Prop. 1967:107

('med förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

1

Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

flyttning av fordon i vissa fall; given Stockholms slott den 31 mars 1967.

Unde åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. aj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om lyttning av fordon i vissa fall.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I pro sitionen framläggs förslag till lag om flyttning av fordon i vissa fall. Lag n innebär att vissa myndigheter får rätt att ingripa mot olämpligt uppställ a fordon när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan flytta fo don som utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvalt- ning oc kommunal myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghåll­ ningen e ler för att undanskaffa övergivna fordon, således även de s. k. bil­ vraken. ådant ingripande förutsätter beslut av polismyndighet, om inte Kungl. aj :t givit myndigheten rätt att själv meddela flyttningsbeslut.

Fordo som flyttas skall enligt lagen ställas upp i närheten av den plats där det nträffats. Kan det inte lämpligen ske, skall det föras till och för­ varas på särskilt anordnad uppställningsplats. Övergivet fordon får dock inte flyt s över gatan eller runt gathörnet. Är fordonet att anse som vrak skall det i princip skrotas omedelbart. Annars måste det tas om hand och förvaras.

Fordo som förvaras på uppställningsplats får hämtas av ägaren inom tre månader från det han underrättats om flyttningen eller, om han inte kunnat nås med underrättelse, inom sex månader från det flyttningen kungjorts. Underlåt r ägare att hämta fordonet inom angiven tidsfrist tillfaller det staten el er kommunen.

Myndi heterna får utom i vissa undantagsfall rätt att ta ut kostnaderna i samband med flyttningen av fordonsägaren.

Lagen öreslås träda i kraft den 1 juli 1967.

1 Biha g till riksdagens protokoll 1967

.

1 saml

.

Nr 107

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Förslag

till

Lag

om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I denna lag förstås med fordon: varje anordning som är eller varit försedd med hjul, band eller medar och som inrättats för färd på marken på annat sätt än på skenor, .

fordonsvrak: fordon som måste anses övergivet enligt bestämmelserna i 2 § 3 och som uppenbarligen har ringa eller intet värde.

Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller i fråga om fordon som innehas på grund av avbetalningsköp i stället innehavaren, trots att ägan­ derätten ej övergått på honom, och i fråga om övergivet fordon den som se­ nast varit ägare.

2

§•

Fordon får flyttas enligt denna lag om det

1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder uppkommer i trafiken, ,,

2. är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon sa att renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras, eller

3. med hänsyn till sitt skick, den tid under vilket det stått uppställt pa samma plats eller annan omständighet måste anses övergivet.

3 §.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 1 meddelas och verkställes av polismyndigheten.

Beslut om flyttning av fordon som avses i 2 § 2 eller 3 meddelas av polis­ myndigheten, om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och verkställes av den som påkallat beslutet. I den mån Konungen bestämmer får vägförvaltning eller kommunal myndighet själv besluta om sådan flytt­ ning.

I flyttningsbeslut anges om fordonet är fordonsvrak.

4 §•

Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas el­ ler undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats dar det an­ träffades, att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas upp på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall det för- varas på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt denna lag.

3

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under förvaringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

5

§'

6

§•

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta ägaren så snart det kan ske.

Har fordon ställts upp till förvaring på särskild uppställningsplats och har ägaren ej kunnat anträffas, skall polismyndigheten utan dröjsmål kungöra flyttningen i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt samt vidtaga de fortsatta undersökningar och åtgärder som kan anses påkallade för att göra underrättelse möjlig.

7 §•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd, när sex månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog under­ rättelse om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8

§•

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersätta kostna­ derna för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen. Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet frånhänts honom genom brott, eller när fara eller hinder som avses i 2 § 1 uppstått till följd av omständighet som inte bort förutses av den som ställt upp fordonet.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om ägande­ rätten övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas, förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, bäres av statsverket eller, om flytt­ ningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet, av kommunen.

9

§•

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av denna lag höra till fordonet. Har föremål som finnes i fordonsvrak ej varit avsett att stadig­ varande brukas i fordonet, behandlas det dock enligt bestämmelserna i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

10

§.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 februari 1967.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, E^denman, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling, P^almeS^ven-E^rig N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^ei.^ter, M^yrdal, O

dhnoff

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag­ stiftning angående rätt att flytta fordon i vissa fall och anför.

Inledning

Med den ökande fordonsparken har de s. k. bilvraken i naturen och for­ don som uppställs så att de utgör hinder i trafiken eller försvårar nödvän­ diga väghållningsarbeten blivit ett allt större problem. Det föreligger sedan länge ett påtagligt behov för allmänna organ att kunna flytta eller bort­ skaffa sådana fordon.

Uttryckliga bestämmelser på området saknas så gott som helt. Med stöd av bl. a. vissa allmänna regler i polisinstruktionen om rätt för polisman att un­ der särskilda förutsättningar använda våld för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet har emellertid bortflyttning av bilar i viss utsträck­ ning skett genom polisens försorg. Främst i de större städerna har polis och kommun i samråd sökt lösa problemet enligt lokalt uppdragna riktlinjer.

Sedan justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman under senare år var för sig i skilda ärenden ifrågasatt rättsgrunden för vissa företagna flyttningsåtgärder har de berörda myndigheterna blivit än mer osäkra om sina befogenheter. Myndigheterna har därför framfört bestämda önskemål om en snar rättslig reglering på området.

Från statsmakternas sida har frågan under senare tid uppmärksammats i flera sammanhang.

Den 27 juli 1961 överlämnade Kungl. Maj :t till parkering skommittén för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande en framställ­ ning i ämnet från Föreningen Sveriges polismästare. I sitt delbetänkande den 18 december 1962 (stencilerat) har kommittén behandlat frågan om polisens befogenhet att flytta och omhändertaga fordon som anträffas olov­

7

Göteborg och Malmö samt två av länsåldagarmyndigheterna. Statens natur- vårdsnämnd har bilagt ett yttrande av Svenska Naturskyddsföreningen. Slut­ ligen har överståthållarämbetet och länsstyrelserna redovisat yttranden från ett stort antal representanter för polisväsendet, det statliga vägväsendet samt berörda kommunala myndigheter och organ. Sammanlagt har redo­ visats drygt femtio yttranden som remissinstanserna i sin tur infordrat.

Yttrande har också inkommit från Motorbranschens Riksförbund (MRF).

Kiingl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Gällande rätt

Som framgår av inledningen finns för närvarande praktiskt taget inte några författningsbestämmelser med direkt syfte att reglera myndighets befogenhet att omhänderta felaktigt uppställt eller övergivet fordon. I be­ gränsad utsträckning kan emellertid till stöd för sådana åtgärder åberopas vissa bestämmelser i polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686), na­ turvårdslagen den 11 december 1964- (nr 822) och lagen om hittegods den 22 april 1938 (nr 121). Vidare kan fordon, som skäligen kan antas ha be­ tydelse för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller förverkat på grund av brott, omhändertas enligt de särskilda reglerna om beslag i rättegångsbalken.

De aktuella bestämmelserna i polisinstruktionen återfinns i 2 och 18 §;§. Enligt 2 § skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet, därvid det särskilt åligger polisen bl. a. att hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt. Om polisens maktbefogen­ heter sägs i 18 § att vid tjänsteåtgärd strängare medel inte får användas än förhållandena kräver. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt och den lindrigaste form som kan leda till avsett resultat skall användas.

Naturvårdslagen, 23 §, förbjuder nedskräpning i naturen med plåt, glas etc. så att otrevnad eller skada för annan kan uppkomma. Åsidosätts för­ budet och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra skada eller obehag av någon betydenhet, straffas vederbörande enligt 37 § med dags­ böter. Länsstyrelsen kan också på grund av bestämmelser i 24 § förelägga den som vållat eller annars är ansvarig för nedskräpning att iordningställa platsen. Därvid kan enligt 39 § vite utsättas och, om föreläggandet inte följs, länsstyrelsen anmoda utmätningsmannen att föranstalta om att åt­ gärden vidtas.

Förutsättningarna för omhändertagande av fordon med tillämpning av hittegodslagens bestämmelser torde knappast praktiskt föreligga i andra fall än när omhändertagande ändå blir aktuellt som beslag i utredning om brott. Ett fordon går knappast förlorat för ägaren i annat fall än när det stulits från honom. I brist på annan lagstiftning lär emellertid hittegods-

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

9

vitesföreläggande och handräckning för rättelse kan meddelas med stöd av 39 §. Också för det fall tillståndstvång inte föreligger föreskrivs en viss kontroll från det allmännas sida för arbetsföretag som är ägnade att väsent­ ligt ändra landskapsbilden (20 och 39 §§). Bestämmelserna gör inget undan­ tag för sådana planlagda områden där byggnadsstadgans föreskrifter gäller.

Allmän plats inom stadsplanelagt område får enligt 2 § allmänna ord- ningsstadgan inte användas för upplag utan tillstånd. Överträdelse av be­ stämmelsen straffas enligt 28 §.

Lagen om allmänna vägar, 32 §, förbjuder bl. a. upplag på väg utan till­ stånd. Tillstånd krävs också enligt 33 § för upplag inom visst avstånd från väg om upplaget skulle inverka på trafiksäkerheten. Föreskrifterna är för­ enade med ansvarsbestämmelse i 61 §. Ingripande i form av rättelse genom utmätningsman kan enligt 63 § ske när upplag anordnats i strid mot be­ stämmelserna.

Hälsovårdsstadgan innehåller i 55 och 62 §§ vissa föreskrifter till före­ byggande av sanitära olägenheter genom upplag.

Tidigare utredningar och yttranden

Som framgår av den tidigare redogörelsen har under senare år tre utred­ ningar, parkeringskommittén, bilskrotningsutredningen och naturvårdsut- redningen vid sidan av varandra men med visst samråd från olika utgångs­ punkter arbetat på problemet om flyttning av fordon som uppställts så att det är till vanprydnad eller hinder från allmänna synpunkter. Av ut­ redningsförslagen har endast naturvårdsutredningens betänkande lett till lagstiftning i ämnet. Beträffande innehållet i denna lagstiftning hänvisas till redogörelsen för gällande rätt.

Parkeringsutredningens och bilskrotningsutredningens förslag samt re­ missyttrandena däröver har utförligt redovisats i bilagor till departements­ promemorian. Det torde inte vara påkallat att här ge annat än en mera kortfattad redogörelse för dessa förslag och yttranden. Jag hänvisar i den­ na del också till min kommande redogörelse för innehållet i departements­ promemorian, där motiveringarna i vissa hänseenden stöder sig på och återger det tidigare utredningsmaterialet.

