Prop. 1959:162

('med förslag till för\xad ordning om allmän varuskatt, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

1

Sr 162

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till för­

ordning om allmän varuskatt, m. m.; given Stock­ holms slott den 9 oktober 1959.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om allmän varuskatt;' 2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623);

3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtånde till riksdagen före­ dragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen uppdrages riktlinjerna för den ekonomiska politikens ut­ formning mot bakgrunden av det ekonomiska läget. Beräkningar över bud­ getläget för innevarande och nästkommande budgetår framlägges. I det sammanhanget redovisas även överslagsmässiga beräkningar rörande den statsfinansiella utvecklingen på något längre sikt. övervägandena i sam­ band härmed har lett fram till slutsatsen att budgeten kräver en inkomst­ förstärkning av storleksordningen 1 ål 1/2 miljard kronor, räknat för helt budgetår. I anledning härav framlägges i propositionen förslag om in­ förandet av eu allmän varuskatt. Denna föreslås bli generell och drabba

1

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

konsumtions- och kapitalvaror lika. För att bevara progressiviteten i kra­

ven på medborgarna föreslås dels åtgärder för att befria vissa grupper från

varuskattens verkningar, dels ock vissa lättnader i den direkta beskattning­

en. Folkpensionärerna erhåller automatiskt skydd mot varuskattens effekt

på priserna genom gällande indexreglering av utgående pensionsförmåner.

För upprätthållande av principen om utjämning av försörjningsbördan fö­

reslås i särskild proposition en höjning av barnbidragen från 400 till 450

kronor per barn och år. Vidare kommer en ökning att ske av statens bidrag

till arbetslöshetskassorna.

Förslaget om ändring av nu gällande skatteskalor för den statliga in­

komstskatten, vilket framlägges i särskild proposition, innebär en skatte­

sänkning för lägre och medelstora inkomster, från och med den 1 januari

1960. Vidare aktualiseras i detta sammanhang en del andra angelägna re­

former på beskattningens område. Sålunda kommer att anmälas förslag till

nästa års riksdag om dels en revision av sambeskattningen, dels en sänk­

ning av inkomstskatten för ofullständiga familjer och dels rätt till förlust­

utjämning och till avskrivning på inventarier i jordbruksdrift. Vid sidan av

den åsyftade inkomstförstärkningen för staten innebär sålunda vad som

här föreslås även en viss omläggning av den skattebörda, som vilar på fler­

talet av inkomsttagarna, från den direkta till den indirekta skatteformen.

Den allmänna varuskatten föreslås med hänsyn till budgetläget och be­

hovet av att skapa utrymme för den nyssnämnda omläggningen av inkomst­

skatten och kostnaderna för de föreslagna reformerna i övrigt utgå med en

skattesats av 4 procent. En begränsning av den allmänna varuskatten till

denna nivå förutsätter skattehöjningar på ett avsnitt som föreslås undan­

taget från den allmänna varuskatten, nämligen energiområdet. I särskild

proposition anmäles därför förslag om höjning av nu utgående skatt på

bensin, eldningsolja, kol och koks.

För helt år beräknas den allmänna varuskatten inbringa 1 400 miljoner

kronor och höjningen av energibeskattningen 225 miljoner kronor. De fö­

reslagna reformerna på den direkta beskattningens område leder till ett

sammanlagt inkomstbortfall av omkring 300 miljoner kronor, varav 225 mil­

joner kronor betingas av ändrade skatteskalor för inkomstskatten, 40 mil­

joner kronor av lättnaderna i familjebeskattningen och ca 25 miljoner kro­

nor av ändringarna rörande förlustutjämningen och avskrivning av jord-

bruksinventarier. Härtill kommer kostnaden för höjning av barnbidragen

och utbetalningen av ett indextillägg till folkpensionärerna med 90 respek­

tive 40 miljoner kronor, jämte kostnaden för en förbättring av arbetslös­

hetsförsäkringen. Inkomstförstärkningen för statsverket för helt år stannar

härmed netto vid omkring 1 200 miljoner kronor.

Rörande den närmare innebörden av förslaget om allmän varuskatt kan

nämnas följande.

Skatten är utformad såsom en detaljhandelsskatt. Den ansluter sig i sina

3

huvuddrag till ett av 1952 års kommitté för indirekta skatter utarbetat alter­ nativ med sådan skatt (SOU 1957: 13).

Skatten är till sin konstruktion en skatt på förbrukningen inom landet. Den uttas i det sista led som varan passerar på sin väg till den slutlige kon­ sumenten. Den föreslagna skattesatsen, 4 procent, uttages på det pris konsu­ menten betalar, varvid skattens belopp inräknas i priset. Skatten är avsedd att införas fr. o. in. den 1 januari 1960. Den kommer att utgå på alla varu- likvider, som erlägges efter årsskiftet, försåvitt icke leverans skett eller skrift­ ligt avtal om leverans träffats före den 16 oktober 1959.

Alla varor blir i princip skattepliktiga. Med varor förstås därvid materi­ ella ting av lös egendoms natur. Skatteplikten omfattar såväl egentliga kon­ sumtionsvaror som investeringsvaror, byggnadsmaterial och liknande. Skat­ tens utformning såsom en detaljhandelsskatt innebär, att skatt icke utgår i tidigare försäljnings- och distributionsled. Industrins och hantverkets rå­ varuförbrukning blir således icke föremål för beskattning. I fråga om in­ vesteringsvaror och byggnadsmaterial är däremot företagen att anse som konsumenter.

Från den principiella skatteplikten för varor har av skattetekniska skäl föreslagits vissa begränsade undantag. Skattefrihet skall således föreligga vid försäljning av levande djur, av jord, sand, grus och sten, av drivmedel och andra bränslen, av större fartyg, luftfartyg och viss krigsmateriel, av dagstidningar samt av receptbelagda läkemedel. Härjämte har genom sär­ skilt stadgande jordbruksråvarorna undantagits från skatteplikt.

Beskattningen skall enligt förslaget omfatta även vissa tjänsteprestatio- ner, nämligen reparations-, underhålls-, ändrings- och rengöringsarbeten samt serverings- och uthyrningstjänster. Förutsättning för skatteplikt är att tjänsteprestationen huvudsakligen har avseende på skattepliktiga varor.

Med den föreslagna avgränsningen av beskattningsområdet kommer att utanför beskattningens ram falla bl. a. fastigheter och arbetsprestationer å fastigheter samt vidare transport- och hygieniska tjänster liksom tjänster som tillhandahålles av läkare, advokater, resebyråer in. fl. Vidare är hy­ rorna undantagna.

Allmän varuskatt skall erläggas av den, som yrkesmässigt försäljer eller på annat sätt tillhandahåller skattepliktiga varor och tjänster åt konsument. Uttag ur rörelse jämställes med försäljning. Skattskyldiga blir i första hand detaljhandlare, restauratörer, hantverkare, reparatörer m. fl., men även fabrikanter och grossister i den mån de bedriver försäljning direkt till kon­ sument. Härutöver blir jordbrukare skattskyldiga i fråga om direktförsälj­ ning och egenförbrukning av hemmaproducerade alster. Skatten uträknas på grundval av omsättningen av skattepliktiga varor och tjänster. Skatt skall dock i intet fall utgå om försäljningen endast är av ringa omfattning. För restauranger och andra serveringsrörelser skall den skattepliktiga omsätt­ ningen reduceras i viss utsträckning med hänsyn till serveringstjänsternas speciella karaktär.

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Införes vara till riket för direkt konsumtion, skall skattskyldighet före­ ligga för varumottagaren.

Antalet skattskyldiga beräknas komina att uppgå till ca 200 000, jordbru­ karna ej medräknade.

Länsstyrelsen skall vara uppbördsmyndighet och tillsynsorgan för den allmänna varuskatten. Denna skall av de skattskyldiga redovisas till läns­ styrelsen på grundval av deklaration. I allmänhet skall skatt redovisas i efterhand varannan månad. Deklarationen avgives samtidigt med att skat­ ten inbetalas över postgiro.

Under löpande år erlagd skatt är att anse som preliminär. Efter årets ut­ gång fastställes skatten slutligt på grundval av särskild taxering av den skattepliktiga omsättningen under året. Taxering skall verkställas av de särskilda taxeringsnämnderna för rörelseidkare och juridiska personer.

I fråga om taxering, uppbörd, kontroll m. m. av den allmänna varuskatten skall i huvudsak gälla samma regler som vid inkomstbeskattningen.

För jordbrukare föreslås ett förenklat beskattningsförfarande. Vid skatte­ pliktig import skall skatten uttagas av tullverket i samband med varuin- förseln.

Riksskattenämnden skall verka för en riktig och enhetlig tillämpning av den allmänna varuskatten. På nämnden skall härvid ankomma att utfärda erforderliga anvisningar och att fastställa formulär för skatteredovisningen m. m. Nämnden skall vidare kunna lämna bindande förklaringar om vara är skattepliktig eller ej samt meddela de skattskyldiga förhandsbesked i taxe- ringsfrågor.

Den allmänna varuskatten förutsätter viss utbyggnad av länsstyrelserna och riksskattenämnden. Hos länsstyrelserna skall inrättas särskilda varu- skattekontor; taxeringsrevisionerna skall successivt förstärkas. I fråga om riksskattenämnden föreslås att särskilda ledamöter skall förordnas för varu- skatteärendena. Vidare utökas nämndens kansli.

Årskostnaden för administrationen av den allmänna varuskatten beräk­ nas till drygt 6 miljoner kronor, vilken summa vid full utbyggnad av orga­ nisationen torde stiga till i runt tal 10 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

5

Förslag

till

förordning om allmän varuskatt

Härigenom förordnas som följer.

Kap. 1. Allmänna bestämmelser

;/ | ,

1

§•

. > • - t i.v

Till staten skall enligt bestämmelserna i denna förordning erläggas skatt (allmän varuskatt) för varor, som försäljas eller på annat sätt tillhandahål­ las eller tagas i anspråk inom riket, samt för varor, som införas till riket. Allmän varuskatt skall ock, i den omfattning som angives i förordningen, erläggas för tjänsteprestationer, som tillhandahållas inom riket.

(Se vidare anvisningarna.)

2

§•

I fråga om sådant tillhandahållande eller ianspråktagande av varor, som i inkomstskatlehänseende är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, äro bestämmelserna i denna förordning tillämpliga endast i den mån detta föl­ jer av vad i kap. 13 sägs.

3 §•

I fråga om införsel till riket äro bestämmelserna i denna förordning till­ lämpliga endast i den mån detta följer av vad i kap. 14 sägs.

4 §•

Allmän varuskatt är preliminär eller slutlig. Skatten kan i förekommande fall påföras såsom kvarstående allmän varuskatt eller tillkommande all­ män varuskatt.

Preliminär allmän varuskatt redovisas och erlägges, i avräkning å slut­ lig allmän varuskatt, för bestämd tidsperiod (redovisningsperiod) i förhål­ lande till den på perioden belöpande skattepliktiga omsättningen.

Med slutlig allmän varuskatt avses sådan allmän varuskatt, som debite­ ras på grund av taxeringsbeslut meddelat senast den 30 november under taxeringsåret.

Kvarstående allmän varuskatt är sådan allmän varuskatt, som återstår att erlägga sedan preliminär allmän varuskatt avräknats från slutlig all­ män varuskatt.

Med tillkommande allmän varuskatt avses dels allmän varuskatt som de­ biteras på grund av taxeringsbeslut efter den 30 november under taxe­ ringsåret, dels allmän varuskatt som påföres på grund av eftertaxering, dels ock allmän varuskatt som utöver tidigare påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad debitering.

5 §•

Allmän varuskatt skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav reslituerad, av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

kortad eller avskriven allmän varuskatt, för vilken avdrag medgivits, ut­ göra skattepliktig intäkt vid inkomsttaxeringen.

6

§•

Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt, taxeringsförordningen eller uppbördsförordningen, begagnas i denna förordning, hava de, såvida ej annat angives eller framgår av sammanhanget, samma innebörd som i nämnda författningar.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §•

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger, när syn­ nerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av allmän varuskatt. Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut som meddelas med stöd av förordnande som nu sagts.

8

§•

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforder­ liga föreskrifter. Formulär till blanketter och längder som erfordras för tillämpningen fastställas av Kungl. Maj -.t eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill förordnar.

Kap. 2. Om skattepliktiga varor och tjänsteprestationer

9 §•

Vara är skattepliktig, därest den icke enligt vad nedan i 10 § sägs är un­ dantagen från skatteplikt.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

1 mom. Från skatteplikt undantagas följande varor.

1. Utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning av ogräs och växtskyddsmedel ävensom skogsplantor, skogsfröer och plantor av icke-perenna växter.

2. Levande djur, dock icke fiskar eller andra till livsmedelsvaror hänför­ liga djur, ej heller sådana djur, som vanligen försäljas i s. k. zoologiska af­ färer och liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick.

5. Fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom luft­ fartyg.

6. Krigsmateriel, som försäljes till staten för militärt bruk och som är underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar och liknande publikationer, dock endast i den mån dessa publikationer tillhandahållas utan särskild avgift.

8. Läkemedel, som försäljes enligt recept eller till sjukhus. 2 mom. Kungl. Maj :t äger förordna om ytterligare undantag från skatte­ plikt beträffande särskilda varor eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

Tjänsteprestation är skattepliktig, därest den huvudsakligen har avseen­ de å skattepliktiga varor samt innefattar förfärdigande på beställning (ar- betsbeting), uthyrning, servering, reparation, underhåll, ändring eller ren­ göring.

(Se vidare anvisningarna.)

11

§.

Kap. 3. Om skattskyldighet

12

§.

1 mom. Skattskyldighet åvilar, med de undantag som i 13 § sägs,

a) den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara,

b) den som yrkesmässigt utför eller ombesörjer utförande av skatteplik­ tig tjänsteprestation,

för tillhandahållande av sådan vara eller tjänsteprestation till förbrukare (konsument), så ock för uttag ur rörelsen av skattepliktig vara.

Den som fabriksmässigt tillverkar byggnadsvaror är, i vad angår denna tillverkning, skattskyldig, ändå att han icke försäljer sådana varor yrkes­ mässigt.

2 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag samt i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäller, att envar delägare i sådant bolag eller rederi är skattskyldig i förhållande till sin andel i företaget.

(Se vidare anvisningarna.)

13 §.

Skattskyldighet föreligger icke

a) vid tillhandahållande av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer samt uttag ur rörelse av skattepliktiga varor i allenast ringa omfattning,

b) vid tjänsteprestation med avseende å kläder eller andra textilvaror, där den som utför prestationen icke har fast driftställe för verksamheten,

c) vid försäljning eller uttag av till driften hörande maskiner, inventarier och dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 4. Om skattesats, beskattningsvärde och skattepliktig omsättning

14 §.

Skatten utgår med fyra procent av beskattningsvärdet.

15 §.

1 mom. Beskattningsvärdet utgör

a) vid tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation: vederlaget,

b) vid uttag av vara ur rörelse: varans saluvärde enligt ortens pris. 1 vederlag eller saluvärde, som i första stycket sägs, skall inräknas belop­ pet av den allmänna varuskatten.

2 mom. Stadgas i lag eller författning, att vara vid försäljning skall be­ tinga visst pris, må utan hinder därav varan försäljas till det högre pris som kan föranledas av den allmänna varuskatten.

3 mom. Vid beräkning av staten tillkommande skatt eller avgift, som en­ ligt vad därom är särskilt stadgat skall utgå efter varas försäljningspris eller annat liknande värde, skall i sådant värde icke inräknas beloppet av den allmänna varuskatten.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Vederlag enligt 15 § hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den redovisningsperiod, varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige till godo; dock äger länsstyrelsen på framställning av skattskyldig medgiva, att uppkomna fordringar må inräknas i omsättningen enligt bokföringsmässiga grunder.

Saluvärde å uttagen vara hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den redovisningsperiod, varunder uttaget skett.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning må, såvida länsstyrelsen på ansökan av den skattskyldige lämnar tillstånd därtill, den skattskyldiges försäljning eller uttag av viss vara eller visst slag av varor angivas med led­ ning av hans inköp av samma varor.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §’

1 mom. Har skattskyldig för yrkesmässig återför sälj ning eller servering eller användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmäs- sigt utförande av tjänsteprestationer å varor inköpt skattepliktig vara och skall vederlaget enligt bestämmelserna i denna förordning ingå i säljarens skattepliktiga omsättning, må köparen vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning göra avdrag för sålunda utgivet vederlag. Motsvarande skall gäl- la, när skattskyldig vidkänts allmän varuskatt enligt bestämmelserna i kap. i- därvid såsom utgivet vederlag anses beskattningsvärdet en­ ligt 69 §.

Avdraget verkställes för den redovisningsperiod, varunder vederlaget ut­ givits. Överstiger under viss redovisningsperiod utgivet vederlag den skatte­ pliktiga omsättningen för samma period, må överskjutande belopp avdra­ gas vid den skattepliktiga omsättningens beräknande för närmast följande redovisningsperiod eller redovisningsperioder.

2 mom. För rörelse, i vilken värdet av skattepliktiga varor och tjänstepres­ tationer normalt till minst nio tiondedelar är att hänföra till servering, skall skatten beräknas allenast å 60 procent av den eljest skattepliktiga omsätt­ ningen. ....Är \ annan rörelse nämnda värde normalt till minst en tredjedel att hän- töra till servering, skall skatten beräknas å 80 procent av den eljest skatte­ pliktiga omsättningen.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 5. Om registrering

19 §-

1 mom. Skattskyldig är pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun är belägen, anmäla sig för registrering.

Anmälan för registrering skall göras skriftligen och innehålla uppgift

angående den skattskyldiges fullständiga namn och postadress, hemorts­ kommun och hemvist därstädes, verksamhetens namn, art och belägenhet, räkenskapsårets omfattning samt tidpunkten för verksamhetens påbörjande eller övertagande ävensom, där så är möjligt, beräknad årsomsättning med fördelning på skattepliktig och icke skattepliktig omsättning. Anmälan skall hava inkommit till länsstyrelsen senast två veckor före verksamhetens på­ börjande eller övertagande.

För varje förvärvsverksamhet, vilken är att anse såsom självständig rö­ relse (särskild förvärvskälla), skall särskild anmälan för registrering göras.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats, skall un­ derrättelse om ändringen ingivas till länsstyrelsen senast inom två veckor.

Om verkställd registrering skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis. 2 mom. Skattskyldig, som underlåter att i behörig ordning avlämna an­ mälan eller underrättelse, varom i 1 mom. sägs, må av länsstyrelsen vid vite föreläggas afl fullgöra sin skyldighet.

20

§.

Hos länsstyrelsen skall föras register (varuskatteregister), med vars hjälp för envar skattskyldig inom länet kan inhämtas vad som i varuskattehän- seende förekommit rörande honom.

Kap. 6. Om deklarationsskyldighet

21

§.

1 mom. Skattskyldig åligger att utan anmaning avgiva uppgift (deklara­ tion) rörande sin skattepliktiga omsättning och om grunderna för omsätt­ ningens beräknande. Deklaration skall avse redovisningsperiod om två må­ nader. Redovisningsperioderna under ett kalenderår utgöras av, den första månaderna januari och februari, den andra månaderna mars och april, den tredje månaderna maj och juni, den fjärde månaderna juli och augusti, den femte månaderna september och oktober samt den sjätte månaderna novem­ ber och december. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl därtill äro, beträffande viss skattskyldig föreskriva att redovisningsperiod skall omfatta helt kalenderår eller, om den skattskyldiges räkenskapsår icke sammanfal­ ler med kalenderåret, räkenskapsår.

Deklaration skall avgivas till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldi­ ges hemortskommun är belägen, och insändas inom tid som i 46 § angives för inbetalning av preliminär allmän varuskatt för redovisningsperioden.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall särskild deklaration avlämnas för varje sådan del.

För varje särskild förvärvskälla skall särskild deklaration avlämnas. Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt fastställt formulär.

Belopp, som upptagas i deklaration, skola utföras i hela krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

2 inom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmel­ serna i I mom. är deklarationsskyldig, pliktig avgiva deklaration.

■‘{ mom. Deklarationsskyldig bör, utöver vad deklarationsformulären för­ anleda, meddela de upplysningar som kunna vara av betydelse för faststäl­ lande av skatt och för åsättande av en riktig taxering.

22

§.

Har skattskyldig erhållit tillstånd att redovisa sin omsättning på sätt i 17 § stadgas, skall den skattskyldige, utöver vad i 21 g föreskrives, utan

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

anmaning avlämna särskild uppgift (tilläggs deklaration) avseende den skat­

tepliktiga omsättningen under beskattningsåret.

Tilläggsdeklaration skall av den skattskyldige fogas vid den allmänna

självdeklaration han enligt därom gällande bestämmelser har att avlämna.

I fråga om tilläggsdeklaration skola bestämmelserna i 21 § 1 mom. fjärde,

femte och sjätte styckena samt 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Vad i 36 § och 51—55 §§ taxeringsförordningen stadgas rörande anma­

ning att avgiva deklaration och att fullständiga avgiven deklaration skall

äga motsvarande tillämpning å deklaration och tilläggsdeklaration, som

ovan i 21 och 22 §§ sägs.

Kap. 7. Om taxering

24 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst­

skatt skola i tillämpliga delar och med iakttagande av vad i denna förord­

ning stadgas lända till efterrättelse med avseende å taxering till allmän varu­

skatt.

25 §.

Taxeringyintendenten i länet har att med iakttagande i tillämpliga delar

av bestämmelserna i 17 § taxeringsförordningen bevaka det allmännas rätt

i frågor om taxering till allmän varuskatt samt verka för att taxeringarna

bliva likformiga och rättvisa.

26 §.

Taxering till allmän varuskatt äger rum i den skattskyldiges hemortskom­

mun.

Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo.

27 §.

Taxering till allmän varuskatt skall avse den skattepliktiga omsättningen

under beskattningsåret och verkställas i samband med den årliga taxeringen

i sådana särskilda taxeringsdistrikt, som i 4 § taxeringsförordningen sägs.

Av skattskyldig jämlikt 21 § avlämnade deklarationer för förflutet be­

skattningsår skola senast den 15 april under taxeringsåret jämte övriga för

taxeringen erforderliga handlingar överlämnas till vederbörande taxerings­

nämnd.

28 §.

Skattepliktig omsättning skall beräknas och taxeras för varje särskild för­

värvskälla för sig.

Vid taxeringen skall den skattepliktiga omsättningen angivas i fulla hund­

ratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundra­

tal kronor, bortfaller.

29 §.

Hava i 21 och 22 §§ föreskrivna deklarationer ej avlämnats eller kan, på

grund av brister i deklaration eller bristfälligt underlag för sådan, den skat­

11

tepliktiga omsättningen icke tillförlitligen beräknas, skall denna vid taxe­ ringen uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter så­ som verksamhetens art och omfattning finnes skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

30 §.

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar till allmän varuskatt skola in­ föras i särskild längd (varuskattelängd).

31 §.

Har taxering åsatts för högre skattepliktig omsättning än den skattskyldige enligt 21 och 22 §§ deklarerat eller eljest till länsstyrelsen eller till taxerings­ nämnden uppgivit, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om av­ vikelsen och om skälen härför. Har taxering åsatts skattskyldig, som icke avlämnat deklaration, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om taxeringen. , „ , _ ,

I fråga om underrättelse, som i första stycket sägs, skola bestämmelserna i 69 § 4 mom. taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efter­ rättelse.

32 §.

Beträffande besvär över taxering till allmän varuskatt skola taxerings- förordningens föreskrifter om besvär över taxering till statlig inkomstskatt gälla i tillämpliga delar med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent samt att bestämmelser­ na i 98 § 2—6 mom. taxeringsförordningen icke skola hava avseende a all­ män varuskatt.

33 §.

Har skattskyldig icke erhållit i 31 § föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos prov- ningsnämnden intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om för den skattskyldige utfärdats debetsedel å kvarstående allmän varuskatt i anled­ ning av den taxering varom fråga är och han icke erhållit nämnda debet­ sedel under taxeringsåret, inom ett år efter det han erhållit sådan debet­ sedel.

34 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären prövas i samband med varandra. .... , ,

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt ändras eller påföres någon, må samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till allmän varuskatt.

35 §.

Har skattskyldig i deklaration eller annorledes lämnat oriktig uppgift till ledning vid taxering för allmän varuskatt och har uppgiften följts eller har uppgiften eljest föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att han blivit för lågt taxerad, skall han eftertaxeras för vad som genom be­ rörda förfarande förut undgått taxering. Eftertaxering må dock ej åsat­ tas, om vad som undgått taxering är att anse såsom ringa eller det med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt att efter­ taxering sker. „ , , ,

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsattas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skatt­

12

skyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till

grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning

av bestämmelserna i 29 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig,

ehuru uppgiftspliktig, underlåtit att lämna uppgift eller infordrad upplys­

ning.

Vid eftertaxering skola, med iakttagande av vad ovan i 32 och 34 §§ sägs,

bestämmelserna i 115 och 116 §§ taxeringsförordningen i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Kap. 8. Om skattekontroll

36 §.

Efter anmaning är deklarationsskyldig pliktig att i den omfattning, som

i anmaningen angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas er­

forderliga för kontroll av avlämnad deklarations riktighet eller för faststäl­

lande av skatt eller åsättande av taxering. Dylika upplysningar skola läm­

nas skriftligen, där ej annat angivits i anmaningen.

37 §.

I den mån så finnes erforderligt för kontroll av skatt och för taxering har

den som, utan att vara skattskyldig, yrkesmässigt tillverkar, bearbetar eller

försäljer skattepliktig vara, att, efter anmaning, med angivande av mängd

och pris, lämna uppgift å de varor, som han under viss angiven tid sålt till

eller köpt av annan rörelseidkare. Vad i 39 § 4 mom. taxeringsförordningen

finnes stadgat om befrielse från uppgiftsskyldighet skall härvid i tillämp­

liga delar gälla.

38 §,

Det åligger deklarations- eller uppgiftsskyldig att i skälig omfattning ge­

nom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att

underlag finnes för fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldigheten

och för kontroll därav samt för taxering och fastställande av skatt.

Om skyldighet att i vissa fall föra räkenskaper är stadgat i bokförings­

lagen.

39 §.

Rörande fullgörande av skyldighet att avgiva deklaration eller annan upp­

gift samt om skyldighet att lämna upplysning om förhållanden, som avse

tid före beskattningsåret, skall i tillämpliga delar gälla vad i 47 och 49 §§

taxeringsförordningen stadgas.

40 §.

För skattekontroll och taxering erforderlig, i denna förordning icke sär­

skilt omförmäld handling eller uppgift skall, då detta för sagda ändamål

begäres, tillhandahallas av statligt eller kommunalt verk eller allmän inrätt­

ning. Vad i 46 § taxeringsförordningen stadgas skall härvid äga motsva­

rande tillämpning.

41 §.

1 inom. Taxeringsintendenten i länet åligger att övervaka, att skattskyl-

dig behöiigen avgiver deklaration och, pa sätt i 46 och 47 §§ närmare angi-

ves, inbetalar preliminär allmän varuskatt.

13

Inkommen deklaration skall av taxeringsintendent snarast möjligt un­ derkastas förberedande granskning. Befinnes därvid den skattskyldige hava inbetalat preliminär skatt med för lågt belopp, äger taxeringsintendenten fastställa den ytterligare preliminära skatt, som den skattskyldige har att erlägga.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i avgiven dekla­ ration eller bristfälligt underlag för deklaration, den skattepliktiga omsätt­ ningen ej tillförlitligen beräknas, skall denna uppskattas med tillämpning av bestämmelserna i 29 § och preliminär allmän varuskatt med ledning därav fastställas.

1 fastställelsebeslut skall angivas viss tid, inom vilken skatten skall er­ läggas.

2 mom. Framkommer på grund av nya omständigheter, att preliminär all­ män varuskatt bör utgå med annat belopp än meddelat fastställelsebeslut ut­ visar, äger taxeringsintendent till betalning fastställa den ytterligare skatt, som den skattskyldige skall erlägga, eller besluta om nedsättning av det ti­ digare fastställda beloppet.

3 mom. Om återbetalning av för mycket inbetald preliminär skatt stadgas i 60 §.

42 §.

För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna för­ ordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda beskatt- ningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om skattepåföring, taxe­ ring eller eflertaxering må taxeringsrevision äga rum hos deklarations- eller uppgiftsskyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller annat organ som avses i 40 §.

Den hos vilken taxeringsrevision sker är pliktig att lämna tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa revisionen, tillträde till lokaler, som använ­ das i vederhörandes verksamhet, ävensom att för granskning av handlingar och varulager lämna tjänstemannen nödigt biträde.

I fråga om taxeringsrevision skall i övrigt vad i 56—58 §§ taxeringsförord- ningen stadgas äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Granskning av deklaration må verkställas endast av ämbets- eller tjänste­ man, på vilken dylik granskning till följd av bestämmelserna i denna för­ ordning ankommer, ävensom ordförande och kronoombud i taxeringsnämn­ den, de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill utses av nämnden, samt ledamöterna i prövningsnämnden.

Sakkunnig må granska deklarationer i den omfattning som erfordras för uppdragets fullgörande.

Vid skattekontroll och taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman, varom i 16 § 2 mom. taxeringsförordningen förmäles, må taga del av dekla­ rationer i den omfattning, som är erforderlig för arbetets utförande.

Den som enligt vad ovan sagts äger taga del av deklaration må i förekom­ mande fall taga del jämväl av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats till ledning vid taxering till inkomstskatt.

I övrigt skall beträffande rätt att taga del av deklarationer, andra för skat­ tekontroll och taxering avlämnade uppgifter samt av myndighet vid skatte- och taxeringskontroll upprättade handlingar, så ock beträffande förvaring och förstöring av deklarationer och andra handlingar i tillämpliga delar gäl­ la vad i 50 § taxeringsförordningen stadgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ui2 år 1950

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

44 §.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 36 § tillkommer taxerings-

intendent, taxeringsnämnd och prövningsnämnd ävensom, i den mån så er­

fordras för uppdragets fullgörande, tjänsteman, åt vilken uppdragits att verk­

ställa taxeringsrevision.

I de fall som avses i 37 § må anmaning göras av taxeringsintendenten i

länet.

Beträffande anmaning, som avses i denna paragraf, skall vad i 52—55 §§

taxeringsförordningen stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 §.

Länsstyrelsen ävensom ordförande i taxeringsnämnd och taxeringsassi-

stent skola i den utsträckning så kan ske lämna skattskyldig de upplys­

ningar som finnas erforderliga för fullgörande av honom åvilande skyldig­

het att inbetala skatt och avlämna registreringsanmälan, deklaration eller

annan uppgift.

Kap. 9. Om uppbörd

46 §.

1 mom. Preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning den 18 i må­

naden närmast efter utgången av den redovisningsperiod, som skatten avser.

2 mom. Senast den dag preliminär allmän varuskatt förfaller till betalning

skall densamma inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt post­

girokonto.

Omfattar redovisningsperiod delar av olika beskattningsår, skall å varje

sådan del belöpande skatt inbetalas för sig.

Å redovisningsperiod eller å sådan del av redovisningsperiod, som i fö­

regående stycke sägs, belöpande preliminär allmän varuskatt erlägges i helt

antal kronor, därvid öretal bortfaller. Understiger skattebeloppet tio kronor,

må inbetalning underlåtas.

3 mom. Då särskilda skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t eller den myndig­

het Kungl. Maj :t därtill förordnar medgiva att viss skattskyldig eller viss

grupp av skattskyldiga må, utan att gälda restavgift varom förmäles i 58 §,

inbetala preliminär allmän varuskatt efter det skatten förfallit till betalning.

47 §.

Av taxeringsinteudent till betalning fastställd preliminär allmän varu­

skatt skall, i förekommande fall jämte stadgad restavgift, inom tid som

angives i fastställelsebeslutet inbetalas till statsverket genom insättning å

särskilt postgirokonto.

48 §.

Debitering av slutlig, kvarstående och tillkommande allmän varuskatt

åvilar länsstyrelsen.

49 §.

Vid debitering av slutlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas,

förutom preliminär allmän varuskatt som av den skattskyldige erlagts, så­

dan preliminär allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning.

15

50 §.

överstiger skattskyldigs slutliga allmänna varuskatt den preliminära skatt

som enligt 49 § skall gottskrivas honom, skall överskjutande belopp såsom

kvarstående allmän varuskatt förfalla till betalning den 18 januari året näst

efter taxeringsåret och senast nämnda dag inbetalas till statsverket genom

insättning å särskilt postgirokonto.

Kvarstående allmän varuskatt, som ej uppgår till minst tio kronor, skall

dock icke erläggas.

51 §.

Tillkommande allmän varuskatt skall inbetalas till statsverket genom in­

sättning å särskilt postgirokonto senast å dag som länsstyrelsen bestäm­

mer, dock att länsstyrelsen då särskilda skäl därtill äro må meddela före­

skrift om uppdelning av skatten å skilda inbetalningstillfällen, högst tre.

52 §.

Inbetalning av allmän varuskatt sker kostnadsfritt.

Till postgirokonto inbetalad skatt skall anses vara inbetalad den dag då

inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till post­

anstalt.

53 §.

För skattskyldig, som skall erlägga kvarstående eller tillkommande allmän

varuskatt, skall utfärdas debetsedel enligt fastställt formulär.

Debetsedel, upptagande kvarstående allmän varuskatt, skall senast den

15 december under taxeringsåret översändas till den skattskyldige.

Debetsedel å tillkommande allmän varuskatt skall översändas till den

skattskyldige så snart ske kan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Kap. 10. Om anstånd med inbetalning av skatt

54 §.

Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av sjukdom eller el­

jest oförvållat blivit nedsatt, må om synnerligen ömmande omständigheter

föreligga beviljas anstånd med erläggande av den kvarstående eller till­

kommande allmänna varuskatt, som förfaller till betalning närmast efter

det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet skall avse hela skatten eller del

därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av

den månad, varunder skatten förfaller till betalning.

Om den skattskyldiges ekonomiska förhållanden undergått väsentlig för­

bättring, sedan anstånd beviljats, må frågan om anstånd upptagas till för­

nyad prövning.

55 §.

Skattskyldig, som anfört besvär över beslut rörande taxering till allmän

varuskatt, må beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxe­

ringen. I fråga om sådant anstånd skola bestämmelserna i 49 § 1 mom.

uppbördsförordningen äga motsvarande tillämpning.

56 §•

Om den preliminära allmänna varuskatt, som enligt 49 § skall gottskrivas

skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga allmänna varu­

skatt och om det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må an­

stånd beviljas den skattskyldige med erläggande av så stor del av nämnda

belopp, som kan beräknas bliva avkortat.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

57 §.

Beslut om anstånd enligt 54—56 §§ meddelas av länsstyrelsen efter fram­

ställning av den skattskyldige.

Beträffande anstånd skola i övrigt bestämmelserna i 51 § uppbördsför-

ordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 11. Om indrivning av skatt m. m.

58 §.

Har deklaration ej avgivits och preliminär allmän varuskatt ej inbetalats

inom föreskriven tid eller har skattskyldig underlåtit att inom sådan tid

inbetala i avgiven deklaration angivet belopp, skall restavgift utgå å icke

inbetalat belopp. Vad nu sagts skall gälla jämväl där preliminär allmän

varuskatt eljest fastställts till betalning och skatten ej inbetalats inom i

fastställelsebeslutet angiven tid, så ock där skattskyldig underlåtit att inbe­

tala kvarstående eller tillkommande allmän varuskatt i tid och ordning som

i 50 eller 51 § sägs.

Restavgiften utgår efter fyra öre för varje hel krona av den del av skat­

ten, som icke erlagts, dock ej mindre än en krona. Restavgiften skall vid

öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till

helt krontal.

Vad i 58 § 2 mom. och 64 § uppbördsförordningen finnes stadgat skall

äga motsvarande tillämpning beträffande restavgift varom här är fråga.

59 §.

Har skattskyldig underlåtit att i behörig tid och ordning inbetala allmän

varuskatt, skall oguldet belopp jämte restavgift enligt 58 § indrivas.

I fråga om indrivning, avkortning och avskrivning samt efterkrav och

preskription av allmän varuskatt skola motsvarande bestämmelser i upp­

bördsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kap. 12. Om restitution av skatt

60 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär allmän varuskatt motsvarande slut­

liga allmänna varuskatt, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala det över­

skjutande beloppet till den skattskyldige. Restitution skall dock icke ske av

belopp understigande tio kronor.

2 mom. Framkommer vid förberedande granskning varom i 41 § förmä-

les, att skattskyldig inbetalat preliminär allmän varuskatt med för högt be­

lopp, eller har skattskyldig inbetalat sådan skatt med högre belopp än

fastställd debitering utvisar, har länsstyrelsen att till den skattskyldige åter­

betala för mycket inbetalat belopp.

3 mom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debitering

funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig, kvarstående eller

tillkommande allmän varuskatt blivit någon påförd obehörigen eller med

för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preli­

minär allmän varuskatt med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta

vederbörande länsstyrelse härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utred­

ning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, därest vederbörande fin­

nes hava erlagt skatt obehörigen eller med för högt belopp eller tillgodoräk­

17

nats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, till honom åter­

betala vad som för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållan­

de, som nyss sagts, föreligger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för

mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

slutlig, kvarstående eller tillkommande allmän varuskatt eller berättigas

återbekonnna ytterligare överskjutande preliminär allmän varuskatt, äger

att genom länsstyrelsen i det län, där debiteringen skett, återbekomma vad

han för mycket erlagt.

4 mom. Vid restitution av skatt enligt 1, 2 eller 3 mom. skall vad i 68 §

3 och 4 mom. uppbördsförordningen finnes stadgat i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

61 §.

Skattskyldig, som jämlikt 60 § 3 mom. äger återbekomma för mycket er-

lagd skatt, skall erhålla ränta därå efter fem procent för år.

Vid beräkning av ränta skall vad i 69 § 2 mom. uppbördsförordningen

finnes stadgat i" tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kangl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Kap. 13. Om allmän varuskatt i vissa fall för jordbruksprodukter

62 §.

I fråga om sådant tillhandahållande eller ianspråktagande av varor, som

i inkomstskattehänseende är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet,

skola bestämmelserna i 1, 5—10, 45, 71—74 och 82—84 §§ med tillhörande

anvisningar i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

63 §.

Skattskyldighet åvilar ägare eller brukare av jordbruksfastighet, som till

konsument försäljer eller för förbrukning uttager sådan produkt från jord­

bruket eller dess binäringar som enligt denna förordning är att hänföra till

skattepliktig vara.

Skattskyldighet föreligger icke för försäljning av jordbruksprodukter i

allenast ringa omfattning.

I fråga om skattskyldighet för delägare i företag, varom i 12 § 2 mom.

förmäles, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

64 §.

I fråga om skattesats, beskattningsvärde och skattepliktig omsättning

skola bestämmelserna i 14—16 §§ äga motsvarande tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

65 §.

1 fråga om taxering till allmän varuskatt för jordbruksprodukter, varom

här är fråga, skola föreskrifterna i kap. 7 denna förordning i tillämpliga

delar och med iakttagande av vad som stadgas nedan i denna paragraf lända

till efterrättelse.

Taxering till allmän varuskatt skall avse den skattepliktiga omsättningen

under beskattningsåret och verkställas av vederbörande taxeringsnämnd i

samband med inkomsttaxeringen. Föreligger ej skattskyldighet för försälj­

ning av jordbruksprodukter och uppgår den skattepliktiga omsättningen

i övrigt icke till 400 kronor, skall taxering ej åsättas.

2

Diliang till riksdagens protokoll 19

5.9.

1 samt. Nr 162

18

Av taxeringsnämnd beslutade taxeringar till allmän varuskatt skola infö­

ras i inkomstlängden.

I stället för vad som ovan stadgas i 29, 31 och 33 §§ skola bestämmelserna

i 21, 69 och 99 §§ taxeringsförordningen gälla i tillämpliga delar.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

66

§.

Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola

i tillämpliga delar gälla beträffande allmän varuskatt för jordbruksproduk­

ter, varom här är fråga, dock att sådan skatt icke skall upptagas å debet­

sedel avseende preliminär skatt.

Kap. 14. Om införsel till riket

67 §.

I fråga om införsel till riket skola bestämmelserna i 1, 5 och 7—10 §§,

15 § 3 mom., 71, 72 och 74 §§ med tillhörande anvisningar i tillämpliga de­

lar lända till efterrättelse.

68

§.

Skattskyldighet åvilar den för vars räkning införsel äger rum av skatte­

pliktig vara. Skattskyldigheten inträder då införseln sker.

Skattskyldighet föreligger icke,

a) därest allmän varuskatt icke skolat utgå om varan i stället sålts inom

landet av yrkesmässig säljare till den, för vars räkning införseln sker,

b) därest varan införes under sådana omständigheter som för tullpliktig

vara medföra rätt till tullfrihet enligt 5—8 §§ samt 9 § andra stycket sista

punkten tulltaxeförordningen; dock att skattskyldighet föreligger vid åter-

införsel av vara, för vilken allmän varuskatt icke erlagts eller för vilken

erlagd sådan skatt restituerats.

(Se vidare anvisningarna.)

69 §.

Skatten utgår med fyra procent av beskattningsvärdet.

Beskattningsvärdet är lika med varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxe-

törordningen, med tillägg av å varan belöpande tull samt övriga staten till­

kommande avgifter och skatter, den allmänna varuskatten inbegripen. 1

t råga om vara, som efter utförsel i utlandet undergått sådan reparation eller

bearbetning, varom i 9 § tulltaxeförordningen förmäles, och återinföres inom

där angiven lid, är beskattningsvärdet lika med reparations- eller bearbet-

ningskostnaden, beräknad på sätt i 9 § första stycket tulltaxeförordningen

stadgas, med tillägg som nyss nämnts.

70 §.

Allmän varuskatt, som skall utgå vid införsel till riket, fastställes och

uppbäres av tullverket i den ordning, som är föreskriven beträffande tull.

4v®n i övrigt skall vad i gällande författningar stadgas i fråga om tull i

tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande allmän varuskatt.

Kap. 15. Om riksskattenämnden

71 §•

Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande verk­

samhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning.

72 §.

Riksskattenämnden må, när så finnes erforderligt för att tillgodose det i

71 § angivna syftet och frågan icke finnes vara av beskaffenhet att böra,

efter därom gjord ansökan, prövas i den ordning 73 § stadgar, meddela bin­

dande förklaring huruvida viss vara eller varugrupp är skattepliktig enligt

denna förordning, över nämndens beslut i sådan fråga må klagan ej föras.

73 §.

På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skatt­

skyldighet till allmän varuskatt ifrågakommer, må riksskattenämnden, om

det finnes vara av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhet­

lig lagtolkning eller rättstillämpning samt tillgänglig utredning det medgi­

ver, meddela förhandsbesked angående fråga, som avser sökandens taxering

till allmän varuskatt.

Förhandsbesked skall hos riksskattenämnden sökas skriftligen senast den

dag då deklaration eller, om sökanden har att avlämna flera deklarationer

under beskattningsåret, den sista deklarationen för nämnda år senast skall

avlämnas till ledning för taxering varom fråga är.

I övrigt skola bestämmelserna i 2 § andra stycket, 3—8 samt 11 och 12 §§

förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i

taxeringsfrågor i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

74 §.

Vid handläggning av ärenden enligt denna förordning skall riksskatte­

nämnden bestå av ordföranden och ytterligare sex för en tid av fyra år sär­

skilt utsedda ledamöter, av vilka en skall förordnas till vice ordförande att

vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.

Vice ordföranden skall vara lagfaren. Av övriga ledamöter skola två vara

lagfarna eller hava avlagt examen vid handelshögskola. De nu nämnda tre

ledamöterna skola tillika vara erfarna i domarvärv eller i administrativ

verksamhet. De tre återstående ledamöterna skola utses så att kännedom om

förhållandena inom näringslivet, särskilt handeln, kommer att förefinnas

inom nämnden.

För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid

handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sam­

manlagt sex suppleanter.

Beträffande ledamöter och suppleanter, så ock i fråga om riksskattenämn­

dens verksamhet i ärenden enligt denna förordning skola i övrigt bestäm­

melserna i 19 § taxeringsförordningen gälla i tillämpliga delar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

19

Kap. 16. Särskilda föreskrifter

75 §.

Innehållet i deklaration eller annan i 43 § avsedd handling må, utom i de

fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som själv

må taga del av handlingen i fråga.

20

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid

taxeringsrevision eller vid granskning av handling, som avses i 40 §, må ej

yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen

eller granskningen avsedda ändamålet.

Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt ytt­

rats vid sammanträde med taxeringsnämnd eller sådant sammanträde med

prövningsnämnd som icke är offentligt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd

med straff i strafflagen.

Brott som avses i denna paragraf må, där det ej innefattar ämbetsbrott,

av åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsägande.

76 §.

Om ansvar i vissa fall för den, vilken lämnat oriktig uppgift i deklaration

eller i fall som avses i 21 § 3 mom. eller 36 §, stadgas i skattestrafflagen.

Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats,

skall taxeringsintendenlen i länet göra anmälan till åklagare.

77 §.

Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva deklaration, icke be­

hörigen avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar han

deklaration med så bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad

att ligga till grund för taxering eller för fastställande av skatt, straffes med

böter, högst trehundra kronor.

Finnes försummelsen ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.

Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter an­

mälan av taxeringsintendent.

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

78 §.

I fråga om föreläggande och uttagande av vite skall vad i 123 och 124 §§

taxeringsförordningen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras.

79 §.

Den som icke åtnöjes med sådant av taxeringsintendent meddelat beslut,

varom i 41 § förmäles, äger att i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen ge­

nom besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor

från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

80 §.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna förordning må, i den mån förbud här­

emot icke stadgats, talan fullföljas genom besvär hos kammarrätten, i mål

angående utdömande av vite av den som förpliktats utgiva vite och av taxe-

ringsintendenten i länet samt i annat mål av den skattskyldige. Besvären

skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då kla­

ganden erhöll del av beslutet. Hava besvären inom angiven tid inkommit

direkt till kammarrätten, må detta dock ej utgöra hinder för besvärens pröv­

ning; kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översända handlingar­

na till länsstyrelsen.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, skall denna infordra förkla­

ringar och översända avskrift därav till klaganden. Finnes för målets bered­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

21

ning ytterligare skriftväxling böra äga rum, äger länsstyrelsen förordna här­

om. Handlingarna skola skyndsamt överlämnas till kammarrätten med det

yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom be­

svär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet inom två månader

efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag, dock att i mål om

utdömande av vite besvärstiden skall vara tre veckor.

81 §.

Besvär över beslut, varom ovan i denna förordning förmäles, befria icke

klaganden i vidare mån än i 55 § sägs från att i behörig ordning erlägga

skatt.

82 §.

För allmän varuskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det

beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom,

svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svarar

bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i nå­

got fall med mera än hans lott i boet utgör.

Vad nu sagts skall gälla även allmän varuskatt, som på grund av efter-

taxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

83 §.

Vid granskning inom riksräkenskapsverket av statsverkets räkenskaper

må anmärkning icke framställas med avseende å verkställd taxering till all­

män varuskatt.

84 §.

Av taxeringen till allmän varuskatt föranledda särskilda kostnader vid

taxeringsarbetet bestridas av statsmedel. Bestämmelserna i 129 § taxerings-

förordningen skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Anvisningar

till 1 §.

Begränsningen till tillhandahållande eller ianspråktagande inom riket in­

nebär, att försäljning av varor för export är skattefri. Försäljning av varor

för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik är att jämställa med export.

till 6 §.

Saknar skattskyldig hemortskommun enligt bestämmelserna i 66 § kom­

munalskattelagen, skall Stockholm anses som den skattskyldiges hemorts­

kommun.

till 9 §.

Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas icke

blott färdigställda varor och delar därav utan i förekommande fall även

halvfabrikat och råvaror. Till varor hänföres icke gas, som tillhandahålles

i ledningar, ej heller vatten från vattenverk eller elektrisk kraft.

Handlingar, vilkas värde grundar sig å rättigheter av olika slag — så­

22

K ung t. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

som aktier, obligationer, biljetter, lottsedlar och presentkort — äro icke vad

gäller dylikt värde att anse som varor. Däremot skola sådana handlingar, då

de försäljas såsom trycksaker, anses såsom varor. Frankotecken, sedlar och

mynt, som äga samlarvärde, äro att hänföra till varor.

Fast egendom — härmed förstås jämlikt 6 § vad som enligt kommunal­

skattelagen är att anse såsom fastighet — utgör icke vara. Borttages från

fastighet tillbehör, inredning eller andra beståndsdelar, bliva dessa dock att

hänföra till varor.

till 10 §.

Undantaget från skatteplikt för utsäde m. m. avser råvaruförsörjningen

för jordbruket och dess binäringar. Skatteplikt föreligger i fråga om exem­

pelvis blomster- eller köksväxtfröer samt gödnings-, ogräsbekämpnings- eller

växtskyddsmedel, som säljas i särskilda detaljhandelsförpackningar eller

på liknande sätt.

Med drivmedel och andra bränslen avses ämnen, som allmänt utnyttjas för

uppvärmning eller energialstring. Skattefrihet föreligger dock icke när andra

dylika ämnen än fotogen, rödsprit eller gas tillhandahållas på sådant sätt

att varan med hänsyn till försäljningsform, kvantitet eller förpackning har

karaktär av butiksvara.

Undantaget för jord m. m. gäller icke då varan med hänsyn till försälj­

ningsform, kvantitet eller förpackning har karaktär av butiksvara. Som

exempel må nämnas småförpackningar av matjord för krukväxtodling,

vilka försäljas av detaljhandlare.

Till fartyg hänföras icke sådana farkoster, i fråga om vilka förflyttningen

är av underordnad betydelse i förhållande till huvuduppgiften. Med denna

till gällande tulltaxa anknutna avgränsning följer, att exempelvis fyrskepp,

flodsprutor, mudderverk, pontonkranar och flytdockor utgöra skatteplikti­

ga varor.

Undantaget för allmänna nyhetstidningar gäller sådana publikationer med

nylielsinnehåll, som normalt utkomma med minst tre nummer varje vecka.

Undantaget för övriga periodiskt utgivna publikationer gäller sådana alster

av angivet slag, som enligt utgivningsplan utkomma med normalt minst fyra

nummer om året. Skattefriheten omfattar även utländska publikationer av

angivna slag.

till 11 §.

Anknytningen av skatteplikten för tjänsteprestationer till skattepliktiga

varor innebär att tjänster med avseende å särskilt undantagna varor, t. ex.

större fartyg', äro skattefria. Ävenledes bliva tjänsteprestationer med avse­

ende å fastighet skattefria liksom personliga tjänster, exempelvis av läkare,

tandläkare, advokater, banker och resebyråer.

Tjänsteprestation med avseende å krigsmateriel, som avses i 10 § 1 mom.

och äges av staten, är skattefri oavsett om materielen försålts till staten eller

tillverkats av staten själv för militärt bruk.

Begränsningen av skatteplikten till sådana tjänster, som huvudsakligen

avse skattepliktiga varor, medför att av frisersalonger, badinrättningar och

liknande tillhandahållna tjänster bliva skattefria, enär dessa äro av person­

lig natur. På motsvarande sätt föreligger skattefrihet för rengöring av bostä­

der och andra lokaler, även om arbetet i viss omfattning avser möbler, mat­

tor och annan lös egendom.

Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stället å

därför iordningställd lokal eller plats. Därest jämväl bostad tillhandahålles

och ett gemensamt pris uttages för kost och logi, får uppdelning ske efter

skälig grund.

23

Till skattepliktig uthyrning är icke att hänföra tillhandahållande i sam­

band med abonnemang av mätare för gas, elektrisk kraft eller liknande, ej

heller av teleapparater och dylikt.

till 12 §.

Frågan, huruvida yrkesmässighet föreligger, får bedömas främst med hän­

syn till omfattningen av och syftet med verksamheten. Sålunda föreligger

icke skattskyldighet exempelvis vid försäljning av personlig lösegendom.

Tillhandahållande av kost åt egen personal i annat än serveringsrörelse

utgör icke yrkesmässig verksamhet. Om denna verksamhet upplåtits på en­

treprenad åt annan, vilken bedriver densamma yrkesmässigt, föreligger där­

emot skattskyldighet för entreprenören.

Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare. Vid

försäljning å auktion skall auktionsförrättaren anses såsom säljare såvida

han jämväl annorledes än å auktion driver handel med sådana varor som

försäljas å auktionen.

Med konsument förstås den som förvärvar vara för annat ändamål än

yrkesmässig återförsäljning eller servering eller användning såsom material

(se härom anvisningarna till 18 §) vid yrkesmässig tillverkning av varor för

avsaiu, vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmäs­

sigt utförande av tjänsteprestationer med avseende å varor. Efter motsva­

rande grunder avgöres om den, åt vilken tjänsteprestation tillhandahålles,

är att anse som konsument.

Eftersom fastighet icke är att hänföra till vara, följer av det sagda att bygg­

mästare, byggnadshantverkare och liknande, bortsett från det i 12 § 1 mom.

andra stycket avsedda fallet, äro att anse såsom konsumenter vid förvärv av

varor för sin verksamhet. På motsvarande sätt äro utövare av personliga

tjänster, exempelvis frisörer men även läkare och tandläkare, att hänföra till

konsumenter.

I fråga om icke-yrkesmässigt utgiven periodisk publikation, som icke en­

ligt 10 § är undantagen från skatteplikt, är utgivaren att anse som konsu­

ment, och skatt skall i enlighet härmed erläggas av den som levererar uppla­

gan till utgivaren.

Försäljning till konsument skall anses föreligga, såvida det icke framstår

som uppenbart att köparen ej är konsument i fråga om den vara försäljning­

en avser. Motsvarande skall gälla beträffande tillhandahållande av tjänste­

prestation.

Med uttag ur rörelse förstås i 12 § varje ianspråktagande av vara för annat

ändamål än yrkesmässig återförsäljning eller servering eller användning så­

som material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu, vid fabriks­

mässig tillverkning av byggnadsvaror eller vid yrkesmässigt utförande av

tjänsteprestationer med avseende å varor. Till uttag hänföres således icke

endast ianspråktagande av varor för personligt ändamål utan även exem­

pelvis överföring av en skrivmaskin från en skrivmaskinsförsäljares lager

för användning på hans kontor.

till 13 §.

Förutsättning för att skattefrihet enligt 13 § a) skall föreligga är att till­

handahållandet av skattepliktiga varor och tjänsteprestationer samt utta­

gen sammanlagt äro av allenast ringa omfattning.

Som exempel på sådant tillhandahållande av varor som kan anses ske i

allenast ringa omfattning må nämnas mera begränsad försäljning av hår­

vatten och liknande i en frisersalong.

Med försäljning är vid tillämpning av 13 § c) att jämställa överlåtelse av

maskiner, inventarier och dylikt vid avyttring av rörelse, vid fusioner eller

vid liknande transaktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

till 15 §.

I beskattningsvärdet skola — förutom den allmänna varuskatten — i före­

kommande fall ingå även andra staten tillkommande skatter och avgifter.

Vid beräknande av beskattningsvärde får avdrag icke ske för transport-,

emballage- och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för en vara eller

tjänsteprestation. Avdrag får ej heller ske för s. k. avbetalningstillägg. Kassa­

rabatter och andra rabatter, som direkt avgå från likviden, skola däremot

icke medräknas.

Varas saluvärde enligt ortens pris beräknas enligt samma grunder som

gälla enligt kommunalskattelagen.

till 16 §.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning skall belopp, som influtit vid

diskontering av växel, anses utgöra kontant likvid. Nödgas den skattskyldige

på grund av bristande betalning själv inlösa växeln, må beloppet avdragas

vid senare beräkning av skattepliktig omsättning. Skulle betalning sedermera

inflyta å sålunda inlöst växel, skall beloppet ånyo redovisas såsom skatte­

pliktig omsättning.

Som kontant likvid räknas även presentkort, som begagnats för inköp.

Har rabatt, återbäring eller bonus avseende tillhandahållen vara eller

tjänsteprestation utgivits i efterhand, får avdrag härför göras från omsätt­

ningen. Häremot svarande avdrag från den skattepliktiga omsättningen verk­

ställes för den period varunder utgivandet skett.

till 17 §.

I denna paragraf angiven beräkningsmetod, s. k. indirekt redovisningsme-

tod, innebär att under viss redovisningsperiod inköpta varor upptagas till

det vid inköpstillfället gällande försäljningspriset och redovisas såsom för­

sålda under samma period. Metoden förutsätter, att den sålunda beräknade

omsättningen vid räkenskapsårets utgång justeras så att den verkliga för­

säljningen, jämte eventuella uttag, erhålles. Härvid skall hänsyn tagas till

lagret av ifrågavarande varor vid räkenskapsårets början och slut samt till

den omständigheten, att en del varor varit underkastade s. k. svinn (vikt-

lättnad, felvägning, felmätning o. dyl.). Förekommer kreditförsäljning måste

även beaktas, dels varufordringarnas storlek vid räkenskapsårets början och

slut, dels ock under året uppkommen förlust å sådana fordringar. Därest

prisändringar förekommit under en redovisningsperiod, skall omräkning

äga rum i redovisningen för samma period. Säljas varor till lägre priser än

de beräknade försäljningspriserna eller förekomma returer till leverantö­

rer, skall likaledes omräkning med beaktande härav äga rum vid redovis­

ningen för perioden. Nu angivna justeringar behöva dock ej vidtagas, där

de inträdda förändringarna i lager, fordringar etc. äro förhållandevis'obe­

tydliga.

Den indirekta redovisningsmetoden må företrädesvis användas därest den

del av omsättningen, som avses skola beräknas enligt denna metod, är ringa

i förhållande till rörelsen i dess helhet.

till 18 §.

Avdragsrätt enligt 1 mom. första stycket första punkten förutsätter att

den skattskyldige genom sin bokföring eller på annat sätt kan styrka eller

åtminstone göra troligt att erlagd likvid motsvarar det vid försäljning till

konsument gängse priset inberäknat allmän varuskatt.

25

Med material förstås råvara, halvfabrikat eller annan vara, som är avsedd

antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom sammansätt­

ning framställd vara eller att förbrukas i den egentliga produktions- eller

bearbetningsprocessen, såsom smörjmedel och liknande, eller ock att för­

brukas i varuhanteringen, t. ex. såsom emballage.

till 63 §.

Skattskyldigheten enligt denna paragraf omfattar, dels skattskyldigs för­

säljning av produkter från jordbruket eller dess binäringar, t. ex. mjölk,

ägg, kött, fläsk, potatis och grönsaker, till den vilken enligt anvisningarna

till 12 § är att anse såsom konsument, dels ock värdet av vad den skatt­

skyldige direkt tillgodogör sig av sådana produkter från jordbruket eller

dess binäringar för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning

eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges

hushåll, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse,

som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon, som icke tillhört hans

hushåll.

Kungl. Maj:is proposition nr 162 år 1959

till 64 §.

Är försäljningen av jordbruksprodukter allenast av ringa omfattning och

skattskyldighet fördenskull jämlikt 63 § andra stycket icke föreligger för

denna verksamhet, skall den skattepliktiga omsättningen utgöras endast av

värdet av de för förbrukning uttagna produkterna.

till 65 §.

Den skattepliktiga omsättningen beräknas med ledning av de uppgifter

angående konsumentförsäljning och uttag, vilka lämnats i den allmänna

självdeklarationen.

till 68 §.

Importbeskattningen är begränsad till införsel som göres av den vilken

enligt anvisningarna till 12 § är att anse såsom konsument. Skattskyldighet

föreligger icke endast vid införsel av varor för personlig förbrukning utan

även vid införsel exempelvis av maskiner, transportmedel och motsvarande,

som av varumottagaren skola användas såsom hjälpmedel i egen produktions-

eller handelsrörelse. Skattskyldighet föreligger oberoende av om importva­

ran inköpts i utlandet eller utgöres av gåva eller ock införes för lån, uthyr­

ning eller annan liknande användning inom riket, med undantag dock för

införsel som sker under omständigheter som i 68 § vid b) sägs.

Såsom exempel på införsel för vilken skattskyldighet icke föreligger, må

nämnas råvaror, halvfabrikat och färdigvaror som införas för yrkesmässig

återförsäljning eller bearbetning inom landet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1960 men skall icke tilläm­

pas vid 1960 års taxering. Förordningens bestämmelser skola äga giltighet

redan före ikraftträdandet med avseende å åtgärder, som erfordras för till-

lämpningen därefter.

I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.

1. Förordningen äger icke tillämpning i fråga om sådant tillhandahål­

lande inom riket av vara eller tjänsteprestation, som skett före den 16 okto­

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

ber 1959 eller varom före nämnda dag slutits skriftligt avtal däri vederlaget

blivit till beloppet fastställt.

Stadgandet i tredje stycket av anvisningarna till 16 § skall icke gälla, i

den mån vederlaget för vara eller tjänsteprestation före den 1 januari 1960

influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillgodo, eller ock skat­

teplikt för varan eller tjänsteprestationen bortfaller på grund av bestäm­

melserna i nästföregående stycke.

2. Den som den 1 januari 1960 bedriver verksamhet, varmed följer skatt­

skyldighet enligt 12 §, skall senast den 15 januari 1960 hos länsstyrelsen i

det län, där hans hemortskommun för år 1960 är belägen, anmäla sig för

registrering. I fråga om sådan anmälan skola bestämmelserna i 19 § i till­

lämpliga delar lända till efterrättelse, dock att — i stället för uppgift an­

gående beräknad årsomsättning — anmälan om möjligt skall innehålla upp­

gift angående omsättningen under senast förflutna räkenskapsår med för­

delning på enligt denna förordning skattepliktig och icke skattepliktig om­

sättning.

3. Skall någon vid 1961 års taxering till allmän varuskatt eller, om så­

dan taxering nämnda år icke skall åsättas, vid 1962 års taxering till allmän

varuskatt taxeras för beskattningsår, som börjar efter den 1 januari 1960,

skall taxering åsättas jämväl från och med nämnda dag till beskattnings­

årets ingång. Vad nu sagts skall dock icke gälla vid tillämpning av 62—66 §§.

4. De i 74 § omförmälda särskilda ledamöterna och suppleanterna i riks­

skattenämnden skola första gången utses för tiden till och med den 30 juni

1963.

5. Erfordras eljest särskilda bestämmelser i fråga om denna förordnings

ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t meddela sådana bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

27

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 19 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 samt punkterna 4 och 5 av övergångsbestämmelserna till samma för­

ordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

19 §.

Riksskattenämnden består------------

sådan egenskap.

Ordföranden skall — —- — hos

nämnden.

För envar — — —- beträffande

suppleanterna.

Förordnande såsom----------- var ut­

sedd.

Ledamöter och--------- -— i konkurs­

tillstånd.

Kungl. Maj :t —------- nämndens

verksamhet.

Övergångsbestämmelser

4. Vad i i- § fjärde stycket denna

förordning stadgas skall, intill dess

taxeringsassistent förordnats för där

angivet särskilt taxering sdistrikt, icke

gälla, länsstyrelsen obetaget att inrät­

ta sådant taxeringsdistrikt utan att

förordna taxeringsassistent för di­

striktet.

5. Intill dess indelning av länet i

särskilda taxeringsdistrikt, som avses

i 4 § fjärde stycket denna förordning,

blivit för länet i dess helhet genom­

förd, må länsstyrelsen i samband med

indelningen i lokala taxeringsdistrikt

i erforderlig omfattning förordna

taxerings konsulenter för sådana di­

strikt.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Riksskattenämnden består —-------

sådan egenskap.

Ordföranden skall — — — hos

nämnden.

För envar — — — beträffande

suppleanterna.

Förordnande såsom------------var ut­

sedd.

Ledamöter och------------ i konkurs­

tillstånd.

Kungl. Maj :t------- — nämndens

verksamhet.

Om nämndens sammansättning och

verksamhet vid handläggning av

ärenden enligt förordningen om all­

män varuskatt stadgas i samma för­

ordning.

Övergångsbestämmelser

4. Intill dess taxeringsassistent för­

ordnats för sådant taxeringsdistrikt,

varom i 4 § fjärde stycket denna för­

ordning stadgas, må länsstyrelsen i

samband med indelning av länet i

taxeringsdistrikt förordna taxerings-

konsulent att biträda taxeringsnämn­

den i sådant distrikt.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Har taxeringskonsulent förordnats,

åligger honom att granska självdekla-

rationer och andra uppgifter, avgivna

av fysiska personer, oskifta dödsbon

eller familjestiftelser, vilka äro rörel-

seidkare eller sådana idkare av jord­

bruk eller skogsbruk, som äro skyl­

diga föra räkenskaper. Han har där­

jämte att granska andra deklaratio­

ner och uppgifter av mera invecklad

beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd

överlämnar till honom för gransk­

ning.

Taxeringskonsulenten äger, då frå­

ga är om deklaration eller annan upp­

gift som av honom granskats, deltaga

i taxeringsnämndens överläggningar

men icke i dess beslut.

Han äger-------------avlämna dekla-

ration.

I fråga------------ i taxeringsnämnd.

(Föreslagen lydelse)

5. Har taxeringskonsulent förord­

nats, åligger honom att granska de­

klarationer, uppgifter och andra

handlingar, att vara föredragande i

taxeringsnämnden, i den mån icke

ordföranden finner sig böra utföra

föredragningen, att upprätta förslag

till de taxeringar, som skola beslutas

av taxeringsnämnden, samt att i öv­

rigt lämna ordföranden det biträde

som av honom påkallas.

Taxeringskonsulenten äger deltaga

i taxeringsnämndens överläggningar

men icke i dess beslut.

Han äger —---------- avlämna dekla­

ration.

I fråga------------ i taxeringsnämnd.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

dock att den ändrade lydelsen av övergångsbestämmelserna till taxeringsför-

ordningen icke skall äga tillämpning vid 1960 års taxering.

Kangl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

29

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 1 juni 1951

(nr 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked

i taxeringsfrågor

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 1 juni 1951 om rätt att

av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §• 1 §•

Riksskattenämnden må,--------------Riksskattenämnden må,--------------------

eller ersättningsskatt.

eller ersättningsskatt.

Vad ovan —--------av fastigheten. Vad ovan-------------- av fastigheten.

Om rätt att av riksskattenämnden

erhålla förhandsbesked i fråga, som

avser taxering till allmän varuskatt,

stadgas i förordningen om allmän

varuskatt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 1

se 1954:160.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränk­

ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Till myndighet —- — — utlämna

denna.

Förmögenhetslängd må — — —

längdens datum.

Handlingar i ärenden, som avses

i förordningen om rätt att av riks­

skattenämnden erhålla förhandsbe­

sked i taxering sfrågor, må ej utan

samtycke av den som sökt beskedet

utlämnas till annan tidigare än tjugu

år från handlingens datum.

(Föreslagen lydelse)

17 §.

Till myndighet------------- utlämna

denna.

Förmögenhetslängd må — — —

längdens datum.

Handlingar i ärenden angående så­

dant förhandsbesked, som enligt vad

därom är särskilt stadgat kan med­

delas i taxerings- eller skattefrågor,

må ej utan samtycke av den som sökt

beskedet utlämnas till annan tidigare

än tjugu år från handlingens datum.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 17

se 1959: 97.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

31

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet å Stockholms slott den 9 oktober 1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

,

L

indholm

, K

ling

, E

denman

, N

etzén

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, frågan om införandet av

en allmän varuskatt m. m. Föredraganden anför därvid följande.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Det ekonomiska läget och den ekonomiska politiken I.

I. Inledning

När statsverkspropositionen lades fram i januari månad framhöll jag, att

en förstärkning av statsinkomsterna under budgetåret 1959/60 var påkallad

med hänsyn till den ökning av det redan under 1958/59 betydande budget­

underskottet som då föreliggande uppskattningar tydde på. Att statsbud­

geten uppvisade stegrade underskott under såväl 1957/58 som 1958/59 fann

jag mot bakgrunden av den under dessa år rådande konjunkturavmatt-

ningen icke vara ägnat att inge några större betänkligheter utan vara helt

i linje med numera allmänt godtagna principer för en finanspolitik som

syftar till att bevara en hög och jämn sysselsättning. En fortsatt avsevärd

ökning av budgetunderskottet under 1959/60 skulle däremot innebära ris­

ker, som redan vid årsskiftet var klart skönjbara, för en alltför högt upp­

driven aktivitet i den svenska ekonomin. Dessa risker var visserligen då

ännu icke akuta med hänsyn till att konjunkturen vid denna tidpunkt allt­

jämt präglades av stagnation inom flertalet av de länder som utövar ett

avgörande inflytande på vår ekonomiska utveckling. Jag fann därför tid­

punkten ännu icke vara inne för något definitivt ställningstagande till

budgetpolitikens utformning för nu innevarande budgetår, även om det en­

ligt min därvid redovisade mening redan stod klart att en åtstramning av

finanspolitiken skulle visa sig ofrånkomlig.

I dessa avseenden hade läget icke på något avgörande sätt förändrats vid

tiden för framläggandet av propositionen om komplettering av riksstatsför-

32

Kung!. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

slaget för 1959/60. Den internationella konjunkturen hade vid denna tid­

punkt mer definitivt stabiliserats men styrkan i de konjunkturuppdrivande

krafterna var ännu svårbedömbar. En förbättring i sysselsättningsläget i

vårt land kunde visserligen registreras men denna förbättring framstod som

i hög grad betingad av energiska insatser från det allmännas sida i sys-

selsättningsskapande syfte. Expansionstakten i den svenska ekonomin

var dock uppenbarligen stadd i ökning och i den reviderade national-

budgeten förutsågs en ökning i den samlade produktionen under 1959 med

drygt två procent, vilket innebar en fördubbling jämfört med den vid års­

skiftet förutsedda ökningen. Riskerna för att expansionistiska överslag

skulle inträda under loppet av 1959 bedömde jag dock som ringa; den för­

utsedda ökningen i efterfrågan syntes kunna realiseras utan några jäm-

viktsrubbningar på kort sikt. Detta innebar i sin tur att rådrum alltjämt

fanns för fastläggandet av den ekonomiska politiken. Jag förutsatte därför

att definitiv ställning till frågan om finanspolitikens utformning under bud­

getåret 1959/60 skulle tagas under riksdagens höstsession.

Med denna ordning har betydande fördelar vunnits. Tendenserna i kon­

junkturutvecklingen låter sig sålunda nu avläsas med betydligt större klar­

het än vad som var möjligt i våras. Samtidigt kan man konstatera, att upp­

gången i konjunkturen icke gått snabbare än att den skärpning av finans­

politiken, som jag i det följande kommer att föreslå, hinner få önskad sam­

hällsekonomisk effekt. Härtill kommer att möjligheterna att verkställa

prövningen av finanspolitiken mot bakgrund av den något mer långsiktiga

budgetutvecklingen förbättrats genom det av besparingsutredningen fram­

lagda prognosmaterialet om statsfinanserna fram till och med budgetåret

1963/64. Av speciell betydelse är självfallet att statsutgifterna för budget­

året 1960/61 nu kan säkrare bedömas, sedan myndigheterna ingivit sina

petita. Besparingsutredningens betänkande har dessutom gett en vägled­

ning för bedömningen av i vilken mån det är en önskvärd och framkomlig

väg att företaga en finanspolitisk åtstramning medelst en reduktion av sta­

tens utgifter.

Som en bakgrund för ställningstagandet till den definitiva uppläggningen

av finanspolitiken under innevarande budgetår torde jag här först få lämna

en översikt över det ekonomiska läget. II.

II. Det ekonomiska läget

Den internationella konjunkturutvecklingen

Den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa och Förenta staterna har så­

som framgår av en översikt över det ekonomiska läget, vilken såsom bilaga

1 torde få bifogas statsrådsprotokollet i detta ärende, sedan vintern präglats

av en allmän och — med undantag för verkningarna av den amerikanska

stålstrejken — oavbruten konjunkturförbättring. I så gott som samtliga

OEEC-länder steg industriproduktionen från första till andra kvartalet; den

33

genomsnittliga ökningen kan uppskattas till 3 procent. Industriproduktio­

nens volym kom därmed upp till en nivå, som låg drygt 5 procent högre än

under andra kvartalet i fjol. Tillgängliga siffror för de enskilda länderna

tyder på att produktionsstegringen även under tiden efter andra kvartalet

i år fortsatt i oförminskad takt; i Förenta staterna har dock den snabba

ökningen i industriproduktionen under första halvåret förbytts i en ned­

gång under inverkan av konflikten inom stålindustrin. I både Förenta sta­

terna och Västeuropa har den övriga delen av produktionen vuxit; det gäl­

ler särskilt byggnadsverksamheten, som i ett flertal länder utgjort en av de

starkaste expansionsfaktörerna.

Konjunkturuppgången, som hittills försiggått utan mera påtagliga ten­

denser till överansträngning av tillgängliga produktionsresurser, kommer

av allt att döma att fortsätta under 1960. Tillgängliga uppgifter om order­

ingång, investeringsplaner in. m. antyder en fortsatt tillväxt på efterfråge-

sidan. Takten i denna och fördelningen mellan de stora efterfrågekate-

gorierna är dock olika i skilda länder. I Förenta staterna, Västtyskland

och Danmark, där uppsvinget varit starkare än i andra länder, har en

gradvis förskjutning av expansionskraften från bostadsbyggandet till före-

tagsinvesteringarna redan inträtt, medan man t. ex. i Storbritannien befin-

uer sig på ett »tidigare» stadium med expanderande bostadsbyggande men

en alltjämt påfallande tröghet hos företagens — åtminstone industrins —

investeringar. De offentliga investeringarna torde fortsätta att växa i fler­

talet länder. Det finns knappast några tecken på någon acceleration i den

lageruppbyggnad som för närvarande bidrar till konjunkturuppgången i

Västeuropa. I Förenta staterna har lagerpåfyllnaden — bortsett från ut­

vecklingen på stålområdet — varit snabbare än i Västeuropa, vilket är na­

turligt mot bakgrund av den kraftigare lagernedskärningen under reces­

sionen. Ett genomgående drag i både handeln och industrin i Förenta sta­

terna är emellertid att produktionen och omsättningen stigit snabbare än

lagren. Det finns därför anledning att vänta en fortsatt lageruppgång under

de närmaste kvartalen, om än takten efter återställandet av stållagren blir

lägre än i början av detta år.

Även om det i Västtyskland och Danmark uppstått vissa knapphetspro-

blcm framför allt i fråga om byggnadsarbetskraften blir det allmänna om­

dömet, att det fortfarande finns utrymme för en fortsatt produktionsexpan-

sion i Västeuropa och Förenta staterna både vad beträffar kapaciteten hos

produktionsanläggningarna och tillgången på arbetskraft. Utvecklingen mot

en jämnare fördelning av guld- och valutainnehavet mellan länderna •— med

kraftigt utflöde från de stora överskottsländerna, Förenta staterna och Väst­

tyskland, och förbättring av valutaläget både i det övriga Västeuropa och i

råvaruländerna — gör att inte heller på valutaområdet något hinder synes

föreligga för en under 1960 fortsatt allmän produktions- och handelsex-

pansion.

Man kan därför räkna med att de av konjunkturuppgången inom indu­

striländerna härrörande prisstegringsimpulserna blir måttliga. Ytterligare

!{

Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 162

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

tre faktorer pekar på fortsatt prisstabilitet. För det första bär den hittills­

varande produktionsstegringen till inte oväsentlig del inneburit en produk-

tivitetsuppgång. För det andra tyder läget på råvarumarknaderna, där över­

skottskapacitet alltjämt föreligger på de flesta områden, inte på några mera

markerade prisstegringar. Den tredje faktorn, som ger anledning tro att

prisrörelserna inom de västeuropeiska länderna och Förenta staterna kom­

mer att hållas inom snäva gränser, är den förgrundsställning som prissta­

biliteten i ett flertal länder fått som målsättning för den ekonomiska po­

litiken. I Förenta staterna har kreditpolitiken under intryck härav skärpts

så kraftigt att det på vissa håll uppstått farhågor för att konjunkturupp-

svinget skall brytas. Även reduktionen av budgetunderskottet under inne­

varande år innebär en inte oväsentlig dämpning. I Västeuropa har särskilt

Frankrike intensifierat sina ansträngningar att begränsa prisstegringarna;

den statliga utgiftsstegringen 1960 har begränsats så att budgetunderskottet

hålls kvar på samma nivå som i år. Bland andra ingripanden mot överkon-

junkturtendenser kan nämnas diskontohöjningarna i Västtyskland och Dan­

mark.

