med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196b 1

Nr 133

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring

i tryckfrihetsförordningen; given Stockholms slott

den 20 mars 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring av straffansvaret för den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift att det kommer att gälla för envar som genom att lämna meddelandet förövar allvarligt brott mot rikets säkerhet. Dessutom föreslås en anpassning av tryckfrihetsbrotten till motsvarande gärningar i brottsbalken; därvid anges såsom otillåtet yttrande även ärekränkning av ledamot av främmande makts regering.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 133

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

Har meddelande,------------------------ -------- är stadgat.

Uppenbarar den som på grund av Om någon genom att lämna medallmän befattning eller i och för ut­ delande till annan förövar uppror, övande av allmän tjänsteplikt erhål­ högförräderi, landsförräderi, landslit kännedom om förhållande, vars svek, spioneri, grovt spioneri eller röjande skulle innefatta brott mot försök, förberedelse eller stämpling rikets säkerhet eller varom han el­ till sådant brott, så ock om någon jest enligt lag haft att iakttaga tyst­ som på grund av allmän befattning nad, vad han sålunda erfarit, må, eller i och för utövande av lagstadehuru sådant meddelande skett för gad tjänsteplikt erhållit kännedom offentliggörande i tryckt skrift, gär­ om förhållande, varom han eljest ningen åtalas och straffas enligt vad enligt lag har att iakttaga tystnad, därom är stadgat. uppenbarar vad han sålunda erfarit,

må, ehuru meddelandet skett för of­

fentliggörande i tryckt skrift, gär­

ningen åtalas och ansvar därför ådö-

mas enligt vad därom är stadgat.

Om ansvar i 2 kap. 1 §.

4 §.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med upp­ 1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall såt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstri­ med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bi­ diga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt stånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall så­ makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd el­ lunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen ler beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande; fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till så­ försök, förberedelse eller stämpdant högförräderi; ling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med

utländskt bistånd;

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i 3

2. uppror, förövat med uppsåt att 3. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt statsskicket skall med vapenmakt eleller eljest med våldsamma medel ler eljest med våldsamma medel omomstörtas eller att åtgärd eller be­ störtas eller att åtgärd eller beslut slut av Konungen, riksdagen eller av Konungen, riksdagen eller högsta högsta domarmakten skall sålunda domarmakten skall sålunda framframtvingas eller hindras, såframt tvingas eller hindras, såframt gärgärningen innebär fara för uppså­ ningen innebär fara för uppsåtets tets förverkligande; förverkligande;

försök eller förberedelse till så­ försök, förberedelse eller stämpdant uppror; ling till sådant uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom, 4. landsförräderi eller landssvek, då riket är i krig eller eljest i lag i vad därigenom, då riket är i krig meddelade bestämmelser om krigs­ eller eljest i lag meddelade bestämförräderi äga tillämpning, någon för­ melser om sådant brott äga tillämpleder krigsfolk hörande till rikets el­ ning, någon förleder krigsfolk höler med riket förbunden stats krigs­ rande till rikets eller med riket förmakt till modlöshet eller myteri el­ bunden stats krigsmakt eller andra ler genom osann framställning spri­ som äro verksamma för försvaret av der sådan misströstan bland allmän­ riket till myteri, trolöshet eller modheten att försvaret kan avsevärt för­ löshet eller genom osann framställsvåras eller begår annan dylik för­ ning sprider misströstan bland allrädisk gärning som är till avsevärt mänheten eller begår annan dylik men för försvaret eller för mot- förrädisk gärning som är till men ståndsverksamhet inom ockuperad för försvaret eller för folkförsörj­

del av riket; ningen eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekom­

mer, för motståndsverksamheten;

försök eller förberedelse till så­ försök, förberedelse eller stämpdant krigsförräderi; ling till sådant landsförräderi eller

landssvek;

4. gärning av sådan beskaffenhet 5. landsskadlig vårdslöshet, i vad som avses under 3, om den förövats därigenom någon av oaktsamhet beav oaktsamhet; går gärning som avses under 4;

