2

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till

bostadsförsörjningens främjande

Härigenom förordnas, dels att 2 och 3 §§ lagen den 10 juli 1947 om kom­

munala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande skall erhålla ändrad

Kungl. Maj ris proposition nr 101 år 1967

lydelse på sätt nedan anges, dels att

4 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

2

Kommun är —------------------------------

Från skyldighet-------------------- -----

3

Kommun med mera än 10 000 in­

vånare, så ock annan kommun, be­

träffande vilken Kungl. Maj:t med

hänsyn till bebyggelsens snabba ut­

veckling eller andra särskilda om­

ständigheter så föreskrivit, skall till

ledning för kommunens framtida åt­

gärder med avseende å bostadspro­

duktion inom kommunen uppgöra

bostadsförsörjningsplan. Sådan plan

skall upprättas efter samråd med

den myndighet Kungl. Maj.t bestäm­

mer samt efter antagandet tillställas

nämnda myndighet.

Bostadsförsörjningsplan skall län­

i lagen skall införas en ny paragraf,

(Föreslagen lydelse)

§•

— för bostadsförsörjningsändamål.

---------- - Kungl. Maj :t föreskriver.

Genom lämpligt organ skall kom­

mun fortlöpande samla uppgifter om

bostadsförsörjningen i kommunen

och på begäran underrätta bostads­

sökande om möjligheterna att få bo­

stad i kommunen, bostädernas belä­

genhet, storlek och utrustning, bo­

stadskostnader samt andra förhål­

landen som bostadssökande behöver

kännedom om.

§•

1 den omfattning som Kungl. Maj:t

bestämmer skall kommun fortlöpan­

de upprätta bostadsbyggnadspro-

gram i syfte att främja att bostads­

byggandet inom kommunen förbere-

des och genomföres på ett ändamåls­

enligt sätt.

Bostadsbyggnadsprogram skall

upprättas efter samråd med myndig­

het som Kungl. Maj:t bestämmer och

tillställas myndigheten.

Närmare föreskrifter om bostads­

byggnadsprogram meddelas av

Kungl. Maj.t eller myndighet som

Kungl. Maj:t bestämmer.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429)

om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering

in. m. skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

6

förbundet, Svenska kommunförbundet, Stockholms förorters samarbets-

nämnd, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs samarbetskom-

mitté och Göteborgs förorters förbund. Länsstyrelserna har bifogat yttran­

den från sammanlagt 15 städer, 5 köpingar, 15 landskommuner och 10 kom­

munblocks samarbetsnämnder.

Den 6 december 1966 har utredningen lämnat sitt slutbetänkande »Kom­

munal bostadsförmedling» (SOU 1967: 1). Där behandlar utredningen bl. a.

bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder, frågan om s. k. obligatorisk

bostadsförmedling samt bostadsförmedlingarnas verksamhet och anvis-

ningsnormer vid lägenhetsfördelningen.

över slutbetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av arbetsmark­

nadsstyrelsen, bosladsstyrelsen, statens hyresråd, överståthållarämbetet —

som bifogat yttranden från Stockholms stad — länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus

län — vilka bifogat yttranden från kommuner — Svenska byggnadsentre­

prenörföreningen, Näringslivets byggnadsdelegation, Hyresgästernas riks­

förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, SABO, HSB, Svenska rilcsbyggen,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Stockholms förorters

samarbetsnämnd, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs sam-

arbelskommitté, Göteborgs förorters förbund och Malmö förorters samar­

betsnämnd. Yttranden har därjämte lämnats av överbefälhavaren, Lands­

organisationen i Sverige (LO) och Utlandssvenskarnas förening.

Frågorna om bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder, obligatorisk

bostadsförmedling och anvisningsnormerna har jag anmält tidigare denna

dag i samband med förslag till riktlinjer för bostadspolitiken m. m. (prop.

nr 100). De förslag som bostadsförmedlingsutredningens betänkanden i

övriga delar föranleder mig att lägga fram och vilka fordrar lagstiftning

vill jag anmäla nu. Samtidigt torde jag få anmäla förslag om en lagändring

som föranleds av verksamheten med kommunala bostadsbyggnadsprogram.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 101 år 1967

Gemensamma bostadsförmedlingar

Nuvarande förhållanden

Den statliga bostadspolitiken förutsätter olika åtgärder från kommuner­

nas sida. De grundläggande bestämmelserna härom finns i lagen den 10 juli

1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjan­

de (bostadsförsörjningslagen). Enligt den ursprungliga lydelsen av lagens

1 § ägde kommun, om den fann det påkallat för att främja bostadsförsörj­

ningen inom kommunen, ställa medel till förfogande för att enligt de grun­

der och i den ordning som kommunen bestämt användas till åtgärder i syfte

att nedbringa inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande

eller innehav av en fullvärdig bostad.

8

inrättats i drygt SO kommuner. Bostadsförmedlingarnas organisation och

verksamhet har ansetts vara frågor som väsentligen bör ankomma på kom­

munerna själva (se ABU 1962: 37).

I bostadsförmedlingsutredningens första betänkande (SOU 1965: 51) läm­

nas på s. 13—18 en översikt över de kommunala bostadsförmedlingarnas

organisation och en redogörelse för vissa samarbetssträvanden. Jag redo­

visar här några huvuddrag men hänvisar i övrigt till betänkandet.

Den kommunala bostadsförmedlingen i Stockholm är anordnad som en

fristående kommunal förvaltningsgren med en för ändamålet särskilt inrät­

tad styrelse. Styrelsen har inom sig tillsatt två särskilda delegationer — bo-

stadsdelegerade — med uppgift att handlägga ömmande och svårbedömda

fall.

Flertalet övriga kommuner i Storstockholm har inrättat kommunal bo­

stadsförmedling. Ansvaret för verksamheten har i vissa kommuner till­

lagts en särskild nämnd, som utsetts av fullmäktige, medan det i andra

åvilar kommunens styrelse som då ofta delegerat sin beslutanderätt. Av de

19 kommuner som har bildat Stor-Stockholms planeringsnämnd är f. n.

18 anslutna till en samordnad bosladsförmedlingsverksamhet för Storstock­

holm. Riktlinjer för denna verksamhet har uppdragits av planeringsnämn­

den. Enligt dessa är huvudsyftet med samordningen, att de bostäder som

produceras inom Storstockholm i första hand skall komma »storstockhol­

marna» tillgodo, dock med beaktande av sådana bostadsbehov som samman­

hänger med önskemålet att främja en fortsatt utveckling av Storstockholms­

regionens näringsliv. I enlighet härmed har ett gemensamt bostadsregister

inrättats. Planeringsnämnden har föreslagit kommunerna att varje år

ställa viss procent av b o s t a d s p r o d u k ti o n e n till den samordnade förmed­

lingens förfogande. Enligt nämndens mening bör man sträva efter att succes­

sivt öka antalet överlämnade lägenheter. Planeringsnämndens arbetsutskott,

som fungerar som styrelse för den samordnade bostadsförmedlingen, har

i anledning av nämndens förslag rekommenderat de anslutna kommunerna

att ställa 10 % av antalet nya lägenheter till förmedlingens förfogande.

Enligt redogörelser av planeringsnämnden har verksamheten hittills varit

av ringa omfattning.

Liksom i Stockholm är den kommunala bostadsförmedlingen i Göteborg

ett fristående kommunalt organ. Även i Göteborg har utsetts två delegatio­

ner, vilka har till främsta uppgift att besluta i förtursfrågor. De större av

Göteborgs förortskommuner har inrättat kommunal bostadsförmedling. Or­

ganisations- och verksamhetsformerna är i huvudsak desamma som i Stock­

holmsområdet. Bostadsförmedlingsverksamheten i Göteborgsområdet grun­

das på ett avtal mellan berörda kommuner. Enligt avtalet skall kommunal

bostadsförmedling finnas i var och en av de deltagande kommunerna, var­

jämte förmedlingen i Göteborgs stad skall föra ett gemensamt register.

De kommunala bostadsförmedlingarna i övrigt i landet är i huvudsak in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

framhåller utredningen, en gemensam förmedling för två eller flera kom­

muner.

Mot en för flera kommuner gemensam bostadsförmedling kan enligt utred­

ningens mening tala det intresse varje enskild kommun har att tillgodose

de lokala behoven av bostäder. Bostadsanskaffningen kan inte betraktas

som en från den kommunala verksamheten i övrigt fristående funktion.

Eftersom bostadsproduktionen förutsätter stora kommunala insatser i

administrativt, organisatoriskt och ekonomiskt avseende, är det förklarligt

att kommunerna önskar inflytande på fördelningen av bostäder. En gemen­

sam bostadsförmedling skulle emellertid medföra att kommunernas direkta

inflytande i detta hänseende i viss mån inskränktes. Det är enligt utred­

ningen inte osannolikt att en sådan anordning på vissa håll skulle komma

att betraktas som en alltför långt gående inskränkning i den kommunala

sj älvbestämmanderätten.

För gemensam bostadsförmedling i vissa kommuner talar enligt utred­

ningen ett starkt allmänt intresse. Särskilt bör här beaktas statsmakternas

stora inflytande och insatser i fråga om bostadsbyggandets finansiering

och utveckling. Utredningen framhåller i detta sammanhang att över 90 %

av antalet bostadslägenheter tillkommer med statligt lånestöd och att stor­

stadsområdena har prioriterats vid den regionala fördelningen av lånemed­

len. I nuvarande läge med besvärande bostadsbrist har man därför, säger

utredningen, menat att det nyssnämnda allmänna intresset väger tyngre

än det enskilda kommunintresset.