Sammanfattningsvis kan sägas att den internationella konjunkturen för

närvarande inte företer några tecken på en förestående jämviktsrubbning.

Av allt att döma kommer utvecklingen även under åtminstone första halv­

året 1960 att präglas av en balanserad expansion. Det är mot bakgrunden

härav särskilt betydelsefullt att den svenska ekonomiska politiken inriktas

på att hålla även vår samhällsekonomi i balans. En svensk överkonjunktur,

baserad på rent interna inflationskrafter, skulle riskera att snabbt under­

gräva vår internationella konkurrensposition.

Den ekonomiska utvecklingen inom landet

Det internationella konjunkturuppsvinget har medfört en kraftigt ökad

efterfrågan på svensk export. Under första halvåret låg exportvärdet 6 pro­

cent och exportvolymen 10 procent högre än under motsvarande period ett

år tidigare. Den genomsnittliga ökningen i juli—augusti var ännu något

större. Exportuppgången har huvudsakligast burits upp av produkter från

skogsindustrin, men betydande ökningar har också registrerats för järn och

stål samt verkstadsprodukter, främst bilar. Exporten väntas fortsätta på en

hög nivå under resten av året, även om stegringen sannolikt kommer att bli

mindre än under första halvåret. I den reviderade kalkyl över utrikeshan­

deln som nu sammanställts beräknas exportens både volym och värde un­

der andra halvåret komma att ligga några procent högre 1959 än 1958. Ök­

ningarna gäller främst papper, järn och stål samt verkstadsprodukter.

Den kraftiga expansionen för exporten har inte haft någon motsvarighet

i fråga om importen, som under första halvåret 1959 visade en nedgång med

1 procent i volym och 5 procent i värde jämfört med första halvåret 1958.

Till största delen torde denna återhållsamma utveckling förklaras dels av

att en viss lagerförtäring sannolikt skett inom landet, dels av att produk­

tionen särskilt inom industrin ökat relativt obetydligt. Under sommaren

35

inleddes emellertid en importökning som enligt den reviderade utrikeshandels-

kalkylen under andra halvåret kommer att föra upp importens värde och

volym några procent över andra halvåret i fjol.

Genom den i förhållande till fjolåret starkt förbättrade handelsbalansen,

ett oförändrat sjöfartsnetto och ett något ökat underskott för övriga tjänster

skulle bytesbalansen komma att visa ett överskott på ett par hundra miljoner

kronor under 1959, vilket skulle innebära en väsentlig förbättring gentemot

1958. I överensstämmelse med det gynnsamma utfallet av bytesbalansen

har den totala valutareserven under den senaste tolvinånadersperioden stigit

med 313 miljoner kronor till 3 185 miljoner kronor.

I den reviderade nationalbudgeten beräknades de totala investeringarna

volymmässigt komma att öka med 1 050 miljoner kronor eller 6 procent från

1958 till 1959. De privata investeringarna antogs stiga med 3 procent, de

statliga med 12 procent och de kommunala med G procent. På grund av den

ofullständiga statistiken är det för närvarande inte möjligt att annat än på

vissa områden belysa utvecklingen hittills under året. Nu tillgängliga upp­

gifter pekar på en större ökning totalt 1958—1959 än som antagits, huvud­

sakligen på grund av en uppjustering för industriinvesteringarna. Investe­

ringarna i bostäder kan med ledning av bland annat statistiken över pågå­

ende byggen beräknas öka med 4 procent från 1958 till 1959. Antalet fär­

digställda lägenheter kommer enligt bostadsstyrelsens uppskattningar att

1959 uppgå till 69 000 mot 62 000 år 1958 och 64 500 år 1957. På det stat­

liga området har de mest betydande stegringarna registrerats för väginves­

teringarna. I fråga om industriinvesteringarna tyder konjunkturbaromelrar-

na på en så gott som genomgående ökning för alla industrigrenar både vad

gäller byggnader och maskiner. Även för utvecklingen 1959—1960 förutses

övervägande ökningar både i fråga om maskiner och byggnader. Preliminära

uppgifter om orderingången till verkstadsindustrin tyder likaledes på en

stark investeringsvilja inom företagssektorn.

Den privata konsumtionen kan preliminärt uppskattas ha ökat med drygt

3 procent i värde och med omkring 2 1/2 procent i volym från första

halvåret 1958 till motsvarande period 1959. Det finns ingenting som tyder

på att konsumtionens ökningstakt skulle avta under andra halvåret. In­

komstutvecklingen torde tvärtom skapa förutsättningar för eu något star­

kare ökning mellan andra halvåren 1958 och 1959. För helår räknat kan

stegringen i den privata konsumtionens volym antas bli drygt 3 procent

från 1958 till 1959. Såväl den statliga som den kommunala konsumtionen

beräknas under samma tid ha ökat i ungefär motsvarande takt.

Konsumentpriserna bär liksom parti- och importpriserna varit i stort sett

stabila hittills under 1959. För konsumentpriserna har denna stabilitet varat

sedan april 1958, medan parti- och i synnerhet importpriserna föll under

1958 och i början av 1959. Denna nedgång har visserligen återverkat även

på konsumlionsvarupriserna, men detta har motvägts av en stegring i priset

på de tjänster, som även ingår i totalindex. — Kända och väntade prisför­

ändringar i olika riktningar kan beräknas resultera i att konsumentpris­

index vid årsskiftet ligger obetydligt över augustinivån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

36

Kungl. Mnj:ts proposition nr 162 år 1959

Industriproduktionen var under första halvåret i år endast obetydligt

större än samma period ett år tidigare. Även i jämförelse med hösthalvåret

1958 var uppgången (säsongrensad) ringa. Den konstaterade stora ök­

ningen i efterfrågan från såväl hemmamarknad som exportmarknad åt­

följdes således inte omedelbart av någon motsvarande ökning av industri­

produktionen. En del av den bristande överensstämmelsen kan vara rent

skenbar, eftersom vissa omständigheter (bland annat sysselsättningsutveck­

lingen och förbrukningen av elkraft) tyder på att första halvårets produk­

tion blivit något underskattad av föreliggande index. Huvudförklaringen

till att produktionsökningen fördröjts är emellertid den lageravveckling som

ägt rum framför allt inom skogsindustrin men också inom bland annat verk­

städerna. De ökade leveranserna skedde i stor utsträckning från tillgängliga

lager. Lagren synes emellertid nu inom stora områden ha skurits ned till

normal storlek, vilket medför att även en oförändrad efterfrågan kräver

ökad produktion. Uppskattningar tyder på att industriproduktionen under

andra halvåret kommer att lyftas till en nivå som ligger minst 4 procent

över motsvarande period i fjol. För helår räknat kan den totala industripro­

duktionen beräknas öka med omkring 3 procent från 1958 till 1959.

Den totala produktionen synes under första halvåret 1959 ha legat ett par

procent över motsvarande period ett år tidigare. Av nuvarande utvecklings­

tendenser att döma kommer ökningstakten under andra halvåret att bli be­

tydligt större. Den svenska ekonomin skulle därmed återigen ha kommit in

i ett expansivt skede, som ökar påfrestningen på vår produktionsförmåga.

Läget på kreditmarknaden kännetecknas av att såväl affärsbankernas

som allmänhetens likviditet ökat starkt från 1958 till 1959. Även om till­

växten i likviditeten till en del förklaras av valutareservens ökning är det

dock statens transaktioner som spelat den största rollen, ökningen gäller

framför allt industriföretagens likviditet och endast i mindre utsträckning

hushållens och de övriga näringsområdenas. Eftersom företagen huvudsak­

ligen har sina banktillgodohavanden placerade i affärsbankerna har medels­

inströmningen ökat betydligt snabbare hos dessa än hos kapitalmarknads-

instituten.

För arbetsmarknaden har den hittills förflutna delen av 1959 marke­

rats av en förbättring, som på vissa områden resulterat i en stigande brist

på yrkeskunnig arbetskraft, på de mest expansiva områdena i metallin­

dustrin även på okvalificerad sådan. Den kvarstående arbetslösheten synes

alltmer koncentrerad till speciella områden och kategorier. Den nyligen ge­

nomförda inventeringen av arbetsmarknadsutsikterna pekar på en fortsatt

uPP§ång

i sysselsättningen och alltså på en ökande brist på arbetskraft.

Denna arbetsmarknadsprognos, liksom de omdömen som insamlats genom

den s. k. konjunkturbarometern, grundar sig väsentligen på ett stort antal

företagares uppfattning om sina företags kommande arbetskraftsbehov un­

der några månader framåt. Den efterfrågeökning, som tillkommer genom

det stigande statliga utgiftsöverskottet och dettas indirekta återverkningar

på konjunkturutvecklingen, har ännu endast delvis kunnat påverka företa­

37

garnas omdöme i detta avseende. En fullständigare bedömning av fram­

tidsutsikterna måste självfallet även beakta denna expansiva faktor.

Till en totalbedömning av de samhällsekonomiska utvecklingstendenserna

för år 1960 återkommer jag längre fram.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

III. Det statsfinansiella läget,

Utfallet av budgeten 1958/59

I kompletteringspropositionen i våras beräknades totalbudgeten för bud­

getåret 1958/59 ge ett underskott på omkring 1,8 miljarder kronor. Enligt

nu föreliggande uppgifter har ifrågavarande underskott blivit i runt tal 400

miljoner kronor lägre än väntat och stannat vid 1,4 miljarder kronor. Av

denna förbättring hänför sig 166 miljoner kronor till driftbudgeten och ett

lika stort belopp till minskat medelsbehov på kapitalbudgeten. Vidare blev

dispositionen av rörliga krediter 72 miljoner kronor mindre än beräknat.

Inkomsterna på driftbudgeten uppgick under budgetåret 1958/59 till

12 605 miljoner kronor. Utfallet överensstämmer nära med den i april

gjorda prognosen, som upptog inkomster på 12 636 miljoner kronor. Diffe­

rensen mellan utfall och prognos beror bland annat på att inkomsterna av

bensinskatt samt omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker blev

22 respektive 38 miljoner kronor lägre än enligt kalkylen medan bland annat

inkomsterna av statens kapitalfonder blev högre än väntat.

Förbättringen i budgetutfallet hänför sig sålunda helt till budgetens ut­

giftssida. Driftbudgetens utgifter beräknades i kompletteringspropositionen

för budgetåret 1958/59 komma att uppgå till sammanlagt 12 940 miljoner

kronor. Häri ingick anslag på riksstat och tilläggsstater med 12 521 respek­

tive 344 miljoner kronor. Anslagsöverskridanden och besparingar på för­

slagsanslag beräknades ta ut varandra, medan reservationsmedelsbehåll-

ningarna antogs komma att minska med netto 75 miljoner kronor. Utfalls-

siffrorna för ifrågavarande budgetår visar att beträffande de egentliga stats­

utgifterna behållningarna under reservationsanslagen ökat med 49 miljo­

ner kronor medan under övriga anslag en icke väntad nettobesparing på

41 miljoner kronor uppkommit. Utgifterna för statsskuldräntor och av­

skrivningar har blivit 32 miljoner kronor lägre än beräknat.

Det är framför allt under social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jord­

bruks- och handelsdepartementens huvudtitlar som utgifterna blivit mindre

än enligt kalkylerna. Försvarsdepartementet uppvisar däremot totalt sett

god överensstämmelse mellan beräknade och faktiska utgifter. Det bör dock

här erinras om att reservationsbehållningarna under försvarsanslagen i de­

cember 1958 beräknades komma att minska med 35 miljoner kronor. Det

faktiska utfallet visar emellertid en nettoökning av dessa behållningar med

117 miljoner kronor. Denna ökning redovisades redan i kompletteringspropo­

sitionen och beror på att de militära myndigheterna beslutat alt under vissa

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

materielanslag behålla en reserv som buffert för den händelse att sådana

kostnadsstegringar skulle uppstå, som inte kan kompenseras enligt de nu

tillämpade reglerna. Enligt uppgift är avsikten att bedriva beställningsverk-

samheten så att en viss betalningsreserv kan bibehållas även i framtiden.

Det förbättrade betalningsutfallet i förhållande till tidigare beräkning upp­

går under socialdepartementets huvudtitel till 61 miljoner kronor och hän­

för sig huvudsakligen till de två anslagen Kostnader för arbetslöshetens

bekämpande in. m. och Beredskapsarbeten på vägar och gator. I april be­

räknades utgifterna under dessa anslag för 1958/59 komma att uppgå till

sammanlagt 316 miljoner kronor. De faktiska utgifterna stannade vid 266

miljoner kronor. Drygt 15 miljoner kronor av denna differens hänför sig till

en tillfällig förskjutning av betalningarna. I övrigt motsvaras den ökade

behållningen under ifrågavarande anslag huvudsakligen av redan utlagda

beställningar. »Besparingarna» kommer därför att automatiskt konsumeras

under budgetåret 1959/60.

Avvikelsen på 23 miljoner kronor mellan beräknade och faktiska utgif­

ter inom kommunikationsdepartementets område beror huvudsakligen på att

reservationsmedelsförbrukningen under anslagen till byggande av vägar och

gator blev mindre än väntat. Detta motsvaras dock inte av någon minskning

av den verksamhet för vilken anslagen anvisats utan beror på tillfälliga

förskjutningar. Det bör i det sammanhanget erinras om att ifrågavarande

anslag är beräknade per kalenderår och reglerade genom fastställda ramar.

Under ecklesiastikdepartementets huvudtitel blev utgifterna under an­

slaget till bidrag till driften av folkskolor m. m. ca 20 miljoner kronor

lägre än enligt aprilberäkningarna. Utfallet innebär dock ett överskridande

av ifrågavarande riksstatsanslag för budgetåret 1958/59 med 8 miljoner

kronor.

För jordbruksdepartementets vidkommande är förbättringen av utfallet

sammanlagt 20 miljoner kronor. Den är fördelad på ett antal mindre an­

slag och bör inte föranleda någon revidering av utgiftsberäkningarna för

1959/60.

Beträffande handelsdepartementet beror skillnaden mellan utfall och pro­

gnos huvudsakligen på att utgifterna under anslaget till atomenergiverk­

samheten inom Aktiebolaget Atomenergi blivit 27 miljoner kronor mindre

än enligt beräkningarna i april. Besparingen har i detta fall uppkommit

genom vässa icke förutsedda förseningar av utbyggnadsprogrammet. För­

dröjningarna kommer dock att inhämtas i den mån så redan inte skett. Be­

hållningen på anslaget förbrukades delvis i början av innevarande budgetår.

Under anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar uppstod en

ökning av behållningarna på 11 miljoner kronor, vilket sammanhänger med

att investeringsanslagen under kapitalbudgeten inte utnyttjades i beräknad

omfattning.

Utgifterna under kapitalbudgetens investeringsanslag för bud­

getåret 1958/59 beräknades i kompletteringspropositionen till 2 638 miljoner

kronor. I detta belopp ingick då förutom riksstats- och tilläggsstatsanslag

39

en beräknad förbrukning av anslagsbehållningar på 150 miljoner kronor. En­

ligt nu föreliggande uppgifter stannade utgifterna för 1958/59 vid 2 441

miljoner kronor, vilket medförde en ökning på sammanlagt 47 miljoner kro­

nor av anslagsbehållningarna under kapitalbudgeten. — Differensen på 197

miljoner kronor mellan utfall och beräkning motsvarar sedan hänsyn tagits

till förändringarna i tillgången på avskrivningsmedel och övriga likvida

medel den minskning på 166 miljoner kronor av medelsbehovet på kapital­

budgeten som anförts i det föregående.

För affärsverksfonderna redovisas en skillnad på 30 miljoner kronor

mellan prognos och faktiskt utfall. Huvuddelen härav faller på statens vat-

tenfallsverk, för vilken fond hade beräknats en minskning av anslagsbehåll­

ningarna med ca 10 miljoner kronor i stället för den ökning om 15 miljoner

kronor som uppkommit. Avvikelsen hetingas till ett belopp om drygt 10 mil­

joner kronor av betalningstekniska förhållanden men beror i övrigt på för­

seningar i den planerade verksamheten.

Ej heller under statens allmänna fastighetsfond har anslag och behåll­

ningar förbrukats i den omfattning man ansåg sig ha anledning räkna med

i april. Fonden uppvisar en ökning av anslagsbehållningarna på 8 miljoner

kronor i stället för en väntad minskning på 24 miljoner kronor. Den ökade

anslagsbehållningen torde avspegla en real förskjutning i utförandet av de

planerade statliga investeringarna.

Beträffande statens utlåningsfonder beror skillnaden på 63 miljoner kro­

nor mellan utfall och beräkning bland annat på en icke väntad ökning av

anslagsbehållningarna under lånefonden för allmänna samlingslokaler, och

på att behållningarna under luftfartslånefonden inte disponerades i väntad

omfattning. Vidare kom det å lilläggsstat anvisade anslaget till statens låne­

fond för den mindre skeppsfarten inte att utnyttjas i beräknad utsträck­

ning före budgetårsskiftet. Behållningen under denna senare fond motsvaras

dock av redan beviljade lån som kommer att lyftas under löpande budgetår.

Även beträffande övriga utlåningsfonder — utom lånefonden för allmänna

samlingslokaler — torde behållningarna komma att nedgå under inneva­

rande budgetår.

Under fonden för låneunderstöd hänför sig huvuddelen av den redovisade

differensen på 49 miljoner kronor till anslaget till lån till utbyggnad av

oljclagringen, vilket visar en ökning av behållningarna på 10 miljoner kro­

nor mot en väntad minskning på 26 miljoner kronor. Avvikelsen mellan be­

räkning och utfall beror huvudsakligen på en förskjutning av utbetal­

ningarna.

I kompletteringspropositionen beräknades dispositionen av rörliga

krediter komma att minska med 170 miljoner kronor under 1958/59.

Minskningen blev emellertid 72 miljoner kronor större eller 242 miljoner

kronor. Av den totala minskningen hänför sig 130 miljoner kronor till av

järnvägsstyrelsen disponerad kredit. Minskningen i behovet av rörliga kre­

diter beror i detta fall till ett belopp av bortåt 100 miljoner kronor på en om­

läggning av LKAB:s fraklbctalningar. Tidigare betalades endast en tredje­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1059

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

del av dessa månadsvis medan återstoden inlevererades i december månad.

Enligt ett nytt avtal betalas frakterna numera kontant månad för månad.

I övrigt sammanhänger minskningen med att SJ:s likviditet förbättrats dels

genom det å riksstaten anvisade driftbidraget och dels genom att driftresul­

tatet blivit något gynnsammare. I samma riktning har även en minskad

lagerhållning verkat.

Domänstyrelsen infordrar från och med budgetåret 1958/59 till viss del

likviderna för försålt virke tidigare än förut. Detta gjorde det möjligt att

minska utnyttjandet av den rörliga krediten med 15 miljoner kronor. Av den

totala minskningen i de utestående rörliga krediterna hänför sig vidare 15

miljoner kronor till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, vilket

sammanhänger med att den år 1958 beslutade omfördelningen av den statli­

ga lagerhållningen på nämndens område numera slutförts. Reducerad lager­

hållning är också anledningen till att Svensk spannmålshandel minskat ut­

nyttjandet av den kredit, som står till dess förfogande, med 52 miljoner kro­

nor. Den kvalitetsmässigt dåliga skörden år 1958 framtvingade en nedskär­

ning av spannmål slagren till minimikvantiteten. Slutligen kunde Norrbottens

järnverk tack vare de under 1958/59 förbättrade järnkonjunkturerna minska

sin disposition av ifrågavarande krediter från 50 till 25 miljoner kronor.

Med ledning av vad i det föregående anförts torde sammanfattningsvis

kunna konstateras, att den förbättring av totalbudgetutfallet på 400 miljoner

kronor som redovisas i förhållande till de i kompletteringspropositionen

gjorda beräkningarna till övervägande del utgörs av besparingar av engångs­

karaktär eller motsvaras av tillfälliga förskjutningar som föranleder mer-

utgifter under budgetåret 1959/60. Förändringen i utfallet kan därför icke

i någon väsentlig grad uppfattas såsom en effekt av de förbättrade kon­

junkturerna.

Det beräknade utfallet av budgeten 1959/60

Enligt den av årets riksdag fastställda riksstaten skulle totalbudgeten

för budgetåret 1959/60 ge ett underskott på drygt 2,8 miljarder kronor. Då

har hänsyn tagits till det i kompletteringspropositionen gjorda antagandet

om en minskning av anslagsbehållningarna under drift- och kapitalbudgeten

med 150 respektive 25 miljoner kronor samt en ökning av utnyttjandet av

rörliga krediter med 50 miljoner kronor.

Mot bakgrunden av det nu kända utfallet av 1958/59 års budget och övriga

nytillkomna faktorer har under september månad utförts en ny beräkning

av inkomsterna och utgifterna för innevarande budgetår.

Inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret 1959/60 beräknas nu

här bortses från den inkomstförstärkning, som jag i det följande kom­

mer att föreslå — komma att uppgå till ca 12 900 miljoner kronor, vilket

är omkring 300 miljoner kronor mer än enligt det nu kända utfallet för

budgetåret 1958/59 och ca 200 miljoner kronor mer än enligt gällande riks-

stat. De till grund för tidigare beräkningar liggande antagandena om löne­

41

summans utveckling har uppjusterats något. Det är framför allt uppgång­

en i konjunkturläget som motiverat denna förändring. En närmare analys

av inkomstkalkylens innebörd lämnas i det följande.

Driftbudgetens utgifter för 1959/60 har tidigare beräknats till 13 741 mil­

joner kronor inklusive en reservationsmedelsförbrukning på 150 miljoner

kronor. Som framgått av vad som tidigare anförts, innebär utvecklingen un­

der budgetåret 1958/59 av reservationsmedelsbehållningarna i viss utsträck­

ning en förskjutning av utgifterna till innevarande budgetår. Beloppsmäs-

sigt kan denna försämring av utfallet för 1959/60 uppskattas till ca 100 mil­

joner kronor. Försämringen motverkas emellertid av andra faktorer. Bland

annat kommer av betalningstekniska skäl en betydande reservation att vid

budgetårsskiftet kvarstå på anslaget till särskilt stöd åt det mindre jord­

bruket. Totalt sett synes därför för närvarande inte föreligga någon an­

ledning att revidera det tidigare antagandet om en reservationsmedelsför­

brukning under 1959/60 på 150 miljoner kronor.

I de nu gjorda beräkningarna har medtagits de tilläggsstatsanslag som

för närvarande synes komma att erfordras. För fullföljande av arbetsmark­

nadspolitiken avser arbetsmarknadsstyrelsen att äska ca 60 miljoner kronor.

Vidare har det ansetts realistiskt att räkna med vissa kostnader för höj­

ning av de statsanställdas löner våren 1960. Bedan nu kan förutses över­

skridanden av vissa förslagsanslag. Sålunda beräknas anslaget till bidrag

till erkända arbetslöshetskassor komma att belastas med merutgifter i för­

hållande till riksstaten på 13 miljoner kronor. Anslagen till skatteersätt-

ning till kommunerna och till bidrag till driften av folkskolor m. in. vän­

tas likaså komma att överskridas med 11 respektive 10 miljoner kronor.

Under anslaget till bostadsrabatter kan däremot väntas uppkomma en be­

sparing på 20 miljoner kronor. Slutligen beräknas utgifterna för stats­

skuldräntor bli 10 miljoner kronor högre än det i riksstaten upptagna be­

loppet.

Tillsammantagna innebär de nu gjorda beräkningarna att driftbudgetutgif­

terna för budgetåret 1959/60 skulle komma att uppgå till 13 903 miljoner

kronor, vilket är 162 miljoner kronor mer än enligt riksstaten. Det bör dock

i detta sammanhang understrykas att eu beräkning av ifrågavaranade slag

endast tre månader in på det nya budgetåret måste bli relativt osäker. Er­

farenheten talar sålunda för att ytterligare tilläggsstatsanslag kommer att

bli erforderliga. Vidare kan nu icke förutsedda överskridanden tillkomma.

Detta gäller självfallet också eventuella besparingar.

Jämfört med utfallet för budgetåret 1958/59 innebär de nya beräkning­

arna för 1959/60 en ökning av driftbudgetens utgifter med 1 160 miljoner

kronor. Härav kommer över 200 miljoner kronor på försvarsanslagen. Den­

na ökning beror — förutom på den höjning av riksstatsanslagen som sked­

de mellan budgetåren 1958/59 och 1959/60 — på att den tidigare redovisa­

de uppbyggnaden av reservationsmedelsbehållningarna föregående budget­

år var av engångsnatur. Vidare hänför sig ca 100 miljoner kronor av ök­

ningen till arbetslöshetsanslagen, omkring 170 miljoner kronor till anslagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

under ecklesiastikdepartementets huvudtitel och 110 miljoner kronor till

ökade statsskuldräntor. Bidragen till folkpensioner in. in. ökar med ca 65

miljoner kronor och skatteersättningen till kommunerna med nära 25 mil­

joner kronor. Utgifterna under väganslagen och för atomenergiverksamhe­

ten stiger mellan de båda budgetåren med ca 50 respektive 80 miljoner kro­

nor. Belastningen på anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar

beräknas öka med 70 miijoner kronor.

Utgifterna under kapitalbudgetens investeringsanslag för bud­

getåret 1959/60 beräknades tidigare till 2 766 miljoner kronor inklusive en för­

brukning av anslagsbehållningarna på 25 miljoner kronor. Som framgått

av den tidigare redogörelsen innebar den under budgetåret 1958/59 ökade

anslagsbehållningen för fastighetsfonden en real förskjutning av investe­

ringsverksamheten på detta område. Det synes sannolikt att en ytterligare

förskjutning kommer att ske under 1959/60, vilket medför en fortsatt ök­

ning av medelsbehållningarna under dessa anslag. För affärsverksfonder-

nas vidkommande förutsätter de fastställda investeringsramarna en minsk­

ning av anslagsbehållningarna under vattenfallsverkets fond, vilket dock

motvägs av de ökningar av behållningarna som nu förutses för statens järn­

vägar och televerket. Under fonden för låneunderstöd beräknas lånet till

Aktiebolaget Atomenergi på 30 miljoner kronor till följd av bland annat

den tidigare redovisade förseningen i utbyggnadsprogrammet inte komma

att utnyttjas under budgetåret 1959/60. Mot bakgrunden av de här lämnade

uppgifterna har det ansetts realistiskt att tills vidare räkna med att anslags­

behållningarna under kapitalbudgeten kommer att öka med 50 miljoner kro­

nor under det nu löpande budgetåret.

På kapitalbudgeten beräknas komma att erfordras tilläggsstatsanslag på

105 miljoner kronor för den statliga bostadslångivningen.

Sammanlagt innebär de reviderade beräkningarna att utgifterna under in-

vesteringsanslagen för budgetåret 1959/60 skulle komma att uppgå till 2 796

miljoner kronor, vilket är 30 miljoner kronor mer än enligt de tidigare be­

räkningarna.

Jämfört med utfallet för budgetåret 1958/59 utvisar de nya beräkningarna

en ökning av utgifterna på kapitalbudgetens investeringsanslag med 355 mil­

joner kronor. Av denna ökning kommer 110 miljoner kronor på affärsverks-

fonderna, 191 miljoner kronor på statens utlåningsfonder och 55 miljoner

kronor på försvarets fonder. På fonden för låneunderstöd förutses en minsk­

ning av utgifterna med 58 miljoner kronor.

I kompletteringspropositionen beräknades dispositionen av rörliga

krediter komma att öka med 50 miljoner kronor under budgetåret 1959/

60. De undersökningar som gjorts i september i år visar att det nu finns an­

ledning att i stället räkna med att utnyttjandet av ifrågavarande krediter

kommer att stiga med 100 miljoner kronor. Några av anledningarna härtill

är följande. På grund av bland annat färdigställandet av ångkraftverket i

Stenungssund kommer vattenfallsverkets behov av kredit att stiga genom

ökad lagerhållning. Till följd av de låga virkespriserna hösten 1958, vilka

43

påverkar likviderna under innevarande budgetår, försämras domänverkets

likviditet, vilket medför ett ökat ianspråktagande av den kredit som står

till verkets disposition. Likaså förutses en ökning av Svensk spannmålshan­

dels utnyttjande av ifrågavarande kredit komma att ske, då årets skörd

synes möjliggöra en uppbyggnad av de under fjolåret avtappade spannmåls-

1agren.

Sammanfattningsvis innebär de nu gjorda beräkningarna, att totalbud­

getunderskottet för 1959/60 kan uppskattas till i det närmaste 2,9 miljarder

kronor. Underskottet är vidare 1 1/2 miljarder kronor högre än motsvarande

underskott för 1958/59. För driftbudgetens vidkommande uppskattas under­

skottet efter återföring av kommunalskattemedel till knappt 900 miljoner

kronor. Budgetåret 1958/59 uppgick driftbudgetunderskottet till 338 miljo­

ner kronor.

Anslagskraven för budgetåret 1960/61

Myndigheternas petita föreligger nu på alla väsentliga punkter. Dessutom

har fackdepartementen gjort en bedömning av vilka förslag från kommit­

téer och utredningar som kan anses vara så angelägna att de bör realiseras

under det kommande budgetåret. Det är sålunda möjligt att bilda sig en upp­

fattning om de samlade kraven på statsbudgeten för 1960/61. Om samtliga

dessa krav tillgodosåges, skulle resultatet bli en utgiftsstegring jämfört med

riksstaten för budgetåret 1959/60 med på driftbudgeten i det närmaste

2 000 miljoner kronor och på kapitalbudgeten ca 200 miljoner kronor. In­

nan budgetarbetet slutförts kan givetvis ingenting med bestämdhet sägas

om hur det slutliga riksstatsförslaget för budgetåret 1960/61 kommer att te

sig. Härtill kommer att man erfarenhetsmässigt måste räkna med tillkom­

mande utgifter i form av tilläggsstater och anslagsöverskridanden bland an­

nat som resultat av avtalsförhandlingar för de statsanställda. Varje pro­

cents stegring av de statsanställdas löne- och pensionsförmåner represente­

rar ett belopp av drygt 50 miljoner kronor. En översikt över innehållet i

myndigheternas äskanden kan dock ge en ganska god föreställning om möj­

ligheterna att reducera utgiftsstegringen.

Av utgiftsökningarna på driftbudgeten har drygt 540 miljoner kro­

nor, exklusive ökade statsskuldräntor, av myndigheterna angivits vara auto­

matiskt betingade, d. v. s. i princip beroende av tidigare av statsmakterna

fattade beslut, befolkningsmässiga förändringar, pris- och löneförskjutning-

ar etc. Ciivetvis är automatikbegreppet icke entydigt utan myndigheternas

bedömning kan på vissa punkter diskuteras, men en genomgång bar visat

att av ifrågavarande utgiftsökningar huvuddelen måste accepteras, därest re­

dan gjorda åtaganden icke skall frångås eller ändringar icke skall vidtagas

i givna bidragsförfattningar etc. Härtill kommer ökningen av statsskuldrän­

torna, vilken kan uppskattas till drygt 150 miljoner kronor, huvudsakligen

föranledd av upplåningen under innevarande budgetår. En automatisk an­

slagsökning med 600—700 miljoner kronor kan förefalla hög, men förkla­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1059

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

ras av att häri ingår förutom nämnda statsskuldräntor med drygt 150 mil­

joner kronor, 69 miljoner kronor för teknisk fördyring vid försvaret, 120

miljoner kronor för sparpremier samt 60 miljoner kronor för arbetsgivarav­

gifter till den allmänna tilläggspensioneringen för vissa statsanställda. Reste­

rande 200—300 miljoner kronor torde kunna anses representera en »normal»

automatisk årlig utgiftsstegring på driftbudgeten med bortseende från löne­

stegringar för de statsanställda. I det följande lämnas en närmare redogö­

relse för de viktigaste automatiska utgiftsförändringarna.

Under samtliga avlöningsanslag måste en uppräkning ske av anslagspos­

terna till kompensation för höjda folkpensionsavgifter för mötande av de

kostnader som våren 1961 uppstår till följd av den fr. o. m. år 1959 vidtagna

böjningen av dessa avgifter. Den sammanlagda automatiska utgiftsökning­

en till följd härav under avlöningsanslagen (exklusive affärsverken och för­

svaret) uppgår till i runt tal 15 miljoner kronor.

Under andra huvudtiteln måste förslagsanslagen Ersättningar till nämn­

demän, Ersättning åt domare, vittnen och parter, Kostnader enligt lagen om

fri rättegång samt Understöd för utomprocessuell rättshjälp med hänsyn

till väntad belastning uppräknas med sammanlagt 2 miljoner kronor. Fång-

vårdsanstalternas omkostnader beräknas automatiskt stiga med likaledes

2 miljoner kronor.

Fjärde huvudtiteln har enligt försvarsöverenskommelsen förutsatts skola

få öka med 2,5 procent med hänsyn till den tekniska utvecklingen. Denna

ökning skulle för nästa budgetår medföra en merkostnad av 69 miljoner

kronor. Därest i likhet med innevarande budgetår kostnaderna för kompen­

sation för höjda folkpensionsavgifter lägges utanför den på grundval av

nämnda överenskommelse fixerade ramen tillkommer ytterligare 6 miljo­

ner kronor.

Under femte huvudtiteln ökar medelsbehovet på anslaget till bidrag till

folkpensioner m. m. med 24 miljoner kronor till följd av ökat antal folk-

pensionärer. Anslaget till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa

bostadsbyggnadslån måste uppräknas med 35 miljoner kronor på grund av

nytillkommande lägenheter, för vilka statlig räntegaranti utgår. Utgifterna

för innevarande budgetår under anslaget till bostadsrabatter kommer så­

vitt nu kan bedömas att bli ca 20 miljoner kronor lägre än vad man tidigare

kalkylerat med. Trots en ökning av antalet hushåll, som är berättigade till

familjebostadsbidrag, kan medelsbehovet för nästa budgetår därför beräk­

nas minska med ca 10 miljoner kronor i förhållande till anslaget för inne­

varande budgetår. Likaledes uppvisar anslaget till allmänna barnbidrag en

automatisk utgiftsminskning med 10 miljoner kronor på grund av nedgång

i barnantalet. Anslaget Bidrag till erkända arbetslöshetskassor beräknas

nästa budgetår öka jämfört med det i riksstaten för budgetåret 1959/60 upp­

förda anslaget med 12 miljoner kronor, vilket ungefär motsvarar den beräk­

nade anslagsbelastningen för innevarande budgetår.

Under sjätte huvudtiteln bedömes en uppräkning av anslaget till vägun­

derhållet med 12 miljoner kronor vara erforderlig för att upprätthålla nu­

45

varande underhållsstandard. Bidragsanslaget till det kommunala väg- och

gatuunderhållet måste uppräknas med 14 miljoner kronor för att möjlig­

göra en bidragsgivning i enlighet med gällande författningar. Anslaget till

bidrag till byggande av vägar och gator måste uppräknas med 35 miljoner

kronor för att vidmakthålla oförändrad bidragsgivning, vilket samman­

hänger med att detta anslag för innevarande budgetår kunnat begränsas ge­

nom utnyttjande av tillgängliga reservationsmedelsbehållningar.

Sjunde huvudtiteln uppvisar en automatisk utgiftsökning med netto 122

miljoner kronor, främst beroende på att förutnämnda premier för det fri­

villiga sparandet under åren 1955 och 1956, som enligt 1955 års riksdags

beslut skall utbetalas under nästa budgetår, beräknas belöpa sig till 120

miljoner kronor. Anslaget till skatteersättning till kommunerna kan å ena

sidan nedräknas med ca 35 miljoner kronor i enlighet med 1957 års riks­

dags beslut om en successiv avveckling av ersättningen, men synes å andra

sidan böra uppräknas med ca 25 miljoner kronor till följd av en förutsedd

kommunal utdebiteringshöjning för år 1960. Under förslagsanslagen Kost­

nader för årlig taxering och Bidrag till skattetyngda kommuner räknas med

automatiska utgiftsökningar på 3 respektive 4 miljoner kronor.

Under åttonde huvudtiteln erfordras en automatisk uppräkning av för­

slagsanslaget till studiebidrag och stipendier med 13 miljoner kronor tiil

följd av ökat elevantal samt av anslaget till driften av centrala och lokala

yrkesskolor med 29 miljoner kronor för att möta de ökade krav som för-

anledes av den kommunala utbyggnaden av yrkesskolväsendet. Ett fullföl­

jande av redan fattade beslut om utbildningsväsendets utbyggnad bland an­

nat för mötande av den ökade tillströmningen till de högre läroanstalterna

föranleder en automatisk utgiftsökning på ca 25 miljoner kronor.

Under nionde huvudtiteln erfordras en formell uppräkning av anslaget

till bidrag till jordbrukets rationalisering med 4 miljoner kronor, vilket

sammanhänger med att anslaget i riksstaten för innevarande budgetar ned-

räknats med hänsyn till å detsamma befintlig reservationsmedelsbehåll-

ning.

Tionde huvudtiteln uppvisar netto inga större automatiska utgiftsfor-

ändringar. Å ena sidan måste anslaget till omkostnader för statlig lagei-

hållning uppräknas med 2 1/2 mi joner kronor till en nivå motsvarande

den väntade belastningen under innevarande budgetår och anslaget till in­

ternationellt atomenergisamarbete uppräknas med 1 miljon kronor. Å andra

sidan bortfaller anslaget till anskaffning av en ny statsisbrytare, vilket i

riksstaten för innevarande budgetår är uppfört med 4 miljoner kronor.

Bland automatiska utgiftsökningar under elfte huvudtiteln kan nämnas

en uppräkning av anslaget till bidrag till sinnessjukvården i Stockholm,

Göteborg och Malmö med 5 miljoner kronor. Den sistnämnda uppräkningen

är betingad av de senaste årens kraftiga upprustning av den statliga mental­

sjukvården. Vårdkostnaderna vid de statliga sinnessjukhusen är nämligen

normerande för statsbidragens storlek. Även för den statliga sinnessjukvår­

den förutses eu automatisk utgiftshöjning med 8 miljoner kronor, varav

Kungl. Maj.ls proposition nr 162 år 1959

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

omkring 3 miljoner kronor hänför sig till Falbygdens nya mentalsjukhus

och återstoden i huvudsak till utrustning av nya sinnessjukhus in. m.

Under tolfte huvudtiteln tillkommer det förut nämnda anslaget för sta­

tens arbetsgivaravgifter (exklusive affärsverken) till den allmänna till-

läggspensioneringen med 60 miljoner kronor. Pensionsanslagen uppvisar

vidare en automatisk utgiftsökning till följd av ökat antal pensionärer med

drygt 20 miljoner kronor. Under huvudtiteln bortfaller det i riksstaten för

budgetåret 1959/60 upptagna anslaget på 55 miljoner kronor till täckning av

beräknade merkostnader för löner och pensioner m. m. Denna formella ut­

giftsminskning motsvaras emellertid av en uppräkning under samtliga av­

lönings- och vissa pensionsanslag med hänsyn till den i våras träffade över­

enskommelsen med statstjänstemännens huvudorganisationer om statstjäns-

temännens löner under år 1959, om lönegradsändringar samt om ändring av

vissa avlöningsförmåner m. m.

För luftfartsfonden beräknas underskottet öka med 4 miljoner kronor.

Utöver de skisserade automatiska utgiftsökningarna om tillhopa 600—

700 miljoner kronor föreligger som nämnts förslag från myndigheternas

sida, inklusive vissa kommittéförslag, om utgiftsökningar med ytterligare

1 300—1 400 miljoner kronor på driftbudgeten och ca 200 miljoner kronor på

kapitalbudgeten. Åtskilliga av dessa anslagskrav är av sådan art och av så­

dan angelägenhetsgrad att de i varje fall till någon del måste tillgodoses.

Bland sådana anslagskrav på driftbudgeten må följande nämnas.

Vid Världsbankens årsmöte i oktober i år har fattats beslut, innebärande

att planerna på ett nytt internationellt finansieringsinstitut, International

Development Association (IDA), omfattande samma medlemsstater som

ingår i banken, kan väntas bli förverkligade inom en nära framtid. För

Sveriges deltagande i denna verksamhet kan komma att erfordras ett anslag

under nästkommande budgetår av storleksordningen 25 miljoner kronor.

För arbetslöshetsbekämpande och sysselsältningsbefrämjande åtgärder

har arbetsmarknadsstyrelsen räknat med ett medelsbehov för nästa bud­

getår av 170 miljoner kronor under anslaget till kostnader för arbetslös­

hetens bekämpande m. m., 190 miljoner kronor under anslaget till bered­

skapsarbeten på vägar och gator, 35 miljoner kronor under anslaget till bi­

drag till vissa omskolningskurser samt 7 miljoner kronor under anslaget till

bidrag till kommunal och enskild arbetsvårdsverksamhet. Detta skulle in­

nebära ökningar jämfört med anslagen i riksstaten för budgetåret 1959/60

med respektive 70, 65, 10 och 6 miljoner kronor eller ökningar med till­

hopa drygt 150 miljoner kronor. Jämfört med nu beräknat medelsbehov för

innevarande budgetår skulle däremot det angivna medelsbehovet för budget­

året 1960/61 innebära ökningar endast under anslagen till omskolningskur­

ser och arbetsvårdsverksamhet med angivna 10 respektive 6 miljoner kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vid dessa anslagsberäkningar låtit progno­

sen för arbetsmarknadsläget under budgetåret 1959/60 bli normerande ock­

så för nästa budgetår. Enligt denna prognos förväntas en ökning av den

47

totala sysselsättningsvolymen, dock icke så kraftig att den tar i anspråk

mer än det löpande nytillskottet av arbetskraft till följd av befolkningsut­

vecklingen. I fråga om antalet dagsverken vid beredskapsarbeten uppskat­

tar arbetsmarknadsstyrelsen behovet härav såväl under budgetåret 1959/60

som under budgetåret 1960/61 till 2 000 000 medan antalet utförda dags­

verken vid beredskapsarbeten budgetåret 1958/59 uppgick till 1 810 000.

Ett fullföljande av 1958 års A-riksdags beslut om höjning av folkpen­

sionsförmånerna i den takt riksdagen förordat och som jämväl besparings-

utredningen föreslagit, innebärande bland annat en jämn höjning fram till

år 1968, medför ett ökat medelsbehov av 200 miljoner kronor. Härtill kom­

mer att 1958 års socialförsäkringskommitté nu föreslår en ny änkepensio-

nering och införande av barnpensioner i enlighet med riksdagens princip­

uttalande, förslag vilkas genomförande skulle medföra ytterligare medels­

behov av 55 respektive 88 miljoner kronor under budgetåret 1960/61.

På vägväsendets område föreligger förslag om icke-automatiska utgifts­

ökningar med tillhopa drygt 140 miljoner kronor. Bland de största öknings-

posterna märkes anslagen för den ordinarie statliga vägbyggnadsverksamhe-

ten, som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag bör ökas med 50

miljoner kronor. Detta innebär en uppräkning i enlighet med väaplanens in­

vesteringsprogram med ett års senareläggning. För vägunderhållet har ut­

över den förut nämnda automatiska anslagsuppräkningen med 12 miljoner

kronor äskats en ökning med 28 miljoner kronor. På anslaget till bidrag till

byggande av vägar och gator har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utöver

den förut nämnda automatiska anslagsuppräkningen med 35 miljoner kro­

nor föreslagit en uppräkning med 55 miljoner kronor för att bättre än vad

nu är möjligt tillgodose bidragsgivningen för de stora investeringsbehov

som förefinnes i de kommuner som är egna väghållare.

För undervisning och forskning m. m. har under åttonde huvudtiteln fram­

förts förslag från myndigheternas sida om icke-automatiska utgiftsökningar

med tillhopa i runt tal 140 miljoner kronor. Härav faller 47 miljoner kronor

på ett ökat skolbyggande, 32 miljoner kronor på universitet och högskolor,

7 miljoner kronor på de allmänna läroverken, 8 miljoner kronor på yrkes-

skolväsendet och 9 miljoner kronor på forskningsråden.

För ökade vårdresurser inom fångvården, nykterhetsvården, ungdomsvår­

den och mentalsjukvården har framförts icke-automatiska anslagskrav på

tillhopa drygt 30 miljoner kronor.

1960 års folkräkning och bostadsräkning kräver en medelsanvisning un­

der budgetåret 1960/61 på tillhopa ca 7 miljoner kronor.

För universitetssjukhusen begäres av myndigheterna en icke-automatisk

ökning med 8 miljoner kronor, varav ca 5 miljoner kronor är direkt bero­

ende av avtal mellan staten och de kommunala huvudmännen angående an­

ordnande av medicinsk undervisning vid sjukhusen.

Fn förstärkning av ordningsstatspolisen med begärda 100 polismän skulle

innebära clt ökat mcdelsbchov med ca 4 miljoner kronor.

Civilförsvarsutredningen räknade förra året med årliga anslag till civil­

Kungl. Maj:ts proposition nv 1C>2 år 1959

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1959

försvaret på ca 75 miljoner kronor. För näsla budgetår begärs ca 50 miljo­

ner kronor, vilket skulle innenara en ökning med ZO miljoner kronor jäm­

fört med för innevarande budgetår anvisaue anslag.

fsnnart de namnda exemplen på förslag om icke-automatiska utgiftsök­

ningar på driftbuugeien belöper sig sammanlagt till drygt 8o0 miljoner kro­

nor.

Av de föreslagna utgiftsökningarna på kapitalbudgeten om tilF

bopa 206 miljoner kronor hänlor sig 37 miljoner kronor till statens iitars-

verksfonder, 87 miljoner kronor till statens allmänna fasugheistona, 45

miljoner kronor till försvarets fonder och 70 miljoner kronor till statens

utianingsfonder. Samtidigt skulle emellertid enligt myndigheternas förslag

minskningar uppkomma på luftiartslonden med 7 miljoner kronor, pa ion-

den för statens aktier med 11 miljoner kronor och pä diverse kapnauonaer

med 15 miljoner kronor.

Av ökningen i medelshehovet under statens utlåningsfonder hänför sig

55 miljoner kronor till utbetalning av bostadslån, som beviljats i enlighet

med av statsmakterna tidigare fastställda medelsramar. Samtidigt beräk­

nas emellertid medelsbehovet för bostadslångivningen under fonden för lå­

neunderstöd minska med 30 miljoner kronor, varior den erforderliga netto-

okmngen stannar vid 25 miljoner kronor.

Under fonden för låneunderstöd beräknas ett anslag med 20 miljoner kro­

nor tillkomma för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier för finansie­

ring av den nyanläggning i Piteå, för vilken investeringsplaner godkants av

innevarande års riksdag.

Minskningen i medeisbehovet under fonden för statens aktier uppkom­

mer som eu saldo mellan en minskning med 21 miljoner kronor till loljd

av att anslaget för aktieteckning i Aktiebolaget Statens skogsindustrier bort­

faller och en ökning med 10 miljoner kronor som erfordras för fulllöljan-

det av inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.

Statsinkomsternas utveckling

Såsom nämnts i det föregående uppgick statsinkomsterna under budget­

året 1958/59 till 12 605 miljoner kronor. I kompletteringspropositionen i

våras slutade beräkningen på 12 636 miljoner kronor. För budgetåret 1959/

60 beräknades inkomsterna vid riksslatens fastställande till 12 706 miljoner

kronor. Främst till följd av konjunkturuppgången synes denna beräkning

nu böra justeras upp ett par hundra miljoner kronor. Lönesummans steg­

ring från år 1958 till år 1959, som i våras kalkylerades till 3 procent, tor­

de bli något större. Detta avspeglar sig i större källskatteinkomster. Från

innevarande till nästa budgetår torde det vid nuvarande konjunktur tsik-

ter vara rimligt att räkna med en ökning av statsinkomsterna med 600 ä 700

miljoner kronor. Jag återkommer i det följande till de förutsättningar en så­

dan beräkning bygger på.

I syfte att belysa innebörden av dessa inkomstsiffror redovisas i följande

tablå de faktiska respektive beräknade årliga förändringarna av de kassa-

49

Kungl. Maj:ts proposition nr i62 år 1959

mässiga statsinkomsterna

under perioden 1958/59—1960/61

(miljoner

kronor):

Budgetår

1958/59

1959/60

, 1960/61

(antag.)

(antag.)

Samtliga statsinkomster . ....................... +586

+ 300

+ 675

därav: inkomstskattetiteln

..................... +142

+

5

+ 400

övriga inkomster . ....................... +444

+ 295

+ 275

Den årliga stegringstakten av statsinkomsterna är för de redovisade bud­

getåren liksom under tidigare perioder ojämn. Detta är särskilt påfallande

för inkomstskattetiteln men gäller även i viss mån de övriga statsinkoms­

terna. Variationerna kan hänföras till olikheter i skatteunderlagets föränd­

ringar, till ändrade skattesatser m. m., till uppbördstekniska förhållanden

och till vissa variationer i avkastningen av statens kapitalfonder (framför­

allt affärsverkens överskott och utdelningen från LKAB).

Beträffande serien över »övriga inkomster» kan konstateras att ökningen

från 1957/58 till 1958/59 delvis är resultatet av skärpningen i den indi­

rekta beskattningen från våren 1958. Inkomstskattetiteln har under perio­

den påverkats av såväl skatteskärpningar som skattesänkningar. Sålunda

höjdes folkpensionsavgifterna från och med år 1959. Å andra sidan av­

vecklades investeringsavgiften med utgången av verksamhetsåret 1957 och

den förhöjda bolagsbeskattningen slopas med utgången av verksamhets­

året 1959. Ojämnheten i utvecklingen av inkomstskattetiteln är emellertid

också ett resultat av variationer i skatteunderlagets förändringstakt och

uppbördstekniska faktorer. Bakom den redovisade respektive beräknade

förändringen av skatteinkomsterna ligger emellertid ingen stagnation i ab­

solut mening av skatteunderlaget, om det bortses från vissa variationer i

bolagens inkomstutveckling. Sålunda har för såväl år 1959 som år 1960

utgångspunkten varit en ökning av den totala lönesumman med 4 procent.

Även beträffande rörelseinkomsterna, däribland bolagens, har antagits eu

inte oväsentlig uppgång både år 1959 och år 1960.

Den stagnation av inkomstskattetitelns kassamässiga nettobehållning som

ändock kan konstateras under budgetåret 1958/59 och framför allt under

det nu löpande budgetåret måste alltså hänföra sig till andra faktorer. Eu

analys av utvecklingen av de bruttointäkter och utbetalningar, som sam­

mantagna resulterar i titelns nettobehållning, visar att det framförallt är

en kraftig förskjutning i saldot mellan kvarskatt och överskjutande skatt

som utgör förklaringen. Detta saldo utgjorde enligt taxeringen 1957 ca 300

miljoner kronor, nedgick enligt taxeringen 1958 till i runt tal ± 0 och

väntas enligt taxeringen 1959 resultera i ett negativt saldo av omkring 300

miljoner kronor. Detta innebär att statens inkomster av kvarskatten kraf­

tigt sjunker från budgetåret 1957/58 till budgetåret 1959/60. Innebörden

av förskjutningen av »nettokvarskattcn» från -|- 300 till —300 miljoner

kronor kan sägas vara, att under år 1956 skedde ett »underuttag» av käll-

4

Dihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

skatt — sammanhängande med bland annat fastighetsbeskattningens om­

läggning —- medan under år 1958 skedde ett »överuttag». Detta överuttag

synes främst kunna förklaras av källskattetabellernas konstruktion år 1958

i samband med höjningen av de kommunala ortsavdragen.

En jämförelse mellan inkomstskattetitelns kassamässiga nettoinkomst och

det samlade statliga skattebelopp, som efter varje års taxering slutligt debi­

teras de skattskyldiga (f. n. statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och folk-

pensionsavgilt), visar att den förstnämnda ger starkare utslag i både positiv

och negativ riktning. Den långsiktiga utvecklingen är givetvis bestämd av

de slutliga skatterna, men på kort sikt kan av uppbördstekniska skäl före­

komma betydande avvikelser av de kassamässiga nettoinkomsterna från

den långsiktiga trenden. I syfte att belysa detta och framförallt för att er­

hålla en indikation åt vilket håll eventuella avvikelser för närvarande går

redovisas följande serier. Vid jämförelsen har — även om förfarandet in­

nehåller ett visst, ofrånkomligt mått av godtycklighet — skatteinkomsterna

under exempelvis budgetåret 1959/60 närmast ansetts motsvara de slutligt

påförda skatterna enligt 1960 års taxering (inkomståret 1959).

Inkomstår

1957

1958

1959

1960

(antag.) (antag.)

5 760

5 710

6 460

6 440

— 50

+ 750

—20

Budgetår

1957/58

1958/59

1959/60

1960/61

(antag.) (antag.)

Inkomstskattetitelns kassamässiga

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

nettoinkomst ....................................... 5 953

6 095

6 100

6 500

Ärlig förändring ....................................... + 142

+ 5

+ 400

Serien över slutligt uträknad skatt sjunker från år 1957 till år 1958 (taxe­

ringen 1958 till taxeringen 1959) med 50 miljoner kronor. Detta beror på

att den »normala»ökningen av skatten för fysiska personer (+ 250) mer än

uppväges av nedgång för bolagens skatter, som till följd av bortfallande in-

vesteringsavgift och sänkta taxerade inkomster sjunker med ca 300 miljoner

kronor. Den stora ökningen 1959 (taxeringen 1960) beror dels på en an­

lagen, »normal» stegring av både fysiska personers och bolags inkomster,

dels höjningen av folkpensionsavgiften från 2,5 till 4 procent (+ 400). Ned­

gången 1960 (taxeringen 1961) är en följd av den sänkta bolagsskatten

(— 200

).

En jämförelse mellan serien över de slutligt uträknade skatterna och se­

rien över inkomstskattetitelns kassamässiga nettoinkomst visar att de kas­

samässiga inkomsterna under budgetåret 1958/59 låg närmare 400 miljoner

kronor »för högt» medan de under budgetåret 1959/60 ligger omkring 350

miljoner kronor »för lågt». Denna förskjutning torde ha sin förklaring

bland annat i den i det föregående berörda omsvängningen i »nettokvarskat-

ten». De beräknade kassamässiga inkomsterna för 1960/61 synes däremot

Slutligt uträknad skatt

Årlig förändring .........

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 ur W50

51

ge en i stort sett »riktig» bild av skatteinkomsterna vid de valda antagan­

dena om skatteunderlaget, vilket är av betydelse för bedömningen av den

fortsatta utvecklingen av statsinkomsterna.

Långtidsperspektivet

Även om det i första hand är de samhällsekonomiska utvecklingslinjer­

na och budgetperspektivet för budgetåren 1959/60—1960/61, som måste be­

stämma de krav som i det aktuella läget får ställas på finanspolitikens ut­

formning, hör även den mer långsiktiga budgetutvecklingen till bilden. Det

ligger i sakens natur, att uppskattningar av statens inkomster och utgifter

för längre perioder måste bli mycket osäkra. En mera exakt prognos förut­

sätter bland annat möjligheter till en säker konjunkturbedömning, möjlig­

heter som icke föreligger för närvarande. Beträffande utgifterna gäller även,

att alla de utgiftsbehov som kommer att aktualiseras till följd av samhälls­

utvecklingen inom skilda områden i dag inte kan förutses. Därtill kommer

den principiella svårigheten att statsutgifternas fortsatta utveckling är be­

roende av statsmakternas årliga beslut. Beräkningar över budgetutveckling­

en på något längre sikt måste därför i stora delar få karaktären av scha­

blonberäkningar och räkneexempel utifrån vissa antaganden om stegrings-

takten i produktion och inkomster. Vissa huvuddrag i statsutgifternas ut­

veckling är likväl så klara till sin allmänna innebörd att sådana kalkyler

kan vara meningsfulla. Att beräkningarna av såväl inkomst- som utgifts­

sidan av budgeten får bygga på förutsättningen om konstant prisnivå och

hög och jämn sysselsättningsutveckling, fastän en sådan förutsättning inte

i alla konjunkturlägen är realistisk, behöver härvidlag inte minska kalky­

lens användbarhet. Dessa förutsättningar motsvarar ju för övrigt en all­

mänt omfattad målsättning för den ekonomiska politiken.

Jag avser att i ett senare sammanhang närmare redovisa mitt ställnings­

tagande till de förslag om en långsiktig budgetplanering som framlagts av

besparingsutredningen. För dagen vill jag endast beröra utredningens prog­

nosmaterial vad avser budgetåren 1961/62—1963/64. Den fråga som det i

första hand är av intresse att få belyst gäller den långsiktiga stegringstakten

efter budgetåret 1960/61 av statsinkomster och statsutgifter, med bortse­

ende från konjunkturellt betingade fluktuationer. Utredningen har beträf­

fande statsinkomsterna utgått från en årlig stegring av skatteunderlaget

med 3 procent, vilket vid oförändrade skattesatser in. m. beräknas öka

statsinkomsterna med omkring eu halv miljard kronor årligen eller ca 4

procent. Denna bedömning överensstämmer med de förutsättningar jag

själv— i anslutning till riksräkenskapsverkets beräkningar — funnit rim­

ligt använda i liknande sammanhang. Det förhållandet att statsinkoms­

terna under budgetåret 1960/61, såvitt nu kan bedömas, kommer att ligga

omkring en halv miljard kronor högre än vad besparingsutredningen i sin

kalkyl utgick från rubbar givetvis icke rimligheten i det långsiktiga anta­

gandet om förändringstakten. Däremot visar det, alt man i eu långsikts-

kalkyl inte bör eftersträva en för varje år »realistisk» prognos. En sådan

kalkyl är omöjlig afl göra, eftersom man inte kan förutse de kortsiktiga

konjunkturvariationerna eller utvecklingen av priser och nominella in­

komster.

Beträffande statsutgifterna innebär besparingsutredningens prognosma­

terial bland annat följande årliga förändringar (exklusive avskrivningsan-

slag):

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

1960/61

1961/62

1962/63

1963/64

Driftbudgeten:

Egentliga statsutgifter ..

+ 1 274

+

250

+

562

+

425

Statsskuldräntor m. m.

+

105

+

92

+

71

+

81

Schablontillägg för höj­

da löner .....................

+ 283

+

157

+

162

+

166

S:a

+ 1 662

+

499

+

795

+

672

Kapitalbudgeten:

S:a investeringsanslag. .

+ 281

182

251

92

Sammanställd med utredningens kalkyl över statsinkomsterna innebär

denna utgiftsberäkning ett stigande driftbudgetunderskott även efter bud­

getåret 1960/61, för vilket år underskottet förutses öka synnerligen kraf­

tigt. Totalbudgetens underskott skulle sjunka från ca 4,2 miljarder kronor

budgetåret 1960/61 till omkring 3,9 miljarder 1961/62 för att därefter ligga

kvar på denna nivå.

På frågan i vilken mån detta prognosmaterial utgör en realistisk kalkyl

kan inte ges något enkelt svar. Utredningen säger härom bland annat att nå­

gon budgetprövning av de redovisade utgiftsbehoven inte gjorts inom de­

partementen och att siffrorna för budgetåret 1960/61 torde ha framkommit

genom en ackumulering av utgiftsbehov till detta budgetår, vilka vid en när­

mare prövning delvis kan förskjutas framåt i tiden. Detta torde i och för

sig vara riktigt med hänsyn till metoden för utgiftsberäkningen. Det kan

emellertid i detta sammanhang påpekas, att, såsom anförts i det föregående,

en sammanställning nu i höst av myndigheternas äskanden för 1960/61 —

med tillägg för vissa aktuella reformförslag från kommittéer — pekar på

icke oväsentligt högre anslagskrav än vad som redovisats i besparingsutred­

ningens material. På vissa punkter har det visat sig att utredningens prog­

nos underskattar helt ofrånkomliga utgifter redan för 1960/61. En prelimi­

när bedömning av den pågående budgetbehandlingens resultat visar att un­

der alla förhållanden en mycket betydande utgiftsstegring måste bli resul­

tatet 1960/61. Det finns alltså skäl att varna för tron att det av utredningen

angivna totala utgiftsbeloppet för 1960/61 skulle ganska lätt kunna skäras

ned väsentligt. I ännu högre grad är en sådan varning befogad vid bedöm­

ningen av utgifterna för de därpå följande budgetåren, speciellt om man

såsom utredningen förutsatt skjuter utgifter från budgetåret 1960/61 framåt

i tiden. Utredningen har själv understrukit detta och framhållit, att erfa­

renheten visar att vid beräkningar av nu ifrågavarande slag den faktiska

utgiftsutvecklingen för de längre bort liggande budgetåren i allmänhet un­

derskattas. Beträffande anslagen under kapitalbudgeten har utredningen

53

— prognosmalerialet till trots — ansett någon väsentlig minskning knap­

past vara att förvänta. Det kan också påpekas, att den ökning av utgifterna

för statsskuldräntor som ingår i utredningens kalkyl förutsätter en betydligt

lägre nettoupplåning än vad vi har för närvarande och vad utredningens

egna sammanställningar pekar hän på.

Inom finansdepartementet har gjorts vissa kalkyler över utgiftsutveck­

lingen efter hudgetåret 1960/61. Den utvisar en automatisk nettoökning på

utgiftssidan av mellan 500 och 600 miljoner kronor, om till automatik räknas

en fortsatt årlig ökning av försvarets ram med 70 miljoner kronor, befolk­

ningsmässigt betingade förändringar av utgifterna för exempelvis folkpen­

sioneringen och undervisningsväsendet, en fortsatt begränsad utbyggnad av

resurserna inom vissa vårdområden, en planenlig avtrappning från och med

år 1961 av skatteersättningen till kommunerna, en höjning av de statsan­

ställdas löner i anslutning till den förutsatta allmänna löneutvecklingen samt

en ökning av statsskuldräntorna motsvarande 2 miljarder i årlig upplåning.

En engångsmässig minskning med 120 miljoner kronor inträder 1961/62

genom bortfallet av sparpremierna.

Den årliga ökning av statsinkomsterna med omkring eu halv miljard kro­

nor, som besparingsutredningen utgått från, motsvaras alltså av en lika stor

automatisk utgiftsstegring. Varje netloökning av statsutgifterna av icke­

automatisk natur skulle således innebära att utgifterna stiger snabbare än

statsinkomsterna. Till icke-automatiska höjningar hänföres då exempelvis

ett fullföljande av statsmakternas intentioner beträffande ålders-, änke-,

barn- och invalidpensioneringen, uppräkning av väganslagen, utgiftshöj-

ningar för civilförsvaret, reformer och kvalitetsförbättringar på undervis­

ningens och forskningens område samt ökade insatser för utvecklande av

atomenergitekniken. Med dessa exempel för ögonen torde det vara uppenbart,

att de nu förutsebara tendenserna i utgiftsutvecklingen snarare tyder på att

budgetunderskotten kommer att öka även efter budgetåret 1960/61. Detta

gäller även om vissa besparingar av ungefär den omfattning besparingsut­

redningen föreslagit skulle realiseras. En något snabbare ökning av stats­

inkomsterna till följd av snabbare stegring av skatteunderlaget modifierar

inte heller i något väsentligt avseende bilden, eftersom i så fall även utgifts-

stegringen blir större. Besparingsutredningen har räknat med att netto­

effekten på budgetsaldot av alternativa antaganden beträffande inkomstut­

vecklingen kan uppskattas till omkring 75 miljoner kronor för varje pro-

centenhet. IV.

Kungi. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

IV. Den ekonomiska politiken

Målet för den statliga budgetpolitiken har sedan länge varit att motverka

det enskilda näringslivets konjunkturväxlingar för att därigenom skapa för­

utsättningar för en hög och jämn sysselsättning. Eu sådan politik medför att

underskottet i statsbudgeten varierar omvänt mot konjunkturutvecklingen.

Under perioder av uppåtgående konjunktur och hög sysselsättning bör så­

lunda eu minskning av budgetunderskottet eftersträvas; vid tendenser till

54

avmattning i sysselsättningen ökas statens sysselsättningsskapande utgifter

och genomföres lättnader i beskattningen för att sätta de enskilda medbor­

garna och företagen i stånd att öka sin efterfrågan, vilket leder till en ökning-

av budgetunderskottet.

En tillämpning av de här i starkt förenklad form angivna grundsatserna

utgör budgetutvecklingen under den konjunkturavmattning, som under in­

verkan av internationella faktorer satte in under hösten 1957 och vars följ­

der för sysselsättningen ännu inte helt övervunnits. Sålunda steg statens

utgiftsöverskott (totalbudgetens underskott) från 0,8 miljarder kronor bud­

getåret 1956/57 till 1,1 respektive 1,4 miljarder kronor under de två därpå

följande budgetåren, då näringslivet uppvisade avmattning och sysselsätt-

ningssvårigheter.

En del av denna ökning av underskottet är direkt betingad av stegrade ut­

gifter för arbetslöshetens bekämpande. Det är visserligen icke möjligt att

ange en exakt siffra för just denna del av utgiftsökningen, eftersom det

delvis varit fråga om en forcering av i och för sig angelägna arbeten, som

ändå skulle ha kommit till stånd inom en relativt nära framtid. Uppskatt­

ningsvis steg emellertid dessa utgifter under de två ifrågavarande budget­

åren med ca 50 respektive 325 miljoner kronor utöver de 135 miljoner kro­

nor som användes för arbetslöshetspolitik under 1956/57. De givna siffrorna

underskattar dock avsevärt budgetpolitikens motverkande effekt på den

under hösten 1957 inträdande konjunkturförsämringen, bland annat efter­

som en stor del av de statliga insatserna bokföres först vid leverans eller

slutavräkning och alltså med en ibland betydande eftersläpning i förhållande

till den med utgiften finansierade produktionen och sysselsättningen. Detta

hindrar inte att en ännu snabbare effekt i form av ökad aktivitet från sam­

hällets sida hade varit önskvärd, när aktiviteten avmattades inom det en­

skilda näringslivet. Denna erfarenhet pekar på behovet av bättre metoder

för konjunkturbedömning och av intensifierad beredskapsplanering både

hos statens verk och myndigheter och hos kommunerna.

Arbetsmarknadspolitiken utrustades under avmattningsperioden med flera

nya eller förstärkta instrument, särskilt i syfte att öka dess verkningsgrad

som selektivt vapen. En grundläggande strävan har nämligen varit att mot­

verka sysselsättningssvårigheterna i första hand genom att främja över­

flyttningen och omskolningen till sådana arbetsuppgifter, som fortfarande

varit i behov av ökad bemanning.

Genom eu snabb utveckling av både den ordinarie yrkesutbildningen för

ungdom och speciella kurser för arbetslösa har uppnåtts både en avlastning

av arbetsmarknaden och eu ökad tillgång på yrkesutbildad arbetskraft inför

eu på nytt stigande efterfrågan. Omflyttningen i önskvärda riktningar har

främjats både genom en intensifierad arbetsförmedling inom orter där så

varit behövligt och genom olika bidragsformer samt genom särskilda åtgär­

der för bostadsanskaffning.

Beträffande konjunkturpoliliken i övrigt under avmattningsperioden skall

bär endast erinras om de viktigaste inslagen, delvis med och delvis utan di­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

55

rekta avspeglingar i statsbudgeten: borttagandet av investeringsavgiften från

den 1 januari 1958; en successiv uppmjukning av byggnadsrestriktionerna

och kreditåtstramningen jämte diskontosänkning i maj 1958; frisläppande

av investeringsfonderna hos enskilda företag, samt införande fr. o. m. 1959

av möjlighet att disponera såväl gjorda som framtida fondavsättningar för

mera långsiktiga investeringsobjekt; höjning av gränsen för medgivande av

exportkreditgarantier från 300 till 600 miljoner kronor jämte viss lättnad i

villkoren för denna garantigivning. En konjunkturstimulerande effekt, som

kommit att inträffa just under konjunkturförsämringen, är återlämnandet

från 1958 av de särskilt under Koreakrisen upplagda prisutjämningsfon­

derna inom skogsindustrierna. Inlösningen av LKAB innebär också, att be­

tydande belopp årligen fr. o. m. hösten 1957 ställts till förfogande för nya

investeringar, vilka också i praktiken tog fart under konjunkturavmattning-

en. Vad som på detta sätt uppnåddes var att den internationella konjunk-

turavmattningen, som i första hand återverkade på exporten och de hemma-

marknadsindustrier som är starkast utsatta för internationell konkurrens,

inte hann spridas ut i det svenska näringslivet på något mera påtagligt sätt.

Tvärtemot vad som brukar vara fallet vid lågkonjunkturer ökades under

denna period näringslivets investeringar.

Det är givetvis omöjligt att närmare fastställa hur starkt avmattningsten-

denserna motverkats genom den förda politiken jämfört med ett annat, mera

passivt alternativ. Varje åtgärd liksom varje underlåtenhet kan ha indirekta

effekter som det inte finns några möjligheter att i sin helhet följa. Det är emel­

lertid rimligt att uppskatta att de vidtagna åtgärderna direkt beredde syssel­

sättning under vintern 1958/59 för bortåt 50 000 man. Härtill kommer de

mera obestämbara effekterna av lättnaderna i kreditpolitiken, arbetsmark-

nadsorganens intensifierade verksamhet för befrämjande av rörligheten

på arbetsmarknaden samt påskyndad utvidgning av det ordinarie utbild­

ningsväsendet.

Under det kombinerade inflytandet av den inhemska konjunkturpolitiken

och det internationella uppsvinget har sysselsättningen åter börjat sliga och

i en sådan omfattning att arbetslösheten minskats. Såsom framgår av den

tidigare givna översikten av de aktuella ekonomiska utvecklingstendenserna

har vårt lands ekonomi nu kommit in i ett tydligt uppsvingsskede. Vårens

exportökning kunde delvis genomföras med hjälp av lageravveckling utan

motsvarande produktions- och sysselsättningsökning och detsamma har även

gällt på andra områden. Vissa lageravvecklingsbehov kvarstår alltjämt men

i stort sett synes nu tendensen börja gå i motsatt riktning. Efterfrågan,

som redan vid oförändrad nivå nu skulle kräva ökad produktion, är sti­

gande såväl för konsumtion som investeringar. Stigande produktion och om­

sättning förutsätter även för sin normala fortgång en viss lageruppbyggnad.

Den omständigheten att investeringarna såväl inom näringslivet som inom

den offentliga sektorn inte gick tillbaka utan tvärtom ökades under kon-

junkluravmattningen, borde i och för sig utöva ett modererande inflytande

på investeringsbehovet under uppsvinget. Trots detta är det tydligt att in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

56

vesteringsviljan är stigande inom näringslivet. Denna utveckling har föran­

lett arbetsmarknadsstyrelsen att fr. o. m. början av september månad ej

längre lämna ytterligare tillstånd att utnyttja investeringsfonder.

Den här antydningsvis beskrivna ekonomiska utvecklingen har inneburit

och innebär en fortsatt ökning av produktiviteten inom näringslivet. Under

avmattningsperioden torde denna produktivitetsförbättring i viss mån ha

dolts därigenom att arbetsgivarna ej företagit avskedanden eller arbetstids-

inskränkningar i en omfattning, som i och för sig kunnat föranledas av den

begränsade produktionen. Ett ökat utnyttjande av produktionskapaciteten

kan därför nu till en del genomföras på ett sätt som framträder i form av

ökad produktion per arbetstimme. Detta sammanhänger givetvis dessutom

med att de genomförda investeringsprogrammen inneburit fortsatt rationali­

sering. En produktionsökning kan likaledes genomföras genom ökning av

arbetstiden, särskilt på de områden där korttidsarbete förut tillämpats. Både

rationaliseringen och bortfallet av korttidsarbete innebär att uppsvingets

återverkningar i form av ökat antal sysselsatta personer hittills varit relativt

begränsade. Begränsad tillgång på yrkeskunnig arbetskraft börjar dock re­

dan sätta en spärr för produktionsökningen på många områden.

Det är i denna period av internationell konjunkturuppgång och dennas

återverkningar på den svenska ekonomin som den tidigare redovisade ök­

ningen i statsutgifterna under budgetåret 1959/60 med 1,4 miljarder kro­

nor eller 10 procent skall realiseras. Statens inkomster stiger under samma

år med endast 300 miljoner kronor. Detta innebär att inkomsterna stiger

långsammare än vad som motsvarar det löpande skatteunderlagets ökning.

Orsaken härtill är såsom förut nämnts bland annat att kvarskattebetalning-

arna våren 1960 beräknas ligga omkring 250 miljoner kronor lägre än våren

1'959 till följd av ett överuttag av preliminär skatt under 1958. Detta innebär

en extra köpkraftsökning år 1960 som skall läggas till den expansiva effek­

ten av utgiftsökningen. Underskottet på totalbudgeten, som föregående bud­

getår uppgick till 1,4 miljarder kronor, ökas under innevarande budgetår

till det dubbla eller till inemot 3 miljarder kronor. Denna starka stegring av

budgetens expansiva effekt inträffar samtidigt som den privata sektorns

konjunkturkrafter ökar i styrka.

Tendenserna för nästkommande budgetår pekar i samma riktning med

fortsatt uppgång i den internationella konjunkturen och en ytterligare ök­

ning av budgetunderskottet. Statens inkomster beräknas vid oförändrad skat­

tepolitik öka med 600 å 700 miljoner kronor under budgetåret 1960/61. Ut­

gifterna kan jag vid denna tidpunkt av naturliga skäl icke precisera, efter­

som budgetarbetet just inletts. På vissa väsentliga punkter låter sig dock ut­

giftsutvecklingen redan nu bestämmas med sådan säkerhet att det står klart

att en ytterligare försvagning av budgeten inträder 1960/61. Som jag tidigare

ingående belyst motsvaras statsinkomsternas ökning av automatiska utgifts­

ökningar av ungefär samma storlek, d. v. s. av sådana kostnadsstegringar

som betingas av att den statliga verksamheten bedrives enligt nu gällande

normer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Kungi. Maj.ts proposition nr 162 år 195!)

57

Bland de ökade utgifter som tillkommer utöver denna automatik, vill jag

i första hand peka på kostnaderna för de reformer inom folkpensioneringen

som enligt riksdagens tidigare uttalanden skall genomföras från den 1 juli

1960. Det gäller här andra etappen i höjningen av ålderspensionen fram till

det för 1968 fixerade målet av en pension för ensam pensionär av 3 600 kro­

nor och för makar av 5 400 kronor per år. Såsom riksdagen understrukit

bör höjningen ske successivt och i jämn takt. Förslag om höjning från och

med den 1 juli 1960 med 250 kronor för ensam pensionär och 350 kronor för

makar kommer i enlighet härmed att föreläggas nästa års riksdag. Kostna­

derna härför beräknas till 200 miljoner kronor. Därvid kommer någon

minskning av de kommunala bostadstilläggen icke att rekommenderas, vil­

ket innebär att höjningen 1960 skulle bli den största höjningen av ålders­

pensionens realvärde som inträffat sedan 1953.

Reformerna inom folkpensioneringen kommer emellertid inte att begrän­

sas till ålderspensionen. Socialförsäkringskommittén har nu framlagt för­

slag om förbättrad familjepensionering i enlighet med de riktlinjer som fast­

ställdes av 1958 års riksdag. Trots att prövningen av förslagets detaljer ännu

återstår, kan jag redan nu förutskicka att det förslag som efter föredragning

av chefen för socialdepartementet i denna del torde komma att föreläggas

1960 års riksdag kommer att medföra en väsentlig standardhöjning för änke-

pensionärer och de barn för vilka folkpensionsförmåner utgår. Den förut­

nämnda kostnadsökningen för folkpensioneringen kommer härigenom att

avsevärt ökas.

Vidare har vi att för nästa budgetår räkna med ökade kostnader för en fort­

satt utbyggnad av resurserna för utbildning och forskning samt ökade insat­

ser på viktiga, men alltjämt underförsörjda vårdområden såsom ungdoms­

vården, fångvården, alkoholistvården och mentalsjukvården. Jag vill i del

sammanhanget starkt understryka vikten av ökade insatser för att i högre

grad inlemma vissa eftersatta minoriteter i den samhälleliga gemenskapen

och göra dem delaktiga av vår höga levnadsstandard. Det är otillfredsstäl­

lande att omvårdnaden och rehabiliteringen av i olika avseenden handi­

kappade i så betydande grad skall vara beroende av enskilda frivilliga in­

satser. Sålunda har exempelvis rörelsehindrade, döva och blinda rätt att

ställa stora krav på samhället för att få god vård i dräglig miljö och om

möjligt få hjälp till att själva skaffa sig försörjning. Den ekonomiska delen

av den lunga börda som bärs av föräldrar till handikappade barn, bör kunna

lindras med samhällets bistånd. Jag kan inte föreställa mig, att det på allvar

kan ifrågasättas att samhället skulle upphöra med eller väsentligt minska

takten i det reformarbete som här pågår. Staten synes dessutom böra öka

sina insatser för att underlätta och stimulera ungdomens utbildning, bland

annat genom eu förstärkning av stipendier och andra direkta stödåtgärder.

