Prop. 1963:106

('med förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om änd\xad ring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhål\xad landen, (krigssjukvårdslag)',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

1

Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till grunder

för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om änd­ ring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso-

och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhål­ landen, (krigssjukvårdslag); given Stockholms slott

den 8 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels godkänna i statsrådsprotokollet för den 8 februari 1963 angivna grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare;

dels jämlikt 87 § regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjuk­ vård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

3

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjuk­

vård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)

Härigenom förordnas att i lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårds­ lag) skall efter 9 § införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan angi­ ven lydelse samt att 10 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

10

Konungen meddelar föreskrifter angående dels omfattningen av be­ greppet medicinalpersonal dels re­ gistrering av sådan personal dels för-

(Föreslagen lydelse)

9 a §.

Den som är behörig att utöva läkaryrket eller avlagt medicine kan­ didatexamen och genomgått för me­ dicine licentiatexamen föreskrivna kurser i medicin och kirurgi och som icke före löpande kalenderårs början fyllt sextiofem år är skyldig att, i den utsträckning som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, efter anvisning av myndig­ het som Konungen bestämmer, un­ der högst sextio dagar deltaga i ut­ bildning och övning för tjänst som kan åläggas med stöd av tjänste­ plikt för medicinalpersonal.

Är tjänstgöringsskyldig som avses i första stycket tillika värnpliktig, må han åläggas att deltaga i utbildning och övning som i första stycket sägs under den längre tid som han kun­ nat åläggas värnpliktstjänstgöring.

§•

Konungen meddelar föreskrifter angående dels omfattningen av be­ greppet medicinalpersonal dels re­ gistrering av sådan personal dels för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

5

Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

^af G ^eijerstam , H ^ermansson , H ^olmqvist .

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om krigssjukvårdsutbildning av läkare m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Kanslern för rikets universitet hemställde hos Kungl. Maj:t den 11 juni 1958, att en allsidig utredning måtte komma till stånd rörande den militära utbildningen av yngre och blivande läkare samt av övrig medicinalpersonal. Vidare hemställde Sveriges förenade studentkårer den 28 augusti 1958, att den militära utbildningen för värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare måtte utredas beträffande målsättning, utformning och längd, överbefäl­ havaren tillstyrkte i utlåtande den 18 oktober 1958, att den föreslagna ut­ redningen kom till stånd.

Jag hemställde den 28 maj 1959 om bemyndigande att tillkalla en utred­ ningsman för att verkställa utredning rörande utbildning av värnpliktiga läkare m. m. och anförde till protokollet över försvarsärenden i huvudsak följande.

Jag delar uppfattningen att utredning bör verkställas rörande utbild­ ningen av värnpliktig medicinalpersonal. Särskilt angeläget synes det emel­ lertid vara att de värnpliktiga läkarnas utbildning överses. Jag föreslår där­ för att utredningen tills vidare får avse läkarna.

Till en början bör närmare klarläggas vilka behov av läkare som före­ ligger i den militära krigsorganisationen och vad tillgodoseendet av dessa behov kräver ifråga om såväl utbildningskontingentens storlek som utbild­ ningens innehåll och omfattning. Ställning bör vidaTe tas till frågan, i vilken utsträckning de värnpliktiga läkarna bör tas i anspråk för att täcka krigs­ maktens fredsbehov av läkare. Fördelarna av och möjligheterna till en för försvarsgrenarna gemensam utbildning bör undersökas.

överbefälhavaren har framhållit, att tillgången på medicine studerande är bestämmande för utbildningskontingentens storlek och att till följd härav vid armén sedan länge utbildas ett större antal värnpliktiga läkare

än vad som skulle vara motiverat för tillgodoseende enbart av krigsmaktens behov, överskottet har hittills genom krigsmaktens försorg erhållit en grundutbildning, som kan komma att tillgodogöras vid tjänstgöring inom civilförsvarets och det allmänt civila medicinalväsendets krigsorganisation. Med hänsyn till överbefälhavarens uttalande bör utredas, om liksom hittills alla värnpliktiga medicine studerande skall uttagas till specialtjänst såsom läkare och utbildas inom krigsmakten.

Utredningen bör studera vilka utbildningskrav som bör uppställas för läkare, som i krig skall tjänstgöra inom civilförsvaret eller det allmänt civila medicinal väsendet, och hur utbildningen i fråga bör organiseras. Härvidlag bör utredningen uppmärksamma även de behov av utbildning för uppgifter inom totalförsvaret, som föreligger för de icke värnpliktiga tjänstepliktiga läkarna, d. v. s. manliga läkare, som befunnits odugliga till krigstjänst, samt kvinnliga läkare. Det bör utredas vilka möjligheter som finnes att göra utbildning för ifrågavarande uppgifter obligatorisk utan anlitande av värnpliktslagens bestämmelser samt i vad mån utbildningen — liksom även utbildning av läkare för krigsmaktens eget behov — kan förläggas utom krigsmakten. I dessa hänseenden bör beaktas att viss krigs- sjukvårdsutbildning numera ingår som obligatoriskt led i de medicinska studierna för såväl värnpliktiga som icke värnpliktiga studerande.

I fråga om anordnandet av läkarutbildning, som enligt utredningens be­ dömande bör äga rum inom krigsmakten, vill jag slutligen ange följande allmänna riktlinjer. Utbildningen bör, med hänsyn bl. a. till ekonomiska synpunkter och önskvärdheten av att minska belastningen på utbildnings­ organisationen, koncentreras till vad som med hänsyn till utbildningsmålen är väsentligt; sålunda bör det undersökas huruvida icke den nuvarande soldat- och befälsutbildningen — framför allt vid armén — kan reduceras utan eftersättande av utbildningsmålen. I fråga om värnpliktsutbildningens förläggning i tiden bör vederbörlig hänsyn tagas till den civila studie­ gången, så att en från olika synpunkter lämplig samordning erhålles.

Sedan Kungl. Maj:t lämnat det begärda bemyndigandet tillkallades pro­ fessorn vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet A. V. Engström att ut­ föra ifrågavarande uppdrag. Utredningsmannen och till hans förfogande ställda experter (läkarutredningen) redovisade i ett den 15 december 1961 avgivet betänkande »Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961:63) sina över­ väganden rörande krigssjukvårdsutbildningen av läkare inom krigsmakten och det allmänt civila medicinalväsendet.

Över läkarutredningens betänkande har yttranden avgivits av överbefäl­ havaren efter hörande av försvarsgrenscheferna och försvarets sjukvårds­ styrelse, försvarets forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen och dess sjukvårdsberedskapsnäinnd (här benämnda medicinalstyrelsen), universitetskanslern efter hörande av berörda univer­ sitets- och högskolemyndigheter, skolöverstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens medicinska forskningsråd efter hörande av dess försvarsmedicinska nämnd, flyg- och navalmedicinska nämnden, 1959 års besparingsutredning för försvaret, 1960 års värnpliktsutredning, utredningen rörande vissa me­ dicinska utbildningsfrågor, försvarsmedicinska forskningsutredningen, lä- karutbildningsberedningen, civilbefälhavarna i I., III. och IV. oivilområ-

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

dena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bo­ hus, Malmöhus och Västerbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges förena­ de studentkårer och Sveriges läkarförbund.

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963

7

II. Nuvarande krigssjukvårdsutbildning

Värnpli kts utbildningen

Den som idkar eller gör sannolikt att han kommer att idka medicinska studier och som icke frikallas blir vid inskrivningsförrättningen uttagen för utbildning i specialtjänst som värnpliktig läkare. Det övervägande an­ talet värnpliktiga läkare tilldelas något av de fyra trängregementena vid armén. Ett mindre antal tilldelas flottan. Samtliga värnpliktiga läkare full­ gör hela sin värnpliktstjänstgöring inom den försvarsgren de tilldelats och krigsplaceras där; flygvapnets behov av läkare tillgodoses genom att er­ forderligt antal värnpliktiga läkare, som fullgjort värnpliktsutbildning vid armén, krigsplaceras vid flygvapnet.

Målet för den nuvarande värnpliktsutbildningen kan i huvudsak sägas vara att göra de värnpliktiga läkarna kompetenta att tjänstgöra i krigs- befattning som bataljonsläkare eller i motsvarande befattningar inom ma­ rinen och flygvapnet. Utbildningen omfattar enligt 27 § 1 mom. D. värn­ pliktslagen en obligatorisk utbildning om 394 dagar, vilken enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser uppdelas i soldat- och befälsutbildning, fack­ utbildning samt facktjänstgöring. Kungl. Maj :t har vidare med stöd av värnpliktslagen föreskrivit att fortsatt tjänstgöring om 146 dagar skall uttas av de värnpliktiga läkarna. Den sammanlagda värnpliktstjänstgö­ ringen omfattar således 540 dagar.

Soldat- och befälsutbildningen omfattar ca 240 dagar vid armén och ca 120 dagar vid marinen. Utbildningen fullgöres vid armén i tre omgångar,

soldatutbildning (90 dagar), förberedande befälsutbildning (85 dagar) och plutonchefsskola (65 dagar). Omgångarna genomgås i regel under tre på varandra följande somrar efter studentexamen. Vid marinen fullgöres soldat - och befälsutbildningen i regel under de två första somrarna efter student­ examen. Den första sommaren genomgås period I i land (60 dagar) och den andra sommaren genomgås period II ombord på fartyg (30 dagar) samt period III vid kustartilleriförband (30 dagar).

Fackutbildningen omfattar fackutbildningskurs, som har en längd av ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen. Kursen genomgås i regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåren. En väsentlig del av fackutbildningskursen vid armén ägnas åt utbildning i taktik och under- hållstjänst samt militärmedicin. Vid marinens fackutbildningskurs lägges tonvikten på utbildningen i sjukvårdstjänst, marin krigsmedicin samt ubåts-

9

tjänstgöring i krigsbefattning inom civil hälso- och sjukvård som för värn­ pliktiga läkares vidkommande kan anses ligga i värnpliktsutbildningen. En obligatorisk utbildning övervägdes visserligen i de betänkanden som låg till grund för krigssjukvårdslagen och för den nuvarande civilförsvarsutbild- ningen, men bestämmelser härom ansågs icke böra införas (prop. 1953: 222 och 1959: 114).

En begränsad frivillig utbildning förekommer emellertid inom den civila krigssjukvården. Sålunda har medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskaps- nämnd under budgetåret 1961/62 anordnat två s. k. centrala krigssjukvårds- kurser för cheferna för civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas sjuk vårds- sektioner och fyra kurser för chefläkare och andra läkare i ledande be­ fattningar vid beredskapssjukhus med särskilt avseende på strålskadeskydd och strål skadevård. För innevarande budgetår har medel anvisats till två centrala krigssjukvårdskurser. I syfte att utvidga kursverksamheten till att även omfatta annan personal inom de operativa ledningsorganen än cheferna och för att ge läkare på ledande poster inom beredskapssjukhus- organisationen utbildning ej blott beträffande strålskadevården utan även beträffande skador till följd av biologisk och kemisk krigföring har i stats­ verkspropositionen till 1963 års riksdag (bil. 7 p. 66) medel beräknats för fyra centrala krigssjukvårdskurser under nästkommande budgetår. Varje krigssjukvårdskurs har varat en vecka och omfattat föreläsningar om krigs- sjukvårdens verksamhet och organisation samt spel och grupparbete. Hit­ tills har ca 100 läkare deltagit i kurserna. Strålskyddskurserna har varat några dagar och avsett såväl krigs- som fredsbehovet. I varje kurs har del­ tagit 30 chefläkare. Vissa länsstyrelser har vidare anordnat en- eller två- dagarskonferenser med 25—30 deltagare per konferens hämtade från både öppen och sluten vård. Vid dessa konferenser har bl. a. diskuterats plan­ läggningen av krigssjukvården på regional nivå. Slutligen deltar läkare inom den civila krigssjukvården i de stabsövningar inom civilområden och län som anordnas flera gånger årligen i olika delar av landet. Genomgående råder dock en betydande eftersläpning. Det övervägande antalet krigs- tjänsteläkare, chefläkare vid beredskapssjukhus och blodgivarcentraler samt läkare avsedda för underordnade befattningar inom framför allt slu­ ten men till stor del även öppen vård har sålunda i allmänhet icke erhållit någon krigssjukvårdsutbildning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

III. Utbildningskrav m.m.

Den militära krigssjukvården

Läkarutredningen

För att få en grund för sina ställningstaganden till frågorna om värn- pliktsutbildningens målsättning och innehåll har utredningen ingående ana­ lyserat de värnpliktiga läkarnas uppgifter och ställning i den militära krigs­

organisationen samt redovisat de krav som i utbildningshänseende bör ställas på läkare i olika befattningar. Av utredningens redogörelse i ämnet må följande intas här.

Inom armén krigsplaceras omkring hälften av de yngre värnpliktiga lä­ karna vid bataljon (motsvarande). I skyttebataljon ingår en sjukvårdstross med två förbandsplatsgrupper, vardera med en läkare som chef. Den läka­ re, som är chef för första förbandsplatsgruppen, är tillika chef för sjuk- vårdstrossen och dessutom bataljonsläkare. I sin egenskap av bataljons­ läkare måste den värnpliktige läkaren behärska huvuddragen av grunder­ na för brigads och i än högre grad bataljons taktiska uppträdande. Han måste vidare väl behärska principerna för sjukvårdstjänsten inom batal­ jonen och vara väl orienterad om principerna för sjukvårdstjänsten inom brigad. Det är dessutom att märka att bataljonsläkarens verksamhet alltid i större eller mindre grad måste utövas på fältet, bl. a. för kontroll och led­ ning av sjukvårdstjänsten vid bataljonens skilda underavdelningar. Ba­ talj onsläkar en måste följaktligen ha en militär och militärmedicinsk grund­ utbildning, i vilken utbildning i sjukvårdstaktik ingår. De värnpliktiga läkar­ na vid armén krigsplaceras vidare i chefsställning inom olika specialkom­ panier med sjukvårdande uppgifter samt i stabsbefattning. Kraven på rent militär utbildning för specialkompaniläkarna är icke väsentligt annorlunda än för bataljonsläkarna, men specialkompaniläkarna bör utöver den an­ givna grundutbildningen ha ytterligare sjukvårdstaktisk och militärmedi­ cinsk utbildning samt i vissa fall medicinsk specialutbildning. Stabsläkarna slutligen måste utöver grundutbildningen ges en ökad militär skolning i taktik, underhållstjänst och stabstjänst.