Efter att ha anlagt dessa synpunkter säger utredningen att den ansett sig

inte böra gå in på frågan om eller i vilken omfattning gemensamma bostads­

förmedlingar bör komma till stånd. Utredningen har sett som sin uppgift

att bara undersöka de lagtekniska förutsättningarna för att inrätta sådana

interkommunala organ.

Rätt för kommuner att anordna gemensam bostadsförmedling

Enligt utredningens mening får bostadsförmedling inom den egna kom­

munen utan vidare anses utgöra en angelägenhet, som kommunen enligt

3 § kommunallagen äger vårda, och alltså falla inom den kommunala kom­

petensen. Vad som möjliggjorts genom den tidigare nämnda bestämmelsen

i 10 § hyresregleringslagen är att Kungl. Maj :t — även mot de kommu­

nala myndigheternas önskan — kan ålägga en kommun att anordna bo­

stadsförmedling.

Utredningen behandlar härefter frågan om flera kommuner inom ramen

för nämnda kompetens äger anordna gemensam bostadsförmedling eller

om särskild lagstiftning fordras härför. I första hand skall den kommu­

nala verksamheten vara knuten till kommunens område. Uppkommer

emellertid behov av samverkan mellan kommuner i fråga om en eller flera

kommunala förvaltningsuppgifter, kan kommunerna på olika sätt etablera

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

12

muner. Om erforderligt samarbete mellan kommuner i ett enhetligt bostads-

försörjningsområde inte kan uppnås genom frivilliga överenskommelser,

får frågan enligt utredningens förslag lösas genom att Kungl. Maj :t ges

befogenhet att förordna att två eller flera kommuner skall anordna gemen­

sam förmedling. Utredningen föreslår lagstiftning härom.

Som förutsättning för Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om inrät­

tande av gemensam bostadsförmedling uppställer utredningen, att kommu­

nerna ingår i ett område som kan anses utgöra eu enhet i hostadsförsörj-

ningshänseende. Det är dock inte nödvändigt att alla kommuner som ingår

i ett sådant område deltar i den gemensamma förmedlingen, utan det bör

få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka kommuner som skall anordna

förmedlingen.

Kommun eller kommuner bör enligt utredningsförslaget inte åläggas att

anordna bostadsförmedling utan starka skäl. Det bör ske bara om läget på

bostadsmarknaden är sådant att det från allmän synpunkt anses erforder­

ligt att bostadsförmedling inrättas. Detta bör uttryckas så, att Kungl. Maj :t

äger förordna om inrättande av bostadsförmedling, där det är påkallat för

bostadsförsörjningens främjande. Utredningen förutsätter även att berörd

kommun får tillfälle att yttra sig innan förordnande meddelas.

Har Kungl. Maj:t förordnat om inrättande av bostadsförmedling, bör

frågan om förordnandets bestånd omprövas, när en varaktig förbättring av

bostadsmarknadsläget inträtt. De undersökningar av utvecklingen på bo­

stadsmarknaden som bostadsstyrelsen årligen företar kan tjäna till ledning

vid denna prövning.

Utredningen utgår från att bostadsförmedling som tillkommit enligt

Kungl. Maj :ts förordnande liksom hittills bör vara avgiftsfri för allmän­

heten och bekostas av den eller de kommuner förordnandet avser.

Mot utredningens förslag reserverar sig herr Breitholtz. Enligt hans

mening skulle det vara ett alltför stort avsteg från principen om den kom­

munala självstyrelsen och ställa de kommunala myndigheterna i ett alltför

starkt beroendeförhållande till statsmyndigheterna om Kungl. Maj :t, utan

initiativ från någon eller några av de kommuner, som ingår i ett gemensamt

bostadsförsörjningsområde, skulle kunna förordna om samgående mellan

kommunerna. Reservanten kräver som förutsättning för Kungl. Maj :ts rätt

att förordna om gemensam bostadsförmedling för två eller flera kommu­

ner att framställning därom föreligger från minst en av dem.

Samarbetsforin

Om gemensam bostadsförmedling skall inrättas, är de tänkbara sam-

arbetsformerna enligt utredningen kommunalförbund och avtal. Utred­

ningen erinrar om de allmänna uttalanden som gjordes om valet

mellan

dessa samarbetsformer i förarbetena till lagen den 31 maj 1957 (nr 281)

om kommunalförbund (prop. 1957: 150 s. 52, KU 17, rskr 309). Där anför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

14

melser i övrigt i den förbundsordning som skall finnas för förbundet. Efter­

som Kungl. Maj :t bestämmer vilka medlemmar förbundet skall ha, får upp­

lösning av förbundet, utträde därur eller inträde däri inte äga rum utan

Kungl. Maj :ts medgivande.

Utredningen erinrar om att i förbundsordningen skall anges — förutom

vilka medlemmar som ingår i förbundet — förbundets ändamål, benämning

och den ort där förbundet skall ha sitt säte. Ändamålet med förbundet synes

kunna anges så, att berörda kommuner skall vara sammanslutna till ett kom­

munalförbund för liandhavande av gemensam bostadsförmedling och därmed

sammanhängande verksamhet i medlemskommunerna. I förbundsordningen

skall vidare anges fullmäktiges antal och det antal ledamöter i fullmäktige

varje medlem skall utse. Enligt kommunalförbundslagen skall varje för-

bundsmedlem vara representerad i fullmäktige. I övrigt bestäms fullmäktiges

antal med hänsyn till föreliggande omständigheter. Utredningen anser att

representationsfrågan i första hand bör lösas förhandlingsvägen. Fullmäkti­

ges främsta uppgifter torde enligt utredningen bli att utse förbundsstyrelse,

utfärda instruktion för den och anta riktlinjer för bostadsförmedlingens

verksamhet. Det synes naturligt att förbundsstyrelsen får samma befogen­

heter och arbetsuppgifter som i allmänhet tillkommer nuvarande bostads-

förmedlingsstyrelser. Med hänsyn till ärendenas mängd bör antalet ledamö­

ter i styrelsen vara tillräckligt stort för att möjliggöra fördelning av arbetet

på delegationer. Beträffande sådana bostadsförsörjningsområden, i vilka

många kommuner ingår, torde det inte vara möjligt att alla kommuner blir

representerade i styrelsen. Emellertid synes de enskilda kommunernas

intresse av medinflytande kunna tillgodoses genom de av förbundsfullmäk-

tige fastställda riktlinjerna för verksamheten.

Lagförslag

Den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om gemen­

sam bostadsförmedling förutsätter särskild lagstiftning, eftersom bestäm­

melsen i 10 § hyresregleringslagen kan tillämpas bara på viss kommun. Med

hänsyn till att hyresregleringslagen är tillämplig bara i vissa orter och till

den pågående avvecklingen av hyresregleringen är det enligt utredningen

mindre ändamålsenligt att införa en bestämmelse om denna befogenhet i

hyresregleringslagen. Eftersom bostadsförmcdlingsverksamheten nära an­

sluter sig till de åtgärder som ankommer på kommunerna enligt bostads­

försörjningslagen, föreslår utredningen att befogenheten skrivs in i denna

lag.

Detta förslag föranleder utredningen att överväga om bestämmelsen i 10 §

hyresregleringslagen bör flyttas till bostadsförsörjningslagen. I motiven till

denna paragraf framhölls bl. a., att förhållandena under en tid med bostads­

brist kunde innebära en frestelse för dem som sysslade med bostadsförmed­

ling att i viss mån utnyttja de bostadssökandes nödläge. Särskilt för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

IG

stadsförmedlingsområdet med väntetider och förmedlingsprinciper som

starkt skiftar mellan skilda kommuner såsom otillfredsställande och har

uppfattningen att det av rättvise- och effektivitetsskäl är angeläget att utan

dröjsmål få till stånd gemensamma bostadsförmedlingar.

Styrelsen för Stockholms stads bostadsförmedling anser att en gemen­

sam förmedling med enhetlig och systematisk bedömning av lägenhetsan-

sökningarna snarast bör inrättas. Styrelsen lämnar följande redogörelse för

förhållandena under senare delen av år 1965.

Stor-Stockholms nuvarande bostadsförmedlingssystem innebär att de lo­

kala förmedlingarna eller andra kommunala organ till nästan 100 % själva

disponerar det för respektive kommuner tillgängliga förmedlingsmaterialet

enligt egna förmedlingsregler och beslut. Till Stor-Stockholms samordnade

bostadsförmedling har endast ett ringa antal lägenheter anmälts. Den redan

år 1963 uppställda målsättningen om att 10 % av antalet nya lägenheter

skulle ställas till den gemensamma förmedlingens förfogande har således

inte förverkligats.

Stor-Stockholms registrerade bostadskö rymmer f. n. drygt 170 000 sö­

kande, varav över 70 000 saknar egen direktförhyrd lägenhet. Närmare

15 000 av dessa är bostadssökande familjer. Drygt 2/3 av dessa eller ca

10 000 är registrerade i Stockholms bostadskö, medan den resterande tred­

jedelen är registrerad i Stor-Stockholms övriga kommuner. Dessa proportio­

ner står i nära överensstämmelse med folkmängden i Stockholm och övriga

kommuner som uppgår till ca S00 000 resp. 400 000 invånare. Även när det

gäller övriga bostadsansökningar är i stort proportionerna desamma, dvs.

2

:

1

. ' .. .