Som jag redan framhållit kan utgiftsökningen för 1960/61 icke exakt pre­

ciseras. Även vid eu restriktiv budgetbehandling framstår det emellertid

som ofrånkomligt alt räkna med en utgiftsstegring som avsevärt överstiger

inkomstökningen. 1 den bedömning jag därvid gjorl av statsutgifterna ingår

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

bl. a. en ökning av anslagen till arbetsmarknadspolitiken. Det är självfallet

inte möjligt att nu skaffa sig en mer bestämd uppfattning om hur arbets­

marknadsläget kommer att utveckla sig under budgetåret 1960/61. Den av-

arbetsmarknadsstyrelsen äskade ökningen av anslagen utgör väsentligen en

anpassning till den högre kostnadsnivå för arbetsmarknadspolitiska åtgär­

der, som man måste räkna med under innevarande budgetår. Den förbätt­

ring i konjunkturläget som nu är i gång, förutsättes alltså icke minska beho­

vet av insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Eftersom denna utgör ett

fundamentalt inslag i regeringens ekonomiska politik, tillåter jag mig här

att något närmare beröra dess principiella uppläggning och motivering. Jag

framhöll i årets statsverksproposition — såsom en varning mot enligt min

mening förhastade slutsatser i motsatt riktning — att en förbättring i kon­

junkturläget i första hand borde få resultera i sjunkande arbetslöshetssiffror

och i andra hand i sjunkande statsutgifter för sysselsättningsfrämjande åt­

gärder. Den topp som arbetslösheten nådde förra vintern på 70 000, är avse­

värt högre än vad som bör tolereras som en normal vinterarbetslöshet. Sä­

songsvängningarna kan visserligen inte helt undvikas men måste ned­

bringas. För innevarande vinter måste målsättningen för arbetsmarknads­

politiken sättas så att fjolårets höga arbetslöshetssiffror påtagligt ned­

pressas. Detta kommer att kräva en energisk och kostnadskrävande insats

från samhällets sida.

Befolkningsutvecklingen medför för närvarande ett tillskott till arbets­

marknaden av ca 25 000 personer årligen. Den pågående rationaliseringen

sker nu med snabb takt inom så gott som samtliga områden av ekonomin och

kan beräknas innebära en arbetskraftsbesparing av än större mått. Härtill

kommer det — visserligen svåruppskattade — utbudet av ytterligare arbets­

kraft till följd av ökad yrkesintensitet, inte minst bland kvinnorna. Utveck­

lingen på arbetsmarknaden karakteriseras i dag och även framöver av att

samtidigt som konjunkturuppgången medför brist på yrkesutbildad arbets­

kraft, f. n. främst inom den stora kapitalvarusektorn, föreligger det även

vissa överskott på arbetskraft. Dessa överskott är dels lokalt begränsade

och hänför sig framför allt till de nordligaste länen, dels är de koncentre­

rade till den yngre och den äldre arbetskraften. Om man på en sådan ar­

betsmarknad försöker åstadkomma full sysselsättning genom en generell

ökning av efterfrågan, skulle denna efterfrågan behöva bli så stor att den

skulle medföra en inflationistisk utveckling och därmed på litet längre sikt

skapa nya och ökade sysselsättningssvårigheter. Ett vidmakthållande av

den fulla sysselsättningen förutsätter därför i stället en energisk arbets­

marknadspolitik med sikte på att åstadkomma en starkt ökad rörlighet så­

väl geografiskt som yrkesmässigt. Den yrkesmässiga rörligheten kan åstad­

kommas genom en utbyggnad av ungdomens yrkesutbildning och åtgärder

för omskolning och rehabilitering av den äldre arbetskraften.

Del är därför en felsyn att betrakta arbetsmarknadspolitiken som ett red­

skap, som skall användas endast i perioder av avmattning och konjunktur­

nedgång. Den har minst lika stora uppgifter vid en bättre hävdad konjunk­

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

59

tur, då den utgör eu väsentlig förutsättning för att högkonjunkturen skall

bestå utan att via löneglidning på bristområdena övergå i en inflationistisk

och produktivitetshämmande utveckling. Först med en smidigt fungerande

arbetsmarknadspolitik kan de effektiva och expanderande delarna av vår

ekonomi tillgodogöra sig de stora produktivitetsvinster som ligger inom räck­

håll. Det är därför ur hela samhällsekonomins synpunkt väsentligt att lös­

ningen av det aktuella stalsfinansiella problemet sker på ett sådant sätt att

arbetsmarknadens problem samtidigt bringas närmare sin lösning.

En realistisk bedömning av statsutgifternas fortsatta ökning under bud­

getåret 1960/61 visar att denna är påtagligt större än vad som är förenligL

med samhällsekonomisk balans, om inga motåtgärder vidtas. Den fråga som

härvid först inställer sig är bur långt det är möjligt och önskvärt att lösa det

statsfinansiella problemet genom utgiftsminskningar. Eesparingsutredning-

ens nu framlagda betänkande utgör ett gott underlag för en bedömning av

denna fråga. Utredningen har verkställt en analys av budgetens innehåll

och av de drivande krafterna bakom utgiftsökningen under 1950-talet. Ma­

terialet berättigar enligt utredningen till slutsatsen att kraften och rikt­

ningen i den statsfinansiella utvecklingen i stort sett bestämmes av stats­

makternas beslut i fråga om några få, stora poster på budgeten. Därav måste,

enligt utredningen, också följa, att möjligheterna att åstadkomma bespa­

ringar på budgeten av en sådan storleksordning att de kan sägas vara av

statsfinansiell relevans, i slort sett blir beroende av vad som bedömes möj­

ligt att göra, när det gäller vissa dominerande utgiftsområden. Därest de

få, stora utgiftsposterna skulle befinnas böra i sin helhet undantagas från

cn besparingsaktion, är därmed också med nödvändighet givet att klyftan

mellan statens utgifter och inkomster inte i någon väsentlig mån kan elimi­

neras genom åtgärder i besparingssyfte på utgiftssidan. Utredningens slut­

sats blir, att en besparingsaktion, som inte innefattar en omprövning av

vissa av de dominerande anslagsposterna, ofrånkomligen måste få synner­

ligen begränsad effekt.

Under budgetbehandlingen kommer besparingsutredningens olika förslag

att ingående prövas. I detta sammanhang vill jag därför endast något beröra

de viktigaste av utredningens förslag. Jag vill då först erinra om att den av

utredningen förordade takten i ålderspensionernas böjning fram till och

med 1968 innebär ett accepterande av vad riksdagen redan uttalat. Rege­

ringen har också — såsom jag redan nämnt — för avsikt att föreslå riks­

dagen en ny standardhöjning av ålderspensionerna för nästa budgetår efter

dessa riktlinjer. Beträffande vägbyggandets expansion bar utredningen före­

slagit en stegringstakt av ca 6 procent per år i stället för den av myndighe­

terna — i enlighet med den tidsmässigt förskjutna vägplanen — äskade ök­

ningen av drygt 15 procent under det närmast framförliggande året. I an­

slutning härtill vill jag framhålla, alt statsmakterna ej bundit sig för den

takt i vilken vägplanen bör realiseras utan hänvisat till att denna fråga

naturligen måste bedömas med hänsyn till bland annat det samhällsekono­

miska läget. Regeringens förslag om anslag till vägbyggande ocli underhåll

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

kommer för nästa budgetår att utformas med beaktande av besparingsutred-

ningens förslag. Vad avser utredningens förslag till besparingar i egentlig

menfng, d. v. s. de förslag som medför en minskning i förhållande till de å

innevarande års riksstat anvisade anslagen, uppgår besparingarnas sam­

manlagda belopp till 120 miljoner kronor för budgetåret 1960/61. Rege­

ringen är beredd att allvarligt pröva dessa utredningens förslag i den mån

de representerar verkliga besparingar och inte överflyttningar från en skat-

teform till en annan. Av den anledningen vill jag redan nu deklarera att jag

exempelvis inte finner det rimligt att reducera skatteersätlningen till kom­

munerna och därmed tvinga fram kommunala utdebiteringshöjningar. Vi­

dare måste som utgångspunkt i besparingsarbetet gälla att av riksdagen

gjorda åtaganden endast i yttersta nödfall bör bli föremål för ompröv­

ningar.

Den väsentliga synpunkten på besparingsutredningens förslag måste

emellertid i nu förevarande sammanhang vara, att även ett fullständigt ac­

cepterande skulle medföra en minskning av nu utgående anslag med 120

miljoner kronor under budgetåret 1960/61, vilket är en besparing som

mångfaldigt konsumeras av förutsedda utgiftsökningar. Detta utgör själv­

fallet icke något skäl för att icke allvarligt pröva utredningens förslag men

det utgör ett alldeles avgörande skäl varför dess förslag inte kan betraktas

som något alternativ till en inkomstförstärkning. I den mån utgiftsminsk­

ningar skall användas som medel för att på allvar nedbringa det nu aktuella

budgetunderskottet, måste besparingarna vara av en helt annan storleks­

ordning än de som föreslagits av utredningen. Besparingar av erforderlig

storlek skulle innebära en radikal nedskärning av samhällets insatser på en

rad väsentliga områden. En sådan nedskärning går ofrånkomligen ut över

folkpensionerna, familjepolitiken, arbetsmarknadspolitiken, försvaret och

bostadsbyggandet. Otvivelaktigt skulle inflationstrycket i vår ekonomi kun­

na dämpas genom sådana åtgärder, men åtgärderna skulle icke ha den nöd­

vändiga förankringen bland det stora flertalet av vårt lands medborgare.

När jag här framhållit, att en betydande ökning av budgetens redan i ut­

gångsläget stora underskott uppstår budgetåret 1960/61 även vid en restrik­

tiv budgetbehandling — varmed jag avser en restriktivitet som icke tillätes

rubba de väsentliga trygghetselementen och framåtskridandet i vårt sam­

hälles uppbyggnad — har jag utgått från att inkomstökningen under 1960/

61 kan beräknas till 600 å 700 miljoner kronor. Denna beräkning bygger,

såsom jag tidigare redovisat, bl. a. på antagandet att den av fysiska perso­

ner förvärvade inkomstsumman under 1960 stiger med fyra procent över ni­

vån 1959. Detta antagande, som i och för sig icke är en prognos, kan grovt

anses motsvara en inflationsfri inkomststegring vid en normal produktivi­

tetsstegring inom hela ekonomin på i genomsnitt tre procent.

Det är självfallet möjligt att den faktiska utvecklingen kan komma ati

avvika från det antagande på vilket budgetberäkningen grundar sig och eu

sådan avvikelse skulle då snarast gå i riktning mot en något större inkomst­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

61

ökning. Som jag framhöll i kompletteringspropositionen påverkar emellertid

avvikelser av måttlig storlek budgetsaldot endast i ganska begränsad om­

fattning. En ökning av lönesumman med en procent utöver vad som anta­

gits för 1960 skulle sålunda öka källskatteinkomsterna under budgetåret

1960/61 med drygt 100 miljoner kronor. Även de indirekta skatteinkomster­

na skulle sannolikt påverkas av den utveckling som leder till en ytterligare

höjning av lönesumman. Denna inkomstökning kan antagas vara av stor­

leksordningen 50 miljoner kronor. Någon exakt uppskattning är dock inte

möjlig att prestera med mindre hela det ekonomiska förloppet preciseras.

Mot denna inkomstökning på drygt 150 miljoner kronor svarar emellertid

ökningar på utgiftssidan, i första hand för de statsanställdas löner och pen­

sioner (inklusive höjning av statens bidrag till vissa kommunalt anställdas

löner), med drygt 50 miljoner kronor per procentenhet och år. Om sakansla­

gen icke volymmässigt skall krympas till följd av lönestegringen, tillkom­

mer ytterligare ca 25 miljoner kronor i utgiftsökning. Nettoeffekten på bud­

getsaldot skulle alltså bli 75 miljoner kronor per procentenhet. Skall bud­

getsaldot på denna väg mer väsentligt förbättras kräves alltså en så bety­

dande höjning av skatteunderlaget att det förutsätter antaganden om en rent

inflationistisk utveckling. Realt sett skulle en sådan »lösning» av budget­

problemet betyda att utrymmet för statens utgifter skapades genom pris­

stegring och en via den inflationistiska inkomstutvecklingen skärpt direkt

beskattning.

Med utgifterna för budgetåret 1959/60 fastlagda genom beslut vid årets

riksdag och en ytterligare ökning under 1960/61 av antydd storleksordning

framstår en skärpning av den ekonomiska politiken som ofrånkomlig med

hänsyn till de nu förutsebara tendenserna inom den privata sektorns efter­

frågan.

Det material som redovisas i den vid denna proposition som bilaga 1 fo­

gade ekonomiska översikten, ger vid handen att vi om inte den ekonomiska

politiken skärpes under år 1960 kan emotse en total efterfrågan i samhället

som väsentligt kommer att överstiga de tillgängliga resurserna. På så gott

som alla områden kan efterfrågan väntas stiga avsevärt över 1959 års nivå.

Detta gäller näringslivets investeringar såväl i maskiner och anläggningar

som än mer i lager. Det gäller även de privata hushållens efterfrågan och

kommunernas utgifter. De ökade statsutgifterna är en av faktorerna bakom

denna utveckling, t. ex. de höjda folkpensionerna till hushållen. Därutöver

kommer staten att för sin egen verksamhet ta ökade resurser i anspråk,

framförallt för stegrade statliga investeringar. Någon exakt precisering av

efterfrågeöverskottets storlek är inte möjlig men ej heller nödvändig. I den

omförmälda ekonomiska översikten uppskattas balansbristen under 1960

till 1,5 miljarder kronor. Denna uppskattning måste självfallet omges med

vida felmarginaler. Balanshristen är dock av eu sådan storleksordning att

slutsatserna för den ekonomiska politiken inte rubbas av den ofrånkomliga

osäkerheten i denna uppskattning.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

För att dämpa efterfrågestegringen ned till en nivå som är förenlig med

en balanserad expansion inom samhällsekonomin, kommer den ekonomiska

politikens olika medel att alla vara erforderliga. Jag förutser sålunda att vi

får räkna med en även i fortsättningen stram penningpolitik. Jag finner det

dock helt orealistiskt att föreställa sig att penningpolitiken ensam skulle

kunna säkerställa den samhällsekonomiska jämvikten. Påfrestningarna på

penningpolitiken är med det rådande ränteläget redan nu betydande. Den

likviditetsökning som ägt rum under 1958 och 1959 inom ekonomin och då

framför allt inom näringslivet, har minskat möjligheterna att med penning­

politiska medel begränsa efterfrågan. Det förutsedda statliga lånebehovet

under budgetåret 1959/60 är lika stort som lånebehoven under de två före­

gående budgetåren sammanslagna och skulle därför komma att medföra en

ytterligare kraftig ökning av bankernas och näringslivets likvida tillgångar.

Att placera en upplåning av förutsedd omfattning helt eller ens till huvud­

delen på den långa kapitalmarknaden är nämligen uteslutet om övriga

väsentliga låneintressen, framför allt bostadsbyggandet och den kommunala

upplåningen, samtidigt skall kunna tillgodoses i rimlig omfattning. Den

skärpning av den ekonomiska politiken som erfordras för att i nuvarande

konjunkturläge fullfölja de åtaganden för samhället som en överväldigande

majoritet av folkets representanter i riksdagen står bakom, måste därför i

allt väsentligt utföras via skattepolitiken.

Övervägandena i det föregående leder enligt min mening fram till den

ofrånkomliga slutsatsen att budgeten kräver en inkomstförstärkning av

storleksordningen 1 å 1 1/2 miljard kronor, räknat för helt budgetår.

För att åstadkomma en sådan ökning av statsinkomsterna är, såsom jag

redan angav i årets statsverksproposition, olika vägar tänkbara. En skärp­

ning av den direkta beskattningen kan ske genom en höjning av uttagnings-

procenten med eller utan en samtidig förändring av skatteskalorna. Om den

erforderliga ökningen av statsinkomsterna helt skulle uttagas via den di­

rekta skatten, skulle krävas en genomsnittlig höjning av statsskatten med

30 procent, eftersom den statliga inkomstskatten för fysiska personer för

1959/60 kan beräknas till ca 3 900 miljoner kronor. Med den höjd som den

direkta skatten har i vårt land framstår i varje fall en mer väsentlig höj­

ning av denna knappast som en framkomlig väg. En sådan höjning kunde

befaras öka de utbredda försöken till skatteflykt och ytterligare stimulera

skattetänkandet. Visserligen pågår en förstärkning av taxeringsorganisatio-

nen som på något längre sikt bör ge resultat i form av en mer effektiv taxe­

ring och därmed en rättvisare fördelning av skattebördan mellan olika in­

komsttagare. Å andra sidan ligger det i sakens natur att man även med eu

effektivisering av taxeringsarbetet icke kan ernå full tillförlitlighet vid taxe­

ringen av samtliga medborgare. En höjning av inkomstbeskattningen för

större inkomsttagare skulle kunna ytterligare skärpa denna motsättning.

För att ernå full jämställdhet härvidlag skulle erfordras en utökning av

taxeringskontrollen som — förutom att vara synnerligen kostnadskrävande

- skulle innebära så vittgående granskningsåtgärder att den skulle vara

ägnad att inge allvarliga betänkligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

63

Inte heller förmögenhetsskatten kan läinna något väsentligt bidiag till

den erforderliga inkomstförstärkningen. En 50-procentig höjning av förmö­

genhetsbeskattningen skulle sålunda icke inbringa mer än ca 80 miljoner

kronor per budgetår. Effekten på kort sikt på förmögenhetsägarnas kon­

sumtion skulle dessutom sannolikt bli än mindre.

Jag har därför kommit fram till att inkomstförstärkningen måste sökas

inom de indirekta skatternas område. Ett ytterligare skäl som talar härför

är den markerade omfördelning av skattebörden från indirekt till direkt

skatt som ägt rum i vårt land inte bara när man jämför med förkrigstiden

utan också i jämförelse med relationerna efter 1947 års skattereform. Nu

utgående indirekta skatter utgörs av s. k. punktskatter. Efter de höjningar

som genomfördes senast 1958, synes utrymmet för ytterligare höjning av nu

utgående punktskatter — med ett par viktiga undantag — vara starkt be­

gränsat. Däremot föreligger i och för sig icke oväsentliga möjligheter att yt­

terligare utvidga varuområdet. Inför perspektivet av eu mer väsentlig ut­

vidgning av punktskattesystemet och de risker för störningar och anpass­

ningssvårigheter som kan befaras uppstå som följd av de relativt höga skat­

tesatser som skulle bli nödvändiga även -vad en utvidgning av varuområdet,

framstår en generell varubeskattning som det lämpligaste alternativet. Vid

en sådan skatt kan skatteprocenten hållas låg och riskerna för snedvrid­

ningar av prissystemet minskas genom att den likformigt drabbar alla va­

ror. Jag kan alltså i denna principfråga ansluta mig till de slutsatser som

1952 års kommitté för indirekta skatter redovisat i sitt år 1957 avlämnade

betänkande (SOU 1957:13).

Innan jag går in på den närmare utformningen av den av mig sålunda

förordade allmänna varuskatten, vill jag utöver det rent budgetpolitiska

kravet på en inkomstförstärkning för täckning av statsverkets utgifter

även behandla den konjunkturpolitiska innebörden av att den finanspoli­

tiska åtstramningen gives en generell form. Det efterfrågeöverskott som nu

börjar bli märkbart i den svenska ekonomin, är än så länge koncentrerat till

vissa områden, framför allt till kapitalvaruindustrin som stimuleras såväl

av den ökade exporten som av näringslivets stigande investeringsvilja. Ef-

terfrågeläget på andra områden är däremot tills vidare mer i balans. Med

utgångspunkt härifrån har del i den ekonomisk-politiska diskussionen häv­

dats alt den restriktiva politiken i dagens läge i första hand borde inriktas

på företagsamheten. Även om jag inser att kortsiktiga balanssynpunkter

kan tala för eu sådan avvägning av åtgärderna, är jag dock icke beredd att

förorda en dylik politik. En fortsatt ökning av investeringsverksamheten

inom näringslivet framstår som ytterst angelägen. Det är ett avgörande

villkor för eu fortsatt stegring av levnadsstandarden och en fortsatt pro­

gressiv politik att föreliggande möjligheter till en snabb produktivitetssteg­

ring tillvaratages. De större marknadsbildningar som nu växer fram i Eu­

ropa samt det ökade beroende av utrikeshandeln som följt av konvertibili-

teten ställer stora krav på det svenska näringslivets konkurrensförmåga

men innebär samtidigt utomordentliga chanser om de rätt utnyttjas. Inför

64

Kiingl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

detta perspektiv finner jag det angeläget att den ekonomiska politiken ut­

formas så att utrymme skapas för en fortsatt ökning av investeringsverk­

samheten. Det är i enlighet härmed som jag förordar att åtstramningen av

finanspolitiken ges en generell form givetvis omfattande även investerings­

verksamheten men med den avgörande vikten lagd på konsumtionen. Denna

generellt verkande åtstramningspolitik underlättas om produktionsfakto­

rerna — och då framförallt arbetskraften — besitter en sådan grad av rör­

lighet, att expansionen av investeringarna kan fortgå utan störningar. De

synpunkter jag tidigare anfört om arbetsmarknadspolitikens uppgifter

återkommer därför här med full styrka. Arbetsmarknadspolitiken framstår

som det nödvändiga komplementet till en generellt verkande finanspolitisk

åtstramning och en förutsättning för att investeringarna skall kunna öka i

önskad omfattning.

Tidpunkten för ikraftträdandet av en allmän varuskatt bör vara årsskif­

tet 1959/60. Det har i den offentliga diskussionen ifrågasatts om inte ur

konjunktursynpunkt en något senare tidpunkt skulle vara att föredraga,

exempelvis den 1 mars eller den 1 april. Jag vill häremot framhäva vikten

av att den ekonomiska politiken åtstramas innan överkonjunkturen hunnit

bli fullt utvecklad. Riskerna att komma för tidigt bedömer jag rent kon­

junkturmässigt som ringa och dessutom väger de lätt mot risken för att

åtgärderna blir insatta för sent. Erfarenheten från efterkrigstiden har lärt

oss hur stora olägenheterna är av att neutralisera en alltför stor efterfrågan,

sedan den väl en gång materialiserats. Jag vill i detta sammanhang också

påpeka att konsumtionsefterfrågan under våren 1960 får ett extra tillskott

genom att allmänhetens utgifter för kvarskattebetalningar då ligger på en

exceptionellt låg nivå. Tilläggas kan att ett ikraftträdande vid annan tid­

punkt än ett årsskifte skulle medföra betydande kontrolltekniska olägen­

heter.

I detta sammanhang vill jag också beröra den invändningen mot en om­

sättningsskatt att den skulle framkalla i stället för motverka inflation. Jag

åsyftar då inte bara det enkla påpekandet, som i och för sig är obestridligt,

att skatten i första omgången innebär en prishöjning, alltså levnadskostnads-

stegring. Den begränsning av stegringen i allmänhetens realinkomster som

denna prishöjning innebär, har man emellertid bestämt sig för i och med

beslutet om de utgifter som skatten skall täcka. Det är därför nu endast frå­

gan om sättet för att genomföra den. Man har att välja mellan att lägga

inkomstbegränsningen på speciella grupper av inkomsttagare och företag,

som då skulle få en mycket kännbar inkomstreduktion — t. ex. barnfamil­

jerna genom indragning av ett barnbidrag — eller att lägga den på alla via

en varuskatt. Jag har valt att föreslå alt inkomstbegränsningen lägges på

samtliga, med undantag för vissa grupper som genom särskilda motåtgär­

der bör befrias.

Det väsentliga ur synpunkten av inflationsbekämpning är att förhindra

att en hotande brist på överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan

leder till en spiral av prisstegring och penninginkomststegringar. Det befa-

65

ras ofta att omsättningsskatten skulle framkalla lönehöjningar som i sin

tur skulle framkalla nya prisstegringar med nya lönehöjningar som resultat

o. s. v. Denna uppfattning förutsätter bland annat att löneutvecklingen (lö­

neglidning och avtalsmässiga höjningar sammantagna) skulle vara betingad

endast av löntagarnas krav, exempelvis till följd av i och för sig naturliga

önskemål om kompensation för prishöjningar men däremot inte av företa­

gens faktiska förmåga att betala eller av deras därmed sammanhängande

efterfrågan på arbetskraft. Denna uppfattning om lönemekanismen kan

inte vara hållbar. Om den totala efterfrågan på varor och tjänster, och alltså

ytterst efter arbetskraft, på grund av stora statliga budgetunderskott eller

andra efterfrågestimulerande förhållanden starkt överstiger tillgången, blir

till en början stora vinstökningar och åtminstone så småningom stora no-

minallönehöjningar ett oundvikligen inträdande resultat. Arbetsgivarna har

i ett sådant läge mindre anledning att motsätta sig vare sig organisationer­

nas eller de enskilda löntagarnas önskemål om höjda löner, eftersom de

höjda lönekostnaderna lätt kan övervältras på priserna, i varje fall då det

gäller den dominerande del av produktionen som avsättes inom landet. När

dessa prishöjningar sedan framkallar nya lönekrav, blir motståndet mot en

fortsättning relativt svagt, eftersom den på så sätt fortgående penningin­

komsthöjningen själv skapar efterfrågeförutsättningar för ytterligare pris­

höjningar. Det är en sådan spiral som ovillkorligen måste undvikas. Den

skulle resultera i försämrad internationell konkurrenskraft genom den in­

terna kostnadsstegringen och i en reduktion av valutareserven. I sista hand

skulle den leda till en arbetslöshet som vore mycket svår att bekämpa.

Om däremot en lönehöjning på grund av den inkomstbegränsning som

en omsättningsskatt syftar till inte på samma sätt kan övervältras på pri­

serna utan att framkalla återverkningar på avsättningen av produkterna, blir

situationen en annan. Det blir svårare för företagen att genom prishöj­

ningar kompensera sig för både omsättningsskatt och lönehöjningar. In­

komstökningen kommer då att mera överensstämma med den reella pro­

duktivitetens utveckling.

I fråga om riskerna för de kompensationskrav som man på sina håll be­

farar att en omsättningsskatt skall utlösa, så vill jag understryka att lön­

tagarna skulle få ungefär lika mycket anledning att begära kompenserande

lönehöjningar vid de andra sätt att justera den statsfinansiella och sam­

hällsekonomiska balansbristen, som även föreslagits, t. ex. höjda taxor och

resekostnader, övervältring av utgifter på kommunerna med åtföljande kom­

munalskattehöjning, starkt reducerade bostadssubventioner med åtföljan­

de hyreshöjning, sänkt standard och ökade utgifter för undervisning och

utbildning för de flesta barnfamiljerna genom indragning av ett barnbidrag,

begränsning av studiebidragen in. in. Problemet kan således icke ensidigt

ställas så alt eu balansering av budgeten via inkomstförstärkning genom en

omsättningsskatt föranleder kompensationskrav, men att dessa skulle ute­

bli om balanseringen i stället skedde genom besparingar som lika direkt på­

verkar de enskildas ekonomi och levnadsstandard.

5

Hihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

66

Jag har slutligen anledning understryka alt det inte ligger någon mot­

sättning i att omsättningsskatten har sin konjunkturpolitiska motivering

som dämpande faktor i en samhällsekonomi med inflationsrisker och sam­

tidigt motiveras som en praktisk och riktig form för att åstadkomma den

inkomstförstärkning som bland annat erfordras för att driva en aktiv och

effektiv arbetsmarknadspolitik.

Även i en klart uppåtgående konjunktur får vi räkna med att vissa om­

råden och branscher kan få kämpa med sysselsättningsproblem. Rationali­

seringen och produktivitetsutvecklingen går ibland så snabbt att sysselsätt-

ningssvårigheter övergångsvis kan uppstå. En expansiv konjunktur i all­

mänhet utesluter inte variationer i framstegstakten olika verksamhetsom­

råden emellan och ställer då anspråk på en kostnadskrävande arbetsmark­

nadspolitik. Dessutom har samhället i dag helt andra ambitioner än för ett

par decennier sedan i fråga om sysselsättningsgraden och accepterar ej den

tolerans mot arbetslöshet som tidigare var fallet.

Den allmänna varuskatt som jag förordar, ansluter sig i sina huvuddrag

till det förslag till detaljhandelsskatt som framlades av 1952 års kommitté

för indirekta skatter. I andra avdelningen kommer jag att i detalj redogöra

för förslagets innebörd. Här vill jag endast framhålla att skatten i princip

utgår på alla varor och tjänster i konsumentledet. De undantag som föreslås

är motiverade av tekniska och administrativa skäl. Detta innebär att ex­

porten liksom industrins råvaror och halvfabrikat ej omfattas av skatte­

plikten. Med hänsyn till att fastigheter och hyrestjänster ej beskattas kom­

mer byggnadsråvaror såsom cement, tegel och trä att behandlas som kon­

sumtionsvaror hos byggmästaren och därmed bli skattepliktiga. Likaså be­

traktas den slutliga köparen av maskiner och andra inventarier som kon­

sument. Industrins, handelns och transportväsendets maskininvesteringar

kommer därmed att omfattas av skatten.

Skatten är följaktligen en generell skatt i det den drabbar

konsumtions-

och kapitalvaror lika. Jag fäster stor vikt vid skattens generella karaktär.

Bristerna med den 1941—1946 utgående allmänna omsättningsskatten sam­

manhängde just med att flera viktiga varor undantogs från beskattning,

vilket skapade administrativa problem och försvårade kontrollen.

Inställningen till den indirekta beskattningsformen har tidigare varit gans­

ka negativ. I ett äldre samhälle kunde det med fog sägas att den indirekta

beskattningen, i den mån den avsåg nödvändighetsvaror, i särskild grad

träffade de ekonomiskt sämst ställda, medan dessa å andra sidan endast i

ringa utsträckning blev föremål för samhällets omsorger. En sådan uppfatt­

ning håller inte längre streck. Orsakerna härtill har utvecklats redan av

1949 års skatteutredning. Utredningen, som i detta avseende var enhällig,

framhöll bl. a. alt numera, då beskattningen blivit så omfattande att en vä­

sentlig del måste på ena eller andra sättet träffa de breda lagren av inkomst­

tagare, starka motiv kunde anföras för att i ökad omfattning använda den

indirekta skatteformen för denna del av skatteuttaget. För en sådan omlägg­

ning av skattesystemet talade särskilt den omständigheten att den direkta

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

67

skatten i många fall kunde undgås genom ofullständiga inkomst- och för-

mögenhetsdeklarationer. En i varupriserna inlagd skatt finge däremot be­

talas av alla i bättre proportion till deras faktiska levnadsstandard och där­

med bli lägre för dem som blir fullständigt taxerade. Omläggningen skulle

inte behöva innebära någon minskning av progressiviteten i samhällets krav

på medborgarna i anslutning till deras ekonomiska bärkraft, eftersom de

lägsta inkomsttagarna skulle kunna kompenseras genom direktskattelätt­

nader eller ökning av utgående socialförmåner. Den allmänna utjämningen

i fråga om inkomster och levnadsstandard har över huvud taget bidragit till

en ändrad syn på denna fråga. En betydelsefull omständighet, som bör be­

aktas i detta sammanhang, är att expansionen på driftbudgetens utgiftssida

under senare år i stor utsträckning betingats av sociala utgifter och andra

insatser som i främsta rummet kommit de breda lagren direkt lillgodo. Det

kan också förtjäna erinras om att de indirekta skatterna i vårt land, trots

vissa höjningar under senare år, alltjämt torde utgöra en mindre del av

den totala beskattningen än fallet är i flertalet andra länder.

Den invändning mot den indirekta beskattningen som spelat en domine­

rande roll i den tidigare skattepolitiska diskussionen, har varit att den in­

direkta skattens proportionella karaktär bryter mot de värderingar om en

rättvisare inkomstfördelning, som ligger bakom den direkta skattens progres-

sivitet. Jag finner att denna invändning måste tillmätas en väsentlig bety­

delse och att det därför är angeläget att införa ett progressivt element i den

indirekta beskattningen. Olika metoder är här möjliga. Den vanligaste har

historiskt varit att från skatten undantaga vissa nödvändighetsvaror, som

spelar en speciellt stor roll i de lägre inkomsttagarnas budget. Denna metod

är emellertid redan av administrativa skäl olämplig. Dessutom är gräns­

dragningen mellan nödvändighetsvaror och andra varor inom vida margina­

ler godtycklig. Härtill kommer att de s. k. nödvändighetsvarorna ingår även

i de större inkomsttagarnas konsumtion, vilket reducerar den avsedda ef­

fekten av deras undantagande. Jag finner därför alla skäl tala för att det

progressiva elementet tillgodoses genom direkta bidrag till de grupper man

önskar helt eller delvis befria från omsättningsskattens verkningar. För

folkpensionärernas del sker detta automatiskt genom nu gällande index­

reglering av utgående pensionsförmåner. För barnfamiljerna däremot krä-

ves ett särskilt beslut och formen härför är given genom barnbidragen.

Principen bör härvidlag vara att barnbidragen höjes i eu omfattning, som

motsvarar den fördyring av barnens konsumtion som blir följden av en om­

sättningskatt. I enlighet härmed anmäles denna dag förslag om höjning av

det allmänna barnbidraget med 50 kronor per barn och år från och med den

1 januari 1060.

En annan grupp som enligt min mening bör bli föremål för särskilda åt­

gärder är de arbetslösa. Förutom en intensifierad arbetsanskaffning aktua­

liseras i detta läge även en sådan ökning av statens bidrag till de erkända

arbetslöshetskassorna, alt dessa kan bereda sina medlemmar bättre förmå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ner. Chefen för socialdepartementet kommer att längre fram anmäla ett för­

slag i detta syfte.

Jag vill i detta sammanhang något beröra storleken av den effekt som en

allmän varuskatt kan väntas få på prisnivån. Under förutsättning att skat­

tens belopp direkt lägges till det tidigare priset, skulle en procents skatte­

uttag kostnadsmässigt medföra en höjning av konsumentprisindex med ca

2/3 procent. Att stegringen blir lägre än skatteprocenten beror främst på

att hyres- och resekostnader samt vissa servicetjänster ej påverkas av

skatten. Hur stor priseffekten faktiskt blir, kommer emellertid att vara be­

roende av företagens möjligheter att ta ut de högre priserna och därmed

i sista hand på det rådande marknadsläget. Det kan i detta sammanhang

dock icke helt bortses från riskerna att skatten tages till intäkt för prishöj­

ningar som är större än själva skattebeloppet. Jag finner det med hänsyn

härtill angeläget att åtgärder vidtages för en skärpt prisövervakning i sam­

band med skattens införande.

Vid sidan av de senast omnämnda åtgärderna finner jag införandet av en

allmän varuskatt motivera även en viss omprövning av nu gällande skatte­

skalor för den statliga inkomstskatten. Inkomststegringen under 50-talet har

fört upp även mindre och medelstora inkomsttagare till relativt höga skatte-

skikt. Jag finner det därför motiverat att revidera skatteskalorna. Tyngd­

punkten i en sänkning av den direkta skatten bör falla på de lägre inkoms­

terna. I det förslag till skattesänkning som jag senare denna dag ämnar an­

mäla, uppgår sänkningen av statsskatten för makar till 9 å 10 procent för

inkomster upp till 16 500 kronor. Därefter sjunker den relativa skattesänk­

ningen och upphör helt när inkomsten närmar sig 40 000 kronor. För hög­

re inkomster föreslås ingen ändring i nu utgående inkomstskatt. För en­

samstående inträder den högsta skattesänkningen i skiktet 7 000 till 9 500

kronor i årsinkomst där den uppgår till drygt 10 procent. För inkomster på

25 000 kronor och däröver blir det ingen ändring. Skattesänkningen föreslås

träda i kraft fr. o. m. inkomståret 1960 och även påverka källskatteuttagen

för samma år.

I detta sammanhang vill jag också aktualisera en del andra angelägna

reformer på beskattningens område. Jag har sålunda för avsikt att senare

anmäla förslag till nästa års riksdag om en revidering av reglerna för sam-

beskattningen. Kritiken av nu gällande regler finner jag visserligen på

många punkter överdriven och grundad på missförstånd. Dock är en viss

reformering av sambeskattningen befogad. Den revidering som jag i dagens

läge finner önskvärd har avseende på sambeskattningens verkningar som

familjebeskattning. Jag ämnar sålunda föreslå en höjning av avdraget för

förvärvsarbetande hustru med barn, eftersom denna familjetyp med skäl

kan anses missgynnad av gällande utformning av skattereglerna. Vidare fin­

ner jag det angeläget att beskattningen av de ofullständiga familjerna mild­

ras. Jag räknar här liksom vid förvärvsavdraget med att i stort kunna an­

sluta mig till de förslag som framlagts av 1957 års samheskattningsrevision.

Jag ämnar vidare anmäla förslag till nästa års riksdag om rätt till för­

69

lustutjämning och till avskrivning på inventarier i jordbruksdrift. De se­

nast berörda reformerna avses gälla fr. o. in. 1961 års taxering och kommer

således även dessa att avse 1960 års inkomster.

Kostnaderna för de här angivna reformerna på den direkta beskattning­

ens område kan för helt år beräknas uppgå till omkring 300 miljoner kro­

nor, varav 225 miljoner kronor faller på ändrade skatteskalor för inKomst-

skatten, 40 miljoner kronor på ändring av familjebeskattningen och ca 25

miljoner kronor på ändringar rörande förlustutjämning och avskrivning

av jordbruksinventarier. Härtill kommer kostnaden för höjning av barnbi­

dragen och utbetalningen av ett indextillägg till folkpensionärerna, med 90

respektive 40 miljoner kronor. Den totala kostnaden för de här föreslagna

reformerna skulle alltså uppgå till omkring 400 miljoner kronor.

Den inkomstförstärkning som jag i dagens läge finner erforderlig uppgår

som förut nämnts för helt år till 1 ä 1 1/2 miljard kronor. Den allmänna va­

ruskatten kan beräknas inbringa ca 350 miljoner kronor per år och procent­

enhet. Nettointäkten för staten reduceras dock till en del av den fördyring

som skatten medför av statens inköp av skattepliktiga varor.

Den skattesats som jag med hänvisning till budgetläget och till kostnader­

na för de föreslagna reformerna vill föreslå uppgår till 4 procent. En all­

män varuskatt av denna höjd skulle brutto inbringa 1 400 miljoner kronor.

En begränsning av den allmänna varuskatten till denna nivå, förutsätter

emelleriid vissa höjningar på ett speciellt avsnitt som föreslås undantaget

från omsättningsskatten nämligen energiområdet. Jag ämnar därför senare

denna dag anmäla förslag om höjning av den nu gällande energibeskatt­

ningen, nämligen i vad avser bensin, eldningsolja, kol och koks. Höjningen

har därvid avpassats med ledning av bland annat prisutvecklingen på om­

rådet. Den föreslagna höjningen av skattesatsen på bensin, 5 öre per liter,

framstår som skälig med hänsyn till att också bilismen bör lämna sitt bi­

drag till den allmänna inkomstförstärkningen. Energiskattehöjningarna,

bensinen inkluderad, beräknar jag ge en inkomstökning av sammanlagt ca

225 miljoner kronor för helt år. Totalt skulle alltså statens intäkter genom

de föreslagna åtgärderna på den indirekta skattens område stiga med ca

1 600 miljoner kronor. Inkomstförstärkningen för statsverket stannar emel­

lertid efter avdrag för de bär anmälda reformerna vid omkring 1 200 miljo­

ner kronor för helt år räknat.

För budgetåret 1959/60 kan effekten av de föreslagna inkomstförstärk­

ningarna med hänsyn till de redovisningstekniska förhållandena uppskattas

till omkring tredjedelen av helårseffekten eller till drygt 500 miljoner kro­

nor. Av de föreslagna reformerna på beskattningens område är det å andra

sidan endast sänkningen av den statliga inkomstskatten som påverkar stats­

inkomsterna under innevarande budgetår och reduktionen torde stanna vid

ett femtiotal miljoner kronor. Härtill kommer kostnaderna för höjning av

barnbidragen och utbetalningen av ett indextillägg till folkpensionarerna.

Nettoeffekten av de föreslagna åtgärderna på budgeten för 1959/60 blir så­

lunda reduktion av budgetunderskottet med omkring 400 miljoner kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 är 1959

70

Kungl. Maj.ts proposition nr lt>2 år 1959

De förslag jag här framlagt visar regeringens uppfattning om hur budget­

politiken med dagens konjunkturperspektiv lämpligen bör utformas. De fö­

reslagna inkomstförstärkningarna, som enligt min uppfattning är så avväg­

da att de på ett lämpligt sätt fördelar belastningen mellan konsumtion och

investering i samhällsekonomin, ger den förstärkning av statsfinanserna

som i dagens läge är ofrånkomlig. Statens upplåning kan härigenom hållas

inom en ram, som visserligen framstår som hög, men ändå är tolerabel mot

bakgrunden av den förutsebara konjunkturutvecklingen. Trots den sane­

ring av statsfinanserna som ett godtagande av här angivna förslag innebär,

kvarstår självfallet att statsmakterna även i fortsättningen måste iakttaga

all erforderlig omsorg och varsamhet i sin utgiftspolitik för att en långsik­

tig och bestående budgetbalans skall kunna bibehållas.

Den nu föreslagna inkomstförstärkningen kompletteras med åtgärder av

solidarisk natur till stöd för folkpensionärer, barnfamiljer och arbetslösa.

Inkomstförstärkningen skapar dessutom möjligheter till en snabbare höj­

ning än eljest hade kommit i fråga av stödet till den studerande ungdomen

och till vissa minoritetsgrupper. Den sänkning av den direkta statsskat­

ten som härutöver föreslås, har sin huvudvikt förlagd till de inkomstlägen

som representerar de stora grupperna av vårt arbetande folk. Den direkta

skattesänkningen balanserar således en del av omsättningsskatten och inne­

bär såtillvida en förskjutning av relationen mellan den direkta och indirekta

skattebördan. Förslaget bör i denna del vidare ses ur perspektivet att vårt

land vid en internationell jämförelse torde ligga i toppen i avseende på di­

rekta skatteuttag och i botten i avseende på indirekt skattebelastning.

En generell varubeskattning av här föreslagen storlek och utformning

skapar de nödvändiga förutsättningarna för en fortsatt framgångsrik verk­

samhet på för samhällslivet grundläggande avsnitt. De kollektiva uppgifter­

na, som de framträder i bland annat kraftutbyggande, vägbyggande, under­

visning och forskning, olika vårdområden, hjälp till eftersatta minoriteter,

standardförbättring för folkpensionärerna och uppehållande av den för-

svarskraft som utgör underlaget för vår neutralitetspolitik, får inte efter­

sättas. Skall en sådan förklaring bli mer än tomma ord, måste vi självfallet

också ta de ekonomiska konsekvenserna härav. En progressiv samhällssyn

med ansvar för de gemensamma uppgifter vi har oss förelagda är icke

förenlig med en negativ attityd till samhällets behov av erforderliga ekono­

miska resurser. Från den grunduppfattningen bör det statsfinansiella pro­

blemet idag angripas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

71

ANDRA AVDELNINGEN

Förslag till allmän varuskatt

I. Inledning

Av mina överväganden i första avdelningen framgår att jag funnit erfor­

derligt föreslå införandet av en allmän varuskatt. Jag har också nämnt att

det grundläggande utredningsarbetet verkställts av 1952 års kommitté för

indirekta skatter. Kommitténs förslag och däröver avgivna yttranden har

sedermera bearbetats inom finansdepartementet. Jag avser nu att närmare

presentera det föreliggande utredningsmaterialet samt det förslag till lag­

stiftning i ämnet som utarbetats på grundval därav.

1952 års kommitté för indirekta skatter tillkallades av dåvarande chefen

för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj

1952. De sakkunniga utgjordes av framlidne ledamoten av riksdagens andra

kammare ombudsmannen S. H. Henriksson, numera ledamoten av första

kammaren direktören E. R. Hagberg, ledamoten av andra kammaren direk­

tören G. N. Kollberg, filosofie doktorn R. A. Meidner, filosofie licentiaten

A. H. Nilstein, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare lant­

brukaren I. Nilzon, redaktören N. Tliedin samt byråchefen i kontrollsty­

relsen E. E:son Thulin. Henriksson förordnades tillika till de sakkunnigas

ordförande. Sedan Hagberg på egen begäran entledigats från utredningsupp­

draget, uppdrogs åt ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen

E. F. Nilsson att deltaga i utredningen. Såsom experter medverkade profes­

sorn C. Welinder och taxeringsintendenten A. O. Åkesson.

I direktiven för utredningen anförde dåvarande departementschefen bl. a.

följande.

I proposition nr 213 till årets riksdag angående omläggning av den stat­

liga direkta beskattningen har jag berört frågan om avvägningen mellan

direkta och indirekta skatter. Jag erinrade därvid om att 1949 års skatte-

ulredning för sin del funnit att man i det svenska skattesystemet kunnat

förmärka en principiellt avvisande inställning till indirekt beskattning, en

inställning som tidigare även varit högst befogad. En ökad användning av

indirekta skatter vore emellertid enligt utredningen nu väl tänkbar utan att

den behövde innebära någon omfördelning mellan inkomstklasserna. Utred­

ningen anförde sammanfattningsvis, att förutsättningarna för avvägningen

mellan direkt och indirekt beskattning numera vore så väsentligt annorlun­

da än i tidigare skeden att en allvarlig prövning av denna fråga borde kom­

ma till stånd. Utredningen föreslog därför, att undersökningar utfördes i

syfte att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till frågan om en ökad

användning av indirekta skattemetoder.

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

I anslutning till dessa uttalanden av 1949 års skatteutredning erinrade

jag i förenämnda proposition vidare om att jag redan i årets finansplan

meddelat min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att tillsätta en utredning, var­

vid av skatteutredningen anförda synpunkter borde övervägas. Beträffande

frågan om ökad användning av indirekta skattemetoder pekade jag särskilt

på behovet av nya statsinkomster för att trygga en fortsatt social reform­

politik. På den ifrågavarande utredningen borde således ankomma att pröva

spörsmålet på vad sätt finansiella möjligheter för ett vidgat socialt reform­

arbete skulle åvägabringas. I detta sammanhang erinrade jag om att det

rådande statsfinansiella läget, som tvingade till den yttersta återhållsamhet

med nya statsutgifter, nödvändiggjort att även i och för sig behjärtans-

värda förbättringar av sociala förmåner fått avvisas i budgetförslaget för

budgetåret 1952/53.

Frågan om igångsättandet av nämnda utredning torde nu få upptagas.

Utredningen bör ta sikte på lämpligheten av att genom ökad indirekt be­

skattning skapa statsfinansiella förutsättningar för i första hand en fort­

satt social reformverksamhet. Skulle under utredningsarbetet frågan om att

finansiera viss socialverksamhet helt eller delvis genom socialförsäkrings­

avgifter aktualiseras och denna fråga anses böra undersökas vid utredning­

en, bör det få ankomma på chefen för finansdepartementet att efter sam­

råd med chefen för socialdepartementet lämna närmare direktiv i detta hän­

seende.

Vid utredningen torde de av 1949 års skatteutredning (s. %—111 och

303—314) anförda synpunkterna beträffande avvägningen mellan direkt

och indirekt beskattning böra närmare övervägas. Utöver själva principfrå­

gan, nämligen om en ökning av den indirekta beskattningen överhuvud bör

ske, torde en av de främsta frågorna bli att undersöka huruvida en eventu­

ellt utvidgad indirekt beskattning bör taga formen av en mera generell

skatt eller om det nuvarande systemet bör utbyggas genom utsträckning av

den indirekta beskattningen till vissa varugrupper, eventuellt i kombination

med höjning av vissa av de nuvarande indirekta skatterna. Vid båda alter­

nativen bör hänsyn tagas till angelägenheten av att skydda vissa mindre

bemedlade kategorier, bl. a. barnfamiljer med låga inkomster, från en icke

önskvärd ökning av skattetrycket.

Kommittén avlämnade den 11 april 1957 betänkande angående den stat­

liga indirekta beskattningen (SOU 1957: 13) innehållande bl. a. alternativa

förslag till en allmän varubeskattning. Till betänkandet var fogade reserva­

tioner dels av ledamöterna Kollberg och E. Nilsson och dels av ledamoten

I. Nilzon samt särskilda yttranden dels av ledamöterna Thedin och Thulin

och dels av ledamoten Thulin.

över kommitténs betänkande har efter remiss yttranden avgivits av stats­

kontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen (med bifogande av utlåtanden

från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö), kontrollstyrel­

sen, socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med över­

lämnande av yttranden från rikets handelskammare), generalpoststyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, överbefäl­

havaren (efter hörande av armétyg-, arméintendentur-, marin-, flyg- och

fortifikationsförvaltningarna samt försvarets sjukvårdsstyrelse), statens

handelslicensnämnd, statens organisationsnämnd, statens jordbruksnämnd,

73

statens pris- och kartellnämnd, konjunkturinstitutet, besvärssakkunniga,

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralor­

ganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers central­

organisation, Landsorganisationen i Sverige (med bifogande av utlåtande

av Handelsanställdas förbund), Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna export­

förening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges in­

dustriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk in­

dustriförening, Sveriges lantbruksförbund, Svenska företagares riksförbund,

Sveriges redareförening, Svenska handelsagenters förening, Kooperativa för­

bundet, Kungl. automobil klubben, Sveriges automobilhandlareförbund (ef­

ter samråd med Bilverkstädernas riksförbund), Sveriges automobilindustri-

förening, Svenska petroleum institutet, Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska choklad- och konfektyrfabri-

kantföreningen u. p. a. (gemensamt yttrande för choklad- och konfektyr-

industrin och kexindustrin), Sveriges sötvaruindustriers förening, Sveriges

glassindustriers riksförbund, Svenska glasstillverkareförbundet, Sveriges

konditor-förening, Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanternas förening,

KeLiFa (med överlämnande av yttrande från Kemisk-tekniska fabrikant­

förbundet), Sveriges frisörgrossistförening, Svenska pälsbranschens cen­

tralkommitté, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Guldsmeds-

branschens leverantörförening, Guldsmedsinästurnas riksförbund, Sveriges

radioleverantörer, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, Svenska bryg­

gareföreningen, Aktiebolaget J. O. Öberg & Son, Svenska elverksföreningen,

Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges hotell- och restaurangförbund samt

Sveriges centrala restaurangaktiebolag (med bifogande av yttranden från

dotterbolag).

Svenska arbetsgivareföreningen och Texlilrådet har såsom eget åberopat

Sveriges industriförbunds yttrande.

Vidare har skrivelser i anledning av kommitténs betänkande inkommit

från Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Svenska bokförläggareför­

eningen, Svenska bokhandlareföreningen och Sveriges parfymhandlares

riksförbund. Ytterligare skrivelser i ämnet har inkommit från vissa sam­

manslutningar och enskilda.

I detta sammanhang torde även få erinras om besvärssakkunnigas den

16 november 1957 avgivna betänkande angående förfarandet vid konsum-

tionsbeskattning (SOU 1957: 50). Däri framlagda förslag har besvärssak­

kunniga tagit till utgångspunkt för sitt remissyttrande över kommitténs

betänkande. På grundval av besvärssakkunnigas betänkande förelädes riks­

dagen tidigare i år proposition med förslag till förordning om förfarandet

vid viss konsumtionsbeskattning, m. in. (prop. nr 3). Förslaget har numera

med vissa mindre ändringar antagits av riksdagen (SFS 1959: 92).

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

II. Nuvarande förhållanden

Det statliga skattesystemets utveckling

Kommittén har i sitt betänkande inledningsvis lämnat eu redogörelse för

den skattepolitiska utvecklingen under senare tid och därvid särskilt uppe­

hållit sig vid den år 1940 genomförda allmänna omsättningsskatt, som ut­

gick under åren 1941—1946, och det aktuella läget beträffande den indirek­

ta beskattningen i vårt land. Härvid har även skett vissa internationella

jämförelser. I anslutning därtill har kommittén behandlat den indirekta be­

skattningens betydelse och verkningar från allmänt-ekonomiska, sociala

och liknande utgångspunkter. Av vad kommittén härvidlag anfört må åter­

ges följande.

Utvecklingen i vårt land på det skattepolitiska området har under inneva­

rande århundrade kännetecknats av en successiv förskjutning i beskatt­

ningen från indirekta till direkta skatter samtidigt som statens inkomstbe­

hov stigit mycket kraftigt beroende i första hand på utökade arbetsuppgifter

för statliga och statsunderstödda organ, sociala reformer och ökade försvars-

utgifter. Förändringar i penningvärdet har även bidragit till denna utveck­

ling.

Under senare hälften av 1800-talet fram till tiden för första världskriget

svarade de indirekta skatterna för inemot två tredjedelar av statens skat­

teinkomster, och tullarna utgjorde då statens största inkomstkälla. Efter

tillkomsten år 1910 av en permanent inkomst- och förmögenhetsskatt och de

vid olika tillfällen vidtagna förändringarna i den direkta beskattningen har

de indirekta skatterna relativt sett minskat i betydelse. Bortsett från åren

närmast efter första världskriget var likväl statens inkomster av de direkta

skatterna fram till budgetåret 1946/47 lägre än inkomsterna från de indi­

rekta skatterna. Att de senare övervägde även under tiden för andra världs­

kriget, då de direkta skatterna undergick en viss skärpning, förklaras av

att även de indirekta skatterna samtidigt höjdes och utvidgades, bl. a. genom

1940 års allmänna omsättningsskatt. Sedan denna skatt avskaffats fr. o. m.

ingången av år 1947, har inkomsterna från de direkta skatterna i betydande

grad överstigit intäkterna av de indirekta skatterna. Om hänsyn därjämte

tages till utgående allmän kommunalskatt, blir den direkta beskattningens

övervikt ännu påtagligare. Här anförda förhållanden kan åskådliggöras av

följande sammanställning av i betänkandet redovisade uppgifter, komplet­

terade för budgetåren 1956/57—1959/60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 195!) 75

År

Statlig beskattning i milj. kronor

Kommu­ nal be­ skatt­ ning i milj. kr.4

Summa direkta skatter

Tullar exkl.kaffe- och socker­ tull

Automobilskatter1

Övriga indirekta skatter

Summa indirekta skatter

Summa to­ ta) statlig beskatt­ ning

i

2

3

4

5

6

7

8

1913

62

69

66

135

197

125

1920

488 145

142

287

775 525

1925/26

200 105

22

189 316

516 374

1930/31

226 126

51

195

372

598 442

1935/36

247 126

97 290 513

760 452

1940/41

799 115

30

653a 798

1597 676

1945/46

1408 109

83

1 363" 1555

2 963 996

1950/51 2 754 325

472

1491 2 288

5 042 1929

1955/56 5 212

523 1 042 2 299

3 864 9 076

3 645

1956/57 5 600

582 1018 2 494

4 094 9 694

3 856

1957/58 6 210 625

1062 2 935*

4 622 10 832

4 7104

1958/59° 6 401

624 1087 3 314°

5 025 11426

4 1305

1959/605 6193 660

1210 3 445’

5 315 11 508

4 490

1 Avser fordonsskatt, investeringsavgift för motorfordon samt bensin- och brännoljeskatt. 2 Avser kalenderår (det kalenderår, som utgått under angivet budgetår). 3 Allmän omsättningsskatt ingår häri med 74 resp. 358 milj. kronor. 4 Härav energiskatt med 263 milj. kronor. ä Beräknade belopp. 4 Preliminära uppgifter.

7

Härav energiskatt med 470 resp. 510 milj. kronor.

Enligt sammanställningen svarar den indirekta beskattningen numera för i runt tal 45 procent av den samlade statliga beskattningen eller för omkring en tredjedel av den totala beskattningen. Av i betänkandet redovisade upp­ gifter, i regel avseende förhållandena år 1954, framgår att de indirekta skat­ ternas andel av den totala beskattningen i Sverige är lägre än vad som är fallet i ett flertal andra länder (s. 37—38 och 423). Mot 31,8 procent för Sve­ rige redovisas 34,5 procent för USA, 38,2 procent för Belgien, 41,2 procent för Nederländerna, 44—45 procent för Danmark, Norge och Västtyskland och 48,2 procent för Storbritannien. I Finland och Frankrike dominerade den indirekta beskattningen och svarade nämnda år för 65,9 resp. 54,7 pro­ cent av den totala beskattningen.

Beträffande den under åren 1941—1946 gällande allmänna omsättnings­ skatten framhålles i betänkandet, att den i princip var konstruerad såsom en skatt på detaljhandeln, därvid skatteplikten i första hand anknöts till yr­ kesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartad försäljning och yrkesmässig försäljning i serveringslokaler. Skatteplikten omfattade även vissa slag av arbetsprestationer och yrkesmässig uthyrning av skattepliktiga varor. Exporten var skattefri. Vissa betydelsefulla varuslag var undantagna från skatteplikt, nämligen viktigare livsmedel (mjölk, grädde, smör, mar­ garin, ägg, potatis samt vissa slag av mjöl, gryn och bröd), fasta och flytan­ de bränslen, råvaror för jordbrukets behov (spannmål, fröer, fodermedel in. in.), vissa byggnadsmaterial (cement, kalk, takpapp in. m.) — flertalet

övriga byggnadsmaterial var skattefria såsom icke-butikshandelsvaror —

samt speciellt undantagna varor såsom rusdrycker, tobak, tidningar, tid­

skrifter, vissa apoteksvaror samt vissa fiskredskap. Såsom uppbörds- och

kontrollmyndighet fungerade länsstyrelserna, varjämte en särskild för hela

riket gemensam nämnd i omsättningsskattefrågor, den centrala omsättnings-

skattenämnden, fanns inrättad. Denna hade till uppgift bl. a. att efter hem­

ställan meddela bindande förklaring beträffande skatteplikt enligt omsätt-

ningsskatteförordningen, att avgiva förslag till föreskrifter rörande tillämp­

ning av förordningen samt att avgiva yttranden i ärenden rörande taxering

till allmän omsättningsskatt. Den allmänna omsättningsskatten utgick med

5 procent. För vissa mera lyxbetonade varor utgick en skärpt omsättnings­

skatt med 20 procent. De varuslag, som omfattades av denna skärpta skatt,

var i huvudsak desamma som efter den allmänna omsättningsskattens av­

veckling gjordes till föremål för fortsatt beskattning i form av den alltjämt

utgående särskilda försäljningsskatten.

Gällande indirekt beskattning

Den indirekta beskattningen i vårt land omfattar för närvarande motor­

bränslen (bensin, motorsprit och motorbrännolja), motorfordon (årlig for­

donsskatt samt omsättningsskatt), vin, sprit-, malt- och läskedrycker, to-

baksvaror, elektrisk kraft och vissa bränslen (energiskatt), socker och sirap

samt vissa lyxbetonade eller mera umbärliga varor (egentliga varuskatter).

Härtill kommer nöjesskatten samt sådana med konsumtionsbeskattning i

egentlig mening närbesläktade avgifter såsom tullar, särskilda införselav­

gifter och investeringsavgifter. Lotteri-, tips- och totalisatormedel är i och

för sig nära jämförbara med konsumtionsskatter, även om dessa medel bud-

gettekniskt icke betraktas såsom en form av indirekt beskattning.

Motorbränslen

Särskild skatt å bensin infördes fr. o. m. den 1 juni 1924 med 5 öre per

liter. Skattesatsen har därefter justerats vid ett flertal tillfällen och utgör

sedan den 1 juli 1954 32 öre per liter. Skatt å motorbrännolja infördes fr. o. m-

den 1 jan. 1937 med 23 öre per liter och utgår f. n. med 30 öre per liter efter

en sänkning av skatten med två öre per liter fr. o. m. den 1 juli 1957 i an­

ledning av införandet av allmän energiskatt. År 1953 sattes en tidigare be­

slutad beskattning av motorsprit i kraft. Skatten å motorsprit utgår sedan

den 1 juli 1957 med 19 öre per liter.

Här angiven beskattning av motorbränslen har tillkommit för anskaffning

av medel för vägväsendets utbyggnad och underhåll. Å nämnda motorbräns­

len utgår därjämte fr. o. m. den 1 juli 1957 allmän energiskatt, för vilken

närmare redogöres i det följande.

För importerad bensin uttages skatten av tullverket, medan skatten i fråga

om inom landet producerad bensin samt motorsprit och motorbrännolja upp-

bäres av kontrollstyrelsen. För bensin och motorsprit upptar kontrollstyrel­

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

77

sen skatten av producenten men för motorbrännolja av förbrukaren, d. v. s.

av de brännoljedrivna motorfordonens ägare. Redovisning av skatt till kon­

trollstyrelsen sker enligt särskilt deklarationsförfarande.

Motorfordon

Indirekt skatt å motorfordon utgår för närvarande dels såsom en årlig

skatt på personbilar, lastbilar, omnibussar, motorcyklar, trehjulingar och

släpvagnar, dels såsom en omsättningsskatt på personbilar och vissa mindre

lastbilar samt motorcyklar. Båda skatternas belopp varierar efter fordons-

vikten. Fasta skattesatser gäller dock för den årliga skatten på motorcyklar

och trehjulingar. Omsättningsskatten erlägges av tillverkare eller registre­

rad importör till kontrollstyrelsen enligt särskilt deklarationsförfarande och

av icke registrerad importör till tullverket i samband med införseln. Den

årliga fordonsskatten erlägges av fordonsägaren till länsstyrelsen.

En särskild saluvagnsskatt erlägges av tillverkare och försäljare av auto-

mobiler och släpvagnar för brukande av saluhållna fordon. För fordon, som

för tillfälligt brukande införes till riket, uttages i vissa fall automobil-

skatt i samband med tullklareringen.

Spritdrycker och vin

För spritdrycker och vin erlägges omsättningsskatt vid detalj handelsbola­

gets — Nya systemaktiebolagets — inköp av sådana drycker. Därjämte upp­

tas utskänkningsskatt av den som utskänker spritdrycker. Staten erhåller

därjämte inkomster av rusdrycksförsäljningen genom att partihandelsbola­

get — AB Vin- & spritcentralen — och detaljhandelsholaget inlevererar sina

årsvinster.

Omsättningsskatten för spritdrycker uttas i form av en efter dryckens

alkoholhalt varierande grundavgift jämte en procentavgift motsvarande 50

procent av utminuteringspriset, varmed förstås det pris som, skatten inbe­

räknad, betingas vid varans utminutering. Efter den höjning av spritbeskatt­

ningen, som genomförts fr. o. m. den 12 februari 1958, utgör grundavgiften

11 kronor 60 öre per liter vid alkoholhalt överstigande 40 volymprocent, 10

kronor 40 öre per liter vid alkoholhalter om 35—40 volymprocent, 8 kronor

50 öre per liter vid alkoholhalter mellan 30 och 35 procent samt 8 kronor

per liter vid alkoholhalt understigande 30 volymprocent. Sprit för tekniska

in. fl. ändamål är belagd med en omsättningsskatt av 2 kronor 70 öre per liter.

För vin med en alkoholhalt överstigande 14 volymprocent (starkvin) uttas

omsättningsskatt i form av eu grundavgift av 2 kronor per liter jämte eu

procentavgift motsvarande 37 procent av utminuteringspriset, medan för an­

nat vin (lättvin) skatten utgår endast i form av eu procentavgift om 36 pro­

cent av utminuteringspriset. Angivna procenttal är de sedan den 12 februari

1958 gällande. — För inom riket tillverkat vin utgår omsättningsskatt där­

jämte i form av eu särskild tillverkningsavgift av 50 öre per liter i fråga om

starkvin och mousserande vin samt 20 öre per liter för annat vin. — Om­

sättningsskatten inbetalas till kontrollstyrelsen av partihandelsbolaget.

KuPffI. Maj.ts proposition nr M2 år t!).

7.9

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Utskänkningsskatten bär genom beslut av 1957 års riksdag erhållit ny ut­

formning. Denna skatt utgår numera endast för spritdrycker, medan tidiga­

re utskänkningsskatter å viner avvecklats. Skattesatsen utgör 1/3 av utminu-

teringspriset (25 procent av utskänkningspriset). För restauratörernas di­

rekta omkostnader för spritutskänkningen utgår en enhetlig ersättning med

15 procent av utskänkningspriset, varvid dock en särskild spärregel inträ­

der om spritutskänkningens andel i den sammanlagda omsättningen är stör­

re än som ansetts önskvärd från nykterhetssynpunkt. — Utskänkningsskat­

ten redovisas och inbetalas av utskänkningsinnehavaren på grundval av de­

klaration till kontrollstyrelsen.

Tobaksvaror

Skatt å tobaksvaror utgår i form av en kombinerad värde- och mycken-

helsskatt. Skatten inbetalas till statsverket av AB Svenska tobaksmonopolet.

Fr. o. in. den 1 juli 1952 omlades beskattningen i syfte att, med bibehållande

av statens inkomster av tobaksskatten och utan större ändringar i tobaks-

varornas priskurantpriser, uppnå en reduktion av värdeskattens prisfördy­

rande verkan. Omläggningen innebar en sänkning av värdeskatteandelen

och en höjning av myckenhetsskatteandelen. Värdeskatten utgår med 35

procent å priskurantpriset för cigarrer och cigarrcigarretter och med 40

procent för cigarretter, tobak och snus. Myckenhetsskatten är varierande

för olika varuslag. En något högre myckenhetsskatt utgår därvid för im­

portvaror. Efter 1952 års omläggning har myckenhetsskatten å cigarretter

höjts vid olika tillfällen, senast fr. o. m. den 1 april 1958 (fr. o. m. den 1

maj 1958 i fråga om importcigarretter). Sistnämnda höjning innebar att

skatten ökade med ca 1,5 öre per cigarrett.

Enligt beslut av 1957 års riksdag skall systemet med fasta priskurantpri­

ser å tobaksvaror upphöra att gälla fr. o. m. den 1 januari 1960 och ersät­

tas av ett system med riktpriser, vilka utan bindande verkan skall tjäna

till ledning vid försäljning till allmänheten. Riktpriserna skall ligga till

grund för beräkning av tobaksskatt.

Malt- och läskedrycker

Maltdrycker indelas i tre klasser (I, Il och III) efter alkoholhalten, ut­

tryckt i viktprocent.

Före den 1 oktober 1955 tillämpades följande klassindelning: klass I högst

1,8 procent, klass II mer än 1,8 men högst 3,2 procent och klass III över 3,2

procent. Sistnämnda dryck såldes då inte inom riket för konsumtionsända-

mål.

I de av 1954 års riksdag beslutade ändrade riktlinjerna för samhällets

nykterhetspolitik ingick bl. a. att försöka främja en övergång inom konsum­

tionen till svagare drycker. Såsom ett led i dessa strävanden beslöts bl. a.

att ett starköl (klass III) med en högsta alkoholhalt av 4,5 viktprocent skulle

få tillhandahållas allmänheten i Nya systemaktiebolagets butiker samt på

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

79

vissa restauranger. Alkoholhalten i det vanliga ölet (klass II) bestämdes

samtidigt till högst 2,8 viktprocent.

Före 1948 utgick skatt endast på maltdrycker av klass II och III. Nämnda

år infördes en tillfällig skatt på lagrat svagdricka av klass I (lättöl). Denna

skatt avvecklades 1954 men har — med en skattesats av 12 öre per liter —

återinförts fr. o. m. den 20 mars 1958. Samtidigt höjdes skatten på malt­

drycker av klass II och III. För dessa drycker utgör skatten nu 48 respektive

141 öre per liter. Vid import av maltdrycker uttas tull, som avpassats så att

den motsvarar maltdrycksskatten jämte visst tullskydd.

Läskedrycksskatten omfattar mineralvatten samt kolsyrade och därmed

jämförliga drycker, ej hänförliga till rus- eller maltdrycker. Skattesatsen har

höjts vid olika tillfällen, senast den 20 mars 1958, och utgör för närvarande

33 öre per liter.

Såväl maltdrycks- som läskedrycksskatten erlägges av producenten på

grundval av deklaration till kontrollstyrelsen.

Varuskatter

Beskattningen i övrigt av konsumtionsvaror regleras av flera förordningar

(varuskatteförordningen, försäljningsskatteförordningen, pälsvaruskatteför-

ordningen m. fl.). Den nuvarande omfattningen av denna punktbeskattning

framgår av efterföljande sammanställning.

Utöver vad som framgår av sammanställningen kan nämnas att skatten

på kaffe upptages av tullverket vid importtillfället och erlägges samtidigt

med tullen. I fråga om övriga nu ifrågavarande skatter är kontrollstyrelsen

uppbörds- och kontrollmyndighet, dock att tullverket uppbär skatten i så­

dana fall då denna skall utgå vid importtillfället. Skatt till kontrollstyrelsen

erlägges på grundval av deklaration. Viss anmälningsskyldighet har före-

' skrivits, avpassad efter de olika skatternas utformning. Anmälningsskyl­

dighet föreligger sålunda för den som producerar enligt varuskatteförord­

ningen skattepliktig vara, för den som yrkesmässigt bereder pälsverk samt

för den som bedriver yrkesmässig försäljning av sådan vara av egen tillverk­

ning som är skattepliktig enligt försälj ningsskatteförordningen. Enligt sist­

nämnda förordning kan dock även den som enbart säljer skattepliktiga va­

ror av annans tillverkning bli registrerad såsom skattskyldig. Därigenom upp­

når han, att skattskyldighet icke inträder vid inköp av skattepliktig vara utan

först vid dennas försäljning till konsument eller annan icke registrerad åter­

försäljare. 1 syfte att något begränsa den frivilliga registreringen har i för­

ordningen stadgats att skatt för viss tidsperiod skall erläggas med visst mi­

nimibelopp. På grund härav är det icke ekonomiskt fördelaktigt för företag

med obetydlig försäljning av skattepliktiga varor att låta registrera sig.

Energiskatt

Beskattning av elektrisk kraft infördes år 1951. Skatten ultogs då med

10 procent av erlagda eller beräknade sammanlagda avgifter för högspänd

kraft — i princip kraft för industriändamål och bandrift — och med 1 öre

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Beskattningsområde

Skatte­

subjekt

Beskattnings-

värde

Skattesats vid

skattepliktig

skatte-

försäljning

pliktig

inom landet

import

A. Varuskatt

Choklad- och konf ityrvaror samt

glass .........................................

65 %

65 %

Puder, smink och andra pre­

parat för hudens färgning,

läppstift, nagellack o. d..........

80 %

80 %

Parfym, toalettvatten, hårvat­

ten, hårolja, pomada, kem.

kompresser för hårpermanent-

ning o. d...................................

Producent

eller im­

portör

Pris vid för­

säljning i

större poster

till återför-

50 %

50 %

säljare dvs i

Essenser och extrakter för

regel grossist-

beredning av alkoholhaltiga

drycker......................................

pris

50 %

50 %

Tandkräm, munvatten, scham-

25 %

25 %

Specifik skatt 20 öre/kg

16 öre/kg

20 öre/kg

16 öre/kg

Sirap.........................................

B. Pälsvaruskatt

Beredare

Specifik skatt

Olika belopp för

Beredda skinn .......................

1 skilda slag av

pälsverk mot­

svarande ca 15

20 %

Importör

Tullvärde+tull

—20

%

av varu­

värdet

C.

Försäljningsskatt

Guldsmedsvaror såsom arbeten

av guld, silver, platina och pla­

tinametall, även med infattade

pärlor och stenar, samt oinfat­

tade ädelstenar, äkta pärlor och

koraller samt bijouteriartiklarav

sådana varor ...........................

Pris till kon-

20 %

Äkta mattor dvs mattor inne­

hållande silke ävensom knutna

mattor, helt eller delvis av ull

eller andra djurhår med knut-

Tillverkare,

annan säl­

jare eller

importör

'sument dvs

detaljhandels-

pris

20 %

20 % (i vissa

fall specifik

antal över 25 000 per kvm....

Grammofoner, grammofonverk

skatt med 10

samt för grammofonverk av­

sedda el. motorer och el. ljud-

tilllOO kr/kg)

dosor .........................................

20 %

Grammofonskivor....................

Specifik [skatt

1 el. 3 kr/st

1 el. 3 kr/st

D. Kaj feskatt

Rostat kaffe ...........................

Importör

Specifik skatt

45 öre/kg

Orostat kaffe...........................

-- > --

-- > --

35 öre/kg

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

81

per kilowattimme för lågspänd kraft — i princip kraft för s. k. borgerliga ändamål. Beskattningen av den borgerliga kraftförbrukningen avvecklades följande år.

Elskatten har sedermera inarbetats i den allmänna energiskatt, som in­ fördes genom förordningen den 31 maj 1957 (SFS nr 262). Bakgrunden till denna skatt var bl. a. de omfattande investeringsbehoven på energiom­ rådet, vilka för den förestående femårsperioden beräknades till 500 milj. kronor för atomenergiområdet, närmare 600 milj. kronor för lagring av olja och bensin — därav 350 milj. kronor i direkta statsbidrag — samt 50 milj. kronor för upprustning av landsbygdens elnät. Den allmänna energi­ skatten, som trädde i kraft vid halvårsskiftet 1957, omfattar bensin och motorsprit, stenkol och koks samt stybb därav, kolbriketter, oraffinerad motorbrännolja och pannbrännolja, spritblandningar, avsedda för använd­ ning till motordrift, samt elkraft. Skatt utgår dock icke för inhemska fasta bränslen.

En höjning av energiskatten på bensin, motorsprit och för motordrift avsedda spritblandningar från 4 till 9 öre per liter har genomförts fr. o. m. den 12 februari 1958. För övriga bränslen gäller sedan den 1 juli 1957 föl­ jande skattesatser.

Stenkol................................................................................................................ 12 kronor för ton Koks.................................................................................................................... 14 » » » Stybb av stenkol och koks samt kolbriketter................................................ 6 * »

Motorbrännolja och pannbrännolja, oraffinerad: Skatteklass I viskositet högst 20 cSt-enheter vid 20’C (eldningsolja I och II).. 25 » * m1 Skatteklass II viskositet fler än 20 cSt-enheter vid 20"G (eldningsolja III, IV och högre) ........................................................................................... 16 * * *

I fråga om elektrisk kraft innebar energiskattens införande, att den tio- procentiga skatten på industriell elkraft kompletterades med en beskatt­ ning av den borgerliga förbrukningen, för vilken skatten fastställdes till 5 procent av kraftavgifterna. Järnvägarnas och spårvägarnas kraftförbruk­ ning beskattas icke. Skatten på kraft för borgerliga ändamål har år 1958 höjts från 5 till 7 procent av kraftavgifterna.

Beskattningsmyndighet för den allmänna energiskatten är i huvudsak kontrollstyrelsen. Tullverket upptar dock skatten, där denna skall erläggas för bränslen vid införsel till riket. För bensin och motorsprit erlägges energiskatt på samma sätt som i fråga om den tidigare nämnda bensin­ skatten. I fråga om andra bränslen gäller, alt skatteredovisningen anknutits till ett registreringsförfarande hos kontrollstyrelsen. Därigenom har möjlig­ het beretts den som i större omfattning återförsäljer eller i egen rörelse förbrukar eller lagerhåller skattepliktigt bränsle att efter registrering själv redovisa energiskatten, som då inbetalas först efter varans försäljning eller ianspråktagande för annat ändamål än försäljning. Därvid avges deklara­ tion till kontrollstyrelsen.

Skatten för elektrisk kraft redovisas till kontrollstyrelsen av den, som yrkesmässigt distribuerat kraften eller av konsumenten, om denne själv är producent eller yrkesmässig distributör. Producenter av skattepliktig

82

kraft och yrkesmässiga distributörer av kraft skall vara registrerade hos

kontrollstyrelsen. Skatteredovisningen sker på grundval av ett deklara-

tionsförfarande, som i vad avser redovisning från distributör, anpassas

efter tillämpade debiteringsperioder för kraftavgifter.

