SOU 1978:75

Fiska på fritid : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 9 november 1973 chefen för jordbruksde- partementet att tillkalla sju sakkunniga för att utreda iiskelagstiftningen m. m. _

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades som sakkunniga riksdagsledamöterna Åke Wictorsson. tillika ordförande, Arne Andersson i Ljung, Tyra Johansson och Sven Lindberg, dåvarande kommunalrådet direktören Roland Morell. riksdagsledamoten Georg Pettersson samt då- varande riksdagsledamoten köpmannen Rune Ryden. Som experter åt de sakkunniga förordnades den 21 december 1973 ombudsmannen Bertil Jo- hansson, den 1 april 1974 agronomen Erik Grebäck. kanslichefen Hans Runnström och hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet Stig-Eric Wenker, den 1 september 1974 kammarrättsrådet. numera hovrättsrådet Gunnar Dyh- re. den 29 april 1977 avdelningschefen Fredrik Trotzig samt den 2 mars 1978 byråchefen Torsten Algrim. Den 1 december 1974 förordnades av- delningsdirektören Gerhard Ericson, överdirektören Stig Johansson. avdel- ningsdirektören Bengt Kihlström och avdelningsdirektören Åke Wikman som experter i en särskild arbetsgrupp angående det statliga vatteninnehavet. Den 5 februari 1974 förordnades liskeriintendenten, numera byråchefen Curt Wendt till sekreterare åt de sakkunniga. Till biträdande sekreterare för- ordnades den 1 april 1975 kammarrättsiiskalen Lisbeth Edlund samt den 1 november 1976 byrådirektören, numera avdelningsdirektören Curt Jo- hansson.

De sakkunniga antog benämningen 1973 års liskevattensutredning. Vi har tidigare avgivit delbetänkandena Utlännings liskerätt (Ds Jo 197615) och Fiskevårdsområden (Ds Jo 1976:6) samt rapporten Svenskarnas fiske- vanor (Ds Jo 1977z3).

Genom tilläggsdirektiv den 10 november 1977 (Dir 1977:115) gav rege- ringen oss i uppdrag att utreda frågan om ändrad lagstiftning om fiske- vårdsområden ytterligare samtidigt som regeringen vidgade vårt uppdrag till att avse översyn av fiskeadministrativa utredningens betänkande Ny organisation av lisketillsynen (Ds Jo 1975:l4).

Då utredningsuppdraget nu slutförts. får vi härmed överlämna vårt slu- betänkande med förslag till lag om fiske m.m. Riksdagsledamoten Arne Andersson i Ljung har till betänkandet fogat re- servation i vissa frågor samt särskilt yttrande. Agronomen Erik Grebäck samt ombudsmannen Bertil Johansson har til

betänkandet fogat särskilda yttranden. Stockholm i november 1978

Åke Wictorsson Arne Andersson Tyra Johansson Sven Lindberg

Roland More/I Georg Pettersson Rune Rydén _ /Curt Wendl

Lisbet/7 Edlunl

Cur! Johanssol

InnehåH

Förkortningar

Sammanfattning .

F ör/attningsj/örs/ag

1 .

QP'FP—MN

ms

10

11.

Förslag till lag om Förslag till lag om Förslag till lag om Förslag till lag om Förslag till lag om Förslag till lag om

liske .

f skevårdsområden . . ersättning för förlust av fiskerätt

ändring i expropriationslagen (19721719) . ändring i rennäringslagen (19711437) ändring i lagen (1973:1156) om ändring i

lagen (1950:596) om rätt till fiske .

Utkast till fiskeförordning . . . . . . . Förslag till förordning om införsel och försäljning av fisk m.m Förslag till förordning med tillämpningsföreskrifter till lagen ( ) om fiskevårdsområden . . . Förslag till förordning om rätt att uppföra byggnad m.m. på vissa havsstränder. skär och holmar. som tillhör staten Förslag till förordning om statligt stöd till yrkesfisket

1 Utredningsnppdraget och utredningsarbetets uppläggning .

1.1 . . . . . . . . 1. 2 Till utredningen överlämnade skrivelser m.m.

Direktiv .

1.3 Avgivna yttranden . 1.4 Utredningsarbetet

2 Svenskt kust- och ittsjäfiske —— inriktning, ont/anning och problem . Fisket vid Norrlandskusten 2.1

2.1.1 Yrkesfiske 2.1.1. 1 Yrkesfiskarkårens sammansättning 2.1.1.2 Fångst 2.1.1.3 Artinriktning . . 2.11.4 Fiskemetoder allmänt . . . 2.1.1. 5 Fiskemetoder i strandnära områden . 2.1.2 Icke-yrkesfiske . 2.1. 2.1 SCB- data 21.22 Fångst .. .. 2. 1. 2. 3 lcke- y-rkesmässiga fiskets omfattning inriktning och fångstuttag vid Norrbottenskusten

13 15

33 33 46 55 56 57

58 59 66

69

71 71

73 73 77 78 78

81 81 81 81 82 82 82 82 83 83 83

2.2

2.3

2.1.3

2.1. 2. 4 Handredskapsfisket vid Norrlandskusten

Problem . . . .

2 1. 3.1 Öringfångstens fördelning

2.1.3.2 Lax- och havsöringsfisket i älvmynningarna 2.1.33 Trålfiske- /siklöjproblemen vid kusten av Norr- bottens län .

2. 1. 3. 4 Sik och strömmingsfisket 2.1.35 Fångstkonkurrens. sammanfattning

Fisket vid södra ostkusten 2.2.1

2.2.2

2.2.3

Yrkesfiske . . . . . .

2.2.1.1 Yrkesfiskarkårens sammansättning 2.2.1.2 Fångst 2.2.1.3 Artinriktning 2.2.1.4 Fiskemetoder. allmänt

2.2.1.5 Fiskemetoder i strandnära områden . lcke-yrkesfiske .

2. 2.21 SCB- data

2. 2. 2 2 Fångst . .

2. 2. 2. 3 Handredskapsfisket vid södra ostkusten

Problem . . . 2 2. 3.1 Tillgången på vatten för handredskapsliske .

2.2.32 Gränsproblem

2.2.33 Fångstkonkurrens . . 2.2.3.4 Konkurrens om fiskevatten . 2.235 Öringfångstens fördelning

Fisket vid väst- och sydkusten inkl. Gotland 2.3.1

2.3.2

2.3.3

Yrkesfiske . . . . . . . . 2.3.1.1 Yrkesfiskarkårens sammansättning 2.3.1.2 Fångst

2.3.1.3 Artinriktning . 2.3.1.4 Fiskemetoder. allmänt . 2.315 Fiskemetoder i strandnära områden . lcke-yrkesfiske . 2.3..21 SCB- data

2...322 Fångst

2. 3. 2. 3 Handredskapsfisket vid väst- och sydkusten inkl.

Gotland Problem

2. 3. 3. 1 Handredskapsfisket vid Blekinges södra kust och

vid Gotland . . . . 2.3.32 Motsättningar mellan fiske med grimgarn och fas-

ta redskap . . . 2.3.33 Fisket efter gulål .

2.3.34 Fisket med fasta redskap på enskilt vatten vid

västkusten . . . . . . . . . . 2.3.35 Lax- och havsöringsfisket i mynningsområdena 2.3.36 Lax- och öringfångstens fördelning

2.3.37 Fisket efter hummer och krabba . 2.3.38 Fångstkonkurrens. sammanfattning

85 85 85 86

92 95 96 97 97 97 97 97 98 98 98 98 99 99 100 100 101 102 104 104 105 105 105 105 106 106 106 107 107 107

108 109

109

110 111

114 114 115 116 119

2.4

2.5

Fisket i de stora sjöarna 2.4.1 Yrkesfiske . . . . . . . . . 2. 4 1. ] Yrkesfiskarkårens sammansättning 2. 4. 1. 2 Fångst . . 2. 4. 1. 3 Artinriktning och fiskemetoder . 2. 4. 1. 4 Yrkesmässigt fiske på enskilt vatten resp. på all- mänt vatten och enskilda frivatten . 2.4.2 lcke- yrkeshske .

2.4.3 Problem . . . . . . . 2.4 3.1 Fritidsfisket i de stora sjöarna . 2. 4 3. 2 Arrendekonkurrens

2. 4. 3. 3 Gränsen mellan områden med fritt resp. enskilt

fiske. . . . . .

2 43.4 Fångst- och avsalukonkurrens . 2.4.35 Trålfiske

Fisket i övrigt sötvatten

2.5.1 Yrkesfiske . . . . . . . . . 2. 5. 1. 1 Yrkesfiskarkårens sammansättning 2. 5. l. 2 Fångst . 2.5. 1.3 Artinriktning och fiskemetoder

2.5.2 lcke- yrkesfiske . 2 5. 2. 1 SCB- data 2. 5. 2. 2 Fångst . 2. 5. 2. 3 Handredskapsfisket i sötvatten 2.5.3 Problem

3. Samhället ochfritids/isket 3.1 3.2 3.3

3.4 3.5

3.6

Inledning . .

Fritidsfiskets omfattning

Staten och fritidsfisket . . .

3.3.1 1950 års riksdags beslut 3.3.2 1969 års riksdags beslut 3.3.3 Ekonomiskt stöd Kommunerna och fritidsf|sket

Fritidstisket i samhällsplaneringen . 3.5.1 1973 års fiskevattensutredning .

3.5.2 Fysisk riksplanering . . .

3.5.3 1977/78 års riksdags beslut Överväganden och förslag .

3. 6.1 Fritidsfiskets samhällsnytta

3. 6. 2 Fritidsfiskets utformning .

3. 6. 3 Riktlinjer och åtgärder för fritidsfiskets utveckling 3...631 Resurs . .. . 3. 6. 3. 2 Fritidsfiskets utbyte . 3.633 Fiskemetoder 3.6.34 Avstånd . . . 3.6.35 Ekonomi och finansiering 36.36 Organisation .

120 121 121 121 121

122 122 123 123 125

125 125 127 129 129 129 129 130 130 130 130 131 131

133 133 133 135 135 136 138 138 139 139 140 140 141 142 143 145 145 145 146 146 146 146

SOU 1978:75 4 Fiskevärdsomräden 149 4.1 Inledning . . . . 149 4.2 Utredningens tidigare förslag. 150 4.3 Översikt över det reviderade förslaget . . . 151 4.4 Ändamålet med bildande av fiskevårdsområde m. m. 155 4.5 Omfattningen av fiskevårdsområde 158 4.6 Fiskevårdsområde och samernas fiskerätt 161 4.6 1 Gällande rätt . . . . 161 46. 2 Överväganden och förslag 164 4.7 Fiskerättsutredning . . . 165 4.8 Bildande av fiskevårdsområde 167 4.8.1 Inledning . . . . . . . . . 167 4.8.2 Ansökan om förordnande av förrättningsman . 167 4.8.3 Länsstyrelsens prövning och förordnande av förrättnings- man . . . 169 4.8.4 Opinionsvillkoret 172 4.8.5 Förrättningen . . 174 4. 8. 5. 1 Förberedande åtgärder 174 4. 8. 5. 2 Kallelse till förrättningssammanträde 175 4. 8. 5. 3 Förrättningssammanträdet . . 176 4. 8. 5.4 Förrättningsmannens beslut i bildandefrågan 178 4.8.6 Kostnader . 181 4. 8. 7 Besvär ' 182 4. 9 Förvaltningen . . . . . 184 4.10 Nytillkommande fiskerättsägare m m . . . . 187 4.11 Anslutning och uteslutning av fiske samt upplösning av fiske- vårdsområde 189 4.12 Specialmotivering . . 189 4.121 Förslaget till lag om fiskevårdsområden . . . 189 4. 12. 2 Förslaget till lag om ändring | rennäringslagen (1971 :437) 198 4.123 Förslaget till lag om ändring | lagen (1973: 1156) om änd- ring i lagen (1950:596) om rätt till fiske . 199 5 Förvaltning av statens vatten 20, 5.1 Gällande bestämmelser -- .. .. 201 5.2 Overvaganden och forslag . .. . . . 202 5.2.1 Allmanna r|ktl|njer 5.2.2 Författningsbeståmmelser . 202 206 6 Lag om [' ske och därmed sammanhängandeförfattningar 209 6.1 Inledning . . . . . . . 209 61. 1 Översikt över utredningens förslag till lag om fiske 209 6.1.2 Disposition av förlattningsförslag m.m. 212 6.2 Fiskerätten . . . . 215 6. 2. 1 Fiskerätten vid kusten . 215 6.21 1 Gällande rätt . . . 215 6.2.1. 2 Överväganden och förslag till ändringar | fiske- rätten 218

6.3

6.4 6.5 6.6 6.7

62.13 Ersättning 6.2.2 Fiskerätten i de stora sjöarna 6. 2. 2. 1 Gällande rätt . . 6. 2. 2. 2 Överväganden och förslag till ändringar | fiske- rätten . . . . 6.2.3 Fiskerätten i övrigt inlandsvatten . . . . . Förslag till reglering av fisket utefter kusten och i de stora sjöarna 6.3.1 Yrkesfiskelicens . . . . . . 6.31.1 Ändamålet med licens och verkan av licensin- nehav . . . . 6.312 Principer för licensgivning 6.313 Överväganden och förslag 6.3.2 Redskap förbehållna yrkesfiskare 6.321 Fasta redskap . 6 3. 2 2 Rörliga redskap 6.3.3 Licensområden . . . . . 6.3.4 Tillstånd till fiske med fasta redskap . 6.3.5 Bestämmelser till förmån för allmänhetens fiske .

6.3.5.1 Upplåtelse av fiske med handredskap genom

myndighets beslut m m

6. 3.5.2 Expropriation Avsalu . . . . Specialmotivering till förslaget till lag om fiske. Ersättning för förlust av fiskerätt . . . . . Fiskeförordning samt förordning om införsel och försäljning av fisk m.m. . . 6. 7.1 Utkast till fiskeförordning . . . . 6. 7. 2 Förslag till förordning om införsel och försäljning av fisk

7 Fiskevä/d 7.1 7.2

7.3

Inledning . . . Fiskets utveckling och behovet av fiskevård. 7.2 1 Utvecklingstendenser . 7. 2. 2 Resursutnyttjandet och fiskevården Förslag till åtgärder 7.3.1 Utsättning av laxfisk 7.311 Allmänt . . . . . . 7. 3. 1. 2 Kustutsättningar av lax och öring 7. 3. 1. 3 Utsättning av laxfisk i de stora sjöarna 7.31.4 Övrig utsättning av laxfisk i sötvatten 7. 3 2 Utsättning av ål . . 7. 3. 3 Biotopforbättrande åtgärder 7.3.4 Kalkning . . . . . 7. 3 5 Fiskevård genom anpassat fiske 7.3.6 Fiskevård genom fisketillsyn . . . 7.3.7 Fiskevård genom fisksjukdomsbekämpning 7.3.7.1 Bakgrund . 7.3.7.2 Förslag .

220 222 222

223 224 225 227

227 228 229 230 230 230 234 237 239

239 241 243 245 267

271 271 279

281 281 282 282 283 285 285 285 286 286 287 289 290 291 291 293 293 293 294

7.3.8 7.3.9

Fiskevård genom administrativa åtgärder . Forskning och utvecklingsarbete inom fiskevården

7.3.10 Sammanfattning

8 Fisketillsyn 8.1 Inledning . . . 8.2 Nuvarande förhållanden .

8.2.1 Polis . . . . . . . . . . 8.2.2 Tullverkets kust- och gränsbevakning . 8.2.3 Marinen .

8.2.4 Fisketillsynsmän . . . . 8.2.5 Befälhavare på vissa statliga fartyg

8.3 Fiskeadministrativa utredningens förslag . .

8.4 Remissyttranden över fiskeadministrativa utredningens förslag 8.5 Ordningsvaktsutredningens förslag .

8.6 Överväganden och förslag . 8.6.1 8.6.2 8.6.3

Ansvaret för fisketillsynen . . . Särskilt förordnade fisketillsynsmän m m . . Beräknat behov av tillsyn genom fisketillsynsmän

9 Kostnader m m 9.1 Inledning . . . 9.2 Överväganden och förslag .

9.2.1 9.2.2 9.2.3 9.2.4

9.2.5 9.2.6 9.2.7 9.2.8 9.2.9

Kostnader för inskränkningar i enskild fiskerätt

Bidrag till bildande av fiskevårdsområde . Fiskevård och service

Indirekta kostnader . .

9..24.I Regionala fiskestadgor yrkesfiskelicens och li- censområden . . .

9. 24.2 Sammanfattning av indirekta kostnader Forsknings- och utvecklingsarbete

Fisketillsyn . . .

Förvaltning av statliga fiskevatten

Information .

Centralt organisationsstöd

9.3 Sammanställning av kostnader

10. Fiskevårdsavgi/t

10.1 Inledning . .

10.2 Överväganden och förslag . _ 10.2.1 Förslag om fiskevårdsavgift .

10. 2.1.1 Avgiftens storlek . 10. 2. 1. 2Avgiftens benämning . . . 10. 2. I. 3Befrielse från avgiftsskyldighet . 10.2.1.4Kontroll att flskevårdsavgiften erläggs .

10. 2.1. 5 Fiskevårdsfonden . . . . 10.2.1. 6 Uppbörd av fiskevårdsavgiften .

295 295 299

301 301 301 302 302 302 302 303 303 306

307 308 308 31 I 314

317 317 318 319 320 322 324

324 325 325 326 326 326 327 327

329 329 330 331 333 333 333 334

10217 Kostnader för administration och förvaltning av fiskevårdsavgiftsmedlen 10.2.1.8 Författningsbestämmelser .

1 I Reservation och särskilda yttranden 11.1 Reservation av Arne Andersson 11.2 Särskilt yttrande av Arne Andersson 11.3 Särskilt yttrande av Erik Grebäck 11.4 Särskilt yttrande av Bertil Johansson

BHagor

Bilaga 1 Fiskerättsutredning . I Äganderätten till fiske

2. Redovisning av fastigheter 3 Utredning om fiske 4 Krav på fiskerättsutredning | nuvarande lag om fiskevårdsområden

5 Överväganden . . 5.1 Utredningens omfattning 5.2 Utredningens kvalitet 5.3 Metoder .

5.4. Formerna för fiskerättsutredning m.m.

Bilaga 2 Redogörelse för resultatet av olika metoder för utredning om fiskerätt inom vissa utvalda områden samt kostnadsberäk- ningar

Bilaga 3 Statens liskevatten .

I Gällande bestämmelser . . .

2 Statens innehav och upplåtelse av fiskevatten

2.1 Domänverket . . .

2.2 Fortifikationsförvaltningen .

2.3. Kriminalvårdsstyrelsen

2.4 Lantbruksnämnderna .

2.5 Sjöfartsverket .

2.6. Skogsstyrelsen 2.7 Socialstyrelsen

2.8 Statens naturvårdsverk

2.9. Statens vattenfallsverk

2.10 Övriga . .

3 Principer för förvaltningen

3.1 Domänverket . . . .

3.1. I Upplåtelsepolicy .

3 1. 1.1 Fleråriga fiskeupplåtelser 3.1.1.2 Tillfälliga fiskeupplåtelser .

336 336

337 337 341 342 343

345 345 347 349 350 352 352 353 356 362

363

373 373 374 375 375 375 376 376 376 377 377 377 378 379 379 379 379 380

l———_ 12 Innehåll SOU1978z75 & 3.1.2 Fiskevård . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38] 3.1.3 Ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . 382

3.2 Fortilikationsförvaltningen . . . . . . . . . . . . . . 382 3.2.1 Upplåtelsepolicy . . . . . . . . . . . . . . . 382 3.2.2 Fiskevård . . . . . . . . . . . . . . . . . . 382 3.2.3 Ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . 382

3.3 Kriminalvårdsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . 383 3.4 Lantbruksnämnderna . . . . . .. . . . . . . . . . . 383 3.4.1 Upplåtelsepolicy . . . . . . . . . . . . . . . 383 3.411 Norrbottens län . . . . . . . . . . . . 383

3.412 Västerbottens län . . . . . . . . . . . . 383

3.413 Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . 384

3.4.2 Fiskevård . . . . . . . . . . . . . . . . . . 385 34.21 Norrbottens län . . . . . . . . . . . . 385

34.22 Västerbottens län . . . . . . . . . . . . 385

3.423 Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . 386

3.4.3 Ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . 386 3.431 Norrbottens län . . . . . . . . . . . . 386

34.32 Västerbottens län . . . . . . . . . . . . 386

34.33 Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . 386

3.5 Sjöfartsverket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 387 3.6 Skogsstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 387 3.7 Socialstyrelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 387 3.8 Statens naturvårdsverk . . . . . . . . . . . . . . . 387 3.8.1 Upplåtelsepolicy . . . . . . . . . . . . . . . 387 3.811 Förutsättningar. . . . . . . . . . . . . 387

3.812 Anvisningar . . . . . . . . . . . . . . 388

3.813 Upplåtelser . . . . . . . . . . . . . . 389

3.8.2 Fiskevård . . . . . . . . . . . . . . . . . . 389 3.8.3 Ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . 389

3.9 Statens vattenfallsverk . . . . . . . . . . . . . . . 389 3.10 Övriga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 389 Bilaga 4 Utsättning av lax- och öringungar . . . . . . . . . . 391 1 Utsättning vid Östersjökusten . . . . . . . . . . . . . 391 2 Utsättning vid västkusten . . . . . . . . . . . . . . . 392 3 Utsättning i Vänern och Vättern . . . . . . . . . . . . 392

Tabeller......................395

Förkortningar EVL = lagen (19391608) om enskilda vägar ExL = expropriationslagen (l972:719)

FBL = fastighetsbildningslagen (1970:988) FL = lagen (1950:596) om rätt till f|ske LOFO = lagen (1960zl30) om fiskevårdsområden RF = regeringsformen RL = rennäringslagen (197lz437) SFL = lagen (197311150) om förvaltning av samfälligheter VL = vattenlagen (19182523)

Sammanfattning

Bakgrund

Intresset för fiske är mycket stort i vårt land. En undersökning som statistiska centralbyrån utfört på vårt uppdrag bekräftar att fritidsfiske utvecklats till en av landets mest omfattande friluftsaktiviteter. Ca 2 miljoner människor i åldrarna 15—74 år fiskar åtminstone någon gång per år. De flesta. ca 70 %. fiskar enbart med handredskap. Omfattningen av fisket varierar mellan olika landsändar. En nord-sydlig tendens kan urskiljas på det sättet att fiske- intresset är störst i norr. I Norrbottens län fiskar varannan invånare och i Malmöhus län var femte. Undersökningen avser allt hske som inte är yrkesfiske. Med hjälp av undersökningen har emellertid även antalet yr- kesfiskare kunnat beräknas. Enligt denna beräkning är ca 5000 personer yrkesfiskare. vilket stämmer väl överens med tillgängliga fiskestatistiska uppgifter.

Resultatet av undersökningen kan sammanfattas i följande generella slut- satser.

Ca 60 % av allt fiske utövas i sötvatten. Ca 70 % av de fiskande i landet är män. Vad gäller sysselsättning och förvärvsarbete skiljer sig inte de fiskande nämnvärt från befolkningen som helhet. Bland de fiskande finns personer i alla åldrar företrädda. äldre dock i mindre utsträckning än ungdomar. Sålunda fiskar knappt var sjunde pen- sionär mot varannan person under 25 år. Fiskeintensiteten bland dem som fiskar är densamma i alla åldrar. Få friluftsaktiviteter torde ha fiskets långa varaktighet över ålder. Fiskeintresset i yngre generationer torde ha ökat mot förr. Utvecklingen går troligen mot en fortsatt expansion av fritidsfisket. Ca 350 000 eller var femte fiskande har egen fiskerätt eller ingåri hushåll där någon medlem äger sådan. 1.4 miljoner (7 av 10) fiskar enbart med handredskap (kastspö. mete etc.) och svarar årligen för 15 av totalt 25 miljoner fiskedagar i landet. Något mindre än 500 000 fiskar både med handredskap och med andra redskap (nät. ryssjor etc.). Endast ca 70000 personer (var tjugofemte fiskande i landet) fiskar uteslutande med andra redskap än handredskap. [| De som fiskar med både handredskap och andra redskap står för det. per person räknat. intensivaste fisket. Genomsnittet är 19 fiskedagar per person och år mot 11—12 för dem som bara fiskar med ena typen av redskap.

EI DDD

El El El E] [I

El Fiske med andra redskap än handredskap är i regel liktydigt med nätfiske. Var fjärde fiskande har tillgång till nät. i medeltal fem nät. Det sam- manlagda antalet nät i landet kan uppskattas till ca 2 miljoner. Det icke- yrkesmässiga nätfisket bedöms svara för ett fisketryck. som är av samma storlek. som fisketrycket från det samlade handredskapsfisket. CI De som har fler nät fiskar oftare än de som har färre nät. Följden av detta är att en minoritet av nätfiskarna (ca 20 %) står för huvuddelen (ca 60 %) av nätfiskeutövandet. EI Ju äldre man är. desto vanligare är det att man fiskar med andra redskap än handredskap — och framför allt då enbart med sådana. Sannolikt kom- mer dock dagens ungdom (99 % fiskar med handredskap — 4 av 5 enbart med sådana) att i framtiden fiska med andra redskap än handredskap i betydligt mindre omfattning. relativt sett, än de äldre gör i dag. El Var åttonde (ca 235 000) fiskar helt eller delvis vid Norrlandskusten, var sjätte (ca 345 000) vid ostkusten, var fjärde (ca 490 000) vid väst- och syd- kusten, ink/. Got/and, resp. 7 av 10 (nära 1.4 miljoner) i sötvatten. El Nätfisket i sötvatten svarar för ett klart mindre fisketryck än handred- skapshsket. Motsatsen gäller för fisket vid kusterna.

Det är från samhällssynpunkt angeläget att medborgarna får tillgång till avkoppling och aktiviteter på sin fritid. Detta behov har ökat i takt med en ökande fritid och ett arbetsliv som i allt större utsträckning präglas av specialisering och monotoni. Arbetsinsatserna kräver allt mindre av fysisk kraftutveckling samtidigt som arbetsplatserna i regel är förlagda inomhus i allt större tätorter. Möjligheterna till fritidsaktiviteter är emellertid i hög grad beroende av inkomster. samhällsställning och bostadsort.

För samhälle och folkrörelser är det därför en viktig uppgift att skapa ett fritidsutbud som står öppet för alla. Detta gäller särskilt som möjligheterna till fritidsaktiviteter och motion är av stor betydelse för hälsa. anpassning och trivsel i samhället.

Fritidsfisket är i dessa sammanhang av utomordentlig betydelse. Som fritidssysselsättning har det unika möjligheter. Det ger i sin enklaste och ursprungligaste form. till mycket små kostnader. kontakt med natur och miljö samt motion och avkoppling. Samtidigt innebär fångsten av fisk att en naturresurs nyttjas och att fiskkonsumtionen i landet stimuleras.

Fritidsfiske kan utövas av ung och gammal. av män och kvinnor och ger därför mer än de flesta andra fritidsaktiviteter möjligheter till stimu- lerande samvaro inom familjen. Det har vidare visat sig kunna engagera och aktivera människor i alla samhällsgrupper. Den sociala snedrekrytering som ofta präglar andra aktiviteter på fritid finns inte inom fritidsfisket. Fri- tidsfisket har tvärtom kommit att utövas i breda folklager.

Fritidsfiske är också ett viktigt komplement till andra fritidsaktiviteter såsom båtliv. vandringar. semesterresor och camping. Möjligheten till fiske blir därigenom en viktig faktor att räkna med vid utbyggnad av en aktiv turism. I dessa sammanhang kan fritidsfisket och service till fritidsfiskare dessutom ge ett tillskott till utkomst och bosättning i sådan glesbygd. där andra utkomstmöjligheter är begränsade. Det är därför en angelägen uppgift för samhället att medverka till att alla fiskeintresserade erbjuds möjlighet till ett rikt och varierat utbud av fritidsfiskemöjligheter.

För att det stora fiskeintresse som finns I vårt land skall kunna tas till vara och utvecklas. är det viktigt att tillräckligt med fiskevatten ställs till de fiskandes förfogande.

De naturliga förutsättningarna saknas inte. Förutom en kuststräcka. som med tillhörande skärgård beräknats ha en ca 14000 km lång strandlinje. finns i runt tal 100000 sjöar av varierande storlek samt omkring 60000 km strömmande vatten.

Statens fiskevatten förvaltas av flera myndigheter. Lantbruksnämnderna i Norrbottens. Västerbottens och Jämtlands län samt domänverket har an- svaret för de största vattenområdena. Nu nämnda lantbruksnämnder för- valtar ca 540 000 ha. varav ca 380 000 ha är upplåtna för fritidsfiske. Do- mänverket innehar vatten i nästan alla delar av landet om än med en tydlig övervikt på de nordligaste länen. Totalt förvaltar domänverket ca 210000 ha vatten. Upplåtelser för fritidsfiske sker 1 116000 ha därav.

Lantbruksnämnderna och domänverket förvaltar dessutom strömmande vatten med en sammanlagd längd av 4200 resp. 15000 km. Upplåtelse genom fiskekortsförsäljning sker i ca 3500 resp. ca 11000 km.

Landets kommuner äger fiske med ensamrätt i sammanlagt ca 40000 ha vatten i sjöar och längs södra ostkusten. vartill kommer ca 220 km strömmande vatten. Därutöver ingår kommunerna ibland som delägare i samfällt fiske. Det gäller i ca 62000 ha sjö- och kustvatten samt i ca 520 km strömmande vatten.

Riktlinjer och åtgärder för fritids/iskets utveckling

Vi anser att följande riktlinjer och åtgärder bör ligga till grund för samhällets politik vad det gäller att främja fritidsfiskets utveckling.

Cl Ett brett utbud av fritidsfiskemöjligheter bör erbjudas den fritidsfiskande allmänheten och garanteras av trygga upplåtelseformer. Utbudet av fritidsfiskemöjligheter bör spridas till så många vatten som möjligt. Fritidsfisket bör inriktas på handredskapsfiske. Av miljömässiga skäl föranledda inskränkningar i fritidsfiskemöjlighe- terna — exempelvis genom försurning, utsläpp. vattenregleringar och and- ra åtgärder bör motverkas. Bl. a. bör internationella överenskommelser träffas. ägnade att förhindra fortsatt utländsk försurningspåverkan på våra vatten. Fiske med spö efter laxartad fisk i rinnande vatten bör säkerställas. I kustvatten nära stora tätorter och turistcentra bör företräde ges fri- tidsfisket. Fritidsfiskets betydelse för andra former för rekreation bör beaktas liksom dess betydelse för utvecklingen av en aktiv turistpolitik. Ökade fritidsfiskemöjligheter bör skapas genom en samverkan mellan samhälle och folkrörelser. En nödvändig ökning av fiskevårdsinsatserna bör komma till stånd genom ekonomiska insatser från samhälle och fiskande. I regionala fiskeplaner bör kartläggas och analyseras vad som motverkar

DE] El

[I [] El El EIB

ett ökat fiskeutnyttjande samt redovisas förslag till åtgärder för en bättre hushållning. Cl Fritidsfisket bör i större utsträckning anpassas till fritidsfiskarnas/kon- sumenternas behov och önskemål. Riskerna för kvalitetsförsämringar minskar härigenom samtidigt som fritidsfiskarnas eget engagemang för att utveckla fritidsfisket ökar. [I En utveckling av fiskevattnen kring och i tätorterna bör stödjas. Detta kan ses som en av de mest effektiva åtgärderna för att förbättra bristfälliga fritidsmiljöer i vårt land. [Zl Fjärr- och turistfisket bör utvecklas. Speciellt viktigt är härvidlag att till- skapa fiske med hög kvalitet. [] Fritidsfiskets stora sociala värde motiverar ett omfattande stöd från sam- hällets sida. Stödet är speciellt angeläget vad det gäller dels att utveckla tätortsbefolkningens fiskemöjligheter. dels att motverka skador på fiske- vattnen. förorsakade av miljöstörningar av olika slag. El Fritidsfiskets utveckling bör anpassas till efterfrågan på fiskemöjligheter. Fritidsfiskarnas egna aktiviteter i organiserad samverkan för en utveck- ling av fritidsfisket bör stimuleras genom stöd till fritidsfiskeorganisa- tionerna. El Samhället bör stimulera en utveckling där fritidsfiskarna övergår från att vara enbart fiskekortköpare till att bli friluftsmänniskor som pro- ducerar fiskevård. sköter fiskevatten och bedriver uppföljnings- och ut- vecklingsarbete i samverkan med vattenägarna.

Förslag Ökade _ fritidsftskemöjligheter

Vi har övervägt olika förslag för att i ökad omfattning skapa möjligheter till fritidsfiske i kust- och inlandsvatten. Vi har därvid slutligt stannat för att föreslå ett frisläppande av fisket med handredskap vid Blekinge läns södra kust. vid Gotlands läns kuster samt i sjöarna Vänern. Vättern. Mälaren. Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vi föreslår ett förenklat förfarande för bildande av fiskevårdsområde med möjlighet att erhålla statsbidrag till bil- dandekostnaderna i den mån fiskevårdsområdet har för avsikt att upplåta fiske åt allmänheten. Härigenom avser vi att skapa bättre förutsättningar för fiskeupplåtelser i sådant enskilt vatten. där någon frifiskerätt som om- fattar fiske med handredskap inte föreligger. Detta gäller enskilt vatten längs södra ostkusten samt allt inlandsvatten med undantag av de stora sjöarna. Om inte upplåtelser kommer till stånd i tillräcklig omfattning längs södra ostkusten före utgången av år 1985. föreslår vi dessutom att frågan om andra åtgärder bör vidtas från samhällets sida. exempelvis inlösen av fisket. skall tas upp till ny behandling.

Fiske i statens vatten

Enligt gällande bestämmelser skall fisket i statens vatten upplåtas för all- männa intressen. Det finns enligt vår mening inte anledning att ändra på

denna fastslagna princip. Vi menar att det tvärtom finns anledning att betona det riktiga i att allt fiske i statens vatten kommer det allmänna till godo i någon form. Ett brett och varierat fiskeutbud är väsentligt för en fortsatt positiv utveckling av fritidsfisket.

Vi anser att yrkesfiskare liksom hittills bör ha företrädesrätt till upplåtelser före andra fiskande. om det föreligger behov av yrkesfiskemöjligheter. Fiske med fast redskap skall enligt vår uppfattning som regel upplåtas uteslutande till yrkesfiskare. dvs. till den som innehar yrkesfiskelicens. Upplåtelse av fiske med fast redskap till annan än yrkesfiskare bör endast kunna ske om det av fiskevårdshänsyn är nödvändigt att fiska med fast redskap och något intresse från yrkesfiskets sida inte föreligger.

Om det inte finns något behov av yrkesliskemöjligheter bör fisket upplåtas till en så bred allmänhet som möjligt. Det får emellertid inte innebära att man ger avkall på fiskets kvalitet. Begränsningar kan bli nödvändiga bl. a. med hänsyn till fisktillgång och möjliga fiskevårdsåtgärder. Det viktiga är att det blir ett allsidigt utbud av bra fiskemöjligheter till rimliga kostnader. Detta gäller framför allt i anslutning till tätorter men även inom turistom- råden i vatten med speciellt attraktiva men känsliga arter såsom öring. röding och harr.

För att detta mål skall kunna nås föreslår vi att skötsel och upplåtelse av statliga fiskevatten i så stor utsträckning som möjligt överlåts till framför allt frivilliga fiskeorganisationer och kommuner.

Det råder stor efterfrågan på fiskevatten från redan befintliga klubbar och föreningar. Att ställa statens vatten till förfogande på föreslaget sätt skulle inte bara utgöra en stimulans för dessa sammanslutningar utan även leda till en ökad föreningsbildning på platser som hittills saknat föreningar av detta slag. En sådan utveckling skulle vidga möjligheterna till en me- ningsfull fritidssysselsättning för många fiskeintresserade människor i och med att de fiskande själva skulle få ansvar för vattnens skötsel, finansiering och nyttjande. Från samhällets synpunkt torde det knappast kunna råda någon tvekan om det ändamålsenliga i denna utveckling.

De ideella föreningarna saknar oftast ekonomiska möjligheter att som arrendatorer av statliga fiskevatten erlägga annat än symboliska belopp i avgifter. Detta bör dock inte utgöra något hinder. Det bör i stället från samhällets sida ses som en tillgång att det finns sammanslutningar. som är villiga att ta på sig ett ansvar att vårda och upplåta fiskevatten. Enligt vår uppfattning bör de avgifter som fiyter in genom t. ex. försäljning av fiskekort användas till vård och skötsel av berörda fiskevatten samt till information och service beträffande dessa. Vi föreslår därför att upplåtelser till fiskeklubbar o.d. av fiske i statens vatten skall ske utan ersättning till staten i den mån klubben upplåter eller har för avsikt att upplåta fiske åt allmänheten på skäliga villkor.

Staten bör som fiskerättsägare aktivt verka för att fiskevårdsområden bil- das. Efter det att ett sådant område bildats. kan fisket inom området t. ex. arrenderas ut till en ideell förening som får ansvaret för skötseln av vattnet och fiskekortsförsäljningen. För många fiskevårdsområden kan detta till- vägagångssätt vara enklare än att de själva har hand om administrationen. Enligt vår mening bör det inte heller föreligga något hinder mot att en ideel organisation. som till följd av upplåtelse disponerar visst fiske som

tillhör staten. företräder det statliga ägarintresset i ett fiskevårdsområde som bildas av bl. a. det upplåtna fisket.

Sannolikt kommer det alltid att finnas statliga fiskevatten som av en eller annan anledning inte kan skötas på föreslaget sätt. Det bör då ligga nära till hands för den kommun. där fisket är beläget, att engagera sig i denna verksamhet för att säkerställa fortsatt tillgång till fritidsfiskemöj- ligheter inom kommunen. Detta kan framför allt vara lämpligt i områden där ägarförhållandena är starkt splittrade, där frivilliga föreningar saknas eller där kommunen äger egna fiskevatten med ensamrätt eller tillsammans med staten i gemensamma vattenområden. Det kan vara förenat med av- sevärda fördelar att organisera fritidsfiskemöjligheterna inom ramen för en kommuns totala fritidsutbud. Med kommun menar vi i detta sammanhang både primärkommun och landstingskommun.

Det kommer därjämte att finnas statliga fisken och fiskevatten. vilkas förvaltning inte utan svårigheter kan överlåtas på en ideell organisation. Vi syftar då närmast på fisken av typ laxfisket i Mörrumsån. I sådana fall förordar vi att hela förvaltningen ligger kvar hos domänverket. Motsvarande bör enligt vår uppfattning gälla för de vatten som är belägna inom na- tionalparker och naturreservat. Det naturliga är att statens naturvårdsverk även i fortsättningen har det centrala förvaltningsansvaret för dessa vatten. I det sammanhanget vill vi också förorda ökade upplåtelser av fiske i na- tionalparkerna. F. n. förekommer fiskeupplåtelser endast inom Padjelanta nationalpark. Områden i direkt anslutning till olika vandringsleder påverkas redan av mänskliga aktiviteter och vi anser inte att reglerade fiskemöjligheter längs dessa leder skulle innebära några avsevärda nackdelar från naturvårds- synpunkt. Möjligheten till fiske skulle däremot uppfattas mycket positivt av de fritidsfiskande. Även inom olika naturreservat bör det vara möjligt att i större utsträckning än hittills kunna tillgodose fritidsfiskeintresset.

Beträffande de vattenområden. som är belägna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtlands län, och som enligt vårt förslag inte kan ingå i fiskevårdsområde. bör lantbruksstyrelsen och berörda lantbruksnämnder ägna ökad uppmärksamhet åt möjligheten att genom avtal med samebyarna säkerställa ett mera långsiktigt utbud av fritidsfiskemöjligheter. inget hindrar sedan att de fiskevatten, varom avtal träffats. sköts och upplåts av en ideell organisation eller av en kommun.

Ansvaret för att de föreslagna riktlinjerna för förvaltningen av statens fisken fullföljs åvilar i första hand de förvaltande myndigheterna. Fiske- nämnderna bör dock ges ett stort infiytande när det gäller att påverka frågan hur statens vatten i framtiden skall nyttjas. Fiskenämnderna är f.n. de enda regionala organ som kan överblicka behovet av fiskemöjligheter och vilken kvalitet som erfordras. Samtidigt har nämnderna det regionala an- svaret för fiskevården och för att de medel som satsas på sådana åtgärder blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. Det är framför allt viktigt att de för- valtande myndigheterna och fiskenämnderna verkar i enlighet med de fö- reslagna riktlinjerna i det regionala och kommunala planeringsarbetet på fiskets område. Innehållet i denna fiskeplanering bör enligt vårt förslag vara avgörande för hur statens fiskevatten skall disponeras.

F iskevå'rd och jiskevärdsp/anering

Minst lika viktigt som våra förslag för att tillgodose fritidsfiskets behov av fiskevatten är att fisket håller en god kvalitet.

Fiskbestånden i såväl havs- som inlandsvattnen utgör en resurs. som har få motsvarigheter i andra länder. De utgör i sig ett gott underlag för såväl ett livskraftigt yrkesfiske som ett omfattande fritidsfiske av god kva- litet. En förutsättning för en gynnsam utveckling av fisket är emellertid att resurserna vårdas rätt att de brukas och inte förbrukas.

Ett allsidigt bedrivet fiske utgör normalt den bästa fiskevården. Det är dock långt ifrån alltid som beskattningen är välavvägd. Följden härav har blivit. att många vatten innehåller fiskbestånd som är i obalans både vad gäller artsammansättning och ålder. Liknande effekter uppkommer också ofta till följd av annan yttre påverkan. t. ex. vattenkraftsutbyggnader, till- försel av förorenande ämnen etc.

1 nu nämnda situationer krävs fiskevårdande åtgärder av olika slag för att i görligaste mån återställa beståndsbalansen eller — när detta är lämpligare styra in fiskproduktionen på alternativa vägar. Särskilda fiskevårdsinsatser kan också komma i fråga.

Det svenska yrkesfisket kommer i framtiden i större utsträckning än ti- digare att bli beroende av tillgången på fisk i den svenska fiskezonen samt i svenska kust- och inlandsvatten. Samtidigt kan det antas att fritidsfisket kommer att ställa välmotiverade krav på att få del av tillgängliga resurser. Omfattningen av fritidsfisket kommer sannolikt att öka ytterligare. Fritids- fisket är emellertid ojämnt i intensitet och i huvudsak koncentrerat till tätorternas omgivningar samt till strömvatten, kustvatten och vatten i fjäll- världen.

Den utveckling på yrkes- och fritidsfiskets område som kan förväntas medför bl. a.. att behovet av fiskevårdande insatser kommer att öka. Fiske- vård förutsätter planering. Fiskevårdsplaneringen bör sikta till att åstad- komma långsiktiga planer för större kustavsnitt samt för hela vattensystem eller delar därav. Sådana översiktliga planer bör kunna utgöra värdefulla riktlinjer inte minst för lokala fiskevårdsprogram.

Vi har kunnat konstatera att behovet av fiskevårdande åtgärder är stort. men att resurser hittills saknats för att vidta lämpliga sådana åtgärder i erforderlig omfattning. De fiskevårdsåtgärder som vi anser vara särskilt an- gelägna är följande:

bekämpande av fisksjukdomar. administrativa åtgärder. vilka kan leda till att förutsättningarna ökar för att goda resultat erhålls av tidigare angivna fiskevårdsåtgärder. Cl forsknings- och utvecklingsarbete inom fiskevården. El utsättning av laxfisk i kust- och inlandsvatten. El utsättning av ål i kust- och insjövatten. D biotopförbättrande åtgärder. El kalkning. El anpassat fiske. El fisketillsyn. [] El

Regionala _ fiskestadgor

Utöver vad nu sagts föreslår vi att länsfiskestadgorna slopas och att särskilda fiskestadgor fastställs för större regioner. Kusten bör därvid delas in i fyra regioner med ledning av de skilda fiskerättsliga förhållandena. Vad gäller inlandet bör enligt vår uppfattning en uppdelning ske i två regioner med gräns vid Dalälven — Västerdalälven. som utgör en naturlig biologisk gräns. En särskild stadga bör därutöver finnas för de stora sjöarna med hänsyn till att de fiskerättsliga förhållandena där skiljer sig väsentligt från vad som gäller för övrigt inlandsvatten.

Konflikter mellan olika kategorier fiskande

Trots att de naturliga förutsättningarna för fiske är mycket goda i vårt land uppkommer ibland konfiiktsituationer till följd av konkurrens om t. ex. vissa fiskarter. fiskeplatser eller möjligheterna att försälja fångsten. Grunden för konflikterna är i allmänhet olika för olika områden.

Utefter Norrbottens lärts kust konkurrerar under hösten yrkes- och binä- ringsfiskarnas trålfiske efter siklöja med de 5. k. deltidsfiskarnas skötfiske efter samma an. Konkurrensen gäller dels fiskeplatserna. dels möjligheten att försälja fångsten till rimliga priser. Problem på avsättningssidan föreligger därjämte för yrkesfiskare utefter hela Norrlandskusten vad gäller sik och strömming. Detta är en följd av att stora kvantiteter av dessa arter saluförs till ett billigt pris av andra fiskande än yrkesfiskare.

Vad gäller södra ostkusten får yrkesfisket vidkännas konkurrens från ett omfattande deltidsfiske efter ål med småryssjor samt. åtminstone inom vissa områden i närheten av tätorter. ett tidvis betydande skötfiske efter ström- ming. Konkurrensen omfattar även arrenden av enskild fiskerätt. Ofta har yrkesfisket därvid fått vika till förmån för andra. mer kapitalstarka intressen. Konfiikter förekommer därjämte mellan trål- och skötfiskare. Motsättning- arna rör i första hand frågan om vilken kategori som skall anses ha företräde till fisket efter strömming i de s.k. trålfiskeområdena.

Vid syd- och västkusten är det icke-yrkesmässiga fisket med andra redskap än handredskap till stort förfång för såväl yrkesfisket som fisket med hand- redskap. Konkurrensen avser både fångstuttaget och utrymmet på fiske- platserna. I några fall föreligger konkurrens också på avsalusidan. Detta gäller främst vid försäljning av sill och garnmakrill. Vid vissa delar av Skånes sydkust och Bohusläns kust är det strandnära icke-yrkesmässiga fisket med nät tidvis så omfattande att det allvarligt försvårar eller t. o. m. omöjliggör yrkesfiske och fiske med handredskap.

Vad gäller Mälaren föreligger motsättningar mellan yrkesfiskare och s. k. deltidsfiskare i första hand till följd av en konkurrens om fiskeplatser. Kon- kurrens föreligger emellertid även på avsalusidan. Problemen. som hittills varit av förhållandevis ringa omfattning. tycks öka efter hand som det 5. k. deltidsfisket ökar.

I Hjälmaren är motsättningarna koncentrerade till fisket efter gös. Ett omfattande nätfiske bedrivs efter denna art av s.k. deltidsfiskare och av fiskerättsägare.

I Vänern förekommer redan i dag ett deltidsfiske efter lax och öring.

Detta fiske kan antas öka i omfattning i och med att tillgången på dessa arter ökar till följd av utsättningar.

l Vättern är deltidsfisket med nät efter laxfisk omfattande. Det föreligger en uppenbar risk för att framför allt rödingen blir föremål för en allt kraftigare biologisk överfiskning. Konkurrensen från deltidsfisket är besvärande för yrkesfisket även på avsalusidan. Detta gäller inte endast röding utan även sik.

I Storsjön iJa'mtIand föreligger motsättningar mellan dem. som fiskar med stöd av enskild fiskerätt. och dem. som fiskar med stöd av frifiskerätt.

Konflikter mellan olika grupper av fiskande tyder på att resursen eller utrymmet inte räcker åt alla. I den mån anledningarna till dessa motsätt- ningar inte kan undanröjas. exempelvis genom att fiskevårdande åtgärder vidtas. kan det bli nödvändigt att reglera fisket i någon form. Det förutsätter i sin tur att det först sker en planering av hur resursen bäst skall nyttjas.

I vårt betänkande Fiskevårdsområden (Ds Jo 1976:6) har vi framhållit ' betydelsen av regional och kommunal planering på fiskets område. Vi avser därmed planering för en rationell och ändamålsenlig hushållning med våra fiskbestånd. dvs. nyttjandeplanering. Enligt vårt förslag bör fiskenämnderna få till uppgift att upprätta särskilda hushållningsplaner för områden med speciellt komplicerade fiskeförhållanden. Dessa planer skall godkännas av länsstyrelse. I övrigt anser vi att fiskets intressen bör vägas in på ett naturligt sätt i den kommunala planeringen. Någon särskild fiskeplanering på kom- munal nivå har därför inte föreslagits.

[ en konfiiktsituation bör enligt vår uppfattning företräde ges fritidsfisket med handredskap samt yrkesfisket.

Bestämmelser till förmån _ för fritidsfisket För att stödja fritidsfisket med handredskap föreslår vi

att handredskapsfisket släpps fritt vid Blekinge läns södra kust. vid Gotlands läns kuster samt i de stora sjöarna. att inskränkningar aldrig skall kunna meddelas i allmänhetens rätt att fiska med handredskap i annat fall än då detta är påkallat med hänsyn till fiskets vård och bedrivande. att ett från allmänhetens synpunkter attraktivt fiske med handredskap. som inte upplåts på skäliga villkor. skall kunna upplåtas genom myndighets beslut. att fiske. som är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. i vissa fall skall kunna exproprieras samt att statens vatten som regel skall upplåtas avgiftsfritt till fiskeklubbar o. d.. som säljer fiskekort till allmänheten i den mån fisket inte erfordras för yrkesfiske.

Vi föreslår därjämte förenklade regler för bildande av fiskevårdsområde samt en möjlighet att erhålla bidrag till bildandekostnaderna för de fiskevårds- områden. som upplåter eller har för avsikt att upplåta fiske åt allmänheten.

Bestämmelser till förmån för yrkesfisket Vad gäller yrkesfisket föreslår vi

att endast licensierad yrkesfiskare skall ha rätt att fiska med trål. snörpvad. snurrevad. landvad. nät med större höjd än två meter samt laxlinor och laxdrivlinor. att vid sidan av fiske med handredskap endast yrkesfiske som regel skall få bedrivas inom sådana områden (licensområden) där ett obegränsat fiske inte längre kan få bedrivas av alla. att tillstånd till fiske med fasta redskap på allmänt vatten samt på enskilt vatten vid västkusten skall kunna beviljas endast licensierad yrkesfiska— re. att licensierad yrkesfiskare skall ha företrädesrätt till upplåtelse av fiske i statens vatten, om sådan upplåtelse inte strider mot planbestämmelser samt att fiske med fasta redskap på statens vatten som regel skall kunna upplåtas endast till licensierad yrkesfiskare.

Övriga bestämmelser om fiske Utöver vad nu sagts innebär vårt förslag till lag om fiske i huvudsak följande.

El De fiskerättsliga förhållandena längs ostkusten från gränsen mot Fin- land i norr t.o.m. Blekinge läns östra kust i söder med undantag för Gotlands läns kuster föreslås bli oförändrade. El Allt enskilt fiske med rörligt redskap vid Gotlands läns kuster. vid Ble- kinge läns södra kust samt vid Skånes östra och södra kuster föreslås inlöst. Detta innebär att den enskilda fiskerätten vid ifrågavarande kust- sträckor enligt förslaget endast kommer att omfatta fiske med fast red- skap. El Allt fiske på enskilt vatten vid västkusten med undantag av fiske efter ostron intill 200 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd. föreslås jämställt med fiske på allmänt vatten. Den enskilda fiskerätten på västkusten kommer därför att omfatta endast nyss nämnda ostron- fiske. Cl Bestämmelserna om licens för yrkesfiske föreslås bli ändrade så att licens kan meddelas för enskild person samt för sådant fiskefartyg som är att anse som skepp i sjölagens mening. El Fiske med vissa redskap föreslås som tidigare nämnts bli förbehållet innehavare av yrkesfiskelicens. Denna bestämmelse skall enligt förslaget inte gälla sådant fiske. som utövas med stöd av enskild fiskerätt. El För att reducera men även fördela fisket inom områden. där ett obegränsat fiske inte längre kan förekomma. föreslås att särskilda s. k. licensområden skall kunna läggas ut. Beslut om utläggande av sådant område skall fattas av fiskeristyrelsen efter hörande av fiskenämnd. Licensområden skall kunna läggas ut i allmänt vatten ävensom i enskilt vatten vid väst- och sydkusten samt Gotland i de fall där

a) ett obegränsat fiske inte kan fortsätta. eftersom resursen då hotas samt yrkesfisket och fisket med handredskap anses böra ges företräde fram- för annat fiske eller

b) fisket med t. ex. nåt år så omfattande att yrkesfisket och det fiske som bedrivs med handredskap inte får tillräckligt utrymme.

Inom licensområde skall yrkesfiskare få fiska med de redskap. som anges i licensen. medan andra fiskande skall få fiska med handredskap och i övrigt enligt de bestämmelser som gäller för området. Inom licens— områden. som är belägna nära tätbefolkade delar av landet. torde endast fiske med handredskap böra vara fritt för alla fiskande. Inom övriga licensområden torde emellertid även vissa andra redskap kunna få an- vändas av allmänheten.

Genom utläggande av licensområde kan inte sådant fiske regleras som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. (] Även om bestämmelserna om såväl yrkesfiskeredskap som licensområde har till syfte att bl.a. komma till rätta med deltidsfisket torde det vara nödvändigt med en reglering på avsalusidan för att deltidsfiskeproblemet skall kunna lösas helt. Vi föreslår att denna fråga blir föremål för fortsatt utredning. D Nuvarande tillståndsplikt vad gäller fiske med fast redskap på allmänt vatten föreslås utvidgad till att omfatta allt sådant fiske på såväl allmänt som enskilt vatten utefter kusterna och i sjöarna Vänern. Vättern. Mä- laren. Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Den föreslagna tillståndsplikten vad gäller fiske med fast redskap på enskilt vatten är inte avsedd att annat än i speciella fall begränsa enskilda fiskerättsägares möjligheter att fiska med fast redskap på eget vatten. Tillståndsplikten utgör i detta fall i praktiken endast en anmälnings- skyldighet. Genom detta anmälningsförfarande blir det dock möjligt att registrera antalet fasta redskap på enskilt vatten samt att inhämta upp- gifter om fångstuttag. Med ledning av dessa uppgifter får den tillstånds- givande myndigheten möjlighet att bedöma fisketrycket inom visst om- råde. Om detta är för hårt. sett från fiskevårdssynpunkt. kan antalet tillstånd till fiske med fast redskap begränsas. Detta förutsätter dock att fiske med andra redskap inskränks i motsvarande mån inom det aktuella området. [] Expropriation skall såsom tidigare nämnts kunna ske av fiske. som är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. Enligt förslaget skall expropriation därutöver kunna komma i fråga för att erforderliga fiske- vårdsåtgärder skall kunna vidtas samt för att vetenskapliga undersök- ningar och försök skall kunna utföras vad gäller fiske.

F iskevärdsomräden

Innebörden av vårt reviderade förslag till lag om fiskevårdsområden är i huvudsak följande.

Cl Fiskevårdsområde skall ha till syfte att främja ändamålsenligt nyttjande av fiske och god fiskevård. D Fiskevårdsområde skall kunna bildas beträffande fiske som är samfällt eller eljest tillhör eller utgör flera fastigheter med mer än en ägare. Fiske- vårdsområde kan därjämte om särskilda skäl föreligger bildas av en fas-

tighet med flera delägare. Det förhållandet att fiske förvaltas av sam- fällighetsförening utgör inte hinder att fisket ingår i fiskevårdsområde. El Fiske som blivit anvisat till samernas uteslutande begagnande skall kunna ingå i fiskevårdsområde. I och med att fiskevårdsområde bildats 'skall den sameby. inom vars område det berörda fisket är beläget. anses som delägare. Därjämte föreslås att rennäringslagen ändras så att samerna genom avtal med enskilda fiskerättsägare helt eller delvis skall kunna avstå från sin fiskeutövningsrätt i sådant enskilt vatten. som ingår i fiske- vårdsområde. vari sameby inte är delägare. El Bildande av fiskevårdsområde skall stå i överensstämmelse med kom- munal och regional planläggning på fiskets område. El Fiskevårdsområde skall bildas vid förrättning. Förrättningsmannen skall verkställa en preliminär utredning rörande äganderätten till det fiske som berörs samt upprätta förteckning över de fastigheter. som enligt utred- ningen har fiskerätt. Cl Vid förrättningssammanträde skall fiskerättsägarna ha möjlighet att an- mäla anspråk på fiskerätt. Förrättningsmannen skall tillse att innebörden av dessa anspråk blir klarlagd och därefter upprätta en reviderad fiske- rättsförteckning. El Enligt förslaget skall fiskevårdsområde i princip bildas om planvillkor och övriga förutsättningar är uppfyllda. Ett opinionsvillkor. som utfor- mats efter förebild från fastighetsbildningslagen. anläggningslagen. lagen 1 om vattenförbund m.fl. lagar. har därjämte inarbetats i förslaget. l El Finner förrättningsmannen att fiskevårdsområde skall bildas skall han i meddela beslut därom samt fastställa grundregler för området. Grund- reglerna skall innehålla uppgift om det fiske som ingår i fiskevårdsom- rådet. områdets ändamål samt grundläggande bestämmelser om fiskets nyttjande. Cl Förrättningskostnaderna skall såsom huvudregel fördelas mellan fiske- rättsägarna efter vad som är skäligt. El Anslutning av fiske till bestående fiskevårdsområde samt uteslutning av fiske från sådant område föreslås ske vid förrättning efter i huvudsak samma regler som gäller för bildande av fiskevårdsområde. El Vid omröstning på fiskestämma har i normalfallet varje delägare en röst.

Om minst en fjärdedel av de närvarande röstberättigade delägarna vid en fiskestämma begär det skall röstning i vissa för områdets verksamhet l väsentliga frågor ske efter delaktighetstal. i El Om visst fiske är av väsentlig betydelse för delägares försörjning får utan vederbörandes samtycke upplåtelse inte ske av det ifrågawrande * fisket i den mån detta ägs eller brukas av honom med ensamräit eller eljest tilldelats honom såsom särskild lott.

F isketillsyn

Det föreligger ett klart behov av förbättrad fisketillsyn och denna utgör ett viktigt led i fiskevården.

Kustbevakningen bör enligt förslaget även framdeles ha huvudansvaret för fisketillsynen till havs.

Kustbevakningen har enligt vår mening också de största resurserna för fisketillsyn vid kusterna samt i Vänern och Mälaren. Med hänsyn härtill föreslår vi att huvudansvaret för tillsynen inom dessa vatten skall åvila kustbevakningen.

Genom att ålägga kustbevakningen huvudansvaret för fisketillsynen i kustvattnen vinns därjämte den fördelen att någon gräns inte behöver dras mellan övervakning till havs och vid kusterna.

Kustbevakningen bör bedriva ett nära samarbete med polisen. marinen och sjöfartsverket samt i tillsynsarbetet biträdas av särskilt förordnade fiske- tillsynsmän.

[ inlandsvattnen med undantag för Vänern och Mälaren bör polisen ha huvudansvaret för fisketillsynen på allmänt vatten och enskilt frivatten samt sådan tillsyn på enskilt vatten i övrigt. som föranleds av allmänna intressen. Polisen bör vid utövandet av tillsynen biträdas av särskilt förordnade till- synsmän.

Vårt förslag att kustbevakningen och polisen i tillsynsverksamheten bör biträdas av särskilt förordnade fisketillsynsmän bygger på det faktum att vare sig kustbevakningen eller polisen har möjligheter att avsätta egna re- surser för en tillfredsställande tillsyn. Därtill kommer att fisketillsyn ofta med fördel utövas av personer med god lokalkännedom och möjligheter att fortlöpande utföra bevakning inom visst område.

Frågan om kustbevakningspersonalens befogenheter utreds av sjööver- vakningskommittén(H 1977207). Ett ställningstagandetill befogenhetsfrågan bör därför inte ske nu. Vi vill dock för vår del uttala att det — för att fisketillsynen skall kunna bedrivas rationellt och effektivt — är angeläget att kustbevakningspersonalen får ökade befogenheter. Särskilt viktigt är det att denna personal får rätt att gå in i låsta utrymmen. Vi anser också att fisketillsynsmännens befogenheter bör ökas i förhållande till vad som f. n. gäller.

Fisketillsynsmän bör enligt förslaget förordnas av länsstyrelse. Förord- nande bör vara tidsbegränsat.

Fisketillsynsmännen bör organisatoriskt inordnas under kustbevakning- ens regionala ledning resp. de lokala polisstyrelserna. Det bör ankomma på den ansvariga bevakningsmyndigheten att svara för operativ ledning av fisketillsynsmännens insatser.

Det bör åligga generaltullstyrelsen resp. rikspolisstyrelsen att i samråd med fiskeristyrelsen utfärda de allmänna riktlinjer för den operativa led- ningen av fisketillsynsmännens verksamhet. som erfordras för att åstad- komma önskvärd likformighet inom landet.

Riktlinjerna för fisketillsynen inom resp. län bör oavsett vilken myndighet som svarar för den operativa ledningen beslutas av länsstyrelsen efter samråd med länspolischefen. kustbevakningens regionala ledning och fiskenämn- den. Den sakkunskap och erfarenhet. som fiskenämnderna och de till dessa nämnder knutna fiskerikonsulenterna representerar. bör utnyttjas i största möjliga utsträckning. Ett fortlöpande samarbete bör här äga rum.

En förbättrad utbildning utgör en grundförutsättning för att fisketillsyns- männen skall kunna tilläggas de ökade befogenheter. som allmänt anses erforderliga för att de skall kunna bedriva en effektiv verksamhet. Beträf- fande ansvaret för utbildningen av fisketillsynsmännen finner vi att detta

i princip bör åvila de myndigheter. som har huvudansvaret för fisketillsynen. Utbildningen av fisketillsynsmän bör med hänsyn till bl.a. skillnaderna i fiskeförhållanden inom olika delar av landet ske regionalt. Fiskenäm nderna bör medverka vid utbildningen.

Allmänna anvisningar beträffande undervisningens omfattning och upp- läggning bör utarbetas av rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen inom resp. ansvarsområden i samråd med fiskeristyrelsen.

Kostnader

Vi har föreslagit fiskerättsliga regleringar och direkta åtgärder som medför kostnader av olika slag. I förhållande till nuläget innebär förslagen en kraftig ökning av statens direkta och indirekta stöd till fritidsfisket.

De beräknade kostnaderna framgår av nedanstående tabell.

Engångs- Årliga kostnader kost nader

Kostnader för inskränkning i enskild fiskerätt 22 Fiskerättsutredningar 3 Bildande av fiskevårdsområde 15 Fiskevård och service 20

Administration 0.4 0,6

Forsknings- och utvecklingsarbete — —

Fisketillsyn ] Förvaltning av statens vatten 2 Information ] Centralt organisationsstöd 2.5 Totalt 41.4 26.1

Kostnaderna. 22 milj. kr. för inskränkning i enskild fiskerätt hänför sig till följande poster

El frisläppande av fiske med handredskap i de stora sjöarna 15 mi.]. kr, varav 12 milj. kr avser Mälaren El ersättning för fiske med rörligt redskap vid Blekinge läns kust samt vid Gotlands läns kuster 5 milj. kr [I ersättning för fiske med rörligt redskap vid Skånes östra och södra kuster 2 milj. kr.

Kostnader för domstolsförfarande samt rättegångskostnader har vi inte an- sett vara möjliga att beräkna.

Vårt förslag vad angår bildande av fiskevårdsområden innebäri förhålande till gällande bestämmelser ett förenklat förfarande vid upprättandet av ut- redningar beträffande äganderätten till fiske.

Statsbidrag bör kunna utgå för täckande av förrättningskostnader med högst 80 "a av kostnaderna. Vi anser dock att bidrag skall utgå endast till sådana områden. som förbinder sig att i större omfattning upplåta fiske åt allmänheten, t. ex. genom försäljning av fiskekort. Statsbidrag bör även kunna utgå i det fall fiskenämnd ansökt om bildande av fiskevårdsområde men initiativet inte lett till åsyftat resultat. Vi föreslår att full kostnads-

täckning utgåri sådant fall. Därmed undanröjs den spärr som hindrat statliga myndigheter från att utnyttja redan befintlig initiativrätt.

Vi har uppskattat att kostnaden för statsbidragen kommer att uppgå till ca 15 milj. kr. Det bör framhållas att vårt förslag ijämförelse med nuvarande lag om fiskevårdsområden innebär en kostnadsminskning med minst samma belopp.

Samhällets insatser vad gäller direkt fiskevård av olika slag har hittills varit av begränsad omfattning. I huvudsak har använts s. k. vattenavgifts- medel för detta ändamål. Enligt uppgift från fiskeristyrelsen kommer under 1978 högst 200000 kr att kunna disponeras för direkta fiskevårdsåtgårder av lokal karaktär. För budgetåret 1979/ 80 beräknas några avgifter över huvud taget inte kunna tas i anspråk för detta ändamål.

Vi har tidigare redogjort för vilka fiskevårdsåtgårder som enligt vår upp- fattning främjar fritidsfisket. Vi har bedömt att 15 milj. kr varje år bör satsas på sådana åtgärder. Behovet av medel för service och information uppskattar vi till 5 milj. kr årligen. Vi föreslår därför att ett årligt belopp av 20 milj. kr ställs till fritidsfiskets förfogande.

Statskontoret har på vårt uppdrag utrett de organisatoriska konsekvenserna för fiskenämnderna av våra förslag. Statskontorets utredning visar att det är nödvändigt att förstärka biträdes- och assistentpersonalen med 6—7 per- soner till en kostnad av 340 000 kr. Denna förstärkning av nämnderna är en följd av dels att vi föreslår att ärenden angående tillstånd för fiske med fast redskap skall överföras från länsstyrelserna till fiskenämnderna. dels att vi lägger mera omfattande arbetsuppgifter på nämnderna.

Vårt förslag om ett statligt stöd i form av ett fiskevårdsbidrag kommer att kräva resursförstärkning hos fiskeristyrelsen i det fall kostnadstäckningen skall ske över budgetmedel. Kostnaden kan uppskattas till 300000 kr.

För att övergången från länsfiskestadgor till regionala stadgor skall kunna ske snabbt och smidigt behöver fiskeriadministrationen förstärkning av en- gångskaraktär. Statskontoret har uppskattat kostnaden härför till 400000 kr.

Det har inte legat inom ramen för våra direktiv att närmare utreda vilka rationaliseringar från organisatorisk synpunkt som våra förslag kan möj- liggöra vad det gäller fiskenämnderna, lantbruksnämnderna och länsstyrel- serna. Vi förutsätter att den frågan blir föremål för en närmare översyn.

Vi anger inga kostnader beträffande forsknings- och utvecklingsverksam- het, eftersom kostnaderna för sådan verksamhet redovisats av andra ut- redningar och nu är föremål för regeringens prövning.

Vi har inte funnit det möjligt att närmare uppskatta kostnaden för fiske- tillsyn genom särskilt förordnade fisketillsynsmän. En beräkning från vår sida är dock att kostnaden kommer att uppgå till ca 1 milj. kr årligen för den del av den allmänna tillsynen som skall handhas av fisketillsynsmän.

För att de statliga vattenområdena inte skall komma i ett sämre utgångs- läge än andra vatten vad gäller administration. arrenden. fiskevård och ser- vice föreslår vi att årligen 2 milj. kr reserveras för den statliga förvaltningen av dessa vatten.

Om våra förslag genomförs kommer det att krävas en omfattande in- formation till allmänheten om de nya bestämmelser som kommer att gälla. Information om exempelvis stadgebestämmelser. förekomsten av licens-

områden samt bidragsnormer kräver resurser av helt annat slag än de nu- varande.

För vidareutbildning av personal såväl centralt som lokalt fordras insatser av i huvudsak engångskaraktär.

En åtgärd som vi bedömt som synnerligen angelägen från informations- synpunkt är framställning av en karta. som redovisar gränsen mellan allmänt och enskilt vattenområde vid södra ostkusten. Kostnaden har beräknats till 130000 kr. _

Vi föreslår att det i ett inledningsskede avsätts ] milj. kr för information och utbildning. Närmare utformning av lämpliga åtgärder bör ske i samråd med fiskets organisationer.

Vi har föreslagit att fritidsfiskets lokala organisationer bör påta sig ett ökat ansvar när det gäller den framtida skötseln av statens fiskevatten. Härför erfordras en utbyggnad av organisationerna samt en utökad kurs- verksamhet. Information och konsumentupplysning om fiske. fiskeredskap och fiskemetoder är andra viktiga arbetsuppgifter för en ideell organisation.

Ökad informations- och kursverksamhet kommer att erfordras också för att få till stånd ett intensifierat bildande av fiskevårdsområden. I det sam- manhanget anser vi att Sveriges Fiskevattenägareförbund har en stor uppgift att fylla.

Vi föreslår att Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund för ovan angiven verk- samhet erhåller ett årligt organisationsbidrag om ca 2 milj. kr. På mot- svarande sätt föreslås att Sveriges Fiskevattenägareförbund erhåller anslag med 500000 kr årligen.

F iskevärdsavgi/t

Enligt våra direktiv skall vi när det gäller finansieringen av föreslagna åt- gärder pröva den i flera tidigare sammanhang behandlade frågan om in- förande av någon form av fiskevårdsavgift.

Vi kan konstatera att de förutsättningar som legat till grund för stats- makternas tidigare beslut att inte införa en allmän fiske- eller fiskevårdsavgift inte uppfyllts. Samhället har sålunda inte i önskvärd utsträckning genomfört de åtgärder som erfordrats för att främja fritidsfiskets ändamålsenliga ut- veckling.

Det är framför allt mot denna bakgrund som vi nu enhälligt föreslår en fiskevårdsavgift för att täcka kostnaderna för våra förslag beträffande

El fiskevård El service och information El viss fisketillsyn i enskilt vatten.

De avgifter. som flyter in. skall enligt vårt förslag efter avdrag för admi- nistrationskostnader oavkortade gå tillbaka till fisket i form av direkta åt- gärder enligt vad nu sagts.

Vårt ställningstagande sker mot följande allmänna bakgrund. Fritidsfisket har tillräckligt många utövare för att en fiskevårdsavgift vars storlek inte väsentligt får påverka någons möjlighet att fritidsfiska sammantaget skall ge ett belopp. som möjliggör meningsfulla åtgärder för detta fiske. Antalet

fiskande som kommer att erlägga fiskevårdsavgift har vi uppskattat till ca 1 miljon. Det motsvarar det antal personer som enligt vår enkätundersökning (Ds Jo 19773) kan antas vara verkligt intresserade av fritidsfiske. Inbetalda avgifter bör tillföras en särskild fond — fiskevårdsfonden i vars styrelse fritidsfisket bör vara starkt representerat.

Införandet av en fiskevårdsavgift kan antas medföra bl.a. följande för- delar:

El kontinuitet skapas i tillgången på medel för viktiga insatser för fritidsfisket D fritidsfiskarna kan genom sin organisation fortlöpande påverka inrikt- ningen och omfattningen av samhällets insatser för fritidsfisket El tillgängliga ekonomiska resurser kan utnyttjas maximalt om ideellt arbete inom och utom medlemsorganisationerna underlättas och stimuleras genom bidrag av avgiftsmedel El fördelningen av anslag till fritidsfisket i förhållande till andra fritidsak- tiviteter eller övriga samhällsbehov underlättas.

Med hänsyn till att fiskevårdsavgiftens storlek inte väsentligt får påverka någons möjlighet att fritidsfiska anser vi att denna inte bör bestämmas högre än 20 kr. Om såsom ovan antagits 1 miljon fiskande kommer att erlägga avgift under ett inledningsskede. tillförs således fiskevårdsfonden årligen 20 milj. kr.

Avgiften bör i princip betalas av alla fiskande. Barn och ungdomar under 16 år bör emellertid vara befriade från avgift. Inte heller licensierad yr- kesfiskare skall enligt förslaget betala någon avgift. Detsamma gäller i princip även svensk och norsk same.

Var och en som mot avgift upplåter fiskerätt till annan skall enligt vår uppfattning vara skyldig att tillse att den till vilken fiskerätten upplåts har erlagt fiskevårdsavgift. Den fiskande bör vara skyldig att vid fisket medföra bevis om erlagd avgift.

De medel som flyter in genom fiskevårdsavgiften bör bilda en fond. fiske- vårdsfonden. med kammarkollegiet som förvaltningsmyndighet.

Bestämmanderätten över fondmedlens användning bör anförtros en sär- skild fondstyrelse med representanter för det allmänna. fiskeristyrelsen. kommunförbundet. landstingsförbundet. Sveriges Fritidsfiskares Riksför- bund och Sveriges Fiskevattenägareförbund.

För fonden bör finnas ett kansli. som organisatoriskt bör kunna ingå som en självständig enhet i fiskeristyrelsen. Detta innebär möjligheter till ett intimt samarbete med den centrala administrationen i fråga om planering och samverkan vad det gäller t. ex. långsiktiga satsningar på olika fiskevårds- och serviceprojekt.

För uppbörd av en allmän fiskevårdsavgift erfordras i och för sig ingen registrering av dem som betalar. En väsentlig fördel med en registrering torde emellertid vara att en påminnelse om att betala avgiften kan sändas ut till dem som tidigare betalat avgift. Detta kan förväntas öka betalnings- frekvensen. Vi finner därför övervägande skäl tala för att uppbördsförfa- randet samt registreringen av dem som erlagt avgift bör utformas i hu- vudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för jaktvårdsavgiften.

Författningsförslag

]. Förslag till Lag om fiske

Härigenom föreskrives följande

Allmänna bestämmelser m. m.

1 5 Denna lag avser fiske inom Sveriges sjöterritorium och svensk fiskezon. 1 fall som särskilt anges gäller lagen även svenskt havsfiske utanför fiske- zonen.

Fiskezonen omfattar det havsområde utanför territorialgränsen vid Sve- riges kuster som regeringen bestämmer. Den får dock ej utsträckas över mittlinjen i förhållande till annan stat eller annan linje varom överens- kommelse träffas med annan stat.

Vad i lagen föreskrives om fiske i allmänt vatten gäller även i fiskezonen. dock med de begränsningar som föranledes av lagen (1966:314) om kon- tinentalsockeln.

25 Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad samt fiskeredskap. som är försett med ledarm och som genom pålar eller tyngder eller på annat sätt är fästat vid bottnen eller stranden och avses stå kvar längre tid än två dygn i följd. Annat fiskeredskap är rörligt redskap. Med handredskap avses i denna lag fiskeredskap. som förs från hand samt består av krok och lina med eller utan spö. Med yrkesfiskare avses i denna lag den som innehar särskilt tillstånd att bedriva förvärvsmässigt fiske (yrkesfiskelicens) eller bedriver fiske från skepp för vilket sådant tillstånd har utfärdats. Bestämmelser om tillstånd. som nu sagts. finns i 20 &.

Rätt till fiske i allmänt och enskilt vatten

3 ä I vatten. som enligt lagentl950:595)om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt vatten. får varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

45 I enskilt vatten får, om ej annat följer av bestämmelserna i 5—16éé. fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal. urminnes hävd. dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill (innehavare av enskild fiskerätt).

55. Enskild fiskerätt omfattar

1. vid Gotlands läns kuster. Blekinge läns södra kust (väster om Torhamns- udde) samt Skånes östra och södra kuster fiske med fast redskap.

2. vid Skånes västra kust och vid kusten av Hallands län samt Göteborgs och Bohus län fiske efter ostron intill tvåhundra meter från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd.

Vid kuststräcka. som anges i första stycket. gäller bestämmelserna om fiske i allmänt vatten för sådant fiske i enskilt vatten. som ej omfattas av enskild fiskerätt.

65 Vid kusten av Norrbottens. Västerbottens. Västernorrlands och Gäv- leborgs län samt vid kusten av Uppsala län med undantag av Östhammars kommun får varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva fiske med rörligt redskap. dock ej efter lax.

75 Vid kusten av Östhammars kommun i Uppsala län och vid kusten av Stockholms och Södermanlands län får varje svensk medborgare i enskilt vatten. som har större djup än sex meter. bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät. som är att hänföra till rörliga redskap. Strömmings- och skarpsillfisket är dock i Hölö och Mörkö församlingar av Stockholms län och i Södermanlands län under tiden från och med den 1 april till och med den 30 september förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten intill tvåhundra meter från fastlandet eller från ö av minst ett- hundra meters längd.

85 Vid kusten av Östergötlands län samt av Kalmar län norr om Kråkelund får varje svensk medborgare bedriva fiske efter strömming och skarpsill med skötar och sillnät, som är att hänföra till rörliga redskap. i sådant enskilt vatten som har större djup än sex meter och är beläget på ett avstånd ej understigande tvåhundra meter från fastlandet eller från 6 av minst etthundra meters längd. Strömmings- och skarpsillfisket är dock förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom följande områden

1. Slätbaken. Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten in- nanför räta linjer Djursö norra udde — fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö ävensom Djursö — Yxnö och Norra Finnö — fastlandet över sundens smalaste ställen.

2. Valdemarsviken innanför en rät linje Stora Ålö Kvädö. där inloppet är smalast.

3. Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer Björkö — fastlandet över smalaste delen av sundet. Björkö södra udde— sydligaste udden av Lilla Rätö samt västligaste udden av Lilla Rätö närmaste punkt på fastlandet.

4. Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder.

95 Vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) får varje svensk medborgare i

enskilt vatten bedriva fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar och sillnät. vilka är att hänföra till rörliga redskap. samt därjämte fiska med tobisnot.

105 Vid alla rikets havskuster får varje svensk medborgare i enskilt vatten fiska med långrev. förutom i den utsträckning som följer av 6 &. även eljest i vatten som är minst tjugo meter djupt och som tillika antingen har för- bindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer. räknat från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd. eller också är beläget vid Öland eller annan ö. som från fastlandet helt skiljes av vatten med sådan förbindelse.

11 & Har på viss ort de fiskande oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten vid havskust utöver vad som är medgivet enligt 6—10 ååå. gäller vad sålunda har tillämpats.

Första stycket gäller dock ej fiske efter strömming (sill) eller skarpsill.

125 I Vänern får i enskilt vatten varje svensk medborgare fiska med hand- redskap och därjämte fiska enligt följande särskilda bestämmelser.

1. Fiske med ålrev med dött agn får under tiden från och med den 16juli till och med den 15 oktober bedrivas efter tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Sådant tillstånd får ej meddelas annan än yrkesfiskare och får begränsas till att avse visst område.

2. Fiske efter siklöja och nors med finmaskad not är fritt a) i notvarp. beläget utanför öppen brant sluttande stenstrand.

b) i notvarp. som är beläget på annan plats än som anges under a). om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed har fritt bedrivits där.

3. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät. som är att hänföra till rörligt redskap. är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter. bestämt efter rådande vattenstånd.

4. I Mariestadsfjärden jämte Östersundet är även i övrigt fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd. som ej understiger trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd eller. där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut. utanför denna djupkurva.

5. I Dättern och Brandsfjorden har de fiskande rätt att fortsätta med sådant fiske. som de där bedrivit oklandrat och efter gammal sed.

13 5 I Vättern får i enskilt vatten varje svensk medborgare fiska med band- redskap samt utanför öppen strand även med utter. drag och agnnot.

145 I Mälaren får varje svensk medborgare fiska med handredskap samt i Norra Björkfjärden. Prästfjärden. Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden även med annat rörligt redskap på ett avstånd. som ej understiger trehundra meter från fastlandet eller från 6 av minst etthundra meters längd eller. där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut. utanför denna djupkurva. Vid tillämpningen av vad nu har sagts skall nämn- da fjärdar anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste punkter på fastlandet. mot Grönsöfjärden av räta linjer Ringsö- kalven — Bastlagnö — Ytterholmen över sundens smalaste ställen. mot Ekol-

sundsviken av räta linjer från Tallholmen till närmaste punkter på fastlandet. mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste punkter på fast- landet. mot Säbyholmsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Lång- tarmen av en rät linje Dävensö västspets — Munsö nordspets.

155 I Hjälmaren får i enskilt vatten varje svensk medborgare fiska med handredskap samt i Mellanfjärden även med annat rörligt redskap på ett avstånd. som ej understiger en kilometer från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd.

165 I Storsjön i Jämtland får i enskilt vatten varje svensk medborgare fiska med handredskap samt därjämte bedriva sikfiske med nät. som är att hänföra till rörligt redskap. på ett avstånd. som ej understiger trehundra meter från fastlandet eller från 6 av minst etthundra meters längd samt därjämte bedriva lakfiske med hängryssja (lakstrut).

175 Fast redskap får vid rikets kuster samt i Vänern. Vättern. Mälaren. Hjälmaren och Storsjön i Jämtland utsättas endast efter tillstånd av re- geringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd till fiske med fast redskap på allmänt vatten samt på enskilt vatten vid Skånes västra kust och vid kusten av Hallands samt Göteborgs och Bohus län får endast meddelas yrkeshskare.

Den som med stöd av enskild fiskerätt avser att bedriva fiske med fast redskap i vatten som anges i första stycket skall meddelas tillstånd att utsätta sådant redskap på det vatten som omfattas av fiskerätten samt. om det prövas kunna ske utan men för annan fiskande. även meddelas tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten. Tillstånd som nu sagts skall dock ej meddelas om det av hänsyn till fiskets vård och bedrivande föreligger skäl däremot. 1 185 Vid kusten av Norrbottens län. vid kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund. i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde) samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets samt dessutom vid Skånes östra och södra kuster skall innehavare av enskild fiskerätt som avser att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten meddelas tillstånd därtill. Sådant tillstånd får dock ej avse rätt att sträcka fast redskap längre ut än tvåhundra meter från den stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid ö av minst etthundra meters längd samt skall ej meddelas om det av hänsyn till fiskets vård och bedrivande föreligger skäl däremot.

Vad i första stycket sägs gäller beträffande den som stöder sin fiskerätt på avtal. urminnes hävd. dom. skattläggning eller annan särskild grund endast i den mån fiskerätten ej är snävare begränsad i sådan ordning.

I fråga om Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) får re- geringen föreskriva att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap på allmänt vatten får bedrivas i den omfattning. som före den I januari 1951 har skett med stöd av sådan särskild rättsgrund. som anges i andra stycket. eller av gammal sed.

Utlännings fiskerätt

195 Utlänning. som är bosatt häri riket är likställd med svensk medborgare vad gäller rätt till fiske enligt 35. 55 andra stycket och 6—1655. I övrigt får den som ej är svensk medborgare bedriva fiske endast efter medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Den som är innehavare av enskild fiskerätt är dock i fråga om rätt att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten likställd med svensk medborgare.

Yrkesfiskelicens och yrkesfiskeredskap

205. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd att bedriva förvärvsmässigt fiske (yrkesfiskelicens). Sådant tillstånd kan utfärdas för

1. enskild person som har fiske som yrke eller för vars försörjning fiske är av väsentlig betydelse eller som avser att bedriva förvärvsmässigt fiske.

2. skepp. som huvudsakligen brukas för eller avses att brukas för förvärvs- mässigt fiske.

Tillstånd. som anges i första stycket. skall meddelas för viss tid. I tillståndet skall anges typ och antal redskap. som får användas. samt de villkor i övrigt som är förenade med tillståndet.

215 Fiske med trål. snörpvad. snurrevad. landvad. nät med större höjd än två meter samt laxlinor och laxdrivlinor får bedrivas endast av yrkesfiskare och i den omfattning som anges i yrkesfiskelicens. Bestämmelsen i första stycket gäller ej fiske som bedrives med stöd av enskild fiskerätt.

Licensområde

225 På allmänt vatten och på enskilt vatten vid kuststräcka som avses i 5 5 första stycket skall område. som är av väsentlig betydelse för yrkesfisket eller för allmänhetens fiske med handredskap. förklaras som licensområde. om fisket med annat rörligt redskap än handredskap

l. medför alltför hård beskattning av fiskbestånd och yrkesfisket eller all- mänhetens fiske med handredskap bör ges företräde. eller 2. försvårar yrkesfisket eller allmänhetens fiske med handredskap.

235 Inom licensområde får yrkesfiskare fiska med rörligt redskap i den utsträckning som anges i yrkesfiskelicens och med fast redskap efter tillstånd. som avses i 17 5 Annan fiskande får inom licensområde fiska med hand- redskap. Vad nu har sagts medför dock ej rätt till fiske i enskilt vatten i vidare omfattning än vad som gäller enligt 5 5. Licensområde innebär ej inskränkning i fiske. som bedrives med stöd av enskild fiskerätt. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om ut- läggande av licensområde samt får medge annan än yrkesfiskare rätt att inom området bedriva fiske med annat rörligt redskap än handredskap.

Vid utläggande av licensområde skall beaktas regional planläggning på fiskets område.

Allmänningsfiske. samfällt fiske m. m.

24 5 I fråga om tillgodogörandet av fiske som är samfällt för flera fastiglheter gäller lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Tillhör fiske sådan allmänning. som avses i lagen (1952:166) om härads- allmänningar eller lagen (1952zl67) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. gäller beträffande nyttjandet av fisket vad i nämnda lagar före- skrives angående nyttjandet av allmänningens tillgångar.

Hör fiske till endast en fastighet. som ej utgöres av enbart fiske. och innehas fastigheten med samäganderätt. får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer på ansökan av någon av delägarna föreskriva hur fisket får nyttjas.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej fiske som ingår i fiskevårds- område.

Rätt till fiske i vissa fall

255 Upplåtes jord till brukande. har brukaren rätt att nyttja det fiske som hör till jorden. om ej annat avtalas. Avser upplåtelsen ej hel fastighet och har annat ej avtalats om om- fattningen av fiskerätten. skall 24 5 tredje stycket äga motsvarande till- lämpning. Markarealen skall därvid utgöra delningsgrund. om ej annat finnes lämpligare.

265 Om fiskevårdsområde. fiske inom nationalpark och samernas rätt till fiske i vissa delar av riket gäller särskilda bestämmelser.

Rätt att nyttja annans strand m. m.

275 Fiskande har rätt att beträda annans strand och nyttja den för tillfällig fastgöring eller uppdragning av redskap eller båt. när det erfordras för fiskets utövande och kan ske utan olägenhet av betydelse för den som innehar stranden. Vad nu har sagts om annans strand äger motsvarande tillämpning beträffande annans vattenområde. även om den fiskande ej har rätt att fiska där. under förutsättning att det ej medför olägenhet av betydelse för den som innehar vattenområdet eller har enskild fiskerätt där. Även om olägenhet av betydelse uppkommer får yrkesfiskare. som utan stöd av enskild fiskerätt bedriver fiske vid annans strand. mot ersättning för skada och intrång beträda stranden och nyttja den på sätt i första stycket sägs. när det erfordras för fiskets utövande. Tomt eller plantering får dock tas i anspråk endast om särskilda skäl föreligger.

Fiskådra

28 5 I vattendrag och sund skall i varje gren där fisken har sitt drev fiskådra finnas i djupaste vattnet.

Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Där vattendrag med fiskådra mynnar i havet eller utlöper i eller från sjö eller större vattendrag. skall fiskådran med oförändrad bredd

sträcka sig vidare trehundra meter ut i djupaste vattnet. Beträffande fiskådra i sund gäller det sist sagda vid sundets ändpunkter.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får efter hörande av rättsägarna och sakkunnig föreskriva att fiskådran skall gå i annan del av vattnet än i första stycket sägs. om det ej kan antas vara till påtaglig nackdel för någon som ej har samtyckt till åtgärden.

295 Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Annan anordning än fiskeredskap får ej heller anbringas i eller vid fiskådra. om anordningen är avsedd och ägnad att hindra fisken i ådran från att gå fram i denna. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får i visst fall efter hörande av rättsägarna och sakkunnig medge undantag från vad i första stycket sägs. om det ej kan antas vara till påtaglig nackdel för någon som ej har samtyckt till åtgärden. I fråga om fiskebyggnad eller annan an- ordning. som enligt vattenlagen fordrar tillstånd. gäller dessutom vad som är särskilt föreskrivet. Den som äger särskild rätt därtill får stänga fiskådra för fiske.

Bestämmelser om vattenstånd

305 Strandlinjer och vattendjup skall vid tilllämpningen av denna lag. om ej annat särskilt anges. bestämmas efter förhållandena vid följande vat- tenstånd. nämligen i havet normalt medelvattenstånd. i Vänern 3.60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp. i Vättern 2.97 meter över västra slusströskeln vid Motala. i Mälaren 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stock-

holm. i Hjälmaren 2.77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen. samt

i Storsjön i Jämtland 292.45 meter över nollplanet i det höjdsystem som ligger till grund för sjöns reglering.

Bestämmelser om förvaltningen av statens fisken i enskilt vatten

31 5 Vid sådana havsstränder samt i havet belägna skär och holmar. som tillhör staten och som ej hör till någon fastighet eller innehas under särskilda villkor. får varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. om ej annat följer av denna lag.

325 Statens fisken i enskilt vatten skall i annat fall än som avses i 31 5 upplåtas till nyttjande. Vad nu sagts gäller dock ej om annat är föreskrivet eller eljest särskilda skäl föreligger mot upplåtelse.

335 Vid upplåtelse. som avses i 32 5. skall företräde ges den som bedriver yrkesfiske. Upplåtelse i övrigt skall ske så att allmänheten beredes tillfälle till fiske. Fiske med fast redskap får. om ej särskilda skäl föranleder annat. upplåtas endast till yrkesfiskare. Upplåtelse skall stå i överensstämmelse med kommunal och regional planläggning på fiskets område.

34 5 Upplåtelse enligt 32 5 skall ske mot avgift. som bestämmes med hänsyn till fiskets beskaffenhet och ändamålet med upplåtelsen.

355 Bestämmelserna i 33—34 55 gäller ej fiske. som upplåtes till nyttjande tillsammans med fastighet till vilken fisket hör.

365 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får beträffande statens fisken i enskilt vatten föreskriva att upplåtelse skall ske utan avgift.

Bestämmelser till förmån för allmänhetens fiske

375 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får efter an- sökan av kommun eller landstingskommun besluta att fiske med hand- redskap inom visst område skall upplåtas åt allmänheten på skäliga villkor. om fisket är av väsentlig betydelse för allmänhetens fiske. Beslut som anges i första stycket skall avse viss tidsperiod. I beslutet skall anges de villkor som skall gälla för upplåtelse samt om så erfordras föreskrivas inskränkningar i rätten att förfoga över sådant fiske inom området som ej upplåtes enligt första stycket. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får därjämte fö- reskriva inskränkningar i annat fiske än i andra stycket sägs, i den mån sådant fiske kan inverka menligt på fiske varom beslut har fattats enligt första stycket. Förvaltningen av fiske. som omfattas av beslut enligt första stycket. skall handhas av den kommun eller landstingskommun som beslutas av rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

385 Medför beslut enligt 37 5 att fiske. som utövas med stöd av enskild fiskerätt. helt tas i anspråk eller avsevärt försvåras. är innehavare av fiske- rätten berättigad till ersättning av staten. Bestämmelserna i 25—27 och 31—36 55 naturvårdslagen (1964z822) om ersättning skall därvid gälla i till— lämpliga delar.