Däremot är proportionerna helt annorlunda när det gäller nyproduk­

tionens omfattning. Av närmare 12 000 färdigställda lägenheter under åi

1964 byggdes inte fullt 4 000 inom Stockholm, medan övriga 8 000 lägenhe­

ter uppfördes i grannkommunerna. Om man håller sig inom ramen 12 000

lägenheter skulle lägenheterna — med hänsyn till det registrerade bostads­

behovet — i stort ha fördelats med 8 000 lägenheter till Stockholms bostads­

kö och övriga 4 000 till grannkommunernas köer.

Nämnda siffror visar enligt styrelsen helt schematiskt hur felaktig den

nuvarande situationen är om man utgår från att bostadsförsörjningsfrå-

gans lösande — i såväl produktionsledet som förmedlingsledet — skall vara

en gemensam angelägenhet för regionen. Förutom möjligheter att lättare

anvisa en bostad i närheten av arbetsplatsen — med vad detta betyder för

både den enskilde och samhället — innebär en förmedlingsverksamhet, där

hela regionens förmedlingsmaterial får möta regionens samlade etterfrågan,

tillmötesgående av ett socialt rättvisekrav. De nu i kommunerna högst va­

rierande kraven i fråga om t. ex. mantalsskrivnings- och ansökningstidei

för erhållande av bostad kan inte ge regionens bostadssökande rättvisa. Ett

förmedlingssystem där varje ansökan om bostad inom regionen prövas efter

så likformiga regler som möjligt bör enligt styrelsen därför införas.

Stor-Stockholms planeringsnämnd, till vars yttrande majoriteten i Stock­

holms förorters samarbetsnämnd anslutit sig, vitsordar att verksamheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

13

manderätten, säger länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som dock anser

de bostadssökandes intressen vara avgörande och därför tillstyrker ut­

redningens förslag. Enligt Svenska riksbyggen visar erfarenheterna från

storstadsområdena, där redan gemensam bostadsförmedling bedrivs till viss

del, att det är svårt att på frivillighetens väg nå tillfredsställande resultat.

Överståthållarämbetet framhåller att vissa åtgärder för att samordna

bostadsförmedlingsverksamheten i Stockholmsområdet tidigare har vidta­

gits. Strävandena i denna riktning har dock inte lämnat tillfredsställande

resultat. Det är emellertid uppenbart att samordning av bostadsförmed­

lingsverksamheten i Storstockholmsområdet, som måste anses utgöra en

enhet i bostadsförsörjningshänseende, är en så viktig angelägenhet för de

bostadssökande att den inte kan göras uteslutande beroende på vad som

kan åstadkommas samarbetsvägen. Det torde enligt ämbetet inte vara möj­

ligt att åstadkomma en säker lösning av denna fråga utan att möjlighet

finns till statligt ingripande. Några vägande principiella skäl häremot torde

inte kunna anföras. Även om bostadsförmedlingen på grund av gällande

lagbestämmelse om inrättande av kommunala förmedlingsorgan otvivel­

aktigt faller inom den kommunala kompetensen och av praktiska skäl ock­

så lämpligast ombesörjs av kommunerna, är det statliga intresset av verk­

samheten framträdande. Ämbetet erinrar om att bostadsförmedlingen i ut­

präglade bristorter delvis har karaktär av ransonering — ett område som

i andra sammanhang ansetts böra ligga under statligt ansvar — och att

arbetsförmedlingen är en statlig uppgift. Även det omfattande ekonomiska

engagemanget från statens sida på bostadspolitikens område motiverar stat­

liga åtgärder för en effektiv bostadsförmedling där sådan inte kan åstad­

kommas på annat sätt.

Kan erforderlig interkommunal samverkan inte komma till stånd i önsk­

värd omfattning och påkallar bostadsförsörjningens främjande sådan sam­

verkan, bör Kungl. Maj :t ha befogenhet att förordna att kommunerna skall

anordna gemensam förmedling, anser bostadsstyrelsen och länsstyrelsen

i Stockholms län.

I flera andra tillstyrkande yttranden understryks att statliga åtgärder

inte bör tillgripas förrän det visat sig att gemensam bostadsförmedling inte

kan anordnas genom frivilliga överenskommelser mellan kommuner. Utta­

landen av denna innebörd gör sålunda bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands

och Kopparbergs län, stadskollegiet i Stockholm samt Svenska stadsförbun­

det som förutsätter att kommunerna frivilligt kan lösa frågan om gemen­

sam bostadsförmedling så att det av utredningen föreslagna tvångsförfa-

randet behöver användas bara i enstaka undantagsfall.

Allmänintresset väger tyngre än det enskilda kommunintresse som kan

komma till uttryck genom vägran att frivilligt ansluta sig till en för områ­

det gemensam bostadsförmedling, anser Hyresgästernas riksförbund, som

emellertid understryker vikten av att statens åtgärder för att få till stånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

19

gemensamma bostadsförmedlingar i första hand inriktas på att stimulera

berörda kommuner att anordna sådana förmedlingar. Först om dessa åt­

gärder blivit verkningslösa, bör Kungl. Maj :t förordna om gemensam bo­

stadsförmedling.

Svenska kommunförbundet, som inte motsätter sig förslaget, framhåller

att ett åläggande för flera kommuner att anordna gemensam bostadsför­

medling innebär ett betänkligt ingrepp i den kommunala självbestämman­

derätten och därför om möjligt bör undvikas. Liksom hittills bör man lita

till viljan och förmågan hos de berörda kommunerna att ordna bostadsför-

medlingsverksamheten genom frivilliga åtaganden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam till förslaget på grund

av det ingrepp i den kommunala självstyrelsen som det måste anses inne­

bära och ansluter sig till reservationen. Detsamma gör Sveriges fastighets­

ägareförbund, samarbetsnämnderna i Lunds, Varbergs och Kungsbacka

kommunblock, Varbergs och Hagfors städer samt Upplands-Bro och FoU

kärna landskommuner.

Överståthållarämbetet delar inte reservantens mening att förordnande

om gemensam bostadsförmedling bör förutsätta framställning från minst

en av de kommuner inom det område, som kan anses utgöra en enhet i

bostadsförsörjningshänseende. Med hänsyn till att effektiviteten av en ge­

mensam bostadsförmedling, särskilt när det gäller att tillgodose förmed­

lingens tillgångssida, under alla förhållanden torde komma att bli starkt

avhängig av samarbetet mellan de berörda kommunerna, skulle det av re­

servanten uppställda kravet enligt ämbetets mening kunna bli till olägenhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar i denna fråga att enbart den om­

ständigheten, att en eller flera kommuner i strid mot övriga berörda kom­

muners önskemål gör framställning om förordnande, inte kan medföra att

ett därefter meddelat förordnande i nämnvärt lägre grad får karaktär av

tvångsförordnande än om det meddelats på Kungl. Maj :ts eget initiativ.

Inte heller stadskollegiet i Hälsingborg och samarbetsnämnden i Hälsing­

borgs kommunblock är helt övertygade om nödvändigheten att införa ett

tvångsförfarande för anordnande av gemensam bostadsförmedling.

En negativ inställning till förslaget har länsstyrelsen i Uppsala län som

starkt ifrågasätter om det tvångssystem en obligatorisk gemensam bostads­

förmedling skulle skapa och den inskränkning av den kommunala kompe­

tensen som en sådan reglering trots allt skulle innebära har något berätti­

gande i vårt demokratiska samhälle.

Mölndals stad avstyrker på det bestämdaste förslaget om befogenhet för

Kungl. Maj :t att förordna att kommuner skall anordna gemensam bostads­

förmedling. En sådan ordning måste anses utgöra en synnerligen allvarlig

kränkning av den kommunala självbestämmanderätten. Det kan befaras,

att de större kommunerna kommer att få en alltför dominerande ställning

till förfång för de mindre kommunernas intressen. Staden har däremot inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

20

något att invända mot att Kungl. Maj :t får befogenhet att förordna att kom­

muner skall samordna sin förmedlingsverksamhet. Samma uppfattning har

Göteborgs förorters förbund, som anser det olämpligt att inordna ett stort

antal kommuner i en gemensam bostadsförmedling. De lokala förmedling­

arna bör bestå och främst handlägga förmedlingsärenden för egna kom­

munmedlemmar och för industrins behov. Det är olägligt för ifrågavarande

bostadssökande att vara hänvisade till en gemensam förmedling, eftersom

en enda omfattande förmedling gör kontakt och information svårare. I en

samordnad förmedling tillgodoses både sökandenas och kommunernas in­

tressen bättre än i en gemensam förmedling. Enligt styrelsen för Stock­

holms stads bostadsförmedling synes såväl rent administrativa synpunkter

som den varierande bebyggelsestrukturen, skillnader i fråga om sanerings-

behov och mycket varierande expansionstakt i skilda kommuner tala för

att självständiga bostadsförmedlingar behålls i de enskilda kommunerna.

Den gemensamma förmedlingen skulle då ges resurser och ha i uppgift

att skapa den utjämning mellan olika delar av regionen som i och för sig

är starkt motiverad.

Utredningen har inte berört frågan om förslaget innebär att kommunal­

förbund för gemensam bostadsförmedling skall omfatta hela den kommu­

nala bostadsförmedlingen inom förbundets verksamhetsområde eller om

medlemskommun skall kunna anordna lokal bostadsförmedling vid sidan

om den gemensamma förmedlingen, anför Svenska kommunförbundet.

Eftersom kommunalförbundslagen ger möjlighet att på kommunalförbund

överföra antingen en kommunal verksamhetsgren i dess helhet eller viss del

av denna, utgår kommunförbundet från att hinder inte skall möta för med­

lemskommun att anordna lokal bostadsförmedling. Härigenom skulle de lo­

kala behoven i enskilda kommuner kunna tillgodoses bättre.