Nöjesskatt

Nöjesskatten är en kombinerad statlig och kommunal beskattning.

Skattemedlen delas lika utom i fråga om skatt på biografföreställningar,

vilken skatt till tre fjärdedelar tillfaller staten och en fjärdedel kommunen.

Skatten erlägges av arrangören till den kommun, där nöjestillställningen

äger rum, varefter kommunen inlevererar statens andel till länsstyrelsen.

Denna utövar i samband därmed viss skattekontroll.

Vid 1957 års riksdag genomfördes vissa ändringar av nöjesbeskattningen.

Därvid gjordes vissa inskränkningar av beskattningsområdet, innebärande

bl. a. att nöjesskatt ej skall utgå för teater, musikunderhållning och litterär

underhållning, samt att den särskilda restaurangdansbeskattningen slopa­

des. Vidare utvidgades möjligheterna till skattelindring för idrottsorganisa-

tioner och andra ideella organisationer. Slutligen genomfördes en omlägg­

ning av biografnöjesskatten så att den tidigare tillämpade progressiva skat­

teskalan utbyttes mot en proportionell skattesats om 38 procent av biljett­

priset, skatten inräknad. I samband därmed medgavs skattefrihet för vis­

ning av godkända barnfilmer samt särskild skattelindring för mindre bio­

grafer. I fråga om andra beskattade nöjestillställningar företogs ingen änd­

ring av skattesatsen, vilken utgör 15 procent å biljettpriset, skatten in­

räknad.

Genom beslut av innevarande års riksdag har biograf nöj esskatten sänkts

till 33 procent. Vidare har revyer undantagits från nöjesbeskattning.

Spelkort

Alla till försäljning och förbrukning inom landet avsedda figurerade eller

ofigurerade kort, varmed spel kan utövas, är, vare sig de är i riket tillver­

kade eller är importerade, föremål för särskild beskattning. Skatten utgör

en krona för varje kortlek och uttages i form av stämpel eller genom s. k.

kortkonvolut. Skatten uppbäres och kontrolleras av generalpoststyrelsen

och redovisas i riksstaten under titeln »Omsättnings- och expeditionsstämp-

lar m. m.».

Jordbruksregleringsavgifter in. m.

Inom ramen för jordbrukspolitiken utgår avgifter av olika slag på impor­

terade jordbruksvaror m. m. Med hänsyn till dessa avgifters särskilda ka­

raktär torde det ej vara anledning att här närmare ingå på desamma.

Investeringsavgifter

Genom riksdagsbeslut har vissa under beskattningsåren 1955, 1956 och

1957 verkställda investeringar avgiftsbelagts, dels i form av en tolvpro-

centig s. k. allmän investeringsavgift å kostnaden för vissa av rörelseidkare

och jordbrukare gjorda investeringar, dels i form av en tioprocentig sär­

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 102 år 1959

83

skild investeringsavgift å motorfordon (ofta kallad bilaccis). Sistnämnda

avgift bär fr. o. in. december 1956 ersatts av den i det föregående nämnda

omsättningsskatten på motorfordon. Den allmänna investeringsavgiften har

avvecklats med utgången av beskattningsåret 1957 i anledning av tillkoms­

ten av den allmänna energiskatten.

Tullar

Uppgifter om de varuartiklar, som är belagda med tull, jämte dennas be­

lopp, och de varor, som är tullfria, återfinnes i gällande tulltaxa av den

12 september 1958 (SFS nr 475), som trätt i kraft den 1 januari 1959.

Denna är utformad i överensstämmelse med en internationell konvention

rörande nomenklatur för klassificering av varor i tulltarifferna (den s. k.

Brysselnomenklaturen). Tulltaxan är anknuten till en tulltaxeförordning,

som innehåller vissa grundprinciper för taxans tillämpning, bestämmelser

om kvantitets- och tullvärdeberäkning, om tullfrihet under särskilda om­

ständigheter för eljest tullbelagda varor samt om tullindring i vissa fall.

Tullarna utgöres till övervägande del av värdetullar, men även kvanti-

tetstullar förekommer, huvudsakligen inom livsmedelsområdet (i den mån

importen på detta område regleras genom tullar). Härjämte har genom sär­

skilda beslut införts tillfälliga minimikvantitetstullar på vissa textilvaror

m. m. Den tidigare gällande tulltaxan av år 1929 upptog övervägande kvan-

titetstullar.

Statsintäkterna från de olika i det föregående omnämnda skatterna, utom

den allmänna investeringsavgiften, framgår av följande sammanställning.

Skattens benämning

Statsintäkter i milj. kr. för budgetår

1955/56

1956/57

1957/58

1958/591

1959/60-

1. Bensin- och brännoljeskatt ....................

595

630

728

728

825

2. Fordonsskatt.............................................

385

309

334

358

385

3. Särskild investeringsavgift ....................

163

79

4. Omsättningsskatt å motorfordon .........

63

148

140

140

5. Omsättnings- o. utskänkningsskatt:

å spritdrycker .....................................

937

1100

1115

1122

1200

å vin ....................................................

51

53

70

86

90

samt rusdrycksförsäljningsmedel.........

43

50

43

37

35

6. Tobaksskatt .............................................

669

663

744

842

850

7. Maltdrycksskatt .....................................

104

91

93

105

105

8. Läskedrycksskatt ..................................

49

43

48

66

67

9. Varuskatt ................................................

10. Pälsvaruskatt .........................................

174

4

187

4

1 250

1 306

[

310

11. Försäljningsskatt.....................................

39

31

1

1

1

23

12. Kaffeskatt................................................

19

20

21

22

13. Skatt å elkraft resp.................................

39

42

■--

energiskatt .............................................

263

470

510

14. Nöjesskatt................................................

58

65

65

52

45

16. Stämpelavgift å spelkort .......................

1

1

1

1

1

16. Reglcringsavgift och accis å fett varor

m. m........................................................

72

56

58

36

40

17. Tullar .......................................................

553

608

652

654

690

1 Preliminära uppgifter. —

2

Beräknade belopp.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

III. Allmänna synpunkter på direkt och indirekt beskattning

Kommittén

Kommittén framhåller, att dess uppgift icke har varit att genomföra en

analys av avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning i hela dess

vidd. Vad kommittén fått sig förelagt har i första hand varit den begrän­

sade frågeställningen, huruvida vid en — inte angiven och för kommittén

ej bedömbar — ökning av statens inkomstbehov de erforderliga merintäk-

terna lämpligen bör anskaffas genom indirekt beskattning och i så fall hur

en dylik beskattning bör utformas. Utredningen har därför inriktats på

en företrädesvis teknisk analys i beredskapssyfte av olika tänkbara for­

mer av indirekt skatt, utan ställningstagande till avvägningsfrågan i vidare

mån än att kommittén ansett sig till behandling böra upptaga frågan om

kompensatoriska åtgärder för neutralisering av den förskjutning av skatte­

bördan för olika inkomst- och befolkningsgrupper som kan bli följden av

en ökad indirekt beskattning enligt av kommittén ur teknisk synpunkt för­

ordade alternativ. Hänvisningen i direktiven till 1949 års skatteutrednings

uttalanden har därjämte föranlett kommittén att i anslutning till en

diskussion om den direkta och indirekta beskattningens för- och nackdelar

i korthet även något beröra den indirekta beskattningen såsom konjunk-

turpolitiskt instrument.

Kommittén framhåller i sistnämnda avseende, att enligt numera veder­

tagen uppfattning bör vid normal varutillgång i första hand generellt ver­

kande medel i form av ett samspel mellan finans- och penningpolitiska

åtgärder tillgripas för att återställa rubbningar i den samhällsekonomiska

balansen. Utan att ta ställning till frågan, huruvida detta kan ernås genom

en via skattepolitiken åstadkommen över- eller underbalansering av budge­

ten, framhåller kommittén, att det rent principiellt kan synas likgiltigt

huruvida en över- eller underbalansering sker genom förändringar av den

direkta eller den indirekta skatten. Ur mera tekniska aspekter synes emel­

lertid den indirekta skatteformen ha vissa företräden. Förändringar i den

ekonomiska situationen kan försiggå med stor snabbhet och påfordra snab­

ba och effektiva köpkraftsindragande åtgärder. Härför lämpar sig inte all­

tid förändringar i den direkta skatten. Sådan åtgärd kräver tid ■— ändringar

i skatteuttaget kan svårligen ske under ett kalenderår — samtidigt som

skatteändringen måste bli jämförelsevis stor. Den indirekta beskattningen

bär inte, eller inte i samma grad, sådana olägenheter. Särskilt klart fram­

träder enligt kommittén fördelarna med en indirekt beskattning i detta hän­

seende genom att den — sedan den väl blivit införd — erbjuder möjligheter

till tämligen snabba ändringar av skattesatserna i enlighet med konjunk­

turpolitiska överväganden. Såsom finanspolitiskt instrument är en generell

indirekt beskattning mera lämplig än ett system med punktskatter. Till

85

förmån för att använda indirekt beskattning och inte direkt sådan såsom

konjunkturpolitiskt medel talar även det förhållandet, framhåller kommit­

tén, att indirekta skatter under vissa förhållanden kan antas i lägre grad

drabba sparandet. Kommittén återkommer till denna fråga i diskussionen

om den direkta och indirekta beskattningens för- och nackdelar.

Nämnda diskussion föres med utgångspunkt från det aktuella skatte-

politiska läget i Sverige med en jämförelsevis hög andel av direkta skatter

och en indirekt beskattning av varierande storlek inom ett fåtal områden

och under förutsättning tillika av en ekonomisk politik med full sysselsätt­

ning som väsentlig målsättning. Även om, påpekar kommittén, ett resone­

mang om olika skatteformers för- och nackdelar ur administrations-, pro­

duktivitets-, rättvise- och andra synpunkter knappast kan föras utan hän­

synstagande till skattens höjd och åtskilliga av de fördelar som princi­

piellt kan sägas vara förknippade med den direkta beskattningen icke

längre kan påvisas i de marginallägen, som för kommittén varit aktuella,

synes det klart, att för det allmännas vidkommande vissa former av indi­

rekt skatt har lägre administrationskostnader än direkta skatter av nuva­

rande höjd. Därvid får man dock inte bortse från den olägenheten, att upp­

börd och redovisning av indirekt skatt medför ökat arbete och ökade kost­

nader för näringslivet. Av särskild vikt är att möjligheterna att undandraga

sig indirekt skatt är mera begränsade.

I fråga om beskattningens produktivitet står enligt kommitténs mening

den indirekta beskattningen icke den direkta efter; särskilt är den allmänna

konsumtionsbeskattningens produktivitet stor genom det breda underlag

som erbjuder sig för en dylik beskattning. Båda skatteformerna ger ökad

avkastning vid reell välståndshöjning, men vid penningvärdesförsämring

och utan (eller utan motsvarande) realinkomstförbättring leder den pro­

gressiva inkomstbeskattningen till en skatteskärpning med icke avsedda

förskjutningar av skattetrycket, som hårdast drabbar vissa lägre inkomst­

grupper. Den indirekta beskattningen anpassar sig däremot smidigare till en

penningvärdesförsämring och statens skatteintäkter stiger i takt med men

inte snabbare än prisnivån.

Beträffande beskattningens inverkan på produktion och ai-bctsvilja erin­

rar kommittén om 1949 års skatteutrednings uttalande, att det främst med

hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral var angeläget att mildra tryc­

ket av den direkta beskattningen men att den allmänt spridda föreställ­

ningen om beskattningens oförmånliga verkningar på arbetsvilja och före­

tagsamhet varit överdrivna och inte fått stöd i den faktiska produktions­

utvecklingen. Enligt kommittén torde detta resonemang alltjämt äga gil­

tighet, och kommittén framhåller för sin del, att den direkta skattens egen­

skap afl uppamma »skattetänkandet» (»marginalskattetänkandet») främst

sammanhänger med denna skatteforins påtaglighet, särskilt då fråga ur

om arbetsinsatser utöver det normala och vid inkomstförändringar. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

86

indirekta beskattningen och då i synnerhet en allmän konsumtionsskatt,

saknar eller uppvisar inte i samma grad denna påtaglighet. Kommittén

framhåller härvidlag följande.

En indirekt skatt erlägges vid köptillfället, varigenom uppbörd äger rum

vid ett stort antal tillfällen. Det är för den enskilde bekvämare att betala

en blygsam skatt varje gång han är nödsakad att göra en utgift och följ­

aktligen har förutsett den erforderliga summan för inköpet än att betala

en större summa såsom skatt vid av myndigheterna fastställda terminer. I

motsats till de direkta skatterna — som för skattebetalaren representerar

ett synligt mått på de privata behov, vilka han måste avstå för skattens be­

talande — sammanfaller erläggandet av de indirekta skatterna med själva

behovstillfredsställelsen snarare än att den kommer i konflikt med denna.

Tndirekt beskattning innefattar sålunda ett visst mått av frivillighet, som

dock minskar i samma mån som beskattningen tenderar till att bli generell.

Men inte ens i detta fall torde allmänhetens reaktion bli att genom minska­

de produktiva insatser begränsa inkomsten, konsumtionen och därmed

skattebelastningen. En höjning av den indirekta beskattningen torde äga

ganska ringa drivkraft till s. k. skaltetänkande.

De olika skatteformcrnas verkan på sparandet och sparviljan är, fram­

håller kommittén, komplicerad och svår att överblicka. Det kan antagas, al t

många människor vid cn av indirekt beskattning betingad likformig höj­

ning av prisnivån på korl sikt begränsar konsumtionen starkare än som

motsvaras av prisstegringen. På längre sikt sker däremot troligen en anpass­

ning till utgångsläget och eventuell effekt på sparkvoten blir då i första hand

beroende av det sätt varpå skatteintäkterna disponeras av samhället. Be­

gränsas i stället de för konsumtion och sparande disponibla medlen genom

skärpt direkt beskattning, ligger det nära till hands att anta, att konsum­

tionsutgifterna och sparandet minskas i lika mån och att sparandet därför

drabbas jämförelsevis hårdare. Kommittén påpekar emellertid, att konsu­

menternas faktiska reaktioner knappast följer dessa förenklade modeller,

och framhåller följande.

Konsumtionsbenägenheten och sparviljan är i hög grad beroende av den

reella och den antagna prisutvecklingen. Att indirekta skatter övervältras

på konsumenterna och verkar prishöjande kan förutsättas. Uppfattas den

av skatteskärpningen föranledda prishöjningen av allmänheten som ett led

i en målmedveten stabiliseringspolitik, förringas sannolikt inte beskattning­

ens effekt på sparandet. Utgör prishöjningen däremot inledningen till en

kumulativ prisstegringsprocess, eventuellt via krav på lönekompensation, kan

den gynnsamma spareffekten gå förlorad och konsumtionsbenägenheten

tvärtom tillfälligt öka. Den direkta beskattningen är däremot normalt ingen

övervältringsskalt och är följaktligen fri från den angivna risken. I vissa

konjunkturlägen kan dock även den direkta företagsbeskattningen bli ett

kostnadselement och övervältras på konsumenterna. I så fall adderas den

härav föranledda prisstegringens verkan till de övriga faktorerna med för

sparviljan ogynnsam verkan.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang även till en av professor Carstcn

Welinder på kommitténs uppdrag utarbetad promemoria. Däri påpekas, att

effekten av eu konsumtionsbeskattning på sparviljan blir störst, då det är

Kungl. Maj.ls proposition nr 162 år 1059

87

fråga om en mera tillfällig beskattning, medan verkan av en permanent så­

dan beskattning blir svagare, enär skatten drabbar även den konsumtion som

sparandet var avsett att möjliggöra. Sparvanor och konsumtionsvanor hos

olika inkomstgrupper är därjämte så fasta, att en övergång från direkt till

indirekt beskattning vid bibehållet totalt skatteuttag har tämligen ringa

effekt på sparandet.

I fråga om beskattningens inverkan på prisnivån framhåller kommittén,

att en av fördelarna med den direkta beskattningen anses vara att den nor­

malt icke påverkar priserna, medan indirekt beskattning med nödvändighet

verkar prishöjande. Med bortseende från att sistnämnda förhållande ur kon-

junkturpolitisk synpunkt kan vara ett avgörande argument för indirekt

skatt, framhåller kommittén, att frågan om skatteövervältringen och dess

prispåverkan är komplicerad och beroende av en lång rad omständighetei,

såsom skatternas konstruktion, den aktuella konjunktursituationen, skat­

tetryckets höjd, graden av organiserad samverkan inom näringslivet, styr­

kan hos löntagarnas organisationer m. m.

Inverkan av en skärpt indirekt beskattning på priserna har även behand­

lats i Welinders promemoria, vari enligt kommitténs sammanfattning fram-

liålles följande.

Enbart det faktum, att en skatt ökar producenternas eller återförsäljarnas

kostnader, är inte tillräckligt för att skatten skall framkalla en prisstegring.

Den totala efterfrågan måste öka i motsvarande mån och kreditsystemet vara

tillräckligt elastiskt för att tillhandahålla det erforderliga tillskottet av be­

talningsmedel. Är dessa förutsättningar inte uppfyllda, har man anledning

att vänta sig en kontraktiv process. Skatten kan då i stället komma att över­

vältras bakåt, dvs. på råvaruleverantörerna eller på företagens anställda.

Efter en analys av prisbildningen vid monopolistisk prissättning övergår

Welinder till en diskussion av en skattehöjnings effekt på prisbildningen i

ett samhälle, där konkurrens i stort sett är rådande. Hans slutsats blir, att

den populära uppfattningen, att en indirekt skatt, försåvitt efterfrågan inte

är starkt priskänslig, i regel leder till en motsvarande prishöjning, är täm­

ligen riktig. Likaså torde det anses vara riktigt, att övervältringsmöjhgheter-

na är större under hög- än under lågkonjunktur. Beträffande frågan huru­

vida övervältringsmöjligheterna påverkas av skattens konstruktion finner

Welinder det sannolikt, att en detaljhandelsskatt leder till en omedelbar

prishöjning med skattens belopp, medan övervältring av en skatt i tidigare

distributions- eller produktionsled kan väntas ske långsammare och oftast

inte med skattens fulla belopp.

Kommittén konstaterar i anslutning härtill, att olika skatteformers inver­

kan på priserna synes vara beroende av så manga såväl samverkande som

motverkande förhållanden, att denna aspekt knappast kan bli av väsentlig

betydelse vid valet mellan olika skattcformer.

Kommittén diskuterar därefter beskattningen ur rättvisesynpunkt. Med

anslutning i huvudsak till vad 1949 års skatteutredning anfört beträffande

den gängse föreställningen om den indirekta beskattningens regressiva ka­

raktär och därmed ur social synpunkt förment ogynnsamma verkan fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1059

håller kommittén — efter en redovisning av olika faktorer, som försvagat

verkan av progressiviteten i den nuvarande direkta beskattningen samt av

möjligheterna att motverka den regressiva verkan av eu ökad indirekt be­

skattning — sammanfattningsvis följande.

Ett antal omständigheter har sålunda samverkat till att mildra de olägen-

he,ter> ®on? ^igare kunnat följa av en förskjutning av beskattningen till för­

mån for indirekta skatter. Inkomstutvecklingen i vårt land har under de

gångna decennierna gått i utjämnande riktning. Samtidigt har samhället

övertagit en allt större del av ansvaret för medborgarnas sociala trvgghet

och kulturella behov. För täckande av samhällets utgifter härför -__liksom

tor statens övriga avsevärt ökade kostnader — erfordras ett betvdande skat­

teuttag aven från de grupper, som har jämförelsevis låga inkomster.

Hela avvagningsproblemet har genom den ekonomiska och sociala utveck­

lingen liksom genom den samtidigt pågående ökningen av den totala be­

skattningen och dess förändrade syften förskjutits på ett väsentligt sätt.

Valet mellan olika skatteformer, som kan sägas tidigare i betydande mån

ha inneburit ett avgörande av frågan om endast de bärkraftiga grupperna

borde beskattas eller om även lägre inkomsttagare borde belastas med skatt

kan nu i högre grad än tidigare ske från tekniska och administrativa syn­

punkter. Kvar står emellertid att barnrika familjer, folkpensionärer samt

i övrigt vissa grupper medborgare med låg inkomst skulle kännbart drabbas

av en okad indirekt beskattning. Till förebyggande härav kan särskild kom­

pensation utgå till här avsedda grupper, vilket innebär att statens netto­

inkomst av skatten minskas i motsvarande mån. För vissa grupper medbor­

gare med låg inkomst syns emellertid ett kompensationsförfarande erbjuda

praktiska svårigheter.

J

Kommitténs slutsats blir, att — vid ökade krav på skatteinkomster__den

indirekta beskattningen synes ha vissa företräden framför den direkta,

främst i tekniska avseenden men även från konjunkturpolitiska och liknan­

de synpunkter.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Enligt sina direkta har kommittén haft att undersöka huruvida en ut­

vidgad indirekt beskattning bör ges formen av en generell skatt eller om det

nuvarande punktskattesystemet bör utbyggas. Kommittén har därvid fun­

nit sig böra förorda den generella indirekta beskattningsformen. Gentemot

en skärpning av gällande punktbeskattning anför kommittén att,

oberoende av vilka ändamål man vill tillgodose genom en ökad användning

av indirekta skatter, erbjuder det varuområde som nu är föremål för beskatt­

ning mycket begränsade möjligheter. Varuområdet är snävt avgränsat och

skattesatserna ofta redan nu förhållandevis höga. Ytterligare höjning av

skattesatserna i fråga om nu utgående punktskatter kan därför enligt kom­

mittén inte beräknas bli av någon mera väsentlig statsfinansiell eller kon-

junkturpolitisk betydelse.

Inte heller finner kommittén lämpligt att utvidga punktskattesystemet till

nya varuområden. I nämnda avseende anför kommittén, att en efter lyx- eller

umbärlighetsprincipen utbyggd varubeskattning — liksom en utbyggnad ef­

ter principen att beskatta varor som tillverkas av ett litet antal, lätt kontrol­

lerbara företag — måste medföra en ofrånkomlig godtycklighet vid valet av

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

89

skatteobjekt. Om ett utbyggt punktskattesystem därjämte skall kunna ge

inkomster motsvarande dem, som en allmän indirekt skatt ger även vid en

låg skattesats, fordras inte blott att punktskatterna utsträckes till att om­

fatta en betydande del av våra vanliga konsumtions- och investeringsvaror

utan även att man använder höga skattesatser. Sistnämnda förhållande kan

medföra avsättningssvårigheter med återverkningar på näringsliv och an­

ställda, och den rörlighet, som kan vara önskvärd om indirekta skatter skall

användas för konjunkturpolitiska uppgifter, kan uppnås endast i begränsad

utsträckning. Kommittén finner därför, att en utbyggnad av nuvarande

punktskatter till nya varor eller varuområden inte utgör något alternativ,

som bör ges företräde framför användningen av den generella indirekta be-

skattningsformen. Härom anför kommittén vidare.

Med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats i kombination med god

avkastning bör en utvidgad indirekt beskattning principiellt vara av allmän

karaktär. De olägenheter, som kan följa av en på sådant sätt konstruerad

skatt, bör, då så prövas erforderligt, motverkas genom särskilda kompensa-

tionsanordningar.

För att undvika inte avsedd verkan på det fria konsumtion svalet är det vi­

dare önskvärt, att den indirekta beskattningen är likformig. En vara bör

således inte beskattas högre än en annan, om inte särskilda motiv för den

högre beskattningen föreligger. Kravet på likformighet i beskattning får lik­

väl inte utesluta, att jämsides med en generell indirekt beskattning bibehål­

ies en särskild beskattning av vissa varor, som enligt utbildad praxis ansetts

böra beskattas i särskild ordning.

De allmänna synpunkter på den indirekta beskattningen, som här an­

förts, torde äga giltighet, antingen man vid bibehållet eller minskat totalt

skatteuttag avser att genom ökad indirekt beskattning möjliggöra sänk­

ning av den direkta beskattningen eller man önskar tillgodose något annat

ändamål.

Kommitténs ställningstagande till förmån för en allmän indirekt beskatt­

ning innebär sålunda inte något ovillkorligt avståndstagande från använd­

ningen av punktskatter. Sådana kan enligt kommittén visa sig nödvändiga

att använda fristående eller som komplement till en allmän indirekt be­

skattning för att ge ökade inkomster eller för att fylla andra mera speciella

uppgifter. Såsom exempel på sådana punktskatter nämner kommittén sprit-

och tobaksskatt samt skatt på motorfordon och motorbränslen.

Remissyttrandena

Frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt där­

med sammanhängande spörsmål har behandlats i flertalet remissyttranden.

Det torde vara ändamålsenligt att var för sig redovisa de uttalanden som

gjorts av statliga myndigheter och av enskilda organisationer.

Vad först gäller remissyttrandena från statliga myndigheter och institu­

tioner har så gott som samtliga länsstyrelser gett uttryck för den uppfatt­

ningen, alt de nuvarande direkta skatterna stigit till sådan nivå att en

ytterligare höjning av desamma skulle medföra påtagliga olägenheter. Där­

90

Kungl. Maj.ls proposition nr 162 år 1959

vid erinras om den sviktande skattemoralen, om skatteflykten och om det

vitt utbredda skattetänkandet. En skärpt direkt beskattning skulle enligt

dessa länsstyrelsers mening förvärra nämnda olägenheter och kräva en

vidgad kostnadskrävande kontroll. En höjning av de direkta skatterna skulle

därjämte, för att ge några skatteintäkter av betydelse, komma att drabba

den stora mellangruppen inkomsttagare. En indirekt beskattning har inte

eller endast i begränsad omfattning sådana verkningar. Vidare har, påpekas

det, progressiviteten i det direkta skattesystemet och omfattningen av sta­

tens sociala och kulturella åtaganden i väsentlig grad bidragit till att mildra

de invändningar som tidigare med fog kunnat anföras mot en indirekt be­

skattning av allmän karaktär. Ifrågavarande länsstyrelser finner därför

starka skäl tala för användningen av denna skatteform.

Överståthållarämbetet erinrar om, att ämbetet tidigare framfört tanken,

huruvida inte en väsentlig förenkling av taxeringsarbetet i första instans

skulle kunna åstadkommas genom en utbyggd indirekt beskattning i form

av en lågprocentig allmän omsättningsskatt såsom komplement till och i

viss utsträckning ersättning för direkta skatter. Under hänvisning härtill

framliålles betydelsen av, att — därest en allmän varuskatt anses böra in­

föras — densamma föregås av en undersökning i syfte att klarlägga möjlig­

heterna att låta den indirekta skatten ersätta den direkta för vissa mindre

inkomsttagare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är inne på samma tankegång då den före­

slår en kompletterande utredning angående möjligheterna att genom lätt­

nader i den direkta beskattningen kompensera vissa låglönegrupper. Läns-

st3

Telsen påpekar i anslutning härtill, att en allmän omsättningsskatt torde

direkt inverka på möjligheten att uttaga andra skatter och avgifter, varför

en samordning torde bli i högre grad nödvändig än vad kommittén förutsatt.

I övrigt finner länsstyrelsen, att kommitténs förslag är en i stort sett ac­

ceptabel beredskapsplan. Länsstyrelsen framhåller dock, att betänkandet

skapar ringa klarhet om varubeskattningens roll vid sidan av dess uppgift

att tillföra statsverket inkomster. Därjämte hade det enligt länsstyrelsens

mening varit av värde om utredningen närmare belyst varubeskattningens

inverkan på Sveriges möjligheter att med fördel ansluta sig till en gemen­

sam nordisk marknad eller europeisk frihandelsmarknad.

Sistnämnda påpekande återkommer i andra länsstyrelsers yttranden.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrar om det nära sambandet

mellan den indirekta och direkta beskattningen. Avvägningen mellan dessa

olika skatteformer borde, uttalar länsstyrelsen, lämpligen prövas i ett sam­

manhang. Därigenom skulle en överblick av det samlade skattetrycket möj­

liggöras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner visserligen, att en direkt beskatt­

ning i kombination med en allmän varuskatt kan vara en godtagbar lös­

ning av beskattningsproblemet. Länsstyrelsen framhåller emellertid sam­

tidigt, att den icke ansett sig böra i detta sammanhang yttra sig om behovef

av ytterligare beskattning eller lämpligheten av en avvägning mellan den

Kungl. Maj. ts proposition nr 1(12 år 1950

91

nuvarande direkta beskattningen och en allmän indirekt beskattning. Där­

jämte understrykes att den ekonomiska situation, varpå 1949 års skatte-

utredning grundade sina uttalanden, har undergått påtagliga förändringar.

Därför finner länsstyrelsen, att det hade varit av intresse att undersöka,

i vad mån bland inrikespolitiska faktorer det nuvarande direkta skatte­

trycket och den därmed förenade marginalbeskattningen kan tänkas vara

så inflationsdrivande som ofta göres gällande.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att olägenheterna av den nuva

rande beskattningen gör det önskvärt att få skattesystemet omlagt så att

man i större utsträckning beskattar utgifter i stället för inkomster. Även

om kommitténs förslag inte har en sådan syftning, finner länsstyrelsen

förslagen i och för sig ändamålsenliga. Länsstyrelsen understryker emel­

lertid samtidigt nödvändigheten av att skattesystemet även efter en om­

läggning verkar i stort sett progressivt. För detta ändamål torde det vara

nödvändigt att från beskattning undanta vissa varor av elementär betydelse

för hushållen samt att frångå principen om samma skatteprocent över

hela linjen och hårdare beskatta varor av mer eller mindre lyxbetonad

karaktär.

En viss gränsdragning mellan mera lyxbetonade varor och andra finner

även länsstyrelsen i Kalmar län vara motiverad. Länsstyrelsen framhåller

dessutom den indirekta beskattningens lämplighet som konjunkturpoli-

tiskt instrument, dess i varje fall på kort sikt konsumtionsbegränsande

effekt och dess avkastningsförmåga, elasticitet och kontrollbarhet. Läns­

styrelsen anser vidare att valutapolitiska, sociala och produktionstekniska

skäl talar till förmån för indirekt beskattning. Dennas inverkan på spa­

randet finner länsstyrelsen vara mera betingat av skattesatsens höjd än

ändamålet med skatten, medan dess inverkan på prisbildningen påverkas

av faktorer såsom det aktuella marknadsläget eller konjunktursituationen

och graden av organiserad samverkan på köpare- och säljaresidan.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att en allmän varuskatt endast bör

införas om samtidigt en nedsättning av de direkta skatterna genomföres,

varvid bl. a. den från 1956 års taxering genomförda höjningen av inkomst­

skatten för aktiebolag och ekonomiska föreningar bör omprövas.

önskvärdheten av eu sänkning av de direkta skatterna understrykes

även av länsstyrelsen i Kronobergs län, som dock inte finner en sådan

åtgärd möjlig i dagens statsfinansiella läge med mindre det därav följande

inkomstbortfallet kompenseras på annat sätt. Detta skulle kunna ske

medelst en allmän varuskatt, vilken beskattningsform enligt länsstyrelsens

mening är att förorda framför en alltför hög direkt beskattning.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen pekar även på tendensen till ökning av de kommunala skat­

teuttagen och anför i anslutning härtill, att det får anses vara cn klok

politik i dagens situation, att staten minskar sina egna anspråk på skatte-

beläggning av inkomsterna till förmån för kommunernas behov av in­

täkter i form av allmän kommunalskatt. Med denna reservation ansluter

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

sig länsstyrelsen till tanken på ökat skatteuttag från staten i form av en

indirekt beskattning av allmän karaktär.

Även länsstyrelsen i Gotlands län uppmärksammar den stigande ten­

densen i de kommunala uttaxeringarna. Därest det skulle befinnas nöd­

vändigt att skattevägen skaffa ytterligare medel, anser länsstyrelsen att

indirekt beskattning bör tillgripas framför en höjning av de direkta skat­

terna. Därvid är det dock med hänsyn till risken för försök till skatteflykt

och till kontrollkostnaderna av största betydelse att skattesatsen hålles

så låg som möjligt, vilket i sin tur förutsätter en allmän form av indirekt

skatt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ställer sig positiv till en allmän om­

sättningsskatt såsom medel att mildra den direkta beskattningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, huruvida — även om ökat

skatteuttag skulle kunna undvikas -— tiden nu inte är mogen för infö­

rande av en allmän omsättningsskatt för att åstadkomma en återföring

av den direkta skatten till en nivå, som medger ej endast sänkningar utan

även höjningar.

En omfördelning av skattetrycket till förmån för den indirekta skatte-

formen ifrågasättes även av länsstyrelsen i Västmanlands län, som särskilt

understryker den indirekta beskattningens företräde framför den direkta i

det avseendet, att möjligheterna till skatteflykt är väsentligt mindre.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att, om en utvidgad indirekt be­

skattning tillgripes, den bör ges en allmän karaktär omfattande i stort sett

alla varor. Samtidigt förutsätter länsstyrelsen att en utökad indirekt beskatt­

ning ej bör åsyfta någon förskjutning i skattebördan mellan olika inkomst-

och befolkningsgrupper. I den mån så skulle bli fallet, bör det ankomma på

det allmänna att vidtaga erforderliga kompensationsåtgärder.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att en ytterligare höjning av det

totala skattetrycket bör undvikas med hänsyn till redan rådande olägenhe­

ter. Därför bör en vidgad indirekt beskattning endast ifrågakomma vid en

omläggning av det nuvarande skattesystemet. För en sådan omläggning fin­

ner länsstyrelsen starka skäl tala.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar bl. a., att införandet av en all­

män varuskatt kan medföra allvarlig risk för ökade lönekrav.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom en speciell fördel med

den indirekta skatten, att produktiviteten vid en av penningvärdesförsäm­

ring föranledd ökning av skatteunderlaget — i motsats till vad som gäller

för direkt progressiv beskattning — ändras utan reell skärpning av skatte­

trycket. önskvärt hade dock varit, uttalar länsstyrelsen, att en mera omfat­

tande utredning angående betingelserna för och verkningarna av indirekt be­

skattning i olika relationer till direkt beskattning kunnat företagas.

Länsstyrelsen anser liksom kommittén, att den indirekta beskattningen är

överlägsen den direkta som konjunkturpolitiskt instrument, men länsstyrel­

sen påpekar också, att nackdelar av en generell indirekt skatt kan framträda

i konjunkturlägen, då olika åtgärder gentemot konsumtion och investerings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

93

verksamhet är påkallade. Uppenbart är emellertid, att i lägen med köpkrafts-

överskott den indirekta skatteformen får en gynnsammare effekt på sam­

hällsekonomin än den direkta. Beträffande olika skatteformers inverkan på

sparandet framhåller länsstyrelsen, att den sparstimulerande verkan av s. k.

sparavdrag vid den direkta beskattningen antagligen är större än vad mång­

en tidigare föreställt sig. Länsstyrelsen fortsätter.

Denna omständighet förtager dock ej riktigheten av kommitténs antagan­

de, att vid en skärpt direkt beskattning konsumtionsönskemålen tendera att

gå före sparandet och sålunda inkräkta på detta. En generellt utformad indi­

rekt skatt åter har, i vart fall på kort sikt, en konsumtionsbegränsande och

sålunda sparfrämjande verkan, dock endast under förutsättning att av skat-

teövervältring föranledda prishöjningar av allmänheten uppfattas som ett

led i en stabiliseringspolitik.

Vidare påpekar länsstyrelsen, att den indirekta beskattningens större elas-

ticitet är beroende av att den göres generell. Något bestämt uttalande till

förmån för vare sig direkt eller indirekt skatt i vad avser inverkan på pris­

nivån torde enligt länsstyrelsen icke kunna göras. I fråga om de i samman­

hanget diskuterade rättvisesynpunkterna anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Länsstyrelsen finner i likhet med kommittén, att principen om skatt efter

förmåga ej behöver urholkas genom en allmän indirekt beskattning och vill

i sammanhanget påpeka den på bärkraftsgrundsatsen inkräktande snedbe­

lastning av skattedragarna, som underdeklaration för närvarande medför.

Genom den fortgående inkomstutjämningen har för övrigt skiktningen av

inkomsttagarna blivit sådan, att den marginella skatteeffekten å genom pen­

ningvärdeförsämring stegrade inkomster i botten- och mellanskikten näppe­

ligen kan anses stå i samklang med nyssnämnda grundsats. Man kan i lik­

het med kommittén ifrågasätta, huruvida den omständigheten att vid indi­

rekt beskattning högre inkomstgruppers större sparande, d. v. s. i realite­

ten uppskjutna konsumtion, går fritt från beskattning rent teoretiskt verk­

ligen innebär regressivitet. Länsstyrelsen anser emellertid angeläget, att vis­

sa samhällsgrupper beredas av sociala skäl betingad kompensation för sådana

prishöjningar, som kunna föranledas av indirekt beskattning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län är inte övertygad om den indirekta beskatt­

ningens värde som konjunkturreglerande instrument. Någon effekt på den

samhällsekonomiska balansen torde ernås endast om skattemedlen sterilise­

ras. Enligt länsstyrelsens mening bör man därför från början räkna med,

att den indirekta beskattningen endast kan tillgodose ett syfte, nämligen att

skaffa det allmänna medel till behövliga utgifter.

Statskontoret framhåller olägenheterna med de nuvarande höga direkta

skatterna.

Kommerskollegium uttalar, alt de åtgärder som under efterkrigstiden

vidtagits i syfte att upprätthålla den ekonomiska balansen främst kommit

att riktas mot produktionen i stället för mot konsumtionen, vilket enligt kol-

lcgii uppfattning varit riktigare. Kollegium fortsätter.

Uppenbarligen är en beskattning i form av skatt å varor ägnad att minska

den reala konsumtionen och ur nyss angivna synpunkter ligger del därför

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

nära till hands att tillstyrka att denna form av beskattning utvidgas. En vik­

tig förutsättning för målets uppnående är emellertid, att staten använder

influtna skattemedel i produktionsfrämjande syfte och sålunda icke ome­

delbart återför den för ändamål som kommer att tillgodose huvudsakligen

konsumtionen.

Kollegium understryker även önskvärdheten av att en ingående undersök­

ning verkställes av möjligheterna att genom en skatt på skattebetalarnas

samlade konsumtion nå en tillfredsställande avvägning mellan skatter, spa­

rande och konsumtion.

Statens jordbruksnämnd framhåller, att kommittén i huvudsak förbigått

frågan om vilken inverkan en allmän indirekt skatt kan få på produktions­

kostnaderna såsom sådana inom olika näringsgrenar. Vad särskilt angår

jordbruk och fiske påpekar nämnden, att ett förverkligande av jordbruks-

och fiskepolitiken förutsätter ej blott ett visst prisskydd mot utlandet utan

även ett i förhållande till produktionen tillräckligt avsättningsutrymme. En

genom varuskatt åstadkommen fördyring av produktionen kommer att leda

till höjning av livsmedelspriserna, oberoende av om livsmedlen som sådana

skattebelägges eller ej, och därigenom uppstår risk för en krympning av av-

sättningsutrymmet. Nämnden erinrar i detta sammanhang om, att livsme-

delskostnaderna i Sverige under efterkrigstiden genomsnittligt sett stigit

mer än övriga i konsumtionsprisindex ingående kostnader och att för vissa

livsmedel en minskning eller stagnation av per-capitakonsumlionen inträtt.

Den direkta och indirekta kostnadshöjande effekt som en allmän varuskatt

kan få för jordbrukets och fiskets produkter är dock enligt nämndens upp­

fattning inte ett argument av sådan vikt, att det med fog kan anföras mot

ett införande över huvud taget av en indirekt beskattning eller för ett ställ­

ningstagande till frågan om livsmedel skall undantagas från en allmän varu­

skatt.

Det nuvarande prisregleringssystemet för jordbruksprodukter innebär, på­

pekar jordbruksnämnden vidare, att en höjning av produktionskostnaderna

ej i och för sig påverkar storleken av det prisskydd som lämnas jordbrukets

produkter. Jordbruket kan ej heller under löpande regleringsperiod begära

ökat stöd, därest det inhemska avsättningsutrymmet skulle minska till följd

av införandet av en allmän varuskatt. Däremot måste man räkna med, att

en sådan skatts inverkan på jordbrukets ställning kommer att aktualiseras

vid diskussionen om den framtida utformningen av jordbrukets prisskydd.

Nämnden erinrar därjämte om att inverkan av en allmän varuskatt eller

ett därmed jämförligt punktskattesystem enligt gällande överenskommelse

skall bortrensas vid tillämpningen av inte bara den s. k. 5-procentregeln utan

även den s. k. 6-procentregeln. — I ett särskilt yttrande anför ledamoten

Odhner en mot nämnden avvikande uppfattning beträffande den indirekta

skattens betydelse för produktionskostnaderna. Därvid framhålles följande.

Eftersom endast färdigvaror skall beskattas berör den i stort sett bara

investeringarna och får sålunda procentvis samma effekt som t. ex. den nu­

varande investeringsavgiften. Huruvida denna ökning av investeringskost­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

95

naderna kommer att komma till uttryck i prisstegringar utöver de av beskatt­

ningen av ifrågavarande färdigvaror föranledda och därmed till en försäm­

ring av vår internationella konkurrensförmåga, om den kommer att bäras

av företagen eller om den kommer att resultera i ett starkare motstånd mot

lönehöjningar blir beroende av den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Där­

för är det inte heller på förhand möjligt att säga om den kommer att på­

verka målsättningen för prispolitiken på jordbrukets område. Denna blir

ju även beroende av hur jämförelsegruppernas inkomster påverkas av be­

skattningen.

Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att det vid samma progressivi-

tet ur inkomsttagarnas synpunkter bör vara likgiltigt, om skatten tas ut på

inkomster eller i form av en pålaga på konsumtionen, eftersom realvärdet

av inkomst efter skatt uppenbarligen inte påverkas av valet av skatteform.

För dem som innehar i penningmedel placerade besparingar, avsedda för

konsumtion, innebär dock en ökad indirekt beskattning en belastning. Nämn­

den fortsätter.

Även om en skärpt indirekt beskattning med åtföljande prisstegring objek­

tivt sett inte skulle innebära en hårdare belastning på löntagarna än vad

som skulle ha följt av en eljest ofrånkomlig direkt beskattning, torde man

enligt nämndens uppfattning inte helt kunna bortse från risken att ifråga­

varande prisstegringar kunna komma att föranleda mera vittgående kom­

pensationskrav än dem som skulle ha framkommit vid skärpning av den

direkta beskattningen.

Nämnden utgår från den förutsättningen, att valet vid förekommande be­

hov kommer att stå mellan utbyggnader av den direkta resp. indirekta be­

skattningen så utformade, att progressiviteten i det totala skattesystemet i

bägge fallen blir lika. I verkligheten torde det enligt nämnden vara svårt

att ge en utbyggnad av den indirekta beskattningen en progressiv karaktär.

Huruvida detta förhållande får anses minska den indirekta beskattningens

användbarhet blir beroende av i vilken utsträckning en utbyggnad av be­

skattningen i progressiv riktning anses tillrådlig eller önskvärd ur andra

synpunkter.

Konjunkturinstitutet anser i likhet med kommittén, alt en allmän indi­

rekt beskattning är överlägsen inkomstbeskattningen såsom ett mot varu-

cfterfrågan riktat konjunkturpolitiskt instrument. Institutet understryker

emellertid, att den automatiska ökningen av skatteinkomsterna och den däm­

pande effekten över huvud taget på varueflerfrågan under en konjunktur­

uppgång torde bli kraftigare vid progressiv inkomstbeskattning än vid en

allmän indirekt beskattning. Konjunkturpolitiskt synes dessa beskaltnings-

former supplera varandra och bör inte betraktas som varandra uteslutande

alternativ. Institutet anför vidare, att man icke på teoretiska grunder kan

avgöra huruvida direkt eller indirekt beskattning är fördelaktigast ur syn­

punkten att skapa så stort sparande- och arbetsincitamcnt som möjligt. Hit­

tills gjorda fåtaliga empiriska undersökningar torde icke heller ge något

klart utslag till förmån för någondera beskattningsformen, och de av kom­

mittén anförda argumenten till förmån för eu indirekt beskattning är enligt

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

institutets mening icke invändningsfria. I sista hand är det en fråga om, hu

ruvida förändringar i prisnivån har andra verkningar på levnadsstandarden

än förändringar i de disponibla penninginkomsterna, och här får man utgå

från att i längden en viss procentuell förändring av penninginkomsterna ur

hushållens synpunkt är ekvivalent med samma procentuella förändring av

prisnivån. Konjunkturinstitutet fortsätter.

Konklusionen synes därför böra bli, att med nuvarande kunskaper om

sparandets och arbetsviljans bestämningsgrunder hänsynen till sparande-

och arbetsviljan inte kan användas som motiv för någon omläggning av be­

skattningen från direkt till indirekt beskattning eller för införandet av en all­

män indirekt beskattning såsom alternativ till en höjning av den nuvarande

inkomstbeskattningen. Konjunkturinstitutet önskar dock samtidigt framhålla

önskvärdheten av att möjligheter skapas för ett ingående studium av beskatt-

ningsformernas betydelse för sparande- och arbetsviljan.

Härefter torde få redovisas de uttalanden som gjorts av löntagarorganisa­

tioner m. fl. enskilda organisationer.

Landsorganisationen i Sverige framhåller inledningsvis, att det fortfarande

föreligger ett behov att aktivisera den statliga finanspolitiken. LO påpekar

vidare, att ur stabiliseringssynpunkt skattepolitikens främsta uppgift i full-

sysselsättningssamhället är att förhindra uppkomsten av en i förhållande

till resurserna alltför stor efterfrågan. Allmänt sett torde det vara ofrån­

komligt, att skattepolitiken blir både ett led i en begränsad kontrollerad

prisstegring och ett medel att förebygga större okontrollerade prisstegring­

ar. Då det därför är de olika skatteformernas möjligheter till en fram­

gångsrik skattepolitik som är avgörande, finner sig LO vid sin bedömning

av kommitténs betänkande böra anlägga synpunkter på samtliga huvud­

former av beskattning. Detta sker i form av en jämförande analys av in­

direkt och annan beskattning ur fördelningsmässiga, produktivitetsmässiga,

konjunkturpolitiska och psykologiska synpunkter.

I fråga om de fördelningsmässiga synpunkterna erinrar LO om sitt yttran­

de över 1949 års skatteutredning, vari bl. a. anfördes följande.

De argument som utredningen anför till förmån för en återgång till

skärpt indirekt beskattning, förtjänar enligt LO:s mening starkt beaktande.

Att indirekta skatter i sig själva med nödvändighet skulle utgöra en mindre

social beskattningsform är en felsyn som utredningen på ett övertygande

sätt tillbakavisar. Avkastningen av indirekta skatter kan användas på ett

sätt som gynnar just de små inkomsttagarna. En ur löntagarsynpunkt syn­

nerligen väsentlig fördel med indirekt skatt är dess egenskap att försvåra

systematiskt skattefusk.------------Hög direkt beskattning verkar otvivelaktigt

försämrande på skattemoralen. Inte minst av denna anledning finner LO

lämpligt, att frågan om en skärpning av den indirekta beskattningen på

den direktas bekostnad prövas närmare, varvid dock förutsättes, att sam­

tidigt kompenserande sociala åtgärder för de lägsta inkomsttagarna genom­

föres.

I stort sett vidhåller LO denna ståndpunkt. Det framhålles emellertid,

att större och mera svårrealiserbara krav nu måste ställas på de kompen­

sationsåtgärder, som blir oundgängligen nödvändiga vid en generell indi-

97

rekt beskattning, såvida inte en sådan åtgärd vidtages speciellt för finan­

siering av socialpolitiska reformer. I detta sammanhang framhålles såsom

otillfredsställande, att kommittén icke förordat kompensation för sådana

grupper som invalider och arbetslösa, vars möjlighet att ernå kompensa­

tion via förhandlingsvägen är utesluten. Svårigheterna att bibehålla real­

värdet av kompensatoriska åtgärder och risken för att dessa med tiden

urholkas gör det vidare nödvändigt med fasta regler för kompensationen.

Dessa förhållanden gör, att en mera generell indirekt beskattning enligt

LO:s mening knappast kan motiveras med fördelningsmässiga synpunkter.

K. andra sidan kommer sannolikt de direkta skatterna att öka automatiskt

på grund av stigande normallöner. Vidare står det enligt LO:s mening klart,

att direktbeskattningen oavsett skatteskalornas utformning behöver re­

formeras för en effektivisering av taxeringskontrollen och ett större hän­

synstagande till försörjningsbördan för vissa grupper. Slutsatsen blir där­

för, att oavsett möjligheterna att ytterligare höja den direkta skatten,

torde på något längre sikt även andra skatteformer behöva anlitas för att

täcka de finanspolitiska behoven. En utvidgad indirekt beskattning fram­

står härvid enligt LO:s mening mindre såsom önskvärd ur fördelningsmäs­

siga synpunkter än möjligen som ofrånkomlig av allmänt finanspolitiska

skäl.

LO delar uppfattningen, att den direkta beskattningens oförmånliga verk­

ningar på arbetsviljan överdrivits samt att olika skatteformers inverkan

på sparandet är svår att överblicka. En viktigare fråga anser emellertid LO

vara olika skatteformers inverkan på det ekonomiska framåtskridandet.

Därvidlag finner LO inte skäl att anta, att en generell indirekt beskattning

verkar diskriminerande mot expanderande näringsgrenar eller exporten

— annorlunda kan fallet vara med enskilda varuskatter liksom en pro­

gressiv direkt beskattning. På grundval av uppgifter ur statistiska central­

byråns vinststatistik hävdar emellertid LO att den nuvarande företagsbe­

skattningen, trots att den formellt är proportionell, i realiteten snarast är

mer progressiv än inkomstskatten för fysiska personer och detta på ett

sätt som verkar diskriminerande mot främst skickligt ledda företag och

mot den mest expansiva delen av svenskt näringsliv med därav följande

ogynnsam påverkan av produktivitetsutvecklingen. Härtill kommer, fram­

håller LO, den nuvarande företagsbeskattningens benägenhet att uppamma

ett skattetänkande ävensom dess administrativa nackdelar. En allmän indi­

rekt beskattning har enligt LO:s uppfattning ej samma oförmånliga effekt

på produktiviteten, och ur denna synpunkt vore det i och för sig önskvärt

med en sänkning av företagsbeskattningen på grundval av bl. a. utvidgad

indirekt beskattning. En sådan åtgärd måste dock ses mot bakgrunden

av de konjunkturpolitiska och psykologiska aspekterna.

Dilemmat med den nuvarande företagsbeskattningen är, uttalar LO vi­

dare, att om denna höjes för att lösa stabiliseringsuppgifterna, försämrar

man produktivitetsutvecklingen, och om man sänker densamma, försvårar

man stabiliseringsprohlemen. Och även om indirekt beskattning tekniskt

7

Rihang till riksdagens protokoll

1 samt. Nr 102

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

sett är mera användbar som konjunkturpolitiskt medel än direkt beskatt-

ning, utesluter detta inte att den sistnämnda skatteformen samordnas

med övriga så, att avvägningen skatteformerna emellan kan anpassas

alltefter vad konjunktursituationen kräver. Att möta inflationstendenser

med införande eller höjning av en omsättningsskatt stöter emellertid på

psykologiska svårigheter, särskilt med avseende på skatteövervältringen.

I LO:s yttrande erinras om de nyss berörda kompensationsproblemen. Där­

jämte framhålles att, även om olika skatteformers inverkan på prisutveck­

lingen beror på många faktorer och denna aspekt knappast kan bli av

väsentlig betydelse vid valet av skatteform, kan emellertid fackförenings­

rörelsen principiellt inte avstå från rätten att förhandla om kompensation

för sina medlemmar i samband med införande eller ändring av en mera

generell indirekt beskattning. LO finner det uppenbart, att höjningar av

den direkta beskattningen och särskilt av företagsbeskattningen skapar

mindre allvarliga kompensationsproblem, liksom att kompensationssträvan-

dena blir mindre, ju mer en indirekt beskattning har karaktär av företags­

beskattning. Vad som därför behövs är, enligt LO:s mening, någon form av

företagsbeskattning med vilken man kan göra tidiga ingrepp och som ur

psykologiska, politiska och tekniska synpunkter är relativt lättmanövrerad.

LO fortsätter.

Den nuvarande företagsbeskattningen är uppenbart olämplig för detta

ändamål, och det har ovan angetts, att den av produktivitetsmässiga skäl

bör lättas. Detta skulle dock medföra ett bortfall av statsinkomster som

mot bakgrund av det allmänna finanspolitiska perspektivet skulle behöva

ersättas. Det vore emellertid psykologiskt svårt att lätta nuvarande före­

tagsbeskattning genom påläggande av indirekt skatt i traditionella former.

Vi vet för litet om övervältringsförhållandena för att med säkerhet kunna

säga om detta skulle vara oförmånligare för konsumenterna eller inte, sär­

skilt på något längre sikt. Säkert är emellertid, att löntagarna-konsumen­

terna skulle uppfatta något sådant som skadligt för dem, och att det där­

för får betraktas som politiskt ogenomförbart för närvarande.

Slutsatsen av LO:s bedömning blir, att en omsättningsskatt inte kan

motiveras vare sig med fördelningsmässiga eller produktivitetsmässiga

synpunkter och att den bör förkastas ur konjunkturpolitiska och psyko­

logiska synpunkter. Med hänsyn härtill anser LO, att kommitténs förslag

tills vidare ej bör föranleda några åtgärder.

I anslutning till vad nu anförts betonar LO angelägenheten av att en

samordning i beskattningsfrågorna kommer till stånd. Det förordas, att en

allmän skatteberedning utses med uppgift att i nära samråd med stabili-

seringsutredningen göra eu översyn av olika skatteformer samt av avväg­

ningen mellan dessa. I avvaktan på att ett sådant utredningsarbete hinner

slutföras kan dock, uttalar LO, vid behov av ytterligare skatteintäkter så­

som en lösning på kort sikt i stället för en omsättningsskatt ifrågasättas

en utvidgad beskattning av vissa produktionsförnödenheter i form av en

råvarubeskattning. Med en sådan jämsides med den gällande energibeskatt­

ningen och de med en lönebeskattning närbesläktade avgifter, som före­

99

tagen redan har att erlägga för arbetskraften, såsom t. ex. yrkesskade- och sjukförsäkringsavgifter, skulle man närma sig en allmän och alltefter be­ hov justerbar utgiftsbeskattning av företagen. Härutöver kan LO också tänka sig vissa punktskatter på konsumtionsområdet; dock icke av finans­ politiska skäl utan på grundval av önskemål att därmed påverka konsum­ tion och produktion.

En allvarlig svaghet är emellertid, framhåller LO, att skatter på pro­ duktionsfaktorer skulle tas ut vid sidan av den allmänna företagsbeskatt­ ningen. Därför bör det enligt LO:s mening utredas, huruvida det på längre sikt inte skulle vara rationellt att lägga om företagsbeskattningen och transformera punktskatterna på olika produktionsfaktorer så att de kan ingå i en ny enhetlig företagsbeskattning. Denna bör utformas så att den stimulerar expansionstendenserna inom näringslivet och utjämnar skatte­ trycket på olika näringsgrenar. En eventuell reform bör vidare ta sikte på att göra företagsbeskattningen till den ur stabiliseringssynpunkt huvud­ sakliga skatteformen. Ingen generell indirekt beskattning vid sidan därav skulle i så fall behövas, medan väl speciella varuskatter kan tänkas före­ komma. Reformen måste sannolikt ta sikte på någon form av bruttobe­ skattning och därvid kan enligt LO:s mening en mervärdeskatt komma i fråga.

Tjänstemännens centralorganisation gör också gällande, att samord­ ningen mellan olika skatteutredningar varit otillfredsställande. TCO fram­ håller emellertid, att en viss samordning numera äger rum inom stabilise- ringsutredningens ram. Det kan enligt TCO:s uppfattning vara skäl att avvakta denna utrednings överväganden, innan några mera väsentliga änd­ ringar i skattepolitikens utformning beslutas. Med instämmande i kom­ mitténs uttalande, att alla möjligheter till en allmänt sett eftersträvansvärd lättnad i beskattningen tillvaratas, konstaterar TCO, att de av kommittén anförda principiella synpunkterna beträffande olika skatteformers inbör­ des för- och nackdelar styrker TCO:s tidigare deklarerade positiva inställ­ ning till den indirekta beskattningsformen. övervägande skäl talar därför enligt TCO:s mening för en ökad indirekt beskattning, främst med syfte att möjliggöra en omfördelning av skattetrycket genom lättnader i den direkta beskattningen. Samtidigt understryker TCO kommitténs uttalande, att de av denna anförda allmänna synpunkterna torde äga giltighet an­ tingen man vid bibehållet eller minskat totalt skatteuttag avser att genom ökad indirekt beskattning möjliggöra sänkning av den direkta beskatt­ ningen eller man önskar tillgodose något annat ändamal. En dylik åtgärd bör ges formen av en generell indirekt beskattning och icke formen av en utvidgad punktbeskattning. TCO påtalar därvid punktskatternas oförmån­ liga inverkan på det fria konsumenturvalet och deras snedvridande inverkan på konkurrensförhåll andena inom näringslivet.

TCO berör även frågan, huruvida en utvidgad indirekt beskattning kan motiveras av konjunkturpolitiska eller liknande skäl. Därvid framhålles, att automatiskt och generellt verkande medel i möjligaste mån bör an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

vändas för att oskadliggöra de inflationsdrivande tendenserna. I vissa ex­

ceptionella lägen kan det emellertid därutöver vara erforderligt med någon

form av indirekt beskattning. Huruvida man som ett alternativ till en in­

direkt beskattning bör välja en omläggning av nuvarande företagsbeskatt­

ning till en bruttobeskattning och därigenom skapa gynnsammare förut­

sättning för produktionsutvecklingen låter sig enligt TCO:s mening för

närvarande svårligen bedöma. Detta anser TCO vara en fråga av sådan

betydelse, att särskild utredning härom bör komma till stånd.

Statstjänstemännens riksförbund konstaterar, att ett klarläggande inte

kunnat ske i fråga om avvägningen mellan direkta och indirekta skatter,

angelägenhetsgraden av utgående och planerade sociala förmåner av olika

slag och av kostnaderna för den sociala verksamheten. Vidare framhåller

förbundet, att den höga marginalbeskattningen, som nu drabbar mycket

betydande folkgrupper och som måste menligt inverka på arbetsvilja, de-

klarationsmoral och sparande, gör det särskilt angeläget att den statliga

inkomstskatten reformeras. En förskjutning av beskattningen bör enligt

förbundet ske mot en mera vidsträckt användning av indirekt beskattning,

vilken bör ges en allmän karaktär.

Sveriges akademikers centralorganisation uttalar, att den direkta be­

skattningens dominans i vårt land till stor del beror på penningvärdesför­

sämringens och realinkomststegringens automatiskt skärpande effekt på

den direkta beskattningen. De av kommittén anförda allmänna synpunk­

terna finner organisationen starkt tala för en utökad användning av in­

direkt beskattning och för en ändrad avvägning mellan direkta och in­

direkta skatter. Särskilt framhålles, att de av kommittén anförda för- och

nackdelarna inte bara gäller vid ökat totalt statligt skatteuttag utan även

vid ökad användning av indirekta skatter med bibehållet eller minskat to­

talt skatteuttag. I övrigt understryker organisationen de av kommittén an­

förda fördelarna med en indirekt beskattning, varvid särskilt poängteras

att, om den indirekta beskattningen skall kunna få betydelse såsom instru­

ment för den ekonomiska politiken, förutsätter detta en permanent varu­

skatt som en integrerande del av skattesystemet. En indirekt beskattnings

verkningar får enligt SACO:s mening inte bedömas isolerade utan bör ses

mot bakgrunden av skattesystemet i dess helhet. Vid en starkt progressiv

inkomstskatt som den nuvarande bör man kunna acceptera en allmän

varuskatt, även om den till sin verkan skulle vara proportionell eller rentav

regressiv. Skattesystemet i sin helhet blir nämligen likväl progressivt. Det

nuvarande totala skattetrycket anser SACO emellertid vara så högt, att en

förskjutning i beskattningen inte får åstadkommas genom att till de nuva­

rande direkta skatterna lägges en allmän konsumtionsskatt. I stället bör

vid införandet av en ökad indirekt beskattning sänkningar vidtas av den

direkta inkomstskatten, varvid mellangruppernas, tjänstemännens och den

högskoleutbildade arbetskraftens berättigade önskemål om inkomstskatte­

lättnader måste tillgodoses.

Riksförbundet Landsbygdens folk instämmer i stort sett i de av kom­

101

mittén anförda allmänna synpunkterna på beskattningsfrågan och hyser

den uppfattningen, att en viss förskjutning från direkt till indirekt beskatt­

ning vore ändamålsenlig och väl värd att pröva i nuvarande läge, då man

gärna vill få till stånd en begränsning av konsumtionsökningen till förmån

för ökade investeringar. Därvid förutsätter emellertid RLF, att införandet

av en konsumtionsskatt inte tas som förevändning för att öka den samlade

skattebördan utan att den direkta skatten samtidigt sänkes i motsvarande

mån.

Svenska sparbanksföreningen behandlar enbart olika skatteformers ef­

fekt på sparandet och finner i detta avseende, att ett visst företräde bör

ges de indirekta skatterna framför de direkta.

Svenska bankföreningen finner den indirekta beskattningsformen ha en

mindre sparhämmande effekt än den direkta. Föreningen hävdar, att den

nuvarande direkta beskattningen har menlig inverkan på produktion och

arbetsvilja och att detta direkt motverkar stabiliseringspolitikens syften.

Av ekonomisk-politiska skäl — bl. a. för att skapa större utrymmen för

investeringar — finner bankföreningen en sänkning av de direkta skatterna

angelägen och en viss omfördelning från direkt till indirekt beskattning

önskvärd. Däremot motsätter sig föreningen en ökning av den indirekta

beskattningen i syfte att tillföra staten ytterligare inkomster.

Samma principiella inställning återkommer i nära nog samtliga yttran­

den från näringslivets organisationer. Därvid uttalas det från flera håll,

att kommittébetänkandet knappast kan läggas till grund för en mera in­

gående allmän skattepolitisk bedömning. Vad här sagts gäller yttrandena

från Sveriges industriförbund, som särskilt vänder sig mot införandet av

en allmän varuskatt för att möjliggöra ökade statsutgifter, t. ex. för finan­

siering av sociala reformer, Sveriges allmänna exportförening, som särskilt

pekar på de internationella konkurrensförhållandena, flertalet av rikets

handelskammare, Sveriges lantbruksförbund, KeLiFa, Svenska företagares

riksförbund, Sveriges automobilindustriförening, Sveriges automobilhand-

lareförening, Bilverkstädernas riksförbund och Svensk industriförening.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför liknande

synpunkter. Organisationen framhåller särskilt skattepolitikens betydelse

för självfinansieringen och de svårigheter som kommer att uppstå för nä­

ringslivet vid en anpassning till en gemensam europeisk marknad och till

arbetstidsförkortningen samt vid införandet av den nu aktuella pensions­

reformen. Organisationen avvisar tanken på att genom direkt eller indirekt

beskattning finansiera ytterligare sociala reformer. Sådana bör enligt för­

bundets mening betalas genom särskilda avgifter.

Även Skånes handelskammare framhåller de problem, som förverkligan­

det av planerna på en gemensam europeisk marknad kommer att medföra.

Från svensk sida måste därvid främst tillses alt den inhemska kostnads­

nivån, som redan ligger högt i förhållande till utlandet, inte ytterligare dii-

ves i höjden, ökade skattcpålagor får en ogynnsam effekt härvidlag. Han­

delskammaren är därför i princip för tanken på eu utvidgad indirekt be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 102 år 1959

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skattning av allmän karaktär, dock endast under förutsättning att en så­

dan åtgärd uppväges av en motsvarande lättnad i den direkta beskatt­

ningen. Handelskammaren hyser emellertid vissa betänkligheter mot att

en allmän varuskatt nu införes. Bl. a. påpekas risken för att den stegring

av prisnivån, som blir följden av den nya varuskatten, omedelbart resul­

terar i krav på lönehöjningar och att därmed impulser ges till en fortsatt

inflation. — Huruvida en allmän varuskatt kan tjäna till förverkligandet

av en såsom önskvärd ansedd målsättning att begränsa konsumtionen till

förmån för investeringsverksamheten finner handelskammaren ovisst. Rikt­

punkten för den ekonomiska politiken bör vara, inte att vare sig hålla till­

baka eller genom t. ex. subventioner främja konsumtionen, utan att främja

en sådan fördelning av den ökade nationalinkomsten mellan konsumtion

och investeringsverksamhet som bäst tjänar framåtskridandet. Därmed för­

nekas dock inte, att i nuläget en viss konsumtionsbegränsning framstår

som önskvärd.

De krav på lönekompensation som en allmän varuskatt kan medföra samt

kostnaderna för en ny kontroll- och redovisningsapparat föranleder Små­

lands och Blekinge handelskammare att avstyrka införandet av en allmän

varuskatt.

Handelskammaren i Gävle ger uttryck för den uppfattningen att den so­

ciala reformverksamheten fortsättningsvis inte bör finansieras skattevägen

utan genom avgifter.

Samma uppfattning utvecklas närmare av Sveriges grossistförbund. För­

bundet framhåller, att det av inkomsttagarnas fördelning år 1955 på olika

inkomstklasser tydligt framgår, att kostnadskrävande sociala reformer icke

kan finansieras genom utnyttjande av de teoretiska möjligheterna till en

skärpning av den direkta skatten med dess nuvarande progressiva utform­

ning. En finansiering av de beslutade höjda folkpensionerna medelst en om­

sättningsskatt torde enligt av förbundet gjorde beräkningar kräva en skat­

tesats av sådan storleksordning att de av utredningen påtalade, i och för sig

allvarliga riskerna vid en hög skatteuttagningsprocent aktualiseras. För den

skull måste enligt förbundets mening frågan om avgiftsfinansiering av be­

slutade eller varslade sociala reformer upptagas på de avsnitt och i den om­

fattning så är möjligt.

Sveriges köpmannaförbund utvecklar liknande synpunkter. Förbundet

framhåller att, sedan det grundläggande sociala trygghetsbehovet tillgodo-

setts, är det att föredra att nya sociala utgifter i väsentligt större utsträck­

ning än hittills täcks med avgifter från de förmånsberättigade i relation till

de planerade förmånerna. Frågan om avgifterna bör därför, enligt förbundets

mening, först utredas innan det föreliggande förslaget om allmän indirekt

beskattning föranleder vidare åtgärd. Förbundet finner en lindring av de di­

rekta skatterna nödvändig. I fråga om en allmän indirekt beskattning finner

förbundet sannolikt att en del av skatten stannar på detaljhandeln, oavsett

i vilket led skatten läggs, med därav följande försämrade villkor för detalj­

handelns utövare.

103

Sveriges redareförening anser sig icke kunna förorda någon form av all­

män indirekt skatt, förrän en ingående utredning gjorts med syfte att åstad­

komma eu nedskärning av de offentliga utgifterna och om vårt beskattnings-

systems framtida utformning med avseende på avvägningen mellan direkta

och indirekta skatter. Föreningen uttalar sig i detta sammanhang för att en

på lämpligt sätt allmän, lågprocentig indirekt skatt bör läggas som grund för

ett nytt beskattningssystem.

Kooperativa förbundet framhåller, att den kooperativa rörelsen tidigare i

princip ställt sig avvisande till indirekt beskattning, dels emedan denna

skatteform fördyrar varupriserna och dels därför att den, om den utfor­

mas som en likformig skatt på konsumtionsvaror, har regressiv karaktär.

Ehuru kooperationen ur konsumentsynpunkt måste vända sig mot varje onö­

dig skärpning av konsumtionsbeskattningen, måste den å andra sidan ge

sådana strävanden och åtgärder sin anslutning, vilka syftar till och i prak­

tiken förmår förhindra att ett köpkraftsöverskott uppstår. Det kan dess­

utom ifrågasättas, anför förbundet, om en på grund av penningvärdesförsäm­

ring skärpt inkomstbeskattning inte skulle drabba mindre inkomsttagare

förhållandevis hårdare än en indirekt beskattning i form av varuskatt med

måttligt avvägda skattesatser över varuområdet i dess helhet och med sådana

kompensatoriska anordningar som förutsatts i betänkandet. Att uttaga det

ökade inkomstbehovet genom ytterligare skärpt företagsbeskattning, särskild

skatt på råvaror eller investeringar eller genom andra beskattningsformer

vilka direkt och enbart drabbar produktionen, innebär, uttalar förbundet,

genom sina återverkningar på möjligheterna till fortgående lönestegring en

belastning inte bara, eller övervägande, på företagens ägare utan på den stora

massan av dem, som genom arbete har sin utkomst av företagen. Förbundet

fortsätter.

Om den övervägande delen av statsintäkterna uttages genom skatter på

livsmedel och andra nödvändighetsvaror inom ett folkhushåll med utpräglat

ojämn inkomstfördelning, innebär den på detta sätt anordnade indirekta be­

skattningen otvivelaktigt en socialt orättfärdig beskattningsform, mot vilken

med fog mycket starka invändningar kan resas. Inom ett folkhushåll åter,

där inkomstutjämningen fortskridit förhållandevis långt — och till ej ovä­

sentlig del också till "följd av att man tillämpar ett starkt progressivt in­

komstskattesystem —■ torde en kompletterande konsumtionsbeskattning kun­

na anordnas så att den medför en jämnare belastning på olika inkomsttaga­

regrupper. Någon ur social rättvisesynpunkt fullt tillfredsställande lösning

medför givetvis varken den ena eller andra skatteforinen, då även vid myc­

ket starkt genomförd progressiv inkomstbeskattning den behållna inkomsten

för den högsta och lägsta gruppen av inkomsttagare ej kan undgå att inne­

bära betydande skiljaktigheter ifråga om levnadsstandard. Den tyngre belast­

ning som en allmän konsumtionsbeskattning under alla förhållanden medför

för de allra lägsta inkomsttagarna — folkpensionärer, barnrika familjer med

låga inkomster, invalider etc. — motväges av de ökade möjligheter till kom­

penserande sociala välfärdsåtgärder, som beredas genom tillskottet i stats-

intäkter på den indirekta beskattningens väg. Sannolikheten talar för att

kommitténs förslag behöver sättas i verket, främst för att tillgodose statens

successiva inträdande behov av ökade intäkter för att bestrida dess andel

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

av utgifterna för den höjda folkpensionen. Intäkterna av eu omsättnings­

skatt kan också användas för att möjliggöra en sådan justering av skatte­

skalorna för inkomstskatten, vilken innebär en nettoreduktion av skattebör­

dan för de lägre inkomsttagarna.

Förbundet uttalar vidare, att en på lämpligt sätt anordnad allmän varu­

skatt har det företrädet framför en utbyggnad av punktskattesystemet, att

den innebär ett större utrymme för det fria konsumtionsvalet. Därjämte be­

gränsas de ogynnsamma återverkningar på företagsamhet och konkurrens,

som ytterligare utvidgad indirekt beskattning på särskilda områden ej torde

undgå att medföra. Förbundet fortsätter.

Mot bakgrunden av det statsfinansiella läget för närvarande ansluter sig

förbundet till kommitténs uppfattning, att en allmän likformig varuskatt är

alt föredraga framför höjd beskattning på särskilda varuområden för att

åstadkomma den konsumtionsbegränsning, som under alla förhållanden

måste eftersträvas. Den konsumtionsbeskattning, som införts av socialhy­

gieniska skäl, intar i detta sammanhang en särställning, särskilt rusdrycks-

beskattningen, vars skärpning förbundet vid flera föregående tillfällen re­

kommenderat som medel för att förbättra nykterhetstillståndet i landet. En

utvidgad indirekt särbeskattning på grundval av lyxkonsumtions- eller um-

bärlighetsbegreppet anser förbundet, i likhet med kommittén, vara varken

tillräckligt givande ur skatteavkastningssynpunkt eller berättigad ur all­

männa sociala synpunkter. En beskattning efter lyxkonsumtionsprincipen

försvårar eller utestänger nämligen de mindre köpkraftiga konsumentlagren

från sådana varor, som mer eller mindre godtyckligt betecknats som lyxva­

ror eller beträffande vilka inrangeringen bland lyxbeskattade varor i över­

vägande grad skett från statsfinansiella aspekter, såsom t. ex. kaffe, choklad­

varor, läskedrycker och tandvårdsmedel.

Även flertalet av de övriga remissinstanser, som berört frågan om utvid­

gad punktbeskattning bar — som delvis framgått av de tidigare redovisade

yttrandena — anslutit sig till kommitténs inställning att en allmän indirekt

beskattning är att föredraga.

En motsatt mening framföres dock av riksräkenskapsverket. Ämbetsver­

ket finner visserligen, att en utvidgning av punktskattesystemet till nya va­

ruområden icke är lämplig. Efter påpekande av de med en allmän omsätt­

ningsskatt förenade olägenheterna ur tekniska, administrativa och andra

synpunkter anför riksräkenskapsverket emellertid följande.

Ämbetsverket anser det för sin del icke uteslutet att man inom ramen för

nuvarande punktbeskattning skulle kunna högst väsentligt öka statens in­

komster. Ämbetsverket syftar härvid på det utrymme för en betydande skat­

tehöjning, som i ett skärpt statsfinansiellt läge ännu torde finnas beträffan­

de sprit- och tobaksskatterna samt skatterna på motorfordon och motor­

bränslen. Jämfört med införandet av en allmän omsättningsskatt torde en

sådan utvidgad punktbeskattning erbjuda vissa fördelar. En skärpning av

ifrågavarande skatter medför inga extra kostnader. Beskattningen drabbar

dessutom i stor utsträckning endast umbärliga varor. I den män en böjning

av skatterna på motorfordon och motorbränslen drabbar nyttotransporter,

kommer skattehöjningen i stort sett att verka på samma sätt som införan­

det av en allmän omsättningsskatt. Beträffande dessa punktskatter torde

möjligheterna till skattesvek vara ytterst små. Slutligen bortfaller med det­

105

ta alternativ problemet att genom särskilda anordningar kompensera vissa

grupper i samhället.

Riksräkenskapsverket är således av den uppfattningen, att en allmän om­

sättningsskatt icke bör tillgripas, så länge de nuvarande punktskatterna icke

maximalt utnyttjats. Valet av skattemedel blir dock i sista hand beroende

av det statsfinansiella läget vid den tidpunkt, då frågan blir aktuell.

-

Även kommerskollegium understryker de med en allmän omsättningsskatt

förenade olägenheterna, vilka, enligt kollegiets uppfattning, icke med till­

närmelsevis samma styrka gör sig gällande vid en indirekt beskattning av

typen punktskatter. Mot dylika skatter synes dock, erinrar kollegiet, den in­

vändningen kunna göras, att de kan få snedvridande följder för närings­

livet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Departementschefen

De problem, som här diskuterats av kommittén och remissinstanserna,

har jag i huvudsak tagit ställning till redan i första avdelningen. Vad jag

där anfört har utmynnat i att det är nödvändigt tillföra staten nya inkomster

av betydande storlek och att dessa medel till väsentligare delen bör anskaf­

fas genom en allmän indirekt beskattning. Med hänsyn bl. a. till önskvärd­

heten av att samtidigt sänka den direkta skatten på små och medelstora

inkomster och till de åtgärder som enligt min uppfattning bör vidtagas för

att i övrigt mildra verkningarna av en allmän indirekt beskattning, angav

jag tillika såsom en målsättning för beskattningens utformning att den bor­

de ge intäkter i storleksordningen 1 400 miljoner kronor om året.

Redan i detta sammanhang vill jag mot bakgrunden av vad som anförts i

kommittébetänkandet och remissyttrandena ingå på frågan i vilken utsträck­

ning den aktuella allmänna indirekta beskattningen bör inverka på det nu

gällande punktskattesystemet. Kommittén har i enlighet med sina direktiv

närmare behandlat denna fråga. Därvid har kommittén föreslagit avveckling

av vissa nu utgående punktskatter och i övrigt vissa omläggningar och

andra ändringar av teknisk art. Vid remissbehandlingen har från flera håll

yrkats längre gående inskränkningar i fråga om punktbeskattningen än

kommittén förordat. Även i särskilt inkomna framställningar har begärts

avveckling eller reduktion av vissa punktskatter eller tekniska ändringar

därvidlag.