Åtgärder mot vanskötsel av fiske

39 5 Om innehavare av enskild fiskerätt i strid mot allmänt intresse uppen- barligen vansköter fisket genom alltför hård beskattning av fiskbeståndet eller genom underlåtenhet att nyttja fisket. kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställa plan för fisket (fiskeriplan). Sådan plan skall innehålla de föreskrifter som anses erforderliga för avhjälpande av vanskötseln.

Vid upprättande av fiskeriplan skall skälig hänsyn tagas till fiskerätts— ägarens intressen.

Fiskeriplan gäller mot ny innehavare av fiskerätten. l beslut om fastställande av fiskeriplan kan innehavaren av fiskerätten föreläggas att vid vite fullgöra föreskrift i planen.

Bestämmelser om förhållandet mellan fiskande inbördes

405 Ämnar flera därtill berättigade fiska i samma vatten och kan de ej göra detta samtidigt. skall de utöva fisket efter den ordning i vilken de har kommit till platsen. Så länge en fiskande begagnar av honom utsatt fiskeredskap. får annan ej hindra honom i hans fiske. Fiskeplats får ej uppehållas i onödan. Efter avslutat fiske får ej heller redskap eller del därav eller förankringsanordning eller annat föremål. som kan hindra efterföljande fiskande. kvarlämnas i vattnet. Bestämmelserna i denna paragrafgäller ej om annat föreskrives med stöd av 245 eller enligt bestämmelser som avses i 26 5.

415 Varje fiskande skall söka undvika att hans fiskeredskap kommer så nära annan fiskandes redskap att fara uppkommer för att redskapen hop- snärjes eller skada tillfogas annans redskap. Har fiskeredskap hopsnärjts med annan fiskandes redskap åligger det. om ej annat avtalas mellan de fiskande. den som först tar upp sitt redskap att tillse att ägaren av det andra redskapet tillfogas minsta möjliga skada samt att denne skyndsamt underrättas om vidtagna åtgärder.

425 I vatten där varje svensk medborgare äger fiska får fiske med rörligt nätredskap ej bedrivas närmare än tvåhundra meter och fiske med krok- redskap ej närmare än etthundra meter från utsatt fast redskap. om ej ägaren av det fasta redskapet medgivit det. För att åtnjuta detta skydd skall fast redskap i vardera änden vara utmärkt med gulmålad stake av minst 1.5 meters höjd över vattenytan. Annat redskap får ej utmärkas på detta sätt.

Bestämmelser om utplantering av fisk samt fiskodling

435 Fisk får ej utan tillstånd planteras ut eller flyttas från ett vatten till ett annat eller. i fråga om rinnande vatten. från ena sidan av en damm- byggnad till den andra. Är någon genom dom i vattenmål ålagd att utföra åtgärd som fordrar tillstånd enligt vad nu har sagts. skall tillståndsprövningen endast avse de villkor för utförandet som erfordras för att förebygga spridning av smittsam fisksjukdom. Fiskodling får ej drivas utan tillstånd. Den som innehar tillstånd att driva fiskodling är skyldig att tillse att mottagare av fisk. som är avsedd för ut- plantering. innehar tillstånd som avses i första stycket. Tillstånd som anges i denna paragraf meddelas av regeringen eller myn- dighet som regeringen bestämmer.

Särskilda bestämmelser om fiske m. m.

44 5 I vatten där varje svensk medborgare äger fiska skall utestående redskap och igenkänningsflöten vara märkta med ägarens namn och adress eller. såvitt gäller redskap som har utsatts från registrerat fiskefartyg. med fartygets distriktsbeteckning. Båt som utgör tillbehör till registrerat fiskefartyg skall vara märkt med fartygets distriktsbeteckning. Beteckningen skall vara tydligt synlig.

Om särskilda skäl föreligger. får regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer för visst område meddela föreskrifter som avviker från vad som anges i första stycket.

455. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela erforderliga bestämmelser i följande hänseenden

l. föreskrifter om fiskets vård och bedrivande inom område som avses i I 5 första stycket samt för svenskt havsfiske utanför fiskezonen. 2. föreskrifter om införsel och försäljning av fisk.

F iskevårdsavgift

465 Den som fiskar i vatten som avses i 1 5 första stycket. skall ha erlagt fiskevårdsavgift. Befriade från skyldighet att erlägga fiskevårdsavgift är

1. den som ej har fyllt 16 år. 2. den som innehar giltig yrkesfiskelicens. 3. svensk eller norsk same vid utövande av den rättighet att fiska som

enligt särskilda bestämmelser tillkommer honom i vissa delar av riket. 4. den som fiskar för undersökningsändamål enligt föreskrifter som med- delas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

47 5 Bevis om erlagd fiskevårdsavgift skall medföras vid fiske och på begäran uppvisas för polisman eller person. som avses i 56 5.

48 5 Den som mot vederlag upplåter fiskerätt till annan är skyldig att tillse att denne har erlagt fiskevårdsavgift.

495 Fiskevårdsavgiftens belopp bestämmes av riksdagen. Regeringen bestämmer ordningen för uppbörd. redovisning och utfär- dande av bevis om erlagd avgift. Av influtna avgifter skall bildas en fond (fiskevårdsfonden). vilken efter regeringens bestämmande skall användas till att främja fiskevård och fri- tidsfiske.

Ansvarsbestämmelser m. m.

505 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. utan medgivande bedriver fiske som ingår i annans enskilda fiskerätt. 2. utan tillstånd bedriver fiske som enligt denna lag fordrar tillstånd och fråga ej är om sådant fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt. 3. bedriver fiske i strid med bestämmelse i 21. 23 eller 42 5.

dömes för olovligt fiske till böter eller fängelse i högst sex månaier.

515 Den som uppsåtligen anbringar fiskeredskap eller anordning strid med vad som gäller om fiskådra. dömes till böter eller fängelse ihögst sex månader.

Till böter dömes den som

]. uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillstånd bedriver fiske med fast redskap och fråga är om fiske som bedrives med stöd av enskild fiskerätt.

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 40 eller 44 5.

3. bedriver fiske i uppenbar strid mot 41 5 första stycket.

4. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 43 5 eller mot villkor som har intagits i tillstånd som där anges.

5. bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 24 5 tredje stycket.

525 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 45 5 dömes. i de fall som särskilt anges i sålunda meddelad föreskrift. till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott. för vilket har föreskrivits påföljd enligt första stycket. dömes. i de fall som särskilt anges i föreskrift meddelad med stöd av 45 5. till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

535 Den som fiskar utan att ha erlagt fiskevårdsavgift som avses i 46 5 dömes till böter samt skall därjämte förpliktas erlägga obetald avgift. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 48 5 dömes till böter. Den som underlåter att vid fiske medföra bevis om att fiskevårdsavgift har erlagts eller vägrar att på behörig anmodan förete beviset dömes till böter. högst femhundra kronor.

545 Fångst som någon har erhållit genom annat brott enligt denna lag än överträdelse av 40. 41 eller 445 och som ej enligt 565 tredje stycket har behållits av fiskerättshavaren skall förklaras förverkad. om det ej är uppenbart obilligt. Fiskeredskap. båt och fortskaffningsmedel. som har använts som hjälp- medel vid annat brott enligt denna lag än överträdelse av 40 5 första stycket eller 4] 5 får förklaras förverkade. om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Vad som nu har sagts skall äga motsvarande tillämpning på förankringsanordning eller annat föremål. som har använts vid överträdelse av 40 5 andra stycket. Första och andra styckena skall. i de fall som särskilt anges i föreskrift meddelad med stöd av 45 5. äga motsvarande tillämpning i fråga om fångst som har erhållits genom brott mot sålunda meddelad föreskrift samt i fråga om fiskeredskap. båt och fortskaffningsmedel. som har använts som hjälp— medel vid sådant brott. Påträffas i ett parti fisk sådan fisk som enligt föreskrift meddelad med stöd av 45 5 skall förklaras förverkad på den grund att den har fångats under otillåten tid eller ej håller föreskrivet minimimått. skall hela partiet förklaras förverkat. Vad som nu har sagts gäller dock ej. om innehavaren av partiet genast på egen bekostnad låter trovärdig person sortera bort den övriga fisken eller om förverkande av hela partiet skulle vara uppenbart obilligt. I stället för egendom. som anges i denna paragraf . kan dess värde förklaras förverkat.

till riket infört eller sökt införa fisk eller inom riket saluhållit. utbjudit. sålt eller i återförsäljningssyfte köpt fisk. skall 545 första. fjärde och femte styckena äga motsvarande tillämpning. Härvid skall den fisk som har varit föremål för olovlig befattning anses såsom olagligen fångad.

565 Ertappas någon på bar gärning. då han bryter mot denna lag. eller anträffas redskap. som har använts vid sådant brott. utsatt i vattnet. får fisketillsynsmän. befälhavare på statens fartyg. vilket blivit utsänt för att övervaka ordningen på fiskeplats. samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning beslagtaga fångst. redskap. båt eller annat. som kan antagas vara av betydelse för utredning om brottet. Samma befogenhet tillkommer. om fisket kränker enskild fiskerätt. vederbörande rättsägare eller hans folk. Har egendom tagits i beslag enligt första stycket. skall anmälan om beslaget göras till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet. Den som har erhållit sådan anmälan skall förfara som om han själv har gjort beslaget. Fångst. som har tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk. får dock. om det ej samtidigt föreligger annan grund för beslaget än som anges i denna lag. utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

575 Innebär brott enligt denna lag intrång i enskild fiskerätt. tillfaller för- verkad fångst eller dess värde den som innehar rättigheten. om ej fångsten samtidigt är förverkad på annan grund än som anges i denna lag. Vite får ej förvandlas.

585 Om det är uppenbart att fiskeredskap har utsatts eller anordning har vidtagits i strid mot vad som gäller om fiskådra. och vidtages ej rättelse genast efter det tillsägelse har skett. får på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten. sedan han med trovärdig person har hållit syn på stället. meddela erforderlig handräckning på den tredskandes bekostnad. Bestämmelsen i första stycket gäller även om någon använder fastställt märke på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att fiska. Angår saken allmänt intresse. får även allmän åklagare. statens fiske- ritjänsteman eller fisketillsynsmän göra ansökan om handräckning. 595 Brott som avses i 50 eller 51 5 får. om det endast kränker enskild fiskerätt. åtalas av allmän åklagare endast om det anges till åtal av måls- ägande eller åtal är påkallat från allmän synpunkt. Fiskevårdsområde och delägare i området anses som målsägande vad avser fiske som ingår i fiskevårdsområdet. Delägare i visst fiskevatten skall alltid anses som målsägande i fråga om rätt att beivra där begångna brott mot bestämmelse i denna lag eller mot föreskrift som har meddelats med stöd av 455 1.

SOU l978:75 555 Har någon i strid mot föreskrift som har meddelats med stöd av 455 i l l 1

Övriga bestämmelser )

605 Då beslut som myndighet meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas var och en av dem. skall delgivning ske enligt 175 delgivningslagen (19701428).

Beslut. som avses i 28 och 29 55. skall gå i verkställighet utan hinder av förd talan. om ej annat föreskrives i beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 med undantag för 17. 18 och 21 55 samt 245 andra stycket. som träder i kraft den 1 januari 1983.

Genom lagen upphäves

lagen (1950:596) om rätt till fiske

kungörelsen (19501622) med bemyndigande för hskeristyrelsen och läns- styrelserna att lämna tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten

kungörelsen (1951r395) angående förvaltningen av kronans fisken

KSkr (1897:94 s. ]) angående tillåtelse t.v. för varje svensk undersåte att under september. oktober och november månader utanför Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullen idka ålfiske med ryssjor i allt det vatten som inte omfattas av strandägares enskilda fiskerätt

KSkr (1898150 5. 2) ändrad genom KBr (l927:15) angående tillåtelse t.v. för varje svensk undersåte att utanför Blekinge läns kust idka ålfiske med ålhommor med högst 1.5 m höjd i allt det vatten. som icke omfattas av strandägares enskilda fiskerätt. skattlagda ålfiskens rätt dock oförkränkt.

I övrigt gäller angående ikraftträdandet av denna lag vad nedan sägs.

1. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift. som ersatts genom bestämmelse i denna lag. skall i stället den nya be- stämmelsen tillämpas.

2. Beträffande fiske med fast redskap gäller äldre bestämmelser till ut- gången av år 1982. Tillstånd till fiske med fast redskap som meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla längst till utgången av år 1982. För- ordnande som meddelats med stöd av 35 tredje stycket FL skall dock gälla i den utsträckning som anges i förordnandet.

3. Licens som beviljats med stöd av förordningen (1978:517) om licens för yrkesfiske skall gälla såsom licens enligt de nya bestämmelserna. Licens som har beviljats fiskelag skall dock gälla längst till utgången av år 1982.

4. Bestämmelserna i 235 lagen (1950:596) om rätt till fiske gäller till utgången av år 1982.

5. Tillstånd som har meddelats med stöd av 165 lagen (1950:596) om rätt till fiske skall gälla längst till utgången av år 1982.

6. Tillstånd som har meddelats med stöd av 13 5 fiskeristadgan (1954z607) skall alltjämt gälla.

7. Föreskrift som har meddelats med stöd av 33 a5 fjärde stycket lagen (1950:596) om rätt till fiske skall gälla längst till utgången av år 1982.

8. Om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd av nya lagen är särskilt stadgat.

2. Förslag till Lag om fiskevårdsområden

Härigenom föreskrives följande

Inledande bestämmelser

15 Fiskevårdsområde får bildas enligt denna lag för att främja ändamåls- enligt nyttjande av fiske och god fiskevård beträffande fiske som är samfällt eller eljest tillhör eller utgör flera fastigheter med olika ägare. Fiskevårds- område får därjämte. om särskilda skäl föreligger. bildas av en fastighet med flera delägare.

25 Fiskevårdsområde får ej omfatta fiske i allmänt vatten i annat fall än då fisket bedrives med stöd av stadgandet i 185 första stycket lagen ( ) om fiske eller förordnande enligt tredje stycket i samma paragraf. Fiskevårdsområde får ej heller omfatta fiske. som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt eller som utövas inom na— tionalpark eller inom område. där fisket regleras genom överenskommelse med främmande makt. Bildandet av fiskevårdsområde får. om ej annat har avtalats med stöd av bestämmelsen i 31 5 andra stycket rennäringslagen (19711437). ej medföra inskränkning i samernas rätt till fiske enligt vad därom särskilt är stadgat. Vad nu har sagts gäller ej fiske som avses i 65.

Delägare m. m.

35 Delägare i fiskevårdsområde är ägarna till det fiske som ingår i området. Den som har lagfart på fastighet med rätt till fiske inom området anses som fiskerättens ägare. om det ej visas att fiskerätten tillkommer annan. Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fas- tighetens ägare. 45 Ägare av fastighet till vars förmån gäller servitut. som innefattar rätt ; att med uteslutande av fiskets ägare nyttja fisket. boställshavare. som själv brukar bostället. samt innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet. som tillhör ] staten eller allmän inrättning. ] skall i frågor enligt denna lag i fiskerättsägarens ställe anses som ägare i till fisket. Innefattar servitut rätt till endast en del av den besvärade fastighetens fiske. äger i fråga om den delen vad i första stycket sägs motsvarande till- lämpning.

ara-mu— :en:-1

55 Har viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år. skall brukaren i stället för upplåtaren i frågor enligt denna lag anses som ägare till fisket. om ej annat har avtalats mellan upplåtaren och brukaren.

65 Ingår fiske inom område. som har blivit anvisat till samernas uteslutande begagnande. i fiskevårdsområde skall den sameby. inom vars område fisket är beläget. anses som delägare enligt denna lag.

75 Beslut enligt denna lag gäller mot ny delägare.

Villkor för bildande av fiskevårdsområde

85 Fiskevårdsområde får bildas endast om bildandet står i överensstäm- melse med kommunal och regional planläggning på fiskets område eller. om sådan planläggning saknas. ej kan antagas försvåra kommande plan- läggning. Bildande av fiskevårdsområde skall därjämte tillgodose ändamål som anges i 15.

95 Fiskevårdsområde skall bildas om de i 8 5 angivna villkoren är uppfyllda och ägarna till fiske. som avses ingå i området. ej mera allmänt motsätter sig områdesbildningen och har beaktansvärda skäl för det. Vid sådan pröv- ning skall främst deras mening beaktas. vilkas fiskeutövningsrätt påverkas mest av fiskevårdsområdets tillkomst. Vad i första stycket sägs om fiskerättsägarnas inflytande på bildandet av fiskevårdsområde gäller ej. om det från allmän synpunkt är synnerligen angeläget att Gskevårdsområde bildas.

Bildande av fiskevårdsområde

105 Fråga om bildande av fiskevårdsområde prövas vid förrättning. Förrättning påkallas genom skriftlig ansökan till länsstyrelsen om för- ordnande av förrättningsman. I ansökan skall anges det fiske som avses samt det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande. An- sökningshandlingen skall ges in till länsstyrelsen i det län. där det av om- rådesbildningen berörda vattenområdet eller större delen därav är beläget. Rätt att påkalla förrättning tillkommer fiskerättsägare. fiskenämnd och kommun.

115 Länsstyrelsen skall. om det ej uppenbarligen är obehövligt. inhämta yttrande från fiskenämnden och kommunen över ansökan. som avses i 10 5.

125 Finner länsstyrelsen att bildande av fiskevårdsområde i huvudsaklig överensstämmelse med ansökan uppfyller villkoren i 8 5. skall länsstyrelsen förordna förrättningsman och i förordnandet meddela erforderliga föreskrif- ter. Förrättningsman skall äga den kunskap och erfarenhet som uppdraget kräver.

135. Förrättningsmannen skall verkställa utredning rörande äganderätten

till det fiske som avses ingå i fiskevårdsområdet samt upprätta förteckning över de fastigheter som enligt utredningen har fiskerätt (fiskerättsförteck- ning). Utredningen skall ej göras mer omfattande än vad som erfordras för prövning av villkor som anges i 95 första stycket.

14 5 Förrättningsmannen skall vid behov samråda med länsstyrelsen. fiske- nämnden och kommunen samt med lokala organ och sammanslutningar. vilka har ett väsentligt intresse av det sätt på vilket fiskefrågorna löses.

Närmare anvisningar till ledning för förrättningsman vid handläggning av förrättning meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer.

15 5 Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse. vari liskerättsägarna kal— las till sammanträde.

Kungörelsen skall innehålla kort beskrivning av den avsedda fiskevårds— områdesbildningen samt uppgift om tid och plats där den enligt 135 upp- rättade fiskerättsförteckningen finnes tillgänglig.

1 kungörelsen skall intagas föreläggande för fiskerättsägare. vars fiskerätt ej har redovisats i fiskerättsförteckningen. att senast vid sammanträdet muntligen eller skriftligen anmäla sitt innehav av fiskerätt och därvid förete handlingar samt meddela upplysningar angående hävd och annat som kan vara av betydelse för utredningen.

165 Kungörelsen skall hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen minst en månad före sammanträdet. Meddelande om kungörelsens tillhandahållande och dess huvudsakliga innehåll skall inom samma tid anslås på kommunens anslagstavla samt införas i ortstidning. Meddelande om kungörelsen skall därjämte i vanligt brev med posten tillställas de fiskerättsägare. som enligt fiskerättsförteckningen har fiskerätt. samt fiskenämnden och kommunen.

175 Förrättningsmannen skall vid sammanträdet med fiskerättsägarna ]. tillse att redogörelse lämnas angående de förhållanden. som kan vara av betydelse för frågan om fiskevårdsområde bör bildas. samt framlägga förslag till grundregler.

2. mottaga anmälan om innehav av fiskerätt samt tillse att innebörden av anmälda anspråk blir klarlagd.

3. bereda liskerättsägarna tillfälle att yttra sig över vad som har före- kommit.

4. efterhöra de närvarandes inställning till frågan om fiskevårdsområde bör bildas i överensstämmelse med de föreskrifter som har meddelats i förordnandet.

5. bereda fiskerättsägarna tillfälle att utse interimsstyrelse.

6. tillkännage tid och plats för meddelande av beslut enligt 195. Om förrättningsmannen finner det oundgängligen nödvändigt. får sam- manträdet fortsättas senare dag. Kallelse till fortsatt sammanträde får ske genom meddelande vid första sammanträdestillfället.

185 Finner förrättningsmannen att det för prövning. som avses i 95 första stycket. är av synnerlig vikt att beståndet eller omfånget av fiskerätt blir föremål för särskild utredning och kan frågan prövas vid fastighetsbestäm-

ning. får förrättningsmannen förelägga sakägare att inom viss tid ansöka därom.

Underlåter sakägare att efterkomma föreläggande. som avses i första styc- ket, får förrättningsmannen påkalla fastighetsbestämning.

19é Förrättningsmannen skall. sedan sammanträdet har avslutats och er- forderlig utredning verkställts. upprätta skriftlig redogörelse för förhållanden av betydelse för frågan om fiskevårdsområde skall bildas. Till redogörelsen skall fogas förteckning över de fastigheter. som skall anses ha fiskerätt. I den mån oförenliga anspråk på fiskerätt har anmälts eller förhållandena annars ger anledning till det. skall redogörelse lämnas för verkställd ut— redning.

Förrättningen avslutas genom att förrättningsmannen. om han finner att fiskevårdsområde skall bildas. meddelar beslut därom samt fastställer grund- regler för området. Finnes hinder föreligga att bilda fiskevårdsområde. skall förrättningsmannen med besked därom meddela beslut om förrättningens inställande.

I beslut. som avses i andra stycket. skall anges hur förrättningskostnadema skall fördelas samt intagas besvärshänvisning.

205 Förrättningsmannen får med alla fiskerättsägares medgivande under- låta att hålla sammanträde. Om sammanträde ej hålles. skall redogörelse. som anges i 19% första stycket. upprättas så snart erforderlig utredning har verkställts. Underrättelse om tid och plats för meddelande av beslut enligt 19 ; andra stycket skall. om sammanträde ej hålles. tillställas fiskerättsägarna senast den dag beslutet meddelas.

21 & Fiskevårdsområde äger bestånd från den dag stadgar och styrelse finnes för området. Fiskevårdsområde kan dessförinnan ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter.

Förrättningskostnader

225 Meddelas beslut om bildande av fiskevårdsområde. skall förrättnings- kostnaderna fördelas mellan fiskerättsägarna efter vad som är skäligt. om ej särskilda skäl föranleder annat. Avslutas förrättningen utan att fiskevårdsområde bildas. skall förrättnings— kostnaderna betalas av sökanden eller fördelas mellan sökandena.

Anslutning och uteslutning av fiske

23ä Fiske som ej ingår i fiskevårdsområde får anslutas till bestående fis- kevårdsområde på ansökan av fiskets ägare. den som äger de] i fisket. fis- kevårdsområdet. fiskenämnden eller kommunen.

245 Om fiske som ingår i fiskevårdsområde anses böra ingå i annat fis- kevårdsområde. får fisket uteslutas ur området på ansökan av ägaren eller den som äger del i fisket. det fiskevårdsområde vari fisket ingår. fiske— nämnden eller kommunen. Detsamma gäller. om det i annat fall anses lämpligt att visst fiske ej längre skall ingå i fiskevårdsområde.

255 Ansökan om anslutning och uteslutning av fiske göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län där fiskevårdsområdets styrelse har sitt säte. Länsstyrelsen skall. om det ej uppenbarligen är obehövligt. inhämta ytt- rande över ansökan. som avses i första stycket. från fiskevårdsområdet. fiskenämnden och kommunen. Finner länsstyrelsen att anslutning eller uteslutning av visst fiske i enlighet med ansökan uppfyller villkoren i 8 5. skall länsstyrelsen besluta att frågan skall handläggas vid förrättning samt förordna förrättningsman. För sådan förrättning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 12—22 55.

265 Bestämmelserna i 25 5tredje stycket om förrättning gällerej uteslutning av fiske. som till följd av naturhändelse. byggande i vatten eller annan omständighet ej längre kan nyttjas. Länsstyrelsen skall i sådant fall efter inhämtande av yttrande. som anges i 25 5 andra stycket. och efter hörande av fiskerättsägarna besluta i frågan.

Upplösning av fiskevårdsområde

27 5 Om fiskevårdsområde ej längre finnes böra bestå. får länsstyrelsen efter ansökan förklara området upplöst.

Vid prövning av fråga om upplösning skall villkoren i 85 beaktas i till- lämpliga delar.

285 Ansökan om upplösning av fiskevårdsområde göres skriftligen hos länsstyrelsen av delägare, fiskevårdsområdet. fiskenämnden eller kommu- nen. Länsstyrelsen skall, om det ej uppenbarligen är obehövligt. inhämta ytt- rande över ansökan från fiskevårdsområdet. fiskenämnden och kommunen. Fråga om upplösning av fiskevårdsområde skall. om ej särskilda skäl fö- religger. prövas endast vid utgången av varje tidsperiod om tio år. räknat från dag. som anges i 215.

Fiskevårdsområdes förvaltning

295 Fiskevårdsområde får ej driva verksamhet som är främmande för det ändamål för vilket det har bildats.

305 Delägarnas rätt att deltaga i handhavandet av fiskevårdsområdets an- gelägenheter utövas på fiskestämma.

31 5 Första fiskestämma skall hållas snarast efter det beslutet att bilda fis- kevårdsområde har vunnit laga kraft eller länsstyrelsen meddelat förord- nande som avses i 465 andra stycket.

Interimsstyrelsen skall kalla delägarna till första fiskestämma samt vid stämman framlägga förslag till stadgar. Finnes ej interimsstyrelse skall för- rättningsmannen fullgöra interimsstyrelsens uppgifter.

32 5 Delägarna skall vid första fiskestämma antaga stadgar och utse styrelse.

335. Den som gör gällande rätt till fiske inom området och ej har upptagits såsom fiskerättsägare i fiskerättsförteckning. som är fogad till redogörelse

som anges i 195 första stycket. är skyldig att om så påfördras styrka sin rätt.

34 5 Vid omröstning har varje delägare en röst. De som med samäganderätt äger en eller flera fastigheter har gemensamt en röst. om de ej är de enda delägarna i fiskevårdsområdet.

Om minst en fjärdedel av de närvarande röstberättigade delägarna begär det. skall röstning vid beslut angående upplåtelse. avgifter för upplåtelse och ersättning till delägarna i stället ske efter delaktighetstal. varom fyra femtedelar av de närvarande röstberättigade delägarna förenar sig. Kan sådan majoritet ej vinnas. skall särskild delaktighetsutredning äga rum.

Vid röstning efter delaktighet får delägares röstetal ej överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga i omröstningen deltagande del- ägare. Delägares rösträtt kan utövas genom ombud. Ombud får ej företräda mer än en delägare.

355 Som fiskestämmas beslut gäller den mening som har fått de flesta rösterna eller vid röstning efter delaktighet det största röstetalet. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning. I andra frågor gäller den mening som biträdes av stämmans ordförande.

365 För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller fiera ledamöter. Styrelsen skall ha sitt säte i den kommun. där det av om- rådesbildningen berörda vattenområdet eller större delen därav är beläget.

37 5 Har styrelse ej utsetts. får länsstyrelsen förordna en eller flera sysslomän att handha fiskevårdsområdets angelägenheter och företräda området som styrelse. Har styrelseledamots uppdrag upphört eller är styrelseledamot för- hindrad att utöva uppdraget och är styrelsen ej ändå beslutsför. får syssloman förordnas i sådan ledamots ställe. Sysslomans förordnande gäller till dess beslutför styrelse finnes.

Finnes ej stadgar för fiskevårdsområde. får länsstyrelsen meddela erfor- derliga föreskrifter att gälla såsom stadgar till dess delägarna har antagit sådana.

När skäl därtill föreligger. får länsstyrelsen förordna att styrelsen skall bestå av flera ledamöter än som anges i stadgarna. Sådant förordnande har samma verkan som beslut om stadgeändring. Länsstyrelsen får vidare i fiskestämmans ställe utse en ledamot i styrelsen.

Syssloman och av länsstyrelsen förordnad styrelseledamot har rätt till arvode som bestämmes av länsstyrelsen. Arvodet betalas av fiskevårds- området.

385 Styrelsen företräder fiskevårdsområdet i förhållande till tredje man.

395 I fråga om skyldighet för styrelseledamot. syssloman enligt denna lag. revisor. delägare eller medlem att ersätta skada. som han har tillskyndat fiskevårdsområdet. delägare. medlem eller tredje man. och talan om sådan ersättning äger 63—66 och 106—10955 lagen (1951:308) om ekono- miska föreningar motsvarande tillämpning.

405. Innan fiskevårdsområde upplöses. skall alla dess skulder ha betalats

eller de medel som fordras för betalningen ha nedsatts hos länsstyrelsen. I samband med upplösningen får kallelse sökas på områdets okända bor— genärer. De i förordningen (l862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse äger därvid motsvarande tillämpning.

Överstiger vid upplösningen av fiskevårdsområde dess tillgångar skul- derna. skall överskottet fördelas på sätt som anges i stadgarna.

Upplåtelse av fiske m. m.

41 5 Om visst fiske är av väsentlig betydelse för delägares försörjning. får utan delägarens samtycke upplåtelse ej ske av det ifrågavarande fisket i den mån detta äges eller brukas av honom med ensamrätt eller eljest har tilldelats honom såsom särskild lott.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall gälla även då delägare medges rätt att fiska i vatten. där han förut ej har ägt sådan rätt.

Grundregler och stadgar

425 För fiskevårdsområde skall finnas grundregler och stadgar. Grundreglerna skall innehålla uppgift om det fiske. som ingår i fiske- vårdsområdet. områdets ändamål samt grundläggande bestämmelser om fiskets nyttjande. Stadgarna skall upptaga fiskevårdsområdets grundregler samt innehålla bestämmelser om områdets förvaltning.

435 För ändring av grundreglerna för fiskevårdsområde. såvitt avser om- rådets ändamål samt grundläggande bestämmelser för fiskets nyttjande. ford- ras att beslut härom fattats vid två på varandra följande fiskestämmor. varav den ena skall vara ordinarie. samt att länsstyrelsen på framställning av fiske- vårdsområdet finner ändringen förenlig med de i 85 angivna villkoren. Ändring av stadgarna sker genom beslut vid två på varandra följande fiskestämmor. varav den ena skall vara ordinarie.

Ansvarsbeståmmelser

44 5 Delägare som bryter mot de för fiskeutövningen inom fiskevårdsområ- det gällande reglerna dömes till böter. om gärningen ej är belagd med straff i annan författning. Vad nu har sagts gäller även annan som genom upplåtelse eller eljest har rätt att bedriva fiske inom området. Allmänt åtal får väckas endast efter angivelse av målsägande. Fiskevårdsområdet samt delägare i området anses därvid som målsägande.

Besvär

455 Mot länsstyrelses beslut att förordna förrättningsman enligt 12 eller 255 får talan ej föras.

465 Talan mot förrättningsmans beslut. som anges i 195. föres genom

besvär hos länsstyrelsen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades. Rätt att anföra besvär tillkommer förutom den. vars rätt beröres av beslutet. även hskenämnden och kommunen. Länsstyrelsen kan inom samma tid till förmån för allmänt intresse förordna om överprövning av beslutet. Sådant förordnande har samma verkan som besvär.

Länsstyrelsen får förordna att förrättningsmans beslut skall gå i verk- ställighet utan hinder av anförda besvär.

475 Länsstyrelsen får med undanröjande av förrättningsmannens beslut. som anges i 19 5. återförvisa ärendet till förrättningsmannen. Mot beslut om återförvisning får talan ej föras.

48 5 Talan mot länsstyrelses beslut i fråga om bildande av fiskevårdsområde. anslutning och uteslutning av fiske. upplösning av fiskevårdsområde samt ändring av grundregler föres hos regeringen genom besvär.

49 5 Anser styrelseledamot eller sådan delägare. vars rätt beröres. att beslut som har fattats på fiskestämma ej har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller mot grundreglerna eller kränker hans enskilda rätt. får han föra talan mot beslutet genom besvär hos länsstyrelsen.

Besvären skall ges in till länsstyrelsen inom fyra veckor från beslutets dag.

Fiskestämmans beslut går i verkställighet utan hinder av förd talan. om länsstyrelsen ej förordnar annat.

505 Talan mot beslut av länsstyrelse enligt denna lag i annat fall än som anges i 485 föres hos kammarrätten genom besvär. Länsstyrelses beslut. som avses i första stycket. samt kammarrätts beslut går i verkställighet utan hinder av förd talan om ej annat förordnas.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1980. då lagen (1960:130) om fiske- vårdsområden skall upphöra att gälla.

I stället för bestämmelserna i 55 skall beträffande upplåtelse som skett före lagens ikraftträdande gälla att brukaren endast med upplåtarens sam- tycke får föra talan för fisket i frågor som handlägges vid förrättning eller där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen.

I fråga om fiskevårdsområde. som består vid ikraftträdandet gäller föl- jande.

1. Bestämmelserna i lagen (1960:130) om fiskevårdsområden skall gälla under tid. för vilken fiskevårdsområdet har bildats; dock längst till utgången av år 1989.

2. Före utgången av tid. som anges i 1. får delägarna besluta att be- stämmelserna i lagen ( ) om fiskevårdsområden skall äga tillämpning på området. Beträffande beslut enligt första stycket äger 6 5 lagen (1960:130) om fiske- vårdsområden motsvarande tillämpning. Sådant beslut skall fastställas av

länsstyrelsen. som skall tillse att beslutet tillkommit i laga ordning och . ej kränker tredje mans rätt. Länsstyrelsen skall därjämte fastställa grund- regler för området.

3. Efter utgången av tid. som anges i i., skall lagen ( ) om fiske- vårdsområden gälla beträffande fiskevårdsområde för vilket bestämmelserna i nämnda lag ej redan äger tillämpning genom beslut som anges i 2. Läns- styrelsen skall fastställa grundregler för sådant område.

4. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 2. och 3. föres hos regeringen genom besvär. Rätt att anföra besvär mot beslut som här avses tillkommer förutom den som beröres av beslutet även fiskevårdsområdet. fiskenämnden och kommunen. Meddelande om länsstyrelses beslut enligt 2. och 3. skall intagas i ortstidning. Delgivning skall anses ha skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.

3. Förslag till Lag om ersättning för förlust av fiskerätt

Härigenom föreskrives följande.

1 5 Ägare av fastighet samt den som enligt urminnes hävd. dom eller skatt- läggning eller på annan särskild grund innehar fiskerätt har rätt till ersättning av staten för sådan förlust av eller inskränkning i fiskerätt som han till följd av 5 eller 12—165 lagen ( ) om fiske åsamkas i förhållande till den rätt som tillkommer honom enligt lagen (1950:596) om rätt till fiske.

Rätt till ersättning av staten tillkommer även den som den 1 januari 1980 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån. vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som anges i första stycket.

25 Den som önskar erhålla ersättning enligt 1 5 skall vid den fastighets- domstol. inom vilkens område fiskerätten huvudsakligen utövats. före ut- gången av år 1985 väcka talan mot staten. Väckes ej talan inom tid som anges i första stycket. är rätten till ersättning förlorad.

3 5 I mål om ersättning enligt denna lag gäller expropriationslagen (l972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 35 expropriationslagen skall äga tillämpning i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

4. Förslag till Lag om ändring i expropriationslagen (l972:719)

Härigenom föreskrives i fråga om expropriationslagen (l972:719) dels att 2 kap. 9 5 skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 9 a 5. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 9 5

Expropriation får ske för att bevara område som nationalpark. naturre- servat eller naturminne eller för att annars tillgodose väsentligt behov av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv. om marken eller anlägg- ningen är avsedd att hållas tillgänglig för allmänheten.

Expropriation får därjämte ske av fiske för att bereda allmän/leren möj- lighet att på skäliga villkor bedriva fiske inom område som är av väsentlig betydelseförfri/iq/rslivef.

.? kap. 9 a _5'

Expropriarionfär ske av mark eller fiske för arr möjliggöra fiskevårdsåt- gärder samt vetenskap/iga undersök- ningar ochförsök vad gällerfiske.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

5. Förslag till Lag om ändring i rennäringslagen (l97lz437)

Härigenom föreskrives att 25 och 31 åå rennäringslagen (19711437) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 25 %

Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle.

Medlem i sameby är vid utövandet av fiske bunden av bestämmelse som har meddelats av fiskevårdsområde, vari sameby är delägare, samt av av- tal, som anges i 31 yli tredje stycket.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller 10 bevisligen i trakten, fårjakt efter sådant djur företagas på mark som anges i första stycket inom annan samebys betesområde, i den mån Konungen eller myndighet, som Konungen be- stämmer, tillåter det.

3lå

Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i ren- skötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 &.

Samebyfår därjämte vad avse/1 liske inom byns betesområde ingå avtal var- igenorn samebyn helt eller delvis avstår från rätten att nyttja/isket. Sådant av- tal gäller dock endast underförutsätt- ning artfsket ingår i fiskevårdsområ- de, vari samebyn ej är delägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

' Senaste lydelse 1975: 1310

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1156) om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrives att övergångsbestämmelsernaI till lagen (1973: 1 156) om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

Förordnande angående nyttjande av samfällt fiske, som meddelats av länsstyrelse med stöd av äldre lag, skall gälla till dess delägarna beslutat annat enligt lagen (1960:l30) om fiskevårdsområden eller lagen (1973:1150) om förvaltning av sam- fälligheter. Har sådant förordnande meddelats för viss tid, får länssty- relsen på ansökan av delägare för- länga tiden, dock längst till utgången av år 1983.

Bestämmelserna i 2455; andra stycket i dess äldre lydelse skall gälla till dess fiskevårdsområde enligt la- gen (l960:130) om fiskevårdsområ- den bildats eller föreningsförvalt- ning enligt lagen (197311 150)om för— valtning av samfälligheter anord- nats, dock längst till utgången av år 1983.

Förordnande angående nyttjande av samfällt fiske, som meddelats av länsstyrelse med stöd av äldre lag, skall gälla till dess delägarna beslutat annat enligt lagen ( ) om fiskevårdsområden eller lagen (197311 150) om förvaltning av sam- fälligheter. Har sådant förordnande meddelats för viss tid, får länssty- relsen på ansökan av delägare för- länga tiden, dock längst till utgången av år 1985.

Bestämmelserna i 24% andra stycket i dess äldre lydelse skall gälla till dess fiskevårdsområde enligt la- gen ( ) om fiskevårdsområ- den bildats eller föreningsförvalt- ning enligt lagen (l973:1 150) om för— valtning av samfälligheter anord- nats, dock längst till utgången av år 1985.

Beträffande upplåtelse, som skett enligt 2435 andra stycket i dess äldre lydelse, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

7. Utkast till Fiskeförordning

Härigenom föreskrives följande.

Allmänna bestämmelser

1 g' Vad i denna förordning och med stöd därav utfärdade föreskrifter sägs om fisk gälleri tillämpliga delar även hummer(Homarus), kräfta, havskräfta (Nephrops), räka, krabba (Cancer), bläckfisk, ostron, pärlmussla, blåmussla och nejonöga.

Bestämmelserna i 43%" lagen ( ) om fiske om utplantering av fisk samt fiskodling gäller därjämte i tillämpliga delar även andra kräftdjur än som anges i första stycket.

Bestämmelser om fiske

25 Fiske med harka eller ljuster eller med huggkrok, som är försedd med skaft, eller med annat redskap, med vilket fisk kan spetsas, är förbjudet. Vad nu sagts utgör dock ej hinder mot fiske efter ål med ålsax vars tänder har en största höjd av sex millimeter eller mot begagnande av huggkrok för att bärga fisk som fångats med annat redskap,

3g' Fiske med sprängämne, dövande eller dödande ämne eller elektrisk ström eller med skjutvapen är förbjudet.

45 Fiskeristyrelsen eller efter fiskeristyrelsens bestämmande fiskenämnd, får medge undantag från de i 2 och 3 åå angivna förbuden. Undantag från förbudet i 2 så får dock endast medges om det är påkallat av fiskevårdshänsyn eller för erhållande av fisk till fiskodling eller för undersökning av betydelse i vattenmål eller för vetenskapligt ändamål. Är frågan av särskild betydelse skall den underställas regeringens prövning.

55 Om trålfiske stadgas i trålfiskeförordningen (1976132).

Tillämpningsbestämmelser till lagen ( ) om fiske

65 Tillstånd enligt 125 I., 17 eller l8é lagen( )om fiske meddelas av fiskeristyrelsen eller efter fiskeristyrelsens bestämmande av fiskenämnd.

75 Ansökan om tillstånd enligt 125 1 lagen ( ) om fiske skall ges in till fiskenämnden för Vänern samt ansökan om tillstånd att sätta ut fast redskap till fiskenämnden för det område inom vilket redskapet skall utsättas.

85 Tillstånd enligt 20; lagen ( ) om fiske att bedriva förvärvs- mässigt fiske (yrkesliskelicens) meddelas av fiskeristyrelsen eller efter fiske- ristyrelsens bestämmande av fiskenämnd. Tillstånd till förvärvsmässigt fiske med fartyg, som är att anse som skepp enligt sjölagen (1891135 5. 1), får dock endast meddelas av fiskeristyrelsen.

95 Ansökan om yrkesfiskelicens skall ges in till fiskenämnden i det län där sökanden är bosatt eller i fråga om licens för skepp till fiskenämnden i det län där fartygets hemort är belägen.

109" Beslut enligt 23%" tredje stycket lagen ( ) om fiske om ut- läggande av licensområde meddelas av fiskeristyrelsen. Har annan än fiske- nämnd gjort framställning om beslut som nu sagts skall yttrande över fram- ställningen inhämtas från fiskenämnden. Berör saken fiera fiskenämnder skall yttranden inhämtas från samtliga fiskenämnder, som ej har biträtt framställningen.

119' Fiskenämnd skall innan nämnden gör framställning om utläggande av licensområde eller avger yttrande, som anges i 10 R', inhämta upplysningar från länsstyrelsen samt kommun. Om skäl föreligger skall upplysningar där- jämte inhämtas från sammanslutning av fiskerättsägare, yrkesfiskare och fritidsfiskare samt i den utsträckning det anses erforderligt även annan sam- manslutning av liskeutövare.

lZä Föreskrift, som anges i 24% tredje stycket lagen( )om hske, meddelas av länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen.

13 9” Beslut enligt 28 & tredje stycket och 29 å andra stycket lagen( ) om fiske meddelas av fiskeristyrelsen.

145 Fiske i staten tillhörigt vatten, som är beläget på sådan mark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på ren- betesfjällen, förvaltas av lantbruksnämnden. Fiske i enskilt vatten. som tillhör staten, förvaltas i annat fall av den myndighet under vilken vat- tenområdet hör, med rätt för denna myndighet att överlämna förvaltningen till domänverket. Vid förvaltning av fiske, som anges i denna paragraf, skall samråd ske med fiskeristyrelsen eller efter fiskeristyrelsens bestämmande med fiske- nämnd.

159' Myndighet som förvaltar fiske, som avses i 14 &, skall om särskilda skäl ej föranleder annat upplåta fiske med rörligt redskap till sådana fiske- organisationer, som upplåter eller har för avsikt att upplåta fiske åt all- mänheten

Upplåtelse till fiskeorganisation enligt första stycket skall ske utan avgift.

16 & Beslut enligt 37 ä' lagen( )om fiske meddelas av länsstyrelsen i det län där det vattenområde, som berörs av beslutet, är beläget. Avser beslutet fiske i vattenområde, som är beläget inom fiera län, skall dock beslut som nu sagts, meddelas av regeringen.

179" Beslut som anges i 395K lagen ( )om fiske meddelas av hske- nämnd. 189" Tillstånd enligt 43ä lagen ( ) om fiske meddelas av fiske- ristyrelsen eller efter fiskeristyrelsens bestämmande av fiskeriintendent eller fiskenämnd.

Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från statens veterinär- medicinska anstalt, om detta ej är obehövligt.

195 Föreskrifter, som anges i 445 andra stycket lagen ( ) om fiske, meddelas av fiskeristyrelsen.

205 Fiskeristyrelsen meddelar bestämmelser om fiskets vård och bedri- vande.

215 Fiskevårdsfonden, om vilken föreskrives i 495 tredje stycket lagen ( ) om fiske, skall användas till att främja fiskevård samt infor- mation, tillsyn, serviceåtgärder och organisationsarbete på fritidsfiskets om- råde.

225 Fiskevårdsfonden förvaltas av kammarkollegiet.

235 För fiskevårdsfonden skall finnas en styrelse. Styrelsen skall utgöras av sex ledamöter som utses av regeringen för högst tre år. Av ledamöterna skall en representera allmänna intressen och en fiske- ristyrelsen. Av övriga ledamöter utses en efter förslag av Svenska kom- munförbundet, en efter förslag av landstingsförbundet, en efter förslag av Sveriges fritidsfiskares riksförbund samt en efter förslag av Sveriges fiske— vattenägareförbund. Bland ledamöterna utser regeringen en ordförande. Sty- relsen utser inom sig vice ordförande. För varje ledamot skall finnas en personlig suppleant, som utses i samma ordning som ledamoten. Styrelsen är beslutför när ordföranden och minst halva antalet ledamöter är närvarande. Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om, eller vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

245 Fiskevårdsfondens styrelse beslutar om utbetalningar från fonden.

255 Kammarkollegiet meddelar bestämmelser om ordningen för uppbörd av fiskevårdsavgift och utfärdande av bevis om erlagd avgift. Kammarkollegiet skall avge redovisning till regeringen för fiskevårds- fondens förvaltning.

265 Har någon enligt 53 5 lagen ( )om fiske ålagts att utge fiske- vårdsavgift, skall angående indrivning och redovisning av beloppet gälla vad i sådant avseende är föreskrivet angående böter. Är fråga om avgift för löpande kalenderår och har detta vid tidpunkten för verkställigheten ännu ej gått till ända, skall utmätningsmannen utfärda fiskevårdskort för det kalenderåret.

Regionala fiskebestämmelser

27 5 För följande områden inom Sveriges sjöterritorium skall finnas särskild fiskestadga (regionstadga).

Benämning: Omfattning:

Norra ostkusten Saltsjön från riksgränsen mot Finland till gränsen mellan Östhammars och Tierps kommuner i Uppsala län. Södra ostkusten Saltsjön från gränsen mellan Östhammars och Tierps kommuner i Uppsala län till och med Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde).

Sydkusten med Saltsjön från och med Blekinge läns södra kust (söder

Gotland om Torhamnsudde) till en linje Kullens fyr Gilbjerg Hoved i Danmark. Västkusten Saltsjön från en linje Kullens fyr — Gilbjerg Hoved i

Danmark till riksgränsen mot Norge.

Norra inlandet lnlandsvattnen norr om Dalälven och Västerdalälven med undantag för Storsjön i Jämtland. Södra inlandet Dalälven och Västerdalälven samt inlandsvattnen söder därom med undantag för Vänern, Vättern, Mälaren och

Hjälmaren. Stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland.

285 Fiskeristyrelsen fastställer regionstadga.

Bestämmelse som berör allmänhetens fiske och som ej framgår av lag eller annan författning skall om ej särskilda skäl föranleder annat intagas i stadga som anges i 275 första stycket.

29 5 Fiskeristyrelsen skall, då fråga uppkommer om fastställande av region- stadga, uppdraga åt fiskeriintendent att framlägga förslag till sådan stadga.

305 Fiskeriintendenten skall vid utarbetandet av förslag som anges i 295 samråda med de fiskenämnder vilkas verksamhetsområde berörs av för- slaget.

31 5 Fiskeristyrelsen skall, sedan fiskeriintendenten framlagt förslag, utfärda kungörelse, vari förslaget redovisas och viss tid anges inom vilken erinringar mot förslaget kan anföras.

Kungörelse, som anges i första stycket, skall införas i ortstidning samt tillställas

a) länsstyrelse.

b) kommun,

c) fiskenämnd,

d) sammanslutning av fiskerättsägare, yrkesfiskare och fritidsfiskare samt i den utsträckning så finnes erforderligt även annan sammanslutning av fiskeutövare, e) om saken angår stat'ens, allmän inrättnings eller samernas rätt, vederbörlig

företrädare såvida det ej tillkommer länsstyrelse att utse ombud att bevaka sådan rätt.

325 Fiskeristyrelsen skall uppdraga åt fiskenämnd att inom den tid som fastställts enligt 31 5 första stycket hålla sammanträde med berörda fiske- rättsägare och fiskeutövare. Om så finnes erforderligt skall fiskenämnd nålla sammanträde på flera orter. Kallelse till sammanträde som anges i första stycket skall införas i ths- tidning samt i övrigt på lämpligt sätt meddelas allmänheten. Vid sammanträde som anges i första stycket skall föras protokol'.

335 Fiskenämnd skall sedan erforderliga sammanträden enligt 32 5 första stycket hållits med eget yttrande sända in förda protokoll till fiskeristyrelsen.

345 Bestämmelserna i 28—33 55 gäller i tillämpliga delar ändring i region- stadga.

Övriga bestämmelser

35 5 Under tid då fisk av visst slag enligt särskild bestämmelse ej får fångas (fredningstid) får redskap, som användes till fångst av det slags fisk som fredningen avser, ej stå ute i fiskevatten. Detta gäller dock ej om det visas att redskapet varit tillslutet eller på sådant sätt öppnat att fisk av det fredade slaget ej kunnat fångas.

Bestämmelse om minimimått avser för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yttersta spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärt- fenan. Minimimått för ostron avser minsta diameter eller bredd.

Överträdelse av bestämmelse om fredningstid eller minimimått skall ej anses föreligga om vid fiske efter tillåtet fiskslag den som fångat fisk, som han ej fått fånga, omedelbart släpper ut denna.

365 Bestämmelse om minsta maskstorlek skall anses iakttagen om beträf- fande redskap, som kan sträckas, en flat, två millimeter tjock mätsticka med en bredd motsvarande den föreskrivna maskstorleken lätt kan föras genom maskan, då den är sträckt diagonalt i redskapets längdriktning och redskapet är vått. Beträffande redskap tillverkat av metalltråd skall bestäm- melse om maskstorlek avse det kortaste avståndet mellan de två närmast varandra belägna motstående sidorna i maskan. Överträdelse av bestämmelse om maskstorlek skall ej anses föreligga om en eller annan maska understiger det bestämda måttet.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 5 I fråga om den som gör sig skyldig till olaga fiske genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot

1. 2, 3 eller 35 5, 2. förbud som meddelats med stöd av 205 mot fiske under viss tid eller

fångst av fisk som ej håller visst minimimått, 3. förbud mot fiske som meddelats för visst område i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag,

gäller bestämmelserna om ansvar i 525 första stycket lagen ( ) om fiske.

I fråga om den som gör sig skyldig till förberedelse till olaga fiske genom att med uppsåt att bedriva eller främja sådant fiske vid färd på fiskevatten medför harka, ljuster, ämne som avses i 35 eller anordning för fiske med elektrisk ström eller lägger ut ämne eller anordning som nyss nämnts i vatten, gäller bestämmelserna om ansvar i 52 5 andra stycket lagen ( ) om fiske.

38 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelse som meddelats med stöd av 205 dömes i den mån gärningen ej omfattas av

SOU l978:75 bestämmelserna om ansvar i 50 eller Sl % lagen ( ) om fiske eller 37% denna förordning till böter.

39 & Bestämmelserna om förverkande i 54 ;" lagen( )om fiske gäller i fråga om fångst som någon erhållit vid olaga fiske eller brott mot be— stämmelse som avses i 20% samt i fråga om fiskeredskap, båt och fortskaff- ningsmedel, som använts som hjälpmedel vid olaga fiske eller vid straff- belagd förberedelse till sådant fiske eller som använts i strid mot bestämmelse som avses i 20 &.

405 Fisketillsynsman, befälhavare på statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka ordningen på fiskeplats. samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning får då någon ertappas på bar gärning när han bedriver olaga fiske eller vidtager straffbelagd förberedelse till sådant brott eller eljest Hskar i strid mot bestämmelse som avses i 205 beslagtaga egendom. som enligt 39å denna förordning eller 545 fjärde stycket lagen ( ) om fiske kan förklaras förverkad. Detsamma gäller båt eller annat som kan antagas ha betydelse för utredningen om brottet. Redskap som anträffas olagligen utestående i fiskevatten får även tagas i beslag. Rätt att verkställa beslag som anges i första stycket tillkommer om fisket kränker enskild fiskerätt vederbörande rättsägare eller hans folk.

41 Q' Fisk som tagits i beslag och som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt denna förordning och 54; lagen ( ) om fiske skall om den är levnadsduglig och det kan ske utan särskilda kostnader eller besvär ome- delbart efter beslaget åter sättas ut i det vatten där den fångats. Vid ut- sättandet skall trovärdigt vittne vara närvarande om omständigheterna med- ger detta.

425 Den som enligt 405K verkställt beslag skall anmäla beslaget till ve- derbörande polis- eller åklagarmyndighet. Om fisk tagits i beslag, skall sådan anmälan göras även om fisken utsatts enligt 41 &. Den som mottagit anmälan som avses i första stycket skall förfara som om han själv gjort beslaget.

435 Förverkad fisk som ej satts ut skall, om ej annat följer av vad nedan anges, försäljas mot skälig betalning. Fisk som tillhör fredat fiskslag eller som ej håller föreskrivet minimimått får försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den som kan antagas ej komma att avyttra fisken. Försäljning till annan får dock ske om med fisken vidtages åtgärd som tydligt visar att fisken varit beslagtagen. Fisk som ej kan försäljas i enlighet med vad nu sagts skall förstöras.

Beslagtagen fisk som är underkastad försk'a'mning får genast försäljas eller i fall som anges i andra stycket förstöras utan hinder av att dom på för- verkande ej föreligger. Uppskattas fiskens värde till etthundra kronor eller mera och har försäljning ej begärts av ägaren skall dock tillstånd till åtgirden sökas hos den domstol, som har att taga upp frågan om fiskens förverkande. Domstolen får utan att höra ägaren meddela beslut om fiskens försäljning.

Köpeskilling som influtit vid försäljning enligt föregående stycke skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord, mot ränta insättas i bank.

445 Bestämmelserna i 41 och 43 && gäller även då grund för beslag eller förverkande tillika föreligger enligt lagen ( ) om fiske.

Besvär m. m.

455 Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna förordning föres hos re- geringen genom besvär.

465 Fiskeristyrelsen, fiskenämnd och länsstyrelse får förordna att beslut, som meddelas med stöd av denna förordning, omedelbart skall lända till efterrättelse.

47 & Angår beslut, som meddelas med stöd av denna förordning, allmän- hetens fiske skall beslutet kungöras i ortstidning. Avskrift av beslutet skall tillställas jordbruksdepartementet samt, om beslutet meddelats av annan myndighet än fiskeristyrelsen, även tillställas denna.

8. Förslag till Förordning om införsel och försäljning av fisk m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 5 Hummer, ostron och okokt kräfta får ej införas till riket eller ilandföras i riket under följande tider

hummer 15 juli — 15 september ostron ] maj — 31 augusti okokt kräftal november — andra onsdagen i augusti

25 Fisk och skaldjur av nedannämnda arter får ej införas till riket eller ilandföras i riket om de ej håller följande minimimått

lax 50 centimeter kräfta 9 centimeter öring 35 " hummer 23 " gädda 40 " havskräfta 13 " gös 40 " ostron 6 ”

Minimimått avser för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yttersta spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan. Minimimått för ostron avser minsta diameter eller bredd.

Bestämmelserna i första stycket gäller beträffande öring ej om det visas att fisken fångats i sötvatten.

35 Stjärt av havskräfta får ej införas till riket eller ilandföras i riket om stjärtens längd, räknat från framkanten av främsta stjärtledens översida till fasta bakkanten av mellersta stjärtfenan, understiger 7,5 centimeter.

45 Undantag från förbuden i 1—3 55 får medges av fiskeristyrelsen samt, beträffande okokt kräfta, av lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen får dock under tiden 1 juli — andra onsdagen i augusti medge införsel endast för utplantering eller vetenskapligt ändamål.

55 I fråga om hantering av fisk och skaldjur, som avses i 1—3 55 och som är oförtullade, gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor m.m.

65 Fisk eller skaldjur, som avses i 2 eller 35 och som ej håller där angivet minimimått, får ej saluhållas, utbjudas, säljas eller i återförsäljningssyfte köpas. Ifråga om öring gäller förbudet dock endast fisk som fångats i saltsjön. Åtgärd som avses i första stycket får ej heller vidtagas med hummer eller ostron, som håller stadgat minimimått, under tid då införsel och i- landföring av sådant skaldjur är förbjuden enligt ] 5.Kräfta, som håller stad- gat minimimått, får ej saluhållas eller försäljas i detaljhandeln under tiden 1 november — andra onsdagen i augusti.

75 Bestämmelserna i 65 gäller ej om det visas att Gsken eller skaldjuret fångats efter tillstånd av fiskeristyrelsen eller, där fråga ej är om kräfta, eljest lagligen fångats inom riket eller lovligen införts till eller ilandförts i riket.

85 Innefattar bestämmelse som avses i 75 fiskestadgan förbud att inom visst område fånga fisk eller skaldjur under viss tid eller under visst mi- nimimått gäller förbudet även såsom förbud att inom det område bestäm- melsen avser vidtaga åtgärd som avses i 65 första stycket. Den som vet att fisk eller skaldjur olagligen fångats inom område, som avses i första stycket, får ej heller utanför sådant område vidtaga åtgärd som avses i 65 första stycket.

95 Bestämmelserna i 6 och 8 55 gäller ej fisk som tagits i beslag eller för- klarats förverkad.

105 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1—3 eller 6 5 eller vidtager åtgärd som avses i 85 första stycket dömes till böter. Till samma straff dömes den som bryter mot förbudet i 8 5 andra stycket. För försök till brott mot 1—3 55 dömes till ansvar enligt 23 kap. brotts- balken.

11 5 Bestämmelserna om förverkande i 54 5 lagen( )om fiske gäller i fråga om fisk eller skaldjur som någon i strid mot bestämmelserna i 1—3, 6 eller 8 5 infört eller sökt införa till riket eller inom riket saluhållit. utbjudit. sålt eller i återförsäljningssyfte köpt.

12 5 Tulltjänsteman. som påträffar fisk eller skaldjur som någon olovligen infört eller sökt införa till riket. skall taga fisken eller skaldjuren i beslag.

Den som verkställt beslag enligt första stycket skall anmäla beslaget till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet. Den som mottager sådan an- mälan skall förfara som om han själv gjort beslaget.

135 Förverkad fisk som ej satts ut skall, om ej annat följer av vad nedan anges, försäljas mot skälig betalning. Fisk som tillhör fredat fiskslag eller som ej håller föreskrivet minimimått får försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den som kan antagas ej komma att avyttra fisken. Försäljning till annan får dock ske om med fisken vidtages åtgärd som tydligt visar att fisken varit beslagtagen. Fisk som ej kan försäljas i enlighet med vad nu sagts skall förstöras. Beslagtagen fisk som är underkastad förskämning får genast försäljas eller i fall som avses i andra stycket förstöras utan hinder av att dom på för- verkande ej föreligger. Uppskattas fiskens värde till etthundra kronor eller mera och har försäljning ej begärts av ägaren skall dock tillstånd till åtgärden sökas hos den domstol, som har att taga upp frågan om fiskens förverkande. Domstolen får utan att höra ägaren meddela beslut om fiskens försäljning. Köpeskilling som influtit vid försäljning enligt föregående stycke skall, intill dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord, mot ränta insättas i bank. Bestämmelserna i denna paragraf gäller även då grund för beslag eller förverkande tillika föreligger enligt lagen ( ) om fiske.

Denna förordning träder i kraft den

SOU l9"8:75 9. Förslag till Förordning med tillämpningsföreskrifter till lagen ( ) om

fiskevårdsområden Härigenom föreskrives följande.

Bildande av fiskevårdsområde m. m.

15 I fråga om jäv mot förrättningsman gäller i tillämpliga delar bestäm- melserna i 4 kap. 5 och 655 fastighetsbildningslagen (1970:988).

25 Vid sammanträde, som avses i 17 5 lagen( )om fiskevårdsområden. skall genom förrättningsmannens försorg föras protokoll, som undertecknas av förrättningsmannen. I protokollet eller särskild förteckning skall antecknas vilka som är när- varande samt vilka fastigheter eller vilket fiske de företräder. Protokollet skall upptaga framställda yrkanden och anförda skäl samt vad som i övrigt förekommer vid sammanträdet.

35 Vid motsättningar mellan fiskerättsägare skall förrättningsmannen söka uppnå enighet. Träffade överenskommelser bör på lämpligt sätt bekräftas skriftligen.

45 Förrättningsmannen skall senast inom en vecka från det beslut enligt 19 5 andra stycket lagen ( )om fiskevårdsområden meddelats, över- sända förrättningshandlingarna och avskrift av beslutet till länsstyrelsen. Förrättningsmannen skall inom samma tid översända avskrift av beslutet till fiskenämnden och kommunen. Till avskrift som anges i första stycket skall även fogas avskrift av re- dogörelse, som anges i 195 första stycket lagen ( ) om fiskevårds- områden.

55 Lantmäteriverket meddelar efter samråd med fiskeristyrelsen närmare anvisningar, som avses i 145 andra stycket lagen ( ) om fiske- vårdsområden.

Fiskevårdsområdes förvaltning m. m.

65 Kallelse till första fiskestämma skall senast fjorton dagar före stämman i brev tillställas de delägare, som enligt fiskerättsförteckningen har fiskerätt. Kallelse skall därjämte inom samma tid införas i ortstidning.

75 Den som utses till ordförande vid första fiskestämma skall tillse att protokoll föres och att detta snarast efter stämman insändes till länsstyrelsen.

8 5 Underlåter delägarna att på första fiskestämma antaga stadgar och utse styrelse, skall ordföranden vid stämman snarast anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

95. Samtliga delägare skall kallas till fiskestämma. Kallelse skall minst fjorton dagar före stämman dels avsändas i brev till

varje delägare, som hos styrelsen har anmält att han önskar kallelse, under adress som är anmäld hos styrelsen, samt dels införas i ortstidning.

105 Kallelse enligt 6 och 9 55 skall innehålla uppgift om tid och plats för stämman samt om de ärenden som därvid skall förekomma.

11 5 Vid fiskestämma skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som undertecknas av stämmans ordförande och två av stämman utsedda per- soner. Protokollet skall upptaga vilka som har varit närvarande samt stäm- mans beslut. Protokollet skall hållas tillgängligt för delägarna senast två veckor efter stämman.

125 Styrelsen får, om ej annat följer av fiskevårdsområdets stadgar eller av beslut på fiskestämma, utse särskild firmatecknare.

135 Beslut om val av styrelseledamot och revisor eller om utseende av firmatecknare eller om ändring av stadgar skall genom styrelsens försorg snarast anmälas till länsstyrelsen.

Stadgar

145. Fiskevårdsområdes stadgar skall, utöver vad som framgår av 42 5 tredje stycket lagen ( ) om fiskevårdsområden, ange

1. områdets namn, som skall innehålla ordet fiskevårdsområde,

2. den kommun, där styrelsen skall ha sitt säte,

3. styrelsens sammansättning, det sätt på vilket den skall utses samt grun- derna för dess beslutförhet,

4. tid och sätt för hållande av fiskestämma,

räkenskapsperiod och hur revision av styrelsens förvaltning skall ske,

6. förfarandet med eventuellt överskott vid upplösning av fiskevårdsområ- det. kli

Förteckning över fiskevårdsområden m. m.

155. Hos länsstyrelsen skall föras förteckning över fiskevårdsområden. Förteckningen skall särskilt för varje fiskevårdsområde upptaga

l. fiskevårdsområdets namn,

2. den dag, då fiskevårdsområdet skall anses bildat,

3. grundreglerna för området,

4. den kommun, där styrelsen har sitt säte,

5. fiskevårdsområdets räkenskapsår,

6. styrelseledamots och revisors namn och adress,

7. om fiskevårdsområdets firma tecknas av annan än styrelsen, uppgift om firmatecknares namn och adress,

8. fastighetsregistermyndighetens beteckning på arkivakt till förrättning varigenom fiskevårdsområdet bildats eller anslutning eller uteslutning av visst fiske beslutats. '

16 5 Länsstyrelsen skall underrätta fiskenämnden, när fiskevårdsområde in- tas i förteckningen samt lämna fiskenämnden underrättelse, när ändring i grundreglerna har beslutats eller fiskevårdsområde upplösts.

Kostnader

175 Förrättningsman har rätt till tidersättning enligt 275 lantmäteritaxan (1971:1101). lnnehar förrättningsman statlig tjänst och har förrättningen utförts i tjäns— ten, skall de ersättningar som avses i första stycket erläggas till den myn- dighet, som utbetalar hans lön.

185 Förrättningskostnad skall förskotteras av länsstyrelsen.

195 Vidtager förrättningsmannen åtgärd enligt 6—9 55 har han rätt till er- sättning enligt 17 5. Kostnaden skall förskotteras av länsstyrelsen men slut- ligt betalas av fiskevårdsområdet.

Övrigt

205 Vid särskild delaktighetsutredning enligt 345 andra stycket lagen ( ) om fiskevårdsområden skall för varje delägare bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområdet. Delaktigheten skall bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar efter delägarens andel däri och i övrigt genom 'nDSkattning Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej särskilda skäl till annan beräkningsgrund föreligger, grunda sig på omfattningen av de skilda vattenområdena.

21 5 När beslut att bilda fiskevårdsområde eller beslut att ansluta eller ute- sluta fiske vunnit laga kraft skall förrättningshandlingarna tillställas fas- tighetsregistermyndigheten för att där förvaras.

Avskrift av förrättningshandlingarna skall tillställas interimsstyrelsen eller fiskevårdsområdets styrelse.

225 Närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen ( ) om fiske- vårdsområden meddelas av fiskeristyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1980.

10. Förslag till Förordning om rätt att uppföra byggnad m. m. på vissa havssträn- der, skär och holmar, som tillhör staten

Härigenom föreskrives följande.

Yrkesnskare och sammanslutning av yrkesfiskare har rätt att på sådana staten tillhöriga havsstränder samt i havet belägna skär och holmar, som ej hör till någon fastighet eller innehas under särskilda villkor, i mån av tillgång avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för uppförande av boningshus, bod eller annan anläggning till nytta för yrkesfisket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1980, då förordningen (1950:597) om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m. skall upphöra att gälla.

11. Förslag till Förordning om statligt stöd till yrkesfisket

Härigenom föreskrives följande.

Statligt prisstöd till fisket eller stöd som avses i 1 5 1 och 2 förordningen (1978:516) om statligt stöd till fiskets rationalisering m. m. eller förordningen (1976:448) om statligt stöd till fiskeföretag vid fångstbegränsning kan utgå till den som har meddelats särskild licens för yrkesfiske enligt lagen ( ) om fiske.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1980 då förordningen (1978:517) om licens för yrkesfiske skall upphöra att gälla.

Vad i denna förordning sägs om licens för yrkesfiske skall gälla licens som har meddelats enligt förordningen (197815 17) om licens för yrkesfiske; beträffande licens som beviljats fiskelag dock längst till utgången av år 1982.

1. Utredningsuppdraget och utredningsarbetets uppläggning

1.1. Direktiv

Utredningen tillsattes 1973-11-09 och antog namnet 1973 års fiskevattens-

utredning. I direktiven anförde föredraganden, dåvarande chefen för jordbruksde-

partementet, statsrådet Lundkvist:

Sedan århundraden tillbaka har rätten till fiskei vatten som tillhör bestämda fastigheter ansetts tillkomma fastigheternas ägare. I allmänt vatten har fisket varit fritt för envar svensk medborgare. De nu gällande principerna för fiskerättens utövande fastlades år 1950, då lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde och lagen (1950:596) om rätt till fiske tillkom.

Enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde är vattenområde i havet allmänt (allmänt vatten), om det ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten). Samma regel gäller även beträffande sjöarna Vänern, Vättern och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland. [ allmänt vatten får enligt lagen om rätt till fiske varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap, medan för utsättande av fast redskap i princip krävs tillstånd av myndighet. 1 enskilt vatten får som regel fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund har rätt till det. Från denna regel finns en rad undantag om fritt fiske vid havskusterna och i de fem största insjöarna. Länsstyrelsen kan meddela föreskrifter till skydd för det fiske som är förbehållet innehavare av enskild fiskerätt. Skyddet avser både fasta och rörliga redskap och gäller mot sådant fiske som fritt får utövas av varje svensk medborgare i enskilt vatten vid ostkusten utom Gotland. Länsstyrelsen kan även i andra fall meddela föreskrifter till skydd för fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt mot fiske som bedrivs utan stöd av sådan rätt.

År 1960 tillkom lagen (19601130) om fiskevårdsområden. Syftet med denna lag var att åstadkomma rationellt utnyttjande av fisket och effektiv fiskevård i fiskevatten med många delägare. Lagen var föremål för översyn av den år 1963 tillkallade fri— tidsfiskeutredningen. Fritidsfiskeutredningens förslag låg sedermera till grund för år 1969 företagna ändringar i lagen, vilka syftade till att bl. a. underlätta bildandet av fiskevårdsområden. Antalet fiskevårdsområden uppgår f.n. till ca 70.

De grundläggande administrativa bestämmelserna på fiskets område återfinns i fiskeristadgan (19541607). Stadgan innehåller allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Stadgan innehåller vidare vidsträckt bemyndigande för länsstyrelsen att meddela lokala bestämmelser härom. [ stadgan regleras OCkSå frågor om förbud mot införsel och försäljning m.m. Fritidsfiskeutredningen avgav även förslag till ny fiskeristadga. På grundval av detta förslag har stadgan varit föremål för ytterligare överarbetning av fiskeristyrelsen. Styrelsens förslag till ny fiskeristadga har i år

föranlett vissa ändringar i gällande fiskeristadga. Några av ändringarna var av sådan natur att de först underställdes riksdagen för yttrande (prop. 1973:9, JoU 1973z8, rskr 1973z88).

Till fritidsfisket utgår statligt stöd. För lån till åtgärder som främjar fritidsfisket står årligen ett belopp av 2 milj. kr. till fiskeristyrelsens förfogande för statliga kre- ditgarantier. Från det anslag som står till förfogande för stöd till idrotten kan bidrag lämnas till anläggningar för fritidsfiskets behov. Dessutom kan nämnas att av de avgifter som utgår enligt 2 kap. 105 vattenlagen (19182523) får bidrag beviljas till förrättningskostnader vid bildande av fiskevårdsområde.

Bakgrunden till 1950 års fiskerättslagstiftning var den då inträdda förändringen i fiskeutövandet från husbehovsfiske och binäringsfiske till rent yrkesfiske och ökat fritidsfiske. Huvudsyftet med lagstiftningen var att skapa sådana regler som både innebar en rättvis avvägning mellan olika intressen och fyllde rimliga anspråk på enhetlighet och klarhet. I den mån motsättningar mellan de olika intressena kunde uppkomma, skulle samhället i första hand tillgodose yrkesfiskets skäliga krav.

Under den tid som förflutit sedan den nu gällande fiskelagstiftningen tillkom har fisket genomgått betydande strukturförändringar. Antalet yrkesfiskare i saltsjöfrskct har under perioden 1945—1970 minskat från ca 16000 till ca 5200, medan antalet binäringsfiskare under samma period sjunkit från ca 9 000 till ca 1 800. I fråga om sötvattensfisket saknas statistik, men tillbakagången i antalet yrkesfiskare är där san— nolikt ännu starkare. År 1970 fanns i sötvattensfisket ca 3 200 yrkesfiskare och ca 650 binäringsfiskare, vilka var verksamma framför allt i de fyra största insjöarna. Samtidigt med dessa förändringar har utvecklingen inom yrkesfisket medfört nyttjande av allt större båtar med starkare motorer och effektivare redskap. Saltsjöfiskets årliga avkastning uppgår f.n. till ca 200 milj. kr. Sötvattensfiskets avkastning uppgår till ca 50 milj. kr. per år.

Den ekonomiska och sociala utvecklingen i Sverige med ökad fritid för stora folk- grupper har medfört bl. a. att allt fler människor skaffar sig rekreation genom friluftsliv. Samhället söker genom en mängd åtgärder öka människornas möjligheter att utnyttja fritiden på olika sätt. Allt större hänsyn tas i samhällsplaneringen till friluftslivets behov. En mycket betydande friluftsaktivitet är fritidsfisket, som har ökat starkt under de senaste decennierna. År 1947 beräknades antalet fritidsfiskare till 200000. Fri- tidsfiskeutredningen uppskattade att år 1963 ca 600000 personer i landet i åldern 18—65 år hade fiske som huvudsaklig eller i vart fall betydande fritidsaktivitet. Senare företagna utredningar visar att fritidsfisket befinner sig i fortsatt utveckling. Enligt låginkomstutredningen ägnar sig ungefär var fjärde medborgare i åldrarna 15—75 år åt fiske någon gång per år och ca 10 % av dessa fiskar ofta. Enligt sistnämnda utredning har ca 2,1 milj. medborgare fiske som fritidsaktivitet. Allmänhetens möjligheter att bedriva fritidsfiske är i hög grad beroende av tillgången på fiskevatten som upplåts genom fiskekort. Avgiftsfritt fiske kan bedrivas i allmänt vatten och i s.k. enskilt frivatten där fiske med rörligt redskap är fritt.

Vid sidan av yrkesfiske, fritidsfiske och binäringsfiske bedrivs fiske i form av s.k. deltidsfiske. Med deltidsfiske avses fiske som bedrivs i förvärvssyfte i konkurrens med yrkesfisket och som väsentligen utövas av andra personer än sådana som är yrkesverksamma inom fisket eller jord- och skogsbruket. Från organisationer som företräder yrkesfisket och fritidsfisket har påtalats behovet av översyn av nu gällande fiskerättslagstiftning mot bakgrund av bl. a. det omfattande deltidsfiske som enigt organisationerna förekommer f. n. Deltidsfisket medför enligt organisationerna undm- trängande av yrkes- och fritidsfisket eller i vart fall hård konkurrens för yrkesfiskarna, hårt beskattande av värdefulla fiskebestånd samt försämrade förutsättningar för ”ri— tidsfisket.

Idet tidigare nämnda av fiskeristyrelsen avgivna förslaget till ny fiskeristadga föreslogs vissa bestämmelser som innebar inskränkningar i fiske som annars skulle vara fritt. Sålunda föreslogs befogenhet för länsstyrelsen att i vissa fall inskränka möjligheten

till fiske med rörligt nätredskap. Vid meddelande av sådana bestämmelser skulle enligt förslaget företräde ges fiskare med fiske som väsentlig försörjningskälla. I prop. 197319 uttalade dåvarande departementschefen att de synpunkter fiskeristyrelsen fram— fört i dessa hänseenden skulle få beaktas vid en framtida översyn av fiskerättslagen eller i liknande sammanhang.

Förslagen om översyn av gällande liskerättslag har biträtts av majoriteten av de remissinstanser som avgett yttranden häröver.

Enligt min mening är tiden nu mogen för en översyn av gällande fiskelagstiftning. I detta sammanhang bör vidare utredas frågan om att även genom andra åtgärder än genom ändrad lagstiftning främja fritidsfisket. Särskilda sakkunniga bör tillkallas för detta ändamål.

Jag anser att det bör finnas goda förutsättningar att tillfredsställa de krav på fiske- vatten som ställs av fritidsfiskarna. Vi har i vårt land ca 100000 sjöar och ca 6000 mil vattendrag. Dessa vatten är en betydande naturresurs som bör kunna utnyttjas av stora grupper av befolkningen. Det har under senare år också kunnat noteras en stor uppslutning kring strävandena att bereda människorna valmöjligheter i fråga om fritidsaktiviteter. Som jag nämnt är det mer än två miljoner medborgare som ägnar sig åt fritidsfiske. Utgångspunkten för översynen av fiskelagstiftningen bör därför vara att ge fritidsfisket ökade möjligheter samtidigt som yrkesfisket ges tillräckliga förutsättningar att bestå som näring. Särskilt bör eftersträvas ökade möjligheter för fritidsfiskare utan eget fiskevatten att utöva fiske. I samband härmed bör även prövas i vad mån de inskränkningar i rätten till fiske som f. n. gäller för i landet bosatta utländska medborgare bör undanröjas.

Av särskild betydelse är att en effektiv fiskevård upprätthålls. Målet för fiskevården bör vara att uppnå ett gott fiskebestånd i våra vatten. Uppnåendet av detta mål är beroende av faktorer som inte enbart hänför sig till fiskets vård och bedrivande. Jag åsyftar här bl. a. vattenregleringar, fiottledsrensningar, utsläpp av avloppsvatten. De sakkunniga bör emellertid inrikta sitt arbete i fråga om fiskevården i huvudsak på åtgärder som bör regleras inom frskelagstiftningens ram. En annan fråga som särskilt bör uppmärksammas är möjligheterna att stimulera bildandet av fiskevårds— områden. I detta sammanhang bör uppmärksammas att i prop. 19732160 lagts fram förslag till lag om förvaltning av samfälligheter, vilken avses gälla bl. a. i fråga om tillgodogörandet av fiske som är samfällt för flera fastigheter. Iden mån de sakkunniga finner lämpligt bör även andra former sökas för samverkan mellan olika fiskerättsägare och fiskeutövare än inom fiskevårdsområden såsom dessa nu är reglerade och i nyss- nämnda proposition föreslagna samfälligheter. Härvid bör övervägas att ge primär- kommunala och landstingskommunala organ ökade möjligheter att tillgodose efter- frågan på fiskevatten från fritidsfiskare utan eget fiskevatten.

Vidare bör de sakkunniga söka bedöma kostnaderna för olika insatser för att åstad- komma goda fiskevatten i den utsträckning som behövs för att tillgodose efterfrågan på sådana från fritidsfiskarnas sida. Vad gäller finansieringen av sådana åtgärder som de sakkunniga kan komma att föreslå bör de pröva den i flera tidigare sammanhang behandlade frågan om införande av någon form av fiskevårdsavgift. Överväganden härom måste göras med beaktande särskilt av avgiftsskyldighetens omfattning och kostnaderna för administration av avgiften.

Frågor som i huvudsak avser åtgärder för statligt ekonomiskt stöd till fiskerinäringen bör inte omfattas av de sakkunnigas utredningsuppdrag. Dessa frågor behandlas av fiskerinäringsutredningen.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att avge sina förslag i form av delbetänkanden.

I tilläggsdirektiv (Dir l977:1 15) anförde föredraganden, chefen förjordbruks- departementet, statsrådet Dahlgren:

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 november 1973 tillkallades särskilda

sakkunniga för att göra en översyn av fiskelagstiftningen m. m. De sakkunniga. som har antagit benämningen 1973 års fiskevattensutredning, avgav i juni 1976 delbe- tänkandet (Ds Jo 1976:6) Fiskevårdsområden. I betänkandet föreslås en ny lag om fiskevårdsområden som på ett fiertal punkter skiljer sig från den nu gällande. Den viktigaste förändringen är att fiskevårdsområde föreslås kunna bildas utan fiskerättsutredning och att förrättning för bildande av sådant område föreslås ersättas med ett enklare sammanträdesförfarande. Betänkandet har varit föremål för en omfattande remissbehandling. Flertalet re— missinstanser framhåller att det är angeläget med enklare regler på området men anser att de föreslagna bestämmelserna för alltför långt och ifrågasätter eller avstyrker flera av de föreslagna bestämmelserna. Några av remissinstanserna anser att förslaget bör omarbetas innan det kan läggas till grund för ny lagstiftning. Jag delar den uppfattning som framförts av vissa remissinstanser att frågan om ändrad lagstiftning om fiskevårdsområden behöver utredas ytterligare. Uppgiften bör ankomma på liskevattensutredningen i samband med dess fortsatta arbete med en översyn av fiskelagstiftningen. Den fråga som särskilt uppmärksammats och blivit mest utsatt för kritik är förslaget att slopa fiskerättsutredning och förrättning. Utredningen bör därför ytterligare över- väga, om inte fiskerättsutredning och förrättning i någon form bör behållas i den nya lagstiftningen. Nackdelarna med den nuvarande ordningen synes framför allt bestå i att fiskerättsutredningar i många fall drar ut på tiden och är kostnads— krävande. Det finns därför skäl att undersöka om det är möjligt att förenkla formerna för sådana utredningar. En utgångspunkt för sådana överväganden kan, som statens lantmäteriverk har anfört i sitt yttrande, vara lagen (1971:1037) om äganderätts— utredning och legalisering (ändrad senast 1977:665) som visat sig ändamålsenlig vid utredning av komplicerade äganderättsförhållanden i fråga om fast egendom bl. a. i Kopparbergs län. Med utgångspunkt i att fiskerättsutredning i någon form bör behållas ligger det också nära till hands att utredningen ytterligare överväger om lagstiftningen i större utsträckning än som föreslagits bör anpassas till lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (ändrad senast 1977z365) eller eventuellt till annan lagstiftning om fastighetssamverkan. Utredningen bör vidare överväga de förslag till ändringar som vissa remissinstanser har framfört exempelvis i fråga om opinionsmätning, sättet för delgivning av kallelse m. m. Utredningen bör även i övrigt beakta de synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen. . Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som har samband med fiske- ' vattensutredningens uppdrag. l Fiskeadministrativa utredningen (JO 1970:25) avgav i december 1975 betänkandet i (Ds Jo 1975114) Ny organisation av fisketillsynen. Utredningens förslag. som har remissbehandlats. har emellertid inte lett till någon lagstiftning i ämnet utan bör i bli föremål för förnyade överväganden. Detta bör lämpligen ske i samband med över— synen av fiskelagstiftningen. Fiskevattensutredningen bör därför i sitt fortsatta arbete ägna frågan uppmärksamhet. Utredningen bör därvid samråda med ordningsvakts- i utredningen (Ju 1974:15) och kommittén (H 1977105) för samordning och ledning i i fred av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. =

1.2. Till utredningen överlämnade skrivelser m. m.

Följande framställningar har avjordbruksdepartementet överlämnats till oss för övervägande:

l. Fiskeadministrativa utredningens förslag till viss ändring i kungörelsen om förvaltningen av kronans fiske jämte en särskild promemoria ut- arbetad inom utredningen.

2. Skrivelse från fiskeristyrelsen angående behovet av fiskevård på allmänt vatten och på sådana enskilda vatten. där varje svensk medborgare får fiska.

3. Svenska sportdykarförbundets hemställan om bl. a. upphävande av gäl- lande förbud mot fångst av hummer eller krabba vid dykning. 4, Skrivelse från Vänerns fiskareförbund om ändring av den tillåtna tiden för ålrevsfiske i enskilt vatten. Ansökningar om trålfiskeförsök på enskilt vatten och reglering av trål- fisket i Norrbottens län m.fl. handlingar.

6. Besvär i fråga om trålfiskeförsök i Mälaren m.fl. handlingar.

7. Framställning av Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund om förbud mot sillfiske under vissa dagar.

8. Framställning av lantbruksnämnderna i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län om åtgärder för att förbättra de ekonomiska för- utsättningarna för drift och förvaltning av kortfiskeområden.

9. Hemställan från Skaraborgs läns fiskevårdsförbund om vidtagande av åtgärder för att stödja fiskevårdsföreningarnas ombildning till samfäl- lighetsföreningar. 10. Framställning från fiskerikonsulenterna H. Norberg och R. Öhman, som företrädare för fiskeritjänstemän i norra Sverige, angående vissa orga- nisations- och upplåtelsefrågor i samband med drift och förvaltning av kortfiskeområden. l 1. Skrivelse från fiskeristyrelsen med förslag till ändringar i tillämpnings- kungörelsen till lagen om fiskevårdsområden. 12. Skrivelse från Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund angående ökat skydd av lax- och havsöringsbestånden samt bättre fördelning av fisket mellan hav och älv. 13. Skrivelse från Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund angående fiske- utövning i älvmynningarna inom Norrbottens kustområden. 14. Hemställan från Stockholms läns landsting om översyn av gällande fiskerätts- och vattengränslagstiftning i syfte att åstadkomma sådana regler att möjligheterna till fritidsfiske underlättas vid Östersjökusten. 15. Skrivelse från Sveriges Fiskares Riksförbund angående införande av för- bud mot fiske med ålsax vid dykning. E.,!

Dessutom har enskilda personer, sammanslutningar, kommuner och myn- digheter överlämnat ett större antal skrivelser och framställningar som berört utredningsuppdraget.

Ett flertal organisationer har vid uppvaktning framfört synpunkter som rört problem inom vårt utredningsområde.

1.3. Avgivna yttranden

Efter remiss har vi avgivit följande yttranden:

1. Den 26 september 1974 till jordbruksdepartementet i anledning av Sve- riges Fritidsfiskares Riksförbunds framställning om statsbidrag till bil— dande av samfällighetsföreningar.

2. Den 17 mars 1975 till jordbruksdepartementet i anledning av fiske- ristyrelsens framställning om medel för inlösen av nät i Vättern.

3. Den 17 mars 1975 till civilutskottet i anledning av motioner (1975:l754 och 1798) om fiskevårdsföreningarnas fortsatta verksamhet resp. om fiskevårdsföreningar med samfällt fiske.

4. Den 18 april 1975 till jordbruksdepartementet i anledning av fritids- båtutredningens betänkande (SOU 1974:95).

5. Den 25 september 1975 till jordbruksdepartementet i anledning av fiske- ristyrelsens framställning om särskilda medel.

6. Den 25 september 1975 till jordbruksdepartementet i anledning av jord- bruksdepartementets PM med förslag till ändringar i lagen om ändring i lagen om rätt till fiske samt lagen om fiskevårdsområden.

7. Den 19 november 1975 tilljordbruksdepartementet i anledning av fiske- rinäringsutredningens betänkande (Ds Jo 19758).

8. Den 7 januari 1976 till jordbruksdepartementet i anledning av jakt- marksutredningens betänkande (SOU 1974:80).

9. Den 7 januari 1976 till jordbruksdepartementet i anledning av fiske- administrativa utredningens betänkande (Ds Jo 197517). 10. Den 7 januari 1976 till jordbruksdepartementet i anledning av skrivelse från fiskerikonsulentkursen i Gävle. 11. Den 7 oktober 1976 till jordbruksdepartementet i anledning av fiske- administrativa utredningens betänkande (Ds Jo 1975:l4). 12. Den 29 oktober 1976 till jordbruksdepartementet i anledning av skrivelse 1976-07-13 från Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund. 13. Den 21 oktober 1977 till jordbruksdepartementet i anledning av ut- redningens om registrering av fritidsbåtar betänkande (SOU 1977125). 14. Den 2 december 1977 till jordbruksdepartementet i anledning av fis- kerikommitténs betänkande (SOU 1977:74).

1.4. Utredningsarbetet

Vi har för att erhålla underlag för ställningstaganden i det omfattande ut- redningsuppdraget bl.a. haft överläggningar med skilda intressegrupper, fort— löpande kontakt med berörda myndigheter och anlitat särskilda experter i specialfrågor. Vi har vidare gjort ett antal studieresor inom landet samt en i Norge.

Genom de svenska ambassaderna i utlandet och genom egna hänvändelser har vi dessutom inhämtat material rörande fiskefrågor från ett antal länder.

En större undersökning har genomförts i samarbete med Statistiska cen- tralbyrån och den s.k. Norling-gruppen vid Socialhögskolan i Göteborg. i syfte att klarlägga det icke-yrkesmässiga fiskets omfattning. dess regionala

fördelning och inriktning på skilda fiskemetoder. Undersökningsresultaten har publicerats som jordbruksdepartementets stencil (Ds Jo 197723). Vidare har ett antal mera begränsade undersökningar företagits, bl.a. beträffande det s.k. deltidsfiskets omfattning vid väst- och sydkusten (i samarbete med Sveriges Fiskares Riksförbund) och kommunernas satsningar på fritidsfiskets område.

Särskilda arbets- och referensgrupper har varit verksamma för behandling av frågor rörande statens vatten fiskets förvaltningsformer fiskevårdsområden yrkesfiskelicensiering ersättning för mistad fiskerätt kostnader och finansiering

535/19505”:—

2 Svenskt kust- och insjöfiske — inriktning, omfattning och problem

Vi har i denna redogörelse valt att skildra fiskets inriktning, omfattning och problem regionvis. Vid avgränsningen av regioner har vi strävat efter att sammanföra områden med likartade fiskerättsliga förutsättningar vad gäller fisket (jämför avsnitt 6.2). Följande indelning har använts:

1. Norrlandskusten kuststräckan från gränsen mot Finland to m Tierps kommun i Uppsala län.

2. Södra ostkusten — kuststräckan fro m Östhammars kommun i Uppsala län t. o. m. Blekinge läns östra kust (norr och öster om Torhamnsudde).

3. Väst- och sydkusten inkl. Gotland kustvattnen kring Gotland samt kuststräckan väster om Torhamns udde i Blekinge län to m Göteborgs och Bohus län.

4. Stora sjöarna — Vänern, Vättern. Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämt- lands län.

5. Övriga sötvatten — samtliga inlandsvatten exkl. de stora sjöarna.

2.1. Fisket vid Norrlandskusten 2.1.1 Yrkesfiske 2.1.l.1 Yrkesfiskarkårens sammansättning

El Yrkesmässigt fiske vid Norrlandskusten utövades år 1976 av ca 400 yr- kesfiskare samt inemot 600 binäringsfiskare, d v 5 ca 10 resp. 30 % av landets samtliga i saltvattensfiske yrkesverksamma personer. iab. ]. El Jämfört med övriga kustavsnitt har avgången av yrkesverksamma fiskare varit särskilt stor vid Norrlandskusten senare år. Inte mindre än inemot 25 % har lämnat det norrländska yrkesfisket perioden 1973—1976, mot vilket kan ställas en minskning med ca 15 % för riksgenomsnittet under samma tid. El Kustfisketl sysselsätter en större del av yrkesfiskarkåren (endayrke + huvudyrke + biyrke) än vid något annat kustavsnitt, ca 90 % mot ca 65 % för riksgenomsnittet, tab. 2. El Biyrkesfiskarnas andel av fiskarkåren — inemot 60 % — är större än vid ”detta sammanhang . .. . .. . . används kustfiske som rikets ovriga kuster. Blott var fjarde yrkesverksam fiskare Vid Norrlands- samlande benämning på kusten är heltidssysselsatt i fiske. Siffran är lägst för samtliga kustavsnitt strand- och kustbundet och kan jämföras med ca 60 % för riksgenomsnittet. fiske.