Bärande skäl för förslaget om obligatorisk gemensam bostadsförmedling

finns inte, anser Svenska byggnadsentreprenörföreningen, som inte heller

tror att den föreslagna ordningen skulle kunna få åsyftad verkan eftersom

huvudproblemet torde vara städernas begränsade expansionsmöjligheter,

vilka beror på administrativ indelning och en alltför liten nyproduktion

i förening med den av hyresregleringen förhindrade omflyttningen.

Utan tvekan måste den befogenhet, som föreslagits tillkomma Kungl.

Maj:t, betraktas som en inskränkning av den kommunala självbestämman­

derätten, säger Norrköpings stad. Förslaget torde för övrigt vara av ringa

värde. Utan obligatorisk bostadsförmedling kommer en gemensam bostads­

förmedling, som inte tillkommit på frivillig väg, att få små möjligheter att

fungera. Lagen kan ju inte garantera, att den gemensamma bostadsförmed­

lingen verkligen får några lägenheter att förmedla.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför att ett förordnande om gemensam

bostadsförmedling inte synes inskränka kommuns frihet att bestämma om­

fattningen av sin aktivitet för bostadsförsörjningen. Finner en kommun att

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

21

den är mera givande än mottagande part, kan det inte uteslutas att kom­

munen inskränker sin verksamhet för bostadsförsörjning om denna inte

skulle komma kommunens egna medlemmar till godo. Varken det nu fram­

lagda förslaget eller gällande lagstiftning synes erbjuda tvångsmedel för att

få till stånd den avsedda effekten av gemensam förmedling. Länsstyrelsen

finner därför förslaget lida av vissa brister från effektivitetssynpunkt. Lik­

nande uppfattning har Sveriges fastighetsägareförbund. En mer givande än

mottagande part anser sig Täby köping komma att bli och avstyrker därför

utredningens förslag. Solna stad anför att ingen kommunal fråga har samlat

ett sådant intresse som produktion och fördelning av lägenheter. Flertalet

medborgare har det största intresse för den kommunala självbestämmande­

rätten och önskar sig direkt inflytande i just denna kommunala angelä­

genhet. Staden förordar en fortsättning och utvidgning av det samarbete

som på frivillig grund inletts mellan kommunerna i Storstockholm, eftersom

utredningens förslag inte är det bästa och lämpligaste förfaringssättet att

tillgodose bostadsbehoven.

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att det skall anförtros länsstyrelsen

att pröva om tvångsvis förordnande att inrätta gemensam bostadsförmed­

ling bör meddelas.

SABO tolkar förslaget så att det kan tillämpas även mot kommuner som

frivilligt har slutit avtal om gemensam bostadsförmedling men vilkas för­

medling inte fungerar på ett för alla parter fullt tillfredsställande sätt.

I de yttranden som jag här redovisat och som avser utredningens delbe­

tänkande om gemensamma bostadsförmedlingar ansåg en del remissinstan­

ser att utredningens förslag inte borde föranleda lagstiftning förrän resul­

tatet av utredningens återstående arbete förelåg eller att garantier borde

skapas för bostadsförmedlingarnas tillgång till lägenheter. Denna uppfatt­

ning hade bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunför­

bundet och fastighetsnämnden i Stockholm. En förutsättning för att en ge­

mensam bostadsförmedling skall bli tillräckligt effektiv var enligt Stor­

stockholms planeringsnämnd, till vars yttrande majoriteten i Stockholms

förorters samarbetsnämnd anslöt sig, att samtliga nyproducerade lägenhe­

ter i flerfamiljshus och småhus i gruppbebyggelse i princip tillfördes för­

medlingen, oavsett vem som stod som byggherre, således även bostadsrätts-

lägenheter. Planeringsnämndens uppfattning biträddes av majoriteten

i stadskollegiet i Stockholm, som ansåg att statsmakterna borde vidta åtgär­

der som garanterade förmedlingens rätt att förmedla i princip alla nypro­

ducerade och ledigblivna lägenheter. Göteborgs bostadsförmedling påpekade

att möjligheten för Kungl. Maj :t att förordna om gemensamma bostadsför­

medlingar kan bli helt verkningslös, om inte denna befogenhet samtidigt

kompletteras med t. ex. sådana ålägganden att den gemensamma bostads­

förmedlingen tillförsäkras en tillfredsställande tillgång till lägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

22

Hyresgästernas riksförbund ansåg de föreslagna åtgärderna för ofullstän­

diga för att utan betydande kompletteringar kunna resultera i en lösning av

bostadsförmedlingsverksamheten i storstadsområdena. En gemensam bo­

stadsförmedling, som kommunerna tvingas att ansluta sig till utan att ha

ålagts att medverka till att den gemensamma bostadsförmedlingen erhåller

förmedlingsrätt till ledigställda och nyproducerade lägenheter, skulle bli

ett slag i luften. En på så lösa grunder genomförd gemensam bostadsför­

medling kunde inte nå bättre resultat än vad som redan uppnåtts av t. ex.

det centrala bostadsregistret i Storstockholm.

En del av dessa remissinstanser tar upp frågan om gemensamma bostads­

förmedlingar även i sina yttranden över slutbetänkandet.

Svenska kommunförbundet konstaterar att utredningen inte preciserat

de grunder som i fråga om anvisningsnormernas innehåll skulle kunna ut­

göra förutsättning för tillämpning av lag om gemensamma bostadsförmed­

lingar. Inte heller har utredningen angivit i vilken utsträckning Kungl.

Maj :t skulle ha rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter i fall då kommuner

ålagts att anordna gemensam bostadsförmedling. Utredningen synes mena

att sådana föreskrifter inte skall meddelas. Förbundet avstyrker därför nu

förslaget om lagstiftning. Det bör ankomma på kommunerna själva att be­

sluta om samverkan på detta område. Hyresgästernas riksförbund konsta­

terar att utredningen inte fullföljt sitt uppdrag att pröva möjligheterna att

åstadkomma en effektivt organiserad interkommunal förmedling.

Majoriteten i stadskollegiet i Stockholm betonar angelägenheten av att

regeringen tar initiativet till att en gemensam bostadsförmedling kommer

till stånd i Storstockholm. Samma uppfattning har överståthållarämbetet.

Stor-Stockholms planeringsnämnd anser det alltjämt vara angeläget att

en gemensam bostadsförmedling inrättas för Storstockholm och anför.

För att ernå en i möjligaste mån rationell lösning av bostadsförmedlings-

frågan i Stor-Stockholm framlade Stor-Stockholms planeringsnämnd i sam­

band med att yttrande avgavs över bostadsförmedlingsutredningens delbe­

tänkande ett förslag till hur en gemensam bostadsförmedling för regionen

skulle kunna organiseras. Därvid förutsattes att frivillig överenskommelse

härom skulle kunna träffas mellan berörda kommuner och att planerings­

nämnden skulle stå som huvudman för verksamheten. Av kommunernas

remissyttranden över förslaget framgår att flertalet kommuner godkänt

principen om en gemensam förmedling. Några har emellertid avvisat för­

slaget och i övrigt har så divergerande uppfattningar framförts om den

föreslagna organisationen och framförallt om den gemensamma bostads­

förmedlingens förmedlingsrätt till producerade lägenheter, att utsikterna

till en frivillig överenskommelse torde få anses vara tämligen små. An­

strängningarna att söka nå fram till en överenskommelse kommer dock

att intensifieras, sedan nu bostadsförmedlingsutredningens slutbetänkande

framlagts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uppger att gemensam bostadsförmedling

är aktuell i Jönköpings kommunblock. Länsstyrelsen anser det ändå tvek­

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1967

23

samt om erforderligt samarbete inom rimlig tid kan uppnås genom frivil­

liga överenskommelser. Länsstyrelsen föreslår därför att utredningens för­

slag om gemensamma bostadsförmedlingar genomförs snarast.

Samarbetsform

De flesta remissinstanserna biträder eller lämnar utan erinran förslaget

att gemensamma bostadsförmedlingar skall organiseras i form av kommu­

nalförbund. Denna uppfattning har överståthållarämbetet som anser det

tveksamt om den civilrättsliga avtalsformen i detta fall är användbar. Ut­

redningen har uttalat att förmedlingsverksamheten har ett drag av myn­

dighetsutövning och ämbetet framhåller att detta drag åtminstone i de ut­

präglade bristorterna är påtagligt. Härtill kommer att verksamheten avser

ett område som mycket starkt berör de enskilda medborgarnas intressen.

På förvaltningen måste därför ställas sådana krav i fråga om bl. a. ämbets-

ansvar, handlingsoffentlighet och annan insyn samt besvärsrätt, som an­

setts grundläggande inom annan offentlig myndighetsförvaltning. Sådana

krav uppfylls genom kommunalförbundsformen men kan enligt ämbetet

inte anses i allo säkerställda vid en avtalsmässig reglering. Avtalsformen

synes därför medföra krav på särskilda lagbestämmelser, som ger ett på avtal

baserat gemensamt förmedlingsorgan en ställning som motsvarar de ordinarie

kommunalmyndigheterna. Fråga uppkommer också om statlig fastställelse-

prövning av avtalen. Eftersom man i sådant fall kommer kommunalförbun­

det nära talar starka skäl mot en sådan speciallagstiftning. Överståthållar­

ämbetet anser sålunda att samarbetet på bostadsförmedlingens område,

vare sig det grundas på frivillighet eller åläggande, bör ske i kommunal­

förbundets form.

