2

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildats. Betydelsen av dem erkännes, samtidigt som det framhålles att deras

möjligheter att komma tillrätta med uppkommande SArårigheter är begrän­

sade. Genom propositionen avser man att stödja bl. a. denna verksamhet.

Vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslagstiftning förutsattes av statsmak­

terna att den då tillkomna reformen skulle följas av eu lagstiftning som

ersatte 1913 års lag med en modernare lag. Detta är också den huvudsakliga

innebörden av det nu framlagda förslaget.

Efter viss förebild av bestämmelserna om jaktvårdsområden föreslås att

av ägare och brukare till fiske, oskiftat såväl som skiftat, skall — för ord­

nande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemen­

samma intressen — kunna bildas en sammanslutning, benämnd fiskeuårds-

område. Beslut härom skall meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgö­

rande punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för till­

komsten av fiskevårdsområde viss anslutning bland delägarna. Denna skall

utgöra antingen enkel majoritet efter huvudtalet jämte anslutning från en

tredjedel, räknat efter delaktigheten, eller enkel majoritet efter delaktighet

jämte anslutning från en tredjedel efter huvudtalet.

Bildande av fiskevårdsområde skall i regel föregås av förrättning. Därvid

skall bl. a. uppgöras förslag till stadgar. Stadgarna fastställes av länssty­

relsen.

Fiskevårdsområdet skall vara till tiden begränsat men med möjlighet till

förlängning. Nya delägare är i princip bundna av vad som tidigare beslutats.

Tillkomsten av ett fiskevårdsområde inverkar inte på bestående ägande­

rättsförhållanden. Vid fiskets utövande blir däremot den enskilde fiske-

rättshavaren bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Möjlighet för del­

ägare att anföra besvär kommer att finnas. Även skyddet av tredje mans

rätt har i lagförslaget beaktats.

I fråga om rösträtten inom den nya organisationen föreslås, att för vissa

i lagen särskilt nämnda beslut, t. ex. om upplåtelse av fiske eller skyldighet

att lämna tillskott för gemensamt ändamål, röstning skall ske efter delaktig­

het eller med viss hänsyn till delaktigheten. I fråga om rösträtten i allmän­

het utgår lagförslaget ifrån att röstning skall ske efter huvudtalet ehuru

med möjlighet för delägarna att besluta om annan ordning. — Enkel majo­

ritet skall i allmänhet vara tillräcklig.

För beslut om upplåtelse av fiske skall krävas, förutom viss kvalificerad

majoritet, samtycke av yrkesfiskare med eget fiske och därmed likställda.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse, som företräder fiskevårds­

området utåt och verkställer delägarnas beslut.

Kostnaderna för fiskevårdsområdes bildande skall i princip bäras av del­

ägarna själva. Då det emellertid också får anses vara ett allmänt intresse

att fiskevårdsområden kommer till stånd, bör bidrag härtill kunna utgå av

allmänna medel. Genom att därvid i viss utsträckning taga i anspråk de en­

ligt vattenlagen utgående s. k. fiskeavgifterna finnes möjlighet att lämna

bidrag utan att riksstaten belastas.

I propositionen föreslås att den möjlighet som nu föreligger för delägare

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Förslag

Ull

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1

§•

För samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiske-

rättsägarnas gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde, för vilket

delägarna äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.

Fiskevårdsområde må ej omfatta fiske i allmänt vatten i annat fall än då

fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt

till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller

må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vat­

ten utan stöd av enskild fiskerätt eller som utövas inom nationalpark eller

inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främman­

de makt.

Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvi­

sat till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårds­

område må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga de­

lar av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2

§•

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i

området.

Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt

att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som till­

hör kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens

fiske, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år,

skall brukaren i stället för upplåtaren anses som delägare i fiskevårdsom-

rådet. I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, må dock

brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för fisket.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

9 §•

Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag, skall varje delägare äga en

röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika rös­

ter skall lottning ske.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda

grunder räknas endast en röst. För dem som med samäganderätt äga en el­

ler flera fastigheter räknas ävenledes endast en röst, dock att där de en­

samma äro delägare vad i första stycket sägs skall gälla.

Delägarna må vid fiskevårdsområdes bildande besluta annan beräknings­

grund för rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den om­

fattning som i 6 § första stycket sägs. Eljest må särskild beräkningsgrund

för rösträtten bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 g.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än

hälften av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske en­

dast om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka

därtill. Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade

fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket

är stadgat.

11

§•

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för

hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som

han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare till­

delas fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12

§.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd, som

icke kan genomföras utan tillskott, är ej giltigt med mindre samtycke fö­

religger från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer

än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter

delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräknings­

grund.

13 §.

Inkomst, som ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning,

skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten

härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan be­

rörda delägare.

Har fisket i dess helhet upplåtits för längre tid än ett år, må ej, med

mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget användas eller

fonderas för fiskevårdsområdets räkning.

8

_ Sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utred­

ningen ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrätt-

ningsmannen genom omröstning bland delägarna utröna deras vilja.

Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiske-

vårdsområde bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet

tillika intagas förslag till stadgar. I utlåtandet skall städse angivas huru för-

rättningskostnaderna böra gäldas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

20

§.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till för­

rättningen hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för del­

ägarnas granskning. Meddelande härom skall lämnas i samma ordning som

kallelse till fortsatt sammanträde.

Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrätt­

ningsmannen utan dröjsmål översända förrättningshandlingarna jämte av­

givna erinringar till länsstyrelsen.

21

§.

Yppas vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för

fiskevårdsomradets bildande men är av beskaffenhet att kräva avgörande av

domstol eller behandling i annan ordning, skall förrättningen avbrytas och för­

hållandet anmälas hos länsstyrelsen. I sådant fall må länsstyrelsen efter

omständigheterna förklara förrättningen vilande i avbidan på hindrets un­

danröjande eller ock förklara frågan om fiskevårdsområdets bildande för-

fallen. Förklaras förrättningen vilande, äger länsstyrelsen, om anledning

därtill förekommer, förelägga berörda delägare att inom viss tid väcka talan

vid domstol vid påföljd att frågan om fiskevårdsområdets bildande eljest

förklaras förfallen.

22

§.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens

prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsom-

råde finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller

återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid fort­

satt förrättning.

Ändring av stadgar m. m.

23 §.

Vid ändring av beslut om fiskevårdsområdes stadgar eller bestånd skall i

tillämpliga delar gälla vad ovan är stadgat. Stadgeändring, som ej avser

fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande, må dock

efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits. I ärende, som av­

ser allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsin­

delning, ma länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter som berörts av in-

delningsändringen lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart besluta.

24 §.

Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsent­

ligt förändrat vattenområdet eller fisket eller visar sig förekomsten av fiske-

vårdsområde kränka tredje mans rätt, må länsstyrelsen på ansökan av del­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Besvär, kostnader m. m.

30 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna,

eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke till­

kommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författ­

ning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, må talan föras

hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom två må­

nader från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall be-

svärstiden dock räknas från det delägaren fick del av beslutet.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många

att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall med­

delande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tid­

ningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då medde­

landet först infördes i sådan tidning.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen

genom besvär, vilka skola häva inkommit till jordbruksdepartementet inom

två månader efter det delgivning skett.

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande,

skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av

förd talan.

32 §.

Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas.

Förrättningskostnader skola förskjutas av sökanden. I den mån bidrag

icke utgår av allmänna medel, skola förskjutna kostnader slutligen gäldas

av delägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdsområdet kommer

till stånd, men eljest stanna å sökanden.

33 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913

(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag

skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Gällande lydelse

Föreslagen lydelse

40 §.

Brott varom------------synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårds-

område må fiskevårdsområdet anses

som målsägande

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge ge-

mensamhetsfisket består. Har ansö­

kan enligt 24 § första stycket gjorts

till rätten före ikraftträdandet, skall

den behandlas enligt äldre lag.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse

3 §.

Föreslagen lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upp­

låtelse av gemensamhetsfiske må

dock ske för återstoden av den tid,

för vilken fisket bildats. Därest upp­

låtelsen angår huvudgård till fidei­

kommiss, boställe eller annan fas­

tighet, varöver upplåtaren icke äger

förfoga utöver sin egen besittnings-

tid, må upplåtelsen ske för sådan tid.

Är tiden icke så bestämd som nu

sagts, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år. I

I fråga

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upp­

låtelse av fiske, som ingår i fiske-

vårdsområde, må dock ske för åter­

stoden av den tid, för vilken fiske­

vårdsområdet bildats. Därest upplå­

telsen angår huvudgård till fideikom­

miss, boställe eller annan fastighet,

varöver upplåtaren icke äger förfoga

utöver sin egen besittningstid, må

upplåtelsen ske för sådan tid. Är ti­

den icke så bestämd som nu sagts,

skall avtalet anses ingånget för en tid

av fem år.

— motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge ge-

mensamhetsfisket består.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)

om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om sam­

äganderätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19

Gällande lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för del-

ägarnes allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter,

de där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryt­

tare-, soldat- eller båtsmanstorp an­

slagen; ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i av­

seende å oskift fiskevatten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsom-

råde, bestående av allenast en fas­

tighet.

Beträffande egendomsgemenskap

Vad i---------- ----------------------------

§•

Föreslagen lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för del-

ägarnes allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter,

de där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryt­

tare-, soldat- eller båtsmanstorp an­

slagen; ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i av­

seende å oskift fiskevatten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsom-

råde, bestående av allenast en fastig­

het, eller av fiskevårdsområde, om­

fattande allenast en fastighet eller

det till allenast en fastighet hörande

fisket.

------- särskilt stadgat.

äger del.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1961.

1 Senaste lydelse av 19

se SFS 1951:291.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 september 1959.

N är varande:

Statsministern

E

rlander^, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indström

,

L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, förslag till lag om

fiskevårdsområden samt anför därvid följande.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, företaga en över­

syn bl. a. av de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiske­

lag (SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden

samt om upplåtelse av fiskerätt ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma

med de förslag, vartill sistnämnda översyn kunde föranleda. Den 8 juni 1951

erhöll styrelsen därefter i uppdrag att i samband med fullgörandet av över­

synen av de föreslagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden jäm­

väl verkställa en utredning angående uttagande av lokala fiskevårdsavgifter

samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill sistnämnda ut­

redning kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 26 maj 1950 samt den

8 juni och den 6 juli 1951 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet sistnämnda dag följande personer att såsom sak­

kunniga biträda styrelsen vid översynen i nämnda delar, nämligen fiska­

ren A. Aronsson, Ryssebo, Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första

kammare, förste assistenten F. I. Boo, Borås, jägmästaren E. G. B. Dyberg,

Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. G. E.

Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsrådet K. W. Modigh, Göteborg, och hä­

radshövdingen G. G. Thulin, Lidingö.

Sedan styrelsen såsom en första etapp i fullgörandet av förenämnda upp­

drag år 1953 avgivit ett betänkande (stencilerat) med förslag till lagstift­

ning om upplåtelse av rätt till fiske, har i ämnet den 27 juni 1957 utfärdats

lag om fiskearrenden (nr 390).

Styrelsen avgav därefter till fullgörande i övrigt av sitt ursprungliga ut­

redningsuppdrag den 2 februari 1956 ett betänkande med förslag till lag om

fiskeområde samt övriga därmed sammanhängande författningar (SOU

1956:17).

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

För rätten att fiska är uppdelningen i allmänt och enskilt vatten av vä­

sentlig ehuru icke alltid av avgörande betydelse. Sålunda gäller enligt lagen

den 1 december 1950 om rätt till fiske att allt fiske med annat än fast red­

skap är fritt för svenska medborgare i allmänt vatten. Fisket med fast red­

skap i allmänt vatten är emellertid enligt huvudregeln beroende av myn­

dighets tillstånd. Rätten att fiska i enskilt vatten är däremot enligt huvud­

regeln (5 §) förbehållet jordägaren, d. v. s. ägaren av den fastighet, till vil­

ken fisket hör. Äganderätten till vattenområdet kan sammanfalla med rätten

till fisket i området, men mycket ofta tillhör fisket en annan fastighet eller

grupp av fastigheter än vattenområdet exempelvis sålunda att vattenområ­

det är delat mellan strandfastigheterna, medan fisket är samfällt för alla

delägarna i skifteslaget. Från den nämnda huvudregeln stadgar fiskerättsla­

gen åtskilliga delvis mycket långtgående undantag (5—21 §§), vilka bl. a.

innebär att fisket med rörligt redskap i Mälaren, trots att där ej finnes all­

mänt vatten, i stor utsträckning är fritt.

Fiskerättslagen innehåller vissa bestämmelser för fiske, som är gemen­

samt för flera fastigheter. Sålunda stadgas att fiske, som tillhör häradsall-

männing eller sådan allmänning, som avses i lagen om allmänningsskogar i

Norrland och Dalarna, äger delägarna i allmänningen rätt att nyttja. Utar-

rendering av sådant fiske kan ske genom majoritetsbeslut i samma ordning,

som finnes föreskriven beträffande sådan allmännings förvaltning i övrigt

(23 §).

Fiskerättslagen innehåller vidare i 24 § vissa bestämmelser om fiske, som

är oskiftat eller eljest är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant

fiske får nyttjas av fastigheternas ägare »efter vad de kunna sämjas». Sist­

nämnda uttryck lärer i enlighet med fiskerättskommitténs uttalande (SOU

1947: 47 s. 279) icke få tolkas så att fiske får bedrivas endast i den mån

samtliga delägare är ense därom eller att den som är missnöjd med de öv­

rigas sätt att fiska skulle ha någon vetorätt, utan denne hänvisas, därest

han icke föredrager att göra sina synpunkter gällande i annan ordning, ex­

empelvis genom att begära laga skifte eller fiskedelning enligt jorddelnings­

lagen eller gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag om gemensamhetsfiske,

att efter ansökan till vederbörande allmänna underrätt erhålla dennas före­

skrifter huru fisket får nyttjas, övriga delägare skall beredas tillfälle att

yttra sig över dylik framställning, om detta kan ske utan märklig tidsut-

dräkt.

Domstolen har vid tillämpning av detta tämligen formlösa förfarande vid­

sträckta möjligheter att låta föreskrifterna avpassas efter behovet i varje

särskilt fall. Domstolen kan sålunda fastställa fiskeriplan eller meddela fö­

reskrift att ingen delägare får utsätta mer än ett visst antal redskap, att

fiskeplatserna skall cirkulera mellan delägarna enligt bestämd turordning,

att visst område skall vara fredat för fiske etc., ja t. o. m. att viss delägare

ej får fiska med mer än ett bestämt antal redskap annat än på villkor att

han erlägger en avgift till en gemensam fiskevårdskassa.1 Av rättsfallet

1 Se härom närmare prop. nr 60/1950 s. 114, 189 och 228.

17

NJA 1938 s. 305 framgår att hinder icke möter mot fastställelse av fiskeri-

plan, som innebär att oskiftat fiske efter auktion upplåtes genom utarren-

dering.

Önskar en delägare upplåta sin fiskerätt till en annan delägare, lägger

lagen ej något hinder därför. Ej heller möter hinder att upplåta andel i

oskiftat fiske till utomstående, blott upplåtelsen sker i samband med upp­

låtelse av jord till brukande. I övriga fall kräver lagen för upplåtelser sam­

tycke från flertalet av övriga delägare, räknat efter huvudtalet. För dem

som med samäganderätt innehar en fastighet beräknas därvid endast cn

röst liksom för den som ensam äger flera fastigheter. Brott mot föreskrifter,

som meddelats av domstol betraktas såsom olovligt fiske (35 §). Dylikt

brott får liksom annat olovligt fiske, i det fall det endast kränker enskild

fiskerätt, icke åtalas av allmän åklagare med mindre gärningen av måls­

ägande angivits till åtal eller statsåklagaren finner åtal vara ur allmän

synpunkt påkallat.

1 rättsfallet NJA 1950 s. 20 förelåg till bedömande frågan, huruvida en

fiskevårdsförening kunde anses äga ställning av målsägande. Som förening­

ens stadgar icke innehöll otvetydigt besked att medlemmarna upplåtit sin

fiskerätt till föreningen samt densammas medlemstal tydligen icke heller

omfattade den (i 10 § i då gällande fiskelag) föreskrivna majoriteten, ansågs

föreningen icke äga ställning av målsägande. Hade ifrågavarande båda för­

utsättningar varit uppfyllda torde utgången ha blivit en annan.

Vid ntarrendering och annan upplåtelse av jord till brukande gäller att

»brukaren» äger rätt att nyttja det fiske, som hör till fastigheten, om ej an­

nat överenskommits (25 § fiskerättslagen). För de s. k. sociala jordbruks­

arrendena gäller dock att arrendatorn i regel icke får förbjudas att fiska

till husbehov (2 kap. 63 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast

egendom). De fiskearrendatorer, för vilka fisket har karaktären av yrkes­

fiske eller eljest är av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning,

har numera fått sin ställning närmare reglerad genom lagen den 27 juni

1957 om fiskearrenden och kungörelsen den 20 september 1957 (nr 526)

med särskilda bestämmelser om fiskearrenden, som upplåtes av kronan.

Genom fiskerättslagen ändras icke vad som särskilt stadgats om gemen-

samhetsfiske, om fiske inom nationalpark eller om lapparnas särskilda rätt

till fiske i vissa delar av riket (26 §).

Fiskerättslagen innehåller i 30—32 §§ bestämmelser om åtgärder mot van­

skötsel av fiske. Förutsättningarna för ett ingripande från det allmännas si­

da är att fiskerättshavaren i strid med allmänt intresse uppenbart vanskö­

ter fisket antingen genom eu alltför hård beskattning eller genom under­

låtenhet alt utnyttja fisket. I första hand bör ett ingripande ske genom att

godvillig uppgörelse träffas om fiskets bedrivande (30 §). Om det visar sig

att ett sådant åtagande icke följes eller all överenskommelse icke är möj­

lig alt uppnå, kan länsstyrelsen fastställa föreskrifter om fiskets bedrivande,

s. k. fiskeriplan (31 §). För underlåtenhet att följa sådan föreskrift kan

länsstyrelsen stadga och utdöma vite (31 och 32 §§).

2

II i haag till riksdagens protokoll 1960. 1 samt.

AV

SO

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan

De viktigaste administrativrättsliga bestämmelserna på fiskets område,

bl. a. de grundläggande reglerna om sättet för fiskets utövande, återfinnes i

fiskeristadgan den 24 september 1954. I förevarande sammanhang är sär­

skilt av intresse vissa bestämmelser om fiskevård. Stadgan innehåller så­

lunda förbud att använda vissa redskap och fångstmetoder, bestämmelser

om fredningstid för vissa arter och förbud att i vissa fall fånga fisk som ej

uppnått i stadgan angivna mått (6—13 §§).

Fiskeristadgan lämnar vidare länsstyrelserna vidsträckt bemyndigande

att meddela lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Innan

dylika bestämmelser utfärdas, skall länsstyrelsen hålla sammanträde med

sakägare och andra intressenter (14—22 §).

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen

Delägare i ett oskiftat fiske har i vissa fall rätt att påkalla lantmäteriför-

rättning för att få fisket delat. Utgöres fisket av särskild fastighet eller har

fisket med stöd av äldre bestämmelser avsatts som samfällighet, kan delning

ske enligt samma regler som gäller för laga skifte (20 kap. 8 §). En förut­

sättning är emellertid att genom delningen ingen delägare lider förfång. Om

förfarandet lämnar lagen i övrigt endast den anvisningen att uppskattning

skall ske av fiskeområdet efter de olika delarnas godhet med hänsyn till

fisket. Begäres laga skifte av fastighet, vars värde med hänsyn till läge och

beskaffenhet i övrigt till huvudsaklig del består av fiske, gäller den än

strängare förutsättningen att delning i sådant fall icke må ske mot någon

delägares bestridande, om det icke är uppenbart, att delningen icke länder

denne till förfång (1: 14). Och har vid skifte enligt jorddelningslagen fiske

avsatts såsom för delägarna gemensamt, får särskild delning av fisket över­

huvudtaget icke ske (20: 8 sista punkten).

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske

Lagens huvudpunkter

Föreskriften i 1950 års fiskerättslag (24 §) oeh dessförinnan i 1896 års

fiskerättslag (10 §) att delägarna i oskiftat fiske må nyttja fisket efter vad

de kan sämjas har enligt vad som allmänt erkännes icke varit tillräcklig

för att lösa de frågor som uppkommer vid gemensamt fiske. På grund härav

och då 1896 års lag -— i likhet med gällande fiskerättslag -— ej alls innehöll

några bestämmelser om förhållandet mellan delägarna i skiftat fiskevatten

tillkom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.

I senare huvudavsnitt kommer en mera detaljerad redogörelse att lämnas

för lagens innehåll exempelvis beträffande förutsättningarna för gemen-

samhetsfiskes inrättande, rösträttens utformning etc. Här skall därför en­

dast lämnas en summarisk redogörelse för lagens huvudpunkter.

Lagen är tillämplig på saväl skiftade som oskiftade fisken, men uppstäl­

ler i vissa fa 1 olika regler för dessa båda kategorier. Lagens huvudsyfte

19

kan sägas vara att ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som

i allmänhet är möjligt, när — såsom vid oskiftat fiske — delägarna i regel

måste vara ense eller — såsom vid annat fiske — varje fiskerättsägare en­

sam råder över fisket.

Enligt 1913 års lag kan delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest

tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensam-

hetsfiske. Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre

i avseende å fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samt­

liga delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften

av samtliga delägares rösttal, och i avseende å annat fiskevatten beslutet bi­

trätts av minst två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika före­

trätt minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. -— Beslutet skall

av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och

omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra in­

rättas.

Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall i regel företagas till

prövning vid förrättning på stället.

I fråga om sättet för fiskets tillgodogörande gäller, att gemensamhetsfiske

skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller

ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av

delägarna var för sig enligt fastställd plan. Fisket skall nyttjas av delägarna

i bolag, om de enhälligt överenskommer därom. Där gemensamhetsfiske skall

enligt fastställd plan nyttjas av delägarna var för sig, skall dylik plan anta­

gas av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och an­

talet av de fiskredskap som varje delägare får begagna vid fisket samt, då

fråga är om oskiftat fiskevatten, ange den ordning, i vilken delägarna får

använda de olika fiskeplatserna. Antagen plan för gemensamhetsfiskes bru­

kande skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen tillkom­

mit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen

skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas.

Delägarna i gemensamhetsfiske skall, om de är flera än tre eller det el­

jest yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse syssloman att uppbära

och omhänderha samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna samfällt

tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande,

som rör fisket.

Lagens rösträltsregler bygger på principen om röstning efter delaktighet.

Lagen innehåller vidare bland annat föreskrifter om ändring av grunder­

na för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande även­

som vissa straffbestämmelser.

Det tidigare omnämnda stadgandet i 24 § första stycket fiskerättslagen

om nyttjande av samfällt fiske äger enligt tredje stycket samma paragraf

ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant

fiske. Samma är förhållandet i fråga om det i paragrafens andra stycke

upptagna stadgandet, att delägare i samfällt fiske ej må annat än i samband

med upplåtelse av jord till brukande utan de flesta övrigas samtycke upp­

låta fiskerätten åt annan än någon av delägarna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Tillämpning. Brister. Reformförslag

1913 års lag har vunnit liten tillämpning. Gemensamhetsfisken har inrät­

tats huvudsakligen inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område.

Där fanns 61 gemensamhetsfisken vid årsskiftet 1955/56. I riket i övrigt

fanns vid nämnda tidpunkt endast några enstaka gemensamhetsfisken.

Orsaken till att lagen tillämpats i så ringa utsträckning har av fiskeri-

styrelsen främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till

stånd. Lagens bestämmelser om anslutning bland delägarna är stränga. Där

fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, erfordras dessutom ett

omständligt förrättningsförfarande. Styrelsen anser att hela denna proce­

dur ofta avskräcker intresserade personer från att vidtaga erforderliga åt­

gärder för att inrätta gemensamhetsfisken.

En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika av­

seenden visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglerar in i minsta detalj hur

i skilda hänseenden skall förfaras. Fiskeristyrelsen anför i sitt betänkande

härom följande.

Det har sålunda icke i erforderlig utsträckning överlämnats åt tillämp­

ningen att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter föreliggande sär­

skilda förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensamhetsfisket

endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen

vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta del­

ägarna i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa för­

hållanden ha med all sannolikhet bidragit till lagens ringa tillämpning.

Även om lagen sålunda befunnits vara behäftad med åtskilliga brister,

synes emellertid lagen, där den kommit till tillämpning, ha varit i icke ringa

mån ägnad att främja fisket och fiskevården.

Vid åtskilliga tillfällen har frågan om en revision av 1913 års lag varit ak­

tuell.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1934 framlade sålunda lant-

bruksstgrelsen förslag till ändring av lagen i vissa delar, vilket förslag dock

ej ledde till ändrad lagstiftning. Angelägenheten av att denna fråga snarast

måtte upptagas till behandling underströks ånyo av lantbrukssU relsen i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 januari 1942 med begäran om allsidig revi­

sion av bestämmelserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande

förhållanden.

I anledning av en motion av herrar Skoglund i Umeå och Levin begärde

1942 års riksdag på hemställan av jordbruksutskottet i utlåtande nr 30 hos

Kungl. Maj:t utredning rörande en allmän revision av fiskerilagstiftningen.

Riksdagen framhöll bl. a. som en trängande nödvändighet att 1913 års lag

omarbetades.

Sedan chefen för jordbruksdepartementet tillkallat hovrättsrådet P. O.

Palmquist för att utarbeta förslag angående revision av lagstiftningen om

gemensamhetsfiske, avgav denne ett betänkande i ämnet den 31 augusti

1943, vari han föreslog, att nämnda lag skulle upphävas och ersättas av en lag

om fiskevårdsområde. Förslag till bl. a. sådan lag framlades i betänkandet.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas karaktär av helt frivilliga sam­

manslutningar följde vidare, att dessa ofta icke omfattade samtliga del­

ägare. Härutinnan låg givetvis en svaghet och en fara för att föreningarnas

fiskevårdsarbete blev utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna

måste givetvis slappna, i den mån de märkte att deras arbete och kostnader

utnyttjades av personer som icke bidrog därtill och kanske till och med

vid utövandet av sitt fiske direkt motverkade föreningens strävanden.

över 1943 års betänkande avgavs yttranden av ett flertal myndigheter och

sammanslutningar. Dessa anslöt sig, på några få undantag när, i princip

till utredningsmannens förslag.

Ifrågavarade lagförslag föranledde emellertid icke någon lagstiftnings­

åtgärd, utan frågan upptogs till förnyat övervägande av fiskerättskommit-

tén. I kommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande för­

fattningar (SOU 1947:47) fanns i andra kapitlet i lagförslaget bestämmel­

ser om fiskevårdsområde. Dessa bestämmelser byggde i huvudsak på Palm-

quists förslag.

Det förslag till ny lag om rätt till fiske, som genom proposition nr 60 fram­

lades för 1950 års riksdag, upptog emellertid inga bestämmelser i föreva­

rande ämne. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, yttrade

i propositionen, att med anledning av vad som anförts i remissyttrandena

över kommittéförslaget ytterligare överväganden borde ske på flera viktiga

punkter.

I sitt utlåtande nr 23 i anledning av nämnda proposition, vilket utlåtande

i denna del godkändes av riksdagen, uttalade tredje lagutskottet den förvänt­

ningen, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

Frågan om reglering av fisket och fiskevården i vatten som har flera

ägare har därjämte vid åtskilliga tillfällen aktualiserats i ett speciellt hän­

seende, nämligen i fråga om ett helt vattendrag eller ett helt flodsystem.

Svenska fiskevårdsförbundet berörde detta spörsmål i ett yttrande den 11

oktober 1946 till 1946 års utredning angående central fiskeristyrelse. Utred­

ningen ansåg sig emellertid i sitt betänkande den 30 december 1946 (SOU

1947: 8 s. 70) icke böra framföra konkreta förslag i ämnet.

I én av nämnda förbund den 8 november 1948 till Kungl. Maj :t gjord

framställning begärdes, att Kungl. Maj :t snarast ville föranstalta om utred­

ning av möjligheten att till gagn för det svenska laxfisket avsätta några

av de viktiga laxälvar, som industriellt är av jämförelsevis underordnat

intresse.

Den av fiskevårdsförbundet behandlade frågan har även berörts i vand-

ringsfiskutredningens den 5 maj 1951 till chefen för jordbruksdepartemen­

tet a\ givna betänkande angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt

samarbete mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av de sven­

ska laxbestånden m. m. (tryckt såsom Svenska vattenkraftföreningens pub­

likation 423 [1951:8]). Utredningen har understrukit behovet av en enhet­

23

lig förvaltning av ett flodsystem för åstadkommande av samarbete mellan

fiske- och vattenkraftintressena. Ett dylikt samarbete var enligt utredningen

önskvärt särskilt för att begränsa de skador som vattenkraftens utnyttjande

förorsakade å fisket och för att verkställa lämpliga kompensationsåtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning

Palmquists förslag 1943

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en revision av lagstiftningen

framhöll Palmquist i sitt år 1943 framlagda betänkande, att en dylik revi­

sion ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemen-

samhetsfisken. Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De be­

fintliga fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträckning en viktig funktion,

men deras organisation måste bli fastare. En övergång till gemensamhets-

fiske tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstiftningen borde alltså under­

lätta en dylik övergång. Redan om endast en större del av de redan befint­

liga fiskvårdsföreningarna ombildades till gemensamhetsfisken, skulle la­

gen få en mycket stor tillämpning. Givet var emellertid, att strävandena även

och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket

och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats.

Utredningsmannen underströk, att han vid utarbetande av författningsför-

slagen eftersträvat att göra reglerna smidigare och lättare att anpassa efter

föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i 1913 års lag. I be­

tydande omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erfor­

derliga regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmel­

serna åtskilts i olika författningar.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Rådande tillstånd karakteriserades av fiskerättskommittén på följande

sätt.

Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att

befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskif­

tat vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dy­

lika vatten utöva följaktligen som regel fisket »efter ty de kunna sämjas»,

vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så myc­

ket som möjligt för tillfället utan tanke på framtiden. Det intresse för att

vidta åtgärder till fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas

lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det näm­

ligen finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till

godo, som vidtagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången

gradvis minskas, till dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Liknande förhållanden kunna inträffa i sådana fall då ett sammanhäng­

ande fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av

dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett över­

24

drivet fiskande inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet till

en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en

god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell fiske­

drift icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa omfattning.

Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt

lands insjö- och skärgårdsfisken till större delen äro oskiftade.1

Fiskerättskommittén, vars förslag i väsentliga delar överensstämde med

Palmquists, uttalade, att en reglering borde ske så smidigt som möjligt och

kunna genomföras i alla fall, da behov därav förelåg. Särskilt övergången

från frivilliga fiskevårdsföreningar till en fastare organisation borde under­

lättas.

I fråga om syftet med den föreslagna lagstiftningen

anförde kommittén bl. a. följande.

Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke

tillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt,

att fiskevattensägarna genom alltför stark avfiskning utan motsvarande in-

planteringsåtgärder föröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten

åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån

ovanlig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i

svårigheter att få till stand ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna

i fiskevattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta samman­

hängande fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreations-

syfte eller av sportfiskeföreningar. I dylika fall saknas i allmänhet intresse

för andra former av fiske än dem som pläga utövas som sport eller eljest

för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya

ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkesfis­

karna i trakten gå på detta sätt miste om möjligheten att arrendera eller

eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan

underlåtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera syn­

punkter. För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken

icke tillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket

kan därigenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk

synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möj­

lighet för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till

förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts.

I likhet med 1943 års utredningsman ansåg fiskerättskommittén det vara

lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art till­

godose vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske

närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde borde sålunda

även i andra fall än dem, man velat nå med 1913 års lag, kunna tjäna som

instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen. Fiske­

rättskommittén fann därför skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende

gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett

ingripande från det allmännas sida borde sålunda kunna ske ej blott i syfte

att förhindra, att ett fiskevatten vansköttes genom rovfiske och underlåten

1 SOU 1947: 47 s. 213 f. Det här återgivna yttrandet, vars giltighet icke ändrats genom

tillkomsten av 1950 års fiskerättslag, går i allt väsentligt tillbaka på ett uttalande i förarbe­

tena till 1913 års lag, so Betänkande, avgivet till chefen för jordbruksdepartementet den 30

april 1907 s. 25 f.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

25

fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen borde i fall av behov

även kunna ske för att få till stånd ett rationellt tillvaratagande av de

möjligheter till fiske, som vattnet erbjöd.

Den föreslagna lagstiftningen borde enligt kommittén omfatta endast det

enskilda fisket.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

I så gott som samtliga över kommittéförslaget avgivna yttranden, där

frågan om fiskevårdsområden berördes, framhölls, att det vore angeläget

att planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest

sammanhängande vattenområden kunde åvägabringas i enklare och effek­

tivare former än vad 1913 års lag erbjöd.

Behovet därav underströks särskilt av Svenska fiskevårdsförbnndet, som

bland annat anförde.

Det torde icke råda något tvivel om att tillgången på fisk i de svenska

fiskevattnen numera är avsevärt mycket knappare än för t. ex. femtio år

sedan. Detta gäller såväl kustvattnen som, framför allt, insjövattnen. Åt­

skilliga faktorer ha medverkat härtill. Effektivare fiskemetoder medgiva

för yrkesfiskarenas del fångster av en helt annan storleksordning än tidigare.

Intresset för fiske såsom rekreation eller nöje har ökat i en omfattning,

som man knappast tidigare kunnat förutse, samtidigt som de nutida kom­

munikationsmedlen gjort allt fler vatten tillgängliga för stora skaror av

semesterfirare. Jämsides med intensifieringen av denna så att säga naturliga

beskattning av fiskbestånden har ett forcerat utnyttjande av vattendragen

för flottning samt kraftutvinning och andra industriella ändamål ävensom

olika av jordbruksdriften påkallade förändringar i vattenföringen menligt

påverkat levnadsbetingelserna för de flesta ur fiskesynpunkt värdefulla

fiskslagen och avsevärt minskat förutsättningarna för deras naturliga re­

produktion.

Om denna utveckling får fortgå utan samtidiga effektiva motåtgärder,

uppstår fara för att fiskevattnen bliva utarmade till men för yrkesfisket

och därmed för folkförsörjningen samt till förlust för inånga rekreations-

sökande. De sålunda nödiga motåtgärderna, som måste taga sikte på fisk­

beståndens såväl skydd som förkovran och vilka man med ett gemensamt

namn benämner fiskevård, kunna emellertid icke bliva effektiva med mindre

de stödjas av en tidsenlig lagstiftning.

Förbundet framhöll tillika att fiskevårdsområdesinstitutet borde kunna

utnyttjas för att praktiskt pröva idén om enhetlig flodområdesförvaltning,

särskilt i vissa laxälvar.

Även kammarkollegiet anförde, att det vore synnerligen önskvärt att få

till stånd en enhetlig förvaltning i vissa vattendrag men att föreskrifter om

fiskevårdsområden icke vore tillräckliga för detta ändamål. Om ett fiskc-

vårdsområde gjordes alltför stort, blev nämligen organisationen ohanterlig

och tungrodd. Den enda möjligheten att få till stånd en effektiv administra­

tion för ett helt vattendrag var enligt kollegiets mening att tillskapa ett

särskilt organ med nödiga befogenheter, som uteslutande ägnade sig åt

uppgiften. En sådan styrelse borde äga ombesörja eller övervaka att alla

fiskevårdsåtgärder, som föreskrivits av vattendomstol eller eljest, vederbör­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

ligen utfördes samt för ändamålet förfoga över utdömda avgifter och andra

medel. Den måste också äga rätt att föreskriva i vilken omfattning fiske

finge bedrivas samt att upptaga avgifter att disponeras för fiskevården.

Kollegiet vore icke berett att ens skissera ett förslag till lagstiftning om dylik

fiskeriadministration. Emellertid hade kollegiet ansett sig böra påpeka att

med hänsyn till kollegiets erfarenheter från förandet av det allmännas talan

i vattenmål en central förvaltning av ett helt vattendrag i många fall tedde

sig som den enda utvägen, om det skulle bli något allvar med sötvattens-

fiskets upphjälpande.

Liknande uttalanden gjordes av Svenska lax- och laxöringsföreningen.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs

förslag

I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till

fiske, m. m. yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

om behovet av en bättre ordning.1

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets

område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre be­

tydelse, nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt blir frågorna om för­

delningen av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden allt­

mera brännande.

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och

de förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske

som bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiske­

vatten ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,

såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vat­

tenregleringar, kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rov­

fiske. För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför an­

geläget, att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a.

att jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. All­

deles särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få

till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vat­

ten att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnytt­

jats endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i prak­

tiken fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån ha be­

rott på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts alltför

omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig majoritet

för giltigt beslut.

I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes

att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiske­

vården inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.

Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens om­

råde har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs

förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose

behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven

på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgi-

vits ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,

och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större

1 s. 95 f.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

27

variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om gemen-

samhetsfiske och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter skif­

tande behov och förutsättningar.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra

tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som an­

förts i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske

på flera viktiga punkter.

De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det

tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av del­

ägarnas självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min uppfatt­

ning icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lagstift­

ningen på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke

uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de närmast be­

rörda lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstadkommas.

Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på

ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att

effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen

böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva

vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiske-

vårdsområde skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda än­

damål, av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens

väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att be­

reda möjlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det sär­

skilda fallet.

Tredje lagutskottet i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr

23/1950 över propositionen nr 60 behovet av en lagstiftning om fiskevårds-

områden. Utskottet yttrade.

Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra euro­

peiska länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten

från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfis­

kare. En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta

äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar del­

ägarnas eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående.

Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna

ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och in­

direkt. För ätt upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiske­

vård med genomtänkta fiskeriplaner, alltsidigt fiske, beståndsvård, över­

vakning, fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. m.

Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hän­

seende, ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver

detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riks-

dagen i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års

lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål lör omarbetning enligt när­

mare angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka detta yttrande och ut­

talar — i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner — den för­

väntningen att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riks­

dagen framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårds-

områden.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Fiskcristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll i sitt år 1956 avgivna betänkande att de enskil­

da fiskevattnen inom riket i stor utsträckning var oskiftade. Ofta ägdes

ett oskiftat vatten av ett jämförelsevis stort antal personer. I de fall, då ett

fiskevatten var skiftat, var varje lott ofta av ringa storlek. Mera sällan fö­

rekom det att ett enskilt fiskevatten, som framstod såsom en naturlig en­

het ur fiske- och fiskevårdssynpunkt, ägdes av en enda person. Detta med­

förde betydande olägenheter.

Styrelsen pekade till eu början pa de fall, då varje lott ej kan för sig ut­

nyttjas på ett rationellt sätt. Ingen av delägarna har måhända de ekono­

miska resurser, som behövdes särskilt för anskaffande av erforderliga fisk­

redskap. Stundom kunde vidare de olika lotterna var för sig vara för små

för de stora redskap som erfordrades för ett lönande fiske. Detta förhål­

lande var kanske mest markant vid alfiskekusterna. Jämväl i övrigt kunde

naturligtvis omständigheterna vara sådana, att delägarna med hänsyn till

lotternas ringa storlek ansåg det meningslöst att där driva fiske. Även då

olägenheter av nu nämnd art icke förefanns kunde det, vad fisket efter

vandringsfisk beträffade, vara fördelaktigast att fisket skedde å en enda

plats inom fiskevattnet i stället för på ett flertal olika ställen, kanske med

begagnande av mindre effektiva redskap.

Emellertid mötte även ur andra synpunkter än de nu angivna hinder för

ett rationellt fiske i ett vatten som ägdes av ett flertal olika personer. In­

tresset att bedriva fisket på lämpligt sätt i sådant vatten kunde lätt förslap­

pas hos den enskilde delägaren. Började en delägare göra sig skyldig till

överdrivet fiske, var risken stor att också övriga delägare började förfara

på samma sätt. En företeelse — kanske vanligare än rovfiske i egentlig me-

ning - var, att ett fiskevatten beskattades på så sätt att beståndens sam­

mansättning blev ogynnsam. Ofta hade sålunda förekommit att de enskilda

delägarna visat bristande intresse att nedbringa bestånden av s. k. ogräs­

fisk, så att dessa hölls tillbaka för mera värdefulla fiskslag. Vidare hade ofta

förbisetts angelägenheten av att beståndet av visst fiskslag exploaterades på

så sätt att beståndets sammansättning i avseende å årsklasser blev den ur

avkastningssynpunkt bästa. Därjämte förhöll det sig helt enkelt ofta så att

det fiskades för litet i ett fiskevatten med påföljd att vattnet kom att inne­

hålla endast småväxt, värdelös fisk. Målet för en rationell drift av fisket

borde vara, att med minsta omkostnader och arbete få största möjliga var­

aktiga avkastning. I vatten med flera delägare kunde detta endast ernås

genom samarbete och ömsesidigt hänsynstagande.

De nu berörda olägenheterna av fiskevattnens uppsplittring å ett flertal

ägare kunde förebyggas på olika sätt. Härom anförde styrelsen.

Ofta är det påkallat med en omsorgsfull planläggning av fisket med reg­

ler bl. a. om vilka slags eller hur många redskap varje fiskande får använda

eller å vilka tider eller platser han får fiska. Stundom kan syftet vinnas ge­

nom utarrendering av fisket till yrkesfiskare eller annan lämplig person,

kanske någon av delägarna. Åtskilliga fiskevatten, särskilt i turistbygder

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

29

och vid tätorter, lämna den för fiskerättsägarna högsta ekonomiska avkast­

ningen genom att utnyttjas till husbehovs- och fritidsfiske, antingen genom

att utarrenderas till en fiskeklubb eller genom försäljning av fiskekort eller

liknande tillståndsbevis i den omfattning som med hänsyn till delägarnas

intressen befinnes lämplig.

För främjande av fisket kan det, vare sig fisket bedrives av delägarna en­

ligt en viss plan eller helt eller delvis utarrenderas, vara önskvärt med så­

dana regler för fiskets bedrivande som ofta bruka betecknas som regler om

fiskevård, nämligen bestämmelser om fredningsområden, fredningstider,

fångstminimimått m. m. Att här behöva anlita den ordning för antagande av

dylika bestämmelser som är fastställd i fiskeristadgan, kan i många fall

framstå såsom onödigt omständligt.

Ett främjande av fisket kan underlättas t. ex. genom sådana åtgärder som

upprensning av nätställen, notvarp och ryssjeplatser, anläggning av bryggor

och båtuppdragningsplatser o. s. v. Ett ofta anfört motiv för bildande av en

samorganisation är nödvändigheten att ordna tillsyn över vattnet till skydd

mot tjuvfiske och överträdelser av de stadgar som gälla för vattnet. Sådan

tillsyn kan — särskilt i trakter med många fiskeintresserade — knappast

effektivt ordnas utan tillsättande av en eller flera tillsynsmän att hålla upp­

sikt över vattnet. Bland fiskevårdsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse

som kunna vara av stor betydelse må nämnas utplantering av fisk eller

fiskyngel (jfr 13 § fiskeristadgan), bortfiskning av s. k. ogräsfisk, anord­

nande av vilställen, lekbottnar och ev. fiskvägar (särskilt i laxöringsvatten),

gödsling av vatten m. m.

Styrelsen framhöll att det självfallet var angeläget, att kostnader för åt­

gärder som nu sagts fördelades rättvist mellan samtliga de fiskevattensdel-

ägare, som drog nytta härav. Om flertalet delägare var ense att vidtaga åt­

gärd som nu sagts, borde möjligheter finnas för dem att få övriga del­

ägare att deltaga i kostnaden. Även härutinnan framträdde sålunda behovet

av en samorganisation.

Även i fall då fisket i ett fiskevatten utnyttjades på ett ur allmän syn­

punkt tillfredsställande sätt och särskilda fiskevårdsåtgärder ej heller var

påkallade, kunde det vara önskvärt med ingripande för att erhålla en rätt­

vis fördelning av fisket mellan delägarna inbördes. Ovanligt var sålunda

icke att delägare i oskiftat fiskevatten ej kunde komma överens om hur de

skulle utnyttja de olika fiskeplatserna eller att somliga delägare mot de

övrigas vilja utnyttjade fisket mer än deras andel i vattnet kunde anses

berättiga dem till. De flesta gcmensamhetsfisken, som inrättats utmed ri­

kets havskuster och som ej utarrenderats, torde ha tillkommit av nu an­

förda skäl eller sålunda för att reglera förhållandet mellan delägarna i

oskiftat vatten. Även i skiftat vatten kunde det förekomma, att en ägare —

utan att driva fiske annat än på eget område — till skada för de övriga

tillgodogjorde sig en avsevärt större mängd fisk än som var skälig med hän­

syn till värdet av hans lott i förhållande till värdet av fiskevattnet i dess

helhet.