Utgångspunkten för eu allmän indirekt beskattning bör enligt min mening

vara den nu rådande prisnivån. Jag är därför i princip icke beredd att före­

slå några inskränkningar i gällande punktbeskattning. Härtill kommer att

sådana inskränkningar kan medföra att skattesatsen vid den allmänna in­

direkta beskattningen måste sättas högre än eljest är erforderligt. En annan

synpunkt som bör uppmärksammas är, att flertalet punktskatter lagts på

varor som bedömts såsom umbärliga. I ett läge, där en allmän indirekt be­

skattning är erforderlig för att tillföra staten nya inkomster, bör det icke

ifrågakomma att man — samtidigt som konsumtionen av nödvändighetsva­

ror fördyras — relativt sett förbilligar konsumtionen av lyxvaror och lik­

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

nande. De olika förslagen om inskränkning i punktbeskattningen bör så­

lunda icke föranleda någon vidare åtgärd. Jag är icke heller beredd att i

anledning av den allmänna indirekta beskattningen förorda några tekniska

ändringar beträffande punktbeskattningen. Med hänsyn härtill ingår jag ej

närmare på förslagen i förevarande hänseenden.

Frågan om anpassningen av punktskatteförfattningarna till den på den

nya tulltaxan baserade statistiska varuförteckningen kommer, som jag i an­

nat sammanhang redan anfört (prop. 1958: A 90 s. 204), att upptagas i

särskild ordning.

IV. Olika former av generell indirekt beskattning

Kommittén

Kommitténs bedömning av olika former av generell indirekt beskattning

har skett genom en analys av skilda skattealternativ med avseende på exem­

pelvis skattens produktivitet, kontrollmöjligheter och kontrollkostnader, nä­

ringslivets främst av skatteredovisningen förorsakade merkostnader och

merarbete samt skattens verkningar i övrigt för näringslivet och för konsu­

menterna. Vid bedömningen har kommittén vidare utgått från den princi­

piella grundtanken, att beskattningen skall träffa varor, varmed avses ma­

teriella ting av lös egendoms natur. En beskattning jämväl av tjänster be­

handlas såsom ett mera fristående spörsmål i särskild ordning.

En allmän varubeskattning kan, framhåller kommittén, utformas antingen

såsom en skatt i varje led av en varas omsättning (s. k. kaskadskatt) eller

såsom en skatt uttagen endast en gång på en och samma vara. Med hänsyn

till skatteobjekten kan beskattningen utformas såsom en färdigvaruskatt

eller råvaruskatt, med eller utan beskattning av tjänster. I fråga om skatte­

subjekten kan man tänka sig en skatt i detaljhandels-, partihandels- eller

producentledet eller en kombination härav. Kommittén har behandlat samt­

liga dessa skatteformer.

Kommittén framhåller, att en k a s k a d s k a 11, som principiellt skulle

träffa varje leverans av vara (ev. även varje tjänsteprestation), kan anses ha

den fördelen, att anpassningssvårigheterna mellan försäljning och tjänst

samt mellan försäljning i olika led elimineras. Å andra sidan skulle en dylik

skatteform beröra praktiskt taget alla rörelseidkare och därför bli vansklig

att genomföra. Dessutom skulle en kaskadskatt kunna leda till rubbningar

i näringslivets struktur genom att vissa integrationsformer gynnas. Med hän­

syn härtill har kommittén icke gått närmare in på utformningen av en skatt

av denna typ.

Kommittén framhåller, att fördelarna med en råvaruskatt ligger i

att skatten kan begränsas till ett fåtal varor men ändå få räckvidd på hela

Kungi. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

107

färdigvaroområdet. Delta förhållande —- i förening med att en stor del av

råvarorna importeras eller inom landet frainställes lios ett begränsat antal

större företag — underlättar skattens konstruktion och administration.

En råvaruskatt inrymmer emellertid, påpekar kommittén, även betydande

nackdelar och svårigheter. I fråga om vissa råvaror såsom exempelvis trä

skulle antalet skattskyldiga bli stort, därest skatten skulle uttagas på den

helt oförädlade varan. Ett framflyttande av skattskyldigheten till ett senare

led skulle åter kunna få till följd bl. a., att viss del undgår beskattning. Att

undantaga exportvaror från beskattning eller på annat sätt eliminera skat­

tens verkningar i detta avseende skulle medföra betydande svårigheter. Lik­

nande svårigheter skulle möta vid beräkning av skatt för importerade fär­

digvaror. Kommittén framhåller vidare, att en råvaruskatt måste förutsätta

en i förhållande till råvarupriset hög skattesats. Denna måste även bli hög i

förhållande till den skattesats, som för ernående av samma skatteinkomst

skulle erfordras vid en färdigvaruskatt. En enbart på råvaror lagd skatt mås­

te dessutom medföra, att belastningen i förhållande till färdigvarupriset blir

ojämn alltefter råvarans betydelse i förhållande till manufaktureringskost-

naden m. m. Då en differentiering synes praktiskt ogenomförbar, kan därför

en råvaruskatt inte få en neutral och likformig verkan. Av dessa skäl finner

sig kommittén inte kunna förorda en allmän råvaruskatt.

Kommittén framhåller dock, att en sådan skatt under vissa förutsättningar

kan innebära en lämplig beskattningsform. I anslutning därtill berör kom­

mittén även frågan om bruttobeskattning av företagen. Kommittén

anför.

En del av de påvisade olägenheterna med en allmän råvaruskatt kan eli­

mineras, ifall en råvaruskatt kombineras med en skatt på övriga förekom­

mande produktionsfaktorer. Redan om en skatt på råvaror kombineras med

en skatt på arbetslöner, kommer de mest iögonenfallande ojämnheterna att

utjämnas. Än mer kan detta ske, om också övriga produktionsfaktorer med­

tages i skattebeläggningen. Skatten skulle i så fall komma att bli en skatt på

företagens råvaruinköp, arbetslöner och övriga kostnader. Ett sådant system

för indirekt beskattning torde emellertid närmare ansluta sig till en brutto­

beskattning av företagen än till en indirekt skatt av den typ, som kommit­

téns uppdrag får anses gälla. I vart fall förefaller det inte möjligt att när­

mare utforma ett sådant skattesystem annat än i direkt anslutning till änd­

ringar i nu gällande företagsbeskattning. Eftersom en prövning av denna inte

ingår i kommitténs uppdrag, har kommittén inte ansett sig böra mera i de­

talj utarbeta ett förslag till en indirekt skatt lagd på företagens samlade om­

kostnader.

Kommittén har i detta sammanhang även behandlat den beskattningsform

som brukar benämnas mervärdeskatt. Denna är så anordnad, att

skatten följer varan på dess väg från råvara till färdigvara och därvid på­

lägges värdetillväxten inom varje företag som bearbetat eller salufört varan.

Denna skattcform, som bl. a. i begränsad utsträckning tillämpas i Frank­

rike, Grekland och Argentina och diskuterats i Tyskland, bär tidigare

varit föremål för övervägande i Sverige. Ett förslag om införande av en

mervärdeskatt framfördes år 1941 av centrala omsättningsskattenämnden,

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

närmast i syfte att övervinna vissa med återförsäljarebegreppet samman­

hängande olägenheter vid omsättningsskatteförordningens tillämpning. Svå­

righeter hade nämligen uppkommit, då det gällt för en säljare att avgöra,

huruvida en vara fick säljas skattefritt med hänsyn till köparens ställning.

För att eliminera dessa svårigheter och därav följande olyckliga konsekven­

ser för säljare och köpare föreslog nämnden ett slopande av återförsäljare­

begreppet och en övergång till ett allmänt avdragssystem så konstruerat,

»att varje försäljning av butiksliandelsvaror bleve skattepliktig, men att var

och en som försålde sådana varor skulle äga att vid beräkningen av sin skat­

tepliktiga omsättning avdraga vad han utgivit för inköp av butikshandelsva-

ror, avsedda antingen för vidareförsäljning i oförädlat skick eller för för­

brukning såsom material inom hans rörelse». — Omsättningsskattenämn-

dens förslag ledde icke till någon lagstiftningsåtgärd.

Kommittén konstaterar, att man vid en mervärdeskatt undgår vissa spe­

ciella svårigheter, som är förenade med olika former av ettledsskatt, såsom

vissa gränsdragningsproblem, spörsmål om skattskyldighetens inträdande

och skattens storlek vid försäljning till olika köparekategorier eller för skilda

ändamål o. s. v. Mervärdeskatten erbjuder vidare tekniskt goda möjligheter

att via avdragsrätten efter behov helt eller delvis befria vissa varuområden

eller viss förbrukning från skatt, såsom exempelvis investeringar. Genom att

upp- eller nedjustera skattesatsen och variera avdragsrätten kan såväl kon-

sumtionsinriktningen som investeringarna påverkas.

Å andra sidan ernås, framhåller kommittén, fördelarna med en mervär­

deskatt i huvudsak endast om skatten görs så generell, att den omfattar alla

stadier i produktionen och distributionen. Härvid framkommer emellertid

även skattens stora nackdel, nämligen att den skulle komma att upptagas

inom praktiskt taget hela näringslivet och hos ett väsentligt större antal

skattskyldiga än någon form av ettledsskatt. Redovisnings- och kontrollar­

betet måste bli invecklat och tidskrävande genom avdragsförfarandet. Där­

jämte påpekar kommittén att, då skatten till sin natur i stort sett blir en

skatt å bruttovinsten, torde möjligheterna att övervältra densamma mera

vara beroende av rådande konjunkturläge än vad förhållandet är vid en

varuskatt i endast ett led. Kommittén uttalar vidare.

Kommittén har såsom av det föregående framgår för sin del funnit, att

en varuskatt uttagen i ett led med en skattesats, som inte är så hög, att den

äventyrar skattens effektiva uppbörd, är att föredraga framför en mervär­

deskatt. Mervärdeskatten syns å sin sida ha vissa fördelar, som främst fram­

träder om mycket betydande indirekta skatter skulle komma att uttagas.

Då kommittén utgått från, att det vid införandet av en allmän indirekt be­

skattning blir fråga om en lågprocentig skatt och då en mervärdeskatt syns

ha ett starkt samband med frågan om hur företagsbeskattningen ordnas,

har kommittén inte ansett sig böra upptaga mervärdeskatten till någon mera

detaljerad undersökning.

Kommitténs uppfattning är sålunda, att en allmän varubeskattning bör ut­

formas såsom en ettledsskatt på färdigvaror. I anslutning härtill framlägger

kommittén två mera fullständigt utarbetade förslag till en sådan skatt.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Remissyttrandena

I de remissutlåtanden, som behandlat frågan om en allmän varubeskatt- ning bör uttagas som en ettledsskatt eller en k a s k a d s k a 11, understrv- kes, att starka skäl talar för att en allmän varubeskattning bör ges formen av eu ettledsskatt. Något uttalande till förmån för en kaskadskatt har icke gjorts.

Frågan om en allmän varubeskattning bör utformas såsom en råvaru­ skatt eller mervärdeskatt — liksom också kommitténs uttalan­ den beträffande en bruttobeskattning — har berörts av ett flertal remissinstanser, vilka i regel anslutit sig till de av kommittén anförda syn­ punkterna.

Sveriges industriförbund anför följande.

Den av kommittén förda diskussionen rörande olika slag av producent­ skatter, andra former av bruttobeskattning av företagen o. d. har utmynnat i att kommittén icke förordar att någon sådan skatt införes. Detta är i och för sig tillfredsställande. Vi anser emellertid att kommittén bort mera kate­ goriskt avvisa den tid efter annan framförda tanken på införandet av någon dylik skatteform. Vare sig en sådan skatt skulle uttagas på företagens samt­ liga utgifter eller på vissa av dem, på bruttovinsterna eller efter andra grun­ der, skulle den innebära en ytterligare belastning på den produktiva verk­ samheten, försvåra dess bedrivande och fördyra de framställda produkterna. I vad avser de inom riket avyttrade konsumtionsvarorna kan väl en viss över- vältring av skatten på konsumenterna komma till stånd, men så kan icke ske beträffande varor som säljes på export. Införandet av en producentskatt eller någon annan form av bruttobeskattning skulle därför i hög grad vara ägnat att försvaga konkurrenskraften på världsmarknaden hos de exportin­ dustrier, på vilka landets välstånd i betydande grad vilar. Och för hemma- marknadsindustrierna bleve risken för minskad konkurrenskraft gentemot utländska, till Sverige exporterande företag likaledes påtaglig, därest en dy­ lik skatt inte kompletterades med skatt eller tullar på importerade varor. Skatter av detta slag bör därför enligt vår mening ställas utanför diskussio­ nen.

Liknande synpunkter anföres bl. a. av Svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Stockholms handelskammare.

Landsorganisationen redovisar emellertid en motsatt uppfattning beträf­ fande en allmän råvaruskatt. Det har redan framhållits att LO understrukit behovet av en samordning av företagsbeskattningen med övriga skattefor- mer, därvid en övergång till någon form av bruttobeskattning borde när­ mare utredas. Såsom en lösning på kort sikt föredrar LO en råvarubeskatt- ning i kombination med eu av andra än finanspolitiska skäl motiverad punkt- beskattning på konsumtionsområdet framför en allmän omsättningsskatt.

En sådan kan enligt LO:s mening ej motiveras av fördelningsmässiga eller produktivitetsmässiga synpunkter samt bör avvisas ur konjunkturpolitiska och psykologiska aspekter. I ett läge där redan en energibeskattning och en del arbetsgivareavgifter med viss karaktär av löneskatt (avgifter för yrkes- skadc- och sjukförsäkring) uttages, skulle man genom en råvarubeskattning

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

av motsvarande skärpa närma sig en allmän utgiftsbeskattning av företa­

gen. De med en råvarubeskattning förenade svårigheterna och olägenheterna

i vad avser exportvarorna synes enligt LO:s mening kunna bemästras bl. a.

via företagsbeskattningen, och skattens snedvridande effekt motverkas av

den nyss nämnda, redan befintliga beskattningen av andra produktionsfak­

torer. Vid en lösning av beskattningsfrågan på längre sikt genom en omlägg­

ning av nuvarande företagsbeskattning till någon form av bruttobeskatt­

ning är enligt LO:s mening mervärdeskatten en av de beskattningsformer

som kan komma i fråga. LO delar dock kommitténs uppfattning, att en så­

dan skattetyp icke är lämplig vid sidan av nuvarande företagsbeskattning.

Konjunkturinstitutet anför vissa synpunkter till förmån för en beskatt­

ning i produktionsledet. Institutet finner det sålunda inte självklart vare sig

att en indirekt skatt skall utformas på ett sådant sätt, att den kan övervält­

ras på konsumenterna genom prishöjningar, eller att i konsekvens härav en

beskattning i produktionsledet nödvändigtvis måste kompletteras med skatt

på importvaror. I vissa situationer med övernormala vinstmarginaler kan

det enligt institutets mening te sig naturligt och önskvärt, att skatten i stäl­

let får bäras av företagen, och det kan även framstå som önskvärt, att den

indirekta skatten inte övervältras på priserna utan i stället tillbakavältras

på lönerna genom att den vid oförändrade priser möjliga lönestegringstak-

ten dämpas. Institutet framhåller ytterligare, att en skatt på företagens löne­

utbetalningar synes ha betydande administrativa fördelar.

Beträffande mervärdeskatten framhåller kontrollstijrelsen och överståt-

hållarämbetet, att denna skatteform i och för sig har ett obestridligt värde

men bör förordas först i ett läge, där kontroll- och redovisningssvårigheter

skulle uppstå genom att ett ökat inkomstbehov skulle föranleda en jämfö­

relsevis hög skattesats vid en ettledsskatt.

Departementschefen

En allmän indirekt beskattning kan — liksom för övrigt även en punkt­

beskattning — ges formen av en flerledsskatt eller en ettledsskatt.

Utmärkande för en flerledsskatt är att den uttages i flera försälj­

ningsled i produktions- och distributionskedjan. Den kan alltså sträcka sig

från tillhandahållandet av råvaran till producenten fram till den färdiga

produktens försäljning till konsumenten. En flerledsskatt kan utformas så­

som en s. k. kaskadskatt eller som en s. k. mervärdeskatt. Kaskadskatten

utgår å varans hela värde i varje försäljningsled, medan en mervärdeskatt

endast träffar det mervärde som tillkommer i varje led. Resultatet av en

mervärdeskatt blir sålunda i princip detsamma som av en ettledsskatt på

den slutliga varuprodukten vid dess försäljning till konsument. Såväl kas­

kadskatten som mervärdeskatten kan emellertid begränsas till vissa led i

produktions- och distributionskedjan. Vid mervärdeskatten behöver dock en

sådan begränsning icke påverka skatteresultatet. Vidare kan en flerleds­

skatt begränsas till att omfatta exempelvis råvaror. Den träffar då i varje

skattepliktigt led endast den i produkten ingående råvaran (kaskadskatt) el­

ler råvarutillskottet (mervärdeskatt).

En ettleds skatt insattes i ett visst bestämt försäljningsled i produk­

tions- och distributionskedjan. Beskattningsvärdet är varans värde i ifråga­

varande led, och detta värde blir alltså större ju senare skatten insättes. Me­

dan en fullt utbyggd flerledsskatt träffar all försäljning av varor från rå­

varan till den färdiga produkten, kommer en ettledsskatt till följd av sin

konstruktion att i praktiken bli antingen en råvarubeskattning eller en fär-

digvarubeskattning. I det senare fallet kan — beroende på i vilket led skatten

insättes — urskiljas tre huvudformer, nämligen producentskatt, partihan-

delsskatt och detaljhandelsskatt.

En varubeskattning kan vidare i viss utsträckning förbindas med en be­

skattning av tjänsteprestationer (tjänstebeskattning). Till frågan om en så­

dan beskattning återkommer jag senare.

När det gäller att taga ställning till vilken form av allmän indirekt be­

skattning, som bör väljas, vill jag till en början behandla kaskadskatten

och mervärdeskatten. Gemensamt för dessa skatter är som nämnts, att skatt

uttages i flera led av en varas omsättning på vägen till den slutlige konsu­

menten. Skillnaden ligger däri, att vid en kaskadskatt skatten utgår på det

totala varuvärdet i varje led (producentpris, grossistpris o. s. v.), medan

skatten vid en mervärdeskatt endast pålägges värdetillväxten (manufaktu-

reringsvärdet eller hanteringskostnaden) inom varje företag, som bearbetar

eller saluför varan.

Båda dessa skatteformer har otvivelaktigt fördelar. Skatteunderlaget

blir stort och därmed kan skattesatsen hållas låg. Man undgår vissa med

andra indirekta skatteformer förenade problem, bl. a. med avseende på

gränsdragningen mellan olika företagskategorier och i fråga om beskatt­

ningsvärdenas bestämmande. Att ernå dessa och andra fördelar förutsätter

emellertid att skatt uttages hos ett mycket stort antal företag i de olika

leden i produktions- och distributionskedjan, vilket innebär olägenheter

från såväl administrativ som kostnadsmässig synpunkt. Härtill kommer, att

en kaskadskatt kan leda till strukturella rubbningar inom näringslivet ge­

nom att vissa integrationsformer gynnas. Mervärdeskatten återigen kräver

bl. a. ett omfattande avdragsförfarande vid skatteredovisningen.

Som jag tidigare nämnt kan en allmän indirekt beskattning — vare sig

den utformas som en flerleds- eller ettledsskatt — begränsas till att om­

fatta endast råvaror. Såsom LO framhållit kan en råvarubeskattning ses

såsom ett komplement till redan gällande beskattning av andra produk­

tionsfaktorer (bränsle, elkraft och — genom särskilda arbetsgivareavgifter

—- arbete). En råvarubeskattning skulle därför kunna bidraga till en ut­

jämning av den indirekta företagsbeskattningen olika industrigrenar emel­

lan. Vad kommittén i detta sammanhang diskuterat är en skatt på oföräd­

lade råvaror av typen trä, järn, textila fibermaterial in. m. Till förmån för

eu råvaruskatt talar enligt kommittén, att skatten kan begränsas till ett få­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

111

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

tal varor men ändå få räckvidd på hela färdigvaruområdet, samt det för­

hållandet, att en stor del av råvarorna importeras eller inom landet fram-

ställes hos ett begränsat antal stora företag. Detta är enligt kommittén ägnat

att underlätta skattens konstruktion och administration. Kommittén påpe­

kar emellertid samtidigt, att i fråga om en så betydelsefull råvara som trä

medför rådande ägandeförhållanden, alt antalet skattskyldiga måste bli

stort. Framflyttas skattskyldigheten på detta område till senare led blir

följden att viss del av råvaran förblir obeskattad. En råvaruskatt blir ej

heller neutralt verkande genom att råvarorna har varierande betydelse för

olika slag av tillverkning. Vidare framhåller kommittén som en väsentlig

nackdel med en råvarubeskattning, att det blir förenat med betydande svå­

righeter att utforma en någorlunda riktig avvägning av skatten på importe­

rade hel- och halvfabrikat vari skattepliktiga råvaror ingår. Problem upp­

står även när det gäller att eliminera skattens verkningar på exportsidan.

Till vad kommittén sålunda anfört vill jag endast foga att, om det aktuella

inkomstbehovet skall täckas genom en skatt på oförädlade råvaror, skatte­

satserna måste bli höga och väsentligen påverka kostnadsläget inom för­

ädlingsindustrin och tillika inverka på den nuvarande prisstrukturen.

Något annorlunda blir förhållandena, om man beskattar råvaror i vida­

re bemärkelse och samtidigt gör skatten kumulativ, d. v. s. tillämpar en

kaskadskatt på grundval av produktionsföretagens förbrukning av råvaror

samt halv- och helfabrikat m. m. En så anordnad beskattning ger ett bre­

dare skatteunderlag, varigenom skattesatsen skulle kunna sättas lägre än

vid det nyss nämnda alternativet. Man undgår emellertid inte variationer

i skattebelastningen olika industrigrenar emellan liksom ej heller svårig­

heterna att avväga beskattningen av importvaror och att hålla exportvaror­

na utanför beskattningen. Därtill kommer de tidigare nämnda olägenhe­

ter som gör sig gällande vid en kaskadskatt.

Här angivna olägenheter uppkommer inte om en allmän indirekt beskatt­

ning ges formen av en ettledsskatt på färdigvaror och denna, för att i möj­

ligaste mån undvika rubbningar i prisstrukturen m. m., utformas såsom en

värdeskatt med enhetlig skattesats. Till förmån för denna skatteform talar

att skattesatsen kan sättas låg, varigenom tänkbara strukturella rubbningar

kan förväntas bli obetydliga. Skatten kan vidare göras relativt enkel och

därmed mindre arbets- och kostnadskrävande med avseende på administra­

tion, redovisning och kontroll. Det uppstår inte heller några speciella svårig­

heter att från beskattningen undantaga exportvarorna eller att inbegripa

importen under beskattningen. Vidare vill jag framhålla, att en färdigvaru­

skatt inte har så intimt samband med den direkta företagsbeskattningen

som tidigare här nämnda indix-ekta skatteformer.

Jag förordar sålunda att den allmänna indirekta beskattningen konstrue­

ras såsom en enhetlig värdeskatt på färdigvaror, uttagen i ett led.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

113

V. Olika former av skatt på färdigvaror

Kommittén

En beskattning av färdigvaror kan, framhåller kommittén, förläggas till det sista ledet i produktions- och distributionsprocessen (detaljhandelsskattj eller i ett tidigare led (partihandels- eller producentskatt). Kommittén ka­ raktäriserar de olika alternativen på följande sätt.

Allmän varuskatt i detaljhandelsledet

Skatten uttages hos den som bedriver försäljning till konsument, dvs. regelmässigt i detaljhandeln. Där försäljning till konsument förekommer från tidigare handelsled — från producent- eller partihandelsledet -—- utta­ ges skatten hos producenten resp. partihandlaren. Skatteplikten inträder vid varans försäljning till konsument eller vad angår vara, som införes till riket av konsumenten, vid införseln. Skattskyldighet föreligger för dem, som bedriver detaljhandel, samt för ett relativt stort antal producenter och partihandlare med direktförsäljning till konsument. De skattskyldigas an­ tal torde få beräknas till inemot 200 000.

Beskattningsvärde är det aktuella vederlaget. Vid privatimport utgör be­ skattningsvärdet cif-värdet jämte tull och andra förekommande, vid import­ tillfället uttagna skatter eller avgifter.

Beskattningsområdet kan utsträckas till samtliga varor. De skattskyldiga redovisar sin skattepliktiga varuomsättning till kontroll­ myndigheten och inbetalar i samband härmed till myndigheten den å om­ sättningen belöpande skatten.

För vara, som införes till riket för annat ändamål än försäljning eller an vändning i egen rörelse, deklarerar och erlägger importören skatten till tull­ verket samtidigt med tullen.

Allmän varuskatt i partihandelsledet

Skatten uttages i princip hos den som bedriver försäljning till detaljhand­ lare, dvs. hos producent och partihandlare. Därjämte uttages skatten hos större detaljhandlare. Uttrycket partihandelsskatt är sålunda inte helt rätt­ visande. Den skattskyldige registreras. Leverans till registrerad är skattefri. Beträffande importerad vara inträder skatteplikten vid införseln. Registre­ rad äger dock införa vara skattefritt.

De skattskyldigas antal kan beräknas till omkring 60 000 under förutsätt­ ning, att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Antalet skattskyldiga kan eljest uppskattas till inemot 100 000.

Beskattningsvärde är det aktuella fakturavärdet. Sker försäljning direkt till konsument beräknas skatten på konsumentpriset efter en på visst sätt nedsatt skattesats. Vid import är beskattningsvärdet lika med cif-värdet jämte tull och andra förekommande, vid importtillfället uttagna skatter och avgifter.

Beskattningsområdet kan göras relativt vidsträckt och omfatta i det när­ maste samtliga varor. Genom beskärning av varuområdet beträffande så­ dana varor, som Väsentligen produceras av ett stort antal producenter med liten individuell omsättning, kan emellertid antalet skattskyldiga väsentligt begränsas.

S

niharig till riksdagens protokoll 1999. i samt. Nr 1(12

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

De skattskyldiga -— producenter och registrerade partihandlare — avgiver

deklaration till kontrollmyndigheten rörande beskattningsvärdet av de va­

ror, som av dem eller för deras räkning levereras till köpare eller tas i an­

språk för vidare bearbetning. Samtidigt inbetalas den upplupna skatten.

För vara, som införes till riket, deklareras och erlägges skatten till tull­

verket samtidigt med tullen.

Allmän varuskatt i producentledet

Skatten uttages av den som tillverkar eller till riket inför skattepliktig

vara. Skatteplikten inträder vid varans leverans från producent till köpare

eller, vad angår importerade varor, vid varans införande till riket.

De skattskyldigas antal kan beräknas till omkring 45 000 under förutsätt­

ning, att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Om

däremot samtliga producenter — med undantag dock för jordbrukare —

medtages, blir antalet skattskyldiga uppskattningsvis omkring 75 000.

Beskattningsvärdet kan vara lika med priset vid försäljning i större pos­

ter till återförsäljare.

Beträffande beskattningsområde, deklarationsskyldighet och sättet för

deklarations avlämnande samt import gäller vad förut sagts rörande en

skatt i partihandelsledet.

För att skapa underlag för en närmare bedömning av de olika alternati­

ven har kommittén undersökt, hur dessa lämpligen kan utformas med av­

seende på beskattningsområde, beskattningsvärde och kretsen av de skatt­

skyldiga. Härvid har huvudvikten lagts på detaljhandelsalternativet och

partihandelsalternativet. Beträffande alternativet med en skatt i producent­

ledet anmärker kommittén, att detta är relativt likartat med partihandels­

alternativet. Det har därför fått en mera summarisk behandling.

Beskattningsområde

Kommittén fastslår, att en allmän varuskatt bör göras så vidsträckt som

möjligt. Därigenom kan skattesatsen hållas låg. Dessutom underlättas redo­

visningen, vilket inte minst bekräftas av erfarenheterna från den allmänna

omsättningsskatten. Kommittén anser därför, att det skattepliktiga varu­

området bör begränsas endast i den mån så betingas av tekniska skäl men

icke med hänsyn till varans art. Problemställningen är dock till viss del

annorlunda vid en skatt i partihandelsledet än vid en detaljhandelsskatt,

i det att en begränsning av beskattningsområdet i förra fallet lättare kan

leda till en begränsning av antalet skattskyldiga.

Med nämnda principiella inställning förordar kommittén vissa inskränk­

ningar i beskattningsområdet vid de båda alternativen detaljhandelsskatt

och partihandelsskatt på sätt framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

115

BESKATTNINGSALTERNATIV

Detaljhandelsskatt

Partihandelsskatt

Potatis, ägg, färska grönsaker, vanliga bär

Råvaror för jordbruket: utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel

för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning av ogräs och

växtskyddsmedel. Levande djur, dock icke fisk eller skaldjur. Skogsplantor, skogsfroer och

plantor av icke-perenna växter

Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick

Ved, bränntorv, torvbriketter

Motorbränslen

Öl och läskedrycker

Rusdrycker (spritdrycker, vin, starköl)

Tobaksvaror

Tidningar och tidskrifter

Fartyg för transport av passagerare och/eller last med nettodräktighet av 20 registerton och

däröver. Flygplan

Begagnade varor

Exportvaror

Kriesmateriel, som inköpes av staten och omfattas av gällande förbud mot utförsel av

8

krigsmateriel (SFS 1949:614) 1

1 betänkandet erinras om att konsumtionen av livsmedel svarar för

cirka femtio procent av varuförbrukningen exkl. sprit, vin och tobak samt

sådana varor, som icke lämpligen bör bli föremål för allmän varuskatt. Ett

undantagande av livsmedelsområdet skulle därför leda till en avsevärd

skärpning av skattesatsen på det återstående varuområdet, om samma skat­

teintäkt skall ernås. Därjämte bör de redovisningstekniska skälen beaktas.

Med ledning härav finner kommittén, att vid en detaljhandelsskatt samtliga

livsmedel bör medtagas till beskattning, medan vid en partihandelsskatt

undantag bör göras för potatis, ägg, färska grönsaker och vanliga bärsorter.

Det framhålles, att sistnämnda varuslag i relativt väsentlig utsträckning,

säljes av producent direkt till förbrukare utan att passera partihandeln. En

partihandelsbeskattning av dessa varor måste därför bli svårkontrollerad,

bl. a. därigenom att ett stort antal producenter skulle bli skattskyldiga.

Vid detaljhandelsalternativet bör enligt kommittén även jordbrukares ut­

tag och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel beskattas. Då an­

talet jordbrukare är stort — ca 330 000 — och redovisningstekniska olägen-

116

heter skulle uppstå, om skatten skulle erläggas i samma ordning som an­

nan allmän varuskatt, förordar kommittén ett från huvudregeln avvikande

särskilt redovisningsförfarande. Detta innebär, att taxeringsnämnderna vid

inkomsttaxeringen av jordbrukare fastställer och i taxeringslängderna anger

det till varuskatt skattepliktiga beloppet för uttag och direklförsäljningar

samt att de lokala skattemyndigheterna därefter uträknar och upplager

varuskatten å debetsedeln för slutlig skatt. Därest jordbrukare jämsides med

jordbruk bedriver annan verksamhet för vilken skattskyldighet föreligger,

t. ex. butikshandel, skall nu nämnda förfarande inte tillämpas utan i dylikt

fall föreslår kommittén, att redovisningen av den allmänna varuskatten skall

i dess helhet ske enligt huvudregeln. — Av praktiska skäl förordar kom­

mittén icke någon beskattning av jordbrukarnas egenförbrukning och direkt­

försäljning vid partihandelsalternativet.

För undvikande av dubbelbeskattning bör enligt kommittén jordbrukare

i likhet med industriföretag och andra registrerade tillverkare få skattefritt

inköpa råvaror och annat material för produktionen. Detta bör lämpligen

tillgodoses genom att vid båda alternativen följande för jordbruk med bi­

näringar avsedda varor undantages från beskattning: utsäde, fröer,

foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder,

betningsmedel, bakteriekulturer för växter, ogräsbekämpningsmedel och

växtskyddsmedel ävensom skogsplantor och fröer och plantor av icke-pe-

renna växter. Vidare anses att undantag bör göras för levande inventarier

i jordbruket. Av praktiska skäl föreslås att skattefriheten får omfatta ad

försäljning av levande djur utom fisk, kräftdjur och musslor.

Av kontrolltekniska skäl förordas vid båda alternativen undantag från be­

skattning för jord, sand, grus och sten, som säljes i obearbetat

eller krossat skick, ävensom för ved och de därmed relativt likvärdiga

bränslena bränntorv och torvbriketter.

Beträffande motorbränslen framhåller kommittén, att dessa av re­

dovisnings- och kontrolltekniska skäl bör ingå i en detaljhandelsskatt, i syn­

nerhet om en allmän varuskatt kompletteras med en beskattning av tjänster

av servicenalur. Vid partihandelsalternativet åter kan en allmän varuskatt

på bensin och motoralkohol undvaras utan tekniska olägenheter; dock bör

enligt kommittén motorbrännolja ingå i detta alternativ, enär dylik olja

och eldningsolja av praktiska skäl bör behandlas lika. — Det må bär fram­

hållas, att kommitténs bedömning av frågan om beskattning av bränslen

skett före tillkomsten av den allmänna energiskatten.

Med hänsyn till de speciella förhållanden, som gäller för försäljning och

beskattning av spritdrycker, vin och starköl föreslår kommit­

tén, att dessa varuslag undantages från beskattning vid båda alternativen,

ö 1 och läskedrycker anses böra undantagas från en partihandelsskatt

men av redovisningstekniska skäl omfattas av en detaljhandelsskatt. På

motsvarande sätt bör enligt kommitténs uppfattning beskattningen av t o-

baksvaror utformas, därest de fasta bruttopriserna å dessa varor slo­

pas. Starka skäl kan dock enligt kommitténs mening anföras, för att tobaks-

varorna hålles utanför även en detaljhandelsskatt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Kiingl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

117

I fråga om tidningar och tidskrifter finner kommittén, att framför­

allt vissa gränsdragningsproblem mellan vad som är att anse som yrkes­

mässigt eller icke-yrkesmässigt utgivna publikationer väger så tungt, att tid­

ningar och tidskrifter bör undantagas från beskattning vid båda alternati­

ven. Kommittén har därvid även beaktat, att dessa alster i praktiskt taget

alla länder med allmän varuskatt, utom i Västtyskland, undantagits från

beskattning. En till producentledet förlagd beskattning av tidningar och tid­

skrifter har även övervägts av kommittén som dock icke finner en sådan

beskattning lämplig.

För att undvika menliga konsekvenser för varvsindustrin och med beak­

tande av konkurrensen på den internationella fraktmarknaden föreslår kom­

mittén, att för transport av passagerare och/eller last avsedda fartyg

med en nettodräktighet av 20 registerton eller däröver icke bör omfattas av

beskattningen vid någotdera alternativet. Skatteplikten begränsas därigenom

till enbart lustfartyg. Av liknande skäl och med hänsyn till den ringa försälj­

ningen av sportplan och liknande förordas generell skattefrihet för flyg­

plan.

Av främst redovisnings- och kontrolltekniska skäl finner kommittén, att

en detaljhandelsskatt jämväl bör omfatta begagnade varor i vad

avser försäljning till konsument. Kommittén framhåller därvid, att den om­

ständigheten att, sedan en allmän varuskatt varit gällande någon längre tid,

de begagnade varorna tidigare varit föremål för beskattning, icke kan utgöra

skäl för undantag, enär fråga är om en ny omsättning. Vid en partihandels-

skatt bör begagnade varor undantagas från beskattning, eftersom sådana

varor i regel endast passerar detaljhandeln. Skattefriheten anses dock böra

begränsas till varor, som tidigare varit föremål för försäljning inom riket.

Vid import torde enligt kommittén skäl inte föreligga att skilja mellan nya

och begagnade varor.

Kommittén anser vidare deL vara en onödig omgång, att varuskatt skall

redovisas och kontrolleras för försvarets inköp av kanoner, stridsvagnar etc.

och förordar därför, att från skatteplikt undantages sådan krigsmate­

riel, som inköpes av staten och omfattas av gällande utförselförbud (SFS

1949:614).

Slutligen förordar kommittén, i likhet med vad som gäller i samtliga län­

der med allmänna varuskatter, ett generellt undantag från beskattning för

varor som exporteras. Med export jämställes leverans av varor till bruk

för fartyg och luftfartyg i utrikes trafik. Den med en partihandelsskatt

förenade olägenheten, att av detaljhandlare exporterad vara redan beskattats

vid inköpet, synes lämpligast kunna lösas genom frivillig registrering, var­

med skulle följa möjlighet till skattefria inköp. Uppgift om skattefri export

skall styrkas genom bevis från tullmyndigheten.

1 fråga om importvaror bör enligt kommittén beskattningen i prin­

cip omfatta såväl utomlands inköpta varor som gåvor från utlandet. Även

varor, importerade för lån och uthyrning eller annan användning inom ri­

ket, bör inbegripas i beskattningen, såvida fråga inte är om sådant tillfälligt

brukande, för vilket tullfrihet medgives. Sådan import, som är undantagen

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

från tull på grund av särskilda bestämmelser i tulltaxeförordningen (flytt-

saker, utländska diplomaters import in. m.), bör enligt kommittén gene­

rellt undantagas från beskattning. Varor, som importeras av registrerad

företagare i och för återför sälj ning i oförändrat eller bearbetat skick, bör

icke beskattas vid importtillfället utan först vid skattepliktig försäljning

inom landet. Skatt bör däremot uttagas av tullverket vid importen, om en

dylik företagare importerar vara, som icke skall återförsäljas (exempelvis

import av inventarier för eget bruk). Likaså bör varor, som importeras av

icke registrerad företagare, beskattas vid införseln. Detta förfaringssätt inne­

bär en avvikelse från det system som tillämpades under den allmänna om­

sättningsskattens tid, då tullverket endast lämnade kontrollmeddelande till

länsstyrelserna för uttagande av skatt i efterhand genom dessas försorg.

De i det föregående angivna undantagen betecknas av kommittén såsom

uttömmande. I anslutning härtill framhålles att, även om det inom samtliga

varuområden kan anföras andra skäl än tekniska för undantag av vissa

varuslag från beskattning, ytterligare undantag, t. ex. av mera utpräglade

nödvändighetsvaror, endast går att genomföra till priset av skattetekniska

svårigheter och höjda skattesatser. Därjämte kan krav följa om nya undan­

tag. Utvidgas undantagen, leder detta till att den nya skatteformen förlorar

sin karaktär av allmän skatt.

I fråga om alternativet producentskatt förordar kommittén, att

undantagen från beskattningsområdet ges samma omfattning som vid parti­

handelsalt ernativet.

Kommitténs förslag i fråga om beskattningsområdets utformning är icke

enhälligt utan reservationer har anförts, dels av ledamöterna Kollberg och

Eric Nilsson gemensamt, i vad avser beskattning av vissa investeringsvaror,

och dels av ledamoten Ivar Nilzon i vad avser beskattning av livsmedels-

varor.

I herrar Kollbergs och Eric Nilssons reservation framhålles följande.

För överskådlig tid framåt utgör ökad mekanisering och rationalisering

inom industri, jordbruk och handel en av de viktigaste förutsättningarna för

ekonomiskt framåtskridande. I detta sammanhang skall inte närmare bely­

sas vikten av, att näringslivet kan fortlöpande modernisera sin produktions­

apparat i takt med teknikens utveckling. Härför erfordras avsevärda inves­

teringar. Det svenska näringslivets konkurrenskraft såväl på hemmamark­

naden som på utländska marknader kommer att allvarligt försvagas, om inte

ett investeringsvänligt klimat skapas. Även de påfrestningar, som vid genom­

förande av planerade gemensamma marknader och frihandelsområden, nor­

diska eller europeiska, möter det svenska näringslivet och vilka endast kan

mildras genom en höggradig mekanisering, bör härvid uppmärksammas.

Problemet är sålunda i dag och för framtiden, hur en ökning av investe­

ringarna skall kunna genomföras. Anledning saknas att här underkasta

problemet en analys, särskilt som behovet av ökade investeringar i och för

sig inte bestrides av någon. Ett direkt motarbetande av ytterligare mekani­

sering och rationalisering framstår för oss som synnerligen olyckligt. En Io-

119

<nsk tölid härav måste bli, att förslaget om varuskatt bör utformas så, att

skatten inte drabbar de varor, som direkt utnyttjas till att förbättra produk­

tionsapparaten inom industri, jordbruk och handel.

Med hänsyn till svårigheterna för säljaren att i det enskilda fallet be­

döma, huruvida förvärvet sker för investeringsändamål, synes enligt resei-

vanterna en omedelbar befrielse från varuskatt knappast genomförbar. Där­

för förordas ett restitutionsförfarande med möjlighet till preliminär skatte-

restitution för det fall att investeringsarbetena sträcker sig över en lång tids­

period.

Gentemot den av kommittén förordade beskattningen inom livsmedelsom­

rådet anför ledamoten Ivar Nilzon följande.

För varje människa är livsmedlen — även vid jämförelse med andra vik­

tiga förnödenheter — det mest primära och nödvändiga. Livsmedlens un­

dantagande från beskattning skulle därför vara det lämpligaste sättet att ge

de lägsta inkomsttagarna lättnad. Om hela livsmedelsområdet undantages

från beskattning, kan konsumtionsinriktningen knappast påverkas. Den ad­

ministrativa kontrollen måste också därigenom bli av mindre omfattning,

då den rena livsmedelshandeln helt kommer utanför. Naturligtvis bör det

dock vara möjligt att belägga importerade livsmedel av uppenbar lyxkarak­

tär med särskilda punktskatter. Om livsmedlen undantages från beskatt­

ning, erhålles i praktiken ett skattefritt bottenavdrag även vid den indirekta

beskattningen av särskild betydelse för de lägsta inkomsttagarna.

Vid en sådan utformning bör även behovet av kompensation till barn­

familjer och folkpensionärer bli mindre. Samtliga livsmedel bör därför en­

ligt min mening, möjligen med undantag för de nämnda importerade livs­

medlen och sådana livsmedel, som till äventyrs beskattas i annan ordning,

undantagas från indirekt beskattning.

Beskattningsvärde

Kommittén konstaterar inledningsvis, att en allmän varuskatt icke kan an­

ordnas såsom en specifik skatt (s. k. styckeskatt) utan måste utformas så­

som en värdeskatt med viss procent av varans beskattningsvärde. Av prak­

tiska skäl bör beskattningsvärdet om möjligt bestämmas till det pris, som

tillämpas i de skattepliktiga affärstransaktionerna. Detta enkla sätt för be­

skattningsvärdets bestämmande kan och bör tillämpas vid en detaljhandels-

skatt. Lägges beskattningen i ett tidigare led, finns ett flertal såsom be­

skattningsvärde användbara priser, men erfarenheterna från de länder, där

allmän varuskatt förlagts till ett tidigare led än detaljhandelsledet, visar att

beskattningsvärdets bestämmande erbjuder betydande vanskligheter och ät

det allvarligaste problemet vid en dylik beskattningsform. Beskattningsvär­

dets bestämmande är därför, framhåller kommittén, av central vikt vid en

partihandels- resp. producentskatt men av mera underordnad betydelse vid

en detalj handel sskatt. Problemställningen är därjämte något annorlunda

för importvaror än för inhemska varor.

Vid eu detalj It an delsskatt kan enligt kommitténs uppfattning

endast priset vid försäljning till konsument bli aktuellt såsom beskattnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

120

värde. Med konsumentpris bör därvid förstås det pris, med skattens belopp

inräknat, som utgör nettovederlaget, alltså efter avdrag för lämnade rabatter

och bonus men med tillägg för särskilda pristillägg, exempelvis sådana, som

förekommer vid avbetalningsköp. Detta faktiska pris bör gälla såsom beskatt-

ningsvärde oberoende av om konsumenten köper mindre eller större partier

och i sistnämnda fall erhåller lägre pris än andra konsumenter. För varor,

som uttages för eget behov, bör beskattningsvärdet konsekvensmässigt ut­

göra det pris som varupartiet skulle ha betingat vid inköp i detaljhandeln.

Bestämmer man beskattningsvärdena på detta sätt kommer, påpekar kom­

mittén, skatteredovisningen vid en detaljhandelsskatt i allmänhet att base­

ras på de kontant influtna beloppen. Detta bör dock icke utesluta att en skatt­

skyldig företagare får möjlighet att grunda sin redovisning på faktureringen.

Vid en detaljhandelsskatt kommer endast sådan import att beskattas, som

töretages av konsument. Som beskattningsvärde bör enligt kommittén gälla

varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen (cif-värde) med till-

lägg för tull jämte andra avgifter och skatter som uttages vid importtillfäl­

let. Av praktiska skäl förordar kommittén, att skattesatsen för de importe­

rade varorna skall vara densamma som tillämpas vid skattepliktig försälj-

ning inom riket. En högre skattesats skulle i och för sig kunna anses moti­

verad med hänsyn till att beskattningsvärdet för inom landet försåld vara

inbegriper skatten. Skillnaden blir dock relativt obetydlig vid lägre skatte­

satser, eller 0,09 procent vid en treprocentig skatt och 0,27 procent vid en

femprocentig skatt för att stiga till 1,11 procent vid en tioprocentig skatt.

Vid en partihandelsskatt kommer skatten att uttagas vid för­

säljning från producent och partihandlare till detaljist eller konsument. I

fråga om försäljning till detaljhandlare finner kommittén av såväl redo­

visnings- som kontrolltekniska skäl lämpligast att låta det i varje fall ak­

tuella faktiska priset vara beskattningsvärde och att beräkna skatten såsom

ett procentuellt tillägg på fakturans efter avdrag för rabatter o. d. återstå­

ende nettobelopp (nettofakturavärdet).

När en producent eller partihandlare försäljer skattepliktig vara direkt

till konsument, kan emellertid det tillämpade priset icke utan vidare läg­

gas till grund för skatteberäkningen. Det kan nämligen antagas, att kon­

sumentpriset i allmänhet överskrider eljest tillämpade beskattningsvärden

med belopp som svarar mot detaljistmarginalen. Med anledning härav bör,

framhåller kommittén, antingen det tillämpade priset vid skattens bestäm­

mande nedjusteras i förhållande till detaljistmarginalen eller också skatten

beiäknas efter en lägre skattesats. Båda metoderna är förenade med den

olägenheten att de växlande detaljistpåläggen inom skilda branscher kräver

specialregler, därest en fullständig likformighet i beskattningen skall ernås.

Kommittén förordar av praktiska skäl metoden med nedsättning av skat­

tesatsen. Eftersom en tillämpning av olika procenttal för skilda branscher

måste erbjuda betydande svårigheter, föreslår kommittén, att nedsättning-

en sker efter samma grunder för alla branscher. Detta ställningstagande har

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1050

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

121

skett med utgångspunkt från att endast en lågprocentig skatt kan komma

i fråga. Om skattesatsen blir hög, torde det däremot vara nödvändigt att

nedsättningen av skattesatsen differentieras i förhållande till de rådande

detaljistmarginalerna inom olika branscher.

På grundval av uppgifter om detaljistmarginaler för olika varuslag före­

slår kommittén, att skattesatsen vid sådan försäljning varom här är fråga

nedsättes till 75 procent, vilket vid en femprocentig skatt skulle medföra

en skattesats av 3,75 procent, lämpligen avrundad till 4 procent. Kom­

mittén förordar samma beräkningsnorm, när intressegemenskap i form av

släktskaps- eller integrationsförhållanden föreligger mellan producent eller

partihandlare och detaljist och denna intressegemenskap påverkar pris­

sättningen.

Även vid en partihandelsskatt förutsättes beskattningsvärdet för impor­

terade varor bli beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen (cif-värde) med

tillägg av den å varorna belöpande tullen jämte andra vid importtillfället

utgående skatter och avgifter. Någon nedsättning av skattesatsen vid privat

import och motsvarande finner sig kommittén av praktiska skäl icke böra

förorda.

Angående beskattningsvärdet och därmed sammanhängande problem vid

en producentskatt anför kommittén inledningsvis följande.

Vid en allmän producentskatt får priset till partihandeln anses vara ett

naturligt beskattningsvärde. Det i varje enskilt fall aktuella fakturapriset

torde inte kunna ifrågakomma såsom beskattningsvärde vid en producent­

skatt. För sådan händelse skulle nämligen vid fast skattesats skatten för en

viss vara utgå med lägre belopp om den passerar partihandeln än om den

säljs direkt till detaljhandeln eller konsument. Varuströmmen skulle följ­

aktligen för ernående av lägre skatt i större utsträckning än nu är fallet

komma att ledas över partihandeln och distributionsförhållandena följakt­

ligen påverkas, vilket skulle innebära en inte avsedd strukturförändring.

Görs även skattesatsen rörlig, undvikes visserligen denna olägenhet, men

då skulle å andra sidan producenterna tvingas att genomföra en kategori­

klyvning av sina köpare och tillämpa en högre skattesats för sina parti-

handelskunder än för sina detaljhandelskunder. En dylik uppdelning kan

göras efter köparnas nominering som partihandlare eller detaljist eller —

vilket får anses teoretiskt riktigare -— efter bedömning i varje enskilt fall

av om priset får anses vara grossistpris eller detaljistpris.

Då ingen av de skisserade möjligheterna synes vara praktiskt genomför­

bar, kvarstår enligt kommitténs mening endast den möjligheten att anknyta

skatten till ett fast för varje vara bestämt pris. Men även en sådan regel

medför svårigheter, konstaterar kommittén, som härom anför följande.

Härvid är att märka, att svårkontrollerade specialföreskrifter angående

beskattningsvärdets bestämmande erfordras, om skatten läggs i producent­

ledet och lägsta partipriset bestämmes såsom beskattningsvärde. Härvid

uppkommer de problem i detta hänseende, som nu är aktuella beträffande

tillämpningen av varuskatteförordningen. Kommittén vill i detta samman­

hang särskilt peka på dels risken att producent såsom beskattningsvärde

tillämpar priser till integrerande företag eller eljest företag, med vilka pro­

122

ducenten står i intressegemenskap eller beroendeförhållande, dels svårig­

heten att hos ett företag fastställa det lägsta pris, som skall kunna god­

kännas som beskattningsvärde. Att beskattningsvärdena på grund av in­

tressegemenskap i vissa fall skulle bli onormalt låga, skulle inte blott med­

föra tillämpningssvårigheter för kontrollmyndigheten utan även kunna ge

anledning till strukturrubbningar inom handeln. Lägsta partipriset som

beskattningsvärde leder också till att producent för att få låg skatt tilläm­

par lägre sådana priser än som eljest skulle ha varit fallet, vilket bl. a. kan

medföra, att storköparna gynnas på småköparnas bekostnad. Strukturen

på producentsidan kan också påverkas. Vissa företag är så uppbyggda, att

de själva svarar för reklam och försäljning och har kostnaderna härför in­

kalkylerade i sina priser; andra företag åter bedriver blott tillverkning och

överlåter försäljningen och reklamen till en köpare eller ett fåtal köpare.

Varje beskattning på en producents pris vid försäljning i större poster

måste leda till en förskjutning i konkurrensläget mellan dessa båda typer

av företag så att de producenter, som även svarar för distributions- och

reklamkostnader, blir diskriminerade.

Kommittén påpekar, att liknande problem även föreligger beträffande

importvaror. I övrigt framhåller kommittén i fråga om sådana varors be­

handling vid en producentskatt, att skatten vid import av annan än till­

verkare bör beräknas efter samma regler som, för motsvarande fall ifråga­

satts vid en tillämpning av partihandelsalternativet.

I detta sammanhang kan nämnas, att herrar Kollberg och Eric Nilsson

i sin gemensamma reservation även berör frågan om öppen skattedebite-

ring. Reservanterna framhåller följande.

Det är i hög grad önskvärt att konsumenterna kan avläsa skattens stor­

lek vid det enskilda inköpet. Konsumenten har ett berättigat intresse av

att få upplysning om, vad som är varans faktiska pris exkl. skatt. Med

hänsyn till de praktiska svårigheter, som föreligger i vissa fall för handeln

att ange skattens storlek, har kommittén ej ansett sig kunna föreslå en

obligatorisk skyldighet för handeln att alltid redovisa skattens storlek.

Dessa svårigheter får emellertid inte undanskymma vad nyss sagts och

man bör vid den fortsatta utredningen i samråd med näringslivet söka

finna en tillfredsställande och i praktiken genomförbar lösning på proble­

met om en öppen skatt.

Skattskyldighet

I fråga om den subjektiva skattskyldigheten, d. v. s. frågan vem som i

olika fall har att redovisa skatten till statsverket, förordar kommittén —

i likhet med vad som gällde under omsättningsskattens tid och som alltjämt

gäller enligt varu- och försäljningsskatteförordningarna — att endast den,

som bedriver verksamhet yrkesmässigt skall bli skyldig att redo­

visa varuskatt. Kommittén framhåller, att de med bestämmandet av yr­

kesmässigheten förenade problemen är alltför mångskiftande för att kunna

i detalj regleras lagstiftningsvägen. En prövning med ledning av omstän­

digheterna i det enskilda fallet torde sålunda få ske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

123

Vid yrkesmässig försäljning bör, framhåller kommittén, säljaren nor­

malt bli skattskyldig, även om varorna äges av annan. Från denna princip

.måste dock vid en detaljhandelsskatt vissa avvikelser göras i vad avser

försäljning å auktion. Kommittén förordar härvidlag de regler som

gällde under omsättningsskattens tid efter en år 1943 företagen författ­

ningsändring. Enligt dessa regler betraktades auktionsförrättaren såsom

säljare endast om han jämväl annorledes än å auktion bedrev handel med

sådana varor, som försåldes å auktionen. Härigenom blev den huvudsak­

liga delen av auktionsförsäljningen undantagen från beskattning. Kvar

under beskattning blev, utöver försäljning av handelsvarulager, väsentligen

endast den auktionsförsälj ning som bedrevs vid sidan av butikshandel

med antikviteter in. in. — Införes en partihandelsskatt, finner kommittén

— med hänsyn till det ringa antal fall av auktioner varvid beskattning kan

komma i fråga — inte erforderligt att göra undantag för kommissionsför-

säljning å auktion.

I fråga om andra fall av försäljning genom ombud framhåller kom­

mittén, att agent — härmed avses person som säljer i huvudmannens namn

eller för dennes räkning — normalt inte bör bli skattskyldig. Vissa prak­

tiska fördelar kan dock, påpekar kommittén, stå att vinna, om general­

agenter in. fl. representanter för utländska företag blir att anse som skatt­

skyldiga, särskilt i sådana fall där de utländska företagen har import­

nederlag här i landet. Om agenterna inte blir skattskyldiga, bör en­

ligt kommittén skatt uttas vid import, som sker genom agent. Vid

importtillfället kan det emellertid vara oklart, huruvida varorna kom­

mer att vidareförsäljas till parti- eller detaljhandlare eller till konsu­

ment. Kommittén förutsätter därför, att vid en partihandelsskatt möjlighet

skall finnas till frivillig registrering. Även vid en detaljhandelsskatt bör

möjlighet föreligga att i särskilda fall låta en agent för utländskt företag

bli skattskyldig. Därvid bör kunna fordras, att säkerhet ställs för skatten.

Varuförsäljning, som sker mellan privata säljare och köpare men genom

förmedling av någon som bedriver yrkesmässig verksamhet, bör enligt kom­

mitténs mening under vissa förutsättningar betraktas såsom skattepliktig

affärstransaktion.

EU särskilt problem, som kommittén närmare granskat, avser b y g g-

n a d sbranschen och sammanhänger med förekomsten av s. k. för­

arbetade varor inom denna bransch. Eftersom kommittén förutsätter, att

fast egendom skall hållas utanför beskattningen, skall vid uppförande och

reparation av fastighet i princip endast material men inte arbetskostnad

beskattas. Därest skattskyldigheten åvilar leverantörerna och inte bygg­

nadsföretagen, blir skattebelastningen högre, när materialen levereras i

bearbetat skick, exempelvis såsom monteringsfärdiga trähus, än då leve­

rans sker i form av råmaterial (virke, grus, cement, in. in.). Kommittén

framhåller, att denna ojämnhet icke synes kunna undvikas genom all i

stället låta yrkesmässiga byggnadsföretag bli skattskyldiga. Skatten för

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

124

byggnadsarbeten i privat regi måste nämligen likväl beräknas på materia­

lets värde. I anslutning härtill erinras om att man i utlandet löst dessa

problem på olika sätt. I Schweiz är byggnadsföretagen skattskyldiga och

skatten beräknas efter vissa för skilda typer av arbeten å fast egendom

fastställda schabloner. I Norge, där skattskyldigheten ävenledes åvilar bygg­

nadsföretagen, har beskattningen utsträckts till att omfatta jämväl arbets­

kostnaderna, samtidigt som beskatfningsområdet begränsats till i huvudsak

industribyggnader och sportstugor. I Finland åter redovisas skatten av le­

verantörerna av byggnadsmaterial.

Kommittén konstaterar, att en utvidgning av beskattningen till att även

omfatta byggnadsbranschens arbetskostnader skulle medföra tekniska svå­

righeter. En sådan utvidgning synes därför icke böra komma i fråga. An­

talet inom byggnadsbranschen verksamma entreprenadföretag, byggmäs­

tare, installatörer, fastighetshantverkare m. fl. är betydligt större än antalet

leverantörer — totalt ca 20 000. Med tanke härpå synes det värdefullt, om

denna stora kategori kunde hållas utanför skatteredovisningen. Kommittén

finner därför övervägande skäl tala för att byggnadsföretagen i princip —

oavsett skatteformen — icke ålägges skattskyldighet utan betraktas såsom

konsumenter vid sina inköp av byggnadsmaterial. Kommittén framhåller

därjämte, att den byggnadstekniska utvecklingen synes fortgå i snabb takt

och att traditionella former för uppförande av byggnader ersättes med

montering av färdigställda byggnadselement. Problemet med de förarbe­

tade varorna torde därigenom få mindre betydelse. Om därjämte skatte­

satsen hålles relativt låg, synes olägenheterna för byggnadsbranschen inte

bli större än att de kan tolereras. För att undgå en icke önskvärd sned­

vridning i konkurrenshänseende föreslår kommittén dock, att större bygg­

nadsföretag med egna snickerifabriker, cementgjuterier o. d. skall bli skatt­

skyldiga för fabriksmässigt tillverkat byggnadsmaterial.

Kommittén finner det principiellt riktigt och i överensstämmelse med

nuvarande praxis vid tillämpningen av varuskatte- och försälj ningsskatte-

förordningarna, att skattskyldighet skall åvila jämväl staten vid inköp

av eljest skattepliktig vara. Denna princip, som grundar sig på att en stat­

lig myndighet inte skall ställas gynnsammare än den enskilde, kan dock icke

upprätthållas med samma styrka när staten uppträder såsom ende avnä­

mare. Såsom tidigare nämnts föreslås i enlighet härmed skattefrihet för

viss krigsmateriel. Beträffande skattskyldigheten vid försäljningar, som fö­

retas av staten, ansluter sig kommittén till ett uttalande i ämnet av om-

sättningsskattenämnden (inedd. nr 41). Detta uttalande innebär, att om

statlig myndighet tillverkar eller lagrar varor huvudsakligen i syfte alt

tillgodose ett rent statligt behov — likgiltigt vilket — föreligger icke skatt­

skyldighet vare sig vid uttag för myndighetens behov eller vid leverans till

annan statlig myndighet. Sistnämnda slag av transaktioner jämställes så­

ledes icke med försäljning. Verkställes leverans av varor till ett annat själv­

ständigt rättssubjekt, är det däremot fråga om försäljning, och skattskvl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

125

dighet föreligger om försäljningen är att anse såsom yrkesmässig. 1 en­ lighet med dessa normer blev exempelvis militärapotekens försäljningar fria från omsättningsskatt, medan av dessa apotek företagen import av butikshandelsvaror beskattades.

Kommittén kommer avslutningsvis in på vissa med skattskyldigheten sammanhängande g r ä n s d r a g n i n g s p r o b 1 e in.

I fråga om alternativet med en detalj handelsskatt framhålles, att då detta till sin natur innebär en skatt i det sista led, då en vara över- låtes till den slutliga konsumenten, någon annan allmän undre gräns inte bör förefinnas än den som betingas av yrkesmässigheten. Till detta stånd- punktstagande har bidragit den utformning av beskattningsområdet, som kommittén förordar, samt det särskilda redovisningssystem, som föreslås för jordbrukares egen förbrukning och direktförsäljning, ävensom vissa andra i jämförelse med den allmänna omsättningsskatten ändrade förhållanden. Kommittén förordar därför inte, att man inför någon motsvarighet till de undantagsregler som under omsättningsskattens tid gällde i fråga om för­ säljning »i ringa omfattning». Därest en detaljhandelsskatt kompletteras med en tjänstebeskattning, kan dock enligt kommittén ifrågasättas särskilda begränsningar i skattskyldigheten. En sådan särskild begränsning berör även varubeskattningen och innebär, att befrielse från skattskyldighet bör kunna medgivas, då yrkesmässig varuförsäljning i mindre omfattning be- drives av rörelseidkare vars verksamhet huvudsakligen utgöres av tillhan­ dahållande av skattefria tjänsteprestationer av personlig natur eller utfö­ rande av tjänsteprestationer å fast egendom.

Vid en parti handelsskatt är det, framhåller kommittén, av cen­ tral betydelse, att antalet skattskyldiga inte sväller ut. Kommittén finner det det därför nödvändigt med vissa begränsningar i skattskyldigheten, även om därigenom vissa tröskelproblem uppkommer.

Sålunda förordar kommittén, att smärre producenter fritages från skatt­ skyldighet, varvid gränsdragningen bör ske efter den totala omsättningen. Kommittén motiverar detta ställningstagande på följande sätt.

Då den, som inte själv blir skattskyldig, måste inköpa erforderligt mate­ rial med skatt inräknad i priset, skulle det kunna te sig principiellt rikti­ gast, att man beräknade skattepliktsgränsen under beaktande endast av den omsättning som översteg inköpen. Man skulle med andra ord ta som norm den värdeökning varan undergick bos företagaren, varigenom gränsen mera skulle komma att anknyta till själva de skattebelopp, varom kunde bli fråga, än till hela omsättningen. Därest en tillverkare försäljer någon del av sin tillverkning till partihandlare, skulle man även kunna undantaga denna vid beräkningen av omsättningsgränsen. En kombination av avdrag för in­ köpt material och för försäljning till partihandlare syns medföra, att man får en gräns vid skattebelopp i stället för omsättning. Emellertid skulle ett beaktande av materialinköpen kunna leda till, att eu företagare under viss tidsperiod kan verkställa relativt stora inköp av material och därigenom undslippa skattskyldighet för sin försäljning. En gränsdragning, som kan leda till dylikt resultat och uppmuntra speciella transaktioner, syns mindre

126

lämplig. Inte heller syns lämpligt att frånräkna leveranser till partihandlare,

eftersom därigenom även en del tillverkare, som har en inte alltför ringa

omsättning och som därför i allt fall bör vara registrerade och underkastade

kontroll, skulle kunna påfordra skattefrihet för försäljning till detaljister

och konsumenter, om denna försäljning inte överstiger gränsbeloppet. Vissa

svårigheter måste föreligga för företagaren att avgöra och för myndigheten

att kontrollera, huruvida omsättningen överstiger eller understiger ett sti­

pulerat gränsbelopp, om vid dettas beräkning skall verkställas olika slag av

avdrag. Man föranledes härav till att välja en gräns med hänsyn till den to­

tala omsättningen. Detta överensstämmer även bäst med den allmänna prin­

cipen, att endast de minsta företagarna hör undantagas.

Av praktiska skäl finner kommittén, att gränsbeloppet bör bli lika för alla.

Som tidsperiod bör gälla närmast föregående kalenderår. Om förhållandena

därefter väsentligt förändras, bör dock en omprövning kunna ske under lö­

pande år. För nystartad verksamhet får enligt kommitténs mening en pre­

liminär beräkning ske i avvaktan på verksamhetens utveckling.

Kommittén tar i detta sammanhang upp spörsmålet, huruvida icke i iö-

revarande fall tröskelproblemen skulle kunna undvikas genom att alla skatt­

skyldiga medgavs avdrag med gränsbeloppet. Kommittén finner emellertid,

att ett dylikt system lätt skulle föranleda ojämnheter av större betydelse.

Härom anföres av kommittén följande.

Då den som inte blir registrerad måste köpa in varan med skatt, medan

registrerad företagare med något högre omsättning får köpa in fritt sam­

tidigt som en del av omsättningen blir fri, skulle detta kunna föranleda, att

den större företagaren får lägre skattebelastning än den mindre företagaren.

Även mellan registrerade företagare skulle ojämnheter kunna uppkomma,

eftersom medelskattesatsen blev olika om eu fix del av omsättningen var

skattefri. Det skulle även komma att röra sig om belopp av inte oväsentlig

fiskalisk betydelse.

Vad gäller gränsbeloppets storlek framhåller kommittén, att en avvägning

måste ske så att antalet skattskyldiga hålls inom en relativt snäv ram. Ä

andra sidan får den undantagna delen inte bli av sådan betydelse, att den

kan åstadkomma någon konkurrensinverkan av nämnvärd betydelse. Med

hänsyn härtill och då det även syns ändamålsenligt att åtminstone till en

början sätta gränsen relativt lågt, föreslår kommittén, att ett försäljnings-

belopp för skattepliktiga varor av 20 000 kronor per år räknat fastställes så­

som gräns för producenters skattskyldighet vid en partihandelsskatt.

I fråga om sådana blandade handelsföretag som försäljer varor såväl till

detaljhandlare och andra återförsäljare som till konsumenter finner kom­

mittén det av tekniska skäl nödvändigt, att företagen vid varubeskattningen

klassificeras antingen såsom partihandelsföretag med rätt till skattefria

varuinköp och skyldighet att själva ombesörja skatteredovisningen lör hela

försäljningen eller såsom detaljhandelsföretag utan egen redovisningsskyl­

dighet. Vid en gränsdragning i enlighet med dessa principer föreslår kom­

mittén såsom undre gräns för skattskyldigheten vid handel med varor ett

belopp av 50 000 kronor, avseende årsomsättningen av skattepliktiga varor

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 är 1959

127

till återförsäljare. I anslutning härtill förordar kommittén att möjlighet ges

till frivillig registrering för att därigenom mildra den ojämnhet i beskatt­

ningen som partihandelsalternativet kan medföra 1)1. a. genom den före­

slagna enhetliga differentieringen av skattesatsen.

Även beträffande varuhus och liknande större företag uppkommer, fram­

håller kommittén, vissa problem vid en partihandelsskatt. Därest dylika

företag, som kan sägas vara sina egna grossister, skulle betraktas såsom

detaljhandelsföretag utan egen skattskyldighet, skulle skatten bli beräknad

på priset till grossist i stället för på priset från grossist. Av hänsyn härtill

och såsom ett komplement till förslaget om ändring av beskattningsvärdet

vid intressegemenskap förordar kommittén obligatorisk skattskyldighet för

sådana varuhus — och liknande storföretag med kombinerad parti- och

detaljhandelsfunktion — vars omsättning uppgår till minst 500 000 kronor

för år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

I herrar Kollbergs och Eric Nilssons gemensamma reservation anföres

vissa synpunkter på gränsdragningen i de fall då, till skillnad från normal­

fallet, priset till konsument och inte priset till detaljhandeln skall utgöra be­

skattningsvärde och skattesatsen — enligt kommitténs av praktiska skäl be­

tingade förslag -— skall utgöra 75 procent av den generella skattesatsen.

Gentemot kommitténs förslag att detaljhandlare med en årsomsättning av

500 000 kronor eller mer skall vara skyldig att uppbära skatt vid sin för­

säljning till konsument ställer sig reservanterna tveksamma. Det avgörande

hör, framhåller reservanterna, vara det sätt på vilket inköpen verkställes,

d. v. s. de distributionsvägar som varan passerar, och inte storleken i och

lör sig av detaljhandlarens årsomsättning. För att få till stånd en mera än­

damålsenlig gränsdragning vill reservanterna därför ifrågasätta, om inte en

detaljhandlare som huvudsakligen, exempelvis till 50 procent, inköper sina

varor i annan ordning än från partihandeln, skall registreras och ha rätt

att inköpa sina varor utan skatt och i stället åläggas skyldighet att uttaga

skatt vid försäljning till konsument. En sådan gränsdragning anknyter smi­

digare till de faktiska förhållandena inom branschen än kommitténs rent

schablonmässiga förslag. Detta gäller i synnerhet om bestämmelserna ut­

formas så att en detaljhandlare eller en hel bransch, om skäl därtill före­

ligger, kan befrias från resp. erhålla rätt till registrering. Reservanterna

förutsätter att, om fråga skulle uppstå om införande av en partihandels­

skatt, de nu antydda problemen löses genom en särskild utredning i sam­

råd med representanter för näringslivet.

Vid alternativet producentskatt bör enligt kommittén inhemsk

producent bli skattskyldig för varor, som han levererar. Genom registrering

hos skattemyndigheten beredes möjlighet för producent att skattefritt in­

köpa varor för vidare bearbetning och att skattefritt importera varor. Skatt­

skyldighet vid import skulle därvid föreligga för partihandlare, detaljhand­

lare och allmänheten.

Skatteintäkter

Kommittén beräknar, att en skattesats av en procent skulle i fråga om

den privata konsumtionen ge en skatteintäkt för budgetår av omkring 190

milj. kronor vid en detaljhandelsskatt och 135 milj. kronor vid en parti-

handelsskatt. Denna beräkning är baserad på uppgifter om hushållens in­

köp år 1955 av varor och tjänster — beträffande livsmedlen baseras dock

beräkningen på preliminära siffror för 1956. Den offentliga konsumtionen

beräknas vid båda alternativen ge en skatteintäkt av 10 milj. kronor och

investeringarna — enligt en på uppgifter för år 1955 baserad beräkning —

40 milj. kronor. Beskattningen av material, ingående i byggnader och

andra anläggningsarbeten beräknas slutligen ge en skatteintäkt av 30 milj.

kronor vid en detaljhandelsskatt och 25 milj. kronor vid en partihandels-

skatt. Totala skatteintäkten för budgetår vid en skattesats av en procent

beräknas alltså uppgå till omkring (190 + 10 + 40 + 30 = ) 270 milj. kro­

nor vid en detaljhandelsskatt och till omkring (135 + 10 + 40 + 25 =)

210 milj. kronor vid en partihandelsskatt.

Någon beräkning av skatteintäkten vid en producentskatt har icke ut­

förts av kommittén.

Kontrollorganisation

Kommitténs överväganden angående kontrollorganisationen och kontroll­

kostnaderna torde få redovisas mera utförligt i ett senare avsnitt. Här skall

endast i korthet beröras kommitténs synpunkter på valet av beskattnings-

och uppbördsmyndighet.

Vad som härvidlag kan komma i fråga finner kommittén vara antingen

en central för hela riket gemensam beskattningsmyndighet med lokal för­

valtning eller en beskattningsmyndighet anknuten till taxeringsorganisa-

tionen för de direkta skatterna.

Vid en detaljhandelsskatt blir antalet skattskyldiga väsentligt

större än vid en skatt i partihandelsledet. Kommittén finner det därför vara

mest ändamålsenligt, att kontrollen och uppbörden av en detaljhandels

skatt anknytes till länsstyrelsernas taxeringsorganisation, varvid en sär

skild varuskattebyrå inrättas vid varje länsstyrelse. Denna organisation fö­

reslås kompletterad med en för hela riket gemensam rådgivande nämnd, en

varuskattenämnd.

Vid alternativet partihandelsskatt anser kommittén, bl. a. med

hänsyn till det väsentligt mindre antalet skattskyldiga och denna skatte-

forms mera komplicerade natur, att en central beskattningsmyndighet är

att föredraga. Såsom sådan myndighet föreslås kontrollstyrelsen, vars lo­

kala förvaltning i dylikt fall får utbyggas. Även vid detta alternativ finner

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

129

kommittén det erforderligt, att beskattningsmyndigheten vid sin sida får en

rådgivande nämnd.

Kommitténs uppfattning i dessa frågor är icke enhällig. Sålunda förordar

ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson, att beskattningsmyndigheten även

vid en partihandelsskatt hör anknytas till länsstyrelserna. Vidare förordar

dessa ledamöter, att skatteuppbörden, oavsett alternativ, anförtros postgiro-

kontoret. Ledamoten Thulin å sin sida finner övervägande skäl tala för att

även en detalj handel sskatt anförtros åt en central beskattningsmyndighet.

Kompensationsåtgärder

Kommittén uttalar, att bedömningen av vilka kompensationsåtgärder

som kan vara erforderliga för att eliminera en ökad indirekt beskattnings

levnadskostnadsfördyrande verkningar för mindre bemedlade i princip är

beroende av den användning som inkomsterna av en ökad indirekt beskatt­

ning avses erhålla. Kommittén särskiljer därvid följande huvudfall.

a) Inkomsterna har enbart till syfte att öka statens inkomster utan att

vara motiverade av konjunkturpolitiska skäl eller av ökat medelsbehov

för höjd standard genom socialpolitiska åtgärder, b) Inkomsterna användes

till en höjning av standarden genom socialpolitiska åtgärder, c) Den ut­

vidgade indirekta beskattningen motiveras av konjunkturpolitiska eller

liknande skäl. d) Inkomsterna användes till en omfördelning av skatte­

bördan mellan direkta och indirekta skatter. En kombination av de an­

givna huvudfallen kan även tänkas förekomma.

Därest det huvudsakliga syftet med en ökad indirekt beskattning är att

skaffa staten ytterligare medel, kan det enligt kommitténs mening prin­

cipiellt hävdas, att de lägre inkomsttagarna bör beredas kompensation för

därav inträffade kostnadsfördyringar, eftersom dessa inte motsvaras av

några med åtgärden följande särskilda fördelar. Användes däremot de

ökade indirekta skatteinkomsterna till en standardhöjning genom social­

politiska åtgärder, kan dessa i allmänhet väntas medföra en sådan förbätt­

ring för de ekonomiskt sämst ställda, att den av den ökade indirekta be­

skattningen föranledda kostnadsfördyringen mer än väl uppväges. I sådant

fall kan, framhåller kommittén, ytterligare kompensation synas omotiverad,

såvida icke de socialpolitiska åtgärderna endast syftar till en standardhöj­

ning för en viss befolknings- eller åldersgrupp. I sådant fall kan skäl före­

ligga för kompensation åt övriga grupper av mindre bemedlade. Vidtages

återigen en skärpning av den indirekta beskattningen i konjunkturpolitiskt

syfte för att skapa ökade möjligheter att på längre sikt bevara ekonomisk

stabilitet och därmed förhindra en fortgående penningvärdesförsämring,

uppstår allmänt sådana fördelar även för de lägre inkomsttagarna, att be­

hovet av kompensation gör sig mindre starkt gällande. Om slutligen en ökad

indirekt beskattning införes som ett led i en ändrad fördelning mellan di­

rekta och indirekta skatter måste, framhåller kommittén, kompensations-

9

Bihang till riksdagens protokoll 1V5(J. i samt. Nr 162

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

åtgärderna bedömas under hänsynstagande till den utformning som den

ändrade fördelningen kan erhålla.

På grund av svårigheterna, att med avseende på varje särskilt tillfälle,

då en indirekt skatt kan komma att införas eller en skattesats kan komma

att ändras, bedöma behovet av kompensation till här ifrågavarande grup­

per, avstår kommittén från att ta ställning till kompensationsbehovet och

begränsar sig till att ange en tänkbar metodik för ett kompensationsar-

rangemang.

Att lösa denna fråga, genom att hålla varor som väger tungt i de

mindre bemedlades konsumtion utanför en indirekt beskattning, finner

kommittén olämpligt, dels av kontrolltekniska skäl och dels därför, att en

sådan åtgärd skulle framtvinga högre skattesatser på det beskattade varu­

området för att samma skatteavkastning skulle kunna ernås. Härav skulle

följa större incitament till skattesvek, och därjämte skulle konsumtions-

inriktningen kunna påverkas på ett icke önskvärt sätt. Icke heller finner

kommittén det lämpligt att utge kompensation genom av staten bekostade

rabatter på vissa livsmedel, barnkläder och dylikt. En sådan utformning av

kompensationsfrågan skulle visserligen, påpekar kommittén, möjliggöra så­

väl en i fråga om varuområdet i stort sett undantagslös indirekt beskatt­

ning som en riktig inriktning av kompensationen till just de kategorier som

bör skyddas. Rabatteringen måste emellertid innebära både ett varuurval

och en behovsprövning med ty åtföljande besvärliga gränsdragningsfrågor

och tyngande administrationskostnader såväl för det allmänna som för

handeln.

