Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag som innebär en komplette- ring av den rättshjälpsreform som riksdagen tidigare antagit.

Enligt den föreslagna lagstiftningen skall rättshjälp i vissa mål och ärenden som angår den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten kunna utgå som offentligt biträde. Detta gäller huvudsak- ligen inom mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och krimi- nalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Om behov förelig- ger skall offentligt biträde förordnas i ärenden om bl. a. intagning i eller utskrivning från sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Detsamma skall gälla i ärenden om vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda samt när fråga är om placering av särskolelev i annat hem än det egna. Offentligt biträde skall också kunna förordnas i ären- de angående intagning eller återintagning i allmän vårdanstalt för alko- holmissbrukare, i ärende angående omhändertagande av barn för sam- hällsvård eller samhällsvårds slutliga upphörande samt i ärende om för- verkande av villkorligt medgiven frihet från fängelse eller återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering. På utlänningslagstiftningens område skall offentligt biträde vid behov kun- na förordnas i ärenden angående utlännings avlägsnande ur landet.

Offentligt biträde skall enligt förslaget förordnas av rättshjälpsnämnd. Ersättningen till biträdet bestämmes av nämnden och utgår av allmän- na medel. Den som erhållit hjälp av offentligt biträde är inte återbe- talningsskyldig för ersättningen.

Enligt propositionen skall vidare utredningskostnad i förvaltnings- ärende kunna ersättas inom ramen för rättshjälpen. Ersättning för

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 132 2

parts inställelse skall även kunna utgå vid handläggning inför vissa för- valtningsmyndigheter.

Slutligen innehåller propositionen vissa bestämmelser om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet. Bestämmelserna, som i hu- vudsak ansluter sig till vad som redan tidigare gäller, tas upp i särskild lag. Bistånd kan utgå i brottmål och vid administrativa frihetsberövan- den samt som allmänt ekonomiskt bistånd åt den som råkat i nöd eller annan svårighet.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1972: 132

]. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen(1972: 429)

Härigenom förordnas i fråga om rättshjälpslagen(1972: 429) dels att 1, 9, 17, 19, 20, 22, 24—26, 31, 33, 37 och 38 åå skall ha ne- dan angivna lydelse,

dels att nuvarande 41——44 åå skall betecknas 46—49 åå och att nu- varande 45 å skall betecknas 51 å,

dels att rubriken närmast före 41 5 skall sättas närmast före 46 å och att rubriken närmast före 44 5 skall sättas närmast före 49 å,

dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 41—45 och 50 åå, och närmast före 41 å en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

1

Rättshjälp enligt denna lag ut- går såsom allmän rättshjälp (6-— 34 åå), rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35—40 åå) och rådgiv- ning (4143 ;s).

Föreslagen lydelse %

Rättshjälp enligt denna lag ut- går såsom allmän rättshjälp (6— 34 åå), rättshjälp är misstänkt i brottmål (35——40 åå), rättshjälp genom offentligt biträde (41— 45 55) Och rådgivning (46—48 55).

9 &

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga ange- iägenheten som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rättssökan- de har att själv helt eller delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16 å andra stycket och 27 å första stycket andra punkten.

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för

1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes

rätt, 2. bevisning vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen

samt nödvändig utredning i ange- lägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän och som ej är förvaltningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyndighets prövning,

3. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträ- dare och för vårdare eller annan,

2. bevisning vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i ange- lägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdom- stol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen på- kallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och ej kan er— hållas genom myndigheten.

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföre- trädare och för vårdare eller an-

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

som måste anlitas, i samband med inställelse inför domstol eller an- nan myndighet, om personlig in- ställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersök- ning eller annan undersökning rö- rande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap,

4. avgift som enligt expeditions- kungörelsen (1964: 618) utgår för ansökan och expedition vid dom— stol som anges i 2, dock ej i fråga om sådan rättens expedition som utfärdas endast på särskild begä- ran om icke expeditionen begäres innan tiden för fullföljd av talan gått till ända, samt avgift som ut- går enligt exekutionsavgiftskungö- relsen (1971: 1027),

5. kungörelse i mål eller ärende vid domstol som anges i 2,

6. vad av allmänna medel utgått i ersättning till tolk eller steno- graf eller i ersättning enligt 4 eller 5 å lagen (1958:642) angående blodundersökning m.m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utred- ning av faderskapet till barn utom äktenskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 å första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.

Föreslagen lydelse

nan. som måste anlitas, i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig in- ställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersök- ning eller annan undersökning rö- rande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap,

5. avgift som enligt expeditions- kungörelsen (1964: 618) utgår för ansökan om expedition vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdom- stolen, dock ej i fråga om sådan rättens expedition som utfärdas endast på särskild begäran om icke expeditionen begäres innan tiden för fullföljd av talan gått till ända, samt avgift som utgår enligt exe- kutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027),

6. kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen,

7. vad av allmänna medel utgått i ersättning till tolk eller stenograf eller i ersättning enligt 4 eller 5 å lagen (1958: 642) angående blod— undersökning m. rn. i mål om äk- tenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äk- tenskap eller enligt föreskrift i rät- tegångsbalken eller 3 å första styc- ket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses den rätts- sökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning röran- de ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

17å

Ersättning till biträde satnt för bevisning och annan utredning skall i fall som avses i 16 å bestämmas som om kostnaden skolat utgå av all- männa medel enligt denna lag.

I mål eller ärende vid domstol som anges i 9 9 andra stycket 2 fastställes ersättningen till biträdet av domstolen. I annat fall faststäl- les biträdesersättningen av rätts-

I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdom— stolen fastställes ersättningen till biträdet vid domstolen. I annat fall fastställes biträdesersättningen av

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

hjälpsnämnden, om den rättssö- kande eller biträdet begär det eller-..-

rättshjälpsnämnden självmant upp-

Föreslagen lydelse

rättshjälpsnämnden, om den rätts- sökande eller biträdet. begär det eller rättshjälpsnämnden självmant

tager ersättningsfrågan till pröv- upptager ersättningsfrågan till ning. prövning. 19 %

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälpsnämnden samtidigt det för sökanden gällande maximibeloppet. Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar ho- nom bistånd behörigen tillvarataga sin rätt, får rättshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

När biträde katt förordnas en- ligt 20 kap. 19 å föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

20 5 Sedan beslut meddelats om allmän rättshjälp, betalas därefter upp- kommande kostnader av allmänna medel. Har allmän rättshjälp läm- nats enligt 16 å första stycket, utgår biträdesersättningen även för denna del av uppdraget av allmänna medel.

] fråga om ersättning som avses i 9 å andra stycket 6 skall rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 å rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betal- ningsskyldighet, förklara att ersätt- ningen utgör en kostnad för rätts- hjälpen.

I fråga om ersättning som avses i 9 å andra stycket 7 skall rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 å rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betal- ningsskyldighet, förklara att er- sättningen utgör en kostnad för rättshjälpen.

225

Biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsSpillan och utlägg som uppdraget krävt. Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, centralmyndigheten fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande

av ersättning.

Har biträde genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid domstol, som anges i 9 5 andra stycket 2, av domstolen. Biträdesersättning i annat fall fastställes av rättshjälps- nämnden.

Ersättning till biträde fastställes i mål eller ärende vid allmän dom- stol, krigsrätt eller arbetsdomsto- len av domstolen. Biträdesersätt- ning i annat fall fastställes av rätts- hjälpsnämnden.

245

I den mån ej särskilda föreskrif- ter gäller, utgår ersättning för be- visning i mål eller ärende vid dom-

l den mån ej särskilda föreskrif- ter gäller, utgår ersättning för be- visning i mål eller ärende vid all-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972: 132

Nu varande lydelse

stol som anges i 9 5 andra styc- ket 2 med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

Föreslagen lydelse

män domstol, krigsrätt eller arbets- domstolen med skäligt belopp en- ligt domstolens bestämmande.

25å

[ angelägenhet, som ej handläg- ges vid domstol som anges i 9 5 andra stycket 2, beslutar biträde om utredning. Har biträde ej för- ordnats, beslutar rättshjälpsnämn- den.

[ angelägenhet, som ej handläg- ges vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen, beslutar bi- träde om utredning. Har biträde ej förordnats. beslutar rättshjälps- nämnden.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsnämnden.

26å

Ersättning som avses i 9 å andra stycket 3 utgår enligt bestämmel- ser som Konungen meddelar.

Ersättning som avses i 9 å andra stycket 4 utgår enligt bestämmel- ser som Konungen meddelar.

Ersättning enligt första stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap bestämmes ersättningen av domstolen.

Slå

! fråga om part som åtnjuter all- män rättshjälp i mål eller ärende vid domstol som anges i 9 5 andra stycket 2 äger bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad till- lämpning i fråga om kostnaderna för rättshjälpen. Motpart eller an- nan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket.

[ fråga om part som åtnjuter ali- män rättshjälp i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen äger bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning i fråga om kostnader- na för rättshjälpen. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsver- ket.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskilinad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rätts- hjälpen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betal- ningsskyldighet åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras hei- het eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1972: 132 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

335

Ersättning som motpart eller anhan'enligt 31 & betalat till statsverket för kostnader för allmän rättshjälp skall utges till den som erhållit rätts- hjälpen i den mån ersättningen överstiger kostnaderna minskade med vad som erlagts i kostnadsbidrag.

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk- ställighet enligt utsökningslagen (1877: 31 s. 1 ), äger bestämmelser— na i första stycket om ersättning motsvarande tillämpning i fråga om exekutionsavgift som i ärendet uttagits hos motparten.

375

I fråga om förmåner vid rätts— [ fråga om förmåner vid rätts- hjälp enligt 36 å äger 9 5 andra hjälp enligt 36 & äger 9 5 andra stycket 2—4, 20 5 första stycket stycket 2, 4 och 5, 20 5 första samt 24 och 26 55 motsvarande stycket samt 24 och 26 55 mot- tillämpning. svarande tillämpning.

385

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning ifråga om kost- nad för rättshjälp enligt 36 5.

I fall som avses i 19 å andra [ fall som avses i 19 & andra stycket lagen (1946: 804) om infö- stycket lagen (1946:804) om in- rande av nya rättegångsbalken gäl- förande av nya rättegångsbalken, ler vad där är föreskrivet. 18 5 lagen (1957: 668) om utläm-

ning för brott, 14 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 55 lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfar- lig asocialitet samt 39 9' lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.

Rättshjälp genom offentlig: biträde 41 5 Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

]. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående in- tagning enligt 8 eller 9 5 eller ut- skrivning enligt 16 eller 19 5 la-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psy- kiatriska nämnden angående in- skrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående om- sorger om vissa psykiskt utveck- Iingsstörda eller placering av siir- skolelev enligt 28 5 samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol an- gående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 5 lagen (1954: 579) om nykterhetsvård eller kvar- hållande enligt 45 35 samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 5 bar- navårdslagen (1960: 97) eller ut- redning enligt 30 å samma lag el- ler angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 & samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol an- gående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97),

6. hos utlänningsnämnden enligt utlänningslagen( 1 954 : 1 93 ),

7. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen(1954: 193),

8. angående avvisning enligt ut— länningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke utlänningen enligt 35 5 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående verkställighet en- ligt utlänningslagen(1954: 193), om underställning skett hos cen- trala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 5 andra stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 9 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens yttrande på grund av 12 5 första stycket utlänningslagen(1954: 193) skall inhämtas,

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11. angående föreskrifter som

' meddelas enligt 9 eller 34 5 utlän-

ningslagen (1954: 193),

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 5 förs- ta stycket utlänningslagen(1954: 193),

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken ,

]4. angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken ,

] 5 . angånde verkställighet utom- lands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om sam- arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk- ställighet av straff m. m. eller Ia- gen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

16. angående utlämning enligt lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

17. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering eller sterilisering enligt lagen (1941:282) om sterilisering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats.

42 5

Offentligt biträde skall utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av den- nes rätt. Vid bedömningen av be- hovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utred- ningen eller betydelsefulla sakför- hållanden i övrigt är oklara.

43 å Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller an- mälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Förordnande gäller även när

• Sida 10
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

10

Föreslagen I ydelse

talan fullfölies eller meddelat be- slut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan eller anmälan upp- tages av den rättshjälpsnämnd in- om vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, i fråga om den som ej är bosatt i landet, av den rättshjälpsnämnd som Konungen bestämmer.

Ansökan eller anmälan får upp- tagas av annan rättshjälpsnämnä än som följer av tredje stycket, om nämnden finner särskilda skäl fö- religga.

44 5

Har den som åtgärden avser til! offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 5 andra och tredje styckena, 22 5 första och andra styckena samt 23 5 motsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde fastställes av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel.

45 &

I mål eller ärende som avses i 41 5 får offentligt biträde föran— stalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvarata- gande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas ge- nom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälps- nämnd som avses i 43 5 på ansö— kan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offent- ligt biträde eller rättshiälpsnämnd medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel

• Sida 11
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

11

F öreslagen; lydelse

enligt bestämmelser som Konung- " :'en meddelar. Ersättningen faststäl-

les av rättshjälpsnämnden.

50 &

Bestämmelserna i denna lag om angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådant ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen, som avser domstolens förvaltande verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

2. Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 31 & giftermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap. 31 51

Vistas den, mot vilken talan en- ligt denna balk riktas, är okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. för- äldrabalken förmäles. I fråga om arvode och ersättning till god man, som här avses, skall gälla vad i 20 kap. 19 & föräldrabalken stadgas angående gottgörelse åt rätte- gångsbiträde.

Vistas den. mot :vilken talan en- ligt denna balk riktas, å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. för- äldrabalken förmäles. I fråga om ersättning till god man, som här avses, skall gälla vad i 20 kap. 19 & föräldrabalken stadgas angående ersättning åt rättegångsbiträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

¹ Senaste lydelse 1963: 151 (Jfr 1969: 256).

• Sida 12
•  Original

Prop. 1972: 132 12

3. Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 19 och 37 5,5 föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 19 51 Har ansökan gjorts, att någon skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, förordna rätten biträde, att bevaka hans rätt i målet, om han begär det eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. Begär den som på sådan grund försatts i omyndighet att förklaras åter myndig, må ock rättegångsbiträde förordnas, om det finnes erforderligt.

Den som förordnats till rätte- gångsbiträde åtnjute av allmänna medel efter rättens prövning skä- ligt arvode för det arbete han ne- lagt å målets förberedande och ut- förande samt för tidsspillan så ock ersättning för nödvändiga utgifter. Då målet avgöres, skall den, för vilken rättegångsbiträde förord- nats, förpliktas att till statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts i arvode och ersättning, såframt ej sådan skyldighet finnes böra åläg- gas motparten eller, där ansök- ningen gjorts av överförmyndaren, kostnaden prövas skola stanna å statsverket.

Vad i denna paragraf är stadgat skall ej äga tillämpning, om fri rättegång beviljats den, för vilken biträde må förordnas.

Den som förordnats till rätte- gångsbiträde åtnjute av allmänna medel efter rättens prövning skä- lig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall stanna på stats- verket, såframt ej motparten till den, för vilken rättegångsbiträde förordnats, finnes böra åläggas att gottgöra statsverket kostnaden.

37 &

Vistas den, mot vilken talan en- ligt denna balk riktas å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. förmä- les. I fråga om arvode och ersätt- ning till god man, som här avses, skall gälla vad i 20 kap. 19 & stad- gas angående gottgörelse åt rätte— gångsbiträde.

' Senaste lydelse 1969: 673. ' Senaste lydelse 1969: 257.

Vistas den, mot vilken talan en— ligt denna balk riktas å okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man, varom i 18 kap. förmä- les. I fråga om ersättning till god man, som här avses, skall gälla vad i 20 kap. 19å stadgas angående ersättning åt rättegångsbiträde.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1972: 132 13

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga motsvarande tillämpning å den, som i annan egenskap än vittne eller sakkunnig skall höras i mål eller ärende som avses i denna balk.

Då fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, bör iakttagas att förordnande om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträf- fande den som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen skulle för honom kunna medföra men eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Har ansökan om fri rätte- gång gjorts före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre bestämmelser.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 26 5 lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna ly- delse.

Nuvarande lydelse

26

Handlingar som till offentlig rättshjälpsanstalt inkommit eller där upprättats angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius publicus rö- rande sådant som blivit honom så- som hemligt anförtrott eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej tidigare än sjuttio år efter hand- lingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål krä- ver eller den, som i ärendet anlitat anstalten eller notarius publicus, därtill samtycker.

%

Föreslagen lydelse l.

Handlingar som till allmän ad- vokatbyrå inkommit eller där upp- rättats angående rättshjälp åt en- skilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius publicus rörande så- dant som blivit honom såsom hem- ligt anförtrott eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej ti- digare än sjuttio år efter hand- lingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål krä- ver eller den, som i ärendet anlitat advokatbyrån eller notarius publi- cus. därtill samtycker.

Beträffande handlingar i sådana ärenden angående rättshjälp åt en- skilda, som handläggas hos annan myndighet än i första stycket sägs. äger Konungen förordna, att handlingarna ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer förrän viss tid, högst sjuttio år, förflutit från deras datum.

Handlingar rörande någons ansökan om inträde i advokatsamfundet eller hans rätt att vara advokat eller rörande disciplinärt förfarande mot advokat må, i vad de angå hans ekonomiska ställning eller innefatta upp- lysningar, vilkas offentliggörande kan lända annan till men, icke utan samtycke av den handlingen sålunda angår utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. I fråga om handling som in- kommit till eller upprättats hos offentlig rättshjälpsanstalt före ikraft- trädandet gäller fortfarande äldre bestämmelser.

Senaste lydelse 1947: 629.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1972: 132 14

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol

Härigenom förordnas, att 2 5 lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 &

Enskild part som begärt bevisupptagning eller som eljest enligt lag har att utgiva kostnaden därför åligge att inom tid som honom av rätten förelägges antingen till rätten avlämna skriftlig förbindelse av två veder— häftiga, inom riket bosatta svenska medborgare, vilka en för båda och båda för en borga såsom för egen skuld för den kostnad åtgärden kan medföra, eller ock erlägga det belopp vartill rätten finner kostnaden kun- na skäligen beräknas. Försummas det och har bevisupptagningen begärts av part, vare frågan därom förfallen.

Vad nu sagts skall ej äga till- Vad nu sagts skall ej äga till- ]ämpning, då kostnad för bevis- lämpning, då kostnad för bevis- upptagning skall utgivas av kronan upptagning skall utgivas av kronan såsom part eller på grund av par- såsom part eller på grund av par- ten tillkommande förmån av fri ten tillkommande rättshjälp enligt rättegång skall utgå av allmänna rättshjälpslagen (1972:429) skall medel. utgå av allmänna medel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Har ansökan om fri rätte- gång gjorts före ikraftträdandet, gäller 2 & i sin äldre lydelse.

6. Förslag till Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom förordnas i fråga om utlänningslagen (1954: 193), dels att 31, 39, 41—43 och 49 && skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 42 a och 46 a 55, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 51 I ärende hos länsrätt angående utvisning skall, om utlänningen begär det, muntlig förhandling hållas. Det åligger länsrätten att i god tid innan beslut om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla sådan förhandling.

¹ Senaste lydelse 1971: 1186.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

Vid muntlig förhandling hos förvaltningsdomstol i ärende an"- gående utvisning äga 41 & samt 42 3? första andra och fjärde styc- kena motsvarande tillämpning. Ut- över vad som följer av 16 5 för- valtningsprocesslagen ( 1971: 291) äger domstolen förordna att för- handlingen skall hållas inom stäng— da dörrar, då det påkallas av om- ständigheterna.

15

Föreslagen lydelse

Vid muntlig förhandling hos förvaltningsdomstol i ärende an- gående utvisning äga 41 g, 42 9 första och andra styckena samt, såvitt avser allmänt ombud och talk, 42 a 39 tredje och fjärde styc- kena motsvarande tillämpning. Ut- över vad som följer av 16 5 för- valtningsprocesslagen (1971: 291) äger domstolen förordna att för- handlingen skall hållas inom stäng- da dörrar, då det påkallas av om- ständigheterna.

395

Då enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller då Ko- nungen. den centrala utlännings- myndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljest finner an- ledning hålla förhör i ärende enligt denna lag, skall vad i 40—42 %% sägs äga tillämpning.

Då enligt föreskrift i denna lag förhör skall hållas eller då Ko- nungen, den centrala utlännings- myndigheten, utlänningsnämnden eller länsstyrelse eljest finner an— ledning hålla förhör i ärende enligt denna lag, skall vad i 40—42 a 55 sägs äga tillämpning.

41 52 Förhörsmyndighet äger, då det finnes erforderligt, uppdraga åt polis- myndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud.

Saknar utlänningen lämpligt bi- träde och finnes hans rätt icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall förhörsmyndigheten förord- na biträde åt honom vid förhöret. Är utlänningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyn- digheten. Det åligger förhörsmyn- digheten att före förhöret under— rätta utlänningen om hans rätt att erhålla biträde.

42 52

Utlänningen så ock annan person, som skall höras, skola kallas till förhöret. Hålles utlänningen i förvar, skall förhörsmyndigheten förordna om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före för- höret och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, må förhörs- myndigheten förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än utlänningen må dock icke meddelas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ärendets

' Senaste lydelse 1971: 1186.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1972: 132

N uvarandc lydelse

16

Föreslagen lydelse

avgörande noga utredas. Tillfälle skall beredas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna föran- leda till annat.

Konungen meddelar bestämmel- ser om ersättning till allmänt om- bud, biträde och tolk, om gottgö- relse till annan för inställelse vid förhör samt attt åläggande för ut- länningen att återgälda av allmän- na medel utgiven biträdesersätt- ning.

42aå

Hålles förhör med utlänningen får denne tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, i den mån det med hänsyn till hans ekono- miska förhållanden, den tid han vistats i riket samt omständighe- terna i övrigt finnes skäligt. För- skott på ersättningen får beviljas.

Har annan än utlänningen på förhörsmyndighetens kallelse in- ställt sig för att höras, har han rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställel- se. På ersättning för kostnad för resa och uppehälle får förskott be- viljas.

Allmänt ombud eller tolk äger av allmänna medel erhålla arvode samt gottgörelse för kostnad och tidsspillan, om ej uppdraget full- gjorts i tjänsten.

Fråga om ersättning eller för- skott prövas av förhörsmyndighe- ten. På utlänningsnämndens väg- nar får beslut om förskott fattas av ordföranden. Närmare bestäm- melser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

43 53

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Ko- nungen förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt.

' Senaste lydelse 1971: 1186.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 132 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyn- digheten förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombe- sörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 5 andra stycket stadgas äga mot- svarande tillämpning; rätten skall före förhöret underrätta utlänning- en om vad sålunda är stadgat rö- rande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna. förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till allmänt ombud, biträde och tolk, om gott- görelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda av all- männa medel utgiven biträdeser- sättning gäller vad Konungen be- stämmer. I övrigt skall, med de begränsningar som angivas i 14 & förvaltningslagen (1971: 290), be- träffande förhöret i tillämpliga de- lar gälla vad om rättegång i brott- mål är stadgat; förhöret skall an- ses som bevisupptagning utom hu- vudförhandling.

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till utlän- ningen och annan för inställelse till förhöret samt om ersättning till allmänt ombud och tolk äga bestämmelserna i 42 a 5 motsva- rande tillämpning. I övrigt skall med de begränsningar som angi- vas i 14 å förvaltningslagen (1971: 290), beträffande förhöret i till- lämpliga delar gälla vad om rät- tegång i brottmål är stadgat; för- höret skall anges som bevisupp- tagning utom huvudförhandling.

4635

Talan mot beslut om ersättning enligt 42 a 5 föres hos kammar- rätten genom besvär. Talan mot kammarrättens beslut föres enligt bestämmelserna i förvaltningspro- cesslagen (1971 : 291 ).

49 s*

Klagan över beslut i ärende en- ligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46 och 59 55.

Klagan över beslut i ärende en- ligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46, 46 a och 59 55.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må klagan föras över beslut om avvisande av ombud eller biträde, beslut i jävsfråga samt beslut om förvarstagande i ärende om utvisning hos förvaltningsdomstol.

Klagan över beslut om avvisande av ombud eller biträde samt kla- gan över förvaltningsdomstols beslut i jävsfråga må föras särskilt inom

' Senaste lydelse 1971: 1186. 2 Riksdagen 1972. [ saml. Nr 132

• Sida 18
•  Original

Prop. 1972: 132

18

en vecka efter det klaganden erhållit del av beslutet. Klagan över för- valtningsdomstols beslut om förvarstagande må likaledes föras särskilt och vare ej inskränkt till viss tid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. I ärende som anhängiggjorts före denna lags ikraftträdande och be- träffande talan mot beslut som meddelats dessförinnan, gäller fortfa- rande äldre bestämmelser.

7. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott

Härigenom förordnas, att 18 5 lagen (1957: 668) om utlämning för brott skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 & Högsta domstolen prövar, huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt vad i 1—10 55 sägs.

Om det finnes erforderligt, skall förhandling hållas. Förhandling må ej vägras, med mindre tidigare förhandling måste anses tillfyllest eller saken finnes uppenbar.

Oaktat ärendet anmälts hos högsta domstolen, skall fråga om tvångsmedel prövas av underrätt, om ej högsta domstolen förordnar annat. I övrigt gäller om ärendets handläggning vad om brottmål i almänhet är stadgat. Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller an- nan som hörts i ärendet skall stan- na å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av den som begäres utlämnad.

Oaktat ärendet anmälts hos högsta domstolen, skall fråga om tvångsmedel prövas av underrätt, om ej högsta domstolen förordnar annat. I övrigt gäller om ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är stadgat. Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller an- nan som hörts i ärendet samt kost- nad för rättslzjälp enligt 36 5 rätts- hjälpslagen (1972: 429) skall stan- na å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av den som begäres utlämnad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1972: 132 19

8. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958: 642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap1

Härigenom förordnas, att 3 5 lagen (1958: 642) angående blodunder- sökning m.m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av fader- skapet till barn utom äktenskap skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 5 Den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, in- ställer sig för undersökning som avses i denna lag är, om han ej själv är part i målet, berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grun- der och i samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten.

Om parts kostnad gäller vad om rättegångskostnad är föreskrivet. Angående ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är särskilt stadgat.

Om parts kostnad gäller vad om rättegångskostnad är föreskrivet. Att viss kostnad är att anse såsom rättshjälpskostnad för part som åt- njuter allmän rättshjälp följer av rättshjälpslagen (1972: 429).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Har ansökan om fri rätte- gång gjorts före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre bestämmelser.