Parkeringskommittén

Förslaget

Enligt parkeringskommitténs förslag skulle polisman få rätt att flytta och omhänderta fordon som uppställts i strid mot vägtrafikförordningens be­ stämmelser eller lokal trafikföreskrift. Bestämmelsen härom skulle införas i 49 § vägtrafikförordningen. Något krav på straffbar förseelse uppställdes inte och flyttning avsågs kunna ske även i sådana fall när åtgärden ytterst

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

11

den tötala nedskrotningen som det enda acceptabla sättet för att omhän­ derta utrangerade bilar.

I betänkandet redogjordes utförligt för förhållandena inom b.ilskrotningsbranschen. Jag finner det påkallat att återge vissa fakta och bedömningar ur denna redogörelse.

Utslagningen av personbilar visar en kraftig stegring sedan slutet av 1950-talet. Antalet anges till 50 000 för 1959 och 75 000 för 1962 samt be­ räknas 1970 uppgå till 140 000 och 1975 till 185 000. Utredningen har ut­ gått från att den periodiska kontrollbesiktningen åren närmast efter dess införande föranleder en »puckel på trendkurvan». Enligt utredningens undersökningar har utslagningen hittills till väsentlig del motsvarats av slutskrotning.

Den svenska järnhanteringen förbrukar f. n. årligen ca 2,1 milj. ton järnskrot. Huvuddelen därav är s. k. cirkulationsskrot inom järnverken. Köpskrotet utgör ca 650 000 ton, varav 75 000 ton bilskrot. Det svenska järnskrotet, inklusive bilskrotet, bedöms också framdeles få avsättning hos järnverken.

Sedan år 1927 har rått exportförbud på järnskrot i Sverige. På grund av skrotets alltmer ökade betydelse som råvara vid stålproduktionen infördes successivt exportförbud i samtliga stålproducerande europeiska länder. I samband med de exportförbud av generell karaktär som tillkom i Sverige under andra världskriget utvidgades förbudet till att omfatta skrot av alla slag, även metallskrot. Detta utvidgade förbud har upprätthållits av försörj- ningsskäl och även av handelspolitiska grunder. Inom EFTA är järnskrotet undantaget från liberalisering. Genom särskilda beslut är däremot järnskro­ tet föremål för fri cirkulation inom Montanaunionsländerna. De svenska järnverken har genom sin inköpsorganisation AB Järnbruksförnödenheter träffat avtal med skrotgrossisterna om leverans av skrot till järnverken. Avtalet innebär bl. a. att bolaget lämnat avsättningsgaranti för allt från grossisterna utbjudet svenskt stålskrot av de allmännast förekommande kvaliteterna med undantag för legerat skrot. Skrotpriserna fastställs av bo­ laget efter hörande av skrotbranschens organisationer.

Bilvraken används dels som reservdelsobjekt, dels som avfallsråvara. För att kunna tjäna som avfallsråvara är det ofrånkomligt att vraken bränns och att järnskrotet noggrant rensas från koppar och andra metaller. Vraken måste vidare styckas i lämpliga bitar och eventuellt pressas. I färdigbearbe­ tat skick representerar skrotet av en bil ett värde av 75—135 kr. beroende på fordonets storlek m. in. Reservdelstagningen är en verksamhet som lig­ ger närmare motorbranschen än skrothanteringen. Den bedrivs dels vid s. k. bildemonteringsföretag, dels vid de enligt självbetjäningsprincipen anord­ nade s. k. bildelsparkerna. Värdet per bil av uttagna delar uppskattas maxi­ malt till 800 kr. och i normalfallet till ca 400 kr. Skrotning sedan de gång­

12

bara reservdelarna avlägsnats försummas i synnerhet vid bildelsparkerna, vilket ger upphov till s. k. bilkyrkogårdar. Av bilvraken beräknas 20—25 % f. n. bli föremål för reservdelstagning. Även om framdeles marknaden för begagnade reservdelar inte torde komma att öka i takt med bilbeståndet, bör den enligt utredningen komma att i stort sett behålla sin position i absoluta tal.

Skrotbilarna omhändertas antingen av företag för vilka de primärt är re- servdelsobjekt eller av företag som direkt skrotar ned vraken. Skrotföreta­ gen är av mycket olika storlek och struktur. I den betydelse 1949 års skrot- handelsförordning anger finns f. n. ca 1 500 s. k. uppköpare och 300 s. k. fasta handlande. Nio grossistföretag har avtal med AB Järnbruksförnöden- heter för leverans till järnverken. Skrotbranschen har enligt utredningen fullt tillräcklig kapacitet för att tillgodose det ökande behovet av bilskrot­ ning.

Genom intervjuer och på annat sätt kom utredningen till den uppfatt­ ningen att lönsamheten av bilskrotningen avtagit sedan bör­ jan av 1950-talet och hastigt försämrats under de senaste åren. Det påpeka­ des att priset på järnskrot, vilket har ett nära samband med framställnings- kostnaden för utbytbara råvaran tackjärn, gått ned och att arbetskostnaden samtidigt stigit. För Stockholm och andra storstadsområden med särskilt höga tomt- och lönekostnader konstaterades den tidigare lönsamheten ha förbytts i förlust med påföljd att skrotföretagen betingade sig ersättning för att ta emot bilvrak för skrotning. Sådana ersättningar hade också rapporte­ rats från mindre orter.

Utredningen övervägde ingående möjligheterna att rationalisera bilskrot­ ningen. Vid i stort sett bibehållna arbetsmetoder fann den förutsättningarna härför mycket begränsade, främst på grund av den ofrånkomliga rensning­ en av skrotet från koppar o. d. vilken hittills endast kunnat ske för hand. Situationen vore en annan, framhöll utredningen, om kopparn kunde av­ lägsnas på metallurgisk väg men någon ekonomiskt användbar metod här­ för saknades. En strukturförändring av hanteringen med övergång till stora företagsenheter skulle möjliggöra användning av »löpande-band-principen» med stora brännugnar, pressar och dylika hjälpmedel av amerikansk typ. En sådan strukturrationalisering skulle emellertid förutsätta en helt annan biltäthet än den svenska under överblickbar tid. I och för sig skulle nämli­ gen ett par företag av denna typ vara tillräckliga för hela det svenska skrot- bilfallet men transportkostnaderna bedömdes lägga definitivt hinder i vä­ gen för en sådan koncentration. Utredningen fann det inte möjligt att under överskådlig tid genom rationaliseringar göra bilskrotningen till en själv­ bärande och lönsam hantering.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

13

Enligt utredningens bedömning torde ca 70 procent av samtliga bilägare utan särskilda anordningar både vilja och kunna befordra vraken till ratio­ nell slutskrotning, medan återstoden, 30 procent, representeras av bildels- parker, mindre reparationsverkstäder och enskilda bilägare. De förstnämn­ da två ägargrupperna lagrar ofta vraken alltför länge, vilket resulterar i uppkomst av bilkyrkogårdar. De enskilda bilägarna överger i ökande ut­ sträckning sina skrotfärdiga bilar.

Utredningen utmynnade i följande ställningstaganden och förslag. Från sina begränsade synpunkter fann sig utredningen inte böra föreslå hävande av exportförbudet för järnskrot.

Utredningen utgick från att ansvaret för slutskrotning bör åvila siste äga­ ren av en bil. Tanken att kriminalisera övergivande av for­ don avvisades med hänsyn bl. a. till att en sådan åtgärd inte skulle ha stöd i det allmänna rättsmedvetandet och skulle innebära att en stor del av våra begränsade polisiära resurser måste insättas för att utreda från rätts­ säkerhetssynpunkt närmast betydelselösa fall av övergivande.

Däremot fann utredningen ofrånkomligt att något slag av depositionsav- gift införs för att garantera och eventuellt stimulera slutskrotning. Efter diskussion av frågorna hur denna avgift borde utformas och administreras stannade utredningen för att inte inlägga något stimulansbelopp i deposi- tionsavgiften utan föreslog att avgiften utformas som en obligatorisk skrotningsförsäkring. Bestämmelserna härom föreslogs inarbe­ tade i trafikförsäkringslagen. Beträffande de personbilar som undantas från denna lags tillämpning — bl. a. sådana som ägs av stat och kommun — sade sig utredningen räkna med att ägarna i de flesta fall även utan skrotnings­ försäkring tillser att bilarna skrotas efter användningstiden. Försäkrings­ plikten skulle gälla ända till dess skrotning skedde och premien utgå som årsbelopp — beräknat till högst 10- kr. — att uttas under bilens hela nytt- jandetid. Försäkringsbeloppet, som skulle omfatta kostnaden för skrot­ ning och för transport till skrotgården, skulle utbetalas av försäkringsgiva­ ren direkt till den som utfört skrotningen. För att förhindra oriktiga utbe­ talningar av ersättning på grund av skrotningsförsäkringen föreslog utred­ ningen, att tillämpningsområdet för 1949 års skrothandelsförordning skulle utvidgas att gälla handel med motorfordon, avsedda för demontering och skrotning.

För att bilvrak som övergetts snabbt skall kunna omhändertas och skro­ tas ansåg utredningen nödvändigt med en särskild ny lag om omhän­ dertagande av övergivna bilvrak. Betänkandet innehåller för­ slag till en sådan lag. Förslaget har i huvudsak följande innebörd.

Polismyndigheten har att besluta och verkställa omhändertagande och skrotning av övergivet bilvrak som påträffats på allmän mark eller kro­

15

ett medel att förbättra lönsamheten inom bilskrotningsbranschen berördes i ett tiotal yttranden. Kommerskollegium, AB Järnbruksförnödenheter och Skrothandelns branschkommitté fann sig liksom utredningen inte böra för­ orda en sådan åtgärd. Som skäl åberopades bl. a. frågans internationella aspekter, värdet för skrothandeln av att nu gällande avsättningsgaranti bi­ behålls samt den omständigheten att förbudet i så fall måste hävas helt, eftersom bilskrot inte praktiskt kan skiljas från annat skrot. Övriga remiss­ instanser som tog upp frågan förordade eller ifrågasatte utan närmare mo­ tivering exportförbudets hävande.

Med få undantag, främst från länsstyrelsehåll, delade remissinstanserna uppfattningen att några fördelar knappast står att vinna genom att gene­ rellt kriminalisera övergivande av fordon.

En betydande majoritet av såväl huvudinstanserna som de i andra hand hörda myndigheterna och organen ifrågasatte eller ställde sig avvisande till utredningens förslag om obligatorisk skrotningsförsäk- r in g. Till dem som helt avstyrkte förslaget hörde försäkringsinspektionen, statskontoret och Trafikförsäkringsföreningen. Som skäl mot en skrotnings- försäkring åberopades främst, att förfarandet skulle bli administrativt orim­ ligt betungande, att det skulle motverka rationalisering inom skrotnings- branschen, att avgiftssystemets ändamål är för försäkringsväsendet främ­ mande och att det inte kan vara riktigt att någon annan än den siste äga­ ren till fordonet åläggs svara för skrotningskostnaden.