Inom marinen kommer det stora flertalet av de värnpliktiga läkarna att krigsplaceras -säd kustartilleriets spärrbataljoner och batterier, på fartyg och vid flottans baser samt som läkare vid vissa staber. De värnpliktiga lä­ karna vid marinen bör ha en militär skolning med syfte att bibringa kun­ skap om flottans och kustartilleriets organisation, ledning, taktik och miljö. om de krav denna miljö ställer på den enskilde individen samt om hur miljön kan påverkas av moderna stridsmedel. Vidare kräves en militärmedi­ cinsk skolning avseende dels lämpliga medicinska åtgärder inom ramen för marinens sjukvårdsorganisation under olika taktiska, transporttekniska och väderleksmässiga förhållanden, dels medicinska motåtgärder vid an­ grepp med ABC-stridsmedel mot fartyg och i bergrum inrymda kustartilleri- försvarsanläggningar och marina baser. Utbildning kräves även i navalmedi- cin samt ubåts- och dykerimedicin. För vissa befattningar kräves utöver grundutbildningen medicinska specialkunskaper samt ökade kunskaper i sjukvårdstaktik, underhållstjänst och stabstjänst.

Inom flygvapnet slutligen användes det stora flertalet värnpliktiga läkare som biträdande basläkare, vilka befattningar i stort sett kan jämställas med befattningarna som läkare vid marinens större baser. De rent militära kra­

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

11

ven på biträdande basläkare är i huvudsak desamma som motsvarande krav på marinens värnpliktiga läkare. Den värnpliktige flygläkaren bör dessutom vara väl förtrogen med flygstridskrafternas organisation och verksamhet i krig samt ha god kunskap om de för flygmedicinen speciella problemställ­ ningarna.

Sammanfattningsvis uttalar läkarutredningen följande rörande utbild- ningskraven för de värnpliktiga läkare som skall ingå i krigsorganisationen vid de olika försvarsgrenarna.

Läkarens viktigaste kvalifikation ur krigsmaktens synpunkt är hans medicinska kunnande. För att han skall kunna fullgöra sin uppgift måste emellertid detta medicinska kunnande kompletteras med militärmedi­ cinska och rent militära kunskaper. Omfattningen av dessa ytterligare kunskaper blir beroende av den krigsbefattning, som läkaren avses till­ delas. Han måste t. ex. äga tillräcklig kunskap om den militära organisa­ tionens sammansättning, resurser, arbetssätt och språk. Dessutom kräves att han skall kunna leda och övervaka sina medhjälpares verksamhet, äga kunskap om skydd och möjligheter att själv överleva i katastrofsituationer samt ha bibringats däremot svarande personlig färdighet.

Som tjänstegrenschef måste läkaren kunna planlägga sjukvårdstjänsten för förbandets olika underavdelningar med hänsyn till deras närmast före­ stående verksamhet. Icke minst vid befarat anfall med ABC-stridsmedel kommer läkarens förmåga till förutseende planläggning och smidig an­ passning av tillgängliga resurser till det väntade läget att ställas inför hårda prov. Man torde utan överdrift kunna säga att framgången av en militär operation till väsentliga delar är avhängig av effektiviteten hos sjukvårds­ organisationen. I läkarens bedömande måste hänsyn sålunda tas till rent militära angelägenheter, såsom förbandens gruppering, stridsuppgift, kommunikationsläge m. m., liksom även till rent medicinska förhållanden, såsom befälets och truppens kondition, möjligheterna att de skadade och sjuka tål transport in. m. Läkaren måste vara orienterad även om organisa­ tionen av och uppgifterna för de övriga sektorerna av totalförsvarets sjuk­ vårdstjänst, enär de bakre sjukvårdsanstalterna är gemensamma för total­ försvaret och bygger på den fredstida civila sjukvårdsorganisationen och eftersom de militära förbanden kan komma att insättas till stöd åt civil­ försvarets enheter.

I anslutning härtill diskuterar läkarutredningen, om de värnpliktiga lä­ karna i den militära krigssjukvården bör bibringas befälsutbildning. Utred­ ningen har därvid övervägt, om ändring bör ske i läkarnas nuvarande ställ­ ning som chefer för olika militära enheter. Denna fråga är av intresse särskilt för arméns vidkommande, eftersom ett stort antal värnpliktiga lä­ kare krigsplaceras i befattningar som läkare vid bataljon (motsvarande). Utredningen har undersökt möjligheten att ersätta bataljonsläkaren som chef för sjukvårdstrossen med officer eller underofficer, vilket skulle med­ föra att bataljonsläkaren mer än hittills skulle kunna ägna sig åt verk­ samheten som chef för den ena förbandsplatsgruppen och som läkare vid av denna upprättad förbandsplats. Detta skulle emellertid kräva antingen att bataljonen tillfördes en ny befattning för värnpliktig officer eller under­

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1063

officer som chef för sjukvårdstrossen, något som med hänsyn till befäls- förhållandena och personaltillgången i övrigt inom armén bedömes som olägligt, eller att den nuvarande sjukvårdsunderofficeren utbyttes mot annan befälsperson, som då skulle anförtros befälet över sj ukvårdstrossen, eller slutligen att sjukvårdsunderofficeren själv placerades som chef för denna tross. Utredningen kommer till den slutsatsen att bataljonslältaren alltjämt bör vara chef för sj ukvårdstrossen och att han, trots att han bär biträde av en sjukvårdsunderofficer i den militära ledningen av enheten, bör ha möjligheter att själv utöva det rent militära befälet. Även specialkompani- läkarna anser utredningen icke blott böra vara läkare vid utan även chefer för vederbörande enheter. Enligt utredningen är det svårt att vid de små enheter det här gäller skilja på sådana befälsuppgifter som under alla för­ hållanden bör tillkomma läkaren och sådana som rent organisatoriskt kan överlåtas på annan person. Motsvarande förhållanden gäller för vissa far- tygsläkare samt för läkarna vid kustartilleriets spärrbataljoner och batte­ rier. Flygvapnets värnpliktiga läkare krigsplaceras däremot i allmänhet icke i chefsbefattningar.

Läkarutredningen konstaterar sålunda att under nuvarande krigsorga- nisatoriska betingelser ändring icke bör ske i de värnpliktiga läkarnas dubb­ la ställning som läkare vid och chefer för vissa smärre enheter och att följaktligen befälsutbildning alltjämt måste inrymmas i den militära ut­ bildningen vid armén och marinen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Yttranden

Läkarutredningens uppfattning att de värnpliktiga läkarna i den militära krigsorganisationen som chefer även skall föra militärt befäl och att befäls­ utbildning även i fortsättningen måste bibringas dem understrykes av che­ fen för armén och chefen för marinen, överbefälhavaren uttalar att befäls- utbildningen måste tillerkännas högsta prioritet. Å andra sidan framhåller medicinalstyrelsen det angelägna i att läkarna på allt sätt avlastas från så­ dan verksamhet som kan komma att begränsa deras primära medicinska uppgifter. Även 1959 års besparingsutredning för försvaret säger sig i prin­ cip anse att läkarnas tjänstgöring i största möjliga utsträckning bör utnytt­ jas för rent medicinska uppgifter men att utredningen å andra sidan är väl medveten om att befälstillgången f. n. icke är sådan att det är organisato­ riskt möjligt att lösgöra läkarna från deras nuvarande militära uppgifter.

Den civila krigssj ukvården

Läkarutredningen

På samma sätt som beträffande den militära krigssj ukvården lämnar läliar ut redningen följande redogörelse för läkarnas ställning och uppgifter

inom den civila krigssjukvården samt för de krav som i utbildningshänseen- de bör ställas på läkare i olika befattningar.

Den slutna sjukvården bedrives vid beredskapssjukhus, vilka även skall omhänderta krigsmaktens personal för slutlig vård. För att i ett katastrof­ läge kunna komplettera beredskapssjukhusen och civilförsvarets sjuk­ vårdsresurser upprättas s. k. sjukhärbärgen utanför tätorter. Ett mycket stort antal läkare är krigsplacerade inom den slutna vården. Denna, som är organiserad i bl. a. kirurgiska och internmedicinska avdelningar, kräver av sina utövare en god medicinsk grundutbildning och därutöver klinisk ut­ bildning av försvarsmedicinsk betydelse. Utbildningen bör om möjligt täcka alla former av krigsskador och deras behandling.

Hälsovården och den öppna sjukvården bedrives inom krigssjukvårds- distrikt. Varje distrikt förestås av en krigstjänsteläkare, som till sitt för­ fogande har biträdande krigstjänsteläkare. Vidare upprättas sanitetsanstal- ter för skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. För bedrivande av hälsovård organiseras även ett antal laboratorier. Läkare inom hälsovården och den öppna sjukvården måste ha förmåga att lösa stora uppgifter med förhållandevis små resurser. Detta kräver att alla läkare kan arbeta på fältet i katastrof sjukvård under provisoriska och svåra förhållanden såsom efter terroranfall mot tätorter, efter användning av kärnladdningar och biologiska och kemiska stridsmedel samt i samband med att bistånd lämnas åt militärförsvaret inom storstridsområde. Krav på utbildning inom hygien och epidemiologi samt rörande olika former av förebyggande hälso- och sjukvård måste vidare betraktas som välgrundat för de läkare, som är krigs­ placerade inom den civila hälsovården och den öppna sjukvården. För lä­ kare med speciella uppgifter inom laboratorier in. in. bör utöver den medi­ cinska grundutbildningen ges en fackligt inriktad specialutbildning med hänsyn tagen till de fältmässiga kraven på verksamhetens bedrivande.

Läkare i olika administrativa befattningar måste ha förmåga att utföra planläggningsarbete och leda krigssjukvårdsutbildning i fred samt att ut­ öva ledningen under krig. Denna förmåga förutsätter att läkaren genomgått den utbildning, som bör ges läkare i sluten och öppen vård, samt att han därutöver fått viss specialutbildning. En sådan chefsutbildning är särskilt viktig med hänsyn till den civila krigssjukvårdens bristande resurser och de höga krav, som till följd härav ställes på ledning och samordning. Under chefsutbildningen bör särskilt beaktas behovet av utbildning i stabs- och förvaltningstjänst samt sambandstjänst.

Beträffande civilförsvarets sjukvårdstjänst tillgodoses behovet av läkare för uppsamlingsplatser, förbandsstationer och förbandsplatser i huvudsak genom att läkare vid beredskapssjukhusen eller i öppen vård tas i anspråk. Av dessa läkare kräves utöver krigssjukvårdsutbildningen för befattningar vid det allmänt civila medicinalväsendet även eu viss miljöutbildning av­ seende civilförsvarets enheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

13

Läkarutredningen anför sammanfattningsvis rörande utbildningskraven för läkarna inom den civila krigssjukvården.

För att de civila läkarna på ett tillfredsställande sätt skall kunna lösa såväl sina uppgifter i fred av betydelse för krigssjukvården som sina upp­ gifter i krigsbefattningar är en god medicinsk grundutbildning av avgöran­ de betydelse. Men för att läkarna skall kunna fylla sina nämnda uppgifter måste de utöver sin medicinska kunskap bibringas även andra kunskaper. De måste ha god kännedom om krigssjukvårdens och civilförsvarets organi­ sation och verksamhet icke minst i sjukvårdstaktiska hänseenden. Med hän­ syn till behovet av ett i vissa lägen samordnat utnyttjande av totalförsvarets alla sjukvårdsresurser och behovet av samverkan med andra verksamhets­ grenar inom totalförsvaret måste läkarna även ha kännedom om totalför­ svarets uppbyggnad och verksamhet i stort. Kännedom om andra verksam­ hetsgrenar måste främst avse civilförsvarets och militärförsvarets trans­ porttjänst.

Utredningen hävdar, att det är ett oundgängligt krav för att den civila krigssjukvården skall erhålla en tillfredsställande beredskap och funktions­ förmåga, att de läkare som skall tjänstgöra där erhåller särskild utbildning. I anslutning härtill erinrar utredningen om att behovet av civil krigssjuk- vårdsutbildning icke heller egentligen ifrågasatts. Det förhållandet att enig­ het synes råda om angelägenheten av särskild utbildning för den civila krigs­ sjukvårdens läkare ställer utredningen mot den nästan fullständiga avsak­ naden av sådan utbildning inom den civila sektorn. Utredningen föreslår att en särskild utbildning kommer till stånd för samtliga läkare, som i krig avses skola tjänstgöra vid det allmänt civila medicinalväsendet, civilför­ svaret inbegripet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Yttranden

Läkarutredningens förslag att en särskild krigssjukvårdsutbildning skall komma till stånd för den civila sektorns läkare lämnas utan erinran av remissmyndigheterna. Utbildningsbehovet understrykes särskilt av bl. a. medicinalstyrelsen, universitetskanslern, civilförsvarsstyrelsen, läkarutbildningsberedningen, civilbefälhavarna i I. och IV. civilområdena samt Sveriges läkarförbund. Medicinalstyrelsen uttalar, att krigssjukvårdsutbildningen i olika hänseenden måste förbättras i syfte att tillgodose det totala krigets behov och att detta måste ske fortlöpande i samma mån som den fortskri­ dande krigstekniska utvecklingen ställer krigssjukvården inför ändrade betingelser och uppgifter. Universitetskanslern anför att den snara lös­ ningen av ifrågavarande spörsmål är av utomordentlig betydelse för vårt lands beredskap. På samma sätt framhåller civilförsvarsstyrelsen att be­ hovet av särskild civil krigssjukvårdsutbildning icke längre kan eftersättas. Läkarutbildningsberedningen anser den nuvarande avsaknaden av krigs­ sjukvårdsutbildning vara ett allvarligt missförhållande. Civilbefälhavaren i I. civilområdet framhåller vikten av att snabba och effektiva åtgärder vid­

15

tas för att råda bot på det mycket allvarliga läge som föreligger på grund av den bristande krigssjukvårdsutbildningen av läkare inom den civila sek­ torn. Civilbefälhavaren i IV. civilområdet konstaterar likaledes den allvar­ liga bristen i fråga om utbildning av läkare för den civila krigssjukvården och betonar att den civila sektorn i ett krigsläge kommer att få uppbära så­ väl den militära sjukvården som praktiskt taget all civil sjukvård. Sveriges läkarförbund slutligen hälsar med tillfredsställelse att läkarna på civil­ sidan underkastas en särskild för den civila krigssjukvården avpassad ut­ bildning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963

IV. Uppdelning av värnpliktskontingenten

Läkarutredningen

Läkarutredningens förslag i denna del grundas på en i betänkandet och i särskild skrivelse (hemlig) intagen redovisning av den militära och civila krigssjukvårdens tillgång till och behov av läkare. Här må följande anföras.

