NJA 2015 s. 98
Den som är registrerad ägare av ett fordon är ansvarig för kontrollavgift som tas ut på grund av olovlig parkering, även om någon annan ägde bilen vid den tidpunkt då parkeringen skedde. Även fråga om eftergift av kontrollavgift vid kommuns flyttning av fordonsvrak.
Solna tingsrätt
Europark Svenska Aktiebolag väckte talan vid Solna tingsrätt mot Stockholms stad genom Trafik- och renhållningsnämnden och yrkade förpliktande för staden att utge ett kapitalbelopp om 550 kr. Som grund för sin talan anförde Europark att Stockholms stads fordon med registreringsnummer CSO262 olovligen hade uppställts på ett parkeringsområde i Kista den 14 december 2011 kl. 01.30-02.51.
Stockholms stad bestred yrkandet men vitsordade beloppet. Som grund för bestridandet anförde staden i huvudsak följande.
I första hand gjorde Stockholms stad gällande att staden inte ansvarade för kontrollavgiften enligt 7 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering eftersom Stockholms stad inte var ägare av fordonet vid tidpunkten för kontrollavgiftens utfärdande. I andra hand gjordes gällande att det skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift i den aktuella situationen. I sista hand gjordes gällande att den utfärdade kontrollavgiften borde jämkas till noll kronor med stöd av 36 § avtalslagen då kravet mot Stockholms stad var oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Den 13 december 2011 observerade Stockholms stad fordonet med registreringsnummer CSO262 på Nykarlebyvägen 5-7 i Kista i Stockholm. Den 14 december 2011 beslutade staden med stöd av 3 § lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall samt 2 § andra stycket punkten 7 i förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall att flytta fordonet direkt till bilskrot eftersom det bedömdes att fordonet var ett fordonsvrak. Fordonsvrak som har flyttats med stöd av lagen och förordningen tillfaller kommunen omedelbart vid flyttningstillfället.
Fordonet CSO262 flyttades och togs till skroten direkt den 14 december 2011, kl. 15.09. Äganderätten till fordonet övergick till Stockholms stad i samband med flytten kl. 15.09. Syftet med äganderättsövergången är att det ska vara möjligt för Stockholms stad att skrota ett fordon som bedöms vara i så dåligt skick att det inte är någon idé att vidta andra åtgärder.
Aktuell kontrollavgift utfärdades vid en tidpunkt då Stockholms stad inte var ägare till fordonet. Stockholms stad vitsordar för övrigt att kontrollavgift utfärdades av Europark vid den i målet aktuella tidpunkten. Den andra satsen i 7 § andra stycket punkten 1 lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering tar sikte på situationer då den nye ägaren inte hunnit registreras som ägare trots att äganderätten rent faktiskt hade gått över vid tiden för överträdelsen. Detta betyder att om den nya ägaren gör sig skyldig till en parkeringsförseelse när den tidigare ägaren fortfarande står antecknad i registret är det den nya ägaren som har att svara för kontrollavgiften.
I andra hand gjordes gällande att Stockholms stad skulle beviljas eftergift. Syftet med införandet av det strikta ägaransvaret i 7 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering var att markägare skulle slippa ställas inför situationer där det är svårt eller omöjligt att utreda vem som faktiskt kört fordonet och därmed parkerat olovligen. I den aktuella situationen stod det emellertid klart att det inte var Stockholms stad som begått den nu aktuella överträdelsen. Europarks förfarande får anses strida mot syftet med lagen. Vidare har markägaren fått kostnadsfri bortforsling av fordonet i förevarande fall eftersom fordonet har bedömts utgöra ett fordonsvrak. Mot denna bakgrund bör Stockholms stad beviljas eftergift.
I sista hand gjorde Stockholms stad gällande att 36 § avtalslagen kunde tillämpas på utfärdandet av kontrollavgift eftersom den som parkerar eller äger en bil som parkerats i strid med lagen om kontrollavgift står i en avtalsrättslig situation till markägaren. Till stöd för jämkning åberopade Stockholms stad tidigare anförda omständigheter.