En rad skilda förslag om andra vägar för att lösa proble­ met framkom vid remissbehandlingen. Främst förordades följande alter­ nativ, nämligen att uppgiften att omhänderta bilvrak läggs på kommunerna som en fråga om renhållning, därvid i vissa fall föreslogs en statlig bidrags- givning företrädesvis av bilskattemedel, att skrotningsavgift uttas som ett engångsbelopp då fordonet första gången registreras eller debiteras i anslut­ ning till bilskatteuppbörden, att för avregistrering skall krävas kvalificerat intyg om att fordonet skrotats eller att hela frågan får anstå för att lösas i samband med den pågående utredningen om bilregistreringen.

När det gäller utredningens förslag om en särskild lag om omhän­ dertagande av övergivna bil v ra k ställde sig remissinstanser­ na som nämnts i princip mycket positiva.

Bl. a. i yttrandet från rikspolisstyrelsen avstyrktes emellertid bestämt att polisen skulle ha att ta befattning med övergivna bilvrak på det sätt som an­ givits i lagförslaget. Styrelsen framhöll att strävan under senare tid varit att befria polisen från de åligganden som inte har anknytning till dess pri­ mära verksamhet och som hittills inkräktat allvarligt på huvuduppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den aktuella uppgiften, som direkt rör renhållningen i samhället, borde enligt styrelsen handhas av kom­ munen.

Den föreslagna definitionen av bilvrak betecknades av bl. a. hovrätten över

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

17

delse i förevarande sammanhang. Från skrotliandelns sida framhålls också att det a^tal om garanti för avsättning av allt olegerat järnskrot inom lan­ det som man nu har skulle gå förlorat om exportförbudet undanröjs. Bil- skrotningsutredningens bedömande att från dess begränsade synpunkter på frågan något förslag i denna del inte synes påkallat förefaller riktigt. Det har också anförts att frilistning enbart av bilskrot inte är möjlig, eftersom sådant skrot inte kan praktiskt utskiljas från annat skrot och att det där­ för måste bli fråga om huruvida förbudet som helhet skall hävas. Även frå­ gans internationella aspekter har framhållits i sammanhanget. Det kan här anmärkas att näringsfrihetsombudsmannen f. n. undersöker de nu berörda särskilda förhållandena inom skrotbranschen.

Möjligheterna till rationaliseringar inom skrotningsbranschen torde inte böra bedömas alltför pessimistiskt. Det ökande skrotbilsfallet och förbättra­ de kommunikationer är i sig faktorer som kan bidra till att möjliggöra stör­ re investeringar. Den tekniska utvecklingen i fråga om sättet att utvinna användbart skrot från fordonen står säkerligen inte stilla. Enligt uppgift är på vissa håll i utlandet — bl. a. i Frankrike — maskiner redan i bruk som gör all manuell hantering i samband med skrotningen överflödig. Även om det i sådana fall blir fråga om så kostsamma investeringar att de fordrar en helt annan koncentration och storlek av hanteringen än vad som är möjligt i vårt land för närvarande, har vägen ändå öppnats mot att behandla pro­ blemet från nya utgångspunkter.

Rationaliseringen måste emellertid i första hand vara en uppgift för branschen själv. Det allmänna har ett intresse av att det finns en väl ut­ vecklad företagsamhet på skrotningsbranschens område. Inte minst kom­ munerna torde därför anse sig betjänta av att när det gäller exempelvis markfrågor bidra till att underlätta en rationalisering. En samordning myn­ digheterna emellan när det gäller att avsätta omhändertagna fordon på ett rationellt sätt måste också eftersträvas. Men det allmännas intresse torde inte vara av sådan karaktär att åtgärder av mer ingripande art är motive­ rade. Och det måste vara felaktigt att låsa utvecklingen och motverka branschens eget intresse av rationalisering genom att garantera viss ekono­ misk gottgörelse till företagen för varje skrotat fordon. Denna invändning drabbar förslaget om skrotningsförsäkring men den gäller också vissa för­ slag som framförts vid remissbehandlingen och som går ut på att redan vid fordonens inregistrering eller under deras »livstid» i samband med bilskatte- uppbörden eller liknande säkra en avgift som direkt eller indirekt måste komma skrotningsföretagen tillgodo.

Mot att en viss skrotningsavgift förhandsvis avsättes för alla fordon — vare sig detta sker genom debitering på fordonsägarna eller genom att bil­ skattemedel avsättes för ändamålet — talar också att ett sådant system kan på goda grunder befaras motverka fordonsägarnas intresse av att själva be­ fordra fordonen till skrotning. Det synes" inte orealistiskt att anta, att många fordonsägare kommer att anse sig »ha gjort sitt» genom den ekono­ miska utgiften och att fordonen därför kommer att överges i ökad utsträck- ning.

Den direkta och den preventiva effekten av en kriminalisering av över­ givandet torde som bilskrotningsutredningen ansett inte på långt när upp­ väga det betydande merarbete med därav följande kostnader och krav på personella resurser en sådan bestämmelse skulle medföra för polisen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

2 Bihang till riksdagens protokoll

ISO7.1 samt

.

Nr 107

19

bära, att regler om befogenhet att flytta och omhänderta motorfordon och om det fortsatta förfarandet skulle komma att återfinnas i ett flertal för­ fattningar. Förutom i hittegodslagen med tillämpningsföreskrifter i fråga om fordon som kommit ur ägarens besittning, allmänna polisinstruktionen och rättegångsbalken i fråga om stulna fordon eller fordon som måste dis­ poneras för utredning om trafikolyckor eller brott, naturvårdslagen i fråga om fordon med känd ägare, vilka uppställts så att därigenom vållats ned­ skräpning i naturen, samt de skilda författningar som ger möjligheter till kontroll av uppställning som innebär anordnande av upplag skulle bestäm­ melser av betydelse i sammanhanget komma att återfinnas i

1. vägtrafikförordningen i fråga om felparkerade fordon uppställda på väg,

2. en lag med civilrättsliga bestämmelser om det fortsatta förfarandet med fordon som omhändertagits enligt förordningen,

3. tillämpningsföreskrifter till förordningen, där föreskrifter också skul­ le ges som begränsar tillämpningen av huvudregeln, samt

4. en särskild lag om omhändertagande av övergivna bilvrak som, rätts- enligt eller ej, uppställts på allmän eller enskild mark.

Fn sådan splittring på olika författningar av bestämmelser som rör samma ämnesområde betecknas i promemorian som lagtekniskt föga till­ talande och ägnad att föranleda betydande olägenheter i praktiken. Från polishall har särskilt framhållits, att i det enskilda fallet gränsdragningen mellan bilvrak och »levande» bilar ofta kan vara besvärlig och att det därför vore önskvärt att reglerna så långt möjligt samordnades. I utlåtande 1956: 36 över förslag till allmän ordningsstadga hade första lagutskottet särskild anledning att beröra den nu aktuella frågan. Utskottet uttalade bl. a., att ehuru bestämmelser om borttagande av fordon motiveras av helt artskilda omständigheter, det inte bör ifrågakomma att uppta särskilda sådana be­ stämmelser i spridda författningar. I den mån en speciell reglering erfordras bör denna ske på ett ställe i lagstiftningen och där innehålla samtliga förut­ sättningar för borttransport, vilka anses böra särskilt lagfästas. Utskottet fann den naturliga platsen för en sådan reglering vara i anslutning till tra­ fikförfattning.

Det skulle enligt promemorian föra för långt att i sammanhanget ta upp frågan om en samordning kan och bör ske av alla de berörda bestämmelser­ na. Avsevärda fördelar, inte bara lagtekniskt, skulle emellertid vara att vin­ na om bestämmelser motsvarande de under punkterna 1—4 tas upp i en ge­ mensam författning jämte tillämpningsföreskrifter till denna. Förutom att praktiska skäl uppenbart talar för en sådan lösning synes vissa tungt vä­ gande synpunkter som framkommit under remissbehandlingen knappast kunna tillgodoses på annat sätt. Sådana synpunkter är kraven på uttömman­ de och överskådliga regler om förutsättningarna för ingripande och om tillgodoseende i tillbörlig mån också av andra legitima intressen än trafik­

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

21

tre skandinaviska länderna och i Finland med sikte för vår del på att ett fullständigt lagförslag skall kunna remitteras till lagrådet under år 1967.

Mot bakgrund av detta lagstiftningsarbete synes det inte böra komma i fråga att införa en särskild skadeståndsrättslig reglering på det område som här behandlas. De åtgärder från det allmännas sida som skulle möj­ liggöras med promemorians förslag är inte heller av den särart att det måste anses nödvändigt att avvakta en slutlig lösning på skadeståndsrättens område. Det har inte heller ansetts lämpligt eller möjligt att här föreslå föreskrifter från det allmännas sida, utan motsvarighet på andra rättsom­ råden, angående villkor om försäkring för rätt att flytta fordon.

I överensstämmelse med vad som gäller angående beslag enligt rättegångs­ balken har dock i 4 § förslaget införts bestämmelser om vårdnadsplikt när omhändertagande sker.

Förslagets enskildheter

Förutsättningar för omhändertagande

Den bestämmelse parkeringskommittén utarbetat om villkoren för rätt att flytta fordon har i remisskritiken funnits i vissa avseenden för vidsträckt och i andra för begränsad. Å ena sidan öppnas möjlighet till ingripande mot felparkerade fordon, oavsett om den felaktiga uppställningen i det konkreta fallet innebär- någon egentlig olägenhet från trafiksäkerhets- eller trafikav- vecklingssynpunkt och oavsett om den innefattar straffbar förseelse. Å andra sidan täcker regeln inte sådana i och för sig tänkbara fall, när en flytt­ ning av ett fordon kan vara från allmän synpunkt motiverad, fastän felpar­ kering i teknisk mening inte föreligger.

Uppfattningen att regeln är för vidsträckt delas i promemorian. Försla­ get innebär ett helt nytt institut för åtgärder mot försumliga fordons- förare och ett ingripande kan medföra avsevärt förfång för den enskilde. Under sådana omständigheter bör lagstiftaren gå fram med varsamhet. När det gäller påpekandet att förslaget är för begränsat konstateras att det i praktiken knappast torde ha aktualiserats något fall, där bortflyttning va­ rit påkallad med hänsyn till renhållning eller snöröjning utan att upp­ ställningen stått i strid med gällande lokala trafikföreskrifter. Med hänsyn till fordonsägarnas möjligheter att förutse i vilka fall ingripande kan före­ tas synes det också nödvändigt att förutsätta felparkering för att undan­ skaffande i renhållnings- eller snöröjningssyfte skall få ske. Detsamma gäller fordon som är till hinder för vägarbete. I ett speciellt fall anses dock en utvidgning motiverad. Fordon som måste antas vara övergivet bör inte få hindra myndigheternas arbete för tillsyn och reparation av vägbanan även om det i och för sig är lagligt uppställt.