Tillstyrkande yttranden avges vidare av bostadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus och Kopparbergs lön samt Svenska stadsförbun­

det, som anser kommunalförbundet vara att föredra framför det civilrätts­

liga avtalet i fråga om samverkan i gemensam bostadsförmedling, framför­

allt därför att kommunalförbundsformen bättre tillgodoser såväl den en­

skilda kommunens intresse av medinflytande och insyn i verksamheten som

den bostadssökandes rättsskyddsbehov genom möjligheten att anföra be­

svär. Det bör dock inte vara uteslutet för kommunerna att komma överens

om andra former för samarbetet under förutsättning att angivna intressen

kan tillgodoses. Hyresgästernas riksförbund finner kommunalförbundet

överlägset det civilrättsliga avtalet som form för gemensam bostadsförmed-

ling på grund av kravet på stabilitet och effektivitet i verksamhetsformen

och den stora betydelse som förmedlingen har.

Några remissinstanser anser däremot att avtalsformen bör få användas

även när Kungl. Maj :t förordnat om gemensam bostadsförmedling. Sålunda

framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län att kommunalförbundet är en

mycket tungrodd organisation, varför avtalsformen bör tillåtas i de fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

24

kommunerna kan enas om den. Länsstyrelsen i Hallands län finner det

lämpligt att kommunerna själva i största möjliga omfattning får välja

samarbetsform. Länsstyrelsen anser det önskvärt att tillkomsten av nya

kommunalförbund i möjligaste mån undviks. Länsstyrelsen kan inte dela

utredningens uppfattning att samarbete genom avtal är otänkbart i sådana

fall då Kungl. Maj :t förordnar om gemensam bostadsförmedling. Innan

åläggande att bilda kommunalförbund meddelas, bör undersökas om förut­

sättningar föreligger för en lösning av organisationsfrågan genom avtal.

Först när länsstyrelsen konstaterat att sådana förutsättningar inte förelig­

ger, bör förordnande om bildande av kommunalförbund kunna meddelas

tvångsvis. Liknande mening har samarbetsnämnderna i Malmö och Häl­

singborgs kommunblock samt stadsjuristen i Stockholm.

Kommunalrättskommittén anser att det bör övervägas om tillräckliga

skäl föreligger att vid förordnande om obligatorisk förmedling utesluta

andra samverkansformer än kommunalförbundet, som innebär ett inte

obetydligt ingrepp i den kommunala förvaltningen. När ett litet antal kom­

muner gemensamt skall ha hand om en förvaltningsuppgift och uppgiften

är av begränsad omfattning kan förbundsformen synas onödigt omfattande.

Inom bostadsförmedlingsverksainheten torde i allmänhet förtroendemän­

nens huvudsakliga uppgift vara att dra upp riktlinjer för förmedlingsarbe-

tet och eventuellt handlägga de mest svårbedömda förmedlingsfallen. I öv­

rigt sköts det egentliga förmedlingsarbetet på tjänstemannaplanet.

De kommuner som är medlemmar i ett tvångsvis bildat kommunalför­

bund bör enligt stadsjuristen i Stockholm inte ha möjlighet att dessutom

ordna bostadsförmedling för den egna kommunen. Förbundsordningen bör

innehålla en bestämmelse om att all kommunal bostadsförmedling inom

förbundsmedlemmarnas områden skall ombesörjas av den gemensamma

förmedlingen. Splittring av verksamheten mellan förbund och kommun

måste enligt stadsjuristen anses olämplig.

Frågor som särskilt angår Storstockholm behandlas i några yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner inte anledning till erinran mot för­

slaget om kommunalförbund men anför följande.

Genom gemensam resolution den 26 november 1965 har överståthållar-

ämbetet och länsstyrelsen förordnat att Stockholms stad och Stockholms

läns landstingskommun skall bilda ett kommunalförbund, benämnt »Kom­

munalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor» och med

ändamål att i första hand ombesörja den kollektiva trafiken inom Stor-

Stockholmsregionen. Förbundet har trätt i kraft den 15 december 1965.

Förbundet torde vara att betrakta som en övergångsform för regional sam­

verkan i avvaktan på genomförandet av de förslag, som den s. k. storlands-

tingskommittén kan komma att framlägga.

Eftersom den fastställda förbundsordningen utformats med tanke på att

ytterligare förvaltningsuppgifter utöver den kollektiva trafiken skall tillfö­

ras förbundet, bör enligt länsstyrelsens mening övervägas om man kan in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Departementschefen

I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 29 november 1963 angående

tilläggsdirektiv till bostadsförmedlingsutredningen yttrade jag att behovet

av samordnad och effektivare bostadsförmedling inom framför allt Stor­

stockholmsområdet efter hand hade blivit alltmer accentuerat. Jag ansåg

det angeläget att möjligheter skyndsamt skapades att förmå kommuner i

ett gemensamt bostadsförsörjningsområde att anordna gemensam bostads­

förmedling för hela området.

F. n. saknas möjlighet för statsmakterna att ålägga kommuner att sam­

verka i fråga om bostadsförsörjningen. Bostadsförmedlingsutredningen före­

slår, utan att uttala sig om behovet av gemensamma bostadsförmedlingar,

lagstiftning av fullmaktskaraktär, som ger Kungl. Maj :t rätt att mot de

berörda kommunernas vilja förordna att de skall anordna gemensam bo­

stadsförmedling. Flertalet remissinstanser anser att gemensamma bostads­

förmedlingar behövs och att Kungl. Maj :t bör få den föreslagna fullmakten.

Frågan om gemensamma bostadsförmedlingar har aktualitet främst i

storstadsområdena. Den omvandling som äger rum inom näringslivet med­

för bl. a. att allt fler människor för sin utkomst måste bo i dessa områden.

Storstadsområdena ger i allmänhet ökade möjligheter till utbildning och val­

frihet i fråga om yrke, arbetsanställning, fritidsverksamhet m. in. Dessa för­

hållanden påverkar flyttningsströmmen till storstadsområdena. Flertalet

av dem som söker bostad i en storstadsregion torde inte ha sina bosättnings-

önskemål i nämnvärd grad inriktade på någon viss kommun inom regionen

utan är sannolikt ofta benägna att betrakta hela regionen som en gemensam

bostadsmarknad. Nuvarande ordning innebär emellertid att möjligheterna

att få bostad växlar mellan skilda kommuner inom området. Dessa olikheter

uppfattas med rätta ofta som orättvisa. De bostadssökande tvingas inte sällan

på grund av att olika väntetider och förmedlingsnormer tillämpas i områ­

det att acceptera en bostad som ligger långt ifrån arbetsplatsen.

Som utredningen framhåller föreligger inget kommunalrättsligt hinder

för kommuner att komma överens om samverkan i bostadsförmedlingsverk-

samheten. I storstadsområdena har kommunerna också frivilligt sökt sam­

ordna sina bostadsförmedlingar. Jag har fortlöpande följt detta arbete i

Stockholmsområdet, där olägenheterna av nuvarande ordning är mest fram­

trädande. Remissyttrandena från överståthållarämbetet, Stockholms bostads­

förmedling, Stor-Stockholms planeringsnämnd och majoriteten i Stockholms

förorters samarbetsnämnd ger vid handen att samordningssträvandena i

Storstockholmsområdet inte givit tillfredsställande resultat. Yttrandet från

Göteborgs bostadsförmedling har samma innebörd för Göteborgsområdets

del. Rådande olikheter belyses också av följande ur utredningens slutbetän­

kande hämtade uppgifter från en undersökning av år 1965 beviljade förturer

27

i form av lägenhetsreservationer för vissa yrkesgrupper samt av sociala

och medicinska skäl.

Undersökningen omfattar 154 kommuner, däribland alla de större stä­

derna utom Göteborg. I genomsnitt har 33 % av de lägenheter som förmed­

lats anvisats med förtur. Stora avvikelser finns mellan olika kommuner.

Förtursandelen är mycket låg i Stockholm, 2 %, och i Malmö, 18 %. I stor­

städernas förortskommuner är andelen däremot hög: i Stockholms förorts-

kommuner 39 %, i Göteborgs förortskommuner 34 % och i förortskommu-

nerna till Malmö 44 %. I övriga städer utgör förturerna mer än en tredjedel.

Den vanligaste förtursanledningen är anställning inom industrin som svarar

för mellan 25 och 40 % av samtliga förturer i alla kommunerna utom Stock­

holm. Där är anställning i samhällelig verksamhet helt dominerande förturs-

anledning med 82 % mot ca 25 % i övriga kommuner.

I Storstockholmsområdet har det hittills visat sig omöjligt att nå enighet

om gemensam bostadsförmedling med rätt för varje deltagande kommun

att för egna ändamål reservera högst 20 % av de lägenheter som kommu­

nerna förfogar över för förmedling.

Jag anser att utvecklingen nu visat att möjligheter till statligt ingripande

behövs för att få till stånd den samverkan som bäst gagnar effektivitet och

rättvisa.

Vid remissbehandlingen av utredningens första betänkande ville några

remissinstanser avvakta utredningens förslag om bostadsförmedlingarnas

tillgång till bostäder och om anvisningsnormerna. Utredningen har nu i sitt

slutbetänkande lagt fram förslag i dessa ämnen. Anvisningsnormerna på­

verkar frågan om gemensamma förmedlingar på det sättet att den enhet­

lighet som är syftet med gemensam förmedling kräver att alla kommuner

som deltar i den gemensamma förmedlingen följer samma anvisningsnor-

mer. Frågorna om bostadstillgången och anvisningsnormerna har jag anmält

tidigare denna dag (prop. 1967:100). Om den ordning jag därvid förordat

genomförs, kommer i båda dessa hänseenden att finnas underlag för ge­

mensamma bostadsförmedlingar.