' Enligt fiskerikommitten (SOU 1977:74) beräknas kustfiskets fångstandel vara något mindre (tab. 2:16); skillnaden beror dels på något annorlunda bedömning av vilka fångster som bör hänföras till kust- resp. havsfiske, dels på att bedömningarna avser olika är.

2 Bedömningen avser dei det yrkesmässiga fisket viktigaste anerna, (! v s strömming, siklöja, lax, öring och sik (jämför avsnitt 2.1.1.3). Bedöm- ningen avser att skildra en "medelsituation" under de senaste 2 a 3 åren. Det bör vidare betonas, att uppgifterna är grundade mera på allmän erfarenhet än på statistiskt underlag.

EJ Norrlandskustens yrkesfiskare är genomsnittligt äldre än kollegorna vid landets övriga kuster, iab. 3. Ca 65 % är 50 år eller äldre; nära var fjärde är pensionär.

2.l.l.2 Fångst

Det yrkesmässiga fisket vid Norrlandskusten producerade år 1976 ca 8500 ton till ett värde av drygt 20 milj. kr. Av landets totala saltsjöfångst svarade denna kuststräcka mängdmässigt för ca 4 % resp. ca 8 % vad gäller fångst- värdet. Såväl fångstmängd- som fångstvärdesandelen har ungefärligen för- dubblats sedan 1970-talets början, iab. 4.

El Den yrkesmässiga fångsten är ungefär lika fördelad på kust- reSp. havs- fiske.l Fångstvärdet är däremot högst inom kustfisket; dess 75-procentiga andel kan jämföras med ca 15 % för riksgenomsnittet,_iab. 5. [1 Yrkesfisket vid Norrlandskusten är således betydligt mera strand- och kustbundet än yrkesfisket i övrigt.

2.1.l.3 Artinriktning

Tre objekt står i särklass vad gäller fångstmängd och fångstvärde i det yr- kesmässiga fisket vid Norrlandskusten. Strömming, rom av siklöja samt lax svarade år 1976 för 78 % av den samlade fångsten resp. 84 % av det totala värdet. Övriga mera betydelsefulla fiskslag är i första hand sik, öring och siklöja, tab. 6.

Strömmingen är särskilt betydelsefull i kustavsnittets södra och mellersta delar, medan siklöjan, som enbart förekommer längst i norr, utgör det eko- nomiskt viktigaste fångstobjektet (via romtäkt)i det norrbottniska kustfisket. Övriga viktigare arter — lax, sik, och öring — är föremål för fiske utefter hela Norrlandskusten.

2.1.1 .4 Fiskemetoder, allmänt

Med avseende på fångstvärde är fiske med fasta redskap efter lax, öring och sik samt trålfiske efter strömming viktigast i det yrkesmässiga fsket vid Norrlandskusten, tab. 7. Därnäst följer trålfiske efter siklöja samt iköt- fiske efter strömming resp. siklöja.

2.1.1.5 Fiskemetoder i strandnära områden

Fisket med yrkesmässiga redskap i strandnära områden vid Norrlandsktsten domineras helt av fasta redskap och rörliga nätredskap. Enligt en bedömting, som fiskerikonsulenterna gjort för vår räkning, kan fångstuttaget2 på erskilt vatten vid fiske med andra redskap än handredskap översiktligt anses vara fördelat enligt följande, tab. 8. El Fångsten med rörliga nätredskap är viktmässigt ungefär dubbelt så stor som med fasta redskap (storryssjor, laxfällor, olika slag av fasta nät- kombinationer).

1] Fångstvärdet är däremot mera jämnt fördelat på de båda redskapsgrup- perna. dock med en viss övervikt för de fasta redskapen. El Yrkesfisketl svarar för ca 60 % av fångstmängden; motsvarande andel av fångstvärdet är något större, ca 65 %. El Fångsten i yrkesfisket är viktmässigt ungefär lika fördelad på nåt och skötar resp. på fasta redskap. Den senare redskapsgruppen svarar däremot för inemot 75 % av yrkesfiskets fångstvärde.

2. l .2. Icke-yrkesfiske

2.1.2.1 SCB-data2

EI Totalt ca 235000 personer, dvs. var åttonde fiskare i landet, fiskar vid Norrlandskusten. Det sammanlagda antalet fiskedagar är ca 2,4 miljoner. [] 220000 personer handredskapsfiskar under sammanlagt 1,8 miljoner fiskedagar. El Fisket med andra redskap än handredskap har — i relation till fiskarkårens storlek jämförelsevis stor omfattning och intensitet. Ca 75 000 ägnar sig åt sådant fiske (var tredje). Nio av tio disponerar nät, i medeltal sju stycken (fler än i övriga vattentyper). Cl Ca 90 % av icke-yrkesfiskets totala nätfisketryck härrör från den knappa hälft av nätfiskarkåren som har fler än fem nät (inte fullt 35 000 personer). El Handredskapsfisket har ett icke obetydligt inslag av turistfiske. Var tredje fiskande är hemmahörande i andra län än kustlänen. El Fisket med andra redskap än handredskap är mera nårfiskebetonat, i fyra fall av fem begränsat till de boende i kustlänen.

2.1.22. Fångst

Följande uppskattningar kan göras3:

El ] det icke-yrkesmässiga fisket är fångsten med ”övriga redskap" — dvs. i huvudsak nätredskap av olika slag — ungefär 1,7 gånger så stor som med handredskap. tab. 9. E] I genomsnitt fångar varje person som fiskar med handredskap ca 7 kg fisk per år mot ca 30 kg vid fiske med övriga redskap. D Det totala fångstuttaget i det icke-yrkesmässiga fisket uppskattas till ca 4 000 ton, dvs. omkring hälften av den fångstmängd som yrkesfisket svarar för. El Icke-yrkesfisket och det strand- och kustbundna yrkesfisket (kustyrkes- fisket) svarar för ungefär likstora fångster (jämför tab. 5). D Fångsten i det icke-yrkesmässiga fisket bedöms till ca 2/3 utgöras av

sik, abborre och gädda, tab. 10. Inom handredskapsfisket dominerar gädd- ]. och abborrfångsten; i övrigt icke-yrkesfiske är sik, strömming och siklöja 4 i nämnd ordning mest betydelsefulla fiskarter. Med ledning av uppgifterna i tab. 8 kan vidare följande slutsatser dras rörande Hsket i strandnära områden (enskilt vatten, jämför avsnitt 2.1.l.5):

EI Icke-yrkesfisket svarar för merparten eller ca 65 % av det rörliga nätfiskets fångst.

' Beträffande avgräns- ning, se fotnot till tab. 8

2 Ur vår rapport Svens- karnas fiskevanor (Ds Jo 19773)

3 Beräkningarna, som avser år 1975, baseras på vår rapport Svenskarnas fiskevanor(Ds Jo 1977z3) samt på underlagsmate- rialet till bil. 1 i Fiskerinä- ringen i framtiden (SOU 1977:74).

El Icke-yrkesfiskets fångst med andra redskap än handredskap härrör till 80—85 % från fiske med rörliga nätredskap, resterande 15—20 % från fasta redskap.

2.123. Icke-yrkesmässiga fiskets omfattning, inriktning och fångstuttag vid Norrbottenskusten

Fiskeriintendenten har genomfört en undersökning av icke-yrkesfiskets om- fattning, inriktning och fångstuttag i Luleregionen år 1975] Av detta material framgår bl.a. följande:

El Drygt 60 % av regionens båtplats- och/eller fritidshusägare ägnar sig åt fiske — 2 700 av totalt 4300 personer. El Över 80 % (ca 2 300 personer) av de fiskande bedriver nätfiske helt eller delvis, framför allt med siknät. Nära hälften fiskar åtminstone någon gång med handredskap. Endast 9 % av de fiskande använder enbart handredskap. El 60 % (ca 1 400 personer) av nätfiskarna fiskar med 3—10 nät. Deras totala nätinnehav uppgår till ca 10000 nät. 13 % använde fler än 10 nät. EI Medelfångsten uppgår till 115 kg/person. El Totalfångsten för de personer i Lule-regionen som har båtplats och/eller är fritidshusägare uppskattas till 300 ton. Denna fångst beräknas över- siktligt ha följande sammansättning:

Art Procent- Ton fördelning

Siklöja 41 123 Sik 26 79 Strömming 20 60 Öring ( l 3 Övriga arter 12 35

Totalt 100 300

El Var fjärde nätfiskare uppger sig ha anslagit semesterdagar eller ha tagit ledigt från arbetet för att nätfiska. El Knappt 10 % av samtliga fiskare (6 % av hela undersökningsgruppen) är att anse som deltidsfiskare. Den i undersökningen använda defini- tionen har redovisats i det föregående. Dessa fiskare svarade för omkring 50 % eller ca 150 ton av undersökningsgruppens fångst. El Det bedöms, att 700 ton tas i det fiske som bedrivs på fritid av båtplats-

1 Undersökningen omfattade ett urval om ca 900 personer, som var innehavare av båtplats och/ellerfritidshus inom undersökningsområdet. Mot denna bakgrund har vidare gjorts en bedömning av det icke-yrkesmässiga fiskets omfattning längs hela Norrbottens läns kust. [ undersökningspopulationen ingick inte yrkesfiskare eller bi- näringsfiskare, däremot s.k. deltidsfiskare. Med deltidsfiskare avsågs i undersökningen personer som hade en årsfångst överstigande 375 kg eller som uppgett en fångst överstigande 175 kg för något enstaka fiskslag och som hade heltidssysselsättning i andra yrken än sådana som hade anknytning till jordbruk, skogsbruk eller fiske.

och/eller fritidshusinnehavare på Norrbottens läns kust. Hälften av denna fångst 350 ton beräknas härröra från s.k. deltidsfiske. Dessutom anses ytterligare 15—20 % (ca 300 ton) av den fångst som redovisas i den officiella yrkesfiskestatistiken (exkl. lax) härröra från samma typ av fiske. El Deltidsfisket vid kusten av Norrbottens län beräknas alltså svara för 650

ton, utgörande ca 25 % av det norrbottniska saltsjöfiskets totalfångst (yrkesfiske och icke-yrkesfiske). El Antalet deltidsfiskare vid länets kust bedöms uppgå till minst 600 per- sonen

2.124. Handredskapsfisket vid Norrlandskusten

Ijämförelse med övriga kustavsnitt och med inlandsvattnen i allmänhet kan handredskapsfisket vid Norrlandskusten sägas vara förhållandevis out- vecklat. Av rapporten Svenskarnas fiskevanor (Ds Jo 197723) framgår således, att icke-yrkesfisket förhållandevis ofta utövas med "andra redskap", främst då med nät. Även om handredskapsfisket dominerar ca 220000 fiskar helt eller delvis på detta sätt ägnar sig ungefär var tredje icke-yrkesfiskare på Norrlandskusten (ca 75 000) helt eller delvis åt fiske med ”andra redskap”.

Orsakerna till denna icke-yrkesfiskets hittillsvarande struktur torde vara flera. Antalet för handredskapsfiske attraktiva fiskslag är bl. a. jämförelsevis begränsat utefter den aktuella kusten. Förutom havsöring, vilken art clock inte är särskilt talrik, är i områdets södra delar och längst i norr främst gädda och abborre av intresse. En del sik ingår dessutom i handredskaps- fångsten. Lokalt bedrivs även ett efter kustharr inriktat fiske med hand- redskap. Fisket vid Norrlandskusten har fortfarande ett tydligare inslag av husbehovsfiske än inom övriga regioner; handredskapsfisket har ännu inte slagit igenom i fullt samma utsträckning som på andra håll.

Som framhålls i avsnitt 7.4.1.2 finns mycket goda möjligheter att öka förekomsten av öring som uppehåller sig vid kusten, bl. a. genom utsätt- ningar. lnte minst utefter Norrlandskusten finns biologiskt utrymme för en betydande öringproduktion. Hittills vidtagna utsättningar vid kusten av denna art har gett goda resultat. Det kan på goda grunder förmodas, att en förbättrad tillgång av öring snabbt följs av ett ökat fiskeutövande, bl. a. med handredskap men också, och kanske framför allt, med andra redskap. (Se vidare avsnitt 2.1.3.1, Öringfångstens fördelning).

2.1.3. Problem 2.1.3.1 Öringfångstens fördelning

Omfattande undersökningar] har gjorts avseende öringfångstens fördelning på kust/älv resp. på typer av redskap m.m. Genomgående drag är att El de norrländska havsöringbestånden är föremål för en hård beskattning,2

D merparten fångas vid kusten; endast en mindre del tas vid fiske i vat- tendragen.

Cl handredskapsfångsten är ringa, speciellt vid kusten; merparten fångas med nät och fasta redskap (storryssjor m. H.).

1 Baserade på märkning av huvudsakligen odlade, utvandringsfardiga ungar (smolt) av öring.

2 Antalet rapporterade återfångster uppgår ofta till 20 a 30 % av det utsatta materialet, dvs. en i sammanhanget jämförel- sevis hög andel.

'Till havet utvandrings- färdiga ungar av lax, i allmänhet 2-åriga, längst norrut i Östersjöområdet ofta 3-åriga.

2 Källa: Laxforskningsin- stitutets meddelande nr 5 1968 samt SOU 1977:74 s. 227 och ICES 1978 (se tabell ll).

3Källa: Laxforskningsin— stitutets meddelande nr 2 1975.

4 Av genetiska skäl arbetar man i största möjliga utsträckning med material från den egna älven.

Tillgången på havsöring är möjlig att förbättra, bl. a. genom utsättningar (avsnitt 21.24 och 7.4.1.2 samt bil. 4). Om så sker kan det förväntas resultera i ett ökat fiske, inriktat på denna art. Med ledning av nuvarande fångst- fördelning kan en förbättrad öringförekomst antas huvudsakligen komma fisket med "övriga redskap" till del. Däremot torde handredskapsfångsten av öring vid oförändrade fiskerättsliga förutsättningar att även framgent förbli relativt ringa.

En utveckling av skisserat slag kommer därmed inte att nämnvärt förändra handredskapsfiskets nuvarande situation, som enligt vad som framhållits i avsnitt 2.1.2.4 bl. a. karakteriseras av en för stora delar av kustavsnittet begränsad tillgång på attraktiva fiskslag. Vi återkommer i kap. 7 med förslag till åtgärder härvidlag.

2.1.3.2 Lax- och havsöringsfisket i älvmynningarna Bakgrund

Den totala produktionen av laxsmolt1 i Östersjöområdet har successivt mins- kat till att nu vara mellan ca 45 och 65 % av den ursprungliga vid 1900-talets början.2

Fisket efter lax i Östersjöområdet är numera nästan helt beroende av den produktion av smolt som sker i vårt land. Drygt 7 av 10 östersjölaxar beräknas således ha svenskt ursprung, tab. 11. Av dessa har normalt mer än 95 % producerats i norrländska vattendrag, antingen via naturlig lek och uppväxt eller genom odling,3

Grundförutsättningen för att vårt land skall kunna vidmakthålla eller öka produktionen av laxsmolt är, att en tillräcklig mängd avelslax bereds möjlighet till lekuppvandring i våra vattendrag. Den nuvarande situationen inger emellertid allvarliga farhågor. På många håll är smoltproduktionen hotad på grund av en vikande tillgång på avelsfisk. Problemet gäller i första hand laxen, men i några vattendrag är läget oroande också för havsöringen.

Läget är särskilt allvarligt för de älvar, som inte är utbyggda för kraft- produktion. Undersökningar har visat, att uppväxtområdena i bl. a. Torne- och Byske älvar numera är besatta med laxyngel långt under områdenas produktionsförmåga. Åtskilligt tyder på att situationen är likartad även i Kalix älv samt i flera av de s.k. skogsälvarna.

Problemen med bristande tillgång på avelsfisk har under de allra senaste åren blivit akuta även i ett flertal av de kraftutbyggda norrlandsälvarna. I de vattendrag, där reproduktionen upprätthålls artificiellt genom odling och utsättning av smolt, är odlingsarbetet beroende av att en viss minsta mängd honor och hanar når avelsfiskena i älven. Tillgången på avelsfisk har i åtskilliga sådana vattendrag minskat så kraftigt, att kompensationsodlings- programmen inte längre kan uppfyllas, i vart fall inte utan tillförsel av avels- material från andra älvar.4 Den föreliggande knappheten i fråga om avelsfisk och rom har även en annan genetisk aspekt. Naturen arbetar med ett stort utgångsmaterial, varigenom ett brett genunderlag bibehålls och en hård och för beståndets utveckling och anpassning gynnsam gallring tillåts. Det är därför viktigt, att ett så stort överskott av lekfisk föreligger att bortsortering kan ske av småvuxna, defekta eller av andra skäl olämpliga avelsdjur.

Rekryteringsproblemet har inte blivit mindre genom utbrotten på senare år av den smittsamma laxfisksjukdomen UDNl, vilken i flera såväl out- byggda som utbyggda älvar decimerat de lekvandrande populationerna. Av flera tecken att döma förefaller det emellertid troligt, att en viss immunitet successivt utbildas mot sjukdomen, varför UDN-utbrotten på sikt sannolikt inte kommer att ha någon mera avgörande betydelse för lax- och öring- beståndens utveckling. Den ursprungligen höga dödlighet, som sjukdomen förorsakade i odlingarnas avelsbesättningar, har också bemästrats i allt vä- sentligt.

Den uppfattningen som fanns på vissa håll, att UDN-dödligheten var huvudansvarig för den senaste tidens minskade lekvandring av lax och havsöring. synes numera vara ogrundad. Tillgängliga uppgifter ger däremot en klar bild av att det totala fångstuttaget, i första hand av lax, numera är så stort att den fortsatta rekryteringen är allvarligt äventyrad.

Fångsten av lax

Trots att rekryteringen av lax numera är vida mindre än förr (jämför ovan), har det totala fångstuttaget av Östersjölax ökat efter hand och har, sam- mantaget för samtliga Östersjöländer, i medeltal under den senaste 10-års- perioden varit i storleksordningen tre gånger större än under mellankrigsåren. Ökningen beror främst på havsfiskets utveckling. Under 1960-talet och fram till våra dagar kan man i stort räkna med att omkring 75 % av laxfångsten härrört från fiske till havs, framför allt i egentliga Östersjön men även i Bottenhavet. Resterande ca 25 % har utgjorts av kust- och älvfångad lax.

Det ökade fångstuttaget har medfört en s. k. ekonomisk överfiskning av laxen. F. n. fångas mellan 70 och 80 % av laxen redan under andra vintern i havet, dvs. innan den nått full tillväxt. Detta inverkar negativt på fångst- utbytet i kust- och älvfisket. Dessutom — vilket är nog så viktigt — har den alltför omfattande beskattningen av storvuxen fisk urvalseffekter som påverkar laxstammarnas genetiska egenskaper i ogynnsam riktning. Lax- forskningsinstitutet har beräknat. att en minskning av havsfiskets intensitet med 25 % (totalt för samtliga Östersjöländer) skulle reducera värdet av fångs- ten med endast 6 %. Antalet lekvandrande laxar beräknas då öka med 37 %, vilket i sin tur skulle bidra till en förbättring av avelsmaterialet. Kust- och älvfiskets värde beräknas samtidigt ungefar fördubblas.

För det svenska fisket efter Östersjölax (havs-, kust- och älvfångst) skulle detta sammantaget innebära en minst 20-procentig fångstvärdesökning.

Nämnda siffror torde ganska väl belysa den situation som Östersjölaxen befinner sig i och som framför allt karakteriseas av att fånstuttaget är alltför stort i förhållande till den nuvarande rekryteringen. Särskilt allvarlig är överfiskningen av den större, lekvandrande eller snart lekvandrande laxen. Situationen har betydande likheter med den som föregick nordsjösillens nära nog försvinnande och det fiskestopp som blev följden därav.

De olika länderna vid Östersjön har på senare tid i huvudsak enats om införandet av vissa, relativt långtgående begränsningar i havsfisket efter lax. Genom tillskapandet av en svensk fiskezon har vidare vårt land numera möjlighet att på ett helt annat sätt än tidigare styra utvecklingen av havsfisket ' Se avsnitt 7.3.7.l.

' Enligt fiskertistyrelsens statistik över vissa lax- och sikfisken m. m.

efter lax. Till de positiva dragen hör också, att man från vissa andra länders sida, bl.a. Finland och Danmark, uttalat intresse för att på olika sätt bidra till en förbättrad laxrekrytering, antingen genom utökad egen smoltodling, ev. baserad på svenskt laxmaterial, eller genom finansiering av en större smoltproduktion i Sverige.

Samtliga dessa strävanden att förhindra en Östersjölaxens kollaps är emel- lertid helt beroende av att lekuppvandringen i våra laxförande vattendrag tryggas i erforderlig utsträckning.

Vi har tidigare framhållit, att Östersjöns laxbestånd till övervägande del bygger på den reproduktion som sker i svenska vattendrag, framför allt i de norrländska älvarna. Den svenska andelen av det totala fångstuttaget är i jämförelse härmed relativt liten, åren 1967—1974 i medeltal ca 18 %, dock med en viss ökning mot periodens slut, tabell 12.

Havsfisket har länge svarat för den största delen av den svenska lax- fångsten. En analys av de uppgifter som bl. a. fiskerikommittén lämnat i detta avseende (SOU 1977:74, bil. 2) ger vid handen, att havsfisket under senare delen av 1960-talet och i början av detta decennium svarat för drygt 70 % av den svenska yrkesmässiga fångsten av Östersjölax, tab. 13. Den nuvarande utvecklingen tyder emellertid på att en betydande omfördelning av fångstuttaget håller på att ske. På senare år, från 1974 och framåt, har således havsfiskets fångstandel sjunkit till att genomsnittligt endast vara ungefär en halv gång större än kust- och älvfångsten.

Det bör i detta sammanhang dessutom noteras, att 1977 års preliminära fångstuppgifter tyder på en fortsatt minskning. Nämnda år svarade havsfisket för den lägsta fångstandelen (55 %) sedan 1960-talets första år.

Kustfisket efter lax har samtidigt ökat mycket kraftigt. Den officiella statistiken som dock inte omfattar hela kustfisket (jämför nedan) visar således en fördubbling av laxfångsten i det yrkesmässiga fiske som sker med fasta redskap, från genomsnittligt ca 90 ton/år under perioden 1966—1973 till ca 175 ton/år för tiden därefter, vilket svarar mot en fångst- andel av omkring 15 resp. 25 %. De yrkesmässigt använda fasta redskapens fångstandel har dessutom ökat kontinuerligt under senare år och var enligt preliminära uppgifter nära 40 % (ca 250 ton) år 1977. Praktiskt taget hela denna kustfångst faller på Norrlandskusten (245 ton år 1977).

Fångsten av lax i de norrländska älvarna har däremot minskat under senare tid, från ca 120 ton och en fångstandel om 15 % år 1974 till mindre än hälften år 1977 (preliminärt ca 45 ton resp. 7 %)1.

Fiskerikommittén anför beträffande kustfiskets laxfångst (SOU 1977:74 s. 227), att återfyndsfrekvensen av märkta laxar tyder på att fångsterna i detta fiske borde vara betydligt större än vad som framgår ur den officiella statistiken. Vi delar denna uppfattning. Till dessa siffror bör således läggas bl. a. de fångster, som det icke-yrkesmässiga fisket svarar för. Även om närmare uppgifter saknas om hur stora dessa fångster är, anses de allmänt vara högst betydande, enligt fiskerikommitténs bedömning av storleksord- ningen 100 ton år 1975, varav merparten fångad vid Norrlandskusten. Detta uttag härrör väsentligen från fiske med fasta redskap och med nät.

Havsfiskets officiella laxfångstuppgifter bedöms i motsats till kustfisket nära överensstämma med de verkliga. Det kan av denna anledning och mot den ovan tecknade bakgrunden därför antas, att vårt kustfiskes andel

av det svenska uttaget av Östersjölax snarare närmar sig 50 % än, som tidigare nämnts. 40 %.

Den helt dominerande delen av den laxfångst, som det samlade kustfisket svarar för, sker vid Norrlandskusten.

Även om närmare statistik saknas beträffande fiskeutövandets variationer, tyder samstämmiga uppgifter på i stort sett följande utveckling av lax- och havsöringsfisket vid Norrlandskusten. speciellt inom älvmynningsområ- dena:

l. Fisket med fasta redskap (storryssjor) minskade i takt med älvutbygg- naderna och den till en början därav förorsakade, försämrade tillgången på lax och havsöring.

2. Efter hand som odlingsprogrammens kompensationsutsättningar börjat ge resultat, har sedan några år tillbaka antalet redskap åter ökat, särskilt i anslutning till de utbyggda älvarnas mynningsområden.

3. Under år 1974 introducerades, först i Norrbottens län, en för svenskt fiske ny typ av fast redskap, den s. k, laxfällan. Detta redskap, som ur— sprungligen använts i det finska kustfisket, äri regel betydligt effektivare än äldre redskapstyper, t. ex. storryssja, laxmocka, m. fi., inte minst för fångst av lax. Enligt statistik från 1975 års fiske i Lule skärgård var fångsten per redskap av lax och havsöring inemot tre gånger större i laxfällorna än i storryssjorna. Antalet laxfällor ökar f.n. mycket starkt. Följande exempel är be- lysande för situationen vid stora delar av Norrlandskusten: 1 Lule skärgård fanns år 1974 6 st laxfällor (3 % av samtliga fasta redskap). Därefter har antalet stigit snabbt år 1975 fanns 37 st (18 %) och år 1976 90 st (48 %). År 1977 torde laxfällorna ha varit i majoritet bland de fasta redskapen. (Se vidare 5. 91). Mera exakta uppgifter om de fasta redskapens totala antal vid Norr- landskusten saknas. Följande, i flera fall ungefärliga uppgifter, lämnade av berörda fiskerikonsulenter, ger dock ett begrepp om fiskets omfattning.

Liin År Ungefärligt antal fasta redskap

Huvudsakligen på Huvudsakligen på Totalt

enskilt vatten allmänt vatten antal BD 1975 750 330 1 080 AC 1977 165 55 220 Y 1976 315 50 365 Y 1977 430” 10 440 X 1975 200 100 300 C” 1975 60 60

”Hela länets kust. bVarav ca 50 at med utsträckningsrätt i allmänt vatten.

Av uppgifterna framgår bl.a., att vid kusten av Västernorrlands län, varifrån data föreligger från två är, antalet redskap ökat markant på kort tid. Redskapen fördelade sig enligt 1977 års inventering på följande sätt:

' Kompensationspro- grammen är f. ö. till övervägande del inriktade på produktion av lax, inte öring.

Storryssjor l %, laxfällor 40 % samt fasta laxnät (nätkömbinationer) 59 %. Laxfällornas andel av de fasta redskapen uppges öka efter hand utefter hela Norrlandskusten. Flertalet fasta redskap är utsatta helt eller huvudsakligen på enskilt vatten, av det totala antalet vid Norrlandskusten ca 75 %. 4. Fisket med rörliga nätredskap har ökat kraftigt under senare år. Orsakerna härtill torde vara fiera, bl.a. följande:

a) Tillgången på havsöring har ökat på vissa håll. Detta bedöms inte enbart bero på att kraftverkens kompensationsodlingar — som för laxen (jämför p. 2 ovan) — börjat ge bättre resultatl, utan i hög grad också på att vissa kustutsättningar av öring lyckats väl samt på att bio- topförbättrande restaureringsarbeten återskapat naturlig havsörings- produktion i en del vattendrag.

b) Lax- och öringpriset har stigit kraftigt under senare år. I kombination med den ökande fritiden har detta medfört, att nätfiske efter lax och havsöring utvecklats till att bli alltmer attraktivt för fritidsfiske samt lukrativt för s.k. deltidsfiske.

c) Sedan nylonnäten introducerades under mitten och senare delen av 1950-talet, har helt nya möjligheter öppnats för envar att bedriva ett omfattande nätfiske, i och med att redskapsskötseln reducerats till ett minimum. Det nya materialet gör det t.ex. onödigt att ta upp näten för torkning. Nutidens nät kan från materialteknisk synpunkt således vara utsatta på fångstplatserna under obegränsad tid, i motsats till vad som gällde för de nät av bomullsgarn som fanns då frifisket vid Norrlandskusten tillkom.

Den kraftiga ökningen av kustfisket och de problem detta förorsakar har påtalats av bl. a. Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund (SlC) och Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund (Fritidsfiskarna). Organisationerna framhåller i skrivelser år 1976 till jordbruksdepartementet, att särskilt fisket med fasta redskap och med nät i älvmynningsområdena allvarligt äventyrar laxens och havsöringens fortbestånd. Fritidsfiskarna anför dessutom, att den rå- dande situationen kraftigt minskar möjligheterna till handredskapsfiske efter dessa arter, såväl vid kusten som i vattendragen. De båda förbunden anser det nödvändigt att av beståndsvårdande skäl inskränka fisket efter vand- ringsfisk, främst i mynningsområdena och i älvarnas nedre delar. Fritids- fiskarna anför i detta sammanhang:

Det har från fiskerimyndigheter framhållits att en sådan inskränkning i fisket kan medföra risk för att t. ex. fasta redskap belägna på enskilt vatten vid kusten måste inlösas. Förbundet anser att detta förhållande inte får utgöra ett hinder för ett effektivt skydd av lax- och havsöringbestånden.

Framställningarna har överlämnats till oss.

Bristen på lekfisk

Det har av det föregående framgått, att tillgången på lekfisk numera är oroväckande liten i många av de norrländska lax- och havsöringsförande

vattendragen. Situationen är besvärlig i bl. a. Lule älv (både lax och öring), där den ålagda kompensationsodingen kunnat uppfyllas endast genom till- skott av avelsmaterial från andra vattendrag. Läget är likartat i Skellefteälven. 1 Umeälven är odlingen av havsöring i fara på grund av vikande tillgång på avelsmaterial. Det anges från ansvarigt håll, att den vikande tillgången på avelsfisk i de nämnda vattendragen beror på ett accelererat hårt fiske i framför allt mynningsområdena som ”topp” på ett hårt fiske i havet.

Förutom i de inledningsvis nämnda outbyggda älvarna (Torne älv m. fl) synes rekryteringsfrågan vara särskilt kritisk i Ljungan, Ljusnan och Dalälven. 1 samtliga dessa älvar har tillbakagången på främst lax varit markant i avels- fiskena och det finns anledning befara att den rest av naturlig reproduktion, som fortfarande finns kvar inom de nedre delarna av Ljungan och Dalälven, följer samma vikande trend.

Ljungan: Varken under år 1976 eller 1977 fångades någon avelsfisk i de notlag som engagerats för uppgiften.

Ljusnan: Den markanta nedgång i laxfisket, som noterades år 1976, för- stärktes året därpå. Trots att avelsfisket då bedrevs längre tid än vanligt, fångades ett färre antal laxar än tidigare år. Medelvikten var dessutom den sannolikt lägsta någonsin, endast ca 2 kg. Blott 35 honor och 38 hanar kunde avsättas för avel. Den bristande tillgången på avelsfisk uteslöt varje form av urval.

Dalälven: Fångsten av lax i det 5. k. centralfisket (avelsfiske)i Älvkarleby visar följande negativa utveckling: År 1975 — 1 833 st, 1976 271 st och 1977 198 st. Endast 67 av dem som fångades under år 1977 kunde tas till avel. När lekvandringsperioden i huvudsak var över år 1978 hade endast ett tiotal honlaxar fångats, dvs. långt under det antal som behövs för odlingens upprätthållande. Havsöringen visar också en vikande trend, men tillgången på avelsfisk är fortfarande tillräcklig. År 1975 fångades i fisket 2998 st, 1976 568 st och 1977 471 st. Fångsten av lax och öring inom Nedre Dalälvens fiskevårdsområde har under senare år sjunkit på liknande sätt: År 1975 togs 6 950 kg lax, 1976 2 451 kg och 1977— 294 kg. Nedgången för öringen är inte lika drastisk men ändå tydlig, år 1975 21 250 kg, 1976 17133 kg och 1977 — 8658 kg.

Även för de nu nämnda älvarna kan nedgången med största sannolikhet tillskrivas det ökande fisket inom mynningsområdena. Av en inventering, som fiskeriintendenten utförde under år 1977 inom Dalälvens mynnings- område, framgår således bl.a. följande:

El Fisket efter lax och öring inom mynningsområdet ökade kraftigt under åren 1976 och 1977. Detta bestyrks av de fiskandes egna uppgifter, vidare av den mycket starkt ökade försäljningen av laxfällor samt av den vä- sentligt ökade leveransen av lax och öring. D Kustfångsten utgjorde 97 % av den totala fångsten av lax i kustfisket inom inventeringsområdet samt i Dalälven nedströms avelsfisket i Älv- karleby. El Merparten (ca 85 %) av den kustfångade laxen och öringen tas i laxfällor. Resterande fångst härrör från fiske med olika typer av s.k. fasta nät- kombinationerl, vidare med Storryssjor och rörliga nätredskap. El Enligt fiskeriintendentens bedömning tas minst 95 %, troligen i det när-

! Fast redskap, där nätet försetts med mer eller mindre avancerade kilar (”nätvinklar”) eller 3. k. nätkronor med instäng- ningsfunktion.

maste 100 % av inventeringsområdets kustfångade lax och öring vid fiske som utövas med stöd av enskild fiskerätt (dvs. i detta fall främst fiske med fasta redskap på enskilt vatten).

Sammanfattning

Östersjöns laxbestånd baseras till övervägande del (ca 70 %) på reproduktion — naturlig eller genom odling — i norrländska vattendrag. Laxbeståndet är numera föremål för alltför hård beskattning. Tillgången på lekfisk är således oroväckande liten på åtskilliga håll, i vissa älvar långt under vad som er- fordras för beståndets upprätthållande. Såväl vattendrag med naturlig re- produktion som utbyggda älvar med odlingsbaserad laxrekrytering har akuta problem av detta slag. Ostersjöländernas samlade havsfiske har sedan åtskilliga år svarat för den

största andelen av laxfångsten. Under den senaste tiden har — på basis av internationella överenskommelser — hårdare fiskereglerande bestämmelser införts för detta fiske. Sverige har vidare genom utläggandet av en svensk fiskezon numera helt andra möjligheter än tidigare att reglera havsfiskets beskattning av laxbeståndet.

Tyngdpunkten i det svenska laxfisket har under de allra senaste åren kraftigt förskjutits i riktning mot ett ökat norrländskt kustfiske, främst i anslutning till de laxförande älvarnas mynningsområden. Detta fiske bedrivs i första hand med fasta redskap — speciellt med den nyintroducerade effektiva s. k. laxfällan— men i inte obetydlig omfattning också med rörliga nätredskap. Större delen, uppskattningsvis ca 75 %, av det norrländska kustfisket efter lax utövas med stöd av enskild fiskerätt.

De skyddsbestämmelser som för Norrlandskustens del hittills kommit till användning i fiskevårdande syfte (föreskrifter i länsfiskestadgorna om fredningsområden, fredningstider etc.) har inte lyckats motverka den nu skildrade utvecklingen av lax- och havsöringsfisket i älvmynningarna. Detta torde främst bero på att de föreskrifter som erfordras i stor utsträckning skulle innebära fördelningen av fiskeresursen mellan olika kategorier fisk- ande och sådana föreskrifter kan inte utfärdas av de för fiskevården ansvariga myndigheterna. Den för laxbeståndets tryggande uppenbart nödvändiga be- gränsningen av fångstuttaget kan således f, n. inte åstadkommas i de i detta sammanhang särskilt känsliga mynningsområdena.

Situationen är särskilt allvarlig för laxens del. Läget är oroande också för havsöringen i vissa vattendrag. I detta sammanhang bör dock tilläggas, att havsöringen — som är mera kustbunden än laxen — är föremål för en relativt ringa beskattning från havsfiskets sida. Större delen av fångsten tas vid det kustfiske som utövas med fasta redskap samt med nät och som särskilt i älvmynningarnas närhet expanderat kraftigt på senare år.

2133. Trålfiske-/siklöjproblemen vid kusten av Norrbottens län

Enligt 7 & fiskeristadgan (19541607) är trålfiske förbjudet. Utan hinder av detta förbud får enligt trålfiskeförordningen (1976z32) sådant fiske dock be- drivas inom vissa områden, under tid och på villkor som närmare anges i förordningen. Vid Norrbottens läns kust finns inga sådana områden; för-

budet i 7å fiskeristadgan gäller därför hela denna kuststräcka. Beträffande de områden längs ostkusten där trålfiske medgetts, gäller att sådant fiske i inget fall tillåtits på enskilt vatten.

Trålfiske har sedan år 1959 bedrivits vid Norrbottens läns kust såsom försöksverksamhet. Försöksverksamheten har endast omfattat fiske inom vissa, begränsade områden på allmänt vatten.

Sedan Norrbottens kustfiskareförbund i skrivelse 1971-01-15 tilljordbruks- ministern hemställt att trålfiske generellt skulle tillåtas på allmänt vatten inom Norrbottens län samt försöksvis även på enskilt vatten inom svenska Nedertorneå sockens skärgård beslöt Kungl. Maj:t 1974-12-20 att lämna framställningarna utan annan åtgärd än att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till oss.

Vid Norrbottens kust är trålfisket efter siklöja numera den för yrkesfisket ekonomiskt mest betydelsefulla fiskemetoden (jämför avsnitt 21.13 och tabell 7). Tidigare var fisket efter lax och öring viktigast.

Trålfisket har sin största intensitet under slutet av september — slutet av oktober, dvs. när siklöjan har störst rommängd. Siklöjrom är en efterfrågad delikatess som betingar ett högt pris. Sedan försöken startade, har ett 40-tal båtlag med i runt tal 100 fiskare varit engagerade i verksamheten. Fisket bedrivs i allt väsentligt som partrålning.

Produktionen av löjrom senare år framgår av följande data:

År Mängd (kg) Värde (kr) Medelpris (kr/kg) 1973 92 000 2 793 000 30:36 1974 63 000 2 703 000 42:90 1975 73 000 4 913 000 67:30 1976 107 000 5 860 000 54:77

Omkring 60 % av siklöjfångstens värde (inkl. rom) härrör från trålfiske, resten från fiske med skötar och i viss mån storryssjor.

Efter hand som efterfrågan på rom av siklöja stigit, har konflikterna kring detta fiske ökat. Situationen kan översiktligt beskrivas på följande sätt:

Cl Under försöksperioden har yrkes- och binäringsfiskarna vid fiske efter siklöja om höstarna (romfiskesäsongen) till övervägande del föredragit trålfiske framför det tidigare bruket att fiska med storryssjor och skötar. Trålfisket kan därför sägas ha ersatt större delen av det tidigare yrkes— mässigt bedrivna skötfisket inom fjärdarnas allmänna vattenområden. El Samtidigt med denna utveckling har framför allt under senare år ett omfattande skötfiske efter siklöja om höstarna etablerats av en ny kategori fiskare, s. k. deltidsfiskare. Härvid har en konkurrenssituation uppstått. El Konkurrensen mellan de båda kategorierna fiskare, yrkes- och binärings- fiskare resp. deltidsfiskare, torde inte i första hand vara en resursfråga; beståndet av siklöja bedöms inte vara hotat av ett fiske med nuvarande omfattning. Problemen kan snarast sägas bestå dels i en konkurrens om utrymmet man konkurrerar om delvis samma fiskeplatser dels i en avsalukonkurrens. El Resurs/lågan: Trots det efter hand ökade fångstuttaget saknas indikationer på att beståndet hittills beskattats alltför hårt. Ett väsentligt utökat fiske

med trål kommer däremot sannolikt att påverka beståndsutvecklingen negativt. El Konkurrensen ont,/iskep/atscrna: Norrbottens kustfiskareförbund har i sin tidigare omnämnda skrivelse hemställt, att inom de mera betydelsefulla trålfiskeområdena vid länets kust annat rörligt fiske än trålfiske dvs. i praktiken skötfiske efter siklöja — skall kunna förbjudas under vissa tider.

Meningarna är enligt uppgift delade huruvida skötfiskets och trålfiskets konkurrens om fiskeplatserna inom trålfiskeområdena varit omfattande eller ej. Bl. a. har kustfiskareförbundet sedemera framhållit, att sköt- och nätfisket huvudsakligen bedrivs nattetid medan trålfisket regelmässigt utövas under morgon- och förmiddagstimmarna.

Någon utrymmeskonkurrens mellan trålfiske och fiske med storryssjor uppges däremot inte föreligga. El Avsalukonkitrrensen: En väsentlig grund till motsättningarna mellan de olika fiskarekategorierna, i första hand då mellan yrkes- och binärings- fiskarna resp. deltidsfiskarna, är avsalusituationen. Under senare år, bl. a. 1976 och 1977, har yrkesfiskets försäljningsorganisation haft betydande svårigheter att till rimliga priser finna avsättning för den Siklöjrom som härrör från yrkes- och binäringsfisket. Enligt samstämmiga uppgifter be- ror detta på att deltidsfiskare ”dumpat” marknaden. Denna försäljning, vid sidan av yrkesfiskets etablerade organisation, uppges ha varit möjlig främst på grund av att den deltidsfiskade varan saluförts till lägre priser än vad yrkesfisket för sin del haft möjlighet att erbjuda. Av förklarliga skäl saknas närmare uppgifter om vilka mängder som det rör sig om; att det under alla omständigheter handlar om betydande kvantiteter är dock ställt utom tvivel. Kustfiskareförbundet har räknat med att del- tidsfiskare år 1970 sålde 15 a 20 ton rom. Verksamheten torde ha ökat sedan dess. En försiktig kalkyl med utgångspunkt från dels under- sökningen av kustfiskets fångster i Luleområdet (avsnitt 2.1.2.3), dels fångstrelationen siklöja/Siklöjrom enligt SCB:s officiella statistik — visar, att deltidsfisket numera torde omsätta rom i storleksordningen 30 ton. El Det är inom yrkesfisket en allmän uppfattning att försöksverksamheten bör anses vara avslutad, att trålfisket efter siklöja numera är en normal driftform samt att detta fiske bör kunna bedrivas som normalt fiske och inte som försöksverksamhet. Fiskeriintendenten och länets fiskenämnd har framfört likartade synpunkter. El Fiskeriintendenten, fiskenämnden samt företrädare för yrkesfisket har framhållit, att trålfisket bör förbehållas yrkesfisket. Tillstånden till för- sökstrålningen har hittills fördeltas på sådant sätt, att andra än yrkes- fiskare endast undantagsvis kommit i fråga. De områden, som med hän- syn till bottentopografi och andra skäl anses lämpade för trålfiske, är emellertid begränsade och, med undantag för vissa delar på enskilt vatten i Nedertorneå skärgård, i stort sammanfallande med nuvarande försöks- områden. Även av detta skäl (jämför vad som tidigare framhållits an- gående beskattningen av siklöjbeståndet) anses nödvändigt, att genom någon form av tillståndsgivning begränsa trålfiskets framtida omfattning. El Meningarna är delade mellan företrädare för yrkesfisket och icke-yrkes- fisket rörande lämpligheten av att tillåta den av kustfiskareförbundet föreslagna försökstrålningen på enskilt vatten inom Nedertorneå skärgård.

2.1.3.4 Sik- och strömmingsfisket

Det icke-yrkesmässiga fisket efter strömming och sik vid Norrlandskusten är omfattande. Fångsten i det icke-yrkesmässiga fisket efter dessa arter kan med ledning av de data som lämnats i avsnitt 2.1.2.2 översiktligt uppskattas till storleksordningen 20 % av yrkesfiskets motsvarande fångstmängd, tab. 14.

Större delen (ca 60 %) av den totala sikfångsten vid den aktuella kust- sträckan härrör enligt denna beräkning från icke-yrkesfiske med andra red- skap än handredskap. Samma grupper fångar inemot 10 % av den ström- ming, som tas vid Norrlandskusten. Merparten fångas med skötar (ström- ming) och nät samt, särskilt beträffande sik, även i storryssjor och andra typer av fasta redskap, bl. a. i s.k. sikfallor.

] avsnitt 2.1.1.5 sammanfattades, generellt för Norrlandskusten, några av de viktigaste resultaten från en översiktlig bedömning av den strandnära fångstens fördelning på olika redskap, med undantag för handredskap. Ur detta material kan följande slutsatser] dras beträffande fångsten av ström- ming på enskilt vatten vid Norrlandskusten, tab. 15:

El Yrkes- och binäringsfisket svarar för ca 60 % av såväl fångstmängd som fångstvärde. El Fångsten med rörliga nätredskap (skötar, nät) är helt dominerande (ca 90 %), särskilt inom kategorin icke-yrkesfiskare.

Av nämnda material kan vidare de slutsatserna dras, att endast en liten del — något mindre än 10 % av den totala norrländska strömmingfångsten sker på enskilt vatten samt att fångsten i det icke-yrkesmässiga fisket är ungefär jämnt fördelad på enskilt och allmänt vatten.

I samband med vårt inventeringsarbete har från olika håll påpekats de problem det icke-yrkesmässiga fiskets sik- och strömmingsfångster föror- sakar. Konfliktsituationen kan översiktligt beskrivas på följande sätt: D Yrkesfisket åsamkas avsättningssvårigheter, på grund av att marknaden tidvis "dumpas" genom ett betydande utbud av billig sik och strömming, fångad vid icke-yrkesmässigt fiske (jämför motsvarande problem rörande rom av siklöja, avsnitt 2.133). El Konflikter av detta slag uppträder utefter i princip hela Norrlandskusten, mest dock i de södra och mellersta kustavsnitten. El Konkurrensen är inte i första hand en resursfråga; problemen samman- hänger med avsättningen. Cl Handredskapsfisket förorsakar inga konfliktsituationer härvidlag; proble- men består främst i en avsalukonkurrens mellan å ena sidan yrkesfisket och å andra sidan det icke-yrkesmässiga fisket med ”övriga redskap”, dvs. i detta sammanhang främst rörliga nätredskap (nät och skötar). El Introduktion av nylonmaterial i mitten av 1950-talet har revolutionerat fisket med mängdfångande redskap. Jämfört med situationen då nu- , , .. . .. .. . .. .. Uppgifterna, som mera varande fiskerattslag tillkom, bedöms sarskilt nat- och skötfiskets fångster grundas på allmän ert—&_ fha ökat avsevärt av denna anledning; för bl. a. sik och strömming nämns renhet än på statistiskt en ökning i storleksordningen 3 a 4 gånger. underlag. avser att skildra _. . _ _ _ _ . en "medelsituation" Gavlefisk ekonomisk försäljningsförening beräknar, att det mera ”avan- underdesenaste2—3 åren.

cerade”, icke-yrkesmässiga fiskets fångst (”deltidsfiskets fångst”) av ström- ming år 1972 uppgick till ca 445 ton på kuststräckan norra Uppland Skel- lefte-trakten, dvs. ca 10 % av yrkesfiskets dåvarande fångst på detta avsnitt av Norrlandskusten. Föreningen kalkylerar, att denna fångst som tas av deltidsfiskare förorsakade yrkesfisket ett inkomstbortfall nämnda år om ca 333 000 kr.

Det bör särskilt uppmärksammas, att föreningen bedömer att icke-yr- kesfiskarnas fångst av strömming "ökar” eller "ökar kraftigt” (olika inom olika områden) samt att denna fångst saluförs till priser, som inte sällan är betydligt lägre än vad yrkesfisket kan erbjuda.

Föreningen uppger vidare, att deltidsfiskets fångster även av annan fisk

()/

än strömming är stora: inom exempelvis Härnösandsområdet beräknas 50 nr av 1972 års fångst, bl.a. av lax och sik, ha härrört från s.k. deltidsfiske.

2.135. Fångstkonkurrens, sammanfattning

1 föregående avsnitt har skildrats mera framträdande motsättningar mellan olika fiskeintressen vid Norrlandskusten. Gemensamt för flertalet är. att icke-yrkesfisket med ”övriga redskap” konkurrerar med yrkesfisket och/el- ler handredskapsfisket, antingen med avseende på fångstuttag eller utrymme på fiskeplatserna. I vissa avseenden anser företrädare för yrkesfisket också en avsalukonkurrens föreligga.

Vi avser att i detta avsnitt sammanfattningsvis belysa hur fångstuttaget fördelas på olika fiskarekategorier vid Norrlandskusten, såväl vad gäller fångstmängd som fångstvärde, tab. 16.

[1 Fångst/trängd: Av hela kuststräckans fångst svarar handredskapsfisket för ungefärligen 10 % , övrigt icke-yrkesfiske för omkring dubbelt så myc- ket samt yrkesfisket för resterande ca 70 %. Frånräknas havsfisket blir fördelningen ca 20 %, 35 % resp. 45 % (kustyrkesfisket). El Fångstvärde: Handredskapsfiskets andel av hela fångstvärdet beräknas vara av storleksordningsen 10 %, övrigt icke-yrkesfiske 30—35 % resp. yrkesfisket 55 %. Frånräknas havsfisket bedöms fördelningen bli ca 15 %, 45 % resp. 35 a 40 % (kustyrkesfisket). icke-yrkesfiskets fångst vid fiske med ”övriga redskap” torde således värdemässigt icke obetydligt över- träffa kustyrkesfiskets. Cl För kustyrkesfisket är särskilt fisket efter lax, strömming, siklöja (inkl. rom), sik och öring av stort värde och beräknas svara för hela 95 % av kustyrkesfiskets fångstvärde: icke-yrkesfiskets motsvarande fångst med ”övriga redskap” är värdemässigt samtidigt lika stor, kanske t. o. m. något större. Värdet av handredskapsfiskets fångst av nämnda arter be- räknas vara endast ca 10 % därav (inemot 1 milj. kr); av den totala handredskapsfångstens värde utgör de 20—25 %. Handredskapsfisket, i motsats till övrigt icke-yrkesfiske, är således på motsvarande sätt som gäller för övriga kustområden (avsnitt 2.2 och 2.3) väsentligen inriktat på andra arter än yrkesfisket.

2.2. Fisket vid södra ostkusten 2.2.1 Yrkesfiske

2.2.l.1 Yrkesfiskarkårens sammansättning

El Yrkesmässigt Hske vid södra ostkusten utövades år 1976 av ca 630 yr- kesfiskare samt inemot 350 binäringsfiskare 16 resp. 18 % av alla som är sysselsatta i saltvattensfisket, tab. ]. [] Avgången bland yrkesfiskarna har under senare år varit mindre än vid övriga kustavsnitt. Sedan år 1970 har minskningen varit 5 %, vilket kan jämföras med 24 % för riksgenomsnittet. Binäringsfisket uppvisar en motsatt utveckling minskningen har varit ca 10 % mot en ökning med 5 % för saltsjöfisket totalt. El Kustfisket' sysselsätter en förhållandevis stor del av yrkesfiskarkåren (endayrke + huvudyrke + biyrke), ca 80 % mot riksgenomsnittets 65 %, tab. 2.

2.212. Fångst

El Det yrkesmässiga fisket vid södra ostkusten avkastade år 1976 ca 15 000 ton till ett värde av omkring 25 milj. kr 7,5 resp. 9 % av landets totala saltsjöfångst. Såväl långstmängd- som fångstvärdesandelen har ökat sedan 1970-talets första år, den förra mest med ungefärligen en fördubbling, tab. 4 |:] Av det yrkesmässiga fisket vid södra ostkusten svarar kustfisket för 1/32 och havsfisket för 2/3 av fångstmängden. Fångstvärdet är däremot högst inom kustfisket; dess 60-procentiga andel kan jämföras med riksgenom- snittets ca 15 %, tab. 5. [] Kustyrkesfiskets betydelse varierar dock inom kustavsnittet; fångstvärdet är störst i södra delarna, såväl absolut som relativt, med en värdeandel för Kalmar län om ca 70 %, vilket kan jämföras med ca 40 % för Stock- holms resp. Södermanlands län.3

2213. Artinriktning

Tre fiskslag är i särklass mest betydelsefulla i det yrkesmässiga fisket. Ström- ming, ål och torsk svarade 1976 förtillsammans över 90 % av fångstmängden resp. ca 85 % av fångstvärdet, tab. 17. Övriga mera betydelsefulla arter är i första hand lax, gädda, flundrefiskar och sik, vilkas sammanlagda fångst- värde dock endast utgör ca 10 %.

Jämfört med Norrlandskusten har således fisket vid södra ostkusten en i västentliga delar annan artinriktning. Fisket efter laxfisk är bl. a. av mindre betydelse exempelvis öringfångstens värde var år 1976 endast 135000 kr, dvs. 0,5 % av yrkesfiskets hela fångstvärde. Motsatsen gäller för fiskslag som ål och torsk. Fisket efter sistnämnda arter är av särskild betydelse i Kalmar län. Åtskilligt tyder dock på att ålfiskets fångster nu är vikande, med bl.a. i det närmaste en halvering av fångsten från år 1975 till 1976

(jämför avsnitt 2.235).

' I detta sammanhang används kustfiske som samlande benämning på strand- och kustbundet fiske.

2 Enligt fiskerikommittén (SOU 1977:74) beräknas andelen vara något större (tab. 23); skillnaden beror dels på något annorlunda bedömning av vilka fångster som bör hänföras till kust- resp. havsfiske, dels på att bedömningarna avser olika är.

3 Källa: Fiskeristyrelsens länsinventering 1975 avseende situationen årsskiftet 1973—1974.

' Statistikuppgifter sak— nas.

2 Ur vår rapport Svens- karnas fiskevanor (Ds Jo 19773).

2214. Fiskemetoder, allmänt

Med avseende på fångstvärde är trålfiske efter strömming, bottengarnsfiske efter ål samt skötfiske efter strömming i nämnd ordning viktigast i det yrkesmässiga fisket vid södra ostkusten, tab. 18.

2.2.1.5 Fiskemetoder i strandnära områden

Det yrkesmässiga fisket i strandnära områden vid södra ostkusten domineras helt av ålbottengarnsfisket. Även om detta fiske på senare år fått ökad betydelse på allmänt vatten, har det störst omfattning på enskilt vatten. Av det totala fångstvärdet på ca 5,5 milj. kr (år 1976) bedöms omkring 75 %, motsvarande ca 4 milj. kr', härröra från fångster på enskilt vatten. Fångstutvecklingen är f.n. negativ.

Härutöver är främst fiske med småryssjor och nät av ekonomisk betydelse i strandnära områden, ofta som komplement till ålbottengarnsfisket. Värdet av småryssjefiskets ålfångst på enskilt vatten bedömds överslagsmässi gt upp- gå till 1—1,5 milj. kr; det rörliga nätfiskets motsvarande fångstvärde upp- skattas vara av samma storleksordning. 1 fångsten ingår huvudsakligen gäd- da, flundrefisk, abborre samt laxfisk.

Värdet av hela den yrkesmässiga fångsten på enskilt vatten vid södra ostkusten bedöms uppgå till 6—7 milj. kr.

2.2.2 Icke-yrkesfiske 2.2.2.1 SCB-data2

D Totalt ca 345000 personer, dvs. var sjätte fiskare i landet, fiskar vid södra ostkusten. Det sammanlagda antalet fiskedagar är ca 3,4 miljoner. El Handredskapsfiske utövas av 335000 under ca 3 miljoner fiskedagar. Cl Ca 90 000 fiskar med andra redskap än handredskap (var fjärde ostkust- fiskare). 9 och 10 har tillgång till nät, i medeltal närmare 5 st. Cl Ca 60 % av icke-yrkesfiskets nätfiske hänför sig till den femtedel av

nätfiskarna som har fler än 5 nät (knappt 20000 personer). Nätfisket svarar för ett väl så stort fisketryck som handredskapsfisket, trots att detta har inemot fyra gånger fler utövare. Fisket längs ostkusten är ett närfiske i betydligt större utsträckning än fisket i övriga kustvatten. Ca 4 av 5 fiskare är bosatta inom kustlänen. De i ostkustlänen boende fiskarna utnyttjar den egna kuststräckan för fiske i betydligt mindre utsträckning än vad som är fallet vid t. ex. väst- och sydkusten. El Var 5:e har egen fiskerätt av dem som fiskar med handredskap. Siffran som är densamma för ostkusten och för inlandsvattnen, dvs. de vatten där innehav av fiskerätt regelmässigt erfordras för fiske, är högre än riksgenomsnittet. Fiskerättsägarna är också något intensivare i sitt hand- redskapsfiske. El Nära hälften av dem som vid ostkusten och i inlandsvattnen fiskar med andra redskap än handredskap är fiskerättsägare. Andelen är densamma i båda vattentyperna och betydligt högre än riksgenomsnittet (ca 35 %). El El []

2.222 Fångst Följande uppskattningar kan göras':

[] I det icke-yrkesmässiga fisket 'är fångsten med ”övriga redskap” — dvs. i huvudsak nätredskap av olika slag —ca 20 % större än med handredskap, se tab. 19. [1 Varje person som fiskar med handredskap fångar i genomsnitt ca 8 kg fisk per år mot ca 36 kg vid fiske med övriga redskap. [] Det totala fångstuttaget i det icke-yrkesmässiga fisket uppskattas till inemot 6 000 ton, dvs. drygt 1/3 av den fångstmängd som det samlade yrkesfisket vid södra ostkusten svarar för. El Ungefär hälften av fångsten i det icke-yrkesmässiga fisket bedöms utgöras fisket) svarar för ungefär likstora fångster (jämför tab. 2:5). |] Ungefär hälften av fångsten i det icke yrkesmässiga fisket bedöms utgöras av gädda och abborre, se tab. 20. Nämnda arter är helt dominerande inom handredskapsfisket; i övrigt icke-yrkesfiske är fångsten merajämnt fördelad, förutom på nämnda fiskslag i första hand på strömming, torsk och flundra, men även på sik och ål.

2.223. Handredskapsfisket vid södra ostkusten

Handredskapsfisket vid södra ostkusten har generellt sett mycket hög kva- litet. Goda bestånd av intressanta fiskslag, främst gädda och abborre, samt fiske i attraktiv skärgårdsmiljö är härvidlag viktiga inslag.

Antalet fiskedagar per kortfiskeområde är inemot en halv gång fler vid kusten än i ostkustlänens inland, tab. 21. Tillsammans utgör de en dryg tredjedel (36 %) av det totala kortfisket i länen vid södra ostkusten, trots att utbudet av kortfiske vid kusten (uttryckt i antal kortfiskeområden) endast är ca 25 % av den totala volymen i dessa län. Siffrorna antyder, att hand- redskapsfisket vid kusten är eftersökt.

Fiskevårdsområdenas fiskekortupplåtelser till allmänheten är obetydliga. År 1976 gjordes inte inom något fiskevårdsområde såvitt känt några fiske- kortupplåtelser till allmänheten.

Förutsättningarna för handredskapsfiske är från resurssynpunkt särskilt goda inom kustavsnittets skärgårdsområden, medan fisket vid öppna kust- partier och i öppen sjö allmänt anses hålla lägre klass.

Generellt sett förhåller det sig alltså så, att handredskapsfisket på enskilt vatten har högre kvalitet än på allmänt. I motsats till övriga kustavsnitt (und: Blekinge och Gotland) är allt fiske på enskilt vatten förbehållet fiske- rättsägaren. Detta förhållande samt det faktum att fisket på allmänt vatten förutsätter tillgång till båt innebär problem för en bredare allmänhet vad gäller möjligheterna att utöva handredskapsfiske. Av vår redovisning i Svenskarnas fiskevanor (Ds Jo 1977:3) framgår således (jämför avsnitt 2.221), att fiskemönstret vid södra ostkusten i vissa avseenden avviker från kusten i övrigt på grund av förekomsten av enskild fiskerätt. Bl.a. kan s. k. utestängningseffekter inte uteslutas. Situationen kan belysas även på följande sätt.

Vid södra ostkusten utövas handredskapsfiske under sammanlagt ca 3

' Beräkningarna, som avser år 1975, baseras på vår rapport Svenskarnas fiskevanor (Ds Jo 1977:3) samt på underlagsmate- rialet till bil. 1 i Fiskerinä- ringen i framtiden (SOU 1977:74).

' Enligt såväl fiskerikom- mitténs beräkningar (SOU 1977:74) som fiskeristyrel- sens kortvattenundersök- ning 1975-09-20.

2 Beräknat på basis av fiskerikommitténs uppgif- ter (SOU 1977:74, s. 212), dock inkl. strömming, torsk och skarpsill, vilka inte ingåri kommitténs motsvarande avkast- ningssiffror(ca 5,8 resp. ca 4,2 kg/ha). Uppgifterna avser vattenområdet ut till territorialgränsen.

miljoner dagar per år (tab. 19). av dessa bedrivs ca 0,5 miljoner, dvs. drygt 15 %, på basis av fiskekortköp (tab. 21). Övriga nära 85 % utövas följaktligen på följande förutsättningar:

Fiske med stöd av egen fiskerätt Fiske på arrenderat vatten Fiske på allmänt vatten Fiske ”på lov” Olovligt fiske (inkl. fiske på inte ”hävdade” vatten)

V'PENNI—

Av vår redovisning i Svenskarnas fiskevanor framgår, att ungefär var femte handredskapsfiskare vid södra ostkusten har egen fiskerätt samt att hand- redskapsfiske bedrivs med stöd av denna fiskerätt under sammanlagt ca 620000 fiskedagar, dvs. drygt 20 % av den totala volymen.

Närmare uppgifter saknas om hur resterande, mer än 60 % av hand- redskapsfiskedagarna, fördelas på övriga alternativ (p. 2—5 ovan). Följande bör dock påpekas i sammanhanget. Vid vårt kartläggnings- och invente- ringsarbete har upprepade gånger påtalats svårigheterna att beivra olovligt fiske, inte minst vid den aktuella kuststräckan. Den omfattande fritids- båtstrafiken, friluftslivets expansion över huvud taget, bristande kunskap hos allmänheten om fiskerättsliga förutsättningar samt svårigheterna att avgöra var gränsen går mellan allmänt och enskilt vatten, liksom mellan upplåtet och inte upplåtet enskilt vatten (jämför avsnitt 2232) nämns som viktiga skäl till att fisket sannolikt ofta utövas utan erforderliga tillstånd (p. 5 ovan).

2.2.3. Problem 2.2.3.1 Tillgången på vatten för handredskapsfiske

Endast något mer än 15 % av handredskapsfisket vid södra ostkusten bedrivs inom kortfiskeområden (avsnitt 2.223). Efterfrågan på fiskemöjligheter i kustvatten bedöms samtidigt vara stor. Enligt samstämmiga uppgifter upp- levs bristsituationen starkast inom skärgårdsområdena, där avståndet ut till allmänt vatten kan vara högst betydande. En i detta sammanhang ofta återkommande fråga är i vilken utsträckning befintliga kortfiskevatten ba- lanserar efterfrågan. Följande analys avser att belysa detta problem, hu- vudsakligen med utgångspunkt från tillgängliga biologiska resurser, tab. 22.

E] Den totala arealen enskilt vatten vid södra ostkusten uppskattas till ca 413 000 ha. 12 %, dvs. ca 50000 ha (är 1976), är tillgängligt för allmän- heten i form av kortfiske. El I medeltal 0,9 kg fisk fångas vid en dags handredskapsfiske inom det aktuella kustavsnittet'. Mot denna bakgrund kan handredskapsfiskets årsfångst inom kortfiskeområdena uppskattas till genomsnittligt 9 kg/ ha. D Det potentiellt möjliga fångstuttaget i det totala kustfisket (yrkesfiske och icke-yrkesfiske) vid södra ostkusten kan beräknas till 10 a 11 kg/ha/årz, eventuellt något högre. Nuvarande uttag är ca 7,5 kg/haz. Det bör ob- serveras, att i denna avkastning ingår samtliga fiskade arter.

El Även om produktionen är åtskilligt större i strandnära områden än i kustvattnen i övrigt, måste fångstuttaget i kortfiskeområdena anses vara högt. El Fångstuttaget i kortfiskevattnen varierar avsevärt mellan olika delar av kuststräckan, från beräknade 12 å 13 kg/ha i Stockholms och Söder- manlands län till 2 a 3 i Uppsala län (Östhammars kommun) och i Kalmar län. Denna skillnad i fisketryck står väl i överensstämmelse med efter- frågan på möjligheter till handredskapsfiske, uttryckt i antal invånare i regionen per ha kortfiskeupplåtet vatten. El Den förhållandevis låga besöksfrekvensen på kortfiskevattnen i Uppsala län (Östhammars kommun) och Kalmar län torde till en del dessutom förklaras av följande:

Uppsala län. Utöver kortfiskevattnens ca 7000 ha uppges dessutom 4 000 ä 5 000 ha vara ”ofullständigt” upplåtna, dvs. tillgängliga för när- boende, sommarstugeägare o.d.; organiserad upplåtelse till allmänheten förekommer däremot inte. Möjligheterna till fritt handredskapsfiske vid länets övriga kust (norr om Östhammars kommun) torde dessutom ha betydelse härvidlag.

Kalmar län. Omkring 2 000 ha kommunalt ägda vatten, belägna i an- slutning till tätorter, upplåts gratis till allmänheten. I Kalmarsundsom- rådet är vidare det fria handredskapsfisket på allmänt vatten mera lätt- tillgängligt än på kuststräckan i övrigt (smal zon enskilt vatten). El De för kortfiskevattnen angivna avkastningssifforna är schablonmässigt beräknade med utgångspunkt från en genomsnittlig dagsfångst av 0,9 kg. På biologiska grunder kan med stor säkerhet dock antas, att fångsten per fiskande är inte obetydligt lägre i välbesökta vatten och på mot- svarande sätt högre inom mindre utnyttjade områden. Denna slutsats styrks av en allmän uppfattning, att fisket inom de mest besökta vattnen är ”dåligt”, att det är ”utfiskat”. Denna situation hämmar fritidsfiskets fortsatta utveckling (jämför avsnitt 2.234, Arrendekonkurrens). El Den av fritidsfiskare framförda uppfattningen att fisketrycket bör spridas över större områden vid södra ostkusten stöds av föreliggande uppgifter, såväl vad gäller det biologiskt möjliga fångstuttaget som med hänsyn till tillgång- och efterfrågesituationen. El Det synes med hänsyn till vattnens produktionskapacitet inte möjligt, att med någorlunda bibehållen kvalitet i fisket nämnvärt öka fritidsfisket inom den för allmänheten nu upplåtna kortvattenarealen. Tillgängliga uppgifter visar samtidigt, att det finns ett uppdämt behov av ökade möj- ligheter till handredskapsfiske.

I detta sammahang bör nämnas, att Stockholms läns landsting hos Kungl. Maj:t hemställt om att gällande fiskerätts- och vattengränslagstiftning (jäm- för avsnitt 2.2.3.2) ändras så att möjligheterna till fritidsfiske underlättas vid Östersjökusten. Framställningen har överlämnats till oss.

2.232. Gränsproblem

Det föreligger betydande svårigheter för en enskild fiskare vid södra ost- kusten att avgöra var han har rätt att fiska. Vederbörande måste således

' Främst uppväxande s. k. gulål.

? Framställning till utred- ningen från Norra Kalmar läns kustfiskareförbund.

känna till var gränsen går mellan allmänt och enskilt vatten samt mellan enskilt frivatten och enskilt vatten i övrigt. Om han fiskar inom ett kort- fiskeområde är han vidare skyldig att känna till områdets omfattning för att inte överskrida gränsen till det omgivande enskilda vatten, som inte omfattas av upplåtelsen (jämför avsnitt 2.223).

En enskild fritidsfiskares möjligheter att få reda på var gränsen går mellan allmänt och enskilt vatten är f.n. starkt begränsade. Kartor, där gränsen är markerad, finns således allmänt tillgängliga endast för mindre delar av ostkusten.

Hur gränslinjen mellan allmänt och enskilt vatten kan se ut framgår av fig. 1.

Den rådande situationen hämmar utvecklandet av ett mera omfattande fritidsfiske från allmänhetens sida.

2233. Fångstkonkurrens

Handredskapsfisket betraktas från yrkesfiskets sida mera sällan som en all- varlig konkurrent om fångstuttaget. Undantag förekommer, men anledning- arna härtill torde emellertid oftare vara störningar i fiskeutövandet (skador på fiskeredskap etc.) än en verklig konkurrens om fiskresursen (se även avsnitt 2.234).

Det framhålls däremot ofta, att det vid södra ostkusten föreligger en kon- kurrenssituation gentemot andra fiskarekategorier, såväl beträffande fisk- resursen som på avsalusidan. Särskilt nämns ett omfattande småryssjefiske efter ål' samt, åtminstone inom vissa områden i närheten av tätorter, ett tidvis betydande skötfiske efter strömming.

Krav har framförts, att antalet parryssjor per fiskare skall begränsas på allmänt vatten, att det s.k. deltidsfisket efter ål, framför allt gulål, skall begränsas samt att parryssjor och liknande redskap skall anses vara fasta redskapz. Dåvarande fiskerinäinnden i Kalmar län har till oss framfört lik- nande synpunkter. Nämnden framhöll bl. a., att ett på senare år allt in- tensivare ryssjefiske starkt decimerar de gulålbestånd som utgör basen för kustyrkesfiskets mycket betydelsefulla blankålfiske med bottengarn. Nämn- den hemställde, att åtgärder skulle vidtas i syfte att begränsa fångsten av småål, framför allt genom att deltidsfiske förhindrades. Redan tidigare (1972) anförde Svenska ostkustfiskarenas centralförbund i skrivelse till jordbruks- departementet, att sådan ändring i första hand borde ske att fiske efter ål med grimgarn förbjöds på allmänt vatten samt att fiske med ålryssja inte medgavs utan särskilt tillstånd. Därjämte borde enligt förbundet tillstånd till fiske med fast redskap och ålryssja alltid förbehållas yrkesfiskare.

En betydande och sannolikt dominerande del av det nämnda ryssjefisket efter gulål bedrivs med stöd av enskild fiskerätt.

De olika fiskarekategoriernas fångstuttag vid södra ostkusten kan belysas på följande sätt, tab. 23.

Cl Fängstmängd: Handredskapsfisket beräknas svara för 10 % av hela fångs- ten vid kuststräckan, övrigt icke-yrkesfiske 15 % resp. yrkesfisket 75 % (ungefärliga andelar). Bortser man från havsfisket blir fördelningen ca 20 %, 25 % resp. 55 %.

Figur 1: Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten i " ett kustavsnitt på södra

ostkusten (Östergötlands län).

lim mig-,.

s. rti-iw ww

unna.

. .. -... sunt;-w

"* m...... '.. , .,. _... (Gränsdragningen har

' - ___.-"" gjorts av Overlantmätaren- . ”"W”” _" ..”” -' heten i Östergötlands län. 'M , _ .. ' ' _ "Hmmm. __ .» ' " "4 Särtryck ur Topografiska " V " in . .. . ...i... kartanfrän Statens Lant- ,ma— ) _ 1 "”m”" . mäteriverk. Publicerings- ».—;'e ..,. .. _ '. . .1... i: ' ggg—...a tillstånd nr 7178, Liber- ” ' 5 .. 3 Karta, Stockholm. God- " ( ' känd ur sekretessynpunkt !, .a " .. ,,,. . , ' för spridning. Statens l . ”www."... , -' ...,... q.. .. 0, ” Lantmäteriverk 1978-09- '. »» ml 5 _ » 06.) t .. . A " $'"” ' " " ut.....tw _ , . 35% ,. Hm 4 _ . i—ldmvwitm ! ___)" . , _. m,m 0 Ewy”,— .....a _ t.».— __ &. - - (_ 1 . HD:—'nw 'wi Inne/'n "

, ., » knak—sån:— W .,...” fli-4» ' .

o...... a t' . * 1 . .,, .v ”.1.. _ *s* ' - . * :..: ».. _ ten,—.!»

rum.. i u

» "m;-li

'th "1544 i aut-| ti...,”

P- ii. ,

Michelin . E'IFKCI'JI'J "ma '

. ”TWI". ' - yrkat-”mi * N |A.i iiuwll ' . fgllwbo : ,.engvubo & .

_ namna-u

Nåd/Nyttig

asarin)” * fat.—.. ,

, ,Knu'iriur'

El Fångstvärde: Handredskapsfiskets andel av hela fångstvärdet vid kust- avsnittet beräknas till 15 %, övrigt icke-yrkesfiske till 25 % resp. yr- kesfisket 60 %. Frånräknas havsfisket blir fördelningen 20 %, 30 % resp. 50 %. El Handredskapsfisket och yrkesfisket är väsentligen inriktat på olika arter. Således svarar gädda och abborre för ca 90 % av handredskapsfiskets fångstvärde, mot blott 3 % för yrkesfisket (ca 5 % för kustyrkesfisket). El Icke-yrkesfisket med övriga redskap (nät, ryssjor etc.) och kustyrkesfisket är däremot i hög grad inriktat på samma arter. Ålfångsten vid södra ostkusten beräknas exempelvis vara fördelad med ca 70 % på yrkesfisket resp. 30 % på icke-yrkesfisket (främst ryssjor). Skillnaden i fångstvärde kan antas vara något större. Torsk och strömming är härutöver de enda fiskslag, för vilka kustyrkesfisket värdemässigt överträffar icke-yrkes- fisket med övriga redskap.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att Södermanlands distrikt av Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund tillskrivit oss med förslag om förbud mot nät- fiske för andra än yrkesfiskare och husbehovsfiskande jordbrukare.

2.3.1.1 Yrkesfiskarkårens sammansättning

Cl Yrkesmässigt fiske utövades år 1976 av ca 2 900 yrkesfiskare samt nära 1 000 binäringsfiskare, dvs. ungefär 75 % resp. ca 50 % av landets samt- liga i saltvattensfiske nämnda år yrkesverksamma personer, tab. 1 . Sedan 1970-talets första år har avgången bland yrkesfiskarna varit större än vid något annat kustavsnitt; nästan var tredje har lämnat yrket mellan åren 1970 och 1976. Utvecklingen bland binäringsfiskarna har varit den motsatta med en mer än 15-procentig ökning under samma tid. El Andelen kustfiskare är betydligt mindre än vid övriga kustavsnitt — något över hälften jämfört med Norrlandskustens drygt 90 % resp. södra ost- kustens mer än 80 %, tab. 2. Cl Även andelen biyrkesfiskare är mindre än vid övriga kustavsnitt, eller blott var femte mot drygt varannan vid Norrlandskusten resp. var tredje vid södra ostkusten. Ungefär tre av fyra yrkesverksamma fiskare är hel- tidssysselsatta inom fisket. El Merparten (tre av fem) av kustavsnittets yrkesverksamma fiskare finns

inom Göteborgs och Bohus län. Detta gäller i än högre grad de som har fisket som enda yrke.

2.234. Konkurrens om fiskevatten A rrendekonkur'rens

Från flera håll har påtalats en inom vissa områden hård konkurrens mellan olika fiskarekategorier beträffande arrende av enskilda fiskevatten. Det upp- ges vanligtvis, att yrkesfisket härvid fått vika för andra, kapitalstarkare in- tressen. Det finns således exempel på att man i särskilt attraktiva områden för fritidsfiskeändamål betalat 100 kr per ha eller mera i årligt arrende, dvs. priser som ligger långt över vad vattnen kan avkasta i fångstvärde.

Vad gäller arrenden för handredskapsfiske torde den rådande situationen väsentligen förklaras av bristen på upplåtna vatten med god kvalitet i fisket (jämför avsnitt 2.231).

Träl- och skötfisket

Inom vissa delar av södra ostkustens allmänna vattenområde, bl. a. vid kusten av Östergötlands län, uppges konflikter tidvis förekomma mellan trål- och skötfiskare. Motsättningarna röri första hand frågan vilken kategori som skall anses ha företräde till fisket efter strömming i de 5. k. trålfiske- områdena innanför territorialvattengränsen.

2.235. Öringfångstens fördelning

Problemen med öringfångstens fördelning är snarlik den för övriga kustav- snitt och sammanhänger med att öringen är en särskilt för handredskaps- fisket högattraktiv art. Även om öringen uppträder förhållandevis sparsamt, utgör den för många ett viktigt ”lockbete” för fiske. Öringen är samtidigt av ekonomiskt intresse, vilket resulterat i ett inte obetydligt avsalubetonat fiske med rörliga nätredskap, särskilt inriktat på denna art. Betydande mäng-

der tas härutöver som bifångst vid i stort sett alla typer av fiske med nät- redskap.

Fångstfördelningen karakteriseras av följande: Södra ostkustens skilda öringstammar har olika benägenhet att företa läng- re vandringar; deras exponering för fångst i havsfisket varierar därför och försvårar en allmän beskrivning av hur fångsten av ostkustöring fördelas på hav. kust- och sötvatten. Klart är emellertid, att endast en mindre del fångas i vattendragen, oftast endast några få procent, undantagsvis omkring 10 %. Däremot visar företagna märkningar förhållandevis entydigt, att den kustfångade öringen till övervägande del tas med nät (storleksordningen 60 %) men även i fasta redskap, främst ålbottengarn och fasta laxgarn (ca 25 %). Handredskapsfångsten är väsentligt mindre, omkring 10 %.

Ålbottengarnsfisket kompletteras tämligen ofta med ett visst fiske med rörliga nätredskap. Yrkesfiskets ålfångster är av allt att döma vikande (se avsnitt 2213). I och med att lönsamheten i detta fiske således kan antas bli sämre, kan ett ökat kustyrkesfiske med nät efter den ekonomiskt in- tressanta öringen väntas. Rådande konkurrenssituation kommer enligt den nu skisserade utvecklingen att förvärras.

2.312. Fångst

El Det yrkesmässiga fisket vid väst- och sydkusten1 producerade år 1976 ca 180 000 ton till ett värde av inemot 225 milj. kr., dvs. 88 resp. 83 % av det totala saltvattensfiskets fångst och fångstvärde. Såväl fångstmängd- som värdeandelen har minskat sedan 1970-talets början, tab. 4. El Kustfiskets fångstandel (ca 6 %2) är väsentligt lägre än vid övriga kust-

' Här och i det följande avses med beteckningen väst- och sydkusten hela den aktuella kuststräckan, inkl. Gotland.

2 Kustfiskets fångster är svåravgränsade från övrigt fiske, varför denna och följande uppskattningar rörande kustfisket är ungefärliga.

1 Ingår endast i västkust- fångsterna.

2 Källa: Fiskestatistisk årsbok.

avsnitt, tab 5. Lägst är den i Göteborgs och Bohus län med blott några få procent mot ca 12 % vid kuststräckan i övrigt. El Kustfiskets fångstvärdeandel är inte lika låg — omkring 8 % i Göteborgs och Bohuslän resp. ca. 20 % vid väst- och sydkusten i övrigt i medeltal drygt 10 %. El Yrkesfisket vid väst- och sydkusten är således betydligt mera inriktat på havsfiske än yrkesfisket i övrigt. El Västkustfiskets fångster har minskat sedan mitten av 1960-talet. Ned- gången beror främst på att tillgången på sill minskat starkt.

2.3.l.3 Artinriktning

Beroende på västerhavets större artrikedom är lisket mera mångsidigt än vid de tidigare behandlade kustavsnitten, tab. 24. Ekonomiskt viktigast är sill/strömming (ca 80 milj. kr. år 1976). som f.n. svarar för drygt 35 % av hela fångstvärdet, därnäst torsk (ca 15 %), nordhavsräka1 och s. k. fo- derfisk (vardera ca 10 %) samt "övrig torskfisk”, dvs. kolja, gråsej m.fl. (ca 7 %), tillsammans omkring 80 % av hela fångstvärdet vid väst- och sydkusten. Bland de ekonomiskt mera betydelsefulla ftskslagen märks vidare främst ål, lax, skarpsill, makrilll och flundrefiskar (rödspotta m. fl.). Fångst- uttaget av olika fiskslag är numera i hög grad beroende av internationella överenskommelser (fångstkvoter).

2.3.1.4 Fiskemetoder, allmänt

Trål- och ringnotsfisket svarar tillsammans för omkring 80 % av väst- och sydkustfiskarnas totalfångst. De viktigaste fiskslagen vid trålfiske är sill, foderfisk, nordhavsräka samt olika slag av torsk- och flundrefisk. Ring- notsfisket är främst inriktat på sill, foderfisk och makrill.

Ser man till enbart sydkustfisket domineras detta av trålfiske efter sill och torsk, där torsken år 1976 övertagit sillens tidigare roll som ekonomiskt viktigaste art. Aven bottengarnsfisket efter ål och utsjöfisket efter lax med drivgarn och laxlinor har stor ekonomisk betydelse vid detta kustavsnitt.

2.3.l.5 Fiskemetoder i strandnära områden

Kustyrkesfisket vid väst- och sydkusten utmärks av stor mångsidighet. På grund av ofullständig fångststatistik kan endast en översiktlig beskrivning göras.

Ekonomiskt viktigast är fisket efter ål. Det samlade fångstvärdet uppgick år 1976 till ca 8,5 milj. kr.2 Vid sydkustlänen fångas merparten med bot- tengarn. år 1976 ca 75 % till ett värde av 3,9 milj. kr. Vid västkusten, even- tuellt också i Öresund, torde däremot fångsten i småryssjor (enkel- och par- ryssjor) överväga.

1 den bohuslänska skärgården bedrivs ett omfattande s. k. lysfiske med snörpvad efter skarpsill. Fångstvärdet varierar men torde generellt kunna anges till 5 a 6 milj. kr. Vidare görs tidvis betydande inomskärsfångster av sill vid snörpvadsfiske. Detta fiske är av betydenhet även i Blekinge

skärgård.

Fisket med rörliga nätredskap har stor utbredning. En icke obetydlig del av sköt- och garnfisket efter sill/strömming vid sydkustenl bedrivs kustnära. Runt hela väst- och sydkusten utövas vidare ett omfattande nätfiske av mera ospecificerat slag, ofta med bottensatta redskap. Fångsten, som främst utgörs av torsk, öring och flundrefiskar, är inte närmare känd, varken till mängd eller värde. En viss del av hummer- och krabbfångsten härrör från fiske med rörliga nätredskap, se avsnitt 2.337. Merparten av den yrkesmässiga fångsten tas dock vid fiske med hummer- resp. krabbtinor. 1976 års fångst av hummer uppges officiellt till 41 ton med ett värde av ca 1,6 milj. kr. Motsvarande siffror för krabba är ca 100 ton resp. 0,6 milj. kr. En betydande del av krabbfångsten härrör dock från utsjöftske i Kattegatt.

Fasta redskap används förutom för fångst av ål (jämför ovan) även vid fiske efter lax och öring. Fisket med laxbottengarn är särskilt i närheten av de halländska vattendragens mynningsområden av betydenhet. Speciellt i norra Bohuslän ingår torsk i de fasta redskapens fångst. Denna art är vidare förmål för riktat fiske med en mindre typ av ryssjor, s. k. torsktyssjor, vilka liksom de tidigare nämnda parryssjorna, avsedda för ålfångst, är särskilt ofta använda på västkusten.

2.3.2. Icke-yrkesfiske 2.321 SCB-data2

El Totalt ca 490000 personer, dvs. var fjärde fiskare i landet, fiskar vid väst- och sydkusten. Det sammanlagda antalet fiskedagar är ca 4,1 mil- joner. El Handredskapsfiske utövas av 470000 under ca 3,7 miljoner fiskedagar. Cl Ca 105 000 fiskar med andra redskap än handredskap (var fjärde fiskare inom kustavsnittet). 9 av 10 disponerar nät, i medeltal 4 st. El Mer än hälften av icke-yrkesfiskets nätfiske härrör från de ca 15 % av nätfiskarna som har fler än 5 nät (ca 15 000 personer). El Nätfisket svarar för ett väl så stort fisketryck som handredskapsfisket,

El

trots att detta utövas av nära 5 gånger så många fiskare. Fisket är i betydande utsträckning ett turistfiske. Var tredje fiskare är bosatt utanför kustlänen. De fiskande kommer talrikt från praktiskt taget alla län i Syd- och Mellansverige. El Det förhållandet, att de mera långväga besökarna använder andra redskap i nära nog samma utsträckning som handredskap antyder att deras fiske ofta är förenat med innehav av och vistelse i fritidshus vid kusten.

2.322. Fångst

Följande uppskattningar kan göras3:

El I det icke-yrkesmässiga fisket är fångsten med ”övriga redskap” dvs. i huvudsak nätredskap av olika slag — 25 a 30 % större än med handredskap, se tab. 25. D Varje person som fiskar med handredskap fångar i genomsnitt ca 7 kg

' Totalt fångstvärde år 1976 uppskattas till ca 1,9 milj. kr.

2 Ur vår rapport Svens- karnas fiskevanor(Ds Jo 1977:3).

3 Beräkningarna, som avser år 1975 , baseras på vår rapport Svenskarnas fiskevanor(Ds Jo 1977:3) samt på underlagsmate- rialet till bil. 1 i Fiskerinä- ringen i framtiden (SOU 1977:74).

] Enligt fiskerikommittén (SOU 1977:74) beräknas skillnaden vara något större; skillnaden beror på något annorlunda bedöm- ning av vilka fångster som bör hänföras till kust— resp. havsfiske.

fisk per år mot ca 40 kg vid fiske med övriga redskap. El Det totala fångstuttaget i det icke-yrkesmässiga fisket uppskattas till omkring 7 500 ton, dvs. storleksordningen 4 % av den fångstmängd som det samlade yrkesfisket vid väst- och sydkusten svarar för. El Fångsten i det strand- och kustbundna yrkesfisket (kustyrkesfisket) be- räknas vara inemot en halv gång till så stor som icke-yrkesfiskets, (jämför tab. 51). El Hälften av fångsten i det icke-yrkesmässiga fisket bedöms utgöras av torsk, tab. 26. Resten är sammansatt av en stor mängd arter, där Skrubbskädda (skrubba), öring och rödspotta är i viss övervikt. El Utöver nämnda arter ingår i fångsten med övriga redskap (nät, ryssjor, tinor m. ni.) även betydande mängder krabba, hummer, ål och sill (avsnitt 2.338). El Handredskapsfångsten domineras i högre utsträckning av torsk (ca 60 %); av övriga arter bör främst nämnas vitling och makrill.

2.323. Handredskapsfisket vid väst— och sydkusten inkl. Gotland

Handredskapsfisket är med undantag för Gotland och Blekinge fritt ända in till land. Bristen på fiskemöjligheteri Skånes inland samt den tilltagande försurningen av sjöar och vattendrag inom stora delar av västkustområdet gör det fria fisket vid dessa kustavsnitt särskilt värdefullt.

Vid Gotlands och Blekinges kuster är det strandnära handredskapsfisket förbehållet fiskerättsägaren (10—11 åå FL). Trots detta betraktas fisket som ”fritt” på större delen av Gotlands kuster, ett förhållande som torde sam- manhänga med dels att den enskilda fiskerätten ofta hävdas svagt eller inte alls, dels att kännedomen om förekomsten av enskild fiskerätt är brist- fällig. Fiskekortsupplåtelser förekommer endast inom två områden vid Got- lands kuster (år 1976); antalet upplåtelser är ringa.

Vid Blekingekusten hävdar fiskerättsägarna i större utsträckning sin rätt till handredskapsfiske, även om betydande undantag förekommer. År 1976 uppläts fiske åt allmänheten via kortförsäljning inom fyra områden, varav tre mindre. Handredskapsfiske är härutöver gratis upplåtet till allmänheten på några kustavsnitt. Sammanlagt utgör dessa områden ca 15 % av det enskilda vattnet (jämför avsnitt 2.3.3.1).

Handredskapsfisket vid väst- och sydkusten har hög kvalitet. Artriked- omen är stor, särskilt vid västkusten, vilket har medfört att fisket är mera mångsidigt än på andra håll. Vid Gotland är fisket framför allt inriktat på gädda, men även torsk och i viss mån öring ingår i fångsten. Vid Ble- kingekusten dominerar gädd- och aborrfisket. Även torsk och tidvis sill är viktiga fångstobjekt. Torsk, öring och under våren näbbgädda är huvud- föremål för handredskapsfiskarnas intresse vid Skånes kuster. Möjligheterna till fångst av stor torsk är särskilt goda i Öresund, där även handredskaps- fisket efter sill har betydelse. Fisket vid Hallandskusten inriktas i allmänhet på torsk men även på andra arter bland torskfiskarna, vidare på öring, makrill och vid grunden ute till havs bl. a. pigghaj. Mångsidigheten i fisket är särskilt stor i den bohuslänska skärgården. I det strandnära fisket fångas bl. a. torsk- fisk av olika slag och öring. Inomskärs fiskas torsk, vitling, makrill, flun- drefiskar m.fl., samt utomskärs även arter som pigghaj, långa och bleka.

Fiskemetoderna är många. Vanligast är fiske med kastspö, pilk och dörj. En stor del av fisket sker från båt. På senare år har särskilt vid västkusten antalet turbåtar, som tar fiskare ut till grundområden till havs, vuxit i antal. Intresset för fiske med handredskap i det yttre havsbandet synes över huvud taget ha ökat vid denna del av kusten.

2.3.3. Problem 2.3.3.l Handredskapsfisket vid Blekinges södra kust och vid Gotland

Vid Blekinge läns södra kust är fisket med rörliga nätredskap samt med långrev och tobisnot fritt ända in till stranden. Med undantag för långrev gäller motsvarande även för Gotlandskusten. Fisket med bl. a. handredskap är i motsats härtill förbehållet fiskerättsägaren.

Ifrågavarande bestämmelser har medfört ogynnsamma konsekvenser, sär- skilt under senare år. Det fria nätfisket är för yrkesfiskare en värdefull till- gång, som de måste kunna nyttja. Det fria nätfisket har emellertid kommit att utnyttjas även av tusentals icke-yrkesfiskare. Stora vattenområden vid kusten har således blivit utsatta för ett mycket omfattande nätfiske, särskilt vid Blekinges södra kust, vilket —" El allvarligt försvårar meningsfull fiskevård El hindrar allmänhetens handredskapsfiske inom upplåtna områden El utgör ett allt större hot mot dem som är beroende av kust- och skär- gårdsfisket för sin försörjning D minskar, närmast eliminerar, intresset för att ordna upplåtelser för hand- redskapsfiske.

Blekinges sydkust

Omkring 28 000 personer i Blekinge län handredskapsfiskar vid väst- och sydkusten”. Merparten av detta fiske utövas sannolikt vid det egna länets sydkust; fiske på andra delar av väst- och sydkusten torde kompenseras genom ”turistfiske” från landet i övrigt.

