2

Huvudmannaskapet för omsorgerna föreslås fortfarande ligga på lands­

tingskommunerna och de landstingsfria städerna. Staten skall dock sörja

för undervisningen av blinda eller döva psykiskt utvecklingsstörda.

Ledningen av huvudmans verksamhet för de utvecklingsstörda föreslås

skola utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Vissa organisatoriska valmöjligheter skall emellertid finnas. För tveksam­

ma eller kontroversiella ärenden om inskrivning i särskola, vårdhem eller

specialsjukhus eller utskrivning därifrån in. m. skall enligt förslaget finnas

beslutsnämnder för psykiskt utvecklingsstörda. Beslutsnämnd skall bestå

av en jurist som ordförande samt två eller fyra andra ledamöter, som i regel

skall vara ledamöter eller suppleanter i omsorgsstyrelsen.

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda skall enligt förslaget liksom

f. n. meddelas i särskola, som kan vara förskola, skola för grundundervis­

ning, träningsskola eller yrkesskola. Det förutsätts att allt fler av de svå­

rare utvecklingsstörda barnen skall få undervisning. För utvecklingsstörda

med anpassningssvårigheter eller vissa komplicerande fysiska handikapp

skall meddelas specialundervisning i särskola eller undervisning i special­

särskola. Helt ny är en föreslagen skyldighet för huvudmännen att anordna

s. k. särskild undervisning i hemmet eller på eu vårdinrättning av utveck­

lingsstörda, som på grund av rörelsehinder, sjukdom e. d. inte kan delta i

särskolans vanliga arbete. Blinda eller döva utvecklingsstörda skall under­

visas i den statliga specialskolan för blinda, döva eller talskadade barn.

Särskolplikten för utvecklingsstörda föreslås liksom f. n. omfatta åldrarna

7 21 år, i undantagsfall 23 ar. Särskolplikten föreslås gälla även för de

blinda eller döva utvecklingsstörda.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall enligt förslaget finnas vård­

hem, specialvårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättnings-

hem. Specialsjukhusen motsvarar i princip de nuvarande särskilda sjukhu­

sen för psykiatrisk vård av psykiskt utvecklingsstörda. En nyhet är att en

utvecklingsstörd, som behöver vård enligt lagen men inte bör få den i en

inrättning som avses i lagen, skall kunna få vården i sitt hem.

På i huvudsak motsvarande sätt som när det gäller vård av psykiskt sjuka

skiljs mellan en fri inskrivningsform och inskrivning oavsett samtycke.

Vård oavsett samtycke föreslås kunna beredas en utvecklingsstörd, som

fyllt 15 år, i vårdhem eller specialsjukhus. Förutsättningarna för så­

dan vård preciseras i nära anslutning till lagen den 16 juni 1966 (nr 293)

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Bl. a. krävs att vården

ar oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad

och till att någon av vissa s. k. specialindikationer föreligger.

Huvudmännen åläggs bl. a. att anordna elevhem och inackorderingshem.

Begreppen externat- och internatskola utmönstras. Frågan om var en sär-

skolelev skall bo skall enligt förslaget avgöras särskilt.

De nuvarande reglerna om förfarandet vid inskrivning och intagning för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

3

enklas. Systemet med både inskrivnings- och intagningsbeslut föreslås bort­

taget. Omsorger skall kunna beredas utan särskild ansökan eller anmälan.

Samtycke till inskrivning skall inte behöva vara skriftligt. Läkarintyg skall

dock krävas. Efter mönster av lagen om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall föreslås en del nya processuella regler av betydelse från

rättssäkerhetssynpunkt.

Nya fullfölj dsregler föreslås. Beslut om skyldighet för någon att under­

kasta sig omsorger skall i regel överklagas hos psykiatriska nämnden, som

får en särskild sammansättning i särskolärenden. Mot beslut att vägra om­

sorg skall talan i regel föras hos huvudtillsynsmyndigheten, som är antingen

skolöverstyrelsen eller socialstyrelsen. Psykiatriska nämndens eller hu­

vudtillsynsmyndighetens beslut får inte överklagas.

Omsorger enligt den föreslagna lagen skall i regel vara avgiftsfria.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

¹ §•

Denna lag avser psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad

förståndsutveckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i

övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna.

2

§•

Landstingskommun skall bereda psykiskt utvecklingsstörda som är bo­

satta inom landstingskommunen undervisning, vård och omsorger i övrigt

enligt denna lag, i den mån annan icke drar försorg härom.

Staten sörjer för undervisning av psykiskt utvecklingsstörda som avses i

3 § fjärde stycket. I samband därmed bereder staten dem omsorger enligt 5 §.

Lagens bestämmelser om landstingskommun äger motsvarande tillämp­

ning på stad som icke tillhör landstingskommun, om annat ej föreskrives.

3 §•

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda meddelas i särskola. I sam­

band därmed skall eleverna beredas den personliga och medicinska om­

vårdnad som behöves. Särskola omfattar förskola, skola för grundunder­

visning, träningsskola eller yrkesskola eller flera av dessa skolformer.

För psykiskt utvecklingsstörda, som kan gå i särskola men har svårt att

anpassa sig till verksamheten i skolan eller för vilkas undervisning fordras

särskilda anordningar, meddelas specialundervisning i särskola eller under­

visning i specialsärskola.

För psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av rörelsehinder, långvarig

sjukdom eller liknande omständighet ej kan deltaga i särskolans vanliga

arbete, anordnas särskild för dem lämpad undervisning.

Undervisning av sådana psykiskt utvecklingsstörda som på grund av syn-

eller hörselskada icke kan följa undervisningen i särskola meddelas i spe­

cialskola som avses i 2 a § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)k

1 2 a § tillagd genom 1965:247.

5

4

§.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas vårdhem, specialsjuk­

hus, daghem för barn och sysselsättningshem. För utvecklingsstörda som

behöver vård i vårdhem med särskilda anordningar skall finnas specialvård­

hem.

Psykiskt utvecklingsstörd, som behöver vård enligt denna lag men ej bör

erhålla den i inrättning som avses i första stycket, skall tillhandahållas vård

i hemmet.

5

§.

Psykiskt utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men icke behöver bo

i vårdhem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem,

inackorderingshem eller elevhem.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 142 år 1967

Organisation m. m.

6

§•

Ledningen av landstingskommuns verksamhet enligt denna lag utövas av

en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Till sådan styrelse

får utses nämnd som handhar andra landstingskommunens förvaltnings­

uppgifter.

Landstingskommun äger överlåta ledningen av särskola på skolstyrelsen

i den kommun där särskolan är belägen.

Landstingskommun äger besluta att ledningen av specialsjukhus skall

utövas av landstingskommunens sjukvårdsstyrelse.

Drives inrättning för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda av lands­

tingskommuner gemensamt, får särskild styrelse utses att för inrättningen

fullgöra de uppgifter som annars ankommer på styrelse för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda.

För vissa uppgifter som anges särskilt i denna lag finnes i landstingskom­

mun en beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda eller, om Konungen

bestämmer det, flera sådana nämnder.

7

§•

Hos styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall finnas

tjänster som sär skolchef, vårdchef och överläkare.

8

§•

Landstingskommun skall upprätta plan för ordnandet av omsorgerna om

psykiskt utvecklingsstörda. I plan skall upptagas de inrättningar för psy­

kiskt utvecklingsstörda som behöves. Plan kan vara gemensam för flera

landstingskommuner.

^Plan fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Plan kan fastställas även om behovet av platser för vissa psykiskt utveck­

6

lingsstörda i landstingskommunen tills vidare tillgodoses i enskild inrätt­

ning, som ej upptagits i planen men som godkänts enligt 10 §.

9 §.

I den mån medel ej tillhandahålles på annat sätt, skall landstingskommun

svara för kostnaderna för sådan i plan upptagen inrättning som drives av

annan än landstingskommunen i den utsträckning platserna är avsedda för

landstingskommunen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

10

§.

Annan än staten får driva inrättning för psykiskt utvecklingsstörda en­

dast om den är godkänd i den ordning Konungen bestämmer. Utan sådant

godkännande får annan än staten eller landstingskommun icke heller i övrigt

driva verksamhet, som innefattar mottagande av psykiskt utvecklings­

störda för yrkesmässigt bedriven undervisning eller vård som ej meddelas

enligt avtal med landstingskommun.

Drives godkänd inrättning eller verksamhet icke på tillfredsställande sätt

eller föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, kan

godkännandet återkallas. Beslut härom går omedelbart i verkställighet, om

annat ej förordnas.

11

§.

Särskola skall stå under ledning av en rektor. För vårdhem, daghem,

sysselsättningshem, inackorderingshem och elevhem skall finnas förestån­

dare.

Vid de inrättningar som anges i första stycket skall finnas en läkare som

är ansvarig för den medicinska vården.

12

§.

I fråga om specialsjukhus gäller 11—13, 16, 17, 20—23, 33 och 34 §§ sjuk­

vårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) i tillämpliga delar. Därvid anses sjuk­

huset som lasarett samt styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda som sjukvårdsstyrelse, om icke ledningen av sjukhuset på grund av

beslut enligt 6 § tredje stycket utövas av sjukvårdsstyrelsen, och som direk­

tion, om icke sjukvårdsstyrelsen utövar ledningen av sjukhuset eller särskild

direktion finnes.

Särskilt utsedd direktion kan vara gemensam för specialsjukhus och

annat sjukhus.

13 §.

Högsta tillsynen över den verksamhet som bedrives enligt denna lag

utövas av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen med den fördelning av

7

uppgifterna som Konungen bestämmer. För varje inrättning för psykiskt

utvecklingsstörda skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsynsmyn-

dighet.

Under skolöverstyrelsen har länsskolnämnden inseende över den verk­

samhet som överstyrelsen har högsta tillsynen över.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. m.

14 §.

Ledamöter och suppleanter i särskild styrelse för omsorger om psykiskt

utvecklingsstörda väljes av landstinget eller stadsfullmäktige till det antal

landstinget eller stadsfullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock

icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst

så många väljande som motsvarar det tal vilket er hålles, om samtliga väljan­

des antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfa­

randet vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av

suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken

suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.

För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i

landstingskommun bestämmelserna i 43—51 §§ och 54 § fjärde stycket

landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), i Stockholm bestämmelserna

i 51 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50) och i annan

stad som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 §§ och

45 § andra och tredje styckena kommunallagen den 18 december 1953

(nr 753) motsvarande tillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast

förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

För styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm

gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av be­

stämmelserna i kommunallagen för Stockholm.

15 §.

Till sammanträde med styrelse för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda skall särskolchefen, vårdchefen och styrelsens överläkare kallas.

Till sammanträde med skolstyrelse, sjukvårdsstyrelse eller styrelse som

avses i 6 § fjärde stycket skall särskolchef, vårdchef och överläkare hos

styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda kallas, om vid sam­

manträdet avses skola förekomma ärende som rör inrättning inom tjänste­

mannens verksamhetsområde.

När särskolchef, vårdchef eller överläkare hos styrelsen för omsor­

ger om psykiskt utvecklingsstörda är närvarande vid sammanträde, äger

han deltaga i överläggningarna men ej i besluten och få sin mening an­

tecknad i protokollet.

8

Styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall

verka för att psykiskt utvecklingsstörda inom landstingskommunen får

de omsorger som de behöver,

planlägga och samordna landstingskommunens verksamhet enligt denna

lag samt verka för att den utvecklas på tillfredsställande sätt,

handha ledningen av de inrättningar för utvecklingsstörda som drives

och den verksamhet i övrigt för dem som utövas av landstingskommunen,

om annat ej följer av beslut enligt 6 § andra, tredje eller fjärde stycket,

utöva lokal tillsyn över andra inrättningar för utvecklingsstörda enligt

de närmare föreskrifter Konungen meddelar,

för landstinget framlägga de förslag angående omsorgerna om de utveck­

lingsstörda som finnes påkallade.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

16

§.

Beslntsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda

17 §.

Beslutsnämnd består av lagfaren ordförande som bör vara eller ha varit

innehavare av ordinarie domartjänst samt ytterligare två eller fyra leda­

möter, som skall vara ledamöter eller suppleanter i styrelsen för omsorger

om psykiskt utvecklingsstörda, om Konungen ej medger annat. Särskolchef,

vårdchef eller överläkare hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda får ej vara ledamot av nämnden.

För ledamot av beslutsnämnd finnes en eller flera suppleanter.

Vid hinder för både ordförande och suppleant för honom kan tillfällig

ersättare utses.

Bestämmelserna om ledamot gäller även suppleant och tillfällig ersättare.

18 §.

Ordförande i beslutsnämnd och suppleant för honom förordnas av Konung­

en för högst fyra år i sänder. Tillfällig ersättare förordnas av länsstyrelsen.

Övriga ledamöter och suppleanter för dem utses av landstinget.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller för­

säkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör vid specialsjukhus får icke som ledamot deltaga i

handläggningen av ärende som gäller inskrivning i det sjukhus där han

tjänstgör eller som rör patient på sjukhuset. Om jäv mot ledamot gäller i

övrigt bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

19 §.

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara

närvarande, om särskilda skäl icke föranleder annat. Föres talan av vård-

9

nadshavare eller förmyndare, skall den som för talan beredas tillfälle att när­

vara, om särskilda skäl icke föranleder annat.

Vid sammanträde med nämnden skall särskolchefen, vårdchefen, över­

läkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, om

ärendet rör specialsjukhus, överläkaren vid sjukhuset närvara, om sär­

skilda skäl icke föranleder annat. Detsamma gäller annan tjänsteman

som med stöd av bestämmelse i denna lag begärt nämndens prövning av

ärendet.

20

§.

I ärende hos beslutsnämnd äger den som för talan anlita biträde. Visar

biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han olämplig av annan orsak,

skall nämnden avvisa honom.

21

§.

I ärende hos beslutsnämnd får förhör anordnas med den som kan antagas

ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda

skäl icke föranleder annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äger bestäm­

melserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämp­

ning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

22

§.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två

andra ledamöter är närvarande.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt

äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

Nämndens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i

den mån det icke är obehövligt.

23 §.

Kan prövning av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda icke avvak­

tas utan fara eller allvarlig olägenhet, äger nämndens ordförande meddela

beslut som avses i 27 §, 28 § första stycket eller 36 §.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedel­

bart till efterrättelse och gäller tills vidare i väntan på nämndens pröv­

ning. Nämndens prövning skall ske utan dröjsmål och senast tio dagar från

dagen för ordförandens beslut.

Inskrivning i särskola och utskrivning därifrån m. m.

24 §.

Psykiskt utvecklingsstörd, som kan tillgodogöra sig undervisning men

icke kan följa undervisningen inom det allmänna skolväsendet, är särskol-

—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr lb2

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

10

pliktig från och med höstterminen det kalenderår, då han fyller sju år, så

länge han behöver undervisning, dock längst till och med vårterminen det

kalenderår då han fyller 21 år. Föreligger synnerliga skäl, kan sär skolplik­

ten förlängas till och med vårterminen det kalenderår, då han fyller 23 år.

25 §.

Särskolpliktig psykiskt utvecklingsstörd skall inskrivas i särskola, om

annat ej följer av 26 eller 33 §. Med inskrivningen får dock anstå under ett

år, om särskilda skäl föreligger.

Utvecklingsstört barn som icke uppnått skolpliktig ålder får inskrivas i

särskola, om vårdnadshavaren samtycker till det eller om barnet är om­

händertaget för samhällsvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

26 §.

Får psykiskt utvecklingsstörd enskild undervisning, som väsentligen mot­

svarar den undervisning han skulle ha fått i särskola, skall han befrias från

skolgång.

Har psykiskt utvecklingsstörd befriats från skolgång, skall prövas om

han får tillfredsställande undervisning. Uteblir han från prövning utan

godtagbar orsak eller finnes undervisningen otillfredsställande och vinnes ej

rättelse, skall han inskrivas i särskola.

27 §.

Om inskrivning i särskola, förlängning av särskolplikten och befrielse

från skolgången beslutar särskolchefen efter samråd med överläkaren hos

styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda samt, i fråga om in­

skrivning i specialsärskola, med skolans rektor. På begäran av särskolche­

fen eller överläkaren eller, i fråga om inskrivning i specialsärskola, skolans

rektor eller när vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utveck-

lingsstörde, om han fyllt 15 år, icke är ense med särskolchefen, prövas dock

frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Därvid prövas fråga

om inskrivning i specialsärskola av beslutsnämnd i den landstingskommun,

där skolan är belägen.

Vad som sägs i första stycket om särskolchef, överläkare och besluts­

nämnd skall i fråga om förlängning av särskolplikten för elev i specialsär­

skola avse skolans rektor och läkare samt beslutsnämnd i den landstings­

kommun där skolan är belägen.

28 §.

Är det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet

och skolan eller annat förhållande påkallat att den som är inskriven i sär­

skola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elev­

hem, får i samband med inskrivningen eller senare beslutas att han skall

bo i sådant hem.

I fråga om beslut som avses i första stycket äger bestämmelserna i 27 §

om inskrivning i särskola motsvarande tillämpning om annat ej följer av

32 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967

11

29 §.

Om uttagning till specialundervisning eller hänvisning till annan skol­

form i samma särskola beslutar skolans rektor. Är vårdnadshavare^ för­

myndaren eller eleven, om han fyllt 15 år, icke ense med rektor, prövas

dock frågan av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. För elev i

specialsärskola prövas frågan av beslutsnämnd i den landstingskommun,

där särskolan är belägen.

30 §.

Elev i särskola får utskrivas på försök för prövning av om han kan till­

godogöra sig undervisningen inom det allmänna skolväsendet. Utskrivning

på försök får ske även i annat fall, om särskilda skäl föreligger.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan

förlängas med högst sex månader åt gången. Eleven får åläggas att iakttaga

särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Undervisningen i särskola får återupptagas, om förhållandena påkallar

det. Därvid får fattas beslut i fråga som avses i 28 §.

31 §.

Elev i särskola skall utskrivas slutligt, när särskolplikten upphör. Med

eget samtycke får dock elev beredas tillfälle att efter nämnda tidpunkt slut­

föra påbörjad yrkesutbildning.

Barn som icke uppnått skolplikt^ ålder och ej är omhändertaget för

samhällsvård skall utskrivas slutligt, när vårdnadshavaren begär det.

32 §.

Beslut i fråga som avses i 30 § meddelas av särskolans rektor efter sam­

råd med skolans läkare.

Om slutlig utskrivning från särskola beslutar särskolchefen efter sam­

råd med överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda. I fråga om elev i specialsärskola beslutar dock skolans rektor efter

samråd med skolans läkare. Styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda äger uppdraga åt rektor för särskola att efter samråd med skolans

läkare besluta om slutlig utskrivning.

Fråga som avses i 30 § första eller andra stycket eller i 31 § prövas dock

av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om

12

Ilungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1967

särskolchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt ut­

vecklingsstörda, rektorn för särskolan eller skolans läkare begär det,

meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan den som enligt första eller

andra stycket äger besluta och vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven,

om han fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

I fråga om specialsärskola avser bestämmelserna i tredje stycket besluts­

nämnd i den landstingskommun där skolan är belägen.

33 §.

För särskolpliktig psykiskt utvecklingsstörd, som avses i 3 § fjärde

stycket, gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i skollagen om undervis­

ning i specialskola i stället för 26—32 §§.

Fråga om särskolplikt efter utgången av vårterminen det kalenderår då

elev fyller 17 år prövas av den lokala styrelsen för specialskolenheten. Upp­

står meningsskiljaktighet i denna fråga mellan styrelsen och vårdnads­

havaren, förmyndaren eller eleven, prövas frågan av beslutsnämnd för psy­

kiskt utvecklingsstörda i den landstingskommun där specialskolenheten är

belägen.

Med eget samtycke får psykiskt utvecklingsstörd elev i specialskolan

beredas tillfälle att slutföra påbörjad yrkesutbildning efter det att hans

särskolplikt upphört.

Inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus och utskrivning därifrån m.m.

34 §.

Vård i vårdhem eller specialsjukhus skall beredas psykiskt utvecklings­

störd som är i behov därav, efter hans eget samtycke om han är myndig och

annars efter samtycke av vårdnadshavaren eller förmyndaren. Den som fyllt

femton år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas får dock bere­

das vård endast efter eget samtycke.

Psykiskt utvecklingsstörd som är omhändertagen för samhällsvård skall

om han behöver vård i vårdhem eller specialsjukhus beredas sådan vård.

35 §.

Psykiskt utvecklingsstörd som fyllt 15 år får oberoende av samtycke

som avses i 34 § första stycket beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus,

om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörning­

ens grad och till att han till följd av utvecklingsstörningen

a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska

hälsa eller för eget liv,

b) är ur stånd att taga vård om sig själv,

c) är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad eller

d) har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

13

Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när vården

är oundgängligen påkallad med hänsyn till, förutom utvecklingsstörningens

grad, att den utvecldingsstörde till följd av utvecklingsstörningen är farlig

för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse som icke

avses i första stycket under a. Vården får dock beredas endast med stöd av

domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

Kungl. Maj ds proposition nr lb2 år 1967

36 §.

Om inskrivning i vårdhem beslutar vårdchefen efter samråd med över­

läkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, när

det gäller specialvårdhem, med vårdhemmets föreståndare.

Om inskrivning i specialsjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset.

På begäran av vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda, föreståndaren för specialvårdhemmet eller över­

läkaren vid specialsjukhuset eller när vårdnadshavare^ förmyndaren eller

den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år, icke är ense med

den som enligt första eller andra stycket äger besluta, prövas dock frågan

av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. Därvid prövas fråga om

inskrivning i specialvårdhem eller specialsjukhus av beslutsnämnd i den

landstingskommun, där inrättningen är belägen.

37 §.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till vård i special­

sjukhus skall socialstyrelsen föranstalta om att han utan dröjsmål inskrives

i sådant sjukhus. Är den psykiskt utvecklingsstörde redan inskriven i sådant

sjukhus, skall han i fortsättningen anses inskriven på grund av domen.

38 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus enligt 34 § skall ut­

skrivas, när han icke längre behöver vården.

Om patienten icke är omhändertagen för samhällsvård skall han också

utskrivas när det begäres av vårdnadshavare^ förmyndaren eller patienten

själv, om han är myndig eller fyllt 15 år och nått sådan mognad att hans

vilja bör beaktas.

39 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § får

utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligger och det icke medför fara

för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan för­

längas med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iakttaga

särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

14

Den som utskrivits på försök får återintagas i vårdhemmet eller på spe­

cialsjukhuset, om förhållandena påkallar det.

40 §.

Den som inskrivits i vårdhem eller specialsjukhus med stöd av 35 § skall

ofördröjligen utskrivas slutligt, om förutsättningar enligt nämnda paragraf

för att bereda honom vård icke längre föreligger. Den omständigheten att

patienten är farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyd­

dat intresse, som icke avses i 35 § första stycket under a, får icke utgöra

grund för kvarhållande i annat fall än när patienten beretts vård på grund

av domstols förordnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

41 §.

Fråga som avses i 38—40 §§ och som rör patient i vårdhem prövas av

vårdchefen efter samråd med överläkaren hos styrelsen för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda eller, i fråga om patient i specialvårdhem, av

föreståndaren efter samråd med hemmets läkare.

Fråga som avses i 38 §, 39 § första eller andra stycket eller i 40 § prövas

dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda, om

vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utveck­

lingsstörda eller föreståndaren eller läkaren vid vårdhemmet begär det,

meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan den som enligt första stycket

äger besluta och vårdnadshavare!!, förmyndaren eller patienten, om han

fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

I fråga om specialvårdhem avser bestämmelserna i andra stycket besluts­

nämnd i den landstingskommun där vårdhemmet är beläget.

42 §.

Fråga som avses i 38—40 §§ och som rör patient i specialsjukhus prövas

av överläkaren vid sjukhuset. Om särskilda skäl föreligger, äger överläka­

ren beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att

besluta om återintagning enligt 39 § tredje stycket.

Fråga som avses i 38 §, 39 § första eller andra stycket eller i 40 § prövas

dock av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda i den landstingskom­

mun där sjukhuset är beläget, om

överläkaren vid sjukhuset eller vårdchefen eller överläkaren hos styrel­

sen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i den landstingskommun

där patienten är bosatt begär det,

meningsskiljaktighet i frågan uppstått mellan överläkaren vid sjukhuset

och vårdnadshavaren, förmyndaren eller patienten, om han fyllt 15 år,

nämnden i andra fall finner att den bör pröva frågan.

15

Beslutsnämnd prövar alltid fråga som avses i 39 § första eller andra

stycket eller i 40 §, om frågan gäller patient, som av domstol överlämnats till

vård i specialsjukhus eller som i annat fall beretts vård i specialsjukhus

med stöd av 35 § och som under inflytande av psykisk utvecklingsstörning

begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket åtal icke väckts,

eller som varit intagen i fångvårdsanstalt för undergående av påföljd för

brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna

upphört inskrivits i specialsjukhus med stöd av 35 § och icke skall åter­

föras till anstalten.

När patient som avses i tredje stycket ger till känna att han icke vill

vara inskriven i sjukhuset eller när anledning föreligger till utskrivning av

patienten, skall överläkaren ofördröjligen anmäla det hos nämnden.

43 §.

För patient i specialsjukhus vilken avses i 42 § tredje stycket prövar be-

slutsnämnd i den landstingskommun, där sjukhuset är beläget, fråga om

tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av

dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn. Sådant tillstånd får meddelas

endast om patientens vistelse utom sjukhusområdet icke medför fara för

annans personliga säkerhet eller patientens eget liv. Tillstånd får förbindas

med särskilda föreskrifter.

Nämnden äger i fråga om viss patient överlåta på överläkaren vid sjuk­

huset att besluta om tillstånd.

Överläkaren får återkalla tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus­

området, om förhållandena påkallar det. Om särskilda skäl föreligger, äger

han i fråga om viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att åter­

kalla tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Besvär m. m.

44 §.

Mot beslut varigenom

någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat

fall än som avses i 37 §,

särskolplikt eljest ålagts,

särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderings-

hem eller i elevhem,

ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits,

begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem

eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd åter­

kallats,

ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus av­

slagits,

16

undervisning i särskola återupptagits eller återintagning i vårdhem eller

specialsjukhus skett efter utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga särskilda

föreskrifter eller ställts under tillsyn

får talan föras genom besvär hos den psykiatriska nämnd som avses i

lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård

i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 § första stycket får dock talan icke föras.

Mot beslut varigenom omsorg enligt denna lag vägrats eller någon uttagits

till specialundervisning eller hänvisats till annan skolform i samma särskola

får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat ej

framgår av tredje stycket.

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos länsskol-

nämnden genom besvär.

I övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon

enligt denna lag.

45 §.

Mot psykiatriska nämndens beslut eller huvudtillsynsmyndighetens beslut

enligt 44 § får talan icke föras.

Mot länsskolnämndens beslut får talan föras bos Konungen genom besvär.

46 §.

Talan enligt 44 § eller 45 § andra stycket får föras av vårdnadshavare^

förmyndaren eller den som beslutet rör, om han fyllt 15 år.

Mot beslut, varigenom inskrivning i särskola, vårdhem eller specialsjuk­

hus vägrats, får talan också föras av skolstyrelsen, barnavårdsnämnden

eller socialnämnden.

Talan enligt 44 § första eller andra stycket får föras utan inskränkning

till viss tid.

Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.

47 §.

Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklings­

störda avvisat biträde eller utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § tredje

stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Besvären skall inges till beslutsnämnden.

48 §.

Beslut som avses i 30 § tredje stycket eller 39 § tredje stycket samt beslut

av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till

efterrättelse. Myndighet som har att pröva besvär äger dock i avvaktan på

sitt slutliga avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av beslut, som

överklagats hos myndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

49 §.

När psykiatriska nämnden handlägger ärende, som rör särskolplikt eller

i annat avseende elev i särskola, skall en av läkarna i nämnden ersättas med

ledamot som har särskild erfarenhet av undervisning av psykiskt utveck­

lingsstörda.

Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29

och 31—34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Övriga bestämmelser

50 §.

Vid bedömning av fråga om inskrivning i särskola, vårdhem eller special­

sjukhus skall läkarintyg och de andra handlingar Konungen föreskriver

vara tillgängliga. Detta gäller dock icke, när domstol överlämnat någon till

vård i specialsjukhus.

För inskrivning i särskola eller vårdhem utan samtycke av vårdnadsha­

vare^ förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 15 år,

får icke godtagas läkarintyg som är utfärdat av överläkaren hos styrelsen

för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. För inskrivning i special­

sjukhus utan sådant samtycke får icke godtagas läkarintyg som är utfärdat

av läkare som tjänstgör vid sjukhuset.

Särskolchef, vårdchef och överläkare hos styrelsen för omsorger om psy­

kiskt utvecklingsstörda äger ombesörja undersökning som behöves för att

bedöma fråga om inskrivning som avses i första stycket.

51 §.

Frågan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus skall

prövas fortlöpande.

Vårdnadshavaren, förmyndaren eller den psykiskt utvecklingsstörde,

om han fyllt 15 år, får göra ansökan om utskrivning.

Beslutsnämnd är icke skyldig att pröva ansökan om utskrivning, förrän

tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

52 §.

I samband med utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus

skall prövas om andra omsorger som avses i denna lag bör beredas eleven

eller patienten efter utskrivningen.

53 §.

Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig

ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan under­

visning.

Barnavårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den

18

29 april 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för att den som ej fyllt 18 år

och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Socialnämnd skall, om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, vidtaga

åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt

denna lag beredes sådan vård.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd äger ombesörja under­

sökning, som behöves för att vidtaga åtgärd enligt denna paragraf.

54 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning på begäran av

1) särskolchef eller rektor för särskola, om den som är i särskolpliktig

ålder och inskrivits i särskola icke inställer sig i skolan eller i elevhem

där han skall bo eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt 30 § tredje

stycket,

2) vårdchef eller föreståndare för vårdhem, om den som inskrivits i hem­

met icke inställer sig där eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt

39 § tredje stycket,

3) överläkare vid specialsjukhus, om den som inskrivits i sjukhuset icke

inställer sig där eller icke återvänder, sedan beslut fattats enligt 39 § tredje

stycket,

4) särskolchef, vårdchef, rektor för särskola, föreståndare för vårdhem

eller överläkare vid specialsjukhus för att återföra inskriven, som avvikit

från särskola, elevhem, vårdhem eller specialsjukhus eller som icke åter­

vänder till elevhem, vårdhem eller specialsjukhus sedan tid för tillstånd

att vistas på egen hand utom inrättningen löpt ut eller tillståndet återkallats,

5) tjänsteman eller myndighet som anges i 50 § sista stycket eller 53 §,

om någon icke inställer sig till undersökning som han skall genomgå enligt

nämnda lagrum.

Handräckning enligt första stycket 1, 2 eller 3 får lämnas endast om det

beslut som den begärda handräckningen avser skall lända till efterrättelse

omedelbart.

Om särskilda skäl föreligger får överläkare vid specialsjukhus beträf­

fande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära hand­

räckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

55 §.

Vad som sägs i denna lag om överläkare vid specialsjukhus avser även

biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.

56 §.

Avgift utgår icke för omsorger enligt denna lag. Av den som icke är be­

rättigad till folkpension i form av hel förtidspension eller ålderspension och

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

19

som har inkomst av eget arbete får dock uttagas skälig ersättning för kost

och för bostad, som tillhandahålles honom.

Vid tillämpning av 10 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän

försäkring anses specialsjukhus som annan anstalt än sjukhus.

57 §.

Den som driver enskild inrättning eller verksamhet i strid mot bestäm­

melserna i 10 § första stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Den som hjälper någon som är inskriven i specialsjukhus med stöd av

35 § att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i högst två

år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

58 §.

Den som är eller varit verksam inom den verksamhet för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda som avses i denna lag får ej obehörigen yppa

vad han därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden.

Den som bryter mot första stycket dömes, om gärningen ej är belagd

med straff i brottsbalken, till böter eller fängelse i högst ett år.

59 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en eller, efter Konungens bemyndigande, av huvudtillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 4 juni 1954

(nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall upp­

höra att gälla.

Psykiskt utvecklingsstörd, som vid ikraftträdandet erhåller sluten psy­

kiatrisk vård på specialsjukhus, skall anses inskriven i specialsjukhuset

enligt bestämmelse i nya lagen som motsvarar den med stöd av vilken han

intagits på sjukhuset. Är den psykiskt utvecklingsstörde utskriven på försök

enligt 19 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, skall

han anses utskriven på försök enligt nya lagen.

Har psykiskt utvecklingsstörd genom lagakraftvunnen dom, som med­

delats före ikraftträdandet, överlämnats till sluten psykiatrisk vård, äger

socialstyrelsen besluta att han skall vårdas i specialsjukhus. Fattas så­

dant beslut anses som om patienten av domstol genom lagakraftvunnen dom

överlämnats till vård i specialsjukhus.

Psykiskt utvecklingsstörd, som vid ikraftträdandet är intagen i särskola

eller vårdanstalt, skall anses inskriven där enligt bestämmelser i nya lagen

20

Kungl. Maj:ts proposition nr l'i2 år 1967

som motsvarar dem med stöd av vilka han intagits i skolan eller anstalten.

Psykiskt utvecklingsstörd, som vid ikraftträdandet är försöksutskriven

eller utackorderad i familjevård enligt 18 § lagen om undervisning och vård

av vissa psykiskt efterblivna, skall anses utskriven på försök enligt 30 § nya

lagen, dock för högst sex månader räknat från ikraftträdandet.

Centralstyrelse som avses i lagen om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna skall för återstoden av centralstyrelsens mandatperiod

utgöra styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om landstinget

eller stadsfullmäktige ej beslutar annat.

Landstingskommuner som vid ikraftträdandet har gemensam central­

styrelse får ha gemensam styrelse för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda och gemensam beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda.

Plan som avses i 8 § inges för fastställelse senast den dag Konungen be­

stämmer.

Godkännande enligt äldre bestämmelser av inrättning för psykiskt ut­

vecklingsstörda skall gälla tills annat föreskrives av Konungen eller myn­

dighet som Konungen bestämmer eller följer av beslut som fattats enligt 10 §

andra stycket.

Den som intill den 1 juli 1968 mottagit psykiskt efterblivna för yrkes­

mässigt bedriven undervisning eller vård utan att verksamheten varit upp­

tagen i plan eller godkänd enligt 2 § fjärde stycket lagen om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna skall anses ha fått godkännande en­

ligt 10 § nya lagen till och med december månad 1968, om myndighet som

har att meddela sådant godkännande icke beslutar annat.

Så länge Vipeholms sjukhus drives av staten får plan som avses i 8 §

fastställas, även om den icke upptager platser för sådana psykiskt utveck­

lingsstörda som kan beredas plats i nämnda sjukhus. Under samma tid skall

Vipeholms sjukhus anses som specialsjukhus vid tillämpning av nya lagen,

i den mån annat icke följer av bestämmelser som Konungen meddelar.

I fråga om besvär i ärende vari beslut meddelats före ikraftträdandet

gäller äldre bestämmelser.

Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer äger meddela de

övriga föreskrifter, som behöves i samband med ikraftträdandet av denna

lag.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

21

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 6 § skollagen den 6 juni 19621 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6

§•

Med skola------- —-------- -------- --------- särskilt angivet.

Vad i--------------- --------- -—--------- barnet står.

Beträffande undervisningen av Om undervisning av vissa psy-

vissa psykiskt efterblivna gäller vad kiskt utvecklingsstörda gälla be-

därom är särskilt stadgat.

stämmelser i lagen den

1967

(nr

) angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:247.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

30 kap.

7

Befinnes att den dömde är i var­

aktigt behov av sluten psykiatrisk

vård och beredes honom efter ut­

gången av minsta tiden sådan vård

med stöd av lagen om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

må interneringsnämnden förordna

om interneringens upphörande.

31

3

Kan den som begått brottslig gär­

ning, enligt vad som framgår av

föreskriven medicinsk utredning,

beredas vård med stöd av lagen om

beredande av sluten psykiatrisk vård

i vissa fall, må rätten, om den finner

behov av sådan vård föreligga, för­

ordna att han skall överlämnas till

§•

Befinnes att den dömde är i var­

aktigt behov av sluten psykiatrisk

vård eller vård i specialsjukhus för

psykiskt utvecklingsstörda och be­

redes honom efter utgången av

minsta tiden sådan vård med stöd

av lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall eller

35 § lagen angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda, må

interneringsnämnden förordna om

interneringens upphörande.

kap.

§•

Kan den som begått brottslig gär­

ning, enligt vad som framgår av före­

skriven medicinsk utredning, bere­

das vård med stöd av lagen om bere­

dande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall eller vård i specialsjukhus

med stöd av 35 § lagen angående om­

sorger om vissa psykiskt utveck-

1 Senaste lydelse av SO kap. 7 § och 31 kap. 3 § se 1966:295.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1967

23

(Nuvarande lydelse)

sluten psykiatrisk vård.

Om gärningen icke begåtts under in­

flytande av sinnessjukdom, sinnes-

slöhet eller annan själslig abnormi­

tet av så djupgående natur, att den

måste anses jämställd med sinnes­

sjukdom, må dock sådant förord­

nande meddelas allenast såframt

särskilda skäl äro därtill.

(Föreslagen lydelse)

lingsstörda, må rätten, om den fin­

ner behov av sådan vård föreligga,

förordna att han skall överlämnas

till sluten psykiatrisk

vård eller vård i special-

sjukhus för psykiskt ut­

vecklingsstörda. Om gär­

ningen icke begåtts under inflytande

av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

annan själslig abnormitet av så

djupgående natur, att den måste an­

ses jämställd med sinnessjukdom,

må dock sådant förordnande medde­

las allenast såframt särskilda skäl

äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Innehåller utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning, som avgivits

före ikraftträdandet, att den misstänkte kan beredas vård med stöd av lagen

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, skall rätten, om skäl

föreligger till det, inhämta yttrande av medicinalstyrelsen huruvida vård i

specialsjukhus bör komma i fråga.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 7 § rättegångsbalken1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 kap.

7 §•

Åklagare må----------- väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen be­

gåtts under inflytande av sådan

själslig abnormitet, som avses i 33

kap. 2 § brottsbalken, samt sluten

psykiatrisk vård kommer till stånd

utan lagföring och åtal ej är påkal­

lat av särskilda skäl.

Beslut jämlikt — —

Beslut att---------------

Närmare föreskrifter

Åklagare må —- — — väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen be­

gåtts under inflytande av sådan

själslig abnormitet, som avses i 33

kap. 2 § brottsbalken, samt sluten

psykiatrisk vård eller vård i vård­

hem eller specialsjukhus för psy­

kiskt utvecklingsstörda kommer till

stånd utan lagföring och åtal ej är

påkallat av särskilda skäl.

— — av riksåklagaren.

■ — finnas föreligga.

— ---------- av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 § se 1966:296.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

25

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhälls-

farlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 18 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Förordnande om intagning

Ej må -—---------------- — -

a) om han är i behov av sluten

psykiatrisk vård eller vård på all­

män vårdanstalt för alkoholmiss­

brukare,

b) om han dömts

Förordnande om någons

Om flera ---------------------

och säkerhet,

arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av sluten

psykiatrisk vård, vård i vårdhem

eller specialsjukhus för psykiskt ut­

vecklingsstörda eller vård på all­

män vårdanstalt för alkoholmiss­

brukare,

kan verkställas.

eller internering.

3 §•

för böter.

5 §.

Förekommer anledning--------------

Den som avses med utredningen

skall, såvida icke anledning uppen­

barligen saknas, undersökas av lä­

kare. Av utlåtande över läkarunder­

sökningen skall framgå, huruvida

den undersökte är i behov av sluten

psykiatrisk vård.

Den som skall----------------— ------

— -— och övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen

skall, såvida icke anledning uppen­

barligen saknas, undersökas av lä­

kare. Av utlåtande över läkarunder­

sökningen skall framgå, huruvida

den undersökte är i behov av sluten

psykiatrisk vård eller vård i vårdhem

eller specialsjukhus för psykiskt ut­

vecklingsstörda.

------ hans inställande.

1 Senaste lydelse av 3, 5 och 18 §§ se 1966:297.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18 §.

Skall den —-------------------------------- anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängelse

kortare tid än sex månader, så ock

om domstol överlämnat intagen till

sluten psykiatrisk vård eller vård

enligt lagen om nylcterhetsvård och

han till följd därav skall intagas för

sluten psykiatrisk vård eller tvångs-

intagas på vårdanstalt, skall verk­

ställigheten eller vården så länge den

pågår träda i stället för behandlingen

i arbetsanstalt. 1

1 kvarhållningstiden

Om intagen skall undergå fängelse

kortare tid än sex månader, så ock

om domstol överlämnat intagen till

sluten psykiatrisk vård, vård i spe­

cialsjukhus för psykiskt utveck­

lingsstörda eller vård enligt lagen

om nykterhetsvård och han till följd

därav skall intagas för sluten psy­

kiatrisk vård eller vård i specialsjuk­

hus eller tvångsintagas på vårdan­

stalt, skall verkställigheten eller vår­

den så länge den pågår träda i stället

för behandlingen i arbetsanstalt.

----------------villkorligt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling

i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i fång­

vårdsanstalt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

27 §.

Sjuknar intagen, —-------------------------- -------- vid anstalten.

För undersökning — ----------- -— ---- — — —- lämplig vård.

När det —• -—■ — •—-------------------- särskilda föreskrifter.

Om beredande av sluten psykiat- Om beredande av sluten psykiat­

risk vård i vissa fall meddelas be- risk vård i vissa fall och vård i spe-

stämmelser i särskild lag.

cialsjukhus för psykiskt utvecklings­

störda meddelas bestämmelser i sär­

skilda lagar.

Tid varunder------------------------------------ skäl föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 27 § se 1966:298.

28

Kangl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt

kriminalregister

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminal­

register1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Registret skall

2. Överlämnats till sluten eller öp­

pen psykiatrisk vård eller, om för

brottet är stadgat fängelse, till vård

enligt lagen om nykterhetsvård; eller 3

3. erhållit anstånd

Har brott, — -— —

I registret------- —

(Föreslagen lydelse)

eller internering;

2. Överlämnats till sluten eller öp­

pen psykiatrisk vård eller till vård i

specialsjukhus för psykiskt utveck­

lingsstörda eller, om för brottet är

stadgat fängelse, till vård enligt la­

gen om nykterhetsvård; eller

av förvandlingsstraff.

i registret,

eller beslutet.

(Nuvarande lydelse)

2

§•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1966:299.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

29

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk under­

sökning i brottmål

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 7 §§ lagen den 16 juni 1966 om rätts­

psykiatrisk undersökning i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Rätten får ej förordna att någon

skall överlämnas till sluten psykiat­

risk vård utan att rättspsykiatrisk

undersökning företagits. Detta gäller

dock ej beträffande den som är in­

tagen på sjukhus med stöd av beslut

enligt 9 § andra stycket lagen den

16 juni 1966 (nr 293) om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall eller på grund av domstols för­

ordnande eller som är utskriven på

försök enligt 19 § samma lag, om

det enligt utlåtande av medicinal­

styrelsen är uppenbart att fortsatt

vård kan beredas honom med stöd

.av lagen.

Rätten får ej förordna att någon

skall överlämnas till sluten psykiat­

risk vård eller till vård i specialsjuk­

hus för psykiskt utvecklingsstörda

utan att rättspsykiatrisk undersök­

ning företagits.

Förordnande som avses i första

stycket behöver dock ej föregås av

rättspsykiatrisk undersökning om

den misstänkte är intagen på sjuk­

hus för sluten psykiatrisk vård med

stöd av beslut enligt 9 § andra styc­

ket lagen den 16 juni 1966 (nr 293)

om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall eller på grund av

domstols förordnande eller är ut­

skriven på försök enligt 19 § samma

lag eller är inskriven i specialsjuk­

hus för psykiskt utvecklingsstörda

med stöd av 35 § lagen den 1967

(nr ) angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda. I sådant

fall är det tillräckligt att i målet före­

ligger utlåtande av medicinalstyrel­

sen enligt vilket det är uppenbart

30

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

att den misstänkte kan beredas fort­

satt vård med stöd av lagen om be­

redande av sluten psykiatrisk vård

i vissa fall eller med stöd av 35 §

lagen angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

5

Utlåtande över rättspsykiatrisk

undersökning skall, om annat ej föl­

jer av rättens beslut, innehålla ut­

talande dels om förutsättningarna

för att bereda den misstänkte vård

med stöd av lagen om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

dels om den misstänktes sinnesbe­

skaffenhet vid gärningens begående.

Anser undersökningsläkaren att den

misstänkte på grund av sin sinnes­

beskaffenhet bör bli föremål för an­

nan åtgärd än sluten psykiatrisk

vård, skall detta anmärkas.

Undersökningsläkaren skall

§•

Utlåtande över rättspsykiatrisk

undersökning skall, om annat ej föl­

jer av rättens beslut, innehålla utta­

lande dels om förutsättningarna för

att bereda den misstänkte vård med

stöd av lagen om beredande av slu­

ten psykiatrisk vård i vissa fall eller

vård i specialsjukhus med stöd av

35 § lagen angående omsorger om

vissa psykiskt utvecklingsstörda,

dels om den misstänktes sinnesbe­

skaffenhet vid gärningens begående.

Anser undersökningsläkaren att den

misstänkte på grund av sin sinnes­

beskaffenhet bör bli föremål för an­

nan åtgärd än sluten psykiatrisk

vård eller vård i specialsjukhus,

skall detta anmärkas.

--------- — -------- -—- sina uttalanden.

7 §•

Den som — — ---------------- _____

Har misstänkt, som är häktad, för

rättspsykiatrisk undersökning för­

varats på annan plats än i häkte,

skall han återföras till häktet så

snart undersökningen avslutats. Är

han enligt undersökningsläkarens

utlåtande i behov av sluten psykiat­

risk vård, skall han i stället förvaras

på rättspsykiatrisk klinik.

— eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för

rättspsykiatrisk undersökning för­

varats på annan plats än i häkte,

skall han återföras till häktet så

snart undersökningen avslutats. Är

han enligt undersökningsläkarens

utlåtande i behov av sluten psykiat­

risk vård eller vård i specialsjuk­

hus, skall han i stället förvaras på

rättspsykiatrisk klinik.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

31

(Nuvarande lydelse)

Har rätten förordnat att någon

skall överlämnas till sluten psykiat­

risk vård och därvid förklarat att

han skall vara häktad, skall han

vårdas på rättspsykiatrisk klinik el­

ler psykiatrisk avdelning i kriminai-

vårdsräjong till dess han intages på

sjukhus enligt 12 § lagen om bere­

dande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall. Han får, även sedan domen

i målet vunnit laga kraft, hindras att

lämna kliniken eller avdelningen och

i övrigt underkastas det tvång som är

nödvändigt med hänsyn till ändamå­

let med vården eller för att skydda

honom själv eller omgivningen.

(Föreslagen lydelse)

Har rätten förordnat att någon

skall överlämnas till sluten psykiat­

risk vård eller vård i specialsjukhus

och därvid förklarat att han skall

vara häktad, skall han vårdas på

rättspsykiatrisk klinik eller psykiat­

risk avdelning i kriminalvårdsrä-

jong till dess han intages på sjukhus

enligt 12 § lagen om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall

eller på specialsjukhus. Han får,

även sedan domen i målet vunnit

laga kraft, hindras att lämna klini­

ken eller avdelningen och i övrigt

underkastas det tvång som är nöd­

vändigt med hänsyn till ändamålet

med vården eller för att skydda ho­

nom själv eller omgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 34 §§ lagen den 16 juni 1966 om bere­

dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Den som------- —• -— -------- — --------

Med psykisk sjukdom jämställes

i denna lag psykisk abnormitet,

som icke är psykisk sjukdom eller

psykisk efterblivenhet.

Vård beredes —--------- —• — — — ■

Vad som------------------------------------ 4

4

Ansökan om------- -------- --------------

Läkare vid sjukhus eller klinik,

där sluten psykiatrisk vård icke

meddelas, eller vid sjukhem för lätt-

skötta psykiskt sjuka eller förestån­

dare vid särskola eller vårdanstalt

för psykiskt efterblivna får göra an­

sökan i fråga om den för vars vård

han svarar. Militär chef, dock lägst

kompanichef eller motsvarande chef,

får göra ansökan beträffande den

som står under hans befäl.

(Föreslagen lydelse)

§■

under b).

Med psykisk sjukdom jämställes i

denna lag psykisk abnormitet, som

icke är psykisk sjukdom eller utgö-

res av hämning i förståndsutveck­

lingen.

— — sådan kommun.

- särskild sjukavdelning.

§•

------ om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik,

där sluten psykiatrisk vård icke med­

delas, eller vid sjukhem för lätt-

skötta psykiskt sjuka eller special­

sjukhus för psykiskt utvecklings­

störda eller rektor för särskola eller

föreståndare för vårdhem för psy­

kiskt utvecklingsstörda får göra an­

sökan i fråga om den för vars vård

han svarar. Militär chef, dock lägst

kompanichef eller motsvarande chef,

får göra ansökan beträffande den

som står under hans befäl.

33

Iiungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

(Nuvarande lydelse)

I fråga--------------- --------- -

Beträffande den — -—-------

Konungen äger---------------

(Föreslagen lydelse)

han står.

---------— utskriven därifrån.

----------- tillhör krigsmakten.

34

Utskrivningsnämnd eller-------------

Rättegångsbalkens regler om om­

röstning i överrätt i fråga om an­

svar äga motsvarande tillämpning

på avgörande av utskrivningsnämnd

eller psykiatriska nämnden.

Innebär beslut —■ ----------- - — -----

----------- ----- — äro närvarande.

Bestämmelserna i 29 kap. rätte­

gångsbalken om omröstning i över­

rätt äga motsvarande tillämpning på

avgörande av utskrivningsnämnd

eller psykiatriska nämnden.

------- psykiatriska nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 142

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, att 1 § 3 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 19621 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

3 m o m. Bestämmelserna i denna

lag gälla icke sådan vård av psykiskt

efterblivna, varom är särskilt stad-

gat.

I fråga om annan vård av psykiskt

efterblivna äger Konungen meddela

föreskrifter som avvika från bestäm­

melserna i denna lag.

(Föreslagen lydelse)

§•

3 mom. Bestämmelserna i denna

lag gälla icke sådan vård av psykiskt

utvecklingsstörda, som avses i lagen

den

1967 (nr ) an­

gående omsorger om vissa psykiskt

utvecklingsstörda, i vidare mån än

som föreskrives i sistnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 1 § 3 mom. se 1966:625.

Kungl. Maj:ts proposition nr li-2 år 1967

35

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna

barnbidrag

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barn­

bidrag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

7

Där vid — — — — — —-----------

Vad i första stycket sägs om kom­

munalt organ skall, såvitt avser vård

å anstalt för epileptiker, äga motsva­

rande tillämpning å landstingskom­

mun eller, efter Konungens bestäm­

mande, annan som driver sådan an­

stalt, oavsett att ersättning för vår­

den ej må uttagas av barnet eller

annan enskild person.

(Föreslagen lydelse)

§•

den bidragsberättigade.

Vad i första stycket sägs om kom­

munalt organ skall äga motsvarande

tillämpning å landstingskommun

och stad som ej tillhör sådan kom­

mun eller, efter Konungens bestäm­

mande, annan huvudman i fråga om

allmänt barnbidrag för barn som bor

i elevhem, vårdhem, specialsjukhus

eller inackordering shem, som avses

i lagen den

1967 (nr

) angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda, eller åt­

njuter omsorger enligt nämnda lag

och bor i enskilt hem på huvudman­

nens bekostnad eller vårdas på an­

stalt för epileptiker, oavsett att er­

sättning ej må uttagas av barnet

eller annan enskild person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 7 § se 1957:173.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 feb­

ruari 1967.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

, H

olmqvist

, A

spling

,

P ^alme , S ^ven -E ^ric N ^ilsson , L ^undkvist , G ^ustafsson , G ^eijer , M ^yrdal ,

O

dhnoff

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng lagstiftning

om undervisning och vård av psgkiskt efterblivna och anför.

I betänkandet Omsorger om psykiskt ntvecklingshämmade (SOU 1966: 9),

avgivet av rättschefen Stig Nordlund såsom utredningsman samt experter,

har föreslagits att en ny lag skall ersätta nu gällande lag om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna. Lagförslaget torde få fogas till stats­

rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av riksåklaga­

ren, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, skolöverstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, de medicinska fakulteterna, länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, mentalsjukvårdsbe­

redningen, statens handikappråd, förvaltningsutskotten i Stockholms, Upp­

sala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs läns lands­

ting, Kalmar läns södra landsting, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmö­

hus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,

Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Väster­

bottens samt Norrbottens läns landsting, stadsfullmäktige i Stockholm, Göte­

borg och Malmö, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, För­

eningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sve­

riges advokatsamfund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund,

Svenska psykiatriska föreningen, Rättspsykiatriska föreningen, Riksförbun­

det för utvecklingsstörda barn, De enskilda anstalternas förbund, Svenska

facklärarförbundet, Vårdföreståndarnas förening, Svenska kommunalarbe­

tarförbundet, Svensk sjuksköterskeförening, Svensk kuratorsförening, Sve­

riges psykologförbund, Föreningen av kuratorer för psykiskt efterblivna och

epileptiker, Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Särskolornas rektors-

förening och Svenska föreningen för undervisning och vård av psykiskt ef­

terblivna.

Förvaltningsutskotten och stadsfullmäktige har bifogat yttranden från

centralstyrelserna för undervisning och vård av psykiskt efterblivna. Även

vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden från underlydande or­

gan m. fl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

37

Huvuddragen av gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna på området finns i lagen den 4 juni

1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (änd­

rad 1960: 112, 1962: 411 och 1966: 624), i det följande kallad 1954 års lag.

Med stöd av lagen har utfärdats kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734)

med tillämpningsföreskrifter till lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om under­

visning och vård av vissa psykiskt efterblivna, i det följande kallad tillämp-

ningskungörelsen, samt särskolereglementet den 16 december 1955 (nr 730).

1954 års lag inleds med en bestämmelse som anger lagens tillämp­

ningsområde. Enligt denna avser lagen dels barn under skolåldern,

som på grund av allmän psykisk efterblivenhet inte kan få tillfredsställande

vård i enskilt hem, dels andra barn under 18 år, som av sadan orsak inte

kan tillgodogöra sig folkskolans (grundskolans) vanliga undervisning eller

hjälpundervisning (specialundervisning), dels personer över 18 år, som av

samma anledning inte kan ta vård om sig själva (1 § första stycket). Med

allmän psykisk efterblivenhet menas enligt förarbetena till lagen (prop.

1954: 26 s. 71, L2U 27, rskr 239) att någon på grund av brister i det centrala

nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner. Lagen gäller

således inte fall, där utvecklingshämningen beror t. ex. på miljö eller på

kroppsliga sjukdomar som inte berör det centrala nervsystemet, och inte

heller fall där hämningen är partiell.

Lagen gäller inte dem som får sluten psykiatrisk vård eller är utskrivna

på försök enligt 19 § lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av

sluten psykiatrisk vård i vissa fall (1 § andra stycket).

Huvudmannaskapet för undervisningen och vården av de psy­

kiskt efterblivna ligger på landstingskommunerna och de städer som inte

tillhör sådan kommun. I det följande avses med landstingskommun även

sådan stad om inte annat framgår. Staten sörjer dock för viss undervisning

av psykiskt efterblivna med syn- eller hörselskada. Bortsett härifrån skall

landstingskommun alltså svara för att psykiskt efterblivna inom landstings­

området får undervisning och vård enligt 1954 års lag och de bestämmelser

som meddelats med stöd av denna. För detta ändamål skall landstingskom­

munen låta upprätta en plan. I den skall tas upp behövliga särskolor, vård­

anstalter och organ för öppen vård. Planen behöver emellertid inte omfatta

38

efterblivna som kan få plats på sadan enskild särskola eller vårdanstalt som

godkänts för mottagande av efterblivna från hela riket (riksanstalt). Planen

skall fastställas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestäm­

mer. Två eller flera landstingskommuner kan förena sig om gemensamma

anordningar enligt lagen (2 §). Landstingskommunerna skall anordna och

driva de särskolor och vårdanstalter som tagits upp i planen (plananstal­

ter), i den mån inte annan gör detta. Även enskilda anstalter kan alltså tas

upp i planen och för dessa bär då landstingskommunen ett subsidiärt eko­

nomiskt ansvar (3 §).

De övriga organisatoriska bestämmelser som lagen in­

nehåller finns i 5—9 §§. Särskola kan vara inrättad antingen för externat­

undervisning eller som internat. De olika formerna av internat är småbarns-

hem, skolhem och yrkeshem. Behovet av särskolundervisning skall om

möjligt i första hand tillgodoses genom externatskolor eller externatplatser.

I stad med minst 25 000 invånare skall externatundervisning alltid vara an­

ordnad (5 § 1 mom.). Vårdanstalter enligt lagen är arbetshem, ålderdoms­

hem, vårdhem för efterblivna barn och vårdhem för höggradigt efterblivna

vuxna. Där det är lämpligt bör för öppen vård inrättas barndaghem sam!

arbets- och sysselsättningsavdelningar (5 § 2 inom.).

För planläggning, ledning och samordning av landstingskommuns verk­

samhet enligt 1954 års lag skall landstingskommunen utse en centralsty­

relse. Denna skall också ha lokal tillsyn över de enskilda plananstalterna.

För vissa ärenden, bl. a. de som gäller inskrivning och utskrivning, skall

finnas en särskild delegation. Den skall bestå av en lagfaren ordförande,

som utses av länsstyrelsen, och två—fyra andra ledamöter, som central­

styrelsen utser inom sig. Landstingskommuner kan, helt eller delvis, förena

sig om gemensam centralstyrelse (6 §).

Varje särskola och vårdanstalt skall ha en föreståndare. Landstingskom­

mun skall också ha en rektor för hela sin särskolorganisation samt en

vårdföreståndare (7 §). Vid varje särskola och vårdanstalt skall finnas

en ansvarig läkare (skolläkare eller anstaltsläkare). Dessutom skall central­

styrelsen ha en läkare till sitt förfogande (centralstyrelsens läkare) (8 §).

överinseendet över undervisningen och vården enligt lagen utövas av

skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning mellan dem av

uppgifter och befogenheter, som Kungl. Maj :t bestämmer. För varje sär­

skola och vårdanstalt skall en av dessa myndigheter vara huvudtillsyns-

myndighet (9 §). Kungl. Maj :t har föreskrivit att skolöverstyrelsen skall

vara huvudtillsynsmyndighet för särskolorna och medicinalstyrelsen för

vårdanstalterna (se SFS 1965: 469).

Lagens 10 och 11 §§ innehåller bestämmelser om sär skolplikt

och skyldighet att underkasta sig vård. Psykiskt efter­

bliven som kan tillgodogöra sig undervisning vid särskola är särskolpliktig

fr. o. m. det kalenderår, under vilket han fyller sju år, t. o. m. det kalender­

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

39

år, under vilket lian fyller 21 år. Särskolplikten varar dock bara så länge

den efterblivne behöver undervisning vid särskola. Om det föreligger syn­

nerliga skäl kan särskolplikten förlängas längst t. o. m. det kalenderår,

under vilket den efterblivne fyller 23 år (10 §).

Psykiskt efterbliven, som inte är sär skolplikt^ och som fyllt 16 år, är

underkastad öppen vård eller vård på vårdanstalt enligt lagen. Efterbliven

får dock inte tas in på arbetshem eller ålderdomshem annat än efter med­

givande av den efterblivne eller hans vårdnadshavare eller förmyndare

(11

§)-

Av det anförda följer, att barn under skolåldern samt barn i åldern 7—15

år, som inte kan tillgodogöra sig särskolundervisning, i princip inte kan

tas om hand med stöd av 1954 års lag utan samtycke av vårdnadshavare^

Om emellertid barnet tagits om hand för samhällsvård enligt barnavårds­

lagen den 29 april 1960 (nr 97), kan det bli föremål för undervisning eller

vård enligt 1954 års lag även på initiativ av barnavårdsnämnden. I sådant

fall behövs inte något medgivande av vårdnadshavare^ även om själva sam-

hällsvården enligt barnavårdslagen skulle vara grundad på dennes samtycke

(prop. 1954: 26 s. 171). En erinran om omhändertagande enligt barnavårds­

lagen finns i 11 § andra stycket 1954 års lag.

En psykiskt efterbliven blir principiellt omhändertagen enligt 1954 års lag

genom att han skrivs in vid särskola eller vårdanstalt. Hur detta omhänder­

tagande närmare skall gestalta sig -— t. ex. om den efterblivne skall tas in

på anstalt eller få öppen vård — bestäms särskilt, samtidigt med beslutet

om inskrivning eller senare.

Inskrivning vid särskola eller vårdanstalt kan ske

endast efter anmälan av någon som är behörig därtill. Behöriga är först och

främst vårdnadshavare och förmyndare. Om vårdnadshavare!! inte anmälei

särskolpliktigt barn för inskrivning vid särskola, skall skolstyrelsen se till

att anmälan görs. Efterblivet barn, som tagits om hand enligt barnavårds­

lagen eller som fyllt 16 år, kan barnavårdsnämnden anmäla för inskrivning

vid särskola eller vårdanstalt. Socialnämnden kan anmäla efterbliven som

fyllt 18 år för inskrivning vid vårdanstalt. Sådan anmälan kan också göras

av centralstyrelsens läkare och i vissa fall av föreståndare för särskola. Det

åligger i övrigt barnavårdsnämnd och socialnämnd att vara verksamma

för att psykiskt efterblivna får vård enligt 1954 års lag. Dessa nämnder och

skolstyrelsen skall vid behov föranstalta om läkarundersökning (12 §). An­

mälan sänds till centralstyrelsen för det landstingsområde, där den det

gäller är mantalsskriven. Den skall åtföljas av bl. a. läkarintyg (13 §).

I fråga om det fortsatta förfarandet skiljs mellan anmälan som gäller barn

och anmälan om inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt 18 år. I det

förstnämnda fallet prövas anmälan av rektor efter samråd med central­

styrelsens läkare. Rektor skall ta ställning till om barnet skall skrivas in

vid särskola. Finner rektor att barnet är hänförligt under 1954 års lag men

Kungl. Maj:ts proposition nr lh2 år 1967

40

inte kan följa undervisningen vid särskola, går ärendet över till centralsty­

relsens läkare och vårdföreståndaren som gemensamt skall besluta, om bar­

net skall skrivas in vid vårdanstalt. Inskrivningsfråga skall dock prövas av

centralstyrelsens delegation, om vårdnadshavaren inte samtyckt till inskriv­

ning eller om läkaren begärt att delegationen skall pröva fråga om inskriv­

ning vid särskola eller vårdföreståndaren och läkaren är oense om att in­

skrivning bör ske vid vårdanstalt (14 § första och andra styckena).

Anmälan om inskrivning vid vårdanstalt av den som fyllt 18 år prövas

av vårdföreståndaren och centralstyrelsens läkare i förening. Ärendet skall

hänskjutas till delegationen i samma fall som när det gäller vård av den

som är under 18 år och dessutom då den vars inskrivning begärs yrkar

det och då denne, om han är över 21 år, eller hans förmyndare inte med­

givit åtgärden (14 § tredje stycket).

Om det är centralstyrelsens läkare som utfärdat det läkarintyg som fo­

gats vid anmälan, skall annan läkare som centralstyrelsen utser delta i

prövningen av inskrivningsfrågan (14 § fjärde stycket).

Om ett barns psykiska utveckling anses böra prövas ytterligare, innan

inskrivningsfrågan avgörs, kan barnet tas in på särskola för observa­

tion. Detta kan ske även innan inskrivningsanmälan skett, om vårdnads­

havaren går med på det. Observationen skall i allmänhet vara avslutad inom

sex månader (15 §).

Den närmare utformningen av omsorgerna om den som skrivits in enligt

lagen regleras i huvuddrag i 17—19 §§ under rubriken intagning,

öppen vård m. in. Barn som skrivits in vid särskola skall i första hand

tas in på externatskola. Endast om detta med hänsyn till barnets bosätt­

ningsort och övriga förhållanden inte är lämpligt, skall barnet tas in på

internat. Intagning i särskola kan uppskjutas om det finns skäl till det, dock

högst två år. Beslut i dessa frågor meddelas av centralstyrelsen eller rektor.

Internatelev skall under ferierna om möjligt vistas i föräldrahemmet eller

annat lämpligt enskilt hem (17 §). Om det kan antas att en särskolelev kan

tillgodogöra sig grundskolans vanliga undervisning eller specialundervis-

ning, kan han försöksutskrivas från särskola för prövning härav. Försöks-

utskrivning kan också äga rum som förberedelse till slutlig utskrivning.

Även s. k. utackordering i familjevård kan ske i sådant syfte. Försöksutskri-

ven kan t. ex. placeras i inackorderingshem eller enskilt hem. Han kan un­

derkastas övervakning och särskilda föreskrifter. Behövs fortsatt utbildning

vid särskola, kan den efterblivne åter tas in i skolan. Beslut i nu angivna

frågor fattas av särskolans föreståndare med undantag dock för beslut i

fråga om försöksutskrivning i vissa fall (18 §).

Den som skrivits in vid vårdanstalt skall utackorderas i familjevård eller

försöksutskrivas till öppen vård. Även vid denna försöksutskrivning kan

förekomma tillsyn och särskilda föreskrifter. Endast om den efterblivne

oundgängligen behöver anstaltsVård får sådan komma till stånd. Han skall

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

41

då tas in på en vårdanstalt som är lämplig med hänsyn till hans ålder och

vårdbehovets art (19 § första och andra styckena). Som tidigare nämnts

krävs härvid enligt 11 § samtycke i vissa fall.

En psykiskt efterbliven kan tas in provisoriskt på vårdanstalt i avvaktan

på beslut om inskrivning vid sådan anstalt (19 § tredje stycket).

Beslut om åtgärder enligt 19 § fattas av bl. a. centralstyrelsens delegation

eller vårdföreståndaren och centralstyrelsens läkare i förening enligt före­

skrifter som Kungl. Maj :t meddelar (19 § sista stycket, jfr 8 § tillämpnings-

kungörelsen). Fråga om försöksutskrivning skall dock i vissa fall prövas

av delegationen.

Den som är inskriven vid särskola eller vårdanstalt skall genast utskri­

vas slutligt om han inte längre faller under någon av de grupper av psy­

kiskt efterblivna som anges i 1 § (20 § första stycket).

Slutlig utskrivning från särskola skall ske då särskolplikten upphör (20 §

tredje stycket).

Utskrivning, slutlig eller på försök, kan påkallas av den inskrivne själv

om han fyllt 16 år och av hans förmyndare eller vårdnadshavare samt av

centralstyrelsens läkare. Utskrivning kan också ske utan särskild fram­

ställning. Det åligger föreståndare och läkare att fortlöpande följa de in­

tagnas psykiska utveckling och vid lämpliga tidpunkter pröva, om utskriv­

ning kan ske. Sådan prövning skall ske ex officio då den som är intagen i

skolhem eller yrkeshem fyllt 18 år (21 § första stycket).

Beslut om slutlig utskrivning från särskola meddelas av rektor efter skol­

läkarens hörande och beslut om sådan utskrivning från vårdanstalt med­

delas av vårdföreståndaren och anstaltsläkaren i samråd. Fråga om slutlig

utskrivning eller utskrivning på försök skall dock prövas av centralstyrel­

sens delegation bl. a. om detta yrkas av den som kan påkalla utskrivning.

Delegationen kan i viss utsträckning även självmant ta upp utskrivnings-

fråga till prövning (21 § andra—fjärde styckena).

Omsorger enligt 1954 års lag lämnas i princip utan kostnad för sär-

skolelev och för den som är inskriven vid vårdanstalt och inte fyllt 21 år.

I gengäld kan barnbidrag och folkpension tillfalla huvudmannen. Vård på

vårdanstalt av efterbliven som fyllt 21 år är avgiftsbelagd (22 §).

Beslut i fråga om omsorger enligt lagen får överklagas hos huvud­

tillsynsmyndigheten. Särskild besvärstid behöver inte iakttas. Huvudtill­

synsmyndighetens beslut i dessa frågor får överklagas bara om det innebär

att någon skall skrivas in vid särskola eller vårdanstalt eller tas in på vård­

hem eller att slutlig utskrivning vägrats. Talan förs då hos Kungl. Maj :t

(23 §).

Den statliga undervisningen av psykiskt efterblivna regleras av bestäm­

melserna i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319; ändrad bl. a. 1965: 247) om

undervisning i specialskola av barn, som på grund av syn-, hörsel- eller tal­

skada inte kan följa undervisningen i grundskolan. Sådant barn är skol-

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr H2

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

42

pliktigt i specialskolan fr. o. m. höstterminen det kalenderår, då barnet

fyller sju år, t. o. m. vårterminen det kalenderår, då barnet fyller 17 år

(30 §). Detta gäller alltså även om barnet är psykiskt efterblivet (prop.

1965: 118 s. 13—15, L2U 53, rskr 318).

Vissa psykiskt efterblivna får — väsentligen på grund av sin efterbliven­

het —-sluten psykiatrisk vård på särskilda sjukhus. Det gäller

företrädesvis dem som är asociala e. d. eller eljest särskilt svårskötta. Dessa

sjukhus är Västra Marks sjukhus i Örebro, Västra Ny sjukhus vid Motala,

del av Källshagens sjukhus i Vänersborg, Salberga sjukhus i Sala och Vipe-

holms sjukhus i Lund. De fyra förstnämnda sjukhusen var tidigare statliga

men blev den 1 januari 1967 landstingskommunal och provisoriskt inord­

nade under sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242; ändrad bl. a. 1966: 625).

Kungl. Maj :t kan meddela föreskrifter, som avviker från bestämmelserna i

sjukvårdslagen, i fråga om den slutna psykiatriska vården av psykiskt efter­

blivna (1 § 3 mom. andra stycket). Vipeholms sjukhus är fortfarande stat­

ligt och skall övertas av landstingskommunen först den 1 januari 1970. För

detta sjukhus gäller ett av Kungl. Maj :t den 16 december 1966 fastställt

reglemente. Den slutna psykiatriska vården bereds antingen enligt den fria

intagningsformen, som regleras av sjukvårdslagen eller reglementet för

Vipeholms sjukhus, eller med stöd av lagen om beredande av sluten psykia­

trisk vård i vissa fall.

Enligt sistnämnda lag kan psykiatrisk sjukhusvård under vissa förutsätt­

ningar beredas oberoende av samtycke av patienten. Lagen innehåller också

bestämmelser om utskrivning, besvär m. m. Den är i första hand avsedd

att tillämpas vid psykisk sjukdom m. m. och inte vid psykisk efterblivenhet.

I övergångsbestämmelserna till lagen föreskrivs emellertid, att psykisk efter­

blivenhet i princip skall jämställas med psykisk sjukdom vid lagens tillämp­

ning tills Kungl. Maj :t bestämmer annat.

Enligt brottsbalken kan domstol i vissa fall överlämna en psykiskt efter­

bliven till sluten psykiatrisk vård (31 kap. 3 §). Under vissa förutsättningar

kan överlämnande till öppen psykiatrisk vård äga rum (31

kap. 4 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

43

Utredningen

Personkretsen

Under begreppet psykisk efterblivenhet eller oligofreni som den medicins­

ka termen lyder hänförs enligt utredningen en rad tämligen olikartade till­

stånd vilkas orsaker delvis är okända och vilkas gemensamma kännetecken

är att de intellektuella funktionerna är under det normala. Denna brist skall

vara medfödd eller i vart fall ha manifesterats under utvecklingsperioden

dvs. i allmänhet under tiden fram till 16-årsåldern. En motsvarande ned­

sättning av de intellektuella funktionerna som inträder hos en person efter

det han uppnått vuxen ålder, t. ex. i anslutning till en psykisk sjukdom eller

som följd av åldersförändringar, hänförs i princip inte under efterblivenhets-

begreppet. Tillstånd av sådant slag benämns demenstillstånd.

Antalet efterblivna som måste tas om hand genom det allmännas för­

sorg eller som inte kan försörja sig torde enligt utredningen uppgå till åt­

minstone 1 % av befolkningen. Utredningen beräknar att sammanlagt om­

kring 22 000 efterblivna dvs. inte fullt 0,3 % av befolkningen är föremål för

omsorger av olika slag. Av dem får ca 5 000 undervisning i särskola, ca 9 000

institutionsvård och ca 5 000 är omhändertagna i familjevård eller för söks­

utskrivna.

Psykisk efterblivenhet sammanhänger i betydande utsträckning med att

någon skada eller defekt drabbat hjärnan. I dessa fall är ofta efterbliven­

heten betydande och inte sällan förbunden med kroppsliga defekter av olika

slag såsom rörelserubbningar, syn- och hörseldefekter, talsvårigheter m. m.

Ibland är sistnämnda symptom dominerande och kan göra det svårt att

bedöma graden av efterblivenhet. När nedsättningen av de intellektuella

funktionerna inte kan hänföras till någon påvisbar hjärnskada anses efter­

blivenheten vanligtvis vara ett utslag av den normala variationen i fråga om

intellektuell utrustning. Efterblivenheten brukar i sådana fall betecknas

som familjär eller konstitutionell. Den är inte förenad med några medi­

cinska särdrag och är i regel måttlig.

Utredningen framhåller att även om allmänna arvsanlag har stor be­

tydelse för utvecklingen av den intellektuella förmågan hos en individ är

det viktigt att hålla i minnet att den intellektuella kapaciteten kan växla

från tid till annan beroende på inflytelser från miljön eller andra förhållan­

den. Sålunda kan ett barn som växer upp i en miljö som är fattig på intel­

lektuell stimulans utvecklas betydligt långsammare än det annars skulle

ha gjort. Vidare kan partiella brister i nervsystemets funktioner som med­

44

för exempelvis försämrad syn eller hörsel försena den intellektuella utveck­

lingen. Samma effekt kan kroppslig svaghet medföra. I dessa fall och även

i andra kan betydande sen- och eftermognadsprocesser äga rum.

Utredningen erinrar om att departementschefen vid tillkomsten av 1954

års lag (prop. 1954: 26 s. 71) ansåg, att varken benämningen allmän psy­

kisk efterblivenhet eller något annat av de förslag som hade kommit fram

var helt tillfredsställande, men att han stannade för den förstnämnda ter­

men, som rent språkligt syntes honom bäst täcka vad som avsågs utan att

därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. I fråga om innebörden

fastslog departementschefen, att med allmänt psykiskt efterbliven skulle

avses endast den som på grund av brister i det centrala nervsystemet häm­

mats i sina intellektuella helhetsfunktioner.

Sedermera har enligt utredningen uttalats önskemål om en ändrad ter­

minologi. Från flera håll, bl. a. av förbundet för utvecklingsstörda barn,

har föreslagits att begreppet psykiskt efterbliven skulle ersättas med be­

nämningen psykiskt utvecklingsstörd. Förbundet har motiverat detta sär­

skilt med att det förstnämnda uttrycket numera fått en avgjort nedsättande

klang. Vidare har förbundet understrukit att den föreslagna beteckningen

accepterats av både barnens föräldrar och allmänheten.

Utredningen anser att en ny lag liksom den nuvarande bör avse endast

personer som till följd av nedsättning av de intellektuella funktionerna be­

höver särskild undervisning eller vård. Med hänsyn bl. a. till vad som an­

förts mot termen psykisk efterblivenhet finner utredningen önskvärt att

ersätta den med en ny, som sakligt kan godtas utan att samtidigt verka för­

klenande. Efter vissa överväganden kommer utredningen fram till att valet

bör stå mellan begreppen psykiskt utvecklingsstörd och psykiskt utveck-

lingshämmad.

Det kan visserligen ifrågasättas, anför utredningen, om dessa båda ut­

tryck är tillräckligt begränsade till sin innebörd. Av orden utvecklingshäm-

ning och utvecklingsstörning framgår sålunda inte att de därav drabbade

främst kännetecknas av en nedsättning av de intellektuella funktionerna.

Emellertid kan man enligt utredningsmannen inte bortse från att benäm­

ningar som intellektuell utvecklingshämning eller intellektuell utvecklings­

störning lätt kan uppfattas som nedsättande. Även om bristerna i intellek­

tuellt hänseende utgör det mest framträdande draget hos det klientel som

det nu är fråga om kan dessa för övrigt ofta inverka även på andra delar

av själslivet, såsom känslo- och viljelivet.

Ordet utvecklingsstörning täcker enligt utredningen väl de situationer

då den intellektuella underutvecklingen kan sättas i samband med någon

skada på hjärnan. Däremot anser utredningen uttrycket mindre adekvat

för de fall då nedsättningen av de intellektuella funktionerna är att hänföra

till allmänna ärftliga faktorer.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

45

Utredningen anser att den beteckning som väljs bör användas endast på

dem som omfattas av den nya lagstiftningen. Detta innebär en principiell

skillnad i förhållande till 1954 års lag, som förutsätter att det finns andra

psykiskt efterblivna än de som lagen är tillämplig på. Enligt utredningens

uppfattning bör definitionen bli mindre medicinsk och mera social och pe­

dagogisk. Det sagda talar enligt utredningens mening mot det redan stabili­

serade uttrycket psykiskt utvecklingsstörda.

I fråga om terminologin har utredningen vidare haft överläggningar med

företrädare för de danska och norska myndigheter som svarar för efterbli-

venhetsvården. Med hänsyn till vad som förekommit därvid och till de i det

föregående angivna skälen föreslår utredningen att uttrycket utvecklings-

hämmad och avledningar därav används i den nya lagstiftningen.

I begreppet psykisk utvecklingshämning lägger utredningen inte endast att

det föreligger en nedsättning av de intellektuella funktionerna, som är hän-

förlig till utvecklingsperioden, utan även — vilket är en nyhet i förhållande

till begreppet allmän psykisk efterblivenhet — att denna nedsättning har

sådana verkningar att personen i fråga behöver särskilda omsorger genom

det allmänna för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt.

Det bör enligt utredningen vara möjligt att bygga upp en ny lag efter hu­

vudsakligen samma principer som utmärker den nu gällande och att därvid

uppnå en precisering, som är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt,

av de undervisnings- eller vårdbehov som skall föreligga för att åtgärder

av mera ingripande slag skall kunna beslutas.

Även om tyngdpunkten i rättssäkerhetsgarantierna läggs på preciseringen

av undervisnings- och vårdbehovet finner utredningen det nödvändigt att

närmare beröra vad som bör innefattas i kravet på att en nedsättning av de

intellektuella funktionerna skall föreligga. Enligt förarbetena till 1954 års

lag omfattar som anförts begreppet allmän psykisk efterblivenhet endast

dem som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina

intellektuella helhetsfunktioner. Därigenom utesluts från lagens tillämp­

ningsområde de fall då störningen i den intellektuella utvecklingen beror

på miljö- eller uppväxtförhållanden eller står i samband med någon kropps­

lig sjukdom, som inte berör det centrala nervsystemet eller endast drabbat

vissa delfunktioner. Enligt utredningens mening är en sådan avgränsning

inte sakligt motiverad. Den utvidgning av tillämpningsområdet för en ny

lag som detta ställningstagande principiellt innebär bör enligt utredningen

inte inge några betänkligheter. Utredningen anför att nuvarande bestäm­

melser om intagning för observation i särskola, såsom förordades vid lagens

tillkomst, i viss utsträckning torde ha tillämpats i nu berörda fall. Avgö­

rande för om särskild åtgärd skall kunna vidtas bör vara det behov av spe­

ciell undervisning eller vård som föreligger.

Utredningen framhåller att i förutsättningen att den utvecldingshämmade

skall behöva särskilda omsorger genom det allmänna ligger, att nedsatt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

46

ningen av hans intellektuella funktioner måste vara av mera betydande

grad. Barn i skolåldern som kan tillgodogöra sig den allmänna skolans

hjälpundervisning skall inte hänföras under den lag utredningen föreslår.

Utredningen har övervägt om den erforderliga nedsättningen av de intellek­

tuella funktionerna kan komma till uttryck i lagen på något sätt, t. ex. ge­

nom fixering av gränsen mot normal intellektuell utveckling till viss be­

stämd intelligenskvot, men har funnit att detta inte är praktiskt möjligt.

Enligt utredningens åsikt bör den nya lagen självfallet inte hindra att

psykiskt utvecklingshämmade bereds den specialvård som kan behövas,

t. ex. vård på sjukhus i anledning av något psykiskt sjukdomstillstånd. En­

ligt utredningens uppfattning bör emellertid lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall inte vara tillämplig på andra psykiskt utveck-

llngshämmade än sådana som samtidigt är psykiskt sjuka eller psykiskt

abnorma och på grund därav behöver sluten psykiatrisk vård.

Utredningen erinrar om att när beteckningen sinnesslö genom 1954 års

lag ersattes med psykiskt efterbliven det inte ansågs möjligt att göra samma

terminologiska ändring i annan lagstiftning där sinnesslöbegreppet före­

kommer. Utredningen anser att tidpunkten nu är inne för att utmönstra

beteckningen sinnesslö ur lagstiftningen. I varje särskilt fall måste dock

undersökas om uttrycket sinnesslöhet kan ersättas med något av uttrycken

psykisk utvecklingshämning eller brister i förståndsutvecklingen eller nå­

gon gradering av dessa uttryck genom tillägget allvarlig eller höggradig.

Huvudmannaskapet

Utredningen erinrar om den s. k. huvudmannaskapsreformen, enligt vil­

ken landstingskommunerna den 1 januari 1967 övertog huvudmannaskapet

för den av staten bedrivna mentalsjukvården och vården av epileptiker, in­

klusive den undervisning och vård av psykiskt efterblivna som meddelats

vid de statliga mentalsjukhusen för efterblivna, vid andra statliga inrätt­

ningar och vid vissa institutioner till vilkas drift staten bidragit enligt sär­

skilda avtal. Från övertagandet undantogs dock undervisningen av sådana

blinda eller döva psykiskt efterblivna som skall tas emot vid specialskolan

enligt skollagen.

Från en del håll har, säger utredningen, önskemål uttalats om att särsko­

lan skall samordnas med den allmänna skolan och läggas under primärkom-

munalt huvudmannaskap. Utredningen anser en sådan uppdelning olämplig

redan av det skälet att de nuvarande primärkommunerna i allmänhet inte

är tillräckligt stora för att ge underlag för omsorgerna om de psykiskt ut­

vecklingshämmade och att de nya kommunblocken inte heller ger tillräck­

ligt underlag. Eftersom det inte ingått i utredningsuppdraget att ompröva

huvudmannaskapet för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade,

anser utredningen sig emellertid inte behöva närmare utveckla sin stånd­

punkt i denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

47

Utredningen konstaterar att när landstingen övertagit statens mentalsjuk­

vård m. m. kommer landstingskommunernas huvudmannaansvar i princip

att omfatta alla former av sjukvård samt undervisning och vård av psykiskt

utvecklingshämmade. Detta innebär emellertid inte att de omsorger som de

psykiskt utvecklingshämmade behöver till följd av sin utvecklingshämning

kan regleras genom de bestämmelser som gäller sjukvården. Utredningen

anser att en särskild lag om psykiskt utvecklingshämmade alltjämt behövs.

Enligt utredningen bör en sådan lag bli tillämplig på alla psykiskt ut­

vecklingshämmade. Därigenom slås fast att landstingen är skyldiga sörja

för dem alla och att särskolplikt gäller för alla psykiskt utvecklingshäm­

made, som kan tillgodogöra sig sådan undervisning, oavsett var de för till­

fället vistas. När en psykiskt utvecklingshämmad behöver vistas på sjukhus,

t. ex. vid en psykos eller kroppssjukdom, gäller givetvis bestämmelserna om

vård för sjukdom, bl. a. i sjukvårdslagen. Men landstingen bör alltjämt ha

kvar ansvaret för vederbörande i hans egenskap av psykiskt utvecklings­

hämmad.

I fråga om blinda och döva psykiskt efterblivna barn

grundar utredningen sitt förslag på huvudmannaskapsreformen. Utred­

ningen framhåller dock att en psykiskt utvecklingshämmad, som dessutom

har syn- eller hörselskada, givetvis behöver minst lika lång undervisning

som andra psykiskt utvecklingshämmade, dvs. till 21 eller i undantagsfall

23 års ålder. Anledning saknas därför att begränsa skolplikten såsom skett

i skollagen. Landstingets huvudmannaansvar för en psykiskt utvecklings­

hämmad, som gått igenom statlig blind- eller dövskola, innebär bl. a. att

landstinget om det behövs skall bereda honom fortsatt undervisning eller ut­

bildning. Man får räkna med att undervisningen i en del sådana fall måste

meddelas i speciella yrkesskolor inom särskolan. Utredningen föreslår där­

för att landstingen skall vara skyldiga att anordna sådana specialsärskolor

i den mån inte annan drar försorg därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

De f. d. statliga mentalsjukhusen för psykiskt efterblivna bör enligt ut­

redningens mening inte vara omfattade av sjukvårdslagstiftningen utan in­

ordnas som specialsjukhus under en ny lag om psykiskt utveck­

lingshämmade. Denna måste alltsa innehalla bestämmelser om intagning,

kvarhållande och utskrivning såvitt avser dessa sjukhus. Även i fråga om

organisation och förvaltning m. m. behövs nya bestämmelser, antingen i la­

gen eller i tillämpningsföreskrifter till denna. Enligt utredningen kan vissa

av bestämmelserna i sjukvårdslagen om tjänstemän i sjukhusledningen och

läkare lämpligen ges motsvarande tillämplighet på special sjukhusen för psy­

kiskt utvecklingshämmade.

Liksom hittills bör enligt utredningens mening befintliga enskilda

institutioner, i den mån de skall besta, beaktas när landstingen

48

planlägger undervisningen och vården av de psykiskt utvecklingshämmade.

Det rättsliga läget blir således liksom f. n„ att de enskilda inte är skyldiga

att ombesörja undervisning eller vård men att landstingen äger utgå från

de resurser som enskilda ställer till förfogande. Det yttersta ansvaret vilar

dock alltid på landstingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

Platserna på de enskilda institutionerna kommer enligt utredningen att

behovas under en lång följd av år, även om man på längre sikt bör räkna

med att samhället handhar alla omsorger om de psykiskt utvecklingshäm­

made. Samma krav på de enskilda inrättningarnas och deras personals

standard måste upprätthållas som i fråga om landstingsanstalterna. F. n.

kan detta ske genom att den enskilda anstalten tas upp i plan eller godkänns

som riksanstalt. Utredningen anför att det emellertid visat sig att enskilda

inrättningar för psykiskt utvecklingshämmade drivs fristående och utan

godkännande eller tillsyn. Gällande föreskrifter hindrar inte att så sker, till

skillnad från vad som gäller om enskilda sjukhem och barnhem. Erfaren­

heterna beträffande enskilda sjukhem visar enligt utredningen, att det är

svårt att upprätthålla skäliga standardkrav på den enskilda verksamheten

om samhället inte i förväg får pröva dess förutsättningar. Utredningen före­

slår därför att godkännande av statlig myndighet skall fordras för alla en­

skilda inrättningar som är avsedda för psykiskt utvecklingshämmade och

att dessa inrättningar blir föremål för fortlöpande tillsyn.

De ekonomiska relationerna mellan landstingen och de enskilda inrätt­

ningarnas huvudmän bör enligt utredningen liksom hittills regleras genom

avtal.

Samverkan mellan landsting i fråga om undervisning och

vård av psykiskt utvecklingshämmade förekommer, konstaterar utred­

ningen, i olika former med stöd av 1954 års lag (2 § tredje stycket och 6 §

tredje stycket). Utredningen framhåller att huvudmannaskapsreformen

medför väsentligt ökat behov av samverkan landsting emellan. Mentalsjuk­

vårdsberedningen har i september 1965 lagt fram förslag till regionindel­

ning av vården av vissa grupper psykiskt utvecklingshämmade.

Utredningen framhåller att det tidigare ansetts angeläget att undvika lag­

stiftning om hur sjukvårdshuvudmännen skall handha regionsjukvården.

Den genomförs i stället på grundval av överenskommelser mellan dem och

statsmakterna. Sjukvårdslagen innehåller till följd därav inte några be­

stämmelser om regionsjukvård. Då huvudmannaskapsreformen beslöts, ifrå­

gasattes inte någon ändring i denna princip. Med hänsyn härtill anser utred­

ningen att det inte finns anledning att i lagen om psykiskt utvecklingshäm­

made reglera den regionundervisning och regionvård, som landstingen

måste organisera på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

49

Olika former av omsorger

Undervisning

Inledningsvis erinrar utredningen om att den undervisning, som enligt

1954 års lag meddelas i särskolan, är förskolundervisning för barn under

skolåldern, allmän teoretisk och praktisk skolundervisning för särskol-

pliktiga barn samt yrkesundervisning för särskolpliktiga som åtnjutit skol­

undervisning. För skolundervisning meddelas psykiskt efterblivna barn som

är lämpade för sådan undervisning. Teoretisk eller praktisk särskolunder-

visning meddelas psykiskt efterblivna barn som kan tillgodogöra sig så­

dan undervisning. Innehållet i de olika formerna av undervisning är så­

ledes, framhåller utredningen, avgörande för vilka efterblivna barn som

skall hänföras till särskolan. Om undervisningen finns det härutöver inte

några bestämmelser i 1954 års lag. I särskolereglementet föreskrivs emeller­

tid att det vid skolhem och motsvarande externatskola skall finnas försöks-

avdelning och skolavdelningar, där skolundervisning meddelas i så nära

överensstämmelse som möjligt med vad som gäller för den allmänna folk­

undervisningen, samt särskild avdelning för sådana elever som huvudsak­

ligen är mottagliga endast för praktisk undervisning. Med stöd av sär­

skolereglementet har skolöverstyrelsen gett ut en läroplan för särskola.

Utredningen anför att utvecklingen inom särskolan sedan 1955 karakteri­

serats av materiell upprustning och ökat elevantal. Elevantalet i samtliga

skolor för psykiskt efterblivna och epileptiker utgjorde läsåret 1955/56

4 002, därav 1 198 externatelever. Läsåret 1964/65 var motsvarande siffror

5 127 och 2 221.

Utredningen framhåller att innan särskolplikten infördes genom 1944

års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa endast ett fåtal

barn, som inte var mottagliga för undervisning i traditionell mening, kom i

åtnjutande av undervisning. Särskolplikten och tillkomsten av särskolornas

läroplan har sedan medfört att allt fler barn, som tidigare betraktades som

vårdfall, fått praktisk undervisning i särskilda klasser i särskola.

I 1954 års lag dras gränsen mellan undervisning och vård efter förmågan

att tillgodogöra sig den undervisning som meddelas i särskola. Numera

framhäver man enligt utredningen starkare principen att varje barn skall

ha rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig. Principen tar sig

uttryck i en utvecklingsbefrämjande undervisning med syfte att öva upp

den allmänna färdigheten och att bibringa förmåga till social anpassning.

På samma sätt som inom det allmänna skolväsendet söker man mer än ti­

digare knyta an till mål utanför skolan. En metodik som den antydda med­

för, framhåller utredningen, att begreppet undervisning inom särskolan fål­

en synnerligen vidsträckt innebörd, eftersom strävan bör vara att varje barn

får den undervisning som är anpassad efter barnets förutsättningar.

50

Externatundervisningen har under senare år ökat. Utredningen erinrar

om att det redan vid tillkomsten av 1954 års lag ansågs angeläget att exter­

natundervisningen byggdes ut i så stor utsträckning som möjligt. Mellan

möjligheterna att bereda varje barn adekvat undervisning och lämpligaste

boendeform råder enligt utredningen en växelverkan. Vissa barn kan till

följd av de stora avstånden i glesbygderna inte förflytta sig till en skola.

Undervisningen kan lättare differentieras om många elever undervisas på

samma plats. Å andra sidan bör beaktas att internatvistelse kan försvåra

den viktiga kontakten med föräldrar och samhälle. Olika synpunkter gör

sig enligt utredningen gällande för olika åldrar och utvecklingsnivåer.

Utredningen uppskattar att f. n. endast ca 10 % av antalet efterblivna

barn i åldrarna 4—7 år får förskolundervisning. Åren före skol­

åldern har enligt utredningen avgörande betydelse för individens utveck­

ling. Förskolundervisningen är särskilt för de utvecklingshämmade barnen

mycket betydelsefull och ökar i hög grad möjligheterna för dem att bli skol­

barn. Sådan undervisning bör emellertid inte begränsas till barn som kan

antas bli mottagliga för undervisningen i särskolans teoretiska och praktiska

klasser. Enligt utredningens mening bör förskolundervisning vara tillgäng­

lig för alla utvecklingshämmade som är mottagliga för den. En intensifiering

av förskolverksamheten är därför nödvändig.

Huvudmännen bör enligt utredningen åläggas att aktivt verka för att ut­

vecklingshämmade småbarn anmäls till och får börja i förskolan. En om­

fattande information till föräldrarna bör lämnas i detta syfte. Vidare bör

man utnyttja den personkännedom som finns hos barnavårdscentraler,

barnavårdsnämnder m. fl. Särskilda befattningshavare bör finnas med upp­

gift att vid behov undervisa psykiskt utvecklingshämmade förskolbarn i de­

ras hem och ge råd och hjälp till föräldrarna.

Utredningen anser att de förskolbarn som kan undervisas i grupp i prin­

cip bör hänföras till särskola. Hänvisning till vårdhem bör i fortsättningen

inte, såsom enligt 1954 års lag, grundas på bristande förmåga hos barnet

att tillgodogöra sig undervisning utan enbart på barnets behov av vård. Det

bör uttryckligen föreskrivas att förskolundervisning skall anordnas vid

vårdanstalter för barn. Denna undervisning bör formellt hänföras till sär­

skolan.

Utredningen erinrar om att systematiserad skolundervisning

eller sysselsättning för psykiskt utvecklingshämmade barn i de vanliga skol­

åldrarna under senare tid ordnats för allt större grupper av de svårare ska­

dade barnen, vilka tidigare betraktades som obildbara men numera anses

mottagliga för praktisk undervisning och social träning. Det är en strävan

att göra det möjligt för de psykiskt utvecklingshämmade att leva ute i sam­

hället. Enligt utredningen har det visat sig att även relativt svårt utveck­

lingshämmade i en utsträckning som för bara en kort tid sedan ansågs helt

otänkbar kunnat beredas en meningsfylld sysselsättning i skyddade verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

51

städer och i många fall t. o. m. finna anställningar i öppna marknaden.

Pedagogiska erfarenheter liksom psykologisk-pedagogisk forskning har lett

fram till en metodik som kan tillämpas på sådana utvecklingshämmade som

mycket litet eller inte alls kan tillägna sig teoretiska kunskaper.

Verksamheten för de barn som inte kan tillgodogöra sig teoretisk under­

visning kan enligt gällande bestämmelser anordnas antingen i form av prak­

tiska klasser vid internat- eller externatskolor eller vid s. k. externa syssel-

sättningsavdelningar för de barn och ungdomar, som inte går i särskola men

inte heller är intagna i vård- eller arbetshem. De praktiska klasserna är en

del av särskolan medan verksamheten vid sysselsättningsavdelningarna ut­

gör ett led i vårdanstaltens omsorger. Skillnaden mellan dessa båda verk­

samhetsformer har i fråga om barn i skolpliktig ålder hittills varit mycket

liten. Det har efter hand framstått som alltmer irrationellt att samma hu­

vudman på samma ort anordnar verksamhet av nästan samma slag på två

ställen, särskilt som elevunderlaget i flertalet fall är mycket knappt.

I vissa länder har skolverksamheten för barnen differentierats på en teo­

retisk skola och en arbets- eller träningsskcia. Utredningen anser att en lik­

nande differentiering av verksamheten bör genomföras i vårt land. Särsko­

lan för de skolpliktiga i åldern från 7 till omkring 16 år bör i enlighet här­

med delas på särskolans grundskola, avsedd för teoretisk undervisning, och

särskolans träningsskola, avsedd att ersätta de praktiska klasserna och

sysselsättningsavdelningarna.

Till träningsskolan bör enligt utredningen i första hand hänvisas sådana

elever, som efter prövning i särskolans grundskola visat sig inte kunna följa

med undervisningen där. Till träningsskolan kan också hänföras sådana

elever som trots att de uppnått skolpliktig ålder inte nått den mognad som

är nödvändig för att de skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i första

årskursen i särskolans grundskola. Den övre gränsen för placering i trä­

ningsskolan torde böra ligga vid den skolförmåga som är normal vid test­

värden omkring IK 50 enligt Terman-Merrill-skalan. Det är inte ovanligt att

särskolelever hjälpligt kan följa med något eller några år i den teoretiska

särskolans lägre årskurser och t. ex. lära sig läsa något men att de sedan

kommer in i ett tillstånd då all inlärning av teoretiska skolämnen är omöj­

lig. Sådana elever bör föras över till träningsskola. De bör emellertid vara

så utvecklade att de förstår och följer kollektiva eller individuella upp­

maningar och tillsägelser. Däremot torde man inte kunna begära att de alla

skall ha en sådan talutveckling att de själva kan tala med läraren eller

kamraterna.

Den av utredningen förordade principen att ge varje barn den undervis­

ning som är lämpad för det och därvid anknyta skolplikten till förmågan

att tillgodogöra sig undervisningen medför, säger utredningen, att allt fler

utvecklingshämmade barn blir skolpliktiga i särskolan. Detta innebär också

att förhållandevis heterogena grupper av barn hänförs till särskolan. Ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

52

redningen finner det därför nödvändigt att i detta sammanhang behandla

vissa organisatoriska frågor.

Utredningen framhåller att man i Sverige försökt samordna de små ex­

ternatskolorna med den vanliga grundskolan för att få bättre tillgång till

personal och materiel för en välordnad pedagogisk verksamhet. Erfaren­

heterna av en sådan samverkan, som nu pågått i en följd av år, är enligt

utredningen utomordentligt gynnsamma.

Viss samverkan mellan primärkommuner och landstingskommuner i fråga

om särskolverksamheten förutses i 1954 års lag. Enligt 6 § sista stycket

kan ledningen av externatskola överlåtas på skolstyrelsen i vederböran­

de skoldistrikt. Denna möjlighet har utnyttjats endast i några få fall. Erfa­

renheterna härav är enligt utredningen hittills inte positiva. Utredningen

anför att erforderlig samverkan mellan den vanliga grundskolan och sär­

skolan kan komma till stånd utan att ledningen av särskolexternatet över­

låts på skolstyrelsen.

I övrigt anser utredningen att särskolans teoretiska klasser bör anknytas

till grundskolan så långt förutsättningar härför finns. När det gäller frågan

om träningsskolan också kan anordnas i anslutning till vanlig grundskola

gör sig enligt utredningen olika synpunkter gällande. Rent allmänt bör

målet vara en sådan samordning. Efter närmare övervägande kommer ut­

redningen fram till att det finns goda skäl att på försök samordna även sär­

skolans träningsskola med den vanliga grundskolan.

Utredningen framhåller slutligen att träningsskola liksom förskola bör

kunna inrättas i anslutning till vårdhem för barn.

Utredningen anför att huvudmännen hittills inte ägnat yrkesunder­

visningen för särskolans elever tillräcklig uppmärksamhet. Åtskilligt

brister både kvalitativt och kvantitativt i fråga om anordningar för de ut-

vecklingshämmades yrkesanpassning.

Utredningen framhåller vidare att det blir svårare att placera särskol-

elever, som inte fått någon yrkesundervisning, allteftersom mekaniseringen

tränger in på flera arbetsområden och rationaliserings- och driftsekonomis­

ka synpunkter tillmäts allt större vikt. Denna hårdnande arbetsmarknad

skärper kravet på att särskolans yrkesundervisning byggs ut. Det finns också

andra skäl till en sådan utbyggnad, såväl humanitära som sociala och ekono­

miska. Det har, framhåller utredningen, visat sig att man genom att inten­

sifiera och förbättra särskolans yrkesundervisning kan få ut väsentligt mera

för både eleven och samhället.

Utredningen framhåller att många psykiskt utvecklingshämmade barn,

som rätteligen borde undervisas inom särskolan, f. n. av olika skäl går kvar

i hjälpklass eller t. o. m. normalklass under hela sin skoltid. Enligt 1954 års

lag kan dessa ungdomar inte tas in som elever i särskolans yrkesundervis­

ning. Utredningen föreslår att detta i fortsättningen skall bli möjligt. Försla­

get innebär i viss mån ytterligare krav på utbyggnad av särskolans yrkes­

undervisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

53

För särskolans yrkesundervisning förordar utredningen en bred upplägg­

ning så att undervisningen svarar mot elevernas olika förmåga att tillgodo­

göra sig undervisning och deras förmåga till social anpassning. Undervis­

ningen bör omfatta såväl yrkesutbildning och yrkesträning som fortsatt

teoretisk utbildning. Det bör vidare ankomma på särskolan att i samverkan

med arbetsförmedlingen och arbetsvärden se till att eleverna efter avslutad

undervisning placeras i arbetslivet, antingen i öppna marknaden eller i

skyddad verksamhet. Denna viktiga del av omsorgerna om de psykiskt ut-

vecklinghämmade måste enligt utredningen ägnas starkt ökad uppmärk­

samhet.

Psykiskt utvecklingshämmade, som kan gå i skola men har svårt att an­

passa sig till verksamheten i skolan eller för vilkas undervisning det behövs

särskilda anordningar, skall enligt utredningens förslag få special­

undervisning i särskola eller specialsärskola. Här avses bl. a elever

med beteenderubbningar och elever, som är syn- eller hörselskadade men

inte omfattas av det statliga undervisningsansvaret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utredningen framhåller att undervisning i regel bör meddelas kollektivt

för utvecklingshämmade barn liksom för andra barn. Endast när skolgång

av någon anledning är omöjlig eller av medicinska eller andra skäl olämplig

bör hemundervisning komma i fråga. Bestämmelser om sådan undervisning

saknas i 1954 års lag. Enligt utredningen tillhandahåller emellertid lands­

tingen i allmänhet sådan undervisning utan att skyldighet därtill föreligger.

Utredningen föreslår att landstingen åläggs skyldighet att för alla psykiskt

utvecklingshämmade barn anordna särskild undervisning på

motsvarande sätt som inom grundskolan gäller för primärkommunerna.

I strävandena att bereda psykiskt utvecklingshämmade så normala livs­

betingelser som möjligt måste enligt utredningens uppfattning ingå ökad

hjälp i form av vuxenundervisning efter utskrivning från sär­

skola. Undervisningen bör få varierande utformning beroende på omständig­

heterna. Om dess innehåll och metodik finns endast begränsade erfaren­

heter. Någon lagstiftning om vuxenundervisning föreslår utredningen inte.

Den utgår dock ifrån att de vuxna psykiskt utvecklingshämmades behov av

undervisning inte kommer att eftersättas när vuxenundervisningen byggs ut

för övriga medborgare. Utredningen förutsätter att tillsynsmyndigheterna

lämnar erforderliga anvisningar om undervisning för vuxna utvecklings­

hämmade.

Vård

Utredningen framhåller att 1954 års lag saknar närmare bestämmelser om

innehållet i den vård och sysselsättning som skall beredas vårdklientelet.

54

Tillämpningskungörelsen har bestämmelser om en del befattningshavares

åligganden, som ger viss anvisning i dessa hänseenden. Därjämte behand­

las dessa frågor även i instruktioner, råd och anvisningar från medicinal­

styrelsen.

Utredningen föreslår att vården av de psykiskt utvecklingshämmade,

som inte kan gå i skola, skall omfatta social och medicinsk omvårdnad,

lekterapi, arbetsterapi och skyddad sysselsättning. Den anser det angeläget

att sistnämnda tre verksamhetsformer byggs ut. För vården bör finnas vård­

hem, daghem för barn, sysselsättningshem och verkstäder för skyddad sys­

selsättning. För vissa kategorier utvecklingshämmade bör finnas special­

vårdhem och specialsjukhus. Psykiskt utvecklingshämmad som inte bör

vårdas i inrättning bör kunna få vård i hemmet. Utredningen framhåller att

vården bör ha en rehabilitering av den psykiskt utvecklingshämmade till

mål, dvs. den bör på bästa möjliga sätt anpassa honom till omvärlden.

Rehabiliteringsåtgärderna kan utgöras av talterapi, sjukgymnastik, arbets­

terapi eller arbetsvärd.

Vad särskilt gäller arbetsterapi framhåller utredningen, att denna inte

enbart är en sysselsättning för den utvecklingshämmade utan ett viktigt led

i övervinnandet av psykiska och fysiska anpassningshinder. Vårdpatienter

som man tidigare bedömt oförmögna att delta i någon verksamhet har

genom arbetsterapi kunnat aktiveras till sysselsättning. Det är enligt utred­

ningen angeläget att alla möjligheter tas till vara att öka arbetsterapin för

vårdklientelet.

I fråga om arbetsvärden anför utredningen att placering vid verkstad

för skyddad sysselsättning innebär att den utvecklingshämmade

inlemmas i en miljö med industriell karaktär, där han i princip skall kunna

stanna kvar under obegränsad tid. Skyddad sysselsättning ingår som ett led

i den allmänna arbetsmarknadspolitik, som är avsedd för alla partiellt ar­

betsföra, däribland de psykiskt utvecklingshämmade. Utredningen framhål­

ler att någon lagstiftning, varigenom vissa samhällsorgan åläggs att an­

ordna arbetsvärd, inte finns. Exempelvis torde någon skyldighet för lands­

tingen att anordna skyddad sysselsättning inte vara avsedd i eller kunna

grundas på 1954 års lag.

Enligt utredningens mening kan den skyddade verksamheten i många fall

inte bedrivas på samma sätt för de psykiskt utvecklingshämmade som för

andra partiellt arbetsföra. Utredningen förordar därför att det skall ingå i

landstingens omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade att anordna

skyddad sysselsättning, där det lämpligen kan ske. Verksamheten bör skötas

av centralstyrelserna. Statsbidrag bör utgå utan villkor att platserna vid

verkstad för skyddad sysselsättning av psykiskt utvecklingshämmade skall

stå till arbetsförmedlingens förfogande. Det sagda bör emellertid inte hindra

att en utvecklingshämmad bereds plats inom den allmänna arbetsvärden,

när det är lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

55

För psykiskt utvecklingshämmade, som inte är intagna i vårdhem och får

sysselsättning där och som inte kan delta i skyddad sysselsättning på verk­

stad, bör enligt utredningen som hittills finnas sysselsättningsavdelningar,

lämpligen benämnda sysselsättningshem. Dessa blir externa in­

stitutioner som används under dagtid.

För barn som är så gravt efterblivna att de inte kan gå i förskolan eller i

träningsskolan bör daghemmen enligt utredningens mening behållas

som ett medel att tillgodose önskemålet att barnen får bo kvar i sina hem.

Ändamålet med dessa daghem bör vara dels att ge barnen den tillsyn och

vård som de behöver under dagen samt sysselsättning i den mån de kan del­

ta i sådan och den stimulans som samvaron med andra barn ger, dels att

avlasta föräldrarna en del av deras börda. I områden där daghem på grund

av otillräckligt klientelunderlag inte kan inrättas får behovet av sysselsätt­

ning och stimulans samt kvalificerad vård för dessa barn tillgodoses genom

hemmavård.

I allmänhet bör, framhåller utredningen, sysselsättning eller arbetsträ-

ning i grupp äga företräde framför sådan vård genom samhället i den ut-

vecklingshämmades eget hem. Man bör därför vidta särskilda åtgärder föl

att utvecklingshämmade skall kunna få omsorger tillsammans med andra,

t. ex. genom att ordna transporterna för dem. Hittillsvarande erfarenheter

visar emellertid enligt utredningen att vård i hemmet med lämpliga sam­

hälleliga stödåtgärder ibland är att föredra. Hemmavården bör ske i

den formen att någon som är ägnad att tillgodose det speciella vårdbehovet

gör regelbundna besök i hemmet. Landstingskommunen får svara för att

vårdbehovet tillgodoses men bör därvid samordna sina åtgärder med dem

som olika samhällsorgan vidtar för vård och hjälp åt handikappade som

vistas i sina hem.

Fritidsverksamhet

Utredningen anför att det inte framgår av 1954 års lag eller dess förarbe­

ten, om anordnandet av fritidsverksamhet ingår i den vård som det an­

kommer på landstingen att svara för. I 4 § särskolreglementet föreskrivs

emellertid att elever vid internatskola skall beredas lämplig fritidssyssel­

sättning.

Utredningen understryker hur oerhört viktig fritidsverksamheten är. Sär­

skilt i fråga om internatklientelet måste en mycket stor del av de utveck-

lingshämmades fritidsverksamhet organiseras och ledas. Enligt utredning­

ens mening bör landstingen i ökad omfattning ställa personal, lokaler och

materiel till förfogande för fritidsverksamhet bland psykiskt utvecklings­

hämmade. Verksamheten bör omfatta både dem som vistas i internat e. d.

och dem som bor i enskilt hem. Fritidsverksamheten för särskolelever som

skrivits ut och arbetar i den öppna marknaden är viktigast men samtidigt

svårast att organisera. Utredningen förordar ett nära samarbete med sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

56

manslutningar som sysslar med fritidsverksamhet i form av idrott etc. Fri­

tidsverksamheten bör dock inte regleras i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Boendeformer

Utredningen erinrar om föreskriften i 1954 års lag att behovet av särskol-

undervisning i första hand skall tillgodoses genom extern undervisning.

Tillräckligt befolkningsunderlag för sådan undervisning måste emellertid

föreligga. Det är i allmänhet förhållandet endast i större tätorter. I 1954 års

lag har detta kommit till uttryck genom föreskriften att externatundervis­

ning alltid skall vara anordnad för stad med minst 25 000 invånare.

På motsvarande sätt skall, framhåller utredningen, vårdbehov i första

hand tillgodoses på annat sätt än genom anstaltsvård. Det bör enligt 5 § 2

mom. sista stycket 1954 års lag ske genom att för efterblivna barn inrättas

daghem och för vuxna externa arbets- och sysselsättningsavdelningar. För

psykiskt efterblivna som får undervisning eller vård utan att vara in­

tagna i internat eller vårdanstalt anger 18 och 19 §§ 1954 års lag följande

boendeformer, nämligen utackordering i familjevård samt för söksutskriv­

ning till inackorderingshem, lämpligt enskilt hem eller öppen vård i övrigt.

Utackordering i familjevård står enligt utredningen anstaltsvården närmast

och innebär att den efterblivne under fortlöpande tillsyn av vårdorganet

vistas i ett lämpligt enskilt hem.

Nuvarande lag bygger alltså på uppfattningen att extern undervisning och

öppen vård bör äga företräde framför internatundervisning och anstalts­

vård. Denna uppfattning, som är grundad på skäl av psykologisk, social och

ekonomisk natur, ansluter sig utredningen i princip till. Den innebär, säger

utredningen, att de psykiskt utvecklingshämmade i första hand bör bo och

vistas i det egna hemmet, i annat enskilt hem eller i någon form av inackor­

deringshem.

Inackorderings hem men är en boendeform som står det en­

skilda hemmet nära. Sådana hem bör enligt utredningen med olika utform­

ning anordnas för vissa särslcolelever och för andra psykiskt utvecklings­

hämmade. Exempelvis behöver äldre yrkeselever och vissa andra yngre

vuxna psykiskt utvecklingshämmade ofta särskild social träning innan de

kan bo självständigt. För detta ändamål bör anordnas inackorderingshem

dar de utvecklingshämmade i stor utsträckning får sköta sig själva. En an­

nan form av inackorderingshem bör anordnas för vuxna utvecklingshäm­

made, som inte kan bo självständigt men dock inte behöver vård och tillsyn

i vårdanstalt.

Utredningen framhåller att det slutliga målet i fråga om boendeform

tor många av de utvecklingshämmade bör vara en egen bostad. Inom några

landstingskommuner förekommer också att centralstyrelsen hyr bostäder i

hyreshus och sedan upplåter bostäderna till utvecklingshämmade som

57

bedöms behöva endast ett minimum av tillsyn. Utredningen rekommende­

rar att sådana åtgärder vidtas i ökad utsträckning.

Utredningen framhåller att det f. n. finns en del alltför små skolexternat.

Här är det nödvändigt med en avvägning mellan önskemålen att eleverna

bor kvar i sina hem och att de får en effektivare undervisning. Därvid bör

man enligt utredningens mening sträva efter att få skolor som omfattar åt­

minstone två klasser. För att så mycket som möjligt låta eleverna behålla

kontakten med det egna hemmet bör vid behov inrättas en form av internat,

där eleverna bor endast fem dagar i veckan. För sådana femdagarshem bör

gälla samma regler som för de nuvarande skolhemmen. I vissa fall är det

omöjligt eller olämpligt för barnen att resa till sitt eget hem över vecko­

sluten. I den mån dessa barn inte kan placeras i annat enskilt hem måste

plats beredas dem vid sjudagarshem i anslutning till särskolan. Dessa olika

former av elevhem bör göras små och ges en sådan prägel att anstalts-

karaktär undgås.

Det finns enligt utredningen inte längre anledning att behålla begreppet

externa platser vid internatskolor. Betraktelsesättet bör i stället vara

att särskolundervisning meddelas vid vissa skolor och att eleverna bor an­

tingen i det egna hemmet eller inackorderade på skolorten eller i elevhem

som kan vara fristående eller ligga i anslutning till skolan.

Utredningen anser det angeläget att fortsätta den differentiering av vård­

anstalterna som man strävat efter under de senaste åren. I den mån en dif­

ferentiering sker efter åldersgränser bör denna i det enskilda fallet inte

tillämpas strikt. Vid alla vårdhem för vuxna bör förekomma arbetsterapi.

De som tagits in på vårdhem kan emellertid enligt utredningen syssla med

annan verksamhet, exempelvis vid verkstad för skyddad sysselsättning. På

grund härav behöver beteckningen ar betshem inte behållas. Den ut­

trycker blott en bland många möjliga kombinationer av verksamhets- och

boendeform.

För utvecklingshämmade med särskilda komplikationer föreslår utred­

ningen vissa specialinstitutioner.

Utredningen föreslår vidare att det vid vårdhemmen inrättas korttid s-

hem eller korttidsplatser. Syftet med dessa skulle vara dels att bereda de

föräldrar och andra, som i hemmen vårdar utvecklingshämmade, möjlighet

till avkoppling och dels att tillgodose behov av observation och särskild be­

handling av utvecklingshämmade som vårdas i sina hem, allt under en tid

av i allmänhet upp till två månader. Även för psykiskt utvecklingshämmade

som bor på institutioner bör enligt utredningen vidtas åtgärder som bereder

dem omväxling i miljön. Detta kan ske främst genom vistelse på kolo­

nier för dem som inte kan få vistas tillfälligt i enskilt hem. Landstingens

planer för omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade bör enligt ut­

redningen omfatta även korttidshem, korttidsplatser och kolonier. Några

lagbestämmelser härom föreslår utredningen dock inte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

58

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Organisations- och personalfrågor

Centralstyrelse m. m.

Utredningen erinrar om att det enligt gällande bestämmelser i varje

landstingsområde skall finnas en centralstyrelse för undervisning

och vård av psykiskt efterblivna. Centralstyrelsen är eu av de nämnder som

landstingen enligt 54 § landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) skall utse

för vissa förvaltnings- eller verkställighetsbestyr som anges i särskilda för­

fattningar. Några författningsbestämmelser om centralstyrelsens samman­

sättning finns inte. Landstingen kan utse de personer som anses lämpliga.

Formellt möter det inte något hinder att förvaltningsutskottet är central­

styrelse. Två eller flera landsting kan utse en gemensam centralstyrelse.

Förutsättningen härför är att de förenar sig om gemensamma särskolor och

vårdanstalter.

Centralstyrelsens befattning med ärenden om in- och utskrivning m. m. —

i huvudsak ärenden med inslag av tvång gentemot den enskilde — utövas

f. n. av en särskild delegation. Den består av en lagfaren ordförande som

länsstyrelsen utser samt minst två och högst fyra av centralstyrelsens leda­

möter som centralstyrelsen utser.

På detta område innebär utredningförslaget inte några större ändringar

i förhållande till vad som gäller nu. Landstingens förvaltningsutskott bör

emellertid enligt utredningens mening inte tjänstgöra som centralstyrelse.

De uppgifter som kommer att vila på landstingen i fråga om de utvecklings-

hämmade gör det i regel nödvändigt att inrätta ett särskilt förvaltnings­

organ. Det skall dock vara tänkbart att till centralstyrelse utse en befintlig

nämnd som inte har alltför omfattande andra uppgifter.

I fråga om sammansättningen av centralstyrelsen och dess delegation har

bl. a. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn föreslagit ändringar. De in­

nebär att föräldrarepresentanter och viss expertis skulle ingå i organen. Ut­

redningen avvisar dessa förslag bl. a. med hänvisning till vad som i allmän­

het gäller för kommunala förvaltnings- och verkställighetsorgan. Behovet

av särskild sakkunskap kan enligt utredningen tillgodoses genom de före­

dragande tjänstemän som är knutna till organet. Centralstyrelsen har f. ö.

rätt att till sina sammanträden kalla även andra sakkunniga.

Enligt utredningens mening bör gemensam centralstyrelse för två eller

flera huvudmän inte förekomma annat än som en övergångsform utom i det

fall att en landstingskommun och en stad utanför landsting har gemensam

styrelse. En annan sak är att det i vissa fall är nödvändigt med samver­

kan mellan två eller flera huvudmän, exempelvis när det gäller regionala

specialinrättningar samt skolor för yrkesutbildning. Sådana särskilda sam-

arbetsfall kan visserligen motivera ett särskilt organ för inrättningen i fråga

men utgör inte skäl nog för gemensam centralstyrelse.

59

Den hittillsvarande möjligheten att överföra ledningen av externatskola

på den lokala skolstyrelsen föreslås upphävd.

I fråga om centralstyrelsens tillsättning, organisation och arbetsformer

torde man, anför utredningen, i allmänhet i brist på särskilda bestämmel­

ser ha följt landstingslagens regler för nämnder. Denna ordning bör enligt

utredningens mening lagfästas. Härigenom kommer samma regler att gälla

oavsett om särskild centralstyrelse utses eller centralstyrelseuppgifterna an­

förtros en befintlig nämnd.

För behandling av vissa frågor, där rättssäkerhetssynpunkter gör sig

starkt gällande, föreslås en särskild nämndorganisation. En av de

föreslagna nämnderna motsvarar centralstyrelsens delegation och föreslås i

fortsättningen heta centralstyrelsens nämnd. Enligt förslaget skall den be­

stå av ordförande, som utses av länsstyrelsen, samt minst två och högst fyra

övriga ledamöter som landstinget utser bland centralstyrelsens ledamöter

och suppleanter. Ordföranden bör vara eller ha varit innehavare av ordina­

rie domartjänst. Ledamöterna av nämnden bör ha avlagt domared eller

domarförsäkran och bör vara underkastade jävsbestämmelserna för domare

i 4 kap. rättegångsbalken. Härigenom kan, anser utredningen, nämnden

falla under det domstolsbegrepp som avses i Europarådets konvention den

4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna.

För specialsjukhusen föreslås dessutom utskrivningsnämnder med en

sammansättning och befogenhet i fråga om utskrivning motsvarande den

som utskrivningsnämnderna har enligt lagen om beredande av sluten psy­

kiatrisk vård i vissa fall.

Personal

Inte heller i fråga om personal föreslår utredningen några större änd­

ringar i lagbestämmelserna.

Enligt 7 § 1954 års lag skall det finnas en rektor för landstingskommuns

särskolväsende, en vårdföreståndare för dess vårdanstalter samt en förestån­

dare för varje särskola och varje vårdanstalt. Dessa tjänster föreslås fort­

farande vara obligatoriska. Utredningen förordar att rektorn kallas särskol-

chef, vårdföreståndaren vårdchef och föreståndaren för särskola rektor.

Särskolchefen resp. vårdchefen skall enligt förslaget inte samtidigt behöva

förestå någon viss särskola eller vårdanstalt.

Utredningen framhåller att författningsbestämmelser om kuratorer inom

undervisningen och vården av psykiskt efterblivna saknas. Det finns emel­

lertid ett flertal kuratorer på detta område. Kuratorn skall representera den

sociala sakkunskapen hos centralstyrelsen, särskilt i fråga om den öppna

vården. Med hänsyn till att denna vård får allt större betydelse anser utred­

ningen angeläget att kuratorsverksamheten breddas.

I fråga om läkare erinrar utredningen om bestämmelserna i 1954 års lag

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

60

om skolläkare, anstaltsläkare och centralstyrelsens läkare. Utredningen fö­

reslår, att motsvarande befattningar alltjämt skall finnas. Vid specialsjlik­

husen för psykiskt utvecklingshämmade föreslås gälla samma bestämmelser

om läkare som vid andra sjukhus.

Utredningen behandlar även personalkategorierna psykologer, förskollä­

rare, lärare i kunskapsämnen, yrkes- och övningslärare, talpedagoger, ar­

betsterapeuter, föreståndare och arbetsledare vid verkstad för skyddad sys­

selsättning, vårdpersonal och fritidsledare (s. 115—120 i betänkandet).

Landstingens huvudmannaskap enligt 1954 års lag innefattar enligt ut­

redningen självfallet skyldighet att ha den personal som behövs för under­

visningen och vården. Särskolereglementet föreskriver i 4 §, som avser ele­

vernas behandling vid internatskola, att personal skall vara anställd i den

omfattning som fordras för att skolan skall kunna drivas på ett tillfreds­

ställande sätt. Enligt 11 § reglementet skall lärare finnas vid särskolorna till

det antal som behövs för undervisningen. Som framgått av det anförda

upptar emellertid själva lagen bestämmelser endast om några få personal­

kategorier av alla dem som finns. Skälet till att dessa kategorier behandlas

i lagen är att de tillagts viss beslutanderätt och vissa befogenheter i för­

hållande till de enskilda. Detta skäl för lagreglering gäller enligt utred­

ningen alltjämt. Rättssäkerhetsintresset kräver bestämmelser i lag om de

befattningshavare som skall utföra de uppgifter vilka f. n. ankommer på

rektor, vårdföreståndare, föreståndare och vissa läkare. Utredningen anser

att ytterligare bestämmelser om personal inte bör tas in i lag. Genom före­

skrifter för statsbidrag och genom anvisningar från tillsynsmyndigheterna

kan landstingskommunerna stimuleras att anställa erforderlig personal.

Statsbidrag

Utredningen erinrar om att enligt kungörelsen den 10 december 1954 (nr

739) om statsbidrag till driftkostnader vid särskolor och vårdanstalter för

vissa psykiskt efterblivna bidrag utgår med 95 % av kostnaderna för löner

till rektorer och lärare vid särskolor men att sådant personalkostnadsbidrag

på vårdsidan inte utgår. Enligt utredningen kännetecknas dess förslag fram­

för allt av att de kräver ökad tillgång på utbildad personal. Utredningens

förslag innebär vidare att gränserna mellan undervisning och vård och mel­

lan vad som nu benämns sluten och öppen vård blir svårare att bestämma.

Skillnader i statsbidragshänseende kan alltså inte lämpligen grundas på

dessa gränser. Utredningen anser därför att det är särskild anledning att nu

överväga ökat statligt bidrag till personalkostnaderna inom vården av de

psykiskt utvecklingshämmade.

Utöver de statsbidrag som f. n. utgår till avlönande av rektorer och lärare

vid särskolan bör enligt utredningen statsbidrag utgå till avlönande av tal­

pedagog, vissa nya lärarkategorier, särskolchef, vårdchef, biträdande sådana

befattningshavare, kurator, psykolog och biträdande psykolog, förestån­

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1967

61

dare och biträdande föreståndare för olika inrättningar samt arbetsterapeut.

Sätts statsbidraget till 95 %, räknar utredningen med att sammanlagda

statsbidragskostnaden på detta område stiger från f. n. 34,5 milj. kr. till ca

50 milj. kr. per år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

In- och utskrivning m. in.

Allmänt

Utredningen knyter an till vad den tidigare anfört om betydelsen av att den

utvecklingshämmade redan vid tidig ålder får den vård och stimulans som

är bäst ägnad att främja hans utveckling. Det är, säger utredningen, långt

ifrån ovanligt att utvecklingshämmade barn uppmärksammas av myndig­

heterna först i samband med att de skall skrivas in i grundskola. Detta för­

hållande anser utredningen otillfredsställande. Landstingen bör vara aktivt

verksamma för att de utvecklingshämmade skall få den vård och hjälp de

behöver. Det är önskvärt att i denna uppspårande verksamhet

ett visst samarbete kommer till stånd med barnavårdscentralerna, organen

för den psykiska barna- och ungdomsvården, provinsialläkarna, distrikts­

sköterskorna, barnsjukhusen och barnklinikerna. Enligt utredningen bör

dessa myndigheter, när de under sin verksamhet kommer i beröring med

barn som kan förmodas vara utvecklingshämmade, söka förmå barnets

vårdnadshavare att vända sig till centralstyrelsen. Någon skyldighet att göra

anmälan direkt till centralstyrelsen vill utredningen inte föreslå f. n. Lös­

ningen av dessa spörsmål bör anstå till dess att ställning tas till frågan om

obligatorisk läkarundersökning. Utredningen erinrar om att en särskild

sakkunnig förordat att en obligatorisk hälsokontroll av fyraåringar försöks­

vis anordnas i lämpliga sjukvårdsområden (Stencil S 1965: 2). Vidare har

barnanstaltsutredningen (SOU 1965: 55 s. 160) föreslagit att en allmän häl­

soundersökning av barn i förskolåldern genomförs successivt. I den mån

en sådan kontroll införs är det enligt utredningen naturligt att den utnytt­

jas så att centralstyrelsen får kännedom om de barn som kan antas vara

psykiskt utvecklingshämmade. Förfarandet i anslutning därtill bör behand­

las närmare när regler för en sådan kontroll föreligger.

Så snart centralstyrelsen får kännedom om någon som behöver särskilda

omsorger torde det, anför utredningen, för att styrelsen på ett ändamålsen­

ligt sätt skall kunna fullgöra sina skyldigheter vara påkallat att den utveck­

lingshämmade på något sätt registreras eller bokförs hos styrelsen. En

registrering som sker vid en viss tidpunkt bör emellertid inte i och

för sig utgöra grund för senare beslut. Den registrering som det här är fråga

om bör därför inte förbindas med särskilda rättsverkningar och bör över

huvud inte regleras i lag. Vid sidan härav måste sålunda för varje särskilt

fall tas ställning till vilka åtgärder som bör vidtas för att en utvecklings-

hämmad skall få den hjälp eller vård som han behöver.

62

Utredningen erinrar om att gällande lag innehåller bestämmelser om in­

skrivning, intagning och utskrivning. Inskrivning är det formella förfaran­

det vilket i regel måste föregå eller sammanfalla med beslut om intagning.

Utan föregående beslut om inskrivning vid särskola eller vårdanstalt kan

i tveksamma fall intagning i särskola ske för observation. Vidare finns i

1954 års lag bestämmelser om provisorisk intagning på vårdanstalt i av-

bidan på beslut om inskrivning vid sådan anstalt.

Det bör enligt utredningens mening vara möjligt att förenkla bestämmel­

serna. Sålunda förefaller det inte nödvändigt med såväl inskrivnings- som

intagningsbeslut. Vid hänvisning till särskola bör det alltså räcka att an­

vända termen inskrivning i särskola. Ett sådant avgörande bör dock kunna

kompletteras med beslut om den inskrivnes bostad. När vård behövs i vård­

hem eller specialsjukhus bör uteslutande användas termen inskrivning. En­

ligt utredningens mening bör endast de nu nämnda fallen av inskrivning

regleras i lag. I dessa fall skall nämligen inskrivningen kunna grundas på

särskolplikt eller skyldighet att ta emot vård. Den inskrivning som behövs

vid inrättningar där andra omsorger bereds behöver inte lagregleras.

Bestämmelserna om intagning i särskola för observation har en­

ligt utredningen tillämpats i mycket varierande omfattning inom olika

centralstyrelseområden. För inskrivning i särskola bör i princip fordras att

utredning föreligger om att barnet är psykiskt utvecklingshämmat. Sådan

utredning bör enligt utredningens mening om möjligt företas utanför sär­

skola med hänsyn till de diagnostiska resurser som finns framför allt vid

de barnpsykiatriska klinikerna. För barn som går i skola sker givetvis den

pedagogiska bedömningen där. För alla barn i särskolan är dessutom en

fortlöpande pedagogisk observation påkallad under hela skoltiden. Med hän­

syn till det sagda anser utredningen det inte behövligt med särskilda regler

motsvarande de nuvarande bestämmelserna om intagning för observation.

Provisorisk intagning på vårdanstalt förekommer en­

ligt utredningens uppgift mycket sällan. Utredningen anser att någon mot­

svarighet till den provisoriska intagningen inte behövs.

Särskolplikt

Den skolplikt till 21 år eller undantagsvis 23 år som gäller enligt 1954 års

lag har, framhåller utredningen, sin grund i den försenade mognad som

kännetecknar psykiskt efterblivna barn och i angelägenheten att tillförsäkra

dem inte bara vissa grundläggande kunskaper utan också en så god yrkes­

utbildning som möjligt. Dessa skäl för en förlängd skolplikt gäller alltjämt.

Särskolplikten bör dock anpassas efter läsåret. Utredningen anser att sär­

skolplikt bör gälla för utvecklingshämmad, som kan tillgodogöra sig under­

visning, fr. o. m. höstterminen det kalenderår då han fyller sju år, så länge

han behöver undervisning, dock längst t. o. in. vårterminen det kalenderår

då han fyller 21 eller i undantagsfall 23 år. Att den utvecklingshämmade

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

63

skall kunna tillgodogöra sig undervisning innebär, att han skall vara i stånd

att inhämta teoretiska eller praktiska kunskaper, därunder inbegripet även

sådana färdigheter som bibringas i förskolan. Undervisningen i särskolan

skall, som utredningen förut anfört, i princip anpassas efter de utvecklings-

hämmades förutsättningar att tillägna sig kunskaper. Termen undervisning

får alltså en vidsträcktare innebörd än enligt 1954 års lag. Den nu föreslag­

na särskolplikten bör gälla även för barn med komplicerad utvecklingshäm-

ning, bl. a. syn- eller hörselskadade. Vissa ändringar måste därför företas i

skollagen.

Utredningen föreslår att även ungdomar som gått genom den vanliga

grundskolan skall kunna skrivas in i särskola till skillnad från vad som

gäller nu.

Inskrivning i särskola m. m.

Utredningen anser att inskrivning i särskola i princip bör vara obligato­

risk för psykiskt utvecklingshämmade som är skolpliktiga. Utvecklingshäm-

made barn som inte uppnått skolplikt^ ålder men bör gå i särskolans för­

skola bör kunna skrivas in, om barnets vårdnadshavare samtycker till detta

eller om barnet är omhändertaget för samhällsvård.

Utredningen tar upp frågan om anstånd med inskrivning i

särskola. Med hänsyn till att undervisningen i särskola bör anpassas efter

barnens mognadsnivå och till det angelägna i att utvecklingshämmade barn

som kan tillgodogöra sig undervisning även får sådan, kan det enligt utred­

ningens mening sättas i fråga om det över huvud bör vara möjligt att medge

anstånd med inskrivning i särskola. Det kan emellertid, framhåller utred­

ningen, inte bortses från att det i vissa fall kan vara olämpligt att sätta ett

utvecklingshämmat barn, som bara är sju år gammalt, i skola särskilt om

detta innebär att barnet måste skiljas från hemmet. Utredningen anser där­

för att möjlighet bör finnas till uppskov under ett år, om särskilda skäl

föreligger, men uttalar att denna möjlighet bör utnyttjas med stor återhåll­

samhet.

I likhet med vad som gäller enligt skollagen bör vidare barn kunna be­

frias från skolgången, om det i hemmet eller på annat ställe får enskild un­

dervisning som väsentligen motsvarar den undervisning som det skulle ha

fått i särskolan.

Utredningen anför att inskrivning i särskola liksom f. n. bör grundas på

bl. a. läkarutlåtande rörande den utvecklingshämmade. Närmare

bestämmelser härom och om de handlingar i övrigt som bör föreligga för att

inskrivning i särskola skall kunna ske bör meddelas i tillämpningsförfatt-

ning till en ny lag.

Bestämmelser om behörighet att göra anmälan är enligt utredningens

bedömande inte påkallade i den nya lagen. Frågan om inskrivning i särsko­

la bör kunna prövas så snart erforderliga handlingar föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967

64

Utredningen anser det inte motiverat att ålägga barnavårdsnämnd att —

utöver vad barnavårdslagen kräver ■— verka för att utvecklingshämmade i

skolplikt^ ålder får den undervisning och utbildning i särskolan som de

beliöver.

Kommer undervisning i särskola inte till stånd när den är påkallad bör

det emellertid enligt utredningen åligga vederbörande skolstyrelse att vara

verksam därför. Denna skyldighet bör som hittills grundas på den särskilda

lagen om psykiskt utvecklingshämmade. För att skolstyrelse skall kunna

fullgöra sin skyldighet är det nödvändigt att styrelsen är berättigad att om­

besörja att vederbörande genomgår erforderliga undersökningar. En ut­

trycklig bestämmelse härom bör ingå i en ny lag.

Utredningen berör närmare de situationer då skolstyrelsen bör ingripa

och framhåller, att det är angeläget att man vid behandling av fråga om

uppskov med skolgången i grundskola överväger om det finns anledning att

i stället föranstalta om inskrivning i särskola. När barnets utsikter att efter

ett års uppskov uppnå sådan mognad att det kan börja i grundskola måste

bedömas som ringa, torde det enligt utredningen vara lämpligare att låta

barnet börja i särskola än att medge uppskovet. Har ett barn efter uppskov

under ett år inte xrått tillräcklig mognad för att börja i grundskola bör det

åligga skolstyrelsen att göra anmälan för inskrivning i särskola. Med hän­

syn till angelägenheten av att utvecklingshämmade barn utan onödigt upp­

skov får den undervisning som de kan tillgodogöra sig är det, framhåller ut­

redningen, av största vikt att skolstyrelsen noggrant iakttar sin anmälnings­

skyldighet. Elever i grundskola som inte ens kan följa hjälpundervisningen

där bör i regel utan onödigt dröjsmål föras över till särskola. Det bör an­

komma på rektor vid grundskola att i nu angivna situationer snarast vidta

erforderliga åtgärder. Även i andra fall än de nu nämnda bör det enligt ut­

redningen åligga de allmänna skolmyndigheterna att vara verksamma för

att utvecklingshämmade som är särskolpliktiga får den undervisning de

behöver. Som exempel härpå nämner utredningen bl. a. ungdomar som full­

gjort sin skolgång i grundskolan men inte kan tillgodogöra sig Aanlig yrkes­

undervisning eller sådan särskild yrkesundervisning som anordnas för

elever i hjälpundervisning.

Utredningen anför att det i fråga om förfarandet vid inskrivning i

särskola på skilda håll ansetts angeläget att proceduren förenklas. Utred­

ningen delar den uppfattningen. Framför allt bör man enligt utredningens

mening eftersträva likhet med förfarandet Aid inskrivning i det allmänna

skolväsendet. Sålunda synes det inte vara påkallat att vårdnadshavares an­

mälan eller medgivande till inskrrvning har skriftlig form. Vidare bör under­

rättelse om inskrivning i särskola när medgivande till inskrivningen före­

ligger vanligtvis kunna ske på samma sätt som då meddelande lämnas om

inskrivning i grundskola.

I fråga om beslutanderätten bör enligt utredningen, i överens-

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

65

stämmelse med nuvarande ordning, som huvudregel gälla att särskolchefen

efter samråd med centralstyrelsens överläkare beslutar i frågor om inskriv­

ning. Det bör dock såsom f. n. i vissa fall ankomma på centralstyrelsens

nämnd att direkt pröva sådana frågor. Såväl särskolchefen som central­

styrelsens överläkare bör vara berättigad att påkalla nämndens prövning.

Liksom nu bör vidare kontroversiella inskrivningsfrågor prövas av nämn­

den. Utredningen föreslår att detta skall gälla då vårdnadshavare^ förmyn­

daren eller den utvecklingshämmade, om denne fyllt 16 år, inte är ense med

särskolchefen i inskrivningsfrågan. För brådskande fall föreslår utred­

ningen den nyheten att, om nämndens beslut inte kan avvaktas utan fara

eller allvarlig olägenhet, dess ordförande skall vara behörig att besluta i

ärendet. Ett sådant beslut bör lända till efterrättelse omedelbart och bör

gälla tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Det nu sagda föreslås gälla

även i fråga om förlängning av särskolplikten och befrielse från skolgången.

I motsats till vad som gäller f. n. bör enligt utredningen beslut om inskriv­

ning i särskola avse viss skola. Därmed åsyftas en bestämd organisatorisk

enhet inom landstingskommunens särskolväsende (närmast motsvarande

skolenhet enligt skolstadgan). Vid överflyttning till annan skolenhet inom

eller utom landstingskommunen bör ny inskrivning ske.

Utredningen erinrar om att den som skrivits in vid särskola f. n. kan tas

in i internat, om det påkallas med hänsyn till hans bosättningsort och öv­

riga förhållanden. En bestämmelse av motsvarande innebörd bör finnas

även i en ny lag. Bestämmelsen bör dock ges en vidare omfattning. Utred­

ningen anser sålunda att det bör vara möjligt att besluta, att en elev som är

inskriven i särskola skall vara bosatt i annat enskilt hem än det egna eller i

inackorderingshem eller elevhem. Som förutsättning för sådant beslut bör

gälla att det påkallas med hänsyn till den utvecklingshämmades hemort eller

annat förhållande.

Uttagning till specialundervisning och överflyttning från en skolform till

en annan inom samma skolenhet bör enligt utredningen kunna ske genom

beslut av skolans rektor. Är vårdnadshavaren, förmyndaren eller eleven

själv, om han fyllt 16 år, inte ense med rektorn om beslutet bör dock ären­

det prövas av centralstyrelsens nämnd.

Utskrivning från särskola

Utredningen erinrar om att utskrivning från särskola f. n. kan ha karak­

tären av försöksutskrivning eller också vara slutlig. Utredningen anför att

reglerna om utskrivning på försök är att se som ett led i det

allmännas strävanden att tillförsäkra psykiskt efterblivna tillräckliga om­

sorger när de skall lämna särskolan. Genom bestämmelserna om återintag-

ning har det vidare sörjts för att den som är utskriven på försök snabbt

skall kunna tas om hand för fortsatt undervisning och utbildning om det

behövs.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

66

Det syfte som man avsett att vinna med försöksutskrivning bör enligt

utredningen kunna tillgodoses vid utskrivning, som inte har karaktären av

försöksutskrivning. Nuvarande bestämmelser om övervakning och särskilda

föreskrifter vid sådan utskrivning torde knappast ha tillämpats. Om man

tar bort bestämmelserna om försöksutskrivning, torde detta inte leda till

att utvecklingshämmade hålls kvar i särskola under längre tid än nu. Med

hänsyn till det sagda anser utredningen, att bestämmelser om försöksut­

skrivning från särskola inte bör tas med i en ny lag, trots att denna skall

omfatta bl. a. även asociala utvecklingshämmade.

I fråga om de materiella förutsättningarna för utskrivning från särskola

anför utredningen att utskrivning bör ske, då man har anledning att anta

att den utvecklingshämmade inte längre behöver undervisning i särskola.

Härmed avses såväl de fall då eleven anses i stånd att tillgodogöra sig un­

dervisningen i vanlig skola eller bedöms över huvud inte vara tillgänglig för

undervisning som de fall då eleven i särskolan tillägnat sig sådana kunska­

per och färdigheter att han inte längre bör gå i skola. I övrigt bör enligt

utredningen utskrivning vara obligatorisk vid utgången av vårterminen det

kalenderår då eleven fyller 21 år eller, om särskolplikten förlängts, vid den

tidpunkt som angetts i förlängningsbeslutet. En elev bör dock, om han själv

samtycker till det, kunna få tillfälle att slutföra påbörjad yrkesutbildning

även efter det att han fyllt 23 år. I fråga om barn som inte uppnått sär-

skolpliktig ålder och inte är omhändertaget för samhällsvård bör slutligen

den särskilda regeln gälla att utskrivning skall ske då barnets vårdnads­

havare begär det.

Enligt utredningen bör det åligga vederbörande befattningshavare att

noggrant följa elevernas utveckling och vid lämpliga tidpunkter bedöma

om utskrivning kan ske eller annan särskild åtgärd är motiverad. Utred­

ningen anser att en sådan prövning bör ske minst en gång årligen och avse

alla inskrivna.

Behörighet att förordna om utskrivning bör enligt utredningen i första

hand tillkomma särskolchefen efter samråd med centralstyrelsens överlä­

kare. Beslutanderätten bör dock, om centralstyrelsen så bestämmer, kunna

tillkomma rektor för särskola i vilket fall samråd skall ske med skolläkaren.

Utskrivning från specialsärskola bör beslutas av skolans rektor efter sam­

råd med skolläkaren. Utskrivning bör kunna ske utan särskild framställ­

ning och kunna begäras av eleven, om han fyllt 16 år, eller av hans vård­

nadshavare eller förmyndare.

I vissa fall bör enligt utredningen fråga om utskrivning från särskola

prövas av centralstyrelsens nämnd. Det bör ske om särskolchefen, cen­

tralstyrelsens överläkare, rektorn för särskolan eller skolläkaren begär det,

om särskolchefen eller rektorn anser att framställning om utskrivning inte

bör bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna samt om sär­

skolchefen eller rektorn anser att utskrivning bör ske men eleven, om han

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1961

67

fyllt 16 år, hans vårdnadshavare eller förmyndare motsätter sig utskriv­

ningen. Dessutom bör nämnden även i andra fall kunna pröva utskrivnings-

fråga. När det gäller specialsärskola föreslår utredningen, att prövningen av

fråga om utskrivning skall fullgöras av nämnden i den landstingskommun

där särskolan är belägen.

Den som skrivits ut från särskola bör, framhåller utredningen, kunna

skrivas in på nytt, om detta visar sig behövligt. Det innebär bl. a. att i

brådskande kontroversiella fall beslut kan fattas av ordföranden i central­

styrelsens nämnd. Enligt utredningens bedömande bör det vara möjligt att

besluta om återinskrivning i särskola utan att andra nya handlingar före­

ligger än sådana som avser förhållandena efter utskrivningen. En förutsätt­

ning för återinskrivning bör vara att det visat sig, att den utskrivne behöver

fortsatta omsorger i skolan, och att han fortfarande är i skolplikt^ ålder.

Skyldighet att ta emot vård

Utredningen erinrar om att enligt It § 1954 års lag en psykiskt efterbli­

ven, som inte är särskolpliktig, skall vara underkastad öppen vård eller vård

på vårdanstalt efter fyllda 16 år. Det är dock inte möjligt att tvångsvis ge­

nomföra åtgärder i öppen vård. Vad som f. n. hänförs till sådan vård motsva­

rar, anför utredningen, i dess förslag närmast sådana verksamhetsformer

som arbetsterapi och skyddad sysselsättning när de förekommer externt samt

hemmavård. De bör enligt utredningen inte kunna förbindas med någon

form av tvång. Inte heller bör det vara möjligt att utan samtycke placera en

utvecklingshämmad som inte är särskolpliktig i enskilt hem eller i inackor-

deringshem.

Utredningen anför att liksom f. n. vård i vårdhem eller specialsjukhus

bör kunna komma till stånd efter medgivande av den utvecklingshämmade

om han är myndig eller, i annat fall, av hans vårdnadshavare eller förmyn­

dare eller — om den utvecklingshämmade är omhändertagen för samhälls-

vård — på begäran av vederbörande barnavårdsnämnd.

Enligt utredningen förekommer det i hela landet bara ett fåtal fall om

året, då vårdnadshavare, förmyndare eller den som anses vårdbehövande

motsätter sig inskrivning vid vårdanstalt. Även för dessa få fall måste det

dock, anför utredningen, vara möjligt att få till stånd ändamålsenlig vård

utan hinder av att den utvecklingshämmade eller hans vårdnadshavare eller

förmyndare inte samtycker till vården. Det ter sig så mycket mera motive­

rat som den utvecklingshämmade ofta inte har insikt om sin situation och

sitt behov av vården och vårdnadshavare eller förmyndare i enstaka fall

kan låta sitt ställningstagande dikteras av ekonomiska skäl. På grund härav

finner utredningen motiverat att även i en ny lag ha möjlighet till vård i

vårdhem eller specialsjukhus oberoende av om den utvecklingshämmade,

hans vårdnadshavare eller förmyndare samtycker därtill. Vårdtvånget bör

dock endast avse personer som fyllt 18 år. För dem som inte uppnått den

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

68

åldern bör i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om efterblivna under

16 år ett tvångsingripande kunna ske endast genom att den underårige tas

om hand för samhällsvård enligt bestämmelserna i barnavårdslagen. Ut­

redningen anför att förskjutningen av åldersgränsen är att se mot bak­

grunden av att nuvarande barnavårdslag ger möjlighet till omhändertagan­

de, grundat på otillfredsställande vård av underårig, upp till 18 år medan

motsvarande gräns i den barnavårdslag som gällde vid tillkomsten av 1954

års lag var 16 år.

Utredningen erinrar om att det enligt 1954 års lag för intagning i sluten

vård krävs, att ett oundgängligt behov av anstaltsvård föreligger. Detta

krav bör upprätthållas även i en ny lag, såvitt gäller intagning med tvång.

Till skydd för den enskildes rättssäkerhet bör därutöver det vårdbehov, som

skall föreligga för att vård skall kunna beredas oberoende av medgivande,

närmare preciseras i lagen. Därvid måste enligt utredningen beaktas att de

särskilda sjukhusen för efterblivna skall inordnas i vårdorganisationen för

psykiskt utvecklingshämmade som specialsjukhus. Som en följd härav

bör det stadgande i brottsbalken, enligt vilket domstol kan överlämna en

för brott åtalad person till sluten psykiatrisk vård, kompletteras så att ut­

vecklingshämmade, som behöver vård på specialsjukhus, skall kunna över­

lämnas till vård enligt den föreslagna nya lagen. Ett sådant överlämnande,

som endast bör kunna avse dem som är underkastade vårdtvång, bör ha

till konsekvens att lagöverträdaren utan vidare prövning skrivs in i sådant

sjukhus.

Med oundgängligt behov av vård i vårdhem eller specialsjukhus avser

utredningen att vårdbehovet är klart dokumenterat och att någon annan

utväg än sådan vård rimligtvis inte står till buds. Till precisering av förut­

sättningarna för vård föreslår utredningen att vårdbehovet skall grunda sig

på att den utvecklingshämmade saknar förmåga att ta vård om sig, för ett

sedeslöst liv eller är farlig för annans personliga säkerhet eller egendom.

Med uttrycket »saknar förmåga att ta vård om sig» syftar utredningen på

de fall, då den utvecklingshämmade är ur stånd att sköta sådana personliga

angelägenheter som är oundgängliga för livsuppehället. Oförmågan bör

dock vara uppenbar för att ett omhändertagande oberoende av samtycke

skall kunna ske. Indikationen »för ett sedeslöst liv» avser prostitution eller

sexuell lösaktighet i övrigt. Utvecklingshämmade löper enligt utredningen

särskilda risker i detta hänseende, eftersom de ofta är lättledda och därför

lättare än andra kan utnyttjas av samvetslösa personer. Att det i sådana

fält är möjligt att genom vård i vårdhem eller specialsjukhus bereda den

utvecklingshämmade skydd anser utredningen väl motiverat. Den sista in­

dikationen, farlighet för annans egendom, bör enligt utredningen bli av

praktisk betydelse framför allt för att domstol skall kunna överlämna en

tilltalad, som är utvecklingshämmad, till vård i specialsjukhus. Genom de

föreslagna indikationerna torde enligt utredningen tillräckliga möjligheter

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-2 år 1967

69

finnas till vård i såväl vårdhem som specialsjukhus. Som antytts föreslås

indikationerna gälla även för att domstol skall kunna överlämna någon till

vård enligt den nya lagen.

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus

Utredningen föreslår att det liksom f. n. skall föreligga särskilt läkarintyg,

för att beslut om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus skall kunna

meddelas, om det inte är fråga om någon som av domstol överlämnats till

vård. Vid sådan inskrivning som inte är att betrakta som frivillig måste gi­

vetvis krävas, framhåller utredningen, att läkarintyget innehåller uttalande

om att den undersökte är i oundgängligt behov av vård i vårdhem eller spe­

cialsjukhus. Läkaren bör också i utlåtandet ange vilken eller vilka av de

särskilda specialindikationerna som han anser föreligga. Bestämmelser

härom bör meddelas i administrativ ordning.

På samma sätt som i fråga om inskrivning i särskola bör det enligt ut­

redningen vara möjligt att undvara särskilda bestämmelser om behörighet

att göra anmälan för inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus. Frågan om

inskrivning bör prövas så snart läkarintyget och de övriga handlingar som

fordras föreligger.

Även utan att något ingripande enligt barnavårdslagen framstår som be­

fogat skall barnavårdsnämnd enligt förslaget verka för att barn som kan

antas behöva vård enligt den föreslagna lagen kommer i åtnjutande därav.

I fråga om utvecklingshämmade som fyllt 18 år skall socialnämnd i princip

vara skyldig att vidta motsvarande åtgärder. För ändamål som nu nämnts

skall barnavårdsnämnd och socialnämnd vara berättigade att föranstalta om

behövliga undersökningar.

Utredningen anför att det liksom i fråga om inskrivning i särskola är

ytterst angeläget att förfarandet vid inskrivning i vårdhem och specialsjuk­

hus förenklas så mycket som möjligt. Ett skriftligt anmälningsförfarande

eller ett skriftligt medgivande bör i allmänhet vara överflödigt, när vård-

nadshavaren eller förmyndaren eller, om den utvecklingshämmade är myn­

dig, han själv samtycker till inskrivning. Vad som anförts om underrättelse

rörande beslut om inskrivning i särskola bör enligt utredningen äga motsva­

rande giltighet.

Frågor om inskrivning i vårdhem, som enligt nuvarande lag i vanliga fall

prövas av centralstyrelsens läkare och vårdföreståndaren i förening, bör en­

ligt utredningens bedömande lämpligen kunna avgöras av vårdchefen efter

samråd med centralstyrelsens överläkare. I vissa fall bör dock prövningen

verkställas av centralstyrelsens nämnd. Begäran härom bör kunna framstäl­

las av vårdchefen eller överläkaren. Nämnden bör vidare ta ställning till

fråga om inskrivning, då den utvecklingshämmades vårdnadshavare eller

förmyndare eller han själv, om han fyllt 18 år, inte är ense med vårdchefen

om vad som bör beslutas. Nämndens ordförande bör i brådskande ärenden

70

vara berättigad att interimistiskt förordna om inskrivning i vårdhem.

I fråga om beslutanderätten vid inskrivning i specialsjukhus, bortsett från

fall då den utvecklingshämmade av domstol överlämnats till vård i sådant

sjukhus, erinrar utredningen om att det enligt sinnessjuklagen ankom på

vederbörande överläkare att besluta om intagning i de särskilda mentalsjuk­

husen för efterblivna. Motsvarande gäller fr. o. m. år 1967 enligt sjukvårds­

lagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med

hänsyn till att varje landstingskommun efter huvudmannaskapsreformen

torde komma att förfoga över ett bestämt antal platser vid specialsjukhus

och till det ansvar som landstingskommunerna har för vården av de psykiskt

utvecklingshämmade anser utredningen nödvändigt att landstingskommu­

nerna genom sina egna organ kan utöva ett avgörande inflytande på hur

platserna skall disponeras. Utredningen föreslår därför att frågor om in­

skrivning i specialsjukhus skall prövas i samma ordning som föreslagits för

inskrivning i vårdhem. Innan inskrivning beslutas bör enligt utredningen

samråd äga rum med överläkaren vid sjukhuset. En föreskrift härom bör

meddelas i tillämpningsföreskrifter till lagen.

När domstol överlämnat någon till vård i specialsjukhus skall det enligt

förslaget ankomma på vårdchefen i den landstingskommun där den dömde

är bosatt att utan dröjsmål efter det domen vunnit laga kraft besluta om

den dömdes inskrivning i specialsjukhus. Är den dömde redan inskriven i

sådant sjukhus skall han i fortsättningen anses inskriven på grund av do­

men.

Utredningen anför att omplacering av patient mellan olika vårdinrätt­

ningar bör ske enligt bestämmelserna om in- och utskrivning. Inom samma

vårdinrättning bör omplacering mellan olika avdelningar kunna ske helt

formlöst.

Utskriuning från vårdhem och specialsjukhus m. m.

Av samma skäl som i fråga om försöksutskrivning från särskola anser

utredningen det inte nödvändigt med regler om utskrivning på för­

sök från vårdhem. Mera svårbedömd är enligt utredningen frågan om för­

söksutskrivning kan undvaras när det gäller vissa av specialsjukhusens pa­

tienter. Dessa sjukhus är avsedda bl. a. för utvecklingshämmade som gjort

sig skyldiga till brott eller visat annan asocialitet. Jämsides med de nedsatta

intellektuella funktionerna föreligger i nämnda fall inte sällan brister på

känslo- eller viljelivets områden. Det ligger i sakens natur, anför utred­

ningen, att detta klientel ofta kräver betydande ansträngningar för en

resocialisering. Utskrivning av sådana patienter från specialsj likhus måste

förberedas med största omsorg och det är av stor vikt att den eftervårdande

verksamheten är tillräckligt effektiv. Med hänsyn till de resurser som cen­

tralstyrelserna enligt vad utredningen förutsätter skall förfoga över bör det

enligt dess mening vara möjligt att organisera eftervården på ett tillfreds­

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

71

ställande sätt. Utredningen anser att regler om utskrivning på försök inte

heller behövs när det gäller specialsjukhus. Behovet av snabb återinskriv-

ning kan tillgodoses genom interimistiskt ordförandebeslut.

Slutlig utskrivning från vårdhem och specialsjukhus bör enligt

utredningen ske när patienten inte längre behöver vård i sådant hem eller

sjukhus. I fråga om barn, som inte fyllt 18 år och inte är omhändertaget

för samhällsvård, bör utskrivning vara obligatorisk då vårdnadshavaren gör

framställning därom. Utskrivning av den som fyllt 18 år och inte är om­

händertagen för samhällsvård bör ske på begäran av vårdnadshavaren, för­

myndaren eller den inskrivne själv, om han är myndig, allt under förut­

sättning att vården inte längre är oundgänglig. Som en allmän princip för

bedömningen av sistnämnda förutsättning framhåller utredningen att en

patient inte bör hållas kvar i vårdhem eller specialsjukhus, om sådana an­

ordningar kan vidtas att han rimligtvis bör kunna vistas utanför vårdhem­

met eller sjukhuset utan att i nära anslutning till en utskrivning åter bli i

oundgängligt behov av omhändertagande. Framstår en motsatt utveckling

som sannolik bör enligt utredningen utskrivning inte ske.

Föreståndare och läkare vid vårdhem samt överläkare vid specialsjukhus

bör liksom f. n. vara skyldiga att noggrant följa de inskrivnas utveckling

och vid lämpliga tidpunkter bedöma om utskrivning kan ske.

Behörighet att förordna om utskrivning från vårdhem bör tillkomma

vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens överläkare. När det gäller

patient i specialvårdhem bör dock utskrivningen ankomma på hemmets fö­

reståndare efter samråd med hemmets läkare. I vissa fall bör det åligga

centralstyrelses nämnd att pröva frågor om utskrivning från vårdhem. Detta

bör ske enligt regler som motsvarar dem som föreslagits för utskrivning

från särskola.

Behörighet att förordna om utskrivning från specialsjukhus bör enligt

utredningen i första hand tillkomma den ansvarige överläkaren vid sjuk­

huset. I särskilda sjukhus för efterblivna vårdas emellertid f. n. ett inte

obetydligt antal patienter som tagits in där i anslutning till att de gjort sig

skyldiga till brott. Specialsjukhusen kommer enligt utredningens förslag

att väsentligen beläggas med samma patienter som f. n. tas in på de sär­

skilda sjukhusen för efterblivna. Det är vid en reglering av behörigheten att

förordna om utskrivning från specialsjukhus inte möjligt att bortse från

detta förhållande. Utredningen föreslår därför att från överläkarens pröv­

ning undantas den, som av domstol överlämnats till vård i specialsjukhus

eller som under inflytande av psykisk utvecklingshämning begått mot an­

nans personliga säkerhet riktat brott vilket inte blivit åtalat. I dessa fall

skall utskrivningsfrågan prövas av en särskild utskrivningsnämnd vid sjuk­

huset. Denna nämnd föreslås f. ö. också skola pröva fråga om patient, som

tillhör någon av nyssnämnda båda kategorier, skall få tillstånd att ■— utan

utskrivning — vistas på egen hand utom sjukhusområdet. Utskrivnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

72

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

nämnden bör enligt utredningen bestå av en lagfaren ordförande, som bör

vara eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete, en läkare som bör

vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna

värv.

I de fall då den ansvarige överläkaren enligt förslaget i princip skall vara

behörig att besluta om utskrivning bör dock, anför utredningen, beslutet

ankomma på utskrivningsnämnden, om överläkaren vid sjukhuset eller

vårdchefen eller centralstyrelsens överläkare i hemlandstingskommunen be­

gär det, om överläkaren vid sjukhuset anser framställning om utskrivning

inte böra bifallas och den som gjort framställningen vidhåller denna, om

sistnämnde överläkare anser utskrivning böra ske men patienten, om han

fyllt 18 år, eller hans vårdnadshavare eller förmyndare motsätter sig utskriv­

ning samt om utskrivningsnämnden i andra fall anser sig böra pröva

frågan.

Vissa andra frågor

Utredningen föreslår att omsorger enligt nya lagen skall vara kost­

nadsfria för den enskilde. Om en utvecklingshämmad har inkomst av

eget arbete och därför inte har rätt till förtidspension, skall han dock vara

skyldig att utge skälig ersättning för kost och logi. Som ersättning för kost­

nad för vård eller försörjning skall huvudman kunna uppbära den utveck-

lingshämmades folkpension. Härom hänvisas till bestämmelserna i 10 kap.

3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Därvid skall spe­

cialsjukhus anses som annan anstalt än sjukhus. Dessutom skall landstings­

kommun eller enligt Kungl. Maj :ts bestämmande annan huvudman kunna

uppbära allmänt barnbidrag som utgår för psykiskt utvecklingshämmad.

Denna rätt skall dock föreligga endast om kost och bostad bereds den för

vilken bidraget utgår.

Utredningens lagförslag innehåller bestämmelser om besvär som i hu­

vudsak motsvarar reglerna härom i 1954 års lag. Talan skall således få föras

hos huvudtillsynsmyndigheten utan inskränkning till viss tid. Huvudtill­

synsmyndighetens beslut om inskrivning eller vägrad utskrivning skall få

överklagas hos Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

73

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna anser i allmänhet att utredningens förslag i huvudsak

är väl underbyggda och ägnade att läggas till grund för lagstiftning liksom

att det behövs en ny lag på området. Ett fåtal remissinstanser är kritiskt

inställda till vissa av förslagets principer.

Svenska landstingsförbundet konstaterar med tillfredsställelse att förbun­

dets önskemål om en översyn av 1954 års lagstiftning i allt väsentligt har

uppfyllts. Vissa svårtolkade författningsrum har ersatts med mer tydliga

och fullständiga bestämmelser. Den nödvändiga samordningen med annan

lagstiftning har därjämte genomförts på ett förtjänstfullt sätt. De olika

materiella förslagen är sakligt välgrundade. Förbundet framhåller att lands­

tingen i större eller mindre omfattning redan vidtagit åtgärder i betänkan­

dets syften. Vårdmöjligheterna har utvidgats och förbättrats och de eko­

nomiska insatserna från huvudmännens sida har ökats i betydande grad.

En omfattande nybyggnadsverksamhet har förekommit. Denna har bl. a.

tagit sikte på att förbättra möjligheterna till omhändertagande och prövning

av förskolbarn samt till yrkesutbildning och arbetsträning.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att de olika be­

stäm,melserna i förslaget utformats klarare och fullständigare än i 1954 års

lag. Hovrätten över Skåne och Blekinge har samma uppfattning.

Enligt medicinalstyrelsens mening innebär förslaget ett stort framsteg i

förhållande till 1954 års lag. Det kodifierar på ett tillfredsställande sätt

landstingens vårdansvar på detta område. Det är också överskådligt och

så lättillgängligt som ämnets ganska komplicerade natur medger.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet anser att en modernise­

ring och omorganisation av vårdområdet är mycket angelägen. De före­

slagna åtgärderna innebär väsentliga fördelar för organisationen och ut­

byggnaden av vårdmöjligheterna. Medicinska fakulteten vid Umeå uni­

versitet anser det så mycket angelägnare att förslagen genomförs som de

psykiskt utvecklingshämmade hittills ej tillnärmelsevis fått rättmätig del

av de sociala omsorgerna. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län finns ett

uppenbart behov av en snabb och kraftig upprustning. Svenska facklärar­

förbundet hoppas att verksamheten snarast reformeras enligt utredningens

intentioner.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att förslaget är ett stort

och betydelsefullt framsteg. Föreningen anser att omsorgerna enligt lag­

stiftningen skulle behöva beröra åtminstone dubbelt så många som f. n.

Härtill kommer de krav på ökning av resurserna, som betingas av det

växande barnantalet. Särskolornas rektors förening uttalar, att förslagen

i den mån de kan realiseras kommer att i väsentliga avseenden forbattra

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr U2

74

de psykiskt utvecklingshämmades situation. Sveriges psykologförbund fram-

åller att de föreslagna förändringarna kan ge möjlighet till individuellt

avpassad hjalp och ett adekvat utnyttjande av olika expertinsatser

Svenska stadsförbundet anser, att de i nuvarande lagstiftning alltför hårt

markerade skillnaderna mellan undervisning och vård samt mellan sluten

och öppen verksamhet på ett smidigt och förtjänstfullt sätt ersatts med ett

flexibelt system. Den psykiskt utvecklingshämmade synes komma att till­

försäkras inte endast ökade utvecklingsmöjligheter utan också en så fri

boendeform som det är möjligt att förverkliga med hänsyn till hans ålder

och utvecklingsnivå. Den positiva grundsyn som präglar utredningens syn­

punkter och förslag grundar sig på erfarenheter vunna i det praktiska ar­

betet kanske framför allt under senare år. Det är därför enligt förbundets

mening naturligt att ett flertal verksamhetsformer av fakultativ och ny ka­

raktär nu föreslås reglerade som obligatoriska uppgifter.

Några remissinstanser anser, att utredningen föreslagit en alltför långt

gående detaljreglering av verksamheten. Svenska landstingsförbundet ifråga­

sätter om detta är nödvändigt. Förbundet framhåller, att en sådan form av

reglering är väsensfrämmande för landstingens verksamhet. En alltför

långt gående lagreglering synes förhindra en flexibel och smidig utveckling.

Storre rörelsefrihet måste enligt förbundets mening finnas inom flera om­

råden av verksamheten inte minst med hänsyn till olika lokala förhållan­

den och till att flera verksamhetsformer ännu inte allmänt tillämpas. Dis­

positiva bestämmelser som ger möjlighet till alternativa organisationsfor­

mer borde ha införts i förslaget. Liknande synpunkter anförs av förvalt­

ningsutskotten i Hallands och Örebro läns landsting. Enligt det sistnämnda

förvaltningsutskottet bör lagstiftningen på området kunna begränsas till att

reglera landstingens ansvar såsom huvudmän för behövliga omsorger om

psykiskt utvecklingshämmade. Även mentalsjukvårdsberedningen ifråga­

sätter om det är lämpligt att i lag lämna detaljerade föreskrifter i olika

avseenden.

Skolöverstyrelsen beklagar att frånvaron av särskilda direktiv begränsat

utredningens möjligheter att mer allsidigt och förutsättningslöst behandla

vissa viktiga spörsmål i samband med utredningsarbetet. Sålunda har ut­

redningen inte funnit anledning att mer ingående överväga om det alltjämt

maste finnas en särskild lag som reglerar utbildningsfrågorna för de psy-

lskt utvecklingshämmade och i samband därmed undersöka möjligheterna

att inrymma för särskolorna behövliga bestämmelser i skollagen såsom

skett för syn-, hörsel- och talskadade elever. Utredningen har inte heller an­

sett det ingå i sitt uppdrag att ompröva huvudmannaskapet för omsorgerna

om de psykiskt utvecklingshämmade.

Svensk sjuksköterskeförening anser att i betänkandet redovisas åtskil­

liga mindre lyckade kompromisslösningar. Detta är i och för sig natur­

ligt da omsorgerna om klientelet berör olika områden såsom undervis­

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

75

ning, socialvård, medicinsk vård och arbetsmarknadsfrågor. Enligt för­

eningens mening kan det inte råda något tvivel om att den medicinska delen

av omsorgerna satts åt sidan för ett mera socialt och pedagogiskt tankande.

Detta har skett trots att inte endast orsakerna till psykisk utvecklings-

hämning utan även en väsentlig del av vården till stor del är en medicinsk

fråga. Det är synnerligen angeläget att befintliga intressemotsättningar re­

duceras till ett minimum. Föreningen anser, att den föreslagna lagen inte

kommer att medverka till en gynnsam och effektiv utveckling på vård­

området, och hänvisar till att den alltför omfattande särlagstiftningen för

mentalsjukvården direkt hindrat en gynnsam utveckling av denna vårdform.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att utredningen gått väl långt i små

strävanden att göra centralstyrelserna självförsörjande med resurser. Ut­

redningen synes i stor utsträckning ha bortsett från möjligheterna att som

ett led i omsorgerna om de psykiskt utvecklingshämmade utnyttja befintliga

eller planerade specialresurser hos huvudmännen. Möjligheterna att utnyttja

sidoordnade resurser är särskilt stora inom storstäderna med deras diffe­

rentierade och starkt specialiserade verksamhet. Fullmäktige anser det

olämpligt ur administrativ synpunkt att såsom föreslagits genom lagstift­

ning reglera åtgärder och förhållanden för en avgränsad grupp av handi­

kappade utan tydlig förankring i en helhetssyn på den kommunala, stat­

liga och enskilda rehabiliteringsverksamheten. I plan för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda bör kunna tas med åven sådana resurser, som

står till verksamhetens förfogande men sorterar under annan förvaltnings­

myndighet än centralstyrelsen, och sådan myndighet bör även kunna få

planläggningsansvar.

Vissa remissinstanser är skeptiska rörande möjligheterna att inom rim­

lig tid förverkliga utredningens intentioner. Svenska stadsförbundet under­

stryker sålunda att erforderlig utbyggnad endast kan ske successivt och i

den takt som utbildningskapaciteten för specialtjänster ökar och investe­

ringsmöjligheterna medger. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott

uttalar, att förslaget i mångt och mycket ger uttryck åt ett önsketänkande,

som illa rimmar med de riktlinjer i fråga om insatser på vårdsektorn vilka

mot bakgrunden av samhällets begränsade ekonomiska och personella re­

surser anges av statsmakterna. Kopparbergs läns landstings förvaltningsut­

skott anser att det på grund av bristen på utbildad arbetskraft kan komma

att dröja många år innan föreslagen organisation kan genomföras. Liknande

synpunkter anförs av Legitimerade sjukgymnasters förbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Personkretsen

Utredningens förslag i fråga om avgränsningen av det klientel som skall

omfattas av lagstiftningen har i huvudsak lämnats utan erinran vid remiss­

76

behandlingen. Förslaget om utbyte av beteckningen psykiskt efterbliven

mot psykiskt utvecklingshämmad har däremot föranlett delade meningar,

förslaget bär godtagits eller lämnats utan erinran av ett stort antal remiss­

instanser. Bland dessa märks skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, medi­

cinska fakulteten vid Lunds universitet, Svenska landstingsförbundet för­

valtningsutskotten i flera läns landsting, Vårdföreståndarnas förening och

Särskolornas rektors förening. I flera yttranden har dock framförts kritiska

synpunkter. I några fall bär andra benämningar förordats.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att den föreslagna benäm­

ningen psykiskt utvecklingshämmad språkligt sett synes vara tämligen

identisk med den nu använda. Enligt föreningens mening är dylika änd­

ringar tämligen meningslösa i vad de avser att motverka en känsla av diskri­

minering hos klientelet. En ny beteckning kommer efter mycket kort tid att i

det allmänna medvetandet få samma innebörd som den förutvarande. Det

är praktiskt ofrånkomligt att vissa gränsfall känner sig diskriminerade av

att benamningen anses tillämplig på dem. Täta förändringar i terminologin

ar aven besvärande för den som skall tillämpa bestämmelserna.

Riksaklagaren har från principiell synpunkt inte något att invända

mot att beteckningen psykiskt utvecklingshämmad används i fråga om dem

som omfattas av den nya lagstiftningen. Då lagen blott avses omfatta fall

dar den intellektuella underutvecklingen är det dominerande draget synes

dock för undvikande av missförstånd och oklarhet vid lagens tillämpning

uttrycket intellektuellt utvecklingshämmad vara att föredra. Vad utred­

ningen anfört mot denna beteckning förefaller ämbetet väga mindre tungt

än angelägenheten av en korrekt och entydig terminologi.

Sveriges läkarförbund anser inte att utredningens argumentation för be­

teckningen psykiskt utvecklingshämmad är övertygande. Denna beteck­

ning kan inte tas in i den nya lagen. Beteckningen utvecklingsstörd är där­

emot allmant vedertagen och motsvarar bättre avsett betydelseinnehåll.

Även Riksförbundet för utvecklingsstörda barn förordar uttrycket utveck­

lingsstörd. Förbundet hänvisar till att detta redan är väl inarbetat. Många

föräldrar anser att uttrycket utvecklingshämmad har en mera nedsättande

klang än utvecklingsstörd. Mot utredningens teoretiska argument kan an­

föras andra skal av liknande art. Den psykiska retardationen är t. ex. i

manga fall inte allmän. En utvecklingsstörd, som är hämmad i vissa av­

seenden, kan i andra förete en god utveckling eller i varje fall ha goda

utvecklingsmöjligheter. Uttrycket störning synes i sådana fall mer adekvat

an uttrycket hämning. Det skulle vålla besvikelse inom stora delar av

rörelsen for de utvecklingsstörda barnen om föreningens förslag inte skulle

accepteras. Om man inte godtar förbundets förslag är det därför inte

troligt att man får ett enhetligt språkbruk. Beteckningen psykiskt utveck­

lingsstörd kommer säkerligen fortfarande att användas för lång tid framåt

kanske alltid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

77

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om inte en mer

adekvat beteckning skulle vara brister i den intellektuella funktionen. Ut­

skottet anser det mindre lyckligt att en term tillskapas som skall förena

både en social bedömning och en medicinsk diagnos. Samma uppfattning

har Stockholms läns landstings förvaltningsutskott.

Hovrätten för Nedre Norrland kan inte finna att psykiskt utvecklings-

hämmad skulle i högre grad än psykiskt efterbliven innefatta en adekvat

och avgränsande bestämning av det klientel som åsyftas. Den erforderliga

gränsdragningen och preciseringen i lagstiftningen får sökas på andra vägar.

Hovrätten har svårt att instämma i utredningens uttalande att termen

psykiskt utvecklingshämmad skulle ha den innebörden, att ingen kan be­

tecknas som psykiskt utvecklingshämmad, om inte lagen är tillämplig på

honom. Bortsett från att uttalandet synes bottna i ett cirkelresonemang

torde begreppet i det allmänna språkbruket vara lika diffust som det hit­

intills använda. Enligt hovrättens mening finns det anledning befara att den

av utredningen förordade beteckningen med tiden kommer att bli förbru­

kad på samma sätt som andra begrepp som haft samband med psykiska

sjukdomar och defekter.

Rättspsykiatriska föreningen anser att uttrycket psykiskt utvecklings­

hämmad under inga förhållanden kan godtas i den nya lagen. Det utgör

en snedvridning och missvisande inskränkning av ett begrepp med en be­

tydligt vidare innebörd. Att inskränka begreppet till dem på vilka lagen

är tillämplig står även i strid med medicinskt och allmänt språkbruk. För­

eningen erinrar om att enligt betänkandet med förslag till mentalsjuk­

vårdslag (SOU 1964:40) psykiska utvecklingshämningar omfattar både

psykisk efterblivenhet eller oligofreni samt psykopati. Föreningen anser

att utredningen hamnat i ett slags cirkelresonemang vid sina försök att

precisera lagens tillämpningsområde. Om uttrycket utvecklingshämning

skall godtas anser föreningen det nödvändigt med tillägget intellektuell

för att skilja denna typ av utvecklingshämningar från andra. Efter mönster

av gällande lag bör de intellektuellt utvecklingshämmade som är i behov

av intagning i särskola eller på vårdhem betecknas som vissa intellektuellt

utvecklingshämmade. Detta förslag är preliminärt med hänsyn till önsk­

värdheten av att i samtliga olika lagar uttrycket sinnesslö ersätts med en

mer adekvat och mindre misskrediterande term. I stort sett liknande syn­

punkter anförs av medicinska fakulteten vid Karolinska institutet, som

föreslår att uttrycket vissa intellektuellt utvecklingsstörda används.

Även Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det nödvändigt att sam­

bandet med begreppbildningen i annan lagstiftning uppmärksammas så

att en fast och enhetlig terminologi kan åstadkommas. Enligt medicinal­

styrelsens mening är det lämpligt om definitiv ståndpunkt kan tas i ett

sammanhang till terminologin i samtliga de lagar där psykisk efterbliven­

het eller sinnesslöhet nu förekommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

78

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967

Huvudmannaskapet

Utredningens förslag att landstingskommunerna och de landstingsfria stä­

derna skall vara huvudmän för undervisning och vård av psykiskt utveck-

lingshämmade godtas eller lämnas utan erinran i flertalet remissyttranden.

Skolöverstyrelsen anser, att mångfalden av omsorger och de olika former

av undervisning, vård och fostran som skall förekomma ger ett visst stöd

för uppfattningen att behov finns av en gemensam huvudman för hela

verksamheten. Elevantalet är jämförelsevis ringa. De olika verksamhets­

grenarna kräver ganska stort befolkningsunderlag. Landstingskommunen

utgör enligt överstyrelsens mening i många fall en lämplig geografisk enhet

för verksamheten.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att det enhetliga

huvudmannaskapet måste bli till fördel för vårdtagarens utveckling. Jönkö­

pings läns landstings förvaltningsutskott anser att den föreslagna ansvars­

fördelningen i princip kan godkännas även om klientelet avsevärt vidgas.

I några remissyttranden uttalas sympatier för ett primärkommunalt

huvudmannaskap för skolundervisningen av psykiskt utvecklingshämmade.

Socialstyrelsen anser sålunda att målsättningen att varje barn skall ha

rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig, bäst tillgodoses om

särskolorganisationen snarast möjligt ställs under samma ledning som det

allmänna skolväsendet. Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser

att starka skäl inte minst av praktisk art kan anföras för att huvudmanna­

skapet för särskolundervisningen överförs på primärkommunerna när det

gäller grundskolan.

Skolstyrelsen i Malmö anser att det finns anledning att ompröva om ett ge­

mensamt huvudmannaskap för såväl undervisning som vård och omsorger

i övrigt är rimligt. Ansvaret för all undervisning av psykiskt utvecklings­

hämmade bör vila på skolstyrelserna. Stadsfullmäktige i Göteborg föreslår,

att huvudmannaskapet för undervisningen övervägs ytterligare under den

fortsatta bearbetningen av utredningens förslag. Kronobergs läns lands­

tings förvaltningsutskott anser att frågan hör utredas närmare.

Särskolornas rektorsförening avvisar däremot bestämt tanken på ett pri­

märkommunalt huvudmannaskap för särskolorna. Även Riksförbundet för

utvecklingsstörda barn liksom flertalet övriga remissinstanser, som berört

frågan, stöder utredningens förslag att särskolundervisningen skall orga­

niseras på landstingsplanet enligt samma principer som hittills.

Utredningens förslag att staten även i fortsättningen skall vara huvud­

man för viss undervisning av blinda och döva psykiskt efter­

blivna barn godtas eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser

utom Särskolornas rektorsförening. Vad utredningen anfört om landstings­

kommunernas skyldigheter att ge elever av denna kategori fortsatt utbild­

ning efter den statliga specialskolan har dock föranlett kritik i flera yttran­

den.

Svenska landstingsförbundet uttalar, att landstingen inte utan vidare kan

ta på sig ansvaret för undervisning av blinda och döva över 17 år. Enligt för­

bundets mening bör en ingående analys göras för att utröna inom vilken

organisation de bästa förutsättningarna kan skapas för detta klientel. Sam­

ma ståndpunkt intar Svenska stadsförbundet. Även Skaraborgs läns lands­

tings förvaltningsutskott anser att frågan bör utredas innan lagbestäm­

melser utfärdas. Enligt utskottets mening bär utredningen inte särskilt

analyserat frågeställningarna rörande yrkesutbildningen för de syn- och

hörselskadade psykiskt utvecklingshämmade. Ställning bör inte tas till

huvudmannaskapsfrågan utan en föregående undersökning av antalet elever

och den ur hela samhällets synpunkt mest effektiva formen för att bedriva

utbildningen. Inte heller förvaltningsutskotten i Älvsborgs läns och Gävle­

borgs läns landsting kan biträda utredningens förslag. Ansvaret för de syn-

och hörselskadade psykiskt utvecklingshämmades undervisning bör enligt

dem bli kvar hos staten även efter det att eleverna uppnått 17 års ålder.

Utredningens synpunkter på enskilda institutioner för psy­

kiskt utvecklingshämmade berörs i endast ett fåtal yttranden.

Svensk sjuksköterskeförening, som inte har något att invända mot att

enskilda anstalter finns kvar också i fortsättningen, framhåller att alla

sådana anstalter bör ingå i landstingens vårdplaner. Medicinalstyrelsen är

tveksam om behovet av särskilda bestämmelser för de enskilda och kom­

munala inrättningar för psykiskt utvecklingshämmade som inte är upptagna

i plan. Stadsfullmäktige i Göteborg anser att de enskilda anstalterna succes­

sivt bör överföras till samhälleliga organ.

Utredningens synpunkter i fråga om samverkan mellan lands­

ting i deras verksamhet för de psykiskt utvecklingshämmade har god­

tagits vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

79

Olika former av omsorger

Undervisning

Vad utredningen föreslagit i fråga om förskolundervisning av

psykiskt utvecklingshämmade biträds eller lämnas utan erinran i samt­

liga remissyttranden. Utredningens mål att förskolundervisning bör bli

tillgänglig för alla utvecklingshämmade som är mottagliga för sådan under­

visning understryks liksom behovet av en kraftig upprustning på detta om­

råde. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn framhåller sålunda att en­

ligt erfarenheterna av förbundets praktiska verksamhet ett stort otillfreds­

ställt behov av sådan undervisning föreligger. Enligt förbundets mening

måste dock vissa föräldrar övertygas om värdet av att deras barn så tidigt

som möjligt får undervisning. En intensifierad upplysning är därför nöd­

vändig. Dessutom bör transportservicen för sådana barn utvecklas.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Utredningens principiella inställning i fråga om vilka barn som bör få

skolundervisning i särskola samt om differentiering av skolverk­

samheten på grundskola och träningsskola godtas eller lämnas utan erinran.

I några yttranden förs dock kritiska synpunkter fram.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anser sålunda att utredningen

vidgat undervisningsbegreppet alltför mycket. Med hänsyn till samhällets

begränsade resurser och de undervisningsresultat som kan påräknas är

det enligt utskottets mening ofrånkomligt att sätta en betydligt snävare

gräns för träningsskolornas verksamhet än utredningen tänkt sig. Skol­

styrelsen i Malmö framhåller att den hårda kategoriklyvningen av olika

grupper utvecklingshämmade — i hjälpskola, särskolans grundskola och

särskolans träningsskola — knappast synes motsvara den grundsyn som

bör prägla behandlingen av detta problem. Styrelsen anser det angeläget

att en alltför fast terminologi och kategoriuppdelning undviks.

Centralstyrelsen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Kro­

nobergs läns landsting, som anser att den föreslagna differentieringen på

grundskola och träningsskola i stort sett är ändamålsenlig, framhåller att

vissa svårigheter dock kan uppstå på grund av att heterogena grupper av

barn kommer att tillföras träningsskolorna.

Utredningens synpunkter på samordningen av särskolundervisningen

med den allmänna skolan mottas positivt av de flesta remissinstanser som

yttrat sig i frågan.

Skolöverstyrelsen framhåller att varje möjlighet att överbrygga gränserna

mellan den vanliga skolan och särskolan måste eftersträvas, överföring av

elever i gränsskiktet mellan särskolan och den vanliga skolans hjälpunder-

visning mellan de båda skolformerna bör underlättas. Överstyrelsen anser

det angeläget att man på längre sikt strävar att så långt möjligt inlemma ut­

bildningen av de psykiskt utvecklingshämmade som en naturlig del av det

skolväsende som omfattas av skollagen och därtill hörande bestämmelser.

Överstyrelsen framhåller att utan en ständig strävan att genom konkreta

åtgärder söka integrera utbildningen av de psykiskt utvecklingshämmade

med utbildningen av icke-handikappade finns det en påtaglig risk för att

den förstnämnda utbildningen kommer att släpa efter utvecklingen inom

skolväsendet i övrigt.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser att samverkan mel­

lan landstingen och primärkommunerna på undervisningens område bör

regleras i lag. Samma uppfattning har Skaraborgs läns landstings förvalt­

ningsutskott, som i stort sett ansluter sig till utredningens uppfattning

att erfarenheterna av landstingens och primärkommunernas samarbete

varit gynnsamma, men anser att en oreglerad samverkan på detta område

kan få konsekvenser som inte är önskvärda.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn hälsar med tillfredsställelse

tendensen under senare år att organisera särskolundervisningen som sär-

skolklasser inbyggda i vanliga skolor. Enligt förbundet kommer det att i

81

ökad grad bli möjligt att utveckla externatformen, då enskilda särskolklas-

ser lättare kan spridas ut i bebyggelsen. Denna utveckling står i överens­

stämmelse med den allmänna integrationssträvan som med rätta börjat

göra sig gällande inom hela handikappundervisningen.

Särskolornas rektorsförening betecknar erfarenheterna av hittillsvarande

samordningsförsök mellan särskolan och det allmänna skolväsendet som

övervägande positiva. Föreningen är inte beredd gå med på att de som

utredningen hävdar — överallt skulle vara utomordentligt gynnsamma.

Enligt föreningens mening finns det starka skäl att när det gäller tränings-

skolan gå mycket försiktigt fram med samordningen med grundskolan.

Föreningen påpekar att det gäller elever på en relativt låg utvecklingsnivå

och ofta med särpräglat beteende. Miljön kan bli alltför krävande och

riskerna för ett olämpligt uppträdande från andra elever kan inte uteslutas.

Centralstgrelsen för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Blekinge

län förordar att en försöksverksamhet under längre tid anordnas för att ge

svar på frågan om träningsskolan bör förläggas i anslutning till vanlig

grundskola. Liknande synpunkter framförs av Göteborgs och Bohus läns

landstings förvaltningsutskott.

Mot utredningens förslag att ta bort nuvarande möjlighet för landstingen

att överlåta ledningen av externatskola på skolstyrelsen i vederbörande

skoldistrikt riktas invändningar av skolöverstyrelsen och vissa större städer.

Skolöverstyrelsen anser att de av utredningen redovisade mindre goda

erfarenheterna av sådan delegering beror på att planeringen av särskolans

utveckling i viss utsträckning hämmats av att två myndigheter delat ansva­

ret och att planeringen för undervisningen och vården inte alltid kunnat

samordnas. Förhållandena härvidlag blir delvis annorlunda med utredning­

ens förslag om en viss gränsdragning mellan den direkta skolundervisningen

samt boendeformerna och vården. Enligt överstyrelsens uppfattning skulle

ett borttagande av den nuvarande överlåtelsemöjligheten vara till stort

hinder för den integration av undervisningen som alltmer eftersträvas.

Stadsfullmäktige i Göteborg finner utredningens förslag på denna punkt

svårförståeligt. Utredningen har, säger fullmäktige, inte lämnat någon redo­

visning av vad de negativa erfarenheterna av nuvarande ordning skulle be­

stå i. Fullmäktige anser, att det särskilt i storstäderna skulle vara värdefullt,

om externatklasser kunde ställas under ledning av skolmyndigheterna. La­

gen bör utformas på sådant sätt att nu tillämpat system kan bibehållas.

Det bör ej medföra några risker att medge huvudmännen att på detta område

få disponera sina resurser utan bindande lagregler. Centralstyrelsen för

undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Malmö upplyser, att skol­

styrelsen i staden under läsåret 1965/66 övertagit hela ansvaret för sär-

skolbarnens skolgång. Centralstyrelsen förordar, att det i fortsättningen

skall bli möjligt att låta en skolstyrelse överta även skolundervisningen av

internatbarnen. Skolstyrelsen i Malmö framhåller, att med den utveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

82

mot större kommunala enheter och en ökad integration av särskolunder-

visning med grundskola som nu pågår torde det kunna bli möjligt att reali­

sera den föreslagna organisationen på andra håll.

Utredningens allmänna synpunkter på vikten av att bygga ut särskolans

yrkesundervisning möter inte några invändningar i remissyttran­

dena. Skolöverstyrelsen understryker med skärpa vad utredningen anfört

om behovet av ökade insatser för de utvecklingshämmade på detta område.

Flera remissinstanser anser att det bör vara möjligt att i viss utsträckning

samordna särskolans yrkesundervisning med den allmänna yrkesundervis­

ningen. Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller sålunda att

yrkesundervisning i de fall den kan utvecklas till mera omfattande åtgärder

än yrkesträning bör samordnas med skolväsendet i övrigt i största möjliga

omfattning. Liknande synpunkter anförs av förvaltningsutskotten i Krono­

bergs läns och Västernorrlands läns landsting. Enligt skolöverstyrelsens

mening bör vissa särskolelever, vilkas intellektuella nivå står på gränsen

mot hjälpklassklientelets, kunna prövas i yrkesskolans särskilda kurser för

yrkesutbildning av lijälpklasselever. I lämplig omfattning bör yrkesutbild­

ning av särskolelever kunna ske i yrkesskola.

Medicinska fakulteten vid Karolinska institutet finner det både riktigt

och önskvärt med ett visst tillskott av elever från grundskolans hjälpklasser

till särskolans yrkesutbildning. Fakulteten ifrågasätter dock huruvida dessa

elever bör registreras och inskrivas som särskolelever. De måste i så fall

vara så intellektuellt utvecklingshämmade som lagen avser. Samhällets

institutioner för yrkesutbildning bör få utnyttjas av alla som behöver dem.

Utredningens förslag om särskild undervisning av psykiskt

utvecklingshämmade har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vad utredningen anfört i fråga om vuxenundervisning för psy­

kiskt utvecklingshämmade har berörts i ett fåtal yttranden. Centralstyrelsen

för psykiskt efterblivna i Älvsborgs län är kritisk mot att skyldigheten

att meddela vuxenundervisning inte föreslås bli lagfäst. Riksförbundet för

utvecklingsstörda barn framhåller, att en utveckling av vuxenutbildningen

för de psykiskt utvecklingshämmade är angelägen med hänsyn till de brister

som tidigare utmärkt skolgången i barna- och ungdomsåren och till att

många vuxna gått i hjälp- eller normalklass, där de inte kunnat tillgodogöra

sig undervisningen. Hos vissa av dem inträder dessutom inte sällan en

eftermognad, som bör utnyttjas.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Vård

Utredningens allmänna synpunkter och förslag i fråga om vård av psy­

kiskt utvecklingshämmade har i huvudsak godtagits eller lämnats utan

erinran i remissyttrandena. I vissa detaljfrågor har delvis avvikande syn­

punkter redovisats.

83

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser att förslagen i stort

sett överensstämmer med vad som redan beaktas vid nyplanering inom

landstingsområdena. Realiserandet av de olika förslagen torde dock ta

lång tid i anspråk med hänsyn till det ekonomiska läget och tillgången

på utbildad personal. För att vårdsidans personalbehov skall kunna tillgodo­

ses måste en intensifierad utbildning komma till stånd. Riksförbundet för

utvecklingsstörda barn ställer ett bestämt krav att omsorger av intemat-

karaktär får sådana resurser, bl. a. i fråga om personaltäthet och utbildning,

att även föräldrar till svårt handikappade barn med förtroende kan lämna

sina barn till denna vårdform.

Förslaget att skyddad sysselsättning för psykiskt utveck-

lingshämmade skall ingå i centralstyrelsens omsorger har gett upphov till de­

lade meningar i remissyttrandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att den s. k. normaliseringsprincipen, dvs.

att så långt som möjligt söka utnyttja de resurser som redan finns på

olika områden i samhället, också bör gälla de psykiskt utvecklingshämma-

de. Enligt styrelsens mening bör speciella enheter för skyddad sysselsätt­

ning av psykiskt utvecklingshämmade, som kan behövas t. ex. för att

betjäna en större vårdinstitution, organiseras i anslutning till vanliga skyd­

dade verkstäder. Förslaget att centralstyrelsen skall driva de speciella

verkstäderna för psykiskt utvecklingshämmade bör endast bli aktuellt i ett

fåtal fall. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att ett organisatoriskt sär­

skiljande inom landstingen av de skyddade verkstäderna för de psykiskt

utvecklingshämmade bryter mot den pågående utvecklingen. Den innebär

även driftsekonomiska nackdelar. Styrelsen förordar, att driften av dessa

verkstäder handhas av landstingets arbetsvårdsorgan. Då speciella verk­

städer anordnas bör arbetsplatserna vid dem stå till arbetsförmedlingarnas

förfogande, så att en arbetsmarknadsmässig prövning blir en del av be­

dömningen vid nyanställning av arbetstagare. Arbetsmarknadsstyrelsen

anser slutligen att skillnaden mellan skyddade verkstäder och andra verk­

samhetsformer för sysselsättning av psykiskt utvecklingshämmade bör

komma till bättre uttryck i lagen än enligt utredningens förslag.

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att det inte bör vara nödvändigt att

bygga upp särskilda arbetsvårdsresurser för psykiskt utvecklingshämmade,

om en differentierad arbetsvårdsorganisation redan finns. De psykiskt

utvecklingshämmades behov av skyddad sysselsättning bör i mycket stor

utsträckning kunna tillgodoses genom arbetsvärdens försorg. Även förvalt­

ningsutskotten i Hallands läns och Uppsala läns landsting förordar en inte­

grering med landstingets arbetsvårdsverksamhet.

Medicinalstyrelsen, som delar utredningens uppfattning att skyddad

verksamhet inte kan bedrivas på samma sätt för psykiskt utvecklingshäm­

made som för andra partiellt arbetsföra, är tveksam, om man bör ta bort

gällande statsbidragsvillkor att platser vid skyddad verkstad skall stå till

Kungl. Maj:ts proposition nr lk2 år 1967

84

arbetsmarknadens förfogande. Styrelsen befarar, att den samordning av

omsorger om psykiskt utvecklingshämmade, som utredningen eftersträvar,

kommer att försämra den naturliga medverkan av arbetsvärden. Denna är

nödvändig för en fortsatt yrkesinriktad rehabilitering. Det är betydelsefullt

att arbetsvärdens representanter mer än vad nu är fallet medverkar i det

teamarbete som bör bedrivas vid varje vårdinstitution och skyddad verk­

stad. Enligt styrelsens mening tillvaratas utredningens intentioner bäst om

medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt utformar be­

stämmelser för planering och ledning av skyddad sysselsättning för psykiskt

utvecklingshämmade.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott framhåller att den skyddade

sysselsättningen för psykiskt utvecklingshämmade bör bedrivas i nära sam­

arbete med länsarbetsnämndernas arbetsvårdsavdelningar. Statsbidraget till

verksamheten bör dock inte kombineras med något krav på att platserna

skall stå till länsarbetsnämndens förfogande. De skyddade verkstäderna

bor tillhöra centralstyrelsernas ansvarsområden. I liknande riktning uttalar

sig bl.a. förvaltningsutskotten i Göteborgs och Bohus läns samt Söderman­

lands läns landsting, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och Vård­

föreståndarnas förening.

I fråga om hemmavården anser Vårdföreståndarnas förening det

nödvändigt med stadgande om det materiella innehållet i vårdformen och

dess relation till andra omsorger.

Fritidsverksamhet

Utredningens uppfattning om betydelsen av en lämpligt ledd och innehålls­

rik fritidsverksamhet vitsordas eller lämnas utan erinran i remissyttran­

dena.

Medicinalstyrelsen anser att denna verksamhet är synnerligen viktig.

Den bör ägnas speciell uppmärksamhet och tillräckliga resurser bör skapas

för att fritiden skall kunna tillvaratas på rätt sätt. Detta gäller inte endast

dem som vardas internt utan kanske framförallt dem som vistas i öppen

vård. Skolöverstyrelsen understryker särskilt vikten av att normaliserings-

principen så långt möjligt tillämpas, dvs. att man i första hand strävar

efter att föra in de utvecklingshämmade i det allmänna kulturlivet.

Boendeformer

Vad utredningen föreslagit i fråga om olika boendeformer har mött in­

stämmande från dem som yttrat sig i frågan.

Några remissinstanser, bland dem Svenska landstingsförbundet, fram­

håller att man i ökad utsträckning bör anlita vård i enskilda hem. Man bör

dock inte hysa alltför stor optimism om att denna vårdform, alltid skall

komma att stå till förfogande i behövlig utsträckning. Möjligheterna till

sådan vård torde snarare komma att minska allteftersom urbaniseringen

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1967

85

fortsätter och dubbelarbetet inom familjerna ökar. Enligt Riksförbundet

för utvecklingsstörda barn påverkar rekryteringssvårigheterna även det

kvalitativa urvalet av de familjer som ställer sig till förfogande för familje­

vård. Om denna boendeform skall kunna bevaras på ett tillfredsställande

satt och därmed lätta trycket på andra resurser, måste ersättningarna i

många fall göras mer attraktiva.

Inackorderingshemmen innebär enligt Särskolornas rektors-

förening så uppenbara fördelar för en stor del av klientelet att de bör prövas.

Föreningen är dock övertygad om att sammanhållna internat behövs även

i fortsättningen för relativt stora grupper utvecklingshämmade. Enligt

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn har inackorderingshemmen fram­

tiden för sig. Förbundet anser att det ligger ett värde i att själva begreppet

liksom upplöst en del av sambandet mellan boendet och andra slag av

omsorger. Det blir inte längre naturligt att ett särskolinternat blir en bygg­

nad där eleverna både undervisas och bor. Skolan blir en skola som andra —

till tjänst för elever som bor hos sina egna familjer och för elever som bor

i anslutna inackorderingshem. På samma sätt kan ett vårdinternat konstru­

eras som en samling inackorderingshem jämte daghem, förskola, service-

enheter etc. vilka kan utnyttjas även av externa utvecklingsstörda. I båda

fallen kan inackorderingshemmen så långt det är lämpligt integreras i den

övriga bebyggelsen.

Utredningens förslag att inte längre behålla begreppet externa plat­

ser vid internatskolor samt att ta bort begreppet arbets he m lämnas

utan erinran vid remissbehandlingen.

Frågan om korttidshem och kolonier berörs av Riksförbundet

för utvecklingsstörda barn. Förbundet anser att utredningen gett ett gott

stöd åt korttidshemmen medan koloniverksamheten behandlats alltför

knappt. Enligt förbundets mening måste det i lagen finnas ett krav på att

dessa anordningar skall byggas ut i tillräcklig utsträckning. Förbundet har

en rik erfarenhet av att det föreligger ett otillfredsställt behov på detta om­

råde. Verksamheten är särskilt av betydelse för glesbygderna, som brukar

ha den största handikappfrekvensen. Många familjer, som inte vill över­

lämna utvecklingsstörda barn till vanliga internat, kan lättare övertygas

om värdet av tillfällig vistelse på korttidshem av mindre dimensioner och

med mera hemliknande förhallanden. Ivorttidshemmen kan därför vara ett

rationellt medel att övertyga sådana familjer om värdet av omsorger i

samhällelig regi över huvud taget.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Organisations- och personalfrågor

Centralstyrelse in. m.

Vad utredningen föreslagit om verksamhetens organisation har i huvud­

sak godtagits eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. På vissa

punkter har dock kritiska synpunkter förts fram.

86

I fråga om centralstyrelsen för psykiskt utvecklingshämmade

är några remissorgan tveksamma till att organisationen detalj regleras genom

tvingande föreskrifter. Norrbottens län landstings förvaltningsutskott anser

det lyckligt om lagen i detta avseende kunde ges en liknande utformning

som sjukvårdslagen, så att huvudmännen fick större frihet att lägga upp

organisationen på bästa sätt under hänsynstagande till sina behov och

förhållanden. Även Svenska landstingsförbundet anser att huvudmännen

bör ha frihet att utforma organisationen med hänsyn till lokalt betingade

förhållanden. Förbundet framhåller, att det på vissa håll har uppstått behov

av en annan organisation för den löpande verksamheten. Det kan sålunda

vara motiverat att låta den externa undervisningen ombesörjas i särskilda

specialklasser under skolstyrelsens direkta ledning, att i görligaste mån

integrera förskolundervisningen med barnstugeverksamheten i övrigt och

att låta verkstäder för skyddad sysselsättning ingå i den reguljära arbets-

vårdsorganisationen. Även i fråga om specialsjukhusen har framställts krav

att få frångå den föreslagna organisationsformen. Liknande synpunkter

anförs av stadsfullmäktige i Göteborg samt Älvsborgs läns, Västernorrlands

läns och Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Svenska stadsförbundet anser, att det med hänsyn till svårigheten att

överblicka det framtida sambandet med andra verksamhetsområden är

motiverat att Kungl. Maj :t på särskild ansökan skall kunna bevilja dispens

från huvudregeln om en odelad organisation. Samma uppfattning har

stadsfullmäktige i Stockholm och Göteborg.

I vissa remissyttranden uttalas betänkligheter mot att vårdorganisationen

för de psykiskt utvecklingshämmade skall underställas centralstyrelsen.

Enligt Svenska landstingsförbundets mening borde frågan om integrering

av vården av de psykiskt utvecklingshämmade i sjukvården mer ingående

ha prövats och redovisats i betänkandet. Förbundet framhåller, att en iso­

lering av vården av de utvecklingshämmade från sjukvårdsorganisationen

i övrigt måste vara till nackdel ur såväl organisatoriska som sjukvårds-

mässiga synpunkter. Det kan inte vara tillfredsställande ur psykologisk

synpunkt att denna vårdgren genom sin isolering uppfattas som något sär­

präglat. I den mån sjukhusvård meddelas på institutioner för psykiskt ut­

vecklingshämmade bör ett intimt samarbete rada mellan nämnda institu­

tioner och sjukvården. Enligt förbundets mening talar bl. a. dessa skäl för

en större integration mellan de olika vårdformerna.

Liknande synpunkter framförs av Västerbottens läns, Skaraborgs läns och

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott. Sistnämnda myndighet fram­

håller att det inte kan vara riktigt att en centralstyrelse skall utöva led­

ningen för de specialsjukhus som kan komma att inrättas för ett eller flera

landsting eller för de särskilda avdelningar för psykiskt utvecklingshäm­

made, som kan komma att inrättas vid mentalsjukhus vars förvaltning

handhas av särskild direktion eller styrelse.

Även Sveriges läkarförbund anser det tveksamt om det är en lämplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

87

organisation att ställa specialsjukhus för psykiskt utvecklingshämmade

under centralstyrelsen. Det skulle troligen vara mer ändamålsenligt att i

framtiden ansluta dessa sjukhus till regionsjukhusen med ökade möjlig­

heter till allsidig medicinsk-psykiatrisk bedömning och rådgivning. Där­

med skulle uppnås en kvalificerad och samlad medicinsk insats för alla

patienter, som lagen omfattar. Enligt förbundets mening är det viktigare

att utvidga och utveckla uppgifterna för specialsjukhusen än att skilja dem

från mentalsjukvården, vilket inte innebär att bättre diagnostiska eller

terapeutiska möjligheter erbjuds.

Svenska läkaresällskapet hyser oro inför det asociala psykiskt efterblivna

vuxna klientelets isolering från mentalsjukvården. Sällskapet framhåller

att det här på ett helt annat sätt än inom övriga vårdinstitutioner för

psykiskt efterblivna rör sig om ett klientel som behöver medicinsk-

psykiatrisk sjukhusvård. Sällskapet rekommenderar för detta klientel spe­

cialavdelningar inom mentalsjukhusens ram. För dessa bör samma lag­

stiftning gälla som för psykiskt sjuka. Liknande synpunkter anförs av

Rättspsykiatriska föreningen och medicinska fakulteten vid Karolinska

institutet.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott vill inte skilja vår­

den av de psykiskt utvecklingshämmade från den övriga sjukvårds­

organisationen. Utskottet framhåller att många psykiskt efterblivna har

kroppsliga defekter och handikapp av olika slag, som kräver medicinsk

behandling. Detta talar för att specialsjukhusen förläggs i anslutning till

kroppssjukhus.

Mentalsjukvårdsberedningen föreslår att centralstyrelsens uppgifter inom

i första hand vårdområdet övertas av landstingets sjukvårdsstyrelse. Bered­

ningen betonar att strävandena mot integration mellan sjukvårdens olika

former understryker betydelsen av en enhetlig ledning och samordning på

området. Det kan befaras att en uppdelning på flera organ försvårar möjlig­

heterna till en mer friktionsfri och ändamålsenlig lösning av förekomman­

de frågor. Beredningen anser det vidare — med hänsyn till att tendensen

att integrera vård och undervisning för de psykiskt utvecklingshämmade

framdeles kommer att ytterligare accentueras — inte obefogat att tänka sig

ett organisatoriskt närmande mellan sjukvårdsstyrelse och särskolväsende

inom landstingsområdena.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn delar utredningens uppfattning

att landstingets förvaltningsutskott inte bör fungera som centralstyrelse.

Föreningen hyser också betänkligheter mot att någon av landstingets nämn­

der utses till centralstyrelse. Uppgifterna för centralstyrelsen är av sådan

omfattning och betydelse, att ledamotskap i styrelsen ofta kan bli svårt

att kombinera med andra landstingskommunala uppdrag. Liknande syn­

punkter anförs av Särskolornas rektors förening och Vårdföreståndarnas

förening. Sistnämnda förening vill starkt ifrågasätta om möjlighet att utse

annan nämnd till centralstyrelse skall finnas kvar.

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

88

Ett antal remissinstanser vill inte godta benämningen centralstyrelse på

det organ som skall utöva ledningen av landstingskommuns verksamhet för

de psykiskt utvecklingsliämmade. Älvsborgs läns landstings förvaltnings­

utskott anser att den föreslagna benämningen i analogi med vad som i övrigt

gäller inom landstingsförvaltningen bör utbytas mot styrelse. Samma upp­

fattning har Skaraborgs läns landstings förvaltningutskott. Centralstyrelsen

för undervisning och vård av psykiskt efterblivna i Västernorrlands län fram­

håller att när man i dagligt tal använder ordet centralstyrelse anger detta

inte vad frågan gäller. Ordet centralstyrelse förekommer i många andra

sammanhang. Det betecknar då verksamhet som omfattar hela landet. I

anslutning till den av utredningen föreslagna beteckningen omsorger om

psykiskt utvecklingshämmade förordar centralstyrelsen benämningen om-

sorgsstyrelse. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att central­

styrelsen bör betecknas styrelse för omsorger om psykiskt utvecklings­

störda. Förbundet tror att en sådan ändring skulle få viss psykologisk bety­

delse för föräldrar till utvecklingsstörda barn. Centralstyrelse är enligt för­

bundets uppfattning ett ord som ger intryck av maktbefogenheter.

Utredningens förslag i fråga om nämndorganisationen har

föranlett invändningar i några remissyttranden.

Enligt medicinalstyrelsen ter det sig som en överorganisation med två

olika slag av nämnder för specialsjukhusen, en för inskrivning och en för

utskrivning. Man måste fråga sig om inte samma nämnd kan och bör ha

båda dessa uppgifter. Sinnessjuknämnden erinrar om att utskrivningsnämnd

vid mentalsjukhus handlägger såväl intagnings- som utskrivningsfrågor.

Det synes därför inkonsekvent att för utvecklingshämmade på specialsjuk­

hus lägga prövningen av dessa båda slags frågor på två olika händer. Men­

talsjukvårdsberedningen anser att de olika utskrivningsnämnderna bör sam­

ordnas.

Enligt Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott bör ordföranden i

centralstyrelsens nämnd förordnas av landstinget och inte av länsstyrelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser däremot att ordföranden och hans

suppleant samt vid behov tillfällig ersättare bör utses av hovrätt. Hovrätten

är kritisk mot förslaget att ordföranden bär vara innehavare av ordinarie

domartjänst. Detta innebär en skärpning i jämförelse med gällande lag,

för vilken någon motivering inte lämnats.

Förslaget att vissa ledamöter i centralstyrelsens nämnd skall avlägga

domared har mött invändningar i några yttranden. Jönköpings läns lands­

tings förvaltningsutskott ifrågasätter om bestämmelsen är nödvändig. Ut­

skottet framhåller att sådan skyldighet inte är föreskriven för andra nämn­

der med lika grannlaga uppgifter. Liknande synpunkter anförs av Kalmar

läns södra landstings förvaltningsutskott. Hovrätten över Skåne och Ble­

kinge avstyrker förslaget. Den föreslagna regeln är överflödig. Nämnden

har visserligen uppgifter vid vilkas fullgörande rättssäkerhetssynpunkter

gör sig gällande. Detta kan sägas vara fallet på många andra områden inom

Kungl. Maj:ts proposition nr li2 år 1967

89

den statliga och kommunala förvaltningen. I vårt land saknas varje tradi­

tion att använda domared på sådana områden.

Enligt Sveriges advokatsamfunds mening bör offentligt biträde kunna

förordnas för tillvaratagande av den utvecklingshämmades rätt. Samfundet

framhåller att man måste räkna med att den utvecklingshämmade ofta av

ekonomiska skäl saknar möjlighet att själv välja eller över huvud taget

få lämpligt biträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Personal

Vad utredningen föreslagit i fråga om personalorganisationen har i hu­

vudsak godtagits vid remissbehandlingen. På några punkter har dock av­

vikande uppfattningar anförts. Mentalsjukvårdsberedningen är sålunda

tveksam om det behövs någon särskolchef. Enligt beredningens mening är

det mer rationellt att rektorerna får träda i särskolchefens ställe.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att huvudman bör vara

skyldig att vid sidan av särskolchef och vårdchef inrätta befattning för

särskild chef för öppen och halvöppen verksamhet. Utan en sådan chef kan

det befaras att strävandena att stärka den öppna och halvöppna verk­

samheten inte kommer till sin rätt. Föreningen anser vidare att en fritids-

konsulent bör finnas vid centralstyrelsen. Liknande synpunkter framförs

av Föreningen av kuratorer för psykiskt efterblivna och epileptiker samt

Svensk kuratorsförening. Gotlands läns landsting vill ha en föreskrift om

föreståndare för hemmavården.

Statsbidrag

Åtskilliga remissinstanser betonar att ett genomförande av utredningens

olika förslag kommer att medföra avsevärt ökade kostnader och att det

därför är naturligt att statsbidragsgivningen vidgas.

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet anser att nu­

varande kostnadsfördelning mellan huvudmännen och staten måste belysas

ingående och kompletteras med en bedömning av den utgiftsökning som

utredningens förslag medför innan statsbidragsfrågan slutligt avgörs. Det

är angeläget att en omprövning av statsbidragets konstruktion allvarligt

övervägs. Liknande synpunkter framförs av Gävleborgs läns, Blekinge läns,

Östergötlands läns och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott avstyrker bestämt de före­

slagna punktstatsbidragen för vissa befattningshavares avlöning. Att in­

föra nya sådana bidrag innebär ett stort steg bakåt i utvecklingen. Inom

andra verksamhetsgrenar strävar man att få till stånd generella bidrag

av enkel konstruktion. Det huvudsakliga syftet är därvid att på lämpligt

sätt fördela kostnaderna mellan staten och landstingskommun. Formerna

för statsbidragsgivningen på detta område bör enligt utskottets mening

särskilt utredas med sikte på förenkling.

90

Stadsfullmäktige i Göteborg anser att en viktig förutsättning för att ut­

redningens förslag skall kunna genomföras är att statsbidragen utökas till

att omfatta av utredningen föreslagna nya tjänster. Enligt Södermanlands

låns landstings förvaltningsutskott bör driftbidraget till öppen vård av

psykiskt utvecklingshämmade uppräknas högst väsentligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

In- och utskrivning m. m.

Allmänt

Utredningens förslag om att förenkla in- och utskrivningsförfarandet vid

särskolor och vårdanstalter för psykiskt utvecklingshämmade får ett posi­

tivt mottagande av remissinstanserna. Inga invändningar möter mot utred­

ningens ståndpunkt att inskrivning också i fortsättningen skall grundas på

särskolplikt eller skyldighet att ta emot vård liksom att inskrivning vid

andra inrättningar än särskola, vårdhem eller specialsjukhus inte behöver

regleras i lag. Bland de remissinstanser som har en allmänt positiv inställ­

ning till förslagen märks Svenska landstingsförbundet och Svenska stads­

förbundet. Enligt de båda förbunden synes de föreslagna reglerna på ett

tillfredsställande sätt beakta de enskildas integritet och rättssäkerhet.

Socialstyrelsen anser, att lika starka rättssäkerhetsgarantier är motiverade

i dessa frågor som vid omhändertagande för sluten psykiatrisk vård. Be­

stämmelserna härom bör utgöra bakgrund till de nya reglerna om för­

farandet.

Utredningens överväganden och förslag om en uppspårande verk­

samhet för psykiskt utvecklingshämmade berörs i några yttranden.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn framhåller att det är angeläget

att — i avvaktan på att de i betänkandet diskuterade hälsoundersökningar­

na kommer till stånd — preliminära åtgärder vidtas bl. a. för att intensifiera

samarbetet mellan barnavårdscentralerna samt obstetriska och pediatriska

avdelningar. Därigenom skulle redan med nuvarande organisation alla barn

som misstänks lida av utvecklingsstörning av något slag kunna kontrol­

leras och följas mera noggrant. För många, som inte tidigare upptäckts

vid sådana undersökningar eller vid skolbarnsundersökningar, kommer

problemet dock att kvarstå. Förbundet betonar att samverkan måste ske

mellan centralstyrelserna och de primärkommunala organ — skolstyrelser,

barnavårdsnämnder och socialnämnder •— som har ansvaret för den upp­

spårande verksamheten. De primärkommunala nämnderna har dock andra

uppgifter som för dem ter sig viktigare. Det kan därför lätt hända

att de inte alltid lyckas helt fullgöra sina delar av åliggandet. Förbundet

anser att det därför måste inskärpas, att centralstyrelserna inte får anses

ha fullgjort sina förpliktelser i detta avseende endast genom att passivt ta

emot anmälningar från kommunala organ, allmänhet och läkare. De måste

tvärtom ta initiativ och aktivt verka för det samarbete som måste komma

91

till stånd. Medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen bör också vid behov ta

initiativ till att intensifiera det uppspårande arbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser i motsats till utredningen att veder­

börande myndigheter och funktionärer bör åläggas att anmäla psykiskt

utvecklingshämmade, som behöver omsorger enligt lagen, direkt till central­

styrelsen. Enligt Svensk kuratorsförenings mening bör frågan om anmäl­

ningsskyldighet allvarligt prövas.

I fråga om registrering av psykiskt utvecklingshämmade anser

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott att det bör föreskrivas att

den som anmälts av skolstyrelse, barnavårdsnämnd eller socialnämnd skall

registreras hos centralstyrelsen. Enligt Riksförbundet för utvecklingsstörda

barn krävs en fullständig registrering av alla psykiskt utvecklingsstörda

som behöver omsorger enligt lagen.

Utredningens förslag att nuvarande bestämmelser om intagning i särskola

för observation och om provisorisk intagning på vård­

anstalt skall tas bort har inte stött på något motstånd vid remissbehand­

lingen. Skolstyrelsen i Malmö anser dock att det bör vara möjligt att låta

en elev delta i extern särskolundervisning utan att direkt bokföras som

psykiskt utvecklingshämmad. Förutsättningen härför är att enighet nås

mellan utredare och vårdnadshavare att pröva om särskolans arbetsformer

passar bättre än hjälp skolans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Särskolplikt

Utredningens förslag om särskolpliktens omfattning har allmänt godtagits

eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Beträffande innebörden av

skolplikten anför skolöverstyrelsen, att den i bestämmelserna om särskol­

plikt lägger in en skyldighet för samhället att ge den utvecklingshämmade

en så god grundläggande utbildning som möjligt med hänsyn till rehabilite-

ringsbehovet. Hovrätten över Skåne och Blekinge är inte helt övertygad om

att inte ytterligare förbättringar skulle vinnas om man skilde bestämmelser­

na om särskolplikt från reglerna om vård av psykiskt utvecklingshämmade

och närmare anslöt dem till de allmänna skolförfattningarna. Hovrätten

anser det viktigt att bestämmelserna får en sådan avfattning att särskol-

plikten framstår som en utbyggnad av den allmänna skolplikten. Att huvud­

mannaskapet för särskolorna anförtros åt landstingskommunen beror på

rent praktiska skäl och det kan inte vålla några olägenheter att reglerna i

detta hänseende är gemensamma för särskolor och vårdinstitutioner. Hov­

rätten anser att det är en brist i utredningens förslag att gränsdragningen

mellan skolplikt och särskolplikt inte anges. Erfarenheten visar att det

just är i detta hänseende som konflikter kan uppkomma, därför att sär-

skolplikten gäller för längre tid och kan medföra skolgång på en ort som är

avlägsen från hemmet.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Inskrivning i särskola in. m.

Utredningens förslag i fråga om inskrivning i särskola lämnas i huvud­

sak utan erinran i remissyttrandena. I några yttranden förs dock vissa in­

vändningar fram.

I fråga om anstånd med inskrivning i särskola anser me­

dicinska fakulteten vid Karolinska institutet och Svenska läkaresällskapet

att det i undantagsfall kan finnas skäl till anstånd under ett år utöver vad

utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Stockholms län däremot anser att ut­

redningens förslag på denna punkt knappast rimmar med vad som fram­

hållits i betänkandet om vikten av att den utvecklingshämmade så tidigt

som möjligt får behövlig undervisning och handledning.

Läkarutlåtande rörande den utvecklingshämmade bör enligt Svens­

ka läkaresällskapet vara obligatoriskt vid intagning i särskola. För att bästa

möjliga garantier skall kunna skapas för att förskolbarn med bristande

förståndsutveckling skall erhålla en i alla avseenden tillfredsställande vård

bör inskrivningen enligt sällskapets mening föregås av en undersökning

på barnklinik och i de fall då så anses nödvändigt på mera specialiserade

kliniker. Hos äldre förskolbarn och hos barn i skolåldern kan olika psykiska

sjukdomstillstånd vara orsak till bristande förståndsutveckling. I dessa

åldrar bör därför utlåtande utfärdas av barnpsykiater. Liknande synpunkter

anförs av Sveriges läkarförbund, medicinska fakulteten vid Karolinska

institutet och Rättspsykiatriska föreningen.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte i lagen borde tas in

i varje fall en erinran om den utredning som bör förebringas för att in­

skrivning i särskola skall kunna ske. Då omhändertagande kan genomföras

tvångsvis måste det enligt hovrättens mening vara ett oeftergivligt villkor

att det tillförlitligen utretts att de i lagen uppställda förutsättningarna

för sådant omhändertagande föreligger.

I fråga om förfarandet vid inskrivning i särskola hyser medicinska

fakulteten vid Karolinska institutet förståelse för utredningens strävan att

förenkla proceduren men är dock ytterst tveksam till förslaget att slopa

vårdnadshavare^ skriftliga medgivande till inskrivningen. Liknande syn­

punkter anförs av Rättspsykiatriska föreningen, som anser att utredningens

förslag på denna punkt stämmer dåligt överens med strävandena att öka

rättssäkerheten för de psykiskt utvecklingshämmade.

Utredningens förslag i fråga om beslutanderätten vid inskriv­

ning i särskola godtas eller lämnas utan erinran i de flesta yttrandena.

Några remissinstanser anser dock att beslutanderätten i vissa fall skall

läggas på andra befattningshavare än utredningen föreslagit. Sålunda anser

Svenska läkaresällskapet att särskilda bestämmelser skall gälla för inskriv­

ning i specialsärskola. Enligt sällskapets mening bör rektor vid specialsär­

skolan och inte särskolchefen i det län varifrån eleven kommer i princip

besluta om inskrivningen. Specialsärskolans rektor bör kunna påverka

93

elevsammansättningen vid den skola han förestår. Det föreligger även up­

penbara risker för samarbetssvårigheter om beslutanderätten ligger hos

särskolchefen i hemlandstinget. Även Särskolornas rektorsförening anser

att beslutanderätten bör tillkomma rektor vid specialsärskola som bör sam­

råda med skolläkaren. Föreningen framhåller att endast de för skolan

ansvariga torde ha möjlighet att avgöra om en elev kan få adekvat under­

visning och vård vid skolan samt bedöma hans utsikter att anpassas till

kollektivet. Föreningen är helt övertygad om att det skulle kunna bli ödes­

digra följder för hela skolan om en elev skulle tas in mot ledningens önskan.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser att beslut om in­

skrivning i särskola bör fattas av särskolchef och centralstyrelsens över­

läkare i förening.

Föreningen Sveriges häradshövdingar berör frågan om när beslut om

inskrivning i särskola skall fattas av centralstyrelses nämnd. Föreningen

anser att utredningens förslag är väl lösligt. Enligt utredningen skulle det

räcka med att vårdnadshavare^ förmyndaren eller den utvecklingshämmade

inte motsätter sig åtgärden för att inskrivning skall få beslutas av särskol­

chefen. Föreningen anser att det i varje fall bör krävas, att vederbörande

klart underrättats om den ifrågasatta åtgärden och om möjligheten att

påkalla behandling i nämnden. Det bör vidare uppmärksammas att i nor­

malfallen båda föräldrarna är vårdnadshavare och förmyndare. Föreningen

påpekar att utredningen förutsatt att om meningsskiljaktigheter uppstår

vid verkställigheten av ett av särskolchefen fattat inskrivningsbeslut frågan

skall hänskj utas till nämnden. Föreningen ifrågasätter starkt lämplighe­

ten av att ett enligt lagens regler fattat beslut på detta sätt rivs upp och

underställs nämnden, som ju inte är besvärsinstans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

Utskrivning från särskola

Utredningens förslag i fråga om utskrivning från särskola har med få

undantag lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Mentalsjukvårds­

beredningen anser dock att rektor skall besluta härom i stället för särskol­

chefen, medan Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser att så­

dant beslut skall fattas av särskolchefen och centralstyrelsens överläkare i

förening. Hallands läns landstings förvaltningsutskott anför, att central­

styrelsen i hemlandstinget ofördröj ligen bör underrättas om utskrivning

från specialsärskola.

Utredningens förslag att slopa nuvarande möjligheter till utskriv­

ning på försök har föranlett vissa kommentarer. Svenska läkare­

sällskapet delar utredningens uppfattning att det inte är nödvändigt med

regler om försöksutskrivning från särskola. Även Svensk sjuksköterske-

förening anser att försöksutskrivning från särskola kan slopas. Enligt för­

eningens mening bör dock någon form av försöksutskrivning gälla för elever

vid specialsärskola, eftersom dessa oftare misslyckas med den sociala an­

passningen.

Enligt skolöverstyrelsens mening måste det finnas möjlighet att utan

hinder av in- och utskrivningsbestämmelser försöksvis placera en särskol-

elev i den vanliga skolans specialundervisning. Överstyrelsen framhåller

att genom otillräckligt nyanserade bestämmelser om in- och utskrivning

behålls en olämplig gränsdragning mellan särskolan och den vanliga skolan.

Överstyrelsen påfordrar därför att bestämmelserna i detta avseende ut­

formas så att de inte lägger hinder i vägen för en från elevernas synpunkt

lämplig samordning mellan de båda skolformerna.

Skyldighet att ta emot vård

Utredningens uppfattning att det även i en ny lag bör finnas möjlighet

till vård i vårdhem eller på specialsjukhus oberoende av samtycke samt att

vårdtvånget bör begränsas till personer som fyllt 18 år godtas vid remiss­

behandlingen. Riksåklagaren framhåller dock att med utredningens för­

slag en domstol inte kommer att kunna överlämna den som är under 18 år

direkt till vård i specialsjukhus. Rätten blir hänvisad att överlämna honom

till vård enligt barnavårdslagen, varefter det ankommer på barnavårds­

nämnd att vidta åtgärder för erforderlig vård enligt lagen angående om­

sorger om psykiskt utvecldingshämmade. Ämbetet anser inte att denna

omgång är sakligt motiverad. Ämbetet förordar att även den som är under

18 år skall kunna överlämnas direkt till vård i specialsjukhus. Liknande

synpunkter anförs av Föreningen Sveriges häradshövdingar och Hovrätten

över Skåne och Blekinge.

De föreslagna indikationerna för omhändertagande oavsett samtycke har

föranlett invändningar i några yttranden. Socialstyrelsen ifrågasätter om

utformningen av indikationerna ger tillräcklig ledning för rättstillämp­

ningen.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anser att specialindikationerna

för intagning delvis utformats olämpligt. Särskilt vänder sig förbundet

mot indikationen »för ett sedeslöst liv». Uttrycket kan uppfattas som en

brott sbeskrivning, vilket gör att intagning kommer att framstå som straff.

Avsikten torde i stället vara att genom intagningen skydda den psykiskt ut-

vecklingsstörde från sexuellt utnyttjande. Formuleringen i förslaget ger dock

sken av att den moraliska bördan faller på den utvecklingsstörde och är där­

för olämplig. Förbundet erinrar om att indikationen saknas i lagen om be­

redande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt förbundets mening bör

huvudalternativet vara att stryka indikationen i fråga om de psykiskt utveck­

lingsstörda. Vid behandlingen av sexuellt utnyttjade utvecklingsstörda bör

tonvikten läggas på positiva åtgärder. I ett mindre antal fall kan det vara

behov av ytterligare åtgärder, t. ex. om det visar sig omöjligt att på annat sätt

befria en utvecklingsstörd från beroendet av en sutenör. Förbundet ifråga­

sätter om inte även sådana fall ryms under indikationen »saknar förmåga att

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

95

ta vård om sig». Skulle denna lösning inte accepteras bör indikationen »för

ett sedeslöst liv» ersättas med ett annat uttryck, t. ex. »blir sexuellt otill­

börligt utnyttjad av annan». En sådan indikation bör kringgärdas med utom­

ordentligt starka begränsningar så att ett mer normalt sexualliv hos en ut­

vecklingsstörd inte kan föranleda tvångsintagning. Förbundet har också

betänkligheter mot indikationen »är farlig för annans personliga säkerhet

eller egendom». Andra åtgärder än intagning oavsett samtycke bör även i

detta fall komma i första hand. Vid våldsbrott bör i princip behandlingen

inte vara hårdare när det gäller en utvecklingsstörd än någon annan i samma

situation. När det gäller risker för annans egendom bör, om indikationen

behålls, intagning oavsett samtycke liksom i fråga om psykiskt sjuka endast

få ske efter domstols förordnande.

Även mentalsjukvårdsberedningen ställer sig tveksam till indikationen

»för ett sedeslöst liv». För vissa utvecklingshämmade behövs enligt bered­

ningen otvivelaktigt omhändertagande av detta skäl. Beredningen ifråga­

sätter dock om detta bör anses speciellt utmärkande för de psykiskt utveck­

lingshämmade. Oförmåga till följd av brister i det psykiska tillståndet

eller den intellektuella kapaciteten att i alla avseenden föra ett socialt välan­

passat liv behöver inte vara mindre framträdande för exempelvis vissa grup­

per psykiskt sjuka. En indikation av angiven lydelse har dock inte tagits

med i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt be­

redningens mening bör indikationen »saknar förmåga att ta vård om sig» i

stället kunna användas. Tillämpningen av sistnämnda indikation skulle

därigenom utvidgas i jämförelse med vad utredningen förutsatt. Beredning­

en förordar vidare att övriga av utredningen föreslagna indikationer komplet­

teras i anslutning till lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall. Farligheten för annans personliga säkerhet eller egendom bör även

få avse farlighet för annans fysiska eller psykiska hälsa eller eget liv. Det

synes också befogat att föra in indikationen »för ett för närboende eller

andra grovt störande levnadssätt». Beredningen erinrar slutligen om att in­

dikationen farlighet för annans egendom i lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall utvidgats att omfatta annat av lagstiftningen

skyddat intresse som inte avser annans personliga säkerhet eller fysiska

eller psykiska hälsa eller eget liv. Då det inte kan uteslutas att en sådan

bestämmelse behövs, föreslår beredningen att indikationen tas med i lagen.

Hovrätten för Nedre Norrland anser det riktigast att i fråga om psykiskt

utvecklingshämmade tillämpa samma specialindikationer som i fråga om

psykiskt sjuka. Det är vidare enligt hovrätten önskvärt att specialindika­

tionerna blir så utformade att domstolarna vid tillämpningen av 31 kap.

brottsbalken har möjlighet att i varje särskilt fall välja den adekvata vård­

formen. Även sinnessjuknämnden anser det motiverat med en viss överens­

stämmelse med lagstiftningen om de psykiskt sjuka.

Mot utredningens förslag att domstol skall kunna överlämna en utveck­

lingsstörd, som begått brott, till vård i specialsjukhus invänder Föreningen

96

Sveriges stadsdomare, att det inte kan anses lämpligt, att avgörandet om en

person är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd skall ankomma på

domstol. Det torde enligt föreningen inte vara ogörligt att behålla det nuva­

rande systemet med en gemensam påföljd, så att det får ankomma på någon

medicinsk myndighet att avgöra om den till vård överlämnade skall tas in

på sjukhus för psykiatrisk vård eller på specialsjukhus. Hovrätten över

Skåne och Blekinge anser att en patient bör kunna föras över från vård i

specialsjukhus till sluten psykiatrisk vård och vice versa. Hovrätten anför

vidare att domstol också bör få möjlighet att direkt överlämna åt organen för

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda att vidta erforderliga åtgärder i

fråga om en utvecklingsstörd, som begått brott, detta som en motsvarighet

till möjligheten att överlämna en psykiskt sjuk person till öppen psykiatrisk

vård enligt 31 kap. 4 § brottsbalken.

Inskrivning i vårdhem och specialsjukhus

Utredningens förslag att vårdchefen efter samråd med centralstyrelsens

överläkare skall besluta om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus har

mött invändningar i flera remissyttranden. Detta gäller särskilt inskrivning

i specialsjukhus. Mentalsjukvårdsberedningen anser sålunda att vårdhem­

mets och specialsjukhusets läkare resp. överläkare bör ersätta vårdchefen

vid in- och utskrivning.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet tar bestämt avstånd från

förslagets bestämmelser i fråga om specialsjukhusen. Enligt fakultetens

mening är det från många synpunkter inkonsekvent och olämpligt att ta från

överläkaren beslutanderätten vid inskrivning men behålla den vid utskriv­

ning, Fakulteten framhåller att specialsjukhusen bör driva en högt kvali­

ficerad verksamhet på medicinsk grund, utföra forskningsarbete och fungera

som centra för utbildning av olika personalkategorier inom vården av de

utvecklingshämmade. Avgörandet om och när en patient lämpligen kan

tas in på sjukhuset beror inte endast på patientens eget tillstånd utan även

på den totala situationen inom sjukhuset, den aktuella tillgången på speciella

undersöknings- och vårdresurser, den nyintagnes anpassning och inverkan

på den patientgrupp han kommer att tillhöra in. in. Enligt fakultetens me­

ning kan ingen annan än sjukhusets överläkare väga dessa faktorer mot

varandra. Fakulteten finner det helt orimligt att den för sjukvården ansva­

rige läkaren inte själv skulle ha bestämmanderätt rörande patienternas in­

tagning. Fakulteten föreslår att samma remissförfarande som vid regionsjuk­

husen tillämpas. Även Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsför­

bundet anser att inskrivningsbefogenheten bör tillkomma sjukhusets läkare

och inte vårdchefen. Samma uppfattning har Svenska läkaresällskapet,

Sveriges läkarförbund och Östergötlands läns landsting.

Hovrätten för Nedre Norrland, som inte anser sig kunna godta att vårdbe­

hovet slutligt prövas och beslut om intagning meddelas av annan än läkare

Kungl. Maj:ts proposition nr 162 år 1967

97

med psykiatrisk utbildning, framhåller att intagning på sjukhus oberoende

av eget samtycke innebär ett ytterst allvarligt ingrepp i den enskildes frihet.

Det kan vara tveksamt om beslutanderätten bör tillkomma centralstyrel­

sens överläkare eller överläkaren vid det specialsjukhus där patienten skall

tas in. Enligt hovrättens mening talar övervägande skäl för det sistnämnda

alternativet. Härigenom vinns också överensstämmelse med den ordning

som sedan gammalt gäller inom mentalsjukvården.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott godtar utredningens

uppfattning att landstinget i vårdtagarens liemort måste kunna utöva ett

avgörande inflytande på hur de platser, som enligt avtal tillkommer lands­

tinget, skall disponeras, men anser dock att överläkaren vid specialsjuk­

huset bör kunna vägra intagning på sjukhuset, om patienten inte tillhör den

kategori av utvecklingshämmade för vilka sjukhuset är avsett. Även stads­

fullmäktige i Göteborg anser att överläkaren vid specialsjukhuset bör kunna

påverka patientsammansättningen på sjukhuset. Medicinalstyrelsen anser

att det uttryckligen bör anges i lagen att samråd skall ske med överläkaren.

Vårdföreståndarnas förening anser att inskrivningsärenden bör prövas av

vårdchef, centralstyrelsens överläkare samt föreståndare vid specialvårdhem

eller överläkare vid specialsjukhus i förening.

Föreningen Sveriges stadsdomare förordar att bestämmelserna om inskriv­

ning i specialsjukhus och utskrivning därifrån utformas såsom en hänvis­

ning till motsvarande bestämmelser i lagen om beredande av sluten psykiat­

risk vård i vissa fall. En liknande inställning har Svensk sjuksköterske-

förening.

I några yttranden har andra frågor rörande inskrivningsförfarandet be­

rörts. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn yrkar att beslut om tvångs-

intagning på vårdhem eller specialsjukhus samt om utskrivning eller ompla­

cering av tvångsintagen person skall motiveras skriftligen och att vårdnads-

havaren eller förmyndaren skall få tillfälle att ta del av utredning och yttra

sig i ärendet.

Utskrivning från vårdhem och specialsjukhus m. m.

Utredningens förslag om slutlig utskrivning från specialsjuk­

hus och vårdhem lämnas i huvudsak utan erinran. Viss kritik kommer dock

fram på några punkter.

Enligt mentalsjukvårdsberedningens mening bör den frivilliga intagningen

på vårdhem och specialsjukhus motsvaras av en rätt för patienten att läm­

na anstalten. En patient bör sålunda i dessa fall både kunna tas in och få

lämna anstalten när han själv eller i förekommande fall hans vårdnads­

havare eller förmyndare så önskar.

Riksåklagaren anser det inkonsekvent att utskrivningsnämnd skall pröva

fråga om utskrivning och tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus­

området för den som av domstol överlämnats till vård oberoende av brottets

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

98

beskaffenhet, medan motsvarande prövning för den som i anslutning till

begånget brott tagits in i specialsjukhus utan lagföring endast skall ske om

brottet riktats mot annans personliga säkerhet. Ämbetet förordar vidare

bestämmelser om statsåklagares medverkan vid utskrivning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att de föreslagna reglerna

om utskrivning från vårdhem och specialsjukhus är utomordentligt svår­

tolkade på grund av de många olika förutsättningar m. m., som vävs ihop

i en mångfald kombinationer. Bestämmelserna bör omarbetas i syfte att

underlätta tillämpningen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser att

bestämmelserna bör förenklas. Hovrätten förordar ett stadgande av inne­

håll att en patient, som tagits in oavsett samtycke, inte får hållas kvar längre

än de omständigheter som föranlett omhändertagandet kvarstår.

Bibehållande av regler om utskrivning på försök förordas av

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet, i varje fall när

det gäller vård på specialsjukhus. Förbunden framhåller att sådana regler

otvivelaktigt ökar benägenheten att så snart som möjligt låta patienterna

övergå till friare vårdformer samtidigt som de vid akut behov möjliggör

en omedelbar återintagning. En liknande inställning har Gotlands läns

landstings förvaltningsutskott och hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten

föreslår att bestämmelser om försöksutskrivning från specialsjukhus tas

in efter mönster av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall. Hovrätten framhåller att det i många fall är ytterst vanskligt att be­

döma om en intagen inte längre är i behov av vård på anstalt och kan

skrivas ut. Det är då av stort värde att vid en missbedömning eller ett miss­

lyckande snabbt kunna återföra den utskrivne. Det kan vara riktigt som

utredningen anfört att något egentligt behov av försöksutskrivning inte före­

ligger när patienten tas om hand i annan vårdform eller på annat sätt blir

föremål för centralstyrelsens omsorger. Saknas bestämmelser om försöks­

utskrivning och rätt att meddela föreskrifter om övervakning blir dock den

eftervårdande verksamheten helt beroende av den utskrivnes beredvillighet

att underkasta sig eftervård. Hovrätten befarar, att det i många fall kan

komma att visa sig svårt att utan stöd av lagföreskrifter förmå patienten

till medverkan.

Svenska läkaresällskapet hyser tveksamhet till förslaget att avskaffa för­

söksutskrivning för det asociala klientelet vid specialsjukhus.

Vissa andra frågor

Utredningens förslag att omsorger om de psykiskt utvecklingshämmade

skall vara kostnadsfria föranleder erinringar i några remissyttran­

den. Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter om det är

riktigt att utan vidare slopa avgiftsskyldigheten för alla psykiskt utvecklings­

hämmade. Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott avstyrker förslaget

att slopa avgiftsskyldigheten för den som är över 21 år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

99

Medicinalstyrelsen anser det inte tillfredsställande att annan ersättning

än pensionen inte kan tas ut av den som har partiell förtidspension. Styrelsen

framhåller, att reduceringen av pensionen grundar sig på att viss varaktig

försörjningsförmåga föreligger. Det är därför rimligt att var och en bidrar

till sin försörjning allt efter inkomstens storlek. Steget från institutions­

vård via inackorderingshem till att bo på egen hand underlättas med en

mjukare övergång från hel försörjning till ekonomisk självständighet.

I fråga om besvär i intagnings- och utskrivningsfrågor ifrågasätts i

några yttranden en minskning av antalet instanser. Enligt mentalsjukvårds­

beredningens mening bör det övervägas att låta en nämnd med den samman­

sättning som angivits i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall fungera som gemensam besvärsinstans för såväl de i lagen berörda

patienterna som psykiskt utvecklingshämmade. En sådan nämnd bör för­

stärkas vid prövning av besvärsfrågor rörande elever i särskola.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det otillfredsställande att

frågor om frihetsberövande avgörs i andra instans av en rent administrativ

myndighet utan domstolsinslag. Föreningen ifrågasätter om en sådan

handläggning är väl förenlig med Europarådskonventionen om de mänsk­

liga rättigheterna. Detta gäller i all synnerhet frågor om utskrivning från

specialsjukhus, vilka f. n. handläggs av sinnessjuknämnden. Föreningen

anser att besvär över beslut, som innefattar frihetsberövande, bör prövas

av psykiatriska nämnden. I varje fall bör detta gälla beslut av utskrivnings-

nämnd vid specialsjukhus. I liknande riktning uttalar sig medicinalstyrelsen.

Enligt sinnessjuknämnden synes det följdriktigt att man för prövning i

högre instans anlitar den myndighet, som har att i fråga om tvångsintag-

na på andra sjukhus väga de allmänna skyddssynpunkterna mot patienter­

nas berättigade krav att inte hållas kvar längre än nödvändigt. Föreskrifter­

na om patienter på de nuvarande statliga mentalsjukhusen för efterblivna

hör inte schematiskt passas in i reglerna för särskolor och andra inrätt­

ningar. Besvärsärendena bör handläggas av en myndighet med erfarenhet

av likartade frågor. Sinnessjuknämnden föreslår att beslut i fråga om ut­

skrivning från specialsjukhus skall överklagas till psykiatriska nämnden.

Detta bör också gälla beslut om inskrivning i specialsjukhus, under förut­

sättning att de befogenheter som enligt utredningens förslag i dessa frågor

tillagts centralstyrelsens nämnd i stället tillkommer utskrivningsnämnden

vid sjukhuset.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

100

Kungl. Mnj:ts proposition nr 142 år 1967

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Samhällets åtgärder för att bereda de psykiskt utvecklingsstörda tillfreds­

ställande möjligheter till utbildning och vård har utvecklats mycket kraftigt

sedan en särskild lagstiftning för denna grupp första gången beslöts år 1944.

Den lag som antogs nämnda år avsåg undervisning och vård av sådana sin-

nesslöa barn som var tillgängliga för undervisning. Denna första lag avlöstes

av den nu gällande 1954 års lag, som är tillämplig även på vuxna och på

barn som inte kan tillgodogöra sig undervisning. Genom lagen infördes en i

princip fullständig reglering av huvudmannaskapet för undervisningen och

vården av de psykiskt efterblivna. Detta lades på landstingskommunerna

utom i fråga om de svårskötta eller komplicerade fallen som staten förutsat­

tes skola svara för. I samband med att huvudmannaskapet för mentalsjuk­

vården överförts från staten till landstingskommunerna har också ansvaret

för huvuddelen av de omsorger om psykiskt efterblivna som staten hade att

svara för gått över på landstingskommunerna den 1 januari 1967. Alltjämt

förekommer dock vård av psykiskt efterblivna som inte är omfattad av 1954

års lag fastän landstingskommunerna svarar för vården. Detta gäller vård

som numera regleras av sjukvårdslagen och lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall.

^I betänkandet Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade har lagts

fram

förslag till ny lagstiftning på området. Den föreslagna lagen omfattar alla

de särskilda omsorger — undervisning, vård och olika bostadsformer — som

det allmänna skall tillhandahålla de psykiskt utvecklingshämmade. I denna

del överensstämmer den föreslagna lagen i stort med 1954 års lag. Förslaget

går dock längre. Bl. a. föreslås, att den nyssnämnda särskilda sjukhusvården

av psykiskt efterblivna skall inordnas under den nya lagen. Utredningen har

strävat efter att få fram en klarare och mera överskådlig författningstext än

1954 års lag innehåller. I detta syfte bär vissa bestämmelser slopats och

andra, särskilt reglerna om inskrivning och intagning, förenklats. Endast

de omsorger som det enligt förslaget skall vara möjligt bereda någon obe­

roende av hans samtycke har reglerats närmare. Därvid har förutsätt­

ningarna för vissa åtgärder preciserats mera än f. n. I fråga om vilka om­

sorger som skall stå de psykiskt utvecklingshämmade till buds bygger utred­

ningen i mycket på 1954 års lag och de erfarenheter och den utveckling

som kommit fram under senare år. Vissa former av omsorger rekommen­

deras men anses inte böra åläggas huvudmännen som eu förpliktelse. De nu­

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii2 år 1967

101

varande skarpa gränserna mellan undervisning och vård samt mellan om­

sorger av öppen och omsorger av sluten karaktär har blivit mindre mar­

kerade i den föreslagna lagen. Utredningen har strävat efter ett flexibelt

omsorgssystem, där mångfalden av kombinationsalternativ skall möjliggöra

att varje utvecklingshämmad får just de omsorger han behöver, inte minst i

pedagogiskt hänseende, utan att hans frihet inskränks mer än nödvändigt.

Undervisningsverksamheten föreslås utvidgad. I fråga om huvudmanna­

skapet utgår utredningen från vad statsmakterna år 1963 beslöt härom i

samband med huvudmannaskapsreformen för mentalsjukvården. Vad be­

träffar organisatoriska regler i övrigt skiljer sig den föreslagna lagen inte

så mycket från 1954 års lag.

Under remissbehandlingen har utredningens förslag i väsentliga delar rönt

ett gott mottagande. Särskilt har från många håll med tillfredsställelse utta­

lats att den föreslagna lagen är betydligt enklare och klarare än 1954 års lag.

På det mera principiella planet har kommit fram olika uppfattningar främst

när det gäller vissa organisatoriska och lagtekniska frågor. I förstnämnda

hänseende bryter sig meningarna i någon mån i fråga om huvudmannaska­

pet för undervisningen och i särskild grad när det gäller den landstingskom-

munala organisationen. I lagtekniskt hänseende gäller det främst disposi­

tionen av författningsstoffet. Vissa önskemål har förts fram om att reglerna

om undervisning av psykiskt utvecklingshämmade skall föras in i de all­

männa skolförfattningarna.

Inom ramen för den nuvarande lagstiftningen har huvudmännen för un­

dervisningen och vården av de psykiskt efterblivna utvecklat dessa områden

på ett förtjänstfullt sätt. Lagstiftningen gäller en betydelsefull sektor av den

sociala och medicinska omvårdnaden i vårt land. Inte mindre än ca 22 000

psykiskt utvecklingsstörda kommer f. n. i åtnjutande av samhällsomsorger

i någon form. Behovet av sådana omsorger torde inte vara fyllt därmed.

Någon anledning att gå ifrån den nuvarande principen att bygga omsorr

gerna för denna grupp av medborgare på lagstiftningens grund anser jag inte

föreligga. Remissbehandlingen bekräftar riktigheten av denna uppfattning.

Som jag nyss antytt innebär utredningens förslag i stor utsträckning en

kodifiering av en utveckling som redan börjat. Denna utveckling bör enligt

min mening främjas av lagstiftaren i möjlig mån. Bl. a. med hänsyn härtill

anser jag att tiden nu är mogen att ersätta 1954 års lag med ny lagstiftning.

Dispositionen av författningsstoffet hänger nära samman med den ställning

man tar till frågan om huvudmannaskapet för särskolundervisningen. Bl. a.

med hänsyn till att jag ämnar förorda landstingskommunalt huvudmanna­

skap för både undervisning och vård anser jag att en ny lag bör omfatta

båda dessa grenar.

Den nya lag som jag ämnar föreslå, i huvudsak på grundval av utred­

ningens förslag, förutses successivt medföra en betydande förbättring av om­

sorgerna om de utvecklingshämmade. Undervisningssektorn avses skola

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

breddas så att allt fler av de svårare skadade barnen blir föremål för syste­

matisk pedagogisk verksamhet. Som ett led häri inordnas de nuvarande

externa sysselsättningsavdelningarna för utvecklingshämmade i skolåldern

under särskolan. För skolundervisningen och yrkesundervisningen förutsätts

bli utbyggda. Helt ny är en föreslagen skyldighet för huvudmännen att an­

ordna s. k. särskild undervisning i hemmet eller på en vårdinrättning av en

utvecklingshämmad, som på grund av rörelsehinder, sjukdom e. d. inte

kan delta i vanligt kollektivt skolarbete. Huvudmännens skyldighet att om­

besörja undervisning åt utvecklingshämmade med vissa komplicerande

handikapp preciseras. På vårdsidan märks den nyheten, att huvudmännen

enligt förslaget blir skyldiga att ge vård i hemmet åt utvecklingshämmad

som behöver vård enligt den nya lagen men inte bör få den i inrättning som

avses i lagen. Vidare blir daghemmen för barn och sysselsättningshemmen,

som nu är frivilliga, obligatoriska för huvudmännen. I bostadshänseende

införs som en nyhet skyldighet för huvudmännen att anordna inackorde-

ringshem för utvecklingshämmade. Vidare är utredningens rekommenda­

tioner om vissa ytterligare omsorger enligt min mening ägnade att ge vägled­

ning i vissa hänseenden om den önskvärda utvecklingen på något längre

sikt av omsorgerna om de utvecklingshämmade. Den nya lagen kommer att

medge flera kombinationsalternativ än som finns f. n. Vidare föreslås rätts-

säkerhetsgarantierna stärkta men förfarandet vid omhändertagande likväl

i vissa avseenden betydligt förenklat.

Den nya lagen blir tämligen omfattande. Detta är en följd främst av att

organisatoriska frågor behandlas i lagen och att beslutsförfarandet måste

utformas på sådant sätt att rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses fullt ut.

För det allt övervägande antal fall då någon tvekan eller några meningsskilj­

aktigheter inte föreligger i fråga om att en utvecklingsstörd bör beredas

omsorg av ett visst slag, blir flertalet av dessa sistnämnda bestämmelser

utan intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

103

Personkretsen

För att 1954 års lag skall vara tillämplig krävs dels att det föreligger all­

män psykisk efterblivenhet och dels att denna efterblivenhet fått vissa

sociala konsekvenser. Dessa konsekvenser beskrivs olika för tre skilda

ålderskategorier. För barn under skolåldern krävs att de inte kan få till­

fredsställande vård i enskilt hem, för andra barn under 18 år att de inte kan

följa någon av den allmänna grundskolans undervisningsformer och för

personer över 18 år att de inte kan ta vård om sig själva. Med begreppet »all­

män psykisk efterblivenhet» åsyftas att någon hämmats i sina intellektuella

helhetsfunktioner på grund av brister i det centrala nervsystemet. Häm­

ningen skall vara hänförlig till utvecklingsperioden.

Enligt utredningens förslag skall den nya lagen avse dem, som på grund

av hämmad förståndsutveckling behöver särskilda omsorger genom det all­

männa. För dem som lagen är tillämplig på föreslås beteckningen »psykiskt

utvecklingshämmade».

Som skäl för ett terminologibyte anför utredningen bl. a., att begreppet

»psykisk efterblivenhet» så småningom fått en förringande innebörd. Utred­

ningen framhåller också, att begreppet inte riktigt väl stämmer med den

moderna uppfattningen att underutveckling i intellektuellt hänseende

inte nödvändigtvis behöver innebära ett statiskt tillstånd.

Enligt min mening är det viktigt att den beteckning, som används för de

människor det här gäller, inte ger ett obefogat pessimistiskt intryck. Det bör

också beaktas att åtminstone en ny term, »psykiskt utvecklingsstörd», redan

vunnit insteg i språkbruket och accepterats av många, enligt vad både utred­

ningen och vissa remissinstanser påpekar. Jag anser att ett annat uttryck än

»psykiskt efterbliven» bör användas i den nya lagen. Att som en del remiss­

instanser föreslår avvakta en terminologisk översyn, som spänner över all

lagstiftning där begreppet »sinnesslö» e. d. förekommer, är enligt min

uppfattning inte möjligt. En sådan översyn skulle få omfatta ett flertal olika

författningsområden, som alla kan tänkas kräva speciella överväganden.

F. n. bör alltså den nya terminologi som väljs föras in i den nya lagen och

vissa närstående författningar. I övrigt får terminologin moderniseras allt­

eftersom den berörda lagstiftningen ses över.

När det gäller utformningen av en ny terminologi har meningarna brutit

sig under remissbehandlingen. Flera remissinstanser har med skärpa vänt

sig mot förslaget att termen »psykiskt utvecklingshämmade» endast skall

kunna avse dem som den nya lagen skall vara tillämplig på. Enligt kritiken

bör man i stället här använda samma princip som i 1954 års lag, som enligt

sin rubrik gäller vissa psykiskt efterblivna. I övrigt förefaller det väsentligen

104

råda enighet om att valet bör stå mellan orden »utvecklingshämmad» och

»utvecklingsstörd» samt mellan bestämningarna »psykiskt» och »intellek­

tuellt».

Jag medger att praktiska skäl kan tala för en särskild beteckning på dem

som den nya lagen omfattar. Begrepppet »psykiskt efterbliven» används i

två betydelser i 1954 års lag. I rubriken till lagen har begreppet en vidare

innebörd än det har i lagtexten i övrigt, där det betyder sådana psykiskt

efterblivna som lagen är tillämplig på. Några olägenheter av denna termino­

logiska dualism har emellertid inte försports. Den speciella innebörd, som

utredningen vill ge termen »psykiskt utvecklingshämmad», stämmer knap­

past med vanligt språkbruk. Jag anser utredningens förslag i denna del

mindre lämpligt. Jag anser vidare att man bör välja termen »utvecklings­

störd», som enligt utredningen redan accepterats i vida kretsar som ersätt­

ning för uttrycket »efterbliven». Även om ordet »intellektuell» teoretiskt sett

är den mest korrekta bestämningen av de utvecklingsstörningar det här

gäller, kan det enligt min åsikt lätt uppfattas som förklenande att beteckna

någon som intellektuellt utvecklingsstörd, varför jag föredrar sammanställ­

ningen »psykiskt utvecklingsstörd». Jag förordar alltså att den nya lagen

anges gälla omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Enligt utredningens förslag skall lagen vara tillämplig på psykiskt utveck­

lingsstörda som på grund av hämmad förståndsutveckling behöver sam­

hällets omsorger för sin utveckling eller anpassning i samhället eller i

övrigt. Med uttrycket »hämmad förståndsutveckling» avser utredningen en

nedsättning av de intellektuella funktionerna som är hänförlig till utveck­

lingsperioden, varmed i allmänhet menas tiden fram till 16-årsåldern. Ned-

sättningen skall inte behöva vara allmän, dvs. ha drabbat förståndslivet i

dess helhet. Inte heller skall nedsättningen nödvändigtvis behöva bero på

brister i det centrala nervsystemet. Till skillnad mot vad som gäller nu skall

alltså den nya lagen enligt utredningens förslag kunna vara tillämplig också

när störningarna i den intellektuella utvecklingen beror på miljön eller

någon kroppslig sjukdom, som inte berör det centrala nervsystemet, eller

endast drabbat vissa delfunktioner.

Mot begreppet »hämmad förståndsutveckling» och vad utredningen anfört

om dess innebörd har inte riktats någon invändning under remissbehand­

lingen och jag kan ansluta mig till utredningens förslag och argumentering

i denna del.

När det sedan gäller den praktiskt sett viktigare frågan, hur höggradig den

intellektuella funktionsnedsättningen skall vara för att den nya lagen skall

Vara tillämplig, anser utredningen att det inte är praktiskt möjligt att fast­

ställa en viss bestämd intelligenskvot som övre gräns för lagens tillämpnings­

område. Utredningen anför, att nedsättningen av de intellektuella funktio­

nerna måste vara av mera betydande grad, eftersom nedsättningen skall ha

framkallat behov av särskilda omsorger genom det allmänna. I fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1967

105

skolbarn uttalar dock utredningen särskilt att samma övre gräns bör gälla

för tillämpningen av den föreslagna lagen som gäller enligt 1954 års lag.

Några remissinstanser anser, att den övre gränsen för den nya lagens till-

lämpningsområde inte blivit tillräckligt preciserad i förslaget. Från något

håll efterlyses ett vägledande uttalande om den högsta intelligenskvot vid

vilken den nya lagen i regel skall kunna tillämpas. I fråga om de sociala

konsekvenserna noteras det å andra sidan på flera håll med tillfredsställelse,

att utredningen vill ersätta de delvis ganska snäva formuleringarna härom i

1954 års lag med en mera allmän beskrivning.

För egen del vill jag erinra om att undervisnings- och vårdbehovet långt

ifrån alltid står i relation till den intelligenskvot som kommer fram vid

testning. Metoderna för sådana undersökningar utvecklas och förbättras

visserligen ständigt men de är ändå utformade på sådant sätt, att proven

inte ger en fullständig bild av den undersöktes totala kapacitet utan främst

mäter vissa särskilda delar av den intellektuella förmågan. Olika testnings-

metoder kan lämna från varandra avvikande resultat, utan att detta behöver

vara särskilt anmärkningsvärt. Vissa egenskaper hos individen, såsom ut­

hållighet och anpassningsförmåga, vilka kan vara av väsentlig betydelse vid

bedömningen, kommer i många fall inte tillräckligt till uttryck vid test­

ningarna.

Jag anser därför liksom utredningen att någon särskild precisering av den

intellektuella funktionsnedsättning, som gör lagen tillämplig, t. ex. genom

att man anknyter till en viss bestämd intelligenskvot, inte är praktiskt möj­

lig. Intelligenstestningar utgör givetvis ändå vanligen ett viktigt led vid den

helhetsbedömning som måste äga rum i varje särskilt fall. I övrigt måste

särskild vikt fästas vid om det föreligger behov av sådana särskilda omsorger

genom det allmänna som lagen avser.

Om man liksom utredningen i fråga om den erforderliga graden av intel­

lektuell funktionsnedsättning i viss mån hänvisar till kravet på sociala kon­

sekvenser, kan det måhända synas betänkligt att ge beskrivningen av dessa

konsekvenser en allmän, elastisk utformning.

En något tänjbar bestämning av lagens tillämpningsområde kan emeller­

tid ha skäl för sig när det gäller rätt till omsorger och i varje fall är olägen­

heterna därav inte särskilt framträdande, även om huvudmännen naturligt­

vis måste kunna överblicka sina åligganden på området. Annorlunda förhål­

ler det sig givetvis när det gäller skyldighet att underkasta sig undervisning

eller vård. Jag kommer också att förorda särskild precisering av förutsätt­

ningarna för åtgärder som får genomföras oavsett samtycke, såväl i fråga

om vård som i fråga om undervisning. I sistnämnda hänseende kommer jag

att föreslå att utredningens förslag kompletteras så, att det uttryckligen

framgår av lagtexten att i princip samma övre gräns för särskolplikten skall

gälla som enligt 1954 års lag.

Vad angår barn under skolåldern och personer över denna ålder anser jag

4*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 142

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

106

att utredningens beskrivning av de sociala konsekvenser, som gör lagen till-

lämplig, bestämt är att föredra framför formuleringarna i 1954 års lag.

På de skäl jag nu anfört förordar jag att den nya lagen skall avse så­

dana psykiskt utvecklingsstörda som på grund av hämmad förståndsut­

veckling för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i övrigt be­

höver särskilda omsorger genom det allmänna. Med särskilda omsorger

genom det allmänna avses i princip omsorger, som inte skall beredas indivi­

den enligt annan lagstiftning, t. ex. skollagen, sjukvårdslagen eller lagen om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med uttrycket »i övrigt»

avses exempelvis att hämningen av förståndsutvecklingen medför behov av

omsorger, vilkas uteblivande skulle äventyra den utvecklingsstördes hälsa.

F. n. undantas från tillämpningsområdet för 1954 års lag de som får

sluten psykiatrisk vård eller är utskrivna på försök enligt 19 § lagen om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Utredningen föreslår, att

någon motsvarighet till detta undantag inte tas upp i den nya lagen. Den

särskilda sjukhusvård av psykiskt efterblivna, som dessa får väsentligen på

grund av sin efterblivenhet och som f. n. regleras av sjukvårdslagen och

lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, föreslås falla

under den nya lagen och beredas i s. k. specialsjukhus. Detta förslag stäm­

mer med de intentioner som kom till uttryck vid tillkomsten av lagen om

beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och jag ansluter mig till

det. Vad utredningen i övrigt i detta sammanhang anför om specialvård,

t. ex. på grund av psykisk sjukdom, föranleder inte någon erinran från

min sida. Den nya lagstiftningen om psykiskt utvecklingsstörda och lag­

stiftningen om psykiskt sjuka kan alltså vara att tillämpa samtidigt i fråga

om en och samma person. Detta ökar möjligheterna att samordna olika

omsorger om de psykiskt utvecklingsstörda och en förbättring här har länge

ansetts påkallad.

Det nyss sagda åsyftar främst fall då en psykiskt utvecklingsstörd blir

psykiskt sjuk och därför behöver sluten psykiatrisk vård av mera tillfällig

art. När det föreligger en kombination av utvecklingsstörning och brister

på känslo- och viljelivets områden torde man däremot normalt få välja

mellan vård enligt den föreslagna lagen och sluten psykiatrisk vård. Detta

val får träffas efter var bristernas tyngdpunkt ligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^2 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-2 år 1967

107

Huvudmannaskapet

Enligt utredningens förslag skall huvudmannaskapet för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda fortfarande ligga på landstingskommunerna

utom när det gäller viss undervisning av psykiskt utvecklingsstörda med

syn- eller hörselskada, som staten alltjämt skall ha hand om.

Flera remissinstanser anser att huvudmannaskapet för undervisningen

av de psykiskt utvecklingsstörda bör flyttas över på primärkommunerna

eller att denna fråga bör utredas närmare. Från något håll uttalas den me­

ningen att endast den mera teoretiskt betonade delen av undervisningen bör

läggas under primärkommunalt huvudmannaskap. Som motivering åbero­

pas i allmänhet det önskvärda i att särskolundervisningen i så hög grad

som möjligt integreras i det allmänna skolväsendet. Å andra sidan uttalar

sig några remissinstanser, bl. a. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn,

bestämt till förmån för fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap.

Enligt min mening saknas det inte skäl för att huvudmannaskapet för un­

dervisningen av de psykiskt utvecklingsstörda läggs på primärkommu­

nerna, som har hand om den allmänna skolundervisningen. En sådan ord­

ning skulle vara i linje med vad som gäller i fråga om undervisning och

vård av de rörelsehindrade barnen. Under senare år har allt fler externat-

skolor för psykiskt utvecklingsstörda uppförts i anslutning till eller in­

rymts i vanliga skolor. Erfarenheterna av denna integrering i fråga om

skollokalerna, som främst gällt den teoretiskt inriktade särskolundervis­

ningen, anses i allmänhet mycket goda. Utredningen föreslår också — och

jag ämnar återkomma till detta — att man skall gå vidare på denna väg.

Det kan givetvis invändas, att det är opraktiskt att en del av en skola

lyder under en huvudman och en annan del under en annan huvudman.

Det låter sig också sägas att tillgängliga lokal- och personresurser utnyttjas

bäst om huvudmannen är densamme och att ett gemensamt huvudmanna­

skap skulle kunna underlätta en smidig övergång mellan olika undervis­

ningsformer och därmed främja den allmänna målsättningen att varje

barn skall få den undervisning det behöver och kan tillgodogöra sig.

Emellertid finner jag för min del att skälen för fortsatt landstingskom­

munalt huvudmannaskap för särskolundervisningen f. n. väger tyngre.

Landstingskommunerna har en organisation på området som i det stora

hela visat sig fungera väl. Det synes mindre välbetänkt att överge denna

för den primärkommunala skolorganisationen i ett läge då den sistnämnda

är starkt engagerad i stora nydaningsuppgifter på den allmänna skolans om­

råde. Skolenheterna för det klientel som det här gäller kräver stora upptag­

108

ningsområden. Detta gäller särskilt de kategorier som landstingskommu­

nerna övertog ansvaret för från staten den 1 januari 1967. För dessa katego­

rier behövs regionindelning, dvs. upptagningsområden som består av flera

landstingskommuner, och det kan i något fall t. o. in. tänkas att hela landet

bör utgöra en region. Att under sådana förhållanden föra över huvudmanna­

skapet från en större geografisk enhet till en mindre förefaller mig inte

lämpligt.

Härtill kommer att de psykiskt utvecklingsstörda i särskilt hög grad be­

höver omsorger av flera olika slag, undervisning, vård, bostad m. m., och ett

gemensamt huvudmannaskap för alla dessa omsorger med en samlad över­

blick över hela fältet innebär då bestämda fördelar. Detta blir särskilt accen­

tuerat om man, som utredningen föreslår och jag ämnar förorda, strävar

efter att göra gränsen mellan undervisning och vård mindre markerad än

f. n. Det är vidare ännu så länge i viss mån oklart hur långt den lokalmäs-

siga integreringen av särskolundervisningen med den allmänna skolunder­

visningen lämpligen bör drivas. Någon uppdelning av huvudmannaskapet

så, att primärkommunerna tar hand om den teoretiskt betonade särskol­

undervisningen, som ligger närmast den allmänna grundskolans verksamhet,

medan återstoden av undervisningsverksamheten stannar hos landstings­

kommunerna, kan jag inte förorda f. n.

Såvitt jag förstår behöver ett landstingskommunalt huvudmannaskap inte

medföra någon risk för pedagogisk isolering av särskolundervisningen, om

man håller fast vid den gemensamma målsättningen att varje barn skall få

den undervisning som det kan tillgodogöra sig och tar till vara de integra-

tionsmöjligheter som erbjuder sig. Undervisningstekniska landvinningar

inom det allmänna skolväsendet bör självfallet oberoende av huvudmanna­

skapet tillgodoföras särskolundervisningen i den mån det är möjligt med

hänsyn till denna undervisnings speciella karaktär. Lärarutbildningen bör

så långt det går vara gemensam för grundskolans specialundervisning och

särskolan. Jag vill erinra om att särskolorna liksom det allmänna skolvä­

sendet står under tillsyn av skolöverstyrelsen. Jag anser mig också kunna

förutsätta, att landstingskommuner och primärkommuner utan särskild

författningsreglering kommer att samarbeta så att tillgängliga resurser blir

utnyttjade på bästa sätt. Särskilt är det viktigt — och jag skall återkomma

till detta — att en elev smidigt och snabbt flyttas över från allmän grund­

skola till särskola och vice versa, när det är pedagogiskt motiverat. De psyko­

logiska svårigheter av irrationell natur som lätt uppstår i dessa samman­

hang får inte utgöra något hinder. Sådana problem är över huvud taget mer

eller mindre ofrånkomligen förknippade med de gränsdragningar och kate­

goriklyvningar, som av pedagogiska och organisatoriska skäl i en eller

annan form är nödvändiga, och dem måste man försöka lösa väsentligen

genom upplysningsverksamhet och lämplig handläggning av de enskilda

fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

109

Till det sagda kommer att en överflyttning av huvudmannaskapet för

särskolundervisningen till primärkommunerna knappast torde kunna ske

på grundval av utredningens betänkande. En sådan lösning skulle alltså

kräva ytterligare utredningsverksamhet och dessutom ett omfattande kom­

munalt förberedelsearbete. Därvid skulle de inte obetydliga förslag till änd­

ringar av nuvarande lagstiftning, som utredningen lagt fram och som i över­

vägande grad mottagits med tillfredsställelse under remissbehandlingen,

inte kunna genomföras förrän längre fram i tiden.

Om jag alltså stannar för att nu förorda ett fortsatt landstingskommunalt

huvudmannaskap för särskolundervisningen, vill jag emellertid för den

skull på intet sätt utesluta, att utvecklingen på längre sikt kan tänkas böra

gå mot ett primärkommunalt huvudmannaskap på detta område, sedan de

reformer i fråga om den allmänna undervisningen, som nyligen beslutats

eller är aktuella, genomförts och stabiliserats. Det är också sannolikt, att

primärkommunerna successivt kommer att bli större och därigenom bättre

ägnade att bära upp huvudmannaskapet för verksamhet med stora upptag­

ningsområden. Jag är därför angelägen att inte över hövan binda den fram­

tida utvecklingen när det gäller huvudmannaskapet för undervisningen av

psykiskt utvecklingsstörda. Jag vill redan nu förutskicka, att den nuvarande

möjligheten att överlåta ledningen av särskola till lokal skolstyrelse enligt

mitt förslag kommer att bibehållas och utvidgas.

! fråga om huvudmannaskapet för undervisningen av blinda och

döva psykiskt utvecklingsstörda barn har vissa menings­

skiljaktigheter kommit fram under remissbehandlingen.

Särskolornas rektorsförening anser att ett fortsatt statligt huvudmanna­

skap för en del av denna undervisning är omotiverat och att alltså lands­

tingskommunerna bör överta hela denna undervisning. En sadan lösning

skulle emellertid vara oförenlig med den huvudmannaskapsreform, som be­

slutades år 1963 på grundval av förhandlingar mellan staten och lands­

tingskommunerna, och jag kan inte biträda föreningens förslag.

Jag anser således liksom utredningen att staten tills vidare alltjämt bör

svara för undervisningen i den specialskola, som avses i 2 a § skollagen, av

blinda och döva psykiskt utvecklingsstörda i åldrarna 7—17 år.

När det sedan gäller den vidare undervisningen och utbildningen av blinda

och döva utvecklingsstörda har man från landstingskommunalt håll prote­

sterat mot utredningens förslag att huvudmannaskapet för denna undervis­

ning skall ligga på landstingskommunerna. Det uttalas bl. a. att landstings­

kommunerna inte utan vidare kan ta på sig ansvaret för denna undervisning

samt att frågan om den mest lämpliga organisationen i varje fall bör utredas

närmare, innan lagbestämmelser utfärdas.

Reformen år 1965 i fråga om undervisningen av bl. a. blinda och döva barn

medförde en slutlig lösning bara av grundskolundervisningen för dem.

Denna blev 10-årig och obligatorisk samt lades på staten. Frågorna om hur

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Ilo

den fortsatta undervisningen och utbildningen av dessa barn skulle organi­

seras lämnades i huvudsak öppna. Dessa problem är f. n. föremål för sär­

skilda överväganden.

Jag vill för min del slå fast att ungdomar med det dubbla handikapp, som

består i psykisk utvecklingsstörning och blindhet eller dövhet, givetvis bör

ha en skolplikt som sträcker sig lika långt som för de enbart utvecklings­

störda eller till 21 eller i vissa fall 23 års ålder. För undervisning av blinda

och döva krävs speciell metodik och särskilda resurser, samtidigt som psy­

kisk utvecklingsstörning hos en elev självfallet också är av största betydelse

för hur undervisningen av eleven bör bedrivas. De psykiskt utvecklings­

störda som också är blinda eller döva utgör en mycket liten grupp. Man

måste enligt min mening söka undvika att splittra de särskilda undervis­

ningsresurser som behövs för denna grupp. Sådana resurser finns nu i

huvudsak inom den statliga specialskolan. Med hänsyn till det sagda anser

jag, att staten tills vidare bör svara även för undervisningen av blinda eller

döva särskolpliktiga i åldrarna över 17 år. Man får emellertid vara öppen

för att resultatet av de överväganden, som jag nyss nämnde, kan ge anled­

ning till en omprövning av detta ställningstagande. Att således den statliga

specialskolan skall ha hand om undervisningen och utbildningen även av

blinda och döva utvecklingsstörda över 17 år hindrar inte, att annan huvud­

mans pedagogiska resurser efter avtal mellan staten och denne utnyttjas

för verksamheten, när det är lämpligt.

Jag vill i detta sammanhang något beröra gränsen mellan det statliga och

det landstingslcommunala ansvarsområdet i fråga om undervisningen av

psykiskt utvecklingsstörda. Till specialskolan bör hänföras de, som på grund

av syn- eller hörselskada inte kan undervisas i särskola. Med detta åsyftar

jag inte någon ändring i princip av vad som f. n. tillämpas i fråga om gräns­

dragningen mellan det statliga och det landstingskommunala ansvarsom­

rådet, när det gäller undervisningen av blinda och döva psykiskt utvecklings­

störda i åldrarna 7—17 år. En motsvarande gränsdragning kommer att gälla

även för åldrarna över 17 år. De syn- eller hörselskadade skall alltså i största

möjliga utsträckning undervisas i särskolan, och endast när detta på grund

av syn- eller hörselskadan inte är möjligt skall de hänvisas till den statliga

specialskolan. Där skall de stanna endast så länge de fortfarande är oför­

mögna att följa undervisningen i särskolan.

För de utvecklingsstörda som skall gå i specialskolan bör staten vara

skyldig att ordna bostad om det behövs. I praktiken torde det närmast bli

fråga om bostad i elevhem.

F. n. finns det åtskilliga enskilda institutioner för omsorger

om psykiskt utvecklingsstörda. De kan vara upptagna i en landstingskom­

muns plan för sådana omsorger (enskilda plananstalter) eller ha fått stat­

ligt godkännande utan att ha tagits upp i fastställd plan (riksanstalter). Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

in

finns emellertid också enskilda inrättningar som drivs helt vid sidan om

1954 års lag och som alltså varken är plananstalter eller riksanstalter.

Enligt utredningens bedömande kommer enskilda inrättningars platser

att behövas under en lång följd av år, även om man på längre sikt bör räkna

med att samhället har hand om alla omsorger om de psykiskt utvecklings­

störda. I fråga om de enskilda inrättningarnas betydelse för landstingskom­

munerna föreslår utredningen inte någon ändring i vad som gäller nu.

Landstingskommunerna skall alltså fortfarande vid sin planläggning få

utgå från de enskilda institutionernas resurser men det yttersta ansvaret för

tillräckliga omsorger skall alltid åvila landstingskommunerna. Utredningens

förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran under remissbe­

handlingen.

För egen del kan jag instämma i vad utredningen sålunda anför om de

enskilda inrättningarna för psykiskt utvecklingsstörda.

Inte heller har jag någon invändning mot förslaget att en enskild inrätt­

ning inte skall få drivas utan myndighets godkännande, att den skall vara

underkastad statlig tillsyn och att den skall kunna stoppas om den inte drivs

på tillfredsställande sätt. Som utredningen anför bör de ekonomiska rela­

tionerna mellan landstingskommunerna och de enskilda inrättningarnas

huvudmän liksom hittills i princip regleras genom avtal.

Vissa bestämmelser om samverkan mellan landsting i frå­

ga om omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda finns i 1954 års lag.

Sålunda kan landstingskommuner upprätta gemensam plan och även utan

sådan plan förena sig om gemensamma inrättningar för psykiskt utveck­

lingsstörda. Huvudmannaskapsreformen ökade starkt behovet av samver­

kan mellan olika landstingskommuner. Med hänsyn till att vissa omsorger

kräver upptagningsområden, som är större än en landstingskommun, förut­

sattes det då huvudmannaskapsreformen beslöts, att behövliga regionvårds-

planer skulle upprättas. Mentalsjukvårdsberedningen lade i september 1965

fram förslag till regionindelning av vården av vissa grupper psykiskt utveck­

lingsstörda.

Utredningen anser, att det inte finns anledning att i den nya lagen om

psykiskt utvecklingsstörda reglera den regionundervisning och regionvård

som landstingkommunerna måste organisera, och hänvisar till att stats­

makterna tidigare intagit samma ståndpunkt i fråga om regionsjukvården.

Utredningens uppfattning i denna del har inte mött några invändningar

under remissbehandlingen och jag kan ansluta mig till vad utredningen före­

slår. Den nya lagen bör alltså inte reglera de nödvändiga regionindel­

ningarna och formerna för det samarbete som landstingskommunerna måste

etablera i fråga om regioninstitutionerna. Det får bli landstingskommuner­

nas och huvudtillsynsmyndigheternas sak att se till att dessa frågor löse-i

på tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

112

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1967

Olika former av omsorger

Undervisning

Enligt 1954 års lag sker undervisning av psykiskt utvecklingsstörda i sär­

skola. Undervisningen omfattar förskolundervisning för barn under skol­

åldern, allmän teoretisk och praktisk skolundervisning för särskolpliktiga

barn samt yrkesundervisning för särskolpliktiga som åtnjutit skolundervis­

ning. Undervisningen skall i första hand ske externt men det skall också

finnas internatskolor.

Även enligt utredningens förslag bör undervisning av psykiskt utveck­

lingsstörda meddelas i särskola. Sådan skola föreslås omfatta förskola,

grundskola, som närmast motsvarar de nuvarande allmänt teoretiska klas­

serna, träningsskola, som närmast motsvarar de nuvarande allmänt prak­

tiska klasserna och externa sysselsättningsavdelningarna, eller yrkesskola el­

ler flera av dessa skolformer. Elever, som har svårt för att anpassa sig till

verksamheten i skolan, skall enligt förslaget få specialundervisning i sär­

skola eller specialsärskola. Motsvarande skall gälla elever för vilkas under­

visning det behövs särskilda anordningar. Den som på grund av rörelsehin­

der, långvarig sjukdom e. d. inte kan delta i vanligt skolarbete skall kunna

få särskild undervisning.

I fråga om verksamhetens omfattning utgår utredningen från att varje

barn skall ha rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig. Utred­

ningen framhåller, att denna utgångspunkt medför att begreppet undervis­

ning inom särskolan får en mycket vidsträckt innebörd. Det kommer att om­

fatta även en allmänt utvecklingsbefrämjande pedagogisk verksamhet, som

syftar till att öva upp den utvecklingsstördes färdigheter och ge förmåga till

social anpassning.

Det torde råda enighet om att förskolundervisning har särskilt

stor betydelse för psykiskt utvecklingsstörda barn. En systematisk pedago­

gisk verksamhet som sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt ökar i hög

grad möjligheterna för dessa barn att tillgodogöra sig fortsatt undervisning.

Jag anser att förskolundervisning bör bli ett självklart undervisningsled för

alla psykiskt utvecklingsstörda barn som är mottagliga för sådan undervis­

ning. Detta bör gälla oavsett om barnet kan förmodas bli tillgängligt för fort­

satt undervisning eller inte. För att det uppställda målet skall nås behövs

emellertid inte bara institutioner och utbildad personal utan också att för­

äldrarna är informerade om och positivt inställda till förskolundervisningen.

Jag anser inte lämpligt att utsträcka skolplikten till psykiskt utvecklings­

störda barn under sju år. Den hittillsvarande utvecklingen torde dock visa

113

att i viss mån nya vägar måste sökas för att man skall få till stånd förskol­

undervisning för de psykiskt utvecklingsstörda barnen i tillräcklig omfatt­

ning. Huvudmännen måste aktivt verka för att utvecklingsstörda småbarn

anmäls till och får börja i förskola. Detta innebär först och främst att hu­

vudmännen skall försöka spåra upp de barn, som är utvecklingsstörda, på

ett så tidigt stadium som möjligt. Därvid bör man i görlig mån utnyttja den

personkännedom som finns hos barnavårdscentraler, barnavårdsnämnder,

tjänsteläkare, distriktssköterskor, lärare samt andra myndigheter och

tjänstemän. Dessutom bör man ta till vara möjligheterna att på barn­

stugor observera barnen och på ett tidigt stadium upptäcka eventuella ut­

vecklingsstörningar. Till vissa frågor beträffande den uppspårande verksam­

heten återkommer jag vid behandlingen av inskrivning enligt den nya lagen.

Vidare bör information om förskolundervisningen och dess betydelse ges

till föräldrarna. Här som i många andra avseenden torde samarbete i lämplig

omfattning med föräldraorganisationerna kunna visa sig fruktbringande.

Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen, att transport­

servicen åt förskolbarn bör utvecklas, vill jag som min uppfattning uttala,

att psykiskt utvecklingsstörda förskolbarn inte bör vara sämre ställda i fråga

om transport!^ älp än andra sär skolbarn. Det torde vara särskilt viktigt att

barn i dessa åldrar i största möjliga utsträckning får bo kvar i sina hem.

Redan nu meddelas förskolundervisning i viss utsträckning vid vårdhem­

men för barn. Enligt vad jag inhämtat är erfarenheterna av denna verksam­

het gynnsamma. Jag förutsätter därför att den utvecklas ytterligare.

Skolundervisning av särskolpliktiga psykiskt utvecklingsstörda

barn avser i princip åldrarna från 7 till omkring 17 år. Utredningen anför

att utvecklingen under senare år bl. a. inneburit, att systematiserad under­

visning eller sysselsättning ordnats för allt större grupper av de svårare ska­

dade barnen, vilka tidigare betraktades som obildbara men numera anses

mottagliga för praktisk undervisning och social träning. Utredningen vill att

^man skall gå vidare på denna väg och hänföra allt fler av dessa barn till sär­

skolan. Närmast kommer särskolans träningsskola i fråga för dem. Den

verksamhet som f. n. bedrivs för dessa ålderskategorier vid de externa sys-

selsättningsavdelningarna föreslås bli inordnad under träningsskolan.

Under remissbehandlingen har från något håll uttalats att utredningen

vidgat undervisningsbegreppet alltför mycket med hänsyn till samhällets

begränsade resurser och de undervisningsresultat som kan påräknas.

För egen del vill jag dock här ansluta mig till utredningen. Varje utveck­

lingsstörd bör ha rätt till de omsorger av pedagogiskt och annat slag som

han behöver och kan tillgodogöra sig. De goda erfarenheter man synes ha

haft av de senare årens systematiska undervisning eller sysselsättning av

relativt svårt utvecklingsstörda barn förefaller mig uppmuntrande. Man bör

bygga vidare på dessa erfarenheter och så fort det går i praktiken omsätta

de resultat, som den psykologisk-pedagogiska forskningen kan komma fram

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

114

till. Vid den nödvändiga gränsdragningen mellan undervisning och vård,

som alltså inte blir skarp, bör man enligt min mening av psykologiska och

kanske också pedagogiska skäl inte ge undervisningsbegreppet en alltför

snäv innebörd. Den gränsdragning jag nu berört utesluter inte att man bör

ta till vara de möjligheter till vardagspedagogiska inslag, som yppar sig

inom vårdverksamheten.

Under remissbehandlingen har uttalats vissa farhågor för att kategori­

klyvningen av de utvecklingsstörda blir alltför markerad då de fördelas på

den allmänna grundskolans bjälpundervisning, särskolans grundskola och

särskolans träningsskola. Här måste man enligt min mening söka förena in­

bördes motstridiga synpunkter. Vissa gränsdragningar är uppenbarligen

ofrånkomliga av praktiska hänsyn. Samtidigt är det av inte bara pedago­

giska utan också psykologiska skäl väsentligt att dessa gränser blir så mjuka

som möjligt. Elever bör snabbt och smidigt kunna flyttas från den ena un­

dervisningsformen till den andra. Tillgängliga resurser bör kunna utnyttjas

på bästa sätt. Den pedagogiska utvecklingen inom en undervisningsform får

inte tillåtas släpa efter utvecklingen inom en annan. Kvarvarande fördomar

och andra irrationella attityder i fråga om psykiska utvecklingsstörningar

bör motverkas.

Med utgångspunkt från detta allmänna resonemang biträder jag i sak ut­

redningens förslag att särskolans verksamhet skall differentieras på särsko­

lans grundskola, avsedd för teoretisk undervisning, och särskolans tränings­

skola, avsedd för en mera praktiskt betonad undervisning som närmast syf­

tar till att öva upp den utvecklingsstördes allmänna färdigheter och främja

hans sociala anpassning. Begreppet grundskola bör emellertid reserveras

för den grundskola som avses i skollagen. För särskolans teoretiska under­

visning föreslår jag i stället termen skola för grundundervisning. Som jag

tidigare anfört skall den pedagogiska verksamhet, som de externa syssel-

sättningsavdelningarna f. n. bedriver för de ålderskategorier det här gäller,

hänföras till träningsskolan. Vad utredningen anför om vilka utvecklings­

störda som bör hänvisas till träningsskolan föranleder inte någon erinran

från min sida.

När det sedan gäller att motverka de olägenheter av olika slag, som kate-

goriklyvningar kan medföra, har utredningen föreslagit att man skall an­

ordna särskolans teoretiska undervisning i anslutning till grundskolenhet i

så stor utsträckning som möjligt. Detta förslag har hälsats med tillfredsstäl­

lelse under remissbehandlingen. För egen del finner jag det uppenbart att

det bör följas. Det innebär klara pedagogiska och psykologiska fördelar som

jag nyss antytt.

Samordningen av träningsskolan med grundskolan i lokalavseende inger

större tveksamhet både hos utredningen och de remissinstanser som går in

på problemet. På denna punkt är de praktiska erfarenheterna begränsade.

Utredningen anser dock att det finns goda skäl att på försök samordna även

Kungl. Maj:ts proposition nr lb2 år 1967

115

träningsskolan med grundskolan. Några remissinstanser, bl. a. särskolornas

rektorsförening, ger dock uttryck för en något mera försiktig inställning

härvidlag. För egen del anser jag det för tidigt att ta någon bestämd ställning-

till frågan. Som både utredningen och remissinstanserna påpekat kommer

träningsskolan att få ett tämligen heterogent elevmaterial. Många elever

kommer att ha en relativt låg intelligenskvot och ofta ha ett särpräglat be­

teende. Miljön i anslutning till den vanliga skolan kan tänkas bli alltför krä­

vande för dem, även bortsett från att andra elever kan tänkas uppträda

olämpligt mot dem. Å andra sidan föreligger ju, som jag nyss var inne på,

starka skäl rent allmänt för en lokalmässig samordning med övriga skol­

former. Man bör därför genom lämpligt anordnad försöksverksamhet söka

skaffa sig de erfarenheter på området som man nu saknar.

En annan möjlighet att överbrygga gränserna mellan särskolan och den

vanliga skolan anvisas av en bestämmelse i 6 § 1954 års lag, enligt vilken

ledningen av externatskola kan överlåtas på skolstyrelsen i vederbörande

skoldistrikt. Denna möjlighet vill utredningen ta bort. Under remissbehand­

lingen har särskilt skolöverstyrelsen och de landstingsfria städerna proteste­

rat mot detta förslag. Centralstyrelsen för psykiskt utvecklingsstörda i

Malmö förordar tvärtom, att överlåtelsemöjligheten skall utvidgas till att

omfatta även internatskolor. Av de landstingsfria städernas remissyttran­

den framgår, att de f. n. helt eller delvis utnyttjat möjligheten enligt 6 § 1954

års lag. De är angelägna om att kunna bibehålla nuvarande ordning.

Som framgått tidigare anser jag visserligen att de utvecklingsstörda bar­

nen f. n. praktiskt sett är mest betjänta av att undervisningen av dem fort­

farande i princip ligger under landstingskommunalt huvudmannaskap. Men

jag har också understrukit angelägenheten av att gränserna mellan särsko­

lan och den vanliga skolan i praktiken blir så litet märkbara som möjligt. Jag

förordar därför att det skall vara möjligt att överlåta ledningen av en sär­

skola på skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen. Med försla­

gets uppläggning, enligt vilken man i princip skiljer mellan boendeformer

och övriga omsorger, innebär detta att överlåtelsemöjligheten kommer att

omfatta även de nuvarande internatskolorna. Vad som kan överlåtas skall

emellertid bara vara ledningen av undervisningen och det omedelbara ansva­

ret för undervisningslokalerna, inte ansvaret för erforderliga bostäder,

exempelvis elevhem. Överlåtelsen innebär inte, att landstingskommunen

befrias från sitt allmänna ansvar för att de psykiskt utvecklingsstörda i

landstingskommunen får undervisning.

I den mån överlåtelsemöjligheten utnyttjas får skolstyrelserna ökade in­

sikter i fråga om undervisning av psykiskt utvecklingsstörda, samtidigt som

erfarenhet vinns av primärkommunal verksamhet på detta område. Slut­

ligen innebär mitt förslag i denna del att jag i ett betydelsefullt avseende

tillmötesgår ett grundläggande önskemål från huvudmannahåll, nämligen

att huvudmännen skall få så stor organisatorisk handlingsfrihet som möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr

142

år 1967

116

Liksom utredningen och ett flertal remissinstanser vill jag understryka

yrkesundervisningens betydelse för de psykiskt utvecklingsstör­

da. Särskolans yrkesundervisning bör enligt min mening stå öppen för alla

utvecklingsstörda ungdomar som behöver den, oavsett om de tidigare gått i

särskola eller inte.

F. n. brukar man skilja mellan två olika huvudtyper av yrkesundervis­

ning för psykiskt utvecklingsstörda, nämligen dels yrkesutbildning, som

syftar till att ge eleverna fullständig utbildning i ett visst yrke, och dels

yrkesträning, vars mål är begränsat till uppövning av allmän arbetsför­

måga eller arbetsskicklighet inom ett begränsat område. Utredningen för­

ordar en bred uppläggning för särskolans yrkesundervisning så att den sva­

rar mot elevernas olika förmåga att tillgodogöra sig undervisning och an­

passa sig socialt. Undervisningen bör omfatta såväl yrkesutbildning och yr­

kesträning som fortsatt teoretisk utbildning. Till dessa tankegångar anslu­

ter jag mig. De ligger helt i linje med den allmänna princip för omsorgerna

om psykiskt utvecklingsstörda som jag tidigare berört.

För yrkesutbildningen föreligger sannolikt ett så begränsat elevunderlag,

att regional samverkan mellan flera landstingskommuner blir nödvändig,

särskilt som man bör eftersträva en så omfattande differentiering på olika

yrken som elevernas förutsättningar medger. Därvid bör man enligt min

mening ta vara på de möjligheter som kan föreligga att samordna särskolans

yrkesutbildning med den allmänna yrkesundervisningen. I själva verket

torde de praktiska förutsättningarna för eu resursmässig integration vara

särskilt stora på detta område med hänsyn till att både den allmänna yrkes­

undervisningen och särskolans yrkesundervisning befinner sig under upp­

byggnad i högre grad än grundskolundervisningen. Vid planering av nya all­

männa yrkesskolor bör alltså även särskolans lokalbehov beaktas.

Jag vill slutligen understryka utredningens uttalande att särskolan i sam­

verkan med arbetsförmedlingen och arbetsvärden bör se till att eleverna

efter avslutad undervisning placeras i arbetslivet, antingen i öppna markna­

den eller i skyddad verksamhet. Allmän enighet torde råda om att denna

viktiga del av omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda måste ägnas

ökad uppmärksamhet.

Utredningens förslag om specialundervisning i särskola eller

undervisning i specialsärskola av psykiskt utvecklingsstörda med beteende­

rubbningar eller andra komplicerande handikapp, vilket har en liknande

bestämmelse i skollagen som förebild, har inte föranlett någon erinran under

remissbehandlingen. För min del biträder jag förslaget. Jag erinrar om att

vissa utvecklingsstörda med gravare syn- eller hörselskada enligt mitt för­

slag skall tas om hand inom den statliga specialskolan.

Utredningens förslag om s. k. särskild undervisning är en

nyhet som också har sin förebild i skollagen. Förslaget har lämnats utan

erinran under remissbehandlingen. Det utgör enligt min mening ett fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

117

steg och jag ansluter mig till det. Särskild undervisning skall vid behov kun­

na meddelas i den utvecklingsstördes hem eller på en vårdinrättning där

han är intagen. Som utredningen anför skall emellertid undervisning i första

hand ske kollektivt, och endast när vanlig skolgång i ett enskilt fall är omöj­

lig eller olämplig skall särskild undervisning meddelas.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att det skall vara obligatoriskt

för landstingskommunerna att anordna förskolundervisning, grundunder­

visning, träningsundervisning och yrkesundervisning samt specialundervis­

ning och särskild undervisning. Som utredningen föreslår bör även särskol-

undervisning som bedrivs vid vårdinrättningar eller i hemmet organisato­

riskt hänföras till särskolan.

När det sedan gäller vuxenundervisning av psykiskt utveck­

lingsstörda kan jag helt instämma med utredningen i att sådan undervis­

ning är mycket angelägen för att hjälpa dem till så normala livsbetingelser

som möjligt. Det kan gälla att bota brister i den tidigare skolundervisningen,

vilka orsakats t. ex. av placering i fel skolform, att ta till vara inträffad efter­

mognad eller helt enkelt att vidmakthålla tidigare kunskaper, men även i

övrigt är vuxenundervisning av psykiskt utvecklingsstörda väl motiverad

som allmänt utvecklingsbefrämjande. Det kan också uppstå behov av om­

skolning av en psykiskt utvecklingsstörd. Liksom utredningen anser jag

dock att man inte nu bör ålägga landstingskommunerna att anordna vuxen­

undervisning för psykiskt utvecklingsstörda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Vård

Gällande lag saknar närmare bestämmelser om innehållet i den vård som

landstingskommunerna skall bereda de psykiskt utvecklingsstörda. Däremot

reglerar lagen vilka vårdinrättningar som skall finnas. Obligatoriska är

arbetshem, ålderdomshem eller platser för åldringar vid arbetshem, vårdhem

för barn och vårdhem för vuxna.

Enligt utredningens lagförslag skall vården av de psykiskt utvecklings­

störda omfatta erforderlig social och medicinsk omvårdnad, lekterapi, arbets­

terapi och skyddad sysselsättning. Som obligatoriska vårdinrättningar före­

slås vårdhem och specialvårdhem, vilka närmast motsvarar de nu obliga­

toriska vårdanstalterna, samt daghem för barn, sysselsättningshem, verk­

städer för skyddad sysselsättning och specialsjukhus. Specialvårdhemmen

skall närmast vara avsedda för vissa psykiskt utvecklingsstörda som även

har fysiska handikapp, t. ex. syn- eller hörselskada, och specialsjukhusen för

vissa rörelsehindrade, asociala eller eljest särskilt svår skötta utvecklings­

störda. Specialsjukhusen motsvarar i huvudsak de nuvarande särskilda sjuk­

husen för psykiatrisk vård av psykiskt efterblivna.

Om en utvecklingsstörd behöver vård enligt lagen men av någon anledning

118

inte bör få den i en institution, skall han enligt utredningens förslag kunna

få vården i sitt hem (hemmavård).

Utredningen föreslår, att det skall införas skyldighet för landstingskom­

munerna att anordna skyddad sysselsättning för psykiskt ut­

vecklingsstörda. Utredningen föreslår vidare, att särskilda verkstäder för

skyddad sysselsättning av psykiskt utvecklingsstörda skall inrättas, att dessa

verkstäder skall drivas av centralstyrelserna samt att statsbidrag till verk­

samheten skall utgå utan villkor att platserna på verkstäderna står till den

offentliga arbetsförmedlingens förfogande.

Att det kan behövas särskilda skyddade verkstäder för psykiskt utveck­

lingsstörda har godtagits under remissbehandlingen. Förslagen om att

centralstyrelserna skall driva de skyddade verkstäderna och att dessa skall

få statsbidrag utan villkor om att platserna står till arbetsförmedling­

ens förfogande har gett upphov till delade meningar. Arbetsmarknads­

styrelsen förordar att den skyddade sysselsättningen av psykiskt utveck­

lingsstörda integreras med landstingskommunernas allmänna arbetsvärd.

Verkstäderna bör alltså enligt styrelsens mening inte drivas av centralsty­

relserna utan av landstingskommunernas allmänna arbetsvårdsorgan. Dessa

senare skall emellertid samarbeta med centralstyrelserna när det gäller

psykiskt utvecklingsstörda. Vidare bör enligt styrelsens mening platserna

vid verkstäderna alltid stå till arbetsförmedlingens förfogande. Medicinal­

styrelsen är tveksam om man bör ta bort statsbidragsvillkoret att platserna

skall stå till arbetsförmedlingens förfogande. Styrelsen befarar att arbets­

värdens medverkan i så fall blir otillräcklig. Utredningens förslag stöds av

bl. a. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn. Några huvudmän går på

arbetsmarknadsstyrelsens linje, några på utredningens.

Skyddad sysselsättning utgör f. n. en av verksamhetsformerna inom

arbetsvärden. Denna utgör i sin tur en del av samhällets verksamhet för

rehabilitering av bl. a. handikappade. Denna rehabilitering är inledningsvis

ofta av medicinsk art men övergår normalt successivt till att bli av alltmer

social karaktär. På detta senare stadium kommer arbetsvärden in i bilden.

Den är i princip avsedd för alla handikappade som behöver den, vare sig

handikappet är fysiskt eller psykiskt och i det senare fallet vare sig det är

fråga om psykisk utvecklingsstörning eller ett handikapp av annan psykisk

art. Något åliggande för någon att bedriva arbetsvärd finns f. n. inte. Där­

emot kan statsbidrag utgå för sådan verksamhet enligt kungörelsen den

16 juni 1966 (nr 370) om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden.

Bl. a. kan landstingskommun få bidrag. Enligt kungörelsen är arbetsvärdens

verksamhetsformer arbetsprövning, arbetsträning och skyddad sysselsätt­

ning. Dessutom förekommer s. k. halvskyddad sysselsättning. Arbetspröv-

ningen avser närmast att testa den handikappades arbetsförmåga samt klar­

lägga hans inriktning och möjligheter i arbetshänseende. Arbetsträningen

Kungl. Mcij:ts proposition nr H2 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

119

syftar till att öva upp den handikappades arbetsförmåga och arbetsskicklig­

het under en begränsad tid, i allmänhet högst sex månader. Skyddad syssel­

sättning är avsedd för handikappade som mera stadigvarande har svårt att

få eller behålla ett arbete i öppna marknaden. Placering vid verkstad för

skyddad sysselsättning innebär att den handikappade inlemmas i en miljö

med industriell karaktär, där han i princip skall kunna stanna kvar under

obegränsad tid. Verksamheten är där inriktad på produktion med så god

ekonomisk lönsamhet som möjligt. Halvskyddad sysselsättning slutligen

förekommer vid företag. Ett av villkoren för statsbidrag är att platserna på

inrättning som avses i kungörelsen står till den offentliga arbetsförmed­

lingens förfogande. Tillsyn över verksamhet till vilken bidrag utgår utövas

av arbetsmarknadsstyrelsen.

Att som utredningen föreslår ålägga landstingskommunerna att anordna

skyddad sysselsättning för psykiskt utvecklingsstörda och således införa en

lagstadgad rätt för dessa till sådana omsorger, medan en dylik rätt ännu

inte tillkommer övriga handikappgrupper, är enligt min mening inte lämp­

ligt. På de skäl arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen anfört anser

jag inte heller att särskilda statsbidragsvillkor bör föreskrivas för denna

verksamhet.

Med hänsyn till att det är angeläget att psykiskt utvecklingsstörda får del

av arbetsvärd, särskilt skyddad sysselsättning, bör man enligt min mening

räkna med att landstingskommunerna kommer att bygga ut sådan verksam­

het för psykiskt utvecklingsstörda. Om primärkommunerna anordnar skyd­

dad sysselsättning för andra kategorier handikappade, kan detta utgöra en

särskild anledning för landstingskommunerna att koncentrera sin verksam­

het i denna del på det utvecklingsstörda.

Kungörelsen om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvärden innehåller

bara ett fåtal villkor av organisatorisk art. Verksamheten skall ledas av före­

ståndare och arbetsledare som arbetsmarknadsstyrelsen förklarat kompe­

tenta. Vidare skall läkartillsyn ordnas på sätt som styrelsen godkänner. Slut­

ligen skall platserna stå till arbetsförmedlingens förfogande. Däremot är det

i övrigt utan betydelse för rätten till statsbidrag, om skyddad sysselsättning

för psykiskt utvecklingsstörda drivs av centralstyrelse eller av annat lands­

tingskommunalt organ. Här finns alltså möjlighet att ta hänsyn till de lokala

förhållandena. Olika organisationsformer kan prövas. Vad som enligt min

mening är viktigt är en nära samverkan mellan den offentliga arbetsför­

medlingen, centralstyrelsen och landstingskommunens allmänna arbets-

vårdsorgan samt, i förekommande fall, primärkommunalt arbetsvårdsorgan.

Att arbetsmarknadsstyrelsen när det gäller psykiskt utvecklingsstörda bör

samråda med medicinalstyrelsen och vid behov med skolöverstyrelsen är

också självklart.

Som framgått kommer alltså enligt mitt förslag några bestämmelser om

120

skyddad sysselsättning inte att finnas i den nya lagen. Detta hindrar givetvis

inte att skyddad sysselsättning av psykiskt utvecklingsstörda kombineras

med omsorger enligt lagen, t. ex. i fråga om bostad.

I övrigt kan man i viss mån ha delade meningar om hur detaljerade den

nya lagens bestämmelser om vård bör vara. Här har två olika principstånd­

punkter kunnat urskiljas under remissbehandlingen. A ena sidan ser Riks­

förbundet för utvecklingsstörda barn gärna, att lagen relativt ingående före­

skriver vilka olika vårdformer som skall förekomma. Å andra sidan fruktar

man från huvudmannahåll en alltför stel reglering som skulle kunna binda

utvecklingen och därmed rentav vara till skada för verksamheten. Det före­

faller emellertid knappast finnas delade meningar på det principiella planet

om vad vården av de psykiskt utvecklingsstörda bör omfatta.

Som utredningen framhåller bör vården av de psykiskt utvecklingsstörda

syfta till att på bästa möjliga sätt anpassa dem till omvärlden. Även jag

anser att vården bör omfatta behövlig personlig och medicinsk omvårdnad,

lekterapi och arbetsterapi. Vidare behövs i många fall talterapi och sjuk­

gymnastik. Några närmare bestämmelser om vad vården bör omfatta bör

dock enligt min mening inte tas in i lag. Detta skulle bl. a. kunna leda till

inte önskvärda motsatsslut. Med sikte på nyssnämnda mål för vården bör

landstingskommunerna med hjälp av tillsynsmyndigheterna utveckla denna

i enlighet med vetenskapens rön och vunna erfarenheter.

Däremot anser jag det lämpligt att lagen innehåller en kortfattad bestäm­

melse om vilka vårdinrättningar som skall finnas. Dessa bör enligt min

mening vara vårdhem, specialsjukhus, daghem för barn och sysselsättnings-

hem. För utvecklingsstörda som behöver vård i vårdhem med särskilda

anordningar, t. ex. blinda och döva utvecklingsstörda, bör vidare finnas

specialvårdhem.

Vad utredningen anför om daghem och sysselsättningshem

ansluter jag mig till. I fråga om dessa inrättningar innebär mitt förslag den

ändringen i förhållande till nuläget, att de blir obligatoriska i stället för

fakultativa.

Vissa psykiskt utvecklingsstörda behöver särskilt kvalificerade medi­

cinska omsorger. Sådan vård bör meddelas på specialsjukhus. De

utvecklingsstörda det här gäller är närmast vissa rörelsehindrade, vidare

sådana som bör vårdas för sig, därför att de är asociala eller av annan orsak,

samt höggradigt utvecklingsstörda som är svårskötta. Till specialsjukhus

enligt nya lagen bör bl. a. hänföras de nuvarande särskilda sjukhusen för

psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningens förslag att landstingskommunerna skall vara skyldiga att

bereda hemmavård har inte i och för sig föranlett några invändningar

under remissbehandlingen. Jag biträder förslaget i denna del och kan ansluta

mig till vad utredningen anför i detta sammanhang. Under remissbehand­

lingen har från något håll anförts, att det materiella innehållet i denna vård­

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

121

form är obestämt. Man kan emellertid enligt min mening knappast göra nå­

gon precisering av hemmavården utöver vad som framgår av sammanhanget,

nämligen att det i princip skall vara fråga om omsorger som en utvecklings­

störd egentligen skulle ha fått i inrättning som avses i lagen men som han av

särskilda skäl i möjlig omfattning i stället får i sitt hem. Härutöver bör

hemmavård naturligtvis i särskilt hög grad kombineras med stöd och råd

till föräldrarna.

Fritidsverksamhet

Av 1954 års lag eller dess förarbeten framgår inte om anordnande av fri­

tidsverksamhet ingår i de omsorger som landstingskommunerna enligt lagen

skall bereda de psykiskt utvecklingsstörda. I 4 § särskolereglementet före­

skrivs emellertid att elever vid internatskola skall beredas lämplig fritids­

sysselsättning.

Utredningen understryker starkt att fritidsverksamheten är mycket bety­

delsefull och att det därför är angeläget att den ökas. Under remissbehand­

lingen har samma uppfattning uttalats från flera håll. Utredningen vill dock

inte föreslå, att landstingskommunerna åläggs att anordna fritidsverksam­

het för de psykiskt utvecklingsstörda, utan nöjer sig med en rekommenda­

tion.

För egen del vill jag helt instämma i vad utredningen anför om fritids­

verksamhetens stora betydelse och det angelägna i att den utvecklas. Det

gäller inte minst att söka bryta den utvecklingsstördes isolering. Vid bygg-

nadsplanering bör lämpligen behovet av lokaler för fritidssysselsättning

beaktas. Det är särskilt viktigt att försöksverksamhet inleds på de punkter

där man ännu så länge saknar praktisk erfarenhet. Jag tänker här särskilt

på de utvecklingsstörda som skrivits ut och arbetar i öppna marknaden.

Samarbete bör sökas med sammanslutningar som sysslar med fritidsverk­

samhet av olika slag. Det blir en uppgift för tillsynsmyndigheterna att

hjälpa huvudmännen att lägga upp fritidsverksamheten för de utvecklings­

störda. F. n. bör särskild fritidsverksamhet inte åläggas huvudmännen som

en skyldighet.

Boendeformer

Enligt 1954 års lag skall behovet av särskolundervisning i första hand till­

godoses genom extern undervisning. För stad med minst 25 000 invånare

skall externatundervisning alltid vara anordnad. I övrigt skall finnas inter­

natskolor. Under vissa förutsättningar kan särskolelev utackorderas i

familjevård eller skrivas ut på försök från särskolan. Försöksutskrivning

kan kombineras med bestämmelse att den utvecklingsstörde skall bo i inac-

korderingshem eller lämpligt enskilt hem. Den som skrivits in vid vård­

anstalt skall i första hand utackorderas i familjevård eller försöksutskrivas

till öppen vård.

122

Detta företräde för omsorger av öppen natur vill utredningen i princip

behålla. Som framgått är gällande bestämmelser om verksamhetens art och

innehåll i stor utsträckning sammanflätade med föreskrifter om institutioner

och boendeformer. Enligt utredningen bör i den nya lagen boendeformerna

behandlas för sig och övriga verksamhetsformer för sig, utom i viss mån när

det gäller vårdhem och specialsjukhus. Utredningen föreslår att psykiskt

utvecklingsstörda, som inte kan bo i eget hem men inte behöver bo i vård­

hem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat enskilt hem, inackor-

deringshem eller elevhem. Dessutom rekommenderar utredningen särskilda

bostadslägenheter, korttidshem och kolonier.

Vad utredningen föreslår i denna del har under remissbehandlingen häl­

sats med tillfredsställelse, och jag kan för min del ansluta mig till utred­

ningen.

Genom att man alltmer skiljer mellan boendeformer å ena sidan och övrig

verksamhet, exempelvis undervisning, å andra sidan och så mycket som

möjligt genomför detta betraktelsesätt i praktiken gör man de utvecklings­

stördas tillvaro mera lik andra människors, vilket jag anser ytterst önskvärt.

Man får också ett mera flexibelt omsorgssystem med många olika kombina-

tionsalternativ och kan alltså lättare ge varje utvecklingsstörd vad just han

behöver. Detta medför att gränsen mellan öppen och sluten vård blir mindre

markerad än f. n.

Liksom utredningen anser jag att man i första hand bör tillämpa så öppna

omsorgsformer som möjligt. Ju yngre ett utvecklingsstört barn är desto mer

angeläget är det i allmänhet att barnet får bo kvar i sitt hem. För många

vuxna utvecklingsstörda bör det slutliga målet i fråga om boendeform vara

en egen bostad. Om den utvecklingsstörde inte kan bo i eget hem, bör man

undersöka om han kan få bo i annat enskilt hem som kan godkännas.

Ett alternativ som enligt min mening har framtiden för sig utgör i n-

ackorderingshemmen. De kan utformas på olika sätt, för kortare

vistelse närmast av övergångskaraktär eller för mera stadigvarande boende,

och förenas med ett större eller mindre mått av tillsyn m. in.

Även om det alltså i och för sig är önskvärt med så öppna omsorgsformer

som möjligt vill jag understryka, att man i varje enskilt fall får väga boende­

formen mot behovet av andra omsorger och möjligheten att bereda dessa på

bästa sätt. Även vid landstingskommunernas planering av omsorgerna om

de utvecklingsstörda, vid vilken bostadsfrågorna självfallet inte kan behand­

las isolerade från övriga omsorgsformer, är en motsvarande avvägning nöd­

vändig. Yad utredningen i detta sammanhang anför om särskolor och elev­

hem föranleder inte någon erinran från min sida. Det är självfallet i prin­

cip önskvärt att eleverna reser hem över veckosluten i så stor utsträckning

som möjligt. Det bör därför vid behov finnas femdagarshem eller femdagars-

platser i fråga om vilka det förutsätts att eleven under veckosluten bor utan­

för elevhemmet, om inte något särskilt hinder möter. Även under ferierna

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

123

bör eleverna naturligtvis i största möjliga utsträckning bo utanför elevhem­

met.

Vad utredningen i detta sammanhang anför om differentiering av vård­

anstalterna och om verksamheten där föranleder inte någon erinran från

min sida.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Organisations- och personalfrågor

Centralstyrelse m. m.

Utredningens förslag, som i denna del i huvudsak överensstämmer med

gällande ordning, innebär att ett särskilt landstingskommunalt förvaltnings­

organ, centralstyrelsen, skall ha hand om i princip alla omsorger

om psykiskt utvecklingsstörda. Detta förslag har under remissbehandlingen

fått stöd särskilt från Riksförbundet för utvecklingsstörda barn. Enligt ut­

redningens förslag skall det alltjämt vara möjligt att till centralstyrelse utse

en landstingskommunal nämnd som har hand om andra uppgifter.

Vissa av de remissinstanser, som utgår från landstingskommunalt huvud­

mannaskap för alla omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, har fört fram

andra lösningar i fråga om det landstingskommunala förvaltningsorganet

än utredningen föreslår. Ett gemensamt drag för dessa är att de syftar till

ett organisatoriskt närmande till sjukvården. Längst går mentalsjukvårds­

beredningen som synes anse att ansvaret för inte bara vården utan också

undervisningen av de utvecklingsstörda bör läggas på sjukvårdsstyrelserna.

Dessa skulle på tjänstemannaplanet förses med den behövliga pedagogiska

sakkunskapen och centralstyrelserna skulle alltså tas bort. Vissa landsting

har förordat att vården av de utvecklingsstörda inordnas under sjuk­

vårdsorganisationen. Denna uppfattning har särskilt understrukits i fråga

om specialsjukhusen. Enligt läkarorganisationernas mening bör dessa sjuk­

hus inte isoleras från den allmänna sjukvården. Allmänt har från lands-

tingshåll framförts önskemål om att få så stor handlingsfrihet som möjligt

i organisatoriskt hänseende. Tvingande detaljreglering anses böra undvikas.

Jag har i det föregående förordat att huvudmannaskapet för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda fortfarande skall ligga på landstingskommu­

nerna. Dessa omsorger har i vissa avseenden nära anknytning till sjukvår­

den, som landstingskommunerna också är huvudmän för. Det kan låta sig

sägas att man bör fullfölja det enhetliga huvudmannaskapet för sjukvård

och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda med att ha ett enda förvalt­

ningsorgan för all denna verksamhet. Emellertid omfattar omsorgerna om

de utvecklingsstörda ett mycket viktigt pedagogiskt inslag. Hos de nuva­

rande centralstyrelserna finns erfarenheter av både undervisning och vård

av psykiskt utvecklingsstörda. Jag förordar som huvudregel även i fortsätt­

ningen att det skall finnas ett särskilt landstingskommunalt förvaltnings­

organ för omsorgerna om de utvecklingsstörda. Skiftande lokala förhållan­

den kan emellertid utgöra skäl för särskilda organisatoriska anordningar,

och det kan vara olämpligt att alltför mycket binda den framtida utveck­

125

lingen. Jag har därför förståelse för huvudmännens önskemål om organi­

satorisk handlingsfrihet. En sådan handlingsfrihet inryms i utredningens

iörslag att en landstingskommunal nämnd, som har hand om andra upp­

gifter, skall kunna utses till förvaltningsorgan också för omsorgerna om de

psykiskt utvecklingsstörda. Jag förordar detta förslag. Det torde i allmän­

het närmast vara sjukvårdsstyrelsen som här bör komma i fråga. Vidare

förordar jag, som tidigare framgått, att landstingskommunen skall kunna

överlåta ledningen av särskola på den lokala skolstyrelsen.

Specialsjukhusen utgör ett särskilt problem i detta sammanhang. De

nuvarande särskilda sjukhusen för psykiskt utvecklingsstörda ingick tidi­

gare i den statliga mentalsjukvårdsorganisationen. Den 1 januari 1967 över­

togs denna i princip av landstingskommunerna och de särskilda sjukhusen

för psykiskt utvecklingsstörda utom Vipeholms sjukhus inordnades då

provisoriskt under sjukvårdslagen och kom alltså att ingå i den allmänna

landstingskommunala sjukvårdsorganisationen. Jag har i ett tidigare avsnitt

förordat att dessa sjukhus skall höra till vårdorganisationen enligt den nya

lagen. Vården vid specialsjukhusen lår självfallet inte standardmässigt släpa

efter den allmänna sjukvården. Vid regionplaneringen för specialsjukhusen

kan det på längre sikt befinnas lämpligt att ansluta dem till de allmänna

regionsjukhusen. Dessa regionala sjukhus skulle då ha resurser för en all­

sidig och kvalificerad medicinsk-psykiatrisk diagnostik och terapi. Jag för­

ordar med hänsyn härtill att landstingskommunen skall kunna besluta att

ledningen av specialsjukhus skall utövas av sjukvårdsstyrelsen. Den kom­

petensfördelning mellan denna styrelse och det särskilda förvaltningsorga­

net för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda som ett sådant beslut för

med sig kan landstingskommunen själv fastställa närmare. Det särskilda

förvaltningsorganet för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall dock

alltid ha en allmän överblick över samtliga dessa omsorger.

Det särskilda förvaltningsorganet för de utvecklingsstörda kallas f. n.

centralstyrelse. Liksom utredningen och flera remissinstanser anser jag

denna benämning föga idealisk. Jag biträder här ett förslag från Riksför­

bundet för utvecklingsstörda barn om att förvaltningsorganet skall beteck­

nas styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Denna benämning

torde för den mera vardagliga användningen kunna förkortas till omsorgs-

styrelse.

Vad utredningen anför om det särskilda förvaltningsorganets samman­

sättning, tillsättning och arbetsformer samt i fråga om organ som är gemen­

samma för flera landstingskommuner föranleder inte någon erinran från

min sida. Det är självfallet angeläget att omsorgsstyrelsen och dess tjänste­

män har ett gott samarbete med föräldraföreningarna för utvecklingsstörda

barn och andra handikapporganisationer samt goda kontakter med de

utvecklingsstördas vårdnadshavare och förmyndare.

Vissa ärenden med inslag av tvång gentemot den enskilde, t. ex. om in-

Kungl. Maj. ts proposition, nr 1^2 år 1967

126

eller utskrivning, handläggs f. n. av eu särskild delegation inom centralsty­

relsen. Delegationen består av en lagfaren ordförande, som länsstyrelsen

utser, och två—fyra andra ledamöter, som centralstyrelsen utser inom sig.

Utredningen föreslår en särskild nämndorganisation för vissa

frågor. Enligt förslaget skall ett organ motsvarande centralstyrelsens delega­

tion alltjämt finnas och kallas centralstyrelsens nämnd. Dessutom skall det

enligt förslaget finnas en särskild utskrivningsnämnd vid specialsjukhus

med en sammansättning som motsvarar den som gäller för utskrivnings-

nämnderna enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall. Ledamot av nämnd skall ha avlagt domared eller motsvarande försäk­

ran och skall vara underkastad reglerna om domarjäv. När det gäller för­

farandet inför nämnd föreslår utredningen vissa bestämmelser i fråga om

muntlig handläggning, rätt att anlita biträde m. m. som i huvudsak har mot­

svarighet i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Särskolan är en av de undervisningsformer som samhället tillhandahåller

för att alla barn och ungdomar skall kunna få den undervisning de behöver

och kan tillgodogöra sig. Ur denna synpunkt kan det te sig mindre tilltalande

att omgärda särskolan med relativt omfattande bestämmelser av processu-

eil karaktär. Å andra sidan måste beaktas, att särskolplikten är avsevärt

längre än den vanliga skolplikten, att särskolelever inte sällan måste bo

utanför föräldrahemmet för att kunna få adekvat undervisning samt att

tveksamma diagnosfrågor kan uppstå. Allt detta kräver att särskild hänsyn

tas till rättssäkerhetsintresset, vilket man också ansåg vid tillkomsten av

1954 års lag. I normala fall bör förfarandet vid in- och utskrivning m. m.

vara så likt det som tillämpas vid andra skolor som möjligt. Men för de

tveksamma eller kontroversiella fallen måste ett prövningsförfarande stå

till buds som tillfredsställer högt ställda anspråk på rättssäkerhet. Detta

gäller naturligtvis också för vårdsektorn, där rättssäkerhetssynpunkterna

får ökad praktisk betydelse i och med att de särskilda sjukhusen för psykiskt

utvecklingsstörda inordnas under den nya lagen som specialsjukhus.

Mot denna bakgrund anser jag liksom utredningen och de remissinstanser

som yttrat sig i frågan, att det bör finnas en särskild nämndorganisation för

prövning av vissa ärenden om in- och utskrivning m. m. enligt den nya lagen.

Det bör emellertid kunna räcka med en typ av nämnd. Jag föreslår att den

kallas beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och får en samman­

sättning som i princip motsvarar vad utredningen föreslår för centralsty­

relsens nämnd. Det är naturligtvis önskvärt att en läkare, helst en psykiater,

ingår i beslutsnämnden. Omsorgsstyrelsens överläkare bör dock inte få vara

ledamot av nämnden. Det bör vara möjligt att utse mer än en beslutsnämnd

i en landstingskommun. Med hänsyn till det anförda bör det vara möjligt

för Kungl. Maj :t att medge avsteg från kravet på att andra ledamöter av

beslutsnämnd än ordföranden skall vara ledamöter eller suppleanter i om-

sorgsstyrelsen. I övrigt bör de organisatoriskt-processuella bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

127

om beslutsnämnden enligt min mening i stor utsträckning få samma inne­

håll som reglerna om utskrivningsnämnd i lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Detta innebär att jag i huvudsak biträder vad

utredningen föreslår i denna del. De frågor som utredningen avser för ut-

skrivningsnämnderna vid specialsjukhusen får prövas av beslutsnämnd i

den landstingskommun där sjukhuset är beläget.

Personal

Enligt 1954 års lag skall det finnas en rektor för landstingskommunens

särskolväsende, en vårdföreståndare för dess vårdanstalter samt en förestån­

dare för och en ansvarig läkare vid varje särskola och varje vårdanstalt.

Dessutom skall centralstyrelsen ha en läkare till sitt förfogande. Några

ytterligare bestämmelser om personal innehåller inte lagen. Emellertid med­

för lagen givetvis en principiell skyldighet för huvudmannen att ha den per­

sonal som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett till­

fredsställande sätt.

Utredningen föreslår inte några större ändringar i fråga om lagbestämmel­

serna. Rektorn skall dock enligt förslaget kallas särskolchef, vårdförestån­

daren vårdchef och föreståndaren för särskola rektor. Särskolchefen skall

inte samtidigt behöva vara rektor för särskola. Vid specialsjukhusen föreslås

gälla samma bestämmelser om läkare som vid andra sjukhus.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till vad utredningen föreslår.

Bestämmelser om särskolchef, vårdchef, överläkare hos styrelse för omsor­

ger om psykiskt utvecklingsstörda, överläkare vid specialsjukhus, rektor för

särskola, föreståndare för vårdhem, skolläkare och läkare vid vårdhem

måste finnas i lagen med hänsyn till de beslutsfunktioner, som enligt min

mening bör vila på dessa tjänstemän och som jag återkommer till. Att sjuk­

vårdslagens bestämmelser om läkare vid sjukhus blir tillämpliga vid special­

sjukhusen anser jag lämpligt. I huvudsak bör några ytterligare bestämmel­

ser om personal inte tas in i den nya lagen. Huvudmännen är naturligtvis

ändå liksom nu skyldiga att ha den personal som behövs för att de skall

kunna fullgöra sina åligganden enligt lagen. Prognoser över personalbehovet

på längre sikt bör göras upp och utbildningsbehovet beaktas under medver­

kan från tillsynsmyndigheternas sida.

Jag har i det föregående föreslagit att landstingskommunerna skall åläg­

gas åtskilliga omsorger om de utvecklingsstörda och jag har rekommenderat

flera andra former av omsorger. Jag vill emellertid i detta sammanhang inte

underlåta att framhålla, att den utbyggnad som bör ske givetvis kommer att

ta sin tid, inte minst med hänsyn till knappheten på personal.

Statsbidrag

Enligt kungörelsen den 10 december 1954 om statsbidrag till driftkost­

nader vid särskolor och vårdanstalter för vissa psykiskt efterblivna utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

128

dels bidrag med 95 % av kostnaderna för löner till rektorer och lärare vid

särskolor, dels platskostnadsbidrag med vissa belopp för internatplatser vid

särskolor och vårdanstalter, för elever i externatundervisning och för psy­

kiskt efterblivna som är utackorderade i kontrollerad familjevård. Enligt

prop. 1967: 1 (bil. 7 s. 138) skall platskostnadsbidraget avlösas genom ett

allmänt driftbidrag till hälso- och sjukvården. Vidare utgår anordnings-

bidrag enligt kungörelsen den 10 december 1954 (nr 738) om statsbidrag till

uppförande eller inrättande av särskolor och vårdanstalter för vissa psykiskt

efterblivna.

Utredningen har föreslagit att det nuvarande personalkostnadsbidraget

på 95 % av lönerna till rektorer och lärare vid särskolor utsträcks till nya

personalkategorier på både undervisnings- och vårdsidan. Förslaget innebär

en ökad kostnad för statsverket på ca 15 milj. kr. per år.

De nuvarande principerna för fördelningen av personalkostnaderna mel­

lan staten och huvudmännen bör enligt min mening inte ändras. Jag kan

därför inte tillstyrka utredningens förslag om utökade statsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 42 år 1967

129

In- och utskrivning m. m.

O

4 llmänt

Tendensen inom svensk socialvård i vidsträckt mening går i riktning mot

en allt aktivare, mer uppsökande verksamhet. En sådan verksamhet är sär­

skilt viktig i fall då tidigt insatta omsorger kan eliminera eller minska fort­

satt behov av dem. Jag tänker här bl. a. på de handikappade barnen. Ju

yngre barnet är när adekvat terapi mot handikappet sätts in, desto större

är i allmänhet utsikterna till förbättring. De utvecklingsstörda barnen utgör

inte något undantag. Jag har tidigare talat om hur betydelsefullt det är att

ett utvecklingsstört barn blir föremål för lämplig pedagogisk verksamhet

redan innan barnet uppnår skolpliktig ålder. En av förutsättningarna för

detta är att den rätta diagnosen ställs så tidigt som möjligt. Det är olyckligt

om ett utvecklingsstört barn inte uppmärksammas av myndigheterna förrän

barnet skall skrivas in i grundskola eller t. o. in. senare.

Landstingskommunerna bör, som jag sagt tidigare, söka spåra upp de

barn, som kan antas vara utvecklingsstörda, på ett så tidigt stadium som

möjligt. Detta är också av betydelse för landstingskommunernas planering

av omsorgerna om de utvecklingsstörda. I denna uppspårande verk­

samhet bör omsorgsstyrelserna samarbeta med barnavårdscentraler,

barnstugor, organ för den psykiska barna- och ungdomsvården, provinsial­

läkare, distriktssköterskor och barnkliniker. Som utredningen anför bör

dessa myndigheter och organ, när de under sin verksamhet kommer i berö­

ring med barn som kan förmodas vara utvecklingsstörda, söka förmå barnets

vårdnadshavare att vända sig till omsorgsstyrelsen. Det är därvid viktigt att

vårdnadshavaren blir ordentligt informerad om vilka omsorger som står till

buds och om betydelsen av tidigt insatta åtgärder.

Utredningen har övervägt om nämnda myndigheter och organ bör åläggas

att göra anmälan till omsorgsstyrelsen, när de träffar på ett barn som kan

antas vara utvecklingsstört, men utredningen vill inte f. n. föreslå detta.

Också enligt min mening bör det samarbete, som jag nyss förordat, vara till

fyllest. Någon skyldighet att göra anmälan bör därför inte införas. Möj­

ligheterna att utan sådan anmälningsskyldighet spåra upp psykiskt utveck­

lingsstörda barn kommer att öka om en allmän hälsokontroll av barn i

fyraårsåldern kommer till stånd. Jag vill vidare erinra om att ett utveck­

lingsstört barn under vissa förutsättningar kan tas om hand för samhälls-

vård och på den vägen skall kunna beredas behövliga omsorger enligt den

nya lagen liksom enligt 1954 års lag. Enligt 93 § barnavårdslagen skall myn­

digheter vilkas verksamhet berör barnavården m. fl. ofördröjligen till barna-

5—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 142

130

vårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet fått reda på och som

kan föranleda nämndens ingripande. Ett nära samarbete mellan barna­

vårdsnämnderna och omsorgsstyrelserna är angeläget. I det följande åter­

kommer jag närmare till barnavårdsnämndernas skyldigheter när det gäller

psykiskt utvecklingsstörda.

Den uppspårande verksamheten är särskilt viktig när det gäller barn i

förskolåldern, men jag vill understryka att landstingskommunerna givetvis

bör vara aktivt verksamma för att alla utvecklingsstörda skall få den vård

och hjälp de behöver.

I 1954 års lag finns bestämmelser om registrering av utvecklingsstörda

som faller under lagen. Registreringen sker på det sättet att utvecklings­

störda som bör få undervisning skrivs in vid särskola och andra utveck­

lingsstörda skrivs in vid vårdanstalt. I samband därmed eller senare bestäms

den konkreta utformningen av de omsorger som bör beredas i det särskilda

fallet. Det sker genom beslut om intagning i externat- eller internatskola av

den som skrivits in vid särskola eller, annorlunda uttryckt, inregistrerats

inom undervisningssektorn och genom beslut om öppen vård eller intagning

på vårdanstalt av den som skrivits in vid vårdanstalt, dvs. inregistrerats

inom vårdsektorn. För inskrivning vid särskola eller vårdanstalt krävs att

anmälan för sådan registrering gjorts av någon som enligt lagen är behörig

till det. I tveksamma fall kan intagning i särskola ske för observation utan

föregående beslut om inskrivning. Slutligen kan enligt 1954 års lag proviso­

risk intagning på vårdanstalt äga rum i avvaktan på inskrivning vid vård­

anstalt.

Utredningen anser att dessa bestämmelser bör förenklas. Systemet med

både inskrivnings- och intagningsbeslut skall enligt förslaget tas bort. Den

nya lagen bör enligt utredningen inte innehålla några bestämmelser om

registrering av utvecklingsstörda, motsvarande de nuvarande reglerna om

inskrivning vid särskola och vårdanstalt. Däremot föreslås regler om intag­

ning i särskola, vårdhem eller specialsjukhus. Utredningen föreslår att man

här använder termen inskrivning i särskola, vårdhem och specialsjukhus.

Någon formell anmälan för sådan inskrivning skall inte behövas. Vidare

skall man kunna fatta särskilt beslut i fråga om särskolelevs bostad. Förfa­

randet när andra omsorger än nu nämnts skall beredas behöver enligt utred­

ningens mening inte lagregleras. Utredningen anser att någon motsvarighet

till de nuvarande bestämmelserna om intagning i särskola för observation

och om provisorisk intagning på vårdanstalt inte behövs i den nya lagen.

Enligt utredningens mening har omsorgsstyrelsen för att kunna fullgöra

sina skyldigheter mot de utvecklingsstörda behov av någon form av registre­

ring eller bokföring, så snart omsorgsstyrelsen får kännedom om någon som

behöver omsorger enligt lagen. En sådan registrering bör emellertid enligt

utredningen inte regleras i lag.

Utredningens förslag i dessa delar har i allt väsentligt hälsats med till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967

131

fredsställelse under remissbehandlingen. Från något håll har dock anförts

att man alltj ämt utan inskrivning i särskola bör kunna pröva, om undervis­

ning i sådan skola passar bättre för en elev än undervisning i hjälpklass.

För min del kan jag ansluta mig till utredningens förslag i de delar det nu

är fråga om. Vad särskilt beträffar frågan om registrering av utveck­

lingsstörda är det självklart, att omsorgsstyrelsen bör anteckna den som kan

antas behöva omsorger enligt lagen. Som framgår av vad jag tidigare sagt

måste målet vara att omsorgsstyrelsen har en överblick över alla psykiskt

utvecklingsstörda inom landstingskommunen. Detta är av vikt både för

omsorgsstyrelsens allmänna planering av omsorgerna och för att styrelsen

skall kunna följa de särskilda fallen och vid behov ta initiativ till de omsor­

ger som den enskilde utvecklingsstörde behöver.

När det gäller frågan om intagning i särskola för observation vill

jag återknyta till vad jag tidigare anfört om betydelsen av att gränsen mellan

särskolan och grundskolan blir så omärklig som möjligt. Man bör i görlig

mån utan formaliteter smidigt kunna pröva olika undervisningsformer för

att så fort som möjligt finna den som passar den enskilde eleven bäst. Det

bör därför inte möta hinder att en elev i grundskolan, om vårdnadshavare!!

går med på det, försöksvis placeras i särskola under kortare tid utan att

skrivas in där. Med hänsyn till att vårdnadshavare^ samtycke skall krävas

behöver någon bestämmelse om sådan försöksplacering i särskola inte tas

in i lagen.

Liksom utredningen anser jag att bestämmelser om provisorisk

intagning på vårdanstalt inte behövs.

Särskolplikt

Enligt 1954 års lag är en psykiskt utvecklingsstörd, som kan tillgodogöra

sig teoretisk eller praktisk undervisning vid särskola, skolplikt^ vid sådan

skola fr. o. m. det kalenderår, under vilket han fyller sju år, under så lång

tid som han behöver sådan undervisning, dock inte längre än t. o. m. det

kalenderår, under vilket han fyller 21 år. Om det föreligger synnerliga skäl

kan särskolplikten förlängas, dock längst t. o. m. det kalenderår, under vilket

den utvecklingsstörde tyller 23 år. Av lagens 1 § framgår, att särskolplikten

bara omfattar barn under 18 år, som på grund av allmän psykisk utveck­

lingsstörning inte kan följa grundskolans vanliga undervisning eller hjälp-

undervisning, och personer över 18 år, som av samma orsak inte kan ta vård

om sig själva. Skolpliktsbestämmelserna i 1954 års lag anses i princip inte

gälla psykiskt utvecklingsstörda som är blinda eller döva. Dessa utvecklings­

störda har i stället samma skolplikt som andra barn, som på grund av

syn-, hörsel- eller talskada inte kan följa undervisningen i grundskolan, dvs.

fr. o. m. höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sju år, längst t. o. m.

vårterminen det kalenderår, då barnet fyller 17 år.

Ett förslag av utredningen att blinda och döva utvecklingsstörda skall ha

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

samma skolplikt som andra utvecklingsstörda bär jag i det föregående

anslutit mig till.

f övrigt bar utredningen inte föreslagit några principiella ändringar av

skolpliktsbestämmelserna i 1954 års lag. Särskolplikten bör dock enligt

utredningen anpassas efter läsåret och alltså liksom enligt skollagen börja

med ingången av en hösttermin och sluta med utgången av en vårtermin.

Den utvidgning av undervisningsbegreppet, som utredningen föreslår och

som jag i det föregående förordat, kommer emellertid att medföra sär skol­

plikt för åtskilliga barn, som hittills ansetts alltför utvecklingsstörda för

att vara särskolpliktiga. Gränsen nedåt för särskolplikten kommer att vara

föga skarp. I fråga om särskolpliktens övre gräns åsyftar utredningen i

princip inte någon ändring av vad som gäller nu. Utredningens förslag i

denna del torde innebära, att endast den skall vara särskolpliktig som på

grund av hämmad förståndsutveckling inte kan följa undervisningen i

grundskolan eller den allmänna yrkesundervisningen. Det sist sagda har

dock inte kommit till direkt uttryck i utredningens förslag till lagtext.

Mot utredningens förslag i fråga om särskolplikten, som i huvudsak inte

mött några invändningar under remissbehandlingen, har jag ingen annan

invändning än att gränsdragningen mellan allmän skolplikt och särskolplikt

uttryckligen bör anges i lagen. Att gränsen nedåt för särskolplikten blir täm­

ligen obestämd kan knappast undvikas och torde inte ha någon egentlig bety­

delse i praktiken. Jag förordar alltså att en psykiskt utvecklingsstörd, som

kan tillgodogöra sig undervisning men inte kan följa undervisningen inom

det allmänna skolväsendet, skall vara särskolpliktig fr. o. m. höstterminen

det kalenderår, då han fyller sju år, så länge han behöver undervisning,

dock längst t. o. m. vårterminen det kalenderår, då han fyller 21 år. Om

det föreligger synnerliga skäl skall särskolplikten kunna förlängas, dock

längst t. o. m. vårterminen det kalenderår, då den utvecklingsstörda fyller

23 år.

Inskrivning i särskola in. in.

Som framgått av det anförda skiljer 1954 års lag mellan å ena sidan

inskrivning vid särskola och å andra sidan intagning på viss särskola. In­

skrivningen är det principiella beslutet varigenom den utvecklingsstörde

registreras inom undervisningssektorn. Inskrivningen förutsätter en anmä­

lan av behörig person till centralstyrelsen. Vårdnadshavare! är alltid behörig

att göra en sådan anmälan. Om vårdnadshavaren inte anmäler ett särskol-

pliktigt barn för inskrivning vid särskola, åligger det skolstyrelsen att se

till att anmälan görs. Barnavårdsnämnden kan göra anmälan i fråga om

barn som tagits om hand enligt barnavårdslagen eller som fyllt 16 år. Har ett

barn tagits in på särskola för observation, skall centralstyrelsens rektor

eller läkare eller skolläkaren göra anmälan om det behövs. En anmälan skall

vara åtföljd av bl. a. läkarintyg.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

133

Anmälan skall i första hand prövas av centralstyrelsens rektor. Rektors

prövning skall avse frågorna om barnet är hänförligt under 1954 års lag

och, i så fall, om det skall skrivas in vid särskola. Innan rektor beslutar skall

han samråda med centralstyrelsens läkare. I vissa fall skall dock ärendet

hänskjutas till centralstyrelsens delegation. Detta skall ske då central­

styrelsens läkare begär det och då rektor anser att inskrivning vid särskola

bör ske men vårdnadshavaren inte medgivit åtgärden. Om rektor finner att

barnet är hänförligt under 1954 års lag men inte kan tillgodogöra sig under­

visning i särskola, skall ärendet överlämnas till centralstyrelsens läkare och

dess vårdföreståndare, som i förening skall besluta om barnet skall skrivas

in vid vårdanstalt. Detta återkommer jag till i det följande.

Ett barn som skrivits in vid särskola skall tas in på externatskola eller, om

detta med hänsyn till barnets bosättningsort och övriga förhållanden inte äi

lämpligt, på internatskola. Intagning av särskolpliktig kan dock få anstå i

högst två år, om det finns skäl till det. Beslut i intagningsfrågor meddelas

av centralstyrelsen eller dess rektor.

Slutligen kan anmärkas att 1954 års lag innehåller eu bestämmelse

enligt vilken rektors beslutanderätt enligt lagen kan i fråga om viss sär­

skola delegeras till skolans föreståndare. Enligt vad jag inhämtat har

dock denna delegationsmöjlighet inte utnyttjats.

Enligt utredningens förslag skall inskrivning i särskola avse viss skola

och innebära att den utvecklingsstörde skall få undervisning vid den skolan.

Om det därvid, med hänsyn till svårigheterna att dagligen färdas mellan

den inskrivnes hem och skolan eller annat förhållande, ar påkallat att den

inskrivne bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i

elevhem, skall det enligt utredningens förslag kunna beslutas att den in­

skrivne skall bo i sådant hem. Ett sådant beslut skall kunna fattas i samband

med inskrivningen eller senare.

Vad utredningen föreslagit har inte mött någon invändning under remiss­

behandlingen. För min del vill jag också ansluta mig till utredningen i denna

del. Det innebär bl. a. att man här fullföljer det särskiljande mellan å ena

sidan undervisningen och å andra sidan boendeformerna, som jag tidigare

förordat och som är ägnat att göra de utvecklingsstörda skolbarnens situa­

tion mera lik andra skolbarns.

Den som är särskolpliktig bör som utredningen föreslår skrivas in i sär­

skola. Ett undantag bör emellertid göras för sådana blinda eller döva psy­

kiskt utvecklingsstörda, som på grund av syn- eller hörselskadan inte kan

följa undervisningen i särskola. Dessa utvecklingsstörda skall fullgöra sin

skolplikt i den statliga specialskolan. En annan sak är att det behövs sådana

kontakter mellan hemlandstingskommunen och specialskolan, att hem-

landstingskommunen är beredd att vid behov ta hand om den utvecklings-

störde. när denne skall lämna specialskolan.

Ett utvecklingsstört barn som inte uppnått skolplikt^ ålder skall enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1967

134

utredningens förslag, som jag ansluter mig till, kunna skrivas in i särskola,

om vårdnadshavaren går med på det eller om barnet är omhändertaget för

samhällsvård. Detta innebär inte någon ändring i sak i förhållande till vad

som gäller nu.

Utredningen föreslår att en särskolpliktig psykiskt utvecklingsstörd skall

kunna få anstånd med inskrivning under ett år, om det före-

ligger särskilda skäl till det. Utredningen uttalar, att möjligheten att bevilja

anstånd bör utnyttjas med stor återhållsamhet. Förslaget innebär jämfört

med 1954 års lag, att den längsta tiden för anstånd skärs ned från två till ett

år samt att förutsättningarna för anstånd i viss mån skärps.

Några remissinstanser har framfört avvikande mening i fråga om möjlig­

heten att bevilja anstånd med inskrivning i särskola. En länsstyrelse vill

helt ta bort denna möjlighet. Ä andra sidan anförs det från läkarhåll, att

det i undantagsfall kan finnas skäl till anstånd under två år.

För egen del anser jag att utredningens förslag i fråga om anstånd inne­

fattar en lämplig avvägning och jag ansluter mig till förslaget. Detta ställ­

ningstagande innebär att man i fråga om tidslängden vinner överensstäm­

melse med skollagens bestämmelser om uppskov med obligatorisk skolgång.

Ett förslag av utredningen att en psykiskt utvecklingsstörd, som får god­

tagbar enskild undervisning, skall befrias från att gå i särskola har sin före­

bild i skollagen och har inte framkallat någon reaktion under remissbehand­

lingen. Jag har inte någon erinran mot förslaget.

För inskrivning i särskola skall som sagt någon anmälan inte vara

nödvändig. Skolstyrelserna skall enligt utredningens förslag verka för att

särskolpliktiga får undervisning i särskola.

Slopandet av det formella kravet på anmälan för inskrivning är enligt min

mening ägnat att understryka, att huvudmännen skall vara aktivt verk­

samma för att de utvecklingsstörda skall få de omsorger som de behöver.

Vidare blir bestämmelser om behörighet att göra anmälan överflödiga. I

praktiken kommer måhända flertalet inskrivningar även i fortsättningen

att äga rum efter anmälan av vårdnadshavaren, skolstyrelsen, barnavårds­

nämnden eller annan. Men huvudmannen skall också kunna ta eget initiativ.

Innan inskrivning i sådant fall sker skall frågan naturligtvis ha diskuterats

med vårdnadshavaren, i den mån detta är möjligt. I de flesta fall torde då

samförstånd uppnås.

Jag har inte något att invända mot vad utredningen anför om skolstyrel­

sernas åligganden, när det gäller att se till att ett barn, som kan antas vara

särskolpliktigt, får den undervisning det behöver. Jag vill särskilt under­

stryka, att ovidkommande hänsyn inte får hindra att anmälan för inskriv­

ning i särskola sker när en sådan anmälan kan antas vara sakligt befogad.

För att skolstyrelserna skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt nya

lagen bör de liksom f. n. ha rätt att ombesörja att den, som är i särskol­

pliktig ålder och eventuellt behöver undervisning i särskola, genomgår de

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1967

135

undersökningar som behövs för att man skall kunna bedöma om inskriv­

ning i särskola bör ske.

1 fråga om förfarandet innebär utredningsförslaget att vårdnads-

havares medgivande till inskrivning inte behöver vara skriftligt. Under

remissbehandlingen har det från medicinskt håll ansetts äventyrligt att slopa

kravet på skriftlighet. Andra remissinstanser som uttalar sig i frågan hälsar

däremot detta förslag med stor tillfredsställelse. För egen del ansluter jag

mig till utredningen på denna punkt, önskemålet att vinna så stor överens­

stämmelse som möjligt med förfarandet vid inskrivning i grundskola

är så starkt att eventuella betänkligheter får vika. Besked om inskrivning i

särskola när medgivande till inskrivningen föreligger bör kunna ges på

samma sätt som då meddelande lämnas om inskrivning i grundskola.

Det råder enighet om att läkarutlåtande bör vara obligatoriskt

vid inskrivning i särskola. För egen del anser jag detta krav så grundläg­

gande att det bör slås fast i den nya lagen, liksom fallet är i 1954 års lag.

Läkarutlåtandet bör i varje särskilt fall grundas på en så ingående under­

sökning som behövs för att säkerställa diagnosen och klarlägga behovet av

omsorger.

När det gäller beslutanderätten i fråga om inskrivning i särskola

föreslår utredningen en ordning som i princip överensstämmer med vad som

nu gäller i fråga om inskrivning vid särskola. Vissa avvikelser finns dock.

Enligt utredningens förslag skall fråga om inskrivning i särskola avgöras

av särskolchefen efter samråd med oinsorgsstyrelsens överläkare. I vissa

fall skall dock frågan hänskjutas till beslutsnämnden. Det skall ske då

särskolchefen eller överläkaren begär det och då vårdnadshavare!!, förmyn­

daren eller den psykiskt utvecklingsstörde, om han fyllt 16 år, inte är ense

med särskolchefen, antingen nu denne vill skriva in den utvecklingsstörde

i särskola eller inte. Om beslutsnämndens beslut inte kan avvaktas utan fara

eller allvarlig olägenhet, skall dess ordförande enligt förslaget kunna avgöra

ärendet interimistiskt.

Det kan anmärkas att de tjänstemän och den nämnd som avses är särskol­

chefen och omsorgsstyrelsens överläkare samt beslutsnämnden i den lands­

tingskommun, där den utvecklingsstörde är bosatt (hemlandstingskommu­

nen). Vad nyss sagts skall enligt utredningens förslag också gälla i fråga om

förlängning av särskolplikten och befrielse från skolgången. När det gäller

förlängning av skolplikten för elev i specialsärskola föreslås dock en sär­

skild regel, enligt vilken frågan skall avgöras av skolans rektor efter samråd

med skolläkaren resp. av beslutsnämnden i den landstingskommun, där sär­

skolan är belägen (värdlandstingskommunen). De regler om beslutanderätt

som jag nu redogjort för skall enligt utredningens förslag äga motsvarande

tillämpning när det gäller fråga om särskolelevs bostad.

Utredningens förslag i fråga om beslutanderätten i de fall jag nyss nämnt

har i princip godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Kangl. Maj.ts proposition nr 142 år 1967