9. Förslag till

Lag om ändring' i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Dan- mark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas, att 14 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14å

Ersättning åt offentlig försvara- re, vittne eller annan som hörts i ärendet skall stanna å statsver- ket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av den som begäres utlämnad.

Ersättning åt offentlig försva- rare, vittne eller annan som hörts i ärendet och kostnad för rätts- hjälp enligt 36 5 rättshjälpslagen (1972: 429) skall stanna å statsver- ket, om ej särskilda skäl äro, att den skall återgäldas av den som begäres utlämnad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

1 Senaste lydelse av rubriken 1969: 619.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1972: 132 20

10. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas, att 26 5 lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 ål Talan mot kröninalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kam- marrätts beslut omedelbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket om- händertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårds- styrelsens eller kammarrätts be- slut, skall i fråga om förberedan- de och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbal— ken är stadgat om offentlig försva- rare äga motsvarande tillämpning: arvode och ersättning till försvara- ren skola dock alltid gåldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när offentlig försvarare förordnats före ikraftträdandet.

11. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 7 och 13 55 lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall ha nedan angivna lydelse.

Närvarande lydelse Föreslagen lydelse

75

Beträffande laga domstol i mål om intagning i arbetsanstalt skall vad i rättegångsbalken är stadgat angående den ort, där brottet förövades. gälla den ort, där den asociala livsföringen ägt rum.

Väckt talan om att någon skall intagas i arbetsanstalt är förfallen, om stämning ej delgivits honom inom ett år.

1 Senaste lydelse 1971: 573.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1972: 132 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Rättegångskosmad, som avses i Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. l & rättegångsbalken , 31 kap. 1 & rättegångsbalken , och skall stanna å statsverket. kostnad för rättshjälp enligt 36 5

rättshjälpslagen (1972:429) skall stanna å statsverket.

13 51

Talan enligt 12 & väcktes vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen är verksam. Vad i rät- tegångsbalken är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal skall, i den mån ej annat följer av denna lag, i tillämpliga delar gälla, då vid domstol föres sådan talan.

Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga om förver- kande av villkorligt anstånd. Vid avgörande av fråga, som avses i 12 5 andra stycket, är rätten domför med en lagfaren domare.

Underrätt skall lämna den mot vilken talan föres tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Rättegångskostnad, som avses i Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 & rättegångsbalken, skall 31 kap. ] & rättegångsbalken, och stanna å statsverket. kostnad för rättshjälp enligt 36 5

rättshjälpslagen (1972:429) skall stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

12. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiat- risk vård i vissa fall

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, dels att 15, 26 och 34 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 32 &, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 &?

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan hand- ling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för

1 Senaste lydelse 1969: 263. * Senaste lydelse 1969: 212.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

honom eller annan person. får överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till ut- skrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ären- de, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat skall vidare- befordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivnings- nämndens prövning.

Handling som är ställd till ut- skrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ären- de vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentlig: biträde skall vidarebefordras. Be- slutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivnings- nämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndig- heter, skall den vidarebefordras.

26 53

Talan mot beslut, varigenom ut- skrivningsnämnd utlåtit sig om er- sättning som avses i 33 & tredje

stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Talan mot beslut, varigenom ut- skrivningsnämnd utlåtit sig om er- sättning sorn avses i 32 Q' eller 33 & tredje stycket, föres hos psy- kiatriska nämnden genom besvär.

32 ?

Patient eller annan som för ta- lan hos Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får tiller— kännas ersättning av allmänna me- del för kostnad för resa och up- pehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån det finnes skäligt. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

34 53

Utskrivningsnämnden eller psy- kiatriska nämnden får avgöra ären- de endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande.

' Senaste lydelse 1971: 638.

Utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden får avgöra ären- de endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande. Beslut

* Förutvarande 32 & upphävd genom 1971: 638.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

rörande förskott på ersättning som avses i 32 5 eller 33 5 tredie styc- ket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

13. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy- kiskt utvecklingsstörda

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1967: 940) angående om- sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

dels att 22, 47 och 49 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 5. av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 51

Den som ärendet avser eller an- nan som för talan hos besluts- nämnd får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, :" den mån det finnes skäligt. Nämn-

.den får bevilja förskott på ersätt-

ningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

22 52

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvaran- de.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvaran- de. Beslut rörande förskott pä er- sättning som avses i 20 5 eller 21 5 tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

* Förutvarande 20 & upphävd genom 197l: 639. ' Senaste lydelse 1971: 639.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 53

Talan mot beslut, varigenom be- slutsnämnd för psykiskt utveck- lingsstörda utlåtit sig om ersätt- ning som avses i 21 & tredje styc- ket, föres hos psykiatriska nämn- den genom besvär.

Talan mot beslut, varigenom be- slutsnämnd för psykiskt utveck- lingsstörda utlåtit sig om ersätt- ning som avses i 20 5 eller 21 & tredje stycket, föres hos psykiatris- ka nämnden genom besvär.

49 53

När psykiatriska nämnden handlägger ärende, som rör särskolplikt eller i annat avseende elev i särskola, skall en av läkarna i nämnden ersättas med ledamot som har särskild erfarenhet av undervisning av

psykiskt utvecklingsstörda.

Vid handläggning inför nämn— den gäller i övrigt i tillämpliga delar 29, 31, 33 och 34 55 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid handläggning inför nämn- den gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 31—34 55 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

14. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 644) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar

Härigenom förordnas, att lagen (1969: 644) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är i lag eller annan författning föreskrivet, att viss rättighet tillkom- mer utländsk medborgare under förutsättningar av ömsesidighet i lag- stiftningen eller att Konungen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att viss rättighet skall tillkomma utländsk medborgare, får Konungen förordna att sådan rättighet skall tillkomma också statslös person eller politisk flykting. Rättighet som tillkommer utländsk med- borgare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen tillkommer dock utan Konungens förordnande statslös person och politisk flykting som vistats i riket oavbrutet under minst tre år.

Ifråga om annan rättighet än sådan som hänför sig till rätte- gång vid svensk domstol får för- ordnande enligt första stycket första punkten avse endast den som stadigvarande vistas i riket,

= Senaste lydelse 1971: 639.

Förordnande enligt första styc- ket första punkten får avse endast den som stadigvarande vistas i ri- ket, om ej särskilda skäl föranle- der annat. Vad som sagts nu gäl- ler ej i fråga om allmän rätts-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 132 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse om ej särskilda skäl föranleder .lrjälp enligt rättshjälpslagen(1972: annat. ' 2529) och ej heller i fråga om an- nan rättighet, om den hänför sig till rättegång vid svensk domstol.

Denna lag träder i kraft den ] juli 1973.

15. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Fin- land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller be- handling

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

dels att 7 5 skall upphöra att gälla, dels att 6 & skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 51 När ärende handlägges av polismyndighet eller länsstyrelse, skall för- hör hållas med den som begäres utlämnad, om hans hörande ej saknar betydelse för utredningen. Underlåter den som begäres utlämnad att efter kallelse inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret. Beslut om utlämning får icke meddelas utan att den som begäres ut- lämnad underrättats om det som tillförts ärendet genom-annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det. ' '

Har den som begäres utlämnad efter kallelse inställt sig till förhör inför länsstyrelsen, får ersättning av allmänna medel tillerkännas ho- nom för kostnad för resa och up- pehälle, i den mån det finnes skä- ligt. Länsstyrelsen får bevilja för- skott på ersättningen. Närmare be- ctämmelser om ersättning och för- skott meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när biträde förordnats före ikraftträdandet.

* Senaste lydelse 197]: 646.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972: 132

16. Förslag till

26

Lag om ändring i lagen (1970: 494) om exekutiv försäljning av fast

egendom

Härigenom förordnas. att punkt 9 av övergångsbestänunelserna till lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

9. Bestämmelserna i 11 5 nya lagen äger icke tillämpning i frä- ga om uttagande av böter, viten eller annan med brott förenad på- följd, som innefattar betalnings- skyldighet, och icke heller vid in- drivning av vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i samband med rättegång utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återgäldas.

Föreslagen lydelse

9. Bestämmelserna i 11 5 nya lagen äger icke tillämpning i frå- ga om uttagande av böter, viten eller annan med brott förenad på- följd, som innefattar betalnings- skyldighet, och icke heller vid in- drivning av vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i samband med rättegång utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återgäldas. eller av sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller annan en- ligt 31 5 rättshiälpslagen (1962: 429) ålagts att ersätta statsverket eller av vad som skall återbetalas enligt beslut som avses i 7 55 lagen ( ) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

17. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslageu (1877: 31 s. »

Härigenom förordnas, att punkt 13 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 496) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

18. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luft- fartyg m. m.

Härigenom förordnas, att punkt 5 av övergångsbestämmelsema till lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

5. Bestämmelserna i 3 & nya la- gen äger icke tillämpning i fråga om uttagande av böter, viten eller annan med brott förenad påföljd, som innefattar betalningsskyldig- het, och icke heller vid indrivning av vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i samband med rättegång utgått av allmänna me- del och som enligt domstolens be- slut skall återgäldas.

Föreslagen lydelse

5. Bestämmelserna i 3 & nya la- gen äger icke tillämpning i fråga 'om uttagande av böter, viten eller annan med brott förenad påföljd, som innefattar betalningsskyldig- het, och icke heller vid indrivning av vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i samband med rättegång utgått av allmänna me- del och som enligt domstolens be- slut skall återgäldas eller av sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller annan enligt 31 5 rätts- hjälpslagen (1972: 429) ålagts att ersätta statsverket eller av vad som skall återbetalas enligt beslut som avses i 7 5 lagen ( ) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1972: 132

19. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rö- rande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom förordnas, i fråga om lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

dels att 27 5 skall upphöra att gälla, dels att 39 & skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 39 &

Av allmänna medel utgiven er- Av allmänna medel utgiven er- sättning till offentlig försvarare i sättning till offentlig försvarare mål som avses i denna lag skall samt kostnad för rättshjälp enligt stanna på statsverket, om icke den 36 5 rättshjälpslagen(1972: 429) dömde av särskilda skäl bör åter- skall stanna på statsverket, om gälda ersättningen. icke den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när biträde förordnats före ikraftträdandet.

20. Förslag till Lag om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänt ekonomiskt bistånd

1 5 Svensk medborgare, som råkat i nöd eller annan svårighet i ut- landet, kan erhålla tillfälligt ekonomiskt bistånd av beskickning eller konsulat enligt de närmare föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Svensk medborgare, som är bosatt i utlandet och som på grund av ål— der, sjukdom eller annan omständighet är ur stånd att försörja sig, kan erhålla varaktigt ekonomiskt bistånd av utrikesdepartementets under- stödsnämnd enligt de närmare föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

2 5 Den som erhåller bistånd enligt 1 & skall återbetala det mottagna beloppet till statsverket. Lämnas bistånd enligt 1 & till barn under 18 år, är även barnets vårdnadshavare återbetalningsskyldig.

Lämnas bistånd enligt 1 5 till sjöman eller annan som är eller varit anställd ombord på svenskt fartyg, för bestridande av kostnad, för vil- ken fartygets redare är ansvarig enligt författning eller avtal, är även redaren återbetalningsskyldig gentemot statsverket.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1972: 132 29

Återbetalningsskyldighet enligt första stycket får jämkas eller efter- ges, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den återbetalningsskyl— diges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

3 5 Fråga om jämkning eller eftergift enligt 2 & prövas av utrikesde- partementets understödsnämnd på ansökan av den återbetalningsskyl- dige. När särskilda skäl föreligger. får nämnden även utan ansökan besluta om jämkning eller eftergift.

Ekonomiskt bistånd i brottmål m. m.

4 5 Svensk medborgare, som är bosatt i Sverige och som anhållits. häktats eller eljest berövats friheten genom beslut av domstol eller an- nan myndighet i utlandet, är berättigad att av beskickning eller konsulat erhålla ekonomiskt bistånd i den utsträckning som behövs för att han skall beredas ett tillfredsställande rättsskydd.

Bistånd enligt första stycket utgår även till här bosatt svensk med- borgare som, utan att vara berövad friheten, i annat land lagföras för brott eller är föremål för förfarande som avser hans avlägsnande från den främmande staten, omhändertagande för vård eller annat frihets— berövande, om påföljden eller åtgärden skulle för honom innebära ett allvarligt ingrepp.

Bistånd som avses i första eller andra stycket får omfatta kostnad för utredning och bevisning samt för ersättning till försvarare, rätte- gångsbiträde, ombud eller tolk, om kostnaden uppkommit under för- undersökning, i rättegång eller i annat rättsligt förfarande. Föreligger särskilda skäl får biståndet avse även annan kostnad.

När särskilda skäl föreligger, kan bistånd som avses ovan i denna paragraf lämnas även till svensk medborgare som icke är bosatt i Sve- rige.

5 & Lämnas bistånd enligt 4 5 för bestridande av kostnader i rätte- gång eller under förundersökning om brott och dömes den som erhållit bistånd för brottet, skall han till statsverket återbetala vad han motta- git. Återbetalningsskyldigheten får dock jämkas eller efterges, om skäl härtill föreligger med hänsyn till hans brottslighet eller personliga och ekonomiska förhållanden.

Frikännes den som erhållit bistånd enligt 4 5 för brottet skall han till statsverket återbetala vad han mottagit endast i den mån särskilda skäl föreligger.

Nedlägges rättegång eller förundersökning om brott mot den som er- hållit bistånd enligt 4 5 utan att skuldfrågan avgjorts genom dom, skall den som erhållit bistånd, i den mån det med hänsyn till omständighe- terna är skäligt, till statsverket återbetala vad han mottagit.

6 & Lämnas bistånd enligt 4 5 för annat ändamål än för bestridande av kostnader i rättegång eller under förundersökning om brott, skall den som erhållit bistånd, i den mån det med hänsyn till omständighe- terna är skäligt, till statsverket återbetala vad han mottagit.

7 & Chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning beslutar om åter- betalningsskyldighet enligt 5 eller 6 &.

Lagakraftägande beslut om återbetalningsskyldighet får verkställas i den ordning som gäller för lagakraftägande dom.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1972: 132 30

Gemensamma bestämmelser

8 & I den utsträckning Konungen bestämmer, kan bistånd enligt be- stämmelserna i denna lag lämnas flykting eller statslös person som är bosatt i Sverige.

9 & Bistånd enligt denna lag skall icke utgå, i den mån sådant bistånd kan erhållas från annan stat enligt författning som gäller i den staten eller enligt internationell överenskommelse.

10 & Talan mot beslut i ärende som avses i denna lag föres hos kam- marrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1972: 132 31

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS— SON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER. MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga, om fort- sat! reform av samhällets rättshjälp och anför.

1. Inledning

Förslag om reform av samhällets rättshjälp förelades 1972 års riks- dag (prop. 1972: 4). Förslaget grundades på en inom justitiedeparte- mentet upprättad promemoria med förslag till rättshjälpslag m.m. (Ju 1970: 14). Den i anledning av prop. 1972: 4 beslutade lagstiftningen i ämnet, rättshjälpslagen (1972: 429), lagen (1972: 430) om ändring i rättegångsbalken (RB) och lagen (1972: 431) om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken (RP) innebär bl. a. att rätts- hjälp i princip skall kunna lämnas var och en i alla rättsliga angelägen- heter där behov av bistånd föreligger, oberoende av om den rättsliga angelägenheten behandlas vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, för- valtningsmyndighet eller av skiljemän. .

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet år 1968 två sakkunniga1 för att utreda frågor- na om kostnader i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i förvaltnings- ärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden. De sak- kunniga, utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden, har slutfört sitt arbete och i september 1971 avgett betänkande (SOU 1971:76) Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden.

Under arbetet med den allmänna reformen av rättshjälpen ägde sam- råd rum med utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden. Vissa frågor, som föll inom utredningens uppdrag, ansågs därvid böra lösas i samband med den allmänna rättshjälpsreformen. Andra frågor, som hör till det allmänna rättshjälpssystemct, ansågs däremot böra ytterli- gare utredas genom utredningens försorg. Detta gällde frågorna om offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden. Dess— utom tillkom en uppgift, nämligen att undersöka i vad mån kostnader

¹ Regeringsrådet Sten Wilkens, ordförande, och byråchefen Lorentz Vogel.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1972: 132 32 för utredningen i förvaltningsärenden bör ersättas inom det allmänna rättshjälpssystemet. I betänkandet finns förslag till lag om offentligt biträde och till ändringar i rättshjälpslagstiftningen jämte vissa andra författningar. Förslagen torde, i de delar som berörs i detta ärende, få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I .

De lagförslag med anknytning till det allmänna rättshjälpssystcme: som utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden har lagt fram i sitt betänkande bygger på de förslag som lades fram i den tidigare nämnda departementspromemorian. Utredningen förutsätter att erforderlig om- arbetning av dess förslag sker i ett senare sammanhang. En sådan om- arbetning har skett i en inom justitiedepartementet utarbetad prome- moria (Ds Ju 1972: 9). Denna innehåller också förslag till vissa ändring- ar som med anledning av den nya rättshjälpslagstiftningen behövs i andra lagar och författningar. Promemorians lagförslag torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet och departementspro- memorian avgetts av Justitiekanslern, (JK), Riksåklagaren (RÅ), hov— rätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, kriminal- vårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden. försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, statens vägverk, statens planverk, kammarkollegiet, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet, riksskatteverket, skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens natur- vårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, statens hyresråd, hyresnämnderna för Stockholms län, statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i Stock- holms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr- bottens län, socialutredningen, bygglagutredningen, naturvårdskommit- tén, 1969 års vägutredning, invandrarutredningen, justitieornbudsmän— nen Ulf Lundvik och Bertil Wennergren (JO). Svenska kommunförbun- det, Föreningens Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Sveriges socialchefers förening, Föreningen Sveriges polismästare, Stockholms läns landstings rätts- hjälpsnämnd, Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt, Malmö rättshjälps— anstalt, rättshjälpsanstalten i Helsingborg, Landsorganisationen i Sve- rige (LO). Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Statstjänstemän- nens Riksförbund (SR), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Jurist- och samhällsvetareförbundet, Hyresgästernas Riksför- bund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Sve- riges Hantverks- och lndustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Försäkringskasseförbundet, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och Handikappt'örbundens centralkommitté. Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat yttrande från Jämtlands läns allmänna försäkringskassa.

Vissa av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden behandlade

• Sida 33
•  Original

Prop. 1972: 132 [_ 33

frågor har tagits upp i annat sammanhang. Sålunda har frågan om kost— nadsersättning vid expropriation efter anmälan av statsrådet Carl Lid- bom tagits upp i remiss till lagrådet "den 11 augusti '1972 angående ex- propriationslagstiftningen medan frågan om kostnadsersättning vid in- gripande enligt byggnadslagen (1947: 385), naturvårdslagen (1964: 822), väglagen (1971: 948), lagen (1939: 608) om enskilda vägar, miljöskydds— lagen (1969: 387) och lagen (1960: 690) om byggnadsminnen efter an- mälan av chefen för civildepartemcntet tagits upp i remiss till lagrådet den 29 september 1972 angående hushållningen med mark och vatten.

De särskilda problem som kan uppkomma när svensk medborgare anhålls eller häktas i utlandet eller åtalas inför utländsk domstol upp- märksammades i samband med förslaget till rättshjälpslag men ansågs inte böra tas upp i det sammanhanget (prop. 1972: 4 s. 244). Inom ut- rikesdepartementet har sedermera utarbetats en promemoria om eko- nomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m., (UD-prome- morian), som behandlar dessa problem och dessutom tar upp vissa frå- gor om bistånd till svenska medborgare som blivit ekonomiskt nöd- ställda under vistelse utomlands. Promemorian innehåller lagförslag som torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över UD-promemorian avgetts av social— styrelsen, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg, social- utredningen, Sveriges advokatsamfund, Stockholms läns landstings rätts- hjälpsnämnd, Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt, Malmö rättshjälps- anstalt, generalkonsulaten i New York, London och Istanbul samt am- bassaderna i Paris, Madrid, Rom och Belgrad.

2.1. Nuvarande ordning 2.1.1 Birriitle

Biträde får anlitas i mål och ärenden inför förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter. Däremot finns endast på några få områden bestämmelser som ger möjlighet för förvaltningsdomstol eller förvalt- ningsmyndighet att förordna att den som är part i ärende inför myn— di gheten skall få biträdeshjälp av allmänna medel.

I utlänningslagen (1954: 193), UtlL, finns bestämmelser om biträde. Saknar utlänningen lämpligt biträde och finnes hans rätt inte utan bi- träde kunna tillvaratas skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom vid förhör. Är utlänningen ej på fri fot skall även annars, om han begär det, biträde förordnas. Utlänning, som är intagen i fång- vårdsanstalt, häkte eller polisarrest har rätt till det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Ersättning till biträde utgår av allmänna me- del. Under vissa förutsättningar kan utlänningen förpliktas ersätta stats- verket kostnaderna för biträde.

• Sida 34
•  Original

Prop. 1972: 132 34

Bestämmelser om biträde finns också i lagen (1957: 668), om utläm- ning för brott, lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, lagen (1963: 193) om samarbete med Dan- mark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., (nordiska verkställighetslagen), lagen (1970: 375) om utlämning till Dan— mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling (Utläan) samt i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Även i dessa fall är biträdet berättigad till ersättning av allmänna medel. Återbetalningsskyl— dighet för statsverkets kostnader föreligger i vissa fall.

2.1.2. K ostnadsregler

Kostnaderna för de förvaltande myndigheternas verksamhet betalas liksom kostnaderna för domstolarna av det allmänna. I viss utsträckning bidrar dock de enskilda genom expeditionsavgifter och andra avgifter.

Principen att myndighets kostnad skall stanna på det allmänna äger tillämpning även på kostnader, som uppkommer för myndighet när den uppträder som partsorgan för allmänna intressen inför annan myndig- het. Detta gäller även kostnad, som uppkommer för kommunal nämnd när den för talan för att ta tillvara allmänna intressen, t. ex. då länssty- relsens beslut i besvärsärende har gått nämnden emot.

I fråga om enskild parts kostnad i förvaltningsärende är partens möj- ligheter att erhålla kostnadsersättning olika beroende på ärendets be- skaffenhet. I ärende i vilket parten står ensam inför myndighet eller däri möter en myndighet som har att företräda det allmännas intressen på området i fråga blir det, i den mån ersättningen skall utgå, fråga om ersättning av det allmänna — stat eller kommun. I ärende i vilket enskilda parter står mot varandra, blir det fråga om att tillerkänna vin- nande part ersättning av tappande part för kostnader i ärendet.

Några allmänna rättsgrundsatser som öppnar möjlighet för enskild part att av det allmänna erhålla ersättning för sina kostnader hos statlig eller kommunal myndighet i ett förvaltningsärende finns inte. Däremot finns på några områden förvaltningsbestämmclser som medger att den enskildes kostnader i förvaltningsförfarandet bestrids av allmänna me- del.

Förvaltningsprocesslagen (19711291) (FPL) gäller rättsskipning i re- geringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt. Enskild part, som har inställt sig till muntlig förhandling, får enligt 15 % tillerkännas er- sättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rät- ten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Bestämmelser om ersättning och förskott finns i kungörelsen (1971: 311) om ersätt- ning av allmänna medel till vittnen m. fl. I FPL finns också bestämmel- ser om kostnader för vissa bevismedel. Bl. a. gäller, enligt 26 5, att vitt- ne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad

• Sida 35
•  Original

Prop. 1972: 132 " - 35 för sin inställelse vid muntlig förhandling. Ersättning fastställs enligt bestämmelser i kungörelsen om ersättning av allmänna medel till vittnen m.fl. Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.

I ärende hos Utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (PsykI.) och i ärende hos beslutsnämnd enligt lagen (1967: 940) angåen- de omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (OmsorgsL) äger i fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas inför nämnden be- stämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid stanna på statsverket.

Även den som i utlänningsärenden inställt sig till förhör för att höras upplysningsvis kan efter förhörsmyndighetens prövning beviljas ersätt- ning för inställelsen enligt de grunder som gäller för ersättning av all- männa mcdel till vittnen i brottmål.

] ärende hos försäkringsdomstolen gäller numera samma regler som i FPL.

När det gäller fördelningen av partskostnadcr i ärenden där enskilda står mot varandra finns inte heller någon allmän rättsgrundsats. Vissa lagbestämmelser i ämnet förekommer emellertid. Enligt 1975 utsök- ningslagen (UL) har överexekutor i utsökningsmål att efter vad han fin- ner skäligt bestämma om och till vilket belopp den tappande parten bör ersätta motparten hans kostnad i målet. I princip tillämpas härvid ana- logivis reglerna i 18 kap. RB. Kostnadsregeln i 197 & UL tillämpas ock- så i fråga om parts skyldighet att ersätta motparts kostnad i ärende en- ligt 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av allmän domstols dom eller beslut rörande vårdnaden om barn m.m. (21 kap. 11 å). I lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och_ avloppsanläggningar föreskrivs i 44 % att i mål, som inte avser inlösen av va-anordning eller ersättning för inlöst eller genom tillkomsten av allmän vat-anläggning onyttig anord- ning, part kan på begäran tillerkännas ersättning av motparten för kost- nad vid va-nämnden, om det finns särskilda skäl för det. I de nämnda inlösen- och ersättningsfallen skall däremot huvudmannen i princip sva- ra för kostnaderna på ömse sidor vid va-nämnden. Såväl länsstyrelserna som kammarrätten har dömt ut ersättning för vinnande parts kostnader i ärenden om tvist om socialhjälpskostnad och liknande kostnad. Ett di- rekt stöd i lag för utdömandet av sådan ersättning är föreskrifterna i 58 5 lagen (1956: 2) om socialhjälp och 83 & barnavårdslagen (1960: 97), BvL, att talan inte får fullföljas endast beträffande ränta eller rätte- gångskostnad.

I sammanhanget kan nämnas, att hyresnämnd inte kan förplikta en- dera parten att ersätta den andra för sådana kostnader, som denne kan ha ådragit sig till följd av förfarandet inför nämnden. Kostnadsersättning

• Sida 36
•  Original

Prop. 1972: 132 36

utdöms inte heller av hyresrådet. Även försäkringsrådct saknar möjlig- het att i de ärenden, avseende tvister mellan enskilda parter som rådet handlägger, förplikta förlorande part att ersätta vinnande parts kost- nader. ] 14 5 lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol är det uttryck- ligen föreskrivet att i mål vid försäkringsdomstolen part själv skall bära sin rättegångskostnad.