Detta kan jämföras med följande uppgifter. Den samlade kortförsäljningen avseende fiske med handredskap vid kusten är liten, totalt endast i stor- leksordningen 500 kort (år 1976). Antalet personer som genom klubbarrenden o.d. har rätt till fiske på enskilt vatten kan uppskattas vara ungefär lika många. Överslagsmässigt kan vidare 3 000 ä 4 000 av handredskapsfiskarna beräknas vara fiskerättsägare vid länets sydkust eller ingå i hushåll med sådan fiskerätt? Följaktligen fiskar resterande 85 %, ca 24 000 personer, på någon av följande förutsättningar:

]. Fiske på allmänt vatten

2. Fiske på gratis upplåtna (huvudsakligen kommunala) vatten IEnligt vår definition 3_ Fiske "på lov” bl. a. Blekinge läns södra 4. Olovligt fiske (inkl. fiske på inte ”hävdade” vatten) kum” De gratis upplåtna vattnen (punkt 2 ovan) utgör endast omkring 10 % av

_ , . data från vår rapport allt enskilt vatten Vld Blekinges sydkust. Det kan således antas, att en be- Svenskarnas nskevanor tydande del av de resterande ca 24000 personerna bedriver sitt handred- (Ds Jo 1977:3).

2 Beräknat på grundval av

] Redskapet består av ett finmaskigt nät, på ömse sidor omgivet av ”grim- mor”, dvs. nät med mycket stora maskor (ca 40 cm). Redskapet är vanligtvis 27 a 28 m långt och 1,2—l,5 m djupt. Det sätts på botten och an- vänds regelmässigt som rörligt redskap.

skapsfiske enligt något av de övriga angivna alternativen. Sammanfattningsvis kan anföras, att ett mera omfattande handredskaps- fiske vid länets sydkust hindras av

[1 oreglerade upplåtelseformer (bl. a. saknas fiskevårdsområden) El fläckvis och endast spridd tillgång till upplåtna vatten, varigenom när- fisket hämmas Cl omfattande nätfiske. Ca 27 % eller ca 10000 av länets samtliga fiskare fiskar med andra redskap än handredskap vid länets sydkust. Såsom jämförelse kan nämnas, att i hela landet endast Hallands och Gotlands län har motsvarande högre andel.

Handredskapsfiskets beräknade fångstandel är blygsam, ca 5 % av den totala fångsten i kustfisket. tab. 28. Icke-yrkesfiskets fångstuttag med övriga red- skap bedöms vara omkring 2,5 gånger större med en medelfångst om 50 kg/person mot handredskapsfiskets ca 7 kg.

En rimlig slutsats av detta är, att ett ökat handredskapsfiske exempelvis till följd av att detta fiske blir fritt vid länets sydkust inte kommer att nämnvärt förändra nuvarande fångstfördelning. En ökad fångst av det slag som här berörts, ryms gott och väl inom det potentiellt möjliga uttaget.

Det bör vidare observeras, att handredskapsfångsten i huvudsak utgörs av gädda och abborre, fiskslag vilka är av förhållandevis liten betydelse för yrkesfisket, medan icke-yrkesfiskets fångster med nät, ryssjor och andra redskap än handredskap värdemässigt domineras av ål, dvs. en av yrkes- fiskets viktigaste arter.

Fiskerättskommittén uttalade i 1947 års betänkande (SOU 1947:47 sid 126), att ett allmänt frigivande av krokfisket allför lätt skulle kunna leda till missbruk i form av rovfiske, inte minst från nöjesfiskares sida, och omintetgöra strävandena att genom fiskevårdande åtgärder öka tillgången av värdefullare fiskarter. Mot bakgrund av den utveckling som skett, kan uttalandet snarare anses vara relevant för det fria nätfisket. Tillkomsten av de närmast skötselfria nylonnäten har härvidlag haft avgörande be- tydelse, varigenom förutsättningarna för fiskets bedrivande radikalt ändrats på ett sätt som inte kunde förutses då 1950 års lagstiftning tillkom.

Gotlandskusten

Problemen är likartade vid den gotländska kusten, även om fångstmängder och artinriktning delvis är annorlunda.

2.332. Motsättningar mellan fiske med grimgarn och fasta redskap

Intressemotsättningarna mellan de som fiskar med grimgarn1 och de som fiskar med fasta redskap är i allt väsentligt f. n. lokaliserade till Blekinge läns södra kust och förknippade med fisket efter vandringsål, s. k. blankål.

På senare år har fisket efter ål med s. k. grimgarn (grimnät) ökat kraftigt, såväl på enskilt som allmänt vatten. Fiskemetoden används både av yr- kesfiskare och andra fiskare. De senare är sannolikt i viss majoritet. Grim- garnsfiskets expansion har förorsakat svåra intressekonflikter mellan utö-

varna av detta fiske och de ålfiskare som använder fasta redskap (ålbottengarn och större ålhommor). Bakgrunden är i huvudsak följande.

Grimgarnen började användas mera allmänt för fångst av ål under åren 1971—1972. Redskapstypen hade tidigare brukats av fiskarebefolkningen vid kusten för fångst av i första hand gädda, abborre, lax och havsöring. Vid denna typ av grimgarnsfiske sattes garnet, varefter man skrämde in fisken i garnet genom att "pulsa" i vattnet. Numera används grimgarn så gott som uteslutande i avsikt att fånga ål.

Uppskattningsvis används inom Blekinge län mellan 1000 och 1 500 grimgarn årligen. Antalet ökar. Fångstmängderna uppges vara betydandel.

Grimgarnen används i avsikt att fånga blankål. Fiskeplatserna blir därmed i stort sett desamma som för de fasta ålfiskeredskapen — ålbottengarn och större ålhommor — eftersom man söker sig till platser som är kända för att ge fångster av blankål. Detta — menar bottengarnsfiskarna — minskar fångsten i de fasta redskapen.

l länsfiskestadgan för Blekinge län 12 %$, vilken paragraf reglerar fisket med rörliga nätredskap på enskilt vatten, föreskrivs bl. a. hur nära grimgarn får sättas intill fasta redskap. Fasta redskap, eller delar därav, som befinner sig på allmänt vatten saknar motsvarande skydd. Innehavare och brukare av fasta redskap har vid flera tillfällen dock hävdat att så borde vara fallet.

Olika kategorier fiskare står i denna fråga mot varandra, eftersom ett förbud mot grimgarnsfiske nära fasta ålfisken på allmänt vatten skulle gynna

ålbottengarnsfiskarna på grimgarnsfiskarnas bekostnad. Frågan kompliceras ytterligare av att de fasta ålfiskenas fiskerättsliga grund kan vara av flera olika slag (se vidare avsnitt 6.2.l.l).

Även om problemen med grimgarnsfisket är störst vid Blekinges södra kust, har begränsningar i fisket med grimgarn föreslagits även på andra kustavsnitt, bl. a. Kalmar län (se avsnitt 2.233). Som främsta motiv för en inskränkning har nämnts risken för störningar i ålbottengarnsfisket, vilket på senare år uppvisat vikande fångstunderlag och försämrad lönsamhet. Ett mera omfattande grimgarnsfiske skulle ytterligare försämra de fasta fiske- nas ekonomiska resultat och därmed — menar förslagsställarna vara en misshushållning med de betydande kapitalinvesteringar som är nedlagda i ålbottengarnen.

2.333. Fisket efter gulål

Den uppväxande s. k. gulålen2 är föremål för ett omfattande fiske, främst i Öresund men även vid kusten av Bohuslän och Blekinge. Vid detta fiske används i första hand småryssjor. En förhållandevis mindre del av fångsten tas vid fiske med långrev och, i Bohuslän, även med åltinor. Sporadiskt förekommer vidare fiske med s.k. ålsax.

Fisket med småryssjor

Småryssjefisket efter gulål utövas vanligtvis med dubbla s.k. parryssjor. Ofta kopplas parryssjorna i sin tur samman till längre redskapslänkar. Detta fiske har gett upphov till problem och motsättningar mellan olika kategorier fiskare. Konflikterna kan sammanfattas på följande sätt:

El Blankålsfisket är vikande. Krav har rests från bl. a. yrkesfiskets orga-

1 Statistik saknas.

2 Motsats: Vandringsål, s. k. blankål, vilken främst fiskas med fasta redskap (ålbottengarn) och vid Blekingekusten även med rörliga nätredskap, s. k. grimgarn (se avsnitt 2.332).

1 Enligt uppgifter som fiskeristyrelsen inhämtat från fisketillsynsmän inom regionen, avseende situationen år 1976 inom den svenska delen av Öresund.

2I detta sammanhang avses personer med fiske som enda yrke eller huvudyrke.

3 Inkl. binäringsfiskare.

4 Bedömning baserad på uppgifter från vederböran- de fiskerikonsulent.

5 Enligt officiell statistik 129 ton år 1975.

nisationer, främst på södra ostkusten, att fisket efter den uppväxande gulålen skall begränsas (avsnitt 2.233) till förmån för ålbottengarnsfisket. El Icke-yrkesfiskets parryssjefångst av gulål är betydande, speciellt inom de ovan nämnda områdena. Yrkesfisket inom samma områden upplever en konkurrens såväl på fångst- som avsalusidan. El Parryssjefisket anses ofta bedrivas som ett fiske med fasta redskap under

sken att vara fiske med rörliga redskap. Det är förenat med stora svå- righeter att i praktiken avgöra huruvida parryssjefisket utövas som fiske med fast eller rörligt redskap. Motsättningana bottnar alltså i flera olika delproblem:

l. Konkurrens om fångsten, dels mellan olika fiskarekategorier (yrkesfiskare resp. icke-yrkesfiskare), speciellt vid sydkusten och i Öresund, dels mellan yrkesfiskare på skilda kustavsnitt.

2. Resursfrågor närmast av fiskevårdskaraktär— skall fisket inriktas på fångst av uppväxande s.k. gulål eller fullvuxen vandringsål?

3. Fiskerättsliga problem — är parryssjefisket normalt ett fiske med fasta redskap och bör det vara förbehållet yrkesfiskare?

Följande uppgifter belyser omfattningen av småryssjefisket efter gulål. Öresund]: Under högsäsong (maj—oktober) fiskas samtidigt med 45 000 år 50000 parryssjor. Redskapsinsatsen är fördelad med ca 50 % på ett för- hållandevis fåtal danska fiskare, ca 30 % på svenska yrkesfiskare2 resp. ca 20 % på svenska icke-yrkesfiskare3. De danska fiskarna uppges normalt använda ca 1 000 redskap per person, de svenska yrkesfiskarna ett par hundra resp. icke-yrkesfiskarna inte sällan 50 eller mera. Fiskets omfattning ökar kontinuerligt. Bohuslän: Gulålsfiske med småryssjor bedrivs i sannolikt likartad om- fattning av yrkesfiskare och andra. Det totala antalet redskap är stort, troligen mer än 10 000.4

Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund har i framställning till läns- styrelsen i Göteborgs och Bohus län begärt, att fisket med ålryssjor förbehålls yrkesfiskarna. Länsstyrelsen har överlämnat framställningen till oss.

Blekinge: Även här är småryssjefisket efter ål omfattande. Den totala fångs- ten år 1975 har uppskattats4 till inemot 70 ton, dvs. något mer än hälften av den samtidiga fångsten av ål i fasta redskap.5 Icke-yrkesfiskets ålfångst i småryssjor (huvudsakligen parryssjor) bedöms vara omkring tre gånger större än yrkesfiskets och uppgå till ca 50 ton. Fångsten på enskilt vatten, där ryssjefisket är förbehållet fiskerättsägarna, torde vara omkring dubbelt så stor som på allmänt vatten. Icke-yrkesfiskarnas redskapsinsats är be- tydande. Det är sannolikt, att årligen flera tusen, kanske uppemot 5 000 parryssjor används.

Fisket med ålsax

Fiskemetoden har gamla anor på vissa kustavsnitt, särskilt vid Blekinge- kusten. Ålsaxfiske— liksom före ljusterförbudets tid även ålljustring bedrivs på grunt vatten på det sätt att ålen ”huggs” med saxredskapet. Fisket för- utsätter lugnt väder och god vattensikt. Det kan utövas såväl dagtid, i soligt

väder, som nattetid varvid erforderlig vattensikt åstadkoms med lyse eller bloss. Numera torde ålsaxfisket väsentligen utövas som hobby eller i re- kreativt syfte med betydande traditionsbundna inslag. På senare tid har ett visst fiske med ålsax vid dykning tillkommit.

Fiskeristyrelsen har med eget yttrande 1977-11-14 till regeringen över- lämnat en skrivelse från Sveriges Fiskares Riksförbund angående införande av förbud mot fiske med ålsax vid dykning. Styrelsen har samtidigt över- lämnat yttranden i ärendet av fiskenämnderna i Kalmar, Blekinge, Kris- tianstad, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län liksom av fiskeriintendenterna i östra resp. västra distrikten.

Regeringen har överlämnat ärendet till oss. 1 Sveriges Fiskares Riksförbunds framställning anförs bl. a., att fisket med ålsax vid dykning har tendens att öka, varför det anses angeläget att få ett lagstadgat förbud mot sådant fiske.

Fiskeristyrelsen anför i sitt yttrande bl. a.:

Remissvaren visar, att fiske med ålsax vid dykning förekommer sporadiskt och att lisket med ålsax överhuvudtaget har liten omfattning. Det är främst i Kalmar och Blekinges län det förekommer ett yrkesmässigt fiske med ålsax. Det har även i re- missvaren diskuterats om man skall göra en åtskillnad mellan fiske med ålsax vid dykning och annat fiske. Den enda nämnd som har en bestämd åsikt om att fångst- sättet i sin helhet bör förbjudas är fiskenämnden i Hallands län.

Det kan tilläggas, att några av fiskenämnderna diskuterar möjligheten och lämpligheten av att införa förbud mot all fångst av fisk vid dykning.

Enligt fiskeristadgan (1954z607) öä är fiske med harka eller ljuster eller med huggkrok, som är försedd med skaft, eller med annat redskap, med vilket Esk kan spetsas, förbjudet. I samma paragraf anges, att förbudet inte utgör hinder mot fiske efter ål med ålsax, vars tänder har en största höjd av sex millimeter, eller mot användande av huggkrok för att bärga fisk som fångats med annat redskap.

Bestämmelsen att man vid ålsaxfiske endast får använda redskap med högst 6 mm långa tänder infördes år 1973 (jfr fiskeristyrelsens fiskeristad- geförslag år 1971, 10 5).

Som fiskeristyrelsen framhållit i sitt yttrande har ålsaxfisket totalt sett ringa omfattning. Det är endast vid kusten av Blekinge län och i viss mån Kalmar län, som fiskemetoden utövas i nämnvärd omfattning. Saxfångsten av ål i Blekinge uppskattas vara av storleksordningen 3 a 4 ton. Motsvarande fångstvärde bedöms vara omkring 50000 kr., eller endast ca 1 % av det totala ålfångstvärdet vid Bleking läns kust. Andelen torde vara ännu lägre vid övriga kuststräckor. Vid Blekinge läns kust uppskattas ca 20 % av den saxfångade ålen ha fiskats av yrkesfiskare.

Med hänsyn till den ringa omfattningen kan ålsaxfisket inte anses påverka ålbeståndet märkbart. Fiske efter ål med ålsax vid dykning förekommer, som fiskeristyrelsen framhållit, i ännu mindre omfattning. Även om det har en tendens att öka, vilket Sveriges Fiskares Riksförbund hävdar, synes det vara osannolikt att fångstuttaget vid sådant fiske kan få någon betydelse i beståndshänseende.

! Lagan är regionens enda Iax- och/eller havsörings- producerande vattendrag, där närmast all produk- tion baseras på kompensa- tionsodling, föreskriven i vattendom.

2 Vid Skånes sydkust tillkommer dessutom en inte obetydlig fångst i notredskap, speciellt av nyligen utvandrad ung öring (smolt).

2.334. Fisket med fasta redskap på enskilt vatten vid västkusten

Fisket med fasta redskap är fritt på enskilt vatten vid västkusten, medan motsvarande fiske på allmänt vatten förutsätter tillstånd av fiskeristyrelsen eller länsstyrelse (KK 19501622). Fisket med t.ex. ål- och laxbottengarn är således "friare” på enskilt vatten än på allmänt. Detta förhållande har lett till att en konkurrenssituation uppstått mellan yrkesfiskare och icke- yrkesfiskare. Motsättningarna gäller en konkurrens om erfarenhetsmässigt goda fiskeplatser. Enligt fiskeristadgan (1954:607) 35 har den person, som först kommit till fiskeplatsen, rätt att fortsätta sitt fiske. Till saken hör, att fasta redskap är särskilt utformade, "skräddarsydda”, med avseende på den aktuella fiskeplatsens bottenförhållanden (djupvariation m.m.) varför det sällan utan ändringar kan användas på andra platser.

Vid Malmöhus läns västra kust erfordras dock, enligt bestämmelse i länsfiskestadgan, tillstånd för fiske med fasta redskap, såväl på allmänt som på enskilt vatten (se avsnitt 6.211). Vid konkurrerande ansökningar om en viss fiskeplats ges yrkesfiskare företräde. Denna praxis saknar vad avser fiske på enskilt vatten stöd i lag.

På övriga avsnitt av väst- och sydkusten inkl. Gotland är fisket med fasta redskap på enskilt vatten förbehållet fiskerättsägaren.

2.335. Lax- och havsöringsfisket i mynningsområdena

Problemen vad gäller fisket vid älvmynningarna på väst- och sydkusten är i huvudsak av samma art som på Norrlandskusten (avsnitt 2.1.3.2), men berör geografiskt mindre vattenområden. Problemen gäller lax och havsö- ring. Även här är det fråga om

El att säkerställa en tillräckligt omfattande lekuppvandring för att bestånden skall hållas intakta Cl att avväga en rimlig fångstfördelning mellan hav, kust och vattendrag Cl att avväga en rimlig fångstfördelning mellan olika fiskarekategorier i om-

råden vid kusten nära vattendragens mynningar.

Den väst- och sydsvenska lax- och havsöringsreproduktionen baseras i mot- sats till de tidigare skildrade förhållandena vid Norrlandskusten huvud- sakligen på naturlig lek].

Vid den aktuella kuststräckan är fisket med rörliga nätredskap överallt fritt ända in till land. Fisket med fasta redskap på enskilt vatten vid sydkusten och Gotland är förbehållet fiskerättsägaren, medan det på västkusten är fritt för alla. Fångsten av lax och öring i mynningsnära områden tas till helt övervägande del i de båda nu nämnda redskapstypernaz.

Fredningsområden har inrättats vid mynningarna av viktigare lax- och havsöringsvattendrag. Områdenas omfattning liksom de restriktioner som föreskrivs i skyddsbestämmelserna uppvisar dock en avsevärd variation utef- ter kustavsnittet. Denna variation kan endast till mindre del förklaras av lokala skillnader i laxens och havsöringens behov av skydd. Utformningen av skyddsbestämmelserna påverkas däremot starkt av följande förhållanden:

El Krav ställs regelmässigt på att fisket med rörliga nätredskap och/eller

fasta redskap efter andra fiskslag än lax och öring skall kunna fortgå inom fredningsområdena. Cl Skyddsbestämmelser, som är ändamålsenliga från fiskevårdssynpunkt, har ofta visat sig medföra fångstfördelande konsekvenser.

På grund härav har det fiskevårdsbetingade skyddet av lekvandrande lax och havsöring många gånger urholkats på ett olyckligt sätt frednings- områdena har blivit alltför geografiskt begränsade, fångst av lax och öring är förbjuden samtidigt som fiske efter andra arter tillåts med laxfiskfångande redskap etc.

Det kan därjämte anföras, att i åtskilliga av de sydsvenska vattendragen utför fiskesammanslutningar och enskilda intresserade ett omfattande och värdefullt arbete på att vidmakthålla*och förbättra bestånden av lax och öring. Denna fiskevård, oftast grundad på ideella skäl, är på många håll en förutsättning för det kustfiske som bedrivs efter laxfisk. De som bedriver denna fiskevård har samtidigt ganska litet utbyte av sitt arbete i form av fiskemöjligheter. Det är således förbjudet att i vattendragen fånga lax och öring under en stor del av den tid då fångst är möjlig. En allt större fångst i mängdfångande redskap vid kusten medför vidare, att uppvandringen i många rinnande vatten är svag. Det saknas f. n. möjligheter att i sådana fall meddela fångstfördelande föreskrifter, ägnade att i rimlig utsträckning öka fångstmöjligheterna i vattendragen.

2.336. Lax- och öringfångstens fördelning

De grundläggande problemen vad gäller lax- och öringfångstens fördelning är likartade de som tidigare skildrats för Norrlandskusten (avsnitt 2.131) resp. södra ostkusten (avsnitt 2.235). Fångstfördelningen karakteriseras av följande:

El Merparten fångas med andra redskap än handredskap, framför allt nät och fasta redskap El Merparten fångas vid kusten; endast en mindre del når upp i lekvat- tendragen (jämför avsnitt 2.335).

Omfattande märkningar vid Skånes östra kust visar, att endast 2—3 % av öringfångsten härrör från handredskapsfiske, medan ca 75 % tas med nät (merparten), småryssjor och not, resp. ca 15 % i fasta redskap.

Hallandslaxen fångas i allt väsentligt (ca 90 %) i fasta redskap vid kusten. Resterande del härrör främst från fisket med rörliga nätredskap. Endast någon eller några få procent av laxen fångas vid handredskapsfiske i vat- tendragen.

Vid en nyligen företagen omarbetning av länsfiskestadgan för Göteborgs och Bohus län har ett stort antal (SO-tal) fredningsområden lagts ut vid mynningarna av viktigare havsöringsförande vattendrag. Avsikten har varit att bereda havsöringen ökat skydd. Med ledning av märkningsresultat be- räknas bohuskustens öring huvudsakligen fångas med rörliga nätredskap (drygt 50 %). En förhållandevis mindre del (ca 15 %) tas vid handredskaps- fiske. Återstoden av fångsten (omkring 35 %) härrör främst från fiske med bottengarn och småryssjor.

lsou 1977:74, s. 201.

2 Undersökningen genomfördes på vårt uppdrag av lantbruks- nämnden i Göteborgs och Bohus län under år 1975. Undersökningsresultaten har bearbetats ytterligare under år 1978, dels vid fiskenämnden i länet, dels vid havsfiskelaboratoriet.

3 Avseende de i undersök- ningen ingående invente- ringsområdena är skillna- den i antalet nätfiskean- strängningar ca 30 %; inventeringsperioden spänner över veckorna 23—43.

4Ca 3 000 ton/år på 1950-talet resp. ca 1 800 ton under 1970-talet.

Bilden är således densamma vid väst- och sydkusten som vid övriga kustavsnitt — endast en ringa del av öringfångsten tillfaller handredskaps- fisket, trots att denna art är ett för handredskapsfiskarna särskilt attraktivt objekt.

Uppgifterna om laxens fångstfördelning i kustnära områden är mera brist- fällig. Enligt samlad erfarenhet bedöms fångst vid handredskapsfiske utgöra rena undantag.

Konkurrensen mellan olika fiskarekategorier innebär också en konkurrens om goda fiskeplatser. Såväl yrkesfiskare som speciellt handredskapsfiskare anser sig vissa tider undanträngda av ett strandnära icke-yrkesmässigt nät- fiske, som tidvis uppges vara så omfattande, att det allvarligt försvårar eller t. o. m. utesluter annan fiskeutövning. Enligt vad vi inhämtat förekommer situationer av detta slag främst vid Skånes sydkust och på vissa håll vid den bohuslänska kusten.

2.337. Fisket efter hummer och krabba

Fiskerikommittén har beräknat], att icke-yrkesfiskets fångst av hummer är 35—40 % större än yrkesfiskets. En senare analys av resultaten från bak- omliggande undersökning2 ger vid handen, att skillnaden i fångstuttag san- nolikt är mindre, omkring 15 %, tab. 29. 1976 års officiella fångst anges till 41 ton', härtill kommer enligt ovan ca 47 ton härrörande från icke-yr- kesmässigt fiske, totalt således ca 90 ton.

Den dödlighet som hummern åsamkas genom fiske härrör med drygt hälften (56 %) från fiske med tinor. Nätfiskets andel är något mindre (42 %), medan ryssjefisket bedöms vara av underordnad betydelse i detta avseende.

Yrkesfiskets tinfångst av hummer är nära tre gånger större än med nät. Icke-yrkesfiskarnas beskattning av hummerbeståndet sker däremot till över- vägande del genom nätfiske (ca 40 % mer än med tinor).

Nämnda undersökning antyder vidare, att icke-yrkesfiskets nätfiske, oav- sett artinriktning, torde vara av större omfattning än det kustnära yrkesfisket. Detta gäller i vart fall under sommaren och större delen av hösten?

Hummern förekommer vid den svenska västkusten ned till trakten av Kullen. Den uppträder talrikast vid kusten av Bohuslän och norra Halland. Den är överallt föremål för ett stort fiskeintresse, såväl från yrkesfiskare som andra. En väsentlig förklaring härtill utgör dess höga marknadsvärde; 1976 års officiella förstahandspris uppgick till nära 40 kr/kg. Priset är i stigande.

Meningarna är delade huruvida hummerbeståndet är överfiskat eller ej. Fram till 1950-talet uppgick yrkesfiskets fångst vanligtvis till 200 a 250 ton. Den officiellt redovisade fångsten har därefter sjunkit brant till nu- varande nivå (41 ton år 1976). Det kan antas, att icke-yrkesfiskets uttag av hummer samtidigt ökaf. Enligt fiskerikommittens bedömning och med ledning av vad som i övrigt framhållits ovan, torde inte kunna antas att denna fångst är så stor att den kompenserar nedgången i officiell fångst- statistik. Uppgifter om hummerfångsten i övriga Västeuropa4, inte minst i Norge där icke-yrkesfiskets fångstuttag anses vara förhållandevis måttligt, antyder närmast att hummerbeståndet allmänt är inne i en nedgångsperiod.

Ett flertal bestämmelser har införts i avsikt att bereda det svenska hum- merbeståndet erforderligt skydd och det är sålunda förbjudet att fiska hum- mer under större delen av sommarhalvåret. Förbudsperioderna har dock olika längd inom Hallands och Göteborgs och Bohus län. 1 den bohuslänska skärgården har på senare tid vidare inrättats ett antal särskilda hummer- fredningsområden (f. n. fem områden), inom vilka fiske med vissa redskap, bl. a. nätredskap, ryssjor och tinor, är tillåtet endast under de tider på året då hummern är fångstlovlig. Någon vetenskaplig utvärdering av frednings- områdenas effekt på hummerbeståndet har ännu inte gjorts. Inom yrkesfisket anser man dock allmänt, att erfarenheterna varit goda.

Länsfiskestadgan för Göteborgs och Bohus län föreskriver dessutom visst högsta antal tinor som får användas av enskild fiskare eller fiskelag vid fiske efter hummer och krabba.

Yrkesfiskarna hävdar ofta, att fisket efter den för många kustyrkesfiskare från ekonomisk synpunkt viktiga hummern i större utsträckning borde vara förbehållet denna kategori fiskare. Man framhåller därvid dels fångstkon- kurrensen gentemot icke-yrkesfiskare, dels en konkurrens på avsalusidan som skäl för en ändrad fångstfördelning. Det har framhållits såsom lämpligt, att hummerfisket med tinor helt eller delvis reserveras för yrkesfiskare. Vidare har föreslagits, att ett förbud borde införas att fiska med rörliga nätredskap vid veckoslut och helger under hummerns fredningstid. Myn- digheterna har hittills avvisat förslagen med hänvisning till att de skulle innebära fångstfördelning mellan olika kategorier fiskande.

I motsats till vad som gäller för hummern, inger krabbans beståndsut- veckling f.n. knappast någon oro. Senare år har fångsterna varit goda.

I sammanhanget bör också problemen vad gäller rådande förbud] att vid dykning fånga hummer och krabba belysas. Förbudet har i huvudsak följande bakgrund.

Fritidsfiskeutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1968zl3) ett ge- nerellt förbud mot fångst av hummer och krabba vid dykning samt anförde till stöd för förslaget bl.a.:

Fångst av hummer vid dykning är en tämligen ny företeelse som sammanhänger med att intresset för Sportdykning stigit i snabb takt. Metoden kan vara synnerligen effektiv och den skulle, om den tillåtes utbreda sig ytterligare, kunna bli ett allvarligt hot mot det yrkesmässiga hummerfisket. I ett läge då intensiteten i fisket efter hummer överhuvudtaget bör minska är det enligt utredningens mening naturligt att i första hand ingripa mot denna fångstmetod. Från bevakningssynpunkt synes något annat än totalt förbud inte kunna komma i fråga. Förbudet bör omfatta de två värdefullaste marina skaldjursarterna, hummer och krabba.

I remissyttrande över utredningens förslag anförde havsfiskelaboratoriet bl.a.:

Som utredningen påpekat visar f.n. utbytet av yrkesfisket efter hummer en starkt vikande tendens. Hummerfiske bedrives av fritidsfiskare huvudsakligen med garn och tinor. Trots avsaknad av tillförlitlig statistik på området torde detta vara odis- putabelt liksom att ganska stora kvantiteter på detta sätt fångas. Endast en mycket liten kvantitet torde tas vid dykning. I förslaget har intagits förbud mot fångst av hummer och krabba vid dykning. Det är odiskutabelt att fritidsfiskare i form 'Fiskeristadgan av sportdykare under de senaste åren fångat ett allt större antal av bägge arterna. (1954:607)9 &.

Åtminstone då det gäller krabba har fångsten ibland även skett i kommersiellt syfte. — Det föreligger en betydande skillnad i möjligheten även för en van sportdykare att fånga de bägge arterna. Krabbor är mycket lätta att fånga och ett par samarbetande dykare torde under ett par timmar på lämplig botten ha möjlighet att plocka upp ända till ett 100-tal krabbor, vilket givetvis måste medföra en lokal decimering av beståndet. Decimeringen synes dock delvis uppvägas av att krabborna är relativt rörliga och beståndet fylls därigenom så småningom på igen. Upprepad brandskattning, på sätt som ske på vissa platser utanför de orter som är mest omtyckta av sportdykama, torde dock i längden kunna försämra bestånden till men för yrkesfisket. Hummer är genom sina levnadsvanor i mer eller mindre utpräglade gångsystem under stenar, både svårare och framför allt mer tidskrävande att fånga under dagtid. På natten, då de ofta är ute för att skaffa föda, kan en van dykare lättare ta dem. Med tanke på de kostnader det innebär att idka Sportdykning, att endast få sportdykare har verklig vana vid hummerfångst samt att endast ett extremt fåtal kan genomföra nattdykning, kan i regel uteslutas möjligheten att sportdykare skulle kunna fiska i kommersiellt syfte, då det gäller hummer. Det torde i stället vara så att mer eller mindre enstaka humrar fångas på detta sätt. En viss risk för beståndsuttunning fö- religger emellertid på vissa särskilt omtyckta dykningslokaler, särskilt i närheten av de större kustvattnen i Göteborgs och Bohus län. Det årliga utbytet torde belöpa sig till kanske något tusental humrar, en siffra som bör ställas i relation till de ca 250 000 humrar, som fångas av det kommersiella hummerfisket (räknat efter 80 ton/år och ca 3 humrar på varje kg). Även jämfört med vad fritidsfiskare tar i garn och tinor torde sportdykarnas andel i hummerfisket vara mycket obetydlig. Något an- norlunda ställer sig saken då det gäller krabbor. Som ovan antytts är det möjligt även för relativt oerfarna dykare att ta upp åtskilliga krabbor utan större besvär, och erfarna dykare har utnyttjat sin kunnighet även i kommersiellt syfte. Målmedvetet dykande efter krabbor kan ge fångster av flera dussin per dag. Den bristfälliga krabb- statistiken säger inget som helhet beträffande beståndets storlek men röster har fö- rekommit flerstädes, vilka antyder lokal nedgång i vissa bestånd. Jämfört med krabbor fångade med garn och i tinor torde det vara möjligt för vana dykare att få större fångster till relativt billigare pris genom fångst in situ. Med tanke på att krabborna tenderar bli en alltmer uppskattad delikatess och att huvudparten av fångsterna bör förbehållas yrkesfisket samt att fridlysningsperioder inte synes vara aktuella f.n., synes det vara befogat att införa fångstförbud för krabbor medelst dykning. Därvid är emellertid att märka att detta förbud även kommer att gälla yrkesfiskare som ev. skulle vilja använda denna fångstmetod. Flera krabb-yrkesfiskare har omtalat att de haft funderingar på att fånga krabbor på detta sätt. — Ett dykningsförbud mot fångst av krabba kan alltid motiveras med att det t. v. synes vara en positiv åtgärd för beståndet och kommer därför yrkesfisket tillgodo. Då det gäller dykningsförbud mot hummerfångst ter sig saken åtskilligt mer komplicerad. Om det emellertid är så att det av praktiska skäl är omöjligt att skilja de bägge fångstkategorierna åt synes enligt laboratoriet det av utredningen föreslagna dykningsförbudet vara att föredraga.

1 ett senare yttrande till fiskeristyrelsen framhåller laborator Dybern vid havsfiskelaboratoriet bl.a.:

Beträffande hummer har tidigare ifrågasatts ovan ett ev. förbud för fångst vid dykning även utanför fredningsperioden. Lättheten att vid dykning fånga krabbor gör att ett totalt förbud mot att på detta sätt fånga dem bör övervägas. Detta gäller än mer om ingen fredningsperiod införes. Både då det gäller krabba och särskilt hummer bör understrykas att de fångster, som för närvarande tas utanför det kommersiella fisket, erhålles av tillfällighetsfiskare med vissa fiskeredskap. Sportdykningen är emel- lertid på stark frammarsch och fångsterna vid dykning kan förväntas öka i framtiden, om de ej hindras på något sätt.

I fiskeristyrelsens år 1971 avgivna förslag till fiskeristadga anför styrelsen för sin del följande:

Vad slutligen angår förbud mot fångst av hummer och krabba vid dykning vill styrelsen såvitt avser hummer anföra att i ett läge där styrelsen anser sig böra föreslå kraftfulla åtgärder till skydd för hummerbeståndet skäl ej föreligger att tillåta en relativt ny fångstmetod. som vunnit ökad utbredning under senare år, även om dykfångsterna efter hummer enligt tillgängliga uppgifter hittills varit små. Styrelsen vill däremot understryka att styrelsen anser dykfångstförbudet motiverat endast under förutsätt- ning att de av styrelsen i övrigt beträffande hummerfisket föreslagna åtgärderna genomföres. Beträffande krabba är situationen delvis annorlunda därigenom att krab— bor är väsentligt lättare att fånga vid dykning och att i vart fall samarbetande dykare under kort tid kan fånga relativt stora kvantiteter krabba. Styrelsen finner mot bak- grund härav — även om dykarnas krabbfångster i relation till totalfångsten är små anledning föreligga att föreslå förbud mot dykfångst även av krabba.

Rådande dykfångstförbud infördes i fiskeristadgan (1973:150) år 1973.

1 skrivelse 1974-07-31 har Svenska sportdykarförbundet hos Kungl. Maj:t hemställt, att förbudet mot fångst av hummer eller krabba vid dykning upphävs, att det tillåtna minimimåttet för fångst av hummer höjs från nu- varande 22 cm till 23 cm, att hummerns fredningstid förlängs och görs enhetlig för hela västkusten samt att viss fredningstid för krabba införs.

Sportdykarförbundets framställning har Överlämnats till oss.

2.338. Fångstkonkurrens, sammanfattning

Yrkesfiskets företrädare anser inte, att någon nämnvärd fångstkonkurrens föreligger från handredskapsfiskets sida. Enligt upprepade uttalanden från de båda fiskarekategoriernas resp. organisationer anser man däremot, att det icke-yrkesmässiga fisket med andra redskap än handredskap, speciellt då med nät av olika slag, är till stort förfång för såväl yrkesfisket som handredskapsfisket, både vad gäller fångstuttaget som utrymmet på fiske- platserna. I några hänseenden anser yrkesfiskets företrädare, att också en avsalukonkurrens föreligger.

Skånedistriktet av Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund har 1978-08-16 tillskrivit fiskenämnden i Malmöhus län och föreslagit viss inskränkning i det fria fisket med bl. a. nät och ryssjor. Distriktet anför bl.a.:

Tillgången på olika fiskslag kring de svenska kustvattnen håller allvarligt på att minska. Skälet härtill beror bl. a. inte minst på det allt mer tilltagande deltidsfisket av personer, som ej har anknytning till yrkesfisket utan har annat yrke under arbetsveckan och utnyttjar lör- och söndagar samt helger till att sätta ut nät vid kuster med fritt fiske. Dessa nät, som tidvis placeras i stort antal och ofta mycket nära yrkesfiskarnas fasta redskap, får då stå ute hela veckan för att vittjas under veckosluten om väderleken är tjänlig. [ ett nät, som ej tömmes mer än en gång per vecka måste självfallet mycket fisk vara död och otjänlig till föda.

Dessa deltidsfiskare är i huvudsak endast intresserade av värdefull fisk såsom ål och laxfiskar och får ett gott ekonomiskt utbyte i synnerhet som dessa extrainkomster sällan uppges till skattemyndigheterna och därför blir skattefria. Härtill kommer att fångsterna säljs till priser klan understigande de på marknaden gällande och utgör därför illojal konkurrens gentemot yrkesfiskarna.

Skånedistriktet av Fritidsfiskarna föreslår härmed att fiske med nät, ryssjor, hommor

' Enligt beräkningar av vederbörande fiskerikon- sulenter.

etc. ej skall vara tillåtet med mindre än att den fiskande nöjaktigt kan redovisa dels att mervärdeskatt inbetalts och dels att inkomsten av fisket året innan överstigit 5000 kr. Fiske med pilk och spö skall vara undantaget. Sådana restriktioner skulle vara i överensstämmelse med de nya danska bestämmelserna för fiske i saltvattnet.

Fiskenämnden har överlämnat framställningen till oss.

Vi skall i detta avsnitt sammanfattningsvis belysa hur fångstuttaget för- delas på olika fiskarekategorier vid väst- och sydkusten, såväl vad gäller fångstmängd som fångstvärde, tab. 27.

[:| Fdngstmängd: Av hela kuststräckans fångst svarar handredskapsfisket ungefärligen för 1—2 %, övrigt icke-yrkesfiske för 2—3 % resp. yrkesfisket för drygt 95 %. Frånräknas havsfisket blir fördelningen ca 15 %, 20 % resp. 65 % (kustyrkesfisket). [] Fångstvärde: Handredskapshskets andel av hela fångstvärdet beräknas till 2—3 %, övrigt icke-yrkesfiske till 7—8 % samt yrkesfisket till ca 90 %. Frånräknas havsfisket blir fördelningen av storleksordningen 10 %, drygt 30 % resp. inemot 60 % (kustyrkesfisket). Cl Fångstens fördelning på arter har belysts i avsnitt 2312 och 2322. Följande kan tilläggas. För det strandnära yrkesfisket är ålfångsten av särskild betydelse och såsom tidigare omnämnts inger fångstutvecklingen viss oro. Mot denna bakgrund är det icke-yrkesmässiga fiskets fångstuttag betydande, omkring 20 % (ca 3000 ton) av hela ålfångsten. Det är då att märka, att icke-yrkesfiskets fångst huvudsakligen utgörs av uppväx- ande gulål.

För det strandnära kustyrkesfisket är vidare fisket efter sådana arter som hummer, krabba, flundrefisk och öring av stort värde. Icke-yrkes- fiskets motsvarande fångst med ”övriga redskap” är värdemässigt dock drygt fyra gånger så stora, nära 11 milj. kr. mot ca 2,5 milj. kr. för kust- yrkesfisket. Värdet av handredskapsfiskets fångst av nämnda arter be- räknas till ca 1 milj. kr.

El De nämnda fiskslagen — ål, hummer, krabba, flundrefisk och öring utgör tillsammans ca hälften av kustyrkesfiskets fångstvärde. Av hand- redskapsfångstens värde utgör de endast drygt 15 %, i övrigt icke-yr- kesfiske hela 75 %.

Liksom för övriga kustavsnitt är alltså handredskapsfisket, i motsats till övrigt icke-yrkesfiske, väsentligen inriktat på andra arter än yrkesfisket.

2.4. Fisket i de *stora sjöarna

Vi har valt att behandla fisket i de stora sjöarna i ett särskilt avsnitt. Den främsta anledningen härtill är, att det i de stora sjöarna finns områden där fisket är fritt i större eller mindre utsträckning. Förutsättningarna för fisket är därmed väsentligt annorlunda i dessa sjöar än i övriga inlandsvatten.

Det för fritt fiske tillgängliga vattnets andel av den totala sjöytan är mycket olika], från Vänerns och Vätterns drygt 90 % till Mälarens och Storsjöns endast ca 15 %.

Sjö Allmänt vatten och s. k. Enskilt vatten enskilt frivatten

Areal (ha) Andel % Areal (ha) Andel (%)

Vänern 505 000 91 50 000 9 Vättern 171 000 92 15 000 8 Mälaren 17 000” 15 96 000 85 Hjälmaren 27 000 55 22000 45 Storsjön 6 000 13 40 000 87

Enskilt frivatten; allmänt vatten finns inte i Mälaren.

2.4.1. Yrkesfiske 2.4.1.l Yrkesfiskarkårens sammansättning

Yrkesmässigt fiske utövades år 1976 av ca 200 yrkesfiskare samt i stort sett lika många binäringsfiskare, dvs. ungefär 70 % resp. 35 % av landets samtliga i sötvattenfrske nämnda år yrkesverksamma personer, tab. 30. Av- gången bland yrkesfiskarna har senare tid varit mindre (ca 5 % åren 1973—1976) än för svenskt yrkesfiske i allmänhet (jämför tab. 1). Kåren av binäringsfiskare har däremot minskat mer än genomsnittligt för riket.

Åldersfördelningen är ogynnsam med förhållandevis flera äldre fiskare än i landet i övrigt.

2.412. Fångst

Vid yrkesmässigt fiske fångades år 1977 totalt nära 1 300 ton till ett värde av ca 6,5 milj. kr, tab. 31. Fångstutvecklingen under senare år har varit något olika i de fyra största sjöarna. Gemensamt för 1977 års fångster är dock, att de i samtliga fall är lägre än genomsnittet för 1970-talet.

Den yrkesmässiga fångsten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren kan överslagsmässigt uppskattas utgöra omkring 65 % av all fångst vid yr- kesmässigt fiske i sötvatten resp. ca 50 % av motsvarande totala fångst- värde].

Kostnadsmässigt visar insjöfisket numera en positiv utveckling. Lönsam- heten har genom stigande fiskpriser förbättrats. Regeringen har vidare be- slutat, att pristillägg skall kunna utgå på viss sötvattensfisk som fångas av yrkesfiskare i insjöar, vattendrag eller kustvatten.

2.4.13. Artinriktning och fiskemetoder

Vänerns värdemässigt främsta fångstobjekt är gös, gädda, lax och öring samt rom av siklöja med en sammantagen värdeandel år 1977 av ca 65 % av all fångst. Räknat efter fångstvikt är siklöja, gädda, lake och gös mest be- tydande (år 1977 ca 60 %).

Det uppskattas, att ca 50 % av fångstvärdet härrör från fiske med rörliga nätredskap, ca 20 % från fiske med storryssjor och laxfällor samt ca 5 %

] Uppskattning på basis av data från fiskerstyrel- sens fiskproduktionsut- redning år 1977 resp. statens jordbruksnämnds och fiskeristyrelsens enkät rörande 1976 års kust- och insjöfiske efter sötvattenfisk,jämför avsnitt 2.5.12

' Ds Jo (1977:3)

från trålfiske (jämför avsnitt 2.435). Resterande andel är spridd på en mängd var för sig mindre betydande fiskemetoder.

1 Vättern domineras fångsten av laxfisk. Av 1977 års fångstvärde svarade sik, röding, lax, siklöja och öring för sammanlagt 98 %. Viktmässigt do- minerar sik med omkring hälften av hela fångsten, med röding, siklöja, abborre och lax närmast. Fångsten av lax baseras helt på utsättningar av odlad fisk (avsnitt 7313). Fisket i Vättern bedrivs framför allt med nät. Uppskattningsvis svarar detta fiske för omkring 75 % av hela fångsten, värdemässigt sannolikt än mera. Härutöver används bl.a. utterredskap och flytrevar. Försök pågår med storryssjefiske och — t.v. i liten skala — med trålfiske. I Mälaren och Hjälmaren bedrivs fiske efter gös, gädda, lake, abborre, ål, sik och siklöja m. fl. arter. I Hjälmaren är gösen helt dominerande, såväl beträffande fångst som fångstvärde. I Mälaren delar gösen tätplatsen med siklöja. Fångsten tas framför allt i nätredskap men i betydande omfattning även i fasta redskap (bottengarn och storryssjor). Det förekommer vidare ett visst försökstrålfiske i Hjälmaren (jämför avsnitt 2.435).

2.414. Yrkesmässigt fiske på enskilt vatten resp. på allmänt vatten och s.k. enskilda frivatten

Förekomsten av allmänt vatten och s.k. enskilda frivatten har givetvis stor betydelse för det yrkesmässiga fisket. Dock är variationen stor mellan sjöarna vad beträffar fångstens fördelning mellan områden med fritt fiske och enskilt vatten, tab. 32. 1 Vänern, Mälaren och Hjälmaren bedöms fångs- ten vara av samma storleksordning vad gäller enskilt resp. fritt vatten, trots att det fria vattnet upptar högst olika andelar av dessa sjöars yta (avsnitt 2.4). 1 Vättern däremot sker nästan all fångst på fritt vatten och även med hänsyn till det enskilda vattnets ringa omfattning är fångstandelen på sådant vatten blygsam.

2.4.2. Icke-yrkesfiske

I motsats till kustavsnitten kan separata uppgifter för de stora sjöarna inte utläsas av vår SCB-undersökning.] Detta avsnitt bygger på vissa speciella inventeringar samt till betydande del på allmänna bedömanden.

Variationerna är stora i fiskeutövandet. I Mälaren och Hjälmaren do- minerar handredskapsfisket. Pimpel- och spinnfiske är vanligt. Huvudsak- ligen fångas abborre (ca 50 % av handredskapsfångsten i Mälaren, helt do- minerande i Hjälmaren), i Mälaren vidare gädda och en del gös. Särskilt i Hjälmaren är vinterfisket från is av stor omfattning. I båda sjöarna bedrivs härutöver ett tidvis betydande icke-yrkesmässigt fiske med mängdfångande redskap (nätredskap), och enligt vad som uppges ofta med avsalu som motiv. Detta fiske, som huvudsakligen är inriktat på gös och i Mälaren dessutom på siklöja, utövas på fritt vatten.

Det beräknas, att den helt dominerande delen av handredskapsfisket i Mälaren bedrivs på enskilt vatten. I Hjälmaren bedöms däremot fisket på

allmänt vatten och enskilt frivatten vara vanligast. Skillnaden torde förklaras av att områdena med fritt fiske utgör en förhållandevis stor del av Hjälmarens yta samt att denna sjös långgrunda stränder ofta förutsätter tillgång till båt för fiske.

Handredskapsfisket anses inte vara lika dominant i Vänern som i nyss nämnda sjöar. Fiske med nät torde här vara ungefär lika vanligt förekom- mande. Även fiske med långrev och utter utövas förhållandevis ofta.

Fångsten utgörs företrädesvis av gädda, vidare av gös och abborre. Särskilt attraktiva arter som lax och öring ingår mera sparsamt i fångsten. Detta gäller i vart fall fiske med handredskap. Handredskapsfisket bedrivs hu- vudsakligen strandnära.

Vissa tecken tyder på att en under senare tid något förbättrad tillgång på lax (via utsättningar) följts av ett ökande icke-yrkesmässigt fiske med rörliga nätredskap, huvudsakligen inriktat på avsalu (avsnitt 2.434).

Det icke-yrkesmässiga fisket i Vättern, liksom fisket i Storsjön, är f.n. mindre handredskapsinriktat än motsvarande fiske i övriga stora sjöar. I Vättern utövas ett omfattande icke-yrkesmässigt nätfiske, framför allt med sikte på fångst av röding men även sik. En stor och — enligt samstämmiga uppgifter ökande del av detta fiske sker i avsalusyfte (avsnitt 2.434). Fisket med lod- och ytutter efter i första hand röding och lax är vidare betydande. Handredskapsfisket bedrivs väsentligen med pimpelutrustning och är mest inriktat på abborre. I det norra skärgårdsområdet tillkommer dessutom spinnfiske efter gädda. Handredskapsfisket bedöms svara för en- dast 3—4 % av det totala fångstvärdet i Vättern.

I Storsjön dominerar nätfisket efter laxfisk, främst kanadaröding och sik. Utterfiske i olika former är också vanligt, medan handredskapsfisket har förhållandevis blygsam omfattning.

Sammanfattningsvis bedöms nuvarande fångstuttag genom handred- skapsfiske i de stora sjöarna, med undantag för Hjälmaren, vara åtskilligt mindre än det som härrör från yrkesfiske. Handredskapsfisket är dessutom väsentligen inriktat på arter, som inte är av förstahandsintresse för det för- värvsmässiga fisket. Det bedöms vidare, att handredskapsfisket kan öka flerfaldigt i omfattning utan att för den skull påverka yrkesfiskets förut- sättningar. För Hjälmarens del förhåller det sig så, att den fångst som tas genom handredskapsfiske beräknas vara av nästan samma omfattning som yrkesfiskets. Som framhållits ovan är dock fångstens sammansättning olika — abborren dominerar kraftigt i handredskapsfångsten, medan yrkesfisket huvudsakligen är inriktat på gös. Denna art svarar för ca 75 % av yrkesfiskets fångstvärde under 1970-talet; abborrens samtidiga andel är endast ca 5 %.

2.4.3 Problem 2.431 Fritidsfisket i de stora sjöarna

En försiktig överslagsberäkning visar, att storleksordningen 100 000—150 000 personer årligen fritidsfiskar i de fem stora sjöarna. Invånarantalet i an- gränsande kommuner (inkl. Storstockholm) uppgår till ca 2,5 miljoner. I genomsnitt var tredje svensk i åldrarna 15—74 år fiskar årligenl. Det synes

[ Svenskarnas fiskevanor (DS JO 1977:3).

' Enligt uppgifter från vederbörande fiskerikon- sulenter.

med ledningen härav rimligt anta, att de stora sjöarna f. n. nyttjas för fri- tidsfiske i förhållandevis liten utsträckning.

Kortfiskeupplåtelser till allmänheten för handredskapsfiske har nämnvärd omfattning endast i Mälaren, där ett 25-tal upplåtare är 1973 försålde ca 20 000 kort. Samma år uppgick kortförsäljningen i Vättern till ca 1 000 kort, medan den i de övriga stora sjöarna torde ha varit ännu mindre'. Sammanlagt torde antalet kortupplåtelser inte överstiga 25 000.

I likhet med vad som framhållits beträffande fritidsfisket vid södra ost- kusten (avsnitt 2223) torde således en betydande del av fisket i de stora sjöarna utövas på följande förutsättningar:

El Fiske med stöd av egen fiskerätt D Fiske på arrenderat vatten El Fiske på allmänt vatten och enskilda frivatten El Fiske ”på lov" I] Olovligt fiske (inkl. fiske på inte "hävdade” vatten)

Enligt samstämmiga uppgifter utövas på många håll i de stora sjöarna ett omfattande fritidsfiske på enskilt vatten, företrädesvis med handredskap, i tro att fisket är fritt, alternativt i vetskap om att den enskilda fiskerätten inte hävdas. Situationen uppges vara vanlig i större delen av Vänern samt i Vättern med undantag för skärgårdsområdet i norr. Även i Storsjön samt i viss mån i Hjälmaren och i östra delarna av Mälaren bedöms sådant fiske utan rättsgrund vara vanligt.

Den rådande situationen torde ofta bero på oklara äganderättsförhållanden samt det faktum att det många gånger är förenat med betydande svårigheter att avgöra var gränsen går mellan enskilt vatten och fritt vatten (avsnitt 2.433).

Det allmänt utbredda ”fria” fisket anses medföra, att fiskerättsägarnas intresse att via fiskekortsförsäljning upplåta fritidsfiskerätt till allmänheten är ringa och på många håll obefintligt. Enligt vad vi erfarit, har (är 1976) inget fiskevårdsområde bildats i de stora sjöarna, i vart fall inte något område som upplåter fiske till allmänheten.

Ekerö kommun har i skrivelse till oss hemställt, att fisket med hand- redskap snarast frisläpps i Mälaren. Kommunen anför därvid, att det med hänsyn till det alltmer ökande intresset för fritidsfiske med handredskap är angeläget att Mälarens vatten snarast utan tidsödande vattenrättsutred- ningar eller andra undersökningar görs tillgängligt för allmänheten.

Ett gemensamt problem för fritidsfisket i samtliga stora sjöar är vidare, att fiskeutövandet i många fall förutsätter tillgång till båt. Organiserad båt- uthyrning förekommer i endasr ringa omfattning. På några platser aviseras dock eller har redan gjorts vissa satsningar på detta område. Örebro kommun har således sommaren 1978 t. ex. öppnat en s. k. fiskestation i södra delen av Hjälmaren, där fritidsfiskare bl. a. kan hyra båt, motor och fiskeredskap. Erfarenheterna från fiskestationens första verksamhetsperiod tyder på att det finns en mycket stor efterfrågan på denna form av fiskeservice.

2.432 Arrendekonkurrens

Det finns flera kända fall, där fiskeföreningar tvingats släppa tidigare ar- renden av enskild fiskerätt i Mälaren. Anledningen har varit att marknads- priset på arrendevatten stigit. Vissa fritidsfiskeområden, som tidigare varit tillgängliga för allmänheten genom kortupplåtelse, har härigenom bortfallit. Av bl.a. detta och liknande skäl har även den för yrkesfiske tillgängliga arealen minskat i inte obetydlig utsträckning under senare år. Det är vanligt att ett och samma vatten nyttjas för såväl yrkesfiske (via arrende) som handredskapsfiske (via försäljning av fiskekort).

Det kan befaras, att denna situation förvärras i framtiden även i övriga stora sjöar. Om fisket med yrkesmässiga reskap på allmänt vatten begränsas till förmån för yrkesfiskare, torde rätten till fiske med nät och andra icke- handredskap på enskilt vatten komma att få ökat marknadsvärde. Deltids- fisket kommer härigenom i viss mån att styras över på enskilt vatten via arrenden.

2.433 Gränsen mellan områden med fritt resp. enskilt fiske

Problemen med gränsdragningen mellan områden med fritt resp. enskilt fiske är av samma natur som vid södra ostkusten och har beskrivits i avsnitt 2.2.32 Situationen torde, såsom framhållits i avsnitt 2.431, även ha ne- gativa konsekvenser för intresset att ombesörja fiskekortupplåtelser till all- mänheten. Synpunkter av detta slag har också framförts från företrädare för fiskeintressen vid bl. a. Hjälmaren.

2.434 Fångst- och avsalukonkurrens

A. En konkurrenssituation föreligger eller kan förutses uppstå mellan yr- kesfiskare och s.k. deltidsjiskare i framför allt följande fall.

Mälaren: Problemet är knutet till fisket efter siklöja och har hittills i stort sett varit begränsat till frifiskeområdet i centrala Mälaren. Mot- sättningarna torde i första hand bestå i konkurrens om fiskeplatser men också i avsalukonkurrens.

Problemen har än så länge varit av förhållandevis ringa omfattning men synes öka efter hand som dets. k. deltidsfisket blir mera omfattande.

Hjälmaren: Motsättningarna är koncentrerade till fisket efter gös. Gö- sen är föremål för ett så hårt fiske, att det under senare år regelmässigt varit fråga om en situation som kan betecknas som ekonomisk över- fiskning]. En väsentlig anledning härtill är det omfattande nätfiske, som utövas av s.k. deltidsfiskare och av fiskerättsägare. Fiskestadgan för Hjälmaren föreskriver märkningstvång (registreringsnummer) beträffan- de nät som används vid fiske i Hjälmaren. År 1977 fanns drygt 1 800 registrerade nätfiskare i denna sjö. Detta antal kan jämföras med att ett 70-tal personer är sysselsatta med yrkesmässigt fiske i sjön.

I samband med revision av fiskestadgan för Hjälmaren föreslog då- varande fiskerinämnden för Hjälmaren, att varje enskild fiskare skulle få använda högst 100 m sammanlagd nätlängd vid fiske på allmänt vatten och enskilt frivatten. Länsstyrelsen skulle dock kunna lämna dispens

1 Undantag år 1977. Dåliga fångster detta år medförde, att yrkesfiskar- na fick mindre konkur- rens från icke-yrkesfiskare vilket i sin tur bidrog till att priserna steg. Exempel på senare tids ”normalsi- tuation", betingad av avsalukonkurrensen: År 1975 var kilopriset på gös från Hjälmaren ca 1:50 kr lägre än från Mälaren.

' En storvuxen form av öring; reproduktionen sker i Dammån, ett av sjöns tillflöden.

från denna bestämmelse. Den senare behandlingen av frågan ger vid handen, att man från olika håll i realiteten betraktar dispensgivningen som ett instrument att bereda yrkesfisket möjligheter till mera omfattande nätfiske. Några regler av angiven innebörd har ännu inte införts i stadgan. Jämfört med de betydande inslag av biyrkesfiske, som förekommer i nuläget, synes det yrkesmässiga fisket i Hjälmaren utvecklas i riktning mot ett mera heltidsbetonat yrkesfiske. Försök under senare tid med större fasta redskap (gösbottengarn) för fångst av gös har således gett lovande resultat. En mera allmän övergång tilldenna redskapstyp kan bl. a. förväntas utjämna nuvarande biologiskt betingade, stora variationer i nä'tfångsterna. Dessa variationer har hittills hindrat det yrkesmässiga fiskets utveckling mot mera rationella driftformer. En utveckling av nu antytt slag kommer sannolikt att skärpa de redan stora motsättningarna gentemot det nätfiske som bedrivs på deltid, liksom det kommer att skapa en ny konkurrenssituation mot det yrkesmässiga fiske (bl. a. bi- yrkesfrske) som f.n. utövas med ”"traditionella"” små gösryssjor. Vänern: Såsom redovisats i avsnitt 2.4.2 märks redan och kan framför allt förutses ett väsentligt ökat icke-yrkesmässigt avsalufiske (deltidsfiske) efter lax och öring med nät och på enskilt vatten sannolikt även med fasta redskap (laxfällor), i och med att tillgången på dessa aner ökar efter hand som medel ställs till förfogande för utsättning av odlad smolt. Vättern: Problemen med det 5. k. deltidsfisket torde dock vara störst i Vättern. Förekomsten av ekonomiskt högintressant laxfisk utgör här grunden för ett omfattande avsalubetingat deltidsfiske med nät. Detta fiske har fritt kunnat öka i omfattning i och med att det allmänna vattnet upptar större delen (ca 92 %) av sjöns yta. Risken är uppenbar, att framför allt rödingen blir föremål för en allt kraftigare biologisk överfiskning. Den höjning av minsta tillåtna maskstorlek i näten som av fiskeribio- logiska skäl bedöms nödvändig för att hindra pågående överfiskning har hittills inte varit möjlig att genomföra. Yrkesfiskarna skulle därvid för- orsakas ett inte obetydligt fångstbortfall under ett antal år, innan åtgärden medfört ökad tillgång på större exemplar och ökad reproduktion. Yr- kesfiskarna förordar för sin del i stället en begränsning av det icke-yr- kesfiske som utövas med mängdfångande redskap. Yrkesfisket upplever därjämte en i förhållande till deltidsfisket mycket besvärande avsalukonkurrens, inte bara beträffande röding utan också vad gäller avsättningen av sik.

. Även mellan olika grupper av icke-yrkesfiskare föreligger motsättningar i vissa fall. Storsjön: Fisket efter den s. k. Dammåöringenl har förorsakat en kon- fliktsituation mellan olika fiskarekategorier. Motsättningarna, vilka har vissa likheter med de som förekommer vid mynningsområdena på Norr- Iandskusten och på väst- och sydkusten (avsnitt 2.1.3.2 och 2.335), handlar i första hand om en fördelning av fiskresursen mellan dem som har fiskeintressen i sjön resp. i tillflödet Dammån. Sjöfisket utövas främst med nät och kan på det allmänna vattnet be- drivas fritt. Fisket i ån, vilket tidsmässigt är begränsat till en kortare period i samband med öringens lekuppvandring, sker med handredskap.

Strömvattenintressenterna har hos länsstyrelsen krävt viss begränsning av nätfisket efter öring i sjön till förmån för fritidsfisket och turismen i ådalen. Framställningen avslogs i februari 1978 med hänvisning till de fördelningskonsekvenser ett genomförande av förslaget skulle få.

Storsjöns Centrala Fiskevårdsförening har i framställning till oss fö- reslagit att f rifiskebestämmelserna i 20 & FL slopas. Enligt nämnda lagrum får i Storsjön i Jämtland varje svensk medborgare i enskilt vatten bedriva sikfiske med nät, som är att hänföra till rörligt redskap. Sådant fiske får bedrivas på ett avstånd ej understigande 300 meter från fastlandet eller från ö av minst 100 meters längd. Lakfiske med hängryssja (lakstrut) är därjämte fritt.

Bakgrunden till föreningens framställning är, att vissa motsättningar uppstått mellan olika kategorier icke-yrkesfiskare. Konkurrenssituationen kan beskrivas på följande sätt:

Frifiskerätten enligt 20 &" FL är numera relativt allmänt känd. Sedan kompensationsutsättningarna av öring och inte minst kanadaröding på senare tid gett påtagligt positiva resultat, har ett visst efter kanadaröding inriktat nätfiske förekommit under åberopande av sikfiskerättigheten en- ligt 20 é FL. Nätfiske efter sik resp. kanadaröding sker med i stort sett samma nättyper. Det befaras nu, att det fria fisket (enligt 2055 FL) fisket framdeles skall öka i takt med att tekniken för kompensationsutsättning- arna av kanadaröding utvecklas och ger allt bättre fångstmöjligheter. Den uppfattningen har därVid framkommit, att 20 & FL allt oftare kan komma att användas som en i praktiken okontrollerbar täckmantel för ett på kanadaröding och eventuellt öring inriktat nätfiske på enskilt vatten.

Det kan tilläggas, att nätfisket efter sik inte längre har samma betydelse för husbehovsfisket som då bestämmelsen tillkom. Fiskeintresset har efter hand svängt över mot den senare introducerade kanadarödingen.

Bestämmelsen i 20 å FL om rätt till fiske efter lake med hängryssja (lakstrut) torde däremot inte skapa några framtida konflikter av bety- denhet. Detta fiske är f. n. mycket obetydligt och det kan förmodas förbli av ringa omfattning.

2.435 Trålfiske Allmänt

Trålfiske bedrivs som försöksfiske i Vänern, Hjälmaren och Vättern. I de förstnämnda sjöarna har försöket pågått något tiotal år och i Vättern sedan år 1977. Fisket skeri fiskeriintendentens resp. fiskerikonsulentens (Vättern) regi på uppdrag av fiskeristyrelsen. I samtliga fall utövas fisket inom vissa begränsade trålområden på allmänt vatten. För Mälarens del har upprepade framställningar gjorts om tillstånd till trålfiske, dels på det enskilda fri- vattenområdet, dels på enskilt vatten,

Vänern, Hjälmaren och Vättern

1 Vänern bedrivs försökstrålning av ett tiotal fiskare. Trålområdena utgör tillsammans ca 15 % av sjöytan. Fisket är nästan helt inriktat på fångst

' Uppgift från fiskeri- intendenten.

av siklöja och i någon män på nors. Några försök har under senare tid gjorts att med grovmaskig trål fiska gös och lake. Ca 5 % av den yrkesmässiga fångstens värde härrör från trålfiske. Av hela siklöjefångsten tas en dryg tredjedel med trål.

Försöksverksamheten har i det närmaste utvecklats till en etablerad fiske- metod. I linje härmed och mot bakgrund av de i övrigt över lag positiva erfarenheterna övervägs att i framtiden inte begränsa fisket till särskilda områden; endast enskilt vatten (inkl. enskilda frivatten) skulle vara undan- taget från försökstrålning. Ett motiv för att frisläppa trålfisket på större om— råden skulle vara, att fiske- och redskapsutvecklingen skulle främjas. Er- farenheten har vidare visat,1 att trålfisket — oavsett om det sker som försök eller i en framtid på annan grund måste regleras med hänsyn till be- ståndsvård och övrigt fiskeutövande.

Försökstrålningen i Hjälmaren bedrivs av några få trålfiskelag. Fisket, som är inriktat på gös, är av ringa omfattning. Trålfångsten motsvarar unge- far ett par dygns nätfångst av gös.

Försöksverksamheten med trålfiske är ännu relativt outvecklad i Vättern. Huvudavsikten är att utreda förutsättningarna för ett framtida rationellt bedrivet trålfiske efter siklöja.

I ingen av de tre sjöarna uppges trålfisket ha förorsakat några nämnvärda problem eller motsättningar.

Mälaren

De fiskerättsliga förutsättningarna för fiske med trål är annorlunda i Mälaren än i de övriga stora sjöarna, bl. a. på grund av att Mälaren saknar allmänt vatten (avsnitt 6.221).

A. Framställningar om träl/isketl/lstånd:

År 1967 ansökte två fiskare hos fiskeriintendenten om tillstånd att bedriva trålfiske på enskilt vatten i Mälaren. År 1969 anhöll ytterligare två fiskare om tillstånd att bedriva sådant fiske i Mälaren men nu på enskilt frivatten. Därefter har ytterligare ett antal personer ansökt om motsvarande tillstånd på olika områden.

Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund (SlC) har samtidigt förordat att trålfiske- försök kommer till utförande i Mälaren.

Fiskeristyrelsen avslog år 1972 en framställning från fiskeriintendenten med förslag om trålfiskeförsök i Mälaren. Som skäl för avslag anförde styrelsen, att det i Mälaren inte förekom allmänt vatten samt att det enligt 18 & FL tillskapade frivattnet i Mälaren tillkommit för att bereda tätortsbefolkningen tillfälle till rekreationsfiske. Beträffande det enskilda vattnet åberopades från kammarkollegiet inhämtade synpunkter. Enligt kollegiets uppfattning krävdes för försöksfiske på enskilt vatten en överenskommelse med frskerättsägarna som uttryckligen medgav rätt till trålfiske. Fiskeristyrelsen ansåg dessutom att äganderättsförhållandena komplicerade denna fråga. Underförstått måste en fiskerättsutredning ligga till grund för varje upplåtelse i oskiftat vatten. I nor- malfallen skulle det därför enligt styrelsens uppfattning bli praktiskt taget omöjligt att uppfylla kollegiets krav. Det tyngst vägande skälet ansåg fiskeristyrelsen emellertid vara det förhållandet, att försöken aldrig skulle kunna leda till något permanent för- fogande som skulle kunna uttryckas i författning.

Beslutet överklagades av SIC. I sitt remissvar över de anförda besvären ändrade fiskeristyrelsen delvis sin tidigare uppfattning. Man framhöll nu bl. a., att trålfiske- försök borde komma till utförande på vissa enskilda vatten men inte på frivatten. Syftet med försöken rationalisering och modernisering av fiskeritekniken i Mälaren

— borde enligt styrelsens uppfattning dock ges en något annan inriktning än vad fiskeriintendenten och fiskarorganisationen avsett. Man borde således inte enbart satsa på trålförsök utan även på utveckling av storryssjefisket.

Sedan SIC inkommit med påminnelser beslöt Kungl. Maj:t 1974-12—20 att lämna besvären utan annan åtgärd än att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till oss.

B. Fiskeritekniska och fiskeribiologiska förutsättningar:

El Siklöja är den för trålfiske i huvudsak aktuella arten. El Siklöja fångas f. n. till ca 90 % i nät (skötar) resp. 10 % i fasta redskap (storryssjor). Av fiskeritekniska och fiskeribiologiska skäl är fångsten i dessa redskapstyper ojämn. El Fångsten av siklöja är störst på frivattenområdet (ca 70 %), där det för arten normalt erforderliga vattendjupet är stort nog. Siklöjans uppträ- dande i enskilt (grundare) vatten är jämförelsevis mera sporadiskt. El Ett eventuellt framtida trålfiske efter siklöja torde därför generellt sett vara mest utvecklingsbart på frivattenområdet. [] Fångstuttaget av siklöja vid trålfiske kan väntas bli jämnare än med nuvarande fiskeformer. En jämn tillgång kan i sin tur antas främja av- sättningsmöjligheterna. D Nuvarande skötfiske och ett framtida trålfiske efter siklöja kan eventuellt komma i utrymmesmässig konflikt med varandra. Däremot torde inte några resursbetingade (bestånds-) motsättningar behöva befaras, förutsatt att trålfisket bedrivs i reglerad omfattning. [I Det skulle vara till fördel för handredskapsfisket på frivattenområdet1 om skötfisket efter siklöja kunde styras över mot trålfiske. Skötarna är nämligen ofta utlagda på fiskeplatserna längre tider i sträck.

2.5 Fisket i övrigt sötvatten 2.5.1 Yrkesfiske 2.511 Yrkesfiskarkårens sammansättning

Det yrkesmässiga fisket domineras antalsmässigt av binäringsfiskare. Denna fiskarekategori var år 1976 drygt fyra gånger så stor som gruppen yrkesfiskare, ca 370 resp. ca 90 personer, tab. 30, dvs. ungefär 30 % resp. 65 % av landets samtliga i sötvattensfiske (inkl. de stora sjöarna, se avsnitt 2.411) yrkes- verksamma personer. Avgången bland yrkesfiskarna har senare tid varit mindre (ca 4 % åren 1973—1976) än för svenskt yrkesfiske i allmänhet (jäm- för tab. l). Antalet binäringsfiskare har däremot minskat mer än i någon annan typ av fiske (ca 14 % åren 1973—1976).

Åldersfördelningen är ogynnsam med jämförelsevis fier äldre fiskare än i landet i övrigt.

2.512 Fångst

Det yrkesmässiga fiskets fångst beräknas överslagsmässigt f.n. uppgå till ca 700 ton2 med ett fångstvärde i storleksordningen 6 milj. kr. Av allt yrkesmässigt fiske i sötvatten (inkl. de stora sjöarna) utgör detta omkring 35 % resp. 50 %.

1 Jämför avsikten med frivattenområdets tillska— pande (prop. 1950160 5. 49).

2 Beräknat på grundval av data från statens jord- bruksnämnds och fiske- ristyrelsens enkät rörande 1976 års kust- och insjö- fiske efter sötvattensfisk. Jämför avsnitt 2.4.12

är även fångsten av kräfta betydande.

Drygt hälften av fångstvärdet härrör från laxfiskarter (ca 3,3 milj. kr)'. Därnäst har kräfta (regionalt), ål och gös störst ekonomisk betydelse.

Fiskemetoderna är mångskiftande. Viktigast är fisket med rörliga nät- redskap, vilket i olika former är inriktat på flertalet av de mera betydelsefulla fiskslagen. Särskilt i en del av de större sydsvenska sjöarna är fisket med fasta redskap omfattande. Bottengarn och storryssjor används där för fångst av främst ål men även andra fiskslag, t. ex. gös.

2.5.2 Icke—yrkesfiske 2.521 SCB-data2

L'_'1 Fisket i inlandsvattnen är mera omfattande än vid kusterna. Sju personer av tio - 1,3 år 1,4 miljoner — fiskar i sötvatten under totalt inemot 15 miljoner fiskedagar per år, tab. 33, dvs. ca 60 % av allt icke-yrkesmässigt fiskeutövande i landet. El Omkring 1,3 miljoner bedriver handredskapsfiske under totalt ca 14 mil- joner fiskedagar, dvs. hälften av alla fiskedagar i landet, oavsett typ av fiske. Det utövas i genomsnitt under elva dagar per fiskande, vilket är mer än i kustvattnen. El Fisket med övriga redskap sysselsätter ca 300 000 personer (knappt var fjärde sötvattensfiskare) under totalt ca 2,8 miljoner fiskedagar. Denna fiskevolym är av samma storleksordning som vad samtliga kustvatten producerar i form av icke-handredskapsfiske. Tre av fyra fiskande (ca 235000) använder nät.

2.513 Artinriktning och fiskemetoder

Kvantitetsmässigt domineras fångsten av laxfisk, främst sik, med 300 å 400ton,1 samt vidare av gös, ål och gädda. I vattnen på sydsvenska höglandet

Cl I motsats till vad som gäller för kustfisket svarar nätfisket i sötvatten för ett klart mindre fisketryck än handredskapsfisket.

2.522 Fångst

Följande uppskattningar kan göras:3

El I det icke-yrkesmässiga fisket är fångsten vid fiske med handredskap ca tre gånger större än fångsten vid fiske med övriga redskap, tab. 33. El Varje person som fiskar med handredskap fångar i genomsnitt 10—11 kg fisk per år mot ca 15 kg vid fiske med övriga redskap.

1 Beräknat på grundval av data från statens jordbruksnämnds och fiskeristyrelsens enkät rörande 1976 års kust- och insjöfiske efter sötvattensfisk. Jämför avsnitt 2.412.

2 Ur vår rapport Svenskarnas fiskevanor (Ds Jo 1977:3). Det icke—yrkesmässiga fisket i de stora sjöarna (avsnitt 2.4.2) ingår i redovisningen.

3 Beräkningarna, som avser år 1975, baseras på vår rapport Svenskarnas fiskevanor (Ds Jo 1977:3) samt på underlagsmaterialet till bil. I i Fiskerinäringen i framtiden (SOU 1977:74). Det icke-yrkesmässiga fisket i de stora sjöarna (avsnitt 2.4.2) ingår i redovisningen.

D Vid icke-yrkesmässigt fiske fångas totalt inemot 20 ton, dvs. storleks- ordningen tio gånger så mycket som vid yrkesmässigt fiske. Frånräknas de stora sjöarna blir övervikten för icke-yrkesfisket vad gäller fångstens storlek än större (25—30 gånger större fångst än yrkesfisket).' Cl Större delen av fångsten utgörs av gädda och abborre.2 Fångstens art- sammansättning uppvisar dock mycket stora geografiska variationer. D Intresset för fiske efter laxfisk (öring, röding, regnbåge m. fi.) är markerad bland handredskapsfiskarna.2

2.523 Handredskapsfisket i sötvatten

Handredskapsfisket i sötvatten har mycket stor omfattning med totalt ine- mot 15 miljoner fiskedagar (avsnitt 2.521). Omkring 30 % av dessa, ca 4,5 miljoner, beräknas utövas på basis av fiskekortsköp.3

Resterande ca 70 % av antalet fiskedagar, som utövas genom handred- skapsfiske i sötvatten, bedrivs följaktligen på följande förutsättningar:

Fiske med stöd av egen fiskerätt.

Fiske på arrenderat vatten. Fiske "på lov”. Olovligt fiske (inkl. fiske på inte ”hävdade” vatten). Härtill kommer det jämförelsevis ringa fiske, som utövas på allmänt vatten i de stora sjöarna (avsnitt 2.421).

SÄPO-MN.—

Av vår redovisning i Svenskarnas fiskevanor (Ds Jo 1977:3) framgår, att ungefär 20 % av handredskapsfisket i sötvatten bedrivs enligt det första av ovanstående alternativ, dvs. med stöd av egen fiskerätt. Uppgift saknas om fördelningen på övriga alternativ, tillsammans omfattande inemot 50 % av allt handredskapsfiske i sötvatten. Vi vill emellertid även i detta sam- manhang, liksom tidigare beträffande handredskapsfisket vid södra ostkus- ten (avsnitt 222.3), framhålla bristande kunskaper om de fiskerättsliga för- utsättningarna för fiske i sjöar och vattendrag som viktiga skäl till att fisket sannolikt ofta utövas utan erforderliga tillstånd (alt. 4 ovan).

2.5 .3 Problem

Väsentliga delar av de problem som är förknippade med fisket i sötvatten behandlas ingående i andra delar av betänkandet, bl. a. i kap. 3 Samhället och fritidsfisket, vidare i kap. 4 Fiskevårdsområden och kap. 7 Fiskevård. Vi har därför valt, att i detta avsnitt endast lämna en kort översikt. De största problemen, vilka har ett nära inbördes samband, är följande:

]. Organisatoriska svårigheter. 2. Brist på resurser för fiskevård och andra fritidsfiskefrämjande åtgärder. 3. Stora skillnader i tillgång och efterfrågan på fiskevatten.

De organisatoriska frågorna har behandlats i vårt betänkande Fiskevårds- områden (Ds Jo 1976:6). Kortfattat kan situationen beskrivas på följande , sätt. På grund av en invecklad lagstiftning har fiskevårdsområden inte bildats i önskvärd omfattning. Ändringarna i 24ä FL har härjämte ryckt undan

'Jämför avsnitt 2.4.1.2 och 2.5.1 .2.

2 Källa: Fritidsfiske vid kortfiskevatten. 4. Fiske som fritidssysselsättning — en enkätundersökning bland kortfiskare angåen- de fiskemönstret under ett

år (Fiskeristyrelsen Infor- merar 1975-09—15).

3 Källa: Fiskeristyrelsens

kortvattenundersökning 1975—09-20.

grunden för fiskevårdsföreningarnas verksamhet. Detta har försämrat möj- ligheterna till en rationell och ändamålsenlig vård av fiskbestånden och fiskevattnen. Samtidigt har samhället ställt otillräckliga resurser till förfo- gande för sådan vård. Avgifter utdömda enligt 2 kap. 10%; VL framför allt som följd av vattenkraftsutbyggnader — har varit den praktiskt taget enda allmänna finansieringsmöjligheten härvidlag, likväl i mycket begränsad omfattning. Övriga stödåtgärder, t.ex. den statliga kreditgarantin (rskr 19691196) för lån till investeringar i åtgärder avsedda att främja fritidsfisket (bl. a. genom rationalisering av verksamheten med fiskodling) liksom an- slaget Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. har av olika skäl haft endast marginell effekt.

Problemen har blivit särskilt besvärande i närheten av större tätorter, där efterfrågan på goda fiskevatten ofta är betydligt större än tillgången. I sådana områden har organisatoriska hinder och därtill knutna svårigheter att bedriva ändamålsenlig fiskevård, liksom bristen på erforderliga medel, allvarligt hindrat fritidsfiskets utveckling.

3 Samhället och fritidsfisket

3.1. Inledning

Vårt land är ovanligt gynnat i fråga om tillgång på fiskevatten. En fast- landskust med tillhörande skärgård och havsområde som är ca 14 000 km lång, i runt tal 100000 större eller mindre sjöar samt omkring 60000 km strömmande vatten utgör med sina fiskbestånd en oersättlig naturresurs som måste vårdas och tas till vara. Det finns alltså goda förutsättningar att tillgodose både ett fiske som bedrivs som näring och ett fiske som sker på fritid.

3.2. Fritidsfiskets omfattning

Den undersökning som statistiska centralbyrån genomfört på vårt uppdrag bekräftar tidigare uppgifter att fiske på fritid utvecklats till en av vårt lands mest omfattande friluftsaktiviteter.

Var tredje svensk i åldrarna 15—74 år (ca 2 miljoner) fiskar årligen åt- minstone någon gång. Av dessa fiskar i runt tal 700 000 mer än 10 gånger varje år. Tillsammans tar man ut 25 miljoner fiskedagar, nära 13 per person. De fiesta (7 av 10) fiskar enbart med handredskap. Omfattningen av fisket varierar mellan olika landsändar. En nord-sydlig tendens kan urskiljas. I Norrbottens län fiskar varannan innevånare jämfört med var femte i Mal- möhus län. Den genomsnittliga andelen fiskande för helalandet uppgår till 32 %.

Resultaten av undersökningen har bearbetats och sammanställts av en arbetsgrupp vid socialhögskolan i Göteborg och redovisats i rapporten Svens- karnas fiskevanor (Ds Jo 1977:3).

Undersökningen är den första i sitt slag som bygger på ett representativt urval av den svenska befolkningen, ca 11000 personer i åldrarna 15—74 år. Den kartlägger fiskets omfattning och redskapsinriktning dels generellt för hela landet, dels speciellt för resp. Norrlandskusten, södra ostkusten, väst- och sydkusten (inkl. Gotland) och inlandsvattnen. Resultaten avser allt fiske som inte är yrkesfiske. Antalet yrkesfiskare har dock med hjälp av undersökningen kunnat beräknas till ca 5000, ett resultat som står i god överensstämmelse med tillgängliga fiskestatistiska uppgifter.

Undersökningen kan sammanfattas i följande generella slutsatser. Under

varje delområde (kap. 2) redovisas sedan vad som är kännetecknande för fisket i resp. region.

EIDCIEIEIEICIDD

El

D

Cl

Ca 60 % av allt fiske utövas i sötvatten. Ca 70 % av landets fiskare är män. Åtminstone i yngre åldrar fiskar dessa också oftare än kvinnor. Vad gäller sysselsättning och förvärvsarbete skiljer sig inte fiskare nämn- värt från befolkningen som helhet. I fiskarkåren finns personer i alla åldrar företrädda, äldre dock i mindre utsträckning än ungdomar. Sålunda fiskar knappt var sjunde pensionär mot varannan person under 25 år. Fiskeintensiteten bland dem som fiskar är densamma i alla åldrar. Få friluftsaktiviteter torde ha fiskets långa varaktighet över ålder. Fiskeintresset i yngre generationer torde ha ökat mot förr. Utvecklingen går troligen mot en fortsatt expansion av fritidsfisket. Ca 350 000 eller var femte fiskare har egen fiskerätt eller ingår i hushåll där någon part äger sådan. 1,4 miljoner (7 av 10) fiskar enbart med handredskap (kastspö, mete etc.) och svarar för 15 av totalt 25 miljoner fiskedagar i landet. Något mindre än 500 000 fiskar både med handredskap och med andra redskap (nät, ryssjor etc.). Endast ca 70000 personer (var 25:e fiskare i landet) fiskar uteslutande med andra redskap. Svenskt fiske är alltså i huvudsak ett handredskapsfiske. Det engagerar runt 2 miljoner personer i de aktuella åldrarna. De som fiskar med både handredskap och andra redskap står för det, per person räknat, intensivaste fisket. Genomsnittet är 19 fiskedagar per man mot 11—12 för dem som bara fiskar med ena typen av redskap. Fiske med andra redskap än handredskap är i regel liktydigt med nätfiske. Var fjärde fiskare har tillgång till nät, i medeltal 5 st. Det sammanlagda antalet nät i landet kan uppskattas till ca 2 miljoner. Det icke-yrkes- mässiga nätfisket bedöms svara för ett fisketryck, som är av samma storleksordning, som det samlade handredskapsfiskets. De som har fier nät fiskar oftare än de som har färre nät. Följden av detta är att en minoritet av nätfiskarna (ca 20 %) står för huvuddelen (ca 60 %) av nätfiskeutövandet. Ju äldre man är, desto vanligare är det att man fiskar med andra redskap än handredskap — och framför allt då enbart med sådana. Sannolikt kom- mer dock dagens ungdom med sin inskolning i handredskapsfiske (99 % fiskar med handredskap 4 av 5 enbart med sådana) att i framtiden fiska med "andra redskap" i betydligt mindre omfattning, relativt sett, än de äldre gör i dag. Var åttonde (235 000) fiskar helt eller delvis vid Norrlandskusten, var sjätte (345 000) vid ostkusten, var fjärde (490 00) vid väst— och sydkusten, inkl. Got/and, resp. 7 av 10 (nära 1,4 miljoner) i sötvatten. Nätfisket i sötvattnen svarar för ett klart mindre fisketryck än hand- redskapsfisket. Motsatsen gäller för fisket vid kusterna.

Det fiskekortsbaserade fritidsfiskets omfattning har undersökts av fiske- ristyrelsen. Den kartlagda fiskekortsförsäljningen i 2 120 av landets 2 500 kortfiskevatten omfattade under 1974 totalt ca 850000 upplåtelser. varav

närmare 70 % endygnsupplåtelser. Denna försäljning beräknas ha motsvarat 3,8 miljoner fiskedagar.

Beroende på olika felkällor(svarsvägran m. m.) underskattar kartläggning— en i viss mån kortfiskets omfattning. I fiskeristyrelsens rapport bedöms den faktiska fiskekortsförsäljningen har varit lägst av storleksordningen ] miljon fiskekort och antalet utövade fiskedagar omkring 5 miljoner.

Fritidsfiskets omfattning och betydelse kan också beskrivas i ekonomiska termer. De beräkningar som gjorts pekar på att svenska fritidsfiskare omsätter mellan 600 och 1 000 milj. kr om året. Enbart väst— och sydkusten besöks årligen av 170000 fritidsfiskare.

3.3. Staten och fritidsfisket

3.3.1 1950 års riksdags beslut

Jordbruksministern redogjorde i prop. 1950z60 för några frågor av grund- läggande betydelse för utformningen av en ny fiskelagstiftning, som se- dermera resulterade i 1950 års lag om rätt till fiske (FL). Jordbruksministern anförde:

För de alltmer växande skarorna av amatörfiskare är det ur social synpunkt angeläget att de skola få en öppen möjlighet att i lagliga former kunna bedriva sin sysselsättning, på några ställen kanske genom att fisket göres helt fritt och på andra ställen genom att de till skäligt pris kunna förvärva tillstånd till fiske. Om icke tillräckliga vatten kunna ställas till rekreationsfiskarnas disposition, kan konkurrensen om de tillgängliga vattnen lätt komma att få skadliga återverkningar även på yrkesfisket i form av stegrade arrenden och minskad rörelsefrihet.

Enligt min uppfattning bör det allmänna, i den mån konflikt uppkommer mellan dessa intressen. i första hand söka tillgodose yrkesfiskets skäliga krav. Redan med hänsyn till den betydelse det yrkesmässigt bedrivna fisket har ur ekonomisk synvinkel och ur försörjningssynpunkt synes det skäligt att statsmakterna, såvitt på dem an— kommer, skola söka bereda denna närings utövare möjlighet att bedriva sitt fiske utan onödiga hinder. Då det yrkesmässiga fisket fått en alltmer rörlig karaktär, måste det i allt större utsträckning bedrivas även på annans vatten.

1 betraktande av den roll fisket såsom rekreationsmedel spelar för stora grupper av befolkningen. synes det slutligen nödvändigt att även rekreationsfiskarintresset beaktas. Även här gäller emellertid, att ett fullständigt frigivande av det fiske, som hittills varit underkastat enskild fiskerätt, i vart fall på längre sikt knappast kan väntas bliva till gagn ens för dem, som därigenom skulle få ökade fiskemöjligheter. Särskilt i de vatten, där fiskebeståndet är mera stationärt, skulle ett frigivande av fisket sä- kerligen skapa allvarlig risk för en utarmning av fiskebeståndet och försvåra genom- förandet av fiskevårdande åtgärder. Förbises bör ej heller, att ett sådant frigivande i vissa fall måste försämra arbetsbetingelserna för det yrkesmässigt bedrivna fisket.

I viss mån kommer rekreationsfiskarintresset att tillgodoses genom den utvidgning av det fria fisket som jag i det följande, i huvudsaklig anslutning till kommittén, kommer att föreslå. Jag överväger även att till förmån för rekreationsfisket föreslå vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående utnyttjandet av kronans fiske- vatten. Några längre gående åtgärder från statens sida bör enligt min mening icke vidtagas i samband med utformningen av fiskelagstiftningen. Ofta torde den bästa lösningen ligga i att städer och andra samhällen. större industriföretag och frilufts— organisalioner upplåta egna eller för ändamålet arrenderade valen till amatörliske.

Vid behandlingen i samma proposition av frågan om hskerätten i de stora insjöarna föreslog jordbruksministern en viss utvidgning av frifisket i för- hållande till vad fiskerättskommittén föreslagit:

Vad Mälaren beträffar ha meningarna bland remissinstanserna på förevarande punkt varit delade. För egen del finner jag starka skäl tala för att befolkningen i städer och andra samhällen kring denna sjö bör ha tillgång till åtminstone något vatten där rekreationsfiske fritt kan utövas. Därmed vinnes indirekt en fördel också för yrkesfiskarna genom att konkurrensen om fiskearrendena minskas. Även kommittén har vitsordat att fritt fiske redan nu förekommer i sjöns centrala delar, där Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden bilda en samman- hängande öppen vattenyta. Denna kan enligt min mening väl jämföras med mot— svarande områden i Hjälmaren och Storsjön. På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att fisket gives fritt i dessa fjärdar, dock endast utanför det egentliga strandvattnet. Några mera allvarliga olägenheter för fiskevården torde icke vara att befara härav.

Tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag vidgade Kungl. Maj:ts förslag om fritt fiske på enskilt vatten på det sättet, att utskottet (3 LU 197523, 5. 23—24) förordade, att vid kusten av Norrbottens, Västerbotten, Västernorr- lands, Gävleborgs och Uppsala län varje svensk medborgare i enskilt vatten skulle få bedriva fiske med rörligt redskap icke blott efter strömming och skarpsill utan även efter annan fisk, dock ej efter lax. Konsekvensåtgärder till följd av 1950 års vattengräns- och fiskerättslag- stiftning av betydelse för fritidsfisket kan sammanfattas i följande punkter.

[1 l administrativ ordning utfärdades bestämmelser (kungörelse och cir— kulär) om förvaltningen av kronans fisken (19511395). El 1954 års riksdag utfärdade en ny fiskeristadga (1954z607). El Efter utredning om införande av fiskevårdsavgift avslog Kungl. Maj:t frågan genom beslut 1963-01-20.

3.3.2 1969 års riksdags beslut

Fritidsfiskeutredningens förslag (SOU 1968113) behandlades i prop. 1969z42 varvid jordbruksministern anförde bl. a. följande:

Fritidsfisket har sedan gammalt en fast förankring bland stora delar av befolkningen i i vårt land. I äldre tider var ofta själva fångsten det dominerande motivet för fisket ] genom det bidrag till hushållet som den innebar. På viSSa håll spelar detta motiv ! alltjämt en inte oväsentlig roll vid fisket på fritid. Gemensamt för många fritidsfiskare är att de upplever fisket som ett stimulerande sätt att komma i kontakt med naturen och som en värdefull rekreation. 1 den starka utvecklingen av fritidsfisket under 1 de senaste decennierna synes rekreationsmomentet ha blivit alltmer framträdande. i Flera orsaker har samverkat till fritidsfiskets utveckling, främst höjningen av den 3 ekonomiska standarden och den arbetstidsförkortning som ägt rum under de senaste decennierna. Även om statistiken vad gäller antalet fritidsfiskare är osäker, råder det ingen tvekan om att fritidshsket i dag är en av våra vanligaste fritidsaktiviteter.