Domskäl
Tingsrätten (tingsnotarien Bassam Akremi) anförde följande i dom den 4 mars 2013.
Domskäl
Parterna har åberopat viss bevisning.
Det är utrett att fordonet med registreringsnummer CSO262 stått parkerat på Nykarlebyvägen 5-7 i Kista i Stockholm, varvid kontrollavgift utfärdats. Beloppet har vitsordats och det gäller även omständigheterna kring parkeringen.
Fråga i förevarande fall är vem som haft att svara för kontrollavgiften. Enligt 7 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering svarar fordonets förare och ägare solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Med fordonets ägare avses den som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad som fordonets ägare i vägtrafikregistret eller den som senare har antecknats där som ägare av fordonet vid tiden för överträdelsen.
Enligt utdrag från Vägtrafikregistret är det visat att Stockholms stad stod som registrerad ägare den 14 december 2011. Enligt 10 kap.2 och 3 §§ förordningen (2001:650) om vägtrafikregister framgår att den nye ägaren ska registreras från och med den dag som anges i anmälan och att det i anmälan ska anges datum för ägarbytet.
Enligt tingsrättens bedömning saknar det med hänsyn till innehållet i 10 kap.2 och 3 §§ förordningen (2001:650) om vägtrafikregister betydelse om någon förvärvat bilen vid en senare tidpunkt under dagen än då överträdelsen har skett (jfr Göta hovrätts dom den 15 augusti 2012 i mål FT 436-12). Att det i förevarande fall är fråga om ett exstinktivt förvärv torde inte göra någon skillnad. Anmälningsplikten till Transportstyrelsen gäller oavsett fång.
När det gäller möjligheten att efterge kontrollavgiften enligt 10 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering har Stockholms stad åberopat en rad omständigheter som skäl för eftergift. Av den praxis som förekommer avseende bestämmelsen i 10 § kan konstateras att det varit fråga om andra omständigheter än de av Stockholms stad åberopade i förevarande mål. Bestämmelsen torde snarare ta sikte på omständigheter kring själva parkeringen och inte frågan om äganderätten eller att bortforsling har skett kostnadsfritt av Stockholms stad. Dessa omständigheter anses inte utgöra skäl för eftergift.
Stockholms stad har även gjort gällande att utfärdad kontrollavgift bör jämkas till noll kronor. I förevarande fall skulle avtal ha slutits mellan två jämbördiga parter.
Utrymmet för att jämka avtalet på de grunder som angetts av Stockholms stad anses i det närmaste obefintligt.
Eftersom skäl till eftergift saknas, ska käromålet bifallas.
Domslut
Domslut
Stockholms stad ska till Europark Svenska Aktiebolag betala 550 kr.
Svea hovrätt
Stockholms kommun genom dess trafik- och renhållningsnämnd (Stockholms stad) överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla Europark Svenska Aktiebolags käromål.
Europark bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Erik Lindberg och Hans Nyman, referent, samt adjungerade ledamoten Eva Meiton) anförde följande i dom den 6 september 2013.
Hovrättens domskäl
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att även om äganderätten till fordonet har tillfallit Stockholms stad vid en senare tidpunkt under den aktuella dagen än då överträdelsen har skett ansvarar Stockholms stad för kontrollavgifter vid olovlig parkering som har utfärdats under den dagen (se Svea hovrätts dom den 20 oktober 2009 i mål nr FT 4684-09 och Göta hovrätts dom den 15 augusti 2012 i mål nr FT 436-12). Enligt hovrätten har det vidare inte visats några sådana omständigheter i samband med den olovliga parkeringen som medför att det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgiften. Hovrätten anser slutligen, i likhet med tingsrätten, att det inte heller finns något utrymme att jämka Stockholms stads betalningsskyldighet med stöd av 36 § avtalslagen.
Tingsrättens dom ska därför fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Stockholms kommun (staden) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla APCOA Parkering Sverige AB:s, med bifirma Europark Svenska AB, talan.
Parkeringsbolaget motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Hanna Granberger, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Efter en redovisning för bakgrunden, frågan i målet och den rättsliga regleringen i huvudsaklig överensstämmelse med punkterna 1-7 i HD:s domskäl innehöll betänkandet följande.