Fiskeristyrelsen behandlade härefter i ett särskilt avsnitt frågan, huru­

vida reglering av fisket borde komma till stånd även för t i 1 1 g o d o s e e n-

de av andra intressen än delägarnas. Styrelsen omnämnde

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

därvid fiskerättskommitténs tidigare berörda förslag i ämnet och uttalade

sig i anledning härav om den planerade lagstiftningens syfte.

Styrelsen anförde.

Rent principiellt kan det göras gällande, att ett hänsynstagande till an­

givna intressen spränger den naturliga ramen för den lagstiftning som det

gäller att här åstadkomma. Eftersom det icke avsetts att lagstiftningen skall

gälla andra enskilda fiskevatten än dem som ha flera ägare, måste väl lag­

stiftningens syfte vara att söka undanröja de svårigheter som förelegat att

få till stånd erforderligt samarbete mellan delägarna och få dem att respek­

tera varandras intressen. Om hänsyn till utomstående intressen skola bli

avgörande för frågan, huruvida en gemensam reglering skall komma till

stånd, torde dessa hänsyn med samma fog kunna åberopas för ett ingripande

i fråga om vatten som endast har en ägare. Det kan därför ifrågasättas,

huruvida bestämmelser om ingripanden på de särskilda skäl fiskerättskom-

mittén upptog, även om de i och för sig kunna anses ha fog för sig, verk­

ligen höra hemma i en lagstiftning, som avser att främja fisket och fiske­

vården inom vatten som har flera delägare.

Såsom en allmän anmärkning mot den av fiskerättskommittén föreslagna

utvidgningen kan andragas, att det är angeläget att en lagstiftning på före­

varande område så mycket som möjligt mötes av förståelse från delägarnas

sida samt att därför det tvångsingripande, som lagstiftningen måste inne­

bära, bör vara tillåtet endast om det är nödvändigt med hänsyn till delägar­

nas — eller några delägares — bästa. Det är därför av vikt, att ovidkom­

mande hänsyn såvitt möjligt icke spela in vid avgörandet av frågan huru­

vida en samfälld reglering skall komma till stånd.

Vad särskilt angår de fall, då vanskötsel kan anses föreligga i strid med

ett allmänt intresse, synes det kunna ifrågasättas om det icke är lämpligare

och åtminstone för de flesta fall tillräckligt att det ingripande som på denna

grund kan anses påkallat riktar sig endast mot den eller de delägare, som

gjort sig skyldiga till vanskötseln. Möjlighet härtill finnes enligt 30—32 §§

fiskerättslagen. De därstädes angivna förutsättningarna för ingripande äro

desamma som kommittén upptog för bildande av fiskevårdsområde tvångs­

vis på grund av vanskötsel.

Särskilt tveksamt synes vara, huruvida vanskötsel som består i under­

lätet utnyttjande av fiskevattnet bör kunna föranleda ett ingripande av nu

ifrågavarande slag. För att en reglering här skall ha avsedd verkan torde

mestadels erfordras att fisket kan utarrenderas i strid med majoritetens

mening. Att sådan utarrendering tvångsvis skall kunna ske synes dock

mindre lämpligt.

Det må anmärkas, att de av fiskerättskommittén uppställda förutsättning­

arna för att vanskötsel skulle kunna föranleda att fiskevårdsområde inrättas

äro mycket restriktiva, liksom motsvarande förutsättningar för ett ingri­

pande enligt 30—32 §§ fiskerättslagen. Det kan säkerligen antagas, att dessa

förutsättningar endast sällan skulle föreligga. Denna möjlighet till tvångs­

ingripande skulle därför, om man härutinnan följde den utformning reg­

lerna fått i kommittéförslaget, endast mycket sällan kunna komma att till­

gripas.

Alt företaga ett ingripande på de av kommittén i övrigt anförda särskilda

skälen torde få anses såsom ett av förhållandena föga påkallat, alltför kraf­

tigt ingrepp i förfoganderätten till fiskevatten.

Fiskeristyrelsen kom till det resultatet, att ändamålet med den förordade

regleringen borde vara att i fråga om vatten, som är oskiftat eller eljest

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

31

tillhör två eller flera, främja fisket och fiskevården i delägarnas gemen­

samma intresse och reglera förhållandet mellan dem.

Fiskeristyrelsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén att den föreslagna

lagstiftningens omfattning borde begränsas till det enskilda

fisket. Den tänkta organisationen skulle till den del den kom att omfatta

även s. k. fritt fiske, d. v. s. fisket i allmänt vatten och det fiske som varje

svensk medborgare äger bedriva i enskilt vatten, sakna delägare. Redan på

denna grund vore det ogörligt att utsträcka den tänkta organisationens funk­

tioner att omfatta även frifisket. Styrelsen anförde vidare härom.

Det kan icke komma i fråga att låta de personer, som ha enskild fiskerätt

inom visst vatten, utöva bestämmanderätten över det fiske, som varje svensk

medborgare äger bedriva därstädes, ej heller att låta en viss begränsad per­

sonkrets bestämma över fisket å allmänt vatten. Otvivelaktigt kunna emel­

lertid stundom starka skäl åberopas för att exempelvis förbud, som inom

visst område med stöd av den här förordade lagstiftningen fastställts att

gälla mot användande av vissa fiskemetoder eller mot fångande av fisk å

viss tid, bli gällande även i angränsande allmänna vatten. Detta är kanske

framförallt fallet vid flodmynningar. Länsstyrelsen torde dock i allmänhet

ha möjlighet att komma till rätta med här uppkommande svårigheter genom

den befogenhet länsstyrelsen har jämlikt 14 § fiskeristadgan att meddela

särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.

I fråga om lydelsen av fiskeristyrelsens förslag torde jag få hänvisa till

det tryckta betänkandet.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Behovet av en lagstiftning av huvudsakligen det innehåll som

fiskeristyrelsens förslag innebär vitsordades allmänt av remissinstanserna.

Två av dessa, länsstyrelsen i Örebro län och Älvsborgs läns norra hushåll­

ningssällskap, ställde sig dock avvisande till tanken på en ny lagstiftning på

området.

Länsstyrelsen i Örebro län åberopade till stöd för sin ståndpunkt främst,

att förslagets genomförande skulle innebära tvångsingripanden och väsent­

lig ökning av länsstyrelsernas och fiskeritjänstemännens arbetsbörda utan

att sådana fördelar stod att vinna att dessa nackdelar uppvägdes.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap motiverade sitt avstyrkande

med, att förfarandet skulle bli omständligt, förenat med tvång och kostsamt

samt att inom hushållningssällskapets område något större behov av lag­

stiftning knappast förelåg. Sällskapet anförde.

Inom hushållningssällskapets område förekommer mycket litet yrkes­

fiske, och det som finns är helt lokaliserat till Vänern. I många av de

mindre sjöarna förekommer visserligen sportfiske i relativt stor utsträckning,

men där detta är av någon större betydelse, har lokala fiskevårdsföreningar

i regel på ett fullt tillfredsställande sätt lyckats bevaka såväl fiskerättsägar-

nas som fiskevårdens intressen. Det omständliga förfarandet vid bildandet

av fiskeområden och det därmed förenade tvånget kommer sannolikt icke

att stimulera de fiskeintresserade till att vidtaga åtgärder till fiskevårdens

fromma. Den förrättning, som erfordras för fastställande av ett fiskeområde

kommer att draga avsevärda kostnader, och redan förut hårt belastade tjäns­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

temän kommer att bli nödsakade att sätta sig in i fiskerättens svårbemäst­

rade problem. Utskottet anser därför att fördelarna med den föreslagna

lagstiftningen icke kommer att uppvägas av de därmed förknippade nack­

delarna och kan därför inte tillstyrka, att förslaget lägges till grund för

lagstiftning å ifrågavarande område.

Lagberedningen förklarade, att den inskränkt sitt yttrande till frågor

som ur allmän lagstiftningssynpunkt kunde vara av betydelse vid bedö­

mande av förslaget. Efter sin granskning ur denna synpunkt anförde be­

redningen sammanfattningsvis följande.

Enligt beredningens mening bör förslaget till lag om fiskeområde icke

utan en ingående omarbetning läggas till grund för lagstiftning. Härtill kom­

mer att de föreslagna bestämmelserna i flera fall är till sitt innehåll oklara

och icke torde lämna dem, för vilka lagen är avsedd, tillräcklig vägledning

vid tillämpningen. Det synes beredningen ej uteslutet att den ringa använd­

ning som enligt uppgift i betänkandet lagen om gemensamhetsfiske erhållit

berott av liknande brister.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt, att en lagstiftning om fiskeområden

nu kom till stånd, föreslog domänstyrelsen, att den tills vidare begränsades

till att avse sådana vatten, där fisket i sin helhet var oskiftat eller eljest

samfällt för två eller flera fastigheter. Domänstyrelsen anförde till stöd

härför.

Ett icke obetydligt antal egendomar under domänstyrelsens förvaltning

utgöres, särskilt i mellersta och södra delarna av landet, av enskilda fastig­

heter, som inköpts av kronan och omförts till kronoparker. Den till dessa

inköpta fastigheter hörande fiskerätten är —- till skillnad från vad som gäller

för de ursprungliga kronoparkerna — i de flesta fall oskiftad eller samfälld

för två eller flera fastigheter. Enligt bestämmelserna i 24 § fiskerättslagen

kan kronan i de flesta fall utnyttja sin fiskerätt i dessa vatten endast genom

överlåtelse av fiskerätten på någon av sina jordbruksarrendatorer, om en

sådan finnes i närheten av vattnet. Då nu föreliggande förslag, därest det

upphöjes till lag, enligt styrelsens uppfattning synes ägnat att möjliggöra

ett rationellare utnyttjande än nu är fallet av de oskiftade fiskevatten, i

vilka kronan är delägare, finner domänstyrelsen sig böra i princip tillstyrka

detsamma i vad avser frågan om bildande av fiskeområde i oskiftade vatten.

Beträffande de skiftade vattnen däremot ligger frågan annorlunda till bl. a.

därigenom att det främst är fiskevården som ofta måste bedrivas gemensamt,

under det att det gemensamma utnyttjandet ingalunda alltid är till fördel.

Behovet av samordning är därför icke lika trängande som beträffande oskif­

tade vatten, och det tvång till gemensam disposition, som förslaget i många

fall kommer att medföra, kan få mindre lämpliga verkningar. I fråga om

kronans fisken i skiftade vatten bör de föreslagna bestämmelserna sålunda

icke bli tillämpliga, innan man förvissat sig om att tillämpningen av dessa

bestämmelser vederbörligen tillgodoser de allmänna intressen, som åsyftas

i kungörelsen den 8 juni 1951 angående förvaltningen av kronans fisken

jämte av Kungl. Maj :t samma dag utfärdade tillämpningsföreskrifter. Om

området för den föreslagna lagen nu begränsas till enbart de oskiftade

vattnen, vilka ju omfattar den större delen av landets fiskevatten, kan man

sedermera, när tillräcklig erfarenhet av lagens verkningar i dessa vatten

vunnits, genom särlagstiftning söka inrymma även de skiftade vattnen i

bestämmelserna om fiskeområde.

33

De instanser, som i stort sett tillstyrkte förslaget, instämde i allmänhet

blott i de allmänna motiv för detta som fiskeristyrelsen anfört. Vissa fram­

förde dock därutöver ytterligare skäl för förslagets genomförande. 1 ett

flertal yttranden underströks värdet av att de talrika fiskevårdsföreningarna

med stöd av den föreslagna lagstiftningen skulle kunna ombildas och få en

fastare form. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anförde härom.

1913 års lag har icke i något fall tillämpats inom länet. Detta torde val

närmast bero på att lagens bestämmelser är invecklade och proceduren för

bildande av gemensamhetsfiske omständlig med ganska stränga krav på

anslutning från delägarnas sida. Även om det mera betydande fisket inom

länet bedrives i allmänt vatten i Vänern och Vättern, förefinns otvivelaktigt

intresse för att genom olika åtgärder från delägarnas sida främja rationellt

fiske och god fiskevård i enskilt fiskevatten. Det må härvid framhållas att

i Skaraborgs län ägosplittringen är betydande, vilket medför att fiskevattnen

mestadels är uppdelade på en mångfald delägare. För att motverka olägen­

heterna härav har i fiskevårdande syfte på frivillighetens väg bildats 31

fiskevårdsföreningar med ett medlemsantal av cirka 1 300. Det finns anled­

ning antaga, att intresset för god fiskevård skulle befrämjas, därest lag­

stiftningen så utformades, att delägarna finge större möjlighet än för när­

varande att med myndigheternas hjälp organisera fisket inom visst enskilt

fiskevatten. Det vill synas länsstyrelsen, som om det nu föreliggande för­

slaget till lag om fiskeområde skulle på ett lämpligt sätt underlätta och

medverka till åstadkommande av en fastare organisationsform för tillgodo­

seendet av de enskilda fiskeintressena och länsstyrelsen finner sig därför i

allt väsentligt kunna tillstyrka förslaget.

Liknande synpunkter framhölls även av länsstyrelsen i Västernorrlands

län, fiskeriintendenterna i mellersta och övre södra distrikten, samt hus­

hållningssällskapen i Östergötlands och Värmlands län.

Sveriges fiskares riksförbund uttalade, att förslaget, om det upphöjdes till

lag, skulle komma att fylla ett länge känt behov och ge ett välbehövligt stöd

för fisket. Förbundet framhöll emellertid, att vissa farhågor för verk­

ningarna av lagstiftningen uttalats från dess medlemmars sida. Förbundet

anförde härom.

Förbundet har tidigare inhämtat synpunkter på denna fråga från med­

lemsorganisationerna och därvid har framhållits vissa farhågor för att ut­

vecklingen så småningom skulle kunna leda till att yrkesfiskarna skulle

komma att utestängas från möjligheterna att erhålla fiskerätt inom sådant

skärgårdsområde, där ett eller "flera fiskevårdsområden sammanslås att

omfatta samtliga fiskevatten inom ett län eller större kustområde. För vår

del anse vi oss böra fästa uppmärksamheten på vad som sålunda framhållits

och utgår ifrån att yrkesfiskarnas legala intressen noggrant bevakas i dessa

såväl som i andra avseenden, vilket för övrigt bör vara en förutsättning för

förslagets genomförande.

D e t n ä r m are syftet med den föreslagna lagstiftningen berördes i

några yttranden. Lagberedningen framhöll, att ändamålet med fiskevårds-

område borde framgå av lagtexten, och anförde härom följande.

Fiskeområde kan enligt förslaget bildas för ordnande av fiskeförhållan­

dena samt främjande av fisket i'övrigt. Såsom framgår av motiven åsyftas

härmed uteslutande delägarnas intresse av ett större ekonomiskt utbyte;

.*»

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt.

AV

<r>0

Knngl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

34

detta utbyte skall i samma mån komma varje särskild delägare till godo.

Att en delägares fiske skulle helt eller delvis kunna uppoffras för tillgodo­

seende av övriga delägares intresse torde icke överensstämma med lagstift­

ningens syfte. Det kan ifrågasättas huruvida denna allmänna förutsättning

tor lagstiftningens tillämpning kommit till tydligt uttryck i den inledande

1 § av förslaget. Ej heller uttalandena i motiven synas på denna punkt

fullt klarläggande. — I betänkandet behandlas (s. 45—47) frågan huruvida

fiskevårdsområde skall kunna komma till stånd för tillgodoseende av även

andra intressen än delägarnas. Denna fråga har i samband med tillkomsten

av 1947 års förslag och vid remissbehandlingen av detta tillvunnit sig stor

uppmärksamhet. Enligt nämnda förslag skulle fiskevårdsområde kunna,

aven i strid mot samtliga delägares vilja, bildas exempelvis för att trygga

en socialt betydelsefull sedvanerätt för utomstående att fiska i det ifråga-

varande vattnet eller för att eljest bereda en viss befolkningsgrupp tillfälle

till husbehovsfiske (s. 45). I betänkandet uttalar fiskeristyrelsen nu att

enligt dess, mening ändamålet med regleringen bör vara att främja fisket

t-h. f*skevården enbart i delägarnas gemensamma intresse och att reglera

förhållandet mellan dem. Såsom framgår av vad nyss anförts delar bered­

ningen denna fiskeristyrelsens uppfattning. Emellertid finner beredningen

att spörsmålet är av den grundläggande betydelse för hela lagstiftningen

.. e..^ klart besked härom bör lämnas i lagen. Den angivna principen bör

därför inskrivas däri, lämpligen på det sätt att såsom ändamål för bildande

av fiskevårdsområde anges ordnande av fiskeförhållandena samt främjande

av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Svenska fiskevårdsförbundet ansåg att tyngdpunkten i lagen borde läg­

gas på fiskevården och anförde.

I förslaget har enbart frågan om regleringen av fisket mellan olika fiske-

rattsagare i ett vatten upptagits till prövning. Lämpligheten av att lösa den­

na fråga separat utan att samtidigt ge sig in på de stora framtidsproble­

men inom det svenska fisket kan starkt ifrågasättas. 1913 års lag, som

det nya lagförslaget avser att ersätta, är ur angelägenhetssynpunkt ej så

k.r.p .an<^® ätt ersätta, att därmed förutsättningarna för en bättre lag­

stiftning på fiskets område i andra sammanhang skall få motverkas av en

dyhk speciallagstiftning. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla den

betydelse som lagstiftningen på jaktvårdens område kommit att få för det

svenska jaktvårdsintresset av idag. Ett starkt behov av en utökad lagstift-

nmg pa fiskevårdens område har allt mer gjort sig kännbart. Andra vatten-

intressen, såsom regleringsintressena, torrläggningsföretagen och flottning-

en, har redan reglerats i den svenska lagstiftningen. Det vore därför önsk-

värt att det föreliggande lagförslaget lämnade rum för en kommande lag­

stiftning som mer väsentligt berör det rena fiskevårdsintresset inom landet

och ger detta intresse ett tillfredsställande stöd. Ett rationellt tillvaratagande

av de möjligheter till fiske som rikets vatten erbjuder, kräver en mer långt­

gående lagstiftning på fiskevårdens område än det nu föreliggande försla­

get, varför en överarbetning måhända vore lämplig.

Svenska naturskyddsföreningen uttalade, att det i och för sig vore önsk­

värt att fiskevårdsområden skulle kunna bildas även för tillgodoseende av

andra intressen än medlemmarnas, men att föreningen avstod från att fram­

föra yrkande härom. Föreningen anförde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1000

35

Föreningen finner att ett genomförande av förslagen kommer att inne­

bära att ett betydelsefullt medel tillskapas för att utan en betungande for­

mell procedur åvägabringa ett ur olika synpunkter önskvärt rationellare ut­

nyttjande av vårt lands betydande fiskevatten. Ehuru den föreslagna lag­

stiftningen främst tar sikte på deras fördelar, som är delägare i ett fiske­

vatten, synes den, t. ex. genom att outnyttjade vatten kan bli bättre utnytt­

jade, uppenbart rovfiske motarbetas samt positiva beståndsfrämjande åt­

gärder vidtages, kunna komma att, i varje fall indirekt, tjäna vidare in­

tressen. Även ur fritidsfiskarnas synpunkter torde förslagets genomförande

sålunda komma att medföra avgjorda fördelar. Betydelsen härav torde icke

behöva närmare utvecklas. Från de synpunkter föreningen har att före­

träda hade det visserligen varit önskvärt, att, på sätt fiskerättskommittén

på sin tid föreslog, inrättande av fiskeområden skulle kunna beslutas även

för tillgodoseende av andra intressen än delägarnas. Föreningen, som vill

erinra om att den av fiskeristyrelsen nu avlämnade utredningen är den

tredje, genom vars förslag man sökt ersätta lagen om gemensamhetsfiske,

anser med hänsyn härtill, att det är av så stor betydelse att ny lagstiftning

i ämnet äntligen blir genomförd, att föreningen avstår från att i nyssnämn­

da del nu framföra något yrkande.

Med anledning av fiskeristyrelsens förslag att en lag om fiskevårdsområ-

den icke skulle — med undantag för de särskilda i 3 § fiskerättslagen

omförmälda fallen — omfatta det s. k. frifisket, framställde

några remissinstanser erinringar.

Örebro läns hushållningssällskap ansåg sålunda, att den föreslagna lag­

stiftningen icke i oförändrad form borde göras tillämplig på vatten där bå­

de enskilt och fritt fiske förekom. Sällskapet framhöll att i sjöar som Vät­

tern och Hjälmaren förekom ett omfattande frifiske. Fiskeristyrelsen syn­

tes i sitt förslag icke ha tagit tillräcklig hänsyn till det förhållandet att ge­

nom inrättande av fiskevårdsområde delägarna däri kunde åläggas att ned­

lägga arbete och kostnader som kunde förväntas i betydande utsträckning

komma frifiskarna och icke dem själva tillgodo, vilket givetvis icke var

tillfredsställande. Tydligen i anledning av den möjlighet som enligt 19 §

fiskerättslagen föreligger för varje svensk medborgare till fritt fiske med

rörligt redskap i vissa delar av det enskilda vattnet i Mellanfjärden i Hjäl­

maren (jfr 6 § vattengränslagen) uttalade vidare sällskapet, att fiske med

rörligt redskap i enskilt vatten även innebar rätt att fiska med not och lik­

nande mycket effektiva redskap, vilket förhållande för de enskilda del­

ägarna i ett fiskevårdsområde kunde leda till det resultatet att de belastades

med betydande kostnader för en förbättring av fiskbeståndet, som ej kom

dem eller den yrkesfiskande befolkningen till godo.

Liknande synpunkter framhölls av Jämtlands läns hushållningssällskap,

Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund.

Nämnda remissinstanser ville emellertid lösa frågan så, att fiskevårdsområ­

de skulle kunna omfatta även det allmänna vattnet och frifiskarna åläggas

att underkasta sig åtminstone vissa av de regler som gällde för delägarna i

fiskevårdsområde.

Fiskerikonsulenten för Vänern uttryckte farhågor för att fiskevårdsom-

rådena skulle göra det svårare för yrkesfiskare alt genom arrende erhålla

36

lämpliga och billiga fiskeplatser och föreslog att lagen överhuvudtaget icke

gjordes tillämplig på Vänern. Den för åtskil iga hushållningssällskap gemen­

samma fiskerinämnden för Vänern var emellertid härvidlag av motsatt upp­

fattning och tillstyrkte lagförslaget.

Departementspromemorian 1957

Efter en redogörelse för huvuddragen i tidigare förslag samt remissin­

stansernas allmänna inställning till dessa framhålles i departementspro­

memorian att behovet av en snar reform av gällande rätt på före-

liggande område får anses vara tillfredsställande klarlagt. Den föreslagna

lagstiftningen innebar såväl enligt fiskeristyrelsens som promemorians för­

slag att vissa åtgärder skulle kunna genomföras utan samtycke från alla

delägare. En jämförelse med lagstiftningen om jaktvårdsområde, vilken

lagstiftning i flera hänseenden stått som förebild, gav vid handen att — en­

ligt förslagen — tvångsingripanden på fiskets område skulle kunna genom­

föras lättare och ävenledes bli mera långtgående. I promemorian anfördes

vidare härom.

Enligt ett avgörande av högsta domstolen (NJA 1951 s. 74) torde det så­

lunda i regel icke vara möjligt att genom bildande av jaktvårdsområde be­

röva fastighetsägaren rätten att jaga på egen mark, och detta icke ens om

han hänvisas att jaga på annat håll inom området. Så skall emellertid en­

ligt den föreslagna lagstiftningen kunna ske i fråga om rätten att fiska i

eget vatten, därvid det visserligen förutsättes, att fiskerättsägaren, som ut-

sättes för dylikt intrång, kompenseras antingen genom att hän hänvisas att

fiska på annat håll eller — om fisket upplåtes — får taga del av influtna

upplåtelseavgifter. Någon motsvarighet till ersättningsregeln i 23 § 1913

års lag föreslås icke.

Självfallet inställer sig betänkligheter inför tvångsbestämmelser av detta

slag. Emellertid^ är förhållandena på fiskets område sådana att dessa be­

tänkligheter måste falla, därest man lagstiftningsvägen vill söka bereda

ökade möjligheter för fiskerättsägare att'ordna fiskeförhållandena på ett

rationellt sätt.

Vad till en början angår oskiftade fisken synes mångenstädes

enligt fiskerättskoinmitténs beskrivning råda så otillfredsställande förhål­

landen att behovet av åtgärder för att bringa rättvisa mellan delägarna och

organisera fiskevården torde vara uppenbart. Stadgandena i 24 § fiskerätts­

lagen är visserligen avsedda för dessa fall, men bestämmelserna lider av

vissa brister och torde vara för knapphändiga för att svara mot det behov

som här föreligger. Att även 1913 års lag här visat sig otillräcklig är all­

mänt omvittnat.

Vad därefter angår fiske som är skiftat, varunder inbegripes

även fiske som utgör för sig bestående fastighet, ter sig ett ingripande icke

lika självklart, men då ett dylikt fiske lätt kan utnyttjas på ett sätt som

länder grannarna till förfång, synes betänkligheterna mot vissa tvångsbe­

stämmelser även i dylikt fall kunna falla, helst som själva principen accep­

terats redan i 1913 års lag.

Av dem som ställt sig kritiska till den föreslagna lagstiftningen har bl. a.

framhållits, att de missförhållanden som påtalats i allmänhet kunnat be­

mästras av de talrikt förekommande fiskevårdsföreningarna.

Detta kan i många fall i och för sig vara riktigt. Emellertid har det också

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

37

från andra håll framhållits att fiskevårdsfureningarna är i behov av stöd i

sin verksamhet. Den mest iögonenfallande bristen i denna organisations­

form är, att den saknar möjlighet till tvångsanslutning och att en ny fiske­

rättsägare icke är bunden av företrädarens åtaganden. En eller ett fåtal fas­

tighetsägare kan därför i en sjö eller annat vatten, som ur fiskesynpunkt

ter sig som en enhet, lätt sabotera fiskevårdsföreningens verksamhet.

Huru än förhållandet mellan fiskevårdsförening och fiskevårdsområde

ordnades torde det, uttalas vidare i promemorian, vara klart, att blotta före­

komsten av en lag med vissa inslag av tvång skulle utgöra ett utomordentligt

stöd för fiskevårdsföreningarna i deras fortsatta arbete och därmed på sitt

sätt gagna den föreslagna lagstiftningens syfte. Det kunde nämligen för­

väntas att en fiskerättsägare, som nu undandrog sig att medverka i en fri­

villig fiskevårdsförening, inför möjligheten av alt mot sin vilja få sitt fiske

indraget i ett fiskevårdsområde föredrog att gå in i föreningen. Mot en dy­

lik utveckling torde intet vara att erinra. Från Svenska jägareförbundet hade

upplysts att vid sidan av de omkring 1 000 jaktvårdsområden, som organi­

serats enligt jaktlagen, fanns ungefär ett lika stort antal frivilliga jakt-

vårdsföreningar, vilka — med gott resultat — bedrev en verksamhet med

i huvudsak samma syfte som jaktvårdsområdena.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen av fiskeristyrelsens

betänkande yttrats om lagstiftningens syfte föreslogs i de­

partementspromemorian den ändringen, att den i lagtextens första paragraf

angivna förutsättningen: »För ordnande av fiskeförhållandena samt främ­

jande av fisket i övrigt...» ändrades till: »För ordnande av fiske-

förhållandena samt främjande av fislcerättsägar-

nas gemensamma ekonomiska intresse...»

I promemorian behandlades därefter spörsmålet om den föreslagna 1 a g-

stiftningens omfattning. Från skilda håll framförda förslag om

inskränkning av lagens tillämpningsområde tillbakavisades därvid i allmän­

het. I promemorian anfördes härom.

Domänstyrelsen har gjort gällande, att något egentligt behov av ny lag­

stiftning beträffande skiftade fisken icke föreligger och hemställer att från

en ny lag i varje fall undantages kronans fisken i skiftade vatten.

Ett undantag erinrande om det av domänstyrelsen nu ifrågasatta har ny­

ligen gjorts i lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden (nr 390), vilken

trätt i kraft den 1 oktober 1957. Undantaget, som tillkommit på riksdagens

begäran (skrivelse nr 305), avser kronans fisken och är i tiden begränsat till

fem år. Undantaget har betingats dels av uppfattningen att lagar, vilka i

likhet med fiskearrendelagen är av huvudsakligen social karaktär, i regel

icke — eller i vart fall icke alltid — skall äga tillämpning gentemot kronan,

dels ock av farhågor för att fiskearrendelagen skulle komma att försvåra

genomförandet av de syften, som tagit sig uttryck i kungörelsen den 8 juni

1951 ang. förvaltningen av kronans fisken med lillämpningshestäminelser

samma dag (se tredje lagutskottets utlåtande nr 21 och memorial nr 24/

1957). Emellertid har -— i enlighet med uttalande av riksdagen -— kronans

fiskearrendatorer genom en i administrativ ordning tillkommen författning

(SFS 1957: 526) redan fr. o. in. den 1 oktober 1957 beretts i huvudsak sam­

ma skydd som andra fiskearrendatorer.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

De skäl som ifråga om fiskearrendelagen åberopats för kronans undan­

tagande torde knappast äga någon motsvarighet på nu föreliggande område.

Därest i ett konkret fall de intressen, som 1951 års nämnda kungörelse av­

ser att tillvarataga, skulle genom tillskapande av ett fiskevårdsområde sät­

tas i fara, torde man kunna räkna med att detta beaktas av den faststäl­

lande myndigheten på så sätt att fastställelse vägras eller områdets gränser

och stadgar modifieras med hänsyn till kungörelsens innehåll och syfte.

Eftersom såväl 1951 års kungörelse som den nu föreslagna lagstiftningen

saftar till ett rationellt fiske och en förbättrad fiskevård, är det dock troligt

att de påtalade konfliktsituationerna icke kommer att bli vanliga.

Med anledning av att Sveriges fiskares riksförbund, som i princip ställt

sig positivt till den föreslagna lagstiftningen, uttalat farhågor för att lag­

stiftningen kunde komma att medföra att yrkesfiskare utestängdes

från fiskevatten som de hittills brukat, uttalades i promemorian, att den före­

slagna lagstiftningen i likhet med den svenska fiskelagstiftningen i allmän­

het — men i motsats till fiskearrendelagen — icke tillerkänt det yrkesmäs­

siga fisket någon särställning i förhållande till annat fiske. Anledningen

härtill var främst den att en motsatt ståndpunkt skulle medföra många yt­

terst vanskliga gränsdragningsproblem. Då tanken ju dessutom var att ge­

nom den föreslagna lagstiftningen söka förbättra allt fiske, syntes anledning

icke föreligga att i förevarande sammanhang särskilt gynna det yrkesmäs­

siga fisket. En viss modifikation av fiskeristyrelsens förslag till yrkesfiskets

förmån vidtogs dock i promemorian beträffande upplåtelse av fiske, som

ägdes av yrkesfiskare eller likställd.

Frågan om den föreslagna lagstiftningens förhållande

till frifisket behandlades ävenledes i promemorian, därvid det vits­

ordades vad remissinstanserna i denna del framhållit, nämligen att i vatten

där frifiske förekom — d. v. s. vid kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern,

Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland — den föreslagna lagstiftning­

en kom att medföra motsättningar mellan frifiske och enskilt fiske, vilket

spörsmål icke närmare beaktats i betänkandet. Det var självfallet icke till­

talande att ett fiskevårdsområde i sådant vatten kunde ålägga sina medlem­

mar att lämna tillskott för fiskevårdande åtgärder, som kunde beräknas kom­

ma att i mera avsevärd mån komma andra — t. ex. frifiskare — till godo.

Med exempel belystes de olika möjligheter att lösa det påtalade dilemmat

som därvid syntes stå till buds.

1. Från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde undantages allt

vatten där frifiske bedrives vid sidan av enskilt fiske eller undantag göres

för vissa d lika vatten, exv. •— såsom föreslagits — Vänern. — Tankegången,

som redan från början s. a. s. kapitulerar för de svårigheter, som lagens till-

lämpning beträffande en stor del, måhända huvuddelen, av det enskilda fisket

kan väntas medföra, synes böra avvisas. 1913 års lag känner ej heller till nå­

gon dylik inskränkning.

2. Ansvaret och kostnaderna för den del av fiskevården, som ej hänför

sig till fiskets bedrivande, alltså fiskevården i mera inskränkt mening över­

tages i de vatten varom nu är fråga helt eller till större delen av det allmänna.

— Som princip överensstämmer emellertid denna tankegång icke med de

utgångspunkter som ansetts böra vara vägledande för förevarande lagstift­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

39

3. Man kan, som exv. Jämtlands läns hushållningssällskap antytt, låta

fiskevårdsområdet omfatta även frivattnet. Onekligen talar mycket för den­

na lösning. För att den skall kunna genomföras tarvas emellertid att hela

det föreliggande lagstiftningskomplexet angripes från helt andra utgångs­

punkter än som hittills skett. Initiativrätten bör i sådant fall ej begränsas till

de enskilda fiskerättsägarna. Frågorna om rösträtt, delaktighet och skyldig­

het att lämna tillskott etc. måste även prövas från helt andra utgångspunk­

ter. — Detta alternativ till frågans lösning synes sålunda i vart fall f. n.

böra förfalla.1

4. Vidare kan fiskevårdsområdet konstrueras så, att det enbart reglerar

fiskets utövande, medan den egentliga fiskevården lämnas obeaktad. ■—•

Denna utväg förefaller dock mindre lämp.ig, enär ■— förutom att fiskevården

sättes i efterhand -— det kan förväntas att även i detta fall den enskilde

fiskerättsägaren icke så gärna underkastar sig fiskevårdsområdets allehanda

bestämmelser om begränsning av fisket, då han ser frifiskaren omedelbart

utanför fiskevårdsområdets gräns utöva sitt fiske, måhända utan varje in­

skränkning.

5. Det alternativ till frågans lösning, som härefter osökt inställer sig, är

att i dessa fall införa särskilda lokala fiskevårdsavgifter, vilka i nu ifråga­

varande vatten för frifiskarna skulle bli en motsvarighet till de tillskott, som

delägarna i fiskevårdsområde föreslås kunna åläggas. Enligt de direktiv

fiskeristyrelsen erhållit beträffande utredandet av lokala fiskevårdsavgifter

skall dessa avse just fiske i sådana vatten, där förekomsten av fritt fiske kan

antagas medföra påtagliga faror för fiskbeståndet.

Enär fiskeristyrelsen ännu icke redovisat resultatet av denna utredning,

torde även den fråga som här diskuterats i avvaktan på utredningen tills

vidare få bero.

Sammanfattningsvis framhölls i promemorian att huru än frågan om

fiskevårdsavgifter slutligen löstes2, densamma ej syntes böra hindra genom­

förandet av den nu föreslagna lagstiftningen. Den lösning av problemet fri-

fiske-fiskevårdsområde som — intill dess frågan om fiskevårdsavgifter av­

gjorts — syntes mest ändamålsenlig var den som behandlats vid 4. härovan.

Samtidigt framhölls dock alt man torde ha anledning att räkna med att an­

talet fiskevårdsområden i nu ifrågavarande vatten icke kom att bli stort.

Då det kunde förutsättas att länsstyrelsen i samband med stadgarnas fast­

ställande beaktade de särskilda förhållanden som i dessa fall kunde före­

ligga, syntes anledning saknas att särskilt jämka lagtexten med hänsyn till

dessa situationer.

De i departementspromemorian intagna lagutkasten torde som bilaga A

få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över departementspromemorian

I huvudfrågan — behovet av ny lagstiftning -— hänvisar remissinstanserna

i allmänhet till vad de tidigare anfört. Flera har dock ånyo uttryckligen

framhållit att behovet av en ny lagstiftning är påtagligt och att 1913 års lag

snarast möjligt bör ersättas av en modern lag.

1 Jfr betänkandet s. 40 f.

8 Jfr jordbruksutskottets utlåtande nr 13/1957 och riksdagens protokoll den 12/11 1957 I

nr 13 s. 22 ff och II nr 13 s. 28 ff, allt i anledning av motioner om utredning om införande

av en

allmän

fiskevårdsavgift, ävensom fiskeristyrelsens betänkande i ämnet den 8 januari 1959.

40

Länsstyrelsen i Örebro lön och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap

unser fortfarande att behov av ny lagstiftning ej föreligger. Till samma me­

ning har nu även anslutit sig Kalmar läns norra och Örebro läns hushåll­

ningssällskap.

Länsstyrelsen i Örebro län säger sig icke vilja i och för sig förneka behovet

av en rationellare ordning på området men anser, att den föreslagna ord­

ningen innefattar alltför långtgående ingrepp i den enskildes rättssfär utan

att däremot svarande fördelar torde kunna vinnas. Länsstyrelsen vidhåller

sålunda sin tidigare intagna ståndpunkt samt anför.

Promemorian har minskat men ej eliminerat orsakerna till de erinringar

ur civilrättslig synpunkt, som enligt länsstyrelsens mening kunna riktas mot

fiskeristyrelsens förslag. Promemorians redogörelse för de med lagstift­

ningen förenade rättsliga problemkomplexen synes länsstyrelsen avskräc­

kande, helst om man besinnar, att det här dock rör sig om ett område, som

visserligen icke saknar vikt men som dock endast är av tämligen begränsad

betydelse. Med hänsyn ej minst till sist antydda omständighet synes fiske-

vårdssynpunkten i allt för hög grad tillåtits att vid den gjorda avvägningen

dominera över hänsyn till hävdvunna rättsprinciper.

Det primärmateriel, ur vilket upplysningar om de ofta svårgripbara fiske­

rättsfrågorna måste hämtas, förvaras i lantmäterikontorens förrättnings-

arkiv och måste ofta med möda i och för bearbetning och sammanställning

utvinnas ur ett historiskt materiel, som understundom är åldrigt och allt an­

nat än lättillgängligt. Även i dess nu föreliggande form skulle lagförslaget,

om det realiserades, komma att kräva ej obetydliga arbetsinsatser främst

från lantmätarna och deras medhjälpare men även av länsstyrelserna och

av de i praktiken säkerligen svåranskaffade förrättningsmännen.

Kalmar läns norra hushållningssällskap åberopar till stöd för sitt avstyr­

kande i huvudsak samma skäl som länsstyrelsen i Örebro län. Sällskapet

anför därjämte.

De redan befintliga fiskevårdsföreningarna fungera i stort sett bra och ha

fördelen att vara byggda på frivillighetens grund. Man kan beträffande de

likartade jaktvårdsområdena tydligt märka, att där sådana bildats utan att

helt frivillig enighet varit för handen, stora svårigheter uppstått i synnerhet

då det gällt förnyandet av desamma.

Örebro läns hushållningssällskap anför.

Ehuru det i vissa speciella fall skulle kunna vara önskvärt med en fastare

organisationsform för att uppnå ordnade fiske- och fiskevårdsförhållanden

i sjöar och vattendrag synes dock föreliggande lagförslag i allt för stor om­

fattning medföra intrång på den enskilda fiskerätten. En dylik tvångsbeto-

nad organisationsform lär icke kunna främja fisket och fiskevården utan

torde förr komma att utlösa osämja mellan olika fiskeintressen och omintet­

göra det nu rådande ideella intresset för fiskevården. Den organisationsform

som fiskevårdsföreningar innebär och som utarbetats och utbyggts med stöd

av nuvarande lagbestämmelser och den erfarenhet, som vunnits vid praktisk

tillämpning, synes vara att föredraga mot de i förslaget föreskrivna tvångs­

bestämmelserna. I vissa speciella fall, då fisket uppenbarligen vanskötes,

kan det vara nödvändigt att tillgripa tvångsåtgärder för reglering av fisket.

Dylika fall äro dock numera mycket sällsynta, och därest det någon gång

skulle förekomma kan åtgärder vidtagas enligt 30—32 §§ fiskerättslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

41

Om tvist skulle uppstå mellan fiskerättsägare inom ett samfällt vatten kan

den, som anser sin rätt kränkt, få rättelse enligt 24 § samma lag genom hän­

vändelse till domstol. Enligt §§ 14—22 fiskeristadgan äger ju dessutom läns­

styrelsen, där så erfordras, meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård

och bedrivande. Med det stora intresse för fiske och fiskevård, som numera

kommer till synes från fiskerättsägarnas sida, borde nuvarande bestämmel­

ser täcka behovet av regleringsåtgärder.

Flera remissinstanser har dock även nu uttryckligen framhållit behovet

av ny lagstiftning. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför sålunda.

Det är uppenbart att ett behov föreligger att främst i oskiftade vatten

bringa rättvisa i fördelningen av fiskets avkastning mellan de olika del­

ägarna. Detta kan, som framgår såväl av fiskeristyrelsens förslag som de­

partementspromemorian, ej åvägabringas utan ett visst tvång. Då emellertid

mycket härigenom står att vinna anser jag att ett sådant är tillåtligt. Sär­

skilt viktigt är att därigenom alla måste medverka till gemensamt bästa, vil­

ket nu ofta icke är fallet. Fiskande som nu ej vill deltaga i sådant gemen­

samt arbete behöver ej göra det, och kan både sabotera det eller också ulan

särskild insats fritt utnyttja andra delägares arbete.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap betonar lagstiftningens

medelbara verkan.

Denna lagstiftning kommer att få stort värde för de nu befintliga talrika

frivilliga fiskevårdssammanslutningarna inom länet. I många fall kan för­

bättrade lokala förhållanden uppstå för fiskevårdsföreningar, som direkt

äro i stånd att ombilda sig till fiskevårdsområden, men den allra största be­

tydelsen kommer att bestå i enbart förefintligheten av lagen.

Samma synpunkt har också framhållits av Svenska fiskevårdsförbundet.

Södermanlands läns hushållningssällskap finner det värdefullt att man

genom den föreslagna lagstiftningen skulle kunna åstadkomma områden

med fastare organisation än de nuvarande fiskevårdsföreningarna.

Kristianstads läns hushållningssällskap finner förslaget vara av särskilt

värde därför att ett genomförande av detsamma i många fall skulle göra

eljest måhända omständliga och dyrbara laga skiften av fiske onödiga.

Flera remissinstanser, som tillstyrkt en reform, har samtidigt tillkänna­

givit vissa kritiska synpunkter av principiell natui.

Lantmäteristgrelsen anför sålunda.

Lantmäteristyrelsen vill till en början framhålla att övervägande skäl sy­

nes tala för att nu gällande rätt på området ersättes av ny lagstiftning, vars

främsta syfte bör vara att åstadkomma en sakrättsligt tryggad organisa­

tionsform för samverkan beträffande fiske mellan ägare till fastigheter var­

till hör rätt till fiske inom visst vatten. För att få till stånd en dylik sam­

verkan, varav enligt de motiv som åberopats i promemorian stort behov

föreligger, är det enligt lantmäteristyrelsens mening av betydelse dels alt

förutsättningarna för bildandet av fiskevårdsområden och för reglering av

fisket inom dylikt område utformas på sätt som gör berörda fastighetsägare

benägna att utnyttja lagstiftningen, dels att förfarandet vid bildandet av

fiskevårdsområden blir så enkelt och smidigt som möjligt. Det kan eljest

föreligga risk för att lagen om fiskevårdsområde icke blir tillämpad i större

utsträckning än lagen om gemensamhetsfiske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

42

Förslagets inslag av tvång har på flera håll väckt betänkligheter av olika

slag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda.

Genom länsstyrelsens fastställelseprövning kommer att skapas s. k. be­

gränsade sakrätter med vittgående rättsverkningar icke bara för de perso­

ner, som vid tiden för fastställelsen voro berörda fastighetsägare utan även

för framtida ägare under avsevärd tid. En lagstiftning, som i likhet med

den nu föreslagna, innehåller så långt gående tvångsbestämmelser i syfte

att inskränka den enskilde fiskerättsägarens förfoganderätt, måste enligt

länsstyrelsens förmenande kringgärdas av väsentligt strängare bestämmel­

ser till skydd för enskild rätt än vad fallet är i föreliggande lagutkast.

Länsstyrelsen i Kalmar län berör samma spörsmål.

Den föreslagna lagstiftningen har vissa inslag av tvång, vilket stundom

kan tänkas leda till svårigheter vid tillämpningen. I samband med länssty­

relsens lämplighetsprövning av beslut om bildande av fiskevårdsområde och

av stadgar för sådant område synes goda möjligheter föreligga att över­

brygga sådana svårigheter.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att flera viktiga frågor ännu ej blivit

tillfredsställande utredda. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen, som i sitt utlåtande år 1956 uttalade farhågor för att till-

lämpningen av den föreslagna lagstiftningen komme att medföra stora prak­

tiska svårigheter, anser sig även nu böra kraftigt framhålla detta. Åtskilliga

av de svårbemästrade problem, vilka, såsom påvisats i flera av 1956 års ut­

låtanden, kunna uppkomma i samband med bildande av fiskevårdsområden,

synas hava blivit alltför lättvindigt avfärdade i promemorian, varför läns­

styrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en ytterligare sakkunnig överarbet-

ning av lagförslaget är erforderlig.