Vidare framhölls att statens stöd till fritidsfisket hittills främst varit av in- direkt natur. Service hade lämnats fritidsfisket genom fiskeadministrationen. Resultaten från sötvattenslaboratoriets forsknings- och undersökningsverk- samhet hade haft stor betydelse för fritidsfisket framför allt när det gällt

utplantering av fisk. Statens stöd till anläggningar för det rörliga friluftslivet hade även kommit fritidsfisket till del. Statens inköp av värdefulla natur- områden för friluftsliv kunde komma att få betydelse för fritidsfisket efter- som det till dessa områden i en del fall hör vattenområden lämpliga för fritidsfiske.

Jordbruksministern betonade att man i fortsättningen borde ta ökad hän- syn till fritidsfisket i den fortsatta planeringen för friluftslivet och natur- vården. Det var önskvärt att insatserna för det rörliga friluftslivet sam- ordnades och att fiskeristyrelsen borde ha en nära kontakt med statens naturvårdsverk när det gällde stödet till det rörliga friluftslivet. I det sam- manhanget påtalades behovet av serviceåtgärder för fritidsfiskets del.

Dessutom föreslogs införandet av en statlig kreditgaranti för investeringar av fiskevårdande slag i kortfiskeområden och för anläggande av fiskodling som kunde gagna fritidsfisket.

Konsulentorganisationen vid lantbruksnämnderna föreslogs få fyra nya konsulenttjänster för att bättre kunna tillgodose fritidsfiskets behov av ser- vice. Företrädare för fritidsfisket skulle i fortsättningen ingå i fiskeristyrelsens styrelse.

För att underlätta bildandet av fiskevårdsområden borde det enligt jord- bruksministern Vara möjligt att i särskilda fall bevilja bidrag till förrätt- ningskostnaderna med högst 80 % i stället för som dittills med i regel 50 %. Som särskilt villkor borde gälla att fiskevårdsområdet upplät fiskerätt till allmänheten i större omfattning.

Ändringar föreslogs även i lagen (1960zl30) om fiskevårdsområden, LOFO, i fråga om omröstningsbestämmelserna, vetorätten samt rätten att ta initiativ till att bilda fiskevårdsområden.

1 FL föreslogs ändrade straffskalor vilket i sin tur gav möjligheter till effektivare ingripanden mot olovligt och olagligt fiske. Jordbruksministern var emellertid inte beredd tillstyrka en allmän fiske- avgift. I stället skulle de åtgärder som fordrades för att främja fritidsfiskets utveckling ses som ett led i det allmännas stöd till friluftsliv och naturvård i stort. Riksdagen godkände i skrivelse 1969-05-23 de i propositionen förordade riktlinjerna för statens åtgärder att främja fritidsfisket. Konsekvensåtgärder av betydelse för fritidsfisket till följd av 1969 års riksdags beslut kan sammanfattas i nedanstående punkter.

El Kungl. Maj:t uppdrog åt fiskeristyrelsen att på grundval av fritidsfiske— utredningens förslag utarbeta ett nytt förslag till fiskeristadga. Förslaget överlämnades och ledde till begränsade ändringar (1973:150) i gällande fiskeristadga. [] Särskilda sakkunniga, som antog namnet fiskeadministrativa utredning- en, tillkallades för att se över och anpassa fiskeriadministrationen till utvecklingens krav på insatser för såväl yrkesfiskets som fritidsfiskets behov. I prop. 1975/76:130 föreslogs en ändrad organisation som i sina huvuddrag trädde i funktion 1977-07-01. De sakkunniga gavs även i uppdrag att utreda en lämplig organisation av fisketillsynen. Förslaget i denna del remissbehandlades och överlämnades därefter till oss 1977- 11-10 (Dir. 19771115).

Cl Fr. o. m. budgetåret 1970/71 inrättades vid fiskeristyrelsen en tjänst för handläggning av fritidsfiskeärenden.

3.3.3. Ekonomiskt stöd

I föregående avsnitt (3.3.2) redovisades de olika former av ekonomiskt stöd som följde av Fritidsfiskeutredningens förslag till åtgärder för fritidsfiskets utveckling.

Statsbidrag kan dessutom utgå av fonderade vattenavgiftsmedel utdömda enligt 2 kap. 10% vattenlagen för att ”befrämja fisket inom landet". Under årens lopp har ett stort antal fiskevårds- och forskningsprojekt tilldelats anslag som direkt eller indirekt gagnat fritidsfisket (jfr avsnitt 9.1).

3.4. Kommunerna och fritidsfisket

Genom en förfrågan till landets samtliga kommuner kartlade vi 1974 kom- munernas innehav av fiskevatten, hur dessa uppläts samt de sätt på vilket kommunerna i övrigt tillgodosåg fritidsfiskets intressen. Svar inkom från 266 av landets 274 kommuner. Undersökningen redovisades i betänkandet Fiskevårdsområden (Ds Jo I976:6, bil. 4).

Undersökningen visade att ett stort antal av landets kommuner förfogade över större eller mindre fiskevatten antingen med ensamrätt eller som del- ägare i samfällt fiske. 1 ca 41000 ha enskilda vattenområden i sjöar och längs södra delen av ostkusten disponerades fisket med ensamrätt. Härtill kom drygt 220 km strömmande vatten.

Tillsammans med andra fiskerättsägare ägde kommunerna fiskerätt i ca 62000 ha sjöar och kustområden samt 520 km strömmande vatten. Det bör betonas att arealuppgifterna i många fall var osäkra eftersom de ofta byggde på uppskattningar. Detta gällde framför allt uppgifterna beträffande samfällt fiske.

Totalt sett utgjorde det kommunala innehavet av fiskevatten en mycket begränsad del av tillgången på fritidsfiskevatten i landet.

Kommunerna upplät som regel sina fiskevatten på något sätt. I en del fall kunde spåras en företagsekonomisk grundsyn. Fiskekortsförsäljningen. skulle ge vinst. För flertalet kommuner var dock det sociala betraktelsesättet utmärkande. I de flesta fall såldes fiskekort till allmänheten antingen direkt eller genom olika slag av fiskeföreningar, som arrenderat fiskevatten av kommunen. Det förekom dessutom att kommunala fiskevatten utarren- derades med ensamrätt til någon fiskeklubb e. d. I flera kommuner upplät man fisket gratis till ungdom och pensionärer.

Under budgetåret 1974 satsade de kommunala fritidsnämnderna totalt ca 1,1 miljard kr på olika fritidsverksamheter. Inkomsterna i den verksam- heten uppgick till ca 170 milj. kr. Utgifterna för enbart fiskedelen uppgick till 1,2 milj. kr och motsvarande inkomster till 800 000 kr. Det måste fram- hållas att vissa kommuner redovisat såväl drift- som kapitalkostnader medan andra uppgett enbart driftkostnader.

Kommunernas kontantstöd till verksamheten i olika föreningar uppgick

för budgetåret 1974 till ca 180 milj. kr. Fiskeföreningar erhöll därav bidrag med ca 550 000 kr. Ansökan om bidrag hade emellertid skett endast hos ett fåtal kommuner. I några fall hade ansökan inkommit men avslagits av kommunen, eftersom normer för bidrag till fiskeföreningar ej utarbetats.

Undersökningen gav trots sina brister en god uppfattning om fritidsnämn- dernas ekonomiska insatser på fiskets område. Undersökningen torde i stort spegla kommunernas totala engagemang i fritidsfiskets utveckling. Landets kommunala fritidsnämnder satsade budgetåret 1974 ca 400000 kr på fri- tidsfiske. Beloppet kan jämföras med den miljard som gick till andra fri- tidsverksamheter.

Enstaka kommuners engagemang och initiativkraft på fritidsfiskets om- råde ledde till att undersökningen kunde rerdovisa en provkarta över vid- tagna åtgärder avsedda att främja fritidsfiskets utveckling inom en kommun (Ds Jo I976:6, bil. 4).

3.5. Fritidsfisket i samhällsplaneringen

3.5.1 1973 års fiskevattensutredning

Under rubriken Fritidsfisket i samhällsplaneringen redovisade vi i betän- kandet Fiskevårdsområden (Ds Jo l976:6, kap. 5) hur fisket behandlats i den fysiska riksplaneringen (5111) och vilka utvecklingstendenser som kunde iakttas (5.2).

Efter att ha haft överläggningar med berörda myndigheter och depar- tement konstaterade vi att det rådde osäkerhet i fråga om tillvägagångssättet att för framtiden säkerställa vattenområden som är väsentliga från fiske- synpunkt. Vi framhöll samtidigt att det för fiskets vidkommande inte bara var en fråga om att skydda vattenområden och fiskarter mot olika former av exploatering (bevarandeplanering) utan många gånger lika mycket en fråga om att planera för en rationell och ändamålsenlig hushållning med våra fiskebestånd (nyttjandeplanering).

Vi bedömde att den framtida efterfrågan på fiskevatten skulle komma att öka och att det i sin tur skulle medföra krav i fråga om en fördelning av fisket mellan olika kategorier av fiskande. Konkurrerande intressens be- hov av vatten för olika ändamål, vattenområden och mark i anslutning därtill skulle samtidigt komma att påverka hela fiskets situation.

Fiskenämnderna föreslogs få till uppgift att upprätta särskilda hushåll- ningsplaner för områden med särskilt komplicerade fiskeförhållanden (t. ex. kusterna, de stora sjöarna, fjällområdena och vissa älvdalar. Länsstyrelsen borde som samordnare av den regionalpolitiska och fysiska planeringen slut— ligt godkänna den upprättade planen.

Beträffande den kommunala planeringen föreslogs ingen tvingande, sär- skild liskeplanering. I stället förordade vi att fiskets intressen borde vägas in på ett naturligt sätt i den kommunala planeringen. Vi betonade därvid fritidsfiskets stora betydelse och att det därför fanns ett stort behov och intresse av att kommunerna i det här avseendet insåg sitt ansvar och på ett mera aktivt sätt än tidigare engagerade sig i dessa frågor. Det borde vara en självklar arbetsuppgift för en kommuns fritidsnämnd (eller mot-

svarande) att väga in även fritidsfiskeintresset 1 den övriga delen av kom- munens totala rekreationsutbud.

För att tillgodose önskemålen i den regionala och kommunala planeringen föreslog vi bl. a. att bildandet av fiskevårdsområden i fortsättningen skulle stå i överensstämmelse med den lokala och :*:gionala planläggningen på fiskets område.

Vid remissbehandlingen delade statens pl:t:t.t-tt ; allt väsentligt vår syn på problemen kring fiskets behandling i den !xxtsl ! riksplaneringen och anslöt sig till den viktiga principen att beslut på fiskets område skall ske inom de ramar som fastlagts genom planläggning :it'tat byggnadslagstift- ningen.

3 . 5 . 2 Fysisk riksplanering

Fiskeristyrelsen redovisade 1977-12-05 till busttitlsministern uppdraget att granska det planeringsarbete som på fiskets område utförts för att fullfölja riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. I likhet med övervägande antalet länsstyrelser ansåg fiskeristyrelsen att fisket utelämnats helt eller i vart fall behandlats mycket summariskt i det kommunala planeringsarbetet. Fisket hade i stort sett inte i någon del av landet inordnats i planeringsarbetet på ett i förhållande till andra verksamheter jämbördigt sätt. Ej heller hade kommunerna i tillräcklig omfattning uppmärksammat fiskets intressen i samband med särskild planering för kustområden, de stora sjöarna eller i fråga om älvdalarna. Regeringens riktlinjer hade således ej fullföljts. Fiskeristyrelsen konstaterade samtidigt att det inte finns någon lagstiftning som särskilt behandlar fiskets och vattenfrågornas roll i samhällsplaneringen. I planverkets motsvarande redovisning anfördes likartade synpunkter.

3.5.3 1977/78 a'rs riksdags beslut

Fiskerikommittén (SOU 1977:74) föreslog att planer för fiskets omfattning och inriktning på kortare och längre sikt årligen skulle utarbetas av fiske- ristyrelsen i samråd med jordbruksnämnden och efter överläggningar med Sveriges Fiskares Riksförbund. Remissinstanserna tillstyrkte i allmänhet för- slaget. Några av dessa ansåg att en svaghet i förslaget var att inga egentliga styrmedel för planernas genomförande hade föreslagits. I prop. 1977/78:112 ansåg jordbruksministern att en fortlöpande planering av fiskets omfattning och inriktning var en förutsättning för att näringen skulle kunna ta till vara de fiskeresurser som står till buds och för ett effektivt utnyttjande av fiskeflottan.

I nämnda proposition anförde jordbruksministern, statsrådet Dahlgren, vidare: Jag vill här också beröra yrkesfiskarnas förhållande till en annan kategori fiskare, nämligen fritidsfiskarna. Som yrkesfiskare räknar jag då även binäringsfiskarna. Fri- tidsfiske är en av de viktigaste rekreationsformerna i vårt land. Flera undersökningar vitsordar dess stora omfattning och betydelse. Samtidigt konkurrerar fritidsfiskaren och yrkesfiskaren om samma resurs, ofta i samma vatten. Dessa förhållanden avser

främst kust- och insjöfisket. Förutom fritidsfiske i rekreationssyfte förekommer också ett icke obetydligt fiske på fritid i förvärvssyfte och med yrkesmässiga redskap. Enligt

m.. -ä._-c. |» i

min mening bör yrkesfiskets intressen komma i första hand. Det är emellertid också angeläget att främja fritidsfiske i rekreationssyfte. Från den utgångspunkten tror jag att goda förutsättningar föreligger att lösa de intressemotsättningar som finns. An- ledning saknas däremot att stödja fritidsfiske i förvärvssyfte. Det arbete som f.n. utförs av 1973 års fiskevattensutredning (.Io I973:07) skall ge underlag för ställnings- taganden till bl. a. fiskelagstiftningens utformning och statliga insatser för fritidsfiske i rekreationssyfte.

3.6. Överväganden och förslag

Vårt land har i förhållande till många andra länder förmånen att inom sina gränser rymma ett stort antal insjöar, rinnande vatten och havsområden som utgör en ovärderlig tillgång för fritidsfisket. Samtidigt ger dessa vatten, särskilt havsområdena, underlag för ett omfattande yrkesfiske av stor be- tydelse för landets försörjning med livsmedel men också för utkomst och bosättning i våra kustbygder. Den under senare år minskade tillgången på fiskemöjligheter för yrkesfisket på internationella vatten har ökat trycket på våra kustvatten från yrkesfiskets sida.

Utvecklingen visar att fritidsfiskets betydelse för rekreation och avkopp- ling blivit alltmer framträdande. I den riktningen pekar våra egna under- sökningar som redovisar att i runt ta] 2 miljoner människor årligen engageras i fiske med handredskap, varvid 1,4 miljoner enbart använder denna typ av redskap. Samtidigt är det uppenbart att den ökade fritidsbebyggelsen utefter våra kuster också medfört en utveckling där även fiske med s. k. yrkesmässiga fiskeredskap kommit att uppfattas som en rekreationsbetonad fritidssysselsättning.

I en situaton där konkurrens uppstår mellan yrkesfisket och fritidsfisket om begränsade fisketillgångar måste fritidsfisket vika för yrkesfisket. Endast i undantagsfall kan ett utvecklat fritidsfiske möjligen indirekt ge ett bättre försörjningsunderlag åt en bygd än ett tekniskt välutvecklat yrkesfiske om hänsyn tas till alla regionalpolitiska effekter. I en sådan situation bör på regional nivå prövas huruvida fritidsfisket skall ges företräde.

Samstämmiga uppgifter från företrädare för såväl det organiserade yr- kesfisket som fritidsfiskeorganisationerna visar dock att ett yrkesfiske och ett fritidsfiske med handredskap i de flesta sammanhang kan utövas jäm— sides. Däremot är det uppenbart att stor irritation råder inom yrkesfisket över det 5. k. fritidsfiske som bedrivs med yrkesmässiga redskap, nät, tinor etc. Irritationen härrör från konkurrensen om vissa attraktiva och särskilt värdefulla fiskarter. En särskild anledning till irritation uppkommer då 5. k. deltidsfiskare genom tillfälliga försäljningar av fisk slår sönder prissättningen och på lokala marknader tillfredsställer efterfrågan på fisk. Ett annat ir- ritationsmoment är den konkurrens om fiskeplatser som uppkommer när vem som helst får hska i obegränsad omfattning med t. ex. nät, småryssjor och tinor.

Mot den bakgrunden är det angeläget att slå fast att fritidsfiskarna måste lära sig att inte ta fisk för mer än eget behov. Det är också nödvändigt att fritidsfiskarna tar hänsyn till och respekterar de förutsättningar som råder för yrkesfisket och de förhållanden under vilka yrkesfiskarna arbetar. Det

är också nödvändigt att komma till rätta med de avarter av fiske som kallas deltidsfiske och som bedrivs vid sidan om heltidsanställning. Som vi tidigare framhållit hotar detta fiske på olika sätt det egentliga yrkesfisket. ] kapitel 6 föreslår vi åtgärder för att komma till rätta med de missförhållanden som finns i detta avseende.

3.6.1. F riridsjiskers samhällsnytta

Det är från samhällssynpunkt angeläget att människorna får tillgång till avkoppling och aktiviteter på sin fritid. Detta behov har ökat i takt med en ökande fritid och ett arbetsliv som i allt större utsträckning präglas av specialisering och monotoni. Arbetsinsatserna kräver allt mindre av fysisk kraftutveckling samtidigt som arbetsplatserna i regel är förlagda inomhus i allt större tätorter. Därtill kommer, som undersökningar visar, att möj- ligheterna till fritidssaktiviteter i hög grad är beroende av inkomster, sam- hällsställning och bostadsort.

För samhälle och folkrörelser blir därför uppgiften att skapa ett fritidsutbud som står öppet för alla människor särskilt som möjligheterna till fritidsak- tiviteter och motion är av stor betydelse för människornas hälsa, anpassning och trivsel i samhället.

Fritidsfisket är i dessa sammanhang av utomordentlig betydelse. Som fritidssysselsättning har det unika möjligheter. Det ger i sin enklaste och ursprungligaste form. till mycket små kostnader, kontakt med natur och miljö, motion och avkoppling. Samtidigt innebär fångsten av fisk att en naturresurs nyttjas och att fiskkonsumtionen i landet stimuleras.

Fritidsfisket känner inte heller några egentliga åldersgränser. Det kan utö- vas av ung och gammal. av män och kvinnor. Därför ger fritidsfisket mer än de flesta andra fritidsaktiviteter möjligheter till aktiv samvaro inom l'a— miljen.

Fritidsfisket har vidare visat sig kunna engagera och aktivera människor i alla samhällsgrupper. Den sociala snedrekrytering som ofta präglar många andra aktiviteter på fritid finns inte inom fritidsfisket. Fritidsfisket har tvärt- om kommit att utövas i breda folklager. Dessutom har fritidsfiske visat sig vara en lämplig sysselsättning vid olika former av social återanpassning och ägnat att motverka främlingskänslor i samhället.

Fritidsfiske är vidare ett viktigt komplement till andra fritidsaktiviteter som båtliv. vandringar, semesterresor, Stuguthyrning och camping. Fritids- fisket blir därigenom en viktig faktor vid utbyggnad av en aktiv turism. I dessa sammanhang kan fritidsfisket och service till fritidsfiskare ge ett tillskott till utkomst och bosättning i sådan glesbygd där andra utkomst- möjligheter är begränsade.

Med hänsyn till vad som här redovisats är det en angelägen uppgift för samhället att medverka till att fritidsfiskets förutsättningar förbättras så att alla människor erbjuds möjlighet till ett rikt och varierat utbud av fritids- fiskemöjligheter. De senaste decenniernas befolkningsförändringar har in- neburit att många människor flyttat från glesbygd och mindre tätorter till allt större bostadsområden och tätorter. Många människor har därmed också förlorat naturkontakten och möjligheterna till fritidsfiske i bostadens närhet.

;F—ur>> _. __

Denna befolkningsomflyttning understryker därför behovet av en förbättring av möjligheterna till fritidsfiske i de större tätorternas närhet.

3.6.2. Fritidsfiskets utformning

Fritidsfiskets omfattning och sociala värde motiverar enligt vår uppfattning ökade insatser från samhällets sida för att bättre än hittills tillgodose de olika behov detta fiske för med sig. Det är en uppgift för samhälle och folkrörelser att i samverkan skapa ett fritidsutbud som står öppet för alla. På samhället — stat och kommun ankommer det att ställa erforderliga resurser till förfogande samt att tillsammans med folkrörelserna forma verk- samheten och ge fritidsutbudet innehåll.

Fritidsfisket måste i framtiden i ökad utsträckning utformas med utgångs— punkt från de mål och motiv som olika grupper av fritidsfiskare har för sitt fiskande. Olika undersökningar (av fiskeristyrelsen, naturvårdsverket och också utomlands) visar, att de viktigaste motiven för att fritidsfiska är samvaro med kamrater och familj (sociala motiv) samt avkoppling och miljöbyte (terapeutiska motiv). Därutöver kommer möjligheterna till fysiska aktiviteter, spänning och det tillskott till kosthållet som fångsten kan ge.

Varje fritidsfiskare har ofta flera motiv för sitt fiskande. Vanligen anses samvaron med kamrater och med familjen vara de viktigaste skälen, medan spänningsmomentet och fångstmängden anses vara mindre viktiga. Olika grupper av fiskande ger motiven en skiftande betydelse. De mera högaktiva fritidsfiskarna betonar mera sådana motiv som avkoppling och miljöbyte.

Ett fritidsfiske som enbart inskränker sig till att köpa fiskekort och fiska tillfredsställer många fritidsfiskare. Men en djupare tillfredsställelse får många fritidsfiskare om de därutöver ges möjlighet att engagera sig i fiske- vård och skötsel av fiskevatten exempelvis genom medlemskap i en fiske- förening. Ett sådant engagemang ger betydligt större förutsättningar att till- fredsställa de motiv som ligger bakom fritidsfiskeaktiviteten än vad t. ex. enbart ett kortfiske kan göra. Samhällets åtgärder för att utveckla fritidsfisket bör därför ges en sådan utformning att de stimulerar fritidsfiskarna till egna insatser för att bygga ut och förbättra fiskemöjligheterna.

Även om fritidsfisket i större utsträckning än de flesta andra fritidsak- tiviteter kan engagera och aktivera människor finns det ändå hinder för ett ökat fritidsfiske. Många äldre känner att krafterna avtar och att andra handikapp hindrar deras möjligheter till fritidsaktiviteter. Andra kanske över huvud taget inte vågar börja fiska av rädsla för att inte lyckas. Vissa grupper anser att fiskevattnen finns på för stort avstånd eller att terrängen är för svår för att de skall kunna ta sig fram till det aktuella vattnet. Även om kostnaderna för att fritidsfiska är låga kan dessa ändå bli ett hinder för aktiviteten på grund av stigande kostnader för fiskearrenden, kommuni- kationer och utrustning. I andra sammanhang kan lagar och bestämmelser hindra ett ökat fritidsfiske.

Dessa hinder varierar i betydelse från individ till individ. Undersökningar visar att fysiska och ekonomiska hinder vanligen har mindre betydelse för ett mera aktivt fritidsfiske än administrativa, psykologiska och geografiska hinder. Hindren uppfattas också olika beroende på hur utvecklat fritids- fiskeintresset är.

Det första steget i en utveckling av en persons fritidsfiskeintresse är na- turligtvis att just väcka vederbörandes intresse för fiske. Detta förutsätter. speciellt för barn och ungdom, att det finns lättillgängliga fiskevatten i när- heten av bostaden. Ger dessa vatten goda chanser till fångst uppkommer mycket ofta ett varaktigt intresse. När detta intresse väl finns fortsätter ofta utvecklingen med en breddning och fördjupning av fiskeintresset mot förfinade metoder. nya fiskarter och olika vattentyper. Äldre aktiva fritids- fiskare har både bredd och djup och ofta ett imponerande naturkunnande baserat på erfarenheter från fiskevård och litteraturstudier. Många fördjupar sitt fiskeintresse i gädd- och abborrfiske, andra i havsfiske eller pimpelfiske på vintern. Fiske i rinnande vatten efter laxartade fiskar med förfinade me- toder ses av många som det kanske mest eftersträvansvärda fisket.

Många fritidsfiskare tvingas på olika grunder sluta med sitt fiske. I de sammanhangen anses de administrativa och geografiska hindren vara vik- tigast att övervinna. En satsning på närvatten, ett brett utbud av olika fisken och ett värnande om vatten med efterfrågade fiskarter bedömer vi vara verksamma åtgärder härvidlag.

Under senare år har den tilltagande försurningen av våra insjövatten kom- mit att bli ett nytt hinder för fritidsfiskets utveckling. Effekterna av för— surningen har blivit särskilt svåra genom att många närvatten såsom sjöar och åar nära bostadsorter drabbats. Effekterna på fritidsfisket är många, komplicerade och ofta inte direkt märkbara. Således kan man exempelvis räkna med att genom utslagningen av närvattnen tillströmningen till fri- tidsfisket av barn och ungdom kommer att minska eftersom närvattnen oftast är en förutsättning för de tidigt engagerande fiskeupplevelserna.

Utbyggnaden av våra älvar för vattenkraft har varit omfattande och skadat viktiga när- och fjärrfiskevatten. Fisket har förstörts eller försämrats både kvalitativt och kvantitativt. Denna skada på både naturresurs och livskvalitet har inte kompenserats eller varit möjligt att ersätta i särskilt stor utsträckning. Även andra miljöstörningar, exempelvis föroreningar av olika slag hotar fiskbestånden.

Bestämmelser i lagar och förordningar ger inte möjligheter att lösa de konflikter som under senare tid uppstått mellan olika kategorier av fiskande. En utveckling av det rekreativt inriktade fisket med handredskap motverkas av ett expanderande nätfiske. På motsvarande sätt hindrar ett fritt fiske med nät och andra effektiva redskap utvecklingen av ett rationellt och lön- samt yrkesfiske.

En politik från samhällets sida inriktad på att främja utvecklingen av det egentliga fritidsfisket och yrkesfisket samt en hushållning med tillgång- liga fiskeresurser kan undanröja många av dessa hinder. Våra förslag i fråga om fiskelagstiftningens utformning innebär att vi ger möjlighet till avväg- ningar mellan olika fiskeintressen i syfte att ge företräde för dessa två former av fiske. Samtidigt som förslagen skapar möjligheter till sådana avvägningar främjar de en hushållning med naturresursen fisk. Syftet är att ge fler nöjda fiskare, större bredd i fisket och en ökad respekt för en fiskevård förankrad i de ekologiska förutsättningarna.

3.6.3. Riktlinjer och åtgärder för fritidsfiskets utveckling

Under hänvisning till vad vi anfört i det föregående anser vi att följande riktlinjer och åtgärder bör vara grunden i samhällets politik för att främja fritidsfiskets utveckling.

3.631. Resurs

El Ett brett utbud av fritidsfiskemöjligheter bör kunna erbjudas den fri- tidsfiskande allmänheten och garanteras av trygga upplåtelseformer. Utbudet av fritidsfiskemöjligheter bör spridas till så många vatten som möjligt. Fritidsfisket bör inriktas på handredskapsfiske. Miljömässiga inskränkningar i fritidsfiskemöjligheterna — exempelvis genom försurning, utsläpp, vattenregleringar och andra åtgärder — bör motverkas. Bl. a. bör internationella överenskommelser träffas, ägnande att förhindra fortsatt utländsk försurningspåverkan på våra vatten. Fiske med spö efter laxartade fiskar i rinnande vatten bör säkerställas. I kustvatten nära stora tätorter och turistcentra bör företräde ges fri- tidsfisket. Fritidsfiskets betydelse för andra rekreationsformer bör beaktas liksom dess betydelse för utvecklingen av en aktiv turistpolitik. Ökade fritidsfiskemöjligheter bör möjliggöras genom en samverkan mel- lan samhälle och folkrörelser. En nödvändig ökning av fiskevårdsinsatserna bör ske genom ekonomiska insatser från samhälle och fiskande. I regionala fiskeplaner bör kartläggas och analyseras de hinder som mot- verkar ett ökat fiskeutnyttjande och redovisas förslag till åtgärder för en bättre hushållning.

DE! El

El EI [] El Eli]

3.632. Fritidsfiskets utbyte

El Fritidsfiskets utbyte består av erhållen fångst och rekreation. Rekrea- tionen kan t. ex. bestå av samvaro med familj och vänner, spänning, motion, naturupplevelser och stillhet. El Utbytet bör ses både från kvantitativ och kvalitativ synpunkt. Många rekreationsdagar skall produceras, men kvaliteten på rekreationen och fångsten måste samtidigt vara så hög att det uppfattas som meningsfullt att fortsätta och fiska. El Fritidsfisket bör i större utsträckning anpassas till fritidsfiskarnas/kon- sumenternas behov och önskemål. På så sätt minskar riskerna för kva- litetsförsämringar och ökas fritidsfiskarnas eget engagemang för att ut- veckla fritidsfisket. El I planeringen för ett ökat fritidsfiske bör hänsyn tas till att utbytet av detta fiske är resultatet av ett samspel mellan fiskemetod, fiskebegräns- ningar och den typ av fiskresurs som finns. Så kan exempelvis känsliga naturliga bestånd av laxartade fiskar tåla att utsättas för fiske under en stor del av året om fiskemetoden och dess effektivitet nära anpassas till befintliga fiskbestånd och vattnens produktionsförmåga.

3.633. Fiskemetoder

El Satsningar på fritidsfisket bör koncentreras till fisket med handredskap. Speciellt gäller detta nära tätorter, i rinnande vatten och i områden av betydelse för fritidsfiske och turism. Erforderliga begränsningar bör ske av det icke-yrkesmässiga nätfisket som ofta starkt begränsar handred- skapsfiskets möjligheter. El Begränsningar av olika slag är nödvändiga för att åstadkomma ett bra fritidsfiske. Kombinationer av områdes-, tids- och metodbegränsningar bör prövas. Cl En ökad bredd i handredskapsfisket bör stödjas från det enkla närmetet till ett kvalitetsfiske på hög internationell nivå.

3.634. Avstånd

El En utveckling av närfiskevattnen kring och i tätorterna bör stödjas. Detta

kan ses som en av de effektivaste åtgärderna för förbättring av bristfälliga _fritidsmiljöer i vårt land. El Fjärr— och turistfisket bör utvecklas. Speciellt tillskapandet av fiske med

hög kvalitet är härvidlag viktigt.

3.635. Ekonomi och finansiering

El Fritidsfiskets stora sociala värde motiverar ett omfattande stöd från sam— hällets sida. Stödet är speciellt angeläget dels när det gäller att utveckla tätonsbefolkningens fiskemöjligheter, dels för att motverka skador på fiskevattnen, förorsakade av miljöstörningar av olika slag. El Fritidsfiskets utveckling bör anpassas till efterfrågan på fiskemöjligheter. Fritidsfiskarnas egna aktiviteter i organiserad samverkan för en utveck- ling av fritidsfisket bör stimuleras genom stöd till fritidsfiskeorganisa- tionerna. El Samhället bör stimulera en utveckling där fritidsfiskarna övergår från att vara enbart konsumerande kortfiskare till att bli friluftsmänniskor som producerar fiskevård, sköter fiskevatten och bedriver uppföljnings- och utvecklingsarbete i samverkan.

3.6.3.6 Organisation

Cl Samhällets möjligheter att organisera det svenska fritidsfisket bör byggas ut så att det motsvarar den stora sociala och ekonomiska betydelse detta fiske har. Insatserna bör målinriktas på de produkter, metoder och resurser som nu är aktuella och som kan öka i betydelse framöver. El Lagstiftningen måste anpassas till nuläget och underlätta utvecklingen mot ett ökat handredskapsfiske samt tillgodose efterfrågan på närvatten och kvalitativt högtstående fjärr- och turistvatten. CI En regional fiskeplanering med övergripande inslag måste utvecklas så att åtgärder kan vidtas och inriktas på de områden som efterfrågas av fritidsfiskets konsumenter.

ut;—mfsqx—v— ,

El Den lokala organisationen av fisket bör i första hand bygga på föreningar och klubbar som får ett vidgat ansvar för vattnens skötsel, finansiering och nyttjande. El Kommunerna bör ha ansvaret för att planer på lokal nivå beaktar sociala, miljömässiga och rekreationspolitiska behov och att erforderlig samord- ning av insatser och utbud kommer till stånd.

4 Fiskevårdsområden

4.1. Inledning

Vi framlade ijuni 1976 betänkande med förslag till ny lag om fiskevårds- områden (Ds Jo 1976:6). I betänkandet föreslogs en förenklad lag om fiske- vårdsområden som i väsentliga delar avvek från den nu gällande. Kän- netecknande för förslaget var att fiskevårdsområde kunde bildas utan att fiskerättsutredning förelåg, att förrättning för bildande av fiskevårdsområde föreslogs ersatt av ett enklare sammanträdesförfarande och att bildandet av fiskevårdsområden skulle stå i överensstämmelse med regional och kom- munal planering på fiskets område. Dessutom hade lagstiftningen i till- lämpliga delar anpassats till de principer som legat till grund vid utform- ningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter—SFL.

Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling. Flertalet remissinstanser framhöll att det var angeläget med enklare regler på området men ansåg att fördelarna med att slopa fiskerättsutredning och förrättning inte uppvägde de negativa konsekvenser, som förslaget i denna del skulle föra med sig. Några remissinstanser ansåg därför att förslaget borde om- arbetas innan det lades till grund för lagstiftning.

Chefen för jordbruksdepartementet anförde i tilläggsdirektiv till fiske- vattensutredningen (Dir. l977:1 15) att han delade den uppfattning som fram- förts av vissa remissinstanser att frågan om ändrad lagstiftning om fiske- vårdsområden behövde utredas ytterligare. Enligt departementschefen borde uppgiften ankomma på liskevattensutredningen i samband med dess fort- satta arbete med en översyn av fiskelagstiftningen. Tilläggsdirektiven re- dovisas i avsnitt 1.1.

Frågan om en reviderad lagstiftning om fiskevårdsområden har inom ut- redningen förberetts av en arbetsgrupp bestående av byråchefen Curt Wendt, ordförande, byråchefen Torsten Algrim, hovrättsrådet Gunnar Dyhre och agronomen Erik Grebäck. Sekreterare åt arbetsgruppen har varit kammar- rättsfiskalen Lisbeth Edlund.

Sedan jordbruksdepartementet genom beslut 1977-12-06 ställt medel till förfogande för utredning av olika alternativa lösningar vad gäller fiskerätts— utredningar och förrättningsförfarande har lantmätaren Lars-Göran Loré vid statens lantmäteriverk verkställt sådan utredning. Till sitt förfogande har Loré haft en referensgrupp bestående av byråchefen Torsten Algrim, länslantmätarna Tord Forsström och Bengt Medin, fiskerikonsulenterna Arne Andersson och Sven Nordin samt hovrättsrådet Gunnar Dyhre.

4.2. Utredningens tidigare förslag

I vårt betänkande med förslag till lag om fiskevårdsområden (Ds Jo 1976:6) lämnades bl. a. historisk översikt, redogörelse för förvaltningen av samfällda vatten i Finland och Norge, förslag angående behandlingen av fisket i sam- hällsplaneringen samt redogörelse för gällande rätt. Vi hänvisar i dessa delar till det tidigare betänkandet avsnitt 3—5 samt 6.1.

Vad gäller fisket i samhällsplaneringen bör nämnas att planverket och nästan samtliga länsstyrelser ävensom övriga remissinstanser, som berörde frågan, tillstyrkte utredningens förslag i denna del. Vi behandlar därför inte planeringsfrågorna närmare i förevarande betänkande.

Utredningens tidigare förslag till lag om fiskevårdsområden innebar i kort- het följande.

Fiskevårdsområde skulle med vissa undantag endast kunna omfatta fiske i vatten med flera delägare. Rätt att ansöka om bildande av fiskevårdsområde skulle tillkomma fiskerättsägare, kommun, fiskeriintendent och fiske- nämnd. Ansökan skulle inges till länsstyrelsen. Efter remissförfarande skulle länsstyrelsen utse en sammanträdesledare, som skulle hålla sammanträde med delägarna. Delgivning av kallelse till detta sammanträde föreslogs ske genom kungörelse. Vid sammanträdet skulle sammanträdesledaren se till att det lämnades en redogörelse för de förhållanden som var av betydelse ] för fiskevårdsområdets bildande. Vederbörande skulle också lägga fram för- slag till grundregler för området. Berörda fiskerättsägare borde enligt förslaget vara beredda att styrka sin fiskerätt vid sammanträdet. Justerat protokoll från sammanträdet skulle snarast insändas till länsstyrelsen, som slutligt avgjorde bildandefrågan. Länsstyrelsen skulle vid sin prövning tillse att det blivande fiskevårdsområdet stod i överensstämmelse med den regionala och kommunala planeringen på fiskets område.

Vid det nyss nämnda sammanträdet skulle fiskerättsägarna utse en in- terimsstyrelse. Denna skulle fungera till dess första fiskestämma hållits. Det ålåg interimsstyrelsen att kalla till första fiskestämma. På denna skulle delägarna anta stadgar och utse styrelse. Delägare i området var den som ägde del i det fiske området omfattade. Detta gällde oavsett om vederbörande varit närvarande eller inte vid det sammanträde som föregått bildandet. 1 Lagen gav möjlighet för området att som medlemmar invälja andra personer i än fiskerättsägare. Invalda medlemmar fick samma rätt som delägare att ) delta i fiskevårdsområdets förvaltning, om inte annat angavs i områdets i stadgar.

Röstning skulle i princip ske efter huvudtal. Om minst en femtedel av delägarna begärde det, skulle röstning ske efter delaktighet i vissa i lagen angivna frågor. Delaktighetsröstning var dock utesluten om området beslutat att ta in medlemmar, som inte var delägare. Delägares röstetal fick inte överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för de delägare som deltog i omröstningen.

Fiske som var av väsentlig betydelse för delägares försörjning fick enligt förslaget inte upplåtas utan dennes samtycke, om vederbörande ägde eller brukade fisket med ensamrätt eller detta tilldelats honom såsom särskild lott.

Fiskevårdsområde angavs uttryckligen vara juridisk person med egen för— mögenhetsmassa. Delägarna svarade därför inte personligen för områdets skulder och kunde inte heller åläggas att utge tillskott för att täcka dessa.

Efter ansökan kunde enligt förslaget fiske anslutas till eller uteslutas från bestående fiskevårdsområde genom beslut av länsstyrelsen. Beslut om upp- lösning kunde fattas av länsstyrelsen efter ansökan därom.

Under vissa omständigheter kunde länsstyrelsen förordna en eller flera sysslomän att fungera som fiskevårdsområdes styrelse. Till skydd för vä- sentliga allmänna intressen kunde länsstyrelsen också förordna att styrelsen i ett fiskevårdsområde skulle bestå av flera ledamöter än vad som angavs i stadgarna samt om synnerliga skäl förelåg utse en ledamot i styrelsen.

Lagförslagets utformning motiverades framför allt av en strävan att sänka kostnaderna för bildande av fiskevårdsområde samt säkerställa ett fortsatt kortfiskeutbud i lagstadgade former. Med den utformning som lagförslaget hade fått ansågs att det med rimliga krav i fråga om rättssäkerhet borde vara möjligt att i fortsättningen bilda fiskevårdsområden både enklare och billigare än tidigare. Vi underströk att det genom frivillig samverkan mellan utövare och ägare av fiske borde vara möjligt att åstadkomma lösningar som var positiva för hela samhället. Statens fiskevatten föreslogs ingå i denna samverkan på samma villkor som enskilda vattenägares.

SFL föreslogs även i fortsättningen vara tillämplig i fråga om samfällt fiske. Utredningen ansåg dock att fiskevårdsområde var den bäst lämpade förvaltningsformen för enskilt fiske.

4.3. Översikt över det reviderade förslaget

Vårt reviderade förslag innebär i huvudsak följande.

El Fiskevårdsområde skall ha till syfte att främja ändamålsenligt nyttjande av fiske och god fiskevård. El Fiskevårdsområde kan bildas beträffande fiske som är samfällt eller eljest tillhör eller utgör flera fastigheter med mer än en ägare. Fiskevårdsområde kan därjämte om särkilda skäl föreligger bildas av en fastighet med flera delägare. Det förhållandet att fiske förvaltas av samfällighetsförening ut- gör inte hinder att fisket ingår i fiskevårdsområde. D Fiske som blivit anvisat till samernas uteslutande begagnande skall kunna ingå i fiskevårdsområde. I och med att fiskevårdsområde bildats skall den sameby inom vars område det berörda fisket är beläget anses som delägare. Därjämte föreslås att rennäringslagen (197lz437) ändras så att samerna genom avtal med enskilda fiskerättsägare helt eller delvis skall kunna avstå från sin fiskeutövningsrätt i sådant enskilt vatten, som ingår i fiskevårdsområde, vari sameby inte är delägare. D Bildande av fiskevårdsområde skall stå i överensstämmelse med kom- munal och regional planläggning på fiskets område. D Fiskevårdsområde skall bildas vid förrättning. Behörig att påkalla för- rättningen är fiskerättsägare, fiskenämnd och kommun. D Länsstyrelsen skall utse förrättningsman sedan länsstyrelsen efter remiss- förfarande funnit att bildande av fiskevårdsområde i enlighet med an-

sökan kommer att stå i överensstämmelse med den kommunala och regionala planläggningen på fiskets område samt tillgodose ändamålen med bildande av fiskevårdsområde. Förrättningsmannen skall verkställa en preliminär utredning rörande äganderätten till det fiske som berörs. Denna utredning skall inte göras mer omfattande än vad som erfordras för prövning av det opinionsvillkor, som föreslås gälla för bildande av fiskevårdsområde. Förrättningsmannen skall under förrättningens gång i den utsträckning som kan anses behövlig samråda med länstyrelsen, fiskenämnden och kommunen samt med lokala organ och sammanslutningar, vilka har ett väsentligt intresse av det sätt på vilket fiskefrågorna löses. Förrättningsmannen skall sedan han upprättat en preliminär fiskerätts— förteckning utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla förutom en kort beskrivning av den avsedda fiskevårdsområdesbildningen och kallelse till sammanträde även redo- görelse för den upprättade fiskerättsförteckningen. I kungörelsen skall den, som anser sig ha fiskerätt men vars fiskerätt inte redovisats i fiskerättsförteckningen, anmodas att senast vid sam- manträdet muntligen eller skriftligan anmäla sitt anspråk på fiskerätt. Vederbörande skall i kungörelsen därjämte anmodas att förete sådana handlingar och meddela sådana upplysningar, som kan vara av betydelse för fastställandet av fiskerätten. Kungörelsen skall hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen minst en må- nad före sammanträdesdagen. Meddelande om kungörelsens tillhanda- hållande och dess huvudsakliga innehåll skall inom samma tid anslås på kommunens anslagstavla samt införas i ortstidning. Meddelande om kungörelsen skall därjämte i brev tillställas de fiskerättsägare, som enligt den preliminära fiskerättsförteckningen har fiskerätt. Vid sammanträdet skall förrättningsmannen lämna en redogörelse an- gående de förhållanden, som kan vara av betydelse för frågan om fiske- vårdsområde bör bildas. Förrättningsmannen skall vid sammanträdet motta anmälningar om an— språk på fiskerätt och tillse att innebörden av dessa anspråk blir klarlagd. Han skall därefter upprätta en reviderad fiskerättsförteckning. Förrättningsmannen skall vid sammanträdet efterhöra de närvarandes inställning till frågan om fiskevårdsområde bör bildas. Enligt förslaget skall fiskevårdsområde i princip bildas om planvillkor och övriga för- utsättningar är uppfyllda. Ett opinionsvillkor, som utformats efter förebild från fastighetsbildningslagen, anläggningslagen, lagen om vattenförbund m.fl. lagar, har därjämte inarbetats i förslaget. Det har getts den for- muleringen att fiskevårdsområde skall bildas om inte ägarna till fiske, som avses ingå i området, mera allmänt motsätter sig områdesbildningen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen skall främst deras mening beaktas, vilkas fiskeutövningsrätt påverkas mest av fiskevårds- områdets tillkomst. I enlighet med opinonsvillkorets utformning ijäm- förliga lagar har därjämte föreslagits att opinionen skall kunna sättas åsido om bildande av fiskevårdsområde är synnerligen angeläget från allmän synpunkt. El Förrättningsmannen skall vid sammanträdet därjämte bereda de när-

varande tillfälle att utse en interimsstyrelse, vars uppgift under förut- sättning att området bildas, blir att kalla till första fiskestämma. upprätta förslag till stadgar samt i övrigt förbereda stämman. Underlåter de när- varande att utse interimsstyrelse skall förrättningsmannen fullgöra in- terimsstyrelsens uppgifter. Enligt förslaget skall i normalfallet endast ett sammanträde med fiske- rättsägarna behöva hållas. Om förrättningsmannen finner det oundgäng- ligen erforderligt för exempelvis utredningen rörande äganderättsfrågor skall dock fortsatt sammanträde kunna hållas. Förrättningsmannen skall sedan sammanträdet avslutats upprätta skrift- lig redogörelse för de förhållanden som är av betydelse för frågan om hskevårdsområde skall bildas. Till redogörelsen skall fogas förteckning över de fastigheter, som enligt förrättningsmannens bedömande har fiske- rätt. Finner förrättningsmannen att fiskevårdsområde skall bildas skall han meddela beslut därom samt fastställa grundregler för området. Om förrättningsmannen finner hinder föreligga att bilda fiskevårdsområde skall han med besked därom meddela beslut om förrättningens instäl- lande. 1 förrättningsmannens beslut skall därjämte anges hur förrättnings- kostnaderna skall fördelas samt intas besvärshänvisning. Enligt förslaget kan förättningsmannen med alla fiskerättsägares med- givande underlåta att hålla sammanträde. Detta förutsätter en mer om- fattande äganderättsutredning än vad som är tänkt i normalfallet. För- farandet torde därför främst komma i fråga vid bildande av fiskevårds- områden med ett fåtal delägare. Fiskevårdsområde föreslås äga bestånd och utgöra juridisk person från den dag styrelse utsetts och stadgar antagits för området. Beslut om fiskevårdsområde skall gälla mot ny fastighetsägare. Förrättningsmannens beslut skall kunna överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen föreslås därjämte inom besvärstiden till för- män för allmänt intresse ex officio kunna besluta om överprövning. Länsstyrelse kan enligt föreslaget förordna att beslut att bilda fiskevårds- område skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Länsstyrel- ses beslut i ärende om bildande av fiskevårdsområde föreslås kunna över- klagas hos regerigen. Förrättningskostnaderna skall såsom huvudregel fördelas mellan fiske- rättsägarna efter vad som är skäligt. Avslutas förrättningen utan att beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelats, skall förrättningskostna- derna betalas av sökanden eller fördelas mellan sökandena. Det sist- nämnda gäller även det fall att sökanden återkallar sin ansökan. Anslutning av fiske till bestående fiskevårdsområde samt uteslutning av fiske från sådant område föreslås ske vid förrättning efter i huvudsak samma regler som gäller för bildande av fiskevårdsområde. Uteslutning av fiske som på grund av naturhändelse, byggande i vatten eller mot- svarande inte längre kan nyttjas föreslås kunna ske genom ett enklare förfarande. Fiskevårdsområde föreslås kunna upplösas om länsstyrelsen vid en lämp- lighetsprövning efter i huvudsak samma riktlinjer, som gäller för bildande av fiskevårdsområde, finner att området inte längre bör bestå. Upplösning kan, om inte särskilda skäl föreligger, ske först efter en tidsperiod av

[:|

[1

[:|

tio år efter bildandet och därefter med ett tidsintervall av tio år. Delägarna föreslås utöva sin rätt att delta i fiskevårdsområdets förvaltning på fiskestämma. Vid omröstning har i normalfallet varje delägare en röst. Om minst en fjärdedel av de närvarande röstberättigade delägarna vid en fiskestämma begär det, skall röstning i vissa för områdets verksamhet väsentliga frågor ske efter delaktighetstal. Vid beräkningen av delaktighetstalen skall gälla vad minst fyra femtedelar av de närvarande röstberättigade delägarna enas om. Uppnås inte sådan majoritet skall fiskerättsutredning med del- aktighetsberäkning verkställas. Endast delägare kan vara medlem i fiskevårdsområdet. Annan än delägare kan dock vara styrelseledamot. Finns inte behörig styrelse i fiskevårdsområdet får länsstyrelsen förordna en eller flera sysslomän att handha fiskevårdsområdets angelägenheter och företräda området som styrelse. Underlåter delägarna att vid första fiskestämma anta stadgar för fiske- vårdsområdet eller saknas eljest för området gällande stadgar kan läns- styrelsen meddela föreskrifter att gälla såsom stadgar intill dess delägarna har antagit sådana. Om visst fiske är av väsentlig betydelse för delägares försörjning får utan vederbörandes samtycke upplåtelse inte ske av det ifrågavarande fisket i den mån detta ägs eller brukas av honom med ensamrätt eller eljest tilldelats honom såsom särskild lott. För fiskevårdsområde skall finnas grundregler och stadgar. Grundreglerna skall innehålla uppgift om det fiske som ingår i fiskevårdsområdet, om- rådets ändamål samt grundläggande bestämmelser om fiskets nyttjande. Stadgarna skall innehålla fiskevårdsområdets grundregler samt bestäm- melser om områdets förvaltning. Delägare eller annan som är berättigad till fiske inom fiskevårdsområde kan dömas till bötesstraff om vederbörande bryter mot de för fiskeut— övningen inom området gällande reglerna. Bestämmelsen gäller inte om gärningen är belagd med straff i annan författning. Åtal fordrar angivelse. Fiskestämmas beslut kan i vissa fall överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Stämmans beslut går dock i verkställighet utan hinder av förd talan om inte länsstyrelsen förordnar annorlunda. Mot länsstyrelses beslut om förrättning och förordnande av förättnings- man skall talan inte kunna föras. Talan får i stället föras mot förrätt- ningsmannens beslut i frågan om bildande av fiskevårdsområde på sätt som tidigare redovisats. Övergångsbetämmelserna förslås utformade så att vid lagens ikraftträ- dande bestående fiskevårdsområden under en tioårsperiod i samband med beståndstidens utgång övergår till den nya förvaltningsformen. Vid tio- årsperiodens utgång föreslås de nya förvaltningsbestämmelserna bli till- lämpliga på samtliga fiskevårdsområden.

4.4. Ändamålet med bildande av fiskevårdsområde m. m.

I vårt delbetänkande (avsnitt 6.3.2.l) anförde vi att vi med vårt förslag avsåg att tillskapa en organisationsform som möjliggjorde ett från samhällets och den enskilde fiskerättsägarens synpunkter rationellt nyttjande av fisk- bestånden.

Vi föreslog i enlighet därmed att syftet med bildande av fiskevårdsområde skulle vara att främja ändamålsenligt nyttjande av fiske och god fiskevård samt därmed sammanhängande frågor. Vi anförde i anslutning därtill att vårt förslag anknöt närmare till fiskerättskommitténs år 1947 (SOU 1947:47) framlagda förslag än till LOFO.

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, anförde i sitt remissyttrande över vårt tidigare förslag att det kunde ses som en fortsättning av den utvidgning av det fria fisket som skedde genom tillkomsten av 1950 års lagstiftning. Förslaget innebar enligt hovrätten en väsentlig rubbning av de i FL ingående allmänna principerna för den enskilda fiskerätten. Slutsatsen blev enligt hovrätten att om man önskade en sådan ändring av fiskerättslagstiftningen att ett väsentligt ökat antal fisketillfällen för allmänheten skulle tillskapas, en sådan reform hade sin plats i FL och inte i lagstiftningen om fiske- vårdsområde.

Vi vill tillbakavisa hovrättens påstående att vårt förslag innebar en ut- vidgning av allmänhetens fria fiskerätt. Enligt gällande LOFO inverkar till- komsten av fiskevårdsområde inte på bestående äganderättsförhållanden (prop. 1960150 5. 2). Vi har inte tidigare föreslagit och föreslår inte heller nu någon ändring i detta avseende.

Syftet med vårt förslag är att tillskapa en modern och ändamålsenlig för— valtningsform för enskilt fiske. Detta innebär att förvaltningen skall möj- liggöra god fiskevård och ändamålsenligt nyttjande av fisket. Ett ända- målsenligt nyttjande innebär i de flesta fall att allmänheten eller en vid krets av fiskeintresserade bereds tillfälle att nyttja fisket. Bildandet av fiske- vårdsområde innebär oavsett grundreglernas utformning inte att fisket upplåts till allmänheten och utgör inte heller någon garanti för att så kommer att ske. Genom att i lagstiftningen tillhandahålla en lämplig förvaltningsform för enskilt fiske skapas emellertid förutsättningar för upplåtelser till allmän- heten. Den verksamhet, som i dag bedrivs i landets över 2 000 fiskevårds- föreningar, visar att det finns ett stort intresse att upplåta fiske till all- mänheten. Genom 1973 års ändring (1973:1156) i 24 Q' FL har i princip grunden för fiskevårdsföreningarnas verksamhet försvunnit (jfr avsnitt 4.12.3). Mot bakgrund härav har det för oss framstått såsom mycket angeläget att tillskapa en organisationsform, som möjliggör för delägarna att fatta för samtliga delägare bindande förvaltningsbeslut.

En enskild fiskerättshavare, vars fiske kommer att ingå i fiskevårdsom- råde, blir enligt vårt förslag liksom enligt LOFO vid fiskets utövande bunden av de regler, som gäller för området, samt av beslut som i laga ordning fattas på fiskestämma.

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, anförde i remissyttrandet över vårt tidigare förslag att det innebar ett ökat inflytande från det allmännas sida vad gällde tillkomsten, utformningen och förvaltningen av fiskevårdsom- råden. Vidare anfördes att garantier saknades för att en minskning eller

förlust av faktisk fiskemöjlighet blev ekonomiskt kompenserad.

Vi vill gentemot vad hovrätten har anfört framhålla att ett ökat inflytande från det allmännas sida vad gäller tillkomsten och utformningen av fiske- vårdsområden har ansetts erforderligt för att få till stånd en ändamålsenlig förvaltning av enskilt fiske i den utsträckning detta — såsom oftast är fallet år oskiftat eller splittrat på ett antal fiskerättsägare. Fiskerättsägarnas in- flytande på frågan om fiskevårdsområde skall bildas har i det nu framlagda förslaget stärkts i förhållande till vårt tidigare förslag bl.a. genom bestäm- melserna om opinionsmätning. Vad därefter angår förvaltningen skall delä- garna i ett fiskevårdsområde enligt vårt reviderade förslag ensamma handha förvaltningen av områdets angelägenheter. Möjligheten för det allmänna att påverka förvaltningen genom tillsättande av styrelseledamot överens- stämmer med 31 & SFL. Enligt sistnämnda paragraf kan länsstyrelse i sam- fällighetsförenings styrelse utse så många ledamöter att representanterna för det allmänna kommer i majoritet. Enligt vårt förslag kan länsstyrelse utse endast en ledamot. Denna möjlighet för det allmänna att få insyn i fiskevårdsområdes verksamhet kan vara av värde särskilt i de fall då fiske- vårdsområdet av allmänna medel erhåller större bidrag till verksamheten.

Samverkan inom en gemenskap av typ gemensamhetsanlägning, sam- fällighetsförening,jaktvårdsområde eller fiskevårdsområde kan innebära in- skränkningar i den enskildes rätt att bedriva viss verksamhet. Kompensation för rådighetsinskränkningar utgår normalt inte i dessa fall.

I de fall fisket i en mindre sjö eller fisket inom en viss sektor av en sjö tillhör en fastighet innebär vårt förslag i förhållande till LOFO minskade möjligheter för fiskerättägare, som innehar sådant fiske, att motsätta sig att fisket intas i fiskevårdsområde. Det får dock anses vara en förutsättning för en rationell förvaltning av fisket i en sjö eller ett sjösystem att inte vissa enklaver ställs utanför förvaltningen. Bildande av fiskevårdsområde innebär såsom nyss nämnts inte någon inskränkning i den fiskerätt som är knuten till viss fastighet. Ersättning skall därför inte utgå till följd av beslutet att bilda fiskevårdsområde.

Fiskerättsägare med skiftat fiske eller fiskerättsägarna inom visst skifteslag har enligt vårt förslag i förhållande till LOFO minskade möjligheter att förhindra majoritetsbeslut om dispositioner av fisket inom området såsom t.ex. beslut att upplåta fisket till allmänheten genom fiskekort.

Vårt förslag innehåller en spärregel mot upplåtelse, om visst fiske är av väsentlig betydelse för delägares försörjning. I sådant fall får enligt förslaget upplåtelse inte utan delägarens samtycke ske av det ifrågavarande fisket i den mån detta ägs eller brukas av vederbörande med ensamrätt eller eljest tilldelats honom såsom särskild lott.

Detta är den situation som enligt vår mening förtjänar särskilt skydd. Det förhållandet, att en fiskerättsägare önskar utnyttja en honom tillskiftad lott för rekreationsfiske eller att ett skifteslag önskar utarrendera sitt fiske, bör inte hindra fiskevårdsområdet från att fatta beslut om annan disposition av fisket.

Enligt LOFO beslutar majoriteten om upplåtelse. Röstning sker efter del— aktighetstal och majoriteten beräknas olika om fisket är samfällt eller skiftat. I princip fordras för beslut om upplåtelse enkel majoritet bland delägarna i samfällt fiske och två tredjedels majoritet bland delägare med skiftat fiske.

Finns inom ett och samma fiskevårdsområde — såsom ofta är fallet — samfällt och skiftat fiske är majoritetsberäkningen mycket komplicerad. Vårt förslag innebär ingen ändring i LOFO:s grundprincip att majoriteten avgör om upp- låtelse skall komma till stånd. Vi föreslår däremot att omröstningsförfarandet förenklas så till vida att samfällt och skiftat fiske skall behandlas lika. Ma- joriteten föreslås i normalfallet beräknas efter huvudtalet men om minst en fjärdedel av de på en fiskestämma närvarande röstberättigade delägarna begär det, skall röstning ske efter delaktighetstal. Delaktigheten skall be- räk—nas på sätt, som delägarna enas om eller varom minst fyra femtedelar av delägarna är ense. Uppnås inte sådan majoritet för förslag till delak— tighetstal skall särskild fiskerättsutredning med delaktighetsberäkning ut- föras.

Fiskerättsägare, som endast har en mindre andel i ett fiskevårdsområde, har enligt gällande rätt mycket små möjligheter att motsätta sig beslut om upplåtelse. Undantag gäller om upplåtelsen avser delägarens hela fiske eller fiske som han äger eller brukar med ensamrätt och detta fiske är av betydelse för hans försörjning. I detta fall har delägaren vetorätt mot upplåtelse.

Vårt förslag innebär ingen ändring i den princip om majoritetsbeslut som finns i LOFO. Förslaget innebär dock att större delägare, som har en mot den kvalificerade majoriteten av tre fjärdedelar av de närvarande delägarna stående uppfattning i upplåtelsefrågan, vanligen inte kan motsätta sig beslut om upplåtelse. Är fisket av väsentlig betydelse för vederbörande delägares försörjning föreligger dock vetorätt under i princip samma för- utsättningar som enligt LOFO. Kravet på väsentlig betydelse för delägarens försörjning har främst tillkommit för att undvika diskussioner om mindre kvantiteter fisk skall anses vara av betydelse för vederbörandes försörjning. För den som bedriver yrkesfiske eller binäringsfiske bör fisket regelmässigt anses vara av sådan betydelse från försörjningssynpunkt att vetorätt fö- religger om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Enligt vårt reviderade förslag skall bildande av fiskevårdsområde föregås av ett förrättningsförfarande. Möjligheter föreligger att i grundreglerna, som föreslås bli slutligt utformade under förrättningen, inta särskilda bestäm- melser om nyttjandet av visst fiske.

Statens vattenfallsverk har i sitt remissyttrande påpekat att delar av statens fiskevatten ligger under vattenfallsverkets förvaltning. Skötseln av dessa vatten omhänderhas normalt av domänverket men i de fall vattenfallsverket har kvar skötseln beror detta på speciella omständigheter, Det är därvid regelmässigt fråga om fiskevatten där vattenfallsverket med ensamrätt för- fogar över fisket. Reglerna för bildande av fiskevårdsområde bör enligt vat- tenfallsverket vara sådana att verket även i fortsättningen i vissa fall kan behålla sin nämnda rätt att ensam förfoga över fiskevattnet. Såsom exempel anges vattenområden närmast nedanför kraftstationer, där tappningar enligt domfästa föreskrifter begränsar möjligheterna till fritidsfiske, eller områden där verket förvärvat laxfisken för att trygga avelsfångsten. Tappningarna och avelsfisket omöjliggör enligt verket inte fritidsfiske och verket framhåller att man aktivt medverkar till att vattnen upplåts åt allmänheten. För ett optimalt samspel mellan tappningar, avelsfiske och annat fiske fordras emel- lertid enligt verket en direkt rådighet från kraftverksägarnas sida över fiske- vattnet. Verket framhåller därför i sitt remissyttrande att man alltid vill

ha tillfälle att yttra sig över förslag att bilda fiskevårdsområde samt därjämte att verket skall ha rätt att motsätta sig upplåtelse alternativt ha möjlighet att i grundreglerna få infört särbestämmelser beträffande sådant fiske, som berörs av omständigheter som nyss nämnts.

Vattenfallsverket kommer enligt vårt förslag alltid att i egenskap av fiske- rättsägare ha tillfälle att yttra sig över förslag att bilda fiskevårdsområde. Någon utvidgad vetorätt mot upplåtelse bör enligt vår uppfattning inte in- föras i lagtexten. I stället bör, i de fall där så erfordras, intas särskilda be- stämmelser i grundreglerna om exempelvis sådant fiske som påverkas av tappningar. Det kan på samma sätt bli aktuellt att i grundreglerna inta be— stämmelse att visst fiske skall vara undantaget från upplåtelse för avels- ändamål. Undantag från upplåtelse kan på motsvarande sätt — fast då av sekretesskäl — bli aktuella beträffande fiskevatten, som disponeras av för- svarsmakten.

4.5. Omfattningen av fiskevårdsområde

Fiskevårdsområde kan enligt gällande rätt inte omfatta fiske på allmänt vatten med undantag för sådant fiske, som bedrivs med stöd av den s. k. utsträckningsrätten i 3 & första stycket FL. Fiskevårdsområde får inte heller omfatta sådant fiske på enskilt vatten, som bedrivs utan stöd av enskild fiskerätt, s. k. frifiske. Fiske som utövas inom nationalpark eller inom om- råde, där fisket regleras genom överenskommelse med främmande makt, kan inte heller ingå i fiskevårdsområde.

Vårt reviderade förslag innehåller liksom vårt tidigare förslag inte några ändringar i de hänseenden som här redovisats.

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, har i sitt remissyttrande över vårt tidigare förslag påtalat behovet av en organisationsform, som täcker sam- manhängande avrinningsområden eller i varje fall områden av helt annan karaktär och storlek än de samfälligheter, som åsyftas såväl med LOFO som med vårt tidigare förslag. Hovrätten pekar därvid på Mälaren såsom ett exempel där ett fiskevårdsområde på grund av undantaget för frifisket inte kan omfatta allt fiske. Hovrätten anför vidare att det finns ett starkt behov av en organisation, som både kan bedriva rationell fiskevård och se till att fisket utövas på ett sätt som motsvarar rådande värderingar i samhället. Varken de hittillsvarande fiskevårdsområdena, fiskevårdsföre- ningarna eller samfällighetsförvaltningarna motsvarar enligt hovrätten des- sa krav. Vad som skulle behövas är enligt hovrätten associationer, som tar hand om förvaltningen av allt fiske inom större områden, t. ex. en hel älv eller ett avrinningsområde. En dylik organisation skulle enligt hovrätten på ett annat sätt än aldrig så effektiva fiskevårdsområden eller fiskevårds- föreningar kunna planera och organisera fisket. Organisationen skulle kunna bedriva aktiv fiskevård, fördela fisket mellan yrkesfiskare och sportfiskare samt bevaka fiskets intressen i vattenmål och andra rättsliga sammanhang. Den skulle också kunna se till att ägare av fiskelotter fick sin beskärda del av fisketillstånd och/eller inkomster av verksamheten. Vid uppbygg- naden av en sådan tänkt organisation borde det enligt hovrätten vara möjligt att tillgodogöra sig erfarenheter och rutiner från t. ex. lantbruksnämnder,

domänverket, hushållningssällskap och frivilliga organisationer.

Möjligheten att låta frifiske ingå i fiskevårdsområde har berörts vid tidigare tillfällen då fiskelagstiftningen varit föremål för översyn (prop. 1960:50 s. 38 och 53)

Vi anser att 5. k. frifiske liksom fiske på allmänt vatten inte bör ingå i fiskevårdsområde. Grunden för att frifiske inte bör ingå är i första hand att svårigheter skulle föreligga för ett fiskevårdsområde, som omfattade så- dant fiske, att avväga allmänna intressen mot enskilda. Fiskevårdsområde får meddela bestämmelser om nyttjandet av det fiske, som ingår i området. Om fiske på allmänt vatten och enskilda frivatten ingick i fiskevårdsområde skulle fiskestämma kunna meddela bestämmelser om nyttjandet av fiske, som är fritt för allmänheten. Detta strider mot principerna för utfärdande av bestämmelser som berör det fria fisket. Skall man få till stånd en enhetlig lösning av fiske- och fiskevårdsproblemen i vatten med s.k. frifiske, bör man enligt vår mening gå en annan väg och i stället lösa in det kvarvarande enskilda fisket. Vi har av flera skäl avstått från att framlägga förslag om inlösen av enskild Hskerätt i vidare mån än som framgår av kap. 6.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att vi i motiven till vårt tidigare förslag (5. 127) närmare berört de problem, som kan uppkomma när fiske- vårdsområde omfattar fiske i vatten där 5. k. frifiske samtidigt förekommer.

Frågan om reglering av fisket och fiskevården i ett helt vattendrag eller ett helt flodsystem har diskuterats vid tidigare tillfällen i samband med översyn av fiskelagstiftningen. Svenska fiskevårdsförbundet berörde frågan i ett yttrande till 1946 års utredning angående central fiskeristyrelse. Ut- redningen ansåg sig emellertid i sitt betänkande (SOU 194718 5. 70) inte böra framlägga något förslag i ämnet. Den av fiskevårdsförbundet behand- lade frågan har även berörts i vandringsfiskutredningens 1951 avgivna be- tänkande angående åtgärder för att bevara de svenska laxbestånden m. m. Utredningen underströk behovet av en enhetlig förvaltning av ett flodsystem för åstadkommande av samarbete mellan fiske- och vattenkraftintressena. Ett sådant samarbete var enligt utredningen önskvärt särskilt för att begränsa de skador, som vattenkraftens utnyttjande förorsakade på fisket, och för att verkställa lämpliga kompensationsåtgärder. Frågan har därjämte berörts i bl. a. kammarkollegiets remissyttrande över fiskerättskommitténs förslag (prop 1950260 sid. 25).

Vissa av de motiv, som tidigare föranlett förslag om särskilda fiodom- rådesförvaltningar för större vattendrag eller sjösystem, får anses tillgodo- sedda genom lagen (1976:997) om vattenförbund. Enligt angivna lag kan sammanslutning benämnd vattenförbund bildas med uppgift att genom rens- ning, vattenreglering eller andra vattenvårdande åtgärder främja ett från all- män eller enskild synpunkt ändamålsenligt utnyttjande av vattnet i vat- tendrag, sjö eller annat vattenområde. Vattenförbunds verksamhetsområde skall avgränsas efter vad som är lämpligt med hänsyn till förbundets ändamål samt geografiska och hydrologiska förhållanden. Den som inverkar på vat- tenförhållandena inom verksamhetsområdet är skyldig vara medlem. Kom- mun samt sammanslutning av fiskerättsägare kan ingå men är inte skyldig att ingå som medlem.

Vad angår omfattningen av de fiskevårdsområden, som skall kunna bildas enligt vårt förslag, föreligger inget hinder att ett fiskevårdsområde omfattar

en hel älv eller ett avrinningsområde, om förutsättningarna för en sådan bildning i övrigt är uppfyllda. Det bör dock framhållas att i de flesta av landets älvar finns vandringshinder i form av kraftverksdammar e. (1. Ett sådant vandringshinder utgör ofta en naturlig gräns mellan olika fiskevårds- områden. Blir fiskevårdsområdena alltför omfattande, föreligger därjämte risk att det engagemang från fiskerättsägarnas sida, som i de flesta fall utgör och även i framtiden kommer att utgöra en förutsättning för en effektiv verksamhet inom fiskevårdsområdena minskar.

Såsom anförts i föregående avsnitt har genom 1973 års ändring (l973:1 156) i 24 å FL grunden för fiskevårdsföreningarnas verksamhet försvunnit. Enligt övergångsbestämmelser (1975:1310) kan föreningarna fortsätta sin verksam- het till utgången av 1983. Vi föreslår att övergångstiden förlängs till utgången av 1985 (avsnitt 4.12.3).

Vi redovisade i motiven till vårt tidigare förslag (5. 112) våra överväganden beträffande alternativa lösningar för att i framtiden förenkla och förbilliga förvaltningen av fiske i enskilt vatten. Vi valde därvid att föreslå en avsexärt ändrad och förenklad lag om fiskevårdsområden.

Några remissinstanser anser att vi i större utsträckning hade bort överviga möjligheterna att utnyttja bestämmelserna i SFL om förvaltningen av sam- fällt fiske. Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, ansåg i sitt remissyttrande att lagen (1976:997) om vattenförbund var en lämplig utgångspunkt vid överväganden om ändamålsenlig förvaltningsform.

Vi har i vårt tidigare betänkande (avsnitt 7.1) utförligt redovisat innehållet i SFL. Det finns enligt vårt förmenande framför allt två skäl som gör SFL mindre lämplig som förvaltningsform när det gäller fiske inom större cm- råden. SFL omfattar i princip endast samfällt fiske och inte fiske som tillhör enstaka hemman eller motsvarande. Lagen bygger på att fullständig ägan- derättsutredning verkställts. Samverkan mellan olika samfälligheter är i och för sig möjlig men fordrar att vissa relativt invecklade formella förutsätt- ningar är uppfyllda.

Det bör i detta sammanhang understrykas, att förekomsten av samfäl- lighetsförvaltning enligt SFL inte hindrar tillkomsten av fiskevårdsområde. Omvänt gör inte bildandet av fiskevårdsområde automatiskt samfällighets- förvaltningen överflödig. Den situationen kan tänkas att visst fiske, exem- pelvis kräftfiske eller ålfiske, undantas vid bildandet av fiskevårdsområde. Sådant fiske kan då lämpligen inom skifteslagen förvaltas genom SFL. Li- kaledes skall såsom påpekades i förarbetena till SFL (prop. 1973:160 5. 364) frågan om t. ex. försäljning av samfällt fiske bedömas enligt SFL även om fisket ingår i fiskevårdsområde.

Lagen om vattenförbund har med hänsyn till det ändamål lagen främst har att tillgodose samt tilltänkt medlemskrets i första hand juridiska per- soner, kommuner m. fl. — en uppbyggnad som enligt vår mening gör den mindre lämpad att ligga till grund vid utformningen av en lag som avser att reglera förvaltningen av enskilt fiske, som är splitrat på ett flertal sam- fälligheter och enskilda delägare. Vårt reviderade förslag bygger därför på LOFO och vårt tidigare förslag.

En fråga med anknytning till fiskevårdsområdes omfattning är kravet i vårt tidigare förslag att fiskevårdsområde endast skulle kunna bildas be- träffande fiske i vatten med flera delägare. Detta utryck har ansetts vara

oklart och vi har därför i vårt reviderade förslag angett att fiskevårdsområde skall kunna bildas av fiske, som är samfällt eller eljest tillhör eller utgör fiera fastigheter, om dessa har olika ägare. För det fall en eller flera fastigheter, till vilka hör fiske, ägs med samäganderätt av flera personer, möter inte något hinder att bilda fiskevårdsområde av hela fisket eller del därav. Det kan eventuellt anses överfiödigt att i lagtexten särskilt ange samfällt fiske eftersom sådant fiske regelmässigt tillhör fiera fastigheter med olika ägare och sålunda omfattas av den efterföljande beskrivningen. Vi har emellertid med hänsyn till SFL ansett det lämpligt att uttryckligen ange att samfällt fiske kan ingå i fiskevårdsområde.

Enligt vårt förslag skall fiskevårdsområde inte kunna bestå av fiske i t. ex. en sjö, som endast har en ägare. Det 'är emellertid inte något som hindrar att fiskevårdsområde bildas av fisket i nämnda sjö tillsammans med fisket i en eller fiera andra sjöar med andra ägare. På motsvarande sätt skall fiskevårdsområde inte kunna bildas enbart av det fiske, som tillhör en eller fier fastigheter, om dessa ägs av endast en person. Fiskevårdsområde skall dock i undantagsfall kunna bildas av sådant fiske, som i sig utgör en fastighet eller tillhör endast en fastighet, under förutsättning att fisket inte ägs av endast en person. Fastigheter av sådan beskaffenhet att de en- samma kan tänkas utgöra fiskevårdsområde finns enligt uppgift bl. a. i Stock- holms skärgård. Avgörande för om fiskevårdsområde skall kunna bildas är alltså om det fiske, som totalt skall ingå i området, ägs av flera personer. Detta följer i och för sig naturligen av att lagen avser att reglera samverkan mellan flera ägare.

Svea hovrätt, Vattenöverdomstolen, har i sitt remissyttrande påpekat att vårt förslag kunde innebära att mindre och medelstora fiskerättsägare tvinga- _des till en samverkan och medverkan till upplåtelse i en utsträckning, som inte gällde för större fiskerättsägare, vilkas fiske ensamt utgjorde lämplig förvaltningsenhet. Vi vill i detta sammanhang endast hänvisa till att delä- garna i fiskevårdsområde ensamma beslutar om dispositionen av fisket inom området samt att vi i annat sammanhang (avsnitt 6.3.6) framlägger förslag, som gör det möjligt att få till stånd upplåtelser av enskilt fiske i de fall så anses lämpligt från allmän synpunkt. Sistnämnda bestämmelse föreslås gälla oavsett om fisket ingår i fiskevårdsområde eller ej.

4.6. Fiskevårdsområde och samernas fiskerätt

4.6.1. Gällande rätt

Utgångspunkten för rennäringslagen (1971:437)RL är att staten har äganderätten till all mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, i den mån marken inte ägs av enskild. Vid samtal med företrädare för samerna har framkommit att samerna gör gällande äganderätt till fisket på ifråga- varande mark. Vidare hävdar samerna att de äger allt fiske i sjöar och vattendrag på statens mark mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen samt att samernas fiskerätt i övrigt inom detta område utgör en tredjedel av hela fiskerätten.

Frågan om äganderätten till såväl mark som fiske är föremål för rättslig

prövning. Vi tar inte ställning i denna tvist men måste i vår fortsatta re- dovisning och vid våra överväganden utgå från bestämmelserna i RL.

Samernas lagstadgade rätt till fiske framgår av bestämmelse i 25% RL. Av detta stadgande framgår bl.a. att medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde, som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

För att innebörden av detta stadgande lättare skall kunna förstås. skall här lämnas en kortfattad redogörelse för betydelsen av några olika begrepp i RL.

Med renskötselrätt förstås den rätt att begagna mark och vatten för eget och renarnas underhåll som enligt RL tillkommer vissa samer. Same är renskötselberättigad, om någon av hans föräldrar eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk härkomst ren- skötselrätt, även om han inte är renskötselberättigad enligt huvudregeln (1 & RL).

I 39" RL anges inom vilka områden renskötsel får bedrivas. I huvudsak innebär dessa bestämmelser att samerna har rätt att driva renskötsel året

runt

1. i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlings- gränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (krono- mark) och på renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten,

2. på renbetesfjällen i Jämtlands län samt

3. inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits

till renbete.

Därutöver har samerna rätt att vintertid bedriva renskötsel i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen samt inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen, där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

För renskötseln finns samebyar. Den mark, varå renskötsel är tillåten hela året, fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Sådant by- område kan även omfatta mark, på vilken renskötsel är tillåten endast viss del av året. Om särskilda skäl föreligger, kan byområde vara gememsamt för samebyar (6 & RL).

Indelningen i byområden görs av lantbruksnämnden (7 & RL). Byområdet och övriga områden som samebyn använder för renskötsel utgör samebyns betesområde.

Medlem i sameby är 1. renskötselberättigad, som deltar i renskötsel inom byns betesområde,

2. renskötselberättigad, som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt inte övergått till annat hu-

vudsakligt förvärvsarbete, 3. renskötselberättigad, som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt

barn till avliden sådan medlem (11 äRL).

Även om renskötsel ibland får bedrivas inom område utanför renbetesfjällen och lappmarkerna, är fiskerätten begränsad till utmark inom renbetesfjällen och lappmarkerna. Fiskerätten 'är också i huvudsak begränsad till den egna samebyns betesområde. Undantag har dock gjorts för det fall same tillfälligt upphåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål, som har samband med renarnas skötsel. I sådant fall har samen rätt att jaga och fiska för sitt uppehälle.

Sameby eller medlem i sameby får inte upplåta rättighet som ingår i ren- skötselrätten. Beträffande jakt och fiske gäller dock vissa undantag från detta förbud. Enligt undantagsbestämmelserna får sameby avgiftsfritt upp- låta rätt att jaga och fiska för husbehov åt den som varit medlem i byn.

Fråga om upplåtelse av jakt och fiske på sådan kronomark ovanför od- lingsgränsen, som står under statens omedelbara disposition, och på ren- betesfjällen prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer, vilket i realiteten innebär att upplåtelsefrågorna handläggs av resp. lantbruksnämnd. Upplåtelse får ske endast om detta inte medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Upplåtelsen skall dessutom vara förenlig med god jakt- eller fiskevård och kunna ske utan besvärande intrång i samernas jakt- eller fiskerätt. I fråga om upplåtelse av hela fisket i visst vatten har samebyn vetorätt. Upplåtelse skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan samefonden och same- by, som berörs av upplåtelsen, enligt bestämmelser som meddelas av re- geringen. F.n. går 3/4 till samefonden och 1/4 till samebyn.

Samernas rätt att fiska inom tidigare angivna områden gäller oavsett vem som äger fisket. Den omständigheten att visst vatten ägs av t. ex. en enskild person eller ett bolag medför alltså inte att samerna saknar rätt att fiska. Ägarförhållandet har dock en avgörande betydelse, när det gäller frågan om bildande av fiskevårdsområde av ifrågavarande fiske.

Enligt 1 &" tredje stycket LOFO får fiskevårdsområde inte avse fiske inom område som blivit anvisat till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårdsområde får inskränkning inte heller ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar av riket enligt vad därom är särskilt stadgat.

Med orden ”område som blivit anvisat till lapparnas uteslutande begag- nande” avses enligt prop. 1971:51 s. 131 kronomark under statens ome- delbara disposition inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och på ren- betesfjällen. Detta kan jämföras med jordbruksutskottets yttrande 1971237 5. 38, varav framgår att med angivna uttryck avses renbetesfjällen i Jämtlands län samt de delar av lappmarkerna ovan odlingsgränsen som inte är under enskild disposition.

Härav torde kunna dras den slutsatsen, att fiske inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen kan ingå i fiskevårdsområde under förutsättning att fisket disponeras av enskild och att allt fiske nedanför odlingsgränsen kan ingå i fiskevårdsområde.

Genom bildande av fiskevårdsområde, när detta är möjligt, får inskränk- ning dock inte ske i samernas rätt till fiske.

I dag saknas förvaltningsform för sådant fiske ovan odlingsgränsen, där det finns en blandad ägarstruktur, dvs. där viss del av fisket ägs av t. ex. enskilda personer eller bolag medan fisket i övrigt tillkommer staten/sa- merna. Detta gäller även för fiske i sjöar och vattendrag, som sträcker sig

över gränsen till renbetesfjällen, och kan också gälla för fiske i vattenområde som delas av odlingsgränsen. Fiskevårdsområde kan inte omfatta sådant fiske ovan odlingsgränsen och på renbetesljällen som tillkommer staten/sa— merna. SFL kan inte tillämpas, eftersom fisket som regel inte är samfällt.

4.6.2. Överväganden och förslag

Avsaknaden av förvaltningsform för fiske med blandad ägarstruktur ovan odlingsgränsen samt för fiske i sådana vatten, som ligger på båda sidor om gränsen till renbetesfjällen eller odlingsgränsen, kan skapa problem främst vad gäller fiskevårds- och upplåtelsefrågor. Under vårt arbete har från flera håll framhållits att det vore lämpligt att allt fiske i dessa fall kunde ingå i fiskevårdsområde.

Också vi finner det angeläget att möjligheter skapas till gemensam för— valtning av fiske i vatten av ifrågavarande slag. Fiskevårdsområde får därvid anses vara den lämpligaste formen för denna förvaltning. I fiskevårdsområde bör alltså enligt vår uppfattning kunna ingå även fiske inom område, som har blivit anvisat till samernas uteslutande begagnande.

Enligt vårt förslag till lag om fiskevårdsområden kan fiskevårdsområde inte bildas av fiske som ägs av endast en person. Detta medför oavsett om fisket tillhör staten eller viss sameby att stora delar av fisket i fjällvärlden över huvud taget inte är aktuellt för fiskevårdsområdesbildning. Den ut- vidgning av möjligheterna att bilda fiskevårdsområde av fiske i vatten. där samerna har rätt att fiska, kommer alltså att få betydelse endast i de fall fiske ovan odlingsgränsen tillhör såväl staten/samerna som andra fiske- rättsägare samt då sådan blandad ägarstruktur förekommer beträffande fiske i vatten, som delas av gränsen till renbetesfjällen eller odlingsgränsen.

Med hänsyn till det stora inflytande samerna har vad gäller frågor om upplåtelse av statens/samernas fiske ovan odlingsgränsen och på renbe- tesfjällen har vi funnit det lämpligt att föreslå att berörd sameby skall fö- reträda hela detta fiske i fiskevårdsområdet. Denna rätt för samerna att företräda ifrågavarande fiske inträder enligt föreslaget i och med bildandet av fiskevårdsområdet. I de fall fiskevårdsområde bildas av statens/ samernas fiske ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen avhänder sig alltså staten inflytandet över förvaltningen. I stället blir samerna i dessa fall förvaltare av ifrågavarande fiske.

För att verksamheten inom ett fiskevårdsområde skall kunna drivas ra- tionellt vad gäller såväl upplåtelser som fiskevård är det lämpligt att fiske- vårdsområdet förfogar över hela fisket. I dag saknas denna möjlighet för fiskevårdsområden inom områden där RL'.s regler är tillämpliga.

Den rätt att fiska, som följer med renskötselrätten, gäller även i enskilt vatten ovan odlingsgränsen samt i viss tidigare angiven utsträckning även inom lappmarkerna i övrigt. I fråga om upplåtelse av nyttjanderätt i sådana fall gäller att den enskilde markägaren är oförhindrad att göra upplåtelser utan att behöva ta särskild hänsyn till samernas rätt. Vad gäller vattnen ovan odlingsgränsen är fiskerättsägaren dock bunden av förbudet i 30é RL att ändra användningen av marken på sådant sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. Samernas rätt att fiska kvarstår alltså i princip oförändrad trots skedda upplåtelser. I praktiken kan möjligheten att utnyttja

rätten dock reduceras till följd av upplåtelserna. Även om sådant enskilt fiske ingår i fiskevårdsområde synes fiskevårdsområdet alltså inte ha rätt att fatta beslut som formellt inskränker samernas fiskerätt. Av jordbruks- utskottets utlåtande (JoU 1971 :37 s. 43) framgår att de renskötande samerna inte med bindande verkan kan träffa avtal om att avstå från rätten till renskötsel (31 & första stycket RL). Den enskilde fiskerättsägaren kan alltså inte träffa avtal med samerna om att han skall ha rätt att fritt förfoga över hela fisket.

För att ett fiskevårdsområde i nu aktuella områden skall kunna förfoga över hela fisket erfordras sålunda en möjlighet för samerna att träffa avtal om den fiskerätt RL ger dem i enskilt vatten. Då det i flertalet fall får anses vara angeläget för ett fiskevårdsområde att fritt disponera allt fiske som ingår i områdesbildningen föreslår vi att RL ändras så, att samerna genom avtal helt eller delvis kan avstå från sin fiskeutövningsrätt i sådant enskilt vatten, som ingår i fiskevårdsområde.

Om avtalet innebär att fiskeutövningsrätten avstås helt, har samerna gi- vetvis inte längre rätt att med stöd av RL:s bestämmelser fiska i vattnet så länge avtalet består. Avtalet kan också utformas så, att samerna får fort- sätta att bedriva sitt fiske med stöd av RL men att de därvid är bundna av de bestämmelser fiskevårdsområdet meddelar för fiske i ifrågavarande vatten. När det bedöms vara lämpligt att samerna har kvar sin hittillsvarande fiskeutövningsrätt, behövs inte något avtal mellan samerna och de enskilda fiskerättsägarna.

Om samerna genom avtal avstår från rätten att nyttja visst fiske bör ersättning kunna utgå från fiskevårdsområdet.

Möjligheten att avstå från rätten att nyttja visst fiske föreslås gälla endast fiske, som inte ingår i fiskevårdsområde, vari sameby är delägare. I det fall att fiskevårdsområde omfattar fiske med blandad ägarstruktur och same- by alltså är delägare men samerna även har rätt att fiska i enskilt vatten med stöd av bestämmelserna i RL, skall avtal av angivet slag inte kunna träffas. Genom att samerna är delägare har de möjlighet att på fiskestämma öva inflytande på bl. a. beslut angående fiskets nyttjande.

4.7. Fiskerättsutredning

LOFO fordrar för bildande av fiskevårdsområde att fullständig fiskerätts- utredning med delaktighetsberäkning utförs.

Enligt våra tilläggsdirektiv (avsnitt 1.1) skall vi överväga om inte fiske- rättsutredning och förrättning i någon form skall bibehållas i den nya lag- stiftningen och samtidigt undersöka om det är möjligt att förenkla formerna för fiskerättsutredningar.

Lantmätaren Lars-Göran Loré vid statens lantmäteriverk har på vårt upp- drag undersökt olika möjligheter att framställa en enkel och billig men samtidigt tillförlitlig förteckning över fiskerättsägarna inom ett tilltänkt fiskevårdsområde. Lorés överväganden och förslag redovisas i bil I .

Vårt förslag till förenklad fiskerättsutredning bygger på de förslag Loré framlagt och som har tillstyrkts av den referensgrupp han haft till sitt för- fogande.

Fiskerättsutredning enligt LOFO innebär inte något rättskraftigt avgö- rande beträffande äganderätten till fiske. Utgångspunkten för vårt förslag är att denna princip bibehålls och att delägarnas inställning till frågan om fiskevårdsområde skall bildas mäts på annat sätt än genom röstning efter delaktighetstal. Därmed skapas förutsättningar att sänka kraven på offi- cialinsats vid fiskerättsutredningen. Vi föreslår i syfte att förenkla och där- med nedbringa kostnaderna att officialutredningen begränsas till en pre- liminär utredning över sannolika fiskerättsförhållanden. Den preliminära utredningen föreslås sedan bli offentliggjord genom kungörelse. Berörda rättsägare skall — efter förebild från lagen (1971:1037) om äganderättsutred- ning och legalisering i kungörelsen anmodas att inom viss tid anmäla anspråk på fiskerätt och påtala felaktigheteri utredningen. Utredningen för- slås därefter bli kompletterad sedan den av länsstyrelsen förordnade för- rättningsmannen prövat framställda anspråk.

Den preliminära utredningen bör enligt vår mening uppfylla bl. a. kravet att den till så låga kostnader som möjligt redovisar flertalet berörda fas- tigheter, som har fiskerätt, och att endast ett fåtal fastigheter, som saknar fiskerätt, kommer att redovisas.

Uppgifter om fiskerättsförhållanden är tillgängliga endast genom manuell behandling av innehållet i register över fastigheter och förrättningsakter. Fiskerättsutredning enligt gängse metoder kräver därför betydande perso- nella insatser. Detta gäller särskilt utredning om sådana fastigheter, som tillkommit vid avsöndring eller avstyckning, har fiskerätt. En strävan har varit att begränsa de manuella insatserna.

Olika metoder att utföra den preliminära utredningen har studerats. Den metod som bäst uppfyller uppställda krav innebär att utredningen inleds med att förrättningsmannen införskaffar en utskrift av den dataförda fas- tighetslängden, varefter i de fall fiskerätten är samfälld skattetalsfastighe- terna avprickas vid en jämförande genomgång av jordregistret. Komplet- tering sker sedan beträffande ägostyckningar, som saknar skattetal men har fiskerätt. Särskild undersökning utförs därjämte beträffande s. k. döda skat- tetalsfastigheter, som har överförts till andra enheter eller byar. Vid un- dersökning av fem områden om tillsammans ca 7 500 fastigheter har den angivna metoden gett till resultat att mellan 66 och 99 % av de fastigheter, som vid fullständig fiskerättsutredning visat sig ha fiskerätt, framkommit vid den preliminära utredningen. Dessa fastigheter har representerat mellan 94 och 99 % av delaktigheten. Antalet listade fastigheter, som saknat fiske- rätt, har understigit 1 %. Kostnaderna för utredningen har uppskattats till ca 15 kr per listad fastighet. Med hänsyn tagen även till kostnader för att registrera och pröva anspråk m.m. från enskilda tyder undersökningarna på att kostnaden för fiskerättsutredning enligt föreslagen metod kan re- duceras till 20—30 % av kostnaden för nuvarande fullständiga fiskerätts- utredningar.

Vi anser att de utförda undersökningarna visar att en preliminär utredning, kompletterad genom fiskerättsägarnas medverkan, utgör tillräcklig grund för att enligt vårt förslag mäta delägarnas inställning till frågan om bildande av fiskevårdsområde. Detta gäller särskilt med hänsyn till att förrättnings- mannen enligt de föreslagna metoderna utan nämnvärd arbetsinsats kommer att få en uppfattning om den relativa storleken av de olika fastigheternas

fiskerätt. I de fall uppskattning av berörda skifteslags eller enheters vat- tenarealer erfordras, får förutsättas att arealberäkningen sker med moderna arealberäkningsinstrument, varigenom kostnaderna kan hållas nere.

Närmare riktlinjer för arbetet med framställandet av den preliminära för- teckningen bör enligt vår mening utformas av lantmäteriverket efter samråd med fiskeristyrelsen. Vi har därför i vårt förslag till lagtext nöjt oss med att ange att förrättningsmannen skall verkställa utredning rörande ägan- derätten till det fiske, som avses ingå i det tillämnade fiskevårdsområdet, samt upprätta förteckning över de fastigheter som enligt utredningen har fiskerätt. Denna förteckning har vi valt att benämna fiskerättsförteckning för att skilja den från de fiskerättsutredningar med delaktighetsberäkning som i vissa fall kan bli aktuella. l lagtexten har därjämte angivits att den utredning, som skall ligga till grund för den preliminära fiskerättsförteck- ningen, inte skall göras mer omfattande än som erfordras för prövning av det föreslagna opinionsvillkoret.

