Prop. 1961:177

('med förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

1

Nr 1?7

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m.; given Stockholms slott den 13 oktober 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse; 2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt

3) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, på grundval av delbetänkande från pensionsstif­ telseutredningen, viss civilrättslig lagstiftning beträffande pensionsstiftelser. Förslaget är närmast betingat av det ändrade läge, som inträtt på tjänste- pensioneringens område efter tillkomsten av lagen om försäkring för allmän tilläggspension (ATP). Den allmänna översynen av_pensionsstiftelserna fort­ går inom utredningen.

Förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse innehåller regler avsedda att tillämpas på alla typer av pensionsstiftelser, såväl bestå­ ende som blivande. Enligt förslaget skall i pensionsstiftelse spärras så myc­ ket av befintliga medel, som fordras för att säkerställa utgående pensioner och utfästelser om pension (= stiftelsens pensionsreserv). En sådan ord­ ning avser att trygga den pensionsrätt som kan tillkomma arbetstagare och deras efterlevande. Stiftelses överskottsmedel utöver vad som behövs för att täcka pensionsreserven skall arbetsgivare kunna taga i anspråk till ATP-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177

trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som angivits under a).

c) Finnes stiftelse som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, skall den gemensamma pensionsreserven först hän­ föras till denna stiftelse, i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse efter vad som angivits under a) och b).

d) Finnes stiftelse som förutom pensionering har annat ändamål, skall den gemensamma pensionsreserven sist hänföras till denna stiftelse.

e) Äro efter vad ovan sagts två stiftelser jämställda, skall den gemensam­ ma pensionsreserven först hänföras till den äldre stiftelsen.

¹⁰ §.

Med pensionsstiftelses pensionsreserv avses kapitalvärdet av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvär­ det av utfästa pensioner till den del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen.

Har arbetsgivaren åtagit sig att till pensionsstiftelse avsätta medel till tryg­ gande av utfästelser om pension och innefattar åtagandet jämväl avsättning för tillägg till utfästa pensioner, skall pensionsreserven utgöra summan av följande belopp, såframt denna summa överstiger en pensionsreserv beräk­ nad enligt första stycket:

a) kapitalvärdet av pensioner som utgå enligt utfästelse;

b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som ännu ej börjat utgå, till den del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen;

c) medel som därutöver avsatts på grund av åtagandet. Pension anses, där ej regler om intjänandet knutits till utfästelsen, in­ tjänad med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och an­ talet tjänsteår från anställningen till den pensionsålder som avses i utfäs­ telsen, därvid dock skall bortses från tjänsteår längre tid tillbaka än fyrtio år före pensionsåldern.

Försäkringstekniska grunder att tillämpas vid beräkning av pensionsre­ serv enligt första och andra styckena fastställas av Konungen eller av den myndighet Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

5

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 3 § är stadgat avser ej pensionsutfästelse given före lagens ikraft­ trädande.

Stadgandet i 4 § äger icke tillämpning då fråga är om att infria pensions­ utfästelse, vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vil­ ken arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pen­ sions- och andra personalstiftelser skall erhålla ändrad lydelse på sätt ne­ dan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 ^§. 8 §.

Där ej---------------------------och anställda. I bolagets--------------------------överskjutande belopp. Träder bolaget-------------------------- egendomsavträde meddelades.

Med stiftelsens pensionsreserv av­ ses det belopp, som vid räkenskaps­ årets utgång eller, i fall som avses i tredje stycket, dagen för utseendet av likvidatorer eller för beslutet om egendomsavträde enligt försäkringstekniska beräkningsgrunder utgör täckning för kapitalvärdet av de pen­ sioner, som utgå eller på grund av utfästelse skolat utgå från bolaget, samt av bolagets utfästelser av pen­ sion att framdeles utgå till anställda och efterlevande till pensionstagare och anställda, ökat med en tiondel. Dessa beräkningsgrunder skola ef­ ter förslag av tillsynsmyndigheten fastställas av Konungen.

Om rätt för bolaget att gottgöra sig för vissa andra utgifter än ovan sagts stadgas i 5 och 6 §§ lagen med vissa bestämmelser om pensionsstif­ telse.

Vad som avses med stiftelsens pensionsreserv är angivet i 10 § nämnda lag.

Denna lag träder i kraft dagen ef­ ter den, då lagen enligt därå med­ delad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn

över stiftelser

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 8 §§ lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2

§.

Anmälningsplikt föreligger — — —

Utan hinder av vad under 7) sägs må anmälan äga rum beträffande stiftelse, vars förmögenhet överstiger femtusen kronor.

3 §.

Anmälningsplikt skall av stiftel­ sens styrelse fullgöras inom sex må­ nader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där uppdraget mottagits under stiftarens livstid, in­ om sex månader efter hans död.

Finnes vid Har vid —

(Föreslagen lydelse)

2

§.

denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock städse beträffande stiftelse, som av­ ses i lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse och icke är så­ dan stiftelse varom ovan under 8) förmäles.

3 §•

Anmälningsplikt skall av stiftel­ sens styrelse fullgöras inom sex må­ nader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där uppdraget mottagits under stiftarens livstid, in­ om sex månader efter hans död.

Pen­

sionsstiftelse, som avses i 2 § andra stycket, skall av styrelsen alltid an­ mälas inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag.

med styrelse, årets utgång.

8

§.

Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes till­ syn, där Konungens befallningsha- vande finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål. Konungens befallningshavande äge dock från till­ syn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna lag eljest på grund av särskilda omständighe­ ter finnes icke vara behövlig. Har

8

§•

Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes till­ syn, där Konungens befallningsha­ vande finner stiftelsen främja ett all­ männyttigt ändamål. Konungens be­ fallningshavande äge dock från till­ syn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna lag eljest på grund av särskilda omstän­ digheter finnes icke vara behövlig.

1 Senaste lydelse av 2 och 8 §§ se SFS 1958:438.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

(Nuvarande lydelse)

stiftelses förmögenhet nedgått under tiotusen kronor, må Konungens be- fallningshavande jämväl undantaga stiftelsen från tillsyn;

om förmögen­

heten överstiger femtusen kronor, må det dock ej ske utan medgivande av stiftelsens styrelse.

För stiftelse---------------------------9—.

(Föreslagen lydelse)

Har stiftelses förmögenhet nedgått under tiotusen kronor, må Konungens befallningshavande jämväl undanta­ ga stiftelsen från tillsyn,

där ej fråga

är om pensionsstiftelse som avses i 2 § andra stycket.

8 §§ stadgas.

Denna lag träder i kraft dagen ef­ ter den, då lagen enligt därå medde­ lad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Den äger tillämpning jämväl på då bestående stiftelser. Har styrelse för pensions­ stiftelse mottagit sitt uppdrag före lagens ikraftträdande och blivit plik­ tig att anmäla stiftelsen på grund av denna lag, skall anmälan, vid ansvar som sägs i 19 §, fullgöras inom sex månader från ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 september 1961.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^ermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

viss lagstiftning

beträffande pensionsstiftelser

samt anför därvid följande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 25 tebruari 1955 sakkun­ niga för utredning av frågan om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning. Utredningsarbetet påbörjades under våren 1955, men med hänsyn till det nära sambandet med frågan om lagfästa tilläggspensioner fick arbetet i hu­ vudsak vila från november månad 1956. Sedan vid 1959 års vårriksdag fat­ tats beslut om införande av en lagfäst, allmän tilläggspensionering, återupp­ togs utredningsarbetet under hösten 1959. I tilläggsdirektiv uppdrogs åt ut­ redningen bl. a. att upptaga jämväl vissa skatterättsliga frågor.

Utredningen, som har antagit benämningen

pensionsstiftelseutredningen,

har den 6 april 1961 avgivit ett första delbetänkande, kallat Pensionsstiftel­ ser I, med förslag till civilrättslig och skatterättslig lagstiftning beträffande pensionsstiftelser (SOU 1961: 14). Betänkandet är undertecknat av profes­ sorn Folke Schmidt, ordförande, sekreteraren hos landsorganisationen i Sve­ rige Bertil Bolin, direktören i Sveriges juristförbund Styrbjörn von Fei- litzen, industriens skattesakkunnige docenten Dag Helmers, direktören i svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, lagbyråchefen Sture Lundell, landskamreraren Gösta Löfstedt och direktören i tjänstemännens central­ organisation Otto Nordenskiöld ävensom hovrättsassessorn Bengt Rydin, sekreterare, och kammarrättsfiskalen Lennart Huss, biträdande sekreterare.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justi tiekanslers- ämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten, riksförsäkringsan- stalten (ingår numera i riksförsäkringsverket), riksräkenskapsverket (nu­ mera riksrevisionsverket), pensionsstyrelsen (ingår numera i riksförsäk­ ringsverket), statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspek- tionen, försäkringsinspektionen, patent- och registreringsverket, kommers­

11

sionering av anställda hos bolaget eller efterlevande till anställda. En bunden pensionsstiftelses ändamål är uteslutande att trygga pensioner från bolaget. Stiftelsen kan icke själv ikläda sig pensionsförpliktelser eller utbetala pen­ sioner. Lagen utgår från att bolaget utövar pensioneringen genom att självt lämna pensionsutfästelser och bestrida löpande pensionsutgifter. En stiftelse som är konstruerad på nu angivna sätt brukar kallas pantstiftelse till skill­ nad från beredandestiftelse; jfr vad som anföres beträffande de fria pen­ sionsstiftelserna.

Det förutsättes i 1937 års lag att full avtalsfrihet råder beträffande rätten till pension och villkoren för pensionsrättens inträde. Frågan om den ord­ ning, i vilken utfästelse om pensionsrätt lämpligen bör ges, har lämnats utanför lagen. Då utfästelser om pension givits, utgör stiftelseförmögenhe­ ten i första hand säkerhet för dessa utfästelsers fullgörande. Vad därefter kan återstå skall tjäna till tryggande av pension åt övriga anställda eller deras efterlevande efter billighet.

Med pension avses i 1937 års lag enligt 1 § andra stycket pension på giund av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter avgång från anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet), samt efter den anställdes död åt efterlevande make och barn ävensom åt frånskild make.

I fråga om pensionsstiftelses ändamål äger bolaget enligt 1 § tredje stycket bestämma att stiftelsen skall avse tryggandet av pensioner allenast åt pen- sionstagare och anställda, som innehar vissa befattningar eller vissa slag av befattningar hos bolaget, samt efter sådan pensionstagares och anställds död åt efterlevande till denne. Dylik stiftelse kallas särskild pensionsstiftelse (t. ex. för tjänstemän eller för arbetare eller för en på annat sätt angiven grupp av anställda). Har någon inskränkning av stiftelsens ändamal icke gjorts, skall stiftelsen avse tryggandet av pension till alla pensionstagare och anställda hos bolaget samt deras efterlevande utan begränsning till vissa kategorier. Sådan stiftelse benämnes allmän pensionsstiftelse.

Beslut om bildande av pensionsstiftelse och om överföring av vinstmedel till sådan stiftelse fattas enligt 2 § av ordinarie bolagsstämma. Vid bildandet skall bolagsstämman besluta benämning på stiftelsen. Benämningen skall innehålla ordet pensionsstiftelse och i fråga om särskild pensionsstiftelse jämväl ett kortfattat angivande av dess särskilda ändamål. I beslut om bil­ dande av särskild stiftelse skall tydligt anges de befattningar eller slag av befattningar hos bolaget, vilka avses med stiftelsen, överföring av vinstme­ del till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma vid fastställande av ba­ lansräkning för föregående räkenskapsår. Pensionsstiftelse får icke bildas om ej minst 500 kronor överföres till densamma.

Beslutar bolagsstämma att bilda pensionsstiftelse, skall ofördröjligen ge­ nom styrelsens försorg anmälan därom göras för registrering av stiftelsen hos aktiebolagsregistret (resp. bankregistret och försäkringsregistret). Sedan registrering skett, äger pensionsstiftelsen på grund av överföring av medel från bolaget till stiftelsen fordran hos bolaget till motsvarande belopp. Den­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

na fordran äger dock bolaget ha hos sig innestående; 1937 års lag föreskri­ ver ej att skuldebrev på beloppet skall utfärdas. Bolaget kan frivilligt göra avbetalningar på stiftelsens fordran. Stiftelsen kan däremot icke kräva be­ talning av bolaget före likvidation och således ej heller på grund av sin fordran begära bolaget i konkurs (jfr lagberedningens motiv till 1937 års lag, SOU 1937: 13 s. 83 och 166).

Frånsett det för stiftelsebildning föreskrivna minimibeloppet äger bolags­ stämman fritt besluta, hur mycket som skall överföras till stiftelsen. Det överförda beloppet kan alltså överstiga eller understiga det belopp, som en- ligt försäkringstekniska grunder fordras för tryggande av bolagets pensions­ åtaganden.

I aktiebolags balansräkning får, enligt vad som föreskrives i 1944 års ak­ tiebolagslag (101 § 5 mom.), fond icke redovisas under benämningen pen­ sionsfond eller understödsfond eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas välfärd. Skuld på grund av överföring av medel till pen­ sionsstiftelse skall redovisas i särskild post med upptagande av stiftelsens benämning. Därvid skall för sig anges a) skuld på grund av överföring som beslutats vid balansräkningens fastställande, b) skuld för ränta för det år balansräkningen avser, i den mån avräkning mot utgifter ej skett, och c) skuld på grund av tidigare överföringar.

Stiftelsens hela förmögenhet kan bestå av fordran hos bolaget, men för­ mögenheten kan också utgöras av annan egendom. Sådan annan egendom skall, i den mån penningmedel ej bör hållas tillgängliga för utbetalningar från stiftelsen, placeras enligt av Kungl. Maj:t i brev den 24 november 1939 fastställda föreskrifter. Sålunda skall egendomen anbringas i vissa närmare angivna slag av värdehandlingar eller också redovisas i sådana av bolaget utfärdade skuldförbindelser, för vilka stiftelsen äger säkerhet i dylika vär­ dehandlingar.

Pensionstiftelsens förvaltning kan handhas av bolagets styrelse, jfr 5 § första stycket i 1937 års lag. Emellertid kan också särskilda förvaltnings- organ förekomma. I 3 § stadgas att ordinarie bolagsstämma äger besluta, att särskild styrelse skall inrättas för stiftelsen. Sådan styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka — utom ordföranden — skall väljas till halva antalet av bolagsstämman och till halva antalet av pensionstagare eller an- stallda. Ordföranden utses av de sålunda valda ledamöterna. I vissa fall krä­ ver lagen att särskilt förvaltningsorgan finnes. Så är jämlikt 5 § andra stycket förhållandet, då annan egendom än fordran hos bolaget tillfaller stif­ telsen eller fråga uppkommer om nedsättning av bolagets skuld till stiftel­ sen eller då eljest sådana omständigheter inträder, att intressekollision mel­ lan bolaget och stiftelsen kan uppkomma. Är i dylikt fall särskild styrelse ej inrättad, skall god man för stiftelsen förordnas av rätten.

Bolaget skall i princip erlägga ränta på sin skuld till stiftelsen efter vissa i 8 § forsta stycket angivna normer, dock ej på belopp varmed stiftelsens

ormogenhet överstiger stiftelsens pensionsreserv (ang. pensionsreserven

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

13

se i det följande). Till skydd för bolagets borgenärer har föreskrivits att högre ränta än sex procent för år ej må av bolaget gottgöras stiftelsen. Emel­ lertid kan bolaget helt fritaga sig från eller begränsa ränteplikten genom att göra förbehåll därom vid stiftelsens bildande.

I den mån bolaget under ett räkenskapsår haft utgifter för betalning av pension eller för inköp av livränta eller överlevelseränta eller för betalning av pensionsförsäkringsavgifter för pensionstagare och anställda eller efter­ levande till sådana personer, äger bolaget enligt 8 § första stycket låta dessa utgifter avräknas mot stiftelsens räntefordran på bolaget för samma räken­ skapsår. Däremot har bolaget ej rätt att fritt använda stiftelsens kapital till bestridande av löpande pensionsutgifter. En sådan rätt skulle äventyra stif­ telsens uppgift att i händelse av bolagets obestånd eller upphörande utgöra säkerhet för utgående pensioner och gjorda pensionsåtaganden. Därför har i 8 § andra stycket givits ett stadgande, enligt vilket stiftelseförmögenheten ej får nedbringas under det belopp som svarar mot stiftelsens pensionsreserv (den s. k. spärregeln). Med stiftelsens pensionsreserv avses enligt 8 § tredje stycket vad som enligt försäkringstekniska beräkningar fordras för att täcka kapitalvärdet av de pensioner, som utgår från bolaget, och av bolagets ut­ fästelser om pension jämte visst tillägg. Överskott över pensionsreserven får däremot användas till att gottgöra bolaget för de pensionsutgifter under rä­ kenskapsåret, vilka ej kunnat avräknas mot stiftelsens räntefordran. Kungl. Maj :t har i brev den 24 november 1939 fastställt grunder för beräkning av pensionsreservens storlek.

Då bolagets verksamhet upphör på grund av likvidation med konkurs eller utan konkurs, skall stiftelsens förmögenhet användas till fullgörande av stiftelsens uppgift att i pensionshänseende trygga bolagets personal mot de ogynnsamma verkningar, som upphörandet av verksamheten kan med­ föra. Därvid skall förmögenheten i första hand användas till täckande av fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget och i andra hand — i den mån tillgångar återstår — till gottgörelse åt övriga intressenter i stiftelsen, t. ex. pensionstagare som utan att äga fordran på grund av pensionsrätt mot bolaget faktiskt åtnjutit pension.

Vid likvidation utan samband med konkurs har bolaget att erlägga betal­ ning till de med stiftelsen avsedda personer, som äger fordran på grund av pensionsrätt mot bolaget. För vad sålunda utgivits såsom betalning för för­ fallna pensionsposter eller såsom gottgörelse för kapitalvärdet av pensions- rätten skall enligt 9 § ersättning, maximerad på visst sätt, beredas bolaget genom avräkning på stiftelsefordringen med därå upplupen ränta; även ut­ betalning av stiftelsemedel till bolaget kan förekomma. Resterar någon del av bolagets skuld till stiftelsen, skall återstoden erläggas kontant till stiftel­ sen. Av stiftelsens behållning skall — med beaktande av vissa i lagen an­ givna grunder — tilldelning efter billighet ske till övriga intressenter i stif­ telsen. Förslag till delning skall upprättas av särskilt förvaltningsorgan för stiftelsen och underställas tillsynsmyndigheten för prövning och faststäl- lelse. Skulle överskott uppkomma, skall detta tillfalla svenska aktiebolagens

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

pensions- och understödsfond. Några medel lär hittills ej ha tillförts denna fond.

Försältes bolaget i konkurs, får de som äger fordran mot bolaget på grund av pensionsrätt bevaka sina fordringar i konkursen (jfr 139 § konkurs­ lagen). På grund av stiftelsens subsidiära betalningsskyldighet mot dem, vilkas pensionsfordringar godkännes i konkursen, har stiftelsen enligt 10 § tillerkänts ställning av medgäldenär i konkursen. Därest utdelning i kon­ kursen utgår på pensionsfordringarna, skall utdelningarna i motsvarande mån avräknas från utdelningen till stiftelsen för dess fordran hos bolaget.

Pensionsfordran som tillkommer pensionstagare på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, vilken innehafts av honom själv eller av anhörig till honom, åtnjuter i konkursen förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbal- ken. Förmånsrätten gäller dock ej för längre tid än sammanlagt ett år och ej heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Även stiftelsens fordran mot bolaget äger, med viss maximering, förmåns­ rätt jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken i den mån dess fordran motsvarar de pensionsfordringar, som utgått med förmånsrätt enligt nämnda lagrum. Till den del stiftelsefordringen icke utgår med sagda förmånsrätt är den för­ enad med förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken (d. v. s. efter fastig- hetsinteckningar och förlagsinteckningar).

Sedan konkursen avslutats, skall fördelning av pensionsstiftelsens behåll­ ning äga rum. Tilldelning skall först ske till dem som åtnjutit betalningsrätt i konkursen för fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget men ej fått full utdelning. Skulle medlen därvid icke åtgå, förfares på enahanda sätt som vid likvidation utan konkurs, d. v. s. medlen fördelas efter billig­ het mellan övriga intressenter i stiftelsen; överskott som må uppkomma till­ föres svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond.

De bundna pensionsstiftelserna står under tillsyn av försäkringsinspek- tionen, jfr 17 §. Beträffande de regler som gäller för tillsynens utövande hän­ visas till betänkandet s. 119 f.

Fria pensionsstiftelser. De fria pensionsstiftelserna kan bildas av alla företagstyper, såväl juridiska som fysiska personer. Aktiebolagen har alliså möjlighet att välja mellan den bundna och den fria stiftelseformen.

Fria pensionsstiftelser är i princip underkastade bestämmelserna i lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. Denna lag innehåller en del stad- ganden av civilrältslig natur men är, såsom antydes av dess rubrik, i själva verket att betrakta som en kontrollag; någon utförlig reglering av stiftelse­ institutet i dess helhet innefattar lagen icke. I avsaknad av närmare lagbe­ stämmelser har de fria pensionsstiftelserna utvecklat sig efter olika möns­ ter. Skattelagstiftningen har dock bidragit till att reglera och likforma dessa pensionsstiftelser. I punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen uppställes nämligen vissa krav på hur en stiftelse skall vara konstruerad för att i skatterättsligt hänseende godtagas som pensionsstiftelse.

Bland villkoren för bildande av stiftelser i allmänhet har ansetts ingå atl

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

telser kallas beredandestiftelser. Även blandformer av de nämnda stiftelse­ typerna förekommer.

I likhet med de bundna pensionsstiftelserna kan de fria pensionsstiftelser­ na vara allmänna eller särskilda stiftelser.

Pensionsstiftelser som är knutna till endast ett företag benämnes enkla pensionsstiftelser. Flera företag — t. ex. sådana som tillhör samma bransch eller har intressegemenskap av annat slag —- kan också gemensamt bilda och göra avsättningar till en fri pensionsstiftelse. Sålunda bildade stiftelser betecknas gemensamma pensionsstiftelser (bundna pensionsstiftelser kan ej upprättas gemensamt utan är alltid enkla stiftelser).

En stiftelse med pensionering som uteslutande ändamål kallas ren pen­ sionsstiftelse. Har stiftelsen både pensionsändamål och annat ändamål — i regel rör det sig om annat personaländamål — föreligger en blandad pen­ sionsstiftelse (en bunden pensionsstiftelse har alltid enbart pensionsända­ mål).

I fråga om tillsyn över fria pensionsstiftelser gäller liksom för stiftelser i allmänhet bestämmelserna i 1929 års lag. Enligt dess 1 § skall stiftelse an­ mälas till länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas. Anmäld stiftelse skall enligt 8 § i princip stå under länsstyrel­ sens tillsyn, om länsstyrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt än­ damål. Att bereda pensionsförmåner åt anställda har i praxis ansetts vara ett sådant ändamål (regeringsrättens årsbok 1942 ref. 24).

Från anmälningsplikt och därmed även från tillsyn är likväl vissa i 2 § första stycket uppräknade kategorier undantagna. De i detta sammanhang viktiga undantagen avser dels stiftelse vars förmögenhet ej överstiger 10 000 kronor, dels bunden pensionsstiftelse, dels stiftelse som genom stiftarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt 1929 års lag.

Ursprungligen var enligt 2 § första stycket värdegränsen för anmälnings­ plikt 5 000 kronor. Genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1959 höjdes gränsen till 10 000 kronor. Det är från skattesynpunkt av betydelse om en pensions- eller annan personalstiftelse står under tillsyn eller ej; jfr

53 § 1 inom. d, punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisning­ arna till 53 § kommunalskattelagen. För att undvika att höjningen av värde­ gränsen skulle få ogynnsamma skatterättsliga konsekvenser, fogades sam­ tidigt till 2 § ett andra stycke med bestämmelse att anmälan dock må äga rum beträffande stiftelse, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor. Stiftelse med en förmögenhet som överstiger 5 000 men ej 10 000 kronor kan således frivilligt ställa sig under tillsyn.

Även om stiftelse anmälts, kan den bli undandragen tillsyn. Sålunda äger länsstyrelsen enligt 8 § från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är under­ kastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt 1929 års lag eljest på grund av särskilda omständigheter icke finnes vara behövlig. I anslutning till nyssnämnda lagändring har vidare i 8 § stadgats att länsstyrelsen jäm­ väl må från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet nedgått under

17

10 000 kronor; om förmögenheten överstiger 5 000 kronor, må det dock ej ske utan medgivande av stiftelsens styrelse.

Anmälningsplikt skall enligt 3 § första stycket fullgöras av stiftelsens sty­ relse inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där uppdraget mottagits under stiftarens livstid, inom sex månader efter hans död.

Begäres länsstyrelsens fastställelse av stadgar för stiftelse, har länsstyrel­ sen enligt 5 § att meddela sådan fastställelse, om stiftelsen finnes främja ett allmännyttigt ändamål.

Fria pensionsstiftelser, som är knutna till bankaktiebolag eller sparbank, står under viss tillsyn av bank- och fondinspektionen respektive sparbanks- inspektionen; se 191 § lagen om bankrörelse och 97 § lagen om sparban­ ker. Denna tillsyn avser allenast placeringen av stiftelsens tillgångar. Enligt praxis anses tillsyn enligt 1929 års lag icke vara överflödig av den anled­ ningen att 191 § lagen om bankrörelse är tillämplig på stiftelsen (regerings­ rättens årsbok 1957 Ju 153). Detsamma torde gälla stiftelse som avses i 97 § lagen om sparbanker.

Rörande bestämmelserna om utövandet av tillsynen över fria pensionsstif­ telser hänvisas till betänkandet s. 120 f.