Remissinstanserna har i allmänhet funnit att tidigare framförda anmärk­

ningar nu blivit beaktade och att departementspromemorian utgör en för­

bättring av fiskeristyrelsens förslag. I en del fall har dock lagförslagen miss-

förståtts. Lagförslagens formella utformning har också utsatts för kritik.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet anför sålunda.

De omarbetade lagförslagen har blivit mera omfattande än fiskeristyrel­

sens och synes på flera punkter vara svårtolkade även för juridiska exper­

ter, vilket ger anledning till vissa farhågor. Det är av största vikt, att icke

huvudsyftet med det nya lagförslaget, nämligen att utgöra en användbar er­

sättning för 1913 års lag, blir bortglömt i diskussionen om detaljerna. Det

är emellertid synnerligen angeläget att en ny lagstiftning snarast kan er­

sätta nämnda lag.

Den nya lagstiftningens närmare syfte, vilket i depar­

tementspromemorians lagtext angivits vara »ordnande av fiskeförhållande­

na samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska intresse»

har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna eller ej föranlett någon sär­

skild erinran. Vissa anmärkningar har dock framförts. Länsstyrelsen i Upp­

sala län erinrar om att den föreslagna lagen främst torde ha till uppgift att

främja fisket och fiskevården, låt vara att detta sker i delägarnas gemen­

samma intresse. Mot bakgrunden härav förordar länsstyrelsen i stället den

av fiskeristyrelsen föreslagna formuleringen »ordnande av fiskeförhållande­

na samt främjande av fisket i övrigt».

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

43

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara motsägande att använda be­

nämningen fiskevårdsområde på en organisation, som i första hand skall

tillvarataga delägarnas gemensamma ekonomiska intresse. Med hänsyn till

vad som i dessa och andra sammanhang uttalats i promemorian finner läns­

styrelsen det oklart, huruvida fiskevård i egentlig mening kommer att ingå

bland de syften som fiskevårdsområde skall främja. Länsstyrelsen finner

därför ett förtydligande erforderligt.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet och fiskerinämnden för Vänern

anser att syftet bör angivas såsom »fiskets vård och lämpliga bedrivande».

Västerbottens läns hushållningssällskap ställer sig även tveksamt till vär­

det av den i promemorian gjorda ändringen och anför.

Förändringen kan innebära en viss begränsning av fiskevårdsområdes

uppgift att mera allmänt verka för fiskevårdens befrämjande i berörda vat­

ten. Med den i fiskeristvrelsens förslag givna formuleringen skulle lagen

kunnat bli ett värdefullt stöd för fiskevårdsföreningarna i deras arbete på

fiskevårdens område och genom angivandet av uppgiften »främjande av

fisket» öka allmänhetens förståelse för nödvändigheten och behovet av dy­

lika åtgärder. Då sällskapet emellertid hoppas att lagen det oaktat skall

verka även i nämnda ayseende, finner sällskapet ej skäl till allvarligare in­

vändning mot den nu föreslagna formuleringen.

Överlantmälaren i Örebro län anser att syftet bör angivas på annat sätt

och att det här gäller även andra intressen än rent ekonomiska. Han anför

härom följande.

Den i förslaget gjorda bestämningen av ändamålet med regleringen synes

vara alltför allmänt hållen. »För ordnande av fiskeförhållandena» synes vara

en bestämning, som av en majoritet kan utnyttjas såsom täckmantel for

helt andra syften än de som avsetts med lagen eller i varje fall lämpligen

böra uppställas för en lagstiftning på området. »Oordnade fiskeförhallanden»

inom ett eller flera skifteslag vid en sjö skulle exempelvis kunna åberopas

såsom skäl för en reglering, som i själva verket syftade till en utvidgning

av fiskerätten för delägarna i dessa till att omfatta jämväl exempelvis ett

enstaka hemmans enskilda fiskevatten i samma sjö o. s. v. Ej heller be­

stämningen »främjande av fiskerättsägarnas gemensamma ekonomiska in-

tresse» synes vara lämplig, då fisket numera i stor omfattning har ett ide­

ellt värde såsom sportfiske, förströelse och rekreation, vilket vida överstiger

det rent ekonomiska avkastningsvärdet.

Svenska naturskyddsföreningen uttalar, att förslaget synes innebära ett

värdefullt medel för ett rationellare utnyttjande av fiskevattnen, vilket ur

naturvårdssynpunkter hälsas med tillfredsställelse. Föreningen anför an­

gående lagstiftningens syfte.

Förslaget innebär dock en begränsning såtillvida, att det blott tillgodoser

delägarnas intressen. På längre sikt — bl. a. av hänsyn till fritidsfisket

torde det dock vara önskvärt att fiskevårdsområden kan tillkomma även

för att tillgodose andra intressen än delägarnas. Med hänsyn till vikten av

att eu ny lagstiftning nu blir genomförd avstår föreningen — liksom i sitt

föregående yttrande — från att framföra något yrkande i denna del.

Domänstyrelsen föreslog i sitt yttrande över fiskeristyrelsens förslag att

den nya lagstiftningen ej skulle omfatta fiske, som blivit skiftat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

och i varje fall icke kronans skiftade fisken. Dessa domänsty-

relsens förslag vann ej beaktande i departementspromemorian och har ej

heller vunnit gensvar bland övriga nu hörda remissinstanser. Hushållnings­

sällskapen i Stockholms län och stad samt Östergötlands län ävensom Svens­

ka fiskevårdsförbundet och Svenska naturskyddsförbnndet framhåller ut­

tryckligen att den nya lagstiftningen bör omfatta även kronans fisken.

Domänstgrelsen framhåller att den föreslagna lagstiftningen synes kunna

möjliggöra att oskiftade fisken, vari kronan är delägare, utnyttjas ratio­

nellare än nu är fallet. Vad åter angår skiftade fisken vidhåller domänsty­

relsen sin tidigare uppfattning och anför i denna del i huvudsak följande.

Med hänsyn till de erfarenheter, som ett mångårigt organisationsarbete

för att bereda allmänheten möjlighet att bedriva sport- och fritidsfiske i

kronans vatten givit, kan styrelsen icke dela den uppfattning som i detta fall

kommit till uttryck i departementspromemorian. Länsstyrelserna inhämta

i legel yttranden i tiskefrågor endast från länens fiskerinämnder och bruka

fasta stort avseende vid dessa nämnders yttranden. En stor del av fiskeri-

nämnderna torde vara ensidigt sammansatta av företrädare för enbart yrkes-

och binäringsfisket och hysa av den anledning ett ljumt intresse för de

statsmakternas direktiv beträffande ökade möjligheter för allmänheten att

bedriva sportfiske i kronans vatten, som givits i kungörelsen den 8 juni 1951

angaende förvaltningen av kronans fisken. Icke obetydliga kronovatten i

t. ex. två mellansvenska län, där s. k. licenslvång råder — d. v. s. i läns-

t-ii ^adgan infört, förbud mot att inom länet utan länsstyrelsens särskilda

tdtstand använda vissa sportfiskeredskap — kunna trots att stort behov där­

av föreligger icke ställas till allmänhetens förfogande för sportfiske då

lansstyrelserna, med stöd av fiskerinämndernas uttalanden, icke bevilja

»licenser» i erforderlig omfattning. Så länge länens fiskerinämnder i sin nu­

varande sammansättning kunna påverka länsstyrelsernas beslut i fiskefrå­

gor maste domänstyrelsen vidhålla sitt krav på att kronans skiftade vatten

undantages från lagstiftningen.

Målet för lagstiftningen bör, enligt promemorian, vara att fiskevårdsom-

räden skulle kunna bildas, å ena sidan, under enklare former och på mindre

stranga villkor än som nu kräves för gemensamhetsfisken men, å andra si-

dan, med minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Detta

uttalande toikar domanstyrelsen även som ett stöd för sin uppfattning, att

de skiftade vattnen bora undantagas från lagstiftningen. Så länge lagstift-

nmgsförslagel behandlar enbart de oskiftade vattnen är framställningen enkel

och lättförståelig men så fort de skiftade vattnen komma med i bilden blir

forslaget genast krångligare och mycket svåröverskådligt till sina konse-

kvenser, rostningsbestämmelserna bliva invecklade, en dyrbar och tidsödan-

de förrättning för uppskattning av delaktigheten blir obligatorisk och in­

trånget i jordaganderätten träder i förgrunden. Det i promemorian skisse-

rade malet for lagstiftningen kan alltså enligt domänstyrelsens mening en­

dast nas för sadana vatten, där fisket är oskiftat eller eljest samfällt för två

eller flera fastigheter.

Promemorians uttalande angående förhållandet frifiske — fis­

ke v å r d s o in r å d e föranleder Svenska insjöfiskarenas centralförbund

att uttala alt den föreslagna lagstiftningen bör omfatta även det fiske som

bedrives på allmänt vatten. Denna fiskets allmänning bör även den vara

underkastad reglering i någon form. Hushållningssällskapen i Uppsala och

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

45

Jämtlands län samt Uppsala läns mälarfiskareförening anser det vara en

brist i förslaget att fiskevårdsområde ej kan omfatta även frifiske. -— Läns-

stgrelsen i Uppsala län anser att, med den uppläggning av problemet som

skett i promemorian, någon erinran mot densamma knappast synes kunna

göras. Länsstyrelsen finner det dock önskvärt att utredningen om fiske-

vårdsavgif ter kommer att ge till resultat, att vid behov bidrag till

fiskevårdande åtgärder kan uttagas av alla som drar nytta av fiske i vatten

där fritt fiske kan utövas. Liknande synpunkter har framförts av hushåll­

ningssällskapet i Västerbottens län.

Genom den i departementspromemorian framförda tanken att konstruera

fiskevårdsområdena som juridiska personer kan, såsom kammarkollegiet i

sitt yttrande framhåller, den föreslagna lagstiftningen få betydelse i

beskattningshänseende. Kammarkollegiet anför härom.

Den föreslagna konstruktionen med fiskevårdsområdena som självständi­

ga juridiska personer kan medföra beskattningsmässiga konsekvenser av

natur att i vissa fall kunna påverka delägarnas inställning till frågan om

fiskevårdsområde bör bildas eller icke. Enligt gällande skatteförfattningar

kommer nämligen fiskevårdsområdet att såsom svensk juridisk person

skattläggas för all inkomst, som förvärvas av fiskevårdsområdet (53 §

1 mom. f) kommunalskattelagen och 6 § 1 mom. b) förordningen om statlig

inkomstskatt). Den statliga inkomstskatten kommer att utgå med 15 % av

den beskattningsbara inkomsten (10 § 2 mom. e) förordningen om statlig

inkomstskatt). När delägarna sedan från fiskevårdsområdet uppbära envar

sin andel av den behållna inkomsten, sker däremot icke någon beskattning;

dubbelbeskattning av inkomsten sker ju endast i fråga om aktiebolag och

ekonomiska föreningar. De angivna reglerna innebära att, om en fastighets­

ägare har stor inkomst och för den högst liggande delen av inkomsten be­

talar statlig inkomstskatt efter en skattesats av 50 å 60 %, han kan göra en

betydande skattevinst genom att föranstalta om bildandet av ett fiskevårds­

område. Å andra sidan kan en annan fastighetsägare, vars inkomster äro

obetydliga, göra en skatteförlust genom att han tvingas in i ett fiskevårds­

område.

Kammarkollegiet förordar därför att uppmärksamhet ägnas åt förslagets

skattemässiga verkningar.

Departementschef en

Fisket som naturtillgång låter sig inte fritt skattas utan fara för dess

framlida bestånd. På samma sätt som skogsbruk och jakt ej längre kan

tänkas utan skogsvård och viltvård kan ett rationellt inhemskt fiske på

längre sikt inte bedrivas utan fiskevård. För fiskevården gäller emellertid

i än högre grad än för själva utövandet av fisket att den för att leda till

framgång och bestående resultat måste omfatta tämligen stora områden,

vilka om möjligt bör utgöra biologiskt naturliga enheter.

Den nuvarande lagstiftningen på området motsvarar enligt min mening

inte de krav fiskets utövare —- de må vara yrkesfiskare eller inte •— har rätt

att ställa.

Som av den tidigare redogörelsen framgår har varje svensk medborgare

46

Kungl. Maj:is proposition nr 50 år 1960

rätt att fiska med rörligt redskap i allmänt vatten. Fiske får även i avsevärd

utsträckning fritt utövas i enskilt vatten vid havskusten och i de fem största

sjöarna. I övrigt är fisket i enskilt vatten förbehållet fastighetsägaren eller

den som eljest därstädes har enskild fiskerätt. Den lagstiftning som jag

nu föreslår har endast avseende å enskilt fiske.

Det fiske som bedrives inom Sveriges gränser kan visserligen i ekonomisk

betydelse numera inte mäta sig med det fiske som av svenska fiskare bedri­

ves utanför territorialgränsen. Det inhemska fisket har dock ekonomisk be­

tydelse och tjänar dessutom för en stor del av vårt lands befolkning som re­

kreation och tidsfördriv. Det finns därför enligt min mening all anledning

att lagstiftningen stöder strävandena efter rationellt fiske och effektiv fis­

kevård. Det finns inte någon statistik, som visar hur fisket inom territorial­

gränsen fördelar sig på »frifiskare» och »enskilda» fiskare, men åtskilliga

skäl talar för antagandet att det enskilda fisket ur såväl ekonomisk som an­

nan synpunkt inte är det minst betydelsefulla.

I den mån fiskerätten inte gjorts till föremål för särskild reglering gäller

fastighetsrättens regler även för enskilt fiske. Detta betraktas därvid van­

ligen som del av fastighet, men det förekommer också, att fisket som så­

dant utgör en särskild fastighet; jag syftar därvid främst på s. k. jorde-

boksfisken eller särskilt skattlagda fisken »varmed äganderätt till grunden

ej är förenad». Med denna karaktär hos det enskilda fisket följer att reg­

lerna om laga skifte och annan fastighetsbildning är tillämpliga på enskilt

fiske.

Under de senast förflutna 200 åren har i vårt land pågått en omfattande

skiftesverksamhet, vars mest intensiva skede kan sägas sammanfalla med

1800-talet. Denna verksamhet har för den alldeles övervägande delen av det

svenska fastighetsbeståndet inneburit — förutom att varje fastighet från

att tidigare ha bestått av flera från varandra skilda områden sammandragits

till ett eller ett fåtal områden med ur brukningssynpunkt bättre arrondering

— att de totalt sett väldiga områden, som tidigare utgjorde byars och andra

kollektivs samfällda ägor uppdelats på de enskilda, i samfälligheterna del­

ägande fastigheterna.

För de talrika fall, då skifteshandlingarna inte lämnar uttryckligt beskeu,

är det sedan gammalt en omstridd fråga, huruvida de samfällda vatten­

områdena i allmänhet gjordes till föremål för delning då övriga samfällig-

heter delades. Däremot synes det råda enighet om att fisket i sådana fall i

regel undantogs från delningarna. Det säger sig också självt att fiske inte

på samma sätt som fast mark lämpar sig för delning. Delning av fiske har

likväl förekommit i inte ringa utsträckning och då ofta vid särskild för­

rättning. Slutresultatet av den nu redovisade utvecklingen har likväl för

fiskets del inneburit att en stor del av det enskilda fisket — och sannoliki

huvuddelen därav —- fortfarande är oskiftat. I fråga om fisket lever så­

lunda en inte oviktig del av den urgamla bygemenskapen fortfarande kvar.

I de fall då fisket är oskiftat, är antalet delägare ofta så stort att det

inte är möjligt för vare sig alla eller flertalet att där bedriva ett rationellt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 19G0

47

fiske. Är fisket återigen skiftat är ofta — och detta gäller i synnerhet de

skiften som tillkommit före tillkomsten av 1926 års jorddelningslag —

varje skifteslott för liten för att kunna tillåta ett rationellt fiske. I de

flesta fall kan de olika skifteslotterna inte anses som var för sig biologiskt

naturliga enheter. Det kan därför lätt inträffa att en fiskerättsägare genom

överdrivet fiskande, olämpliga fångstmetoder eller på annat sätt skadar

fisket för sina grannar. Oavsett om fisket är skiftat eller oskiftat är sam­

verkan mellan fiskerättsägarna i de flesta fall en förutsättning för fiskets-

och fiskevårdens ändamålsenliga bedrivande. Det säger sig självt att en

sådan samverkan inte kan bli effektiv utan att äga stöd i lag. Jag skall där­

för nu något uppehålla mig vid frågan om gällande bestämmelser kan an­

ses ändamålsenligt utformade.

Är fisket oskiftat regleras delägarnas förhållande till varandra och till

samfälligheten av 24 § fiskerättslagen. Utöver detta kortfattade

stadgande, för vilket jag tidigare närmare redogjort, finns inte någon i lag

given reglering som är omedelbart tillämplig på detta slag av samfällig-

heter. Lagrummets föreskrift att oskiftat fiske av delägarna må nyttjas

»efter vad de kunna sämjas» har allmänt ansetts innebära inte blott att

varje delägare äger rätt att fiska var som helst inom det oskiftade fiskets

område, utan även att han inte utsätter sig för straff, om han fiskar i större

omfattning, än vad som motsvarar hans andel i samfälligheten. Den cite­

rade lagregeln ger vidare vid handen att beslut om oskiftat fiskes nyttjande

inte kan fattas av delägarna själva med mindre de är eniga. En aldrig så

kvalificerad majoritet kan sålunda inte mot minoritetens vilja genomdriva

antagandet av en fiskeplan eller besluta om utarrendering eller försäljning

av fiskekort. De som önskar få en sådan åtgärd genomförd hänvisas i stäl­

let att vända sig till myndighet. Denna är antingen allmän underrätt —

för åtgärd enligt 24 § första stycket andra punkten fiskerättslagen -— eller

länsstyrelse — för åtgärd mot vanskötsel enligt 30—32 §§ samma lag, fiske-

vårdsbestäinmelse enligt 14 § fiskeristadgan eller inrättande av gemensam-

hetsfiske enligt 1913 års lag — eller lantmätare eller annan fastighetsbild-

ningsmvndighet. Kravet på enhällighet för beslut av delägarna erinrar om

det tillstånd, som i fråga om andra bysamfälligheter rådde intill antagandet

av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämställda

samfällda ägor och rättigheter. Dessförinnan var det i regel inte möjligt för

delägarna i en by att sälja, upplåta eller eljest besluta om samfälld ägas

användning om inte alla var eniga. Detta tillstånd medförde betydande olä­

genheter och bysamfällighetslagens möjligheter till förvaltning genom ma­

joritetsbeslut fyllde vid sin tillkomst ett länge känt behov. Lagen är av

supplerande natur och den äger sålunda inte tillämpning på förvaltning eller

användning av oskiftat fiske. Dock synes inte uteslutet att å oskiftat fiske

tillämpa bysamfällighetslagens regler om försäljning.1

Det förhållandet att möjlighet att åstadkomma majoritetsbeslut i fråga om

förvaltning av bysamfällighet saknades före 1921 berodde emellertid inte på

1 Jfr NJA 1950 s. 111.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

en tillfällighet. Enligt tidigare rådande jordpolitisk uppfattning sökte mai

nämligen så mycket som möjligt uppmuntra enskild drift på bekostnad av

samfälld. Samfällda ägor borde i så stor omfattning som möjligt skiftas. Det

fanns därför ur lagstiftarens synpunkt inte någon anledning att meddela

regler om dylik egendoms användning och förvaltning, eftersom sådana

regler skulle ha motverkat det angivna syftet. Emellertid brukade fisket, som

jag nyss framhöll, vid skiftena i regel undantagas från delning och lagstif­

taren har i varje fall under de senaste decennierna sökt motverka delning

av oskiftat fiske. Det måste därför betecknas som anmärkningsvärt att lag­

stiftningen i den stora utsträckning som är fallet saknar bestämmelser om

oskiftat fiskes nyttjande och förvaltning. Då det inte heller i dagens läge

torde finnas anledning att slå in på någon annan väg ifråga om de oskiftade

fiskenas framtid, är det enligt min mening uppenbart att gällande rätt på

denna punkt inte är utformad på ändamålsenligt sätt.

Om delägarna i ett oskiftat fiske inte kan sämjas, anvisar 24 § fiske­

rättslagen dem att hos allmän underrätt påkalla föreskrifter hur fisket skall

nyttjas. Det har uppgivits att bestämmelsen endast sällan tillämpas. Om

anledningen härtill är det svårt att yttra sig. Bestämmelsen har fördelen att

vara enkel och kortfattad, men detta innebär å andra sidan att den inte ger

vare sig allmänhet eller domstol någon egentlig vägledning. I flertalet fall

då åtgärd enligt 24 § fiskerättslagen påkallas torde även behov föreligga av

en organisation i en eller annan form för den fortsatta verksamheten. Lagen

ger dock inte någon anvisning om hur organisationsfrågan skall lösas, vilket

får anses såsom en väsentlig brist.

Min kritik av gällande rätt har hittills tagit sikte på bestämmelserna i

24 § fiskerättslagen om oskiftat fiske. Någon motsvarighet till detta lagrum

finns inte i fråga om skiftade fisken. Som jag nyss framhållit föreligger emel­

lertid mången gång behov av organiserad samverkan i lika hög grad i fråga

om skiftat som oskiftat fiske. Flertalet av de brister i gällande rätt, varpå

jag nu fäst uppmärksamheten, torde ha varit väl kända för statsmakterna

redan vid tiden för tillkomsten av 19 13 års lag om gemensam-

hetsfiske. Man hyste då den förhoppningen att föreliggande svårigheter

skulle låta sig bemästras med hjälp av 1913 års lag. Så blev emellertid inte

fallet. Lagen har, bortsett från södra delen av Kalmar län, praktiskt taget

blivit en lag på papperet. Orsakerna härtill har främst ansetts vara lagens

stränga krav på kvalificerad majoritet för gemensamhetsfiskes inrättande

och vissa andra beslut, vidare det omständliga förrättningsförfarandet och

slutligen den stela och detaljerade regleringen av organisationens hela verk­

samhet. Vad sålunda andragits mot 1913 års lag må i och för sig vara riktigt.

Det synes mig likväl inte utgöra hela förklaringen till alt lagen kommit att

tihämpas i så obetydlig utsträckning. Den omständigheten att lagen inom

en viss del av Kalmar län, där förutsättningarna i och för sig varken varit

bättre eller sämre än annorstädes, erhållit en ganska betydande tillämpning

såväl i saltsjön som i sötvattnen och därtill enligt uppgift visat sig kunna

tjäna till betydande gagn för fisket ger mig anledning till antagande att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

49

personliga insatsen där varit av väsentlig betydelse. Även om det väl i och för

sig låter sig tänkas att genomföra en reform på det sättet att man med bibe­

hållande av grundvalarna i 1913 års lag genomför smärre ändringar på de

punkter där lagen visat sig särskilt otidsenlig eller ohanterlig, anser jag likväl

att denna metod i förevarande fall inte är ändamålsenlig. Däremot finner jag

det angeläget att man vid en reform försöker bevara grundprinciperna i 1913

års lagstiftning. Dessa torde kunna sammanfattas så att man med lagens stöd

inom ramen för bestående äganderättsförhållanden men utan hänsyn till

fiskets karaktär av skiftat eller oskiftat ordnar det enskilda fisket på ett

ur delägarnas egna synpunkter så rättvist och ändamålsenligt sätt som

möjligt.

Vid en granskning av gällande rätt måste ytterligare några lagrum be­

röras. Bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske

utgjorde en nyhet i 1950 års fiskerättslag. I händelse av vanskötsel kan

länsstyrelse som en yttersta åtgärd fastställa en fiskeriplan, vilken fiske-

rättsägaren vid påföljd av vite har att följa. Självfallet kan fall tänkas då

missförhållanden, vilka har sin grund i sådana brister i gällande rätt som

jag nyss pekat på, kan avhjälpas genom tillämpning av bestämmelserna om

vanskötsel. I enlighet med vad man räknade med vid tillkomsten av dessa be­

stämmelser torde de tillämpas endast i undantagsfall.1 Redan av denna an­

ledning ter det sig mindre tilltalande att för de syften, som man inom ra­

men för exempelvis 1913 års lag tänkt sig att kunna tillvarataga, tillgripa

vanskötselbestämmelserna. Förhållandena kan också vara sådana att situa­

tionen ur allmän synpunkt inte berättigar till ingripande samtidigt som den

exempelvis för en enskild delägare i ett oskiftat fiske kan vara högst otill­

fredsställande. I sådana fall torde bestämmelserna om vanskötsel av fiske

inte vara tillämpliga. Därtill kommer att en tillämpning av dessa bestäm­

melser svårligen kan tänkas stimulera fiskerättsägarna till den självverk­

samhet, som måste utgöra grundvalen för en ny lagstiftning på området.

Under diskussionen om behovet av en reform av gällande rätt har även

framhållits att länsstyrelses möjlighet att med stöd av 14 § fiskeri­

st a d g a n meddela lokala bestämmelser gör ytterligare lagstiftning över­

flödig. På sina håll har denna möjlighet begagnats i stor omfattning, vilket

medför att det inte sällan både för allmänhet och myndigheter är svårt att

veta vad som i det särskilda fallet är gällande rätt. Länsstyrelsen i Stock­

holms län har framhållit att det är önskvärt alt begränsa och förenkla des­

sa lokala bestämmelser men alt detta inte låter sig göra förrän en lagstift­

ning om fiskevårdsområden kommit till stånd. — Medräknas även de bestäm­

melser som kan komma att inflyta i fiskevårdsområdenas stadgar, är det inte

sannolikt, att den sammanlagda mängden av bestämmelser vid ett genomföran­

de av den föreslagna lagstiftningen kommer att minska, men man vinner å

andra sidan den fördelen att länsstyrelsens föreskrifter inte i samma ut­

sträckning som nu behöver belastas med bestämmelser av utpräglat lokal

karaktär utan kan begränsas till sådant som har betydelse för hela länet

1 Prop. nr 60/1950 s. 100.

4

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt.

.Yr

50

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

eller eljest är av intresse för en större allmänhet. Härtill kommer att det

givetvis ur alla synpunkter är att föredra att lokala bestämmelser av den

detaljkaraktär, som det här ofta gäller, i största möjliga utsträckning till­

kommer under fiskerättsägarnas egen medverkan och genom deras egna

beslut än att det sker genom myndighets påbud, låt vara att sakägarnas

mening även därvidlag i regel skall inhämtas.

Om rätt till oskiftat fiske missbrukas eller missförhållanden av annan art

förekommer, kan understundom laga skifte eller delning av fis­

ket enligt jorddelningslagen medföra en bättre ordning. De möjligheter som

jorddelningslagen erbjuder att komma tillrätta med de problem, som upp­

kommer då fiskerätt är gemensam för flera fastigheter, är emellertid på

skilda sätt starkt begränsade. Det torde sålunda endast sällan inträffa afl

lagens krav, att delning av fiske blott får ske i det fall då inte någon del­

ägare lider förfång, kan uppfyllas; särskilt inte då vattenområdet är litet

eller delägarna många. Då en fiskedelning liksom ett laga skifte är avsedd

att bestå för framtiden och därför måste förutsätta en mycket grundlig un­

dersökning av fiskets värde i skifteslagets olika delar, kommer en dylik

förrättning i regel att kräva lång tid och betydande kostnader. I de fåtaliga

fall, där laga skifte eller delning faktiskt kommer till stånd, får förrätt­

ningen ofta den formen att särskild lott utlägges för en eller annan del­

ägare, medan för de återstående liksom tidigare utlägges en gemensam —

men efter delningen minskad — ägolott. Belysande för de problem som här

möter är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål, refererat i NJA 1958

s. 713.

Med hänsyn till det senast sagda och då den fråga som jag i detta sam­

manhang anser vara så väsentlig, nämligen hur den nödvändiga samverkan

skall komma till stånd, inte lösts inom jorddelningslagstiftningen anser jag

det \aia berättigat att pasta att av denna lagstiftning anvisade förfaranden

för nu föreliggande spörsmål är av mindre intresse.

Redan tidigare har jag framhållit, att det enskilda fisket liksom fiske­

vården har behov av i lag grundade regler för åvägabringande av samver­

kan och rättvisa mellan delägarna. Av den granskning av innehållet i gäl­

lande rätt som jag därefter redovisat torde ha framgått att behovet av ny

lagstiftning i dessa ämnen är starkt och påtagligt. Denna uppfattning delas

av det övervägande antalet remissinstanser. Jag har därför beslutat fram­

lägga förevarande förslag, som innebär tillskapande av en ny organisations­

form, kallad fiskevårdsområde och avsedd att träda i stället för gemensam-

hetsfiske enligt 1913 års lag. De kritiska röster som höjts gentemot försla­

get om en helt ny lagstiftning har i allmänhet åberopat att gällande rätt är

tillfredsställande eller att de remitterade förslagen rymt så många inslag av

tvång att en ny lagstiftning skulle komma att mötas med misstro eller, slut­

ligen, att lagstiftningens genomförande skulle ställa sig så kostsamt och be­

reda myndigheterna så mycket besvär och arbete att fördelarna inte skulle

stå i rimligt förhållande till nackdelarna.

Behovet av lagstiftning har jag tidigare berört. Invändningen att de re­

51

mitterade förslagen rymmer inslag av tvång drabbar i och för sig även det

nu framlagda förslaget. De inslag av tvång som nu kvarstår är dock av den

beskaffenhet att de enligt min mening måste accepteras för att en lag på om­

rådet skall fylla någon funktion. De är av begränsad omfattning och har i

intet fall till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas. Den enskilde

sakägarens rättssäkerhet har i lagförslaget tillmätts största beaktande.

Att tillskapandet av fiskevårdsområden kommer att medföra kostna­

der och besvär är uppenbart. Som jag i ett annat avsnitt kommer att

närmare utveckla har initiativrätten helt lagts i delägarnas egna händer.

Storleken av uppkommande kostnader och besvär blir därför beroende av

det intresse, varmed den nya lagstiftningen kommer att omfattas av all­

mänheten. Jag har emellertid utgått ifrån att, hur än kostnaderna för det

tänkta förfarandet slutligen skall gäldas, den föreslagna lagstiftningen skall

komma till tillämpning endast om detta för berörda sakägare kan beräknas

medföra en verklig båtnad, låt vara att denna inte alltid låter sig uppskattas i

pengar. Under alla förhållanden lär dock vissa kostnadsökningar uppkomma

för det allmänna. Eftersom det allmänna i sin egenskap av lagstiftare får

anses bära en väsentlig del av ansvaret för att rådande tillstånd är mindre

tillfredsställande, är det enligt min mening också ofrånkomligt att staten

påtager sig en skälig andel av kostnaderna för en reform. Det sätt varpå

fiskevårdsområde enligt det nu framlagda förslaget skall komma till stånd

torde komma att åsamka myndigheterna, närmast länsstyrelserna, betydligt

mindre arbete än ett genomförande av något av de tidigare förslagen.

Syftet med den nya lagstiftningen har indirekt delvis fram­

gått av vad jag redan sagt. 1 detta ämne vill jag ytterligare framhålla föl­

jande.

1913 års lag har inte till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas.

Det har under diskussionen om en reform av lagen hävdats att en lagstift­

ning på området lämpligen borde tillvarataga även andra intressen, t. ex.

det allmännas intresse att ett fiske inte vanskötes, vid fiskevattnet boendes

intresse av att legalisera en gammal sedvänja att fiska eller en sportfiskande

allmänhets intresse att förvärva lämpliga fiskevatten. För egen del är jag

av den uppfattningen att även om nu nämnda och måhända även andra

besläktade intressen väl kan vara värda att stödjas av statsmakterna, bör

detta dock inte ske inom ramen för den här föreslagna lagstiftningen. Flera

av de nämnda intressena är det f. ö. möjligt att redan nu tillgodose på an­

nat sätt. En reform som skall ersätta 1913 års lag med en ny bör därför ha

till syfte att ordna fiskeförhållandena, bringa rättvisa mellan fiskerättsägar-

na och i övrigt främja deras gemensamma intressen. Det sagda utesluter

inte att lagen samtidigt kan tillgodose också andra intressen, t. ex. det all­

männas intresse att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa

sätt eller sportfiskarnas intresse att få tillgång till för dem lämpliga vatten.

Under remissbehandlingarna har från vissa håll föreslagits att i lagtex­

ten skall fastslås att regleringen skedde i delägarnas ekonomiska intresse.

.lag ansluter mig därvidlag dock lill dem som ansett alt eu dylik fixering

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

52

av syftet inte är påkallad. Även för fiskerättsägarna själva har fisket nu­

mera för många erhållit karaktär lika mycket av fritidssysselsättning som

förvärvsarbete. Jag anser därför att det bör överlåtas åt delägarna själva

att efter majoritetsregler bestämma vilket syfte de inom lagens ram vill

fullfölja. I linje med det nu sagda ligger att den föreslagna lagstiftning­

en i princip inte velat tillgodose någon viss kategori av fiske, t. ex. yrkes­

fiske, framför någon annan. En annan sak är, vilket jag senare skall när­

mare beröra, att förslaget innehåller bestämmelser varigenom man velat

säkerställa att yrkesfiskare och annan, för vilken fisket är av väsentlig

betydelse för hans försörjning, inte skall behöva vidkännas avbräck i sin

näring.

Det har från några håll gjorts gällande att de brister som kan vidlåda

gällande rätt i flertalet fall har avhjälpts genom förekomsten av fiske-

vårdsföreningar. Från ett förhållandevis stort antal remissinstan­

ser har å andra sidan anförts att fiskevårdsföreningarna är i starkt behov

av lagens stöd för sin fortsatta verksamhet. Bland dem som anslutit sig till

denna uppfattning märks bl. a. fiskevårdsföreningarnas gemensamma riks­

organisation, Svenska fiskevårdsförbundet. För en fiskevårdsförening finns

inte någon möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot en enda

delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra anser ändamåls­

enlig. Vad en sådan förening beslutar är inte bindande för ny ägare av en

tidigare medlems fiskerätt. Dessa förhållanden har medfört att — om än

inom föreningarna många gånger utförts ett berömvärt och oegennyttigt ar­

bete till gagn för fisket — föreningarnas verksamhet i betydande utsträck­

ning försvårats. Ett av de viktigaste syftena med den nya lagstiftningen

har varit att i detta läge räcka fiskevårdsföreningarna en hjälpande hand.

Frågan om den nya lagstiftningens omfattning har varit

föremål för vissa meningsskiljaktigheter. Domänstyrelsen har sålunda före­

slagit, att de skiftade fiskena och i vart fall kronans skiftade fisken skall

lämnas utanför en lagstiftning om fiskevårdsområden. Redan tidigare har

jag framhållit att behovet av lagstiftning i och för sig kan vara lika påtag­

ligt beträffande skiftade som oskiftade fisken. I denna principfråga intager

1913 års lag samma ståndpunkt. I likhet med samtliga tidigare förslagsstäl­

lare är även jag av den uppfattningen att den nya lagstiftningen bör om­

fatta även de skiftade fiskena. En annan sak är att ett skiftat fiske rättsli­

gen intager en annan ställning än en andel i oskiftat fiske, vilket föranlett

mig att i likhet med vad som skett i de flesta tidigare förslagen kringgärda

de skiftade fiskena med särskilda garantier. — När det gäller kronans

skiftade fisken vill jag inte förneka att skäl någon gång kan föreligga att

undantaga dem från den nya lagstiftningen. Något motsvarande undantag

har inte gjorts i 1913 års lag. Jag anser att kronan i regel inte har något att

förlora men däremot mycket att vinna på att lagstiftningen också blir till­

lämplig å kronofiskena. I de fall där skada eller olägenhet för kronan är att

förvänta, kommer säkerligen situationen ofta att vara den att förutsätt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

53

ningarna för bildande av fiskevårdsområde över huvud taget inte är för

handen.

Några remissinstanser har föreslagit att fiskevårdsområde skall kunna

omfatta även frifiske. Andra har hemställt att fiskevårdsområde inte

skall kunna inrättas i sådana vatten där frifiske förekommer och detta

oavsett om frifisket och det enskilda fisket bedrives i samma eller angrän­

sande vatten. I detta sammanhang uppkommande problem har ingående be­

lysts i departementspromemorian.

Förekomsten av frifiske och enskilt fiske i samma eller angränsande

vatten kan naturligtvis understundom vålla komplikationer. Vid inrättan­

de av fiskevårdsområde i sådana fall måste självfallet hänsyn tagas till före­

komsten av frifiske och fiskevårdsområdets stadgar och verksamhet an­

passas därefter. Vidare torde vissa av de skäl som anförts mot fiskevårds-

områden i sjöar, där frifiske förekommer, väsentligt komma att försvagas

därest fiskeristyrelsens nyligen avgivna förslag om lokala fiskevårdsavgifter

genomföres. Därigenom skulle även frifiskarna få ekonomiskt bidraga till

fiskevårdsåtgärder. Däremot saknas enligt min mening anledning att vare

sig inrymma frifisket i detta lagstiftningskomplex eller i lagen införa sär­

skilda undantagsbestämmelser med tanke på dessa fall.

I detta avsnitt vill jag till slut beröra en fråga som inte närmare behand­

lats i den tidigare diskussionen. Man har i de föregående förslagen tänkt

sig att fiskevårdsområde liksom gemensamhetsfiske skall omfatta — för­

utom oskiftat fiske — endast fiske som tillhör två eller flera fastigheter.

Härigenom skulle fiskevårdsområde inte kunna bildas av ett skiftat

fiske eller av en fastighet, vartill hör dylikt fiske och soin

äges av flera personer. Ide fall då sådant fiske angränsar annat

enskilt fiske och de tillsammans kan anses som en lämplig fiskevårdsenhet

föreligger inget problem. Förhållandet är emellertid inte sällan sådant att

särskilt skattlagda fisken eller fastigheter med betydande enskilt fiske är

så belägna att de inte angränsar andra enskilda fisken. Dessa fastigheter,

som i regel är obebodda, har ofta sitt huvudsakligaste värde i fisket.1 Del­

ägarnas antal är ofta mycket stort. Fall har uppgivits då antalet uppgår till

över 200. Sämjedelning har i regel inte ägt rum. Å dylik fastighet är varken

24 § fiskerättslagen eller 1913 års lag tillämplig.2 I fall där delägarna varit

inånga och enighet inte förelegat har man i praktiken försökt lösa uppkom­

mande svårigheter med stöd av 1904 års lag om samäganderätt genom för­

ordnande av god man. Denne skall emellertid enligt lagens 3 § förordnas på

viss tid. Erfordras efter utgången av sådan tid fortsatt behov av god man,

måste nytt förordnande utverkas. I regel hyser emellertid delägarna inte

någon önskan att rubba på bestående äganderättsförhållanden, varför mång­

en gång ett kontinuerligt behov av god man föreligger. Den kritik som jag

tidigare riktat mot 24 § fiskerättslagen torde med minst samma berättigande

kunna riktas mot samäganderättslagens användbarhet för föreliggande ända­

1 Jfr det nyss åberopade rättsfallet NJA 1958 s. 713.

= NJA 1935 s. 288.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

mål. Det synes mig därför angeläget att den nya lagstiftningen utformas så

att den kommer att omfatta även dessa fisken. I de fall då den föreslagna

lagen skiljer mellan skiftat och oskiftat fiske torde de nu behandlade fiskena

i allmänhet inte böra betraktas som oskiftade.

Kammarkollegiet har i sitt sista yttrande uttalat, att den föreslagna lag­

stiftningen kan tänkas få skatterättsliga konsekvenser som

inte är önskvärda. Samfälligheter av samma slag som nu skulle skapas finns

emellertid redan på ett flertal lagstiftningsområden. Erfarenheten ger knap­

past stöd för antagandet att gällande skattelagstiftning inom dessa områden

skulle missbrukas i nämnvärd utsträckning. Skulle de farhågor som kam­

markollegiet uttalat komma att besannas, synes ändring av skattereglerna

böra övervägas.

I anledning av vad jag nu anfört om behovet av lagstiftning framläggei

jag förslag till lag om fiskevårdsområden samt till vissa följdändringar i

andra lagar. Lagförslagen torde som bilaga B få fogas till detta protokoll.

2. Namnfrågan

Palmquists förslag 1943

I 1943 års förslag diskuterades möjligheten att även i en reformerad lag­

stiftning behålla benämningen gemensamhets fiske. Utredningsmannen an­

förde härom.

Från praktiskt håll har anmärkts, att redan själva benämningen gemen-

samhetsfiske är mindre lyckligt vald samt till och med i sin mån bidragit

till lagens ringa tillämpning. Allmänheten får sålunda lätt den uppfattning­

en, att det med nödvändighet är fråga om att bedriva själva fisket gemen­

samt, vilket ju ingalunda behöver vara förhållandet. I andra fall har man

utgått från att lagen endast avser gemensamma och icke skiftade vatten.

Redan vid lagens tillkomst voro meningarna om benämningen delade och

föreslogs i sådant hänseende både fislceriområde och föreningsfiske. Ej hel­

ler dessa benämningar torde vara helt lämpliga och äro i varje fall icke bätt­

re än gemensamhetsfiske. I förslaget har i stället benämningen fiskevårds-

område kommit till användning. Denna benämning torde mera tydligt

angiva vad som här i allmänhet närmast åsyftas, även om en dylik benäm­

ning måhända icke är särskilt lycklig i sådana fall då eu reglering närmast

har till syfte att ordna utövandet av visst slags fiske, t. ex. utarrendering av

bottengarnsfiske. Genom benämningen fiskevårdsområde ernås överens­

stämmelse med vad som gäller å jaktens område.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna fråga till Palmquists förslag och

förordade benämningen fiskevårdsområde.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen fann i likhet med föregående utredningar att gemensam­

hetsfiske icke var någon lämplig benämning på den nya organisationsfor­

55

men. Fiskeristyrelsen förordade i stället benämningen fiskeområde och an­

förde till stöd därför.

Mot den benämning som förekommit i de båda föregående förslagen,

nämligen fiskevårdsområde, har riktats bl. a. den anmärkningen, att den är

ägnad att alltför starkt framhäva fiskevårdssynpunkten utan att tillräck­

ligt beakta att syftet med regleringen ej behöver vara några direkt fiske-

vårdande åtgärder (t. ex. kustfiske med ålbottengarn). Även om modern

fiskevård — på motsvarande sätt som t. ex. »skogsvård» och »skogsskötsel»

— främst åsyftar ett bättre ekonomiskt utbyte av näringen och som sin

främsta arbetsmetod sätter ett planmässigt bedrivande av beskattningen —

torde dock ordet fiskevård ännu på sina håll leda tanken närmast pa fiske-

vårdsåtgärder i mera traditionell och inskränkt bemärkelse, såsom fiskod­

ling och fredningsbestämmelser. Man bör därför enligt styrelsens mening

hellre välja en benämning med mera allmän syftning. Benämningar som

tidigare varit på tal är fiskeområde eller fiskeriområde. Mot ordet fiske­

område har emellertid anmärkts, att detta ord förekom i 1900 års fiskeri-

stadga som benämning för ett begrepp, vars betydelse i lagtekniskt avseende

väsentligt avvek från det varom nu är fråga. Benämningen fiskeriområde

ansågs redan under förarbetena till 1913 års lag vara alltför snarlik först­

nämnda uttryck för att vara lämplig. 1900 års fiskeristadga har emellertid

fr. o. in. den 1 januari 1955 ersatts av en ny, där denna term ej användes.

Med hänsyn härtill torde invändningen mot benämningarna fiskeområde

eller fiskeriområde ha förlorat sin bärkraft. Av dessa båda benämningar an­

ser styrelsen fiskeområde vara att föredraga framför fiskeriområde.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Remissinstanserna hade i allmänhet ej något att erinra mot benämningen

fiskeområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska naturskyddsför­

eningen ansåg emellertid att fiskevårdsområde var att föredraga. Länssty­

relsen anförde härom.

I motiven anges, att benämningen fiskevårdsområde som förekommer i ti­

digare förslag ansetts för starkt framhäva fiskevårdssynpunkten när syftet

med regleringen icke är direkt fiskevård. Fiskerättskommittén (s. 290 f.)

framhöll emellertid att begreppet fiskevård kan tas i en vidsträcktare be­

tydelse än vanligt. Benämningen fiskevårdsområde skulle därvid bil analog

med termen jaktvårdsområde. Enär länsstyrelsen anser att termen fiskeom­

råde lätt för tanken till vattenområdet, vilket är olämpligt när det uteslu­

tande gäller en teknisk term får länsstyrelsen förorda termen fiskevårds-

område som tydligt anger benämningens karaktär.

Svenska naturskyddsföreningen anförde.

Föreningen kan icke godtaga argumenteringen i betänkandet mot benäm­

ningen fiskevårdsområde och för fiskeområde. Det sistnämnda ordet synes

vara alltför intetsägande för att beteckna ett institut, till vilket är knutet

rättsliga funktioner av den valör det här är fråga om. Och det kan vidare

framhållas, att så gott som samtliga de åtgärder, vilka skall kunna vidtagas

inom de föreslagna områdena, går in under vad man numera betecknar med

fiskevård. Föreningen vill ock erinra om att den i 1936 års jaktlagstiftnings-

betänkande i motsvarande fall använda benämningen jaktområde i den an­

tagna jaktlagen ändrades till jaktvårdsområde. Föreningen hemställer att

enahanda ändring vidtages i det nu föreliggande förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian uttalades, att av de benämningar fiskeristy-

relsen diskuterat valet syntes böra träffas mellan fiskeområde och fiske-

vårdsområde. På de skäl Svenska naturskyddsföreningen anfört syntes där­

vid fiskevårdsområde vara att föredraga. Det anmärktes att uttrycket fiske-

område förekom i jorddelningslagen (20: 8) och där användes såsom be­

teckning för ett vattentäckt område, varest fisket är oskiftat.