4.8. Bildande av fiskevårdsområde 4.8.1 Inledning

Vi föreslår att fiskevårdsområde skall bildas vid förrättning och att erforderlig fiskerättsutredning skall utföras inom förrättningens ram. Efter förebild från annan lagstiftning om samverkan mellan fastigheter föreslås att beslut om bildande av fiskevårdsområde fattas av särskilt förordnad förrättningsman samt att sådant beslut vinner laga kraft, om inte besvär anförs eller länsstyrel- sen inom besvärstiden förordnar om överprövning.

Bildande av fiskevårdsområde skall främja ändamålsenligt nyttjande av fiske och god fiskevård. Fiskevårdsområde får enligt förslaget bildas endast om åtgärden står i överensstämmelse med kommunal och regional plan- läggning på fiskets område eller, om sådan planläggning saknas, inte kan antas försvåra kommande planläggning. Enligt LOFO fattar länsstyrelsen beslut om bildande av fiskevårdsområde och kan därmed även om läns- styrelsens prövning i realiteten närmast är av formell art bevaka allmänna intressen. Överflyttningen av beslutsrätten till en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman innebär att särskilda krav måste ställas på bevakning av att de villkor, som enligt förslaget uppställs för bildande av fiskevårdsområde, blir beaktade.

De enskilda fiskerättsägarnas inflytande på frågan om fiskevårdsområde skall komma till stånd har stärkts i förhållande till vårt tidigare förslag genom förslag om införande av s.k. opinionsvillkor.

4.8.2. Ansökan om förordnande av förrättningsman

Beträffande rätten att ta initiativ till bildande av fiskevårdsområde föreslår vi att sådan rätt skall tillkomma fiskerättsägare, kommun och fiskenämnd. Detta innebär i förhållande till gällande rätt och till vårt tidigare förslag att fiskeriintendent inte kommer att ha självständig rätt att ansöka om för- ordnande av förrättningsman. Ändringen motiveras främst av att såväl fiske- riintendent som fiskenämnd utgör fiskeristyrelsens regionala organ och att

fiskeriintendent har rätt att närvara och yttra sig vid sammanträde med Hskenämnd även om han inte har rösträtt. Önskar fiskeriintendent att fiske- vårdsområde skall komma till stånd bör han väcka frågan i fiskenämnden. Det bör även nämnas att enligt LOFO fiskeriintendent endast i undantagsfall tagit initiativ till bildande av fiskevårdsområde, vilket dock torde samman- hänga med nuvarande lags regler om ansvaret för förrättningskostnader.

Vi har funnit det angeläget att behålla rätten till officialinitiativ, eftersom denna ger företrädare för det allmänna möjlighet att aktivt verka för att de handlingsprogram, som arbetas fram vid den kommunala och regionala planläggningen på fiskets område, genomförs.

Vi berörde i vårt tidigare betänkande (s. 129) möjligheten att även ge landstingskommun rätt att ta initiativ till bildande av fiskevårdsområde. Vi avstod från förslag därom under hänvisning till att fiskenämnderna i samverkan med primärkommunerna borde svara för erforderlig samordning i fråga om utbudet av kortfiskemöjligheter. Vad som framkommit under remissbehandlingen av vårt tidigare förslag föranleder inte till ändrat ställ- ningstagande i denna del.

I vårt tidigare förslag diskuterade vi även möjligheten att ge initiativrätt till lokala fritidsfiskeorganisationer. Tillräckliga skäl ansågs inte föreligga att utvidga initiativrätten till att omfatta nämnda organisationer med hänsyn till att de i första hand bör kunna vända sig till kommunerna och därjämte är representerade i de flesta fiskenämnder. Enligt det reviderade förslaget kommer dessa organisationers ställning att stärkas, därigenom att förrätt- ningsmannen i den utsträckning som erfordras har att samråda med dem under förrättningsarbetet.

Länsstyrelserna har ansvar för det rörliga friluftslivets utveckling och den regionalpolitiska planeringen. Det förutsätts att länsstyrelserna kommer att stå i nära kontakt med fiskenämnderna, vilka enligt vårt tidigare förslag bör få till uppgift att utarbeta översiktliga hushållningsplaner för fisket. Dessa planer skall likaledes enligt vårt tidigare förslag (avsnitt 5.3.2) slutligt god- kännas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör därför i första hand svara för den lämplighetsprövning, som skall ske i samband med bildande av fiske- vårdsområde. En följd av vårt förslag att flytta beslutet om bildande av fiskevårdsområde från länsstyrelsen till förrättningsmannen är att länssty- relsen redan i samband med förordnandet av förättningsman bör ta ställning i lämplighetsfrågan.

Ansökan om förordnande av förrättningsman skall enligt vårt förslag ges in till länsstyrelsen i det län, där det fiske som ansökan avser är beläget. Om ansökan avser fiske beläget inom olika län skall ansökan ges in till länsstyrelsen i det län, där större delen av den berörda vattenarealen är belägen.

Ansökan skall vara skriftlig och innehålla uppgifter om det fiske som avses samt det huvudsakliga ändamålet med den föreslagna fiskevårdsom- rådesbildningen. Av redogörelsen för det huvudsakliga ändamålet med fiske- vårdsområdets bildande bör bl.a. framgå på vilket sätt fisket är avsett att nyttjas. Detta innebär att i ansökan bör anges om nyttjandet avser exempelvis upplåtelse till allmänheten av handredskapsfiske, upplåtelse till yrkesfiskare av visst fiske eller uteslutande nyttjande av delägarna själva. Denna uppgift är av stor betydelse vid länsstyrelsens prövning om ansökan står i över-

ensstämmelse med kommunal och regional planläggning på fiskets område.

Länsstyrelsen skall enligt förslaget inhämta yttrande över ansökan från fiskenämnden och kommunen. I de fall ansökan avser fiske inom flera kommuner eller län skall yttrande inhämtas från samtliga berörda organ. Vi har begränsat det obligatoriska remissförfarandet till att omfatta de organ, som har rätt att ta initiativ till bildande av fiskevårdsområde. De får där- igenom tillfälle att i samband med sitt yttrande över en ansökan eventuellt själva inkomma med erforderlig kompletterande ansökan. Remissyttrande skall enligt förslaget inhämtas, om det inte uppenbarligen är obehövligt. Genom detta undantag kan remissförfarande underlåtas beträffande helt ogrundade ansökningar eller om likartade ansökningar kort tid tidigare av- slagits och nya omständigheter inte förebragts. Givetvis skall fiskenämnd eller kommun inte anmodas avge yttrande över egen ansökan.

Ansökan som inte innehåller erforderliga uppgifter eller uppenbarligen inte kan bifallas får enligt förslaget omedelbart avslås av länsstyrelsen Före det att avslagsbeslut meddelas bör sökanden beredas tillfälle att komplettera eller revidera ansökan. Särskilda bestämmelser i detta hänseende har inte ansetts erforderliga. Bestämmelserna i 8 © förvaltningslagen ( 19711290) jämte motivuttalanden torde vara till fyllest i denna del.

4.8.3. Länsstyrelsens prövning och förordnande av förrättningsman

När de yttranden, som anges i föregående avsnitt, har inkommit skall läns- styrelsen enligt förslaget ta ställning till om ansökan kan läggas till grund för beslut om bildande av fiskevårdsområde. Länsstyrelsen skall därvid på sätt som vi framhöll i vårt tidigare förslag (5. 133) särskilt beakta om bildande av fiskevårdsområde i enlighet med ansökan står i överensstämmelse med kommunal och regional planering på fiskets område.

Överensstammer inte den kommunala och regionala planläggningen, bör enligt vår uppfattning de regionala planövervägandena tillmätas avgörande betydelse. Behovet och värdet av regionala översiktsplaner för fisket har behandlats i vårt tidigare betänkande (avsnitt 5.3.1). Fiskevårdsområde skall alltså kunna bildas i strid mot kommunal planläggning, om området utgör en lämplig fiskeribiologisk och administrativ enhet samt bildandet står i överensstämmelse med regional planläggning. I de fall planläggning saknas skall länsstyrelsen tillse att bildande av fiskevårdsområde inte kan antas försvåra genomförandet av kommande planläggning på fiskets område och att fiskevårdsområdet kommer att utgöra en lämplig enhet från såväl fiske- vårds- som nyttjandesynpunkt.

Det finns anledning anta att fiskevårdsområde i det helt övervägande antalet fall kommer att bildas i anledning av enskilda initiativ och i regel efter överläggningar mellan fiskerättsägare, kommun och fiskeritjänstemän. Detta samarbete torde oftast inledas redan innan ansökan om förordnande av förrättningsman ges in till länsstyrelsen. Vid sådant förhållande är upp- gifterna i ansökan troligen resultatet av samarbetet och återger vad man kunnat enas om. Någon kritik från remissmyndigheterna angående t. ex. omfattningen av det blivande fiskevårdsområdet behöver då sannolikt inte befaras. Om hskerättsägare ansöker om förordnande av förrättningsman utan

att sådant informellt samråd dessförinnan skett, kan emellertid den situa- tionen uppkomma ätt någon eller några av remissinstanserrta visserligen tillstyrker att fiskevårdsområde bildas men påpekar att området bör ha en omfattning, som avviker från vad som angivits i ansökan. Om bildande av fiskevårdsområde i enlighet med ansökan skulle strida mot planeringen eller kunna antas försvåra genomförandet av kommande planläggning för lisket, bör länsstyrelsen tillfråga sökanden om han önskarjustera sin ansökan så att områdets omfattning överensstämmer med vad remissinstanserna lör- ordat. Det förutsätts därvid att den förordade omfattningen står i över- ensstämmelse med den översiktliga planeringen eller i vart fall inte kan antas försvåra genomförandet av sådan. Eventuellt kan fiskenämnd eller kommun inkomma med kompletterande ansökan beträffande den ändring, som anses lämplig. Länsstyrelsen får då möjlighet att utforma direktiven till förrättningsmannen så att allmänna intressen tillgodoses.

Om länsstyrelsen finner att fiskevårdsområde bör kunna bildas i enlighet med ansökan. skall länsstyrelsen förordna färrättningsman och i förord- nandet ange vad planbestämmelserna innehåller av betydelse för den aktuella områdesbildningen, t. ex. vad gäller områdets omfattning och fiskets nytt- jande. Förrättningsmannen har sedan att för sakägarnä framlägga förslag som ryms inom förordnandet och överensstämmer med planbestämmel- serna.

Om sakägaropinionen godtar förrättningsmannens forslag, kan beslutet att bilda området avfattas i enlighet med förslaget. För det fall däremot att sakägaropinionen förordar en utformning av det tillämnade fiskevårds- området, som kan anses innebära avsteg från de direktiv som innefattas i förordnandet, skall förrättningsmannen undersöka förutsättningarna för en eventuell jämkning av de motstående intressena. Samråd bör därvid ske i första hand med länsstyrelsen. fiskenämnden och kommunen men även med lokala organ och sammanslutningar, vilka har ett väsentligt in- tresse av det sätt på vilket fiskefrågorna löses. Ett samrådslörfarande kan ske formlöst muntligen eller skriftligen. Lämnade tillstånd eller medgivan- den bör dock på lämpligt sätt verifieras. Vi har i vårt förslag genomgående strävat efter att ge förrättningsmannen relativt fria händer för att möjliggöra en smidig handläggning av bildandefrågan. Det kan vid samrådet med läns- styrelsen. fiskenämnden och kommunen framkomma att från sakägarna framförda invändningar kan accepteras även från allmän synpunkt. För- rättningsmannen bör då - om beslut i enlighet med sakägarnas önskemål inte ryms inom de ursprungliga direktiven — verka för att behörig sökande inger kompletterande ansökan till länsstyrelsen. Länsstyrelsen får därefter utfärda tilläggsdirektiv. Tilläggsdirektiven torde, om fiskenämnd och kom- mun tidigare lämnat samtycke, kunna utfärdas utan remissförfarande och därmed utan nämnvärt dröjsmål. Det bör observeras att länsstyrelsen inte kan meddela direktiv, som går utöver ansökan. Finner förrättningsmannen att det allmännas och sakägarnas intressen är oförenliga, skall förrättnings- mannen i beslut konstatera att hinder föreligger att bilda fiskevårdsområde i enlighet med förordnandet och inställa förrättningen. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen i förordnandet angivit att bildande av fiskevårdsom- råde i det aktuella fallet är synnerligen angeläget från allmän synpunkt. Förrättningsmannen skall i sistnämnda fall, om förutsättningarna i övrigt

är uppfyllda, besluta att området skall bildas men i beslutet lämna en re— dogörelse för sakägarnas invändningar mot områdesbildningen.

I många fall torde samråd med berörda myndigheter kunna ske redan på ett tidigt stadium av förrättningen, t. ex. beträffande förslag som fram- kommit vid underhandskontakter med sakägarna. I andra fall kanske frå- gorna väcks först vid förrättningssammanträdet. Det kan då vara lämpligt och förenkla handläggningen om tjänstemän från länsstyrelsen, kommunen och fiskerimyndigheterna är närvarande vid sammanträdet och kan ge syn- punkter på framförda ändringsförslag.

Vad gäller det sätt på vilket allmänna intressen tillgodoses enligt vårt förslag kan jämförelser göras med annan lagstiftning om fastighetssamver- kan. 3 kap. lagen (1939z608) om enskilda vägar — EVL (ändrad l954:l97) innehåller regler för att få till stånd samverkan för vägändamål inom vissa tätbebyggda områden. Initiativ till förrättning tas enligt denna lag av läns- styrelsen (78 å) som förordnar förrättningsman (79 å). Denne har skyldighet att utreda bl. a. bebyggelseförhållandena och samråda med Vägförvaltningen och övriga berörda myndigheter(79 &) samt kalla sakägarna till sammanträde (80 å). Vid förrättningen skall förrättningsmannen framlägga utlåtande (80 å) som vinner laga kraft, om besvär inte anförs (82 &) Länsstyrelsen kan besluta att utlåtande skall underställas dess prövning (81 å"). Besvär över utlåtande får anföras hos länsstyrelsen av sakägare och byggnadsnämn- den (81 ä'). Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätt eller regeringen, beroende på i vilket hänseende beslutet överklagas.

[ anläggningslagen (197311 149) har reglerna om bevakningen av allmänna intressen utformats på annat sätt. Förutom att lagen innehåller regler om samrådsskyldighet har byggnadsnämnden i princip tillerkänts vetorätt mot att gemensamhetsanläggning inrättas. Innan anläggningsbeslut meddelas måste därför byggnadsnämndens medgivande inhämtas (23 å). Anläggnings- beslutet vinner laga kraft, om besvär inte anförs. Mot fastighetsbildnings- myndighets beslut enligt anläggningslagen får talan föras hos fastighets- domstol av sakägare, byggnadsnämnden och länsstyrelsen.

Vi anser att besvär över förrättningsmannens beslut bör anföras hos läns- styrelsen på motsvarande sätt som gäller enligt 3 kap. EVL och i övrigt beträffande beslut angående tillämpning av planbestämmelser. Detta innebär emellertid vissa svårigheter vad gäller länsstyrelsens möjligheter att bevaka att förrättningsmannens beslut står i överensstämmelse med de i förord- nandet meddelade direktiven. En av de största fördelarna med att slopa länsstyrelsens fastställelseprövning enligt LOFO är att handläggningstiden normalt kan minskas väsentligt. Vi vill därför inte föreslå något obligatoriskt underställningsförfarande men anser att länsstyrelsen bör ges möjlighet att ingripa ex officio i de fall områdesbildningen är av särskilt intresse från allmän synpunkt. Enligt 3 kap. EVL kan länsstyrelsen såsom nyss nämnts besluta att förrättningsmannens utlåtande skall underställas länsstyrelsens prövning. Förutsättning för sådant beslut är att länsstyrelsen på grund av att samband råder mellan fråga, som förekommer vid förrättningen, och frå- ga som handläggs av länsstyrelsen, eller av annan orsak finner det lämpligt att förrättningsmannens utlåtande underställs länsstyrelsens prövning. Be- slut om underställning kan meddelas intill dess förrättningen avslutats.

Vi finner vad gäller förrättning för bildande av fiskevårdsområde en möj-

lighet för länsstyrelsen att besluta om underställning mindre ändamålsenlig. För att en sådan bestämmelse skall få praktisk bestydelse måste länsstyrelsen antingen i samtliga fall. där det är av särskilt intresse att planbestämmelserna följs. besluta om underställning eller fortlöpande följa förrättningsmannens arbete. Om länsstyrelserna mera allmänt skulle komma att besluta om un- derställning, skulle detta innebära att verkställighet av bildandebesluten i ett stort antal fall skulle fördröjas och fördelarna med att låta förrättnings- männen meddela dessa beslut till stor del gå förlorade. Vi har såsom fram- hållits i annat sammanhang förutsatt att till förrättningsmän kommer att förordnas personer. som har för uppdraget erforderlig kunskap och erfa— renhet. Det finns med hänsyn härtill enligt vår mening ingen anledning att regelmässigt ex officio överpröva deras beslut. . Med hänsyn till att länsstyrelsen har ansvaret för den regionala planeringen i på fiskets område bör dock länsstyrelsen ha möjlighet att ingripa i vissa ' fall även då besvär inte har anförts. En sådan situation föreligger om läns- styrelsen finner att en förrättningsman frångått direktiv som meddelats till förmån för allmänna intressen. En sådan prövning kan genomföras på ett enkelt sätt genom en jämförelse mellan förrättningsmannens direktv och grundreglerna för området. Vi föreslår sålunda att länsstyrelsen för tillgo- doseende av allmänt intresse skall kunna förordna om överprövning av . förrättningsmannens beslut. Sådant förordnande skall kunna meddelas un- , der besvärstiden. Det möjliggörs genom att förrättningsmannen föreslås bli ; skyldig att sända in förrättningshandlingarna samt avskrift eller kopia av 2 sitt beslut till länsstyrelsen senast inom en vecka efter det att beslutet med— delades. Länsstyrelsens rätt att enligt förslaget kunna förordna om överpröv- ning kan jämföras med länsstyrelsens rätt enligt 15 kap. 8 ?; fastighets- bildningslagen (1970:988)FBL — att föra talan mot fastighetsbildnings- beslut. Länsstyrelsen kan enligt angivna lagrum föra talan mot fastighets- bildningsbeslut. om länsstyrelsen finner sådant beslut strida mot bestäm- melse i FBL, som meddelats till förmån för allmänt intresse. Genom hän- visning i anläggningslagen (30 &) gäller länsstyrelsens talerätt även anlägg- ningsbeslut. Möjligheten för länsstyrelsen att enligt vårt förslag kunna för- ordna om överprövning är avsedd som en säkerhetsventil. Överprjvning utan att besvär anförts förekommer inom andra rättsområden. Sålunda kan exempelvis enligt 20 kap. 10% andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring riksförsäkringsverket utan att besvär anförts överpröva :örsäk- ringskassas beslut. Lagförslaget innehåller genom kommuns och fiske- nämnds besvärsrätt samt genom länsstyrelsens möjlighet att förordna om överprövning rättelsemöjligheter för det fall att allmänna intressen blir åsi- dosatta vid förrättningen.

4.8.4. Opinionsvi/Ikorer

Enligt vårt reviderade förslag skall fiskevårdsområde bildas, om inte igarna till fiske. som avses ingå i området, mera allmänt motsätter sig on'rådes- bildningen och har beaktansvärda skäl för det. Detta innebär att den fiske- rättsägare. som motsätter sig att fiskevårdsområde bildas eller att det får en utformning vad gäller omfattning och inriktning. som överensstämmer med förrättningsmannens förordnande, måste ange skäl för sitt stäl'nings-

tagande. Enligt förslaget skall vidare främst deras mening beaktas. vilkas fiskeutövningsrätt påverkas mest av områdets tillkomst. Härigenom undviks att fiskerättsägare med mycket små andelar i det berörda fisket får ett in- flytande. som inte står i proportion till deras fiskerätt. Såsom omnämnts i avsnitt 4.7 om fiskerättsförteckning kommer förrättningsmannen regel- mässigt att ha tillgång till uppgifter, som möjliggör för honom att avgöra den relativa storleken av viss fastighets fiskerätt. Det bör emellertid upp- märksammas att den föreslagna utformningen av opinionsvillkoret även avser att särskilt beakta synpunkter från fiskerättsägare. som bedriver yr- kesfiske eller eljest utnyttjar sitt fiske som binäring till annan verksamhet.

Förslaget innehåller slutligen en bestämmelse, som innebär att opinions- villkoret bortfaller om bildande av fiskevårdsområde bedöms som synner— ligen angeläget från allmän synpunkt. Denna möjlighet är avsedd att ut- nyttjas endast i undantagsfall. Om undantagsbestämmelsen vad gäller opi- nionsvillkoret är tillämplig, skall detta framgå av förrättningsmannens för- ordnande.

Utformningen av opinionsvillkoret överensstämmer i princip med 5 kap. 5 % FBL. 7 g" anläggningslagen (1973:1149) och 5 & lagen (1976:997) om vattenförbund m. fl. lagar. Eftersom bildande av fiskevårdsområde inte på- verkar liskerätten uan endast fiskeutövningsrätten har såsom särskilt kva- lificerade angetts de vilkas fiskeutövningsrätt påverkas mest av fiskevårds- områdets tillkomst.

Annan lagstiftning om samverkan i fastighetsförhållanden, t. ex. anlägg- ningslagen, saknar bestämmelser om det sätt på vilket prövningen av opi- nionsvillkoret skall ske. 1 anläggningslagen finns emellertid även andra regler till skydd för enskilda intressen, varför opinionsvillkoret inte ensamt blir utslagsgivande på samma sätt som enligt vårt förslag. Med hänsyn till opi- nionsvillkorets betydelse måste reglerna om prövningen av villkoret ges en sådan utformning att tveksamhet om villkoret är uppfyllt inte uppkommer. För detta krävs att opinionsmätningen sker vid visst bestämt tillfälle under förrättningen. Lämpligt tillfälle är vid sammanträdet med sakägarna. En sådan regel får till följd att prövningen av villkoret i princip blir oberoende av eventuella opinionsyttringar före eller efter sammanträdet.

Opinionsprövningen innefattar även en prövning av s. k. beaktansvärda skäl. Det kan med hänsyn härtill och till det förhållandet att det vid en förrättning för bildande av fiskevårdsområde ofta är fråga om en stor sak- ägarkrets inte förutsättas att prövningen av opinionsvillkoret kan ske vid samma tillfälle som opinionsmätningen verkställs. Normalt torde förrätt— ningsmannen vid ett senare tillfälle få meddela hur prövningen utföll. Även i andra fall, t. ex. när samråd behöver ske, måste förrättningsmannen med— dela beslut vid senare tillfälle.

Sakägarkretsen bör i princip vara definierad vid det tillfälle när opinions- mätningen sker, vilket återverkar på reglerna om fiskerättsutredningen. An- mälan om innehav av fiskerätt skall enligt förslaget ske senast vid sam- manträdet med sakägarna för att vederbörande skall ha möjlighet att vid förrättningen påverka frågan om fiskevårdsområde skall bildas.

Ett klarläggande av sakägarkretsen kräver att förrättningsmannen företar en prövning av inkomna anmälningar om innehav av fiskerätt. I många fall torde emellertid den preliminära fiskerättsförteckningen ge tillräcklig

ledning för att opinionsn'iätningen skall kunna verkställas. Denna bör så— lunda regelmässigt komma till stånd vid sammanträdet. även om viss osä— kerhet om sakägarkretsen föreligger. En lämplig utväg kan vara att anteckna anspråk på fiskerätt och samtidigt vederbörandes inställning till bildande- frågan. Prövningen av inkomna anspråk kan i sådana fall ske senare. I undan— tagsfall kan dock inträffa att osäkerheten om sakägarkretsen måste leda till ytterligare sammanträde.

Trots att prövningen av opinionsvillkoret medför krav på en definierad sakägarkrets, bör förrättningsmannen vara oförhindrad att ta emot och pröva anmälningar om innehav av fiskerätt samt justera förteckningen så länge förrättningen pågår. Därigenom kan fiskerättsförteckningen göras mer full- ständig. vilket bl. a. är till fördel senare vid förvaltningen av fiskevårds- området.

4.8.5. Förrättningen 4.8.5.l Förberedande åtgärder

Förrättningsmannen skall när han har erhållit förordnande inleda förrätt- ningen med att verkställa utredning rörande äganderätten till det fiske, som avses ingå i fiskevårdsområdet, och upprätta en preliminär fiskerättsför- teckning (jfr avsnitt 4.7). Fiskerättsförteckning skall upprättas även om bil- dande av fiskevårdsområde enligt förrättningsmannens förordnande be- dömts som så angeläget att opinionsvillkoret inte gäller. Fiskerättsförteck- ningen behövs ändå vid förrättningssammanträdet och även vid den framtida förvaltningen.

Sedan en preliminär fiskerättsförteckning upprättats skall förrättnings- mannen utfarda kungörelse, vari fiskerättsägarna kallas till sammanträde. Kungörelsen skall enligt lagförslaget innehålla en kort beskrivning av den avsedda liskevårdsområdesbildningen samt uppgift om tid och plats där fiskerättsförteckningen finns tillgänglig för granskning.

Kungörelsens utformning är av stor betydelse för informationen till fiske- rättsägarna. Beskrivningen av den avsedda områdesbildningen skall inne- hålla uppgifter om det fiske som avses ingå samt det huvudsakliga ändamålet med områdesbildningen. Dessa uppgifter skall regelmässigt finnas intagna i förrättningsmannens förordnande. Om så inte skulle vara fallet. bör för- rättningsmannen genom kontakter med bl. a. sökanden och berörda myn- digheter skaffa fram erforderliga upplysningar. Områdets omfattning måste alltid noggrant anges i kungörelsen. eftersom osäkerhet eljest kommer att råda beträffande den krets av fiskerättsägare. som kallas genom kungörelsen.

De uppgifter. som här nämnts, motsvarar vad som enligt förslaget skall intas i grundreglerna för området. Det möter givetvis inget hinder att för- rättningsmannen i kungörelsen redovisar uppgifterna i form av förslag till grundregler.

Kungörelsen skall därjämte innehålla föreläggande för fiskerättsägare, vars fiskerätt inte redovisats i fiskerättsförteckningen, att senast vid förrättnings- sammanträdet muntligen eller skriftligen anmäla sitt innehav av fiskerätt. I kungörelsen skall den som önskar göra gällande anspråk på fiskerätt an- modas förete sådana handlingar samt meddela sådana upplysningar angående

hävd och annat som kan vara av betydelse för utredningen.

Det är givetvis en fördel om eventuella anspråk anmäls före sammanträdet. Förrättningsmannen ges därigenom tillfälle att före sammanträffandet med fiskerättsägarna granska framställda yrkanden och inhämta eventuellt er- forderliga upplysningar. Kvaliteten på den vid sammanträdet föreliggande fiskerättsförteckningen förbättras därmed. Rent praktiskt vinns därjämte den fördelen att den sammanträdestid. som behöver utnyttjas för registrering och granskning av anmälningar, minskar. Möjligheten att före sammanträdet anmäla innehav av fiskerätt bör anmärkas i kungörelsen.

Såsom påpekats i avsnittet om fiskerättsförteckning (47) kan undantags— vis förekomma att viss fastighet felaktigt upptas i förteckningen. Vi har inte föreslagit att i kungörelsen uttryckligen skall anges att den som har anmärkningar mot förteckningen skall framställa dessa inom viss tid. De enstaka fel som kan uppstå blir i allmänhet korrigerade genom att rätt fiske- rättshavare anmäler sitt innehav.

4.852. Kallelse till förrättningssammanträde

Enligt LOFO skall kallelse till förrättningssammanträde delges delägarna. Genom lagen (197511311) om ändring i LOFO har delgivningslagen (1970:428) med vissa undantag gjorts tillämplig på kallelse till förrättnings— sammanträde för bildande av fiskevårdsområde. Detta innebär bl. a. att del- givning med en obestämd krets personer skall ske genom kungörelse samt att kungörelsedelgivning får användas om ett stort antal pesoner skall delges och det innebär större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingen till var och en av dem.

Enligt vårt tidigare förslag skulle kallelse till sammanträde inför särskild sammanträdesledare ske endast genom kungörelsedelgivning. Motivet här- för var att delägarkretsen var okänd, eftersom någon fiskerättsutredning inte verkställts. Vårt förslag kritiserades i denna del av ett flertal remiss- instanser, som ansåg att det föreslagna kallelseförfarandet inte tillgodosåg rättssäkerheten i tillräcklig mån.

Vi föreslår i vårt reviderade förslag — såsom redovisats i det föregående — att förrättningsmannen skall inleda förrättningen med att upprätta en pre- liminär fiskerättsförteckning. Enligt vad som redovisats i avsnitt 4.7 kommer den preliminära förteckningen att i flertalet fall uppta majoriteten av fiske- rättsägarna och i vart fall de allra flesta större fiskerättsägarna. Förutsätt- ningar föreligger därför att nå flertalet fiskerättsägare med personliga med— delanden. Eftersom fiskerättsförteckningen endast i undantagsfall kommer att uppta samtliga fiskerättsägare måste dock ett kungörelseförfarande bi- behållas.

Vi föreslår att den kungörelse, som förrättningsmannen utfärdar, skall hållas tillgänglig hos kommunsstyrelsen minst en månad före sammanträdet. Meddelande om kungörelsens tillhandahållande och dess huvudsakliga in- nehåll skall därjämte enligt förslaget inom samma tid anslås på kommunens anslagstavla samt införas i ortstidning. Sistnämnda moment torde vara av störst betydelse för informationen till de fiskerättsägare, som inte upptagits i fiskerättsförteckningen. Beträffande de som upptagits i nämnda förteckning

föreslås att de skall erhålla meddelande om kungörelsen i vanligt brev med posten. Sådant meddelande skall därjämte enligt förslaget tillställas fiske- nämnden och kommunen.

Distributionen av meddelande till fiskerättsägarna underlättas om för- rättningsmannen vid upprättandet av fiskerättsförteckningen utgår från fas- tighetslängden. Utskrifter av den dataförda fastighetslängden innehåller adressuppgifter till fastighetsägarna. Vi har inte funnit anledning att föreslå att meddelande skall sändas i rekommenderat brev, eftersom enligt vår mening den ökade säkerhet i distributionen som därmed skulle vinnas inte står i proportion till de ökade kostnader ett sådant förfaringssätt skulle med— föra.

4.8.5.3 Förrättningssammanträdet

Förrättningsmannen skall tillse att det vid sammanträdet med fiskerättsägar- na lämnas en redogörelse angående de förhållanden, som kan vara av betydel- se för frågan om fiskevårdsområde bör bildas. Vid sammanträdet skall för- rättningsmannen vidare framlägga förslag till grundregler för området. Vi har bibehållit tidigare förslag att dela upp de för det enskilda fiskevårds- området gällande bestämmelserna i grundregler och stadgar. Grundreglerna skall såsom närmare framgår av 42 å i förslaget till lag om fiskevårdsområden innehålla uppgift om det fiske som ingår i fiskevårdsområdet, områdets ändamål samt grundläggande bestämmelser om fiskets nyttjande. Grund- reglernas innehåll är av avgörande betydelse för fiskevårdsområdets kom- mande verksamhet. Förslag till grundregler kan såsom redovisats i avsnitt 4.8.5.1 eventuellt intas i kungörelsen. Det finns anledning anta att fiske- rättsägare såsom tidigare påpekats i många fall inte kommer att ha någon erinran mot att fiskevårdsområde bildas men ha synpunkter på utformningen av grundreglerna.

Förrättningsmannen är ansvarig för att bildandefrågan blir allsidigt belyst. lnget hindrar emellertid att arbetet med redovisningen överlämnas till annan person. Det kan sålunda vara en fördel att en lantmäterisakkunnig lör- rättningsman biträds av fiskeritjänsteman och tvärtom. Förrättningsmannen är vid upprättandet av förslag till grundregler bunden av de föreskrifter som lämnats i förordnandet.

Förrättningsmannen skall vid sammanträdet motta anmälningar om in- nehav av fiskerätt samt se till att innebörden av anmälningarna blir klarlagd. Enligt uttalande från lantmäteriteknisk expertis torde det i flertalet fall vara möjligt att redan vid sammanträdet avgöra om viss fastighet har fiskerätt om fastighetsägaren t. ex. har med sig de lantmäterihandlingar som upp- rättats i samband med fastighetsbildningen. Såsom redovisas i avsnitt 4.8.4 utgör i regel osäkerhet huruvida en eller annan fastighet har fiskerätt eller saknar sådan inget hinder att sammanträdet fullföljs och att föreskriven opinionsmätning verkställs.

Vid prövningen av inkomna anspråk kan framkomma att äganderätten till fiske är tvistig. Det kan undantagsvis förekomma att frågan även har avgörande betydelse för prövningen av opinionsvillkoret. En förutsättning för att tvisten skall få denna betydelse är att de som gör gällande fiskerätt har olika inställning till bildandefrågan. Därjämte fordras att fisket är av

viss betydenhet eller att vederbörandes fiskeutövningsrätt påverkas i av- sevärd mån av områdesbildningen. Enligt LOFO skall, när äganderätten är tvistig, förrättningen vila och parterna hänvisas till domstol (21 å). Dessa regler medför att förrättningsmannen förlorar initiativet och bildandet blir beroende av om någon av parterna väcker talan vid domstol. Efter tillkomsten av LOFO har FBL trätt i kraft. Enligt FBL finns möjlighet att genom fas— tighetsbestämning avgöra frågor om fastighets s. k. tillydenheter såsom fråga om delaktighet i samfällt fiske eller servitutsrätt till fiske. För att initiativet vid förrättningen inte skall gå förlorat bör förrättningsmannen i stället för nuvarande regler ha möjlighet att förelägga berörda sakägare att inom viss tid ansöka om fastighetsbestämning. Förutsättning härför skall vara att det är av synnerlig vikt att beståndet eller omfånget av fiskerätt blir föremål för särskild utredning samt att frågan kan prövas vid fastighetsbestämning. Underlåter sakägarna att efterkomma förrättningsmannens föreläggande, bör förrättningsmannen kunna ta officialinitiativ till fastighetsbestämning. Kost— naderna för fastighetsbestämning bör fördelas mellan sakägarna i fastig- hetsbestämningsärendet efter vad som är skäligt. Detta gäller oavsett om sakägare eller förrättningsmannen ansökt om åtgärden hos fastighetsbild- ningsmyndigheten. Detta överensstämmer med bestämmelserna i 14 kap. 10 & FBL. Särskild bestämmelse om kostnadsfördelningen har därför inte ansetts erforderlig.

För fiskerättsägare, som inte upptagits i fiskerättsförteckningen och som underlåter att framställa anspråk vid förrättningen, innebär förfarandet att han går miste om möjligheten att vid förrättningen påverka frågan om om- rådets bildande. Han är emellertid inte avskuren från rätten att föra talan mot förrättningsmannens beslut i bildandefrågan, om han i samband med besvären visar att han har fiskerätt. Sedan området bildats har han även möjlighet att när som helst inträda i förvaltningen, om han styrker sin rätt. Sådanajusteringar av delägarkretsen, när sakägare inträder eller utesluts, bör avgöras av fiskevårdsområdets förvaltningsorgan. Handläggningen av sådana frågor behandlas närmare i avsnitt 4.9.

Fiskerättsförteckningen bör inte bli föremål för särskilt beslut vid för- rättningen. Förteckningen bör i stället ses som ett underlag till beslutet om bildande av fiskevårdsområde. Sakägare har givetvis rätt att anföra besvär över förrättningsmannens beslut i bildandefrågan. Riktar sig besvären mot fiskerättsförteckningen, bör besvärsprövningen i princip ske med utgångs- punkt från vad en ändring i överklagat hänsende skulle ha för inverkan på frågan om området skall bildas eller inte.

Innan opinionsmätningen verkställs skall förrättningsmannen bereda fiskerättsägarna tillfälle att yttra sig över vad som förekommit. De frågor, som därvid i första hand kommer att bli föremål för diskussion, är givetvis frågorna om områdets omfattning, det fiske som skall ingå samt fiskets nyttjande. Vid sammanträdet skall föras protokoll och fiskerättsägarnas ytt- randen bör kortfattat redovisas i protokollet.

Sedan diskussionen avslutats skall förrättningsmannen efterhöra de när- varandes inställning till frågan om fiskevårdsområde bör bildas i överens- stämmelse med förordnandet. Denna opinionsmätning bör, om enhällighet inte föreligger, verkställas på så sätt att de olika fiskerättsägarnas inställning till bildandefrågan antecknas. Detta är av betydelse med hänsyn till opi-

nionsvillkorets utformning, att främst de fiskerättsägares mening skall be— aktas, vilkas fiskeutövningsrätt påverkas mest av fiskevårdsområdets till- komst.

Förrättningsmannen skall vidare bereda fiskerättsägarna tillfälle att utse interimsstyrelse. lnterimsstyrelsens ställning och uppgifter behandlas när- mare i avsnitt 4.8.5.4. Såsom nämnts i avsnitt 4.8.4 kommer förrättnings- mannen regelmässigt inte att kunna meddela beslut i bildandefrågan vid sammanträdet. l förslaget till lagtext har därför föreskrivits att förrättnings- mannen vid sammanträdet skall tillkännage tid och plats för meddelande av beslut.

4.8.5.4 Förrättningsmannens beslut i bildandefrågan

Förrättningsmannen skall efter sammanträdet verkställa eventuellt erfor- derliga kompletterande utredningar. Sedan detta skett. skall förrättnings- mannen upprätta en redogörelse för förhållanden som är av betydelse för frågan om fiskevårdsområde skall bildas. l redogörelsen bör redovisas det huvudsakliga innehållet i länsstyrelsens förordnande samt däri intagna eller därtill fogade yttranden av fiskenämnden och kommunen. Om så finnes lämpligt bör hänvisning kunna ske till avgivna yttranden. Vidare bör re- dovisas eventuella samråd från förrättningsmannens sida med berörda myn- digheter samt med lokala organ och fiskesammanslutningar. Redogörelsen bör därjämte innehålla en kort sammanfattning av de synpunkter, som fram- förts av fiskerättsägarna vid sammanträdet. Förrättningsmannen bör i detta avsnitt även redovisa skälen för sitt ställningstagande till frågan om fiske— vårdsområde skall bildas.

Förrättningen avslutas genom att förrättningsmannen meddelar beslut om fiskevårdsområde skall bildas eller inte.

Innebär förrättningsmannens beslut att fiskevårdsområde skall bildas. skall förrättningsmannen i beslutet fastställa grundregler för området. Vad grundreglerna skall innehålla har närmare behandlats i avsnitt 4.8.3.

I beslutet skall vidare anges hur förrättningskostnaderna skall fördelas samt intas besvärshänvisning.

Till redogörelsen i beslutet skall fogas en förteckning över de fastigheter. som enligt,verkställd utredning skall anses ha äskerätt. Denna förteckning bygger på den preliminära fiskerättsförteckningen kompletterad med ledning av de anmälningar som inkommit och den utredning som verkställts under förrättningens gång. I den mån oförenliga anmälningar föreligger eller för- hållandena eljest ger anledning därtill. skall redogörelse lämnas för utred- ningen i saken. Såsom redovisats i avsnitt 4.7 skall förrättningsmannens utredning om fiskerätten normalt inte göras mer omfattande än som er— fordras för prövningen av opinionsvillkoret. Detta innebär att förrättnings- mannen kan underlåta att utreda frågan om tvistig fiskerätt. såvida inte tvisten är av betydelse för opinionsmätningen. 1 de flesta fall torde dock förrättningsmannen ha möjlighet att med ledning av tillgängliga handlingar kunna lösa aktuella tvister. Om förrättningsmannen väljer att lämna en tvist öppen. har detta vissa konsekvenser för den fortsatta förvaltningen. Fiskevårdsområdets styrelse eller fiskestämman kan i sådant fall besluta att en av de tvistande fiskerättsägarna skall ha rätt att företräda ifrågavarande

fiske. Styrelsen eller stämman kan också besluta att ingen fiskerättsägare är behörig att företräda fisket intill dess att tvisten lösts efter förlikning mellan parterna eller genom domstolsutslag. Vi föreslår såsom närmare fram- går av avsnitt 4.9 att delägarna själva skall handha förvaltningen. Detta innebär att det sedan fiskevårdsområdet bildats alltid blir fiskestämma eller styrelse som kommer att ta ställning till vilka som skall anses vara fiske- rättsägare inom området. Detta gäller vid ägarskiften och i t.ex. de fall en person, som inte upptagits i fiskerättsförteckningen, anmäler innehav av fiskerätt. En följd av denna självständiga prövning från fiskevårdsom- rådets förvaltande organs sida är att fiskestämma eller styrelse även i tvistiga fall kan bestämma att viss fiskerättsägare skall ha rätt att företräda ett om- tvistat fiske. Den fiskerättsägare, som anser sig kränkt genom ett sådant beslut, får anföra besvär över detsamma hos länsstyrelsen under anförande att beslutet kränker hans enskilda rätt. Länsstyrelsens avgörande i sådant besvärsärende får emellertid inte betydelse i annat hänseende än frågan vem som skall ha rätt att företräda fisket i fiskevårdsområdet. Prövningen hindrar inte att frågan blir föremål för avgörande genom fastighetsbestäm- ning eller genom domstols dom i anledning av talan om bättre rätt.

En fråga som finns anledning beröra i detta sammanhang är när fiske- vårdsområde skall anses bildat. Enligt LOFO består fiskevårdsområde från den dag länsstyrelsens beslut att fastställa förrättningsmannens utlåtande vunnit laga kraft.

Enligt vårt tidigare förslag skulle länsstyrelsen fatta bildandebeslut och fiskevårdsområdet bestå från dagen för beslutet. Länsstyrelsens beslut skulle gå i verkställighet utan hinder av förd talan. Enligt förslaget skulle fiske- rättsägarna vid det sammanträde, som skulle föregå bildandet, utse en in- terimsstyrelse. Interimsstyrelsens uppgift var bl. a. att utgöra ett kontakt- organ mellan delägarna och länsstyrelsen. Interimsstyrelsen skulle därjämte kalla fiskerättsägarna till första fiskestämma. Vid denna stämma skulle delä- garna utse styrelse och anta stadgar för området.

Flera remissinstanser har påpekat att interimsstyrelsens ställning var oklar och att dess befogenhet att handla på områdets vägnar inte hade preciserats i lagtexten.

Vi föreslår såsom framgår av föregående avsnitt (48.53) att förrättnings- mannen skall bereda de fiskerättsägare. som är närvarande vid förrättnings— sammanträdet, tillfälle att utse en interimsstyrelse. Vi har med denna skriv- ning velat markera att det ankommer på fiskerättsägarna att avgöra om de önskar utse en interimsstyrelse. ] jämförelse med vårt tidigare förslag har vi f. ö. inte angett något minsta antal ledamöter i sådan styrelse e. (1. lnterimsstyrelsens uppgift har enligt vårt reviderade förslag begränsats till att utfärda kallelse till första fiskestämma och på stämman framlägga förslag till stadgar. Eftersom bildandefrågan enligt förslaget skall handläggas av en förrättningsman och denne har goda förutsättningar att hålla kontakt med hskerättsägarna saknas anledning att ålägga interimsstyrelsen ytterligare uppgifter. Underlåter fiskerättsägarna att utse interimsstyrelse skall förrätt- ningsmannen enligt förslaget fullgöra dennas uppgifter. Syftet med värt för- slag att fiskerättsägarna skall kunna utse interimsstyrelse är att skapa en möjlighet att på lämpligt sätt förbereda verksamheten i området. Om vårt förslag genomförs, kommer under de första åren efter lagens ikraftträdande

ett stort antal av de fiskevårdsområden som bildas att motsvara nuvarande fiskevårdsföreningar. ] dessa fall finns det anledning anta att fiskevårds— föreningens styrelse kommer att utses till interimsstyrelse. Detta får arses mycket värdefullt med hänsyn till den erfarenhet och kunskap, som fiske- vårdsföreningarnas styrelser regelmässigt representerar. En fördel med att utse interimsstyrelse kan därjämte vara att antalet sammanträden. som lism- rättsägarna måste kallas till, kan nedbringas därigenom att interimsstyrelsen har större förutsättningar än en förrättningsman att till första fiskestämman förbereda sakfrågor som rör upplåtelser m. m. Fiskerättsägarnas beslut att vid förrättningssammanträdet utse interimsstyrelse skall enligt vår mening inte kunna överklagas. Uttrycklig bestämmelse härom har inte ansetts er- forderlig.

Fiskevårdsområde skall enligt vårt förslag liksom enligt gällande rätt tara en juridisk person. Ett grundkrav för att en juridisk person av det slag. varom här är fråga, skall anses föreligga är att medlemmarna/delägarna utsett styrelse och antagit stadgar. Enligt lagen (1951z308) om ekonomiska föreningar samt SFL fordras därjämte registrering för att juridisk person skall anses föreligga. Enligt 3 kap. EVL skall förrättningsmannen vid för- rättningen söka förmå sakägarna att anta stadgar och utse styrelse. Om sakägarna inte antagit stadgar och utsett styrelse när beslutet att bilda tag- förening vinner laga kraft, skall länsstyrelsen meddela föreskrifter att gälla som stadgar samt förordna den styrelseledamot. som utsetts av länsstyrelsen. att fungera som syssloman.

Vi har genomgående strävat efter att på olika sätt förkorta bildandetiden samt göra det möjligt för fiskevårdsområde att påbörja sin verksamhet snarast efter det att beslut fattats att området skall bildas. Besvärsreglerna har såsom berörs i avsnitt 4.8.7 utformats med hänsyn härtill.

Vi anser därför inte att registrering hos länsstyrelsen bör vara avgörande för tillkomsten av den juridiska personen. Sedan förrättningsmannen fattat beslut att området skall bildas bör detta anses äga bestånd och utgöra juridisk person från den tidpunkt, då delägarna på första fiskestämma utsett styrelse och antagit stadgar. Dessförinnan kan fiskevårdsområdet inte förvärva rät- tigheter och ikläda sig skyldigheter. Bestämmelse härom har intagits i 21 Eq" i lagförslaget.

Det kan ifrågasättas om inte fiskerättsägarna redan vid förrättningssam- manträdet borde anta stadgar och utse styrelse. Detta skulle såsom nämnts stå i överensstämmelse med vad som gäller enligt 3 kap. EVL. Vi har emel- lertid av flera skäl avstått från att framlägga förslag därom. Det är bl. a. inte säkert att delägarkretsen är slutligt utredd vid förrättningssammanträdet. Den som anmält fiskerätt men som i avvaktan på närmare utredning inte ansetts ha sådan har enligt förslaget möjlighet att påverka bildandebeslutet på så sätt att hans anspråk på fiskerätt samt inställning till bildandefrågan antecknas i det protokoll, som förs vid förrättningssammanträdet. Frågan om vederbörande skall ha rätt att påverka styrelseval och stadgefrågor är däremot svårlöst. Även om denna fråga kan lösas synes emellertid ett sty- relseval vid förrättningssammanträdet endast medföra marginella fördelar vad gäller möjligheten att snabbt starta områdets verksamhet. Den utsedda styrelsen skulle få svårigheter att driva egentlig verksamhet innan bildan- debeslutet vunnit laga krafteller förordnande om verkställighet medde-

lats. Vi har därför valt alternativet att lämna fiskerättsägarna möjlighet att vid förrättningssammanträdet utse interimsstyrelse med uppgift att kalla till första fiskestämma och vid stämman framlägga förslag till stadgar.

Förslaget att fiskevårdsområde skall äga bestånd inte från dagen för för- rättningsmannens beslut utan från den dag delägarna på första fiskestämma utsett styrelse och antagit stadgar kan därjämte medföra fördelar i vissa hänseenden. Tidigare förvaltningsorgan för fisket, t. ex. fiskevårdsförening- ar. kan enligt förslaget fortsätta sin verksamhet intill den tidpunkt då fiske- vårdsområdet har möjlighet att överta verksamheten. Vi har för att tillgodose detta syfte vid våra överväganden även haft uppe förslaget att förrättnings- mannen i sitt beslut skulle ange viss tidpunkt då fiskevårdsområdet skall anses äga bestånd. En sådan bestämmelse skulle emellertid medföra svå- righeter i de fall förrättningsmannens beslut överklagas.

4.8.6. Kostnader

Enligt 32% LOFO är förrättningsman berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas. Förrättningskostnaderna skall förskjutas av sökanden. I den mån bidrag inte utgår av allmänna medel, skall förskjutna kostnader slutligt betalas av delägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårds- område kommer till stånd. men eljest betalas av sökanden.

Enligt vårt tidigare förslag skulle samtliga kostnader betalas av allmänna medel. Grunden härtill var dels att kostnaderna enligt det förslaget kunde antas bli väsentligt lägre än enligt LOFO, dels att delägarkretsen var obe- stämd.

Även om kostnaderna enligt förevarande förslag kan väntas bli avsevärt lägre än enligt LOFO, kommer dock förrättningsförfarandet och den i sam- band därmed verkställda fiskerättsutredningen att medföra inte oväsentliga kostnader. Dessa kostnader bör enligt vår mening betalas av delägarna i den mån de inte täcks av särskilda bidrag. Fråga uppkommer därvid om för- delning av kostnaderna mellan de i fiskerättsförteckningen upptagna fiske- rättsägarna. Eftersom fiskerättsägarnas delaktighet i området inte heller en- ligt förevarande förslag är bestämd genom fiskerättsutredning med delak- tighetsberäkning, kan utdebitering genom tillskott. beräknade efter delak- tighetstal, inte komma i fråga. Vi föreslår därför att förrättningsmannen i utlåtandet skall ange en fördelning som baseras på skälighet.

Det kan tänkas att sökande eller annan, exempelvis kommun eller fiske- vårdsförening, förklarat sig beredd att svara för förrättningskostnaderna. ] sådant fall erfordras inte att förrättningsmannen verkställer någon fördelning.

Ett alternativ är att fiskevårdsområdet såsom juridisk person svarar för förrättningskostnaderna. Denna lösning kan vara lämplig i de fall det är fråga om ett stort antal delägare och fisket enligt grundreglerna är avsett att utnyttjas kommersiellt och verksamheten inom området kan förväntas ge överskott som inom rimlig tid täcker förrättningskostnaderna. I sådana fall bör kommun eller annan förskottera förrättningskostnaderna.

Lantmätaren Lars-Göran Lore har såsom närmare framgår av bil. 2 gjort vissa beräkningar av kostnaderna för bildande av fiskevårdsområde. Dessa beräkningar bygger på uppskattad tidsåtgång för upprättande av fiskerätts- förteckning inom fem utvalda områden och i övrigt antaganden om kost-

nader för förrättningssammanträde och kompletterande utredningar beträf- fande fiskerättsförhållanden. Kostnaden för bildande av fiskevårdsområde fördelat på antalet fastigheter, som redovisats i fiskerättsförteckningen, kan enligt dessa beräkningar i normalfallet antas uppgå till mellan 30—40 kr per fastighet. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att ett debi- terings- och inkasseringsförfarande medför förhållandevis stora administra- tiva kostnader, eftersom kostnaden per fiskerättsbärande fastighet är låg.

Avslutas förrättningen utan att beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas. bör förrättningskostnaderna betalas av sökanden eller om flera är sökande fördelas mellan dem. Detta gäller även det fall att sökanden återkallar sin ansökan.

4.8.7. Besvär

Besvärsreglerna bör utformas så att de tillgodoser rimliga krav på rätts- säkerhet, samtidigt som möjligheterna att överklaga endast i syfte att fördröja verkställighet begränsas.

Enligt LOFO kan länsstyrelses beslut att förordna förrättningsman över- klagas men däremot inte beslut att förordna sakkunnigt biträde. Länsstyrelse skall enligt vårt förslag före det att förrättningsman förordnas bl.a. pröva om ansökan står i överensstämmelse med kommunal och regional plan- läggning. Beslutet att förordna förrättningsman innefattar emellertid inget slutligt materiellt avgörande, och en rätt att överklaga sådant beslut skulle utan motsvarande nytta från rättssäkerhetssynpunkt kunna utnyttjas i för- halningssyfte. Vi anser därför att länsstyrelses beslut att förordna förrätt- ningsman inte skall kunna överklagas. Såsom jämförelse kan nämras att enligt 93 & fjärde stycket EVL länsstyrelses beslut om förordnande av för- rättningsman och sakkunnigt biträde samt beslut om underställning inte kan överklagas. Förrättningsmannens beslut i bildandefrågan skall enligt vårt förslag kun- na överklagas hos länsstyrelsen. Vårt förslag överensstämmer i dema del med vad som gäller enligt 3 kap. EVL. Gentemot valet av länsstyrelsen som besvärsinstans kan anföras att enligt FBL talan mot beslut av fas- tighetsbildningsmyndighet förs genom besvär hos fastighetsdomstol. Enligt SFL skall beslut vid exempelvis sammanträde för bildande av sanfällig- hetsförening klandras genom att den som är missnöjd väcker talan Vld fas- tighetsdomstol inom viss tid. Vi har emellertid funnit länsstyrelser mest lämpad som besvärsinstans. eftersom besvär över förrättningsmans beslut ofta kommer att röra tillämpningen av olika planbestämmelser, dir den av länsstyrelsen fastställda regionala planläggningen på fiskets områie har avgörande betydelse. Besvärsprövningen kommer i övrigt att innefattalämp- lighetsavväganden. som företrädesvis bör göras av annan myndigiet än domstol.

Besvärstidenföreslås vara fyra veckor, vilket överensstämmer med vad som allmänt gäller för besvär över förrättningsbeslut.

Besvärsrätt föreslås tillkomma förutom den vars rätt berörs av förrätt- ningsmannens beslut även fiskenämnd och kommun. Besvärsrätter över- ensstämmer därmed med den krets, som har rätt att ansöka om bidande av fiskevårdsområde.

Länsstyrelsen föreslås inom besvärstiden till förmån för allmänt intresse ex officio kunna besluta om överprövning av förrättningsmannens beslut. Bakgrunden till vårt förslag i denna del har berörts i avsnitt 4.8.3. Beslut om överprövning är tänkt som en rättelsemöjlighet då förrättningsmannen frångått till förmån för allmänna intressen meddelade direktiv. Länssty- relsens undersökning kan normalt inskränkas till enjämförelse mellan med- delade direktiv och de av förrättningsmannen fastställda grundreglerna. Prövningen möjliggörs genom att förrättningsmannen föreslås bli ålagd att tillställa länsstyrelsen en avskrift eller kopia av sitt beslut. Beträffande möj— ligheten för länsstyrelsen att inom besvärstiden göra erforderliga övervä- ganden kan jämförelse göras med bestämmelsen i 15 kap. 8 %$ FBL, enligt vilken länsstyrelsen har möjlighet att anföra besvär inom samma tid som gäller för sakägare. Länsstyrelses beslut om överprövning föreslås i övrigt ha samma verkan som besvär.

Vi har i olika sammanhang framhållit att vi eftersträvar ett förfarande som inte medför onödig tidsutdräkt. Enligt vårt tidigare förslag skulle länsstyrelse fatta beslut om bildande av fiskevårdsområde. Sådant beslut föreslogs gå i verkställighet utan hinder av besvär, om inte besvärsmyn- digheten förordnade om inhibition. Vi har övervägt att föreslå samma ome— delbara verkställighet av förrättningsmans beslut men avstått därifrån av olika skäl. Frågan sammanhänger till stor del med i vad mån fiskevårds- området kan påbörja meningsfull verksamhet innan bildandebeslutet vunnit laga kraft.

Besvär över förrättningsmannens beslut kan röra många frågor. Besvär som rör t. ex. frågan om viss fastighet har fiskerätt eller gäller den av för- rättningsmannen beslutade fördelningen av förrättningskostnaderna bör så- lunda normalt inte hindra att fiskevårdsområdet påbörjar sin verksamhet.

En bestämmelse att förrättningsmannens beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär om inte länsstyrelsen meddelar inhibitionsbeslut kan emellertid medföra osäkerhet under längre tid huruvida området kom- mer att bestå. Enligt vårt förslag skall området anses äga bestånd från den dag stadgar och styrelse finns för området. Om första fiskestämma hålls efter det att förrättningsmannen meddelat beslut att området skall bildas men innan länsstyrelsen prövat anförda besvär, uppkommer en svårbedömd situation om länsstyrelsen sedermera beslutar undanröja förrättningsman- nens beslut. Denna situation kan alltid uppkomma om verksamheten startas innan bildandebeslutet vunnit laga kraft. Vi har emellertid sökt en lösning som minskar risken för att den situationen skall uppkomma. Vi föreslår sålunda att grundregeln skall vara att första fiskestämma inte skall hållas innan bildandebeslutet vunnit laga kraft men att länsstyrelsen skall kunna förordna att förrättningsmannens beslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Sådant förordnande bör meddelas då länsstyrelsen finner att anledning saknas till antagande att anförda besvär kommer att leda till undanröjande av förrättningsmannens beslut. Skulle undantagsvis den si— tuationen uppkomma att länsstyrelsen har meddelat förordnande om verk- ställighet och sedermera vid sin slutliga prövning finner att förrättnings- mannens beslut skall undanröjas, bör bestämmelserna om den ekonomiska regleringen vid upplösning av fiskevårdsområde kunna tillämpas analogt. Detsamma gäller om regeringen såsom föreslagen överinstans med ändring

184 Fiskevårdsområden SOU 1978:75 av länsstyrelsens beslut undanröjer förrättningsmannens utlåtande. Vi har inte funnit anledning att föreslå särskilda bestämmelser för dessa uindan- tagsfall.

Den föreslagna lagtexten medger även att länsstyrelsen i sambandl med att besvären slutligt prövas förordnar att förrättningsmannens beslut skall gå i verkställighet.

Länsstyrelsen föreslås kunna med undanröjande av förrättningsmannens beslut återförvisa ärendet till förrättningsmannen. Detta alternativ bör väljas t. ex. om länsstyrelsen finner att området som sådant eller grundreglerna bör ha annan utformning än förrättningsmannen beslutat. Genom att läns- styrelsen före det att förordnande meddelas skall pröva tillämpningen av planfrågorna och i direktiven lämnat föreskrifter till förrättningsmannen, torde undanröjande bli aktuellt endast i ett mindre antal fall. Länsstyrelsen bör i övrigt kunna besluta om erforderliga ändringar i det överklagade beh slutet. Det bör därvid beaktas att, i den mån länsstyrelsens beslut påverkar annan sakägares rätt, vederbörande skall beredas tillfälle yttra sig. Om läns- styrelsens beslut vid bifall till besvären berör samtliga fiskerättsägare, torde återförvisning till förrättningsmannen emellanåt visa sig nödvändig. Åter- förvisning bör i vissa fall kunna ske beträffande del av förrättningen. l

Beslut om återförvisning skall enligt förslaget inte kunna överklagas. Länsstyrelses beslut vad gäller bildande av fiskevårdsområde, anslutning och uteslutning av fiske, upplösning av fiskevårdsområde samt ändring av grundregler föreslås kunna överklagas hos regeringen. Detta överensstäm— mer med vårt tidigare förslag och även med vad som gäller för besvär över liknande avgöranden av länsstyrelsen, bl. a. i planfrågor.

Länsstyrelses beslut i frågor som här nämnts föreslås i motsats till övriga länsstyrelsebeslut inte gå i verkställighet utan hinder av besvär. Såsom ti- digare nämnts har dock länsstyrelsen möjlighet att förordna att förrättnings- mannens beslut skall gå i omedelbar verkställighet.

Förrättningsmannens beslut under förrättningen exempelvis vad gäller kallelse till sammanträde eller föreläggande att ansöka om fastighetsbestäm- ning kan enligt förslaget inte överklagas. Särskild bestämmelse härom har inte ansetts påkallad.

4.9. Förvaltningen

Förvaltningsbestämmelserna har utformats med utgångspunkt från att delä- garna ensamma skall handha förvaltningen. Vi har sålunda i förhållande till vårt tidigare förslag slopat möjligheten att låta annan än delägare ingå som medlem i fiskevårdsområdet. Förvaltningsbestämmelserna överens- stämmer i övrigt till sina huvuddrag med vårt tidigare förslag. Delägarna föreslås utöva sin rätt att delta i handhavandet av fiskevårdsområdets an- gelägenheter på fiskestämma. På första fiskestämma skall delägarna utse styrelse och anta stadgar. Kallelse till första fiskestämma utfärdas av in- terimsstyrelsen eller, om sådan saknas, av förrättningsmannen. Interims- styrelsen eller förrättningsmannen skall vid denna stämma framlägga förslag till stadgar. Vad dessa skall innehålla framgår av vårt förslag till tillämp- ningsförordning. Protokoll skall alltid föras vid fiskestämma. Protokollet

från den första stämman skall insändas till länsstyrelsen för att vissa uppgifter om styrelse m. m. skall kunna införas i det register över fiskevårdsområden som enligt förslaget skall föras vid varje länsstyrelse. Vilka uppgifter som enligt vår mening bör intas i registret framgår av vårt förslag till tillämp- ningsförordning.

Den situationen kan tänkas uppkomma att interimsstyrelsen underlåter att kalla till första fiskestämma. Länsstyrelsen kommer i så fall att efter viss tid uppmärksamma detta förhållande genom avsaknaden av komplet- terande uppgifter om styrelse m. m. i registret över fiskevårdsområden. Läns- styrelsen bör då anmana interimsstyrelsen att utfärda kallelse. Underlåter interimsstyrelsen att efterkomma anmaningen, kan länsstyrelsen begagna möjligheten enligt 3758 första stycket i förslaget att förordna en eller flera sysslomän att handha fiskevårdsområdets angelägenheter och företräda om- rådet som styrelse. Kallar interimsstyrelsen eller i förekommande fall för- rättningsmannen till första fiskestämma. men underlåter delägarna att utse styrelse skall enligt förslaget till tillämpningsförordning den som utses till ordförande vid stämman anmäla förhållandet till länsstyrelsen. I övrigt gäller i huvudsak vad som anförts om den situationen, då interimsstyrelse un- derlåter att kalla till första fiskestämma. För att fiskevårdsområde skall bli juridisk person erfordras att det finns inte blott styrelse utan även stadgar för området. Med hänsyn härtill har i 37 Q' andra stycket i förslaget intagits bestämmelse att länsstyrelsen, om stadgar saknas, skall kunna meddela er— forderliga föreskrifter att gälla som stadgar till dess delägarna har antagit sådana. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som gäller enligt 88 & sjätte stycket EVL.

Om förrättningsmannen utfärdar kallelse till första fiskestämma samt medverkar vid denna skall kostnaderna betalas av fiskevårdsområdet. Efter- som området under ett inledningsskede kan antas sakna tillgångar föreslås att länsstyrelsen skall förskottera dessa kostnader.

Omröstning på fiskestämma föreslås i normalfallet ske efter huvudtal. Enkel majoritet föreslås gälla för beslut. Om minst en fjärdedel av de vid en fiskestämma närvarande röstberättigade delägarna begär det, skall enligt förslaget röstning i vissa för områdets förvaltning grundläggande frågor i stället ske efter delaktighet. De frågor som kan bli föremål för delaktig- hetsröstning gäller upplåtelse, avgifter för upplåtelse samt ersättning till delä- garna.

Om röstning skall ske efter delaktighet, skall delägarna i första hand söka enas om delaktighetstalen. De anteckningar om den relativa storleken av olika delägares andel i fisket, som förrättningsmannen i allmänhet torde ha gjort i anslutning till fiskerättsförteckningen, kan här tjäna till ledning. Kan delägarna inte bli ense om delaktighetstalen, skall som delaktighetstal gälla vad som beslutas med fyra femtedels majoritet. Större majoritetskrav har uppställts vad gäller bestämmande av delaktighetstal än vad som fordras för beslut om delaktighetsröstning. Detta har skett för att förhindra att sam- ma antal delägare, som genomdriver delaktighetsröstning. skall kunna bli överröstade vid bestämmandet av delaktighetstal. Uppnås inte fyra femtedels majoritet för förslag till delaktighetstal skall särskild delaktighetsutredning äga rum. Sådan utredning motsvarar fullständig fiskerättsutredning. Enligt vårt tidigare förslag skulle särskild delaktighetsutredning äga rum så snart

enighet om delaktighetstalen inte uppnåddes. Detta kunde medföra att, om delaktighetsröstning skulle ske, en ensam delägare kunde framtvinga sär- skild delaktighetsutredning med därmed förenade kostnader. Det uppställda majoritetskravet tillgodoser enligt vår mening rimliga krav på rättssäkerhet.

En minoritet mindre än en fjärdedel har inte ansetts böra kunna påfördra delaktighetsröstning. Det har därvid påpekats att bl. a. i Stockholms skärgård kan tänkas fiskevårdsområden med mycket stort antal delägare som var för sig har mycket liten delaktighet, s. k. procentavstyckningar. Dessa delä- gare har uppgivits kunna vara så många att delägare med skiftat fiske, vilka tillsammans representerar vida mer än hälften av delaktigheten i områdets fiske, utgör mindre än en fjärdedel av de närvarande på fiskestämmorna. Om man vill tillförsäkra delägare med skiftat fiske garantier för större in- flytande, kan en lösning vara att räkna majoriteten inom skiftade fisken och oskiftade fisken var för sig. Vi finner emellertid en sådan beräknings- metod mycket komplicerad.

Delägares rösträtt föreslås liksom enligt vårt tidigare förslag kunna utövas genom ombud, men ombud skall inte ha rätt att företräda mer än en delägare. Något krav såsom är vanligt inom många föreningar — att ombud skall vara delägare har däremot inte uppställts.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller i sitt remissyttrande att en stor geografisk spridning inte är ovanlig bland delägare inom ett fiskevårdsom- råde. Flera delägare utan närmare anknytning till ortsbefolkningen kan enligt hovrätten finna det naturligt att vända sig till en och samma för saken intresserad person med begäran att vederbörande skall vara ombud. Hov- rätten ifrågasätter, om inte kretsen av fullmaktsgivare åtminstone bör kunna utsträckas till förslagsvis fem.

Avsikten med den av oss föreslagna begränsningen är att förhindra s. k. fullmaktsinsamling och därmed möjligheter för ett fåtal personer att få ett dominerande inflytande på stämman. Vi föreslår därför att ombud inte skall kunna företräda mer än en delägare. Bestämmelsen överensstämmer f. ö. med 49 å andra stycket SFL. Genom att utforma fullmakt på sådant sätt att fullmaktstagaren äger rätt att sätta annan i sitt ställe torde problemen kunna minskas.

Kammarrätten i Göteborg anför i sitt remissyttrande över vårt tidigare förslag att det innehåller en olycklig blandning av privaträttsliga och of— fentligrättsliga regler. Detta framkommer enligt kammarrätten särskilt vad gäller förvaltningen. Kammarrätten anser, att det framför allt är när det | gäller att genomdriva att delägarna respekterar det i grundreglerna fastställda ] ändamålet med områdesbildningen, som den föreslagna regleringen framstår i som haltande och diffus.

Såväl vårt tidigare förslag som nuvarande förslag ansluter nära till reglerna om samfällighetsförvaltning enligt SFL. Det offentligrättsliga inslaget är dock mindre än vad som gäller för samfällighetsförvaltning. Sålunda kan som tidigare berörts i avsnitt 4.4 länsstyrelse endast utse en ledamot i fiske- i vårdsområdes styrelse medan länsstyrelse i samfällighetsförenings styrelse kan utse så många ledamöter att dessa kommer i majoritet. Den föreslagna ; möjligheten för länsstyrelse att utse syssloman då styrelse saknas motsvarar möjligheten för länsstyrelse att enligt 25 å andra stycket LOFO utse styrelse då delägarna inte utsett sådan.

Grundreglerna för fiskevårdsområde skall ange det fiske som ingår i om- rädet, områdets ändamål samt grundläggande bestämmelser om fiskets nytt- jande. Utformningen av grundreglerna bestäms enligt vårt förslag till stor del under hänsynstagande till allmänna intressen. När det gäller förvalt- ningen är områdets styrelse samt delägarna på fiskestämma bundna av grundreglerna så till vida, att beslut som inte överensstämmer med grund- reglerna efter besvär skall kunna undanröjas av länsstyrelsen, vars beslut föreslås kunna överklagas hos kammarrätt. Det finns emellertid enligt vårt förslag inget som kan tvinga fiskevårdsområdets förvaltningsorgan att fatta beslut i enlighet med grundreglerna. Om grundreglerna anger att fisket inom området exempelvis skall upplåtas till allmänheten för fiske med hand- redskap, föreligger ingen möjlighet enligt förslaget att framtvinga beslut om upplåtelse. Den föreslagna möjligheten att överklaga beslut som fattats av fiskevårdsområdets förvaltningsorgan utgör i första hand en rättssäker- hetsgaranti för den enskilde fiskerättsägaren.

4.10. Nytillkommande fiskerättsägare m. m.

Den fiskerättsförteckning, som skall upprättas av förrättningsmannen, kom- mer även efter komplettering i anslutning till förrättningen såsom redovisats i avsnitt 4.7 vanligen inte att uppta samtliga fastigheter med fiskerätt inom fiskevårdsområdet. I avsnitt 4.8.5 har behandlats förrättningsmannens åt- gärder då fiskerättsägare anmäler innehav av fiskerätt under förrättningens gång. Det får förutsättas att fiskerättsägare i många fall kommer att önska delta i förvaltningen, även om de inte låtit sig avhöra i samband med fiske- vårdsområdets bildande. Om en fiskerättsägare finns upptagen i fiskerätts- förteckningen, möter det givetvis inget hinder att han deltar i förvaltningen när han själv finner lämpligt. Problem uppkommer när någon, som inte är upptagen i förteckningen, gör gällande fiskerätt inom området och anmäler att han önskar delta i förvaltningen t. ex. genom att rösta på fiskestämma. En annan situation, som undantagsvis kan förekomma och som kan vålla problem, är att det under förvaltningens gång visar sig att viss fastighet, som upptagits i fiskerättsförteckningen, saknar fiskerätt.

Problemet kan uppkomma även då fullständig fiskerättsutredning utförts. Enligt LOFO har det i princip överlämnats till styrelsen att pröva, om fas— tighet har fiskerätt. Utlåtanden från lantmäterimyndighet torde ibland ha förekommit vid sådan prövning. Genom att fiskerättsutredningen enligt vårt förslag förenklats kan vid tillämpningen av förslaget antalet efterpröv- ningar väntas komma att öka. Frågan är om vid efterprövning revidering av fiskerättsförteckningen skall ske vid vissa bestämda tidpunkter eller fort- löpande under förvaltningens gång. Det första alternativet skulle innebära att sakägarkretsen fixerades för viss tid under vilken inga förändringar be- träffande de delägande fastigheterna beaktades. Styrelsen skulle därigenom under löpande period inte behöva besväras av frågor om delägarkretsen och en samlad bedömning av framställda anmälningar skulle underlättas. Ett sådant förfarande skulle emellertid kunna innebära att en fiskerättsägare under viss tid blev avstängd från möjligheten att påverka förvaltningen. Detta får anses mindre tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt och

Prövningen om en person har fiskerätt inom fiskevårdsområdet bör såsom tidigare anförts ankomma på fiskestämman eller fiskevårdsområdets styrelse. Denna prövning kan vara vansklig och i vissa delar betungande. Prövningen underlättas emellertid om den som anmäler fiskerätt företer handlingar som entydigt avgör om fastigheten har fiskerätt. Vi föreslår därför att den, som efter det att förrättningen avslutats, gör gällande fiskerätt och inte upptagits i Gskerättsförteckningen skall vara skyldig att om så påfordras styrka sin rätt. Det kan enligt vår mening inte riktas några principiella invändningar mot ett sådant villkor, eftersom vederbörande haft möjlighet att i samband med fiskevårdsområdets bildande anmäla sitt innehav av fiskerätt och därvid få fiskerätten utredd. Kostnaden för erforderlig utredning, som styrker fiske- rätten, bör betalas av den som gör gällande fiskerätt. Inte heller mot denna princip kan riktas några allvarligare invändningar eftersom vederbörande om anmälan ingivits i samband med förrättningen — hade fått bidra till förrättningskostnaderna.

Det förhållandet att fiskestämman eller styrelsen avgör om viss person skall anses ha fiskerätt inom fiskevårdsområdet innebär att stämman eller styrelsen även avgör vilken bevisning som erfordras. I tvistiga fall bör den som gör anspråk på fiskerätt hänvisas att förete lagakraftvunnet beslut om fastighetsbestämning eller fastighetsdomstols dom i mål angående bättre rätt till det berörda fisket. Fiskestämmans eller styrelsens beslut att införa viss fastighet i fiskerättsförteckningen kan enligt förslaget överklagas hos länsstyrelsen på samma sätt som gäller för övriga styrelsens eller stämmans förvaltningsbeslut. Länsstyrelsens prövning om viss fastighet skall anses ha fiskerätt bör grundas på den utredning som förebringas av sakägarna.

Bestämmelsen att den som efter det att förrättningen avslutats gör gällande fiskerätt är skyldig att styrka sin rätt omfattar även det fall att en fastighet, som ostridigt har fiskerätt, fått ny ägare.

Ifrågasatt uteslutning av delägare bör handläggas på motsvarande sätt som gäller för inträde. I sådana fall bör dock en betydligt mer omfattande utredningsskyldighet åvila fiskevårdsområdet.

Inträde av ny delägare och uteslutning av delägare väcker frågan om en ekonomisk reglering skall göras mellan delägarna i anledning av för- ändringarna. Anläggningslagen (1973:1149) innehåller regler i dessa hän- seenden. Vi anser inte någon lagreglering erforderlig av dessa frågor. Delägare som inträder bör normalt få del i tillgångar och skulder i och med inträdet utan reglering. Inträdande delägare bör inte heller ha rätt att fordra kom- pensation av övriga delägare i anledning av tidigare förvaltningsåtgärder oavsett orsaken till att vederbörande inte tidigare deltagit i förvaltningen. Ägare till fiske, som utesluts ur området, bör normalt inte heller vara skyldig att till området återbära eventuellt uppburna utdelningar eller ersättningar.

188 F iskevärdsområden SOU 1978:75 vi föreslår därför att delägare skall kunna inträda i förvaltningen fortlöpande under beståndstiden. l l l i i | I ! l

4.11. Anslutning och uteslutning av fiske samt upplösning av fiskevårdsområde

Möjligheten att ansluta fiske till bestående fiskevårdsområde och utesluta fiske ur sådant område samt upplösning av fiskevårdsområde behandlades i vårt tidigare betänkande i avsnitt 6.3.2.5. Skillnaden i förhållande till tidigare förslag är att fråga om anslutning och uteslutning av fiske föreslås handlagd vid förrättning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för bildande av fiskevårdsområde. Undantag har dock gjorts för det fall att visst fiske bör uteslutas på den grund att fisket till följd av naturhändelse eller byggande i vatten e. (1. inte längre kan nyttjas. I sistnämnda fall föreslås länsstyrelsen efter att ha inhämtat vissa yttranden kunna besluta i frågan. Flera remissinstanser har påtalat att även fiskevårdsområde bör kunna ta initiativ till anslutning av fiske till det bestående området. Vi har kom- pletterat vårt reviderade förslag i detta hänseende.

Länsstyrelsen föreslås även i det reviderade förslaget besluta i frågan om upplösning. Vid prövningen skall dock länsstyrelsen beakta vad den re— gionala och kommunala planläggningen på fiskets område anger beträffande fisket inom det aktuella fiskevårdsområdet. Förutsätter planläggningen exempelvis att fisket skall upplåtas till allmänheten för fritidsfiske, och har fiskevårdsområdet enligt grundreglerna till uppgift att tillgodose detta ända- mål, bör upplösning normalt inte medges. Länsstyrelsen bör före beslut att upplösa fiskevårdsområde om möjligt kontrollera att fiskevårdsområdets skulder betalats eller att de medel, som fordras för betalningen, nedsatts hos länsstyrelsen. Bestämmelser om den ekonomiska regleringen, då fiske- vårdsområde upplöses, har intagits i 40å i förslaget.

4.12. Specialmotivering

4.12.1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden

Inledande bestämmelser l &

Ändamålet med bildande av fiskevårdsområde och omfattningen av sådant område har behandlats i avsnitt 4.4 resp. 4.5. Paragrafen motsvarar i hu- vudsak lé i vårt tidigare förslag.

Kammarrätten i Göteborg anförde i sitt remissyttrande över vårt tidigare förslag att l & i angivna förslag borde omarbetas med sikte på en bättre precisering av lagens ändamål. Vi anser emellertid ”ändamålsenligt nytt- jande och god fiskevår ” vara den definition som bäst täcker de skilda förutsättningar, som kommer att gälla för olika fiskevårdsområden. Även om vi understryker betydelsen av att fiskevårdsområden bildas för att möj- liggöra upplåtelser till allmänheten är dock syftet med lagen att tillhandahålla en förvaltningsform även i de fall fisket i sin helhet är avsett att nyttjas endast av delägarna. Någon hänvisning till fritidsfiskets intressen såsom kammarrätten ifrågasatt bör därför inte intas i lagtexten.

12%

Paragrafen motsvarar l å andra stycket LOFO och 2 & i vårt tidigare förslag med undantag för vad som anges beträffande samernas rätt till fiske.

Omfattningen av fiskevårdsområde har behandlats i avsnitt 4.5 samt fiske- vårdsområde och samernas rätt i avsnitt 4.6.

Delägare m. m. 3 &

Paragrafens första stycke överensstämmer med 2 & första stycket LOFO.

I andra stycket första punkten förutsätts lagfaren ägare till fastighet med rätt till fiske vara fiskerättsägare. Presumtionen kan jämföras med bestäm- melsen i 4 kap. 11 & FBL. Enligt denna paragraf anses den som har lagfart på fastighet som fastighetens ägare, om det inte visas att fastigheten tillhör annan-.

Enligt de metoder för fiskerättsutredning, som redovisas i avsritt 4.7 och bil. 1, kommer fiskerättsförteckningen delvis att bygga på de uppgifter som finns i fastighetslängden. Dessa uppgifter överensstämmer i allmänhet men inte alltid med verkliga äganderättsförhållandena. Vi anser inte att det utgör något hinder, att fiskerättsförteckningen vad gäller uppgifter om fastighetsägarna utgår från fastighetslängdens uppgifter. I händelse av tvist skall dock den civilrättsliga äganderätten vara avgörande och lagfart pre- sumtion för att den som innehar sådan också har äganderätten, om inte annat visas.

Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer med vad som gäller enligt bl. a. 35 andra stycket SFL.

Paragrafen motsvarar 2 & andra och tredje styckena LOFO samt 7é i vårt tidigare förslag.

55

Brukares rätt att företräda fiske i frågor som rör fiskevårdsområde regleras i 3 & LOFO. Vårt förslag, som överensstämmer med 8 & i det tidigare fö'slaget, innebär att om fisket upplåtits för längre tid än ett år, brukaren istället för upplåtaren skall företräda fisket, om inte annat avtalats mellan parterna. Motiven till vårt förslag har redovisats i delbetänkandet (s. 161 ).

Flera remissinstanser, bl. a. hovrätten för Nedre Norrland och kammar- rätten i Göteborg, tillstyrkte den ändring vi hade föreslagit men arsåg att den föreslagna bestämmelsen inte borde gälla upplåtelser som skett före ikraftträdandet. Vi delar remissinstansernas uppfattning i denna fråga och har i förevarande förslag kompletterat övergångsbestämmelserna i mgivet hänseende.

Fiskevårdsområde och samernas fiskerätt har behandlats i avsnitt 4.6.

Förslaget till lagtext innebär att samebys rätt att företräda fisket inträder i och med att området bildats. Sameby har sålunda inte rätt att företräda fisket i frågor som rör bildande av fiskevårdsområde eller anslutning av samiskt fiske till fiskevårdsområde.

7 & Paragrafen motsvarar 5 & LOFO och 10 å i tidigare förslag.

Vil/kor . för bildande av fiskevårdsområde

Vi anser att det innebär fördelar från praktiska synpunkter att under särskild rubrik före reglerna, som behandlar bildandeförfarandet, redovisa villkoren för bildande av fiskevårdsområde. Denna disposition, som bl. a. finns i lagen (1976:997) om vattenförbund, har den fördelen att det i därefter följande paragrafer är lättare att hänvisa till samlade villkorskrav.

8.5

Paragrafen motsvarar i princip 5 & i tidigare förslag och innehåller de plan- krav, som skall vara uppfyllda för att fiskevårdsområde skall kunna bildas.

95

Innehållet i paragrafen har behandlats i avsnitt 4.8.4.

Bildande av fiskevårdsområde 10 få

Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 å i vårt tidigare förslag med den för- ändringen att ansökan enligt förevarande förslag skall avse förordnande av förrättningsman. Hovrätten för Nedre Norrland ansåg i sitt remissyttrande att vi genom att använda definitionen fiskerättsägare i stället för delägare begränsade kretsen av initiativberättigade.

Vi har genomgående använt beteckningen fiskerättsägare för att definiera innehavare av fiskerätt innan fiskevårdsområde bildats. Någon olägenhet torde inte föreligga med hänsyn till innehållet i 4 och 5 åå i förslaget vad gäller vissa servituts- och nyttjanderättshavares ställning. För att undvika eventuella oklarheter har emellertid 4 och 5 åå i det reviderade förslaget kompletterats så att där klart anges att vederbörande i frågor, som berörs i lagförslaget, skall anses som fiskerättsägare.

Begränsningen av initiativrätten från det allmännas sida till fiskenämnd och kommun har berörts i avsnitt 4.8.2.

11—12 åå

Paragraferna behandlar länsstyrelsens åtgärder att utse förrättningsman och meddela direktiv till denne.

Uppdrag som förrättningsman kan i många fall väntas ställa stora krav på kunskap och erfarenhet. 1 12 å har uttryckligen angivits att förrättnings- man skall äga den kunskap och erfarenhet som uppdraget kräver. Därmed har vi velat markera att länsstyrelsen oberoende av eventuella förslag i an- sökan skall göra en självständig prövning av förrättningsmannens lämplighet för uppdraget. En bestämmelse av motsvarande slag finns t. ex. i 11 å lagen (1976:997) om vattenförbund.

I förrättningsmannens förordnande bör lämnas redogörelse för ansökan samt för inkomna yttranden. Detta kan ske exempelvis genom att ansökan och yttranden fogas som bilagor till förordnandet. Länsstyrelsen bör vidare i förordnandet ange om bildande av fiskevårdsområde i överensstämmelse med ansökan är synnerligen angeläget från allmän synpunkt. Uppgift härom är av betydelse för förrättningsmannens handläggning.

13—19åå %

Fiskerättsutredningens omfattning har behandlats i avsnitt 4.7 och förrätt- ningsmannens åtgärder i avsnitt 4.8.5.

Vissa kompletterande bestämmelser om bl. a. protokollföring vid förrätt- ' ningssammanträde samt skyldighet att tillställa länsstyrelse, fiskenämnd ? och kommun avskrift av beslut föreslås intagna i tillämpningsförordning.

Det finns anledning att i detta sammanhang beröra frågan om fiskevårds- områden skall redovisas i fastighetsregistret.

Fastighetsregistret innehåller uppgifter om bl. a. rättigheter och skyldig- heter som hänför sig till fast egendom. Även uppgifter om planer och be- stämmelser, som reglerar möjligheterna att nyttja fastigheterna, finns re- dovisade i fastighetsregistret. Den information som kan hämtas frår. detta register är av betydelse inte blott för den enskilde fastighetsägaren utan även för bl. a. de samhällsplanerande organen. Vi har därför funnit det lämp- ligt att fiskevårdsområdena redovisas i fastighetsregistret. Områdenas areella omfattning synes kunna redovisas summariskt på den till registret hörande l registerkartan. j

Enligt vårt förslag till tillämpningsförordning skal] förrättningshandling- * arna, sedan beslut att bilda fiskevårdsområde har vunnit laga kraft, til ställas * fastighetsregistermyndigheten för att förvaras av denna myndighet. Det- samma föreslås gälla förrättningshandlingari anslutning till beslut att ansluta , eller utesluta fiske.

20å

Från flera håll har framförts önskemål om en möjlighet till ett samman- trädeslöst förfarande. Ett sådant förfarande förutsätter en mer kvalificerad fiskerättsutredning än vad som är aktuellt i normalfallet. Det kan emellertid tänkas att fullständig fiskerättsutredning av någon anledning verlställts. Föreligger sådan utredning och samtycker samtliga fiskerättsägare till att

förrättningsmannen handlägger frågan utan sammanträde, bör enligt vår mening så kunna ske. Fiskerättsägarnas önskan att bilda fiskevårdsområde och ge grundreglerna viss utformning bör på lämpligt sätt dokumenteras genom teckningslista eller motsvarande. För att den som är missnöjd med förrättningsmannens beslut i bildandefrågan skall kunna anföra besvär er— fordras i detta fall att underrättelse om tid och plats för meddelande av beslut tillställs fiskerättsägarna senast den dag beslutet meddelas.

Zlå

Innehållet i paragrafen har behandlats i avsnitt 4.8.5.4.

F örrättningskostnader 22 å

Förrättningsmannens rätt till ersättning föreslås reglerad i tillämpningsför- ordningen.

Enligt särskilda regleringsbrev utgår f. n. statsbidrag till förrättningskost- nader med 50 % och i vissa fall upp till 80 % av de totala kostnaderna. Frågan om bidrag till förrättningskostnader i framtiden behandlas i kap. 9. Förevarande paragraf berör endast fördelningen av kostnaderna mellan fiskerättsägarna, vilken fråga har behandlats i avsnitt 4.8.6.

A nslutning och uteslutning av fiske samt upplösning avfiskevårdsområa'e 23—28 åå

Innehållet i paragraferna har behandlats i avsnitt 4.11.

Ansökan om anslutning och uteslutning av fiske samt upplösning av fiskevårdsområde skall ges in till den länsstyrelse, där fiskevårdsområdet är registrerat, oavsett var det fiske, som ansökan avser, är beläget.

F iskevårdsområdes förvaltning

Bestämmelserna om fiskevårdsområdes förvaltning har behandlats i avsnitt 4.9.

Fiskevårdsområde betecknar enligt förslaget dels bildningen som sådan, dels det juridiska förvaltningsorganet. Detta överensstämmer med vårt ti- digare förslag. De remissinstanser, som berörde frågan, tillstyrkte den valda lösningen.

30å

Paragrafen, som till sitt innehåll motsvarar 21 å i vårt tidigare förslag, har utformats i närmare överensstämmelse med 47 å första stycket SFL.

33%

Handläggningen av frågor, som rör tillkommande delägare har behandlats i avsnitt 4.10. Paragrafen avser endast det fall att någon gör gällande fiskerätt inom området sedan detta bildats. Detta har utan uttrycklig bestämmelse ansetts framgå av paragrafens placering bland bestämmelserna som reglerar fiskevårdsområdes förvaltning.

34å

Paragrafens första stycke motsvarar med undantag för redaktionell ändring 22 å första'stycket i vårt tidigare förslag.

Varje delägare föreslås liksom enligt tidigare förslag ha en röst, oavsett om vederbörande äger en eller fiera fastigheter. Också sådan delägare, som kan åberopa flera grunder till stöd för sin fiskerätt t. ex. servitut och nytt- janderätt föreslås ha endast en röst.

Bestämmelsen i 3 kap. 8 å första stycket FBL om förbud mot uppdelning av fiske samt det förhållandet att detta förbud i vissa fall kringgåtts genom s.k. andelsöverlåtelser har behandlats i delbetänkandet (s. 169 f.)

Den som genom andelsöverlåtelse förvärvat del i fastighets fiske innehar tillsammans med övriga andelsägare detta fiske med samäganderätt. Lagen (1904148 5. 1) om samäganderätt är tillämplig på sådant fiske.

Bestämmelsen att de som innehar fiske med samäganderätt gemensamt endast har en röst innebär bl. a. att samägarna måste vara ense eller företrädda av god man enligt 3 å samäganderättslagen för att giltig röst skall kunna avges för det samägda fisket.

Om fiskevårdsområde i något undantagsfall bildats uteslutande av det fiske, som omfattas av samäganderätten, måste emellertid huvudregeln - en röst per delägare — gälla. En bestämmelse av denna innebörd erfordras för att majoritetsbeslut skall kunna fattas i fiskevårdsområdet. Eftersom samäganderättslagen i detta fall är tillämplig på hela det i fiskevårdsområdet ingående fisket, skulle nämligen i annat fall samäganderättslagens regler om samtliga delägares samtycke, alternativt denna lags regler om godman- skap, bli tillämpliga.

Innehållet i 34 å i förslaget har i övrigt behandlats i avsnitt 4.9.

37å

Möjligheten för länsstyrelsen att utse syssloman när styrelse saknas eller styrelsen på grund av ledamots avgång inte är beslutsför kan jämföras med 25 å andra stycket LOFO. Enligt detta lagrum kan länsstyrelsen, om delä- garna inte utser styrelse, på ansökan av någon vars rätt är beroende därav, tillsätta styrelse. Delägare är skyldig att motta sådant uppdrag men har rätt att avgå efter fem år och är sedan inte skyldig att på nytt motta sådant uppdrag förrän efter det att ytterligare fem år förflutit.

Förevarande paragraf tar sikte inte endast på det fall att styrelse inte utsetts i ett nybildat fiskevårdsområde utan avser förhållandena under fiske- vårdsområdets hela beståndstid. Det förutsätts att länsstyrelsen innan beslut meddelas tar kontakt med delägare inom fiskevårdsområdet och under hand

söker förmå dem att utse styrelse.

lett av en länsstyrelse 1977 avgjort ärende angående tillsättande av styrelse för fiskevårdsområde ansökte delägare i området att länsstyrelsen skulle utse styrelse i enlighet med ett av en valberedning avgivet förslag. Som skäl för framställningen angavs att delägarna trots påstötningar hos inte- rimsstyrelsen inte erhållit någon kallelse till sammanträde. Länsstyrelsen antecknade i beslutet att de föreslagna styrelseledamöterna accepterat upp- draget och utsåg dem till styrelse.

Vi förutsätter att till uppdrag såsom syssloman oftast kommer att utses delägare i området, om inte avsaknaden av styrelse beror på motsättningar inom området, då det kan vara förenat med fördelar att utse utomstående person. Kostnaden för syssloman bör betalas av fiskevårdsområdet. Leda- moten Arne Andersson föreslog i reservation till vårt tidigare förslag att arvode till syssloman skulle utgå av allmänna medel. Vi har inte funnit anledning att frångå tidigare förslag, som i princip överensstämmer med LOFO. Förvaltningen av fiskevårdsområde är delägarnas angelägenhet och området skall därför bära kostnaden för förvaltningen.