Pensionsstiftelsernas omfattning

Vid 1958 års utgång fanns 1 020 bundna pensionsstiftelser och 6 646 fria pensionsstiftelser. Av sistnämnda stiftelser stod 6 181 under tillsyn. Sam­ manlagda nettoförmögenheten var hos bundna stiftelser 468 miljoner kro­ nor och hos fria stiftelser 5 514 miljoner kronor, varav 5 456 miljoner belöp­ te sig på de fria stiftelserna under tillsyn. Den totala behållningen hos pen­ sionsstiftelser var sålunda 5 982 miljoner kronor. Härav utgjorde 4 936 mil­ joner kronor fordringar på det egna företaget. Antalet till aktiebolag knutna stiftelser var 6 856, representerande en nettobehållning av 5 199 miljoner kronor.

Under 1958 avsattes 578 miljoner kronor till pensionsstiftelser. Det be­ räknas att avsättningarna under 1959 uppgick till omkring 600 miljoner kronor. Den sammanlagda nettoförmögenheten hos stiftelserna vid 1959 års utgång kan uppskattas till cirka 6 600 miljoner kronor.

Det må tilläggas att nybildningen av bundna pensionsstiftelser praktiskt taget har upphört sedan 1952 och att även nyavsättningarna till dessa har varit jämförelsevis obetydliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1961

Utredningsdirektiven

Behovet av ny lagstiftning beträffande pensionsstiftelserna har kommit till uttryck i de direktiv som lämnats för utredningens arbete. I de ursprung­ liga direktiven underströks intresset att till pensionsstiftelser avsatta medel

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

icke togs i anspråk för annat än det avsedda ändamålet. Fall hade emeller­ tid förekommit som belyste, att den rådande ordningen icke tillgodosåg de krav som borde ställas i sådant hänseende. Frågan om pensionsstiftelsernas civilrältsliga ställning syntes enligt direktiven böra upptagas till en allmän och förutsältningslös granskning. Denna borde avse både bundna och fria pensionsstiftelser. Den grundläggande synpunkten borde vara att största möj­ liga säkerhet skulle åstadkommas för att medel, som avsattes till pensions­ stiftelser, verkligen kom till användning för avsett ändamål. Här uppställde sig bl. a. spörsmål om pensionsstiftelsernas ställning i förhållande till såväl stiftaren som dennes borgenärer. Nära sammanhängande härmed var frå­ gorna om publicitet och tillsyn. Jämväl borde undersökas i vad mån det förelåg anledning att fortfarande göra åtskillnad mellan olika typer av pen­ sionsstiftelser eller om enhetliga regler kunde skapas. Särskilt borde beak­ tas spörsmålet om de anställdas representation i pensionsstiftelses styrelse.

Sedan lagen om försäkring för allmän tilläggspensionering (ATP) anta­ gits av vårriksdagen 1959, utfärdades den 4 september samma år tilläggs­ direktiv för utredningen. I dessa konstaterades att avgifterna till ATP, så­ vitt de avsåg anställdas pensionering, skulle erläggas av arbetsgivarna. För det fall alt anställda före ATP:s ikraftträdande tillerkänts tjänstepension, kunde enligt tilläggsdirektiven intresse föreligga att förhandlingar upptogs om omreglering av redan existerande pensionsförmåner. Där dessa grundade sig på pensionsstiftelser, borde tillses att lagligt hinder icke mötte mot en sådan anpassning av pensionsförmånerna till ATP:s förmåner, som arbets- marknadsparterna kunde finna lämplig. Enligt gällande bestämmelser skulle det emellertid ej sällan fordras ett komplicerat permutationsförfarande, in­ nan en omreglering kunde komma till stånd. Det var angeläget att detta problem snarast löstes på ett såvitt möjligt enkelt och praktiskt sätt. Vad beträffar de medel, som kom att ligga kvar i pensionsstiftelserna eller fram­ deles anslogs till sådana stiftelser, var det uppenbart att tillkomsten av ATP i vissa avseenden förändrat förutsättningarna för pensionsstiftelsernas verk­ samhet och därmed för deras civilrättsliga reglering. Det förändrade läge, som uppstått för pensionsstiftelserna, liksom också blivande civilrättsliga ändringar av pensionsstiftelseinstitutet syntes också medföra att även skat­ tereglerna avseende dessa stiftelser ånyo borde överses. De civilrättsliga och skattemässiga reglerna borde utformas så, att de i tillbörlig grad främjade en naturlig anpassning av pensionsstiftelsernas funktioner mot bakgrunden av ATP.

Läget på arbetsmarknaden efter införandet av ATP

Inom det enskilda näringslivet i vårt land har den förekommande pensio­ neringen av arbetstagare — bortsett från den allmänna folkpensioneringen — tidigare grundat sig på frivilliga åtaganden av arbetsgivarna. Den privata tjänstepensioneringen har företrädesvis varit ordnad på det sättet att ar­ betsgivaren tecknat pensionsförsäkringar hos försäkringsbolag (härmed kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

en rekommendation, vilken under hösten 1960 antagits av samtliga till ar­ betsgivareföreningen anslutna förbund. Den beräknas omfatta drygt 200 000 anställda. Rekommendationen avser bl. a. att ålderspension, när full pension intjänats, skall utgå med 65 % av lönen beräknad på visst sätt för tiden från 65 år till 67 år (för kvinna från 60 år till 67 år) samt med 10 % av lönen för tiden därefter. För personer födda före 1914 tillkommer efter 67 år en utfyllnad, bestämd med hänsyn till att dessa årsgrupper icke tillerkän- nes fulla ATP-förmåner.

De kompletterande pensionerna kan beredas genom tecknande av försäk­ ring hos försäkringsbolag. De kan också beredas »på annat sätt, som kan anses vara betryggande». Enligt en uppgörelse den 26 oktober 1960 har anordnats ett särskilt system härför. Företagen ansluter sig till ett gemen­ samt Pensionsregistreringsinstitut (PRI), som svarar för uträkning och ut­ betalning av pensioner. Anslutet företag är skyldigt att teckna kreditförsäk­ ring hos ett särskilt nystartat försäkringsbolag, Försäkringsbolaget pensions- garanti, ömsesidigt (FPG). För den pensionsskuld som motsvarar företagets åtaganden skall företaget årligen avsätta medel till en särskild pensionsstif­ telse (PRI-stiftelse). Av kompletteringsplanens förmåner omfattar PRI-sys- temet endast den del av ålderspensionen som intjänats från och med den 1 januari 1960. I den mån tjänstemannen har rätt att räkna pension även för tidigare tjänsteår, behöver denna pensionsförmån icke skyddas på motsva­ rande sätt.

En uppgörelse mellan handelns arbetsgivareorganisation, centrala grup­ pen, och handelstjänstemannaförbundet av den 9 september 1960 följer in­ dustritjänstemännens modell. Detsamma är förhållandet med de uppgörel­ ser som träffats under hösten 1960 av tidningarnas arbetsgivareförening med svenska journalistförbundet, grafiska faktors- och tjänstemannaför­ bundet och handelstjänstemannaförbundet. Dessa uppgörelser innehåller klausulen att de kompletterande förmånerna även må beredas »på annat sätt, som kan anses vara betryggande». Arbetsgivarna inom handeln har an­ slutit sig till PRI-systemet.

I slutet av maj 1961 omfattade företag, som anmält anslutning till PRI- systemet, enligt uppgift sammanlagt omkring 120 000 tjänstemän i intjä- nandeålder (d. v. s. man i ålder över 25 och kvinna i ålder över 30 år). Med utgångspunkt från denna siffra beräknas företagens totala pensionsskuld enligt PRI-systemet vid utgången av det andra året, d. v. s. den 31 decem­ ber 1961, till minst 250 miljoner kronor.

Det må i detta sammanhang nämnas att kooperationens förhandlingsor­ ganisation hösten 1960 träffat ett antal uppgörelser, som avser komplette­ rande pensioner åt tjänstemän och arbetare. Uppgörelserna beräknas inne­ fatta på tjänstemannasidan 15—20 000 anställda och på arbetaresidan 20 000. Genomgående har förutsatts att pensionsförmånerna skall säkerstäl­ las genom fondering i konsumentkooperationens pensionsstiftelse, en för he­ la den kooperativa rörelsen gemensam stiftelse, där varje anslutet företag har ett konto som utvisar företagets i stiftelsen innestående pensionsfond.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1

77

år 1961

21

Utredningen

Utredningen framhåller att till behandling i det första delbetänkandet ut­ valts frågor, som ansetts särskilt brådskande. Utredningen har likväl sökt se sambandet mellan olika delfrågor för att undvika provisorier. Tanken har varit att de föreslagna reglerna skall lämpa sig att senare sammanfogas med de ytterligare regler, som må anses erforderliga. Institutet med pensionsstif­ telser är dock, betonar utredningen, så invecklat att svårigheter kan tänkas möta vid tillämpningen av de nu föreslagna reglerna; dessa svårigheter bör undanröjas genom jämkningar i samband med ny lagstiftning. Utredningen avser (jfr betänkandet s. 6) att under den första tiden av det fortsatta ar­ betet ägna uppmärksamhet bl. a. åt frågan om lämpligheten av gemensam­ ma regler om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordringar avseende pensionering, spörsmålet om representation för de anställda i pensions­ stiftelses styrelse samt frågan om gemensamma regler för tillsyn av pen­ sionsstiftelser.

Beträffande den civilrättsliga sidan av det nu framlagda förslaget anför utredningen, att det i 1937 års lag ges en noggrann reglering för de bundna pensionsstiftelserna. För de fria stiftelserna saknas däremot särskilda lag­ regler. De bundna stiftelserna representerar endast en mindre del av de till­ gångar som finns i pensionsstiftelser. Utredningen menar att man bör söka att i framtiden få en gemensam lagstiftning om pensionsstiftelser. Ett förslag till sådan lagstiftning kan dock icke framläggas förrän utredningen hunnit genomgå samtliga de frågor som regleras i 1937 års lag.

Utredningen har i ett förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet sam­ manfört ett antal bestämmelser avsedda att äga tillämpning på både bundna och fria pensionsstiftelser, bestående och blivande. Av naturliga skäl har förslaget dock störst betydelse för de fria stiftelserna. Med pensionsstiftelse avses enligt förslaget en av arbetsgivare grundad stiftelse, som har till hu­ vudsakligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efter­ levande (1 §). Pensionsstiftelses medel skall tjäna såsom säkerhet för pensioner som utgår från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner, som ännu ej börjat utgå, för arbetsgivarens utfästelser om pension (2 § första stycket).

Vidare framhåller utredningen att det i tilläggsdirektiven av den 4 sep­ tember 1959 påpekades, att avgifterna till ATP såvitt avser anställda erläg­ ges av arbetsgivaren och att detta förhållande har betydelse i samband med omregleringen av tidigare tillerkända pensionsförmåner. Avsättningar till pensionsstiftelse göres i syfte att avlasta företaget från framtida ut­ gifter för pensionering. Eftersom medel överföres till en fristående juridisk person, nås samtidigt effekten att företaget säkerställer sina åtaganden i förhållande till de anställda. Utredningen anser det riktigt att företaget får utnyttja stiftelsemedel för att gottgöra sig för sina kostnader för ATP- avgifter, även om företaget icke skulle vara befogat härtill

23

För stiftelser bildade enligt 1937 års lag finns bestämmelser ompensions- reserv. Beträffande de fria stiftelserna saknas motsvarande lagregler. Ut­ redningen anser att bestämmelserna om pensionsreserv i 1937 års lag icke passar för allmän tillämpning. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit nya bestämmelser, avsedda att tillämpas både för bundna och för fria stif­ telser (9 §). Med en stiftelses pensionsreserv förstås enligt förslaget ka­ pitalvärdet av utgående pensioner och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade med ett visst säkerhetstillägg. I ett särskilt stadgande har givits föreskrift för det fail att regler om intjänande icke knutits till utfästelser om fram­ tida pension. Intjänandet bestämmes då av förhållandet mellan antalet för­ flutna tjänsteår och hela den beräknade tjänstetiden med viss begränsning. Detta stadgande får, säger utredningen, betydelse främst vid beräkning av vad som skall antagas vara andelen i pensionsreserven för en utfästelse, till vilken är knutet villkoret att den anställde skall stå kvar i tjänst vid inträf­ fat pensionsfall (s. k. antastbar utfästelse).

Utredningen framhåller vidare att en föreskrift, att i stiftelse skall spär­ ras medel tillräckliga att täcka pensionsreserven, förutsätter en bestämd ordning för betalningarna. Med förebild från den ordning som gäller för bundna stiftelser har föreslagits att stiftelsen icke må utfästa pen­ sion och ej heller, så länge den är knuten till arbetsgivaren, betala p e n- sionspost eller bestrida andra liknande utgifter (2 och 3 §§). Meningen är att arbetsgivaren själv skall göra utfästelserna till sina arbetstagare och att han också skall svara för utbetalningarna med rätt för honom att därefter söka gottgörelse, om stiftelsen har överskottsmedel.

Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet är, enligt vad utred­ ningen särskilt uttalat, avsett att gälla för sitt område oavsett innehållet i stiftelsens stadgar.

Enligt utredningens mening bör 1937 års lag i huvudsak få gälla i sitt nu­ varande skick till dess en allmän översyn av pensionsstiftelserna hunnit verkställas (betänkandet s. 116). Därför har i förslag till ändring i 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser — genom hänvis­ ning till lagen om pensionsstiftelses verksamhet — upptagits endast de nya reglerna för pensionsreservens beräkning; dessutom har erinrats om att fö­ retaget äger att ur en hunden stiftelse gottgöra sig även för vissa utgifter, som icke är gottgörelsegilla enligt 1937 års lag (8 §).

Utredningen påpekar att det stora flertalet fria pensionsstiftelser av skat- terättsliga hänsyn låtit ställa sig under tillsyn. Alltjämt finns dock ett bety­ dande antal fria stiftelser som är undandragna tillsyn. Den av utredningen föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet innehåller åtskilliga reg­ ler, vilkas efterlevnad kan kräva tillsynsmyndighets bistånd och kontroll. Utredningen förordar därför sådan ändring i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser, att pensionsstiftelse alltid skall stå under tillsyn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1901

25

byggas och kan komma att justeras i detaljer. Dessa omständigheter för­ anleder naturligen att inspektionens bedömning av förslaget skett under förutsättningen, att detta, såsom ställts i utsikt, kommer att kompletteras i olika hänseenden. Under denna förutsättning anmäler inspektionen sin an­ slutning i allt väsentligt till utredningens förslag. Regleringen av de fria pensionsstiftelsernas verksamhet synes inspektionen erforderlig och lämp­ lig samt ej minst önskvärd för anpassning till ATP. Även bank- och fond­ inspektionen finner utredningens förslag godtagbart.

På grund av de erfarenheter överståthållarämbetet gjort såsom tillsyns­ myndighet över stiftelser (under ämbetets tillsyn står för närvarande över 1 800 pensionsstiftelser) vitsordar ämbetet att behov föreligger av en civil­ rättslig reglering av pensionsstiftelserna. Det upprättade förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet synes tillgodose detta behov. Icke heller övriga lagförslag ger anledning till erinran från ämbetets sida. Länsstyrelsen i Gö­ teborgs och Bohus län och länsstyrelsen i Malmöhus län, vilka länsstyrelser funnit det önskvärt att utredningen redan i denna etapp hade behandlat frå­ gan om säkerhet för reversavsättningar till pensionsstiftelse, ansluter sig också i stort till vad utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Kristianstads län understryker att frånvaron av uttryckliga lagbestämmelser för de fria stiftel­ serna utgjort en utomordentlig brist och även medfört påtagliga besvär­ ligheter i det praktiska arbetet. Det är därför med stor tillfredsställelse man nu hälsar utredningens förslag om en lagstiftning, som närmare reglerar de ifrågavarande stiftelsernas civilrättsliga status. Också länsstyrelsen i

Kalmar lön framhåller att frånvaron av i lag angivna regler rörande pen­ sionsstiftelses verksamhet mången gång medfört viss osäkerhet och ojämn­ het vid handläggningen av stiftelsefrågor. Framläggandet av det föreliggan­ de betänkandet måste därför från länsstyrelsens synpunkt hälsas med till­ fredsställelse. Enligt länsstyrelsen i Hallands län skulle ett genomförande av utredningens förslag lösa många av de problem som vållar tillsyns­ myndigheterna bekymmer; med anledning härav förordas lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det tillfredsställande att åtskilliga av de för bundna pensionsstif­ telser redan gällande reglerna föreslås skola gälla även för fria pensions­ stiftelser och att skiljaktigheterna mellan dessa slag av stiftelser därmed icke längre blir så påfallande. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är det av största vikt att pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning blir lag­ ligt reglerad. Särskilt med hänsyn till de synnerligen stora belopp som av­ satts till pensionsstiftelser är nuvarande brist på bestämmelser en allvarlig olägenhet. Nu framlagda förslag löser endast en mindre del av föreliggande spörsmål. Förslagen reglerar dock enligt länsstyrelsens mening frågor av sådan vikt, att de snarast möjligt bör bli föremål för lagstiftning. Länssty­ relsen anser sig därför icke kunna ansluta sig till en framförd åsikt, att endast de frågor som sammanhänger med anpassningen av befintlig privat tjänstepensionering till ATP samt till PRI och liknande system skulle lösas för närvarande och samtliga övriga problem framdeles upptagas i ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

sammanhang. De framlagda förslagen är enligt länsstyrelsens bedömande i allt väsentligt lämpliga och väl motiverade.

Bland övriga hörda myndigheter må i detta sammanhang nämnas pensionsstyrelscn, för vilken det framstår som ett önskemål att de fria pen­ sionsstiftelsernas verksamhet blir i lag reglerad på ett fastare sätt än vad som för närvarande är förhållandet. Det synes styrelsen lämpligt att man anknyter till vad som nu gäller för de bundna stiftelserna. Som allmänt omdöme vill styrelsen därför uttala att förslaget i stort sett är välgrundat och bör kunna läggas till grund för lagstiftning. Kommerskollegium anför att de problem, som anmäler sig i förevarande sammanhang, är synnerligen invecklade och svåröverskådliga. Detta beror på problemens anknytning till såväl sociala som allmänna företagsekonomiska och beskattningsmässiga frågor. Kollegium begränsar sig till några allmänna uttalanden och hänvi­ sar i övrigt till handelskamrarnas yttranden, genom vilka hithörande frå­ gor blivit allsidigt belysta. Efter tillkomsten av ATP har spörsmålet om de enskilda pensionsstiftelsernas ställning kommit i ett delvis nytt läge, och det är viktigt att lagstiftningen på området överses och anpassas till de nya förhållandena. Framför allt har dessa stiftelsers betydelse i rent socialt hänseende kommit att i viss mån skjutas i bakgrunden genom införandet av ATP, och denna förändring bör återspeglas bl. a. i de civilrättsliga reglerna. Kollegium anser det vara naturligt att lagbestämmelserna uppbygges så, att därav klart framgår att här är fråga om avtal mellan två jämställda parter, arbetsgivaren och arbetstagaren, angående vissa anställningsvillkor och allt­ så icke om en av arbetsgivaren gjord — mer eller mindre säker — utfästelse angående eu social förmån. Såsom kollegium kan bedöma, har utredningen genom sitt förslag i stort sett tillgodosett denna huvudprincip. Smålands och Blekinge handelskammare yttrar att förslaget till sina huvudprinciper kan anses utgöra en i stort sett tillfredsställande reglering av hithörande spörsmål. Uttalanden av samma innebörd göres av handelskammaren i

Gefle, handelskammaren i Karlstad samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare. Enligt handelskammaren för Örebro och Västmanlands lön är det en stor fördel med en lagstiftning, som närmare klarlägger pen­ sionsstiftelsernas civilrättsliga ställning och medför större likformighet än hittills mellan dessa stiftelser.

Vad angår de organisationer och sammanslutningar, som yttrat sig i ären­ det, framhåller näringslivets skattedelegation att det föreliggande förslaget till civilrättslig lagstiftning, vilket behandlar endast vissa avsnitt av rättsområ­ det, främst måste bedömas efter det aktuella behovet av laglig reglering men även med beaktande av förutsebara önskemål beträffande det fortsatta lag­ stiftningsarbetet på detta område. I det kommande lagstiftningsarbetet kan exempelvis som målsättning uppställas någon form av »enhetsstiftelse». En annan och närliggande lösning kan enligt delegationen vara att ersätta stiftel­ serna med pensionskonton på skuldsidan i företagens balansräkningar. Hur ut­ vecklingen härvidlag kommer att bli är, såsom utredningen framhåller, icke möjligt alt för närvarande uttala sig om. Delegationen förutsätter emeller­

ens melod att uppdela arbetet i etapper, särskilt som en utredning av samt­ liga problem i samband med pensionsstiftelserna skulle ha medfört en be­ tydande försening av arbetet. Syftet med de nu föreslagna lagreglerna har varit att snarast möjligt lösa vissa anpassningsproblem. Det kan sägas att detta går att göra tekniskt enklare, men — som utredningen framhåller och vari organisationen instämmer — det är nödvändigt att snarast åstad­ komma en fast grund för hela stiftelsesystemet. Det synes därför vara mo­ tiverat att, som utredningen gjort, taga upp anpassningsproblemet i sin hel­ het. Organisationen tillstyrker att den föreslagna lagstiftningen genom­ föres och framhåller betydelsen av den sanering som, därest förslaget läs- ges till grund för en lagstiftning, kommer att ske på pensionsstiftelsernas område. Enligt organisationens mening innefattar förslaget en nödvändig saneringsåtgärd med hänsyn till den oklarhet som tidigare rått — såväl rättsligt som ekonomiskt — pa stiftelseområdet. Förslaget är att hälsa med tillfredsställelse även med hänsyn till en samordning mellan ATP och pensionsstiftelserna.

Enligt styrelsen för Sveriges advokatsamfund redovisas i utredningsför- slaget på ett förtjänstfullt sätt alla de förekommande typerna av pensions­ stiftelser. Styrelsen instämmer i den uttalade förhoppningen att provisorier skall undvikas vid uppdelningen av utredningens arbete. Även om man måste befara att övergångsbestämmelser skall medföra en viss ytterligare splittring i den brokiga karta som redan finns, torde det enligt styrelsen vara nödvändigt att snarast möjligt få fram en lagstiftning, som inför en­ hetligare och förenklade regler på pensionsstiftelsernas område.

Jämväl åtskilliga andra remissyttranden än de nu återgivna innehåller uttryckliga uttalanden i tillstyrkande riktning.

Några remissorgan menar att lagförslaget gjorts alltför omfatta n- d e och att utredningen i denna omgång bort inskränka sig till att lösa enbart sådana frågor, som hör samman med en anpassning av pensionsstif­ telserna till det nya läget på pensionsområdet. Hovrätten för Nedre Norrland yttrar sålunda att nu framlagda förslag kan betecknas som ett provisorium, delvis av försökskaraktär, i avvaktan på en enhetlig och slutgiltig lösning av problemen rörande pensionsstiftelser. Hovrätten ifrågasätter lämplig­ heten av detta tillvägagångssätt. Det för dagen mest angelägna torde en­ ligt hovrätten vara att anpassa reglerna om pensionsstiftelser till den situa­ tion som skapats genom införande av en lagfäst, allmän tilläggspensione- ring. Att i samband därmed på detta stadium av utredningsarbetet genom­ föra också andra delreformer av mindre brådskande — om än i och för sig önskvärda — slag, är onödigt och synes knappast välbetänkt, över­ väganden av dylik, mera allmän natur synes hovrätten böra anstå till den översyn av samtliga med institutet pensionsstiftelser förenade frågor, som torde ' ara att emotse inom en tämligen nära framtid. Det av utredningen föreslagna förfarandet kan enligt hovrättens uppfattning befaras vålla osä­ kerhet och praktiska besvärligheter. Med instämmande i det till betänkan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

av den anställdes pensionsvillkor. Utredningen har, framhåller handels­ kammaren, utgått från att uppgiften skulle vara att tillse, att stiftelse­ pensionerna ger en säker pensionsrätt. Om lagstiftningen blir sådan att den motverkar frivilliga avsättningar till pensionsstiftelser, om den ställer ar­ betsgivaren inför valet att antingen ge en pensionsutfästelse av hög kva­ lité eller också ingen pensionsutfästelse alls, kan resultatet bli att den mot­ verkar förbättringar av de anställdas pensioner som eljest varit möjliga. Lagstiftaren bör därför enligt handelskammarens åsikt, på ett helt annat sätt än utredningen gjort, taga med i beräkningen att följden av att en viss pensionsanordning förbjudes — t. ex. en pensionsutfästelse som göres enbart av en stiftelse — kan bli att en avsedd pensionsförmån helt ute­ blir. Enligt handelskammaren i Göteborg har utredningen i alltför hög grad arbetat under föreställningen, att den haft att lösa uppgifter av stor social räckvidd och betydelse. Handelskammaren framhåller, att den sociala upp­ giften att tillgodose de anställdas krav på rimlig och tryggad försörjning även efter den aktiva periodens slut kan anses vara löst i och med tillkoms­ ten av ATP såsom ett komplement till folkpensionen.

Under framhållande av vissa olikheter mellan 1937 års lag och den före­ slagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet ifrågasätter justitiekanslerscimbetet, om det icke i klarhetens intresse vore att föredraga, att sistnämn­ da lag tills vidare gjordes tillämplig blott på fria pensionsstiftelser. Ämbetet ställer sig också frågan om det är lämpligt att i en lag sammanföra de stadganden, vilka klart skall ingå i en fullständig lag om pensionsstiftelser, och de bestämmelser, som reglerar användningen av överskott i pensions­ stiftelser och som har karaktär av permutation. I den föreslagna utform­ ningen lär väl enligt ämbetets bedömande de senare icke få betydelse för blivande pensionsstiftelser utan blott för de bestående och, i fråga om des­ sa, i allt mindre grad ju färre stiftelser med överskott det blir kvar.