Författningstexten i 1 § a), där det anges att fordonet skall vara uppställt »i strid mot gällande föreskrifter så att det utgör fara eller betydande

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

23

gifter. Det betecknas emellertid som ofrånkomligt med hänsyn till de av­ vägningar som måste föregå ett beslut om omhändertagande att endast po­ lismyndighet skall äga meddela sådant beslut. Möjlighet till delegation av beslutanderätten till kvalificerad tjänsteman förutsätts bli införd genom ändring i kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa polischefsuppgifter. Med hänvisning till vad som anförts vid remissbehand­ lingen av parkeringskommitténs betänkande förordas i promemorian att i princip endast polisbefäl skall kunna komma i fråga för uppgiften.

Beträffande verkställigheten rymmer förslaget i 2 § möjlighet till uppdel­ ning mellan myndigheterna. Beslut om omhändertagande antas med den föreslagna regleringen bli aktuellt dels när polisen själv ingriper inom ramen för sin verksamhet och är beredd svara för verkställigheten, dels när kommun eller vägmyndighet anser det förenligt med sina intressen att verkställa flyttning och därför påkallar polismyndighetens beslut. Någon motsvarighet till den av bilskrotningsutredningen föreslagna bestämmelsen om rätt för ägare av enskild fastighet att påkalla flyttning upptas inte. Eftersom omhändertagande av övergivna fordon tillåts oberoende av var de anträffas kan markägare begära flyttning genom kommunens försorg. Något hinder för avtal mellan markägaren och kommunen i kostnadsfrågan föreligger inte. Kommunen kan givetvis också, påpekas det, av eget initia­ tiv, efter inhämtande av bemyndigande från polisen, verkställa sådan flytt­ ning.

Det närmare förfarandet

I lagförslaget upptas de bestämmelser som ansetts grundläggande i fråga om det fortsatta förfarandet vid omhändertagande av fordon. Det förut­ sätts att ingående föreskrifter rörande tillämpningen utfärdas av Kungl. Maj :t eller rikspolisstyrelsen.

Förslaget utgår från att bil vrak skall förstöras utan dröjsmål och ger därför den myndighet som tar det om hand rätt att själv bestämma vart det skall föras. I övrigt ges i 3 § två möjligheter för den verkställande myn­ digheten, nämligen antingen förflyttning så kort sträcka att den som söker fordonet lätt kan upptäcka det från den plats där det stått uppställt eller transport till plats som särskilt anordnats för ändamålet. Riktlinjer för i vilka fall det ena eller andra alternativet företrädesvis bör användas förut­ sätts komma att framgå av tillämpningsföreskrifterna, där det också enligt promemorian bör närmare anges hur uppställning skall ske för att kraven på den kortare förflyttningen skall anses uppfyllda. Vidare bör i sådana föreskrifter närmare bestämmas vad som skall avses med särskilt anordnad uppställningsplats. Krav på bekantgörande i lämplig form för allmänheten av sådana platser bör uppställas i dessa bestämmelser. Det bör ankomma på de berörda verkställande myndigheterna själva att genom inbördes avtal ord­ na frågan om uppställningsplatser på ett från administrativ och ekonomisk

25

nade med förvaring av motorfordon måste det vara i hög grad önskvärt att tidsfristerna i den nu aktuella lagen begränsas så långt möjligt under behörig hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Tills vidare föreslås i över­ ensstämmelse med motsvarande regler i hittegodslagen en tidrymd av sex månader från omhändertagandet för avvaktande av att okänd ägare skall ge sig tillkänna eller eljest anträffas. Efter denna tid skall äganderätten övergå till kronan. Har kommun svarat för omhändertagandet får därvid kommunens kostnader avdragas. Det förutsätts att sexmånadersgränsen omprövas i den mån hittegodslagens motsvarande bestämmelse kommer att ändras. Övervägande skäl anses emellertid redan nu tala för att trots tre- månadersfristen för motsvarande fall i hittegodslagen kräva av ägaren att han avhämtar fordonet inom en månad efter bevislig underrättelse om flyttningen. Ägares rätt att få ut fordonet under förvaringstiden är som förut nämnts — också med motsvarighet i hittegodslagen —• begränsad av att myndigheten tillerkänts retentionsrätt i fordonet för sina kostnader.

En direkt föreskrift att omhändertaget bilvrak skall undanskaffas så snart det kan ske ansågs påkallad av bilskrotningsutredningen och har tagits in i 8 §. Även om det normala sättet för destruktion måste bli att for­ donet skrotas, har andra sätt för undanskaffande inte uteslutits. Ägares möj­ lighet att förfoga över bilvrak upphör alltså enligt förslaget i princip i och med omhändertagandet. Har vraket av någon anledning i första hand förts till en uppställningsplats eller har det flyttats till annan plats men ännu ej skrotats, föreligger därför ingen skyldighet att lämna ut det men myndig­ beten kan, påpekas det, ändå finna det förenligt med sitt intresse att låta ägaren återfå det, om han begär det och ersätter flyttningskostnaderna.

Liksom bilskrotningsutredningens förslag innehåller promemorieförsla- get i 9 § en regel om att lösören, som påträffas i annat fordon än sådant som flyttas endast kort sträcka, skall behandlas enligt lagen om hittegods. Un­ dantag har emellertid införts för tillbehör till fordonet.

Kostnaderna

Genom bestämmelser i 6, 7 och 8 §§ förslaget öppnas möjlighet för myn­ dighet som omhändertagit fordon att få ersättning av ägaren för sina kost­ nader. När det gäller fordon som förvaras av myndigheten förbinds rätten till ersättning med retentionsrätt i fordonet. Trots att invändningar mot åter- krav rests vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs förslag har det i promemorian ansetts nödvändigt med ersättningsregler. Risken att få ersätta flyttningskostnad måste innebära en återhållande faktor när det gäller felaktig uppställning eller övergivande av fordon. Det bör, påpekas det, ligga i myndigheternas intresse att inte bedriva äganderättsutredningar och efterforskningar som inte står i rimlig proportion till utsikterna att nå resultat. Hur kostnaderna skall beräknas bör enligt promemorian över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

27

Remissy Uran dena

Allmänna synpunkter

Med undantag av ett par hörda lokala myndigheter ställer sig samtliga remissinstanser positiva till alt en lagstiftning enligt riktlinjerna i depar­ tementspromemorian kommer till stånd. Förslaget hälsas i allmänhet med stor tillfredsställelse och i de flesta yttrandena förordas eller yrkas bestämt att det snarast blir genomfört. Den föreslagna lösningen betecknas på många håll som lagtekniskt tilltalande samt enkel och lättfattlig för såväl de berörda myndigheterna som allmänheten. De flesta remissinstanserna anser bestäm­ melserna effektiva och ändamålsenliga. Några däremot beklagar att frågan om ansvaret för att utrangerade fordon undanskaffas inte får en slutlig lös­ ning och betraktar förslaget endast som ett steg i rätt riktning i avvaktan på resultatet av andra utredningar, främst bilregisterutredningen.

En stor majoritet finner det riktigt att genomföra lagstiftningen utan se­ parat reglering i fråga om skadestånd och oberoende av de allmänna över­ väganden som pågår i fråga om bl. a. det offentligas skadeståndsansvar. I flera yttranden beklagar man att denna fråga måste lämnas olöst men fin­ ner lagstiftningen så angelägen att betänkligheterna i detta hänseende fått vika. Ett par remissorgan anser emellertid att en ny skadeståndslagstiftning bör avvaktas.

Av företrädarna för domstolsväsendet uttalar hovrätten över Skåne och

Blekinge att övertygande motiv framförts för sammanförande av bestäm­ melser i ämnet till en enhetlig lag och finner bestämda fördelar med det sätt på vilket lagförslaget formellt byggts upp. Hovrätten tillstyrker förslaget i alla delar utom i fråga om besvärsrätt. Hovrätten för Nedre Norrland är där­ emot mycket tveksam till om lagstiftningen bör genomföras med hänsyn till att skadeståndsfrågan inte är löst. Eftersom behovet av bestämmelser måste anses trängande godtas ändå förslaget som ett provisorium. Med be­ aktande av detta begränsade syfte finner hovrätten lagförslaget i allt vä­ sentligt ändamålsenligt.

JK och RÅ delar den i promemorian uttalade uppfattningen att det inte nu är möjligt att lösa hela frågan och tillstyrker förslaget med vissa påpe­ kanden i enskilda punkter.

Försäkringsinspektionen finner förslaget ha betydande fördelar och till­ styrker det med beklagande av att kostnadsfrågan inte kunnat lösas. Riks­ revisionsverket anser det riktigt att ej avvakta en skadeståndslagstiftning och finner det möjligt att bilregisterutredningen skall kunna lösa kostnadsfrå­ gan på längre sikt. Verket har ingen annan erinran än att en utredning om ett taxesystem för uttagande av kostnader från fordonsägarna bör ske in­ nan lagstiftningen genomförs. Trafikförsäkrings föreningen har intet att in­ vända mot förslaget.

29

ningsobjekt och skrotats omedelbart. I fråga om »hittegodsbilarna», har ägarna låtit höra av sig i endast 4 % av fallen. Ökningen av antalet skrot- bilar har varit markant under senare år. Mellan åren 1964 och 1965 var ökningen drygt 1 000 fordon. Gatukontoret har träffat avtal med ett skrot- ningsföretag i Huddinge, som innebär att företaget sköter bortforsling av såväl »hittegodsbilar» som »skrotbilar» från hela Stockholms jurisdiktions- område. Företaget förvarar fordonen på en särskilt anordnad plats under bevakning med egen personal och hundar samt ombesörjer skrotningen. För­ varingsplatsen har ställts till förfogande av kommunen. Stadens kostnader för bortforslingen uppgick år 1965 till 126 000 kronor, eller i genomsnitt 44 kronor per fordon. År 1963 var motsvarande genomsnittskostnad 75 kro­ nor. Skrotningsföretaget hämtar enligt avtal med ett flertal kommuner bilar från hela storstockholmsområdet.