Beträffande den militära krigssjukvården erinrar utredningen om att den årliga intagningen av medicine studerande utgjorde 410 år 1956 och att årsintaget enligt beslut av 1961 års riksdag skall utgöra 560 nybörjare per år i de teoretiska ämnena fr. o. m. år 1966 (prop. 1961:108).Utredningen, som icke tar hänsyn till den ytterligare ökning av utbildningskapaciteten som avses skola genomföras, beräknar med utgångspunkt härifrån, att det årliga tillskottet legitimerade läkare växer från 379 år 1963 till 514 fr. o. in. år 1973, varav värnpliktiga läkare utgör 294 respektive 361.1 Utredningen finner att tillgången till värnpliktiga läkare överstiger krigsmaktens behov av sådana läkare i krigsorganisationen och att detta förhållande med oför­ ändrad krigsorganisation kommer att accentueras för framtiden. Genom att ställa krigsmaktens samlade behov av värnpliktiga läkare i relation till den uppskattade årliga avgången under en tioårsperiod framåt kommer utred­ ningen fram till att en årlig utbildningskontingent av mellan 100 och 200 värnpliktiga läkare täcker krigsmaktens behov av sådana läkare för krigs- befattningarna. Som ett riktvärde, som kan justeras uppåt eller nedåt allt­ efter skiftande behov, anger utredningen talet 110, varav armén bör tilldelas 85, marinen 15 och flygvapnet 10 värnpliktiga läkare.

De läkare som avses skola tjänstgöra inom den civila krigssjukvården indelar utredningen i tre grupper. Den första gruppen (grupp 1) omfattar frikallade och vapenfria läkare samt kvinnliga läkare, vilka genomgått den 1 * 3

1 Läkarutredningen utgår från att av varje årsintag utgör andelen kvinnliga medicine studerande 25 % t.o.m. läsåret 1964/65 och 30 % därefter, att andelen frikallade manliga studerande utgör 3 %, att studietiden är 7 år och att avbröttsfrekvensen under studietiden utgör 5 % för män och 15 % för kvinnor.

civila krigsmedicinska kursen. Eftersom denna kurs gavs första gången år 1958 är grupp 1 av ganska ringa omfattning och kan f. n. beräknas om­ fatta ca 375 läkare; gruppen tillföres sedan varje år ett visst antal läkare. Den andra gruppen (grupp 2 ) utgöres av de värnpliktiga läkare som icke erfordras för krigsmaktens behov och som likaledes genomgått den krigs­ medicinska kursen; denna grupps storlek är avhängig av hur krigsmaktens årliga behov av värnpliktiga läkare bestämmes. Den tredje gruppen (grupp 3) slutligen omfattar samtliga läkare som icke genomgått den krigs­ medicinska kursen. Denna grupp är mycket stor och omfattar enligt upp­ gifter från medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd f. n. ca 2 700 läkare under 60 år; även här sker ett visst tillskott årligen genom att läkare utträder ur värnpliktsåldern. Utredningen tar icke hänsyn till att vissa läka­ re, som ingår i grupp 3, genomgått värnpliktsutbildning, eftersom dels den militära utbildningen för de berörda läkarna ligger långt tillbaka i tiden och dels utbildningens kvalitet ur civilsidans synpunkt icke varit tillfreds­ ställande. Oaktat ett betydande antal värnpliktiga läkare efter genomgången värnpliktsutbildning mot slutet av värnpliktstiden i etapper överförts för krigsplacering vid det allmänt civila medicinalväsendet finner utredningen att en avsevärd brist på läkare föreligger inom den civila krigssjukvården. Utredningen anser emellertid, att det civila behovet genom den beslutade ökade intagningen vid de medicinska läroanstalterna kan väntas bli mättat efter en tio-årsperiod under förutsättning att det samtidigt växande över­ skottet värnpliktiga läkare överföres från krigsmakten till civilsidan.

Med hänsyn till den rådande bristen på läkare inom den civila krigssjuk­ vården och kravet på särskild utbildning av alla läkare inom den civila sek­ torn diskuterar läkarutredningen, om icke överskottet värnpliktiga läkare bör krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet tidigare än nu sker. I princip har hittills gällt att all värnpliktstjänstgöring skall fullgöras inom krigsmakten och tjäna dess syften. För utredningen har frågan varit om det kan finnas anledning att frångå denna princip beträffande överskot­ tet värnpliktiga läkare. Rörande frågan om samtliga värnpliktiga läkare även i fortsättningen bör genomgå värnpliktsutbildning anför utredningen följande.

Den väsentliga orsaken till att värnpliktsutbildningen bibehållits för samtliga värnpliktiga läkare torde vara att utbildningen ansetts ha ett visst värde även för tjänstgöring i krigsbefattning inom civil hälso- och sjukvård. Utredningen vill visst icke förneka detta värde, men utredningen vill erinra om att utbildningen för militär respektive civil krigssjukvård i många hän­ seenden är artskild, särskilt i fråga om miljöutbildningen. Då varje läkare bör bibringas en utbildning, som svarar mot krigsbefattningens krav, och miljöutbildningen för den civila krigssjukvården enligt utredningens upp­ fattning måste meddelas vederbörande läkare utanför krigsmakten, är det anförda skälet för ett bibehållande av värnpliktsutbildningen för läkare avsedda för den civila krigssjukvården icke bärande. Vid angivna för­ hållanden kan det icke anses rationellt eller arbetsekonomiskt tillfredsstäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

17

lande att krigsmakten skall utbilda även de värnpliktiga läkare, som skall tilldelas den civila sektorn. I princip bär krigsmakten endast utbilda så många värnpliktiga, soin svarar mot dess behov. En utbildning därutöver kan försvaras endast därest utbildningen kommer totalförsvaret i dess hel­ het till godo. Detta är icke fallet med utbildningen av värnpliktiga läkare avsedda för den civila krigssjukvården. Härtill kommer, att det ökade in­ taget av medicine studerande kan, därest även i fortsättningen samtliga värnpliktiga läkare skall genomgå fullständig värnpliktsutbildning, komma att medföra en belastning på krigsmaktens utbildningsapparat, som denna icke bör bära.

Ett annat skäl för att man fått nöja sig med att behålla värnpliktsutbild- ningen såsom medlet att bibringa värnpliktiga läkare kunskap för krigs- befattning även inom det allmänt civila medicinalväsendet torde vara att söka i avsaknaden av utbildningsmöjligheter utanför krigsmakten. Icke heller detta skäl kan längre anses vägande; utredningen har i vart fall sett som sin uppgift att undersöka möjligheterna att avhjälpa denna brist och kommer att föreslå åtgärder, som skapar betryggande garantier för att en tillfredsställande krigssjukvårdsutbildning kommer till stånd för läkare utanför krigsmakten.

Det är självfallet ur civil krigssjukvårdssynpunkt ett önskemål att få över de värnpliktiga läkarna så tidigt som möjligt, dels för att förutsättningar skall finnas att ge dessa läkare utbildning med hjälp av kvarstående värn­ pliktstjänstgöring och dels för att nuvarande brist på läkare vid krig snarast skall bli täckt. En uppdelning av kontingenten värnpliktiga läkare så att överskottet på ett tidigt stadium överföres till medicinalstyrelsens sjuk- vårdsberedskapsnämnd för utbildning och krigsplacering måste sålunda ur utbildnings- och behovssynpunkt anses värdefullt.

Slutligen måste hänsyn tas till den rådande läkarbristen i landet med det av läkarprognosutredningen aviserade ökande behovet inom civil sjuk­ vård av läkare intill 1970—75 med en maximibrist på ca 2 000 läkare.

Läkarutredningen anser att det anförda med synnerlig styrka talar för att de värnpliktiga läkare som icke erfordras för den militära krigssjuk- vårdens behov överföres till den civila krigssjukvården, innan vederbörande läkare fullgjort hela den militära utbildningen och tjänstgöringen i fred. Utredningen föreslår därför att överskottet värnpliktiga läkare på ett tidigt stadium av värnpliktsutbildningen samlat överföres till den civila sektorn för särskild krigssjukvårdsutbildning.

Beträffande tidpunkten för uppdelningen av den årliga utbildningskon- tingenten värnpliktiga läkare uttalar utredningen att en alltför tidig upp­ delning troligen också medför krav på ett senare utbyte av en icke alltför obetydlig procent av de värnpliktiga läkarna. Samtidigt försvårar en tidig uppdelning ett sådant utbyte, eftersom en omfördelning från den civila si­ dan till krigsmakten måste föregås av en kompletterande utbildning. Ut­ redningen anser det allmänt sett riktigt att en gemensam grundläggande miljöutbildning av värnpliktiga läkare underlättar eventuella omplace­ ringar inom totalförsvaret. Ur krigsmaktens synpunkt synes det utred­ ningen också vara ett krav att alla värnpliktiga läkare ges en sådan militär grundutbildning att det är möjligt att med kort varsel uppåt justera stor- 2 — llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Kungi. Maj ds proposition nr 106 år 196S

leken av den grupp som efter vidare militär utbildning skall krigsplaceras vid militära sjukvårdsenheter. Utredningen anser därför att uppdelningen icke bör äga rum innan soldat- och befälsutbildningen genomgåtts. Enligt utredningen kan däremot delade meningar råda om uppdelningen bör ske före eller efter fackutbildningen. Det kan sålunda å ena sidan hävdas att de värnpliktiga läkare, som avses för den civila krigssjukvården, bör före avskiljandet ha fått utbildning på en sådan militär och medicinsk nivå, att de fått tillfälle att tillämpa sina kunskaper inom den militära krigsorga­ nisationen. Detta skulle tala för att uppdelningen sker först efter fack­ utbildningen. För en uppdelning vid sagda tidpunkt kan vidare åberopas, att bedömningsunderlaget för urvalet till den militära krigssjukvården då är bättre än efter soldat- och befälsutbildningen, som fullgöres på ett tidigt stadium av de medicinska studierna. A andra sidan har fackutbildningen enligt utredningen till så övervägande grad till ändamål att bibringa de värnpliktiga läkarna militära och medicinska kunskaper för tjänstgöring i den militära krigsorganisationen, att utbildningen endast har begränsat värde för den civila krigssjukvården. Utredningen anser vidare att soldat- och befälsutbildningen ger de militära myndigheterna tillräckliga möjlig­ heter att bilda sig en uppfattning om vederbörandes lämplighet för vidare­ utbildning inom krigsmakten. Hänsyn måste också tas till att det är ange­ läget såväl för den civila krigssjukvården som indirekt för den civila freds­ sjukvården att överföringen kommer till stånd tidigt, vilket talar för en uppdelning av utbildningskontingenten i anslutning till den tidpunkt, då de medicine studerande kan förordnas till civil läkarverksamhet, vilket i allmänhet sker efter tre—fyra studieår. På anförda skäl anser utredningen, att överföringen av överskottet värnpliktiga läkare bör äga rum efter soldat- och befälsutbildningen men före fackutbildningen. Av praktiska skäl bör uppdelningen ske i anslutning till genomgången krigsmedicinsk kurs. Ut­ redningen har av skäl som redovisas i följande avsnitt funnit att efter upp­ delningen viss förbandssjukvårdstjänstgöring måste uttas även av de värn­ pliktiga läkare som överförts till civilsidan.

Slutligen föreslår utredningen, att kontingenten värnpliktiga läkare, som skall ha fortsatt utbildning inom krigsmakten, bestämmes i kommandoväg och att uttagningen göres av vederbörande försvarsgrensöverläkare, varvid i första hand bör ifrågakomma värnpliktiga läkare, som anmäler sig fri­ villigt. Utredningen avvisar med hänsyn till dess prejudicerande verkan ett premiesystem för den fortsatta krigsmaktsutbildningen.

Yttranden

Läkarutredningens uppgifter om krigssjukvårdens behov av läkare har föranlett yttrande endast av några remissinyndigheter. Chefen för armén anser beräkningarna av tillgången till läkare vara så osäker, att de anförda siffrorna icke bör ligga till grund för fortsatta överväganden. Enligt chefen

19

för armén finns det inte heller någon grund för att ange ett fixerat behov, innan något absolut värde framtagits, som anvisar ett optimalt antal läkare för arméns krigsorganisation. Chefen för flygvapnet anför, att utredningen underskattat behovet av mobiliseringsreserv. Även försvarets sjukvårds­ styrelse uttalar, att behovssiffran för krigsmakten torde behöva justeras uppåt åtminstone beträffande armén. 1960 års värnpliktsutredning finner det troligt att den av utredningen angivna årliga utbildningskontingenten för den militära krigssjukvården är för liten. Å andra sidan uppger över­ befälhavaren, att överslagsmässiga beräkningar tyder på att den årliga ut­ bildningskontingenten icke torde komma att överstiga av utredningen an­ givet maximital, 200.

Förslaget att det antal värnpliktiga läkare, som icke erfordras för krigs­ maktens behov i krigsorganisationen inklusive erforderliga reserver, skall efter viss värnpliktsutbildning samlat överföras till den civila sektorn för särskild krigssjukvårdsutbildning tillstyrkes av överbefälhavaren, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskon­ toret, medicinalstyrelsen, universitetskanslern samt lärarkollegiet vid Ka­ rolinska institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, medi­ cinska fakulteten vid Göteborgs universitet och lärarkollegiet vid me­ dicinska högskolan i Umeå, läkarutbildningsberedningen, försvarsmedicinska forskningsutredningen, civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län,

Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Läkarutbildnings­ beredningen anser det vara ett samhällsintresse icke minst med hänsyn till den radande läkarbristen att värnpliktstiden utnyttjas på ett sätt, som sva­ rar mot det förväntade behovet vid ett framtida krig. Medicinalstyrelsen erinrar om vikten av att läkarbristen inom den civila krigssjukvården sna­ rast täckes genom successiv överföring från krigsmakten av läkare; enligt

Svenska landstingsförbundet har bristen framstått som oroande för freds- huvudmännen.

