Till statsrådet Britta Lejon

Regeringen beslutade den 4 februari 1999 att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att närmare analysera behovet av och förutsättningarna för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten. Kommittén skulle också utreda frågor angående preskriptionstiderna för tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott, vissa tillämpningsproblem rörande främst yttrandefrihetsgrundlagen och frågan om brottet olaga hot och andra kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som ett led borde bli tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott.

Den 11 februari 1999 förordnade statsrådet Lejon justitierådet Göran Regner som ordförande i kommittén fr.o.m. den 4 februari 1999. Den 29 mars 1999 förordnade statsrådet Lejon riksdagsledamöterna Eva Arvidsson, Mats Einarsson, Carina Hägg, Kenth Högström och Åsa Torstensson, nuvarande chefredaktören Mats Johansson, redaktören Östen Johansson, nuvarande chefredaktören Anders Johnson, jur. kand. Åsa Romson och jur. kand. Helena Streiffert att som ledamöter ingå i kommittén. Samma dag förordnades direktören Per Hultengård, ombudsmannen Angelin Olsson de Groat, byråchefen Håkan Rustand, nuvarande hovrättsrådet Thomas Stiber-Strömgren, nuvarande föredraganden Gunilla Svahn Lindström och nuvarande kanslichefen Bertil Wennberg att som experter biträda kommittén. Genom beslut den 7 september 1999 förordnades jur. kand. Martin Brinnen att som expert biträda kommittén fr.o.m. den 1 september 1999. Genom beslut den 1 mars 2000 entledigades Gunilla Svahn Lindström och samma dag förordnades hovrättsassessorn Hedvig Trost som expert, båda besluten med verkan fr.o.m. den 13 mars 2000. Den 6 mars 2000 förordnades kanslirådet Peter Holm att som expert biträda kommittén. Genom beslut den 9 mars 2000 entledigades Mats Johansson och samma dag förordnades f.d. hovrättspresidenten Håkan Winberg som ledamot, båda besluten med verkan fr.o.m. den 13 mars 2000. Genom beslut den 19 april 2000 entledigades Hedvig Trost och samma dag förordnades hovrättsassessorn Magnus Larsson att som expert biträda kommittén, båda besluten med verkan fr.o.m. den 2 maj 2000. Den 9 juni 2000 entledigades Angelin Olsson de Groat och samma dag förordnades ombudsmannen Olle Wilöf som expert. Genom beslut den 18 augusti 2000 entledigades Anders Johnson och samma dag förordnades jur. kand. Erik Wassén som ledamot,

• Sida 2
•  Original

båda besluten med verkan fr.o.m. den 21 augusti 2000. Genom beslut den 19 oktober 2000 entledigades Thomas Stiber-Strömgren och samma dag förordnades hovrättsassessorn Susanne Kjaersgaard-Olsson som expert, båda besluten med verkan fr.o.m. den 23 oktober 2000. Den 15 december 2000 entledigades Helena Streiffert och samma dag förordnades riksdagsledamoten Ingvar Svensson som ledamot.

Som sekreterare åt kommittén har tjänstgjort jur. kand. Martin Brinnen under tiden den 1 april 1999 - den 31 augusti 1999 och hovrättsassessorn Katarina Rikte fr.o.m. den 1 september 1999. Rådmannen Kavita Bäck Mirchandani har biträtt kommittén med att göra den översikt över främmande länders rätt som finns i avsnitt 4.1.

Kommittén har antagit namnet Mediegrundlagsutredningen (Ju 1999:01).

Kommittén överlämnar härmed sitt betänkande Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet. Utvidgat grundlagsskydd och andra frågor om tryck- och yttrandefrihet. Betänkandet kommer även att finnas tillgängligt på http://www.sou.gov.se.

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm den 24 januari 2001

Göran Regner

Eva Arvidsson Mats Einarsson Carina Hägg

Kenth Högström Östen Johansson Åsa Romson

Ingvar Svensson Åsa Torstensson Erik Wassén

Håkan Winberg

/Katarina Rikte

• Sida 5
•  Original

Förkortningar

a. anförd, anförda art. artikel bet. betänkande BrB brottsbalken dir. direktiv DO Ombudsmannen mot etnisk diskriminering Ds departementsstencil EG Europeiska gemenskapen Europakonventionen Europeiska konventionen (4 november 1950) om

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund läggande friheterna

granskningslagen lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram HD Högsta domstolen JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen KU konstitutionsutskottet MMU Massmedieutredningen p. punkt pliktexemplarslagen lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument PO Allmänhetens pressombudsman PON Pressens Opinionsnämnd prop. proposition PuL personuppgiftslagen (1998:204) RB rättegångsbalken RF regeringsformen rskr. riksdagens skrivelser SKL Statens kriminaltekniska laboratorium SOU statens offentliga utredningar TF tryckfrihetsförordningen tillämpningslagen lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden YFU Yttrandefrihetsutredningen YGL yttrandefrihetsgrundlagen

• Sida 14
•  Original

• Sida 15
•  Original

1. Sammanfattning

Kommitténs huvudförslag:

– Den nuvarande s.k. databasregeln (1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, YGL) utvidgas så att den omfattar också direktsändning på begäran, print on demand och push-teknik. För massmedieföretag skall skyddet liksom hittills vara automatiskt. För andra införs en möjlighet att genom utgivningsbevis få ett frivilligt skydd. Dessa ändringar innebär en vidareutveckling av nuvarande grundlagsreglering men gör denna mindre teknikberoende. – Nuvarande regel om s.k. must carry-princip (i 3 kap. 1 § YGL) kompletteras. – Preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar utan ursprungsuppgifter skall vara den enligt brottsbalken och blir därigenom längre än enligt nuvarande huvudregel om ett år. Åtal måste dock väckas inom två år från det att JK fick kännedom om upptagningen. – Preskriptionstiden för databaser skall vara ett år och räknas från det att tillhandahållandet upphörde. Om den s.k. bilageregeln (i 1 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen,TF) är tillämplig, skall tiden dock vara sex månader från det att tillhandahållandet inleddes. En ny regel ger domstol möjlighet att besluta om borttagande av ett brottsligt yttrande ur en databas som bilageregeln är tillämplig på. – I beslagsreglerna görs smärre ändringar, bl.a. grundlagsfästs rätten till domstolsprövning. – Beträffande tekniska upptagningar görs en ändring som klargör att - på motsvarande sätt som enligt TF - ingripande på grund av yttrandefrihetsbrott får ske först när i vart fall ett exemplar framställts och lämnats ut för spridning. – För tekniska upptagningar som framställts utomlands införs en skyldighet för importören att ange vissa uppgifter på upptagningen. – Ingen utvidgning görs av brottskatalogen i TF.

Kommitténs uppdrag kan delas upp i tre delar; – frågan om en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefri-

heten,

• Sida 16
•  Original

– tillämpningsproblem rörande TF och YGL, omfattande bl.a. frågan om

de preskriptionstider som gäller för tryck- och yttrandefrihetsbrott bör förlängas, vissa frågor om beslag enligt TF och YGL och frågor rörande några tryckfrihetsrättsliga begrepp, samt – frågan om ytterligare brott, bl.a. olaga hot, bör upptas som tryck- och

yttrandefrihetsbrott.

Tillämpningsproblemen har påpekats av JK i en framställning till regeringen, se bilaga 2 till detta betänkande. Framställningen skall enligt direktiven tjäna som utgångspunkt och diskussionsunderlag för kommitténs överväganden.

2. A Preskriptionstiderna för tryck- och yttrandefrihetsbrotten

Uppdraget

Preskriptionstiden enligt vanlig lag för t.ex. hets mot folkgrupp som inte är ringa är fem år. Enligt TF och YGL gäller emellertid särskilt korta preskriptionstider för tryck- och yttrandefrihetsbrotten. Preskriptionstiden är sex månader för periodiska skrifter och radio- och TV-program. För andra skrifter och tekniska upptagningar är tiden enligt huvudregeln ett år från det att framställningen lämnades ut för spridning. Från denna huvudregel finns det två undantag. De kallas här pliktexemplarsregeln respektive brottsbalksregeln. Pliktexemplarsregeln gäller tekniska upptagningar med rörliga bilder och säger att det beträffande sådana upptagningar i lag får föreskrivas att de inte skall anses ha lämnats ut för spridning förrän de har lämnats för registrering hos en myndighet; för videogram finns i tillämpningslagen en sådan regel som säger att ett videogram som inte har getts in till Statens biografbyrå för granskning enligt lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram skall anses ha lämnats ut för spridning först när pliktexemplar enligt lagen om pliktexemplar av dokument har lämnats. Brottsbalksregeln avser olaga våldsskildring i tekniska upptagningar, för vilka brottsbalkens preskriptionstid gäller i stället för YGL:s.

• Sida 25
•  Original

Mediegrundlagsutredningens uppdrag när det gäller preskriptionstiderna för tryck- och yttrandefrihetsbrotten består av två delar. Den ena rör frågan om de särskilt korta preskriptionstider som enligt TF och YGL gäller för tryck- och yttrandefrihetsbrotten skall förlängas och den andra rör frågan hur utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiderna för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar skall bestämmas. När det gäller frågan om preskriptionstidernas längd anges i direktiven att utgångspunkten är att de typiska nyhetsmedierna periodiska skrifter samt ljudradio- och TV-program alltjämt skall ha en särskild ställning.

Bakgrunden till uppdraget är bl.a. att JK stött på problem vid tillämpningen av YGL, främst i fall av misstanke om barnpornografibrott och olaga våldsskildring i videogram samt hets mot folkgrupp på CD-skivor. Frågan hur utgångspunkten för preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar skall bestämmas har därvid uppkommit till följd av svårigheter att fastställa när en teknisk upptagning lämnats ut för spridning i de vanliga fall då föreskrivna ursprungsuppgifter saknas eller är bristfälliga.

Kommitténs överväganden och förslag

Tekniska upptagningar

Kommittén konstaterar att problemet med preskriptionstiden när det gäller tekniska upptagningar inte består i svårigheter att hinna utreda yttrandefrihetsbrotten inom tiden utan i svårigheter att kunna motbevisa påståenden om att preskription inträtt i de vanliga fall då föreskrivna ursprungsuppgifter saknas eller är bristfälliga. Det är alltså inte preskriptionstidens längd som är problemet utan svårigheter att fastställa preskriptionstidens utgångspunkt, dvs. att fastställa när upptagningen lämnades ut för spridning. Mediegrundlagsutredningen anser att det är viktigt att inta en försiktig hållning när det gäller grundlagsändringar och endast företa ändringar i grundlagen för att åtgärda problem som uppkommit i praktiken och visat sig betydelsefulla eller för att avhjälpa annars uppenbara brister i grundlagen. Eftersom huvudproblemet med preskriptionstiderna för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar är att upptagningarna i stor utsträckning saknar ursprungsuppgifter leder denna försiktighetsprincip till att lösningen på problemen rörande grundlagarnas preskriptionstider för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar bör gälla sådana tekniska upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter och alla yttrandefrihetsbrott.

Kommittén har bl.a. undersökt om det är möjligt att införa regler som fastställer utgångspunkten för preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter på något

• Sida 26
•  Original

annat sätt än från det att upptagningen faktiskt lämnades ut för spridning, t.ex. efter förebild av pliktexemplarsregeln eller genom en presumtionsregel som JK föreslagit och som innebär att tekniska upptagningar som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter skall anses utlämnade för spridning först när de påträffas, om inte annat framgår av omständigheterna. Kommittén har funnit att brottsbalkens regler om preskriptionstid gäller som yttersta gräns för preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott och att denna yttersta tidsgräns skall räknas från det att upptagningen först faktiskt lämnades ut för spridning. Detta innebär att varianter av pliktexemplarsregeln, en sådan presumtionsregel som nyss berörts eller någon annan regel som fastställer utgångspunkten för preskriptionstiden på något annat sätt än från det att upptagningen faktiskt lämnades ut för spridning endast kan tillämpas inom de i brottsbalken angivna preskriptionstiderna. De omfattar alltså inte fall där spridning påstås ha skett för så länge sedan att preskriptionstiden enligt brottsbalken gått ut. Grundproblemet för JK – att han möts av oriktiga påståenden, som inte kan vederläggas, om utgivning för så länge sedan att preskription inträtt – löses alltså inte med de angivna reglerna. Kommittén anser att man inte kan acceptera en regel som säger att brottsbalkens preskriptionstider inte skall gälla som yttersta gräns för yttrandefrihetsbrotten.

Kommittén föreslår att problemet med preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar löses genom en ny regel om att brottsbalkens regler om preskriptionstid skall gälla för yttrandefrihetsbrott i sådana tekniska upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § YGL föreskrivna ursprungsuppgifterna (en utvidgad brottsbalksregel). Detta sätt att angripa problemet inriktas inte direkt på svårigheten att fastställa tidpunkten för utlämnande till spridning. Det bör ändå kunna bidra till att göra det i viss mån lättare för JK att motbevisa påståenden om att preskription har inträtt eftersom nya tekniska upptagningar med olika egenskaper och prestanda blir tillgängliga i hög takt. Tanken är att JK med ledning av den tekniska upptagningens egenskaper och prestanda kan utröna när en sådan upptagning getts ut. Ju längre preskriptionstiden är desto större möjligheter torde JK ha att motbevisa invändningar om preskription. För att inte onödigtvis förlänga den tid JK har på sig att utreda yttrandefrihetsbrottet och väcka åtal föreskrivs också att åtal dock inte får väckas senare än två år från det att JK fick kännedom om upptagningen. Med denna lösning saknar pliktexemplarsregeln och den särskilda regeln om olaga våldsskildring självständig betydelse såvitt avser tid för väckande av allmänt åtal. Kommittén föreslår att de upphävs.

För enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott är det redan enligt gällande rätt brottsbalkens preskriptionstider som gäller. Kommitténs förslag föranleder därför ingen ändring beträffande enskilt åtal för yttrandefrihetsbrott.

• Sida 27
•  Original

Tryckta och därmed enligt TF jämställda skrifter samt radio- och TVprogram

Problemen på TF:s område kan inte anses så stora att de motiverar en ändring. Det har inte heller framkommit något som talar för en förlängning av den preskriptionstid av sex månader som gäller för periodisk skrift för vilken utgivningsbevis gäller. Kommittén stannar därför för att någon ändring inte bör göras i TF beträffande preskriptionstiderna för tryckfrihetsbrott. Det har inte heller framkommit något som talar för att preskriptionstiderna för yttrandefrihetsbrott i traditionella ljudradio- och TV-program bör förlängas. Någon sådan ändring föreslås därför inte.

Databaser

Yttrandefrihetsbrott i en databas skall betraktas som ett perdurerande (pågående) brott varför preskriptionstiden skall räknas från det att materialet inte längre tillhandahölls i databasen (detta gäller dock inte när bilageregeln i 1 kap. 7 § TF är tillämplig, se nedan). För yttrandefrihetsbrott i databaser föreslås att preskriptionstiden förlängs från sex månader till ett år och att det föreskrivs att tiden löper från det att det brottsliga meddelandet inte längre tillhandahölls.

När bilageregeln är tillämplig på en databas är preskriptionstiden för tryckfrihetsbrott i databasen sex månader i likhet med vad som gäller för den periodiska skriften. Hänsyn till syftet med bilageregeln motiverar att tiden i ett sådant fall räknas från det att tillhandahållandet inleddes. I bilageregeln i TF föreslås ett tillägg som anger denna utgångspunkt för preskriptionstiden. Att preskriptionstiden räknas från det att tillhandahållandet inleddes innebär att när väl sex månader gått efter att tillhandahållandet inleddes skulle brottsligt material kunna tillhandahållas straffritt under oändlig tid. Det föreslås därför också en regel som gör det möjligt för en domstol som dömer för ett tryckfrihetsbrott i en databas som omfattas av bilageregeln att förordna att det brottsliga yttrandet skall tas bort ur databasen. Att inte följa ett sådant förordnande beläggs med straff.

3. Brottskatalogen i TF

Uppdraget

Kommittén skall ta ställning till om brottet olaga hot och andra kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som ett led bör upptas i brottskatalogen i TF så att sådana yttranden blir straffbara som tryck- och yttrandefrihetsbrott om de begås i medier som omfattas av TF eller YGL. Bakgrunden till uppdraget är det s.k. Aftonbladsmålet som gällde publicerade ”hotbilder”.

Kommitténs överväganden

Den fråga som skall besvaras är om ytterligare brott bör föras in i brottskatalogen i TF (som gäller också enligt YGL) och i så fall vilka. Frågan gäller främst brott där hot ingår som ett led. Kommittén har sett det som naturligt att låta analysen omfatta samtliga brottsbalksbrott. Det kan ju finnas ansvarsbestämmelser som till konstruktionen liknar hotbrotten och som det kan vara motiverat att behandla likadant vid överväganden om

• Sida 33
•  Original

brottskatalogens utformning. Vid bedömande av frågan om utvidgning måste man utgå från det materiella tillämpningsområde TF ansetts ha enligt förarbeten, doktrin och praxis. Gränsen för tillämpningsområdet kan dock inte anses klar.

Mediegrundlagsutredningen anser att följande grundläggande utgångspunkter bör gälla vid övervägandena om ett visst brott är av den arten att det i princip skulle kunna föras in i TF:s brottskatalog. Brottet måste kunna begås genom ett yttrande i ett grundlagsskyddat medium. Yttrandet skall vara straffbart i sig vilket innebär att brottet i princip inte får innehålla något moment som står utanför den ensamansvariges kontroll, dvs. man ska i princip med ledning av enbart själva yttrandet kunna bedöma om det är straffbart eller inte. Yttrandets innehåll skall också kunna anses falla inom det område som kan avgränsas utifrån tryckfrihetens syfte och innebörd, som därvid skall tolkas vidsträckt. Detta innebär att man utgår från att begagnandet av grundlagsskyddade medier som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst ej kräver grundlagsskydd, varför t.ex. bedrägeri, oredligt förfarande, svindleri och förfalskning inte skall upptas som tryckfrihetsbrott. Man måste också bedöma om det kan anses sannolikt att brottet skall begås i ett grundlagsskyddat medium, om det aktuella straffstadgandet är sådant att det kan missbrukas i syfte att strypa yttrandefriheten och om det aktuella brottet går att beivra enligt de tryckfrihetsrättsliga process- och ansvarsreglerna.

Vid tillämpning av dessa utgångspunkter på straffstadgandena i brottsbalken har kommittén kommit fram till att olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl. enligt 17 kap. 5 § BrB), övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet är brott av ett sådant slag att de skulle kunna upptas i brottskatalogen. Huruvida så också bör ske kräver emellertid ytterligare överväganden. Kommittén har funnit att det inte med någon högre grad av säkerhet kan sägas hur ett införande i brottskatalogen av dessa brott skulle påverka möjligheterna för massmedierna att rapportera om sådana brott men att det inte kan uteslutas att det skulle medföra en viss hämsko på nyhetsrapporteringen. Enligt vad kommittén kunnat utröna finns det inte tillräckligt underlag för någon säker uppfattning om hur vanligt förekommande de aktuella brotten är på Internet. Kommittén har stannat för uppfattningen att det inte finns tillräckliga skäl, i vart fall för närvarande, för att föreslå någon utvidgning av brottskatalogen. Kommittén föreslår alltså inte att något ytterligare brott nu skall upptas i brottskatalogen.

Kommittén har även övervägt frågan om försök, förberedelse och stämpling bör upptas i brottskatalogen - för den händelse ovan angivna brott skulle tas med - och frågan om brotten bör föranleda undantag från ensamansvaret och meddelarfriheten, om de skulle upptas i brottskatalogen.

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

2 C Some freedom of the press legal concepts and terms, etc.

The assignment

In its presentation to the Government, the JK takes up problems with certain concepts and terms when interpreting the constitutional laws, for example edition, and seeks clarification of the conceptual framework contained in the YGL. The JK also refers to certain ambiguities and difficulties in application concerning technical recordings that are produced abroad. It is part of the assignment of the Media Constitutional Law Commission to deal with the problems raised by the JK and to review the conceptual framework of the YGL as sought by the JK. In the Commission’s directives, the expression “written matter produced using a printing press” is also mentioned as one problem of delimitation.

The deliberations and proposals of the Commission

The expression “written matter produced using a printing press” contained in Chapter 1, Article 5, TF.

The difficulties in determining whether written matter is produced by means of a printing press in the sense referred to in the TF may arise in two respects. It may first be doubtful what is meant by the term printing press in the TF, second that it may be difficult to determine which technology has been used in connection with the production.

The Media Constitutional Law Commission considers that the term printing press in the TF may be deemed to relate to all methods of duplicating whereby colour is transferred from the print media, for example a printing plate, to the print bearer, for example paper, by direct contact and physical pressure between them. This means that many new technologies are covered by the term printing press. Written matter that is produced in another way may obtain constitutional protection in accordance with the stencil rule (Chapter 1, Article 5, first paragraph, second sentence, TF) provided it is duplicated and supplied with such information as is stated in the rule. The Commission considers that it is not possible to specify in more detail in the statutory text what is meant by printing press and that the determination of this issue should also in the future be left to the courts.

The difficulties in determining what technology is used in connection with the production of written matter is an evidential problem. The Commission considers that the problem, in any case at present, is of limited

• Sida 52
•  Original

importance but has nevertheless deliberated on whether it can and should be eliminated or reduced through some amendment to the TF. As private communication must be kept outside the scope of the application of the TF, it is not possible to have a rule that provides all written matter with automatic constitutional protection. Nor is a requirement on a particular edition volume any solution to the problem, as this would cause great evidential problems. Nor is a stencil rule that applies to all written matter possible, as this would involve weakening the constitutional protection that has applied for many years to written matter produced using a printing press and could affect a lot of written matter. The same also applies if one wishes to design a rule for all written matter on the model of a presumption rule contained in Chapter 1, Article 10, YGL (which relates to the provision of so-called information on origin contained in technical recordings). As the scope and importance of the evidential problem may be considered to be rather limited and the solutions discussed entail substantial amendments to the TF, the Media Constitutional Law Commission considers that the constitutional protection for written matter that is produced by using a printing press should not be amended.

Nor should one introduce into the TF a presumption rule resembling the model contained in Chapter 1, Article 10, YGL for written matter that is produced through stencilling, photocopying or similar technical procedure in order to attain greater similarity in the treatment of written matter that is produced using a printing press and other written matter. The reason is that a presumption rule would involve some increased difficulties, for example, for the police and prosecutors to determine whether or not constitutional protection applies as even other circumstances than the presence of information on origin would then have to be taken into account.

Edition

The Commission does not propose any regulation of the concept of ”edition”, but reports the following viewpoints concerning this.

As regards written matter that is produced using a printing press, the TF shall be considered applicable also when only one copy has been released or is intended to be released for circulation. However, it is required that the written matter reaches or is intended to reach persons other than those who are within a small, closed circle. Such a case exists when, for example, a written placard is carried around in a procession.

As regards written matter that is produced through stencilling, photocopying or similar technical procedure, it is necessary for the TF to apply that the written matter really is or is intended to be duplicated. How many copies are required must be assessed set against the background of

• Sida 53
•  Original

the fact that it should be possible for the written matter to be circulated to persons other than those within a small, closed circle.

The same applies for technical recordings as for written matter that is produced by means of stencilling, photocopying or similar technical procedure when circulation is intended to take place through the issue of copies and not through, for example, public showing of a videotape.

Different content results in different editions, and different production times also results in different editions.

The moment of publication according to the TF and YGL

The moment of publication, i.e. the point in time when intervention against the expression may occur at the earliest, for technical recordings according to the YGL is reached, as well as for written matter according to the TF, only when at least one copy of the technical recording is produced and released for circulation to persons other than those within a small, closed circle. The moment of publication is thus not already achieved when only a preparedness, upon order, to produce and disseminate recordings exists, as such an interpretation would contravene, among other things, the prohibition against censorship, whereby the production and circulation of written matter and technical recordings may not be made subject to conditions regarding preliminary review by the State and that intervention against violations of what is allowed to be expressed may only take place subsequent to the release for circulation. In order to clarify that the publication time is first reached when at least one copy of the technical recording has been produced and released for circulation to persons other than those who are part of a small, closed circle, a rule will be introduced into the YGL that states that a technical recording is published when it is released for circulation to the public. As a consequence of this amendment, the wording of the YGL’s rule on limitation periods is altered.

Further concepts and terms

The Commission here has the following opinion. Technical recording shall mean an edition of a technical recording and every new edition is deemed to comprise a new technical recording. Copies and duplicating have the same meaning as in normal usage. The person who caused the recording to be made may be deemed to refer to the person who plans, organises and implements the production of the copies intended for circulation. Every production, for example through copying, of a new edition is a new production. No proposals are presented in this connection.

• Sida 54
•  Original

Technical recordings that are produced abroad

The provisions contained in the YGL that information on origin should be displayed shall not apply to technical recordings that are produced abroad and released for circulation in Sweden, as the obligation to display information under this provision is imposed on the person who produces the recording and that person is not accessible as he is located abroad. Instead, a special rule on information on origin will be introduced into the YGL concerning such “foreign” recordings. According to the rule, recordings shall be supplied with information about who here in Sweden has released it for circulation and when the copies were brought into the country. This obligation rests with the importer. A special rule is introduced in the Implementation Act concerning the obligation to display information on imported recordings having to be satisfied in the same manner as in the case of recordings produced in Sweden, provided this is practicable. If it is not possible, the obligation may be satisfied by the information being affixed to a cover, sleeve or similar object.

If the original of a technical recording is manufactured in Sweden and the copies intended for circulation are manufactured abroad and imported to Sweden, the recording may, in the opinion of the Commission, be deemed to be produced abroad.

Prompt processing of press and freedom of expression cases

The Media Constitutional Law Commission emphasises that it is important that the provisions contained in the TF and YGL concerning prompt processing of cases under the constitutional laws are complied with.

The provision concerning prompt processing contained in the TF explicitly applies to freedom of the press cases “and other cases concerning offences against the provisions of this Act”. However, according to the reference contained in the YGL to this provision, that stated there shall apply “to matters concerning freedom of expression cases”. The wording of the reference thus means that the rule concerning prompt processing only applies to freedom of expression cases and not for other cases under the YGL. In the opinion of the Media Constitutional Law Commission, there is no reason for such a differentiation between the TF and YGL. The Commission therefore proposes a reformulation of the YGL so that the rule concerning expeditious treatment applies to the same kinds of cases according to the YGL as under the TF.

• Sida 55
•  Original

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs i fråga om yttrandefrihetsgrundlagen¹

dels att 1 kap. 1, 7, 9 och 10 §§, 3 kap.1 och 6 §§, 4 kap. 1 och 6 §§, 7 kap. 1 och 3 §§, 10 kap. 1 § samt 11 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 15 § och 10 kap. 3 och 4 §§, samt närmast före 3 kap. 15 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom pro-

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom pro-

¹Yttrandefrihetsgrundlagen omtryckt 1998:1439

• Sida 58
•  Original

gram i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

gram i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

7 §

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som kommer från utlandet och radioprogram som förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

I fråga om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige gäller enbart vad som föreskrivs i

3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder,

3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät,

4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen,

5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av denna grundlag,

3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram i tråd samt

3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning.

Har riksdagen godkänt en internationell överenskommelse om radioprogram får sådana föreskrifter som avses i 12 § andra stycket inte i strid med överenskommelsen hindra vidaresändning av radioprogram.

I 10 kap. 2 § finns föreskrifter om rätt att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för offentliggörande i radioprogram från utlandet.

9 §

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk

• Sida 59
•  Original

skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Det gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret.

skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor

1. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten direktsändningar vilkas innehåll den mottagande inte kan ändra,

2. på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas, vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten, direkt genom överföring eller indirekt genom framställning av en teknisk upptagning eller en skrift eller bild, eller

3. annars enligt särskilda önskemål tillhandahåller allmänheten sådana direktsändningar som anges i 1 eller information som överförs direkt ur en sådan databas som anges i 2.

Vad som sägs i första stycket gäller också annan som har utgivningsbevis för sådan verksamhet. För att utgivningsbevis skall utfärdas krävs att

-verksamheten är ordnad på det sätt som anges i första stycket,

-behörig utgivare utsetts och åtagit sig uppdraget,

-verksamheten har ett namn som är sådant att det inte finns risk för att det förväxlas med namn på en annan verksamhet enligt denna paragraf eller med namn på periodisk skrift, om det är annan än ägaren till skriften som ansöker om utgivningsbeviset och ägaren inte har samtyckt till ansökan. Utgiv-

• Sida 60
•  Original

ningsbevis får återkallas om förutsättningar att utfärda sådant bevis inte längre föreligger, om verksamheten inte påbörjats inom sex månader eller om den som drev verksamheten anmält att den upphört. Återkallas utgivningsbeviset gäller därefter vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Närmare bestämmelser om utfärdande och återkallelse av utgivningsbevis meddelas i lag.

Med databas avses i denna grundlag en samling av information lagrad för automatisk databehandling. Varje sådan databas skall ha ett namn. Även verksamhet som utgörs av sådana direktsändningar som avses i denna paragraf skall bedrivas under ett namn. Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas i lag. Detsamma gäller föreskrifter om straff för den som bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av detta stycke.

10 §

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som ges ut i Sverige. En teknisk upptagning ges ut då den utlämnas för att spridas till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna, skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §.

3 kap.

1 §

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd.

• Sida 61
•  Original

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om

1. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning,

2. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme i nätet för andra överföringar än sådana som omfattas av denna grundlag i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana tjänster i nätet,

3. skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet eller

4. ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

6 §

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av sända radioprogram för granskning och att lämna dem till arkiv får meddelas i lag.

Föreskrifter om skyldighet att bevara och tillhandahålla inspelningar av radioprogram för granskning i efterhand och att lämna dem till arkiv får meddelas i lag.

Beställexemplar av upptagningar, skrifter och bilder

15 §

Av en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 2 skall framgå att den är framställd på det sätt som anges där, databasens namn samt när och var upptagningen, skriften eller bilden framställts. Den som

• Sida 62
•  Original

driver verksamheten skall se till att upptagningen, skriften eller bilden har sådana uppgifter. Närmare bestämmelser om detta får meddelas i lag.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som lämnar ut en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 2 och som saknar någon uppgift som är föreskriven i första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, dömas till penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och den som lämnar ut upptagningen, skriften eller bilden känner till detta.

4 kap.

1 §

Radioprogram och tekniska upptagningar skall ha en utgivare. Utgivare av radioprogram skall enligt vad som närmare föreskrivs i lag utses för varje program eller för hela eller delar av programverksamheten.

Utgivaren utses av den som bedriver sändningsverksamheten eller låter framställa den tekniska upptagningen.

Av en sådan teknisk upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 2 skall framgå vem som är utgivare för databasen. Utgivaren skall se till att varje exemplar har en sådan uppgift.

6 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § skall dömas till böter eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, till

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § första eller andra stycket skall dömas till böter eller, om omständigheterna är syn-

• Sida 63
•  Original

fängelse i högst ett år. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 § första stycket skall dömas till penningböter.

nerligen försvårande, till fängelse i högst ett år. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § tredje stycket eller 4 § första stycket skall dömas till penningböter.

I lag får föreskrivas straff för den som bryter mot en föreskrift i lag som meddelats med stöd av 4 eller 5 §

7 kap.

1 §

Bestämmelserna i 9 kap.1-4 §§tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal skall gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar och i fråga om yttrandefrihetsmål. Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring eller hets mot folkgrupp i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes. Beträffande tekniska upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen lämnades ut för spridning. Dock får i lag föreskrivas att filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar med rörliga bilder inte skall anses ha lämnats ut för spridning förrän de har lämnats för registrering hos en myndighet. I fråga om olaga våldsskildring i tekniska upptagningar gäller vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan.

Den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas är i fråga om radioprogram sex månader från det att programmet sändes men i fråga om tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § ett år från den tidpunkt när det brottsliga meddelandet inte längre tillhandahölls. Beträffande tekniska upptagningar är tiden ett år från det att upptagningen gavs ut. Beträffande sådana upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § föreskrivna uppgifterna gäller dock vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan men med den begränsningen att allmänt åtal inte får väckas senare än två år från det att Justitiekanslern fick kännedom om upptagningen.

3 §

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. I

Vad som sägs i 10 kap. tryckfrihetsförordningen om beslag av tryckta skrifter skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar.

• Sida 64
•  Original

stället för 10 kap. 6 § och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock vad som föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om den tid som avses i 10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till beslagets omfattning eller någon annan omständighet är otillräcklig, får rätten på Justitiekanslerns framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta sammanlagt högst två veckor. Vad som sägs i 10 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gäller inte, om Justitiekanslern enligt 1 § första stycket detta kapitel har överlämnat åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap.2, 4 och 14 §§tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns uppgifter gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

För sådan upptagning, skrift eller bild som avses i 1 kap. 9 § första stycket 2 gäller vad som sägs i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen när fråga är om utredningsbeslag i anledning av yttrandefrihetsbrott. I stället för 10 kap. 6 § och 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller dock beträffande tekniska upptagningar vad som föreskrivs i andra och tredje styckena i denna paragraf. Om den tid som avses i 10 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen med hänsyn till beslagets omfattning eller någon annan omständighet är otillräcklig, får rätten på Justitiekanslerns framställning medge att tiden förlängs.

Förlängningen får inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta sammanlagt högst två veckor. Vad som sägs i 10 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen gäller inte, om Justitiekanslern enligt 1 § första stycket detta kapitel har överlämnat åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål. Vad som sägs i 10 kap.2, 4 och 14 §§tryckfrihetsförordningen samt denna paragraf om Justitiekanslerns uppgifter gäller i sådant fall även den allmänna åklagaren.

Varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Om det vid ett beslag som avser en teknisk upptagning och som är av det slag som avses i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen inte är möjligt att i beslutet närmare ange varje sådant avsnitt, skall beslutet i efterhand, så snart det kan ske,

• Sida 65
•  Original

Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa den tekniska upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i upptagningen som har föranlett beslaget.

kompletteras med uppgift om vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller andra sådana delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall, så snart det kan ske, utan kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa den tekniska upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i upptagningen som har föranlett beslaget.

10 kap.

1 §

Bestämmelserna i 1-9 och 11 kap. är tillämpliga också på sådana tekniska upptagningar som har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i Sverige. Vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning.

Bestämmelserna i 1-9 och 11 kap. är tillämpliga också på sådana tekniska upptagningar som har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i Sverige. Vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning. I stället för vad som föreskrivs i 3 kap. 13 § första- tredje styckena gäller 3 §. Vad som föreskrivs i 1 kap. 10 § och 7 kap. 1 § angående uppgifter enligt 3 kap. 13 § skall i stället avse uppgifter enligt 3 § första stycket. Vad som föreskrivs i 6 kap. 2 § tredje och fjärde styckena angående uppgift enligt 3 kap. 13 § första stycket om vem som låtit framställa en teknisk upptagning skall i stället avse uppgift enligt 3 § första stycket om vem som här i landet lämnar ut upptagningen för spridning.

• Sida 66
•  Original

I fråga om rätten att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser för offentliggörande och om rätten till anonymitet gäller dock i tillämpliga delar vad som sägs i 13 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen. Därvid skall

hänvisningen till 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena tryckfrihetsförordningen avse 1 kap. 2 § denna grundlag,

hänvisningen till 3 kap. tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. denna grundlag,

hänvisningen till 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen avse 2 kap. 3 § denna grundlag och

hänvisningen till 7 kap. 3 § första stycket 2 tryckfrihetsförordningen avse 5 kap. 3 § första stycket 2 denna grundlag.

3 §

Sådana exemplar av tekniska upptagningar som har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i Sverige skall förses med tydliga uppgifter om vem som här i landet lämnar ut dem för spridning och när exemplaren förts in i landet. Närmare bestämmelser om detta får meddelas i lag.

Den som här i landet lämnar ut upptagningar för spridning och därvid uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som sprider en teknisk upptagning som saknar någon uppgift som är föreskriven i första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet dömas till penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och spridaren känner till detta.

4 §

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § kan utfärdas även när överföringarna utgår från utlandet. Bestämmelserna i 1-9 kap.

• Sida 67
•  Original

och 11 kap. är tillämpliga också på sådan verksamhet med utgivningsbevis. För utgivningsbevis för sådan verksamhet krävs, utöver vad som föreskrivs i 1 kap. 9 §, att utgivaren har tillräcklig möjlighet att utöva sådan befogenhet som avses i 4 kap. 3 §.

11 kap.

1 §

Vad som sägs i 14 kap.1-3 §§tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av sådana mål skall gälla också i fråga om yttrandefrihetsmål.

Vad som sägs i 14 kap.1-3 §§tryckfrihetsförordningen om resning, högre rätts prövning av tryckfrihetsmål och skyndsam behandling av mål skall gälla också i fråga om motsvarande mål enligt denna grundlag.

I alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i lag som har beslutats med stöd av den gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

Utlänningar är i fråga om yttrandefriheten enligt denna grundlag likställda med svenska medborgare, om inte något annat följer av lag.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. I fråga om tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § och som skett före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

3. Bestämmelsen i 7 kap. 1 § andra stycket om preskriptionstid för yttrandefrihetsbrott vid tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § tillämpas endast på innehåll som alltjämt finns i databasen när denna lag träder i kraft.

4. Bestämmelserna i 7 kap. 1 § andra stycket tredje meningen samt 10 kap. 1 § första stycket tredje meningen och 3 § tillämpas endast på tekniska upptagningar som ges ut här i landet efter att denna lag trätt i kraft.

• Sida 68
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen²

dels att 1 kap. 7 §, 5 kap. 6 § samt 10 kap. 3 och 8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §

Med periodisk skrift förstås en tidning, tidskrift eller någon annan sådan tryckt skrift som enligt utgivningsplanen är avsedd att under en bestämd titel utgivas med minst fyra vid särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, samt löpsedlar och bilagor som hör till skriften. Sedan utgivningsbevis för skriften har meddelats, skall denna anses som periodisk till dess att beviset återkallas eller förklaras fö rfallet.

Om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram eller en teknisk upptagning som avses i yttrandefrihetsgrundlagen, skall i fråga om tillämpning av 1-14 kap. programmet eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. I lag får föreskrivas om

Om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av överföringar eller en teknisk upptagning som avses i yttrandefrihetsgrundlagen, skall i fråga om tillämpning av 1-14 kap. överföringen eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. Vid tilllämpning av 9 kap. 3 § skall utgiv-

²Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438

• Sida 69
•  Original

särskild skyldighet att spela in sådana program och bevara tekniska upptagningar samt att tillhandahålla dessa. Bestämmelser om rätt till sändningar finns i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

ning anses ha skett när programmet sändes, tillhandahållandet på det sätt som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen inleddes eller upptagningen lämnades ut för spridning. I lag får föreskrivas om särskild skyldighet att spela in sådana överföringar och bevara tekniska upptagningar samt att tillhandahålla dessa. Bestämmelser om rätt till sändningar finns i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

5 kap.

6 §

Utfärdat utgivningsbevis må återkallas:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till någon som ej fyller föreskrivna behörighetsvillkor;

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller föreskrivna behörighetsvillkor och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades, utan att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § sista stycket icke bort utfärdas; eller

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset med hänsyn till stadgandet i 5 § tredje stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.

Beslut om återkallelse meddelas av myndighet som avses i 4 §. I ärenden, som avses i första stycket 2-7, skola, om det kan ske, ägaren och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig.

7 kap.

9 §

Om någon döms till ansvar eller ersättningsskyldighet för ett tryck-

• Sida 70
•  Original

frihetsbrott genom sådana överföringar som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen , får domstolen besluta att det brottsliga yttrandet skall tas bort ur databasen.

Den som fortsätter att sprida ett yttrande i en databas trots att han vet att domstol enligt första stycket beslutat att yttrandet skall tas bort ur databasen skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

10 kap.

3 §

Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbas av beslaget begära rättens prövning av det.

Då allmän åklagare förordnat om beslag, skall anmälan därom skyndsamt göras hos Justitiekanslern. Denne har att genast pröva huruvida beslaget skall äga bestånd.

8 §

Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för spridning avsedda exemplaren av skriften.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget.

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall, så snart det kan ske, utan avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. I fråga om tillhandahållande före ikraftträdandet av överföringar som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas äldre bestämmelser.

• Sida 71
•  Original

3. Den nya andra meningen i 1 kap. 7 § andra stycket samt 7 kap. 9 § skall tillämpas endast på tillhandahållande som inleds efter det att denna lag trätt i kraft.

• Sida 72
•  Original

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden³

dels att 5 kap. 8 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 3 kap. 19 och 20 §§ skall betecknas 3 kap. 29 respektive 30 §,

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 2 §, 3 kap. 18 och 20 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 3 § samt 7 kap. 3 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 3 kap. 19 § skall sättas närmast före 3 kap. 29 § ,

dels att det i lagen skall införas tio nya paragrafer, 3 kap. 19- 28 §§, av följande lydelse.

1 kap.

2 §

De bestämmelser i denna lag som gäller tryckta skrifter eller tryckning av skrifter skall tillämpas även på andra skrifter som faller under tryckfrihetsförordningen.

Uttrycken radioprogram och teknisk upptagning används i lagen på samma sätt som i yttrandefrihetsgrundlagen.

Uttrycken radioprogram, databas och teknisk upptagning används i lagen på samma sätt som i yttrandefrihetsgrundlagen.

³ Lagen omtryckt 1998:1442

• Sida 73
•  Original

2 kap.

2 §

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare.

Frågor om utgivningsbevis prövas av Patent- och registreringsverket. Verket tar också emot anmälningar om utgivare och ställföreträdare för utgivare. Verket skall föra register över periodiska skrifter med utgivningsbevis. Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får innehålla uppgifter om skriftens titel, utgivningsort, utgivningsplan, ägare, utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis.

3 kap.

18 §

I fråga om sådant tillhandahållande av upplysningar med hjälp av elektromagnetiska vågor som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagentillämpas 12-16 §§ .

Bestämmelserna i 12-15 §§ tillämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksamhet skall till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen eller direktsändningsverksamheten har. Namnet skall innehålla databasens eller direktsändningsverksamhetens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall i stället för vad som anges i 1 § första och andra styckena gälla att

-utgivare skall utses för verksamheten,

• Sida 74
•  Original

-uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare, skall antecknas i register hos programföretaget,

-uppgift, i förekommande fall, skall antecknas i registret om att direktsändning tillhandahålls samt om beräknad tidpunkt för direktsändningens början.

19 §

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Radio- och TV-verket på ansökan av den som bedriver verksamheten.

En ansökan skall innehålla uppgift om databasens eller direktsändningsverksamhetens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren. Namnet skall innehålla databasens eller direktsändningsverksamhetens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökningen skall också innehålla en teknisk beskrivning av verksamheten. Av denna skall framgå hur information tillhandahålls allmänheten. Beskrivningen skall ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyller förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen . Om överföringarna utgår från utlandet skall av ansökan framgå också hur utgivaren tillförsäkrats möjlighet att utöva sådan befogenhet som anges i

• Sida 75
•  Original

4 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen .

Till en ansökan skall fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörighetsvillkor som anges i yttrandefrihetsgrundlagen och att han har åtagit sig uppdraget.

Om en ansökan avser en databas eller direktsändningsverksamhet med ett namn som företer sådan likhet med namnet på en periodisk skrift för vilken utgivningsbevis utfärdats att förväxling lätt kan ske och det är annan än den registrerade ägaren till skriften som ansöker om utgivningsbeviset, skall till ansökan fogas bevis om att sökanden är ägare till skriften eller att ägaren till skriften samtyckt till ansökan.

20 §

Om en ansökan om utgivningsbevis inte uppfyller vad som föreskrivs i 19 §, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avhjälpa bristen. Gör han inte det får ansökningen avvisas.

21 §

En ansökan om utgivningsbevis får avslås om förutsättningar att utfärda sådant bevis enligt 1 kap. 9 § eller 10 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen inte föreligger.

Innan ansökan avslås skall sökanden föreläggas att inom viss tid avhjälpa bristen.

22 §

Om ändring inträder i de förhållanden som avses i 19 § andrafjärde styckena, skall den som be-

• Sida 76
•  Original

driver verksamheten genast anmäla detta till Radio- och TV-verket.

23 §

Ett utgivningsbevis får återkallas om förutsättningar att utfärda sådant bevis enligt 1 kap. 9 § eller 10 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen inte längre föreligger. Vid risk för förväxling med namn på en annan verksamhet enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen eller med namn på periodisk skrift får det dock ske endast om det inom sex månader sedan utgivningsbeviset utfärdats visas att ansökningen om det bort avslås på grund av denna risk. Återkallelse får också ske om den som bedrev verksamheten har anmält att den upphört.

Beslut om återkallelse av utgivningsbevis meddelas av Radio- och TV-verket. I ärenden om återkallelse skall den som bedriver verksamheten och utgivaren få tillfälle att yttra sig om det kan ske.

24 §

Beslut av Radio- och TV-verket i ärenden om utgivningsbevis får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

25 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i ansökan om utgivningsbevis skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i 22 § om skyldighet att anmäla ändrade förhållanden.

• Sida 77
•  Original

26§

I varje sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § första eller andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall en uppgift om verksamhetens namn och utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Om en ställföreträdare för utgivaren tjänstgör skall det lämnas en uppgift om vem ställföreträdaren är. Uppgifterna skall vara lättillgängliga, tydliga och anges i anslutning till varandra.

27§

Radio- och TV-verket skall föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen . Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får innehålla uppgifter om databasens eller direktsändningsverksamhetens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren samt en teknisk beskrivning av verksamheten.

28 §

Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter för utdrag ur register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen . Regeringen får också meddela föreskrifter om ansökningsavgifter i ärenden om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen .

• Sida 78
•  Original

20 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om ställföreträdare skall dömas till penningböter.

30 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bedriver verksamhet med utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen och som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att vid behov anmäla ny utgivare.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta kapitel föreskrivs om skyldighet att lämna uppgift om ställföreträdare eller att anmäla namn på verksamhet som bedrivs enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall dömas till penningböter.

4 kap.

2 §

Den skyldighet att lämna uppgifter om vem som har låtit framställa en teknisk upptagning samt om när, var och av vem exemplaren har framställts som föreskrivs i 3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras genom att uppgifterna intas i själva den tekniska upptagningen eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande föremål.

Den skyldighet att lämna vissa uppgifter som föreskrivs i 3 kap. 13 § första stycket eller 15 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall fullgöras genom att uppgifterna intas i själva den tekniska upptagningen, skriften eller bilden eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande föremål.

Motsvarande skyldighet enligt 10 kap. 3 § första stycket samma grundlag skall om möjligt fullgöras på samma sätt och annars genom att uppgifterna anbringas på fodral, omslag eller liknande föremål.

• Sida 79
•  Original

5 kap.

3 §

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana överföringar som avses i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen eller, i fråga om sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen, ett år från det att informationen inte längre tillhandahölls och i fråga om motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen, sex månader från det att tillhandahållandet inleddes. Beträffande överföringar som omfattas av 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen och motsvarande överföringar enligt 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen är det tillräckligt att det dokumenteras vilken information som vid varje tidpunkt tillhandahålls.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra detta enligt första stycket.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram genom trådnät.

7 kap.

3 §

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett radioprogram har utgått för sändning eller där en teknisk upptagning har lämnats ut för

Avgörande för var ett yttrandefrihetsmål skall tas upp är den ort varifrån ett radioprogram utgår för sändning, varifrån överföringar som avses i 1 kap. 9 § yttrandefri-

• Sida 80
•  Original

spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

hetsgrundlagen utgår eller där en teknisk upptagning har lämnats ut för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats.

_______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2. Den skyldighet att anmäla verksamhetens namn som föreskrivs i 3 kap. 18 § första stycket skall, för sådan verksamhet som bedrivs när denna lag träder i kraft, fullgöras senast den 1 april 2003.

3. Bestämmelserna i 4 kap. 2 § andra stycket tillämpas endast på upptagningar som lämnas ut för spridning efter det att denna lag trätt i kraft.

4. Bestämmelsen i 5 kap. 3 § första stycket tredje meningen om tid för bevarande av inspelning av sådant tillhandahållande som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen tillämpas endast på innehåll som alltjämt finns i databasen när denna lag träder i kraft.

5. Bestämmelsen i 5 kap. 8 § skall alltjämt gälla för upptagningar som spritts till allmänheten innan denna lag trätt i kraft.

• Sida 81
•  Original

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av

dokument skall ha följande lydelse.

7 §⁴

Om en skrift som avses i 5 eller 6 § har samma innehåll och utförande som en tidigare framställd skrift, skall endast två pliktexemplar lämnas, under förutsättning att pliktexemplar av den tidigare framställda skriften har lämnats eller lämnas samtidigt.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om annat följer av föreskrifterna om kombinerat material i 16 och 17 §§.

Av skrift som har framställts i punktskrift skall två pliktexemplar lämnas, om annat inte följer av vad som föreskrivs i 9 §.

Skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar inte ett radioprogram eller en teknisk upptagning som enligt 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skall jämställas med en bilaga till en periodisk skrift.

Skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt 5 och 6 §§ omfattar inte överföringar eller en teknisk upptagning som enligt 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skall jämställas med en bilaga till en periodisk skrift.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

⁴ Senaste lydelse 1998:1447

• Sida 82
•  Original

5. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1994:729) med instruktion för Radio- och TVverket

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ förordningen (1994:729) med instruktion för Radio- och TV-verket skall ha följande lydelse

1 §⁵

Radio- och TV-verket har till uppgift att besluta i frågor om tillstånd, avgifter och registrering som rör ljudradio- och TV-sändningar riktade till allmänheten i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller någon annan särskilt angiven myndighet. Myndigheten skall följa utvecklingen inom medieområdet.

Radio- och TV-verket har också till uppgift att besluta i frågor om utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen .

2 §⁶

Radio- och TV-verket skall särskilt

1. enligt radio-_och_TV-lagen (1996:844) pröva frågor om tillstånd att sända närradio, fastställa sändningstider om tillståndshavarna inte kan enas om fördelning av sändningstid eller om en tillståndshavare begär att verket skall fastställa sändningsschemat i sin helhet, besluta om det samtidigt får sändas mer än ett närradioprogram i en kommun samt besluta om större sändningsområden än en kommun,

2. enligt lokalradiolagen (1993:120) pröva frågor om tillstånd och bestämma sändningsområden,

3. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om tillstånd att under en begränsad tid sända TV-program eller ljudradioprogram,

⁵ Senaste lydelse 1998:312⁶ Senaste lydelse 1998:312

• Sida 83
•  Original

4. pröva frågor om avgift för lokalradiosändningar,

5. enligt radio-_och_TV-lagen förordna lokala kabelsändarföretag och besluta om undantag från nätinnehavares skyldigheter,

6. pröva frågor enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område,

7. enligt radio-_och_TV-lagen och lokalradiolagen godkänna och registrera de beteckningar för sändningar som används av den som sänder program samt handha register över tillståndshavare, satellitprogramföretag och satellitentreprenörer,

8. pröva frågor om utgivningsbevis enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen samt föra register över verksamhet enligt samma paragraf,

8. enligt lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden handha register över utgivare,

9. enligt lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden handha register över utgivare

9. enligt radio-_och_TV-lagen pröva frågor om återkallelse av tillstånd,

10. enligt radio- och TVlagen pröva frågor om återkallelse av tillstånd,

10. meddela föreskrifter och utöva tillsyn enligt 2 § respektive 3 § andra stycket förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler,

11. meddela föreskrifter och utöva tillsyn enligt 2 § respektive 3 § andra stycket förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler,

11. enligt förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar utlysa tillstånd att sända digital radio och lämna förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden och

12. enligt förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar utlysa tillstånd att sända digital radio och lämna förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden och

12. enligt förordningen (1997:894) om marksänd digital

TV utlysa tillstånd att sända digital TV och lämna förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden.

13. enligt förordningen (1997:894) om marksänd digital

TV utlysa tillstånd att sända digital TV och lämna förslag till regeringen om fördelning av sändningstillstånden.

_______________

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2003.

• Sida 84
•  Original

6. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1995:1386) med instruktion för Patent- och registreringsverket

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (1995:1386) med instruktion för Patent- och registreringsverket i dess lydelse enligt SFS 2000:871 skall ha följande lydelse.

1 §

7

Patent- och registreringsverket är central förvaltningsmyndighet för

ärenden om patent, varumärken, mönster, efternamn och förnamn samt för registerärenden angående aktiebolag, filialer och europeiska ekonomiska intressegrupperingar. Verket är också central förvaltningsmyndighet för handels- och föreningsregisterärenden samt för bank- och försäkringsregisterärenden.

Verket för ett register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

Verket för ett register över fysiska personers och dödsbons konkurser.

Verket för ett register över periodiska skrifter med utgivningsbevis.

Verket handlägger ärenden om registrering av kommunala vapen och om utgivning av periodisk skrift.

Verket är internationell myndighet enligt konventionen om patentsamarbete.

Verket prövar frågor om tillstånd och dispens enligt vad som är särskilt föreskrivet. _______________

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2003.

⁷ Senaste lydelse 2000:871, som träder i kraft den 1 januari 2002

• Sida 85
•  Original

Uppdraget och dess genomförande

Uppdraget

I kommitténs direktiv (dir. 1999:8) anges att kommittén skall dels närmare analysera behovet av och förutsättningarna för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten, dels analysera och ta ställning till om de preskriptionstider som gäller för tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott bör förlängas, dels utreda de tillämpningsproblem som Justitiekanslern (JK) har redovisat och som gäller främst yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), dels, slutligen, ta ställning till om brottet olaga hot – och andra kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som ett led – bör bli tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott. Direktiven finns i bilaga 1.

Genomförandet

När det gäller den del av uppdraget som avser behovet av och förutsättningarna för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten har kommittén informerats om ny teknik av Dan Willstrand, vd för Kamera Interactive AB, och Kalle Jungkvist, chefredaktör och ansvarig utgivare för Aftonbladet Nya Medier, genom föredrag inför kommittén, samt av Göran Belfrage, chef för koncernstab Affärsutveckling på Telia AB, Erik Peurell, Statens kulturråd, Håkan Öster, teknisk direktör på Sveriges Television AB, Jan Engdahl, utvecklingsdirektör på Sveriges Radio AB och Weje Sandén, ekonomijournalist på Veckans Affärer, genom föredrag inför kommitténs ordförande, experter och sekreterare.

Till belysning av frågor om en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten har ordföranden, experterna och sekreteraren besökt Radio- och TV-verket i Haninge.

Till belysning av frågor rörande bl.a. tryckteknik har ordföranden, experterna och sekreteraren besökt Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping. Ordföranden och sekreteraren har också besökt Wassbergs tryckeri AB och Graforama AB, båda i Stockholm. Synpunkter har även inhämtats från bl.a. Hasse Hedberg, ansvarig för branschfrågor på Grafiska företagens förbund.

Till belysning av frågor rörande upplagebegreppet och utgivningsbegreppet har synpunkter inhämtats från biblioteksrådet Gunilla

• Sida 86
•  Original

Johnson, avdelningschef vid Kungliga biblioteket, respektive docenten Hans-Gunnar Axberger.

Kommittén har beaktat de överväganden och slutsatser som redovisats av Konvergensutredningen (Ku 1997:05), se nedan.

Kommittén har avgett remissyttrande över Mediekoncentrationskommitténs betänkande Yttrandefriheten och konkurrensen. Förslag till mediekoncentrationslag m.m. (SOU 1999:30), Konvergensutredningens betänkande Konvergens och förändring. Samordning av lagstiftningen för medie- och telesektorerna (SOU 1999:55) samt betänkande av Utredningen om radio och TV i allmänhetens tjänst, Radio och TV i allmänhetens tjänst – ett beredningsunderlag (SOU 2000:55).

Kommittén har samrått med Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet m.m. (Ju 1998:04) och Offentlighets- och sekretesskommittén (Ju 1999:06).

• Sida 87
•  Original

Del I

Bakgrund

• Sida 88
•  Original

• Sida 89
•  Original

1.1. Inledning

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt (1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen, RF). Den fria åsiktsbildningen förutsätter bl.a. yttrandefrihet och informationsfrihet och dessa friheter tillförsäkras också medborgarna i 2 kap. 1 § första stycket RF. Friheten att yttra sig i tryckt skrift skyddas emellertid särskilt i TF och friheten att yttra sig genom ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar skyddas särskilt i YGL. TF och YGL kompletteras av lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, kallad tillämpningslagen.

YGL tillkom efter förebild av TF och den bygger på samma grundläggande principer som denna. Principerna är bl.a.

– etableringsfrihet – förbud mot censur och hindrande åtgärder – ensamansvar med meddelarskydd – särskild brottskatalog och – särskild rättegångsordning med juryprövning.

Det skydd TF och YGL ger de olika medierna överensstämmer till stora delar men det finns också skillnader i skyddet som beror på mediernas särdrag. Så finns t.ex. beträffande radioprogram (samlingsterm för ljudradio, television och vissa liknande överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor) som sänds på annat sätt än genom tråd (”genom etern”) undantag från principen om etableringsfrihet, och beträffande filmer som skall visas offentligt finns undantag från förbudet mot censur.

De två grundlagarna ger ett skydd för tryck- och yttrandefriheten som kan te sig långtgående vid en internationell jämförelse. Det bör dock ses

• Sida 90
•  Original

mot bakgrund av den viktiga självsanerande verksamheten inom pressen (se avsnitt 1.5.1) och den särskilda granskningen av radio- och TVprogram (se avsnitt 1.5.3).

TF och YGL är delvis tillämpliga också på medier som är utländska, t.ex. radio- och TV-program som kommer från utlandet samt filmer och ljudupptagningar som importeras hit.

Det detaljerade skydd för yttrandefriheten på grundlagsnivå som TF och YGL ger är i sin utförlighet unikt internationellt sett. Det ger vidare yttrandefriheten till den del den utövas i de medier som omfattas av TF eller YGL ett stabilt skydd eftersom ändring av reglerna endast kan ske genom grundlagsändring vilket kräver två likalydande beslut med riksdagsval emellan. För yttrandefriheten till den del den inte omfattas av TF eller YGL, t.ex. när yttrandet sprids via en webbsida på Internet som tillhandahålls av en privatperson (jfr avsnitt 5.2.1), är skyddet inte lika stabilt och detaljerat. Till skydd för yttrandefriheten i denna del gäller endast de mera allmänna reglerna i RF samt dessutom den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

RF:s garanti för yttrande- och informationsfriheten (2 kap. 1 § första stycket 1 och 2 RF) innebär att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad

– yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, och – informationsfrihet, dvs. frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden.

Dessa friheter får emellertid inskränkas genom lag. Efter bemyndigande i lag får de också i vissa fall begränsas genom annan författning (2 kap. 12 § första stycket RF). Detta gäller också bl.a. mötesfriheten och demonstrationsfriheten.

Begränsningar får emellertid inte göras för vilka ändamål eller i vilken omfattning som helst. I 2 kap. 12 § andra stycket RF anges att begränsning endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den samt att begränsningen inte heller får sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar. Vidare anges att begränsning inte får göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § RF gäller särskilt för begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten att sådan får ske med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privat-

• Sida 91
•  Original

livets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. I paragrafen anges också att vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Slutligen anges att meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden (s.k. ordningsföreskrifter) inte anses som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten.

Till skydd mot begränsningar av de grundlagsskyddade rättigheterna innehåller 2 kap. 12 § RF även regler om att förslag till lag rörande begränsning av rättigheterna skall vila i minst tolv månader från det att det första utskottsyttrandet anmäldes, om minst tio av riksdagsledamöterna begär det. Om minst fem sjättedelar av de röstande röstar för att anta förslaget, är det dock omedelbart antaget.

Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen, med de ändringar och tillägg som gjorts genom tilläggsprotokoll, som lag här i landet, och enligt 2 kap. 23 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.

Konventionen innehåller i artikel 10 regler till skydd för yttrandefriheten. Enligt artikeln skall envar äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt sägs innefatta åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Det anges vidare att utövandet av de i artikeln nämnda rättigheterna må underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder, som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, skydd för hälsa eller moral eller annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser sprids, eller upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet. Artikeln förhindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

Vid sidan av reglerna i RF och Europakonventionen gäller inga särskilda regler av konstitutionell natur till skydd för yttrandefriheten när den utövas i de medier som inte omfattas av TF eller YGL. Dessa båda grundlagar kan emellertid sägas indirekt erbjuda ett visst skydd även åt uttrycksformer utanför deras tillämpningsområde. Det kan ju vara meningslöst att ingripa mot ett yttrande som sprids via en privat webbsida på Internet när samma text kan spridas straffritt genom t.ex. en tryckt skrift. Detta förhållande brukar kallas TF:s och YGL:s paraplyeffekt (jfr SOU 1983:70 s. 79).

För de medier som faller utanför TF:s och YGL:s tillämpningsområden gäller följande avvikelser från skyddet enligt dessa grundlagar. Någon

• Sida 92
•  Original

grundlagsskyddad etableringsfrihet finns inte. Det finns alltså inget hinder mot att det allmänna i lag uppställer krav på tillstånd för att driva viss verksamhet. Något grundlagsförbud mot förhandsgranskning och hindrande åtgärder finns inte heller. Enbart de straff- och processrättsliga reglerna i allmän lag gäller för avgörande av frågan om ett yttrandes eventuella lagstridighet. Vilka yttranden som är straffbara bestäms av BrB och specialstraffrätten, och det straffbara området kan utvidgas genom stiftande av vanlig lag. Därvid gäller visserligen de ovan refererade reglerna i RF och Europakonventionen men dessa ramar för lagstiftningen är tämligen vida och vaga. Enligt BrB kan ansvar för brott utkrävas av såväl gärningsmän som av anstiftare och medhjälpare. Någon motsvarighet till den ansvarsfrihet och rätt till anonymitet för medverkande som gäller enligt TF och YGL finns alltså inte för yttranden i dessa medier. Förundersökning och åtal handläggs av polis respektive allmän åklagare, och rättegången innefattar inte juryprövning. Alla vanliga tvångsmedel kan tillämpas, och alla särskilda rättsverkningar av brott kan bli aktuella. Även talan om skadestånd på grund av yttranden handläggs enligt regler i allmän lag.

1.2. De grundläggande principerna i TF och YGL

I detta avsnitt behandlas de grundläggande principerna i TF och YGL. I slutet av avsnitt 1.4.2 behandlas vissa undantag från de grundläggande principernas tillämpningsområde. I bilaga 3 finns en redogörelse för den historiska utvecklingen av grundlagsskyddet i TF och YGL.

1.2.1. Etableringsfrihet

Principen om etableringsfrihet innebär att varje svensk medborgare är tillförsäkrad rätt att framställa och sprida tryckta skrifter (4 kap. 1 § och 6 kap. 1 § TF), sända ljudradioprogram och televisionsprogram genom tråd (3 kap. 1 § YGL) och att framställa och sprida tekniska upptagningar (3 kap. 8 § YGL). Tillstånd för att driva verksamheten får inte krävas och rätten att driva verksamheten påverkas inte av konkurs (6 kap. 1 § konkurslagen 1987:672) eller näringsförbud (6 § lagen 1986:436 om näringsförbud).

Beträffande rätt att sända radio- och televisionsprogram på annat sätt än genom tråd (”genom etern”) råder däremot inte full etableringsfrihet. Anledningen till detta är att det för sådana sändningar krävs utrymme i frekvensspektrum för att inte störningar skall uppstå i radiotrafiken. I 3 kap. 2 § första stycket YGL föreskrivs därför att rätten att sända radio-

• Sida 93
•  Original

program på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Sådana regler finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844). Denna lag gäller sändningar av ljudradiooch TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. För sändningar genom tråd gäller lagen endast om sändaren når fler än 100 bostäder. I 2 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen sägs att det krävs tillstånd enligt lagen för att sända ljudradio- eller TVprogram med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Tillståndskravet omfattar endast sändningar genom etern. Att sändningar i tråd eller kabel är tillståndsfria följer av YGL. Tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen krävs inte för viss sändning av sökbar text-TV och inte heller för vissa sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade.

Enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen meddelar regeringen tillstånd att sända TV-program och tillstånd att till hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram. Tillstånd att sända närradio meddelas av Radio- och TV-verket, och tillstånd att sända lokalradio meddelas enligt lokalradiolagen (1993:120) av Radio- och TV-verket. Sedan den 15 december 1995 har emellertid gällt att Radio- och TV-verket inte skall meddela nya tillstånd att sända lokalradio.¹ Detta gäller till utgången av juni månad 2001.² Enligt 3 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen får sändningstillstånd som meddelas av regeringen förenas med villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Ett sändningstillstånd får också förenas med bl.a. villkor om skyldighet att sända genmälen och att sända ett mångsidigt programutbud.

För att så stor etableringsfrihet som möjligt ändå skall råda också för radiosändningar genom etern föreskrivs i 3 kap. 2 § andra stycket YGL att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Bestämmelser som syftar till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikation finns i lagen (1993:599) om radiokommunikation. Som en ytterligare garanti för största möjliga etableringsfrihet beträffande eterburna sändningar föreskrivs också i 3 kap. 5 § YGL att frågor om rätt att sända radioprogram skall kunna prövas av domstol eller av en nämnd vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande är eller har varit ordinarie domare. Beträffande beslut av regeringen sägs i paragrafen att prövningen skall göras av domstol och endast behöver avse beslutets laglighet. (Det sist sagda innebär att prövning enligt lagen

¹ Se lagen (1995:1292) om tillfälliga bestämmelser i fråga om tillstånd att sända lokalradio.² Se lagen (2000:661) om fortsatt giltighet av lagen (1995:1292) om tillfälliga bestämmelser i fråga om tillstånd att sända lokalradio.

• Sida 94
•  Original

1988:205 om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut är tillräcklig från grundlagssynpunkt.)

1.2.2. Förbud mot censur och hindrande åtgärder

Förbudet mot censur (1 kap. 1 § första stycket och 1 kap. 2 § första stycket TF samt 1 kap. 3 § första stycket första meningen YGL) innebär att framställning och spridning av tryckta skrifter samt motsvarande åtgärder beträffande de medier som avses i YGL inte får villkoras av förhandsgranskning av det allmänna. Ingripanden mot överträdelser av vad som är tillåtet att yttra får ske först i efterhand. En annan sak är att utgivaren av en periodisk skrift eller ett samlingsverk kan granska inkomna bidrag och gallra bland dessa eftersom förbudet mot förhandsgranskning bara gäller ingripanden från det allmänna. Censurförbudet i TF är kategoriskt medan det i YGL är försett med vissa särregler.

Beträffande rörliga bilder i filmer, videogram eller andra tekniska upptagningar som skall visas offentligt gäller ett undantag från förbudet mot förhandsgranskning. I 1 kap. 3 § andra stycket YGL ges tillåtelse att genom lag meddela föreskrifter om granskning och godkännande av sådana filmer. Med stöd av denna paragraf har i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram meddelats regler om granskning av filmer och videogram som skall visas offentligt. Granskningen utförs av Statens biografbyrå. Grundlagsbestämmelsen medger inte censur av filmer och videogram som sprids till allmänheten över disk, per postorder eller på liknande sätt.

Beträffande trådsändningar ges i 3 kap. 1 § andra stycket YGL tillåtelse att genom lag meddela föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program, i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning, den s.k. ”must carry-principen”, och om ingripanden mot sändningar som inriktas på våld, pornografi eller hets mot folkgrupp.

Av 3 kap. 2 § YGL följer att krav på innehållet i etersända radio- och TV-program får ställas endast med stöd av lag angående föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Sådana regler om tillstånd och villkor för sändning av ljudradio- eller TV-program genom etern finns i radiooch TV-lagen.

Enligt 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen skall den som sänder TVprogram eller ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Som framgått i det föregående kan regeringen även förena sändningstillstånd med andra villkor. Med stöd av

• Sida 95
•  Original

7 kap. 4 § YGL har i 9 kap. 2 § radio- och TV-lagen föreskrivits att Granskningsnämnden för radio och TV genom granskning i efterhand övervakar om sända program står i överensstämmelse med radio- och TVlagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. Efterlevnaden av bestämmelserna om reklam i 7 kap. 3, 4 och 10 §§ radio- och TV-lagen övervakas dock av Konsumentombudsmannen, och sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 § radio- och TVlagen skall inte granskas av Granskningsnämnden för radio och TV.

Förbudet mot hindrande åtgärder (1 kap. 2 § andra stycket TF och 1 kap. 3 § första stycket andra meningen YGL) innebär att det allmänna inte får, på grund av innehållet i en skrift eller annat medium som avses i YGL, hindra framställning och spridning av skriften eller motsvarande åtgärder beträffande de medier som avses i YGL, på annat sätt än vad som är medgivet i TF och YGL, t.ex. genom beslag eller konfiskering av brottslig framställning. Som en del av förbudet mot censur och hindrande åtgärder finns också i 1 kap. 3 § tredje stycket YGL en bestämmelse om att det allmänna, inte utan stöd i YGL, på grund av innehållet i en framställning, får förbjuda eller hindra innehav eller användning av tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot radiosändningar eller uppfatta innehållet i filmer och ljudupptagningar. Här föreskrivs också att det allmänna inte utan stöd i YGL får förbjuda anläggande av trådnät för sändning av radioprogram på grund av innehållet i program. Eftersom förbudet mot hindrande åtgärder gäller åtgärder som föranleds av yttrandets innehåll hindrar det inte ingripanden som sker med hänsyn till rena ordningsskäl.

1.2.3. Ensamansvar med meddelarskydd

Principen om ensamansvar innebär att endast en av de oftast många personer som medverkat vid tillkomsten av en framställning med grundlagsskydd enligt TF eller YGL kan hållas straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för innehållet i framställningen och att det i dessa grundlagar anges vem denna person är. Vanliga straffrättsliga regler om ansvar för medverkande tillämpas alltså inte. Ansvaret enligt TF och YGL för innehållet i en framställning kan till följd härav kallas exklusivt. Ansvaret är också successivt vilket betyder att det i första hand åvilar den som kan sägas stå närmast brottet (t.ex. utgivaren av en tryckt periodisk skrift) och om ansvaret inte kan utkrävas av denne åvilar det den som står närmast honom i ansvarskedjan (för en tryckt periodisk skrift ägaren). Slutligen är ansvaret även formellt i den meningen att det åvilar den i TF eller YGL angivne oavsett hur han bidragit till framställningens tillkomst och oavsett om han faktiskt känt till dess innehåll (beträffande det senare se 8 kap. 12 § TF

• Sida 96
•  Original

och 6 kap. 4 § YGL). Utgivarens ansvar bortfaller dock om han var utsedd för skens skull eller uppenbarligen inte hade den befogenhet att öva tillsyn över framställningens offentliggörande och bestämma över dess innehåll som skall tillkomma honom (8 kap. 2 § andra stycket TF och 6 kap. 2 § första stycket 2 YGL).

Utgivare skall utses för tryckt periodisk skrift (5 kap. 2 § första stycket TF) och för de framställningar som omfattas av YGL (4 kap. 1 § första stycket YGL). Uppgift om vem som är utgivare av en framställning skall beträffande vissa medier anmälas till myndighet och beträffande andra hållas tillgänglig för allmänheten på annat sätt. Vem som är utgivare skall framgå av tryckta periodiska skrifter och tekniska upptagningar. En framställning skall också bevaras under viss tid efter att den offentliggjorts.

Principen om ensamansvar är till gagn för yttrandefriheten genom att olika medverkande till ett grundlagsskyddat yttrandes tillkomst och spridning normalt inte riskerar att få ansvara för sin medverkan. Samtidigt medger principen att ingripanden mot brottsliga yttranden ofta kan ske effektivt eftersom omfattande utredningar inte behöver göras av t.ex. vem som ansvarar för visst material på en stor tidningsredaktion.

Reglerna om vem som är ansvarig för yttrandefrihetsbrott är olika för olika medieformer, även om vissa grunddrag är desamma.

För tryckt periodisk skrift skall finnas en utgivare som skall anmälas hos Patent- och registreringsverket (5 kap. 2 och 4 §§ TF samt 2 kap. 2 § tillämpningslagen). Utgivaren ansvarar för tryckfrihetsbrott som begås genom skriften. Om ansvar inte kan utkrävas av en utgivare ansvarar skriftens ägare. Därefter följer i ansvarskedjan den som tryckt skriften och utspridaren (8 kap. 1–4 och 10–12 §§ TF).

Ansvaret för tryckfrihetsbrott genom icke periodisk skrift (t.ex. en bok) åvilar i första hand författaren, om han framträtt frivilligt som skriftens upphovsman. Om utgivare finns och frivilligt har framträtt, kan han göras ansvarig för samlingsverk när ansvar inte kan utkrävas av författarna. Utgivare som framträtt frivilligt kan också göras ansvarig för verk av en avliden författare. De följande stegen i ansvarskedjan är förläggaren, tryckaren och utspridaren (8 kap. 5–9 och 10–12 §§ TF).

För de medier som omfattas av YGL gäller primärt ett utgivaransvar. Radioprogram skall enligt 4 kap. 1 § första stycket YGL ha en utgivare. Beträffande sändningar av radioprogram med tillstånd av regeringen enligt radio- och TV-lagen, alltså etersända ljudradioprogram som sänds till hela landet eller till utlandet och etersända TV-program, gäller att uppgift om vem som är utgivare skall antecknas i ett register hos programföretaget. Registret skall hållas tillgängligt för allmänheten (3 kap. 1 § tillämpningslagen). Enligt 3 kap. 2 § tillämpningslagen (jfr 6 kap. 1 § andra stycket YGL) kan beträffande program som direktsänds beslutas att den som framträder i programmet själv skall ansvara för yttrandefrihetsbrott som

• Sida 97
•  Original

han begår. Beslutet skall meddelas de berörda före sändningen och antecknas i registret. Om så inte sker är beslutet utan verkan. Beträffande sändningar i närradio och lokalradio, s.k. sammanställda radiotidningar (dvs. en radiotidning som innehåller material från flera förlagor), andra trådlösa sändningar av radioprogram och andra trådsändningar än vidaresändningar m.m. finns närmare regler i 3 kap. 3–18 §§ tillämpningslagen om anmälan av utgivare m.m. När det gäller sändningar med tillstånd av Radio- och TV-verket, dvs. sändningar i närradio och lokalradio, skall utgivare anmälas till Radio- och TV-verket (3 kap. 3 § tillämpningslagen). För sammanställda radiotidningar skall utgivare anmälas till Taltidningsnämnden (3 kap. 7 § tillämpningslagen), och beträffande andra trådlösa sändningar av radioprogram skall utgivare antecknas i ett register hos programföretaget (3 kap. 11 § tillämpningslagen). I fråga om andra trådsändningar än vidaresändningar m.m. skall utgivare antecknas i register hos programföretaget om verksamheten bedrivs av ett företag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen (1996:844), dvs. om verksamheten drivs av företag med tillstånd att sända etersända ljudradioprogram till hela landet eller utlandet och etersända TV-program (3 kap. 12 och 18 §§ tillämpningslagen). Om verksamheten drivs av annan skall utgivare anmälas till Radio- och TV-verket (3 kap. 13 och 18 §§ tillämpningslagen).

För radioprogram ansvarar i första hand utgivaren och i andra hand den som bedriver sändningsverksamheten (6 kap. 1 och 2 §§ YGL).

Även för tekniska upptagningar skall finnas utgivare (4 kap. 1 § YGL). Av en teknisk upptagning skall framgå vem som är utgivare (4 kap. 4 § YGL). En teknisk upptagning som framställts i Sverige och är avsedd för spridning här skall också vara försedd med uppgift om vem som låtit framställa den samt om när, var och av vem exemplaren framställts (3 kap. 13 § YGL). Ansvaret för yttrandefrihetsbrott åvilar i första hand utgivaren och i andra hand den som låter framställa upptagningen. Om en teknisk upptagning saknar den i 3 kap. 13 § föreskrivna uppgiften om vem som låtit framställa den och det inte kan klarläggas vem han är eller han saknar känd adress i Sverige och inte kan påträffas här under rättegången, ansvarar den som sprider upptagningen i stället (6 kap. 2 § YGL). Detsamma gäller om en lämnad uppgift innebär att den som har låtit framställa upptagningen har hemvist utomlands eller om uppgiften är oriktig och den som sprider upptagningen känner till detta.

Enligt 4 kap. 1 § tillämpningslagen skall utgivaren för sammanställda kassettidningar anmälas till Taltidningsnämnden.

Med meddelarskydd avses här meddelar- och anskaffarfrihet, rätten till anonymitet och efterforskningsförbudet. Reglerna om rätt till anonymitet och efterforskningsförbudet är utformade på samma sätt i TF och YGL. De innebär i huvudsak följande. Författare eller annan upphovsman, den

• Sida 98
•  Original

som lämnar uppgift eller bidrag för offentliggörande, utgivare till icke periodisk skrift och den som har framträtt i en framställning som skyddas av YGL har rätt att vara anonym (3 kap. 1 och 2 §§ TF och 2 kap. 1 och 2 §§ YGL), och de som tar del i tillkomsten, utgivningen eller spridningen av en framställning som införts eller varit avsedd att införas i ett medium som skyddas av TF eller YGL har tystnadsplikt beträffande sådana personers identitet (3 kap. 3 § TF och 2 kap. 3 § YGL). Efterforskningsförbudet innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte får forska efter den anonyme författaren/upphovsmannen eller vem som utgett eller avsett att utge framställning i tryckt skrift, vem som lämnat uppgift för publicering eller vem som tillhandahållit framställningen för publicering (3 kap. 4 § TF och 2 kap. 4 § YGL). Som angetts tidigare innebär principen om ensamansvar att straffrihet råder för andra medverkande till en framställning än den som bär ensamansvaret för den (se dock nedan).

Envars rätt att straffritt lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande (meddelarfrihet) och envars rätt att straffritt anskaffa uppgifter i sådant syfte (anskaffarfrihet) framgår av 1 kap. 1 § tredje och fjärde stycket TF och 1 kap. 2 § YGL. De undantagsfall då en person som lämnar uppgifter för offentliggörande kan fällas till ansvar för detta och de undantagsfall då annan medverkande till en grundlagsskyddad framställning kan fällas till ansvar för detta anges i 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL. Det gäller gärningar som utgör vissa grövre brott mot rikets säkerhet, uppsåtligt oriktigt utlämnande av hemlig handling och tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande samt uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Dessa gärningar är inte tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott utan brott enligt BrB eller annan vanlig lag.

Även de undantagsfall då den som anskaffar uppgift eller underrättelse för offentliggörande kan fällas till ansvar för detta anges i 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL. Det gäller vissa grövre brott mot rikets säkerhet. Det måste här observeras att allmän lag enligt 1 kap. 9 § 4 TF och 1 kap. 12 § YGL är tillämplig på det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats. En anskaffare har således inte rätt att straffritt t.ex. göra inbrott för att anskaffa viss uppgift. Om själva informationsanskaffandet omfattas av en straffbestämmelse i vanlig lag är anskaffaren emellertid skyddad mot straffansvar i alla fall utom då anskaffandehandlingen utgjorde ett sådant grövre brott mot rikets säkerhet som anges i 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL.

När det gäller skadestånd på grund av tryck- eller yttrandefrihetsbrott gäller vissa avvikelser från principen om ensamansvar. Reglerna om enskilt anspråk finns i 11 kap. TF respektive 8 kap. YGL. Enskilt anspråk får inte dömas ut på grund av innehållet i en framställning i andra fall än när framställningen innefattar ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Den som enligt TF eller YGL bär det straffrättsliga ansvaret ansvarar också för ska-

• Sida 99
•  Original

destånd. Ägare till periodisk skrift och förläggare av annan tryckt skrift svarar emellertid enligt TF solidariskt med utgivare respektive författare m.fl. för skadestånd. På samma sätt ansvarar för skadestånd enligt YGL den som bedriver programverksamheten och den som låtit framställa en film eller ljudupptagning solidariskt med den som bär det straffrättsliga ansvaret.

1.2.4. Särskild brottskatalog m.m.

TF innehåller i 7 kap. 4 och 5 §§ en fullständig uppräkning av vilka gärningar som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt vanlig lag. Gärningarna enligt 7 kap. 4 § är högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, vårdslöshet med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi eller landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, uppvigling, hets mot folkgrupp, olaga våldsskildring, förtal, förolämpning och, i den utsträckning som anges, försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Före den 1 januari 1999 fanns även barnpornografibrott med i uppräkningen.

I 7 kap. 5 § anges som tryckfrihetsbrott gärningar, begångna genom tryckt skrift och straffbara enligt lag, som innebär att någon uppsåtligen offentliggör hemlig handling som han fått tillgång till i allmän tjänst, under utövande av tjänsteplikt eller i jämförbart förhållande, offentliggör uppgift och därvid uppsåtligen åsidosätter tystnadsplikt som gäller enligt sekretesslagen eller, när riket är i krig eller omedelbar krigsfara, offentliggör uppgift om förhållanden vilkas röjande enligt lag innefattar annat brott mot rikets säkerhet än som anges i 7 kap. 4 § TF.

Av 5 kap. 1 § första stycket YGL följer att de gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott om de begås i en i YGL skyddad framställning och är straffbara enligt lag. Detta innebär att tryckfrihetsbrotten och yttrandefrihetsbrotten sammanfaller. På en punkt finns dock en skillnad. Denna beror på utformningen av brottet olaga våldsskildring. I 16 kap. 10 b § första stycket BrB föreskrivs ansvar för dels den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, dels den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Vad gäller stillbilder är alltså endast skildring av s.k. våldspornografi straffbar medan även skildring av s.k. extremvåld är straffbar när det gäller rörliga bilder. I 5 kap. 1 § andra stycket YGL föreskrivs med anledning härav att som yttrandefrihetsbrott skall anses även sådan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga

• Sida 100
•  Original

bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids. Detta innebär att brottskatalogen enligt YGL är något mera omfattande än enligt TF eftersom även skildringar av annat våld än sexuellt sådant är straffbara enligt YGL.

Som framgått ovan krävs för ansvar för tryck- och yttrandefrihetsbrott att gärningen också är straffbar enligt vanlig lag. Man brukar säga att ”dubbel täckning” krävs för att ett brott skall vara straffbart som tryckeller yttrandefrihetsbrott. Detta innebär att ansvarsområdet för sådana brott kan inskränkas men inte utvidgas utan ändring av TF eller YGL. När det gäller påföljder för tryck- och yttrandefrihetsbrott hänvisar TF och YGL till BrB.

Som framgått i föregående avsnitt har brottskatalogen betydelse inte bara för det straffrättsliga ansvaret utan också för det skadeståndsrättsliga. Skadestånd för missbruk av tryck- eller yttrandefriheten i TF eller YGL kan nämligen utgå bara om det föreligger ett tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott.

1.2.5. Särskild rättegångsordning m.m.

Reglerna om åtal och rättegång är i huvudsak desamma i tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål (9 och 12 kap. TF respektive 7 och 9 kap. YGL). Reglerna innebär väsentligen bl.a. följande. JK är ensam åklagare i mål av detta slag. Frågan huruvida tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott föreligger skall prövas av en jury om nio medlemmar, om inte parterna avstår från det. Juryns utslag anses fällande om minst sex jurymän är ense om att brott föreligger. Om juryn meddelat ett fällande utslag, skall även rätten pröva om brott föreligger. Rätten kan därvid frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under en mildare straffbestämmelse. Har juryn frikänt den tilltalade, är detta bindande för rätten. I 7 kap. tillämpningslagen finns bl.a. bestämmelser om gemensam handläggning av tryck- eller yttrandefrihetsmål och andra mål.

En tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrott och en teknisk upptagning som innefattar yttrandefrihetsbrott kan konfiskeras (7 kap. 7 § TF och 5 kap. 6 § YGL). Om sådant förordnande meddelas skall alla framställningar som är avsedda för spridning förstöras. Det skall också tillses att ytterligare exemplar inte kan framställas.

Slutligen kan nämnas att TF och YGL båda innehåller den s.k. instruktionen (1 kap. 4 § TF och 1 kap. 5 § YGL). Denna innebär att den som dömer över missbruk av yttrandefriheten eller vakar över denna skall betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla.

• Sida 101
•  Original

1.3. Utländska yttranden

1.3.1. TF

TF äger främst tillämpning på skrifter som både trycks och utges inom Sverige (1 kap. 6 § TF). I 13 kap. finns regler om utrikes tryckta skrifter. Beträffande utrikes tryckta skrifter som utges här i landet gäller i princip TF:s regler (13 kap. 1 § TF). Följande avvikelser från TF:s allmänna regler gäller dock enligt övriga bestämmelser i 13 kap. TF för utrikes tryckta skrifter.

Utgivningsbevis och ansvarig utgivare för periodisk skrift krävs endast om skriften huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket. Av 13 kap. 3 § TF följer att regeln i 5 kap. 1 § TF om att ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person inte gäller för utrikes tryckt periodisk skrift. (I 5 kap. 1 § TF ges dock också tillåtelse till att i lag föreskriva att även utlänning eller utländsk juridisk person får vara ägare till periodisk skrift. En sådan lagregel finns i 2 kap. 1 § tillämpningslagen där det sägs att utlänningar med hemvist i Sverige eller medborgarskap i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) får vara ägare till periodiska skrifter som trycks i Sverige. Det sägs också att även utländska juridiska personer som har bildats enligt lagstiftningen i en stat inom detta samarbetsområde och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom detta område får vara ägare till periodiska skrifter som trycks i Sverige. För utrikes tryckt periodisk skrift följer alltså detta redan av 13 kap. 3 § TF.) Eftersom ansvar här i landet inte kan utkrävas av den utländske tryckaren ansvarar enligt 13 kap. 4 § TF i tryckarens ställe den som låtit utlämna skriften för spridning här eller, om det inte kan visas vem han är eller han inte vid utgivningen hade hemvist här, den som enligt 6 kap. är att anse som utspridare.