Emellertid var icke heller benämningen fiskevårdsområde helt tillfreds­

ställande, särskilt icke efter den omarbetning av fiskeristvrelsens förslag

som med beaktande av lagberedningens kritik nu verkställts.

Fiskeområdet i den skepnad det skulle komma att erhålla enligt fiskeri-

styrelsens förslag torde — i likhet med gemensamhetsfiske — sålunda icke

komma att få karaktär av juridisk person. Så torde däremot bli fallet med

liskevårdsområdet enligt promemorians förslag. Organisationsformen bleve

väl med rättegångsbalkens terminologi att hänföra till sådant annat sam­

fund än förening varom talades i 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Med tanke härpå hade det måhända varit önskvärt med en benämning

som tydligare framhävde denna sida hos den nya organisationsformen. I

promemorian användes dock benämningen fiskevårdsområde.

Remissyttranden över departementspromemorian

Hos de remissinstanser, som ägnat namnfrågan någon uppmärksamhet

har meningarna varit delade. De flesta anser att fiskevårdsområde är att

föredraga framför fiskeområde. Åtskilliga är dock av motsatt mening. And­

ra återigen har föreslagit helt nya benämningar.

Fiskeristyrelsen, som vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt, anför.

I promemorians förslag till lagtext har i 1 § såsom ett väsentligt syfte med

ifrågavarande rättsinstitut angivits »främjande av fiskerättsägarnas gemen­

samma ekonomiska intresse», varigenom den fiskevårdande synpunkten

skjutits i bakgrunden. Under sådana förhållanden synes benämningen fiske­

vårdsområde knappast vara fullt adekvat, och styrelsen anser för sin del,

att den av styrelsen föreslagna benämningen fiskeområde på ett bättre sätt

svarar mot den realitet det här rör sig om, nämligen ett rationellt utnvtt-

jande av gemensamt fiskevatten.

Kalmar läns södra hushållningssällskap och fiskeriintendenten i nedre

norra distriktet framhåller liknande synpunkter. Den senare anför.

Förevarande lagförslag avser i första hand ordnandet av fisket. Fiskevår­

den är en sekundär företeelse, som stundom men långt ifrån alltid, kommer

med i bilden. Särskilda bestämmelser om fiskevård finns för övrigt redan

i fiskeristadgan. Någon anledning att frångå fiskeristyrelsens förslag på den­

na punkt föreligger sålunda ej.

Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att den nya

organisationsformen får en benämning, som tydligare markerar dess karak­

tär av juridisk person. Dessa remissmyndigheter föreslår därför benäm­

ningen fiskevårdssamfällighet. Kammarkollegiet finner det i lagtexten bni-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

57

kade förkortade uttrycket »området» vara föga lämpat såsom beteckning på

en juridisk person.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår benämningen fiske-

bruksområde.

Den i promemorian föreslagna benämningen fiskevårdsområde är miss­

ledande med hänsyn till den tilltänkta organisationens huvudsakliga ända­

mål. Då uttrycket fiskeområde i lagtext använts för att beteckna annat för­

hållande än här är fråga om, får jag i stället föreslå benämningen fiske-

bruksområde. Ehuru denna term är nyskapad torde den ej kunna missför­

stås — den utsäger att denna organisationsform syftar till ett utnyttjande

av fisket inom ett visst område.

Departementschefen

Även om frågan om den nya organisationens benämning under de olika

remissbehandlingarna inte tilldragit sig större uppmärksamhet, bör man å

andra sidan inte underskatta denna frågas betydelse, i synnerhet som det i

princip lagts i berörda delägares egen hand att avgöra när lagen skall till-

lämpas.

Benämningen gemensamhetsfiske är av flera orsaker inte lämplig. Det har

inte heller från något håll föreslagits att denna beteckning i framtiden skall

komma till användning. Fiskeristyrelsen har föreslagit fiskeområde. I så­

väl Palmquists och fiskerättskommitténs förslag som i departementsprome­

morian har föreslagits fiskevårdsområde. Andra förslag är fiskeriområde,

fiskevårdssamfällighet och fiskebruksområde. I finsk rätt användes för mot­

svarande fall fiskelag (för samfällt fiske) och fiskevårdssammanslutning.

Möjligheten att bilda jaktvårdsområden har nu förelegat i mer än 20 år.

Det torde vara en allmän uppfattning att j aktvårdsområdena varit av stort

värde för såväl den egentliga jakten som för vården av det vilda. Jakt-

vårdsområde har därför för många blivit ett välbekant och välkänt begrepp.

Även om villkoren för fiske på flera sätt är andra än för jakten och den

nu föreslagna lagstiftningen ingalunda utgör någon kopia av lagstiftningen

om jaktvårdsområden, är dock det allmänna syftet i båda fallen likartat. Jag

finner det därför naturligt att anknyta till den terminologi som sålunda re­

dan finns i jaktlagen. Det sagda rubbas enligt min mening inte av att fiske-

vårdsområdet redan i lagen erhåller en mera fullständig organisation och

vidsträcktare befogenheter än jaktvårdsområdet. Jag är inte heller benägen

att fästa alltför stort avseende vid invändningen att många med fiskevård

endast avser utplantering av yngel, fridlysning av vissa fiskarter och dylikt.

Någon legal eller eljest allmängiltig definition på fiskevård finns inte. För

egen del vill jag däri inlägga allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett

rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ända­

målsenligt utnyttjande av fisket. Om den nya lagen kommer att få den all­

männa tillämpning som jag hoppas, är jag också övertygad om att uttryc­

ket fiskevård hos den stora allmänheten snart kommer att få den mera all­

omfattande innebörd, som jag anser att man har rätt att inlägga i ordet.

Jag föreslår därför att den nya organisationen benämnes fiskevårdsom­

råde.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

3. Delaktighetens bestämmande

Lagen om gemensamhetsfiske

För att bestämma varje fiskerättsägares delaktighet i ett gemensamhets­

fiske bör enligt 1913 års lag i första hand enhällig överenskommelse efter­

strävas (4 och 9 §§). Kan sådan ej åstadkommas anvisar lagen skilda me­

toder för oskiftade och skiftade fisken. Är fisket oskiftat bestäms delaktig­

heten omedelbart av envars andel i det oskiftade fisket (4 §). Är fisket åter

skiftat skall delaktigheten bestämmas genom en uppskattning, som verk­

ställes av förrättningsman, i visst fall biträdd av gode män (9 §). Till

grund för uppskattningen skall läggas värdet av den årliga avkastning,

som fisket i varje skifteslott kan beräknas lämna vid en sådan utövning

av fisket att fisktillgången icke minskas.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

I lagstiftningen om jaktvårdsområden finns inte någon motsvarighet till

reglerna i 1913 års lag om bestämmande av delaktighet. Dock skall vid

jakt vårdsområdes bildande bestämmas de grunder efter vilka jakten och

viltvården skall bedrivas. Därvid skall hänsyn tagas till jaktvårdsområdets

beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgången på de särskilda fastig­

heterna. I sistnämnda avseende skall tillses att å de olika fastigheterna ej

göres större intrång än vad ett ändamålsenligt utövande av jaktvården på

området oundgängligen kräver (10 § 1 mom. andra stycket jaktlagen samt

39 § 3 mom. och 40 § 2 mom. jaktstadgan). Då beslut om bildande av jakt-

vårdsområde underställes länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen

därjämte tillse att beslutet överenstämmer med lag och författning, att det

är tjänligt för jaktvårdens främjande och icke kränker enskild rätt (11 §

1 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 19i3

Enligt 1943 års förslag skulle beräkningsgrunden för delägarnas delak­

tighet i fiskevårdsområdet bestämmas i enlighet med vad delägarna enhälligt

beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, vilket av delägarna lämnats

utan erinran; i annat fall skulle envar av dem njuta delaktighet, om vattnet

vore i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt

uppskattning — verkställd vid förrättning på stället — bestämda värdet å

lians andel i avkastningen av det fiske som avsågs skola ingå i fiskevårds­

området.

Utredningsmannen erinrade i motiven om att de regler som sålunda

föreslagits för fall, då enighet om viss beräkningsgrund ej förelåge, överens­

stämde med vad som stadgats i 1913 års lag samt yttrade vidare.

Som ett önskemål har från några länsfiskeritjänstemän framställts, att

enklare och mera summariska regler skulle gälla för beräkningsgrunden för

delaktigheten i fiskevårdsområdet. Att i detta sammanhang genom en spe­

ciallagstiftning rubba på själva äganderätten till fisket i de gemensamma

fiskevattnen genom att frångå ett system, varigenom man eftersträvar att

efter en reglering av fisket i ett gemensamt fiskevatten tillerkänna envar

59

delägare delaktighet efter hans verkliga andel i vattnet, synes emellertid

knappast lämpligt. Det må erinras, att beräkningsgrunden för delaktigheten

har betydelse särskilt för det ekonomiska utbytet av fisket. Genom ut-

arrendering och annan upplåtelse av fiske uppkommen behållning torde

sålunda böra fördelas mellan delägarna efter deras delaktighet. Vidare lärer

det kunna te sig naturligt att, i den mån avgifter behöva upptagas för fiske­

vårdande åtgärder, låta dessa utgå efter delaktigheten. Utövas fisket av del­

ägarna själva, bör deras inbördes rätt till fiske också bestämmas efter del­

aktigheten, t. ex. i fråga om lotternas storlek eller rätten att använda fisk­

redskap. Där annan överenskommelse icke träffats, bör slutligen delägarnas

rösträtt bestämmas i enlighet med delaktigheten.

Där fisket i ett vatten är uppdelat på ett stort antal relativt små lotter,

kan det emellertid synas opraktiskt att använda den verkliga delaktigheten

såsom beräkningsgrund. I sådana och andra fall är det naturligare, att en

annan och enklare beräkningsgrund kommer till användning. Mångenstädes,

exempelvis i Dalarna, torde man finna det rättvist och lämpligt att varje

delägare anses ha lika rätt i vattnet. Förslaget lämnar som förut nämnts

möjlighet öppen för delägarna att överenskomma om sådan beräkningsgrund

för delaktigheten, antingen genom enhällig överenskommelse eller genom

förslag i framställningen om inrättande av fiskevårdsområde, vilket förslag

av delägarna lämnats utan erinran. Denna anordning lider emellertid av den

svagheten, att invändning från endast en delägare kan förhindra tillämp­

ningen av en enkel och i allt väsentligt rättvis beräkningsgrund för delaktig­

heten.

Remissyttranden över Palmquists förslag

Palmquists förslag föranledde gensagor i ett flertal yttranden. Sålunda

anförde fiskeriintendenten i mellersta distriktet.

Bestämmelsen att delaktigheten i ett fiskevårdsområde i vissa fall, då det

gäller skiftat fiskevatten, skall bestämmas efter det jämlikt uppskattning

bestämda värdet å vars och ens andel i avkastningen av fisket är synnerligen

olvcklig och torde som regel vara omöjlig att tillämpa i praktiken. Även

under vanliga förhållanden är det hart när omöjligt att erhålla uppgiftei

om värdet av avkastningen. Vid sammanträde för inrättande av fiskevårds­

område, då stridiga intressen som regel komma att stå emot varandra, blir

det helt visst omöjligt att erhålla sådana uppgifter. Det räcker ingalunda

med att förrättningsmannen biträdes av gode män. För att förrättningsman-

nen skall kunna bilda sig en uppfattning om avkastningen, måste han ej

sällan under flera dagar före förrättningen göra undersökning på platsen.

Detta drager givetvis onödigt dryga kostnader och åsamkar tidsspillan. I

stället är det önskvärt med en viss enkel, i lag fastställd beräkningsgrund.

Inom varje skifteslag synes mig sålunda böra uträknas rösträtt på grunc.

av fastigheternas mantalsbeteckning (vilket gäller vid oskift fiskevatten).

Sedan böra skifteslagens storlek läggas till grund för bedömningen mellan

skifteslagen på så sätt att bifall av minst så många skifteslag, som motsvaiai

minst hälften av storleken av de fiskevatten, som skola ingå i fiskevards-

området, erfordras.

Liknande synpunkter framfördes från åtskilliga håll, varvid ett enklare

förfarande påkallades. Enligt lantbruksstyrelsens mening kunde man tänka

sig en bestämmelse om att de olika delarna av fiskevattnet skulle jämföras

med varandra och åsältas relativa värden i förhållande till övriga delar av

vattnet; i så fall krävdes endast eu ungefärlig uppskattning av vattnets pro­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1000

60

duktionsförmåga, som med stöd av gällande arrendepriser på orten och

eventuellt uttalande av gode män kunde läggas för beräkning av värdet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna del till utredningsmannens förslag

och yttrade.

Enligt fiskerättskommitténs mening bör liksom i det tidigare förslaget

såsom allmän grundsats gälla, att bildandet av fiskevårdsområde icke skall

medföra rubbning av bestående äganderättsförhållanden i vidare mån än

som hänför sig till själva förvaltningen. Med hänsyn härtill torde de regler,

1943 års förslag innehåller i denna del, böra i huvudsak bibehållas. För att

möjliggöra en förenkling av själva förfarandet vill emellertid kommittén, i

nära anslutning till lantbruksstyrelsens ståndpunkt, förorda att den upp­

skattning av fiskeavkastningen, som i vissa fall måste göras, skall få ske

efter delvis andra regler än dem som upptagits i 1943 års förslag. Det lärer

salunda i allmänhet bli tillräckligt att åsätta de olika delarna av vattnet

vissa jämförelsetal. En på så sätt gjord uppskattning synes innebära en

avsevärd lättnad i förhållande till det tidigare förslaget.

Detta kommitténs ställningstagande innebär icke ett frångående av utred­

ningsmannens förslag, att delägarna själva skola kunna besluta om annan

beräkningsgrund för delaktigheten än som framgår av det nyss sagda. En

förutsättning härför är emellertid, att delägarna äro eniga eller att förslag i

frågan framlagts i ansökningen om bildande av fiskevårdsområde och läm­

nats utan erinran av delägarna.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Kommittéförslagets regler pa denna punkt föranledde invändningar i

åtskilliga remissyttranden. Sålunda uttalade fiskeriintendenten i mellersta

distriktet, förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap och

fiskerinämnden för Vänern, att de bestämmelser kommittén föreslagit om

grunden för delaktighet när vattnet vore skiftat, vore verklighetsfrämmande

och alltför invecklade.

Å andra sidan yttrade lantbruksstyrelsen — närmast i anledning av fiskeri-

intendentens i mellersta distriktet anmärkning mot förslaget på denna punkt

- att den av de sakkunniga föreslagna beräkningsgrunden för delägarnas

delaktighet i skiftat vatten säkerligen vore den enklast tänkbara samt att

densamma i tillämpningen icke torde erbjuda några större svårigheter.

Domänstyrelsen fann tveksamt, huruvida delägarna borde äga frihet att

besluta om andra grunder för delaktigheten än dem som enligt förslaget

i första hand skulle tillämpas. Även om därför krävdes enhälligt beslut, kun­

de ett dylikt tillkomma på grund av liknöjdhet eller bristande förmåga att

bedöma följderna. Enhälligheten kunde sedan lätt hos många förbytas i

missnöje med beslutet.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll, att en uppskattning av delaktigheten var ofrån­

komlig samt att, eftersom bildande av fiskeområde ej skulle rubba bestå­

ende äganderättsförhållanden, det var uteslutet att vid uppskattningen till-

Kungi. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

61

lämpa annan princip än den av fiskerättskommittén föreslagna. Obestrid­

ligt kunde reglerna stundom komma att bli svåra att tillämpa. Svårigheter­

na torde dock i de nyss avsedda remissyttrandena ha överdrivits. Såsom

fiskerättskommittén föreslagit borde delägarna liksom enligt 1913 års lag

genom enhälligt beslut kunna bestämma annan grund för beräkning av del­

aktigheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Flera remissinstanser gjorde erinringar mot fiskeristyrelsens förslag rö­

rande sättet att bestämma delaktigheten. Särskilt berördes därvid följderna

av att ägare av avstyckningar, till vilka hörde andel i stamfastighetens fiske,

kunde bli delägare och erhålla rösträtt vid sidan av stamfastighetens ägare.

Flera skilda ändringsförslag framfördes i denna fråga. Bland annat föror­

dade fiskeriintendenten i nedre södra distriktet, Jönköpings läns hushåll­

ningssällskap och Hallands läns hushållningssällskap att delaktighet skulle

beräknas endast för ägare av i mantal satt jord. Dessa remissyttranden kom­

mer jag i likhet med vad som skett i promemorian att närmare behandla i

samband med reglerna om rösträtten.

Beträffande den uppskattning, som i fråga om skiftat vatten före­

slås skola ske av värdet av delägares fiske, framhöll ett stort antal remiss­

instanser att en sådan uppskattning var ytterst svår att verkställa på ett

rättvist sätt.

Lagberedningen anförde i denna del.

Delaktigheten skall i visst fall bestämmas efter det genom uppskattning

bestämda värdet å delägarens andel i avkastningen av det fiske som skall

ingå i fiskeområdet. Huruvida med nämnda uttryck avses allenast den

avkastning, som fisket tidigare lämnat, eller däri — för det fall av fiske­

vårdande åtgärder skall vidtagas — inbegripes även den förbättring, som

fisket därigenom beräknas komma att vinna, är oklart. Beredningen vill

icke närmare ingå på denna fråga, men det synes dock som om det först­

nämnda alternativet åtminstone i vissa fall skulle leda till otillfredsställande

resultat.

Länsstyrelsen i Hallands lån anförde.

Länsstyrelsen hyser farhågor för att uppskattningen av delaktigheten kom­

mer att medföra stora praktiska svårigheter, i all synnerhet om värdet av

avkastningen av fisket skall utgöra beräkningsgrund, varför de i vissa re­

missyttranden gjorda uttalandena härom knappast torde kunna, såsom fiske-

ristyrelsen gjort, avvisas såsom överdrivna. Vidare är att märka, att sedan

ett fiskeområde väl blivit bildat, svårigheterna ingalunda är slut. Så snart

exempelvis det från någon i fiskeområdet ingående fastighet göres en av­

styckning, därvid till det avstyckade området lägges andel i fiske, synes

ändring av delaktigheten böra ske, därvid enligt § 19 i lagförslaget hela

proceduren som vid bildande av fiskeområde skall tillämpas. Eller avses

måhända i § 19 med »ändring av delaktigheten» endast ändring i beräknings­

grunden för delaktigheten, och skall i så fall ägaren av det avstyckade om­

rådet automatiskt inträda som delägare i fiskeområdet? Med all sannolikhet

kommer de gamla delägarna, helst de som är ägare till i mantal satt jord,

icke alt med glädje hälsa den nye delägaren, som ifråga om rösträtten blir

likaberättigad enligt förslaget.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr ÖO år 1960

Länsstyrelsen i Stockholms län anförde.

Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle den föreslagna huvudregeln ej sällan

bli svår att tillämpa, vilket fiskeristyrelsen också medger. Då uppskatt­

ningen skulle verkställas vid förrättning, skulle förrättningsmannen bli nöd­

sakad att före förrättningen företaga besvärliga och tidsödande undersök­

ningar angående fiskevattnet. Det oaktat skulle det säkerligen ofta inträffa,

att delägarna inte godkände förrättningsmannens uppskattning. Därigenom

skulle bildande av fiskeområde försvåras eller kanske helt omöjliggöras.

Eftersom bildande av fiskeområde inte skall rubba bestående äganderätts­

förhållanden och eu uppskattning av delaktigheten till följd därav synes

erforderlig, finner sig länsstyrelsen emellertid icke i stånd att förorda någon

för ändamålet mera lämpad regel än den av fiskeristyrelsen föreslagna.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet ifrågasatte huruvida icke även

i skiftat vatten delaktighet skulle kunna bestämmas efter mantalet. Han ytt­

rade härom.

I regel bär i ett skiftat vatten andelen bestämts av ägodelningsrätten efter

en gradering. Jag finner det därför onödigt att vid inrättande av ett fiske­

område i skiftat vatten upprepa graderingsproceduren. Delaktigheten kan

därför enligt min mening i skiftat vatten som tillhör ett skifteslag bestäm­

mas på samma enkla sätt som i oskiftat vatten. Vid sammanläggning av två

eller flera skifteslag kan givetvis svårigheter uppstå vid bestämmande av

delaktigheten särskilt om ett skifteslag har ett fiskeområde av större värde

än det eller de andra. I så fall ifrågasätter jag om ej sådan annan beräk­

ningsgrund som talas om i sista stycket i paragrafen kunde tillämpas, d. v. s.

då får en gradering ske.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet ansåg däremot, att en upp­

skattning regelmässigt måste ske, men även han framhöll, att svårigheter

därvid kom att föreligga. Han anförde.

En särskild procedur i syfte att bestämma den enskildes eller skifteslagets

delaktighet i fisket synes nödvändig, även om den i vissa fall kan stöta på

betydande svårigheter. Kan delaktigheten i ett fiskevatten grundas på en

jämförande arealberäkning, torde större svårigheter icke möta, men är

däremot de olika skifteslagens fångstresultat uppenbarligen ej proportio­

nella mot respektive skifteslags vattenområde utan beroende av att fisken

under vissa tider samlas inom olika delar av sjön (t. ex. sik, som samlas

vid lekgrund), kan delaktighetsberäkningarna bli svåra att genomföra. Krä-

ves i dylika fall noggranna uppgifter över den faktiska relationen mellan

olika skifteslags fångster, kan en förrättning förutsätta insamlandet av så­

vitt möjligt fullständig fångststatistik.

Östergötlands läns hushållningssällskap uttalade, att i vissa fall det torde

bli missvisande eller felaktigt att lägga den årliga avkastningen till grund

för delaktighet. I sådana fall borde i stället bedömningen grundas på vatten­

värdet. Även Kalmar läns norra hushållningssällskap förordade att vid be­

räkning av andelstal utgångspunkten skall vara fiskevattnets bonitet. Fis-

kerinämnden för Vänern ansåg, att den föreslagna uppskattningen av vär­

det å delägarnas andel i avkastningen var omöjlig att tillämpa. Sveriges fis­

kares riksförbund förordade, att ett fiskeområde skulle kunna bildas även

om delaktigheten blott ungefärligen bestämts. Förbundet anförde härom.

Med hänsyn till rådande förhållanden på fiskets område kommer säker­

ligen många svårigheter att uppstå innan nya fiskeområden kunna bildas.

63

Vi tänker därvid närmast på problem i samband med fastställande av om­

fattningen av delaktigheten i fiskevattnet och fiskerätten samt beträffande

upplåtelse av fiskerätt och liknande. Den blivande lagstiftningen på detta

område bör, enligt vår uppfattning, utformas på sådant sätt att fiskevårds-

områden om möjligt kunna inrättas utan allt för omfattande procedurer.

Några långa och tidsödande utredningar bör inte erfordras i förväg, utan

ett område bör kunna bildas även om fiskerätt och delaktighet till att börja

med måste ungefärligen uppskattas.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, i vars yttrande i denna del

länsstyrelsen i Värmlands län instämde, avstyrkte, att uppskattning skedde

och förordade att delaktighet alltid bestämdes efter jordareal eller procen­

tuell andel. Han anförde till stöd härför.

För en uppskattning måste en undersökning av fiskevattnet göras av för-

rättningsmannen. En sådan undersökning kan beräknas ta lång tid i an­

språk. Härigenom försvåras bildandet av fiskeområde. Emedan delägarna

med all sannolikhet synnerligen ofta ej kommer att godkänna förrättnings-

mannens förslag till uppskattning, kommer otvivelaktigt den i betänkandet

föreslagna bestämmelsen att i stor utsträckning omöjliggöra bildandet av

fiskeområden. Detta kommer att bli så mycket mera fallet som det hör till

rena undantagen att fisket är i sin helhet oskiftat. Flertalet sjöar åtmins­

tone i södra och mellersta delarna av landet, består av flera, oHn ett mycket

stort antal skifteslag och betraktas sålunda såsom skiftade. Såväl då det

gäller oskiftat som skiftat fiskevatten bör delägare åtnjuta delaktighet i

fiskeområdet efter hans andel däri. Med andel bör härvid förstås storleken

av hans jordareal eller vid avstyckning den procent av stamhemmanets fis­

kevatten, som tillerkänts honom.

Liknande synpunkter framfördes av Älvsborgs läns norra och Örebro läns

hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhöll att möjlighet borde finnas att

ändra delaktighetstal och anförde härom.

Länsstvrelsen kan icke biträda förslaget om att den gradering, som skall

ske för att bestämma delaktigheten, skall gälla för hela den tid fiskeområde

består. Under den ofta mycket långa följd av år, som det här kan bil fråga

om, kan av olika skäl sådana förhållanden inträffa, vilka motiverar en an­

nan beräkningsgrund för delaktigheten än den ursprungligen fastställda.

Länsstyrelsen vill därför föreslå, att efter framställning av delägare ny gra­

dering bör kunna ske, om länsstyrelsen anser att tillräckliga skäl föreliggei

för en omprövning.

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att allmän enighet torde råda om att 'aije

delägares delaktighet i fiskevårdsområde bör beräknas, i fråga om oskiftat

fiske i förhållande till delägarens andel i samfälligheten, och eljest i förhål­

lande till delägarens uppskattade andel i området. Ur principiell synpunkt

torde några större svårigheter i regel ej föreligga att bestämma delaktigheten

i oskiftade fisken. Beträffande åter de fiskevårdsområden, som kom att bil­

das av skiftade fisken, kunde som remissinstanserna allmänt framhållit

svårigheterna bli betydande. — Uppskattning och värdei ing av fiske före­

kom i flera sammanhang. De vanligaste och principiellt viktigaste syntes vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Jaga skifte och fiskedelning enligt 20 kap. 8 § jorddelningslagen, skada på

fiske i samband med byggande i vatten, torrläggning eller annan åtgärd en­

ligt vattenlagen, bestämmande av ersättning för mistad fiskerätt enligt la­

gen den 1 december 1950 i samma ämne samt taxering till beskattning. Obe­

roende av det olika syftet med de nu nämnda olika förfarandena syntes lik­

väl målet för värderingen i samtliga nämnda fall principiellt sett vara det­

samma, nämligen att enligt objektiva normer beräkna ett fiskes faktiska

värde. Från detta mål skilde sig målet för den värdering, som enligt före-

liggande förslag tänktes skola ske, i principiellt avseende icke på annat

sätt än att inga absoluta utan endast relativa värden erfordrades.

Även om således i första hand en fullständig och exakt uppskattning bor­

de eftersträvas, låg det å andra sidan i fiskets i viss mån hasardartade na­

tur att en sådan uppskattning i praktiken aldrig eller nästan aldrig kunde

ske. Vid en konferens, som den 25 och 26 februari 1955 hölls å jordbruksde­

partementet angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet, utvecklades

i en serie föredrag ett flertal beaktansvärda synpunkter på frågan om be­

räkning av skada å fiske. Föredragshållarna gav anvisning om de metoder,

som lämpligen borde anlitas för att åstadkomma en så fullständig och exakt

uppskattning som möjligt av ett givet fiske. I och för sig mötte inga betänk­

ligheter mot användandet av dylika metoder. De torde emellertid i regel bli

tämligen dyrbara och tidskrävande. Det torde vid bildande av fiskevårds-

område av skiftat fiske allenast i undantagsfall vara motiverat att söka

åstadkomma en fullständig och exakt uppskattning av varje delägares fiske.

Till stöd för denna ståndpunkt talade förutom lätt insedda praktiska skäl

jämväl dels det förhållandet att fiskevårdsområdet till tiden var begränsat,

låt rara med möjlighet till automatisk förlängning, dels det förhållandet att

lagförslaget räknade med att en ändring av delaktigheten utan större svå­

righet skulle kunna ske under fiskevårdsområdets bestånd.

Promemorians förslag till lagtext (6 §) anslöt sig i denna fråga i huvud­

sak till de tidigare förslagen. Delägarna skulle sålunda, då de var eniga,

själva kunna bestämma envars delaktighet, och i fråga om oskiftade fisken

skulle delaktigheten i samfälligheten vara avgörande för delaktigheten i

fiskevårdsområdet. Delaktigheten i fiskevårdsområde, vari ingick skiftat

fiske, skulle, då enighet ej rådde, enligt promemorian bestämmas efter u p p-

skattning, som skulle grunda sig på omfattningen och

värdet av delägarens rätt till fiske inom området. Den

tankegång som låg bakom denna formulering var att uppskattningsmc-toden

skulle lämpas efter förhållandena i varje särskilt fall. I promemorian an­

fördes tre exempel, avsedda att närmare belysa det sagda.

1. I de allra flesta fall torde man uppnå ett rättvist resultat genom att be­

stämma envars delaktighet i proportion till arealen av hans vattenom­

råde. Eftersom denna metod är den enklaste bör den i första hand begagnas.

Kammarkollegiet uppgiver — utan närmare kommentar — att fiskevärde-

ringsnämnden för Mälaren och Hjälmaren i beslut den 31 juli 1956 i ett

mycket omfattande mål angående ersättning för mistad fiskerätt i Mälaren

vid ett stort antal fastigheter i Veckholms m. fl. socknar utgått ifrån att av

beslutet berörda vattenområden var i avkastningshänseende på det hela ta-

65

get likvärdiga och bestämde ersättningarna till samtliga sökande med ett en­

hetligt belopp för hektar. Beslutet som i förevarande avseende vunnit laga

kraft bygger på ett av fiskeristyrelsen den 8 juni 1956 avgivit yttrande vari

stvrelsen bl. a. uttalar.

'Vad beträffar frågan, huruvida bruttoavkastningen är likartad å samtliga

de fjärdar av Mälaren, varest ensamrätten till fiske med rörligt redskap

frångått strandägarna, kan fiskeristyrelsen med ledning av inhämtade upp­

lysningar icke finna, att någon väsentlig olikhet i avkastningshänseende

föreligger mellan de skilda fjärdarna. Givetvis förekommer lokala differen­

ser, betingade av exempelvis olikheter i avseende å vattendjup, strömför­

hållanden" m. m., vilka kan göra vissa platser mer begärliga ur fiskerisyn-

punkt än andra, men sådana lokala olikheter torde icke ge anledning till att

de skilda fjärdarna i sin helhet bör bedömas såsom olika ur avkastningssyn-

punkt. Det har i det till fiskeristyrelsen översända utredningsmaterialet

ifrågasatts, att Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden borde åsättas ett

något lägre värde per hektar vattenyta än Norra Björkfjärden och Prästfjär­

den. Orsaken härtill torde sannolikt ha varit, att det rent yrkesmässiga fis­

ket bedrivits intensivare i de sistnämnda fjärdarna, medan amatör- och

sportfisket florerat starkare i de förra och särskilt i Södra Björkfjärden,

möjligen på grund av dessa vattenområdens lättare tillgänglighet för invå­

nare i närbelägna tätorter såsom Stockholm och Södertälje. Den totala fisk­

avkastningen samt den potentiella produktionsförmågan och följaktligen

även storleken av den förlust som ägaren av vattenområdena ifråga tillfo­

gats genom den nya lagstiftningen bör emellertid enligt fiskeristyrelsens me­

ning betraktas såsom ensartade i samtliga här ifrågavarande delar av Mä­

laren.

2. Finnes anledning att antaga att fisken ej förekommer i stort sett jämnt

inom det ifrågasatta "fiskevårdsområdet, kan det finnas skäl att undersöka

om icke vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning verkställd gra-

d er in g eller skatte talet (jordtalet) kan läggas till grund för be­

stämmandet av varje delägares andel. Metoden får naturligtvis användas

med stor försiktighet, men det är å andra sidan troligt att den i ett stort

antal fall skall visa sig användbar.

3. Visar utredningsmaterialet tydligt att icke någon av de båda nämnda

metoderna ger ett rättvisande uttryck för omfattningen och värdet av varje

delägares fiskerätt, måste en undersökning ske av vad fisket med iakttagan­

de av god fiskevård kan tänkas avkasta. På grundval härav måste sedan

en uppskattning ske. Hur pass omfattande och grundlig undersökningen

skall bli får bestämmas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I de lägen då förmögenhetsvärden i mera betydande omfattning icke slår

på spel. bör förrättningsmannen vara berättigad att tillämpa tämligen sche­

ma i iska beräkningsgrunder.

Frågan vilken tidpunkt eller tidrymd, som den för delaktigheten

bestämmande avkastningen skulle hänföra sig till, hade genom den sålunda

föreslagna justeringen mist något av sin betydelse men kunde dock icke för­

bigås. Lagberedningen hade ifrågasatt om icke den avkastning, som kunde

beräknas föreligga i framtiden efter det att exempelvis fiskevårdande åtgär­

der vidtagits, borde vara avgörande.

Måhända kunde fall tänkas, då det ur teoretisk synpunkt tedde sig mest

tillfredsställande att följa den av lagberedningen sålunda anvisade vägen.

Emellertid var det väl vid fiskevårdsområdes bildande, då ju även delaktig-

r>

liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sam!.

AV

öO

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900

66

heten skulle bestämmas, i regel oklart vilka bestämda åtgärder i fiskevår­

dande syfte som skulle komma att vidtagas och ännu mera oklart vilket

resultat dylika åtgärder kunde beräknas ge, varför den av lagberedningen

ifragasatta metoden endast i undantagsfall torde visa sig användbar. Enk­

last och riktigast syntes i stället vara att — i de fall avkastningen ansågs

böra ligga till grund för delaktighetsberäkningen — låta den närmast för­

flutna tiden vara avgörande. Längden av densamma borde få bli beroende

av hur pass ingående undersökning som i det särskilda fallet kunde anses

böra verkställas. Visade det sig, sedan fiskevårdsområdet någon tid varit i

funktion, att grunderna för delaktigheten på grund av fiskevårdande åtgär­

der eller av annan anledning behövde jämkas, syntes det tillvägagångssätt

varom utkastets 17 § gav anvisning vara att förorda.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag har av flertalet remissinstanser lämnats utan er­

inran. De som uttalat sig i frågan har i allmänhet framhållit att en förrätt­

ning för uppskattning av fiske ofta kommer att innebära mycket stora svå­

righeter.

Länsstyrelsen i Stockholms län medger att viss förenkling i förrättnings-

mannens arbete kan i vissa men långt ifrån alla fall tänkas bli följden av

de förslag till delaktighetens bestämmande som promemorian innehåller.

Länsstyrelsen finner dock, att den föreslagna bestämmelsen lätt kan ge

upphov till segslitna tvister, vilken av de rekommenderade metoderna, som

i det enskilda fallet skall tillämpas. I de fall, där en uppskattning av av­

kastningen måste ske, kvarstår emellertid de tillämpningssvårigheter, som

av länsstyrelsen påtalades i utlåtandet över fiskeristyrelsens förslag.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet ställer sig tvekande till möjlig­

heten att i praktiken överhuvud kunna genomföra en uppskattning av den

typ som här föreslagits och anför.

Jag vidhåller på det bestämdaste att någon bestämmelse om sådan upp­

skattning, som grundar sig på värdet av delägares andel i avkastningen, ej

skall intagas i lagen. Själva uppskattningen skulle bli i hög grad tidsödande

och svår att utföra. Utom i rena undantagsfall skulle den helt visst ej god­

kännas av sakägare med motstridiga intressen. Om denna bestämmelse ej

borttages,^ kommer lagen ej att kunna tillämpas annat än i rena undantags­

fall. En sadan lag är meningslös. Om ändring ei sker i denna del. avstvrkes

hela lagförslaget.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap anser, att det kommer att bli

omöjligt att göra en rättvis uppskattning.

Lantmäteristyrelsen föreslår att den i förslaget upptagna möjligheten för

delägarna att, om de är enhälliga, genom överenskommelse bestämma del­

aktigheten bör slopas. Styrelsen anser att genom förslaget enskild rätt kan

kränkas. Styrelsen syftar därvid bl. a. på det fall, som enligt förslaget under­

stundom kan tänkas inträffa, nämligen att lagförslagets krav på enhällighet

kan vara uppfyllt, ehuru alla delägarna ej deltagit i beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

67

Departementschefen

Då delaktigheten skall bestämmas i ett fiskevårdsområde som utgöres av

ett o s k i f t a t fiske bör givetvis delaktigheten i området grunda sig

på det för varje delägande fastighet gällande andelstalet i den ifrågavarande

samfälligheten.

Om, såsom jag tidigare föreslagit, fiskevårdsområde skall kunna bildas

även av fiske som icke är i sin helhet oskiftat, måste

däremot en särskild bestämning av delaktigheten ske. Att delaktigheten

verkligen blir klart bestämd anser jag av flera orsaker nödvändigt. Delak­

tigheten kommer nämligen att vara av betydelse vid bedömande av förut­

sättningarna för fiskevårdsområdes bildande, vid bestämmande av tillskotts-

skyldigheten, vid fördelning av avkastningen samt vid beslut om upplåtelse.

Då man i ett fiskevårdsområdes stadgar skall bestämma i vilken utsträck­

ning och på vilket sätt varje delägare får fiska kommer delägarna visser­

ligen att själva få besluta härom, men jag utgår likväl ifrån att man där­

vid — om än måhända med vissa modifikationer — kommer att lägga del­

aktigheten till grund för fördelningen. —- Hur den omstridda frågan om

grunderna för rösträttens utövning än löses är det dock under alla förhål­

landen ur praktisk synpunkt uteslutet att därvid inte ta viss hänsyn även

till storleken av de skilda delägarnas fiskerätt, d. v. s. till delaktigheten. -—

Jag anser mig genom det sagda ha klargjort, att det är oundgängligt att en

lagstiftning sådan som den föreslagna innehåller regler för delaktighetens

bestämmande.

Delägarna i ett gemensamhetsfiske kan genom enhällig överenskommel­

se själva bestämma grunden för delaktigheten. Lantmäteristyrelsen har

anfört betänkligheter mot att införa motsvarande bestämmelse i en lag om

fiskevårdsområden och synes därmed åsyfta den risk som föreligger att så­

väl tredje mans som en i beslutet inte medverkande delägares rätt kan

äventyras. Anmärkningen är naturligtvis principiellt berättigad. Emeller­

tid anser jag det vara mycket värdefullt att den nya lagen liksom 1913 års

lag erbjuder möjlighet att skänka sakrättslig giltighet åt en av delägarna

enhälligt beslutad överenskommelse om delaktighetens bestämmande. Ris­

ken att en delägares rätt utan hans medverkan därigenom skulle komma

att lida intrång har i propositionens lagförslag eliminerats genom att, som

jag vid behandlingen av reglerna om rösträtten ämnar närmare utveckla,

enhälligheten skall föreligga inte blott bland de i omröstningen deltagande

utan bland samtliga delägare. Skulle det vid länsstyrelsens prövning visa

sig att tredje mans, t. ex. inteckningshavares, rätt uppenbart är i fara, skall

fastställelse självfallet inte ske.

Det har från några håll gjorts gällande att svårigheterna att m ed e r-

forderlig grad av noggrannhet bestämma delaktig­

heten skulle vara helt eller i det närmaste oöverstigliga. Ehuru även jag

inser att stora svårigheter understundom kan föreligga, kan jag likväl inte

dela den anförda uppfattningen. Redan nu förekommer uppskattning av

fiskes värde i flera olika sammanhang. Att fullt exakta värden därvid inte

68

alltid kan uppnås ligger i själva fiskets natur. Den värdering som vid bildan­

de av fiskevårdsområde kommer i fråga är dock såtillvida enklare än flertalet

Övriga fall av fiskevärdering som den i förevarande fall kan inskränka sig

till en jämförelse de olika fiskena emellan. Någon uppskattning i absoluta

värden erfordras således inte.

En annan väsentlig skillnad består också mellan den uppskattning av

fiskets värde som sker exempelvis enligt jorddelningslagen, vattenlagen el­

ler lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt, å ena,

samt förevarande lagstiftning å andra sidan. Den uppskattning som sker

med stöd av de tre förstnämnda lagarna avser nämligen i princip förhål­

landen som avses bli för framtiden orubbliga medan fiskevårdsområde, som

inrättas endast för viss bestämd lid — låt vara med möjlighet till för­

längning — inte medför någon rubbning i bestående äganderättsförhållan­

den. \ id ändrade förhållanden skall vidare inom fiskevårdsområde finnas

möjlighet att utan större omgång få till stånd jämkning av delaktighetstal.

Det bör därför vara motiverat att i allmänhet tillämpa en uppskattning

efter schematiska principer.

De förhållanden varunder fisket utövas växlar starkt. Det är därför inte

vare sig lämpligt eller möjligt att i lagen närmare ange hur uppskattningen

i varje särskilt fall skall ske. Uppskattningsmetoden får i viss mån av­

passas efter de föreliggande förhållandena därvid riktmärket alltid bör vara

att med så enkla och billiga medel som möjligt beräkna jämförelsevärden

för skilda delägares fisken.

I departementspromemorian har ett försök gjorts att anvisa olika till­

vägagångssätt för uppskattningen. Alla de där anvisade metoderna kan i och

för sig vara användbara. Uppskattning som grundar sig på vattenarealen är

för det övervägande flertalet fall säkerligen det enklaste och torde i allmän­

het leda till rättvisande resultat. I praktiken tillämpas allmänt denna me­

tod vid bestämmande av delaktigheten inom jaktvårdsområde. I lagförsla­

get har därför intagits föreskriften att uppskattningen skall, om inte sär­

skilda skäl till annan beräkningsgrund föreligger, grunda sig på omfatt­

ningen av varje delägares vattenområde. Har fisket under senare tid under­

gått laga skifte kan detta vara ett särskilt skäl att i stället följa den värde­

ring som därvid skett.

Ett annat sådant skäl att frångå arealprincipen kan föreligga om fisk­

tillgången till följd av exempelvis väsentligt olika vattendjup eller ström­

förhållanden någonstädes uppenbarligen avviker från genomsnittet. Upp­

skattning som grundar sig på värdering av fiskets avkast­

ning bör göras endast i undantagsfall, t. ex. då fråga är om verkligt yr­

kesfiske och arealprincipen kan antagas ge ett inte rättvisande utslag.

4. Initiativrätten

Lagen om gemensamhetsfiske och lagstiftningen om jaktvårdsområden

Rätt att taga initiativ till bildande av gemensamhetsfiske eller jaktvårds­

område tillkommer endast delägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

69

Palmquists förslag 1943

Rätt att göra ansökan om bildande av fiskevårdsområde skulle enligt 1943

års förslag tillkomma ej blott delägare utan även vederbörande hushållnings­

sällskap och fiskeriintendent.

Utredningsmannen framhöll, att eftersom lagstiftningen borde ha till syfte

också att hindra »vanhävd» av fiskevatten han fann det vara naturligt att

hushållningssällskapet och fiskeriintendenten vore behöriga sökande. Hinder

borde givetvis icke möta att framställning gjordes av hushållningsällskap

och fiskeriintendent även i andra fall än då fiskevården i ett vatten fullstän­

digt eftersatts; för en driftig fiskeritjänsteman som särskilt inriktat sitt ar­

bete på hithörande frågor kunde det vara betydelsefullt att själv få ta ini­

tiativ, där dessa måhända eljest uteblev. Då länsfiskeritjänstemännen vore

anställda hos hushållningssällskapen, syntes det lämpligt att förslag härrö­

rande från dessa tjänstemän framlades genom sällskapen.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Kommittén föreslog en ytterligare utvidgning av initiativrätten. Sådan fö­

reslogs tillkomma förutom delägare, statens fiskeritjänsteman och hushåll­

ningssällskapets förvaltningsutskott jämväl länsfiskeritjänsteman samt fis­

karorganisation i orten.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

Domänstyrelsen förklarade att den ansåg det tveksamt om initiativrätt

borde tillkomma fiskarorganisation, eftersom sådan torde äga möjlighet att

—- i de fall då ett berättigat intresse förelåge — genom medlem som vore del­

ägare i fiskevattnet eller genom fiskeritjänstemännen bringa frågan under

prövning.

Kammarkollegiet anförde i denna del.