I Göteborg tillämpas sedan drygt ett år som en »nödlösning» den ord­ ningen att renhållningsverket på stadskollegiets uppdrag svarar för bort- transport och skrotning av bilar som övergivits på stadens gator och all­ männa platser. Kollegiet har beviljat särskilt anslag för verksamheten, där man följer rutiner utarbetade av polismyndigheten och verket i samråd. Polisen gör en utredning i frågan om fordonet är övergivet och kan betrak­ tas som skrot. Samma förfarande tillämpas i fråga om fordon på enskild tomtmark, därvid kostnaderna debiteras fastighetsägaren. Fordonsägarna får efter framställning sina fordon hämtade och skrotade genom verkets för­ sorg till verkets självkostnadspris. Verksamheten har hittills omfattat ca 700 fordon.

I Malmö omhändertas och skrotas årligen 100—150 fordon som bilvrak. Undanskaffandet ombesörjs av gatu- eller hamnkontoret men beslutas, på hemställan av de verkställande organen, av polismyndigheten.

Sedan år 1960 har i Västerås gällt vissa av polischefen utfärdade tjänste­ föreskrifter om flyttning av fordon uppställda på allmän plats. Något behov av flyttning av andra fordon än bilvrak och andra övergivna fordon har inte förelegat, eftersom man utan större omgång kunnat anträffa ägare till felparkerade bilar som hindrat trafiken.

Inom Karlstad har man från polisens sida sedan den 1 januari 1965 på­ träffat 30 bilvrak och ingripit mot ca 250 felaktigt uppställda fordon. Ten­ densen visar en ökning i fråga om bilvraken efter införandet av den årliga kontrollbesiktningen av motorfordon.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Förslagets enskildheter

Mer än två tredjedelar av huvudinstanserna och en majoritet av de organ dessa i sin tur hört har förordat eller ifrågasatt att lagens tillämpningsom­ råde utvidgas till att avse även andra fordon än motorfordon i vägtrafikför­ ordningens mening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

31

samt, undantagsvis, på annat enskilt område, när detta kan betraktas som allmän plats i VTF:s mening (jfr yttrande av lagrådet i samband med till­ komsten av trafikbrottslagen, prop. 1951: 30, och Kungl. Maj :ts beslut den 27 september 1957 ang. lokala trafikföreskrifter för lasarettets i Södertälje gårdsplan). När trafiknämnd med stöd av 61 § 1 eller 2 mom. VTF utfär­ dat lokal trafikföreskrift för här avsedd enskild mark och fordon uppställts i strid mot denna föreskrift bör således — under de i övrigt i 1 § första stycket a) av förslaget angivna förutsättningarna — beslut om omhänder­ tagande kunna meddelas. Det är också angeläget att möjlighet till omhän­ dertagande i dessa fall nu öppnas. Bl. a. förorsakas f. n. många problem av att bilar på enskild väg som leder till campingplats, badstrand eller som- marstugeområde parkeras på sådant sätt att all trafik på vägen hindras. — Emellertid kan markägaren själv jämlikt 61 § 2 mom. VTF förbjuda motor­ trafik (och därmed också parkering) på enskild väg. Är ett av markägare med stöd av denna bestämmelse utfärdat (och skyltat) förbud att hänföra under »gällande föreskrifter» i lagförslaget? Frågan synes tveksam och tor­ de böra klarläggas.

Enligt lagförslaget lär alltså ingripande med stöd av 1 § första stycket a) bli möjligt mot ej övergivna fordon uppställda på enskilda farvägar och en­ skilda områden upplåtna för allmän samfärdsel. Omhändertagande av över­ givna fordon enligt samma stycke b) tillåts oberoende av var de anträffas. Förslagets bestämmelser synes därmed täcka det mest påtagliga behovet vad gäller flyttning och omhändertagande av fordon på enskild mark. Kommit­ tén vill emellertid förutskicka att den överväger behovet av parkeringsreg- lering för viss annan enskild mark än sådan som omfattas av VTF:s väg- begrepp. Det slutliga ställningstagandet till detta spörsmål kan komma att föranleda, att tillämpningsområdet för en bilflyttningslag bör avgränsas på ett något annorlunda sätt än som nu skett. Erforderligt ändringsförslag kommer i så fall att framläggas i kommitténs slutbetänkande.

De remissinstanser som hävdar att inte bara motorfordon bör kunna flyttas betonar särskilt de problem som kan uppstå genom olämpligt upp­ ställda husvagnar. I ett stort antal yttranden förordas emellertid — mot bakgrund av vunna erfarenheter eller med hänsyn till en väntad utveck­ ling — att också andra slag av motordrivna fordon än motorfordon skall inbegripas. Hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen och ett par andra remissinstanser anser att lagen bör omfatta alla slags fordon. Riks­ polisstyrelsen menar att någon olägenhet inte skulle uppstå genom att i så fall också cyklar inbegrips, eftersom de omhändertas som hittegods och f. ö. inte är något problem i lagens mening.

Beslut och verkställighet

Medan flera myndigheter, bland dem JK och R^å, särskilt betonar att be­ slutanderätten i fråga om flyttning av fordon alltid bör ankomma på före­ trädare för polisen, har en viss beslutanderätt för kommunala organ eller vägförvaltning förordats eller ifrågasatts av hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska stads­ förbundet, gatunämnden och polismästaren i Stockholm, drätselkammaren och polismästaren i Malmö samt drätselkammaren i Sundsvall.

33

tanter för deras medverkan med hänsyn till svårigheterna att avgöra om fordon är vrak eller inte. Polismästaren lämnar ändå frågan öppen, om inte kommun eller annan väghållare bör tillerkännas möjlighet att besluta un­ danskaffande av bilvrak med rätt att hänskjuta tveksamma fall till polis­ myndighetens bedömande.

Svenska stadsförbundet anser att beslutanderätten såväl i fråga om bil­ vrak som när det gäller flyttning för renhållning bör kunna delegeras till lämpligt befäl inom renhållningsorganisationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och drätselkamrarna i Malmö och Sundsvall ifrågasätter för sin del en delegation av beslutanderätten när det gäller korta flyttningar för väghållningsändamål.

RÄ, överståthållarämbetet och parkeringskommittén tar upp frågan om inte delegation av polismyndighetens beslutanderätt bör kunna ske även till lägre polispersonal än polisbefäl. RÅ och överståthållarämbetet anser det kunna ske när det är fråga om flyttning kort sträcka, medan kommittén be­ dömer risken för felaktiga beslut så liten att enskild polisman alltid bör kunna ingripa sedan han fått tillräcklig utbildning och erfarenhet för upp­ giften.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter lämpligheten av att kommuns och vägförvaltnings behörighet att verkställa flyttningsbeslut görs beroende av polismyndighetens bemyndigande. Vad angår kommunerna synes en så­ dan ordning stå i mindre god överensstämmelse med principerna för den kommunala självstyrelsen. Hovrätten förordar därför att behörigheten di­ rekt regleras i lagen. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att bemyndigande för vägförvaltning bör utfärdas av länsstyrelsen med skyldighet för väg- förvaltningen att göra anmälan till polismyndigheten för undersökning in­ nan verkställighet sker.

I de flesta yttranden godtas som nämnts förslagets innebörd i fråga om fordon på enskild mark. Gatukontoret i Stockholm förutsätter exempelvis, att det kan bli aktuellt med överenskommelse mellan staden och Djurgårds- förvaltningen i frågan. Länsstyrelserna i Malmöhus och Uppsala län, parke­ ringskommittén, Sveriges advokatsamfund samt Svenska naturskyddsför­ eningen och MRF framför emellertid synpunkter om utökade befogenheter för den enskilde markägaren.

De båda länsstyrelserna menar att polismyndighet bör kunna uppdra åt ägare eller nyttjanderättshavare till mark där övergivet fordon anträffas att verkställa beslut om undanskaffande.

Parkeringskommittén anför.

Såsom i promemorian påpekas föreslås ingen bestämmelse om rätt för ägare av enskild fastighet att påkalla eller verkställa flyttning. Detta inne­ bär att den enskilde måste förmå i allmänhet två myndigheter att fatta

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 107

35

ägare är onödig vid flyttning sådan kort sträcka som avses i förslagets

3 §. Rikspolisstyrelsen anser det föreslagna kungörelseförfarandet när äga­ re ej anträffas kunna slopas, eftersom ägarna kan väntas vända sig till po­ lisen med förfrågan och polisen också bör kunna lämna besked om alla flyttade fordon. Liknande synpunkter anförs i ett par andra yttranden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att kungörelse i tidning är över­ flödig om anslag uppsätts hos de berörda myndigheterna och MSD finner det tillräckligt om det anges att kungörelse skall ske på lämpligt sätt. Läns­ styrelsen i Västmanlands län och ett par lokala instanser anser att polis­ myndigheterna alltid bör ombesörja underrättelserna och att detta bör ut­ sägas i lagen.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Västernorrlands län finner liksom fyra polismästare att den föreslag­ na förvaringstiden för de fall ägare inte kunnat anträffas är för lång. Samt­ liga anser att fordonen bör tillfalla kronan redan efter tre månader, obe­ roende av motsvarande regler i hittegodslagen. RÅ uttalar att en förkort­ ning av sexmånadersfristen torde komma att visa sig påkallad av praktiska skäl. I sammanhanget bör nämnas att några remissorgan uttalar sig för en sexmånadersfrist även om hittegodslagen skulle ändras på denna punkt eller, som hovrätten för Nedre Norrland, särskilt anger att en förkortning inte bör ske före en revision av hittegodslagstiftningen. Hovrätten finner dessutom fristen om en månad efter det ägare underrättats alltför kort med hänsyn till att sjukdomsfall eller resa kan hindra denne att hämta om­ händertaget fordon.

Statens naturvårdsnämnd och Svenska naturskyddsföreningen betonar, med hänsyn till att förslaget anvisar möjligheten att undanskaffa fordon även på annat sätt än genom skrotning, att tippning av bilvrak i grustag bör förekomma endast i undantagsfall med hänsyn till riskerna för förorening av grundvattnet.

Kostnaderna

När det gäller kostnaderna för verksamheten har i huvudsak följande speciella synpunkter framförts.

Riksrevisionsverket hänvisar till att polisväsendets kostnader torde få be­ stridas från den lokala polisorganisationens omkostnadsanslag. Inkomster­ na bör redovisas som särskilda uppbördsmedel under detta anslag till dess närmare erfarenheter vunnits av deras omfattning. Verkets uppfattning att kostnaderna bör uttas av fordonsägare enligt taxa delas av ett par remiss­ organ, medan man på ett par andra håll menar att de faktiska utgifterna bör återkrävas.