Länsstyrelsen föreslås liksom enligt vårt tidigare förslag erhålla möjlighet att förordna att fiskevårdsområdes styrelse skall bestå av fler ledamöter än som anges i stadgarna samt utse en styrelseledamot. Sådant beslut skall föregås av särskild prövning i varje enskilt fall. Den av länsstyrelsen utsedde styrelseledamoten får i första hand en kontrollerande funktion. Vederbö- rande har bl. a. enligt 49 å första stycket i förslaget möjlighet att överklaga beslut som fattats av fiskestämma. Kontrollfunktionen kan såsom tidigare nämnts (avsnitt 4.4) ha viss betydelse särskilt i de fall fiskevårdsområdet erhåller större bidrag av allmänna medel till verksamheten. Arvode till sådan styrelseledamot är enligt vår mening likaledes en förvaltningskostnad som bör bäras av området.

38.5

Paragrafen motsvarar 27 å i vårt tidigare förslag.

Några remissinstanser framhöll att styrelsens åligganden i SFL är mer preciserade. Vi har inte funnit anledning att i den föreslagna lagtexten mer detaljerat ange styrelsens åligganden. Det bör ankomma på delägarna att i stadgarna inta erforderliga bestämmelser i detta hänseende. Vi förutsätter att lämpliga formulär med förslag till stadgar kommer att utarbetas på mot- svarande sätt som skett beträffande vägföreningar, samfällighetsföreningar, jaktvårdsområden m. fl. I den mån stadgarna inte reglerar viss fråga, bör allmänna föreningsrättsliga regler gälla varjämte SFL:s bestämmelser bör kunna tjäna till ledning.

39å

Paragrafen motsvarar 28 å i vårt tidigare förslag.

Vårt förslag till skadeståndsregler överensstämmer med bestämmelsema i 54 å SFL med den avvikelsen att talan på samma sätt som enligt hu- vudregeln i lagen (19511308) om ekonomiska föreningar skall väckas vid allmän domstol.

40å

Paragrafen motsvarar 29 å i vårt tidigare förslag. 1 delbetänkandet berördes i specialmotiveringen till sistnämnda paragraf (s. 177) möjligheten att sätta fiskevårdsområde i konkurs samt frågan om fiskevårdsområde skall anses upplöst om konkursen avslutas utan att samtliga borgenärer erhållit full betalning. Den slutsats, som där redovisades, var att området i och för sig kunde försättas i konkurs men att denna möjlighet fick anses sakna praktisk betydelse annat än i särskilda undantagsfall. Eftersom området liksom enligt förevarande förslag skulle bildas genom administrativt beslut, som föregåtts av lämplighetsöverväganden vad gällde bl. a. fiskets nyttjande inom området, ansåg vi att området inte skulle anses upplöst genom konkurs. Ett motsatt förhållande skulle enligt vad vi framhöll f. ö. öppna möjligheter att genom ett konkursförfarande få ett fiskevårdsområde upplöst i annan ordning än som anges i lagförslaget. Vad vi anförde i motiven till vårt tidigare förslag har inte föranlett erinringar från remissinstanserna. Vårt reviderade förslag har i de hänseenden, varom nu är fråga, i princip samma uppbyggnad som vän tidigare förslag.

Upplåtelse av fiske m. m. 41 å

Paragrafen motsvarar 30 å i tidigare förslag.

Ledamoten Arne Andersson föreslog i reservation till utredningens ti- digare förslag att upplåtelse inte utan delägares samtycke skulle få ske av delägarens hela fiske eller eljest av fiske, som han med ensamrätt ägde eller brukade eller tilldelats honom som särskild lott med undantag för det fall, då fisket saknade betydelse för vederbörandes försörjning eller eljest saknade rekreationsvärde för honom, familjemedlem eller anställd.

Innehållet i förevarande paragraf har berörts i avsnitt 4.4. Vi vill utöver vad som där redovisats framhålla att paragrafen genom begränsningen till sådant fiske, som ägs eller brukas med ensamrätt, endast omfattar ett mindre antal fall. Paragrafen är således inte tillämplig på andel i fiske som är samfällt. Att beträffande fiske, som ägs eller brukas med ensamrätt, stadga inskränk- ningar utöver det fall att fisket är av väsentlig betydelse för vederbörandes försörjning skulle såsom tidigare anförts kunna hindra ett ändamålsenligt utnyttjande av fisket inom fiskevårdsområdet. Vi finner därför inte an- ledning att frångå tidigare förslag.

Yrkesfiskets intressen bör tillgodoses redan vid den översiktliga plane- ringen. I den mån så inte skett föreligger olika möjligheter för förrättnings- mannen att i beslutet att bilda fiskevårdsområde beakta önskemål från yr- kesfiskare eller sådana personer för vilkas försörjning fisket är av väsentlig betydelse.

Gruridregler och stadgar 42—43 åå

Paragraferna motsvarar 31 32 åå i vårt tidigare förslag. I 43 å har föreslagits vissa formella ändringar. Enligt hovrätten för Nedre Norrland borde grund- reglerna även innehålla uppgift om det vattenområde som berörs. Vi finner inte särskild föreskrift därom erforderlig. Uppgiften om berört vattenområde torde i allmänhet framgå av definitionen av det fiske, som ingåri området.

A nsvarsbestämm else 44 å

Innehållet i paragrafen motsvarar 33 å i tidigare förslag med den ändringen att vi med hänsyn till vad några remissinstanser anfört avstått från att fram- lägga förslag, som innebär att även överträdelser som skett av oaktsamhet skall vara straffbara. Vårt förslag ansluter därmed närmare till vad som gäller enligt 29 å LOFO. Hovrätten för Nedre Norrland har i sitt remiss- yttrande utan närmare angivande av skäl avrått från utvidgningen av den krets som omfattas av straffbestämmelsen till ”annan som har rätt att bedriva fiske inom området”. Vi finner denna utvidgning erforderlig för att inrymma

dem som med stöd av olika former av upplåtelse bedriver fiske inom om- rådet.

Besvär 45—48 åå

Innehållet i dessa paragrafer har behandlats i avsnitt 4.8.7.

49—50 åå

Paragraferna motsvarar 34 å samt 35 å tredje och femte styckena i vårt tidigare förslag med den förändringen att besvärstiden föreslås vara fyra veckor.

Förslaget att förlänga besvärstiden överensstämmer med bl. a. vad kam- marrätten i Göteborg anförde i sitt remissyttrande över vårt tidigare förslag. Kammarrätten hänvisade särskilt till det förhållandet att protokoll från fis- kestämma enligt tillämpningskungörelsen skall hållas tillgängligt för del- ägarna inom två veckor från dagen för stämman.

Enligt vad som angivits i avsnitt 4.10 skall den som gör gällande fiskerätt inom området kunna överklaga sådant beslut av fiskestämma, som innebär att vederbörande inte anses ha fiskerätt.

En särskild situation uppkommer emellertid om den som gör gällande fiskerätt men under hänvisning till beslut som nyss nämnts vägrats rätt att delta i beslut vid fiskestämma, överklagar dessa senare beslut. Denna fråga har behandlats i specialmotiveringen till 21 å i vårt tidigare förslag (5. 167 f).

Kammarrätten i Göteborg framhöll i sitt remissyttrande över vårt tidigare förslag att besvärsmyndigheternas ställning var oklar. Enligt kammarrätten

undanröja beslut, som exempelvis stred mot grundreglerna, eller om be- svärsmyndigheten skulle kunna ändra av fiskestämma fattat beslut så att det överensstämde med grundreglerna. Med vår utgångspunkt att delägarna ensamma svarar för förvaltningen följer att besvärsmyndigheten endast kan undanröja beslut som exempelvis inte tillkommit i behörig ordning. Be- svärsrätten är en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde delägaren. För sty— relseledamot innebär besvärsrätten en möjlighet att få prövat huruvida visst beslut av fiskestämma är lagligt och skall verkställas.

Övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelserna överensstämmer i princip med vårt tidigare för— slag med visst tillägg vad avser brukares rätt att företräda upplåtet fiske i de fall upplåtelse skett före nya lagens ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna behandlades utförligt i motiven till vårt tidi- gare förslag (5. 184 i). Nu föreslaget tillägg till övergångsbestämmelserna

198 Fiskevårdsområden SOU t978:75 framgick inte av förslaget om besvärsmyndigheten endast skulle kunna har berörts i specialmotiveringen till 5 å.

4.122 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Vi föreslår i avsnitt 4.6 att fiske i vatten ovan odlingsgränsen och på ren- betesfjällen i vissa fall skall kunna ingå i fiskevårdsområde. Sameby skall vidare kunna träffa avtal med enskild fiskerättsägare. Sådant avtal skall kunna innebära att samebyn under förutsättning att fisket ingår i fiske- vårdsområde helt eller delvis avstår från den fiskerätt i enskilt vatten, som enligt RL tillkommer samerna. Förslaget föranleder ändringar i RL.

i 255 i i

Denna paragraf anger samernas fiskerätt (jfr avsnitt 4.6.1). Vi föreslår att i paragrafen införs ett nytt tredje stycke, där det anges att medlem i sameby är bunden av bestämmelse som har meddelats av fiskevårdsområde, vari sameby är delägare. Vidare föreslås att i samma stycke anges att medlem i sameby är bunden av avtal varigenom byn helt eller delvis avstått från fiskerätt på sådant enskilt vatten som ingår i fiskevårdsområde. Genom bestämmelsernas placering i paragrafen kommer de att omfatta även medlem' i annan sameby än den by, som ingår såsom delägare i fiskevårdsområdet eller som ingått avtalet. Nuvarande tredje stycket i paragrafen föreslås bilda ett nytt fjärde stycke.

31å

I paragrafen har inskrivits den föreslagna rätten för sameby att träffa avtal med innehavare av enskild fiskerätt. Avtalsrätten omfattar endast fiske inom byns betesområde. Avtalet förutsätter för sin giltighet att det ifrågavarande fisket ingår i fiskevårdsområde vari samebyn inte är delägare. Genom detta tillägg begränsas avtalsmöjligheten. Ingår fiske inom område, som blivit

anvisat till samernas uteslutande begagnande i fiskevårdsområde, skall enligt 6 å i förslaget till lag om fiskevårdsområden samebyn anses som delägare. Något avtal med enskilda fiskerättsägare blir inte aktuellt i detta fall. Same- byn får på samma sätt som övriga delägare delta i förvaltningen och med- lemmarna i samebyn blir i samma utsträckning som dessa bundna av fiske- vårdsområdets beslut. Vad avser fiske ovan odlingsgränsen kan sålunda avtal träffas endast under förutsättning att fiskevårdsområdet enbart om- fattar fiske i sådant vatten som ägs av enskilda.

Genom den föreslagna skrivningen upphör avtalet att gälla om fiske- vårdsområdet upplöses eller utvidgas till att omfatta även fiske inom område, som anvisats till samernas uteslutande begagnande.

4.12.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1156) om ändring i lagen ( ] 950.'5 96) om rätt till fiske

Genom lag (1973:1156) om ändring i FL slopades de äldre bestämmelserna i 24 å första stycket FL om nyttjande av samfällt fiske och ersattes med en hänvisning till SFL. Vidare upphävdes de äldre bestämmelserna i 24å andra stycket FL om rätt för delägare i samfällt fiske att upplåta fiskerätt, vilka bestämmelser utgör grunden för de upplåtelser som f. n. sker genom fiskevårdsföreningarna. Enligt 24 å andra stycket första punkten FL i dess äldre lydelse fick upplåtelse av fiskerätt ske med de flesta övrigas samtycke. Saknades sådant samtycke, fick upplåtelse till annan än någon av fastig- hetsägarna inte ske annat än i samband med upplåtelse av jord till brukande. I 24 å andra stycket sista punkten FL fanns en bestämmelse av innehåll att de som med samäganderätt innehade viss fastighet skulle räknas som en ägare och att bara en röst skulle beräknas för den som ägde flera fas- tigheter. Enligt övergångsbestämmelserna skulle bestämmelserna i 24 å and- ra stycket FL i dess äldre lydelse gälla till dess föreningsförvaltning enligt SFL anordnats, dock längst till utgången av år 1978. Vidare skulle äldre lag fortfarande tillämpas beträffande upplåtelse som skett enligt 24 å andra stycket FL i dess äldre lydelse.

Riksdagen beslöt 1975 (prop. 1975/76:32, IoU 1975/76:23 rskr 127), att förlänga den i övergångsbestämmelserna till lagen (1973:1156) om ändring i FL angivna tid, under vilken 24 å andra stycket FL alltjämt skulle gälla, till utgången av år 1983. Motiven till att förlänga giltigheten var i första hand att göra det möjligt för bestående fiskevårdsföreningar att övergå till den förvaltningsform för enskilt fiske, som vi kunde komma att föreslå.

Vårt reviderade förslag till lag om fiskevårdsområden kan tidigast träda i kraft den I januari 1980. Förslaget förutsätter såsom framgår av det fö- regående en utredning beträffande äganderätten till det fiske, som skall ingå i fiskevårdsområde. Lantmäteriverket har upplyst att det får anses omöj- ligt att med tillgängliga resurser utföra erforderliga utredningar inom sådan tid att samtliga fiskevårdsföreningar, som kan antas önska övergå till den föreslagna förvaltningsformen, hinner ombildas före utgången av år 1983. En tidsperiod av fyra — fem år synes enligt lantmäteriverket mera realistisk. Såsom framhållits i flera andra sammanhang är det mycket angeläget att det utbud av kortfisketillfällen, som fiskevårdsföreningarna f. n. svarar för,

inte minskar. Det är enligt vår mening samtidigt angeläget att fiskevårds- föreningarna utan onödigt dröjsmål övergår till den förvaltningsform, som vårt förslag till lag om fiskevårdsområden erbjuder. Vi föreslår med hänsyn till vad sålunda anförts att giltigheten av 24 å andra stycket FL i dess äldre lydelse förlängs till utgången av år 1985.

5 Förvaltning av statens vatten

5.1. Gällande bestämmelser

Med statens vatten avses här de fiskevatten, som tillhör staten och som förvaltas av statlig myndighet med undantag för sådant vatten som enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde utgör allmänt vatten.

Statens fisken skall, enligt bestämmelse i kungörelsen angående förvalt- ningen av kronans fisken (19511395), förvaltas av den myndighet under vilken vattenområdet hör. Förvaltningen kan dock överlämnas till domän- verket. Vad avser fisket i statens vatten ovan odlingsgränsen och på ren- betesfjällen gäller att förvaltningen åvilar lantbruksnämnderna utan möj- lighet till överlåtelse därav till domänverket. Enligt bestämmelserna i kungö- relsen skall vid förvaltningen samråd i erforderlig utsträckning äga rum med statens fiskerimyndigheter och med lantbruksnämnderna. De förval- tande myndigheterna skall också sörja för att fiskena nyttjas. Detta skall ske genom upplåtelser, om inte hinder möter däremot. Myndigheterna skall också vidta åtgärder för vård och bevakning av fiskena. Om det erfordras för ortsbefolkningens försörjning med fisk, bör fisket i första hand upplåtas till yrkesfiskare med försäljning i orten och till orsbefolkningen för hus- behovsfiske. Först härefter bör upplåtelse ske till yrkesfiskare med försäljning i andra orter samt till sport- och fritidsfiskare. Arrendator på kronofastighet får. om annat inte särskilt föreskrivs, fiska i de vatten som tillhör den tir— renderade fastigheten, såvida det inte prövas lämpligt att fiskevattnet undan— tas från upplåtelsen. Beträffande innehållet i kungörelsen i övrigt hänvisas till bil. 3.

De myndigheter som i dag förvaltar statens vatten är domänverket, lör- tifikationsförvaltningen, kriminalvårdsstyrelsen. vissa lantbruknämnder, socialstyrelsen, sjöfartsverket, statens naturvårdsverk, statens vattenfalls- verk, vissa universitet och kammarkollegiet. Enligt bestämmelse i instruk- tionen (19722643) för kammarkollegiet åligger det kollegiet att företräda sta- tens fasta egendom i den mån det inte ankommer på annan. Som exempel på sådan egendom torde kunna nämnas de odisponerade kronoholmarna. Lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt domänverket är de myndigheter som förvaltar störst areal av statens vatten.

Vad gäller det vatten som förvaltas av lantbruksnämnderna i de tre nord- ligaste länen uppgårr arealen till ca 540 000 ha och upplåtelser för fritidsfiske sker i 380 000 ha av vattnet. Domänverkets vatteninnehav är fördelat på i stort sett hela landet, om än med en tydlig övervikt på de nordligaste

länen. Totalt förvaltar domänverket ca 210 000 ha vatten, varav 116 000 ha upplåtes för fritidsfiske.

I bil. 3 lämnas en mer detaljerad redogörelse för bl. a. de förvaltande myndigheternas vatteninnehav och upplåtelsepolicy.

5.2. Överväganden och förslag

5.2.1. All/närma riktlinjer

Enligt gällande bestämmelser skall fisket i statens vatten upplåtas för all- ! männa intressen. Det finns ingen anledning att ändra på denna fastslagna princip. Vi menar tvärtom att vikten av att allt fiske i statens vatten kommer i det allmänna till godo i någon form ytterligare bör understrykas. Ett brett

och varierat fiskeutbud är väsentligt för en fortsatt positiv utveckling av fritidsfisket. De nya riktlinjerna för fiskeripolitiken (prop. 1977/78 rskr 272) innebär också att berättigade krav kan ställas av yrkesfisket i fråga om tillgång till fiskevatten som kan arrenderas för rimliga belopp.

Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att fisket skall upplåtas. Vissa möjligheter till undantag från denna regel måste dock finnas. Det gäller i såväl när bestämmelserna i andra författningar utgör hinder mot upp— låtelse t. ex. rennäringslagen och naturvårdslagen — som när särskilda , skäl i övrigt talar mot att upplåtelse sker. Vi tänker då t. ex. på att det i av sekretess- och/eller säkerhetsskäl i vissa fall kan vara olämpligt att upplåta ] fiske i vattenområden, som är belägna i anslutning till militära anläggningar eller utgör målområde vid övningsskjutning. Det kan också gälla statliga | fiskerättigheter i anslutning till vattenkraftverk som har omfattande skyl- ] digheter att sätta ut laxungar. Behovet av avelsfisk måste kunna täckas t och upplåtelse är av det skälet ej möjligt. Vissa vatten kan också behövas ' för fiskeribiologiska undersökningar av olika slag. En upplåtelse av sådana fiskevatten skulle försvåra genomförande och utvärdering av pågående eller planerade försök.

Vad gäller prioritering av upplåtelser mellan olika kategorier av fiskande menar vi att yrkesfiskare liksom hittills bör ha företrädesrätt till upplåtelser före andra fiskande, om det föreligger behov av yrkesfiskemöjligheter. Att ] fisket därvid skall ha betydelse för vederbörandes försörjning framgår av " vad vi anfört under avsnitt 6.3.1.3. Fiske med fast redskap anser vi som regel skall kunna upplåtas uteslutande till yrkesfiskare, dvs. till den som innehar yrkesfiskelicens. Upplåtelse av fiske med fast redskap till annan än yrkesfiskare bör endast kunna ske om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl får anses föreligga om det av fiskevårdshänsyn är nödvändigt att fiska med fast redskap och något intresse för yrkesfiske inte föreligger.

Vi anser att det inte längre är nödvändigt att behålla nuvarande bestäm- melse om avsättning av fisk i orten. Fiske som försörjningskälla kräver i dag stor flexibilitet och större avsättningsområden än tidigare.

Det fårhållandet att yrkesfisket ges företräde bör inte medföra några problem för fritidsfisket. Såväl yrkesfiske som fritidsfiske kan ofta före- komma jämsides i våra sjöar. Framför allt gäller detta i de vatten, som innehåller de vanligaste fiskarterna dvs. gädda, abborre, sik och olika s. k.

vitfiskar. Ett allsidigt fiske är den bästa fiskevården och gynnar såväl yrkes- som fritidsfisket (jämför kap. 7).

Om det inte finns något behov av yrkesfiskemöjligheter bör fisket upplåtas till en så bred allmänhet som möjligt. Det får emellertid inte innebära att man ger avkall på fiskets kvalitet. Begränsningar kan bli nödvändiga med hänsyn till fisktillgång, möjliga fiskevårdsåtgårder och efterfrågan på fiske- möjligheter. Det viktiga är att det blir ett allsidigt utbud av bra fiskemöj- ligheter till rimliga kostnader. Detta gäller framför allt i anslutning till tätorter men även inom turistområden i vatten med speciellt attraktiva men känsliga arter såsom öring, röding och harr.

Dessa huvudprinciper bör vara vägledande för den framtida förvaltningen av statens fisken.

För att nå detta mål har vi övervägt olika former för förvaltning och skötsel av statens vatten. De möjligheter som diskuterats har varit

D att låta kommunerna överta förvaltningen och skötseln av ifrågavarande vatten [I att sammanföra den statliga fiskevattensförvaltningen till en myndighet EI att föreslå regler som innebär att skötsel och upplåtelse av statliga fiske- vatten i så stor utsträckning som möjligt överläts till framför allt frivilliga fiskeorganisationer och kommuner.

Vi har stannat för det sistnämnda alternativet. Denna lösning innebär att den direkta vården och skötseln av statens fiskevatten i så stor utsträckning som möjligt skall överlåtas till i första hand frivilliga fiskeorganisationer. Även kommuner bör kunna komma i fråga.

Bland fritidsfiskare finns ett stort intresse av att göra insatser på t. ex. fiskevårdens område för att skapa bättre och utökade fiskemöjligheter. Detta visar flera undersökningar som genomförts under senare år. Som exempel kan nämnas de sydsvenska föreningar som i vattendragen som mynnar längs Skånekusten utfört fiskevårdande arbetsuppgifter, vilka saknar mot- stycke i vårt land. Genom att utnyttja den statliga fiskeriadministrationen som rådgivare, kommun och företag som ekonomiska garanter och praktiska medarbetare samt genom bidrag av s.k. vattenavgiftsmedel har det varit möjligt för dessa föreningar att restaurera flera sydsvenska vattendrag. Dessa är i dag utomordentligt viktiga havsöringsproducenter och är under tillåten tid upplåtna för allmänheten. Ett annat exempel kan hämtas från Örebro län. Hällefors fiskevårdsförening arrenderar och sköter mycket stora fiske— vatten med väl utbyggd service och egen fiskodlingsanläggning. Kiruna jakt- och fiskevårdsförening är ett annat exempel på en ideell organisation, som vårdar och sköter vidsträckta arealer av fjällfiskevatten.

Det råder stor efterfrågan på fiskevatten bland redan befintliga klubbar och föreningar. Att ställa statens vatten till förfogande på föreslaget sätt skulle inte bara utgöra en stimulans för dessa sammanslutningar utan även leda till en ökad klubbildning på platser som hittills saknat föreningar av detta slag. En sådan utveckling skulle vidga möjligheterna till en meningsfull fritidssysselsättning för många fiskeintresserade människor i och med att de fiskande själva skulle få ansvar för vattnens skötsel, finansiering och upplåtelser till allmänheten (jämför avsnitt 3.636). Från samhällets syn-

punkt torde det knappast kunna råda någon tvekan om det ändamålsenliga i denna utveckling.

Den förvaltande myndigheten, dvs. den som äger ifrågavarande fastighet med tillhörande fiskerätt, bör enligt vår mening åläggas att i samråd med fiskenämnden i största möjliga utsträckning arrendera ut lämpade vatten- områden till intresserade fritidsfiskesammanslutningar av olika slag. Detta förutsätter att det redan finns eller att det bildas föreningar, som kan och vill ta på sig ansvaret att vårda och upplåta dessa vatten. Sveriges fritids- fiskares riksförbund har uppgett att förbundets lokala organisationer är be- redda att påta sig ett sådant ansvar. De ideella föreningarna saknar dock oftast ekonomiska möjligheter att som arrendatorer av statliga fiskevatten erlägga annat än symboliska belopp i avgifter. Detta bör inte utgöra något hinder. Det bör i stället från samhällets sida ses som en tillgång att det finns sammanslutningar, som är villiga att ta på sig ett ansvar att vårda och upplåta fiskevatten. Enligt vår uppfattning bör de avgifter som flyter in genom t. ex. försäljning av fiskekort inte användas till arrendeavgifter utan till vård och skötsel av berörda fiskevatten samt till information och service beträffande dessa.

Vi förslår dessutom i avsnitt 9.2.3 att fiskevårdsbidrag skall kunna utgå för sådana åtgärder.

I ett inledande skede kommer sannolikt många föreningar att ha behov av kvalificerad rådgivning i frågor som kan vara av biologisk, ekonomisk eller juridisk natur Enligt vår uppfattning bör framför allt fiskenämnden kunna bistå föreningarna härvidlag. Även den förvaltande myndigheten kan och bör naturligtvis medverka med rådgivning om denna resurs finns hos förvaltaren i fråga.

I vissa fall kan också uppkomma behov av hjälp med arbetsredskap och transportmedel. I fråga om sådana praktiska detaljer torde framför allt kom- munerna kunna hjälpa till.

Den föreslagna lösningen för skötseln och värden av statens vatten är i första hand tillämplig i fråga om de vatten som ägs av staten med ensamrätt. Det kan vara hela sjöar eller längre strömsträckor men det kan också gälla del eller delar av en sjö eller t. ex. ena stranden längs ett strömmande vatten. I de fall mindre kustområden med fiskerätt ägs av staten kan också dessa förvaltas på motsvarande sätt. Å andra sidan är det angeläget att t. ex. en sjö som har flera ägare kan förvaltas av en gemensam organisation. I kap. 4 föreslår vi en ny lag om fiskevårdsområden som skall underlätta bildandet av fiskevårdsområden. Som fiskerättsägare bör staten i sådana fall aktivt verka för att fiskevårdsområden bildas och alltefter omständigheterna arbeta för att fiskbestånden vårdas och att fiskemöjligheter upplåts för de ändamål som angetts i det föregående. Efter det att fiskevårdsområde bildats kan området t.ex. arrendera ut fisket till en ideell förening som får ansvara för skötsel och fiskekortsförsäljning. För många fiskevårdsområden kan detta vara enklare än att själva ha hand om administrationen. Arrendevillkoren bestäms av området som därigenom alltid har möjlighet att reglera arbets- uppgifter och upplåtelsefrågor på det sätt som bedöms lämpligast. Enligt vår mening bör det inte föreligga något hinder mot att en ideell organisation i egenskap av nyttjanderättshavare efter bildandet av ett fiskevårdsområde företräder ett statligt ägarintresse i ett fiskevårdsområde. Tvärtom bör det

från fritidsfiskesynpunkt vara en uppenbar fördel om fridisfiskarna där igenom själva kan medverka i fiskevårdsområdena och genom egna insatser påverka fiskekortsutbud och fiskevård oavsett om det gäller det mera var— dagsbetonade närfisket eller ett semesterbetonat turistfiske. En samverkan med fiskerättsägarna i det här avseendet kan förväntas utveckla fisket i positiv riktning och medföra ett ökat intresse för att vårda och hushålla med fisket som naturresurs.

Sannolikt kommer det alltid att finnas statliga fiskevatten som av en eller annan anledning inte kan skötas på föreslaget sätt. Det bör då ligga nära till hands för den kommun där fisket är beläget att engagera sig i denna verksamhet för att säkerställa fortsatt tillgång till fritidsfiskemöjlig- heter inom kommunen. Det kan framför allt vara lämpligt i områden där ägarförhållandena är starkt splittrade, där frivilliga föreningar saknas eller där kommunen äger egna fiskevatten med ensamrätt eller tillsammans med staten i gemensamma vattenområden. Att organisera fritidsfiskemöjlighe- terna inom ramen för en kommuns totala fritidsutbud kan därvid ha av- sevärda lördelar. Med kommun menar vi då både primärkommun och

landstingskommun. Det kommer därjämte att finnas statliga fisken och fiskevatten, vars för-

valtning inte utan svårigheter kan överlåtas på en ideell organisation. Vi syftar då närmast på fisken av typ Mörrumsåns laxfiske. I sådana fall förordar vi att hela förvaltningen ligger kvar hos domänverket. Motsvarande bör enligt vår uppfattning gälla för de vatten som är belägna inom nationalparker och naturreservat. Det naturliga är att statens naturvårdsverk även i fort— sättningen har det centrala förvaltningsansvaret för dessa vatten. I det sam- manhanget vill vi också förorda ökade upplåtelser av fiske i nationalparkerna. F. n. förekommer fiskeupplåtelser endast inom en nationalpark; Padjelanta. Områden i direkt anslutning till olika vandringsleder påverkas redan av mänskliga aktiviteter och vi kan inte inse att reglerade fiskemöjligheter längs dessa leder skulle innebära några avsevärda nackdelar för naturvårds- intresset. Möjligheten till fiske skulle däremot uppfattas som mycket po- sitivt av de fritidsfiskande. Även inom olika naturreservat bör det vara möjligt att i större utsträckning än hittills kunna tillgodose fritidsfiskein- tresset. Vår undersökning av hur denna fråga behandlats i samband med inrättande av olika naturreservat visar att fritidsfisket varit föremål för endast begränsad uppmärksamhet. Det bör påpekas att riksdagens beslut 1969 i anledning av prop. 1969z42 angående åtgärder för fritidsfiskets främ- jande förutsatte en ökad upplåtelse av fiske inom dylika områden.

Beträffande de vattenområden som är belägna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtlands län bör lantbruksstyrelsen och berörda lant— bruksnämnder ägna ökad uppmärksamhet åt frågan att genom avtal med samebyarna säkerställa ett mera långsiktigt utbud av fritidsfiskemöjligheter. Inget hindrar sedan att de fiskevatten, varom avtal träffats, sköts och upplåts av en ideell organisation eller av en kommun.

Beträffande sådant fiske ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen där ägarstrukturen är blandad föreslår vi att en möjlighet införs att bilda fiske- vårdsområde (jämför kap. 4).

Olika myndigheters fiskeförvaltning kan kommma att medföra kostnader

som inte täcks av inkomster från fisket. Vi anser att sådana kostnader bör täckas av allmänna medel och att de förvaltande myndigheterna får begära kostnadstäckning i sina resp. anslagsframställningar för varje budgetår. Vi har uppskattat den årliga kostnaden i inledningsskedet till 2 milj. kr. Den kan dock bli betydligt större beroende på hur man i framtiden avser att lösa finansieringen av de åtgärder som samefonden bekostar. Hälften av fondens inkomster utgörs f. n. av inkomster från fisket; i runt tal 1,5 milj. kr av totalt 3 milj. kr.

Ansvaret för att ovannämnda riktlinjer fullföljs åvilar i första hand den förvaltande myndigheten. Fiskenämnden bör därjämte ges ett stort infly- tande när det gäller att avgöra hur statens vatten i framtiden skall nyttjas. Fiskenämnden är f. n. det enda länsorgan som kan överblicka behovet av fiskemöjligheter och vilken kvalitet som etfordras. Samtidigt har den det regionala ansvaret för fiskevården och för att de medel som statsas på sådana åtgärder blir utnyttjade på bästa möjliga sätt. I den planering som vi förordat i vårt betänkande Fiskevårdsområden (Ds Jo 1976:6) och som vi kortfattat redovisat under avsnitt 3.5.1 förutsätter vi dessutom ett ökat kommunalt engagemang. Även i det sammanhanget har fiskenämnden en stor råd- givande funktion som länsmyndighet på fiskets område. Statens fiske- vatten kommer naturligtvis att ha betydelse även i den kommunala pla- neringen.

Sammanfattningsvis anser vi att den lokala och regionala fiskeplane- ringens innehåll skall vara avgörande för hur statens fiskevatten skall dis- poneras.

5 .2.2 Författningsbestämmelser

I 9 kap. 9 å RF stadgas bl. a. att riksdagen fastställer grunderna för för- valtningen av statens egendom i den omfattning som behövs. Detta stad- gande ersätter bestämmelsen i 77 å 1809 års RF.

Bestämmelser angående hur statens fisken får nyttjas finns f.n. i KF 1 december 1950 om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m. (1950:597) samt i KK 8 juni 1951 angående för- valtningen av kronans fisken (19512395).

Riksdagen uttalade 1968 och 1971 (rskr 1968:269 och 19712307) att målet för domänverkets verksamhet borde ges en strikt ekonomisk inriktning resp. att företagsekonomiska principer borde vara vägledande även i fall då do- mänverket förvaltar jordbruksegendom.

Dessa riksdagsuttalanden ligger f. n. till grund för domänverkets förvalt- ning av statens skogar och jordbruksegendom.

Enligt vår uppfattning bör de strängt företagsekonomiska principerna som gäller för domänverkets förvaltning vika till förmån för att allmänheten bereds möjlighet till fritidsfiske på skäliga villkor. Detta innebär att de rikt- linjer för domänverkets förvaltning som riksdagen godkänt i rskr 19681269 och 19712307 måste ändras, såvitt gäller statens fisken, eller att som vi föreslagit under föregående avsnitt domänverket ersätts för kostnaderna för förvaltningen av statens fisken. I och med att förvatltningsansvaret för sta- tens fisken successivt torde överlåtas på frivilliga fiskeorganisationer och kommuner, kan domänverkets kostnader för fisket på sikt förväntas minska.

Det ankommer som ovan nämnts på riksdagen att i erforderlig omfattning fastställa grunderna för förvaltningen av statens egendom och förfogandet över den. Departementschefen yttrade i prop. 1973190 (5.347) att det kunde vara lämpligt att riksdagens föreskrifter gavs i lag, men att något krav på lagform inte uppställdes i grundlagsbestämmelsen.

Syftet med vårt förslag angående förvaltningen av statens fisken skiljer sig väsentligt från nu gällande förvaltningsprinciper. Med hänsyn härtill och då det får anses lämpligt att bestämmelserna angående fiske i så stor omfattning som möjligt samlas i en författning, bör enligt vår uppfattning reglerna för förvaltningen av statens fisken tas in i lagen om fiske.

6 Lag om fiske och därmed samman- hängande författningar

6.1. Inledning

Utgångspunkten för vår översyn av fiskelagstiftningen bör enligt direktiven vara att ge fritidsfisket ökade möjligheter samtidigt som yrkesfisket ges tillräckliga förutsättningar att bestå som näring. Särskilt bör eftersträvas att öka möjligheterna till fiske för fritidsfiskare som saknar eget fiskevatten. Intresset för fritidsfiske är mycket stort. Den närmare omfattningen framgår av vår rapport Svenskarnas fiskevanor (Ds Jo 1977:3). Samhället bör se till att intresset för fritidsfiske tas till vara och utvecklas ytterligare. Vatten- områden måste finnas till hands som erbjuder fritidsfiskemöjligheter i er- forderlig omfattning och till rimliga kostnader.

Allmänhetens fiskemöjligheter kan öka genom att t. ex. den s. k. fri- fiskerätten längs kusten utvidgas eller genom att ett fritt handredskapsfiske tillåts i landets samtliga insjöar. Det finns också möjligheter att från det allmännas sida på olika sätt stimulera enskilda fiskerättsägare att frivilligt upplåta sina fiskevatten åt allmänheten.

För att samtidigt skapa förutsättningar för ett bestående yrkesfiske finns olika alternativ att välja mellan. I en konkurrenssituation, som missgynnar yrkesfisket, kan det vara viktigt att vissa redskap, som är att anse som typiska yrkesfiskeredskap, förbehålls yrkesfiskare. Om så sker fordras till- ståndsgivning av något slag — licens. Om både fritidsfisket och yrkesfisket av någon anledning missgynnas till följd av ett omfattande fiske av annat slag — exempelvis s. k. deltidsfiske — bör ytterligare regleringar övervägas. Generella redskapsbegränsningar och/eller inrättande av särskilda områden, där endast visst fiske är tillåtet, kan då vara lämpliga lösningar. Även kon- kurrensen mellan yrkesfiskare och deltidsfiskare om försäljningsmarknaden för fisk kan behöva åtgärdas.

6.1.1. Översikt över utredningens förslag till lag om fiske

Vårt förslag till lag om fiske, som presenteras i följande avsnitt, innebär i flera avseenden stora förändringar i förhållande till vad som gäller enligt bestämmelserna i lagen (1950:596) om rätt till fiske (FL).

Vi har funnit det lämpligt att inledningsvis redovisa våra förslag i en kortfattad översikt. Den närmare motiveringen för förslagen redovisas i resp avsnitt. I huvudsak innebär förslagen följande.

El

De fiskerättsliga förhållandena längs ostkusten — från gränsen mot Fin- land i norr t. o. m. Blekinge läns östra kust i söder med undantag för Gotlands läns kuster — blir oförändrade. Allt enskilt fiske med rörligt redskap vid Gotlands läns kuster, vid Ble- kinge läns södra kust samt vid Skånes östra och södra kuster föreslås inlöst. Detta innebär att den enskilda fiskerätten vid ifrågavarande kust- sträckor enligt förslaget endast kommer att omfatta fiske med fast red- skap. Allt fiske på enskilt vatten vid västkusten, med undantag av fiske efter ostron intill 200 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd, jämställs med fiske på allmänt vatten. Den enskilda fiskerätten på väst- kusten kommer därför att omfatta endast nyss nämnda ostronfiske. Fiske med handredskap blir fritt i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Någon förändring av de fiskerättsliga förhållandena föreslås inte i andra inlandsvatten än de som nämnts i föregående punkt. Bestämmelserna om licens för yrkesfiske föreslås bli ändrade så att licens kan meddelas för enskild person samt för sådant fiskefartyg, som är att anse som skepp i sjölagens mening. Fiske med vissa redskap föreslås bli förbehållet innehavare av yrkes- fiskelicens. De redskap som föreslås bli yrkesfiskeredskap är trål, snörp- vad, snurrevad, landvad, nät med större höjd än två meter samt laxlinor och laxdrivlinor. Som exempel på nät som har större höjd än två meter kan nämnas makrillgarn, laxgarn, sillgarn och strömmingsskötar. Be- stämmelsen att endast yrkesfiskare får fiska med vissa redskap skall inte gälla sådant fiske, som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. För att reducera men även fördela fisket inom områden, där ett obegränsat fiske inte längre kan förekomma, föreslås att särskilda s. k. licensområden skall kunna läggas ut. Beslut om utläggande av sådant område skall fattas av fiskeristyrelsen efter hörande av fiskenämnd. Licensområden skall kunna läggas ut i allmänt vatten ävensom i enskilt vatten vid väst- och sydkusten samt Gotland i de fall där A) ett obegränsat fiske inte kan fortsätta, eftersom resursen då hotas samt yrkesfisket och fisket med handredskap anses böra ges företräde framför annat fiske eller B) fisket med t. ex. nåt år så omfattande att yrkesfisket och det fiske som bedrivs med handredskap inte får tillräckligt utrymme. Omfattningen av ett licensområde bör vara helt beroende av förutsätt- ningarna i det enskilda fallet.

Inom licensområde skall yrkesfiskare få fiska med de redskap, som anges i licensen, medan andra fiskande skall få fiska med handredskap och i övrigt enligt de bestämmelser som gäller för området. Inom li- censområden, som är belägna nära tätbefolkade delar av landet, torde endast fiske med handredskap böra vara fritt för alla fiskande. Inom övriga licensområden torde emellertid även vissa andra redskap kunna få användas av allmänheten.

Genom utläggande av licensområde kan inte sådant fiske regleras som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. Detta innebär i kombination med våra övriga förslag att allt fiske kan regleras vid västkusten med undantag

för fiske efter ostron. På enskilt vatten vid sydkusten och vid Gotland kan regleringen omfatta allt fiske med undantag för fiske med fasta red- skap. EI Även om bestämmelserna om såväl yrkesfiskeredskap som licensområde har till syfte att bl. a. komma till rätta med deltidsfisket torde det vara nödvändigt med en reglering på avsalusidan för att deltidsfiskeproblemet skall kunna lösas helt. Vi föreslår att denna fråga blir föremål för fortsatt utredning. EI Nuvarande tillståndsplikt vad gäller fiske med fast redskap på allmänt vatten föreslås utvidgad till att omfatta allt sådant fiske på såväl allmänt som enskilt vatten utefter kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern, Mä- laren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Enligt förslaget skall endast licensierad yrkesfiskare kunna erhålla till- stånd att fiska med fast redskap på allmänt vatten samt på enskilt vatten vid västkusten. Den föreslagna tillståndsplikten vad gäller fiske med fasta redskap på enskilt vatten är inte avsedd att annat än i speciella fall begränsa enskilda fiskerättsägares möjligheter att fiska med fasta redskap på eget vatten. Tillståndsplikten utgör i detta fall i praktiken endast en anmälnings- skyldighet. Genom detta anmälningsförfarande blir det dock möjligt att registrera antalet fasta redskap på enskilt vatten samt inhämta uppgifter om fångstuttag. Med ledning av dessa uppgifter får den tillståndsgivande myndigheten möjlighet att bedöma fisketrycket inom visst område. Om detta är för hårt sett från fiskevårdssynpunkt kan antalet tillstånd till fiske med fasta redskap begränsas. Detta förutsätter dock att fiske med andra redskap inskränks i motsvarande mån inom det aktuella området.

E] I det fall visst fiske med handredskap är av väsentlig betydelse för all- mänhetens fritidsfiske, men fisket inte upplåts, föreslås länsstyrelse eller, om beslut rör fiske inom flera län, regeringen få rätt att besluta att fisket skall upplåtas. Sådant beslut innebär inte att äganderätten till fisket änd- ras. Initiativ till upplåtelse, som nu sagts, skall kunna tas av såväl primär- som landstingskommun. Det upplåtna fisket skall förvaltas av den pri- mär- eller landstingskommun som beslutsmyndigheten bestämmer. El Den myndighet som beslutar om upplåtelse föreslås även få möjlighet att besluta om inskränkningar i annat fiske än det som omfattas av upplåtelsebeslutet. Detta gäller sådant fiske som kan antas ha negativ inverkan på kvaliteten av det upplåtna fisket. El Enligt gällande bestämmelser saknas möjlighet att expropriera fiske. Vi föreslår att en sådan möjlighet införs beträffande fiske som är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv. Vi tänker då främst på fiske beläget i anslutning till rekreationsområden eller fritidsanläggningar. Expropriation skall enligt förslaget också kunna komma i fråga, för att erforderliga fiskevårdsåtgårder skall kunna vidtas samt för att vetenskap- liga undersökningar och försök skall kunna utföras vad gäller fiske.

6.1.2. Disposition av förfarmings/örs/ag m. m.

Huvudbestämmelserna om fiske finns i FL och fiskeristadgan (19541607), i det följande betecknad riksstadgan. Därjämte finns väsentliga bestämmelser i ett flertal fristående författningar bl. a. i trålfiskeförordningen (197632) och i kräftpestförordningen (1975:l84).

FL innehåller i sin nuvarande lydelse de centrala bestämmelserna om rätt till fiske men även bestämmelser om bl. a. fiskådra, åtgärder mot van- skötsel av fiske, märkningsskyldighet samt förfarandet vid samtidigt fiske av flera fiskande m. m. Vi framlägger förslag om ett flertal åtgärder som fordrar reglering i lag. Bland sådana förslag kan nämnas tillståndsplikt för fiske med fast redskap, möjligheten att utlägga licensområde, licens för yr- kesfiskare, förbehåll för yrkesfiskare att använda vissa redskap samt särskilda bestämmelser till förmån för fiske med handredskap m. m. Det är enligt vår mening inte lämpligt att söka arbeta in dessa nya bestämmelser i FL.

Vi föreslår en ny lag betecknad lag om fiske. Till denna lag bör överföras nuvarande bestämmelser i FL med de justeringar som föranleds av våra förslag om ändringar i rätten till fiske m m samt i övrigt införas de lagregler som våra förslag medför. Vi föreslår vidare att i den nya lagen intas reviderade bestämmelser om förvaltningen av statens fisken i enskilt vatten samt be- stämmelser om fiskutplantering och fiskodling m m.

Riksstadgan innehåller bestämmelser i ett flertal ämnen. Den innehåller sålunda tillämpningsbestämmelser till FL (3 å), förbud mot att använda vissa redskap (6—8 åå), fredningstider för vissa skaldjur (9 å), minimi- måttsbestämmelser (10 å), bestämmelser om förfarandet vid meddelande av lokala bestämmelser (14—20 åå) samt bestämmelser om förbud mot in- försel och försäljning m m (24—29 åå). Stadgan innehåller därjämte vissa bestämmelser om beräkning av minimimått, maskstorlek m. m. samt be- stämmelser om ansvar, förverkande och beslag.

FL och riksstadgan lämnar i dag ingalunda de upplysningar som erfordras för att en fiskande skall kunna avgöra om hans fiske är lagligt. Härför erfordras kännedom även om lokala bestämmelser, som meddelats av länsstyrelserna. Gällande lokala bestämmelser återfinns dels i stadgor, dels i särskilda beslut, som förtecknas hos länsstyrelserna. Främst vad avser sistnämnda beslut föreligger i många fall stora svårigheter att erhålla en samlad överblick över de bestämmelser som gäller inom visst område. Av- görande för frågan om en viss bestämmelse kommit att inflyta i stadga eller fastställas genom särskilt beslut har f. ö. i många fall varit huruvida stadgan vid den tidpunkt bestämmelsen blivit aktuell varit föremål för om- arbetning eller nyss blivit fastställd. I första fallet har bestämmelsen intagits i länsstadgan och i andra fallet fastställts genom särskilt beslut.

Bestämmelse i riksstadgan kan i vissa fall t. o. m. synas missvisande. Såsom exempel kan nämnas att enligt 9 å riksstadgan fiske efter hummer är förbjudet från kl. 17.00 den 14 juli till kl. 06.00 den första söckendagen efter den 14 september, medan fredningstiden i Göteborgs och Bohus län enligt gällande länsstadga börjar den 15 juni och slutar kl. 06.00 den första vardagen efter den 20 september. Enligt 10å riksstadgan är minimimåttet för lax 50 cm medan minimimåttet längs hela Östersjökusten enligt särskild konventionsbestämmelse är 60 cm.

nad—_- ha..»..- _.-

Varje län har i dag som komplement till riksstadgan en länsstadga och de flesta kustlän f.ö. två stadgor, en saltvattens- och en sötvattensstadga.

Fritidsfiskeutredningen behandlade i sitt betänkande Fritidsfisket (SOU 1968:13) frågan om enhetligare fiskebestämmelser. Utredningen konstate- rade att stark kritik hade riktats mot nuvarande system med länsstadgor kompletterade med ett antal lokala beslut (5. 107 f).

Den kritik, som redovisades i fritidsfiskeutredningens betänkande, berörde främst följande punkter:

El Nuvarande bestämmelser grundar sig i många fall inte på moderna fiske- ribiologiska rön utan är föranledda av konkurrenshänsyn. Cl Bestämmelsernas innehåll varierar avsevärt inom regioner med likartade fiske- och fiskeribiologiska förhållanden. El Detaljrikedomen och svåröverskådligheten hos de lokala bestämmelserna framstår som ett hinder för ett lojalt utövat fritidsfiske. Detta sistnämnda blir mera påtagligt ju rörligare fritidsfisket blir. El Bestämmelserna är ofta svåråtkomliga för allmänheten.

Fritidsfiskeutredningen föreslog en väsentligt utvidgad riksstadga komplet- terad med bl. a. vissa mera betydelsefulla bestämmelser exempelvis till skydd för vandringsfisken och till skydd för fasta redskap. Utredningen föreslog samtidigt att länsstyrelsernas befogenhet att meddela lokala bestämmelser skulle upphöra. Fiskeristyrelsen skulle enligt förslaget meddela de kom- pletterande föreskrifter, som erfordrades vid sidan av riksstadgan.

Förslaget mötte kritik under remissbehandlingen och år 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen att framlägga förslag till fiskeristadga. Enligt uppdraget skulle särskild vikt läggas vid att erforderliga lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande med bibehållande av länsstyrelserna som beslutsmyndighet utformades så enhetligt som möjligt för regioner med likartade fiske- och fiskeribiologiska förhållanden samt gjordes överskådliga och lättillgängliga för allmänheten.

Fiskeristyrelsen framlade år 1971 förslag till fiskeristadga (stencilerad) där såvitt avsåg lokala bestämmelser bl. a. föreslogs ett samrådsförfarande mellan länsstyrelserna inom större regioner och en tidsmässig reglering av detta samarbete. Det av fiskeristyrelsen föreslagna samrådsförfarandet bedömdes emellertid vid det efterföljande remissförfarandet som tungt och svårad- ministrerat samt har inte kommit till genomförande.

Den kritik mot nuvarande förhållanden, som redovisades i fritidsfiske- utredningens betänkande, har under senare år fått ökad aktualitet. Från informationssynpunkt har dock den förbättringen inträtt, att flera länsstyrel- ser låtit utarbeta lättillgängliga sammanställningar av gällande bestämmelser.

Fiskeristyrelsens år 1971 framlagda förslag bedömdes såsom nämnts av flera remissinstanser som tungrott. För att fiskeribiologiska samordnings- frågor skall kunna beaktas i erforderlig mån, bör enligt vår mening länsstad- gorna ersättas av stadgor för större områden än län. Sådana stadgor bör beslutas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, varvid i första hand fiskeristyrelsen kommer i fråga som beslutsmyndighet. Det är dock enligt vår mening under alla omständigheter angeläget att den lokala förankringen inte går förlorad. En möjlighet kan därvid vara att låta fiske- nämnderna svara för kontakterna med allmänheten genom sammanträden

0. d. samt även i övrigt öva inflytande på stadgans innehåll.

Dessa frågor samt det förfarande, som bör föregå fastställandet av even- tuella regionala stadgor, har ingående diskuterats vid överläggningar med fiskeriintendenterna samt med företrädare för fiskeristyrelsen och länsstyrel- serna i Stockholms, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Vid överlägg- ningarna tillstyrktes i de flesta fall införandet av stadgor för större regioner under förutsättning att länsstyrelserna och fiskenämnderna tillförsäkrades inflytande på stadgebestämmelsernas utformning. Värdefulla synpunkter framfördes vidare beträffande lämpligt förfarande. Dessa synpunkter har beaktats under det fortsatta Utredningsarbetet.

Vi anser det angeläget att de bestämmelser som gäller för allmänhetens fiske görs lättillgängliga och likformiga inom lämpligt avpassade större om- råden. Vi föreslår därför att särskilda fiskestadgor för större regioner upp- rättas. Kusten bör enligt vårt förslag indelas i fyra regioner nämligen väst- kusten, sydkusten med Gotland, södra ostkusten och norra ostkusten. In- delningen anknyter i stort till de skilda fiskerättsliga förutsättningarna. In- landet föreslås uppdelat i två regioner med gräns vid Dalälven Väster- dalälven, som utgör en naturlig biologisk gräns. Med hänsyn till att de fiskerättsliga förhållandena i jämförelse med övriga inlandsvatten är an- norlunda i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren samt Stor- sjön i Jämtland föreslås en särskild stadga för dessa sjöar. Stadga för sådan region, som här nämnts, bör fastställas av fiskeristyrelsen. Det närmare förfarandet vid utarbetandet av förslag till stadga m. m. behandlas i avsnitt 6.7.

De bestämmelser om fredningstider och minimimått som f. n. finns i riksstadgan föreslås överförda till regionstadgorna. Detta medför att riks- stadgan till stor del förlorar sin karaktär av "stadga" och mer övergår till att bli en tillämpningsförordning till förslaget till lag om fiske.

Mot bakgrund av vad nu anförts och med hänsyn till att fiera av de nya bestämmelser, som vi föreslår skall intas i lagen om fiske, fordrar sär- skilda tillämpningsbestämmelser föreslår vi att riksstadgan slopas. De be- stämmelser, som inte anses böra överföras till regionstadgorna, föreslås in- tagna i en tillämpningsförordning till den föreslagna lagen om fiske, enligt vårt förslag benämnd fiskeförordning.

Riksstadgan innehåller i dag ett flertal bestämmelser om införsel och för- säljning av fisk, vilka bestämmelser är av förhållandevis ringa intresse för den allmänhet som utövar fiske. Vi föreslår med hänsyn härtill att ifrå- gavarande bestämmelser intas i särskild förordning om införsel och för- säljning av fisk.

6.2. Fiskerätten 6.2.1 F iskerätten vid kusten 6.2.1.1 Gällande rätt

Allmänt och enskilt vatten

Vattnet utmed Våra kuster är antingen allmänt eller enskilt. Enskilt vatten är sådant vatten, som ingår i fastigheterna. I 2 och 3 åå lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde finns regler för bestämmande av vad som är enskilt vatten. Dessa regler benämns strandvattenregeln, enklav- regeln och kilometerregeln.

Strandvattenregeln, som gäller för landets hela kuststräcka, innebär att allt vatten inom 300 m från fastlandet eller från ö, som är minst 100 m lång, är enskilt. Om den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut än 300 m, sträcker sig det enskilda vattnet dock ända ut till denna djupkurva.

Enklavregeln innebär att allt vatten, som har förbindelse med öppna havet endast över enskilt vatten, räknas som enskilt. Området från och med Gull- marsfjorden till och med Hakefjorden i Bohuslän har dock undantagits från tillämpningen av enklavregeln.

Kilometerregeln, som gäller ost- och sydkusten från gränsen mot Finland till Listershuvud i Blekinge, innebär att allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer räknat från fastlandet eller från 6 av minst 100 m längd, är enskilt. Kilometerregeln tillämpas inte beträffande vattnen vid Gotland eller Öland eller vid andra öar, som skils från fastlandet av allmänt vatten.

Genom särskilda regler i 4 å vattengränslagen har gränsen för enskilt vatten i några fall utvidgats ytterligare. Det gäller området utanför Torne älvs mynning och fem närmare angivna skärgårdsområden vid smålands- kusten.

Vattenområde, som inte ingår i fastigheterna, är allmänt vatten. Den yttre gränsen för allmänt vatten sammanfaller med territorialgränsen.

Fiske på allmänt vatten

Beträffande rätten att fiska på allmänt vatten gäller att fiske med rörligt redskap är fritt för varje svensk medborgare och att fast redskap som regel får sättas ut endast efter tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer. Enskild fiskerättsägare får dock inte förvägras tillstånd att sträcka fast red- skap från det enskilda vattnet ut i allmänt vatten, om denna utsträckning prövas kunna ske utan men för annan fiskande (2 å FL).

Vid kusten av Norrbottens län, kusterna av Kalmar län söder om Krå- kelund, Blekinge läns östra kust, Blekinge läns kust öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets samt Skånes östra och södra kuster gäller en specialregel. Denna innebär att fiskerättsägare, som vill sträcka fast redskap från enskilt vatten ut på allmänt vatten, får göra det utan myndighets tillstånd. Ut- sträckningsrätten gäller emellertid inte på större avstånd än 200 m från 3-meterskurvan vid stranden eller vid ö av minst 100 m längd (3 å FL).

Utsträckningsrätten gäller inte endast strandägare utan också — med viss begränsning — den fiskerättsägare som stöder sin rätt på avtal, urminnes hävd, dom. skattläggning eller annan särskild grund.

Utöver nu nämnda regler beträffande fiske med fast redskap finns ett särskilt stadgande vad avser Blekinge läns södra kust (väster om Torhamns- udde). Enligt detta får regeringen förordna att fiske får bedrivas med fast redskap vid viss fiskeplats på allmänt vatten i den omfattning som före år 1951 skett med stöd av t. ex. avtal, urminnes hävd eller gammal sed.

Såsom nyss nämnts får enligt huvudregeln i 2 å FL fast redskap sättas ut i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet som regeringen be- stämmer. Genom stadgande i kungörelse (1950:622) har fiskeristyrelsen och länsstyrelserna bemyndigats meddela sådant tillstånd. Bemyndigandet ger fiskeristyrelsen rätt att beträffande visst allmänt vattenområde lämna ge- nerellt tillstånd för varje svensk medborgare att sätta ut fast fiskeredskap, medan länsstyrelse skall pröva frågan om tillstånd för viss person.

Genom beslut är 1897 och 1898 har Kungl. Maj:t lämnat generella med- givanden för varje svensk medborgare att bedriva ålfiske med ryssjor i vissa vattenområden i södra Sverige. 1897 års beslut avser ålfiske med ryssjor under september, oktober och november månader i allmänt vatten utanför Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullen. 1898 års beslut, som till viss del ändrats genom beslut år 1927, gäller allmänt vatten utanför Blekinge läns kust och ger varje svensk medborgare rätt att fiska ål med ålhommor med högst 1,5 m höjd.

Dessa beslut innebär alltså att ålfiske med ryssjor fritt kan bedrivas i allmänt vatten i Öresund under tiden september—novenber samt i allmänt vatten utanför Blekinge läns kust under hela året.

Fiske på enskilt vatten

Enligt huvudregeln i 5 å FL får fiske på enskilt vatten bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skatt- läggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill. Från denna regel finns emellertid åtskilliga undantag genom stadganden i 6—15 åå FL. Med stöd av undantagsbestämmelserna har varje svensk medborgare rätt att i viss utsträckning fiska fritt på enskilt vatten. Dessa frifiskebestämmelser har olika omfattning vid olika kustavsnitt. I redogörelsen nedan delas kusten in i följande delar: Norrlandskusten, södra ostkusten, Blekinge läns södra kust och Gotlands läns kuster, Skånes södra och östra kuster samt väst- kusten.

Norrlandskusten

Vid Norrlandskusten varmed i det följande anses kuststräckan från gränsen mot Finland i norr till Östhammars kommun i Uppsala län i söder— omfattar frifisket allt fiske med rörliga redskap med undantag av fiske efter lax (6

å FL).

Södra ostkusten

Södra ostkusten måste från frifiskerättslig synpunkt delas in i tre områden; kusten fr. o. m. Östhammars kommun i Uppsala län t. o. m. Södermanlands län (A), Östergötlands läns kust samt Kalmar läns kust norr om Kråkelund (B) samt Kalmar läns kuster söder om Kråkelund och Blekinge läns östra kust, norr om Torhamnsudde (C).

I område A är enligt huvudregeln strömmings- och skarpsillfiske med skötar och sillnät (=rörliga redskap) fritt för varje svensk medborgare i enskilt vatten, som har större djup än 6 m. Under perioden 1 april—30 september gäller dock för Hölö och Mörkö församlingar i Stockholms län samt för Södermanlands län att strömmings- och skarpsillfisket är förbehållet in- nehavaren av den enskilda fiskerätten intill 200 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd (7 å FL).

[område B är strömmings- och skarpsillfisket med skötar och sillnät(= rörliga redskap) fritt för varje svensk medborgare i vatten, som är djupare än 6 m och beläget minst 200 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd. Inom i huvudsak följande områden är strömmings- och skarp- sillfisket dock förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten: Slätbaken, Tränöfjärden, Gropviken, Valdemarksviken, Syrsan, Bågviken, Gudinge- fjärden, Gamlebyviken och Lucernafjärden (8 å FL).

] område C omfattar frifiskerätten fiske efter strömming (sill) och skarpsill med skötar och sillnät (= rörliga redskap) samt fiske med tobisnot (9 å FL).

Blekinge läns södra kust och Gotlands läns kuster

Gemensamt för dessa kustavsnitt är att frifiskerätten omfattar fiske med nät och tobisnot i allt enskilt vatten. För Blekinge läns södra kust omfattar frifiskerätten vidare fiske med långrev i allt enskilt vatten, fiske med snörp- vad i enskilt vatten, som har större djup än 6 m, samt fiske med rörligt redskap utöver vad nu sagts i enskilt vatten på ett avstånd av minst 300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd eller, om 3-meterskurvan går längre ut, utanför denna kurva (11 å FL).

Skånes södra och östra kuster

Frifiskerätten omfattar allt fiske med rörligt redskap (12 å FL).

Västkusten

Frifiskerätten omfattar allt fiske med undantag av visst fiske efter ostron. Ostronfisket är förbehållet innehavaren av enskild fiskerätt intill 200 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd (13 å FL). Fiske med fast redskap är alltså fritt i samma utsträckning som fiske med rörligt redskap. Något särskilt tillstånd av myndighet för att få bedriva fiske med fast redskap erfordras således inte. Man kan därför säga att fiske med fast redskap på enskilt vatten vid västkusten är ”friare” än motsvarande fiske på allmänt vatten.

Fisket med bottengarn, homma och storrysja på enskilt vatten har dock i viss mån reglerats i länsfiskestadgan för Malmöhus län. Enligt bestämmelse i 14 å nämnda stadga skall den som vill sätta ut sådant redskap anmäla detta till fisketillsynsmannen i det distrikt utsättandet skall ske. Ny anmälan skall göras vart tredje år och anmälningstiden utgår den 15 oktober året före den period anmälan avser. Sedan anmälningstiden gått ut, skall fiske- tillsynsmannen kalla sökandena till sammanträde. På sammanträdet skall sökandena bestämma vilka fiskeplatser som skall fördelas och försöka enas om hur fördelningen skall ske. Kan överenskommelse inte träffas om för- delningen får lottdragning företas.

I praktiken fungerar dessa bestämmelser alltså som ett förbud mot fritt utsättande av fast redskap på enskilt vatten i Öresund.

Gemensamma bestämmelser

Utöver bestämmelserna i 6—13 åå FL angående frifiskerätt finns i 14 å FL ett generellt tillstånd för varje svensk medborgare att vid havskust fiska med långrev i enskilt vatten som är minst 20 m djupt och beläget utanför den s.k. kilometergränsen. I 15 å FL finns därjämte en bestämmelse till skydd för gamla sedvänjor vad gäller fiske i enskilt vatten vid havskust. Denna sedvanerätt omfattar dock inte fiske efter strömming (sill) eller skarp- sill.

6.2.1.2 Överväganden och förslag till ändringar i fiskerätten

Allmänt

Vi har under vårt arbete övervägt flera olika alternativ för att öka möj- ligheterna till fritidsfiske och samtidigt ge yrkesfisket erforderliga förut- sättningar att bestå som näring.

En möjlighet som ingående övervägts har varit att lösa in allt kvarvarande enskilt fiske utefter kusten och släppa handredskapsfisket fritt för allmän- heten vid alla kuststräckor. En sådan åtgärd skulle påtagligt gynna fritids- fisket och samtidigt skapa förutsättningar att till förmån för yrkesfisket med- dela föreskrifter som inskränker det med yrkesfisket konkurrerande s.k. deltidsfisket. Även om en sådan inlösen skulle medföra fördelar, har vi avstått från att framlägga förslag därom. Skälet härtill är att de beräknade kostnaderna för ett inlösensförfarande, även om man avstår från att lösa fisket med fasta redskap, inte bedömts svara mot de fördelar som skulle vinnas därmed.

Vi har i stället valt att använda skilda metoder för olika kuststräckor för att nå ett godtagbart resultat vad gäller att till rimliga kostnader erhålla ökad tillgång till fritidsfiskemöjligheter.

Norrlandskusten

Fisket med rörliga redskap är fritt på Norrlandskusten med undantag för fisket efter lax. Fiske med fasta redskap är på enskilt vatten förbehållet den enskilde fiskerättsägaren. Då de beräknade kostnaderna för inlösen av

det fiske med rörliga redskap, som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt, inte bedömts svara mot de fördelar som därmed skulle vinnas för fritids- fisket, har vi valt att inte föreslå några förändringar i de fiskerättsliga be- stämmelserna för denna kuststräcka].

Beträffande möjligheten att lägga ut licensområde hänvisas till avsnitt 6.3.3.

Södra ostkusten

Södra ostkusten är den del av landets kust, där frifiskerätten är minst om- fattande. Frifiske med handredskap finns över huvud taget inte i detta om- råde. Det enskilda vattnet på södra ostkusten omfattar ca 410000 ha. Vi har beräknat att kostnaden för inlösen av fisket med rörligt redskap skulle uppgå till mellan 100 och 200 milj. kr. I detta belopp ingår inte kostnader

för fiskerättsutredningar och kostnader för inlösensförfarandet. Inlösen av allt fiske med rörligt redskap eller av fisket med handredskap skulle naturligtvis öka möjligheterna till fritidsfiske för allmänheten. Med hänsyn till kostnaderna för ett inlösensförfarande och då det förhoppningsvis bör gå att på frivillig väg få fram erforderliga fritidsfiskemöjligheter, har vi emellertid avstått från att föreslå inlösen av fiske på södra ostkusten. Vi anser att fiskerättsägarna, sedan gemensam förvaltning i fiskevårdsom- rådets form kommit till stånd, skall ställa sina vatten till allmänhetens för- fogande genom försäljning av t. ex. fiskekort. Om det visar sig att fiske- rättsägarna inte utnyttjar möjligheterna till upplåtelse, bör enligt vår mening andra åtgärder och i första hand inlösen av fisket övervägas. Vi föreslår därför att frågan om andra åtgärder bör vidtas från samhällets sida tas upp på nytt vid utgången av år 1985 i den mån upplåtelser av fiske då inte förekommer i godtagbar omfattning. Beträffande bildande av fiskevårdsområde hänvisas till kapitel 4.

Blekinge läns södra kust och Gotlands läns kuster

Utmärkande för dessa kustavsnitt är framför allt att fiske med nät, som är rörligt redskap, och tobisnot får bedrivas av varje svensk medborgare på allt enskilt vatten, medan fiske med handredskap över huvud taget inte får bedrivas av annan än fiskerättsägare på enskilt vatten vid Gotlands kuster och får bedrivas fritt av envar endast i sådant enskilt vatten vid Blekinge läns södra kust, som ligger minst 300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd eller som är beläget utanför 3-metersdjupkurvan om den går längre ut än 300 m från land.

Sett från fritidsfiskesynpunkt är det svårt att förstå det lämpliga i att nätfisket är fritt, medan fisket med handredskap i huvudsak är förbehållet den enskilde fiskerättsägaren på enskilt vatten. Inlösen och frisläppande av handredskapsfisket ter sig i detta fall helt naturligt. Om inlösensför- farandet emellertid skulle omfatta endast fisket med handredskap, skulle de fiskerättsliga förhållandena vid dessa kustavsnitt i vart fall inte bli mindre komplicerade än de är i dag. Vi har därför funnit det lämpligt att föreslå inlösen av allt sådant fiske med rörliga redskap, vid ifrågavarande kuster,

I Det kapitaliserade fångstvärdet vad gäller fiske med rörliga nätred- skap har beräknats till ca 6 milj. kr. Avdrag för omkostnader har därvid gjorts med 80 %.

som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. Någon enskild fiskerätt vad gäller rörliga redskap skulle därefter inte finnas kvar vid Blekinges södra kust och vid Gotland.

Skånes östra och södra kuster

Vid Skånes östra och södra kuster omfattar frifiskerätten allt fiske med rörliga redskap. Fiskerättsligt fiskar alltså de enskilda fiskerättsägarna med stöd av enskild fiskerätt på eget vatten, medan övriga fiskar med stöd av frifiskerätt.

Beträffande ifrågavarande kuster föreslår vi att den kvarvarande enskilda fiskerätten med rörliga redskap - dvs. den rätt som ligger till grund för fiskerättsägarens eget fiske inlöses så att någon enskild fiskerätt vad gäller rörliga redskap inte längre skall finnas kvar utefter Skånes södra och östra kuster.

Västkusten

Enligt ordalydelsen i 5 och 13 åå FL existerar fortfarande enskild fiskerätt på västkusten. Den enskilda fiskerätten omfattar dock endast visst fiske efter ostron samtidigt som den utgör grund för det fiske den enskilde fiske- rättsägaren bedriver på eget vatten.

Den rent lagtekniska konstruktionen vad gäller fiskerätten på västkusten kan knappast sägas överensstämma med den allmänna uppfattningen om vad som är gällande rätt. Enligt denna uppfattning finns det nämligen inte med undantag för visst ostronfiske— någon enskild fiskerätt vid västkusten. För att få överensstämmelse mellan lagtext och allmänhetens rättsuppfatt- ning föreslår vi att konstruktionen med enskild fiskerätt på västkusten tas bort och att fisket på enskilt vatten med undantag av tidigare nämnt ostronfiske — jämställs med fiske på allmänt vatten.

6.213. Ersättning

Den allmänna principen när enskild fiskerätt frångår fiskerättsägare och över- går i allmän ägo är att ersättning skall utgå till ägaren med belopp mot- svarande den förlust han lider genom förfarandet. Vad gäller den enskilda fiskerätten på västkusten — med undantag av visst ostronfiske kan dock med fog göras gällande att den rätten inte har något värde. Den enskilda fiskerätten ger— fortfarande med undantag av ostronfisket inte innehavaren rätt att fiska i större omfattning eller med andra redskap än den får göra, som fiskar med stöd av frifiskerätten. Den enda skillnad, som rent generellt kan sägas gälla mellan fiskerätt grundad på enskilt ägande och på lagbe- stämmelse angående frifiske är att den enskilde fiskerättsägaren inte utan ersättning kan få sina fiskemöjligheter begränsade genom sådant beslut av myndighet, som innebär fördelning av fisket mellan olika kategorier fisk- ande. Detta förhållande gör att ersättning rent principiellt bör utgå i de fall den rättsliga grunden för en persons fiskerätt ändras från enskilt ägande till frifiske. Denna princip bör gälla även i de fall, när de rent faktiska

i

:=. m. -_

möjligheterna att bedriva fiske är exakt lika stora såväl före som efter en ändring av grunden för fiskets utövande. En fiskerättsägare skulle alltså i princip vara berättigad erhålla ersättning för mistad fiskerätt i ett fall, där grunden för hans fiske ändrades från enskilt ägande till frifiske, även om hans möjligheter att fiska inte blev beskurna genom förändringen. Det allmänna skulle nämligen genom en sådan åtgärd ha tillägnat sig möjligheten att när så ansågs lämpligt begränsa fisket med verkan även för den tidigare fiskerättsägaren.

Rent principiellt får det alltså anses vara klart att ersättning bör utgå till fiskerättsägare som förlorar sin fiskerätt. Värdet av denna rätt på väst- kusten — fortfarande med undantag av ostronfisket torde dock vara syn- nerligen ringa om ens något. Fiskerättsägarna där synes nämligen redan i dag vara bundna av myndigheternas reglering av fisket även på enskilt vatten. Denna uppfattning får anses ha kommit till uttryck i 3LU:s yttrande 195023 3. 30. Utskottet behandlar där frågan om huruvida fisket med fasta redskap på viss del av västkusten skall vara enskilt eller omfattas av fri- fiskebestämmelserna och ansluter sig därvid till den av yrkesfiskarna fram- förda uppfattningen att ett frisläppande av fisket med fasta redskap skulle medföra att myndigheterna, obundna av hänsyn till enskilda rättigheter, skulle kunna fritt reglera fisket.

Att lisket med fasta redskap skulle omfattas av större möjligheter till reglering med bindande verkan för den enskilde fiskerättsägaren än fisket med rörliga redskap förefaller osannolikt. Något direkt uttalande härom har emellertid inte kunnat återfinnas i förarbetena till FL.

Eftersom de enskilda fiskerättsägarna redan i dag får tåla ett obegränsat intrång från den fiskande allmänheten med undantag av visst fiske efter ostron — och därjämte — i vart fall vad gäller fiske med fasta redskap synes få tåla inskränkningar i sitt eget fiske till följd av myndighets reg- leringsrätt kan den enskilda fiskerätten på västkusten fortfarande med undantag av ostronfisket inte sägas representera något värde. Detta i för- ening med att den föreslagna lagändringen får anses utgöra ett lagfästande av hittillsvarande rättsuppfattning utgör enligt vår mening grund för att någon ersättning inte bör utgå till fiskerättsägarna på västkusten till följd av den i detta avseende föreslagna ändringen.

Av redogörelsen i avsnitt 6.2.1.2 framgår att inlösen av enskild fiskerätt vid Skånes södra och östra kuster skall omfatta endast den del av den enskilda fiskerätten som utgör grund för den enskilde fiskerättsägarens fiske med rörliga redskap; fisket med fasta redskap skall alltså fortfarande vara enskilt. Principerna för hur denna rätt skall värderas har berörts vid behandlingen av frågan angående ersättning till fiskerättsägarna på västkusten. Enligt vad där anförs är grunden för ersättning i detta fall det faktum att en enskild fiskerättsägare i motsats till den som fiskar med stöd av frifiskerätt inte utan ersättning behöver tåla inskränkningar i sitt fiske genom myndighets beslut, som innebär fördelning av fisket mellan olika kategorier fiskande.

Något uttalande motsvarande tredje lagutskottets yttrande beträffande västkusten har inte kunnat återfinnas vad avser fisket vid Skånes södra och östra kuster. Inget tyder därför på att fiskerättsägarna vid detta kust- avsnitt skulle vara bundna av myndigheters beslut av fördelande karaktär.

I enlighet med den av oss tidigare angivna principen bör ersättning utgå

till fiskerättsägarna vid Skånes södra och östra kuster för förlust av den del av den enskilda fiskerätten som legat till grund för deras fiske med rörliga redskap på eget vatten. Vid beräkningen av ersättningens storlek bör dock beaktas, att de även fortsättningsvis kan bedriva fiske i oförändrad omfattning med rörliga redskap, som inte är yrkesfiskeredskap. Enda skill- naden är att de därvid fiskar med stöd av frifiskerätt och inte med stöd av enskild fiskerätt. I den mån licensområde skulle läggas ut på den tidigare fiskerättsägarens vatten är han dock skyldig att rätta sig efter de regler som gäller för sådana områden; jämför avsnitt 6.3.3. I det sammanhanget bör emellertid beaktas att det fiske som bedrivs med rörliga redskap inom ett licensområde kan antas bli av mindre omfattning än fisket med rörliga redskap på vatten som inte omfattas av licensområde. Detta torde ofta leda till ökade fångster vid fiske med fasta redskap. Eftersom fisket med fasta redskap fortfarande är enskilt och i flertalet fall tillhör den fiskerättsägare, som skulle kompenseras för sin förlust av rätten att bedriva ett obegränsat fiske med rörliga redskap, torde ofta fiskerättsägaren inte lida någon förlust, som han inte kompenseras för genom ökat utbyte av det fiske som fort- farande är hans enskilda. Med beaktande av dessa synpunkter har vi funnit att ekonomisk ersättning till fiskerättsägarna vid Skånes södra och östra kuster bör utgå endast i enstaka undantagsfall.

Också vid Blekinge läns södra kust och vid Gotlands läns kuster föreslår vi att allt kvarvarande enskilt fiske med rörliga redskap blir föremål för inlösen. Den viktigaste effekten härav, sett från fritidsfiskesynpunkt, blir att fisket med handredskap släpps fritt på allt enskilt vatten vid dessa kuster.

Inlösensförfarandet kommer vid Blekinge läns södra kust och vid Gotlands läns kuster att omfatta en ojämförligt mycket större del enskilt fiske än vad som blir fallet vid sydkusten i övrigt och vid västkusten. Ett kom- pensationsresonemang motsvarande det som förts beträffande fisket vid Skå- nes södra och östra kuster torde därför inte kunna föras i samma utsträckning beträffande fisket vid nu aktuella kustavsnitt. Ekonomisk ersättning bör regelmässigt utgå. Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör dock vad gäller fisket vid Gotland beaktas att den enskilda fiskerätten där inte hävdats i någon nämnvärd omfattning. För sådant fiske, som sedvanemässigt är fritt för envar, skall ersättning enligt yttrande av tredje lagutskottet (3LU 1950122 5. 25) inte utgå till strandägaren.

Beträffande kostnaderna för det nu föreslagna inlösensförfarandet hänvisas till avsnitt 9.2.1.

6.2.2. Fiskerätten i de stora sjöarna 6.2.2.1 Gällande rätt

Enligt 5 å lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde finns allmänt vatten förutom i havet endast i sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vid bestämmande av vad som är enskilt vatten i dessa sjöar är strandvatten-, enklav- och kilometerreglerna tillämpliga. I fråga om Hjälmaren och Storsjön har därutöver enligt bestämmelse i 6å nämnda lag vissa områden, som enligt huvudregeln skulle ha varit allmänt vatten, förklarats vara enskilt.

Beträffande rätten att fiska i allmänt vatten i ifrågavarande sjöar gäller samma regler som för fiske i allmänt vatten i havet. Varje svensk medborgare får alltså fiska med rörligt redskap medan fiske med fast redskap fordrar tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer (fiskeristyrelsen eller länsstyrelse).

I enskilt vatten får fiske i princip bedrivas endast av fiskerättsägare. Enligt bestämmelser i 16—20 åå FL får dock visst fiske bedrivas fritt även på enskilt vatten. Sådant frifiske förekommer i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Frifiskerätten har följande omfattning i sjöarna. Vänern. Fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter. Fiske efter samma fiskslag kan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer under vissa förutsättningar förklaras fritt i visst notvarp. I Ma- riestadsfjärden jämte Östersundet är fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd av minst 300 m från fastlandet eller 6 om minst 100 m längd, eller, om 3-meterskurvan går längre ut, utanför denna djupkurva. Vidare erkänns i viss omfattning fiskerätt genom sedvänja. Vänern är det enda sötvatten där frifiske på grund av sedvänja har stöd i FL. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan därjämte ge tillstånd till den som bedriver fiske yrkesmässigt att under tiden 16 juli--15 oktober fiska med ålrev med dött agn.

Vättern. Utanför öppen strand får fiske bedrivas fritt med utter och drag samt med agnnot.

Mälaren. I de centrala delarna Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden är fiske med rörligt redskap fritt på ett avstånd av minst 300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd eller utanför 3-meterskurvan, om den går längre ut än 300 m från standen.

Hjälmaren. Fiske med rörligt redskap är fritt i Mellanljärden på ett avstånd av-minst en km från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd.

Storsjön i Jämtland. Lakfiske med hängryssja (lakstrut) är fritt. Sikfiske med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är fritt på ett avstånd av minst 300 m från fastlandet eller från ö av minst 100 m längd.

6.2.2.2 Överväganden och förslag till ändringar i fiskerätten

De frifiskebestämmelser som genom FL infördes vad gäller de stora sjöarna utgjorde i huvudsak ett lagfästande av gammal sedvanerätt och torde främst ha varit avsedda att gynna yrkesfisket. Endast beträffande frifisket i Mälaren vilket tillkom på initiativ av departementschefen och alltså utgjorde en utvidgning av det av fiskerättskommittén föreslagna frifisket — finns ett särskilt uttalande angående fiskets betydelse som rekreationsfiske (prop. 1950:60 s. 49). Som tidigare anförts är intresset för fritidsfiske mycket stort i vårt land. I genomsnitt fiskar årligen var tredje svensk i åldrarna 15—74 år. Invånar- antalet i de kommuner som gränsar till de stora sjöarna uppgår till ca 2,5 miljoner. Med ledning av dessa uppgifter torde man kunna anta att intresset

för fritidsfiske i ifrågavarande vatten är mycket stort. En beräkning (jämför avsnitt 2.4.3.1) har dock gett vid handen att endast 100 000—150 000 personer årligen fritidsfiskar i de stora sjöarna. Av nyss nämnt avsnitt framgår på vilken rättslig grund dessa fiskare bedriver sitt fiske.

Antalet personer som enligt angivna beräkningar bedriver fiske i de stora sjöarna är alltså avsevärt mindre än vad man kunde förvänta med beaktande av befolkningstätheten runt sjöarna. Detta förhållande kan sannolikt för- klaras med att utbudet av fiskemöjligheter till allmänheten t. ex. genom fiskekortsförsäljning — är för litet. Många fiskevattenägare arrenderar ut till tomtägarföreningar eller båtklubbar eller upplåter över huvud taget inte sina vatten. Fritidsfiskesammanslutningar har ofta inte möjlighet att konkurrera om de privata arrendena till följd av de höga priserna. Det är endast i västra delen av Mälaren som fiskekort säljs i någon större omfattning. Av de totalt ca 25 000 fiskekort, som såldes i de stora sjöarna år 1973, avsåg ca 20000 upplåtelser i Mälaren.

En ökning av antalet kortfiskeområden eller omfattningen av de nuva- rande kortfiskeområdena skulle sannolikt öka fiskekortsförsäljningen. Det har dock hittills visat sig vara svårt att få till stånd upplåtelser av enskilt fiske. Detta torde hänga samman med att fiskerättsägarna varit relativt oin- tresserade av att bilda fiskevårdsområden.

Även om upplåtelser i dag sker till t. ex. fiskeklubbar finns det inte någon garanti för att så kommer att ske även i framtiden. Man kan eventuellt tänka sig att den konkurrens om arrendena mellan olika fiskarekategorier som redan i dag finns kan komma att öka till följd av vårt förslag om inrättande av licensområde. Om ett licensområde skulle läggas ut på allmänt vatten i någon av de stora sjöarna, skulle t. ex. deltidsfiskarna stängas ute från fiske med andra redskap än handredskap inom licensområdet. 1 ett sådant fall skulle dessa fiskare behöva skaffa andra vatten, för att kunna fortsätta sitt fiske. I det läget skulle de sannolikt vända sig till en eller flera fiskerättsägare för att få arrendera deras fiske. Därigenom skulle de kunna konkurrera ut exempelvis yrkesfiskare eller fiskeklubbar, som också var intresserade av att arrendera ifrågavarande fiske.

För att täcka det behov av fritidsfiskemöjligheter som vi, med beaktande av vad ovan anförts, anser föreligga i de stora sjöarna samt för att säkerställa allmänhetens möjligheter att även fortsättningsvis bedriva fritidsfiske i dessa sjöar har vi funnit det lämpligt att utvidga frifiskebestämmelserna till att omfatta fiske med handredskap. Beträffande kostnaderna härför hänvisas till avsnitt 9.2.1.

6.2.3. Fiskerätten i övrigt inlandsvatten

I annat inlandsvatten än det som nämnts i avsnitt 6.2.2 är allt fiske enskilt. För dessa vattenområden saknas bestämmelser angående frifiske.

Vi föreslår inte någon ändring av detta förhållande. I stället har vi valt att genom en ny lag om fiskevårdsområden underlätta för de enskilda fiske- rättsägarna att bilda fiskevårdsområden och därefter på frivillig väg ställa fritidsfiskemöjligheter till allmänhetens förfogande. I detta avseende hän- visar vi till vad som anförts 1 kap. 4.

För att stimulera till upplåtelser föreslår vi att statsbidrag skall utgå till sådana områden som upplåter fiske (jfr kap. 9). Statsbidrag skall enligt för- slaget kunna utgå dels för att täcka en viss del av kostnaden för bildande av fiskevårdsområde dels till åtgärder vad avser fiskevård, service och tillsyn.

6.3. Förslag till reglering av fisket utefter kusten och i de stora sjöarna

I våra direktiv framhålls att yrkesfiskets och fritidsfiskets organisationer påtalat behovet av översyn av nu gällande fiskerättslagstiftning mot bak- grund av bl. a. det omfattande deltidsfiske som förekommer. Deltidsfisket medför enligt organisationerna undanträngande av yrkes- och fritidsfisket eller i vart fall hård konkurrens för yrkesfiskarna, hård beskattning av vär- defulla fiskbestånd samt försämrade förutsättningar för fritidsfisket.

Fritidsfiskeutredningen behandlade i sitt betänkande Fritidsfisket (SOU 1968113) de problem som är förenade med ett omfattande nätfiske. Ut- redningen föreslog att i fiskeristadgan skulle intas ett bemyndigande för fiskeristyrelsen att besluta om inskränkningar i fisket med rörligt nätredskap inom område, där varje svensk medborgare ägde fiska med sådant redskap om fisket med nätredskap ansågs medföra alltför hård beskattning av fisk- beståndet eller försvårade krokfiske med handredskap. Vid utfärdande av sådana bestämmelser skulle enligt förslaget yrkesfiskare ges företräde till fiske med rörligt nätredskap. Utredningen gjorde i sitt förslag ingen skillnad mellan fiske som bedrevs med stöd av enskild fiskerätt och annat fiske.

Under remissbehandlingen anfördes bl. a. att den föreslagna bestämmel- sen var alltför ingripande för att lämpligen införas i fiskeristadgan.

Flera undersökningar har gjorts för att klarlägga omfattningen av del- tidsfisket, dvs. det fiske som bedrivs på fritid med yrkesmässiga redskap och som syftar till försäljning av fångsten.

Sveriges Fiskares Riksförbund har på vårt uppdrag genom en förfrågan till sina medlemmar på väst- och sydkusten försökt kartlägga deltidsfiskets omfattning och eventuellt störande inverkan på yrkesfisket. Svar har in- kommit från 69 avdelningar och föreningar inom Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund (SVC) och Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund (SSC). Av svaren framgår bl. a. att deltidsfiske förekommer vid större delen av väst- och sydkusten. På vissa orter har man emellertid inte några större problem med deltidsfisket och vid Hanö, Hasslö och Simrishamn uppges deltidsfiske över huvud taget inte förekomma. Deltidsfiskets fångster anges främst utgöras av sill, krabba, hummer och ål. Enligt de flesta uppgifts- lämnarna kommer deltidsfiskarna från alla yrkeskategorier och de bedriver sitt fiske med båtar och redskap av god kvalitet. Från vissa avdelningar har påpekats att försäljningen av deltidsfiskets fångster är betydande, men att en mycket liten del därav kommer till myndigheternas kännedom. Det är främst genom konkurrens om fiskeplatserna som deltidsfisket inverkar störande på yrkesfisket. Problem finns emellertid även på avsättningssidan; t. ex. lägre priser samt försäljning även på måndagar till följd av fiske under veckosluten.

Gävlefisk ekonomisk förening har gjort en beräkning av deltitsfiskets omfattning inom sitt område (jfr avsnitt 2.134). Enligt föreningens be- dömning uppgick deltidsfiskets fångster av strömming år 1972 til ca 445 ton vad gällde kuststräckan från norra Uppland till trakten av Skellefteå. Detta utgjorde ca 10 % av yrkesfiskets fångst vid ifrågavarande kussträcka. Enligt föreningens bedömning ökar icke-yrkesfiskarnas fångst av strömming inom olika områden. Fångsten saluförs till priser som ofta är betydlgt lägre än vad yrkesfisket kan erbjuda. Vad avser annan fisk än strömming uppger föreningen att 50 % av 1972 års fångst av bl. a. lax och sik incm Här- nösandsområdet kan beräknas ha härrört från deltidsfiske.

Genom en annan undersökning, som utförts inom Luleregionen år 1975 (jfr avsnitt 2.123) har framkommit att deltidsfisket vid Norrbotzerskusten beräknats svara för ca en fjärdedel (650 ton) av totalfångsten vid denna kuststräcka.

Under utredningsarbetets gång har därjämte vid våra kontakter ned fö- reträdare för skilda fiskeriintressen genomgående understrukits de olägen- heter som deltidsfisket innebär för yrkesfisket och fritidsfisket.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det uppenbart råcer en stor irritation inom yrkesfiskarkåren över det fiske som sker på frit;d ned yr- kesmässiga redskap såsom nät, tinor etc. Irritationen härrör framför allt från det förhållandet att deltidsfiskarna genom tillfällig försäljn ng av fisk slår sönder prissättningen samt tillfredsställer efterfrågan på 1012811 mark- nader. Också konkurrensen om vissa attraktiva och särskilt värdzftlla fisk- arter samt den konkurrens om fiskeplatser, som uppkommer nä" vem som helst får fiska i obegränsad omfattning, uppfattas dock som besvärande. Företrädare för såväl det organiserade yrkesfisket som för det organiserade fritidsfisket har däremot framhållit att ett fritidsfiske med handredskap i de flesta fall kan utövas jämsides med yrkesfiske (jfr kap. 2)

Här redovisade konkurrenssituationer har åtminstone delvis tppkommit på grund av höjningen av den ekonomiska standarden och den arbetstids- förkortning som ägt rum under de senaste decennierna. En aman faktor som ofta undervärderats, men som samtidigt haft en avgörande inverkan på situationen, är att materialet i redskapen ändrats. Genom att nät och nätmaterial från 1950-talets mitt tillverkats av nylon i stället förav bomull har de redskapstekniska förutsättningarna för allt fiske ändrats påatt mycket genomgripande sätt. Det nya materialet tillåter t. ex. att nät står ite mycket lång tid utan att förstöras. Redskapen är lätta att sköta och fiska' samtidigt mycket effektivt.

Det har inte heller gått att undvika att landets fiskevatten påverkats ne- gativt av den ökade industrialiseringen, som har bidragit till atti olika si- tuationer skapa ytterligare konfiikter eller skärpa redan befintlga. Kraft- verksutbyggnader, utsläpp av föroreningar till vatten och luft, saidtäkt och muddringsarbeten är välkända exempel på åtgärder som påvekat fisket. Den pågående försurningen utgör f. n. det kanske allra svårastehotet mot våra fiskevatten.

Trots att det föreligger ovanligt goda biologiska förutsättningar för fiske i vårt land har det således uppstått en situation som innebär at1 inskränk- ningar i den fria fiskerätten kan behöva göras. Genom våra föslag under andra avsnitt — t. ex. frisläppande av fiske med handredskap vid Jissa kust-

.l—rum—_ a-.. _.-__.-__.___._-

sträckor samt i de stora sjöarna har vi dock sökt åstadkomma bättre och utökade fiskemöjligheter totalt sett. Dessutom föreslår vi en kraftig upp- rustning av fiskevårdens resurser.

I en situation, där en begränsning är nödvändig, menar vi att det fiske inte kan få fortsätta i oreglerade former som sker på fritid med sådana redskap som nät, garn, skötar, ålryssjor, tinor etc. och som syftar till för- säljning av fångsten. Detta fiske rycker undan grunden för ett rationellt och lönsamt yrkesfiske samtidigt som det inverkar negativt på möjligheterna till fritidsfiske.

6.3.1. Yrkesfiske/kens 6.311 Ändamålet med licens och verkan av licensinnehav

Riksdagen har genom beslut 1978-05-10 (rskr 272) godkänt de i prop. 1977/78:112 förordade grunderna för licensiering av yrkesfisket. I förord- ningen (19783517) om licens för yrkesfiske har regeringen meddelat bestäm- melser om bl a vem som skall kunna erhålla licens.

Syftet med den beslutade licensieringen av yrkesfisket är i första hand att skapa garantier för att det statliga stödet till fisket, främst rationali- seringsstödet och prisstödet, kommer yrkesfisket till del. Licensieringen in- nebär däremot inte att yrkesfiske som sådant skall vara underkastat till- ståndstvång.

Propositionen grundas på fiskerikommitténs förslag i betänkandet Fiske- rinäringen i framtiden (SOU 1977:74). I sitt betänkande framhåller fiske- rikommittén att fångsttekniken inom fisket utvecklats snabbt under senare år och att fisket härigenom kunnat bedrivas på ett tekniskt mer effektivt sätt. Följden härav har blivit överfiskning av värdefulla fiskbestånd, vilket i sin tur lett till olika beslut om begränsning av fångsterna. Enligt kommittén kommer med all sannolikhet alla viktigare fiskarter i havet att i framtiden vara föremål för fångstbegränsning antingen genom internationella över- enskommelser eller beslut av kuststat. Detta ställer enligt kommittén mycket stora krav på planering av fiskets omfattning och inriktning. För att fisket skall kunna bedrivas rationellt och fiskeflottan utnyttjas så effektivt som möjligt krävs att fiskeflottans totala fångstkapacitet är väl anpassad till den önskvärda produktionsvolymen inom fisket. Den planering som erfordras bör enligt kommittén åvila samhället i samarbete med näringen i dess helhet.

Kommittén framhåller vidare att även inom kustfisket och insjöfisket tillgången på fisk och fångstmöjligheternas utveckling i många områden är svåra att överblicka för en enskild fiskare som vill etablera sig i näringen. För att de stödåtgärder som kommittén föreslår skall få avsedd effekt är det enligt kommittén nödvändigt att på ett administrativt enkelt sätt kunna avgränsa det yrkesmässiga fiske, som skall få del av stödet, från andra former av fiske, tex fritids- och husbehovsfiske.

Departementschefen, statsrådet Dahlgren, delar kommitténs uppfattning (prop. 1977/78:112 s. 75) att en planering av fisket bl a förutsätter att yr- kesfisket kan avgränsas från andra former av fiske. Med yrkesfiske avser departementschefen därvid sådant fiske som utgör vederbörandes huvud- sakliga inkomstkälla eller eljest är av betydelse för vederbörandes försörjning. Departementschefen inkluderar i yrkesfisket uttryckligen också binärings- fisket.

Vi framhöll i vårt remissyttrande över fiskerikommitténs betänkande att det vad gäller fördelningen av tillgängliga fiskresurser är självklart att havsfisket bör förbehållas yrkesfisket. Yrkesfiskets intressen måste också i kust- och insjövatten tillmätas stor betydelse. Beträffande dessa vatten borde dock enligt vår uppfattning i högre grad än kommittén synes ha gjort beaktas det stora rekreativa värde fritidsfiske med företrädesvis hand- redskap har för allmänheten. Vi framhöll att inom sådana kust- och in- landsvatten, där varje svensk medborgare har rätt till fiske enligt FL, borde licensierat yrkesfiske samt handredskapsfiske principiellt betraktas som lika parter. Båda utövandeformerna borde där ha rätt att få del av det möjliga fångstuttaget. Yrkesfiskarna och handredskapsfiskarna fiskar i stort sett efter skilda arter. Av denna anledning ansåg vi att konfiiktriskerna, vad fångst- uttaget beträffar, torde bli förhållandevis små vid en prioritering av nämnda två fiskarekategorier.

Grundläggande för de frågor som nu behandlas är att yrkesfiskets och handredskapsfiskets inriktning är så olika. Yrkesfisket producerar livsmedel och fordrar för att ge sina utövare ett gott ekonomiskt utbyte rationella fångstmetoder och tillgång till stora fiskevatten. Handredskapsfisket däremot har för utövaren i första hand rekreativ betydelse. Det kustnära förvärvslisket och det icke-yrkesfiske, som utövas med andra redskap än handredskap, främst då nät, är i motsats till handredskapsfisket inriktat på huvudsakligen samma arter. Vad nu sagts gäller även de allmänna vattenområdena och de enskilda frivattnen i de stora sjöarna.

6.312. Principer för licensgivning

Vad gäller principerna för licensgivningen har riksdagen genom sitt beslut godtagit det förslag departementschefen framlagt i prop. 1977/78:112. Enligt departemenschefen (s. 75) bör licens kunna avse antingen fiskelag som be- driver yrkesfiske med visst fartyg eller enskild yrkesfiskare. Vid prövning av frågan om licens bör beaktas tillgången på fisk och förutsättningarna i övrigt att bedriva ett rationellt fiske. Samtidigt bör enligt vad som anförs i propositionen beaktas möjligheten att avsätta fångsterna och att förut- sättningar finns att nå en med inkomstmålet avsedd ekonomisk och social '( standard. Licens bör enligt departementschefen kunna meddelas för viss tid eller t.v. och förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. Sådant , villkor kan vara skyldighet att lämna vissa uppgifter.

Vid licenssystemets införande bör enligt departementschefen licens nor- malt kunna beviljas den som under en period av tolv månader dessförinnan har bedrivit yrkesfiske under minst sex månader, om inte särskilda skäl föranleder annat. Sådant särskilt skäl kan t. ex. vara att vederbörande är heltidssysselsatt inom annat yrke. Vid prövning av huruvida yrkesfiske fö- religger bör hänsyn tas till om vederbörande är registrerad som skattskyldig för mervärdeskatt. Vidare bör i detta sammanhang licens kunna beviljas den som utan att uppfylla de nu angivna förutsättningarna kan anses bedriva yrkesfiske. Omständigheterna i det enskilda fallet bör således enligt de- partementschefen beaktas vid prövningen.

f—vvj—x l...—;— ,_ .

mamman—..;

Det förslag till licensiering, som framlagts i propositionen och som ligger till grund för förordningen om licens för yrkesfiske, syftar i första hand till att avgränsa de fiskare, som skall få del av statliga stödåtgärder, från andra grupper av fiskare. Licensieringen bör enligt departementschefen inte innebära förbud mot yrkesfiske för dem som inte har licens.

6.313. Överväganden och förslag

En grundläggande förutsättning för våra förslag är att yrkesfisket kan av- gränsas från annat fiske.

Vi har därvid funnit att vi i huvudsak kan ansluta oss till de riktlinjer som riksdagen beslutat beträffande licensieringen av yrkesfisket.

Vi anser dock att yrkesfiskelicens inte enbart skall ligga till grund för möjligheten att erhålla ekonomiskt stöd. Den bör dessutom ge företräde till fiske med olika redskap inriktade på fiske för avsalu. En licens bör även berättiga till fiske inom sådana områden där beståndet inte tål ett fritt fiske från allmänhetens sida eller där utrymmet för fiske är begränsat.

Enligt förordningen (1978:517) om licens för yrkesfiske skall såsom tidigare nämnts licens kunna meddelas enskild person samt fiskelag som bedriver eller ämnar bedriva yrkesfiske med visst fartyg. Licensen skall meddelas av fiskeristyrelsen då fråga är om fiske med fartyg som är att anse som skepp i sjölagens mening samt i övriga fall av fiskenämnd. Med skepp avses enligt 2 å första stycket sjölagen (1891 nr 35 s. 1) fartyg. vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Vi finner begreppet fiskelag oklart och föreslåri stället att licens skall kunna meddelas för enskild person samt för skepp i sjölagens mening. Licens för skepp bör meddelas av fiskeristyrelsen samt personliga licenser av fiskenämnd.

Befälhavaren och i andra hand redaren/ ägaren bör svara för att fartyget har licens. Fördelen med att låta den som deltar i fiske från skepp med licens anses som yrkesfiskare är liksom beträffande licens för fiskelag att den som tillfälligt biträder med fisket inte behöver skaffa personlig licens.

I förhållande till det system vad gäller licenser som beslutats av regeringen, dvs. personliga licenser och licenser för fiskelag som bedriver eller ämnar bedriva fiske med visst fartyg, synes vårt förslag angående personliga licenser och licenser för skepp leda till att ett större antal personliga licenser kommer att behöva utfärdas. ] den mån flera fiskare tillsammans bedriver fiske med en båt som är mindre än 12 x 4 ni, skall nämligen enligt vårt förslag samtliga ombordvarande fiskare ha personlig licens, medan enligt bestämmelserna i förordningen om licens för yrkesfiske en licens kan beviljas för hela fiske- laget. Med hänsyn till syftet med vårt förslag anser vi detta vara en önskvärd begränsning av antalet kollektiva licenser, särskilt som någon nedre gräns för antalet medlemmari fiskelag inte angetts i förordningen.

Vi finner inte anledning att frångå av riksdagen godkända riktlinjer be- träffande vilka fiskare som bör kunna få licens. Vi vill emellertid något mer i detalj försöka definiera begreppet yrkesfiskare.

Med yrkesfiskare avser vi person, som bedriver fiske som enda yrke eller i kombination med annan verksamhet. Inkomsten från fisket skall därvid

vara av betydelse för vederbörandes försörjning. Detta kan vara fallet inte endast när fisket utgör vederbörandes enda yrke utan även när lisket bedrivs som komplement till annan näring eller yrkesutövning, som inte ger full utkomst (binäringsfiske). Som exempel kan nämnas den som bedriver fiske i s. k. skärgårdsföretag. Ocksåi de fall fisket utgör en förutsättning för fortsatt bosättning och yrkesutövning i bygden, bör yrkesfiskelicens kunna med- delas. Den som bedriver fiske vid sidan av heltidsarbete inom annan verk- samhet eller som under viss kortare tid av året helt ägnar sig åt fiske, medan han i övrigt är heltidssysselsatt inom annat verksamhetsområde bör enligt vår uppfattning inte anses uppfylla kraven för licens.

Vid prövning av licensfrågor bör de lokala förhållandena i olika delar av landet beaktas. Det gäller t. ex. årstidsvariationer, fisktillgång, arter som fiskas, fiskebestämmelser samt fiskets inriktning och struktur (havsfiske, kustfiske, insjöfiske). Även regionalpolitiska aspekter bör vägas in.

6.3.2. Redskap förbehållna yrkesfiskare

Vissa redskap är av sådan typ och storlek att de i huvudsak används för fiske inriktat på försäljning av fångsten. Rätten att fiska med sådana redskap bör enligt vår mening förbehållas yrkesfiskare.

De redskap som av detta skäl enligt vår uppfattning bör förbehållas yr- kesfiskare är fasta redskap, trål, snörpvad, snurrevad, landvad samt nät (garn, skötar) med större höjd än två meter ävensom laxlinor och laxdrivlinor.

6.3.2.1 Fasta redskap

Bland redskap avsedda för fiske, som är inriktat på avsalu, märks bl. a. de fasta redskapen. Fiske med sådana redskap regleras i 17—18 åå förslaget till lag om fiske. Tillstånd till fiske med fast redskap på allmänt vatten samt på enskilt vatten vid västkusten skall enligt vårt förslag endast kunna meddelas yrkesfiskare. I de fall fisket med fasta redskap bedrivs med stöd av enskild fiskerätt i annat enskilt vatten kan förbehållet för yrkesfiskare inte upprätthållas av fiskerättsliga skäl. Vad gäller innebörden av bestäm- melserna angående tillståndskrav för fiske med fasta redskap hänvisas i övrigt till avsnitt 6.3.4.

6.3.2.2 Rörliga redskap

Trälen är utan jämförelse det viktigaste yrkesfiskeredskapet och det föreligger ingen anledning att tillåta annan än yrkesfiskare att använda detta redskap. Detsamma gäller vadredskapen', särskilt den typ av snörpvad som allmänt benämns ringnot. Också fiske med laxlinor och laxdrivlinor är i huvudsak inriktat på försäljning av fångsten och bör därför förbehållas yrkesfisket. Detta gäller även fiske med vissa djupare nät t. ex. makrillgarn, laxgarn, sillgarn och strömmingsskötar.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning sådana nät bör förbehållas yrkesfisket har vi funnit att ett förbud för allmänheten att fiska med nät

bör begränsastill nät med större höjd än två meter. Förbudet bör avse den sammanlagda näthöjden i det fall t.ex. flera nät fogas samman. Genom den föreslagna begränsningen kommer emellertid exempelvis s. k. 6-fotsnät fortfarande att bli tillåtna för allmänheten.

Syftet med vårt förslag att förbehålla vissa redskap för yrkesfiskare är att begränsa deltidsfiskets omfattning. Det bästa resultatet erhålls därvid om begränsningen av nätfisket gäller allt fiske på såväl allmänt som enskilt vatten. En begränsning av detta slag är emellertid en s.k. fördelningsbe- stämmelse. dvs. den fördelar fisket mellan olika kategorier fiskande. Den kommer därför att medföra ersättningsanspråk från fiskerättsägarna på ost- kusten, eftersom dessa bedriver sitt fiske med stöd av enskild fiskerätt. Ett ersättningsförfarande skulle medföra stora utrednings- och rättegångs- kostnader. Vi anser att det skulle vara oekonomiskt att låta ersättnings- förfarandet omfatta endast de rörliga redskap. som bör förbehållas yrkes- fisket. lnlösen borde i så fall omfatta allt fiske med rörliga redskap. Vi har emellertid i annat sammanhang (jfr avsnitt 6.212) avvisat denna tanke med hänsyn till de höga kostnader ett sådant förfarande skulle medföra.

En begränsning av allmänhetens rätt att fiska med vissa nät på allmänt vatten och med stöd av frifiskerätt på enskilt vatten kan leda till att värdet av den enskilda fiskerätten ökar. Värdeökningen kan uppkomma t.ex. genom att fiskerättsägare som själv fiskar får mindre konkurrens i den mån hans vatten omfattas av frifiskerätt samt genom att fiskerättsägare, som inte själv nyttjar fisket, kan arrendera ut detta till högre pris till följd av ökad efterfrågan. Beträffande Norrlandskusten kan den enskilda fiskerätten få ett värde som den inte har idag.

Vi har i avsnitt 6.212 anfört att frågan om ytterligare åtgärder bör vidtas på södra ostkusten, i första hand inlösen av fisket, skall tas upp på nytt vid utgången av år 1985 i den mån upplåtelser av fiske då inte förekommer i godtagbar omfattning. Med anledning härav har vi för att inte dessförinnan öka värdet av den enskilda fiskerätten övervägt att avvakta med att införa förbud för allmänheten att använda större nät till dess denna prövning skett. Den reduktion av deltidsfisket, som vi anser skulle kunna uppnås till följd av en begränsning av nätfisket, skulle emellertid i så fall utebli för obestämd tid. Det kan vi från våra utgångspunkter inte acceptera, även om detta alternativ skulle kunna innebära att kostnaden för en eventuell inlösen av fisket med rörliga redskap på södra ostkusten efter år 1985 blev lägre.

Vi föreslår sålunda att fiske med nät med större höjd än två meter skall förbehållas yrkesfiskare vid fiske på allmänt vatten samt på enskilt vatten i den mån fisket inte bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. Genom detta förslag kan såsom nämnts i det föregående viss värdeökning vad gäller den enskilda fiskerätten uppkomma samtidigt som det fiske som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt inte berörs av förbudet. Vi anser emellertid att den begränsning av deltidsfisket som förslaget kan antas medföra upp- väger dessa nackdelar. Därutöver kan anföras att förslaget innebär ett be- gränsat ingrepp i allmänhetens nätfiske samt att även beståndsvårdande skäl framför allt ifråga om laxartad fisk talar för den föreslagna lösningen.

Bestämmelsen bör träda i kraft tre år efter lagens ikraftträdande. Här- igenom torde ersättningsanspråk gentemot staten kunna undvikas vad gäller

inlösen av sådana redskap, som till följd av de nya bestämmelserna inte längre kan användas av allmänheten.

Det bör uppmärksammas att innehav av yrkesfiskelicens enligt vårt förslag inte automatiskt medför rätt till obegränsat fiske med samtliga yrkesfiske- redskap. I licensen skall enligt 21 å i förslaget till lag om fiske anges typ och antal redskap som vederbörande yrkesfiskare har rätt att använda.

Beträffande trålfiske bör framhållas att denna fiskemetod enligt 7 å fiske- ristadgan (1954z607) är en i princip förbjuden fångstmetod. Genom bestäm- melser i trålfiskeförordningen (1976232) har emellertid stora vattenarealer öppnats för trålfiske i större eller mindre utsträckning. Trålfiske har dock inte i något fall tillåtits på enskilt vatten.

För rätten att fiska med trål har i trålfiskeförordningen uppställts vissa villkor. Vid sydkusten och ostkusten får trålfiske sålunda bedrivas endast för fångst av fisk avsedd för mänsklig konsumtion eller för betesändamål. För olika trålfiskeområden gäller därjämte särskilda villkor beträffande bl. a. maskstorlek, dragbåts motorstyrka och rapporteringsskyldighet.

Vi föreslår (avsnitt 6.7) att förbudet mot trålfiske ändras till att trålfiske blir tillåtet inom de områden som anges i trålfiskeförordningen. Detta innebär ingen ändring i sak. En grundförutsättning för att trålfiske skall tillåtas inom visst område skall således även framdeles vara att hänsyn till fiskets vård och bedrivande medger detta.

Vad nu sagts innebär att trålfiske på enskilt vatten över huvud inte kan komma i fråga annat än i undantagsfall. I några delar av landet har dock det enskilda vattnet sådan omfattning att trålfiske kan bli aktuellt. Detta gäller bl. a. svenska Nedertorneå sockens skärgård samt Mälaren, där allt vatten är enskilt.

Trålfiske har sedan år 1959 bedrivits vid Norrbottens läns kust såsom för- söksverksamhet. Fisket har varit inriktat på siklöja och försöksverksamheten har endast omfattat fiske på allmänt vatten (jfr avsnitt 2133)

Sedan Norrbottens kustfiskareförbund i skrivelse 1971-01-15 hos jord- bruksministern hemställt att trålfiske skulle tillåtas på allmänt vatten inom Norrbottens län samt försöksvis även på enskilt vatten inom svenska Ne- dertorneå sockens skärgård beslöt Kungl. Maj:t 1974-12-20 att lämna fram- ställningarna utan annan åtgärd än att handlingarna i ärendet överlämnades till oss. Norrbottens kustfiskareförbund hade i sina framställningar föreslagit att trålfiske endast skulle få utövas efter särskilt tillstånd och att sådant tillstånd endast skulle lämnas yrkesfiskare eller annan fiskare för vars för- sörjning fiske var av väsentlig betydelse.

Trålfiskeförsöken i Norrbottens län kan anses vara avslutade. Trålfisket efter siklöja har utvecklats till ett mycket betydelsefullt yrkesfiske. Den nedgång som tidigare kunde märkas i det norrbottniska kustfisket har där- igenom förbytts i en motsvarande uppgång av stor betydelse för hela fisket i denna landsända. Det är därför enligt vår mening angeläget att trålfisket får bedrivas även i framtiden och att det därvid förbehålls personer som är yrkesfiskare. Resursen synes tåla den nuvarande beskattningen. Ett ohäm- mat fiske med trål skulle dock kunna påverka beståndsutvecklingen i negativ riktning. Det starkaste motivet för att tillståndsbelägga fisket är emellertid det faktum att de tillåtna trålfiskeområdena endast rymmer ett visst antal fiskelag.

m-mjd—m

Vårt förslag att trål skall vara ett fiskeredskap, som är förbehållet yr- kesfiskare, och att i tillstånd att använda detta redskap skall kunna intas olika begränsningar tillgodoser sålunda de önskemål Norrbottens kustfiska- reförbund framfört vad gäller trålfiske på allmänt vatten.

Om fiske med trål tillåts på enskilt vatten längs Norrlandskusten upp- kommer vissa problem. Trål är fiskerättsligt ett rörligt redskap. Fisket med samtliga sådana redskap är vid Norrlandskusten fritt för varje svensk med- borgare med undantag för fisket efter lax. Frifiskerätten tillkom främst för att bereda ökade utkomstmöjligheter för yrkesfiskare som saknade strandrätt (prop. 1950:60 s. 42 och 66 samt 3LU 1950123 5. 24). Fiskerättsägarna har till följd av 1950 års ändringar i fiskelagstiftningen fått ersättning för det intrång i den enskilda fiskerätten som frifiskerätten med rörliga redskap innebar. Fiskerättsägarna kan därför inte hindra trålfiske på det enskilda vattnet och inte heller fordra ersättning av staten om trålfiske tillåts även om trålfiske var en förbjuden fångstmetod vid den tidpunkt intrångser- sättningen bestämdes.

Eftersom endast intrångsersättning utgått i anledning av 1950 års lagänd- ringar och fiskerätt, som frigivits för allmänheten, inte inlösts av staten bedriver fiskerättsägarna fiske på sitt enskilda vatten med stöd av enskild fiskerätt. Vi har såsom tidigare nämnts för att undvika ersättningsanspråk föreslagit att bestämmelsen att endast yrkesfiskare skall få använda vissa redskap inte skall gälla fiske som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. Detta får till följd att om trålfiske tillåts på enskilt vatten de enskilda fiske- rättsägarna får rätt att på sitt vatten bedriva sådant fiske oavsett om de är yrkesfiskare eller inte. Detta kan få inte önskvärda konsekvenser särskilt som varje delägare i ett skifteslag är fiskerättsägare och fiskerätt kan upplåtas.

Vi finner sålunda att trålfiske från fiskerättslig synpunkt kan tillåtas på enskilt vatten vid Norrlandskusten men att ett sådant medgivande får till följd att även enskilda fiskerättshavare får rätt att bedriva trålfiske även om de inte är yrkesfiskare. Eftersom svårigheter därmed kan uppkomma att få till stånd en med hänsyn till fiskets vård och bedrivande erforderlig begränsning av trålfisket torde denna fiskemetod under nuvarande fiske- rättsliga förutsättningar inte böra tillåtas på enskilt vatten.

Också vad gäller Mälaren (jfr avsnitt 2.435) omfattar frifiskerätten samt- liga rörliga redskap (18 å FL). Av motiven till FL framgår visserligen en tydlig skillnad i fråga om syftet med frifiskebestämmelserna i förhållande till det tidigare behandlade frifisket längs Norrlandskusten,där syftet i första hand var att tillgodose yrkesfisket. I förarbetena till förslaget att medge allmänheten rätt att fiska med rörligt redskap inom vissa delar av Mälaren uttalade departementschefen, statsrådet Sträng, (prop. 1950:60 s. 49) att han för egen del fann starka skäl tala för att befolkningen i städer och andra samhällen kring denna sjö borde ha tillgång till åtminstone något vatten där rekreationsfiske fritt kunde utövas. Därmed vanns enligt departements- chefen indirekt en fördel också för yrkesfiskarna genom att konkurrensen om fiskearrendena minskade.

Det har mot bakgrund härav ifrågasatts om frifiskerätten omfattar trålfiske. Vi finner att lagtextens utformning bör tillmätas avgörande betydelse även om trålfiske inte var aktuellt i Mälaren vid den tidpunkt intrångsersättningen för frifiskerätten bestämdes. En motsatt uppfattning skulle för övrigt leda

till att allt sådant fiske, som inte var aktuellt vid tidpunkten för frifiskerättens införande, fortfarande skulle vara att anse som enskilt. En sådan tolkning saknar stöd i lagtext och förarbeten.

Vi finner sålunda att samma fiskerättsliga förutsättningar föreligger vad avser trålfiske på frivattnen i Mälaren som på enskilt vatten vid Norrlands- kusten. Samma svårigheter att få till stånd en med hänsyn till fiskets vård och bedrivande erforderlig begränsning av trålfiske föreligger därmed även i Mälaren. Vi finner oss därför inte böra föreslå att trålfiske skall tilllåtas.

6.3.3. Licensområden

I föregående avsnitt har vi föreslagit bestämmelser avsedda att gagna det svenska yrkesfisket. Vi har därjämte övervägt olika förslag för att skapa bättre möjligheter till fritidsfiske för allmänheten på allmänt vattenområde och på de 5. k. enskilda frivattnen och samtidigt ytterligare skydda yrkes- fisket från otillbörligt intrång från deltidsfiskets sida.

De förslag, som därvid i första hand kommit i fråga, är förbud att bedriva fiske med rörliga nätredskap under veckoslut, generella redskapsbegräns- ningar vad gäller exempelvis antal nät samt utläggande av särskilda områden, inom vilka fiske i princip endast skulle få bedrivas av yrkesfiskare och handredskapsfiskare.

Ett nätfiskeförbud under veckosluten skulle enligt vår uppfattning kunna begränsa deltidsfisket högst väsentligt. Ett sådant förbud skulle t. ex. in- nebära att det inte längre fanns någon större möjlighet för deltidsfiskare att sälja fisk under dagar då yrkesfisket inte hade någon fångst till försäljning. Ett förbud av ifrågavarande slag skulle emellertid drabba även dem, som fiskar med nät under sin fritid utan att konkurrera med yrkesfisket. Ett veckoslutsförbud skulle för deras del innebära en kraftig begränsning av möjligheterna till en meningsfull fritidssysselsättning. Även om ett vecko- slutsförbud skulle medföra en önskvärd minskning av deltidsfisket, har vi med hänsyn till att förbudet skulle kunna drabba den fiskande allmänheten på ett inte godtagbart sätt, avstått från att föreslå en sådan bestämmelse.

Från såväl yrkesfiskets som fritidsfiskets organisationer har framhållits önskvärdheten av att alla andra redskap än handredskap i fortsättningen förbehålls det licensierade yrkesfisket. Vi har i anledning därav övervägt generella redskapsbegränsningar.

Sådana bestämmelser skulle innebära att det 5. k. husbehovsfisket, som utövas med andra redskap än handredskap, inte skulle kunna fortsätta. Vi menar att en sådan reglering inte är önskvärd. Husbehovsfisket är för kust- befolkningen en naturlig och stimulerande fritidssysselsättning samtidigt som det kan utgöra en av förutsättningarna för fortsatt bosättning i skär- gården.

Redskapsbegränsningar kan emellertid vara av mindre omfattande slag och kan t. ex. innebära att annan än yrkesfiskare inte får använda mer än visst antal nätredskap. En begränsning av detta slag skulle utan tvekan avsevärt minska dets. k. deltidsfisket. Ett sådant system skulle dock mycket lätt kunna kringgås. Inte ens en mycket omfattande fisketillsyn skulle vara tillräcklig för att kontrollera efterlevnaden. Samtidigt skulle det innebära en alltför kraftig generell begränsning av fisket inom områden, där anledning

till särskilda inskränkningar inte föreligger.

Vi har i stället valt att föreslå att särskilda områden — licensområden — skall kunna läggas ut. Inom dessa områden skall yrkesfiskare ha rätt att fiska med de redskap som anges i licensen, medan andra fiskande får fiska enligt de bestämmelser som gäller för området.

Licensområden skall enligt förslaget kunna läggas ut på allmänt vatten samt på enskilt vatten vid väst- och sydkusten och vid Gotland.

Genom utläggande av licensområde kan inte sådant fiske regleras som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. Om våra förslag till ändringari fiske- rätten genomförs, kommer denna inskränkning att på västkusten beröra endast visst fiske efter ostron och på sydkusten och vid Gotland fiske med fast redskap.

Licensområden skall enligt vårt förslag kunna läggas ut i vatten där

A) ett obegränsat fiske inte kan fortsätta eftersom resursen då hotas samt yrkesfisket och fisket med handredskap anses böra ges företräde framför annat fiske eller B) fisket med t. ex. nät är så omfattande att yrkesfisket och handredskaps- fisket inte får tillräckligt utrymme.

Omfattningen av ett licensområde bör vara helt beroende av förutsättning- arna i det enskilda fallet. Licensområden, som läggs ut för att i första hand tillvarata yrkesfiskets intressen, bör sannolikt vara ganska omfattande för att få avsedd effekt, medan licensområden som tillkommer främst för att underlätta fisket med handredskap åtminstone i vissa fall kan vara mindre.

Vi har inte funnit anledning att närmare reglera licensområdenas om- fattning. Detaljerade bestämmelser i detta avseende skulle kunna leda till att den myndighet, som kommer att pröva behovet av licensområden och omfattningen av dessa, låses i sitt handlande. Tanken är att licensområdena i varje särskilt fall skall svara mot det lokala behovet. Om detta behov motiverar att licensområde läggs ut över ett stort område möter detta i och för sig inget hinder. Det finns inte heller något som hindrar att ett licensområde i visst fall omfattar endast en mindre kuststräcka t. ex. vid en älvmynning.

Vi avser med vårt förslag om licensområden att tillskapa ett instrument som gör det möjligt att i framtiden reglera fisket. Det kan antas att behovet av reglering är större i t. ex. storstadsregioner än i mindre tätbefolkade om- råden samtidigt som fisket i glesbygd sannolikt inte behöver regleras över huvud taget.

Bestämmelserna för fiske inom ett licensområde, bör enligt vår mening kunna utformas enligt följande alternativ.

A) Yrkesfiske och fiske med handredskap tillåts, varjämte dispens eventuellt bör kunna ges annan än yrkesfiskare vad gäller fiske med andra redskap än handredskap. B) Yrkesfiske samt fiske med handredskap och de ytterligare redskap som bedöms lämpliga inom visst område tillåts.

Bestämmelserna enligt alternativ A är avsedda för sådana områden inom eller i närheten av storstadsregioner och andra tätbefolkade delar av landet där begränsningar i allmänhetens fiske erfordras, medan bestämmelserna

enligt alternativ B kan antas vara till fyllest när sådana restriktioner anses behöva införas inom andra områden.

Beslut om utläggande av licensområde fordrar såväl god kännedom om de lokala förhållandena som möjlighet till erforderlig överblick.

Vi har övervägt om beslutsrätten bör tilläggas fiskenämnd eller fiske- ristyrelsen. Den värdefulla kunskap om de lokala fiskeförhållandena som ledamöterna i fiskenämnderna får anses ha talar i och för sig för att beslut angående licensområden tas av dessa nämnder. Efter besvär skulle sådana beslut kunna prövas av fiskeristyrelsen och slutligen av regeringen.

Det förhållandet att fiskeristyrelsen enligt vårt förslag skall fastställa re- gionala fiskestadgor i vilka bl. a kommer att anges fredningsområden i an- slutning till exempelvis älvmynningar utgör emellertid ett bärande skäl för att fiskeristyrelsen även skall besluta om utläggande av licensområde. Det är ofta möjligt att erhålla likartade resultat vad gäller fiskeutövningen inom visst område antingen man väljer licensområde eller fredningsområde. Det föreligger dock i och för sig en grundläggande skillnad mellan frednings- och licensområde. Medan bestämmelserna angående fredningsområde in- skränker eller utesluter möjligheten till fiske för samtliga fiskande är reglerna för licensområde fördelande mellan olika fiskarekategorier så att yrkes- och handredskapsfiske prioriteras.

Vi anser med hänsyn till vad som anförts att fiskeristyrelsen bör besluta om utläggande av licensområde men att initiativ till åtgärden bör kunna tas av fiskenämnd. I det fall annan än fiskenämnd tar initiativ skall yttrande alltid inhämtas från nämnden.

Enligt 8 kap 2å RF skall föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes med- delas genom lag. Någon möjlighet för riksdagen att delegera denna norm- givningsrätt föreligger inte. Enligt vad som framkommit vid underhands- kontakter med statsrådsberedningen skulle beslut att lägga ut licensområde på enskilt vatten där frifiskerätt föreliggerutgöraett sådant beslut, som inte kan delegeras. Enda möjligheten att lägga ut licensområde på enskilt f rivatten skulle alltså vara att i lag ange områdets omfattning. Ett sådant tillväga- gångssätt skulle vara alltför svårhanterligt. Som tidigare sagts anser vi att hskeristyrelsen efter hörande av fiskenämnd skall fatta beslut om utläggande av licensområde. En följd härav är att vi tvingats begränsa möjligheterna att lägga ut licensområde till allmänt vatten samt enskilt vatten vid väst- kusten, sydkusten och Gotland, där enligt förslaget den enskilda fiskerätten endast skall omfatta fiske efter ostron resp. fiske med fast redskap (jfr avsnitt 6.212). En följd av att användningsområdet begränsas till vissa kustav- snitt blir att det kommer att saknas möjlighet att meddela fördelande bestämmelser vad gäller det fiske, som på ostkusten bedrivs med stöd av frifiskerätt. Licensområde kan även här läggas ut på allmänt vatten. Fiske, som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt, kan ingå i fiskevårdsområde och fiskeutövningen därigenom regleras genom beslut på fiskestämma. Fri- fisket på enskilt vatten kan däremot endast regleras genom generella be- stämmelser, som anknyter till fiskets vård och bedrivande.

Om det infördes en möjlighet för staten att lösa fisket med rörliga redskap i de områden, där frifiskerätt föreligger och där det anses påkallat att fördela fisket mellan olika fiskarekategorier, skulle licensområden kunna läggas ut

på enskilt vatten även på ostkusten. Vi har emellertid bedömt detta för- farande som olämpligt från flera synpunkter. Ett inlösensförfarande i varje särskilt fall skulle t. ex. sannolikt verka starkt hämmande på benägenheten att lägga ut licensområden. En utvidgning av ett licensområde skulle i ett sådant fall erfordra ett nytt inlösensförfarande vad gäller det nytillkommande fisket och ett beslut om att licensområdet inte längre skulle bestå skulle leda till att de fiskerättsliga förhållandena i området komplicerades. Licensområde i enlighet med vad vi föreslagit har enligt vår mening av- sevärda fördelar framför andra begränsningsåtgärder. Detta gäller t. ex. möj- ligheten att anpassa områdena till de lokala förhållandena. Tillsynen blir därjämte oftast ganska enkel till följd av att i allmänhet endast yrkesfiskares redskap får stå ute i vattnet. Särskild administration erfordras inte heller, eftersom licensiering av yrkesfisket är motiverad även av andra skäl.

6.3.4. Tillstånd till fiske med fasta redskap

Enligt 2 å FL får fast redskap sättas ut i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer. Innehavare av enskild fiskerätt får dock inte vägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten om detta prövas kunna ske utan men för annan fiskande. I 3 å FL finns därjämte en ovillkorlig rätt för innehavare av enskild fiskerätt vid kusten av Norrbottens län samt vissa kustavsnitt i Kalmar och Blekinge län ävensom vid Skånes östra och södra kuster att sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten.

Enligt KK (1950:622) med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna att lämna tillstånd till utsättande av fast redskap i allmänt vatten, den s. k. utsättningskungörelsen, gäller att fiskeristyrelsen, om skäl därtill föreligger, beträffande visst allmänt vattenområde får medge att fast fiskeredskap får sättas ut där av varje svensk medborgare. Sådant med- givande får begränsas till att avse visst slags redskap eller viss tid. Innan medgivande lämnas bör fiskeristyrelsen samråda med länsstyrelsen i det län där vattenområdet är beläget. Enligt 2 å i samma kungörelse skall fråga om tillstånd för viss person att sätta ut fast fiskeredskap i allmänt vatten prövas av länsstyrelsen. I den mån annat inte följer av 2 å FL skall därvid företräde ges yrkesfiskare eller annan fiskare för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Om ärendet är av större betydelse för fiskerinäringen i orten eller andra skäl ger anledning därtill skall länsstyrelsen samråda med fiskeristyrelsen.

Medgivande, som före den 1 januari 1951, lämnats till utsättande av fast fiskeredskap i vatten utanför området för enskild fiskerätt äger i den mån vattnet alltjämt är att anse som allmänt fortfarande giltighet om inte läns- styrelsen eller, om medgivandet gäller för varje svensk medborgare, fiske- ristyrelsen av fiskeritekniska skäl finner att medgivandet bör återkallas.

Genom KSkr 29 oktober 1897 (1897194 5. 1) har varje svensk medborgare medgivits rätt att t.v. under september, oktober och november månader utanför Malmöhus läns kust från Falsterbo fyr till Kullen idka ålfiske med ryssjor i allt det vatten, som inte omfattas av strandägares enskilda fiskerätt. Enligt KK (1933z282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena

i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen gäller för Öresund att danska fiskare har samma rätt som svenskar att bedriva fiske dock endast utanför sju meters djupkurva.

Genom KSkr 27 maj 1898 (189850 5. 2) är det t. v. tillåtet för varje svensk medborgare att utanför Blekinge läns kust idka ålfiske med fast fiskeredskap i allt det vatten som inte omfattas av strandägares enskilda fiskerätt, skatt- lagda ålfiskens rätt dock oförkränkt. Sistnämnda tillstånd har genom KBr 14 januari 1927 ( 1927115) begränsats till att avse endast fiske med ålhommor med en höjd av högst 1,5 m.

Fasta redskap är i allmänhet utrymmeskrävande samt ofta utformade eller placerade på sådant sätt att de hindrar fiskens gång. Vi finner därför att fiske med fast redskap i havet samt i de stora sjöarna generellt skall fordra tillstånd. Sådant tillstånd bör meddelas av fiskenämnden i resp. län samt vad avser Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren den fiskenämnd som har ansvaret för fisket.

Eftersom fasta redskap är yrkesfiskeredskap bör tillstånd att bedriva fiske med sådana redskap på allmänt vatten samt på enskilt vatten vid västkusten förbehållas yrkesfiskare. En bestämmelse av denna innebörd står i över- ensstämmelse med utsättningskungörelsen (1950:622).

Vi föreslår därjämte att i samband med ikraftträdandet av förslaget till lag om fiske de generella medgivandena vad avser rätten till fiske med fast redskap vid Öresundskusten och Blekingekusten upphävs. Vad avser Öresundskusten är därvid att märka att överenskommelse dessförinnan mås- te träffas med Danmark. Vi har dock för vår del inte funnit anledning att i nuvarande skede ta kontakt med företrädare för de danska fiskeri- myndigheterna. Den som före lagens ikraftträdande med stöd av de generella medgivandena bedrivit fiske med fast redskap vid Öresundskusten eller Blekingekusten och som inte kan erhålla yrkesfiskelicens bör under en över- gångstid kunna medges rätt att fortsätta med sitt fiske.

Fisket med fast redskap på enskilt vatten är förbehållet innehavaren av enskild fiskerätt utom på västkusten. Detta innebär att vederbörande fiske- rättsägare — frånsett västkusten har en rätt att sätta ut fast redskap på det vatten som omfattas av fiskerätten och därför i princip inte kan vägras tillstånd. Tillstånd till fiske med fast redskap på enskilt vatten kommer därför i de flesta fall i praktiken närmast att innebära en registrering av redskapen. En fiskerättsägare kan inte vägras tillstånd att utsätta fast redskap exempelvis i syfte att annat fiske inom samma område skall främjas. Den som har rätt att med stöd av enskild fiskerätt bedriva fiske med fast redskap får emellertid utan rätt till ersättning finna sig i de inskränknigar som krävs av hänsyn till fiskets vård och bedrivande. Inskränkningar av sistnämnda skäl kan förekomma främst inom mynningsområden och i övrigt inom om- råden med hårt fisketryck eller eljest på kuststräckor där vandringsfisk hind- ras att nå sina reproduktionsområden. Genom att fordra tillstånd för fiske med fast redskap även på enskilt vatten vinns emellertid den fördelen att fiskenämnderna får god kännedom om antalet fasta redskap. Tillstånd bör förenas med skyldighet att lämna uppgift om fångstmängd m.m. Fiske- nämnderna får härigenom ett avsevärt bättre underlag för sina bedömningar huruvida åtgärder till skydd för beståndet eller exempelvis utläggande av licensområden o.d. erfordras. Inskränkande bestämmelser som meddelas

av hänsyn till fiskets vård och bedrivande får inte vara av fångstfördelande karaktär, dvs. fördela fångsten mellan olika typer av redskap eller mellan olika kategorier av fiskande. Vi har av praktiska skäl begränsat det generella tillståndskravet till kusten samt de stora insjöarna, där frifiskerätt förekom- mer. I övriga insjövatten föreligger vanligen inte från allmän synpunkt sam- ma behov av kontroll över förekomsten av fasta redskap. Omfattningen av fisket med fasta redskap bör i sådana vatten kunna regleras genom beslut av t.ex. fiskevårdsområde.

Den rätt som i dag tillkommer innehavare av enskild fiskerätt att på sitt enskilda vatten bedriva fiske med fast redskap är förenad med betydande rätt till utsträckning av det fasta redskapet på allmänt vatten. Utsträck- ningsrätten motiverades i förarbetena till FL (prop. 1950:60 s. 56 f) bl.a. av en önskan att nedbringa anspråken mot statsverket på ersättning för mistad fiskerätt till följd av lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vat- tenområde samt FL. Vi föreslår ingen ändring i den utsträckningsrätt som enligt FL tillkommer innehavare av enskild fiskerätt i vidare mån än att kravet på tillstånd utvidgas till att gälla all utsträckning på allmänt vatten.

6.3.5. Bestämmelser till förmån för allmänhetens fiske

6.3.5.1 Upplåtelse av fiske med handredskap genom myndighets beslut m.m.

Någon möjlighet att upplåta enskilt fiske mot fiskerättsägarnas vilja finns inte enligt svensk lag. Detta gäller även om fisket ingår i fiskevårdsområde eller är beläget inom naturreservat, som är avsett för allmänhetens friluftsliv.

Även om fiskeupplåtelser så långt det är möjligt bör ske på frivillig väg, kan det enligt vår mening ibland finnas behov av bestämmelser som möj- liggör för samhället att ingripa för att bereda allmänheten tillgång till visst fiske. Detta gäller särskilt när fisket är av väsentlig betydelse för allmänheten såsom fritidsfiske, men fisket oaktat detta inte upplåts frivilligt av fiske- rättsägarna eller upplåtelse sker på oskäliga villkor. Vi föreslår därför att länsstyrelse eller, om frågan rör fiske inom flera län, regeringen efter prövning i varje enskilt fall skall kunna besluta att fisket med handredskap skall upplåtas. Sådant beslut innebär inte att äganderätten ändras.

Enligt vår uppfattning bör det åligga såväl primär- som landstingskommun att när så erfordras ta initiativ för att få till stånd upplåtelser av ifrågavarande slag. Det fiske som enligt beslutet skall upplåtas bör förvaltas av den primär- eller landstingskommun som beslutsmyndigheten bestämmer.

Fiske som avses med beslut som nu sagts skall enligt vår uppfattning upplåtas till allmänheten på skäliga villkor. Vid bedömandet av vad som är skäligt bör beaktas såväl priset för upplåtelsen som fiskets kvalitet.

För att nå avsedd effekt med ett ingripande av myndighet vad gäller upplåtelse — dvs. goda möjligheter till fritidsfiske för allmänheten torde det ibland kunna bli nödvändigt att i viss mån inskränka sådant fiske inom området som inte är föremål för tvångsupplåtelse. Om t. ex. fisket med handredskap på en älvsträcka upplåts efter beslut av myndighet, skulle det

åsyftade resultatet av beslutet helt kunna gå om intet, om inte samtidigt viss begränsning sker av t. ex. nätfisket i ifrågavarande vattenområde. Detta fiske, som alltså inte omfattas av tvångsupplåtelsen, förvaltas fortfarande av den enskilde fiskerättsägaren. Beslutsmyndigheten bör enligt vår mening i ett sådant fall kunna besluta om erforderliga inskränkningar i det fiske inom området som inte omfattas av tvångsupplåtelsen.

Frågan är om möjligheterna till myndighetsingripanden bör göras ännu mer omfattande.

En förutsättning för att det stora intresset för fritidsfiske skall kunna bevaras torde åtminstone i viss mån vara att fisktillgången är god. En alltför hård avfiskning i ett mynningsområde kan leda till att t. ex. lax och öring inte i tillräcklig omfattning kommer fram till ett område, som är beläget uppströms och som bedöms vara av väsentlig betydelse för fritidsfisket. För att skapa förutsättningar för eller vidmakthålla ett fritidsfiske av god kvalitet kan det i ett sådant fall vara önskvärt att omfattningen av fisket i mynningsområdet regleras. Ibland torde ett sådant problem kunna lösas genom frivilliga överenskommelser, men i vissa fall skulle sannolikt ett ingripande av myndighet utgöra enda lösningen.

Frågan är om tvångsingripande bör kunna ske såväl när det från fritids- fiskesynpunkt intressanta handredskapsfisket uppe i älven upplåtits frivilligt av fiskerättsägarna som när detta fiske upplåtits efter beslut av regeringen eller länsstyrelse. Sett från fritidsfiskarens synpunkt är det naturligtvis öns- kvärt att fisktillgången är god i ett kortfiskeområde oavsett om upplåtelsen är frivillig eller en följd av ingripande från myndighet. Denna uppfattning skulle tala för att tvångsingripande alltid skulle kunna ske för att få fram tillräckligt med fisk till ett område, där allmänheten har möjlighet att fri- tidsfiska. Det kan emellertid ifrågasättas om det är lämpligt att samhället genom tvångsingripanden medverkar till att vissa fiskerättsägare helt eller delvis får avstå från sitt fiske, även om det sker mot ersättning, till förmån för andra fiskerättsägare, oaktat dessa får betala för intrånget och därutöver upplåter visst fiske (t. ex. fiske med handredskap) till allmänheten. Vi fö- reslår, trots att vi är angelägna om att kvaliteten på fritidsfisket skall hållas så god som möjligt, att ingripanden av myndighet i nu förevarande avseende skall få göras endast för att säkerställa kvaliteten på fiske som omfattas av tvångsupplåtelse.

Myndighets beslut angående upplåtelse av fiske skall enligt förslaget avse viss tidsperiod. När denna period gått till ända skall fisket återlämnas till fiskerättsägarnas förvaltning om inte förlängning beslutas. Beträffande an- sökan om förlängning gäller samma regler som för den ursprungliga ansökan. För beslut om förlängning skall dock fordras att fiskerättsägarna inte kunnat visa att de själva har för avsikt att driva upplåtelseverksamheten på god- tagbara villkor.

När beslut om tvångsupplåtelse av visst fiske upphör att gälla försvinner samtidigt grunden för meddelande av inskränkningar i annat fiske inom ifrågavarande område samt i sådant fiske utanför området som haft betydelse för kvaliteten på det fiske som omfattats av upplåtelsebeslutet. De inskränk- ningar, som kan ha meddelats beträffande visst fiske, skall därför upphöra att gälla vid den tidpunkt då förvaltningen av det fiske, som omfattas av myndighets beslut angående upplåtelse, återgår till fiskerättsägarna. I

den mån begränsningar därefter erfordras för att upprätthålla en god kvalitet på fritidsfisket inom området t.ex. en reduktion av fisket i mynnings- område — måste frivilliga överenskommelser träffas med dem, vilkas fiske inskränkningen skulle omfatta. Ett lämpligt tillvägagångssätt kan i ett sådant fall vara att bilda fiskevårdsområde av såväl fisket i älven som fisket i mynningsområdet. Därigenom erhålls en gemensam förvaltning av allt det fiske som berörs.

I fråga om ersättning med anledning av de myndighetsingripanden, som kan bli aktuella med stöd av de föreslagna bestämmelserna, bör reglerna i naturvårdslagen (1964z822) angående ersättning i samband med beslut vad gäller naturreservat äga motsvarande tillämpning.

6.352. Expropriation

På många platser i landet görs stora satsningar på turism samt byggs stugbyar och andra fritidsanordningar. Möjligheten att bedriva fritidsfiske utgör ofta en förutsättning för dessa projekt. Det rör sig här om ett varaktigt behov av tillgång till fritidsfiske för allmänheten. Detta varaktiga behov av fiske- tillfällen kan tryggas på olika sätt beroende på var området eller anordningen finns. Vid en kuststräcka, där fisket är fritt för envar, uppkommer inget problem. Om området eller anläggningen däremot finns vid vatten, där fisket är förbehållet enskilda fiskerättsägare, erfordras avtal med dessa för att få fisket upplåtet på kortare eller längre tid. Det torde dock kunna antas att det ibland skulle vara värdefullt att mer definitivt kunna disponera fisket i anslutning till t. ex. ett större turistområde eller en stugby; bl.a. för att kunna avgöra hur stor satsning som bör kunna göras på projektet. Med anledning härav föreslår vi att fiske inom område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, skall kunna bli föremål för expropriation. Vi vill dock understryka att det genom en noggrann planering i flertalet fall torde vara möjligt att undvika att komma i ett sådant läge att expropriation behöver tillgripas.

Vi föreslår att expropriationsändamålen utvidgas så att äganderätten eller nyttjanderätten till visst fiske i anslutning till rekreationsområde eller fri- tidsanläggning skall kunna exproprieras utan att fastigheten i övrigt tas i anspråk. Något hinder synes inte föreligga mot att fisket vid expropriation av äganderätten därtill kommer att utgöra en särskild fastighet. Av för- arbetena till FBL (prop. 19691128 5. B 168 f) framgår beträffande frågan om bildande av särskilda fiskefastigheter bl. a. att fastigheter avsedda endast för utövande av sportfiske i och för sig kan bildas men att detta torde komma att ske ytterligt sällan på grund av dels förbudet mot en för fiske- vården skadlig uppdelning av fiske, dels kravet på stadigvarande tillämpning av det ändamål för vilket fastigheten bildats. I enstaka fall kan det fö- rekomma att fastighet av detta slag bör kunna tillskapas, t. ex. för att till- godlose kommuns behov av fritidsreservat med tillgång till fiske.

Det bör särskilt påpekas att upplåtelser av det fiske som varit föremål för expropriation skall ske till allmänheten på skäliga villkor t. ex. genom försäljning av fiskekort. Avsikten med expropriationen får alltså inte i något fall vara att skapa fiskemöjligheter uteslutande avsedda för innevånarna i exempelvis en stugby.

Utöver expropriationsrätt vad gäller fiske i anslutning till rekreations- områden och fritidsanläggningar bör möjlighet också föreligga att ta i anspråk mark med fiskerätt eller endast fiske, när det är motiverat av fiskevårdsskäl. Detta kan bli aktuellt t. ex. i samband med byggande av fisktrappa eller anläggning för fiskodling, för att säkerställa tillräcklig uppgång av vand- ringsfisk för avelsändamål eller för att möjliggöra vetenskapliga undersök- ningar och försök vad gäller fiske.

Enligt bestämmelse i 2 kap. 9 å första stycket VL har stat och kommun redan i dag rätt att i eller invid vattendrag anordna särskild fiskväg och att vidta andra anstalter för fiskets befrämjande. Nu nämnda åtgärder får dock inte utföras, om de medför skada eller olägenhet, som står i miss- förhållande till nyttan. I samband med meddelande av beslut angående anordnande av fiskväg eller vidtagande av andra fiskefrämjande åtgärder kan fiske inom visst område förbjudas. Det intrång som kan bli en följd härav är fiskerättsägare mot ersättning skyldig att tåla (2 kap. l4å andra stycket VL). Bestämmelser om ersättning finns i 9 kap. VL. Enligt för- arbetena till VL utgör inrättande av fiskodlingsanstalter det främsta exemplet på sådana åtgärder för fiskets befrämjande som kan vidtas med stöd av 2 kap. 9 å VL.

Vattenlagsutredningen har i sitt betänkande Revision av vattenlagen (SOU 1977:27) i 2 kap. 13 å första stycket i förslaget till ny vattenlag intagit en bestämmelse av i huvudsak samma innehåll som 2 kap. 9 å första stycket VL. Till skillnad från 2 kap. 9 å VL stadgas i förslaget inte något om till- låtligheten av företaget, utan den bedömningen får ske enligt de vanliga reglerna om allmänna förutsättningar för vattenföretag. Bland tillåtlighets- reglerna har särskilt bestämmelsen i 3 kap. 4 å i förslaget till ny vattenlag om en samhällsekonomisk bedömning utformats bl. a. med tanke på nu ifrågavarande företag. Denna regel ansluter till bestämmelsen i 2 kap. 9 å tredje stycket VL. Enligt stadgandet i 3 kap. 4 å i förslaget till ny vattenlag får vattenföretag, som medför att annans egendom skadas eller som för- utsätter att sådan egendom tas i anspråk inte komma till stånd, om kost- naderna för företaget och olägenheterna av detta står i missförhållande till fördelarna därav från allmän och enskild synpunkt. Enligt vattenlagsut- redningen medger paragrafen genomförande av företag som vid en strikt ekonomisk bedömning t.o.m. kan visa sig förlustbringande. Detta anges vara av betydelse inte minst i fråga om åtgärder som avses i 2 kap. 13 å i förslaget till ny vattenlag.

I 9 kap. 5 å i förslaget till ny vattenlag finns en bestämmelse om fiske- förbud. Bestämmelsen motsvarar med vissa redaktionella ändringar 2 kap. 14 å andra stycket VL. En erinran om fiskerättsägarens rätt till ersättning finns intagen i 9 kap. 7 å i förslaget till ny vattenlag.

Med stöd av bestämmelserna av i VL kan alltså vissa fiskevårdande åt- gärder redan i dag vidtas mot fiskerättsägarnas vilja. Enligt vår uppfattning är dock des'sa stadganden inte till fyllest. En utvidgning bör ske av möj- ligheterna till ingripande från samhällets sida. Vi syftar då särskilt på den situation som uppkommer, när fisket i ett mynningsområde är så omfattande att tillräckligt med lekfisk inte kan komma upp i vattendraget. I ett sådant läge kan beslutas att fisket.i mynningsområdet skall reduceras på grund av fiskevårdsskäl. Ett beslut som förbjuder fisket helt under en längre period,

exempelvis flera år, torde dock inte vara möjligt att fatta annat än i undan- tagsfall. De beslut som kan fattas är till följd därav inte tillräckliga. Enligt vår uppfattning bör tillskapas en möjlighet att expropriera fiske, som utgör hinder för fiskevården. Det kan exempelvis röra sig om fisket med ett eller flera fasta redskap i ett mynningsområde i de fall detta fiske hindrar er- forderlig uppgång av vandringsfisk för avelsändamål. Expropriationsrätten bör dock inte omfatta endast fiske i mynningsområden utan allt fiske som av fiskevårdsskäl bedöms böra tas i anspråk i sin helhet. Expropriations- möjligheten skall utnyttjas endast i de fall frivilliga överenskommelser inte kunnat träffas.

Enligt gällande lagstiftning saknas möjlighet att förfoga över mark, vatten och fiske utan ägarens medgivande, när fråga är om utförande av veten- skapliga undersökningar och försök på fiskets område. Även om frivilliga överenskommelser är att föredra också i ifrågavarande fall, finner vi det angeläget att en möjlighet till expropriation införs även för att göra det möjligt att utföra sådana undersökningar och försök.

1 Norge finns i lov den 6 mars 1964 om laksefiske og innlandsfiske be- stämmelser angående expropriation av bl.a. fiske. Med stöd av dessa be- stämmelser är det i Norge möjligt att expropriera mark, vatten och rättigheter om det erfordras för att vissa fiskevårdsåtgärder skall kunna vidtas eller om det är nödvändigt för att vetenskapliga undersökningar och försök skall kunna utföras vad gäller fiske. Expropriation av fiskerätt kan också före- komma för att förbättra allmänhetens fiskemöjligheter.

6.4. Avsalu

Syftet med våra förslag angående yrkesfiskeredskap och licensområden är bl.a. att begränsa ett inte önskvärt deltidsfiske. De åtgärder vi föreslagit kan emellertid inte helt hindra detta fiske. För att nå detta resultat torde en kompletterande reglering på avsalusidan vara nödvändig. En tänkbar lösning skulle t. ex. kunna vara förbud för annan än licensierad yrkesfiskare att sälja fisk eller föreskrift att all försäljning (förstagångsomsättning) av fisk skulle ske genom fiskförsäljningsorganisation.

Vad först gäller ett eventuellt försäljningsförbud för annan än licensierad yrkesfiskare skulle detta inte medföra några särskilda problem vad gäller fiske på allmänt vatten och fiske som utövas med stöd av frifiskerätt. En förbudsbestämmelse av ifrågavarande slag skulle alltså gälla för alla som [fiskar på allmänt vatten samt på enskilt vatten med stöd av frifiskerätt. Problem uppkommer emellertid beräffande det fiske som bedrivs på enskilt vatten med stöd av enskild fiskerätt. Fiskerättsägare, som fråntas rätten att sälja sin fångst, torde ha rätt att kräva ersättning för den förlust han skulle åsamkas därigenom. Såsom exempel kan nämnas en fiskerättsägare på sydkusten, som fiskar ål med fasta redskap. Han vittjar redskapen två gångeri veckan och har därutöver heltidsanställning inom annan verksam- hets;gren. Årsfångstens värde uppgår till ca 15 000 kr. Genom sin heltids- sysselsättning inom annan verksamhet kan han sannolikt inte erhålla yr- kesfiskelicens. Ett förbud för honom att sälja sin fångst skulle innebära att hans intäkter av fastigheten minskade med 15 000 kr per år. I den mån

han inte skulle kunna kompensera inkomstbortfallet genom arrendeintäkter skulle han med säkerhet fordra ersättning.

En möjlighet skulle vara att ge alla fiskerättsägare tillstånd att försälja fisk. En fråga att ta ställning till blev i så fall om rätten att sälja fisk borde omfatta all fisk fiskerättsägaren fångat alltså även fisk som fångats på allmänt vatten eller med stöd av frifiskerätt på annans enskilda vatten. En bestämmelse som medgav detta skulle medföra att fiskerättsägaren kom i bättre läge än allmänheten när det gällde fångst från allmänt vatten och annan tillhörigt enskilt frivatten. Om rätten att sälja fångst å andra sidan skulle begränsas till att avse sådan fisk som fångats med stöd av enskild fiskerätt skulle stora bevissvårigheter omedelbart uppkomma. Frågan om viss fisk fångats på eget vatten eller inte skulle ofta vara nästan omöjlig att avgöra.

Det bör också observeras att var och en som har del i samfällt fiske är fiskerättsägare. Detta gör att fiskerättsägarnas antal i vissa områden kan vara betydande.

Ett annat problem är att fiskerätten kan arrenderas ut. Hela rätten behöver därvid inte arrenderas ut till en person, utan en uppdelning kan i princip ske på ett obegränsat antal personer. Om den automatiska försäljningsrätten omfattade även de personer, som genom att arrendera fiske, fiskar med stöd av enskild fiskerätt skulle detta med stor sannolikhet medföra en om- fattande utarrendering och samtidigt leda till att värdet av den enskilda fiskerätten ökade.

En reglering vad gäller rätten till avsalu kan även utformas som en skyl- dighet att vid förstagångsomsättning sälja genom försäljningsorganisation. Ett leveranstvång av detta slag torde dock böra motsvaras av en rätt för de fiskande att alltid kunna få leverera sin fisk. Försäljningsorganisationerna skulle alltså ha skyldighet att ta emot all fisk som levererades till dem. En bestämmelse om leveranstvång skulle ställa stora krav på försäljnings- organisationerna. Detta gäller inte minst organisationernas möjligheter att ta emot fisk i olika delar av landet. För att bestämmelser om leveranstvång skulle få någon praktisk betydelse skulle det nämligen behöva finnas auk- toriserade fiskuppköpare inte bara i större orter utan även på andra orter utefter våra kuster och i inlandet. Ett helt rikstäckande system skulle san- nolikt vara svårt att åstadkomma.

I Norge finns Råfiskloven av den 14 december 1951. Denna lag är en ramlag som ger möjlighet att inom vissa områden beträffande vissa arter utfärda förbud att omsätta fisk som inte i första ledet omsatts genom en av vederbörande departement godkänd försäljningsorganisation. Undantag görs i princip för beredning av egen fångst. Bestämmelserna är straffsank- tionerade. Med stöd av lagen har bestämmelser utfärdats för stora delar av norska kusten.

En bestämmelse om skyldighet att all leverans av fisk skall ske via för- säljningsorganisationer skulle utan tvekan innebära en begränsning av del- tidsfisket. Det torde nämligen bli mindre lockande att fiska vid sidan av ordinarie verksamhet, när all försäljning redovisas öppet och möjligheterna till kontroll från bl. a. skattemyndigheternas sida ökar. Genom rapporter från uppköparna skulle man vidare kunna se om yrkesfiskare eller andra fiskare levererade mest fisk och om fångstbegränsande åtgärder till skydd

för yrkesfisket erfordrades inom vissa områden.

En reglering på avsalusidan är enligt vår uppfattning nödvändig för att problemen med deltidsfisket helt skall kunna lösas. Frågan om hur denna reglering skall utformas bör emellertid bli föremål för fortsatt utredning.

6.5. Specialmotivering till förslaget till lag om fiske

Lagförslaget innehåller i förhållande till FL ett flertal bestämmelser, som inte direkt berör rätten till fiske. Vi föreslår därför rubriken Lag om fiske.

Allmänna bestämmelser m. m. 1 %? Förslaget motsvarar i huvudsak l å FL. Genom lag (1977:449) om ändring i FL erhöll reglerna om bestämmandet av svensk fiskezon sin nuvarande utformning. Dessa regler innebär att det ankommer på regeringen att be- stämma fiskezonens omfattning. Regeringen har sedermera genom F 19771642, senast ändrad genom F 197721182, fastställt fiskezonens omfatt- ning samt därjämte föreskrivit att Sverige i Kattegatt skall utöva fiske- rijurisdiktion förutom i den svenska fiskezonen även gemensamt med Dan- mark i en fiskezon mellan de svenska och danska zonerna.

Vi föreslår ingen ändring i nuvarande bestämmelser. I anslutning till vad som anförs beträffande lagförslagets rubrik har i första stycket "rätten till” fiske slopats.

2 å Vi har vid utarbetandet av vårt lagförslag funnit det angeläget att i en av de inledande paragraferna fastställa innebörden av vissa beteckningar nämligen fast redskap, handredskap och yrkesfiskare.

Fast redskap Definitionen av fast redskap överensstämmer med den definition som finns intagen i 2 å tredje stycket FL.

Vi har inom utredningen övervägt en ändrad definition av beteckningen fast redskap bl. a. med hänsyn till att nuvarande definition ingalunda kan anses tverensstämma med allmänt språkbruk eller allmänhetens uppfattning om vad som är att anse som sådant redskap. Vidare har anförts att nuvarande definition medför stora gränsdragningsproblem samt att tidsmomentet och framför allt det förhållandet att detta knutits till en avsikt hos den fiskande medför problem från övervakningssynpunkt.

Frågan om en definition av begreppet fast redskap samt det lämpliga i att arge denna i lagtext har behandlats i samband med tidigare översyner av fiskelagstiftningen.

Begreppen fast och rörligt redskap infördes i lagstiftningen på förslag av 18941 å's fiskelagskommitté. Denna indelning var då inte allmänt använd vid klassificeringen av fiskeredskap. I stället brukade redskapen indelas i följance huvudgrupper med hänsyn till uppbyggnad eller funktion näm- ligen instängningsredskap, insnärjningsredskap, krok- och huggredskap samt särskilda redskapstyper såsom snaror, skrapo.r m.fl. Någon definition av begrtepaet fast redskap gavs inte i 1896 års fiskelag och infördes inte heller i denna lag i samband med lagändringar 1928, då skillnaden mellan fast

och rörligt redskap fick ökad betydelse därigenom att fisket med rörligt redskap blev fritt på västkusten norr om Skåne.

Fiskerättskommittén behandlade i sitt betänkande (SOU 1947:47 s. 7693) ingående behovet av en definition och utformningen av en sådan. Kom- mittén konstaterade (s. 86) att en katalogisering av de redskap som skulle vara att anse som ”fasta” knappast var möjlig. Det anfördes bl. a. att antalet benämningar på fiskeredskap var mycket stort och att samma slags redskap ofta hade olika namn i olika landsändar samt att det även fanns exempel på att samma namn användes för redskap av så olika konstruktion att red- skapen syntes kunna räknas än som fast och än som rörligt redskap. En uppräkning av redskapen i lagtexten skulle även medföra att nykonstruerade redskap inte utan vidare kom att föras in under någon i lagtexten angiven benämning utan skulle fordra lagändring. Fiskerättskommittén, som i första hand behandlade frågan med utgångspunkt från vilka redskap som skulle fordra tillstånd för användning på allmänt vatten, föreslog en allmän de- finition. Denna utformades— efter en ingående redovisning av tidigare för- slag till definitioner sålunda att redskapet för att anses som fast skulle vara försett med ledarm, fäst vid bottnen eller stranden samt avsett att stå kvar på samma plats längre än två dygn utan att i sin helhet upptas ut vattnet. Fiskebyggnad skulle därjämte alltid anses som fast redskap.

Departementschefen uttalade i propositionen med förslag till fiskerättslag (prop. 1950:60 s. 55) att det av flera skäl var önskvärt att erhålla korta och lätthanterliga benämningar på de olika grupperna av redskap samt att fullständiga bestämmelser i ämnet borde tas in i lagtexten. Departements- chefen ansåg att fiskerättskommitténs förslag innebar en tilfredsställande lösning. Under remissbehandlingen hade invänts att beträffande annat red- skap än fiskebyggnad frågan om visst redskap skulle anses som fast redskap i viss utsträckning blev beroende av hur redskapet begagnades i det enskilda fallet. Departementschefen fann för sin del detta närmast vara en fördel därigenom att den föreslagna tillståndsplikten för fasta redskap på detta sätt endast kom att omfatta redskap som faktiskt begagnades som lång- tidsredskap.

I det förslag som remitterades till lagrådet (prop. 1950:60 s. 150) hade tidsmomentet utformats i enlighet med fiskerättskommitténs förslag. Lag- rådet anförde att villkoret ”utan att i sin helhet upptagas ur vattnet” kunde leda till mindre tillfredsställande resultat enär det, om det tolkades efter ordalagen, lätt inbjöd till ett kringgående av bestämmelsen på så sätt att redskapet efter upptagandet omedelbart åter nedlades på samma plats. En bättre formulering av villkoret var enligt lagrådet "som avses skola kvarstå längre tid än två dygn i följd”. Genom detta uttryck skulle tydligare framgå att det måste vara ett verkligt tidsuppehåll mellan redskapets upptagande och återutsättande. FL utformades i enlighet 'med lagrådets förslag.

Definitionen av fast redskap har senare fått utomordentligt stor betydelse bl. a. med hänsyn till att fisket med sådana redskap på enskilt vatten för- behållits fiskerättsägaren längs hela svenska kusten utom västkusten medan fisket med rörliga redskap i större eller mindre omfattning förklarats fritt för allmänheten.

En ändring i sak av definitionen av fast redskap medför antingen att fler redskap blir förbehållna fiskerättsägaren eller att fler redskap blir till-

gängliga för allmänheten. Det första alternativet skulle innebära att fiske- rättsägare återfick ensamrätten till fiske med vissa redskap trots att ersättning av statsmedel tidigare utgått för allmänhetens rätt att använda dessa redskap på enskilt vatten. En ändring av innebörd att fler redskap blir att anse som rörliga redskap kan å andra sidan medföra krav på ytterligare ersättning från fiskerättsägarnas sida.

Vi finner lika med fiskerättskommittén att en uppräkning av de redskap eller redskapstyper som skall anses som fasta redskap inte är lämplig av praktiska skäl. Lagen bör liksom f.n. innehålla en allmän definition. Det torde vid utformningen av en sådan vara helt klart att fiskebyggnad skall vara att anse som fast redskap. Vad gäller övriga fiskeredskap torde kravet på förankring vara självklart för att redskapet skall hänföras till fast redskap. Kravet att fast redskap skall vara försett med ledarm är enligt vår mening en nödvändig begränsning för att inte exempelvis vanliga sill- och mak- rillgarn eller strömmingsskötar skall bli fasta redskap.

Tidsmomentet har kritiserats bl.a. från övervakningssynpunkt. Vi har därför undersökt möjligheten att i första hand slopa tidskravet i definitionen av fast redskap och i andra hand ge det en annan utformning. Det har emellertid visat sig att ett slopande av tidskravet skulle medföra bl.a. att flertalet ryssjor och ett stort antal skötar och mjärdar försedda med ledarm eller utsatta på sådant sätt att någon del av redskapet fungerar som ledarm, skulle komma att föras in under begreppet fast redskap även om de vittjades varje dag. En sådan utveckling kan enligt vår mening inte anses tillfreds- ställande och vi föreslår därför att tidsmomentet bibehålls.

Beträffande tidsmomentets utformning bör beaktas att enligt gällande rätt fordras ett verkligt uppehåll i fisket för att redskap, som används på samma plats under längre tid, inte skall anses som fast redskap om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Detta är ägnat att underlätta för fisketillsynen. Vi har övervägt olika förslag till ändrad utformning av tidsmomentet. Ett alternativ skulle vara att bedöma redskapets karaktär av fast redskap med ledning av den tid det faktiskt står ute i stället för att knyta tidsmomentet till den fiskandes avsikt. En sådan ändring skulle dock få svårbedömbara konsekvenser utan att lösa problemet med att samma red- skap vid ett tillfälle kan vara att anse som fast redskap och vid ett annat som rörligt beroende på den tid det står ute. Kontrollen skulle snarare för- svåras i jämförelse med vad som f. n. gäller. Mot bakgrund av de synpunkter som här redovisats har vi valt att med vissa språkliga moderniseringar bi- behålla nuvarande definition av fast redskap.

Eftersom definitionen av fast redskap knappast överensstämmer med all- mänhetens uppfattning om vad som är att anse som sådant redskap föreslår vi att det i lagtexten klart anges att alla redskap, som inte uppfyller de i lagen angivna kriterierna på fast redskap, är att hänföra till rörliga redskap.

H andredskap

En definition av vad som avses med handredskap har ansetts påkallad bl. a. med hänsyn till att sådana redskap enligt vårt förslag skall vara tillåtna för allmänheten i de stora sjöarna. Fiske med handredskap skall därjämte enligt törslaget alltid vara tillåtet inom licensområde oavsett de inskränk-

ningar som kan gälla för annat fiske inom sådant område.

Den föreslagna definitionen avses täcka samtliga förekommande hand— redskap. Genom kravet att redskapet skall föras från hand blir exempelvis ståndkrokar på is och dörjar, som monteras på båt eller tillbehör till båt, inte att anse som handredskap.

Yrkesfiskare Definitionen av begreppet yrkesfiskare har behandlats i avsnitt 6.313.

Rätt till fiske i allmänt och enskilt vatten

3 % Fiske med rörligt redskap på allmänt vatten, varmed enligt ] å tredje stycket FL jämställs svensk fiskezon, är fritt för varje svensk medborgare. Detta framgår av 2 å första stycket FL och motsvarande bestämmelse har intagits i förevarande paragraf.

Vårt förslag att särskilda licensområden skall kunna läggas ut, där resursen eller det tillgängliga utrymmet inte medger obegränsat fiske, kan medföra inskränkningar i allmänhetens fiske med andra redskap än handredskap. Detta framgår av 23 å i förslaget.

Vi föreslår såsom redovisats i avsnitt 6.3.2 att vissa typer av fiskeredskap endast skall få användas av yrkesfiskare. Bestämmelse härom har intagits i 21 å i förslaget. Även denna bestämmelse inskränker allmänhetens rätt till fiske med rörligt redskap.

Vi har övervägt att i 3 å ta in en hänvisning till bestämmelserna i 21 och 23 åå men avstått från detta. Bestämmelserna i förstnämnda paragraf föreslås gälla även enskilt vatten i den mån fisket inte bedrivs med stöd av enskild fiskerätt varför hänvisning i så fall måste tas in även i 6—16 åå. Detta skulle enligt vår mening tynga lagtexten onödigt. Vi anser det till fyllest från informationssynpunkt att bestämmelserna om licensområde och yrkesfiskeredskap följer i nära anslutning till det avsnitt, som behandlar rätten till fiske i allmänt och enskilt vatten.

Bestämmelserna i 3 å i förslaget gäller endast allmänt vatten. Genom stadgandet i 5 å andra stycket i förslaget kommer de emellertid även att omfatta allt fiske med rörligt redskap på enskilt vatten vid Gotlands läns kuster, Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) samt Skånes östra och södra kuster ävensom allt sådant fiske med undantag för visst ostronfiske vid västkusten.

45

Paragrafen motsvarar 5 å FL. I vårt förslag har därjämte i förtydligande syfte tillagts att de personer, som enligt denna paragraf har fiskerätt, benämns innehavare av enskild fiskerätt.

5 ?" Paragrafen är ny och innehållet har närmare behandlats i avsnitt 6.212. Genom den föreslagna paragrafen bortfaller behovet av 10—13 åå FL.

6—11 åå Paragraferna motsvarar 6—9 åå samt 14—15 åå FL.

Paragraferna är i flera hänseenden ytterligt detaljerade och delvis svår- tolkade. Vi har i avsnitt 6.212 behandlat frågan om eventuellt utökad rätt för allmänheten att vid södra ostkusten bedriva fiske med handredskap men, såsom där redovisats, valt andra lösningar för att säkerställa allmän- hetens tillgång till fiskevatten för sådant ändamål. I samma avsnitt har vi redovisat våra överväganden vad avser eventuella inskränkningar i den enskilda fiskerätten på Norrlandskusten. Mot bakgrund av våra ställnings- taganden i dessa frågor samt vårt uppdrag har vi inte funnit anledning att närmare gå in på frågan om en ändring av nu aktuella paragrafer. Redak- tionella ändringar har dock företagits, varjämte den språkliga utformningen i viss utsträckning moderniserats.

12—16 åå Paragraferna, som reglerar frifiskerätten i de stora sjöarna, motsvarar i hu- vudsak 16—20 åå FL. I samtliga paragrafer har frifiskerätten av skäl, som närmare utvecklats i avsnitt 6.2.2.2, utökats till att omfatta fiske med hand- redskap på allt enskilt vatten.

Enligt 16 å första stycket 1. FL har den som utövar yrkesmässigt fiske möjlighet att erhålla tillstånd att under tiden 16 juli 15 oktober i Vänern fiska med ålrev med dött agn på enskilt vatten. Vänerns fiskareförbund har i framställning, som av jordbruksdepartementet överlämnats till oss, hemställt att tidsperiodens början flyttas till den 1 juli. Vi har inte funnit tillräcsliga skäl föreligga för en ändring. Det kan därjämte inte uteslutas att en utökning av tiden vad gäller möjligheten för yrkesfiskare att erhålla tillstånd till ålrevsfiske på enskilt vatten kan medföra ersättningsanspråk från innehavare av enskild fiskerätt.

Enl:gt 16 å första stycket 2. FL får regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer förklara fiske efter siklöja och nors med finmaskad not fritt i visst notvarp beläget utanför brant sluttande stenstrand samt även i annat notvarp om sådant fiske oklandrat och efter gammal sed fritt bedrivits där. En förutsättning är dock att frisläppandet kan ske utan men för fiskevården.

Enl—gt vad som under hand inhämtats från statsrådsberedningen torde ifrågavarande bestämmelser utgöra sådana föreskrifter som avses i 8 kap. 2 å RF. Som lagrummet är utformat kan det nämligen knappast anses vara fråga om verkställighetsföreskrifter som avses i 8 kap. l3å RE. Det har dock msetts att bestämmelsen med viss saklig jämkning kan skrivas om så att le av regeringen eller förvaltningsmyndighet meddelade föreskrifterna får karaktär av verkställighetsföreskrifter.

Vi *breslår att ifrågavarande bestämmelse ändras så att i lagtexten slås fast att fiske efter siklöja och nors med finmaskad not är fritt inom de notvap, där detta fiske i dag kan förklaras fritt. Bemyndigandet för re- geringen eller myndighet som regeringen bestämmer att förklara fisket fritt och samtidigt meddela närmare föreskrifter angående fiskets utövande fö- reslåssåledes slopat. I sistnämnda hänseende kan dock regeringen eller myn-

dighet som regeringen bestämmer meddela erforderliga föreskrifter med stöd av 45å 1. i förslaget.

Eftersom ifrågavarande fiske redan i dag kan förklaras fritt bör den för- ändring av stadgandet, som vi föreslår, inte medföra rätt till intrångser- sättning för fiskerättsägarna.

Enligt bestämmelse i 16 å andra stycket FL får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer på framställning av fiskerättsägare undanta visst område från att omfattas av den i 16å första stycket 3. FL angivna fri- fiskebestämmelsen. Ifrågavarande bestämmelse innebär att fiske efter siklöja och nors med finmaskat nät, som är att hänföra till rörligt redskap, är fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd. Också detta undantagsstadgande får anses innefatta en reglering som omfattas av 8 kap. 2å RF.

Vi finner inte skäl föreligga att ha kvar denna möjlighet till inskränkning i enskilt frifiske. På grund härav och då de närmare föreskrifter angående utövande av fiske, som nämns i första delen av 16å andra stycket FL, torde kunna meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer utan särskilt stadgande därom i denna paragraf, finner vi att någon motsvarighet till 16å andra stycket FL inte bör tas in i förslaget.

Inte heller i detta hänseende bör enligt vår uppfattning vårt förslag kunna leda till att skyldighet uppkommer att utge ersättning till fiskerättsägarna, eftersom den möjlighet, som i dag föreligger att få visst område undantaget från frifiske, inte är konstruerad så att fiskerättsägaren har någon ovillkorlig rätt att få området undantaget.

17—18 åå De krav som uppställs för att ett fiskeredskap skall anses som fast redskap har behandlats i specialmotiveringen till 2 å.

Bestämmelserna i 17 å andra stycket och 18 å i förslaget överensstämmer i sak med 2å andra stycket och 3å FL med det undantaget att utsträck- ningsrätten enligt förslaget innebär att vederbörande fiskerättsägare som regel inte skall vägras tillstånd. Frågan om tillstånd för fiske med fast redskap har utförligt behandlats i avsnitt 6.3.4.

Utöver vad som där redovisats kan anföras att 18å andra stycket i för- slaget, vilket lagrum motsvarar 3å andra stycket FL, utformats så att av lagtexten klart framgår att den utsträckningsrätt, som anges i första stycket samma paragraf, gäller för den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund endast om fiskerätten inte är snävare begränsad i sådan ordning. Detta överensstämmer med vad som anfördes i samband med bestämmelsens tillkomst (prop. 1950:60 s. 104). Utformningen av 3å andra stycket FL kan enligt vår mening ge an- ledning till den tolkningen att utsträckningsrätten genom t. ex. urminnes hävd skulle kunna ha vidare omfattning än vad som anges i första stycket av paragrafen.

1 3 å tredje stycket FL behandlas de 5. k. förordnandefiskena i Blekinge. Bestämmelserna infördes i FL 1956 (prop. 1956:127) och innebär i princip att ägarna till vissa fastigheter har rätt att fortsätta fiske med fast redskap på allmänt vatten i den utsträckning fastigheternas ägare bedrev sådant

fiske före ikraftträdandet av 1950 års ändringar beträffande fiskerätten och gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vattenområde. De fisken, som omfattas av bestämmelsen, är särskilt förtecknade och i förteckningen pre- ciserade till läge och längd. Vi föreslår att nuvarande bestämmelser angående dessa fisken överförs till 18å tredje stycket i vårt förslag till lag om fiske. Med hänsyn till att fisket bedrivs med stöd av Kungl. Maj:ts (regeringens) tillstånd saknas anledning att låta det allmänna tillståndskravet vad gäller fiske med fast redskap på allmänt vatten omfatta dessa fisken.

Utlännings fiskerätt

19 å Gällande bestämmelser om utlännings fiskerätt finns i 4 och 21 åå FL. Vi har i betänkandet Utlännings fiskerätt (Ds Jo 1976:5) föreslagit vissa ändringari angivna paragrafer samt i förordningen (1975:1234) om utlännings rätt att fiska inom Sveriges sjöterritorium och den svenska fiskezonen. Denna förordning har fr. o. m. den 1 januari 1978 ersatts av förordningen (197711 138) om utlännings fiskerätt. Sistnämnda förordning innebär dock inga sakliga ändringar av betydelse i förevarande sammanhang.

De av oss i betänkandet Utlännings fiskerätt föreslagna ändringarna innebär i sak att nuvarande krav på två års stadigvarande bosättning här i riket för att utlänning skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om rätt att fiska på allmänt eller eljest fritt vatten tas bort. Likställigheten skall gälla för varje utlänning, som har hemvist i Sverige, oberoende av hur lång tid han har varit bosatt här. Förslaget innebär vidare att varje utlänning medges samma rätt som f. n. tillkommer medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge att utöva fritidsfiske med spö, pilk eller liknande handredskap vid den svenska havskusten. Denna rätt föreslås bli utvidgad till att omfatta också allmänt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Stor- sjön i Jämtland. Enligt förslaget befrias polismyndigheten från sin nuvarande skyldighet att meddela korttidstillstånd för utlänning som önskar fritidsfiska här i landet.

Vårt förslag har remissbehandlats men ännu inte föranlett proposition. 19å i förslaget till lag om fiske föreslås ersätta 4 och 21 åå FL samt bygger i sak på vårt tidigare förslag.

Y rkesfiskelicens och yrkesfiskeredskap

20 å Innehållet i paragrafen har behandlats i avsnitt 6.3.1.

21 å Innehållet i paragrafen har behandlats i avsnitt 6.3.2.

Ifrågavarande bestämmelse torde få anses innefatta en sådan reglering som avses i 8 kap. 2 å RF. Under sådana förhållanden är det inte möjligt att överlämna beslutanderätten till regeringen. Vilka redskap som skall vara förbehållna yrkesfiskare måste därför anges i lagtext.

Licensområde

22—23 åå Innehållet i paragraferna har behandlats i avsnitt 6.3.3.

Allmänningsfiske, samfällt fiske m. m.

24 å Första, tredje och fjärde styckena i paragrafen motsvarar 24å FL, vilken paragraf ändrades i samband med ikraftträdandet av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL). Övergångsbestämmelserna innebär i sin nuvarande lydelse (1975:1310) att förordnande angående nyttjande av sam- fällt fiske, som meddelats av länsstyrelse med stöd av 24å FL i dess äldre lydelse, skall gälla till dess delägarna beslutat annat enligt lagen (19601130) om fiskevårdsområden eller SFL. Har sådant förordnande meddelats för viss tid får länsstyrelsen på ansökan av delägare förlänga tiden dock längst till utgången av år 1983.

Bestämmelserna i 24 å andra stycket FL i dess äldre lydelse om upplåtelse av fiskerätt skall likaledes enligt övergångsbestämmelserna gälla till dess fiskevårdsområde bildats eller föreningsförvaltning enligt SFL anordnats dock längst till utgången av år 1983. Beträffande upplåtelse, som skett enligt 24å andra stycket FL i dess äldre lydelse, gäller alltjämt äldre lag.

Övergångsbestämmelsernas närmare innebörd samt vårt förslag till för- längning av övergångsperioden till utgången av år 1985 redovisas i avsnitt 4.123.

I 24 å andra stycket i förslaget har intagits en betämmelse angående nytt- jandet av fiske, som tillhör häradsallmänningar eller allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Denna bestämmelse erätter 23å FL.

Enligt bestämmelse i 23å FL får fiske som tillhör sådan allmänning, som avses i lagen (19521166) om häradsallmänningar eller lagen (1952zl67) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, nyttjas av dem som har del i allmänningen. Delägarna får också för gemensam räkning arrendera ut allmänningsfiske.

Innebörden av denna bestämmelse har tolkats så att endast två möjligheter står till buds vad gäller nyttjandet av ifrågavarande fiske:

A) nyttjande av delägarna själva B) utarrendering för delägarnas gemensamma räkning

Regeringsrätten har uttalat (RÅ 1963 ref 24) att upplåtelser genom fiskekort i visst fall inte var av sådan art att de kunde anses innefatta utarrendering av fisket.

Bestämmelsen i 23å FL avviker från vad som i allmänhet gäller be- träffande delägarnas rätt till häradsallmänning och allmänningsskog. Enligt 6å lagen om häradsallmänningar och 6å lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall denna rätt tillgodogöras för delägarnas och. såvitt avser allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna, ortsbefolkningens ge- mensamma räkning, där inte i lag för särskilt fall annorlunda stadgas.

Vi har i en skrivelse till ett antal allmänningsstyrelser begärt att få syn- punkter på de bestämmelser, som gäller angående förvaltningen av fiske

inom häradsallmänningar och allmänningsskogar. I flertalet av de inkomna svaren har framhållits vikten av att bestämmelserna angående fiske ges en sådan utformning att fisket kan förvaltas på likartat sätt som härads- allmänningens och allmänningsskogens övriga tillgångar.

För att underlätta förvaltningen anser vi att särregleringen för fisket bör slopas. De allmänna förvaltningsreglerna för häradsallmänningar och all- männingsskogar bör gälla även fiske inom dessa områden. Vi förseslår att en bestämmelse av denna innebörd tas in som ett andra stycke i 24å i förslaget.

Rätt till fiske i vissa fall samt rätt att nyttja annans strand m. nr.

25—27 åå Paragraferna motsvarar 25—27 åå FL. Förutom redaktionella ändringar har uttrycket förfång utbytts mot olägenhet av betydelse (jfr 1 kap. 6å jorda- balken).

F iskå dra

28—29 åå Lagrådet behandlade vid granskningen av förslaget till FL fiskådreinstitutet ingående (prop. 1950:60 s. 195 f) och framställde därvid den principiella anmärkningen att frågan om skyldighet att hålla leder öppna för vandrings- fisken uttömmande borde regleras i FL och att administrativa föreskrifter i sådant hänseende inte borde få meddelas i vidare mån än medgivande därtill lämnats i lagen. Departementschefen anförde i anledning av lagrådets påpekande (prop. s. 229 0 att stadgandet i förevarande ämne i 1896 års lag om rätt till fiske endast innefattade minimifordringar och att länsstyrel- serna ofta meddelat längre gående förbud mot att använda stängande redskap i eller i närheten av vattendrag eller sund. Departementschefen konstaterade att det inte torde vara möjligt att dra upp någon klar gräns mellan be- stämmelser, som byggde på fiskådreinstitutet och bestämmelser, som länsstyrelse meddelat med stöd av fiskeristadgans bemyndigande för länsstyrelse att meddela erforderliga föreskrifter angående fiskets vård och bedrivande. Departementschefen fann därför det lämpligast att bestämmel- serna i FL om fiskådra bibehöll karaktären av minimifordringar, som alltid skulle iakttas. Med denna ståndpunkt var det enligt departementschefen önskvärt att det direkt av lagen kunde utläsas, vilken bredd och längd fiskåd- ran skulle ha i varje särskilt fall. Någon rätt för länsstyrelse att besluta om breddning eller förlängning av fiskådra borde därför inte medges. Länsstyrelse skulle endast ha rätt att fatta beslut som innebar flyttning av ådran samt medgivande för särskilda fall att i ådran utsätta stängande red- skap. Övriga bestämmelser fick meddelas i stadga med stöd av bemyn- digande.

Vi föreslår i sak ingen ändring av bestämmelerna om fiskådra. Med hänsyn till det nära sambandet med stadgebestämmelser till skydd för vandrings- fisken föreslår vi dock att beslut om flyttning eller stängande av fiskådra skall meddelas av fiskeristyrelsen, som enligt vårt förslag skall fastställa regionala fiskestadgor.

Bestämmelser om vattenstånd

30 å Paragrafen motsvarar 33å FL.

Bestämmelser om förvaltningen av statens fisken i enskilt vatten

31—36 åå Bestämmelserna i dessa paragrafer har behandlats i kap. 5.

31 å Vi föreslår att KF (1950:597) om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havs- stränder, skär och holmar m.m. upphävs. En bestämmelse motsvarande innehållet i första stycket i nämnda förordning föreslås intagen i 31 å i för- slaget till lag om fiske. Den rätt att fiska med rörligt redskap, som enligt ifrågavarande stadgande tillkommer varje svensk medborgare, är inskränkt bl.a. genom bestämmelsen angående yrkesfiskeredskap i 21 å i förslaget.

Fiskerätten vid berörda stränder, skär och holmar skall enligt uttalande av fiskerättskommittén (SOU 1947:47, s. 212) anses tillhöra staten såsom strandägare.

Vad gäller bestämmelserna i andra stycket nyss nämnda förordning fö- reslår vi att dessa överförs till en ny förordning om rätt att uppföra byggnad m. m. på vissa havsstränder, skär och holmar, som tillhör staten (författ- ningsförslag 10). Det bör i detta sammanhang nämnas att inom budget- departementet förbereds en utredning angående dispositionen av kronohol- marna.

32 å Det är enligt vår mening viktigt att slå fast att huvudregeln skall vara att statens fisken skall upplåtas.

Det måste emellertid finnas en möjlighet att underlåta att upplåta fiske i vissa fall. Detta gäller såväl när bestämmelser i andra författningar utgör hinder för upplåtelse — t. ex. rennäringslagen och naturvårdslagen — som när särskilda skäl i övrigt talar mot att upplåtelse sker. Det kan t. ex. gälla fiske som är av betydelse för den förvaltande myndighetens verksamhet eller som behövs för fiskeribiologiska undersökningar. I en del fall kan det emellertid vara möjligt och lämpligt att upplåta fiske inom ifrågavarande områden till en mindre grupp, exempelvis anställda vid en militär bas eller liknande.

33 5 Den regionala och kommunala planeringen på fiskets område skall enligt vår uppfattning vara avgörande för hur statens fisken skall disponeras. I vissa fall kan emellertid tveksamhet tänkas uppkomma till följd av att planen är översiktlig och inte detaljreglerande. Om det i planen endast sägs att visst fiske skall upplåtas för fritidsfiske kan med fog påstås att planen följs om upplåtelse sker åt en enskild person eller åt en fiskeklubb som inte säljer fiskekort till allmänheten. Detta är inte avsikten med ifrågavarande bestämmelse. 1 den situationen träder i stället bestämmelsen i 33å första stycket in som säger att upplåtelse skall ske så att allmänheten bereds tillfälle

till fiske. Statens fisken skall alltså aldrig kunna upplåtas för fritidsfiske till en enskild person eller en avgränsad grupp såvida inte särskilda skäl enligt 32 å gör att upplåtelse överhuvud taget inte behöver ske. I sistnämnda fall kan såsom nämnts i specialmotiveringen till 32å upplåtelse av statens fisken ske även till mindre grupper eller enskilda. Det är emellertid ett specialfall.

Bestämmelserna i 32å första stycket skall också tillämpas beträffande fiske, som visserligen är beläget inom område som omfattas av kommunal eller regional fiskeplanering, men som i planen lämnats oreglerat, eftersom kommunen inte varit beredd att satsa på erforderliga serviceanordningar o.d. i anslutning till vattnet.

Om den kommunala och den regionala planen inte skulle stå i över- ensstämmelse med varandra, skall enligt vår uppfattning den regionala pla- nen vara avgörande.

34 å Avgörande för avgiftens storlek skall enligt förslaget vara fiskets beskaf- fenhet och ändamålet med upplåtelsen. Önskemålet att erhålla skälig av-

kastning av fisket — som finns med i gällande bestämmelser — har alltså fått vika.

35 å Om fiske upplåts tillsammans med den fastighet till vilken fisket hör, skall bestämmelserna i 33—34 åå inte tillämpas. Vid jordbruksarrende gäller att fiske som hör till fastigheten får nyttjas av brukaren om annat inte avtalats. De särskilda bestämmelserna angående upplåtelse av statens fisken skall inte gälla i det fallet.

36 å Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer har rätt att meddela avgiftsbefrielse.

Avsikten är inte att fisket med stöd av denna bestämmelse skall upplåtas gratis direkt till allmänheten. Möjligheten att befria från avgift bör i stället utnyttjas i sådana fall