Initiativrätten bör, synes det kollegiet, huvudsakligen tillkomma delägar­

na. I och med det att fiskevårdsområde kommer att bildas tvångsvis blir den

ställning statens fiskeritjänsteman kommer att intaga ömtålig. Skall han

både ha initiativrätt och dessutom vara förrättningsman, kommer han att

förena funktionerna av åklagare och domare, något som ej bör komma i

fråga. Dessa tjänstemän böra därför ej äga befogenhet att ansöka om fiske-

vårdsområdes bildande. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller

fiskerinämnd synes däremot vara lämpliga organ att företräda det allmänna

intresset. Det synes tillfyllest, att detta erhåller en företrädare, som kan be­

döma frågan i ett vidare sammanhang. Ur denna synpunkt anser kollegiet

det lämpligast, att varken fiskerikonsulenterna eller fiskeriinspektörerna,

som ej alltid kunna antagas ha nödig överblick, eller fiskarorganisation i

orten, som företräder ett ensidigt yrkesintresse, få initiativrätt. De äro å

andra sidan oförhindrade att hänvända sig till vederbörligt organ hos hus­

hållningssällskapet.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

I sitt förslag 1956 anför fiskeristyrelsen, att om, såsom styrelsen förordat,

fiskeområde skulle ha till syfte allenast att tillgodose delägarnas egna in-

tressen, del ur principiell synpunkt kunde göras gällande, att endast delägare

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

borde ha initiativrätt till bildande av fiskeområde. Erfarenheten visade

emellertid, att enskilda delägare i fiskevatten ofta hade svårt att ta initiativ

i frågor som fordrade samverkan mellan delägarna. Därest fråga om bil­

dande av fiskeområde aktualiserades genom framställning från någon re­

presentant för det allmänna fiskeriintresset, kunde det visa sig att det än­

dock fanns betydande latent intresse bland delägarna i frågan.

Rätt att göra ansökan om bildande av fiskeområde borde därför tillkomma

— utom delägare — även vederbörande fiskeriintendent. Vidare borde ini­

tiativrätt tillerkännas hushållningssällskap. Däremot syntes tillräckliga skäl

ej föreligga att, såsom fiskerättskommittén föreslagit, låta jämväl länsfiskeri-

tjänsteman eller fiskarorganisation erhålla sådan rätt.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Ett flertal remissinstanser ansåg, att fiskeriintendent ej bor­

de ha initiativrätt. Denna ståndpunkt motiverades huvudsakligen

med att han ofta torde komma att bli förordnad som förrättningsman. Som

exempel må nämnas följande uttalande av fiskeriintendenten i nedre norra

distriktet.

Fiskeriintendenterna skall kunna vara initiativtagare för bildande av fis­

keområde. Dessutom skall de i vanlig ordning utgöra remissinstans och i

denna egenskap kunna höras av länsstyrelsen och slutligen kan de förordnas

till förrättningsmän. Detta måste anses vara högst otillfredsställande. Sär­

skilt olämpligt förefaller detta vara i sådana fall, där bildande av fiskeom­

råde blivit en stridsfråga. Om fiskeriintendenten skall kunna höras i ären­

det av länsstyrelsen, bör han vara obunden och därför i vart fall icke kunna

vara initiativtagare till bildande av fiskeområde.

I remissyttranden av hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet och

länsstyrelsen i Kristianstads län förordades, att endast delägare

skulle ha initiativrätt. Till stöd härför anfördes av kammarkol­

legiet att fiskeområde innebar en reglering, som tog sikte på delägarnas

gemensamma intressen, och att fiskeriintendent eller hushållningssällskap,

som ansåg att ett fiskeområde borde bildas, därför i stället borde söka in­

tressera delägare för att taga initiativ. Eljest kunde fiskeområdet för del­

ägarna te sig som något utifrån påtvunget.

Mot dessa yrkanden om mera inskränkt initiativrätt stod några remissin­

stanser, som förordade utvidgning av denna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

ansåg sålunda att initiativrätt borde tillkomma jämväl

arre n dator och länsstyrelse. Till stöd härför anfördes.

Den som på grund av arrende innehar fiskerätt har icke tillerkänts ini­

tiativrätt. Arrendator har däremot tillerkänts rätt att föra talan för fisket.

Enligt länsstyrelsens mening bör arrendator även få rätt att väcka fråga om

bildande av fiskeområde. Däremot bör arrendator icke utan samtycke av

ägaren till fisket få framställa begäran om bildande av fiskeområde eller

lämna medgivanden enligt stadgandena i lagförslaget.

Länsstyrelsen torde med hänsyn till sin ställning inom länet böra äga

möjlighet att själv taga initiativ till bildande av fiskeområde. Länsstyrelsen

finner det lämpligt att detta direkt kommer till uttryck i lagtexten.

71

Sveriges fiskares riksförbund och Svenska insjöfiskarenas centralförbund

ifrågasatte, huruvida initiativrätt icke borde tillkomma jämväl större

fiskarorganisationer.

Några remissinstanser, bland andra Svenska naturskyddsföreningen, gjor­

de uttryckligt uttalande om att det ur allmänna synpunkter vore välbetänkt

att initiativrätt i enlighet med förslaget tillerkändes även andra än del­

ägare.

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian påpekas, att enligt 1913 års lag initiativrätt icke

förelåg för andra än delägare. Huruvida detta förhållande bidragit till att

lagen i så ringa utsträckning kommit att tillämpas var svårt att veta. Emel­

lertid torde den utpräglade koncentrationen av gemensamhetsfisken till

just södra delen av Kalmar län vara att i betydande utsträckning tillskriva

en enskild fiskeritjänstemans personliga intresse.

Frågan om initiativrätten sammanhängde nära med frågan om syftet med

hela lagstiftningen. Om man i enlighet med fiskeristyrelsen — och häremot

syntes remissinstanserna i stort sett icke ha haft något att erinra — angav

syftet vara att tillgodose delägarnas egna intressen, borde det föreligga all­

deles särskilda motiv för att tillägga någon utomstående initiativrätt.

I promemorians lagutkast (10 § andra stycket) gjordes både fiskeriin-

tendent och fiskerikonsulent till obligatoriska remissmyndigheter vid förfa­

randet hos länsstyrelsen. Enär någon av nämnda båda tjänstemän därjämte

ofta torde komma att förordnas till förrättningsmän, borde — på de skäl

som beträffande fiskeriintendenterna anförts av fiskeriintendenten i nedre

norra distriktet -— initiativrätt icke tillerkännas vare sig intendenter eller

konsulenter.

I promemorian begränsades initiativrätten helt till delägarna själva.

Arrendator tillerkändes i förslaget (utkastet 2 § andra stycket) en rätt

som i flera avseenden erinrade om en delägares. I vissa särskilt ingripande

frågor — däribland initiativrätten — gjordes emellertid denna arrendatorns

ställning beroende av samtycke av upplåtaren. Om än praktiska skäl må­

hända kunde anföras till stöd för åsikten att arrendator borde tilläggas

ovillkorlig initiativrätt torde detta likväl innebära ett alltför långtgående

ingrepp i upplåtarens rätt. Sålunda skulle exempelvis — om arrendator

tillädes initiativrätt — på dennes tillskyndan ett fiskevårdsområde kunna

bildas för tid långt efter det arrendet upphört.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag att i likhet med 1913 års lag begränsa intiativrät-

ten till delägarna själva godtages i allmänhet av remissinstanserna. Detta

framhålles uttryckligen av fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län

samt fiskeriintendenterna i mellersta och nedre norra distrikten.

Några remissinstanser är dock av den uppfattningen att en lagstiftning

om fiskevårdsområden sannolikt icke kommer att få större praktisk bety­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delse, om icke initiativrätten utsträckes utanför delägarnas krets. Svenska

naturskyddsföreningen anser sålunda, att man åtminstone så långt bör

tänka på vad som är bäst för området och dess fiske, att även något all­

mänt organ ges initiativrätt. Sveriges fiskares riksförbund finner det

motiverat att fiskeriintendent icke får initiativrätt; däremot bör sådan rätt

tillkomma hushållningssällskap, länsstyrelse och stör­

re fiskar organisation. Med sistnämnda uttryck menar förbundet

länsförbund eller annan sammanslutning av ungefär samma omfattning.

Om kretsen av initiativberättigade vidgas på sätt förbundet föreslår anser

förbundet att man skulle kunna komma till rätta med sådana fall, där fisket

uppenbart vanskötes och delägarna själva av någon anledning ej önskar

taga nagot initiativ. Kristianstads läns hushållningssällskap finner det i

princip riktigt att initiativrätten förbehålles delägarna. Detta hindrar emel­

lertid icke att dylik rätt också bör kunna tillerkännas hushållnings­

sällskapen, vilka kan anses tillräckligt neutrala för att ej bli nhss-

tankta för att vilja framprovocera ett fiskevårdsområde mot delägarnas

önskan. Samma förslag har också med liknande motivering framförts av

Jönköpings läns hushållningssällskap. Jämtlands läns hushållningssällskap

föreslår en utvidgning av initiativrätt för speciella fall och anför härom

följande.

Att initiativrätten begränsats till enbart sakägare är i princip riktigt Det

kan dock förekomma fall då det skulle vara berättigat att annan än sakäga­

re kommer med initiativet. Ett sådant fall är då frifiske ingår i området ett

annat da det galler fiskevårdsområden för större vattenområden, exempel-

yis mindre vattensystem. Skall initiativet enbart komma från fiskerätts-

agarehall kommer det sannolikt i regel att gälla mindre områden omfattan­

de ett skifteslags vattenområde eller enstaka sjö. För de specialfall som här

berörts, föreslås att aven fiskeristyrelsen, hushållningssällskap och läns-

tiskevardsforbund erhåller initiativrätt.

Departementschefen

Spörsmålet om behörighet att påkalla bildande av fiskevårdsområde sam­

manhänger nära med frågorna om lagstiftningens syfte. Delta har i lagför­

slaget angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av

tiskerättsägarnas gemensamma intressen». Med denna utgångspunkt är det

klart att initiativrätt bör tillkomma delägare. Detta har inte heller under

frågans tidigare behandling ifrågasatts från något håll. Sådan rätt bör till­

komma varje delägare.

Åtskillig diskussion har däremot förekommit i frågan om initiativrätt

därjämte bör tillkomma annan än delägare. Under tidigare skeden av frå­

gans behandling framförde ett stort antal remissinstanser förslag om ini­

tiativrättens utvidgning i skilda hänseenden. Sedan lagens syfte i departe­

mentspromemorian preciserats i huvudsaklig överensstämmelse med vad

jag nyss angav och initiativrätten samtidigt begränsats till delägarna har

detta i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De som har annan me­

ning hänvisar i allmänhet till det förhållandet att även där ett latent in­

73

tresse föreligger behövs det många gånger en påstötning utifrån för att

någonting skall bli gjort. Delägarna drar sig av lojalitet eller andra hänsyn

för att påkalla en åtgärd som kanske alla inte är eniga om. Initiativrätt

borde därför ges åt något organ för det allmänna såsom länsstyrelse, fiskeri-

intendent, hushållningssällskap eller större fiskarorganisation.

Därest avsikten med den mera omfattande initiativrätten är att man där­

igenom lättare skall kunna få fiskevårdsområde till stånd i sådana fall då

delägarna själva av någon anledning inte vill framträda offentligt, anser

jag att det inte finns någon anledning att i lagstiftningen särskilt beakta

en dylik inställning. — Initiativrätten beträffande jaktvårdsområde och ge-

mensamhetsfiske är begränsad till delägare. Om initiativrätten beträffande

fiskevårdsområde utvidgas att omfatta utomstående, kan man rimligtvis

räkna med att det kommer att bildas flera fiskevårdsområden än vad som

eljest blev fallet. Ur allmän synpunkt skulle detta säkerligen många gånger

vara av värde. Man skulle t. ex. på det sättet kanske komma till rätta med

fall av uppenbar vanskötsel av fiske. Som jag tidigare sagt är det emellertid

inte meningen att den nya lagen såsom självständigt syfte skall ersätta eller

komplettera fiskerättslagens vanskötselbestämmelser.

Även om kraven på anslutning från delägarnas sida inte sättes alltför lågt,

föreligger enligt min mening alltid risken att ett fiskevårdsområde, som

bildats på initiativ av någon utomstående, för delägarna kommer att fram­

stå såsom något som påtvingats dem utifrån, med de menliga följder deila

kan komma att få för den fortsatta verksamheten.

.lag anser det därför inte förenligt med den nya lagens syfte att utvidga

initiativrätten till någon utanför delägarnas egen krets.

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

Lagen om gcmensamhetsfiske

1913 års lag intager den ståndpunkten att gemensamhetsfiske såtillvida

är en delägarnas egen angelägenhet, att utomstående ej erhållit initiativrätt

och viss anslutning bland delägarna måste föreligga, innan gemensamhets-

fiske kan komma till stånd. Dessutom gäller såsom en allmän förutsättning,

att fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt skall

vara av den beskaffenhet alt sådant fiske »finnes böra inrättas» (14 §). Det

ankommer på länsstyrelsen att pröva huruvida sistnämnda förutsättning är

för handen.

Kravet på viss anslutning bland delägarna är strängare för »skiftat fis

kevatten» än för oskiftat. För fiskevatten, som i sin helhet är o s k i f t a t,

fordras enkel majoritet i såväl huvudtal som delaktighet, medan för annat

fiskevatten fordras två tredjedels majoritet likaledes i såväl huvudtal som

delaktighet (11 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För bildande av jaktvårdsområde kräves beslut av delägarna. För att gil­

tigt beslut skall föreligga skall den mening som önskar att jaktvårdsområde

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1060

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

bildas utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och samti­

digt representera minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Från­

varande delägare anses motsätta sig förslaget. Beslutet skall för fastställelse

underställas länsstyrelsen. Därest fastställelse sker, skall den avse delägar­

nas beslut i oförändrad form.

Palmquists förslag 1943

I fråga om de allmänna förutsättningarna för bildande av fiskevårdsom-

råde framhölls i 1943 års betänkande, att vad som särskilt försvårat till­

komsten av gemensamlietsfisken vore kravet på att beslut därom skulle fat­

tas av viss majoritet bland samtliga delägare i fiskevattnet, varvid övervik­

ten skulle avse såväl delägarnas rösttal som deras antal. Erforderlig majo­

ritet hade, enligt vad utredningsmannen uppgav, stundom icke kunnat er­

nås därför att ett antal delägare av bristande intresse för fisket eller av an­

nan orsak överhuvud taget uteblivit från det förrättningssammanträde, då

beslut skolat fattas. Härom anförde utredningsmannen vidare.

I sådana fall, då fiskerätten i ett vatten delvis uppdelats på mycket små

fastighetslotter, vilka innehas av nöj esf iskare (sommargäster o. dyl.), har

det inträffat, att dessa, utgörande majoriteten av antalet fiskare, motsatt

sig elt ordnande av fisket med hänsyn till att det skulle medföra viss in­

skränkning i deras tidigare ganska obegränsade rörelsefrihet, medan ägarna

till de större andelarna, vilka vanligen representera klar majoritet i fråga

om rösttalet och måhända för sin utkomst äro mera beroende av fisket,

önska inrättande av gemensamhetsfiske. Under åberopande av dylika för­

hållanden ha krav framkommit på att minska fordringarna på majoritet.

Lantbruksstyrelsen har sålunda tidigare föreslagit, att hänsyn endast skulle

tagas till de närvarande delägarna. Givet är, att en sådan regel ibland under­

lättar tillkomsten av gemensamlietsfisken. Emellertid blir regeln knappast

tillräcklig i alla fall och skulle icke råda bot mot den angivna olägenheten i

fiskevatten med många delägare med mycket små andelar i fiskevattnet.

Att enbart genom jämkningar i gällande omröstningsregler åstadkomma en

mera väsentlig ökning i nybildandet av gemensamlietsfisken torde få anses

uteslutet. En mångfaid, delvis ganska svårbestämbara faktorer torde inver­

ka härvidlag. Av särskild betydelse här som på andra områden är den per­

sonliga insatsen. Detta har även tillämpningen av lagen om gemensamhets­

fiske visat. Uppenbart är vidare att innehållet i lagbestämmelserna, jämväl

vid sidan om reglerna om själva bildandet, är av stor vikt. Ju mera inveck­

lade och svåröverskådliga dessa äro ju mindre locka de till tillämpning. Det

måste alltså, även med hänsyn till önskemålet att få lagens regler tillämpade

i väsentligt ökad omfattning, vara av framträdande betydelse, att ifrågava­

rande regler överhuvud taget göras så enkla och lättfattliga som möjligt.

Enligt utredningsmannens mening skulle kravet på viss majoritet i all­

mänhet komma att hindra nybildning av sådana sammanslutningar som här

avses. Önskade man helt eliminera ett dylikt hinder, syntes det mest effektiva

vara att överflytta beslutanderätten i fråga om själva bildandet av samman­

slutningen från delägarna till myndighet. En sådan åtgärd borde givetvis

vidtas endast om starka skäl talade därför. Det finge nämligen icke förbi­

ses, att det här vore fråga om ett ingrepp i privata rättigheter, där av ålder

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

de enskilda ansetts själva böra besluta. Å andra sidan kunde framhållas, att

det allmänna beträffande en så viktig livsmedelstillgång som fisken måste

förbehålla sig vissa avgöranden framför allt i syfte att förhindra att ett fis­

kevatten vanvårdades så att det icke lämnade den avkastning, som vid en

rationell fiskevård vore möjlig. Utredningsmannen yttrade härom följande.

Där ett fiskevatten genom rovfiske och underlåten fiskevård utsatts för

vanhävd torde enda möjligheten till ett upphjälpande av fisket i vattnet vara

att systematiska fiskevårdande åtgärder vidtagas, framförallt genom lämp­

lig inplantering och fridlysning. En förutsättning för att sådana åtgärder

skola få avsedd effekt lärer vara, att delägarna i fiskevattnet sammansluta

sig för gemensamma åtgärder. Där delägarna motsätta sig en sådan anord­

ning till upphjälpande av vanhävden utav fiskevattnet, framträder det som

ett statens intresse, att det allmänna liksom i fråga om jordbruk och skogs­

bruk kan ingripa för att rätta till missförhållandet. Härvidlag måste jämväl

uppmärksammas, att en tvångsreglering å området icke bör avse annat, än

själva ordningen för fiskevattnets utnyttjande. Den rätt som den enskilde

verkligen har torde därigenom åtminstone på något längre sikt icke komma

att förminskas. Tvärtom bör fisket i vattnet genom själva regleringen tam-

lieen snart betydligt stiga i värde. Vidare förtjänar i detta sammanhang att

framhållas, att myndighet redan nu har saklig prövningsrätt vid bildande av

oemensamhetsfiske genom fastställelseförfarandet. Slutligen ma erinras, att

länsstyrelsen jämlikt 9 § fiskeristadgani äger att för viss ort meddela sär­

skilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande. I och med

utfärdande av sådana bestämmelser, som kunna tillkomma även gentemot

fiskerättsägarnas uttalade mening, vidtagas ofta lika ingripande inskränk­

ningar i den enskildes rättigheter och rörelsefrihet som genom bildandet av

ett semensamhetsfiske. Bestämmelserna kunna nämligen innehålla saval

fridlysning av skilda fiskslag som förbud att använda vissa fångstredskap.

Utredningsmannen fann att avgörande principiella betänkligheter knap­

past kunde resas mot att frågan om inrättande av fiskevårdsområde åtmin­

stone i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårds-

synpunkt en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar.

Utredningsmannen behandlade härefter frågan huruvida beslutanderät­

ten borde tillkomma domstol eller länsstyrelse och stannade

därvid för det sistnämnda alternativet. I motiven till detta förslag framhölls.

Skäl kunna anföras för att beslutanderätten skall tillkomma domstol;

framför allt ur rättssäkerhetssynpunkt är detta betryggande. Sjalva torta-

randet med domstolsförhandlingar blir emellertid sannolikt för parterna

onödigt omständligt och dyrbart. Domstolsförfarandet jämlikt 10 §- ™

års lag om rätt till fiske har ej heller fått större praktisk användning. Da

förslaget i stället tillagt länsstyrelsen avgörandet i dessa frågor, har detta

skett också därför att denna myndighet redan nu bär alt handha ett stort

antal fiskerättsliga ärenden, bland vilka särskilt flera enligt fiskeristadga

har nära beröringspunkter med ifrågavarande.

,

vven om förslaget sålunda utgår från alt beslutanderatten beträffande

inrättandet av fiskevårdsområde i princip skall tillkomma lansstyrelsen,

förutsättes dock att största möjliga hänsyn tages till_ uppfattmngeni bland

delägarna i fiskevattnet. Innan slutligt avgörande traffas, skall tillfälle så- 1

1 Motsvarande 14 § i gällande fiskeristadga.

2 Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

76

Kangl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

lunda beredas dessa att uttala sin mening i frågan. I förslaget har vidare

uttryckligen angivits, att länsstyrelsen endast om särskilda skäl därtill för­

anleda äger förordna om inrättande av fiskevårdsområde gentemot en ut­

talad uppfattning hos flertalet delägare i fiskevattnet. Av vad förut anförts

framgår, att ett sådant beslut av länsstyrelsen i första hand är befogat, om

frågan gäller ett vanhävdat fiskevatten. I sådana fall synes nämligen ett in­

gripande av myndighet vara i hög grad påkallat. Vidare torde det vara befo­

gat att frångå majoritetens uppfattning, då flertalet bland fiskerättsägarna

endast äger en ringa del i fiskevattnet, och minoriteten, som innehar större

delen av vattnet, önskar en reglering av fisket och fiskevården. Även i sist­

nämnda fall måste givetvis förutsättas, att det ur fiskevårdssynpunkt får

anses särskilt önskvärt att fiskevårdsområde inrättas. Länsstyrelsens beslut

om inrättande av fiskevårdsområde förutsättes skola kunna överklagas hos

Kung], Maj :t. I detta besvärsförfarande ligger en tillfredsställande garanti

för att den enskildes behöriga rätt kommer att tillvaratagas.

Remissyttranden över Palmquists förslag beträffande beslutande myndighet

Utredningsmannens förslag att det allmännas beslutanderätt skulle ut­

övas av länsstyrelserna tillstyrktes allmänt. Kammarkollegiet ansåg dock

att prövningen borde förläggas till domstol. Kollegiet yttrade.

Utredningsmannen har anfört, att vissa skäl talade för att beslutanderät­

ten i ärenden om inrättande av fiskevårdsområde skulle tillkomma domstol,

men stannat vid att låta länsstyrelse avgöra dessa frågor. Kollegium anser

för sin del övervägande skäl tala för ärendenas behandling vid domstol. Den

föreliggande lagstiftningen har ett innehåll, som sammanhänger med van­

hävds- samt med skiftes- och sammanläggningslagarna och äger jämväl

starka beröringspunkter med bysamfällighetslagen och samäganderättslagen.

Enligt samtliga dessa lagar handläggas ärendena i domstolsväg. Enligt den

allmänna expropriationslagen lämnas visserligen expropriationstillståndet i

administrativ väg av Kungl. Maj :t men den fortsatta behandlingen sker vid

domstol och expropriationsnämnd. Expropriation enligt vattenlagen och

stadsplanelagen handlägges däremot helt av domstol. Redan nu angivna skäl

synas tala för att jämväl frågan om inrättandet av fiskevårdsområden och

vissa därmed sammanhängande frågor borde handläggas i domstolsväg i

likhet för övrigt med bestämmelserna i 10 §x lagen om rätt till fiske.

I vissa detaljer framstår angelägenheten av domstolsbehandling särskilt

stark. Detta gäller t. ex. fråga, huruvida fisket är oskiftat, beräkningen av

andel och värde. Råder tvist om äganderätten till fiske eller dess rätta om­

fattning, utgör detta givetvis domstolsfråga.

Skulle, emot vad kollegium anser, ägare av särskilt skattlagt fiske kun­

na mot sitt bestridande tvingas in i fiskevårdsområde — genom delägarnas

majoritetsbeslut och fastställelse å detta — är detta för fiskets ägare av så

ingripande art, att jämväl den frågan borde i rättssäkerhetens intresse hand­

läggas av domstol.

I föreliggande betänkande har såsom skäl för domstolshandläggning angi­

vits, bland annat, att därmed skulle tillgodoses rättssäkerheten. Kollegium

vill erinra, att såmedelst också skulle kunna tillgodogöras den lokalkänne­

dom, som nämnden representerar.

Det kan också tänkas, att en övergång till domstolsbehandling skulle un­

danröja en del av de betänkligheter, som motverkat tillämpningen av nu

gällande lag om gemensamhetsfiske.

Motsvarande 24 § i gällande fiskerättslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 ur 1060

77

Såsom en väsentlig fördel av prövningens förläggande till domstol —

lämpligen ägodelningsrätt — skulle kunna vinnas att de oklara rättsfrågor,

som enligt förslaget föranleda att frågan om fiskevårdsområdes bildande

förklaras förfallen, i stället kunde, i analogi med vad som gäller i vattenmål,

av domstolen prövas. Prövningens förläggande till domstol synes på så säl t

öppna möjligheter att göra lagstiftningen mera effektiv än förslaget. Vilken

omfattning denna prövning bör erhålla och huru reglerna för densamma

skola utformas måste givetvis mera ingående övervägas.

Fiskerättskommitténs förslag 19tf

I enlighet med den ståndpunkt fiskerättskommittén intagit i frågan om

den föreslagna lagstiftningens syfte biträdde kommittén utredningsman­

nens förslag, att bildandet av fiskevårdsområde i vissa fall borde kunna be­

slutas av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarna uttalat

sig däremot. I likhet med utredningsmannen ansåg emellertid kommittén, att

myndighet icke borde meddela beslut i sådant hänseende utan att särskilda

skäl därtill förelåg. Härom anförde kommittén.

I första hand komma i fråga sådana fall, då ett fiskevatten, i strid med all­

mänt intresse, till väsentlig del uppenbart vanskötes genom att fiskbeståndet

utarmas. Vid bedömandet härav har man att ta hänsyn ej enbart till den

vanskötta delens omfång utan även och framför allt till dess betydelse för

fisket inom det ifrågavarande området; om exempelvis vandringsfisk (såsom

lax och laxöring) på sin väg till eller från sina lekplatser på något ställe

utsattes för hänsynslös avfiskning, kan detta vara av väsentlig betydelse

oavsett att det område, där dylik rovdrift förekommer, rent arealmässigt är

relativt litet. Å andra sidan är det uppenbart, att en kraftig beskattning av

fiskbeståndet icke behöver innebära att fiskevattnet vanskötes; om näm­

ligen avfiskningen motväges genom fiskevårdande åtgärder, såsom inplante­

ring av fiskyngel, eller eljest ingår som led i fiskets planmässiga bedrivande,

kan densamma icke i och för sig åberopas som skäl för en tvångsreglering.

Motsvarande gäller i fråga om fall av underlätet utnyttjande av fisket inom

ett visst fiskevatten. Dylik vanhävd bör kunna föranleda att vattnet även

mot delägarnas vilja intages i fiskevårdsområde, förutsatt att vanhävden

strider mot allmänt intresse och att det för det blivande fiskevårdsområdet

i dess helhet är av väsentlig betydelse att det outnyttjade fiskevattnet inför­

livas därmed.

Beträffande andra särskilda skäl som kunna åberopas i detta samman­

hang erinras om att det på åtskilliga håll i landet sedan gammalt varit van­

ligt, att de enskilda fiskevattnen nyttjas ej blott av ägarna utan även i viss

utsträckning av den övriga bofasta befolkningen i den by, fiskevattnet till­

hör, eller inom den socken där det är beläget. Det kan ur social synpunkt va­

ra synnerligen önskvärt att sistnämnda befolkningsgrupp, som merendels

liör till de ekonomiskt sett svagaste i samhället, får denna sedvanemässigt

utövade rätt tryggad. Även för sådant ändamål torde en lagstiftning med den

utformning, 1943 års förslag erhållit, kunna bli av betydelse. Om sålunda

fiskerättsägarna ej vidare vilja tillåta ett sådant sedvanemässigt fiske som

nyss nämnts, bör, om saken är av tillräcklig allmän vikt, myndighet äga möj­

lighet att besluta om bildande av fiskevårdsområde även mot de flesta fiske-

vattensdelägarnas mening. Även oberoende av dylik praxis kan det måhända

i vissa fall framstå som angeläget att bereda en befolkningsgrupp tillfälle till

husbehovsfiske; detta gäller huvudsakligen inom mera avsides belägna skogs-

och fjällbygder.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

Enligt kommitténs mening bör det knappast ifrågakomma att genom

tvångsvis inrättande av fiskevårdsområde tillgodose befolkningens i tätorter­

na behov av fiske för nöjes- eller rekreationsändamål.

Onekligen kan, fortsatte kommittén, en lagstiftning, som inrymmer be­

fogenhet för myndighet att till och med mot en enhällig opinion bland

fiskevattensdelägarna inrätta deras vatten till fiskevårdsområde, synas inne­

bära ett mycket starkt ingrepp i äganderätten. Med hänsyn till de svårig­

heter som erfarenhetsmässigt förelåg att få till stånd tillräckligt omfattande

överenskommelser på fiskets område fann emellertid kommittén det vara

nödvändigt, att nu ifrågavarande åtgärder för fiskets främjande skulle kun­

na vidtas, även om detta till viss grad skedde på bekostnad av enskildas

rätt att förfoga över sina fastigheter. Framhållas finge, att enligt vad kom­

mittén inhämtat från ett närliggande område, nämligen jaktvårdens, den

återhållsamhet som lagstiftaren lagt i dagen, då det gällt att bilda jaktvårds-

områden utan delägarnas samtycke, åtminstone på vissa håll torde ha i hög

grad motverkat tillkomsten av dylika områden.1 — Vid den avvägning av

intressena, som i varje särskilt fall måste göras av den beslutande myndig­

heten, vore det dock angeläget att såvitt möjligt undvika sådant intrång i

enskild rätt, som med fog kunde betecknas som kränkning av denna.

För bildande av fiskevårdsområde i andra fall än dem då bildandet sked­

de mot delägarnas vilja skulle enligt kommittén fordras enkel majoritet

efter huvudtalet oavsett om fråga var om skiftade eller oskiftade fisken.

I frågan om vilken myndighet som skulle handha det allmännas beslu­

tanderätt anslöt sig kommittén till Palmquists förslag. Kommittén anförde.

Att förlägga prövningen till domstol — förslagsvis ägodelningsrätt — sy­

nes knappast praktiskt, även om helt visst åtskilligt kan åberopas till för­

mån för en sådan ordning. Ett domstolsförfarande lärer regelmässigt bli så­

väl tyngre och långsammare som för sökandena kostsammare än handlägg­

ningen vid länsstyrelse. Vad särskilt beträffar rättssäkerhetskravet torde

enligt kommitténs mening detta bli på tillfredsställande sätt tillgodosett jäm­

väl om prövningen ankommer på länsstyrelsen. Man bör i detta samman­

hang ej förbise, att länsstyrelserna förvärvat omfattande sakkunskap i hit­

hörande frågor genom handläggning av ett flertal ärenden enligt allmänna

fiskeristadgan m. m. De ärenden som här avses äro också av närbesläktad

natur med åtskilliga spörsmål, till vilka länsstyrelserna redan nu ha att ta

ställning.

För att emellertid säkerställa möjligheten till en fullt betryggande pröv­

ning av uppkommande mera invecklade rättsfrågor synes lämpligen böra

stadgas, att besvär över länsstyrelses beslut angående bildande av fiske­

vårdsområde — liksom för övrigt även i andra hithörande frågor — skola

hos Kungl. Maj:t upptas och avgöras av regeringsrätten.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Kammarkollegiet vidhöll ståndpunkten att beslutanderätten borde till­

komma domstol. Kollegiet anförde.

1 Jfr 1949 års jaktutrednings betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen

SOU 1950: 40, s. 80 f.).

79

Kollegiet har ej funnit anledning att frångå sin tidigare uppfattning, att

det lämpligaste prövande organet är domstol, närmast ägodelningsrätten

med sin kännedom om fastighetsförhållandena i orten och lokalkännedom i

övrigt. Ägodelningsrätten kan dessutom utan svårighet sammanträda på

platsen, om så skulle erfordras. Kravet på domstolsprövning blir starkare,

i den mån fiskevårdsområdet blir ett tvångsförfarande mot fastighetsägar­

na. Fastställande av stadgar för skötseln av samfällt fiskevatten har kollegiet

också ansett böra ankomma på domstol. Kommittén har mot vad kollegiet

uttalat anfört, att det skulle vara mest praktiskt att låta prövningen äga rum

hos länsstyrelsen. Enligt kollegiets mening kan detta visa sig vara en illu­

sion. Domstolen har bättre möjligheter att komma tillrätta med det mest

tidsödande problemet — utredningen om fastighetsförhållandena — och

kan på ett enkelt och naturligt sätt vid muntliga förhandlingar upptaga olika

synpunkter på frågan. Länsstyrelsernas arbetsbörda är redan mycket stor

och den kommer säkerligen ej att minskas om nu pågående utredningar om

förvaltningens decentralisation komma att medföra resultat. Granskningen

från länsstyrelsens sida kan lätt bliva enbart formell. En mera kritisk pröv­

ning av förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande, särskilt tvångs­

vis, vilken kan förväntas från en domstol torde bidraga till förtroendet för

institutet.

Föredragande departementschefen anförde1 efter att först ha berört så­

dana situationer, där särskilda förvaltningar för hela flodsystem kunde tän­

kas vara motiverade.

Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i

vatten med o s k i f t a t fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig

gemenskap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än

eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvi­

sans och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd bety­

delse, enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.

— I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation

för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i prin­

cip överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt

om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall

kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fiske­

vattnet. De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till

dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i annan

ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beivras re­

dan med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kommittén

föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfattning kan

för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administrativa före­

skrifter, utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i fö­

rekommande fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt bedrivits

utan stöd av strandäganderält samt att kunna bereda befolkningen på viss

ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om

icke en godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av

fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.

Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att

inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma endast för att

främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhållandet mellan

dom.

' Prop. lir (JO/1350 s. 9li f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år i960

Departementschefen framhöll därefter, att vad han anfört icke innehar,

att han ansåg lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra upp­

ställas för bildande av fiskevårdsområde som nu gällde i fråga om inrättan­

de av gemensamhetsfiske. Snarast syntes det böra övervägas, om icke kom­

mitténs förslag på denna punkt borde något uppmjukas. Det torde stundom

kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en minoritet

som förfogade över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till

dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av

fiskevårdsområde borde föreligga så snart ansökan därom biträtts eller läm­

nats utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en

majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen bor­

de majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kva­

lificerad.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen uttalade, att i fråga om förutsättningarna för bildande

av fiskeområde huvudintresset knöt sig till frågan vilka krav på anslutning

från delägarna som borde fordras. Innan denna fråga närmare behandlades

ville dock styrelsen understryka, att beslutanderätten huruvida fiskevårds­

område skall bildas ytterst bör tillkomma myndighet. Detta innebar reell!

sett ingen nyhet i förhållande till vad som gällde i fråga om inrättande a\

gemensamhetsfiske. Fiskerättskommittén hade uppställt en motsvarande

förutsättning beträffande inrättande av fiskevårdsområde. Det kunde vara

anledning att redan i detta sammanhang betona denna skyldighet från myn­

dighets sida att pröva saken. Prövningen skulle avse förutom frågan om

lämpligheten av att området bildades jämväl en kontroll att något orätlmä-

tigt intrång i enskildas rätt icke skedde.

De i lagen om gemensamhetsfiske uppställda kraven på anslutning frän

delägarnas sida för bildande av ett gemensamhetsfiske är stränga, vilket

enligt styrelsens mening torde ha varit en starkt bidragande orsak till att

lagen fått en så liten tillämpning. Om man ville undvika att en lagstiftning

om fiskevårdsområde gick samma öde till mötes, torde det därför vara nöd­

vändigt att lätta på dessa regler. Det ville också synas som om detta skulle

kunna ske utan åsidosättande av behörig hänsyn till enskilda delägare.

Vid bedömande av frågan vilken majoritet som borde fordras måste en­

ligt styrelsens mening bl. a. beaktas, att bildande av ett fiskeområde i och för

sig icke behövde innebära något särskilt betydelsefullt ingrepp mot den

enskilde fiskevattensdelägaren. Bildandet av ett fiskeområde kanske endast

var föranlett av önskemålet att vissa delägare ålades den inskränkning i

fisket, som var motiverad av hänsyn till övriga ägares fullt berättigade in­

tressen. För syftet med fiskeområdet kunde det i ett sådant fall vara till­

räckligt med en föreskrift om beskaffenheten och antalet av de redskap varje

delägare fick begagna. För en lojal delägare behövde en sådan föreskrift icke

innebära någon inskränkning i det sätt varpå han förut utövat sitt fiske.

Däremot kunde naturligtvis t. ex. ett beslut om utarrendering av fisket ellei

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år WHO

81

om upptagande av dryga avgifter från delägarna innebära ett väsentligt

ingrepp.

Enligt fiskeristyrelsens mening var det därför berättigat att uppställa

jämförelsevis små krav på anslutning från delägarnas sida i fråga om beslu­

tet om bildande av fiskeområdet men genom krav på kvalificerad majori­

tet för åtgärder av mera ingripande art söka tillse att tillräcklig hänsyn

togs till delägarnas vilja. Styrelsen diskuterade därefter närmare vilka för­

utsättningar som borde uppställas vid bildande av fiskevardsområde av

oskiftat fiske, varunder styrelsen inbegrep även de servituträtter som

i 24 § fiskerättslagen betecknades såsom »annat fiske som är samfällt för

två eller flera fastigheter», samt anförde härom.

Vad till en början angår fiskevatten som är i sin helhet

oskiftat må erinras, att redan för inrättande av gemensamhetsfiske ford­

ringarna äro mindre stränga än beträffande annat vatten.

Uppenbarligen finnas också goda skäl att ha mildare krav på anslutning

från delägarnas sida, när det gäller oskiftade vatten. Liksom i varje annat

fall, då viss egendom tillhör två eller flera gemensamt, måste envar delägare

ha anspråk på att egendomen förvaltas på ett tillfredställande sätt. Om

delägarna ej kunna enas om förvaltningen, är det i ett ordnat samhälle

nödvändigt, att lagstiftningen ger bestämmelser om huru det skall förfaras

med egendomen. Dylika regler finnas också flerstädes i svensk lagstiftning.

I fråga om fiske eller annan rättighet, som tillhör en enda fastighet, ägd

av flera personer, skall samäganderättslagen tillämpas; där föreskrives

bland annat, att om delägarna ej kunna enas om egendomens förvaltning

eller nyttjande, domstol på ansökan av delägare kan förordna god man.

I fråga om mark och annan rättighet, samfälld för flera fastigheter, finnas

regler i lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter. Denna lag, som skulle ha varit tillämplig

även i fråga om oskiftat fiske därest ej särskilt stadgande om sådant fiske

funnits i 24 § fiskerättslagen (jfr 16 § bysamfällighetslagen), stadgar, att

om delägarna ej kunna träffa överenskommelse om förvaltningen efter ma­

joritetsbeslut enligt närmare angivna föreskrifter, envar delägare äger på­

kalla att samfälligheten ställes under förvaltning av god man. Den bestäm­

melse som nu blir avgörande är nyssnämnda stadgande i fiskerättslagen.

Detta stadgande, liksom dess motsvarighet i 10 § i 1896 års fiskerättslag,

bygger på tanken, att samtliga delägare skola ha medinflytande vid förvalt­

ningen. Om delägarna icke kunna enas om hur fisket skall bedrivas, har

envar av dem rätt att hos domstol begära föreskrifter om hur fisket må

nyttjas.

Genom hänvändelse till domstol kan således redan nu en delägare i oskif­

tat fiskevatten få till stånd flera av de åtgärder som kunna föreskrivas jäm­

likt 1913 års lag och som även avses skola kunna vidtagas inom ramen för

ett fiskeområde.

Det kan därför ej innebära något principiellt avsteg från gällande rätt,

om samtycke från endast en delägare i oskiftat fiskevatten skulle vara till­

räckligt för inrättande av fiskeområde med de funktioner om vilka domstol

kan bestämma med stöd av 24 § fiskerättslagen.

Fiskerättskommittén upptog icke i sitt förslag någon bestämmelse om

möjlighet att domstolsvägen erhålla föreskrifter för oskiftat vatten. Även om

kommitténs förslag till bestämmelser om fiskevårdsområde genomförts,

skulle likväl ett stort behov ha funnits av ett stadgande, motsvarande nämn­

da bestämmelse i 24 § fiskerätlslagen. Enligt förslaget hade visserligen eu

(i

Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 1 samt. Nr 50

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

delägare möjlighet att mot flertalet övriga delägares vilja få till stånd ett fis-

kevårdsområde men detta gällde endast i fall då viss kvalificerad art av van­

skötsel eller eljest särskilda skäl förelågo. En delägare skulle sålunda icke

ha haft möjlighet att få till stånd någon reglering av fiskeförhållandena

endast för att han kunde påvisa, att övriga delägare gjorde sig skyldiga till

alltför hård beskattning av fiskbeståndet. Det fordrades, att det var fråga

om uppenbar vanskötsel, ja icke ens detta var tillräckligt, utan vanskötseln

skulle dessutom vara sådan, att den kunde anses strida mot ett allmänt

intresse. Ytterligare är att märka, att icke heller den starkaste minoritet

efter huvudtalet skulle kunna få någon reglering till stånd, om vanskötsel

åberopades, så länge som vanskötseln icke var av den sålunda angivna

karaktären. Åtminstone skulle detta gälla, därest de uppställda förutsätt­

ningarna för ett tvångsvis genomförande av ett fiskevårdsområde tolkades

enligt fiskerättskommitténs motivering; stöd saknas nämligen däri för den

slutsatsen, att förefintligheten av en stark minoritet bland delägarna till

förmån för bildande av ett fiskevårdsområde skulle kunna betraktas såsom

ett särskilt skäl för inrättande av ett fiskevårdsområde även mot allas eller

flertalets vilja.

Tydligt är alltså, att en lag om fiskeområde icke kan, i enlighet med vad

departementschefen 1950 förutsatte,1 ersätta möjligheten att hos domstol

begära föreskrifter om fiskets nyttjande, med mindre vederbörande myn­

dighet enligt lagen skall kunna besluta om inrättande av fiskeområde på

begäran endast av en delägare.

Sammanfattningsvis uttalade styrelsen att den fann övervägande skäl

tala för att i ett oskiftat fiskevatten varje delägare

skulle ha möjlighet att framtvinga fiskeområde —

med den reservation som låg i den förut angivna förutsätt­

ningen a 11 vederbörande myndighet ansåg det lämpligt att

fiskevårdsområde kom till stånd.

Av vad styrelsen förut sagt följde dock, att man inom ett sålunda fram­

tvingat fiskeområde endast borde kunna meddela föreskrifter, huru fisket

skulle nyttjas (jämför 24 § fiskerättslagen samt den i 21 § 1913 års lag

gjorda beskrivningen av innehållet i plan för fiskets gemensamma nvtt-

jande). Inom ramen för ett fiskeområde, som tillkommit på begäran av en

minoritet, borde sålunda kunna meddelas i huvudsak endast föreskrifter

om beskaffenheten och antalet av de redskap som varje delägare fick be­

gagna vid fisket, den ordning, i vilken delägarna fick använda de olika

fiskeplatserna, avsättande av fredningsområden, förbud mot fångande av

fisk under viss storlek, liksom väl även märkning av båtar och utestående

fiskredskap. Längre än nu sagts borde ett dylikt fiskeområdes funktioner

ej få sträcka sig. Praktiskt sett syntes detta innebära, att inom ett sådant

fiskeområde delägarna ej kunde förpliktas att utgiva tillskott i penningar,

varor och arbete samt att utarrendering eller annan upplåtelse av fisket ej

kunde ske. För att fiskeområdets funktioner skulle omfatta även utgivandet

av tillskott samt upplåtelse av fisket borde uppställas krav på majoritet

bland delägarna.

Enär rikets fiskevatten i mycket stor utsträckning var oskiftade, kunde

det förväntas, att möjligheten att för oskiftat vatten lätt få till stånd ett

1 Prop. nr 60/1950 s. 96 och 98.

83

fiskeområde i den enklare formen skulle komma att få stor betydelse. Icke

minst torde denna form för fiskeområde kunna lämpa sig i saltsjön. När

fråga uppkommit om inrättande av gemensamhetsfiske i saltsjön, hade

det önskemål som aktualiserat frågan i allmänhet varit antingen att få till

stånd en utarrendering av ett fiskevatten för delägarnas gemensamma räk­

ning eller att åstadkomma en uppdelning av ett oskiftat fiskevatten i lotter

mellan delägarna, önskemål om särskilda åtgärder av fiskevårdskaraktär

hade däremot i allmänhet ej framförts av delägarna.

Fiskeristyrelsen övergick härefter till frågan vilka krav på anslutning

bland delägarna som borde uppställas för inrättande av fiskeområde med

avseende å vatten som ej i sin helhet var oskiftat. Styrel­

sen anförde i denna del.

Under förevarande kategori inbegripas dels fall då fiskevattnet i sin hel­

het eller till viss del är uppdelat i lotter med var sin ägare, dels fall, då ingen

delägare äger viss bestämd lott men å andra sidan ej heller andel i vattnet

i dess helhet utan endast i viss del därav, t. ex. då en sjö tillhör två eller

flera skifteslag men vattnet icke är uppdelat inom skifteslagen.

