2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 kap.

Har meddelande,------------------------

Uppenbarar den som på grund av

allmän befattning eller i och för ut­

övande av allmän tjänsteplikt erhål­

lit kännedom om förhållande, vars

röjande skulle innefatta brott mot

rikets säkerhet eller varom han el­

jest enligt lag haft att iakttaga tyst­

nad, vad han sålunda erfarit, må,

ehuru sådant meddelande skett för

offentliggörande i tryckt skrift, gär­

ningen åtalas och straffas enligt vad

därom är stadgat.

Om ansvar

-------- är stadgat.

Om någon genom att lämna med­

delande till annan förövar uppror,

högförräderi, landsförräderi, lands-

svek, spioneri, grovt spioneri eller

försök, förberedelse eller stämpling

till sådant brott, så ock om någon

som på grund av allmän befattning

eller i och för utövande av lagstad-

gad tjänsteplikt erhållit kännedom

om förhållande, varom han eljest

enligt lag har att iakttaga tystnad,

uppenbarar vad han sålunda erfarit,

må, ehuru meddelandet skett för of­

fentliggörande i tryckt skrift, gär­

ningen åtalas och ansvar därför ådö-

mas enligt vad därom är stadgat.

2 kap. 1 §.

i

4

§.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar

framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med upp­

såt att riket eller del därav skall

med våldsamma eller eljest lagstri­

diga medel eller med utländskt bi­

stånd läggas under främmande makt

eller bringas i beroende av sådan

makt eller att del av riket skall så­

lunda lösryckas eller att åtgärd el­

ler beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domarmakten skall med

utländskt bistånd framtvingas eller

hindras, såframt gärningen innebär

fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till så­

dant högförräderi;

1. högförräderi, förövat med upp­

såt att riket eller del därav skall

med våldsamma eller eljest lagstri­

diga medel eller med utländskt bi­

stånd läggas under främmande makt

eller bringas i beroende av sådan

makt eller att del av riket skall så­

lunda lösryckas eller att åtgärd el­

ler beslut av Konungen, riksdagen

eller högsta domarmakten skall med

utländskt bistånd framtvingas eller

hindras, såframt gärningen innebär

fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämp­

ling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för

att riket skall invecklas i krig eller

andra fientligheter framkallas med

utländskt bistånd;

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

(Nuvarande lydelse)

2. uppror, förövat med uppsåt att

statsskicket skall med vapenmakt

eller eljest med våldsamma medel

omstörtas eller att åtgärd eller be­

slut av Konungen, riksdagen eller

högsta domarmakten skall sålunda

framtvingas eller hindras, såframt

gärningen innebär fara för uppså­

tets förverkligande;

försök eller förberedelse till så­

dant uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom,

då riket är i krig eller eljest i lag

meddelade bestämmelser om krigs­

förräderi äga tillämpning, någon för­

leder krigsfolk hörande till rikets el­

ler med riket förbunden stats krigs­

makt till modlöshet eller myteri el­

ler genom osann framställning spri­

der sådan misströstan bland allmän­

heten att försvaret kan avsevärt för­

svåras eller begår annan dylik för­

rädisk gärning som är till avsevärt

men för försvaret eller för mot-

ståndsverksamhet inom ockuperad

del av riket;

försök eller förberedelse till så­

dant krigsförräderi;

4. gärning av sådan beskaffenhet

som avses under 3, om den förövats

av oaktsamhet;

5. smädelse eller annan missfirm-

lig gärning mot Konungen eller an­

nan medlem av konungahuset, skym­

fande av riksstyrelse, som är satt i

Konungens ställe, eller riksdagen,

dess avdelning eller utskott, eller av

Sveriges flagga eller vapen eller an­

nat rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirm-

lig gärning mot någon som innehar

eller innehaft ämbete eller annan

befattning, varmed ämbetsansvar är

förenat, eller någon som enligt

Konungens förordnande åtnjuter

(Föreslagen lydelse)

3. uppror, förövat med uppsåt att

statsskicket skall med vapenmakt el­

ler eljest med våldsamma medel om­

störtas eller att åtgärd eller beslut

av Konungen, riksdagen eller högsta

domarmakten skall sålunda fram­

tvingas eller hindras, såframt gär­

ningen innebär fara för uppsåtets

förverkligande;

försök, förberedelse eller stämp­

ling till sådant uppror;

4. landsförräderi eller landssvek,

i vad därigenom, då riket är i krig

eller eljest i lag meddelade bestäm­

melser om sådant brott äga tillämp­

ning, någon förleder krigsfolk hö­

rande till rikets eller med riket för­

bunden stats krigsmakt eller andra

som äro verksamma för försvaret av

riket till myteri, trolöshet eller mod­

löshet eller genom osann framställ­

ning sprider misströstan bland all­

mänheten eller begår annan dylik

förrädisk gärning som är till men

för försvaret eller för folkförsörj­

ningen eller, om riket är helt eller

delvis ockuperat av främmande makt

utan att militärt motstånd förekom­

mer, för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämp­

ling till sådant landsförräderi eller

landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad

därigenom någon av oaktsamhet be­

går gärning som avses under 4;

6. ärekränkning mot Konungen el­

ler annan medlem av konungahuset

eller mot regent som är satt i

Konungens ställe eller skymfande av

Sveriges flagga eller vapen eller an­

nat rikets höghetstecken;

7. förolämpning mot någon som

innehar eller innehaft ämbete eller

annan befattning, varmed ämbetsan­

svar är förenat, eller någon som en­

ligt Konungens förordnande åtnju­

ter skydd såsom ämbetsman, om

4

Knngl. Maj.ts proposition nr 133 år 1965

(Nuvarande lydelse)

skydd såsom ämbetsman, om miss-

firmelsen sker i eller för hans be­

fattning;

7.

skymfande av främmande

makts flagga eller vapen eller annat

dess höghetstecken eller smädelse

eller annan missfirmlig gärning mot

främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i riket;

8. uppvigling, varigenom någon sö­

ker förleda till brottslig gärning, svi­

kande av medborgerlig skyldighet el­

ler ohörsamhet mot myndighet;

9. spridande av falskt rykte eller

annat osant påstående, som är ägnat

att framkalla fara för rikets säker­

het, folkförsörjningen eller allmän

ordning och säkerhet eller att un­

dergräva aktningen för myndighet

eller annat organ, vilket äger beslu­

ta i allmänna angelägenheter;

10. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning el­

ler trosbekännelse;

11. skymfande av sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i ri­

ket verksamt trossamfund hålles he­

ligt;

12. förfarande, som sårar tukt

och sedlighet; eller

13. ärekränkning mot enskild per­

son genom beskyllning för brott el­

ler för annan gärning, som är men­

lig för hans ära, goda namn och

medborgerliga anseende, yrke, nä­

ring eller fortkomst, eller genom

smädligt yttrande eller annan miss­

firmlig gärning.

(Föreslagen lydelse)

missfirmelsen sker i eller för hans

befattning;

8.

skymfande av främmande

makts flagga, vapen eller annat dess

höghetstecken eller ärekränkning

mot främmande makts statsöverhu­

vud eller ledamot av dess regering

eller dess representant här i riket;

9. uppvigling, varigenom någon sö­

ker förleda till brottslig gärning, svi­

kande av medborgerlig skyldighet el­

ler ohörsamhet mot myndighet;

10. spridande av falskt rykte eller

annat osant påstående, som är äg­

nat att framkalla fara för rikets sä­

kerhet, eller gärning innebärande att

någon till främmande makt framför

eller låter framkomma sådant rykte

eller påstående;

11. spridande av falskt rykte eller

annat osant påstående, som är äg­

nat att framkalla fara för folkför­

sörjningen eller för allmän ordning

och säkerhet eller att undergräva

aktningen för myndighet eller annat

organ, som äger besluta i allmänna

angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning el­

ler trosbekännelse;

13. skymfande av sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i ri­

ket verksamt trossamfund hålles he­

ligt;

74. förfarande, som sårar tukt och

sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild per­

son.

Med ärekränkning förstås i den­

na paragraf förtal och förolämpning.

Förtal innebär, att någon utpekar

annan såsom brottslig eller klander­

värd i sitt levnadssätt eller eljest

lämnar uppgift som är ägnad att ut­

sätta denne för andras missaktning,

dock ej om det med hänsyn till om­

ständigheterna var försvarligt att

lämna uppgift i saken och han visar

att uppgiften var sann eller att han

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 196b.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange,

L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson, H^ermansson, LI^olmqvist,

A^spling, P^alme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga rörande ändring i

tryckfrihetsförordningen samt anför därvid följande.

I fråga om vissa tryckfrihetsbrott råder ett lagtekniskt samband mellan

tryckfrihetsförordningen och strafflagen. Enligt 7 kap. 4 § förordningen

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses framställningar som in­

nefattar i paragrafen närmare angivna gärningar under förutsättning att

dessa är straffbara enligt lag. Den i paragrafen upptagna brottskatalogen

innehåller brottsbeskrivningar som nära ansluter sig till motsvarande be­

skrivningar i strafflagen.

Den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brottsbalken, som utfärdats

den 21 december 1962 (nr 700), påkallar följdändringar i tryckfrihetsför­

ordningen. De erforderliga ändringarna avser i huvudsak 7 kap. 3 och 4 §§

i förordningen. Därtill kommer vissa följdändringar i 6 och 8 §§ samma ka­

pitel.

Förslag i nämnda avseenden var fogade vid straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk (SOU 1953: 14) och har remissbehandlats i samband med

detta.

Enligt lag om införande av brottsbalken (prop. 1964: 10, rskr 79) skall

balken träda i kraft den 1 januari 1965. Viss tid kan således beräknas för­

flyta från balkens ikraftträdande till dess att ändringarna i tryckfrihets­

förordningen träder i kraft. I den mån gärning icke täcks av såväl brotts­

balkens som förordningens brottsbeskrivning kan gärning som begås ge­

nom tryckt skrift icke bedömas som tryckfrihetsbrott. I stort sett torde

emellertid sådan överensstämmelse föreligga mellan brottsbalken och tryck­

frihetsförordningen att några nämnvärda praktiska svårigheter icke upp­

kommer under mellantiden.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till ändring i tryckfri­

hetsförordningen och jag anhåller nu att få upptaga frågan härom till be­

handling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

7

7 kap.

3 §.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen står det i prin­

cip envar fritt att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller

utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till

företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter med­

dela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Innebörden av den­

na bestämmelse är att den som lämnat sådant meddelande icke kan ställas

till ansvar för meddelandets innehåll. Är detta lagstridigt, kan ansvar ut­

krävas endast såframt meddelandet publicerats och då av den enligt 8 kap.

förordningen för skriften ansvarige, i princip skriftens upphovsman eller,

då skriften är periodisk, dess ansvarige utgivare. Till stadgandet i 1 kap.

1 § andra stycket ansluter sig bestämmelser i förordningens 3 kap. om rätt

till anonymitet för meddelare (4 §). I 7 kap. 3 § stadgas inskränkningar i

rätten att fritt meddela uppgifter och underrättelser. Den som lämnar

meddelande för offentliggörande i tryckt skrift kan i där avsedda fall åta­

las och dömas i vanligt brottmål. Rätten till anonymitet kan i sådant mål

genombrytas av vittnesplikten (3 kap. 1 och 4 §§).

Enligt första stycket av 7 kap. 3 § kan meddelare straffas för ärekränk­

ning i vanlig ordning, om meddelandet innefattar ärekränkning mot enskild

person och avlämnats för offentliggörande i tryckt skrift men icke blivit

infört i skriften. Med uttrycket ärekränkning mot enskild person åsyftas

brott, på vilka endast bestämmelserna i 16 kap. strafflagen — men däremot

icke bestämmelserna i 10 kap. strafflagen om brott mot allmän verksam­

het — är tillämpliga. Missfirmelse mot tjänsteman i eller för hans befatt­

ning faller således icke under stadgandet, såvida ej vederbörande kränkes

även i egenskap av enskild person.

Enligt 3 § andra stycket kan meddelare lagforas och ansvar ådömas ho­

nom enligt allmän strafflag, om han uppenbarar förhållande vars röjande

skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag

haft att iakttaga tystnad. Förutsättning härför är dock att han erhållit

kännedom om förhållandet på grund av allmän befattning eller i och för ut­

övande av allmän tjänsteplikt. I detta fall gäller ansvaret för meddelaren

även om meddelandet publicerats.

Straffrättskommittén. Straffrättskommittén, som framhåller att uttrycket

ärekränkning mot enskild person omfattar även förtal mot avliden, har

beträffande första stycket icke föreslagit annan ändring än som föranledes

av den av kommittén föreslagna brottstypen ekonomiskt förtal, vilken ej

fått någon motsvarighet i brottsbalken.

Kommittén har ansett att den begränsning av ansvarigheten för medde­

8

lare som är genomförd inom tryckfrihetsrätten icke bör upprätthållas i så­

dana fall, då offentliggörande av viss uppgift innebär brott av allvarligt

slag mot rikets säkerhet. De värden som i en för riket kritisk situation

äventyras genom en sådan handling är enligt kommittén så stora, att det

icke kan anses tillfredsställande att värdet av anonymitetsskyddet skall

väga över, så att ansvaret uteslutande lägges på utgivaren av den tryckta

skriften eller att ansvar överhuvud icke kan utkrävas. Såvitt gäller uppen­

barande av förhållande vars röjande skulle innefatta brott mot rikets sä­

kerhet, bör därför enligt kommitténs mening bestämmelserna i 3 § andra

stycket utsträckas att avse envar som genom att lämna meddelande till an­

nan förövar uppror, högförräderi, landsförräderi, grovt spioneri eller försök,

förberedelse eller stämpling till något av dessa brott.

Kommittén har vidare — i anslutning till ett föreslaget men ej genom­

fört stadgande i brottsbalken — föreslagit viss utvidgning av den krets

personer, för vilka ansvarsfrihet ej skall gälla vid brott mot tystnadsplikt.

Kommittén har i detta sammanhang anfört, att ett utsträckande av an­

svar för brott mot tystnadsplikt till den som utan ämbetsansvar är eller

varit anställd i allmän tjänst (jfr 20 kap. 12 § brottsbalken) skulle stå

i överensstämmelse med undantaget i 7 kap. 3 § andra stycket tryckfri­

hetsförordningen.

Vid remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet ifrågasatt om icke

i förtydligande syfte förtal mot avliden borde angivas vid sidan av äre­

kränkning mot enskild person samt om icke jämväl så allvarliga brott

som exempelvis spioneri och krigsanstiftan borde medtagas bland de brott

som kan föranleda straff för envar meddelare.

Departementschefen. Vad beträffar den i paragrafens första stycke stad­

gade inskränkningen i meddelarskyddet torde den avgränsning som lig­

ger i uttrycket ärekränkning mot enskild person böra i princip bibehål­

las. Med den gestaltning ärekränkningsbrottet fått i brottsbalken kommer

uttrycket att innefatta förtal (5 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken) och för­

olämpning (3 §). Att förtal under vissa omständigheter är kriminaliserat

jämväl när det avser en avliden person (4 §) torde icke behöva särskilt

angivas.

Kommittén har föreslagit att möjligheterna att beivra allvarliga brott

mot rikets säkerhet, då brottet skett genom meddelande för offentliggöran­

de i tryckt skrift, bör något utvidgas. I paragrafens andra stycke bör i en­

lighet härmed upptagas stadgande som medger att ansvar må utkrävas av

envar meddelare som förövar allvarligt brott mot rikets säkerhet. Stadgan­

det torde böra avse uppror, högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri

och grovt spioneri samt försök, förberedelse eller stämpling till något av

dessa brott.

Vad härefter beträffar de uppgiftslämnare som för närvarande avses i

paragrafens andra stycke, d. v. s. främst innehavare av allmän befattning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 133 år 196b

bulvan för en utländsk propagandacentral och därigenom åstadkommer

sådan fara som avses i stadgandet om krigsanstiftan. Enligt kommittén

kan brottet i denna form förövas genom tryckt skrift och bör kunna straf­

fas som tryckfrihetsbrott.

Kommittén har vidare föreslagit vissa ändringar som föranledes av kom­

mitténs förslag till ändrade brottsbeskrivningar beträffande de under

punkterna 1—3 nu upptagna brotten.

Departementschefen. Bland brotten mot rikets säkerhet har i brottsbal­

ken upptagits en ny brottstyp, krigsanstiftan (19 kap. 2 §), avseende den

som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara för att

riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter. I enlighet med kom­

mitténs förslag torde krigsanstiftan böra upptagas bland tryckfrihetsbrot-

ten i vad brottet är av beskaffenhet att kunna förövas genom tryckt skrift,

d. v. s. när faran framkallats med utländskt bistånd. Stadgande i sådant

hänseende torde i brottskatalogen böra upptagas i omedelbar anslutning till

bestämmelserna om högförräderi såsom punkt 2. Som en följd härav torde

en förskjutning i den följande numreringen få ske.

Det nuvarande krigsförräderibrottet har i brottsbalken motsvarighet i

brottstypen landsförräderi (22 kap. 1 § första stycket); om gärningen

är lindrigare, dömes enligt brottsbalken för Iandssvek (22 kap. 1 § andra

stycket). Till skillnad mot gällande rätt tillförsäkras i brottsbalken även

det civila försvaret skydd mot förrädiska handlingar varjämte med för­

svaret uttryckligen jämställes folkförsörjningen. Vidare skall — för det

fall att riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främ­

mande makt utan att militärt motstånd förekommer — vad som sägs om

rikets försvar i stället gälla motståndsverksamheten (22 kap. 16 § andra

stycket brottsbalken). Den nu under punkt 3 upptagna gärningsbeskriv-

ningen torde böra omarbetas och kompletteras i de hänseenden som här

nämnts samt upptagas såsom punkt 4 i brottskatalogen. Dessutom bör i

enlighet med kommitténs förslag både landsförräderi och Iandssvek om­

fattas av stadgandet. Landsförrädiska eller landssvikliga gärningar be­

gångna av oaktsamhet har i brottsbalken erhållit en särskild benämning,

landsskadlig vårdslöshet (22 kap. 2 §). Benämningen torde böra överföras

å motsvarande tryckfrihetsbrott, vilket föreslås upptaget under punkt 5.

Enligt brottsbalken inbegripes stämpling till brott ej såsom för närvaran­

de i förberedelse utan har upptagits såsom en självständig form av brotts­

ligt handlande. Bestämmelserna i de nuvarande punkterna 1—3 om an­

svar för försök eller förberedelse torde därför böra redaktionellt jämkas

så att stämpling till brottet anges särskilt vid sidan av försök och förbe­

redelse. Det må i detta sammanhang framhållas att, såvitt gäller stämpling

till högförräderi, landsförräderi och Iandssvek, brottsbalken medför en viss

utvidgning av det straffbara området i förhållande till vad som nu gäller.

11

Jämlikt 19 kap. 14 § och 22 kap. 12 § brottsbalken skall nämligen såsom

stämpling till brotten anses — förutom vad som i allmänhet ingår under

stämplingsbegreppet — att träda i förbindelse med främmande makt eller,

i fråga om landsförräderi eller landssvek, med fienden eller, om riket äi

helt eller delvis ockuperat, med ockupationsmakten (jfr 22 kap. 16 § andra

stycket brottsbalken) för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brot­

tet förövas. Motsvarande utvidgning av det straffbara området kommer att

gälla om stämplingen förövats genom tryckt skrift.

Såsom otillåtet yttrande anges under punkterna 5—7 framställningar som

innefattar smädelse eller andra missfirmliga eller skymfliga gärningar.

Stadgandet under punkt 5 motsvarar 9 kap. 3—5 §§ strafflagen om miss-

firmelse mot kunglig person, riksstyrelse eller riksdagen samt skymfande

av rikssymbol. Brottsbeskrivningen under punkt 6 står i överensstämmelse

med 10 kap. 5 § strafflagen om missfirmelse mot tjänsteman och beskriv­

ningen under punkt 7 svarar mot 8 kap. 8 § strafflagen om kränkande av

främmande makt.

Departementschefen. Missfirmelse mot kunglig person har i brottsbalken

icke konstruerats såsom en särskild brottstyp. I stället stadgas höjning ai

straffmaximum för bland annat ärekränkningsbrotten, om brottet innebäi

förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot

regent som är satt i Konungens ställe (18 kap. 2 §). Med hänsyn härtill

torde stadgandet under punkt 5, som blir punkt 6, böra omarbetas så att

brottsbeskrivningen upptager ärekränkning i stället för smädelse eller an­

nan missfirmlig gärning. Även när det gäller förgripelse genom tryckt skrift

torde med ärekränkning få avses samtliga brott som upptages i 5 kap.

brottsbalken. Av redaktionella skäl torde själva brottsbeskri\ningarna få

upptagas i ett särskilt stycke sist i denna paragraf. Bestämmelserna under

förevarande punkt torde böra omarbetas jämväl med hänsyn till att stad­

gandet i 9 kap. 4 § strafflagen om missfirmelse mot riksstyrelse eller mot

riksdagen saknar motsvarighet i brottsbalken. Då förutsättning för tillämp­

ning av 7 kap. 4 § förordningen är att gärningen är straffbar enligt lag, blir

sådan missfirmelse straffri redan i och med brottsbalkens ikraftträdande

även när gärningen begås genom yttrande i tryckt skrift.

Missfirmelse mot tjänsteman enligt 10 kap. 5 § strafflagen anges i brotts­

balken (17 kap. 5 §) bestå i förolämpning mot vederbörande i eller för lians

befattning. Bestämmelserna under punkt 6 torde böra jämkas i överens­

stämmelse härmed och upptas under punkt 7.

Kränkande av främmande makt enligt 8 kap. 8 § strafflagen har, såvitt

gäller förgripelse mot sådan makts statsöverhuvud eller representant här i

riket genom smädelse eller annan missfirmlig gärning, i brottsbalken (19

kap. 11 §) konstruerats på liknande sätt som nyss angivits i fråga om mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

12

svarande förgripelser mot kunglig person, d. v. s. såsom en möjlighet till

straffhöjning för ärekränkning. Även brottsbeskrivningen under nuvaran­

de punkt 7 torde därför böra ändras sa att den upptager ärekränkning i stäl­

let för smädelse eller annan missfirmlig gärning. Med hänsyn till de stora

olikheter i fråga om statsskick, som råder i skilda länder, torde stadgandet

böra avse icke blott främmande makts statsöverhuvud och representant

här i riket utan även ledamot av dess regering. Motsvarande ändring bör

vid lämpligt tillfälle vidtagas i brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

Otillåtet yttrande utgör enligt stadgande under nuvarande punkt 9 fram­

ställning som innefattar samhällsfarlig ryktesspridning jämlikt 11 kap. 6 §

strafflagen. Brottsbeskrivningen står helt i överensstämmelse med stadgan­

det i strafflagen.

Departementschefen. De förfaranden som anges i 11 kap. 6 § strafflagen

har i brottsbalken upptagits såsom tre särskilda brottstyper, nämligen sam­

hällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap.

6 §) samt ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §). Vad

beträffar sistnämnda slag av ryktesspridning medför brottsbalken en viss

utvidgning av det kriminaliserade området. Ansvar för sådan ryktessprid­

ning skall nämligen inträda även för den som till främmande makt framför

ellei låter framkomma sådant rykte eller påstående som avses i stadgandet

om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. I enlighet med förslag av

straffrättskommittén torde jämväl dessa förfaranden böra kunna bestraf­

fas som tryckfrihetsbrott. Brottsbeskrivningen under punkt 9 torde således,

såvitt gäller ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, böra utvidgas till

att avse även gärning innebärande att någon till främmande makt framför

eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är

ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Av redaktionella skäl torde be­

stämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet få upptagas

under en särskild punkt i brottskatalogen (punkt 10). Innehållet i övrigt i

stadgandet under nuvarande punkt 9 föreslås med hänsyn till förskjut­

ningen i numreringen upptaget under punkt 11.

Otillåtet yttrande utgör enligt bestämmelserna under punkt 13 ärekränk­

ning sådan den är beskriven i 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§ strafflagen.

För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar enligt 8 kap. 1 § för­

ordningen i första hand utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för

honom skall enligt 12 § i nämnda kapitel så anses som om vad skriften

innehåller införts däri med hans vetskap eller vilja. Annan person som

genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skrif­

ten fått visst innehåll, är utesluten från ansvar för tryckfrihetsbrottet och

har enligt 3 kap. förordningen rätt till anonymitet.

De av straff räitskommitten föreslagna bestämmelserna om ärekränkning

13

har upptagits i brottsbalken efter omarbetning i väsentliga delar. Vad be­

träffar det centrala ärekränkningsbrottet förtal upptogs i kommittéförslaget

bestämmelse, att den som om annan lämnar ogrundad uppgift angående

gärning eller omständighet som är nedsättande för dennes anseende dömes

för förtal, evad han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om

uppgiftens sanning eller eljest saknade tillräcklig grund att hålla den för

sann. Kommittén har utvecklat sin syn på frågan om bedömningen av de

subjektiva omständigheterna vid förtal såsom tryckfrihetsbrott. Enligt kom­

mittén bör, om i en tidning publicerats en ärekränkande uppgift och de ob­

jektiva förutsättningarna i övrigt för en fällande dom å förtal är uppfyllda,

den ansvarige utgivaren fällas till ansvar om tidningen saknade tillräcklig

grund att hålla uppgiften för sann eller från tidningens sida icke vidtagits

skäliga mått och steg för att kontrollera uppgiftens sanning. Vilka mått

och steg som skall vidtagas för att kontrollera sanningen i en ärekränkande

uppgift innan den framställes i en tidningsartikel, får enligt kommittén gi­

vetvis bero på omständigheterna i det enskilda fallet, främst huruvida upp­

giften innefattar en beskyllning av allvarlig beskaffenhet. Hänsyn får tagas

till god publicistisk standard. Anonymitetsskyddet för författaren begrän­

sar möjligheterna att i rättegången få klarhet om grunden för beskyllningen.

Det bör emellertid enligt kommittén åligga ansvarige utgivaren att, så långt

det är förenligt med anonymitetsskyddet, vid domstolen lämna upplysning

om sina källor och redogöra för hur man gått till väga för att kontrollera

uppgiften.

Under remissbehandlingen har bl. a. överståthållaråmbetet och Svenska

tidningsutgivareföreningen anfört, att förtalsreglernas tillämpning i tryck­

frihetsmål torde komma att sätta anonymitetsskyddet i fara. Om uppgifts-

lämnaren ej är villig att uppge sin anonymitet, är utgivarens möjligheter

att fria sig från förtal så begränsade att han torde frestas att bryta mot ano-

nymitetsreglerna såsom ägnat att medföra mindre allvarliga påföljder än

en fällande dom å förtal.

Departementschefen. Ärekränkningsbrotten har i brottsbalken blivit före­

mål för en genomgripande omarbetning. Bestämmelserna om det centrala

ärekränkningsbrottet förtal har i brottsbalken (5 kap. 1 §) utformats så att

den som utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt

eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras miss­

aktning skall straffas för förtal; var han skyldig att uttala sig eller var det

eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgiften i

fråga och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund

för den, skall ansvar dock ej ådömas. Nu angivna regler gäller även när an-

greppsobjektet är en avliden person (5 kap. 4 §), dock att för ansvar för-

utsättes att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest med

hänsyn till omständigheterna kan anses kränka den frid, som bör tillkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196'r

14

den avlidne. Bland ärekränkningsbrotten upptager brottsbalken ytterligare

brottstypen förolämpning (5 kap. 3 §), för vilken det utmärkande är att

uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Gärningen anges be­

stå i att smäda annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller ge­

nom annat skymfligt beteende.

Anpassningen av tryckfrihetsförordningens bestämmelser under nu fö­

revarande punkt till brottsbalken bör företagas så, att i brottskatalogen upp­

tages bestämmelse om att ärekränkning mot enskild person skall utgöra

otillåtet yttrande. Den närmare beskrivningen av de olika brottstyperna

torde böra utformas i överensstämmelse med motsvarande gärningsbeskriv-

ningar i brottsbalken och torde — såsom anförts i tidigare sammanhang —•

av redaktionella skäl böra upptagas i ett särskilt stycke sist i paragrafen.

Frågan om tillämpningen av brottsbalkens ärekränkningsregler på tryck-

frihetsrättens område och de svårigheter som kan uppkomma vid tillämp­

ning i tryckfrihetsmål av förtalsreglerna har uppmärksammats under riks­

dagsbehandlingen av brottsbalken (se L4U 1962: 42 s. 38 ff). Med anledning

av motion (1:535), vari nämnda svårigheter berördes, uttalade första lag­

utskottet att vid tillämpning i tryckfrihetsmål av 5 kap. 1 § andra stycket

brottsbalken — d. v. s. när fråga är huruvida en tidnings ansvarige utgi­

vare i fall av intressekollision haft skälig grund för en publicerad upp­

gift — bevisningen normalt lärer inriktas på att så långt anonymitetsskyd­

det det medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln, med hän­

syn till utförda kontrollåtgärder eller eljest förfogade över upplysningar

som utgjorde skälig grund för uppgiften i fråga. Något verkligt ställnings­

tagande till artikeln från utgivarens sida förekommer emellertid, framhöll

utskottet, stundom icke. Enligt utskottets mening kan det dock ej anses

ändamålsenligt att låta utgivaren till stöd för påståendet om skälig grund

åberopa förhållanden som ligger utanför ramen av den kännedom om om­

ständigheterna som skulle ha utgjort hans försvar, om han närmare tagit

ställning till artikeln. Utskottet anförde som sin ståndpunkt att utgivaren

i fråga om ärekränkning icke bör undgå konsekvenserna av fiktionen att vad

tidningen innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Denna regel

får, uttalade utskottet, självfallet ej medföra någon uppluckring av anony­

mitetsskyddet. Utskottet ville framhålla att de härmed förbundna spörs­

målen kräver särskilt beaktande i rättstillämpningen.

Till de synpunkter utskottet anfört beträffande ärekränkning som tryck-

frihetsbrott i sitt av riksdagen godkända utlåtande (rskr 1962: 390) ger jag

min anslutning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196A

6 och 8 §§.

I 6 § första stycket torde ordet »straff» böra utbytas mot »påföljd». I

paragrafen i övrigt samt i 8 § torde de redaktionella jämkningar böra vid­

tagas som föranledes av den ändrade numreringen i brottskatalogen i 4 §.