Myndigheters möjlighet att flytta fordonsvrak
Lagen om flyttning av fordon i vissa fall ger vissa myndigheter rätt att ingripa mot olämpligt uppställda fordon på allmän eller privat mark när allmänna intressen påkallar det. Enligt lagstiftaren bör den berörda myndigheten själv få avgöra om det ligger i dess intresse att utnyttja möjligheterna lagen ger att flytta ett fordon med hänsyn till de kostnader som åtgärden kan medföra. Myndigheten kan av ägaren få ersättning för vissa kostnader avseende flytten, men har i de flesta fall samtidigt att svara för de kostnader som inte kan bäras av ägaren. (Jfr prop. 1967:107 s. 43 och prop. 1983/84:104 s. 29 f. samt 7 § lagen om flyttning av fordon i vissa fall och 13 § förordningen om flyttning av fordon i vissa fall.)
I fråga om möjligheten att flytta fordonsvrak är lagtexten inte tvingande, utan anger att fordonsvrak får flyttas. Samtidigt gäller dock att fordonsvrak ska skrotas eller undanskaffas på annat sätt så snart det lämpligen kan ske. Ett fordonsvrak får, till skillnad från andra fordon, flyttas även om det inte är uppställt i strid mot bestämmelser om stannande eller parkering. (Jfr 2 § sjunde punkten förordningen om flyttning av fordon i vissa fall, 3 § andra stycket lagen om flyttning av fordon i vissa fall och prop. 2002/03:105 s. 13.)
Äganderättsövergången vid flytt av fordonsvrak innebär att fordonet omedelbart tillfaller den verkställande myndigheten utan respittid för ägaren. Lagstiftarens intentioner med regleringen synes framför allt vara en praktisk hänsyn med anledning av att fordonsvraket förutsätts bli skrotat omedelbart, men även i viss mån en ekonomisk hänsyn genom att den verkställande myndigheten äger tillgodogöra sig fordonsvrakets eventuella värde. (Jfr 3 § andra stycket och 6 § andra stycket lagen om flyttning av fordon i vissa fall och prop. 1967:107 s. 46.)
Frågan om andra följdverkningar av äganderättsövergången och den verkställande myndighetens eventuella ansvar för kostnader och avgifter som inte är hänförliga till åtgärder enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall har lagstiftaren lämnat oberörd.
Registreringens rättsliga verkan
Registreringen i vägtrafikregistret har en direkt rättslig verkan när det gäller skyldighet att svara för fordonsskatter och andra administrativa förpliktelser beträffande ett fordon. Bestämmelsen om tidpunkten för registrering av ägarbyten syftar till att motverka att de registrerade ägarförhållandena för ett fordon ändras långt i efterhand. De av Transportstyrelsen registrerade uppgifterna medför inte någon civilrättslig verkan såsom bevis om äganderätten till ett fordon. (Jfr 10 kap. 1-3 §§ förordningen om vägtrafikregister, prop. 2000/01:95 s. 44 och 77, prop. 2013/14:176 s. 12 f. och 19 f., prop. 2003/04:145 s. 110 samt Ceder m.fl., Trafikkommentarer, 7 uppl. (den 1 juli 2014, Zeteo), kommentaren till 10 kap. 2 § förordningen om vägtrafikregister.)
Ansvar för kontrollavgift vid ändrade ägarförhållanden
Lagstiftaren har inte belyst de tillämpningsproblem som registreringen av ett ägarbyte kan medföra genom att en förvärvare av ett fordon registreras som ägare i vägtrafikregistret från och med den dag som anges i anmälan och inte vid ett visst angivet klockslag den aktuella dagen (jfr 7 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering och 10 kap. 1-3 §§ förordningen om vägtrafikregister). Vidare saknas vägledande rättspraxis om detta.
En rent språklig tolkning av regleringen i 7 § andra stycket första punkten lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering jämförd med bestämmelserna i 10 kap. 2-3 §§ förordningen om vägtrafikregister ger vid handen att den som senare har antecknats som ägare av ett fordon i vägtrafikregistret från och med en viss dag, solidariskt med föraren, svarar för att kontrollavgifter som utfärdats under den dagen betalas.
Regelkonstruktionen syftar till att skapa ett administrativt enkelt sanktionssystem, anpassat efter det system som gäller för felparkeringsavgifter, där en markägare utan att närmare efterforska vem som framfört ett fordon kan kräva betalning av fordonets registrerade ägare (jfr prop. 1983/84:104, se särskilt s. 1, 12 ff., 24 och 69 ff.).
Reglerna om ansvar för kontrollavgift vid olovlig parkering medger varken undantag för någon särskild kategori av fordon eller för någon särskild form av fång, såsom exstinktiva fång. Inte heller stadgas något undantag för situationer där det allmänna inträder som ägare av ett fordon.
Bestämmelsen i 7 § andra stycket lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering hade tidigare en annan lydelse, men efter kritik från JO genomfördes lagändringar innebärande en precisering av vem som vid ägarbyten ska anses vara fordonsägare och därmed svara för en kontrollavgift. Bestämmelsen i sin tidigare lydelse innebar att en senare anteckning med retroaktiv verkan aldrig kunde påverka ansvaret för en förseelse. Det betydde att om en ny ägare gjorde sig skyldig till en förseelse när den tidigare ägaren fortfarande stod antecknad i registret skulle formellt den förre ägaren hållas ansvarig för förseelsen. Emellertid tillämpades inte bestämmelsen på detta sätt, utan den som var ägare till fordonet vid tiden för förseelsen gjordes också ansvarig för denna. Lagstiftaren förordade därför en ändring av bestämmelsens ordalydelse och uttryckte att den i praktiken tillämpade ordningen var lämplig. (Jfr prop. 1988/89:6 se särskilt s. 1, 5 och 13 ff., DsK 1987:18 s. 36 f. och 44 ff., samt Riksdagens ombudsmän, JO Hans Ragnemalm, beslut den 28 september 1987, dnr 2261-1985 och 3370-1985, s. 5 f.)
Den lydelse av bestämmelsen som sedermera trädde i kraft och alltjämt är gällande, innebärande bl.a. att den som senare antecknats som ägare i registret vid tiden för överträdelsen är att anse som ägare, skiljer sig dock från de förslag som JO förordade. Vidare kan bestämmelsens gällande ordalydelse, oaktat vad lagstiftaren uttryckt om att hänsyn ska tas till retroaktiva registreringar, inte anses ge stöd för någon annan tolkning av ägaransvaret än att den som senare har antecknats som ägare av ett fordon i vägtrafikregistret från och med en viss dag har att svara för kontrollavgifter som utfärdats under den dagen.
Med den angivna bakgrunden bör en förvärvare som senare har antecknats som ägare av ett fordon i vägtrafikregistret från och med en viss dag, solidariskt med föraren, svara för att kontrollavgifter som utfärdats under den dagen betalas. Detta gäller även om äganderätten till fordonet tillföll förvärvaren vid en senare tidpunkt under den aktuella dagen än då överträdelsen ägde rum.
Eftergift och jämkning
En registrerad ägare, eller förare, kan undgå betalningsansvar om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen framstår som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgiften (se 10 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering) eller om det annars finns förutsättningar att jämka avgiften enligt 36 § avtalslagen.
Lagstiftaren har gett uttryck för att bestämmelsen om eftergift i 10 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering ska tillämpas restriktivt, men har samtidigt påtalat att det är orimligt att kräva att samtliga parkeringsvillkor alltid uppfylls. Enligt lagstiftaren kan det finnas utrymme för eftergift av avgiften vid egen eller nära anhörigs sjukdom samt även vid andra situationer som den ansvarige inte kan påverka själv (jfr prop. 1983/84:104 s. 20 ff. och 70).