5. smädelse eller annan missfirm- 6. ärekränkning mot Konungen ellig gärning mot Konungen eller an­ ler annan medlem av konungahuset nan medlem av konungahuset, skym­ eller mot regent som är satt i fande av riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe eller skymfande av Konungens ställe, eller riksdagen, Sveriges flagga eller vapen eller andess avdelning eller utskott, eller av nat rikets höghetstecken; Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirm- 7. förolämpning mot någon som lig gärning mot någon som innehar innehar eller innehaft ämbete eller eller innehaft ämbete eller annan annan befattning, varmed ämbetsanbefattning, varmed ämbetsansvar är svar är förenat, eller någon som enförenat, eller någon som enligt ligt Konungens förordnande åtnjuKonungens förordnande åtnjuter ter skydd såsom ämbetsman, om

4 Knngl. Maj.ts proposition nr 133 år 1965

skydd såsom ämbetsman, om miss- missfirmelsen sker i eller för hans firmelsen sker i eller för hans be­ befattning; fattning; 7. skymfande av främmande 8. skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat makts flagga, vapen eller annat dess dess höghetstecken eller smädelse höghetstecken eller ärekränkning eller annan missfirmlig gärning mot mot främmande makts statsöverhufrämmande makts statsöverhuvud vud eller ledamot av dess regering eller representant här i riket; eller dess representant här i riket; 8. uppvigling, varigenom någon sö­ 9. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svi­ ker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet el­ kande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet; ler ohörsamhet mot myndighet;

10. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, eller gärning innebärande att någon till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte

eller påstående; 9. spridande av falskt rykte eller 11. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat annat osant påstående, som är ägatt framkalla fara för rikets säker­ nat att framkalla fara för folkförhet, folkförsörjningen eller allmän sörjningen eller för allmän ordning ordning och säkerhet eller att un­ och säkerhet eller att undergräva dergräva aktningen för myndighet aktningen för myndighet eller annat eller annat organ, vilket äger beslu­ organ, som äger besluta i allmänna ta i allmänna angelägenheter; angelägenheter; 10. hot, förtal eller smädelse mot 12. hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning el­ folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse; ler trosbekännelse; 11. skymfande av sådant som av 13. skymfande av sådant som av svenska kyrkan eller annat, här i ri­ svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles he­ ket verksamt trossamfund hålles heligt; ligt; 12. förfarande, som sårar tukt 74. förfarande, som sårar tukt och och sedlighet; eller sedlighet; eller 13. ärekränkning mot enskild per­ 15. ärekränkning mot enskild person genom beskyllning för brott el­ son. ler för annan gärning, som är men­ Med ärekränkning förstås i denlig för hans ära, goda namn och na paragraf förtal och förolämpning. medborgerliga anseende, yrke, nä­ Förtal innebär, att någon utpekar ring eller fortkomst, eller genom annan såsom brottslig eller klandersmädligt yttrande eller annan miss­ värd i sitt levnadssätt eller eljest

firmlig gärning. lämnar uppgift som är ägnad att ut­

sätta denne för andras missaktning,

dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196b 5

hade skälig grund för den. Förtal av

avliden innefattar att gärningen är

sårande för de efterlevande eller att

den eljest kan anses kränka den frid,

som bör tillkomma den avlidne.

Förolämpning innebär att någon

smädar annan genom kränkande

tillmäle eller beskyllning eller ge­

nom annat skymfligt beteende mot

honom.

Vad i lag är stadgat angående Vad i lag är stadgat angående påstraff för brott, som avses i 4 och följd för brott, som avses i 4 och 5 §§, gälle ock då brottet är att anse 5 §§, gälle ock då brottet är att ansom tryckfrihetsbrott. se som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på Angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott stadgas grund av tryckfrihetsbrott stadgas i i It kap. Fälles den tilltalade för 11 kap. Fälles den tilltalade för brott, som avses i 4 § 6 eller 13, må brott, som avses i 4 § 7 eller 15, må ock, då fråga är om periodisk skrift, ock, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordnas att domen på yrkande förordnas att domen skall införas i skriften. skall införas i skriften.