Bland de angivna remissmyndigheterna råder emellertid delade meningar om tidpunkten för uppdelningen av utbildningskontingenten. Utredningens förslag att uppdelningen skall ske före fackutbildningen tillstyrkes av chefen för marinen, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, läkarutbild­ ningsberedningen, försvarsmedicinska forskningsutredningen, civilbefäl­ havarna i I. och IV. civilområdena, länsstyrelsen i Västerbottens län och

Svenska landstingsförbundet. Däremot anser överbefälhavaren, chefen för flygvapnet, statskontoret, medicinska fakulteterna vid Uppsala universitet och Göteborgs universitet samt lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå med instämmande av universitetskanslern, länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges läkarförbund, att uppdelningen bör ske först efter genom­ gången fackutbildning, överbefälhavaren uttalar dock, att en tidigare upp­ delning kan övervägas om förhållandet för framtiden blir sådant att större

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

delen av de läkare, som genomgår fackutbildningen, avses för civil krigs- sjukvårdsbefattning. Å andra sidan anser försvarets sjukvårdsstyrelse, att det för de flesta värnpliktiga läkare torde vara lämpligt att de före över­ föringen till civilsidan även fullgör tjänstgöringen inom förbandssjukvår- den. Enligt sjukvårdsstyrelsen kan en uppdelning innan någon medicinsk specialutbildning ägt rum medföra risk för att den civila sidan kan komma att berövas värdefulla specialister och att svårigheter kan uppstå att till­ godose krigsmaktens behov av vissa specialister. Sjukvårdsstyrelsen uppger vidare, att det är ett totalförsvarsintresse att så många som möjligt genom­ går fackutbildningen och att förbandssjukvårdstjänstgöringen får utbild- ningsvärde endast om den föregås av fackutbildningen. Även medicinalsty­ relsen anser av praktiska skäl att förbandssjukvårdstjänstgöringen bör föregå överföringen men framhåller att vid tidpunkten för överföringen minst tre—fyra månader bör återstå av den sammanlagda värnpliktstiden för att möjliggöra erforderlig utbildning på civilsidan. Slutligen ifrågasätter överståthållaråmbetet, om icke hithörande problem skulle kunna lösas med utgångspunkt i en kategoriklyvning redan vid inskrivningen.

Utredningens förslag om en samlad överföring av överskottet värnpliktiga läkare till den civila sektorn avstyrkes av chefen för armén och civilförsvarsstyrelsen. Enligt chefen för armén bör alla unga vapenföra värnpliktiga läka­ re tillföras krigsmakten för en så fullständig militär läkarutbildning att de samtliga kan krigsplaceras under en för deras uppgifter gynnsam ålder; en ökad tillgång till unga läkare och en successiv överflyttning av äldre läkare till den civila sektorn skulle avsevärt förbättra krigsförbandens kvalitet. Också grundutbildningen torde ur totalförsvarets synpunkt bäst tillgodo­ ses genom krigsmaktens medverkan. Chefen för armén anser, att det över­ vägande flertalet värnpliktiga läkare torde kunna överföras till den civila sektorn efter andra repetitionsövningen men att det efter hand som till­ gången ökar bör eftersträvas att förskjuta överföringen till tiden före denna övning. Chefen för armén uppger sig vara beredd att, därest erforderliga medel ställes till förfogande, påta sig ansvaret för utbildning av alla värn­ pliktiga läkare och att ge denna utbildning hög prioritet. Civilförsvarssty- relsen anser likaledes, att den militära krigssjukvårdsutbildningen är av stort värde även för krigstjänsteläkare. Vidare framhåller styrelsen, att det torde vara förenat med betydande praktiska svårigheter att verkställa en riktig uppdelning på det tidiga stadium utredningen föreslagit och att hän­ syn måste tas till militärläkarens mera strapatsrika tjänstgöring i krig, vilket gör att de militära myndigheterna skulle vara mer betjänta av yngre läkare. På dessa skäl föreslår civilförsvarsstyrelsen, att värnpliktiga läkare krigsplaceras i civil befattning först sedan de åtnjutit full militär läkar­ utbildning och fullgjort större delen av sin militärtjänstgöring.

1960 års värnplikt sutredning förklarar sig icke beredd att i sak ta ställ­ ning till läkarutredningens förslag, vilket sammanhänger med det för värn-

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

21

pliktsutredningen väsentliga spörsmålet om hur utbildningen bör sam­ ordnas för totalförsvaret i stort. Värnpliktsutredningen framhåller ange­ lägenheten av att på detta område icke nu genomföres åtgärder som före­ griper och hindrar en lösning av utbildningsfrågan för hela totalförsvaret.

Beträffande härefter sättet för verkställande av överföringen av de värn­ pliktiga läkarna framhåller lärarkollegiet vid Karolinska institutet önsk­ värdheten av att den civila krigssjukvården erhåller lika kvalificerade läka­ re som krigsmakten och att icke ett negativt urval kommer till stånd. Sve­ riges akademikers centralorganisation, Sveriges förenade studentkårer och

Sveriges läkarförbund anser det otillfredsställande, att utredningen icke tillräckligt grundligt penetrerat frågan hur överföringen skall genomföras; frågan om överföring av ett överskott från krigsmakten är enligt central­ organisationen sannolikt aktuell även inom andra grenar av totalförsvaret och måste lösas på ett smidigt sätt. Läkarförbundet anser, att frågan måste bli föremål för ytterligare överväganden. Samtliga organisationer uttrycker tvivel om att uttagning för krigsmakten kan genomföras på frivillig väg och ifrågasätter om icke ett premiesystem kan ha berättigande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

V. Förslag rörande värnpliktsutbildningen

Läkaru t redningen

Läkarutredningen erinrar till en början om den kritik som i olika sam­ manhang riktats mot den nuvarande värnpliktsutbildningen. Redan i sam­ band med remissbehandlingen av 1948 års värnpliktskommittés betänkan­ de (SOU 1949: 46) framhöll sålunda några remissmyndigheter att en för­ kortning av tjänstgöringstiden för läkare borde övervägas. Enahanda tanke­ gångar framfördes av 1948 års läkarutbildningskommitté i dess huvud­ betänkande (SOU 1953: 7), varvid särskilt påtalades önskvärdheten av en förkortning av soldat- och befälsutbildningen vid armén. I fråga om fack­ utbildningen påtalade kommittén dubbelundervisningen mellan den civila kursen i krigsmedicin och den militära fackutbildningskursen. Kommittén biträdde vidare av riksdagens militieombudsman i ämbetsberättelsen till 1949 års riksdag redovisad kritik mot att fack tjänstgöringen och den fort­ satta tjänstgöringen anordnades så, att därvid i första hand tillgodosågs det aktuella behovet av läkare vid fredsförbanden. Kommittén underströk vikten av att åtgärder vidtogs för att på annat sätt tillgodose behovet av läkare i fred och uttalade, att huvuddelen av nu ifrågavarande tjänstgöring borde utnyttjas för särskilt tillrättalagd utbildning med hänsyn till de värnpliktiga läkarnas krigsplacering samt för deltagande i krigsförbands- övningar. Till detta lägger läkarutredningen att flera myndigheter, även krigsmaktens egna, tidigare riktat kritik mot värnpliktsutbildningens tid­ vis låga standard och bristande anpassning till klientelet.

23

Läkarutredningens förslag i fråga om värnpliklsutbildningen har i öv­ rigt följande innebörd.

Soldat- och befälsutbildningen, som skall genomgås av samtliga värn­ pliktiga läkare, fullgöres i två omgångar, vilka utredningen benämner grundläggande befälsskola och sjukvärdsbefälsskola. Målet för den grund­ läggande befälsskolan är att läkaren efter genomgången utbildning i den militära miljön skall kunna utöva chefskap över sin enhet, ha kännedom om personligt skydd och ha förmåga till fältmässigt uppträdande. Sjuk- vårdsbefälsskolan har till ändamål att bibringa fortsatt befälsutbildning med särskild inriktning på befälsföring vid sjukvårdsenheter samt syfta till att göra läkaren till fackligt kunnig chef vad beträffar sjukvårdstjänstens organisation och materiel. Härjämte skall de värnpliktiga läkarna under de bägge utbildningsomgångarna bibringas kunskap om de militära förban­ dens (enheternas) organisation och uppträdande samt om totalförsvarets, främst det militära försvarets uppbyggnad framförallt avseende sjukvårds­ tjänsten. De skall slutligen ges förståelse för verksamheten under den fort­ satta värnpliktstjänstgöringen och för de uppgifter läkaren avses skola be­ strida inom krigsorganisationen. I fråga om innehållet av utbildningen vid den grundläggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan föreslår utred­ ningen inga principiella ändringar i förhållande till den nuvarande soldat- och befälsutbildningen. Utredningen har i sina detaljerade utbildningsplaner strävat efter att samordna försvarsgrenarnas utbildning. Den grundläg­ gande befälsskolan omfattar 85 dagar och genomgås sommaren innan de medicinska studierna påbörjas. Även sjukvårdsbefälsskolan, som om­ fattar 75 dagar, genomgås på sommaren i regel under sommaruppehål­ let mellan andra och tredje studieåret. Soldat- och befälsutbildningen ge­ nomgås försvarsgrensvis med hänsyn till det differentierade kravet på mil­ jökunskap; dock anses av utbildningstekniska och ekonomiska skäl utbild­ ningen av flygvapnets värnpliktiga läkare böra förläggas till armén.

Fackutbildningen, som avslutar grundutbildningen, fullgöres i en om­ gång. Utredningen har icke funnit skäl att ändra målet för den tredje utbildningsomgången i förhållande till den nuvarande fackutbildnings- kursen. Utbildningen skall sålunda ha till allmänt mål att göra den värnpliktige läkaren till fackligt kunnig tjänstegrenschef, och han skall efter genomgången utbildning ha bibringats sådana kunskaper om främst sjukvårdsorganisationen inom den militära sektorn, att han kan krigs- placeras i befattning som läkare. På grundval av denna målsättning har utredningen benämnt den tredje utbildningsomgången läkarfackskola. En­ ligt utredningens tidigare redovisade förslag genomgås läkarfackskolan icke av de värnpliktiga läkare som avses för den civila krigssjukvården. 1 fråga om den inilitärmedicinska utbildningen har det såsom tidigare nämnts förekommit dubbelundervisning mellan fackutbildningskursen och den civila krigsmedicinska kursen. Undervisning i de ämnen som ingår i

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

den krigsmedicinska kursen bör enligt utredningen icke ifrågakoimna vid läkarfackskolan annat än vad avser sjukvårdstaktiska aspekter. Med ut­ gångspunkt härifrån är de rent medicinska avsnitten i läkarfackskolans vid armén kursplan i huvudsak utmönstrade, medan viss sådan utbildning avseende speciella förhållanden vid marinen och flygvapnet upptagits i kursplanerna för marinens och flygvapnets läkarfackskolor. 1 större om­ fattning än vad nu är förhållandet avses läkarfackskolan vidare skola genomföras enligt de utbildningsformer som gäller vid högskolor och uni­ versitet. Utredningen, som framlagt en detaljerad utbildningsplan, föreslår en kurslängd av 45 dagar indelad i två perioder om fyra respektive tre veckor. Under den första perioden ges åt samtliga värnpliktiga läkare oberoende av försvarsgrenstillhörighet en delvis likartat utformad tak­ tiskt inriktad utbildning. Under den andra perioden genomföres för de olika försvarsgrenarna nödvändig militärmedicinsk utbildning. Läkarfack­ skolan iörlägges till den andra avdelningen av medicine licentiatstudierna och genomgås efter den krigsmedicinska kursen. Även läkarfackskolan genomgås försvarsgrensvis. Utredningen diskuterar beträffande läkarfack­ skolan vid armén frågan om en central utbildningsanstalt och framlägger ett principförslag för organisationen av en sådan anstalt. Utan att ta ställ­ ning i frågan uttalar utredningen, att det väsentliga värdet med en central utbildningsanstalt skulle ligga i att anstalten även kunde handha utbild­ ningen av fast anställda läkare. Det framhålles i detta sammanhang att en till trängregementena decentraliserad läkarfackskola vid armén nödvändig­ gör viss mindre personalförstärkning hos arméöverläkaren och träng- inspektören; kostnaderna härför understiger dock vida kostnaderna för en central utbildningsanstalt. blygvapnets värnpliktiga läkare genomgår första perioden av läkarfackskolan vid armén eller marinen, beroende på läkar­ fackskolans organisation, och andra perioden vid flygvapnet.

Den fjärde utbildningsomgången slutligen motsvarar den nuvarande fack- tjänstgöringen och fortsatta tjänstgöringen samt benämnes av utredningen facktjänstgöring. Då grundutbildningen endast kan ge minimikunskap för krigsplacering som bataljonsläkare (motsvarande) är målet för fack­ tjänstgöringen att befästa de under grundutbildningen inhämtade kunska­ perna och färdigheterna samt att ge de värnpliktiga läkare som krigsplace- ras vid krigsmakten ökad förmåga att lösa förekommande uppgifter. Under facktjänstgöringen skall inom varje försvarsgren väsentligen meddelas tillämpad utbildning i militärmedicin och om krigets miljö samt erforderlig specialistutbildning. I facktjänstgöringen ingår till en början tjänstgöring inom förbandssjukvården. F. n. uttas av varje värnpliktig läkare vid armén nästan 100 dagar för förbandssjukvård, medan varje värnpliktig läkare vid mannen fullgör knappt 50 dagar för sådant ändamål. Vid sina övervägan­ den rörande längden av tjänstgöringen vid fredsförband tar utredningen hänsyn till att tjänstgöringen bär ett visst utbildningsvärde i vart fall för

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

25

de läkare som är krigsplacerade vid krigsmakten. Förmågan att i krig verk­ ställa sjukvisitation med hänsyn till de militära kraven på utnyttjande av personalen och att i samband med mobilisering av förband bedöma krigs- användbarhet m. in. kan sålunda endast inhämtas genom praktisk övning vid fredsförband, där det under fredstid ges de enda möjligheterna till tillämpning av sjukvård i militär miljö. Utrymme måste vidare ges för ut­ bildning, avseende de värnpliktiga läkarnas verksamhet i fred. Utredningen anser emellertid, att den nuvarande tjänstgöringstiden vid armén bör minskas avsevärt; en sådan minskning kan enligt utredningen genomföras utan att bedrivandet av den nödvändiga förbandssjukvården försvåras, om blott den befintliga personalen utnyttjas bättre än nu sker. Utredningen anser, att tjänstgöringsskyldigheten vid fredsförbanden skall omfatta högst 60 dagar. Då en begränsning icke blott av tjänstgöringstiden utan även av antalet tjänstgörande värnpliktiga läkare skulle medföra att förbandssjuk­ vården bringades till ett sammanbrott nödgas utredningen acceptera att förbandssjukvårdstjänstgöring om högst 60 dagar uttas även av de värn­ pliktiga läkare som enligt utredningens förslag tidigare överförts till civil­ sidan. Utredningen understryker vikten av att tjänstgöringen planlägges på sådant sätt, att den för de A’ärnpliktiga läkarna kommer att innefatta effektiv utbildning. Den återstående delen av facktjänstgöringen fördelas över hela värnpliktstiden och omfattar tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband högst 90 dagar samt efterutbildnings- och specialkurser högst 40 dagar. Utredningen anser det vara ett oeftergivligt krav att tjänst­ göring i krigsbefattning kommer till stånd för de värnpliktiga läkarna. Då de värnpliktiga läkarna normalt kommer att omkrigsplaceras efter en viss tids fack tjänstgöring bör tid avsättas för efterutbildning för krigsplacering i andra befattningar. Denna efterutbildning eller omskolning, som huvud­ sakligen måste omfatta militära och militärmedicinska områden, kräver särskilda efterutbildningskurser. För de värnpliktiga läkare som är krigs­ placerade i kvalificerade befattningar erfordras även viss vidareutbildning, vilken bör meddelas i form av specialkurser. Utredningen framhåller att fack tjänstgör ingen icke får anses som fastlåst vid den angivna indelningen och de för varje avsnitt angivna tiderna. En viss plasticitet måste enligt utredningen råda i syfte att facktjänstgöringen skall komma att utgöra en effektiv fortlöpande utbildning för krigsbefattningen.