De omständigheter som lagstiftaren haft i åtanke, och vilka även återspeglas av hovrättspraxis på området, synes närmast ta sikte på omständigheter kring den olovliga parkeringen som sådan och vara hänförliga till någon form av social hänsyn i förhållande till den ansvarige. Invändningar av mer formell karaktär som inte tar sikte på den olovliga parkeringen, såsom en invändning om tidpunkten för registrering av ägarbyte, bör inte kunna utgöra skäl att efterge avgiften och kan vidare inte medföra att det finns utrymme att jämka den.
Bedömningen i detta fall
I det aktuella fallet har en kontrollavgift utfärdats beträffande ett fordon som varit olovligen parkerat på privat mark inom ett område i Kista den 14 december 2011 kl. 01.31- 02.51.
Fordonet flyttades senare samma dag, den 14 december 2011 kl. 15.09, av staden, som bedömde att det var ett fordonsvrak. Fordonet tillföll staden omedelbart i samband med flytten och staden registrerades som ägare av fordonet i vägtrafikregistret från och med den 14 december 2011.
Eftersom staden senare har antecknats i vägtrafikregistret som ägare av fordonet vid tiden för överträdelsen, den 14 december 2011, svarar staden, solidariskt med föraren, för att kontrollavgifter som utfärdats under den dagen betalas. Detta gäller även om äganderätten till fordonet tillföll staden vid en senare tidpunkt den 14 december 2011 än då överträdelsen ägde rum. (Jfr 7 § andra stycket första punkten lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering och 10 kap. 2-3 §§ förordningen om vägtrafikregister.)
Något undantag för fordonsvrak som flyttas och omedelbart tillfaller den verkställande myndigheten enligt 6 § andra stycket lagen om flyttning av fordon i vissa fall finns inte stadgat i reglerna om ansvar för kontrollavgift vid olovlig parkering.
Staden är därmed betalningsskyldig för kontrollavgiften och kan endast undgå ansvar om det föreligger omständigheter som kan utgöra skäl för eftergift eller jämkning av avgiften.
Staden har till stöd för att det skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut avgiften eller att den annars ska jämkas huvudsakligen åberopat att förfarandet strider mot syftet med lagen då det i den aktuella situationen står klart att staden inte begick överträdelsen och då staden inte har haft någon valmöjlighet att registrera sig som ägare en annan dag än dagen för ägarbytet.
De omständigheter som staden åberopat till stöd för eftergift och jämkning kan inte anses hänförliga till den olovliga parkeringen som sådan, utan är snarare av formell karaktär och inriktade på tillämpningen av en föreskrift i lag. Omständigheterna kan inte anses medföra att det skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut avgiften eller att det i övrigt finns något utrymme att jämka avgiften. Det anförda innebär att staden inte kan undgå betalningsansvar för kontrollavgiften.
Eftersom staden är betalningsansvarig för kontrollavgiften ska hovrättens domslut fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, referent, Svante O. Johansson och Anders Eka) meddelade den 18 mars 2015 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Den 14 december 2011 utställde APCOA Parking Sverige AB en betalningsuppmaning avseende en kontrollavgift om 550 kr för en bil med registreringsnummer CSO262. Kontrollavgiften avsåg olovlig parkering på privat mark i Kista, Stockholms kommun, kl. 01.31-02.51 angivet datum. Samma dag kl. 15.09 omhändertogs bilen för skrotning av företrädare för Stockholms stads trafik- och renhållningsnämnd. Den bedömdes då vara ett fordonsvrak enligt särskilda bestämmelser härom. Staden antecknades i vägtrafikregistret som ägare av bilen från och med den 14 december 2011.
Stockholms stad bestred betalningsansvar för kontrollavgiften och parkeringsbolaget väckte talan om betalning. Staden hävdade att den inte var ansvarig för kontrollavgiften eftersom staden inte var ägare till bilen vid tidpunkten för den olovliga parkeringen. I varje fall skulle det enligt staden framstå som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgiften, och den fick därför inte tas ut. I sista hand borde betalningsansvaret jämkas till noll enligt 36 § avtalslagen.
Tingsrätten förpliktade Stockholms stad att betala kontrollavgiften. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.
Frågorna i målet
Den första frågan är om staden är ansvarig för kontrollavgiften trots att någon annan ägde bilen vid den tidpunkt då den var olovligt parkerad. Om staden är ansvarig uppkommer frågan om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift från staden, eller om betalningsansvaret ska jämkas.