8 §•

I samband med konfiskering av I samband med konfiskering av periodisk skrift, må, då fråga är om periodisk skrift må, då fråga är om otillåtet yttrande, som avses i 4 § otillåtet yttrande, som avses i 4 § 1—3, eller sådant enligt 5 § andra 1—4, eller sådant enligt 5 § andra stycket otillåtet offentliggörande som stycket otillåtet offentliggörande som innefattar spioneri, meddelas förbud innefattar spioneri, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rät­ att utgiva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader ten bestämd tid, högst sex månader från det domen i tryckfrihetsmålet från det domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då sagts må dock meddelas allenast då l iket befinner sig i krig. riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering---------------- ------------ av brott.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 196b.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, LIolmqvist,

Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga rörande ändring i tryckfrihetsförordningen samt anför därvid följande.

I fråga om vissa tryckfrihetsbrott råder ett lagtekniskt samband mellan tryckfrihetsförordningen och strafflagen. Enligt 7 kap. 4 § förordningen skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses framställningar som innefattar i paragrafen närmare angivna gärningar under förutsättning att dessa är straffbara enligt lag. Den i paragrafen upptagna brottskatalogen innehåller brottsbeskrivningar som nära ansluter sig till motsvarande beskrivningar i strafflagen.

Den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brottsbalken, som utfärdats den 21 december 1962 (nr 700), påkallar följdändringar i tryckfrihetsförordningen. De erforderliga ändringarna avser i huvudsak 7 kap. 3 och 4 §§ i förordningen. Därtill kommer vissa följdändringar i 6 och 8 §§ samma kapitel.

Förslag i nämnda avseenden var fogade vid straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) och har remissbehandlats i samband med detta.

Enligt lag om införande av brottsbalken (prop. 1964: 10, rskr 79) skall balken träda i kraft den 1 januari 1965. Viss tid kan således beräknas förflyta från balkens ikraftträdande till dess att ändringarna i tryckfrihetsförordningen träder i kraft. I den mån gärning icke täcks av såväl brottsbalkens som förordningens brottsbeskrivning kan gärning som begås genom tryckt skrift icke bedömas som tryckfrihetsbrott. I stort sett torde emellertid sådan överensstämmelse föreligga mellan brottsbalken och tryckfrihetsförordningen att några nämnvärda praktiska svårigheter icke uppkommer under mellantiden.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen och jag anhåller nu att få upptaga frågan härom till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964 7

7 kap.

3 §.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen står det i princip envar fritt att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Innebörden av denna bestämmelse är att den som lämnat sådant meddelande icke kan ställas till ansvar för meddelandets innehåll. Är detta lagstridigt, kan ansvar utkrävas endast såframt meddelandet publicerats och då av den enligt 8 kap. förordningen för skriften ansvarige, i princip skriftens upphovsman eller, då skriften är periodisk, dess ansvarige utgivare. Till stadgandet i 1 kap. 1 § andra stycket ansluter sig bestämmelser i förordningens 3 kap. om rätt till anonymitet för meddelare (4 §). I 7 kap. 3 § stadgas inskränkningar i rätten att fritt meddela uppgifter och underrättelser. Den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift kan i där avsedda fall åtalas och dömas i vanligt brottmål. Rätten till anonymitet kan i sådant mål genombrytas av vittnesplikten (3 kap. 1 och 4 §§).

Enligt första stycket av 7 kap. 3 § kan meddelare straffas för ärekränkning i vanlig ordning, om meddelandet innefattar ärekränkning mot enskild person och avlämnats för offentliggörande i tryckt skrift men icke blivit infört i skriften. Med uttrycket ärekränkning mot enskild person åsyftas brott, på vilka endast bestämmelserna i 16 kap. strafflagen — men däremot icke bestämmelserna i 10 kap. strafflagen om brott mot allmän verksamhet — är tillämpliga. Missfirmelse mot tjänsteman i eller för hans befattning faller således icke under stadgandet, såvida ej vederbörande kränkes även i egenskap av enskild person.

Enligt 3 § andra stycket kan meddelare lagforas och ansvar ådömas honom enligt allmän strafflag, om han uppenbarar förhållande vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad. Förutsättning härför är dock att han erhållit kännedom om förhållandet på grund av allmän befattning eller i och för utövande av allmän tjänsteplikt. I detta fall gäller ansvaret för meddelaren även om meddelandet publicerats.