Utredningen föreslår att det statliga ingripandet skall kunna avse bara

kommuner inom ett område som kan anses utgöra en enhet i bostadsför-

sörjningshänseende. Detta förslag har inte mött någon erinran och jag

biträder det. Det kan således bli fråga om samverkan mellan kommuner

i olika kommunblock. Med stöd av bostadsförsörjningslagen och kungörelsen

den 14 december 1962 (nr 655) angående kommunala bostadsbyggnadspro-

gram meddelar bostadsstyrelsen föreskrifter om sådana program. Före­

skrifterna ger ledning vid bedömningen av frågan vilka områden som kan

anses utgöra enheter i bostadsförsörjningshänseende.

I flera remissyttranden understryks att staten inte bör ingripa med tvång

mot kommunerna förrän det visat sig att det avsedda resultatet inte kan

nås genom frivillig kommunal samverkan. Jag är av samma mening. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

bär som utredningen säger föreligga starka skäl för ingripandet. I varje

bostadsförsörjningsområde där samverkan behövs måste prövas om ingri­

pande påkallas för att bostadsförsörjningen skall främjas i den utsträck­

ning som är nödvändig. Som utredningen föreslår bör denna prövning an­

komma på Kungl. Maj :t. Jag biträder därför utredningens förslag om lag­

stiftning som ger Kungl. Maj :t befogenhet att ingripa med förordnande om

gemensam bostadsförmedling. Som framhålls i ett yttrande bör ingripande

kunna ske även om det rubbar ett bestående avtal mellan kommuner om

gemensam bostadsförmedling. Självfallet förutsätts då att avtalet till följd

av sitt innehåll eller sin tillämpning eller därför att det inte omfattar till­

räckligt många kommuner inte tillgodoser de krav som måste ställas på

effektivitet och enhetlighet.

En reservant i utredningen och några remissinstanser anser att avsteget

från den kommunala självbestämmanderätten blir mindre om det statliga

ingripandet förutsätter framställning från åtminstone en av de berörda

kommunerna. Något sådant villkor gäller inte i de få andra fall där kom­

muner kan åläggas att samverka, nämligen i fråga om regionplan och på

skolans område. Jag ansluter mig till de skäl överståthållarämbetet och

länsstyrelsen i Stockholms län anfört mot reservantens förslag. Ett ingri­

pande i den kommunala självbestämmanderätten som i det enskilda fallet

skulle vara beroende av en kommuns intresse gentemot en annan kan jag

inte förorda.

Kommunerna bestämmer själva hur aktivt de skall engagera sig i bostads­

försörjningen. Staten kan inte ålägga kommunerna att bygga bostäder. Mot

denna bakgrund befarar några remissinstanser att vissa kommuner, om de

tvingas in i samarbete, kommer att inskränka sitt bostadsbyggande. Jag har

tidigare denna dag föreslagit riktlinjer för bostadspolitiken m. m. Mina för­

slag grundas på att kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen kom­

mer att bestå och fördjupas. Allmän enighet råder om att bostadsförsörj­

ningen är en viktig kommunal uppgift. Jag är övertygad om att kommuner­

nas inställning till bostadsbyggandet inte påverkas på det sätt som befaras

i de nämnda yttrandena.

Utredningen, som föreslår att samverkan skall ske i kommunalförbund,

förutsätter att förbundsfullmäktige skall anta riktlinjer för verksamheten.

Enligt min mening innebär detta inte tillräckliga garantier för att bostads­

förmedlingen i det område som omfattas av förordnande om gemensam för­

medling sker efter enhetliga principer. För att ett förordnande av Kungl.

Maj :t skall bli meningsfyllt bör det därför förbindas med skyldighet för de

samverkande kommunerna att tillämpa samma anvisningsnormer i hela

området. En bostadssökande som överklagar ett förmedlingsbeslut kan då

få prövat om normerna följts i visst fall men däremot inte deras lämplighet.

I mitt anförande tidigare denna dag om riktlinjer för bostadspolitiken

m. in. har jag föreslagit att sådana villkor för statligt bostadslån skall kunna

29

ställas att kommunen får rätt att förmedla nyproducerade bostäder. Kom­

mun som fått förmedlingsrätt på denna grund skall enligt mitt förslag vara

skyldig att iaktta vissa anvisningsnormer. Avsikten är att dessa, om riksda­

gen godtar förslaget, skall tas in i bestämmelserna om bostadslån. Jag ut­

går från att förordnande om gemensam bostadsförmedling blir aktuellt

endast i områden där kommunerna eller i vart fall någon av dem har för­

medlingsrätt enligt bostadslånebestämmelserna och således måste följa

de statliga anvisningsnormerna. Det med Kungl. Maj :ts förordnande för­

enade kravet på enhetliga normer medför då att de statliga normerna blir

tillämpliga i alla de berörda kommunerna. Det är på grund av denna sam­

mankoppling av bostadslånebestämmelserna och lagstiftningen om gemen­

samma bostadsförmedlingar inte nödvändigt att i lag eller med stöd av lag-

ange innehållet i anvisningsnormerna.

I de fall då frivillig kommunal samverkan på bostadsförmedlingens om­

råde fungerar tillfredsställande finns enligt min mening inte anledning att

genom statligt ingripande bestämma vilken form för samverkan som skall

användas.

I frågan om samverkansform i de fall då kommunerna åläggs att sam­

verka är meningarna delade. Utredningen och de flesta remissinstanserna

anser att kommunalförbund då bör vara obligatoriskt. Några remissinstanser

föreslår att kommunerna skall ha valfrihet mellan kommunalförbund och

avtal. Företrädarna för den senare meningen åberopar att kommunalför­

bund blir en alltför tungrodd organisation.

Jag anser i likhet med överståthållarämbetet att med hänsyn till både de

samverkande kommunernas och de bostadssökandes intressen avtalsformen

inte är lämplig om den inte kompletteras med särskild lagstiftning. Sådan

lagstiltning kan inte övervägas i detta sammanhang. De nämnda intressena

kan tillgodoses i tillräcklig omfattning om kommunalförbundsformen an­

vänds. Jag biträder därför utredningens förslag.

Enligt kommunalförbundslagen kan ett redan befintligt kommunalför­

bund anförtros ytterligare uppgifter, under förutsättning att de deltagande

kommunerna är desamma. Det är alltså inte alltid nödvändigt att bilda ett

särskilt kommunalförbund när Kungl. Maj :t förordnat om gemensam bo­

stadsförmedling.

Några remissinstanser anser att självständiga kommunala bostadsför­

medlingar skall kunna verka vid sidan av en gemensam förmedling. För­

slagen är mer eller mindre långtgående. Vissa innebär att de lokala förmed­

lingarna skall ha de huvudsakliga förmedlingsuppgifterna och den gemen­

samma förmedlingen sörja endast för samordningen. Andra innebär att de

lokala förmedlingarna främst skall vara filialkontor och informationsorgan

för allmänheten. I ett yttrande önskas förbud mot dubbelorganisation.

Jag har i det föregående föreslagit att förordnande om gemensam bostads­

förmedling skall förenas med skyldighet för de deltagande kommunerna att

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

30

tillämpa samma anvisningsnormer. Det bör ankomma på kommunalför­

bundets organ att se till att denna skyldighet fullgörs. Den önskvärda effek­

tiviteten och likformigheten kräver överblick som skapas bäst genom cen­

tral ledning. Rörligheten på bostadsmarknaden inom området främjas också

bäst om verksamheten leds centralt. Jag anser därför att kommunerna bör

vara skyldiga att genom kommunalförbundet anordna en gemensam bostads­

förmedling med det centrala organ som behövs för att verksamheten skall

kunna drivas så som jag här har angivit.

I samband med riktlinjerna för bostadspolitiken m. m. har jag före­

slagit anvisningsnormer som innebär att lägenheter i en kommun till viss

andel skall få reserveras för särskilda grupper av bostadssökande. Denna

andel kan vara olika för skilda kommuner. Om kommunerna ingår i kom­

munalförbund för gemensam bostadsförmedling synes det inte vara nöd­

vändigt att ifrågavarande lägenheter fördelas av den gemensamma förmed­

lingen. På grund härav och för att bereda service åt allmänheten bör därför

filialorgan kunna förekomma i kommunerna.

För kommunalförbund skall finnas förbundsordning som skall innehålla

bestämmelse om bl. a. förbundsfullmäktiges antal och det antal ledamöter i

fullmäktige varje medlemskommun skall utse. När kommunalförbund bil­

das på frivillig väg skall förbundsordningen fastställas av länsstyrelsen. Är

kommunerna inte ense om förbundsordningens innehåll, kan fastställelse

inte ske och förbundet inte komma till stånd.

I de få fall där kommunalförbund f. n. kan bildas mot kommunernas vilja

är frågorna om förbundsordningens innehåll reglerade på följande sätt. I

regionplaneförbunds fullmäktige utses en ledamot, tillika ordförande, av

Kungl. Maj :t, 129 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Övriga leda­

möter utses av medlemskommunerna till det antal för varje medlem som

bestäms i förbundsordningen. Kan enighet i något hänseende inte uppnås

angående förbundsordningen skall länsstyrelsen besluta därom. Kan enig­

het mellan medlemskommunerna i kommunalförbund på skolväsendets om­

råde inte uppnås angående förbundsordningen skall länsstyrelsen besluta

därom efter samråd med länsskolnämnden, 47 § skollagen den 6 juni 1962

(nr 319). I båda fallen gäller i övrigt kommunalförbundslagen.