JK och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om något står att vinna med ett återkravsförfarande mot fordonsägarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

37

att avgöra rättsenligheten av liknande uppställningar i framtiden. Det kan vidare vara av värde att, när ett fordon som bedömts som bilvrak omhän­ dertagits men finns i behåll, få frågan om fordonet är bilvrak eller ej om­ prövad. Inte heller kan bortses från behovet att genom överklagande åstad­ komma en mer enhetlig rättstillämpning, överhuvudtaget bör enligt hov­ rättens uppfattning beaktas, att besvärsrätten är fundamental som rätts- säkerhetsgaranti i den svenska förvaltningen. Hovrätten kan inte finna att så starka skäl som krävs för ett förbud mot besvär har förebragts i pro­ memorian. Besvär bör få anföras i sista hand i regeringsrätten. Visst till- lägg i lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt är därför också påkallat.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att, om en fordonsägare är miss­ nöjd med debiterad flyttningskostnad och därför inte vill betala den, han bör kunna få det rättmätiga i debiteringen prövat så snabbt och billigt som möjligt. Besvär över beslutet i administrativ ordning måste då vara att föredra framför talan vid domstol. Hovrätten föreslår därför, att talan mot beslut enligt den töreslagna lagen skall få föras hos länsstyrelse. Det bör emellertid vara part obetaget att föra talan vid domstol.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att ett administrativt besvär sförfarande bör underlätta för den enskilde att få frågan om det rättmätiga i en debi- teringsavgift prövad. Talan vid domstol betecknas som ett alltför kostsamt sätt att få rättelse. MSD hänvisar för sin del till att ett omhändertagande kan innebära ej oväsentliga ekonomiska konsekvenser för fordonsäga- ren.

Upplag

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet ifrågasätter om inte skrotupplag bör jämställas med fabriksbyggnader i 65 § byggnadsstad­ gan, så att byggnadslovsskyldigheten enligt 54 § samma stadga kommer att gälla också områden för vilka inte finns fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Formella synpunkter

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar alt vid avbetalningsköp med ägare- lörbehåll köparen uppenbarligen bör anses som ägare i den föreslagna la­ gens mening. En erinran om detta bör intas i författningstexten. Likaså bör anges att förutom ägaren den som har dispositionsrätt till ett omhänder­ taget fordon äger rätt att utfå det. Det förhållandet att bestämmelserna inte är tillämpliga när fordon har samband med brott och omhändertagandet regleras i rättegångsbalken bör framgå av lagen. I sistnämnda hänseende är RÅ av en annan mening och finner hänvisning till rättegångsbalken onödig. RÅ anmärker däremot mot förslagets terminologi att flyttning kort sträcka inte bör kallas omhändertagande. Sådana korta flyttningar bör regleras särskilt i lagen med hänsyn till att de enligt RÅ:s mening bör kun­

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

39

skrotet i stället för att som nu på de flesta håll begära ersättning för skrot­ ningen. Man har vidare undersökt möjligheterna att genom lagstiftning förmå bilägarna att låta skrota fordonen, t. ex. genom att införa någon form av depositionsavgift, eventuellt med inlagt stimulansbelopp, eller straffrätts­ liga påföljder för underlåtenhet att ombesörja skrotning. Det har också dis­ kuterats att lägga över ansvaret för undanskaffande av övergivna fordon på staten eller kommunerna.

Bilskrotningsutredningen har, som jag redovisat förut, ingående belyst förhållandena inom bilskrotningsnäringen och redogjort för sin uppfatt­ ning om dess lönsamhet nu och framdeles. Det är givetvis angeläget att möj­ ligheterna till rationalisering inom branschen tillvaratas. Om det är lämp­ ligt eller möjligt att häva exportförbudet på skrot eller att vidta någon an­ nan åtgärd från det allmännas sida med hänsyn till de särskilda förhållan­ dena inom bilskrotningsbranschen bör dock inte avgöras i detta samman­ hang. Enligt vad jag erfarit avser näringsfrihetsombudsmannen att inom kort inge en framställning till chefen för handelsdepartementet med be­ gäran om allsidig prövning av dessa frågor.

Uppfattningen att problemet bör lösas genom åtgärder som leder till att fordonen mera allmänt skrotas genom bilägarnas egen försorg låg till grund för bilskrotningsutredningens förslag om en obligatorisk s. k. skrotnings- försäkring. Förslagets närmare innebörd och de invändningar det mötte vid remissbehandlingen har framgått av min tidigare redogörelse. Förutom er­ inringar av principiell art androgs mot förslaget huvudsakligen, att det skul­ le leda till ett administrativt tungrott och dyrbart förfarande och att det skulle motverka den önskvärda rationaliseringen inom bilskrotningsbransch­ en, eftersom skrotningsföretagen skulle garanteras en ersättning för varje skrotat fordon. Det har inte under ärendets behandling kommit fram något annat förslag till avgiftssystem som inte kan mötas med liknande invänd­ ningar. Att införa bestämmelser om straff för den som överger sitt uttjänta fordon i stället för att låta skrota det torde inte bli särskilt effektivt, så länge inte systemet för bilregistrering ger större möjligheter att spåra en fordonsägare. Resultatet av bilregisterutredningens överväganden kan dock förändra förutsättningarna så att det blir möjligt att lösa problemet genom att lägga ett ökat ansvar för slutskrotningen på bilägaren.

Bilskrotningsutredningens förslag till särskild lag om omhändertagande av övergivna bilvrak bygger på principen att ansvaret för undanskaffande av vraken läggs på allmänna organ. Utredningen förutsatte emellertid vid detta förslag, att den obligatoriska skrotningsförsäkringen skulle införas och att uppgiften och kostnaderna för det allmänna därigenom skulle re­ duceras betydligt. I flera yttranden över betänkandet förordas, att det all­ männa skall svara för uppgiften även om systemet med en obligatorisk skrotningsförsäkring inte genomförs. Så länge bilägarna inte på ett effek­ tivare sätt kan förmås att själva undanskaffa vraken, finner jag för egen

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

41

Det synes nödvändigt att ge myndigheterna större och säkrare möjligheter att ingripa, när allmänna intressen påkallar det. Inte minst viktigt är att förenhetliga de olika lokala myndigheternas åtgärder och att skapa garan­ tier för den enskildes rättssäkerhet. En klar rättslig reglering på området måste också stimulera till ökade insatser från myndigheternas sida.

Promemorieförslaget innefattar enligt min mening en godtagbar avväg­ ning av de skilda intressen som gör sig gällande på området. Att mera generellt verkande åtgärder kan bli nödvändiga när det gäller övergivna bilvrak bör inte hindra, att förslaget genomförs även i fråga om sådana for­ don. Också till det närmare innehållet i förslaget kan jag ansluta mig i vä­ sentliga delar. Det tillvägagångssätt som förordas är utformat så, att myn­ digheterna kan bygga vidare på den verksamhet som med stöd av skilda bestämmelser redan inletts. Praktiska och ekonomiska erfarenheter kan successivt tas till vara. De kostnader som kan vara förenade med verksam­ heten torde komma att i inte ringa mån uppvägas av de fördelar som står att vinna i andra hänseenden.

Flera remissinstanser framför vissa betänkligheter mot att en ny lag in­ förs, innan frågan om det allmännas skadeståndsansvar rättsligt reglerats. Endast två av dem anser emellertid, att en ny skadeståndslagstiftning bör avvaktas. Övriga finner den föreslagna lagen så angelägen att betänklighe­ terna i detta hänseende fått vika.

Det är enligt min mening inte lämpligt att föregripa arbetet på en regle­ ring av det allmännas ansvar för försummelser i offentlig verksamhet ge­ nom att införa regler om skadestånd på detta speciella område. Jag delar också uppfattningen, att det inte är nödvändigt att avvakta resultatet av detta arbete.

I det följande behandlar jag de olika huvudfrågorna i promemorians förslag.

Förutsättningar för flyttning

När det gäller förutsättningarna för flyttning av hänsyn till trafiken eller väghållningen, bygger promemorians förslag på de synpunkter som framförts vid remissbehandlingen av parkeringskommitténs betänkande. De åtgärder som skall möjliggöras kan, som flera remissinstanser framhållit, leda till avsevärt förfång för den enskilde. Det finns därför anledning att gå fram med varsamhet. Jag ansluter mig till uppfattningen, att endast olägenheter av mera påtaglig art bör godtas som grund för rätt att flytta fordon. Kravet i promemorian, att uppställningen skall innebära fara eller betydande hin­ der i trafiken eller avsevärt försvåra renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg, tillstyrks i så gott som samtliga remissyttranden. Därigenom anges också enligt min mening på ett i det väsentliga lämpligt sätt förut­ sättningarna för ingripande. Jag ansluter mig också i princip till förslå-

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

43

anledning att föreslå, att någon annan myndighet skall få meddela beslut i dessa fall.

I övrigt — dvs. när flyttning påkallas för att möjliggöra väghållning eller när det är fråga om övergivet fordon — bör även vägförvaltning eller kommunal myndighet kunna fatta beslut om flyttning i den mån Kungl. Maj :t särskilt medger det. Kungl. Maj:t kan därmed pröva vederbörande myndighets kompetens och närmare fastställa gränserna för beslutande­ rätten.

Beträffande verkställigheten bygger som nämnts promemorians förslag på principen om frivillighet. Var och en av de berörda myndigheterna bör själv få avgöra om det ligger i dess intresse att utnyttja de möjligheter lagen ger att flytta ett fordon med hänsyn också till de kostnader åtgärden kan medföra. Enligt promemorieförslaget är myndigheterna därför vid sidan av- varandra behöriga att verkställa ett och samma beslut, varvid kommun och vägförvaltning för sin behörighet visserligen är beroende av ett bemyndi­ gande från polismyndigheten. Jag anser det inte rationellt med en sådan ordning. En bestämd uppdelning av verkställigheten bör enligt min mening gälla. Åtgärden att flytta ett fordon, som är uppställt så att fara uppstår för person eller egendom eller så att det utgör ett betydande hinder i trafiken, måste anses ligga i linje med polisens uppgift att sörja för allmän ordning och säkerhet. Det bör därför alltid ankomma på polismyndighet inte bara att fatta beslut i sådana fall utan också att verkställa dem. Med anknytning till myndigheternas verksamhet i övrigt bör på motsvarande sätt vägför­ valtning eller kommunal myndighet ha att svara för verkställigheten, när det gäller flyttning för väghållningsarbete eller flyttning som avser över­ givet fordon.

Principen om frivillighet bör komma till uttryck genom att det anges i lagen, att vägförvaltning eller kommunal myndighet svarar för verkställig­ heten endast när myndigheten begärt ett beslut av polismyndigheten eller, efter förordnande av Kungl. Maj :t, själv fattat flyttningsbeslutet.