Den rätt att straffritt meddela och anskaffa uppgifter för offentliggörande som följer av principen om ensamansvar och som slås fast i 1 kap. 1 § tredje och fjärde styckena TF gäller också vid offentliggörande i en skrift som trycks utom riket (13 kap. 6 § TF). I 7 kap. 3 § TF anges de undantagsfall då en person som lämnar eller anskaffar uppgifter för offentliggörande kan fällas till ansvar för detta. Det gäller vissa grövre brott mot rikets säkerhet, uppsåtligt oriktigt utlämnande av hemlig handling, uppsåtligt tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i 16 kap. 1 § sekretesslagen. Enligt 13 kap. 6 § TF gäller emellertid längre gående undantag från rätten att straffritt meddela och anskaffa uppgifter för publicering än enligt 7 kap. 3 § TF när publiceringen avses ske i skrift som trycks utom riket och utges här men inte huvudsakligen är avsedd för spridning inom riket och för vilken inte heller

• Sida 102
•  Original

utgivningsbevis finns samt när publiceringen avses ske i skrift som inte ges ut i Sverige, oavsett om skriften trycks här eller utomlands. Skillnaden mot vad som gäller enligt 7 kap. 3 § TF är dels att ansvarsfriheten inte gäller i något fall då meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet, dels att varje uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt genom publiceringsmeddelande är straffbart.

I fråga om skrift som trycks utom riket och utges här och även huvudsakligen är avsedd för spridning här eller för vilken utgivningsbevis finns gäller 7 kap. 3 § TF utan inskränkningar. Detta framgår motsatsvis av 13 kap. 6 § TF jämförd med 13 kap. 1 § TF. Detta har betydelse särskilt för svenska periodiska skrifter som trycks utomlands av ekonomiska skäl.

När det gäller rätten till anonymitet för meddelaren till sådana skrifter som avses i 13 kap. 6 § TF gäller reglerna i 3 kap. TF med den skillnaden i förhållande till skrifter som trycks och utges i Sverige och skrifter som trycks utomlands och utges här och huvudsakligen är avsedda för spridning här eller för vilka utgivningsbevis finns att tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § TF inte gäller vid något brott mot rikets säkerhet (13 kap. 6 § tredje stycket TF).

I fråga om skrift som inte ges ut i Sverige jämställs med den som lämnar meddelande för offentliggörande den som på annat sätt medverkar till framställning i periodisk skrift, t.ex. författare eller annan upphovsman (13 kap. 6 § andra stycket andra meningen TF). Denna regel klargör att journalister med anknytning till utländska tidningar också är skyddade av TF.

1.3.2. YGL

När det gäller tekniska upptagningar äger YGL främst tillämpning på sådana som framställts här och lämnas ut för spridning här. I 10 kap. finns regler om radioprogram och tekniska upptagningar från utlandet. Beträffande tekniska upptagningar som framställts utomlands och lämnas ut för spridning här gäller enligt 10 kap. 1 § YGL i princip YGL:s allmänna regler. Följande avvikelser från vad som gäller för svenska upptagningar föreligger dock.

Eftersom den utländske producenten knappast är åtkomlig för den svenska lagstiftningen anges i 10 kap. 1 § första stycket andra meningen YGL att vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning. Med den som här lämnar ut en framställning för spridning avses enligt förarbetena importören (prop. 1990/91:64 s. 132). De skyldigheter som för inhemska upptagningar åvilar den som låtit framställa upptagningen ligger alltså i fråga om utländska upptagningar på importören. Som framgår i avsnitt

• Sida 103
•  Original

10.6 innebär YGL:s utformning på denna punkt att den som importerar en upptagning för spridning i Sverige är skyldig att utse en utgivare. Uppgift om utgivaren och vem som importerat upptagningen skall finnas på upptagningen. Skyldigheten att se till att uppgifterna sätts ut åvilar dock inte importören utan utgivaren respektive den utländske framställaren.

Friheten att meddela och anskaffa uppgifter för offentliggörande och rätten till anonymitet har samma omfattning beträffande tekniska upptagningar som framställs utomlands och lämnas ut för spridning här som enligt 13 kap. 6 § TF. Detta innebär att de undantagsfall då en person som lämnar eller anskaffar uppgifter för offentliggörande kan fällas till ansvar för detta är på samma sätt som enligt 13 kap. 6 § TF utvidgade i förhållande till vad som gäller enligt 7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL så att ansvarsfriheten inte gäller i något fall då meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet och så att varje uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt genom publiceringsmeddelande är straffbart.

När det gäller rätten till anonymitet för meddelaren till sådana upptagningar som framställs utomlands och lämnas ut för spridning här gäller reglerna i 2 kap. YGL med den skillnaden i förhållande till vad som gäller för här framställda och spridda upptagningar att tystnadsplikten inte gäller vid något brott mot rikets säkerhet (10 kap. 1 § andra stycket YGL).

Beträffande tekniska upptagningar som inte lämnas ut för spridning i Sverige, oavsett om upptagningen framställts här eller i utlandet, gäller YGL endast i fråga om meddelar- och anskaffarfrihet samt rätten till anonymitet och då på samma sätt som för upptagningar som framställts utomlands och lämnas ut för spridning i Sverige (10 kap. 2 § YGL).

När det gäller radioprogram äger YGL främst tillämpning på radioprogram som utgår från Sverige. Beträffande radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige följer av 1 kap. 6 § andra stycket YGL att det som i YGL föreskrivs om radioprogram i allmänhet gäller också för sådana radioprogram. I 1 kap. 6 § tredje stycket YGL ges tillåtelse till bl.a. att genom lag föreskriva undantag från grundlagen i fråga om radioprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands. I förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1990/91:64 s. 110) sägs att det kan förekomma tillfälliga utsändningar från Sverige av utländska programföretag och att det inte alltid är rimligt att kräva att sådana sändningar skall förses med en utgivare och i övrigt inordnas under svenska yttrandefrihetsrättsliga regler. Genom bestämmelsen har därför öppnats en möjlighet att för sådana fall föreskriva om undantag från YGL. Undantagen får dock inte avse vad som föreskrivs i 1 kap. 2 och 3 §§ dvs. rätten att lämna och anskaffa uppgifter för offentliggörande, förbudet mot censur och hindrande åtgärder samt rätten att inneha tekniskt hjälpmedel för att kunna ta emot radioprogram och rätten att anlägga trådnät. Ett undantag med stöd av 1 kap. 6 § tredje stycket har föreskrivits i 3 kap. 11 § andra

• Sida 104
•  Original

stycket tillämpningslagen. Där sägs att i fråga om program som sänds av andra än svenska programföretag och inte är avsedda att tas emot i Sverige tillämpas inte andra föreskrifter i YGL än 1 kap. 2 och 3 §§. För sådana program gäller alltså endast rätten att lämna och anskaffa uppgifter för offentliggörande, förbudet mot censur och hindrande åtgärder, rätten att inneha tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogrammen samt rätten att anlägga trådnät.

I 1 kap. 7 § YGL finns regler om vissa radioprogram som når Sverige från utlandet. Paragrafen gäller för samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som kommer från utlandet och radioprogram som förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige. Beträffande dessa sändningar har endast de regler i YGL som kan upprätthållas i praktiken gjorts tillämpliga. 1 kap. 7 § YGL innebär alltså en specialreglering med inskränkt grundlagsskydd för radioprogram som kommer från utlandet och vidaresänds här i förhållande till vad som gäller för radioprogram som annars sänds i Sverige. De regler i YGL som enligt paragrafen gäller för dessa sändningar är 1 kap. 3 § första stycket om förbud mot förhandsgranskning och andra hinder, 1 kap. 3 § tredje stycket om innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät, 1 kap. 4 § om förbud mot ingripanden utan stöd i grundlagen, 1 kap. 5 § om det förhållningssätt som skall iakttas vid tillämpningen av YGL (instruktionen), 3 kap. 1 § om rätt att sända radioprogram genom tråd samt 3 kap. 3 och 5 §§ om särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning. Principen om ensamansvar gäller alltså inte för dessa sändningar. Anledningen till detta är i korhet att den som ombesörjer samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram, dvs. omedelbar vidareförmedling av programmet, saknar möjlighet att ändra innehållet i vad som vidareförmedlas och att han inte heller kan publicera några egna uppgifter. Eftersom uppgifter inte kan lämnas till vidareförmedlaren för publicering bortfaller ett viktigt syfte med ensamansvaret när det gäller samtidig och oförändrad vidaresändning. Till detta kommer att ingen bör kunna hållas ansvarig för innehållet i en sändning som han inte kan kontrollera i förväg (se prop. 1990/91:64 s. 54). Att principen om ensamansvar inte gäller innebär att BrB:s ansvarsregler kan bli tillämpliga, t.ex. vid samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av program som kommer från utlandet om den som ombesörjer vidaresändningen känner till att det kommer att förekomma hets mot folkgrupp i programmet och ändå vidaresänder det.

Beträffande rätten att meddela och anskaffa uppgifter för offentliggörande i radioprogram från utlandet erinras i 1 kap. 7 § tredje stycket YGL om att regler om detta finns i 10 kap. 2 § YGL. I fråga om dessa rättigheter är regleringen alltså densamma för alla radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige. (Regleringen överensstämmer också med vad som gäller för tekniska upptagningar som framställs utomlands och lämnas ut

• Sida 105
•  Original

för spridning i Sverige och tekniska upptagningar som inte lämnas ut för spridning i Sverige.)

För radioprogram som kommer från utlandet och inte sänds vidare här, t.ex. radioprogram som sänds från direktsändande satelliter utan svensk anknytning, gäller endast rätt att meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser och rätten att vara anonym (10 kap. 2 § YGL).

1.4. Allmänt om TF:s och YGL:s tillämpningsområden

1.4.1. Medieformer

Ett huvudsyfte med TF och YGL är att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen. När det gäller tryckt skrift framgår detta dels av att TF är tillämplig på skrift som framställs i tryckpress, vilket ju är en teknik som främst används för kommunikation med många, och att skriften skall vara utgiven, dvs. utlämnad till försäljning eller för spridning på annat sätt. Vidare förutsätter TF:s tilllämpning på stencilerad och därmed jämställd skrift bl.a. att skriften är mångfaldigad. När det gäller YGL kommer syftet att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier till uttryck genom att det krävs att radioprogram är riktade till allmänheten för att de skall falla under grundlagens skydd och att det krävs att filmer och andra tekniska upptagningar sprids till allmänheten för att de skall falla inom grundlagens tillämpningsområde. För att YGL skall vara tillämplig på massmedieföretags tillhandahållande på begäran av upplysningar ur dataregister krävs också bl.a. att upplysningarna tillhandahålls allmänheten.

TF och YGL kan alltså sägas omfatta framställningar som är riktade till allmänheten i någon mening. Det krävs därutöver att de är fixerade i ett medium på ett sådant sätt att det i princip är möjligt att i förväg bestämma vad som skall yttras och att i efterhand fastställa vad som har yttrats. Att dessa möjligheter föreligger är en förutsättning för att ett ensamansvar för vad som yttras i mediet skall kunna gälla. Kravet på fixering gör att t.ex. teater, utställningar och demonstrationer lämnas utanför TF:s och YGL:s skydd.

TF gäller för skrifter som framställts i tryckpress och för skrifter som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande om utgivningsbevis gäller för skriften eller den försetts med beteckning som utvisar att den är mångfaldigad och i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat skriften och om ort och år för detta (1 kap. 5 § TF). Till skrift hänförs också bild även om den inte åtföljs av text. I 1 kap. 6 § TF föreskrivs att tryckt skrift, för att anses som

• Sida 106
•  Original

sådan, skall vara utgiven. Så anses enligt paragrafen vara fallet om den blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på annat sätt i Sverige. Det krävs inte att skriften faktiskt har blivit spridd. Bestämmelsen kan ge intrycket att TF formellt endast omfattar skrifter som är utgivna. Av förbudet mot censur och hindrande åtgärder i 1 kap. 2 § TF framgår emellertid att TF också omfattar tryckta skrifter som ännu inte är utgivna. Bestämmelsen i 1 kap. 6 § TF innebär att ingripanden enligt TF mot en tryckt eller därmed jämställd skrift tidigast får ske efter utgivningen (se vidare i avsnitt 10.4.1).

Utöver skrifter omfattar TF enligt 1 kap. 7 § andra stycket radioprogram och tekniska upptagningar som avses i YGL och som oförändrat återger hela eller delar av innehållet i en periodisk skrift, om det är ägaren till den periodiska skriften som sprider eller låter sprida innehållet på detta sätt. Enligt lagrummet skall sådana program och upptagningar jämställas med en bilaga till skriften. Regeln kallas därför bilageregeln. Genom denna regel uppnås att det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för spridningen av den periodiska skriftens innehåll hålls samlat hos samma person. S.k. radioeller kassettidningar omfattas av paragrafen. Om radio- eller kassettidningen återger innehåll ur mer än en förlaga, en s.k. sammanställd radioeller kassettidning, faller den emellertid inte under TF utan under YGL. Sist i detta avsnitt behandlas frågan om 1 kap. 7 § TF omfattar sådan överföring från en databas som avses i 1 kap. 9 § YGL. Om bilageregeln är tillämplig utesluts tillämpning av YGL (1 kap. 11 § YGL).

YGL omfattar ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar (1 kap. 1 § första stycket). Med vissa liknande överföringar avses andra överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor än sändningar av ljudradio och television, t.ex. överföringar från en databas på Internet. Vad som avses med filmer, videogram och ljudupptagningar har inte definierats i lagtexten. Termerna får därför anses omfatta alla tekniker för upptagning av rörliga bilder eller ljud.

Beträffande tekniska upptagningar sägs i 1 kap. 10 § YGL att grundlagen är tillämplig på medier av detta slag som sprids till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.

När det gäller radioprogram sägs i 1 kap 6 § första stycket YGL att grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Denna regel kan kallas huvudregeln om radioprogram.

Med kravet att sändningen skall vara riktad till allmänheten menas att sändningen skall vara riktad till vem som helst som önskar ta emot den utan särskild begäran från mottagaren. Traditionell utsändning av ljudradio och television genom etern eller genom tråd är sådana sändningar som sker oberoende av om någon mottagare faktiskt nås av sändningen. Motta-

• Sida 107
•  Original

garen är beträffande sändningar av detta slag aktiv endast genom att slå på mottagarapparaten och välja kanal. Vid spridning av information i vad som i förarbetena till YGL med ett numera förlegat uttryck benämns videotex, dvs. tillhandahållande ur en databas, sker överföringen däremot genom att mottagaren själv tar kontakt med databasen och startar överföringen. Överföringen kan ske via särskilda nät eller via allmänt tillgängliga tele- eller kabelnät, radiolänkar eller satelliter och tas emot hos mottagaren av en datorterminal eller genom den vanliga TV-mottagaren med viss tillsatsutrustning. Eftersom överföringen i ett sådant fall startas av mottagaren anses den inte vara riktad till allmänheten på samma sätt som sändningar av ljudradio och television. Den omfattas därför inte av huvudregeln om radioprogram i 1 kap. 6 § YGL. Detta fall regleras i 1 kap. 9 § YGL (databasregeln), se nedan.

Kravet att sändning som är riktad till allmänheten också skall vara avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel innebär att t.ex. användning av högtalaranläggningar eller TV-monitorer på idrottsarenor och estrader faller utanför paragrafens tillämpningsområde.

I databasregeln (1 kap. 9 § YGL) föreskrivs att YGL:s regler om radioprogram skall tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. I sista meningen i paragrafen sägs att detta gäller endast om den mottagande inte kan ändra innehållet i registret. Vad som åsyftas är enligt förarbetena till paragrafen s.k. videotex och andra liknande medier, dvs. olika databaser (prop. 1990/91:64 s.112).

Bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF omfattar bl.a. ”radioprogram som avses i yttrandefrihetsgrundlagen”. Frågan är då om bilageregeln omfattar sådan överföring av innehållet i en periodisk skrift med hjälp av elektromagnetiska vågor som sker på särskild begäran från mottagaren. Detta kan förefalla osäkert eftersom YGL inte innehåller någon klar definition av termen ”radioprogram”. Enligt förarbetena till 1 kap. 1 § tredje stycket YGL (prop. 1990/91:64 s. 107 f.) avses när det i YGL talas om radioprogram såväl ljudradio som television och innehållet i vissa andra överföringar av information till allmänheten som telefax och videotex. Detta berättigar till slutsatsen att bilageregeln omfattar sådan överföring av innehållet i en periodisk skrift som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran från mottagaren (jfr SOU 1997:49, s. 112).

I avsnitt 5.2.1 behandlas huvudregeln om radioprogram, databasregeln och bilageregeln närmare.

• Sida 108
•  Original

1.4.2. Exklusivitetsprincipens räckvidd m.m.

I 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL föreskrivs att ingripanden på grund av missbruk av tryck- eller yttrandefriheten inte får göras utom i de fall som anges i TF och YGL, den s.k. exklusivitetsprincipen. Vad som är innebörden av och syftet med tryck- och yttrandefriheten framgår av 1 kap. 1 § första och andra styckena TF och 1 kap. 1 § första och andra styckena YGL. Där anges att grundlagarna tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyddade medierna offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och att i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och, enligt YGL, ett fritt konstnärligt skapande. Att ett fritt konstnärligt skapande har nämnts särskilt i YGL har inte avsetts innebära någon skillnad mellan de båda grundlagarnas syften.

Formuleringen av tryck- och yttrandefrihetens innebörd och syfte innebär att all användning av de grundlagsskyddade medierna inte omfattas av TF:s och YGL:s skydd. Så bestraffas t.ex. bedrägeri som begås genom användande av ett medium som skyddas av TF eller YGL enligt vanlig lag eftersom bedrägeri inte utgör missbruk av tryck- eller yttrandefriheten så som den beskrivs i ovannämnda lagrum (se närmare om detta i kapitel 11). Av samma skäl anses också att reklam i grundlagsskyddade medier i viss mån får regleras genom vanlig lag utan uttryckligt stöd i TF och YGL. Beträffande helt förbud mot reklam för alkohol och tobak har särskilt medgivande därtill getts i 1 kap. 9 § TF och 1 kap. 12 § YGL. I sistnämnda lagrum föreskrivs också att det är tillåtet att genom lag ge föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radioprogram. För tydlighetens skull ges i samma lagrum även uttryckligen tillåtelse till föreskrifter i vanlig lag om villkor för sådan reklam.

Från och med den 1 januari 1999 gäller också att grundlagarna inte är tillämpliga på skildring av barn i pornografisk bild (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL). Ett liknande undantag har tidigare gjorts för upphovsrättslagstiftningen (1 kap. 8 § TF och 1 kap. 12 § YGL).

Exklusivitetsprincipens omfattning behandlas också i avsnitt 11.2.

1.5. Pressetiska regler m.m

1.5.1. Allmänt

Det har sedan lång tid funnits en av branschen inrättad pressetisk verksamhet. Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON) kan pröva all publicering som sker i periodisk skrift. Prövningen sker mot bakgrund av de publicitetsregler som antagits av

• Sida 109
•  Original

branschen och som syftar till att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet. Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter. Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Utbildningsradion AB och Radioutgivareföreningen har i tillämpliga delar anslutit sig till reglerna (Spelregler för press, radio och TV, utgivna av Pressens samarbetsnämnd, augusti 2000 s. 3). Detta innebär att sändningar i radio och TV inte kan bli föremål för prövning av PO eller PON (jfr avsnitt 1.5.3). Sedan den 1 april 2000 gäller de pressetiska reglerna också försöksvis för viss Internetpublicering (se avsnitt 1.5.2).

Det anges i inledningen till reglerna att etiken inte i första hand tar sig uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften och att de etiska reglerna för press, radio och TV skall vara ett stöd för den hållningen. Reglerna innehåller bestämmelser om att tidningarna skall ge korrekta nyheter, vara generösa med bemötanden, respektera den personliga integriteten, vara varsamma med bilder, höra båda sidor och vara försiktiga med namn.

PO har till uppgift att råda och bistå enskilda som känner sig förfördelade av publicitet i periodisk skrift, att på eget initiativ eller efter anmälan undersöka avvikelser från god publicistisk sed, eventuellt hänskjuta sådana ärenden till PON för avgörande samt genom opinionsbildning verka för god publicistisk sed.

Om en tidning klandras för att ha överträtt de pressetiska reglerna skall detta publiceras i tidningen. Tidningen får också betala en expeditionsavgift som används till att finansiera den pressetiska verksamheten.

1.5.2. Pressetik och Internet

Den 1 april 2000 inleddes en försöksverksamhet där de pressetiska publicitetsreglerna förklarats gälla i tillämpliga delar även vid Internetpublicering. Under försöksperioden 1 april 2000 - 30 april 2001 gäller därvid följande.

Granskningen skall avse Internetpubliceringar som tillhandahålls av företag som är direkt representerade i den gemensamma huvudmannaorganisationen Pressens samarbetsnämnd och som omfattas av bilageregeln (1 kap. 7 § andra stycket TF) eller databasregeln (1 kap. 9 § YGL). Granskningen kan även avse publiceringar från företag som ingår i en koncern som samtidigt ger ut periodisk skrift. PO skall granska ärenden som inkommer genom anmälan. PO kan även ta upp ärenden som befinns

• Sida 110
•  Original

principiellt viktiga under förutsättning av samtycke från den som berörs. PO kan hänskjuta ett ärende till PON. Om PO avskriver ett ärende skall dock inte anmälaren kunna hänskjuta ärendet vidare till PON.

Försöksverksamheten avses ge underlag för vidare ställningstaganden bl.a. till i vilken utsträckning de pressetiska reglerna skall tillämpas för Internetpublicering och om de i så fall behöver anpassas till detta. En utvärdering av försöksperioden skall inledas i slutet av år 2000. Förhoppningen är att utvidgningen av den pressetiska verksamheten till nätpublicering framdeles skall kunna bli normbildande också för andra aktörer.

1.5.3. Granskning av radio- och TV-program

Enligt 9 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen skall Granskningsnämnden för radio och TV genom granskning i efterhand övervaka om sända program står i överensstämmelse med radio-_och_TV-lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden kan endast granska svenska programföretag. Dess övervakning omfattar Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB, TV 4 AB, digital-TV-sändningar, sändningar i när- och lokalradio samt svensk kabel- och satellit-TV. För sändningar med tillstånd av regeringen, dvs. bl.a. sändningar från Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB, Utbildningsradion AB och TV 4 AB, gäller enligt 3 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen att sändningstillstånden får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Villkor för sändningstillstånden får även avse t.ex. skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft, att beriktiga felaktiga uppgifter, att sända genmälen och att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv (3 kap. 2 § radiooch TV-lagen). I 6 kap. finns bestämmelser om sändningars innehåll och i 7 kap. finns regler om reklam och annan annonsering. Om nämnden fäller ett programföretag för brott mot uppställda tillståndsvillkor kan nämnden förelägga den som fälls att offentliggöra beslutet. Granskningsnämndens granskning är avgränsad gentemot JK:s och Konsumentombudsmannens övervakning.

Som nämnts ovan har Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Utbildningsradion AB beslutat att de pressetiska reglerna skall gälla för dem i den utsträckning reglerna kan tillämpas med hänsyn till radio-_och_TV-lagen och företagens avtal med staten. Besluten innebär dock inte att det ovan nämnda pressetiska granskningssystemet omfattar radio och TV.

• Sida 111
•  Original

2.1. Grundlagsskydd för nya medier

Mediegrundlagsutredningens uppdrag skall ses mot bakgrund av det lagstiftningsarbete som skett efter YGL:s tillkomst.

Den 1 januari 1999 trädde flera viktiga ändringar i kraft på TF:s och YGL:s områden. Ändringarna bygger på regeringens förslag i propositionen Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden – barnpornografifrågan m.m. (prop. 1997/98:43). I propositionen behandlas vissa anpassningar av TF och YGL för deras tillämpning på nya medier, bl.a. införande av begreppet ”teknisk upptagning”. Vidare behandlas frågan om undantag från TF och YGL för skildring av barn i pornografisk bild. Förslagen i propositionen föregicks av betänkanden från två parlamentariska utredningar: Mediekommittén, Grundlagsskydd för nya medier (SOU 1997:49) och Barnpornografiutredningen, Barnpornografifrågan. Innehavskriminalisering m.m. (SOU 1997:29).

2.1.1. Frågan om ett mer teknikoberoende grundlagsskydd för yttrandefriheten

Mediekommittén, som hade till uppgift att bl.a. analysera TF:s och YGL:s tillämplighet på nya medier som används vid förmedling av yttranden till allmänheten, berörde den generella frågan om möjligheterna att finna en mer teknikoberoende lösning för reglering av yttrandefriheten.¹ Efter en genomgång av tidigare utredningars slutsatser kom kommittén fram till att det inte var aktuellt med en teknikoberoende grundlag för yttrandefriheten och att kommitténs arbete i stället borde inriktas på en utvidgning av grundlagsskyddet i TF och YGL till medieformer som då saknade sådant skydd och som utan större komplikationer kunde inordnas i det tryckfri-

¹SOU 1997:49, s. 187 ff.

• Sida 112
•  Original

hetsrättsliga systemet. Kommittén menade också att inom ramen för denna lagstiftningsteknik kan man välja ett mer eller mindre detaljerat angivande av olika medier och därmed en högre eller lägre grad av teknikberoende och att strävan borde vara att ha en så generell beskrivning av olika medieformer att utbyte av en teknisk upptagningsform till en annan inte påverkade grundlagsskyddet.²

Under remissbehandlingen av Mediekommitténs betänkande riktade flera instanser kritik mot mediegrundlagarnas teknikberoende. En del instanser ansåg att den tekniska utvecklingen kräver en teknikoberoende lagstiftning och att teknikberoendet medför stora tillämpningsproblem. Andra ansåg att en teknikoberoende grundlagsreglering borde eftersträvas på sikt. Ett par instanser framhöll att ett utredningsarbete snarast borde inledas på området. Regeringen påpekade i propositionen att lämpligheten av en teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten har en mycket stor principiell betydelse och att det kan ifrågasättas om det är praktiskt möjligt att i längden behålla den teknikberoende regleringen (prop. 1997/98:43 s. 106).

Ett par motioner om just teknikberoendet väcktes med anledning av regeringens proposition. I en motion yrkades att riksdagen hos regeringen skulle begära en utredning om och förslag till en teknikoberoende, generell yttrandefrihetsgrundlag efter mönster av bl.a. den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I en annan motion yrkades däremot att riksdagen skulle ge regeringen tillkänna att det tryckta ordet har en speciell ställning inom opinionsbildningen och samhällsdebatten och att det därför är viktigt att slå vakt om TF:s särställning. KU avstyrkte i sitt betänkande Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden – barnpornografifrågan m.m. (bet. 1997/98:KU19) bifall till yrkandet som rörde en generell yttrandefrihetsgrundlag. Enligt utskottet framgår det av propositionen att regeringen är väl medveten om frågans stora principiella betydelse. Utskottet uppgav vidare att man utgår från att regeringen ser till att denna och sammanhängande frågor övervägs i lämpligt sammanhang. Även yrkandet om ett tillkännagivande avstyrktes. Yrkandet föranledde visserligen utskottet att instämma i att det tryckta ordet har en speciell ställning i den fria opinionsbildningen och samhällsdebatten. Men samtidigt underströk utskottet att regeringen inte hade lagt fram något förslag som tunnar ut tryckfriheten. Riksdagen avslog motionsyrkandena.³ Regeringen tillsatte därefter Mediegrundlagsutredningen.

Vid riksmötet 2000/01 har motioner om teknikoberoende lagstiftning åter behandlats. I motionerna 1999/2000:T703 och 2000/01:T713 fram-

²SOU 1997:49, s. 199–200.³ Rskr. 1997/98:214.

• Sida 113
•  Original

hålls att det fria flödet av information som informationstekniken möjliggör ställer speciella krav på lagstiftningen och att IT-utvecklingen alltför ofta hindras av lagstiftning som är bunden till viss teknik. Som ett exempel på detta nämns TF. Det anges att den enda vägen är att nu inleda en omfattande översyn av svensk lagstiftning, i den takt det låter sig göras, för att göra lagstiftningen teknikoberoende. Det anges också att regeringen bör utfärda ett nytt direktiv till alla kommittéer och särskilda utredare med uppdrag att belysa befintlig lagstiftning att också överväga om och i så fall vilka ändringar som behöver göras för att göra lagstiftningen teknikoberoende. Det anges att vad som anförts i motionen om att göra lagstiftningen teknikoberoende bör ges regeringen till känna. KU avstyrkte motionerna med hänvisning till bl.a. Mediegrundlagsutredningens pågående arbete (bet. 2000/01:KU5). Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.⁴

2.1.2. Nya fysiska databärare – tekniska upptagningar

På förslag av Mediekommittén har benämningen tekniska upptagningar införts i YGL som ett samlingsbegrepp för upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas, eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel (1 kap. 1 § fjärde stycket YGL). Införandet av begreppet tekniska upptagningar innebar att den tidigare formuleringen ”…filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar…” ersattes med ”…filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar…” Detta innebär att t.ex. datordisketter och cd-romskivor med endast text eller stillbilder, med endast rörliga bilder eller med blandat innehåll omfattas av YGL:s tillämpningsområde.

Vidare har reglerna i YGL som tidigare endast gällde filmer numera blivit genomgående tillämpliga på tekniska upptagningar.⁵ Endast när det gäller rörliga bilder i filmer, videogram och andra tekniska upptagningar som skall visas offentligt görs undantag – bl.a. från förbudet mot censur och hindrande åtgärder (1 kap. 3 § andra stycket YGL).

De särskilda reglerna för ljudupptagningar har tagits bort i YGL, vilket bl.a. medför att skyldigheten att utse utgivare omfattar alla tekniska upptagningar som är avsedda att spridas till allmänheten. Detta medför en förenkling av tillämpningen av YGL eftersom det inte längre är nödvändigt att ta del av innehållet i en teknisk upptagning för att avgöra vilka

⁴ Rskr. 2000/01:45.⁵ Såvida de inte faller in under bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF.

• Sida 114
•  Original

regler som skall tillämpas.⁶ Ändringen innebär också att de tidigare reglerna om filmer och ljudupptagningar som har framställts i utlandet tillämpas på tekniska upptagningar som framställts i utlandet. För tekniska upptagningar som framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i Sverige gäller i princip alla YGL:s allmänna regler utan andra modifikationer än vissa inskränkningar i meddelar- och anskaffarfriheten och rätten till anonymitet (10 kap. 1 § YGL). För tekniska upptagningar som inte lämnas ut för spridning i Sverige gäller endast YGL:s regler om meddelar- och anskaffarfrihet samt rätten till anonymitet med samma modifikationer som för sådana upptagningar som sprids i Sverige, oavsett var upptagningarna har framställts (10 kap. 2 § YGL).

2.1.3. Dator- och videospel

Dator- och videospel spridda till allmänheten på t.ex. cd-rom-skivor omfattas av YGL:s regler om tekniska upptagningar. Mediekommittén påpekade att användningsområdet för dessa spel är ett annat än för de traditionella medierna men kunde varken finna något juridiskt sätt eller någon teknisk egenskap som gjorde det möjligt att avskilja dessa upptagningar från sådana som inte innehöll dator- eller videospel.⁷ Även regeringen kom till samma slutsats (prop. 1997/98:43 s. 112).

Brotten olaga våldsskildring (16 kap. 10 b § BrB), otillåten utlämning av teknisk upptagning (16 kap. 10 c § BrB) och förledande av ungdom (16 kap. 12 § BrB) justerades på ett sådant sätt att det är klart att de även omfattar dator- och videospel.

2.1.4. Ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor

Mediekommittén föreslog en utvidgning av databasregeln i 1 kap. 9 § YGL vilken skulle ge möjligheter till ett frivilligt grundlagsskydd för alla som tillhandahåller allmänheten upplysningar ur databaser, dvs. ett skydd även för dem som inte är sådana massmedieföretag som uppräknas i databasregeln. En förutsättning för grundlagsskyddet skulle dock vara att den som tillhandahöll tjänsten ansökt om och erhållit ett särskilt utgivningsbevis för verksamheten. För massmedieföretag föreslogs den befintliga databasregeln fortsätta att gälla.

⁶Prop. 1997/98:43, s. 109.⁷SOU 1997:49, s. 217–218.

• Sida 115
•  Original

Databasregeln skulle enligt Mediekommitténs förslag få följande lydelse (ändringar kursiverade).

Denna grundlags föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Det gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller också om någon annan på det sätt som anges där tillhandahåller allmänheten sådana upplysningar och har ett utgivningsbevis för verksamheten. Sådant bevis får återkallas om förutsättningar för att meddela utgivningsbevis inte längre föreligger. Återkallas beviset gäller därefter vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning. Närmare bestämmelser om meddelande och återkallelse av utgivningsbevis meddelas i lag.

Varje register som avses i denna paragraf skall ha ett namn. Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas i lag.

Kommittén konstaterade visserligen att elektroniskt publicerade nyheter, debattinlägg och liknande material från andra än sådana traditionella massmedieföretag som redan omfattades av databasregeln inte torde förekomma i någon större utsträckning. ⁸ Detta förhållande kunde dock enligt kommittén komma att förändras i framtiden, särskilt med tanke på att den ökande integrationen mellan olika branscher medför att andra aktörer än traditionella massmedieföretag kommer att sammanställa, bearbeta och tillhandahålla nyheter och annan information i form av elektroniska tjänster. Kommittén ansåg att denna form av publicering påminner så starkt om de hittills kända massmedierna att den därför framstår som lika skyddsvärd som elektronisk publicering som redan omfattas av databasregeln.

En generell utvidgning av databasregeln till att omfatta varje fysisk och juridisk person som tillhandahåller databaser skulle medföra att de obligatoriska reglerna i YGL om utseende av utgivare, skyldighet att dokumentera överföringarnas innehåll m.m. blev tillämpliga, vilket enligt kommittén skulle innebära en onödig belastning för de aktörer vars tjänster inte motiverar särskilda regler till skydd för yttrandefriheten. Av den anledningen var det nödvändigt att finna en avgränsning av utvidgningen av databasregeln. Kommittén konstaterade att avgränsningen inte kunde göras utifrån tjänstens innehåll, t.ex. så att skyddet endast omfattade

⁸SOU 1997:49, s. 211.

• Sida 116
•  Original

”material av betydelse för ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning eller ett fritt konstnärligt skapande” eftersom detta skulle innebära gränsdragningssvårigheter med åtföljande rättsosäkerhet och möjliggöra missbruk från statsmakternas sida. I stället förordade kommittén en ordning där andra aktörer än massmedieföretag som tillhandahåller s.k. informationsdatabaser skulle ges möjligheten att frivilligt underkasta sig det tryckfrihetsrättsliga systemet genom att anmäla utgivare. I kombination med krav på utgivningsbevis kunde en sådan frivillig ordning ge tillräcklig säkerhet för meddelare som vill lämna uppgifter e.d. för publicering under ensamansvar för utgivaren.

Vissa remissinstanser var kritiska mot den föreslagna utvidgningen, bl.a. med hänsyn till att det frivilliga skyddet skulle kunna utnyttjas för att kringgå dataskyddslagstiftningen och för att tillhandahålla information som är förbjuden enligt BrB men straffri enligt YGL.

Regeringen ansåg att tiden inte var mogen för den föreslagna utvidgningen av databasregeln och anförde som skäl att utvidgningen skulle leda till

…ett frivilligt grundlagsskydd åt flera olika nya kommunikationsformer, däribland informationsdatabaser med eller utan användning av telefaxmeddelanden. I vissa fall skulle även elektroniska anslagstavlor, digital TV, digital radio, betalteletjänster och elektroniska tidningar (utan tryckta förlagor) kunna komma att omfattas. Vilka ytterligare former av ny kommunikation som skulle kunna beröras av utvidgningen är det svårt att överblicka. Även om utvidgningen görs beroende av erhållande av utgivningsbevis får den ses som omfattande, och en sådan utvidgning bör föregås av en mera ingående analys (prop. 1997/98:43 s. 114).

Regeringen föreslog däremot ett förtydligande av den befintliga databasregeln så att det klart skulle framgå att den endast omfattar de traditionella massmedieföretagen. Detta skedde genom att ordet yrkesmässig lades till i bestämmelsen. Vidare instämde regeringen i Mediekommitténs förslag till förtydligande avseende att upplysningar enligt databasregeln skall tillhandahållas på särskild begäran (tidigare ”på begäran”). Avsikten var att klargöra att enbart det faktum att upplysningar tillhandahålls mot abonnemang, prenumeration eller dylikt inte gör att tillhandahållandet anses ske på begäran.

Under riksmötet 2000/01 har motioner rörande yttrandefriheten på Internet behandlats. Motionerna tar upp bl.a. frågor om att censur på Internet inte skall få förekomma (motion 1998/99:T809 yrkande 2), frågor om grundlagsskydd för elektroniska medier (motion 1999/2000:T705 yrkande 3) och frågan om att utsträcka den reella yttrandefriheten till nya medier

• Sida 117
•  Original

(motion 2000/01:K341 yrkande 2). KU avstyrkte motionerna med hänvisning till att frågorna kunde förväntas bli behandlade av Mediegrundlagsutredningen (bet. 2000/01:KU09). I motioner rörande Internet tas även uppfrågan om begränsning av vissa hemsidor på offentliga datorer (motion 1999/2000:K272) och frågor om begränsning av utbudet på Internet (motion 1999/2000:K330). Syftet bakom båda motionerna är främst att skydda barn från skadligt eller olämpligt innehåll på Internet. KU, som konstaterade att det, bl.a. inom EU, pågår ett omfattande arbete som syftar till att skydda barn från skadligt eller olämpligt medieinnehåll, avstyrkte motionerna (bet. 2000/01:KU09). Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.

2.1.5. Skräddarsydda videogram

I en promemoria till regeringen föreslog JK år 1996 ett förtydligande av YGL:s tillämpningsområde avseende videogram.⁹ Bakgrunden var svårigheter att avgöra huruvida s.k. skräddarsydda videogram, dvs. videogram innehållande sammanställningar från flera olika original, redigerade i enlighet med en beställares individuella önskemål, var spridda till allmänheten, vilket är en förutsättning för YGL:s tillämpning (1 kap. 10 § YGL). Då videogrammen på detta sätt skräddarsys är det komplicerat att avgöra, t.ex. vid en husrannsakan, i hur många exemplar som det påträffade videogrammet har framställts och därmed om de särskilda reglerna i YGL skall tillämpas eller om ärendet kan behandlas enligt de allmänna reglerna i bl.a. BrB.

JK övervägde i promemorian om YGL:s tillämpning på videogram skulle göras avhängig av om videogrammen hade försetts med ursprungsuppgifter efter förebild av den s.k. stencilregeln i 1 kap. 5 § TF. Detta skulle dock medföra ett icke önskvärt avsteg från vad som gäller för tryckta skrifter enligt TF vilkas grundlagsskydd inte är beroende av angivande av ursprungsuppgifter, varför JK i stället föreslog ett klargörande så att det framgick av lagtexten att grundlagens räckvidd inte sträcker sig till videogram som inte har mångfaldigats.

JK:s promemoria överlämnades till Mediekommittén som hade flera invändningar mot JK:s förslag (SOU 1997:49 s. 227 ff). Kommittén förordade i stället en lösning där regeln om att upptagningar skall vara spridda till allmänheten kompletterades med en presumtionsregel enligt vilken YGL:s tillämpning i det enskilda fallet skall avgöras på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheter-

⁹ JK:s promemoria 1996–02–28 till regeringen om vissa frågor rörande yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring m.m. – Justitiekanslerns erfarenheter och synpunkter, JK:s dnr 706–96–32.

• Sida 118
•  Original

na, skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med ursprungsuppgifter.

Regeringen godtog Mediekommitténs förslag och förslaget lades fram för riksdagen som antog ändringen i YGL.

2.2. Barnpornografifrågan

Vid införande av barnpornografibrottet i BrB år 1980 upptogs brottet även i TF:s brottskatalog (7 kap. 4 §). Barnpornografisk bild som spreds via tryckt skrift kunde därmed bestraffas enligt BrB:s regler (se principen om dubbel täckning, avsnitt 1.2.4), dock enligt den ordning som föreskrivs i TF. När YGL antogs infördes där motsvarande reglering för de medieformer som omfattas av YGL. Den 1 januari 1999 utvidgades det enligt BrB straffbara området för befattning med barnpornografiska bilder.¹⁰ Från att tidigare ha omfattat skildring med uppsåt att sprida den barnpornografiska bilden och spridning har bestämmelsen ändrats så att numera i princip all befattning med barnpornografiska bilder är kriminaliserad (16 kap. 10 a § BrB). Förbud mot skildring och innehav av barnpornografi gäller dock inte den som tecknar, målar eller på något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en sådan barnpornografisk bild, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för andra. Även i andra fall är en gärning inte brottslig om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Vidare är in- och utförsel förbjudet (lag 1998:1443 om förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi). Barnpornografiska bilder skall förverkas. Förverkande får underlåtas om det skulle vara oskäligt (lag 1994:1478 om förverkande av barnpornografi).

Eftersom bl.a. kriminaliseringen av innehav av barnpornografisk bild är oförenlig med viktiga tryckfrihetsrättsliga principer lyftes barnpornografibrottet ut från TF och YGL vid 1998 års grundlagsändringar (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL).¹¹

¹⁰ SFS 1998:1444, prop. 1997/98:43, bet. 1997/98:KU19, 1998/99:KU4, rskr. 1997/98:214, 1998/99:2.¹¹ SFS 1998:1439, prop. 1997/98:43, bet. 1997/98KU19, 1998/99:KU4, rskr. 1997/98:214, 1998/99:2

• Sida 119
•  Original

2.3. Personuppgiftslagen

2.3.1. Lagens innehåll

Den 24 oktober 1998 trädde den nya personuppgiftslagen (PuL)¹² i kraft och ersatte därmed datalagen från 1973. Den nya lagen bygger till största delen på ett EG-direktiv – Rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (i fortsättningen kallat dataskyddsdirektivet), vilket låg till grund för Datalagskommitténs översyn av den då gällande datalagen.¹³ Lagen återspeglar väl innehållet i direktivet, vilket som EG-rätt påverkar det svenska handlingsutrymmet när det gäller skyddet för yttrandefriheten (jfr kap. 7).

Mediekommittén behandlade för sin del förhållandet mellan den svenska grundlagsregleringen och dataskyddsdirektivet (SOU 1997:49 s. 241 ff.). Kommittén kom fram till att det visserligen på flera punkter förelåg motstridigheter mellan reglerna i TF och YGL å ena sidan och dataskyddsdirektivet å andra sidan men att möjligheterna till undantag från direktivets regler enligt artikel 9 var vidare än vad artikelns ordalydelse gav vid handen. Kommittén ansåg att utnyttjandet av de undantagsmöjligheter som direktivet gav borde ske genom att det i den nya datalagstiftning som direktivet gav upphov till skulle klart anges att datalagens bestämmelser inte gäller på TF:s och YGL:s områden. Den nya personuppgiftslagen kom också att utformas på detta sätt, se nedan. Mediegrundlagsutredningen behandlar dataskyddsdirektivet i kapitel 7.

PuL gäller själva behandlingen av personuppgifter. En personuppgift är enligt lagen all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Med behandling av personuppgifter avses i stort sett allt man kan göra med sådana uppgifter, t.ex. att samla in, söka, bevara och sprida uppgifter. Den nya lagen omfattar behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad – dvs. i första hand datoriserad. Lagen gäller dock även för manuell behandling om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier (5 § andra stycket PuL).

¹² SFS 1998:204, prop. 1997/98:44, bet. 1997/98:KU18, rskr. 1997/98:180. En ändring trädde i kraft den 1 januari 1999 som innebar att bemyndigandena i PuL för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att i vissa fall meddela föreskrifter numera även omfattar manuell behandling av personuppgifter som omfattas av lagen (SFS 1998:1436, prop. 1997/98:44, bet. 1997/98:KU3, rskr. 1998/99:1).¹³SOU 1997:39, Integritet, offentlighet, informationsteknik.

• Sida 120
•  Original

Behandling av personuppgifter som är av rent privat natur är undantagen från PuL:s tillämpningsområde (6 § PuL).

Förhållandet till tryck- och yttrandefriheten läggs fast i 7 §. Lagen gäller inte i de fall tillämpningen skulle strida mot bestämmelser i TF eller

YGL. Vidare gäller endast delar av lagen för sådan behandling som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande. Det senare undantaget har sin bakgrund i artikel 9 i dataskyddsdirektivet vilket föreskriver att undantag för sådant ändamål eller skapande får göras, men endast om de är nödvändiga för att förena rätten till privatlivet med reglerna om yttrandefriheten.

Undantag i PuL görs även för offentlighetsprincipen. I 8 § stadgas bl.a. att lagen inte skall tillämpas i den utsträckning det skulle inskränka en myndighets skyldighet enligt 2 kap. TF att lämna ut personuppgifter. Lagen hindrar inte heller att en myndighet arkiverar och bevarar allmänna handlingar eller att arkivmaterial tas om hand av en arkivmyndighet. I direktivets s.k. preambel (inledning) finns även en förklaring att genomförandet av direktivet gör det möjligt att ta hänsyn till principen om allmänhetens rätt till tillgång till allmänna handlingar (p. 72).

PuL slår inledningsvis fast vissa grundläggande krav på alla former av behandling av personuppgifter som omfattas av lagen. Dessa krav som riktar sig mot den personuppgiftsansvarige, dvs. den som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter, innebär bl.a. att denne skall tillse att personuppgifter behandlas endast om det är lagligt, att det sker på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed, att personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål, att personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in, att de personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen, att inte fler personuppgifter behandlas än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen, att de personuppgifter som behandlas är riktiga och, om det är nödvändigt, aktuella, att alla rimliga åtgärder vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med behandlingen, och att personuppgifter inte bevaras under en längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. För uppgifter som behandlas för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål gäller särskilda regler.

PuL innehåller också en uttömmande uppräkning av de fall då personuppgifter får behandlas (10 §). Bland annat får personuppgifter i princip behandlas om den registrerade har lämnat sitt samtycke. I annat fall krävs att behandlingen är nödvändig för vissa angivna ändamål, t.ex. för att ett avtal med den registrerade skall kunna fullgöras, för att den personuppgiftsansvarige skall kunna fullgöra en rättslig skyldighet, för att skydda

• Sida 121
•  Original

vitala intressen för den registrerade, för att utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse eller i samband med myndighetsutövning. Avslutningsvis anges att behandling är tillåten utan samtycke om det vid en intresseavvägning visar sig att ett berättigat intresse hos den personuppgiftsansvarige eller hos en sådan tredje man till vilken personuppgifterna lämnas ut väger tyngre än den registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga integriteten.

För behandling av känsliga personuppgifter gäller ett principiellt förbud (13 §). Med känsliga personuppgifter avses uppgifter som avslöjar den registrerades ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening samt uppgifter som rör dennes hälsa eller sexualliv. Om den registrerade har lämnat sitt samtycke eller på ett tydligt sätt har offentliggjort sina egna känsliga personuppgifter får dessa behandlas av andra (15 §). Vidare får sådana uppgifter behandlas för att fullgöra skyldigheter eller utöva rättigheter inom arbetsrätten, för att skydda vitala intressen när den registrerade inte kan lämna samtycke och för att rättsliga anspråk skall kunna fastställas, göras gällande eller försvaras. Ideella organisationer får behandla känsliga uppgifter om sina medlemmar men inte lämna ut dessa till utomstående. Dessutom gäller särskilda regler för hälso- och sjukvård, forskning och statistik. Regeringen och Datainspektionen får även föreskriva ytterligare undantag från förbudet att behandla känsliga personuppgifter om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse (20 §).

Uppgifter om lagöverträdelser m.m. får enligt huvudregeln behandlas endast av myndigheter (21 §). Personnummer skall liksom i dag få användas bara när det är klart motiverat med hänsyn till ändamålet med behandlingen, vikten av en säker identifiering eller något annat beaktansvärt skäl.

Den personuppgiftsansvarige har en skyldighet att lämna information till den registrerade (23–27 §§), dels självmant vid insamlande av uppgifterna, dels efter ansökan från den registrerade.

Den registrerade äger rätt till rättelse av personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med PuL eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av PuL (28 §). Förutom att felaktiga uppgifter rättas kan rättelsen innebära att uppgifterna blockeras eller utplånas. Den personuppgiftsansvarige har i regel även en skyldighet att underrätta tredje man till vilken uppgifterna har utlämnats om rättelse har utförts.

Särskilda regler gäller för automatiserade beslut (29 §) liksom för säkerheten vid behandling av personuppgifter (30–32 §§).

När PuL trädde i kraft gällde som huvudregel att det var förbjudet att överföra personuppgifter som är under behandling till tredje land, dvs. en stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Detsamma gällde för överföring som skedde för att behandling av personuppgifter skulle genomföras i tredje

• Sida 122
•  Original

land (33 §). Sådan överföring var dock, och är alltjämt, tillåten om den registrerade har lämnat sitt samtycke eller om den är nödvändig för bl.a. fullgörelsen av avtalsförpliktelser e.d., fullgörelsen av avtalsförpliktelse som ligger i den registrerades intresse, bevakning av rättsliga anspråk eller skyddande av den registrerades vitala intressen. Det är vidare tillåtet att överföra personuppgifter till en stat som har anslutit sig till Europarådets konvention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (34 §).

Under vissa förutsättningar lämnar PuL utrymme för att göra undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land (35 §). Regeringen får meddela undantag för överföring till vissa stater och då överföringen regleras i avtal som ger tillräckliga garantier för den registrerades rättigheter samt då det anses nödvändigt med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse eller om det finns tillräckliga garantier till skydd för den registrerades rättigheter. I det senare fallet kan även Datainspektionen utfärda föreskrifter. Vidare ges regeringen en rätt att medge undantag i det enskilda fallet.

Den 1 januari 2000 trädde en ändring i 33 och 49 §§ PuL i kraft (SFS 1999:1210, prop. 1999/2000:11). Ändringarna innebär dels att överföring av personuppgifter till ett land som inte ingår i Europeiska unionen eller är anslutet till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (tredje land) inte längre skall vara förbjuden om det tredje landet har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifter, dels att ringa fall av överträdelse av PuL:s straffbestämmelse inte längre är straffbar.

All, helt eller delvis, automatiserad behandling av personuppgifter skall i förväg anmälas till Datainspektionen (36 §) såvida den personuppgiftsansvarige inte tidigare har anmält ett personuppgiftsombud (37 §). Det tillståndsförfarande som gällde enligt datalagen har helt försvunnit i den nya lagen.

När det gäller behandling av personuppgifter som innebär särskilda risker för otillbörligt intrång i den personliga integriteten kan regeringen meddela föreskrifter om att sådan behandling skall anmälas till Datainspektionen tre veckor i förväg för förhandskontroll. Detta gäller oavsett om personuppgiftsombud är anmält eller inte (41 §).

Personuppgiftsombudet skall ha till uppgift att självständigt se till att den personuppgiftsansvarige behandlar personuppgifter på ett lagligt och korrekt sätt och i enlighet med god sed samt påpeka eventuella brister för honom eller henne (38 §). Ombudet har även till uppgift att föra en förteckning över de behandlingar som den personuppgiftsansvarige genomför (39 §) och att hjälpa den registrerade att få rättelse när det finns anledning att misstänka att behandlade personuppgifter är felaktiga eller ofullständiga (40 §).

• Sida 123
•  Original

Datainspektionens verksamhet koncentreras med den nya lagen på tillsyn, information och rådgivning. Vidare skall Datainspektionen precisera lagens regler genom att meddela föreskrifter på olika områden. För sin tillsynsverksamhet har inspektionen rätt att få tillgång till de personuppgifter som behandlas, upplysningar om och dokumentation av behandlingen av personuppgifter och säkerheten vid denna, samt tillträde till sådana lokaler som har anknytning till behandlingen av personuppgifter (43 §). Vid olaglig behandling av personuppgifter skall Datainspektionen i första hand sträva efter att åstadkomma rättelse genom påpekanden eller liknande förfaranden, men om detta inte är möjligt kan inspektionen vid vite förbjuda en viss behandling av personuppgifter (45 §).

Regeringen och Datainspektionen ges också en möjlighet att konkretisera lagens innehåll genom att meddela föreskrifter om bl.a. i vilka fall som behandling av personuppgifter är tillåten, vilka krav som ställs på den personuppgiftsansvarige, i vilka fall användning av personnummer är tilllåten, vilken information som skall lämnas till den registrerade och hur denna information skall lämnas (50 §).

I ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till PuL anges bl.a. att den äldre lagen skall tillämpas till och med den 30 september 2001 på behandling av personuppgifter som påbörjats före ikraftträdandet och behandling som utförs för ett visst bestämt ändamål om behandling för ändamålet påbörjats före ikraftträdandet.

2.3.2. Senare utveckling kring personuppgiftslagen

Redan innan den nya lagen hann träda i kraft uppdrog regeringen åt Datainspektionen att utreda det närmare behovet av undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land avseende överföringar från offentliga register för att tillgodose kommuners intresse av att sprida information och överföringar av personuppgifter till tredje land som typiskt sett inte innebär några integritetsrisker för de registrerade eller att det mot bakgrund av allmänhetens intresse att sprida och inhämta information framstår som angeläget att göra undantag från förbudet mot överföringar av personuppgifter till tredje land.¹⁴

Den 1 mars 1999 redovisade Datainspektionen uppdraget i rapporten Personuppgifter på Internet – undantag från förbudet i 33 § personuppgiftslagen. Inspektionen föreslog i rapporten inga ändringar i PuL men förordade att vissa undantag införs i personuppgiftsförordningen med stöd av delegationsreglerna i PuL. Undantagen innebär att även andra än myndigheter skall kunna behandla personuppgifter om lagöverträdelser m.m.

¹⁴ Regeringsbeslut Ju98/3520.

• Sida 124
•  Original

om det sker för informationsspridning eller kommunikation i löpande text och den registrerade har offentliggjort uppgifterna på ett tydligt sätt, t.ex. i massmedia. Vidare föreslås att kommuner och landsting skall få göra vissa protokoll m.m. tillgängliga för allmänheten via Internet. Uppgifter som direkt utpekar andra enskilda personer än förtroendevalda får dock endast överföras om det är uppenbart att det saknas risk för integritetskränkning. Enligt förslaget skall det också vara tillåtet för var och en att behandla personuppgifter i löpande text över Internet eller annat nät om det är uppenbart att det saknas risk för kränkning av den registrerades personliga integritet. Som förutsättning gäller dock att syftet är information eller kommunikation och att texten framställts för sådana ändamål.

Datainspektionens förslag bygger till stor del på den praxis för Internetanvändning som vuxit fram före PuL:s ikraftträdande och som fortfarande är tillämplig enligt övergångsbestämmelserna. Inspektionen framhåller att ändringarna borde kunna genomföras tämligen snabbt men att det kan vara nödvändigt med mer omfattande förändringar på sikt. Datainspektionen påpekar också att förslagen inte påverkar förhållandet mellan PuL och grundlagsreglerna om tryck- och yttrandefrihet och offentlighetsprincipen.

Datainspektionens rapport remissbehandlades och regeringen lade därefter fram propositionen 1999/2000:11 angående PuL:s överföringsregler som resulterade i den redan nämnda ändringen av 33 § PuL. I fråga om kommuners och landstings möjligheter att sprida information infördes den 1 januari 2001 en ny bestämmelse, 11§, i personuppgiftsförordningen (1998:1191). I bestämmelsen sägs bl.a. att en kommun eller ett landsting får till tredje land föra över personuppgifter som ingår i diarium, kallelse till sammanträde, kungörelse om sammanträde eller ett justerat protokoll. Personuppgifter som direkt pekar ut den registrerade får inte föras över. Detta förbud gäller dock inte personuppgifter som rör en förtroendevald, när det gäller hans eller hennes uppdrag. Förbudet gäller inte heller om det saknas skäl att anta att det finns risk för att den registrerades personliga integritet kränks genom överföringen.

Riksdagen har med anledning av ett betänkande från KU¹⁵ givit regeringen till känna att den med kraft bör verka inom EU för att en revidering sker av EG-direktivet. Sverige har med anledning av detta tagit initiativ till en seminarieserie där företrädare för medlemsstaterna får möjlighet att presentera sin lagstiftning och diskutera de tillämpningsproblem som uppstått i de olika länderna. Vid seminarierna är även en företrädare för EGkommissionen närvarande. Senast hösten 2001 skall kommissionen avge en rapport om genomförandet av dataskyddsdirektivet, eventuellt försedd med lämpliga ändringsförslag. Rapporten skall offentliggöras och eventuella ändringsförslag kommer att diskuteras i EG:s ministerråds arbetsgrupp

¹⁵ Bet. 1998/99:KU15.

• Sida 125
•  Original

för dataskydd. Regeringen fick också i uppdrag att göra en översyn av PuL med syfte att förändra lagstiftningen i riktning mot ett regelverk som tar sikte på missbruk av personuppgifter, så långt det är möjligt inom EGdirektivets ramar. Detta övervägs för närvarande i Justitiedepartementet.

2.4. Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Den 1 maj 1998 trädde en ny lag i kraft som medför ett ansvar för den som tillhandahåller en tjänst för förmedling av elektroniska meddelanden – i lagen benämnd elektronisk anslagstavla.¹⁶ Lagen gör uttryckligen undantag för tjänster som skyddas av TF eller YGL. Den är av intresse för Mediegrundlagsutredningens uppdrag eftersom den innebär en särreglering av nya medieformer som används för kommunikation till allmänheten och eftersom ett utvidgat grundlagsskydd kan medföra en motsvarande begränsning av lagens tillämpningsområde.

Lagen tillkom efter förslag från IT-utredningen¹⁷ och motiverades främst av vissa tendenser till ökade kriminella aktiviteter på framför allt Internet. Det ansågs osäkert om BrB:s regler var tillräckliga för att på ett tillfredsställande sätt reglera ansvaret för spridning av meddelanden med hjälp av elektroniska anslagstavlor. I propositionen¹⁸ anges också bristen på kontroll över de elektroniska anslagstavlorna och svårigheterna att spåra den ursprungliga avsändaren som skäl för regleringen. Därutöver påpekas att de elektroniska anslagstavlorna medger att meddelanden med straffbart innehåll kan nå ett stort antal personer och utöva inflytande över speciellt barn och ungdomar som i hög grad använder sig av tjänsterna. Regeringen ansåg det därför vara viktigt att ingripa med en särreglering i syfte att bygga upp ett rättsmedvetande på detta område. Lagförslaget utsattes för tämligen omfattande kritik, av bl.a. Lagrådet men antogs, efter vissa justeringar, av riksdagen.

Lagen gäller, som nämnts, inte tjänster som omfattas av TF och YGL och inte heller tillhandahållande av endast nät m.m., förmedling av meddelanden inom en myndighet, mellan myndigheter, inom ett företag eller en koncern eller meddelanden som är avsedda för bara en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post) (2 §).

Exempel på fall då TF eller YGL är tillämplig på en elektronisk anslagstavla är det att ett massmedieföretag har en s.k. modererad tjänst (se Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen, andra upplagan, s. 80).

¹⁶ SFS 1998:112, prop. 1997/98:15, bet. 1997/98:JuU11, rskr. 1997/98:149.¹⁷SOU 1996:40.¹⁸Prop. 1997/98:15, s. 8–9.

• Sida 126
•  Original

Lagen innebär att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla åläggs ett antal skyldigheter. För det första skall denne lämna information till var och en som ansluter sig till tjänsten om sin identitet och i vilken utsträckning inkomna meddelanden blir tillgängliga för andra användare (3 §). För det andra måste tillhandahållaren hålla sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten (4 §). För det tredje skall han ta bort meddelanden eller på annat sätt förhindra vidare spridning av detta om det uppenbarligen innebär brott mot vissa angivna straffbestämmelser, bl.a. uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott och upphovsrättsintrång (5 §).

Åsidosättande av informationsskyldigheten kan leda till böter och uppsåtligt eller grovt oaktsamt åsidosättande av skyldigheten att ta bort vissa meddelanden kan medföra böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (7 §). Datorer och andra hjälpmedel som använts vid brott kan förverkas (8 §).

• Sida 127
•  Original

Del II

En mer teknikoberoende

grundlagsreglering av yttrandefriheten

• Sida 128
•  Original

• Sida 129
•  Original

3.1. Inledning

Att beskriva den pågående utvecklingen inom IT- och mediesektorn med ambition på fullständighet är i det närmaste ogörligt på grund av den hastighet och de till en del svårförutsedda språng som den sker med. Det är inte enbart den tekniska utvecklingen som är av betydelse för vilka tjänster som i slutändan kommer att tas i bruk av marknadens aktörer och tillhandahållas allmänheten. Även kommersiella och politiska överväganden har stor betydelse för utvecklingen. Teknikkonsumenternas uppträdande är en annan faktor av stor vikt för teknikens genomslag. Ytterligare förhållanden som är betydelsefulla är de regelverk som är aktuella i sammanhanget, förutom de som rör yttrandefriheten, t.ex. de som gäller upphovsrätt m.m. till innehåll som tillhandahålls. En genomgång av tekniken måste därför med nödvändighet bli en exemplifiering och en blandning av etablerad teknik, teknik under utveckling och tillgängliga tjänster som erbjuds av marknaden men som ännu inte nått någon större spridning.

3.1.1. Vissa grundläggande begrepp

Kommunikation kan i detta sammanhang förenklat beskrivas som överföring av information mellan människor. Då kommunikation sker med tal eller tecken mellan personer som är samtidigt närvarande så att de kan uppfatta meddelandet direkt med sina sinnen, dvs. tal- och synavstånd, brukar man tala om direkt kommunikation. Om överföringen i stället sker med olika slag av hjälpmedel och på längre avstånd eller med tidsfördröjning kan man tala om indirekt kommunikation (medierad kommunikation).¹ En annan vanlig indelning är synkron respektive asynkron kommu-

¹ Med indirekt kommunikation avses inte här kommunikation som sker med sådana hjälpmedel som endast förstärker de mänskliga sinnena så att man kan uppfatta

• Sida 130
•  Original

nikation varmed vanligtvis menas kommunikation i realtid, t.ex. ett telefonsamtal, respektive kommunikation med tidsfördröjning, t.ex. vid epost.²

En förutsättning för kommunikation är att informationen på något sätt materialiseras och blir vad man kan kalla för data (i analog eller digital representation). Utifrån typ av innehåll kan data indelas i fyra grupper, nämligen text³, ljud, bild och datorkommandon⁴ och kombinationer av dessa former av data brukar i IT-sammanhang benämnas multimedia.⁵Data, dvs. den fysiska representationen av viss information, kan lagras på (mer eller mindre beständiga) fysiska databärare (t.ex. papper, cd-romskiva) och transporteras till mottagaren (eller sparas för framtida användning) eller överföras med hjälp av elektromagnetiska vågor (telekommunikation) till mottagaren.

3.2. Tre centrala faktorer i teknikutvecklingen

De senaste årens utveckling inom IT-området kan beskrivas med ett antal faktorer vilka har varit centrala för utvecklingen av nya medier och kan förväntas vara det även för den närmaste tiden.

ljud, signaler etc. på längre avstånd, exempelvis genom högtalaranläggningar, signalflaggor eller kikare. Den s.k. optiska telegrafen som användes under början av 1800-talet är ett exempel på ett sådant hjälpmedel.² Begreppsparet synkron och asynkron kommunikation kommer ursprungligen från telekommunikationsområdet där begreppen syftar på den tekniska lösningen för överföringen. Vid synkron kommunikation synkroniseras sändande och mottagande enhet med klocksignaler medan asynkron kommunikation som är vanligast för datorkommunikation innebär att data skickas i bitar med start- och stoppsignaler.³ Text är egentligen en form av standardiserade symboler som också kan behandlas som bilder. Både av historiska och datatekniska skäl har dock information representerad i form av text fått en särskild betydelse, bl.a. möjliggör det standardiserade alfabetet och typsnitten större grad av komprimering vid överföring mellan datorer.⁴ Datorkommandon kan också beskrivas i textform innehållande kommandon som kan läsas av datorer, men är således inte avsedd för kommunikation mellan människor.⁵ I begreppet multimedia brukar numera även egenskaperna interaktivitet och ickelinjär presentation av texten e.d. inkluderas.

• Sida 131
•  Original

3.2.1. Digitaliseringen

Digitaliseringen innebär att data i alla former såsom text, ljud, bilder, video och datorprogram representeras med det binära talsystemet, dvs. med ettor och nollor. Datorer läser och förstår digitalt lagrad data med hjälp av olika datorprogram och kan vanligtvis behandla all form av digitaliserad data integrerat med varandra. Digitaliseringen är således en förutsättning för bl.a. multimedia och de nya interaktiva tjänsterna. Digitalt lagrad data kan dessutom komprimeras betydligt mer än analogt lagrad information och tar därför mindre utrymme, vilket är särskilt viktigt för snabb överföring via telenät.

3.2.2. Ökad överföringskapacitet6

Även om olika typer av digitalt lagrad data kan representeras på ett enhetligt sätt (som en bitström, en serie av ettor och nollor) har olika telenät varierande förutsättningar för att förmedla informationen. Äldre telenät består av kopparledningar med tämligen begränsad överföringskapacitet, medan mer moderna nät består av koaxialkabel eller optiska fibrer. I det senare fallet överförs signalen med hjälp av ljus vilket tillåter betydligt större kapacitet (bandbredd). Den hastighet med vilken information kan överföras i ett nät mäts i enheten bit/s.⁷ Nätens kapacitet brukar diskuteras i ”bandbredd” och man skiljer i huvudsak mellan tre typer:

– smalband: upp till 64 kbit/s (tillräckligt för t.ex. telefoni och telefax) – mellanband: från 64 kbit/s till 2 Mbit/s (tillräckligt för t.ex. videokon-

ferens och musiköverföring) – bredband: över 2 Mbit/s (behövs för exempelvis video med

TV/filmkvalitet, högupplösningsbilder och multimedieapplikationer).⁸

Den överföringskapacitet som tele-, data-, radio- och satellitnät har för närvarande är inte tillräcklig för att på ett ekonomiskt sätt överföra vissa typer av information som ger upphov till mycket långa bitströmmar. Genom att informationen kodas och komprimeras ökas kapaciteten i befintliga infrastrukturer avsevärt så att mängden överförd data per sekund blir

⁶ Se Konvergensutredningens betänkande, SOU 1999:55, s. 41 f.⁷ Observera att bit inte är detsamma som byte. En byte är en grupp av ”bits” i regel 8 stycken. En överföringshastighet på 2 Mbit/s betyder således inte att 2 megabyte (MB) kan överföras per sekund utan 250 kB per sekund (2 milj./8).⁸ Bredband beskrivs av Infrastrukturutredningen som överföringskapacitet på minst 2 Megabits per sekund (Mbit/s) i båda riktningarna i förhållande till användaren (SOU 1999:85, s. 14). Någon officiell definition av bredband finns inte.

• Sida 132
•  Original

större. Här spelar bl.a. MPEG-standarderna⁹ en viktig roll, men även andra tekniker med andra kodningsprinciper existerar, som t.ex. videostreaming.¹⁰

Förutom denna kapacitetsökning finns också en parallell förbättring av existerande infrastrukturer. Exempel på detta är ISDN (Integrated Services Digital Network) och s.k. xDSL-tekniker¹¹ för att förbättra det fasta telefonnätets lokal(access)nät samt ATM (Asynchronous Transfer Mode) som används i många olika typer av nät och för många olika typer av kommunikation mellan framför allt företag. Utvecklingen av dessa tekniker för transmission, kodning och kompression gör att tjänster som tidigare bara kunde levereras i avancerade och dyra bredbandsnät nu i allt högre grad kan överföras också i enklare nät.

Sammanfattningsvis rör det sig alltså om en utveckling som gör att samma informationsmängd kan överföras till mottagaren på kortare tid än tidigare. Detta beror på två saker. För det första förbättras telenätens kapacitet ständigt. För det andra tar den överförda informationsmängden mindre kapacitet i anspråk då den digitaliseras, kodas och komprimeras.

3.2.3. Standardiseringen

Användningen av öppna gemensamma standarder, dvs. sådana standarder som är fritt tillgängliga för alla, har varit en av de mest grundläggande förutsättningarna för de senaste årens utveckling på IT-området. Internet består inte av något fysiskt nät utan hålls samman genom användningen av en grundläggande standard, ett s.k. kommunikationsprotokoll (TCP/IP, Transmission Control Protocol/Internet Protocol). Detta protokoll ligger till grund för andra standarder som används för andra tjänster på Internet, t.ex. http för webbsidor och smtp för e-post. Internets stora spridning anses vara en följd av användningen av s.k. öppna de facto-standarder som inte hämmats av upphovsrättsligt skydd eller byråkratiska procedurer som är vanligt förekommande vid utvecklingen av standarder inom branschorganisationer el.dyl. Inom andra områden sker utvecklingen mot ökad standardisering med hjälp av öppna branschstandarder. Inom mediebranschen

⁹ MPEG är en familj av standarder för att koda audiovisuell information som filmer, video och musik och står för Motion Picture Experts Group. Det finns en serie standarder (MPEG–1 till MPEG–4) för att koda digital inform ation.¹⁰ Videostreaming är en teknik som innebär att överföring och uppspelning av rörliga bilder sker successivt, i stället för att uppspelningen påbörjas först då överföringen av hela datafilen el.dyl. är slutförd.¹¹ Detta är en familj av tekniker där DSL står för Digital Subscriber Line och x är en generisk beteckning för olika varianter. Några av dessa varianter är H som står för High bitrate, V för Very high bitrate och A för Asymmetrical.

• Sida 133
•  Original

har exempelvis organisationen Digital Video Broadcasting Project tagit fram standarder för digital television. Filformatet MP3, som är en MPEGstandard (se ovan), är ett annat exempel på standardisering inom ITsektorn. MP3 är avsedd för ljudfiler och möjliggör en kraftig komprimering av information samtidigt som ljudkvaliteten bibehålls. En MP3-fil på 1 MB motsvarar i princip en minut av musik eller flera minuter av tal. Standardiseringen sker således inom alla områden – näten, kommunikationsprotokoll, tjänster som e-post, filformat, sidbeskrivningsspråk m.m.

3.3. Konvergensfenomenet12

Den tekniska utvecklingen har medfört att traditionellt sett olika och urskiljbara tjänstetyper, såsom tele-, data- radio- och TV-tjänster, kan integreras och förmedlas via infrastrukturer som tidigare var mer eller mindre tekniskt avgränsade för en viss typ av tjänst. Parallellt med denna tekniska utveckling sker också förändringar på andra områden som politik, marknader och branschstrukturer. Tillsammans medför dessa utvecklingstendenser att gränserna mellan de tidigare relativt klart avgränsade tele-, dataoch mediesektorerna blir otydliga. Det brukar beskrivas som att dessa sektorer och informationstekniken konvergerar (sammansmälter). Samtidigt som konvergensen innebär att tidigare klart särskiljbara tjänster, t.ex. telefoni och TV-program, kan sändas i samma nät finns det också en risk för monopolisering av nättjänster eftersom det är mycket kostsamt att anlägga konkurrerande nät och innehavaren av det befintliga nätet kan vara ovillig att upplåta nätet åt andra operatörer eller visst inn ehåll.

Konvergensfenomenet kan uppdelas i fyra områden, nämligen:

– Nätverkskonvergens: Tidigare skilda infrastrukturer för tillhandahål-

landet av olika former av informations- och kommunikationstjänster kan integreras och bära samma typer av tjänster. Framför allt handlar det om att nätverk som tidigare enbart användes för privat (en till en) kommunikation, t.ex. telenät och mobiltelenät, numera kan användas för masskommunikation och t.ex. för tillhandahållande av TV- och radiosändningar. Men nätkonvergensen visar sig också genom möjligheten att tillhandahålla t.ex. telefoni och Internetaccess genom kabel-TVnät eller elnät, filmer, TV-program och andra multimediala tjänster över telenät samt olika typer av datatjänster via marknät och satellitsystem som traditionellt används för radio och TV.

¹² Följande redovisning grundar sig på Konvergensutredningens beskrivning av konvergensfenoment, se SOU 1999:55, s. 35 ff.

• Sida 134
•  Original

– Tjänstekonvergens: Den innebär en sammansmältning mellan informa-

tionstjänster¹³ och kommunikationstjänster¹⁴, vilket leder till dels uppkomsten av nya tjänstetyper, t.ex. gruppkommunikation via elektroniska anslagstavlor, dels nya användningsområden för traditionella tjänster, t.ex. e-post via mobiltelefon. – Apparatkonvergens: Apparater som tidigare endast kunde användas för

en typ av tjänst utvecklas för att kunna förmedla flera olika former av tjänster, t.ex. samma skärm för TV och Internet. Utvecklingen av små, lokala nät och integrerad utrustning för hushållen spås av många bli nästa stora utvecklingsområde inom IT-sektorn. Med en sådan utveckling skulle telefoni, datorkommunikation, radio och TV samt styrning och kontroll av andra maskiner i bostaden kunna ske via ett och samma system och via s.k. multiterminaler. Det är dock inte troligt att konvergensen kommer att leda till en enda standardiserad multiterminal, snarare kommer det att finnas en uppsjö av terminaler med varierande syften (för köket, vardagsrummet eller bilen och båten). Det är troligt att även apparaterna kan ”skräddarsys” av användaren så att de får de funktioner som är lämpligast för denne. Exempelvis kan terminalen i båten och bilen ha tillgång till radio- och TV-sändningar och möjlighet till satellitnavigering. – Marknadskonvergens: Den uppstår som en följd av konvergensen be-

träffande nätverk, tjänster och apparater och innebär att företag från olika sektorer, framför allt tele-, data- och mediesektorerna, går samman eller utökar sitt utbud så att de kan tillhandahålla mer kompletta lösningar för kommunikation med tillgång till nät, utrustning och tjänster. Det kan handla om teleföretag som börjar tillhandahålla innehållstjänster och rör sig in på mediemarkanden, medieföretag som investerar i interaktiva medier med möjlighet att tillhandahålla kommunikationstjänster integrerat med det traditionella utbudet av t.ex. radio och TV eller IT-företag som agerar på tele- och mediemarknaderna genom att erbjuda tillämpningar och utrustning för kommunikation och innehållstjänster. Dessa rörelser kan ta sig olika uttryck, t.ex. genom uppköp, sammanslagningar och joint-venture-bolag som går på tvärs över data-, tele- och mediesektorerna. Till detta kommer nya företag som växer upp fristående från de traditionella sektorerna och tillhandahåller olika typer av konvergerade tjänster. Som exempel på marknads-

¹³ Med informationstjänster avses här tjänster vars huvudsakliga syfte är att tillhandahålla någon form av information (i vid bemärkelse) till mottagaren, t.ex. databaser, TV och radio.¹⁴ Med kommunikationstjänster avses här tjänster vars huvudsakliga syfte är att förmedla kontakt mellan människor, vanligtvis mellan personer som är i förväg bestämda, t.ex. telefoni, fax och e-post.

• Sida 135
•  Original

konvergens kan nämnas sammanslagningen av Vivendi, Seagram och Canal Plus, sammanslagningen av bl.a. USA:s största Internetleverantör AOL, tidskriften Time, TV-bolagen CNN och HBO samt filmbolaget Warner Brothers till mediejätten AOL Time Warner samt sammanslagningen av Viacom, som bl.a. äger musikkanalen MTV, och USA:s största TV-nätverk CBS.

3.4. Distributionssätt

Distributionen av olika informations- och kommunikationstjänster kan ske antingen genom spridning av fysiska databärare som t.ex. böcker, tidningar, videofilmer och cd-skivor eller med hjälp av elektromagnetiska vågor som t.ex. radio, TV, e-post, webbsidor, telefon och telekommunikation. Följande redovisning behandlar huvudsakligen den teknik som kommer till användning för olika distributionssätt samt dess användningsområden. Därtill förutsätter varje distributionssätt någon form av organisation (spridningskanal). Databärare måste transporteras till mottagarna och förutsätter därför någon form av organisation, såsom postväsende eller kurirsystem. Vid telekommunikation är motsvarande organisation till stor del integrerad med tekniken, såsom administration och handhavande av ett telenät.

Det finns också företeelser som kan framstå som en mellanform mellan kommunikation med hjälp av fysiska databärare och kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor nämligen s.k. e-böcker och e-tidningar. Det är då fråga om papperstunna dataskärmar utformade så att de liknar en traditionell bok eller tidning. Om e-boken eller e-tidningen levereras utan innehåll och kräver t.ex. nedladdning från Internet är det fråga om kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor. Informationen överförs då från avsändaren till mottagaren med hjälp av elektromagnetiska vågor. Situationen är densamma som vid användning av en mera traditionell bärbar dator. Om e-boken eller e-tidningen däremot levereras med visst innehåll och detta kan uppdateras t.ex. via Internet kan det framstå som en kombination av kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor och kommunikation med hjälp av fysiska databärare. Betraktar man varje informationsöverföring för sig är det dock fråga om en överföring med hjälp av en fysisk databärare (den tunna dataskärmen levererad med innehåll) och en överföring med hjälp av elektromagnetiska vågor (uppdateringen). Med detta betraktelsesätt saknas det anledning att behandla e-boken eller e-tidningen särskilt i fortsättningen.

• Sida 136
•  Original

3.4.1. Kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor

Telekommunikation, eller närmare bestämt överföring med hjälp av elektromagnetiska vågor, används i dag för en mängd olika tjänster, både för kommunikation mellan enskilda, kommunikation till allmänheten och för överföring mellan datorer för styrning och kontroll. Sådan kommunikation kan ske antingen via olika radionät (etersändningar) eller via ledningsnät (trådnät, kabelnät). Dessa nät, som med en gemensam beteckning kallas för fysiska nät, kan indelas i följande grupper.

Radionät (och satelliter) – marknät för TV- och radiosändningar – mobiltelefonnät – radiokommunikationsnät (VHF, PR) satellitöverföringar Ledningsnät – telenät (tidigare telefonnät) – kabel-TV-nät – elnät

I de fysiska näten förekommer s.k. logiska nät som således använder sig av de fysiska näten men särskiljs genom användningen av särskilda kommunikationsstandarder (kommunikationsprotokoll). Internet är ett exempel på ett sådant logiskt nät. De fysiska och logiska näten är således integrerade och kan inte alltid klart skiljas från varandra. Ett fysiskt nät kan exempelvis bära flera logiska nät och ett logiskt nät kan använda sig av flera fysiska nät. Ett sätt att beskriva telenätens olika beståndsdelar är att dela in varje nät i ett antal nivåer, t.ex.¹⁵

– Tillämpningsnivån: användarens utrustning och nödvändiga program

och data, – Protokollnivån: kommunikationsprotokoll, som möjliggör kommunika-

tion mellan olika användares utrustning, – Transmissionsnivån: utrustning som ger transmissionsnätet en viss

överföringskapacitet, – Ledningsnivån: ledningen utan utrustning (endast ledningsnät), – Kanalisationsnivån: dvs. nedgrävda tomma rör för ledningsdragning

eller master för radiosändningar.

¹⁵ Se t.ex. IT-infrastrukturutredningen, SOU 1999:85, s. 161 f.

• Sida 137
•  Original

Det är endast vissa nät som ger möjlighet till en s.k. returkanal och därmed teknisk interaktivitet (se nedan). En förutsättning är att nätet har någon form av identifiering av ansluten utrustning, såsom telefonnummer och IPnummer på Internet. Det är dock vanligt att nät utan returkanal kombineras med andra nät, vilket är fallet för marksänd digital-TV där sändningen till mottagaren sker via marknätet medan returkanalen går via det vanliga telenätet.

3.4.2. Särskilt om Internet

Användningen av Internet har fått ett enormt genomslag de senaste åren och Internet kan numera användas för såväl traditionella teletjänster som för nya tjänstetyper som t.ex. chats och elektroniska anslagstavlor. Även radio- och TV-program kan göras tillgängliga via Internet. Spridningen av Internetanvändningen, som är svår att uppskatta i siffror, har skett dels genom att företag, myndigheter och organisationer i ökad utsträckning erbjuder sina tjänster via Internet, dels genom att tillgången till Internet har blivit vanlig även för privatpersoner. Med tämligen begränsade resurser och kunskaper kan även privatpersoner skicka e-post, läsa webbsidor och publicera egna webbsidor som i princip inte skiljer sig från yrkesmässiga webbsidor. Den ursprungliga förutsättningen för Internets omfattande spridning anses vara nätets tekniska uppbyggnad vilken är icke-hierarkisk, dvs. den saknar i princip central styrning av tjänster, innehåll, standarder etc.

Tekniskt sett är Internet ett ”nät av nät” förenade genom användandet av gemensamma s.k. kommunikationsprotokoll (TCP/IP - Transmission Control Protocol/Internet Protocol), dvs. standardiserade sätt för att kommunicera mellan datorer. Det finns flera olika protokoll som används på Internet, t.ex. html (Hypertext Markup Language) och http (Hypertext Transport Protocol) vilka är grunden för det som mer populärt kallas för webben eller www (World Wide Web), dvs. grafisk presentation av text, ljud, bild och rörliga bilder integrerat med bl.a. hypertext. Hypertextfunktionen innebär i korthet att olika dokument länkar till varandra så att användaren genom en klickning förflyttas direkt till den länkade informationen. En länk på en webbsida kan se ut i princip hur som helst, t.ex. en bild, en karta, ett ord (se vidare nedan om länkning).

Internet bör således inte betraktas som ett nytt medium eller en ny medieform utan bör beskrivas som en plattform för tillhandahållande av olika tjänster – både traditionella och nyare. Dessutom är Internet ett logiskt nät, vilket innebär att det kan integreras med flera olika fysiska nät, exempelvis kan Internet-access tillhandahållas via kabel-TV-nät och elnät. Teracom har aviserat planer på att tillhandahålla tillgång till Internet via det

• Sida 138
•  Original

digitala marknätet för TV-sändningar (alternativt via det digitala marknätet för radiosändningar) kombinerat med en returkanal via mobiltelefonnät (GSM-nätet).¹⁶

När det gäller Internets organisation kan ytterligare nämnas följande. Flera olika s.k. stamnät med stor överföringskapacitet underlättar sammankopplingen av mindre nät. De enskilda näten tillhandahålls av en mängd olika aktörer. Varje nätägare bestämmer konfigurationen av sitt eget nät men för att kunna kommunicera via Internet och använda de tjänster som andra gör tillgängliga där, krävs att nätet dels har anslutning till ett s.k. ryggradsnät, dels att det använder de gemensamma standarderna. Trafiken via Internet tar inte någon bestämd väg utan kan passera via flera olika nät. Den enskild nätägaren får således finna sig i att hans nät (växlar, s.k. routers) används för andras kommunikation. Nätägaren kan visserligen i vissa fall filtrera trafiken och stoppa meddelanden till eller från en viss adress, men sådana åtgärder strider mot själva grundprincipen för Internet.

Med denna icke hierarkiska uppbyggnad kan Internet drivas i princip utan central styrning. Det finns således ingen organisation som ”äger” och kan bestämma över Internet som helhet. Inte desto mindre finns det frågor som aktörerna måste komma överens om såsom fördelningen av s.k. IPnummer (unika adresser som kan liknas vid telefonnummer), tilldelningen av domännamn och säkerhetsrutiner. Det har därför skapats ett stort antal organisationer för detta samarbete, både på internationell och nationell nivå.

Bland dessa organisationer kan t.ex. följande nämnas. Internet Society (ISOC) är en ideell och internationell organisation som verkar för att utveckla Internets tillgänglighet och användbarhet. Den svenska avdelningen av ISOC, ISOC-SE, fungerar bl.a. som remissinstans och tar initiativ till framtagning av nya standarder och rekommendationer för Internet i Sverige. Internet Architecture Board (IAB) är ISOC:s rådgivande organ i tekniska frågor och har i uppdrag att se till helheten i Internets utveckling. IAB är något av spindeln i nätet för de olika mer eller mindre fristående grupper eller processer som arbetar med att underhålla och utveckla Internets tekniska system. Internet Assigned Numbers Authority (IANA) har bl.a. till uppgift att hålla reda på fördelningen av IP-nummer och domännamn. Domännamnsfördelningen i Sverige sköts utan inblandning av svenska myndigheter. Rätten att dela ut underdomäner inom domänen .se har av IANA tilldelats den av ISOC-SE bildade Stiftelsen för Internetinfrastruktur i Sverige (IT-stiftelsen). Stiftelsen har byggt upp en struktur för att säkerställa att fördelningen sker på ett korrekt och rättvist sätt. Slutligen kan nämnas World Wide Web Consortium (W3C) som är ett interna-

¹⁶ Projekteten Sabina och Memo, se http://www.teracom.se.

• Sida 139
•  Original

tionellt organ med syfte att utveckla World Wide Web. W3C arbetar med att ta fram gemensamma protokoll för webben och har en viktig roll som arkiv för specifikationer över t.ex. alla olika versioner av webbens kodspråk. W3C tar också fram programvara som demonstrerar nya möjligheter på webben.

3.4.3. Särskilt om digital-TV17

Digital-TV innebär, som framgår av namnet, en digitalisering av traditionella (analoga) TV-sändningar oavsett om de går via det s.k. marknätet, via kabelnät eller via satellit. Digitaliseringen av såväl marknätet och kabel-TV-nät som satellitsändningar har redan inletts och sändningar har kommit igång i flera nät.

Fördelarna med digitaliserade TV-sändningar är många. Digitaltekniken tillåter en effektivare komprimering av signalerna och medför därför att mer information och/eller programtjänster kan sändas samtidigt. Hur många programtjänster som kan sändas samtidigt beror bl.a. på hur utrymmeskrävande de är och med vilken kvalitet de sänds. Eftersom komprimeringstekniken går ut på att endast sända ut förändringarna från en bildruta till nästa bildruta tar ett program med många rörliga motiv, t.ex. en fotbollsmatch, mer utrymme än ett program med stillasittande motiv som t.ex. ett debattprogram. På liknande sätt innebär högre bildkvalitet (HDTV, s.k. högupplösnings-TV) och förbättrad mottagning¹⁸ minskat sändningsutrymme för andra programtjänster i samma kanal.