Justitiekanslersämbetet berör även vissa spörsmål rörande permuta­ tion samt anför härom: I

I den män hittills jämkningar behövt företagas i fråga om pensionsstif­ telses ändamål, förvaltning m. m. har detta — därest jämkningen icke kun­ nat vidtagas på grund av stiftelsestadgarna — skett genom permutation. Det har därvid varit möjligt att så smidigt allmänt tillämpade permu- tationsregler medgiva taga hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena. Då permutation sker i mer generell form kunna de i per- mutationsbeslutet givna bestämmelserna lätt bliva för stela eller på annat sätt mindre väl ägnade att tillämpas i enskilda fall. Beslutas den generella permutationen av Kungl. Maj :t är det tämligen lätt att modifiera de givna bestämmelserna. Kungl. Maj:t kan ju också efter särskild framställning medge permutation som avviker från de givna generella reglerna. Sker per- mutationen åter i form av lag, står icke sådana möjligheter till modifika­ tion i eller avvikelse från de givna reglerna till buds. Den smidighet som utmärker permutationsinstitutet i Kungl. Maj :ts hand talar för, att det må­ hända vore mer ändamålsenligt att »anpassningen» av de fria pensions­ stiftelserna skedde genom ett permutationsbeslut av Kungl. Maj :t. Å andra

31

sidan är fråga om tämligen långt gående ingrepp i de för de särskilda stif­ telserna gällande stadgarna. Bl. a. detta förhållande kan göra det önskvärt att »anpassningen» sker genom en lag. Det synes emellertid kunna ifråga­ sättas, om det ej vore välbetänkt att i lagen åt Kungl. Maj:t inrymma be­ fogenhet att om särskilda skäl därtill föranleda medge permutation av stif­ telse med avvikelse från de i lagen givna bestämmelserna. Ämbetet anser sig så mycket mer böra ställa denna fråga, som enligt ämbetets förmenande de föreslagna reglerna om användandet av överskott i pensionsstiftelser åt­ minstone i ett hänseende, nämligen när det gäller destinatärskretsen, i praktiken kunna visa sig för snäva.

Ämbetet yttrar vidare: I detta sammanhang må också beröras spörsmålet, i vad mån efter en lagstiftning av det slag som nu föreslås utrymme kommer att finnas för Kungl. Maj :ts permutationsrätt såvitt gäller pensionsstiftelser. Det torde vara tydligt att i ämnen som omfattas av lagen permutation av Kungl. Maj :t icke kan ske om Kungl. Maj :t icke i lagen tillagts sådan befogenhet. Å andra sidan lärer hinder icke möta mot att Kungl. Maj :t genom permutation medger ändringar i t. ex. förvaltningsordningen för en pensionsstiftelse, sättet för utseende av styrelse och dylikt. I andra fall är frågan mindre klar. överförande av pensionsstiftelses medel till pensionskassa torde, i den mån åtgärden icke äger stöd i stiftelsens stadgar, kunna ske efter permuta­ tion, ehuru här är fråga om användning av stiftelses medel — ett spörs­ mål som ju eljest regleras i lagförslaget. Likaså torde överförande av ett företags pensionsstiftelse till annat företag kunna ske genom permutation. Till frågan om permutation i sistberörda avseenden återkommer ämbetet i samband med behandlingen av 3 § i lagförslaget. Det lärer få ankomma å praxis att avgöra vilket utrymme som kommer att finnas för Kungl. Maj :ts permutationsrätt. Dock vore önskvärt att till ledning för vederbörliga myn­ digheter frågan beröres i motiven till lagen.

Till sist må framhållas att många remissorgan gjort allmänna uttalanden i frågor, som icke kan komma under prövning i denna etapp av lagstift­ ningsarbetet. Som exempel kan nämnas spörsmålen om förmånsrätt för pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivaren i dennes konkurs, om regler för fördelning av stiftelsemedel vid stiftelsens upplösning, om enhetliga be­ stämmelser för tillsyn över pensionsstiftelser, om representation för arbets­ tagarna i stiftelsens styrelse, om säkerhetskravet i samband med reversav­ sättningar samt om gemensamma föreskrifter avseende placeringen av pen­ sionsstiftelses tillgångar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

Departementschefen

Det nuvarande systemet med pensionsstiftelser har sitt ursprung i 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. De första åren efter tillkomsten av nämnda lag bildade ett stort antal aktiebolag pensions­ stiftelser i den ordning som lagen anger, s. k. bundna pensionsstiftelser. Bildandet av sådana stiftelser främjades skattemässigt genom särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen om rätt för bolaget att erhålla avdrag för avsättning till stiftelsen. Åtskilliga förelag — såväl aktiebolag som

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

andra slag av företag — grundade också pensionsstiftelser enligt allmänna stiftelserättsliga regler, s. k. fria pensionsstiftelser. Avsättningar till dylika stiftelser behandlades i skattepraxis på samma sätt som avsättningar till de bundna stiftelserna. Numera upptar kommunalskattelagen samma avsätt­ ningsregler för de båda slagen av stiftelser. Den fria stiftelseformen har emellertid av olika skäl blivit den mest anlitade.

Pensionsstiftelserna har haft stor betydelse med avseende å den privata pensioneringen av arbetstagare inom det enskilda näringslivet. Detta bely­ ses av de omfattande avsättningar som arbetsgivare under årens lopp gjort till sådana stiftelser. Den sammanlagda nettoförmögenheten hos pensions­ stiftelser beräknas vid 1959 års utgång ha uppgått till omkring 6,6 miljarder kronor. Härav belöper i runt tal en halv miljard kronor på bundna stiftelser, medan resten hänför sig till de fria stiftelserna.

Efter tillkomsten av ATP kommer frågan om privata pensioner åt arbets­ tagare naturligen att minska i betydelse ur sociala synpunkter. I samma riktning verkar redan företagna och för framtiden avsedda ytterligare höj­ ningar av den allmänna folkpensionen. Emellertid kommer tjänstepensioner, som kompletterar folkpensionen och ATP, framdeles att utgå från arbets­ givarna till ansenliga belopp. För säkerställande av de kompletterande pen­ sionerna kommer pensionsstiftelser att anlitas i avsevärd utsträckning. Pen­ sionsstiftelserna torde sålunda alltjämt komma att spela en viktig roll inom den privata tjänstepensioneringens område.

Under senare år har de fria pensionsstiftelserna varit föremål för kritik. Man har menat att det icke erbjudes tillräckliga garantier för att till stif­ telserna avsatta medel verkligen kommer till användning för det avsedda ändamålet. Som en väsentlig brist har ansetts att en fri stiftelse saknar för­ månsrätt för sin fordran mot arbetsgivaren i dennes konkurs; även andra bristfälligheter i den nuvarande ordningen har påtalats. Med hänsyn härtill har åt pensionsstiftelseutredningen uppdragits att företaga en allmän över­ syn av institutet med pensionsstiftelser. Enligt direktiven skall utredning­ en inrikta sig på att åstadkomma största möjliga säkerhet för att stiftelse­ medel kommer till bruk för avsett ändamål. Här möter åtskilliga komplice­ rade frågor, vilkas lösning kräver ett omfattande och tidsödande utrednings­ arbete.

Införandet av ATP har för pensionsstiftelsernas vidkommande givit upp­ hov till särskilda problem, som delvis ligger vid sidan av intresset att skapa större säkerhet för destinatärerna. Dessa problem avser frågan om anpass­ ning av pensionsstiftelsernas verksamhet till det ändrade läge som uppstått på tjänstepensioneringens område i och med ATP:s tillkomst; här avses även anpassning av stiftelserna till pensionsuppgörelserna på arbetsmark­ naden. Uppgiften att föreslå lösning av hithörande spörsmål har också an- förtrotts åt utredningen. Med anpassningen sammanhängande frågor är till sin natur sådana, att de skyndsamt måste bringas till en lösning.

I det nu avgivna delbetänkandet, vilket får ses i belysning av det upp­ komna läget på pensionsområdet, har utredningen till behandling upptagit

33

vissa civilrättsliga och skatterättsliga frågor, som befunnits vara särskilt brådskande. Utredningen har emellertid sökt se sambandet mellan olika delfrågor för att undvika provisorier. Avsikten har varit att de nu föreslagna reglerna skall lämpa sig att senare sammanfogas med de ytterligare regler som visar sig erforderliga.

På det civilrättsliga området har utredningen föreslagit lagbestämmelser, avsedda att gälla såväl bundna som fria pensionsstiftelser och vara tillämp­ liga vare sig stiftelsen består vid lagstiftningens ikraftträdande eller bildas först senare. Enligt förslaget skall i pensionsstiftelserna, liksom för närva­ rande är fallet med bundna stiftelser, kvarhållas så mycket av befintliga medel som fordras för att säkerställa utgående pensioner och utfästelser om pension (stiftelsens pensionsreserv). Vidare har givits regler om an­ vändning av pensionsstiftelses överskottsmedel utöver pensionsreserven. Överskott skall kunna anlitas dels till gottgörelse åt arbetsgivaren för dennes utgifter för pensionering och för pensionering närliggande ändamål, dels till överföring från en pensionsstiftelse till annan sådan stiftelse hos samme arbetsgivare. Därjämte har stadgats förbud för stiftelse att själv utfästa pensioner och att — annat än i vissa undantagsfall — själv göra pensionsut- betalningar. Pensionsansvarigheten bar ansetts i första hand böra åvila arbetsgivaren, med rätt för denne att för sina utgifter bereda sig ersättning ur stiftelsens överskott. Stiftelsens ändamål blir enligt förslaget att tjäna såsom säkerhet för pensioner, som utgår från arbetsgivaren, och för dennes utfästelser om pension. Slutligen har förordats att alla pensionsstiftelser skall stå under offentlig tillsyn. Enligt vad utredningen framhållit avser den att under den första tiden av sitt fortsatta arbete ägna uppmärksamhet bl. a. åt spörsmålen om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordringar av­ seende pensionering, om representation för de anställda i pensionsstiftelses styrelse och om gemensamma regler för tillsyn över pensionsstiftelser.

Utredningens förslag har i sina huvuddrag fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Det alldeles övervägande flertalet av remissinstan­ serna ansluter sig till förslaget i princip; framställda anmärkningar avser i allmänhet endast enskilda punkter i förslaget. Behovet av en civilrättslig reglering av pensionsstiftelserna har kraftigt understrukits, och man hälsar med tillfredsställelse att en sådan kommer till stånd. Emellertid anföres från några remissorgan vissa invändningar beträffande själva uppläggningen och omfattningen av den föreslagna lagstiftningen. Dessa remissorgan uttrycker farhågor för att en sådan lagstiftning i etapper, som föreslagits av utred­ ningen, skall hindra eller försvåra enhetliga lösningar vid en slutlig regle­ ring av pensionsstiftelserna; utredningen borde i denna omgång ha inskränkt sig till alt enbart lösa själva anpassningsfrågorna för att till ett senare skede spara samtliga övriga frågor sammanhängande med en allmän översyn av stiftelserna. Denna tankegång har i ett remissyttrande preciserats så, att lagstiftningen nu borde begränsas närmast till de bestämmelser som upptagits i 4 och 7 §§ i utredningens förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet; dessa båda stadganden i förslaget upptar regler om gottgörel-

!f Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Kr 177

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

se ur stiftelse för bl. a. ATP-avgifter och om överföring av medel från en stiftelse till en annan.

Jag är även för egen del av den uppfattningen, att lagstiftningen nu bör i huvudsak inskränkas till vad som är erforderligt för att man skall på ett ändamålsenligt sätt kunna samordna pensionsstiftelserna med ATP. Denna anpassningsfråga synes emellertid vara betydligt mera komplicerad än att den låter sig lösas på ett så förhållandevis enkelt sätt som nyss antytts. Det torde råda enighet om att möjligheten att vidga användningsområdet för en pensionsstiftelses medel till att avse ATP-avgifter och överföring till annan stiftelse bör vara betingad av att det är fråga om tillgångar, som icke behö­ ver ligga kvar i stiftelsen till tryggande av de pensionsberättigades intressen. Någon form av spärr mot för stora uttag ur stiftelserna måste därför kon­ strueras. Vidare måste ställning tagas till de viktiga frågorna, hur man skall beslämma pensionsreserven eller alltså det belopp, som skall hållas kvar i stiftelsen, och hur spärreglerna skall tillämpas, om till samme arbets­ givare är knutna flera stiftelser med gemensam pensionsreserv. Vidare har det uppkomna läget på tjänstepensioneringens område aktualiserat frågan om överskottsmedels användning jämväl till vissa engångsunderstöd; mot en sådan medelsanvändning har icke framförts några anmärkningar i re­ missvaren. Att pensionsstiftelse står under tillsyn torde vara ett oeftergivligt villkor för reglernas praktiska genomförande.

Utredningsförslaget innehåller härutöver, som förut nämnts, bestämmel­ ser om förbud för pensionsstiftelse att utfästa pension och att bestrida pen- sionsutgifter. Spörsmålet härom kan synas sakna samband med anpass- ningsfrågan. När det gäller att åstadkomma en praktisk spärranordning, ligger det emellertid nära till hands att så långt möjligt införa ett pantstif- telsesystem över hela linjen. Ett sådant system, som förutsätter att det är arbetsgivaren som ger pensionsutfästelserna och gör de löpande pensions- utbetalningarna, tillgodoser samtidigt önskemålet om ökad säkerhet för des- tinatärerna. Även denna fråga synes därför böra upptagas i nu förevarande sammanhang.

Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, om det icke i klarhetens intresse vore att föredraga, att lagen om pensionsstiftelses verksamhet tills vidare göres tillämplig enbart på fria pensionsstiftelser. Med anledning härav vill jag framhålla angelägenheten — icke minst ur skattemässig synvinkel — av enhetliga regler för bundna och för fria stiftelser i fråga om beräkning av pensionsreserv och om dess placering, därest till samme arbetsgivare är knut­ na t. ex. en bunden och en fri stiftelse med gemensam pensionsreserv. Vidare bör exempelvis en bunden stiftelse icke komma i sämre ställning än en fri, när det gäller överföring av överskottsmedel till s. k. PRI-stiftelse eller an­ vändning av sådana medel till engångsunderstöd.

Av justitiekanslersämbetet har även satts i fråga, om det är lämpligt att i en lag sammanföra de bestämmelser, vilka skall ingå i en framtida full­ ständig lag om pensionsstiftelser, och de stadganden, som reglerar använd­ ningen av överskott i pensionsstiftelse och som äger karaktär av permuta­

35

tion. Enligt ämbetets förmodan kommer de senare stadgandena icke att få nå­ gon betydelse för blivande pensionsstiftelser utan endast för de bestående och, i fråga om dessa, i allt mindre grad ju färre stiftelser med överskott som det blir kvar. Häremot vill jag framhålla att det kommer att föreligga behov av regler för användning av överskottsmedel hos pensionsstiftelser, oavsett om stiftelsen bestått vid lagens ikraftträdande eller bildats först där­ efter. En stiftelse, vars tillgångar precis förslår att täcka pensionsreserven, kan t. ex. få en större eller mindre del av sin förmögenhet förvandlad till överskott genom att personalbeståndet förändras eller genom att arbetsgiva­ ren tecknar pensionsförsäkringar för de arbetstagare, vilkas pensionering stiftelsen avser att säkerställa. Det må erinras om att 1937 års lag innehåller bestämmelse, enligt vilken gottgörelse ur en bunden stiftelse i princip får äga rum endast om det uppstått överskott i stiftelsen. Föreskrift om an­ vändning av överskottsmedel till gottgörelse åt arbetsgivaren ingår jämväl i normalstadgarna för PRI-stiftelse.

På grund av det anförda vill jag i princip ge min anslutning till en lag­ stiftning enligt det av utredningen framlagda förslaget. De rent lagtekniska problem, som uppstår till följd av det rådande systemet med bundna och fria stiftelser vid sidan av varandra, synes ha blivit lösta av utredningen på ett godtagbart sätt. Tilläggas må att de civilrättsliga lagförslag, om vilka här är fråga, är avsedda att i väsentlig mån tjäna som underlag för nya skatte­ regler beträffande pensionsstiftelser. Spörsmålet om skatterättslig lagstift­ ning på området kommer att upptagas av chefen för finansdepartementet.

Även om utredningens förslag bör följas i huvudsak, har vid den gransk­ ning av förslaget, som med beaktande av de avgivna remissyttrandena verk­ ställts inom justitiedepartementet, framgått att en del jämkningar är på­ kallade. En närmare redogörelse för dessa kommer att lämnas i den följan­ de behandlingen av de särskilda lagförslagen.

Redan bär vill jag emellertid upptaga den av justitiekanslersämbetet väck­ ta frågan om Kungl. Maj :ts permutationsrätt. För de fria pensionsstiftelser­ nas vidkommande har det varit av stor praktisk betydelse att Kungl. Maj :t kunnat genom permutation medge avvikelse från bestämmelser i en stiftel­ ses stadgar. Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet innefattar icke en fullständig reglering av pensionsstiftelserna. Av det föregående har framgått att lagen spänner endast över en begränsad del av området för dessa stiftelser. Såsom exempel på sådant som ej regleras av lagen kan näm­ nas två av ämbetet angivna fall: överlåtelse av pensionsstiftelses tillgångar på pensionskassa och överföring av ett företags stiftelse till annat företag. Det måste anses vara Kungl. Maj:t obetaget att i fall, som ej avses med den föreslagna lagen, även i fortsättningen utöva sin permutationsrätt såsom skett hittills. Som ämbetet påpekat lär det få ankomma på praxis att av­ göra, vilket utrymme som kommer alt finnas för permutationsrätten. Jag finner däremot tillräckliga skäl icke föreligga att i lagen införa eif särskilt stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att medge per- mutation av pensionsstiftelse med avvikelse från de i lagen givna bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1961

utgångspunkt från stiftelsens stadgar. I oklara lägen har man att söka be­ döma, vilket ändamål som för stiftaren varit det väsentliga, ävensom att undersöka, hur stiftelsen faktiskt fungerar. Utredningen utgår från alt gränsdragningen sällan blir svår. Sådan äldre blandad stiftelse, som en­ ligt gällande skatterätt behandlas såsom pensionsstiftelse, torde alltid vara att betrakta som dylik stiftelse även i civilrättslig mening. Jämväl stiftelse, vilken skatterätten icke godtager som pensionsstiftelse, kan tänkas falla under det civilrättsliga pensionsstiftelsebegreppet. Civilrättens pensions­ stiftelsebegrepp är med andra ord, framhåller utredningen, avsett att vara något vidsträcktare än det nuvarande begreppet pensionsstiftelse på skatte- sidan. Det ankommer i sista hand på tillsynsmyndighet eller domstol att pröva, om stiftelse skall anses som pensionsstiftelse i civilrättslig bemärkel­ se. Utredningen tillägger att en arbetsgivare alltsedan 1956 års taxering icke haft något ekonomiskt intresse att låta en nyinrättad pensionsstiftelse få ett främmande biändamål. Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse har nämligen fått ske blott under förutsättning att stiftelsens ändamål uteslu­ tande varit pensionering. Utredningens förslag på skattesidan innefattar icke någon ändring på denna punkt.

Utredningen påpekar att om en rörelse drives av fysisk person och denne bildat en stiftelse som avser att säkerställa uteslutande hans egen pensione­ ring, denna stiftelse icke faller under den föreslagna lagen. Det är då näm­ ligen ej fråga om pensionering av arbetstagare. Har vederbörande däremot bildat en stiftelse, avsedd att trygga både hans egen och arbetstagarnas pen­ sionering, skall stiftelsen betraktas som pensionsstiftelse, därest pensione­ ringen av arbetstagarna kan anses utgöra det huvudsakliga ändamålet. Mot­ svarande gäller om arbetsgivaren utgöres t. ex. av ett handelsbolag. Även vid tveksamhet i nu berörda fall har man att se till stiftarens avsikt med stiftelsen samt att bedöma, hur dennas verksamhet bedrives i praktiken.

Som en särskild fråga uppställer utredningen, huruvida såsom pensions­ stiftelser skall anses blott stiftelser för tjänstepensionering, grundade av arbetsgivare, och således icke sådana — sannolikt sällsynta •— stiftelser som tillkommit på annat sätt, t. ex. genom testamente av en tidigare ägare av ett aktiebolag. Den föreslagna lagtexten anger att såsom pensionsstiftelse skall avses enbart stiftelse som grundats av arbetsgivare.

Lagen om pensionsstiftelses verksamhet förutsättes av utredningen byg­ ga på samma arbetstagarbegrepp som lagen om allmän sjukförsäkring, lagen om yrkesskadeförsäkring och lagen om försäkring för allmän til 1- läggspension. En pensionsstiftelses ändamål behöver icke vara inskränkt till att avse just de arbetstagare, som är i tjänst hos företaget vid stiftelsens bil­ dande. Även förutvarande arbetstagare må omfattas av stiftelsen, vare sig de trätt i pension eller slutat sin anställning av annan orsak.

Utredningen anför vidare att kretsen av efterlevande, vilkas pensionering må tillgodoses genom pensionsstiftelse, för de bundna stiftelsernas vidkom­ mande är jämlikt 1 § andra stycket 1937 års lag begränsad till make (även frånskild make) och barn. Beträffande de fria pensionsstiftelserna är det

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

45

givaren trätt emellan — icke har någon utfästelse att åberopa. Utfästelsen är nämligen ogiltig vare sig arbetstagaren vid dess mottagande var i god tro eller icke.

Sådana situationer, som väl egentligen har avseende endast å fria pen­ sionsstiftelser, torde enligt utredningens mening kunna undvikas genom en effektiv tillsyn. Länsstyrelsen bör kräva att pensionsstiftelses styrelse i sin årsberättelse redovisar, vilka pensionslöften som lämnats under året och vem som är löftesgivare. Det kan visa sig lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda anvisningar om vad årsberättelsen skall innehålla. Utredningen erinrar också om den i 15 § andra och tredje styckena i 1929 års lag stad­ gade befogenheten för länsstyrelsen att från stiftelsestyrelsen infordra ytter­ ligare handlingar eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning även­ som alt hos stiftelsens styrelse förrätta granskning av förvaltningen. Upp­ täcker tillsynsmyndigheten, att stiftelsen själv givit pensionsutfästelse, bör stiftelsens styrelse göras uppmärksam på förhållandet. I regel torde denna då kunna utverka pensionslöfte från arbetsgivaren. Detta gäller icke minst mot bakgrunden av den på skattesidan föreslagna bestämmelsen att av­ dragsgillhet för stiftelseavsättning framdeles ej åtnjutes med mindre den skattskyldige, d. v. s. arbetsgivaren, givit utfästelsen. Enligt vad som fram- hålles i utredningens motiv bör stiftelsens styrelse underrätta tillsynsmyn­ digheten om huruvida arbetsgivaren förmåtts att övertaga utfästelsen eller ej. Om denne skulle vägra att ge utfästelse, bör tillsynsmyndigheten före­ lägga styrelsen att omgående lämna löftestagaren meddelande att utfästelsen till honom icke är giltig. Får den anställde redan efter något år reda på ogil­ tigheten, blir hans förlust i god tro icke så stor om utfästelsen — såsom ofta är fallet — bygger på antagandet att pensionen skall intjänas successivt med avsättningar varje år från tidpunkten för utfästelsen fram till pen­ sionsåldern.

Utredningen tillfogar att riskerna för felaktigheter torde bli mindre, om de anställda i en framtid tillförsäkras representation i pensionsstiftelses styrelse. Upplysningsverksamhet inom arbetsmarknadens organisationer minskar också farorna för oriktiga utfästelser.

Det föreslagna stadgandet bör enligt utredningen icke äga tillämpning på eller inverka på giltigheten av pensionsutfästelser, som givits av stiftelsen redan före lagens ikraftträdande. Föreskrift härom har upptagits i över­ gångsbestämmelse. Vid tillämpningen av denna övergångsbestämmelse kan bevissvårigheter uppkomma. Uppgiften blir att avgöra vad som var pen­ sionslöftet för en enskild arbetstagare vid tiden för ikraftträdandet. Utred­ ningen har icke ansett sig kunna göra några uttalanden till vägledning för tillsynsmyndighet eller domstol. Det påpekas emellertid att tolkningstvister på denna punkt icke kan väntas bli vanliga. Med den föreslagna utform­ ningen av skattereglerna blir arbetsgivaren nämligen nödsakad att ikläda sig förbindelse för gamla sliftelseutfästelser, så snart han vill ha avdrag för ytterligare avsättningar.

Tredje stycket av 2 § i utredningens förslag har ett nära samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr

777

år 1961

andra stycket av samma paragraf. Enligt andra stycket må en pensions­ stiftelse ej utfästa pension. I utredningens motiv till sistnämnda stycke konstateras att det är olämpligt, att en pensionsstiftelse står som ensam ansvarig för en pensionsutfästelse. För löftets infriande svarar nämligen då enbart stiftelsens förmögenhet.

Utredningen anför att samma situation inträder när en arbetsgivare givit en utfästelse men, som ofta varit fallet, till denna fogat villkoret att pension skall utgå endast i den mån en till företaget knuten pensionsstiftelses medel därtill förslår. Gäldsunderlaget är då blott stiftelsens förmögenhet, och ar­ betstagaren kan som löftesbärare icke därutöver göra gällande något an­ språk mot arbetsgivaren. Hittills har icke förelegat något hinder mot ätt ge pensionsutfästelser av den typ som här avses. Dessa utfästelser har även i skatterättsligt hänseende ansetts medföra rätt till avdrag vid avsättning till pensionsstiftelse. De skäl som redovisats för förbud mot att stiftelse lämnar utfästelse talar emellertid för att villkorade utfästelser från arbets­ givaren icke vidare bör få förekomma. Det är enligt utredningens åsikt önskvärt att en arbetsgivare icke skjuter emellan sig och sin arbetstagare en stiftelse, som lyfter av honom förpliktelser vilka sammanhänger med tjänstetavtalet.