2.2. Tidigare reformförslag m. m.

Riksdagen begärde år 1948 i skrivelse till Kungl. Maj:t (1 LU 12, rskr 67) utredning om fördelning av kostnaderna i mål och ärenden som avgörs av förvaltningsmyndighet. I direktiven för besvärssakkun- niga ålades dessa att uppmärksamma denna riksdagsskrivelse. I förslaget till lag om förvaltningsförfarandet upptog besvärssakkunniga i 19 kap. bestämmelser om kostnader i förfarandet.

Besvärssakkunniga upptar i lagförslaget såsom grundläggande regel att myndighets kostnad för handläggning av förvaltningsärende skall stanna på det allmänna. Kostnaderna för statlig eller kommunal partsmyndighet, som företräder allmänna intressen, skall enligt lagförslaget likaledes be- stridas av myndigheten. Förslaget innehåller inte någon regel om att enskild part kan förpliktas att betala kostnad som sådan myndighet har haft. Skulle på vissa områden behov av en sådan regel finnas, bör enligt de sakkunnigas mening bestämmelser i ämnet meddelas i speciallagstift- ning. Samma ståndpunkt intar de sakkunniga till frågan om att i vissa fall ålägga enskild part att betala kostnader som beslutsmyndighet har haft, exempelvis för sakkunnig.

Beträffande enskild parts kostnader i förvaltningsärenden uppställer besvärssakkunniga huvudregeln, att kostnaderna skall bestridas av par- ten själv. Det anses ligga i samhällssystemets natur att de enskilda i viss utsträckning på egen bekostnad skall medverka i förvaltningsför- farandet. Härvid förutsätts att de enskildas medverkan normalt kan full- göras utan juridiskt eller annat sakkunnigt biträde och utan att parten i övrigt åsamkas några kostnader över hövan.

Från den sålunda angivna huvudregeln rörande enskild parts kost- nader görs några undantag. Härvid skiljer besvärssakkunniga mellan sådana ärenden, som väsentligen avser tvist mellan enskilda parter och övriga ärenden.

I fråga om ärenden, som väsentligen avser tvist mellan enskilda par- ter, föreslår de sakkunniga undantagsregeln att part skall kunna åläggas att helt eller delvis ersätta motparts kostnad, varvid bestämmelserna i 18 kap. RB skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

I fråga om sådana ärenden, som inte väsentligen avser tvist mellan enskilda parter, öppnar besvärssakkunniga vissa möjligheter för enskild part att i undantagsfall erhålla kostnadsersättning av allmänna medel.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1972: 132 37

Lagbestämmelserna i ämnet är restriktivt utformade. När det gäller ärenden i första instans kan enligt de sakkunnigas förslag ersättning av allmänna medel inte utgå för normala kostnader utan endast för särskil— da kostnader som part har haft. Som exempel på sådana särskilda kost— nader nämner de sakkunniga arvoden till juridiskt eller tekniskt bi- träde och utgifter för resor rn. rn. i samband med inställelse till samman- träden inför myndighet.

För att ersättning av allmänna medel skall kunna komma i fråga för kostnad krävs vidare att det med hänsyn till sakens beskaffenhet, med- verkans art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat för- hållande framstår som uppenbart oskäligt att kostnaden bärs av parten.

Är de angivna förutsättningarna uppfyllda, kan enskild part enligt förslaget erhålla ersättning av allmänna medel för kostnaden eller del därav. Samma regler skall i allmänhet gälla beträffande möjligheten att erhålla ersättning av allmänna medel för kostnad i besvärsärenden. En liberalare bestämmelse föreslås dock här. Sålunda kan enligt förslaget, om särskilda skäl är därtill, enskild part som vinner bifall till sin talan få ersättning av allmänna medel för kostnad i besvärsärende även om de förut angivna förutsättningarna för kostnadsersättning inte är för handen.

Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas betänkande vitsordades från många håll behovet och angelägenhetcn av lagstiftning om kost- naderna i förvaltningsförfarandet. På väsentliga punkter kritiserade dock ganska många remissinstanser de sakkunnigas utredning och för- slag. Bl.a. påtalades att inga kostnadsberäkningar hade gjorts. Från flera håll riktades kritik att beslutanderätten i kostnadsersättningsfrå- gorna enligt förslaget hade lagts i händerna på ett mycket stort antal myndigheter av olika slag. Lämpligheten av att ha allmänt hållna, ge- mensamma kostnadsregler för alla förvaltningsärenden sätts i fråga. I flera yttranden förordnades att bestämmelser om kostnadsersättning meddelas i specialförfattningarna för de olika förvaltningsområdena. Behovet av ytterligare utredningar på området framhölls från flera håll.

Besvärssakkunnigas förslag om kostnader i för'valtningsförfarandet ledde inte till lagstiftning.

Vid ett stort antal tillfällen har i riksdagen förekommit motioner om ersättning för kostnader i förvaltningsförfarandet om rättshjälp i för- valtningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden. Motionerna har antingen avsett mera generella åtgärder eller också haft anknytning till vissa speciella förvaltningsområden. En utförlig redo- görelse för dessa motioner och för behandlingen av dem i riksdagen lämnas i betänkandet (SOU 1971: 76) Offentligt biträde och kostnadser— sättning i förvaltningsärenden.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1972: 132 38

2. Rättshjälpsregler Rättshjälp enligt rättshjälpslagen utgår såsom allmän rättshjälp, rätts- hjälp åt misstänkt i brottmål och rådgivning. För rådgivning, varmed enligt lagen förstås kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet förekommer inga särskilda begränsningar i till- lämpningsområdet. Allmän rättshjälp skall i princip kunna lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger, oberoende av om frågan behandlas vid allmän domstol, förvaltnings- domstol, förvaltningsmyndighet eller av skiljemän. Vissa begränsningar gäller emellertid. Andra juridiska personer än dödsbon kan inte få allmän rättshjälp. För angelägenhet som har samband med sökandens näringsverksamhet kan allmän rättshjälp inte lämnas näringsidkare om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekono- miska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Begränsningar gäller också i fråga om angelägenheter som inte prövas eller på annat sätt behandlas här i landet, för den som är bosatt utomlands samt för självdeklaration och andra liknande ärenden. Vidare är personer i de högsta inkomst- lägena uteslutna från allmän rättshjälp. Som allmän förutsättning för att allmän rättshjälp skall lämnas gäller att den rättssökande har ett be- fogat intresse av att få sin sak behandlad. Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga ange- lägenhet som rättshjälpen avser. Som kostnad för rättshjälpen anses i första hand den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol samt nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän. I angelägenhet, som inte handläggs vid allmän domstol, beslutar biträde om utredning. Har biträde inte förordnats, kan rättshjälpsnämnden besluta om utred- ning. Bland övriga kostnader som omfattas av rättshjälpen är kostnader för resa och uppehälle i samband med inställelse inför domstol eller an- nan myndighet, om personlig inställelse har ålagts. Utredningskostnader på förvaltningsområdet anses enligt rättshjälps- lagen inte som en kostnad för allmän rättshjälp. Som nämnts inled— ningsvis har emellertid utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden haft till uppgift bl.a. att undersöka i vad mån kostnader för utredning i förvaltningsärenden bör ersättas inom det allmänna rättshjälpssyste- met. Vid allmän rättshjälp skall den rättssökande efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Kostnadsbidraget har i princip kon- struerats som ett system med maximibelopp. Överstiger rättshjälpskost— naderna maximibeloppet, skall det allmänna bära de överskjutande kostnaderna. Är å andra sidan kostnaderna för allmän rättshjälp lägre än maximibeloppet, skall kostnadsbidraget motsvara kostnaderna. Kost- nadsbidraget utgår i första hand efter årsinkomst och underhållsskyldig- het enligt vissa schabloner.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1972: 132 ' 39

När det gäller rättshjälp åt misstänkt i brottmål skall liksom hittills, oberoende av den misstänktes ekonomiska förhållanden, offentlig för- svarare förordnas vid behov. I övrigt skall rättshjälp åt misstänkt i brottmål kunna utgå när den tilltalades årsinkomst inte överstiger tre gånger basbeloppet. Något kostnadsbidrag skall inte utgå. Gränsen vid tre gånger basbeloppet skall kunna jämkas uppåt på grund av för- sörjningsbörda. Förmåncrna vid denna form av rättshjälp består i att den tilltalades kostnad för inställelse och för bevisning vid domstolen ersätts av allmänna medel.

Frikänns den tilltalade, skall ersättningen till offentlig försvarare, kostnaden för annan rättshjälp liksom annan kostnad som har utgått av allmänna medel stanna på statsverket. Reglerna om den tilltalades skyl- dighet att, om han döms för brottet, till statsverket återbetala sådan kostnad har mjukats upp för att underlätta den dömdes återanpassning. Återbetalningsskyldighet får bl.a. inte åläggas med högre belopp än som motsvarar vad den dömde högst skulle betala i kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.

Till biträde enligt rättshjälpslagen skall förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som lämplig, skall denne förordnas. om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Till offentlig försvarare skall för- ordnas advokat, som är lämplig för uppdraget. Även annan lämplig person som har avlagt juris kandidatexamen kan förordnas, om sär- skilda skäl föreligger. Har den misstänkte till offentlig försvarare före- slagit någon som är behörig, skall denna förordnas under samma förut- sättningar som nyss har angetts för förordnande av biträde.

Biträde och offentlig försvarare har enligt bestämmelse i rättshjälps- lagen och RB rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspil- lan och utlägg som uppdraget har krävt. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, centralmyndigheten för rättshjälpen fastställer taxa som skall tillämpas när ersättning bestäms. Avsikten är att taxor skall kunna fastställas för vissa typer av mål och ärenden, där arbetsin- satsen erfarcnhctsmässigt kan beräknas vara relativt likartad. För varje sådan måltyp skall beräknas en genomsnittstaxa, från vilken awikelse skall kunna ske endast i den mån det är påkallat av särskilda förhållan- den i det enskilda fallet.

Huvudmannaskapet för rättshjälpen skall ligga på staten. När det gäl- ler det allmännas advokatverksamhet skall allmänna advokatbyråer in- rättas i varje län. I första hand skall de nuvarande sexton rättshjälps- anstalterna omorganiseras till allmänna advokatbyråer. I övrigt skall uppbyggnaden och dimensioneringen av allmänna advokatbyråer ske med beaktande av förekomsten av privatpraktiserande jurister och and- ra förhållanden på varje ort.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1972: 132 40

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet skall regionalt skötas av särskilda rättshjälpsnämnder. Dessa skall pröva ansökningar om allmän rättshjälp, förordna biträde samt dessutom pröva ersättning till biträde i sådana mål eller ärenden som inte behandlas vid allmän domstol. Ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol skall prövas av domstolen. När det gäller misstänkt i brottmål skall domstolen pröva ansökan om rättshjälp, förordna offentlig försvarare och pröva ersättningen till denne.

I rättshjälpsnämnderna skall tjänstgöra en domare och två lekmän. I vissa fall skall dessutom tjänstgöra två advokater, varav den ene skall vara verksam på allmän advokatbyrå och den andre vara privtpraktise- rande. Huvuddelen av göromålen är avsedda att delegeras till en hel- tidsanställd tjänsteman vid varje nämnd. Verksamhetsområdet är avsett att anknytas till hovrätternas domkretsar och kansliet till hovrätts ad- ministrativa avdelning.

För tillsyn över och samordning av uppgifterna inom rättshjälpsom- rådet skall finnas en centralmyndighet. Avsikten är att centralmyndig- hetsfunktionerna skall förläggas till det blivande domstolsverket. Om domstolsverket inte hinner byggas upp innan rättshjälpsreformen träder i kraft, skall dessa arbetsuppgifter handhas av domstolsväsendets orga— nisationsnämnd (DON). Uppgifterna för centralmyndigheten består i första hand av tillsyn över rättshjälpsnämndernas verksamhet. I anslut- ning härtill skall centralmyndigheten genom direktiv och anvisningar sörja för en riktig och enhetlig rättstillämpning.

Centralmyndigheten skall också vara fullföljdsinstans i fråga om be- slut av rättshjälpsnämnden. En viktig uppgift för centralmyndigheten är att utarbeta och fastställa taxor för ersättning till biträden och offentliga försvarare.

Ett väsentligt inslag i rättshjälpen är kostnadskontrollen beträffande biträdesersättningen. Taxor och normalarvoden för biträdesersättningen kan beräknas komma att täcka det stora flertalet rättshjälpsärenden. Prövningen av biträdesersättningen skall som nämnts ankomma på all- män domstol i sådana mål eller ärenden som handläggs där och i övrigt på rättshjälpsnämnderna.

S lr nd estån dsregler

Skadeståndslagen (1972: 207) innehåller bl.a. bestämmelser om skyl- dighet för det allmänna att ersätta skada, som vållas genom fel eller för- summelse vid myndighetsutövning.

Enligt 3 kap. 2 5 skall staten eller kommun ersätta personskada. sak- skada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försum- melse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Med kommun likställs i förevarande avseende

• Sida 41
•  Original

Prop. 1972: 132 . . 41 landstingskommun, kommunalförbund, församling och kyrklig samfäl- lighet. _ .,

Av särskilt intresse i detta sammanhang är de bestämmelser som rör ersättning för ren förmögenhetsskada vid felaktiga myndighetsbeslut. En allmän regel i fråga om det allmännas skadeståndsansvar innebär att ersättningsskyldighet föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan stäl- las på dess utövning (3 kap. 3 5). Om den som lidit skada genom fel— aktigt beslut vid myndighetsutövning har utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår ej ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas (3 kap. 4 €). Ta- lan om ersättning får inte föras med anledning av beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet eller riksdagen eller av högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får ej heller föras med anledning av beslut av lägre myn- dighet mot vilket talan har fullföljts hos Kungl. Maj:t i statsrådet, högsta domstolen. regeringsrätten eller försäkringsdomstolen utan att beslutet upphävts eller ändrats (3 kap. 7 5).

Ersättning för ren förmögenhetsskada enligt nu angivna bestämmel- ser omfattar också kostnader som den skadelidande har haft för att komma till sin rätt, när han efter en motgång i lägre instans överklagar och får ett felaktigt beslut ändrat till sin fördel. I propositionen (1972: 5 s. 354) framhålls att den skadelidandes förlust i många, kanske de allra flesta fall, huvudsakligen består i att han har fått kännas vid utgifter med anledning av överklagandet.

Frågan om formerna för skadereglering på det statliga området regle- ras i kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. I fråga om beslutsskador skall anspråk framställas hos justi- tiekanslern som förhandlar för statens räkning med den som kräver skadestånd och får sluta avtal, om skadestånd. Överstiger ersättningen 100 000 kronor, skall dock ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t.

2.3. Offentligt biträde

2.3.1. Allmänt 2.3.1.1 Utredningen

Utredningen erinrar om att det endast på några få områden finns bestämmelser som ger möjlighet för förvaltningsdomstol eller förvalt- ningsmyndighet att förordna att den som är part i ärende inför myn- digheten skall få biträdeshjälp av allmänna medel.

Det är främst ärenden om frihetsberövande som avsetts, när önske— mål har framförts om möjlighet till offentligt biträde i förvaltnings- ärenden. Närmast är det tvångsingripanden enligt NvL och BvL som i detta sammanhang har varit på tal. En jämförelse med frihetsberövanden

• Sida 42
•  Original

Prop. 1972: 132 42

i brottmål har ofta skett. i fråga om brottmålen har sedan länge gällt att en misstänkt skall ha offentlig försvarare om det på grund av sakens beskaffenhet eller eljest befinns att hans rätt inte kan tas tillvara utan biträde. Om den misstänkte är anhållen eller häktad skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas (21 kap. 3 & RB). De fri- hetsberövanden och andra liknande åtgärder som kan förekomma inom nykterhetsvården och barnavården har visserligen inte karaktär av straff— påföljd men är likväl av så ingripande natur för den enskilde att de i fråga om sina verkningar väl kan jämställas med frihetsberövanden på grund av brott.

Av de uppgifter som utredningen inhämtat från länsstyrelserna fram- går att antalet hos dem under år 1968 anhängiggjorda intagningsären- den enligt NvL var 2 372. Antalet hos länsstyrelserna under 1968 an- hängiggjorda underställningsärenden rörande omhändertagande för ut- redning och för samhällsvård enligt BvL var 1 199. Det finns enligt ut— redningen anledning förmoda att åtminstone antalet ärenden enligt BvL har vuxit under åren 1969 och 1970 och alltjämt visar en ej obetydlig ökning. Även om flertalet intagnings- och omhändertagningsärenden är av den art att något behov av offentligt biträde inte torde föreligga, måste uppenbarligen inom detta stora antal finnas åtskilliga där förord- nande av sådant biträde kan vara av behovet påkallat.

Utredningen påpekar att riksdagen sedan lång tid har haft sin upp- märksamhet riktad på nu berörda frågor och hemställt om åtgärder för att förbättra rättsskyddet vid administrativa frihetsberövanden. Även de tvångsingripanden som kan förekomma inom mentalsjukvården har härvid särskilt uppmärksammats. Förslag om möjlighet att förordna offentligt biträde på dessa områden har vidare framlagts av kommittéer som arbetat med hithörande frågor, nämligen utredningen om admi— nistrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) och sinnessjuklagstiftnings- kommittén (SOU 1964: 40).

Mot denna bakgrund anser utredningen det vara naturligt att dess undersökningar i fråga om offentligt biträde i första hand har inriktats på NvL, BvL och PsykL. Även OmsorgsL hör hemma i detta samman- hang.

Från de frihetsingripanden av personlig natur som kan förekomma på dessa områden är enligt utredningen steget inte långt till utlännings- lagstiftningens regler om personers avlägsnande ur landet m.m. Ytter- ligare bör man enligt utredningen beröra frågan om offentligt biträde i ärenden enligt Utläan och enligt nordiska verkställighetslagen.

Utredningen diskuterar om man även utanför de nyss angivna om- rådena bör ha regler om offentligt biträde. I och för sig kan situationer förekomma, där förordnande av offentligt biträde kan synas motiverat för att ta tillvara enskild rätt. Utredningen konstaterar att man då

• Sida 43
•  Original

Prop. 1972: 132 43

nästan alltid är inne- på områden som ytterst rör rättigheter och för- pliktelser av ekonomisk natur. Ärendena har därigenom en annan ka- raktär. Med viss rätt kan en skiljelinje dras mellan dessa "ärenden och de förut nämnda som berör vederbörandes egen person. Offentligt biträde på det ekonomiska området får en karaktär av för speciella områden tillhandahållen expertis. Den experthjälp som där kan behövas tillgodoses i stor utsträckning under den allmänna rättshjälpen. Utred- ningen har emellertid närmare övervägt frågan om offentligt biträde på socialförsäkringsområdet och skattelagstiftningens område.

23.1.2. Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen föreSlår att offentligt biträde skall i fall av behov kunna förordnas i vissa ärenden som angår den personliga rörelsefriheten. Det gäller följande områden och ärenden.

Menmlsjukvården. Når talan förs hos utskrivningsnämnd mot beslut om intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård skall nämnden, om det behövs för att tillvarata patientens rätt, kunna förordna offent- ligt biträde åt denne. Detsamma skall gälla vid talan mot beslut om kvarhållande och om slutlig utskrivning. Vidare föreslås att besluts- nämnd för psykiskt utveckllingsstörda skall ha motsvarande möjlighet att förordna offentligt biträde, när talan förs hos nämnden mot ad- ministrativ myndighets beslut om inskrivning, oberoende av samtycke, i vårdhem eller specialsjukhus. Möjligheten skall även finnas vid talan rörande slutlig utskrivning samt vid behandling av fråga om särskole- elevs placering utanför det egna hemmet.

N_vkte'rhetsvården. När fråga är om tvångsintagning eller återintag- ning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall länsrätt kunna förordna offentligt biträde, om det behövs för att tillvarata dens rätt om vars tvångsintagning det är fråga.

Bm'navården. För samtliga typer av ärenden rörande omhänderta- gande för samhällsvård föreslås att möjlighet skall finnas att förordna offentligt biträde, när det behövs för att tillvarata parts rätt. Det sagda gäller även omhändertagande för utredning och för fortsatt samhälls- vård samt ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphörande. 1 samt- liga fall är dock endast fråga om ärenden som underställningsvägen eller besvärsvägen anhängiggjorts hos länsrätt. Förordnandet meddelas av länsrätten.

Utlänningslagstiftningen och angränsande lagstiftning. Denna lagstift- ning innehåller redan nu bestämmelser om skyldighet för myndighet i vissa fall att förordna biträde åt enskild part som anses behöva sådan hjälp. Utredningen föreslår på flertalet av hithörande områden utvidg- ningar av möjligheten till biträdesförordnandc. Samtidigt samordnas bestämmelserna, i den mån så kunnat ske, med reglerna om offentligt biträde på förut nämnda förvaltningsområden.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1972: 132 44

Några särskilda kompetensvillkor i fråga om utbildning el. dyl. för offentligt biträde uppställs ej. Ersättning till biträdet föreslås skola bc— stämmas av rättshjälpsmyndighet. Någon återbetalningsskyldighet för den enskilde föreslås i regel inte.

Utredningen har vid genomgång av olika förvaltningsområden över- vägt förutsättningarna för att inrätta offentligt biträde även på andra områden än de ovan nämnda. Bl.a. har i anslutning till' riksdags- motioner undersökts möjligheten att åstadkomma någon form av offent- ligt biträde på socialförsäkringens område. Utredningen har emellertid funnit institutet offentligt biträde böra begränsas till ingripande avseen- de den personliga rörelsefriheten.

2.3.l.3 Remissyttrandena

Remissinstansema är allmänt mycket positiva till de av utredningen framlagda förslagen om offentligt biträde. Ett genomförande av utred- ningens förslag anses väl komplettera rättshjälpsreformen och förvalt- ningsrättsreformen. Det framhålls också att förslagen innebär att många av de sedan lång tid tillbaka påtalade behoven av ökad rättshjälp och rättssäkerhet inom förvaltningsområdet blir tillgodosedda.

JK anför att starka skäl föreligger för att ge den enskilde möjligheter till biträde i förvaltningsärenden varom nu är fråga och JO anför, att de grundtankar som uppbär förslaget synes vara riktiga även om rätts- hjälpssystemet onekligen kompliceras av det nya institutet. Olägenhe- terna förefaller dock inte JO bli alltför stora.

SIV anför att en utbyggnad av möjligheterna att få offentligt biträde bör medverka till en bättre allmän insyn i handläggningen av ut- länningsärenden och därmed bidra till ett större allmänt förtroende för verksamheten. Enligt SIV åtnjuter handläggningen vid våra allmänna domstolar ett helt annat allmänt förtroende än handläggningen av ärenden hos åtminstone vissa förvaltningsmyndigheter främst på grund av att förhandling inför domstol i regel är muntlig och offentlig medan handläggningen av utlänningsärenden inte bara i allmänhet är skriftlig utan de handlingar varå besluten grundas regelmässigt sekretessbelagda. Den insyn i handläggningen som ett offentligt biträde skulle få bör därför enligt verket vara av särskilt värde i utlänningsärenden.

Socialstyrelsen anser att de personer, som blir föremål för tvångs- åtgärder ofta är okunniga om innehållet i och syftet med de olika la- garna och dessutom ej sällan har svårigheter att själva argumentera mot myndigheter. Socialstyrelsen finner det tillfredsställande att dessa får den föreslagna möjligheten till sakkunnig och kostnadsfri hjälp. So- cialstyrelsen har den erfarenheten att biträden som anlitas av den en- skilde — i regel på dennes bekostnad —— alltför ofta visar sig inte kunna tillvarata dennes intressen.

Socialutredningen anför att frågor om socialvårdens organisation, om

• Sida 45
•  Original

Prop. 1972: 132 45

i vilken utsträckning åtgärder av tvångskaraktär fortfarande skall före- komma inom socialvårdens ram och om eventuella beslutsorgan och be- slutsformer är föremål för utredningens övervägande och att utredning- en ännu inte i detalj kan ta ställning till hur frågan om samhällets rätts- hjälp i de sociala förvaltningsärendena bör lösas.

Kammarrätten i Stockholm anför att även om rättshjälpsreformen i avsevärd mån bidrar till att lösa problemet med biträde för den en- skilde, sådana situationer då biträde saknas dock med all sannolikhet kommer att föreligga trots att biträde varit önskvärt i såväl den en- skildes intresse som från allmän synpunkt. Kammarrätten finner att detta ur rättssäkerhetssynpunkt angelägna behov i allt väsentligt kan tillgodoses genom att i enlighet med utredningens förslag institutet offentligt biträde införs.

Liknande synpunkter framförs i yttranden av bl.a. psykiatriska nämnden, kammarrätten i Göteborg, skolöverstyrelsen, åtskilliga läns- styrelser, socialutredningen, svenska kommunförbundet, föreningen Sveriges tingsrättsdomare, föreningen Sveriges polismästare och flera rättshjälpsanstalter.

Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningens avgränsning av de områden där rätt till offentligt biträde bör närmare övervägas.

Endast ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma till den före- slagna lagstiftningen om offentligt biträde. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner visserligen att den tanke som ligger bakom utredning- ens förslag att vid administrativa frihetsberövanden part skall beredas kostnadsfri hjälp när behov härav föreligger är i hög grad beaktans- värd men anser det inte vara ogörligt att inom ramen för den allmänna rättshjälpen tillgodose det behov av rättshjälp, som föreligger i förvalt- ningsärenden av nu ifrågavarande art.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att av statsfinansiella skäl de mest angelägna reformerna måste prioriteras och att man i många fall bör gå fram med successiva reformer. Länsstyrelsen finner även det av utredningen framlagda förslaget böra prövas inte minst ur statsfinansiell synpunkt.

2.3.2. Psykiatrisk vård 2.3.2.1 Nuvarande ordning

Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av eget samtycke under vissa i PsykL angivna förutsättningar beredas sluten psykiatrisk vård efter ansökan eller på grund av domstols förordnande i brottmål. Om intagning efter ansökan beslutar i regel överläkaren. Efter under- sökning av patienten skall överläkaren inom högst 15 dagar pröva om vård kan beredas med stöd av lagen. Finnes detta vara fallet skall överläkaren besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen

• Sida 46
•  Original

Prop. 1972: 132 45

på sjukhuset. Patient skall ofördröjligen utskrivas, om förutsättningar för hans vård inte längre föreligger och kan utskrivas på försök under viss tid, högst sex månader med möjlighet till förlängning. Om utskriv- ning och utskrivning på försök beslutar i allmänhet överläkaren. Han äger dock hänskjuta frågan till utskrivningsnämnden. Beträffande vissa patienter skall beslut alltid fattas av utskrivningsnämnden. Den som ut- skrivits på försök kan återintagas. Härom beslutar i allmänhet överlä- karen.