Digitaliserade TV-sändningar är inte lika störningskänsliga som analoga sändningar och dessutom enklare att kryptera, vilket underlättar införandet av s.k. åtkomstkontroll (eller Conditional Access, CA) för betaltjänster. Alla sändningar i det digitala marknätet för TV-sändningar är krypterade och mottagning förutsätter tillgång till ett s.k. accesskort som är unikt och individuellt för varje mottagare. Tack vare detta kort kan mottagaren välja vilka programtjänster som han eller hon vill abonnera på och även få andra tjänster, s.k. icke-programrelaterade tjänster, som exempelvis e-post-notifikation (meddelande om att det finns e-post att hämta) eller liknande individualiserade tjänster. Den auktorisation som access-

¹⁷ För en mer utförlig teknisk beskrivning av digital-tv hänvisas till Radio- och TV-verkets skrift En guide till digital-tv (se http://www.rtvv.se). Se även kapitel 9 i Radio och TV i allmänhetens tjänst, ett beredningsunderlag, SOU 2000:55. ¹⁸ Digitala TV-sändningar kan i en del fall tas emot med en inomhusantenn, vilket betyder att TV-konsumenten inte behöver sätta upp TV-antenn på taket eller befinna sig i en fastighet ansluten till kabel-TV-nät. Detta möjliggör en mer mobil mottagning, t.ex. i fritidshuset, i husvagnen eller i båten.

• Sida 140
•  Original

kortet ger abonnenten kan ändras centralt och möjliggör sändningar riktade till en viss grupp, t.ex. anställda på ett visst företag.

Digitala sändningar sker i s.k. block som innehåller signaler för flera programtjänster (TV-kanaler) som kan komma från olika programbolag. Sammansättning av dessa block, den s.k. multiplexeringen, görs av den s.k. multiplexoperatören. Vid mottagandet sorteras signalen upp av den mottagande utrustningen (demultiplexeras) och TV:n visar endast den programtjänst som mottagaren väljer. Enligt ett samarbetsavtal mellan Teracom, Senda AB¹⁹ och de programbolag som fått sändningstillstånd för sändningar i det digitala marknätet skall Teracom fungera som multiplexoperatör tills vidare. I framtiden är det dock möjligt att flera olika aktörer kommer att handha operatörskapet.

De digitala TV-sändningarna i marknätet kommer att innehålla en s.k. elektronisk programguide (EPG) som är ett hjälpmedel för TVkonsumenten att orientera sig i utbudet av program och andra tjänster. Det kommer att finnas en gemensam EPG som omfattar alla programtjänster och programbolag och som kommer att handhas av Senda AB. Därutöver kan respektive programbolag skapa en egen EPG. En EPG kan till viss del jämföras med en utökad form av text-TV, med möjligheter för TVkonsumenten att leta sig fram till information om utbudet.²⁰ TVkonsumenten kommer sannolikt att kunna söka på t.ex. programkategori eller viss tidpunkt för sändningar. EPG:n kommer att styras med knapptryckningar på fjärrkontrollen. Innehållet i EPG:n kan ha en mycket enkel utformning, ungefär som en tryckt TV-tidning, men kan också komma att innehålla mera avancerade tjänster och inkludera fördjupad programinformation, rörliga presentationer m.m. Mottagarutrustningen, set-topboxar e.d., kommer dessutom att innehålla ett slags operativsystem (Application Programming Interface, API) som används för att hantera olika interaktiva tillämpningar, däribland EPG:n.

För att kunna ta emot digitala sändningar av TV måste mottagaren skaffa särskild utrustning – en s.k. digital-TV-box (eller set-top-box). Den senare är utrustad med egen processor och modem för kommunikation via det vanliga telenätet, vilket möjliggör interaktiv kommunikation. Visserligen tillåter varken marknätet eller satellitsändningar återkoppling från mottagaren (teknisk interaktivitet) men returkanalen, dvs. mottagarens val el.dyl. sker i sådana fall via det vanliga telenätet och mottagaren märker

¹⁹ Senda AB bildades 1997 och ägs av Teracom och Sveriges Television. Bolaget skall samordna, administrera och marknadsföra program och tjänster i det digitala marknätet. Bolaget hanterar dessutom åtkomstkontrollen i det digitala marknätet.²⁰ Den tekniska skillnaden mellan EPG och text-TV är dock väsentlig. Den analoga text-TV-tjänsten sänds ut i hela nätet som en del av TV-signalen medan EPG skickas endast till de användare som begär innehåll från den (jfr vad som sägs om teknisk interaktivitet och tjänsteinteraktivitet i avsnitt 3.7).

• Sida 141
•  Original

ingen skillnad utom möjligen den begränsade överföringskapacitet som telenätet för närvarande tillåter. När sändningarna sker via telenät eller kabelnät kan returkanalen gå via samma nät som sändningarna.

De tjänster som planeras att tillhandahållas via digital-TV är förutom de traditionella TV-programmen (i högupplösnings- och bredbildsformat), s.k. programrelaterade tjänster, dvs. tilläggsinformation till TVprogrammen. Exempelvis olika fakta om de medverkande i en film eller en fotbollsmatch. Dessutom kommer det att finnas utrymme för ytterligare tjänster som inte har anknytning till TV-programmen, s.k. ickeprogramrelaterade tjänster. Dessa tjänster kan komma att påminna om de tjänster som idag finns tillgängliga via Internet, t.ex. elektronisk handel, banktjänster, distansutbildning, e-post och spel och som inte nödvändigtvis behöver tillhandahållas av samma företag som sköter sändning av programmen. Digital-TV möjliggör även elektronisk leverans av filmer, musik, dataspel, litteratur etc. för lagring som efter (elektronisk) betalning överförs till abonnenten och lagras i dennes utrustning för att användas vid ett senare tillfälle.

Jämfört med Internet som i dag vanligtvis tillhandahålls via telenät har digital-TV den fördelen att den tillåter betydligt större överföringskapacitet till mottagaren. De TV-sändningar som i dag sker via Internet har oftast tämligen dålig kvalitet och är svåra att ta emot för den som är ansluten till nätet via modem och det vanliga telenätet. Internet har dock börjat tillhandahållas via kabel-TV-nät och skillnaderna blir allt mindre.

3.4.4. Särskilt om digital-radio21

Även de analoga rundradiosändningarna håller på att digitaliseras och Sveriges radio sänder redan idag flera kanaler digitalt. De fördelar som ovan har redovisats i samband med digital-TV gäller naturligtvis även digitalt sänd ljudradio (Digital Audio Broadcasting, DAB). De tjänster som kommer att tillhandahållas via digital-radio påminner om tjänsterna som sänds via digital-TV men tyngdpunkten ligger av naturliga skäl på ljudöverföringar även om tjänster med bilder, text och grafik planeras.

En standard (Eureka 147), som bygger på samma standard som konstruktion av webbsidor (HTML), är antagen för sådana extra tjänster till DAB. Sveriges Radio har planer på att på detta sätt skicka ut webbsidor med kompletterande information till radiosändningarna. Detta kräver naturligtvis nya radiomottagare som är försedda med särskild display.

²¹ Mer information om digital-radio kan bl.a. fås på Sveriges radios webbsidor, http://www.sr.se/digitalradion/.

• Sida 142
•  Original

Med hjälp av RDS-tekniken (Radio Data System, RDS) kan programtjänsterna på digital-radio kategoriseras. För närvarande finns 64 olika kategorier (s.k. PTy) definierade, bl.a. för nyheter, sport och väder. Lyssnaren väljer t.ex. vilka kategorier som han eller hon vill lyssna på och radiomottagaren letar automatiskt upp program ur den valda kategorin, som också visas i displayen. På displayen kan även visas s.k. programanknuten information (PAD) eller information som inte har samband med programinnehållet.

Dessutom skapar digital-radio kapacitet till sändning av en separat meddelandekanal. Det är en extra ljudkanal som kan användas för larm, vägtrafikinformation, extranyheter, extraväder, evenemang m.m. Denna meddelandekanal är inget eget "program" – den kan bara avbryta pågående program om man som lyssnare har valt den möjligheten. På så sätt behöver inte ordinarie program avbrytas för t.ex. trafikmeddelanden.

Det kan noteras att gränsen mellan radio och TV kommer att bli allt svårare att dra i takt med att allt mera bilder och text sänds i digital radio.

3.4.5. Särskilt om telenät

Även telenät, dvs. de nät som normalt används för tillhandahållande av fast telefoni, kan komma att användas för kommunikation till allmänheten och inte enbart för privat kommunikation. I dagsläget är dock kapaciteten på befintliga telenät inte helt tillräcklig för kapacitetskrävande multimedietjänster men utveckling av nya överföringstekniker kan väsentligen öka telenätens kapacitet inom en inte allt för avlägsen framtid. Det pågår även anläggning av nya fiberoptiska nät (s.k. bredbandsnät) som ökar överföringskapaciteten kraftigt (jfr prop. 1999/2000:86 s. 171 och SOU 2000:111 s. 38 f.). Kapacitetsökningen möjliggör olika individualiserade tjänster för tillhandahållande av filmer, TV-program, musik, datorprogram m.m. Sändningar kan även komma att ske via kombinationer av telenät och andra nät, exempelvis så att sändningen av ett TV-program skickas via marknätet eller satellit till lokalt placerade basstationer varifrån överföring till den enskilde mottagaren sker på begäran via telenät.

Redan i dag har telenäten betydelse för olika tjänster för kommunikation till allmänheten. Tillgången till Internet och de tjänster som tillhandahålls där, sker i dagsläget många gånger via telenätet, s.k. uppkopplad förbindelse. TV- och radiosändningar sker i dag i begränsad utsträckning via Internet men kan komma att växa väsentligt om högkapacitetsförbindelser tillhandahålls till slutanvändarna. Även de s.k. betalteletjänsterna förmedlas via telenät.

Telenätens uppbyggnad med en förbindelse till varje ansluten mottagare ger stora möjligheter till interaktiva tjänster, men medför även att en

• Sida 143
•  Original

sändning av exempelvis ett TV-program måste skickas i sin helhet till varje mottagare.²² Detta förfarande kräver således betydligt större kapacitet än vid utsändning via exempelvis etern eller s.k. kaskadnät²³ där det är tillräckligt att skicka ut TV-programmet en gång för att samtliga mottagare skall kunna ta emot det.

3.4.6. Kommunikation med hjälp av fysiska databärare

Databärare för analogt lagrad information, såsom traditionella grammofonskivor, ljudkassetter, etc. håller i dagsläget på att bli förhållandevis ovanliga, åtminstone i försäljningsledet. Däremot finns det numera en stor variation av fysiska databärare för digitalt lagrad information. Den vanliga disketten som används i datorsammanhang har vidareutvecklats och delvis ersatts av modernare former av flyttbara lagringsenheter med betydligt bättre egenskaper och kapacitet t.ex. zip-, jaz- och orb-skivor som har lagringskapacitet upp till 2 GB och kan fungera som extra hårddisk till datorn. Därutöver har användningen av s.k. minneskort (flash-kort) ökat, framför allt för användningen av olika bärbara enheter såsom handdatorer och digitala kameror. Även cd-skivan har utvecklats och förutom den traditionella cd-skivan som används för främst musik blir det allt vanligare med inspelningsbara cd-skivor för hemmabruk. Utrustning för inspelning av cd-skivor, s.k. cd-brännare, kostar f.n. inte mer än omkring ett par tusen kr.

Cd-skivans efterföljare, DVD (Digital Video Disc), förväntas helt ersätta cd-skivan inom ett par år. DVD finns i olika utföranden för olika former av användningsområden, DVD-audio, DVD-video samt DVD-ROM (lagring av data) även om tekniken tillåter lagring av all form av digitalt lagrad data såväl text, ljud, bild och rörliga bilder som kombinationer därav. Den maximala lagringskapaciteten för DVD är 18 GB beroende på skivans utformning, vilket kan jämföras med cd-skivans maxkapacitet på 0,65 GB och disketten med 0,00144 GB (1,44 MB).

²² Multicast är ett sätt att minska belastningen på nätet genom att utsändningen sker initialt till vissa knytpunkter i nätet. Därifrån skickas en kopia av meddelandet till varje mottagare som begär den utsända informationen. Multicast är således en blandning mellan broadcasting, där sändning går från en central punkt till varje mottagare, och narrowcasting, som används som benämning på sändningar som går till en eller ett fåtal bestämda mottagare.²³ Ett kaskadnät, vanligtvis äldre kabel-TV-nät, är uppbyggt med slingor som når flera mottagare, dvs. en och samma kabel som går till flera mottagare. Nyare kabel-TV-nät är uppbyggda med en kabel till varje mottagare (s.k. stjärnnät) och påminner därför om telenät för telefoni.

• Sida 144
•  Original

För att förhindra olaglig import och export av DVD-videoskivor har branschen utarbetat en standard som delar upp världsmarknaden i sex regioner. Varje DVD-spelare och DVD-skiva förses med en speciell regionkod så att det endast är möjligt att använda sådana skivor som har en kod som överensstämmer med spelarens kod. Det finns i dag flera system som gör det möjligt för användaren att själv lagra data på DVD-skivor, antingen genom att komplettera den tidigare lagrade eller genom att producera helt egna skivor (kallas vanligen DVD-RAM, DVD-R, DVD recordable el.dyl.). Det är numera möjligt att koppla samman datorn med både en TV och ljudanläggning vilket möjliggör att en DVD-ROM som ”spelas upp” i datorns DVD-läsare kan visas på en TV-skärm liksom en DVD-video kan visas på datorns bildskärm samtidigt som ljudet går via en ljudanläggning. På samma sätt kan datorn användas för att lagra TV- och radiosändningar, antingen på hårddisk, DVD eller på annat minnesmedium. Uppdelningen mellan olika DVD-standarder kan därför antas minska med tiden.

DVD-skivan förväntas ersätta de flesta av dagens fysiska databärare som används för spridning av information till allmänheten, såsom kassetter och videofilmer (VHS).

3.5. Nya tjänster för kommunikation till allmänheten

3.5.1. Inledning

Via de ovan beskrivna distributionsnäten och fysiska databärarna kan ett stort utbud av tjänster för kommunikation till allmänheten tillhandahållas. Det är viktigt att göra skillnad mellan distributionssätt och tjänst, eftersom konvergensutvecklingen i stor utsträckning frikopplar distributionen från tjänsterna. En tjänst, som t.ex. TV-sändningar, kan i princip tillhandahållas via alla nät. Det förekommer exempelvis redan i dag ”TV-sändningar” via Internet till vilket användaren får tillgång genom exempelvis elnätet. En databas kan göras tillgänglig via en webbsida på Internet eller spridas i sin helhet med hjälp av DVD-skivor. Det går alltså inte att definiera en tjänst utifrån det distributionssätt som den til lhandahålls på.

Det är svårt att beskriva samtliga tjänster som används för kommunikation till allmänheten. Bredden i tjänsteutbudet är särskilt tydlig på Internet, där nya former av tjänster tillkommer så gott som dagligen. Följande översiktliga beskrivning utgår från tjänsternas huvudsakliga funktion och är koncentrerad till de tjänster som i dag tillhandahålls via Internet. Anledningen till detta är att dessa tjänster får anses vara föregångare och att liknande tjänster kommer att tillhandahållas via andra nät inom kort, t.ex. via mobila nät.

• Sida 145
•  Original

I kapitel 5.2.1 behandlas frågan hur här beskrivna tjänster förhåller sig till yttrandefrihetslagstiftningen.

3.5.2. Portaler

Portal är en benämning på en webbplats på Internet där en mängd olika tjänster har samlats såsom sökfunktion, gratis e-post, nyheter, börsnoteringar, länksamlingar och mötesplatser (de vanligaste tjänsterna beskrivs mer utförligt nedan). Portalerna växte fram från de s.k. sökmotorerna som Alta Vista, Yahoo m.fl. och från accesstjänster som America Online. Uttrycket portal används i detta sammanhang med betydelsen ”ingång”, närmare bestämt ingång till Internet och tanken är att tillhandahålla användaren en startplats (ingångssida) med rubriker, korta notiser med aktuell och relevant information samt länkar och ”ingångar” till ett stort utbud av andra tjänster på Internet. Till skillnad mot en webbplats innehåller portalen en stor del externa länkar till webbsidor och andra tjänster på Internet som tillhandahålls av andra. En webbplats innehåller däremot huvudsakligen interna länkar till egenproducerat material eller tjänster. Externt material kan även länkas till portalens webbsida på ett sådant sätt att det inte direkt framgår att det handlar om externt material (se vidare nedan om länkning). Portaler är således ett sätt att underlätta den enskilde användarens sökning och navigation på Internet men har vanligtvis också kommersiella syften genom annonsering och e-handelstjänster. Sök- och navigationstjänsterna och andra tjänster som tillhandahålls gratis via portalen är då ett sätt att öka antalet besökare, i förhoppning om ökad omsättning på ehandelstjänster och avgiftsbelagda tjänster samt ökade annonsintäkter. För att få tillgång till vissa tjänster t.ex. e-post, köperbjudanden, tävlingar, och möjligheten att skräddarsy ingångssidor med material och tjänster från portalen, är det vanligt förekommande att besökaren uppmanas registrera sig som medlem.

Förutom de renodlade portalerna såsom Yahoo, Alta Vista, Excite, Passagen, Torget och Spray har flera andra aktörer utvecklat sina webbplatser till portalliknande tjänster. Medieföretagen, framför allt tidningar, har med tillgången till redaktionellt innehåll en möjlighet att locka många besökare och flera tidningar har skapat breda portaler med en mängd tjänster, exempelvis Aftonbladet och IDG.²⁴ I regel är de externa länkarna inte lika vanliga på medieföretagens portaler som på de renodlade portalerna. TV- och radioföretag använder normalt webben som ett komplement till de vanliga sändningarna och deras webbplatser innehåller en mindre del externa länkar och kan därför inte kallas för portaler. Bruk-

²⁴ Se www.aftonbladet.se och www.idg.se.

• Sida 146
•  Original

ligt är också att de företag som tillhandahåller accesstjänster (se nedan) har skapat ”startsidor” som påminner om portaler. Användarna av deras tjänster kopplas direkt till startsidan då de ansluter sig till nätet eller startar webbläsaren (startsidan är en inställning som användaren i regel kan ändra). På liknande sätt har tillhandahållarna av de vanligaste webbläsarna, Microsoft (MSN) och Netscape (Netcenter),²⁵ portaler som visas automatiskt då användaren första gången startar webbläsaren.

Begreppsbildningen på detta område har ingen större stadga och vad som faktiskt menas med en portal kan inte definieras med någon exakthet. Vissa portaler är inriktade på ett visst ämnes- eller intresseområde, en bransch eller liknande och har en speciell målgrupp medan andra har en allmän inriktning med en bred målgrupp ungefär på samma sätt som det finns dagstidningar som riktar sig till en bred allmänhet och specialtidskrifter som riktar sig till en mer eller mindre begränsad målgrupp. Vortal (vertikal portal) är ett uttryck som förekommer för portaler med ett begränsat ämnesområde som t.ex. båtsport.²⁶ Vortaler som drivs av användare, dvs. utan kommersiella intressen, eller sådana kommersiella vortaler som medger stor frihet för användarna att själva styra innehållet och kommunicera med varandra kallas ibland för communities, mötesplatser (se nedan).

Även de som tillhandahåller de stora allmänna portalerna har insett behovet av specialisering till begränsade ämnesområden och geografiska områden. Flera av de internationella portalerna har versioner på flera olika språk och versioner som riktar sig till användare i ett visst land eller en viss region. Versionerna har endast delvis samma innehåll men länkar vanligtvis till varandra. Andra aktörer delar upp portalen i flera underavdelningar vilka i sig kan framstå som egna portaler (eller, om man så vill, vortaler), t.ex. har portalen Spray en mängd underavdelningar såsom Spray Mobil, Spray Börs, Spraydio.

En trolig utveckling är att det kommer att finnas utrymme såväl för stora allmänna och internationella portaler som för mindre specialiserade, ämnes- eller geografiskt inriktade portaler (vortaler). Hårdast konkurrens kommer troligen att råda mellan de renodlade portalerna och medieföretag med portalambitioner. Båda lockar besökare i miljontal och har förutsättningar att erbjuda ett mycket omfattande utbud av produkter och tjänster. Men när medieföretagens webbplatser blir mer av portaler samtidigt som portalerna ökar sitt utbud av nyheter och annat redaktionellt material är det

²⁵www.msn.se och www.netscape.com.²⁶ Se t.ex. www.yachtposition.com som presenteras som en vertikal portal tillhandahållen av MobilePosition.

• Sida 147
•  Original

svårt att säga om det är två olika typer av aktörer som slåss mot varandra eller om de smälter samman till en marknad.²⁷

På digital-TV-området kan portalerna åtminstone delvis jämföras med EPG, dvs. de elektroniska programguiderna som är en katalogtjänst över programutbudet och övriga tjänster som tillhandahålls via digital-TV.

3.5.3. Meddelandetjänster, elektronisk post

Meddelandetjänster används här som en samlingsterm på sådana tjänster som gör det möjligt för användaren att skicka meddelanden till en eller ett mer eller mindre bestämt antal mottagare. Den dominerande tjänsten är naturligtvis den elektroniska posten men andra tjänster med liknande funktioner har börjat få en omfattande användning. Dessa meddelandesystem saknar vanligtvis, till skillnad mot e-post, gemensam standard och meddelanden kan därför inte utbytas mellan de olika systemen.

Elektronisk post (e-post, datorpost) har fått stor användning i och med spridningen av Internet även om tidigare system för e-post också har haft en betydande användning. E-post via Internet har i många länder börjat ersätta faxen för kommunikation mellan två eller ett fåtal identifierade personer, men e-posten har också lett till nya användningsområden som saknar tidigare motsvarigheter. Normalt fungerar e-post på så sätt att avsändaren åstadkommer ett meddelande – vilket numera kan innehålla bilder, röstmeddelanden, datafiler m.m. – som denne adresserar till någon eller några identifierade mottagare. Avsändaren sänder sedan meddelandet via den e-post-server där han eller hon har sitt e-post-konto. Servern skickar meddelandet till mottagarens e-post-server via Internet eller annat nät. Överföringen sker vanligtvis med några sekunders eller minuters fördröjning. Meddelandet hamnar i mottagarens ”brevlåda” på den e-postserver där denne har sitt e-post-konto. Där blir det vanligtvis liggande tills mottagaren väljer att kontrollera sin ”brevlåda”, vilket kan ske med varierande regelbundenhet. Har mottagaren fast förbindelse är det vanligt att ett meddelande om att ny e-post har inkommit visas på skärmen. Använder sig mottagaren däremot av en uppringd förbindelse måste datorn först kopplas upp mot Internet via en s.k. accesstjänst. Först därefter kan användarens ”brevlåda” kontrolleras. Det är i och för sig möjligt att ställa in datorn så att den automatiskt kopplar upp sig och kontrollerar e-posten t.ex. en gång per timma. Det finns numera även möjlighet att läsa av och skicka e-post från bl.a. mobiltelefoner (WAP, Wireless Application Protocol) och små bärbara datorer, s.k. handdatorer.

²⁷ ”Portalkriget”, Computer Sweden, 1999–12–06.

• Sida 148
•  Original

E-post används inte enbart som ersättning för det traditionella brevet, dvs. kommunikation mellan två personer, utan även för olika automatiska meddelanden från datorer, exempelvis en orderbekräftelse vid köp på Internet. Därutöver ger e-post-funktionen oftast möjligheter till att, med tämligen enkla medel, göra massutskick av e-post. Avsändaren måste dock specificera varje mottagares e-post-adress vilket medför vissa problem vid mer omfattande utskick. Det har därför utvecklats s.k. distributionslistor (eller e-postlistor) som gör det möjligt att skicka ett och samma e-postmeddelande till många mottagare. Dessa listor består av en lista (datafil) med en mängd e-post-adresser samt ett datorprogram på en server som sköter utskicken till alla de adresser som är upptagna i listan samt administrerar på- och avanmälningar till listan. Den som vill skicka ett meddelande skickar det således enbart till distributionslistans adress och den som vill ta del av alla meddelanden som skickas till listan anmäler sig till listservern, dvs. datorn på vilket programvaran är installerad. Distributionslistor kan fungera dels som diskussionsforum där alla deltagare kan skicka meddelanden, dels som en enkelriktad kanal för informationsspridning för t.ex. intern informationsspridning inom ett företag.

E-postfunktionen har också integrerats med andra former av tjänster på ett sådant sätt att det inte alltid är enkelt att urskilja de olika tjänsterna. Ett exempel på sådan integration är s.k. faxservrar som finns tillgängliga via Internet. De fungerar så att sändaren skickar e-post till en s.k. faxserver som är ansluten till både Internet och det vanliga telenätet. Mottagaren får sedan e-post-meddelandet utskrivet på sin fax. Ett annat exempel är Postens tjänst eBrev PC med vars hjälp sändaren kan skicka ett epostmeddelande som skrivs ut och distribueras som ett vanligt brev av Posten. E-posten har också integrerats med webben, dels genom att det många gånger är möjligt att skicka e-post till innehavaren av en webbplats med hjälp av ett webb-baserat formulär, dels genom att privata epostfunktioner erbjuds via webben (webb-baserad e-post). Vid användning av sådana webb-baserade tjänster är det inte nödvändigt för användaren att ha ett särskilt e-postprogram i sin dator. E-postfunktionen blir i stället tillgänglig via de vanliga webbläsarna, vilket gör att användaren kan läsa av sin e-post från vilken dator som helst, t.ex. på resa utomlands. En annan väsentlig skillnad är att e-post-meddelandena inte ”hämtas hem” från epostservern vid s.k. webb-baserad e-post. Meddelandena presenteras i stället som webbsidor.²⁸ Webb-baserad e-post skyddas liksom ”vanlig” e-

²⁸ Webbsidorna med e-post kan lagras automatiskt och tillfälligt på användarens dator såsom vanligtvis sker med alla webbsidor som användaren läser med hjälp av en webbläsare. Användaren kan också välja att spara en webbsida som en särskild fil på datorns hårddisk. Med de särskilda e-postprogrammen (pop-mail) är nedladdning av e-posten det normala och sker automatiskt.

• Sida 149
•  Original

post med användarnamn och lösenord så att endast innehavaren av epostkontot kan ta del av meddelanden som är skickade till dennes epostadress och endast denne kan skicka meddelanden från denna adress.

S.k. meddelandesystem har fått funktioner som allt mer påminner om epostens funktion. Dessa program har utvecklats som komplement till s.k. chat-tjänster som använts för att ”chatta” dvs. att via text kommunicera i realtid med andra användare som är uppkopplade till samma tjänst. Via de särskilda programmen för meddelandessystem (t.ex. ICQ, America Online Messenger, Microsoft (MSN) Messenger, Yahoo Messenger) kan användaren också skicka privata meddelanden till specificerade mottagare. Meddelandena levereras direkt till mottagaren om denne är uppkopplad och sändaren och mottagaren kan därefter starta en chat-session med varandra. Om mottagaren inte är uppkopplad får han eller hon meddelandet nästa gång han eller hon kopplar upp sig. I några av de senaste versionerna av dessa program är det också möjligt att kommunicera med ljud i realtid, dvs. telefoni. Dessa meddelandesystem har också försetts med andra funktioner t.ex. ett meddelande om att e-post har kommit in till adressatens epostbrevlåda eller automatiskt uppdaterad information om nyheter, väder aktiekurser etc. (jfr nedan med push-teknik). Programmen kan även visa aktuella händelser och uppgifter i användarens privata kalender som lagras centralt på tjänstetillhandahållarens server. Programmen för meddelandesystemen tillhandahålls vanligen av de stora portalerna på nätet och kan betraktas som komplement till webbläsarprogrammen som trots allt är det vanligaste sättet att föra ut informationen på dessa portaler.

Som meddelandetjänster bör även räknas s.k. röstbrevlådor och telefonsvarartjänster samt s.k. SMS (Short Message Service) som tillhandahålls både för telefonitjänster och som ett komplement till e-post eller andra meddelandetjänster. Utvecklingen med bl.a. telefoni via Internet innebär troligen att de olika meddelandetjänsterna kommer att integreras med varandra. Redan i dag är det t.ex. möjligt att skicka SMS från webbsidor och e-post från mobiltelefoner.

3.5.4. Mötesplatser, diskussionsfora

Webbplatser och portaler vars innehåll helt eller delvis kan styras av användarna själva brukar ibland kallas för mötesplatser, intressegrupper, etc. (eng. communities eller communities of interest, COI). Dessa kan innehålla en mängd tjänster men vanligast är chat-tjänster²⁹ och elektroniska

²⁹ S.k. chat-tjänster möjliggör text-baserad dialog mellan två eller flera användare i realtid. I regel sparas inte dialogen på servern, men det förekommer att användarna kan ”spela in” dialogen.

• Sida 150
•  Original

anslagstavlor (konferenssystem).³⁰ Därutöver kan även finnas medlemsregister, länkkataloger, filarkiv, etc. En mötesplats kan därför beskrivas som en användarstyrd portal. Mötesplatsen tillhandahålls vanligen av ett kommersiellt företag och kan ibland utgöra en integrerad del av en kommersiell portal³¹ öppen för alla användare och vilket ämne som helst. Andra kan vara mera specialiserade på ett visst intresseområde och mer eller mindre slutna så att nya medlemmar måste godkännas av den som fungerar som värd. Tjänstetillhandahållarens kontroll varierar men normalt är att användaren måste acceptera vissa regler då han anmäler sig till tjänsten. Ibland övervakar tillhandahållaren tjänsten och erbjuder möjlighet till automatisk filtrering av material som är olämpligt för barn (se nedan ang. filtreringstjänster). Därtill förekommer det s.k. modererade tjänster där tillhandahållaren endast publicerar ett urval av inkomna meddelanden. Tjänstetillhandahållaren kan också överlåta till en användare att hålla kontrollen över en del av tjänsten, t.ex. den användare som startar en chat-grupp el.dyl. med hjälp av tillhandahållarens tjänst. Som exempel på några vanliga tjänster för mötesplatser kan nämnas MSN:s webbgrupper (Communities), Yahoo Clubs, Excite’s Clubs, ICQ Interest groups.

3.5.5. Publicerings- och förmedlingstjänster

För att kunna sprida ett meddelande till allmänheten krävs förutom själva distributionstjänsten någon form av publiceringstjänst som framställer meddelandet i lämplig form för distribution, exempelvis tryckning av en tidning, en programtjänst för utsändning av radio- och TV-program, en portal för publicering på Internet. Traditionellt sett har det varit vanligt att publiceringstjänsten har utgjort en del av medieorganisationen, t.ex. dagstidningen som äger ett eget tryckeri, men på senare tid har det blivit vanligare att publiceringstjänsten tillhandahålls av någon annan än den som står för innehållet (dvs. medieföretaget). Samtidigt medger nät som Internet möjlighet att länka till externt material, dvs. sådant material som redan är publicerat. Det kan därför finnas behov av att göra skillnad mellan sådana tjänster som publicerar något för första gången och sådana tjänster som förmedlar tillgång till information som redan är publicerad.

³⁰ Elektroniska anslagstavlor (eng. Bulletin Board System, BBS) ger användarna möjlighet att delta i diskussioner genom att sända meddelanden till en server där de lagras och presenteras för andra användare, vanligtvis i olika diskussionsfora. Se också avsnitt 2.4.³¹ Se t.ex. tidningsföretaget IDG:s e-forum (http://www.eforum.idg.se) som tillhandahåller en mängd olika anslagstavlor för diskussion om de ämnen som ligger i linje med företagets inriktning, dvs. datateknik, Internet, etc. Tjänsten förutsätter att användaren registrerar sig som medlem.

• Sida 151
•  Original

Ett exempel på publiceringstjänst är s.k. webbhotell som tillhandahåller utrustning, programvara och utrymme på en webbserver för publicering av webbsidor på Internet. Det är numera också vanligt förekommande att de stora portalerna ger användarna möjlighet att skapa och publicera egna webbsidor. Även s.k. elektroniska anslagstavlor kan användas för publicering. Ett annat exempel är s.k. betaltelesamtal som flera teleoperatörer tillhandahåller för publicering av material från andra företag.

Ett exempel på förmedlingstjänst är när material som publiceras på ett företags eller en organisations webbplats inte härrör från företaget eller organisationen själv utan kommer från en extern källa. Det är t.ex. vanligt att portaler köper in en nyhetstjänst från ett medieförtag för att på detta sätt öka servicen för användarna. Den kontroll som tillhandahållaren av portalen i detta exempel har över innehållet i nyhetstjänsten kan naturligtvis variera, men det torde vara tämligen ovanligt att tillhandahållaren kontrollerar varje nytt nyhetsmeddelande som kommer från medieföretaget eftersom publiceringen på portalen vanligtvis sker automatiskt genom länkning till nyhetstjänsten. I normalfallet torde tillhandahållaren av portalen utöva kontrollen genom valet av nyhetstjänst och en viss övervakning i efterhand, varvid den egentliga publiceringen sker hos medieföretaget och den funktion som portalen fyller i detta exempel närmast kan betraktas som förmedling.

Ett annat exempel på förmedling som påminner om det nu beskrivna men där tillhandahållaren vanligtvis har än mindre kontroll över det som publiceras är när informationen inte är direkt tillgänglig på portalen. I stället återges där endast en adress till en annan webbsida (en s.k. länkning, se nedan) där information publiceras. För att få del av materialet krävs att användaren aktivt väljer detta alternativ (klickar på länken). En sådan länkning kan ske i olika sammanhang, dels som en hänvisning i en artikel som behandlar samma frågor som den länkade webbsidan, dels som mer allmänna hänvisningar till andra webbsidor i form av exempelvis en s.k. länksamling (jfr nedan ang. sök- och navigationstjänster). Tillhandahållaren av artikeln eller länksamlingen får normalt anses ha en uppfattning om vilken typ av information som görs tillgänglig på de länkade webbsidorna – åtminstone vid tillfället då länkning införs. Informationen på den länkade webbsidan kan dock förändras utan att den som tidigare länkat dit blir medveten om detta. På detta sätt kan en länk jämföras med det ovan beskrivna exemplet med abonnemang på en nyhetstjänst. Skillnaden mellan de båda exemplen kan förväntas ligga i att portalen som abonnerar på och förmedlar en nyhetstjänst har etablerat en kontakt med medieföretaget och därmed har större möjligheter att bedöma vilken form av material som kommer att publiceras, medan i fallet med länkningen förmedlingen i regel sker utan någon direkt kontakt mellan den som länkar och tillhandahållaren av den länkade webbsidan. Situationen kan natur-

• Sida 152
•  Original

ligtvis variera liksom den kontroll som den som länkar eller förmedlar information från annan egentligen har över det länkade innehållet eller tjänsten.

En liknande situation uppstår vid användning av det uppmärksammade programmet Napster vilket gör det möjligt för användare att via Internet dela med sig av musikfiler (MP3-filer) lagrade på deras datorer och att hämta hem musikfiler från andra användares datorer. När en användare startar programmet kopplas dennes dator till en server som tillhandahålls av företaget Napster. Programmet registrerar i servern automatiskt användarens dator samt de musikfiler som finns tillgängliga på datorns hårddisk. Musikfilerna finns sedan tillgängliga via servern tills anslutningen till användarens dator bryts. Andra användare kan under den tiden söka efter önskad musik i servern, men när nedladdning begärs sker den direkt från den förste användarens dator. På servern finns endast en databas med adresser till de datorer som f.n. är uppkopplade.

3.5.6. Länkning

Länkning eller användning av s.k. hyperlänkar innebär att ett elektroniskt dokument innehåller en automatisk hänvisning till ett annat dokument eller ett annat ställe i samma dokument. Genom att aktivera länken, t.ex. klicka på markerad text, kommer användaren till den länkade informationen. Länkning möjliggör en icke-linjär uppbyggnad av materialet så att det finns flera vägar att tillgodogöra sig innehållet och att det är användaren som bestämmer ordningen. Sändaren tillhandahåller endast innehållet och länkarna.

På webbsidor som publiceras på Internet kan länkning ske till i princip alla andra webbsidor som har gjorts tillgängliga via nätet. Länkning på webbsidor kan göras på flera sätt beroende på hur webbsidans upphovsman har infogat länken i programkoden för sidan (HTML). Vanligast är att länken ”förflyttar” användaren till den länkade informationen antingen i samma fönster eller i ett nytt fönster i webbprogrammet. Men aktiveringen av länken kan också innebära att en ljud- eller videofil spelas upp (med hjälp av s.k. streaming-teknik) eller att en fil laddas ned till användarens dator. En annan form av länk är att den länkade informationen presenteras som en del av den ursprungliga webbsidan, antingen i särskilda ramar (frame links) eller inbäddad i övrig information. I det senare fallet kan länkningen ske på ett sådant sätt att det inte framgår för användaren att informationen är hämtad från en annan webbsida. Upphovsmannen till en webbsida kan på detta sätt även använda programkod som finns tillgänglig på annan webbsida.

• Sida 153
•  Original

Extern länkning, dvs. länkning till webbsidor som kontrolleras av annan, innebär således att innehållet på den länkade webbsidan kan förändras utan att den som har länkat dit blir medveten om ändringen (se ovan). Länkningen sker nämligen till webbsidans unika adress och inte till viss specifik information.³²

Även om det är tekniskt möjligt torde det vara ett mera teoretiskt fall att en länk tekniskt är konstruerad så att innehållet i den länkade databasen blir tillgängligt för användarna av den databas som innehåller länken som innehåll i denna utan föregående åtgärd av den som driver den databas som innehåller länken.

3.5.7. Nya former av ”sändningar”

Push-teknik

Med push-teknik menas i teknisk bemärkelse en systemlösning med s.k. klient-server-teknik. I ett sådant system sänder servern data till klientdatorerna utan särskild begäran. I Internet-sammanhang har dock pushtekniken främst kommit att användas för att beskriva de tjänster som innebär att mottagaren får skräddarsydd information, utan särskild begäran vid varje tillfälle. Förenklat skulle denna typ av tjänst kunna beskrivas som ett abonnemang på skräddarsydda sändningar. Att användaren kan skräddarsy tjänsten innebär vanligtvis att han bestämmer inom vilka ämneskategorier han vill ha information eller material som innehåller vissa nyckelord (jfr pressklippsservice). Tjänstetillhandahållaren gör sammanställningar av egen tillgänglig information eller söker aktivt hos andra informationsleverantörer som t.ex. tidningar och nyhetsbyråer. Sökningen sker vanligtvis automatiskt med hjälp av s.k. sökmotorer och agenter. Sammanställningen sänds sedan till mottagarna, vanligen med en viss regelbundenhet eller direkt då ett meddelande i den kategori som mottagaren specificerat inkommit till tjänstetillhandahållaren.

Uttrycket push-teknik brukar användas som motsatsen till pull-teknik där användaren själv söker upp informationen och ”hämtar hem” den till sin dator, dvs. det normala beteendet vid sökning på webbsidor på Inter-

³² Länkning har gett upphov till en del nya rättsliga ansvarsproblem, i synnerhet inom upphovsrätten. Nämnas kan bl.a. det s.k. MP3-målet (NJA 2000 s. 292) där den tilltalade skapat länkar som hämtar hem datorfiler med upphovsrättsligt skyddad musik när de aktiveras av den enskilde användaren (s.k. MP3-filer). Frågan i målet var om denna länkning till redan publicerade datorfiler kunde medföra ansvar för upphovsrättsintrång.

• Sida 154
•  Original

net.³³ Vad det egentligen handlar om är graden av aktivitet hos avsändare respektive mottagare.

De första versionerna av push-tekniken på Internet tillhandahölls av företaget Pointcast redan 1995. Tekniken integrerades därefter i de mest använda webbläsarna, Microsoft Internet Explorer (Active Channels) och Netscape Communicator (Netcaster), men försvann nästan helt under några år eller ersattes av liknande tjänster. Tekniken hade sin största fördel för den som är ansluten till Internet via modem och telenätet. En annan teknik som påminner om push-tekniken är den funktion som gör det möjligt för användaren att abonnera på specificerade hemsidor. Skillnaden ligger i att funktionen då ligger i mottagarens dator, som beordras att hämta hem webbsidor som gjorts tillgängliga på nätet. Det är alltså i ett sådant fall inte fråga om en tjänst som tillhandahålls av avsändaren. Den ursprungliga tanken med push-teknik, att sända ut skräddarsydd information på bestämda tidpunkter, tycks leva kvar fast i andra skepnader och i andra former av tjänster som t.ex. automatisk uppdatering av webbsidor som tillhandahålls av flera tidningsföretag. Som synonymer till push-teknik används stundtals uttryck som webcasting (jfr dock webbsändning nedan), webbkanal, webbutsändning.

³³ Se Datatermgruppens kommentar ”Detta teknikområde är ganska nytt, och terminologin är fortfarande vacklande. Det som sker vid traditionell webbanvändning kan benämnas med eng. pull, dvs. webbläsaren "drar" aktivt till sig webbsidorna från webbservern (dator med fast anslutning till Internet för publicering av webbsidor). Eng. push betecknar en motsatt teknik: en server "trycker ut" information till en klient. Kanalliknelsen är en analogi med hur man upplever tv-mediet. I strikt teknisk mening handlar det naturligtvis inte om kanaler, men för användaren upplevs det så: man väljer mellan att ansluta till olika webbutsändares tjänster, som var och en skickar ut ett visst innehåll. Skillnaden mellan pushteknik och pullteknik är dock ofta inte så stor som det låter – utsändningen begärs oftast av klienten och användaren kan med klientprogrammet styra vilken typ av innehåll som ska sändas. Ser man i stället mer till funktionen, som kan liknas vid en prenumeration, skulle man kunna tala om webbprenumeration. Den som ansvarar för webbutsändningar kallas webbutsändare. Normalt erbjuder en webbutsändare en enda kanal.” http://www.nada.kth.se/dataterm/

• Sida 155
•  Original

Webbsändningar ³⁴

Överföring av rörliga bilder och ljud (sändningar) på webben kan idag ske huvudsakligen på tre sätt. En webbsändning kan ske på tider som sändaren bestämmer, antingen genom uppspelning av tidigare lagrad film eller ljudfil eller genom tillgängliggörande av en ”direktsändning” från t.ex. en presskonferens (dvs. överföring i princip utan tidsfördröjning och utan egentlig lagring av innehållet). Mottagaren (användaren) väljer i dessa fall att ta emot sändningen genom att t.ex. aktivera en länk på en webbsida. Överföringen kan också startas av användaren med hjälp av bland annat s.k. on demand-tjänster. Sändaren tillhandahåller informationen lagrad i datafiler på en server och överföringen startas på begäran vid tidpunkter som användaren bestämmer.

I de två första fallen bestämmer sändaren tidpunkterna för ”sändningarna”. Överföringarna har i dessa fall stora likheter med traditionella TV- och radiosändningar, åtminstone så som tjänsterna framträder för användaren. Tekniskt sett finns det dock en väsentlig skillnad eftersom utsändning av signaler vid webbsändningar sker bara till de användare som särskilt har begärt överföringen. Bilderna och ljudet ligger s.a.s. inte i luften, tillgängliga för var och en som startar sin mottagare och ställer in rätt kanal, såsom är fallet vid traditionella TV- och radiosändningar. I stället är det den enskilde användaren som startar överföringen då denne klickar eller på annat sätt beordrar överföringen på webbsidan. Det vore mer korrekt att tala om ett tillhandahållande av ”sändningen” när denna sker via webben.

Överföringstekniken som används för att ta del av webbsändningar är s.k. streaming³⁵ (direktuppspelning), som betyder att överföring till mottagaren och uppspelning hos denne sker successivt och att mottagaren kan ta del av innehållet direkt, i stället för att vänta tills hela video- eller ljudfilen har överförts. I vissa fall finns möjlighet att spara filen i användarens dator så att denne kan spela upp den vid ett senare tillfälle utan att vara uppkopplad till den databas varifrån han eller hon hämtade filen. Användaren kan i sådana fall kopiera och vidarebefordra filen som vilken annan datafil som helst, t.ex. lagra den i ett format som kan användas i vanliga cdspelare för musik. Streaming-tekniken används dock främst för direkt avlyssning eller tittande. I andra fall sker överföringen på samma sätt som

³⁴ Observera skillnaden som görs här mellan webbsändningar och webbutsändningar. Det senare uttrycket används för tjänster som verkligen skickar ut (vanligen med e-post) till användarna (push-teknik) medan webbsändningar handlar om ett tillhandahållande (se nedan).³⁵ Svenska datatermgruppen, Term- och språkmaterial, version 19, 2001-01-24, http://www.nada.kth.se/dataterm/ .

• Sida 156
•  Original

när annan typ av information hämtas hem från nätet, dvs. filen överförs och sparas i sin helhet innan användaren kan ta del av innehållet.

Som ett gemensamt uttryck för dessa former av överföringar brukar uttrycket webbsändningar förekomma. Det kan dock diskuteras om ”sändningar” är ett lämpligt sätt att beskriva denna verksamhet eftersom uttrycket sändning normalt uppfattas som en överföring som startas av sändaren. I den senare betydelsen används normalt den engelska motsvarigheten ”webcasting”, dvs. som en synonym till push-teknik. Språkbruket på detta område är dock knappast stabilt.

3.5.8. Sök- och navigationstjänster

Den stora mängd information som via Internet har gjorts tillgänglig för allmänheten ökar efterfrågan på tjänster som hjälper användaren att finna relevant information. Det har därför utvecklats en mängd tjänster som har till syfte att underlätta användarens sökande. Vanligtvis är sök- och navigationstjänsterna basen för portaler (se ovan) men det är också vanligt att t.ex. ett företags webbplats förses med en intern sökfunktion som presenteras som en del av företagets webbplats.

De s.k. sökmotorerna gör det möjligt att göra tämligen avancerade sökningar på större delen av Internet. Det är i regel möjligt att avgränsa sökningen på något sätt, t.ex. till ett visst språk eller viss domän (exempelvis den svenska domänen ”.se”). Sökmotorn är i grunden ett datorprogram som i förväg automatiskt söker av miljontals webbsidor och indexerar innehållet. Det finns även möjlighet att söka efter ljudinspelningar och bilder. Vanligtvis kompletteras sökmotorn med en katalogtjänst eller länksamling som tillåter sökning på ämnesområden eller intresseområden, exempelvis båtar. Katalogerna innehåller oftast flera undernivåer. I vissa fall kan användaren själv anmäla webbsidor till katalogen och sökmotorn och välja i vilken kategori de anmälda sidorna skall sorteras in. I andra fall kan katalogtjänsten vara stängd på så sätt att innehållet är ett medvetet urval som tillhandahållaren har bestämt. Katalogfunktionen kan också tillhandahållas genom att ett antal ”katalogiserade” sökord presenteras för användaren. När denne klickar på ett av dessa utförs sökningen med hjälp av sökmotorn. Det finns även programvaror som utför samtidiga sökningar i flera av de stora sökmotorerna. Resultatet av sökningen presenteras som en gemensam lista varifrån användaren kan klicka sig direkt till de hittade webbsidorna utan att behöva gå till varje enskild sökmotor.

• Sida 157
•  Original

För att underlätta sökning och automatisk katalogisering av webbsidor på Internet pågår försök till standardisering av innehållet på webbsidor med bl.a. innehållsmärkning av dokument, databaser, sökkataloger m.m.³⁶

3.5.9. Bevakningstjänster

På Internet förekommer även tjänster där användaren i förväg kan beställa viss typ av information eller abonnera på information av visst slag (jfr push-tekniken ovan). Med hjälp av s.k. agenter kan användaren bevaka nyheter inom ett visst specificerat område. De s.k. agenterna är datorprogram som automatiskt utför vissa funktioner på Internet, exempelvis sökning och sammanställning av olika säljerbjudanden för en av användaren specificerad produkt. När agenten har utfört sitt uppdrag sänder den resultatet till användaren via exempelvis e-post. Andra former av bevakningstjänster kan också sägas vara tjänster som ger användaren ständigt uppdaterad information på datorskärmen, exempelvis nyheter eller börsinformation. Sådana tjänster tillhandahålls redan i dag av bl.a. flera stora massmedieföretag, antingen som en särskild tjänst eller genom att materialet på en ”vanlig” webbsida uppdateras automatiskt.

Till det som här kallas för bevakningstjänster kan även räknas utskick via e-post med en sammanställning av nyheter el.dyl. inom områden som specificerats av användaren. I vissa fall kan användaren även välja tidsperioden för sådana sammanställningar så att de exempelvis skickas ut en gång per dag eller en gång i veckan.

3.5.10. Filtreringstjänster

Informationsöverflödet skapar ett behov av att filtrera bort information som av någon anledning är oönskad av användaren. En sådan filtreringstjänst kan dels användas för att sortera bort icke relevant information, dels för att ta bort information som av någon anledning anses vara olämplig. I den senare funktionen kan tjänsten komma till användning av föräldrar som inte vill att deras barn skall ha tillgång till viss information på Internet. Även skolor och företag kan ha behov av en sådan filtrering. De vanligaste webbläsarna, Internet Explorer och Netscape, innehåller redan i dag en filtreringsfunktion men det saknas fortfarande en standard för märkning av innehållet. Denna märkning måste ske manuellt, antingen av upphovsmannen till en viss webbsida eller av en fristående organisation.

³⁶ Se World Wide Web Consortium (W3C), http://www.w3.org/.

• Sida 158
•  Original

Flera initiativ har dock startats på detta område.³⁷ Tanken med dessa initiativ är inte att förbjuda webbsidor med visst innehåll – som t.ex. pornografi och rasistiska yttranden – utan att användaren själv (eller dennes föräldrar) skall kunna bestämma vilken typ av information som skall vara möjlig att ta fram. Organisationen INCORE har t.ex. gjort ett försök att identifiera de mest angelägna kategorier som ett filtreringssystem bör innehålla där förutom sex, nakenhet, våld och vulgärt språk även ingår potentiellt skadliga ämnen, uppföranden och diskussionssajter. Undantag skall dock kunna göras för klassat material som publiceras i ett acceptabelt samband, t.ex. nyheter och sexualupplysning. Förslagen om filtreringssystem har dock mötts av kritik från dem som menar att klassningen kan missbrukas av regeringar som bekämpar opposition.

3.5.11. Accesstjänster

Accesstjänst innebär en uppkoppling eller anslutning till ett nätverk, vanligtvis datornätverk såsom Internet. Internetuppkoppling via telenätet är den vanligaste formen av accesstjänst i dag, men redan nu förekommer att accesstjänster tillhandahålls via andra nät, t.ex. elnät och kabel-TV-nät. Detta kommer att bli betydligt vanligare i framtiden.

Dagens uppkopplade accesstjänster förutsätter inte att tjänstetillhandahållaren har ett eget fysiskt nät utan kan t.ex. innebära att denne tillhandahåller en dator fast ansluten till Internet och modemanslutningar till telenät (modempool). Användaren ringer upp modempoolen och får därmed tillgång till hela Internet. Det förekommer också att accesstjänsten tillhandahålls gratis av olika aktörer på Internet, exempelvis s.k. portaler, som på detta sätt vill öka antalet besökare på sina webbsidor.

Som en form av accesstjänst kan också räknas kodade tjänster som endast blir tillgängliga för användaren med rätt avkodningsutrustning, s.k. villkorad tillgång.³⁸

3.5.12. Print on demand

Skrifter

Som närmare behandlas i kapitel 10 har den grafiska tekniken förändrats drastiskt under senare år. Kopiatorer och skrivare får allt större kapacitet och resultatet blir allt mera likt skrift som framställts i tryckpress. Det

³⁷ Se bl.a. Internet Content Rating For Europe (INCORE), http://www.incore.org/ samt Internet Content Rating Asssociation (ICRA), http://www.icra.org/.³⁸ Se prop. 1999/2000:49, Utökat skydd för kodade tjänster.

• Sida 159
•  Original

finns också maskiner som kan sägas vara mellanting mellan traditionella tryckpressar och kopiatorer eller skrivare. Det är numera vanligt att texten eller illustrationerna på tryckplåten överförs till den direkt från en dator. Detta kan ske även när plåten sitter på plats i pressen. De nya teknikerna gör det möjligt att enkelt ändra innehållet från ett exemplar till ett annat och att framställa skrifter på beställning i små upplagor eller till och med i enstaka exemplar. Sådan framställning på beställning i små upplagor eller enstaka exemplar kallas här print on demand.

Förlagen i Sverige förefaller ännu så länge att vara endast måttligt intresserade av print on demand och tekniken bedöms under de närmaste åren inte komma att spela någon stor roll på den svenska kommersiella bokmarknaden men ha stor betydelse för privatpersoners möjligheter att publicera egna verk och för föreningars, institutioners och myndigheters publicering av trycksaker.³⁹

I Sverige pågår bl.a. följande print on demand-projekt; Books-ondemand, Podium och Drama Direkt (se ovan anmärkta rapport s. 123 ff., se även Maja-Brita Mossberg, ”One book at a time, Print on demand” Teldok-rapport 122 E, 1998).

Books-on-demand drivs nu som en underavdelning till Nykopia Tryck AB under det officiella namnet BOD International AB. Företaget erbjuder en produktions- och distributionstjänst till författaren. I tjänsten ingår digital sättning av texten, grafisk design och layout, kontakter med tryckeriet, marknadsföring på och mottagande av order från Internet samt digital lagring av texten. Böckerna kan alltså beställas via Internet.

Podium är ett projekt för samarbete kring print on demand-tekniken mellan Svenska Bokhandlarföreningen, Kungliga biblioteket, Stockholms stadsbibliotek, Författarcentrum Öst, En bok för alla, Författares bokmaskin och Tidskriftsverkstaden i Stockholm. Projektet startade i januari 1998. Podium har redaktionell utgivning där man publicerar titlar som efterfrågas på bibliotek och i bokhandeln men som endast finns i enstaka exemplar eller är utgångna från förlaget. Böckerna beställs via Internet, antingen hemifrån eller via en bokhandel som är ansluten till projektet. När boken sedan framställts kan den hämtas hos den anslutna bokhandeln eller sändas hem med posten. Podium sysslar också med att mot ersättning trycka manus åt författare som vill publicera sig.

Drama Direkt startades 1997 av Sveriges dramatikerförbund. Tanken med Drama Direkt är att ge pjäsförfattare en möjlighet att nå ut med sina pjäser i fulltext via Internet eller via tryckta exemplar främst till teatrar och teatersällskap men också till publiken. Alla som är medlemmar i Sve-

³⁹ Erik Peurell, Kungliga bibliotekets rapport ”Users and producers on line” (rapport utgiven i KB:s skriftserie i samarbete med Statens kulturråd år 2000), s. 146.

• Sida 160
•  Original

riges dramatikerförbund kan sända in sin pjäs i digital form och få texten anpassad för läsning på dataskärmen eller för print on demand. Allmänheten kan på begäran via Internet och mot betalning erhålla en papperskopia som framställs genom print on demand. Teatrar och teatersällskap kan få ett lösenord som gör det möjligt för dem att läsa pjäserna på skärmen eller skriva ut dem på sin skrivare. Framställningen av papperskopiorna sker hos Nykopia Tryck AB. Syftet med Drama Direkt är att skapa ett arkiv över alla pjäser som uppförts på scen i Sverige.

I Sverige finns ännu inte någon bokhandel med en egen print on demand-maskin i affären. I USA planerar dock den näst största bokhandelskedjan, Borders, att installera sådana maskiner i åtskilliga av sina 260 butiker. Till en början installeras ett lasertryckeri i Borders distributionscenter och om det slår väl ut kommer turen till butikerna. Borders har köpt in sig i bokgrossisten Sprout som utformat trycktekniken. Sprout är distributör för ett tjugotal specialförlag och har 1 300 titlar digitalt lagrade. Ett lasertryckeri kostar omkring 350 000 kr. I USA trycker den amerikanska bokgrossisten Ingrams dotterbolag Lightning Print också upp böcker från en databas och sänder ut de beställda exemplaren till bokhandeln med den ordinarie distributionen.

Tekniska upptagningar

Som nämnts i avsnitt 3.4.6 blir det allt vanligare med inspelningsbara cdskivor och utrustning för inspelning av cd-skivor, s.k. cd-brännare, kostar nu inte mer än omkring ett par tusen kr. I Sverige finns dock såvitt Mediegrundlagsutredningen kunnat finna inte någon skivaffär som hämtar musiken ur en databas och framställer cd-skivorna i affären på beställning från kunden. I USA kommer emellertid Sony att börja distribuera sin musik till butikerna med hjälp av ett digitalt höghastighetsnät. I butiken framställs sedan cd:n på beställning och förpackningen trycks i en ”datakiosk”. Kunden väljer musik från en katalog på en dataskärm i kiosken. Han kan också lyssna på delar av musiken där. När han bestämt sig klickar han på köp och framställningen av skivan och förpackningen sätts igång.

3.6. Nya aktörer

Den nya tekniken leder till utveckling av nya medieformer som tillhandahålls allmänheten på kommersiella villkor. Marknaden för dessa nya medieformer utgörs dels av aktörer från andra branscher som t.ex. teleoperatörer, medieföretag och IT-bolag, dels av nya aktörer som saknar bakgrund från andra verksamheter, t.ex. Netscape, America Online och s.k. webby-

• Sida 161
•  Original

råer. Uppköp och fusioner leder till att företag många gånger är sysselsatta med både tillhandahållande av olika tjänster och innehåll (jfr ovan angående konvergensutvecklingen). Det är därför svårt att dela in aktörerna utifrån de tjänster eller produkter som de tillhandahåller. Däremot brukar vissa typiska aktörsroller identifieras i samband med beskrivning av tjänsterna som tillhandahålls via Internet. Dessa indelningar utgår vanligtvis ifrån en uppdelning mellan anslutning (Internet Access Provider, IAP), tjänster (Internet Service Provider) och innehåll (Internet Content Provider, ICP) och kan till viss del också användas för att beskriva andra medieformer än de som tillhandahålls via Internet.

Internet Access Providers tillhandahåller anslutning till Internet, dvs. en interaktiv dataöverföring mellan användarens dator och en server som är fast ansluten till övriga datorer på Internet. Anslutningen kan numera ske på olika sätt och via olika nät, t.ex. vanlig uppkoppling med hjälp av modem via telefonnätet eller s.k. fast förbindelse via t.ex. ett kabel-TV-nät eller elnät.

Internet Service Providers brukar användas som en samlingsbeteckning på alla de aktörer som tillhandahåller olika former av tjänster på Internet utan att vara direkt inblandade i skapandet av innehållet. Det kan handla om olika navigations- och bevakningstjänster eller klassificering av innehållet för underlättande av sökning och filtrering. Även det som ovan har kallats för förmedlings- och publiceringstjänster kan räknas till denna grupp. En särskild grupp av Internet Service Providers utgörs av dem som tillhandahåller lagringsutrymme på server för publicering av webbsidor, s.k. webbhotell (Internet Host Provider). De aktörer som vanligtvis räknas som Internet Service Providers tillhandahåller således en mängd tjänster i vitt skilda former. Deras kännedom och möjligheter att kontrollera innehållet i tjänsterna varierar också mycket.

Internet Content Providers är de aktörer som tillhandahåller det material som publiceras via de olika tjänsterna på Internet och utgörs av bl.a. rättighetsinnehavare och tidningsredaktioner.

Nämnas skall även andra aktörer som medverkar i tillhandahållandet av nya tjänster. Teleoperatörer (eller nätoperatörer) som tillhandahåller teleförbindelser och vissa grundläggande teletjänster som t.ex. telefoni. Även vissa former av enkla extratjänster som t.ex. de s.k. plustjänsterna kan inbegripas i denna grupp. På TV- och radioområdet skulle möjligen i denna grupp kunna inkluderas sådana företag som tillhandahåller den grundläggande sändningstekniken som Teracom och möjligen också vissa kabel-TV-operatörer.

• Sida 162
•  Original

3.7. Interaktivitet

3.7.1. Begreppet interaktivitet

Av central betydelse för de nya medieformer som har redovisats ovan är de utökade möjligheterna till interaktivitet varmed vanligtvis menas att de nya medieformerna tillåter betydligt större aktivitet från användarens sida än de mera traditionella medierna som tidningar, böcker, TV och radio. Det förekommer även att de nya medieformerna kallas för skräddarsydda eller användaranpassade medier.

Interaktiviteten i de nya medieformerna har betydelse bl.a. för massmediebegreppet – då användaren kan skräddarsy innehållet är det inte längre samma ”paket”, samma innehåll som distribueras till allmänheten.⁴⁰Avgränsning mellan masskommunikation och privat kommunikation blir därmed otydligare. Vidare har den form av interaktivitet som innebär att användaren kan påverka innehållet central betydelse för ansvaret för innehållet. Den som tillhandahåller sådana interaktiva medieformer får i vissa fall rollen som förmedlare och närmar sig därmed den funktion som handhas av t.ex. teleoperatörer och posten. Men det är inte alltid klart vad som åsyftas med interaktivitet i nya medier. Problemet med interaktivitet är att begreppet används både för att beskriva en teknisk lösning (teknisk interaktivitet) och utformning av en tjänst så som den uppfattas av användaren (tjänsteinteraktivitet). För användaren har den tekniska lösningen liten eller ingen betydelse.

Tjänsteinteraktivitet

Interaktivitet är egentligen ett utryck för kommunikation, dvs. ett informationsutbyte, där varje nytt meddelande är relaterat till tidigare meddelanden. Sändare och mottagare interagerar med varandra och byter ständigt roller som sändare och mottagare. Ett normalt samtal mellan två samtidigt närvarande personer är således typexemplet på interaktiv kommunikation. När uttrycket interaktivitet har kommit att användas för att beskriva nya medier handlar det dock snarast om en interaktion mellan mottagaren (användaren) och mediet (informationstjänsten) på så sätt att mottagaren kan välja vilken information han vill ta del av i det utbud som sändaren (producenten av informationstjänsten) gjort tillgängligt. Sådana tjänster som tillåter kommunikation med sändaren (producenten), t.ex. via e-post,

⁴⁰ Även om det inte finns en tydlig definition av massmedia eller massmedium uppfattas uttrycket vanligtvis som ”…förmedling av ett likalydande meddelande från en avsändare till en vid och obestämd krets av mottagare”, Mediekommittén, SOU 1997:49, s. 166.

• Sida 163
•  Original

brukar vanligtvis inte inbegripas i uttrycket interaktiva medier/tjänster. Det är inte heller alltid uttrycket interaktiva medier omfattar sådana tjänster som tillåter att mottagaren påverkar det som sedan publiceras eller då denne kan diskutera med andra mottagare (användare).

Interaktiva medier är ingen ny företeelse om man därmed syftar på sådana medier där mottagaren väljer ur ett informationsutbud som sändaren tillhandahåller eller där mottagaren väljer i vilken ordning han eller hon vill tillgodogöra sig informationen. I viss utsträckning kan så gott som alla medier sägas vara interaktiva. Exempelvis läser den normale tidningsläsaren endast en bråkdel av innehållet i en tidning. Han eller hon skummar och läser endast de delar som intresserar honom eller henne. En TV-tittare väljer kanal och byter kanal då programmet blir ointressant för honom eller henne. En bok innehållande en roman eller annat litterärt verk är möjligen det medium som är minst interaktivt, men även där förekommer en viss form av interaktivitet. Läsaren kan t.ex. beträffande fotnoter välja att läsa dem eller inte. Men boken som medium kan som bekant också användas för presentation av innehåll som inte är avsett att läsas i en bestämd ordning, såsom uppslagsböcker.

Interaktiviteten i nya medieformer skiljer sig dock från den som har förekommit i mer traditionella medier dels genom att det informationsutbud som sändaren tillhandahåller vanligtvis är betydligt mer omfattande, dels genom att mottagaren kan individualisera informationen bättre och därmed också avskärma sig från det som ligger utanför hans intresseområden. Därtill finns det en skillnad i den tekniska lösningen (se nedan ang. teknisk interaktivitet).

När det gäller mottagarens möjlighet att kommunicera med avsändaren eller den som har producerat informationstjänsten (-produkten) har den tekniska utvecklingen medfört vissa förändringar för massmedierna. En tryckt tidning eller ett radio- eller TV-program får vanligen respons på det publicerade innehållet genom mottagare som ringer, skriver eller e-postar till redaktionen. På samma sätt kan en författare av en bok få synpunkter på det publicerade innehållet. Det som skiljer nya medier från mer traditionella i detta avseende är den enkelhet och snabbhet med vilken mottagaren kan reagera på det publicerade innehållet.

Teknisk interaktivitet

Med teknisk interaktivitet avses här den möjlighet till returkanal som ny distributionsteknik i vissa fall tillhandahåller och som möjliggör en effektivare tjänsteinteraktivitet. Internet är typexemplet på en sådan plattform som tillåter teknisk interaktivitet, dvs. en returkanal inom samma ”medium”. Men returkanalen behöver inte nödvändigtvis vara tekniskt

• Sida 164
•  Original

integrerad med den ursprungliga sändningstjänsten. Exempelvis kommer returkanalen för marksänd digital-TV att gå via det vanliga telenätet (eftersom marknätet inte ger möjlighet till returkanal). Det väsentliga är att returkanalen fungerar så att den för användaren framstår som integrerad och automatiserad på så sätt att den gör det möjligt att kommunicera med tjänsten. Att ringa in till ett radioprogram är inte en sådan returkanal som åsyftas här med begreppet teknisk interaktivitet.

I Konvergensutredningens betänkande⁴¹ talas det om skenbar och verklig interaktivitet. Med skenbar interaktivitet avses tjänster som för mottagaren uppfattas som interaktiva, men där någon egentlig återkoppling till den sändande inte sker. Den interaktivitet som mottagaren uppfattar består i stället av att han eller hon väljer ur en större informationsmängd som den sändande har sänt ut till alla mottagare. Med verklig interaktivitet menas att mottagaren via en returkanal kan kommunicera med den som ansvarar för sändningen eller annan som bidrar med innehållet i sändningen. Sådan verklig interaktivitet kan användas för att exempelvis beställa varor och tjänster som har visats i ett TV-program eller för att kommentera innehållet i en sändning. Motsvarande uppdelning gör Radio- och TV-verket i En guide till digital-TV men benämner de olika formerna av interaktivitet lokal respektive central interaktivitet.

Skillnaden mellan skenbar/lokal interaktivitet respektive verklig/central interaktivitet är endast hur mycket information som skickas ut till mottagaren och var dennes val sker. Vid skenbar och lokal interaktivitet skickas hela ”informationsutbudet” till mottagaren som sedan väljer ”på plats” medan vid verklig och central interaktivitet tillhandahålls ”informationsutbudet” i avsändarens utrustning eller på annan central utrustning i nätet.

3.7.2. Interaktivitet och massmedia

Den ovan beskrivna utvecklingen mot ökad interaktivitet innebär således större möjligheter för användaren att ”skräddarsy” sitt eget massmedium, vilket får en avgörande betydelse för innebörden i massmediebegreppet.

För den som erbjuder tjänsterna handlar det i framtiden mer om ett tillhandahållande av ett stort informationsutbud (såväl egenproducerat som externt material) kombinerat med avancerade sök- och navigationshjälpmedel än om massutsändningar av ett och samma innehåll till samtliga mottagare. Det gäller såväl kommunikation via fysiska databärare som via elektroniska överföringar. En sökning i en databas som tillhandahålls via Internet kan jämföras med ett förvärv av en cd-skiva som specialfram-

⁴¹SOU 1999:55 s. 146 ff.

• Sida 165
•  Original

ställts efter beställarens önskemål. I samtliga fall är den information som presenteras för användaren (mer eller mindre) unik i sin sammanställning och kan svårligen inbegripas i det traditionella massmediebegreppet.

Massmedia har normalt förknippats med medieformen, eller rättare sagt, distributionsformen för medieinnehållet – tidning, radio och TV – trots att det normalt är massmediefunktionen som avses, dvs. funktionen att efterforska, sammanställa och bearbeta information för publicering till allmänheten. Den traditionella tryckta tidningen och TV- eller radiosändningen som har ett bestämt innehåll som går ut till många mottagare, är en sammanställning och bearbetning som medieföretaget har gjort utifrån vad som kan tänkas intressera mottagarna. Det är denna verksamhet som är det väsentliga i massmedia och inte hur resultatet distribueras till allmänheten. Urvalet, bearbetning etc. är den tjänst som mottagaren ”köper” och som kan kallas för den massmediala funktionen.

Ny teknik förändrar framför allt distributionen av medieinnehållet och sätten på vilka mottagaren tillgodogör sig innehållet, men däremot kommer med stor sannolikhet efterfrågan på den massmediala funktionen att vara densamma. Detta betyder att sammanställning, urval, bearbetning etc. av information kommer att vara det väsentliga för massmedia oavsett vilken teknik som används. I och med de ökade möjligheterna till interaktivitet kan dock mottagaren komma att stå för vissa delar av det arbete som utgivare tidigare har skött; urval, sammanställning etc. Utgivaren tillhandahåller ett utbud av information ur vilket mottagaren väljer och sammanställer. Med de utökade möjligheterna till interaktivitet och ökat utbud av lättillgänglig information följer också ett större behov av olika tjänster som hjälper användaren att söka och navigera i det omfattande informationsutbudet, såsom sökmotorer, portaler samt filtrerings- och bevakningstjänster som har beskrivits ovan. I detta avseende kan den massmediala funktionen till viss del förändras eller möjligen kompletteras.

Ett troligt framtidsscenario är att den tryckta skriften kommer att betraktas som en utskrift av ett urval (en sammanställning) av databasens innehåll, dvs. den tryckta skriften blir ett komplement till databasen i stället för tvärtom. På samma sätt kan nyhetssändningar (och andra sändningar i realtid) vid vissa bestämda tidpunkter också komma att bli en sammanställning av inslag som redan tidigare har tillhandahållits via en databas. Medieföretagens databaser blir därmed källan varifrån material tas till många olika former av tjänster som tillhandahålls användaren. Mottagarens (användarens) aktiva medverkan eller passiva mottagande varierar beroende på vilken tjänst han eller hon väljer men ursprunget är detsamma, dvs. medieföretagets databas. Tyngdpunkten i medieföretagens verksamhet kan därmed komma att skifta från den tryckta skriften, en viss sändning el.dyl., till tillhandahållandet av innehållet i en databas. Användaren kan t.ex. ladda ned materialet i en s.k. e-tidning.

• Sida 166
•  Original

• Sida 167
•  Original

4. Internationell utblick

4.1. Regler och projekt rörande yttrandefriheten i nya medier i några andra länder

I detta avsnitt redovisas eventuella ändringar på yttrandefrihetens område avseende nya medier som skett efter det att Mediekommittén lade fram sitt betänkande. För en redogörelse för rättsläget avseende yttrandefrihet i allmänhet hänvisas därför till SOU 1997:49 s. 141 ff. Nedanstående avser således enbart eventuella ändringar efter år 1996.

4.1.1. Danmark

Allmänt

I oktober 1997 tillsattes en utredning, Udvalget om Økonomisk Kriminalitet og Datakriminalitet, med uppdrag att lämna förslag avseende ändringar i den straffrättsliga och processrättsliga lagstiftningen med hänsyn till den utveckling som ändrade mönster i fråga om ekonomisk brottslighet och modern teknologi lett fram till. Utredningen har hittills kommit ut med tre betänkanden bl.a. nr. 1377/1999 om barnpornografi och IT-efterforskning. I detta betänkande föreslås att kriminaliseringen av barnpornografi utvidgas, så att även spridande av barnpornografi i en vidare krets, t.ex. via Internet, blir straffbart. Vidare föreslås att som straffbart innehav skall betraktas även de fall där någon mot ersättning tar del av barnpornografi, trots att de formella kriterierna för innehav inte är uppfyllda.

Begränsningar i lag

Danmark har infört en lag om behandling av personuppgifter. Genom lagen införs EG-direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med

• Sida 168
•  Original

avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet).

Särskilt om nya medier

Något lagstiftningsarbete som avser just frågan om skyddet för yttrandefriheten i nya medier pågår för närvarande inte i Danmark.

4.1.2. Finland

Allmänt

Finlands nya grundlag trädde i kraft den 1 mars 2000. Rätten till yttrandefrihet regleras numera främst av 12 § första stycket i grundlagen. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll den upphävda 10 § i regeringsformen (se SOU 1997:49 s. 143).

Begränsningar i lag

Den finska tryckfrihetslagen är fortfarande i kraft. Detsamma gäller radioansvarighetslagen. Den 1 januari 1999 trädde en ny lag om televisions- och radioverksamhet i kraft. Genom denna lag upphävdes kabelsändningslagen och lagen om radioanläggningar.

En proposition med förslag till lag om granskning av bildprogram samt vissa lagar i samband med denna lämnades till riksdagen i februari 2000. Film som sänds i TV föreslås även i framtiden vara undantagen från förhandsgranskning.

Yttrandefrihetskommissionens betänkande nr 1997:3, Förslag till lag om yttrandefrihet i masskommunikation (se SOU 1997:49 s. 143 f.), har varit på remiss. Remissinstanserna ställde sig positiva till de allmänna utgångspunkterna i kommitténs arbete. De flesta av dem betonade vikten av att stifta en lag som kan tillämpas på all kommunikation, oberoende av vilken upptagnings-, utgivnings- och distributionsteknik som används. Kommitténs förslag är fortfarande under beredning. I juli 2000 tillsatte Justitieministeriet en arbetsgrupp som skulle föra vidare kommissionens arbete. Målet är att få färdigt en proposition med förslag till lag om yttrandefrihet i massmedieverksamhet före mitten av mars 2001.

• Sida 169
•  Original

4.1.3. Norge

Allmänt

Ytringsfrihetskommisjonen lade fram sitt betänkande ”Ytringsfrihed bør finde Sted” (NOU 1999:27) i september 1999. Ett år senare, i september 2000, lade den norska regeringen i en skrivelse till Stortinget fram flera olika alternativa förslag avseende ändringar i grundlagens bestämmelse om yttrandefrihet (100 §). En mer omfattande diskussion av ämnet planeras lämnas i en ny skrivelse till Stortinget under år 2001.

Syftet med regeringens skrivelse år 2000 var att ge Stortingets ledamöter möjlighet att värdera kommissionens förslag och eventuellt lägga fram egna förslag på ändring av 100 § i grundlagen. Ett beslut om en ändring av grundlagen kan komma att fattas först under nästa Stortingsperiod, dvs. under perioden 2002–2005.

Begränsningar i lag

Begränsningar i yttrandefriheten finns bl.a. i olika bestämmelser i den norska strafflagen. I exempelvis 211 § fanns tidigare ett förbud mot att sprida pornografiskt material (jfr SOU 1997:49 s. 144 f.). Genom lagen den 11 augusti 2000 nr. 76 upphörde 211 § att gälla. I stället infördes en ny 204 §. I denna gjordes strafflagen mera medieneutral än tidigare, så att den kom att omfatta all pornografi i skrift eller rörliga eller orörliga bilder, oavsett vilken slags teknik som används för att presentera materialet. Vidare kriminaliserades det att mot betalning läsa eller se på barnpornografi på datorn utan att ladda hem materialet. Tidigare hade lagen tolkats så att det enbart var nedladdning av sådant material som var straffbart. 204 § innebär att all befattning med barnpornografi blivit straffbar.

I strafflagen finns även förbud mot fotografering och filmning av misstänkta, svarande och tilltalade i brottmål och förbud mot att använda namn och bild i brottmål. Liknande regler finns i domstolsloven beträffande fotografering och filmning av vittnen och målsägande i samband med domstolsförhandlingar. Bestämmelserna syftar till att skydda den personliga integriteten. Strafflagens bestämmelse har varit föremål för kritik och för närvarande pågår en omarbetning av lagrummet inom Justitiedepartementet.

Lagen om behandling av personuppgifter (personopplysningsloven) från våren 2000 reglerar i 7 § förhållandet till yttrandefriheten. I paragrafen görs undantag för en rad av lagens bestämmelser när det gäller behandlingen av personuppgifter som sker uteslutande för konstnärliga, litterära eller journalistiska – inbegripet opinionsbildande – ändamål.

• Sida 170
•  Original

Bland annat görs det undantag från skyldigheten att söka koncession hos Datatilsynet (norska datainspektionen), från skyldigheten att rätta och ta bort oriktiga eller ofullständiga personuppgifter, från rätten till insyn och från skyldigheten att meddela den registrerade när det samlas in uppgifter om denne. Lagen, liksom dess undantagsbestämmelse, gäller även vid kommunikation av personuppgifter via nya medier, t.ex. Internet. Lagen bygger på EU:s dataskyddsdirektiv.

Särskilt om nya medier

Telekommunikation regleras i bl.a. teleloven och kringkastningsloven (den senare i fråga om radio- och televisionssändningar). Med telekommunikation menas överföring av ljud, text, bild eller annan data med hjälp av ljus, radiosignaler eller andra elektromagnetiska signaler i ett kommunikationssystem för signalbefordran. Ansvarsfördelningen mellan de två lagarna kan beskrivas på så sätt att den första lagen reglerar privat kommunikation (”en till en”) och att den senare lagen reglerar allmän kommunikation (”en till många”). Utvecklingen är emellertid sådan att gränsen mellan privat och allmän kommunikation blivit mindre tydlig. Exempel på ny teknik där det kan vara svårt att bestämma vilken av lagarna som är tillämplig är sökbara katalogtjänster som den norska Lovdata (motsvarande svenska Rättsbanken och Rixlex) och video on demand.

Med hänsyn till hur television definieras i kringkastningsloven kan alltså sådana tjänster som video on demand falla utanför lagens tillämpningsområde. I så fall skulle denna typ av tjänst i princip regleras av teleloven. Denna lag gäller emellertid inte programverksamhet i television. Motsvarande begränsning finns i kringkastningsloven. Även lagen om film och videogram från 1987 kan vara tillämplig. I lagen finns bestämmelser om kontroll och registrering av film och videogram som skall visas och omsättas i näringsverksamhet på den norska marknaden. Lagen tillkom emellertid med sikte på visning och omsättning av fysiska exemplar av film och videogram och är därför inte särskilt väl lämpad för att reglera elektronisk distribution av rörliga bilder. Tjänster på Internet kan på liknande sätt falla in under båda lagarna beroende på tjänstens konkreta karaktär. Det förhållandet att Internet är gränsöverskridande innebär också problem vid användande av nationella lagregler.

I en föreskrift från 1994 om teletorgstjenster (betalteletjänster motsvarande de svenska 070-numren) finns vissa bestämmelser om vilket slags tjänster som får förmedlas via detta medium. Information som förmedlas genom en sådan tjänst måste vara laglig. Tjänsten får inte

• Sida 171
•  Original

innehålla beskrivningar av någon form av våld med undantag för om detta är ett naturligt led i en nyhetsförmedling. Tjänsten får inte rikta sig speciellt till barn under 16 år. Tjänsten får inte kränka anständigheten eller verka förråande eller moraliskt nedbrytande. Den får inte innehålla kontaktförmedling eller s.k. pratelinjer (gruppsamtal) som tar sikte på sexuell samvaro eller som kan uppfattas ha ett sådant ändamål. Den får inte direkt eller indirekt avhandla sexuella eller erotiska förhållanden, med undantag för om tjänsten bedrivs på medicinsk eller annan vetenskaplig försvarlig grund. S.k. pratelinjer får inte begränsas så att endast ett fåtal användare kan komma i kontakt med varandra på linjen. Det utskott, som lade fram betänkandet Konvergens – Sammensmelting av tele-, data- og mediesektoren (NOU 1999:26) har dock föreslagit att bestämmelsen upphävs eftersom den går längre än vad som följer av strafflagen och inte är medieneutral. Utskottet påpekade att det i dag finns ett antal tjänster som påminner om dem som regleras i förordningen men som inte faller in under denna. Man menade därför att det inte fanns några bärande skäl för att ha en särskild reglering på just detta område. Strafflagen ansågs dessutom ändå kunna sätta de behövliga gränserna i yttrandefriheten avseende dessa tjänsters innehåll.

4.1.4. England

Allmänt

I november 1999 lade regeringen fram en Freedom of Information Bill. Denna avser lagstiftning om offentlighet i parlamentet

Begränsningar i lag

Inställningen i Storbritannien är att landets lagstiftning skall omfatta såväl världen on line som i övrigt. Den lagstiftning som avser publicering av obscent material, the Obscene Publications Act från 1959, omfattar således även sådant material som publiceras på Internet. Criminal

Justice and Public Order Act från 1994 utvidgade det straffrättsliga förbudet mot oanständiga och sedlighetssårande yttranden till att även omfatta material som är tillgängligt på datanätverk.

Särskilt om nya medier

Den brittiska regeringens tillvägagångssätt är att fastställa breda målsättningar och att överlämna åt den privata sektorn att utveckla och dri-

• Sida 172
•  Original

va flexibla lösningar, samtidigt som man förbehåller sig rätten att lagstifta om det skulle visa sig att den privata sektorn inte kan uppfylla de förväntningar som ställs på den i ett visst avseende. Tillvägagångssättet betecknas co-legislation.

Från näringslivets sida har det vidtagits särskilda åtgärder för att komma tillrätta med olagligt material på Internet. The Internet Watch

Foundation, IWF, som bildades av brittiska Internetleverantörer (UK Internet Service Providers, ISPs), har en särskild het linje på vilken man kan anmäla material som kan tänkas vara olagligt, t.ex. barnpornografi. IWF vidarebefordrar uppgifterna till polisen, i de fall materialet har sitt ursprung i landet, eller till den nationella kriminella underrättelsetjänsten, National Criminal Intelligence Service, om materialet härrör från utlandet, så att de brottsbekämpande myndigheterna kan besluta om de skall agera eller inte. IWF rapporterar även till den nätleverantör (ISP) på vars server materialet finns så att denne kan ta bort det olagliga materialet från sina system. Om leverantören underlåter att ta bort material som han fått kännedom om på detta sätt kan han riskera att bli åtalad för medhjälp till brott. IWF kan endast agera på de områden där materialet i fråga faller under åtal i Storbritannien och Nordirland. IWF samarbetar emellertid även med andra internationella organisationer som har liknande heta linjer.

För sådant stötande material som i och för sig inte är olagligt arbetar IWF med att ta fram verktyg åt näringsliv och konsumenter som skall göra det möjligt att skydda användaren från stötande material eller att skydda barn från olämpligt material. IWF är också aktivt på den internationella arenan när det gäller tillskapande av innehållsbedömningar och filter avseende innehåll på Internet som kan vara skadligt eller stötande för dem som använder nätet.

Inom näringslivet arbetar man med att försöka lösa en del av de problem som icke begärd direktreklam på nätet, s.k. spam eller skräppost, innebär för mottagaren. Regeringen hoppas även kunna samarbeta med näringslivet i denna fråga i samband med implementeringen av EU:s direktiv om distansförsäljning, som också kräver att medlemsstaterna tillhandahåller möjligheter för konsumenterna att registrera att de inte önskar erhålla direktreklam via e-post.

Den brittiska regeringen publicerade vid årsskiftet 2000/2001 vitboken Communications White Paper – A New Future for Communications. Målsättningen enligt denna är att främja utnyttjandet av de nya medierna samtidigt som det är angeläget att vidta åtgärder för att skydda konsumenterna. Vitboken tar upp frågeställningar avseende bl.a. ekonomisk reglering av kommunikationssektorn, inklusive äganderätt av såväl traditionella som nya medier, konsumentbehov, reglering av innehåll m.m. Den avses följas upp med ett lagförslag så snart tiden

• Sida 173
•  Original

medger det. I vitboken föreslås bl.a. en samlad reglering avseende all elektronisk kommunikation som skall ersätta de nu gällande lagarna på telekommunikations-, radio- och televisionsområdet (Telecommunications Act från 1984 och Broadcasting Acts från 1990 och 1996). Det framförs ett förslag om bildandet av ett särskilt fristående organ,

Office of Communications (OFCOM), som skall ersätta de nuvarande övervakningsorganen och ansvara för regleringen av samtliga nätverk och tjänster inom området elektronisk kommunikation, såväl i fråga om innehåll som i fråga om sändningstillstånd och liknande. OFCOM skall bl.a. arbeta fram riktlinjer på området och samarbeta med aktörerna i syfte att främja självreglering framför lagreglering. Organet skall även ha till uppgift att främja en balans mellan mångfald i yttrandefriheten och allmänhetens rätt till skydd mot olika företeelser, t.ex. i fråga om innehållet på Internet. Det senare skall ske genom information om exempelvis för allmänheten tillgängliga filter, lösenord och klassificeringssystem. OFCOM skall även fungera som ett övervakningsorgan och skall i denna sin egenskap bekämpa olagligt material på nätet genom att samarbeta med såväl leverantörerna som IWF, polisen och olika myndigheter både på ett nationellt och internationellt plan.

Innehållet i videofilmer, DVD och dataspel regleras i Video Recordings Act från 1984. Klassificeringen av dessa medier sköts av the British Board of Film Classification (BBFC) som även klassar biofilmer. Trots att den nya tekniken förväntas medföra att skillnaderna mellan videofilmer och elektronisk kommunikation blir ännu mindre anses det, åtminstone inom överskådlig framtid, nödvändigt med olika kontrollsystem på dessa områden. I vitboken förutsätts emellertid att OFCOM och BBFC, om BBFC inte läggs ned och dess uppgifter tas över av OFCOM, samarbetar med varandra.

4.1.5. Frankrike

Allmänt

Yttrandefriheten i Frankrike regleras huvudsakligen genom lagen om pressfrihet från 1881 och lagen om kommunikationsfrihet från 1986. Den senare nämner inte uttryckligen Internet och andra nya medier men kan tillämpas på all audio-visuell kommunikation oberoende av med vilken utrustning budskapet förmedlas (se närmare SOU 1997:49 s. 148).