Kommunalförbund kan bestå av kommuner i olika län. Bestämmelser om

vilken länsstyrelse som i sådant fall fastställer förbundsordning saknas

utom i byggnadslagen, där det i 130 § sägs att Kungl. Maj :t får bestämma att

länsstyrelsen i ett av länen skall ta befattning med de regionplanefrågor

som ankommer på länsstyrelse.

När det gäller kommunalförbund som bildas för gemensam bostadsför­

medling enligt Kungl. Maj :ts förordnande bör förbundsordningen, om kom­

munerna inte är ense, i allmänhet beslutas av länsstyrelsen. Sådant kom­

munalförbund kommer sannolikt i vissa fall att omfatta kommuner i skilda

län. Förhållandena torde då vara sådana att det inte bör åläggas en av läns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

31

styrelserna att pröva förbundsordning och bestämma antalet fullmäktige

från varje kommun. Denna uppgift bör åvila Kungl. Maj :t. Kommunalför­

bund för gemensam bostadsförmedling kommer i de flesta fall att omfatta

en större stad med förortskommuner. För att lösningen av de intressekonflik­

ter som kan uppstå till följd härav skall underlättas bör länsstyrelsen resp.

Kungl. Maj :t ges befogenhet att utse ordförande i förbundsfullmäktige och

förbundsstyrelsen, om medlemmarna inte kan bli ense härom.

Vad utredningen anfört om förbundsfullmäktige och förbundsstyrelse

föranleder ingen erinran från min sida.

De lagbestämmelser som behövs för att kommuner skall kunna åläggas

att anordna gemensam bostadsförmedling bör som utredningen föreslår tas

in i bostadsförsörjningslagen. Det är då också lämpligt att dit flytta den

nuvarande bestämmelsen i 10 § hyresregleringslagen om rätt för Kungl.

Maj :t att ålägga viss kommun att anordna avgiftsfri bostadsförmedling.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Information om bostadstillgången

Inledning

Som jag nämnt förut kan kommun enligt hyresregleringslagen åläggas att

anordna avgiftsfri bostadsförmedling. Enligt bostadsförsörjningslagen är

kommun skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla lån och

bidrag, som utgår av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen,

samt att i övrigt biträda vid handhavandet av den statliga låne- och bidrags-

verksamheten för bostadsförsörjningsändamål. Dessa lagbestämmelser

grundar inte någon allmän skyldighet för kommunerna att tillhandagå den

bostadssökande allmänheten med upplysningar om läget på bostadsmark­

naden i kommunen. I kommuner som har anordnat bostadsförmedling kan

denna i allmänhet lämna sådana upplysningar. 1 andra kommuner full­

görs uppgiften ibland av andra kommunala organ eller av allmännyttigt eller

kooperativt bostadsföretag.

Bostadsförmedlingsiitredmngen

Utredningen understryker att bostadsförmedlingsverksamheten utgör en

så betydelsefull service till allmänheten att den är värd största möjliga stöd.

Förmedlingarna bör enligt utredningen inrikta sig på att lämna allmänheten

informationer om bostadsmarknaden.

I detta sammanhang erinrar utredningen om bostadsbyggnadsutredning-

ens förslag i betänkandet »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965:32 s. 507).

Bostadsbyggnadsutredningen anförde i huvudsak följande. En lokal bostads­

marknad är i allmänhet för stor för att kunna överblickas av en enskild

bostadssökande. Denne behöver kunna grunda sitt bostadsval på informa­

tioner dels om pris, dels om egenskaper hos lägenheterna såsom storlek, ut-

rustningsstandard, miljö och läge. För detta behöver han service från något

organ med en samlad överblick över tillgång och efterfrågan på den lokala

bostadsmarknaden och med möjligheter att tillhandahålla informationer

även om andra bostadsmarknaders utseende. Den bästa utgångspunkten för

en sådan service är centrala bostadsregister för de olika lokala bostadsmark­

naderna med uppgifter om när bostäder blir färdiga eller lediga samt om

bostadssölcandenas önskemål rörande förstagångslägenhet och lägenhets-

byte. Servicefunktionen bör läggas på de nuvarande bostadsförmedlingarna,

men de måste då få större resurser och större befogenheter än de har f. n.

Arbetsförmedlingssystemets uppbyggnad bör kunna tjäna som förebild. Vid

remissbehandlingen av bostadsbyggnadsutredningens förslag ansåg flera re­

missinstanser (se prop. 1966:1 bil. 13 s. 180) att bättre information och

33

service till allmänheten beträffande tillgång och efterfrågan på lägenheter

skulle underlätta cirkulationen inom bostadsbeståndet. Remissinstanserna

instämde i bostadsbyggnadsutredningens uppfattning om bostadsförmed­

lingarnas roll i detta sammanhang och om deras behov av ökade befogen­

heter och resurser.

Bostadsförmedlingsutredningen anser också att det finns åtskilliga berö­

ringspunkter mellan den statliga arbetsförmedlingen och den kommunala

bostadsförmedlingen. Båda verksamheterna har till uppgift att informera

allmänheten om läget i stort på resp. marknad och samtidigt lämna råd och

vägledning i de enskilda fallen. Det ligger i sakens natur, att såväl arbetssö­

kande som bostadssökande i samband med att de anmäler sig hos förmed­

lingsorganen bereds tillfälle att framföra alla önskemål och synpunkter be­

träffande den efterfrågade arbetsanställningens resp. bostadens beskaffen­

het, belägenhet, ekonomiska villkor osv. Vid anvisning av bostad —• liksom

i fråga om arbetsanställning — bör förmedlingen vidare i möjlig mån beakta

sökandens synpunkter men naturligtvis råda honom att ändra eller modi­

fiera sina önskemål, om dessa är orealistiska.

Såtillvida kan enligt utredningen arbetsförmedlingssystemets uppbyggnad

tjäna som förebild för de kommunala bostadsförmedlingarna, att den infor­

mativa och rådgivande sidan av verksamheten bör utvecklas och främjas.

Av stor vikt är sålunda att bostadsförmedlingen håller den bostadssökande

allmänheten underrättad om sin verksamhet. Uppgifter bör tillhandahållas

om lägenhetstillgången, planerad nybebyggelse, ungefärliga väntetider till

skilda lägenhetstyper, storleken av hyror och avgifter osv.

Remissyttrandena

Några remissinstanser behandlar frågan rörande ökad upplysning till all­

mänheten om bostadsförsörjningsläget i kommunerna. En genomgående

uppfattning är att ökad service behövs.

Svenska riksbyggen väcker tanken på en bostadsförmedlande myndighet i

varje kommunblock med uppgift att förmedla lägenheter där och i övriga

delar av landet samt med serviceuppgifter. Bostadsförmedlingarnas kunska­

per om tillgång och efterfrågan på bostäder på den lokala marknaden bör

enligt SABO delges de bostadssökande genom utställningar, broschyrer och

annonser. Enligt LO bör man i syfte att öka bostadsförmedlingarnas service

till de bostadssökande pröva metoder liknande dem som arbetsförmedlingen

använder. Servicen behövs även i en balanserad bostadsmarknad.

Stor-Göteborgs samarbetskommitté upplyser att Göteborgs stad har beslu­

tat inrätta en särskild informationscentral som fortlöpande skall upplysa

bostadssökande om bostadsproduktionens lokalisering, lägenhetsutformning,

kostnader, inflyttningstider, tillgång till centrumfunktioner, kollektiv trafik

m. m. I de övriga kommunerna i Göteborgsområdet är bostadsproduktionen

i regel förlagd till ett eller ett par områden som de bostadssökande är väl­

Kungl. Maj ds proposition nr 101 år 1967

34

bekanta med och dessa har oftast möjligheter att i god tid få de upplys­

ningar som behövs. Drätselkammaren i Uddevalla framhåller att erfarenhe­

terna visar att bostadssökandenas önskemål om bostadens belägenhet och

kostnader blir betydligt mer realistiska om sökandena får information i

dessa frågor. Sådan service bör bostadsförmedlingarna lämna.

Hyresgästernas riksförbund skisserar en ökad serviceverksamhet på föl­

jande sätt. Bostadsförmedlingen informeras kvartalsvis av bostadsföretagen

om den produktion de beräknar skall bli inflyttningsklar under det kom­

mande året. Därvid lämnas exakta uppgifter om general- och stadsplaner,

antal lägenheter och deras fördelning på olika storlekar samt preliminära

uPP§ift-er om hyra och i förekommande fall insatser. I en permanent utställ­

ningslokal och genom andra tillgängliga informationskanaler presenterar

sedan bostadsförmedlingen i samarbete med resp. bostadsföretag de olika

projekten i det kommande årets produktion. De som är intresserade av bo­

stad i något av de utställda projekten uppmanas att komma in med ansökan

med angivande av de uppgifter om familjestorlek, innehavd bostad, inkomst

och eventuellt övriga uppgifter som bostadsförmedlingen begär eller som den

sökande önskar åberopa som stöd för sin ansökan.

Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

35

Depar tem entschefen

När jag i fjol anmälde vissa bostadspolitiska frågor i anslutning till be­

handlingen av bostadsbyggnadsutredningens betänkande »Höjd bostads­

standard» (prop. 1966: 1 bil. 13 s. 201) yttrade jag att jag i likhet med ut­

redningen ansåg att marknadsföringen av bostadslägenheterna måste ägnas

större uppmärksamhet än tidigare. Jag fann det angeläget att de bostadssö­

kande vid val av bostad kunde få service från något organ som hade samlad

överblick över bostadsmarknaden. Tanken att utveckla de kommunala bo­

stadsförmedlingarna till organ härför förtjänade enligt min mening att över­

vägas.

Både i bostadsförmedlingsutredningens betänkande och remissyttrandena

framhålls att de kommunala bostadsförmedlingarnas service åt allmänheten

är viktig. Enligt min mening är det av vital betydelse för bostadsförsörjning­

en att den bostadssökande allmänheten kan få allsidig och saklig upplysning

om bostadstillgången. I många kommuner är de bostadssökande i alltför

stor utsträckning hänvisade till att skaffa sig uppgifter om läget på bostads­

marknaden genom kontakt med olika bostadsproducenter in. fl. De får där­

igenom ofta en ofullständig bild av möjligheterna att få sin bostadsefterfrå-

gan tillgodosedd. En förbättring av informationen till allmänheten ser jag

därför som en angelägen uppgift. Genom god sådan information ökas förut­

sättningarna att bostadsmarknaden skall fungera bra och tillgängliga bostä­

der bli fördelade på lämpligaste sätt. Med hänsyn till kommunernas centrala

uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen framstår det som en naturlig

kommunal uppgift att svara för upplysning om bostadstillgången.

Den skyldighet att anordna bostadsförmedling som f. n. kan åläggas kom­

mun torde få anses åtminstone i viss mån innefatta skyldighet att ge infor­

mation till de bostadssökande. Hur långt denna skyldighet sträcker sig kan

dock vara föremål för tvekan. Även i kommuner som inte har bostadsför­

medling kan behövas information och annan service åt de bostadssökande.

Kommun är enligt bostadsförsörjningslagen skyldig att förmedla statliga

lån till bostadsbyggandet. Vissa kommuner skall också upprätta bostads-

byggnadsprogram. Dessutom har kommunen sådan befattning med plan-

och byggnadsfrågor att de personer som sköter dessa angelägenheter får in­

gående kännedom om bostadsförsörjningen i kommunen. Jag anser därför

att det i allmänhet inom den kommunala förvaltningen finns underlag för

en utvidgad serviceverksamhet av det slag jag berört. Det gäller i första

hand att ta vara på och systematisera detta underlag. Där bostadsförmed­

lingar finns bör verksamheten knytas till dem. I andra kommuner kan ser­

36

vice lämnas av någon tjänsteman med kännedom om förhållandena, t. ex.

fastighetschef eller kommunalkamrer. Jag anser det viktigt att ett bestämt

organ eller en särskild tjänsteman i kommunen är skyldig att fortlöpande

samla och ordna alla tillgängliga uppgifter om bostadsförsörjningen i kom­

munen. Det kan ske genom kontakter med kommunala organ och bostads-

producenter. På grundval av det insamlade materialet bör bostadssökande

som begär det informeras om möjligheterna att få bostad i kommunen, bo­

städernas belägenhet och utrustning, kostnader och andra förhållanden som

bostadssökande behöver kännedom om.

Det bör enligt min mening inte möta hinder att kommun uppdrar åt ett

bostadsföretag att ombesörja serviceverksamheten.

Jag föreslår således att kommunerna åläggs att svara för sådan informa­

tion som jag här har angivit. Ett sådant åliggande bör skrivas in i bostads-

f ör sör j ningslagen.

Verksamhetens omfattning måste självfallet variera i kommunerna. I

stora kommuner med bostadsbrist krävs särskilda initiativ för bostäder­

nas marknadsföring. Jag vill emellertid understryka att även kommuner

med jämvikt på bostadsmarknaden bör vara skyldiga att lämna de bostads­

sökande information om bostadstillgången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

37

Kommunala bostadsbyggnadsprogram

Nuvarande ordning

Enligt 3 § lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främ­

jande skall kommun med mer än 10 000 invånare till ledning för kommu­

nens framtida åtgärder med avseende på bostadsproduktionen inom kom­

munen uppgöra bostadsförsörjningsplan. Detsamma gäller annan kommun

för vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller

andra särskilda omständigheter föreskrivit det. Bostadsförsörjningsplan

skall upprättas efter samråd med den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer

och efter antagandet tillställas nämnda myndighet. Plan skall lända till

huvudsaklig efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommu­

nen. Erfordras mera väsentliga avvikelser från planen skall ny plan upp­

rättas.

Bostadsstyrelsen föreslog i en framställning, som redovisades i prop.

1962: 1 (bil. 7 s. 272—274) att planeringen av bostadsbyggandet skulle

läggas om. Styrelsen framhöll att bostadsförsörjningsplaner hade upprät­

tats för endast ett fåtal kommuner och att det förelåg betydande brister

i fråga om samordningen mellan å ena sidan bostadsbyggandet och dess

planering och å andra sidan övriga investeringar och bebyggelseplanering­

en. Förslaget innebar att skyldigheten för små och medelstora kommu­

ner att upprätta bostadsförsörjningsplan skulle ersättas av ett åläggande för

i princip alla kommuner att upprätta bostadsbyggnadsprogram. Dessa skulle

avse en femårsperiod och revideras årligen. Syftet med sådana rullande fem­

årsplaner skulle vara att klarlägga omfattningen och inriktningen av den

behövliga bostadsproduktionen och möjligheterna att genomföra den. Enligt

styrelsens förslag skulle 3 § bostadsförsörjningslagen ändras i överensstäm­

melse härmed.

Vid anmälan av detta förslag (nyssnämnda prop. s. 285) anförde föredra­

gande departementschefen att förslaget syntes vara värt att pröva. Innan

närmare erfarenheter vunnits av den föreslagna verksamheten borde dock

någon lagändring inte genomföras. Departementschefen ansåg att Kungl.

Maj :t hade befogenhet att, inom ramen för gällande lag, utfärda de före­

skrifter som erfordrades för att en verksamhet av detta slag skulle kunna

igångsättas på försök. Riksdagen godtog vad departementschefen föreslagit

(SU 1962:46 s. 39, rskr 146).

Bestämmelser om kommunala bostadsbyggnadsprogram har meddelats i

38

kungörelsen den 20 december 1962 (nr 655) angående kommunala bostads-

byggnadsprogram. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande.

Kommun som vid ingången av år 1962 hade mer än 10 000 invånare samt

annan kommun, beträffande vilken Kungl. Maj :t föreskrivit det, skall upp­

rätta bostadsbyggnadsprogram. Syftet är att främja att bostadsbyggandet

inom kommunen förbereds och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Pro­

gram skall upprättas varje år och avse de fem närmast följande kalender­

åren. I program skall anges omfattningen och inriktningen av det erforder­

liga och möjliga bostadsbyggandet under de år programmet avser. Vidare

skall i programmet de olika förutsättningarna för detta byggande redovisas.

Kommuner i ett område som kan anses utgöra en enhet i fråga om bostads­

försörjningen skall vid upprättande av program samråda med varandra.

Kommun skall årligen till länsbostadsnämnden lämna redogörelse för upp­

rättat program. Nämnden skall med ledning härav tillställa övriga länsmyn­

digheter de uppgifter som kan behövas för deras verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

D epar tementschefen

Verksamheten med bostadsbyggnadsprogram har nu bedrivits omkring

fyra år. Ca 400 kommuner är f. n. skyldiga att upprätta sådana program.

De senast upprättade programmen, som avser åren 1966—1970, är de tredje

i ordningen. Som jag har anfört tidigare denna dag i samband med anmälan

av fråga om riktlinjer för bostadspolitiken m. m. synes denna verksamhet ha

varit av stor betydelse som medel att skapa en realistisk grund för kommu­

nernas planeringsåtgärder. Även i övrigt har erfarenheterna av verksamhe­

ten varit goda. Jag räknar därför med att verksamheten skall fortsätta, i

huvudsak enligt de nu tillämpade riktlinjerna.

Som jag förut nämnt har programverksamheten hittills haft karaktär av

försöksverksamhet, som avviker från de former för bostadsbyggandets pla­

nering som förutsattes vid bostadsförsörjningslagens tillkomst. Tiden synes

mig nu vara inne att ge verksamheten en fastare förankring i lagen. 3 § i lagen

bör därför ändras så att den bättre stämmer överens med den nu tillämpade

ordningen för kommunernas planering av bostadsbyggandet. Som hittills

bör bostadsbyggnadsprogram upprättas i kommun där ett kontinuerligt bo­

stadsbyggande av någon omfattning förekommer eller kan förutses. F. n.

skall bl. a. alla kommuner med över 10 000 invånare göra upp sådana pro­

gram. Med hänsyn till kommunsammanläggningar synes det mindre lämpligt

att behålla denna gräns. Vissa kommuner med flera invånare torde kunna

undvara program, medan kommuner som f. n. har mindre än 10 000 invånare

behöver program för sin expansion. Jag föreslår därför att Kungl. Maj :t i

varje särskilt fall får bestämma om kommun skall upprätta bostadsbygg­

nadsprogram. Skyldigheten torde framdeles komma att omfatta i stort sett

samma kommuner som f. n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1967

39

Hemställan

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom inrikesdeparte­

mentet upprättats förslag till

1. lag angående ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande och

2. lag angående upphävande, av 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om

hyresreglering m. m.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga dessa lagförslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­

mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten