RH 2015:24

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Lise Wållberg) anförde i dom den 5 maj 2014, efter att ha konstaterat att kommunen visat att ägaren till fordonet var skyldig att ersätta kommunen för dess kostnader vilka uppgått till yrkat belopp, bl.a. följande.

DOMSKÄL

Vad avses med begreppet ”ägaren av ett fordon”?

Vad som avses med begreppet ”ägaren av ett fordon” i 7 § flyttningslagen framgår inte närmare av lagen och denna fråga har inte heller berörts i förarbetena. I vissa lagar på trafikrättens område framgår uttryckligen att med ”fordonets ägare” avses den som är antecknad som ägare i trafikregistret (se 7 § andra stycket 1 lagen, 1984:318, om kontrollavgift vid olovlig parkering och 4 § andra stycket 1 lagen, 1976:206, om felparkeringsavgift). Någon motsvarande definition finns dock inte i flyttningslagen. I förarbetena till flyttningslagen framgår att det på längre sikt bör finnas vissa möjligheter att angripa problemet med övergivna bilar med hänsyn till bilregisterutredningens arbete (se prop. 1967:10 s. 18). Någon ändring av flyttningslagen med hänsyn till utvecklingen av registret har dock inte skett.

Tingsrätten anser att begreppet ”ägaren av ett fordon” måste, i avsaknad av närmare ledning hur begreppet ska förstås, tolkas enligt dess ordalydelse. Eftersom registreringen av fordon och ändrade förhållanden inte har till syfte att kontrollera vem som är ägare till fordonet anser tingsrätten att den registrerade ägaren inte kan anses vara ”ägaren av ett fordon” i flyttningslagens mening. Med begreppet ”ägaren av ett fordon” måste i stället avses fordonets faktiska ägare, dvs. den civilrättslige ägaren. Kommunen har hänvisat till 5 § vägtrafikregisterlagen till stöd för sin uppfattning att ”ägaren av ett fordon” avser den som är registrerad ägare. Denna bestämmelse anger dock endast ändamålen för användningen av personuppgifter i vägtrafikregistret (se prop. 2001/01:95 s.98). Bestämmelsen saknar därmed betydelse för frågan hur begreppet ”ägaren av ett fordon” ska förstås i flyttningslagen.

Var Z.K. civilrättslig ägare av fordonet?

Z.K., som vid det aktuella tillfället registrerad som ägare i vägtrafikregistret, har påstått att han sålt fordonet den 31 augusti 2012. Tingsrätten anser att Z.K., som har haft störst anledning att säkra bevisning angående försäljningen av fordonet, har bevisbördan för sitt påstående om att han sålt fordonet. Det föreligger dock ingen presumtion att Z.K. är fordonets verklige ägare (jfr NJA 1986 s, 758 och 2009 s. 244 angående 2 och 31 §§trafikskadelagen, 1975:1410).

Tingsrätten fann därefter att Z.K. inte presenterat tillräcklig bevisning för sitt påstående om att han sålt bilen. Z.K. skulle därför anses vara ägare av fordonet samt ersätta kommunen för dess kostnader enligt 7 § flyttningslagen och dess rättegångskostnader.

Tingsrätten anförde avslutningsvis följande.

Det ska tilläggas att tingsrätten anser att Stockholms kommun har visat att Z.K. var fordonets registrerade ägare vid tidpunkten för kommunens åtgärder. För det fall begreppet ”ägaren av ett fordon” avser den registrerade ägaren i flyttningslagens mening ska talan också bifallas.

DOMSLUT

Tingsrätten biföll kommunens talan.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Göran Nilsson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Johanna Kumlien) anförde i dom den 8 juni 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Enligt 7 § första stycket lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall (flyttningslagen) är ägaren av ett fordon som har flyttats med stöd av den lagen skyldig att ersätta kostnader för flyttningen och de övriga åtgärder som vidtagits med stöd av lagen. Vad som utgör ersättningsgilla kostnader har preciserats i 13 § förordningen (1982:198) om flyttning av fordon i vissa fall.

Av utredningen framgår att det fordon - en personbil - som kommunens talan avser har flyttats och ställts upp i enlighet med bestämmelserna i flyttningslagen samt att kommunens kostnader är ersättningsgilla och uppgår till yrkat belopp. Fordonets ägare är därför skyldig att ersätta kommunen dess kostnader.

Parterna är ense om att Z.K. i vägtrafikregistret var antecknad som ägare till fordonet när kommunens kostnader uppkom år 2013. Kommunen har gjort gällande att Z.K. även var verklig (civilrättslig) ägare till fordonet vid den tidpunkten medan Z.K. påstått att han sålt fordonet redan i augusti 2012.

Den första fråga som hovrätten ska pröva är om redan det förhållandet att Z.K. var registrerad ägare till fordonet innebär att han är skyldig att svara för kommunens kostnader.

Som tingsrätten redogjort för förekommer det i viss lagstiftning på trafikrättens område - bl.a. i 4 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (felparkeringslagen) - att det uttryckligen anges att med fordonets ägare avses den som vid överträdelsen var antecknad som fordonets ägare i vägtrafikregistret eller motsvarande utländska register eller i det militära fordonsregistret. Någon motsvarande definition finns dock inte i flyttningslagen. Frågan har inte heller behandlats uttryckligen i förarbetena till flyttningslagen.

Vissa bestämmelser i flyttningslagen utgår emellertid från vem som är registrerad som ägare i vägtrafikregistret, se t.ex. 1 § tredje stycket för det fallet att den som äger fordonet är under 18 år. I ett sådant fall ska, med vissa undantag, det som i lagen sägs om ett fordons ägare i stället tillämpas på den förmyndare som har registrerats i vägtrafikregistret. Vidare uppmärksammades frågan av Lagrådet i samband med att det 2014 infördes särskilda regler i flyttningslagen om felparkerade fordon när fordonets ägare hade obetalda och förfallna skulder avseende avgifter enligt felparkeringslagen. Enligt regeringens förslag skulle ett sådant felparkerat fordon få flyttas i vissa fall. Vidare skulle värdet av ett fordon som flyttats med stöd av den flyttningsgrunden och som därefter tillfallit staten eller kommunen - efter avdrag för kostnader enligt 7 § flyttningslagen - få kvittas mot ägarens obetalda och förfallna avgifter enligt felparkeringslagen. Lagrådet konstaterade att i flyttningslagen saknas den grundläggande regeln om vem som ska anses som fordonets ägare, vilken bara fanns i 4 § felparkeringslagen, och ansåg att flyttningslagen borde kompletteras i detta hänseende (prop. 2013/14:176 s. 100). Regeringen ansåg dock - med hänvisning till bl.a. 4 § felparkeringslagen - att en komplettering av ägarbestämmelsen i flyttningslagen på det sätt Lagrådet förordat inte skulle vare sig förenkla eller på något annat sätt förändra flyttningsförfarandet (a. prop. s. 59).

Regeringen förefaller alltså ha utgått från att den registrerade ägaren ska anses som fordonets ägare vid tillämpning av åtminstone vissa av flyttningslagens bestämmelser. En sådan ordning framstår också som rimlig särskilt när det gäller kommunens skyldigheter att underrätta fordonets ägare inför och under ett flyttningsförfarande. Bestämmelsen i 7 § flyttningslagen innebär emellertid en skyldighet för en enskild att svara för kostnader som uppkommit genom att dennes fordon omhändertagits. Ett strikt kostnadsansvar för den registrerade ägaren, oberoende av de faktiska ägarförhållandena, i ett sådant fall måste enligt hovrättens mening kräva ett uttryckligt lagstöd. Eftersom ett sådant stöd saknas i flyttningslagen kan det förhållandet att Z.K. var registrerad ägare till fordonet inte i sig leda till att han också är skyldig att svara för kommunens kostnader.

Att en viss person är antecknad som ägare i vägtrafikregistret måste emellertid tillmätas stor vikt vid prövningen av om denne också är fordonets verklige ägare när det gäller frågan om ansvar för kostnader enligt 7 § flyttningslagen. Vid registrering i vägtrafikregistret görs visserligen inte någon civilrättslig prövning av de uppgifter som förs in i registret (se prop. 2000/01:95 s. 77). Den registrerade ägaren och förvärvaren är dock skyldiga att anmäla ägarbytet till Transportstyrelsen och om endast den ene gör en sådan anmälan ska den andre ges tillfälle att yttra sig innan en ny ägare får registreras (10 kap. 1 § förordningen, 2001:650, om vägtrafikregister). Hovrätten anser mot den bakgrunden att den som har krav enligt 7 § flyttningslagen måste kunna utgå från att uppgifterna i vägtrafikregistret om registrerad ägare återspeglar det verkliga ägarförhållandet, om inte omständigheterna talar emot detta. På motsvarande sätt som gäller vid skyldighet att betala trafikförsäkringsavgifter (se NJA 1986 s. 758 och NJA 2009 s. 244) bör därför den som antecknats som ägare i vägtrafikregistret kunna presumeras (förutsättas) vara fordonets verklige ägare om inte annat visas.

Bevisbördan för att uppgifterna i vägtrafikregistret inte återspeglar det verkliga ägarförhållandet bör ligga på den som påstår detta. För att undgå kostnadsansvar enligt 7 § flyttningslagen måste alltså den registrerade ägaren bevisa att han eller hon, trots registreringen, inte var fordonets verklige ägare. Eftersom den som säljer ett fordon normalt har goda möjligheter att säkra bevisning om detta, bör beviskravet för ett påstående om att fordonet sålts motsvara vad som i allmänhet gäller i tvistemål, vilket innebär att det ska styrkas.

Frågan är därför om Z.K. styrkt sitt påstående att han sålt bilen. I den delen gör hovrätten samma värdering av bevisningen som tingsrätten. Hovrätten finner således att den utredning som Z.K. presenterat visserligen ger ett visst stöd för påståendet att han sålt bilen men att utredningen inte är tillräcklig för att han ska anses ha styrkt detta. Som tingsrätten funnit ska därför kommunens talan bifallas. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 8 juni 2015.

Mål nr: FT 5397-14.

Lagrum: 7 § första stycket lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall.

Rättsfall: NJA 1986 s. 758; NJA 2009 s. 244.

Litteratur: Prop. 1967:107 s. 18; prop. 1981/82:65 s. 13; prop. 2000/01:95 s. 77 och 98; prop. 2013/14:176 s. 59 och 100.