Den rättsliga regleringen
Ett fordons förare och ägare svarar solidariskt för att kontrollavgift på grund av olovlig parkering betalas. Med fordonets ägare avses, såvitt nu är av intresse, den som vid tiden för den olovliga parkeringen var antecknad som ägare i vägtrafikregistret, eller som senare har antecknats som ägare vid tiden för överträdelsen. Om ett fordon har bytt ägare ska ägarbytet anmälas och förvärvaren registreras som ägare från och med den dag som anges i anmälan. (Se 2 och 7 §§ lagen, 1984:318, om kontrollavgift vid olovlig parkering samt 10 kap. 1 och 2 §§ förordningen, 2001:650, om vägtrafikregister.)
Ett fordon får flyttas av kommunen om det är ett fordonsvrak. Äganderätten tillfaller kommunen omedelbart genom att fordonet har flyttats. (Se 1 § första stycket 3, 3 § andra stycket och 6 § andra stycket lagen, 1982:129, om flyttning av fordon i vissa fall samt 2 § 7 förordningen, 1982:198, om flyttning av fordon i vissa fall.)
Om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift, får avgiften, enligt 10 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering, inte tas ut. Enligt 36 § avtalslagen får avtalsvillkor, eller villkor vid annan rättshandling än avtal, jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt.
Ansvaret för kontrollavgiften
Vid ett ägarbyte är den nye ägaren ansvarig för kontrollavgifter avseende sådan olovlig parkering av fordonet som sker från och med den dag som anges i anmälan för registrering. Det innebär att den nye ägaren kan bli ansvarig för en kontrollavgift som har påförts fordonet innan äganderätten faktiskt övergick. Detta förhållande berördes inte i lagstiftningsärendet (se prop. 1988/89:6 s. 13 f.).
Reglerna om kontrollavgift syftar, på samma sätt som motsvarande bestämmelser om felparkeringsavgifter vid parkering på gatumark, till att skapa ett administrativt enkelt sanktionssystem. Markägaren ska - utom i ett här inte aktuellt fall - alltid kunna kräva betalt från fordonets registrerade ägare. Något undantag görs inte för situationer där det allmänna inträder som ägare till följd av särskilda bestämmelser härom. (Se prop. 1983/84:104 s. 12 ff. och 22 ff.)
Ordalydelsen i 7 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering ger inte utrymme för något undantag för situationer av nu aktuellt slag. Ett sådant undantag skulle också komma i konflikt med ändamålet att skapa ett enkelt system. Staden är därför i egenskap av registrerad ägare ansvarig för kontrollavgiften.
Eftergift eller jämkning?
Enligt 10 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering får kontrollavgift inte tas ut om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt. Bestämmelsens ordalydelse talar för att den är avsedd enbart för sådana situationer som har med själva parkeringen att göra. I förarbetena nämns sådana fall då försummelsen har berott av någon oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur, exempelvis egen eller nära anhörigs sjukdom. Också andra situationer som den ansvarige inte kan påverka själv kan vara skäl för eftergift. Den som glömt att förete parkeringstillstånd borde däremot inte utan vidare undgå kontrollavgift. (Se prop. 1983/84:104 s. 21.) Inget tyder på att bestämmelsen tar sikte på fall av det nu aktuella slaget. Det skulle vidare komplicera tillämpningen om bestämmelsen skulle träffa fall där någon annan än den registrerade ägaren ägde fordonet vid den tidpunkt då den olovliga parkeringen skedde.
Det sagda innebär att bestämmelsen i 10 § inte bör tillämpas på ett fall som det aktuella. Det gäller trots de invändningar som kan finnas om att resultatet kan framstå som mindre rimligt. Det får ankomma på lagstiftaren att vidta åtgärder för det fall effekten av regleringen skulle anses oacceptabel.
Mot bakgrund av det anförda kan staden inte undgå ansvar för kontrollavgiften med tillämpning av bestämmelsen i 10 §.