Möjligen skulle det kunna göras gällande, att om problemet ses ur rent

praktisk synpunkt det icke finns någon anledning att göra skillnad mellan

skiftat och oskiftat vatten, eftersom även den som äger en till gränserna

bestämd lott i ett fiskevatten har möjlighet att genom fiske uteslutande i sin

lott tillgodogöra sig en oskäligt stor andel av fisken i hela vattnet. Emellertid

är det givet, att andelsägaren genom att han kan fiska överallt i fiskevattnet

har ändå större möjligheter än ägaren av den avgränsade lotten att inkräkta

på de övrigas intressen.

Det synes styrelsen som om någon rätt för en ensam delägare att fram­

tvinga ett fiskeområde knappast kan vara försvarbar i andra fall än då det

verkligen kan påvisas, att någon delägare i nyssnämnda hänseende förfarit

illojalt mot de övriga eller eljest fiskbeståndet till men för dem uppenbar­

ligen utsatts för alltför hård beskattning. Att påvisa detta torde dock vara

möjligt endast i vissa undantagsfall. På grund härav och då det är av vikt

att lagstiftningen icke uppfattas såsom ett onödigt långtgående tvång, torde

det vara lämpligast att för en samfälld reglering av fisket och fiskevården

i skiftat fiskevatten alltid kräva en icke alltför obetydlig anslutning bland

delägarna.

Orsaken till att vid tillämpningen av 1913 år slag den erforderliga majori­

teten icke kunnat ernås torde i ej ringa mån ha varit det förhållandet att

delägare av bristande intresse för fisket eller av annan orsak uteblivit från

det förrättningssammanträde, då delägarna skolat fatta beslut om inrättan­

det. 1943 års förslag liksom fiskerättskommitténs förslag byggde i anledning

härav på den principen att delägare, som vederbörligen kallats till för­

rättningssammanträde men icke lät sig avhöra, skulle anses ha biträtt an­

sökningen om bildande av fiskeområde. I de fall, då beslutet skulle kunna

meddelas utan förrättningssammanträde, skulle likaledes en delägare, som

-— ehuru delgiven ansökningen — icke svarade därå, anses ha biträtt den­

samma. Fiskeristyrelsen ansluter sig till den ståndpunkt som härutinnan

intagits i de tidigare förslagen såtillvida, alt styrelsen icke anser, att del­

ägare som ej låter sig avhöra skall anses ha motsatt sig ansökningen.

Däremot finner styrelsen det vara mindre väl förenligt med vad som gäller

på andra liknande områden av rättslivet, att sådan delägare skall anses ha

biträtt ansökningen. Detta skulle säkerligen i åtskilliga fall leda till egen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

domliga resultat. Om exempelvis inom ett ifrågasatt fiskeområde finnas

10 delägare, av vilka endast 4 komma tillstädes vid en förrättning, skulle,

under förutsättning att enkel majoritet efter huvudtalet fordrades för att

fiskeområdet skulle inrättas, frågan härom, såvitt på delägarna ankom,

vara avgjord redan vid sammanträdets början. De 4 närvarande skulle

ju under alla förhållanden vara »överröstade» av de 6 uteblivna. Mera till­

fredsställande är enligt styrelsens mening, att de delägare som ej låta sig

avhöra anses ha nedlagt sina röster. Skall fiskeområdets bildande föregås av

förrättning, bör sålunda omröstning ske på vanligt sätt mellan dem som

äro närvarande. Om förrättning ej skall hållas, bör den ståndpunkt vara

avgörande som intages av flertalet av dem som verkligen tillkännagivit sin

mening i frågan genom att underskriva ansökningen eller inkomma med

svar därå. — Naturligtvis skola delägarna i samband med att föreläggande

meddelas dem att svara å ansökningen eller med att de kallas till förrätt­

ning underrättas om den påföljd för vilken de sålunda utsätta sig genom

att ej svara å ansökningen eller att ej infinna sig till förrättningen.

Då det gällde att i övrigt avgöra hur stor majoritet som

skulle vara nödvändig för att få till stånd fiskeområde där fis­

ket ej var i sin helhet oskiftat uttalade styrelsen, att i enlighet med vad de­

partementschefen anfört en uppmjukning av fiskerättskommitténs krav

på anslutning från halva antalet delägare kunde diskuteras. Det kunde

stundom inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en majo­

ritet som efter andelstal förfogade över större delen av fisket i området.

Det syntes motiverat, att — såsom departementschefen antytt — även en

majoritet efter delaktigheten fick möjlighet att framtvinga ett fiskeområde.

Departementschefen hade emellertid även uttalat, att majoriteten möjligen

i båda fallen borde vara på visst sätt kvalificerad. En dylik kvalificering

kunde tänkas ske på två sätt. Antingen kunde man i båda fallen öka ford­

ran på majoritetens storlek, t. ex. till två tredjedelar. Eller också kunde

man föreskriva, att en enkel majoritet efter den ena grunden skall vara

tillräcklig endast om den innefattade en viss mindre del, t. ex. en tredjedel,

enligt den andra beräkningsgrunden. Enligt styrelsens mening syntes emel­

lertid någon kvalificering av majoriteten knappast erforderlig, utan den

lämpliga avvägningen av frågan, hur stora krav som borde ställas på ägar­

nas samtycke, syntes vara att antingen en enkel majoritet efter huvudtalet

eller en enkel majoritet efter delaktigheten enade sig om att ett fiskeom­

råde skulle komma till stånd.

För särskilda situationer borde emellertid en mera kvalificerad majori­

tet krävas. Härom anförde styrelsen.

Det är tydligt, att nyss angivna krav på anslutning hland delägarna är

alltför ringa för att fiskeområdets funktioner skola avse även uttagande av

tillskott från delägarna i form av penningar, varor eller arbete eller ut-

arrendering av fisket eller annan upplåtelse därav. Det anförda innebär

emellertid, att ett fiskeområde, som avser skiftat vatten och som i enlig­

het med den nyss förordade regeln framtvingats av halva antalet delägare

eller av delägare som företräda minst halva delaktighetstalet, kan få sam­

ma funktioner som ett av endast en delägare framtvingat fiskeområde, av­

seende oskiftat vatten.

85

Måhända vågar man antaga, att sedan väl ett fiskeområde — avseende

vare sig oskiftat eller skiftat vatten — kommit till stånd, låt vara med de

mera inskränkta funktionerna, därigenom åstadkommits en viss bas för

ytterligare samarbete mellan delägarna i fiskets och fiskevårdens intresse.

Om det på grund av motstånd bland delägarna visar sig omöjligt att genast

få till stånd ett fiskeområde med mera vidsträckta funktioner, kan det så­

lunda kanske vara lämpligt att till en början inrätta ett fiskeområde i den

enkla formen. Sedan denna prövats en tid och vunnit delägarnas förtroende,

kan det vara skäl att undersöka, om icke därefter anslutning bland delägarna

kan vinnas för att giva fiskeområdet vidgade befogenheter.

Om det på grund av bristande anslutning från delägarnas sida är omöjligt

att få till stånd ett fiskeområde t. ex. för en sjö som tillhör två eller flera

skifteslag, kan det vara anledning undersöka om icke varje skifteslags vat­

ten kan utgöra ett fiskeområde för sig. Redan härigenom kan mycket vinnas

för fisket och fiskevården, om också icke allt, som skulle ha kunnat ernås

om hela sjön bildat ett enda fiskeområde. Därjämte kunna måhända de

sålunda bildade områdena utgöra en grundval för inrättande framdeles av

ett för hela sjön gemensamt fiskeområde.

Det allmännas beslutanderätt ansåg fiskeristyrelsen på sam­

ma skäl som fiskerättskommittén böra tillkomma länsstyrelse och ej dom­

stol. Fiskeristyrelsen anförde härom följande.

Om betänkligheter kunnat anföras mot kommittéförslaget på denna punkt,

medför fiskeristyrelsens förslag att betänkligheterna åtminstone i ett hän­

seende minskat i styrka, nämligen därigenom att någon prövning aldrig

skall ske av den vanskliga frågan, huruvida fiskevattnet varit föremål för

den av kommittén angivna kvalificerade vanskötseln eller eljest särskilt skäl

för en tvångsreglering föreligger. Göres länsstyrelsen till prövningsmyndig-

het, innebär detta i praktiken, att, därest fiskeristyrelsens förslag beträf­

fande förutsättningarna för bildande av fiskeområde i oskiftat vatten vinner

bifall, handläggningen av ärenden enligt 24 § fiskerättslagen kommer att

överflyttas från domstol till länsstyrelse. Häremot torde dock ingen särskild

erinran kunna göras. Länsstyrelsen kan jämlikt 1913 års lag fastställa lik­

nande föreskrifter som enligt 24 § fiskerättslagen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag att beslut om bildande av fiskeområde

skall fattas av myndighet och att denna myndighet bör vara

länsstyrelsen vann nästan enhällig anslutning från remissinstanserna. Kam­

markollegiet förklarade sig nu icke vilja avstyrka, att man åtminstone för­

söksvis anförtrodde åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiske­

område. Kollegiet anför i denna del följande.

Kollegiet anser sig alltjämt böra framhålla, att det torde kunna vålla en

länsstyrelse svårigheter att bemästra de komplicerade problem av fastighets-

rättslig art — t. ex. frågan huruvida vattnet skiftats med stranden — som

kan uppkomma i detta sammanhang. Bildande av ett fiskeområde torde i åt­

skilliga fall kunna väntas aktualisera spörsmålet om ett definitivt lösande

vid domstol av latenta motsättningar härutinnan. Den situation som upp­

kommer därest, sedan elt fiskeområde bildats, genom domstols dom eller i

annan laga ordning konstateras att fastighetsförhållandena iiro andra än

vad som antagits, synes även kräva övervägande. 1 en dylik situation kan

rättsförlust uppkomma exempelvis för en av fiskeområdet antagen arrenda-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tor. — Som frågan om fiskeområdes bildande i de fall, då enighet förelig­

ger beträffande rättsförhållandena och om områdets bildande och omfatt­

ning, vilka fall torde utgöra flertalet, får anses vara av övervägande admi­

nistrativ natur, vill kollegiet icke avstyrka att man åtminstone försöksvis

anförtror åt länsstyrelsen att besluta angående bildande av fiskeområde.

Härvid förutsätter kollegiet att länsstyrelsen vid förekommande oklarhet om

rätten till fiske finner det allmänna lämplighetskravet i 8 § ej vara uppfyllt

samt för den skull anvisar sökanden att söka få uppkomna rättsfrågor av­

gjorda i vederbörlig ordning.

Länsstyrelsen i Örebro län, som helt avstyrkt lagförslaget, uttalade under

hänvisning till kammarkollegiets ståndpunkt vid behandlingen av de tidi­

gare lagförslagen att beslutanderätten i varje fall borde ankomma på annan

myndighet än länsstyrelse. Älvsborgs läns södra hushållningssällskap an­

såg att, åtminstone då skiftat vatten ingick i ett föreslaget fiskeområde, del­

ägarna själva skulle äga besluta och att beslutet borde underställas ägo-

delningsrätten för fastställelse. Hovrätten för Övre Norrland uttalade, att be­

slut om bildande av fiskeområde, vari ingick skiftat fiske, skulle fattas av

delägarna själva. Härom anförde hovrätten.

Vad beträffar fisken, som är oskiftade eller eljest samfällda för två eller

flera fastigheter, finner hovrätten väl icke några större betänkligheter möta

för att beslutanderätten i fråga om fiskeområdes bildande tillägges länssty­

relse. Vidkommande däremot fisken av annan beskaffenhet än nyss nämnda,

finner hovrätten det ägnat att inge starka betänkligheter, att beslutanderätt

skulle tillkomma myndighet. Då föreliggande lagförslag såvitt avser dessa

fisken måste anses innebära ett betydande ingrepp i delägarnas rätt att för­

foga över sin egendom, måste hovrätten bestämt förorda, att beslutande­

rätten härvidlag tillägges allenast delägarna. För sådant fall bör beslut och

stadgar underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning i överensstäm­

melse med de principer som enligt förslaget skall gälla för länsstyrelsens be­

slut. Förrättning bör — liksom enligt 1913 års lag — äga rum för det fall,

att delägarnas enhälliga beslut icke föreligger.

Beträffande det krav på anslutning från delägares sida,

som borde fordras för att länsstyrelse skulle äga fatta beslut om bildande

av fiskeområde, uttalades delade meningar bland remissinstanserna. De

flesta tillstyrkte dock fiskeristyrelsens förslag eller lämnade det utan er­

inran.

Hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen och hushållningssällskapet i

Södermanlands län samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap ansåg,

att majoritet borde krävas såväl beträffande antal

som delaktighet. Länsstyrelsen i Södermanlands län anförde som

motiv härför.

I betänkandet framhålles behovet av att på ett enklare sätt än vad för

närvarande är möjligt åstadkomma en samverkan mellan olika fiskerätts­

ägare för att rationellt utnyttja fisket med iakttagande av fiskevårdens in­

tressen. Det är enligt länsstyrelsens uppfattning otvivelaktigt, att ett dylikt

behov på många håll gjort sig gällande. Föreliggande förslag har uppenbar­

ligen i hög grad beaktat dessa synpunkter. Det vill emellertid synas, som om

en strävan efter förenkling av författningsbestämmelserna alltför mycket

87

fått inkräkta på de enskilda fiskerättsägarnas intressen. Därest förslaget

genom att framtvinga en sammanslutning av fiskerättsägare kan skapa stör­

re möjligheter än hittills att främja fiskevården, innebär detsamma givetvis

fördelar ur allmän synpunkt. Länsstyrelsen kan emellertid icke frigöra sig

från farhågor för att ett fiskeområde, som tillkommit mot flertalet fiske­

rättsägares önskan, kan få svårt att fungera sasom ett positivt verksamt or­

gan. Visserligen synes anledning finnas att räkna med att i flera fall mot­

ståndet mot att bilda ett fiskeområde beror på okunnighet om organets mål

och syften och att denna inställning kommer att övervinnas, sedan området

väl kommit till stånd och delägarna funnit det medföra icke förutsedda för­

delar, men ej sällan kan en mera allmän ovilja mot en påtvingad organisa­

tionsform befaras komma att fortbestå.

Länsstyrelsen vill därför för sin del förorda, att för beslut om bildande av

fiskeområde skall fordras att enkel majoritet uppnås både bland delägare

och i fråga om delaktighetstalet, åtminstone i vad angår skiftat vatten.

Hovrätten för Västra Sverige, som ansåg sig icke kunna tillstyrka röst­

ning efter huvudtalet i den utsträckning som fiskeristyrelsen föreslagit,

framhöll att rösträtten vid omröstning i frågan huruvida fiskeområde

skall bildas lämpligen borde begränsas så, att ingen fick tillgodoräkna sig

mer än en tredjedel av det företrädda rösttalet.

Några remissinstanser framhöll, att enligt lagförslaget ett helt skifteslag,

där fisket var oskiftat, kunde tvingas in i fiskevårdsområde utan samtycke

från någon delägare i skifteslaget. Då detta ansågs olämpligt framfördes för­

slag om jämkning i denna del. Norrbottens läns hushållningssällskap ansag,

att i sådant fall borde krävas — förutom majoritet i fråga om an­

tal eller delaktighet inom hela området— samtycke från minst en

delägare i varje berört skifteslag. Sällskapet anförde som

motiv härför.

På frågan om skiftade fiskevatten saknar hushållningssällskapet anled­

ning ingå, enär sådana ej förekommer inom länet. Under gruppen skiftade

vatten har fiskeristyrelsen emellertid intagit även de vanligt förekommande

fall, då fiskerätten i exempelvis en sjö är delad mellan två eller flera skif­

teslag, vart och ett med oskiftat fiskevatten. Att i sådana fall fordra sam-

tvcke från flertalet av fiskerättsägarna — eller delägare som sammanlagt

äger mer än hälften av fiskerätten — för att fiskeområde skall komma till

stånd synes vara ett oeftergivligt krav. Frågan gäller endast hur sådan ma­

joritet skall hava uppnåtts. Utgjorde skifteslagens vattenområden var för sig

egna vatten, kunde fiskeområde icke inrättas utan att någon av delägarna

inom respektive skifteslag påkallade detta. Utgör skifteslagens Celler där­

emot svarande enheter, t. ex. kronopark, skattlagt fiske) vatten däremot de­

lar av samma sjö, föreslår fiskeristyrelsen att fiskeområde skall kunna in­

rättas även mot ett eller flera av de ingående skifteslagens vilja, under för­

utsättning att de övriga antals- eller ägandeinässigt har övervikt. Sådana

inskränkningar i samfällighetens fiskerätt har icke tidigare funnits; sålunda

kan 24 § fiskerättslagen endast reglera förhållandena inom ett skifteslag

men icke mellan olika samfälligheter i samma vatten. Fiskeristyrelsens för­

slag innebär alltså på denna punkt ett avsteg från nuvarande rätt och änd­

rar bestående rättsförhållanden.

Visserligen kan det någon gång befinnas önskvärt, att fiskeförhållandena

i ett av flera skifteslag ägt vatten kan regleras till majoritetens bästa även

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

mot ett av skifteslagens samlade vilja. Man kan exempelvis tänka sig det

fallet, att ett av skifteslagen inom sina gränser har sjöns utloppsområde

och därmed behärskar hela sjöns samtliga laxöring-, harr- och sildekplat-

ser och har möjligheter att genom fiske under lektiderna bortfånga större

andel av bestånden, än som rimligen bör tillkomma det med hänsyn till dess

andel i fiskevattnet. Vanligen torde emellertid dylika fall icke blott inne­

bära en intern fråga om fångstmöjligheternas rättvisa fördelning utan även

beröra allmänt fiskeriintresse, varvid fall som det här relaterade redan nu

kan regleras av länsstyrelsen med stöd av 14 § fiskeristadgan.

Av vida större betydelse synes oss vara, att ett litet skifteslag eller ett

skifteslag med få delägare genom att det tvingas in i ett fiskeområde förlo­

rar all beslutanderätt om det egna vattnet. Även då det är fråga om s. k. en­

kelt fiskeområde kan därvid betydande nackdelar tänkas. Fiskeområdet kan

sålunda genom beslut om inskränkning i fiskredskapens antal o. d. göra

just detta skifteslags vanliga fiskemetoder föga lönsamma eller kan rentav

besluta, att ifrågavarande skifteslags vatten mer eller mindre helt skall ut­

göra fredningsområde. Dylika beslut behöver icke fattas vid områdets inrät­

tande utan kan göras när som helst därefter med stöd av en allmänt formu­

lerad fiskeriplan.

Hushållningssällskapet vill med stöd av det anförda förorda, att det för

inrättande av fiskeområde i vatten, som tillhör två eller flera skifteslag men

där fiskerätten icke är uppdelad inom skifteslagen, kräves först och främst

sammanlagd majoritet — räknat i huvudtal eller delaktighet bland de fis-

kerältsdelägare som givit sin mening tillkänna — men dessutom att beslutet

biträdes av åtminstone någon delägare i vart och ett av de berörda skif­

teslagen. Åsikten att fiskeområde skall inrättas bör sålunda enligt vår me­

ning vara företrädd inom alla av åtgärden berörda skifteslag och stödja

sig på en klar opinion inom sjön i dess helhet. Kan dessa synpunkter icke

beaktas, anhåller vi att frågan om inrättande av fiskeområde i vatten, vari

flera skifteslag har del, blir föremål för mera ingående prövning, innan lag­

förslagets 8 och 11 §§ slutgiltigt fastställes.

Kammarkollegiet var av samma uppfattning men ansåg dock att den fast­

ställande myndigheten skulle äga bortse från den föreslagna bestämmelsen

om samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag, då särskilda skäl

förelåg.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet samt länsstyrelsen och hushåll­

ningssällskapet i Västernorrlands län ansåg, att det för bildande av fiske­

område borde räcka med samtycke av minst en delägare i

varje skifteslag. Fiskeriintendenten yttrade om förslaget i denna

del.

För att fiskeområde skall kunna bildas gäller i fråga om sjöar, där fisket

tillhör flera skifteslag, vilket är det vanligaste förhållandet här, att flerta­

let av samtliga delägare i skifteslagen eller delägare med mer än hälften av

delaktighetstalet skall samtycka därtill. Detta innebär, att om en delägare

inom varje skifteslag vill ha fiskeområde för hela sjön inrättat, kan detta

endast astadkommas på sa sätt, att ett fiskeområde bildas inom varje sär­

skilt skifteslag, d. v. s. man får flera fiskeområden i sjön. Det finns däremot

icke någon möjlighet att inrätta ett enda fiskeområde omfattande hela sjön

under ovan givna förutsättning. Här borde det finnas överensstämmelse

med vad som gäller för i sin helhet oskiftade vatten.

89

Jämtlands läns hushållningssällskap förordade, att fiskeoinråde skulle få

bildas endast om flertalet delägare inom varje skiftes­

lag samtyckte därtill och anförde som skäl för detta krav följande.

Det synes som om vid förslaget vissa speciellt norrländska förhållanden

ej tillräckligt beaktats. Flertalet vatten inom Jämtlands län, liksom de inom

övriga delar av Norrland, är oskiftade. De tillhör var för sig ofta flera olika

skifteslag. De enskilda äganderättsbegreppen är dock utpräglade och varje

skifteslag hävdar vanligtvis rätten till fisket inom sitt vattenområde. Under

långvarigt inflytande av lag och tradition betraktar vederbörande skiftes-

lagsdelägare fisket inom det egna skifteslagets gränser såsom en dem till­

hörig del av fastighet. På platser, där fisket är givande eller av betydelse

för den bofasta befolkningens försörjning, är anspråken på ett respekteran­

de av skifteslagsgränserna starkare än där fisket spelar mera underordnad

roll. Inom länet har fisket sedan länge haft betydelse som husbehovsfiske,

varvid nyssnämnda begrepp beträffande äganderätten tydligt gett sig till­

känna. På ställen, där "man i fiskevårdsföreningar träffat överenskommelse

mellan olika skifteslag om en viss gemensam fiskeutövning, har dock grän­

serna mellan skifteslagen mer eller mindre utplånats, men det har ej med­

fört att äganderättsbegreppen på något sätt förvandlats. I ett förslag till lag

om fiskeområde bör denna företeelse beträffande fiskeutövning och fiske­

rätt i Norrland uppmärksammas. Lagens utformning får ej bli sådan, att

intrång i enskildas rätt riskeras eller att lagens tillämpning medför men för

den vid vattnen bofasta befolkningen.

Enligt förslaget lämnas länsstyrelserna befogenhet att bl. a. tillse, att

något förgripande på enskild rätt ej uppstår. Trots detta har dock risken

för orättmätigt intrång mot enskilda rättsägare ej helt eliminerats. Enligt

lagförslaget kan nämligen, i fall då det gäller fiske som ej är i sin helhet

oskiftat — såsom fallet ofta är i sjöar, som tillhör mer än ett skifteslag —

fiskeområde bildas om samtycke därtill lämnas av flertalet delägare eller

delägare inom varje skifteslag av det föreslagna området med mer än hälften

av delaktighetstalet och vidare kan fiskerätt upplåtas under samtycke av

delägare inom fiskeområdet med minst två tredjedelar av delaktighetstalet.

Detta kan innebära exempelvis, att en talrik bofast befolkning vid en sjö

kan mot sin vilja tvingas tåla fiskeupplåtelser m. m. om delta påfordras av

en enstaka delägare (bolag etc.) med stort delaktighetstal. På så sätt kan

fiskeområde komma att beröra skifteslag, där delägarna till övervägande del

ej önskar att fiskeområde bildas. För värnande av den bofasta jordbruks­

befolkningens intressen skulle det i dessa trakter vara förmånligt, om bil­

dande av fiskeområde och upplåtelse av fiskerätt kunde ske efter beslut av

enkel respektive kvalificerad majoritet av fiskerättsägare räknat helt efter

huvudtal inom varje i området ingående skifteslag. Denna princip har un­

der lång tid tillämpats i de talrika fiskevårdsföreningar, som finns inom lä­

net och synbarligen utan att någons rätt därigenom blivit kränkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåg att, då i fiskeområde skulle ingå

skiftat fiskevatten, samma krav på samtycke för bildande av fis­

keområde borde gälla som vid bildande av jaktvårdsområde, alltså 4/5 ma­

joritet i fråga om såväl antal som delaktighet.

Västmanlands läns hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskare-

förening i vars yttrande länsstyrelsen i Malmöhus län instämde, förordade,

med angivande av exempel och i stort sett med samma motivering, att

länsstyrelse om särskilda skäl föranledde därtill skulle kunna besluta om

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

bildande av fiskevårdsområde även mot en majoritets vilja.

Hushållningssällskapet åberopade ett av sällskapets fiskerikonsulent avgi­

vet yttrande, vari anfördes.

Den nya lagen bör ges en sådan utformning att den kan tillämpas under

olika lokala förhållanden och ge möjlighet att ombilda nuvarande fiske-

vårdsföreningar till fiskeområden. Av denna anledning synes det erforder­

ligt att länsstyrelsen gives en något vidgad befogenhet för beslut om bildan­

de av fiskeområde än vad fiskeristyrelsen föreslår.

Enligt fiskerättskommittén skulle länsstyrelsen ges befogenhet att när

»särskilda skäl föranleda därtill» besluta om bildande av fiskevårdsområde

även om de flesta av delägarna uttalat sig däremot. Av privaträttsliga skäl

har fiskeristyrelsen ansett sig inte kunna biträda ett dylikt förfaringssätt.

Med hänsyn till den utveckling som ägt rum på fiskets område under se­

nare tid vill jag ändock ifrågasätta om inte skäl föreligger, att länsstyrel­

sen ges den av fiskerättskommittén föreslagna befogenheten. Därigenom

skulle skapas möjlighet, att utan alltför stora svårigheter ombilda de till

över 2 000 uppgående fiskevårdsföreningarna i landet till fiskeområden.

Fiskevårdsföreningarnas juridiska struktur är mindre lämplig, särskilt är

denna besvärande vid domstolsförfarande för beivrande av olovligt fiske,

men å andra sidan har föreningsbildandet underlättats väsentligt och deras

arbetsprogram är i överensstämmelse med vad fiskeristyrelsen föreslår skall

gälla för fiskeområde. Härtill kommer att fiskevårdsföreningarnas geogra­

fiska omfattning i regel är lämplig för nu föreslagna fiskeområden. Då så ej

är förhållandet beror detta ofta därpå, att delägare i företrädesvis skiftat vat­

ten ställt sig avvisande till föreningsbildandet. Någon ändring härvidlag kan

emellertid ej åstadkommas om fiskeristyrelsens förslag upphöjes till lag.

Däremot kan man med all sannolikhet utgå ifrån att stympade fiskeområ­

den kommer att förorsaka mera tvistigheter än vad fallet är med de för när­

varande stympade fiskevårdsföreningarna. För att belysa vilka konsekven­

ser som kan uppstå om ett fiskeområde inte erhåller en ur fiskerisynpunkt

tillfredsställande gränsdragning relateras här ett par fall från Västmanlands

län som visserligen gäller nu verksamma fiskevårdsföreningar, men analoga

förhållanden kan uppstå vid en tillämpning av föreliggande förslag till lag

om fiskeområde.

ö

En sjö äges av ett flertal skifteslag. Fiskevattnet är skiftat mellan de olika

skifteslagen men oskiftat inom desamma. För 20 år sedan bildades en fiske-

vårdsförening för sjön. Ett skifteslag, omfattande ca 2/10 av sjöns areal,

vägrade att ansluta sig till föreningen. Under de år som gått har föreningen

företagit omfattande fiskevårdande åtgärder, bl. a. har kräftor och gös ny-

inplanterats och givit upphov till ett gott bestånd som spritt sig i hela sjön.

Kostnaderna för de fiskevårdande åtgärderna ha bestritts dels av föreningen,

dels av anslag från hushållningssällskapet. I trakten boende har beretts

möjlighet till fritidsfiske genom lösande av fiskekort och dessutom har en

yrkesfiskare bedrivit fiske i sjön. Det utanför föreningen stående skiftes­

laget har ävenledes sålt fiskekort, som berättigat till fiske i skifteslagets

vatten och därmed tillgodogjort sig de fördelar beträffande fiskstammens

lorbaltrande som åstadkommits genom föreningens arbete. Tid efter annan

iS^r^^§^ie^er uppstått mellan de olika områdena, enär med hänsyn till

skifteslagets relativt ringa areal fiskande därifrån kommit in på föreningens

vatten. Om länsstyrelsen i ett sådant fall ägt befogenhet förordna, att hela

sjon skulle utgöra ett fiskeområde, skulle dels schismer av här relaterad art

aldng uppstått, dels samtliga som utnyttjade fiskevattnet fått bidraga till

tiskevardskostnaderna.

91

Även det andra fallet utgöres av en sjö med ett flertal skifteslag. EU av

dem tillhör kronan. Fiskevårdsförening bildades för sjön för 2o år sedan.

Kronan vägrade att med sitt skifteslag ansluta sig till föreningen. En s. .

stvmpad förening måste bildas. Sjön, som tidigare ägt ett gott kraftbestånd,

härjades av kräftpest under tjugotalet. Åren 1933 och 1934 inplanterades

genom fiskevårdsföreningens försorg och på föreningens bekostnad äter

kräftor, som numera spritt sig i hela sjön och årligen lämnar ett gott tiske-

utbyte. Sedan kräftbeståndet blivit stabilt har kronan emellertid begärt till­

stånd att i ifrågavarande sjö få fiska undermåliga kräftor för utplantering

i andra kronan tillhöriga vatten. Första gången avslogs framställningen,

men numera har domänverket genom ett generellt tillstånd den 15 augusti

1955 meddelats rätt att under en tid av 5 år få fiska undermåliga kraltor i

av kronan ägda vatten för inplantering i vissa sjöar. Även i detta fall kan

sålunda ett skifteslag, som vägrat ansluta sig till en fiskevårdsförening (fis­

keområde) tillgodogöra sig en förenings arbetsresultat. Ett sådant förhål­

lande torde näppeligen kunna uppstå om länsstyrelsen har befogenhet att

när »särskilda skäl föranleda därtill» förordna om ett fiskeområdes gränser.

Ytterligare fall kan anges, där ett ingripande av länsstyrelsen hade vant

önskvärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att bildandet av ett fiskevårdsområde i många

fall kunde medföra kännbara ingrepp i den enskildes rätt. Det var därför

angeläget att ansvaret därför anförtroddes en högt kvalificerad myndig-

li e t. Genom den ytterligare organisatoriska påbyggnad som fiskevårdsom-

rådet erhållit i promemorians lagutkast tedde det sig än mera angeläget att

så skedde. Då länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha denna

uppgift och denna uppfattning nu delades av nästan alla remissinstanserna,

saknades anledning att undersöka de tidigare föreslagna alternativa lös­

ningarna av denna fråga.

I fråga om vilka krav på anslutning från delägarnas

s i d a, som borde ställas för fiskevårdsområdes bildande, kunde de förslag

som framkommit från remissinstanserna sammanföras i ej mindre än sex

olika grupper. Målet för lagstiftningen borde vara, att fiskevardsområden

skulle kunna bildas å ena sidan under enklare former och på mindre stränga

villkor än som nu krävdes för gemensamhetsfisken men å andra sidan med

minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Några av remiss­

instanserna hade velat skärpa, medan andra velat lätta pa de villkor som

ansetts böra uppställas. Fiskeristyrelsens förslag syntes emellertid på det

hela taget innebära en lycklig avvägning av dessa båda motstridiga synpunk­

ter, varför dess förslag syntes böra vara vägledande.

På cn punkt i fiskeristyrelsens förslag skedde dock en jämkning (utkas­

tet 5 § andra stycket sista punkten). I promemorian anfördes härom.

Det kan väntas bli cn tämligen vanlig situation alt ett fiskevårdsområde

lämpligen bör omfatta en sjö, vars fiske är skiftat mellan

de byar som ligger runt sjön, medan fisket ino in

varje' by är samfällt. Vid bildande av fiskevårdsområde i dylikt

fält skall reglerna för skiftat fiske följas. Enligt fiskeristyrelsens förslag

kan därvid den situationen inträffa att delägarna i en by påtvingas ett

92

fiskevårdsområde, Jrots att icke en enda delägare röstat därför. Det får anses

rimligt att det måttfulla krav på anslutning som uppställts beträffande

samfällt vatten, nämligen samtycke från minst en delägare inom skiftes­

laget, även i den nyss behandlade situationen blir uppfyllt, i följd varav

samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag med samfällt fiske

torde böra krävas.

I enlighet med vad som i promemorians speciella motivering närmare

utvecklades föreslogs i utkastet — i motsats till fiskeristyrelsens förslag -—

att 2 4 § f i s k e r ä 11 s 1 a g e n skulle kvarstå oförändrad. Vid sådant

förhållande kunde det möjligen sägas, att samma starka motiv ej längre före­

låg att kunna bilda fiskevårdsområde i samfällt vatten på framställning av

allenast en delägare. Det kunde därför ifrågasättas om icke — i likhet med

skiftat fiske samtycke borde föreligga från delägare, representerande ett

något större antal eller viss delaktighet. Emellertid var det, trots lagstift-

ningens syfte att i första hand tillgodose delägarnas egna intressen, sam­

tidigt ett allmänt intresse att fiskevårdsområden i största möjliga ut­

sträckning kom till stånd. Då i utkastet den ändringen vidtagits i fiskeri-

styrelsens förslag att fiskeriintendent och hushållningssällskap berövats

sin initiativrätt, syntes det därför angeläget, att den möjlighet, som fiskeri­

styrelsens förslag i förevarande del innehöll att tämligen lätt kunna få till

stånd fiskevårdsområde beträffande samfällt fiske, icke begränsades. En

annan sak var att stränga krav i fråga om anslutning borde krävas för vissa

beslut av mera ingripande art.

Remissyttranden över departementspromemorian

Någon invändning har nu ej framställts mot förslaget att beslutan­

derätten i fråga om fiskevårdsområdes bildande skall tiUkomma läns­

styrelsen.

Starkt delade meningar har däremot kommit till uttryck i frågan vilka

krav på anslutning från delägarnas sida som skall ford­

ras för att fiskevårdsområde skall få komma till stånd. I allmänhet åter­

kommer de förslag och synpunkter som kom till uttryck i yttrandena över

fiskeristyrelsens förslag. Av dem som yttrat sig anser några att kraven

på anslutning är för stränga medan andra anser att kraven bör skärpas

ytterligare eller att fiskevårdsområdes bildande bör kringgärdas med ytter­

ligare garantier. Fiskeriintendenten i nedre norra" di­

striktet anser dock att de föreslagna ändringarna innebär en bättre

överensstämmelse mellan de för skiftade och oskiftade fiskena uppställda

villkoren, varför han ej finner anledning till erinran mot förslaget.

Hushållningssällskapen i Södermanlands och Jämtlands län anser att

majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet skall

krävas för saväl skiftade som oskiftade fisken. Kalmar läns norra hushåll­

ningssällskap är av liknande uppfattning men anser att majoriteten i fråga

om skiftade fisken bör utgöra fyra femtedelar i antal och delaktighet.

Även lantmäteristyrelsen anser att förutsättningarna för fis-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

kevårdsområdes bildande i skiftat vatten bör skärpas. Styrel­

sen anför härom.

Styrelsen delar promemorieförfattarens ståndpunkt såtillvida att lagstift­

ningen på ifrågavarande område givetvis icke helt kan bygga på frivillighet.

Styrelsen har sålunda intet att erinra mot att envar delägare tillagts vitsord

att ansöka om bildande av fiskevårdsområde. Likaså måste enligt styrelsens

mening godtagas att då fisket är »i sin helhet oskiftat eller eljest samfällt»

något krav på viss anslutning till ansökningen icke uppställts såsom förut­

sättning för fiskevårdsområdes bildande. Lantmäteristyrelsen är däremot

—- under beaktande av de regler lagutkastet innehåller ifråga om hänsyns­

tagandet till delägare som underlåter att giva sin mening tillkänna — tvek­

sam huruvida icke de i 5 § andra stycket lagutkastet för där avsedda fall

uppställda kraven på anslutning satts för lågt.

Ett konkret förslag i samma riktning lämnas av länsstyrelsen i Söder­

manlands län och överlantmätaren i Jämtlands län, vilka anser att för bil­

dande av fiskevårdsområde i vatten, där fisket är skiftat bör fordras

majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet.

Den i fiskeristyrelsens och departementspromemorians lagutkast upp­

tagna regeln om enkel majoritet efter huvudtal eller del­

aktighet i fråga om skiftade fisken bör enligt hushållningssällskapet i

Värmlands län gälla även för oskiftade fisken. Därest fiske­

vårdsområde skall kunna bildas under mindre stränga villkor, befarar säll­

skapet att organisationen kommer att uppfattas som ett tvång, som kan

tänkas leda till likgiltighet för fisket och svårigheter för organisationens

ledning, fiskelillsyningsmän och aktiva fiskevårdare.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, Älvsborgs läns norra hushåll­

ningssällskap och fiskerinämnden för Vänern anser, att majoritet bör

föreligga efter delaktighet för såväl skiftade som oskiftade fis­

ken.

Några remissinstanser har velat kringgärda bildandet av fiskevårdsområ­

de med den ytterligare garantin att som en förutsättning utöver de redan

stipulerade skall gälla att ingen genom åtgärden lider för­

fång. Denna mening hävdas av länsstyrelsen, hushållningssällskapet och

överlantmätaren i Jämtlands län samt Kalmar läns norra hushållningssäll­

skap. Ståndpunkten motiveras i allmänhet med att motsvarande krav upp­

ställes i fastighetsbildningslagstiftningen vid omdisposition av fast egen­

dom mot ägarens bestridande.

Även lantmäteristyrelsen anser, att möjligheten av förfång måste på ett

tydligare sätt beaktas av lagen. Styrelsen anför härom.

I sitt utlåtande över fiskeristyrelsens förslag gav lantmäteristyrelsen ut­

tryck för farhåga att fastigheter med värdefullt fiske kunde åsamkas skada

genom fiskets intagande i fiskevårdsområde och den reglering av fisket som

kunde bli en följd därav. Enligt styrelsens mening är även departements­

promemorians regler i viss mån otillfredsställande i detta avseende. Orsa­

ken Därtill anser lantmäteristyrelsen vara dels det förhållandet att lagut­

kastets tvångsregler i viss utsträckning äro för långtgående, dels den om­

ständigheten att lagutkastet icke tillfullo beaktar att fiske i vissa fall kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1060

93

94

vara av betydelse för fastighets lämplighet att varaktigt giva brukaren och

hans familj tillfredsställande bärgning.

Bland remissinstanserna har emellertid även nu den meningen kommit

till uttryck att fiskevårdsområde i flera fall än vad som föreslagits skall

kunna komma till stånd mot delägarnas bestridande. Denna

mening har med likalydande motiveringar hävdats av Västmanlands läns

hushållningssällskap och Malmöhus läns insjöfiskareförening, som hänvi­

sar till sina över fiskeristyrelsens förslag avgivna yttranden och nu där­

jämte anmärker att man, om förutsättningarna för bildande av ett fiske­

vårdsområde ej utformas mindre strängt, kan befara att en ny lagstiftning

på området får en lika begränsad tillämpning som 1913 års lag.

En uppfattning som i viss mån är besläktad med den senast redovisade

har framförts av det förhållandevis stora antal remissinstanser, som an­

ser att man ur lagförslaget bör avlägsna den i departementsprome­

morian föreslagna bestämmelsen att samtycke alltid skall föreligga

från minst en delägare i varje samfällt fiske, som ut­

gör del av ett fiskevårdsområde. Fiskeristyrelsen och hovrätten för Västra

Sverige anser sålunda, att den föreslagna bestämmelsen kan komma att

försvåra eller omöjliggöra bildande av fiskevårdsområde i fall då sådant

eljest skulle befinnas önskvärt. Även länsstyrelsen i Kristianstads län ut­

talar, att den föreslagna bestämmelsen ej bör ingå i lagen. Länsstyrelsen i

Uppsala län ansluter sig i denna fråga till den uppfattning som tidigare ut­

talats av kammarkollegiet. Länsstyrelsen anför.

Ingå i det föreslagna fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig sam­

fällda fisken, skall enligt promemorian därjämte samtycke föreligga från

minst en delägare inom varje sådant fiske. Lämpligheten av denna be­

gränsning kan ifrågasättas. Med stöd av bestämmelsen kan i en sjö ett

mindre skifteslag av egoistiska skäl motsätta sig inrättandet av ett annars

ur flera synpunkter önskvärt fiskevårdsområde för sjön i dess helhet. För

undvikande av ett sådant otillfredsställande resultat synes länsstyrelsen

böra tillerkännas befogenhet att, där bildande av fiskevårdsområde fram­

står såsom särskilt önskvärt, bortse från att sistnämnda förutsättning icke

föreligger. Detta syfte kan tillgodoses genom att till den ifrågavarande un­

dantagsbestämmelsen fogas ett tillägg av följande lydelse: »därest läns­

styrelsen ej finner särskilda skäl till annat föranleda».

Departementschefen

Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas egen angelägenhet och

initiativrätten har i konsekvens därmed begränsats till delägarna.

Flera skäl talar emellertid för att frågan om fiskevårdsområdes inrättande

och fastställandet av fiskevårdsområdes stadgar inte helt lägges i händerna

på delägarna. Möjligheten inom fiskevårdsområde för en majoritet att fatta

för minoriteten bindande beslut liksom möjligheten att delägarnas beslut

blir bindande för framtida ägare av delägares fastighet är å ena sidan nöd­

vändiga förutsättningar för att den nya organisationsformen skall kunna

fungera på ett effektivt sätt, men rymmer å andra sidan risk för majori-

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

95

tetsmissbruk och att tredje mans rätt eller det allmännas intresse även­

tyras. Detta förhållande utgör enligt min mening det starkaste skälet för att

det slutliga ansvaret för fiskevårdsområdes bildande

bör anförtros åt myndighet. Vid bildande av fiskevårdsområde,

särskilt större sådana, kan ifrågakomma avgöranden, till vars lämplighet den

enskilde delägaren kan ha svårt att taga ställning. Även detta utgör ett skäl

att låta fiskevårdsområdes bildande beslutas av myndighet under förutsätt­

ning att den ifrågavarande myndigheten besitter för uppgiften erforderliga

kvalifikationer. Om detta har rått allmän enighet.

Under de tidigare remissbehandlingarna har däremot förekommit delade

meningar om uppgiften bör anförtros domstol eller administra­

tiv myndighet. Under den sista remissbehandlingen har ingen opposi­

tion mött förslaget att den beslutande myndigheten bör vara länsstyrelsen.

Omsorgen om enskilds rätt liksom andra goda skäl, vilka här inte behöver

upprepas, kan anföras för att fastställelsemyndigheten bör vara den allmän­

na underrätten eller ägodelningsrätten i orten. Vad som för mig varit avgö­

rande, när jag likväl inte förordar denna utväg, har varit att domstol inte

bör belastas med en uppgift av så övervägande administrativ karaktär som

den förevarande, vilken länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha.

Genom den befattning som länsstyrelserna redan nu tar med ärenden an­

gående fiske enligt ett flertal författningar, torde länsstyrelserna dessutom

ha en helt annan möjlighet till allmän överblick över fiskets villkor och be­

hov i en viss ort än vad en domstol i allmänhet kan tänkas äga. Jag erinrar

om att länsstyrelse varken äger eller föreslås skola äga taga befattning med

tvist om fiskets natur eller omfattning.

Länsstyrelses beslut om bildande av fiskevårdsområde skall föregås av en

prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut och — i förekommande

fall — föregången förrättning dels åtgärdens allmänna lämplighet.

Lämplighetsprövningen skall avse såväl själva bildandet som

sådant som stadgarnas olika bestämmelser. Med hänsyn till de mycket väx­

lande förhållanden varunder fiske bedrives, anser jag det inte vare sig möj­

ligt eller lämpligt att mera i detalj söka ange vilka omständigheter som skall

beaktas vid denna lämplighetsprövning. Självfallet bör dock fiskevårdsom­

råde inrättas endast i sådana fall där det — med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt —• fin­

nes anledning att antaga att det av lagen uppställda syftet — ordnande av

fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma in­

tressen — kommer att förverkligas. Härav följer även att det inte är erfor­

derligt att — i enlighet med några remissinstansers förslag — såsom en sär­

skild förutsättning uppställa kravet att inte någon delägare genom fiske­

vårdsområdes bildande lider förfång. I samband med fastställelsen skall läns­

styrelsen pröva om förfång föreligger och vilken hänsyn som skall tagas till

en invändning härom. Givetvis kan det i detta sammanhang inte anses som

förfång om en delägare i ett oskiftat fiske ålägges alt inskränka sitt eget

fiskande till vad som svarar mot hans andel däri eller om, i syfte alt höja

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

värdet av fiskets avkastning, vissa fredningsåtgärder genomföres. Med hän­

syn till den föreslagna lagstiftningens förutsättningar bör det inte heller

anses såsom förfång om ett enskilt fiskes ägare, som genom överdrivet fis­

kande eller olämpliga fångstmetoder skadar fisket för sina grannar, ålägges

viss begränsning i utövningen av sitt fiske. — I ett speciellt avseende har dock

möjligheten av förfång särskilt beaktats i den föreslagna lagen. Det har så­

lunda befunnits erforderligt att inte utan fiskerättshavarens samtycke med­

ge upplåtelse — ens delägare emellan — av fiske, som innehas av yrkes­

fiskare eller annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans för­

sörjning. Jag återkommer härtill i samband med frågan om förutsättningar­

na för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.