Läkares beslut som gått patienten emot har denne i allmänhet rätt att besvära sig över hos utskrivningsnämnden. Talan mot utskrivnings- nämnds beslut förs hos psykiatriska nämnden.

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skall överläkaren och pa- tienten samt den som må föra hans talan vara närvarande, om inte sär- skilda skäl föranleder annat. I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas om ärendets beskaffenhet fordrar det. För- hör får anordnas med den som kan antas ha upplysningar av betydelse att lämna.

Polismyndighet kan under vissa förutsättningar provisoriskt omhän- derta den som lider av psykisk sjukdom.

En utförligare redogörelse för bestämmelserna i och förarbetena till PsykL återfinns i betänkandet s. 80—83.

2.322. Utredningen

Utredningen anför att det varken i intagningssammanhang eller i öv- rigt synes lämpligt att institutet offentligt biträde införs med avseende på läkares handläggning av ärenden enligt PsykL. Det kan med allt fog befaras att den personliga kontakten mellan läkaren och patienten liksom patientens förtroende för läkaren blir lidande, om läkarens ställ- ning får någon judiciell prägel. Inte heller från rättssäkerhetssynpunkt synes påkallat att offentligt biträde förordnas på ifrågavarande stadium. På grund av möjligheterna att dra läkarnas viktigare beslut under ut- skrivningsnämnds prövning och att i vissa fall överklaga sådan nämnds beslut hos psykiatriska nämnden bör övervägandcna om förordnande av offentligt biträde kunna begränsas till att avse ärenden hos utskriv- ningsnämnd och psykiatriska nämnden.

I intagningsärenden skall ställning tas inte blott till medicinska frå— gor. Av avgörande betydelse är också i många fall de faktiska omstän- digheter som aktualiserat värdbehovet. Sålunda spelar dessa en viktig roll för frågan om patienten är att anse som farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv. Redan på grund av sin sjukdom kan patienten ha svårigheter att belysa de fak- tiska förhållandena och att införskaffa kompletterande utredning, som kan bidra till en allsidig bild av läget. Så länge patienten vistas på sjuk- hus är dessutom hans möjligheter att inverka på utredningen ytterligare

• Sida 47
•  Original

Prop. 1972: 132 47

beskurna. Det kan därför otvivelaktigt i vissa fall vara av värde för pa- tienten att vid sin sida ha ett biträde, som hjälper honom att lägga fram material som kan vara betydelsefullt för hans sak. FL ger honom rätt att anlita biträde i ärende hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden. Detta synes emellertid inte vara tillräckligt. Trots förhan- denvaron av den rättshjälp som samhället ställer till de enskildas för— fogande kan en patient ha svårigheter att själv skaffa biträde. Härtill kommer att patientens sjukdomstillstånd kan medföra att han inte in- ser värdet av biträdeshjälp. På grund härav och med hänsyn till att det här är fråga om ett så djupgående ingrepp som ett frihetsberövande torde övervägande skäl tala för att samhället åläggs tillse att den som för talan hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden i ett intag- ningsärende får ett offentligt biträde i fall då det behövs för att till- varata patientens rätt. En sådan skyldighet för samhället torde vara av värde inte bara från patienternas synpunkt. Även för utskrivningsnämn- derna och psykiatriska nämnden bör det vara en fördel att möjlighet finns att förordna biträde och därigenom öka garantierna för att nämn- dernas beslutsunderlag är så fullständigt som möjligt.

När det gäller frågan om offentligt biträde skall kunna förordnas så- väl vid talan mot beslut om intagning som vid talan mot beslut att pa- tienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset anför ut- redningen att mot förordnande av offentligt biträde i det förstnämnda fallet kan anföras att intagningsbeslutet endast är provisoriskt och mås- te följas av ett kvarhållningsbeslut. Det skulle därför från rättssäker- hetssynpunkt kunna vara tillräckligt att offentligt biträde kunde förord- nas vid talan mot kvarhållningsbeslut. Å andra sidan bör beaktas att även om intagningsbeslutet är provisoriskt det kan tänkas förflyta en inte helt obetydlig tid mellan överprövningen av detta beslut och en kommande överprövning av beslutet att kvarhålla patienten. Övervä- gande skäl synes därför tala för att offentligt biträde bör kunna för- ordnas inte blott vid talan mot kvarhållande utan också vid överkla- gande av själva intagningsbeslutet.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psy- kiatrisk vård, skall socialstyrelsen föranstalta om att han intages på sjukhus för sådan vård. Ingen anledning finns att i sådana ärenden hos styrelsen kunna förordna offentligt biträde.

När det gäller ärenden hos utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden rörande utskrivning av patient torde det i vissa fall vara mo- tiverat att offentligt biträde förordnas. Förutsättningarna för att vägra utskrivning är desamma som förutsättningama för beslut att patient fortfarande skall vara intagen på sjukhuset. Om en patient, som intages efter ansökan, inte anför besvär över beslutet om hans kvarhållande utan i stället efter en tid ansöker hos läkaren om utskrivning och, då denna ansökan avslås, anför besvär över avslagsbeslutet hos utskriv-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1972: 132 43 ningsnämnden, är behovet av biträdcshjälp för tillvaratagande av pa- tientens rätt regelmässigt detsamma som om han anfört besvär över det tidigare kvarhållningsbeslutet. Har däremot frågan om förutsätt— ningarna för vårds beredande enligt lagen redan prövats av utskriv- ningsnämnd eller varit föremål för allmän domstols prövning, torde det vid oförändrade förhållanden i allmänhet inte finnas något behov av att förordna offentligt biträde för tillvaratagande av patientens rätt när frågan om hans utskrivning prövas av vederbörande utskrivnings- nämnd eller av psykiatriska nämnden. Om emellertid den som för talan i utskrivningsärende hävdar att de medicinska eller faktiska förhållan- dena ändrats eller att på grund av nya upplysningar fakta framstår i ny dager, torde det ibland vara behövligt att offentligt biträde förordnas för tillvaratagande av patients rätt i utskrivningsärendet, särskilt om det ändrade läget hänför sig till de faktiska förhållandena.

Enligt lagen får patient under vissa förutsättningar utskrivas på för- sök. En försöksutskrivning kan beträffande vissa patienter vara ett lämpligt sätt att utröna om patienten är så pass återställd att han inte längre är i behov av vård på sjukhus. Försöksutskrivningen kan också i vissa fall vara ett värdefullt instrument för patientens anpassning i samhället. Då utskrivningen på försök således huvudsakligen är en un- dersöknings- och vårdform, som i särskilda fall kan vara lämplig, torde det inte finnas anledning att för ärenden om utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger och om återintagning av försöksutskriven införa möjlighet till förordnande av offentligt biträde. Från rättssäker— hetssynpunkt synes det tillräckligt att biträde kan förordnas i ärende om slutlig utskrivning.

Andra ärenden rörande patient, bl. a. ärenden rörande tillstånd för intagen att vistas på egen hand utom sjukhusområdet synes inte vara av den natur att anledning föreligger att för dem öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde.

Polismyndighet äger i vissa fall omhänderta person, beträffande vil- ken det föreligger sannolika skäl för att han lider av psykisk sjukdom. Då sådan person inte får kvarhållas med stöd av lagen längre tid än det tar att få ansökan om intagning på sjukhus prövad, torde det inte vara påkallat att komplicera omhändertagandeärendena med regler om offentligt biträde. Blir den omhändertagne intagen på sjukhus med stöd av lagen, får han möjlighet att anföra besvär, varvid reglerna om of- fentligt biträde i ärende hos utskrivningsnämnd träder i tillämpning.

2.3.2.3 Remissyttrandena Över de föreslagna ändringarna i förevarande lag har RÅ, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och LO yttrat sig särskilt. Samtliga tillstyrker förslaget i huvudsak. Vissa erinringar beträffande det föreslagna tillämpningsområdet har emellertid fram-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1972: 132 49

förts. Det kan enligt psykiatriska nämndens mening ifrågasättas, om medverkan av offentligt biträde redan i det interimistiska. intagnings- ärendet kan få någon självständig betydelse eftersom det interimistiska beslutet inom kort tid skall följas av ett slutligt beslut. Innan det offent— liga biträdet kan inför nämnden på ett verksamt sätt bistå patienten förflyter lång tid. Otvivelaktigt kommer den omständigheten att offent- ligt biträde medverkar att fördröja nämndens prövning av det interi- mistiska beslutet och innan prövningen sker torde i flertalet fall det be- slut som läkaren slutligen skall fatta ha medhunnits. Utan att tillmäta frågan större praktisk betydelse synes det psykiatriska nämnden både processtekniskt lämpligast och för patienten fördelaktigast, att ett för honom förordnat offentligt biträde koncentrerar sin utredning och mot- argumentation till det tillfälle då ett eventuellt bekräftande slutligt in- tagningsbeslut behöver angripas.

Undantagandet av försöksutskrivningar saknar betydelse i de fall då i första hand yrkas slutlig utskrivning och i andra hand utskrivning på försök, men då alternativen endast utgöres av försöksutskrivning eller fortsatt lwarstannande på sjukhus är det för psykiatriska nämnden svår- förståeligt, att inte samma behov av offentligt biträde skulle föreligga. För patienterna går den stora skiljelinjen mellan fortsatt sjukhusvistelse och vistelse i frihet och de band som åläggs dem genom försöksutskriv- ning torde sällan av dem upplevas som i någon högre grad frihets— inskränkande. Utredningens karakteristik av utskrivning på försök som huvudsakligen en undersöknings- och vårdform är enligt nämndens mening missvisande. Nämnden föreslår att beslut om utskrivning på försök medtages bland de fall i vilka offentligt biträde skall få förord— nas. Däremot bör enligt nämnden möjlighet till förordnande av offent- ligt biträde icke föreligga i fråga om återintagning av försöksutskriven.

Hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen och LO delar psykia- triska nämndens uppfattning om offentligt biträde i ärende angående försöksutskrivning. Socialstyrelsen anser dock att det med hänsyn till rättssäkerhetsintressena kan vara värdefullt att även i andra ärenden — förutom vad gäller försöksutskrivningar särskilt ärenden rörande återintagningar från försöksutskrivningar — ha möjlighet att förordna offentligt biträde.

2.3.3. Omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

2.3.3.1 Nuvarande ordning Psykiskt utvecklingsstörd skall enligt OmsorgsL beredas vård i vård- hem eller specialsjukhus efter eget eller ställföreträdares samtycke om han är i behov därav. Även den som är omhändertagen för sam- hällsvård skall beredas sådan vård om han är i behov därav. Oberoen— de av samtycke får psykiskt utvecklingsstörd beredas vård på angivet

• Sida 50
•  Original

Prop. 1972: 132 50

sätt om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklings- störningens grad och vissa speciella indikationer föreligger. Om inskriv- ning i vårdhem beslutar vårdchefen. Inskrivning i specialsjukhus be- slutas av överläkaren vid sjukhuset. På begäran av den utvecklings- störde eller vissa andra prövas dock frågan av beslutsnämnd. som är ett landstingskommunalt organ. Har någon genom dom överlämnats till vård av förevarande slag skall socialstyrelsen föranstalta om vården.

Om intagning skett efter samtycke skall utskrivning ske när vården ej längre behövs eller när det begärs av den intagne eller ställföreträ- dare för honom. Den som inskrivits oberoende av eget samtycke får utskrivas på försök endast om särskilda skäl föreligger. Beslut om ut- skrivning på försök skall avse högst sex månader vilken tid kan för- längas. Patienter får därvid åläggas att iaktta föreskrifter och ställas under tillsyn. Återintagning kan ske om förhållandena påkallar det. Slutlig utskrivning skall ske om förutsättningar för vård inte längre föreligger. Frågor om utskrivning och återintagning efter försöksut- skrivning prövas i samma ordning som frågor om intagning. När det gäller bl. a. vissa patienter som av domstol överlämnats till vård prövas dock utskrivningsfrågor alltid av beslutsnämnd. Nämnden kan dock överlåta på överläkare att fatta beslut i vissa frågor.

Vissa psykiskt utvecklingsstörda barn är särskolpliktiga. Om inskriv- ning i särskola, förlängning av särskolplikten och befrielse från skol- gång beslutar särskolchef. I motsvarande fall som överprövning äger rum angående vård i vårdhem m.m. prövas även ärenden om särskola av beslutsnämnden. Beslut kan fattas att särskolpliktig skall bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller elevhem. Beträf- fande prövningen av sådana beslut gäller i princip samma regler som för inskrivning. Särskolelev får utskrivas på försök för viss tid, högst sex månader åt gången. Särskilda föreskrifter kan därvid meddelas. Särskolundervisningen kan återupptas om förhållandena påkallar det. Slutlig utskrivning äger rum när skolplikten upphör. Beslut om ut- skrivning på försök samt rörande undervisningens återupptagande med- delas av särskolans rektor. Om slutlig utskrivning beslutar särskolchefen eller efter delegation rektor. Angivna frågor kan dock på samma sätt som frågor om inskrivning komma under beslutsnämndens prövning.

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall de som ärendet avser vara närvarande om särskilda skäl inte föranleder annat. Förs talan av vård- nadshavare eller förmyndare skall den som för talan beredas tillfälle att närvara i motsvarande fall. I ärende hos beslutsnämnd får förhör anordnas. Även vid förhör skall den som ärendet avser i allmänhet vara närvarande.

Vissa beslut av bcslutsnämnd får överklagas genom besvär hos psy- kiatriska nämnden. För handläggning i psykiatriska nämnden gäller i huvudsak samma regler som för handläggningen i beslutsnämnd.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1972: 132 . 51

En närmare redogörelse för bestämmelserna i OmsorgsL återfinns i betänkandet s. 89—92.

2.332 Utredningen OmsorgsL innehåller bl.a. bestämmelser rörande ingripanden av så- dan natur att det finns anledning överväga att för vissa ärenden för- stärka den enskildes rättsskydd genom föreskrifter om förordnande av offentligt biträde i fall då sådant biträde framstår som behövligt för tillvaratagande av den enskildes rätt. I första hand förtjänar bestäm- melserna om inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus och utskrivning därifrån att uppmärksammas. De innesluter nämligen regler om vård oberoende av samtycke, vilka är utformade på i huvudsak samma sätt som motsvarande föreskrifter i PsykL.

1 de fall när allmän domstol förordnat att en person under vissa an- givna förutsättningar skall överlämnas till vård i specialsjukhus, finns det starka garantier för att OmsorgsL:s förutsättningar för intagning oberoende av samtycke är för handen. Man kan räkna med att den enskilde alltid i fall av behov har haft kvalificerad hjälp till sitt förfo— gande när han på denna väg inskrivs i specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda.

Inskrivning i vårdhem liksom övriga fall av inskrivning i specialsjuk- hus sker efter beslut av vårdchefen respektive överläkaren vid sjuk- huset eller i vissa fall av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda. När denna ordning tillämpas beträffande inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke, är för närvarande de rättsliga garantierna mot oriktiga beslut inte fullt ut lika starka som när dom- stol överlämnar någon till vård i specialsjukhus. Visserligen måste i ärendena föreligga föreskrivet läkarintyg, som skall vara utfärdat av annan läkare än den som enligt OmsorgsL har att medverka eller fatta beslut i ärendet. Vidare skall beslut i kontroversiella fall fattas av en nämnd, vars ordförande är lagfaren och i allmänhet innehar eller har innehaft ordinarie domartjänst. Slutligen kan beslut varigenom inskriv- ning skett överklagas hos psykiatriska nämnden. Det allmänna har emellertid inte sörjt för att den som för talan vid behov får biträde av lämplig person. Den rätt som finns att på eget initiativ anlita biträde synes inte vara tillfyllest. Trots förhandenvaron av den rättshjälp som samhället ställer till de enskildas förfogande kan en utvecklingsstörd eller dennes vårdnadshavare eller förmyndare ha svårigheter att själv skaffa biträde. Härtill kommer att den enskilde, på grund av sitt till- stånd eller av annan orsak, kanske inte inser värdet av biträdeshjälp. I ärenden rörande inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke skall ställning tas inte bara till medicinska frågor. Av av- görande betydelse är i vissa fall också faktiska omständigheter som aktualiserat vårdbehovet. Sålunda kan faktiska omständigheter spela en

• Sida 52
•  Original

Prop. 1972: 132 52

viktig roll för t. ex. bedömningen av huruvida den utvecklingsstörde är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv eller huruvida han är ur stånd att skydda sig mot att bli sexuellt utnyttjad eller har ett för närboende eller andra grovt stö— rande levnadssätt. Redan på grund av sitt tillstånd torde den utveck- lingsstörde ofta ha svårigheter att allsidigt belysa situationen och att medverka till att utredningen blir fullständig. Vårdnadshavare eller för- myndare äger inte heller alltid förutsättningar att utföra talan på bästa sätt. Det kan därför i vissa fall vara av värde för den enskilde att han har ett kvalificerat biträde vid sin sida. Då det här är fråga om ett så djupgående ingripande som ett tidsobestämt frihetsberövande, synes det böra ankomma på samhället att se till att den enskilde i fall av behov får ett offentligt biträde för tillvaratagande av hans rätt. Även från det beslutande organets synpunkt torde införande av en möjlighet till of- fentligt biträde få anses vara av värde. Härigenom erhåller nämligen myndigheten ytterligare garantier för att beslutsunderlaget är så full- ständigt som möjligt när den fattar sitt beslut. I enlighet med det an- förda föreslår utredningen att offentligt biträde skall kunna förordnas i sådana ärenden rörande inskrivning i vårdhem eller specialsjukhus oberoende av samtycke, i vilka det avgörande beslutet fattas inte av allmän domstol utan av administrativ myndighet.

En särskild fråga är på vilket stadium av dessa inskrivningsärendens handläggning som offentligt biträde bör kunna förordnas. Något behov av offentligt biträde torde inte föreligga så länge inskrivningsfrågan handläggs av vederbörande vårdchef eller överläkare. När det gäller in- tagning enligt PsykL avvisade utredningen tanken på införande av of— fentligt biträde med avseende på läkares handläggning av ärende enligt PsykL. Bl. a. framhölls att den personliga kontakten mellan läkaren och patienten liksom patientens förtroende för läkaren kan bli lidande, om läkarens ställning får någon judiciell prägel. Detsamma gäller läkares prövning av fråga om inskrivning i specialsjukhus för psykiskt utveck- lingsstörda och torde även vara tillämpligt på vårdchefs prövning av fråga om inskrivning i vårdhem. Härtill kommer att OmsorgsL är kon— struerad på det sättet, att den utvecklingsstörde och hans företrädare kan få inskrivningsfrågan prövad av beslutsnämnd. Under sådana för- hållanden torde det vara fullt klart att offentligt biträde i ärenden om inskrivning oberoende av samtycke i Vårdhem eller specialsjukhus bör kunna förordnas endast i samband med bcslutsnämnds prövning av så— dant ärende. Dessutom bör offentligt biträde kunna förekomma vid psykiatriska nämndens handläggning av nu ifrågavarande inskrivnings- ärenden.

Övervägas bör vidare huruvida möjlighet att förordna offentligt bi- träde skall finnas i ärenden rörande slutlig utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus av den som inskrivits oberoende av samtycke. Ut-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1972: 132 53

skrivning skall i sådant fall ske så snart förutsättningar för att bereda vård inte längre föreligger. Eftersom förutsättningama för inskrivning och för avslag på framställning om utskrivning är desamma, torde be- hov av biträde i utskrivningsärende regelmässigt inte föreligga, om bi- träde varit förordnat i inskrivningsärendet eller beslutsnämnd i sådant ärende funnit behov av biträde inte föreligga eller allmän domstol med- delat förordnande allt under förutsättning att under den tid som för- flutit nya fakta inte framkommit och att inte heller i övrigt förhållan- dena i ärendet förändrats. Har däremot varken allmän domstol eller beslutsnämnd prövat vårdfrågan eller har ändrade förhållanden inträtt, kan det från rättssäkerhetssynpunkt finnas större anledning att låta den som för talan om utskrivning få bistånd av offentligt biträde. Särskilt kan detta vara motiverat om den som handlägger utskrivningsfrågan känner viss tveksamhet om bärkraften i den föreliggande utredningen rörande relevanta faktiska förhållanden. Med hänsyn till att intagningen på vårdhem och specialsjukhus har karaktären av ett tidsobestämt fri- hetsberövande synes övervägande skäl tala för att möjlighet öppnas att förordna offentligt biträde i ärenden rörande slutlig utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus av den som inskrivits oberoende av eget samtycke. Även i dessa ärenden synes det lämpligt att biträde kan för- ordnas endast vid utskrivningsfrågans handläggning hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden. Såväl i utskrivnings- som i inskrivnings- ärenden torde det kunna förutsättas, att om överläkare eller annan be- fattningshavare, som äger fatta beslut, anser förordnande av offentligt biträde påkallat, han överlämnar ärendets handläggning till besluts- nämnd.

Försöksutskrivningen är ett medel att utröna om den slutna vården kan ersättas av en friare vård och samtidigt ett medel att skapa garan- tier för en speciell eftervård då sådan. erfordras. Något starkt framträ- dande behov av offentligt biträde i dessa ärenden rörande utskrivning på försök och vad därmed sammanhänger och rörande återintagning synes inte föreligga. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det vara till— räckligt att offentligt biträde har kunnat förordnas i det grundläggande inskrivningsärendet och att sådant biträde kan utses i ärende rörande slutlig utskrivning. Yrkar någon i första hand slutlig utskrivning och i andra hand utskrivning på försök, kan offentligt biträde utses. Även om biträdets uppdrag är givet med tanke på frågan om slutlig utskriv- ning, bör något hinder inte möta mot att biträdet argumenterar även beträffande andrahandsyrkandet.

Många av ärendena angående särskola är av stor vikt för de berörda barnens och ungdomarnas utveckling och framtida liv. De rör också i hög grad föräldrarna. Den utredning och prövning som görs i dessa ärenden är emellertid sådan att ett offentligt biträde inte torde ha någon egentlig uppgift att fylla. Det är medicinska och pedagogiska över-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1972: 132 54

väganden som dominerar ärendena. Någon anledning att i biträdeshän- seende särbehandla dessa ärenden i förhållande till vissa motsvarande ärenden inom det allmänna skolväsendets ram synes inte föreligga. Något förslag om att offentligt biträde skall kunna förordnas i dessa ärenden framläggs således ej.

På en punkt som hänger ihop med skolgången inskränker emellertid OmsorgsL den enskildes självbestämmanderätt på ett sätt som inte synes ha någon direkt motsvarighet i andra sammanhang. Om det med hänsyn till svårigheter att dagligen färdas mellan hemmet och skolan eller an- nat förhållande är påkallat att den som är inskriven i särskola bor i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem, i samband med inskrivningen eller senare får beslutas att han skall bo i sådant hem. Här tilläggs således det allmänna befogenhet att i vissa fall bestämma i vilket hem särskoleleven skall bo, varigenom eleven un- der vissa förutsättningar kan förbjudas att bo i det egna hemmet. Grän- sen mellan omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen och särskolclcvs placering utanför det egna hemmet med stöd av Om- sorgsL är i viss mån flytande. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för att i biträdesavseende den enskilde inte bör ha en sämre rättsställning i ärende rörande tillämpning av bestämmelsen angående bostad än i ärende rörande omhändertagande för samhällsvård enligt BvL. Utredningen föreslår att offentligt biträde Skall kunna förordnas vid länsrätts och högre myndighets handläggning av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård enligt sistnämnda lag. På grund härav föreslås att när fråga som nu avses behandlas av beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden möjlighet skall finnas att utse offentligt biträde att bistå enskild person som för talan i ärendet.

Övriga frågor som kan uppkomma rörande omsorger om psykiskt utvecklingsstörda synes inte vara av beskaffenhet att det från rätts- säkerhetssynpunkt kan krävas att det allmänna förordnar biträde åt den enskilde.

2.333 Remissyttrandena RÅ, hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, psykiatriska nämn- den, skolöverstyrelsen, LO och riksförbundet för utvecklingsstörda barn yttrar sig särskilt över förslaget i denna del. Samtliga tillstyrker för- slaget i huvudsak. Hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och LO föreslår emellertid av motsvarande skäl som när det gäller för- söksutskrivning enligt PsykL att försöksutskrivningar skall omfattas av möjligheten till offentligt biträde. Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning att behov av offent- ligt biträde inte föreligger i frågor om särskolplikt och åberopar att des- sa ärenden främst innehåller pedagogiska överväganden. -— Riksförbun-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1972: 132 55

det för utvecklingsstörda barn anser att offentligt biträde kan ha en viktig uppgift på detta område och att det inte bör ankomma enbart på experter att ta ställning enligt OmsorgsL. Ärenden angåénde särskol- undervisning kan inte jämställas med ärenden inom det allmänna skol- väsendets ram såsom utredningen vill göra. Det kan förekomma tvek- samma fall angående överflyttning av elev från grundskola till särskola med genomgripande betydelse och där vårdnadshavare bör kunna få hjälp av offentlig biträde med framläggande av sina synpunkter. Mot- svarande bör enligt förbundet gälla beträffande utskrivning och för- längning av särskolplikt.

2.3.4. Nykterhetsvård 23.41 Nuvarande ordning

Enligt NvL skall i varje kommun finnas en nykterhetsnämnd. Fram- går av nykterhetsnämnds undersökningar att någon missbrukar alkohol kan nämnden vidta hjälpåtgärder eller besluta om övervakning. Om detta ej leder till resultat, bedöms gagnlöst eller ej kan avvaktas kan tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare komma ifråga. Om tvångsintagning beslutar länsrätten. Ansökan om tvångsin- tagning görs av nykterhetsnämndcn eller i vissa fall om framställning från nykterhetsnämnden inte utan olägenhet kan avvaktas, av polismyn- digheten.

I vissa fall, särskilt om sannolika skäl föreligger att personen är far- lig. kan polismyndighet besluta om omedelbart omhändertagande. I så— dant fall skall ansökan om tvångsintagning göras senast femte dagen ef- ter omhändertagandet. Länsrätten skall utan uppskov pröva omhänder- tagande. Om länsrätten finner förutsättningar för tillfälligt omhänder- tagande föreligga kan länsrätten genast föranstalta om interimistisk vård.

lnt'ör länsrätten skall muntlig förhandling hållas om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Vid sin slutliga prövning kan länsrätten fatta beslut om tvångsintagning, hjälpåtgärd eller övervakning.