Vid sina överväganden rörande övriga tänkbara metoder för kompensa-

tionsfrågans lösning har kommittén funnit, att det inte erbjuder några stör­

re svårigheter att genom direkta bidrag kompensera dem som kan antagas

ha det största behovet av kompensation, nämligen barnfamiljer och folk­

pensionärer.

Kompensationen åt barnfamiljerna för de av skatten föranledda

ökade barnkostnaderna finner kommittén kunna lämnas genom en höjning

av de allmänna barnbidragen, som ju spelar den dominerande rollen i sam­

hällets stöd åt familjerna. För att erhålla ett siffermässigt underlag för att

bedöma den för kompensationen erforderliga höjningen av barnbidragen

har kommittén låtit verkställa vissa beräkningar på grundval av en av so­

cialstyrelsen i början av år 1953 gjord undersökning av levnadskostnaderna

under år 1952 (levnadskostnadsundersökningen 1952). Huvudresultaten av

dessa beräkningar återges i följande sammanställning omfattande två be-

skattningsalternativ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

131

Total konsumtion och beskattad konsumtion hos barnfamiljer. Värden från levnadskostnads-

undersökningen 1952 uppräknade till 1956 års penningvärde med hjälp av konsumentprisindex1

Beskattningsalternativ *

I

II

Konsumtionsutgift, kr

6 600—

11000— över

6 600—

11000— över

11000

16 500

16 500

11 000

16 500

16 500

1. Familjens totala konsumtion, kr ..

9110

13 070

21 390

9110

13 070

21 390

2. Beskattad del av familjens konsum­

tion, kr.............................................

6 050

8 490

12 480

6 420

9180

14 060

3.

Därav

per barn, kr .......................

1210

1700

2 500

1280

1830

2 810

4. En procent av beloppen å råd 3, kr

12

17

25

13

18

28

1 Konsumentprisindex utvisar mellan 1952 och 1956 en stegring med omkring 10 procent.

*

Alternativ 1

avser en beskattning av samtliga i Ievnadskostnadsundersökningen ingående

varuslag med undantag av vin, sprit och tobak. Därjämte har tjänster resor, tidningar, hy­

ror, post-, telefon- och radiolicensavgifter samt nöjeskostnader uteslutits.

Alternativ II

är lika med alternativ I utom det att tjänster och resor medtagits till be­

skattning.

De förslag till varuskatter, som kommittén framlagt, motsvarar inte helt något av här an­

givna beskattningsalternativ I-—II. Beskattningsalternativ I motsvarar närmast kommitténs

förslag till varuskatt i detaljhandelsledet, i vilket dock ingår vissa tjänster.

Av tabellen framgår, att barnkostnadernas ökning genom skatten i kro­

nor räknat är större i en familj med stora inkomster än i en familj med små

inkomster. Kompensationen bör dock enligt kommitténs mening vara lika

stor för varje barn. Då enligt direktiven hänsyn skall tas till angelägenhe­

ten av att skydda mindre bemedlade kategorier, finner sig kommittén böra

till grund för diskussionen lägga familjer med en konsumtionsutgift av 6 600

sa familjer enligt de båda alternativen 6 050 resp. 6 420 kronor, varav — en­

ligt rad 3 — 1 210 resp. 1 280 kronor kan hänföras till varje barn. En pro­

cent av dessa senare belopp utgör 12 resp. 13 kronor. Dessa belopp beteck­

nar den årliga fördyring som en enprocentig konsumtionsskatt enligt nu

ifrågavarande alternativ skulle förorsaka ett barns konsumtion, förutsatt

att prisförhöjningen blev lika med skatten. Med hänsyn till konsumtions-

volymens ökning under åren 1952—1956 torde, enligt vad kommittén vida­

re framhåller, nämnda belopp vara i underkant. Då kompensationsalterna-

tivet I närmast överensstämmer med förslaget till varuskatt i detaljhandels­

ledet, finner kommittén, att under angivna förutsättningar kompensations-

behovet för varje procentenhet i skattesatsen vid en allmän varuskatt i de­

taljhandelsledet eller för däremot svarande tal vid en partihandelsskatt kan

beräknas till tolv kronor för varje barn. Detta belopp per barnbidrag beräk­

nas av kommittén medföra en årlig kostnad för staten av omkring 22 milj.

kronor. Kommittén framhåller, att denna beräkning inte innebär något ställ-

—It 000 kronor. Denna kategori har ca 7 600—13 000 kronor i inkomst. Så­

som framgår av rad 2 i tabellen utgör den beskattade konsumtionen för des-

ningstagande till frågan om en höjning av barnbidragen bör ske av andra

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skäl eller till frågan om hur stödet åt barnfamiljerna för framtiden bör ut­

formas. Kommittén understryker dessutom, att det inte finns tillräckligt

statistiskt material för att göra en motsägelsefri uppdelning av konsumtio­

nen på olika familjemedlemmar på sätt som skett vid den här redovisade

beräkningen.

Beträffande kompensationen för folkpensionärerna framhåller

kommittén, att i den mån de av en varuskatt föranledda prishöjningarna tar

sig uttryck i en höjning av konsumentprisindex, kommer det s. k. pensions-

pristalet att påverkas och folkpensionerna att höjas. Kommittén lämnar föl­

jande exempel på hur något av de förut angivna beskattningsalternativen

kan tänkas påverka konsumentprisindex och pensionspristalet.

De vägningstal, som användes i konsumentprisindex, grundar sig bl. a.

på konjunkturinstitutets beräkningar av den totala enskilda konsumtionen.

Man kan något förenklat säga att, om en vara utgör t. ex. fem procent av

totala konsumtionen och dess pris höjs med två procent, index stiger med

(0,05 X 2 =) 0,1 procent. För att få veta hur stor påverkan på index blir,

behöver man alltså endast ha reda på dels vilka varor som drabbas av pris­

höjning, dels hur stor prishöjningen på de enskilda varorna blir. De varor,

som ingår i de två beskattningsalternativen, utgör följande andelar av den

totala konsumtionen, nämligen alternativ I 60 procent och alternativ II 69

procent. Sambandet mellan en skatt (på en, fem eller tio procent) enligt de

två alternativen och konsumentprisindex torde (förutsatt att skatten medför

en prishöjning av samma storlek) kunna exemplifieras av följande tablå.

Därvid bör uppmärksammas, att varuskattens procentuella påverkan på

konsumentprisindex innebär en påverkan på pensionspristalet med samma

procent.

Skatten utgår med nedan­

stående procenttal

Påverkan i procent på konsument­

prisindex vid beskattningsalternativ

I

II

1 ...........................................

0,6

0,7

5 ...........................................

3,0

3.5

10 ...........................................

6,0

6,9

En genom den automatiska indexregleringen åstadkommen kompensation

till folkpensionärerna kommer att utgå med viss eftersläpning. Därest en av

skatten föranledd höjning av prisnivån skulle anses vålla betydande besvär­

ligheter för folkpensionärerna, finns emellertid möjlighet, framhåller kom­

mittén, att ge erforderlig kompensation i form av ett förskottstillägg å pen­

sionerna redan i samband med varuskattens införande, alltså utan att av­

vakta de återverkningar som kan föranledas av skatten.

Kostnaderna för ett indextillägg beräknas till ca 40 milj. kronor, vilket

motsvarar en höjning av konsumentprisnivån av 2,7 procent. En enprocen-

tig skatt i detaljhandelsledet eller en däremot svarande partihandelsskatt

skulle ge en höjning av konsumentprisnivån med 0,6 procent enligt alterna­

133

tiv I. Med utgångspunkt härifrån beräknar kommittén statens kostnader för

kompensation i form av indextillägg till ca nio milj. kronor per skattepro-

cent.

Avslutningsvis framhåller kommittén, att behovet av kompensation för

barnfamiljer och folkpensionärer ej kan en gång för alla bestämmas enty­

digt, eftersom man ej på förhand kan fastställa konsumtionsskattens inver­

kan på priser och produktion.

Vad gäller andra mindre bemedlade folkgrupper uttalar kommittén, att

man icke på grundval av tillgänglig statistik med någon bestämdhet kan av­

göra vilka inkomsttagaregrupper som kan vara i det läget, att en viss kom­

pensation kunde synas berättigad. Därför får man, framhåller kommittén,

nöja sig med vissa antaganden rörande de lägre inkomsttagaregruppernas

sammansättning.

Till en del kan, uttalar kommittén, en lägre inkomst vara beroende av

andra orsaker än sådana som gör det motiverat att rubricera inkomsttaga­

ren som mindre bemedlad. I andra fall kan orsaken till den låga inkomsten

vara av sådan art, att kompensation kan vara motiverad, exempelvis inva­

liditet, sjukdom, arbetslöshet eller av ålder nedsatt arbetsförmåga utan att

folkpensionsåldern uppnåtts. Ett i varje enskilt fall riktigt avvägt kompen­

sationssystem omfattande alla dem för vilka kompensation är motiverad

måste enligt kommitténs mening medföra så stora praktiska svårigheter att

det icke kan förverkligas. Med beaktande dessutom av att kompensations-

behovet i första hand är beroende av den användning som intäkterna av en

ökad indirekt beskattning erhåller, finner kommittén därför, att andra ut­

vägar måste tillgripas för att bereda här avsedda lägre inkomsttagare erfor­

derlig kompensation. Därvid framhålles, att i de mest utsatta fallen lämnar

stat och kommun bidrag till försörjningen, och sådana bidrag blir inte opå­

verkade av ökade levnadskostnader. I den mån en indirekt beskattning leder

till bestående levnadskostnadsökningar kan dessa därför, uttalar kommittén,

väntas bli kompenserade genom ökade bidrag på samma sätt som vid av

andra orsaker inträffade levnadskostnadsökningar.

Kommittén berör avslutningsvis de speciella förhållanden som uppstår,

då en ökad indirekt beskattning införes för att minska de direkta skat­

terna inom ramen för en oförändrad total skattebelastning. Avgörande blir

då, framhåller kommittén, om den direkta skattens sänkning för de små

inkomsttagarna uppväger den ökade indirekta skattebelastningen. Eftersom

dessa inkomsttagare genom förekommande ortsavdrag antingen är helt be­

friade från direkt statsskatt eller erlägger sådan till förhållandevis ringa

belopp, saknas i många fall utrymme för en sänkning av den statliga skat­

ten för kompensation av den ökade indirekta beskattningen. Då numera jäm­

väl de kommunala ortsavdragen höjts, föreligger ett analogt förhållande be­

träffande möjligheterna till kompensation genom sänkning av kommunal­

skatten. Möjligheterna att genom sänkt direkt beskattning kompensera barn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

familjer och folkpensionärer för en ökad indirekt beskattning finner därför

kommittén så begränsade, att socialpolitiska åtgärder av förut omnämnda

slag kan bli erforderliga.

Såsom tidigare nämnts har ledamoten Ivar Nilzon reserverat sig mot kom­

mittémajoritetens förslag att en allmän varuskatt även skall omfatta livs­

medelsområdet. Enligt reservantens mening bör den levnadskostnadsfördy-

rande verkan som en allmän varuskatt får för mindre inkomsttagare elimi­

neras på ett bättre sätt än som kommit till uttryck i betänkandet. Såsom ett

medel härför förordar reservanten skattefrihet för livsmedelsvaror samt

anför härom följande.

Kommittén anvisar vägar för hur barnfamiljer och folkpensionärer vid en

skattereform, som medför en ökad indirekt beskattning, skall kunna kom­

penseras genom ökade bidrag. Mindre inkomsttagare kan även skyddas

genom ändring av skatteskalorna vid den direkta beskattningen.

Det finns emellertid grupper, som på nämnda sätt inte kan erhålla erfor­

derlig kompensation och som inte syns kunna få sina intressen tillgodosedda

på tillfredsställande sätt vid en utformning av den indirekta beskattningen

enligt kommitténs förslag. Det gäller bl. a. sådana personer, vilka på grund

av arbetsoförmåga av något slag inte längre har arbetsinkomster utan för sin

försörjning måste lita till det sparkapital, som de samlat under den tid de

varit verksamma i arbetslivet (självpensionering). Ett sparat kapital måste

ju vara av betydande storlek, om ränteinkomsten skall räcka till för för­

sörjningen. Det stora flertalet sparare har dock kunnat samla endast ett

mindre kapital, som de givetvis måste tillgripa för sin försörjning. Sedan

dessa småsparare inte längre har arbetsinkomster, är de inte föremål för

någon direkt beskattning. Det syns mig då orimligt att införa en allmän

indirekt beskattning så utformad, att den berövar sådana personer en del av

deras för uppehället nödvändiga sparkapital. En del av sparkapitalet måste

ju i sådant fall förbrukas för betalning av den indirekta skatten. En sådan

skattereform kan inte vara ägnad att uppmuntra sparandet.

En indirekt skatt av den typ, som angivits i kommitténs betänkande,

drabbar de lägsta inkomstgrupperna hårdast. Även med de kompensations­

åtgärder, som av kommittén föreslagits, syns belastningen bli alltför stor

på vissa grupper, om en allmän varuskatt införes. Det är enligt min mening

nödvändigt, att de lägsta inkomsttagarna skyddas genom att en del av de

viktigaste förnödenheterna undantages från beskattning.

Kommitténs ställningstagande till olika alternativ för allmän varuskatt

Inledningsvis konstaterar kommittén, att det för en partihandels- och en

producentskatt karaktäristiska problemet med skilda beskattningsvärden

framträder i mera skärpt form vid en producentskatt, i det att här blir frå­

ga om tre olika beskattningsvärden mot endast två vid en partihandelsskatt.

En producentskatt kompliceras dessutom av att partihandeln i betydande

utsträckning säljer till producenter och på export. Eftersom varorna där­

vid redan skulle vara beskatlade, kräves ett restitutionsförfarande som kan

bli ganska omständligt. Av dessa skäl synes enligt kommitténs mening en

producentskatt i dess renodlade form icke kunna komma i fråga. En sådan

beskattningsform måste i praktiken tillföras ett väsentligt inslag av parti-

135

handelsskatt i likhet med vad som blivit fallet i de länder, som utbyggt den

allmänna omsättningsskatten från en producentskatt. I valet mellan en

sådan modifierad producentskatt och en mera direkt till partihandelsledet

anknuten skatt finner kommittén som mest rationellt att välja det senare

alternativet. En allmän skatt på färdigvaror bör sålunda enligt kommitténs

uppfattning utformas såsom en partihandels- eller en detalj handelsskatt.

En av kommittén företagen jämförande analys av dessa båda alternativ ger

följande resultat.

Ur redovisnings- och kontrolltekniska synpunkter uppvisar en partihan-

delsskatt som främsta fördel framför en detaljhandelsskatt ett väsentligt

mindre antal skattskyldiga, ca 60 000 mot ca 200 000. Man torde även kun­

na räkna med att partihandlarna som regel har sådan bokföring, att den

ger goda kontrollmöjligheter, medan inom detaljhandeln oftare torde före­

komma brister i bokföringen med åtföljande kontrolltekniska olägenheter.

Härtill kommer svårigheter att vid en detaljhandelsskatt uppnå en full­

ständig kontroll av varuuttag för ägarens räkning, vid förekommande per­

sonalrabatter och varubyten handelsmän emellan, vid kontantinköp, som

utan bokföringsåtgärd betalas direkt ur kassan o. s. v. Gatuhandel, gård-

farihandel, torgförsäljning, postorderförsäljning och andra speciella för-

säljningsformer kommer dessutom att medföra speciella problem vid en de-

taljhandelsbeskatlning. Till detta kommer att en detaljhandelsskatt med­

för högre kostnader inte bara för staten utan kanske framförallt för nä­

ringslivet. Såsom närmare redovisas i ett följande avsnitt rörande organisa­

toriska frågor m. m. uppskattar kommittén på grundval av en för vardera

alternativet skisserad personalorganisation statens årskostnader för kon­

troll och uppbörd till mellan åtta och nio milj. kronor vid en detaljhandels­

skatt och till mellan fem och sex milj. kronor vid en partihandelsskatt. —

Även med beaktande av den fördel, som ligger i att skattesatsen vid en de­

taljhandelsskatt kan sättas lägre än vid en partihandelsskatt, finner kom­

mittén därför, att sistnämnda skatteform ur redovisnings- och kontroll­

tekniska samt kostnadsmässiga synpunkter har företräde framför en de­

taljhandelsskatt.

Vid sin bedömning av de båda alternativen ur skatteberäkningssynpunkt

konstaterar kommittén, att de skilda skattesatser, som erfordras vid en par­

tihandelsskatt, medför olägenheter genom att de skattskyldiga måste upp­

dela sina köpare i olika kategorier alltefter deras ställning. Den av kom­

mittén av praktiska skäl förordade enhetliga nedsättningen av skattesat­

sen vid direktförsäljning till konsument medför dessutom ojämnheter vid

beskattningen, även om dessa ojämnheter blir mera framträdande först vid

högre skattesatser. Varje avvägning av skattesatserna kan dessutom tolkas

som ett ställningstagande från det allmännas sida till marginalernas stor­

lek. — Vid en detaljhandelsskatt uppkommer inte något problem med skilda

skattesatser. Och även om vissa svårigheter torde uppkomma genom att säl­

jaren skall särskilja försäljningar till andra registrerade företagare och

därvid även måste särskilt beakta, huruvida varorna är avsedda för skatte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

136

pliktigt eller skattefritt ändamål, finner kommittén, att ur skatteberäknings-

synpunkt en detaljhandelsskatt är att föredraga framför en partihandels-

skatt.

För att den med en partihandelsskatt förenade fördelen av ett litet antal

skattskyldiga icke skall gå förlorad har kommittén, såsom tidigare nämnts,

föreslagit en begränsning av skattskyldigheten för producenter och handels­

företag, varigenom producenter med en årsomsättning understigande 20 000

kronor och handelsföretag, vars försäljning av skattepliktiga varor till åter­

försäljare för år räknat understiger 50 000 kronor, icke skulle bli skattskyl­

diga utan beskattas vid sina inköp. Dessa gränsdragningar medför, påpekar

kommittén, viss ojämnhet i skattebelastningen med verkningar även i kon­

kurrenshänseende. Vissa problem kan därjämte uppkomma genom den före­

slagna schablonmässiga gränsdragningen vid omsättningsbeloppet 500 000

kronor för obligatorisk skattskyldighet för större detaljhandelsföretag med

kombinerad parti- och detaljhandelsfunktion. Undantagen från beskatt­

ning av jordbrukares egenförbrukning och direktförsäljning av jordbruks­

produkter är dessutom en olägenhet, som ur rättvisesynpunkt vidlåder parti-

handelsskattealternativet. Verkan härav begränsas dock genom de undantag

från beskattning, som föreslås för vissa livsmedel.

Vid alternativet detaljhandelsskatt kommer avgränsningen i stort sett att

bedömas enbart efter yrkesmässigheten. Även om detta kan antagas medföra

vissa svårigheter för skattemyndigheten inom speciella områden, såsom i

fråga om vissa slag av personalföreningar, matserveringar, vissa trädgårds­

odlare m. fl., finner kommittén att partihandelsskatten ur avgränsningssyn-

punkt medför större tekniska svårigheter än detaljhandelsalternativet.

Varuskattens rörlighet är av betydelse, särskilt om skatten skall använ­

das såsom konjunkturpolitiskt instrument. När skattesatsen ändras vid en

partihandelsskatt, uppkommer en däremot svarande förändring i värdena

på detaljhandelns lager, vilket vid skattesänkningar kan leda till krav på

skatterestitution. Vid en detaljhandelsskatt kan— därest skatten, såsom

kommittén förutsätter, är osynligt inräknad i varupriset — en ommärkning

av lagren i vissa tall bli erforderlig. Det måste därför antas förflyta viss tid,

innan en ny skattesats helt slår igenom i priserna.

Avslutningsvis behandlar kommittén ett enbart med partihandelsalterna-

tivet förenat problem, nämligen huruvida skatt på detaljhandelns lager skall

uttas vid ikraftträdandet av en förordning om allmän varuskatt i parti-

handelsledet.

Såsom motiv för en dylik lagerbeskattning anför kommittén i annat sam­

manhang, att sådana detaljhandelsföretag som med hänsyn till utrymmes-

möjligheter och ekonomiska resurser kan lägga upp särskilt stora varulager

före skattens ikraftträdande skulle göra vinster på skatten, enär det kan

förutsättas, att prisnivån mycket snart anpassas efter det högre prisläge

som inkluderar skatten. Utnyttjas inte denna möjlighet, kan skatten i stäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

let användas som konkurrensmedel gentemot företag som ej lagt upp skatte­

fria lager.

Å andra sidan plägar, framhålles det vidare, mot en partihandelsskatt an­

föras, att detaljhandeln för bibehållande av oförändrad lagerhållning måste

uppbringa rörelsekapital motsvarande skattekostnaden för lagret och därige­

nom åsamkas en mot ränta härå svarande merkostnad.

Kommittén påpekar, att detta resonemang bygger på den förutsättningen,

att skatt uttas för detaljhandelns inneliggande lager. Om så ej sker kom­

mer i det långa loppet den löpande beskattade försäljningen att svara mot

den likaledes beskattade återanskaffningen; därför uppstår inga kapitalan-

skaffningsproblem eller räntekostnader. Vid en lagerökning och vid nyeta­

blering eller övertagande av rörelse uppkommer dock ett av skatten betingat

kapitalbehov liksom vid höjning av skattesatsen, om icke därvid någon

skattereglering av lagren vidtages.

Däremot medför, framhåller kommittén, en till partihandelsledet förlagd

skatt till skillnad mot en detaljhandelsskatt, att detaljisterna ej kan åtnjuta

skattefrihet vid export samt att de primärt får bära skattekostnad för in-

kuranta och lagerförstörda varor liksom för varor, som försålts på kredit

till insolventa kunder. För dessa kostnader söker emellertid den skattskyl­

dige täckning genom bruttovinstpålägget, varför kostnaderna i regel ytterst

drabbar konsumenten.

På grundval av vad sålunda anförts konstaterar kommittén sammanfatt­

ningsvis, att valet står mellan en skatt, som berör ett färre antal skattskyl­

diga men är av mera komplicerad natur, och en skatt, som är enklare till

sin konstruktion men berör ett avsevärt större antal skattskyldiga. Kom­

mittén finner båda skatteformerna fullt praktikabla, men ingendera synes

från mera allmänna utgångspunkter kunna ges något bestämt företräde. Det

i och för sig tveksamma valet kan bli beroende på hur högt skatteuttag som

åsyftas. Vid en relativt låg skattesats ger de lägre redovisnings- och kon­

trollkostnaderna visst företräde för en partihandelsskatt, men vid ökade

skattesatser skärps snabbt de tekniska komplikationerna vid denna skatte-

form. En detaljhandelsskatt är ur denna synpunkt mera okänslig. Därtill

kommer, att den genom sin större lättrörlighet är något mera lämplig ur

konjunkturpolitiska synpunkter. Då valet av skatteform sålunda kan bli

beroende av läget vid tidpunkten för skattens införande, finner sig kom­

mittén inte böra ge någotdera av alternativen bestämt företräde.

Ledamoten loar Nilzon har, såsom förut nämnts, i en reservation uttalat

sig mot en beskattning av livsmedelsområdet. I anslutning härtill förordar

han en beskattning i partihandelsledet. Om livsmedlen undantas från be­

skattning, blir nämligen enligt reservantens mening det kontrolltekniska

förfarandet enklare vid denna beskattningsform.

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

137

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Remissyttrandena

Remissinstanserna delar överlag kommitténs uppfattning, att de former

för en allmän varuskatt som kan ifrågakomma är en detalj handelsskatt

eller en partiliandelsskatt. Något direkt ståndpunktstagande till förmån för

en till producentledet förlagd allmän varuskatt föreligger inte; tvärtom av-

styrkes en sådan skatteform framförallt av näringslivets organisationer.

I detta sammanhang må nämnas, att Kooperativa förbundet särskilt un­

derstryker vikten av att en sådan skatteform väljes, som så långt som möj­

ligt eliminerar impulser till kumulativ prisstegring. Vid måttliga skattesat­

ser torde gälla, framhåller förbundet, att ju tidigare skatten tas ut, desto

verksammare blir impulsen till prishöjningar genom skatteövervältringar.

Mellanledens vinstmarginaler kalkyleras på inköpspriserna inklusive skatt,

och den prishöjning, som konsumenterna får betala, kan på detta sätt kom­

ma att överstiga skattens belopp per omsatt enhet.

Även statens jordbruksnämnd betonar önskvärdheten av att man söker

få en sådan teknisk utformning, att skatten ej i och för sig kan utnyttjas

för en höjning av distributionsmarginalerna.

Beskattningsområde

Kommitténs uppfattning att en allmän varuskatt med hänsyn till bl. a.

önskvärdheten av en låg skattesats och jämn skattebelastning bör göras så

vidsträckt som möjligt och endast begränsas i den mån så betingas av tek­

niska skäl delas i princip av remissinstanserna.

Kooperativa förbundet framhåller i detta sammanhang att inga undantag

från beskattning bör göras efter varans art. Förbundet finner i stället ange­

läget, att man undersöker möjligheterna att tillämpa ett system, där man

inte gör undantag för vissa varor utan i stället medger skattefrihet vid för­

säljning till vissa köpare för att på så sätt undvika dubbelbeskattning. I an­

slutning härtill ifrågasätter förbundet om inte skattefriheten för jordbrukets

råvaruförsörjning lämpligen bör åstadkommas på annat sätt än att särskilda

varor undantas i författningstexten. Förbundet anför härom följande.

Anledningen till att vissa för jordbruk med binäringar avsedda varuslag

undantagits i kommitténs förslag är, att man velat undvika dubbelbeskatt­

ning. Grunden är med andra ord densamma, som gäller för skattefrihet för

t. ex. industriföretags inköp av råvaror och annan material för tillverk­

ning. Den naturliga lösningen synes därför vara att undantaga försäljning

av här ifrågavarande varor på samma eller liknande villkor, som gäller för

skattefri försäljning till producent. Kommittén anför mot en sådan tanke­

gång, att jordbrukarna i allmänhet inte är registrerade och underkastade

den varuskattekonlroll, som gäller för rörelseidkarna, och vidare att det tor­

de kunna uppstå svårigheter att avgöra, vad som skall hänföras till material

för jordbruksproduktion. Häremot kan invändas, att det i regel ej torde

vara svårt för en lant- eller annan detaljhandlare, liksom ej heller för den

kontrollerande skattemyndigheten att avgöra, om inköpen göres för lant-

bruksändamål eller ej och att frågan om vad som är material eller ej kan

lösas genom en uppräkning i lagtexten på samma sätt som nu föreslås.

139

Bortsett från att trädgårdsägare och liknande köpare kan komma att få erlägga skatt vid inköp av fröer, gödselmedel m. in. vid det av förbundet framförda förslaget, torde detta i stort sett få samma effekt som kommit­ téns förslag. Fördelen är emellertid dels att större kontrollmöjligheter er­ bjuds (säljare måste lämna namn och adress å köparen och icke endast mer eller mindre exakt uppskatta försäljningen av ifrågavarande varor), dels att —■ om förbundets förslag i övrigt godtages — begreppet skattefria varor kan utmönstras ur lagtexten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att i den mån undantag anses nödvändiga trots tekniska nackdelar, de i princip bör vara allmänverkande och starkt påkallade av samhälleliga behov. En eftergift till förmån för t. ex. investeringar i maskiner eller råvaror bör därför enligt länsstyrelsens me­ ning inte ske i den formen att en mängd skattefria varor uppräknas i för­ fattningstexten. För en likformig behandling av producenterna syns det i stället nödvändigt att fixera investeringarnas årsbelopp och tillgripa ett restitutionsförfarande trots de därmed förbundna nackdelarna.

I detta sammanhang må även nämnas, att bl. a. Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund och Svenska bankföreningen förutsätter att, därest detalj handelsalternativet kommer till införande, den därvid fogade förteckningen över skattefria varor (och tjänsteprestationer) ej i något avseende utvidgas. Nämnda organisationer förordar dock, såsom i det följan­ de närmare redovisas, ett restitutionsförfarande för varuskatt på investe­ ringar.

Ett flertal remissinstanser förordar vissa ändringar i de av kommittén för de båda alternativen förordade beskattningsområdena. Skiljaktigheter­ na i detta avseende mellan partihandelsskatten och detaljhandelsskatten har även i åtskilliga yttranden tillmätts avgörande betydelse vid ställnings­ tagandet till de båda alternativen.

Det är främst inom två varugrupper, som beskattningsområdets omfatt­ ning varit under diskussion i yttrandena, nämligen livsmedel och investe­ ringsvaror.

Med hänsyn till önskvärdheten av så låg skattesats som möjligt och under hänvisning till de kontroll- och redovisningstekniska förhållandena under­ stryker ett flertal remissinstanser nödvändigheten av att en allmän varu­ skatt även måste omfatta livsmedelsvarorna; dock förutsättes där­ vid allmänt att särskilda kompensatoriska åtgärder företas. Uttalanden i denna riktning görs av kommerskollegium, generaltullstyrelsen, kontrollsty­ relsen, överståtliållarämbctct, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Krono­ bergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands samt

Norrbottens län, Kooperativa förbundet, SACO och Stockholms handelskam­ mare. Flera av dessa remissinstanser finner det dessutom ur rättvisesyn­ punkt betydelsefullt, att jordbrukarnas egenförbrukning beskattas.

Ä andra sidan förordar länsstyrelserna i Blekinge, Värmlands, Skaraborgs,

Kopparbergs och Västerbottens län partihandelsalternativet bl. a. därför att

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

vissa livsmedel och tillika jordbrukarnas egenförbrukning och direktför­

säljning av livsmedel inte skulle beskattas enligt detta alternativ.

Åtskilliga andra remissinstanser förordar en utvidgad skattefrihet på livs­

medelsområdet, främst av sociala skäl och av hänsyn till svårigheterna att

tillfredsställande lösa erforderligt behov av kompensatoriska åtgärder.

Länsstyrelsen i Kalmar län ansluter sig till den av herr Ivar Nilzon av­

givna reservationen och framhåller, att skattefrihet för livsmedelsvaror i

praktiken skulle innebära ett önskvärt skattefritt bottenavdrag.

Nämnda reservation har vidare fått anslutning från länsstyrelsen i Gävle­

borgs län, som vid delta ställningstagande utgått från önskvärdheten av

att skatten så utformas, att den ej behöver föranleda utbetalning av statliga

eller kommunala bidrag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker reservationen under moti­

vering bl. a., att jordbrukarnas redovisningsskyldighet därigenom skulle bli

mindre omfattande och taxeringsnämndernas bestyr med skatten mindre

betungande. Dock finner länsstyrelsen, att storleken av de skatteintäkter

som avses skola uttas kan bli avgörande för möjligheterna att undanta livs­

medlen, eftersom ett dylikt undantag vid ett högt skatteuttag skulle kom­

ma att belasta övriga varuslag alltför hårt.

Sistnämnda förhållande föranleder länsstyrelsen i Örebro län att frångå

kravet på en i och för sig önskvärd skattefrihet för samtliga livsmedel och

att föreslå skattefrihet — utöver de av kommittén vid partihandelsalterna-

tivet förordade varuslagen — för mjölk, grädde, smör, margarin, mjöl, gryn

och bröd, d. v. s. de livsmedel som var undantagna från allmän omsätt­

ningsskatt.

Beskattningen av livsmedelsvaror diskuteras ingående av statens jord­

bruksnämnd. Mot bakgrunden av de jordbruksekonomiska och jordbruks-

politiska konsekvenser som en generell varubeskattning kan medföra, fin­

ner nämnden, att möjligheterna att från beskattning undanta vissa nöd­

vändighetsvaror, i första hand livsmedelsvaror, bör noga övervägas. Härför

talar enligt nämndens mening även de kompensationsperspektiv som kom­

mittén skisserar för att eliminera de olägenheter som en allmän varuskatt

får för vissa kategorier inkomsttagare. Nämnden påpekar, att mer än 10

procent av skatteuppbörden skulle vid ett genomförande av kommitténs

förslag komma att åtgå för kompensationsutbetalningar.

Nämnden övergår därefter till att diskutera olika tänkbara inskränkning­

ar av beskattningen inom livsmedelsområdet och de konsekvenser ur in-

täktssynpunkt dessa kan medföra. Därvid utgår nämnden ifrån att sådana

varor som kaffe, Öl och läskedrycker samt vissa importerade frukter och

bär icke är av sådan beskaffenhet, att de bör bli undantagna från en allmän

varuskatt. Dessa varuslag svarar för bortåt 15 procent av den konsumtion

som kommittén hänfört till livsmedelskonsumtionen.

Därest samtliga övriga livsmedel undantages från beskattning, kan in­

täkten per skatteprocent beräknas nedgå till 180 milj. kronor vid detalj-

handelsalternativet och till 145 milj. kronor vid partihandelsalterna-

141

tivet motsvarande ett skattebortfall av 90 resp. 65 milj. kronor. För att ernå samma intäkt som vid en beskattning inkluderande samtliga livsmedelsvaror erfordras sålunda, uttalar nämnden, en höjning av skat­ tesatsen med 50 procent. — Begränsas undantaget från beskattningen till de livsmedelsvaror, som faller under nämndens prisreglerande verksamhet, kan skattebortfallet per skatteprocent beräknas till 70 resp. 50 milj. kronor och skattesatshöjningen till en tredjedels procentenhet. Ett undantag från beskattning inom livsmedelsområdet i den omfattning som gällde vid 1940 års omsättningsskatt beräknas av nämnden medföra ett skattebortfall per skatteprocent av 35 resp. 25 milj. kronor, medan slutligen ett undantag från beskattning av ägg, potatis, mjölk, grädde, smör och margarin beräknas medföra ett skattebortfall per skatteprocent av 24 milj. kronor vid detalj- handelsbeskattning och av 16 milj. kronor vid partihandelsbeskattning.

Av nämnda alternativ finner nämnden det första icke genomförbart med hänsyn till den höjning av skattesatsen på det beskattade området som ge­ nomförandet av detta alternativ skulle nödvändiggöra. De två följande al­ ternativen anser nämnden ur finansiella synpunkter genomförbara; de skul­ le även i och för sig vara önskvärda med hänsyn till de olägenheter ur av- sättningssynpunkt, som införandet av en allmän varuskatt kan medföra för jordbrukets och fiskets del. Dock finner nämnden de kontrolltekniska och administrativa svårigheterna vid dessa alternativ vara sådana, att de inte kan komma i fråga. Därest undantag anses kunna göras på livsmedels­ området, förordar nämnden därför det sista alternativet. Med hänsyn till de tekniska och administrativa svårigheter, som varje undantag otvivelak­ tigt medför, anser sig jordbruksnämnden dock icke kunna påyrka att un­ dantag göres utöver de av kommittén för detaljhandels- resp. partihandels- alternativet förordade.

Jordbruksnämnden erinrar slutligen om att vissa — delvis betydande — ojämnheter alltjämt föreligger mellan de olika länen i fråga om värdering­ en av jordbrukarnas naturauttag.

Av i huvudsak enahanda skäl förordar Riksförbundet Landsbygdens folk att livsmedelsvarorna undantas från beskattning, medan Sveriges lantbruksförbund finner det angeläget att en undersökning göres om möjligheterna att från beskattning undanta viktigare livsmedel, varvid de av kommittén vid partihandelsalternativet förordade undantagen i första hand bör ut­ sträckas till att omfatta mjölk och andra mejeriprodukter, kött och fläsk, margarin och fisk.

Utöver i det föregående omnämnda remissinstanser påyrkar Sveriges kon­ ditor-förening och Sveriges hotell- och restaurangförbund skattefrihet för samtliga livsmedelsvaror.

Sveriges grossistförbund framhåller, alt prissättningen i fråga om import- frukt är starkt fluktuerande. Därför kan varken gällande marknadspris på inköpsorten eller priset på avsättningsorten vid tiden för avsättningen alltid läggas till grund för eu någorlunda riktig värdering. Till detta kommer spe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ciella problem beträffande värdebestämningen vid konsignationsköp samt

kontrollproblem, som sammanhänger med att köp av frukt i viss utsträck­

ning kombineras med köp av exempelvis tomater och potatis, vilka senare

varuslag enligt partihandelsalternativet ej skall beskattas. Med hänsyn här­

till bör enligt förbundets mening ej heller frukt beskattas vid en allmän

varuskatt i partihandelsledet.

Såsom tidigare nämnts förordar vissa länsstyrelser partihandelsalternati­

vet bl. a. därför att jordbrukarnas egenförbrukning och direktför­

säljning av livsmedel vid detta alternativ ej avses bli beskattade. Mot en

beskattning på detta område talar i första hand enligt nämnda länsstyrelsers

uppfattning den stora arbetsbörda som redan nu åvilar taxeringsnämnderna

samt vanskligheten i att fastställa riktiga beskattningsvärden och skattebe­

lopp.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför i sistnämnda hänseende bl. a. föl­

jande.

Åtskilliga produkter (brödsäd, potatis, trädgårdsprodukter, kött och fläsk,

ägg och mjölk) kan också erhållas från fastighet, vilken taxerats såsom an­

nan fastighet. Till denna kategori har i regel hänförts fastighet, som vid

normal hävd icke kan vinterföda mer än en ko, saknar skogsmark i egentlig

mening och huvudsakligen nyttjas för bostadsändamål. På landsbygden är

det inte ovanligt, att man på annan fastighet håller sig med höns och gris

samt odlar potatis och trädgårdsprodukter. Vid inkomsttaxeringen blir en-

och tvåfamilj sfastigheter — och i detta sammanhang torde det endast bli

fråga om dylika fastigheter — föremål för en förenklad schablontaxering.

Det torde vara ogenomförbart att i samband med inkomsttaxeringen uttaga

varuskatt å produkter från en schablontaxerad fastighet. Ur rättvisesyn­

punkt är det icke tillfredsställande, om dessa uttag i motsats till jordbruka­

res icke skulle beskattas.

Produkterna brödsäd, kött, mjölk samt smör och övriga mejeriprodukter

förekommer, fortsätter länsstyrelsen, så gott som enbart i förvärvskällan

jordbruksfastighet. Av dessa produkter torde enligt länsstyrelsens mening

mjölk utan svårighet kunna helt undantas från beskattning, och för övriga

sist nämnda produkter torde skatten kunna uttas i annan ordning, då som

regel produkterna erhålles genom återköp från resp. uppköpare. Direkt­

försäljning av andra jordbruksprodukter än mjölk bör enligt länsstyrelsens

mening beskattas, dock endast under förutsättning att försäljningen är av

viss omfattning. Förutsättningarna för skattefrihet vid privatimport av livs­

medel från våra grannländer bör Aridare undersökas.

En viss omsättningsmässig minimigräns för beskattning av jordbrukarnas

direktförsäljning förordas även av länsstyrelsen i Jönköpings län, som fin­

ner det ur administrativ synpunkt föga ändamålsenligt, att skatt skall utgå

för jordbrukarnas egna varuuttag.

Länsstyrelsen i Stockholms län å andra sidan förordar skatt på jordbru­

karnas egenförbrukning jämväl vid alternativet partihandelsskatt med taxe-

ringsorganisationen vid länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet.

Även TCO uttalar sig för en sådan utvidgning av partihandelsalternativet.

143

Eu beskattning av investeringsvaror inom ramen för en allmän varuskatt avvisas helt eller delvis av ett ganska stort antal remissinstanser. Gentemot en sådan beskattning anför statens pris- och kartellnåmnd följande principiella synpunkter.

Kommitténs förslag att den allmänna varubeskattningen även bör omfatta investeringsvaror leder till den konsekvensen att konkurrenstörhållandena mellan arbetskraft och realkapital kommer att röna inflytande av beskatt­ ningen. Nämnden finner det därför anmärkningsvärt att kommittén utifrån sin tidigare angivna principiella uppfattning utan närmare motivering an­ sett sig kunna framlägga förslag om vad som i realiteten innebär inrättan­ det av en ny investeringsskatt. Om en prövning av frågan leder till den slutsatsen att det finns särskilda och tillräckliga motiv för en sådan beskatt­ ning, anser sig nämnden likväl böra ifrågasätta om denna investeringsbe- skattning bör anordnas på det sätt som föreslagits av kommittén. Av — så­ som det främst förefaller — tekniska skäl föreslås nämligen att inte bygg­ nadsarbetena som sådana utan endast byggnadsvarorna bli underkastade be­ skattning. Härigenom kommer beskattningen att inverka dels på prisrelatio­ nerna och konkurrensförhållandena mellan partiellt beskattat bvggnadskapi- tal och övrigt mera fullständigt beskattat realkapital, dels ock i all synnerhet på konkurrensförhållandena mellan obeskattat byggnadsarbete och beskat­ tad förbearbetning av byggnadsmaterial. Nämnden finner under sådana om­ ständigheter att det hade varit värt att pröva, om det inte skulle vara skäli- gare att såvitt möjligt undanta investeringsvaror från den allmänna varu­ beskattningen och i stället anordna en investeringsbeskattning på annat sätt.

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till det av reservanterna Kollberg och Eric Nilsson framlagda förslaget om restitutionsrätt för skatt på varor, som direkt utnyttjas till att förbättra produktionsapparaten. Till förmån för detta förslag uttalar sig sålunda länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges redareförening, Svensk industriförening, Svenska företagares riks­ förbund, Sveriges köpmannaförbund och flertalet av rikets handelskammare.

Från dessa remissinstansers sida understrykes de av reservanterna åbero­ pade skälen. Därjämte framhålles, att man genom restilutionsförfarandet undviker de särskilda problem som uppkommer, då skilda varugrupper skall undantagas från beskattning. Vidare åberopas till förmån för ett restilutions- förfarande, att säljaren ofta inte kan avgöra huruvida inköp göres för in- vesteringsändamål eller ej.

Hur ett restitutionsförfarande närmare bör utformas har utförligt be­ handlats av Sveriges industriförbund, vars förslag härutinnan har biträtts av flora näringsorganisationer. Förbundet anför följande.

Om man helt skall kunna undvika att en varuskatt förorsakar fördyring av produktionsapparaten med därav föranledd höjning av produktionskost­ naderna, måste restitutionsrätlen omfatta varuskatt, belöpande på varje vara och tjänsteprestation, som investeras i produktionsmedlen. Av såväl princi­ piella som sakliga skäl är eu sådan omfattande restitutionsrätt påkallad. Med hänsyn till praktiska tillämpningssvårigheter synes emellertid vissa in­ skränkningar i restitutionsrätlen icke kunna undvikas, men dessa hör en­ ligt vår mening begränsas till vad som får anses nödvändigt för åstadkom­ mande av ett praktikabclt restitutionssystein. Man måste avstå från att

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

söka åstadkomma någon »millimeterrättvisa» och inrikta sig på att avvärja

en sådan allmän fördyring av produktionsmedlen, som kan försvaga nä-

ringsf öret agens konkurrensförmåga.

En beskattning av investeringar, som avser förbättringsarbeten och nyan­

läggningar, kan befaras föranleda en mera hämmande inverkan på närings­

livets förkovran och utveckling än beskattning av investeringar, avseende re­

paration och underhåll. Det är angeläget, att i den mån inskränkningar i resti-

tutionsrätten på grund av tillämpningssvårigheter befinnes nödvändiga, dessa

icke drabbar investeringar av förstnämnda slag.

Med denna allmänna målsättning, som bl. a. innebär att restitutionsrätt

inte ifrågasältes för investeringar i personalbosläder, mangårdsbyggnader,

semesterhem och andra välfärdsanordningar in. in., specificerar industriför­

bundet de investeringar som bör grunda rätt till restitution på följande sätt.

1. Grundförbättringar. Värdet av varor, för vilka allmän varuskatt utta-

gits och som använts för nyanläggning av vägar, avloppsledningar, dräne­

ring, täckdikning och liknande arbeten avseende den egentliga produktions-

och distributionsapparaten, men ej bostadsändiynål, semesteranläggningar

o. d. Nyanläggning bör anses föreligga, när kostnaden inte är avdragsgill vid

inkomsttaxeringen, därest investeringen avsett egen fastighet.

2. Förvärv genom köp eller därmed jämförligt fång av byggnad, inklusive

fasta maskiner, avsedd för sådant stadigvarande bruk i röreise, jordbruk eller

skogsbruk som under p. 1 angives. En förutsättning för restitutionsrätt bör

vara att byggnaden icke tidigare utgjort tillgång för stadigvarande bruk i

näringsverksamhet och byggnaden skall givetvis vara uppförd — helt eller

delvis — under tid då allmän varuskatt uttagits. Restitution beräknas på

värdet av varor, för vilka varuskatt uttagits och som använts för byggnaden.

3. Ny-, till- eller ombyggnad av byggnad (inkl. fasta maskiner) till den

del densamma är avsedd för sådant stadigvarande bruk i rörelse, jordbruk

eller skogsbruk som ovan under p. 1 sägs.' Restitution beräknas å värdet av

skattepliktiga varor som använts för arbetena.

4. Maskiner, som icke ingår i taxeringsvärdet å fastighet, och andra in­

ventarier, avsedda för stadigvarande bruk i rörelse eller jordbruk och som

har en varaktighetstid överstigande tre år. Restitution beräiknas på värdet av

nyuppsättning och ersättningsanskaffning samt på värdet av sådana förbätt­

ringsarbeten, för vilka kostnaderna icke omedelbart lar avdragas vid in­

komsttaxeringen, i den mån värdet motsvaras av skattepliktiga varor ock

tjänsteprestationer. Restitution i anledning av nyuppsättning och ersättnings­

anskaffning erhålles endast då fråga är om nya tillgångar. Om tidigare be­

gagnade tillgångar förvärvats, medges icke restitution.

Genom att begagnade varor undantas från rätt till restitution bortfaller,

framhåller förbundet, det krav på återbetalning av restituerad skatt som

eljest skulle kunna framställas, då tillgång, för vilken restitution erhållits,

försäljes till annan rörelseidkare eller jordbrukare för att användas i dennes

näringsverksamhet eller ock försäljes för privat bruk. Sistnämnda slag av

transaktioner torde dock ta praktisk betydelse allenast, då försäljningen av­

ser personbilar eller motorcyklar. I fråga om dylika fordon förordar förbun­

det, alt bestämmelserna om undantag från restitutionsrätt utformas så, att

de omfattar motorfordon, för vilka särskild omsättningsskatt utgår.

Rätt till restitution för skatt på gjorda investeringar av förut angivna slag

145

bör enligt industriförbundet tillkomma, dels den som drivit rörelse, jordbruk och skogsbruk, dels ock ägaren av fastighet som av annan hyrts för bedri­ vande av rörelse. Ansökan om restitution anser förbundet böra ske i anslut­ ning till den för det ifrågavarande beskattningsåret avlämnade allmänna självdeklarationen, förslagsvis inom tre månader efter det sådan deklara­ tion skolat avgivas. Ansökningarna bör ställas till och avgöras av länssty­ relserna. Till ledning för sökandena och myndigheterna föreslår förbundet, att schabloner utarbetas för beräkning av den andel av köpeskillingen för inköpt byggnad eller av kostnad för på entreprenad utlämnade arbeten, som kan antas belöpa på värdet av skattepliktiga varor, över länsstyrelses beslut bör besvär få anföras hos kammarrätten. Frågan om rätt till fullföljd av ta­ lan hos regeringsrätten anser förbundet böra prövas med hänsyn till vad som kan bli stadgat i detta avseende i fråga om taxering för inkomst. Be­ stämmelser rörande den tidpunkt, då en investering skall anses ha verk­ ställts, bör enligt förbundets uppfattning utformas enligt samma grunder som gällt i fråga om investeringsavgift för 1957; dock anses möjlighet böra föreligga att medgiva viss restitution innan mera omfattande och tidskrävan­ de investeringar hunnit slutföras.

För att nedbringa antalet restitutionsärenden förordar förbundet vidare, att restitutionsrätten begränsas till investeringar med en skattebelastning av minimum 500 kronor. För att undvika tröskelproblem föreslås, att den på de restitutionsrättsgrundade investeringarna uträknade varuskatten minskas med samma belopp och allenast det överskjutande beloppet restitueras. I för- enklingssyfte förordar förbundet dessutom, att ränta på den restituiionsbe- rättigade varuskatten endast skall utgå, därest utbetalning sker efter utgång­ en av det taxeringsår varunder ansökningen inkommit till länsstyrelsen och därvid från utgången av nämnda taxeringsår t. o. m. den dag då beloppet återbetalas. Ett i enlighet med dessa normer utarbetat förslag till restitu- tionsbestämmelser vid alternativet detaljhandelsskatt har bifogats förbun­ dets yttrande.

Ett annat sätt att åstadkomma skattefrihet för produktiva investeringar förordas av länsstyrelsen i Stockholms län. Med frågan om återförsäljarebe­ greppet sammanhänger, påpekar länsstyrelsen, spörsmålet om att undgå den olägenhet som består i att en allmän varuskatt i praktiken kan komma att få ungefär samma effekt som en stadigvarande investeringsavgift. Enligt länsstyrelsens mening vore det därför lämpligt om jordbrukare, byggmästare och andra rörelseidkare likställes med återförsäljare, när de förvärvar an­ läggningstillgångar och andra stadigvarande hjälpmedel för driftsändamål.

Vissa andra remissinstanser återigen förordar direkt skattefrihet för alla eller vissa investeringsvaror.

Svenska elverksföreningen framhåller sålunda, afl en skatt på investe­ ringsvaror för kraftproduktion eller kraftdistribution skulle ytterligare för­ svåra redan förefintliga betydande finansieringsproblem för kraftföretagen.

10

llihang titt riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 16

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 195!)

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Därför synes det föreningen skäligt att i varje fall sådana investeringsvaror

befrias från skalt.

Sveriges lantbruksförbund understryker behovet av att jordbruksmaskiner

undantas från beskattning.

Skånes handelskammare finner starka skäl tala för att den av reservan­

terna Kollberg och Eric Nilsson förordade skattefriheten för produktiva in­

vesteringar utsträckes även till investeringar inom bostadsbyggandet. I stäl­

let för ett restitutionsförfarande föreslår handelskammaren, att direkta un­

dantag från beskattningen göres inte bara för råvaror och råmaterial för till-

verkningsändamål utan även för industrins fasta större maskiner samt för

tegel, cement, trävaror, balk och andra dylika tyngre varor för industrins in­

vesteringsverksamhet och för bostadsbyggandet. Skattefriheten skulle i så fall,

påpekar handelskammaren, inskränkas till ett begränsat antal i författnings­

texten uppräknade varor, vilka samtliga faller utanför den vanliga detalj­

handelns varusortiment.

Även länsstyrelsen i Hallands län framhåller önskvärdheten av att bostads­

byggandet inte fördyras. Länsstyrelsen finner emellertid inte, att det kan

anses vara något förstahandsintresse att varor som investeras i bostäder un­

dantas från beskattning men ej investeringar i andra byggnader. Vidare er­

inras om de tekniska svårigheter som skulle föreligga vid ett särskiljande av

nämnda investeringsändamal. Därför föreslås, alt de primära tyngre bygg-

nadsvarorna generellt undantas från beskattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att en beskattning av byggnadsma­

terial kan få den konsekvensen att rationaliseringen vid uppförandet av fas­

tigheter fördröjs eller t. o. m. uteblir. En ytterligare beklaglig konsekvens blir

enligt länsstyrelsen, att byggande av egna hem kommer att drabbas sär­

skilt hårt, enär sådan bostadsproduktion i stor utsträckning består av mon-

teringsfärdiga trä- och stenhus. Med hänsyn härtill förordar länsstyrelsen

skattefrihet eller skatterestitution vid nyproduktion av bostäder.

Kontrollstyrelsen framhåller å andra sidan, att kommittéförslaget i denna

del leder till en lämplig begränsning av antalet skattskyldiga. Vidare fram-

hålles, att förslaget synes motiverat med hänsyn till den långt drivna ratio­

naliseringen inom byggnadsbranschen.

Sveriges redareförening tillstyrker såsom tidigare nämnts ett restitutions­

förfarande i fråga om produktiva investeringar i enlighet med industriför­

bundets förslag. Därutöver förordar föreningen, under åberopande av den

svenska sjöfartens trängda konkurrensläge och beskattningens konsekvenser

for varvsindustrin, att material, maskiner och inventarier för fartygsnybyg-

gen undantas från beskattning. Undantag bör även göras för material för re­

parations-, underhålls-, ändrings- och rengöringsarbeten på färdiga fartyg lik­

som för tjänster i anslutning härtill. Vidare finner redareföreningen det

rimligt, att av kommittén förordad skattefrihet för varor, som brukas på far­

tygi utrikes trafik, utsträckes till att jämväl gälla inrikes trafik.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om inte tillbehör till och

reparationer av fartyg och flygplan bör bli skattefria.

147

Svenska bokförläggareföreningen och Svenska bokhandlareföreningen för­ ordar, afl böcker undantas från allmän varuskatt. Förstnämnda orga­ nisation framhåller, att det förefaller tveksamt, huruvida det står i överens­ stämmelse med grunderna för eu allmän tryckfrihet att belasta bokproduk­ tionen med en försälj ningshämmande skatt, om tidningar och tidskrifter ej beskattas. För att det fria konsumtionsvalet icke skall påverkas bör därför även andra former av det tryckta ordet än tidningar och tidskrifter undan­ tas från beskattning. De av kommittén anförda skälen mot att undanta böcker från en allmän varuskatt finner föreningen ej bärande. Bokomsätt­ ningen utgör, påpekar föreningen, endast en bråkdel av en procent av den till beskattning föreslagna handeln. Medges skattefrihet för böcker, torde inte de tekniska svårigheterna bli större än dem som följer av undantaget för tid­ ningar och tidskrifter. Böcker säljes nämligen, utom direkt från bokförla­ gen, knappast av andra yrkesmän än sådana som samtidigt är tidnings- och tidskrif tsf örsälj are.

Mot den beskattning av begagnade varor som förordas av kom­ mittén vid detaljhandelsalternativet vänder sig Sveriges automobilindustriförening, Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas riksför­ bund. Beträffande konsekvenserna av en dylik beskattning för bilbranschens del anför de båda sistnämnda organisationerna följande.

Särskilt för den reguljära bilhandelns del skulle ett genomförande av den­ na tanke medföra allvarliga olägenheter och t. o. m. risker för strukturför­ ändringar som skulle innebära ökad osäkerhet och större problem för kö­ pare av begagnade bilar. Därest alternativet detaljhandelsskatt väljes, vilja vi därför i varje fall motsätta oss en beskattning av begagnade bilar. För det allmänna bör vidare stå klart att den förskjutning av hanteringen med begag­ nade bilar från nuvarande reguljära kanaler som skulle föranledas av indi­ rekt beskattning i varje fall dessutom skulle medföra ett definitivt skatte­ bortfall.

Kungl. automobil klubben erinrar om, att klubben vid upprepade tillfällen framhållit som sin principiella uppfattning, att de skatter som tas ut av m o- torismen skall i sin helhet komma vägväsendet till godo. Detta har dock inte blivit fallet. Klubben framhåller vidare.

I den mån en allmän omsättningsskatt inte är avsedd att drabba samtliga varor synes därför särskilda skäl föreligga att bl. a. undantaga motorismen från en dylik beskattning, vilket särskilt motiveras av vägväsendets allman- nytta. Icke minst i dagens läge förefaller det KAK synnerligen angeläget att principen att bilskatten går till vägarna vidmakthålles med tanke på de vä­ sentliga investeringskrav som kommer att uppstå, därest delegationens för översiktlig vägplanering inom kort framlagda förslag vinner statsmakternas godkännande.

Automobilklubbens yttrande utmynnar i eu hemställan, att, därest en all­ män varuskatt införes, motorfordon och drivmedel undantas från denna be­ skattning.

Sveriges automobilindusiriförening anför liknande synpunkter. Med hän­

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

syn till det betydande överskottet på bilskattemedlens specialbudget saknas

enligt föreningens mening bärande skäl för att utöver de för täckning av

kostnaderna för vägväsendet m. m. avsedda fordons-, bensin- och brännol-

jeskatterna uttaga särskild omsättningsskatt på personbilar, energiskatt på

bensin och brännolja samt en allmän varuskatt på samtliga dessa produkter.

Principen att en vara skall beskattas endast en gång bör enligt föreningen

leda till att den allmänna varuskatten ej skall drabba de på annat sätt beskat­

tade produkterna bensin och brännolja. Föreningen kan inte godtaga kom­

mitténs upptattning att brännolja bör behandlas på samma sätt som eld­

ningsoljorna. Skulle svårighet uppstå att skilja dessa varuslag åt, kan, fram­

håller föreningen, en i ett tidigare led betald varuskatt eventuellt restitueras

vid uppbörden av den speciella brännoljeskatten. Omsättningsskatten på mo­

torfordon återigen bör enligt föreningen slopas vid införandet av en allmän

varuskatt.

Handelskammaren i Örebro framhåller, att motorbränslen och andra

bränslen som används i produktionen och i transportapparaten närmast är

att jämställa med råvaror. Därför bör dylik bränsleförbrukning ej drabbas av-

allmän varuskatt. Om direkt skattefrihet av praktiska skäl ej kan medgivas,

synes det möjligt att eliminera skattebelastningen genom ett restitutions-

förf arande.

Sveriges industriförbund tar upp frågan om skatt skall utgå vid överlå­

telse av tillgångar genom byte eller annorledes från ett företag till ett annat

i sådana fall, då överlåtelsen sker i samband med fusion, strukturrationali­

sering eller andra driftsomläggningar. Om planerna på ett vidgat

europeiskt ekonomiskt samarbete realiseras, kan det förväntas, påpekar för­

bundet, att åtskilliga företag nödgas övergå till annan produktion, ökad

specialisering etc. En beskattning av tillgångar, som överlåtes i sådana fall,

skulle försvåra anpassningen till en gemensam marknad. Därför bör enligt

förbundets mening skattefrihet stadgas vid överlåtelser av nu nämnda slag.

Förbundet erinrar om att detta förhållande beaktats i OEEC:s rapport »The

Future of the European Cotlon Industry». I rapporten föreslås, att varor, som

beröres av en specialiseringsöverenskommelse mellan olika företag, skall bli

särskilt gynnsamt behandlade i skattehänseende.

Medicinalstyrelsen framhåller följande. Ur teknisk synpunkt kan visser­

ligen skäl inte förebringas för att undantaga läkemedel från beskatt­

ningen även om vissa praktiska svårigheter kan uppstå vid en partihandels-

skatt genom att en inte oväsentlig del av läkemedlen färdigställes på apotek.

Skattens prishöjande verkan strider emellertid, framhåller styrelsen, mot det

intresse för att begränsa läkemedelskostnaderna som sedan länge visats från

det allmännas sida. Styrelsen erinrar även om, att läkemedlen av denna an­

ledning undanlogs från 1940 års omsättningsskatt. Vidare påpekar styrelsen,

att större delen av den konsumtion som sker enligt läkares ordination är

rabatterad eller kostnadsfri. Därför ifrågasättes om inte i vart fall den del

149

av läkemedelskonsumtionen som utgöres av försäljning enligt recept och till sjukhus borde undantas från beskattning. En sådan inskränkning skulle, framhåller medicinalstyrelsen, föga påverka skatteutfallet och inte föranleda några redovisnings- eller kontrolltekniska problem.

Överbefälhavaren påtalar den skillnad i skatteplikt för krigsmate­ riel som föreligger mellan de båda alternativen. I yttrandet framhålles, att därest en allmän varuskatt skulle komma att uttas enligt partihandelsalter- nativet, det synes motiverat att göra samma mera vidsträckta undantag från skatteplikten på detta område som i detaljhandelsalternativet. Beträffande utformningen av det skattefria varuområdet anföres följande.

Skall man följa den av kommittén förordade principen att undantag bör göras för varor, beträffande vilka staten är ende avnämare, är ovannämnda förteckning ofullständig. Den upptager företrädesvis vad som enligt militär terminologi hänförs till tygmateriel. Stora matericlgrupper inom exempelvis intendentur- och sjukvårdstjänstens område och inom vilka man återfinner en mångfald varor, som är speciella för krigsmakten (t. ex. kroppsskydds- västar, fältspisar, vattenreningsaggregat, fältröntgenapparatur), har det inte funnits anledning upptaga i sammanhang med utförselförbud. Av nu anförda skäl anser överbefälhavaren att en särskild förteckning bör utarbetas efter förslag från försvarsförvaltningarna över krigsmateriel, för vilken varuskatt i enlighet med av kommittén skisserad grundprincip ej skall erläggas. I sam­ band härmed bör även föreskrivas att, om myndighet tillhörande försvaret direkt importerar varor för krigsmaktens behov, myndigheten bör anses som registrerad importör och därmed befriad från skatt.

Överbefälhavaren framhåller vidare, att produktionen vid försvarets verk­ städer till största delen sker för statens räkning. Dylika leveranser bör inte beskattas, enär varorna genom sådana transaktioner inte övergår från ett rättssubjekt till annat. Vissa varor, främst livsmedel, vilka anskaffas genom försvarsmyndigheternas försorg och för vilka staten såsom konsument före­ slås bli skattskyldig, försäljes i blygsam skala från militära förråd till en­ skilda. Vid delaljhandelsskatteallernativet bör denna försäljning, i den mån den betraktas såsom yrkesmässig, bli undantagen från beskattning. I anslut­ ning härtill framhålles den oförmånliga inverkan en detaljhandelsskatt skul­ le få på de affärsrörelser som bedrivs av läger- och manskapskassor.

Den av kommittén föreslagna skattefriheten för krigsmateriel uppmärk­ sammas även av generaltullstyrelsen. Med hänsyn till att gällande utförsel­ förbud på detta område även omfattar åtskilliga varor, för vilka staten icke är ende avnämare och för vilka kommittén icke synes förorda skattefrihet, finner styrelsen det lämpligt alt begränsa skattefriheten till sådan materiel som uteslutande användes inom krigsmakten.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter vidare, om ej den föreslagna skatte­ friheten för vissa för jordbruk med binäringar avsedda varu­ slag, till förebyggande av dylika varors användning för .skattepliktig kon­ sumtion, bör begränsas till att omfatta sådana varuslag, som icke föreligger i detaljhandelsförpackningar.

En inskränkning av den vid detaljhandelsalternativet förordade skattefri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

150

heten på sistnämnda varuområde förordar även länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län i så måtto att plantor av icke-perenna växter, avsedda för annat

än egentligt jordbruksändamål, bör beskattas.

Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte liksom länsstyrelsen i Västernorrlands

län om inte ved, bränntorv och tor vbriketter bör beskattas.

Ett undantag för dessa varuslag kan nämligen medföra rubbningar i den all­

männa omsättningen av olika bränsleslag. Den av länsstyrelserna förordade

utvidgningen av beskattningsområdet torde inte, påpekas det, medföra någon

alltför stor ökning av antalet skattskyldiga enligt detaljhandelsalternativet.

Detta alternativ förutsätter ju en beskattning i särskild ordning av jordbru­

karnas egenförbrukning och direktförsäljning av livsmedel. Beskattningen

av jordbrukarnas försäljning av bränslen synes kunna anordnas på ena­

handa sätt.

Den närliggande frågan om beskattning av jordbrukares uttag av skogs­

produkter uppmärksammas av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Om den av

kommittén föreslagna beskattningen av jordbrukares uttag icke förverkli­

gas, sjnes det enligt länsstyrelsen möjligt att beskatta vissa virkesuttag i

annan ordning, exempelvis i samband med försågning av virket.

Av redovisnings- och kontrolltekniska skäl förordar länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Kooperativa förbundet och handelskammaren i Gävle, att tobak svaror

skall ingå i en detaljhandelsskatt, eventuellt i samband med en sådan korri­

gering av den särskilda tobaksskatten, att den totala skattebelastningen blir

oförändrad.

Sistnämnda remissinstanser liksom statskontoret, kommerskollegium, han­

delskammaren i Stockholm och Svensk industriförening ifrågasätter vidare,

om inte en allmän varuskatt bör omfatta tidningar och ti d skri f-

t e r.

Kooperativa förbundet anför beträffande sistnämnda artiklar, att de svå­

righeter som möter genom tidnings- och tidskriftsförsäljningens uppdelning

på prenumeration och lösnummerförsäljning och genom prenumerationernas

uppdelning på s. k. organisationspublikationer och andra torde kunna över­

vinnas, om publikationernas förläggare ålägges redovisning för kontroll.

Kooperativa förbundet har vidare svårt att finna något — vare sig ur tek­

nisk eller principiell synpunkt — vägande skäl för att från en allmän varu­

skatt undanta rusdrycker.

Att tobaksvaror, tidningar och tidskrifter inbegripes i beskattningen för­

ordas även av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen föreslår, att don

allmänna varubeskattningen utformas såsom en skatt på butikshandelsvaror

och jordbruksråvaror. Utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, bakteriekultu­

rer för växter, ogräsbekämpningsmedel och växtskyddsmedel skulle därvid

beskattas. Om man vill befria jordbrukarna från skatt för dessa varor, bör

detta enligt länsstyrelsens uppfattning ske genom ett avdrags- eller restitu-

tionsförf arande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Statens handelslicensnämnd anför vissa synpunkter rörande beskattning­ en av i in portvaro r. Kommitténs förslag, alt vissa varor som är tull­ fria enligt tulltaxan skall falla under beskattningen, medan denna i princip ej skulle träffa de varor för vilka föreskrift om tullfrihet upptagits i tull- taxeförordningen, kan, framhåller handelslicensnämnden, medföra vissa ej närmare behandlade konsekvenser. Sålunda synes artiklar som av luftfarts­ företag införs för att användas på flygplats bli skattefria, medan för samma ändamål inom landet tillverkade artiklar skulle beskattas. Detsamma torde enligt nämnden bli förhållandet med vetenskapliga instrument (ävensom be­ träffande vissa reparationer). Nämnden anför vidare.

Enligt 5 § e) tulltaxeförordningen äger resande tullfritt medföra varor, med vissa undantag, till ett värde av sammanlagt högst 275 kronor, ävensom för ålerutförsel avsedda souvenirer till ett sammanlagt värde av 600, därest den resande är hemmahörande i annat europeiskt land än Sverige, och högst 2 700 kronor, om den resande är hemmahörande i utomeuropeiskt land. Nämnden medgiver införsel av licensbelagda varor till ett värde av 2 700 kro­ nor utan licens. Bland annat för att underlätta turisttrafiken har arbete be­ drivits inom OEEC samt de nordiska länderna för att avlägsna svårigheter vid passerandet av gränserna. Ovan medgivna tullfria varor täcka vad OEEC f. n. ansett önskvärt, under det att inom Norden högre värde diskuterats. Det torde få förutsättas att, om indirekt skatt införes, tillämpningen av skat­ teförordningen sker med sådan smidighet, att resandetrafiken i minsta möj­ liga mån störes.

Generaltullstijrelsen framhåller, att kommitténs förslag om beskattning av importvaror innebär att tullverket skall beräkna och uppbära varuskatt för bl. a. hela privatimporten, vilken i allmänhet består av smärre försändelser såsom postpaket och korsbandsförsändelser. För att underlätta tullverkets arbete och eliminera den irritationsfaktor som debitering av obetydliga skattebelopp skulle medföra ifrågasätter styrelsen, huruvida inte vid im­ port smärre försändelser med ett efter skattesatsen avpassat högsta värde bör undantas från beskattning. Föreskrift härom skulle enligt styrelsen kun­ na intas i författningen antingen i form av ett direkt stadgande eller i form av ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva det ifrågasatta undan­ laget.

Styrelsen föreslår därjämte en sådan komplettering av stadgandena om skattefri import, att skatt ej skall utgå för vara som införes under sådana omständigheter, att tullfrihet för densamma åtnjutes under viss tid enligt 7 § tulltaxeförordningen. Enligt styrelsens mening bör skattefrihet uppenbarli­ gen gälla även i sådana fall, då tullfri vara införes under sådana omständig­ heter, att tull icke skulle ha uttagits, om varan varit tullbelagd.

I detta sammanhang må även nämnas, att generaltullstyrelsen i likhet med ledamöterna Kollberg och Eric Nilsson anser, att den för detaljhandels- alternativet upprättade förteckningen över skattefria varor för vinnande av säkrare klassificering bör utformas efter den tullstatistiska varuförteck- ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Beskattningsvärde

Remissinstanserna delar utan undantag kommitténs uppfattning, att en

allmän varuskatt bör ges formen av en procentuell värdebeskattning.

överlag godtas även kommitténs ståndpunkt, att skatten bör anknytas

till det för de skattepliktiga affärstransaktionerna utgående n e 11 o ve­

der 1 a g e t respektive fakturanettopriset.

En häremot avvikande mening framföres dock i vad gäller varuskatt på

bilar av Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas riksför­

bund. Under åberopande av de sinsemellan skilda system, som förekommer

vid avbetalningsför sälj ning inom bilhandeln, finner organisationerna det

nödvändigt att varuskatten beräknas på bilens s. k. kontantpris. I anslut­

ning härtill framhålles, att svårigheter torde uppstå vid fastställande av be­

skattningsvärdet för begagnade varor, t. ex. bilar, i sådana fall då försök

göres att undandra viss del av beloppet från beskattning. Organisationerna

ifrågasätter, om inte särskilda schabloner för beskattningsvärdets bestäm­

mande bör utarbetas för vissa begagnade produkter (och tjänster) såsom

komplement till de kontrollmöjligheter som i övrigt erbjudes beskattnings-

myndigheten.

Såsom en speciell olägenhet med en beskattning efter nettovärdesprin-

cipen betecknas i några yttranden det förhållandet att skatteavdrag skall

medges för utgående rabattförmåner av olika slag såsom kvantitetsrabatt,

kassarabatt, årsbonus, återbäring m. m.

Kontrollstyrelsen framhåller sålunda, att denna avdragsrätt kommer att

medföra visst merarbete vid skattekontrollen. Därför vore det enligt sty­

relsens mening en fördel, om beskattningsvärdet kunde bestämmas med

bortseende från utgående bonus och kassarabatt, i synnerhet som en sådan

åtgärd vid en låg skattesats skulle få ringa betydelse för skattens storlek.

Styrelsen motsätter sig dock inte kommitténs förslag i denna del.

Sveriges köpmannaförbund påtalar såsom en särskild komplikation att

kassarabatt och bonus ofta utgår i efterhand. I

I övrigt uttalas allmänt från remissinstansernas sida, att beskattnings­

värdets bestämmande enligt nettovärdesprincipen knappast kan medföra

några större komplikationer eller olägenheter vid en detaljhandels-

skatt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån framhåller emellertid, att viss tvekan kan

uppstå om hur beskattningsvärdet skall beräknas vid uttag av varor för

eget behov. Länsstyrelsen anför härom följande.

Vanligen lämnar rörelseidkaren sina anställda rabatt å varor, som inkö­

pas från det egna företaget. Det uppfattas ofta som en orättvisa, att före­

tagarens egna uttag skall beräknas efter ett högre pris, än det som tilläm­

pas vid denna försäljning. Drives rörelsen i aktiebolagsform bortfaller den­

na olikhet, vilket gynnar nämnda företagsform.

Inom detaljhandeln förekommer ganska allmänt, att en företagare för

egen eller anställdas räkning inköper varor, som icke ingår i rörelsens nor-

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1659

153

mala sortiment. Man torde icke rimligen kunna begära, att grossisten eller producenten skall så väl känna sin kund, att han skall kunna avgöra om denne beträffande vissa varor är att anse som konsument och att varuskatt följaktligen skall uttagas vid försäljningen av dessa varor. Dessa problem får särskild betydelse i fråga om postordergrossister och grossister, som ge­ nomfört cash and carry-system. Ett lämpligt förfaringssätt synes då vara, att dylika inköp beskattas såsom uttag hos detaljisten. Därvid uppkommer frågan, hur beskattningsvärdet skall beräknas. Skall man för uttag av va­ ror, som ligga utanför rörelsens egentliga varusortiment verkligen räkna med det pris, som dessa varor betinga vid inköp i detaljhandeln? En tänk­ bar lösning på problemet kan vara, att man vid värdering över huvud taget av egna varuuttag, försäljning till anställda o. d. tillämpar lägsta detalj- handelspris vid försäljning till konsument, med vilken den skattskyldige inte står i intressegemenskap.

Frågan om varuskatten bör redovisas för kunderna i form av öppen s kattedebitering har uppmärksammats av ett flertal remissin­ stanser.

Statstjänstemannens riksförbund, Svenska företagares riksförbund, han-

delskamrarna i Stockholm, Göteborg, Karlstad och Örebro, Sveriges redare­ förening, m. fl. framhåller i likhet med reservanterna Kollberg och Eric

Nilsson vikten av att konsumenterna kan få en exakt uppfattning om varu­ pris och varuskatt, öppen skatteredovisning förordas därför, även om detta otvivelaktigt kommer att medföra praktiska problem. Dessa synes dock kunna lösas genom samarbete mellan myndigheterna och representanter för handeln.

Skälen för en öppen skattedebitering vid detaljhandelsalternativet utveck­ las närmare av länsstyrelsen i Jönköpings län. öppen (synlig) skatt har den fördelen, framhåller länsstyrelsen, att affärsmännen slipper kalkylera om priserna på sina varor och dessutom undgår så gott som alla problem vid beräkningen av skatt för varor vars pris per enhet skulle medföra skatt med brutet öretal. Sistnämnda förhållande kan vid skatteberäkning enligt kommitténs förslag medföra högre skatt per enhet än den fastställda skatte- procenten. En öppen skatt uttagen på inköpets totalsumma kan även för­ väntas minska de praktiska svårigheter som eljest är förenade med en be­ skattning av tidningar. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om inte en öppen skattedebitering bör väljas.

Handelskammaren i Visby finner också en öppen skattedebitering önsk­ värd och ifrågasätter, om man ej genom användning av kvittolappar, fri­ märken eller liknande skulle kunna ernå en mindre kontrollapparat.

Beträffande frågan om skatten bör redovisas såsom ett specifikt tillägg till det för varje vara eller artikel noterade minutpriset framhåller Koope­ rativa förbundet följande.

Det kan anföras till förmån för en sådan öppen redovisning, att den un­ derlättar prisjämförelser för kunden och kan bidraga till att hålla tillbaka icke motiverade marginalökningar. Å andra sidan måste emellertid tagas i betraktande det merarbete, som härigenom skulle påläggas företagen och leda till en kostnadsökning utöver den, som företagen blir skyldiga att åta­

ga sig för att underlätta skattekontrollen och som i sig själv torde få an­

ses bli förhållandevis betydande. Förbundet har i det föregående framhållit

fördelen av en detaljhandelsskatt med minsta möjliga antal undantag, något

som för ett stort antal företag skulle innebära möjlighet att beräkna skat­

ten på omsättningen i dess helhet, värdemässigt sett. Vid en redovisning av

skatten för varje försåld artikel skulle denna fördel i hög grad minskas.

Förbundets uttalande i frågan utmynnar i en rekommendation, att de

företag som öppet redovisar sina resultat skall i sina bokslut uppge den

allmänna varuskatt som belöpt på omsättningen. Huruvida bestämmelser

härom skall införas i författningen bör enligt förbundet prövas särskilt.

Sveriges köpmannaförbund avvisar tanken på en obligatorisk öppen skat-

tedebitering men har intet att erinra emot att metoden står öppen för dem

som vill tillämpa densamma.

Kommittéförslaget om skattens bestämmande vid en partihandel s-

skatt har föranlett erinringar från ett flertal remissinstanser. Därvid

riktas ej anmärkningar mot förslaget att uttaga skatt enligt nettovärdes-

principen på grundval av nettofakturavärdet. Något alternativt förslag till

lösning av beskattningsvärdesfrågan framlägges sålunda inte. Däremot på­

talas andra olägenheter och komplikationer som förslaget kommer att med­

föra. I första hand uppmärksammas konsekvenserna av den av kommittén

förordade enhetliga nedjusteringen av skattesatsen, då skatten skall beräk­

nas på grundval av konsumentpriset i stället för på priset till detaljist,

a. v. s. vid försäljning från producent eller grossist direkt till konsument

samt i vissa fall vid intressegemenskap. Därutöver göres gällande, att för­

slaget i nu aktuella avseenden är förenat med olägenheter av teknisk art.