Enigheten bland remissorganen om behovet av en lagstiftning om fiske-

vårdsområden har varit nästan fullständig. I ett mycket stort antal frågor rå­

der också fullständig eller nästan fullständig enighet om sättet för frågans

lösning. I några av de viktigaste frågorna har emellertid meningarna varit

starkt delade och särskilt gäller det den kanske viktigaste av dem alla, näm­

ligen kravet på anslutning från delägarna för att fis­

kevårdsområde skall kunna komma till stånd. Kravet har

i allmänhet också ställts olika, beroende på om fråga varit om samfällt eller

inte samfällt fiske.

När fråga är om i sin helhet samfällt (»oskift» enligt 1913 års

lag) fiske kräver 1913 års lag anslutning av en majoritet i såväl antal

som delaktighet. Enligt Palmquist och fiskerättskommittén var någon be­

stämd anslutning från delägarnas sida inte nödvändig; i regel borde dock

halva antalet samtycka. Enligt fiskeristyrelsen och departementspromemo­

rian skulle det för detta fall räcka med en delägares begäran. Såväl 1913

års lag som 1956 och 1957 års i denna del sammanstämmande förslag har

vunnit flera anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som från

deras sida nämnts har varit krav på anslutning bland en majoritet efter

delaktigheten eller också majoritet i antingen antal eller delaktighet. Sist­

nämnda förslag härrör från Värmlands läns hushållningssällskap.

När fråga åter är om fiske som inte är i sin helhet samfällt

kräver 1913 års lag anslutning från två tredjedels majoritet i såväl antal

som delaktighet. Palmquist och fiskerättskommittén behandlade dessa fis­

ken på samma sätt som de i sin helhet samfällda, medan i fiskeristyrelsens

och departementspromemorians förslag krävdes majoritet i endera antal

eller delaktighet. En skiljaktighet förelåg såtillvida mellan dessa båda för­

slag att enligt promemorian — i det fall ett i sin helhet inte samfällt fiske

inom sig rymde ett eller flera samfällda fisken —- samtycke alltid krävdes

från minst en delägare i varje sådant samfällt fiske. Samtliga nämnda för­

slag har vunnit anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som

från deras sida framförts har varit: anslutning från enkel majoritet i del­

aktighet, enkel majoritet i huvudtal för varje ingående samfällt fiske, enkel

majoritet i såväl antal som delaktighet samt slutligen — i likhet med jakt­

lagen — fyra femtedels majoritet i såväl antal som delaktighet.

97

Jag upptar först till besvarande spörsmålet om man i fråga om kravet på

anslutning bland delägarna bör stadga skilda regler för fiskevårdsområde

som bildas av i sin helhet samfällt fiske och andra. I denna fråga har de

båda sista utredningarna liksom flertalet remissinstanser gjort en bestämd

åtskillnad mellan samfällt och inte samfällt fiske. Med tanke på den djup­

gående skillnad i rättsligt avseende som består mellan de båda kategorierna

är det förståeligt, att man också i förevarande hänseende behandlat de båda

slagen av fiske olika. Ur praktisk synpunkt lär det däremot knappast fin­

nas större anledning att i nu förevarande hänseende särskilt betona denna

skillnad. De tre första utredningarna har alla utgått ifrån att en lagstift­

ning om fiskevårdsområden skulle helt ersätta den nu bestående möjlig­

heten för varje delägare i samfällt fiske att med åberopande av 2 4 § fis­

kerättslagen erhålla rättens föreskrift, hur fisket skall nyttjas. På

grund av en ganska utbredd opinion bland de remissinstanser som yttra­

de sig över fiskeristyrelsens förslag föreslogs i departementspromemorian

att den ifrågavarande bestämmelsen i fiskerättslagen skulle stå kvar — här­

till återkommer jag i den speciella motiveringen till ändringarna av 24 § fiske­

rättslagen. Förslaget motiverades med att denna paragraf finge anses ha

en inte oviktig uppgift att fylla i sådana fall där det av någon anledning inte

gick att bilda fiskevårdsområde eller, i de fall där oenigheten gällde endast

någon detalj, bildande av fiskevårdsområde framstod som en onödig om­

gång. I remissyttrandena över departementspromemorian har knappast före­

kommit någon opposition mot detta förslag. Även om 24 § fiskerättslagen med

rätta kritiserats såsom otillräcklig, anser även jag det vara välgrundat att

bibehålla bestämmelsen, närmast med tanke på »enkla» fall. Dock föreslår

jag, vilket skall närmare utvecklas i den speciella motiveringen, att rättens

befattning med förevarande frågor överflyttas till länsstyrelsen. — Bibehål­

ies 24 § fiskerättslagen i huvudsak oförändrad bortfaller emellertid ett av de

viktigaste skälen för att på begäran av endast en delägare inrätta fiskevårds­

område. För egen del anser jag dessutom att det finns anledning att räkna

med att det inom ett fiskevårdsområde, som kommer till stånd på ansökan

av endast en delägare, i många fall kommer att bli svårt att från de övrigas

sida mobilisera det intresse som är nödvändigt för att fiskevårdsområdet

som organisation skall kunna fungera.

Eftersom fisket, t. ex. i en medelstor sjö, ofta är skiftat mellan byarna men

oskiftat inom varje by, kan det beräknas bli ganska vanligt, att fiskevårds­

område kommer att utgöras av fiske som inte är i sin helhet oskiftat men

där de olika ingående fiskena var för sig är oskiftade. Då den skillnad som

den föreslagna lagen i vissa fall måste göra mellan samfällt och inte sam­

fällt fiske bestämts så, att till kategorien samfällt fiske hänförts endast i sin

helhet oskiftat eller eljest för två eller flera fastigheter samfällt fiske, blir

det många gånger en tillfällighet som avgör om ett visst fiske vid en till-

lämpning av den nya lagen kommer att hänföras till den ena eller andra

kategorien.

Enligt min mening finns del därför inte anledning att för samfällt och inte

T

Iiihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml.

Å r

SO

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

98

samfällt fiske ha olika regler i andra fall än då detta ter sig oundgängligen

nödvändigt. I fråga om kravet på anslutning från delägarnas sida för fiske-

vårdsområdes bildande synes detta inte vara förhållandet.

Nästa fråga blir vilket krav på anslutning från del­

ägarnas sida som i allmänhet bör fordras. Vid besvarandet

har man enligt min mening att beakta, å ena sidan, att de som äger fiske­

rätt i samma vatten, oavsett om fisket är samfällt eller inte, befinner sig i en

gemenskap där ömsesidig hänsyn är en nödvändig förutsättning för ett ra­

tionellt bedrivet fiske. Envar kan därför med fog kräva att hänsyn tages till

hans rätt. Det torde knappast finnas någon praktisk möjlighet att ordna den

härför erforderliga samverkan i annan form än genom inrättande av sam-

fälligheter. — Jag bortser därvid från det specialfall som regleras av 24 §

första stycket fiskerättslagen. — Nämnda synpunkter talar för att kravet på

anslutning sättes lågt. Ä andra sidan måste en organisation med det nämnda

ändamålet bygga på delägarnas egen medverkan. För att den skall kunna

fungera med effektivitet och säkerhet kräves därför att den omfattas med

intresse och förtroende bland så många delägare som möjligt. Detta talar

för att kravet på anslutning sättes högt. Vid en avvägning mellan dessa

båda synpunkter talar till förmån för den förstnämnda även det betydande

allmänna intresset av att åstadkomma en bättre organiserad fiskevård.

De anförda synpunkterna synes leda till att viss anslutning bör föreligga

i fråga om såväl antal delägare som delaktighetstal. Skulle majoritet i båda

dessa avseenden krävas, uppstår emellertid risk för att ett i och för sig

önskvärt fiskevårdsområde icke kan bildas trots att en mycket stor majo­

ritet föreligger, i vissa fall efter huvudtalet och i andra efter delaktighet.

Jag har därför stannat vid att förorda en av fiskeristyrelsen diskuterad lös­

ning enligt vilken anslutning, som innebär en enkel majoritet efter den

ena beräkningsgrunden, skall vara tillräcklig om den tillika innefattar en

tredjedel efter den andra grunden.

Den sålunda föreslagna regeln kan understundom tänkas medföra att

fiskevårdsområde, vari ingår oskiftat fiske men där fisket inte är i sin hel­

het oskiftat, kan komma till stånd, trots att inte någon anslutning från i

området ingående oskiftat fiske överhuvudtaget föreligger. Såsom ursprung­

ligen framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskap, symes det vara

ett rimligt krav alt samtycke skall föreligga från åtminstone någon från

varje oskiftat fiske. Nämnda hushållningssällskaps förslag upptogs i depar­

tementspromemorian och skulle enligt denna gälla inte blott varje särskilt,

oskiflat fiske utan även andra samfällda fisken. Förslaget har i allmänhet

godtagits utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och

fiskeristyrelsen, har dock påpekat att den föreslagna bestämmelsen kan

komma att utgöra ett betydande hinder för lagens tillämpning. Kammarkol-

legiet föreslår att man skall kunna bortse från bestämmelsen, när särskilda

skal föreligger. För egen del sympatiserar jag med förslaget så som det

ursprungligen framfördes. Däremot anser jag det knappast motiverat att,

Kungl.

Maj:ts

proposition

nr 50 år 1060

99

såsom skett i promemorian, utsträcka den ifrågasatta förmånen för oskif­

tade fisken också till andra samfällda fisken. I dessa, där samfälligheten i

allmänhet torde grunda sig på servitut, är delägarna ofta kanske inte mer

än två. Dessa bör då inte tillåtas att inlägga sitt veto mot ett ifrågasatt fis-

kevårdsområde. Huvudregeln har alltså modifierats med tanke på nu skild­

rade fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

6. Rösträtten

Lagen om gemensamhetsfiske

1913 års lag uppställer skilda regler om rösträtt för skilda slag av beslut.

Sålunda fordras för inrättande av gemensamhetsfiske i oskiftat fiskevatten

enkel majoritet bland samtliga delägare såväl efter huvudtalet som delak­

tigheten. Är fisket skiftat erfordras i stället två tredjedels majoritet (11 §

andra stycket). För beslut att upplåta gemensamhetsfiske på arrende er­

fordras i fråga om oskiftat fiske enkel majoritet och i fråga om skiftat

fiske två tredjedels majoritet, allt räknat efter delaktigheten (17 §). För

beslut om ändring av ett tidigare beslut om gemensamhetsfiskes upplåtelse

på arrende erfordras — lika för skiftat och oskiftat fiske — - enkel majori­

tet efter delaktigheten (20 §). För beslut om ändring av gemensamhetsfis­

kes område erfordras dels två tredjedels majoritet efter delaktigheten inom

det ursprungliga området, dels — inom det område som ändringen avser —

samma majoritet som erfordras för gemensamhetsfiskes inrättande (33 §).

Vid omröstning i andra frågor erfordras enkel majoritet efter delaktighe­

ten; ingen får dock därvid rösta för mer än en tredjedel av det vid omröst­

ningen representerade sammanlagda rösttalet. Vid lika rösttal avgöres om­

röstningen av den mening som samlar majoritet efter huvudtalet. Kan ej

heller på denna väg majoritet uppnås avgöres val genom lottning och andra

frågor genom ordförandens utslagsröst. Vid omröstning under förrättning

träder därvid förrättningsmannen i ordförandens ställe (29 §).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag innebar i fråga om rösträtten icke några egentliga nyhe­

ter. Det föreslogs att rösträttsreglerna skulle följa reglerna för delaktighe­

ten, vilket i stort sett innebar att bestämmelserna i 1913 års lag på detta om­

råde förfarande skulle gälla.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén föreslog att röstning skulle ske efter huvudta­

let. I denna princip föreslogs dock vissa modifikationer till förmån för

principen om röstning efter delaktighet.

Efter att ha redogjort för rösträttsreglerna i vissa lagar på närbesläktade

områden anförde kommittén.

Enligt fiskerättskommitténs uppfattning kan det vara tveksamt, på vilket

sätt omröstningsreglerna för ett fiskevårdsområde lämpligast böra utformas.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1900

Skäl kunna härvid anföras såväl för delaktighetsprincipen som den mot­

satta, d. v. s. att varje delägare erhåller endast en röst. Å ena sidan måste

beaktas att genom biidandet av ett fiskevårdsområde bestående äganderätts­

förhållanden i princip icke böra rubbas annat än såvitt angår själva för­

valtningen. Detta talar för att rösträtten skall utövas efter delaktigheten i

fiskevattnet. Å andra sidan anser kommittén det vara av väsentlig bety­

delse för vidmakthållande av intresset inom fiskevårdsområdet, att varje

delägare — även den som endast äger en obetydlig andel i vattnet — har ett

verkligt inflytande på avgörandet av gemensamma angelägenheter. Särskilt

i ett sådant ingalunda ovanligt fall, att ett fiskevatten äges exempelvis till

tre femtedelar av en person, medan de återstående två femtedelarna äro

uppdelade på flera lotter, framstår det som mindre lyckligt, om den först­

nämnde skulle få ensam diktera besluten.

Vid utarbetande av sitt förslag i denna del har kommittén sökt ta hänsyn

till samtliga föreliggande synpunkter och intressen. Den omständigheten, att

stadgar för fiskevårdsområde skola utfärdas av länsstyrelse, torde vara ägnad

att skapa garantier för att missbruk av en majoritetsställning regelmässigt

icke skall kunna förekomma. Erinras må särskilt om att stor frihet lämnas

öppen att organisera fiskevårdsområdet efter de förhållanden och behov,

som föreligga i varje särskilt fall. Med hänsyn särskilt till dessa omständig­

heter har kommittén ansett sig kunna föreslå som huvudregel, att vid be­

slut i frågor som röra fiskevårdsområde varje delägare skall äga en röst.

Som redan framhållits äro påtagliga fördelar förenade med en sådan enkel

omröstningsregel.

För ett par undantagsfall ansåg kommittén det emellertid natur­

ligt att delaktigheten i fiskevårdsområdet skulle ligga- till grund för

omröstningen. Det ena av dessa fall avsåg utarrendering av fiske och upplå­

telse av särlillstånd till fiske inom fiskevårdsområdet. Det andra fallet gäll­

de beslut att avkastning skulle fonderas eller användas till mera omfattan­

de åtgärd, vilken ej heller var förutsedd i stadgarna. — Även beträffande

rösträtten skulle det stå delägarna fritt att besiuta om annan beräknings­

grund under samma förutsättningar som i fråga om delaktigheten, d. v. s.

genom enhälligt beslut.

Remissyttranden över fiskerätlskommitténs förslag

Under remissbehandlingen anfördes från många håll betänkligheter mot

den föreslagna regeln att i allmänhet röstning skulle ske efter huvudtalet utan

hänsyn till olika delaktighet. Bl. a. yttrade länsstyrelsen i Östergötlands län,

att en sådan anordning skulle stå i så uppenbar strid med hittills vedertagna

rättsgrundsatser att länstyrelsen icke kunde tillstyrka dess genomförande.

Örebro läns hushållningssällskap anmärkte, att det måste anses som ett

missförhållande att man vid en omröstning efter huvudtalet skulle kunna

besluta om utgifter, vilka skulle gäldas av delägarna i förhållande till de­

ras delaktighet. Sveriges lantbruksförbund ansåg på liknande skäl att röst­

rätten i princip borde vara beroende av delaktigheten. De mindre delägarnas

intressen kunde lämpligen tillgodoses genom en föreskrift att ingen finge

rösta för mer än en tiondel av de vid sammanträdet representerade andelar­

na. Även kammarkollegiet ansåg röstning efter andelstal vara att föredraga

samt anförde till stöd därför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

101

Kollegiet kan ej finna kommitténs motivering för att varje delägare i fiske-

vårdsområdet skall erhålla en röst bärande. Det gäller dock en ekonomisk

sammanslutning och följaktligen måste tillses att de, som huvudsakligen

komma att uppbära företaget, få ett tillbörligt inflytande på detsamma.

Man tänke sig det fallet, att en sjö är samfälld för en by omfattande ett

tiotal hemmansdelar med delaktighetstal, av vilka intet är mer än dubbelt

så stort som något av de övriga. Från en av lotterna har emellertid för bo­

stadsändamål avstyckats ett tjugotal ägolotter, vilka alla fått del i fisket.

Om varje delägare skulle få en röst, kunna tomtägarna, som endast äro in­

tresserade av vad kommittén betecknar som amatörfiske, erhålla majorite­

ten mot övriga delägare, som äro intresserade av fiskets ekonomiska bedri­

vande. Andra liknande situationer, där en majoritet i delaktighet kan få

sina berättigade intressen undertryckta av en majoritet i antal, kunna lätt

tänkas. Eftersom det gäller ett gemensamt vårdande och tillgodogörande av en

nyttighet efter delaktighetstal under förutsättningar, som äro mycket lika

dem som förekomma inom en by, anser kollegiet, att bysamfällighetslagens

omröstningsregler böra tagas till förebild i fråga om grunderna för omröst­

ningen vid fiskevårdsområdena.

Domänstyrelsen ansåg tillräckligt att i lagen angåves de fall då rösträtten

skulle beräknas efter delaktigheten i fiskevårdsområdet; beräkningsgrunden

för rösttalet i övriga frågor borde, i likhet med vad som gällde beträffande

jaktvårdsområden, bestämmas i stadgarna.

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

I den ursprungliga, år 1938 tillkomna lagstiftningen om jaktvårdsområ­

den saknades, bortsett från vissa i lagen särskilt omförmälda fall, regler

om rösträtten inom jaktvårdsområde i fråga om jakten, viltvården och för­

valtningen i övrigt.

Genom en lagändring år 1951 infördes den bestämmelsen att rösträtten

i dessa frågor skall utövas efter huvudtalet, därest ej annorlunda bestämts

i de för området gällande grunderna för jakten och viltvården (13 § 1 mom.

jaktlagen).

Denna lagändring ävensom övriga samtidigt genomförda ändringar i jakt­

lagen grundade sig på ett av 1949 års jaktutredning den 11 november 1950

framlagt förslag (SOU 1950:40).

Jaktutredningen anförde i denna del (s. 90 ff.), alt i de stadgar som anta­

gits för jaktvårdsområdena upptagits bestämmelser om rösträtten. Därvid

hade i allmänhet delägarnas rösttal gjorts beroende av storleken av den

mark, varmed de ingått i området. Dessa omröstningsregler hade emellertid

vid skilda tillfällen utsatts för kritik. Bl. a. hade anmärkts, att dessa regler

gav de större delägarna en alltför dominerande ställning. I samband därmed

hade det gjorts gällande, att röstningen efter markareal kunde giva ägare

av större marker möjlighet att bestämma att vissa slag av vilt ej skulle få

jagas på de mindre fastigheterna, ja att till och med fridlysa dessa fastig­

heter.

Jaktutredningen redogjorde i fortsättningen hl. a. för de i fiskerättskom-

mitténs förslag upptagna reglerna om rösträtt inom fiskevårdsområde och

för cn av utredningen företagen undersökning rörande verkan av de vanligen

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

gällande rösträtlsreglerna i tolv godtyckligt valda jaktvårdsområden. Ut­

redningen vitsordade att sistnämnda regler i flertalet fall formellt tedde

sig oförmånliga för de mindre delägarna. Samtidigt upplyste emellertid ut­

redningen att, enligt vad som uppgivits av flera jaktvårdskonsulenter, stad­

garnas föreskrifter om röstberäkning efter markinnehav icke brukade till-

lämpas utan att röstning regelmässigt skedde efter huvudtalet. Utredning­

en anförde vidare.

Enligt utredningens uppfattning talar åtskilligt för att rösträttsreglerna

utformas så, att de i högre grad än vad hittills i allmänhet varit fallet taga

hänsyn till de mindre delägarnas intresse. Vid övervägandet av förevarande

spörsmål bör emellertid beaktas att, såsom utredningen i det föregående

framhållit, försiktighet synes böra iakttagas då det gäller införandet av lag­

bestämmelser rörande jaktvårdsområdenas inre angelägenheter. Man kan

icke bortse från att principen om rösträkning efter areal i många fall torde

utgöra en nödvändig förutsättning för att jaktvårdsområden skola komma

till stånd. Att märka är också, att fiskerättskommittén, då den i fråga om

fiskevårdsområdena såsom huvudregel föreslog att ingen delägare skulle få

tillgodoräknas mer än en röst, utgick från att länsstyrelse skulle ha möj­

lighet att i vissa fall fastställa fiskevårdsområde även om majoriteten av

delägarna röstat mot områdets bildande.

På grund av vad sålunda anförts och då missbruk av ett dominerande in­

flytande inom ett jaktvårdsområde med hänsyn till vad utredningen i det

följande föreslår i fråga om besvärsrätt över jaktstämmas beslut lätt torde

kunna förhindras, anser sig utredningen icke böra förorda, att några gene­

rella tvingande bestämmelser lagfästas rörande delägarnas rösträtt vid av­

görandet av gemensamma angelägenheter. Däremot synes det — i syfte att

understödja strävandena att åstadkomma en jämnare fördelning av infly­

tandet mellan olika grupper av delägare — vara lämpligt att ett dispositivt

stadgande härom införes i jaktlagen. Detta stadgande torde kunna utfor­

mas så, att varje delägare, där ej annorlunda bestämts i de för jaktvårds-

området antagna grunderna för jaktutövningen och viltvården, skall äga

en röst.

I den proposition, varigenom förslaget till 1951 års ändringar i jaktlagen

förelädes 1951 års riksdag, anförde föredragande departementschefen, stats­

rådet Sträng, i denna del.1

I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens

uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudta­

let ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstbe­

räkning bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra

bildandet av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också fram­

hålla, att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå

av fastigheter och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med så­

dana sammanslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal

ter sig naturligast.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen uttalade, alt den fann frågan om rösträttens utformning

uppenbarligen vara av tveksam natur. Efter ingående överväganden fann

1 Nr 189/1951 s. 46. Jfr tredje lagutskottets utlåtande nr 14/1951 särskilt s. 40, 41 och 44

samt kamrarnas protokoll I: 23 s. 103 ff och II: 24 s. 10 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

103

styrelsen de skäl som talade för att rösträtten borde utövas efter h u v u d-

talet väga tyngre än de skäl som talade i motsatt riktning.

Styrelsen erinrade om att de viktigaste frågorna rörande verksamheten

inom fiskeområdet skulle regleras i stadgarna, att enligt förslaget majori­

teten av delägarna, räknat efter delaktighetstalet, tillerkänts ett betydande

inflytande på stadgarnas utformning samt att den rösträtt, varom nu val­

fråga, endast avsåg beslut som delägarna, inom ramen för lagen och stad­

garna, hade att fatta sedan området bildats. Betänkligheter mot en regel om

rösträtt efter liuvudtal minskade i styrka, därest delägare bereddes möjlig­

het att utan större omgång få giltigheten av ett fattat beslut rättsligen prövad.

Remissyttranden över fiskerislyrelsens förslag

Flertalet remissinstanser gjorde ingen erinran mot fiskeristyrelsens för­

slag, att inom fiskeområde omröstning i regel borde ske efter huvudtalet. I

några yttranden uttalades emellertid, att för beslut alltid borde fordras majo­

ritet efter delaktighetstal, eller att delägarna i varje fall borde kunna besluta

sådan grund för omröstning. En del ansåg, att därvid borde uppställas spärr

beträffande de stora delägarnas rösträtt. Några remissinstanser, som i och

för sig ej hade något emot röstning efter huvudtal, ansåg att därvid viss be­

gränsning borde ske i avstyckningsägares och andra små delägares rösträtt.

För röstning efter delaktighetstal uttalade sig, bland andra,

kammarkollegiet, som härom anförde.

Bestämmelserna om rösträtten ha stor betydelse. Även om det för beslut

i frågor om upplåtelse och tillskott erfordras viss majoritet efter delaktig­

het, synes av en jämförelse med 10 § i förslaget samt den där ovan intagna

rubriken framgå, att detta gäller blott det principiella beslutet. I fråga om

alla övriga beslut, vilka tillsammantagna komma att ge exempelvis en ut-

arrendering dess reella innehåll, blir huvudtalsmajoriteten avgörande. Även

om en majoritet efter delaktighet uppställer villkor för sin medverkan till

ett principiellt beslut, kan lätteligen förändringar inträffa, t. ex. arrendators

frånfälle, som skapar en helt oförutsedd situation med nya möjligheter. Kol­

legiet anser därför och med stöd av de skäl, kollegiet anfört år 1947, att ma­

joritet efter delaktighet städse bör krävas för beslut. Vanskligheten av ma­

joritetsbeslut kan emellertid icke elimineras, endast minskas, med en dylik

regel. Om man som exempel väljer ett fall där en sjö tillhör två stora gods

och en mindre gård, synes ägarna av godsen kunna, efter bildande av fiske­

område, utarrendera hela fisket i sjön, träffa valet av arrendator och be­

stämma villkoren. Detta synes innebära en, låt vara tidsbegränsad, expro­

priation av den mindre gårdens fiske. I något fall, exempelvis om det gäller

en sjö eller ström med mycket inbringande eller eljest eftertraktat fiske,

synes en dylik expropriation kunna få betydelse för inteckningshavare. Det

synes icke orealistiskt att tänka sig, alt det pris som kan uppnås vid en för­

säljning kan beträffande viss fastighet påverkas av det förhållandet, alt

rådigliet över fisket saknas. Det är ingalunda säkert, att denna bristande

rådighet kan kompenseras av rätten till del i utgående arrende eller annat

vederlag.

Även Malmöhus läns hushållningssällskap förordade, alt röstning alltid

skulle ske efter delaktighet.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro län påpekade, att en delägare med stor andel i

fiskeområde enligt förslaget skulle kunna åläggas större tillskottsskyldighet

än en som har mindre andel. Det var då enligt länsstyrelsens mening icke

godtagbart, att han icke skulle få större inflytande på besluten än en del­

ägare med mycket liten andel.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordade, att rösträtt skulle utövas efter

delaktighet eller att delägarna i varje fall skulle i stadgarna kunna bestäm­

ma sådan grund för röstningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som också ansåg att röstning borde ske

efter delaktighet, förordade att därvid föreskrevs att ingen skulle få rösta

för mer än viss del av det representerade andelstalet.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt ifrågasatte huruvida icke i stad­

garna borde kunna föreskrivas, att röstning efter delaktighet kunde få ske

om en majoritet i såväl antal som delaktighet beslutade detta. Värmlands

läns hushållningssällskap uttalade liknande synpunkter och förordade en

bestämmelse om att röstning efter delaktighet skall ske om 4/5 av delägarna

enades därom.

Hovrätten för Västra Sverige var inne på en liknande tanke och anförde.

En regel om omröstning efter huvudtal, vilken endast har det undantag

som anges i 14 § andra stycket, torde, såvitt gäller direkt ekonomiska ange­

lägenheter, kunna begagnas av delägare med ringa delaktighetstal — exem­

pelvis amatörfiskande tomtägare — på ett sätt som otillbörligt skadar större

delägares berättigade intresse av att få ekonomiskt utbyte av fisket och att

slippa betungande utgifter för detsamma. Betydelsen av klagorätten till läns­

styrelsen får i detta sammanhang ej överskattas. Särskilt bör beaktas, att

beslut om disponerandet av ersättning för upplåten fiskerätt och om till­

skott skall fattas genom omröstning efter huvudtal, oaktat fördelningen av

vinstmedel och påförandet av tillskotten synes skola ske efter delaktighet.

Visserligen skall beslut endast kunna fattas inom ramen för stadgarnas före­

skrifter därutinnan, vilka föreskrifter, så vitt gäller fiskerättsupplåtelser och

tillskott, för sin tillkomst förutsätter samtycke av en efter delaktighet be­

räknad delägarmajoritet. Det torde emellertid ha varit avsett att stadgarna

i dessa hänseenden, liksom i andra, skall lämna förhållandevis stort spelrum

för delägarnas beslutanderätt i det enskilda fallet, något som även synes

motiverat av att en stadgeändring torde vara en förhållandevis omständlig

procedur. — Sett ur en annan synpunkt är nu berörda förhållanden ägnade

att i vissa fall leda till återhållsamhet hos en större delägare i ett fiskeom­

råde, då det gäller att samtycka till föreskrifter i stadgarna om fiskerätts-

upplåtelse och tillskott. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det kun­

na ifrågasättas om omröstning efter huvudtal bör ske i den omfattning sty­

relsen föreslagit. Möjligen skulle en lösning kunna nås genom ett stadgande,

att därest delägare för visst fall så påfordrade, omröstning skall ske efter

delaktighetstal •— närmast på visst sätt maximerade sådana -— då fråga är

om fördelning av ersättning för upplåten fiskerätt eller om tillskott. Själv­

fallet finge man då taga som en konsekvens att flera frågor utöver de nu

nämnda faktiskt kunde komma att avgöras efter delaktigheten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län gjorde ett allmänt uttalande om att vid

utformning av stadgar rösträtt efter delaktighetstal borde förekomma i

större utsträckning än i betänkandet föreslagits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

105

Flera remissinstanser framhöll, att det kunde leda till orättvisa resultat om

små delägare, t. ex. avstyckningsägare med obetydlig andel i stamfastighe­

tens fiske skulle äga samma rösträtt som ägare av mantalsatt jord med stor

delaktighet i fiskeområdet. Som tänkbar lösning på detta spörsmål föreslogs

i några yttranden, att avstyckningsägare blott skulle äga

en röst gemensamt med stam fastig hetens ägare. För

sådan begränsning uttalade sig hushållningssällskapen i Östergötlands, Kris­

tianstads och Malmöhus län samt Ostkustfiskarnas centralförbund. Hushåll­

ningssällskapet i Kristianstads län gjorde viss reservation för avstyckningar

med stort andelstal. Sällskapet åberopade till stöd för sin ståndpunkt föl­

jande.

I synnerhet under senare år har skett eu i vissa fall mycket långt gå­

ende uppdelning av äganderätten till fisket, genom att viss del, vanligen

1 å 2 %, av fastighets andel i oskiftat fiskevatten tillagts avstyckade fastig­

heter, mestadels sommarstugetomter. Ganska talrika exempel finns på att

inom ett skifteslag bestående av exempelvis 10 ägare av mantalsfastigheter

avstyckats t. ex. 50 sommarstugetomter, s. k. ideella andelar, var och en ut­

rustad med 1 % av sin stamfastighets fiskerätt i det oskiftade vattnet. Här­

igenom har i samfälligheten tillkommit 50 nya delägare, i antal alltså betyd­

ligt överstigande det ursprungliga antalet delägare. Var och en av dessa del­

ägare med i många fall minimal andel i fisket erhåller vid omröstning efter

den regel fiskeristyrelsen föreslagit, nämligen att varje delägare skall äga en

röst, lika stort inflytande på fiskeområdets angelägenheter och skötsel som

en delägare med betydande andel. Särskilt markant blir förhållandet när

avstyckningarna skett från mindre mantalsfastigheter. Vid omröstning efter

fiskeristyrelsens förslag kan en majoritet av ägare av idella fiskeandelar

komma att utöva ett alltför starkt inflytande på fiskeområdets angelägenhe­

ter och skötsel, även om detta inflytande i flera viktiga avseenden, t. ex.

i fråga om rätt till fiske inom fiskeområdet skall upplåtas, angående före­

skrift om lämnande av tillskott o. s. v., begränsas på grund av de föreslagna

reglerna för omröstning efter delaktighet.

Utan att vilja närmare gå in på frågan hur en sådan reglering skulle ut­

formas i lagen, må dock framhållas, att, därest detta eljest lagligen är

möjligt, ägare av avstyckningar bör få utöva sin rösträtt inom fiskeområdet

tillsammans med ägaren av den fastighet, varifrån avstyckningen sålts, i lik­

het med vad som föreslås beträffande fastighet med flera ägare. Med tanke

på att avstyckningar i vissa fall kan omfatta en betydande del av stamhem­

manets andel i fisket, exempelvis 50 % och mera, bör dock en lämplig av­

vägning i fråga om begränsningen av rösträtten i detta hänseende ske.

Tanken att viss begränsning bör ske av de små del­

ägarnas rösträtt efter huvudtalet upptogs även i yttranden

av länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län samt hushållningssällskapet i

Hallands län. Sistnämnda hushållningssällskap föreslog, att begränsningen

skedde genom en regel, att ägare av avstyckning, vars andel i fiskerätten var

mindre än 25 procent av stamfastighetens, icke skulle äga egen rösträtt. Säll­

skapet, som ansåg att delaktigheten i fiskeområde, då denna icke bestämdes

till lika andel för alla, borde beräknas efter mantal eller eventuellt efter

taxeringsvärde, anförde beträffande avstyckningsägares rösträtt följande.

Då fiskeområdet kommer att omfatta även medlemmar, vilka utgöres av

avstyckningsägare till vilkas avstyckning tillagts rätt till fiske i stamfastig­

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

hetens fiske, och dessa utgör ett större antal än ägarna till i mantal satt

jord inom ett skifteslag, kommer avstyckningsägarna att å fiskestämma kun­

na överrösta de sistnämnda. Detta kan för ägarna av ett skifteslags fastig­

heter medföra oberäknande konsekvenser. Exempelvis kan avkastningen av

ett fiskeområdes verksamhet, varav enligt förslaget högst 50 procent får an­

vändas för fiskeområdets räkning, begagnas för ändamål för vilket ägarna

till den i mantal satta jorden inom skifteslaget äger föga eller intet intresse.

I detta sammanhang får ej heller bortses från den möjligheten att med nu­

varande rättstillämpning antalet avstyckningsägare med andel i fiske kan

komma att väsentligt öka.

Departementspromemorian 1957

I departementspromerian anföres till en början, att fiskevårdsområdet

avses skola bli en organisation för tillvaratagande i första hand av delägar­

nas ekonomiska intressen. En erinran härom hade på lagberedningens för­

slag särskilt intagits it §. Fiskevårdsområde kom därför både med hänsyn

till organisation och syfte att förete större likheter med exempelvis by-

samfälligheter och häradsallmänningar än med jaktvårdsområden. I bysam-

fällighet slagen och lagen om häradsallmänningar liksom i andra författ­

ningar som reglerade sammanslutningar av ekonomisk art, där majoritets­

beslut i någon form kunde träffas, torde om än icke undantagslöst (se ex­

empelvis 56 § lagen om ekonomiska föreningar) omfattningen av den en­

skilde medlemmens rösträtt i regel bero av storleken av hans delaktighet, i

vissa fall — såsom i bysamfällighetslagen (4 § 3 mom.) — med viss be­

gränsning.

Med en viss rätt kunde det kanske sägas att liuvudtalsregeln just på fis­

kets område erhöll ett visst stöd av traditionen. 24 § andra stycket fiske­

rättslagen krävde (i likhet med dess föregångare, se SOU 1947:47, s. 281

not 1) sålunda för upplåtelse av rätt i samfällt fiske i regel samtycke av en

majoritet av antalet delägare.

Trots det sist sagda syntes det ur principiell synpunkt i och för sig vara

mest tilltalande att låta rösträtten bestämmas av delaktigheten. Med hän­

syn till de starka modifikationer i huvudtalsregeln som skett i fiskeristyrel-

sens förslag och den stora anslutning förslaget i denna del rönt från remiss­

myndigheternas sida, hade dock i denna huvudfråga någon ändring ej före­

slagits.

Huvudtalsregeln kunde emellertid trots de modifikationer däri, som sty­

relsen med hänsyn till vissa slag av beslut föreslagit, i en del fall tänkas

komma att leda till resultat som tedde sig mindre tilltalande. Detta gällde

i första hand den situation, som uppstod då en minoritet representerande

ett överväldigande andelstal överröstades av en majoritet representerande

ett obetydligt andelstal. Då denna situation kunde väntas bli icke alltför

ovanlig, syntes frågan något närmare böra beröras. I promemorian diskute­

ras därefter avstyckningsägarnas rösträtt, varom följande an­

föres.

Ett flertal remissmyndigheter, särskilt bland hushållningssällskapen, har

föreslagit att rösträtten begränsas för ägare av fastighet, som bildats genom

107

avstyckning men därvid tillagts fiskerätt. Begränsningen skulle därvid ske

så att vid omröstning efter huvudtalet rösträtten skulle fråntagas antingen

alla dylika delägare eller ägare av mycket små sådana fastigheter eller ock­

så ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske utgör

mindre än en fjärdedel.

Man frågar sig emellertid varför begränsningen av rösträtten just skall

gälla ägare av fastigheter, som bildats genom avstyckning. De konsekvenser,

vartill en sådan inskränkning skulle kunna leda framgår av följande exem­

pel: Ett fiskevårdsområde bildas i en sjö, vars fiske är samfällt för sex fas­

tigheter, av vilka tre utgöres av i mantal satt jord medan de övriga är lä-

genhetex-, som vid avstyckningen tillagts andel i stamfastighetens rätt till

det samfällda fisket. Från fastigheten l1 om 1/10 mantal och 100 hektar har

avstyckats l2 om 10 hektar. Från 21 om 1/100 mantal och 10 hektar har av­

styckats 22 om 1 hektar. Från 31 om 1/1 000 mantal och 1 hektar har av­

styckats 32 om 0,1 hektar. Varje avstyckad lägenhet har tillagts andel i stam­

fastighetens rätt till fiske. Andelen utgör för l2 och 22 10 % men för 32 25 %■

Vid en omröstning efter huvudtalet och med iakttagande av något av fö-

renämnda begränsningsalternativ skulle, om ägare av avstyckade lägenhe­

ter helt uteslötes, exempelvis ägaren av l2' icke äga någon rösträtt, medan

sådan skulle tillkomma ägaren av 31, oaktat denne äger mindre än 1/10

av den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2.

Bestämmer man återigen begränsningen så att man från rösträtten ute­

sluter ägare av avstyckad lägenhet, vars andel i stamfastighetens fiske är

mindre än en fjärdedel eller anser man att den som tillagts en tiondedel av

stamfastighetens fiskerätt har en så liten andel, att den ej skall medföra

rösträtt, skulle ägaren av 1- ej heller då äga rösträtt, medan sådan skulle

tillkomma exempelvis ägaren av 32, oaktat denne äger allenast 1/40 av

den fiskerätt som tillkommer ägaren av l2.

Det torde under alla förhållanden vara uppenbart att man i rösträttshän-

seende icke kan tillämpa skilda regler för ägare av i mantal (eller annat

skattetal) satt jord och andra fastighetsägare. Den enda möjligheten som

då föreligger att på denna väg nå ett icke alltför stötande resultat torde va­

ra att begränsningen göres så att exempelvis envar som äger mindre andel

än exempelvis 1/100 (eller 1/1000) av det totala fisket uteslutes från röst­

rätt. Även detta ter sig dock mindre tilltalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

I promemorian uttalas därefter, att det syntes mera tilltalande att utfor­

ma ett undantag så, att en efter delaktigheten starkt kvalificerad majoritet,

lämpligen 4/5, tillerkändes rätt att besluta att rösträtten skall utövas efter

annan grund än huvudtalsregeln. I det nyss anförda exemplet skulle detta

emellertid medföra att ägaren av l1 ensam skulle kunna utforma reglerna

för rösträtten, vilket med den antagna utgångspunkten — huvudtalsprinci-

pCn — icke var någon lycklig lösning. Det syntes sålunda som om man vid

ett godtagande av huvudtalsregeln icke utan en mycket detaljerad reglering

skulle kunna komma tillrätta med föreliggande svårigheter. Då målet emel­

lertid borde vara att uppställa så enkla och klara regler som möjligt samt lag­

förslaget innehöll åtskilliga garantier mot majoritetsmissbruk i fråga om

vissa särskilt betydelsefulla beslut, syntes någon begränsning av vissa del­

ägares rösträtt ej böra göras.

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över departementspromemorian

Av remissinstanserna gör ungefär hälften icke någon erinran mot det

framlagda förslaget om rösträttsreglernas utformning. Likväl kan dock

denna fråga sägas vara den som framkallat det största intresset under den

sista remissbehandlingen. Det är därvid tydligt, att den tidigare starka an­

slutningen till principen om rösträtt efter huvudtalet nu något minskat,

vilket i flera fall tagit sig uttryck i att man förordar olika modifikationer i

denna princip till förmån för röstning efter delaktighet.

De enda som nu i en eller annan form uttryckligen förordar huvud-

talsprincipen är länsstyrelsen i Jönköpings län, fislceriintendenten i

mellersta distriktet samt Jämtlands läns hushållningssällskap.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför.

I fråga om rösträtten är länsstyrelsen tveksam, övervägande skäl synes

dock tala för förslaget att varje delägare skall äga en röst. Detta är praktiskt

och enkelt och ett annat förfarande skulle kräva en detaljerad reglering.

Därjämte må framhållas att lagförslaget innehåller åtskilliga garantier

mot majoritetsmissbruk i fråga om vissa särskilt betydelsefulla beslut.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anför.

Röstning bör vid bildandet av fiskeområde eller då eljest ej särskilt därom

föreskrivits, t. ex. vid upplåtelse av fiskerätt, ske efter huvudtal. Principen

är ju densamma även vid upplåtelse enligt fiskerättslagen och det synes

vara det enklaste och bästa förfarandet vid ifrågavarande procedur. Erfa­

renheterna av röstning efter delaktighet enligt 1913 års lag har varit mindre

goda och avgjort bidragit till denna lags ringa tillämpning.

Hushållningssällskapet i Jämtlands län betonar att man vid konstrueran­

det av fiskevårdsområden bör bygga på de erfarenheter som vunnits inom

fiskevårdsföreningarna. Sällskapet anför härom följande.

Inom dessa föreningar utövas medlemmarnas rösträtt i allmänhet efter

huvudtalsprincipen. Anledningen härtill är att man velat förbehålla det av­

görande inflytandet åt de vid fiskevattnen bofasta fiskerättsägarna. Om röst­

rätten skulle följa delaktigheten, kan man räkna med att det avgörande in­

flytandet i stället kommer att ligga hos kronan eller de stora bolagen. Den

föreslagna lagstiftningen bör utformas så att det dominerande inflytandet

alltjämt förbehålles landsbygdens jordbrukande befolkning, som bor vid

fiskevattnen och i större eller mindre utsträckning är beroende av fisket.

Det är därför berättigat att reducera inflytandet från ägare av dels stora

andelar dels små avstyckningar. Man bör därför sträva efter att på lämpligt

sätt kombinera huvudtals- och delaktighetsprinsciperna.

Som nämnts förordar flera remissinstanser rösträtt efter delak­

tighet eller en sådan modifikation i den föreslagna huvudtalsprincipen

att ökat utrymme lämnas åt delaktighetsprincipen. Länsstyrelsen i Väst­

manlands län papekar att, eftersom det här gäller tillgodogörande av en

nyttighet efter, såvitt ej annat bestämts, delaktighetstal, synes det vara

mest i överensstämmelse med vedertagna rättsprinciper att också omröstning

sker efter andelstal.

109

Kammarkollegiet förordar viss modifikation i delaktiglietsprincipen till

förmån för huvudtalsprincipen och anför härom.

Beträffande frågan om rösträtt har kollegiet i utlåtanden över tidigare

lagförslag hävdat och närmare motiverat att i samtliga fall majoritet efter

delaktighet bör krävas för positivt beslut. I detta sammanhang må erinras

om att förekomsten av fiskerättsägare med försvinnande liten andel av det

totala fisket är relativt vanlig.

För att undvika den olägenheten av delaktiglietsprincipen att en enda del­

ägare med majoritet efter delaktighetstal ensam dikterar besluten — något

som skulle förtaga intresset för fiskevårdsområdet hos övriga delägare —

synes emellertid den modifikationen i berörda princip lämpligen kunna

föreskrivas, att ingen må utöva rösträtt för mer än en femtedel av delägar­

nas sammanlagda, hos länsstyrelsen eller å fiskestämma eller förrättnings-

stämma företrädda andelstal (jfr t. ex. 56 § lagen om enskilda vägar och

119 § punkt 4 lagen om aktiebolag).

Liknande förslag har framförts av länsstyrelsen i Uppsala län och över­

lantmätaren i Jämtlands län. Nämnda länsstyrelse yttrar.

Vad utredningsmannen anfört till stöd för huvudtalsprincipen föranleder

icke länsstyrelsen att frångå sin tidigare ståndpunkt. En omröstning helt

baserad på huvudtalet kan enligt länsstyrelsens åsikt i flera situationer leda

till stötande resultat. Såtillvida är dock länsstyrelsen numera beredd att

modifiera sitt ställningstagande att länsstyrelsen, därest omröstning efter

delaktighet införes, förordar en spärregel av innehåll att ingen må rösta

för mer än viss del av det representerade andelstalet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt, huruvida inom fis-

kevårdsområde röstning bör ske efter huvudtalet. Det synes länsstyrelsen

lämpligt att modifiera bestämmelsen härom exempelvis så, att majoriteten

av de röstande tillika bör företräda visst delaktighetstal.