Slutligen föreslår utredningen, att den i de medicinska studierna ingåen­ de assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90 dagar icke vidare skall räknas som värnpliktstjänstgöring.

Utredningens förslag innebär att värnpliktsutbildningen för värnpliktiga läkare bestämmes till 394 dagar, vilken tid är densamma som den för värn­ pliktiga i allmänhet fastställda tiden. Förslagen, jämförda med nuvarande värnpliktsutbildning, sammanfattas i följande tabell, varav även framgår hur värnpliktsutbildningen inordnas i de civila studierna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutbildningen

Nuvarande värnplikts- Nuvarande värnplikts-Föreslagen

utbildning vid armén utbildning vid marinen vämpliktsutbildning

Studentexamen

Soldatutbildning 90 Period I 60 dagar

Grundläggande befäls-

dagar

skola 85 dagar

Första studieåret

Förberedande befäls-

Period II och III 60

utbildning 85 dagar dagar

; 1 • '

Andra studieåret; med.kand. examen

Plutonchefsskola 65

Sjukvårdsbefälsskola

dagar

75 dagar

Tredje studieåret

F ackutbildningskurs Fackutbildningskurs 45 dagar 60 dagar

Fjärde studieåret

Femte studieåret

Sjätte studieåret; krigsmedicinsk kurs

Läkarfackskola 45 dagar

Sjunde studieåret;

Kirurgiassistenttj änst-Kirurgiassistenttjänst-

kirurgiassistenttjänstgörlng 90 da-

göring 90 dagar göring 90 dagar

gar; med.lic.-examen

Facktjänstgöring och Facktjänstgöring och

Facktjänstgöring:

fortsatt tjänstgöring fortsatt tjänstgöring

tjänstgöring vid freds-

165 dagar

270 dagar

förband högst 60 dagar; tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband högst 90 dagar; efterutbildnings- och specialkurser högst 40 dagar

Summa 540 dagar

540 dagar

394 dagar

Yttranden

Läkarutredningens förslag i fråga om värnpliktsutbildningen till styrkes eller lämnas utan erinran av chefen för flygvapnet, försvarets sjukvårds­ styrelse, statskontoret, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen, lärarkolle­ giet vid Karolinska institutet samt medicinska fakulteterna vid Uppsala universitet, Lunds universitet och Göteborgs universitet med instämmande av universitetskanslern, flyg- och navalmedicinska nämnden, 1959 års besparingsutredning för försvaret, läkarutbildningsberedningen, försvarsmedicinska forskningsutredningen, civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena,

Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges läkarförbund. Bespa- ringsutredningen föreslår, att soldat- och befälsutbildningen vid marinen förkortas med 40 dagar till nuvarande 120 dagar och att den inbesparade tiden användes för en förstärkning av den för marinläkarna erforderliga navalmedicinska utbildningen. ,,, , . . ,;,t

27

Chefen för armén avstyrker, att soldat- och befälsutbildningen vid -armén avkortas med en tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar. Enligt chefen för armén visar en detaljerad granskning av utredningens timplaner, att föreslaget timantal är otillräckligt för att uppställda utbildningsmål skall kunna nås. Soldat- och befälsutbildningen anses böra omfatta 200 dagar, uppdelade i tre utbildningsomgångar. Läkarfackskolan föreslås förlängd till 55 dagar och under facktjänstgöringen bör enligt chefen för armén tid avsättas för deltagande i befälsövningar och särskilda befäls- övningar, på grund varav den sammanlagda utbildningstiden bör vara 450 dagar. Chefen för marinen tillstyrker utredningens förslag till grundutbild­ ning vid marinen men föreslår att facktjänstgöringen förlänges med 56 dagar så att den totala tjänstgöringstiden blir 450 dagar, vilket dels möjlig­ gör att chefer och övriga läkare vid sjukvårdsförbanden kan delta i befäls­ övningar under minst 30 dagar, dels bättre tillgodoser krigsorganisationens krav och skapar ökade förutsättningar för forskningsuppgifter in. m. Överbefälhavaren anser att befälsutbildning i den omfattning som är ålagd eller kan komma att åläggas värnpliktigt befäl bör genomgås även av lä­ karna och uttalar i likhet med chefen för armén och chefen för marinen, att utbildningstiden med frånräknad kirurgiassistenttjänstgöring icke bör understiga 450 dagar.

1960 års värnpliktsutredning delar läkarutredningens uppfattning att utbildningen av de värnpliktiga läkarna behöver förbättras, men då frågan härom nära sammanhänger med de frågor, med vilka utredningen arbetar, bör enligt utredningen en viss försiktighet iakttagas med att vidta föränd­ ringar av principiell natur. Om den värnpliktige läkaren skall vara för- bandschef föreslår värnpliktsutredningen att han på samma sätt som värn­ pliktiga officerare och underofficerare fullgör befälsövningar om samman­ lagt 60 dagar. Utredningen föreslår vidare, att miljöutbildningen utvidgas till att omfatta även 30 dagars vinterutbildning under fältmässiga för­ hållanden.

Vissa remissmyndigheter har särskilt berört frågan om de värnpliktiga läkarnas tjänstgöring vid fredsförband. Chefen för armén anser, att det ej är utbildningsmässigt motiverat att avdela mer än 30 dagar för förbands- sjukvårdstjänstgöring. Läkarutbildning sberedningen, för svar smedicinska forskningsutredningen och Sveriges läkarförbund föreslår en minskning av tiden för förbandssjukvårdstjänstgöringen till 45 respektive 30 dagar, even­ tuellt till förmån för andra utbildningsmoment. Läkarutbildningsbered- ningen framhåller, att frågan om förbandssjukvården inom eu snar fram­ tid måste bringas till en ur de värnpliktiga läkarnas tjänstgöringssynpunkt rimlig lösning. Medicinalstyrelsen uttrycker den förhoppningen att för­ bandssjukvården framdeles skall lösas på annat sätt efter hand som vakan­ serna inom militärläkarkårerna minskar och anser, att denna tjänstgöring då med hänsyn till sitt begränsade utbildningsvärde torde kunna reduceras

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

29

läkare som skall genomgå grundkursen har skiftande förkunskaper om krigssjukvård. Med hänsyn till den allmänna målsättningen för grundkur­ sen anser utredningen denna böra ha ett sådant innehåll att samtliga läkare efter genomgången grundkurs är jämställda i fråga om kunskaper. Utred­ ningen anknyter därför grundkursens innehåll till den i avsnittet IV. redo­ visade indelningen av den civila krigssjukvårdens läkare i tre grupper. För samtliga grupper föreslås grundkursen skola omfatta undervisning om krigssjukvårdens verksamhet och organisation samt tillämpad krigssjuk­ vård. Då läkarna i grupp 1 —- frikallade och vapenfria läkare samt kvinn­ liga läkare, vilka genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin —- saknar ur krigssjukvårdens synpunkt viktiga kunskaper och färdigheter, som bibringats deras kamrater under värnpliktstjänstgöringen, bl. a. be- fälsförmåga samt kunskap om och färdighet i fältmässig verksamhet och personligt skydd, särskilt mot ABC-stridsmedel, har utredningen byggt in sådan verksamhet i grundkursen för denna grupp. Läkarna i grupp 2, d. v. s. från krigsmakten överförda värnpliktiga läkare, som likaledes genomgått den krigsmedicinska kursen, har genom militärtjänstgöringen fått en del för den civila krigssjukvården värdefull utbildning, på grund var­ av grundkursens innehåll för dessa läkare modifierats något i förhållande till grundkursen för läkarna i grupp 1. För övriga läkare som avses för den civila krigssjukvården (grupp 3) anser utredningen att avsaknaden av krigs- medicinsk utbildning måste kompenseras särskilt avseende ABC-strids­ medel. Grundkursen för dessa läkare föreslås därför skola inledas med en förkortad krigsmedicinsk kurs, vilken föregås av ett kompendieskede. I grundkursen ges vidare totalförsvarsaspekten en framträdande plats, efter­ som flertalet deltagare i grundkursen förutsättes besätta toppbefattningar inom den civila krigssjukvården. Utredningen framlägger exempel på tim­ plan för grundkurs för envar av de angivna tre grupperna och uttalar att det varit önskvärt att grundkursen, särskilt för läkarna i grupp 3, kunnat få en längd av fyra veckor. Enligt utredningen bör emellertid för läkare inom samtliga tre grupper en kurslängd om två veckor kunna ge tillfredsställan­ de utbildning för de avsedda befattningarna. Det anses lämpligt att grund­ kursen genomgås på heltid. Grundkurserna för läkarna i grupperna 1 och 2, som genomgått den krigsmedicinska kursen, föreslås skola fullgöras strax efter denna. Den krigsmedicinska kursen genomgås, såsom tidigare sagts, i regel under sjätte studieåret. För de ca 375 läkare i grupp 1, som tidigare fullgjort den krigsmedicinska kursen, föreslår utredningen att grundkursen av praktiska skäl utsprides över en fem-årsperiod 1964—1968. Utredningen anser det önskvärt att läkarna i grupp 3, som icke genomgått den krigs­ medicinska kursen, så snart som möjligt får genomgå grundkursen. Då gruppen emellertid, såsom förut nämnts, omfattar ca 2 700 läkare under 60 år, är cn utspridning av utbildningen nödvändig. Utredningen har funnit eu femårsperiod lämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

31

makten av civil ansvarig myndighet. Utredningen anser att ett centralt ledningsorgan erfordras, vilket utöver utbildningen skall handha frågor rörande krigsplanläggning, taktik, forskning och utveckling. Då dessa upp­ gifter enligt utredningen innebär alltför vittomfamnande arbetsuppgifter för medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som i och för sig bör vara central utbildningsmyndighet, föreslår utredningen att ledningsorga­ net anknytes till medicinalstyrelsen och utformas som en försvarsmedicinsk avdelning inom styrelsen. Utredningen framlägger ett organisationsförslag rörande avdelningen, vilket innebär att sjukvårdsberedskapsnämnden upp­ går i denna. Grundkurserna bör enligt utredningen förläggas till vederböran- des studieort och bedrivas vid regionsjukhus/undervisningssjukhus för att få en fast anknytning till praktisk sjukvård. Dessa skäl talar enligt utred­ ningen för att utbildningen bedrives regionalt men ändock i viss mån cen­ traliseras. Utredningen föreslår, att grundkurserna för grupperna 1 och 2 för- lägges till Stockholm, Göteborg, Lund—-Malmö, Uppsala och Umeå. De läkare som icke genomgått kursen i krigsmedicin (grupp 3) föreslås skola samman­ föras från två eller flera län för att genomgå grundkursen på någon centralt inom området belägen ort. Utredningen föreslår att länsstyrelsen inom det län, där grundkurserna bedrives, skall ha överinseendet över och genom­ föra dessa. Motivet härför är väsentligen att krigssjukvårdsutbildningen enligt utredningens mening bör åvila den myndighet, som på det regionala planet är operativt ansvarig för verksamhetens bedrivande i krig. Utred­ ningen förutsätter, att länsläkarna aktivt deltar i utbildningsarbetet. Som kurschef föreslår utredningen länsläkaren eller lämplig sjukhusöverläkare eller lärare i krigsmedicin. Repetitionskurserna bör enligt utredningen genomföras regionalt av vederbörande länsstyrelse i samråd med freds- huvudmannen. Ansvaret för den försvarsmedicinska tjänstgöringen bör slutligen åvila den föreslagna försvarsmedicinska avdelningen i medicinal­ styrelsen. Utredningen redovisar ett flertal utbildningsplatser inom verk­ samhetsområdena hälsovård och epidemibekämpning, öppen sjukvård, ki­ rurgi, mentalsjukvård, försvarsmedicinsk forskning, administration och stabstjänst m. m., där t. v. försöksvis försvarsmedicinsk assistenttjänstgö­ ring kan bedrivas. Utredningen uttalar att tjänstgöringen bör få växa fram spontant på olika platser, där personligt initiativ, utrymme, lämpligt forsk­ ningsprogram m. in. får bli avgörande för utbildningens anordnande och bedrivande. Efter viss tid kan på så sätt erfarenhet vinnas om tjänst­ göringens uppläggning och dess resultat. På grund härav kan så småningom lämpliga utbildningsplatser kartläggas och en förteckning upprättas över verksamhetsområden och kapacitet hos vederbörande myndigheter och institutioner in. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Yttranden

Förslaget att samtliga läkare som avses för den civila kTigssjukvården skall genomgå särskilda grundkurser tillstyrkes av samtliga remissmyndig­ heter som yttrat sig i frågan. Civilförsvarsstijrelsen uttalar, att grundkursen för de 2 700 läkarna i grupp 3 är den viktigaste, då dessa läkare saknar varje krigssjukvårdsutbildning. Enligt styrelsen måste detta utbildningsbehov tillgodoses i första hand även om det måste ske på bekostnad av övriga grundkurser. Medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund framhåller i anslutning härtill, att om grundkursen för läkarna i grupp 3 skall genom­ föras under av utredningen föreslagna fem år kommer detta att belasta den civila fredssjukvården i sådan grad att nackdelarna härav icke står i rimlig proportion till fördelarna ur beredskapssynpunkt. Medicinalstyrelsen före­ slår att kursen försöksvis begränsas till sex dagar för att det mest trängande utbildningsbehovet skall kunna tillgodoses, och läkarförbundet anser, alt till en början endast de läkare som varje år tillföres grupp 3 skall genomgå kursen. Civilbefälhavaren i III. civilomrudet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att grundkurserna skall förenhetligas.

Vad läkarutredningen föreslagit om efter- och vidareutbildningen lämnas i huvudsak utan erinran av remissmyndigheterna. Medicinalstyrelsen och lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå ifrågasätter dock en minsk­ ning av tiden för repetitionskurserna till tre—fyra dagar. Beträffande den försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen uttalar försvarsmedicinska forskningsutredningen att förslaget härom är synnnerligen beaktansvärt och kan bli av den största betydelse för försvarsmedicinens fortsatta ut­ veckling i vårt land. Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet upp­ ger sig också vara övertygad om att assistenttjänstgöringen är av stort vär­ de, om den kan fullgöras under en tillräckligt lång sammanhängande tids­ period. Däremot hävdar lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå att tjänstgöringen har diskutabelt värde, om man icke direkt tillser att läkaren under tjänstgöringen får en utbildning som ökar hans försvars­ medicinska kunnande. Även Svenska landstingsförbundet framhåller att det med hänsyn till bristen på läkare inom fredssjukvården noga måste övervakas att assistenttjänstgöringen innebär en effektiv utbildning. För­ svarets sjukvårdsstyrelse framhåller att tiden för assistenttjänstgöringen kan förkortas, om samtliga värnpliktiga läkare genomgår läkarfackskolan. Ä andra sidan anser civilförsvarsstijrelsen att en utökning av den knappt tillmätta tiden för assistenttjänstgöringen bör ske på bekostnad av för- bandssjukvårdstjänstgöringen. Slutligen uttalar överbefälhavaren att den utbildning för de värnpliktiga läkarna som förlägges till civila sjukhus, forskningsinstitutioner m. m. måste ges en inriktning som tjänar militära syften.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbildningen till- styrkes förslaget att ett centralt ledningsorgan bildas genom att medicinal-

33

styrelsen omorganiseras av överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, statens medi­ cinska forskningsråd och dess försvarsmedicinska nämnd, försvarsmedicinska forskningsutredningen samt civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområ­ dena. Civilförsvarsstyrelsen framhåller att styrelsen med tillfredsställelse ser, att utredningen uppdragit åt medicinalstyrelsen att handha den civila krigssjukvårdsuthildningen, eftersom civilförsvarsstyrelsen saknar möjlig­ het att själv sköta denna verksamhet. Statskontoret, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län,

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet erinrar emeller­ tid om pågående utredningar och anser att med eu omorganisation bör anstå i avvaktan på översynen. Landstingsförbundet uttalar dock, att pro­ visoriska åtgärder kan vara påkallade, exempelvis i form av förstärkning av sjukvårdsberedskapsnämndens kansli och medelsanvisning till nämnden.

Förslaget att vederbörande länsstyrelse skall ha överinseendet över och genomföra grundkurserna tillstyrkes endast av försvarets sjukvårdsstyrel­ se, länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska landstingsförbundet. För­ bundet framhåller att utbildningsansvaret bör åvila vederbörande länssty­ relses sjukvårdssektion och att kostnaderna för utbildningen icke till någon del bör belasta landstingen. Förbundet uttalar vidare att en intim samver­ kan med vederbörande landstings sjukvårdssektion får förutsättas, efter­ som vissa insatser — främst upplåtelse av lokaler in. m. —- blir nödvändiga från landstingens sida men att stora svårigheter skulle uppkomma att orga­ nisera utbildningen, om den skall bedrivas inom varje landsting. Åtskilliga remissmyndigheter uttrycker tvekan inför förslaget främst med hänsyn till länsstyrelsernas bristande resurser. Sålunda framhåller medicinalstyrelsen, att stora organisatoriska problem otvivelaktigt uppkommer och att läns- läkarna, vilka utredningen föreslagit i första hand skulle vara kurschefer, icke alltid torde hinna ägna den tid och det intresse åt utbildningen som denna kräver. Civilbefälhavarna i I., III. och IV. civilområdena samt läns­ styrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län uttalar att länsstyrelserna icke kan påta sig utbildningsansvaret utan personal­ förstärkningar. Överståthållarämbetet anser det icke vara rationellt att anförtro utbildningen åt icke fackkunniga myndigheter och erinrar om att för Stockholms del de av utredningen föreslagna kursledarna är stadsanställ- da. Civilbefälhavaren i IV. civilområdet, överståthållarämbetet och läns­ styrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke grundkurserna bör bedrivas i medicinalstyrelsens regi, vilket enligt myndigheterna icke behöver utesluta medverkan på det regionala planet. Även Svenska stadsförbundet uttalar att en delegering från det centrala ledningsorganet kan medföra risk för splittring. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

35

styrkes av lärarkollegiet vid Karolinska institutet men avstyrkes av över­ befälhavaren, chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinal­ styrelsen och Sveriges förenade studentkårer. Försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen finner det naturligare att värnpliktiga läkare fullgör den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av den föreslagna utbild- ningsplikten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

VIII. Departementschefen

I ett framtida krig kan fiendens stridshandlingar komma att riktas mot alla delar av vårt land. Våra beredskapsåtgärder måste avse ett totalt krig. Vårt försvar måste också vara ett totalförsvar. Detta innebär att nationens alla personella och materiella resurser skall kunna omställas och tas i an­ språk för en samlad försvarsansträngning. Dessa förhållanden får konse­ kvenser även för sjukvårdstjänsten. Vår krigssjukvård är till övervägande del uppbyggd på värnpliktiga och tjänstepliktiga läkare, vilka har sin dag­ liga gärning inom civil fredssjukvård. Krigssjukvården vilar även organisa­ toriskt och materiellt till stor del på den civila fredssjukvården. Den civila fredssjukvården med dess i stort sett enhetliga huvudmannaskap har goda organisatoriska möjligheter för en snabb omställning till krigssjukvård. Den högtstående medicinska utbildningen i vårt land borde också ge goda för­ utsättningar för en effektiv krigssjukvård. En omständighet som måste tas i beaktande i detta sammanhang är emellertid att verksamheten inom hälso- och sjukvården i krig i viktiga hänseenden skiljer sig från motsvarande verksamhet i fred. Detta gäller såväl den militära som den civila krigssjuk­ vården.

Den militära sjukvårdstjänsten har principiellt samma mål som all annan sjukvård, nämligen att ge varje sårad, skadad eller sjuk bästa möjliga be­ handling. Sjukvårdstjänsten måste emellertid även syfta till att göra perso­ nalen stridsduglig och därigenom bidra till att de militära enheternas slag­ kraft bibehålies. Dessa mål nås genom den fysiska och psykiska hälsovår­ den och genom att sjuka och skadade snabbt och effektivt tas om hand, transporteras samt ges lämplig behandling och vård för att efter kortaste möjliga tid kunna återgå i tjänst. Det är väsentligt att sjukvårdstjänsten är effektiv, eftersom all krigserfarenhet ger vid handen att truppens strids- moral i väsentlig grad beror härav. Problemen för sjukvårdstjänsten är emellertid betydande. Antalet sjuka och skadade kan sålunda väntas bli mycket stort. Inom krigsmakten räknar man redan i fred med en viss stän­ dig sjukfrekvens på två—tre procent, vilket vid mobilisering innebär ett myc­ ket stort antal sjukdomsfall. Den i fredstid relativt höga frekvensen av tra­ fikolycksfall kommer att öka vid mobilisering och krig. Beträffande krigs- skadorna får man i krigets inledningsskede räkna med att krigsmakten ut- II* — llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

Kungl. Maf.ts proposition, nr 106 år 1963

sättes för svåra förluster genom vapenverkan. Använder fienden kärnladd- ningar får en stark koncentration av förlusterna till tid och rum förutsättas. Skador genom biologiska och kemiska stridsmedel kan icke heller ute­ slutas. Av det anförda framgår att stora krav kommer att ställas på sjuk­ vårdstjänsten. Ytkrigstaktiken med dess utspridning av och rörlighet inom förbanden nödvändiggör vidare att sjukvårdstjänsten smidigt och snabbt kan anpassas efter den taktiska verksamheten. Detta gäller särskilt för ar­ méns sjukvårdsförband. Åtminstone de sjukvårdsenheter som främst skall bistå de stridande förbanden bör ha samma grad av rörlighet som dessa. Rörlighet behövs också för att sjukvårdsenheterna skall kunna undan­ dra sig verkningarna av ett hotande radiaknedfall. Detta kommer att medföra, att förbandsplatserna vid bataljon och brigad i allmänhet icke kan vara upprättade längre tid. Utspridningen av förbanden tenderar att öka tidsmellanrummet mellan skadans uppkomst och dess behandling lik­ som den försvårar dispositionen av sjukvårdsförhanden. Har massförluster inträffat, måste dessutom även sjukvårdsenheterna vid de anfallna förban­ den beräknas ha fått sin arbetskapacitet nedsatt eller ha blivit helt utslagna. Risken för att sjukvårdsförhanden skall bli förstörda kan visserligen minskas genom utspridning och uppdelning samt genom fältarbeten, men detta försvårar i väsentlig grad deras sjukvårdande verksamhet. Samman­ fattningsvis kan konstateras att arméstridskrafternas sjukvårdstjänst kan behöva utföras under ytterst svårbemästrade, primitiva och för sjukvårds­ personalen både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden med ofta mycket begränsade personella och materiella resurser. Motsvarande gäller ehuru i mindre mån inom marinen och flygvapnet.

Inom den civila sektorn har utrymning av en stor del av befolkningen blivit en av de bärande principerna för att minska verkningarna av anfall mot tätort. Den av utrymningskravet betingade omställningen av landets fredstida sjukvårdsresurser och den samtidiga ökningen av vårdplatsbeho­ vet blir i hög grad normgivande för arbetsbetingelserna inom den civila krigssjukvården. Iiefolkningsförflyttningar, trångboddhet, minskad närings­ tillförsel och den därmed sammanhängande försämringen av de hygieniska och epidemiologiska förhållandena blir sålunda bestämmande för inrikt­ ningen av sjukvårdstjänsten. Den civila krigssjukvården har också att för slutlig vård omhänderta huvuddelen av krigsmaktens krigsskadade, vilka behöver sjukhusvård. Vid terroranfall mot tätorter särskilt med ABG-strkts- raedel får man vidare i än högre grad än vid anfall med kärnladdningar mot det militära försvaret räkna med synnerligen kraftiga förluster kon­ centrerade till tid och rum. Sjukvårdsuppgifterna blir då enorma. Verk­ samheten måste koncentreras dels på livräddande ingrepp, dels på sådana åtgärder som avser att göra det möjligt att transportera de skadade. För att vård skall kunna ges på kortaste möjliga tid måste läkaren för den första behandlingen av de krigsskadade ha förmåga att arbeta under primi­

37

tiva och fältmässiga förhållanden inom eller i omedelbar anslutning till skadeområde. På grund av riskerna för svåra och koncentrerade förluster i ,ett framtida krig torde kraven på sjukvårdstjänsten vara i det närmaste desamma inom den civila som inom den militära krigssjukvården.

Då sålunda övergången till krigsförhållanden innebär en väsentlig för­ ändring av läkarens arbetsuppgifter, vare sig han tjänstgör vid krigsmak­ ten eller är krigsplacerad vid det allmänt civila medicinalväsendet, är det angeläget att varje läkare redan i fred får en utbildning, som syftar till att göra honom skickad att utföra det hälso- och sjukvårdsarbete som ankom­ mer på honom i krig. Betydelsen av en sådan särskild krigssjukvårdsutbild- ning, anpassad till det totala krigets krav och till den fortlöpande vapen­ tekniska utvecklingen, torde icke kunna ifrågasättas. Detta gäller inte minst beträffande den civila krigssjukvården, vilken kommit att få en allt större betydelse inom totalförsvaret, särskilt med hänsyn till ABC-stridsmedlen och deras utbredda skadeverkningar. Även om den medicinska utbildningen är den bas, på vilken läkarnas verksamhet i krig vilar, måste denna utbildning kompletteras med en särskild försvarsmedicinsk utbildning. Jag vill också understryka vikten av att krigsmaktens läkare lär känna den militära miljön: och de militära kraven. Det kan i detta sammanhang erinras om att erfa­ renheterna från länder, som deltagit i krig, vittnar om att det förhållandet att läkare inte haft miljökunskap bl. a. medfört felbedömningar och felbe­ handlingar av psykiskt skadade soldater, vilket orsakat betydande förluster- På motsvarande sätt måste civilsidans läkare genom miljöutbildning få kän­ nedom om de krav som i krig kommer att ställas på dem. Utbildningen: måste vidare vara totalförsvarsinriktad, eftersom i vissa lägen en samord­ nad insats fordras av krigsmaktens, det allmänt civila medicinalväsendets och civilförsvarets sjukvårdsresurser. De militära förbanden skall vara be­ redda att i den mån förhållandena det medger lämna militärt bistånd åt främst civilförsvaret. De militära sjukvårdsresurserna kan därvid bli av be­ tydelse. På motsvarande sätt kan de militära sjukvårdsresurserna i vissa fall bli otillräckliga, varför bistånd erfordras från den civila krigssjukvården.