Det saknas förutsättningar att jämka stadens betalningsansvar med stöd av 36 § avtalslagen.
Slutsatser
Staden är betalningsskyldig för kontrollavgiften. Hovrättens domslut ska därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens domslut.
Skiljaktig
Justitierådet Martin Borgeke var skiljaktig och anförde:
Den bil som staden har forslat bort var ett fordonsvrak. Med fordonsvrak avses enligt 1 § första stycket 3 lagen om flyttning av fordon i vissa fall fordon som med hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det har stått på samma plats eller andra omständigheter måste anses övergivet och som uppenbarligen har ringa eller inget värde.
Att fordonsvrak behöver forslas bort har att göra bl.a. med att det finns en risk för att de skadar miljön, t.ex. genom läckage av bensin och olja. De kan också utgöra ett hinder i trafiken eller onödigtvis blockera parkeringsplatser.
Utgångspunkten är att ett fordon som klassificeras som fordonsvrak ska skrotas. Samtidigt måste det antas att fordonet inte kommer att skrotas om inte någon annan än fordonets ägare tar ansvar för att så sker. Detta är skälet för att statliga och kommunala myndigheter har getts rätt att forsla bort och låta skrota fordonsvrak.
Fastän det i lagen om flyttning av fordon i vissa fall inte föreskrivs en skyldighet för t.ex. en kommun att ta hand om fordonsvrak får det uppfattas så, att lagstiftningen vilar på förutsättningen att det är en i huvudsak kommunal angelägenhet att från gator och parkeringsplatser forsla bort skrotfärdiga och övergivna bilar.
Slutsatsen att staden skulle vara ansvarig för kontrollavgiften i detta fall bygger på att äganderätten till fordonsvraket, enligt 6 § andra stycket lagen om flyttning av fordon i vissa fall, omedelbart tillföll staden när bortforslingen skedde. Bakgrunden till den omedelbara äganderättsövergången är att fordonsvrak inte har något egentligt värde och att det är angeläget att bilar av detta slag skrotas så snart som möjligt. Till skillnad från i andra fall av bortforsling av fordon har staten eller kommunen därför inte någon skyldighet att vårda det bortforslade fordonet. I stället gäller att staten eller kommunen, i de fall ett fordonsvrak skulle ha ett ekonomiskt värde, kan tillgodogöra sig detta som en ersättning för de kostnader som bortforslingen är förenad med. (Se prop. 1967:107 s. 46.) Att ägaren skulle betala dessa kostnader framstår i normalfallet inte som troligt.
Att äganderätten till bortforslade fordonsvrak omedelbart övergår till staten eller kommunen är en konstruktion som lagstiftaren har valt för att en smidig hantering av skrotfärdiga och övergivna fordon ska kunna åstadkommas. I och för sig innebär den omedelbara äganderättsövergången att den myndighet som har forslat bort fordonsvraket blir registrerad som ägare till det från och med den dag då bortforslingen ägde rum (se 10 kap. 2 § förordningen, 2001:650, om vägtrafikregister). Men att detta samtidigt skulle innebära att den bortforslande myndigheten skulle bli solidariskt ansvarig för tidigare utfärdade kontrollavgifter vid olovlig parkering kan inte gärna ha varit avsikten när lagstiftningen infördes. En sådan ordning skulle ju innebära att en statlig eller kommunal myndighet som, till inte obetydliga kostnader, tvingas göra det som den egentliga ägaren borde ha gjort också i många fall får svara för dennes försummelser i fråga om parkering av fordonet tidigare under den dag då bortforslingen sker. Redan på denna grund anser jag att staden inte är skyldig att betala kontrollavgift till parkeringsbolaget. I fall av detta slag bör ansvaret för kontrollavgifter ligga kvar på fordonets (tidigare) ägare.
Jag vill tillägga att om staden principiellt skulle ha ett ansvar för kontrollavgiften måste det i vart fall framstå som uppenbart oskäligt att ta ut en sådan avgift. Lagstiftaren har (se 10 § lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering) ansett att det finns ett behov av en ”ventil” för vissa situationer. Enligt förarbetena (se prop. 1983/84:104 s. 21) ska kontrollavgiften inte tas ut om försummelsen har berott på någon oförutsebar omständighet av mer än bagatellartad natur, exempelvis egen eller nära anhörigs sjukdom. Men också i andra situationer som den ansvarige inte kan påverka själv kan det finnas skäl att efterge avgiften.