Det kan givetvis inte krävas, att den myndighet som enligt lagen svarar för verkställighet av ett flyttningsbeslut alltid skall anlita egna anställda för utförande av de faktiska flyttningsåtgärderna. Biträde av enskilt fö­ retag eller av annan myndighet med en väl utbyggd organisation för upp­ giften kan säkerligen ofta vara rationellt. Den som har ansvaret för flytt­ ningen bör, som jag återkommer till, vara skyldig tillse att fordonet inte skadas. Sådan skyldighet måste inverka vid valet av entreprenör. Myndig­ heten torde bl. a. böra förvissa sig om att entreprenören har betryggande försäkring för den skada han eller anställd kan orsaka.

Det närmare förfarandet

Lagen bör, som förordats i promemorian och rekommenderats av bil- skrotningsutredningen, innehålla en direkt föreskrift om att fordonsvrak

45

att promemorians förslag går för långt på denna pnnkt. Så snart ägare blir känd bör alltså underrättelse ske, oavsett på vilken grund och på vilket sätt flyttning företas. Ger en omedelbar undersökning av fordonet med anlitande av tillgängliga uppgifter i bilregistret inte upplysning om äganderätten, bör ytterligare efterforskningar inte krävas när flyttningen gäller vrak eller sker till plats i närheten av den ursprungliga parkeringsplatsen. Kan där­ emot ägare av fordon som flyttas till särskild uppställningsplats inte un­ derrättas omedelbart, påkallar mina förslag i det följande att kungörel­ se utfärdas om flyttningen och att ytterligare utredning om äganderätten sker. Som några remissinstanser framhållit, är det lämpligt att polismyn­ dighet ombesörjer underrättelser, kungörande och äganderättsutredning, oberoende av vem som beslutar eller verkställer flyttning. Ett särskilt regis­ ter hos polismyndigheten, dit allmänheten kan vända sig med förfrågningar, bör ge tillförlitlig och aktuell upplysning om alla flyttningar som sker inom distriktet. Regler härom kan lämpligen upptas i tillämpningsföreskrifter till lagen.

Det är varken praktiskt möjligt eller önskvärt att fordon förvaras på uppställningsplats under alltför lång tid. Det måste, som föreslagits i pro­ memorian, fastställas en tidsgräns inom vilken en ägare har att göra sina anspråk gällande. Gränsen bör bestämmas så att förvaringen inte blir orimligt betungande för myndigheterna men den bör samtidigt vara till­ räckligt vid för att tillgodose rättssäkerhetens krav. Det bör beaktas, att fordon som flyttas kan representera betydande värde. Särskilt innan för­ farandet enligt en ny lagstiftning hunnit bli mera allmänt känt, måste en­ ligt min mening de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid träda i bakgrunden. Trots att endast en remissinstans haft någon erinran emot uppfattningen i promemorian, att en månads respittid för ägare som bevis­ ligen underrättats om flyttning måste anses tillräcklig, anser jag därför de aktuella fristerna böra bestämmas som motsvarande respittider i hitte- godslagen till sex resp. tre månader. Det kan dock finnas anledning att om­ pröva frågan om förvaringstidernas längd, sedan viss tids erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen. Ett givet tillfälle torde vara, om det pågående arbetet på en revision av hittegodslagstiftningen leder till en förkortning av respittiderna för ägare av sådant gods.

Som föreslagits i promemorian bör vederbörande myndighet ha rätt att vägra utlämna ett fordon som förvaras, om inte flyttningskostnaderna be­ talas.

När de angivna tidsfristerna löpt ut utan att någon gjort gällande sin rätt till fordonet måste, likaväl som när ägaren tidigare uppenbarligen upp­ givit sin rätt, fordonet betraktas som herrelöst. Det är inte självklart att, som föreslagits i promemorian, ett sådant fordon bör tillfalla staten. Några remissinstanser framhåller, att kommunerna ställs i ett oförmånligt läge i förhållande till staten, om kommun som flyttar fordon inte på något sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

47

Besvärsrätt

En prövning i administrativ väg av beslut om omhändertagande anses i promemorian inte fylla någon uppgift. Det anges därför, att talan inte får föras mot sådant beslut. Det allt övervägande antalet remissinstanser an­ sluter sig till detta förslag. I ett par yttranden hävdas emellertid, att besvärs- rätten inte bör avskäras.

Besvärsrätten måste enligt min mening anses sakna praktisk betydelse när det gäller möjligheterna för en fordonsägare att förekomma flyttning. För att syftet med lagen skall tillgodoses måste flyttning som är omedelbart påkallad kunna ske utan hinder av anförda besvär. När verkställigheten kan uppskjutas, bör ägaren, om det kan ske, beredas tillfälle att själv flytta fordonet. En erinran om detta torde få tas in i tillämpningsföreskrifterna.

Den enskildes intresse av att kunna få ett beslut om flyttning prövat måste därför praktiskt sett begränsa sig till frågor om skadestånd eller om skyl­ dighet för myndighet att utan ersättning för flyttningskostnad utlämna ett fordon, som förvaras på särskild uppställningsplats. Frågor om skadestånd bör inte avgöras i administrativ ordning. Detsamma gäller i fråga om skyl­ digheten att betala flyttningskostnader och kostnadernas storlek.

Jag ansluter mig därför till förslaget i promemorian och förordar, att talan i administrativ väg inte skall få föras mot beslut enligt lagen.

Upplag

När det gäller särskilda åtgärder mot störande upplag av bilskrot hänvisar departementspromemorian till de bestämmelser i skilda författningar, vilka jag berört närmare i min redogörelse för gällande rätt. Med hänsyn särskilt till att frågan om sådana åtgärder nyligen behandlats i samband med att en ny naturvårdslag antagits anses i promemorian något nytt initiativ inte vara påkallat f. n. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet har i sina remissyttranden framfört vissa yrkanden på denna punkt. Jag anser i likhet med vad som uttalats i promemorian, att man bör ta ställning till behovet av ytterligare lagstiftning, först sedan större erfarenhet vunnits genom tillämpningen av de nya bestämmelser i ämnet som införts i natur­ vårdslagen.

Promemorians förslag har i enlighet med det sagda överarbetats inom kommunikationsdepartementet, varvid upprättats förslag till lag om flytt­ ning av fordon i vissa fall. Detta förslag torde få fogas till statsrådsproto­ kollet som bilaga 2.

49

Kungl. Maj. ts proposition ni■ 107 år 1967

2 §•

I denna paragraf anges förutsättningarna för att fordon skall få flyttas. Den motsvarar 1 § i promemorieförslaget.

Punkt 1 avser flyttning med hänsyn till trafiksäkerheten och framkom­ ligheten i trafiken. Det valda uttrycket att fordonet skall vara uppställt »så att fara uppstår för person eller egendom eller betydande hinder uppkom­ mer i trafiken» ansluter närmare än förslaget i promemorian till föreskrif­ ten om förbud mot uppställning i 49 § 1 mom. första stycket vägtrafikför­ ordningen. Den ytterligare förutsättning för rätt till flyttning som upptagits i promemorians förslag, nämligen att uppställningen skall stå i strid mot gällande föreskrifter, har jag ansett kunna utgå. Härmed tillgodoses bl. a. ett yrkande av JK, som menar att lagen och därmed det föreskrivna förfa­ randet bör kunna tillämpas också när ett fordon som ställts upp lagenligt plötsligt kommer att utgöra sådan fara eller hinder som anges i bestämmel­ sen genom att vägras, eldsvåda eller liknande oväntad händelse inträffar. Detta innebär inte, att jag tar avstånd från vad som sagts i promemorian om att en fordonsförare så långt möjligt måste kunna förutse, om han ut­ sätter sig för risken att hans fordon flyttas när han ställer upp det. I de nu åsyftade fallen skulle myndigheterna ändå ägt befogenhet att flytta fordo­ net. Allmänna regler om nödhandlingar, särskilda regler i polisinstruktio­ nen eller, när det gäller eldsvåda, brandlagen torde nämligen ge stöd för in­ gripande i situationer som innebär så allvarliga risker eller olägenheter. Ändringen i förhållande till promemorieförslaget leder också till att flyttning kan ske av fordon som är uppställt på enskild väg eller plats som inte om­ fattas av vägtrafikförordningens vägbegrepp, om det i något fall kan anses att fordonet utgör fara eller betydande hinder för trafik som framgår där.

Den uppfattning som ett par remissinstanser företräder, att förutsättning­ en om olaga uppställning skulle slopas också när det gäller flyttning enligt punkt 2 av fordon som försvårar renhållning, snöröjning och annat arbete på väg, har jag inte anslutit mig till.

Den restriktiva bestämningen av begreppet fordonsvrak i 1 § leder till att fordon, som enligt en mer allmän bedömning måhända kan förefalla uttjänta, inte alltid kan betecknas som vrak i lagens mening. Det är närmast i sådana fall bestämmelserna i punkt 3, såvitt de medger flyttning av över­ givet fordon även om det inte är fordonsvrak, kan anses fylla ett praktiskt syfte. Övergivet fordon av mera betydande värde torde i allmänhet vara frånhänt ägaren genom brott. Vid misstanke härom bör åtgärder vidtas med uteslutande tillämpning av rättegångsbalkens regler. En uttrycklig bestäm­ melse härom har jag ansett obehövlig.

De omständigheter som bör tas till intäkt för att övergivande verkligen föreligger måste variera från fall till fall och kan inte bestämt anges i la­ gen. Kan äganderätten lätt utrönas med ledning av skylt eller handling på

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 107

f. n. beredd att förorda en regel, enligt vilken enskild person skulle kunna verkställa flyttningsbeslut.

Det rekommenderas i promemorian, att fordonsägaren i möjligaste män bereds tillfälle att själv flytta fordonet, innan verkställighet sker. Det måste också ligga i myndighetens eget intresse att om åtgärden inte är omedelbart påkallad ge ägaren möjlighet att själv flytta fordonet. I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen torde det kunna anges i tillämpnings­ föreskrifterna, att myndigheterna i sådana fall skall meddela föreläggande för ägaren, om det kan ske, och fästa anmaning om flyttning på fordonet samt därefter en viss tid avvakta ägarens egna åtgärder, innan verkställig­ het sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

51

4 §•

I denna paragraf, som motsvarar 3 § och 8 § första punkten i promemo­ rians lagförslag, ges föreskrifter om hur myndighet skall förfara med for­ don som flyttas.

Förslaget i första stycket första punkten har formulerats om i förhållande till motsvarande bestämmelse i promemorieförslaget för att möjliggöra flytt­ ning »runt gathörnet». Om ett fordon som är uppställt i närheten av en ga­ tukorsning flyttas en kort sträcka men placeras på tvärgatan, torde fö­ raren inte ha nämnvärt större svårighet att återfinna det än om det ställts upp inom direkt synhåll från den ursprungliga parkeringsplatsen. Närmare anvisningar om dessa uppställningar bör kunna ges i tillämpningsföreskrif­ terna, där det också kan anges, att när flyttning skett meddelande om flytt­ ningen och vem som verkställt den skall fästas på fordonet.