I vissa fall har länsrätten att föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning. .I övriga fall ankommer detta på nykterhets- nämnden. Den myndighet som har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning får bevilja villkorligt anstånd därmed. Om särskilda skäl föreligger, får länsrätten i beslut om tvångsintagning för- ordna om villkorligt anstånd även om, enligt vad nyss sagts. beslutet skall verkställas av nykterhetsnämnden. Den myndighet som förordnar om villkorligt anstånd får förklara anståndet förverkat. Länsrätten kan bemyndiga nykterhetsnämnden att besluta om förverkande som medgi- vits av länsrätten. Har anstånd förklarats förverkat, skall beslutet om

• Sida 56
•  Original

Prop. 1972: 132 56

tvångsintagning omedelbart verkställas, utan hinder av att besvär anförs.

Den maximala tiden för omhändertagande på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare utgör i normala fall ett år. Har någon varit intagen förut är dock tiden i vissa fall två år. Vårdtiden kan i vissa fall för- längas med högst två år. Beslut härom meddelas av anstaltens styrelse för högst sex månader i sänder och beslutet skall underställas social— styrelsen.

Anstaltsstyrelsen eller efter dess uppdrag föreståndaren för anstalten får besluta om försökspermission. Missköter sig den permitterade kan anstaltens styrelse eller föreståndaren besluta om återhämtande. Ut- skrivning får ske i förtid under vissa förutsättningar. Utskrivning är i regel förenad med övervakning och föreskrifter. Om utskrivning före vårdtidens utgång beslutar anstaltens styrelse. När skäl är därtill får även socialstyrelsen förordna om utskrivning. Vare sig vården upphört genom vårdtidens utgång eller genom särskilt beslut kan länsrätten i händelse av misskötsamhet meddela beslut om återintagning på allmän vårdanstalt av den som är utskriven. Prövningen av denna fråga sker enligt i huvudsak samma regler som gäller för beslutet om tvångs— intagning.

I allmänhet kan beslut enligt NvL överklagas. Talan mot nykterhets- nämnds beslut förs hos länsrätten. Beslut av anstaltsstyrelse eller före- ståndare för anstalt får överklagas hos socialstyrelsen genom besvär. Länsrättens beslut kan överklagas till kammarrätt. Mot socialstyrelsens beslut som meddelats i särskilt fall får talan föras hos kammarrätten. Talan mot socialstyrelsens beslut av generell natur förs däremot genom besvär hos Kungl. Maj:t. Talan mot kammarrätts beslut förs hos rege- tingsrätten.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i och förarbetena till NvL återfinns i betänkandet 5. 99—106.

2.3.4.2 Utredningen

NvL innehåller inga bestämmelser om biträde åt den som blir före- mål för åtgärd enligt lagen. Däremot gäller såväl enligt FPL som enligt FL att part får anlita biträde vid talans utförande.

Länsrätt eller annan myndighet som tar befattning med ärende en- ligt NvL har för närvarande inte möjlighet att i fall av behov förordna biträde åt den som är föremål för åtgärd enligt lagen. Förslag om in- förande av en sådan möjlighet fick vid lagens tillkomst vila i avvaktan på att utredningen om administrativa frihetsberövanden skulle pröva frågan i ett vidare sammanhang. Särskilt framhölls att en institution av typen offentligt biträde kunde sätta diskretionskravct i alkoholistärenden ifara.

Ett beslut om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmiss- brukare kan medföra långtgående inskränkningar i den enskildes rörel-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1972: 132 57

se- och handlingsfrihet. Frihetsberövandet kan bli avsevärt längre än den frihetsförlust som många personer, vilka begått brott, blir under- kastade då de döms till fängelse. Den omständigheten att tvångsintag- ning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare inte utgör en reaktion med anledning av brott utan har karaktären av en vård, som skall tillgodose ett individuellt och aktuellt vårdbehov, betager inte tvångsintagningen dess karaktär av djupgående ingrepp i den enskildes personliga frihet. Under dessa förhållanden får starka skäl anses tala för att rättssäker- hctsgarantierna i ärenden rörande tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare i princip inte bör vara sämre än garantierna mot att frihetsstraff utdöms på felaktiga grunder.

Det är vidare att observera att enligt NvL tvångsintagning av alkohol- missbrukare på allmän vårdanstalt kan komma i fråga endast vid svå- rare alkoholmissbruk som medfört vissa grövre sociala skador. Därför är de faktiska förhållanden, som hänför sig till den enskildes liv och uppträdande, av central betydelse i dessa ärenden, även om självfallet också medicinska förhållanden spelar stor roll härvidlag.

Med hänsyn till det ingrepp i den personliga friheten, som en tvångs- intagning utgör, och mot bakgrunden av den betydelse som NvL till- lägger de faktiska förhållandena i de enskilda fallen, är det av grund- läggande betydelse för rättssäkerheten att utredningen i tvångsintag- ningsärendcna blir allsidig. Från rättssäkerhetssynpunkt är det av väsent- lig betydelse att den enskilde, om vars tvångsintagning ansökan gjorts, har goda möjligheter såväl att komplettera utredningen, om den synes honom missvisande eller ofullständig, som att anföra alla omständighe- ter och synpunkter som för honom kan framstå som betydelsefulla för bedömningen av utredningsmaterialet. Han har därvid ofta behov av ett biträde.

Detta sammanhänger med att han vanligen har en oklar uppfattning om NvL:s innehåll, att hans allmänna tillstånd i många fall är sådant att han saknar tillräcklig förutsättning att själv verka i sitt ärende samt att han ofta är provisoriskt omhändertagen och då har speciellt svårt att själv vara verksam i utredningssyfte. En alltoholmissbrukares behov av biträde i tvångsintagningsprocessen inför länsrätten torde ofta inte vara mindre än en åtalads behov av försvarare i en straffprocess. När det gäller straffprocessen har det inte ansetts tillräckligt att polismyndighe- ten och åklagarmyndigheten skall beakta också förhållanden som talar till den enskildes förmån och att domstolen har ansvaret för utredning- ens fullständighet. Man har därutöver funnit rättssäkerheten kräva att den enskilde i vissa fall utrustats med försvarare. Anledning finns då knappast att i ärenden om tvångsintagning av alkoholmissbrukare en- bart lita till att nykterhetsnämndcns mål är att hjälpa alkoholmissbru- karen och att länsrätten har ansvaret för att utredningen i ärendena är fullständig. Liksom i straffprocessen bör i ärenden om tvångsintagning

• Sida 58
•  Original

Prop. 1972: 132 58

möjlighet finnas att förse den enskilde med ett lämpligt biträde i fall då han synes ha behov av sådan hjälp.

Det är inte bara när det gäller utredningen och belysningen av de faktiska förhållandena i ett tvångsintagningsärende som ett biträde kan göra en insats av värde. Ett kunnigt biträde kan också tänkas bidra med synpunkter på frågan om den lämpligaste behandlingen av alkoholmiss- brukaren. Det kan vidare antas att ett biträde, som uteslutande har till uppgift att tillvarata alkoholmissbrukarens intressen, har lättare än de berörda myndigheterna att vinna dennes förtroende och därför många gånger har större möjligheter än myndigheterna att få honom att se den egna situationen realistiskt och att förstå det berättigade och än- damålsenliga i de beslut som fattas. Ett införande av institutet offentligt biträde torde för övrigt inte endast bidra till att öka alkoholmissbru- karens förtroende för myndigheternas åtgärder i hans fall. Även all- mänheten bör genom en sådan reform kunna få ett ökat förtroende för tvångsintagningsbeslut, som måste bygga på utredningsmaterial, vilket i stor utsträckning är undantaget offentligheten. Slutligen bör det även för de beslutande myndigheterna vara av värde att i vissa fall större ga- rantier än nu kan skapas för att allt material och alla synpunkter av be- tydelse kommer fram i dessa för den enskilde djupt ingripande ärenden.

En särskild komplikation i ärenden om tvångsintagning av alkohol- missbrukare liggcr däri, att det rättsskydd som måste eftersträvas har en dubbel syftning. Vad som nu närmast diskuterats är skyddet för den om vars tvångsintagning är fråga, alltså de rättsliga garantier som bör finnas mot ett oberättigat eller ej tillräckligt underbyggt frihetsberövan- de. Å andra sidan finns det uppenbarligen ett behov av skydd även för alkoholmissbrukarens omgivning. Det utmärkande för dessa ärenden är nästan alltid att omgivningen utsatts för lidande eller obehag. Det kan t. ex. vara fråga om en hustru som haft att utstå mångårig psykisk eller fysisk misshandel, om föräldrar som varit utsatta för långvarig parasi- tering eller om grannar som blivit svårt störda.

Vid diskussionen av rättssäkerhetsfrågorna är det ej ovanligt att detta omgivningens intresse av skydd kommer att undanskymmas av ansprå- ken på att själva frihetsberövandet för alkoholmissbrukaren skall vara kringgärdat med tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Tydligt är emeller- tid att det här måste bli fråga om en avvägning. Kravet på diskretion blir då av betydelse. För att kunna uträtta ett effektivt arbete och lätt fylla sin uppgift måste nykterhetsnämndernas folk kunna garantera an- mälare och uppgiftslämnare ett visst mått av anonymitet. Med stöd av bestämmelser i sekretesslagen, FL, FPL och NvL kan inom vissa gränser ett sådant anonymitetsskydd åstadkommas, i praktiken ofta på det sätt att alkoholmissbrukaren får del av själva sakinnehållet med uteslutande av sådant som kan ge ledning om vem som lämnat upplysningen.

En viktig fråga är nu vilken insynsrätt som i detta hänseende skall till-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1972: 132 59

komma ett offentligt biträde. Någon regel som ger myndighet" möjlighet att låta parts ombud eller biträde ——- men inte parten själv — ta del av visst material och ålägga ombudet eller biträdet en tystnadsplikt även gentemot huvudmannen har inte intagits i FL eller FPL. Det är dock inte uteslutet att myndighet, när den till ombud eller biträde överlämnar en skriftlig handling, förbjuder denne att lämna den vidare till parten personligen eller att låta parten göra en avskrift av den. Utredningen har för sin del inte funnit anledning föreslå att offentligt biträde skall inta någon särställning i fråga om rätten till insyn i utredningsmaterialet.

Mot ett införande av institutet offentligt biträde på nykterhetsvårdens område har anförts, att det därigenom skulle uppkomma risk för att ut- redningen i ärendena blir onödigt omfattande. Denna invändning torde emellertid inte vara avgörande. Möjlighet finns för den beslutande myn- digheten att avvisa utredning som saknar betydelse i ärendet. Det får antas att länsrätterna vid sin processledning sörjer för rimlig begräns- ning av materialet (jfr 8 & FPL).

På grund av det anförda föreslås att i ärenden rörande tvångsintag- ning av alkoholmissbrukare biträde skall kunna förordnas åt alkohol- missbrukaren. Biträde bör kunna förordnas vare sig muntlig förhand— ling anordnas i ärendet eller ej.

Med tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare torde i förevarande avseende böra likställas återintagning på sådan an- stalt. Visserligen är förutsättningama för återintagning utformade på sådant sätt att återintagningsärendena i allmänhet bör vara lättare att bedöma. Något behov av offentligt biträde torde sällan framträda i des- sa ärenden. På grund av återintagningens frihetsberövande karaktär och då återintagningen medför att alkoholmissbrukaren kan komma att kvarhållas upp till två eller, efter förlängningsbeslut i vissa fall, fyra år synes dock övervägande skäl tala för att det inte bör vara uteslutet att besluta om biträde åt alkoholmissbrukare i återintagningsärende, om rätten undantagsvis skulle anse behov därav föreligga.

Från rättssäkerhetssynpunkt föreligger inte något behov av offentligt biträde i nykterhetsnämndsärenden rörande hjälpåtgärder. Inte heller torde det vara påkallat att nykterhetsnämnd skall kunna besluta om biträde åt alkoholmissbrukare, när fråga uppkommit om att meddela beslut om övervakning. Visserligen är förutsättningama för anordnande av övervakning till mycket stor del desamma som förutsättningama för tvångsintagning på vårdanstalt. Övervakningen är emellertid ett så mycket lindrigare ingrepp, att det inte kan anses påkallat att införa institutet offentligt biträde när det gäller denna vårdform.

Polismyndighets beslut rörande tillfälligt omhändertagande av alko- holmissbrukare skall inom mycket kort tid följas av en ansökan hos länsrätten om intagning på vårdanstalt, såvida inte den omhändertagne friges eller ansökan redan gjorts. På grund härav torde det inte vara

• Sida 60
•  Original

Prop. 1972: 132 60

behövligt från rättsskyddssynpunkt att öppna möjlighet att besluta om biträde åt alkoholmissbrukare i ärenden hos polismyndighet rörande sådant omhändertagande.

Enligt NvL ankommer det i stor utsträckning på nykterhetsnämnden att föranstalta om verkställighet av beslut om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt att besluta om villkorligt an- stånd därmed och om de inskränkningar i den enskildes rörelse- och handlingsfrihet som kan förenas med sådant anstånd. Det kan diskuteras om offentligt biträde bör kunna förordnas i sådana ärenden. Svaret härpå synes bli nekande. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det vara tillräckligt att möjlighet funnits att förordna biträde åt alkoholmiss- brukaren i det grundläggande intagningsärendet. Av samma anledning synes det inte vara skäl att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden, som endast rör verkställighet, hos länsrätt eller högre instans. Däremot bör det inte vara något hinder för ett offentligt bi- träde i ett intagningsärende att agera också i verkställighetsfrågan. Vad angår ärenden om förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet synes ej heller tillräckliga skäl finnas för att öppna möjlighet till för- ordnande av offentligt biträde. Även här torde i biträdcshänseende den grundläggande rättssäkerhetsgarantin få anses ligga däri, att offentligt biträde kunnat förordnas i det bakomliggande intagningsärendet.

Ett frihetsberövande av alkoholmissbrukare genom intagning på all- män vårdanstalt är inte tidsbestämt på annat sätt än att NvL anger vissa maximitider. Möjlighet finns till utskrivning före den ifrågavarande vårdtidens utgång. I samband med utskrivning på slutdagen eller före vårdtidens utgång kan beslut meddelas om övervakning och lydnads- föreskrifter avseende en tid av högst ett år. Fråga är nu om offentligt biträde bör kunna förordnas i dessa ärenden. För utskrivning före vård- tidens utgång krävs att det föreligger grundad anledning till antagande att den intagne efter utskrivningen kommer att föra ett nyktert liv. Grunderna till ett sådant antagande torde vara att söka i de iakttagelser som kunnat göras inom anstalten beträffande den intagnes arbetsresul- tat, sinnesinriktning och insikt om sin situation. Av betydelse är vidare hans medicinska status och hans uppförande under försökspermission. De omständigheter som sålunda blir avgörande för om en alkoholmiss- brukare skall utskrivas från allmän vårdanstalt före vårdtidens utgång synes inte vara av den art att det från rättssäkerhetssynpunkt finns nå- got bchov av biträde åt den intagne i sådant ärende. Ej heller i övrigt torde anledning finnas att i utskrivningssammanhang förordna biträde åt den intagne.

Styrelsen för allmän vårdanstalt kan genom beslut som underställs socialstyrelsens prövning förlänga vårdtiden med upp till två år. Så- dan förlängning kan komma i fråga för två grupper av intagna. Den ena gruppen utgörs av personer, för vilka intagningsbeslutet är grundat

• Sida 61
•  Original

Prop. 1972: 132 ' .' 61

på att vederbörande är farlig för annans personliga säkerhet eller kropps- liga eller själsliga hälsa eller för eget liv. Den andra gruppen utgörs av fjärdegångsinternerade alkoholmissbrukare, om vilkas intagning för- ordnats genom slutligt beslut inom ett år från den senaste utskrivningen. För båda grupperna gäller som förutsättning för förlängning av vård- tiden att det med hänsyn til den intagnes sinnesart, föregående liv och förhållande i anstalten måste antas att han i händelse av utskrivning inte kommer att föra ett nyktert liv. Ett beslut om förlängning av vård- tiden är ett så djupt ingrepp i den enskildes rättssfär att det i och för sig bör omgärdas med alla tänkbara rättsliga garantier. Detta talar för att möjlighet införs att förordna offentligt biträde i ärenden om sådan förlängning. Mot en sådan lösning talar emellertid NvL:s ut- formning av de förutsättningar under vilka förlängningsbeslut kan meddelas. De personkategorier vilka kan bli föremål för sådant beslut, är exakt angivna. Såvitt angår de farliga alkoholmissbrukarna är inte avgörande huruvida vederbörande fortfarande är farlig utan huru- vida intagningsbeslutet är grundat på farlighet. Det är i tvångsintag- ningsärendet och inte i förlängningsärendct som ett offentligt biträde kan göra en insats genom att ta upp frågan till granskning. I ären- dena oni förlängning av vårdtiden är den avgörande frågan huru- vida den intagne kan antas komma att föra ett nyktert liv eller ej efter en ut5krivning. De faktorer, till vilka man härvid skall ta hänsyn, är desamma som är av betydelse i ärenden om utskrivning före vårdtidens utgång. Utrymmet för en insats av ett offentligt biträde synes under sådana förhållanden vara mycket ringa. Tillräckliga skäl för möj- lighet att förordna offentligt biträde i ärenden om förlängning av vårdtiden torde således inte föreligga. Bestämmelsen att anstaltsstyrelses förlängningsbeslut skall underställas socialstyrelsens prövning bör härvidlag utgöra tillräcklig säkerhetsgaranti. Möjlighet finns också att dra ärendena under kammarrätts och, efter prövningstillstånd, regerings- rättens prövning,

Försökspermission kan beviljas från allmän vårdanstalt för alkohol- missbrukare om det prövas vara till gagn. Sådan permission kan för- bindas med övervakning och lydnadsföreskrifter. Försökspermitterad kan återhämtas till anstalten om han bryter mot meddelade föreskrifter. Försökspermission är av värde bl.a. för att utröna om behandlingen på anstalten gett det avsedda resultatet. Den är också ett viktigt in- strument för den intagnes återanpassning till de ofta påfrestande för- hållandena ute i samhället. Även om vederbörande missköter sig under permissionen, kan detta ha ett terapeutiskt värde genom att bidra till att ge honom insikt om sin verkliga belägenhet. På grund av försöks- permissionens karaktär synes det inte föreligga behov av att införa möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden om försöks- permission och därmed sammanhängande inskränkningar i rörelse- och

• Sida 62
•  Original

Prop. 1972: 132 62

handlingsfriheten och inte heller ärende rörande återhämtandc till anstalt av försökspermitterad person.

Övriga ärenden enligt NVL är inte av den natur att det finns anledning överväga att införa institutet offentligt biträde för dem. Utredningen föreslår således att offentligt biträde skall kunna förordnas endast i ärende om tvångsintagning eller återintagning av alkoholmissbrukare på allmän vårdanstalt. Övervägande skäl torde tala för att biträde bör kunna förordnas först sedan intagningsärendet anhängiggjorts hos länsrätten och inte redan under intagningsärendets förberedande behand- ling hos nykterhetsnämnd eller polismyndighet. Visserligen kan det i och för sig vara praktiskat att biträdet kopplas in redan på det sta- dium då ofta större delen av utredningen sker. Å andra sidan kan det vara svårt att bedöma behovet av offentligt biträde, innan kännedom vunnits om allt det material som åberopas till stöd för ansökningen om intagning. Såvitt angår nykterhetsnämnden tillkommer att, då nämn- den utreder ett fall av alkoholmissbruk, det ofta länge är ovisst i vilken form nämnden kommer att inskrida. I många fall torde nykterhets- nämndcns utredning vara slutförd, innan nämnden beslutar göra ansö- kan om intagning på allmän vårdanstalt eller man eljest kan säga att fråga uppkommit om sådan intagning. Polismyndigh'cts befattning med intagningsärendena inskränker sig till de brådskande fallen. Ett offentligt biträde skulle ofta inte kunna träda i funktion innan an- sökan om intagning gjorts, även om möjlighet till utverkande av för- ordnande på polisutredningsstadiet i och för sig fanns. Det anförda torde visa att det från rättssäkerhetssvnpunkt är tillräckligt att beslutet om förordnande av offentligt biträde ges först sedan ansökan om in- tagning kommit länsrätten tillhanda. Länsrätten har att se till att utred- ningen är fullständig och har att föranstalta om all den komplettering av utredningsmaterialet som behövs för en objektiv bedömning av ärendet. Brister i utredningen, som biträdet påtalar, kan således av- hjälpas under länsrättens handläggning av intagningsärendet.

2.3.4.3 Rcmissyttrandena

Förslaget om offentligt biträde åt den som blir föremål för åtgärd enligt NvL har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran under re- missbehandlingen.

Socialutredningen finner sig inte i detalj kunna ta ställning till ut- redningens förslag. Socialutredningen påpekar att frågan om på vilket sätt rättssäkerhetskravet skall kunna i rimlig omfattning tillgodoses inom bl. a. nykterhetsvården och barnavården måste bli beroende dels av socialvårdens organisation i stort, dels av i vilken utsträckning åt- gärder av tvångskaraktär fortfarande skall förekomma inom socialvår- dens ram och dels av i vilka former och av vilka organ beslut härom

• Sida 63
•  Original

Prop. 1972: 132 ' 63

skall fattas. Socialutredningen överväger f.n. frågorna härom men har ännu inte tagit slutlig ställning. ( .

När det gäller den närmare avgränsningen av de fall då offentligt biträde skall kunna komma i fråga har flera remissinstanser kritiserat utredningens förslag. Till denna grupp hör hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, kammarrätten i Göteborg, länsstyrelsen i Södermanlands län och JO.

Socialstyrelsen anför att även andra beslut enligt NvL än tvångs- intagningar är av sådan art att de innebär en väsentlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet, t. ex. meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet samt hjälpåtgärd som syftar till att avstänga från spritinköp. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte i sådana ärenden möjlighet borde finnas att förordna offentligt bi- träde, i varje fall då besvär föres hos länsrätten, vars prövning är av utpräglat judiciell karaktär. Även sådana ärenden som avgörs i 50- cialstyrelsen, underställningar av kvarhållningbeslut och vissa besvär över anstaltsstyrelses eller föreståndares beslut, kan leda till inskränk- ningar i den personliga rörelsefriheten. De av utredningen angivna skälen för möjlighet att i sådana fall förordna offentligt biträde är enligt styrelsens uppfattning starkare än de skäl utredningen anfört mot en sådan regel. Klart är att behandlingsarbetet på anstalterna inte skall behöva tyngas av ett omständligt förfarande med offentligt biträde för den intagne. I de få fall vederbörande anför besvär kan styrelsen däremot inte finna det sakligt motiverat att helt utesluta möjligheten till förordnande av offentligt biträde. Detsamma gäller underställnings- ärendena. Självklart skulle möjligheten härtill utnyttjas endast i de ensta- ka undantagsfall då biträde är av behovet påkallat.

Hovrätten för Västra Sverige anser att ärenden om förlängning av vårdtiden är av så ingripande art att en möjlighet bör införas att även i dessa förordna offentligt biträde. Hovrätten nämner som jämförelse att utredningen föreslår att sådant biträde skall kunna förordnas i ären- den som avser omhändertagande för fortsatt samhällsvård enligt BvL.

Kammarrätten i Göteborg anser att de fall där fråga är om förver- kande av villkorligt anstånd till sin natur är mycket lika de fall där fråga är om återintagning på allmän vårdanstalt och att behovet av biträde ofta är framträdande. Kammarrätten finner en jämförelse kun- na göras med talan enligt 27 kap. 6 & BrB om undanröjande av villkor- lig dom och enligt 28 kap. 8 & BrB om undanröjandc av skyddstillsyn. Offentlig försvarare kan i dessa fall förordnas. Det torde icke vara ovanligt att den om vars tvångsintagning är fråga i förvissningen om att erhålla villkorligt anstånd med tvångsintagningen går med på tvångs- intagning eller försummar att då tillvarata sin rätt. Kammarrätten fin— ner därför att möjlighet att förordna offentligt biträde bör införas också

• Sida 64
•  Original

Prop. 1972: 132 64

när fråga om förverkande av villkorligt anstånd förekommer hos för— valtningsdomstol.

JO ifrågasätter om ej rätt till offentligt biträde bör finnas i ärenden om utskrivning från vårdanstalt enligt NvL.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att något framträdande be- hov av biträde i ärenden om återintagningar på allmän vårdanstalt inte kan anses föreligga. Ett beslut om återintagning är enligt länsstyrelsen rättsligt sett att betrakta som en fortsättning av intagningsbeslutet och i hög grad ett beslut av verkställighetskaraktär. Liksom i utredningens förslag ifråga om verkställighetsärenden enligt utlänningslagstiftningen torde enligt länsstyrelsen rättssäkerhetssynpunkterna i tillräcklig grad tillgodoses genom att biträde kan förordnas i det bakomliggande ären- det om tvångsintagning.

Frågan om offentliga biträden skall kunna förordnas även i ärenden som handläggs av nykterhetsnämnd tas upp av flera remissinstanser.

Kammarrätten i Stockholm anför i denna fråga, att de av nykterhets- nämnden fattade besluten om hjälpåtgärder och övervakning visserligen kan synas vara mindre ingrepp i den personliga friheten än av länsrätt beslutad tvångsintagning men att inte desto mindre sådana beslut ofta har avgörande betydelse för frågan om vederbörande är att anse som alkoholmissbrukare. De kan därigenom och genom att övervakning och hjälpåtgärder normalt skall ha prövats innan tvångsintagning beslutas leda till ett kommande beslut om intagning. De rättsliga förutsättning- arna är vidare delvis identiska med dem som gäller för tvångsintagning. Ett beslut om hjälpåtgärder eller övervakning kan få vittgående kon- sekvenser av ekonomisk och social natur för den enskilde. Sålunda kan beslutet leda till att en person som har körkort får detta återkallat.

Göteborgs kommuns rättsltjälpsanstalt anför som skäl för den angiv- na ståndpunkten att man måste beakta att de personer som kommer in- för nykterhetsnämnd ofta är sjuka människor, som har svårt att vinna gehör för vad de vill framhålla och att det inte är tillfredsställande att alkoholmissbrukare för att erhålla biträde i första instans skall hänvisas till vederbörande rättshjälpsmyndighet för att erhålla biträdeshjälp med eventuell skyldighet att gälda kostnadsbidrag.

Socialstyrelsen, kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Malmö- hus och Värmlands län samt föreningen Sveriges socialchefer ansluter sig däremot till utredningens ståndpunkt i denna fråga.

Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län tar upp en fråga av praktisk natur. De anför att förhör i sådana mål som avser av polis- myndighet omhändertagna alkoholister hålls mycket kort tid efter det ansökningshandlingarna inkommit till länsrätten och att offentliga bi— trädcn i sådana fall kan få alltför kort tid till sitt förfogande för att hinna förbereda uppdraget. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om ej i dessa fall möjlighet borde finnas att förordna biträde redan

• Sida 65
•  Original

Prop. 1972: 132 .. 65

innan de fullständiga ansökningshandlingarna inkommit till länsrät- tens kansli varvid dock självfallet-fordras att länsrätten-erhållit till- gång till sådana upplysningar i ärendet att en bedömning av behovet av biträde kan göras.