Jönköpings läns hushållningssällskap hyser betänkligheter mot det sätt

varpå huvudtalsprincipen utformats i departementspromemorian. Nämnda

princip kunde enligt sällskapet leda till egendomliga och icke önskvärda

konsekvenser, vilket belyses med följande exempel.

I ett skifteslag med fyra mantalsfastigheter har från en av dessa avstyc­

kats sex sommarstugetomter, och var och en av dessa har vid köpet och

avstyckningsförrättningen tilldelats en ideell andel av en procent av stam-

fastighetens fiske i det oskiftade vattnet. Enligt det föreliggande lagutkastet

skulle sommarstugetomternas ägare, oaktat deras sammanlagda delaktighet

i fisket sålunda endast utgöra en ringa del därav, kunna överrösta stamfas­

tigheternas ägare i alla beslut rörande fiskevårdsområdet utom i frågor, som

rör upplåtelse av fiskerätt och tillskott. För beslut i dessa frågor skulle

förutom majoritet efter huvudtalet även erfordras viss delaktighet i fisket.

Enligt sällskapets mening är det icke rimligt, att bestämmanderätten i

ett fiskevårdsområdes angelägenheter i så stor utsträckning skulle till­

komma delägare med så ringa delaktighet i fisket som i det anförda exemp­

let. De med detta exempel belysta förhållandena torde vara tämligen van­

liga. Sällskapet liyser därför alltjämt den uppfattningen, alt rösträtten bör

utformas på annat sätt, än som skett i det föreliggande lagutkastet.

Samma problem har även behandlats av det ganska stora antal remissin­

stanser, som i en eller annan form önskar reducera det infly­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

tande som delägare med små andelar får enligt huvudtals-

principen. Flera olika förslag till denna frågas lösning har lämnats.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslår att rösträtt överhuvud

ej bör tillkomma ägare av fastigheter, som är mindre än ett hektar, liksom

ej heller ägare av lägenheter, som bildats genom avstyckning och ej tillagts

större andel i stamfastighetens fiske än fem procent.

Hushållningssällskapen i Uppsala, Kronobergs och Hallands län, Sveriges

fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund och Upp­

sala läns mälarfiskareförening föreslår, att ägare av lägenhet endast skall

få rösta gemensamt med stamfastighetens ägare på samma sätt, som enligt

förslaget var fallet med delägare som med samäganderätt äger en fastighet.

Belysande för denna uppfattning är vad som anföres av Hallands läns hus­

hållningssällskap.

Förslaget om röstning efter huvudtalet avstyrkes, enär eljest, trots de

begränsningar i rösträtten som gjorts, en talrik grupp delägare, som äger

en liten del av fisket, kan få alltför stort inflytande. Röstning bör därför

i första hand ske efter delaktighetstalet. Skulle detta icke kunna genomfö­

ras bör i andra hand rösterna fördelas så, att varje delägare av i mantal

satt jord tilldelas en röst. De ägare av avstyckningar som skett eller kommer

att ske bör endast erhålla del av stamfastighetens rösträtt.

Faran av att tillerkänna ägare av avstyckningar alltför stort inflytande

betonas också av länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Blekinge län,

hushållningssällskapet i Östergötlands län samt fiskeriintendenterna i nedre

södra och övre södra distrikten. Belysande för denna uppfattning är vad den

sistnämnde anför.

En av orsakerna till att 1913 års lag ej vunnit någon större tillämpning

är att för beslut om sådant fiskes inrättande erfordras majoritet såväl be­

träffande delägare som rösttal. Som regel är det ägare av jordbruksfastig­

heter, som ansöka om inrättande av gemensamhetsfiske för att få ordning

på det fiske, som utövas av ägare av avstyckningar (villatomter). De senare

överväga i allmänhet i antal. Gemensamhetsfiske kan sålunda ej komma till

stånd, när dessa motsätta sig att sådant fiske inrättas.

En besläktad synpunkt har framhållits av Svenska insjöfiskarenas cen­

tralförbund, som påpekar att särskilt ifråga om rösträtt och uppskattning

sådana regler icke bör tillskapas att yrkesfiskare undantränges i sin nä­

ring till förmån för mer eller mindre nöjesbetonat fiske. Hushållningssäll­

skapet i Östergötlands län tillägger att om det skulle anses omöjligt att

skapa en enkel begränsningsregel för att reducera inflytandet från avstyck-

ningsägare kan sällskapet för sin del ej förorda annan metod för rösträt­

tens utövande än efter delaktigheten.

Örebro läns hushållningssällskap finner att förslaget kan leda till att hela

fisket i en sjö kan komma att behärskas av minoritet i andelstal. Sällskapet

anför vidare.

Denna minoritet lär ej kunna bestämma att fisket skall upplåtas men

väl hur fisket skall bedrivas utan ekonomiskt ansvar för de kostnader, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 50 år 1960

in

beslutet medför. Ägare av avstyckningar äro i de flesta fall enbart intres­

serade av sportfiske, och den bofasta lantbruksbefolkninger., vars fritid är

begränsad, idkar fiske med fasta redskap och nät, vilket är mindre tids­

krävande. I dylika frågor uppstå lätt meningsbrytningar, som vid bildande

av fiskevårdsområde kan leda till att ägare av stamfastighet kan helt för­

hindras att bedriva sitt sedvanliga fiske med fasta redskap.

I några yttranden beröres frågan huruvida delägarna skall ha

möjlighet att själva bestämma om annan grund för

rösträtten än den i lagen föreskrivna ej blott — som i

promemorian föreslagits •—- vid full enighet utan även genom majoritets­

beslut.

Hovrätten för Västra Sverige, som i sitt yttrande över fiskeristyrelsens

förslag uttalade att huvudtalsprincipen erhållit ett större utrymme än som

kunde anses välgrundat, vidhåller denna ståndpunkt samt anför vidare.

En alternativ lösning av innebörd att en majoritet av 4/5 efter delaktighet

äger besluta att rösträtten skall utövas efter annan grund än efter huvudtal

synes hovrätten vara värd ett allvarligt övervägande. Ett stadgande av detta

slag torde i många fall vara ägnat att öka större delägares benägenhet att bi­

träda ett förslag om bildande av fiskevårdsområde.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framför liknande synpunkter och anför

följande.

Den svårlösta frågan om rösträtten anser länsstyrelsen böra ytterligare

övervägas med hänsyn till styrkan av de skäl, som i promemorian och däri

redovisade remissvar förebragts till stöd för rösträtt efter delaktighet. Bibe­

hålies emellertid huvudtalsregeln, kan ifrågasättas om icke för beslut i fler

frågor än som föreslagits bör krävas majoritet efter såväl huvudtal som

delaktighetstal. Oavsett hur rösträtten utformas är länsstyrelsen ense med

promemorieförfattaren att delägarna bör ha möjlighet att i stadgarna be­

stämma annan beräkningsgrund för rösträtten än den i lag angivna. Före­

slagna kravet på enhällighet mellan delägarna för beslut härom (7 § sista

stycket i utkastet) förefaller dock väl strängt och torde kunna jämkas till

krav på exempelvis fyra femtedelars majoritet i såväl huvudtal som delak­

tighetstal.

Departementschefen

Eftersom lagförslaget utgår ifrån att fiskevårdsområde skall vara en del­

ägarnas egen angelägenhet och myndigheternas befattning därmed är se­

kundär i förhållande till delägarnas beslutanderätt, kan man utgå ifrån att

rösträttens utformning kanske mer än något annat kommer att vara av­

görande för de förhoppningar och det förtroende varmed den nya lagen

kommer att mötas.

I förevarande avsnitt ämnar jag behandla frågan om rösträttens

utformning i allmänhet. I andra avsnitt har jag behandlat och

kommer att behandla de speciella omröstningsregler som ansetts vara på­

kallade i särskilt viktiga frågor, sådana som kravet på anslutning bland

delägare för fiskevårdsområdes bildande, rätten att påkalla prövning av

förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd, beslut om upplåtelse,

skyldigheten att lämna tillskott, bestämmande av delaktigheten annorlunda

112

än efter delägarnas andelar eller genom förrättning samt användningen av

avkastning för fiskevårdsområdets räkning i vissa fall. De rösträttsregler

som behandlas i detta avsnitt avser därför reglerna för omröstning i alla

andra fall än de nu särskilt nämnda och skall gälla både vid förrättning och

annat sammanträde med delägarna.

Vid utformningen av bestämmelser i ämnet har man att välja mellan

att tillerkänna varje delägare en röst (huvudtalsregeln) eller att för varje

delägare bestämma ett rösttal, vars storlek beror av hans delaktighet (del-

aktighetsregeln). Vardera regeln kan modifieras till förmån för den andra.

En modifikation kan utformas så att den gäller för alla slag av beslut eller

endast vissa.

Omröstning i allmänhet skall enligt 1913 års lag ske efter delaktigheten

med den begränsningen att ingen får rösta för mer än en tredjedel av det

vid omröstningen företrädda röstetalet. Även Palmquist förutsatte i sitt

förslag röstning efter delaktighet. De senare förslagen har däremot alla ut­

gått ifrån röstning efter huvudtalet. Förslaget motiverades av fiskerätts-

kommittén med att man önskade skapa en ordning där varje delägare oav­

sett omfattningen av sin fiskerätt ägde ett verkligt inflytande. Båda prin­

ciperna är företrädda bland remissinstanserna. Andra regler som föresla­

gits har varit att omröstning skall ske efter huvudtalet, om inte en — på

ett eller annat sätt -—- kvalificerad majoritet beslutar om röstning efter

delaktighet. Härtill kommer de många förslag som går ut på att man vid

omröstning efter huvudtal bör begränsa rösträtten för delägare med små

andelar.

Det kan inte bli annat än ofruktbart att närma sig frågan om röstning ef­

ter huvudtal eller delaktighet utifrån abstrakta rättvisesynpunkter. Huvud-

talsprincipen gynnar uppenbarligen delägare med små andelar, liksom del-

aktighetsprincipen gynnar delägare med stora andelar. Båda kategoriernas

intressen är emellertid i och för sig lika beaktansvärda. Syftet med den

nya lagstiftningen och därmed också med reglerna på förevarande område

är att främja fisket och åstadkomma rättvisa mellan fiskerättsägarna. För­

utsättningarna härför är emellertid olika på skilda håll. Röstning efter del­

aktighet skulle sålunda i Norrland som regel leda till att de vid fiskeplat­

serna boende delägarna skulle komma i minoritet; majoriteten skulle ofta

komma att innehas av kronan och de stora skogsbolagen. Tillämpad i Stock­

holms skärgård skulle samma princip som regel medföra att den bofasta

befolkningen skulle komma i majoritet, medan minoriteten skulle komma

att utgöras av sommarstugeägare, vilka ofta överväger i antal men i regel

äger endast mycket små andelar i fisket. Detta dilemma har man i lag­

stiftningen om jaktvårdsområden genom en lagändring 1951 löst så, att

lagens omröstningsregler inte gjorts tvingande luen innehåller en rekom­

mendation om röstning efter huvudtalet. Före denna lagändring innehöll

jaktlagen inte några bestämmelser om rösträtten i allmänhet, vilket med­

förde att jaktvårdsområdenas stadgar i allmänhet lät rösträtten grunda sig

på delaktighetsprincipen. I praktiken synes dock stadgarnas föreskrifter

Kungi. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

113

på denna punkt inte ha följts, utan röstning har i regel skett etter huvud­

talet. Enligt Svenska jägareförbundets nuvarande nornialstadgar för jakl-

vårdsområde, vilka stadgar i allmänhet följs vid jaktvårdsområdes bildan­

de, skall röstning ske efter delaktighet med viss begränsning för delägare

med särskilt stora andelar. Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent, som

tillika är sekreterare i 1949 års jakLutredning, har upplyst att, även där stad­

garna föreskriver röstning efter delaktighet, denna föreskrift nu liksom

tidigare dock sällan tillämpas i praktiken.

Med hänsyn till den i förhållande till jaktvårdsområdena mera fullstän­

diga organisation som föreslås beträffande fiskevårdsområdena, anser jag

att det inte gärna kan ifrågakonuna att i likhet med den ursprungliga ly­

delsen av jaktlagen lämna frågan om rösträtten i allmänhet inom fiske-

vårdsområde utanför regleringen. De blivande delägarna kan med skäl krä­

va att inte behöva sväva i okunnighet om hur en så väsentlig del av orga­

nisationen kommer att verka.

Den lösning av rösträtten på grundval av huvudtalsregeln som förordas

av såväl 1947 som 1956 och 1957 års utredningar har som nämnts mötf både

instämmanden och kritik. Den övervägande delen av kritiken har emeller­

tid inte gällt huvudtalsregeln såsom grundprincip utan har inneburit krav

på modifikationer av huvudtalsregeln för sådana särskilda situationer, där

principen kan tänkas få konsekvenser som inte ter sig önskvärda.

Fisket i rinnande vatten och i övrigt närmast stränderna — vilket fiske

det här främst är fråga om — betraktas i allt större utsträckning lika myc­

ket som en ideell som en ekonomisk angelägenhet. Vid tillkomsten av gäl­

lande omröstningsbestämmelser för jaktvårdsområden uttalade dåvarande

departementschefen, statsrådet Sträng, att även om det med visst fog kunde

sägas att jaktvårdsområdena bestod av fastigheter och inte av personer, de

dock inte kunde jämföras med sådana sammanslutningar av ekonomisk

natur, där röstning efter delaktighet tedde sig naturligast. Även om det

icke-ekonomiska inslaget är mera framträdande i fråga om jakten än fis­

ket, synes det dock berättigat att tillämpa det återgivna uttalandet även på

sådant fiske varom här är fråga.

Förutom att vara enkel i tillämpningen har huvudlalsprincipen fördelen

att ge varje delägare lika stort inflytande som envar av de övriga. Att döma

av erfarenheterna från såväl fiskevårdsföreningarna som jaktvårdsområde­

na röstar man i praktiken nästan alltid enligt huvudlalsprincipen. På nu

angivna skäl har jag kommit till den uppfattningen att röstning

efter bil vild t al för det flesta antalet fall bättre än röstning efter

delaktighet är ägnad att främja de syften som den föreslagna lagen är av­

sedd att tillgodose. Den bör därför utgöra den grundregel, varpå rösträtten

i allmänhet inom fiskevårdsområde bör vila.

Frågan inställer sig då om den sålunda antagna principen bör gälla oin­

skränkt eller i något avseende modifieras. Trots alt jag givit min

anslutning till principen om röstning efter huvudtal, kan jag självfallet inte

underlåta att i viss mån beakta den kritik som både på det principiella

8

Dihang Ull riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

114

planet och i fråga om detalj spörsmål riktats mot de tidigare förslagen om

röstning efter huvudtalet.

En av utgångspunkterna för den föreslagna lagstiftningen har varit att

äganderättsförhållandena till fisket inte skall rubbas. Trots att den före­

slagna lagen givetvis skall förses med alla de vedertagna kontrollanordning­

ar som kan anses erforderliga, förhåller det sig säkerligen ändå så att det,

vilken omröstningsprincip man än väljer, inte torde vara möjligt att helt

avlägsna möjligheten av majoritetsmissbruk. Om nu erforderlig anslutning

bland delägarna finnes för att bilda ett fiskevårdsområde men endast under

förutsättning att röstning där sker efter delaktighet, finns det enligt min

mening anledning att i särskilda lägen respektera en dylik uppfattning.

Såsom framhållits av ett stort antal remissinstanser kan den situation,

varom jag här talar, understundom komma att inträffa då fisket i fiske­

vårdsområde äges av dels ett antal lantbrukare och fiskare, dels ett slörre

antal på annan ort bosatta personer, vilkas totala fiskerätt är obetydlig och

tillagts fastigheter, vilka i regel bildats genom avstyckning och inte brukas

för fast bosättning. Oaktat sistnämnda kategori fiskerättsägare -—• för en­

kelhetens skull kallade sommarstugeägare — äger en andel i fisket som

är avsevärt mindre än de övrigas, skulle de vid röstning efter huvudtalet

likväl utgöra majoritet, medan de som äger största delen av fisket och är

bosatta i närheten av fiskeplatserna och har fiske som verkligt närings­

fång kommer i minoritet. De som tidigare förordat röstning efter huvud­

talet har tänkt sig att man skall undgå sådana inte önskvärda följder av

huvudtalsregeln på i huvudsak tre olika sätt. Särskilt viktiga beslut -—-

t. ex. om bildande av fiskevårdsområde, upplåtelse eller tillskottsskyldig-

het — skulle sålunda understundom fordra viss anslutning, räknat efter del­

aktighet. Länsstyrelsen såsom fastställande myndighet skulle vidare vid

stadgarnas fastställande beakta att ingen delägare vederfors något orätt­

mätigt intrång. Slutligen skulle varje delägare genom möjligheten att an­

föra besvär kunna påräkna rättelse av beslut som kränkt hans enskilda

rätt.

Även om nu nämnda korrektiv i och för sig är ägnade att minska risken

för majoritetsmissbruk, bör naturligtvis detta syfte om möjligt tillgodoses

redan vid de allmänna rösträttsreglernas utformning. Ett stort antal för­

slag i detta ämne har framlagts av remissinstanserna. Gemensamt för åt­

skilliga av förslagen har varit att man på ett eller annat sätt velat reducera

det inflytande, som vid en tillämpning av huvudtalsregeln skulle komma

att utövas av innehavare av små andelar i fisket.

I och för sig anser jag det inte vara oförenligt med den nya lagens syfte

att man till förmån för den bofasta befolkningen på något sätt inskränker

det inflytande, som kan komma att utövas av sommarstugeägarna. I all­

mänhet har man tänkt sig att begränsningen i rösträtten skulle drabba

ägare av sådan fastighet med fiskerätt, där fastighetsbildningen

skett genom avstyckning eller, får det antagas, motsvarande

fastighetsbildningsinstitut i äldre lag. De som föreslagit en röstreduktion

Kungl. Maj.ts proposition nr Öl) år W6U

115

efter denna linje tycks emellertid ha förbisett att »sommarstugeägare» och

»avstyckningsägare» alls inte är identiska begrepp. Likaväl som en typisk

jordbruksegendom med ett betydande fiske kan vara en »avstyckning», kan

en sommarstugefastighet utgöras av i mantal satt jord, som ju icke skulle

drabbas av reduktionen. Om man trots detta skulle godtaga tanken att

lägga fastighetens karaktär av »avstyckning» till grund för gränsdragningen,

uppkommer frågan på vilket sätt en reduktionsregel bör utformas. Att så­

som föreslagits beröva alla »avstyckningsägare» eller alla sådana med

mycket små andelar all rösträtt anser jag vara helt uteslutet. Det har också

föreslagits att avstyclmingsägaren skulle avge en röst gemensamt med

stamfastighetens ägare. För att lösa därvid uppkommande problem har

man hänvisat till samäganderättslagen. Denna är emellertid inte tillämplig

och det är inte heller lämpligt att ändra lagen enbart med tanke på dessa

situationer. Hur man lagtekniskt än förfar måste det vidare med nu an­

givna utgångspunkt uppstå mycket stora svårigheter i de fall då en fas­

tighet bildats av mark från mer än en stamfastighet. -— En tänkbar lös­

ning av problemet med sommarstugeägarna vore att på ett eller annat sätt

reducera röstvärdet för den som inte är mantalsskriven a den fastighet för

vilken han röstar. Detta alternativ kompliceras emellertid bland annat av

svårigheten hur man då i röstningshänseende skall behandla de juridiska

personerna, eftersom det naturligtvis inte kan ifrågakomma att för dem

genomgående tillämpa en dylik reduktion. Svårigheter skulle även uppsiå

i fråga om de särskilt skattlagda fiskena och andra fastigheter med fiske

där det över huvud taget inte förekommer någon bosättning.

Jag anser att frågan om »sommarstugeägarnas» rösträtt i analogi med

vad som gäller enligt jaktlagen bäst löses sa att vid omröstning i allmän­

het varje delägare skall äga en röst, därest inte annan röstregel t. ex.

delaktighetsregeln — föreskrivits i stadgarna. Innehållet i dessa bestämmes

i sista hand av länsstyrelsen, som dock i väsentliga avseenden är bunden

av delägarnas mening. Skall sålunda rösträtten enligt det stadgeförslag,

vartill delägarna tagit ställning i samband med frågan om fiskevårdsom-

rådets bildande, ordnas på visst sätt, är länsstyrelsen bunden härav, såvitt

stadgebestämmelsen ej kommer i strid med det allmänna lämplighetskravet

i 6 §, något som man väl — med tanke på det sätt varpå förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande nu utformats — knappast behöver räkna

med som ett praktiskt fall. Anser sig länsstyrelsen ej kunna godtaga be­

stämmelsen, har länsstyrelsen att välja mellan att vägra fastställelse eller

att återförvisa ärendet till förrättningsmannen.

Slutligen ämnar jag något beröra en annan fråga som lämpligen bör be­

handlas i detta avsnitt. I fiskeristyrelsens betänkande och departements­

promemorian har intagits bestämmelser, som innebär att i de fall lagen

kräver enighet hland delägarna eller anslutning från viss del av dem eller

av delaktighetstalet, därmed i allmänhet skulle avses inte alla delägare

eller hela delaktighetstalet utan de vid omröstningen närvarande delägar­

na, respektive det därvid företrädda delaktighetstalet. En sådan regel, vil­

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

116

ken kan leda till resultat som ur rättssäkerhetens synpunkt inte är önsk­

värda, anser jag inte vara påkallad av praktiska hänsyn. Däremot har jag

inte funnit anledning att föreslå några begränsningar i rätten att rösta ge­

nom ombud.

7. Nödvändigheten av förrättning

Lagen om gemensamhetsfiske

Inrättande av gemensamhetsfiske behöver ej med nödvändighet föregås

a\

förrättning. I princip skall dock förrättning hållas. Förrättning kan under­

låtas endast om delägarna är ense ej blott om gemensamhetsfiskes inrättan­

de utan också om fiskeplan, därest avsikten är att fisket skall brukas av

delägarna själva enligt dylik plan, ävensom, då fråga är om fiske som ej i

sin helhet är oskiftat, grunden för delaktighet och rösträtt (5 § första styc-

ket).

Förrättningsman förordnas av länsstyrelsen. Behörig till uppdraget

är

endast statens fiskeritjänstemän eller, vid förfall för sådan, annan sakkun­

nig som fiskeristyrelsen godkänner (5 § andra stycket). Förrättningsman-

nen kan — om begäran därom framställes av någon delägare — biträdas av

gode män (9 § andra stycket).

Förrättningsmannen skall i förekommande fall verkställa uppskattning

av fiskets värde, han skall vidare utreda alla de övriga omständigheter, som

kan inverka på frågan, samt därefter för delägarna framlägga utlåtande,

vari bl. a. skall angivas huruvida förrättningsmannen anser att gemensam­

hetsfiske bör inrättas samt på vilket sätt fisket enligt hans mening lämp­

ligast bör nyttjas (9 och 10 §§). Inför förrättningsmannen verkställes där­

efter omröstning bland delägarna i de frågor där sådan skall ske (11 §). Se­

dan förrättningen avslutats ankommer det på länsstyrelsen att, vare sig för­

rättning föregått eller icke, efter formell och saklig prövning av förutsätt­

ningarna fastställa eller vägra att fastställa delägarnas beslut om gemen­

samhetsfiskes inrättande (12—14 §§).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

Bildande av jaktvårdsområde skall i princip föregås av förrättning, som

företages av en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman. Förrättning kan

underlåtas endast om delägarna är ense om jaktvårdsområdes inrättande,

om tiden för dess bestånd, om de huvudsakliga grunderna för jakten och

viltvården samt om delägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller

underhålla inrättning som skall tillgodose jaktvården (jaktlagen 10 § 2

mom).

Palmquists förslag 1943

Utredningsmannen framhöll, att en revision av lagstiftningen på området

i första hand ansetts påkallad för att underlätta tillkomsten av gemensam-

hetsfisken. Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. Den omstän­

digheten att förrättning skulle hållas, bidrog säkerligen till att många fiske­

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

117

rättsägare avhöll sig från att överhuvud söka få gemensamhetsfiske till

stånd. Å andra sidan syntes förrättning svårligen kunna uteslutas i andra fall

än när någon mera betydelsefull invändning mot framställningen icke rests

och omständigheterna var sådana att en närmare utredning på platsen be­

fanns överflödig. Framkom däremot en framställning om inrättande av fis­

kevårdsområde, som var åtföljd av erforderlig utredning, och restes mot

denna icke någon invändning av betydelse att inverka på frågans bedö­

mande vare sig från delägarna eller från fiskeriintendenten, borde hinder

icke föreligga för länsstyrelsen att avgöra ärendet utan att förrättning hölls.

Enligt förslaget skulle det ankomma på länsstyrelsen att i

varje särskilt fall avgöra, om förrättning borde hållas.

Härvid torde länsstyrelsen få erforderlig ledning för sitt avgörande genom

att yttrande inhämtades från fiskeriintendenten.

I de fall, där utredningen var fullständig och någon erinran mot ansök­

ningen, som var av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande, icke

framställts, förutsatte förslaget, att länsstyrelsen skulle äga förordna om in­

rättande av fiskevårdsområde utan att förrättning hållits. Genom vad som

sålunda föreslagits borde i åtskilliga fall, även där samtliga delägare icke

var beredda att biträda en ansökning om inrättande av fiskevårdsområde,

själva tillkomsten av fiskevårdsområde kunna underlättas. Framför allt

gällde detta i sådana ingalunda ovanliga fall, att några bland delägarna i

fiskevattnet, nämligen de som var intresserade av fisket, önskade tillkoms­

ten av fiskevårdsområde, medan återstoden av bristande intresse för saken,

av bekvämlighetsskäl eller annan orsak icke ville underskriva en ansökning

i ämnet. Med all sannolikhet kom dessa senare ofta att underlåta att fram­

ställa erinran mot ansökningen. Denna enklare form för inrättande av fiske­

vårdsområde borde med särskild fördel kunna begagnas av fiskevårdsför-

eningarna. I och med alt dessa ombildades till fiskevårdsområden, torde som

regel någon annan ändring icke komma att ske än att den ordning, som en­

ligt föreningens regler gällt beträffande fisket och fiskevården, i stort sett

kunde stadfästas av länsstyrelsen såsom stadgar för det nyinrättade fiske-

vårdsområdet.

Förrättning borde vidare givetvis icke hållas, om länsstyrelsen fann den

gjorda framställningen uppenbarligen icke böra bifallas. Det kunde exem­

pelvis vara fråga om en sådan framställning, som redan under kungörelse-

förfarandet på goda grunder avstyrkts av ett stort antal fiskerättsägare och

ej heller vunnit fiskeriintendentens gillande. I sådana fall var det givetvis

onödigt att bekosta en förrättning.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén var även i denna del av samma uppfattning som

Palmquist. I fråga om behovet av förrättning påpekade kommittén, att det

givetvis i många fall skulle komma att visa sig nödvändigt med förrättning,

innan beslut kunde fattas om en fiskereglcring av den natur varom här var

fråga. Särskilt kunde delta bli fallet, då en särskild uppskattning av delägar­

118

Kung!. Maj.ts proposition nr 50 år 1060

nas andelar i fiskets avkastning behövde företas, eller då delägarna ej var en­

se om fiskets ordnande. En förrättning kunde också vara erforderlig för att

vinna närmare utredning om de fiskerättsliga förhållandena i vattnet o. dyl.

Remissyttrande över fiskerättskommitténs förslag

Kammarkollegiet uttalade i sitt remissyttrande, att till skydd för såväl

allmänna som enskilda intressen kraven på förrättning med dess publicitet

och närmare granskning av frågan syntes böra eftergivas endast om samtliga

delägare var ense om fiskeområdes bildande.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

I likhet med fiskerättskommittén ansåg fiskeristyrelsen att det borde över­

lämnas till länsstyrelsen att pröva huruvida förrättning borde hållas. Be­

träffande frågan i vilka fall förrättning var erforderlig kunde styrelsen i

huvudsak ansluta sig till kommitténs uttalanden. När fiskevattnet icke var

i sin helhet oskiftat, blev förrättning nödvändig för uppskattning av delak­

tigheten, därest delägarna ej var ense om hur delaktigheten skulle beräknas.

Även i de fall då vattnet var i sin helhet oskiftat blev det säkerligen ofta,

kanske i de flesta fall, nödvändigt med förrättning, åtminstone om delägarna

icke var ense om grunderna för fiskets utnyttjande.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Flertalet remissinstanser fann fiskeristyrelsens förslag lämpligt. Det fram­

hölls dock allmänt, att förrättning i de allra flesta fall kom att bli erforder­

lig. I några yttranden förordades bestämmelse om att förrättning alltid skul­

le hållas, om delägarna ej var eniga i fråga om bildandet av fiskeområdet och

de huvudsakliga grunderna för fiskets utövande inom området. Kammar­

kollegiet anförde i denna del.

Kollegiet har icke funnit anledning att frångå sin år 1947 uttalade upp­

fattning att kravet på förrättning bör eftergivas endast om samtliga delägare

äro ense om att fiskeområde bör bildas. — För avslag å ansökningen erford­

ras givetvis icke att förrättning hålles. — Med de vittgående verkningar, som

ren passivitet medför enligt förslaget, synes det vara ett minimikrav att till­

fälle bjudes att muntligen dryfta frågan på platsen. Risken för att, sedan

ett fiskeområde bildats, detta endast blir en konstruktion på papperet torde

också minska därest detsamma tillkommit efter en förrättning. Tids- och

arbetsbesparingen, som uppkommer om förrättning icke hålles, torde bli

obetydlig. Förrättning kan ju icke undgås när det gäller stora, komplicerade

ärenden utan endast i fråga om enklare sådana, där uppskattning av värdet

å andel icke erfordras. Om dylikt mindre sammanträde hålles av föredragan­

den i ärendet, torde detta vålla ett i förhållande till fördelarna obetydligt

extra arbete.

Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade,

att redan den omständigheten att icke samtliga delägare gått med på en

framställning syntes motivera förrättning. Nämnda länsstyrelse anförde vi­

dare.

Godtages detta resonemang, bör det — på motsvarande sätt som gäller för

bildande av jaktvårdsområde — ankomma på förrättningsmannen att un­

119

derrätta samtliga delägare om ansökningen. Genom en sådan ordning torde

godtagbart skydd beredas såväl allmänna som enskilda intressen, varjämte

länsstyrelsen kommer att beredas en icke oväsentlig arbetslättnad.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap framhöll, att vid bildande av

fiskeområde, vari ingick skiftat vatten, så många frågor måste lösas att för­

rättning alltid borde hållas. Sällskapet anförde närmare härom.

Huru material skall kunna redovisas till grund för delaktighetsberäkning-

en inom vad i betänkandet kallas »skiftade vatten» är svart att första. Om

icke ägare av eller delägare i varje sådant är sökande, äger ju icke någon

utomstående tillträde för värdering utan legal förrättning. Frågan om om­

fattningen av skifteslag i avseende å fisket är därjämte långt ifrån alltid

klar. Bl. a. på grund härav borde ifråga om »skiftade vatten» alltid, då läns­

styrelsen ej finner ansökan omedelbart böra avslås, förrättning hållas. Även

andra skäl tala härför, däribland det moderata kravet på — som departe­

mentschefen framhållit — att stadgarna är utformade innan framställning­

en göres om fiskeområdets bildande.

Även Riksförbundet Landsbygdens folk ansåg, att kravet på förrättning

borde eftergivas endast när samtliga delägare i fiskeområdet var eniga om

dess bildande. Förbundet framhöll därvid, att innebörden och konsekven­

serna av ett fiskeområdes bildande lättare framstod för delägarna vid ett

förrättningssammanträde, där de muntligen fick framföra sina synpunkter

och kunde få förklaring på tveksamma och oklara punkter, än om de blott

skriftligen fick yttra sig över en ansökan.

Länsstyrelsen i Älvborgs lån föreslog, att bestämmelserna i vart fall när

det gällde skiftade fisken utformades på samma sätt som i lagstiftningen om

j aktvårdsområden.

Departementspromemorian 1957

Det framhölls i departementspromemorian, att intet av de tidigare försla­

gen innehöll bestämmelse att förrättning i något fall skulle vara obligatorisk.

Bland remissinstanserna rådde emellertid en ganska utbredd opinion föi

att så i regel skulle vara fallet. Otvivelaktigt skulle en bestämmelse härom

medföra att den nya lagstiftningen möttes med större förtroende från all­

mänhetens sida.

Det var emellertid tydligt att det utan större svårighet gick att redan i för­

väg utsortera vissa fall, där det skulle te sig som en uppenbar överorganisa­

tion med obligatorisk förrättning. Detta gällde först och främst då delägarna

var ense eller då den fastställande myndigheten fann uppenbart att ansö­

kan om bildande av fiskevårdsområde borde avslås (jfr utkastet 10 § tredje

stycket). Men även förutsättningarna för att av ett o skift åt fiske

bilda fiskevårdsområde var, även om full enighet icke förelåg, mången gång

så pass klara att förrättning på stället tedde sig överflödig. 12 § i prome­

morians lagutkast hade därför utformats så att förrättning gjorts obligato­

risk då särskild uppskattning av delaktigheten skulle ske. Dylik uppskatt­

ning var — bortsett från de fall att delägarna var ense — enligt utkastet

obligatorisk beträffande fiskevårdsområde, som bildats av annat än oskiftat

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

120

fiske (6 §). I övriga fall lades det i länsstyrelsens hand att avgöra huruvida

förrättning på platsen skulle ske eller ej.

Remissyttranden över departementspromemorian

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat promemorians förslag utan

erinran eller hänvisat till sina tidigare yttranden. Lantmäteristyrelsen fram­

håller, att man med tanke på svårigheten att erhålla erforderliga uppgifter

och utröna sakägarnas inställning dock måste räkna med, att det i regel blir

nödvändigt att hålla förrättning även i sådana fall då uppskattning av fisket

ej skall ske. Hovrätten för övre Norrland anser, att promemorians förslag att

förrättning alltid skall ske i sådana fall då uppskattning av fisket göres, in­

nebär en förbättring av tidigare förslag. Hovrätten har likväl ej funnit skäl

att frångå sin tidigare uppfattning att förrättning bör vara obligatorisk i alla

fall, då delägarna ej är ense om fiskevårdsområdes bildande. Samma uppfatt­

ning har framförts av Riksförbundet Landsbygdens folk.

Kalmar läns norra hushållningssällskap anser, att bildande av fiskevårds-

område alltid bör föregås av förrättning.

Departemen t schef en

Är delägarna inte ense skall bildande av såväl gemensamhetsfiske som

jaktvårdsområde i princip föregås av förrättning. Enligt Palmquist, fiske-

rättskommittén och fiskeristyrelsen skall förrättning hållas endast om läns­

styrelsen som fastställande myndighet finner detta erforderligt. På grund

av kritiken häremot föreslogs i departementspromemorian att förrättning,

utom i det nämnda fallet, alltid skulle äga rum, då uppskattning av fisket

måste ske, vilket innebar att förrättning — bortsett från de fall då enighet

förelåg — skulle vara obligatorisk då fiskevårdsområde bildades av fiske,

som inte var i sin helhet oskiftat. På grund av den kritik som även efter det

sista förslaget förekommit anser jag att man bör undersöka om det inte är

lämpligt att gå vidare i riktning mot att göra förrättning i princip obligato­

risk. Det gäller här att väga olägenheterna, främst förrättningskostnaderna,

mot fördelarna, främst den ökade rättssäkerheten. I de fall där det måste

framsta som uppenbart att en ansökan om bildande av fiskevårdsområde

inte kan bifallas, bör självfallet förrättning inte äga rum. Detsamma bör

kunna gälla om delägarna är ense och ansökningshandlingarna är så fullstän­

diga att de lämnar möjlighet för länsstyrelsen att göra en allsidig prövning.

Detta fall kan beräknas bli vanligt då fiskevårdsföreningar önskar ombilda

sig till fiskevårdsområden. I andra fall, d. v. s. framför allt då enighet bland

delägarna inte föreligger, anser jag det vara ett väsentligt rättssäkerhets-

intresse att fiskevårdsområde inte kommer till stånd utan att saken först

behandlats vid en förrättning. Delägarna får då tillfälle att dels genom för-

rättningsmannen erhålla kännedom om gällande bestämmelser, dels vid

sammanträde dryfta ämnet i hela dess vidd.

Lagtexten har därför givits den utformningen att fiskevårdsområdes bil­

dande i princip skall föregås av förrättning.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960

121

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde

Lagen om gemensamhetsfiske

Enligt 1913 års lag kan rätt till fiske upplåtas på arrende mot delägares

vilja genom majoritetsbeslut av övriga delägare. Lagens krav på majoritet

erbjuder viss likhet med vad som fordras för gemensamhetsfiskes inrättande,

dock tages vid omröstning för beslut om upplåtelse hänsyn endast till del­

aktigheten. Lagen kräver sålunda för beslut om upplåtelse på arrende av

fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om an­

nat fiskevatten minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. Därut­

över fordras emellertid att beslutet fastställes av länsstyrelsen. Fastställelse

kan vägras endast om beslutet ej tillkommit i laga ordning (17 §). Lagen

lämnar ej utrymme för prövning av beslutets lämplighet. Någon minoritets-

garanti utöver vad nu nämnts innehåller ej lagen för detta fall. Ej heller

innehåller lagen någon bestämmelse om upplåtelse annorledes än på arren­

de t. ex. genom försäljning av fiskekort eller genom andra s. k. särtillstånd.

Lagen anvisar även den möjligheten att delägarna nyttjar gemensamhetsfis-

ket var för sig enligt av länsstyrelsen fastställd plan. Av intresse är att del­

ägare därvid ej får tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten utan

dennes samtycke (21 § tredje stycket).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För beslut om upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde kräves en­

hällighet. Fastighetsägare kan dock ej förvägras att upplåta den rätt till

jakt, som inom området tillkommer honom, därest ej upplåtelsen är olämp­

lig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till

avsevärt men (13 § 3 mom. jaktlagen).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag upptog en bestämmelse, att stadgarna för fiskevårdsom-

rådet fick innehålla att fisket, helt eller delvis, kunde upplåtas på arrende

samt att särtillstånd till fiske kunde beviljas inom fiskevårdsområdet. I stad­

garna fick ej föreskrivas att fiske skulle upplåtas på arrende med mindre

förslag därom biträtts av delägare som företrädde beträffande fiskevatten

som vore i sin helhet oskiftat mer än hälften och i fråga om annat fiske­

vatten minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beviljande av särtillstånd

skulle däremot icke kräva kvalificerad majoritet. Anledningen härtill an­

gavs vara att den som erhållit särtillstånd endast fick rätt att utöva visst

fiske utan att i motsats till en arrendator utesluta fiskevattensägarna från

möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Utredningsmannen på­

pekade, att dylika upplåtelser brukade förekomma i fiskevårdsföreningar.

Från 1913 års lag överflyttades bestämmelsen att delägare ej kunde tilläg­

gas rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utan den senares

samtycke.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1960

Remissyttranden över Palmquists förslag

I några remissyttranden uttalades, att samma krav på kvalificerad majo­

ritet bland delägarna som föreslagits för beslut om utarrendering av fiske

borde gälla med avseende å beslut om upplåtelse av särtillslånd för fiske.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén hade, som jag tidigare framhållit, förordat att röst­

ning i regel skulle utövas efter huvudtalet. I fråga om beslut om upplåtelse

ansåg kommittén det dock motiverat att göra vissa avsteg från denna prin­

cip. Kommittén anförde i förevarande del.

För ett par undantagsfall anser kommittén det naturligt, att delaktig­

heten i fiskevårdsområdet skall ligga till grund för omröstningen. Det ena

av dessa fall avser utarrendering av fiske och upplåtelse av särtillstånd till

fiske. Då sådana upplåtelser kunna väsentligt eller stundom helt och hållet

betaga den enskilde fiskevattensägaren möjligheten att själv utöva fiske i

sitt vatten, synes det skäligt att besluten i sådana frågor skola fattas efter

andra regler än de vanliga. Samma normer böra i detta hänseende gälla vare

sig beslutet avser utarrendering eller upplåtelse av särtillstånd." Omröst­

ningen bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet

utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt

att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas må, att

om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt

skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör

som regel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröst­

ningen deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för be­

sluts fattande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa

fält kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstad­

komma utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten.

För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår

kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förord-

n a om utarrendering och upplåtelse av särtillstånd,

även om föreskriven majoritet bland delägarna icke föreligger, försåvitt

nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bil­

dande finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet bör tillgripas

endast i trängande undantagsfall.

För att bereda ytterligare skydd åt enskilda delägare i ett fiskevårdsom­

råde föreslår kommittén vidare, att delägare, som menar att beslut om

upplåtelse av fiskerätt fattats i strid med de nyss angivna bestämmelserna om

kvalificerad majoritet, bör äga rätt att överklaga beslutet hos läns­

styrelsen. Det sagda gäller närmast om principiella beslut, att dylik upplå­

telse skall fä ske. Klagorätt bör emellertid föreligga även beträffande beslut

om antagande av arrendeanbud, ehuru något krav på viss särskild röstöver­

vikt ej ansetts böra uppställas för dylika beslut.

Även fiskerättskommittén upptog i sitt förslag till lagtext en motsvarighet

till 21 § tredje stycket 1913 års lag.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap anförde, att enkel majoritet

efter huvudtalet borde vara tillräcklig då fråga vore om utlämnande av fiske­

kort med begränsad räckvidd, t. ex. för mete och annat krokfiske under som­

marsäsongen. Dylika fiskekort försåldes allmänt av de fiskevårdsföreningar

123

som nu funnes i länet. Därigenom finge föreningarna inkomster till sin verk­

samhet, varjämte tjuvfisket i hög grad motverkades. Kalmar läns fiskevat-

tensägareförbund avstyrkte förslaget att länsstyrelsen oavsett delägarnas

vilja skulle kunna besluta om utarrendering eller beviljande av särtillstånd.

Förbundet framhöll bl. a., att med en extrem tolkning av kommitténs förslag

intet hinder syntes möta att inrätta fiskevårdsområde endast för att därmed

tillgodose sportfiskeintressena på en ort.

Föredragande departementschefen1 sade sig anse det tveksamt om länssty­

relsen borde ha befogenhet att besluta om dylik tvångsupplåtelse.

Fiskeristgrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen ansåg anledning saknas att i denna fråga göra någon

åtskillnad mellan olika slag av upplåtelser. Vare sig upplåtelsen skedde med

ensamrätt eller ej, med eller utan avgift, syntes — liksom enligt 24 § fiske­

rättslagen — samma krav på samtycke från delägarna böra uppställas. Upp­

låtelser genom särtillstånd kunde ju företagas i så stor utsträckning, att de

sammanlagt omfattade så gott som allt fisket. Härtill kom, att gränsen mel­

lan utarrendering och andra upplåtelser var flytande.

Alldeles oavsett den ståndpunkt, som intogs till frågan om rösträtten inom

ett fiskeområde i allmänhet skulle utövas efter huvudtal eller delaktighet,

ansåg fiskeristyrelsen i likhet med fiskerättskommittén, att vid avgörande

av frågor, huruvida utarrendering eller annan upplåtelse skulle äga rum,

röstning borde ske efter delaktigheten. Att här låta om­

röstning ske efter huvudtalet var med hänsyn till frågornas stora ekono­

miska betydelse ej rimligt.

Beträffande frågan i vad mån majoriteten skulle vara

kvalificerad ansåg fiskeristyrelsen i motsats till fiskerättskommittén

anledning saknas att frångå den i 1913 års lag uppställda principiella regeln

för vatten som i sin helhet var oskiftat. Beträffande sådant vatten borde

sålunda enkel majoritet vara tillräcklig.

1 övriga fall borde åtminstone i regel fordras två tredje­

dels majoritet i enlighet med 1913 års lag och fiskerättskommitténs

förslag. Emellertid var till sistnämnda fall hänförliga även de fall då ingen

delägare ägde någon bestämd lott men å andra sidan ej heller hade andel i

hela vattnet. En sjö hörde exempelvis till två eller flera skifteslag, men vatt­

net var ej skiftat inom de olika skifteslagen. Utgjorde vart och ett av dessa

skifleslag ett fiskeområde för sig, skulle utarrendering av hela sjön kunna

ske, om det funnes enkel majoritet inom varje skifteslag.

Samma förutsättning syntes då böra gälla, om hela sjön utgjorde ett enda

fiskeområde. En regel härom borde därför i detta fall uppställas såsom ett

alternativ till regeln om två tredjedels majoritet inom fiskeområdet i dess

helhet.

Vid tillämpningen av de nu förordade majoritetsreglerna syntes man bö­

ra använda den princip, som föreslagits i fråga om anslutning bland del-

1 Prop. nr 60/1950 s. 97.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 år 1960