Man skulle, anför utredningen vidare, kunna tänkas stanna vid att för­ klara utfästelser av arbetsgivaren med ifrågavarande villkor ogiltiga. En an­ nan lösning är att bortse från villkoret och betrakta arbetsgivaren såsom an­ svarig på samma sätt som om han hade givit en icke villkorad utfästelse. Från arbetstagarens synpunkt är denna lösning den mest tilltalande. Den kan enligt utredningens mening icke betraktas som obillig mot arbetsgiva­ ren. Det föreslås därför en regel att ett villkor i en utfästelse från arbets­ givare, alt pension skall utgå endast i den mån stiftelsens medel därtill för­ slår, är ogiltigt och att arbetsgivaren svarar för utfästelsens fullgörande utan avseende å villkoret.

Stadgandet bör icke göras tillämpligt på utfästelser, som givits före lagens ikraftträdande. Härom har föreskrivits i särskild övergångsbestämmelse.

Två av utredningens ledamöter, docenten Helmers och direktören Hydén, har en från majoriteten avvikande uppfattning beträffande 2 § tredje styc­ ket i utredningsförslaget. I gemensamt särskilt yttrande anför de (betänkan­ det s. 162) att det visserligen kan tänkas fall, där anknytningen av en pen­ sionsutfästelse till en stiftelse icke utgör något verkligt villkor för pensions­ utfästelsen. Det kan också tänkas situationer, där ifrågavarande anknyt­ ning sker under sådana förhållanden, att mottagaren av pensionsutfästel­ sen bör åtnjuta skydd med hänsyn till god tro. För dylika fall må självfallet kunna övervägas en bestämmelse av nu aktuellt slag. Det kan dock enligt Helmers och Hydén icke rimligtvis komma i fråga att för övriga fall — d. v. s. där såväl givare som mottagare av utfästelsen är ense om villkorets innebörd och betydelse — föreskriva en lagregel, som ändrar utfästelsens innebörd. Att en part på grund av en obestridligen helt frivillig rättshand­

47

ling skulle bindas vid någonting som han icke utfäst synes Helmers och Hydén innebära ett ingrepp i själva den grundläggande avtalsfriheten.

Remissyttrandena. Stadgandet i 2 § andra stycket av utredningens förslag, att pensionsstiftelse ej må utfästa pension och att — om det ändå sker - utfästelsen är ogiltig, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Kommerskollegium finner det välgrundat att, såsom skett i förslagets 2 § andra och tredje styckena, införa en ordning innebärande att arbetstagarna — för vilkas räkning pensionsstiftelser dock tillskapas — alltid kan vända sig till arbetsgivaren med anspråk på att erhålla utfäst pension och sålunda icke behöver vara beroende av utfästelser från stiftelsen eller av huruvida medel till täckande av utfallande pensionsbelopp finns där eller ej. Framför allt undvikes missförstånd och onödiga besvikelser. Skulle de föreslagna regler­ na leda till att färre pensionsstiftelser bildas än eljest skulle vara fallet, kan kollegium icke finna denna omständighet vara från allmän synpunkt an­ märkningsvärd, eftersom arbetstagaren får anses bli skäligen tillgodosedd genom folkpension och ATP. Enligt landsorganisationen i Sverige får det an­ ses vara olämpligt alt en pensionsstiftelse står som ensam ansvarig för en pensionsutfästelse. Tjänstemännens centralorganisation anser det vara bety­ delsefullt och ändamålsenligt att arbetsgivaren själv lämnar utfästelserna.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det tveksamt om en utfästelse, som emot lagens bestämmelse göres av pensionsstiftelse, bör förklaras ogiltig mot en godtroende mottagare. Man kan icke bortse från möjligheten att felet icke uppenbaras vid tillsynen, t. ex. om stiftelsen lämnat oriktiga upp­ gifter till tillsynsmyndigheten. Den part i rättsförhållandet, vilken man ve­ lat skydda, bör då enligt länsstyrelsens uppfattning knappast ställas helt utan den rätt som han enligt utfästelsen trott sig ha. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det mindre tillfredsställande att en utfästelse från stiftelse skall vara ogiltig gentemot arbetstagare, som erhållit utfästelsen i god tro. Länsstyrelsen anser att den eller de personer, som i strid mot den föreslagna bestämmelsen gjort en pensionsutfästelse på stiftelsens vägnar, personligen bör ansvara för att utfästelsen infrias.

Enligt kooperativa förbundet torde det under vissa omständigheter kunna vara till fördel för arbetstagaren, om arbetsgivaren och pensionsstiftelsen solidariskt utfäst sig att lämna pension. Stadgandet på denna punkt synes förbundet böra utformas så, att pensionsstiftelse ej må annat än tillsam­ mans med arbetsgivaren utfästa pension. Sveriges köpmannaförbund anser alt den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör vara huvudregeln, men det torde enligt förbundet kunna uppkomma fall, där det vore lämpligt att pensionsstiftelse finge utfästa pension, exempelvis sedan en rörelse upphört men en stiftelse fortlever.

Stadgandet avstyrkes av Skånes handelskammare, som bl. a. finner risken för rättsförluster i enskilda fall vara påtaglig. Även handelskammaren i Gö­ teborg anser det föreslagna förbudet vara mindre lämpligt.

Vikten av upplysningsverksamhet beträffande stadgandets in­

Kungl. Maj. ts proposition nr

777

år 1961

terna om en framtida pensions storlek gäller i övrigt full frihet. Det är därför enligt delegationens mening inkonsekvent att införa en regel, som förhindrar en viss typ av kvantitativ bestämning av en blivande pension. Konsekven­ serna av ett genomförande av förslaget i denna del bleve enligt delegationens åsikt särskilt allvarliga för mindre och medelstora företag, vilka till stor del utgöres av familjeföretag. Den föreslagna regeln kominer nämligen att med­ föra svårigheter för företagarna bl. a. vid försäljning av rörelse. Även om stiltelsens tillgångar uppgår till pensionsreserven, kan en försäljning av rörelsen omöjliggöras, eftersom köparen med hänsyn till den otillfredsstäl­ lande riskutjämning, som kan förväntas inom ett litet kollektiv, icke kan bedöma den framtida belastningen för företaget av gjorda pensionsåtagan­ den. Den föreslagna bestämmelsen kan därför, säger delegationen, förväntas få till följd att företagarnas möjligheter att stiftelsevägen ordna tilläggspen­ sioner minskar. Enligt kooperativa förbundet föreligger säkerligen ingen fara för att villkorliga utfästelser av ifrågavarande slag skall komma till användning i större utsträckning, särskilt med hänsyn till att den tjänstepen- sionering som skall komplettera ATP tillkommer genom avtal mellan arbets­ givarnas och arbetstagarnas organisationer. Skånes handelskammare anser att bestämmelsen, till den del den behandlar arbetsgivarens ansvar för pen­ sionsutfästelser, knappast hör hemma i en lag om pensionsstiftelses verk­ samhet; den förpliktelse bestämmelsen ålägger riktar sig nämligen icke mot pensionsstiftelsen utan mot arbetsgivaren.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att ingenting tvingar arbetsgivaren att öka sina pensionsförpliktelser utöver ATP. Är ökning ifrågasatt, bör det enligt länsstyrelsens mening bero på överenskommelse mellan arbetsgivaren och den anställde eller den sistnämndes organisation, på vilka villkor ökning­ en skall genomföras. Även om den praktiska betydelsen av den föreslagna bestämmelsen kanske ej skulle bli stor, synes den länsstyrelsen av principiel­ la skäl böra utgå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är ense med utred­ ningen om att utfästelser, där gäldsunderlaget endast är stiftelsens förmö­ genhet och arbetsgivaren sålunda icke därutöver har någon förpliktelse, är mindre lämpliga. Om en sådan utfästelse dock skulle göras, bör den vara ogiltig, men att därutöver föreskriva att arbetsgivaren skall svara för sin utfästelse oberoende av villkoret synes från principiell synpunkt otillfreds­ ställande.

Departementschefen. Såsom jag har framhållit redan i den allmänna moti­ veringen finns det skäl att söka få till stånd ett allmänt bruk av pantstiftelse- systemet. En ordning, enligt vilken arbetsgivaren ansvarar för utfästelserna, är ägnad att öka de pensionsberättigades trygghet; skulle arbetsgivaren kom­ ma på obestånd, har de pensionsberättigade stiftelsens förmögenhet att till­ gå. Det bör alltså förhindras, att pensionsstiftelserna själva utfäster pen­ sion. Utredningen har i detta syfte föreslagit uttryckligt förbud mot pen­ sionsutfästelse av pensionsstiftelse; om utfästelse ändå göres, skall den vara ogiltig.

I ett remissvar har föreslagits, att bestämmelsen utformas så, att stif-

Kungi. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

51

teisen ej må utfästa pension annat än tillsammans med arbetsgivaren: Ut­ redningen bär övervägt ett stadgande av liknande innehåll men funnit att man når samma resultat, om man helt förbjuder stiftelsen att utfästa pen­ sion. Jag biträder utredningens ståndpunkt i denna del och vill alltså till­ styrka, att i lagen meddelas generellt förbud för stiftelse att lämna pensions­ utfästelse.

Enligt två länsstyrelser bör en utfästelse, som har lämnats av stiftelse i strid mot förbudet, vara gällande gentemot en godtroende mottagare av ut­ fästelsen. Mot en sådan regel talar emellertid bl. a. att stora bevissvårig­ heter kan' uppstå. Det kunde övervägas att ålägga dem, som på stiftelsens vägnar deltagit i beslutet om utfästelsens lämnande, att personligen svara för att utfästelsen infrias. Eftersom pensionsfallet kan inträffa först en avsevärd tid efter det att utfästelsen gavs, synes dock en dylik form av per­ sonligt ansvar icke vara ändamålsenlig.

Såsom utredningen framhållit och även understrukits vid remissbehand­ lingen kan man räkna med att effektiv tillsyn och lämplig upplysnings­ verksamhet minskar risken för rättsförluster på grund av det föreslagna stadgandet. Utredningen har förordat att länsstyrelserna skall av pensions­ stiftelses styrelse kräva redovisning beträffande vilka pensionslöften som lämnats under året och vem som är löftesgivare. Enligt överstäthållarämbe- tet borde det räcka med en uttrycklig förklaring av stiftelsestyrelsen, huru­ vida det ar arbetsgivaren som lämnat alla pensionsutfästelserna under året. Eftersom syftet här endast är att åstadkomma kontroll av att stiftelse icke själv utfäst pension, anser jag den av ämbetet ifrågasatta ordningen kunna godtagas. Detta hindrar ej ätt tillsynsmyndigheten, om den finner skäl därtill, kan begära en sådan mera utförlig redovisning som utredningen före­ slagit.

Om tillsynsmyndigheten upptäcker afl stiftelse lämnat pensionsutfästelse, bör myndigheten enligt utredningen — om arbetsgivaren ej övertar utfäs­ telsen — förelägga stiftelsens styrelse att meddela löftestagaren, att utfästel­ sen till honom icke är giltig. ÖverStåthållarämbetet har anmält tvekan, huru­ vida laga grund finns för ett dylikt föreläggande. I 16 § av 1929 års lag stad­ gas att, därest stiftelses styrelse har fattat beslut, som står i strid med lag eller för stiftelsen gällande föreskrifter, länsstyrelsen äger förbjuda verkstäl­ lighet av beslutet eller, om sådan har ägt rum, förelägga styrelsen att vidtaga rättelse. Jämlikt grunderna för detta stadgande torde tillsynsmyndigheten kunna meddela sådant föreläggande varom här är fråga.

Det synes tills vidare icke vara nödvändigt att, såsom ifrågasatts av en länsstyrelse, utfärda särskilda anvisningar i fråga om nu avsedda åtgärder för kontroll och upplysning.

Om arbetsgivaren lämnar utfästelse med villkor att pension skall utgå i den mån pensionsstiftelses medel förslår därtill, skall enligt utredningens förslag villkoret vara ogiltigt och arbetsgivaren svara för sin utfästelse utan avseende å villkoret. Detta stadgande har föranlett delade åsikter redan inom utredningen — där två ledamöter anmält avvikande mening — och även vid

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

53

tillräckliga medel att täcka pensionsreserven, bleve denne gynnad fram­ för övriga. Om stiftelsen hindras att själv verkställa betalningar, vinner man också enligt utredningens förmenande bättre garanti för att företa­ gets ansvarighet tages i anspråk.

Utredningen föreslår en bestämmelse att en stiftelse, så länge den är knuten till arbetsgivaren, ej må betala pensionspost eller avgift till pen­ sionsförsäkring för enskild arbetstagare eller bestrida annan kostnad i samband med pensionering eller kostnad för sådant understöd som sägs i 5 § av utredningens förslag. Betalningsförbudet avser med andra ord endast löpande utgifter som är att hänföra till själva pensionsändamålet jämte utgifter för sådant pensionering närliggande ändamål som en- gångsunderstöd. Det understrykes att förbudet icke berör placeringen av stiftelsens kapital; frågor rörande anbringandet av pensionsstiftelse till­ hörig egendom är ej avsedda att upptagas i denna omgång av utredning­ ens arbete.

Man kunde enligt utredningen överväga att inskränka betalningsförbudet till att avse medel, som fordras för att täcka stiftelsens pensionsreserv. Stif­ telsen skulle då alltjämt kunna göra direkta pensionsutbetalningar av över­ skottsmedel. Emellertid har det befunnits praktiskt att i största möjliga ut­ sträckning införa den ordning som gäller för pantstiftelser. Enligt förslaget får därför en pensionsstiftelses medel framdeles i princip icke användas till löpande utgifter annorledes än såsom gottgörelse åt företaget.

En pensionsstiftelse, som vid sidan av det huvudsakliga pensionsändamå­ let har att främja även annat personaländamål, synes — där detta avser an­ nat än sådant engångsunderstöd som anges i 5 § — enligt utredningens mening icke kunna hindras från att göra utbetalningar till biändamålet. Ej heller har som villkor för utbetalningar till biändamålet föreslagits att efter utbetalning alltjämt i stiftelsen finnes medel till täckning av stiftelsens pen­ sionsreserv. Utredningen har icke ansett sig böra i denna etapp av sitt arbete pröva, om ett sådant ingrepp i stiftarens makt att bestämma över sin stif­ telses ändamål kan anses tillräckligt motiverat.

Utredningen anmärker att en bunden stiftelse enligt 1937 års lag skall upphöra vid företagets likvidation. Det finns icke i lag reglerat vid vilken tidpunkt och under vilka former en fri pensionsstiftelse skall upplösas. Av betydelse härvidlag är innehållet i stiftelsens stadgar. Ibland avvecklas en fri pensionsstiftelse i samband med att företaget upphör. Stiftelsens medel kan då tänkas anlitade till utbetalning av pensionsposter och inköp av pen­ sioner hos försäkringsinrättning. Tänkbart är emellertid att stiftelsen fort­ sätter sin pensioneringsverksamhet även sedan företaget upphört. Det kun­ de, yttrar utredningen, i och för sig synas önskvärt med en lagstiftning som tvang även fria stiftelser att likvidera samtidigt med företaget. Utredningen har likväl ej ansett sig nu kunna framlägga ett så långtgående förslag. För att de stiftelser som fortlever efter företagets upplösning skall kunna full­ göra sitt pensioneringsändamål, måste de ha möjlighet att själva göra pen- sionsbetalningar. På grund härav har betalningsförbudet begränsats till att

Kungl. Maj. fs proposition nr 177 år 1961

ehuru det formellt är tillämpligt även på renodlade pantstiftelser. Normalt torde dispens med stöd av förevarande stadgande vara motiverad endast då det gäller de förra stiftelserna. I fråga om sådana stiftelser, som bildats efter pantstiflelsemönster, innebär ju betalningsförbudet icke någon begränsning i stiftelsernas hittillsvarande verksamhet. Beträffande beredandestiftelserna har utredningen uttalat att de kan ha en sådan omfattning, självständighet och soliditet, att det kan finnas praktiskt och ändamålsenligt att låta stif­ telsen själv bestrida pensionsutgifter. Vid bedömandet av tillståndsfrågor bör det även kunna tillmätas viss betydelse, huruvida organisatoriska och administrativa fördelar visas vara att vinna genom direktbetalningar från stiftelsen. I likhet med utredningen anser jag emellertid att mera detaljerade anvisningar för tillståndsgivningen icke kan ges. I lagtexten torde dock böra anges, att tillsynsmyndigheten skall ge tillstånd endast om särskild anled­ ning därtill föreligger.

Såsom en länsstyrelse anmärkt innehåller icke förslaget föreskrifter be­ träffande fördelningen av stiftelses tillgångar mellan destinatärerna vid stif­ telsens upplösning eller vid arbetsgivarens ackord utan konkurs. Bestäm­ melser härom kan icke upptagas i denna omgång utan får övervägas av ut­ redningen i dess vidare arbete. För bundna stiftelser skall självfallet 1937 års lag alltjämt gälla i angivna hänseenden.

Angående den av justitiekanslersämbetet berörda frågan om möjligheter­ na att framdeles överlåta eu fri pensionsstiftelses förmögenhet på pensions­ kassa eller försäkringsbolag och att överföra ett företags fria stiftelse till annat företag i samband med överlåtelse av rörelsen, får jag hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen anfört om Kungl. Maj :ts permutationsrätt. Intet av de angivna fallen, liksom t. ex. icke heller stiftelsens ställning vid fusion av aktiebolag, beröres av 4 § eller av förevarande lag överhuvud. Pen­ sionsstiftelsernas reglering i nämnda hänseenden torde komma under be­ dömande vid utredningens fortsatta arbete. Jag vill i detta sammanhang er­ inra om att ett företag, som vill övergå från stiftelseformen till försäkringsT formen, enligt departementsförslagets 5 §, jämförd med 7 §, är berättigat att gottgörc-lsevägen taga stiftelsens överskottsmedel i anspråk till försäk­ ringsavgifter. Om pensionsförsäkring äger rum, nedgår behovet av pen- sionstäckning hos stiftelsen. Detta medför att dennas pensionsreserv sjun­ ker. I den män stiftelseförmögenheten härigenom kommer att överstiga pen- sionsreserven, lösgöres medel med vilka försäkringsavgifterna kan ersättas.

Vad angår den redaktionella utformningen av paragrafen torde, för vin­ nande av överensstämmelse med 7 § i departementsförslaget, ordet »kost­ nad» böra utbytas mot »utgift». Även i övrigt torde stadgandet få jämkas i språkligt avseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

5 §.

Forevarande paragraf, som med viss redaktionell jämkning är likalydande med 4 § i utredningens förslag, ger arbetsgivaren rätt att ur pensionsstif­ telse gottgöra sig för sina pensionsutgifter.

sion (jfr PRI-stiftelsen). Vid beräkning av pensionsreserv enligt förslagets

9 § skall beaktas blott sådant pensionsslag som avses med stiftelsen. När det gäller att tillerkänna arbetsgivaren rätt till återtagning ur överskott synes man emellertid, såsom förut berörts, ej behöva binda denna vid den i stiftel­ sens stadgar föreskrivna pensionstypen. Enligt förslaget skall därför en ar­ betsgivare kunna av överskottsmedel hos en stiftelse -— oavsett vilka pen­ sioner den är ämnad att trygga — gottgöra sig utgifter för alla slag av pen­ sioner. Sålunda kan t. ex. ur en fri stiftelse för enbart ålderspension gott- görelse äga rum för utgift avseende familjepension. Det framhålles att redan den föreslagna utvidgningen av stiftelses ändamål till att avse ATP-avgifter innebär ett åsidosättande av en i stadgarna upptagen begränsning av pen- sionsart. ATP omfattar nämligen såväl ålderspension som förtidspension och familjepension.

Enligt vad utredningen framhåller gäller den arbetsgivaren tillerkända gottgörelserätten icke andra pensionsutgifter än dem som gjorts av arbets­ givaren för arbetstagare, vilka omfattas av stiftelsens ändamål, eller deras efterlevande. Gottgörelserätten har ansetts böra avse efterlevande, även om dessa till äventyrs icke skulle uttryckligen omfattas av det i stadgarna an­ givna ändamålet (bunden pensionsstiftelse tryggar alltid pension åt efter­ levande, se 1 § andra stycket i 1937 års lag). Detta ligger enligt utredningen i linje med vad nyss sagts beträffande arbétsgivarens rätt till gottgörelse för utgift för annat pensionsslag än som avses med stiftelsen.

År en stiftelse inrättad t. ex. enbart för tjänstemän, skall enligt 4 § blott pensionsutbetalningar samt ATP-avgifter och andra pensionsförsäkrings- premier avseende tjänstemän (eller efterlevande till tjänstemän) grunda rätt till ersättning ur stiftelsen. Härvid är att märka, att ATP-avgifterna är av kollektiv natur. En arbetsgivares ATP-avgift skall sålunda bidraga till kost­ naden för ATP-systemet i dess helhet. Detta utesluter icke att man bör be­ trakta arbetsgivarens ATP-avgift som jämförbar med avgift för pensions­ försäkring. Utredningen har ansett att i lagen bör anvisas en beräkningsme­ tod i fråga om rätt för arbetsgivaren att ur pensionsstiftelse bereda sig gott­ görelse för sin ATP-avgift. Det har därför föreslagits att arbetsgivaren skall äga gottgöra sig den del av ATP-avgiften vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ända­ mål. Avser stiftelsen samtliga arbetstagare äger arbetsgivaren gottgöra sig hela avgiften, förutsatt att övriga betingelser för gottgörelse är för handen. Skulle stiftelsen åter omfatta endast en krets av de anställda, exempelvis företagets tjänstemän, har arbetsgivaren att göra antagandet att enbart dessa ar anställda hos honom. Därefter räknar han ut hur stor ATP-avgift som skulle ha erlagts för dem enligt de föreskrifter, som återfinnes i lagen om försäkring för allmän tilläggspension och i därtill anslutande författningar.

Den föreslagna lagen reglerar icke andra gottgörelsefall än dem som näm- nes i 4 och 5 §§ av utredningsförslaget. Sålunda beröres ej arbetsgivarens möjligheter att ur en pensionsstiftelse med biändamål vid sidan av pensio­ nering (frånsett ändamål som avses i 5 §) gottgöra sig utgifter för det

Kungi. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

63

främmande ändamålet. Utredningen säger sig sakna anledning att genom lagstiftning tillerkänna arbetsgivaren generell rätt till gottgörelse från stif­ telsen i fråga om dylika utgifter. Ej heller har utredningen föreslagit att spärregeln i 6 § första stycket skall gälla med avseende å utgifter för ifråga­ varande biändamål, om gottgörelse härför skulle vara medgiven jämlikt stiftelsens stadgar. Detta har varit betingat främst av hänsyn till stiftarens vilja.

Jämlikt 8 § i 1937 års lag omfattar företagets gottgörelserätt utgifter för betalning av pension och av pensionsförsäkringsavgifter. Eftersom ATP an­ ses utgöra pensionsförsäkring innefattar nämnda lag enligt utredningen icke något hinder mot att en bunden pensionsstiftelses överskottsmedel tages i anspråk för ATP-avgifter. Som framgår av det föregående innebär 4 § lik­ väl en viss utvidgning med avseende å föremålet för rätten till gottgörelse ur en bunden stiftelse. Här avses gottgörelse för »annan kostnad i samband med pensionering». Likaså utökas rätten till återtagning genom stadgandet i den av utredningen föreslagna 5 §. Det har befunnits lämpligt att till 8 § i 1937 års lag foga ett tillägg med en erinran härom.

Remissyttrandena. Stadgandet har i sak tillstyrkts eller lämnats utan erin­ ran av samtliga remissinstanser. Näringslivets skattedelegation framhåller dock att den vidsträckta gottgörelserätt, som föreslagits av utredningen, egentligen borde införas först efter det att frågan om förmånsrätt funnit sin lösning.

Beträffande möjligheten att anlita pensionsstiftelses medel till f ö r v a 11- nings utgifter framhåller försäkringsinspektionen att bunden pen­ sionsstiftelses tillgångar enligt 7 § sista stycket av 1937 års lag skall kunna användas till bestridande av förvaltningskostnader (arvode till styrelseleda­ mot eller god man samt ersättning för utlägg). Stadgandet anses innebära att stiftelseförmögenheten får anlitas för angivna ändamål, oaktat förmö­ genheten icke överstiger pensionsreserven. Inspektionen utgår från att be­ stämmelserna i 3 och 4 §§ samt spärregeln i 6 § första stycket av utredningens lagförslag icke reser hinder mot att pensionsstiftelse får göra utbetalning för förvaltningskostnader ävensom att arbetsgivare ur sådan stiftelse får gott- göra sig utgifter som han haft för stiftelsens förvaltning, oaktat stiftelsen icke har överskottsmedel. Enär detta icke tydligt framgår av lagtexten, finner inspektionen det vara från upplysningssynpunkt önskvärt, att i lagmotiven intages cll uttalande härom. Även länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län berör spörsmålet om utgifter för pensionsstiftelses administrering.

Justitiekanslersåmbetet, som icke har någon saklig invändning att göra, har likväl ställt sig frågan, om det är alldeles påkallat att så strängt som utredningen gjort hålla på regeln att överskottet blott skall användas för den krets av arbetstagare som ursprungligen avsetts med stiftelsen. Då överskot­ tet användes för engångsunderstöd enligt 5 § av förslaget är det måhända motiverat att icke utöka destinatärskretsen. Beträffande ianspråktagandc av överskottsmedel för t. ex. ATP-avgifter kan däremot enligt ämbetet sältas

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

i fråga, om det för de berörda arbetstagarna — då ju stiftelsemedlen icke är skyddade genom någon förmånsrätt eller eljest —- är av något intresse att överskottsmedlen användes blott för ATP-avgifter för dem. Genom upp­ mjukning av bestämmelserna till att gälla arbetsgivarens ATP-avgifter över­ huvudtaget eller för någon större grupp, exempelvis samtliga tjänstemän, synes kunna vinnas förenklingar både för arbetsgivaren och för länssty­ relserna, vilket för de senare torde vara av betydelse vid utövandet av till­ synen.