2.3.5. Barnavård

2.3.5.1 Nuvarande ordning

Barnavårdsnämnd skall enligt BvL i vissa fall besluta åtgärder för att tillrättaföra ungdomar. Sådant beslut kan meddelas på grund av den unges cget beteende -—— brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt o.dyl. Beslut kan också grundas på att den unges hälsa utsätts för fara i hem- met eller därför att hans utveckling äventyras på grund av fostrares olämplighet eller bristande förmåga. I första hand skall barnavårds- nämnden tillgripa vissa förebyggande åtgärder som övervakning, lyd- nadsföreskrifter och förmaningar. Om sådana åtgärder bedöms gagn- lösa eller redan vidtagits utan resultat kan den unge omhändertas för samhällsvård enligt 29 % BvL. Föreligger sannolika skäl för att ingri- pande är påkallat äger nämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhänderta den unge för utredning om detta kan anses nöd- vändigt av vissa angivna skäl. Omhändertagande för utredning får bestå i högst fyra veckor och har en interimistisk karaktär.

Förutom i nu nämnda fall kan omhändertagande för samhällsvård enligt 31 & BvL komma till stånd utan att något missförhållande av förut angiven art är för handen. Det är härvid dels fråga om vårdbe- hov på grund av att föräldrar avlidit eller övergett den unge, dels fall där föräldrarna begär cllcr samtycker till åtgärden för att på så sätt bereda den unge någon särskild form av vård utom hemmet.

Polismyndighet kan i vissa fall tå underårig i föivar i avbidan på nämndens beslut om samhällsvård. I sådant fall skall anmälan ofördröj- ligcn göras till barnavårdsnämnd som har att skyndsamt besluta om den underårige skall omhändertas eller friges. Barnavårdsnämnden äger i vissa fall efter beslut om omhändertagande låta polismyndigheten för- vara den unge i högst en vecka. Om synnerliga skäl föreligger kan läns- styrelsen på framställning förlänga tiden med ytterligare högst en vecka.

1 ärende hos barnavårdsnämnd skall erforderlig utredning inledas utan dröjsmål. Var och en som ärendet rör eller som kan lämna upp- lysningar kan höras och kallas att inställa sig inför nämnden eller dess ombud. Läkarintyg kan inhämtas. Under utredningen kan viss polis- handräckning utverkas. Begär någon som skall beredas tillfälle yttra sig att bli muntligen hörd inför nämnden skall förhör anordnas. Den som ärendet rör får utveckla sin talan och förcbringa bevisning. Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall före-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1972: 132 66

bringas, skall begäran efterkommas om det kan antas att åtgärden skulle äga betydelse. Barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande länder till omedelbar efterrättelse. Har barnavårdsnämnd omhändertagit någon för utredning eller för samhällsvård enligt 29 % skall beslutet delges dels den unge, om han fyllt 15 är, dels hans föräldrar. Samtycker de ej till åtgärden skall beslutet underställas länsrättens prövning. Vid prövning— en i länsrätten gäller beträffande förfarandet i huvudsak samma regler som för prövningen i nämnden. Vid muntlig förhandling är i allmän- het representant för nämnden närvarande. Finner sig länsrätten inte kunna fastställa underställt beslut kan rätten förordna om förebyggande åtgärder eller låta nämnden föranstalta därom.

Den som omhändertagits skall överlämnas till enSkilt hem eller pla- ceras i lämplig anstalt. Föräldrar kan förbjudas ta barn från fosterhem. Har den underårige omhändertagits på grund av sitt eget beteende, kan han intas i ungdomsvårdsskola. Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder, utveckling och egenskaper får anses bäst. Vård i enskilt hem bör i första hand komma ifråga. Den som omhändertagits får underkastas den begränsning i rörelsefriheten som betingas av syftet med omhändertagandet. I samband med foster- barnsvård gäller, att bamavårdsnämnden för viss tid kan förbjuda för- äldrarna eller annan vårdnadshavare att ta barnet från fosterhemmet. Sådant förbud får endast meddelas om det föreligger en icke ringa risk för att barnets hälsa annars skadas.

Det är socialstyrelsen som beslutar om intagning av elever vid ung- domsvårdsskola. Sådan skola står under ledning av en styrelse, som det åligger att besluta om vården och om utskrivning av elever. Vården äger rum inom eller utom skolan. Elev skall utskrivas, när ändamålet med vården får anses uppnått, när eleven bättre behöver annan form av vård eller när eleven intagits i fångvårdsanstalt. Utskrivning skall ske senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhändertagits efter det han fyllt 17 är, senast tre år efter omhändertagandet. I allmänhet upp- hör samhällsvården genom utskrivningen.

Beträffande andra än elever vid ungdomsvårdSSkolor gäller, att bar- navårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, när ändamålet med vården uppnåtts. Beträffande den som omhändertagits enligt 31 & BvL skall samhällsvården även avslutas, om föräldrarna eller en om- händertagen, som fyllt 15 år, begär det och särskilda skäl ej föranleder annat. Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyllt 18 år eller, om han omhändertagits enligt 29 & sedan han fyllt 15 år, senast tre år efter omhändertagandet. Har samhällsvården orsakats av missförhållanden i hemmet, får samhällsvården dock ej i något fall be- stå sedan den omhändertagne fyllt 20 år. Beträffande den som omhän- dertagits enligt 29 % kan bamavårdsnämnden, om så anses lämpligt med- dela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården. I samband

• Sida 67
•  Original

Prop. 1972: 132 : 67

med sådant beslut kan vissa hjälpåtgärder beslutas. Vården får åter- upptagas om så erfordras. ' ' '

Talan mot de beslut av barnavårdsnämnd som nu behandlats förs i allmänhet hos länsrätt. Även mot beslut som styrelse för ungdomsvårds- skola meddelat i ärende rörande utskrivning förs talan hos länsrätt. Mot flertalet av socialstyrelsen i särskilda fall meddelade beslut förs ta- lan hos kammarrätt.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i och förarbetena till BvL återfinns i betänkandet s. 117—125.

23.53. Utredningen

BvL har ett vidsträckt tillämpningsområde. Det bör uppmärksammas att ingripanden enligt denna lag i ökad utsträckning kommit till använd- ning mot unga lagöverträdare i stället för brottspåföljder i straffrätt- skipningens regi. Från straffrättskipningens område undantas inte blott alla gärningar som en person begår före fyllda 15 år. Även när det gäl- ler unga lagöverträdare som fyllt 15 år är straffrättskipningen begrän- sad på flera sätt. Restriktioner gäller beträffandc användningen av vissa brottspåföljder. Åklagare har erhållit vidsträckt befogenhet att besluta att inte tala å brott som begåtts av ungdomar.

Lagstiftningen innehåller såväl för åklagare som för domstolar an- visningar om att i stället för brottspåföljd barnavård kan användas. Un- der förarbetena till BrB uttalade departementschefen att lagförslaget i princip utgick från att åtgärder mot lagöverträdare som inte fyllt 18 år skall ske inom barnavården och inte inom kriminalvården.

I detta sammanhang kan erinras om vissa drag som är utmärkande för samhällets barnavård och som skiljer denna från straffrättskipning— en. För barnavården gäller oavsett ålder, att frågan huruvida åtgärder skall vidtas skall prövas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för den ifrågasatta åtgärden. Vad som hänt i det förflutna, det må vara en brottslig gärning eller ej, får inom barnavården inte tillmätas bety- delse utöver att vara indicium på ett aktuellt behov av åtgärd. Vidare gäller att åtgärd inom barnavården skall vara motiverad med hänsyn till den person det är fråga om. Det skall föreligga ett individuellt vårdbe- hov. Åtgärd enligt BvL kan vara motiverad för att skydda den unges omgivning mot honom, men sådan åtgärd får inte vidtas endast för att avhålla andra från brottsligt eller eljest olämpligt beteende. BvL tillåter således inte att åtgärd enligt lagen vidtas i syfte att tillgodose allmän— preventionen. Ej heller får straffmätningssynpunkter anläggas. Eftersom åtgärderna alltid skall avse att tillgodose ett vårdbehov, får enligt BvL inte mera genomgripande åtgärd vidtas än som erfordras för att till- gOdOSC detta behov.

Lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare är av intresse i detta sammanhang. Enligt denna skall för unga

• Sida 68
•  Original

Prop. 1972: 132 68

lagöverträdare offentlig försvarare förordnas i större utsträckning än som följer av bestämmelserna i RB. Förekommer i mål mot den som ej fyllt 21 år anledning att döma till annan påföljd än böter och saknar den underårige försvarare, skall offentlig försvarare förordnas för ho- nom, om det inte på grund av sakens beskaffenhet eller eljest finns uppenbart att försvarare ej erfordras.

Ingripandena enligt BvL kan vara av mycket olika karaktär. I vissa fall medför de ett frihetsberövande. Även när så inte är fallet kan de innefatta högst avsevärda ingrepp i individens livsföring. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av att ingripandena enligt BvL i ökad ut- sträckning ersatt brottspåföljder i straffrättskipningens regi framstår det som en brist, att väl på straffrättskipningens men inte på barnavårdens område möjlighet finns att i fall av behov förordna biträde åt den mot vilken åtgärd vidtas. Denna olikhet markeras ytterligare genom att på straffrättskipningens område unga lagöverträdare har tillerkänts en sär- skilt vidsträckt rätt att erhålla offentlig försvarare.

I enlighet med det anförda förordar utredningen att möjlighet införs att förordna offentligt biträde i vissa ärenden enligt BvL.

Ett beslut om omhändertagande för samhällsvård kan utgöra den lagliga grunden för betydande inskränkningar i den omhändertagnes frihet. Särskilt tydligt blir detta om den omhändertagne intas i ung- domsvårdsskola. Men även i andra fall kan beslutet leda till att han underkastas mer eller mindre långt gående begränsningar i rörelsefri— heten. Härtill kommer att redan den omständigheten att ett omhänderta- gandebeslut nomialt leder till att den omhändertagne flyttas från sitt hem och placeras på ett annat ställe —— det må vara ett enskilt hem eller en anstalt av något slag —— gör att beslutet är av mycket ingripande art. Beslutets betydelsefulla karaktär förstärks av att de inte blott är fråga om en faktisk förflyttning av den omhändertagne. Beslutet medför ju också att bestämmanderätten rörande den omhändertagnes person och personliga förhållanden i väsentliga avseenden överflyttas till offentlig myndighet. Detta påverkar också den omhändertagnes ställning. Att observera är vidare att ett beslut om omhändertagande inte berör endast den omhändertagne utan i många fall även andra personer, i första hand den omhändertagncs föräldrar eller andra fostrare. Dessa träffas av beslutet dels därför att de mer eller mindre identifierar sig med den om- händertagne och dels därför att omhändertagandebeslutet regelmässigt är ett ingrepp i deras lagliga rätt att ha denne hos sig och vårda honom och bestämma rörande hans personliga förhållanden. I många fall kän- ner de sig speciellt kränkta därför att omhändertagandebeslutet uppfat- tas som en prickning, vilken ger dem stämpeln av mindre goda sam- hällsmedborgare. Även beslut om omhändertagande enligt 3315 BvL kan i vissa fall få karaktären av ingrepp i den enskildes rättssfär. Så kan vara fallet när den omhändertagne själv motsätter sig samhällsvård,

• Sida 69
•  Original

Prop. 1972: 132 69

fastän föräldrarna gett sitt samtycke. Tvist kan också föreligga beträf- fande frågan huruvida situationen är sådan att föräldrarna kan anses ha övergett den omhändertagne. . . _

Med hänsyn till nu angivna förhållanden förordar utredningen att för samtliga typer av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård möjlighet öppnas att förordna offentligt biträde åt den eller dem som ärendet rör, när detta behövs för att tillvarata partens rätt. Vad nu sagts avser även ärenden rörande omhändertagande för fortsatt samhällsvård.

De flesta av de skäl som talar för att det bör vara möjligt att för- ordna offentligt biträde i ärende rörande omhändertagandc för sam- hällsvård gäller även när det är fråga om omhändertagande för utred— ning, med den modifikation som följer av att sistnämnda form av om- händertagande är tidsbegränsad. Omhändertagande för utredning kan omfatta en så lång tid som fyra veckor. Detta gör att ingripandet i fråga får anses ha en allvarlig karaktär. Vanligen utgör det inledningen till ett varaktigt omhändertagande. BvL bygger också på betraktelsesättet att omhändertagande för utredning är ett allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär. vilket bör kringgärdas med rättssäkerhetsgarantier. Detta kom- mer främst till uttryck däri att samma underställningsregler gäller för beslut angående omhändertagande för utredning som för beslut om om- händertagande för samhällsvård enligt 29 % BvL. Under angivna förhål- landen synes det befogat att möjlighet skall finnas att förordna offent- ligt biträde även i ärenden rörande omhändertagande för utredning.

Vad angår behovet av offentligt biträde när det gäller förebyggande åtgärder är det till en början uppenbart att offentligt biträde inte be- hövs i ärenden rörande hjälpåtgärder. Inte heller är påkallat att offent— ligt biträde kan förordnas i ärenden rörande förmaning eller varning. I fråga om meddelandet av föreskrifter rörande underårigs levnadsför— hållanden är läget i viss mån ett annat. Sådana föreskrifter — som kan riktas till den underårige, hans föräldrar eller annan fostrare — kan röra ämnen som är av väsentlig betydelse för den enskilde. Det kan bl. a. avse den underåriges sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort, bostad och förfogande över arbetsförtjänst. Flera av de skäl som talar för möjlighet till förordnande av offentligt biträde i ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård är i princip tillämpliga även på ärenden om meddelande av föreskrifter. Av betydelse i sammanhanget är emellertid att föreskrifternas iakttagande inte kan genomdrivas ge- nom vitesföreläggande eller exekutiva åtgärder och att överträdelse inte är belagd med straff. Den enda sanktion som finns är att underlåtenhet att följa föreskrift kan leda till att fråga tas upp om att meddela beslut rörande omhändertagande för samhällsvård. Mot denna bakgrund torde det inte föreligga något mera påtagligt behov av offentligt biträde i dessa ärenden. Det synes vara tillräckligt att biträde kan förordnas för den händelse beslut fattas angående omhändertagande för samhällsvård.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1972: 132 70 I sammanhanget kan också nämnas att mera ingripande föreskrifter av ovan angiven typ sällan lär meddelas, just därför att det inte finns nå- gon direkt möjlighet att genomdriva föreskrifternas efterlevnad. Vad slutligen angår förordnande om övervakning framgår av bestämmelser- na att övervakning inte i högre grad beskär den underåriges eller för- äldrarnas handlingsfrihet. På grund härav kan behov av offentligt bi- träde inte heller anses föreligga i sådant ärende.

Polismyndighet äger under vissa förutsättningar ta underårig i för- var. Det frihetsberövande, varom här kan bli fråga, är mycket kortva- rigt. Anledning saknas därför att i dessa ärenden koppla in offentligt bi- träde. Fråga är vidare om offentligt biträde bör kunna förordnas i ären— den som rör tillämpningen av bestämmelser rörande behandlingen av dem som omhändertagits för samhällsvård eller utredning. Svaret synes böra bli nekande. Från rättssäkerhetssynpunkt bör det vara tillräckligt att möjlighet finns att förordna offentligt biträde i det grundläggande omhändertagandeärendet samt —— såsom utredningen föreslår — i ärende rörande slutligt upphörande av samhällsvård. Vad särskilt angår de fall där polismyndighet håller underårig i förvar bör observeras, att kvarhållningstiden inte kan överskrida två veckor. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning att för dessa ärenden överväga någon specialregcl om offentligt biträde.

När det gäller ärenden rörande samhällsvårdens slutliga upphörande och ärenden rörande utskrivning från ungdomsvårdsskola varigenom samhällsvården upphör om inte annat förordnas i utskrivningsbeslutet, finns skäl både för och emot en möjlighet att förordna offentligt bi- träde. Vården skall i första hand upphöra, när ändamålet med densam- ma får anses uppnått. Vid bedömning om detta är fallet spelar olika faktorer in, beroende på grunden för omhändertagandet. Har den un- derårige omhändertagits på grund av sitt eget beteende, måste stor be- tydelse tillmätas hans psykiska tillstånd, hans uppförande under omhän- dertagandetiden och frågan om hans sinnesinriktning förändrats på. ett positivt sätt. För belysningen av dessa frågor kan ett offentligt biträde knappast göra någon insats. När grunden för omhändertagandet har va- rit missförhållanden eller brister i hemmet, är i regel samhällsvårdens slutliga upphörande beroende av om hemförhållandena väsentligt för- bättrats. En utredning måste då ske om olika faktiska förhållanden. Det är möjligt att läget ibland kan vara sådant, att ett offentligt biträde skulle kunna bidra till en allsidig belysning av hemförhållandena. I fråga om upphörande av samhällsvård som meddelats enligt 31 & BvL aktua- liseras behov av offentligt biträde för den händelse barnavårdsnämnden vägrar att låta vården upphöra trots att den som fyllt 15 år begär det. En ytterligare omständighet av betydelse för bedömningen av behovet av institutet offentligt biträde i ärenden rörande samhällsvårdens slutliga upphörande är det förhållandet att man på denna väg kan skapa vissa

• Sida 71
•  Original

Prop. 1972: 132 71

efterhandsgarantier mot omhändertaganden på- alltför lösa grunder. Be- aktas bör att den myndighet som fattar omhändertagandebesluten är en kommunal nämnd som inte alltid förfogar över önskvärd juridisk exper- tis. I en del fall torde berörda enSkilda, trots de upplysningår som de er- håller i ämnet, inte ha fullt klart för sig vilka vidsträckta befogenheter det allmänna får genom omhändertagandebeslutet och hur tidsobestämt omhändertagandet blir. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes övervägande skäl tala för att möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde i ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphörande eller ut- skrivning från ungdomsvårdsskola.

Enligt Bvl. kan beträffande den som omhändertagits för samhällsvård enligt 29% beslut meddelas om villkorligt upphörande av samhällsvår- den, om så anses lämpligt. I samband därmed kan föreskrifter meddelas om den underåriges levnadsförhållanden och övervakning anordnas. Efter ett beslut om att samhällsvården skall villkorligt upphöra kan vår- den när som helst återupptas, om så erfordras för att uppnå dess syfte. Vid ett villkorligt upphörande av samhällsvården behöver inte läget vara sådant, att i det närmaste fulla skäl föreligger att låta samhällsvården definitivt upphöra. Ett försök med villkorligt upphörande kan vara lämpligt även i fall där samhällsvården dittills inte gett tillfredsställande resultat men där större frihet i förening med möjlighet till återupptag- ning antas kunna ha en gynnsam verkan eller anses böra beredas som en övergång till ett nära förestående upphörande av samhällsvården. Från rättssäkerhetssynpunkt torde för nu ifrågavarande ärenden för— ordnande av offentligt biträde ej erfordras. Det synes tillräckligt att bi- träde kunnat förordnas i det grundläggande omhändertagandeärendet och kan utses i ärende rörande slutligt upphörande av samhällsvården. Yrkar någon i första hand slutligt och i andra hand villkorligt upphö- rande av samhällsvården, kan offentligt biträde förordnas. Även om bi- trädet är förordnat med tanke på frågan om samhällsvårdens slutliga upphörande, lär något hinder inte möta mot att biträdet argumenterar även beträffande andrahandsyrkandet.

Beträffande fosterbarnsvård m.m. tilldrar sig föreskrifterna enligt vilka föräldrar eller annan vårdnadshavare kan föbjudas att ta barn från fosterhem särskilt intresse. Ett förbud hade tidigare långtgående verkningar därigenom att handräckning eller domsverkställighet för bar- nets utlämnande hindrades så länge förbudet gällde. Efter tillkomsten av 21 kap. FB har emellertid förbud enligt BVL fått begränsad betydelse, därför att sådant förbud nu inte längre utgör hinder att barnet skiljs från fosterhemmet på grund av beslut enligt de nya bestämmelserna i FB. Ett förbud enligt BVL torde numera ha sin största betydelse däri att det utgör ett stöd för fosterföräldrar, som egentligen inte vill lämna ifrån sig barnet men som tvekar om de verkligen bör motsätta sig för- äldrarnas eller annan vårdnadshavares önskan att få barnet överlämnat

• Sida 72
•  Original

Prop. 1972: 132 72

(se prop. 1967: 138 s. 50). På grund av den begränsade betydelse som förbudet i BVL sålunda numera har torde det inte finnas anledning att överväga möjlighet till offentligt biträde för dessa ärenden. Inte heller övriga ärenden om fosterbarnsvård torde vara av den art att det före- ligger något sådant behov.

Återstående ärenden enligt Bv'L och följdförfattningarna till denna lag är inte heller av den natur att det kan anses behövligt att däri förordna offentligt biträde åt part.

Utredningen föreslår således att möjlighet till förordnande av offent- ligt biträde införs i ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård eller utredning samt i ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphöran- de eller rörande utskrivning från ungdomsvårdsskola. Fråga är nu på vil- ket stadium av dessa ärenden biträde bör kunna förordnas. Samtliga ifrågavarande ärenden behandlas i första instans av barnavårdsnämnd med undantag av ärendena rörande utskrivning från ungdomsvårdsskola, vilka i första hand avgörs av skolans styrelse. Ärenden angående omhän— dertagande för samhällsvård enligt 29 % BvL eller rörande omhänderta- gande för utredning skall av harnavårdsnämnden underställas länsrät— tens prövning, om inte skriftligt samtycke till verkställighet lämnas. Öv- riga hithörande ärenden kan genom besvär dras under länsrättens pröv- ning. Länsrättens beslut i ärendena kan överklagas hos kammarrätten och kammarrättens beslut hos regeringsrätten. Vissa skäl talar för att offentligt biträde bör kunna förordnas redan under förfarandet hos bar- navårdsnämnden och styrelsen för ungdomsvårdsskolan. Det kan näm- ligen vara en fördel att biträdet medverkar redan då den grundläggande utredningen och bedömningen görs och kan bistå den enskilde parten redan då. Å andra sidan finns det omständigheter som gör att man starkt kan ifrågasätta lämpligheten av att i ärende hos barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola särskild person utses för att till- varata den enskildes rätt.

Barnavårdsnämnden är på barnavårdens område det samhällsorgan som i första hand har den direkta kontakten med de enskilda och som på olika sätt skall sörja för att barn och ungdomar får nödig vård. Bar- navårdsnämmndens kontakt med den enskilde är inte en engångsföre- teelse. Nämnden måste ofta under långa perioder upprätthålla kontakt med de barn och ungdomar, för vilkas bästa nämnden skall sörja, och med dessas vårdnadshavare. Bamavårdsnämndens strävan går ut på att hjälpa och stödja dem på bästa möjliga sätt. Detta är en förutsättning för ett förtroendefullt samarbete mellan barnavårdsnämnd och enskilda parter, utan vilket nämnden har svårt att uppnå framgångsrika resultat. Mot denna bakgrund skulle det te sig främmande, om man i ärenden hos barnavårdsnämnd tillsatte ett offentligt biträde med uppgift att ver- ka för att den enskildes rätt tillvaratas. På motsvarande sätt skulle strä- vandena efter ett förtroendefullt samarbete mellan ledningen för ung-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1972: 132 73

domsvårdsskola och eleverna och deras föräldrar kunna motverkas ge- nom förekomsten av offentligt biträde. Från socialvårdssynpunkt kan det inte vara lyckligt att ge förfarandet hos barnavårdsnämnd eller styrelse för ungdomsvårdsskola en rättegångsliknande prägel. När det gäller ärendena rörande omhändertagande för samhällsvård tillkommer den ytterligare omständigheten, att det ofta inte förrän på ett sent sta- dium av ärendets handläggning hos barnavårdsnämnd blir klart att nämnden inte kan begränsa sig till en eller flera förebyggande åtgärder. Nu angivna förhållanden torde utgöra bärande skäl för att ej införa institutet offentligt biträde redan vid barnavårdsnämnds och ungdoms- vårdsskolstyrelses behandling av förevarande ärenden. Möjlighet att för- ordna offentligt biträde torde höra öppnas först sedan sådant ärende underställnings- eller besvärsvägen anhängiggjorts hos länsrätten.

Samtidigt från rättsskyddssynpunkt synes det vara tillräckligt att offentligt biträde kan förordnas först i länsrätt. Den föreslagna ordning- en medför nämligen att möjligheten till offentligt biträde står öppen i samtliga kontroversiella ärenden av förevarande slag. Det bör i detta sammanhang erinras om att länsrätten har att se till att utredningen i underställnings- och besvärsärendena är fullständig och har att för- anstalta om den komplettering av utredningsmaterialet som behövs för en objektiv bedömning av ärendena. Brister i utredningen, vilka det offentliga biträdet påtalar, kan således lättlavhjälpas under länsrättens handläggning. Den ordning som här föreslås med avseende på BVL är i mycket likartad med den som tidigare förordats beträffande PsykL och NvL.

2.3.5.3 Remissyttrandena

Utredningens förslag om offentligt biträde i ärenden enligt BvL har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Den av utredningen föreslagna närmare avgränsningen av området där offentligt biträde skall kunna förordnas har dock utsatts för kritik. Så- lunda har några remissinstanser föreslagit att offentligt biträde skall kunna förordnas även när ärende handläggs i barnavårdsnämnd. Till denna grupp hör JK, RÅ, kammarrätten i Stockholm, socialutredningen, Svenska kommunförbundet, föreningen Sveriges rättshjälpsjuristar, rättr- hiälpsanstalterna i Göteborg och Helsingborg samt föreningen Sveriges socialchefer. Socialstyrelsen, kammarrätten i Göteborg och några läns- styrelser tillstyrker emellertid utredningens förslag. Länsstyrelxen i Malmöhus län uttalar tveksamhet i denna fråga.

JK har förståelse för utredningens tvekan beträffande offentligt bi- träde i fall varom nu är fråga men anser dock, att de skäl, som moti- verar införandet av offentligt biträde vid administrativa frihetsberö- vanden, kräver möjlighet till sådant biträde även innan vederbörande barnavårdsärende kommit under länsrättens prövning. I sammanhanget

• Sida 74
•  Original

Prop. 1972: 132 74

erinrar JK att redan enligt gällande lagstiftning den som för talan i nu förevarande fall äger anlita ombud eller biträde. Är det hos nämnden eller styrelsen aktualiserade ärendet föranlett av brottslig handling från den unges sida torde denne biträdas av offentlig försvarare. Den unge kan vidare få biträde enligt rättshjälpslagen. Part har rätt att utveckla sin talan och förebringa bevisning inför barnavårdsnämnd och det torde enligt JK mot bakgrunden härav inte kunna resas några avgörande in- vändningar mot att även beträffande nu förevarande ärenden införa offentliga biträden. En sådan möjlighet till hjälp vid barnavårdsnämnd för den enskilde framstår enligt JK som desto mer angelägen som i vissa fall ej obetydlig tid kan komma att förflyta innan ett nämnd'neslut om omhändertagande kommer under länsrätts prövning.