Vid sina överväganden av utbildningskraven för olika läkarbefattningar inom krigsmakten har läkarutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan om de värnpliktiga läkarna skall meddelas befälsutbildning. Denna fråga, som uppenbarligen är av avgörande betydelse för värnpliktsutbildningens omfatt­ ning och innehåll, är av särskilt intresse för arméns vidkommande, eftersom flertalet värnpliktiga läkare tilldelas armén och ett stort antal av dessa krigs- plnceras som bataljonsläkare eller i annan chefsställning inom skyttebatal- joner eller inom special kompanier med sjukvårdande uppgifter. Läkar­ utredningen har funnit, att de värnpliktiga läkarna under nuvarande krigs- organisatoriska betingelser bör vara chefer för berörda enheter och att följaktligen befälsutbildning måste inrymmas i den militära utbildningen. Denna uppfattning har understrukits av överbefälhavaren, chefen för armén

Kangl. Maj.ts proposition nr 106 åt 1963

39

att krigsmakten i princip endast bör utbilda så många läkare som svarar mot dess behov inklusive erforderliga reserver. Värnpliktsutbildningen är emellertid icke utan värde för den civila krigssjukvården, och samtliga värn­ pliktiga läkare bör därför liksom hittills uttas för utbildning i specialtjänst och genomgå viss utbildning inom krigsmakten. Beträffande omfattningen av denna gemensamma utbildning måste beaktas att den skall ligga till grund för ett urval av de läkare som skall ha fortsatt utbildning inom krigs­ makten. Det är angeläget att detta urval sker på ett sådant sätt att krigsmak­ tens rekrytering av lämpliga läkare säkerställes. En alltför kort gemensam utbildning försvårar urvalet och kan medföra talrika krav på ett senare ut­ byte av de inom den militära respektive den civila krigssjukvården krigspla- cerade läkarna. Jag anser emellertid, att de värnpliktiga läkarnas lämplig­ het för militär eller civil krigsbefattning med någorlunda säkerhet kan be­ dömas efter soldat- och befälsutbildningen, och jag föreslår därför att den årliga utbildningskontingenten värnpliktiga läkare uppdelas efter denna utbildning, varvid överskottet i förhållande till krigsmaktens behov samlat överföres till den civila sektorn. De värnpliktiga läkare som avses för krigs- placering vid det allmänt civila medicinalväsendet skall sålunda icke ge­ nomgå fackutbildningen. Att dessa läkare icke heller skall genomgå i soldat- och befälsutbildningen ingående vinterutbildning men efter uppdelningen skall fullgöra viss förbandssjukvårdstjänstgöring inom krigsmakten fram­ går av det följande. Frågan om tidpunkten för uppdelningen bör emellertid framdeles kunna upptas till förnyat övervägande, varvid även de förslag som må komma att framläggas av 1960 års värnpliktsutredning bör tas i beaktande. Uppdelningen bör såsom läkarutredningen föreslagit ske i så nära anslutning till den i medicine licentiatstudierna ingående krigsmedi- cinska kursen som möjligt; beslut om vilka läkare som skall överföras till den civila sektorn måste dock ha fattats innan utbildningsomgång påbörjas som är avsedd endast för den militära krigssjukvårdens läkare. De praktiska frågor som sammanhänger med genomförandet av den föreslagna uppdel­ ningen av varje utbildningskontingent värnpliktiga läkare bör undersökas närmare av vederbörande myndigheter, vilka har att avge av undersökning­ arna betingade förslag.

Härefter övergår jag till att behandla huvudpunkterna i läkarutredning- ens förslag rörande värnpliktsutbildningen och den civila krigssjukvårds- utbildningen samt förslaget om införande av utbildningsplikt för läkare. V

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

V ärnpliktsutbildningen

Målet för värnpliktsutbildningen är såväl enligt nuvarande bestämmelser som enligt läkarutredningens förslag att bibringa de värnpliktiga läkarna de kunskaper och färdigheter som erfordras för krigsplacering i befattning som bataljonsläkare (motsvarande). Den nuvarande soldat- och befäls-

Kanyl: Maj.ts proposition nr 106 år 1963

utbildningen omfattar ca 240 dagar vid armén och ca 120 dagar vid mari­ nen; utbildningen uppdelås på tre respektive två omgångar och genomgås under somrarna i början av de medicinska studierna. Fackutbildningen genomgås i regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåret i form av en kurs, som varar ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen. I grundutbildningen inräknas även den förut omnämnda i medicine licentiat­ studierna ingående assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90 dagar. Facktjänstgöringen Och den fortsatta tjänstgöringen omfattar slut­ ligen ca 165 dagar And armén och ca 270 dagar vid marinen. Denna tjänst­ göring fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden. Läkarutredningens förslag innebär att den nuvarande utbildningstiden om sammanlagt 540 dagar förkortas till 394 dagar eller till den tid som gäller för värnpliktiga i allmänhet. Då kirurgiassistenttjänstgöringen föreslås icke vidare skola räknas som värnpliktstjänstgöring har den egentliga utbildningstiden — som alltså utgör 450 dagar — reellt beskurits med 56 dagar. Läkarutred­ ningens förslag jämförda med nuvarande värnpliktsutbildning har åskåd­ liggjorts i en förut redovisad tabell (s. 26). Här må blott erinras om att soldat- och befälsutbildningen enligt förslaget skall omfatta 160 dagar och uppdelas på två omgångar, den grundläggande befälsskolan och sjuk- vårdsbefälsskolan, vilka fullgöres under sommaruppehåll i början av de medicinska studierna. Fackutbildningen föreslås skola omfatta 45 dagar och fullgöras i en omgång, läkarfackskolan, mot slutet av den civila studietiden. Under den fjärde utbildningsomgången, vilken fördelas över hela värnpliktstiden och som av utredningen benämnes facktjänstgöring, fullgöres tjänstgöring vid fredsförband högst 60 dagar, tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband högst 90 dagar samt efter- och vidare- utbildningskurser högst 40 dagar. Läkarutredningen har framlagt detal­ jerade utbildningsplaner för de olika omgångarna och framhåller att för­ kortningen av värnpliktstiden icke vunnits genom att målsättningen efter­ satts utan genom att utbildningen inom mindre väsentliga områden begrän­ sats, genom att förekommande dubbelundervisning i förhållande till de akademiska studierna utmönstrats samt genom att utbildningen systemati­ serats och effektiviserats. Utredningens förslag tillstyrkes av samtliga re­ missmyndigheter utom överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för ma­ rinen och 1960 års värnpliktsutredning. Enligt de militära myndigheterna bör värnpliktstiden med hänsyn till kravet på befälsutbildning icke under­ stiga 450 dagar och enligt värnpliktsutredningen, som jämväl beaktat beho­ vet av vinterutbildning, icke 485 dagar. Åtskilliga remissmyndigheter an­ ser å andra sidan en ytterligare förkortning av värnpliktstiden önskvärd, särskilt såvitt avser tjänstgöringen vid fredsförband.

Jag finner de av läkarutredningen framlagda förslagen väl ägnade att läggas till grund för den militära krigssjukvårdsutbildningen av värn­ pliktiga läkare, Förslagen synes mig ge förutsättningar för att undanröja

Kungh Maj:fn proposition nr 106 år 1963

41

den enligt min mening befogade kritiken mot den nuvarande1 värnplikts» utbildningen. En förkortning av värnpliktstiden får emellertid icke ske på bekostnad av utbildningsmålen. De militära myndigheternas och värn» pliktsutredningens förslag måste därför beaktas i erforderlig utsträckning.

Beträffande soldat- och befälsutbildningen anser jag, att den grundläg­ gande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan, som skall genomgås av samtliga värnpliktiga läkare, bör genomföras i huvudsak enligt läkarut- redningens förslag. Chefen för armén har emellertid motsatt sig, att soldat- och befälsutbildningen såsom utredningen föreslagit avkortas med en tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar och uppgivit att uppställda utbildningsmål icke kan nås, därest utredningens förslag i denna del genom­ föres. Dessa invändningar kan icke frånkännas berättigande. Befälsut- bildningens omfattning måste självfallet anpassas till de krav som i ett framtida krig ställes på de enheter varom här är fråga. Därvid måste beaktas att enheterna är relativt små och att läkaren i viss omfattning har biträde av befälsutbildad militär personal. Å andra sidan medför yt- krigets taktik, att läkaren måste kunna föra enheten under marsch och gruppering samt ha goda insikter i skydds- och sambandstjänst. Läkaren måste vidare som chef för enheten behärska den miljö, i vilken enheten verkar, så att han kan överblicka läget, vilket kräver en viss taktisk ut­ bildning. Uppträder enheten självständigt eller omöjliggör förhållandena samband med närmast högre chef, måste läkaren även ha förmåga att själv bedöma situationen och att på eget ansvar fatta beslut om enhetens verksamhet. Jag anser därför att en påbyggnad av soldat- och befälsutbild­ ningen bör ske i förhållande till läkarutredningens förslag. Härigenom skulle också ett gammalt önskemål om vinterutbildning kunna tillgodoses. Det är enligt min mening en allvarlig brist, att de värnpliktiga läkarna som enda befälskategori inom krigsmakten icke erhåller sådan utbildning. För att miljöutbildningen skall få ett fullgott värde bör den inrymma även de svåraste förhållanden, under vilka ett förband skall uppträda. Det är all­ mänt känt att vinlertjänst -— särskilt om den sker i Norrland —- normalt sätter personalen på hårdare prov än någon annan tjänstgöring i fred. Jag anser därfÖT att de värnpliktiga läkare, som skall kvarstå hos krigsmakten, under ca en månad bör erhålla särskild utbildning i personligt uppträ­ dande oeh truppföring under Vinterförhållanden samt bibringas kännedom om verksamheten vid förbandsplats m. m. vintertid. Däremot bedömer jag icke sådan utbildning erforderlig för de värnpliktiga läkare som enligt mitt förslag överföres till den civila krigssjukvården. Frågan om möjlig­ heterna att samordna vinterutbildningen med de medicinska studierna har varit föremål för överläggningar inom försvarsdepartementet med bl. a. före­ trädare för universitetskanslersämbetet. Det synes som om sådan utbild­ ning under vissa förutsättningar’ kan utan alltför* stort avbräck i stu­ dierna genomföras mot slutet av studietiden, d. v. s. under det fria

43

gäller vid armén. Utredningen har emellertid samtidigt nödgats föreslå att tjänstgöring vid fredsförbanden med upp till högst 60 dagar skall uttas av samtliga värnpliktiga läkare, alltså även av dem som tidigare överförts till den civila krigssjukvården; enligt utredningen skulle en begränsning icke blott av tjänstgöringstiden utan även av antalet tjänstgörande värn­ pliktiga läkare medföra att förbandssjukvården bringades till ett samman­ brott. Jag vill för min del endast understryka vikten av att varje möjlighet tillvaratas att förkorta tiden för tjänstgöringen vid fredsförband; en tjänst­ göring utöver 30 dagar torde såsom uttalats av läkarutredningen och ett flertal remissmyndigheter sakna utbildningsvärde. 1962 års försvarssjuk- vårdsutredning har enligt de för utredningen utfärdade direktiven i upp­ drag att undersöka förbandssjukvårdens uppgifter och att på grundval härav avge förslag rörande organisationen av denna. Det är min förhopp­ ning att frågan om förbandssjukvårdstjänstgöringen därvid skall bli löst på ett för de värnpliktiga läkarna tillfredsställande sätt. I likhet med läkarutredningen finner jag det vidare vara ett oeftergivligt krav att de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården övas i sin krigsbefattning. Jag förutsätter därvid att dessa läkare krigspla- ceras omedelbart efter genomgången grundutbildning och att anstånd med tjänstgöringen i krigsbefattning medges endast i undantagsfall. För de värnpliktiga läkare som är krigsplacerade i befälsställning bör, såsom framhållits av de militära myndigheterna och värnpliktsutredningen, tid avsättas för deltagande icke blott i repetitionsövningar utan även i befäls- övningar. Behovet av repetitions- och befälsövningstid är självfallet be­ roende av krigsbefattningens natur. För åtskilliga värnpliktiga läkare torde emellertid längre tid än läkarutredningen förutsatt behöva tas i anspråk för tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband. Jag finner dock icke detta motivera att facktjänstgöringen förlänges utöver ca 190 dagar. Framdeles torde sålunda möjlighet kunna föreligga att för repetitions- och hefälsövningar utnyttja viss del av den tid som f. n. måste uttas för för- bandssjukvårdstjänstgöring. Den av läkarutredningen föreslagna tiden för efter- och vidareutbildningskurserna torde vidare i vissa fall icke behöva ut­ nyttjas helt. Vederbörande myndigheter har att närmare överväga formerna för dessa kurser, vilka jag bedömer som värdefulla, och att avge därav be­ tingade förslag.

Sammanfattningsvis föreslår jag att soldat- och befälsutbildningen skall omfatta ca 185 dagar och fullgöras med två sommaromgångar — den grund­ läggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan — i början av de medi­ cinska studierna och med en vinteromgång mot slutet av studietiden. Fack­ utbildningen fullgöres med en omgång — läkarfackskolan — mot slutet av studietiden och omfattar ca 45 dagar. Facktjänstgöringen fördelas i om­ gångar under den återstående värnpliktstiden och fullgöres under ca 190 dagar enligt de riktlinjer jag angivit ovan. Den till medicine licentiatstudiema

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

45

försvarsmedicinsk utbildning, en förkortad krigsmedicmsk kurs inlagts i grundkursen. Efter- och vidareutbildningen föreslås skola bedrivas i form av sex dagars repetitionskurser vart sjätte år — för läkare i de högre åldersklasserna föreslås varje kurs skola omfatta tre dagar — specialkurser, centrala krigssjukvårdskurser, konferenser och stabsövningar.

Jag förordar att de av läkarutredningen framlagda förslagen till anord­ nande av den civila krigssjukvårdsutbildningen i huvudsak följes. För­ slagen har också i stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Grund­ kurserna synes med hänsyn till läkarnas skiftande förkunskaper böra genomföras differentierade i huvudsaklig överensstämmelse med läkar- utredningens förslag. Särskild vikt bör därvid fästas vid den tillämpade delen av kurserna. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat är det angelägnast att utbildning kommer till stånd för de läkare inom den civila krigssjuk- vården, som icke genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin och vilkas värnpliktsutbildning, i den mån sådan genomgåtts, ofta ligger långt tillbaka i tiden. Grundkursen för denna kategori av läkare bör därför prioriteras. Då kategorin enligt uppgifter från medicinalstyrelsens sjuk- vårdsberedskapsnämnd omfattar ca 2 700 läkare under 69 år synes, såsom några remissmyndigheter ifrågasatt, för att utbildningen praktiskt skall kunna genomföras inom rimlig tid en begränsning av kurstiden till ca en vecka böra övervägas. Grundkurserna måste också planläggas och utspridas i tiden på sådant sätt att den fredsinässiga sjukvården förorsakas minsta möjliga olägenhet. Det kan även visa sig nödvändigt att för vissa läkare i de högre åldersklasserna med mer specialiserade befattningar inom krigs­ organisationen eftersätta kravet på genomgång av grundkurs. Av läkar­ utredningen föreslagna repetitions- och specialkurser bör komma till stånd; det kan övervägas att begränsa varje repetitionskurs till tre—fyra dagar. Jäg förutsätter vidare att de ur beredskapssvnpunkt värdefulla centrala krigSsjukvårdskurserna samt konferenserna och stabsövningarna på regio­ nal nivå kommer att anordnas även framdeles. Den sammanlagda tiden för den angivna civila krigssjukvårdsutbildningen bör icke överstiga 60 dagar.