Flera remissinstanser har åberopat dessa olägenheter såsom viktigaste skäl

för att förorda detaljhandelsalternativet framför partihandelsalternativet.

Kammarrätten framhåller beträffande den av kommittén förordade scha­

blonmässiga, enhetliga skattenedsättningen, att då detaljhandelsmargina-

lerna varierar högst avsevärt inom olika branscher, torde därigenom avse­

värda svårigheter uppstå, när det gäller att erhålla en riktig och rättvis av­

vägning vid bestämmandet av relationen mellan de två skattesatserna.

Kammarrätten befarar, att en icke önskvärd förskjutning av skattebelast­

ningen mellan olika kategorier skattskyldiga kan uppstå.

Pris- och kartellnämnden framhåller, att om man generellt sänker skat­

tesatsen så mycket som svarar mot genomsnittsmarginalen, följer härav

den mindre tillfredsställande konsekvensen, att högmarginalvaror inom

t. ex. varuhus blir hårdare belastade än hos andra detaljister, medan om­

vända förhållandet uppstår i fråga om lågmarginalvarorna. Den ifrågasatta

avrundningen uppåt förvärrar det senare förhållandet. Nämnden konstate­

rar dock, att det synes vara kommitténs uppfattning, att om skatten göres

hög, justeringen av skattesatsen bör ansluta sig till de olika branschernas

marginaler.

överståthållarämbetet uttalar, att den åtskillnad som måste göras mellan

detaljist- och konsumentförsäljningar kommer att försvåra kontrollen. Än

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

155

större svårigheter skulle dock uppstå, därest skilda regler skulle tillämpas för olika branscher. Ämbetet är därför ense med kommittén om behovet av en för alla branscher enhetlig schablonmässig norm, men den därav följan­ de, ur rättvisesynpunkt otillfredsställande avvägningen och de därav be­ tingade kontrollproblemen är enligt ämbetets mening en av de betydande nackdelarna med partihandelsalternativet. Ämbetet framhåller även svårig­ heterna att över huvud taget komma åt sådana av mindre nogräknade skatt­ skyldiga vid intressegemenskap vidtagna åtgärder som syftar till att ernå lägre skatt och en förmånsställning gentemot konkurrenterna. Dessa pro­ blem torde enligt ämbetets uppfattning inte bli obetydliga ens om skattesat­ sen blir låg, eftersom varuskatten kommer att omfatta praktiskt taget alla varor.

I huvudsak samma synpunkter anföres av länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Kristianstads, Hallands och Norrbottens län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller dessutom, att nämnda olägenheter vid en mera be­ tydande höjning av skatteuttaget kan framtvinga en övergång från parli- handelsskatt till detaljhandelsskatt.

Länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län ifrågasätter möjligheten att överhuvudtaget tillämpa en partihandelsskatt med endast två skattesatser.

Kontrollstyrelsen finner på grundval av erfarenheter från olika indirek­ ta punktskatter, att fakturanettopriset utgör det mest lämpliga beskatt­ ningsvärdet vid en partihandelsskatt. Vid låg skattesats synes ävenledes kommitténs förslag med en enhetlig, efter genomsnittsmarginalen genom­ förd differentiering av uttagningsprocenten användbar.

LO framhåller, att den snedvridning som skulle bli följden av en enhet­ lig skattesatsdifferentiering ter sig som föga oroande med hänsyn till den snedvridande effekt som nuvarande företagsbeskattning har.

De här återgivna synpunkterna på en enhetlig nedsättning av skattesat­ sen återkommer i ett flertal yttranden från organisationer inom näringsli­ vet, bl. a. Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges köp­ mannaförbund, Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen u. p. a.,

Sveriges redareförening och flertalet av rikets handelskammare. Industri­ förbundet framhåller därvid, att problemet med divergerande skatteeffek­ ter i partihandelsledel synes olösligt och att den med förslaget följande, betydande olikformigheten i beskattningen kommer att uppamma ett skat- tetänkande. I vilken utsträckning detta kan komma att resultera i avvikel­ ser från de naturliga distributionsvägarna och i andra ej företagsmässigt betingade omläggningar av distributionsvägarna låter sig dock svårligen bedöma. —- Choklad- och konfektyrfabrikantföreningen framhåller, att för­ slaget särskilt skulle missgynna choklad- och konfektyrbranschen, efter­ som den totala detaljistmarginalen inom denna bransch som regel uppgår till 30 procent. Vid en 5-procentig allmän partihandelsskatt skulle sålunda skatten utgöra 4 procent av konsumentpriset för de större detaljisterna •— med egen skatteredovisning — men endast 3,5 procent för de övriga. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1956

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

de största kedjeföretagen i branschen skulle delta, påpekar föreningen, in­

nebära en extrabeskattning med betydande belopp. Då det enligt förening­

ens mening torde vara uteslutet att finna någon lösning på problemet,

kvarstår såsom enda utväg, om man vill åstadkomma en någorlunda lik­

formig värdebeskattning, att uttaga skatten på konsumentpriset. — Köp­

mannaförbundet pekar på de svårigheter, som även i detta sammanhang

uppkommer för säljaren att avgöra, huruvida skatt skall uttas vid försälj­

ningar till postorderkunder, samköpsföreningar, restauranger, ambuleran­

de försäljare o. likn.

Ett annat spörsmål som uppmärksammats vid remissbehandlingen är i

vad mån transportkostnaderna blir beskattade vid den för par-

tihandelsalternativet förordade beskattningen efter fakturanettovärdet.

Kontrollstyrelsen framhåller, att vid platsköp och vid leverans eif, frakt­

fritt eller andra motsvarande klausuler ingår transportkostnaderna i fak­

turanettovärdet, men att detta inte är förhållandet vid leverans ab fabrik,

fritt fabrik o. likn. Vid högre skattesatser kan dylika skillnader i leverans-

villkoren få viss betydelse ur konkurrenssynpunkt. Då kommittén icke sy­

nes förorda någon särskild godstrafikskatt — från en sådan avråder kon­

trollstyrelsen bestämt — kan det ifrågasättas om ej vid partihandelsalter-

nativet fraktkostnaderna i princip borde ingå i beskattningsvärdet. Styrel­

sen förordar dock att, om en partihandelsskatt skulle införas, utvecklingen

får avgöra huruvida en dylik åtgärd bör vidtagas.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att en beskattning på grundval av

fakturanettovärdet kan uppmuntra till sådana företeelser som särskild de­

bitering av vissa kostnader, exempelvis transportkostnader, i syfte att ned­

bringa skattens storlek. Detta kan komma att obehörigen gynna vissa fö­

retag och medföra snedvridande verkan i konkurrensförhållandena. För­

bundet fortsätter.

Om skatten tages ut i ett mellanled, innebär detta ett incitament att skju­

ta över så stor del av kostnaderna som möjligt för en vara till det led, som

ligger efter skatteuttaget för att i möjligaste mån nedbringa beskattnings­

värdet. Detta kan medföra, att funktionsdelningen mellan leden förskjutes,

så att fler uppgifter läggas över på detaljhandeln. För integrerade företags­

former blir det, i den mån deras detaljbutiker bli obligatoriskt skattskyl­

diga, utan tvivel lättare att omfördela kostnaderna, så att beskattningsvär­

det blir lägre än för andra företag.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Hallands lön och Skånes

handelskammare. Från dessa remissinstansers sida framhålles särskilt, att

cash and carry-systemet samt de inom detaljhandeln förekommande sam-

köpsföreningarna kan komma i viss förmånsställning.

Generaltullstyrelsen finner det av kommittén vid båda alternativen före­

slagna beskattningsvärdet för importvaror — cif-värde jämte tull

och andra vid importtillfället utgående skatter eller avgifter — vara på ett

för tullmyndigheterna entydigt sätt definierat och därför ur värdeberäk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

157

ningssynpunkt tillfredsställande. Styrelsen framhåller emellertid, att även vissa statsverket icke tillkommande avgifter, exempelvis hamnavgifter, stundom uttas vid importtillfället. Enligt styrelsens mening synes författ­ ningstexten böra förtydligas så att det framgår att dylika avgifter icke skall inbegripas i beskattningsvärdet.

En jämförelse mellan de båda alternativen ur importsynpunkt ger vid handen, framhåller tullstyrelsen vidare, att detaljhandelsalternativet ger en högre grad av likformighet och enkelhet i skattebeläggningen än vad som blir fallet med partihandelsalternativet sådant det konstruerats i kom­ mittéförslaget. Enligt detta skall den högre skattesatsen tillämpas i samt­ liga fall, då skatten av tullverket uttas i samband med införseln. Med hän­ syn till svårigheterna för tullmyndigheterna att vid införseltillfället avgöra huruvida en vara skall användas direkt för privatbruk eller försäljas i de­ taljhandeln skulle det ur tullverkets synpunkt i och för sig vara önskvärt att en enhetlig skattesats tillämpas. Följderna av en sådan ordning skulle dock enligt styrelsens uppfattning inte vara tillfredsställande, framför allt därför att den högre skattesatsen vid import i stor utsträckning skulle miss­ gynna införseln av utländska kapitalvaror för industrins räkning.

Skattskyldighet

Frågan om den subjektiva skattskyldigheten vid detaljhandelsalternati­ vet bär föranlett få kommentarer från remissinstansernas sida, medan mot­ svarande fråga för partihandelsalternativets vidkommande uppmärksam­ mats i större utsträckning; intresset har därvid främst knutits till de av kommittén förordade begränsningarna med avseende å skattskyldigheten för producenter samt blandade och kombinerade handelsföretag.

Ett flertal remissinstanser betonar värdet av att vid detaljhandels­ alternativet ingen annan undre gräns för skattskyldigheten behövs än att rörelsen är av yrkesmässig karaktär. Det konstateras, att vid sådant förhållande frågan om skattskyldigheten icke synes behöva medföra några större komplikationer.

Kontrollstyrelsen och överståthållarämbetct biträder kommitténs stånd­ punkt, att de spörsmål som kan uppkomma vid bedömningen av frågor rö­ rande yrkesmässigheten är så mångskiftande att de icke lämpligen kan reg­ leras lagstiftningsvägen utan får avgöras efter omständigheterna i det en­ skilda fallet.

En särskild begränsning av skattskyldigheten vid en till detaljhandelsle- dct förlagd allmän varuskatt förordas emellertid av länsstyrelsen i Jönkö­ pings län.

Länsstyrelsen har som tidigare nämnts tillstyrkt skattefrihet för jord­ brukares egenförbrukning av livsmedel. I anslutning härtill föreslår läns­ styrelsen, att jordbrukare, som bedriver direktförsäljning, skall bli skatt­ skyldiga endast om de idkar försäljning från butik, torgstånd eller liknande försäljningsställe eller eljest i avscvärdarc utsträckning exempelvis till

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1059

ett årsbelopp av 5 000 kronor — avyttrar produkter till annan än återför­

säljare. Vidare bör enligt länsstyrelsens uppfattning återförsäljarebegrep­

pet förenklas i görligaste mån. Därför bör endast den som bedriver handel

betraktas som återförsäljare, medan byggmästare, bilreparatörer och and­

ra utövare av serviceyrken, liksom restauranger, kaféer och serveringar,

bör betraktas som konsumenter.

Länsstyrelsen i Stockholms län hänvisar beträffande återförsäljarebe­

greppet till de svårigheter som detta begrepp vållade vid tillämpningen av

den allmänna omsättningsskatten. Väsentliga fördelar vore enligt länssty­

relsens mening att vinna, om säljaren ej behövde avgöra om en försåld vara

för köparen innebar ett materialköp eller ej. Med hänsyn till den ökning av

antalet skattskyldiga och det ökade redovisnings- och kontrollarbete som

ett allmänt avdragssystem skulle medföra finner sig länsstyrelsen dock

kunna godtaga kommitténs förslag om registrering och om skriftlig för­

säkran från köparen. Länsstyrelsen tillägger, att säljaren i här avsedda fall

bör ha rätt att utgå från att köparen äger att verkställa sina inköp skatte­

fritt.

Sveriges köpmannaförbund påpekar, att vissa kategorier av köpare, så­

som samköpsföreningar, kunder till postordergrossister och andra kan otill­

börligt gynnas, om de ej blir registrerade såsom skattskyldiga utan skatten

uttages av deras leverantörer. För att förhindra detta kräves en effektiv

kontroll.

De av kommittén med avseende å partihandelsalternativet

förordade begränsningarna av skattskyldigheten för producenter samt blan­

dade och kombinerade handelsföretag betecknas i allmänhet såsom i och

för sig nödvändiga. I flera yttranden framhålles dock, att dessa begräns­

ningar är förenade med vissa olägenheter.

Kontrollstyrelsen konstaterar, att det inte torde vara möjligt att avgrän­

sa skattskyldigheten annat än efter årsomsättningen av skattepliktiga va­

ror. Den föreslagna gränsen vid 20 000 kronors årsomsättning för produ­

cents skattskyldighet synes såtillvida vara godtagbar, som den rimligen ej

kan sättas lägre. Även övriga av kommittén föreslagna begränsningar fin­

ner styrelsen acceptabla, bland annat med tanke på möjligheterna till fri­

villig registrering.

Överståthållarämbetet finner sig också kunna acceptera kommittéförsla­

get i denna del men understryker samtidigt, att erfarenheterna får avgöra

huruvida gränserna bör ändras. I anslutning härtill tar ämbetet upp vissa

tekniska problem och anför därvid följande.

Överståthållarämbetet vill dock betona de svårigheter, som tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna för med sig såväl för företagarna som för

skattemyndigheterna. Tillverkare och leverantörer måste redovisningstek-

niskt skilja på försäljningar till skattskyldiga och icke skattskyldiga, var­

vid frågan om vederbörandes registrering blir avgörande. Skattemyndighe­

terna skola kontrollera, alt fördelningen är korrekt utförd. Om kontrollen

skall bli effektiv, torde arbetet med densamma bli synnerligen omfattande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

159

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att nödvändigheten av att upprätthålla en åtskillnad i angivet hänseende mellan partihandlare och detaljhandlare måste ge upphov till tolkningssvårigheter. Länsstyrelsen fin­ ner det därför önskvärt, att i författningen intas en bestämmelse om rätt att tillämpa den indirekta metod för särskiljande av skattepliktig och skat­ tefri försäljning, som år 1943 lagfästes i fråga om redovisning av allmän omsättningsskatt.

Svårigheterna att tillämpa ifrågavarande begränsningsregler har även understrukits av länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Hallands, Kop­ parbergs och Gävleborgs län. Förstnämnda länsstyrelse pekar därvid sär­ skilt på de tröskelproblem som gränsdragningen medför, medan länssty­ relsen i Gävleborgs län framhåller, att risken för försök att kringgå lagstift­ ningen ligger nära till hands.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det vara en fördel att mindre före­ tag icke blir skattskyldiga, eftersom det måste anses såsom mindre ratio­ nellt att till beskattning påföra bagatellartade belopp hos småföretag.

Sveriges grossistförbund framhåller, att partihandelsalternativet automa­ tiskt kommer att träffa en betydande del av detaljhandeln. Åtskilliga detalj­ handlare skulle dessutom finna en registrering fördelaktig och därför för­ söka bli registrerade.

Sveriges köpmannaförbund anser visserligen, att en partihandelsskatt blir alltför komplicerad om de många småproducenterna blir skattskyldiga, men förbundet påpekar samtidigt, att begränsningen av producenternas skattskyldighet liksom den vid detta alternativ förordade skattefriheten för jordbrukarna medför en ej obetydlig ojämnhet i beskattningen. Ingen­ dera av gränslinjerna är enligt förbundets mening oangripbar, bland annat med hänsyn till tröskelproblemen. Dessutom har man att räkna med svår­ lösta problem vid avgörande, om intressegemenskap föreligger eller ej.

Förbundet instämmer fördenskull i det av kommittéledamöterna Kollberg och Eric Nilsson framförda förslaget, att frågan göres till föremål för ytter­ ligare utredning i samråd med representanter för näringslivet.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare, vilka dock framhåller, att ej heller den av reservanterna antydda lösningen leder till rimlig likformighet. De konstaterar därför, att det synes vara ogörligt att undvika divergerande skatteeffekter vid eu parti- handelsskatt.

Sveriges hantverks- och smuindustriorganisation erinrar om, att hantverks- och småindustriföretagen i betydande utsträckning levererar till både pro­ ducenter, partihandlare, detaljister och konsumenter. För organisationens medlemmar blir därför beskattningen särskilt komplicerad, och åtskilliga gränsfall kan förväntas uppkomma. Konsekvenserna av partihandelsalterna­ tivet i detta avseende bör enligt organisationens mening ytterligare utredas.

General tullstyrelsen tar upp frågan om och när en agent bör bli skatt­ skyldig. Styrelsen framhåller, att vid tillämpning av nu gällande varuskatte-

160

Kungl. Maj. ts proposition nr Ui2 år 1959

förordning i vissa fall svårigheter uppstått att avgöra vem som är skatt­

skyldig, då agent för utländskt företag avlämnar en av honom undertecknad

deklaration för uttagande av varuskatt och därvid företer en på honom ställd

proformafaktura. Styrelsen har intagit den ståndpunkten, att införseln i dy­

likt fall icke skall anses ha skett för agentens räkning, om den utländska le­

verantören försänt varan direkt till den återförsäljare eller konsument, som

haft att erlägga betalning till leverantören.

Därest i överensstämmelse med kommitténs uppfattning agent i vissa fall

skall anses som skattskyldig i fråga om importvaror, torde detta enligt sty­

relsens mening böra på lämpligt sätt komma till uttryck i anvisningarna.

Skatteintäkter

Kommitténs beräkningar av skatteintäkterna per skatteprocent vid en de­

taljhandels- resp. partihandelsskatt har i och för sig inte föranlett några

kommentarer från remissinstansernas sida. Här må endast erinras om de

tidigare redovisade, av jordbruksnämnden gjorda beräkningarna av skatte­

bortfallet vid olika inskränkningar av beskattningen inom livsmedelsom­

rådet.

Kontrollorganisation m. m.

I det följande lämnas en mera utförlig redovisning av remissinstansernas

synpunkter på kontrollorganisationen och beskattningsförfarandet m. m.

Här skall nämnas, att remissinstanserna med något enstaka undantag de­

lar kommitténs uppfattning att länsstyrelserna bör vara beskattning s-

myndighet vid en allmän omsättningsskatt förlagd till detaljhandels-

ledet.

Samma överensstämmelse mellan kommitténs och remissinstansernas upp­

fattning föreligger icke beträffande beskattningsmyndigheten vid en parti­

handelsskatt. I likhet med reservanterna Kollberg och Eric Nilsson förordar

ett flertal remissinstanser länsstyrelserna — och icke kontrollstyrelsen -—

såsom beskattningsmyndighet vid detta alternativ.

Oavsett vilket alternativ som väljes understryker man allmänt i yttrandena

behovet av en särskild för hela riket gemensam varuskattenämnd.

Med en sådan nämnd skapas, framhålles det, garantier för en enhetlig till-

lämpning av beskattningen. Nämnden bör enligt vissa instansers mening ut­

rustas med samma befogenheter som riksskattenämnden. I vissa fall ifråga-

sättes, om nämnden ej bör göras till besvärsinstans.

De av kommittén gjorda beräkningarna av kontrollorganisatio­

nen och kon troll kostnaderna betecknas i ett flertal yttranden så­

som alltför summariska för att kunna läggas till grund för några mera in­

gående bedömningar. Det förutsättes därför, att dessa frågor göres till före­

mål för ytterligare utredning.

Ett flertal remissinstanser har ingående behandlat förfarandet vid

en allmän varuskatt. De därvid anförda synpunkterna går i allmänhet ut på

161

att eu närmare anpassning bör ske till det taxerings- och besvärsförfarande som gäller vid direkt beskattning. Från några håll uttalas om det närmast på grundval av gällande punktskatter utformade partihandelsskattealternativet, att detta icke uppfyller de krav som bör ställas i fråga om opartisk pröv­ ning av skattebeslut.

Kommitténs förslag att kontrollen av eu detaljhandelsskatt lämpligen bör anförtros åt en särskild varuskattebyrå inom länsstyrelsernas taxe- ringsseklion tillstyrkes i flertalet yttranden.

Bes vär sord ningen bör enligt flertalet remissinstansers mening vara densamma som vid den direkta beskattningen. Prövningsnämnden bör därför vara första besvärsinstans med kammarrätten och regeringsrätten som andra resp. högsta instans.

Kompensationsåtgärder

I likhet med kommittén framhåller man allmänt i yttrandena, att behovet av kompensationsåtgärder måste bedömas med utgångspunkt från motivet för varuskattens införande och skattemedlens användning. Utan vetskap här­ om synes slutgiltig ställning icke kunna tas till kompensationsfrågan, och därför förutsättes, att denna fråga göres till föremål för särskilt bedömande, då införandet av en allmän varuskatt blir aktuellt.

Denna inställning till kompensationsfrågan kommer bl. a. till uttryck i yttrandet från TCO. Däri anföres följande.

Vad därefter angår frågan om eventuella kompensationsanordningar till vissa befolkningsgrupper för att undanröja de olägenheter, som kan följa av en indirekt beskattning, får TCO helt allmänt framhålla, att det givetvis måste te sig naturligt, att en indirekt beskattning utformas på ett från sociala synpunkter godtagbart sätt, bland annat med hänsyn till barnfamiljerna. Detta behöver emellertid ej a priori innebära, att dylika kompensationsan­ ordningar i varje läge kan befinnas erforderliga. Av avgörande betydelse för en bedömning bärav måste i princip vara den användning, som inkomsterna av en ökad indirekt beskattning avses erhålla. TCO kan helt instämma i vad kommittén i denna fråga anfört och får för alt ytterligare belysa problemen peka på den omständigheten, att om exempelvis syftemålet med en indirekt beskattning är att möjliggöra en förbättring av folkpensionerna, och kon­ sumentprisnivån till följd av denna beskattning stiger, medför detta i sin tur en ytterligare höjning av folkpensionerna, i den händelse dessa är knutna till konsumentprisindex. En ur allmänna synpunkter betänklig växelverkan uppstår sålunda, vilket måste kräva, att de olika åtgärderna ses i ett samman­ hang. Svårigheterna att på förhand avgöra, i vilken utsträckning behovet av kompensation till den ena eller andra gruppen av lägre inkomsttagare kan komma att göra sig gällande är uppenbara. Detta måste därför bli en avväg­ ningsfråga vid varje särskilt tillfälle, då eu indirekt skatt kan komma att in­ föras eller eu skattesats förändras.

Med utgångspunkt från samma principiella inställning framhåller stats­ kontoret, att kompensationsåtgärderna bör begränsas i möjligaste utsträck­ ning. Därest hela folkets köpkraft begränsas så alt en allmän standardsänk­ ning blir följden, kan enligt statskontorets mening ifrågasättas om skäl

It

Dihang till riksdagens protokoll I srml. Xr lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

verkligen föreligger för att bereda socialt omvårdade folkgrupper särskilda

lättnader så att deras relativa försörjningsläge förbättras.

Liknande synpunkter anföres av Svensk industriförening. Om införandet

av en allmän varuskatt utnyttjas för en sänkning av den direkta beskatt­

ningen, kan det enligt föreningens mening övervägas att ge viss kompensa­

tion åt de folkgrupper som på grund av låg inkomst icke får någon del av

den direkta skattesänkningen. Skall emellertid varuskatten läggas ovanpå

nuvarande direkta skattetryck, bör enligt föreningens mening kompensation

icke ifrågakomma. I ett sådant läge betyder varuskatten en standardsänk­

ning för hela folket med direkta konsekvenser framförallt för den konsum-

tionsvaruproducerande småindustrin, och föreningen finner det då ej moti­

verat att höja levnadsstandarden för en utvald grupp människor som i olika

andra sammanhang beredes social omvårdnad genom insatser från övriga

grupper.

Svenska företagares riksförbund framhåller, att storleken och utformning­

en av kompensationsåtgärderna kan få vittgående konsekvenser som på ett

avgörande sätt kan motverka fördelarna med en allmän varuskatt. Fördelen

med en sådan beskattning är bland annat, påpekar förbundet, att den ej är

progressiv. Varje kompensationsåtgärd är ägnad att förringa denna verkan.

Kompensationen får icke heller, menar förbundet, göras så omfattande, att

nettoresultatet av skatt och kompensation i någon väsentlig grad endast blir

en fördelning av tillgångar mellan skilda samhällsgrupper.

överståthållarämbetet delar kommitténs uppfattning, att kompensation ej

bör utgå i form av rabatter eller genom att t. ex. livsmedelsvaror undantas

från beskattning. Ämbetet är även av den uppfattningen, att frågan om kom­

pensation åt barnfamiljer och folkpensionärer kan lösas efter de av kom­

mittén angivna linjerna. I detta sammanhang erinrar ämbetet om sitt tidi­

gare framförda uppslag att för vissa mindre inkomsttagare låta den di­

rekta skatten helt ersättas av indirekt skatt.

Ett flertal länsstyrelser, Statstjänstemännens riksförbund och Sveriges

köpmannaförbund är även i princip av den uppfattningen, att kompensa-

tionsfrågan kan lösas efter de av kommittén anförda riktlinjerna.

Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län förutsätter däremot en be-

hovsprövning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den föreslagna höj­

ningen av barnbidragen med 12 kronor per skatteprocent är för låg. Höjning­

en bör enligt länsstyrelsens mening avvägas så, att även familjer med något

högre konsumtionsutgifter än i konsumtionsgruppen 6 600—11 000 kronor

erhåller skälig kompensation. Den fortgående stegringen av konsumtions­

utgifterna för alla medborgare talar även för att kompensationsbehovet be­

räknats för lågt. Länsstyrelsen förordar, att barnbidragen liöjes med ca 17

kronor per skatteprocent eller med 50 kronor vid en 3-procentig skatt. —

Länsstyrelsen instämmer eljest i vad kommittén anfört rörande kompensa-

tionsfrågan. Beträffande andra grupper än barnfamiljer och folkpensionärer

163

anmärker länsstyrelsen, alt beskattningsreglerna om existensminimum och särskilda avdrag för nedsatt skatteförmåga i vissa fall kommer att resultera i större skattelättnader än hittills vid ökade levnadskostnader.

Socialstyrelsen finner också barnbidragshöjningen otillräcklig. Blir varu­ skatten 5 procent, kommer en familj med ett barn i konsuintionsläget 6 600— 11 000 kronor enligt alternativ I att erhålla 55 kronor i kompensation. Då emellertid samtidigt föräldrarnas andel i konsumtionen på grund av skat­ ten ökar med 220 kronor blir, framhåller styrelsen vidare, kompensationen för liten för att eliminera eu icke önskvärd ökning av' skattetrycket. Folk­ pensionärerna skulle däremot få full kompensation.

Vidkommande övriga mindre bemedlade folkgrupper framhåller social­ styrelsen att, om kompensationsproblemen ej löses, varuskatten av allt att döma kommer att leda till att många människor, som nu själva klarar sin försörjning, måste anlita socialhjälp för sitt uppehälle. Enligt styrelsens mening bör det under inga förhållanden ifrågakomma, att socialvårdsklien- telet utökas till följd av skattesystemets utformning. Styrelsen understry­ ker i detta sammanhang, att en sänkning av den direkta beskattningen ej står till buds som kompensationsåtgärd för de lägsta inkomsttagarna. Sty­ relsen finner kommittéförslaget härutinnan ofullständigt och i behov av komplettering, innan det läggs till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller likaledes, att möjligheterna till lättnader i den direkta beskattningen för ifrågavarande grupper är starkt begränsade och att sociala åtgärder därför är nödvändiga. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid, om ej det förhållandet, att folkpensionerna är in- dexreglerade och dessutom nu höjts väsentligt, medför nödig kompensa­ tion för folkpensionärerna.

SACO uttalar, att folkpensionärernas kompensationsbehov måste bedö­ mas mot bakgrunden av den nu genomförda folkpensionshöjningen. Orga­ nisationen fortsätter.

Härtill kommer, att, därest en allmän varuskatt skall få avsedda verk­ ningar, en av skatten föranledd höjning av konsumentprisindex inte bör få leda till sådana kompensatoriska lönekrav, vilka skulle kunna utlösa en in- flationsprocess. Därest införandet av en allmän varuskatt kombineras med en för löntagarorganisationerna acceptabel sänkning av den direkta in­ komstskatten borde löntagarorganisationerna i princip kunna avstå från att resa kompensationskrav baserade på en av skatten föranledd höjning av konsumentprisindex. Huruvida under sådana omständigheter en höjning av folkpensionernas indextillägg via pensionspristalet bör komma till stånd måste också bedömas mot bakgrund av vilken allmän höjning som göres av folkpensionerna och hur denna inverkar på den aktiva befolkningens real- inkomster.

Den av kommittén förordade kompensationen åt barnfamiljerna finner SACO otillräcklig, bland annat därför att barnbidragshöjningen föreslås enhetlig för alla inkomstlagen. Skattefinansierade barnbidrag har, framhål­ ler organisationen, för mellanskikten och för något högre inkomsttagare en

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år Utö!)

164

Kunyl. Maj:ts proposition nr 1G2 år W.~>9

ringa positiv eller rentav negativ effekt, genom att skattekostnaden för

barnbidragen uppgår till eller överstiger barnbidragens värde. Utifrån an­

tagandet att dessa helt bekostas av den direkta statliga inkomstskatten,

medför barnbidragen för ett stort antal barnfamiljer och relativt långt ner

på inkomstskalan en lägre levnadsnivå än vad som skulle vara fallet utan

barnbidrag. Barnbidragen ensamma kan ej heller, framhåller SACO vidare,

åstadkomma vad som måste vara en positiv och progressiv familjepolitiks

syfte, nämligen att påtagligt minska den existerande stora skillnaden i lev­

nadsnivå mellan barnfamiljer och icke barnfamiljer i ett och samma in­

koms tläge. Alldeles oavsett frågan om kompensation till barnfamiljer för

indirekt beskattning bör därför enligt SACO:s mening barnavdrag införas

vid beskattningen som komplement till barnbidragen. Därest kompensation

till barnfamiljer för den indirekta beskattningen införes, måste detta ha

konsekvenser ej blott på barnbidragens utan även barnavdragens storlek.

Beträffande kompensationens ordnande för övriga personer med låga in­

komster ansluter sig SACO helt till kommitténs synpunkter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om en höjning av barnbidra­

gen och folkpensionerna är den lämpligaste vägen att gå. Barnfamiljernas

och folkpensionärernas intressen synes enligt länsstyrelsens mening admi­

nistrativt enklare kunna tillgodoses genom direkta skattelättnader antingen

via högre ortsavdrag, nya skatteskalor eller avskrivning av påförd skatt.

Länsstyrelsen är för sin del av den uppfattningen, att varuskatten direkt

inverkar på möjligheterna att uttaga andra skatter och avgifter. Därför sy­

nes en samordning vara nödvändig i högre grad än vad kommittén förut­

satt.

Kooperativa förbundet anför i fråga om behovet av kompensationsåtgär­

der följande.

Då den kooperativa rörelsen vidhåller sin uppfattning, att en konsum-

tionsbeskattning inte får läggas så, att den kommer att orättfärdigt tynga

de klasser i samhället, som är sämst ställda i ekonomiskt avseende, bör en

utvidgning av den indirekta beskattningen i den nu föreslagna formen av

allmän varuskatt ingå som ett led i en sådan utformning av skattesystemet

i dess helhet, som inte minskar belastningen på de mera bärkraftiga in­

komsttagarna till nackdel för de mindre bärkraftiga. En socialt försvarlig

avvägning mellan indirekt och direkt beskattning bör alltså eftersträvas,

utgående från att den totala skattebördan inte förskjutes till men för de

mindre och minst bemedlade klasserna av inkomsttagare. Skattesystemet

bör dessutom vara kombinerat med kompensationsanordningar för "de eko­

nomiskt mest utsatta kategorierna av konsumenter, och förbundet har sär­

skilt förordat en höjning av barnbidragen.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Norrbottens län.

LO anser såsom tidigare nämnts, att en allmän varuskatt knappast kan

motiveras från fördelningsmässiga synpunkter och anför i detta samman­

hang följande beträffande kompensationsfrågan.

Vad beträffar denna fråga (kompensation av statsmedel till vissa bestäm­

da kategorier), delar LO inte kommitténs uppfattning beträffande det be­

165

rättigade i kompensationskrav vid eu i konj unkturpolitiskt syfte vidtagen skärpning av indirekta skatter främst av omsättningskaraktär. Man kan enligt LO:s mening inte hävda att en dylik åtgärd i en fullsysselsättnings- ekonomi medför sådana fördelar för speciellt lägre inkomsttagare, att sär­ skild kompensation skulle vara oberättigad. Det enda undantag LO finner rimligt gäller en höjning av indirekt beskattning speciellt avsedd att finan­ siera socialpolitiska reformer. Då man emellertid inte avser alt i princip fi­ nansiera sådana reformer genom höjda indirekta skatter, kan det sägas alt ifrågavarande intäkter genomsnittligt kommer att användas för samma än­ damål som andra statsinkomster. LO finner därför särskilda statliga kom­ pensationsåtgärder som rege! oundgängliga vid höjning av en generell in­ direkt beskattning.

De problem som härvid kan väntas uppkomma, gäller främst barnfamil­ jer samt invalider, arbetslösa in. fl. Någon metod att kompensera sistnämn­ da kategorier har kommittén inte ens föreslagit. LO finner detta vara en stor brist, så mycket mer som många inom de åsyftade grupperna inte bär någon möjlighet att få kompensation via förhandlingar mellan arbetsmark­ nadens parter. Vad vidare beträffar kompensation åt barnfamiljerna visar erfarenheten hur svårt det har varit under barnbidragens existenstid att genom nominella tillägg bevara deras realvärde. Möjligheterna att bereda särskilt utsatta grupper tillfredsställande kompensation vid höjd indirekt beskattning bör därför enligt LO:s mening inte överskattas. Man kan be­ fara att en tillfredsställande kompensation kan bli en engångsföreteelse i samband med införandet av en generell indirekt beskattning och att kom­ pensationen i fortsättningen kan komma att bli snålare. Enligt LO:s me­ ning är det därför nödvändigt att ha fasta regler för den kompensation som genom statsbidrag skall utgå till speciellt drabbade kategorier vid höj­ ning av en generell indirekt beskattning.

Svenska stadsförbundet uppehåller sig vid de kommunalekonomiska kon­ sekvenserna av de kompensatoriska åtgärder som kommittén diskuterar i fråga om andra grupper med låga inkomster än barnfamiljer och folkpen­ sionärer. Förbundet anför bland annat följande.

Bortsett från att det får anses mindre tillfredsställande att den indirekta beskattningen skulle kunna leda till utökat behov av socialhjälp vill förbun­ det som sin bestämda uppfattning uttala, att det synes föga rimligt att kom­ munerna, vilka icke avses få del av intäkterna från den föreslagna varube- skattningen, skulle komma att få en ökad ekonomisk belastning genom på samma gång minskade kommunalskatter och högre sociala utgifter. Anmär­ kas bör också, att den av utredningen påtalade reformen av de kommunala ortsavdragen nu genomförts varigenom dessa ortsavdrag ställts i paritet med de statliga. Förbundet förutsätter således, att eu eventuell framtida varube- skattning utformas så alt nu påtalade och andra ekonomiska olägenheter för kommunerna undvikes.

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen förordar ett flertal remiss­ instanser, med instämmande helt eller delvis i den av herr Ivar Nilzon av­ givna reservationen, att tungt vägande nödvändighetsvaror, i törsta hand inom livsmedelsområdet, undantages från beskattning. Såsom skäl för en sådan inskränkning i beskaltningsområdet framhålles bland annat, att kom- pensationsbehovet därigenom blir mindre och lättare alt lösa.

Statens jaritbruksnänuul framhåller sålunda, att de olägenheter som en

KuntjI. Mnj:Is proposition nr 162 ur 1959

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

varuskatt kan få för vissa speciella kategorier av medborgare uppenbarligen

skulle kunna minskas väsentligt, om livsmedlen eller i vart fall vissa ur

kostnadssynpunkt särskilt tungt vägande slag av livsmedel kunde undantas

från beskattning. Med hänsyn härtill och inför de kompensationsperspektiv

som kommittén angiver och som innebär, att mer än 1/10 av skatteuppbör-

den skulle elimineras av kompensationsutbetalningar, bör enligt nämndens

mening alternativet med undantagande av vissa nödvändighetsvaror noga un­

dersökas.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges lantbruksförbiind. Den minsk­

ning av skatteintäkterna som skulle bli följden av att de viktigare livsmed­

len undantas från beskattning kommer, framhåller förbundet, delvis att

uppvägas av lägre kompensationsbidrag och därmed förenade kostnader.

Förbundet påpekar vidare, att kommittén vid utarbetandet av sitt betän­

kande icke kunnat räkna med den allmänna höjning av folkpensionerna

som nu vidtagits. Kompensationsbehovet bör kunna minskas även härige­

nom.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att en skatt på livsmedlen försvå­

rar försörjningsmöjligheterna för folket i gemen. En sådan skatt måste otvi­

velaktigt medföra behov av kompensation för barnfamiljer, folkpensionärer

m. fl. Om i stället livsmedelsvarorna undantages, erhålles ett skattefritt bot­

tenskikt av särskild betydelse för de lägsta inkomsttagarna. Att man genom

att höja barnbidragen och folkpensionerna kan undvika de eljest med en

kompensation förenade redovisningstekniska svårigheterna, finner länssty­

relsen visserligen riktigt, men dessa svårigheter undvikes även om, såsom

länsstyrelsen förordar, alla livsmedelsvaror undantages från beskattning. Till

detta kommer, att länsstyrelsen icke anser sig kunna godtaga de synpunkter

som kommittén anfört beträffande kompensationen till övriga grupper av

mindre inkomsttagare. Konsekvensen av kommitténs ståndpunkt i denna

del blir, påpekar länsstyrelsen, att kommunerna i vissa lägen får svara för

den utgiftsökning som varuskatten medför. Enligt länsstyrelsens mening är

en sådan verkan icke förenlig med beskattningens natur och måste därför

på ett eller annat sätt förhindras.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, alt enligt kommitténs övervä­

ganden ett helt system med kompensationsåtgärder förutses skola ingå så­

som ett led i beskattningen. Uppenbart är, att härigenom svårlösta avväg-

ningsproblem uppkommer. Då kompensationsskyddet i främsta rummet är

avsett för vissa mindre bemedlade, skulle enligt länsstyrelsens mening en

gradering av barnbidragen ligga i linje med kommitténs direktiv. Ett sådant

system skulle dock föra med sig åtskilliga komplikationer. Under dessa för­

hållanden synes det länsstyrelsen mest rationellt att i största möjliga ut­

sträckning från beskattning undantaga de för konsumenterna mest oumbär­

liga varugrupperna.

Även länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Örebro och Gävleborgs

län samt Riksförbundet Landsbygdens folk finner — med instämmande \

167

den av herr Ivar Nilzon avgivna reservationen — att skattefrihet för en del nödvändighetsvaror skulle vara ägnad att minska konipensationsbehovet.

Detaljhandelsskatt eller partihandelsskatt

Medan kommittén inte tagit ställning till frågan om en allmän varuskatt lämpligen bör tas ut i detaljhandelsledet eller i partihandelsledet, har detta gjorts i ett stort antal yttranden. Därvid har de flesta länsstyrelserna men också åtskilliga andra remissinstanser, särskilt sådana som företräder det enskilda näringslivet, uttalat sig till förmån för detaljhandelsalternativet. Även partihandelsalternativet har emellertid fått åtskilliga förespråkare.

Alternativet med en detaljhandelsskatt förordas av kommers- kollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, överståthållaräm- betet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönkö­ pings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands samt Norrbottens län, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Statstjänstemännens riksförbund, SACO, Sven­ ska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Sveriges företagares riksförbund, Sveriges automobilindustriförening, Sveri­ ges choklad- och konfektyrfabrikantförening u. p. a., KeLiFa, Sveriges frisör­ grossister, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Guldsmedsmästarnas riksförbund, Svenska bokhandlare­ föreningen samt rikets handelskammare med undantag för Smålands och Blekinge handelskammare, som helt avvisar tanken på en allmän varuskatt. Kammarrätten, socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, statens pris- och kar­ tellnämnd, länsstyrelsen i Malmöhus län och Sveriges köpmannaförbund an­ för, utan direkt ställningstagande, olika synpunkter som talar till förmån för detaljhandelsalternativet.

De i yttrandena anförda skälen till förmån för en detaljhandelsskatt visar inbördes stor överensstämmelse. I allmänhet delar man kommitténs uppfatt­ ning, att detalj handel sskatten medför vissa kontroll- och redovisningstek- niska svårigheter, främst genom att antalet skattskyldiga blir väsentligt myc­ ket större än vid en partihandelsskatt. Dessa svårigheter anses emellertid mer än väl uppvägas av att detaljhandelsskatten kan göras tekniskt enk­ lare, ges ett bredare underlag — varigenom skattesatsen kan hållas läg­ re än om samma intäkt skall ernås genom en partihandelsskatt — samt i övrigt utformas på ett sätt som skapar större rättvisa och jämnare beskatt- ning.

Vad som enligt ifrågavarande remissinstansers mening särskilt talar mot en partihandelsskatt är, att reglerna om skattens bestämmande och skatt­ skyldigheten inte blott medför redovisnings- och kontrolltekniska svårighe­ ter i förening med särskilda avvägnings- och gränsdragningsproblem utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

168

också får en ojämn och därmed ogynnsam inverkan på näringslivet med

avseende på dess struktur, konkurrensförhållanden m. in. Särskilt uppmärk­

sammas de svårigheter som kan uppstå vid intressegemenskap och på grund

av att rabatter och dylikt utgår först i efterhand. Man påtalar också olägen­

heterna av att de skattskyldiga måste hålla olika köparekategorier isär. Vi­

dare hävdas, att de gränsdragningar som måste ske för bestämmande av

skattskyldigheten i sig själv innebär en orättvisa, som påverkar konkurrens­

läget, att risk föreligger för en överflyttning av vissa funktioner från ett led

till ett annat i syfte att nedbringa skatteberäkningsunderlaget samt att det

med hänsyn till de högst varierande detaljhandelsmarginalerna icke är möj­

ligt att genom en schablonmässig skattesatsjustering ernå en jämn och

rättvis skattebelastning, som varken gynnar eller missgynnar vissa företag,

företagsformer eller branscher. Dessa olägenheter, som i vissa avseenden

förvärras därest skattesatsen höjes, har tillmätts avgörande betydelse vid

ställningstagandet till förmån för en detaljhandelsskatt, där samma problem

inte alls eller endast i begränsad omfattning anses vara för handen.

Till stöd för detaljhandelsalternativet åberopas även, att man har erfaren­

heterna från 1940 års omsättningsskatt att falla tillbaka på. I detta samman­

hang påpekas, att de olägenheter, som denna omsättningsskatt otvivelaktigt

hade, i väsentlig grad eliminerats i kommitténs förslag till detaljhandels­

skatt.

Från näringsorganisationernas sida framliålles såsom en fördel med detalj-

handelsskalten, att den mera direkt riktar sig mot konsumtionen och därför

är mindre ägnad att försvåra produktionen. Därmed anses följa att denna

skatteform ej försämrar underlaget för den direkta beskattningen. En de­

taljhandelsskatt får ej heller, understryker handelns organisationer, samma

konsekvenser med avseende på realisationsförsäljning, kassationer, svinn,

kundförluster m. m. som en partihandelsskatt och blir ej heller lika kapital-

krävande. Särskilt skulle en partihandelsskatt, framhålles det, bli betungan­

de i sistnämnda avseende för branscher med låg omsättningshastighet. Det

påpekas ytterligare, att en detaljhandelsskatt ej behöver kombineras med en

lagerbeskattning.

Sveriges grossistförbund sammanfattar de med en partihandelsskatt för­

knippade olägenheterna på följande sätt.

1. Distributionsvägarna äro betydligt mera invecklade än vad kommittén

i sitt arbete synes ha förutsatt. Speciellt gäller detta på producentvarornas

område.

2. Skatten medför ej såsom kommittén anger skatteuttag endast en gång

på varje vara utan leder till dubbelbeskattning i form av eu investerings-

och förbrukningsmaterielskatt.

3. Skatten kommer att träffa samtliga tillverkare och grossister samt

kanske hälften av detaljhandeln, varjämte stora delar av detaljhandeln kom­

mer att finna en registrering fördelaktig att söka erhålla. Skillnaden i an­

talet registreringsskyldiga vid den nu diskuterade skatten och en skatt lagd

på försäljning till konsument blir endast 8—10 % av totalantalet varupro­

ducenter och varuförmedlare, om jämförbara principer tillämpas vid be­

dömningen av skattskyldigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

169

4. Det kan verka vilseledande att tala om en partihandelsskatt, då, för­ utom partihandeln, även hela produktionen samt minst halva detaljhandeln kan komma att beröras.

5. Det är omöjligt att med två procentsatser — oavsett om den ena är 75, 80 eller 85 % av den andra — skapa en neutral effekt på distributionsappa­ raten. Variationerna i marginal äro nämligen mycket betydande.

6. Specialaffärer kunna komma att få en lägre skatt än branscliblandade affärer. Varuhus komma i en del fall att få betala högre skatt än specialaffä­ rer.

7. Vissa företagsformer komma att gynnas på andras bekostnad.

8. Skatten kommer alt uppmuntra till oekonomiska strukturförändring­ ar inom varudistributionen genom överflyttning av funktioner till detaljhan­ deln.

9. Möjliga skattesänkningar vid ändrat handlande från företagens sida kunna i och för sig verka små, uttryckta i procent av försäljningsvärdet, men de få en helt annan betydelse sedda i relation till handelsföretagens margi­ nal och framför allt nettovinst. 10. Procentuellt lika stora höjningar i en prisstruktur medföra ändrade prisskillnader i absoluta tal. Företagarna ledas i sitt handlande av dessa för­ ändringar i kronbeloppen. 11. Svårigheter komma att uppstå vid bestämmandet av om en försäljning är skattepliktig eller ej. 12. Skatten kommer att belasta lagerhållningen i detaljistledet. 13. Beskattningsvärdet kan inte alltid fastställas i förväg på grund av kassa- och olika former av prestationsrabatter. 14. En skatt som den föreslagna kan leda till ett system med särskild de­ bitering för varje tjänst som leverantören utför. 15. Étt betydande merarbete kommer att erfordras, vilket kan komma att kräva 1 å 2 extra personer i medelstora grossistföretag. Beträffande den av kommittén vid en partihandelsskatt ifrågasatta be­ skattningen av detaljhandelns inneliggande lager anför Sveriges köpmanna­ förbund följande. Om en partihandelsskatt skulle införas, anser kommittén, att en skatt på detaljhandelns inneliggande lager torde bli nödvändig. Om detta skulle bli fallet, är det ofrånkomligt, att en extra kapitalanskaffning skulle krävas av detaljhandeln. Visserligen skulle skatten få erläggas under relativt lång pe­ riod, men särskilt inom vissa branscher med låg omsättningshastighet och med stora lager skulle skyldigheten att erlägga lagerskatt likväl kunna bli betungande. Sveriges Köpmannaförbund motsätter sig bestämt att en lager­ skatt införes. Man måste komma ihåg, att för handeln återanskaffningspri- set måste vara vägledande. Ur denna synpunkt är en prishöjning på inne­ liggande lager motsvarande skatten fullt motiverad för att realkapitalet i rö­ relsen skall bibehållas oförändrat. I den mån hamstringstendenser skulle framträda inom handeln under tiden före skattens införande, torde dessa kunna bemästras på annat sätt än genom en lagerskatt. I samband med all kommittén föreslagit, att eu lagerskatt skulle införas, anser den alt särskild bokföringsskyldighet måste krävas över inköp och för­ säljning av skattepliktiga varor under en tid av högst två år. Då lagerskatt icke bör ifrågakomma såsom förbundet nyss framhållit, kan också den före­ slagna särskilda bokföringsskyldigheten helt undvaras.

Riksnumnden för ekonomisk försvarsberedskap uttalar, att en beskattning vid import eller i partihandelsledet kommer alt motverka lagerhållningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Då det ur beredskapssynpunkt är av vikt att landet har så stora lager som

möjligt, förordar nämnden en detaljhandelsbeskattning.

Till förmån för en detaljhandelsskatt talar enligt remissinstanserna vi­

dare, att inga speciella svårigheter uppstår vid behov av justeringar av skat­

tesatsen, medan en partihandelsskatt t. ex. kan föranleda krav om skatte-

restitution. Detaljhandelsskatten är i detta hänseende att anse såsom ett smi­

digare konjunkturpolitiskt instrument.

Överståthållarämbetet påpekar i anslutning härtill, att ett sådant alternativ

icke bör väljas, som endast bedömes som lämpligt vid en förhållandevis låg

skattesats. Framkommer omständigheter, som motiverar höjt skatteuttag,

bör ändringen kunna ske utan att formerna för skatteuttaget behöver ändras

eller att effektiviteten minskar genom ökade tekniska komplikationer.

Liknande synpunkter anföres av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.

Den av kommittén vid en detaljhandelsskatt föreslagna beskattningen av

jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning finner länsstyrelsen ur

rättvisesynpunkt utgöra en särskild fördel med detta alternativ.

Sistnämnda uppfattning delas av länsstyrelsen i Stockholms län och SACO.

De remissinstanser som förordar öppen skatteredovisning konstaterar, att

en sådan ej kan förenas med en partihandelsskatt och förordar bl. a. av den­

na anledning en detaljhandelsskatt.

Kommerskollegium, länsstyrelsen i Norrbottens lån, handelskammaren

i

Luleå och Kooperativa förbundet framhåller såsom en särskild fördel med

detaljhandelsskatten, att denna icke lika lätt som partihandelsskatten leder

till prishöjningar utöver skatten. Kommerskollegium finner därjämte en dy­

lik beskattning vara mindre ägnad att försvåra exporten.

Generaltullstyrclscn återigen finner detaljhandelsskatten vara överlägsen

ur importsynpunkt genom att den erbjuder större likformighet och enkelhet

i skattebeläggningen.

Socialstyrelsen framhåller att möjligheterna att bedöma en allmän indi­

rekt beskattnings inverkan på konsumentprisindex resp. att utarbeta en

från indirekta skatteeffekter rensad index försvåras om skatten uttages i ett

tidigare led. Detta förhållande talar till förmån för en detaljhandelsskatt.

Ett liknande påpekande göres av statens pris- och kartellnämnd.

Svenska bokhandlareföreningen erinrar om att böcker normalt försäljes

på kommissionsbasis. Detta utesluter enligt föreningens mening möjligheten

av en partihandelsskatt, om böcker skall omfattas av beskattningen.

Åtskilliga av de remissinstanser, som förordar detaljhandelsalternativet,

ifrågasätter, om kostnaderna vid en sådan skatt i realiteten blir större än

vid en partihandelsskatt. Man måste, framhålles det, beakta den samordning

som kan ske av kontrollen över direkt och indirekt beskattning. Denna möj­

lighet torde medföra en kostnadssänkning för skattekontrollen totalt sett.

Därjämte måste även beaktas, understryker bl. a. Sveriges industriförbund,

att en partihandelsskatt försämrar underlaget för den direkta beskattningen

och sålunda föranleder ett direkt inkomstbortfall för staten.

171

Alternativet med en partihandelsskatt förordas av statskonto­ ret, kontrollstyrelsen, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Ble­ kinge, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämt­ lands och Västerbottens län, LO, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges automobilhandlareförbund, Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges konditor- förening samt Sveriges hotell- och restaurangförbund.

Från de nämnda statliga remissinstansernas sida har i första hand de kontrolltekniska och kostnadsmässiga faktorerna åberopats till förmån för en partihandelsskatt.

Statskontoret framhåller, att ur allmänna synpunkter knappast någotdera alternativet kan ges företräde. Detaljhandelsskatten förefaller visserligen enklare till sin konstruktion och kan göras mera allmän, men det väsentligt större antalet skattskyldiga vid denna skatteform medför större kostnader för såväl det allmänna som näringslivet, samtidigt som möjligheterna till undan­ dragande av skatt ökar. Då den form bör väljas där fullgod kontroll för för­ hindrande av skattesvek kan genomföras med minsta möjliga arbetsinsats, är enligt statskontorets mening partiliandelsalternativet att föredra.

Kontrollstijrelsen framhåller, att de kontrolltekniska synpunkterna måste bli utslagsgivande. För upprättandet av en effektivt arbetande kontrollappa­ rat vid en detaljhandelsskatt erfordras enligt styrelsen en organisation av sådan storleksordning, att partihandel salternativet ur både ekonomiska, ar- betsmarknadsmässiga och administrativa synpunkter måste ges bestämt fö­ reträde.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att detaljhandelsskatten medför en ännu större ansvällning av personal än kommittén förutsatt. Därför blir kostnaderna för det allmänna vid detta alternativ större än beräknat, sär­ skilt om hänsyn även tas till lokal- och inventariebehov o. d. Detaljhandels­ företagen torde vidare ha bristfällig bokföring, vilket medför en tung och be­ svärlig redovisning och kontroll. I detta avseende torde partihandelsföretagen vara bättre rustade, och därigenom kommer enligt länsstyrelsens mening en partihandelsskatt att medföra de minsta olägenheterna för både det all­ männa och näringslivet. Länsstyrelsen erinrar även om tillämpningssvårig- heterna vid 1940 års allmänna omsättningsskatt.

De här redovisade synpunkterna på kostnads- och kontrollfrågorna åter­ kommer även i övriga yttranden från de statliga organ som förordar parti- liandelsalternativet. Därjämte framhåller länsstyrelserna i Kopparbergs och

Skaraborgs län såsom eu särskild fördel med partihandelsalternativet, att jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning av livsmedel ej behö­ ver bli beskattade. Sistnämnda länsstyrelse anser det vidare vara fördelak­ tigt, alt vissa mindre företagare kan hållas utanför en partihandelsskatt. Vad kommittén anfört beträffande verkningarna vid förändringar i skattesatsen och om kostnaderna för lagerhållning ger, uttalar länsstyrelsen, ej anledning till förord för någotdera av alternativen.

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Även länsstyrelsen i Västerbottens län vänder sig mot den vid detaljhan-

delsalternativet ifrågasatta beskattningen av jordbrukarnas egenförbrukning

och direktförsäljning. Länsstyrelsen kan inte heller godtaga den vid detta

alternativ förordade tjänstebeskattningen. Bland annat med hänsyn härtill

förordar länsstyrelsen en beskattning förlagd till partihandelsledet. Läns­

styrelsen finner dock, liksom länsstyrelsen i Blekinge län, att den föreslagna

enhetliga nedsättningen av skattesatsen vid skattepliktig försäljning direkt

till konsument är otillfredsställande. Det förordas en ytterligare utredning

angående möjligheterna att i detta hänseende åstadkomma en riktigare av­

vägning av skattebelastningen.

Länsstyrelsen i Örebro län motsätter sig likaledes en beskattning av jord­

brukarnas egenförbrukning och direktförsäljning. Länsstyrelsen har, såsom

tidigare nämnts, förordat skattefrihet för livsmedel i samma utsträckning

som vid 1940 års omsättningsskatt. Då en dylik inskränkning torde medföra

större komplikationer vid en detaljhandelsskatt, förordar länsstyrelsen en

skatt i partihandelsledet.

Kostnadsfrågan samt önskvärdheten av skattefrihet för livsmedel har för­

anlett Riksförbundet Landsbygdens folk att förorda partihandelsalternativet.

Sveriges lantbruksförbund förordar partihandelsalternativet, därest den av

förbundet förordade skattefriheten för livsmedel genomföres. Skulle däremot

beskaltningsområdet få den av kommittén föreslagna omfattningen, förordas

en detaljhandelsskatt, bland annat därför att riskerna för ökade detalj-

handelsmarginaler då kan undvikas och en öppen skattercdovisning blir

möjlig.

Sveriges konditor-förening förordar en partihandelsskatt med hänsyn till

de redovisnings- och kontrollsvårigheter, som vid detaljhandelsalternativet

skulle uppstå beträffande de mindre företagen.

Sistnämnda skäl åberopas även av Sveriges hantverks- och småindustri-

organisation, som finner det särskilt angeläget att de minsta företagen ej

ytterligare belastas. Organisationen anser det dock nödvändigt med en kom­

pletterande utredning beträffande utformningen av en partihandelsskatt.

Det framlagda förslaget anses ha betydande nackdelar bland annat med av­

seende på inkurans och kundförluster samt genom den schablonmässiga

skattesatsdifferentieringen.

Sveriges hotell- och restaurangförbund uttalar, att ojämnheter i beskatt­

ningen synes bäst kunna undvikas, om skatten tas ut så långt bakåt som

möjlig't> innan ännu förädlings-, arbets- och andra kostnader i så stor om­

fattning kommit att ingå i priserna. Detta talar enligt förbundet till förmån

för en partihandelsskatt. Den orättvisa, som detta alternativ medför genom

att vissa områden av praktiska skäl måste undantas från beskattning, blir

försvagad därest livsmedlen såsom förbundet förordar göres skattefria.

LO understryker angelägenheten av att, om en allmän varuskatt införes,

denna göres så enkel som möjligt. Viktigast torde därvid vara antalet be-

skattningsenheter, och ur denna synpunkt synes partihandelsalternativet va­

173

va att förorda. Detta alternativ får dessutom mera karaktären av en före­ tagsbeskattning, vilket enligt LO:s mening är en fördel. Den snedvridande effekt som en partihandelsskatt kan komma att få bedömes av LO vara av ringa betydelse i jämförelse med den snedvridning som nuvarande företags­ beskattning medför.

Sveriges automobilhandlareförbund och Bilverkstädernas riksförbund för­ ordar partihandelsalternativet främst därför att organisationerna motsätter sig en beskattning av begagnade varor och servicetjänster. En beskattning av dylika objekt inom bilbranschen skulle, framhåller förbunden, medföra ogynn­ samma verkningar med avseende på branschens struktur och sysselsättning ävensom speciella gränsdragningsproblem. Med hänsyn härtill och då en de- taljhandelsskatt kräver större konlrollapparat och mera arbete, förordar or­ ganisationerna en till partihandelsledet förlagd beskattning.

Departementschefen

Av det tidigare anförda framgår att jag, i likhet med kommittén och det övervägande antalet remissinstanser, funnit att en allmän indirekt beskatt­ ning bör utformas såsom en ettledsskatt på färdigvaror. En sådan skatt kan, alltefter det led vari skatten uttages, karaktäriseras som producentskatt, partihandelsskatt eller detaljhandelsskatt.

Vid en producentskatt uttages skatten av den som tillverkar eller impor­ terar skattepliktig vara, och skatteplikten inträder då varan försäljes eller då varan införes till riket. Skatten kan utgå på det pris som tillämpas vid försäljning i större poster till återförsäljare. Kommittén uppskattar antalet skattskyldiga vid en producentskatt till ca 75 000 eller -— om vissa mindre producenter undantages —- till ca 45 000, jordbrukare dock ej medräknade.

Vid en partihandelsskatt uttages skatten i princip hos den som säljer skat­ tepliktig vara till detaljhandlare, d. v. s. hos grossist eller producent. Där­ jämte måste skatt uttagas hos sådana större detaljister som på inköpsSi- dan är att jämställa med grossist eller som bedriver egen tillverkning. Im­ portvaror beskattas vid importtillfället, utom i fråga om sådan import som sker till grossist eller producent för omsättningsändamål eller för bearbet­ ning. Skatten utgår på det aktuella fakturavärdet. Därvid är att märka, att justering av skattesatsen är erforderlig när skatten måste beräknas på kon­ sumentpris, d. v. s. vid försäljning direkt till förbrukare. Om skatt skall uttagas vid importtillfället, beräknas den på varans cif-värde inklusive tull och andra förekommande avgifter. Kommittén uppskattar antalet skattskyl­ diga vid denna beskattningsform till ca 100 000 eller — om vissa mindre producenter undantages — till ca 60 000, jordbrukare dock ej medräknade.

Vid en detaljhandelsskatt uttages skatten hos den som säljer skatteplik­ tig vara till konsument, d. v. s. i första hand hos detaljhandlare men även hos grossister och producenter som bedriver direktförsäljning. Därjämte ut­ tages skatt vid import som sker direkt till förbrukare. Skatten utgår på

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 år 1959

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

det aktuella vederlaget, i fråga om import på cif-priset inklusive tull och

andra förekommande avgifter. Kommittén uppskattar antalet skattskyldiga

vid detta alternativ till ca 200 000, jordbrukare dock ej medräknade.

Av det anförda framgår, att man ej kan tala om någon renodlad detalj­

handels- eller partihandelsskatt. På grund av distributionens skiftande

struktur på olika områden måste båda skatteformerna få visst inslag av

producentskatt. Detta gäller i särskilt hög grad om jordbrukarna blir skatt­

skyldiga. En detaljhandelsskatt får därjämte ett inte obetydligt inslag av

partihandelsskatt. Av praktiska skäl kominer jag likväl att i fortsättningen

begagna mig av benämningarna producentskatt, partihandelsskatt och de­

taljhandelsskatt.

Producentskatt

Kommitténs analys av formerna för en allmän skatt på färdigvaror har

tyngdpunkten lagd på alternativen partihandelsskatt och detaljhandelsskatt,

medan producentskatten fått en mera summarisk behandling. Anledningen

härtill synes närmast vara, att sistnämnda skatt ur skattetekniska och and­

ra synpunkter visar stor överensstämmelse med en partihandelsskatt. Sam­

manfattningsvis uttalar kommittén, att de med en producentskatt förenade

problemen är av samma men väsentligt påtagligare natur än de som före­

ligger vid en partihandelsskatt. Med hänsyn härtill finner sig kommittén

böra förorda en partihandelsskatt framför en producentskatt och anser på

grund härav att en allmän skatt på färdigvaror bör utformas såsom an­

tingen en partihandelsskatt eller en detaljhandelsskatt. Kommitténs ställ­

ningstagande härvidlag har rönt allmän anslutning vid remissbehandlingen.

Även enligt min uppfattning är det från praktiska synpunkter mindre

lämpligt att en färdigvaruskatt utformas såsom en producentskatt. Valet

i fråga om en allmän färdigvaruskatt bör stå mellan en skatt med tyngd­

punkten lagd till detaljhandelsledet eller till partihandelsledet.

Detaljhandelsskatt eller partihandelsskatt

Kommittén har funnit att en partihandelsskatt ur redovisnings- och kon­

trollsynpunkt har den fördelen att antalet skattskyldiga blir betydligt lägre

än vid en detaljhandelsskatt; dessutom torde man kunna räkna med att de

skattskyldiga företagen har god bokföringsstandard. Man undgår vidare

skattskyldighet för vissa svårkontrollerbara kategorier av företagare såsom

gårdfarihandlare, torghandlare och postorderfirmor. Vidare uppstår mind­

re problem i anledning av uttag ur rörelse för egna och anställdas behov,

kontantinköp, som verkställes utan bokföringsåtgärd m. m., än fallet blir vid

en detaljhandelsskatt. Det lägre antalet skattskyldiga vid en partihandels­

skatt medför därjämte enligt kommittén lägre kostnader för såväl staten

som näringslivet. Enligt av kommittén gjord överslagsberäkning skulle det

allmännas kostnader vid en partihandelsskatt uppgå till 5 å 6 milj. kronor

per år mot 8 å 9 milj. kronor vid en detaljhandelsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

175

Skillnaden i kostnaderna mellan de båda alternativen får emellertid ses mot bakgrunden av att kommittén i syfte att underlätta handhavandet av en partihandelsskatt föreslagit vissa begränsningar av skattskyldigheten. Sålunda förordar kommittén, att skattskyldighet ej skall föreligga för produ­ center med en årsomsättning av skattepliktiga varor understigande 20 000 kronor och ej heller för handelsföretag med en årsomsättning av mindre än 50 000 kronor. Dylika företag skall enligt förslaget i stället erlägga skatt vid sina varuinköp. Vid en detaljhandelsskatt däremot avses skattskyldig­ heten i stort sett kunna anknytas enbart till yrkesmässigheten. Kommittén förordar dock även vid detta alternativ viss begränsning av skattskyldighe­ ten, nämligen i fråga om varuförsäljning i mindre omfattning av rörelse- idkare, vilkas huvudsakliga verksamhet avser tillhandahållande av vissa tjänsteprestationer. Därjämte föreslås, att sömnads- och skrädderiföretag med en årsomsättning understigande 10 000 kronor skall undantagas från skattskyldighet och i stället beskattas för sina inköp. De föreslagna begräns­ ningarna av skattskyldigheten leder enligt vad kommittén funnit till större ojämnhet i beskattningen vid en partihandelsskatt än vid en detaljhandels­ skatt. Om såsom kommittén förutsätter skattesatsen hålles låg, anses ojämn­ heten dock bli av mindre betydelse. Ojämnhet i beskattningen enligt parti- handelsalternativet uppstår dessutom genom att jordbrukarnas egenför­ brukning och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel ej avses bli beskattade vid detta alternativ, men härvidlag begränsas ojämnheten genom vissa av kommittén förordade undantag från skatteplikt på livs­ medelsområdet.

Vid remissbehandlingen har från flera håll påtalats den ojämnhet i be­ skattningen som framförallt partihandelsalternativet enligt kommitténs för­ slag leder till. Detta har i vissa fall åberopats när förord getts åt detalj- handelsalternativet. Å andra sidan har framhållits, att ojämnheterna får relativt ringa betydelse om, såsom förutsättes, skattesatsen hålles låg.

Vid sin bedömning av alternativen har kommittén vidare uppmärksam­ mat, att vissa större detaljhandelsföretag kan på inköpssidan jämställas med grossister. För att dylika företag vid en partihandelsskatt ej skall ställas gynnsammare än andra detaljhandlare — nämligen genom att deras inköp beskattas på grundval av en prissättning som motsvarar vad som till- lämpas till grossist — föreslår kommittén att detaljhandelsföretag med en årsomsättning av minst 500 000 kronor skall bli skattskyldiga. Detta leder till att en skattesatsdifferentiering blir erforderlig med hänsyn till att för dylika företag, liksom i fråga om grossisters och producenters varuförsälj­ ning direkt till konsumenter, skatten måste beräknas på konsumentpriser­ na. Kommittén finner det därvid icke praktiskt möjligt att tillämpa skatte­ satser anpassade efter de för olika branscher eller varor varierande detalj- handelsmarginalerna utan förordar eu enhetlig skattesatsncdsättning på grundval av vad som kan sägas motsvara en genomsnittlig detaljhandels- marginal. Härigenom uppkommer enligt kommittén viss snedbelastning i

176

Kungi. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

beskattningen som ej uppstår vid en detaljhandelsskatt, där skatten alltid

kan anknytas till ett och samma värde (konsumentpriset) och skattesat­

sen därigenom kan göras enhetlig. Verkan av nyssnämnda snedbelastning

finner kommittén dock vara av mindre betydelse om, såsom förutsättes,

skattesatsen hålles låg.

Vid remissbehandlingen har påtalats, att eu enhetlig skaltesatsnedsätt-

ning vid en partihandelsskatt medför ogynnsamma verkningar. Samtidigt

konstateras emellertid, att en differentiering anpassad efter de faktiska mar­

ginalförhållandena inte är praktiskt genomförbar. Dessa förhållanden har i

många fall bidragit till att förord getts åt en detalj handelsskatt.

Kommittén har vidare framhållit att en detalj handelsskatt är rörligare

och därmed ett bättre konjunkturpolitiskt instrument än en partihandels­

skatt. Om skattesatsen vid en partihandelsskatt sänkes, kan krav ställas

från detaljhandelns sida om viss restitution av skatt som erlagts för varor

i lager. En partihandelsskatt leder i princip även till att detaljhandeln pri­

märt får bära skattekostnaden för inkuranta och lagerförstörda varor lik­

som för varor som föranlett kundförlust. I anslutning härtill må även näm­

nas att kommittén ifrågasätter en beskattning av detaljhandelns varulager

vid införandet av en partihandelsskatt.

Kommittén uttalar sammanfattningsvis, att en partihandelsskatt berör

ett färre antal skattskyldiga men blir av mera komplicerad natur, medan

en detalj handelsskatt blir enklare till sin konstruktion men berör ett större

antal skattskyldiga. Båda alternativen finner kommittén vara praktiskt ge­

nomförbara, men ingetdera synes från mera allmänna utgångspunkter

kunna ges något bestämt företräde, speciellt som enligt kommittén valet

även blir beroende av läget vid tidpunkten för skattens införande. En leda­

mot av kommittén uttalar sig dock till förmån för partihandelsalternativet

under motivering, att av honom föreslagen inskränkning av beskattningen

på livsmedelsområdet lättare synes kunna genomföras vid detta alternativ.

Vid remissbehandlingen har man i betydande utsträckning tagit ställ­

ning till de båda alternativen. Meningarna är delade, men en tydlig övervikt

föreligger för en beskattning i detaljhandelsledet. Till förmån för detta alter­

nativ framhålles, att skatten blir enkel till sin konstruktion och mera neu­

tralt verkande genom att skattesatsen kan göras enhetlig och gränsdrag-

ningsproblem i allt väsentligt undvikas. Dessa fördelar anses mer än väl

uppväga nackdelarna med det större antalet skattskyldiga. Till förmån för

en detaljhandelsskatt åberopas även andra skäl, bl. a. det förhållandet att

skatten kan närmare anknytas till de beskattningsregler in. m. som gäller

vid inkomstbeskattningen samt att en samordning kan ske av kontrollen

i fråga om detaljhandelsskatten och den direkta beskattningen.

I de uttalanden som gjorts till förmån för partihandelsalternativet åbe­

ropas främst de lägre kostnaderna. De snedvridningar som följer av skat­

tens konstruktion bedömes såsom mindre väsentliga, då skattesatsen för­

utsättes bli låg. De av reservanten åberopade skälen för en partihandels­

skatt har även fått viss anslutning.

177

Ställningstagandet till frågan huruvida en skatt på färdigvaror skall utformas som en detaljhandelsskatt eller en partihandelsskatt bör enligt min mening ske från utgångspunkten av att skatten i görligaste mån skall förena god avkastning, enkel konstruktion, neutral verkan på gällande produktions- och konsumtionsstruktur samt låga kostnader för såväl sta­ ten som näringslivet.

Både en detaljhandelsskatt och en partihandelsskatt har god avkast­ ningsförmåga. Vid samma skattesats ger dock detaljhandelsskatten högre avkastning. Detta beror främst på att beskattningsvärdet kommer att utgö­ ras av priset till konsument i stället för priset till detaljist. Av skattetek­ niska skäl betingade undantag från skatteplikt måste dessutom bli mera omfattande vid en skatt där skattskyldigheten i princip åvilar partihan- delsledet. Härtill kommer att en partihandelsskatt kan för konsumenterna leda till prishöjningar utöver skatten genom att, där så är möjligt, oför­ ändrade procentuella handelspålägg tillämpas på de genom skatten höjda inköpspriserna. Ur nu anförda synpunkter synes därför detaljhandels­ skatten böra ges visst företräde.

I fråga om skattens konstruktion är särskilt att märka att skattskyldig­ heten vid en detaljhandelsskatt i huvudsak kan anknytas enbart till yrkes- mässighetsbegreppet. Detta synes av praktiska skäl inte möjligt vid en par­ tihandelsskatt, utan här får skattskyldigheten dessutom regleras genom särskilda gränsdragningar. Sådana gränsdragningar medför olägenheter ge­ nom att vid försäljningar till producenter, grossister och detaljister skatt skall uttagas i vissa fall men i andra fall inte. Detta förhållande liksom vissa andra gränsdragningsproblem kan försvåra såväl de skattskyldigas redovisning som skattekontrollen. Även en detaljhandelsskatt är emellertid förenad med vissa olägenheter av liknande natur. Det sagda torde bl. a. gälla rörelser av typen gårdfarihandel, torghandel, postorderfirmor o. dyl. Dessa svårigheter synes dock vara betydligt mindre än de som kan uppstå vid en partihandelsskatt.

En detaljhandelsskatt är vidare enligt min mening mera neutralt verkan­ de än en partihandelsskatt. De särskilda gränsdragningarna vid en parti­ handelsskatt medför nämligen viss ojämnhet i beskattningen, som kan draga med sig rubbningar i konkurrenshänseende. Sådana konsekvenser behöver ej uppkomma vid en detaljhandelsskatt. Vidare synes det, såsom kommittén framhållit, erforderligt att skattesatsen vid en partihandelsskatt differen­ tieras, medan skattesatsen vid eu detaljhandelsskatt kan vara enhetlig. Här­ jämte uppkommer vid eu partihandelsskatt risk för att strukturförändringar vidtas i syfte att minska skatteunderlaget, t. ex. genom att vissa funktioner överflyttas till detaljhandelsledct.

Ur kostnadssynpunkt synes i och för sig partihandelsallernativet ha visst företräde. Detta förutsätter dock alt skattskyldigheten inskränkes på sätt kommittén föreslagit. Om man av hänsyn till de snedbelastningar kommitténs gränsdragningar medför anser sig höra utvidga skattskyldig­ heten ökar emellertid kostnaderna. Därjämte medför eu eventuell tjänste- beskattning större kostnadsökning vid eu partihandelsskatt än vid en de-

12

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

178

taljhandelsskatt. Kommittén framhåller sålunda att, vid en komplettering

av en partihandelsskatt med tjänstebeskattning, ökar antalet skattskyldiga

med ca 50 procent, medan motsvarande utbyggnad av detaljhandelsskatten

medför endast ringa ökning av de skattskyldigas antal. — Vidare må fram­

hållas att, om kostnaderna ses i förhållande till skatteutfallet, synes detalj­

handelsskatten vara likvärdig med partihandelsskatten, särskilt om en

tjänstebeskattning därjämte införes. För näringslivets del kan visserligen

sägas att, då en detaljhandelsskatt engagerar ett större antal skattskyldiga,

kostnaderna blir större än vid en partihandelsskatt. Å andra sidan medför

den enklare konstruktionen av en detaljhandelsskatt att redovisningen un­

derlättas. Till förmån för en detaljhandelsskatt talar vidare, att en sådan

skatteform ej behöver kompletteras med en beskattning av detaljhandelns

lager, att handeln undgår skattebelastning för varuförluster, inkurans m. m.

och att eventuella framtida skattesatsjusteringar inte påverkar detaljhan­

delns lagerhållning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda

att den allmänna indirekta beskattningen utformas såsom en detalj­

handelsskatt. Skatten synes lämpligen, såsom kommittén också före­

slagit, böra benämnas allmän varuskatt.

Som jag tidigare anfört bör skatten sättas i kraft den 1 januari 1960.

Riktlinjer för den allmänna varuskatten

Mitt ställningstagande till förmån för en allmän varuskatt i detaljhandels-

ledet har såsom framgått av det föregående skett på grundval av en sam­

manfattande bedömning från mera allmänna synpunkter av kommitténs båda

huvudalternativ. Jag avser nu att ingå på beskattningens närmare utform­

ning i olika avseenden. Dessförinnan vill jag emellertid lämna en kort ka­

rakteristik av det av mig förordade beskattningsalternativet med angivande

av vissa grundläggande principer som jag funnit böra ligga till grund för be-

skattningsformens uppbyggnad.

En allmän varuskatt i detaljhandelsledet är till sin konstruktion en skatt

på konsumtionen inom landet, uttagen i det sista ledet som varan passerar

på sin väg till den slutlige konsumenten. Jag bortser i detta sammanhang

från att även vissa tjänsteprestationer kan omfattas av beskattningen. Med

varor förstås här materiella ting av lös egendoms natur.

Skattens anknytning till den slutgiltiga konsumtionen har betydelse i

olika avseenden. Härvidlag må först nämnas att skatten i princip träffar

all slags konsumtion oberoende av konsumentens ställning. Skatt skall så­

lunda utgå såväl på den privata och offentliga konsumtionen som på närings­

livets konsumtion. Å andra sidan följer av skattens konstruktion att an­

skaffning av vara för återförsäljning eller för bearbetning till annan för­

ädlad eller sammansatt vara icke är att hänföra till skattepliktig konsum­

tion. Däremot blir anskaffning av varor, som användes såsom hjälpmedel för

bearbetning eller framställning av varor, liksom anskaffningar av inventa­

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

179

rier för varudistributionens fullgörande att anse såsom skattepliktig kon­ sumtion. Detsamma gäller varor som anskaffas för produktion eller repa­ ration av byggnader och annan fast egendom. Härav följer att inte blott konsumtionsvaror av typen livsmedel, kläder, möbler etc. utan även inves­ teringsvaror sådana som maskiner, transportmedel, byggnadsvaror och in- redningsdetaljer för byggnader i princip faller inom det skattepliktiga varu­ området.