Föreningen Sveriges socialche/cr anmärker att BvL i första hand syf- tar till att vara en vårdlagstiftning och föreningen vill understryka att de behandlingsmässiga förutsättningama bör göras så gynnsamma som möjligt. I detta sammanhang uppkommer dock i ett antal fall fråga om tvångsomhändertagande. Möjligheter att förordna offentligt biträde skul- le vara ägnade att öka rättssäkerheten och samtidigt stärka förtroendet för socialvården. Vid handläggning inför barnavårdsnämnd är det som regel inte förenat med någon nämnvärd administrativ omgång att till- godose en begäran om komplettering av utredningen och ett offentligt biträde skulle enligt föreningen i vissa ärenden kunna ha en viktig roll att fylla. Det offentliga biträdet skulle även kunna lämna barn och föräldrar råd om ställningstagande till samtycke till verkställighet och biträdets betydelse från rättssäkerhetssynpunkt belyses också av att barnavårdsnämnds omhändertagandebeslut ofta sätts i verkställighet omedelbart och intill länsrätts beslut består under en tidsperiod, som väl kan jämföras med häktningstid.

RÅ, svenska kommunförbundet och Göteborgs kommuns rättshjälps- anstalt delar inte utredningens uppfattning att offentliga biträdcn skulle motverka ett förtroendefullt samarbete mellan den enskilde och myn- digheten utan anser tvärtom att ett offentligt biträde ofta torde kunna för den unge och dennes föräldrar klargöra förhållandena på ett sätt som för dessa framstår som objektivt varigenom möjligheterna att nå en lösning i samförstånd skulle främjas. För att ett offentligt biträde skall kunna förordnas även för prövning hos barnavårdsnämnd talar enligt dessa remissinstanser samt kammarrätten i Stockholm och rätts- hjälpsanstaltcn i Helsingborg även följande skäl. Den unges möjligheter att få biträdeshjälp genom rättshjälpslagen är beroende av ansökan men i länsrätt skall offentligt biträde kunna utses ex officio. Den senare ordningen framstår som mer följdriktig för prövning i barnavårdsnämn- den. Ärendena är i många fall av högst ingripande karaktär och nämn— derna saknar i regel juristmedverkan. Ärendena är vidare av exakt samma slag som de som handläggs vid länsrätten. Det förhållandet att

• Sida 75
•  Original

Prop. 1972: 132 75

barnavårdsnämnds beslut hänskjuts till länsrätt, när det inte godtas av den eller dem det rör, kan inte medföra annat synsätt. Bristande för— måga att tillvarata sin rätt kan just leda till att man godtar beslut som inte är materiellt underbyggda. Biträde i ärenden rörande omhänder- tagande enligt BvL anlitas redan nu i ökad utsträckning. Stundom före- kommer ingripanden enligt BvL mot barn med föräldrar av utländsk härkomst. Dessa föräldrar och barn har inte sällan Språksvårigheter som medför att de kan ha svårt att på ett tillfredsställande sätt ta till vara sin rätt. Om den unge inför nämnden utpekas för brottslig gärning men be- strider gärningen kan han ofta vara i trängande behov av biträde. Skulle åtal ha väckts inför domstol hade han obetingat erhållit offentlig försva- rare. Det bör vidare beaktas att det kan innebära stora svårigheter att återföra ett barn sedan det under en tid varit omplacerat genom nämn- dens försorg.

JK och RÅ anser att vissa likartade skäl gäller för att offentligt bi- träde skall kunna förordnas även i ärende hos styrelsen för ungdoms- vårdsskola.

Socialstyrelsen tar upp frågor om behovet av offentligt biträde i and- ra ärenden än omhändertagande för samhällsvård och utskrivning från ungdomsvårdsskola som också kan medföra en väsentlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet och nämner särskilt meddelande av föreskrift, förbud för föräldrar att besöka omhändertaget barn, återupptagande av samhällsvård efter villkorligt upphörande och ärenden angående foster— barn. Det synes styrelsen inte uteslutet att i sådana fall offentligt bi— träde bör kunna bidra till att stärka den enskildes rättssäkerhet i ären- dets behandling hos länsrätten. Även i ärenden hos kammarrätt som avser besvär över socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårds- skola borde offentligt biträde enligt styrelsen kunna förordnas. Sådana beslut innebär nämligen enligt styrelsen onekligen ett väsentligt ingri- pande i den personliga rörelsefriheten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser praktiska skäl tala för att man inte skall skilja mellan villkorligt och slutligt upphörande av samhälls- vård.

Offentligt biträde i samband med polismyndighets beslut om för- varshållande behandlas av LO, som inte finner den korta tid det rör sig om utesluta behov av offentligt biträde. LO framhåller att det rör sig om ungdomar och att varje form av frihetsberövande kan få betydande och allvarliga följder och föreslår att offentligt biträde skall utses även i fråga om förvarshållande om föräldrar eller andra vårdnadshavare ej kan eller vill företräda den underårige.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1972: 132 76

2.3.6. Utlänningslagstiftningen

2.3.6.1 Nuvarande ordning

Enligt UtlL är rätten för utlänning att vistas i riket i vissa fall be- roende av uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd. Beslut om uppe- hållstillstånd meddelas i allmänhet av polismyndighet och annars av den centrala utlänningsmyndigheten. Om uppehållstillståndet skall avslås på grund av utlänningens vandel eller förenas med skyldighet att utresa skall centrala utlänningsmyndigheten före sitt beslut inhämta yttrande från utlänningsnämnden. Uppehållstillstånd som innebär rätt att vistas endast inom ett mindre område får inte gälla längre tid än ett år utan att utlänningsnämndens yttrande inhämtats.

I UtlL finns fyra former av utlännings avlägsnande ur riket, nämligen avvisning, förpassning, förvisning och utvisning. För varje form är i lagen uppställda vissa särskilda rekvisit. Förvisning och utvisning är all- tid förbundna med ett förbud att återvända till riket inom viss tid. Så- dant förbud kan meddelas även vid förpassning.

Avvisning skall ske vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter. I visst undantagsfall får dock avvisning ske intill tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av polismyndigheten. Finner polismyndigheten skäl till avvisning men påstår utlänningen att han genom avvisning skulle löpa risk för politisk förföljelse och är på- ståendet inte uppenbart oriktigt skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Denna har, att efter utlänningsnämndens hö- rande, besluta i ärendet. Är ärendet synnerligen brådskande får den centrala utlänningsmyndigheten meddela beslut även om yttrande inte föreligger. Utlänningen kan även få ärendet av de angivna myndighe- terna prövat efter besvär.

Utlänning. som uppehåller sig i riket titan att då så fordras inneha pass och tillstånd att vistas här får förpassas ur riket. Beslut om för- passning meddelas, efter utlänningsnämndens hörande, av den centrala utlänningsmyndigheten. I de fall nämnden redan yttrat sig över beslut om uppehållstillstånd fordras dock i allmänhet inte dess yttrande även i förpassningsärendet.

Beslut om förvisning meddelas av domstol i brottmål. Beslut om utvisning meddelas av länsrätt. Om utlänning påstår att han är politisk flykting skall detta prövas först i samband med verk- ställighet av beslutet. Mot länsrätts beslut kan talan föras hos allmän förvaltningsdomstol.

När det finns påkallat för rikets säkerhet eller eljest i statens intresse får Kungl. Maj:t utvisa utlänning (s.k. politisk utvisning) eller före- skriva inskränkning och villkor för hans vistelse i riket.

Verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning ankommer på länsstyrelse. Påstår utlänning att han därigenom skulle löpa risk för

• Sida 77
•  Original

Prop. 1972: 132 77

politisk förföljelse eller icke åtnjuta trygghet mot att bli sänd till land i vilket han löper sådan risk och är ej påståendet uppenbart oriktigt eller tidigare prövat i avlägsnandeärendet underställs ärendet den cen- trala utlänningsmyndigheten, som även i detta fall i allmänhet skall inhämta yttrande från utlänningsnämnden. Beslut om avvisning går i allmänhet i omedelbar verkställighet genom polismyndighetens försorg.

Uppkommer fråga om utlännings avlägsnande kan utlänningen tas i förvar eller ställas under uppsikt. Om det finns anledning att hålla ut- länning i förvar längre tid än en månad skall frågan därom under- ställas Kungl. Maj:t. I normala fall får ingen kvarhållas längre tid än tre månader utan att Kungl. Maj:t finner synnerliga skäl därtill. Före sådant beslut skall utlänningsnämnden höras. I ärende hos förvaltnings- domstol om utvisning gäller dock efter en lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1972 att utlänning kan kvarhållas högst tre månader och ännu längre tid om synnerliga skäl föreligger.

I flera fall kan talan mot den centrala utlänningsmyndighetcns bc- slutföras hos Kungl. Maj:t.

I de flesta ärenden kan förhör eller muntlig förhandling hållas. För- hör kan även i vissa fall ske inför domstol. Annars skall förhör nor- malt hållas av den myndighet som handlägger ärendet. Myndigheten kan, då det finnes erforderligt, uppdra åt polismyndighet eller särskilt utsedd person att vara allmänt ombud vid förhöret.

Saknar utlänningen lämpligt biträde och finnes hans rätt inte utan biträde kunna tillvaratas skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom vid förhör. Är utlänningen ej på fri fot skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas. Utlänningen skall underrättas om sin rätt i detta avseende. Utlänning, som är intagen i fångvårdsanstalt, häkte eller polisarrest har rätt till det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Ersättning till allmänt ombud och biträde utgår av allmänna medel efter beslut av förhörsmyndigheten.

Om utlännning har varaktigt behov av socialhjälp eller omhänderta- gande för samhällsvård skall enligt kungörelsen (1956: 492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m m vederbörande kommun an- mäla detta till länsstyrelse som har att pröva om framställning om ut- länningens hemsändande bör göras hos Kungl. Maj:t. Enligt kungörel- sen (1966: 585) angående tillämpningen av lagen om beredande av slu- ten psykiatrisk vård kan på framställning av utlänning som är intagen för sluten psykiatrisk vård, eller av anhörig till honom eller av veder- börande överläkare socialstyrelsen besluta att utlänningen skall hemsän- das. Enligt stadgan (1968: 146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda kan motsvarande hemsändning göras för sådana ut- länningar som vårdas med stöd av OmsorgsL. Även beträffande nu angivna kungörelse gäller Specialregler angående politiska flyktingar.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i och förarbetena till ut- länningslagstiftningen återfinns i betänkandet s. 141—153.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1972: 132 78

2.3.6.2 Utredningen

Utlänningslagstiftningen är ett av de få författningskomplex på för- valtningsrättens område som innehåller bestämmelser om skyldighet för myndighet att i vissa fall förordna biträde ät enskild part som anses vara i behov av sådan hjälp.

Grunden till att i utlänningslagstiftningen införts regler om offentligt biträde torde vara att en utlännings avlägsnande ur landet kan för ho— nom vara ett ingrepp av det mest djupgående slag. Det har därför an- setts angeläget att bl. a. på denna väg åstadkomma garantier för att rättsskyddssynpunktema blir väl tillgodosedda. Parallellen med lagstift— ningen om utlämning av förbrytare har också spelat en roll i samman- hanget (prop. 1914: 55)-

Det synes uppenbart att utlänningslagstiftningen även framdeles bör innehålla regler om förordnande av offentligt biträde i vissa fall. Den fråga som här skall övervägas är om de nuvarande bestämmelserna i ämnet är ändamålsenliga. Eftersom utredningen lägger fram förslag om att institutet offentligt biträde skall finnas på ett flertal förvaltningsrätts- liga områden, där allvarliga ingrepp görs i den enskildes frihet och själv- bestämmanderätt, torde det böra tillses att institutet över hela linjen konstrueras på samma sätt, såvida inte på något eller några områden särskilda omständigheter gör en specialreglering motiverad.

I utvisningsärenden har alltsedan vår första utlänningslagstiftning möjlighet funnits att i vissa fall förordna offentligt biträde. Utvisningen utgör ett allvarligt ingrepp och kan komma till användning även mot personer som vistats här lång tid. Rättssäkerhetshänsyn talar därför starkt för att offentligt biträde bör kunna förordnas i utvisningsärenden även i fortsättningen och att detta bör gälla i fråga om både vanlig ut- visning och politisk utvisning.

Förpassningen innebär liksom utvisningen avlägsnande ur riket av en utlänning som i princip inte är nyanländ utan vistats här längre eller kortare tid. Förpassningsbeslut kan meddelas då en utlänning uppehål- ler sig här utan att, då så fordras, inneha pass och tillstånd att vistas här. Förpassningen är den sanktion som garanterar iakttagandet av vårt pass- och tillståndssystem, vilket är den viktigaste länken i den ge- nerella utlänningskontroll som vi upprätthåller för att kunna reglera tillströmningen av utlänningar från sådana allmänna synpunkter som tillgången på arbete, bostäder, livsmedel m.m. Förpassningsinstitutet används emellertid också som ett led i den individuella utlänningskon- trollen, vars syfte är att hindra sådana utlänningar att vistas i Sverige vilka med hänsyn till sin person inte är önskvärda här. Avslag på an- sökan om uppehållstillstånd samt därefter meddelat förpassningsbeslut kompletterar sålunda i praxis utvisningsinstitutet. Såtillvida är förpass- ningen lindrigare än den vanliga utvisningen att den inte behöver för-

• Sida 79
•  Original

Prop. 1972: 132 79

bindas med något förbud att återvända hit. Hur förpassningsinstitutet gripit in på utvisningsinstitutets område framgår av tillgängliga uppgif- ter rörande utvisningsinstitutcts användning. Av de 359 utlännningar som utvisades under åren 1966—1970 var 342 eller 95 % nordbor, som är undantagna från skyldigheten att ha uppehållstillstånd, och bara 17 personer eller 5 % uppehållstillståndspliktiga utlännningar, fastän de senares andel i totalantalet utlänningar i landet under ifrågavarande tid utgjorde ca 35 %. Eftersom förpassningen innefattar ett avlägsnande ur riket av en person, som vistats här någon tid och som därigenom fått i varje fall någon anknytning till vårt land, talar rättsskyddssyn- punkter för att möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde också i förpassningsärenden. Detta torde gälla vare sig en förpassning tillgodo- ser den generella eller den individuella utlänningskontrollens intressen.

Förvisningen innefattar också ett avlägsnande av en utlännning som kan ha vistats i Sverige lång tid. Något behov av särskilda regler rö- rande offentligt biträde finns emellertid inte i förvisningsfallen, eftersom förvisning beslutats av allmän domstol och utlänningens behov av rätts- hjälp i dessa fall tillgodoses genom RB:s bestämmelser rörande offent- lig försvarare i brottmål.

I avvisningsärenden är det fråga om att avlägsna en utlänning som är alldeles nyanländ eller som vistats här blott en mycket kort tid efter ankomsten. Det rör sig därför i regel om personer som inte har någon anknytning till vårt land. Avvisningsärendena är i allmänhet av enkel beskaffenhet och har därför också till största delen kunnat anförtros åt de lokala polismyndigheterna. De kräver regelmässigt en snabb be- handling. Under dessa förhållanden torde anledning inte finnas att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde i avvisningsären- den, som avgörs av polismyndighet. Sådana avvisningsärenden, som en- ligt UtlL skall underställas den centrala utlänningsmyndighetens pröv- ning är av mera komplicerad beskaffenhet. Detta gäller i första hand de ärenden, i vilka utlänningen påstår att det föreligger ett politiskt verställighetshinder. Men detsamma gäller i viss grad även övriga avvis- ningsärenden som underställs den centrala utlänningsmyndigheten. Från rättssäkerhetssynpunkt kan det vara av värde att det i underställnings- ärenden finns möjlighet att förordna offentligt biträde. I enlighet här- med föreslås att i avvisningsärende, som underställs den centrala utlän- ningsmyndigheten, biträde åt utlänningen skall kunna utses men att motsvarande inte skall gälla avvisningsärende som polismyndighet av— gör. Anförs besvär över polismyndighets avvisningsbeslut, torde det inte böra vara uteslutet att besluta om offentligt biträde åt utlänningen.

När det gäller ärenden om uppehållstillstånd tillgodoses råttsskydds- synpunkterna till stor del därigenom att en utlänning, som vistas i Sve- rige, inte utan beslut om förpassning kan avlägsnas härifrån om uppe— hållstillstånd vägras eller upphör att gälla. I förpassningsärendet tas i

• Sida 80
•  Original

Prop. 1972: 132 80

realiteten slutlig ställning till uppehållstillståndsfrågan och i förpass- ningsärendet finns som nyss nämnts möjlighet att förordna offentligt bi- träde. Detta kan synas vara tillfyllest. I fråga om uppehållstillstånds— ärendena måste emellertid beaktas att UtlL särbehandlar två typer av ärenden, nämligen dels sådana ärenden i vilka beslut om uppehållstill- stånd förenas med utresebcslut och dels sådana ärenden i vilka ansökan om uppehållstillstånd lämnas utan bifall på grund av något förhållande som är att hänföra till utlänningens vandel. Beslut av dessa två slag får enligt UtlL inte meddelas utan att utlänningsnämndens yttrande dessförinnan inhämtats. I fall av avvikande mening hos nämnden eller någon dess ledamot får besvär anföras i ärendena. Föreligger ett beslut av nu angivet slag äger vidare den centrala utlänningsmyndigheten med- dela förpassningsbeslut utan att utlänningsnämnden hörs och utan att den enskilde under några omständigheter får besvärsrätt. Eftersom UtlL sålunda i dessa två fall förbinder de huvudsakliga rättssäkerhetsgaran- ticma inte med förpassningsbeslutet utan med utresebcslutet respektive beslutet att avslå ansökan om uppehållstillstånd, synes det ändamålsen- ligt att i ärenden av nu ifrågavarande slag möjlighet införs att förordna om biträde åt utlänningen redan i uppehållstillståndsärendet. I enlighet med det anförda föreslås att offentligt biträde skall kunna förordnas i uppehållstillståndsärenden, i vilka utlänningsnämndens yttrande på nyss angiven grund skall inhämtas.

En speciell typ av uppehållstillståndsärenden är sådana i vilka fråga uppkommer om att begränsa uppehållstillståndet geografiskt så att det medför rätt att vistas blott inom en kommun eller ett polisdistrikt. En sådan begränsning av en utlännings rätt att vistas i Sverige kan inne- bära en avsevärd beskärning av hans handlingsfrihet. Det ligger därför i och för sig nära till hands att föreslå att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden av denna typ. Något förslag i denna riktning fram— läggs dock inte här. Detta sammanhänger med att under nu rådande förhållanden en så snäv geografisk begränsning av uppehållstillstånden inte tillämpas. Det sagda innebär emellertid inte att bestämmelsen i ämnet är en död bokstav. Erfarenheter från förfluten tid ger vid han- den att krisförhållanden av olika slag kan göra det nödvändigt att ge- nomföra en stark begränsning av utlänningarnas vistelseområden. Här- vid spelar i stor utsträckning generella utlänningskontrollsynpunkter av olika slag en viktig roll. Från rättssäkerhetssynpunkt synes det vara tillräckligt med en bestämmelse i UtlL om att utlänningsnämndens ytt- rande skall inhämtas innan ett sålunda begränsat uppehållstillstånd med- delas för längre tid än ett år eller förlängs utöver nämnda tid samt att frågan skall underställas Kungl. Maj:t om nämnden finner att inskränk- ningen i utlänningens rätt att välja vistelseort inte är behövlig. Något framträdande behov av möjlighet för den centrala utlänningsmyndighe— ten att förse utlänningen med offentligt biträde i ärenden av denna

• Sida 81
•  Original

Prop. 1972: 132 81

typ kan i varje fall för närvarande inte anses föreligga. Skulle situatio- nen förändras så att det blir aktuellt att begränsa uppehållstillstånden på nu ifrågavarande sätt, torde frågan. om offentligt biträde böra omprö- vas på grundval av de förhållanden som då råder.

När fråga uppkommer om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning finns det i allmänhet inte något starkare be— hov av att förordna offentligt biträde. Rättssäkerhetssynpunkterna torde i tillräcklig grad ha tillgodosetts genom att offentligt biträde eller offent- lig försvarare kunnat förordnas i det bakomliggande ärende eller mål som lett fram till det meddelade beslutet. Det nu sagda äger dock inte alltid tillämpning. I de fall verkställighetsfrågan skall underställas den centrala utlänningsmyndigheten på grund av politiskt verkställighets- hinder torde det från rättssäkerhetssynpunkt vara i hög grad befogat att möjlighet finns att utse biträde åt utlänningen. Därför föreslås att offentligt biträde skall kunna förordnas i sådant verkställighetsärende.

Uppkommer fråga om avvisning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning, kan enligt UtlL ve— derbörande utlänning tas i förvar. Fråga är om ärendena rörande ut- lännings tagande eller kvarhållande i förvar bör tas upp bland de åren— .ren, i vilka offentligt biträde kan förordnas. Något framträdande behov härav föreligger inte vid kortare förvarstaganden. Det torde i sådana fall vara tillräckligt att vederbörande myndighet har möjlighet att utse biträde i bakomliggande avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsären- de och i viss utsträckning även i verkställighetsärende. Vid avgörande av om biträde bör förordnas i sådant ärende bör nämligen hänsyn tas bl.a. till det speciella rättsskyddsbehov som föreligger om utlänningen tagits i förvar. Ju längre en utlänning hålls i förvar, desto större anled- ning finns emellertid att i biträdeshänseende behandla förvarsfrågan som en särskild fråga och inte blott som en osjälvständig del av åren- det om utlänningens avlägsnande ur landet. Blir ett förvarstagande av längre varaktighet, synes övervägande skäl tala för att i förvarsären- det som sådant — i överensstämmelse med vad som föreslagits för flera andra slag av långvarigare administrativa frihetsberövanden —— möj- lighet bör finnas till förordnande av offentligt biträde. I enlighet här- med föreslås att bland de ärenden, i vilka offentligt biträde skall kunna förordnas, även upptas ärenden om utlännings hållande i förvar längre tid än en månad.

Övriga ärenden enligt UtlL eller Uth synes inte vara av den natur att det kan anses föreligga något framträdande behov av möjlighet att förordna offentligt biträde i dem.

Den hemsändning av utlänningar, som är möjlig enligt hemsändnings- bestämmelserna i kungörelsen angående anmälan om socialhjälp åt ut- länningar m.m., kungörelsen angående tillämpningen av PsykL och stadgan angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda innebär

• Sida 82
•  Original

Prop. 1972: 132 82

i en del fall ingrepp som medför betydelsefulla konsekvenser för fram- tiden. I vissa fall torde förhållandena vara sådana att det från rättssä- kerhetssynpunkt är starkt motiverat att den enskilde utrustas med biträ- de. Såvitt angår dem som lider av psykisk sjukdom eller psykisk ut- vecklingsstörning utgör i en del fall redan vederbörandes psykiska till- stånd ett vägande skäl för den enskilde i dessa viktiga ärenden att ha ett lämpligt biträde vid sin sida. Ett offentligt biträde kan bl. a. göra en insats när det gäller utredningen av frågan huruvida från den en— skildes synpunkt någon särskild omständighet talar mot hemsändning. Utländska barn och ungdomar som omhändertagits för samhällsvård kan också vara i behov av biträdeshjälp när det gäller deras hemsän- dande. Redan vederbörandes underårighet gör att det synes befogat att samhället i fall av behov utrustar den unge med ett biträde som bl. a. kan belysa frågeställningama ur hans synvinkel. Också i socialhjälps- fallen torde i bland ett offentligt biträde kunna fylla en viktig uppgift i hemsändningsärendena för tillvaratagandet av den enskildes intressen och som garanti för att de synpunkter och den utredning som kan fram- föras från hans sida verkligen blir framlagda. Uppkommer fråga om politisk flyktingskap torde ofta behovet av offentligt biträde bli ännu mera framträdande. Detta gäller för samtliga typer av hemsändnings- fall. I enlighet med det anförda föreslås att för alla slag av hemsänd- ningsärenden möjlighet öppnas att förordna offentligt biträde åt veder- börande utlänning.

De nuvarande bestämmelserna i utlänningslagstiftningen om offentligt biträde är inte konstruerade på det sättet att i vissa typer av ärenden —— som anses vara av särskild vikt från rättssäkerhetssynpunkt —— möjlighet finns för den beslutande myndigheten att förordna offentligt biträde. ln- stitutet offentligt biträde är i UtlL knutet till vissa i lagen reglerade för- hör, som kan hållas av den centrala utlänningsmyndigheten, utlännings- nämnden, länsstyrelse eller efter förordnande av Kungl. Maj:t. Det är bara vid ett sådant förhör som utlänningen kan ha ett offentligt biträde. Om förhör skall hållas beror i sin tur till mycket stor del på Kungl. Maj:ts, den centrala utlänningsmyndighetens och utlänningsnämndens bedömning av behovet av kompletterande utredning i sådan form. En- dast för några få typer av ärenden finns regler om obligatoriskt förhör eller om förhör ifall utlänningen begär det. Om förhör hålls, äger för närvarande inte alla utlänningar samma rätt till offentligt biträde vid för- höret. Är utlänningen på fri fot, skall biträde förordnas för förhöret. om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt. Är utlänningen inte på fri fot, skall biträde vid förhöret utses så snart utlänningen framställer be- gäran därom. Härutöver finns en möjlighet för utlänningar som inte är på fri fot att genom statens försorg få biträde i besvärsärenden därige- nom att det föreskrivs, att om utlänning som är intagen i fångvårdsan- stalt, häkte eller polisarrest kan anföra besvär över beslut enligt UtlL,

• Sida 83
•  Original

Prop. 1972: 132 83

styresmannen för anstalten eller föreståndaren för häktet eller polisar- resten skall se till att utlänningen har det biträde som behövs, om han vill anföra besvär. Utlänningar som'är på fri fot utrustas däremot inte av det allmänna med biträde vid anförandet av besvär över beslut enligt ut- länningslagstiftningen. Det förhåller sig således på det sättet, att om of- fentligt biträde förordnats för att bistå utlänning vid förhör, uppdraget inte omfattar bistånd vid ärendets fortsatta handläggning hos besluts- myndigheten och inte heller vid anförande av besvär.