I yttrandet från handelskammaren i Gefle anföres att en pensionstiftelses ändamål numera enligt skattelag icke får omfatta huvudaktieägare. Detta betyder, säger handelskammaren, att om 4 § av utredningens förslag upp- höjes till lag och företaget utbetalar pension till huvudaktieägare, det icke får täcka sig med medel från pensionsstiftelsen. Handelskammaren finner det nödvändigt att paragrafen får en sådan utformning, att gottgörelse med- gives från de äldre stiftelserna.

Justitiekanslersämbetet anför att utredningen i förevarande paragraf lik­ som i 5 och 7 §§ i sitt förslag använt formuleringen »arbetsgivaren medgi- ves» under hänvisning till att lagstiftningen på ifrågavarande punkter har ett inslag av permutation ex lege. Verbet »medgiva» förutsätter väl logiskt ett subjekt och användes ju också ofta, då en myndighet meddelar ett till­ stånd eller en dispens. Det brukas också ofta i permutationsbeslut; i en lag ter det sig emellertid främmande. Utredningens syfte torde kunna vin­ nas genom uttryck som »må» eller »äga att».

Departementschefen. Genom denna bestämmelse berättigas arbetsgivaren att ur pensionsstiftelse, oavsett vad stadgarna innehåller härom, gottgöra sig för vad han själv erlagt i pensionsposter, avgifter till pensionsförsäkring och liknande. Av särskild betydelse är att arbetsgivaren får möjlighet att ur stiftelsens förmögenhet bereda sig ersättning för ATP-avgifter. En förutsätt­ ning för gottgörelse är enligt utredningens förslag att utgiften avser arbets­ tagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. Den­ na begränsning i gottgörelserätten överensstämmer med principerna i 1937 års lag. Av 6 § i utredningsförslaget (motsvarande 7 § i departementsför- slaget) följer, att det endast är stiftelsens överskottsmedel som står till förfogande för gottgörelse, dock att en arbetsgivares pensionsutgifter kan avräknas mot en bunden stiftelses räntefordran på arbetsgivaren, även om stiftelsen ej har överskott.

Stadgandet har i sak lämnats utan invändningar vid remissbehandlingen och ger icke heller anledning till erinran från min sida. Jag är således ej beredd att, såsom ifrågasatts av justitiekanslersämbetet, föreslå någon ut­ vidgning av gottgörelserätten i vad avser personkretsen.

Med anledning av vad en handelskammare anfört vill jag påpeka, att var­ ken civilrättsliga eller skatterättsliga regler hindrar att en pensionsstiftelse omfattar huvuddelägare i aktiebolag. En annan sak är att utfästelse till hu­ vuddelägare numera icke får komma i beaktande, när det gäller att beräkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

len stå till förfogande allenast i form av gottgörelse åt arbetsgivaren. I här angivna hänseenden bör alltså råda överensstämmelse med vad som föresla­ gits skola gälla utgifter för pensionering.

Utredningen erinrar om att enligt stiftelserättsliga regler en stiftelses me­ del i princip får begagnas uteslutande till det ändamål som stiftaren före­ skrivit. Varken stiftaren själv, stiftelsens styrelse eller destinatärerna har rätt afl utan vidare ändra stiftelsens ändamål. En möjlighet att få en änd­ ring till stånd är att söka permutation hos Kungl. Maj :t. Permutationsförfa- randet är av särskild betydelse, när det efter stiftelsens tillkomst inträffat ändrade förhållanden, som rubbar de förutsättningar under vilka stiftelse­ förordnandets bestämmelser givits. Någon form av förändring i förhållan­ dena torde regelmässigt krävas för att permutationsrätten skall kunna ak­ tualiseras.

Införandet av ATP kan enligt utredningens mening sägas ha i viss mån medfört ändrade förhållanden med avseende å pensionsstiftelserna. ATP har i stor utsträckning inneburit en avlösning av företagens egna pensionsåta­ ganden. På grund härav har i åtskilliga stiftelser uppstått överskott. Det har ansetts rimligt och naturligt att överskottsmedlen skall få anlitas till arbets­ givarens ATP-avgifter. Utredningen säger att man kan förutse framställ­ ningar om att sådana överskottsmedel skall få användas även för andra pen­ sionering närstående ändamål.

Enligt utredningen bör arbetsgivaren i lag generellt medges vidgade befo­ genheter att för olika utgifter gottgöra sig ur överskottsmedel. Utredningen har sålunda föreslagit att en stiftelses överskottsmedel skall få begagnas till engångsunderstöd åt arbetstagare vid dennes långvariga oförmåga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid dennes avgång ur tjäns­ ten på grund av uppnådd ålder eller till engångsunderstöd åt efterlevande vid arbetstagarens frånfälle eller också för försäkring av sådana understöd (5 § första stycket första punkten i förslaget). Det framhålles att denna be­ skrivning inrymmer t. ex. premier för grupplivförsäkring. Hit kan även höra ett större engångsbelopp åt person, som faller för ett åldersstreck och därför slutar sin anställning.

Utredningen menar att arbetsgivaren likväl ej bör tillerkännas en ovill­ korlig rätt att ur pensionsstiftelses överskott bereda sig ersättning för an­ givna utgifter vid sidan av pensionsområdet. Man kunde diskutera att göra rätten till gottgörelse beroende av stiftelsestyrelsens medgivande. En sådan lösning hade emellertid förutsatt lagstiftning om representation för de an­ ställda i stiftelsens styrelse. Utredningen tager emellertid icke upp repre­ sentationsfrågan i denna etapp av sitt arbete.

Utiedningen anser att man i detta sammanhang bör kunna bortse från dem som är pensionstagare. Det är nämligen fråga om dispositionen av ett ö'\ erskott i förhållande till vad som behövs för att täcka pensionsreserven. För pensionstagarnas del är det ej aktuellt med ytterligare intjänande av pension, och det fordras därför i princip icke några vidare avsättningar för deras räkning. Det bör således enligt utredningens mening alltid vara till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961

avtalet på arbetstagarsidan (andra stycket andra punkten). Att kräva klau­ sul i kollektivavtalet om rätt till gottgörelse i det enskilda fallet har befun­ nits opraktiskt. Utredningen säger att man får förutsätta att organisatio­ nen, när den genom kollektivavtal träffar uppgörelse om engångsunderstöd för arbetstagare, är medveten om att den därigenom bereder arbetsgivaren möjlighet alt ur pensionsstiftelses överskottsmedel gottgöra sig för utgiften.

Slutligen uttalar utredningen att tillsynsmyndigheten har att —- normalt med ledning av stiftelsens årsberättelse — kontrollera att de uppsatta vill­ koren för här ifrågavarande gottgörelse varit vederbörligen uppfyllda.

Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket av paragrafen har god­ tagits helt vid remissbehandlingen. Landsorganisationen i Sverige anser det vara synnerligen viktigt att en rättslig möilighet öppnas för stiftelseöver­ skottets användning till sådana med pensionering besläktade ändamål, varom här är fråga.

Däremot har samtyckesreglerna i paragrafens andra stycke föranlett me­ ningsbrytningar. Landsorganisationen i Sverige har intet att erinra mot ut­ redningens förslag i fråga om tillvägagångssättet för fördelning av stiftelse­ överskotten men förutsätter, att överenskommelse i flertalet fall kommer att träffas mellan arbetsgivarsidan och arbetstagarnas organisationer angå­ ende användandet av dessa medel.

Enligt näringslivets skattedelegation är det uppställda kravet på samtycke av samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, synnerligen opraktiskt. En begränsning bör här kunna ske utan olägenhet, och delegatio­ nen föreslår att samtycke skall behöva inhämtas endast av de personer, till vilka utfästelse om pension lämnats. Man skulle enligt delegationen även kunna tänka sig den ytterligare begränsningen, att samtycke av en enkel majoritet av sistnämnda kategori är tillräckligt. I samma riktning uttalar sig handelskammaren i Gefle samt Västergötlands och Norra Hallands han­

delskammare.

Enligt Sveriges köpmannaförbund torde det vara nödvändigt att begränsa bestämmelsen till att avse samtycke av samtliga vid tiden för gottgörelsen anställda arbetstagare, eftersom det i många fall torde vara ogörligt att få reda på arbetstagare som slutat sin anställning. Kooperativa förbundet an­ ser att uttrycket »samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ända­ mål» saknar behövlig pregnans, då det icke klargör huruvida det avser ar­ betstagare, som kan komma i fråga om att erhålla pensionsutfästelser, eller arbetstagare, som redan erhållit sådana.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det oriktigt att, för den händelse stiftelsens ändamål omfattar arbetstagare tillhörande skilda huvudorganisa­ tioner, från medbestämmanderätt utesluta sådan huvudorganisation, vars medlemmar icke avses med utgiften. Samtycke bör därför enligt länsstyrel­ sens förmenande i sådant fall sökas hos varje huvudorganisation som före­ träder yrkesgrupp, vilken omfattas av stiftelsens ändamål. Samma uppfatt- ning har länsstyrelsen i Hallands län. Enligt Sveriges akademikers central­

Kungl. Maj. ts proposition nr

777

år 1961

begränsningen att samtycke av viss majoritet av sistnämnda kategori skulle räcka. Ett annat förslag går ut på att, då det gäller samtycke av huvudorga­ nisation, samtycke skall utverkas ej enbart hos organisation, som företräder den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser, utan hos varje organisation företrädande yrkesgrupp, vilken omfattas av stiftelsen ändamål. Från ett håll har förordats medgivande av tillsynsmyndigheten såsom villkor för gott- görelse.

Bakom kritiken mot de av utredningen föreslagna samtyckesreglerna lig­ ger i flertalet fall uppfattningen att dessa blir krångliga i tillämpningen. Jag kan instämma i att reglerna ter sig i viss mån omständliga och att måhända lämpligare lösningar kan finnas. Emellertid är jag icke beredd att på grund­ val av det föreliggande utredningsmaterialet förorda någon annan lösning än den som utredningen enhälligt anvisat. Jag förutsätter, att frågan ånyo upp­ märksammas vid den slutliga översynen av stiftelserna.

När det gäller att av huvudorganisation inhämta samtycke till ifrågava­ rande slag av gottgörelse, är det tillräckligt att arbetsgivaren skaffar sig samtycke av någon organisation, som kan anses företräda den avsedda yrkes­ gruppen. Av utredningens motiv framgår vidare, att samtycke icke avsetts skola krävas av förutvarande arbetstagare hos arbetsgivaren. Lagtexten bör på sistnämnda punkt förtydligas så, att gottgörelse icke må ske utan sam­ tycke av samtliga i arbetsgivarens tjänst varande arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål. Såsom framgått av det tidigare anförda innefattas i angivna krets även sådana arbetstagare, som ej erhållit pensionsutfästelse. Vissa andra redaktionella jämkningar torde jämväl böra vidtagas.

7

§■

I denna paragraf, som motsvarar 6 § i utredningens förslag, upptages reg­ ler om vissa förutsättningar för och tillvägagångssättet vid gottgörelse ur pensionsstiftelse.

Utredningen. I motiven framhålles att detta stadgande har tillämpning en­ bart på fria pensionsstiftelser. Frågan om ändringar i 1937 års lag har an­ setts såvitt möjligt böra anstå till dess att utredningen hunnit verkställa en allmän översyn av pensionsstiftelsernas rättsliga ställning. På grund härav har i 6 § tredje stycket av den föreslagna lagen upptagits ett stadgande, en­ ligt vilket de nuvarande spärrbestämmelserna i 8 § första — tredje styckena och 13 § första och andra styckena 1937 års lag skall gälla i oförändrat skick för de bundna stiftelserna.

Gottgörelse ur fria pensionsstiftelser för utgifter varom stadgas i 4 och 5 §§ av utredningens lagförslag må enligt nu förevarande paragraf avse blott utgifter under arbetsgivarens sistförflutna räkenskapsår. Rätten till gott­ görelse bindes med andra ord till det räkenskapsår varunder utgiften gjorts. Denna tidsbegränsning av återtagningsrätten överensstämmer med den ord­ ning som råder för gottgörelse ur bundna stiftelser. Skulle en arbetsgivare (fysisk person) till äventyrs icke ha särskilt räkenskapsår, är det naturligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

genheter och ett avsevärt hinder för en rationell framtida lagstiftning, om densamma nu binds vid någon form av kontantprincip. Vidare försvåras en effektiv kontroll, som sambandet med bokföringen upphäves. Riksskatte­ nämnden och handelskammaren i Gefle yttrar sig också till förmån för kost- nadsbegreppet.

Försäkringsinspektionen uttalar sig i motsatt riktning. Inspektionen fram­ håller att rätten till gottgörelse ur pensionsstiftelse enligt förslaget bindes till det räkenskapsår, varunder utgiften verkställts. Detta innebär bl. a. att gottgörelse skall kunna erhållas för utgift som gjorts under räkenskapsåret, även om utgiften belöper på året före eller efter räkenskapsåret. Den så­ lunda föreslagna ordningen, som överensstämmer med ordningen i fråga om gottgörelse ur bunden pensionsstiftelse, synes inspektionen lämplig. För att emellertid undanröja tvekan om innebörden av förevarande bestämmelse, torde densamma enligt inspektionen böra omformuleras så, att det klart framgår alt gottgörelse ur pensionsstiftelse skall avse utbetalning, som gjorts under räkenskapsåret.

Några remissorgan anser att arbetsgivarens rätt till gottgörelse icke bör begränsas till utgift under arbetsgivarens senaste räkenskapsår. Sålunda framhåller näringslivets skattedelegation att enligt den föreslagna lagtexten gottgörelse får ske endast för utgift under det senaste räkenskaps­ året, medan utredningen i sina motiv uttalat att gottgörelse skall kunna ske jämväl för tidigare räkenskapsår. En viss motsättning föreligger sålunda mellan lagtexten och motiveringen. Lagförslaget är enligt delegationens åsikt i denna del icke ändamålsenligt. Det är exempelvis icke ovanligt att om pen­ sionsförmåner kan föreligga tvist, som kan pågå mer än ett år. För att man skall komma tillrätta med bl. a. sådana praktiska fall, fordras att lagtexten icke innehåller förbud mot gottgörelse även för tidigare år. Att den vida tolk­ ning, utredningen i motiven hänvisar till, skulle bli godkänd i taxeringsinål synes delegationen vara synnerligen ovisst. På liknande sätt uttalar sig Sve­ riges redareförening, Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare. Enligt länssty­ relsen i Skaraborgs län är föreskriften, att gottgörelsen endast skall få avse utgifter under det senaste räkenskapsåret, onödigt snäv. Visserligen överens­ stämmer den föreslagna tidsbegränsningen av återtagningsrätten med den ordning, som råder för gottgörelse ur bundna stiftelser, men då stadgandet avses endast skola tillämpas på fria stiftelser, borde enligt länsstyrelsens me­ ning knappast hinder föreligga att här medgiva den längre återtagningstid, som från skilda synpunkter kan vara erforderlig. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke gottgörelse bör få avse utgift under åtminstone de två senaste räkenskapsåren. Rätten till gottgörelse synes länsstyrelsen för övrigt om­ gärdad med så rigorösa spärrbestämmelser, att en utsträckning av återtag- ningsrätlen på angivet sätt knappast kan öka riskerna för ett obehörigt ut­ nyttjande av överskottsmedlen.

Från flera andra håll påpekas önskvärdheten av att den möjlighet, som ar­ betsgivaren enligt utredningens motiv i vissa fall bör ha att gottgöra sig för

i vissa fall värderingsproblem. Dessa har icke behandlats av utredningen. Delegationen hemställer därför att i motiveringen för den kommande lag­ stiftningen utsäges, att vid beräkning av pensionsreserven de normer, som vid inkomsttaxering godkänts för försäkringsanstalternas nedskrivning av tillgångar, må tillämpas vid värdering av stiftelsernas tillgångar.

Det andra stycket av förevarande paragraf har godtagits av det stora fler­ talet remissorgan.

Åtskilliga remissinstanser hävdar emellertid att arbetsgivaren vid gottgö- relse ur stiftelsen själv bör få välja, huruvida han skall nedsätta sin skuld till stiftelsen eller uttaga egendom ur denna. Näringslivets skattedelegation anför härom att det av utredningen föreslagna stadgandet om tillvägagångs­ sättet vid gottgörelse har sin förebild i 1937 års lag, men det kan icke i före­ varande sammanhang motiveras av grunderna för sagda lag. Enligt delega­ tionens mening bör det, i den mån stiftelsestadgarna det medger, stå arbets­ givaren fritt att gottgöra sig även ur andra stiftelsens tillgångar. Intet synes delegationen tala för att den föreslagna ordningen för gottgörelse i princip skulle vara till fördel för de anställda. En stiftelses övriga tillgångar kan mången gång vara av väsentligt sämre kvalitet än stiftelsens fordran på företaget. Härtill kommer en annan väsentlig omständighet, nämligen före­ komsten av sådana reverser, vilka icke kan uppsägas förrän stiftelsens Öv­ riga tillgångar tagits i anspråk. Även om förslaget i sin helhet innebär ett brytande av gällande stadgar för pensionsstiftelserna, saknas dock enligt de­ legationen anledning att därutöver bryta sådana villkor, som förekommer i lämnade skuldebrev. I vart fall, säger delegationen, kan den föreslagna regeln icke uttormas så, att den får retroaktiv verkan. Vidare saknas anledning att lagstiftningsvägen motverka intresset av att låta stiftelserna förvärva real- tillgångar. Något skäl att den likviditetsreserv, som stiftelsens tillgångar av- annan art än fordran på företaget utgör, skall göras oåtkomlig föreligger icke heller. Liknande synpunkter återfinnes i yttrandena från kammarrätten,

Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och kooperativa förbun­ det. Sistnämnda remissorgan anser, att det horde överlämnas till arbetsgi­ vare och arbetstagare att fritt överenskomma om fördelningen av gottgörel- sen ur stiftelsens medel mellan de olika slagen av dess tillgångar. Svenska bankföreningen, som åberopat yttrandet av näringslivets skattedelegation, tillägger att den föreslagna regeln angående gottgörelsesättet ter sig särskilt olämplig såvitt avser bankernas pensionsstiftelser. Tolkad efter orden skulle den komma att medföra, att medel, som en banks pensionsstiftelse har in- nestående på räkning i banken, måste tagas i anspråk före exempelvis ak­ tier och obligationer. Detta skulle säkerligen mången gång vara stridande mot de anställdas intressen, säger bankföreningen.

Även försäkringsinspektionen anser att arbetsgivaren bör äga valfrihet i berörda hänseende. Försäkringsinspektionen framhåller att, då en stiftelse har eu från företaget avskild förmögenhet, denna i regel är placerad i till- gångar, exempelvis banktillgodohavanden, som erbjuder större säkerhet än fordran hos företaget. Motsatsen kan emellertid vara fallet. Sålunda kan de

Kungi. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr

777

år 1961

ningens mening av den natur, att gottgörelserätt för tidigare räkenskapsår bör anses föreligga utan att det behöver uttryckligen anges i lagtexten. Emel­ lertid är det angeläget att detta spörsmål klarlägges i lagen. Det kan tän­ kas, att det även i andra fall finns särskilda skäl att gottgörelserätten bör få omfatta utgift längre tillbaka i tiden. Jag vill därför föreslå ett tillägg till stadgandet av innehåll att tillsynsmyndigheten, om det föreligger sär­ skilda skäl därtill, må medge gottgörelse jämväl för utgift under tidigare rä­ kenskapsår. Såsom förutsättning för medgivande av dylik fördröjd gottgö­ relse bör gälla att kravet i spärregeln (första stycket andra punkten) dels är upptvllt, då gottgörelsen faktiskt sker, och dels kunnat uppfyllas vid den tid, då gottgörelse bort äga rum enligt huvudstadgandet. Någon motsvarande dispensregel beträffande de bundna stiftelserna synes ej vara behövlig.

Såsom framgår av utredningens motiv är det arbetsgivarens räkenskapsår som åsyttas. Till förebyggande av tvekan torde lagtexten böra förtydligas på denna punkt.

Med anledning av ett påpekande i ett remissyttrande vil] jag framhålla att gottgörelse ur fria stiftelser bör kunna ske även under loppet av det rä­ kenskapsår, varunder arbetsgivaren verkställt sin utgift. Som regel torde emellertid gottgörelse äga rum i samband med balansräkningens fastställan­ de och alltså anknytas till förhållandena vid räkenskapsårets utgång.

Vad härefter angår frågan om det belopp, som skall kvarhållas i stiftelsen och alltså icke är tillgängligt för gottgörelse föreslås av utredningen (första stycket andra punkten) en spärregel av innebörd, att stiftelsen efter gottgö­ relsen skall ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pen­ sioner och utfästelser om pensioner, för vilka stiftelsens medel tjänar som säkerhet. Regeln är förestavad av hänsyn till pensionstagare och till arbets­ tagare, som erhållit pensionsutfästelse. Styrelsen för Sveriges advokatsam­ fund och två handelskammare har motsatt sig att spärregeln tillämpas på sådana äldre stiftelser, beträffande vilka stadgarna ger en mera omfattande möjlighet till gottgörelse. Härvid har rättssäkerhetssynpunkter åberopats. I denna del får jag hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen anfört om anpassningsproblematiken. Om lagstiftningen skall fylla det avsedda syttet torde det vara nödvändigt att även på denna punkt göra den tillämplig på äldre stiftelser oavsett stadgarnas innehåll.

Det torde icke vara nödvändigt att, såsom ifrågasatts i ett par remissytt­ randen, i denna etapp av lagstiftningsarbetet upptaga frågan om skadestånds­ ansvar för arbetsgivare, som bryter mot spärregeln.

Särskilda föreskrifter för värdering av pensionsstiftelsernas tillgångar sy­ nes icke vara behövliga. Eu pensionsstiftelses förmögenhet består vanligen av fordran på stiftarföretaget. I dylikt fall torde värderingsproblem ej upp­ slå, eftersom fordringen upptages till sitt nominella belopp. Har stiftelsen annan egendom, bör denna upptagas till sitt saluvärde. Det närmare ställ­ ningstagandet till tveksamma värderingsfrågor torde få överlåtas åt praxis.

I fråga om tillvägagångssättet vid gottgörelse ur fria stiftelser innebär ut­ redningens förslag (andra stycket), alt arbetsgivaren vid gottgörelsen skall

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

Gällande rätt. I 15 § första stycket 1) i 1937 års lag stadgas beträffande bundna pensionsstiftelser att bolagsstämma må, där det påkallas av ändrade förhållanden eller eljest prövas lämpligt, med tillstånd av tillsynsmyndighe­ ten besluta att pensionsstiftelses tillgångar eller del därav skall överföras till allmän eller särskild pensionsstiftelse, som hör till bolaget eller i sam­ band med överföringen bildas för bolaget. Enligt fjärde stycket av samma paragraf åligger det tillsynsmyndigheten att bereda styrelse eller god man för stiftelsen tillfälle att yttra sig i ärendet (första punkten). Tillstånd till överföringen må icke ges, där denna kan antagas lända till förfång för dem som avses med stiftelsen (andra punkten). I och för sig hindrar icke 1937 års lag överföring av medel från en särskild till en allmän stiftelse. Något formellt hinder möter ej ens mot att medel överföres mellan stiftelser, som är avsedda för helt skilda grupper av arbetstagare, t. ex. från särskild stif­ telse för tjänstemän till särskild stiftelse för arbetare.

Enligt lagberedningens motiv skall vid bedömandet av frågan, huruvida en överföring kan antagas komma att lända intressenterna till förfång, alla omständigheter tagas i betraktande. Det framhålles att förfång icke upp­ kommer, om en stiftelses tillgångar är så stora att de överstiger det belopp, vilket kan tagas i anspråk för dem som avses med stiftelsen, och allenast överskottet överföres till annan stiftelse. Lagberedningen torde ha åsyftat att överföring skall medges, såvida denna ej länder till förfång för sådana med stifielsen avsedda personer, som vid tidpunkten för överföringen på grund av till dem utgående pension äger eller på grund av löfte om fram­ tida pension anses äga pensionsrätt.

1937 års lag förutsätter icke möjligheten att en bunden pensionsstiftelses medel överföres till en fri pensionsstiftelse.

Beträffande överföring av medel från fria pensionsstiftelser synes enligt gällande rätt utgångspunkten vara, att medel icke får överföras till annan stiftelse annat än efter ett permutationsförfarande. Undantag från denna hu­ vudregel kan följa av grundsatsen att man har att beakta stiftarens förord­ nande. Innehåller pensionsstiftelses stadgar särskild föreskrift, enligt vilken överflyttning av stiftelsemedel skall få ske i större eller mindre utsträck­ ning, är denna föreskrift att tillämpa. Det är ej ovanligt att stadgar för pen­ sionsstiftelse innehåller förbehåll om rätt för stiftaren eller stiftelsens styrelse alt efter tillsynsmyndighetens medgivande ändra stiftelsens ända­ mål. Ett sådant ändringsförbehåll kan tänkas vara tillräcklig grund för en stadgeändring, som ger befogenhet att överföra stiftelses medel till annan stiftelse.

Utredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om att enligt den mellan ar­ betsgivareföreningen, å ena, samt industritjänstemannaförbundet och arbets- ledarelörbundet, å andra sidan, den 26 oktober 1960 träffade uppgörelsen om kompletterande pensionering av tjänstemän annorledes än genom pensions­ försäkring skapats ett nytt system för fondering i pensionsstiftelse. Arbetsgi­ vare som anslutit sig till systemet har att för tryggande av pensionsutfästelser

Alla andra fall av överföring mellan pensionsstiftelser — från bunden till fri, från fri till annan fri samt från fri till bunden — omfattas av den före­ slagna bestämmelsen. Det sistnämnda fallet, d. v. s. överföring från fri till bunden stiftelse, torde enligt utredningen förhållandevis sällan bli aktuellt, ty arbetsgivaren torde icke ofta önska göra dylik omplacering av stiftelseme­ del. Likväl kan en sådan överflyttning vara önskad av de anställda, enär där­ igenom beredes förmånsrätt för fordran mot arbetsgivaren. Utredningen fin­ ner icke anledning föreligga att från lagstiftningen särskilt undantaga flytt­ ning av medel från en fri till en bunden stiftelse.

För att överföring skall få ske med stöd av den föreslagna lagen har i 7 § första stycket av förslaget uppställts två krav.

Det ena kravet är att den avstående stiftelsen skall omfatta samtliga per­ soner som avses med den mottagande stiftelsen, överföring har sålunda an­ setts böra vara tillåten endast på villkor att de överförda medlen kommer per­ soner som ingår i den avstående stiftelsens destinatärskrets till godo. Stad­ gandet innebär i första hand att medel kan flyttas från en allmän stiftelse till en annan dylik stiftelse och från en särskild stiftelse till en annan sådan stiftelse avseende samma personalgrupp. Vidare kan överföring äga rum från en allmän stiftelse till en särskild stiftelse. Den särskilda stiftelsens destinatärer utgör nämligen del av den allmänna stiftelsens destinatärskrets. I betraktande av att en arbetsgivare efter eget gottfinnande kan öka en all­ män stiftelses pensionsreserv genom pensionslöften enbart eller huvudsak­ ligen till en viss kategori av arbetstagare, torde enligt utredningens mening någon erinran icke kunna riktas mot att han får flytta medel från en all­ män till en särskild stiftelse, överföring av medel till en PRI-stiftelse kan följaktligen ske icke blott från en särskild tjänstemannastiftelse utan jäm­ väl från en allmän stiftelse. Även eljest lär fall kunna inträffa, då det är en fördel att möjlighet finns att flytta en allmän pensionsstiftelses tillgångar till en särskild pensionsstiftelse.

Utredningen anför vidare att det däremot icke synes böra medges att till­ gångar fritt flyttas mellan särskilda stiftelser avseende skilda grupper av anställda, t. ex. från särskild stiftelse för arbetare till särskild stiftelse för tjänstemän och vice versa. Ett dylikt medgivande skulle enligt utredningens uppfattning innebära alltför stort avsteg från principen om stiftelseändamå­ lets oföränderlighet. Möjligen skulle kunna övervägas att medge överföring från en särskild stiftelse till en allmän, ty i sådant fall rör det sig bara om en utvidgning av destinatärskretsen, exempelvis från tjänstemän till samt­ liga arbetstagare. Ej heller detta har inom utredningen ansetts böra tillåtas. Man har alt hålla i minnet att medel som överförts från en stiftelse till en annan därefter kan tänkas flyttas vidare till en tredje stiftelse. Ett medgi­ vande av medelsöverföring från särskild till allmän stiftelse skulle därför kunna innebära, att medel kunde överflyttas exempelvis först från en sär­ skild stiftelse för tjänstemän till en allmän stiftelse och därifrån till en sär­ skild stiftelse för arbetare.

Det andra kravet är att överföringen skall fordras för att helt eller delvis

Kungl. Maj:ts proposition nr

111 år 1961

83

täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Utredningen anser att eu längre gående överföringsrätt ej fyller något behov. Det erinras att industii- tjänstemännens och arbetsledarnas pensionsuppgörelse ålägger arbetsgiva­ ren att årligen genom avsättning till PRI-stiftelse bringa upp dess förmögen­ het till att motsvara »pensionsskulden», varmed avses en enligt särskilda regler beräknad pensionsreserv.

En pensionsstiftelse har som regel att tjäna till säkerställande av utgående pensioner och utfästelser om pension för alla de personer som omfattas av stiftelsens ändamål. Finns till en arbetsgivare knutna flera pensionsstiftelser omfattande helt eller delvis samma personkrets, kommer därför stiftelserna att dubblera varandra. Så långt personkretsen sammanfaller avser de näm­ ligen samma pensioner och pensionsutfästelser, därest icke föreskrivits att stiftelses ändamål skall ha särskild begränsning. Stiftelserna har med andra ord gemensam pensionsreserv. En begränsning kan ligga däri att den ena stiftelsen avser familjepension och den andra ålderspension. I normalstad­ garna för PRI-stiftelse anges, att sådan stiftelse har till ändamål att trygga de pensionsutfästelser för ålderspensionering, som enligt planen för kom­ pletterande pensionsförmåner i den centrala pensionsuppgörelsen den 30 juni 1960 åvilar bolaget i förhållande till tjänstemän som är eller varit anställda hos bolaget. Av denna föreskrift torde enligt utredningens mening följa, att PRI-stiftelse enbart avser att säkerställa de så angivna utfästelserna.

Utredningen finner att den omständigheten, att pensionsstiftelser knutna till samme arbetsgivare i vidsträckt omfattning har gemensam pensionsre­ serv, kan anföras som ett ytterligare skäl varför det bör vara medgivet att överföra medel från en pensionsstiftelse till annan under de betingelser som förut angivits. Har den avstående stiftelsen och den mottagande stiftelsen båda som enda tillgång fordran på arbetsgivaren och har båda gemensam pensionsreserv, ter sig överföringen närmast som en bokföringsåtgärd. Sam­ tidigt ger denna omständighet upphov till frågan, till vilken stiftelse den gemensamma pensionsreserven bör förläggas. Och denna fråga måste, fram­ håller utredningen, besvaras innan man kan säga i vilken stiftelse eventuellt överskott står till förfogande. I 8 § av utredningsförslaget har angivits reg­ ler, hur man härmed bör förfara i olika fall.

Den i förslagets 7 § första stycket öppnade möjligheten att överföra medel mellan pensionsstiftelser tar sikte på de fall, där sådan överföring icke kan ske redan med stöd av stiftelsernas stadgar. Utredningen har ej avsett att begränsa överföringsrätten, om stiftelsens stadgar ger ett tillstånd till över­ föring som sträcker sig längre än det i lagrummet angivna. Stadgarna kan t. ex. tillåta att medel må flyttas från en särskild till en allmän stiftelse eller att medel må flyttas, även om de icke skulle behövas för att täcka den mot­ tagande stiftelsens pensionsreserv.

Utredningen har ej funnit lämpligt att för överföring kräva att stiftelserna avser att säkerställa samma slag av pension. Intet hindrar således att från en stiftelse, avsedd allenast för ålderspension, flyttas medel till en stiftelse inom vars ändamål rymmes alla slag av pension, vice versa. Ej ens flyttning

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

från en stiftelse för enbart ålderspension till en stiftelse för enbart invalid- ocli familjepension eller omvänt bör möta något hinder. Denna princip rim­ mar med den i förslagets 4 § upptagna bestämmelsen om arbetsgivarens rätt att ur pensionsstiftelse bereda sig gottgörelse för sina pensionskostnader; jfr även 5 § i förslaget.

För att de arbetstagare som har sin pensionsrätt tryggad i den avstående stiftelsen icke skall få sin säkerhet förstörd genom överföringen, har i den föreslagna 7 § andra stycket stadgats att medel icke får överföras med mindre den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar medel enligt vad i försla­ gets 6 § första stycket sägs. Detta innebär, vare sig den avstående stiftelsen är bunden eller fri, att täckning skall finnas för dess pensionsreserv, beräk­ nad på grundval av de utgående pensioner och de utfästelser om pension för vilka stiftelsens medel tjänar som säkerhet. Utredningen påpekar att 7 § andra stycket i förslaget har ett vidsträcktare tillämpningsområde än para­ grafens första stycke. Spärregeln i andra stycket avser även fall då stiftel­ ses stadgar eller stiftares föreskrift medger överföring av medel utöver vad som tillåtits genom första stycket, t. ex. överföring från särskild stiftelse till allmän stiftelse eller överföring utan att denna erfordras för att täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Justitiekanslersämbetet framför dock vissa avvikande synpunkter. Ämbe­ tet framhåller att lagförslaget innefattar strängare överföringsregler än 1937 års lag. Att överföringen av medel från bundna pensionsstiftelser regleras i skilda lagar beroende på om överförandet sker till bunden eller fri stif­ telse, synes ämbetet opraktiskt och måhända också ägnat att skapa otydlig­ het. Det förefaller vidare ämbetet tveksamt, om det finns anledning att upp­ ställa strängare krav på överföring av medel från en bunden stiftelse till en fri än då transaktionen sker mellan bundna stiftelser. Även då det gäller överföring av medel mellan fria stiftelser synes befogat att ställa frågan, om icke reglerna är för snäva. Som exempel nämner ämbetet det fall, att i ett företag en pensionsstiftelse bildats till förmån allenast för ett begränsat an­ tal befattningshavare i företaget. Om överskott uppkommer i en dylik stif­ telse, synes det ämbetet knappast föreligga några skäl mot att detta överskott användes till pensionering även av andra än stiftelsens destinatärer. Ämbetet är för sin del närmast benäget förorda att några begränsningar icke uppstäl­ les i fråga om överföring av överskottsmedel mellan fria stiftelser inom sam­ ma företag. Finnes det motiverat att uppställa regler av den innebörd utred­ ningen föreslagit, synes det dock ämbetet välbetänkt att ge Kungl. Maj :t befogenhet att, om särskilda skäl därtill föranleder, medge lättnad i överfö- ringsreglerna.

Enligt Sveriges köpmannaförbund är det angeläget att företagen får möj­ ligheter att rationalisera och förenkla redovisningen på förevarande områ­

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

rande innebörd. Vid nu angivna förhållanden synes det icke opåkallat alt till ledning för såväl företagen som tillsynsmyndigheten visst förtydligande av lagtexten sker i en eller annan form.

Departementschefen. Arbetsgivare, som anslutit sig till PRI-systemet, har alt årligen tillföra sin PRI-stiftelse ett belopp motsvarande en på visst sätt beräknad pensionsskuld. Det är ett intresse för honom att till sådant ända­ mål kunna begagna sig av överskottsmedel i äldre pensionsstiftelser. Ibland kan sistnämnda stiftelsers stadgar ha sådant innehåll, att en överföring kan ske med stöd av dessa. Förevarande paragraf i utredningens förslag ger arbetsgivarna möjlighet att, oavsett vad stiftelsens stadgar må innehålla här­ om, från äldre stiftelser överföra medel till PRI-stiftelser och liknande stif­ telser. Även andra fall av överföring kan äga rum enligt stadgandet. Försla­ get innebär att arbetsgivaren kan från en pensionsstiftelse överföra medel till annan pensionsstiftelse hos honom, om den avstående stiftelsen omfattar samtliga personer som avses med den mottagande stiftelsen och överföring­ en fordras för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensions- reserv (första stycket). Som särskilt villkor för överföring uppställes, alt den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar medel täckande pen- sionsreserven (andra stycket).

Vid remissbehandlingen har från något håll anmärkts, att de föreslagna överföringsreglerna är onödigt snäva. Denna anmärkning skulle vara befo­ gad, om det gällt att åstadkomma en fullständig reglering av överföringsmöj- ligheterna på motsvarande sätt som 1937 års lag reglerar överföring av till­ gångar mellan bundna stiftelser (15 § i nämnda lag). Emellertid har försla­ get till huvudsakligt syfte att ställa överskottsmedel till förfogande för stif­ telser som bildats enligt PRI-systemet och enahanda system. Begränsningen alt den avstående stiftelsen skall omfatta samtliga personer, som avses med den mottagande, ligger i linje med de i 5 och 6 §§ i departementsförslaget an­ givna förutsättningarna för gottgörelse ur pensionsstiftelse. Det må betonas att stadgandets första stycke icke avser att inskränka möjligheten till över­ föring av stiftelsemedel enligt nu gällande rätt. Ger stiftelsestadgarna en vi­ dare överföringsrätt, blir dessa att tillämpa på samma sätt som hittills. Kungl. Maj:t torde också vara oförhindrad att, om speciella skäl föreligger, genom permutation ändra stiftelsestadgars innehåll därhän, att överföring kan ske även i fall som icke omfattas av bestämmelsen i första stycket. Spärregeln i paragrafens andra stycke är emellertid avsedd att gälla obero­ ende av stadgarnas innehåll.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Kalmar län yttrat vill jag fram­ hålla, att — såsom följer av det redan anförda — den föreslagna överförings- paragrafen icke är avsedd att begränsa nu rådande ordning annat än genom nyssnämnda spärregel. Om stiftelsen bildats före eller efter lagens ikraftträ­ dande spelar alltså icke någon roll.

Skånes handelskammare berör frågan hur långt kravet på identitet mellan den avstående och den mottagande stiftelsens destinatärer sträcker sig. Mot­ svarande problem kan redan nu möta i rättstillämpningen. Med hänsyn till

87

stiftelsestadgarnas ofta mångskiftande innehåll är det icke möjligt att göra något generellt uttalande på ifrågavarande punkt. Den närmare gransdrag­ ningen, som sällan torde förorsaka svårigheter, synes kunna överlämnas åt

praxis.

. „„ , .....

I ett tredje stycke av paragrafen torde såsom utredningen föreslagit hora upptagas vissa hänvisningar till överföringsreglerna i 1937 års lag. Såsom påpekats vid remissbehandlingen kan viss oklarhet uppkomma genom att överföringsreglerna behandlas i skilda lagar. Jag anser emellertid att utred­ ningens lösning av detta lagtekniska spörsmål kan godtagas.

9 §•

I förevarande paragraf, som med redaktionell jämkning är likalydande med 8 § i utredningens förslag, behandlas ordningen för gottgörelse åt ar­ betsgivaren och överföring av medel mellan pensionsstiftelser i det fallet, att till arbetsgivaren är knutna flera stiftelser med gemensam pensionsreserv.

Utredningen. Utredningen anför att, om till arbetsgivaren är knutna flera pensionsstiftelser, fråga uppkommer i vilken ordning gottgörelse åt arbets­ givaren och överföring av medel mellan stiftelser må äga rum. Denna para­ graf avser att ange, hur man skall bestämma vilka medel som är spärrade för den händelse stiftelserna har gemensam pensionsreserv.

En stiftelse har, där ej annat särskilt föreskrivits, att tjäna som säkerhet för samtliga utgående pensioner och utfästelser om pension till personer som omfattas av stiftelsens ändamål. Som redan av utredningen framhållits i mo­ tiven till förslagets 7 § kommer två eller flera till samme arbetsgivare knut­ na pensionsstiftelser att stå som säkerhet för samma pensioner och utfästel­ ser förutsatt att stiftelserna omfattar samma personkrets, därest särskild begränsning ej föreskrivits. Stiftelserna har med andra ord gemensam pen­ sionsreserv.

Är stiftelsen A vid företaget X en allmän stiftelse (d. v. s. en stiftelse som omfattar samtliga anställda) och är stiftelsen B vid samma företag också allmän, så har — framhåller utredningen — den enskilde pensionstagaren i princip samma anspråk mot stiftelsen A som mot stiftelsen B. Är stiftelsen A en allmän stiftelse och stiftelsen B en särskild stiftelse för tjänstemän, så är pensionsreserven gemensam såvitt gäller pensioner till tjänstemän. Den allmänna stiftelsen omfattar nämligen jämväl tjänstemännen. Beträffande pensioner och pensionslöften till arbetare gäller däremot, att pensionstaga­ ren (löftesbäraren) har anspråk endast mot stiftelsen A.

Det kan tänkas vara föreskrivet att en stiftelse enbart skall avse att säker­ ställa löften av visst slag. Som påpekats i motiven till förslagets 7 § är detta förhållandet med PRI-stiftelse. Sådan stiftelse har till ändamål att trygga pensioner, som åvilar arbetsgivaren enligt planen för kompletterande pen­ sionsförmåner i den centrala pensionsöverenskommelsen för tjänstemännen den 30 juni 1960. Denna föreskrift för PRI-stiftelse är att tillämpa. Finns hos en arbetsgivare dels en tjänstemannastiftelse A av den typ som var

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr

777

år 1961

vanlig före tillkomsten av den centrala pensionsuppgörelsen, dels en stif­ telse B som är PRI-stiftelse, är läget därför följande: Medlen hos pensions­ stiftelsen A har att tjäna som säkerhet såväl för vanliga tjänstemannapen­ sioner som för PRI-pensioner, medlen hos stiftelsen B däremot endast för PRI-pensioner.

Enligt utredningen är det ett vanligt förhållande, att flera pensionsstif­ telser är knutna till samme arbetsgivare. Efter tillkomsten av 1937 års lag bildades ett stort antal stiftelser med iakttagande av de i denna lag givna föreskrifterna. Småningom fann företagen, att de kunde nå samma skatteför­ delar genom att i stället fondera medel i fria stiftelser. Ofta lät man den bundna stiftelsen förbli, sedan man bildat en ny fri stiftelse för framtida avsättningar. Nu finns omkring 1 000 bundna stiftelser. Enligt vad utred­ ningen förmodar har flertalet arbetsgivare med en bunden stiftelse också en fri stiftelse. Ett företag med en bunden stiftelse och en fri stiftelse av van­ lig typ bär, om det anslutit sig till PRI-planen, också eu PRI-stiftelse. Här­ utöver kan företaget vid sidan av en allmän stiftelse ha en särskild stiftelse för tjänstemän och (eller) en särskild stiftelse för arbetare. Dessa kan vara antingen fria eller bundna. Att ett företag har fyra, fem eller sex stiftelser, alla med pensionsreserv som delvis är gemensam, är ej otänkbart.

Man kan diskutera flera olika lösningar av problemet, vilka medel som skall anses såsom spärrade. En lösning vore enligt utredningen att räkna pensionsreserven fullt ut för varje stiftelse som reserven avser. En annan lösning skulle vara att man, i likhet med vad som alltjämt gäller för gemen­ samma inteckningar i fast egendom, delade upp skulden på de olika stiftel­ serna. Utredningens lagförslag bygger på principen att den gemensamma pensionsreserven skall räknas endast en gång. Den skall hänföras till de stiftelser som kan tjäna som säkerhet för denna reserv i tur och ordning. Reserven placeras först i den stiftelse som allmänt sett får anses bereda den bästa säkerheten eller som får antagas ha särskild anknytning till de pensio­ ner eller utfästelser som bildar den gemensamma reserven. Skulle två stif­ telser ha lika rang, uppställes hjälpregeln att den gemensamma reserven först hänföres till den äldre. Den andra sidan av dessa regler är att överskotts­ medel närmast kommer att finnas i den stiftelse, som för pensionstagarna och löflesbärarna är den sämsta eller mest avlägsna. Det är där arbetsgiva­ ren skall taga sin gottgörelse, framhåller utredningen.

Enligt utredningen kunde man mena att frågan, vilken stiftelse som er­ bjuder den bästa säkerheten, borde avgöras på samma sätt som när en bank bedömer placeringen av ett lån. Med denna utgångspunkt skulle man anse att den gemensamma reserven hade en tryggare placering hos en stiftelse, som hade en lågt taxerad fastighet eller andra självständiga tillgångar, än hos en stiftelse, vars medel bestod i en fordran mot arbetsgivaren — en fordran som till och med kunde tänkas löpa utan ränta. En sådan metod vore dock icke praktikabel. Vem skulle sköta uppgiften att sortera ett antal stiftelser i rang­ ordning med hänsyn till placeringen av deras medel, frågar utredningen. Man kan knappast lägga på arbetsgivaren att pröva värdet av en fordran mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

het enbart för PRI-utfästelser. Det är av dessa skäl naturligt att pensions- reserven för de utfästelser, vilka omfattas av det nya systemet för fondering i pensionsstiftelse, hänföres till PRI-stiftelsen.

Avser en stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse lios företaget, skall enligt 8 § punkten b) av förslaget den gemensamma pensions- reserven hänföras till stiftelsen för den trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som anges under a). Denna regel bygger på det för­ hållandet, att avsikten med inrättandet av en särskild stiftelse jämsides med en allmän får antagas ha varit att bereda den särskilda stiftelsens destinatä- rer en fördel framför övriga. Utredningen erinrar om att avsättning till pen­ sionsstiftelse enligt nuvarande lagstiftning är frivillig. Om en arbetsgivare gör nya pensionsutfästelser, kommer dessa att belasta företagets pensions­ stiftelse även om arbetsgivaren icke gör den avsättning som motsvarar pen- sionsreserven för de nytillkomna utfästelserna. Ett överskott i en stiftelse i förhållande till pensionsreserven kan därför på detta sätt av arbetsgivaren ensidigt förvandlas till ett underskott med åtföljande försämring av äldre löftesbärares säkerhet. För att en särskild stiftelse skall kunna bereda sin destinatärskrets en fördel framför utomstående, måste denna stiftelses me­ del vara spärrade intill det belopp som motsvarar den gemensamma pen­ sionsreserven. Den särskilda stiftelsens destinatärer skall icke behöva lida att deras säkerhet försämras därför att nya pensionsutfästelser ges åt utom­ stående. Denna synpunkt har av utredningen ansetts vara så väsentlig, att en särskild fri pensionsstiftelse tillagts högre rang än en allmän bunden stif­ telse, trots att den senare stiftelsen har fördelen att åtnjuta förmånsrätt för sin fordran mot arbetsgivaren i händelse av dennes konkurs.

I 8 § punkten c) av utredningsförslaget har stadgats att, om bland stiftel­ serna ingår en bunden stiftelse, den gemensamma pensionsreserven skall hänföras till denna i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse efter vad som sägs under a) och b). Utredningen anför att bestämmelsen aktuali­ seras då till ett företag är knutna flera pensionsstiftelser, som avser samma personkrets, samt en av stiftelserna är bunden. Regeln är motiverad av att bundna stiftelser måste anses skänka större trygghet för destinatärerna än de fria stiftelserna (med hänsyn till förmånsrätten m. m.). Finns hos en ar­ betsgivare en allmän bunden och en allmän fri stiftelse (eller en särskild bunden och en särskild fri stiftelse avseende samma personer), skall den ge­ mensamma pensionsreserven alltså förläggas i första hand till den bundna stiftelsen. Har denna överskott kan arbetsgivaren välja mellan att gottgöra sig därur eller ur den fria stiftelsen. Om den bundna stiftelsen har under­ skott, blir så mycket av den fria stiftelsens tillgångar spärrade, som behövs för att fylla ut återstoden av pensionsreserven.

Utredningen framhåller vidare att lagen om pensionsstiftelses verksamhet är tillämplig endast på stiftelse, vars huvudsakliga ändamål är pensionering. Det är förutsatt att stiftelse, som jämsides med pensionering har annat än­ damål av underordnad betydelse, skall falla under lagens bestämmelser. Man kan således tänka sig en pensionsstiftelse med exempelvis sjukvård el. dyl.

91

som sidoändamål. Om en sådan blandad stiftelse har pensionsreserv gemen­ sam med en stiftelse för enbart pensioneringsändamål, synes det utredningen riktigast att denna pensionsreserv i första hand förlägges till den rena pen­ sionsstiftelsen. I en sådan stiftelse är nämligen medlen obetingat omgärdade av betalningsförbud och spärregel; härutinnan hänvisar utredningen till sina motiv till förslagets 3 och 4 §§. På grund härav har i 8 § punkt d) av försla­ get föreskrivits att pensionsreserven sist skall hänföras till stiftelse, som för­ utom pensionering har annat ändamål. Utredningen tillägger dock att tvekan kan råda om nödvändigheten av bestämmelsen i denna punkt. Att en pen­ sionsstiftelse har ett biändamål är mindre vanligt. Det är kanske ej heller någon större risk för att stiftelsens styrelse åsidosätter pensionsändamålet.

Det kan, anför utredningen vidare, tänkas att de under punkterna a) d) uppställda reglerna icke ger något svar på var man skall placera en för två eller flera stiftelser gemensam pensionsreserv. Det torde vara önskvärt all även för detta fall ha en bestämd regel. Eljest skulle tvister kunna uppstå särskilt i det fall att företaget, till vilket stiftelserna är knutna, och stiftelser­ na företrädes av olika personer. Utredningen har därför under punkten e) till 8 § föreslagit att pensionsreserven skall hänföras till den äldre stiftelsen framför den yngre.

Utredningen behandlar härefter fallet överföring av medel mellan pen­ sionsstiftelser. För att överföring överhuvud skall komma i fråga måste hos arbetsgivaren finnas minst två pensionsstiftelser. Enligt 7 § andra stycket i utredningsförslaget får överföring ske endast om den avstående stiftelsens pensionsreserv efter överföringen är täckt. Kan överföring tänkas ske från flera stiftelser, skall vid tillämpning av angivna lagrum deras gemensamma pensionsreserv hänföras stiftelserna sinsemellan på sätt som ovan beskrivits beträffande gottgörelse åt arbetsgivaren. Visar det sig härvid finnas över­ skott i flera av stiftelserna, kan arbetsgivaren — i likhet med vad som gäl­ ler i fråga om gottgörelse — fritt välja från vilken stiftelse medel skall över­ föras.

Vidare anmärker utredningen att överföring av stiftelsemedel med stöd av 7 § första stycket i förslaget ej får ske, med mindre de överförda medlen behövs för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsre- serv. Vanligen torde den avstående och den mottagande stiftelsen till någon del tjäna som säkerhet för samma pensioner eller utfästelser om pension, d. v. s. ha gemensam pensionsreserv. Man har även denna gång att följa de i förslagets 8 § givna reglerna angående placeringen av denna pensionsreserv. Utredningen betonar att, där stiftelserna har gemensam pensionsreserv, över­ föringen i själva verket icke innebär annat än att medel, som fordras för att täcka pensionsreserven, flyttas från en stiftelse till en annan. I och med alt den mottagande stiftelsen genom överföringen erhåller medel till täckning av den gemensamma reserven, minskas i motsvarande mån behovet av täck­ ning hos den avstående stiftelsen. Har en avstående stiftelse före överföring överskott med visst belopp, kvarstår därför efter överföring ett lika stort överskott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177

dr

1961

Kungl. Maj.ts proposition nr ill ur 1961

I betänkandet har lämnats åtskilliga exempel till belysning av reglerna i förevarande paragraf.