I förarbetena talas det alltså om att kontrollavgiften ska efterges i vissa fall av ”försummelser”. Vad staden har gjort kan inte i någon mening betraktas ens som en försummelse; i stället har det rört sig om en angelägen åtgärd med ett gott syfte och resultat. Staden har heller inte kunnat påverka att fordonet parkerades olovligt.
Det kan inte begäras att lagstiftaren i förväg beskriver alla de olika situationer i vilka det skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut en kontrollavgift. Lagtexten i 10 § kontrollavgiftslagen är därför allmänt hållen. Det är då en uppgift för domstolarna att, i lagstiftningens anda, konkretisera de olika undantagssituationerna. I och för sig framstår det som rimligt att regeln om eftergift av kontrollavgift ges en restriktiv tillämpning. Men den kan inte läsas så att eftergift skulle vara möjlig bara i de i förarbetena beskrivna situationerna.
Här kan det för övrigt finnas anledning att göra en jämförelse med förhållandena inom det straffrättsliga området. Detta gäller särskilt som felparkering tidigare var straffbelagt antingen enligt vägtrafiklagstiftningen eller som egenmäktigt förfarande om det gällde parkering på enskild fastighet. Regeln i 10 § kontrollavgiftslagen har också en utformning som nära ansluter till bestämmelsen i 29 kap. 6 § BrB om påföljdseftergift.
Även om en gärning täcks av en straffbestämmelse kan den vara rättsenlig (fri från ansvar) och detta också i fall då inte någon särskild i lagstiftningen angiven ansvarsfrihetsgrund är tillämplig. Man talar i sådana sammanhang om social adekvans som ett samlingsbegrepp för olika situationer där ett straffansvar inte framstår som rimligt. En sådan är vad som brukar kallas rättslig nöd. Här kan också hänvisas till ”manifestetmålet”, NJA 1985 s. 893, där HD uttalade att det torde förhålla sig så att domstolarna har en befogenhet att ”utan uttryckligen angivet stöd i lag förklara ett annars straffbart handlande straffritt, när den uppkomna situationen är atypisk och knappast förutsedd av lagstiftaren samt starka motskäl kan åberopas mot en kriminalisering”.
I det här aktuella faller kolliderar stadens ansvar för hanteringen av fordonsvrak med de skäl, huvudsakligen av effektivitetstyp, som ligger bakom ägaransvaret för kontrollavgifter vid olovlig parkering men också med reglerna för registrering av ägare till fordon. Att staden blir betalningsansvarig för kontrollavgift för olovlig parkering i ett fall som detta är enligt min mening uppenbart oskäligt. Också på denna grund anser jag alltså att hovrättens domslut ska ändras.
Till sist vill jag framhålla att upphävande av betalningsskyldigheten för staden inte på något sätt undergräver lagstiftningens syfte eller på ett oskäligt sätt inkräktar på parkeringsbolagets rätt till kontrollavgifter. Däremot kan det ifrågasättas om inte en motsatt utgång strider både mot vad som allmänt sett kan uppfattas som rimligt och mot det samhälleliga intresset att fordonsvrak undanskaffas och skrotas. Det kan tilläggas att ett bifall till parkeringsbolagets talan skulle innebära att bolag av detta slag skulle kunna bli dubbelt gynnade; de skulle både bli av med ett fordonsvrak som försvårar eller hindrar dem från att få in parkeringsavgifter för den aktuella parkeringsplatsen och kunna tillgodogöra sig en kontrollavgift som de annars skulle ha haft svårt att driva in.
Med den av mig förordade utgången behöver jag inte ta ställning till om 36 § avtalslagen skulle leda till att staden fick framgång med sitt överklagande.
Detta innebär att jag på det sättet ändrar hovrättens domslut, att jag ogillar parkeringsbolagets talan.