Straffrättskommittén. Straffrättskommittén, som framhåller att uttrycket ärekränkning mot enskild person omfattar även förtal mot avliden, har beträffande första stycket icke föreslagit annan ändring än som föranledes av den av kommittén föreslagna brottstypen ekonomiskt förtal, vilken ej fått någon motsvarighet i brottsbalken.

Kommittén har ansett att den begränsning av ansvarigheten för medde­

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

lare som är genomförd inom tryckfrihetsrätten icke bör upprätthållas i sådana fall, då offentliggörande av viss uppgift innebär brott av allvarligt slag mot rikets säkerhet. De värden som i en för riket kritisk situation äventyras genom en sådan handling är enligt kommittén så stora, att det icke kan anses tillfredsställande att värdet av anonymitetsskyddet skall väga över, så att ansvaret uteslutande lägges på utgivaren av den tryckta skriften eller att ansvar överhuvud icke kan utkrävas. Såvitt gäller uppenbarande av förhållande vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet, bör därför enligt kommitténs mening bestämmelserna i 3 § andra stycket utsträckas att avse envar som genom att lämna meddelande till annan förövar uppror, högförräderi, landsförräderi, grovt spioneri eller försök, förberedelse eller stämpling till något av dessa brott.

Kommittén har vidare — i anslutning till ett föreslaget men ej genomfört stadgande i brottsbalken — föreslagit viss utvidgning av den krets personer, för vilka ansvarsfrihet ej skall gälla vid brott mot tystnadsplikt. Kommittén har i detta sammanhang anfört, att ett utsträckande av ansvar för brott mot tystnadsplikt till den som utan ämbetsansvar är eller varit anställd i allmän tjänst (jfr 20 kap. 12 § brottsbalken) skulle stå i överensstämmelse med undantaget i 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Vid remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet ifrågasatt om icke i förtydligande syfte förtal mot avliden borde angivas vid sidan av ärekränkning mot enskild person samt om icke jämväl så allvarliga brott som exempelvis spioneri och krigsanstiftan borde medtagas bland de brott som kan föranleda straff för envar meddelare.

Departementschefen. Vad beträffar den i paragrafens första stycke stadgade inskränkningen i meddelarskyddet torde den avgränsning som ligger i uttrycket ärekränkning mot enskild person böra i princip bibehållas. Med den gestaltning ärekränkningsbrottet fått i brottsbalken kommer uttrycket att innefatta förtal (5 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken) och förolämpning (3 §). Att förtal under vissa omständigheter är kriminaliserat jämväl när det avser en avliden person (4 §) torde icke behöva särskilt angivas.

Kommittén har föreslagit att möjligheterna att beivra allvarliga brott mot rikets säkerhet, då brottet skett genom meddelande för offentliggörande i tryckt skrift, bör något utvidgas. I paragrafens andra stycke bör i enlighet härmed upptagas stadgande som medger att ansvar må utkrävas av envar meddelare som förövar allvarligt brott mot rikets säkerhet. Stadgandet torde böra avse uppror, högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri och grovt spioneri samt försök, förberedelse eller stämpling till något av dessa brott.

Vad härefter beträffar de uppgiftslämnare som för närvarande avses i paragrafens andra stycke, d. v. s. främst innehavare av allmän befattning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196b 9

torde den nuvarande inskränkningen i skyddet för meddelare böra bibehållas i oförminskad omfattning. Av sådan uppgiftslämnare bör ansvar kunna utkrävas om han brutit mot tystnadsplikt som åvilar honom enligt lag. Till stadgandet gällande envar meddelare bör därför knytas föreskrift av innehåll att ansvar må utkrävas av sådan uppgiftslämnare, om denne uppenbarar förhållande, varom han enligt lag har att iakttaga tystnad. Vid angivande av nu avsedda uppgiftslämnare torde i överensstämmelse med stadgande i 20 kap. 12 § brottsbalken i stället för »allmän tjänsteplikt» böra användas uttrycket »lagstadgad tjänsteplikt».