Remissyttrandena. Stadgandet har i sak genomgående lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

I fråga om punkten e) ifrågasätter dock Sveriges köpmannaförbund, om icke pensionsreserven bör hänföras till den större stiftelsen framför den mindre.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att av motiveringen till punkten

b) framgår, att i den mån den gemensamma pensionsreserven icke helt täc­ kes av tillgångarna i stiftelsen för den trängre kretsen överskjutande del av den gemensamma pensionsreserven skall placeras i stiftelsen för den vidare kretsen. Detta synes länsstyrelsen icke ha kommit till uttryck i lagtexten. Motsvarande gäller lydelsen under punkten c).

Departementschefen. I förevarande stadgande fastslås den ordning, i vil­ ken flera till samme arbetsgivare knutna pensionsstiftelser i fall av gottgö- relse och överföring skall svara för täckning av stiftelsernas gemensamma pensionsreserv. Bestämmelsen har i sak genomgående godtagits vid remiss­ behandlingen, bortsett från att en remissinstans beträffande punkt e) ifrå­ gasatt, huruvida icke pensionsreserven bör hänföras till den större stiftelsen framför den mindre.

För egen del anser jag mig kunna tillstyrka utredningens förslag med viss redaktionell ändring i punkterna b), c) och e).

10

§.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i utredningens förslag, upptar bestäm­ melser om hur pensionsstiftelses pensionsreserv skall beräknas.

Utredningen. I ett särskilt kapitel av betänkandet (s. 38 ff) har ingående behandlats frågor sammanhängande med pensionsreservens beräkning. Ut­ redningens målsättning har varit att medel i pensionsstiftelse, bunden såväl som fri, skall vara spärrade intill ett belopp svarande mot pensionsreserven samt att vid beskattning avdrag skall medges för avsättning till pensionsstif­ telse intill samma belopp (målet med gemensamt värde för civilrättslig pen­ sionsreserv och för skatterättslig avdragsgill reserv har dock icke kunnat realiseras helt, jfr betänkandet s. 152). Den praktiska uppgiften — förutom införandet av en tvingande regel om spärr för medel i fria stiftelser — är, framhåller utredningen, att ange hur denna pensionsreserv skall beräknas.

Uppgiften är enligt utredningen enkel, då det är fråga om arbetsgivarens prestation till den pensionerade sedan pensionsfallet inträffat. Det kan vis­ serligen råda delade meningar om huruvida man vid pensionsreservens be­ räkning bör medtaga endast sådana pensioner som utgår på grund av utfäs­ telse eller huruvida man skall taga hänsyn till varje pension som faktiskt utgår, oavsett om arbetsgivaren iklätt sig en förpliktelse mot arbetstagaren.

93

Detta är dock en detalj, säger utredningen. Enighet råder om att pensions- reserven skall motsvara kapitalvärdet av den livränta som avses. Problemen hänför sig till sådana försäkringstekniska frågor, som räntefoten för kapi- taliseringen och storleken av eventuellt säkerhetstillägg.

När det gäller pension som ännu icke börjat utgå är uppgiften mera kom­ plicerad. Utredningen anför att det ej är tillräckligt att antaga en regel av innehåll, ali en utfästelse säkerställd i pensionsstiftelse skall jämföras med en utfästelse säkerställd genom en försäkring. Man måste känna till hur de nödvändiga premierna fördelas på olika år. Har utfästelsen icke varit för­ enad med fribrev, nödgas man här tillgripa fiktioner. Man har, säger utred­ ningen, utgått från helt olika antaganden när pensionsreserven bestämts för det ändamål som avses i 1937 års lag (jfr dess 8 § fjärde stycket och kungl. brev den 24 november 1939 om grunder för beräkning av pensionsstiftelses pensionsreserv) och när det gällt att fastställa det belopp intill vilket avsätt­ ning till pensionsstiftelse är avdragsgill vid taxering till beskattning, d. v. s. den avdragsgilla reserven (jfr anvisningspunkt 2, tredje stycket, till 29 § kommunalskattelagen). I anslutning härtill gör utredningen en jämförelse mellan de båda metoderna (s. 42 ff).

Utredningen har i en första punkt av första stycket i förslagets 9 § före­ skrivit att med pensionsstiftelses pensionsreserv skall förstås kapitalvärdet av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen enligt utfäs­ telsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade med ett säkerhetstillägg om en tiondel. I en andra punkt av samma stycke har stad­ gats att, i stället för en tiondel, säkerhetstillägget må utgöra ett belopp som beräknas motsvara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fon­ der med avdrag för kapitalvärdet av utgående tillägg till utfäst pensions­ belopp.

I andra stycket av paragrafen enligt utredningsförslaget stadgas att pen­ sion där cj regler om intjänandet knutits till utfästelsen, anses intjänad med så stor del av den vid beräkningslillfället utfästa pensionen som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet tjänsteår från anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen, dock bortsett från tjänsteår fjärmare än fyrtio år före pensionsåldern.

Slutligen föreskrives i ett tredje stycke att försäkringstekniska grunder för beräkning av pensionsreserv fastställes av Kungl. Maj :t.

I den särskilda motiveringen till förslaget uttalar utredningen inlednings­ vis alt föreskrifterna i nämnda paragraf är avsedda att tillämpas även på bundna stiftelser. Utredningen framlägger förslag att 8 § fjärde stycket i 1937 års lag skall upphävas och ersättas med en hänvisning till förevarande paragraf i lagen om pensionsstiftelses verksamhet.

Härefter anför ulredningen att kapitalvärdet av utgående pensioner en­ ligt 1937 års lag skall betraktas som en skuldpost även om uttryckligt pen­ sionslöfte icke föreligger. Utredningen anser att även lagen om pensionsstif­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr i77 år 1961

telses verksamhet bör bygga på denna princip. Man får nämligen förutsätta att en pension som utgår är ämnad att utbetalas allt framgent, när icke särskilda skäl talar i motsatt riktning. Det kan tänkas att en domstol — mot bakgrunden av t. ex. tillämpad pensioneringspraxis vid företaget — kan komma att anse en arbetsgivare skyldig att fortsättningsvis erlägga utgåen­ de pension, ehuru någon pensionsutfästelse icke lämnats. Utredningens upp­ gift är icke att bedöma rättsläget på denna punkt. Det ligger under alla för­ hållanden i pensionstagarens intresse alt kapitalvärdet av utgående pen­ sioner skall beaktas vid pensionsreservens beräkning, oavsett om pensio­ nerna grundar sig på utfästelse eller ej. Vid bestämmandet av kapitalvär­ det av en utgående pension har man att skaffa sig en uppfattning, i vad mån nu utgående belopp kan väntas komma att utgå oförändrat även i framtiden. Bygger pensionen på en utfästelse, bör denna läggas till grund. Eljest har man att bedöma vad som synes mest sannolikt. På s. 140 i betänkandet be- röres det förhållandet att en pensionstagare uppnår 67 års ålder och då kom­ mer att uppbära folkpension och ATP.

Enligt förslaget skall utfästelse om pension, som ännu ej börjat utgå, lika­ ledes betraktas som skuldpost. Även på denna punkt anknyter förslaget till vad som gäller enligt 1937 års lag. När en pensionsutfästelse bestämmes som en skuldpost sker detta under antagandet att den pension, som skall börja utgå vid inträffat pensionsfall, vid varje tidpunkt under pågående anställ­ ning är intjänad till viss del. Pensionsutfästelsens karaktär av skuld fram­ står särskilt tydligt, säger utredningen, när den anställde tillerkänts rätt till ett fribrev på en intjänade delen av pensionen, även om han skulle sluta sin anställning före pensionsfallet. Rätten till pension brukar i sådant fall betecknas som oantastbar.

Avser en arbetsgivare att ge fribrev, är det enligt utredningen naturligt att han till utfästelsen om pension knyter regler om hur fribrevet skall be­ räknas. Intjänandet kan tänkas ske efter det mönster som vanligen använ­ des vid försäkring i försäkringsbolag. Detta innebär att fribrevslöftet bar ungefärligen följande innehåll: »Vid avgång ur tjänsten erhålles ett fribrev å det belopp som vid avgångstillfället skulle ha erhållits från en försäkrings- inrättning, om försäkring med samma innehåll som utfästelsens tagits vid utfästelsetillfället med lika premie under tiden från tagandet till förutsatt pensionsålder. Vid höjning av förmån enligt utfästelsen räknas som om en til läggsförsäkring tagits på tilläggsbeloppet från dagen för höjningen, även den med konstant premie.»

Det framstår för utredningen som naturligt att arbetsgivaren ger ett fri­ brev av denna karaktär, om han gjort regelbundna avsättningar till pen­ sionsstiftelse motsvarande vad han skulle ha haft att erlägga i försäkrings­ premier. Känner man tidpunkten för utfästelsens tillkomst och ändringar av det utlovade pensionsbeloppet från tid till tid, kan fribrevet dock beräknas i efterhand. Har utfästelsen, såsom vanligen är fallet, avsett en viss procent. av utgående lön, är det således löneförloppet och ändringarna i procentsat­ sen som skall vara kända.

95

Utredningen framhåller önskvärdheten av en regel att användas vid beräk­ ning av pensionsreserven, för den händelse till pensionen icke är knutna någ­ ra särskilda regler om fribrevets beräkning. Det bör vara möjligt att fast­ ställa fribrevet även för det fall att ett företag icke skulle kunna eller önska redovisa pensionslöftet och dettas innehåll från tid till tid. I 9 § andra stycket av förslaget har uppställts en regel enligt vilken fribrevet antages vara lika med noll vid anställningens början för att sedan växa lineärt fram till tidpunkten för inträdet av pensionsåldern. Ytterligare uppställes anta­ gandet att pensionslöftet vid beräkningstillfället skall läggas till grund för fribrevet. Det har ansetts lämpligt att räkna med högst fyrtio års uppbygg­ nadsperiod för det kapital som skall finnas tillgängligt vid pensionsålderns inträde. Vid beräkningen bortses därför från tjänsteår som ligger fjärmare än fyrtio år från pensionsåldern. Beträffande de närmare överväganden som legat till grund för den föreslagna metoden (den lineära nuvärdesmetoden) hänvisas till betänkandet s. 44 ff, där det även ges exempel på hur fribrev beräknas enligt metoden i fråga.

Regeln i förslagets 9 § andra stycket är utformad närmast med sikte på utfästelser om ålderspension men är avsedd att tillämpas även på utfästel­ ser om familjepension och invalidpension. Vid de i praktiken vanligen före­ kommande utfästelseförloppen och åldersfördelningarna torde enligt utred­ ningen nämnda regel ge en något högre pensionsreserv än den som skulle erhållas vid försäkringsmässig fribrevsberäkning.

Utredningen anför vidare att det ofta kan vara svårt att avgöra, om det föreligger en utfästelse av arbetsgivaren att utge pension. Detta förhållande sammanhänger delvis med att vi i vart land saknar fast tradition, i vilken form en pensionsutfästelse bör klädas. Ibland ger arbetsgivaren en skrift­ lig utfästelse genom att överlämna ett pensionsbrev. Ofta kommer löftet till stånd genom att företaget utfärdar ett pensionsreglemente som delges per­ sonalen. Men man kan också tänka sig muntliga utfästelser eller utfästelser, som får utläsas ur arbetsgivarens handlande i olika hänseenden. Utredning­ en har icke sett som sin uppgift att göra några uttalanden i frågan, när en utfästelse skall anses gjord.

För att man skall kunna tala om en utfästelse att utge pension, fortsätter utredningen, måste utfästelsen ha ett visst innehåll. Den måste avse en för­ klaring av arbetsgivaren att denne binder sig för framtiden. Vid pensions- reservens beräkning kan icke såsom pensionsutfästelser betraktas åtagan­ den, enligt vilka pension skall utgå endast tills vidare eller under förut­ sättning att arbetstagaren sköter sin tjänst till arbetsgivarens belåtenhet. Ej heller kan beaktas utfästelser med villkor att pension skall utgå blott i den mån företagets ekonomiska ställning så tillåter. Karakteristiskt för an­ givna löftestyper är, yttrar utredningen, att det är beroende av löftesgiva- rens fria skön, om pensionen skall utgå eller ej.

Enligt utredningens mening bör vid pensionsreservens beräkning beaktas även utfästelser om pension, som är villkorade av att arbetstagaren kvar­ står i tjänst till pensionsåldern och som därför icke är förenade med rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

till fribrev vid avgång före pensionsfall (antastbara utfästelser). Sådana ut­ fästelser kommer för närvarande i beaktande vid tillämpning av 1937 års lag. Vid beräkningen av kapitalvärdet av ålderspensioner med sådana vill­ kor tages icke hänsyn till att utfästelserna kan komma att upphöra av an­ nan grund än dödsfall. En pensionsutfästelse, enligt vilken rätten till pen­ sion är betingad av villkoret att löftesbäraren skall kvarstå i tjänst vid inträffat pensionsfall, kan icke gärna innehålla några regler om hur pen­ sionen intjänas under tjänstetiden. Den i 9 § andra stycket av förslaget upp­ ställda regeln får därför särskild betydelse vid beräkning av den skuldpost, som skall anses motsvara utfästelser av denna typ.

Utredningen upplyser att det under senare år varit vanligt, att i utfästelse intagits förbehåll att pension må nedsättas med belopp svarande mot de pensioner, som kan komma att utgå på grund av blivande lagstiftning om tilläggspensioner. I den mån sådana löften kvarstår efter införandet av ATP bör dessa vid beräkning av pensionsreserv beaktas blott till sitt netto­ värde (utfästelsens belopp minskat med vad som kan komma att utgå enligt ATP). I betänkandet s. 140 redovisas vilka antaganden som må läggas till grund för beräkningen av ATP.

Det har icke varit ovanligt, fortsätter utredningen, att arbetsgivaren läm­ nat utfästelser med villkor att pension skall utgå endast i den mån stiftel­ sens medel därtill förslår. Sådana utfästelser har ett skönsmässigt inslag. Enligt gällande ordning är arbetsgivaren icke skyldig att göra erforderliga avsättningar till pensionsstiftelse. I förhållande till stiftelsen torde löftes- tagaren likväl ha samma ställning som andra löftestagare. Utfästelsen bör därför beaktas fullt ut vid beräkning av pensionsreserv. Utredningen erin­ rar om att jämlikt 2 § tredje stycket (jfr övergångsbestämmelse) av lagför­ slaget ifrågavarande villkorade utfästelser, givna efter lagens ikraftträdande, skall vara ogiltiga och att arbetsgivaren skall svara för utfästelsen utan av­ seende å villkoret.

Vidare anför utredningen att pensionsutfästelser skall tagas i beaktande oavsett om de lämnats av arbetsgivaren eller — såvitt är fråga om utfäs­ telser givna före lagens ikraftträdande — av stiftelsen (jfr förslagets 2 § andra stycket jämte övergångsbestämmelse därtill). Om arbetsgivaren och stiftelsen var för sig lämnat utfästelse och denna avser samma pension, skall vid beräkning av pensionsreserv självfallet endast en skuldpost be­ aktas.

Beträffande det i lagrummet föreskrivna säkerhetstillägget anför utred­ ningen följande. För beräkning av försäkringspremier och premiereserv för livförsäkring skall enligt lagen om försäkringsrörelse fastställas särskilda grunder. Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader skall väljas så, att de kan anses vart för sig betryggande (264 § 1 mom. andra stycket). Utvecklas förhållandena normalt, uppstår därför ett överskott i rörelsen. För konsolidering uppsamlas en del av detta i olika tekniska fonder, nämligen säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond och regleringsfond. Det synes lämpligt att pensionsreserven i pensionsstif-

97

telse till sin storlek anpassas efter fonderingen i livförsäkringsbolag. Detta synes vara riktigt även när stiftelsen avser ett så litet antal pensionsberätti- gade att det icke kan vara tal om någon riskutjämning. Pensionsreserven bör således omfatta — utöver de värden som har sin motsvarighet i försäk­ ringsbolagets premiereserv — jämväl ett säkerhetstillägg. Detta bör kunna ha samma storlek som det säkerhetstillägg, som föreskrivits i 1937 års lag, eller en tiondel av kapitalvärdet av dels utgående pensioner, dels utfästelser om pension till den del de intjänats.

PRI-systemet för pensionering utan försäkring av pensionsförmåner en­ ligt den centrala uppgörelsen för industritjänstemännen och arbetsledarna av den 30 juni 1960 förutsätter, att arbetsgivaren till PRI-stiftelsen avsät­ ter medel svarande mot en pensionsskuld. Enligt stadgarna för PRI utgöres pensionsskulden dels av en premiereserv beräknad på traditionellt sätt, dels av vad som anges sålunda: »därutöver de överskottsmedel som uppkommit genom att vid pensionsskuldens förräntning tillämpats av FPG (Försäk­ ringsbolaget pensionsgaranti, ömsesidigt) enligt dess bolagsordning före­ skriven räntefot». Denna bolagsordning innehåller i sin tur bl. a. bestäm­ melser om att pensionsskulden skall förräntas. Som norm uppställes den genomsnittliga förräntning som under nästföregående år uppnåtts inom Svenska personal-pensionskassan (SPP).

Utredningen uppger att avtalsparternas tankegång varit att med PRI-syste­ met ge dyrtidstillägg i samma omfattning som dyrtidstillägg i framtiden kommer att ges till personer, vilka är försäkrade i SPP. Man har menat att detta skulle förutsätta en fondering av överskottsmedel i samma utsträck­ ning som sker i SPP. Denna fondering kan komma att uppgå till mer än kapitalvärdet av de pensionsbelopp som utgår enligt utfästelse jämte, be­ träffande utfästelser om framlida pension, kapitalvärdet av intjänade fri­ brev. Å andra sidan tages vid PRI-skuldens beräkning icke hänsyn till en post som skall medtagas enligt utredningens förslag, nämligen kapitalvär­ det av redan utgående dyrtidstillägg. Utredningen anser att arbetsgivare bör ha frihet att bestämma pensionsreserven enligt PRI-systemets metod. Det föreslås därför att i stället för ett säkerhetstillägg om en tiondel av åsyftade värden må användas ett säkerhetstillägg, som beräknas motsvara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapital­ värdet av utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp.

Då fråga är om en särskild stiftelse, d. v. s. avseende viss grupp av an­ ställda, skall — anför utredningen fortsättningsvis —- hänsyn tagas endast till värdet av utgående pensioner och utfästelser om pension till personer, som avses med den särskilda stiftelsen. Likaså har man att beakta om en­ ligt stiftelsens ändamålsbestämning kan komma i fråga endast pensioner intjänade efter viss dag eller endast visst slag av pension. Skall stiftelsen trygga exempelvis ålderspension men ej familjepension eller invalidpen­ sion, medräknas endast utgående ålderspensioner och utfästelser om sådan pension.

Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur att man vid pen-

7 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177

Kungl. Maj.ts proposition nr

777

år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

sionsreservsberäkning icke beaktar den genom pensionsförsäkring ordnade pensioneringen. Detta gäller i första hand där arbetsgivaren icke lämnat ut­ fästelse om pensionering i egen regi utan endast förbundit sig att erlägga avgifter för pensionsförsäkring. Men det gäller också, därest arbetsgivaren, samtidigt med att han ger utfästelse om pensionering i egen regi, tecknar försäkring avseende samma pension. Det inträffar att en arbetsgivare först ger en anställd ett löfte om pension att betalas av arbetsgivaren själv och se­ nare, kanske efter många år, låter försäkra utfästelsen i en försäkrings- inrättning. Vid den tidpunkt då försäkringen tages kan arbetstagaren ha intjänat ett fribrev — verkligt eller, beträffande utfästelse om antastbar pension, fingerat — med avsevärt kapitalvärde. Om kostnaden för försäk­ ringen tänkes fördelad på lika stora årliga premier under uppbyggnadsti- den, vilket är det vanliga, är kapitalvärdet av fribrevet enligt försäkringen till en början obetydligt. Då man i sådant fall beräknar pensionsreserv, har man enligt utredningen att från kapitalvärdet vid varje tidpunkt av fribrevet enligt utfästelsen draga det vid samma tidpunkt gällande kapitalvärdet en­ ligt försäkringen.

Utredningsförslaget (9 § tredje stycket) avser att försäkringstekniska grunder för beräkning av pensionsreserven fastställes av Kungl. Maj :t. De grunder som angivits i det kungl. brevet från 1939 torde enligt utredningens mening behöva överses. Enligt 1939 års brev skall räntefoten vara 2 1/2 procent. Före 1935 arbetade man i försäkringsbolagens grunder för pre­ mieberäkning med en räntefot om 4 procent. År 1935 ändrades emellertid räntefoten till 3 1/2 procent beträffande kapitalförsäkring och 3 1/4 procent beträffande försäkring av uppskjuten livränta. År 1937 sänktes räntefoten ytterligare till 3 procent för båda försäkringsslagen och 1938 till 2 1/2 pro­ cent. År 1955 fick både SPP och övriga försäkringsbolag nya grunder. Man behöll då 2 1/2 procent för kapitalförsäkring men höjde räntefoten för pen­ sionsförsäkring i kommunalskattelagens mening till 3 procent. Därefter har ingen förändring skett av räntefoten hos försäkringsbolagen. Vid en even­ tuell revision av 1939 års brev kan ifrågasättas, om icke räntefoten bör hö­ jas till 3 procent. Utredningen nämner härvid att den i sitt förslag till änd­ ringar i skattelagstiftningen upptagit en föreskrift, att revers som lämnats till pensionsstiftelse skall löpa med ränta lägst 3 och högst 6 procent.

Den genomsnittliga levnadsåldern har ökat sedan 1939. Vid tecknandet av nya försäkringar använder försäkringsbolagen numera andra dödlighets­ tabeller än de som anges i 1939 års brev. Vid en revision av brevet synes enligt utredningen en ändring vara önskvärd även på denna punkt.

Utredningen framhåller att de justeringar av räntefot och dödlighetsan- taganden, som nu angivits, skulle medföra förändringar av pensionsreser­ ven åt olika håll. En höjning av räntefoten minskar i och för sig reserven, under del att en tillämpning av nya antaganden rörande dödligheten ver­ kar i höjande riktning vid ålderspension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

99

Remissyttrandena. Det sakliga innehållet i första stycket av 9 § i utred­ ningsförslaget har i allmänhet icke föranlett remissinstanserna till någon erinran.

Rent allmänt anser föreningen auktoriserade revisorer att reglerna om beräkning av pensionsreserv bör förenklas, och handelskammaren i Göte­ borg förordar att de nuvarande reglerna i skattelagstiftningen om avdrags­ gill reserv, vilka regler enligt handelskammarens mening är att föredraga i fråga om praktisk tillämpning, blir normgivande för bestämmelserna om pensionsreserv (jfr kommunalskattelagens 29 §, anvisningspunkt 2, tredje stycket).

Beträffande det föreslagna säkerhetstillägget om en tiondel an­ ses detta på en del håll vara för snävt tilltaget. Pensionsstyrelsen ifrågasät­ ter om icke tillägget är för lågt, när det gäller stiftelser knutna till mindre företag. Handelskammaren i Gefle önskar ett tillägg till reserven om minst 15 procent, medan Östergötlands och Södermanlands handelskammare sam!

Skånes handelskammare menar att säkerhetstillägget bör uppgå till 20 pro­ cent.

I ett par remissvar har givits uttryck åt den åsikten, att säkerhetstillägget icke bör regleras i lagen utan i de försäkringstekniska grunderna. Försäkringsinspektionen uttalar att den föreslagna bestämmelsen om säkerhets- tillägg har sin motsvarighet i 1937 års lag. Enligt utredningsförslaget 9 § sista stycket skall i fortsättningen för samtliga pensionsstiftelser, som om­ fattas av den föreslagna civillagen, försäkringstekniska grunder för beräk­ ning av pensionsreserv fastställas av Kungl. Maj :t. Inspektionen anser att frågan om arten och storleken av säkerhetstilläggen i beräkningsantagan- dena i sin helhet skall regleras i grunderna. Näringslivets skattedelegation framhåller att utredningen åsyftat, att normerna för bestämmande av pen- sionsreserven skall vara i huvudsak desamma som de, vilka enligt lagen om försäkringsrörelse tillämpas för försäkringsbolag. Antagandena röran­ de de försäkringstekniska faktorerna skall sålunda vara betryggande, d. v. s. säkerhetskravet skall beaktas vid skuldtäckningsprincipens tillämpning. Med hänsyn till pensionsstiftelsernas speciella karaktär har i 1937 års lag föreskrivits att kapitalvärdet av pensionsförpliktelserna, beräknat enligt försäkringstekniska grunder, skall ökas med en tiondel, vilket sålunda inne­ bär ett extra säkerhetstillägg utöver den marginal, som normalt ligger i de för ett försäkringsbolag gällande premiereservgrunderna. Såsom skäl för säkerhetstillägget anförde lagberedningen att pensionsstiftelsen avsåg alle­ nast ett visst aktiebolags till numerären begränsade personal. Ett ytterligare skäl är att pensionsreserven skall täcka skilda arter av pension ävensom kombinationer av olika pensionstyper. Delegationen delar utredningens uppfattning att beräkningsgrunderna skall vara betryggande men anser lik­ väl, alt den eftersträvade säkerheten bör föreskrivas i de försäkringstek­ niska grunderna. För att kunna fullgöra sina nu angivna uppgifter bör grunderna nämligen kunna jämkas.