Enligt första stycket gäller vidare, att fordon skall ställas upp på särskilt anordnad uppställningsplats först om flyttning till plats i närheten av den där fordonet påträffats inte lämpligen kan ske. Härmed åsyftas inte att ställa speciellt höga krav på myndigheterna när det gäller att söka en sådan plats som avses i första punkten. I vart fall kan det inte anses åligga myn­ digheterna att dröja med flyttningen i avvaktan på att lämplig plats i när­ heten skall bli tillgänglig.

De angivna reglerna gäller givetvis inte fordonsvrak. I enlighet med vad jag tidigare förordat har i andra stycket upptagits en regel, att fordonsvrak som flyttas skall skrotas eller undanskaffas på annat sätt så snart det lämp­ ligen kan ske. Sistnämnda uttryck har valts för att möjliggöra förvaring av vraken en kortare tid, så att en myndighet som utför flyttningar i större skala skall kunna frakta flera vrak samtidigt till skrotning. Företrädarna för naturvården förordar i sina yttranden en föreskrift om att undanskaf­ fande på annat sätt än genom skrotning bör ske endast i undantagsfall och med särskilt beaktande av bl. a. risken för grundvattensföroreningar genom bilskrot. En sådan erinran till myndigheterna kan synas överflödig men

53

bart måste ske i anslutning till att flyttningsbeslut meddelas ger ett negativt resultat. Eftersom den i andra stycket föreskrivna skyldigheten att bedriva fortsatta efterforskningar inte omfattar fordonsvraken eller de korta för­ flyttningarna, torde det endast i undantagsfall bli aktuellt med någon un­ derrättelse i dessa fall, när ägarens namn inte kunnat utrönas omedelbart.

Kungörelse enligt andra stycket skall utfärdas utan dröjsmål. Detta hind­ rar inte att det bl. a. i kostnadsbesparande syfte kan visa sig rationellt att kungöra flyttningar viss eller vissa dagar i veckan. Omfattningen av den fortsatta utredningen om äganderätten till fordon som förvaras på uppställ­ ningsplats bör givetvis anpassas till omständigheterna i varje särskilt fall med hänsyn inte minst till fordonets värde. Arbetet och kostnaderna för ut­ redningen måste stå i rimlig proportion till ägarintresset och det intresse myndigheten kan ha att utröna äganderätten med hänsyn till sin rätt att kräva ersättning för flyttningskostnader.

Bevislig underrättelse blir nödvändig för beräkningen av de respittider som anges i 7 §. Det krävs vidare för att polismyndigheten skall kunna fullgöra sina skyldigheter i fråga om underrättelse, kungörande och utredning sär­ skilda bestämmelser om skyndsamma meddelanden och uppgifter till polis­ myndigheten från andra myndigheter som beslutar eller verkställer flytt­ ning. Sådana meddelanden är nödvändiga också med hänsyn till det register jag förordat hos polismyndigheten angående alla flyttningar. Regler i dessa hänseenden torde kunna ges i tillämpningsföreskrifterna.

7 §•

Enligt denna paragraf tillfaller fordon under vissa förutsättningar staten eller kommun.

Som utgångspunkt för sexmånadersfristen gäller enligt första stycket den dag då flyttningen kungjordes. Även om formerna för kungörande inte har fastställts i lagen, blir ägaren härigenom bättre ställd än om tiden räknas från dagen för flyttningen.

En bestämmelse som motsvarar promemorians förslag om retentionsrätt har upptagits i 8 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

8

§•

Paragrafen rör fordonsägares skyldighet att ersätta kostnader för flytt­ ning och andra åtgärder enligt lagen. Den motsvarar de regler om ersätt­ ningsskyldighet som upptagits i 6—8 §§ i promemorians förslag.

Från huvudregeln har i första stycket gjorts två undantag. Jag har i an­ slutning till 2 § framhållit, att rättegångsbalkens regler självfallet skall tillämpas i fråga om fordon som kan misstänkas vara frånhänt någon genom brott. Detta utesluter givetvis inte att flyttning enligt den nu föreslagna la­

55

Undantaget från huvudregeln gäller inte föremål som får anses ha varit avsedda att stadigvarande brukas i fordonet. Om fordonet med beaktande av det värde sådana tillbehör kan ha är att anse som fordonsvrak, tillfaller också dessa omedelbart staten eller kommunen och får undanskaffas.

11

§•

Paragrafen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t eller den myndig­ het Kungl. Maj :t bestämmer att besluta om grunder för beräkning av kost­ nader som anges i 8 § och att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen.

Jag har i anslutning till olika bestämmelser redan angivit vissa frågor som enligt min uppfattning torde få regleras i särskild tillämpningskungö- relse. Närmare föreskrifter kan befinnas påkallade också i andra hänseen­ den såsom om besiktning av fordon före och efter flyttning, om anlitande av entreprenör och krav på försäkring hos denne samt om biträde av värde- ringsman.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om flyttning av fordon i vissa fall inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ända­ målet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1967

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

7 §•

Ägare av fordon som flyttas till särskilt anordnad uppställningsplats är berättigad utfå det mot erläggande av ersättning för omhändertagandet och förvaringen.

Kan äganderätten till sådant fordon ej utrönas inom sex månader från det flyttningen skett eller avhämtas ej fordonet inom en månad från det ägaren mottagit underrättelse om flyttningen eller kan ägaren eljest anses ha uppgivit sin rätt tillfaller fordonet kronan. Kommun får därvid göra av­ drag som motsvarar kostnaderna för omhändertagandet och förvaringen.

Förslår ej fordonets värde till täckande av kostnaderna äger myndigheten söka bristen åter av ägaren.

Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej bilvrak.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1967

57

8

§•

Omhändertaget bilvrak skall så snart ske kan befordras till skrotning eller på annat lämpligt sätt undanskaffas. Den omhändertagande myndigheten äger tillgodogöra sig intäkt som inflyter därav. Kostnad för omhändertagan­ det och skrotningen får med avdrag för intäkter sökas åter av bilvrakets ägare.

⁹ §■

Anträffas i omhändertaget fordon andra lösören än tillbehör till fordonet skall därmed förfaras enligt bestämmelserna i lagen om hittegods. Vad nu sagts gäller ej, när fordonet förflyttats sådan kort sträcka som sägs i 3 §.

¹⁰ §.

Mot beslut om omhändertagande enligt denna lag får talan ej föras.

11

§•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad och ersättning som sägs i denna lag samt om lagens tillämpning i övrigt meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

59

5 §•

Flyttning av fordon som ej är fordonsvrak skall utföras så att fordonet ej tillfogas onödig skada.

När fordon förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga åtgärder vidtagas för att det ej skall skadas eller brukas obehörigen under förvaringen.

6

§.

När beslut om flyttning meddelats, skall polismyndigheten underrätta ägaren så snart det kan ske.

Har fordon ställts upp till förvaring på särskild uppställningsplats och har ägaren ej kunnat anträffas, skall polismyndigheten utan dröjsmål kungöra flyttningen i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt samt vidtaga de fortsatta undersökningar och åtgärder som kan anses skäliga för att göra underrättelse möjlig.

7

§•

Är ägare av fordon som förvaras på särskild uppställningsplats ej känd, när sex. månader förflutit från den dag då flyttningen kungjordes, eller har fordonet ej avhämtats inom tre månader från det ägaren mottog under­ rättelse om flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest anses ha uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller det kommunen, om beslutet verkställts av kommunal myndighet, och i annat fall staten.

Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart kommunen eller staten.

8

§.

Ägare av fordon som flyttats enligt denna lag är skyldig ersätta kostna­ derna för flyttningen och övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen. Ersättningsskyldighet föreligger ej, när ägaren gör sannolikt, att fordonet frånhänts honom genom brott, eller när fara eller hinder som avses i 2 § 1 uppstått till följd av omständighet som inte bort förutses av den som ställt upp fordonet.

Vid beräkning av kostnaderna skall avdragas fordonets värde, om ägande­ rätten övergått enligt 7 §.

Fordon som förvaras på särskild uppställningsplats behöver ej utlämnas, förrän kostnaderna betalats.

Kostnad, som ej uttages av ägaren, stannar på statsverket eller, om flyttningsbeslutet verkställts av kommunal myndighet, på kommunen.

9§.

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av denna lag höra till fordonet. Har föremål som finnes i fordonsvrak ej varit avsett att stadigva­ rande brukas i fordonet, behandlas det dock enligt bestämmelserna i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

10

§.

Mot beslut enligt denna lag får talan ej föras.

U §•

Närmare föreskrifter om beräkning av kostnad som sägs i denna lag och om tillämpningen i övrigt av lagen meddelas av Konungen eller av den myn­ dighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

61

ning för att fordonet skall få flyttas. Om t. ex. en på enskilt område upp­ ställd husvagn anses innebära brandrisk genom de i vagnen använda upp- värmningsanordningarna, skulle sålunda en förflyttning av vagnen kunna ske med stöd av den nya lagen. Ingripande i sådana och liknande situa­ tioner och förfarandet därvid regleras i annan lagstiftning. Tillräcklig an­ ledning synes ej föreligga att utforma den nu aktuella bestämmelsen så att den tillgodoser andra syften än att möjliggöra ingripande i trafikens intresse. Punkt 1 i 2 § bör sålunda begränsas till att avse flyttning som är påkallad med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten i trafiken. I enlighet härmed föreslår lagrådet att punkten erhåller följande lydelse: »1. är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder uppkommer i trafiken».

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1967

4 §•

Denna paragraf innehåller regler om verkställighet av flyttningsbeslut. Bestämmelserna är olika för olika fall. Första stycket handlar om fordon som avses i 2 § 1 eller 2, under det att i andra stycket ges föreskrifter dels om fordon som avses i 2 § 3 och ej är fordonsvrak och dels om fordons- vrak.

Emellertid framgår av vad departementschefen anfört att reglerna i andra stycket av förevarande paragraf är avsedda att tillämpas även om

2 § 3 inte formellt åberopas som grund för ett flyttningsbeslut utan be­ slutet i stället meddelas enligt 2 § 1 eller 2. Vad i andra stycket sägs ut­ gör alltså inte blott en specialbestämmelse rörande fordon som avses i 2 § 3 utan även undantag från bestämmelserna i första stycket. För att för­ slagets nu angivna innebörd skall framgå torde lagrummet böra omfor­ muleras. Lagrådet vill för sin del föreslå följande ändrade lydelse:

»Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas eller undanskaffas på annat sätt.

Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära den plats där det an­ träffades, att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen ställas upp på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt 2 § 3, skall det förvaras på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt denna lag.»

Ur protokollet:

Aino Olsson