4 §• Inledningsvis har anförts att de i paragrafen upptagna beskrivningarna av vad som är otillåtet yttrande i tryckt skrift är utformade i nära överensstämmelse med gärningsbeskrivningarna för motsvarande brott i strafflagen. Svenska journalistförbundet har i en till justitiedepartementet den 4 december 1963 inkommen skrift hemställt, att bestämmelserna under punkt 11 rörande brott mot trosfrid måtte utmönstras ur tryckfrihetsförordningen.

Departementschefen. Brott mot trosfrid (16 kap. 9 § brottsbalken) bör kunna beivras även när brottet förövats genom tryckt skrift. Jag finner mig således icke kunna tillstyrka journalistförbundets hemställan, och föreslår att stadgandet i nuvarande punkt 11 bibehålies oförändrat. Detsamma gäller de bestämmelser som nu upptages under punkterna 8, 10 och 12 och i departementsförslaget föreslås upptagna under punkterna 9, 12 och 14. I övriga bestämmelser bör sådana ändringar vidtagas att anknytning sker till brottsbalkens stadganden i stället för strafflagens.

Otillåtna är enligt punkterna 1—3 framställningar som innefattar högförräderi, uppror eller krigsförräderi ävensom försök eller förberedelse till dessa brott. Beskrivningen av högförräderi och uppror motsvarar gärningsbeskrivningarna i 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § strafflagen. Som krigsförräderi anges i punkt 3 endast sådana gärningar av de i 27 kap. 1 § strafflagen upptagna som är av beskaffenhet att kunna utgöra tryckfrihetsbrott, varför krigsförräderi har ett vidsträcktare innehåll i strafflagen än i förordningen. Enligt föreskrift under punkt b, som motsvaras av 27 kap. 2 § strafflagen, är gärningarna straffbara även om de förövats av oaklsamhet. Straffrättskommittén har föreslagit att bland tryckfrihetsbrotten upptages motsvarighet till den nya brottstypen krigsanstiftan i den mån sådan gärning innebär att fara för krig eller andra fienlligheter åstadkommes med utländskt bistånd eller svikliga medel. Såsom exempel på krigsanstiftan med utländskt bistånd har kommittén anfört, att någon uppträder som

10 Kungi. Maj:ts proposition nr 133 år 196b bulvan för en utländsk propagandacentral och därigenom åstadkommer sådan fara som avses i stadgandet om krigsanstiftan. Enligt kommittén kan brottet i denna form förövas genom tryckt skrift och bör kunna straffas som tryckfrihetsbrott. Kommittén har vidare föreslagit vissa ändringar som föranledes av kommitténs förslag till ändrade brottsbeskrivningar beträffande de under punkterna 1—3 nu upptagna brotten.

Departementschefen. Bland brotten mot rikets säkerhet har i brottsbalken upptagits en ny brottstyp, krigsanstiftan (19 kap. 2 §), avseende den som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter. I enlighet med kommitténs förslag torde krigsanstiftan böra upptagas bland tryckfrihetsbrotten i vad brottet är av beskaffenhet att kunna förövas genom tryckt skrift, d. v. s. när faran framkallats med utländskt bistånd. Stadgande i sådant hänseende torde i brottskatalogen böra upptagas i omedelbar anslutning till bestämmelserna om högförräderi såsom punkt 2. Som en följd härav torde en förskjutning i den följande numreringen få ske. Det nuvarande krigsförräderibrottet har i brottsbalken motsvarighet i brottstypen landsförräderi (22 kap. 1 § första stycket); om gärningen är lindrigare, dömes enligt brottsbalken för Iandssvek (22 kap. 1 § andra stycket). Till skillnad mot gällande rätt tillförsäkras i brottsbalken även det civila försvaret skydd mot förrädiska handlingar varjämte med försvaret uttryckligen jämställes folkförsörjningen. Vidare skall — för det fall att riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer — vad som sägs om rikets försvar i stället gälla motståndsverksamheten (22 kap. 16 § andra stycket brottsbalken). Den nu under punkt 3 upptagna gärningsbeskrivningen torde böra omarbetas och kompletteras i de hänseenden som här nämnts samt upptagas såsom punkt 4 i brottskatalogen. Dessutom bör i enlighet med kommitténs förslag både landsförräderi och Iandssvek omfattas av stadgandet. Landsförrädiska eller landssvikliga gärningar begångna av oaktsamhet har i brottsbalken erhållit en särskild benämning, landsskadlig vårdslöshet (22 kap. 2 §). Benämningen torde böra överföras å motsvarande tryckfrihetsbrott, vilket föreslås upptaget under punkt 5. Enligt brottsbalken inbegripes stämpling till brott ej såsom för närvarande i förberedelse utan har upptagits såsom en självständig form av brottsligt handlande. Bestämmelserna i de nuvarande punkterna 1—3 om ansvar för försök eller förberedelse torde därför böra redaktionellt jämkas så att stämpling till brottet anges särskilt vid sidan av försök och förberedelse. Det må i detta sammanhang framhållas att, såvitt gäller stämpling till högförräderi, landsförräderi och Iandssvek, brottsbalken medför en viss utvidgning av det straffbara området i förhållande till vad som nu gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i 11

Jämlikt 19 kap. 14 § och 22 kap. 12 § brottsbalken skall nämligen såsom stämpling till brotten anses — förutom vad som i allmänhet ingår under stämplingsbegreppet — att träda i förbindelse med främmande makt eller, i fråga om landsförräderi eller landssvek, med fienden eller, om riket äi helt eller delvis ockuperat, med ockupationsmakten (jfr 22 kap. 16 § andra stycket brottsbalken) för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brottet förövas. Motsvarande utvidgning av det straffbara området kommer att gälla om stämplingen förövats genom tryckt skrift.

Såsom otillåtet yttrande anges under punkterna 5—7 framställningar som innefattar smädelse eller andra missfirmliga eller skymfliga gärningar. Stadgandet under punkt 5 motsvarar 9 kap. 3—5 §§ strafflagen om missfirmelse mot kunglig person, riksstyrelse eller riksdagen samt skymfande av rikssymbol. Brottsbeskrivningen under punkt 6 står i överensstämmelse med 10 kap. 5 § strafflagen om missfirmelse mot tjänsteman och beskrivningen under punkt 7 svarar mot 8 kap. 8 § strafflagen om kränkande av främmande makt.

Departementschefen. Missfirmelse mot kunglig person har i brottsbalken icke konstruerats såsom en särskild brottstyp. I stället stadgas höjning ai straffmaximum för bland annat ärekränkningsbrotten, om brottet innebäi förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot regent som är satt i Konungens ställe (18 kap. 2 §). Med hänsyn härtill torde stadgandet under punkt 5, som blir punkt 6, böra omarbetas så att brottsbeskrivningen upptager ärekränkning i stället för smädelse eller annan missfirmlig gärning. Även när det gäller förgripelse genom tryckt skrift torde med ärekränkning få avses samtliga brott som upptages i 5 kap. brottsbalken. Av redaktionella skäl torde själva brottsbeskri\ningarna få upptagas i ett särskilt stycke sist i denna paragraf. Bestämmelserna under förevarande punkt torde böra omarbetas jämväl med hänsyn till att stadgandet i 9 kap. 4 § strafflagen om missfirmelse mot riksstyrelse eller mot riksdagen saknar motsvarighet i brottsbalken. Då förutsättning för tillämpning av 7 kap. 4 § förordningen är att gärningen är straffbar enligt lag, blir sådan missfirmelse straffri redan i och med brottsbalkens ikraftträdande även när gärningen begås genom yttrande i tryckt skrift. Missfirmelse mot tjänsteman enligt 10 kap. 5 § strafflagen anges i brottsbalken (17 kap. 5 §) bestå i förolämpning mot vederbörande i eller för lians befattning. Bestämmelserna under punkt 6 torde böra jämkas i överensstämmelse härmed och upptas under punkt 7. Kränkande av främmande makt enligt 8 kap. 8 § strafflagen har, såvitt gäller förgripelse mot sådan makts statsöverhuvud eller representant här i riket genom smädelse eller annan missfirmlig gärning, i brottsbalken (19 kap. 11 §) konstruerats på liknande sätt som nyss angivits i fråga om mot­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

svarande förgripelser mot kunglig person, d. v. s. såsom en möjlighet till straffhöjning för ärekränkning. Även brottsbeskrivningen under nuvarande punkt 7 torde därför böra ändras sa att den upptager ärekränkning i stället för smädelse eller annan missfirmlig gärning. Med hänsyn till de stora olikheter i fråga om statsskick, som råder i skilda länder, torde stadgandet böra avse icke blott främmande makts statsöverhuvud och representant här i riket utan även ledamot av dess regering. Motsvarande ändring bör vid lämpligt tillfälle vidtagas i brottsbalken.

Otillåtet yttrande utgör enligt stadgande under nuvarande punkt 9 framställning som innefattar samhällsfarlig ryktesspridning jämlikt 11 kap. 6 § strafflagen. Brottsbeskrivningen står helt i överensstämmelse med stadgandet i strafflagen.

Departementschefen. De förfaranden som anges i 11 kap. 6 § strafflagen har i brottsbalken upptagits såsom tre särskilda brottstyper, nämligen samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) samt ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §). Vad beträffar sistnämnda slag av ryktesspridning medför brottsbalken en viss utvidgning av det kriminaliserade området. Ansvar för sådan ryktesspridning skall nämligen inträda även för den som till främmande makt framför ellei låter framkomma sådant rykte eller påstående som avses i stadgandet om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. I enlighet med förslag av straffrättskommittén torde jämväl dessa förfaranden böra kunna bestraffas som tryckfrihetsbrott. Brottsbeskrivningen under punkt 9 torde således, såvitt gäller ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, böra utvidgas till att avse även gärning innebärande att någon till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Av redaktionella skäl torde bestämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet få upptagas under en särskild punkt i brottskatalogen (punkt 10). Innehållet i övrigt i stadgandet under nuvarande punkt 9 föreslås med hänsyn till förskjutningen i numreringen upptaget under punkt 11.

Otillåtet yttrande utgör enligt bestämmelserna under punkt 13 ärekränkning sådan den är beskriven i 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§ strafflagen. För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar enligt 8 kap. 1 § förordningen i första hand utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i nämnda kapitel så anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap eller vilja. Annan person som genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll, är utesluten från ansvar för tryckfrihetsbrottet och har enligt 3 kap. förordningen rätt till anonymitet. De av straff räitskommitten föreslagna bestämmelserna om ärekränkning

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196'r 13

har upptagits i brottsbalken efter omarbetning i väsentliga delar. Vad beträffar det centrala ärekränkningsbrottet förtal upptogs i kommittéförslaget bestämmelse, att den som om annan lämnar ogrundad uppgift angående gärning eller omständighet som är nedsättande för dennes anseende dömes för förtal, evad han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning eller eljest saknade tillräcklig grund att hålla den för sann. Kommittén har utvecklat sin syn på frågan om bedömningen av de subjektiva omständigheterna vid förtal såsom tryckfrihetsbrott. Enligt kommittén bör, om i en tidning publicerats en ärekränkande uppgift och de objektiva förutsättningarna i övrigt för en fällande dom å förtal är uppfyllda, den ansvarige utgivaren fällas till ansvar om tidningen saknade tillräcklig grund att hålla uppgiften för sann eller från tidningens sida icke vidtagits skäliga mått och steg för att kontrollera uppgiftens sanning. Vilka mått och steg som skall vidtagas för att kontrollera sanningen i en ärekränkande uppgift innan den framställes i en tidningsartikel, får enligt kommittén givetvis bero på omständigheterna i det enskilda fallet, främst huruvida uppgiften innefattar en beskyllning av allvarlig beskaffenhet. Hänsyn får tagas till god publicistisk standard. Anonymitetsskyddet för författaren begränsar möjligheterna att i rättegången få klarhet om grunden för beskyllningen. Det bör emellertid enligt kommittén åligga ansvarige utgivaren att, så långt det är förenligt med anonymitetsskyddet, vid domstolen lämna upplysning om sina källor och redogöra för hur man gått till väga för att kontrollera uppgiften.

Under remissbehandlingen har bl. a. överståthållaråmbetet och Svenska tidningsutgivareföreningen anfört, att förtalsreglernas tillämpning i tryckfrihetsmål torde komma att sätta anonymitetsskyddet i fara. Om uppgiftslämnaren ej är villig att uppge sin anonymitet, är utgivarens möjligheter att fria sig från förtal så begränsade att han torde frestas att bryta mot anonymitetsreglerna såsom ägnat att medföra mindre allvarliga påföljder än en fällande dom å förtal.

Departementschefen. Ärekränkningsbrotten har i brottsbalken blivit föremål för en genomgripande omarbetning. Bestämmelserna om det centrala ärekränkningsbrottet förtal har i brottsbalken (5 kap. 1 §) utformats så att den som utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning skall straffas för förtal; var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgiften i fråga och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ansvar dock ej ådömas. Nu angivna regler gäller även när angreppsobjektet är en avliden person (5 kap. 4 §), dock att för ansvar förutsättes att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest med hänsyn till omständigheterna kan anses kränka den frid, som bör tillkomma

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196A

den avlidne. Bland ärekränkningsbrotten upptager brottsbalken ytterligare brottstypen förolämpning (5 kap. 3 §), för vilken det utmärkande är att uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Gärningen anges bestå i att smäda annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende.

Anpassningen av tryckfrihetsförordningens bestämmelser under nu förevarande punkt till brottsbalken bör företagas så, att i brottskatalogen upptages bestämmelse om att ärekränkning mot enskild person skall utgöra otillåtet yttrande. Den närmare beskrivningen av de olika brottstyperna torde böra utformas i överensstämmelse med motsvarande gärningsbeskrivningar i brottsbalken och torde — såsom anförts i tidigare sammanhang —• av redaktionella skäl böra upptagas i ett särskilt stycke sist i paragrafen.

Frågan om tillämpningen av brottsbalkens ärekränkningsregler på tryckfrihetsrättens område och de svårigheter som kan uppkomma vid tillämpning i tryckfrihetsmål av förtalsreglerna har uppmärksammats under riksdagsbehandlingen av brottsbalken (se L4U 1962: 42 s. 38 ff). Med anledning av motion (1:535), vari nämnda svårigheter berördes, uttalade första lagutskottet att vid tillämpning i tryckfrihetsmål av 5 kap. 1 § andra stycket brottsbalken — d. v. s. när fråga är huruvida en tidnings ansvarige utgivare i fall av intressekollision haft skälig grund för en publicerad uppgift — bevisningen normalt lärer inriktas på att så långt anonymitetsskyddet det medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln, med hänsyn till utförda kontrollåtgärder eller eljest förfogade över upplysningar som utgjorde skälig grund för uppgiften i fråga. Något verkligt ställningstagande till artikeln från utgivarens sida förekommer emellertid, framhöll utskottet, stundom icke. Enligt utskottets mening kan det dock ej anses ändamålsenligt att låta utgivaren till stöd för påståendet om skälig grund åberopa förhållanden som ligger utanför ramen av den kännedom om omständigheterna som skulle ha utgjort hans försvar, om han närmare tagit ställning till artikeln. Utskottet anförde som sin ståndpunkt att utgivaren i fråga om ärekränkning icke bör undgå konsekvenserna av fiktionen att vad tidningen innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Denna regel får, uttalade utskottet, självfallet ej medföra någon uppluckring av anonymitetsskyddet. Utskottet ville framhålla att de härmed förbundna spörsmålen kräver särskilt beaktande i rättstillämpningen.

Till de synpunkter utskottet anfört beträffande ärekränkning som tryckfrihetsbrott i sitt av riksdagen godkända utlåtande (rskr 1962: 390) ger jag min anslutning.

6 och 8 §§.

I 6 § första stycket torde ordet »straff» böra utbytas mot »påföljd». I paragrafen i övrigt samt i 8 § torde de redaktionella jämkningar böra vidtagas som föranledes av den ändrade numreringen i brottskatalogen i 4 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964 15

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaae Marcus Poktryckcri Aktiebolag 640280