Rörande det alternativa säkerhetstillägget i 9 § första

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

stycket andra punkten av utredningens förslag yttrar försäkringsinspektionen att bakgrunden till förslaget är den centrala uppgörelsen av den 30 juni 1960 rörande pensionsförmåner för industri tjänstemän och arbets­ ledare, vilken uppgörelse ledde fram till PRI-systemet. Redan av inspektio­ nens förslag, att bestämmelsen om säkerhetstillägget skall tagas bort ur

9 § första stycket första punkten, följer behov att ändra även andra punk­ ten. Inspektionen anser emellertid även av ett annat skäl att andra punk­ ten bör omformuleras. Punkten har nämligen i sin sammandragna form blivit mycket svårtydd. Inspektionen föreslår därför en omformulering, varvid punkten göres till ett särskilt andra stycke av 9 §. Inspektionen säger sig ha utgått från att pensionsreserven aldrig skall sättas lägre än vad som framkommer vid tillämpning av huvudregeln i förslagets 9 § första punkten; detta torde även ha varit utredningens uppfattning. Inspektionen föreslår följande lydelse:

Har arbetsgivaren åtagit sig att i stiftelse fondera medel jämväl för att bestrida tillägg till utfästa pensioner skall pensionsreserven i stället utgöra summan av följande belopp, förutsatt att denna summa överstiger en pen- sionsreserv beräknad enligt första stycket: (a) kapitalvärdet av pensioner som utgå enligt utfästelse, (b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som ännu ej börjat utgå, till den del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen och (c) medel som därutöver fonderats på grund av arbets­ givarens åtagande.

Liknande tankegångar återfinnes i yttrandet från näringslivets skattedelegation. Enligt denna får anknytningen till vad som i princip gäller för livförsäkringsbolagen i förevarande hänseende helt naturligt uttryck i de generella grunderna upptagande vederbörligt säkerhetstillägg, men för­ binder sig arbetsgivare till en längre gående anknytning till livförsäkrings­ bolags verksamhet, är det väl förenligt med erkända lagstiftningsprinciper att pensionsreserven med dess civilrättsliga betydelse fixeras till vad ar­ betsgivaren sålunda åtagit sig. I och för sig är en sådan tillämpning av skuldtäckningsprincipen, att reglerna för stiftelses pensionsreserv göres likvärdiga med vad som gäller för ett visst livförsäkringsbolags premie­ reserv och tekniska fonder, enligt delegationens ståndpunkt en naturlig lösning. Utredningen har erkänt det lämpliga i ett dylikt förfarande och därför i andra punkten av 9 § första stycket sökt finna en formel för pen- sionsreservens bestämmande, vilken skall möjliggöra tillämpningen av de normer som uppställts för bland annat PRI-systemet. Delegationen ansluter sig till denna principiella uppfattning och anser också att lagen härut- innan bör ges en generell utformning. Emellertid föreslår delegationen den icke blott lagtekniskt utan även reellt betingade förenklingen, att före­ skrifterna i andra punkten omformuleras och överflyttas till ett självstän­ digt andra stycke i paragrafen. I det sålunda föreslagna andra stycket in­ tages en regel för beräkning av pensionsreserven i de fall där arbetsgivaren åtagit sig att i stiftelse fondera medel enligt ett på angivet sätt utbyggt sy­ stem. Under denna regel skulle falla PRI-systemet och andra liknande sy­ stem, som uppbyggts som en spegelbild av livförsäkringsbolag. I de för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

värden ökade med ett säkerhetstillägg om en tiondel. I sak har denna be­ stämmelse i allmänhet icke föranlett erinran vid remissbehandlingen. En del remissorgan finner säkerhetstillägget om en tiondel vara för lågt. I yttrandena från försäkringsinspektionen och näringslivets skattedelegation framföres den åsikten, att tillägget icke bör regleras i lagen utan i de för- säkringstekniska grunder, varom stadgas i paragrafens sista stycke. Till sistnämnda uppfattning ansluter jag mig. I övrigt anser jag utredningens törslag med en mindre redaktionell jämkning böra upptagas i lagen. Så­ som utredningen förordat bör vid beräkning av pensionsreserv beaktas även pensionsutfästelser, som är villkorade av att arbetstagaren kvarstår i tjänst till pensionsåldern och som således ej är förenade med rätt till fribrev vid avgång före pensionsfall. Jag vill dock framhålla att utredningen på skatte- sidan som krav för avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse föresla­ git, att — frånsett en kortare övergångstid — utfästelse skall medföra rätt till fribrev vid arbetstagarens avgång ur tjänsten utan samband med in­ träffat pensionsfall.

Andra punkten av första stycket i utredningens förslag (andra stycket i departementsförslaget) har tillkommit med tanke på PRI-systemet och jämförliga system. Enligt denna punkt må säkerhetstillägget, i stället för en tiondel, utgöra ett belopp som beräknas motsvara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet av utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp. Detta stadgande måste omfor­ muleras bl. a. såsom en följd av att säkerhetstillägget enligt vad jag nyss förordat icke regleras i lagen utan i de försäkringstekniska grunderna. Jag vill föreslå att stadgandet avfattas i nära anknytning till vad som vid re­ missbehandlingen förordats av försäkringsinspektionen och näringslivets skattedelegation.

I andra stycket av förevarande paragraf enligt utredningens förslag (tred­ je stycket i departementsförslaget) återfinnes en föreskrift att tillämpa, där regler om intjänande icke knutits till pensionsutfästelsen. Föreskriften, som innefattar vad utredningen kallar den lineära nuvärdesmetoden, har vid re­ missbehandlingen godtagits helt och bör upptagas i lagen.

Beträffande sista stycket av stadgandet biträder jag den av näringslivets skattedelegation framförda åsikten, att Kungl. Maj:t bör kunna till försäk­ ringsinspektionen delegera rätten att besluta om de försäkringstekniska grunderna för beräkning av pensionsreserv. Till vissa speciella förhållanden rörande pensionsreservens beräkning i samband med lagstiftningens ikraft­ trädande återkommer jag vid behandlingen av ikraftträdande- och över­ gångsbestämmelserna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Utredningen. Enligt utredningens förslag skall lagen om pensionsstiftel­ ses verksamhet -— liksom övrig föreslagen civilrättslig lagstiftning — träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit

103

från trycket i Svensk författningssamling. I sin motivering framhåller ut­ redningen att de föreslagna skattereglerna är avsedda att med visst undan­ tag tillämpas första gången vid 1962 års taxering. En förutsättning härför är att förslaget till civillagstiftning då redan trätt i tillämpning. De skatte- rättsliga bestämmelserna bygger nämligen till stor del på de civilrättsliga. Det är således angeläget att lagen om pensionsstiftelses verksamhet, liksom även ändringarna i 1937 års pensionsstiftelselag och 1929 års tillsynslag, sättes i kraft så snart som möjligt.

Vidare framhålles att särskilt de PRI-anslutna företagen har intresse av att ikraftträdandet äger rum inom kort, helst före 1961 års utgång. Des­ sa företag är ju skyldiga att genom årliga avsättningar bringa upp PRI- stiftelsens förmögenhet till att motsvara den pensionsskuld, som enligt meddelande från PRI vilar på företaget. Genom den föreslagna 7 § av lagen om pensionstiftelses verksamhet har öppnats möjlighet att överföra över­ skottsmedel från äldre stiftelse till PRI-stiftelse.

Utredningen framhåller att lagen om pensionstiftelses verksamhet skall äga tillämpning på alla pensionsstiftelser, oavsett om de består vid lagens ikraftträdande eller bildas först därefter. Beträffande 2 § andra och tredje styckena samt 3 § av utredningsförslaget är det dock nödvändigt med vissa övergångsbestämmelser. På denna punkt hänvisar utredningen till de sär­ skilda motiven avseende nämnda lagrum.

Remissyttrandena. Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig beträf­ fande tidpunkten för ikraftträdandet av den föreslagna civil- och skatte­ lagstiftningen, anser att denna bör träda i kraft senare än vad utredningen förordat. Nästan genomgående hänför sig remissorganen härvid till den skatterättsliga sidan av utredningens förslag. Man menar att erforderlig för- säkringsteknisk expertis icke står till förfogande för beräkning av pensions- reserv (avdragsgill reserv) redan till 1962 års taxering. Civillagstiftningens ikraftträdande har i allmänhet befunnits böra anstå till 1962.

Yttrandet från näringslivets skattedelegation må tjäna till belysning av de framförda synpunkterna. Delegationen anför att, även om det i och för sig vore av värde att låta civillagstiftningen och avsättningsreglerna i kom­ munalskattelagen träda i kraft utan dröjsmål, det föreligger så betydande praktiska svårigheter att detta icke bör ske. Enligt delegationens bestämda uppfattning kan icke expertis förväntas finnas tillgänglig för att beräkna pensionsreserverna i så god tid att t. ex. överföringsbestämmelserna i civil- lagsförslaget och nämnda skatteregler skulle kunna utnyttjas vid 1962 års taxering. Skulle lagstiftningen träda i kraft i december 1961 medför detta också en olika behandling av företagen, beroende på tidpunkten för deras bokslut, en konsekvens som enligt delegationen bör undvikas beträffande ikraftträdande av en permanent lagstiftning. För att ernå en önskvärd lik­ formighet föreslås att civillagen och avdragsreglerna träder i kraft den 1 mars 1962, givetvis med tillämpning först vid det följande årets taxering. Samtliga företag skulle därvid komma att behandlas lika vid 1963 års taxe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

ring. Även kooperativa förbundet upptar frågan om ikraftträdandet till när­ mare granskning. Enligt förbundet har ledningen för konsumentkoopera­ tionens pensionsstiftelse bestämt framhållit, att de praktiska möjligheterna att inom av utredningen avsedd tid utföra beräkningarna av pensionsre- servens storlek närmast måste betraktas som obefintliga. Beräkningarna av pensionsreservens storlek efter de i förslaget angivna normerna kan ej ut­ föras schematiskt utan kräver inom den anförda stiftelsen ingående be­ handling och individuella överväganden för cirka 40 000 anställda. Det bör särskilt påpekas att det i dagens situation är synnerligen svårt att finna kvalificei ad arbetskraft på detta område. Den första beräkningen av pen­ sionsreserven enligt de nya reglerna blir principiellt grundläggande för de efterföljande och måste därför enligt förbundets mening ske med särskilt stor omsorg och med tillbörligt beaktande av de gällande pensionsutfästel­ sernas natur och andra svårbedömda omständigheter. Vad som gäller kon­ sumentkooperationens pensionsstiftelse torde enligt förbundet också ha gil­ tighet beträffande åtskilliga andra pensionsstiftelser. Förbundet anser med ledning av dessa omständigheter att lagen under inga förhållanden bör sättas i kraft före år 1962, varvid de skatterättsliga reglerna träder i till- lämpning taxeringsåret 1963.

Sammanlagt har ett trettiotal remissinstanser uttalat sig till förmån för att den skatterättsliga lagstiftningen skall tillämpas tidigast vid 1963 års taxering.

I sin skrift av den 8 september 1961 anför svenska arbetsgivareföreningen att om den civilrättsliga och den skatterättsliga lagstiftningen sättes i kraft redan under 1961 —- det för företag som anslutit sig till PRI-systemet uppstår åtskilliga problem. Företag med bokslut efter lagens ikraftträdande har att uträkna pensionsreserven i de äldre stiftelserna och Pensionsregistre- ringsinstitutet (PRI) skall beräkna pensionsreserven i PRI-stiftelserna. En­ ligt uppgift från SPP och PRI, säger arbetsgivareföreningen, har fram till den 31 augusti 1961 de hos SPP försäkrade pensionerna kunnat omräknas i enlighet med överenskommelserna om kompletteringspensioner per den 1 januari 1960 för omkring 94 000 anställda. 46 000 dylika pensioner återstår att omräkna. Vid ingången av år 1961 kan beståndet i PRI beräknas omfatta cirka 120 000 anställda. Det kan enligt föreningen väntas att företag med bokslut efter lagens ikraftträdande skall kunna med anlitande av uppgifter från SPP uträkna pensionsreserven i sina gamla stiftelser. Därmed skulle också eventuellt befintliga överskott i sistnämnda stiftelser kunna fixeras. Däremot saknas möjlighet för PRI att exakt ange pensionsreserven i de ny­ inrättade PRI-stiftelserna vid utgången av de räkenskapsår, för vilka taxe­ ring sker år 1962. Kontakt har därför av föreningen under hand tagits med försäkringsinspektionen, som förklarat sig beredd att, under förutsättning av vederbörande avtalsslutande parters godkännande, i grunderna för beräk­ ning av pensionsreserv enligt den väntade lagstiftningen förorda intagandet av vissa schablonregler för beräkning av pensionsreserven i PRI-stiftelserna. Dessa schablonregler bör avse en övergångstid och tillämpas vid 1962 års

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

105

taxering. På dylikt sätt utformade grunder skulle enligt föreningen lösa de civilrättsliga och skatterättsliga frågorna för de företag, vilkas bokslut in­ träffar efter lagstiftningens ikraftträdande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund betonar att, efter det de av utred­ ningen föreslagna lagändringarna genomförts, stadgarna för fria pensions­ stiftelser i stor utsträckning kommer att innehålla bestämmelser, som är direkt stridande mot den nya lagstiftningen. När nya aktiebolagslagen an­ togs, reglerades i övergångsbestämmelserna frågan om ändring av bolags­ ordningar till överensstämmelse med den nya lagen. Så synes styrelsen även böra ske här.

Departementschefen. Det av utredningen framlagda civilrättsliga lagför­ slaget utgör till stor del grundval för den samtidigt föreslagna skattelagstift­ ningen (jfr vid departementsförslagets 10 §). Utredningen har avsett att skattereglerna, med undantag för den s. k. avtappningsregeln, skall till- lämpas första gången vid 1962 års taxering. En sådan uppläggning förut­ sätter att civillagstiftningen träder i kraft före 1961 års utgång. Enligt utredningen föreligger även med hänsyn till PRI-systemets konstruktion ett intresse av att regler om överföring av medel mellan stiftelser sättes i kraft före nämnda tidpunkt.

Ett stort antal remissorgan har ansett att ikraftträdandet bör anstå. I regel har motivet härvid varit av skattemässig natur. Som skäl för uppskov har åberopats att erforderlig försäkringsteknisk expertis icke står till för­ fogande för beräkning av pensionsreserv (avdragsgill reserv) redan till 1962 års taxering.

Enligt vad jag inhämtat ämnar chefen för finansdepartementet föreslå, att den nya skattelagstiftningen, med undantag för avtappningsregeln, skall tillämpas första gången vid 1962 års taxering. Detta förutsätter att lagen om pensionsstiftelses verksamhet jämte övrig civillagstiftning sättes i kraft redan under 1961. Framhållas må i detta sammanhang även, att arbets­ givarnas möjligheter att taga stiftelsemedel i bruk till ATP-avgifter och att överföra medel från äldre stiftelser till PRI-stiftelser inom det sna­ raste bör regleras i lag. Svårigheter torde mången gång föreligga för ar­ betsgivarna att hinna få beräkningar av pensionsreserv gjorda redan till 1961 års bokslut. Denna omständighet synes dock icke vara något hinder mot att den civilrättsliga lagstiftningen snarast sättes i kraft. Någon skyl­ dighet att nyttja stiftelsemedel till de nyss angivna ändamålen har ej före­ skrivits i denna lagstiftning. Skulle arbetsgivaren hinna få pensionsreservs- beräkning utförd i tid, kan det innebära en fördel för honom, att det redan under 1961 öppnas generell möjlighet till användning av överskottsmedel för ATP- och PRI-ändamål. Det må anmärkas att, om en stiftelses tillgångar redan nu på grund av stadgarnas innehåll kan tagas i anspråk t. ex. för ATP-avgifter, detta ofta enligt föreskrift i stadgarna får ske endast i den män tillgångarna icke fordras för tryggande av alltjämt kvarstående tidi­ gare pensionsutfästelser (jfr SAF-klausulen). Försäkringstekniska beräk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

ningar kan således även i dessa fall bli av nöden. Att arbetsgivarna kan komma att bli olika behandlade allt efter tidpunkten för deras bokslut, sy­ nes icke utgöra tillräcklig anledning att dröja med ikraftträdandet. Från tillsynsmyndigheternas synpunkt torde något längre rådrum för förbere­ dandet av den nya lagstiftningen icke vara erforderligt.

På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag angående tid­ punkten för den civilrättsliga lagstiftningens ikraftträdande. Hinder bör icke möta att —- såsom förordats av svenska arbetsgivareföreningen —- i sam­ band med fastställandet av de försäkringstekniska grunderna för beräkning av pensionsreserv föreskrives schablonregler, som under en övergångstid kan gälla för beräkning av pensionsreserv i PRI-stiftelserna och liknande slag av stiftelser. En sådan ordning minskar svårigheterna i samband med lagens genomförande.

De av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna, som anknyter till 3 och 4 §§ i departementsförslaget, ger ej anledning till erinran.

Vad advokatsamfundet anfört angående reglering av frågan om ändring av stadgarna för fria pensionsstiftelser till överensstämmelse med den nya lagstiftningen synes beaktansvärt. Med tanke på att ytterligare lagstiftning om pensionsstiftelser kan bli aktuell inom en nära framtid anser jag dock ej erforderligt att nu upptaga detta spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Utredningen. Utredningen anser att 1937 års lag i huvudsak bör få gälla i sitt nuvarande skick till dess en allmän översyn av pensionsstiftelserna hunnit verkställas. Vidare erinras om att det enligt direktiven för utredning­ en bör undersökas, i vad mån anledning föreligger att fortfarande göra åt­ skillnad mellan olika typer av pensionsstiftelser eller om enhetliga regler kan skapas. Utredningen har nu inskränkt sig till att föreslå ändring av reg­ lerna för pensionsreservens beräkning. Sålunda har bestämmelsen i 8 § fjärde stycket 1937 års lag om vad som avses med pensionsreserv ersatts med en hänvisning till 9 § av den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet. Därjämte har föreslagits införande av ett femte stycke till 8 § i 1937 års lag med en erinran om att ett bolag enligt 4 och 5 §§ i lagen om pensionsstiftelses verksamhet äger att ur en bunden pensionsstiftelse gott- göra sig även för vissa utgifter, som icke avses i 8 § första—tredje styckena i 1937 års lag.

Departementschefen. Utredningsförslaget har icke föranlett några invänd­ ningar vid remissbehandlingen och synes kunna godtagas med erforderlig redaktionell jämkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

räknas växa på grund av fortlöpande avsättningar från arbetsgivaren. En pensionsstiftelse, till vilken under det första året efter stiftelsens bildande avsättes belopp understigande värdegränsen, kan förväntas att genom kom­ mande avsättningar så småningom få en förmögenhet som överstiger nämn­ da gräns. Det framstår för utredningen som önskvärt att en sådan stiftelse redan från början kommer under tillsyn. I detta sammanhang framhållcs att arbetsgivarna kan ha ett skattemässigt intresse av att även pensions­ stiftelser, vilkas förmögenhet icke överstiger 5 000 kronor, ges möjlighet att komma under tillsyn. Som nämnts utgör tillsyn för närvarande en förut­ sättning för att pensionsstiftelse skall åtnjuta skattefrihet samt för att av­ sättning till sådan stiftelse skall vara avdragsgill. En arbetsgivare, som är ansluten till PRI-systemet, skall genom årliga avsättningar till PRI-stif- telsen bringa upp dess förmögenhet att motsvara pensionsskulden. Det kan förväntas fall där den första avsättningen till PRI-stiftelsen icke kommer att överstiga 5 000 kronor. En sådan avsättning skulle icke vara avdragsgill, om den lägsta värdegränsen 5 000 kronor för stiftelses ställande under till­ syn bibehölls.

Det andra av de angivna undantagen från anmälningsplikten — näm­ ligen att stiftaren föreskrivit att stiftelsen skall vara undandragen tillsyn — är enligt utredningens åsikt med avseende å pensionsstiftelser olämpligt bl. a. med hänsyn till de intressemotsättningar som ofta kan råda mellan stiftaren och stiftelsestyrelsen, å ena, och destinatärerna, å andra sidan. Som bekant har stiftarföretaget och stiftelsen icke sällan samma styrelse. Destinatärerna kan vid pensionsstiftelser, på ett annat sätt än vid andra slag av stiftelser, behöva ett skydd mot stiftaren och stiftelsestyrelsen i form av tillsyn genom offentlig myndighet.

Utredningen anför vidare att den genom 2 § andra stycket i 1929 års lag öppnade möjligheter att anmäla stiftelse, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor, enligt förarbetena till stadgandet införts med tanke på pen­ sionsstiftelser och andra personalstiftelser. Motsvarande gäller stadgandet i 8 g första stycket tredje punkten, att tillsynsmyndigheten icke utan med­ givande av stiftelsens styrelse må från tillsyn undantaga stiftelse, vars för­ mögenhet överstiger 5 000 kronor. Genom angivna bestämmelser, införda år 1958, har undvikits att den samtidigt företagna höjningen av värdegrän­ sen för anmälningsplikt från 5 000 till 10 000 kronor fått skalterättsligt ogynnsamma konsekvenser för pensionsstiftelser och andia personalstif­ telser. Tillsyn utgör nämligen förutsättning för avdragsrätt vid avsättning icke blott till pensionsstiftelse utan även till annan personalstiftelse (so sista stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen). Om samtliga pensionsstiftelser oavsett förmögenhetens storlek kommer alt ställas under tillsyn, blir de ifrågavarande båda stadgandena utan betydelse för pensionsstiftelsernas vidkommande. Tillräcklig anledning att bibe­ hålla bestämmelserna enbart med tanke på andra personalstiftelser än pensionsstiftelser torde enligt utredningens mening icke finnas. Härvid är att märka alt sådana stiftelser med en förmögenhet av 10 000 kronor elfer

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

icke överblickas förrän efter en tids erfarenhet av den nya lagstiftningen i tillämpning. Å andra sidan måste man hålla i minnet att en lagreglering av de fria pensionsstiftelserna i viss mån också kan innebära en förenkling av tillsynen. Enhetliga regler ersätter sålunda i viktiga delar bestämmelser, som upptages i stiftelsestadgarna och som kan ha ett mångskiftande inne­ håll och vara svåra att tolka.

Det vore måhända värdefullt om mera detaljerade föreskrifter beträf­ fande tillsynens handhavande kunde meddelas. Detta gäller icke minst frå­ gorna sammanhängande med beräkning av pensionsreserv och kontroll av- spärreglernas efterlevnad. Emellertid står man här inför spörsmål som icke kan regleras mera ingående förrän i samband med att frågan om tillsyn över pensionsstiftelser blir föremål för en allmän översyn. Att döma av yttranden från det stora flertalet tillsynsmyndigheter synes de svårigheter, som dessa myndigheter otvivelaktigt kan komma att ställas inför, i avbidan härpå kunna bemästras på ett tillfredsställande sätt. Utredningen har upp­ dragit vissa riktlinjer för tillsynens utövande i vad gäller spärreglerna (be­ tänkandet s. 132 f). I detta sammanhang vill jag särskilt erinra om utred­ ningens avsikt att utarbeta och publicera tabeller för beräkning av pen­ sionsreserv.

Flera länsstyrelser har uttalat att tillgängliga personalresurser icke för­ slår till att möta den väntade ökningen av arbetsbelastningen. Som jag ti­ digare berört och som även statskontoret framhållit i sitt yttrande, är det för närvarande icke möjligt att göra några säkra bedömanden i fråga om den blivande arbetsbördan hos länsstyrelserna. Därtill kommer att spörs­ målet om tillsyn senare skall upptagas till grundligare överväganden. Frå­ gan om erforderliga personalförstärkningar får såsom statskontoret uttalat upptagas och prövas i budgetsammanhang.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­ tet upprättats såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till

) lag om pensionsstiftelses verksamhet;

2)

lag angående ändrad lydelse av 8

§

lagen den 18 juni 1937 (nr 521)

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

; samt

3)

lag angående ändring i lagen den 2i maj 1929 (nr 116) om tillsyn över

stiftelser.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr

777

år 1961

(Nuvarande lydelse)

§•

Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes till­ syn, där Konungens befallningsha- vande finner stiftelsen främja ett all­ männyttigt ändamål. Konungens be- fallningshavande äge dock från till­ syn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna lag eljest på grund av särskilda omstän­ digheter finnes icke vara behövlig. Har stiftelses förmögenhet nedgått under tiotusen kronor, må Konung­ ens befallningshavande jämväl un­ dantaga stiftelsen från tillsyn;

om

förmögenheten överstiger femtusen kronor, må det dock ej ske utan med­ givande av stiftelsens styrelse.

För stiftelse------------------------- 9—1:

(Föreslagen lydelse)

lags pensions- och andra personal­ stiftelser, skall av stiftelsens styrel­ se anmälas inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag.

8

§•

Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes till­ syn, där Konungens befallningsha­ vande finner stiftelsen främja ett all­ männyttigt ändamål. Konungens be­ fallningshavande äge dock från till­ syn undantaga stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna lag eljest på grund av särskilda omstän­ digheter finnes icke vara behövlig. Har stiftelses förmögenhet nedgått under tiotusen kronor, må Konung­ ens befallningshavande jämväl un­ dantaga stiftelsen från tillsyn,

där

fråga ej är om pensionsstiftelse.

§§ stadgas.

19 §.

19 §.

Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3,3a eller 11 § åligger, straffes med böter från och honom åligger, straffes med böter med fem till och med femhundra kro- från och med fem till och med fem- nor. hundra kronor.

Förseelsen åtalas------------ —- — — skall utövas. Böter och-------------------------- allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft dagen ef­ ter den, då lagen enligt därå medde­ lad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Den äger tillämpning jämväl på då bestående stiftelser. Har styrelse för pensions­ stiftelse mottagit sitt uppdrag före lagens ikraftträdande och blivit plik­ tig att anmäla stiftelsen på grund av denna lag, skall anmälan, vid ansvar som sägs i 19 §, fullgöras inom sex månader från ikraftträdandet.