• Sida 174
•  Original

Särskilt om nya medier

Fram till år 2000 genomfördes inte några lagändringar som direkt berörde yttrandefriheten i nya medier. Det har emellertid pågått en diskussion om en reglering av det juridiska vakuum som råder på Internetområdet. Således förbereds för närvarande ett omfattande lagstiftningspaket – lagen om informationssamhället – liksom ett förslag om samreglering av Internet.

Redan år 1996 försökte regeringen inom ramen för en telekommunikationslag (la loi de réglementation des télécommunications) inrätta en kommitté som skulle utöva viss tillsyn över Internetområdet. Conseil constitutionel motsatte sig emellertid detta eftersom det ansågs kunna innebära att ett administrativt organ fick sanktionsrättigheter, något som strider mot den franska konstitutionen. Regeringen försökte i stället förmå Internetaktörerna att själva få till stånd en reglering på området. Detta initiativ rann emellertid ut i sanden p.g.a. dels kritik mot idén som sådan, dels bristande intresse från de privata aktörernas sida. Under år 1997 försökte regeringen återigen att få till stånd en självreglering genom att utarbeta en uppförandekod. Även detta försök misslyckades p.g.a. bristande intresse. Samma år inledde regeringen i stället ett ambitiöst handlingsprogram för informationssamhället (PAGSI).

År 1998 slog Conseil d’État i en utredning om de juridiska aspekterna av Internet fast att detta område inte var undantaget från den nationella lagstiftningen. I utredningen understryks också vikten av att aktörerna själva reglerade Internet. Man antydde även möjligheten att staten och den privata Internetsektorn gemensamt försökte få till stånd en samreglering på området.

Under år 1999 kom en dom mot ett Internetföretag som gav impulser till en lagreglering avseende Internetrelaterade ansvarsfrågor. På en av företagets webbsidor hade en icke identifierad person lagt ut nakenbilder på en känd person. Eftersom företaget inte kunde identifiera vem som skapat hemsidan dömdes företaget till ansvar för de kränkande bilderna. Företaget tvingades sedermera lägga ned sin verksamhet. Detta föranledde en parlamentsledamot att föreslå tillägg till den reform avseende lagen om kommunikationsfrihet som hade inletts på grund av en omstrukturering av den franska televisionen (regler om TV-reklam, digital-TV m.m.). Förslaget innehöll regler för innehållet på en server och krav på att skaparen av en webbsida skall kunna identifieras. Detta initiativ har lett till att Nationalförsamlingen i juni 2000 antog vissa ändringar i lagen om kommunikationsfrihet, som rör Internet mer direkt. I lagen infördes ett nytt kapitel avseende ickeprivat kommunikation på nätet. I detta stadgas numera att innehavaren av en

• Sida 175
•  Original

server inte är ansvarig för innehållet på en webbsida, såvida inte en myndighet meddelat denne att det finns olaglig material på sidan och denne underlåtit att skyndsamt ta bort materialet. Vidare måste ägaren av en server registrera sådana uppgifter som gör det möjligt att identifiera dem som skapar webbsidor eller på annat sätt bidrar med innehåll på servern. De som ”chattar” på nätet eller andra tillfälliga besökare som bidrar med innehåll på servern behöver dock inte identifiera sig. Lagen stadgar också att allmänheten skall kunna identifiera dem som skapar professionella webbsidor såvitt avser namn (för fysiska personer även förnamnet) och adress. En skapare av en privat hemsida kan emellertid förbli anonym för allmänheten, under förutsättning att serverägaren har fått dennes identitetsuppgifter. En annan ändring som också skedde var ett slopande av det tidigare gällande kravet på anmälan till myndighet av webbplatser. Lagändringarna promulgerades av presidenten den 1 augusti 2000.

Hösten 1999 presenterade regeringen riktlinjer för anpassningen av det juridiska ramverket till informationssamhället. Lagpaketet innebär framförallt en anpassning av redan existerande lagar till nya medier och då i synnerhet Internet. Huvudsyftena med lagförslaget, lagen om informationssamhället, är följande.

• Att garantera kommunikationsfrihet på Internet genom att klargöra de rättigheter och skyldigheter som föreligger, bl.a. genom att reda ut ansvarsfrågorna mellan innehållsleverantörer och mellanhänder. Detta har redan inletts genom de nu antagna tilläggen till lagen om kommunikationsfrihet.
• Att främja bredast möjliga tillgång till informationssamhällets nätverk, bl.a. genom lättare tillgång till Internet, utveckling av snabbare Internetanslutningar och utveckling av digital- och satellit-TV.
• Att garantera säkerheten och lojaliteten för transaktioner över Internet, bl.a. genom konsumentskydd, ökad öppenhet (s.k. transparens), identifiering, regler för reklam på nätet, erkännande av elektroniska signaturer, full frihet att kryptera meddelanden och bekämpning av IT-relaterad brottslighet.

Riktlinjerna var föremål för offentligt samråd under hösten samma år vilket ledde till följande slutsatser: Internet står inte utanför den nationella lagstiftningen. Det är viktigt att harmonisera de nationella lagarna och då framför allt till EU:s regelverk på området. Statlig reglering måste kompletteras med Internetaktörernas självdisciplin. Det krävs någon form av samreglering på området. Förslaget till en lag om informationssamhället var ursprungligen tänkt att lämnas till parlamentet

• Sida 176
•  Original

under våren 2000. Parlamentet informerades emellertid i mars att det skulle komma att dröja.

I november 1999 fick parlamentsledamoten Christian Paul i uppdrag att utreda hur en samreglering skulle kunna utformas. Hans rapport publicerades den 29 juni 2000. I mitten av februari samma år presenterade utredaren några reflexioner på vägen, Quelques réflections d’étape, om varför en samreglering borde ske, vilka olika scenarier för en sådan reglering som fanns och om utredningens uppläggning och syfte. Utredaren konstaterade också att det i debatten fanns inslag av spänningar mellan yttrandefrihet och ekonomisk makt, mellan Internets globala dimension och möjligheten till en demokratisk operativ nationell diskussion samt mellan beskyddarstaten och osäkerheten om statens normativa förmåga och roll. I rapporten föreslog sedan Paul att det inrättas ett särskilt organ, le Forum des Droits sur l’Internet, i vilket såväl statliga myndigheter som representanter för Internetföretagen och användarna av Internet deltar. Organet skall fungera som en plattform för permanent utbyte av information om utveckling och behov samt samråd mellan nätets olika aktörer och intressenter. Det skall inte vara ett offentlig organ med myndighetsutövande uppgifter. Däremot är det meningen att det skall fungera som ett rådgivande organ och kunna utfärda rekommendationer. I rapporten framhålls att detta sätt att arbeta inte är något nytt, men att inrättandet av ett särskilt organ kommer att innebära mer regelbundna möten mellan de olika intressenterna och göra det möjligt att på ett tidigare stadium identifiera problem och att gemensamt arbeta fram lösningar på sådana.

Den 20 november 2000 meddelade en fransk domare ett beslut som innebar att den stora Internetaktören Yahoo beordrades att ta bort nazistiskt material från sina servrar så att franska Internetanvändare inte skulle kunna komma åt att se sådant material. Yahoo har överklagat beslutet till en amerikansk apellationsdomstol i fråga om det franska beslutet är förenligt med amerikansk lag, men tog samtidigt bort sådant material som åsyftades i beslutet.

4.1.6. Nederländerna

Särskilt om nya medier

Det har inte skett några ändringar i grundlagen sedan år 1996. Inte heller föreligger det för närvarande särskild lagstiftning som reglerar yttrandefriheten i nya medier. Regeringen tillsatte emellertid år 1999 en oberoende kommission, kommissionen om fundamentala friheter i den digitala tidsåldern, för att utreda dessa frågor. Kommissionen läm-

• Sida 177
•  Original

nade under år 2000 ett betänkande om grundlagen i förhållande till nya medier.

På grundval av betänkandet, Grondrechten in het digitale tijdperk, lämnade den nederländska regeringen i mitten av oktober 2000 en proposition, Fundamentala friheter i den digitala tidsåldern, till parlamentet. Propositionen innehåller förslag på en ändring av grundlagen avseende yttrandefriheten, inklusive rätten att publicera, sprida och ta emot idéer och information, rätten till respekt för privatlivet och rätten till privat kommunikation. Grundlagsförslaget är, till skillnad från den nuvarande regeln i grundlagen, medieneutral, vilket innebär att grundlagens skydd av yttrandefriheten föreslås omfatta såväl yttranden spridda via t.ex. Internet eller cd-rom som yttranden spridda i bokform eller genom pressen. Det föreslagna stadgandet omfattar hela processen från den som avger yttrandet till den som tar emot detta, dvs. såväl publiceringen av yttrandet och eventuell samtidig eller senare spridning av detta som mottagandet av idén eller informationen i fråga.

Stadgandet har följande lydelse i fri översättning.

1 Alla skall ha rätt att fritt yttra sig, inklusive friheten att publicera, sprida eller ta emot idéer eller annan information. 2 Denna rättighet får begränsas endast genom av parlamentet beslutad lag. En begränsning av friheten att publicera får inte ha formen av förhandstillstånd. En begränsning av friheten att sprida eller ta emot får också ske till följd av lag i den allmänna ordningens intresse, under förutsättning att begränsningen inte avser innehållet i idéerna eller annan information. 3 Om begränsningen avser kommersiell reklam eller produktinformation får denna rättighet också begränsas till följd av lag för att skydda hälsa eller säkerhet. 4 Det ankommer på myndigheterna att befrämja skapandet av tillräcklig mångfald i informationsflödet. Regler avseende sändningar får meddelas i lag i mångfaldens intresse. Förhandsgranskning av innehållet i ett program som sänds till allmänheten får inte äga rum.

Termen ”publicera” används i lagförslagets text i strikt mening, dvs. publicering av en bok eller en tidning. Yttranden som framförs till allmänheten omfattas av begreppet spridning. I många fall kommer emellertid publicerings- och spridningsbegreppen att innebära samma sak, t.ex. i fråga om framförande av ett tal eller en teaterpjäs eller genom att skicka något via nätet.

Rätten till yttrandefrihet så som den framgår av förslaget kan i princip endast begränsas genom ett parlamentsbeslut. Detta innefattar såväl publicering och spridning som mottagande av idéer och information.

• Sida 178
•  Original

Myndigheterna kan således inte i preventivt syfte införa restriktioner i fråga om rätten till publicering av yttranden. Varken förhandscensur eller någon form av tillståndssystem är tillåtet. Förbudet mot förhandstillstånd omfattar både publicering och spridning eller mottagande av idéer och information och avser all slags information, inklusive reklam och produktinformation. För närvarande omfattas inte reklam av grundlagsskyddet. Den nuvarande artikel 7 i grundlagen förbjuder alla typer av förhandstillstånd i fråga om publicering via pressen. Den nya lydelsen av artikeln avser att utöka detta skydd även till alla andra typer av medier.

En viss möjlighet att genom lagstiftning införa ett system med förhandstillstånd föreslås emellertid beträffande spridning och mottagande av idéer och information under förutsättningar att en sådan begränsning sker i den allmänna ordningens intresse och inte innebär en prövning av yttrandets innehåll. Som exempel på fall när så kan bli aktuellt anges i kommentaren till det nya grundlagsförslaget följande. En kommun kan ges rätt att införa ett tillståndssystem avseende bilar med högtalare som kör genom staden eller i fråga om möjligheten att sjunga på allmän plats eller var man får sätta upp podier i samband med valkampanjer. I dessa fall kan – i den allmänna ordningens intresse eller på grund av trafiksäkerhetsaspekter – särskilda föreskrifter få utfärdas avseende tid och plats. Även reklamaffischer eller andra affischer kan bli föremål för ett tillståndssystem för att förhindra att naturen eller stadsbilden förstörs. Sådana tillståndsregler är tillåtna så länge som de inte innebär innehållsmässiga begränsningar.

Det nya grundlagsförslaget innehåller också möjligheter att i den allmänna säkerhetens intresse eller på grund av hälsoaspekter införa begränsningar avseende innehållet i reklam eller produktinformation.

I lagförslagets punkt 4 föreslås ett skydd för mångfalden. Regeln kan ses som en uppmaning till myndigheterna att vidta särskilda åtgärder för att uppmuntra mångfald på yttrandefrihetens område. I mångfaldens intresse tillåts t.ex. licenssystem avseende TV, radio och andra medier.

Det föreslagna yttrandefrihetsskyddet i grundlagen är begränsat jämfört med skyddet för yttrandefriheten enligt artikel 10 i Europakonventionen, eftersom föreslaget inte omfattar åsikter. Något skydd för åsiktsfriheten finns inte heller i den nuvarande grundlagen. Beteckningen idéer och information är emellertid hämtad från Europakonventionen och avses ha samma innebörd i grundlagsförslaget som i konventionen. I den svenska översättningen av konventionen är motsvarande uttryck f.ö. tankar och uppgifter. Skyddet enligt grundlagsförslaget är emellertid samtidigt mer omfattande än artikel 10 i konventionen eftersom grundlagen förutsätter att eventuella begränsningar i yttrande-

• Sida 179
•  Original

friheten måste ske i form av ett beslut om lag i parlamentet, medan artikel 10 enbart hänvisar till författningar i allmänhet. Det anses också att den föreslagna ändringen i grundlagen kommer att ge ett större skydd än konventionen eftersom stadgandet förbjuder all typ av förhandscensur i fråga om ett yttrandes innehåll. Samtidigt medges att skyddet även i vissa delar är sämre än det som finns i konventionen, eftersom konventionen inte innehåller några exempel på när yttrandefriheten kan begränsas på grund av något allmänt intresse.

4.1.7. Tyskland

Allmänt

Yttrandefriheten i nya medier omfattas liksom tidigare av grundlagsskyddet. För yttrandefrihetens del är det ovidkommande om yttrandet sker på traditionella vägar eller genom ianspråkstagande av ny teknik.

Särskilt om nya medier

För att befordra utvecklingen och utnyttjandet av nya medier skapade förbundsstaten och delstaterna år 1997 närmare regler för s.k. multimediatjänster. De till allmänheten riktade redaktionellt bearbetade tjänsterna är föremål för reglering i särskilda fördrag (Mediendienste-

Staatsvertrags) ingångna mellan delstaterna. När det gäller tjänster för enskild kommunikation, t.ex. telefonitjänster, sker regleringen på federal nivå genom lagen Informations- und Kommunikationsdienstegesetz.

Enligt den lagen är media- och telefonitjänster inte föremål för anmälnings- eller besiktningstvång i vidare mån än vad som följer av allmän lag. Därutöver inskränker straff-, civil- och förvaltningsrättsliga regler ansvaret för den som tillhandahåller media- och telefonitjänster. I fråga om s.k. rättsvidrigt (stötande) innehåll i ett yttrande är nämligen upphovsmannen ensam ansvarig. Den som tillhandahåller en server på vilken främmande stötande material har lagrats är endast ansvarig i begränsad omfattning. Nätleverantörer, som uteslutande tillhandahåller möjligheten att få tillträde till nätet, har inget ansvar alls. Det finns emellertid en skyldighet att, om man får kännedom om sådant material, spärra det om så krävs och om det är tekniskt möjligt att göra det.

Några särskilda bestämmelser för att inskränka yttrandefriheten och åsiktsfriheten på Internet planeras inte.

• Sida 180
•  Original

4.1.8. Kanada

Det har inte skett några ändringar i den kanadensiska yttrandefrihetslagstiftningen sedan frågan ställdes senast. I april 2000 antogs emellertid en lag om skydd för personuppgifter och elektroniska dokument, som träder i kraft den 1 januari 2001.

4.1.9. USA

Särskilt om nya medier

I Reno v. American Civil Liberties Union har den amerikanska Högsta domstolen i juni 1997 prövat frågan om Communications Decency Act (se SOU 1997:49 s. 154) strider mot första tillägget till konstitutionen. Domstolen fastställde därvid underrättens dom, dvs. att delar av lagen var grundlagsstridig. Domstolen godtog i och för sig regeringens rätt att skydda barn från skadligt material på nätet, men påpekade att i detta fall var lagens ordalydelse så vag och lagen så vittgående att den otvivelaktigt kunde tysta personer vars yttranden hade rätt till grundlagsskydd. Exempelvis kunde ett meddelande om användning om preventivmedel via e-post från en förälder till sitt sjuttonåriga barn som går på universitetet, beroende på hur lagens ordalydelse tolkades på mottagarens ort, komma att anses som en straffbar kommunikation med en minderårig. Likaledes kunde den som publicerade ”vanliga obscena ord” på nätet straffas med fängelse. Vidare innebar lagen med tanke på Internets stora spridning över världen att om den som tillhandahöll en tjänst misstänkte att en minderårig fick tillgång till innehållet var denne tvungen att stänga ned webbplatsen för att undgå straffansvar. Detta innebar, enligt domstolen, en oacceptabel begränsning av yttrandefriheten. De faktorer som gör det möjligt att begränsa yttrandefriheten i vissa avseenden i fråga om radio och TV (jfr SOU 1997:49 s. 153) föreligger således inte i fråga om Internet. Internet anses inte lika inkräktande till sin natur som dessa medier, eftersom meddelanden inte ofrivilligt dyker upp på en persons dataskärm utan kräver visst aktivt handlande från mottagarens sida.

Sedan Högsta domstolen olagligförklarat delar av Communications

Decency Act har kongressen ånyo lagstiftat i frågan denna gång genom the Child Online Protection Act från 1998. Lagen, som trädde i kraft år 1999, innehöll ett förbud mot att i affärssyfte sprida material på nätet om materialet är att betrakta som skadligt för minderåriga. Motståndare till lagen menade att detta förbud hotade yttrandefriheten i form av sexuell rådgivning på nätet, diskussionsgrupper inom området gyne-

• Sida 181
•  Original

kologi och hemsidor för bl.a. en bokhandel, ett konstgalleri och en homosexuell nyhetssida. Även denna lagstiftning har varit föremål för domstolsprövning. Den 22 juni 2000 beslutade en federal apellationsdomstol i målet ACLU mot Reno II att också den nya lagen stred mot yttrandefrihetsskyddet i konstitutionen. Under hösten år 2001 förväntas Högsta domstolen pröva frågan om konstitutionen skyddar virtuell barnpornografi som inte består av bilder på verkliga barn, dvs. datorgenererad pornografi, eller om yttrandefriheten kan begränsas på detta område på grund av statens intressen att skydda barns välfärd. Den lag som är aktuell i detta fall är the Child Pornography Protection Act. Olika federala apellationsdomstolar har beträffande denna lagstiftning kommit fram till olika slutsatser i frågan om lagen är grundlagsstridig eller inte. Sammanfattningsvis kan sägas att försöken att genom lagstiftning begränsa yttrandefriheten på nätet huvudsakligen synes gälla pornografiskt material.

4.1.10. Australien

Särskilt om nya medier

Den snabba tillväxten av användningen av och utbudet på Internet har lett till en intensiv debatt i Australien om innehållet på Internet och då främst i fråga om pornografi och annat för barn olämpligt material. Ett antal utredningar och forskningsprojekt ledde fram till att regeringen år 1997 övervägde fyra olika alternativ för en reglering av området.

• Ett individuellt tillståndssystem för Internetleverantörer med givna förhandsregler.
• Självreglering inom branschen inom ramen för en övergripande lagstiftning.
• Självreglering inom branschen utan lagstiftad övervakning
• Att lämna området utan åtgärd till marknaden i förening med redan existerande lagstiftning.

Bland övervägandena fanns även frågor om att med tekniska medel reglera det innehåll som tillhandahålls av utländska Internetleverantörer eller innehållet på utländska webbsidor som tillhandahålls av australiska leverantörer. Regeringen valde slutligen alternativet med självreglering inom ramen för en övergripande lagreglering. Detta ledde till ett tillägg till den federala Broadcasting and Services Act från 1992, Broadcasting Services Amendment (Online Services) Act (1999), som trädde i kraft den 1 januari 2000. Denna lagstiftning avser att reglera innehållet i Internettjänster i Australien. En ledande princip har

• Sida 182
•  Original

därvid varit att det som är olagligt utanför Internet också skall vara olagligt på Internet. Lagen är inte tillämplig på lokala nätverk, Internettelefoni, chatrum eller vanlig e-post i den mån sådan inte läggs ut på nyhetsgruppers (s.k. newsgroups) hemsidor. Lagen består i korthet av tre olika delar, nämligen uppföranderegler för branschen, en klagomålsmekanism och konsumentrådgivning.

I regelverket spelar frivilligt överenskomna branschregler en central roll. Reglerna utarbetades av branschorganisationen Internet Industry

Association (IIA) tillsammans med Australian Broadcasting Authority (ABA) och med bidrag från allmänhetens sida. De tre uppförandekoder som arbetet utmynnade i registrerades hos ABA i december 1999.

Reglerna riktar i första hand in sig på pornografiskt material och material som innehåller våld. Även grovt rasistiskt material kan falla in under det förbjudna området.

Invånarna i Australien kan genom den nya lagstiftningen klaga till ABA om de träffar på stötande material på Internet. ABA undersöker i så fall om materialet i fråga strider mot vad som föreskrivs i branschreglerna. Om ett brott mot reglerna kan konstateras försöker ABA förmå företaget eller leverantören i fråga att avlägsna det aktuella materialet. Det är straffbart att inte följa ABA:s anvisningar och den högsta straffsatsen är böter om 27 500 AUD per dag för juridiska personer respektive 5 500 AUD för enskilda personer.

Genom lagstiftningen har det också byggts upp ett fristående konsumentupplysningsorgan, NetAlert, som har till uppgift att upplysa allmänheten om gällande lagstiftning och om de åtgärder som man själv kan vidta för att styra det innehåll som kan laddas ner till den egna datorn.

Sedan år 2000 är således ABA inte bara ansvarig för etermedia utan även innehållet på Internet. Till myndighetens uppgifter hör bl.a. att dela ut sändningsfrekvenser, uppbära avgifter för sändarlicenser, utforska allmänhetens inställning till olika programfrågor, utveckla riktlinjer för programinnehåll, medverka vid utarbetandet av frivilliga branschregler samt att behandla klagomål från allmänhetens sida i fråga om programinnehåll och innehållet på Internet. Myndigheten övervakar även efterlevnaden av riktlinjer och branschregler.

Redovisningen ovan avser åtgärder på federal nivå. Det återstår ännu att komplettera lagstiftningen med lagar på delstatsnivå.

• Sida 183
•  Original

4.2. Regler och projekt inom EU och Europarådet

I detta avsnitt lämnas en kortfattad redogörelse för regler och projekt inom EU och Europarådet angående företeelser som berör Mediegrundlagsutredningens uppdrag, t.ex. television och datorkommunikation.

4.2.1. EU

Europeiska unionens råds direktiv 89/552/EEG av den tredje oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (”TV-direktivet” eller ”direktivet om TV utan gränser”) är det viktigaste dokumentet när det gäller frågor om programinnehåll och sändningsverksamhet. Direktivet införlivades med svensk rätt genom lagen 1992:1356 om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. Den 1 december 1996 ersattes bl.a. denna lag av regler i radio- och TVlagen som då trädde i kraft. TV-direktivet har setts över av kommissionen och den 30 juni 1997 antog Europaparlamentet och rådet ett nytt direktiv (97/36/EG) om ändring av TV-direktivet. Ändringarna införlivades med svensk rätt genom ändringar i radio- och TV-lagen (SFS 1998:1713, prop. 1997/98:184, bet. 1998/99:KU13, rskr. 1998/99:100).

TV-direktivet reglerar TV-sändningar avsedda för mottagning av allmänheten oavsett med vilken teknik sändningen sker. Även kodade sändningar som betal-TV-kanaler omfattas av direktivet. Däremot omfattas inte tjänster som innehåller meddelanden som efterfrågas individuellt som telefax, databaser eller liknande tjänster. Direktivet innehåller minimiregler för TV-sändningar inom EU och syftar till att möjliggöra fri rörlighet för TV-sändningar. Enligt direktivet skall det land som har jurisdiktion över programbolaget se till att sändningarna är förenliga med direktivets bestämmelser (den s.k. sändarlandsprincipen). Andra medlemsstater skall tillåta fri mottagning och får inte begränsa återutsändning av en TVsändning från en annan medlemsstat av skäl som omfattas av direktivet. Undantagsvis tillåts att ett medlemsland tillfälligt inställer återutsändning av TV-sändningar. När det gäller sändningarnas innehåll finns i direktivet bl.a. minimiregler om att en viss andel av sändningstiden skall reserveras för europeiska produktioner för att främja distribution och produktion av sådana program, regler om TV-reklam och sponsring samt regler om att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att säkerställa att TV-sändningar inte inkluderar program som kan skada utvecklingen hos minderåriga. Direktivet innehåller också regler om rätt till beriktigande samt bestämmelser om rapportering och uppföljning.

• Sida 184
•  Original

De ändringar som gjorts genom direktiv 97/36/EG ändrar inte den grundläggande inriktningen av TV-direktivet. Det nya direktivet innehåller emellertid vissa tillägg och förtydliganden. Sättet att bestämma ansvarigt land regleras utförligt. Reglerna om europeiska programkvoter behålls i princip oförändrade. En ny bestämmelse införs för att säkerställa att TVsändningar av viktiga evenemang även i fortsättningen blir tillgängliga för en stor publik. Det nya direktivet innehåller också regler om köp-TV, dvs. sändning av direkta erbjudanden till allmänheten med avseende på att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser. Den tillåtna omfattningen av TV-reklam och köp-TV har fått en uttömmande reglering i direktivet. Direktivet gäller även, med undantag för vissa bestämmelser, för specialkanaler för köp-TV och egenreklam. Läkemedelsföretag får möjlighet att på vissa villkor fungera som sponsorer av TV-program. Reglerna om skydd för minderåriga har förtydligats. En kontaktkommitté har också inrättats för att följa tilllämpningen av direktivet och tjäna som forum för diskussioner mellan kommissionen och medlemsstaterna. Kommittén består av företrädare för de berörda myndigheterna i medlemsstaterna och har en företrädare för kommissionen som ordförande. TV-direktivet skall ses över under år 2002.

Sammanfattningsvis kan om TV-direktivet konstateras att det inte skett något som påverkar Mediegrundlagsutredningens arbete.

Inom EU finns även regler om tekniska frågor rörande television. Under år 1995 antog t.ex. rådet direktiv 95/47/EG om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler. Direktivet innehåller artiklar av betydelse för digital TV-teknik. I direktivet sägs bl.a. att medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att främja en snabbare utveckling av avancerade televisionstjänster inbegripet televisionstjänster för bredbildsformat, högupplösningstelevisionstjänster och televisionstjänster som använder digitala sändningssystem. Direktivet har inte ändrats men inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn (se nedan) har tagits fram ett förslag till ett direktiv om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande utrustning, KOM (2000) 384, som avses ersätta bl.a. 1995 års direktiv.

När det gäller kommunikation med hjälp av datorer är det främst Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (”dataskyddsdirektivet”) som är av intresse. Direktivet, som syftar till att skapa en hög nivå på skyddet för rätten till privatlivet, har införlivats med svensk rätt genom personuppgiftslagen (1998:204). Direktivet gäller både för automatisk och manuell behandling av personuppgifter och med behandling av personuppgifter avses i princip varje åtgärd beträffande sådana uppgifter, t.ex. insamling, lagring, bear-

• Sida 185
•  Original

betning, ändring, användning, spridning och annat tillhandahållande. När det gäller manuell behandling omfattar direktivet endast register som är strukturerade efter bestämda kriterier.

Direktivet innehåller bl.a. regler om när personuppgifter får behandlas, regler om rättslig prövning, ansvar och sanktioner och regler om överföring av personuppgifter till tredje land. Reglerna innebär bl.a. att bearbetning av personuppgifter i ett manuellt eller ADB-stött register som används för produktion av en framställning som faller under TF eller YGL omfattas av direktivet. Direktivet är därför av central betydelse för Mediegrundlagsutredningens uppdrag och det behandlas särskilt i kapitel 7. Som närmare utvecklas där strider vissa av direktivets bestämmelser sedda för sig mot TF och YGL. Den möjlighet till undantag i yttrandefrihetens intresse som ges i artikel 9 i direktivet är emellertid enligt kommitténs mening vidare än vad ordalagen där synes ge vid handen och den utvidgning av YGL:s tillämpningsområde som kommittén föreslår får anses omfattas av denna möjlighet till undantag.

Riksdagen har med anledning av ett betänkande från Konstitutionsutskottet (bet. 1998/99:KU15) gett regeringen till känna att den med kraft bör verka inom EU för att en revidering sker av dataskyddsdirektivet. Sverige har med anledning av detta tagit initiativ till en seminarieserie där företrädare för medlemsstaterna får möjlighet att presentera sin lagstiftning och diskutera de tillämpningsproblem som uppstått i de olika länderna. Vid seminarierna är även en företrädare för EU-kommissionen närvarande. Senast hösten 2001 skall komissionen avge en rapport om genomförandet av direktivet eventuellt försedd med lämpliga ändringsförslag. Rapporten skall offentliggöras och eventuella ändringsförslag kommer att diskuteras i EG:s ministerråds arbetsgrupp för dataskydd (jfr avsnitt 2.3.2).

När det gäller kommunikation med hjälp av datorer kan även följande beslut och direktiv nämnas.

Beslut 276/1999/EG om en handlingsplan för säkrare användning av Internet¹ har som mål att främja en säkrare användning av Internet och att på europeisk nivå verka för en gynnsam utveckling av Internetbranschen. Enligt handlingsplanen skall åtgärder vidtas för att främja självreglering inom branschen och system för innehållsövervakning, för att verka för att branschen tillhandahåller filtreringsverktyg och klassificeringssystem som ger föräldrar och lärare möjlighet att välja lämpligt innehåll för barn, för att öka medvetenheten om branschens tjänster bland användarna, för att införa stödinsatser såsom bedömning av rättsliga konsekvenser, för att

¹ Europaparlamentets och rådets beslut nr 276/1999/EG av den 25 januari 1999 om antagande av en flerårig handlingsplan på gemenskapsnivå för att främja en säkrare användning av Internet genom att bekämpa olagligt och skadligt innehåll på globala nät, EGT nr L 33, 6.2.1999, s.1.

• Sida 186
•  Original

främja det internationella samarbetet på området och för att på annat sätt främja en säkrare användning av Internet. Handlingsplanen skall genomföras under en period av fyra år, från och med den 1 januari 1999 till och med den 31 december 2002. Den torde inte ha någon påverkan på Mediegrundlagsutredningens arbete.

Den 11 mars 1996 antog Europaparlamentet och rådet också ett direktiv om rättsligt skydd för databaser, 96/9/EG. Direktivet syftar till att skapa ett harmoniserat rättsligt skydd för databaser inom gemenskapen. Direktivet gäller för alla sorters sammanställningar, oavsett teknik, och tar alltså inte speciellt sikte på datortekniken. Det rör upphovsrättsliga frågor som inte inverkar på utredningsuppdraget.

Det finns även ett direktiv om elektronisk handel.² Direktivets syfte är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna. I direktivet behandlas ett antal tämligen disparata rättsliga frågor som aktualiseras i samband med interaktiva tjänster på Internet, t.ex. etableringsfrihet, informationsskyldighet för tjänstetillhandahållaren, marknadsföring, avtal som ingås på elektronisk väg, ansvar för den som förmedlar brottslig eller skadevållande information samt tvistlösningsprinciper. Vidare kan nämnas att det finns ett direktiv om rättsligt skydd för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång.³ Inte heller dessa direktiv avser frågor som faller inom Mediegrundlagsutredningens direktiv.

Den europeiska kommissionen inledde hösten 1999 en översyn av den samlade gemenskapslagstiftningen på teleområdet, ”1999 års kommunikationsöversyn” (”1999 review”). Det samlade regelverket består i dag av tjugo direktiv och beslut. Översynen gäller inte endast den renodlade telemarknaden utan inkluderar också alla former av elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster. Som ett resultat av översynen lade kommissionen den 12 juli 2000 fram förslag till fem nya direktiv, en förordning och ett beslut om gemenskapens policy avseende spektrumfrågor. De föreslagna rättsakterna skall ersätta de nuvarande direktiven på teleområdet. Det nya regelverket föreslås dock få ett vidare tillämpningsområde än det tidigare och skall omfatta inte bara telemarknaden utan hela den elektroniska kommunikationsmarknaden. Ramdirektivet eller förslaget till Europaparlamentets och Rådets direktiv om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, KOM (2000) 393, är avsett att utgöra en form av grunddirektiv som innehåller

² Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden.³ Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång.

• Sida 187
•  Original

bestämmelser som är grundläggande för tillämpningen av övriga direktiv. Enligt detta direktivförslag skall det nya regelverket omfatta elektroniska kommunikationsnätverk, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande utrustning. Det skall dock inte omfatta det innehåll som överförs med hjälp av elektroniska kommunikationsnätverk eller -tjänster. De övriga direktiv som det lämnats förslag till är access- och samtrafikdirektiv, KOM (2000) 384 (se ovan), direktiv om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation, KOM (2000) 385, auktorisationsdirektiv med regler om auktorisationsoch tillståndssystem, KOM (2000) 386, och direktiv om samhällsomfattande tjänster, KOM (2000) 392. Det sistnämnda direktivförslaget innehåller inte endast bestämmelser om samhällsomfattande tjänster utan även mera allmänna bestämmelser om användares och konsumenters intressen och rättigheter samt regler om förhyrda förbindelser och åtagande om vidaresändning (”must carry”). Kommissionen har föreslagit att direktiven skall träda i kraft den 31 december 2001.

En förordning om tillträde till accessnät har också utfärdats.⁴ Förordningen trädde i kraft den 2 januari 2001. Syftet med förordningen är att få till stånd en effektiv konkurrens i det lokala accessnätet. Det har ansetts angeläget att öka konkurrensen i det lokala accessnätet sedan undersökningar visat att detta nät är ett av de minst konkurrensutsatta områdena på den avreglerade telemarknaden. För att snabbt få till stånd en reglering som främjar konkurrensen har en förordning som direkt blir tillämplig i medlemsstaterna utfärdats i stället för ett direktiv som kräver implementering i medlemsstaternas lagstiftning. Förordningen är dock endast en temporär åtgärd. Det anges i direktivet att det nya regelverket för elektronisk kommunikation bör omfatta lämpliga bestämmelser för att ersätta förordningen. Syftet med förordningen är att främja tillträde till det accessnät av koppar, eller annan metall, som de f.d. monopolföretagen byggt upp under sin monopolställning. Med accessnät avses den fysiska förbindelsen i det lokala nätet som förbinder en abonnents lokaler med t.ex. en lokalstation i det allmänt tillgängliga fasta nätet. Förordningen ålägger operatörer för fast telefoni som bedömts ha ett betydande marknadsinflytande att ge tillträde till accessnätet och erbjuda samlokalisering. Skyldigheten att ge tillträde omfattar såväl tillträde med ensamrätt, dvs. en exklusiv rätt att använda hela frekvensspektrum i metalledningen, som gemensamt tillträde, dvs. tillträde som inte omfattar talfrekvenser. Frågan om förordningens förhållande till YGL behandlas i avsnitt 5.5.

Inom EU har också bedrivits arbete rörande frågor om skydd för minderåriga och den mänskliga värdigheten. Rådet har utfärdat en rekommen-

⁴ Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät, EGT L 336/4, 30.12.2000.

• Sida 188
•  Original

dation om skydd för minderåriga och den mänskliga värdigheten som riktar sig till medlemsstaterna, berörda branscher och parter samt till kommissionen.⁵ Medlemsstaterna rekommenderas att främja utvecklingen av industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom att främja frivilligt inrättande av nationella system för att skydda minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de audiovisuella tjänsterna och informationstjänsterna och genom att inrätta nationella system med självreglering, men även genom samarbete på gemenskapsnivå eller andra åtgärder. Medlemsstaterna rekommenderas vidare att stimulera programföretag inom medlemsstaterna att på frivillig grund bedriva forskning m.m. för att skydda minderåriga och informera tittarna. Rekommendationen handlar om annat än det som faller under TF eller YGL.

Inom EU pågår även arbete med utarbetande av ett direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. En gemensam ståndpunkt antogs den 28 september 2000 (EGT C 344, 1.12.2000, s. 1). Den andra läsningen i parlamentet beräknas vara avslutad i början av år 2001. Direktivet avser det rättsliga skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter inom den inre marknaden, med särskild tonvikt på informationssamhället och syftar till att inom EU harmonisera reglerna beträffande upphovsrätt och närstående rättigheter. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om rätten till mångfaldigande, rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten, spridningsrätt samt skydd av tekniska åtgärder och av information om rättighetsförvaltning. Eftersom direktivet inte fått slutlig form kan kommittén inte ta ställning till det.

Slutligen kan nämnas arbetet med en rättighetsstadga. I juni 1999 uppdrog Europeiska rådet i Köln åt ett särskilt beredningsorgan (det s.k. konventet) att inför Europeiska rådets möte i december 2000 utarbeta ett utkast till stadga om grundläggande rättigheter. Rådet uttalade bl.a. att det ”tänker föreslå Europaparlamentet och kommissionen att gemensamt med rådet högtidligt utropa en stadga om grundläggande rättigheter i Europeiska unionen som bygger på detta utkast. Därefter skall det undersökas om och, i så fall, på vilket sätt stadgan skulle kunna tas in i fördragen.” Vid toppmötet i Nice den 7-9 december 2000 proklamerades stadgan gemensamt av rådet, parlamentet och kommissionen. I ordförandeskapets slutsatser från mötet i Nice anges att Europeiska rådet välkomnar rådets, Europaparlamentets och kommissionens gemensamma proklamation av stadgan

⁵ Rådets rekommendation av den 24 september 1998 om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och den mänskliga värdigheten, 98/560/EG, EGT nr L 270, 7.10.1998, s.48.

• Sida 189
•  Original

om de grundläggande rättigheterna, att rådet önskar att stadgan skall få största möjliga spridning bland unionens medborgare och att frågan om stadgans tillämpningsområde kommer att behandlas i ett senare skede i enlighet med slutsatserna från Köln.

Stadgan innehåller 54 artiklar indelade i sju kapitel med rubrikerna värdighet, friheter, jämlikhet, solidaritet, medborgarnas rättigheter, rättskipning och allmänna bestämmelser. I kapitel II om friheter finns bl.a. bestämmelser om skydd av personuppgifter (artikel 8) och om yttrandefrihet och informationsfrihet (artikel 11). Flertalet av artiklarna i stadgan grundar sig antingen på Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och dess tilläggsprotokoll eller på EG-fördraget. I fråga om sociala och ekonomiska rättigheter utgår artiklarna till stor del från den europeiska sociala stadgan.

Mediegrundlagsutredningen berör stadgan i kapitel 7.

4.2.2. Europarådet

Europarådets motsvarighet till EG:s TV-direktiv är European Convention on Transfrontier Television (TV-konventionen). Arbetet med de båda dokumenten bedrevs parallellt och de kom därför att få i stort samma innehåll, dvs. bestämmelser om TV-sändningar till allmänheten. Konventionen är dock på vissa punkter inte förenlig med direktivet. Sverige har främst av denna anledning ännu inte ratificerat konventionen. För att anpassa TVkonventionen till TV-direktivet har ett ändringsprotokoll till konventionen utarbetats inom Europarådet. Ändringsprotokollet har ännu inte trätt i kraft men detta beräknas ske under år 2001. Regeringen har tillsatt en utredning som skall göra en översyn av Radio-_och_TV-lagen. Utredaren skall enligt direktiven (dir. 2000:43) lägga fram förslag till de ändringar i lagstiftningen som krävs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen.

Enkelt uttryckt är Europarådets konventioner juridiskt bindande medan dess rekommendationer och resolutioner endast är politiskt bindande för de medlemsstater som anslutit sig till respektive dokument.

En mängd rekommendationer och resolutioner om medier har under årens lopp behandlats av styrkommittén för massmediefrågor (The Steering Committee on the Mass Media, CDMM) för att därefter antas av ministerkommittén.

Under 1999 behandlade styrkommittén frågor om bl.a. journalisters rätt till skydd för sina källor, mångfald i medierna, reglering av upphovsrätt till äldre arkivmaterial i TV och radio samt rättsligt skydd för tjänster som baseras på eller består av villkorat tillträde m.m. En konvention om skydd av kulturarvet inom radio- och TV-sektorn har utarbetats och förväntas antas under 2001.

• Sida 190
•  Original

Under år 2000 behandlade styrkommittén frågor om bl.a. kulturell mångfald, upphovsrätt och medierapportering. Beslut förväntas under år 2001 i dessa frågor.

En konvention om rättsligt skydd för tjänster som baseras på eller består av villkorat tillträde antogs i oktober 2000. Konventionen motsvarar Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång. I december 2000 antogs även en rekommendation om oberoende myndigheter på medieområdet.

Ungefär vart tredje år anordnas ministerkonferens om massmediepolitik. Den senaste konferensen hölls i Krakow den 15-16 juni 2000. Vid konferensen antogs riktlinjer för styrkommitténs framtida verksamhet och genom en resolution antogs utkastet till den ovan nämnda konventionen om rättsligt skydd för tjänster som baseras på eller består av villkorat tillträde.

• Sida 191
•  Original

5. Behovet av och förutsättningarna för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten

Kommitténs förslag: Ett utvidgat grundlagsskydd skall bygga på nuvarande modell med ett speciellt, detaljerat grundlagsskydd för massmedier och alltså inte ges formen av ett mera allmänt skydd, t.ex. av den modell artikel 10 i Europakonventionen erbjuder. Databasregeln (1 kap. 9 § YGL) utvidgas till att även gälla direktsändning på begäran, print on demand och viss användning av push-teknik. Som massmedieföretag uppräknas samma aktörer som i nu gällande databasregel med tillägg av företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt TF jämställda skrifter, dvs. exempelvis bokförlag och tryckerier. När sådana svenska massmedieföretag som nämns i regeln driver sådan verksamhet som anges i regeln får de liksom hittills beträffande traditionella databaser automatiskt grundlagsskydd för verksamheten. För andra aktörer föreslås en möjlighet att genom utgivningsbevis få ett frivilligt grundlagsskydd för sådan verksamhet som anges i regeln.

I YGL föreslås ändringar som skall tillåta regler om skyldighet för nätinnehavare att upplåta utrymme i nät för annans teletjänster samt för att klargöra att det är tillåtet med regler om skyldighet för nätinnehavare att släppa in andra program än dem som nu omfattas av skyldigheten och med regler om skyldighet att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

Det bör inrättas en stående beredning som har till uppgift att följa utvecklingen och utreda och lämna förslag till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens område.

5.1. Uppdraget m.m.

Mediegrundlagsutredningen skall analysera behovet av och förutsättningarna för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten. I direktiven anges att det tryckta ordet emellertid har en särställning i den fria opinionsbildningen och samhällsdebatten och att utgångspunkten där-

• Sida 192
•  Original

för är att den nuvarande uppdelningen på två grundlagar bör bestå och att TF även i fortsättningen bör vara den grundlag som ger skydd för yttranden i form av det tryckta ordet. Det anges vidare att införandet av termen tekniska upptagningar i YGL kan förväntas på ett tillfredsställande sätt möta den tekniska utvecklingen när det gäller upptagningar med sådana yttranden som YGL är avsedd att skydda och att det som nu behöver utredas således i första hand är YGL:s tillämplighet på ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor, dvs. på informationsöverföring som sker på annat sätt än genom att fysiska databärare transporteras mellan avsändare och mottagare. Det anförs också i direktiven att det sagda inte hindrar att vissa justeringar kan behöva göras i såväl TF som YGL för att reglerna skall anpassas till utvecklingen på informationsteknikens område, exempelvis tillkomsten av s.k. print on demand. Regeringen anger som sin uppfattning att det inte minst när det gäller grundlagsskyddet är väsentligt att yttranden i olika medier inte omfattas av olika bestämmelser endast på den grunden att de formella avgränsningarna för bestämmelsernas tillämplighet är förlegade och i otakt med den tekniska utvecklingen.

Att utgångspunkten för uppdraget enligt direktiven skall vara att uppdelningen på två grundlagar skall bestå och att TF även i fortsättningen skall ge skydd för yttranden i form av det tryckta ordet innebär att det inte ingår i Mediegrundlagsutredningens uppdrag att överväga om det är möjligt att åstadkomma ett generellt skydd för yttrandefriheten som omfattar alla yttranden oavsett vilket medium de framförs i. I stället innebär uppdraget att utredningen skall analysera YGL:s tillämplighet på ny kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor och överväga förutsättningarna för och behovet av ett mer teknikoberoende skydd för sådan kommunikation.

När det gäller tryckta skrifter och tekniska upptagningar innebär uppdraget sålunda en mera detaljbetonad översyn för eventuell justering av regelverket med hänsyn till teknikutvecklingen. Förstahandsuppgiften för utredningen avser kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor. Det är ofrånkomligt att utvecklingen på t.ex. Internet och inom telekommunikationerna därvid står i förgrunden.

Vad som närmare bestämt ligger i uttrycket "en mer teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten" är inte helt klart. Så till vida skall ju grundlagsskyddet vara "teknikberoende" att trycktekniken m.m. och produktionen av tekniska upptagningar skall regleras för sig, medan Mediegrundlagsutredningen i första hand skall behandla kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor. Mer teknikoberoende blir då grundlagsregleringen om fler användningssätt av denna kommunikationsmetod ges grundlagsskydd. Detta kan ske på två sätt. Det ena är att tekniken regleras i så allmän form att alla användningssätt faller in under skyddet. Den and-

• Sida 193
•  Original

ra metoden består i mera detaljerade regler som anger vilka olika användningssätt som skyddas.

Den förstnämnda lagstiftningsmetoden har fördelar genom att grundlagen automatiskt kommer att omfatta nya användningssätt av tekniken. Lagtexten kan utformas mera generellt utan detaljbetonade och tyngande beskrivningar av olika tekniker. Det finns också nackdelar med det sättet att lagstifta. Grundlagen kan få en abstrakt och svårbegriplig utformning. Exakt vad grundlagsskyddet omfattar kan bli oklart.

När Mediegrundlagsutredningen övervägt för och nackdelar med den angivna lagstiftningsmetoden har kommittén fäst stor vikt vid kravet på tydlighet i grundlagsregleringen. Det har lett till slutsatsen att en mera utförlig lagtext som bygger på förhållandevis klara begrepp är att föredra framför en mera generell och svårbegriplig lagtext. Synbart kan det framstå som om ett sådant val leder till en mindre teknikoberoende grundlagsreglering än den generella utformningen. I realiteten är emellertid det avgörande om grundlagsskyddet är sådant att nya teknikanvändningar fångas in utan att tekniska nyheter ofta leder till behov av grundlagsändringar. Med andra ord är det grundlagens sakliga innehåll som är viktigt snarare än dess mer eller mindre generella avfattning.

När det gäller närmare vilka behov av förändringar i YGL som teknikutvecklingen medfört sedan Mediekommitténs förslag behandlades och som kan förutses inom överblickbar framtid kan det konstateras att någon mera grundläggande scenförändring inte skett. Den utveckling som Mediekommittén förutsåg har i stort sett inträffat, och några dramatiska förändringar kan knappast ses framöver med någon större säkerhet. Vad som har skett är snarare att användningen av den nya tekniken har ökat påtagligt och skärpt behovet av ett grundlagsskydd för kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor vilket omfattar de nya sätten att utnyttja tekniken.

Det som Mediegrundlagsutredningen nu har sagt avser det tidsperspektiv som kan överblickas med tanke på den hastiga utvecklingen på massmedieområdet. Att utvecklingen går snabbt står klart om man t.ex. betraktar vad som hänt sedan början av nittiotalet beträffande utbredning av mobiltelefoner och datorer och tillgång till Internet. På längre sikt kan frågan ställas om nuvarande grundlagsreglering går att behålla i sina grundvalar. En utveckling kan tänkas där de traditionella massmedierna – tryckta skrifter, radio och TV, filmer och ljudupptagningar – för distribution till allmänheten med fixerat innehåll i någon mening väsentligen ersätts av individuellt avpassade upptagningar och sändningar med innehåll som tillhandahålls allmänheten ur databaser. Det blir den bakomliggande informationen som är allmänt tillgänglig och inte den form som distributionen sker i. En sådan utveckling torde kräva en mera grundläggande förändring av grundlagsskyddet. Ett annat utvecklingsscenario är att nya me-

• Sida 194
•  Original

dieformer av nu beskrivet slag huvudsakligen kompletterar hittillsvarande massmedier som behåller sin betydelse för informationsspridning, opinionsbildning m.m. Det har då inte lika stor betydelse att grundlagsskyddet är heltäckande för de nya medieformerna. Grundlagsregleringen kan ha en ”paraplyeffekt” som motsvarar den som TF kan ha haft på icke grundlagsskyddade uttrycksformer (jfr SOU 1983:70 s. 79).

Huruvida det ena eller andra utvecklingsmönstret kommer att förverkligas eller om framtiden blir något däremellan kan inte sägas med någon säkerhet. Det finns därför inte nu anledning att överge vår nuvarande modell med ett speciellt, detaljerat grundlagsskydd för massmedier till förmån för ett mera allmänt skydd, t.ex. av den modell artikel 10 i Europakonventionen erbjuder och som enligt 2 kap. RF gäller yttrandefriheten i allmänhet. Frågan om hållbarheten i grundvalarna för TF och YGL kommer säkert att diskuteras i framtiden mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och också med hänsyn till andra faktorer som den ökande rättsliga integrationen i Europa och den övriga omvärlden, som också kan ställa vår speciella yttrandefrihetsreglering inför svårigheter. Mediegrundlagsutredningen är därför medveten om att kommitténs ställningstaganden bara kan avse ett tämligen begränsat tidsperspektiv, något som kan tyckas otillfredsställande med tanke på att det är fråga om grundlagars utformning.

Kommittén är också medveten om att ett bibehållande av den hittillsvarande modellen med ett detaljerat grundlagsskydd för vissa tekniker kan komma att medföra ökande gränsdragningssvårigheter när teknikutvecklingen fortsätter. Det kan bli allt svårare att avgöra om yttranden faller inom eller utanför grundlagsskyddet allt efter som nya tekniker för kommunikation med många blir tillgängliga. Enligt kommitténs mening är det dock inte möjligt att undgå sådana svårigheter.

Med hänsyn till osäkerheten beträffande vilket utvecklingsmönster som kommer att förverkligas när det gäller masskommunikation anser kommittén alltså att vi tills vidare bör behålla vårt detaljerade skydd för yttrandefriheten och att de gränsdragningssvårigheter som därigenom kan uppkomma får accepteras.

Kommittén vill framhålla att det är viktigt att utvecklingen noggrant följs och att man har en beredskap att utreda olika frågor på yttrandefrihetsområdet. Detta skulle kunna uppnås genom inrättande av en stående beredning som har till uppgift att följa utvecklingen och utreda och lämna förslag till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens område. Mediegrundlagsutredningen förordar att en sådan beredning inrättas (jfr SOU 1997:49 s. 221).

• Sida 195
•  Original

5.2. Omfattas de nya tjänsterna av nu gällande grundlagsreglering av yttrandefriheten?

Som framgått i kapitel 3 om ny teknik och nya medieformer för kommunikation till allmänheten har den tekniska utvecklingen medfört att traditionellt sett olika och särskiljbara tjänstetyper som tele-, data-, radio- och TV-tjänster kan integreras med varandra och förmedlas via infrastrukturer som tidigare var mer eller mindre tekniskt avgränsade för en viss typ av tjänst. Så kan t.ex. telefoni och tillgång till Internet erbjudas via kabel-TVnät, och TV-program kan förmedlas via telenät t.ex. Internet. Bredbandsnät kan användas för all sådan kommunikation och motsvarande möjligheter kan ges genom WAP-teknik (Wireless Application Protocol) när det gäller överföringar som inte är trådbundna. Det utvecklas också ständigt nya tjänster som kan användas för kommunikation med många. Den tekniska utvecklingen innebär även att möjligheterna till interaktivitet, dvs. användarens möjlighet till aktivitet, hela tiden ökar. Parallellt med denna tekniska utveckling sker också förändringar rörande bl.a. marknader och branschstrukturer.

Utvecklingen innebär bl.a. att gränserna mellan de tidigare relativt klart avgränsade tele-, data- och mediesektorerna blir mer otydliga. Som nämnts i kapitel 3 brukar detta beskrivas som att sektorerna konvergerar dvs. sammansmälter.

Det kan också vara svårt att inordna nya tjänster och företeelser under gällande rättsliga reglering rörande yttrandefriheten.

I det följande behandlas frågan om de nya tjänster som anges i kapitel 3 omfattas av det nu gällande grundlagsskyddet för yttrandefriheten. Inledningsvis redovisas i avsnittet om kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor de nuvarande reglerna i YGL om radioprogram.

5.2.1. Kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor

Närmare om huvudregeln om radioprogram, databasregeln och bilageregeln

De problem vid tillämpningen av YGL som den tekniska utvecklingen ger upphov till eller accentuerar när det gäller kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor rör huvudregeln om radioprogram i 1 kap. 6 § YGL och databasregeln i 1 kap 9 § samma grundlag, och då främst innebörden i rekvisiten ”riktade till allmänheten” i huvudregeln respektive ”på

• Sida 196
•  Original

särskild begäran” i databasregeln. Problemen rör också i viss mån den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF. Det är därför motiverat att här behandla innebörden av dessa regler före frågan om de nya tjänsterna omfattas av YGL.

I huvudregeln om radioprogram i 1 kap. 6 § första stycket YGL sägs att grundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. I propositionen till YGL sade departementschefen följande angående denna regel (prop. 1990/91:64 s. 110):

Denna beskrivning särskiljer de sändningar som omfattas av grundlagsskyddet från andra på samma sätt som det förslag som remitterades till Lagrådet år 1986 (jämför prop. 1986/87:151 s. 164). Grundlagens huvudregel om radioprogram gäller alltså inte interaktiva medier eller användning av högtalaranläggningar på estrader och idrottsarenor etc. Det typiska fall som avses är rundradiosändning genom etern. Även likvärdiga sändningar genom tråd avses.

I prop. 1986/87:151 (s. 164) anförde departementschefen följande angående innebörden i uttrycket ”riktad till allmänheten”:

Därmed menas att den sändande utan särskild begäran från mottagaren riktar sändningen till vem som helst som önskar ta emot den. Det typiska fallet är givetvis rundradiosändning genom etern. En sådan sändning kan tas emot av alla som skaffar sig en mottagare. På ett i princip likartat sätt riktas trådsända radio- och TV-program till allmänheten. I båda fallen är det den som sänder som svarar för den huvudsakliga aktiviteten. Mottagaren varken kan eller behöver påverka sändningen. Hans medverkan begränsas till att koppla på mottagarapparaten och välja kanal.

Med kravet att sändningen skall vara riktad till allmänheten avses alltså att sändningen skall vara riktad till vem som helst som önskar ta emot den utan särskild begäran från mottagaren. Sändning av ljudradio och television genom etern eller genom tråd är sådana sändningar. Mottagaren är beträffande sändningar av detta slag aktiv endast genom att slå på mottagarapparaten och välja kanal. Vid spridning av information i vad som i propositionen till YGL benämns videotex, dvs. tillhandahållande av information i en databas, sker överföringen däremot genom att mottagaren själv tar kontakt med sändaren och startar sändningen. Överföringen kan ske via särskilda nät eller allmänt tillgängliga tele- eller kabelnät, radiolänkar eller satelliter och tas emot hos mottagaren av en datorterminal eller genom den vanliga TV-mottagaren med viss tillsatsutrustning. Efter-

• Sida 197
•  Original

som överföringen sker på begäran av mottagaren anses den inte vara riktad till allmänheten på samma sätt som sändningar av ljudradio och television. Den omfattas därför inte av regeln om sändningar av radioprogram riktade till allmänheten i 1 kap. 6 § YGL.

Förarbetena till YGL ger inte något klart svar på frågan vad som krävs beträffande mottagarnas antal för att sändningen skall anses riktad till allmänheten. Mediekommittén kom till den slutsatsen att det knappast är möjligt att närmare ange hur många mottagare som krävs för att en sändning skall anses riktad till allmänheten enligt 1 kap. 6 § YGL men att man torde kunna fastslå att begreppet allmänheten i huvudregeln om radioprogram avser en vid krets av mottagare som i princip är öppen för envar (SOU 1997:49 s. 117). Mediegrundlagsutredningen delar denna uppfattning. Liksom Mediekommittén anser Mediegrundlagsutredningen vidare att detta innebär att enbart den omständigheten att en sändning tillhandahålls mot abonnemang eller endast kan uppfattas av den som har en dekoder inte innebär att sändningen inte anses riktad till allmänheten om möjligheten att abonnera eller köpa dekoder står öppen för envar.

Beträffande rekvisitet ”riktad till allmänheten” i huvudregeln om radioprogram kan alltså konstateras att detta betyder att sändningen skall vara riktad till en vid krets av mottagare som i princip är öppen för envar och att sändningen måste startas av avsändaren. Med avsändaren avses här och i det följande den som tillhandahåller allmänheten innehållet.

Kravet att sändningen skall vara avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel innebär att t.ex. användning av högtalaranläggningar eller TVmonitorer på idrottsarenor och estrader faller utanför huvudregelns tillämpningsområde.

I databasregeln i 1 kap. 9 § YGL sägs att grundlagens föreskrifter om radioprogram tillämpas också när en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Enligt paragrafens andra mening gäller detta dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret. Vad som åsyftas är enligt specialmotiveringen till paragrafen (prop. 1990/91:64 s. 112) videotex och andra liknande medier, dvs. olika databaser.

Enligt Mediekommitténs uppfattning får uttrycket på (särskild) begäran anses ha den innebörden att mottagaren själv tar kontakt med sändaren och startar sändningen och att det härvid är utan betydelse om det finns flera meddelanden att välja på eller endast ett är tillgängligt. Enligt Mediekommittén är det avgörande om det är mottagaren som startar sändningen (SOU 1997:49 s.119).

• Sida 198
•  Original

Mediegrundlagsutredningen delar även i denna del Mediekommitténs uppfattning. Det krävs alltså enligt kommitténs mening bl.a. att det är sändaren som startar sändningen för att huvudregeln om radioprogram skall kunna bli tillämplig och det krävs att det är mottagaren som startar överföringen för att databasregeln skall kunna bli tillämplig.

Enbart den omständigheten att upplysningar tillhandahålls mot abonnemang, prenumeration eller dylikt gör inte att tillhandahållandet kan anses ske på särskild begäran (prop. 1997/98:43 s. 156).

Det kan konstateras att utvecklingen medfört att frågor uppkommit rörande vilka aktörer som omfattas av databasregeln. Frågan har ställts om man inte redan genom att enbart publicera material i en databas blir att betrakta som en sådan redaktion för ett radioprogram eller en sådan nyhetsbyrå som avses i databasregeln. I propositionen till YGL angavs emellertid att behovet av ett yttrandefrihetsrättsligt skydd bestod i att medierna borde kunna tas i bruk i nyhetsförmedlingens och opinionsbildningens tjänst på samma villkor som det tryckta ordet och att detta syfte till en väsentlig del kunde uppnås genom att skyddet anknöts till den användning av den moderna kommunikationstekniken som förekom hos tidningsföretag och nyhetsbyråer m.fl. som var verksamma på området (prop. 1990/91:64 s. 66). Vid 1998 års ändringar lades också ordet yrkesmässig till i bestämmelsen. Tillägget avsågs klargöra att de aktörer som avses är traditionella massmedieföretag. Någon saklig skillnad mot syftet vid YGL:s tillkomst avsågs inte (prop. 1997/98:43 s. 155 f). Det framgår alltså att skyddet avses gälla för databasverksamhet som bedrivs av traditionella massmedieföretag. Databasregeln omfattar alltså inte subjekt som enbart driver databasverksamhet.

Aftonbladet har förlagt verksamheten rörande sin webbsida m.m. till bolaget Aftonbladet Nya Medier AB. Detta senare bolag är ett helägt dotterbolag till Aftonbladet Hierta AB med egen redaktion. Det är tänkbart att flera medieföretag kommer att förlägga sin Internetverksamhet till ett särskilt bolag. Fråga uppkommer då om ett sådant bolag kan anses falla in under databasregeln.

Som angetts ovan innebär databasregeln att grundlagens föreskrifter om radioprogram skall tillämpas också när ”en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå” med hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling under förutsättning att den mottagande inte kan ändra innehållet i registret.

Man kan tänka sig i vart fall två olika synsätt när det gäller frågan huruvida förläggandet av databasverksamheten till en särskild juridisk person, t.ex. ett nytt aktiebolag, innebär att verksamheten faller utanför data-

• Sida 199
•  Original

basregeln. Det ena synsättet innebär att man fäster störst vikt vid de formella förhållandena. Med ett sådant synsätt skulle man anse att databasverksamheten faller utanför databasregeln så snart verksamheten flyttas till en särskild juridisk person som inte samtidigt är en sådan aktör som nämns i databasregeln, dvs. ett traditionellt massmedieföretag. Även ett helägt dotterbolag skulle med ett sådant synsätt falla utanför regeln. En fördel med detta synsätt är att regeln blir lättillämpad. Det andra synsättet är mindre formellt och innebär att man låter frågan avgörs av om massmedieföretaget alltjämt kan anses vara den som tillhandahåller allmänheten upplysningarna i databasen eller inte. Om t.ex. det nya bolaget inte har en egen redaktion utan hämtar materialet från massmedieföretaget och detta även har ett bestämmande inflytande i databasbolaget torde verksamheten med ett sådant synsätt alltjämt kunna anses falla under databasregeln. Det är alltså med detta synsätt de sakliga förhållandena och inte de formella omständigheterna som är avgörande. JK har i ett beslut rörande en anmälan mot Aftonbladets hemsida för förtal (beslut 2000-11-09, dnr 3249-00-31) uttalat att det torde vara bäst förenligt med de intressen som bär upp grundlagarna att i det aktuella fallet mera se på de sakliga förhållandena än att låta formella omständigheter, som bolagskonstruktioner och liknande, vara avgörande för tillämpningen av databasregeln och att källskyddet, som motiverat databasregeln, skulle urholkas om hemsidan inte ansågs falla under databasregeln. JK kom till slutsatsen att hemsidan omfattades av databasregeln.

Mediegrundlagsutredningen anser att skäl visserligen kan anföras för båda betraktelsesätten men att det sistnämnda synsättet får anses vara det som bör anläggas av de skäl som JK anfört.

Det kan här anmärkas att databasregeln inte omfattar databaser som drivs av t.ex. bokförlag trots att det i förarbetena till regeln angavs att behovet av ett yttrandefrihetsrättsligt skydd bestod i att medierna borde kunna tas i bruk i nyhetsförmedlingens och opinionsbildningens tjänst på samma villkor som det tryckta ordet (prop. 1990/91:64 s. 66).

Den särskilda frågan om vad som kan anses utgöra en databas när flera olika funktioner finns samlade på en databasadress behandlas nedan under Mötesplatser, diskussionsfora.

I bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF anges att om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram eller en teknisk upptagning som avses i YGL, skall programmet eller upptagningen jämställas med en bilaga till skriften i den utsträckning den i sådan form spridda versionen återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. I specialmotiveringen till bilageregeln anges att regeln innebär att en förlagetrogen version av en periodisk skrift som sprids på något av de sätt som anges i paragrafen skall behandlas på samma sätt som en bilaga till den

• Sida 200
•  Original

tryckta skriften (prop. 1990/91:64 s. 138). Härigenom uppnås att det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för den periodiska skriftens innehåll hålls samlat hos en person.

Av kravet att innehållet i skriften skall återges oförändrat framgår att bilageregeln inte är tillämplig om ändringar görs i materialet i förhållande till den tryckta versionen. Regeln kan inte heller anses tillämplig på material som inte publiceras i en periodisk skrift utan enbart elektroniskt.

Om radio- eller kassettidningen innehåller material ur mer än en förlaga, en s.k. sammanställd radio- eller kassettidning, faller den inte under TF utan under YGL. Som angetts i avsnitt 1.4.1 får även ”videotex” och liknande överföringar från databaser som sker på begäran av mottagaren anses omfattade av bilageregeln om de används av ägaren till en periodisk skrift för att oförändrat sprida skriftens innehåll. För att bilageregeln skall vara tillämplig i ett sådant fall krävs emellertid att databasen enbart innehåller hela eller delar av den periodiska skriftens innehåll. Detta torde innebära att bilageregeln i praktiken mera sällan blir tillämplig på databaser.

En särskild fråga är vad som kan anses utgöra en databas när det t.ex. på samma www-adress finns material från flera olika periodiska skrifter. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening får innehållet ur en periodisk skrift anses utgöra en egen databas om det finns avskilt i en egen fil så att det är naturligt att betrakta det som en egen enhet. I ett sådant fall skulle alltså bilageregeln kunna vara tillämplig på denna del av databasen. Det här angivna synsättet innebär att det är viktigt att databasinnehavare ordnar verksamheten på ett väl strukturerat sätt så att olika delar av databasen är klart identifierbara och möjliga att skilja från andra delar.

Som exempel på databaser som kan anses falla under bilageregeln kan nämnas följande. En webbplats från vilken en ljudfil med en ”taltidning” kan hämtas hem till en synskadads dator för avlyssning där kan vara ett alternativ till en radiosänd taltidning eller en kassettidning som distribueras i form av en ljudupptagning. Text och bilder i en tryckt tidning eller tidskrift kan tillhandahållas som s.k. pdf-fil på den periodiska skriftens hemsida. På en dagstidnings hemsida finns tillgänglig en särskild tjänst i form av t.ex. tidningens förstasida från en eller flera dagar.

En översiktlig genomgång av dagstidningars hemsidor ger vid handen att det mera sällan torde vara fråga om databaser på vilka bilageregeln är tillämplig. Ofta innehåller dessa sidor t.ex. senaste nytt som inte finns i den tryckta förlagan. Även annat material i databasen kan saknas i den tryckta versionen. Över huvud taget framstår inte hemsidorna som ”förlagetrogna”.

I bilageregeln anges att den skall tillämpas om ägaren till en periodisk skrift ”sprider eller låter sprida” skriftens innehåll i form av ett radioprogram eller en teknisk upptagning. Det finns alltså inget krav på att ägaren

• Sida 201
•  Original

själv skall ombesörja publiceringen. Detta innebär enligt Mediegrundlagsutredningens mening att paragrafen är tillämplig även när materialet överlämnas till någon annan för publicering för tidningsägarens räkning på något av de angivna sätten.

I det följande behandlas frågan om de nya tjänster som anges i kapitel 3 omfattas av nu gällande grundlagsskydd för yttrandefriheten.

Portaler

I kapitel 3 anges att portal är en benämning på en webbplats på Internet där en mängd olika tjänster har samlats, t.ex. sökfunktion, e-post, nyheter, börsnoteringar, länksamlingar och mötesplatser. Begreppet portal saknar därför egentlig betydelse i sammanhanget och behandlas inte vidare här. I stället behandlas de olika tjänsterna för sig.

Meddelandetjänster, elektronisk post

Vid sändning av elektronisk post eller meddelandetjänster är det inte mottagaren utan avsändaren som startar sändningen. Databasregeln kan därför inte vara tillämplig på elektronisk post. Om meddelandet riktas till en vid och obestämd krets av mottagare kan emellertid huvudregeln om radioprogram vara tillämplig. Om det är ägaren till en periodisk skrift som sprider eller låter sprida skriftens innehåll oförändrat på detta sätt kan elektronisk post också falla in under bilageregeln.

Vad som nu sagts gäller också när meddelandet skrivs ut hos mottagaren som ett fax. Det gäller dock inte i fall som när Postens tjänst eBrev PC används eftersom meddelandet då inte sänds till adressaten med hjälp av elektromagnetiska vågor. Denna tjänst faller därför utanför YGL:s tillämpningsområde.

Vid webbaserad e-post sänds inte e-postmeddelandet till mottagarens dator utan till en e-postserver och presenteras som webbsidor där mottagaren kan läsa det. Mottagaren startar visserligen överföringen av meddelandet till sig från e-postservern men meddelandet får enligt Mediegrundlagsutredningens mening anses ha nått honom redan när det anlänt till epostservern adresserat till honom och skyddat från att läsas av andra genom användarnamn och lösenord. Detta kan jämföras med ett brev som når en personlig postbox och som sedan hämtas där av adressaten. Eftersom sändningen av meddelandet till adressaten således får anses startad av avsändaren kan databasregeln inte vara tillämplig. I den mån samma meddelande sänds till en vid krets av mottagare som i princip är öppen för envar kan även webbaserad e-post falla under huvudregeln om radiopro-

• Sida 202
•  Original

gram. Om det är ägaren till en periodisk skrift som sprider eller låter sprida skriftens innehåll oförändrat på detta sätt kan även bilageregeln vara tillämplig.

Mötesplatser, diskussionsfora

Användaren måste själv ta kontakt med den databas där mötesplatsen eller diskussionsforumet finns för att kunna ta del av meddelanden eller delta i diskussion. Det är alltså användaren själv som startar överföringen av material från databasen. Huvudregeln om radioprogram är därför inte tilllämplig. Varje införing som användaren gör får anses utgöra en ändring av innehållet i databasen. Om ändringen oförmedlat blir tillgänglig för andra användare, alltså utan någon föregående åtgärd av databasinnehavaren, faller databasen utanför databasregeln eftersom mottagaren då kan ändra innehållet i registret. Databasen faller då också klart utanför bilageregeln eftersom det enligt det lagrummet krävs att innehållet återges oförändrat, vilket inte kan anses vara fallet om mottagaren kan ändra i databasen.

Om databasen är ordnad så att den som driver den bestämmer vilket material som skall göras tillgängligt för användarna (en s.k. modererad tjänst) är emellertid databasregeln tillämplig på databasen om de förutsättningar i övrigt som anges i paragraferna är uppfyllda. Även bilageregeln kan vara tillämplig. Det krävs alltså för grundlagsskydd bl.a. att det är ett traditionellt massmedieföretag respektive ägaren till en periodisk skrift som bedriver verksamheten. Om någon annan driver verksamheten faller den utanför både YGL och TF.

En särskild fråga är vad som kan anses utgöra en databas när flera olika funktioner finns samlade på samma ”databasadress”. När det t.ex. på samma www-adress finns både nyheter som användarna inte kan ändra utan endast läsa och ett diskussionsforum där användarna kan göra inlägg som oförmedlat blir tillgängliga för andra användare, dvs. utan föregående åtgärd av databasinnehavaren, är frågan om hela databasen skall anses falla utanför grundlagsskyddet. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening får diskussionsforumet i ett sådant fall anses utgöra en egen databas om det, med hänsyn till hur innehållet är ordnat på databasadressen, är naturligt att betrakta den som en egen enhet. Detta synsätt innebär att när det är naturligt att betrakta diskussionsforumet som en egen enhet är det endast denna som faller utanför grundlagsskyddet. Grundlagsskydd gäller då alltjämt för den del av databasen där användarna inte kan göra ändringar i innehållet som oförmedlat blir tillgängliga för andra användare. Det här angivna synsättet innebär att det är viktigt att databasinnehavare ordnar verksamheten på ett väl strukturerat sätt så att den del som tillåter användarna att göra ändringar i innehållet som oförmedlat blir tillgängliga

• Sida 203
•  Original

för andra användare är klart identifierbar och möjlig att skilja från andra delar av databasen (jfr vad som sagts ovan angående bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF).

Publicerings- och förmedlingstjänster samt länkning

Databasregeln är tillämplig när ett sådant massmedieföretag som anges i regeln ”tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling”, dvs. en databas. Med hänsyn till ensamansvaret måste det kursiverade enligt Mediegrundlagsutredningens mening tolkas så att det för grundlagsskydd krävs att massmedieföretaget har kontroll över vad som publiceras i databasen. När det gäller mottagarnas möjlighet till påverkan uttrycks detta också klart i regeln genom att det fallet då mottagaren kan ändra innehållet i databasen undantas från regelns tillämpningsområde. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening måste på samma sätt tillämpning av regeln vara utesluten i de fall då det är den som levererar informationen till den som driver databasen som kan ändra innehållet i registret och ändringen oförmedlat blir tillgänglig för mottagarna, dvs. ändringen blir tillgänglig utan föregående åtgärd från massmedieföretagets sida (jfr vad som ovan sagts om mötesplatser och diskussionsfora).

Detta innebär att om databasen innehåller t.ex. länkar till andra databaser eller på annat sätt är sammankopplad med andra databaser och ändringar av innehållet i dessa andra databaser oförmedlat kan bli tillgängliga för användarna i massmedieföretagets databas som innehåll i denna (”hämtningslänk”) faller massmedieföretagets databas utanför grundlagsskyddet enligt YGL. Som angetts i kapitel 3 torde det vara ett mera teoretiskt fall att en länk tekniskt är konstruerad på detta sätt. För grundlagsskydd enligt databasregeln måste alltså enligt Mediegrundlagsutredningens mening krävas dels att det är ett traditionellt massmedieföretag som driver databasen, dels att den är ordnad så att massmedieföretaget har kontroll över innehållet i databasen. Varken mottagaren eller någon annan, t.ex. den som levererar information till databasen, får alltså ha möjlighet att fritt göra ändringar i innehållet som oförmedlat blir tillgängliga för databasens användare som innehåll i denna. Med att ändringen oförmedlat blir tillgänglig för användarna menas då att den blir tillgänglig utan föregående åtgärd av massmedieföretaget.

Länkar som innebär att användaren tekniskt förflyttas (”förflyttningslänk”) till den länkade databasen kan enligt Mediegrundlagsutredningens mening inte anses utgöra något problem. Innehållet i den länkade databasen ingår då inte i massmedieföretagets databas utan länkningen är att betrakta endast som en hänvisning. En sådan länkning innebär alltså inte att

• Sida 204
•  Original

massmedieföretagets databas faller utanför databasregeln. Det bör dock framhållas att det för en mottagare kan vara svårt att särskilja den ena typen av länkning från den andra. Regelmässigt torde det dock finnas uppgift om vilken webbplats man är ansluten till.

Push-teknik

Som framgår i kapitel 3 har begreppet push-teknik en vag innebörd. Begreppet betecknar dock vanligtvis möjlighet för användarna att abonnera på skräddarsydda sammanställningar av information som sänds till dem utan särskild begäran vid varje tillfälle men enligt ett i förväg uppgjort schema. Förenklat kan push-teknik alltså främst beskrivas som ett abonnemang på skräddarsydda sändningar. Tjänstetillhandahållaren tar emot beställningarna från användarna och sänder regelbundet ut de skräddarsydda sammanställningana till abonnenterna.

Om det är mottagaren som på ett i förväg programmerat sätt startar överföringarna kan databasregeln vara tillämplig. Det krävs då att det är ett sådant massmedieföretag som nämns i databasregeln som driver verksamheten och att mottagarna inte kan ändra innehållet i databasen. Om sändningarna inte startas av mottagaren utan av avsändaren, är databasregeln inte tillämplig trots att uppgifterna hämtas ur register med upptagningar för automatisk databehandling.

Frågan är då om sändningar med push-teknik som startas av avsändaren kan anses riktade till allmänheten på ett sådant sätt att de omfattas av huvudregeln om radioprogram. Om möjligheten att teckna abonnemang står öppen för en vid och obestämd krets utgör den omständigheten att tjänsten kräver abonnemang inget hinder mot att tillämpa huvudregeln. Om abonnemangsmöjligheten, som fallet ofta är vid push-teknik, innebär att abonnenten får skräddarsydd information, dvs. information som sammanställts och utvalts särskilt efter hans individuella önskemål, kan detta enligt Mediegrundlagsutredningens mening innebära att tillämpning av huvudregeln är utesluten. Beroende på abonnenternas antal och deras val kan antalet versioner som tillhandahållaren skickar ut variera från ett tillfälle till ett annat. Om antalet abonnenter är t.ex. 100 000 men antalet valmöjligheter starkt begränsade är det möjligt att varje version eller sammanställning sänds till så många abonnenter att det kan betraktas som en radiosändning enligt huvudregeln om radioprogram. Det är också tänkbart att en skräddarsydd version skickas till endast en eller ett fåtal mottagare.

Frågan om push-teknik omfattas av YGL måste alltså avgöras från fall till fall med hänsynstagande till bl.a. vem som startar sändningen och, i det fallet att tillhandahållaren startar sändningen, hur många mottagare ett likalydande meddelande riktas till. I det fallet att avsändaren startar sänd-

• Sida 205
•  Original

ningen av meddelandet avgörs frågan om grundlagsskydd föreligger för hans yttrande av hur många abonnenter som enligt sitt ämnesval får del av samma meddelande.

Det kan noteras att både pushteknik och print on demand (se mera härom i 5.2.2) handlar om förmedling av skräddarsydda meddelanden. Vid push-teknik sker detta direkt med hjälp av elektromagnetiska vågor medan det vid print on demand sker indirekt med hjälp av elektromagnetiska vågor genom att tryckta skrifter eller tekniska upptagningar framställs på beställning genom utdrag ur en databas. Som framgått ovan kan direkt förmedling av skräddarsydd information med hjälp av elektromagnetiska vågor falla under YGL i två fall; dels i databasfallet, dvs. när verksamheten ordnas så att mottagaren startar överföringen av information ur en databas som tillhandahållaren råder över och tillhandahållaren är ett sådant massmedieföretag som avses i regeln, dels i huvudregelsfallet, dvs. i det fallet att tillhandahållaren startar sändningen och ett likalydande meddelande sänds till så många abonnenter att de utgör en vid krets som i princip är öppen för envar och sändningen således kan anses riktad till allmänheten. Det finns alltså möjlighet att ordna förmedling av skräddarsydda meddelanden med hjälp av elektromagnetiska vågor på ett sådant sätt att det faller in under YGL. För att antalet mottagare av det särskilda meddelandet inte skall ha någon betydelse för frågan om grundlagsskydd föreligger krävs det att mottagaren startar överföringen till sig. Däremot finns det inte möjlighet att enligt gällande grundlag åstadkomma ett grundlagsskydd som är oberoende av antalet mottagare för push-teknik som består i att avsändaren startar sändning av meddelanden ur en databas som han råder över. Detta beror på att sändningar som startas av avsändaren inte faller under databasregeln utan under huvudregeln och det krävs att sådana sändningar är riktade till allmänheten för att regeln skall vara tillämplig. En databasinnehavare som har en databas vars innehåll han kontrollerar och som han tillhandahåller allmänheten genom möjlighet att abonnera på regelbundna sändningar som startas av databasinnehavaren kan alltså inte vara säker på att grundlagsskydd gäller för hans verksamhet eftersom detta i varje enskilt fall blir beroende av om meddelandet sänds till tillräckligt många för att det skall anses riktat till allmänheten.

När det gäller förmedling av skräddarsydda meddelanden i kanske endast ett exemplar av en tryckt skrift eller en teknisk upptagning (dvs. print on demand) finns det knappast möjlighet att erhålla grundlagsskydd för detta enligt nu gällande lydelse av TF och YGL, se avsnitt 5.2.2.

• Sida 206
•  Original

Webbsändningar

Som anges i kapitel 3 är det beträffande webbsändningar den enskilde användaren som startar överföringen från webbsidan och detta gäller både när det är en direktsändning, dvs. sändning i princip utan tidsfördröjning (i förhållande till en händelse som utspelas i verkligheten) och utan egentlig lagring av filer, som hålls tillgänglig och när det är fråga om en uppspelning av en tidigare inspelning.

När det är fråga om en uppspelning av en tidigare inspelning är det datalagrat material som överförs på mottagarens begäran. Så är fallet även när t.ex. ett inspelat TV-program finns tillgängligt via databasen endast samtidigt som programmet också sänds i marknätet. Detta fall skiljer sig visserligen från det fall som torde ha varit i fokus vid databasregelns tillkomst nämligen lagring av information i en databas under en längre tid så att användaren kan ta del av det när han önskar. Det är emellertid ändå fråga om överföring från en databas av lagrat material. Även detta fall får därför enligt Mediegrundlagsutredningens mening anses falla in under databasregeln. Alla fall av uppspelning av en tidigare inspelning omfattas därför enligt Mediegrundlagsutredningens mening av databasregeln om det är ett traditionellt massmedieföretag som bedriver verksamheten. Om det är ägaren till en periodisk skrift som sprider eller låter sprida skriftens innehåll oförändrat på detta sätt kan verksamheten falla in under bilageregeln. Drivs verksamheten av någon annan än ett traditionellt massmedieföretag faller verksamheten utanför grundlagsskyddet.

Om det är fråga om en direktsändning, dvs. en sändning i princip utan tidsfördröjning i förhållande till verkligheten och utan egentlig lagring av datafiler, som förmedlas är saken mera komplicerad. Om direktsändning av t.ex. en konsert eller ett sportevenemang görs tillgänglig via en webbplats på Internet, i princip utan tidsfördröjning och utan egentlig lagring av ljud- eller bildfiler, innebär det att avsändaren startar upptagningen av direktsändningen och gör denna tillgänglig via webbplatsen medan den som vill ta del av direktsändningen måste koppla upp sig mot Internet, söka upp den webbplats där sändningen tillhandahålls och där göra ett val, t.ex. genom att klicka på en symbol. Det är mottagaren som genom sin aktivitet öppnar den förbindelse genom vilken förmedlingen av direktsändningen sker till honom. Det är alltså mottagaren som startar överföringen till sig av direktsändningen. Det är emellertid avsändaren som tar upp det som direktsänds och gör denna överföring tillgänglig på webbplatsen. Motsvarande gäller också om direktsändningen förmedlas via andra nät än Internet, t.ex. vid förmedling på begäran av direktsändningar via telenätet eller kabel-TV-nät.

Mediekommittén angav som sin mening beträffande sändning i realtid via Internet av t.ex. ljudradio att sådan sändning inte sker på begäran en-

• Sida 207
•  Original

ligt databasregeln utan att den i stället faller under YGL:s huvudregel om radioprogram (om den riktas till en vid krets som i princip är öppen för envar). Som skäl för sin uppfattning angav kommittén att när sändningen sker i realtid, dvs. utan tidsfördröjning och utan lagring av ljudfiler, är det inte mottagaren som startar sändningen utan avsändaren eftersom sändningen pågår hela tiden till alla som vill ta del av den. Kommittén angav som sin uppfattning att sådan sändning inte skiljer sig från t.ex. direktsändning i kabel-TV-nät och att databasregeln inte kan bli tillämplig på sådan sändning (SOU 1997:49 s. 181).

Konvergensutredningen angav bl.a. att det är tveksamt i vilken utsträckning Mediekommitténs jämförelse med en kabel-TV-sändning kan användas när det gäller direktsändning som görs tillgänglig via en webbplats. Anledningen angavs vara att det i realiteten i dessa fall inte sker någon utsändning över hela Internet till vem som helst som önskar ta emot den utan endast till den som vid det aktuella tillfället begär att en sändning som förmedlar direktsändningen skall starta medan det vid en traditionell direktsändning i ett kabel-TV-nät sker en utsändning i hela nätet (SOU 1999:55 s. 152 ff).

Utredningen framhöll att huvudregelns krav på att sändningen skall vara riktad till allmänheten enligt förarbetena innebär att den sändande utan särskild begäran från mottagaren riktar sändningen till vem som helst som önskar ta emot den och att mottagaren varken skall kunna eller behöva vara mera aktiv än att slå av eller på den mottagande utrustningen för att ta del av det innehåll som sändningen är avsedd att förmedla. Utredningen angav att det inte kan tas för givet att tillhandahållande av en direktsändning på det sätt som här diskuteras uppfyller dessa förutsättningar. Utredningen pekade särskilt på att mottagarens aktivitet när han vill ta del av direktsändningen inte skiljer sig från den som han måste visa om han några minuter senare vill ta del av den lagrade versionen av den tidigare direktsändningen.

Konvergensutredningen angav dock att så länge det inte är mottagaren som startar själva direktsändningen är det emellertid fortfarande den ansvarige för direktsändningen som avgör när denna skall starta och den pågår hela tiden utan möjlighet för mottagaren att påverka när den skall börja eller sluta. Det angavs också att hur vidareförmedlingen sedan sker är en annan fråga som inte nödvändigtvis behöver vara avgörande i fråga om vad som är att betrakta som riktat till allmänheten enligt huvudregeln.

Mot bakgrund av detta och Mediekommitténs resonemang kom Konvergensutredningen till slutsatsen att mycket talar för att direktsändningar som nu diskuteras omfattas av huvudregeln men att rättsläget emellertid måste bedömas som oklart. Utredningen angav att det däremot torde råda mindre tvivel om att databasregeln inte kan tillämpas eftersom det inte

• Sida 208
•  Original

handlar om upplysningar som finns lagrade i ett register (SOU 1999:55 s. 154).

En direktsändning via Internet av t.ex. ett TV-program kan i dag inte ske utan en tidsfördröjning på minst två sekunder eftersom sändningen måste lagras för att omvandlas till Internetsignaler för att kunna visas på begäran. Lagringen sker t.ex. i Sveriges Televisions server. Tidsfördröjningen kommer att bli än mindre i framtiden, kanske endast någon tusendels sekund.

Som Konvergensutredningen påpekat sker vid tillhandahållande av direktsändning via en webbplats inte någon utsändning till hela nätet utan endast till dem som begär och startar överföring av direktsändningen. Det är också mottagaren själv som startar överföringen av direktsändningen. Huvudregeln om radioprogram är därför enligt Mediegrundlagsutredningens mening inte tillämplig.

En direktsändning på begäran kräver med nuvarande teknik en datalagring i någon mening. Eftersom det är fråga om en lagring i endast några sekunder är det dock knappast fråga om en sådan lagring som avsågs när databasregeln kom till. Det får därför anses tveksamt om sådan direktsändning kan anses falla in under databasregeln. Utvecklingen går också mot att tidsfördröjningen försvinner nästan helt. Det kommer alltså troligen att bli svårt att hävda att direktsändning på begäran omfattas av databasregeln. Det är således enligt Mediegrundlagsutredningens mening tveksamt om direktsändning på begäran omfattas av YGL nu och än mer i framtiden.

Sök- och navigationstjänster

Sökmotorer, katalogtjänster och andra navigationshjälpmedel hjälper informationsmottagaren att hämta information på begäran. Det är mottagaren som beslutar att använda hjälpmedlen och de upplysningar som sänds till honom med hjälp av navigationshjälpmedlen får därför anses ha överförts på begäran. Databasregeln och bilageregeln kan alltså vara tillämpliga även när sök- eller navigationstjänster används.

Bevakningstjänster

Om mottagaren använder en s.k. agent för att finna och få sig tillsänd viss information på Internet är det mottagaren som med agentens hjälp begär information av visst slag och startar överföringen av informationen. När agenter används kan alltså databasregeln och bilageregeln vara tillämpliga.

• Sida 209
•  Original

Om det är fråga om utskick via e-post av sammanställningar av nyheter inom områden som specificerats av mottagaren vid abonnemangsbeställningen och det således är avsändaren som startar sändningen kan huvudregeln om radioprogram vara tillämplig. Förutsättningen är dock att samma meddelande vid ett tillfälle sänds till en stor och obestämd krets av mottagare (jfr vad som sagts ovan om push-teknik). Om möjligheten att teckna abonnemang står öppen för en vid och obestämd krets utgör den omständigheten att tjänsten kräver abonnemang inget hinder mot att tillämpa huvudregeln.

Filtreringstjänster

Filtreringstjänster används för att sortera bort viss information. Användningen av sådana tjänster är alltså inte relevant för frågan om överföring av information på visst sätt faller under grundlagens skydd.

Accesstjänster

Den som tillhandahåller en accesstjänst tillhandahåller en uppkoppling eller anslutning till ett nätverk. Detta måste skiljas från tillhandahållande av information t.ex. genom en databas på Internet eller genom massutskick av elektronisk post. Den som tillhandahåller en ren accesstjänst kan enligt Mediegrundlagsutredningens mening inte anses därigenom tillhandahålla information.

5.2.2. Skrifter och tekniska upptagningar

Print on demand

Som framgått i kapitel 3 gör tekniken det nu möjligt att på begäran framställa enstaka exemplar, både av böcker och tekniska upptagningar, här gemensamt kallat print on demand. Frågan är då om detta omfattas av nu gällande TF och YGL. Frågan avgörs av vad som krävs beträffande upplagans storlek m.m. för att en skrift skall omfattas av TF respektive en teknisk upptagning av YGL. Detta behandlas i kapitel 10.

När det gäller skrifter som framställts i tryckpress anser Mediegrundlagsutredningen, som anges i avsnitt 10.3.1, att något krav på att skriften skall framställas eller avses framställas i ett visst antal exemplar inte gäller. TF skall anses tillämplig även när endast något exemplar lämnats ut eller avses lämnas ut för spridning. Det krävs dock att skriften når eller avses nå andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets, som när

• Sida 210
•  Original

ett anslag trycks och sätts upp så att allmänheten kan läsa det. Detta torde innebära att en bok som trycks på beställning i enstaka exemplar i normalfallet inte faller in under TF eftersom det torde vara ovanligt att en bok som finns i kanske endast ett exemplar anslås så att allmänheten kan läsa den eller på annat sätt görs tillgänglig för andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Dessutom torde det ännu så länge inte vara vanligt att en teknik som kan anses som tryckpress används för framställning av enstaka exemplar. Teknikutvecklingen ökar dock hela tiden de praktiska och ekonomiska möjligheterna till detta (se avsnitt 10.2).

Beträffande böcker eller andra skrifter som framställs på beställning i enstaka exemplar genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande är det enligt Mediegrundlagsutredningens mening klart att de inte faller under TF eftersom det beträffande sådana böcker krävs att de är eller avses bli mångfaldigade, dvs. framställda i en upplaga av i vart fall mera än ett fåtal exemplar vid ett och samma tillfälle. Även beträffande tekniska upptagningar krävs det enligt Mediegrundlagsutredningens mening framställning av i vart fall mer än ett fåtal exemplar vid ett och samma tillfälle när spridning avses ske genom utlämnande av exemplar och inte genom offentlig uppspelning eller liknande (10.3.1 och 10.3.2).

Det kan alltså konstateras att böcker eller andra skrifter och tekniska upptagningar som framställts i enstaka exemplar på beställning i normalfallet inte omfattas av TF eller YGL.

Det kan här också noteras att den tekniska utvecklingen även lett till att det kan vara svårt att avgöra om en skrift framställts i tryckpress eller inte. Denna fråga har betydelse för om skriften faller in under TF:s skydd eller inte och den behandlas särskilt i avsnitt 10.2.

5.3. Slutsatser angående behovet av en ändring av grundlagsregleringen av yttrandefriheten

Av genomgången i föregående avsnitt framgår att databaser hos bokförlag och andra än massmedieföretag inte omfattas av grundlagsskyddet och att det är tveksamt om direktsändning (dvs. sändning i princip utan tidsfördröjning och lagring av filer) på begäran faller in under YGL. Vidare kan konstateras att frågan om grundlagsskydd gäller för en databasinnehavares användning av push-teknik, som innebär att han startar sändning av meddelanden vid tidpunkter och med innehåll som i förväg beställts av mottagarna, i varje enskilt fall blir beroende av om meddelandet sänds till tillräckligt många mottagare för att anses riktat till allmänheten enligt huvudregeln om radioprogram. Det kan också konstateras att det kan vara svårt

• Sida 211
•  Original

att avgöra om en sändning tekniskt startas av mottagaren eller avsändaren och att detta kan sägas vara en nackdel med nu gällande YGL och dess uppdelning i huvudregeln om radioprogram och databasregeln. Det framgår också att print on demand, dvs framställning på beställning av enstaka exemplar av skrifter eller tekniska upptagningar, i normalfallet inte omfattas av grundlagsskyddet.

Konvergensutvecklingen gör också bl.a. att det kan vara svårt att skilja mellan olika tjänster och att vissa speciella problem uppkommer. Det kan t.ex. uppkomma konflikter mellan grundlagsreglerna och bestämmelser i vanlig lag när nät som tidigare endast användes för individuell kommunikation nu kan användas för massmedial kommunikation. Så t.ex. uppkommer en konflikt mellan YGL:s princip om etableringsfrihet för trådsändningar å ena sidan och telelagens regler om bl.a. skyldighet att driva samtrafik å andra sidan när TV nu kan förmedlas via telefonnätet. Denna fråga behandlas särskilt i avsnitt 5.5.

5.3.1. Kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor

Databaser hos bokförlag och andra än massmedieföretag

Beträffande kommunikation till allmänheten som sker genom databaser som drivs av andra än sådana massmedieföretag som avses i databasregeln kan man konstatera att sådan kommunikation på t.ex. Internet är omfattande och kan väntas öka ytterligare. Den erbjuder en möjlighet att snabbt och förhållandevis enkelt och billigt nå ut med ett budskap till en mycket stor publik. Databasverksamhet används också i stor utsträckning för nyhetsförmedling, opinionsbildning och upplysning. Det finns t.ex. en mängd elektroniska tidskrifter tillgängliga på Internet (se beträffande svenska elektroniska tidskrifter http://www.kb.se/nbp/el-per.htm). Det är därför enligt Mediegrundlagsutredningens mening angeläget att sådan kommunikation får en möjlighet till grundlagsskydd.

Beträffande bokförlags databaser har i avsnitt 5.2.1 angetts att databasregeln inte omfattar databaser som drivs av bokförlag trots att det i förarbetena till regeln angavs att behovet av ett yttrandefrihetsrättsligt skydd bestod i att medierna borde kunna tas i bruk i nyhetsförmedlingens och opinionsbildningens tjänst på samma villkor som det tryckta ordet (prop. 1990/91:64 s. 66). Det angavs vidare att detta syfte till en väsentlig del kunde uppnås genom att skyddet anknöts till den användning av den moderna kommunikationstekniken som förekom hos tidningsföretag, nyhetsbyråer m.fl. som var verksamma på området. Det anfördes också att en viktig del av motivet för ett längre gående skydd för yttrandefriheten för

• Sida 212
•  Original

de nya kommunikationsformerna var hänförlig till behovet av skydd för nyhetsförmedlingens källor och att det därför framstod som följdriktigt om en lösning av det diskuterade slaget skulle innebära att skyddet fick gälla samma krets som den till vilken källskyddet är anknutet enligt TF och den radiorättsliga lagstiftningen. När det gäller källskyddet enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF kan konstateras att meddelande kan lämnas bl.a. till skriftens utgivare eller om för skriften finns särskild redaktion till denna. Bokförlag (eller dess företrädare) kan vara sådan utgivare eller redaktion som avses i bestämmelsen och till vilken således källskyddet är knutet. Med hänsyn till detta och till att bokförlags verksamhet kan vara av stor betydelse för opinionsbildningen anser Mediegrundlagsutredningen att bokförlag bör läggas till bland massmedieföretagen i databasregeln så att även databaser som drivs av bokförlag får automatiskt grundlagsskydd enligt databasregeln om de är ordnade på det sätt som sägs där. Även andra företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed jämställda skrifter bör tas med. Detta innebär att även tryckerier omfattas av regeln.

Push-teknik

Med push-teknik avser Mediegrundlagsutredningen som framgått att en databasinnehavare tillhandahåller allmänheten en databas (vars innehåll han kontrollerar) genom att erbjuda möjlighet att abonnera på utsändningar från databasen vid tider och med innehåll som mottagaren anger i förväg, att databasinnehavaren startar överföringarna till mottagaren och att han har kontrollen över databasen på så sätt att användare inte kan ändra innehållet så att detta blir tillgängligt för andra användare utan databasinnehavarens godkännande. Push-teknik med den innebörd som avses här innebär alltså en möjlighet för abonnenten att abonnera på skräddarsydda sändningar och få dessa sända till sig regelbundet vid i förväg beställda tider.

Tjänster av det slag som här avses förekommer redan i dag. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening kan man anta att användningen kommer att öka. Anledningen till detta är att det ökande informationsutbudet kan antas innebära ett ökande behov av sorterings- och bevakningstjänster av det slag som här avses. Man torde kunna räkna med att tekniken får stor betydelse för nyhetsförmedling och opinionsbildning och i andra avseenden som är viktiga från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt. Det är då enligt Mediegrundlagsutredningens mening inte tillfredsställande att frågan om grundlagsskydd föreligger för databasinnehavarens verksamhet i varje enskilt fall är beroende av hur många mottagare meddelandet sänds till. Detta är ju beroende av slumpen eftersom det bestäms av hur många som valt ett ämne som medde-

• Sida 213
•  Original

landet kan hänförs under. Mediegrundlagsutredningen anser därför att det är angeläget att skapa en möjlighet till grundlagsskydd, som inte är beroende av hur många mottagare meddelandet sänds till, för sådan push-teknik som avses här.

Svårigheter att avgöra vem som startar överföringen

När det gäller det förhållandet att det kan vara svårt att avgöra om en överföring riktas till allmänheten enligt huvudregeln för radioprogram eller om den sker på begäran enligt databasregeln, dvs. om överföringen startas av sändaren eller mottagaren, kan konstateras att det viktigaste är att den som yttrar sig med hjälp av ett visst medium kan avgöra detta så att han vet vad som gäller i fråga om skyldighet att utse utgivare etc. Mottagarens möjlighet att avgöra vem som startar överföringen är knappast relevant från yttrandefrihetssynpunkt. Den som yttrar sig har möjlighet att innan han publicerar sitt yttrande undersöka hur det förhåller sig med de tekniska lösningarna. Det vore givetvis önskvärt att han enkelt kunde konstatera vilken regel som är tillämplig men han har i vart fall möjligheten att undersöka detta innan han yttrar sig och han har naturligtvis även möjlighet att välja ett medium som klart faller in under grundlagsskyddet.

Frågan om hur lätt eller svårt det är att avgöra vem som med en viss teknisk lösning startar överföringen och därigenom om huvudregeln eller databasregeln är tillämplig är också av intresse för en meddelare som vill försäkra sig om att uppgiften kommer att publiceras i ett grundlagsskyddat medium. Här föreligger dock som alltid den svårigheten att meddelaren aldrig kan vara säker på att upplysningen verkligen kommer att publiceras i ett grundlagsskyddat medium. En invändning om att syftet var att uppgiften skulle publiceras i ett grundlagsskyddat medium torde dock godtas om den inte kan vederläggas eller framstår som helt osannolik (se Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 312).

Det nu sagda innebär att nackdelarna med de svårigheter som kan föreligga när det gäller att avgöra vem som startar överföringen och därmed om huvudregeln om radioprogram eller databasregeln är tillämplig inte kan anses så stora att man av den anledningen bör överge uppdelningen i en regel om sändningar som startas av sändaren (huvudregeln om radioprogram) och en regel om överföringar som startas av mottagaren (databasregeln).

• Sida 214
•  Original

Direktsändning på begäran

När det gäller det förhållandet att det är tveksamt om direktsändning på begäran, dvs. sändning på begäran i princip utan tidsfördröjning och lagring av datafiler, faller in under YGL kan till en början konstateras att utvecklingen går mot att tidsfördröjningen praktiskt taget försvinner. Det torde alltså i framtiden bli än svårare och till slut nästan omöjligt att hävda att en sådan lagring sker som gör att sändningen omfattas av databasregeln. Vidare kan konstateras att direktsändning på begäran hittills inte förekommit i någon större utsträckning. Detta kan emellertid snabbt ändras eftersom tekniken är relativt enkel och finns tillgänglig. Det är också förhållandevis billigt att tillhandahålla direktsändningar på detta sätt och sändningsutrymmet är inte begränsat som för etersändningar. Några tillstånd krävs inte heller när det är fråga om trådbunden kommunikation. Mediegrundlagsutredningen gör därför bedömningen att direktsändningar på begäran kommer att öka inom en snar framtid.

Om direktsändning på begäran inte anses falla under nu gällande YGL innebär det att andra än massmedieföretag blir helt utan grundlagsskydd för sådana överföringar. För massmedieföretag som sänder direktsändningen både via Internet, dvs. på begäran, och via t.ex. marksänd TV, dvs. enligt huvudregeln, kan den s.k. paraplyeffekten (jfr avsnitt 5.1) innebära att sändningen som sker på begäran skyddas mot ingripanden. Det kan ju vara meningslöst att ingripa mot denna sändning om samma innehåll kan förmedlas i en traditionell TV-sändning under grundlagens skydd mot förhandsingripanden. När direktsändningen endast sänds via Internet blir den dock helt utan skydd även när det är massmedieföretag som sänder.

Det bör här observeras att skyddet enligt YGL till stora delar inte gäller för vissa direktsändningar i traditionella ljudradio- och TV-program. Det handlar då om direktsändningar av dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver programverksamheten. I fråga om sådana sändningar gäller enligt 1 kap. 8 § YGL inte källskyddet, instruktionen, brottskatalogen, ensamansvaret eller bestämmelserna om tillsyn, åtal, särskilda tvångsmedel och rättegången. Inte heller regeln om grundlagens exklusivitet gäller beträffande sådana direktsändningar. Bestämmelserna om censurförbudet, skyldigheten att utse utgivare, reglerna i 3 kap. om rätten att sända m.m. och reglerna om skadestånd i 8 kap. gäller emellertid. Regleringen innebär att yttranden som förmedlas via sådana direktsändningar skall bedömas enligt allmänna straffrättsliga regler och i vanlig rättegång. Motivet för detta undantag från grundlagens tillämpningsområde ligger i att de händelser som utspelas i sådana direktsändningar äger rum oavsett om det sker en utsändning eller ej. Att då hålla den som ordnar utsändningen ansvarig för vad som yttras vid sådana tillfällen skulle motverka att sändningar kom

• Sida 215
•  Original

till stånd. Det fria informationsflödet skulle alltså hämmas snarare än främjas. Utgivarens roll vid direktsändningar av detta slag är i praktiken att han kan avbryta sändningen. En sådan åtgärd kan ligga i programföretagets intresse eftersom det kan bli skadeståndsskyldigt vid sidan av den som bär det straffrättsliga ansvaret (Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen, andra upplagan, 1999, s. 42).

Även om grundlagsskyddet för direktsändningar av dagshändelser och offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver programverksamheten är inskränkt är frågan om att föra in sådana direktsändningar som sker på begäran under grundlagens tillämpningsområde inte utan intresse eftersom ju grundlagsskydd ändå medför att bl.a. censurförbudet och etableringsfriheten gäller. Man bör därför enligt Mediegrundlagsutredningens mening göra klart att även direktsändningar på begäran kan få grundlagsskydd.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det föreligger behov av att ändra grundlagsregleringen av yttrandefriheten så att även databaser hos t.ex. bokförlag och tryckerier omfattas av nu gällande databasregel. Vidare föreligger behov av att ge grundlagsskydd för användning av push-teknik på det sätt som beskrivits i det föregående och för direktsändningar på begäran. Det finns också behov av att ge en möjlighet till grundlagsskydd för sådan verksamhet och för databasverksamhet enligt nu gällande databasregel som bedrivs av andra än massmedieföretag.

5.3.2. Skrifter och tekniska upptagningar

Print on demand

När det gäller behovet av att föra in print on demand under grundlagsskyddet för yttrandefriheten kan först konstateras att sådan framställning, såvitt Mediegrundlagsutredningen kunnat finna, visserligen förekommer i Sverige men inte i någon större utsträckning. Det handlar då inte om framställning i skivaffärer eller bokhandlar av enstaka exemplar på beställning av kunder utan om framställning av böcker i mindre upplagor på beställning av upphovsmannen eller om framställning av enstaka exemplar på beställning av kunder via t.ex. Internet. Framställningen sker ofta hos företag för yrkesmässig framställning av böcker. I USA har utvecklingen av print on demand kommit längre och både print on demand-framställning av böcker i bokhandlar och skivor i skivaffärer håller på att startas (se avsnitt 3.5.12). Inget talar emot att Sverige snart kommer att följa efter i

• Sida 216
•  Original

denna utveckling. Den tekniska utvecklingen av kopieringsmaskiner och tryckpressar och maskiner för framställning av t.ex. cd-skivor innebär att det blir allt lättare och mera ekonomiskt försvarbart att framställa enstaka exemplar på beställning. Detta talar för att sådan framställning kommer att öka liksom det förhållandet att print on demand innebär att kostnadskrävande lagerhållning försvinner.

Å andra sidan kan man också tänka sig att utvecklingen går emot att allt mera innehåll både i form av text, musik och bilder tillhandahålls via databaser så att användaren kan ladda ned innehållet till sig direkt och skriva ut det eller kanske framställa sin egen cd-skiva. Mottagaren behöver då inte gå omvägen över ett försäljningsställe som framställer upptagningen åt honom.

Enligt Mediegrundlagsutredningens mening är det knappast troligt att försäljning av böcker och tekniska upptagningar kommer att försvinna eller minska drastiskt ens på lång sikt. Utredningen anser det dock sannolikt att produktion i affärer av enstaka exemplar av böcker och tekniska upptagningar kommer att bli en realitet i Sverige inom några år. Man bör därför enligt kommitténs mening söka åstadkomma en möjlighet till grundlagsskydd för sådan framställning.

5.4. Ett utvidgat grundlagsskydd

5.4.1. Förutsättningarna för ett mer teknikoberoende grundlagsskydd

Som angetts i det föregående innebär Mediegrundlagsutredningens uppdrag i den del som behandlas här att utredningen skall analysera behovet av och förutsättningarna för ett mera teknikoberoende grundlagsskydd för yttrandefriheten när den utövas genom kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor. I avsnitt 5.3.1 har kommittén kommit fram till att det föreligger behov av att ändra grundlagsskyddet för yttrandefriheten för att bereda grundlagsskydd även åt databaser hos t.ex. bokförlag och tryckerier och andra än massmedieföretag, åt användning av sådan push-teknik som avses här och åt direktsändningar som sker på begäran. I avsnitt 5.3.2 har kommittén konstaterat att man också bör söka åstadkomma ett grundlagsskydd för print on demand-verksamhet.

Frågan är då om detta kan uppnås genom ett mera teknikoberoende grundlagsskydd för yttrandefriheten eller om man måste hålla fast vid den hittills använda lagtekniska modellen med ett särskilt grundlagsskydd för yttrandefriheten i vissa medieformer. Som angetts i det föregående är utgångspunkten för uppdraget att uppdelningen på två grundlagar skall bestå och att TF även i fortsättningen skall ge skydd för det tryckta ordet. Detta

• Sida 217
•  Original

innebär att det inte ingår i Mediegrundlagsutredningens uppdrag att överväga om det är möjligt att åstadkomma ett generellt skydd för yttrandefriheten som omfattar alla yttranden oavsett vilket medium de framförs i.

Man bör enligt Mediegrundlagsutredningens mening sträva efter att uppnå ett skydd för yttrandefriheten som är så utformat att grundlagen kan fånga upp nya medieformer utan fortlöpande ändringar. Önskan att uppnå ett ökat teknikoberoende får dock enligt kommitténs mening inte leda till ett försämrat grundlagsskydd. De hittills gällande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna måste alltså alltjämt kunna gälla. Med denna utgångspunkt behandlas i det följande förutsättningarna för ett utvidgat grundlagsskydd för kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor.

När det gäller förutsättningarna för ett utvidgat och mer teknikoberoende grundlagsskydd är det av intresse att först klargöra hur pass teknikberoende nu gällande grundlagsskydd är. Av vad som anförts i avsnitt 5.2.1 framgår att de regler som ger grundlagsskydd åt kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor, dvs. huvudregeln om radioprogram i 1 kap. 6 § YGL och databasregeln i 1 kap. 9 § samma grundlag, tillsammans täcker de möjliga tekniska formerna av kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor nämligen sändning som startas av avsändaren som i huvudregeln (och bilageregeln) och sändning som startas av mottagaren som i databasregeln (och bilageregeln). (Med avsändaren avses här den som tillhandahåller allmänheten innehållet.) Grundlagen kan alltså i den meningen redan sägas vara teknikoberoende. I båda fallen rör det sig om sändning med hjälp av elektromagnetiska vågor låt vara att det i huvudregeln talas om ”sändning av radioprogram” utan att det direkt anges hur dessa sker.

I databasregeln finns den inskränkningen att regeln inte gäller om mottagaren kan ändra innehållet i registret, dvs. databasen. Denna inskränkning i grundlagens tillämpningsområde beror på att det inte är rimligt att den grundläggande yttrandefrihetsrättsliga principen om ensamansvar skall gälla för yttranden som den ensamansvarige inte har någon kontroll över.

Härutöver gäller en teknisk inskränkning som gör att det är tveksamt om en teknisk form av kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor omfattas av grundlagen. För grundlagsskydd enligt databasregeln gäller ju nämligen även det tekniska kravet att upplysningarna skall tillhandahållas direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling, dvs. upplysningarna skall finnas lagrade i ett register. Detta innebär att det är tveksamt om överföring på mottagarens begäran av direktsändning t.ex. via Internet omfattas av grundlagsskyddet. Med direktsändning avses då att i princip ingen tidsfördröjning föreligger och alltså ingen egentlig lagring av filer sker. Det kan här noteras att själva registerbegrep-

• Sida 218
•  Original

pet framstår som mindre adekvat än tidigare (jfr Datalagskommitténs betänkande SOU 1997:39 s. 496).

De inskränkningar som i övrigt gäller beträffande grundlagens tillämpningsområde har inte med den använda tekniken att göra utan rör mottagarkretsen (både i huvudregeln och i databasregeln) och vem som använder mediet för att yttra sig (databasregeln). Dessa inskränkningar avses skilja massmedial användning från icke massmedial användning. När det gäller huvudregeln sker detta genom kravet på att sändningen skall vara riktad till allmänheten vilket ju, förutom att sändningen skall startas av avsändaren, också innebär att sändningen skall riktas till en vid och obestämd krets av mottagare. Detta krav rör inte den använda tekniken utan mottagarkretsens storlek och sammansättning och uppställs på grund av att syftet med YGL är att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen (jfr prop. 1990/91:64 s. 112). Det är alltså massmedial kommunikation som skyddas av grundlagen. Detta innebär att sändningar till en eller ett fåtal personer inte omfattas av huvudregeln (t.ex. traditionell telefoni) och inte heller sändningar till många personer där innehållet skiljer sig åt (jfr vad som sägs om push-tekniken i avsnitt 5.2.1).

Beträffande databasregeln säkerställs att det är massmedial användning som omfattas av bestämmelsen genom kravet att upplysningarna skall tillhandahållas allmänheten och även genom att databasregeln endast gäller för de traditionella massmedieföretag som anges i regeln. Att databasregeln begränsades till att gälla för massmedieföretags databaser berodde emellertid även på en önskan att undvika de nackdelar som är förenade med ett generellt verkande grundlagsskydd för interaktiva medier som inte påverkar källan och på behovet av skydd för nyhetsförmedlingens källor (prop. 1990/91:64 s. 66).

Utgångspunkten för en diskussion om en mer teknikoberoende grundlagsreglering bör vara den betydelse som IT-utvecklingen, t.ex. Internet, har för yttrandefriheten och informationsfriheten. Den nya tekniken har drastiskt ökat människors möjligheter att utnyttja yttrandefriheten och nå många med ett budskap och det har sagts att Internet är ett lika avgörande steg i utvecklingen av möjligheterna att förmedla åsikter, information och budskap till andra som den s.k. gutenbergska revolutionen, dvs. boktryckarkonstens genombrott i Europa på 1400–1500-talet. Genomslagskraften i det då nya mediet ledde till kontrollåtgärder, t.ex. censur och ett privilegiesystem för boktryckare. En reaktion mot detta i en tid då det fria ordet fått stor politisk betydelse var vår första tryckfrihetsförordning. Sedan dess har i det stora hela yttrandefriheten varit av erkänt grundläggande betydelse för samhällsskicket i Sverige. Samtidigt har kontrolltanken funnits genom att tryckfrihetslagstiftningen haft det dubbla syftet att garantera yttrandeoch informationsfrihet men också ge möjlighet att ingripa mot dem som

• Sida 219
•  Original

överskrider de gränser för tryckfriheten som måste finnas. Det är alltså fråga om en frihet under ansvar. Utvecklingen av det tryckfrihetsrättsliga grundlagsskyddet beskrivs i bilaga 3, som tillkommit för att ge underlag för kommitténs överväganden i denna del.

Grundpelarna i vår särskilda tryck- och yttrandefrihetsgrundlagsreglering är alltså dels skydd för masskommunikation, dels ett effektivt system för ingripanden mot missbruk. Genom YGL har vissa mediebundna yttranden fått ett grundlagsskydd av samma slag som tryckta skrifter, nämligen radio, TV och andra liknande elektroniska överföringar till allmänheten samt tekniska upptagningar av ljud (främst grammofonskivor) eller rörliga bilder (dvs. i första hand filmer och videogram). Vid tillkomsten av YGL i början av 1990-talet förutsågs att den tekniska utvecklingen var på väg att sudda ut de hittills någorlunda klara gränserna mellan olika medieformer och att nya medieformer höll på att växa fram (jfr prop. 1990/91:64 s. 56 ff.). Detta ledde till att databaser som drevs av massmedieföretag (då s.k. videotex) gavs grundlagsskydd under vissa förutsättningar (den s.k. databasregeln i 1 kap. 9 § YGL). Vidare likställdes elektroniska versioner av periodiska skrifter (bl.a. s.k. radio- och kassettidningar för synskadade) med den tryckta förlagan (den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF). Massdistribution av elektroniska meddelanden via telefonnätet (telefax) kunde falla under begreppet radiosändning. Vid 1998 års ändringar av YGL utvidgades kretsen av tekniska upptagningar med grundlagsskydd till att omfatta också sådana med enbart text eller stillbilder, medan tanken på en mera generell databasregel ställdes på framtiden. Frågan om grundlagsskydd för yttranden på Internet hade blivit aktuell, men denna ökade möjlighet till global masskommunikation ansågs i sig inte vara ett nytt medium utan det var de olika användningssätten av det som fick bedömas från grundlagssynpunkt, så t.ex. kunde radio- och TVsändningar över Internet vara omfattade av YGL (se prop 1997/98:43 s. 114 och SOU 1997:49 s. 181 och 220 f.).

Det kan hävdas att den nya informationstekniken motiverar ett grundlagsskydd för all masskommunikation med hjälp av sådan teknik och att denna nya teknik skulle behöva ges ett likvärdigt grundlagsskydd som det tryckta ordet och numera andra, sedan länge etablerade massmedier som radio och TV samt ljud- och bildupptagningar.

Förutsättningarna för ett grundlagsskydd av det slag som TF och YGL ger måste emellertid tas med i bilden. Hittills har det ansetts att en förutsättning för ett sådant skydd är att de principer som grundlagarna vilar på och som redovisas i kapitel 1 kan tillämpas i allt väsentligt (se t.ex. prop. 1990/91:64 s. 31 ff.). Mediegrundlagsutredningen delar denna uppfattning. En av de grundläggande yttrandefrihetsrättsliga principerna är det särskilda ansvarssystemet med i princip en enda person som ansvarar för innehållet i ett yttrande. Denna princip har två aspekter. Den ena är att den ger

• Sida 220
•  Original

skydd för andra personer som medverkar vid ett grundlagsskyddat yttrandes tillkomst, vilket skall gynna yttrandefriheten. Den andra aspekten är att den utpekade ansvarige också blir förhållandevis lätt att ingripa mot. Vi ser här det dubbla syftet med grundlagsregleringen; att garantera yttrandefriheten men möjliggöra effektiva ingripanden vid missbruk.

De hittills särskilt grundlagsskyddade medieformerna utmärks av att distributionen av yttranden normalt försiggår i en etablerad struktur eller produktions- och distributionskedja; för böcker: författare-förlag-tryckerispridare (t.ex. bokhandel eller tidningsaffär); för musikupptagningar: musikupphovsman/artist-skivproducent-skivfabrik-skivhandel; för filmer och videogram: filmförfattare-regissör-producent-klippare-filmlaboratoriumbiograf alternativt videokopierare-videobutik. Även radio- och TV-företag uppvisar en motsvarande struktur. De som på egen hand har hand om alla leden i produktions- och distributionskedjan är endast en marginell företeelse när det gäller de hittills särskilt grundlagsskyddade medieformerna (även om det förekommer t.ex. i rashets- och våldsskildringssammanhang). Denna struktur tillåter att ensamansvaret inte alltid åvilar en och samma länk i kedjan utan uppvisar ett s.k. successivt system där ansvaret under vissa förutsättningar går över från den primärt ansvarige, t.ex. författaren till en bok, till förlaget, tryckeriet och spridaren. Utan ett sådant system skulle ansvarssystemet knappast vara effektivt. Den ensamt ansvarige skall normalt också vara lätt att påträffa, t.ex. genom att tryckeriet skall anges. För framställningar som regelmässigt utgör resultatet av ett lagarbete och där vem som är den enskilde upphovsmannen till ett visst yttrande kan vara svårt att fastställa gäller systemet med en primärt ansvarig utgivare som utses av den som bedriver verksamheten (den periodiska skriftens ägare, radio- eller TV-företaget osv.). Utgivare skall finnas för periodiska skrifter, radio- och TV-sändningar och därmed jämställda medieformer samt tekniska upptagningar.

Vad som skiljer den nya masskommunikationen via Internet från de nu behandlade ”etablerade” medieformerna är att någon motsvarande struktur som ensamansvarssystemet kan vila på ofta saknas. Det är knappast realistiskt att tänka sig ett generellt ansvar för andra än den som är upphovsman till ett yttrande eller den som lägger in ett yttrande så att det blir tillgängligt på nätet. Visserligen kan man ha ett utgivaransvar men detta löser knappast problemet eftersom det normalt bör finnas något bakomvarande företag el.dyl. som kan ha ansvaret om utgivare inte utses. Det företag som tillhandahåller t.ex. en server eller databas eller en nätförbindelse har oftast ingen praktisk möjlighet att tillräckligt kunna kontrollera vad som sprids via tjänsten. Det är därför svårt att applicera det nuvarande ensamansvarssystemet generellt på publicering på Internet. Det finns stor risk att det ofta i praktiken inte finns någon som kan hållas ansvarig för ett yttrandes innehåll. Ett utvidgat yttrandefrihetsskydd skulle således inte

• Sida 221
•  Original

motsvaras av något reellt ansvar för dem som missbrukar friheten att yttra sig. Om yttranden ges det särskilda grundlagskyddet utan att det finns verklig möjlighet att ingripa på grund av dem när de är brottsliga, kan grundlagsregleringen utsättas för en sådan påfrestning opinionsmässigt att hela vårt nedärvda tryckfrihetsrättsliga regelverk sätts i fara.

Med det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga ansvarssystemet hänger också samman kravet på att det någorlunda lätt skall kunna konstateras, inte bara vem som har ansvaret för ett visst yttrande, utan också vad detta faktiskt har innehållit. Tryckta skrifter och tekniska upptagningar har ett givet innehåll som kan bedömas. Sändningar som faller under YGL skall dokumenteras, dvs. spelas in. För databaser som omfattas av databasregeln gäller ett motsvarande dokumentationskrav. Att generellt ålägga alla som gör yttranden tillgängliga för allmänheten via Internet en skyldighet att dokumentera varje yttrande förefaller varken praktikabelt eller ens önskvärt.

Ett särskilt problem med ett generellt skydd för yttrandefriheten i de nya medieformerna, vilket i regel saknar motsvarighet hos nu särskilt grundlagsskyddade medieformer, är att andra än den ursprunglige upphovsmannen el.dyl. ofta kan påverka innehållet i ett yttrande som gjorts tillgängligt för allmänheten, genom att ändra detta eller komplettera det på ett sådant sätt att det sammantagna resultatet blir brottsligt.

Ett annat sådant problem är den globalisering av särskilt Internetverksamheten som inte sällan är för handen. Nationsgränser spelar liten roll, och även om en upphovsman till ett brottsligt yttrande finns i Sverige kan hans publicering ha ägt rum via en server i ett annat land. Om upphovsmannen försöker vara anonym kanske det ändå går att spåra vem han är men detta kan vara beroende av medverkan från ett annat land till ingripandet mot honom. Det är då inte så lätt att identifiera och lagföra den brottslige här i landet.

Det kan även framhållas att det är svårt att hävda att ett generellt grundlagsskydd för yttrandefriheten i överföringar, som sker till allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor och som ofta innehåller personuppgifter på vilka EG:s dataskyddsdirektiv är tillämpligt, inte kommer i konflikt med detta direktiv och därmed med EG-rätten, som anses ha företräde framför nationell lag, inklusive grundlag (se kapitel 7).

De förhållanden som nu redovisats motiverar att tanken på ett generellt grundlagsskydd för publicering via Internet eller genom andra överföringar till allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor inte bör genomföras. Någon form av avgränsning av de överföringar som bör omfattas av ett sådant skydd krävs alltså. Varje sådan avgränsning medför visserligen svårigheter att i gränszonen av grundlagsskyddet avgöra om ett yttrande är skyddat eller inte. Detta torde emellertid liksom hittills vara ett problem

• Sida 222
•  Original

som man får leva med och som är oundvikligt om man har ett särskilt grundlagsskydd av hittillsvarande typ.

Beträffande radio-, TV- och därmed i dag jämställda sändningar till allmänheten föreligger redan vissa svårigheter att avgöra om grundlagsskyddet gäller eller inte. Ökad möjlighet till aktivitet och påverkan från mottagarnas sida och konvergens kommer att leda till ännu större problem av detta slag. Detsamma gäller sådana fenomen som att information kopplas till annan information via länkar, vilket gör att det kan bli svårt att urskilja vems yttrande man tar del av, och att yttranden kan skräddarsys för en individuell mottagare utifrån ett material som hålls tillgängligt för spridning till allmänheten. Nu berörda svårigheter torde emellertid inte kunna undgås om man inte låter det särskilda grundlagsskyddet omfatta allt tillgängliggörande för allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor.

En möjlighet skulle vara att nöja sig med det nuvarande tillämpningsområdet för YGL. Ett sådant bibehållande av status quo är emellertid knappast acceptabelt mot bakgrund av bl.a. den omfattande kommunikation till allmänheten som sker genom andra än massmedieföretags databaser på Internet. Något bör således göras för att utvidga tillämpningsområdet för YGL men det bör alltså inte ske genom ett generellt grundlagsskydd för all kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor. Utvidgningen bör omfatta sådana databaser som avses i nu gällande databasregel men som drivs av andra än traditionella massmedieföretag. Den bör också omfatta användning av push-teknik på det sätt som beskrivits tidigare, dvs. där databasinnehavare som råder över innehållet i en databas sänder meddelanden till mottagarna med innehåll och vid tidpunkter som dessa angett i förväg. Utvidgningen bör även omfatta direktsändningar på begäran. Vidare bör nu gällande databasregel utvidgas till att gälla också för bokförlag och andra företag för yrkesmässig framställning av skrifter och bilder eftersom det inte finns anledning att behandla sådana företag på annat sätt än de övriga traditionella massmedieföretag som nu anges i regeln.

Frågan är då om utvidgningen skall omfatta alla databaser som är ordnade på det sätt som anges i databasregeln men drivs av andra än bokförlag o.dyl. eller sådana massmedieföretag som nu nämns i regeln. För många yttranden är frågan om grundlagsskydd likgiltig eftersom den som kan anses ansvarig inte har någon fördel av det på grund av att något ansvar inte är aktuellt, samtidigt som ett grundlagsskydd skulle medföra nackdelar i form av förpliktelser att utse utgivare, dokumentera innehållet och annat. En lösning är då att skyddet erbjuds den som vill ha det, men att den som inte önskar det kan avstå. Detta kan uppnås genom att grundlagsskyddet - som Mediekommittén föreslog - görs beroende av om utgivningsbevis söks och utfärdas.

• Sida 223
•  Original

Man kan också överväga om det är möjligt att åstadkomma ett frivilligt grundlagsskydd för databasverksamhet genom något slag av ”stencilregel”. Man skulle kanske kunna låta frågan om grundlagsskydd föreligger för en databas avgöras av om databasinnehavaren sätter ut uppgifter om t.ex. vem som utsetts till utgivare för databasen och vem som driver verksamheten på den sida som först möter en användare som sökt upp databasen.

Frågan om grundlagsskydd föreligger skulle emellertid knappast kunna göras beroende enbart av utsättande av sådana uppgifter. Eftersom syftet med YGL är att skydda friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen skulle man, enligt Mediegrundlagsutredningens mening, utöver krav på uppgifter om t.ex. utgivare och vem som driver verksamheten även få uppställa krav på att databasen riktar sig till allmänheten. Även ensamansvaret innebär att krav utöver utsättande av uppgifter skulle behöva ställas. Det är inte rimligt att någon skall bära ensamansvar för innehåll som han inte själv kan påverka. Man skulle därför enligt kommitténs mening även vara tvungen att uppställa krav på att databasen är anordnad så att databasinnehavaren har kontroll över innehållet. En komplikation med ett "stencilregelsalternativ" är då att det får anses högst osäkert om ursprungsuppgifter kommer att sättas ut endast på sådana databaser som uppfyller masskommunikationskravet och kravet att databasinnehavaren skall ha kontroll över innehållet. Att ursprungsuppgifter sätts ut innebär alltså inte någon garanti för att grundlagsskydd föreligger.

Det finns också en annan komplikation med en stencilregel för databaser som inte finns på samma sätt när det gäller skrifter. Om en skrift försetts med ursprungsuppgifter så att den faller under stencilregeln enligt TF och därefter ges ut kan detta inte ändras. Ursprungsuppgifter i en databas är emellertid inte definitiva på samma sätt utan kan tas bort eller ändras under det att publiceringsverksamheten pågår. Detta innebär att bevisproblem rörande vem som bär ansvaret för ett visst innehåll vid en viss tidpunkt kan uppkomma. Det kan t.ex. inträffa att databasinnehavaren gör gällande att grundlagsskydd förelåg under den tid då det brottsliga yttrandet fanns tillgängligt medan den utpekade ansvarige utgivaren hävdar att grundlagsskyddet, och därmed hans ansvar, inte gällde vid denna tid.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser Mediegrundlagsutredningen att ett frivilligt grundlagsskydd för databaser inte kan åstadkommas genom ett stencilregelsalternativ. I stället bör skyddet utformas så att frågan om grundlagsskydd görs beroende av om utgivningsbevis söks och utfärdas.

En sådan lösning är visserligen inte heller problemfri med tanke på svårigheter för medverkande och meddelare att bedöma sin ansvarighet (jfr SOU 1997:49 s. 212). En annan nackdel med en sådan lösning är att den som vill ha grundlagsskydd blir tvungen att vända sig till en myndighet. Detta kan innebära en risk för att myndigheten i ett skymningsläge

• Sida 224
•  Original

tillämpar ansökningsreglerna på ett sätt som försvårar för sökanden att uppnå grundlagsskydd. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening skall emellertid förutsättningarna för att utfärda utgivningsbevis, dvs. förutsättningarna för att få grundlagsskydd, finnas angivna i grundlagen. Härigenom begränsas väsentligt den risk som kan finnas för att myndigheten skulle missbruka ansökningsförfarandet. Det skall i princip i detta hänseende vara samma ordning som gäller för utgivningsbevis för periodiska skrifter (låt vara att dessa har grundlagsskydd redan på grund av att de är tryckta). Det kan kanske också hävdas att det även när skymningsläge inte råder är olämpligt med ett system som kräver att man måste vända sig till en myndighet för att få grundlagsskydd eftersom det är betungande för den som vill yttra sig. Alternativen till ett system med utgivningsbevis synes emellertid vara antingen något slag av stencilregel eller att alla databaser som är ordnade på det sätt som avses här erhåller grundlagsskydd. Som framgått i det föregående anser Mediegrundlagsutredningen att en stencilregel inte kan väljas. Som också angetts i det föregående anser kommittén att inte heller ett skydd som omfattar alla databaser som är ordnade på ett visst sätt bör väljas eftersom frågan om grundlagsskydd är likgiltig för många yttranden på grund av att något ansvar inte är aktuellt samtidigt som ett grundlagsskydd skulle medföra nackdelar i form av förpliktelser att utse utgivare, dokumentera innehållet och annat. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening är i stället ett frivilligt skydd genom utgivningsbevis den framkomliga vägen till ett utvidgat grundlagsskydd för databaser i YGL.

När det gäller direktsändningar på begäran som tillhandahålls av andra än massmedieföretag och andra än massmedieföretags användning av sådan push-teknik som avses här kan samma resonemang föras. För sådana direktsändningar på begäran och sändningar enligt beställning i förväg bör alltså enligt Mediegrundlagsutredningens mening utgivningsbevis krävas. Utgivningsbevis bör dock inte krävas för direktsändning på begäran som ombesörjs av massmedieföretag eftersom det inte finns anledning att behandla tillhandahållande på begäran av en direktsändning på annat sätt än tillhandahållande på begäran av något annat innehåll för vilket grundlagsskydd gäller enligt nu gällande databasregel. Utgivningsbevis bör inte heller krävas för massmedieföretags användning av sådan push-teknik som avses här.

Även när det gäller print on demand-verksamhet som består i framställning på begäran av enstaka tekniska upptagningar, skrifter eller bilder genom utdrag ur en databas kan samma resonemang föras, om grundlagsskyddet knyts till databasen och framställningsprocessen och inte till de exemplar som blir resultatet av framställningen.

• Sida 225
•  Original

5.4.2. Förslag till utvidgning av grundlagsskyddet

Databaser hos bokförlag och andra än massmedieföretag

Som redan nämnts föreslår Mediegrundlagsutredningen att det nu gällande automatiska grundlagsskyddet för vissa massmedieföretags databaser i databasregeln utvidgas att gälla även för databaser som drivs av företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed enligt TF jämställda skrifter, t.ex. bokförlag och tryckerier.

Mediegrundlagsutredningen föreslår också att andra än traditionella massmedieföretag som bedriver sådan databasverksamhet som avses i nu gällande databasregel får en möjlighet till frivilligt grundagsskydd. Som förutsättning för grundlagsskyddet gäller att verksamheten skall vara ordnad på det sätt som sägs i nu gällande databasregel dvs. databasen skall tillhandahålla allmänheten upplysningar, vilket innebär att databasen skall rikta sig till en vid krets som i princip är öppen för envar, och det får inte vara möjligt för någon annan än den som driver verksamheten att ändra innehållet i databasen. Det sagda överensstämmer i sak med det förslag som Mediekommittén lade fram.

Grundlagsskyddet erhålls genom ansökan om utgivningsbevis hos Radio- och TV-verket. Som förutsättning för att utgivningsbevis skall utfärdas och därmed för grundlagsskydd gäller dels att verksamheten skall vara ordnad så som anges i nu gällande databasregel, dels att sökanden har utsett en utgivare för verksamheten. Uppgifter om dessa förhållanden skall finnas i ansökan. Grundlagen bör ange vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för utgivningsbevis och innebära att ett sådant bevis får vägras bara om dessa förutsättningar brister.

Verksamheten skall bedrivas under ett särskilt namn, och Radio- och TV-verket skall enligt förslaget föra register över sådana databaser. Detta innebär att meddelare eller andra medverkande kan kontrollera i registret om utgivningsbevis och därmed grundlagsskydd finns och på det sättet bedöma om deras medverkan är straffri. Eftersom en förutsättning för att ensamansvaret skall kunna gälla är att endast den som driver verksamheten kan ändra innehållet i databasen föreslås Radio- och TV-verket få möjlighet att enligt YGL återkalla utgivningsbeviset om verksamheten inte längre är ordnad på det sätt som sägs i databasregeln.

Förslaget innebär inte någon skillnad beträffande förutsättningarna för grundlagsskydd för traditionella massmedieföretags databaser. Sådana databaser får alltså fortfarande grundlagsskydd utan ansökan.

• Sida 226
•  Original

Push-teknik

Med push-teknik avses här, som tidigare angetts, att en databasinnehavare som råder över innehållet i en databas sänder meddelanden till mottagarna med innehåll och tidsintervaller som dessa angett i förväg. Beträffande sådan push-teknik föreslår Mediegrundlagsutredningen att automatiskt grundlagsskydd skall gälla för sådan verksamhet när den bedrivs av sådana traditionella massmedieföretag som avses i nu gällande databasregel, med tillägg av bokförlag o. dyl., och att en möjlighet till grundlagsskydd genom utgivningsbevis skall gälla när verksamheten bedrivs av andra aktörer. Regleringen blir alltså densamma som den som föreslås för traditionell databasverksamhet, print on demand och direktsändning på begäran (se nedan). Detta är naturligt eftersom sådan användning av push-teknik som avses här, liksom traditionell databasverksamhet, print on demand och direktsändning på begäran, kan betraktas som en form av databasanvändning. För grundlagsskydd för sådan push-teknik som avses här och som bedrivs av andra än bokförlag och övriga traditionella massmedieföretag blir således ansökan om utgivningsbevis och utseende av utgivare en förutsättning för grundlagsskydd. Som förutsättning för grundlagsskydd gäller både för massmedieföretag och för andra aktörer att databasen skall tillhandahållas allmänheten, vilket innebär att det skall vara möjligt för en vid krets, i princip envar, att abonnera på tjänsten. Utgivare skall i båda fallen utses av den som bedriver verksamheten, dvs. den som driver databasen.

Direktsändningar på begäran

Beträffande direktsändningar på begäran föreslår Mediegrundlagsutredningen ett skydd som överensstämmer med det som föreslås för databaser och sådan användning av push-teknik som avses här. Som redan angetts är detta naturligt eftersom det i alla tre fallen kan anses vara fråga om användning av databaser och att utnyttjandet av tekniken kan ses som olika alternativa sätt att sprida information till många. Kommittén föreslår alltså i fråga om direktsändningar på begäran att automatiskt grundlagsskydd skall gälla för sådan verksamhet när den bedrivs av sådana traditionella massmedieföretag som anges i nu gällande databasregel, med tillägg av bokförlag, tryckerier o. dyl., och att en möjlighet till grundlagsskydd genom utgivningsbevis skall gälla när verksamheten bedrivs av andra aktörer. För grundlagsskydd för direktsändningar på begäran som bedrivs av andra än traditionella massmedieföretag blir således ansökan om utgivningsbevis och utseende av utgivare en förutsättning för grundlagsskydd. Som förutsättning för grundlagsskydd för direktsändning på begäran gäller

• Sida 227
•  Original

både för massmedieföretag och för andra aktörer att sändningen skall tillhandahållas allmänheten, vilket innebär att den skall hållas tillgänglig för en vid krets som i princip är öppen för envar. Det krävs också att den mottagande inte kan ändra innehållet i direktsändningen. Detta innebär att t.ex. chat i realtid inte omfattas av möjligheten till grundlagsskydd. Utgivare skall, både för massmedieföretag och andra, utses av den som bedriver verksamheten, dvs. den som beslutar att direktsändning skall tillhandahållas på begäran. Om direktsändningen avser dagshändelser eller sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar som anordnas av annan än den som bedriver programverksamheten gäller, både för massmedieföretag och andra aktörer, den inskränkning i grundlagsskyddet som framgår av 1 kap. 8 § YGL. Detta innebär att det då endast är bestämmelserna om censurförbudet, skyldigheten att utse utgivare, reglerna i 3 kap. om rätten att sända m.m. och reglerna om skadestånd i 8 kap. som gäller (se avsnitt 5.3.1).

Print on demand

I avsnitt 5.3.2 har angetts att Mediegrundlagsutredningen anser att man bör söka åstadkomma en möjlighet till grundlagsskydd för print on demand-verksamhet. Grundlagsskyddet bör omfatta det fallet att t.ex. ett skivbolag tillhandahåller skivaffären den musik som bolaget håller till försäljning i en databas i stället för i färdigproducerade upplagor av cdskivor och låter skivaffären eller en automat framställa cd-skivor på beställning av kunderna. Samma arrangemang mellan bokförlag och bokhandel bör också omfattas.

Även när det gäller sådan print on demand-verksamhet som avses här är det alltså fråga om användning av en databas. När det gäller tillhandahållande till allmänheten av en databas, direktsändning på begäran och sådan push-teknik som avses här är det fråga om en direkt överföring från databasen till mottagaren. När det gäller print on demand är det däremot fråga om en indirekt överföring från databasen till mottagaren eftersom innehållet i databasen når mottagaren genom den skrift eller tekniska upptagning som framställs.

Man bör inte belasta all print on demand-verksamhet med skyldighet att utse utgivare, dokumentera innehållet etc. och man bör utesluta privat framställning av enstaka exemplar, t.ex. av olaga våldsskildringar. Detta kan ske genom att bara sådana traditionella massmedieföretag som anges i databasregeln och bokförlag, tryckerier o.dyl. får automatiskt grundlagsskydd för print on demand-verksamhet medan andra får en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd genom ansökan om utgivningsbevis. Som förutsättning för utgivningsbevis gäller då bl.a. att utgivare utsetts. En sådan

• Sida 228
•  Original

lösning stämmer överens med vad som föreslås beträffande traditionella databaser, push-teknik och direktsändningar på begäran. Mediegrundlagsutredningen föreslår därför att man behandlar print on demand som ett specialfall av den utvidgade databasregel kommittén föreslår. Databasregeln kommer alltså att omfatta tillhandahållande till allmänheten av en databas, sändningar från en databas med sådan push-teknik som avses här, direktsändningar på begäran ur en databas och print on demand som sker med användning av en databas. De massmedieföretag som nu anges i databasregeln, med tillägg av bokförlag, tryckerier o.dyl., får automatiskt grundlagsskydd för sådan verksamhet medan andra får en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd genom ansökan om utgivningsbevis.

Utgivare skall utses av den som tillhandahåller innehållet i databasen och gör det tillgängligt för produktion av enstaka exemplar.

Att print on demand-verksamhet behandlas som ett specialfall av databasregeln innebär att grundlagsskyddet knyts till databasen och framställningsprocessen och inte till de exemplar av tekniska upptagningar, skrifter eller bilder som blir resultatet av framställningen. Eftersom dessa är framställda på beställning, kanske med olika innehåll, i enstaka exemplar och vid skilda tidpunkter är de inte avsedda för spridning till allmänheten och omfattas därför inte av reglerna i YGL om tekniska upptagningar eller av TF. Exemplaren åtnjuter endast det skydd för innehav av informationsbärare som följer av YGL:s respektive TF:s skydd för informationsbärare hos enskilda och som innebär att t.ex. filmer eller böcker som den enskilde köpt är skyddade. Se närmare i kommentaren till 1 kap. 9 § YGL, avsnitt 13.1. Att print on demand-verksamhet behandlas som ett specialfall av databasregeln innebär också att bilageregeln kan bli tillämplig på sådan verksamhet. Om det är ägaren till en periodisk skrift som sprider eller låter sprida skriftens innehåll oförändrat på detta sätt är det alltså den som ansvarar för innehållet i skriften som ansvarar för innehållet i print on demand-databasen.

Sammanfattning

Mediegrundlagsutredningen föreslår att företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed jämställda skrifter läggs till i nu gällande databasregel så att även bokförlag o.dyl. får automatiskt grundlagsskydd för sådan databasverksamhet som anges i regeln. Vidare föreslås att regeln utvidgas till att gälla ytterligare tre fall av användning av en databas nämligen sådan användning av push-teknik som angetts i det föregående, direktsändning på begäran och print on demand. När bokförlag, tryckerier o. dyl. eller sådana massmedieföretag som anges i nu gällande databasregel bedriver sådan verksamhet får de alltså auto-

• Sida 229
•  Original

matiskt grundlagsskydd för denna. För andra aktörer föreslås en möjlighet till grundlagsskydd genom ansökan om utgivningsbevis för tillhandahållande av en databas på det sätt som anges i nu gällande databasregel, sådan användning av push-teknik som angetts i det föregående, direktsändning på begäran och print on demand. (Det hittills sagda tar sikte på ”svenska” företag och databaser - utländska sådana behandlas i kapitel 6.)

5.4.3. Förslagets teknikoberoende

Mediegrundlagsutredningens förslag till utvidgning av grundlagsskyddet enligt YGL innebär att även andra än massmedieföretags databaser bereds en möjlighet till grundlagsskydd. Förslaget innebär också att viss användning av push-teknik, direktsändningar som överförs på begäran och print on demand nu automatiskt omfattas av grundlagsskyddet, om det är ett traditionellt massmedieföretag eller ett bokförlag, tryckeri eller dylikt som bedriver verksamheten, och att en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd för sådan verksamhet finns för andra aktörer.

YGL omfattar med Mediegrundlagsutredningens förslag alla tekniska former av kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor utom de former där den ansvarige inte kan anses ha kontroll över innehållet. Anledningen till att dessa former inte kan inordnas under grundlagens skydd är, som tidigare angetts, att den grundläggande yttrandefrihetsrättsliga principen om ensamansvar för en utgivare inte kan tillämpas på ett medium där utgivaren inte har kontroll över vad som yttras.

De begränsningar som i övrigt gäller för grundlagsskydd för kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor, dvs. kraven i huvudregeln och databasregeln på att sändningarna skall riktas till allmänheten respektive att informationen skall tillhandahållas allmänheten, rör inte den använda tekniken utan mottagarkretsens storlek och sammansättning. Dessa krav uppställs till följd av den helt grundläggande förutsättningen för grundlagsskydd nämligen att det är fråga om massmedial kommunikation, inte privat kommunikation. Kravet på utgivningsbevis för andra än traditionella massmedieföretag, bokförlag, tryckerier o.dyl. motiveras av en önskan att inte belasta andra än dem som vill ha grundlagsskyddet med de därtill hörande kraven på att dokumentera innehållet, utse utgivare m.m.

Det kan alltså konstateras att förslagen innebär att grundlagen i stor utsträckning är teknikoberoende och att de inskränkningar som gäller är nödvändiga om man vill upprätthålla de yttrandefrihetsrättsliga principerna samtidigt som man inte vill belasta andra än dem som vill ha grundlagsskyddet med de därtill hörande förpliktelserna.

• Sida 230
•  Original

Det kan möjligen hävdas att grundlagen skulle bli mera teknikoberoende om man slog ihop huvudregeln och databasregeln och alltså inte längre gjorde skillnad mellan överföringar som startas av avsändaren och överföringar som startas av mottagaren. Man kunde tänka sig att en sådan regel skulle gälla för all kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor som tillhandahålls allmänheten och där mottagaren inte kan ändra i innehållet. Om man inte vill belasta all sådan kommunikation med de förpliktelser som följer med grundlagsskydd måste man dock göra någon avgränsning. Man kan då tänka sig automatiskt grundlagsskydd för sådan kommunikation för traditionella massmedieföretag enligt en regel medan andra skulle få en möjlighet till frivilligt grundlagsskydd enligt en annan regel. En sådan reglering skulle lagtekniskt vara mera teknikoberoende än den som föreslås av Mediegrundlagsutredningen eftersom den inte skulle göra någon skillnad mellan fall då överföringen startas av avsändaren och fall då den startas av mottagaren.

En sådan lösning har dock nackdelar. Den innebär en försämring av grundlagsskyddet i förhållande till vad som gäller i dag för andra än massmedieföretag när det gäller annat än databaser. Huvudregeln om radioprogram gäller ju i dag för alla, både massmedieföretag och andra, och uppställer inte något krav på ansökan om utgivningsbevis. Med den nu diskuterade lösningen skulle emellertid utgivningsbevis krävas för att andra än traditionella massmedieföretag skulle kunna få grundlagsskydd för sådana sändningar som avses i huvudregeln om radioprogram.

Genom Mediegrundlagsutredningens förslag till uttryckliga regler om grundlagsskydd för direktsändning som sker på begäran och viss användning av push-teknik har också de fall som kunde falla utanför båda paragraferna fångats in. Vidare bereds även print on demand grundlagsskydd.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser Mediegrundlagsutredningen att grundlagen med de föreslagna ändringarna på ett tillräckligt sätt uppfyller kraven på teknikoberoende samtidigt som grundlagsregleringen ges ett lämpligt materiellt innehåll.

• Sida 231
•  Original

5.5. Särskilt om etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL contra skyldigheten att driva samtrafik enligt telelagen m.m.

5.5.1. Inledning

Konvergensutvecklingen innebär bl.a. att nät som tidigare använts enbart för privat kommunikation, t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial kommunikation som omfattas av YGL, t.ex. förmedling av radiooch TV-sändningar eller förmedling av överföringar från en databas som faller under databasregeln i YGL. Detta aktualiserar bl.a. frågan hur YGL:s princip om etableringsfrihet för trådsändningar (3 kap. 1 § YGL) förhåller sig till regler i vanlig lag som inskränker nätinnehavarens rådighet över nätet och som i första hand tar sikte på teletjänster. Sådana regler finns t.ex. i telelagen (1993:597) genom bl.a. bestämmelserna om skyldighet att driva samtrafik. Inom EU har också utfärdats en förordning om tillträde till accessnät.¹ Syftet med förordningen är att åstadkomma konkurrens beträffande teletjänster genom regler som tvingar nätinnehavaren att bereda andra teleoperatörer plats i nätet.

I detta avsnitt behandlas frågan huruvida regler i vanlig lag som syftar till att öka konkurrensen på teletjänster genom att bereda andra operatörer utrymme i nätet strider mot etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL och hur man i sådant fall kan lösa denna konflikt. Beträffande andra sändningar än trådsändningar (”etersändningar”) föreligger inte ett motsvarande problem eftersom 3 kap. 2 § YGL tillåter att villkor ställs upp enligt föreskrifter i vanlig lag. Dessa andra sändningar, t.ex. mobiltelefoni och WAP-tjänster, behandlas därför inte här.

I detta avsnitt tas också upp en annan fråga som rör etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL, nämligen frågan om risken för monopolisering av bestämmanderätten beträffande innehåll i nät. Med innehåll avses då inte teletjänster som t.ex. telefoni, utan massmedialt innehåll som faller under YGL, t.ex. överföring från databaser som faller under YGL eller förmedling av radio- och TV-program. Frågan är om man under hänsynstagande till etableringsfriheten för trådsändningar kan motverka nätinnehavarens monopolliknande ställning när det gäller att bestämma vilket innehåll som förmedlas genom nätet. Frågan rör möjligheten att åstadkomma konkurrens beträffande innehållet i nät genom regler som tvingar nätinnehavaren att bereda annan tillhandahållare av innehåll plats i

¹ Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 dece mber 2000 om tillträde till accessnät, se avsnitt 4.2.

• Sida 232
•  Original

nätet och t.ex. abonnenternas inflytande över kabel-TV-bolagens utbud samt hyresgästernas inflytande över vilken operatör som skall väljas i nya fastighetsnät för bredbandskommunikation. Det kan nämnas att frågan om tillgång till nät för andra aktörer än nätinnehavaren har varit en viktig fråga när samgående mellan stora företag för nätdistribution och för programverksamhet har prövats.

De frågor som rör förhållandet till etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL och som behandlas i detta avsnitt är alltså dels hur man kan åstadkomma konkurrens i två avseenden, beträffande traditionella teletjänster, t.ex. telefoni, och beträffande innehåll i tjänster som faller under YGL, t.ex. databaser eller radio- och TV-program, dels hur man kan åstadkomma möjlighet för mottagare att påverka nätinnehavarens programutbud.

Grunden till att problemen med bristande konkurrens uppkommer är att det är mycket kostnadskrävande att anlägga konkurrerande trådnät och att den grundlagsskyddade etableringsfriheten kan hindra tillämpningen av regler som tvingar nätinnehavaren att ge andra operatörer tillgång till näten. Nätinnehavaren har därför en monopolliknande ställning. Orsaken till problemet med mottagarnas bristande inflytande över programutbudet i kabel-TV är bl.a. att kabel-TV-företagen i princip inte ger konsumenterna möjlighet att välja och betala för enstaka kanaler ur det utbud som kabel-TV-företagen själva har bestämmanderätten över. Mottagarna tvingas i stället att ta emot och möjligen också betala för kanaler som de inte vill se. Hur många beror på om de önskade kanalerna ligger i ett basutbud eller ett tilläggsutbud. Det är endast de hushåll som är anslutna till Telias digitaliserade nät och som har en digital TV-box som kan göra individuella val. Det är fråga om ca 30 000 hushåll. Kabel-TV-företagen har hänvisat till att de utländska programföretagen inte går med på att innehåll säljs kanalvis och att en lösning med individuella val kräver dyrare utrustning (se Mediekoncentrationskommitténs betänkande, Yttrandefriheten och konkurrensen, SOU 1999:30 s. 378). Det föreligger ett samband mellan frågorna om konkurrens och mottagarkretsens inflytande över programutbudet på det sättet att konkurrens beträffande innehåll, dvs. tillgång till innehåll från olika aktörer, kan minska betydelsen av mottagarkretsens möjlighet att påverka programutbudet hos en enskild aktör.

I Mediegrundlagsutredningens direktiv nämns skillnaden i hur transport av information i kabelnät för TV-distribution respektive telenät behandlas som ett exempel på ett avgränsningsproblem som teknikutvecklingen gett upphov till. Det anges att etableringsfrihet råder för sändningar av radioprogram genom tråd enligt 3 kap. 1 § YGL och att det i fråga om teletjänster finns en skyldighet enligt telelagen att bedriva samtrafik. Den ovan nämnda konkurrensfrågan som avser teletjänster kan därför anses falla inom Mediegrundlagsutredningens uppdrag. Det är mera tveksamt

• Sida 233
•  Original

om kommittén har att behandla frågan om konkurrens mellan massmedieföretag och den särskilda frågan om abonnenternas inflytande över programutbudet i lokala nät. Det kan hävdas att dessa frågor i första hand bör behandlas i samband med den fortsatta beredningen av Mediekoncentrationskommitténs betänkande. Mediegrundlagsutredningen har emellertid enligt direktiven att behandla vissa tillämpningsproblem rörande YGL och att göra en översyn över YGL:s begreppsapparat på det sätt som JK efterlyst. Som kommer att framgå i det följande kan det anses oklart om den nu gällande must carry-regeln innefattar tillåtelse till lagstiftning med syfte att ge abonnenterna inflytande över programutbudet i lokala nät. Det kan hävdas att även denna fråga rör YGL:s begreppsapparat och tillämpningen av grundlagen. Med hänsyn till detta och då Mediegrundlagsutredningen, på grund av det i direktiven nämnda avgränsningsproblemet, ändå har anledning att överväga ändringar i 3 kap. 1 § YGL har kommittén stannat för att utifrån sina utgångspunkter även behandla frågan om konkurrens på massmediemarknaden och frågan om konsumenternas inflytande över programutbudet i lokala nät.

5.5.2. Något om näten m.m.

I de flesta bostäder finns i vart fall två nät, telefonnätet och elnätet. I vissa bostäder finns också kabel-TV-nät. Den del av näten som ligger närmast abonnenten brukar kallas accessnätet. Som redan nämnts innebär konvergensutvecklingen att nät som tidigare endast kunde användas för att förmedla en viss tjänst, t.ex. telefoni, nu kan användas för att förmedla även andra tjänster t.ex. överföringar från databaser som faller under YGL eller radio- och TV-sändningar. Tillgången till ett accessnät är av avgörande betydelse för att möjliggöra för en operatör att kunna tillhandahålla produkter och tjänster i accessnätet och därmed öka konkurrensen på området. I Sverige ägs det fasta accessnätet för telefoni nästan uteslutande av Telia (se bilaga 2 till SOU 1999:55 och Post- och telestyrelsens, PTS, skrivelse till Näringsdepartementet av den 16 september 1999, dnr N1999/10239). Tillgång till accessnät kan erhållas genom nyutbyggnad av accessnät, uthyrning av Telias accessnät eller utnyttjande av befintliga accessnät. Som nämnts är det mycket kostnadskrävande att anlägga konkurrerande accessnät och enligt en konsultation som PTS genomförde sommaren 1999 ansåg aktörerna på marknaden att något alternativt accessnät för framför allt hushållskunderna som kunde konkurrera med Telias inte skulle finnas inom överskådlig framtid. Frågan om den grundlagsskyddade etableringsfriheten för trådsändningar hindrar tillämpningen av regler i vanlig lag som inskränker nätinnehavarens rådighet över nätet och hur man i sådant fall kan lösa denna konflikt så att andra operatörer kan få

• Sida 234
•  Original

tillgång till Telias accessnät är därför av stor betydelse liksom frågan hur monopolisering av innehåll i nät kan motverkas.

När det gäller kabel-TV-nät kan nämnas att det i Sverige finns fyra dominerande kabel-nätoperatörer som tillsammans har cirka 95 procent av marknaden och av vilka Com Hem AB är den överlägset största aktören. (Com Hem AB är ett dotterbolag till Telia.) Ett kabelnät består av flera delar; antenn, huvudcentral, stamnät, spridningsnät och fastighetsnät. Den del som ligger i fastigheten och som går ut till en s.k. överlämningspunkt utanför fastigheten kallas fastighetsnät och torde utgöra tillbehör till fastigheten. Den del av nätet som går från överlämningspunkten till kabel-TV-företaget, dvs. spridningsnätet och stamnätet, kallas ibland med ett gemensamt namn för basnät. Vanligen äger kabel-TV-företaget basnätet men det förekommer att företagen hyr hela eller delar av basnätet samt huvudcentral (SOU 1999:30 s. 373 ff.).

Beträffande de nya fastighetsnäten för bredbandskommunikation kan nämnas att regeringen i IT-propositionen anför att utvecklingen av dessa nya nät har gått oerhört snabbt alltsedan 1999 och att en undersökning visar att 138 bostadsföretag fattat beslut (eller i mars 2000 skulle fatta beslut inom sex månader) om utbyggnad av fastighetsnät samt att i 81 av dessa företag hyresgästerna inte skulle få välja operatör (prop. 1999/2000:86 s. 91). Regeringen anger att man därför kan befara att det finns stora risker för lokal monopolisering. Regeringen anför vidare att det är viktigt att förebygga risker för sådan monopolisering och att den därför uppdragit åt PTS att utreda frågan och därvid också belysa fastighetsägarens ansvar för anläggande av trådnät. PTS avlämnade sin rapport den 2 maj 2000, se nedan.

5.5.3. Kort om frågornas tidigare behandling

Konkurrens beträffande teletjänster

I sin ovan nämnda skrivelse till regeringen av den 16 september 1999 lämnar PTS förslag till ändringar i telelagen för att möjliggöra åtkomst till accessnät för teleoperatörer som tillhandahåller teletjänster inom ett allmänt tillgängligt telenät. Förslaget innebär att tillståndshavare som är anmälda till Europeiska kommissionen på grund av att de har ett betydande inflytande på den svenska marknaden genom tillståndsvillkor skall kunna ges skyldighet att ge tillgång till sitt accessnät på rimlig begäran. I dagsläget är det endast Telia AB som uppfyller kraven för att åläggas denna skyldighet.

EG-kommissionen angav i sitt meddelande ”Mot ett nytt regelverk för infrastruktur för elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster”

• Sida 235
•  Original

(KOM(1999)539) beträffande konkurrensen i lokala nät (dvs. accessnät) att brådskande åtgärder krävdes för att öka konkurrensen inom de lokala näten. Kommissionen ansåg att gemenskapen inte kunde vänta på att lagstiftning skall antas inom detta område. Kommissionen angav att den i stället skulle använda sig av rekommendationer, och i särskilda fall, sina befogenheter enligt konkurrensreglerna i Romfördraget för att uppmuntra en uppdelning av anslutningarna för lokala nät i hela EU.

I ett yttrande den 17 februari 2000 över kommissionens meddelande ställde sig regeringen positiv till förslaget och angav att tillgången till ett accessnät är av avgörande betydelse för att operatörer skall kunna tillhandahålla produkter och tjänster i accessnätet och därmed öka konkurrensen på detta område.

Regeringen angav i IT-propositionen (prop. 1999/2000:86 s. 91) att starka skäl talar för att tillgång till accessnät görs möjlig och att detta skall ske genom lagstiftning. Regeringen anförde vidare att den senaste tidens tekniska utveckling emellertid inneburit att radio- och TV-tjänster samt andra tjänster som kräver hög överföringskapacitet, t.ex. kommunikation via Internet, kan förmedlas även genom telenätet och att detta innebär att vissa bestämmelser i YGL aktualiseras även när det gäller telenät. Regeringen angav att bestämmelsen i 3 kap. 1 § YGL innebär att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd och att det inte kan uteslutas att en skyldighet att ge tillgång till sitt accessnät innebär en begränsning av denna grundlagsfästa rätt för nätinnehavaren. Regeringen angav att frågans förhållande till YGL därför måste övervägas innan något förslag till lagstiftning kan presenteras. Riksdagen beslutade den 13 juni 2000 (rskr.1999/2000:256) att ge regeringen till känna att regeringen snarast bör redovisa lagförslag som möjliggör att de lokala accessnäten öppnas för konkurrens.

Kommissionen antog den 25 maj 2000 en icke bindande rekommendation om tillträde till accessnätet (Kommissionens rekommendation 2000/417/EG av den 25 maj 2000 om tillträde till accessnät, LLUB, Local Loop Unbundling) kompletterad med ett meddelande (Meddelande från kommissionen om tillträde till accessnät, LLUB, KOM(2000) 237 av den 26 april 2000). Kommissionen utarbetade därefter ett förslag till förordning om tillträde till accessnätet (KOM(2000) 394). Syftet var att medlemsstaterna lagvägen skulle kunna driva igenom att operatörer med ett betydande inflytande på marknaden senast den 31 december 2000 gav tillträde till de kopparbaserade accessnäten, både i form av ensamrätt och i form av gemensamt utnyttjande tillsammans med andra operatörer. Vid ett ministerrådsmöte den 3 oktober 2000 enades medlemsländerna om en gemensam ståndpunkt innebärande att förordningen skulle bli gällande från årsskiftet 2000/2001.

• Sida 236
•  Original

Som redan nämnts utfärdade Europaparlamentet och rådet den 18 december 2000 en förordning om tillträde till accessnät (se avsnitt 5.5.4). Som framgår i annat sammanhang (se kapitel 7 om EG:s dataskyddsdirektiv) innebär detta att det svenska grundlagsskyddet för etableringsfriheten för trådnät får anses inskränkt, även utan någon motsvarande ändring i YGL.

När det gäller frågan om förhållandet mellan telelagens regler om skyldighet att driva samtrafik och den grundlagsskyddade etableringsfriheten för trådsändningar kan nämnas att Konvergensutredningen kom till slutsatsen att det inte kunde uteslutas att en generell tillämpning av samtrafikreglerna kunde komma i konflikt med den etableringsfrihet som enligt YGL gäller för trådsändningar av radioprogram (SOU 1999:55 s. 259).

Det kan här även nämnas att konkurrensen på marknaden för mobil kommunikation främjades genom en ändring i telelagen som trädde i kraft den 1 maj 2000 (SFS 2000:210). Genom ändringen infördes en skyldighet för tillståndshavare som innehar ett telenät för mobila teletjänster att, i den mån det finns tillgänglig kapacitet, på marknadsmässiga villkor upplåta nätkapacitet till andra (23 a § telelagen). Skyldigheten gäller inte i förhållande till andra tillståndshavare som innehar telenät för mobila teletjänster.

Risk för monopolisering av innehåll i nät

I IT-propositionen angav regeringen att IT-infrastrukturutredningen (SOU 1999:85) konstaterade att risker för monopolisering kunde komma att uppträda men att utredningen inte utredde frågan närmare utan föreslog en ny utredning. Regeringen angav vidare att remissinstanserna kraftfullt framhåller risken för monopol i de nya accessnät som nu växer fram och att man hänvisar till parallellen med kabel-TV-näten som man föreslår skall öppnas för konkurrens. Som redan nämnts anförde regeringen vidare att det var viktigt att förebygga risker för lokal monopolisering och regeringen uppdrog åt PTS att utreda frågan och även belysa fastighetsägarens ansvar för anläggande av trådnät. I en rapport av den 2 maj 2000 föreslår PTS vissa åtgärder för att minska riskerna för monopol på bredbandsområdet, bl.a. att PTS skall utreda om vissa bestämmelser i telelagen bör ändras så att de även omfattar samtrafik för datakommunikation. PTS framhåller också att det är väsentligt att ett reglerat öppnande av accessnäten för telefoni genomförs skyndsamt.

När det gäller kabel-TV-företagens ställning kan nämnas att Mediekoncentrationskommittén fann att kabel-TV-företagen i många fall har en monopolliknande ställning och att detta tillsammans med det starka skydd som YGL ger trådsändningar medför svårigheter när det gäller att tillför-

• Sida 237
•  Original

säkra abonnenterna tillräckligt inflytande över programutbudet (SOU 1999:30 s. 373). Kommittén angav att möjligheterna att på frivillighetens väg komma till rätta med dessa problem ter sig osäkra och att det borde övervägas om inte en ändring i YGL borde göras som möjliggör lagstiftning med syfte att ge abonnenterna inflytande över vilka program som distribueras i kabelnät. Ändringen borde enligt kommitténs mening vara utformad så att den ger utrymme för lagstiftningslösningar av olika ingripande karaktär, alltifrån ett visst inflytande för mottagarkollektivet över programvalet till en rätt för den enskilde abonnenten att göra individuella val, beroende på bedömningar t.ex. av den tekniska utvecklingen, konkurrenssituationen och ekonomiska förutsättningar (a. bet. s. 390). Enligt kommittén kunde en ändring i detta syfte förslagsvis vara utformad så att undantaget från den principiella etableringsfriheten på kabel-TV-området enligt 3 kap. 1 § YGL inte som nu begränsas till att ta sikte på allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Även allmänhetens intresse av inflytande över programvalet borde enligt kommittén kunna bli föremål för reglering utan hinder av den grundlagsfästa etableringsfriheten.

I remissvaren över Mediekoncentrationskommitténs betänkande påpekades bl.a. att abonnenternas möjlighet att påverka kommer att avsevärt förbättras genom den tekniska utvecklingen. Svenska Kabel-TVföreningen anförde bl.a. angående hushållens möjligheter att påverka programutbudet att den digitala tekniken inom några få år kommer att ge kabel-TV-näten nästan obegränsad kapacitet och att detta innebär att alla program av intresse för abonnenterna kommer att kunna distribueras förutsatt att kabel-TV-företagen har rimliga möjligheter att erhålla rätt till vidaresändning.

Det kan även noteras att det inte är osannolikt att EG kommer att intressera sig för riskerna för monopolisering av innehåll i nät (jfr t.ex arbetet inom den telepolitiska rådsgruppen).

5.5.4. Gällande rätt

Etableringsfriheten för trådsändningar i YGL

Som anges i avsnitt 1.2.1 är principen om etableringsfrihet en av de grundläggande principerna i YGL. Den innebär att det - med undantag för sändning av radioprogram genom etern - står envar fritt att inleda och driva verksamhet för spridning av information till allmänheten i de former som skyddas av grundlagen. Något krav på tillstånd för verksamheten kan alltså inte ställas upp och rätten att driva verksamheten påverkas inte heller av konkurs (6 kap. 1 § konkurslagen 1987:672) eller näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud. Beträffande rätt att sända radio-

• Sida 238
•  Original

eller TV-program på annat sätt än genom tråd (”genom etern”) råder däremot inte full etableringsfrihet. Anledningen till detta är att det för sådana sändningar krävs utrymme i frekvensspektrum för att inte störningar skall uppstå i radiotrafiken. För att så stor etableringsfrihet som möjligt ändå skall gälla också för radiosändningar genom etern föreskrivs i 3 kap. 2 § andra stycket YGL att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Regeln om etableringsfrihet för trådsändningar finns i 3 kap. 1 § YGL. I första stycket anges att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd. Etableringsfriheten omfattar både vidaresändningar, dvs. samtidig och oförändrad vidareförmedling av en annan sändning, och andra sändningar (prop. 1990/91:64 s. 89). Det görs alltså ingen skillnad mellan att sända i betydelsen bedriva egen programverksamhet och att distribuera andras program, utan etableringsfriheten gäller båda typerna av sändningar (jfr SOU 1997:68 s. 77 f och SOU 1999:30 s. 162). Etableringsfriheten för trådsändningar innebär att det inte går att ställa krav på tillstånd för sådana sändningar och att möjligheten att driva verksamheten i princip inte får begränsas av villkor som inte har stöd i grundlagen. Av förarbetena till TF framgår att näringsrättsliga bestämmelser som t.ex. firmaregistrering och bokföringsskyldighet i och för sig inte behöver innebära en inskränkning i etableringsfriheten (prop. 1948:230 s. 149). Detta bör även gälla YGL.

Etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL är emellertid inte oinskränkt. I 3 kap. 1 § andra stycket sägs nämligen att den frihet som följer av första stycket inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning, den s.k. must carry-principen. (Det sägs också att den frihet som följer av första stycket inte heller hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Detta undantag från etableringsfriheten behandlas inte närmare här.)

Sådana föreskrifter i lag om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program som det ges tillåtelse till i 3 kap. 1 § andra stycket YGL finns i 8 kap. radio-_och_TV-lagen. Sändningsplikten, eller must carry-skyldigheten, innebär skyldighet att under vissa förutsättningar ge utrymme i nätet dels för sändningar från lokala kabelsändarföretag (8 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen) och dels för vissa TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen (8 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen). Sändningsplikten enligt den senare paragrafen avser för närvarande sändningar från Sveriges Television och TV 4 AB. Anledningen till sändningsplikten beträffande

• Sida 239
•  Original

dessa sändningar med tillstånd av regeringen är att de boende i fastigheter som är anslutna till kabelnätet i praktiken är hänvisade till det programutbud som kabelföretaget sänder ut. Någon möjlighet för den enskilde att välja annat kabelföretag föreligger normalt inte och oftast har han inte heller möjlighet att ordna tillfredsställande mottagning på annat sätt. Syftet med sändningsplikten är därför att säkerställa att de som bor i en kabelansluten fastighet får tillgång till samma programutbud som de skulle haft om de inte bott i en sådan fastighet.

När det gäller lokala kabelsändarföretag kan nämnas att Radio- och TV-verket kan förordna en juridisk person som bildats för att driva lokala kabelsändningar till lokalt kabelsändarföretag. Det krävs för förordnande att företaget är sådant att det kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet. Ett förordnande gäller för högst tre år i taget och ger kabelsändarföretaget rätt att utan kostnad disponera ett särskilt bestämt utrymme (högst en kanal) i varje kabelnät med fler än 100 anslutna bostäder i en kommun (8 kap. 2 och 5 §§ radio-_och_TV-lagen). Nätinnehavarens skyldighet att upplåta en kanal för sådana sändningar syftar till att vidga yttrandefriheten och ge mindre resursstarka aktörer tillgång till mediet. Lokala kabelsändarföretag ska i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. Av den anledningen kallas denna sändningsform av många för allemans-TV eller public access-TV.

Beträffande must carry-skyldigheten har redan nämnts att Mediekoncentrationskommittén föreslog att denna bestämmelse skulle ändras så att även allmänhetens intresse av inflytande över programvalet skulle kunna bli föremål för reglering utan hinder av den grundlagsfästa etableringsfriheten. Syftet med ändringen skulle vara att tillförsäkra kabel-TVabonnenter tillräckligt inflytande över programutbudet.

Det kan noteras att i lagrådsremissens förslag till yttrandefrihetsgrundlag (prop. 1990/91:64 s. 185) var must carry-skyldigheten i 3 kap. 1 § andra stycket YGL formulerad så att det gavs en generell möjlighet att i lag meddela föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program. Regeln hade följande lydelse enligt lagrådsremissen: ”Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program eller om ingripanden...”. Den gällande inskränkande formuleringen om skyldighet att ge utrymme för program ”i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning” fanns alltså inte med.

I lagrådsremissens specialmotivering (a. prop. s. 115) angavs att det genom andra stycket öppnades möjlighet att ordna villkoren för trådsändningarna i två avseenden. Den ena gällde inskränkningarna i sändningsfriheten i syfte att möjliggöra ingripanden mot våld och pornografi. Denna

• Sida 240
•  Original

möjlighet är inte av intresse i detta sammanhang. Den andra möjligheten att ordna villkoren för trådsändningar angavs innebära möjlighet att förplikta en nätägare att förmedla t.ex. Sveriges Radio-företagens sändningar och att lagstifta om en kostnadsfri kanal för lokala kabelsändningar. Det angavs vidare att en sådan skyldighet att upplåta sändningsutrymme åt var och en som berörts i den allmänna motiveringen, dvs. skyldighet för nätinnehavaren att upplåta sändningsutrymme till den som önskar begagna trådnätet (se a. prop. s. 87 f.), kunde föreskrivas. Slutligen angavs att bestämmelsen också lämnade ett visst utrymme för lagstiftning som syftade till inflytande för mottagarkollektivet över valet av program som distribueras i kabelnät. Bestämmelsen angavs sålunda tillåta bl.a. föreskrifter som ålägger nätinnehavare att efterhöra mottagarkretsens önskemål i fråga om vilka program som skall förmedlas i trådnät utöver dem som nätägaren kan vara skyldig att bereda plats för och tillåtelse till föreskrifter om ingripande mot åsidosättande av sådan skyldighet att efterhöra mottagarkretsens önskemål.

Lagrådet fann att avfattningen av undantagsbestämmelsen i andra stycket i remissens förslag inte var tillfredsställande. Mot den andra punkten om ingripanden mot våldsframställningar m.m. gjordes ingen invändning. Däremot angavs att den första punkten kunde ge ett felaktigt intryck genom att den var avfattad som en generell fullmakt att i lag föreskriva skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program. Lagrådet angav att en sådan fullmakt skulle kunna användas till förfång för yttrandefriheten, som i princip innebär en rätt att uttrycka egna tankar, åsikter och känslor, utan skyldighet att förmedla andras. Lagrådet anförde att det också klart framgick av remissen att motiveringen för regeln om sändningsplikt var att garantera yttrande- och informationsfriheten mot möjliga negativa monopoleffekter som etableringsfriheten kan ge upphov till och att det var fråga om en avvägning av två motstående intressen. Lagrådet fann det angeläget att den aktuella regeln formulerades om så att det positiva syftet framgick och angav att detta kunde ske genom en hänvisning till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning.

Lagrådet anförde vidare att det också borde övervägas vad regeln borde omfatta och att frågan enligt Lagrådets mening var om man, då en ny grundlag stiftas, utan vidare skulle behålla de avvikelser från huvudprinciperna som förekom i den gällande lagstiftningen. Enligt Lagrådets uppfattning borde sådana överväganden leda till att regeln begränsades till att avse de vanliga rikstäckande ljudradio- och televisionsprogrammen. Vidare angavs att även beträffande dessa borde förmedlingsskyldighetens omfattning begränsas till vad som kan anses tillgodose kravet på allsidig upplysning. Lagrådet föreslog också att det i ett nytt andra stycke i paragrafen skulle sägas att det inte får föreskrivas förbud mot anläggande av trådnät.

• Sida 241
•  Original

Lagrådet föreslog följande lydelse av 3 kap. 1 § YGL (a. prop. s. 209):

Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd.

Förbud mot anläggande av trådnät för sändning av radioprogram får inte föreskrivas.

I lag får föreskrivas skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för program som sänds med inriktning på hela riket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning.

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett radioprogram, utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder och hets mot folkgrupp.

Departementschefen instämde i Lagrådets förslag om en uttrycklig bestämmelse om att det inte får föreskrivas förbud mot anläggande av trådnät. Bestämmelsen infördes dock i 1 kap. 3 § tredje stycket YGL.

Departementschefen anslöt sig också till Lagrådets förslag om att undantagsbestämmelsen i andra stycket i det remitterade förslaget skulle formuleras så att dess positiva syfte att främja yttrandefriheten i en vidare mening framgick genom att förmedlingsskyldighet skulle kunna föreskrivas endast i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens tillgång till allsidig upplysning.

Beträffande Lagrådets uppfattning att möjligheten för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program skulle begränsas till att avse endast de rikstäckande ljudradio- och televisionsprogrammen angav departementschefen att detta skulle innebära att den gällande skyldigheten att ge utrymme för lokal spridning av program från vissa sändarföretag inte skulle kunna upprätthållas. Departementschefen anförde att om en grundlagsreglering för med sig faktiska svårigheter för olika kategoriers användning av trådnät för lokala sändningar har den knappast bidragit vare sig till att allmänheten får tillgång till en så allsidig upplysning som möjligt eller till att den av grundlagen skyddade yttrandefriheten blir en praktisk realitet för var och en. Departementschefen var därför inte beredd att tillstyrka den ändring som Lagrådet föreslagit på denna punkt.

I sin anmälan av lagrådsyttrandet nämner departementschefen inte något om möjligheten att föreskriva skyldighet att upplåta sändningsutrymme åt var och en och inte heller något om utrymmet för lagstiftning som syftar till att ge inflytande för mottagarkollektivet över valet av program som distribueras i kabelnät. Det kan därför anses oklart om must carryregeln med den utformning den fick efter Lagrådets yttrande tillåter lagstiftning med syfte att ge sändningsutrymme åt var och en eller med syfte

• Sida 242
•  Original

att tillförsäkra mottagarkollektivet inflytande över valet av program som distribueras i kabelnät.

Det kan här nämnas att Mediekoncentrationskommittén ansåg att med den lydelse lagtexten fick möjligheten till konsumentinflytande begränsades påtagligt eftersom must carry-skyldigheten endast får ta sikte på allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Kommittén angav att begreppet allsidig upplysning knappast kan ges en så extensiv tolkning att det skulle kunna omfatta andra programtjänster än sådana som är rikstäckande eller har en mycket stor spridning och att det inte heller synes kunna tolkas olika beroende på den enskilde konsumentens önskemål (SOU 1999:30 s. 381).

Telelagen

I telelagen finns bestämmelser om televerksamhet. Med televerksamhet avses förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet och med telemeddelanden avses ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare (1 §). I 1 § sista stycket i telelagen anges att med televerksamhet avses inte utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket första meningen YGL. Det kan förefalla tveksamt om detta undantag omfattar databaser som faller under databasregeln i 1 kap. 9 § YGL eftersom det där inte talas om sändning eller utsändning till allmänheten. Oavsett hur detta undantag i telelagen är utformat följer emellertid av principen om att grundlag har företräde framför vanlig lag (lex superior-principen) att i vart fall regler i telelagen som strider mot grundlagens regler inte kan tillämpas på överföringar från en databas som omfattas av YGL.

Telelagen innehåller i 32-36 §§ regler om skyldighet att driva samtrafik. Med samtrafik avses fysisk och logisk sammankoppling av telenät som möjliggör att teletjänster som tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som mobila, och där användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten. Samtrafik utgör en grundläggande förutsättning för att uppnå ett effektivt telesystem på en öppen marknad. För att telekommunikationerna skall kunna betraktas som effektiva måste abonnenterna kunna nå varandra oavsett vilken operatör de är anslutna till och vilket allmänt tillgängligt nät denne nyttjar. Det har därför ansetts nödvändigt med regler om samtrafik (prop. 1996/97:61 s. 57).

Enligt 32 § telelagen är den som tillhandahåller teletjänst som är anmälningspliktig enligt 5 § skyldig att på begäran bedriva samtrafik med

• Sida 243
•  Original

annan som tillhandahåller teletjänst som är anmäld enligt nämnda paragraf. Detsamma gäller den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan teletjänst i en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt skall enligt 32 § andra stycket telelagen vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. Detsamma gäller för samtrafik avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den bedrivs av någon som har ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik och är anmäld enligt 6 §. För annan samtrafik får marknadsmässiga villkor bestämmas.

I 36 § telelagen sägs också att den som tillhandahåller nätkapacitet inom ett allmänt tillgängligt telenät är skyldig att på begäran, av någon annan som tillhandahåller sådan nätkapacitet, medverka till sammankoppling av telenätet med dennes telenät för att upprätta sammanhängande förbindelser i näten. Vidare kan nämnas att tillsynsmyndigheten enligt 15 § första stycket 2 telelagen har möjlighet att förena ett tillstånd enligt lagen med skyldighet för tillståndshavaren att med beaktande av tillgänglig kapacitet tillhandahålla annan nätkapacitet än för mobila teletjänster på vissa villkor åt den som efterfrågar sådan.

EG:s förordning om tillträde till accessnät

Förordningen trädde i kraft den 2 januari 2001. Syftet med förordningen är att få till stånd en effektiv konkurrens i det lokala accessnätet. Det har ansetts angeläget att öka konkurrensen i det lokala accessnätet sedan undersökningar visat att detta nät är ett av de minst konkurrensutsatta områdena på den avreglerade telemarknaden. För att snabbt få till stånd en reglering som främjar konkurrensen har en förordning som direkt blir tillämplig i medlemsstaterna utfärdats i stället för ett direktiv som kräver implementering i medlemsstaternas lagstiftning. Förordningen är dock endast en temporär åtgärd. Det anges i förordningen att det nya regelverket för elektronisk kommunikation bör omfatta lämpliga bestämmelser för att ersätta förordningen. Syftet med förordningen är att främja tillträde till det accessnät av koppar, eller annan metall, som de f.d. monopolföretagen byggt upp under sin monopolställning. Med accessnät avses den fysiska förbindelsen i det lokala nätet som förbinder en abonnents lokaler med t.ex. en lokalstation i det allmänt tillgängliga fasta nätet. Förordningen ålägger operatörer för fast telefoni som bedömts ha ett betydande marknadsinflytande att ge tillträde till accessnätet och erbjuda samlokalisering. Skyldigheten att ge tillträde omfattar såväl tillträde med ensamrätt, dvs. en exklu-

• Sida 244
•  Original

siv rätt att använda hela frekvensspektrum i metalledningen, som gemensamt tillträde, dvs. tillträde som inte omfattar talfrekvenser.

5.5.5. Överväganden

Som nämnts ovan innebär konvergensutvecklingen bl.a. att nät som tidigare använts enbart för privat kommunikation, t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial kommunikation som omfattas av YGL, t.ex. utsändning av radio- eller TV-program och överföringar från databaser som faller under databasregeln. När ett nät används för kommunikation som faller under YGL innebär detta att den grundlagsfästa etableringsfriheten för trådsändningar gäller för nätet. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening gäller den grundlagsfästa etableringsfriheten för trådsändningar oavsett om grundlagsskyddad kommunikation faktiskt pågår just då inskränkningar i nätinnehavarens rådighet över nätet aktualiseras, om det är fråga om ett nät där sådan kommunikation kan förväntas ske.

Frågan är då vad etableringsfriheten närmare bestämt kan anses innebära. Vad det först gäller telelagens regler om skyldighet att bedriva samtrafik och att upplåta nätkapacitet och de nya EG-reglerna om tillträde till accessnätet kan konstateras att de innebär en skyldighet för nätinnehavaren att bereda plats för annan operatörs tjänster i nätet. Reglerna innebär alltså en inskränkning av nätinnehavarens rådighet över nätet. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening måste sådana regler anses inskränka den grundlagsfästa etableringsfriheten för trådsändningar eftersom etableringsfriheten inte avser att garantera envar tillgång till befintliga nät. Att det förhåller sig så framgår av att det ansetts nödvändigt med den uttryckliga must carry-regeln i 3 kap. 1 § andra stycket YGL för att ge tillåtelse till regler i vanlig lag om inskränkningar i nätinnehavarens rådighet över nätet (jfr SOU 1999:30 s. 163). De inskränkningar som i dag gäller med stöd av must carry-principen enligt YGL är som framgått skyldighet att upplåta nätkapacitet åt lokala kabelsändarföretag och åt Sveriges Televisions och TV 4 AB:s program. Undantaget från etableringsfriheten genom must carry-principen kan inte anses omfatta skyldighet att bereda annan operatör plats i nätet för att öka konkurrensen beträffande teletjänster. Det förda resonemanget innebär att telelagens regler om samtrafik och skyldighet att upplåta nätkapacitet samt de nya EG-reglerna om tvingande tillträde till accessnätet är oförenliga med den grundlagsfästa etableringsfriheten för trådsändningar.

Även eventuella framtida regler i lag som syftar till att motverka monopolisering av innehållet i nät genom lagregler om skyldighet för t.ex. ett kabel-TV-bolag att ge utrymme för annat kabel-TV-bolag eller annan operatör i nätet skulle innebära en inskränkning i nätinnehavarens rådighet

• Sida 245
•  Original

över nätet. Ett motsvarande synsätt kan anläggas på villkor av detta slag som förutsättning för godkännande enligt konkurrenslagstiftningen till samgående mellan företag på massmediemarknaden. Likaså får lagregler om skyldighet att inhämta mottagarkretsens önskemål i fråga om vilka program som skall förmedlas i nätet anses innebära en inskränkning av nätinnehavarens rådighet över nätet, i vart fall om de förenas med möjligheter till ingripande mot åsidosättande av sådan skyldighet. När det gäller frågan om lagregler för att motverka monopolisering av innehållet i nät och för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet tar Mediegrundlagsutredningen inte ställning till om sådana lagregler bör införas. Kommittén behandlar i det följande endast frågan om en öppning i grundlagen krävs och hur den i så fall skall utformas, om man anser att det bör införas lagregler för att motverka monopolisering av innehållet i nät och för att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet. Som angetts i det föregående kan det enligt nuvarande grundlagsreglering - till skillnad mot den ursprungligen föreslagna regeln - anses oklart om must carry-regeln i den utformning den fick efter Lagrådets yttrande kan anses tillåta lagregler med syfte att ge sändningsutrymme åt var och en eller med syfte att tillförsäkra mottagarkollektivet inflytande över valet av program som distribueras i kabelnät.

När det gäller tillåtligheten av lagstiftning med syfte att ge sändningsutrymme åt var och en kan noteras att departementschefen inte delade Lagrådets uppfattning att möjligheten att föreskriva skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program borde begränsas till att avse de vanliga rikstäckande ljudradio- och TV-programmen. Därvid nämnde departementschefen visserligen inte något om möjligheten att ge sändningsutrymme åt vem som helst utan hänvisade till att Lagrådets förslag skulle innebära att den då gällande skyldigheten att ge utrymme för lokal spridning av program från vissa sändarföretag inte skulle kunna upprätthållas i framtiden. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening är det fullt möjligt att syftet fortfarande var att skyldigheten att ge sändningsutrymme åt även andra sändarföretag än de med rikstäckande ljudradio- och TV-program och de lokala sändarföretagen skulle gälla, liksom möjligheten till lagstiftning som syftar till att ge mottagarkollektivet inflytande över programutbudet. Det kan dock konstateras att detta i så fall inte klart kommer till uttryck i regelns lydelse, men detta gäller i samma mån den lydelse som föreslogs i lagrådsremissen. Kommittén anser vidare att uttrycket allsidig upplysning i must carry-regeln i en mediesituation med ett större antal rikstäckande programföretag även med en restriktiv tolkning av regeln i nuvarande avfattning får anses omfatta mera än endast program från lokala kabelsändarföretag, Sveriges Television AB och TV 4 AB.

Kommittén anser sammanfattningsvis att redan gällande regler skulle kunna anses ge tillåtelse till lagregler som motverkar monopolisering av

• Sida 246
•  Original

innehållet i nät genom skyldighet att upplåta utrymme för andra innehållsleverantörer och genom skyldighet att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

För att ge tillåtelse till regler om skyldighet att upplåta utrymme i nät för annans teletjänster samt för att klargöra att det är tillåtet med regler om skyldighet för nätinnehavare att släppa in andra program än dem som nu omfattas av skyldigheten och med regler om skyldighet att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkollektivet inflytande över programvalet föreslår Mediegrundlagsutredningen följande lydelse av 3 kap. 1 § andra stycket YGL (ändringar kursiverade):

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om

1. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa radioprogram i

den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning,

2. skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme i nätet för andra överför-

ingar än sådana som omfattas av denna grundlag i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana tjänster i nätet,

3. skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra

mottagarkretsen inflytande över programvalet eller

4. ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på vålds-

framställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

Den första punkten motsvarar då gällande regel och tillåter de nu gällande skyldigheterna att ge utrymme i näten för program från Sveriges Television AB och TV 4 AB och från lokala kabelsändarföretag. Den tillåter också regler om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för ytterligare kabel-TV-bolag och andra som tillhandahåller program (”contentproviders”), t.ex. programföretag, i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Det sista betyder att saken skall ses i ett informationsfrihetsperspektiv och inte som en rätt för sändarföretag att få sina program distribuerade. Det är alltså ett allmänt mottagarperspektiv som skall anläggas och inte ett konkurrensperspektiv. I första hand är det fråga om att tillämpa det synsätt som ligger bakom nuvarande reglering på en förändrad massmediesituation. Punkten 2 möjliggör tillträde till nät för att öka konkurrensen beträffande teletjänster och skulle täcka t.ex. nu gällande samtrafikregler i telelagen och de nya EG-reglerna om tillträde till accessnätet. Punkten 3 klargör att det är tillåtet med lagregler som syftar till att tillförsäkra mottagarkretsen inflytande över programvalet, t.ex. genom skyldighet för en nätinnehavare att efterhöra mottagarkretsens önskemål rörande programvalet. Inflytandet

• Sida 247
•  Original

skall kunna vara reellt, dvs. verksamt i så måtto att det inte är en ren formsak att inhämta synpunkter på programutbudet. Punkten tillåter också regler om ingripande på grund av åsidosättande av sådan skyldighet.

Som redan framgått överensstämmer den utformning av 3 kap. 1 § andra stycket YGL som angetts här, bortsett från vad som sägs om ”andra överföringar än sådana som omfattas av denna grundlag”, t.ex. teletjänster, med den innebörd samma stycke avsågs ha enligt lagrådsremissens förslag och som den enligt Mediegrundlagsutredningens mening avsågs ha även efter Lagrådets yttrande.

Hur de regler i vanlig lag som den utvidgade must carry-principen tilllåter närmare skulle vara utformade är en komplicerad fråga. Det gäller bl.a. till vilket pris nätinnehavaren skall vara skyldig att upplåta utrymme, hur man skall skilja mellan konkurrerande önskemål om tillgång till nätet när inte alla kan tillgodoses och hur nätinnehavarens upplåtelseskyldighet skall sanktioneras (jfr prop. 1990/91:64 s. 88). Den närmare utformningen av reglerna kan inte bestämmas i grundlag. Samtidigt avgör den närmare utformningen av reglerna i vilken grad den grundlagsfästa etableringsfriheten respekteras. Förslaget ovan kan kanske kritiseras för att ge utrymme för missbruk i syfte att strypa yttrandefriheten, t.ex. genom regler som tvingar nätinnehavare att upplåta så stort utrymme i nätet eller att upplåta utrymme till en så låg ersättning att nätinnehavarens möjligheter att nå ut med sitt eget budskap i princip försvinner.

Ett skydd mot sådana bestämmelser ges genom regeln i 3 kap. 3 § YGL där det sägs att i fråga om sådana begränsningar i sändningsrätten som avses i 1 och 2 §§ (och som alltså avser bl.a. villkor för etersändningar) gäller vad som föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 § andra-femte styckena och 13 § RF. I dessa bestämmelser sägs bl.a. att begränsningen får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att den inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller får sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Yttrandefriheten får begränsas endast om särskilt viktiga skäl föranleder det och vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

• Sida 248
•  Original

• Sida 249
•  Original

6. Internationella aspekter på ett mer teknikoberoende grundlagsskydd för yttrandefriheten

Kommitténs förslag: I 10 kap. YGL införs en regel med innebörd att utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § YGL kan meddelas även när överföringarna utgår från utlandet och att samma regler skall gälla för sådan verksamhet som för likadan verksamhet där överföringarna utgår från Sverige.

Den juridiska delen av de internationella aspekterna på IT-utvecklingen tillhör det mera svårhanterliga i Mediegrundlagsutredningens uppdrag. Redan den reglering som finns i 13 kap. TF (se avsnitt 1.3.1) är ganska komplicerad. Den verklighet som den skall tillämpas på är dock ofta någorlunda överskådlig. Författare, periodiska skrifter, bokförlag och tryckerier kan lokaliseras i ett eller flera länder. Detsamma gällde radio- och TV-verksamhet fram till den internationalisering som satellitsändningstekniken medförde och som i kombination med utbyggnaden av kabel-TVnät innebar att sändningar på ett annat sätt än tidigare blev gränsöverskridande. Det blev då också svårare att hänföra verksamheten till ett bestämt land. De särskilda reglerna i YGL om satellitsändningar m.m. (se avsnitt 1.3.2) avspeglar denna mer komplicerade verklighet. För de tekniska upptagningarnas del är förhållandena dock mera lika de tryckta skrifterna. För dessa medieformer är det inte så mycket den tekniska som den ekonomiska utvecklingen som kan medföra problem, eftersom företagandet blivit mer internationellt och olika delar av en verksamhet oftare kan bli lokaliserade till skilda länder.

Den ökande internationaliseringen är dessutom problematisk på grund av den unika svenska tryck- och yttrandefrihetsregleringen. Regelsystemen i Sverige och andra länder är i många avseenden fundamentalt olika. Så t.ex. är kanske den som kan anses ansvarig i Sverige inte alls någon som kan ställas till svars utomlands och vice versa, om det rör sig om förhållanden som kan hänföras till både vårt land och en annan stat. Man torde kunna förutse att det oftare uppkommer fall där en viss person visserligen är skyddad mot lagföring i Sverige för sin medverkan till ett visst yttrande

• Sida 250
•  Original

som kan anses brottsligt, men i stället blir föremål för ingripande i ett annat land där yttrandet sprids (jfr NJA 1998 s. 817).

De svårigheter som nu har berörts accentueras av utvecklingen av Internet och andra sådana teknikformer. Internet är till sin karaktär gränsöverskridande. Tekniken gör att verksamhet kan bedrivas i många länder samtidigt genom att involverade personer kan befinna sig i var sitt land eller t.o.m. under förflyttning mellan länder. Utnyttjade servrar kan finnas i olika länder, och databasinnehåll kan snabbt flyttas från ett land till ett annat, t.ex. därför att ledigt datalagringsutrymme utnyttjas optimalt genom att information lagras på det ställe där det för tillfället är bäst. Det kan vidare över huvud taget vara svårt att identifiera vem som är verksam och var verksamhet bedrivs. Utvecklingen kan också innebära att grundlagsskyddet i Sverige förlorar något av sin betydelse genom att material som är avsett för en svensk publik ofta är lika tillgängligt utomlands när det publiceras via Internet. Den svenske publicisten kan då riskera att bli föremål för åtal i andra länder trots att han riktat sig främst till en svensk publik och är verksam här. Detta gäller kanske särskilt yttranden som är brottsliga inte för att de riktar sig mot något enskilt intresse, utan för att de begås mot allmänna intressen som hets mot folkgrupp. Den yttersta konsekvensen är att den som medverkar vid publicering på Internet måste ta hänsyn till yttrandefrihetsregleringen i alla jordens länder.

De problem som nu bara antytts kan, som nämnts förut (se kapitel 5), leda till att det svenska regelsystemet blir allt svårare att upprätthålla i praktiken. Som också framhållits tidigare bör detta dock inte leda till att vi nu överger vår grundlagsreglering utan vad som bör göras är en anpassning av denna på det sätt som den tekniska utvecklingen motiverar och som kan förenas med hittillsvarande principer i tryck- och yttrandefrihetsrätten.

Mediegrundlagsutredningens förslag till ett mer teknikoberoende grundlagsskydd för yttrandefriheten innebär sammanfattningsvis följande. Företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller därmed jämställda skrifter läggs till i nu gällande databasregel så att även bokförlag o. dyl. får automatiskt grundlagsskydd för sådan databasverksamhet som anges i regeln. Vidare föreslås att regeln utvidgas till att gälla ytterligare tre fall som kan anses som användning av en databas nämligen viss användning av push-teknik, direktsändning på begäran och print on demand (se avsnitt 5.4.2). När bokförlag och liknande eller sådana massmedieföretag som anges i nu gällande databasregel bedriver sådan verksamhet får de alltså automatiskt grundlagsskydd för denna. För andra än massmedieföretag föreslås en möjlighet till grundlagsskydd genom ansökan om utgivningsbevis för tillhandahållande av en databas på det sätt som anges i nu gällande databasregel, viss användning av push-teknik, direktsändning på begäran och print on demand. Grundlagsskyddet är knutet till utgivnings-

• Sida 251
•  Original

beviset. För att sådant bevis skall utfärdas krävs bl.a. att en utgivare för databasen utsetts och åtagit sig uppdraget.

Mediekommittén ansåg att möjligheten att erhålla utgivningsbevis skulle gälla också för den som bedrev databasverksamhet som utgick från utlandet (se SOU 1997:49 s. 238). Remissinstanserna gjorde ingen invändning mot denna bedömning (se Ds 1997:85 s. 46-54, 57-66 och 77). I likhet med Mediekommittén anser Mediegrundlagsutredningen att möjligheten att erhålla utgivningsbevis skall gälla också för den som bedriver verksamhet enligt en utvidgad databasregel genom överföringar som utgår från utlandet. Detta innebär att även massmedieföretag kan få utgivningsbevis, under förutsättning att överföringarna utgår från utlandet (eftersom massmedieföretags databasverksamhet där överföringarna utgår från Sverige redan omfattas av nu gällande databasregel och denna regel enligt Mediegrundlagsutredningens förslag inte upphävs utan kompletteras). Kommittén föreslår alltså en regel om att utgivningsbevis kan meddelas även för sådan verksamhet enligt en utvidgad databasregel där överföringarna utgår från utlandet. Eftersom utgivningsbevis har betydelse endast i Sverige torde denna möjlighet till utgivningsbevis för verksamhet där överföringarna utgår från utlandet främst komma att användas för sådan verksamhet som huvudsakligen är avsedd för svenska användare. En begränsning av betydelsen av förslaget är vidare att hänsyn kan behöva tas till sådan lagstiftning i andra länder som är tillämplig, t.ex. persondataskyddsregler som motsvarar den svenska personuppgiftslagen (jfr kapitel 7).

Som framgått i avsnitt 1.3.2 görs i YGL skillnad mellan radioprogram som utgår från Sverige och radioprogram som utgår från utlandet. För radioprogram som utgår från Sverige gäller alla YGL:s regler utom beträffande sådana radioprogram som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands och omfattas av undantag som meddelats i enlighet med tillåtelsen i 1 kap. 6 § sista stycket YGL. För radioprogram som kommer från utlandet och sänds vidare här genom samtidig och oförändrad vidaresändning gäller endast den del av skyddet enligt YGL som kan upprätthållas i praktiken. Detta skydd anges i 1 kap. 7 § YGL. För radioprogram som kommer från utlandet och inte samtidigt och oförändrat vidaresänds här, t.ex. radioprogram som sänds från direktsändande satellit utan svensk anknytning, gäller endast rätt att meddela och anskaffa uppgifter för publicering och rätten att vara anonym och då i den utsträckning som framgår av 10 kap. 2 § YGL.

Frågan om 1 kap. 7 § YGL om samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram från utlandet kan vara tillämplig på sådan informationsförmedling som avses i databasregeln (1 kap. 9 § YGL) berördes inte i förarbetena till YGL.

• Sida 252
•  Original

Frågan är av intresse eftersom en databasinnehavare, i vart fall teoretiskt, kan länka till en utländsk databas på ett sådant sätt att materialet blir tillgängligt som innehåll i den databas som innehåller länken. Med den som ombesörjer samtidig och oförändrad vidaresändning avses den som tar emot en sändning och direkt förmedlar denna vidare utan att kunna råda över innehållet i sändningen (se prop. 1990/91:64 s. 54, jfr också Mediekommitténs betänkande SOU 1997:49 s. 108). För grundlagsskydd enligt databasregeln får emellertid anses krävas att databasinnehavaren har kontroll över innehållet på ett sådant sätt att ingen, vare sig mottagare eller annan, kan ändra innehållet i databasen så att detta utan föregående åtgärd från databasinnehavaren blir tillgängligt för andra användare (jfr under rubriken Publicerings- och förmedlingstjänster samt länkning i avsnitt 5.2.1). Om en databasinnehavare inte råder över innehållet är databasregeln inte tillämplig utan databasen faller då utanför grundlagsskyddet. Eftersom det vid samtidig och oförändrad vidaresändning torde vara avsändaren som startar sändningen och det vid överföringar från en databas är mottagaren som startar överföringen är det knappast heller tänkbart att samtidig och oförändrad vidaresändning kan förekomma när det gäller databaser. Mediegrundlagsutredningen anser därför, i likhet med Mediekommittén, vars ståndpunkt inte mötte någon kritik från remissinstanserna (se SOU 1997:49 s. 108 f. och Ds 1997:85 s. 46-54, 57-66 och 77), att regeln i 1 kap. 7 § YGL inte kan vara tillämplig på sådan databasverksamhet som avses i 1 kap. 9 § YGL.

I avsnitt 5.2.1 (se även 3.5.6) behandlar Mediegrundlagsutredningen frågan om länkar innebär att en databas faller utanför grundlagsskyddet. Kommittén gör därvid skillnad mellan olika former av länkar. Kommittén kommer till slutsatsen att om en länk innebär att innehållet i den länkade databasen oförmedlat blir tillgängligt för användarna av den databas som innehåller länken som innehåll i denna (”hämtningslänk”) faller databasen som innehåller länken utanför grundlagsskyddet. Anledningen till detta är att databasinnehavaren då inte kan anses ha kontroll över innehållet i databasen. Sådana länkar är knappast vanliga i praktiken utan utgör mera ett teoretiskt fall. Länkar som innebär att användaren ”förflyttas” till den länkade databasen är däremot endast att betrakta som en hänvisning (”hänvisningslänk”) och innebär inte att databasen faller utanför grundlagsskyddet. Innehållet i den länkade databasen är då inte innehåll i den databas som innehåller länken.

Mediegrundlagsutredningen anser därför, liksom Mediekommittén, som på denna punkt inte rönte någon kritik från remissinstanserna (se SOU 1997:49 s. 109 och Ds 1997:85 s. 46-54, 57-66 och 77), att för sådan informationsöverföring som avses i databasregeln samma bestämmelser gäller som för radioprogram som utgår från Sverige när informationsöverföringen utgår från Sverige, dvs. YGL:s allmänna regler om radioprogram

• Sida 253
•  Original

gäller för sådan verksamhet, medan endast reglerna om meddelar- och anskaffarfrihet samt anonymitetsrätt gäller för databasverksamhet som utgår från utlandet (10 kap. 2 § YGL), dvs. samma regler som för radioprogram från direktsändande satellit utan svensk anknytning gäller för sådan verksamhet. Detta innebär att t.ex. en nyhetsbyrå som från utlandet tillhandahåller information på det sätt som sägs i databasregeln inte åtnjuter den svenska grundlagens skydd annat än när det gäller meddelar- och anskaffarfrihet samt anonymitetsrätt och då i den utsträckning som sägs i 10 kap. 2 § YGL.

Frågan är om samma eller andra regler bör gälla för sådan verksamhet som enligt kommitténs förslag skall omfattas av en utvidgad databasregel. Det gäller som nämnts massmedieföretags (inklusive bokförlags o.dyl.) databasverksamhet enligt nu gällande databasregel, viss användning av push-teknik, print on demand och direktsändning på begäran. För andra än massmedieföretag är det fråga om samma slag av verksamhet men för grundlagsskydd krävs då att utgivningsbevis utfärdats för verksamheten. Gemensamt för alla verksamheterna är att de kan betraktas som olika former av användning av en databas.

Till en början kan konstateras att det kan vara svårt att bestämma var den information som tillhandahålls i en databas faktiskt finns. Det kan därigenom bli svårt att avgöra om överföringar enligt den nya utvidgade databasregeln utgår från Sverige eller utlandet.

Göta hovrätt har i ett beslut den 15 augusti 2000 (mål nr Ö 845-99, avd. 12 rotel 23) tagit ställning till frågan om överföringar från en hemsida utgått från Sverige eller utlandet. I målet förelåg ingen utredning som motsade uppgiften från den person, som utpekats som ansvarig för hemsidan, att hemsidan fanns lagrad på en server i USA. Hovrätten utgick därför i sin bedömning från att så varit fallet. Hovrätten fann av utredningen framgå att materialet på hemsidan i huvudsak varit på svenska, att det framställts i Sverige och lagts in på hemsidan härifrån samt att hemsidan i första hand riktat sig till svenska mottagare. Hovrätten anförde bl.a. att det i förarbetena till 1 kap. 6 § och 10 kap. 1 och 2 §§ YGL gjorts uttalanden som syntes innebära att belägenheten av den tekniska apparatur varigenom den omedelbara spridningen till allmänheten skedde var helt avgörande för dessa bestämmelsers tillämplighet. Hovrätten anförde vidare att lagtextens utformning inte hindrade att man vid tillämpningen av 1 kap. 9 § YGL lät frågan från vilket land allmänheten har tillhandahållits materialet avgöras efter en mera allsidig bedömning. Hovrätten fann att så skulle ske och uttalade att serverns fysiska placering därvid var av mycket begränsad betydelse. Hovrätten anförde vidare att bortsett från serverns placering var samtliga förhållanden sådana att det inte rådde någon tvekan om att allmänheten tillhandahållits materialet från Sverige. Hovrätten fann därför att YGL:s regler om ansvarig utgivare m.m. var tillämpliga och att den utpe-

• Sida 254
•  Original

kade personen var ansvarig i YGL:s mening för det angivna materialet. Hovrättens avgörande har överklagats till HD (Ö 3448-00). Målet är i skrivande stund inte avgjort.

Man kan också jämföra med det synsätt som bör anläggas på traditionell radio- och TV-verksamhet. I ett beslut rörande TV 3 (beslut 1992-06-18, dnr 657-92-31) tog JK ställning till om ett satellitsänt TV-program skulle anses utgå från Sverige eller utlandet. Programmet var producerat i Stockholm på beställning av TV 3 som köpt det. Programmet direktsändes. De gick till så att sändningen först länkades upp till en kommunikationssatellit, tillhörig Intelsat, som sände programmet vidare till TV 3 i London. Från London sändes programmet omedelbart och oförändrat via medeleffektsatelliten Astra ut till Sverige och Norge. JK noterade bl.a. att det engelska företaget TV 3 Broadcasting Group Limited, redaktionellt verksamt i London, hade full kontroll över det sista viktiga steget genom vilket programmet via Astra-satelliten distribuerades till bl.a. den svenska allmänheten. JK angav också att en vägledande tanke i det svenska lagstiftningsarbete som på senare år drivits fram av den tekniska utvecklingen på massmedieområdet kunde sägas vara att det yttrandefrihetsrättsliga straffoch skadeståndsansvaret för innehållet i vad som publiceras genom exempelvis en TV-kanal skall förläggas hos den som har det avgörande inflytandet över programverksamheten och att denna tanke bl.a. tagit sig uttryck i den på nordisk bas lanserade s.k. sändarlandsprincipen samt att den även ligger till grund för föreskrifterna i YGL om utseende av utgivare.¹Mot bakgrund av den rättsliga utveckling som föregått tillkomsten av bestämmelsen i 1 kap. 6 § andra stycket YGL och med hänsyn tagen till vad som hade framkommit om sändningsverksamheten i programkanalen TV 3 fann JK det bäst förenligt med YGL att dra slutsatsen att det anmälda programmet inte skulle anses som ett radioprogram som förmedlats genom en satellitsändning som utgått från Sverige.

När det gäller frågan om överföringar från en databas skall anses utgå från Sverige eller från utlandet anser Mediegrundlagsutredningen mot bakgrund av det anförda att detta får avgöras med utgångspunkt i var den redaktionella verksamheten kan anses bedrivas och var det slutliga ställningstagandet beträffande publiceringen sker. Var den server är belägen som används saknar därför normalt betydelse (jfr Carlén-Wendels, Nätjuridik, tredje upplagan 2000, s. 50 ff).

¹ Beträffande sändarlandsprincipen se numera Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (”TV-direktivet”), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG. Se också Rapport om tillämpningen av direktiv 89/552/EG och förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG, KOM (95) 86.

• Sida 255
•  Original

Beträffande frågan om det bör gälla samma regler för verksamhet enligt Mediegrundlagsutredningens förslag till utvidgad databasregel när överföringarna utgår från utlandet som för överföringar enligt nu gällande databasregel som utgår från utlandet behandlar kommittén först verksamhet som består i tillhandahållande av innehåll ur en databas, print on demand och sådan användning av push-teknik som anges i avsnitt 5.3.1. Tillhandahållande av direktsändning på begäran behandlas sist i detta avsnitt. Eftersom det här gäller överföringar som utgår från utlandet krävs utgivningsbevis både för massmedieföretag och andra aktörer för att verksamheten över huvud taget skall falla in under YGL.

Om 10 kap. 2 § YGL skulle göras tillämplig på verksamheter som nu nämnts, skulle det innebära att endast YGL:s regler om meddelar- och anskaffarfrihet samt anonymitetsskydd skulle bli tillämpliga och då i den utsträckning som anges i 10 kap. 2 § YGL. Verksamheterna skulle då inte åtnjuta ett mera omfattande grundlagsskydd än radioprogram från en direktsändande satellit utan svensk anknytning. Detta kan te sig otillfredsställande eftersom det för sådana verksamheter som avses här skulle föreligga en starkare anknytning till Sverige genom att verksamheten ofta kan förväntas vara inriktad på Sverige samt utgivningsbevis skulle gälla här och utgivare skulle vara registrerad här. Om man i enlighet med 4 kap. 2 § andra stycket YGL kräver att utgivaren skall ha hemvist i Sverige, skulle man också - till skillnad från vad som gäller för samtidig och oförändrad vidaresändning enligt 1 kap. 7 § YGL - kunna upprätthålla principen om ensamansvar för sådana sändningar.

Man kan jämföra med en utomlands tryckt periodisk skrift som utges här och för vilken utgivningsbevis gäller. I fråga om sådan skrift gäller TF:s allmänna regler med de undantagen att något krav på ägarens behörighet inte föreligger enligt grundlagen och att tryckarens ansvar i stället ligger på den som låtit utlämna skriften för spridning inom riket eller, om det inte kan visas vem han är eller han ej hade hemvist här när skriften gavs ut, den som är att anse som spridare. I fråga om sådan skrift gäller också reglerna i 7 kap. 3 § TF om meddelares och anskaffares ansvar utan modifikationer.

Med detta som förebild bör man enligt kommitténs mening låta alla YGL:s allmänna regler om radioprogram gälla för sådana databasverksamheter som nu diskuteras som utgår från utlandet och för vilka utgivningsbevis gäller.

Frågan är då slutligen om detsamma skall gälla för verksamhet som består i direktsändning på begäran när överföringen utgår från utlandet. I likhet med vad som gäller för övrig databasverksamhet enligt kommitténs förslag krävs att annan än massmedieföretag har utgivningsbevis för direktsändning på begäran, både när överföringen utgår från utlandet och när den utgår från Sverige, för att grundlagsskydd skall föreligga medan

• Sida 256
•  Original

massmedieföretag får automatiskt grundlagsskydd för direktsändning på begäran om överföringen utgår från Sverige. Om överföringen utgår från utlandet krävs även för massmedieföretag utgivningsbevis för att grundlagsskydd skall föreligga.

När det är fråga om direktsändning på begäran (dvs. tillhandahållande på begäran i princip utan tidsfördröjning i förhållande till det som återges och utan egentlig lagring av filer) där överföringen utgår från utlandet kan det ligga nära till hands att jämföra med samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram som kommer från utlandet enligt 1 kap. 7 § YGL eftersom inte heller den som tillhandahåller direktsändningar på begäran kan påverka innehållet i direktsändningen.

Som angetts i det föregående har beträffande samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram som kommer från utlandet endast de regler i YGL som kan upprätthållas i praktiken gjorts tillämpliga. Det gäller förbudet mot förhandsgranskning och andra hinder, rätten till innehav av tekniska hjälpmedel och anläggande av trådnät, förbudet mot ingripanden utan stöd i grundlagen, instruktionen, rätten att sända radioprogram genom tråd samt särskilda regler för lagstiftning och rättslig prövning. Principen om ensamansvar gäller alltså inte för dessa sändningar. Som angetts är anledningen till detta i korhet att den som ombesörjer samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram, dvs. omedelbar vidareförmedling av programmet, saknar möjlighet att ändra innehållet i vad som vidareförmedlas och att han inte heller kan publicera några egna uppgifter. Eftersom uppgifter inte kan lämnas till vidareförmedlaren för publicering bortfaller ett viktigt syfte med ensamansvaret när det gäller samtidig och oförändrad vidaresändning. Till detta kommer att ingen bör kunna hållas ansvarig för innehållet i en sändning som han inte kan kontrollera i förväg (se prop. 1990/91:64 s. 54).

Möjligheten till grundlagsskydd för direktsändning på begäran kan sägas innebära ett avsteg från det krav på att en databasinnehavare skall ha kontroll över innehållet som gäller för databasverksamhet i övrigt och från principen att ingen bör kunna hållas ansvarig för innehållet i en sändning som han inte kan kontrollera i förväg. Om databasinnehavaren ansöker om utgivningsbevis för verksamheten får han också bära ansvaret för vad som kan komma att yttras (se dock nedan angående direktsändning av dagshändelser m.m.). Den som tillhandahåller direktsändningar på begäran har också möjlighet att själv publicera uppgifter, visserligen inte i själva direktsändningen men på den webbplats som överföringen sker från. Man kan jämföra med ett radio- eller TV-program som ett svenskt programföretag förmedlar direkt från utlandet utan att 1 kap. 7 § är tillämplig. Med hänsyn till detta anser Mediegrundlagsutredningen att direktsändning på begäran där överföringarna utgår från utlandet bör behandlas på samma sätt som övrig verksamhet enligt kommitténs förslag till den nya databas-

• Sida 257
•  Original

regeln. Detta innebär att man bör låta alla YGL:s allmänna regler om radioprogram gälla även för direktsändning på begäran när överföringarna utgår från utlandet och utgivningsbevis gäller för verksamheten. Liksom beträffande övrig verksamhet enligt 1 kap. 9 § YGL är regeln om vidaresändning i 1 kap. 7 § YGL inte tillämplig. Det kan även noteras att också den omständigheten att gränsen mellan direktsändningar på begäran och ”traditionell” databasverksamhet inte är helt klar talar för att man skall behandla dessa olika tillämpningar lika.

Det kan här påpekas att skyddet enligt YGL till stora delar ändå inte gäller för vissa direktsändningar. Det handlar då om direktsändningar av dagshändelser eller av sådana gudstjänster eller offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver programverksamheten. I fråga om sådana sändningar gäller enligt 1 kap. 8 § YGL inte källskyddet, instruktionen, brottskatalogen, ensamansvaret eller bestämmelserna om tillsyn, åtal, särskilda tvångsmedel och rättegången. Inte heller regeln om grundlagens exklusivitet gäller beträffande sådana direktsändningar. Bestämmelserna om censurförbudet, skyldigheten att utse utgivare, reglerna i 3 kap. om rätten att sända m.m. och reglerna om skadestånd i 8 kap. gäller emellertid.

Regleringen innebär att yttranden som förmedlas via sådana direktsändningar skall bedömas enligt allmänna straffrättsliga regler och i vanlig rättegång. Som angetts i avsnitt 5.3.1 under rubriken Direktsändning på begäran är motivet för detta undantag från grundlagens tillämpningsområde att de händelser som utspelas i sådana direktsändningar äger rum oavsett om det sker en utsändning eller ej. Att då hålla den som ordnar utsändningen ansvarig för vad som yttras vid sådana tillfällen skulle motverka att sändningar kom till stånd. Det fria informationsflödet skulle alltså hämmas snarare än främjas. Utgivarens roll vid direktsändningar av detta slag är i praktiken att han kan avbryta sändningen. En sådan åtgärd kan ligga i programföretagets intresse eftersom det kan bli skadeståndsskyldigt vid sidan av den som bär det straffrättsliga ansvaret (Wennberg m.fl., Yttrandefrihetsgrundlagen, andra upplagan 1999, s. 42).

Även om grundlagsskyddet för direktsändningar av dagshändelser och offentliga tillställningar som anordnas av någon annan än den som bedriver programverksamheten är inskränkt anser Mediegrundlagsutredningen, som framgått i kapitel 5, att det är av intresse att föra in sådana direktsändningar som sker på begäran under grundlagens tillämpningsområde eftersom ju grundlagsskydd ändå medför att bl.a. censurförbudet, etableringsfriheten och reglerna i 8 kap. YGL om skadestånd gäller.

Vad som diskuterats i detta avsnitt bör uppnås genom införande av en ny bestämmelse i 10 kap. YGL (se förslaget till 10 kap. 4 § YGL).

I avsnitt 10.6 behandlas andra ändringar i 10 kap. YGL.

• Sida 258
•  Original

• Sida 259
•  Original

7. EG:s dataskyddsdirektiv

Kommitténs bedömning: Möjligheten till undantag i yttrandefrihetens intresse enligt art. 9 i dataskyddsdirektivet är vidare än vad ordalagen där synes ge vid handen och den utvidgning av YGL:s tillämpningsområde som Mediegrundlagsutredningen föreslår får anses omfattas av denna möjlighet till undantag.

7.1. Inledning

Enligt EG-rätten står EG-direktiv i princip över nationella lagregler inklusive grundlagsregler. Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (”dataskyddsdirektivet”) reglerar bl.a. hantering och spridande av information som lagras med hjälp av ADB eller i sådana manuella register som avses i direktivet. Direktivet är tillämpligt på sådan behandling av personuppgifter som i Sverige faller under TF:s och YGL:s tillämpningsområden. Det innehåller ett stort antal bestämmelser som strider mot TF och YGL men det innehåller också möjligheter till undantag från dess bestämmelser av hänsyn till yttrandefriheten.

Undantag av hänsyn till yttrandefriheten får emellertid endast göras för behandling av personuppgifter som sker ”uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande” (art. 9). Denna formulering av möjligheten till undantag i yttrandefrihetens intresse utgör ett problem från svensk utgångspunkt eftersom det svenska grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten enligt TF och YGL inte är begränsat till journalistisk, konstnärlig eller litterär verksamhet.

Direktivet har genomförts i Sverige genom införandet av PuL. Lagstiftaren ansåg därvid att det var möjligt att låta TF och YGL gälla oförändrade med stöd av art. 9 i direktivet. Möjligheten till undantag enligt denna artikel ansågs alltså vara vidare än vad som klart framgår av dess ordalydelse. Som skäl för denna tolkning åberopades bl.a. att Europakonventionens fri- och rättigheter skall respekteras på EG-rättens område och att detta innebär att intresset av integritetsskydd och intresset av yttrandefri-

• Sida 260
•  Original

het skall vägas mot varandra samt att en sådan avvägning är möjlig även utanför journalistisk, konstnärlig och litterär verksamhet i inskränkt betydelse.

Eftersom EG-direktiv enligt EG-rätten i princip står över nationella lagregler inklusive grundlagsregler måste de nya grundlagsregler som Mediegrundlagsutredningen föreslår vara förenliga med dataskyddsdirektivet. I detta kapitel behandlas därför frågan om förenlighet mellan en utvidgad och mera teknikoberoende YGL och dataskyddsdirektivet. Som framgår i kapitel 5 innebär kommitténs förslag i det hänseendet för det första att databasregeln utvidgas så att även andra än traditionella massmedieföretag kan få grundlagsskydd för sådana databaser om de skaffar ett utgivningsbevis. (Bland annat bokförlag läggs också till bland massmedieföretagen i nu gällande databasregel.) För det andra innebär förslaget att traditionella massmedieföretag får automatiskt grundlagsskydd för direktsändningar på begäran, print on demand-verksamhet och viss användning av push-teknik. För det tredje innebär förslaget att även andra än traditionella massmedieföretag kan få grundlagsskydd för direktsändningar på begäran, print on demand-verksamhet och viss användning av push-teknik om de ansöker om utgivningsbevis. I alla tre fallen kan det sägas vara fråga om databaser. Det som skiljer sig åt är innehållet eller användningen av detta. I databasfallet, direktsändningsfallet och push-teknikfallet är innehållet information eller direktsändningar som hålls tillgängliga för allmänheten direkt i databasen eller genom möjlighet till abonnemang på sändningar med pushteknik. I print on demand-fallet är innehållet underlag för framställning på begäran av enstaka exemplar av tekniska upptagningar eller skrifter. I det fallet hålls databasens innehåll endast indirekt tillgängligt för allmänheten för framställning av exemplar av tekniska upptagningar eller skrifter.

I det följande ges först en kort redogörelse för EG-rättens förhållande till svensk lag och grundlag. Därefter behandlas dataskyddsdirektivet och dess genomförande genom PuL. Sist diskuteras olika sätt att uppnå förenlighet mellan direktivet och förslagen till en utvidgad och mera teknikoberoende YGL.

Mediekommittén behandlade ingående EG:s dataskyddsdirektiv och dess förhållande till kommitténs förslag i sitt betänkande (SOU 1997:49 s. 241–261). Här ges därför endast en kortfattad redogörelse för EGrättens förhållande till svensk lag och grundlag samt dataskyddsdirektivets innehåll. För en utförligare redovisning hänvisas till det nämnda betänkandet. När det gäller frågan i vilka avseenden det finns motstridigheter mellan dataskyddsdirektivet och TF/YGL har Mediegrundlagsutredningen samma uppfattning som Mediekommittén. Även denna fråga redovisas därför kortfattat här och för en mera fullständig redogörelse hänvisas till Mediekommitténs betänkande. Dataskyddsdirektivet finns också intaget som bilaga 3 till det betänkandet.

• Sida 261
•  Original

Det kan nämnas att Offentlighets- och sekretesskommittén i sitt betänkande Offentlighetsprincipen och den nya tekniken (SOU 2001:3) berört förhållandet mellan tryck- och yttrandefriheten å ena sidan samt persondataskyddet å andra sidan (a. bet. s. 215 f.).

7.2. Kort om EG-rätten och dess förhållande till svensk lag och grundlag

Av EG-domstolens praxis framgår att EG-rätten har företräde framför nationella lagar inklusive grundlagar. Vid en konflikt mellan en EG-rättslig regel och en nationell regel i vanlig lag eller grundlag gäller alltså enligt EG-rätten den EG-rättsliga regeln.

Enligt art. 249 i Romfördraget i dess nu gällande lydelse är direktiv bindande för varje medlemsstat med avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Direktiv måste alltså överföras till nationell lagstiftning, till skillnad från förordningar som är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Under vissa förutsättningar kan direktiv ha s.k. direkt effekt vilket innebär att fysiska och juridiska personer kan åberopa direktivets regler direkt inför nationella domstolar och myndigheter. För att en regel skall ha direkt effekt krävs att den är ovillkorlig, entydig och fullständig.

Om en medlemsstat underlåter att genomföra ett direktiv helt eller delvis inom stipulerad tid riskerar den att talan om fördragsbrott anhängiggörs vid EG-domstolen, något som ofta sker (Bernitz, Kjellgren Europarättens grunder, 1999, s. 38). Om en medlemsstat underlåter att efterkomma en fällande dom kan kommissionen föra en ny talan mot medlemsstaten om att domstolen skall förelägga staten i fråga att betala ett standardbelopp eller ett vite. Den kan också bli skyldig att betala skadestånd till privata rättssubjekt som lidit skada till följd av att staten inte genomfört direktivet.

Artikel 6 i Maastrichtfördraget i dess nu gällande lydelse säger bl.a. att unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, så som de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och så som de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Dessa allmänna principer anses utgöra en del av EG-rätten och binder EG:s beslutande organ t.ex. rådet och parlamentet vid deras normgivning i form av direktiv och annat.

Europakonventionens yttrandefrihetsskydd är generellt utformat och tillåter begränsningar inom ganska vida ramar (art. 10). Det är alltså inte

• Sida 262
•  Original

ett lika tydligt och stabilt skydd som det svenska grundlagsskyddet i TF och YGL men ger ändå ett starkt skydd för yttrandefriheten även om det utformas i Europadomstolens praxis. Konventionen innehåller också ett stadgande till skydd för den personliga integriteten (art. 8). Av konventionen framgår inte någon rangordning mellan yttrandefrihets- och integritetsskyddsintressena.

Det kan här nämnas att man vid EU-toppmötet i Nice i december 2000 proklamerat en stadga om grundläggande rättigheter (jfr avsnitt 4.2.1), vilken delvis bygger på Europakonventionen.

Som nämnts ovan framgår av EG-domstolens praxis att EG-rätten har företräde framför nationella lagar inklusive grundlagar. Vid grundlagsändringarna inför det svenska EU-medlemskapet anlades emellertid det synsätt som redovisas i det följande. Det kan kortfattat sägas innebära att vi inte bör ge avkall på vårt grundlagsskydd enligt TF och YGL annat än när det är alldeles nödvändigt.

Inför Sveriges anslutning till EU ändrades 10 kap. 5 § RF och första stycket första meningen i paragrafen erhöll då följande lydelse:

Riksdagen kan överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I grundlagsärendet betonade Konstitutionsutskottet (KU) att ändringen inte innebar att Sverige kunde överlåta vilken beslutskompetens som helst till EU (bet. 1993/94:KU21, s. 25 ff). KU angav att det för det första förhöll sig så att det av paragrafens lydelse framgick att beslutskompetens kunde överlåtas endast så länge rättighetsskydet inom EU motsvarar den svenska regeringsformens och Europakonventionens. För det andra följde enligt KU av RF:s bestämmelser om statsskickets grunder att överlåtelse inte heller får ske i sådan utsträckning eller med sådant innehåll att bestämmelserna om statsskickets grunder upphör att vara giltiga.

Utskottet framhöll att det område som inte kan överlåtas med stöd av bestämmelsen inte är inskränkt till bestämmelserna om grunderna för vårt statsskick utan också omfattar andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Utskottet pekade särskilt på den fria åsiktsbildningens stora betydelse för vårt statsskick och angav att det redan i den inledande paragrafen i RF slås fast att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt och att en förutsättning för att den fria åsiktsbildningen skall kunna spela denna viktiga roll är offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Utskottet angav att också förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet och andra viktiga tryckfrihetsrättsliga principer i TF och YGL

• Sida 263
•  Original

har stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Utskottet angav som sin mening att den föreslagna lydelsen av 10 kap. 5 § RF inte kan anses öppna möjlighet att överlåta beslutanderätt som väsentligt rubbar dessa principer utan samtidig ändring av grundlag.

Beträffande frågan om vilka beslutsbefogenheter som faktiskt skulle komma att överlåtas vid ett medlemskap i EU sade KU att utgångspunkten för att fastställa dessa är det svenska anslutningsfördraget som hänvisar till de grundläggande fördragen och att gemenskapsinstitutionernas rätt att fatta beslut måste basera sig på de grundläggande fördragen. KU angav som sin bedömning att de grundläggande fördragen innehåller utomordentligt begränsade beslutsbefogenheter för EU på de områden där grundläggande principer i vårt konstitutionella system berörs. Utskottet anförde att tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen liksom offentlighetsreglerna är nationella angelägenheter och att gemenskapens institutioner inte på fördragen kan grunda någon befogenhet att harmonisera reglerna på dessa lagstiftningsområden.

Vad gällde den situationen att en EG-rättslig regel i en förordning eller ett direktiv framstår som konstitutionellt oacceptabel anförde KU att den svenska hållningen inte borde vara att tala om en konflikt mellan EGrätten och nationell rätt utan att frågan i stället borde vara om EG-organet haft rätt att med verkan för Sverige fatta beslutet. Man skulle enligt KU fråga sig om den beslutade rättsakten ligger inom det område där beslutanderätt överlåtits. Om så inte är fallet är rättsakten enligt KU inte giltig som EG-rätt i Sverige.

7.3. Dataskyddsdirektivet och dess genomförande

7.3.1. Allmänt om direktivet

Dataskyddsdirektivet syftar till att skapa en gemensam hög nivå på skyddet för rätten till privatlivet (se bl.a. ingressen p. 10). Det anges att skyddsnivån när det gäller enskilda personers fri- och rättigheter med avseende på behandlingen av personuppgifter måste vara likvärdig i alla medlemsstater för att hindren mot flöden av sådana uppgifter skall kunna avskaffas och att detta är av grundläggande betydelse för den inre marknaden (ingressen p. 8). Direktivet utgör en ram inom vilken medlemsländerna får utforma sin nationella lagstiftning till skydd för privatlivet (se art. 5 och ingressen p. 22 och 68).

Direktivet gäller både automatisk och manuell behandling av personuppgifter. Beträffande manuell behandling omfattas dock endast uppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register (art. 3 och ingressen p. 12

• Sida 264
•  Original

och 27). Behandling av ljud- eller bilduppgifter om fysiska personer omfattas av direktivet endast om den sker med hjälp av ADB eller om de uppgifter som behandlas ingår eller avses ingå i ett register som är uppbyggt efter kriterier som utformats för enskilda personer för att underlätta tillgång till uppgifterna (ingressen p. 15).

Direktivet gäller inte behandling av personuppgifter som utgör led i en verksamhet som inte omfattas av gemenskapsrätten, t.ex. gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt samarbete i rättsliga och inrikes frågor, bl.a. asylpolitik, invandringspolitik samt tull- och polissamarbete (art. 3.2). Direktivet gäller inte heller behandlingar som rör allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet eller statens verksamhet på straffrättens område. Behandling av personuppgifter av en fysisk person som ett led i verksamhet av rent privat natur eller som har samband med hans hushåll är också undantaget från direktivets tillämpningsområde enligt art. 3.2. I ingressen p. 12 anges att en fysisk persons korrespondens eller förande av adressregister inte omfattas av direktivet.

Dataskyddsdirektivet består av sju kapitel. I kapitel I ”Allmänna bestämmelser” finns regler om direktivets syfte, definitioner, tillämpningsområde och tillämplig nationell rätt. Med personuppgift avses varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (art. 2.a) och med behandling av personuppgift avses varje åtgärd beträffande sådana uppgifter, t.ex. insamling, lagring, bearbetning eller ändring, användning, spridning och annat tillhandahållande (art. 2.b). Med register med personuppgifter avses varje strukturerad samling av personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier (art. 2.c). Reglerna innebär bl.a. att bearbetning av personuppgifter i ett manuellt eller ADB-stött register som används för produktion av en upptagning eller innehållet i en databas som skyddas av TF eller YGL omfattas av direktivet liksom spridning av sådana upptagningar respektive tillhandahållade av innehållet i sådana databaser om de innefattar personuppgifter.

I kapitel II ”Allmänna bestämmelser om när personuppgifter får behandlas” finns regler om bl.a. uppgifternas kvalitet, om principer som gör att uppgiftsbehandling kan tillåtas och om särskilda behandlingskategorier (med bl.a. ett principiellt förbud mot behandling av personuppgifter som avslöjar ras, etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och uppgifter som rör hälsa eller sexualliv, se art. 8). Kapitlet innehåller också regler om informationsplikt i förhållande till den registrerade och regler om den registrerades rätt att få tillgång till uppgifter (med bl.a. rätt att få uppgifter som inte behandlats i enlighet med direktivet rättade, utplånade eller blockerade, se art. 12 b). I kapitlet finns också bestämmelser om undantag och begränsningar, om den registrerades rätt att göra invändningar, om sekretess och säkerhet vid behandling samt om anmälan.

• Sida 265
•  Original

Flertalet av bestämmelserna i detta kapitel får anses strida mot de grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principerna, t.ex. förbudet mot censur och hindrande åtgärder och rätten till anonymitet. Det gäller bl.a. regler om förbud mot behandling av vissa känsliga uppgifter (art. 8), regler om den registrerades rätt att få uppgifter utplånade eller blockerade om de inte behandlats i enlighet med direktivet (art. 12), regler om anmälningsplikt gentemot tillsynsmyndigheten (art. 18 och 19) och regler om förhandskontroll av behandlingar som innebär särskilda risker (art. 20).

Artikel 17 i kapitel II handlar om säkerhet vid behandling och anger bl.a. att medlemsstaterna skall föreskriva att den registeransvarige skall genomföra tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifter från förstöring, förlust, ändringar, otillåten spridning och tillgång och varje annan otillåten behandling. Krav på sådana säkerhetsåtgärder som gäller alla typer av verksamheter kan inte anses hindra TF- eller YGL-skyddad verksamhet om de inte blir alltför hårda. Någon konflikt med dessa grundlagar kan då inte anses föreligga. Om föreskrifterna mera specifikt riktas mot grundlagsskyddade verksamheter är de mera tveksamma från grundlagssynpunkt.

I kapitel III i direktivet finns regler om rättslig prövning, ansvar och sanktioner. Bestämmelserna avser sådant som omfattas av den nationella lagstiftning som antas till följd av direktivet. Direktivets bestämmelser i detta kapitel kan därför inte anses strida mot det svenska grundlagsskyddet för yttrandefriheten.

Kapitel IV innehåller regler om överföring av personuppgifter till tredje land, dvs. ett icke EU-land. I art. 25 finns ett principiellt förbud mot överföring av personuppgifter som är under behandling eller som är avsedda att behandlas efter överföringen om det ifrågavarande landet inte säkerställer en adekvat skyddsnivå. Artikel 26 medger vissa undantag från art. 25. Reglerna kan komma i konflikt med förbudet mot hindrande åtgärder och reglerna om meddelarfrihet i TF och YGL.

Kapitel V upptar bestämmelser om att medlemsstaterna och kommissionen skall uppmuntra utarbetande av uppförandekodexar som skall bidra till att på ett riktigt sätt genomföra de bestämmelser som medlemsstaterna antar för att genomföra direktivet. Bestämmelserna kan inte anses strida mot TF eller YGL även om det från svenska principiella utgångspunkter ter sig främmande att staten skall verka för etiska regler av detta slag.

Kapitel VI innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighet och arbetsgrupp för skydd av enskilda med avseende på behandlingen av personuppgifter. I art. 28 sägs bl.a. att det i varje medlemsstat skall utses en eller flera tillsynsmyndigheter och att varje tillsynsmyndighet särskilt skall ha bl.a. befogenhet att få tillgång till uppgifter som blir föremål för behandling och kunna besluta om blockering, utplåning eller förstöring av upp-

• Sida 266
•  Original

gifter och om tillfälligt eller slutligt förbud mot behandling. Om sådana befogenheter skulle utövas beträffande produktion av framställningar som faller under TF eller YGL skulle det utgöra hindrande åtgärder som är förbjudna enligt dessa grundlagar.

Kapitel VII slutligen innehåller bestämmelser om gemenskapens åtgärder för genomförande. Bestämmelserna kan inte anses oförenliga med TF eller YGL.

Slutsatsen av redovisningen i detta avsnitt blir alltså att dataskyddsdirektivet är tillämpligt på behandling av personuppgifter som omfattas av TF och YGL och att direktivets regler i stor utsträckning strider mot det skydd för tryck- och yttrandefriheten som dessa grundlagar ger. I avsnitt 7.2 har också framgått att EG-direktiv enligt EG-rätten står över nationella lag- och grundlagsregler och att medlemsstater som underlåter att genomföra ett direktiv riskerar att utsättas för sanktioner. Det är alltså av största intresse vilka möjligheter till undantag från dess bestämmelser som direktivet ger. Detta behandlas i följande avsnitt.

Här kan också avslutningsvis påpekas att riksdagen, som nämnts i avsnitt 2.3.2, med anledning av ett betänkande från KU (bet. 1998/99:KU15) gett regeringen till känna att den med kraft bör verka inom EU för en revidering av direktivet. Sverige har i anledning av detta påtalat de problem som uppmärksammats i den svenska debatten och tagit initiativ till en seminarieserie där företrädare för medlemsstaterna får möjlighet att presentera sin lagstiftning och diskutera de tillämpningsproblem som uppstått i de olika länderna. Vid seminarierna är även en företrädare för kommissionen närvarande. Senast hösten 2001 skall kommissionen avge en rapport om genomförandet av direktivet, eventuellt försedd med ändringsförslag. Rapporten skall offentliggöras och eventuella ändringsförslag kommer att diskuteras i EG:s ministerråds arbetsgrupp för dataskydd. Regeringen fick också i uppdrag att göra en översyn av PuL med syfte att förändra lagstiftningen i riktning mot ett regelverk som tar sikte på missbruk av personuppgifter så långt det är möjligt inom direktivets ramar. Detta övervägs för närvarande i Justitiedepartementet.

7.3.2. Möjlighet till undantag och begränsningar

Som nämnts i inledningen finns i art. 9 i dataskyddsdirektivet en bestämmelse om undantag eller avvikelse från direktivet i yttrandefrihetens intresse för behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande. I samband med att direktivet antogs fick Sverige i ministerrådets protokoll intaget att Sverige anser att begreppet konstnärliga och litterära uttryck mera syftar på uttrycksmedlen än kommunikationens innehåll eller dess kvalitet. Detta

• Sida 267
•  Original

har ansetts ligga väl i linje med hur TF och YGL är uppbyggda (jfr prop. 1997/98:44 om personuppgiftslagen, s. 51) eftersom dessa grundlagar inte skyddar yttrandefriheten endast när den utövas i journalistisk, konstnärlig eller litterär verksamhet i snäv mening utan avser medieformer som sådan verksamhet normalt använder.

Enligt art. 9 skall medlemsstaterna för behandling som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande besluta om undantag och avvikelser från bestämmelserna i kapitel II, IV och VI, dvs. från allmänna bestämmelser om när personuppgifter får behandlas, från bestämmelser om överföring av personuppgifter till tredje land och från regler om tillsynsmyndighet och arbetsgrupp för skydd av enskilda med avseende på behandlingen av personuppgifter. Undantag och avvikelser får dock enligt artikeln endast göras om de är nödvändiga för att förena rätten till privatlivet med reglerna om yttrandefriheten.

I kommissionens förklaring till art. 9 (förklaringen finns på s. 161–290 i bilaga 3 till Datalagsutredningens slutbetänkande En ny datalag, SOU 1993:10) anges vissa faktorer som kan beaktas vid den intresseavvägning som skall göras. Som exempel anges möjligheten till rättslig prövning eller rätten till replik, förekomsten av uppförandekodex, de gränser som läggs fast i Europakonventionen samt allmänna rättsprinciper. Enligt förklaringen skulle det vara möjligt att göra undantag endast beträffande journalistiska ändamål (”Such exemption would be possible only in respect of processing for journalistic purposes”, a. bet. bilaga 3 s. 179) – sedermera tilllades även konstnärligt och litterärt skapande – och termen journalist avses inkludera fotojournalister och skribenter såsom levnadstecknare.

Enligt p. 37 i ingressen till direktivet bör det fastställas undantag från direktivet så långt det är nödvändigt för att förena enskilda personers grundläggande rättigheter med yttrandefriheten, särskilt den rätt att ta emot och lämna upplysningar som slås fast i art. 10 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Det anges att detta dock inte får leda till att medlemsstaterna beslutar om undantag från åtgärder som vidtas för att säkerställa behandlingens säkerhet. Som angetts i avsnitt 7.3.1 kan krav på säkerhetsåtgärder som gäller alla typer av verksamheter inte anses hindra TF- eller YGL-skyddad verksamhet om de inte blir alltför hårda. Det föreligger då inte någon konflikt med grundlagarna. Om föreskrifterna mera specifikt riktas mot grundlagsskyddade verksamheter är de mera tveksamma från grundlagssynpunkt.

Direktivet innehåller också i art. 13 en bestämmelse som ger möjlighet att begränsa de skyldigheter och rättigheter som anges i vissa artiklar, nämligen art. 6.1, 10, 11.1, 12 och 21. Dessa artiklar gäller principer om personuppgifternas kvalitet, information vid insamling av uppgifter från den registrerade, information när uppgifterna inte samlats in från den registrerade, den registrerades rätt att få tillgång till uppgifter och behand-

• Sida 268
•  Original

lingarnas offentlighet. Begränsningen av rättigheter och skyldigheter får dock enligt art. 13 endast ske när det är en nödvändig åtgärd med hänsyn till vissa angivna intressen, bl.a. skydd av den registrerades eller andras fri- och rättigheter.

Beträffande skydd av den registrerades eller andras fri- och rättigheter talas det i kommissionens förklaring bl.a. om företagshemligheter, reglerna om den sekretess som advokater och sjukvårdspersonal arbetar under, rätten att förbereda sig inför en rättegång och skyddet för mänskliga rättigheter (”the protection of human rights”, a. bet. bilaga 3 s. 184). Eftersom art. 9 särskilt behandlar möjligheten till undantag och avvikelser från direktivets bestämmelser i bl.a. kapitel II med hänsyn till yttrandefriheten är det oklart om art. 13 ger möjlighet till undantag med hänsyn till yttrandefriheten.

7.3.3. Genomförandet genom personuppgiftslagen

Som framgått i avsnitt 7.2 måste EG-direktiv överföras till nationell lagstiftning och en stat som underlåter att genomföra ett direktiv helt eller delvis inom stipulerad tid riskerar bl.a. att talan om fördragsbrott väcks och att ett standardbelopp eller vite döms ut. Dataskyddsdirektivet har i Sverige genomförts genom PuL. Vid införandet av PuL ansåg lagstiftaren att det var möjligt att låta TF och YGL gälla oförändrade med stöd av art. 9 i direktivet. Möjligheten till undantag enligt artikeln ansågs alltså vara större än vad som klart framgår av dess ordalydelse.

Eftersom EG-direktiv enligt EG-rätten i princip tar över svensk lag och grundlag är det inte PuL utan dataskyddsdirektivet som är av betydelse för det svenska handlingsutrymmet i fråga om utvidgning av grundlagsskyddet för yttrandefriheten. Det är alltså inte PuL:s innehåll i sig som är av intresse här utan hur man i lagstiftningsärendet såg på möjligheten till undantag från direktivet i yttrandefrihetens intresse. PuL:s innehåll behandlas därför endast kortfattat i det följande. En utförligare redogörelse för detta finns i avsnitt 2.3.1.

Vad gäller PuL i allmänhet kan följande nämnas. Lagen trädde i kraft den 24 oktober 1998 och ersatte den gamla datalagen från 1973. Den följer i huvudsak dataskyddsdirektivets text och disposition och återspeglar väl innehållet i direktivet. Det tillståndsförfarande som gällde enligt datalagen har helt försvunnit i den nya personuppgiftslagen. Datainspektionens verksamhet koncentreras med den nya lagen på tillsyn, information och rådgivning. Datainspektionen skall också precisera lagens regler genom att meddela föreskrifter på olika områden.

PuL har varit omdiskuterad och som nämnts i avsnitt 7.3.1 uppdrog riksdagen, med anledning av ett betänkande från KU, åt regeringen att

• Sida 269
•  Original

göra en översyn av PuL med syfte att förändra lagstiftningen i riktning mot ett regelverk som tar sikte på missbruk av personuppgifter så långt det är möjligt inom dataskyddsdirektivets ramar. Den 1 januari 2000 trädde vissa ändringar av lagen i kraft (SFS 1999:1210, prop. 1999/2000:11). Ändringarna innebär dels att överföring av personuppgifter till ett tredje land inte längre skall vara förbjuden om det tredje landet har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifter, dels att ringa fall av överträdelse av PuL:s straffbestämmelse inte längre är straffbar. Ändringarna anges sammantaget ha medfört att skyddet för personuppgifter i betydligt högre grad inriktats på de förfaranden som medför allvarliga integritetsrisker och att lagstiftningen närmat sig en sådan missbruksinriktad regleringsmodell som riksdagen uttalat sig för samt att användningen av modern informationsteknik därigenom underlättas (a. prop. s. 1, jfr s. 18).

Vad det så gäller förhållandet till tryck- och yttrandefriheten regleras detta, som redan nämnts, i 7 § PuL. I paragrafens första stycke sägs att lagen inte tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i TF eller YGL. Detta följer i och för sig redan av principen om lex superior, dvs. principen om att författning av högre dignitet har företräde (jfr 8 kap. 17 § och 11 kap. 14 § RF), men regeln har intagits i lagen i förtydligande syfte (prop. 1997/98:44 s. 50 och 119). I paragrafens andra stycke undantas sådan behandling som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande från de flesta av lagens bestämmelser. Bestämmelserna om säkerhetsåtgärder skall dock tillämpas också på sådan behandling. Detta stycke avses ha samma innebörd som art. 9 i direktivet och innebär att sådan journalistisk, konstnärlig eller litterär verksamhet som faller utanför TF:s och YGL:s skydd därför att den inte utövas i sådana medier som skyddas av grundlagarna ändå undantas från PuL:s tillämpningsområde, utom vad gäller säkerhetsåtgärder.

I lagstiftningsärendet gjorde alltså lagstiftaren bedömningen att det var möjligt att låta TF och YGL gälla oförändrade när dataskyddsdirektivet genomfördes genom införandet av PuL (bet. 1997/98:KU18 s. 35, rskr. 1997/98:180). Lagrådet uttalade dock att det, med en försiktig formulering, fick anses tveksamt om EG-domstolen skulle acceptera att de bestämmelser i direktivet som införlivas med svensk rätt genom den nya lagen fick vika för de svenska grundlagarna i vidare mån än som medges enligt ordalagen av art. 9 i direktivet och avstyrkte ett så vittgående undantag från integritetsskyddsintressena som följer av att TF och YGL tolkas in i artiklarna. Lagrådet uttalade också att ville man vara säker på att inte lagstifta i strid med direktivet borde i stället reglerna i TF och YGL ändras så att en konflikt undveks (prop. 1997/98:44 s. 237).

Som grund för bedömningen att det var möjligt att låta TF och YGL gälla oförändrade angav KU, med instämmande av riksdagen, att det dela-

• Sida 270
•  Original

de regeringens och Mediekommitténs bedömning (a. bet. s. 35 och a. rskr.) att art. 9 i dataskyddsdirektivet, jämförd med p. 37 i ingressen, skulle uppfattas så att integritetsskyddsintresset inte kan anses ta över yttrandefrihetsintresset, utan att en avvägning måste göras. Det angavs att sambandet med Europakonventionen gav vid handen att en sådan avvägning måste vara möjlig även utanför journalistisk, litterär och konstnärlig verksamhet i inskränkt betydelse. Härvid noterades att Sverige i samband med direktivets antagande fått intaget i ministerrådets protokoll att Sverige anser att begreppet konstnärliga och litterära uttryck mera syftar på uttrycksmedlen än på kommunikationens innehåll eller dess kvalitet. Riksdagen ansåg också att dataskyddsdirektivets möjligheter till undantag borde utnyttjas fullt ut varför undantag även gjordes för journalistisk, konstnärlig och litterär verksamhet som faller utanför TF:s och YGL:s tillämpningsområde.

När det gällde frågan vilka möjligheter till undantag som direktivets art. 9 ger, jämförd med p. 37 i ingressen, hänvisade KU även till de överväganden som Mediekommittén gjort (SOU 1997:49, s. 258 ff).

Enligt Mediekommittén finns det från svensk grundlagsstiftningssynpunkt anledning att ha som utgångspunkt den grundsyn som anlades vid grundlagsändringarna inför ett svenskt EU-medlemskap och som kan sammanfattas med att vi inte bör ge avkall på vårt grundlagsskydd enligt TF och YGL annat än om det är alldeles nödvändigt. Detta synsätt borde enligt kommittén leda till att vi i enlighet med Sveriges förklaring vid direktivets antagande håller fast vid att yttrandefriheten är ”odelbar” och inte enbart omfattar journalistisk samt litterär och konstnärlig verksamhet i inskränkt betydelse utan de medieformer som sådan verksamhet normalt utnyttjar.

Kommittén ansåg att vi i yttrandefrihetens intresse borde i så stor utsträckning som möjligt begagna de undantagsmöjligheter som direktivet ger enligt art. 9, jämförd med p. 37 i ingressen. Som ett argument för denna inställning pekade kommittén på att grundlagstiftningen genom TF och YGL innehåller ett principförbud mot censur. Detta förbud gäller även i fråga om datorlagrade personuppgifter som utgör ett led i framställningen av t.ex. en tryckt skrift. Det hade därför enligt kommittén inte varit möjligt för Sverige att överlåta rätt att besluta en så principiell avvikelse från censurförbudet som direktivet kan synas kräva enligt ordalagen. Kommittén nämner att också andra länder inom EU har ett motsvarande censurförbud.

Enligt kommittén kan det angivna synsättet motiveras inte bara från nationell grundlagssynpunkt utan också utifrån ett EG-rättsligt perspektiv. Kommittén pekade på att det både i EG-domstolens praxis och i Maastrichtavtalet slås fast att Europakonventionens fri- och rättigheter skall respekteras som allmänna rättsprinciper på EG-rättens område. Detta har enligt kommittén varit en viktig faktor vid Sveriges anslutning till EU,

• Sida 271
•  Original

något som kommer till uttryck i 10 kap. 5 § RF. Kommittén konstaterar att rätt till skydd för privatlivet regleras i art. 8 i konventionen och rätt till yttrandefrihet i art. 10. I konventionen är dessa båda fri- och rättigheter jämställda, och integritetsskyddet framstår enligt kommittén inte som i EG-direktivet som ett överordnat intresse.

Kommittén konstaterade vidare att Europadomstolen i sin tillämpning av konventionen förklarat att yttrandefriheten utgör en av de viktigaste grunderna för ett demokratiskt samhälle. Skyddet för yttrandefriheten har enligt domstolens avgöranden inte bara gällt journalistisk verksamhet eller litterärt eller konstnärligt skapande utan också politisk verksamhet och kommersiella yttranden. Enligt kommittén måste det vara så att integritetsskyddsintresset inte generellt kan anses ta över yttrandefrihetsintresset utan en avvägning måste göras mellan dessa motstridande intressen i olika sammanhang. Kommittén anförde att EG-direktivet till följd härav inte kan anses ha den innebörden att yttrandefriheten inte får ges försteg framför skyddet för privatlivet i andra fall än dem som är speciellt omnämnda i art. 9 i direktivet.

Även om art. 10 i Europakonventionen tillåter begränsningar i yttrandefriheten inom ganska vida ramar, fanns det enligt kommittén inte skäl att tro att integritetsskyddet utanför journalistisk samt litterär och konstnärlig verksamhet kan ges försteg framför yttrandefrihetsintresset på det generella sätt som skulle följa av direktivets avfattning. Kommittén anförde att konventionen får anses innebära att man skall iaktta en sådan proportionalitetsprincip som utgör en del också av EG:s grundläggande rättsprinciper. Detta angavs gälla även utanför journalistisk samt litterär och konstnärlig verksamhet i inskränkt betydelse.

Sammantaget fanns det enligt Mediekommittén alltså anledning att anse att möjligheterna till undantag från direktivets regler i yttrandefrihetens intresse är vidare än vad ordalagen i art. 9 synes ge vid handen. På motsvarande sätt borde man enligt kommittén se på kravet i art. 9 att undantagen skall vara nödvändiga.

7.4. Överväganden

Produktion och spridning av sådana framställningar som omfattas av TF:s och YGL:s skydd innefattar i stor utsträckning sådan behandling av personuppgifter som avses i dataskyddsdirektivet. Eftersom direktivet i egenskap av EG-rätt i princip står över svenska grundlagsregler måste Mediegrundlagsutredningens förslag till en utvidgad och mera teknikoberoende YGL vara förenliga med direktivet. Frågan är i vilken utsträckning och på vilket sätt man kan uppnå sådan förenlighet.

• Sida 272
•  Original

Det bör här noteras att det också enligt Mediegrundlagsutredningens uppfattning från svenska utgångspunkter får anses att TF:s och YGL:s nuvarande tillämpningsområden omfattas av de möjligheter till undantag från dataskyddsdirektivet som dess art. 9 ger, vilka möjligheter också utnyttjats vid genomförandet av direktivet genom PuL. Vad frågan nu gäller är alltså endast hur man kan uppnå förenlighet mellan dataskyddsdirektivet och kommitténs förslag i detta hänseende. Som nämnts i inledningen innebär dessa förslag till en utvidgad och mera teknikoberoende YGL för det första att databasregeln utvidgas så att även andra än traditionella massmedieföretag kan få grundlagsskydd för sådana databaser om de skaffar ett utgivningsbevis. (Bokförlag o.dyl. läggs också till bland massmedieföretagen i den nu gällande databasregeln.) För det andra innebär förslaget att traditionella massmedieföretag får automatiskt grundlagsskydd för direktsändningar på begäran och print on demand-verksamhet och viss användning av push-teknik. För det tredje innebär förslaget att även andra än traditionella massmedieföretag kan få grundlagsskydd för direktsändningar på begäran, print on demand och viss användning av push-teknik om de ansöker om utgivningsbevis. I alla fallen är det fråga om databaser i någon mening. Det som skiljer sig åt är innehållet eller användningen av detta. De nu nämnda förslagen innefattas i en regel och omtalas i det följande som utvidgningen av databasregeln.

Man kan, i vart fall teoretiskt, tänka sig tre olika sätt att angripa problemet. Det första innebär att man begränsar möjligheten till utvidgat grundlagsskydd till att gälla endast de fall då behandling av personuppgifter som omfattas av direktivet inte förekommer, dvs. till fall då direktivet inte är tillämpligt över huvud taget. Någon konflikt med direktivet uppkommer då givetvis inte.

Som framgått ovan är direktivet emellertid mycket omfattande. Så t.ex. avses med personuppgift varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person och med behandling av personuppgifter avses i princip allt man kan göra med sådana uppgifter, bl.a. samla in, lagra, bearbeta, använda och sprida. Behandling av ljud- eller bilduppgifter om fysiska personer omfattas också av direktivet om den sker med ADB eller om uppgifterna ingår i eller avses ingå i ett register som är uppbyggt efter kriterier som utformats för att underlätta tillgång till uppgifterna. Eftersom direktivet är så omfattande och TF- eller YGL-skyddad verksamhet ofta innefattar sådan behandling av personuppgifter som avses i direktivet innebär det nu diskuterade alternativet att utvidgningen av det grundlagsskyddade området skulle bli mycket begränsad.

Om utvidgningen av databasregeln skulle utformas så att endast den som förbinder sig att inte behandla personuppgifter skulle kunna få grundlagsskydd för sin databas, skulle det också krävas vissa sanktionsmöjligheter för att inte förbudet mot behandling av personuppgifter

• Sida 273
•  Original

skulle bli helt skenbart. Möjlighet att upphäva grundlagsskyddet borde krävas. Detta skulle i sin tur fordra att någon myndighet höll uppsikt över innehållet i databasen. Ingripande skulle visserligen inte vara möjligt förrän efter att yttrandet offentliggjorts i databasen varför en direkt konflikt med förbudet mot censur och hindrande åtgärder inte kan anses föreligga. Varje form av innehållsmässig värdering av yttranden öppnar dock för missbruk och bör därför undvikas i grundlagarna. Sanktionsmöjligheter av det nu diskuterade slaget skulle också innebära ett stort avsteg från de grundläggande principerna i det svenska skyddet för yttrandefriheten.

Av det anförda framgår att det nu diskuterade alternativet inte bör övervägas vidare.

De båda andra sätten att angripa problemet innebär att man på olika sätt använder de undantagsmöjligheter som direktivet ger.

Det kan då till en början konstateras att direktivet innehåller två artiklar som kan ge möjlighet till undantag i yttrandefrihetens intresse, nämligen art. 9, med tillhörande p. 37 i ingressen, och art. 13. Den senare ger möjlighet till undantag från vissa artiklar med hänsyn till vissa angivna intressen, bl.a. skydd av den registrerades eller andras fri- och rättigheter. Som angetts i avsnitt 7.3.2 är det oklart om uttrycket ”den registrerades eller andras fri- och rättigheter” omfattar yttrandefrihetsintresset eftersom art. 9 uttryckligen behandlar möjligheten till undantag med hänsyn till yttrandefriheten. I kommissionens förklaring till denna punkt i art. 13 talas det inte heller om yttrandefriheten. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening får det därför anses att de möjligheter till undantag från direktivet som kan göras i yttrandefrihetens intresse behandlas enbart av art. 9 och p. 37 i ingressen.

Man kan då för det första tänka sig att argumentera på samma sätt som Mediekommittén, dvs. hävda att möjligheterna till undantag i yttrandefrihetens intresse är vidare än vad ordalagen i art. 9 synes ge vid handen och att även den utvidgning av databasregeln som Mediegrundlagsutredningen föreslår, och som till stora delar motsvarar Mediekommitténs förslag, omfattas av möjligheten till undantag. För det andra kan man tänka sig att begränsa möjligheten till grundlagsskydd enligt de nya grundlagsregler som kommittén föreslår till de fall som anges i art. 9, dvs. till verksamhet som bedrivs för ”uteslutande journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande”.

Det första av de nu nämnda alternativen innebär att man håller fast vid den hållning som lagstiftaren intog vid införandet av PuL. Det måste dock noteras att lagstiftaren då inte tog ställning till om en utvidgad databasregel rymdes inom möjligheterna till undantag enligt art. 9, utan bedömningen avsåg endast den då gällande lydelsen av TF och YGL. Som nämnts inledningsvis får det från svenska utgångspunkter anses att TF:s och YGL:s nuvarande tillämpningsområden ryms inom undantagsmöjligheter-

• Sida 274
•  Original

na enligt art. 9. Vad frågan nu gäller är alltså endast om vårt förslag till utvidgning av YGL:s tillämpningsområde också ryms inom undantagsmöjligheterna.

Om man väljer detta alternativ är en tänkbar invändning att ett påstående om att undantaget enligt art. 9 för uteslutande journalistiska ändamål och konstnärligt och litterärt skapande också omfattar envar som ansöker om utgivningsbevis för en databas innebär att man uppenbart går utöver artikelns tillämpningsområde. Mot denna invändning kan hävdas att begreppen journalistiska ändamål och konstnärligt och litterärt skapande knappast är klart definierade och att nästan allt massmedialt utövande av yttrandefriheten torde kunna hänföras dit om inte begreppen tolkas snävt. Termen journalist har också i andra sammanhang getts en vid definition. Så har t.ex. i Europarådets ministerkommittés rekommendation om rätten för journalister att inte avslöja sina källor termen journalist definierats som ”any natural or legal person who is regularly or professionally engaged in the collection and dissemination of information to the public via any means of mass communication” (Recommendation No. R (2000) 7 of the Committe of Ministers to member states on the right of journalists not to disclose their sources of information, antagen den 8 mars 2000, definition a., jfr Draft Explanatory Memorandum, Commentary 9–14). I Europarådets rekommendation No. R (96) 4 om skydd för journalister i konflikt- och spänningssituationer uttalas också att termen journalist i rekommendationen skall anses täcka alla representanter för medierna, såsom alla som arbetar med att samla in, bearbeta och sprida nyheter och information, inklusive fotografer, chaufförer och tolkar. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening är det även naturligt att ge en vid definition åt begreppet journalist eftersom det ständigt tillkommer nya former för kommunikation till allmänheten. Ursprungligen torde begreppet endast ha avsett den som arbetade inom tidningsvärlden. Senare tillkom radio och TV och numera finns också t.ex. Internet med alla de möjligheter till olika former av kommunikation med allmänheten som ges där.

Med kommitténs utformning av databasregeln skulle också för utgivningsbevis krävas att databasen tillhandahålls allmänheten, dvs. att databasinnehavaren riktar sitt yttrande till en stor och obestämd krets av mottagare. Det skulle även krävas att han ordnar verksamheten så att mottagarna inte kan ändra innehållet i databasen och han skulle vara tvungen att dokumentera innehållet i databasen samt utse och anmäla en utgivare. Han måste alltså rikta sitt yttrande till allmänheten, yttrandets innehåll kommer att kunna fastställas, han kommer att kunna knytas till de yttranden han gör och han får efter utgivaren bära ansvaret för dem. Det skulle kunna hävdas att dessa krav på verksamheten innebär att den till stor del drivs under sådana förhållanden som ofta kännetecknar verksamhet för journalistiska ändamål, om man bortser från att innehållet inte behöver vara be-

• Sida 275
•  Original

gränsat till nyheter, debatt, opinionsbildning eller annat som kan kopplas till sådan verksamhet i snäv mening.

Med andra ord skulle ”verksamhet för journalistiska ändamål” ges en vid betydelse som snarare avser sättet att arbeta än innehållet i det som yttras, alltså ett synsätt som kan sägas ansluta sig till Sveriges förklaring vid antagandet av EG-direktivet. I de fall då innehållet i databasen är sådant att det knappast kan kopplas till journalistiska ändamål torde verksamheten i stället med ett motsvarande synsätt kunna betraktas som ett led i konstnärligt eller litterärt skapande.

Denna hållning skulle alltså innebära att man argumenterar på samma sätt som Mediekommittén med tillägg om att de krav som enligt databasregeln ställs på verksamheten innebär att den till stor del utövas under sådana villkor som ofta kännetecknar verksamhet för journalistiska ändamål och att i fall då sådant ändamål i snäv mening inte kan anses föreligga torde den i stället vara att betrakta som konstnärligt eller litterärt skapande. Med bortseende från tillägget överensstämmer detta resonemang med det som fördes av regeringen och riksdagen vid införandet av PuL angående möjligheterna till undantag från direktivet för verksamhet som var skyddad enligt då gällande TF och YGL.

Frågan kan ställas om detta resonemang redan underkänts av regeringen i samband med att den inte förde vidare Mediekommitténs förslag till utvidgning av databasregeln. Några av remissinstanserna (Hovrätten över Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län och Sveriges Advokatsamfund, se Ds 1997:85 s. 77 ff) satte förslagets förenlighet med dataskyddsdirektivet i fråga. Remissinstansernas kritik innebar sammanfattningsvis att kommitténs tolkning av möjligheterna till undantag från direktivet var alltför extensiv. Länsrätten och Advokatsamfundet ansåg också att frågan om förslagets förenlighet med dataskyddsdirektivet krävde en mera djupgående analys. Advokatsamfundet anförde även bl.a. att kommitténs åberopande av Europakonventionen till stöd för en långtgående möjlighet till undantag från direktivets regler var principiellt intressant men att argumentationen var alltför kortfattad och allmänt hållen för att man skulle kunna bilda sig en säker uppfattning om dess hållbarhet.

Förhållandet till dataskyddsdirektivet anfördes dock inte uttryckligen av regeringen som ett skäl mot att genomföra förslaget (prop. 1997/98:43 s. 114). I stället angavs att det var svårt att överblicka vilka former av ny kommunikation som skulle kunna beröras av utvidgningen, att den fick ses som omfattande och att en sådan utvidgning borde föregås av en mera ingående analys. Regeringen ansåg därför inte att tiden var mogen för en utvidgning av databasregeln på det sätt som Mediekommittén föreslagit. Även om regeringen sålunda inte avvisat tanken på ett sådant förslag kan det dock inte uteslutas att också förhållandet till dataskyddsdirektivet ingav tveksamhet. Slutsatsen får bli att saken befinner sig i samma läge som

• Sida 276
•  Original

när Mediekommittén lämnade sitt betänkande. Denna ståndpunkt påverkas inte av EU:s politiska deklaration om en EU-stadga om grundläggande rättigheter eftersom deklarationen inte är juridiskt bindande. Den ger knappast heller uttryck för ett annat synsätt än det som kommer till uttryck i Europakonventionen.

Det andra sättet att uppnå förenlighet mellan dataskyddsdirektivet och förslaget till en utvidgad databasregel genom användande av direktivets möjligheter till undantag enligt art. 9 skulle som nämnts innebära att man i de nya reglerna angav att möjligheten till grundlagsskydd för databaser skulle gälla endast för verksamhet som bedrevs för ”uteslutande journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande”. Detta skulle alltså kunna innebära ett mera begränsat grundlagsskydd än det ovan diskuterade alternativet.

För att kravet på att verksamheten skall falla inom möjligheterna till undantag enligt art. 9 inte skall bli endast skenbart torde det i detta fall krävas, liksom vid det inledningsvis behandlade alternativet (grundlagsskydd endast om personuppgifter ej behandlas), att vissa sanktionsmöjligheter föreligger. Kravet på förenlighet med undantagen i art. 9 vore ju meningslöst om det vore tillräckligt att påstå t.ex. att verksamheten skulle bedrivas uteslutande för journalistiska ändamål och det inte fanns någon möjlighet att ingripa om verksamheten helt avvek från detta. Även en lösning enligt detta alternativ måste därför anses kräva vissa sanktionsmöjligheter, t.ex. möjlighet att återkalla utgivningsbevis och därmed upphäva grundlagsskyddet om verksamheten inte längre bedrivs uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande.

Liksom beträffande det inledningsvis behandlade alternativet skulle detta kräva att någon myndighet höll uppsikt över innehållet i databasen. Ingripande skulle visserligen inte vara möjligt förrän efter att yttrandet offentliggjorts i databasen varför en direkt konflikt med förbudet mot censur och hindrande åtgärder inte heller här kan anses föreligga. Det ter sig dock mycket besvärligt att tillämpa de angivna rekvisiten vilkas innebörd är minst sagt oklar. Härtill kommer, som tidigare nämnts, att varje innehållsmässig värdering av yttranden öppnar för missbruk och därför bör undvikas. Som också konstaterats i det föregående skulle sanktionsmöjligheter av det nu diskuterade slaget innebära ett stort avsteg från de grundläggande principerna i det svenska skyddet för yttrandefriheten.

Till det sagda kommer att rekvisitet ”uteslutande” är problematiskt. Skall detta förstås så att varje biavsikt som inte ryms i ordalagen i art. 9 gör att undantaget inte gäller? Hur skall avsikterna med verksamheten fastställas? Ordet ”uteslutande” skulle medföra en icke önskvärd otydlighet i grundlagsskyddet. Det kan nämnas att tolkningen av rekvisitet ”uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande” kan komma att bli föremål för HD:s prövning (mål B 293-00).

• Sida 277
•  Original

Det är därför visserligen möjligt att rekvisitet får viss belysning men ett verkligen slutligt ställningstagande kan ske bara genom en dom av EGdomstolen i en oviss framtid.

Av vad som nu sagts framgår att inte heller detta alternativ bör övervägas vidare.

Slutsatsen blir alltså att det endast är alternativ nummer två, dvs. Mediekommitténs argumentationslinje, som återstår om man vill hålla fast vid förslaget till en utvidgad databasregel som ger envar möjlighet att få grundlagsskydd utan krav på innehållet i databasen.

Avslutningsvis kan här nämnas att Mediegrundlagsutredningens förslag till en utvidgad och mera teknikoberoende YGL även innebär att utgivningsbevis skall kunna utfärdas också för sådan direktsändnings-, databas-, eller print on demand-verksamhet som bedrivs genom överföringar som utgår från utlandet (se kapitel 6) och att samma regler skall gälla för sådan verksamhet som för motsvarande verksamhet där överföringarna utgår från Sverige. Det svenska grundlagsskyddet kan dock av naturliga skäl endast upprätthållas i Sverige. Om det land varifrån överföringarna utgår tillhör EU torde bl.a. det landets lagregler för genomförande av dataskyddsdirektivet kunna vara tillämpliga på den del av verksamheten som bedrivs i det landet. Detta kan innebära att den utländska verksamheten i ett sådant fall faktiskt har andra legala förutsättningar än motsvarande verksamhet där överföringarna utgår från Sverige.

9. Vissa frågor om beslag

Kommitténs förslag: Ingen ändring görs beträffande tiden för åtal efter utredningsbeslag av tekniska upptagningar.

I TF införs en uttrycklig regel om rätt till domstolsprövning av beslag som verkställts utan rättens förordnande. Regeln gäller för både utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag. Genom hänvisning i YGL till bestämmelsen blir den gällande även för utrednings- och konfiskeringsbeslag enligt YGL.

Beträffande skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en upptagning som föranlett utredningsbeslag införs en möjlighet för JK att i efterhand komplettera beslutet med uppgift om vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Kompletteringen skall göras så snart det kan ske.

I TF:s och YGL:s regler om skyldighet att sända bevis om beslag görs ett tillägg om att detta skall göras så snart det kan ske för att klargöra att JK får dröja med underrättelsen tills det är klart vem den skall sändas till.

9.1. Inledning

Enligt TF och YGL får framställning som innefattar tryck- eller yttrandefrihetsbrott konfiskeras. Konfiskering innebär bl.a. att alla exemplar som är avsedda för spridning skall förstöras. Om det förekommer anledning att tryckt skrift eller teknisk upptagning kan konfiskeras får skriften eller upptagningen läggas under beslag i avvaktan på beslut om konfiskering, s.k. konfiskeringsbeslag. Framställning som skäligen kan antas äga betydelse för utredning av tryck- eller yttrandefrihetsbrott kan också läggas under beslag, s.k. utredningsbeslag.

JK har sin framställning till regeringen av den 20 maj 1997, se bilaga 2 till detta betänkande, påtalat vissa problem i anslutning till reglerna om beslag i TF och YGL. I framställningen tar JK också upp bl.a. frågor som avser beräkningen av preskriptionstiderna när det gäller yttrandefrihetsbrott i filmer och andra upptagningar. Dessa frågor behandlas i kapitel 8.

• Sida 332
•  Original

Som framgått i kapitel 8 överlämnades framställningen till regeringen i anslutning till remissbehandlingen av Mediekommitténs betänkande. Framställningen remissbehandlades och remissutfallet blev i huvudsak positivt. Regeringen gick dock inte vidare med förslagen i den proposition som följde på Mediekommitténs och Barnpornografiutredningens arbete (prop. 1997/98:43). I propositionen anförde regeringen att det av JK:s framställning framgår att tillämpningen av en del av YGL:s bestämmelser är förenad med praktiska problem som inte är obetydliga. Enligt regeringen krävde emellertid frågorna en djupare analys än som var möjligt inom ramen för det lagstiftningsarbete som ledde fram till den aktuella propositionen. Det angavs att frågorna i stället borde beredas mera ingående (a. prop. s. 55).

I Mediegrundlagsutredningens direktiv anges att kommittén skall utreda de tillämpningsproblem som JK redovisar i framställningen. Det sägs att uppdraget innebär att kommittén skall se över åtalstiden efter utredningsbeslag med anledning av yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar, att kommittén skall överväga om bestämmelser om rätt till domstolsprövning av konfiskerings- och utredningsbeslag behöver tas in i TF och YGL och om skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en upptagning som har föranlett ett beslag bör upphävas i fråga om utredningsbeslag. Det sägs också att även skyldigheten enligt YGL att sända ett bevis om att beslag har beslutats till den som låtit framställa en upptagning skall ses över. JK:s framställning skall enligt direktiven tjäna som utgångspunkt och som ett diskussionsunderlag för kommitténs överväganden utan att kommittén därmed är bunden av de lösningar som JK har föreslagit.

Det kan här anmärkas att den grundlagsändring som trädde i kraft den 1 januari 1999 innebar bl.a. att det i TF och YGL infördes en regel om att dessa grundlagar inte är tillämpliga på skildring av barn i pornografisk bild. Grundlagsändringen innebar också att termen teknisk upptagning infördes som gemensam benämning för filmer, videogram, ljudupptagningar och andra upptagningar med text, bild eller ljud som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

Redogörelsen i det följande för JK:s framställning och förslag samt remissyttrandena måste läsas med detta i minne.

9.2. Gällande rätt

9.2.1. Åtalstiden efter utredningsbeslag av tekniska upptagningar m.m.

Enligt TF och YGL får en tryckt skrift eller en teknisk upptagning som innefattar tryck- eller yttrandefrihetsbrott konfiskeras. Konfiskering inne-

• Sida 333
•  Original

bär bl.a. att alla för spridning avsedda exemplar skall förstöras (7 kap. 7 § TF och 5 kap. 6 § YGL). Förekommer anledning att en tryckt skrift eller teknisk upptagning kan konfiskeras på grund av tryck- eller yttrandefrihetsbrott får skriften eller upptagningen tas i beslag i avvaktan på beslut om detta, s.k. konfiskeringsbeslag (10 kap. 1 § TF och 7 kap. 3 § första stycket YGL). Exemplar av tryckt skrift och teknisk upptagning som skäligen kan antas äga betydelse för utredning i tryckfrihetsmål får också tas i beslag, s.k. utredningsbeslag (10 kap. 14 § TF och 7 kap. 3 § första stycket YGL). Ett beslags karaktär av konfiskerings- eller utredningsbeslag beror på syftet med beslaget. Syftet med ett utredningsbeslag får inte vara att hindra spridning av en framställning. Endast det fåtal exemplar som behövs för utredningen får tas i beslag (prop. 1975/76:204 s. 183).

Det kan här anmärkas att om en film eller ett videogram sprids till allmänheten genom att spelas upp vid en offentlig visning och filmen finns i endast ett exemplar kan det tyckas att intresset av att säkra bevisning om filmens innehåll kommer i konflikt med förbudet mot att genom utredningsbeslag hindra spridning. Det måste då noteras att framställningen i en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå innan den får visas offentligt (1 § granskningslagen) och att den som visar en film som inte godkänts för visning kan dömas till böter eller fängelse enligt 19 § granskningslagen. På grund av denna straffbestämmelse har offentliga förevisningar av filmer och videogram undantagits från BrB:s straffstadgande om olaga våldsskildring (16 kap. 10 b § BrB). Den som offentligt förevisar en icke godkänd film skall alltså oavsett filmens innehåll dömas enligt granskningslagen. I 20 § granskningslagen sägs också att film, videogram och utrustning som använts i strid med 1 § skall förklaras förverkade om det inte är uppenbart oskäligt. Enligt 27 kap. 1 § RB får tas i beslag bl.a. föremål som kan antas vara på grund av brott förverkade. Tillstånd till reglerna i granskningslagen lämnas i 1 kap. 3 § andra stycket YGL. Slutsatsen blir alltså att om någon utan tillstånd offentligt förevisar en film eller ett videogram kan framställningen tas i beslag enligt RB:s regler för att säkra förverkande enligt granskningslagen.

Även i övrigt får vid sidan av TF och YGL beslag enligt RB ske vid brott av annat slag än sådana som utgör missbruk av tryck- eller yttrandefriheten eller som uttryckligen undantagits från dessa grundlagars tillämpningsområde, t.ex. upphovsrättsintrång och barnpornografibrott (se avsnitt 1.4.2). Eftersom det inte är framställningens innehåll i sig som föranleder beslaget, strider detta inte mot 1 kap. 3 § YGL.

Beträffande konfiskeringsbeslag enligt TF sägs i 10 kap. 4 § TF att när JK förordnat om beslag eller fastställt beslag som allmän åklagare förordnat om skall åtal vara väckt eller ansökan om konfiskering av skriften gjord inom två veckor efter att JK meddelade beslutet. Om åtal inte väcks inom denna tid är beslaget förfallet varvid verkställigheten enligt 10 kap.

• Sida 334
•  Original

9 § TF genast skall gå åter. Vid konfiskeringsbeslag enligt TF finns det alltså inte någon möjlighet till förlängning av den tid inom vilken åtal skall väckas. I YGL sägs däremot beträffande konfiskeringsbeslag att om den tid som avses i 10 kap. 4 § TF med hänsyn till beslagets omfattning eller någon annan omständighet är otillräcklig får rätten på JK:s framställning medge att tiden förlängs. Förlängningen får inte avse längre tid än som är oundgängligen nödvändig och får omfatta sammanlagt högst två veckor (7 kap. 3 § första stycket tredje och fjärde meningen YGL). Vid konfiskeringsbeslag av tekniska upptagningar enligt YGL måste alltså åtal väckas inom som längst fyra veckor efter att JK förordnat om beslag eller fastställt beslag som beslutats av allmän åklagare.

När det gäller utredningsbeslag sägs i 10 kap. 14 § TF att åtal skall väckas inom en månad från det att beslut om beslag meddelades, om inte rätten på JK:s framställning medger att tiden förlängs. Genom hänvisningen i 7 kap. 3 § YGL till vad som sägs i 10 kap. TF gäller detsamma beträffande utredningsbeslag av tekniska upptagningar.

De nu redovisade bestämmelserna i TF och YGL skall ses mot bakgrund av de allmänna reglerna om beslag. Det bör också nämnas att det i 14 kap. 5 § första stycket TF och 11 kap. 1 § andra stycket YGL sägs att i alla hänseenden som inte har reglerats särskilt i dessa grundlagar eller i lag som beslutats med stöd av dem gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

I 27 kap. RB finns regler om beslag i brottmål. Enligt 27 kap. 1 § RB kan föremål tas i beslag om det skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller på grund av brott förverkat. Enligt 27 kap. 4 § RB får undersökningsledaren eller åklagaren och, under vissa förutsättningar, en polisman besluta om beslaget. Även en enskild som med laga rätt griper en misstänkt får ta föremål som därvid påträffas i beslag. Rätten kan också besluta om beslag.

I RB finns numera ingen regel som kan jämföras med den i 10 kap. 14 § TF om att åtal alltid skall väckas inom en viss tid efter att åklagare eller polis beslutat om beslag. En sådan regel fanns emellertid före den 1 april 1995, se närmare nedan. Däremot finns i 27 kap. 6 § RB en regel som säger att om beslag verkställts utan rättens förordnande kan den som drabbats av beslaget begära rättens prövning därav. Rätten skall då så snart som möjligt och, om synnerligt hinder inte möter, senast på fjärde dagen efter att begäran inkommit hålla förhandling i beslagsfrågan. Om huvudförhandling utsätts att hållas inom en vecka får dock med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen. I 27 kap. 7 § RB sägs att när rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre än vad som är nödvändigt. Av paragrafens andra stycke följer

• Sida 335
•  Original

att om den bestämda tiden är otillräcklig får rätten medge förlängning om framställning om detta görs före tidens utgång.

Det fanns alltså tidigare en regel i RB om att i de fall då rätten inte prövat beslaget skulle åtal alltid väckas viss tid efter det att beslaget verkställts. Regeln återfanns i 27 kap. 7 § andra stycket RB och innebar att när annan än rätten beslutat om beslag skulle åtal väckas inom en månad från det att beslaget verkställdes. Detta gällde dock inte om den beslagtagna egendomens värde understeg en tiondel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då beslaget verkställdes. Möjlighet till förlängning av tiden fanns enligt paragrafens tredje stycke. Regeln i andra stycket om tid för åtal upphävdes den 1 april 1995 (SFS 1994:1412, prop. 1994/95:23). I propositionen anförde departementschefen bl.a. följande (a. prop. s. 115):

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom en månad från det ett beslag verkställdes kan ofta inte infrias av åklagaren. Särskilt i mål om ekonomisk brottslighet är beslagen ofta mycket omfattande. Det är ett tidsödande arbete att gå igenom och analysera materialet. Samma förhållanden förekommer även i andra typer av brottmål, t.ex. miljömål och mål om arbetsmiljöbrott. Åklagaren är ofta tvungen att hos rätten begära förlängning av tiden för åtals väckande och detta oberoende av om den som drabbats av beslaget har någon invändning mot beslaget eller inte.

Bevakningen av åtalsfristerna och framställningarna om förlängning av åtalsfristen torde ta en hel del tid och resurser i anspråk…

Enligt 27 kap. 6 § RB har den som drabbas av ett beslag en ovillkorlig rätt att få beslaget prövat av rätten. Prövningen skall ske skyndsamt och rätten skall, om beslaget fastställs, bestämma den tid inom vilken åtal skall vara väckt. Denna möjlighet att få rättens prövning av beslaget är enligt regeringens mening fullt tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt. Att vid sidan av denna ordning dessutom ha en obligatorisk prövning av frågan om förlängning av tiden för åtals väckande då beslag skett medför onödigt merarbete. Bestämmelsen strider dessutom mot principen för i vilka situationer domstolsmedverkan bör ske. Det finns i de flesta av dessa fall ingen tvist.

Bestämmelsen om obligatorisk prövning av frågan om förlängning av tiden för åtals väckande bör därför upphävas. Det innebär att rätten endast kommer att pröva de beslag där den drabbade särskilt begär detta och att frister för åtals väckande endast bestäms i dessa fall.

Beträffande bakgrunden till den åtalstid som gäller efter utredningsbeslag enligt TF och YGL kan följande nämnas. Regeln om utredningsbeslag i 10 kap. 14 § TF tillkom i samband med 1976 års ändringar i TF (prop.

• Sida 336
•  Original

1975/76:204). Dittills hade inga föreskrifter om beslag på tryckt skrift i syfte att säkra bevisning funnits i TF. Anledningen till detta torde ha varit att sådan bevisning ansågs säkerställd genom skyldigheten att lämna granskningsexemplar. När denna skyldighet upphävdes genom 1976 års ändringar ansågs att bestämmelser om beslag i bevissäkringssyfte inte längre kunde undvaras i TF (a. prop. s. 183). Beträffande åtalstiden gavs ingen uttrycklig bestämmelse i 10 kap. 14 § TF när denna paragraf infördes utan hänvisning gjordes endast till vad som i allmänhet var föreskrivet om beslag.

Enligt den lydelse av 27 kap. 7 § RB som då gällde skulle, när beslag beslutats av annan än rätten, åtal väckas inom en månad sedan beslaget verkställdes om inte den beslagtagna egendomens värde understeg ettusen kronor. Beloppsgränsen ändrades 1987 till tvåtusen kronor (SFS 1986:1010) och 1989 till understigande en tiondel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då beslaget verkställdes (SFS 1989:650). Rätten kunde enligt alla lydelserna medge förlängning av tiden för åtal. Som angetts i det föregående upphävdes regeln om tid för åtal i 27 kap. 7 § RB den 1 april 1995.

Beträffande åtalstiden efter utredningsbeslag enligt TF anförde departementschefen följande vid införandet av 10 kap. 14 § TF (a. prop. s. 184):

Den tid, två veckor, inom vilken enligt 4 § åtal skall väckas för att beslag inte skall förfalla, är enligt min mening alltför kort för att alltid kunna gälla också för beslag i bevissäkringssyfte. Med tanke på att endast ett fåtal exemplar får tas i beslag för detta ändamål anser jag att föreskrifterna i 27 kap. 7 § rättegångsbalken bör gälla. Dessa innebär att åtal skall väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes, men att rätten kan medge förlängning av tiden, om denna finnes otillräcklig.

Den 1 januari 1995 fick 10 kap. 14 § TF sin nu gällande lydelse genom att den sista meningen i paragrafen om att åtal dock alltid skall väckas inom en månad från det att beslut om beslag meddelats om inte rätten medger förlängning lades till i förtydligande syfte (prop.1993/94:118). Bakgrunden till detta var att det konstaterats en osäkerhet i rättstillämpningen om huruvida RB:s, då alltjämt gällande, regel i 27 kap 7 § om egendom av mindre värde var tillämplig på utredningsbeslag enligt TF eller inte (a. prop. s. 23). Genom att det infördes en uttrycklig regel i 10 kap. 14 § TF om att åtal skulle väckas inom en månad klargjordes alltså att RB:s undantagsregel för egendom av mindre värde inte gällde för utredningsbeslag enligt TF.

Vid tillkomsten av YGL berördes inte tiden för väckande av åtal efter utredningsbeslag särskilt utan hänvisning gjordes endast till TF:s bestämmelser.

• Sida 337
•  Original

9.2.2. Rätt till domstolsprövning

Som framgått ovan kan enligt RB:s regler den som drabbas av beslag som verkställts utan rättens förordnande begära domstolens prövning av beslaget (27 kap. 6 § RB). När begäran inkommit skall rätten så snart ske kan och, om synnerligt hinder inte möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i beslagsfrågan. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes, får dock med beslagsförhandlingen anstå till huvudförhandlingen, om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum. När rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag skall den sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre än vad som är nödvändigt. Om tiden visar sig otillräcklig, får rätten medge förlängning om framställning om detta görs före tidens utgång (27 kap. 7 § RB).

I TF och YGL finns ingen bestämmelse som uttryckligen slår fast att den som drabbas av beslag enligt grundlagarna kan begära domstols prövning av beslaget. Inte heller tillämpningslagen innehåller någon sådan bestämmelse. I 14 kap. 5 § första stycket TF och 11 kap. 1 § andra stycket YGL sägs emellertid att i alla hänseenden som inte reglerats särskilt i TF eller YGL eller i lag som beslutats med stöd av dessa grundlagar gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning. Enligt 11 kap. 3 § tillämpningslagen skall också i fråga om rättegången i tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål RB tillämpas i den mån inte annat följer av TF, YGL eller bestämmelserna i tillämpningslagen. Beträffande utredningsbeslag finns också i 10 kap. 14 § tredje meningen TF en uttrycklig hänvisning till vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i de delar som inte regleras i paragrafen.

Frågan huruvida regleringen innebär att RB:s regler om rätt till domstolsprövning är tillämpliga också vid beslag enligt TF och YGL synes inte ha behandlats under förarbetena till dessa grundlagar. Frågan berördes emellertid i propositionen 1993/94:118 Några rättegångsfrågor i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål m.m., som låg till grund för bl.a. införande av den uttryckliga formuleringen om att tidsgränsen för väckande av åtal efter utredningsbeslag enligt TF är en månad med möjlighet till förlängning och möjligheten till förlängning av åtalstiden efter konfiskeringsbeslag enligt YGL. I propositionen gjordes den bedömningen att den som drabbas av ett beslag som beslutats med stöd av TF eller YGL har samma möjligheter att påkalla domstolsprövning av ett beslag som de som gäller vid ett beslag enligt RB.

I propositionen anfördes följande (a. prop. s. 22):

Vid rättens bedömning av en framställning från JK om förlängd tid att väcka åtal eller ansöka om konfiskering torde rätten normalt inte gå in

• Sida 338
•  Original

och göra en prövning av beslaget, utan den beaktar främst vad JK anfört till stöd för att ytterligare tid behövs innan åtal kan väckas.

Vill den som drabbats av beslaget att rätten skall göra en fullständig bedömning av beslagsfrågan, har han möjlighet att begära beslagsförhandling. Den som drabbats av ett beslag som beslutats med stöd av TF eller YGL har nämligen samma möjligheter att påkalla en domstolsprövning av ett beslag som gäller vid beslag enligt rättegångsbalken (RB). Han kan därför begära att rätten tar ställning till beslaget även före det att åtal har väckts eller ansökan om konfiskering har gjorts. En sådan rätt till domstolsprövning finns inte uttryckligen angiven i TF, YGL eller i tillämpningslagen, men följer av grundlagarnas och tillämpningslagens föreskrifter att om allt som inte särskilt föreskrivs i TF och YGL eller som har beslutats med stöd av grundlagarna, gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag eller annan författning (14 kap. 5 § TF och 11 kap. 1 § YGL, jfr 11 kap. 3 § tillämpningslagen).

I propositionen nämndes också helt kort frågan om rätten till domstolsprövning av beslag enligt TF och YGL skulle grundlagsfästas. Regeringen anslöt sig till den bedömning som gjorts i Justitiedepartementets promemoria Några rättegångsfrågor i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål (dnr 93–3481). Bedömningen var att de bestämmelser som finns i RB är tillräckliga (a. prop. s. 23).

9.2.3. Skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en upptagning som föranlett beslag m.m.

I 7 kap. 3 § andra stycket YGL sägs att varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget och att beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer. Bestämmelsen gäller både konfiskerings- och utredningsbeslag, jfr paragrafens första stycke och 10 kap. 6 § och 14 §§ TF.

Vid tillkomsten av YGL berördes inte skälen till skyldigheten att ange avsnitt närmare utan hänvisning gjordes till TF:s bestämmelser. När 10 kap. 14 § TF tillkom berördes inte heller anledningen till skyldigheten att ange avsnitt vid utredningsbeslag närmare utan det anfördes endast att vad som enligt 10 kap. 6 § TF gällde för konfiskeringsbeslag i detta avseende även borde gälla för utredningsbeslag.

I 3 kap. 13 § fjärde stycket YGL sägs att den som sprider en teknisk upptagning trots att han vet att den enligt denna grundlag har tagits i be-

• Sida 339
•  Original

slag eller konfiskerats skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Av bestämmelsens lydelse kan tyckas följa att straffansvar gäller även för spridning av upptagning som tagits i utredningsbeslag. Så är emellertid inte fallet. Frågan berördes inte uttryckligen vid tillkomsten av YGL. I 7 kap. 3 § första stycket YGL sägs emellertid att vad som sägs i 10 kap. TF om beslag av tryckta skrifter skall gälla också i fråga om beslag av tekniska upptagningar. I 6 kap. 3 § andra stycket TF finns ett straffsanktionerat förbud mot spridande av tryckt skrift som utspridaren veterligt lagts under beslag eller förklarats konfiskerad som motsvarar förbudet i 3 kap. 13 § fjärde stycket YGL. TF:s förbud gäller inte för skrifter som lagts under utredningsbeslag. Detta framgår av 10 kap. 7 § andra stycket TF, där det sägs att angående förbud mot spridande av tryckt skrift som lagts under beslag är stadgat i 6 kap. 3 §, och 10 kap. 14 § TF där hänvisning inte sker till andra stycket i 10 kap. 7 § TF. Vid tillkomsten av 10 kap. 14 § TF anförde departementschefen bl.a. att beslag i bevissäkringssyfte inte fick användas i stället för beslag enligt 10 kap. 1 § TF för att hindra skriftens spridning och att hänvisningen i 10 kap. 7 § andra stycket TF till förbudet i 6 kap. 3 § samma grundlag mot spridande av tryckt skrift, som har lagts under beslag, givetvis inte borde gälla beslag i bevissäkringssyfte (prop. 1975/76:204 s. 184).

Av det anförda framgår alltså att beträffande konfiskeringsbeslag har skyldigheten att ange vilka avsnitt som föranlett beslagen betydelse för möjligheten att sprida skriften eller upptagningen efter beslaget, medan skyldigheten att ange avsnitt saknar denna betydelse när det gäller utredningsbeslag. Anledningen till detta är att konfiskeringsbeslag medför förbud att sprida skriften eller upptagningen, om man inte utesluter de avsnitt som föranlett beslaget (se SOU 1947:60 s. 265 och prop. 1948:230 s. 186), medan utredningsbeslag inte får användas för att hindra framställningens spridning och således inte heller är förbundet med något spridningsförbud.

Skyldigheten att ange avsnitt är av betydelse också i andra avseenden. Den kan vara viktig för den drabbades möjligheter att bedöma riktigheten i beslaget. För en person som har för avsikt att sprida en upptagning som belagts med utredningsbeslag kan det också vara av vikt att avsnitten anges så att han kan bedöma om upptagningarna kan anses innefatta yttrandefrihetsbrott som han riskerar att senare dömas för i sin egenskap av spridare.

I anslutning till skyldigheten att ange vilka avsnitt som föranlett beslaget kan här också nämnas att JK enligt 5 kap. 5 § tillämpningslagen har möjlighet att begära s.k. referensband av bl.a. filmer och ljudupptagningar som skall bevaras enligt samma lag. Skyldigheten att bevara och på begäran lämna ut referensband åvilar, såvitt avser tekniska upptagningar, den som har låtit framställa upptagningen respektive den som här i landet läm-

• Sida 340
•  Original

nar ut den för spridning, dvs. importören (5 kap. 4 och 5 §§ tillämpningslagen och 4 kap. 1 § och 10 kap. 1 § YGL samt prop. 1990/91:64 s. 132).

I 7 kap. 3 § tredje stycket YGL sägs att bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som beslaget verkställts hos samt den som har låtit framställa den tekniska upptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i upptagningen som föranlett beslaget. Bestämmelsen är tillämplig endast vid konfiskeringsbeslag, jfr paragrafens första stycke och 10 kap. 8 § andra stycket TF samt 10 kap. 14 § TF.

9.3. Närmare om problemen och JK:s förslag m.m.

9.3.1. Åtalstiden efter utredningsbeslag av tekniska upptagningar m.m.

Problemet

I JK:s framställning anges att JK regelmässigt måste begära förlängning efter utredningsbeslag och att sådan oftast medges. Det sägs vidare att det sällan är möjligt för JK att genomföra en förundersökning och väcka åtal inom fyra veckor efter t.ex. ett omfattande beslag av olika videogram som dessutom saknar ursprungsuppgifter till ledning för bedömningen av vem som kan bära det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret. Det anges att det därför kan inträffa att JK måste avvakta med eller avstå från ett i och för sig motiverat konfiskeringsbeslag beträffande upplagorna, särskilt i fall där det finns ett större antal filmer vars innehåll bedöms vara brottsligt. JK menar att den i YGL angivna möjligheten till konfiskeringsbeslag således inte alltid innebär någon reell möjlighet att förhindra fortsatt spridning av en framställning som innefattar ett yttrandefrihetsbrott.

JK anger också att gränsen mellan konfiskerings- och utredningsbeslag, trots den principiella skillnaden, ofta är svår att upprätthålla i praktiken. JK anför att det i praktiken sällan påträffas mer än ett eller ett fåtal exemplar av ett videogram vid en husrannsakan och att dessa då tas i utredningsbeslag. Eftersom de kan utgöra hela den kända upplagan kan effekten av utredningsbeslaget bli densamma som vid ett konfiskeringsbeslag men med möjligheter till förlängning av tiden för väckande av åtal. Det sägs också att det inte torde finnas något hinder mot att ta ett s.k. masterband i utredningsbeslag men att det inte får tas i konfiskeringsbeslag trots att verkställigheten av ett beslut om konfiskering träffar också masterbandet. Även vid ett utredningsbeslag av ett masterband kan effekten av beslaget bli att vidare spridning hindras. Ett beslag av ett masterband kan också ligga på gränsen till vad som med hänsyn till det s.k. censurförbudet kan

• Sida 341
•  Original

anses tillåtet, eftersom det senare under utredningen kan visa sig att videogrammet inte var spritt på sådant sätt som krävs för ett ingripande.

JK:s förslag

I sina överväganden anger JK att 7 kap. 3 § första stycket YGL bör ändras så att det inte längre gäller någon viss tid för väckande av åtal efter utredningsbeslag av filmer och ljudupptagningar. Detta skulle, enligt JK, såvitt avser utredningsbeslag, stämma överens med vad som numera gäller vid beslag enligt RB. Enligt JK torde de skäl som åberopades i prop. 1994/95:23 vid upphävandet av den motsvarande regleringen i RB ha bärkraft även vid utredningsbeslag av filmer och ljudupptagningar, se ovan i avsnitt 9.2.1.

JK uppger att ändringen bör ske genom att 7 kap. 3 § första stycket YGL ändras på så sätt att sista meningen i 10 kap. 14 § inte längre blir tillämplig i fråga om videogram och ljudupptagningar. En sådan ändring skulle innebära att vad som sägs i 10 kap. 14 § TF om den tid inom vilken åtal skall väckas efter utredningsbeslag inte skall tillämpas vid beslag av filmer eller ljudupptagningar enligt YGL.

JK föreslår att ändringen sker genom att följande tillägg görs sist i 7 kap. 3 § första stycket YGL:

Vid sådant beslag som avses i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen av filmer och ljudupptagningar tillämpas inte vad som där sägs om den tid inom vilken åtal skall vara väckt.

Remissyttrandena

Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrkte JK:s förslag till upphävande av den automatiska tidsgränsen för väckande av åtal efter utredningsbeslag av filmer och ljudupptagningar. De remissinstanser som var positiva till förslaget yttrade sig i allmänhet kortfattat. Bland dem som var positiva till förslaget och utvecklade sina synpunkter kan följande nämnas.

Svea hovrätt tillstyrkte förslaget och ifrågasatte om inte de överväganden som låg bakom förslaget om upphävande av regeln i YGL att åtal skall väckas inom viss tid efter utredningsbeslag också var giltiga vid motsvarande beslag enligt TF. Hovrätten anförde att det systematiskt och lagtekniskt också syntes vara fördelar med att slopa åtalsbestämmelsen i 10 kap. 14 § sista meningen TF eftersom 7 kap. 3 § YGL då inte behövde ändras.

Åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt tillstyrkte förslaget om att upphäva den automatiska tidsgränsen för väckande av åtal efter

• Sida 342
•  Original

utredningsbeslag. Myndigheten anförde att rättssäkerheten måste anses bli tillgodosedd om det samtidigt, så som föreslogs, infördes en uttrycklig rätt för den enskilde att begära rättens prövning av beslaget. Myndigheten anförde att den föreslagna ändringen skulle innebära att reglerna överensstämde med vad som gäller vid beslag enligt RB och att myndigheten för sin del inte kunde se att det föreligger några bärande argument för att behålla olika regleringar på detta område. Myndigheten påpekade att det ökande antalet ärenden rörande tryck- och yttrandefrihet, ofta med stora beslag av videogram innehållande ifrågasatt barnpornografi och olaga våldsskildring, har tagit stora resurser i anspråk och att detta gällde förutom vid JK också vid Statens biografbyrå och vid åklagarmyndigheter där åklagare på JK:s uppdrag handlägger sådana ärenden.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt anförde att man borde överväga om åtalstiden vid konfiskeringsbeslag också skall tas bort eller åtminstone förlängas. Myndigheten anförde att om JK:s förslag till en uttrycklig regel om att den som drabbas av beslag har rätt till domstolsprövning av beslaget genomförs, vilket förslag myndigheten instämde i, kan den drabbade alltid begära rättens prövning av beslaget.

Några remissinstanser var emellertid kritiska. JO tillstyrkte inte förslaget. JO anförde i yttrandet att det var svårt att bilda sig en välgrundad uppfattning i frågan om åtgärder av det förevarande slaget verkligen var påkallade. JO framhöll att en av de grundläggande principerna i YGL är att grundlagsskyddet för de där reglerade medierna skall sträcka sig lika långt som skyddet för tryckta skrifter och att de framlagda förslagen innebär att man med hänvisning främst till intresset av att kunna ingripa mot en viss typ av brottslighet gjorde viktiga avsteg från denna princip utan att placera in frågan om räckvidden och den principiella utformningen av YGL:s regelsystem i ett större sammanhang. JO uttalade som sin mening att det inte kunde godtas att skyddet för de i YGL behandlade medierna successivt försvagas genom punktvisa förändringar av det aktuella slaget och att om man anser att detta skydd sträcker sig för långt bör frågan om hur det skall utformas i framtiden behandlas i sådana former att de principiella aspekterna kom att beaktas på ett tydligare sätt än vad som var fallet i de olika förslag som då förelåg. JO var av nu angivna skäl inte beredd att tillstyrka förslagen.

Svenska Journalistförbundet ställde sig tveksamt till den föreslagna ändringen. Förbundet anförde att ett skäl för denna tvekan var att strävan hela tiden varit att hålla YGL så lik TF som möjligt och att varje avvikelse från denna tanke måste prövas noga. Förbundet menade att det borde finnas en tidsgräns inom vilken åtal skall väckas när det gäller utredningsbeslag av denna art.

Svenska Tidningsutgivareföreningen anförde att det fanns skäl att ha förståelse för de problem JK påpekat, även om det i mångt och mycket

• Sida 343
•  Original

också framstod som en resursfråga. Tidningsutgivarna anförde vidare att det dock framstod som stötande att helt slopa den nuvarande tidsmässiga begränsningen och att man därför borde överväga att förlänga tidsfristen, t.ex. till sex veckor. Det angavs att om ytterligare tid behövdes kvarstod möjligheten att hos rätten begära ytterligare förlängning i det enskilda fallet.

Sveriges Författarförbund angav att förslaget till ny sista mening i 7 kap. 3 § första stycket YGL som innebar att det inte uppställs någon bortre tidsgräns inom vilken åtal skall vara väckt vid utredningsbeslag var oacceptabelt.

Våldsskildringsrådet anförde att det fann JK:s förslag att tidsgränsen för utredningar/beslag skulle avskaffas helt alltför långtgående. Rådet menade att en längre utsträckt tidsgräns, förslagsvis tre månader, skulle vara att föredra om man var angelägen att ärendena skulle handläggas utan tidsutdräkt.

9.3.2. Rätt till domstolsprövning

Problemet

JK anger i framställningen att det enligt hans uppfattning inte kan anses helt klart att den enskilde har möjlighet att på sätt som anges i 27 kap. 6 § RB få ett utrednings- eller konfiskeringsbeslag prövat i domstol innan åtal har väckts och att frågan såvitt känt inte prövats av domstol.

JK:s förslag

JK anger att den enskilde bör ges en uttrycklig rätt att på sätt som anges i 27 kap. 6 § RB påkalla domstols prövning av såväl konfiskerings- som utredningsbeslag i både tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Det anförs att detta framstår som nödvändigt av rättssäkerhetsskäl om regleringen av tiderna för åtal efter beslag ändras samt – och oberoende av tiderna för väckande av åtal – mot bakgrund av vad som anförts om svårigheterna att upprätthålla skillnaderna mellan konfiskerings- och utredningsbeslag (se avsnitt 9.3.1). JK föreslår att ett nytt andra stycke med följande lydelse förs in i 10 kap. 5 § TF:

Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbas av beslaget begära rättens prövning av det. I fråga om en sådan begäran och förfarandet med anledning av denna skall tillämpas vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

• Sida 344
•  Original

JK föreslår också att en hänvisning till detta nya stycke görs i 10 kap. 14 § TF.

Remissyttrandena

Ingen av remissinstanserna motsatte sig uttryckligen JK:s förslag i den del som här behandlas. Som angetts i avsnitt 9.3.1 var JO emellertid inte beredd att tillstyrka JK:s förslag om bl.a. ändringar av beslagsreglerna utan ansåg att frågan om hur skyddet för de i YGL behandlade medierna skulle utformas i framtiden borde behandlas i sådana former att de principiella aspekterna kom att beaktas på ett tydligare sätt än vad som var fallet i de olika förslag som då förelåg.

9.3.3. Skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en upptagning som föranlett beslag m.m.

Problemen

JK anför i sin framställning att bestämmelserna i 7 kap. 3 § andra och tredje styckena YGL i fråga om konfiskeringsbeslag kan sägas innebära att JK inte kan besluta om ett sådant beslag innan något exemplar först har tagits som utredningsbeslag och därefter har granskats. JK anför vidare att vid utredningsbeslag kan emellertid skyldigheten enligt paragrafens andra stycke att ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget inte fullgöras, eftersom filmerna måste granskas innan någon sådan uppgift kan lämnas. JK uppger att den ofta mycket tidsödande granskningen av videogram efter ett utredningsbeslag inte sker endast hos JK utan vid misstanke om olaga våldsskildring också hos Statens biografbyrå.

JK anför att det kan hävdas att möjligheten att begära referensband bör utnyttjas för att först genomföra en granskning av den aktuella upptagningen och att JK därefter kan fatta beslut om beslag varvid han på ett fullständigt sätt bör kunna ange de avsnitt som föranlett beslaget. JK anger dock att det från mera principiella synpunkter med hänsyn bl.a. till den misstänktes intressen kan ifrågasättas huruvida möjligheten att beställa referensband bör användas som ett förstadium till en förundersökning när det uppkommit mera konkreta misstankar om ett yttrandefrihetsbrott. Det anges också att möjligheten att begära referensband inte heller kan utnyttjas i alla utredningar. I fall när det redan genom t.ex. reklammaterial och andra uppgifter finns väl grundade misstankar om yttrandefrihetsbrott innan upptagningarna har granskats kan en begäran om referensband, enligt

• Sida 345
•  Original

JK, varna den misstänkte och medföra att han inför en eventuell husrannsakan undanskaffar sina exemplar av de aktuella upptagningarna och annat bevismaterial. JK uppger också att när det är fråga om anonyma videogram är det inte heller känt vem en begäran om referensband kan riktas mot.

JK anger vidare att ett annat problem är hur gärningsbeskrivningar och konfiskeringsyrkanden enligt YGL skall utformas. Det sägs att särskilda problem har visat sig uppkomma vid åtal för yttrandefrihetsbrott i videogram och att dessa problem har visst samband med skyldigheten att ange de avsnitt av framställningen som kan anses brottsliga redan vid det första beslutet om beslag.

JK brukar enligt framställningen i en bilaga till stämningsansökan, till vilken bilaga gärningsbeskrivningen hänvisar, ange de sekvenser i ett videogram som JK anser ha ett brottsligt innehåll och kort redogöra för innehållet, t.ex. ”tvång”. Sekvenserna anges enligt promemorian i realtid räknat från videogrammets början och JK åberopar alltid som bevisning uppspelning av videogrammet i åtalade delar och, då fråga är om olaga våldsskildring, Statens biografbyrås yttrande med granskningsprotokoll. JK anför att ordningen med angivande av preciserade sekvenser i realtider medför att granskningen av videogrammen blir oerhört resurskrävande och att den även medför andra problem. Så t.ex. visar inte sällan JK:s, biografbyråns och domstolarnas videobandspelare olika realtider och en del videogram är så slitna att de ”slirar” varvid en och samma videobandspelare vid olika uppspelningar kan ange olika realtider för en och samma sekvens.

JK anger att med nuvarande utformning av gärningsbeskrivningarna kan åklagaren behöva justera gärningsbeskrivningarna i de fall uppspelningen vid tingsrätten visar en annan realtid än som angivits och att det teoretiskt sett inte är uteslutet att en domstol, om åtalet inte justeras, kan komma att ogilla ett åtal därför att det inte, enligt tingsrättens videobandspelare, förekommer något åtalbart på videogrammet där JK angett att det skall förekomma. JK anför att en ordning som den beskrivna inte är rimlig och att det är betänkligt ur rättsäkerhetssynpunkt att ifrågavarande problem föreligger också när det gäller att avgränsa den gärning beträffande vilken en fällande dom meddelats.

Slutligen anför JK att ny teknik för upptagningar av rörliga bilder och ljud m.m. kan medföra att det blir än svårare att ange vilka sekvenser i en upptagning som är brottsliga än vad som är fallet med videogrammen. Som ett exempel på de svårigheter som kan uppkomma nämner JK datoroch videospel, vilka numera omfattas av YGL, och anför att det i sådana spel torde vara omöjligt att ange den aktuella sekvensen eftersom det kan vara helt beroende av spelaren om och när sekvensen framträder.

• Sida 346
•  Original

JK:s förslag

JK hemställer att skyldigheten enligt 7 kap. 3 § andra stycket YGL att i varje beslut om beslag ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget skall upphävas såvitt gäller utredningsbeslag. Han anger att motsvarande ändring inte bör ske i 10 kap. 14 § TF. JK understryker att den föreslagna ändringen inte gäller konfiskeringsbeslag och anger att det vid väckande av åtal och talan om konfiskering givetvis är angeläget att åtalet respektive konfiskeringsyrkandet utformas på ett sådant sätt att de brottsliga sekvenserna kan identifieras på ett tillfredsställande sätt. Han anger att det dock inte kan föreskrivas i lag hur en sådan beskrivning bör utformas utan att frågan måste lösas i den praktiska rättstillämpningen.

I fråga om skyldigheten enligt 7 kap. 3 § tredje stycket YGL att tillställa den som har låtit framställa filmen eller ljudupptagningen bevis om att beslag har beslutats bör enligt JK:s mening lagtexten ändras så att det framgår att denna skyldighet gäller endast för det fall att uppgift om vem som har låtit framställa filmen eller ljudupptagningen har lämnats i enlighet med vad som föreskrivs i 3 kap. 13 § första stycket eller det annars är känt vem denne är. JK anger att det också i TF bör införas motsvarande undantag.

JK föreslår följande lydelse av 7 kap. 3 § andra och tredje stycket YGL (JK:s ändringar är kursiverade):

Med undantag för beslut om sådant beslag som avses i 10 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen skall varje beslut om beslag ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.

Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa filmen eller ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt i framställningen som har föranlett beslaget. Bevis om beslag behöver dock tillställas den som har låtit framställa filmen eller ljudupptagningen endast om uppgift om denne har lämnats i enlighet med vad som föreskrivs i 3 kap. 13 § första stycket eller det annars är känt vem denne är.

Beträffande 10 kap. 8 § andra stycket TF föreslår JK följande tillägg (tillägget är kursiverat):

Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föran-

• Sida 347
•  Original

lett beslaget. Bevis om beslag behöver dock tillställas den som har tryckt skriften endast om uppgift om vem denne är har lämnats eller det annars är känt vem denne är.

Remissyttrandena

Som angetts i avsnitt 9.1 blev remissutfallet av JK:s framställning i huvudsak positivt. Huvuddelen av remissinstanserna kommenterade inte i sak JK:s förslag beträffande upphävande av skyldigheten att ange vilka avsnitt av framställningen som föranlett beslaget vid utredningsbeslag eller förslaget beträffande skyldigheten att sända bevis om beslag. Här redovisas de yttranden som innefattade mera än enbart ett tillstyrkande eller avstyrkande till de här behandlade förslagen.

Svea hovrätt anförde att det mot bakgrund av föreliggande praktiska svårigheter var förståeligt om JK ville ha en lättnad i skyldigheten att ange exakt vilket eller vilka avsnitt av en film eller ljudupptagning som omfattas av ett beslag enligt YGL men att svårigheterna enligt hovrättens erfarenhet kunde vara mer eller mindre uttalade i det enskilda fallet. Hovrätten anförde att det vid åtskilliga beslag torde vara möjligt att på ett praktiskt fungerande sätt relativt enkelt ange vilket eller vilka partier av filmen eller ljudupptagningen som avses. Hovrätten ville därför föreslå att den lagreglerade skyldigheten att ange avsnitt behålls för de fall där den närmare preciseringen kan göras utan särskild svårighet.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt anförde att bestämmelsen i 7 kap. 3 § andra stycket YGL i praktiken inte kunnat upprätthållas vid t.ex. omfattande beslag av videogram. Myndigheten angav att varje videogram ofta har en speltid på cirka tre timmar och att om det rör sig om flera videogram försenas utredningen betydligt om bestämmelsen skulle tillämpas. Det anmärktes att det i praktiken inträffat att fråga varit om hundratals videogram vid ett enda beslagstillfälle. Myndigheten angav att JK:s förslag borde genomföras, inte minst därför att det är olämpligt att ha en rättsregel som inte praktiskt kan tillämpas. Myndigheten anförde också att med den teknik JK tillämpar vid utformningen av stämningsansökan uppnås syftet med regeln när åtal väcks.

Beträffande JK:s förslag till tillägg till 7 kap. 3 § tredje stycket YGL och 10 kap. 8 § andra stycket TF anförde åklagarmyndigheten att det kan vara motiverat från tydlighetssynpunkt men ifrågasatte om det sakligt sett var behövligt eftersom en underrättelse självfallet inte kan lämnas om det inte är känt vem som låtit framställa filmen eller ljudupptagningen.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anförde att de rättssäkerhetsöverväganden som uppbär preciseringskravet i 7 kap. 3 § andra stycket YGL får tillmätas större vikt än JK:s önskemål om att få lättnader i

• Sida 348
•  Original

sitt arbete. Styrelsen anförde att det mot förslaget och dess motivering måste invändas att YGL kräver att ifrågavarande avsnitt skall anges men att lagen däremot inte kräver att denna uppgift skall lämnas på visst sätt. Styrelsen angav att aktuella sekvenser i video- eller dataspel förmodligen skulle kunna preciseras med hjälp av beskrivningar i ord och att vad gällde videogram och ljudupptagningar skulle realtidsuppgifter kunna kombineras med en beskrivning i ord av den aktuella sekvensens början och slut.

Statens biografbyrå bekräftade riktigheten i JK:s problembeskrivning utifrån sin erfarenhet i samband med yttranden till JK i ärenden om misstänkt olaga våldsskildring i fråga om bl.a. detaljerad beskrivning av de avsnitt i en given film som kan bedömas som olaga våldsskildring. Biografbyrån tillstyrkte JK:s samtliga förslag.

Advokatsamfundet ansåg att beslut om utredningsbeslag även framdeles skall ange det eller de avsnitt av framställningen som föranlett beslaget. Samfundet angav att de i praktiken ofta små skillnaderna mellan utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag talar för att förutsättningarna för de båda typerna av beslag bör vara lika. Enligt samfundet är det viktigt att ingripanden mot framställningar som skyddas av YGL är preciserade och ett bibehållande av kravet på att ange det avsnitt i en framställning som föranlett beslutet om beslag är angeläget också av det skälet att den som berörs av beslutet skall kunna överväga riktigheten hos detta. Enligt samfundets mening borde de avsnitt som ett beslut om beslag avser kunna identifieras på annat sätt än genom angivande av realtider. Det anförs att ett naturligt sätt kan vara att beskriva innehållet i aktuella avsnitt i text. Samfundet instämde i JK:s uppfattning att det inte är lämpligt att i lag meddela föreskrifter om hur brottsliga avsnitt skall identifieras på ett tillfredsställande sätt.

Svenska Tidningsutgivareföreningen angav att föreningen uppfattade JK:s framställning så att i stort sett varje beslut om beslag ägde rum i strid med bestämmelsen i 7 kap. 3 § andra stycket YGL och att en sådan ordning inte tedde sig rimlig. Föreningen angav att det samtidigt var ett starkt tryck- och yttrandefrihetsintresse att inte heller generella och opreciserade utredningsbeslag kan äga rum. Föreningen anförde att för att ändå praktiskt lösa det påvisade problemet borde den nuvarande regeln justeras så att en skyldighet föreligger att ange det eller de avsnitt som föranlett beslaget inom en mycket kort och preciserad tid därefter, högst någon eller några dagar.

Sveriges författarförbund angav att förslaget att det vid utredningsbeslag inte skall ställas krav på angivande av det eller de avsnitt av framställningen som föranlett beslaget var oacceptabelt.

• Sida 349
•  Original

9.4. Ett åskådningsexempel

Som ytterligare illustration till de problem som behandlas i detta kapitel lämnas här en redogörelse för handläggningen av beslagsfrågorna i ett konkret fall rörande olaga våldsskildring i videogram. Ärendet handlades av JK efter det att han avgett den här behandlade framställningen till regeringen om tillämpningsproblem rörande YGL.

JK:s beslagsbeslut

JK beslöt den 17 oktober 1997 om husrannsakan hos ett videoföretag i Stockholm. Bakgrunden var anmälningar från en av de videokontrollanter som övervakar att utbudet av videogram för uthyrning inte innehåller otilllåtna våldsskildringar. I husrannsakan medverkade polis, åklagare samt företrädare för Statens biografbyrå och JK. Vid husrannsakan påträffades ett mycket stort antal filmer som att döma av omslag, kassetter, reklamfoldrar och liknande kunde bedömas innehålla olaga våldsskildring. Under dagen påträffades cirka 1 200 olika framställningar i företagets lokaler. JK ansåg sig inte genom ett selektivt urval bland materialet kunna begränsa omfattningen av ingripandet. Det fanns inga tillämpliga kriterier att göra åtskillnad mellan de olika videogrammen i detta skede.

Videogrammen togs enligt direktiv av JK:s representant på platsen och efter kontakter med JK per telefon om hand (dvs. i praktiken i beslag) av polisen och medfördes till polishögkvarteret på Kungsholmen. Enbart förteckningen av beslaget i ett beslagsprotokoll tog flera dagar i anspråk och protokollet upptar 49 A 4-sidor.

Sedan protokollet upprättats överlämnades det till JK som gjorde en genomgång av varje punkt i beslagsprotokollet och jämförde filmtitlar med listor över titlar som var kända vid myndigheten genom tidigare ingripanden och där åtal väckts eller inte väckts mot framställare eller andra spridare, där åtal mot någon viss framställning tidigare ogillats av domstol och liknande kontrollåtgärder.

JK fattade med ledning härav beslut om att fastställa det beslag (som rent fysiskt tidigare verkställts hos företaget). Beträffande vissa titlar fattades inte något sådant beslut då åtal tidigare väckts mot framställare m.m. Sådana videogram återställdes genast till företagaren.

Något särskilt avsnitt av filmerna angavs inte som brottsliga i JK:s beslagsbeslut. Filmerna ansågs tills vidare i sin helhet innefatta olaga våldsskildring enligt vad JK uttalade i sitt första beslut om beslag.

Någon praktisk möjlighet att ange några särskilda avsnitt av filmerna som brottsliga fanns enligt JK inte.

• Sida 350
•  Original

Granskning hos biografbyrån

Materialet överfördes härefter till Statens biografbyrå för att granskas där. Enligt 16 kap 19 § BrB är det en förutsättning för åtal att biografbyrån avger yttrande innan frågan om ansvar för olaga våldsskildring väcks. Granskningen skall alltså ändå göras. I sina granskningsprotokoll redovisar biografbyrån (den censor som tittar på filmen) det eller de avsnitt som anses brottsliga.

JK gjorde bedömningen att man härigenom successivt skulle få en precisering av de avsnitt i respektive videogram som ansågs brottsliga samtidigt som biografbyrån genom granskningen uppfyllde den särskilda åtalsförutsättningen i 16 kap. 19 § BrB.

Statens biografbyrå granskade under tiden november 1997 – mars 1998 (med hjälp av extra inkallad personal) på JK:s uppdrag de videogram som beslaget omfattat och avgav yttrande över filmernas innehåll. Biografbyrån redovisade uppdraget till JK den 24 mars 1998. Granskningsprotokollen upptar fyra A 4-pärmar.

Fortsatt prövning hos JK

Under våren 1998 ägnade JK inom ramen för tillgängliga resurser stor tid åt att gå igenom yttrandena och videogrammen i syfte att undersöka sådana omständigheter som var av betydelse för frågan om åtals väckande, t.ex. värderingen av olika våldsinslag i förhållande till bestämmelserna i 16 kap. 10 b § BrB, uppgifter om produktionsår m.m. av betydelse för bedömningen av preskriptionsfrågor o.dyl.

Genom successiva beslut under utredningens gång hävde JK mindre delar av beslaget bl.a. beträffande sådana filmer som efter granskning bedömts innehålla endast pornografiska skildringar utan inslag av våld eller tvång.

Med ledning av granskningen och av de uppgifter som den misstänkte lämnade vid kompletterande förhör beslöt JK den 4 juni 1998 om hävande av beslaget på ytterligare ett mycket stort antal videogram – även sådana som bedömts innehålla olaga våldsskildring – men där JK inte bedömt det vara möjligt att visa att preskription inte hunnit inträda.

Av beslaget återstod härefter ca 225 filmer som med hänsyn till angivna uppgifter om produktionsår kunde bedömas vara spridda i den misstänktes rörelse efter år 1993. Biografbyrån har beträffande samtliga dessa filmer bedömt att de innehåller olaga våldsskildring i de delar som anges i respektive granskningsprotokoll.

Efter ytterligare granskningsarbete väcktes åtal den 14 september 1998 dvs. ca 11 månader efter husrannsakan. Åtalet omfattade ca 170 filmer.

• Sida 351
•  Original

Förlängning av åtalstid m.m.

JK gjorde vid olika tillfällen hos Stockholms tingsrätt framställning om förlängd tid för väckande av åtal i huvudsak med hänvisning till materialets stora omfattning. Dessa framställningar beviljades av tingsrätten.

Ett av besluten överklagades till Svea hovrätt. Det gjordes bl.a. gällande att de beslag som gjorts i ärendet inte kunde anses lagligen grundade eftersom erforderlig precisering av de brottsliga avsnitten i varje videogram ej hade gjorts ”ännu en månad efter beslaget”. Hovrätten som i ett beslut den 10 december 1997 i mål Ö 5379/97 ej fann skäl att ändra tingsrättens beslut att medge förlängd tid för att väcka talan uttalade bl.a. följande:

De 1221 videogrammen granskas för närvarande hos Statens biografbyrå. En precisering av vad som i förekommande fall skulle motivera ett fortsatt beslag torde kunna ske först efter denna granskning. Det är uppenbart att granskningen kommer att ta åtskillig tid. I avvaktan på granskningsresultaten får det som föranlett beslaget av varje särskilt videogram anses vara videogrammets innehåll i dess helhet.

Hovrättens beslut av den 19 december 1997 vann laga kraft sedan HD ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd (HD:s beslut den 23 januari 1998 i mål Ö 186/98).

Stockholms tingsrätt fann i ett beslut den 10 mars 1998, sedan ytterligare prövning begärts av beslagsfrågorna, av samma skäl som hovrätten att beslaget skulle bestå och att det var motiverat att förlänga åtalstiden ytterligare med beaktande av materialets stora omfattning. Tingsrätten påbörjade huvudförhandling i slutet av mars år 2000.

9.5. Överväganden

9.5.1. Åtalstiden efter utredningsbeslag av tekniska upptagningar

Enligt direktiven skall Mediegrundlagsutredningen se över åtalstiden efter utredningsbeslag med anledning av yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar. Åtalstiden efter utredningsbeslag enligt TF och åtalstiden efter konfiskeringsbeslag enligt TF eller YGL omfattas således inte av uppdraget. JK har inte heller begärt någon ändring av åtalstiden efter sådana beslag. Det är därför endast åtalstiden efter utredningsbeslag enligt YGL som behandlas här.

• Sida 352
•  Original

Av JK:s framställning framgår att det sällan är möjligt för JK att genomföra en förundersökning och väcka åtal inom fyra veckor efter t.ex. ett omfattande beslag av videogram som dessutom saknar ursprungsuppgifter och att JK regelmässigt måste begära förlängning av åtalstiden efter utredningsbeslag enligt YGL. JK föreslår att den särskilda tiden för väckande av åtal efter utredningsbeslag upphävs såvitt avser filmer och ljudupptagningar och hänvisar till de skäl som åberopades vid upphävandet av den motsvarande regleringen i RB (prop. 1994/95:23 s. 114 f., se avsnitt 9.2.1).

JK:s framställning bör ses mot bakgrund av rätten till domstolsprövning. I avsnitt 9.5.2 nedan behandlas frågan om rätt till domstolsprövning närmare. Som anges där anser Mediegrundlagsutredningen att RB:s regler om rätt till domstolsprövning gäller för både utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag enligt TF och YGL och att det bör klargöras genom en uttrycklig regel i grundlagarna att en sådan rätt skall gälla. Rätten till domstolsprövning innebär att den som drabbas av ett utredningsbeslag enligt YGL kan begära att domstol prövar om beslaget skall bestå eller hävas. Närmare regler finns i RB. Om rätten fastställer beslaget skall den utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Om tiden visar sig otillräcklig kan den förlängas.

Nu gällande regler för åtalstid efter utredningsbeslag enligt YGL innebär att JK regelmässigt hos rätten måste begära förlängning av tiden och detta oavsett om den som drabbats av beslaget har någon invändning mot det eller inte. Detta kan naturligtvis anses innebära onödigt merarbete för JK och det kan ligga nära till hands att hävda att möjligheten att få rättens prövning av beslaget är tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt och att åtalstiden därför kan upphävas.

En sådan ändring skulle emellertid inte stå i samklang med den viktiga principen om att yttrandefrihetsmål skall behandlas skyndsamt (11 kap. 1 § första stycket YGL och 14 kap. 3 § TF; se också avsnitt 10.7). När det gäller yttrandefrihetsmål är skyndsam behandling inte av intresse enbart för den som drabbats av beslaget, som fallet oftast torde vara vid beslag enligt RB, utan det är även ett allmänt intresse. Det kan ju t.ex. finnas personer som önskar ta del av eller sprida innehållet i den beslagtagna upptagningen och som därvid har intresse av att få veta inom rimlig tid om innehållet föranleder åtal eller inte. Detta måste beaktas vid övervägande av frågan om ändring av åtalstiden efter utredningsbeslag enligt YGL.

Den föreslagna ändringen skulle också innebära en avvikelse från TF:s mönster. Som Svenska journalistförbundet anfört i sitt remissyttrande över JK:s framställning har en strävan varit att hålla YGL så lik TF som möjligt och det är därför viktigt att varje avvikelse från denna tanke prövas noga. Vissa avvikelser har visserligen måst accepteras till följd av skillnader mellan de medier som regleras av de olika grundlagarna och den ändring

• Sida 353
•  Original

som här föreslås förestavas delvis av en sådan skillnad, nämligen i möjligheterna att snabbt få en överblick över innehållet i en teknisk upptagning jämfört med innehållet i en skrift. Med hänsyn till att problem inte föreligger vid alla utredningsbeslag enligt YGL utan främst beträffande omfattande beslag och att möjlighet till förlängning finns samt med beaktande av det viktiga intresset av skyndsam behandling av yttrandefrihetsmål anser Mediegrundlagsutredningen emellertid inte att tillräckliga skäl föreligger för att avvika från TF:s mönster när det gäller tid för åtal efter utredningsbeslag. Kommittén anser alltså att ingen ändring bör vidtas beträffande tiden för åtal efter utredningsbeslag av tekniska upptagningar.

9.5.2. Rätt till domstolsprövning

Den som drabbas av beslag enligt TF eller YGL bör inte ha sämre möjligheter att begära domstols prövning av beslaget än vad som gäller vid beslag enligt RB. Mediegrundlagsutredningen anser, i likhet med den bedömning som gjordes i prop. 1993/94:118 (se avsnitt 9.2.2), att det av bestämmelserna i 14 kap. 5 § första stycket TF och 11 kap. 1 § andra stycket YGL samt 11 kap. 3 § tillämpningslagen får anses framgå att RB:s regler om rätt till domstolsprövning gäller för såväl utredningsbeslag som konfiskeringsbeslag enligt både TF och YGL.

Det är angeläget att såväl grundlag som vanlig lag är så tydlig som möjligt. Detta talar för att en uttrycklig regel om rätt till domstolsprövning införs. En uttrycklig regel i grundlagen innebär också att rätten till domstolsprövning av beslag som avses i TF och YGL inte kan upphävas genom en ändring av RB. Mediegrundlagsutredningen anser därför att en uttrycklig regel om rätt till domstolsprövning av utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag bör införas i grundlag. Det är endast rätten till domstolsprövning som bör grundlagsfästas. I fråga om förfarandet bör vanlig lag, dvs. RB, gälla.

Kommittén anser att ändringen bör ske genom att ett nytt första stycke införs i 10 kap. 3 § TF. 10 kap. 14 § TF behöver då inte ändras utan den nu gällande hänvisningen i denna paragraf till bl.a. 10 kap. 3 § TF innebär att rätten till domstolsprövning kommer att gälla både för utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag enligt TF. Hänvisningen i 7 kap. 3 § första stycket YGL till bestämmelserna i 10 kap. TF kommer då att innebära att rätten till domstolsprövning av beslag även gäller på YGL:s område för såväl konfiskerings- som utredningsbeslag.

Av 14 kap. 5 § första stycket TF och 11 kap. 1 § andra stycket YGL följer att i alla hänseenden som inte reglerats i dessa grundlagar gäller vad som är föreskrivet i lag eller annan författning. I bestämmelsen om rätt till domstolsprövning behöver därför inte tas med någon regel om att vad som

• Sida 354
•  Original

är föreskrivet i lag eller annan författning skall gälla för begäran om domstolsprövning och förfarandet med anledning av denna.

9.5.3. Skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en upptagning som föranlett beslag m.m.

Skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en upptagning som föranlett utredningsbeslag

Enligt Mediegrundlagsutredningens direktiv innebär uppdraget i denna del att kommittén skall överväga om skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i en upptagning som har föranlett ett beslag bör upphävas i fråga om utredningsbeslag. JK har föreslagit att så skall ske. JK har angett att motsvarande ändring inte bör ske i TF och även understrukit att den föreslagna ändringen inte avser konfiskeringsbeslag. Här behandlas därför endast frågan om skyldigheten att ange vilka avsnitt som föranlett beslag skall upphävas såvitt gäller utredningsbeslag enligt YGL.

Bestämmelsen i 7 kap. 3 § andra stycket YGL om att varje beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställningen som föranlett beslaget innebär att en sådan precisering skall ske samtidigt som beslutet om beslag fattas. Det är naturligtvis önskvärt att så sker så att den som drabbats av beslaget kan bedöma riktigheten i beslutet och en presumtiv spridare kan bedöma om han riskerar att senare dömas för yttrandefrihetsbrott om han sprider upptagningarna. Av JK:s framställning, remissyttrandena och redovisningen av det konkreta fallet i avsnitt 9.4 framgår emellertid att detta i praktiken kan vara omöjligt, t.ex. vid ett beslag av hundratals videogram där varje videogram har en speltid av omkring tre timmar. Det är enligt kommitténs mening självklart att JK även i dessa omfattande fall måste ha möjlighet att ta upptagningarna i utredningsbeslag, även om de avsnitt som skäligen kan antas ha betydelse för utredning i yttrandefrihetsmål inte genast kan preciseras. En förutsättning för att JK i ett sådant fall skall kunna besluta om utredningsbeslag är givetvis att övriga omständigheter, t.ex. titel eller omslag på videogrammen, gör att det skäligen kan antas att de kan äga betydelse för utredning i yttrandefrihetsmål.

Mediegrundlagsutredningen anser att det inte finns skäl att upphäva skyldigheten att precisera avsnitten i de fall då detta kan ske i samband med beslutet, t.ex. när beslaget endast avser en eller ett fåtal upptagningar som det är möjligt att snabbt kontrollera. När det gäller de andra fallen, dvs. där det i praktiken är omöjligt att i samband med beslaget precisera avsnitten, anser kommittén att man av hänsyn till den som drabbas av beslaget och presumtiva spridare inte bör helt upphäva skyldigheten att pre-

• Sida 355
•  Original

cisera vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Även den omständigheten att gränsen mellan utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag är svår att upprätthålla talar emot att man helt upphäver skyldigheten. I stället bör man uttryckligen tillåta att JK i efterhand kompletterar beslutet med angivande av vilka avsnitt som åberopas som brottsliga. Hur lång tid det kan ta att fullgöra denna skyldighet kan emellertid vara mycket olika i olika fall. Det är därför knappast lämpligt att ange någon viss tid i lagtexten. I stället bör enligt kommitténs mening beträffande utredningsbeslag enligt YGL föreskrivas att det eller de avsnitt som åberopas som brottsliga skall anges så snart som möjligt. Detta innebär då att JK skall granska de beslagtagna upptagningarna så snart som tillgängliga resurser medger och precisera avsnitten.

Om den som drabbats av beslaget begär rättens prövning av detta innan en sådan precisering gjorts, får rätten på grundval av föreliggande omständigheter avgöra om upptagningarna skäligen kan antas äga betydelse för utredning i yttrandefrihetsmål. Detta kan medföra att JK i ett sådant fall så långt möjligt preciserar vilka avsnitt han anser brottsliga. Detta får dock inte föranleda längre uppskov i beslagsförhandlingen än fyra dagar (11 kap. 1 § andra stycket YGL samt 27 kap. 6 och 5 §§ samt 24 kap. 17 och 15 §§ RB). Rätten till domstolsprövning innebär en möjlighet för den som drabbats av beslaget att förhindra ett missbruk av möjligheten att ange avsnitten i efterhand.

Ändringen bör ske genom ett tillägg till 7 kap. 3 § andra stycket YGL. Av JK:s framställning framgår att frågan på vilket sätt avsnitten kan preciseras är ett särskilt problem. Hur detta problem skall lösas kan inte anges i lagtext utan måste överlämnas till rättstillämpningen. Beträffande videofilmer torde exempelvis JK:s tidsangivelser kunna justeras vid uppspelning i rätten så att de överensstämmer med det som visas där. När det gäller dator- och videospel torde angivandet av den sekvens som åberopas som brottslig få gå till så att den beskrivs i ord. Bevisning får sedan förebringas genom ”uppspelning” om detta är möjligt eller på annat sätt om att spelet rymmer möjligheten att denna sekvens uppträder.

Skyldigheten enligt TF och YGL att sända bevis om beslag

Enligt Mediegrundlagsutredningens direktiv skall skyldigheten enligt YGL att sända ett bevis om att beslag har beslutats till den som har låtit framställa en upptagning ses över. JK har föreslagit att både skyldigheten enligt YGL att sända bevis om beslag till den som låtit framställa upptagningen och motsvarande skyldighet enligt TF i förhållande till den som tryckt skriften skall gälla endast om uppgift om personen lämnats eller det

• Sida 356
•  Original

annars är känt vem han är. Mediegrundlagsutredningen behandlar därför här skyldigheten att sända bevis enligt både TF och YGL.

Skyldigheten enligt 10 kap. 8 § andra stycket TF och 7 kap. 3 § tredje stycket YGL att sända bevis om tryckt skrifts respektive upptagnings tagande i beslag till den hos vilken beslaget verkställts och till den som tryckt skriften respektive den som låtit framställa upptagningen gäller endast för konfiskeringsbeslag, jfr 10 kap. 8 § andra stycket och 10 kap. 14 § TF samt 7 kap. 3 § första stycket YGL.

JK har som nämnts föreslagit att tillägg skall göras till de båda paragraferna av innebörd att bevis om beslag behöver tillställas den som tryckt skriften respektive den som låtit framställa upptagningen endast om uppgift om denne har lämnats eller det annars är känt vem han är.

Enligt 4 kap. 2 § TF skall tryckt skrift innehålla bl.a. uppgifter om vem som tryckt skriften och enligt 3 kap. 13 § YGL skall teknisk upptagning förses med uppgift bl.a. om vem som låtit framställa upptagningen. Mediegrundlagsutredningen anser att det är motiverat att göra en ändring i TF och YGL för att klargöra att, i de fall då uppgift inte lämnats om de aktuella personerna och det inte heller på annat sätt är känt vilka de är, JK får dröja med underrättelsen tills saken klarnat. JK skall alltså inte vara skyldig att i dessa fall lämna underrättelse förrän utredningen kommit så långt att de aktuella personerna kan identifieras.

Ändringarna bör ske genom tillägg till 10 kap. 8 § andra stycket TF och 7 kap. 3 § tredje stycket YGL om att bevis skall sändas så snart det kan ske.

• Sida 357
•  Original

10. Några tryckfrihetsrättsliga begrepp m.m.

10.1. Inledning

Enligt 1 kap. 5 § TF är TF tillämplig på skrift som framställts i tryckpress. Vidare anges att TF även är tillämplig på skrift som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om utgivningsbevis gäller för skriften eller den försetts med beteckning som utvisar att den är mångfaldigad samt vissa s.k. ursprungsuppgifter. I 1 kap. 6 § TF sägs att tryckt skrift för att anses som sådan skall vara utgiven och att en skrift anses utgiven då den blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på annat sätt i Sverige. Enligt 1 kap. 10 § första stycket YGL är grundlagen tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Andra stycket i denna paragraf innehåller en presumtionsregel för avgörande av grundlagens tillämplighet. Regeln innebär att frågan om YGL är tillämplig eller inte avgörs på grundval av vad som kan antas om spridningen och att grundlagen skall anses tillämplig på en upptagning som har försetts med sådana s.k. ursprungsuppgifter som föreskrivs i 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 § YGL, om inte annat framgår av omständigheterna.

Som framgått i kapitel 8 och 9 har JK i en framställning till regeringen, se bilaga 2 till detta betänkande, påtalat vissa tillämpningsproblem rörande TF och YGL. Problemen rörande preskriptionstiderna för tryck- och yttrandefrihetsbrotten har behandlats i kapitel 8 och problemen rörande bestämmelserna om beslag har behandlats i kapitel 9. I framställningen tar JK också upp problem med vissa begrepp vid tolkningen av grundlagarna, t.ex. upplaga, och efterlyser en mera tydlig begreppsapparat i YGL. JK påtalar även vissa oklarheter och tillämpningssvårigheter beträffande tekniska upptagningar som framställts utomlands. I Mediegrundlagsutredningens uppdrag ingår att behandla de av JK påtalade problemen och att se över YGL:s begreppsapparat så som JK efterlyst. I kommitténs direktiv nämns också uttrycket ”skrift som framställts i tryckpress” som ett av-

• Sida 358
•  Original

gränsningsproblem. I avsnitt 10.2 behandlas begreppet skrift som framställts i tryckpress och i avsnitt 10.3 behandlas begreppet upplaga.

Med begreppen skrift som framställts i tryckpress och upplaga sammanhänger bl.a. begreppen ”utgiven” i 1 kap. 6 § TF och ”sprids till allmänheten” i 1 kap. 10 § YGL. Ordet upplaga förekommer varken i TF eller YGL men har betydelse bl.a. för frågan om spridning samt för utgångspunkten för beräkning av olika tidsfrister för t.ex. åtal. Begreppet utgivning har betydelse främst för bestämmande av tidpunkten då ingripande mot ett grundlagsskyddat yttrande får ske. Frågan om vad som krävs för att utgivningstidpunkten skall anses nådd behandlas i avsnitt 10.4. I avsnitt 10.5 diskuteras de ytterligare begrepp som JK påtalat svårigheter med, och i avsnitt 10.6 behandlas problemen rörande tekniska upptagningar som framställts utomlands. I avsnitt 10.7 uppmärksammas slutligen frågor rörande skyndsam behandling av tryck- och yttrandefrihetsmål.

När det gäller utgivningsbegreppet och grundlagarnas tillämplighet över huvud taget kan det redan här poängteras att frågan om TF eller YGL över huvud taget är tillämplig är skild från frågan om när utgivningstidpunkten är nådd, dvs. frågan om när grundlagsskyddet mot förhandsingripanden, närmare bestämt förbudet mot censur och hindrande åtgärder, inte längre innebär att ingripande mot det grundlagsskyddade yttrandet är förbjudet. Man måste alltså först ställa frågan om TF eller YGL är tillämplig. Om man finner att så är fallet är nästa fråga när utgivningstidpunkten är nådd, dvs. från och med vilken tidpunkt ingripande mot det grundlagsskyddade yttrandet får ske.

När det gäller frågan om TF eller YGL över huvud taget är tillämplig måste man hålla i minnet att grundlagsskyddet innefattar förbud mot censur och hindrande åtgärder vilket bl.a. innebär att redan framställning av tryckta skrifter och tekniska upptagningar omfattas av grundlagens skydd. Grundlagsskyddet är alltså i funktion redan innan en tryckt skrift är framställd och utlämnas för spridning. För att avgöra om en framställningsprocess som ännu inte resulterat i något färdigt exemplar omfattas av grundlagsskyddet måste man alltså bedöma om syftet med verksamheten är att framställa och sprida skrifter på ett sådant sätt att de faller under grundlagsskyddet. Motsvarande gäller tekniska upptagningar. Det kan naturligtvis ofta innebära svårigheter att avgöra denna fråga. Man torde dock enligt Mediegrundlagsutredningens mening få godta ett påstående om att syftet är att framställa och sprida skrifter eller upptagningar på ett sätt som avses i TF eller YGL om det inte framstår som obefogat. För att TF eller YGL skall vara tillämplig måste det alltså finnas en avsikt dels att använda något av de medier som omfattas av grundlagarna, t.ex. skrift som framställts i tryckpress, dels att med hjälp av detta medium offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor eller lämna uppgifter i vilket ämne som helst (jfr 1 kap. 1 § första stycket YGL). Det måste alltså finnas en avsikt att nå ut

• Sida 359
•  Original

till allmänheten i någon mening med användning av något av de medier som omfattas av TF eller YGL.

Av det faktum att grundlagsskyddet omfattar redan de stadier i produktionen som föregår offentliggörandet eller spridningen följer att 1 kap. 5 § TF behandlar frågan om grundlagen är tillämplig medan 1 kap. 6 § TF inte behandlar denna fråga, vilket man kan förledas att tro, utan frågan från vilken tidpunkt grundlagen tillåter att ingripande mot ett yttrande sker (jfr Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 32). Frågan om grundlagarna är tillämpliga är alltså, som redan nämnts, skild från frågan om när utgivningstidpunkten är nådd och således ingripande mot yttrandet får ske. En annan sak är att utgivningen måste inriktas på en tillräckligt stor krets för att utgivning skall anses ske och ingripande få företas. Detta överensstämmer med TF:s och YGL:s ändamål att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen. Uttalanden om hur stor krets som utgivningen måste rikta sig till för att utgivning skall anses ha skett kan därför vara av intresse när det gäller frågan om hur många exemplar som måste framställas eller avses framställas för att TF eller YGL skall vara tillämpliga.

I YGL finns ingen bestämmelse som motsvarar 1 kap. 6 § TF och som alltså uttryckligen anger vid vilken tidpunkt grundlagsskyddet till viss del faller bort och ingripande mot yttrandet får ske. Som anges i avsnitt 10.4.2 ansågs det vid YGL:s tillkomst framgå av avfattningen av 1 kap. 6, 8 och 10 §§ samt 7 kap. 1 § andra stycket YGL hur grundlagen skall förstås i detta hänseende.

10.2. Angående uttrycket ”skrift som framställts i tryckpress” i 1 kap. 5 § TF

Kommitténs bedömning: Ingen ändring bör vidtas nu beträffande förutsättningarna för TF:s grundlagsskydd för skrifter. Uttrycket tryckpress i

TF får anses avse alla metoder för mångfaldigande som innebär att färgen överförs från tryckmediet till tryckbäraren genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan dem. Detta innebär att många nya tekniker omfattas av begreppet tryckpress. Skrifter som framställs på annat sätt kan få grundlagsskydd enligt stencilregeln.

10.2.1. Inledning

TF äger enligt huvudregeln tillämpning på ”skrift som framställts i tryckpress”. Därutöver omfattar TF också skrifter som mångfaldigats genom

• Sida 360
•  Original

stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande om utgivningbevis gäller för skriften eller den försetts med beteckning som utvisar att den är mångfaldigad och vissa s.k. ursprungsuppgifter.

Påträffas, som ibland händer, en skrift utan utgivningsbevis och ursprungsuppgifter är det således helt avgörande för frågan om TF:s regler gäller för skriften eller om det är reglerna i allmän lag som är tillämpliga huruvida skriften kan anses framställd i tryckpress eller inte. Den tekniska utvecklingen har medfört att det kan vara svårt att avgöra denna fråga. Kopiatorer och skrivare får allt större kapacitet och resultatet blir allt mera likt skrift som framställts i tryckpress. Det finns också maskiner som kan sägas vara mellanting mellan traditionella tryckpressar och kopiatorer eller skrivare.

Som nämnts anges begreppet tryckpress som ett avgränsningsproblem i Mediegrundlagsutredningens direktiv. Det nämns tillsammans med andra avgränsningsproblem och det anges att det av redogörelsen framgår att det finns anledning att närmare analysera behovet av och förutsättningarna för en mera teknikoberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten än den som gäller för närvarande. Mediegrundlagsutredningen har därför funnit anledning att ta upp problemen rörande tryckpressbegreppet. Det måste dock noteras att det i kommitténs direktiv sägs att utgångspunkten är att den nuvarande uppdelningen på två grundlagar bör bestå och att TF även i fortsättningen bör vara den grundlag som ger skydd för yttranden i form av det tryckta ordet samt att det som nu i första hand behöver utredas är YGL:s tillämplighet på kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor. Det sägs också att vissa justeringar kan behöva göras i såväl TF som YGL för att reglerna skall anpassas till utvecklingen på informationsteknikens område, t.ex. tillkomsten av s.k. print on demand. Direktiven kan därför inte anses innefatta mandat för utredningen att föreslå några mera grundläggande förändringar i TF. Särskilt gäller detta förändringar som kan innebära en begränsning av nuvarande skydd i TF. Så t.ex. avstår Mediegrundlagsutredningen från att diskutera att undanta vissa andra material än papper såsom tyg, plast och plåt från TF:s tillämpningsområde, något som dessutom skulle vålla nya problem med avgränsningen av detta område.

10.2.2. Gällande rätt

1949 års TF

Som angetts ovan är TF enligt huvudregeln (1 kap. 5 § första stycket första meningen) tillämplig på skrift som framställts i tryckpress. Enligt andra meningen i samma stycke är TF också tillämplig på skrift som mångfaldi-

• Sida 361
•  Original

gats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om utgivningsbevis gäller för skriften eller den är försedd med beteckning som utvisar att den är mångfaldigad samt i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som mångfaldigat den och om ort och år för mångfaldigandet.

När 1949 års TF trädde i kraft angavs att den ägde tillämpning ”allenast å skrift som framställts i tryckpress”. Tillägget rörande stenciler och liknande skrifter gjordes 1976 (se närmare nedan).

1949 års TF avsåg att skydda skrifter som kunde framställas i stora upplagor och nå många människor, och den enda typ av framställning som ansågs aktuell för detta var den tryckta skriften (Axberger, a.a., s. 22). Till grund för införandet av 1949 års TF låg 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag i betänkandet Förslag till tryckfrihetsförordning, SOU 1947:60. De tryckfrihetssakkunniga noterade att den då gällande 1812 års TF, som gällde för tryckt skrift, inte närmare angav vad som var tryck. De sakkunniga antog att härmed avsetts främst alster av en vanlig boktryckarpress med rörliga typer och noterade att i praxis hänfördes även stentryck och koppartryck till tryck (a. bet. s. 56). De noterade även att Rydin i sitt år 1859 utkomna arbete Om yttrandefrihet och tryckfrihet anförde att under tryckfrihetsförordningen skulle hänföras ”ej allenast sådana avtryck av handskrifter som ske medelst boktryckeripressens tillhjälp utan även sådana som ske medelst stentryck, koppartryck, stålstick, trätryck eller genom vad annat slags tryck som helst”.

De sakkunniga anförde att skillnaden mellan tryckalster som framställts från en av rörliga typer sammansatt tryckform och sådana som åstadkommits genom avtryck från en litografisk plåt eller på liknande sätt inte torde ha någon betydelse utan att såsom tryck framstod allt som framställts i tryckpress oavsett hur den tryckande maskindelen, tryckformen eller tryckplåten blivit förfärdigad. De sakkunniga anmärkte också att många mekaniska och kemiska metoder användes för detta (a. bet. s. 57). Vad som var tryckpress ansågs inte erforderligt att närmare ange i lagtexten. (a. bet. s. 216).

Som metoder vid vilka tryckpress inte kom till användning angav de tryckfrihetssakkunniga hektografering¹, stencilering och vissa rent kemiska metoder, ljuskopiering och fotografisk kopiering. Som skäl för att dessa metoder, som alltså inte ansågs falla under begreppet tryckpress, inte

¹ Enligt Svensk uppslagsbok, andra omarbetade upplagan 1948, är en hektograf den enklaste och äldsta av dupliceringsmaskiner. Tekniken grundar sig på att en massa av piplera och glycerin eller lim och glycerin har förmåga att suga upp och åter avge vissa färgämnen, t.ex. anilinbläck. Om ett med sådant bläck skrivet original under några minuter hålls i kontakt med massan kan en mindre upplaga (cirka 25 kopior) tas från denna.

• Sida 362
•  Original

skulle omfattas av TF angav de sakkunniga bl.a. att metoderna inte var lika effektiva för att sprida meddelanden till allmänheten som trycket (a. bet. s. 57 f.).

De tryckfrihetssakkunniga anförde att under tryckpress skulle hänföras inte endast större, i tryckerirörelse begagnade tryckpressar utan även vissa mindre sådana som var avsedda för kontorsbruk (a. bet. s. 216). Som sådana mindre apparater som skulle betraktas som tryckpressar nämndes rotaprint, som angavs vara en mindre offsetpress, multilith, multigraf och Davidsons alltrycksmaskin (a. bet. s. 58). Det kan också noteras att de tryckfrihetssakkunniga angav att det inte gjordes några inskränkningar i fråga om det material på vilket skrift är anbragt och att inte endast papper utan även annat material som tyg, pergament, papp eller liknande kunde vara underlag för en tryckt skrift (a. bet. s. 216).

Under remissbehandlingen riktades viss kritik mot de tryckfrihetssakkunnigas förslag. Det angavs på vissa håll att bestämningen av TF:s tillämpningsområde var för snäv. Departementschefen medgav att även enklare framställningsformer borde omfattas av TF, särskilt i orostider när det fria ordet gärna sökte sig andra vägar än via det etablerade trycket. Under hänvisning till att tekniken ännu inte nått så långt att andra framställningsformer behövde skydd och till att det väsentligaste trots allt var att en klar och entydig gräns kunde dras gjordes dock ingen ändring i förslaget och detta antogs i den lydelse de tryckfrihetssakkunniga föreslagit (prop. 1948:230 s.116 f.).

1976 års ändringar

Den tekniska utvecklingen innebar att den kritik som framförts av remissinstanserna om att TF:s tillämpningsområde var för snävt framstod som allt mera befogad. Nya framställningssätt blev allt mera lämpade för kommunikation med allmänheten. Det blev också allt dyrare att använda sig av tryck. Trycket blev därmed för många en mindre realistisk väg för kommunikation med allmänheten medan t.ex. stencilering kom att utgöra ett billigare och lämpligare sätt. Denna utveckling var bakgrunden till MMU:s förslag i betänkandet SOU 1975:49. Förslaget låg till grund för 1976 års utvidgning av TF:s tillämpningsområde till att omfatta också skrift som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. I propositionen anförde departementschefen (prop. 1975/76:204 s. 90):

Man skulle med visst fog kunna hävda att den tryckfrihet, som TF tillerkänner varje svensk medborgare, har mist en del av sitt innehåll till följd av att tryckningen har blivit så dyr att den ligger utanför flertalets

• Sida 363
•  Original

ekonomiska möjligheter men att den återställs genom den föreslagna utvidgningen.

I propositionen angavs att då rådande praxis innebar att såväl stentryck och koppartryck som tryck i offsetpress var att betrakta som tryck och att utanför TF föll skrift som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller maskinskrift (a. prop. s. 131). Enligt departementschefen innebar förslaget att TF blev tillämplig inte bara på skrifter som framställts genom tryckning utan också på skrifter som mångfaldigats genom metoder som till sin effekt liknade tryckning, nämligen stencilering, fotokopiering och liknande tekniskt förfarande.

Enligt 2 kap. 1 § i MMU:s förslag till massmediegrundlag skulle med tryckt skrift enligt den grundlagen förstås skrift som framställes i tryckpress eller mångfaldigas genom stencilering, ljuskopiering eller liknande tekniskt förfarande. Härmed avsåg MMU t.ex. kemiska, mekaniska eller optiska metoder att mångfaldiga skrifter. Det tekniska förfarandet skulle enligt MMU resultera i en materialisering av information och det var utan betydelse om underlaget var papper eller annat. Däremot ansåg MMU att text som visades på bildskärm inte var att anse som tryckt skrift liksom inte heller t.ex. mångfaldigade bildband som fordrade projektor för att kunna läsas. MMU angav också att i den mån en metod inte tillät något större antal exemplar och metoden alltså inte var likvärdig med stencilering skapades inte någon tryckt skrift, inte ens om proceduren upprepades flera gånger. Som exempel nämndes genomslagskopior i en vanlig skrivmaskin. MMU angav också att en kopieringsmetod som tillät 30–40 exemplar borde kunna bedömas som ett liknande tekniskt förfarande (SOU 1975:49 s. 200).

Departementschefen angav att han anslöt sig till MMU:s förslag om vilka tekniska förfaranden som skulle jämställas med tryckning och att detta innebar att skrifter som mångfaldigats genom maskinskrift inte föll under TF. Beträffande mångfaldigande genom maskinskrift anförde departementschefen bl.a. följande (a. prop. s. 90):

Sådana tekniska förfaranden som mångfaldigande av skrift genom upprepade utskrifter av samma text på en dators radskrivare och utskrift hos flera mottagare av innehållet i trådsändning får anses vara att jämställa med kopiering med hjälp av skrivmaskin, låt vara att de är mer effektiva. Dessa förfaranden skiljer sig från sådana tekniska förfaranden som tryckning och stencilering genom att de inte på samma sätt tillåter framställning på en gång och på ett ställe av ett flertal exemplar av en skrift. De tekniska förfaranden som jag här talar om har inte heller hittills i vårt land fått något större användningsområde. Tekniken är visserligen stadd i snabb utveckling, men den har ännu inte nått dithän

• Sida 364
•  Original

att något påtagligt behov av ett grundlagsskydd har uppkommit. Enligt min åsikt talar alltså övervägande skäl för att TF nu inte görs tillämplig på skrifter som har mångfaldigats på sätt som nu har sagts.

Det kan här nämnas att Mediekommittén ansåg att mångfaldigande av skrifter med hjälp av datorskrivare numera får anses vara ett sådant liknande tekniskt förfarande som sägs i 1 kap. 5 § TF eftersom användning av datorskrivare numera är vanlig och sådana skrivare kan framställa många exemplar på kort tid. Användning av datorskrivare måste därför enligt Mediekommittén anses likvärdigt med fotokopiering (SOU 1997:49 s. 110).

När det gällde frågan hur en lämplig avgränsning av TF:s tillämplighet på stencilerade och därmed jämställda skrifter skulle åstadkommas angav departementschefen att avgörande vikt borde fästas vid att man lätt kan avgöra om en skrift faller under TF:s skydd eller inte eftersom t.ex. polisen måste veta om den får ta en skrift i beslag (prop. 1975/76:204 s. 91 f.). Det angavs att det är förhållandevis lätt att konstatera att en skrift är tryckt men att en fotokopia inte ger motsvarande ledning utan att den lika gärna kan vara det enda exemplaret som ett av ett flertal. Departementschefen angav att det därför behövdes något som utmärker att en skrift som är mångfaldigad genom t.ex. fotokopiering faller under TF. Att upplagan har en viss storlek angavs inte fylla detta krav. Inte heller ett ansökningsförfarande ansågs ur denna synvinkel lämpligt. I stället angavs att det av själva skriften borde framgå att den faller under TF. Ett krav att skriften skulle innehålla uppgift som utvisar att den är mångfaldigad och vem som har mångfaldigat skriften samt om ort och år för detta uppställdes därför.

10.2.3. Något om tekniken2

Det finns en mängd olika tryckförfaranden och olika slag av tryckpressar har konstruerats för skilda tryckförfaranden och tryckbärare. Tryckpressar för papperstryck kan tekniskt indelas i digelpressar (där trycket sker platta mot platta), cylinderpressar (rulle mot platta) och rotationspressar (rulle mot rulle).

När det gäller tryckförfarandena skiljer man mellan tre huvudprinciper; högtryck, djuptryck och plantryck. I Nationalencyklopedin 1995 sägs att de traditionella tryckförfarandena alla bygger på att ett tryckmedium som

² Källor: Nationalencyklopedin 1995, Focus tredje upplagan 1974, Nordisk Familjebok fjärde upplagan (1952-1955 års utgåva) och Svensk uppslagsbok andra omarbetade upplagan (1948-1953) samt Ola Karlsson, teknikbevakare på Grafiska företagens förbund.

• Sida 365
•  Original

bär den text eller bild som skall mångfaldigas infärgas och pressas mot en tryckbärare, oftast papper, varvid färgen överförs. Förfarandena skiljer sig åt när det gäller vilka ytor på tryckmediet som avger färgen.

Vid högtryck ligger den yta som infärgas, tryckytan, upphöjd. Högtryck var det dominerande förfarandet fram till mitten av 1900-talet. Den vanligaste högtrycksmetoden är typtryck, ibland kallat boktryck, men även konstgrafiska metoder som träsnitt och trästick hör dit.

Vid djuptryck är de partier som tar upp färg och avger den till pappret nedsänkta under tryckmediets yta. Konstgrafiska metoder för djuptryck som kopparstick och torrnålsgravyr är kända sedan 1400-talet. Tryckformen är en plåt där teckenbilden graverats eller etsats bort. För att överföra färgen till pappret används särskilda pressar med hög tryckkraft (Nationalencyklopedin 1995). Under 1900-talets första hälft, då bilden blev alltmer betydelsefull t.ex. i illustrerade veckotidningar, utvecklades djuptryckstekniken för tryckning av stora upplagor i rotationspressar. Text och bild är då etsade eller graverade på en kopparcylinder som ett mönster av små rasterkoppar. Djuptryck kräver mycket stora upplagor för att vara ekonomiskt. I Sverige finns endast ett fåtal tryckerier för djuptryck av tidningar, tidskrifter eller liknande³.

I Svensk uppslagsbok från 1953 anges att stålstick eller ståltryck, som nämns i förarbetena till TF, är en grafisk teknik tillhörande djuptrycket, närmast besläktad med kopparetsningen, och att den används mest för tryckning av värdepapper, sedlar och frimärken. Om kopparetsning sägs att etsning är en gemensam benämning på alla de grafiska manér där de fördjupningar i plåten som skall avge färgen inte åstadkoms mekaniskt utan kemiskt med hjälp av en frätande syra, etsningsvätskan. Tryckningen från en etsad plåt sker i en koppartryckpress där fuktat papper pressas ned i fördjupningarna i plåten och mottar färgen.

Vid plantryck ligger de färgavgivande och de icke infärgade partierna i samma plan på tryckmediets yta. Den tidigaste plantryckstekniken var litografi eller stentryck som vilar på principen en färgupptagande (fet) bild på en i övrigt färgbortstötande (fuktig) plan yta. Ur litografin utvecklades i början av 1900-talet det indirekta offset-trycket på papper där färgen i pressen överförs från en fotokemiskt preparerad och fuktad plåt, fäst på en formcylinder, till en gummiduksklädd vals och från denna till pappret. Plantryck i form av offsettryck är i dag den dominerande metoden för allt slags tryck på papper.

Tryckpressar för offset arbetar enligt rotationsmetoden med ett system av cylindrar för tryckplåtar, infärgning, fuktning och pappersmatning.

Ett annat tryckförfarande är screentryck, en schablontryckteknik som används främst för tryck på annat material än papper, t.ex. plast eller tyg,

³ Ola Karlsson, teknikbevakare på Grafiska företagens förbund.

• Sida 366
•  Original

men också som konstnärlig reproduktionsmetod. Screentryck används inte för tryck av tidningar. I den mån screentryck används för tryck på papper handlar det om stora format i små upplagor, t.ex. affischer. Tryckformen är ett finmaskigt nät av syntetmaterial som förses med fotografiskt framställda schabloner. Färgen pressas med en rakel genom de öppna partierna ned på det underlag som skall bära tryck.

Under senare delen av 1900-talet har flera grafiska framställningsförfaranden introducerats där färgen inte fästs på teckenbäraren genom direktkontakt med en tryckform. De använda maskinerna kallas ofta skrivare. Till dessa förfaranden hör t.ex. xerografi, som används i laserskrivare och kopiatorer, och bläckstråleskrift. Högvolymkopiatorer används också i stor utsträckning (Nationalencyklopedin 1995).

I Nationalencyklopedin anges att xerografi är ett fotoelektriskt tryckförfarande som grundar sig på vissa ämnens förmåga att bli elektriskt ledande vid belysning och att metoden fortfarande 1996 var under utveckling i form av avancerade kopiatorliknande datorstyrda s.k. digitala tryckpressar som kan åstadkomma högklassiga färgtryck i mindre upplagor. I stället för traditionell tryckfärg används färgpulver som fördelar sig elektroniskt på en metalltrumma i enlighet med tryckoriginalet. Om bläckstråleskrivare (ink-jet printer) sägs att det är en anslagsfri skrivare som framställer grafik och skrivtecken genom att droppar eller jetstrålar av elektrostatiskt laddat bläck sprutas mot skrivytan. Bläckstråleskrivare används bl.a. som skrivare till datorer.

Under de senaste åren har den grafiska tekniken förändrats drastiskt.⁴Offset är dock alltjämt den vanligaste tryckmetoden. Det är numera vanligt att texten och illustrationerna på tryckplåten överförts till denna direkt från en dator. Detta benämns ibland CTP, computer to plate, vilket betyder att tryckplåten exponeras direkt från datorn och sedan monteras i en traditionell offsetpress.

CTP ges ibland även betydelsen computer to press eller computer to print. Det förra förfarandet innebär att offsettryck sker med exponering från datorn av plåten när denna sitter på plats i pressen. Detta kallas även hybridpress. Det senare förfarandet innebär att skrivare av olika slag används.

Den s.k. indigopressen är en hybridpress. ”Tryckplåten” består av en gummiduk som exponeras direkt från datorn med duken sittande på plats i pressen. Elektrisk laddning gör att färgen förs över till duken. Från duken överförs färgen med ett fysiskt tryck till pappret som i en traditionell offsetpress. Med en indigopress kan man framställa 8 000 exemplar per timma medan en traditionell offsetpress tillåter en framställning av 5 000– 70 000 exemplar per timma beroende på om man trycker på ark eller rul-

⁴ Se Grafiska företagens förbunds hemsida, http://www.guide2000.grafiska.se.

• Sida 367
•  Original

lar. I indigopressen kan hela eller delar av innehållet i en trycksak ändras enkelt och snabbt från det ena exemplaret till det andra.⁵

Mångfaldigande genom xerografi eller bläckstråleskrivare/inkjet, dvs. olika slag av kopiatorer eller skrivare, benämns ibland digitalt tryck. Även användning av en kombination av inkjet, flytande specialtoner och offsettryck benämns digitalt tryck liksom användning av s.k. hybridpressar.

Bläckstråletekniken är nu inne i en snabb utveckling och ”bläckstråletryckpressar” med hög tryckkvalitet även vid höga produktionshastigheter börjar bli tillgängliga. De flesta maskinerna är dock fortfarande avsedda för skyltproduktion eller tryck på stora format. Även maskiner för book on demand-produktion finns dock.⁶

10.2.4. Problemen m.m.

Som nämnts i inledningen har den tekniska utvecklingen medfört att det kan vara svårt att avgöra om en skrift är framställd i tryckpress eller inte. Enligt SKL är det numera lika enkelt och ekonomiskt försvarbart att framställa en stor upplaga med ”tryckkvalitet” med hjälp av en kopiator som att trycka den och det är likaså möjligt att framställa enstaka exemplar genom offset-tryck. Kopiatorerna är i dag även lika snabba som offset-tryck. Också kvaliteten på det som framställts med skrivare blir enligt SKL allt mera likt det som framställts genom tryck. De kemiska skillnaderna mellan färg som används i tryckpress och färg som används i skrivare blir t.ex. allt mindre.

SKL får mindre än 50 gånger per år frågan om en skrift är framställd i tryckpress eller inte. SKL anser att det är två problem som föreligger, dels att avgöra vilken teknik som använts, dels att avgöra om den använda tekniken är att anse som tryckpress i TF:s mening. SKL kan än så länge med större eller mindre säkerhet avgöra om tryckpress använts eller inte men gör bedömningen att detta kommer att bli svårare inom en snar framtid. SKL bedömer framställning genom offset-tryck, koppartryck, boktryck och nummerverkstryck (en form av högtryck för åsättande av löpnummer, t.ex. på sedlar) som tryckpress i TF:s mening medan framställning med hjälp av laser-, bläckstråle- eller matrisskrivare inte anses som tryckpress. Beträffande framställning genom indigopress och screentryck anser SKL att det är tveksamt om det kan bedömas som tryckpress i TF:s mening.

SKL har framfört att man för att undanröja problemet kanske kan överväga att knyta grundlagsskyddet till upplagans storlek i stället för vad som nu gäller enligt 1 kap. 5 § TF.

⁵ Ola Karlsson, teknikbevakare på Grafiska företagens förbund.⁶ Grafiskt Forum nr 8/00.

• Sida 368
•  Original

10.2.5. Överväganden

Av det föregående har framgått att svårigheter med att avgöra om en skrift framställts i tryckpress i TF:s mening kan föreligga i två avseenden. Det kan dels vara tveksamt vad som avses med begreppet tryckpress i TF, dels kan det vara svårt att avgöra vilken teknik som använts vid framställningen.

När det gäller det förstnämnda problemet kan till en början konstateras att det av redogörelsen för uttalandena i förarbetena framgår att både boktryck (en form av högtryck), stentryck (en form av plantryck) och koppartryck (en form av djuptryck) ansetts som framställning i tryckpress och att offsetpress ansetts vara tryckpress. Alla de traditionella tryckformerna har alltså ansetts vara framställning i tryckpress. Vidare har angetts att stencilering, fotokopiering och maskinskrift inte är att betrakta som framställning i tryckpress. Av förarbetena framgår också att det inte gäller några inskränkningar beträffande det material på vilket skriften är anbragt.

Att det inte gäller några inskränkningar beträffande materialet kan leda till överraskande resultat, t.ex. kan en tryckt tröja vara att betrakta som en tryckt skrift. Även om detta kan te sig underligt måste det enligt Mediegrundlagsutredningens mening accepteras av hänsyn till intresset av en fast gräns för grundlagens tillämpningsområde. I praktiken torde sådana fall också utgöra ett begränsat problem. Det finns därför enligt kommitténs mening inte skäl att frångå det hittillsvarande synsättet i detta avseende. Som nämnts i avsnitt 10.2.1 kan kommitténs direktiv inte heller anses innefatta mandat att diskutera om andra material än papper bör undantas från TF:s tillämpningsområde.

Som angetts ovan i avsnitt 10.2.3 sägs det i Nationalencyklopedin (1995) att de traditionella tryckförfarandena alla bygger på att ett tryckmedium som bär den text eller bild som skall mångfaldigas infärgas och pressas mot en tryckbärare, oftast paper, varvid färgen överförs. Det som förenar de i förabetena till TF nämnda traditionella tryckmetoderna är att det moment då färgen överförs till tryckbäraren sker genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan tryckmediet och tryckbäraren. Mediegrundlagsutredningen anser mot bakgrund av detta att uttrycket tryckpress i TF får anses avse alla metoder för mångfaldigande som innebär att färgen överförs från tryckmediet till tryckbäraren genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan dem.

Detta innebär att framställningen får anses som framställning i tryckpress i TF:s mening om färgen överförs genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan tryckmediet (t.ex. en tryckplåt) och tryckbäraren (t.ex. papper), oavsett på vilket sätt tryckmediet framställts, t.ex. genom exponering från en dator som i en hybridpress, t.ex indigopressen. (Jfr de tryckfrihetssakkunnigas uttalande ”Såsom tryck framstår allt som blivit fram-

• Sida 369
•  Original

ställt i tryckpress, oavsett hur den tryckande maskindelen, tryckformen eller tryckplåten blivit förfärdigad”, SOU 1947:60 s. 57, omnämnt här i avsnitt 10.2.2.) De nya metoderna för mångfaldigande av skrifter innebär i många fall att det moment då färgen överförs till pappret fortfarande sker genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan tryckmediet och pappret. Det nya består ofta i det sätt på vilket tryckmediet framställs, t.ex. genom exponering av ”tryckplåten” direkt från datorn när plåten sitter på plats i pressen. Med den tolkning av begreppet tryckpress som här görs kommer därför många av de nya teknikerna att betraktas som tryckpress i TF:s mening. De tekniker som kommer att falla utanför begreppet tryckpress är de där det moment där färgen överförs till pappret inte sker genom en direktkontakt och en fysisk press mellan tryckmediet och tryckbäraren. Sådana tekniker är t.ex. olika slag av kopiatorer och skrivare. Dessa tekniker faller dock in under stencilregeln. Grundlagsskydd för skrifter som framställts med sådana tekniker uppnås alltså om de mångfaldigas och utgivningsbevis gäller för dem eller de förses med ursprungsuppgifter enligt vad som sägs i 1 kap. 5 § första stycket andra meningen TF.

Här kan noteras att Mediegrundlagsutredningen delar Mediekommitténs uppfattning att mångfaldigande av skrifter med hjälp av datorskrivare numera får anses vara ett sådant liknande tekniskt förfarande som sägs i 1 kap. 5 § TF eftersom användning av datorskrivare numera är vanlig och sådana skrivare kan framställa många exemplar på kort tid. Användning av datorskrivare måste därför anses likvärdigt med fotokopiering (jfr SOU 1997:49 s. 110).

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att Mediegrundlagsutredningen anser att uttrycket tryckpress i TF får anses avse alla metoder för mångfaldigande som innebär att färgen överförs från tryckmediet till tryckbäraren genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan dem. Denna tolkning av begreppet tryckpress innebär att många av de nya teknikerna för framställning av skrifter, t.ex. indigopressen, omfattas av begreppet tryckpress och således får grundlagsskydd på samma automatiska sätt som skrifter som framställts i en traditionell tryckpress. Skrifter som mångfaldigats genom tekniker som inte kan anses som tryckpress, t.ex. genom fotokopiering eller användning av skrivare, omfattas av stencilregeln och får grundlagsskydd enligt den om utgivningsbevis gäller för skriften eller den försetts med ursprungsuppgifter.

Enligt Mediegrundlagsutredningens mening är det inte möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses med tryckpress utan det bör även framdeles överlämnas till rättstillämpningen att avgöra denna fråga mot bakgrund av bl.a. de ovan angivna förarbetsuttalandena.

När det så gäller svårigheterna att fastställa vilken teknik som använts vid framställningen av en skrift kan till en början konstateras att detta är

• Sida 370
•  Original

ett bevisproblem. Frågan är om det kan och bör undanröjas eller minskas genom någon ändring i TF.

När det gäller problemets omfattning och betydelse kan konstateras att frågan om en skrift är framställd i tryckpress uppkommer i mindre än 50 fall per år hos SKL. En annan viktig faktor när det gäller att bedöma betydelsen av problemet är att den som låter framställa en skrift alltid har möjlighet att försäkra sig om att få grundlagsskydd genom att sätta ut uppgifter på skriften enligt vad som krävs för skrifter som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. Vad som nu anförts innebär enligt Mediegrundlagsutredningens mening att problemet får anses vara av begränsad betydelse. Det är dock tänkbart att det blir större i framtiden eftersom den tekniska utvecklingen innebär att teknikerna allt mera närmar sig varandra. Det kan alltså bli allt svårare att avgöra om huvudregeln om tryckpress eller stencilregeln är tillämplig.

Det kan då ligga nära till hands att anse att man skall behandla alla skrifter lika oavsett framställningssätt. Man skulle alltså inte ha en kategori med automatiskt grundlagsskydd (skrifter som framställts i tryckpress enligt nu gällande rätt) och en kategori som får grundlagsskydd först om skriften mångfaldigats och utgivningsbevis gäller för den eller den försetts med ursprungsuppgifter (nu gällande stencilregel) utan samma regler skulle gälla för alla skrifter. Frågan är då hur en sådan gemensam regel skulle kunna se ut och om det kan anses motiverat att införa en sådan regel nu.

När det gäller frågan hur en sådan gemensam regel skulle kunna se ut kan först konstateras att syftet med grundlagsskyddet enligt TF är att skydda skrifter som kan framställas i stora upplagor och nå många människor. Grundlagens tillämpningsområde måste därför bestämmas på ett sådant sätt att privat (eller ”intern”) kommunikation inte omfattas. Det är också viktigt att det förhållandevis enkelt kan konstateras om grundlagsskydd föreligger eller inte. Polis och åklagare måste ju kunna avgöra om de får göra ett ingripande mot skriften eller om det är grundlagens speciella skyddsregler med JK som ensam behörig åklagare som gäller.

Eftersom privat kommunikation måste hållas utanför TF:s tillämpningsområde är det inte möjligt med en regel som ger alla skrifter automatiskt grundlagsskydd. Ett krav på en viss upplagestorlek är inte någon lösning på problemet eftersom det skulle ge stora bevisproblem. Det framgår ju inte av en enstaka påträffad skrift om den framställts i en upplaga eller inte. En lösning som då kan tyckas näraliggande är en stencilregel för alla skrifter, även de som framställts i tryckpress.

En stencilregel med krav på ursprungsuppgifter som förutsättning för grundlagsskydd har fördelen att det enkelt kan konstateras om grundlagsskydd föreligger eller inte. Att låta även skrifter som framställts i tryckpress omfattas av en stencilregel skulle emellertid vara en försvagning av

• Sida 371
•  Original

det grundlagsskydd som sedan lång tid gällt för sådan skrift. Som framgått i det föregående är offsetpress alltjämt den dominerande trycktekniken. Detta innebär att skrifter fortfarande till största delen framställs genom sådan traditionell tryckteknik som avsågs i förarbetena till TF. Om skrifter som framställts i tryckpress skulle föras in under en stencilregel skulle det innebära att även alla de skrifter som framställts genom traditionell tryckteknik och som sedan lång tid haft automatiskt grundlagsskydd skulle falla utanför TF:s skydd om ursprungsuppgifter inte sätts ut (eller utgivningsbevis gäller för skriften). Försämringen skulle alltså kunna beröra många skrifter och därmed utgöra en mycket ingripande ändring. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening måste det krävas mycket starka skäl för att rubba det sedan lång tid gällande automatiska grundlagsskyddet för skrift som framställts i tryckpress. Det är inte heller förenligt med kommitténs uppdrag att föreslå en sådan ändring.

Som angetts i det föregående får bevisproblemet anses ganska begränsat mot bakgrund av antalet förfrågningar hos SKL och med beaktande av att den som låter framställa en skrift alltid kan försäkra sig om grundlagsskydd genom att sätta ut ursprungsuppgifter enligt vad som krävs i stencilregeln. Utredningen anser därför att det inte föreligger så starka skäl som måste krävas för att införa en stencilregel som omfattar alla skrifter, inklusive de som framställts i tryckpress. En sådan regel bör alltså inte införas.

Man kan också överväga ett annat alternativ till likadan regel för alla skrifter, nämligen en regel efter förebild av 1 kap. 10 § YGL. TF skulle då gälla alla skrifter som sprids till allmänheten oavsett framställningssätt och utan angivande av något visst minsta antal exemplar, i kombination med en presumtionsregel av den typ som finns i 1 kap. 10 § andra stycket YGL. Grundlagens tillämplighet skulle då prövas på grundval av vad som kunde antas om spridningen och om inte annat framgick av omständigheterna skulle grundlagen anses tillämplig på skrift som försetts med ursprungsuppgifter enligt 4 kap. 2 § TF.

Även en sådan ändring av TF skulle dock, för skrifter som framställts i tryckpress och som sedan lång tid haft automatiskt grundlagsskydd, vara ett betydande steg från yttrandefrihetssynpunkt. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening kan inte heller en sådan ändring anses motiverad av de fall då bevissvårigheter föreligger.

Kommittén vill dock inte utesluta att det på lång sikt kan visa sig nödvändigt att jämställa olika framställningstekniker eller -resultat på grund av att det inte längre går att skilja dem åt, och kommittén vill understryka att det är viktigt att man följer utvecklingen noggrant.

Eftersom bevisproblemets omfattning och betydelse enligt vad som sagts ovan ändå får anses tämligen begränsad och de möjliga lösningarna, stencilregel eller ”YGL-regel”, innebär ingripande ändringar i TF anser Mediegrundlagsutredningen att grundlagsskyddet för skrift som framställts

• Sida 372
•  Original

i tryckpress inte bör ändras. Sådana skrifter bör alltså fortfarande ha automatiskt grundlagsskydd. Det skall då upprepas att ”framställts i tryckpress” enligt Mediegrundlagsutredningens mening innefattar alla skrifter som framställts genom en teknik som innebär att färgen överförs från tryckmediet till tryckbäraren genom en direktkontakt och ett fysiskt tryck mellan dessa. Detta medför att även många nyare tekniker omfattas. Skrifter som framställs genom tekniker där färgen överförs på annat sätt får grundlagsskydd enligt stencilregeln om de mångfaldigas och utgivningsbevis gäller för skriften eller den förses med ursprungsuppgifter.

För att säkerställa att nyare tekniker behandlas som tryckpress och får automatiskt grundlagsskydd kan det förefalla näraliggande att lägga till ”eller motsvarande” i TF:s regel om grundlagsskydd för skrift som framställts i tryckpress i 1 kap. 5 § första stycket första meningen. Regeln skulle då lyda ”Denna förordning äger tillämpning å skrift, som framställts i tryckpress eller motsvarande”. Detta skulle dock innebära att man till den nu aktuella frågan om vad som avses med tryckpress skulle lägga frågan om vad som avses med ”motsvarande”. Osäkerheten om TF:s tillämpningsområde skulle alltså knappast minska med en sådan regel utan snarare öka. Den bör därför enligt kommitténs mening inte övervägas vidare.

Det ovan förda resonemanget leder till slutsatsen att bevisproblemet inte nu bör föranleda någon ändring i TF beträffande skrift som framställts i tryckpress.

Slutsatsen innebär att skillnaden mellan skrifter som framställts i tryckpress och andra skrifter bibehålls. Automatiskt grundlagsskydd gäller alltså för de förstnämnda skrifterna medan det för grundlagsskydd för de senare krävs mångfaldigande och att utgivningsbevis gäller eller ursprungsuppgifter sätts ut. Teknikutvecklingen som innebär att olika framställningstekniker och -resultat allt mera liknar varandra kan dock anses tala för en större likhet i förutsättningarna för grundlagsskydd för de olika skrifterna. För att åstadkomma en sådan större likhet utan att ändra vad som nu gäller för skrift som framställts i tryckpress kan man överväga att upphäva stencilregeln för stenciler, fotokopior och liknande tekniska förfaranden och i stället införa en regel som den i 1 kap. 10 § YGL. Enligt den regeln är inte ursprungsuppgifter en förutsättning för grundlagsskydd utan regeln säger att grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som sprids till allmänheten i Sverige (genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt). Bestämmelsen innehåller också en presumtionsregel som föreskriver att frågan om grundlagen är tillämplig eller inte i det enskilda fallet skall prövas på grundval av vad som kan antas om spridningen. Vidare sägs att om inte annat framgår av omständigheterna skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §, dvs. uppgifter som det enligt YGL finns en skyldighet att sätta ut.

• Sida 373
•  Original

Med en regel som den i 1 kap. 10 § YGL för stenciler och liknande skulle TF vara tillämplig på skrifter som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande och som sprids till allmänheten eller för vilka utgivningsbevis gäller. Frågan om grundlagen är tillämplig eller inte i det enskilda fallet på skrifter utan utgivningsbevis skulle avgöras mot bakgrund av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna skulle grundlagen vara tillämplig på en upptagning som försetts med uppgifter enligt 4 kap. 2 § TF om vem som har tryckt eller eljest mångfaldigat skriften samt om ort och år för mångfaldigandet. Denna ändring skulle innebära att grundlagsskyddet för skrifter som inte framställts i tryckpress inte längre skulle vara helt beroende av om vissa uppgifter sätts ut (eller utgivningsbevis gäller). Frågan om grundlagsskydd skulle i stället avgöras mot bakgrund av vad som kunde antas om spridningen och enligt presumtionsregeln skulle de skrifter anses falla under grundlagsskyddet som innehåller sådana uppgifter som ändå skall sättas ut enligt 4 kap. 2 § TF. Skrifter för vilka utgivningsbevis gäller skulle liksom nu alltid falla under TF.

Regeln skulle innebära att villkoren för stenciler, fotokopior och andra skrifter som inte framställts i tryckpress skulle bli mera lika vad som gäller för skrift som framställts i tryckpress eftersom ursprungsuppgifter inte längre skulle vara en helt nödvändig förutsättning för grundlagsskydd. Det skall dock observeras att den nu diskuterade regeln inte löser problemen med att fastställa om en skrift är framställd i tryckpress eller inte, dvs. regeln löser inte problemet med att avgöra om det är huvudregeln eller den speciella regeln för stenciler och liknande som gäller. Regeln innebär dock att förutsättningarna för grundlagsskydd för de olika kategorierna av skrifter skulle bli mera lika. Härigenom skulle den rättsliga betydelsen av skillnaden i framställningssätt minska.

En presumtionsregel som den nu diskuterade skulle dock också innebära att det inte längre av någon skrift skulle framgå direkt om grundlagsskydd föreligger eller inte. Ursprungsuppgifter och uppgift om mångfaldigande blir ju inte längre en tillräcklig förutsättning för grundlagsskydd utan frågan skulle då avgöras mot bakgrund av även andra omständigheter. Om uppgifter satts ut enligt vad som krävs i stencilregeln behöver man enligt gällande rätt inte forska efter framställningssättet eftersom grundlagsskydd då gäller, antingen för att det är en skrift som framställts i tryckpress eller för att det är en skrift som framställts på annat sätt, dvs. genom ett ”liknande tekniskt förfarande”, och som försetts med uppgifter enligt vad som krävs i stencilregeln. Om en presumtionsregel som den i 1 kap. 10 § YGL gällde skulle emellertid en sådan skrift omfattas av grundlagsskyddet endast om inte annat framgår av omständigheterna. Även andra omständigheter än själva uppgifterna skulle alltså beaktas. Skillnaden mellan tillämpningen av de båda reglerna är troligen liten i

• Sida 374
•  Original

praktiken, men presumtionsregeln innebär ändå en viss ökad svårighet för t.ex. polis och åklagare att avgöra om grundlagsskydd föreligger eller inte. Med hänsyn till detta stannar Mediegrundlagsutredningen för att inte föreslå en regel efter förebild av 1 kap. 10 § YGL för skrifter som inte framställts i tryckpress.

Slutsatsen blir alltså att ingen ändring bör vidtas nu beträffande förutsättningarna för grundlagsskydd, varken för skrift som framställts i tryckpress eller skrift som framställts genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. Kommittén vill erinra om att det är viktigt att utvecklingen följs noggrant så att grundlagen anpassas om det blir nödvändigt. Det är därvid viktigt att framhålla värdet av det nuvarande stabila grundlagsskyddet som bygger på så pass klara kriterier som är möjliga.

Det kan här avslutningsvis nämnas att om ett fall skulle uppkomma där det inte är möjligt att genom teknisk undersökning komma till någon slutsats i fråga om på vilket sätt skriften är framställd bör domstolen enligt Mediegrundlagsutredningens mening godta ett påstående om att skriften framställts på sådant sätt att den faller in under grundlagsskyddet om det inte framstår som obefogat.

10.3. Upplaga

Kommitténs bedömning: När det gäller skrift som framställts i tryckpress skall TF anses tillämplig även när endast något exemplar lämnats ut eller avses lämnas ut för spridning. Det krävs dock att skriften når eller avses nå andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. När det gäller skrifter som framställts genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande krävs för att TF skall vara tillämplig att skriften verkligen är eller avses bli mångfaldigad. Hur många exemplar som krävs får bedömas mot bakgrund av att skriften skall kunna lämnas ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. För tekniska upptagningar gäller detsamma som för skrifter som framställts genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande om upptagningarna sprids genom utlämnande av exemplar och inte genom t.ex. offentlig visning. Olika innehåll ger olika upplagor och olika framställningstillfällen ger också olika upplagor.

Begreppet upplaga förekommer, som nämnts, varken i TF eller YGL. Det är trots detta av grundläggande betydelse för tolkningen och tillämpningen av de båda grundlagarna. Detta sammanhänger med att syftet med TF och YGL inte är att skydda privat kommunikation utan friheten att sprida meddelanden till allmänheten, dvs. att yttra sig i massmedier (se Axberger

• Sida 375
•  Original

a.a., s. 21 f. och prop. 1990/91:64 s. 112). Detta syfte kom vid TF:s tillkomst till uttryck genom att skyddet knöts till användningen av tryckpress, vilket var den enda dåvarande teknik som möjliggjorde framställning av stora upplagor. Vid införandet av stencilregeln i 1 kap. 5 § TF år 1976 höll man fast vid syftet att skydda massmedial kommunikation genom kravet på mångfaldigande för att skrifter som framställts genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande skall omfattas av TF. I YGL framgår syftet att skydda massmedial kommunikation av kravet i 1 kap. 10 § på spridning till allmänheten för att tekniska upptagningar skall falla in under grundlagsskyddet. Beträffande radioprogram framgår detta syfte av kraven i 1 kap. 6 och 9 §§ YGL på att sändningen skall vara riktad till allmänheten respektive att upplysningarna skall tillhandahållas allmänheten.

När det i TF och YGL talas om skrift respektive teknisk upptagning i bestämmelser om grundlagarnas tillämpningsområde avses i princip en upplaga av en skrift eller en teknisk upptagning (se närmare nedan). Enligt förarbetena till TF skall olika upplagor alltid anses som skilda skrifter, även om innehållet överensstämmer (SOU 1947:60 s. 231, jfr prop. 1948:230 s. 150-156 där departementschefen inte gjorde någon invändning mot resonemanget). Detta medför att en ny preskriptionstid börjar löpa när en ny upplaga ges ut trots att allmänt åtal inte längre får väckas för tryckfrihetsbrott i en tidigare upplaga med samma innehåll. Eftersom YGL har tillkommit efter förebild av TF och TF skall utgöra en utgångspunkt för förståelsen och tolkningen av YGL (se prop. 1990/91:64 s. 214) gäller vad som nu sagts också på YGL:s område.

Begreppet upplaga har alltså betydelse i två olika hänseenden för tolkningen av TF och YGL. Det ena gäller frågan huruvida en framställning (tryckt skrift eller teknisk upptagning) är utlämnad för spridning respektive sprids till allmänheten så att TF respektive YGL är tillämpliga – krävs det ett visst minimiantal exemplar för att så skall kunna vara fallet? Den andra frågeställningen avser problemet om ett visst exemplar av en framställning tillhör en viss upplaga av framställningen eller med andra ord om den tillhör en redan spridd upplaga eller ingår i en ny upplaga. Denna senare fråga rör bl.a. utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid eftersom en ny preskriptionstid anses löpa för varje ny upplaga.

10.3.1. TF

TF utgår från tryckningsförfarandet, som normalt används när ett flertal exemplar av en skrift skall framställas. Hur många exemplar som krävs för att TF skall vara tillämplig sägs det dock inte något om. I samband med tillkomsten av den s.k. stencilregeln (1 kap. 5 § första stycket andra me-

• Sida 376
•  Original

ningen TF) anfördes att det skulle vara i tillräckligt många exemplar för att skriften skulle kunna lämnas ut för spridning (prop. 1975/76:204 s. 134). Som framgår av avsnitt 10.4.1 kan en skrift anses utlämnad för spridning enligt 1 kap. 6 § TF redan när något enstaka exemplar lämnas ut för distribution till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Tidigare skulle ett granskningsexemplar avlämnas av tryckta skrifter innan en skrift lämnades ut för spridning, vidare skulle tre s.k. pliktexemplar lämnas till vissa bibliotek. Åtminstone ett halvdussin exemplar krävdes alltså. Numera är granskningsexemplaret avskaffat och ersatt av ytterligare biblioteksexemplar. I och för sig skulle TF dock vara tillämplig även utan att sådana exemplar avlämnas eller ens finns tryckta.

Enligt Axberger omfattas skrift som framställts i tryckpress alltid av TF oavsett hur många exemplar den framställts i och oavsett om den försetts med ursprungsuppgifter (a.a., s. 24). Mediegrundlagsutredningen delar denna uppfattning. TF avsåg visserligen att skydda skrifter som kunde framställas i större upplagor och nå förhållandevis många människor men eftersom skyddet anknöts till det enda framställningssätt som ansågs lämpligt för masskommunikation vid denna tid angavs i lagtexten inga krav på att skriften skall framställas i ett visst antal exemplar. Därför måste enligt kommitténs mening varje exemplar som framställts i tryckpress anses omfattat av TF. När det gäller skrift som framställts i tryckpress skall därför enligt Mediegrundlagsutredningens mening TF anses tillämplig även när endast något exemplar lämnats ut eller avses lämnas ut för spridning. Det krävs dock att skriften når eller avses nå andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Så är t.ex. fallet när ett enda plakat trycks och förs omkring i en folksamling.

När det gäller skrifter som framställts genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande krävs för att TF skall vara tillämplig att skriften verkligen är eller avses bli mångfaldigad. Hur stort antal som krävs har inte angetts. Ibland nämns att ett trettiotal exemplar skulle vara tillräckligt men något stöd för den siffran går knappast att finna (se a.a., s. 25 f.). Som nämnts ovan uttalades i propositionen att mångfaldiga endast hade den betydelsen att skriften skulle vara framställd i tillräckligt antal exemplar för att kunna lämnas ut till spridning (prop. 1975/76:204 s. 134).

Beträffande skrifter av nu diskuterat slag kan man enligt Mediegrundlagsutredningens mening konstatera att det i vart fall inte är tillräckligt att skriften framställts eller avses framställas i endast ett eller ett fåtal exemplar. Hur många exemplar som krävs kan knappast anges exakt utan får bedömas mot bakgrund av att skriften skall kunna lämnas ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets.

Frågan om vad som kan utgöra en upplaga i förhållande till en annan sådan berördes i förarbetena till TF (SOU 1947:60 s. 230 f. och prop.

• Sida 377
•  Original

1948:230 s. 150 ff.) i samband med skyldigheten att lämna granskningsoch biblioteksexemplar. Där anfördes följande (a. bet. s. 230).

Av betydelse för leveransskyldigheten är i vad mån en eller flera tryckta skrifter föreligga, då en skrift utgives i skilda upplagor eller eljest vid olika tillfällen. Vissa tolkningssvårigheter kunna uppkomma. Syftet med bestämmelserna om leveransskyldighet torde härvid få vara avgörande. Tillsynen över tryckta skrifter kräver att innehållet i allt som tryckes kan granskas. Ske ändringar i skriftens innehåll, innan ny upplaga tryckes, måste alltid en ny skrift anses föreligga. Detta kan gälla även om särskild beteckning å den nya upplagan icke utsatts. Har skriften samma innehåll, ehuru den betecknats som ny upplaga, kan det vara tveksamt om en ny skrift skall anses föreligga. Ett ingripande med åtal, beslag eller konfiskation måste emellertid för att icke få ett obestämt innehåll hänföra sig till viss upplaga av skriften, då flera sådana förekomma. Med hänsyn till den betydelse avlämnandet av granskningsexemplar har för tillsyn och åtal torde olika upplagor alltid få anses som skilda skrifter, även om innehållet överensstämmer.

Det synsätt som anlagts i förarbetena till TF torde vara relevant fortfarande trots att granskningssystemet avskaffats, åtminstone när man skall ta ställning till frågor av betydelse för ansvarigheten som utgångspunkten för åtals- och andra frister. Det återgivna kan sammanfattas så att olika innehåll ger olika upplagor och olika framställningstillfällen likaså ger det. Då inställer sig frågan vad som är ett och vad som är flera sådana tillfällen. Svaret kan inte bli helt klart men man bör kräva att det finns ett tidsmässigt samband (jfr SOU 1997:49 s. 186 f. och 221 f.). Ju längre tid som förflyter mellan framställningen av vissa exemplar och andra desto mera talar emot att det är en och samma upplaga. Är det däremot naturligt att se det som en sammanhängande produktionsfas bör det kunna vara en och samma upplaga. Det hela blir en bedömningsfråga som får avgöras utifrån vad som bevisas angående tryckningen. Mediegrundlagsutredningen anser att det får överlämnas åt rättstillämpningen att utifrån de synpunkter som sålunda kan anläggas avgöra vad som skall förstås med upplagebegreppet.

10.3.2. YGL

Inte heller YGL ger någon egentlig ledning för att bedöma hur stor upplaga som skall finnas eller vara avsedd att framställas för att grundlagen skall kunna vara tillämplig på en teknisk upptagning. Eftersom YGL bygger på TF:s mönster kan mycket tala för att vad som är relevant beträffande upplaga enligt TF också har betydelse för tolkningen av YGL. Det kan

• Sida 378
•  Original

dock noteras att 1 kap. 10 § YGL är utformad på annat sätt än 1 kap. 5 och 6 §§ TF. Kopplingen till spridningsrekvisitet kan därför ge ett annat resultat.

Enligt propositionen till YGL följer begränsningen av YGL:s tillämplighet till upptagningar som sprids till allmänheten av grundlagskyddets ändamål att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen (prop. 1990/91:64 s. 112). Syftet med YGL var också att åstadkomma ett grundlagsskydd som överensstämde med det som redan gällde för tryckta skrifter (a. prop. s. 106). TF avsåg ursprungligen endast skrift som framställts i tryckpress eftersom den avsåg att skydda skrifter som kunde framställas i stora upplagor och nå många människor och den enda typ av framställning som ansågs aktuell för detta var den tryckta skriften (Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 22). När tillägget rörande stenciler och liknande skrifter gjordes 1976 krävdes att dessa mångfaldigats för att de skulle kunna omfattas av TF. Vid 1998 års ändringar i YGL infördes bl.a. presumtionsregeln i 1 kap. 10 § andra stycket YGL för avgränsning av YGL:s tillämpningsområde beträffande tekniska upptagningar. I propositionen anfördes bl.a. att den nya lydelsen skulle innebära att enstaka exemplar som framställs successivt genom kopiering av en eller flera förlagor utan att man kunde tala om en samlad upplaga skulle falla utanför YGL (prop. 1997/98:43 s. 156).

Vad som nu anförts talar enligt Mediegrundlagsutredningens mening för att man skall kräva att en upplaga av en viss storlek skall ha framställts eller avses framställas för att YGL skall vara tillämplig. Det måste dock observeras att uppspelning av en teknisk upptagning inför ”allmänheten” är en form av spridning som gör grundlagen tillämplig, oavsett om det bara finns ett exemplar av upptagningen (jfr vad som sägs i SOU 1997:49 s. 113 ff. om begreppet ”riktad till allmänheten” i 1 kap. 6 § YGL). Om sådan uppspelning avses ske är alltså grundlagen tillämplig även om endast ett exemplar framställts eller avses framställas (jfr vad som sagts i 10.3.1 angående tryckta plakat o.dyl.).

Liksom beträffande stencilerade och liknande skrifter kan man knappast exakt besvara frågan hur många exemplar som krävs för att grundlagen skall vara tillämplig när spridning avses ske genom utlämnande av exemplar av den tekniska upptagningen (och således inte genom t.ex. offentlig uppspelning). Frågan får bedömas mot bakgrund av att upptagningen skall kunna lämnas ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Det får dock anses klart att det för grundlagens tillämplighet inte är tillräckligt att endast ett eller ett fåtal exemplar framställts eller avses framställas.

När det gäller frågan vad som utgör en upplaga i förhållande till en annan får enligt Mediegrundlagsutredningens mening samma bedömning göras som beträffande skrifter, se avsnitt 10.3.1.

• Sida 379
•  Original

10.4. Utgivningstidpunkten enligt TF och YGL

Kommitténs förslag: I 1 kap. 10 § första stycket YGL införs en regel som anger att en teknisk upptagning ges ut då den utlämnas för att spridas till allmänheten. Som en följd av denna ändring justeras ordalydelsen i regeln om preskription i 7 kap. 1 § andra stycket YGL. Utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar enligt YGL uppnås, liksom för skrifter enligt TF, först när i vart fall ett exemplar av den tekniska upptagningen framställts och lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Utgivningstidpunkten är alltså inte nådd redan när endast beredvilllighet att på beställning producera och sprida upptagningar föreligger.

10.4.1. TF

Enligt 1 kap. 6 § TF skall en tryckt skrift, för att anses såsom sådan, vara utgiven; en skrift anses utgiven då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Utformningen går tillbaka på förslag i SOU 1912:27 (se prop. 1940:270 s. 23 och 26, SOU 1947:60 s. 59 f. och 216 samt prop. 1948:230 s. 119 f.). Spridning inom en sluten krets (t.ex. en förening) är tillräcklig, och någon större allmänhet behöver inte ha fått tillgång till skriften (se SOU 1947:60 s. 61). Den slutna kretsen får dock inte vara för liten. Det är tillräckligt att spridningen påbörjats genom distribution från tryckeriet eller förlaget (Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 13 uppl. 1999, s. 16). Enligt Axberger torde det krävas att skriften faktiskt nått försäljningsställe eller motsvarande och där blivit tillgänglig (Tryckfrihetens gränser, 1984 s. 32). Kringföring av tryckta affischer eller med tryck försedda standar i en folksamling kan anses utgöra spridning (Petrén– Ragnemalm, Sveriges grundlagar s. 385, se också Fahlbeck, Tryckfrihetsrätt, 1951, s. 26 samt Eek Om tryckfriheten, 1942, s. 287 och Nya tryckfrihetsförordningen, 1948, s. 36 f.). Det avgörande torde vara att skriftens innehåll görs tillgängligt för allmänheten eller en annan större krets, t.ex. genom kringbärande av tryckta plakat i demonstrationer eller liknande ävensom affischering; det blir här innehållets spridning direkt genom den tryckta skriften som konstituerar utgivning (Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 33). Det mesta talar enligt Axberger för att utgivningstidpunkten kopplas till att skriften i någon mening skall ha blivit tillgänglig för allmänheten (a.a. s. 35).

Uttalanden om den tidigare TF (ÄTF) kan ha intresse eftersom frågan om den relevanta tidpunkten för utgivning torde vara densamma som nu.

• Sida 380
•  Original

Enligt Reuterskiöld (Sveriges grundlagar, 1924, s. 632, angående ÄTF 1:1) förelåg utgivning så snart en skrift utlämnats i mer än ett exemplar till bokhandeln, kolportörer eller eljest till någon som mot eller utan betalning ägde överlåta exemplar till annan. Även Hagman (Sveriges grundlagar, 1902, s. 519) hade samma synsätt, "under allmänhetens ögon: göras tillgängligt för allmänheten. Utgifva är att låta trycka och sprida… Utgifvningen anses påbörjad så snart ett exemplar finnes i annans ägo än författarens, ty då har åtgärd blifvit vidtagen för att meddela skrift till allmänheten." Rydin hade samma uppfattning (Om yttrandefrihet och tryckfrihet, 1859, s. 63 f.) liksom Bååth (Tryckfrihetslagstiftningen, Helsingfors 1909, s. 21).

Sammantaget får det enligt Mediegrundlagsutredningens mening anses att kraven på "utlämnad för spridning" i TF är lågt ställda. Så snart något exemplar av skriften i tryckt skick (med vederbörligt samtycke av dem som står bakom denna, se Axberger, a.a., s. 33 och 105, jfr SOU 1947:60 s. 60) lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets föreligger utgivning. När det gäller tryckta plakat, anslag, affischer och liknande synes ett enstaka exemplar som sätts upp eller förs omkring bland en motsvarande större krets personer kunna anses vara utgivet.

10.4.2. YGL

Gällande rätt och praxis

Enligt 1 kap. 10 § YGL omfattar grundlagen sådana tekniska upptagningar som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt. Bestämmelsens avfattning går tillbaka på förslag av Lagrådet i prop. 1986/87:151, s. 297 f. och 311 (se prop. 1990/91:64 s. 106 och 112), medan dess motsvarighet på tidigare stadier av lagstiftningsärendet hade en avfattning som mera anslöt till 1 kap. 6 § TF (se prop. 1986/87:151 s. 163 f. och 270 samt SOU 1983:70 s. 11 och 292). Huruvida någon saklig skillnad varit åsyftad går inte att utläsa av förarbetena vilket talar emot att så skulle vara fallet. Emellertid har i några tingsrättsoch hovrättsdomar redan tillgänglighållande, dvs. beredvillighet att producera och sprida tekniska upptagningar på beställning, ansetts som spridning till allmänheten (se t.ex. domar av Göta hovrätt den 20 maj 1996 i mål B 1442/95 och av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 2 juni 1997 i mål B 649–96, jfr också den frikännande domen från Hovrätten för Övre Norrland den 25 september 1997 i mål B 317/96). Det har alltså inte krävts att något exemplar faktiskt lämnats ut, även om detta också har skett i viss utsträckning. Det kan mot bakgrund av det sagda konstateras att sprid-

• Sida 381
•  Original

ningsrekvisitet i 1 kap. 10 § YGL åtminstone i dessa domar getts en tilllämpning som motsvarar ett tillhandahållande till allmänheten av data ur en databas enligt 1 kap. 9 § YGL.

En fråga är då om denna tillämpning bör godtas eller om åtgärder skall vidtas för att säkerställa en tillämpning som ansluter till vad som gäller enligt 1 kap. 6 § TF, dvs. att spridning föreligger först när exemplar av en teknisk upptagning lämnas ut.

Överväganden angående utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar i YGL

Som framgått i det föregående har i några tingsrätts- och hovrättsdomar redan tillgänglighållande, dvs. beredvillighet att producera och sprida tekniska upptagningar på beställning, ansetts som spridning till allmänheten enligt 1 kap. 10 § YGL. Det har sålunda i princip inte krävts att något exemplar faktiskt har framställts och lämnats ut. Som närmare utvecklas i det följande kan denna tolkning knappast anses förenlig med förbudet mot censur. Detta förbud är helt grundläggande i tryckfrihetsrätten och innebär bl.a. att ingripanden mot ett yttrande får ske först i efterhand, dvs. först efter att det haft i vart fall en teoretisk möjlighet att nå ut till allmänheten i någon mening. Att ingripa redan när endast beredvillighet att producera och lämna ut en teknisk upptagning föreligger, dvs. innan upptagningen faktiskt producerats eller lämnats ut, innebär att ingripande sker innan yttrandet haft ens en teoretisk möjlighet att nå ut.

Det bör dock noteras att det i de fall Mediegrundlagsutredningen har sig bekant även blivit styrkt att vissa videogram faktiskt har lämnats ut och den tilltalade har dömts för faktiskt utlämnande av vissa videogram och enbart tillgänglighållande av andra. Det finns såvitt känt inte något mål där den tilltalade dömts endast för beredvillighet att tillverka och sprida tekniska upptagningar utan att faktisk spridning av i vart fall någon av de olika tekniska upptagningar som varit aktuella i målet blivit styrkt. Det måste också noteras att frågan om redan tillgänglighållande, dvs. beredvillighet att tillverka och sprida tekniska upptagningar, är att anse som spridning till allmänheten enligt 1 kap. 10 § YGL inte har prövats av HD. Med hänsyn till dessa omständigheter är det tveksamt om någon domstol verkligen skulle döma för yttrandefrihetsbrott i ett fall där endast beredvillighet att producera och sprida tekniska upptagningar på beställning förelåg och det inte kunde styrkas att någon enda upptagning framställts och lämnats ut för spridning.

Bedömningen att redan tillgänglighållande är att anse som spridning till allmänheten enligt 1 kap. 10 § YGL innebär att denna bestämmelse ges en annan innebörd än närmast motsvarande regel i TF, dvs. 1 kap. 6 § om att

• Sida 382
•  Original

skrift anses utgiven då den blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på annat sätt. Den senare regeln får ju, som framgått i avsnitt 10.4.1, anses innebära att i vart fall något exemplar av skriften i tryckt skick måste ha lämnats ut för distribution till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets för att utgivning skall anses föreligga. Det måste alltså enligt TF finnas i vart fall något exemplar som faktiskt framställts och lämnats ut för spridning.

Frågan blir då alltså om den här angivna tillämpningen av 1 kap. 10 § YGL bör godtas eller om åtgärder skall vidtas för att säkerställa en tolkning som ansluter till vad som gäller enligt 1 kap. 6 § TF. Frågan är med andra ord om utgivningstidpunkten för en viss teknisk upptagning enligt YGL skall anses uppnådd redan genom tillgänglighållandet eller om det, som enligt TF, skall krävas att det finns i vart fall ett producerat exemplar av upptagningen som lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets för att utgivningstidpunkten skall anses nådd.

En första fråga är om någon skillnad gentemot TF varit avsedd vid YGL:s tillkomst i fråga om den tidpunkt då det allmännas ingripanden mot yttranden får ske, dvs. tidpunkten för när utgivning respektive spridning till allmänheten skall anses föreligga. I propositionen till YGL uttalade föredraganden att avsikten med den nya grundlagen var att uppnå ett yttrandefrihetsrättsligt skydd som i princip stämmer överens med det som redan gäller för tryckta skrifter (prop. 1990/91:64 s. 106). Föredraganden framhöll bl.a. att grundlagen inte innehåller någon bestämmelse som särskilt syftar till att göra klart när en framställning skall anses offentliggjord och alltså det allmännas möjligheter att ingripa mot framställningen inträder. Det framgår enligt föredraganden likväl av avfattningen av bestämmelserna i 1 kap. 6, 8 och 10 §§ samt 7 kap. 1 § andra stycket YGL hur grundlagen skall förstås i detta hänseende (a. prop. s. 107). Det bör här noteras att det i den sistnämnda regeln sägs att beträffande tekniska upptagningar tiden för väckande av allmänt åtal är ett år från det att upptagningen lämnades ut för spridning, dvs. en formulering som stämmer väl med den som finns i 1 kap. 6 § TF. I specialmotiveringen till 1 kap. 10 § YGL anges att begränsningen av grundlagens tillämplighet till upptagningar som sprids till allmänheten följer av grundlagsskyddets ändamål att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen (a. prop. s. 112).

1944 års tryckfrihetssakkunniga uttalade i specialmotiveringen till 1 kap. 6 § TF bl.a. att skriftens utgivning får betydelse bland annat som den avgörande tidpunkten för tillkomsten av ett tryckfrihetsbrott och att åtgärder för beivran av sådant brott får vidtas endast mot tryckt skrift, således endast efter det att utgivning skett (SOU 1947:60 s. 217). Axberger anför i anslutning till dessa motivuttalanden att kravet på utgivning inte är

• Sida 383
•  Original

ett krav för att en skrift skall åtnjuta tryckfrihetsrättsligt skydd utan snarare en förutsättning för att de ingripanden mot skrift som TF tillåter skall kunna ske (Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 31). Han understryker att betydelsen av 1 kap. 6 § TF är att det tryckfrihetsrättsliga skyddet efter denna tidpunkt delvis försvinner och inte tvärtom vilket man skulle kunna förledas att tro (a.a. s. 32).

Föredragandens uttalande att avsikten var att uppnå ett yttrandefrihetsrättsligt skydd som i princip stämmer överens med det som gäller för tryckta skrifter sammanställt med utformningen av 7 kap. 1 § andra stycket YGL och uttalandena om betydelsen av utgivningsbegreppet i TF talar enligt Mediegrundlagsutredningens mening för att någon skillnad mot regleringen i TF inte var avsedd vid YGL:s tillkomst.

Det kan alltså konstateras att tolkningen att redan tillgänglighållande uppfyller kravet på sprids till allmänheten i 1 kap. 10 § YGL och således innebär att utgivningstidpunkten är nådd, avviker från den tryckfrihetsrättsliga förebilden i TF och att detta troligen inte var avsett vid YGL:s tillkomst. Detta talar emot att man skall acceptera en sådan tolkning eftersom YGL är uppbyggd efter mönster av TF och användningen av TF som förebild ger stadga och förutsebarhet åt tillämpningen av YGL.

Tolkningen att utgivningstidpunkten uppnås redan genom tillgänglighållandet, dvs. beredvillighet att tillverka och sprida en teknisk upptagning, innebär också att YGL i viss mån blir svårbegriplig och inkonsekvent. Tolkningen innebär ju att ingripande mot en teknisk upptagning får ske trots att inte något exemplar av upptagningen lämnats ut för spridning. Detta strider mot ändamålet med grundlagsskyddet enligt YGL nämligen att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen eftersom det blir möjligt att ingripa redan innan mediet, dvs. en teknisk upptagning, använts för spridning till allmänheten.

Man kan också fråga sig om det över huvud taget kan anses motiverat med möjligheter att ingripa på ett så tidigt stadium i publiceringsprocessen att yttrandet i den tekniska upptagningen inte haft ens en teoretisk möjlighet att nå en mottagare. Denna fråga sammanhänger bl.a. med principen om förbud mot censur.

Förbudet mot censur finns i 1 kap. 1 § första stycket och 1 kap. 2 § första stycket TF samt 1 kap. 3 § första stycket första meningen YGL. Förbudet innebär att framställning och spridning av tryckta skrifter samt motsvarande åtgärder beträffande de medier som avses i YGL inte får villkoras av förhandsgranskning av det allmänna och att ingripanden mot överträdelser av vad som är tillåtet att yttra får ske först i efterhand (”Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll...”, 1 kap. 1 § första stycket TF, jfr 1 kap. 3 § första stycket YGL, kursivering-

• Sida 384
•  Original

ar gjorda här). Som framgått ovan är det skriftens utgivning som är den avgörande tidpunkten för tillkomsten av ett tryckfrihetsbrott och åtgärder för beivran av ett sådant brott får vidtas endast efter att utgivning skett (SOU 1947:60 s. 217). Ju tidigare utgivningstidpunkten anses nådd desto tidigare kan man alltså ingripa mot tryck- eller yttrandefrihetsbrott.

1944 års tryckfrihetssakkunniga angav att enligt då gällande rätt ansågs utgivning föreligga så snart skriften blivit spridd eller utlämnad till spridande även om skriften ännu inte blivit spridd och att det syntes erforderligt att bestämma begreppet utgivning på detta sätt. Som skäl för detta angavs att det för ett effektivt ingripande mot tryckfrihetsbrott är av betydelse att de åtgärder som tryckfrihetsförordningen anvisar kan tillgripas så snart spridningen igångsatts och oavsett om denna ännu lett till att skriften blivit spridd (SOU 1947:60 s. 59). De tryckfrihetssakkunniga ansåg alltså inte att någon faktisk spridning måste ha kommit till stånd. Deras inställning kan dock sägas innebära att en teoretisk möjlighet för detta i vart fall krävs. Axberger anser att det mesta talar för att utgivningstidpunkten kopplas till att skriften skall i någon mening ha blivit tillgänglig för allmänheten. ”Tanken är ju att man – låt vara ibland i begränsad omfattning, eller kanske endast i teorin, men ändock – skall kunna nå ut med en skrift innan den snöps” (Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 35). Den slutsats som nåtts i avsnitt 10.4.1, dvs. att utgivning enligt TF får anses föreligga så snart något exemplar av skriften i tryckt skick lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets, stämmer också med detta synsätt eftersom det när ett exemplar lämnats ut finns i vart fall en teoretisk möjlighet att det också når en läsare. Det är först då som man kan säga att någon utnyttjat sin frihet att yttra sig offentligt och eventuellt också missbrukat sin yttrandefrihet. Vad som krävs för utgivning enligt TF kan alltså inte anses strida mot förbudet mot censur och andra förhandsingripanden.

Betraktelsesättet att redan tillgänglighållande av tekniska upptagningar, dvs. beredvillighet att på begäran producera och distribuera sådana upptagningar, skall anses innebära att utgivningstidpunkten är nådd skiljer sig dock från vad som gäller enligt TF på det sättet att det inte krävs att något enda exemplar av en upptagning framställts och lämnats ut för spridning. Detta innebär att det inte krävs att det finns ens en teoretisk möjlighet att yttrandet faktiskt nått någon mottagare. Detta kan knappast anses förenligt med censurförbudets krav på att ingripanden mot yttranden skall ske i efterhand. Det kan inte heller anses förenligt med förbudet mot hindrande åtgärder som innebär bl.a. förbud att på grund av det väntade innehållet i ett yttrande hindra dess offentliggörande. Att anse att utgivning föreligger redan genom tillgänglighållande är inte heller förenligt med rätten att inneha informationsbärare. Denna rätt anses skyddad av TF och YGL även

• Sida 385
•  Original

om någon uttrycklig bestämmelse inte getts i grundlagarna om detta (se prop. 1990/91:64 s. 77, jfr 1 kap. 3 § tredje stycket YGL).

Det måste också noteras att utgivning redan genom tillgänglighållande innebär att den misstänkte inte har någon möjlighet att undgå ansvar genom att ångra sig innan hans yttrande har börjat spridas eftersom ingripande kan ske redan innan någon teknisk upptagning framställts och lämnats ut. En sådan möjlighet finns enligt TF.

Vad som hittills anförts talar starkt mot att man skall anse att utgivningstidpunkten för en teknisk upptagning är nådd redan genom tillänglighållandet utan att ens ett exemplar av upptagningen lämnats ut för spridning. Vad som anförts talar förstås i motsvarande mån för att man bestämmer utgivningstidpunkten på ett sätt som stämmer överens med tilllämpningen av 1 kap. 6 § TF, dvs. att man kräver att det finns i vart fall ett exemplar av upptagningen som framställts och lämnats ut för distribution till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets för att utgivningstidpunkten skall anses nådd.

Frågan är då vad som kan tala för att utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar anses nådd redan genom tillgänglighållandet och därmed mot att utgivningstidpunkten bestäms på samma sätt som enligt TF.

En omständighet som kan tyckas tala för utgivning genom tillgänglighållande är att en sådan tolkning innebär att villkoren för tekniska upptagningar då blir lika de som gäller för databaser. Detta är dock knappast ett argument för utgivning genom tillgänglighållande eftersom likställigheten nås till priset av ett svagare grundlagsskydd för tekniska upptagningar genom att möjligheterna att ingripa mot yttranden i tekniska upptagningar ökas när utgivningstidpunkten förläggs redan till ett stadie i utgivningsprocessen då inte någon teknisk upptagning ännu lämnats ut för spridning. Innehållet i en databas kan däremot nå allmänheten så snart det gjorts tillgängligt i databasen.

Om man betraktar redan tillgänglighållandet utan krav på att någon upptagning framställts och lämnats ut för spridning som utgivning eller spridning innebär det att man kan ingripa redan innan man kan styrka att ens ett exemplar lämnats ut för spridning. Det torde vara störst problem att styrka detta i fall då endast ett fåtal exemplar framställs och sprids och detta sker privat och utan anlitande av yrkesmässiga aktörer. Sådan framställning och spridning har visat sig förekomma när det gäller barnpornografi, olaga våldsskildring och hets mot folkgrupp och det är också i mål om ansvar för sådana brott som man anlagt betraktelsesättet att utgivningstidpunkten är nådd redan genom tillgänglighållandet. Eftersom skildring av barn i pornografisk bild numera har undantagits från TF:s och YGL:s tillämpningsområden torde det alltså vara mål rörande yttrandefrihetsbrotten olaga våldsskildring och hets mot folkgrupp som främst kan innefatta problem med privat framställning av få likalydande eller t.o.m.

• Sida 386
•  Original

av skräddarsydda upptagningar och där frågan om att anse utgivningstidpunkten nådd redan genom tillgänglighållandet har störst intresse.

Det måste här noteras att frågan om utgivningstidpunkten är skild från frågan om huruvida grundlagen över huvud taget är tillämplig. Frågan om grundlagens tillämplighet måste givetvis avgöras först. Om man finner att YGL är tillämplig blir nästa fråga när utgivningstidpunkten nåtts och således ingripande mot det grundlagsskyddade yttrandet får ske. Frågan om möjligheten att ingripa mot upptagningar som produceras i ett fåtal eller kanske t.o.m. endast i skräddarsydda enstaka exemplar sammanhänger närmare med frågan om grundlagen över huvud taget är tillämplig än med frågan om när utgivningstidpunkten anses nådd. Om man för att YGL över huvud taget skall anses tillämplig kräver att en upplaga av en viss storlek framställs eller avses framställas (bortsett från det fallet att spridning sker eller avses ske genom offentlig visning) innebär det att framställning av ett fåtal eller enstaka upptagningar faller utanför YGL:s tillämpningsområde. Det kan hävdas att detta skulle vara otillfredsställande från yttrandefrihetsrättslig synpunkt eftersom de särskilda skyddsreglerna då inte blir tillämpliga. Å andra sidan stämmer det väl med YGL:s ändamål att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen att detta faller utanför grundlagen (se prop. 1990/91:64 s. 112). Det är från myndigheternas synpunkt inte heller någon nackdel när det gäller att ingripa mot brottet och lagföra gärningsmannen eftersom BrB:s och RB:s regler i stället blir tillämpliga.

Som angetts i avsnitt 10.3.2 anser Mediegrundlagsutredningen att det krävs att en upplaga av en viss storlek framställts eller avses framställas för att YGL skall vara tillämplig när spridning avses ske genom utlämnande av exemplar. Hur många exemplar som krävs får avgöras mot bakgrund av att upptagningen skall kunna lämnas ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Endast ett eller ett fåtal exemplar är inte tillräckligt.

Frågan är då om bestämmande av utgivningstidpunkten till tillgänglighållandet ger större möjligheter att ingripa mot framställning av ett fåtal eller skräddarsydda upptagningar än bestämmande av utgivningstidpunkten i enlighet med vad som gäller enligt TF, dvs. med krav på att i vart fall något exemplar lämnats ut. Man kan tänka sig att man vid t.ex. en husrannsakan påträffar en mängd olika videofilmer men endast ett exemplar av varje film och att man inte kan belägga att någon film kopierats i ytterligare exemplar och lämnats ut. Om gärningsmannen i ett sådant fall hävdar att han har för avsikt att senare framställa flera likalydande exemplar och sprida dem till allmänheten och hans påstående inte framstår som obefogat skulle hans verksamhet falla under grundlagens skydd. Har han bjudit ut filmer till allmänheten t.ex. genom annonsering får detta normalt anses visa på en sådan avsikt. Om man då bestämmer utgivningstidpunk-

• Sida 387
•  Original

ten enligt TF skulle ingripande inte få ske eftersom inget exemplar ännu lämnats ut. Ingripande skulle kunna ske först när utlämnande för spridning skett. Skulle man däremot göra den andra tolkningen och anse att utgivningstidpunkten nåtts redan genom tillgänglighållandet skulle ingripande kunna ske. Detta kan dock som redan angetts knappast anses förenligt med bl.a. förbudet mot censur och andra förhandsingripanden.

Det måste här observeras att frågan om en videofilm har framställts i flera exemplar än som påträffats och om den lämnats ut och således utgivningstidpunkten är nådd är ett bevisproblem. Det kan tänkas fall där omständigheterna är sådana att det får anses styrkt att utgivningstidpunkten är nådd trots att man inte påträffat flera exemplar av filmen hos beställare eller andra. Det finns kanske dokumentation på beställningar och bevisning om att den misstänkte lämnat stora försändelser på posten och andra omständigheter som gör att det får anses styrkt att filmen lämnats ut för spridning trots att man endast påträffat ett exemplar hos den misstänkte.

När det gäller frågan om man skall bestämma utgivningstidpunkten enligt YGL för tekniska upptagningar till tiden för tillgänglighållande utan att något exemplar lämnats ut för spridning eller enligt TF:s förebild, dvs. med krav på att i vart fall något exemplar lämnats ut, måste man alltså väga de nackdelar med det förstnämnda sättet som inledningsvis nämnts här mot intresset av att kunna ingripa i de fall då man inte kan styrka att något exemplar lämnats ut för spridning men det påstås att så skall ske senare och påståendet inte framstår som obefogat. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening är nackdelarna med att bestämma utgivningstidpunkten till tillgänglighållandet utan att något exemplar lämnats ut betydande bl.a. eftersom det knappast kan anses förenligt med förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder samt rätten att inneha informationsbärare. Bestämmande av utgivningstidpunkten till tillgänglighållandet, dvs. innan ens ett exemplar lämnats ut från upphovsmannen, innebär ju att ingripande får ske innan yttrandet haft ens en teoretisk möjlighet att nå ut från upphovsmannen till allmänheten i någon mening. En motsvarande tillämpning på TF:s område skulle innebära att ingripande kunde ske redan när ett företag annonserar att det skall framställa böcker på beställning men inte någon bok ännu framställts eller lämnats ut från upphovsmannen.

Med hänsyn till vad som nu anförts, och med särskilt beaktande av förhållandet till förbudet mot censur och hindrande åtgärder samt till rätten att inneha informationsbärare, anser Mediegrundlagsutredningen att utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar enligt YGL bör bestämmas i enlighet med vad som gäller enligt TF, dvs. det skall krävas att i vart fall ett exemplar av upptagningen lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Man bör alltså ge en annan innebörd åt 1 kap. 10 § YGL än lagrummet delvis fått i de inledningsvis nämnda domarna.

• Sida 388
•  Original

Det kan här nämnas att det inte torde föreligga några större problem i de fall då någon enstaka upptagning påträffas samtidigt som det inte går att motbevisa ett påstående om att upptagningen framställts i så många exemplar att grundlagen är tillämplig och att den lämnats ut för så länge sedan att preskription inträtt enligt YGL. Det är ju då redan genom påståendet klart att utgivningstidpunkten nåtts och ingripande får ske. Införandet av presumtionsregeln i 1 kap. 10 § andra stycket YGL torde också ha inneburit att problemet rörande frågan om YGL över huvud taget är tilllämplig har reducerats eftersom de upptagningar det här gäller oftast saknar ursprungsuppgifter och således ofta får anses falla utanför grundlagens tillämpningsområde med tillämpning av presumtionsregeln. Även problemet med att JK inte kan motbevisa invändningar om att preskription har inträtt kommer troligen att minska genom Mediegrundlagsutredningens förslag till förlängning av preskriptionstiderna för yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar som saknar någon av de i 3 kap. 13 § angivna ursprungsuppgifterna, den s.k. utvidgade brottsbalksregeln (se kapitel 8). De nu nämnda fallen torde således inte utgöra några avgörande problem.

Att utgivningstidpunkten skall bestämmas i enlighet med vad som gäller enligt TF, dvs. att det skall krävas att i vart fall ett exemplar av upptagningen lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets, innebär inte att YGL:s tillämpningsområde skall anses omfatta även tekniska upptagningar som lämnas ut eller avses lämnas ut för försäljning, uthyrning eller liknande i endast ett exemplar (här bortses från det fallet att offentliggörande sker eller avses ske genom offentlig uppspelning) eftersom detta skulle strida mot YGL:s ändamål att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen. Resonemanget innebär endast att det läggs fast att utgivningstidpunkten, dvs. den tidpunkt då grundlagen tillåter att ingripande får ske, infaller redan när ett exemplar lämnas ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. För att YGL över huvud taget skall vara tillämplig, vilket naturligtvis är den fråga som måste besvaras först, skall enligt Mediegrundlagsutredningens mening alltjämt krävas att spridning skett eller avses ske till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Vid avgörandet av denna fråga tillämpas presumtionsregeln i andra stycket i 1 kap. 10 § YGL.

Klargörandet av att utgivningstidpunkten inte nås förrän i vart fall ett exemplar lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets kan ske genom att man i 1 kap. 10 § första stycket YGL lägger till en uttrycklig regel om när utgivningstidpunkten är nådd som motsvarar regeln om detta i 1 kap. 6 § andra meningen TF. En sådan ändring kräver också att man inför utgivningsbegreppet i YGL eftersom detta nu inte nämns i lagtexten. Paragrafen skulle kunna ändras enligt följande (ändring i förhållande till nu gällande lydelse är kursiverad):

• Sida 389
•  Original

Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som ges ut i

Sverige. En teknisk upptagning ges ut då den utlämnas för att spridas till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt..

Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna, skall grundlagen anses tillämplig på en upptagning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §.

Ändringen avser utgivningstidpunkten och rör inte vad som krävs för att grundlagen över huvud taget skall vara tillämplig. Det är således inte tillräckligt att framställning av endast något enstaka eller ett fåtal exemplar sker eller avses ske för att YGL skall vara tillämplig (när spridning avses ske genom utlämnande av exemplar och inte t.ex. genom offentlig uppspelning) utan det krävs ett tillräckligt antal för att spridning skall kunna ske till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. När så många exemplar framställts eller avses framställas kan dock ingripande mot upptagningen ske redan när en upptagning lämnats ut för spridning.

Frågan om grundlagen är tillämplig avgörs också med tillämpning av presumtionsregeln i 1 kap. 10 andra stycket YGL.

Som en följd av ändringen i 1 kap. 10 § YGL bör ordalydelsen i preskriptionsregeln för tekniska upptagningar i 7 kap. 1 § andra stycket YGL ändras så att det anges att tiden enligt denna regel löper från det att upptagningen gavs ut.

En viss nackdel med den nu diskuterade nya lydelsen av 1 kap. 10 § YGL, liksom med den hittills gällande lydelsen av paragrafen och med den nuvarande utformningen av 1 kap. 5 och 6 §§ TF, är att den kan ge intrycket att grundlagen inte är tillämplig på tekniska upptagningar förrän de lämnas ut för spridning. Som framgått i det föregående är detta fel. Grundlagsskyddet med bl.a förbudet mot censur och hindrande åtgärder är i funktion redan innan en teknisk upptagning är framställd och lämnas ut för spridning och motsvarande gäller för skrifter enligt TF. Detta framgår dock av 1 kap. 3 § YGL och 1 kap. 1 § första stycket samt 1 kap. 2 § TF varför Mediegrundlagsutredningen stannar för att inte föreslå någon ändring i TF eller YGL för att klargöra detta.

• Sida 390
•  Original

10.5. Ytterligare begrepp

Kommitténs bedömning: Med teknisk upptagning i 1 kap. 10 § YGL skall förstås en upplaga av en teknisk upptagning, och varje ny upplaga utgör en ny teknisk upptagning. Exemplar och mångfaldiga har samma betydelse som i normalt språkbruk. Den som låtit framställa får anses avse den som planerar, organiserar och genomför produktionen av de för spridning avsedda exemplaren. Varje framställning av en ny upplaga är en ny produktion.

De ytterligare begrepp, utöver upplaga, som JK nämner i sin framställning som oklara är filmen, ljudupptagningen, exemplar, mångfaldiga och den som har låtit framställa. Vid 1998 års ändringar av YGL infördes begreppet teknisk upptagning som gemensam beteckning för filmer, videogram, ljudupptagningar och andra upptagningar med text, bild eller ljud som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Särregleringen av ljudupptagningar upphävdes också. De problem JK fann föreligga beträffande begreppen filmen och ljudupptagningen torde alltså numera avse begreppet teknisk upptagning.

JK anför i sin framställning att möjligheterna för honom att ingripa med stöd av YGL ofta beror av vilken innebörd som kan tilläggas olika begrepp eller lokutioner som de ovan angivna. Han anför att begreppen och uttrycken i YGL inte är helt entydiga och att vägledning för hur olika väsentliga begrepp skall förstås inte alltid ges i förarbetena till denna grundlag utan att ledning ofta får sökas i TF och i praxis och doktrin på tryckfrihetens område. JK anger att filmen och ljudupptagningen sålunda torde vara att förstå på motsvarande sätt som skriften i TF och att mångfaldiga och exemplar är begrepp som förekommer också i TF. JK anför vidare att ett begrepp som är av väsentlig betydelse för förståelsen av de nämnda begreppen liksom för tolkningen och tillämpningen av YGL i övrigt är upplaga.

Den tekniska upptagningen och exemplar

Syftet med YGL är att skydda friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen, och detta kommer beträffande tekniska upptagningar till uttryck i kravet i 1 kap. 10 § på spridning till allmänheten. YGL är alltså endast tillämplig på tekniska upptagningar som sprids eller avses spridas till allmänheten. Sådan spridning kan ske genom att upptagningen spelas upp vid en offentlig visning eller genom att den säljs eller tillhandahålls på annat sätt. I de fall då spridning sker eller avses ske genom utlämnande av exemplar t.ex. för försäljning avser alltså uttrycket

• Sida 391
•  Original

teknisk upptagning i 1 kap. 10 § YGL en upplaga av en viss storlek av en teknisk upptagning. Som anges i avsnitt 10.3.2 kan man knappast ange exakt hur många exemplar som krävs utan frågan får bedömas mot bakgrund av att upptagningen skall kunna lämnas ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Det får dock anses klart att det inte är tillräckligt att endast ett eller ett fåtal exemplar framställts eller avses framställas, om det inte är fråga om en offentlig visning.

Som framgått i avsnitt 10.3.1 skall enligt förarbetena till TF olika upplagor alltid anses som skilda skrifter även om innehållet överensstämmer. Med en ”skrift” i TF avses alltså inte endast verket i sig eller den ursprungliga upplagan utan varje enskild ny upplaga av skriften. Eftersom YGL har tillkommit efter förebild av TF och TF skall utgöra en utgångspunkt för förståelsen och tolkningen av YGL gäller detta också på YGL:s område. En ny upplaga av en teknisk upptagning är alltså en ny teknisk upptagning för vilken en ny preskriptionstid för yttrandefrihetsbrott löper. Som anges i avsnitt 10.3.1 ger både olika innehåll och olika tryckningstillfällen olika upplagor. (Jfr Hovrättens för Västra Sverige slutliga beslut 2000-11-23 i mål Ö 983-99.)

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att med teknisk upptagning i 1 kap. 10 § YGL skall förstås en upplaga av en teknisk upptagning, och att varje ny upplaga utgör en ny teknisk upptagning. När spridning sker eller avses ske genom utlämnande av exemplar krävs en upplaga av en viss storlek men när spridning sker genom offentlig visning kan upplagan bestå av ett exemplar.

Begreppet exemplar förekommer i 3 kap. 9 och 13 §§, 4 kap. 4 §, 5 kap. 6 § samt 7 kap. 5 § YGL. Enligt Mediegrundlagsutredningens mening har begreppet i dessa bestämmelser samma betydelse som i normalt språkbruk. Vad som avses torde alltså vara enskilda exemplar, t.ex. ett videogram eller en cd-skiva, av den tekniska upptagning, dvs. den upplaga av tekniska upptagningar, som är aktuell.

Mångfaldiga

I YGL förekommer begreppet mångfaldiga endast i 5 kap. 6 §. I paragrafen sägs att en teknisk upptagning som innefattar yttrandefrihetsbrott får konfiskeras och att vid konfiskering alla exemplar som är avsedda för spridning skall förstöras. Vidare föreskrivs att det skall tillses att föremål som kan användas särskilt för att mångfaldiga den tekniska upptagningen inte skall kunna användas för att framställa ytterligare exemplar.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår inte att begreppet mångfaldiga här skall tilläggas någon annan betydelse än i normalt språkbruk. Mångfaldiga får alltså här enligt Mediegrundlagsutredningens mening

• Sida 392
•  Original

anses betyda framställning av flera likadana exemplar. (I avsnitt 10.3.1 ovan behandlas frågan vilken betydelse begreppet mångfaldiga har i 1 kap. 5 § TF.)

Den som låter/låtit framställa

Uttrycket den som låter/låtit framställa en teknisk upptagning förekommer i 3 kap. 13 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 2 §, 7 kap. 3 §, 8 kap. 2 § och 10 kap. 1 § YGL. Det kommenteras dock inte närmare i propositionen till YGL.

I 4 kap. 1 § första stycket YGL sägs att radioprogram och tekniska upptagningar skall ha en utgivare och i paragrafens andra stycke sägs att utgivaren utses av den som bedriver sändningsverksamheten eller låter framställa den tekniska upptagningen. I propositionen till YGL anger departementschefen att det i fråga om radio- och TV-program i allmänhet kan antas stå klart vem som i grundlagens mening bedriver verksamheten och att detsamma kan sägas om filmer (prop. 1990/91:64 s. 122). Uttalandet tyder på att den som låter framställa avsetts ha samma betydelse som den som bedriver verksamheten.

Paragrafen motsvaras i sak av 17 kap. 1 § i det förslag till utvidgning av TF med en ny andra avdelning om offentliga framställningar som remitterades till Lagrådet år 1986 (prop. 1986/87:151). I förslaget angavs både för radioprogram och tekniska upptagningar att utgivaren utses av den som bedriver verksamheten (a. prop. s. 274). Lagrådet ansåg emellertid att det var bättre att anknyta till den på andra håll i förslaget begagnade lokutionen ”den som låter framställa” en film (a. prop. s. 302). Det av Lagrådet förordade uttrycket kom alltså att användas i YGL. Angående ansvarssystemet för filmer och videogram anförde departementschefen i 1986 års lagrådsremiss att verksamhet för utgivande av ljud- och bildupptagningar i de flesta fall torde bedrivas i ordnade associationsrättsliga former och att ansvaret för att en utgivare utses alltså ligger på det företag som producerar framställningen (a. prop. s. 78).

I det till Lagrådet remitterade förslaget fanns också en regel, 16 kap. 6 §, om märkning av filmer med bl.a. uppgift om vem som låtit framställa filmen som motsvarar nuvarande 3 kap. 13 § YGL (a. prop. s. 273). I specialmotiveringen till den paragrafen (a. prop. s. 170) angavs att syftet med bestämmelsen var att underlätta utkrävande av det subsidiära ansvaret för yttrandefrihetsbrott i framställningen och att det var den som bedrev verksamheten för framställning av filmer el.dyl. som avsågs och inte annan som hade hand om enbart den tekniska produktionen. Lagrådet angav i sitt yttrande beträffande denna bestämmelse (a. prop. s. 302) att hänvisningen till den som har låtit framställa framstod som något oklar. Lagrådet anförde att MMU i sitt förslag i detta sammanhang använt uttrycket producen-

• Sida 393
•  Original

ten och belyst innebörden genom en hänvisning till uttalanden av Filmcensurutredningen (SOU 1975:49 s. 230). Filmcensurutredningen angav bl.a. att med producent borde förstås den fysiska eller juridiska person som planerar, organiserar och genomför produktionen av en film (SOU 1969:14 s. 122). Lagrådet angav att det var troligt att det remitterade förslaget skulle innebära detsamma och att det däremot inte torde syfta på exempelvis den som beställt en filmproduktion.

I Wennberg m.fl. Yttrandefrihetsgrundlagen, andra upplagan 1999, s. 68, anges att uttrycket ”den som låter framställa upptagningen” såvitt gäller bildupptagningar normalt är liktydigt med det inom filmbranschen begagnade uttrycket ”producenten” och att därmed avses den som planerar, organiserar och genomför produktionen av en film. Det anges också att producenten ofta är ägare till den film han producerat och innehavare av de upphovsrättigheter som är knutna till filmen.

Mot bakgrund av vad som redovisats ovan anser Mediegrundlagsutredningen att uttrycket ”den som låtit framställa” får anses avse producenten, dvs. den som planerar, organiserar och genomför produktionen av de för spridning avsedda exemplaren. Härvid måste noteras att det inte är endast den ursprungliga framställningen av verket, dvs. framställningen av den första upplagan, som är att anse som produktion utan att varje framställning av en ny upplaga är en ny produktion. Den som efter framställningen av den första upplagan av en film framställer en ny upplaga, t.ex. genom kopiering av videofilmer, är alltså att betrakta som producent beträffande den nya upplagan (jfr Hovrättens för Västra Sverige slutliga beslut 2000-11-23 i mål Ö 983-99). Att det förhåller sig på detta sätt följer av vad som ovan sagts om att när spridning sker eller avses ske genom utlämnande av exemplar (och alltså inte genom offentlig visning) skall med teknisk upptagning förstås en upplaga av en viss storlek av en teknisk upptagning och att varje ny upplaga är att betrakta som en ny upptagning. ”Den som låter framställa en teknisk upptagning” kan ses som en motsvarighet till utgivaren eller förläggaren till en icke periodisk tryckt skrift. Den som faktiskt framställer, dvs. tekniskt producerar, en upptagning motsvaras i TF av den som trycker en skrift.

Det kan också påpekas att den som låtit framställa och den som framställer kan vara samma person, t.ex. vid småskalig produktion av videofilmer (se prop. 1990/91:64 s. 122).

Avslutande synpunkt

Mediegrundlagsutredningen anser att det inte är ändamålsenligt att i lagtext klargöra hur de olika begrepp som nu behandlats skall förstås utan att det får överlämnas åt rättstillämpningen att tolka dem.