Med skattens anknytning till den slutgiltiga konsumtionen följer också, att i första hand färdigvaror blir föremål för beskattning. Därvid göres ing­ en skillnad på varor i färdigt skick eller olika slags delar till sådana varor. Såsom exempel kan nämnas att såväl motorfordon som reservdelar till så­ dana är att hänföra till skattepliktiga varor. Utöver färdigvaror jämte delar till färdigvaror kan emellertid även halvfabrikat och råvaror i vissa fall medföra beskattning, t. ex. byggnadsmaterial, i fråga om vilka byggmästaren enligt de av mig föreslagna reglerna blir att anse som konsument.

Förutsättning för att skatt skall utgå är att varan i och för sig är skatte­ pliktig. Såsom tidigare nämnts är skatteplikten begränsad till materiella ting av lös egendoms natur. Detta innebär att handlingar, vilkas värde grun­ dar sig på rättigheter av olika slag — såsom aktier, obligationer, biljetter och lottsedlar — icke är i vad gäller dylikt värde att anse som varor. Ej heller är fast egendom att hänföra till vara. Härutöver kan emellertid spe­ ciella skäl, t. ex. av skatteteknisk natur, motivera särskilda undantag från skatteplikt för varor, som med hänsyn till sin art i och för sig borde bli föremål för beskattning. Jag kommer i det följande att föreslå vissa sådana undantag från beskattningen. Härvidlag har jag i möjligaste mån följt den principen, att undantag från beskattning för viss vara skall gälla oavsett för vilket ändamål den förbrukas och att undantaget inte skall vara beroende av om varan förbrukas för det ändamål, som primärt utgjort motiv för un­ dantaget.

Med beskattningens konstruktion följer vidare, att skattskyldigheten kommer att åvila den som säljer skattepliktig vara till konsument. Såsom förutsättning för skattskyldighet skall vidare gälla att försäljningen av skattepliktiga varor sker i yrkesmässig rörelse. Med sådan försäljning lik­ ställes i beskattningshänseende uttag av varor ur rörelse för rörelseidkarens eller dennes anställdas konsumtion. Någon annan gräns för skattskyldig­ heten än vad som betingas av yrkesmässigheten erfordras i princip inte vid en detaljhandelsskatt. Med hänsyn till att skatten avses skola omfatta samt­ liga livsmedelsvaror skall skattskyldighet även föreligga för jordbruksid- kare i fråga om direktförsäljning och egenförbrukning av hcmmaproduce- radc alster. Härvidlag liksom beträffande annan försäljningsverksamhet kommer jag dock i det följande av praktiska skäl alt föreslå, att skattskyl­ dighet inte skall föreligga vid varuförsäljning i allenast ringa omfattning.

En utformning av skattskyldigheten enligt här antydda principer leder till att skatten i första hand kommer att uttagas i detaljhandeln, eftersom

180

denna normalt är sista ledet i tillverknings- och distributionskedjan. Med

detaljhandel är att förstå inte blott butikshandel utan även torghandel,

gårdfarihandel, postorderhandel och andra former av handel som riktar sig

direkt till konsumenterna. Skatten kan dessutom komma att uttagas i pro­

ducent- och grossistleden, därest i dessa led försäljning av skattepliktig

vara sker direkt till konsument eller sådan vara uttages ur rörelsen för kon-

sumtionsändamål. Om skattepliktig vara importeras för direkt konsumtion

och sålunda inte blir föremål för återförsäljning inom landet, måste skatt­

skyldigheten av praktiska skäl åvila konsumenten. Jag kommer dock i det

följande att föreslå viss begränsning av skatteplikten vid s. k. direktimport.

En generell varubeskattning kan av praktiska skäl icke utformas såsom

en specifik skatt med för varje vara fixerade absoluta skattesatser, utan

skatten måste ges formen av en värdebeskattning. Något undantag från

denna regel bör inte ifrågakomma.

En allmän varuskatt utformad på sätt som nu antytts blir ganska enkel

till sin konstruktion. Detta utesluter emellertid inte att problem kan upp­

stå där det såväl för beskattningsmyndigheten som för den skattskyldige

kan vara svårt att bedöma huruvida skatteplikt eller skattskyldighet förelig­

ger i ett enskilt fall. Detta beror bland annat på att det i författningstexten

inte torde vara möjligt att i detalj angiva det skattepliktiga varuområdets av-

gränsning eller att ge en allmängiltig eller entydig definition av yrkesmässig-

hetsbegreppet. Såsom jag närmare kommer att redovisa i det följande har

jag funnit mig böra biträda kommitténs förslag om inrättandet av ett cen­

tralt, för riket i dess helhet gemensamt organ med uppgift alt verka för en

enhetlig tillämpning av den allmänna varuskatten. Jag har funnit lämpligt,

att denna uppgift anförtros åt riksskattenämnden. Det torde få ankomma

på nämnden, som i detta hänseende närmast kan jämföras med den vid den

allmänna omsättningsskatten fungerande centrala omsättningsskattenämn-

den, att utfärda sådana anvisningar, besked m. m. som blir erforderliga i

nyss berörda avseenden.

Den i det föregående skisserade utformningen av en allmän varuskatt an­

sluter sig i sina huvuddrag till det av kommittén framlagda detaljhandels-

alternativet. — Kommitténs författningsförslag enligt detta alternativ torde

såsom Bihang få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende. __- I

olika avseenden har jag funnit mig böra förorda en gentemot kommittéför­

slaget avvikande utformning av beskattningen. Det synes lämpligt att vid

redogörelsen härutinnan följa i stort sett samma disposition som kommittén

använt. I det följande kommer jag därför att var för sig behandla skattens

utformning med avseende på beskattningsområdet, skattskyldigheten och

skattens beräkning. Därefter framlägges förslag om skattens storlek på

grundval av vissa verkställda beräkningar angående skatteunderlaget. Spörs­

målet huruvida varubeskattningen skall kompletteras med en beskattning

jämväl av tjänsteprestationer behandlar jag såsom tidigare nämnts först

längre fram.

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

181

Beskattningsområde m. m.

Allmänna synpunkter. Kommittén har intagit den principiella ståndpunk­ ten, att den allmänna varuskatten bör göras så vidsträckt som möjligt och att endast rent tekniska skäl kan utgöra motiv för att varor undantages från skatteplikt. Därigenom kan skattesatsen hållas låg, varjämte skatteredovis- ning och kontroll underlättas. Med denna inställning till varuskattens om­ fattning föreslår kommittén, att undantagen från skatteplikt begränsas till råvaror och annat material för jordbruk med binäringar, vissa levande djur, jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick, ved och torvbräns- len, rusdrycker, tobaksvaror, tidningar och tidskrifter, flygplan och vissa fartyg samt viss krigsmateriel. — Kommittén har därjämte såsom undan­ tag upptagit exportvaror. Som tidigare berörts är den föreslagna skattefri­ heten för exportvaror inte anknuten till varorna som sådana utan en följd av att endast konsumtionen inom landet avses bli beskattad.

Vid remissbehandlingen har allmänt understrukits önskvärdheten av att beskattningen göres så generell som möjligt och att undantagen från skatte­ plikt begränsas. Åtskilliga yrkanden om undantag utöver vad kommittén förordat har dock förekommit. Särskilt har man vänt sig mot den föreslagna beskattningen av livsmedelsvarorna samt jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning ävensom mot att byggnadsmaterial och investerings­ varor icke undantagits från beskattning. Å andra sidan har förslag fram­ förts om att under beskattningen inbegripa vissa av kommittén undantagna varor. De av kommittén föreslagna undantag, som föranlett erinringar, är i huvudsak rusdrycker, tobaksvaror samt tidningar och tidskrifter.

Såsom kommittén framhållit bör en generell indirekt beskattning göras så vidsträckt som möjligt. Varje undantag från skatteplikt är ägnat att

i

viss mån förtaga beskattningens generella verkan samtidigt som skattens handhavande kompliceras inte minst ur redovisnings- och kontrollsynpunkt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det vid remissbehandlingen fram­ förts speciella ersättningskrav från handelns sida för de merkostnader, som undantag från skatteplikt anses medföra för de skattskyldiga. I likhet med kommittén anser jag därför att undantagen i princip bör begränsas till vad som är betingat av skattetekniska skäl. Kommittén har emellertid för sin del föreslagit även vissa undantag av andra skäl. Vad kommittén härvidlag an­ fört har jag endast delvis funnit mig kunna biträda. Från nu angivna ut­ gångspunkter kommer jag att i det följande behandla de olika varuområden där skattefrihet kan ifrågasättas.

Jordbruksråvaror m. m. Kommittén har föreslagit undantag från skatte­ plikt för följande råvaror och material för jordbruket med binäringar, näm­ ligen utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, hetningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpande av ogräs, växtskyddsmedel, skogsplantor, skogsfröer samt plantor av icke-peren- na växter för trädgårdsodlingen. Som motivering har kommittén bl. a. åbe­

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

ropat den dubbelbeskattning, som eljest skulle bli fallet med hänsyn till att

livsmedlen enligt kommitténs förslag skall beskattas.

Vid remissbehandlingen bär från några håll ifrågasatts lämpligheten av

att i författningen närmare ange det i förevarande hänseende skattefria va­

ruområdet. En naturligare lösning skulle vara att här ifrågavarande varor

undantoges från skatteplikt på motsvarande sätt som vid skattefri försälj­

ning av råvaror och material till producent. Ett annat förslag går ut på att

begränsa skattefriheten till sådana varuslag, som icke försäljes i detaljhan­

delsförpackningar.

Den allmänna varuskatten är såsom nämnts avsedd att träffa den slut­

liga konsumtionen men inte förbrukningen av material och dylikt för pro­

duktiva ändamål. Redan med hänsyn härtill synes råvaruförsörjningen för

jordbruk med binäringar icke böra bli föremål för beskattning, enär resul­

tatet eljest skulle bli dubbelbeskattning i fråga om de färdigvaror som om­

fattas av skatteplikt. Det kafi alltså ifrågasättas huruvida anledning före-

ligger att, såsom kommittén föreslagit, från skatteplikt särskilt undantaga

de råvaror det här är fråga om. Kommittén har till stöd för sin ståndpunkt

åberopat det skattetekniska skälet, att jordbrukare i allmänhet inte blir

skattskyldiga och underkastade kontroll enligt de regler, som avses skola

gälla för rörelseidkare. Det har inte heller ansetts lämpligt att generellt före­

skriva, att jordbrukare vid sina inköp skall jämställas med rörelsedrivande

tillverkare. Av hänsyn härtill har kommittén valt att inbegripa de viktigare

råvarorna i det specificerade skattefria varuområdet. Jag finner mig i prin­

cip böra biträda detta förslag. Förutskickas kan att trädgårdsnäringens ut­

övare redan i sin egenskap av rörelseidkare blir berättigade till skattefria

råvaruinköp.

Det bör emellertid beaktas alt de av kommittén föreslagna varorna inte

uteslutande säljes till jordbruket och dess binäringar. Att begränsa skattefri­

heten till denna köparekategori skulle vara ägnat att försvåra skattens

handhavande. Om man av denna anledning skulle medge generellt undan­

tag från skatteplikt för varuområdet i fråga, kan emellertid andra praktiska

olägenheter uppstå i vissa fall. Fröer, vissa gödningsmedel in. m. säljes i viss

utsträckning för privat trädgårds- och växtodling i särskilda härför avpas­

sade smärre förpackningar eller på liknande sätt. Dylik försäljning bedrives

i betydande utsträckning av andra rörelseidkare än sådana, som levererar rå­

varor till jordbruket, t. ex. livsmedels- och färghandlare. För sådana rörelser

skulle ett generellt undantag för varorna i fråga medföra praktiska olägen­

heter genom att varusortimentet då kommer att bestå av såväl skattefria

som skattepliktiga varor. Mot bakgrunden av vad sålunda anförts finner jag

mig böra föreslå sådan begränsning i det skattefria varuområdet, att däri

inte skall ingå exempelvis blomster- och köksväxtfröer som säljes över disk

i särskilda detaljhandelsförpackningar och ej heller sådana gödnings-, ogräs­

bekämpnings- eller växtskyddsmedel som försäljes på motsvarande sätt. Här­

utöver har jag inte funnit anledning till erinran mot kommitténs avgräns-

ning av de skattefria varuslagen.

183

Levande djur. Såsom ett komplement till skattefriheten för jordbruksrå- varor m. in. bär kommittén förordat, att även levande inventarier i jordbru­ ket skall undantagas från skatteplikt och att därvid av praktiska skäl un­ dantag göres för all försäljning av levande djur, dock icke fisk, kräftdjur och musslor.

Vid remissbehandlingen bar icke anförts någon erinran mot kommitténs förslag i denna del.

I likhet med kommittén anser jag att jordbrukets levande inventarier bör undantagas från skatteplikt. Undantaget bör ges generell karaktär. Genom undantaget erhålles anknytning till den i det följande föreslagna skatteplik­ ten i fråga om kött, fläsk, slaktade fjäderfä in. in. Skatteplikt bör å andra sidan föreligga för fiskar och andra djur, som säljes i levande skick såsom livsmedelsvaror, likaså för i s. k. zoologiska affärer tillhandahållna djur, så­ som akvariefiskar, vissa burfåglar m. m.

Tilläggas kan att med den här förordade avgränsningen kommer våra van­ liga husdjur, t. ex. hundar och katter, att falla utanför det skattepliktiga området.

Livsmedelsvaror m. m. Enligt kommitténs förslag skall livsmedelsvarorna heskattas. Kommittén har härutinnan framhållit, att dessa varor svarar för ca 50 procent av den totala privata konsumtionen — vin, sprit och tobak icke medräknat — och att ett undantag därför måste leda till en avsevärt högre skattesats på det resterande varuområdet om samma skatteintäkt skall ernås. Såsom komplement till beskattningen av livsmedlen har kom­ mittén såsom nämnts även föreslagit, att skatt skall utgå för jordbrukarnas egenförbrukning och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel. Fö­ religger därvid inte skattskyldighet för annan jämsides med jordbruket bedriven verksamhet, avses skatten skola uttagas i särskild ordning.

Vid remissbehandlingen har skiljaktiga meningar framförts i fråga om be­ skattningen av livsmedelsvarorna. Ett flertal remissinstanser har ansett de av kommittén anförda skälen bärande och sålunda biträtt förslaget. Därvid har dock som regel förutsatts att särskilda kompensationsåtgärder vidtas. Man har även i dessa fall allmänt biträtt förslaget om att beskatta jordbru­ kets förbrukning av hemmaproducerade livsmedel. Andra remissinstanser bar emellertid i stället för ett kompensationssystem förordat undantag från beskattning för vissa oumbärliga varor. Därigenom skulle man skapa ett s. a. s. skattefritt bottenskikt, önskemålen går främst ut på att livsmedels­ varorna helt eller delvis undantages från beskattning. Om så sker anses all­ mänt någon särskild beskattning av jordbrukets förbrukning och direktför­ säljning av egna livsmedelsprodukter icke behöva ifrågakomma.

I likhet med kommittén anser jag att ställningstagandet till frågan om be­ skattning av livsmedelsvarorna bör ske med utgångspunkt från varuområ­ dets betydelse för skatteutfallet och de skattetekniska konsekvenser som ett undantagande från skatteplikt kan medföra. Livsmedclsvarornas betydelse i förstnämnda hänseende har särskilt uppmärksammats av statens jordbruks­

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

184

nämnd. På grundval av kommitténs siffermaterial konstaterar nämnden, att

ett undantag för samtliga livsmedelsvaror utom kaffe, Öl, läskedrycker och

vissa importfrukter och bär skulle medföra en minskning av skatteunder­

laget med omkring en tredjedel och leda till ett skattebortfall av motsva­

rande storlek. Detta förhållande visar enligt min mening den betydelse eu

beskattning av livsmedelsvarorna har för skattesatsens storlek. Liksom kom­

mittén anser jag det angeläget, att skattesatsen kan hållas låg. Om man

skall kunna erhålla samma skatteintäkt med livsmedelsområdet undantaget

från beskattning, skulle enligt jordbruksnämndens beräkning skattesatsen

lå sällas ca 50 procent högre än om livsmedelsvarorna medtages. Även vid

en relativt låg beskattning medför detta en markant skärpning av skatte­

satsen och därmed en mera märkbar förskjutning i prisrelationerna mellan

det skattefria och det skattepliktiga varuområdet.

Med hänsyn till vad som nu sagts synes det mig uteslutet att från beskatt­

ningen helt undantaga livsmedelsområdet. Vid remissbehandlingen har man

också allmänt kommit till samma slutsats och därför ifrågasatt en begrän­

sad skattefrihet på livsmedelsområdet. Därvid har man i vissa fall förordat

samma begränsade undantag som gällde under den allmänna omsättnings­

skattens tid, d. v. s. skattefrihet för mjöl, gryn, matbröd, mjölk, grädde, mat­

fett, ägg och potatis. Beträffande detta förslag vill jag framhålla att nämn­

da varuslag för närvarande representerar ett värde av ca 3 500 milj. kro­

nor inom den privata konsumtionen eller i runt tal en tredjedel av den

totala privata konsumtionen av egentliga livsmedel. Ett undantag för dessa

varor skulle därför föranleda ett icke oväsentligt skattebortfall. Härtill kom­

mer att ett undantag av angiven omfattning kan förväntas medföra bety­

dande redovisnings- och kontrolltekniska olägenheter. Varuslagen i fråga

säljes regelmässigt av rörelseidkare, som även tillhandahåller andra varor,

och konsumenternas inköp sker i regel samtidigt med inköp av sådana va­

ror, som avses skola bli beskattade. Att hålla isär försäljningen av skatte­

fria varor från den övriga försäljningen medför olägenheter och extra kost­

nader för de skattskyldiga samtidigt som undantagen försvårar varuskatte-

kontrollen. Det må i sammanhanget erinras om de från handelns sida fram­

förda kraven på särskild ersättning för de merkostnader som kan förväntas

uppstå vid inskränkningar i beskattningsområdets omfattning.

Mot bakgrunden av vad nu anförts finner jag mig böra biträda kommit­

téns förslag om att livsmedelsområdet skall inbegripas under beskattningen.

Spörsmålet om skatt även skall utgå för jordbrukarnas egenförbrukning

och direktförsäljning av hemmaproducerade livsmedel tar jag upp i det

följande vid behandlingen av frågan om skattskyldigheten. Redan här vill

jag dock framhålla att jag funnit mig i princip böra biträda kommitténs

förslag om att skatt skall utgå för dylik förbrukning och försäljning.

Drivmedel och andra bränslen. Kommittén har förordat, att av kontroll­

tekniska skäl undantag göres för bränslen av ved och torv, medan skatt före­

slås skola utgå på andra bränslen liksom på drivmedel. Därvid är emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1!)59

185

att märka att skatt inte avsetts skola utgå för industrins bränsle- och driv- medelsförbrukning, enär denna är att anse såsom förbrukning för produk­ tivt ändamål.

Vid remissbehandlingen har i några fall ifrågasatts, huruvida icke även ved- och torvbränslen borde beskattas med hänsyn till att eljest rubbningar kan uppstå i den allmänna omsättningen av olika bränsleslag. Å andra si­ dan har en del remissinstanser ställt sig avvisande till en ytterligare be­ skattning på bränsle- och drivmedelsområdet utöver vad som redan gäller. Därvid har åberopats, att, sedan kommitténs förslag framlagts, den all­ männa energiskatten införts.

I likhet med kommittén finner jag att drivmedel och andra bränslen vid produktivt nyttjande är att jämställa med råvaror och sålunda ej skall om­ fattas av den allmänna varuskatten. Av praktiska skäl synes det emellertid icke möjligt att inom industriell eller liknande verksamhet särskilja den för­ brukning av bränslen och drivmedel som sker för direkt produktivt ända­ mål från annan förbrukning. Härtill kommer att distributionen av ifråga­ varande varuslag för industriellt och privat behov i icke ringa utsträckning sker genom gemensamma kanaler. Med hänsyn härtill skulle en begränsning av skattefriheten till den produktiva förbrukningen medföra icke oväsent­ liga redovisnings- och kontrolltekniska olägenheter. Av anförda skäl och med beaktande av att avvägningen av skattebelastningen på dessa varor kan ske inom den allmänna energibeskattningens ram anser jag mig kunna föreslå, att drivmedel och andra bränslen i princip undantages från den all­ männa varuskatten. Undantaget bör dock självfallet endast avse ämnen som allmänt utnyttjas för uppvärmning eller energialstring. Skattefrihet bör icke föreligga när varorna tillhandahålles såsom vanliga butiksvaror i kon­ sumentförpackning eller motsvarande. Fotogen, rödsprit samt gasol och lik­ nande bör emellertid — med hänsyn till svårigheterna att uppdraga ratio­ nella gränser mellan försäljning i olika slags förpackningar — alltid gå fria från beskattning.

Varor för invcsteringsändamål. Kommittén har förordat att den all­ männa varuskatten skall omfatta byggnadsmaterial och andra investeringsvaror såsom maskiner, transportmedel in. m. Från skatteplikt på detta område har kommittén dock av kontrolltekniska skäl undantagit jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick. Av andra särskilda skäl förordar kommittén undantag för vissa fartyg, flyg­ plan och viss krigsmateriel. Till frågan om skattefriheten för sistnämnda varuslag återkommer jag senare.

I remissyttrandena har i flera fall anförts erinringar mot en beskattning på nu ifrågavarande områden. Man har framhållit att en beskattning av byggnadsmaterial leder till fördyrade kostnader för bostadsbyggandet och dessutom kan få en fördröjande verkan på rationaliseringen inom bygg- nadsområdet. I några fall uttalas vidare att man ur angelägenhetssynpunkt ej kan göra någon skillnad mellan bostadsbyggande och annat byggande.

Kungl. Maj:Is proposition nr 162 är 1959

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

Yttrandena utmynnar i önskemål om att byggnadsverksamheten fritages

från beskattning genom att undantag helt eller delvis göres för byggnads­

material. Förslaget om undantag för jord, sand, grus och sten har inte för­

anlett några erinringar.

Vad angår förslaget om skatt på andra investeringsvaror har vid remiss­

behandlingen, delvis i anslutning till vad två reservanter inom kommittén

på denna punkt anfört, yrkanden framställts om skattefrihet, framför allt

från näringslivets sida. Därvid har uttalats, att en beskattning på detta

område leder till ökade kostnader och försämrad konkurrenskraft för nä­

ringslivet. En beskattning skulle vidare verka hämmande på investerings­

verksamheten i ett läge, då rationaliseringar är nödvändiga för att möta den

hårda konkurrensen utifrån och på världsmarknaden. Olika förslag fram-

lägges om hur skattefriheten skall utformas. Bl. a. föreslås, att maskiner

och inventarier avsedda för stadigvarande bruk hos industri, jordbruk och

handel undantages från beskattning. Ett annat förslag som fått viss anslut­

ning går ut på att skattefriheten i stället ordnas genom ett restitutionsför-

farande.

I förevarande fråga vill jag till en början framhålla att det inte är för­

enat med några tekniska svårigheter att inordna nu ifrågakommande varor

under beskattningen. Vidare bör beaktas att värdet av varor, som utnyttjas

för byggnads- och andra investeringsändamål, representerar ett betydande

skatteunderlag. Enligt kommitténs beräkningar på grundval av uppgifter

avseende år 1955 skulle en beskattning av detta varuområde vid en detalj-

handelsskatt ge en intäkt per skatteprocent av 70 milj. kronor, varav 30

milj. kronor skulle falla på byggnadsmaterial och 40 milj. kronor på in­

vesteringarna i övrigt. Av den av kommittén beräknade totala skatteintäk­

ten av 270 milj. kronor per skatteprocent skulle således drygt 25 procent

falla på här ifrågavarande varuområden. Denna andel torde i dagens läge

vara ungefär densamma. En beskattning även av investeringssektorn har

därför stor betydelse med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats.

För att ernå samma skatteintäkt, om varuområdet undantages från be­

skattning, skulle skattesatsen på det resterande området få höjas med 35

å 40 procent. Mot bakgrunden härav finner jag, liksom i fråga om livsme-

delsvarorna, övervägande skäl tala för den utformning av beskattningen

som möjliggör den lägsta skattesatsen.

När det vid remissbehandlingen framhållits, att en beskattning av här

ifrågavarande varuområden kommer att verka fördyrande på bostadsbyggan­

det och på produktionen, torde detta i och för sig vara riktigt. Som jag nyss

påvisat måste man emellertid samtidigt beakta att den breddning av skatte­

underlaget, som ett inrymmande under beskattningen av dessa varuområden

medför, möjliggör en lägre skattesats än eljest skulle vara erforderlig om

man vill erhålla samma skatteintäkt. Med hänsyn till att förbrukningen av

varor för investeringsändamål endast till en del faller på den privata kon­

sumtionen torde en beskattning av dessa varor medföra en lägre total skat­

tebelastning på den privata sektorn än om skatten skulle läggas enbart på

187

konsumtionsvaror i trängre bemärkelse. Beträffande beskattningens inver­ kan på näringslivet bör beaktas, att den allmänna varuskatten inte avses skola träffa den industriella förbrukningen av råvaror och bränslen. In­ dustrins rörliga produktionskostnader kommer sålunda inte att påverkas, och genom att skatt inte heller avses skola utgå på exportvaror men väl på importvaror försämras inte konkurrensläget. Det blir alltså endast närings­ livets konsumtion av varor för varaktiga investeringar som beröres av skat­ ten, om man bortser från vissa förbrukningsartiklar som torde ha mindre be­ tydelse i sammanhanget. Vid en låg skattesats torde verkan på kostnads­ läget av en beskattning av här nämnd omfattning ha mindre betydelse. Här­ till kommer att enligt min uppfattning bör inte bara den privata sektorn utan även näringslivet medverka då det gäller att nu tillföra staten nya in­ komster. Beträffande det från näringslivets sida framförda förslaget om ett särskilt restilutionsförfarande vill jag ytterligare framhålla, att detta mås­ te ställa sig mycket invecklat och skulle kunna leda till ojämnhet i till- lämpningen. De föreslagna restitutionsreglerna ansluter sig i åtskilliga hänseenden till tidigare förordningar om investeringsavgift, vilka visat sig ha varit förenade med vissa olägenheter som endast kan godtagas när fråga är om anordningar av mera tillfällig karaktär.

Mot bakgrunden av vad som nu anförts finner jag mig böra biträda kom­ mitténs förslag på denna punkt och förordar således att byggnadsmaterial och andra investeringsvaror inbegripes under beskattningen. I likhet med kommittén anser jag vidare av kontrolltekniska skäl, att jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick i princip bör undantagas från skat­ teplikt. Emellertid finner jag mig böra begränsa skattefriheten i så måtto, att skatt skall utgå då varan med hänsyn till försäljningsform, kvantitet eller förpackning är att anse som butikshandelsvara, ingående i säljarens nor­ mala detaljhandelssortiment. Såsom exempel på sådan skattepliktig vara må nämnas förefintliga småförpackningar av matjord för krukväxtodling, vilka försäljes av detaljhandlare.

I ett remissyttrande har uttalats, att skatt inte bör utgå vid sådana över­ låtelser av tillgångar från ett företag till ett annat som sker i samband med fusion, strukturrationaliseringar eller driftsomläggningar. Med anledning härav vill jag framhålla att, så som reglerna om skattskyldighet enligt mitt förslag bör utformas, ifrågavarande transaktioner regelmässigt torde bli skattefria.

Fartyg och flygplan. Kommittén har föreslagit undantag från skatteplikt för passagerare- och lastfartyg med en nettodräktighet av 20 registerton el­ ler däröver liksom för flygplan.

Vid remissbehandlingen har någon erinran ej anförts mot dessa för­ slag.

Då det av tekniska skäl torde vara omöjligt att upprätthålla en generellt verkande beskattning av fartyg och luftfartyg, biträder jag kommitténs för­ slag om skattefrihet på delta område. Skattefriheten bör omfatta alla slag av

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

fartyg med angiven nettodräktighet, dock icke sådana, i fråga om vilka för­

flyttningen är av underordnad betydelse i förhållande till deras huvudupp­

gift. Med denna till gällande tulltaxa anknutna avgränsning av det skattefria

varuområdet följer, att sådana flytande objekt som fyrskepp, flodsprutor,

mudderverk, pontonkranar och flytdockor hänföres till det skattepliktiga

varuområdet.

Skattefriheten för fartyg och luftfartyg torde inbegripa reservdelar, fast

inredning och dylikt, däremot inte lösa inventarier, förråd av förbruknings­

artiklar och liknande.

Krigsmateriel. Kommittén har förordat undantag från skatteplikt för så­

dan krigsmateriel, som inköpes av staten och omfattas av gällande förbud

mot utförsel av krigsmateriel (SFS 1949:614). Härutinnan har kommittén

framhållit att det synes vara en onödig omgång att varuskatt skall uttagas

och kontrolleras vid försvarets inköp av kanoner, stridsvagnar etc.

Vid remissbehandlingen har uttalats, att nämnda utförselförbud huvud­

sakligen avser tygmateriel och att det därutöver finns betydande varugrup­

per som är speciellt avsedda för militärt bruk. Skattefriheten anses böra

omfatta även sådana varor. Å andra sidan har framhållits, att utförselför­

budet innefattar åtskilliga varor för vilka staten ej är ende köpare och att

skattefriheten inte synes böra gälla dessa varor.

I likhet med kommittén finner jag det vara en onödig omgång att be­

skatta krigsmateriel med hänsyn till att sådan materiel till övervägande del

förvärvas endast av staten. En avgränsning av det skattefria området synes

lämpligen kunna ske genom anknytning till 1949 års kungörelse om ut­

förselförbud för krigsmateriel. Ett mera begränsat eller vidsträckt undan­

tag torde medföra praktiska olägenheter. Viss krigsmateriel, t. ex. vapen och

ammunition, inköpes emellertid icke blott för militärt bruk utan även av

andra än staten. Med hänsyn härtill föreslår jag, att skattefriheten för krigs­

materiel begränsas till vad som försäljes till staten för militärt bruk.

Rusdrycker och tobaksvaror m. m. Med hänsyn till de speciella förhållan­

den som gäller vid försäljning och beskattning av rusdrycker (spritdrycker,

vin och starköl) har kommittén föreslagit att dessa varuslag ej skall inbe­

gripas under den allmänna varuskatten. Beträffande tobaksvarorna har

kommittén uttalat, att dessa varor i princip bör omfattas av skatten därest

bruttoprisförbudet slopas. Vissa skäl talar dock enligt kommittén för att

undantag göres för dessa varor och kommittén har därför hänfört dem till

det skattefria varuområdet. Av redovisningstekniska skäl har kommittén å

andra sidan föreslagit att den allmänna varuskatten skall omfatta andra

maltdrycker än starköl samt därjämte läskedrycker.

Vid remissbehandlingen har i några fall uttalats betänkligheter mot att

från en generell indirekt beskattning undantaga rusdrycker och tobaksva­

ror. Gentemot förslaget att i varuskatten inbegripa Öl och läskedrycker har

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

189

äter i vissa yttranden från branschhåll uttalats, att införandet av en all­ män varubeskattning inte får leda till en skärpning av den totala beskatt­ ningen av nämnda varor. Belägges dessa med allmän varuskatt anses punkt­ beskattningen böra sänkas i motsvarande mån.

Såsom jag redan framhållit är min principiella inställning, att den all­ männa varuskatten skall utgå på den prisnivå, som etablerats bl. a. genom gällande punktbeskattning. Några speciella skäl att från varuskatten undan­ taga exempelvis rusdrycker synes enligt min mening inte föreligga. Vad angår tobaksvarorna bör dessa medtagas, enär ett undantagande skulle för­ svåra såväl redovisning som kontroll. Härjämte är att märka, att de fasta priskurantpriserna för tobaksvaror kommer att upphävas från och med den

1 januari 1960 och ersättas av ett riktprissystem. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig böra föreslå att den allmänna varuskatten skall om­ fatta rusdrycker och tobaksvaror. Jag biträder kommitténs förslag att Öl och läskedrycker skall omfattas av den allmänna varuskatten. Som jag tidi­ gare utvecklat är jag icke beredd att av denna anledning föreslå någon jus­ tering av punktbeskattningen på sistnämnda varor.

Tidningar och tidskrifter. Kommittén har föreslagit undantag från skatte­ plikt för tidningar och tidskrifter. Därvid har kommitténs ställningstagande bl. a. motiverats av att man har att räkna med svårbemästrade problem vid gränsdragningen mellan vad som är att anse som yrkesmässigt och icke yr­ kesmässigt utgivna publikationer. En beskattning av dessa alster i produk- tionsledet har även övervägts av kommittén men befunnits mindre lämplig.

I flera remissyttranden har ifrågasatts om inte tidningar och tidskrifter borde inbegripas under en allmän varuskatt. Från branschhåll har dessutom påtalats att kommittéförslaget innebär att skatt skulle utgå för böcker men ej för tidningar och tidskrifter. Under motivering att skillnad ej bör göras på olika former av det tryckta ordet yrkas, att undantag även göres för böcker.

Såsom framgått av det föregående är min principiella uppfattning att en allmän varuskatt bör göras så vidsträckt som möjligt. Ur denna synpunkt finner jag det både angeläget och motiverat, att man utnyttjar det icke oväsentliga skatteunderlag, som konsumtionen av periodiska publikationer erbjuder. Härför talar även det förhållandet, att jag i likhet med kommittén icke finner anledning att undantaga böcker från beskattning. Jag är visser­ ligen medveten om, att en beskattning av tidningar och tidskrifter erhjuder vissa problem. Dessa synes dock kunna bemästras på ett tillfredsställande sätt, därest beskattningen på området utformas enligt följande riktlinjer.

Till alt börja med bör från beskattning undantagas allmänna nyhetstid­ ningar eller vad som i dagligt tal brukar benämnas dagspressen. Därmed bör förstås tidningar med nyhetsinnehåll, som utkommer med i regel minst tre nummer per vecka. Det torde inte erbjuda några särskilda svårigheter med en sådan avgränsning av beskattningsområdet.

Om man från skatteplikt undantar allmänna nyhetstidningar, skulle be-

190

Kungi. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

skattningsområdet primärt bli begränsat till periodiska publikationer av

mera typisk tidskriftskaraktär. Bland dylika alster återfinnes såväl den

stora floran av rena förströelsetidskrifter som publikationer med annan

syftning, såsom vetenskapligt och fackligt betonade alster samt medlems­

blad och liknande. Mot bakgrunden bl. a. av de av kommittén åberopade

skattetekniska problemen synes det emellertid kunna ifrågasättas om inte

publikationer av den sistnämnda typen, alltså medlemsblad, personaltidning­

ar o. dyl., borde undantagas från beskattning. Det rör sig här närmast om

publikationer, som utges i rent informativt syfte för medlemmar i en sam­

manslutning eller anställda i ett företag. Ofta debiteras ingen särskild avgift

för publikationen, utan kostnaderna för utgivningen bestrides av influtna

medlemsavgifter, av företaget, genom annonsackvisition o. s. v. Det är vidare

att märka, att dylika alster i regel ej förekommer i allmänna handeln utan

är förbehållna medlemmarna, de anställda eller andra med närmare an­

knytning till det område, som tidskriften företräder.

Vad nu anförts synes tala för en ytterligare begränsning av beskattningen

av periodiska publikationer. Härvidlag synes det inte praktiskt möjligt att

göra avgränsningen beroende av publikationens innehåll. Ej heller synes det

lämpligt att dra gränsen mellan yrkesmässigt och icke yrkesmässigt utgiv­

na publikationer. Behovet av att kunna anknyta beskattningen på området

till en entydig, lätt konstaterbar omständighet synes i stället kunna tillgodo­

ses genom att från beskattningen undantaga sådana periodiskt utgivna med­

lemsblad, personaltidningar och liknande publikationer, vilka tillhandahål-

les medlemmar eller anställda utan att särskild avgift debiteras. Medlems­

avgift till den sammanslutning som utgiver publikationen bör i och för sig

inte betraktas såsom sådan särskild avgift, även om viss del av de influtna

medlen kan komma att disponeras för bestridande av kostnader för publi­

kationens utgivning. Skatt bör emellertid utgå, om det uttryckligen anges

att avgiften eller del därav utgör avgift för publikationen.

I detta sammanhang torde beaktas, att medlemsblad och personaltidning­

ar kan utdelas avgiftsfritt även till andra än medlemmar och anställda. Här­

vidlag synes praktiska skäl tala för att någon skillnad i beskattningshänse­

ende inte göres mellan avgiftsfria exemplar till medlemmar och motsvaran­

de eller gratisexemplar till utomstående. Undantaget från skatteplikt synes

sålunda böra gälla samtliga avgiftsfritt utdelade exemplar.

Det kan emellertid även förekomma att publikationer av här ifrågava­

rande slag säljes till utomstående. Detta kan tänkas ske antingen efter pre­

numeration hos utgivaren eller genom att publikationen finnes tillgänglig i

den allmänna handeln. Det förhållandet, att publikationen ges en vidare

spridning genom försäljning synes i och för sig inte motivera någon skat­

teplikt för den avgiftsfritt distribuerade delen av upplagan. Däremot bör i

dylikt fall skatteplikt i princip föreligga för de avgiftsbelagda exemplaren

med skattskyldighet för den som tillhandahåller publikationen åt den slut-

lige konsumenten. Detta innebär, att utgivaren blir skattskyldig för av ho­

nom bedriven försäljning, t. ex. för distribuerade prenumerationsexemplar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

191

och vederbörande säljare skattskyldig för exemplar, som distribueras genom den reguljära handeln. Härvidlag är dock att märka, att enligt den av mig i det följande förordade utformningen av skattskyldighetsbegreppet kom­ mer skattskyldighet inte att föreligga om försäljningsverksamheten är av ringa omfattning.

Mot bakgrunden av det nu anförda förordar jag, att från skatteplikt un­ dantages — förutom allmänna nyhetstidningar — periodiskt utgivna med­ lemsblad, personaltidningar och liknande publikationer, dock endast i den mån dessa publikationer tillhandahålles utan särskild avgift. För skattefri­ het bör vidare gälla det villkoret att publikationen enligt utgivningsplan ut­ kommer med normalt minst fyra nummer per år. Av skattefriheten följer bl. a. att skatt icke heller skall utgå vid leverans från tryckeri till utgivaren.

Periodiska publikationer av andra slag än nu angivna bör generellt om­ fattas av den allmänna varuskatten. Tillhandahålles sådant skattepliktigt alster utan särskild avgift bör, på samma sätt som enligt de allmänna reg­ lerna kommer att bli fallet i fråga om exempelvis reklamlryck, beskattning­ en anknytas till den av tryckeriet levererade upplagan med tryckeriet som skattskyldig och fakturanettovärdet som beskattningsvärde.

Det må även framhållas att man vid en beskattning av periodiska publi­ kationer enligt här antydda riktlinjer torde uppnå vissa fördelar beträffan­ de beskattningens handhavande i övrigt. Sålunda torde man undgå speci­ ella gränsdragningsproblem i fråga om beskattning av reklambroschyrer, vissa som månadsmagasin utgivna böcker m. m. Vidare skulle ett undantag för tidskrifter försvåra t. ex. bokhandelns skatteredovisning. — Den skatte­ frihet för periodiska publikationer, som här förordats, bör gälla inte blott inom landet tryckta publikationer utan även här tillhandahållna utländska publikationer.

Läkemedel. Kommittén har icke upptagit läkemedel bland de från skatte­ plikt undantagna varorna. Å andra sidan har kommittén vid sin beräkning av skatteunderlaget utelämnat värdet av konsumtionen av medicin.

Vid remissbehandlingen har medicinalstyrelsen framhållit, att en beskatt­ ning av läkemedlen motverkar strävandena att begränsa läkemedelskostna­ derna. Härjämte har påpekats, att läkemedel som tillhandahålles enligt lä­ kares ordination är rabatterade eller kostnadsfria. Det har också erinrats om att bl. a. apoteksvaror, som försäljcs mot recept, undantogs från allmän om­ sättningsskatt. Under hänvisning härtill har ifrågasatts, om inte i vart fall den del av läkemedelskonsumtionen som utgöres av försäljning enligt re­ cept och till sjukhus borde undantagas från varubeskaltningen.

Vad medicinalstyrelsen sålunda anfört finner jag förtjäna beaktande. Jag tillstyrker därför att från skatteplikt undantages läkemedel, som försäljes enligt recept oavsett om varan i och för sig är reccptbelagd eller icke. Med försäljning mot recept bör jämställas försäljning till sjukhus. Dessa undan­ tag på läkemedelsområdet synes, vilket också medicinalstyrelsen framhållit, icke medföra några redovisnings- eller kontrolltekniska olägenheter.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

Begagnade varor. Kommittén har föreslagit, att allmän varuskatt skall ut­

gå även på begagnade varor. Därvid har kommittén framhållit att den om­

ständigheten, att begagnad vara tidigare kunnat vara föremål för beskatt­

ning, icke utgör något skäl för undantag, enär fråga är om ny omsättning.

Vid remissbehandlingen har från bilbranschens sida framhållits, att en

beskattning av begagnade bilar kan medföra, att försäljningen härav ledes

bort från nuvarande reguljära kanaler, varigenom bl. a. ökad osäkerhet

skulle uppstå för köparna.

Såsom kommittén funnit bör försäljning av begagnade varor i princip

omfattas av den allmänna varuskatten, enär det rör sig om ny försäljning till

konsument. Vad särskilt gäller begagnade bilar finner jag bilbranschens syn­

punkter icke utgöra tillräckligt skäl för särskilt undantag från beskattningen

härvidlag av den yrkesmässiga försäljningen.

Exportvaror. Kommittén har bland de skattefria varorna även upptagit

exportvarorna. Denna skattefrihet är helt betingad av kommitténs ställnings­

tagande att endast varor som försäljes inom landet för konsumtion skall

vara skattepliktiga. Skattefriheten avses sålunda gälla generellt vid export

av alla varor, oberoende av om skatt vid inhemsk konsumtion avses skola

utgå eller ej. Med exportvaror har kommittén jämställt varor, som säljes

för att användas på fartyg och luftfartyg i utrikes trafik.

Vid remissbehandlingen har man i flera fall framhållit angelägenheten av

att varuskatten inte drabbar exporten och .försämrar näringslivets konkur­

renskraft på den internationella marknaden. I ett fall har framställts yrkan­

de om att skattefriheten i fråga om varuförbrukning på fartyg bör utsträc­

kas till att gälla även inrikes sjöfart.

I likhet med kommittén anser jag att exportvarorna icke bör omfattas av

beskattningen. Såsom kommittén funnit bör skattefriheten även gälla va­

ror, avsedda för bruk å fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik. Anledning

föreligger icke att göra motsvarande undantag för den inrikes sjöfarten. Jag

förordar således kommitténs förslag.

Importvaror. Enligt kommitténs förslag skall den allmänna varuskatten

i princip omfatta den yrkesmässiga försäljningen inom landet för konsum-

lionsändamål av de varor, som icke särskilt undantagits från skatteplikt.

Skattskyldigheten skall åvila säljaren. Med hänsyn till att varuskatten av­

ses skola utgå oberoende av om varorna är av inhemsk eller utländsk till­

verkning, har kommittén funnit att även den import som sker direkt till

konsument måste beskattas. Enär sådan import icke passerar något försälj­

ningsled inom landet, måste enligt kommitténs mening skattskyldigheten

vid direktimporten åvila mottagaren och skatten uttagas i anslutning till

införseln. Genom att mottagaren blir skattskyldig, bortfaller kravet på yr­

kesmässighet. Skatteplikten avses i princip skola omfatta såväl utomlands

inköpta varor som gåvor från utlandet ävensom varor, som importeras för

lån, uthyrning eller annan användning. Från skatteplikt vid direktimport

bör enligt kommitténs förslag undantagas samma varor som är skattefria

193

vid försäljning inom landet. Det förhållandet att en vara är tullfri enligt tulltaxan medför ej i och för sig att skatteplikten bortfaller. Däremot anses skattefrihet böra föreligga när en vara på grund av de särskilda bestämmel­ serna i 5, 6 och 8 §§ tulltaxeförordningen icke belägges med tull. Hit hör bl. a. den tullfrihet som i viss utsträckning åtnjutes av resande från uilan- det och av gränsbefolkningen. Vidare föreslås att skatt icke skall utgå vid återinförsel av vara, som i utlandet undergått reparation eller bearbetning, då tullindring enligt 9 § tulltaxeförordningen åtnjutes.

Vid remissbehandlingen har generaltullstyrelsen ifrågasatt, om inte smärre importförsändelser borde kunna undantagas från beskattning. Här­ igenom skulle skatteplikten bortfalla för en betydande del av den s. k. pri­ vatimporten, vilket skulle underlätta tullverkets arbete bl. a. därför att den­ na import ofta är tullfri. Därjämte föreslås, att skattefrihet vid import även skall gälla för sådana endast tillfälligt införda varor för vilka tullfrihet åtnjutes under viss tid enligt 7 § tulltaxeförordningen (t. ex. motorfordon). Skattefrihet anses vidare böra åtnjutas även i de fall, då tullfri vara införes under sådana omständigheter att tullfrihet enligt tulltaxeförordningen skul­ le ha förelegat om varan varit tullbelagd, samt i de fall då vara, efter att i utlandet ha undergått reparation, får återinföras tullfritt enligt 9 § andra stycket sista punkten tulltaxeförordningen. Däremot anses skatt i princip böra utgå vid sådan återinförsel för vilken tullindring åtnjutes enligt vad som eljest stadgas i sistnämnda paragraf.

I övrigt har vid remissbehandlingen framhållits att — i vissa speciella fall —■ skattefriheten för tullfria varor kan få av kommittén ej närmare be­ handlade konsekvenser. Sålunda påpekas att vissa till flygplats införda ar­ tiklar, som är tullfria enligt 5 § tulltaxeförordningen, skulle bli skattefria medan däremot inom landet för samma ändamål tillverkade artiklar skulle beskattas.

Jag delar kommitténs principiella uppfattning i fråga om skatteplikten vid direktimport för konsumtionsändamål. Såsom kommittén funnit bör från skatteplikt undantagas, icke blott de varor som är skattefria vid för­ säljning inom landet, utan även i viss utsträckning varor för vilka tullfri­ het föreligger enligt tulltaxeförordningen. Åtnjutes endast tullindring bör, såsom generaltullstyrelsen uttalat, skatteplikt i princip föreligga.

Särskilda bestämmelser om tullfrihet för vissa varor återtinnes -— för­ utom i de av kommittén och gencraltullstyrelsen angivna paragraferna •— även i 2 § 1 mom. tulltaxeförordningen. Detta författningsrum avser vissa råvaror m. in. för tillverkning av läkemedel, fisknät och gummivaror även­ som vissa tillsatsmedel till mineraloljor samt vissa delar, tillbehör och ma­ terial för ombyggnad, reparation, inredning eller utrustning av luftfartyg. Tullfriheten för dessa varor skiljer sig icke till sin karaktär från den tull­ frihet, som eljest föreskrives i själva tulltaxan, varför anledning icke före­ ligger att beträffande dessa varor stadga något undantag från den allmänna varuskatten. Varorna i fråga är emellertid till övervägande del sådana, att skattefrihet vid import kommer att föreligga på grund av att varorna skall

]'i

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 162

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år W5!)

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

användas för yrkesmässigt tillverknings- eller därmed jämställt ändamål.

Beträffande övriga här aktuella bestämmelser i tulltaxeförordningen,

5—8 §§ samt 9 § andra stycket sista punkten, synes samma skäl som talar

för tullfrihet jämväl motivera skattefrihet. Tveksamhet härvidlag har såsom

jag redan nämnt anförts beträffande vissa punkter i 5 §, därvid uttalats

att inom landet tillverkade varor kan komma i sämre konkurrensmässigt

läge än importvaror. Särskilt har framhållits den tullfrihet, som enligt 5 §

punkt i) under vissa villkor åtnjutes för artiklar och delar därtill, som in­

kommer till lufttrafikföretag för att inom flygplatsområde användas

i samband med luftfart, därest artiklarna tydligen är avsedda för nyttjande

vid underhåll, reparation, avprovning eller betjäning av luftfartyg, för ex­

pediering av passagerare och last eller för utbildning av markpersonal och

flygande personal.

Endast i fråga om en begränsad del av de i nyssnämnda punkt angivna

varorna torde risk föreligga för att skattefri import skall missgynna svensk

produktion. Jag anser mig därför icke böra förorda något avsteg från kom­

mittéförslaget på denna punkt. Icke heller i fråga om 5 § i övrigt har jag

funnit skäl frångå förslaget. Det torde emellertid få ankomma på Kungl.

Maj:t att, därest i särskilda fall anledning härtill förekommer i fråga om

inhemska varor, utnyttja den allmänna befogenhet att medgiva befrielse

från eller återbäring av allmän varuskatt som bör inrymmas i skatteför-

fattningen.

I enlighet med det anförda föreslår jag att från skatteplikt undantages

varor som importeras under sådana omständigheter som för tullpliktig

vara medför rätt till tullfrihet jämlikt 5—8 §§ samt 9 § andra stycket sista

punkten tulltaxeförordningen.

Beträffande det av generaltullstyrelsen ifrågasatta undantaget från be­

skattning för smärre importförsändelser vill jag framhålla, att jag i det

följande kommer att föreslå att allmän varuskatt, som skall utgå vid in­

försel till riket, skall fastställas och uppbäras av tullverket i den ordning

som är föreskriven beträffande tull och även i övrigt jämställas med tull.

Enligt 10 a § tulltaxeförordningen, vilket författningsrum gäller sedan den

1 januari 1959, skall tull i fråga om varje varuparti, som särskilt anmälts til!

förtullning, påföras i jämna kronor, så att överskjutande öretal bortfaller.

Med den av mig i det följande föreslagna skattesatsen av 4 procent kommer

således allmän varuskatt inte att påföras importförsändelser med lägre be­

skattningsvärde än 25 kronor. Härigenom kommer automatiskt att erhållas

en från praktiska synpunkter lämplig begränsning av importbeskattningen.

Bl. a. torde härigenom utländska tidskrifter, som inkommer såsom postför­

sändelser i enstaka exemplar direkt till konsumenten, ej bli beskattade.

Sammanfattning. Utöver vad jag i det föregående förordat, finner jag

mig inte kunna tillstyrka några ytterligare undantag från skatteplikt för

varor. De av mig sålunda föreslagna undantagen kan i huvudsak samman­

fattas enligt följande.

1. Utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel

195

för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämp­ ning av ogräs och växtskyddsmedel ävensom skogsplantor, skogsfröer och plantor av icke-perenna växter.

2. Levande djur, dock icke fiskar eller andra till livsmedelsvaror hänförliga djur, ej heller sådana djur, som vanligen försäljes i s. k. zoo­ logiska affärer och liknande affärer.

3. Drivmedel och andra bränslen.

4. Jord, sand, grus och s t e n i obearbetat eller krossat skick.

5. Fartyg med en nettodräktighet av minst 20 registerton ävensom luftfartyg.

6. Krigsmateriel, som försäljes till staten för militärt bruk och som är underkastad utförselförbud.

7. Allmänna nyhetstidningar, så ock periodiskt utgivna medlemsblad, personaltidningar och liknande publikationer, dock endast i den mån dessa publikationer tillhandahålles utan särskild avgift.

8. Läkemedel, som försäljes enligt recept eller till sjukhus.

9. Exportvaror. 10. Importvaror, när de importeras under sådana omständigheter som för tullpliktig vara medför rätt till tullfrihet enligt 5—8 §§ samt 9 § andra stycket sista punkten tulltaxeförordningen. I jämförelse med kommitténs förslag innebär de av mig förordade undan­ tagen från allmän varuskatt, att skattefriheten utsträckts till att omfatta drivmedel och andra bränslen, vissa läkemedel samt tillfälligt införda mo­ torfordon m. in. Å andra sidan har jag till skillnad mot kommittén ansett mig böra inbegripa spritdrycker, vin, starköl och tobaksvaror samt vissa tid­ skrifter ävensom i utlandet reparerade eller bearbetade varor under be­ skattningen.

Beskattningsvärde

Kommittén har föreslagit, att den allmänna varuskatten utformas såsom en värdeskatt, d. v. s. att skatten uttages med viss procent av varans be­ skattningsvärde. I fråga om försäljningar inom landet anser kommittén att inget annat beskattningsvärde än konsumentpriset kan bli aktuellt. Med konsumentpris avser kommittén det pris -— med den allmänna varuskat­ tens belopp inräknat — som utgör nettovederlaget, alltså priset efter av­ drag för lämnade rabatter och dylikt men inklusive särskilda pristillägg exempelvis sådana som utgår vid avbetalningsköp. Med detta system ernår man, framhåller kommittén, att skatteredovisningen i allmänhet kan base­ ras på de kontant influtna medlen, vilket dock enligt kommitténs uppfatt­ ning inte bör utesluta möjlighet till skatteredovisning på grundval av fak­ turering. Beträffande uttag ur rörelse av skattepliktig vara för rörelseidka- rens egen eller hans anställdas räkning anser kommittén, att beskattnings­ värdet bör motsvara det pris som varan skulle ha betingat vid inköp i de­ taljhandeln. — I fråga om skattepliktig import har kommittén föreslagit, att beskattningsvärdet skall utgöra varans värde enligt 4 § tulltaxeförord-

Kungi. Maj. ts proposition nr 162 år 195!)

196

ningen (cif-värdet), med tillägg för tull och andra vid importtillfället utgå­

ende avgifter och skatter, dock inte allmän varuskatt.

Två ledamöter av kommittén har reservationsvis uttalat sig till förmån

för en öppen skattedebitering så att konsumenterna skall kunna avläsa skat­

tens storlek vid det enskilda inköpet.

Vid remissbehandlingen har man utan undantag biträtt förslaget om att

uttorma den allmänna varuskatten som eu värdeskatl. Likaledes har man

ansett, att skatten bör utgå med viss procent av ett beskattningsvärde, som

vid försäljning inom landet bör motsvara det faktiska nettopriset och vid

import cif-priset inklusive tull och andra vid importtillfället utgående skat­

ter och avgifter. I några fall har dock vissa jämkningsförslag framlagts.

Sålunda har från bilbranschens sida framställts yrkande om att kontant-

priset och inte det faktiskt erlagda priset bär vara beskattningsvärde. Så­

som skäl härför åberopas att skilda avbetalningssystem tillämpas för bilar.

Vidare ifrågasättes, om inte särskilda schabloner för beskattningsvärdets

bestämmande bör utarbetas i fråga om vissa begagnade produkter (t. ex.

bilar). Generaltullstyrelsen har framhållit, att vissa statsverket icke till­

kommande avgifter, exempelvis hamnavgifter, stundom uttages vid import­

tillfället. Dylika avgifter anses ej böra inbegripas i beskattningsvärdet.

Det reservationsvis gjorda uttalandet till förmån för öppen skattedebite­

ring har rönt viss anslutning vid remissbehandlingen. Bl. a. har framhål­

lits, att man skulle undgå omkalkyleringar av priserna och så gott som

alla problem med udda eller brutna tal för prisbilliga varor, om skatten ut­

tages på konsumentens totala varuinköp vid varje inköpstillfälle i stället för

att dolt ingå i varje varupris. I andra fall och speciellt från handelns orga­

nisationer har man emellertid påtalat de praktiska olägenheterna med en

öppen debitering och därför avstyrkt att i vart fall ett obligatoriskt sådant

debiteringssystem införes.

I likhet med kommittén förordar jag, att den allmänna varuskatten ut­

tages såsom en värdeskatt och att skatten i fråga om försäljningar inom

landet i princip utgår på ett beskattningsvärde som motsvarar det för varan

erlagda vederlaget, den allmänna varuskattens belopp inräknat. Om annan

indirekt skatt utgår för varan, bör därav föranledd prishöjning inräknas

i priset. Utgångspunkten vid beräknandet av beskattningsvärdet bör alltid

vara det i varje särskilt fall faktiskt tillämpade priset. Att lägga katalog-

eller riktpriser till grund för beräkningen skulle innefatta ett avsteg från

den allmänna varuskattens princip att utgöra en beskattning av den fak­

tiska omsättningen och bör därför inte ifrågakomma.

Jag har i det föregående förordat, att den allmänna varuskatten skall om­

fatta vissa periodiska publikationer. Därest skattepliktig dylik publikation

säljes såsom lösnummerexemplar, blir det därvid tillämpade priset automa­

tiskt beskattningsvärde. Tillhandahålles publikationen efter prenumera­

tion, blir beskattningsvärdet den avgift prenumeranten har att betala.

\ id uttag ur rörelse av skattepliktig vara bör, i överensstämmelse med vad

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

197

som gäller i fråga om inkomstbeskattningen, varans saluvärde enligt ortens

pris utgöra beskattningsvärde.

Beträffande frågan om öppen skattedebitering vill jag erinra om att den

allmänna omsättningsskatten utgick på konsumentpriset inklusive skatt.

För den som så önskade förelåg möjlighet att beräkna skatten, enligt en

något högre skattesats, på priset utan skatt och på detta sätt öppet redovisa

skatten för kunderna. Ett system med enbart öppen debitering skulle utan

tvivel medföra visst merarbete för handeln. Jag anser mig bl. a. av hänsyn

härtill icke böra förorda, att ett sådant system lagfästes. Det torde tvärtom

i regel för alla berörda parter vara praktiskt lämpligt att den allmänna varu­

skatten inkalkyleras i priserna. Å andra sidan bör — liksom på den all­

männa omsättningsskattens tid -— författningstexten utformas så att den

inte hindrar den som så önskar att gentemot kunderna tillämpa öppen

skattedebitering. Härvid skall självfallet iakttagas, att skattebelastningen

blir densamma som om skatten beräknas på konsumentpriset inklusive

skatt.

I fråga om beskattningsvärdets bestämmande vid import synes det ange­

läget, att överensstämmelse om möjligt erhålles med beskattningen inom

landet. Beskattningsvärdet för importen bör därför utgöra varuvärdet, be­

räknat enligt 4 § tulltaxeförordningen (cif-värdet) med tillägg för samtliga

vid importtillfället utgående, staten tillkommande avgifter och skatter, däri

även inbegripet allmän varuskatt. Jag ansluter mig sålunda till förslaget att

avgifter, som vid import utgår till annan än staten, icke inräknas i beskatt­

ningsvärdet. Dylika avgifter uttages nämligen icke alltid av statlig myn­

dighet. Å andra sidan finner jag det inte motiverat, att vid importbeskatt­

ningen göra avsteg från den princip, som avses skola tillämpas vid försälj­

ning inom landet, nämligen att skatten beräknas på varupriset inklusive

allmän varuskatt. Det torde inte heller medföra några praktiska olägenhe­

ter att tillämpa denna princip även i fråga om skattepliktig import.

Skattskyldighet

Vid en allmän varuskatt, utformad enligt kommitténs detaljhandelsalter-

nativ, skall — med bortseende tills vidare från beskattningen vid s. k. di­

rektimport •— skattskyldigheten åvila dem som säljer skattepliktiga varor

till slutliga konsumenter. Skattskyldiga blir därmed i första hand detalj­

handlare, men även producenter, grossister och andra som bedriver försälj­

ning direkt till konsument. Med försäljning till konsument likställes i be­

skattningshänseende varuuttag för konsumtionsändamål, t. ex. för säljarens

eller hans anställdas privata förbrukning. Att märka är vidare att såsom

slutlig konsument anses även tillverknings-, entreprenad- och handelsföre­

tag in. fl. i vad avser varor som inköpes för stadigvarande bruk i rörelsen

(investeringsvaror) eller för att ingå i byggnader och andra anläggningar

(byggnadsmaterial).

För att säljare som nyss nämnts skall bli skattskyldig gäller enligt kom-

mittcförslaget vidare — i likhet med vad fallet var i fråga om den allmänna

198

Kungl.

9

Iaj:is proposition nr 162 år 1959

omsättningsskatten — att verksamheten skall bedrivas yrkesmässigt. I an­

slutning härtill har kommittén uttalat, att de med bedömandet av yrkes­

mässigheten förenade problemen är för mångskiftande för att kunna i detalj

regleras i lagstiftningen, varför en prövning torde få ske med ledning av

omständigheterna i det enskilda fallet. På vissa punkter har kommittén

dock närmare tagit ställning till frågor som direkt eller indirekt berör yr-

kesmässighetsbegreppet.

Med hänsyn till att livsmedelsområdet avses bli beskattat har kommittén

föreslagit att skattskyldighet även skall föreligga för jordbrukarnas direkt­

försäljning och egenförbrukning av hemmaproducerade skattepliktiga alster.

Detta innebär i princip att jordbruk i beskattningshänseende jämställts med

yrkesmässig rörelse. En annan sak är, att kommittén av praktiska skäl före­

slagit ett särskilt till inkomsttaxeringen anknutet beskattningsförfarande,

om jordbrukarens skattskyldighet endast avser försäljning och uttag av

varor från jordbruket och inte därjämte från annan jämsides med jord­

bruket bedriven rörelse, t. ex. bulikshandel.

Enligt kommittén bör säljare vara skattskyldig, även om varorna äges av

annan. Dock förordar kommittén i överensstämmelse med vad som tilläm­

pades under omsättningsskattens senare tid, att auktionsförrättare skall

vara skattskyldig endast om han jämväl annorledes bedriver yrkesmässig

försäljning av sådana varor, som försäljes å auktionen. Även den som yrkes­

mässigt förmedlar varuförsäljning mellan privatpersoner kan enligt kom­

mitténs förslag bli skattskyldig. Vidare anses agent för utländskt företag

under vissa förutsättningar kunna bli skattskyldig.

Kommittén har också behandlat frågan om staten såsom säljare bör vara

skattskyldig. Härutinnan bär kommittén anslutit sig till de regler som gäll­

de under omsättningsskattens tid. Sålunda skall skattskyldighet ej anses

föreligga för statlig myndighet, som tillverkar eller lagrar varor huvudsak­

ligen för att tillgodose statligt behov, vid uttag av varor för egen förbrukning

eller vid leverans till annan statlig myndighet. Bedriver staten däremot försälj­

ning av varor i konkurrens med enskilda, skall skatt uttagas i samma ord­

ning som vid annan konsumenthandel.

Såsom nämnts skall byggnadsföretag enligt kommitténs förslag vara att

anse som konsumenter i beskattningshänseende. Detta förslag är i första

band betingat av att fast egendom inte faller under beskattningen och att

skatt fördenskull endast skall utgå för det material som förbrukas för

byggnadsarbeten men däremot inte för arbetskostnaderna. I syfte att lindra

den snedbelastning i beskattningen med konkurrensmässiga återverkningar,

som kan uppstå genom att skatt i vissa fall skall utgå för obearbetat mate­

rial och i andra fall för s. k. förarbetade eller monteringsfärdiga byggnads­

element, har kommittén dock föreslagit, att större byggnadsföretag med

egna snickerifabriker, cementgjuterier o. d. skall bli skattskyldiga för fa-

briksmässigt tillverkade byggnadsmaterial.

I övrigt har kommittén uttalat, att någon annan allmän undre gräns för

skattskyldigheten i princip inte bör finnas än den som betingas av yrkes­

mässigheten. I fråga om rörelser, vilka huvudsakligen tillhandahåller per­

199

sonliga tjänster (frisersalonger, badinrättningar m. fl.) eller utför tjänste- prestationer å fast egendom, har kommittén dock förordat, att skattskyl­ dighet inte skall föreligga vid yrkesmässig varuförsäljning i ringa omfatt­ ning.

Vad nu sagts gäller kommitténs förslag angående skattskyldigheten, då skatten skall uttagas av inhemsk säljare. I fråga om skattepliktig import, d. v. s. direktimport av konsument, har kommittén föreslagit att skattskyl­ digheten skall åvila varumoltagaren, enär i dylikt fall någon försäljning inte äger rum inom landet. Skatten skall i sådant fall uttagas i samband med varornas tullbehandling.

Kommitténs ställningstaganden med avseende på skattskyldigheten vid en detaljhandelsskatt har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehand­ lingen. De remissinstanser som förordat undantag från skatteplikt på livs­ medelsområdet, har dock i regel därmed också åsyftat att någon skattskyl­ dighet ej skall föreligga för jordbrukarnas ianspråktagande av hemmapro- ducerade livsmedel. I ett yttrande har föreslagits, att skattskyldighet för jordbrukare vid direktförsäljning bör föreligga endast om försäljningsverk- samheten bedrives från butik, torgstånd eller liknande eller eljest är av viss värdemässig omfattning.

En allmän varubeskattning i form av en detalj handelsskatt är till sin kon­ struktion en konsumtionsskatt, som uttages då de skattepliktiga varorna övergår till de slutliga konsumenterna. Därmed blir skattskyldigheten mer eller mindre självfallen. I fråga om varor som tillhandahålles inom landet blir det en skatt på detaljhandelns varuförsäljning med visst in­ slag av skattskyldighet i grossist- och producentleden. Såsom kommittén uttalat bör som slutlig konsument anses även företag inom byggnadsbran­ sch^ i vad avser varor som inköpes för att ingå i byggnader och andra anläggningar (byggnadsmaterial), liksom rörelseidkare i allmänhet i vad avser varor som inköpes för annat ändamål än såsom material i en till­ verkningsprocess, t. ex. verktyg eller maskiner i en fabrik, kontorsinventa­ rier och kontorsmateriel, butiksinventarier, rengöringsmedel och städnings- materiel m. m. Med försäljning likställes i beskattningshänseende uttag av varor för konsumtionsändamål, t. ex. uttag av varor för säljarens privata förbrukning eller för användning såsom hjälpmedel vid tillverkning eller försäljning av varor. — Vid s. k. direktimport kommer skattskyldigheten att åvila varumottagaren (konsumenten), enär varan i detta fall inte blir föremål för försäljning inom landet.

I likhet med kommittén finner jag att såsom allmän förutsättning föi skattskyldighet bör gälla att säljaren bedriver verksamhet yrkesmässigt, Från denna regel har kommittén som nämnts endast föreslagit det undan­ taget, att skattskyldighet inte skall föreligga för yrkesmässig varuförsälj­ ning i ringa omfattning från rörelser, vilka huvudsakligen tillhandahåller personliga tjänster eller utför tjänsteprestationer å fast egendom. I övrigt skall enligt kommitténs förslag någon annan undre gräns för skattskyldig­ heten inte finnas än den som betingas av yrkesmässigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 162 år 1959

De av kommittén sålunda föreslagna undantagen från skattskyldighet fin­

ner jag mig kunna biträda med hänsyn bl. a. till att antalet skattskyldiga

därigenom begränsas. Även på andra områden kan det emellertid vara äg­

nat att underlätta skattens handhavande om yrkesmässig varuförsäljning i

ringa omfattning undantages från skattskyldighet, utan att därmed behö­

ver följa konkurrensmässiga eller andra olägenheter. Jag finner mig därför

höra förorda att befrielse från skattskyldighet skall föreligga vid alla slag

av yrkesmässig försäljning i allenast ringa omfattning. Med försäljning bör

härvidlag likställas uttag av varor ur rörelsen. Var gränsen för befrielse

från skattskyldighet i dylika fall skall gå, kan givetvis diskuteras. Önskvärt

är att gränsvärdet fastställes så, att reduceringen av antalet skattskyldiga

medför praktiska fördelar av betydelse. Men å andra sidan bör gränsen inte

sättas så hög, att intäktsminskningen blir väsentlig eller befrielsen från

skattskyldighet framstår som orättvis. Härvidlag spelar skattesatsens höjd

viss roll för bedömningen. Från dessa aspekter synes ett värde å försäljning

och varuuttag av sammanlagt 1 000 kronor per år kunna utgöra riktpunk­

ten för ett skäligt gränsbelopp. Det synes emellertid inte lämpligt att på

förband fastställa ett visst givet gränsbelopp för skattskyldigheten. Hänsyn

bör även tagas till sådana faktorer som varuförsäljningens absoluta och

relativa storlek, varornas användning, säljarens verksamhet i övrigt,

branschstruktur in. in. Det torde därför få ankomma på riksskattenämnden

att utifrån antydda allmänna riktlinjer lämna vägledande uttalanden i före­

varande hänseende.

Det synes inte vara möjligt att i detalj reglera vad som förstås med be­

greppet yrkesmässighet, ntan detta spörsmål synes böra avgöras främst med

hänsyn till omfattningen av och syftet med verksamheten. Bedömningen av

om en verksamhet är yrkesmässig eller ej torde oftast bli densamma som

när man vid inkomsttaxeringen har att avgöra huruvida rörelse föreligger

eller icke. Jag vill tillägga att frågan om yrkesmässigheten såvitt bekant inte

föranledde några svårigheter under omsättningsskattens tid. I den mån

gränsfall skulle uppkomma, kan riksskattenämnden utfärda erforderliga

anvisningar m. in. för en enhetlig tillämpning av beskattningsreglerna.

\ ad kommittén anfört rörande skattskyldighet för ombud (auktionsför-

rättare, agenter in. fl.) föranleder ingen erinran från min sida. Jag ansluter

mig också till vad kommittén uttalat beträffande skattskyldighet för staten.

Bedriver staten försäljning av varor, bör skattskyldigheten bedömas enligt

de allmänna reglerna på samma sätt som i fråga om annan konsumenthan­

del. I detta spörsmål torde den av centrala omsättningsskattenämnden på

sin tid gjorda bedömningen kunna tjäna till vägledning. Härutöver må i

detta sammanhang endast tilläggas, att jag i likhet med kommittén finner

det i princip riktigt att skatt skall utgå på statens inköp av skattepliktiga

varor.

Med den av mig förordade utformningen av beskattningsområdet sy­

nes det också motiverat alt, såsom kommittén föreslagit, skatt skall utgå

tör jordbrukarnas direktförsäljning och egenförbrukning av hemmaprodu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1959

201

cerade livsmedel. Visserligen har den producentkooperativa rörelsens ut­ veckling medfört, att jordbrukarna i allt större utsträckning försäljer sina produkter till egna, gemensamt ägda tillverknings- och försäljningsorgan och tillgodoser sitt behov av livsmedel genom inköp i den öppna markna­ den på samma sätt som andra konsumenter. Detta oaktat representerar jordbrukets konsumtion av hemmaproducerade alster ett inte oväsentligt värde. Uppskattningsvis torde det här röra sig om ett konsumtionsvärde, direktförsäljningen inräknad, av storleksordningen 500 milj. kronor. Mot bakgrunden härav finner jag mig i princip böra förorda att skatt skall utgå och skattskyldighet sålunda föreligga för jordbruket i vad avser försäljning och uttag av hemmaproducerade skattepliktiga livsmedel.

I det föregående har jag beträffande rörelseidkare förordat att skattskyl­ dighet inte skall föreligga när värdet av skattepliktig försäljning och uttag ur rörelsen av skattepliktiga varor är allenast ringa. I fråga om jordbrukar­ na skulle en motsvarande inskränkning av skattskyldigheten i och för sig vara ägnad att begränsa antalet skattskyldiga jordbrukare. Å andra sidan synes det motiverat att jordbrukarna får erlägga allmän varuskatt för sin livsmedelsförbrukning i samma omfattning som andra konsumenter får vidkännas skatt och att begränsningar härutinnan endast bör ske av skatte­ tekniska skäl. Jag finner mig därför böra förorda, att skatt i princip skall utgå för uttag av varor ur jordbruket oavsett omfattningen av uttagen. Härifrån bör liksom i fråga om rörelseidkare det undantaget göras, att skattskyldighet inte skall föreligga om skatten skulle uppgå till relativt obetydligt belopp. Såsom jag i det följande kommer att föreslå skall rörelse­ idkare icke behöva inbetala upplupen skatt, som understiger 10 kronor. I linje härmed och med beaktande av den tilltänkta skattesatsen anser jag mig kunna förorda, att taxering inte skall åsättas jordbrukare, om värdet av uttagen för år understiger förslagsvis 400 kronor. Härvid förutsättes tilli­ ka att jordbrukaren icke är skattskyldig för försäljning. Någon annan in­ skränkning av jordbrukarnas skattskyldighet i fråga om egna uttag anser jag mig icke böra förorda. Däremot finner jag det motiverat att jordbru­ karnas skattskyldighet i fråga om direktförsäljning bör bedömas efter sam­ ma normer som för andra säljare. Bedrives dylik försäljning allenast i ringa omfattning bör alltså skattskyldighet för försäljningen inte föreligga. Med de av mig i det föregående antydda riktlinjerna för bedömning av gränsvär­ dena för skattskyldighetens inträdande bör därför skattskyldighet för för­ säljning normalt inte komma att inträda för jordbrukare, som endast be­ driver försäljning tillfälligtvis eller under viss kortare tid av året, t. cx. till sommargäster. Det bör härvidlag liksom i fråga om rörelseidkarna an­ komma på riksskattenämnden att ange lämpligt gränsvärde för skattskyl­ digheten i fråga om direktförsäljningen.

Liksom kommittén anser jag det angeläget att ett så enkelt beskattnings- förfarande som möjligt kommer lill användning i fråga om jordbrukarna. Kommitténs förslag att anknyta varubeskattningen för jordbrukets del till den beskattning som i samband med inkomsttaxeringen sker av jordbru­

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 162 år 1959

karnas naturaförmåner synes mig vara en praktisk lösning av frågan och

jag biträder i princip detta förslag. Jag återkommer härtill i det följande

i samband med behandlingen av frågan om beskattningsförfarandet in. m.

Såsom redan framhållits bör, i enlighet med kommitténs förslag, bygg­

nadsföretag — byggmästare, entreprenörer, installatörer m. fl. — i princip

hänföras till konsumenter i sin egenskap av förbrukare av material för

byggnadsändamål. Det har påpekats att beskattningen av byggnadsmaterial

blir ojämn genom att skatt i vissa fall kommer att utgå på oförädlade mate­

rial och i andra fall på förarbetade, mer eller mindre monteringsfärdiga

byggnadselement. Enligt min mening bör emellertid beaktas, att de för­

arbetade materialen möjliggjort en rationalisering av arbetet på byggnads-

platserna med bl. a. betydande tidsbesparingar som följd. De kostnadsbespa­

ringar som därigenom uppnås torde vara väsentligt större än den högre

skattebelastning som utnyttjandet av förarbetat material medför. Ojämn­

heten i beskattningen synes därför knappast kunna få någon menlig inver­

kan på rationaliseringssträvandena inom byggnadsbransch^^

I ett avseende har kommittén som tidigare framhållits föreslagit åtgärder

i syfte att begränsa ojämnheten i beskattningen av byggnadsmaterial och

därav följande konkurrenspåverkan. Förslaget innebär att skattskyldighet

skall föreligga för byggnadsföretag som i egen regi bedriver fabriksmässig

tillverkning av förarbetade material, t. ex. i egna snickerifabriker eller ce-

mentgjuterier. Skattskyldighet avses skola föreligga även om den fabriks-

mässiga tillverkningen bedrives uteslutande för eget behov. För att undgå

dubbelbeskattning har man härvidlag tänkt sig ett avdragsförfarande i frå­

ga om skatt som erlagts vid inköp av råvaror för den fabriksmässiga drif­

ten.

Enligt de av mig förordade allmänna reglerna kommer skattskyldighet att

åvila byggnadsföretag, som bedriver yrkesmässig försäljning till förbrukare

av förarbetade byggnadsvaror av egen tillverkning. Om företaget därjämte

förbrukar dylik vara för byggnadsverksamhet i egen regi föreligger skatte­

pliktigt varuuttag, som skall beskattas på grundval av den förarbetade va­

rans värde. Jag finner i likhet med kommittén skäl tala för att samma reg­

ler i princip bör gälla också i fråga om sådana byggnadsföretag, som i egna

snickerifabriker, cementgjuterier o. dyl. fabriksmässigt tillverkar förarbe­

tade byggnadsvaror uteslutande för eget behov. Genom att i dessa fall an­

knyta skattskyldigheten till tillverkningen, torde man i väsentlig grad eli­

minera den ojämnhet i beskattnin