De värnpliktiga läkare inom varje utbildningskontingent som enligt mitt i det föregående redovisade förslag efter viss militär utbildning överföres till den civila krigssjukvården föreslås av läkarutredningen skola — utöver grundkurs samt efter- och vidareutbildning — fullgöra resterande värn­ pliktstjänstgöring vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och labora­ torier, där ur försvarsmedicinsk synpunkt värdefull tjänstgöring kan bere­ das. Denna försvarsmedicinska assistenttjänstgöring föreslås även skola uttas av de vapenfria läkarna. Tjänstgöringen avses skola fullgöras bl. a. inom verksamhetsområdena hälsovård och epidemibekämpning, öppen Sjukvård, kirurgi, mentalsjukvård, försvarsmedicinsk forskning, admi­ nistration och stabstjänst. Jag finner det angeläget att den försvarsmedi- cinska assistenttjänstgöringen kommer till stånd. Anordnas tjänstgöringen

Ktihgl. Majits proposition nr 106 år 1963

på ett riktigt sätt kan den ge vederbörande läkare en utbildning av stor betydelse för läkarens fortsatta verksamhet inom krigssjukvården. Tjänst­ göringen kan vidare medverka till att avhjälpa den rådande läkarbristen, eftersom den förutsättes skola fullgöras bl. a. vid olika sjukhusavdelningar och tjänsteläkarstationer. Ur sistnämnda synpunkt är det angeläget att tjänstgöringen — dock med beaktande av att den skall ha försvarsmedi- cinskt värde — åtminstone tills vidare relativt generöst medges kunna full­ göras inom sådana områden av den civila sjukvården, där bristsituationen är särskilt kännbar. Såsom försvarsmedicinska forskningsutredningen ut­ talat kan assistenttjänstgöringen även bli av betydelse för försvarsmedi- cinens fortsatta utveckling. Genom tjänstgöringen kan sålunda eu för­ stärkning ske av de arbetsgrupper som är verksamma inom olika fält av den försvarsmedicinska forskningen. Den försvarsmedicinska assistent­ tjänstgöringen bör till en början bedrivas försöksvis enligt av läkarutred- ningen angivna riktlinjer. Beträffande omfattningen av assistenttjänst­ göringen har jag av rättviseskäl och för att icke försvåra krigsmaktens re­ krytering av läkare förutsatt att de värnpliktiga läkare som enligt mitt för­ slag samlat överföres till den civila krigssjukvården skall ha samma sam­ manlagda tjänstgöringsskyldighet som krigsmaktens värnpliktiga läkare eller 420 dagar. Assistenttjänstgöringens längd avhänger sålunda av den övriga utbildning som nu ifrågavarande läkare skall genomgå. Som jag förut anfört bör uppdelningen av den årliga utbildningskontingenten värn­ pliktiga läkare ske efter soldat- och befälsutbildningen, men tidpunkten för uppdelningen skall framdeles kunna upptas till förnyat övervägande. Med utgångspunkt i att uppdelningen sker före den i soldat- och befälsutbild­ ningen ingående vinterutbildningen och före läkarfackskolan fullgör de värnpliktiga läkare, som överföres till den civila krigssjukvården, inom krigsmakten grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola om sam­ manlagt ca 160 dagar samt efter uppdelningen jämväl förbandssjukvårds- tjänstgöring om högst 60 dagar. Då de överförda läkarna jämväl skall ge­ nomgå civil krigssjukvårdsutbildning under högst 60 dagar bör längden av assistenttjänstgöringen icke överstiga 140 dagar. En förlängning av tiden för assistenttjänstgöringen kan emellertid framdeles komma i fråga i anslutning till att frågan om förbandssjukvården löses. Förslaget att de vapenfria läkarna skall fullgöra huvuddelen av sin värnpliktstjänstgöring om 525 dagar i form av försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring tillstyrkes av mig. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att ställning icke nu kan tas till frågan, om försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring skall uttas även av de värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu gällande bestämmelser och som överförts eller överföres till den civila krigssjukvården med kvarstående tjänstgöringsskyldighet av sådan längd att utrymme finnes för assistenttjänstgöringen.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbdldnLngen

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

47

anser jag i likhet med läkarutredningen och remissmyndigheterna, att ut­ bildningen bör bedrivas utanför krigsmakten och att ett centralt lednings­ organ erfordras härför. Då organisationen av och arbetsuppgifterna för medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna organ f. n. utredes av tillkallade sakkunniga kan ställning nu icke tas till utredningens förslag att inrätta en försvarsmedicinsk avdelning inom medicinalstyrelsen, i vilken medi­ cinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd skulle uppgå. Ledningen av ut­ bildningen bör därför i dagens läge utövas av sjukvårdsberedskapsnämn- den och i framtiden av det organ som kommer att ersätta nämnden, därest den ej skall finnas med nuvarande organisation. Utredningens förslag att grundkurserna och viss del av efter- och vidareutbildningen skall genom­ föras av länsstyrelserna (överståthållarämbetet) på de akademiska studie­ orterna under medverkan av länsläkarna har mött åtskilliga gensagor av remissmyndigheterna, vilka väsentligen motiveras med de regionala myndigheternas bristande resurser. Frågan om organisationen och genom­ förandet av grundkurserna, repetitions- och specialkurserna samt den för- svarsmedicinska assistenttjänstgöringen torde överhuvudtaget böra över­ vägas närmare. Utgångspunkten bör därvid, såsom föreslagits av några remissmyndigheter, vara att kurserna och assistenttjänstgöringen i största möjliga utsträckning bör genomföras av det centrala ledningsorganet. Detta utesluter icke medverkan av myndigheter m. fl. på det regionala planet. I fråga om lärare m. m. synes vidare en viss samverkan med den krigs- medicinska kursen vid universitet och högskolor samt med den militära läkarfackskolan kunna komma till stånd. En samordning av den krigs- medicinska kursen och grundkurserna kan framdeles bli aktuell. Sist­ nämnda spörsmål bör i första hand övervägas av universitetskanslern och universitetsmyndigheterna. I övrigt bör de angivna undersökningarna an­ komma på medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som har att avge av undersökningarna betingade förslag. Sjukvårdsberedskapsnämnden bör vid sina undersökningar samråda med 1962 års försvarssjukvårdsutred- ning, vilken enligt de för utredningen utfärdade direktiven har i uppdrag att förberedelsevis studera de praktiska organisationsfrågor, som samman­ hänger med anordnandet av en civil krigssjukvårdsutbildning. Jag förutsät­ ter att sjukvårdsberedskapsnämnden i sitt arbete kommer att hålla nära kontakt även med berörda myndigheter.

De angivna arbetsuppgifterna nödvändiggör en tillfällig förstärkning av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Eu sådan förstärkning är även erforderlig för att krigssjukvårdsutbildningen såsom jag förutsatt skall kunna påbörjas hösten 1964. Utredningen för översyn av organisa­ tionen och arbetsuppgifterna för medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna organ samt 1962 års försvarssjukvårdsutredning har i gemensam skrivelse den 21 januari 1963 framlagt förslag om de förstärkningar inom sjuk­ vårdsberedskapsnämnden som erfordras för att nämnden under budget­

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

året 1963/64 skall kunna förbereda kursverksamheten. Utredningarna hem­ ställer om överskridanden av sjukvårdsberedskapsnämndens avlönings- och omkostnadsanslag för nämnda budgetår för anställande av personal med 149 000 kr. och för anskaffning av undervisningsmateriel m. m. med 20 000 kr. Den berörda frågan torde framdeles få prövas av Kungl. Maj :t.

Den föreslagna krigssjukvårdsutbildningen kommer att — utöver de kostnader som föranledes av att sjukvårdsberedskapsnämnden förstärkes — fr. o. m. budgetåret 1964/65 medföra kostnadsökningar under femte huvudtiteln. Såsom förut framhållits bedömer jag som angelägnast att grundkursen för den stora kategori läkare som icke genomgått den krigs- medicinska kursen kommer till stånd. Läkarutredningen har efter samråd med civilförsvar sstyrelsen uppskattat rese-, traktaments- och utbildnings­ kostnaderna för en sådan kurs till 75 kr. per dag och läkare. Härtill kom­ mer ersättning till vederbörande läkare. Frågan om ersättningen till de lä­ kare som genomgår civil krigssjukvårdsutbildning har icke berörts närmare av läkarutredningen. I detta sammanhang må endast framhållas att värn­ pliktiga läkare under utbildning och övning vid det allmänt civila medici- nalväsendet i princip bör erhålla ersättning enligt samma normer som vid tjänstgöring inom krigsmakten. Övriga utbildningspliktiga bör i fråga om ersättning i princip vara likställda med civilförsvarspliktiga. De ersättnings­ frågor som är aktuella i samband med den civila krigssjukvårdsntbildningen måste bli föremål för närmare överväganden. Beträffande den försvarsmedi- cinska assistenttjänstgöringen uppkommer särskilda problem, eftersom man i åtskilliga fall får räkna med att denna kommer att ske hos icke statliga huvudmän bl. a. i funktioner som medger taxebunden ersättning. Sistnämnda spörsmål bör jämväl övervägas innan den försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen genomföres. De årliga kostnaderna för utbildnings­ verksamheten kan uppenbarligen icke anges närmare innan slutlig ställning tas till utbildningens omfattning och genomförande. Jag anser emellertid att frågan om krigssjukvårdsutbildning av det allmänt civila medicinal- väsendets läkare är av en sådan vikt att principbeslut nu bör fattas om anordnande av sådan utbildning enligt här angivna riktlinjer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

Utbildningsplikt för läkare

Såsom framgår av det föregående föreslår jag att den civila krigssjuk­ vårdsutbildningen skall för samtliga läkare omfatta grundkurs samt efter- och vidareutbildning under högst 60 dagar. De värnpliktiga läkare, som enligt mitt förslag överföres från krigsmakten till den civila krigssjuk- vården, samt vapenfria läkare föreslås därutöver under resterande väm- pliktstid skola fullgöra försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring vid civila myndigheter och institutioner m. fl. I anslutning härtill upptar jag frågan om den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara frivillig eller obliga­

49

torisk. Läkarutredningen har för sin del avvisat tanken på en frivillig krigssjukvårdsutbildning. Icke någon remissmyndighet har heller gjort gäl­ lande att utbildningen fortfarande skall vara frivillig. Detta förhållande visar enligt min mening vilken vikt de myndigheter och organisationer som avgivit yttrande fäster vid att en civil krigssjukvårdsutbildning kommer till stånd och bestyrker på ett övertygande sätt att frivillighetens väg icke är framkomlig. Jag föreslår därför i likhet med läkarutredningen och remissmyndigheterna, att den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara obligatorisk.

Beträffande formen för utbildningsplikten har läkarutredningen föresla­ git, att bestämmelser om högst 60 dagars utbildningsplikt skall införas i krigssjukvårdslagen, varvid dock de läkare som kan nås med värnplikts­ lagen skall fullgöra den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av sistnämnda lag. Bland remissmyndighetema har delade meningar rått; bl. a. har frågan om en totalförsvarsplikt väckts. Sistnämnda fråga sam­ manhänger emellertid med det för 1960 års värnpliktsutredning väsentliga spörsmålet om hur utbildningen i fred bör samordnas för totalförsvaret i stort. Med hänsyn härtill och då en civil krigssjukvårdsutbildning av läkare icke lämpligen kan infogas i civilförsvarsplikten bör nu ifrågavarande bestämmelser införas i krigssjukvårdslagen som komplement till de där intagna bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestäm­ melserna bör emellertid med hänsyn till sin i viss mån provisoriska karaktär f. n. begränsas till läkarpersonal. Samtliga läkare och krigsplaceringsbara medicine kandidater bör vara skyldiga att deltaga i utbildning och övning för tjänst som kan åläggas med stöd av tjänsteplikt för medicinalpersonal. I anslutning till vad jag föreslagit om den civila krigssjukvårdsutbildning- ens omfattning bör den utbildnings- och övningstid som kan uttas med stöd av utbildningsplikten icke överstiga 60 dagar. Även den försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen bör emellertid uttas med stöd av utbildningsplikten. För att möjliggöra detta bör för de värnpliktiga läkare som krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet utbildnings- och övningstiden om högst 60 dagar kunna utsträckas till att omfatta den längre tid som veder­ börande läkare kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring. I vissa fall kan över­ föringen till den civila krigssjukvården medföra en utvidgning av en värn­ pliktig läkares totala tjänstgöringsskyldighet, exempelvis om han överförts när värnplikten upphör eller vid tidpunkt, då han endast haft kvar att full­ göra en repetitionsövning. Av sådan läkare kan 60 dagar uttas med stöd av utbildningsplikten. I dessa fall blir sålunda de värnpliktiga läkare gynn­ sammare ställda som krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsen­ det med eu kvarstående värnpliktstjänstgöringsskyldighet som överstiger 60 dagar; dessa läkare kan efter krigsplaceringen icke tas i anspråk för utbildning och övning under längre tid än som motsvarar den resterande tjänstgöringsskyldigheten.

Kungt. Maf. ts proposition nr 106 år 1966

Tjänstgöring som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga läkare vid det allmänt civila medicinalväsendet skall, såsom torde ha fram­ gått av det anförda, träda i stället för värnpliktstjänstgöringen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om sam­ ordningen mellan bl. a. värnpliktslagens bestämmelser om tjänstgörings­ skyldighet och den här förordade utbildningsplikten. Det bör vidare an­ komma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare bestämmelser om och i vilken omfattning utbildningsplikten vid olika tider och i avseende å olika grup­ per läkare skall tas i anspråk inom den i det föregående angivna ramen.

I krigssjukvårdslagen är föreskrift införd om påföljd vid underlåtenhet att fullgöra tjänsteplikt samt erinran om att vissa tillämpningsföreskrifter avseende bl. a. ersättning åt personal vid fullgörande av tjänsteplikt skall ut­ färdas i administrativ ordning. Dessa bestämmelser torde böra gälla även beträffande den föreslagna utbildningsplikten.

I enlighet med vad jag här anfört har inom försvarsdepartementet upp­ rättats förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållan­ den (krigssjukvårdslag). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

IX. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter — med förmälan att de grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare som angivits i det föregående avses i proposition skola underställas riksdagen för godkän­ nande — att lagrådets utlåtande över det inom försvarsdepartementet upp­ rättade förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållan­ den (krigssjukvårdslag), vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1, måtte för det i §

87

regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­ nungen.

Ur protokollet:

Berndt Bodin

1 Lagförslaget, vilket överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

51

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 mars

1963.

Närvarande:

justitieråden R

oman

us,

D^igman, N

ordström

,

regeringsrådet H

olmgren

.

Enligt lagrådet den 21 februari 19(53 tillhandakoininet utdrag av protokoll över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungfen i statsrådet den 8 februari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­ rättat förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållan­ den ( krigs s jukvårdslag).

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av chefen för rättsavdelningen i försvarsdepartementet Stig Marcus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Margit Hirén