Den nuvarande ordningen i fråga om förordnande av offentligt bi- träde i utlänningsärenden synes inte fullt tillfredsställande. Det är inte bara vid sådana förhör som UtlL behandlar utan även i flera andra sammanhang som en utlänning kan ha ett starkt behov av att vid sin sida ha ett lämpligt biträde. Det bör också påpekas att förhör kan hål- las i ett större eller mindre antal fall och att praxis härutinnan växlat. Från rättsskyddssynpunkt talar starka skäl för att i vissa typer av ut- länningsärenden möjlighet bör finnas att utrusta en utlänning med bi- träde, som bistår honom under ärendets alla faser och inte bara vid eventuellt förhör. Biträdet bör kunna hjälpa utlänningen med de inlagor och den komplettering av utredningen som är önskvärd för att det skriftliga beslutsunderlaget i ärendet skall bli så fullständigt som möj- ligt och garantier finnas för att alla omständigheter som talar till ut- länningens förmån blir framdragna. Hålls polisförhör efter det att of- fentligt biträde förordnats, bör självfallet biträdet bistå utlänningen vid sådant förhör. Anordnas förhör i UtlL:s bemärkelse, skall biträdet även härvid lämna utlänningen erforderlig hjälp. I det uppdrag, som ett of- fentligt biträde erhåller. synes även böra ingå att bistå utlänningen vid anförandet av besvär i fall då Utlänningen äger besvärsrätt. Språksvå- righeter, isolering och obekantskap med svenska förhållanden och rätts- regler gör att utlänningarna ofta har ett större behov av biträdeshjälp än vad många svenskar har i ärenden rörande frihetsberövande. Därför föreslås här att förordnandet av offentligt biträde i ärenden enligt UtlL skall frigöras från förhörssituationema och att möjlighet införs att för- ordna offentligt biträde i de typer av ärenden för vilka detta förordats i det föregående, oberoende av om förhör hålls eller ej.

Utlänningsnämnden har i allt större utsträckning fått karaktären av ett organ för utlänningars rättsskydd. Nämndens befattning med de viktigare utlänningsärendena bidrar också till att öka förtroendet för myndigheternas åtgärder på utlänningsområdet. Nämndens verksamhet möjliggör vidare att rätten att anföra besvär hos Kungl. Maj:t kunnat beskäras. För närvarande äger nämnden möjlighet att hålla förhör i vilket utlänningsärende som helst, vari nämnden har att avge yttrande. Vid förhöret äger utlänningen rätt till offentligt biträde. Den möjlighet att utrusta utlänning med biträde som i dag finns via förhörsinstitutet synes vara av värde från rättssäkerhetssynpunkt. Övervägande skäl sy-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1972: 132 84

nes tala för att offentligt biträde skall kunna förordnas åt utlänning i sådant ärende enligt UtlL, i vilket nämnden har att avge yttrande. Den- na supplerande möjlighet att förordna offentligt biträde i utlännings- nämnden torde lämpligen böra stå öppen inte blott i de fall då förhör skall hållas utan även i andra fall, låt vara att biträdesfrågan torde bli mest aktuell för nämnden i de fall då nämnden anordnar förhör. Där- för föreslås en regel av innehåll att i ärende, i vilket utlänningsnämnden har att avge yttrande, offentligt biträde åt utlänningen får utses om sär- skild anledning föreligger därtill. Särskild anledning till förordnande av biträde kan vara att utlänningsnämnden avser att hålla förhör med ut- länningen och utlänningen behöver biträde vid förhöret.

I UtlL finns för närvarande bestämmelser om offentligt biträde vid sådant förhör vid allmän underrätt varom Kungl. Maj:t kan förordna. Sådana förhör förekommer i praktiken ytterligt sällan. I 1954 års pro- position framhölls att om domstolsförhör anordnas, det torde bli i sär- skilt svårbedömda och uppmärksammade ärenden rörande förpassning eller politisk utvisning. Några särskilda regler rörande offentligt biträde vid sådana domstolsförhör torde inte vara påkallade. Det kan nämligen förutsättas att i ett ärende, vari domstolsförhör anordnas, offentligt bi- träde förordnas, om han saknar lämpligt biträde. Har det inte skett ti— digare, torde förordnande av biträde i varje fall komma till stånd så snart Kungl. Maj:ts beslut om domstolsförhör föreligger.

2.3.6.3 Remissyttrandena

Förslaget om offentligt biträde i utlänningsärenden har allmänt till- styrkts under remissbehandlingen. Till de remissinstanser som tillstyrkt. förslaget hör kammarrätten i Göteborg, länsstyrelserna i Söderman— lands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands Iän. SIV, föreningen Sveriges polismästare, Göteborgs kommuns rätts- hjälpsanstalt och LO som också yttrat sig över utredningens förslag i denna del föreslår vissa ändringar i reglerna.

SIV framhåller att behovet av offentliga biträden är stort inom ut- länningslagstiftningens område och att det är viktigt att kompetenta biträden kommer att finnas tillgängliga om ej ärendenas handläggnings- tid skall förlängas.

Verket erinrar beträffande kretsen av ärenden där biträde skall kunna förordnas om att Kungl. Maj:t i några fall på senare tid förordnat om inskränkning i utlännings rörelsefrihet i landet och ifrågasätter med hänsyn härtill om inte även sådana ärenden bör medtas bland de åren- den där biträde skall kunna förordnas.

LO anför att det är särskilt viktigt att rättsskyddet är av god kvalitet när det gäller utlänningar, vilka ofta på grund av Språksvårigheter och bristande kännedom om landets lagar är sämre ställda än svenska med- borgare. Med hänsyn härtill bör offentligt biträde kunna förordnas så

• Sida 85
•  Original

Prop. 1972: 132 85

snart ett hållande i förvar överskrider en vecka eller kan beräknas re- dan vid förvarsåtgärdens verkställande överskrida denna tid.

Även Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt anför att utlänning ofta har ett rättshjälpsbehov som är större än svenska medborgares och vill ifrågasätta om icke offentligt biträde förutom i de av utredningen an- givna fallen bör kunna förordnas i avvisningsärenden som ej är under- ställningsärenden.

Föreningen Sveriges polisrriästare anser däremot att det inte bör fin- nas någon möjlighet att få offentligt biträde i samband med prövning av besvär över beslut om avvisning i de fall då utlänningen redan av- lägsnats ur riket. Dessa ärenden har ansetts vara av okvalificerad na- tur och möjligheten till offentligt biträde förefaller föreningen omoti- verad. Utgången av besvärsmålet har enligt föreningen endast akade— miskt intresse. Föreningen hyser också vissa betänkligheter mot att ut— vidga möjligheter att utse biträde i ärende inför utlänningsnämnden. Utlänningsnämnden är enligt föreningen en remissinstans och i ären- de där nämnden hörs är handläggningstiden lång redan nu. Genom tids- utdräkten ges den ifrågavarande utlänningen möjligheter att knyta kon— takter i riket och på annat sätt få fotfäste här. Dessa omständigheter inverkar på det slutliga ställningstagandet i ärendena. Om möjligheten ökas att utse biträde vid handläggningen hos utlänningsnämnden upp- kommer enligt föreningen lätt föreställningen om en fristående process hos denna myndighet med risk för att handläggningen i de ifrågava- rande ärendena ytterligare drar ut på tiden.

2.3.7. Verkställighet av straff utomlands

2.3.7.1 Nuvarande ordning

Enligt nordiska verkställighetslagen kan vissa nordiska domar varige- nom dömts till fängelse, böter rn. m. verkställas i annat nordiskt land än det där domen meddelats. Sådana verkställighetsfrågor prövas av krimi- nalvårdsstyrelsen. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut förs hos de allmänna förvaltningsdomstolama genom besvär. Om ej annorlunda för— ordnas länder krirninalvårdsstyrelsens och kammarrätts beslut omedel- bart till efterrättelse. Är den dömde här i riket omhändertagen för verk- ställighet av domen skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot sådant beslut vad i RB är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning. Arvode och ersättning till försvararen skall dock alltid gäldas av statsverket.

Enligt lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verk- ställighet av brottmålsdom, vilken tillkommit efter det att utredningens förslag lagts fram, har öppnats möjlighet att verkställa brottmålsdomar även utom Norden. Verkställighet här i landet föregås i princip av en domstolsprövning med möjlighet att förordna offentlig försvarare me-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1972: 132 86

dan fråga om verkställighet av svensk dom utomlands prövas av krimi- nalvårdsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Ifråga om sistnämnda prövning kan biträde förordnas enligt regler som motsvarar nordiska verkställighetslagens regler om offentlig försvarare.

2.3.7.2 Utredningen

De ärenden som behandlas i nordiska verkställighetslagen är i huvud— sak av administrativ natur. I de viktigaste ärendena enligt lagen är det kriminalvårdsstyrclsen som fattar beslut och styrelsens beslut överkla- gas hos förvaltningsdomstol, i första hand kammarrätt och i andra hand, enligt reglerna i FPL, regeringsrätten. Under dessa förhållanden synes övervägande skäl tala för att de nuvarande bestämmelserna i nor- diska verkställighetslagen om offentlig försvarare byts ut mot de regler rörande offentligt biträde som utredningen föreslår införda för ett fler- tal andra områden, där avgörandet i personligt ingripande angelägen- heter är anförtrott åt förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomsto- lar.

Den nuvarande möjligheten att erhålla offentlig försvarare i besvärs- ärenden enligt nordiska verkställighetslagen utnyttjas sällan. När det gäller att bestämma i vilka fall offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden enligt lagen föreslår utredningen att möjligheten begränsas till att omfatta ärenden rörande verkställighet i Danmark, Finland, Is- land eller Norge av här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängelse. Härigenom träffas de fall där det från svenska rättssäkerhets— synpunkter framstår som angeläget att den dömde i fall av behov utrus- tas med biträde. I övriga fall som omfattas av lagen synes behovet av biträde vara avsevärt mindre, varför institutet offentligt biträde ej sy- nes böra utsträckas till att gälla andra fall än de nyss nämnda.

2.3.7.3 Remissyttrandena

Mot utredningens förslag har under remissbehandlingen inte fram- förts någon erinran. Förslaget tillstyrks av bl.a. kriminalvårdsstyrel- sen.

JK anför att med den föreslagna bestämningen av tillämpningsom-v rådet för offentligt biträde även lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom bör upptaga be— stämmelser om offentligt biträde. JK påpekar att bestämmelserna om biträde i nämnda lag nära ansluter till liknande bestämmelser i nordiska verkställighetslagen. Vid en översyn av biträdesbestämmelserna i 1972 års lag synes det JK angeläget att även frågan om rätten till offentligt biträde skall vara begränsad till fall då den dömde berövats friheten ånyo prövas. För närvarande finns en motsvarande bestämmelse i nor- diska verkställighetslagen. Det angivna villkoret för rätt till biträde bort- faller dock i utredningens förslag.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1972: 132 87

2.3.8. U tlämning

2.3.8.1 Nuvarande ordning Enligt Utläan kan den som efter beslut av myndighet i annat nor- diskt land skall vara omhändertagen för vård eller behandling efter framställning utlämnas för verkställighet av beslutet. Sådan framställ- ning görs hos polismyndigheten i den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig. Finner polismyndigheten att villkoren för utlämning är uppfyllda och att utlämning eljest inte bör vägras får polismyndighet meddela beslut om utlämning. Om polismyndighet inte förordnar om ut- lämning skall handlingarna tillställas länsstyrelsen som beslutar i ären- det.

När ärendet handläggs av polismyndigheten eller länsstyrelse skall i allmänhet förhör hållas med den som begärs utlämnad. Den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt skall förordna biträde åt den som be- gärs utlämnad om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Den som förordnats har rätt till arvode och ersättning för kostnad. Arvodet och ersättningen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.

Om det skäligen kan befaras att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrar sig utlämning, får den myndighet h05 vil- ken ärendet är anhängigt meddela reseförbud eller omhändertaga honom. Även när någon är efterlyst med anledning av beslut som kan föran- leda utlämning enligt lagen får sådant reseförbud eller omhändertagande beslutas.

Talan mot polismyndighets beslut enligt lagen förs genom besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut förs talan hos kammarrätten.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i och förarbetena till Utläan återfinns i betänkandet s. 135—139.

2.3.8.2 Utredningen

Bestämmelsen i Utläan om biträde motsvarar de regler om offentligt biträde som enligt utredningens förslag skall införas i bl.a. PsykL, OmsorgsL, NvL, BvL och UtlL. De överväganden som ligger bakom förslagen avseende sistnämnda lagar är likartade med dem som föran- lett införandet av en regel om biträde i Utläan. Utredningen före- slår därför att också i fortsättningen Utläan skall innehålla en be- stämmelse om biträde åt den som begärs utlämnad, om det behövs för att tillvarata dennes rätt.

Har biträde förordnats åt någon som begärts utlämnad, får han bi- träda inte blott i själva utlämningsfrågan utan också i fråga om rese- förbud eller omhändertagande. En verksamhet i sistnämnda avseen- den faller nämligen inom ramen för tillvaratagandet av dens rätt som begärts utlämnad.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1972: 132 88

Enligt Utläan kan i avbidan på framställning om utlämning rese- förbud eller omhändertagande beslutas beträffande person som är efterlyst här i riket med anledning av beslut som kan föranleda utläm- ning enligt lagen. Tvångsåtgärden skall emellertid omedelbart hävas, om framställning om utlämning inte mottagits senast inom fem dagar. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning att öppna möjlighet till förordnande av offentligt biträde vid sådan tvångsåtgärd. Det synes från rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt att biträde kan förordnas sedan utlämningsärende blivit anhängigt genom framställning om utlämning. Övervägande skäl synes tala för att bestämmelserna om biträde som avses i Utläan utformas enligt det mönster som utredningen i andra sammanhang föreslagit beträffande offentligt biträde.

I detta sammanhang berör utredningen frågan huruvida de för olika förvaltningsområden föreslagna bestämmelserna om offentligt biträde bör föranleda ändringar i lagen (1957: 668) om utlämning för brott och lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Dessa lagar innehåller bl. a. bestämmelser om offent- lig försvarare som skall utses enligt bestämmelserna i RB. Eftersom för- farandet i ärenden enligt de två lagarna om utlämning för brott ankny- ter till RB:s principer och bestämmelserna om förundersökning i brott- mål, torde det vara mest rationellt att även i fortsättningen RB:s regler om offentlig försvarare i brottmål gäller beträffande biträdeshjälpen till den som begärs utlämnad för brott. Utredningen anser sig därför inte ha anledning att föreslå några ändringar i lagarna om utlämning för brott.

2.3.8.3 Remissyttranden

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

2.3.9. Kriminalvården

2.3.9.1 Nuvarande ordning

I samband med verkställighet av de frihetsberövande påföljder som ådöms av allmän domstol kan med stöd av BrB och lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt i åtskilliga fall i administrativ ordning beslutas åtgärder som ingriper i den personliga friheten.

Den som intagits i fängelse, ungdomsfängelse eller interneringsanstalt kan genom beslut av övervakningsnämnd, ungdomsfängelsenämnden respektive interneringsnämnden erhålla långtidspermission. Mot övervak- ningsnämnds beslut kan talan föras. Sådan talan prövas av kriminal- vårdsnämnden. Den som undergår fängelse på viss tid kan enligt 26 kap. BrB villkorligt frigivas sedan viss tid avtjänats. I samband med villkor- lig frigivning fastställs en prövotid varunder den frigivne står under

• Sida 89
•  Original

Prop. 1972: 132 . 89

övervakning. Åsidosättcr den frigivne sina åligganden under prövo- tiden, kan den villkorliga frigivningen förverkas av överväkningsnämn- den. Den villkorligt frigivne kan påkalla kriminalvårdsnämndens pröv- ning av beslutet. Den som dömts till ungdomsfängelse eller internering enligt 29 eller 30 kap. BrB skall under vissa förutsättningar överföras till vård utom anstalt. Beslut härom meddelas av ungdomsfängelsenämn- den resp. intemeringsnämnden. I händelse av misskötsamhet kan den dömde åter-intagas genom beslut av samma nämnder. I avbidan på sådant beslut kan övervakningsnämnd tillfälligt låta omhändertaga den dömde. Mot kriminalvårdsnämndcns, ungdomsfängelsenämndens och interne- ringsnämndens beslut får talan ej föras.

Styresman för fångvårdsanstalt kan ålägga intagen att utföra arbete i enrum. Beslut härom är i princip icke tidsbestämt men kräver om åtgärden skall avse mer än en månad medgivande av kriminalvårds- direktör. Som disciplinär åtgärd mot intagen kan vidare ifrågakomma inneslutning i enrum. Inneslutningen kan fortgå under högst 30 dagar eller för vissa ungdomar under högst sju dagar. Efter sådan inneslutning skall minst sju dagar förflyta innan ny inneslutning i enrum kan äga rum. Innan beslut om inneslutning meddelas skall förhör hållas. Beslut om arbete eller inneslutning i enrum kan ändras av kriminalvårdssty- relsen mot vars beslut talan kan föras hos kammarrätt och regerings- rätten.

Som disciplinär åtgärd mot den som dömts till fängelse kan vidare ifrågakomma förlängning av verkställighetstid med högst 14 dagar. Beslut härom meddelas av kriminalvårdsnämnden.

2.3.9.2 Utredningen

Utredningen har inte behandlat frågan om offentligt biträde inom kriminalvården.

2.3.9.3 Remissyttrandena

Kriminalvårdsstyrelsen konstaterar att utredningen inte framlagt för- slag om offentligt biträde på kriminalvårdens område och inte heller redovisat vilka överväganden som ligger bakom detta ställningstagande. Mot bakgrunden av utredningens allmänna aspekter på institutet offent- ligt biträde i förvaltningen kan emellertid den gjorda begränsningen för kriminalvårdens del enligt styrelsens mening ifrågasättas. De rätts- säkerhetsskäl som utredningen anfört till stöd för sina förslag om of— fentligt biträde i ärenden angående administrativa frihetsberövanden inom mentalsjukvården, nykterhetsvården och barnavården torde även kunna åberopas till stöd för att sådant biträde skall kunna förordnas i liknande ärenden inom kriminalvården. Styrelsen åsyftar därvid i första hand ärenden hos de olika nämnderna om förverkande av vill— korlig frigivning samt om återintagning i anstalt. Viss möjlighet att an-

• Sida 90
•  Original

Prop. 1972: 132 90

lita offentligt biträde fanns för övrigt tidigare enligt 19 5 1943 års lag om villkorlig frigivning men bortföll vid tillkomsten av BrB. Även vid överförande till vård utom anstalt samt vid långtidspermission kan det vara värdefullt att i vissa fall förordna om offentligt biträde. Bi- trädesfrågan i dessa ärenden bör naturligtvis avgöras av den nämnd som handlägger själva ärendet om frihetsberövande. Vidare kan över- vägas om inte av rättssäkerhetsskäl offentligt biträde bör kunna för- ordnas även i sådana under verkställighet på anstalt förekommande ärenden, som gäller kvalificerat frihetsinskränkande åtgärder mot intag- na. Härmed avser styrelsen ärenden om inneslutning i enrum och om ar— bete i enrum. Den disciplinära åtgärden inneslutning i enrum är en för- hållandevis kortvarig åtgärd. Inneslutningen pågår sålunda sällan längre än sju dagar. Den måste för att få avsedd effekt i allmänhet sättas in mycket skyndsamt. Vissa regler till skydd för den intagne har uppställts. För övrigt är inneslutningen som disciplinär åtgärd i praxis stadd på mycket stark tillbakagång. Den används normalt inte längre som reak- tion vid permissionsmissbruk och rymningar. Däremot tillgrips den allt- jämt i allvarliga fall av indisciplinärt beteende av intagen, framför allt vid övergrepp mot personal, men även här har fallen minskat i antal. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården har i sitt betän— kande l'Kriminalvård i anstalt” (SOU 1971: 74) föreslagit att ”isole- ringsstraffet” avskaffas. Styrelsen har intet att erinra mot att institutet offentligt biträde införs i här avsedda ärenden på anstalt men vill mot bakgrunden av förslagen i betänkandet ”Kriminalvård i anstalt” ifråga— sätta om tillräckligt starka skäl nu föreligger härför. Minskningen av dessa fall motsvaras i viss mån av en ökning av användningen av en— rumsarbete. Enrumsarbetet innebär inte samma stränga avskildhet från yttervärlden som inneslutning i enrum men är å andra sidan inte lika starkt tidsbegränsat som detta. Tvärtom är det relativt tidsobestämt. Inte heller uppställer behandlingslagen i fråga om enrumsarbete regler till den intagnes skydd motsvarande dem beträffande inneslutning i en- rum. Styrelsen har dock meddelat vissa kompletterande föreskrifter an- gående enrumsarbete. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminal- vården har velat bibehålla arbete i enrum som en behandlings- och sä- kerhetsåtgärd. Skäl kan anföras både för och emot offentligt biträde i ärenden om enrumsarbete. Med hänsyn till enrumsarbetets principiella karaktär av behandlingsåtgärd förefaller det dock som om det stora flertalet av dessa ärenden inte lämpar sig särskilt väl för medverkan av offentligt biträde och att därför generella bestämmelser härom inte bör meddelas. Det behov av biträde, som otvivelaktigt kan föreligga i un- dantagsfall, får i så fall i stället tillgodoses inom ramen för den nyligen reformerade allmänna rättshjälpen. I detta sammanhang bör framhållas att intagen enligt 6 & FL alltid får anlita ombud eller biträde och att ombudet eller biträdet inte kan vägras närvara vid muntligt förhör med

• Sida 91
•  Original

Prop. 1972: 132 , 91

den intagne eller annan. Trots anförda principiella betänkligheter vill styrelsen ändå inte bestämt motsätta sig att möjlighet införs att utse offentligt biträde i ärenden om enrumsarbete. [ så fall bör emellertid biträdet kunna förordnas först i samband med att den intagne över- klagar beslutet om enrumsarbete hos styrelsen. Av praktiska skäl är det i regel inte möjligt att hinna koppla in offentligt biträde redan före ärendets avgörande på anstalten, eftersom åtgärden i de flesta fall måste sättas in snabbt. Vad nu anförts om enrumsarbete gäller även isolering såsom säkerhetsåtgärd. I övriga ärenden inom kriminalvården dominerar de behandlingsmässiga synpunkterna och avgörandena måste i stor utsträckning baseras på värderingar, som initierad personal är bäst skickad att göra. Utomstående juridiskt eller annat sakkunnigt bi- träde har därför inte så stora möjligheter att göra en effektiv insats i sådana ärenden. Detta utesluter givetvis inte att det kan förekomma si- tuationer, där ett biträde vid klientens sida skulle kunna fylla en viktig funktion. Även i sådana fall bör biträdesfrågan lösas genom den all— männa rättshjälpens försorg.

Kammarrätten i Stockholm anser mot bakgrund av att utredningen velat begränsa området för offentligt biträde till ingrepp som rör den enskildes rörelsefrihet, att det kunde ligga nära till hands att införa möjlighet till sådant biträde jämväl inom kriminalvårdslagstiftningens område. Kammarrätten anser dock att man måhända bör avvakta rätts— utvecklingen och om så ter sig motiverat först framdeles överväga denna utvidgning.

Även 10 har fäst sig vid att utredningen i sin enumeration inte kom- mit in på kriminalvårdens område. JO menar att för den enskildes per- sonliga rörelsefrihet betydelsefulla avgöranden fattas av de skilda nämn- derna och att det är svårt att förstå varför rätt till offentligt biträde inte i princip skulle föreligga här när den föreslås skola finnas i ärenden hos utskrivningsnämnd, beslutsnämnd och psykiatriska nämnden.

2.3.10. Smittskyddslagstiftningen

2.3.10.1 Nuvarande ordning

Enligt smittskyddslagen(1968: 231) är den som lider av eller av läkare misstänks lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta av så- dan sjukdom skyldig att låta inta sig för vård på sjukhus. Han är där- efter skyldig att stanna kvar och underkasta sig nödvändig vård till dess han med hänsyn till faran för att han skall sprida smitta kan behandlas i öppen vård. Beslut om intagning kan meddelas av vissa läkare och skall på begäran av den beslutet rör underställas hälsovårdsnämnden. Nämnden kan också självmant pröva sådant beslut. Beslut om utskriv- ning från sjukhus meddelas av överläkaren. Mot beslut varigenom ut— skrivning vägrats får talan föras hos länsstyrelsen. Talan mot hälso-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1972: 132 92 vårdsnämndens beslut föres hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelses beslut i ovan angivna ärenden får talan föras hos kammarrätt och regerings— rätten.

2.3.102. Utredningen

Utredningen har inte behandlat frågan om offentligt biträde i ärenden enligt smittskyddslagstiftningen.

2.3.10.3 Remissyttrandena

Kammarrätten i Stockholm och JO anmärker att smittskyddslagstift- ningen lämnar utrymme för långvariga ingrepp i den enskildes rörelse- frihet.

2.3.11. Kastrering och sterilisering 2.3.11.1 Nuvarande ordning

Enligt lagen (1944: 133) om kastrering får kastrering företagas un- der vissa i lagen angivna förutsättningar, såvida samtycke lämnas. Sak- nar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna gil- tigt samtycke till kastrering, får han kastreras utan att samtycke läm- nats. Kastrering får i princip företagas endast efter tillstånd av social- styrelsen. I sådant ärende skall i förekommande fall tillfälle att yttra sig beredas vårdnadshavare, förmyndare, make samt läkare och förestån- dare för anstalt där vederbörande är intagen. I fråga om den som fyllt 23 år och är i stånd att lämna giltigt samtycke får kastrering som regel ske utan tillstånd av socialstyrelsen. I sådana fall skall föreligga i viss ordning utfärdat läkarutlåtande. Mot socialstyrelsens beslut i ärende an- gående kastrering får talan föras hos kammarrätt och regeringsrätten.

Enligt lagen (1941: 282) om sterilisering får sterilisering företagas under vissa i lagen angivna förutsättningar. Bestämmelserna om sam- tycke, tillstånd och förfarande i övrigt vid sterilisering överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande regler i fråga om kastrering.

2.3.11.2 Utredningen Utredningen har inte behandlat frågan om offentligt biträde i ärende om kastrering eller sterilisering.

2.3.11.3 Remissyttrandena JO anför att det, förutom ärenden som rör den personliga friheten, kan finnas skäl att nämna även ärenden om kastrering och sterilisering, vilka rör den kroppsliga integriteten.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1972: 132 93

2.3.12. Socialförsäkringslagstiftningen

2.3.12.1 Tidigare reformförslag m. rn.

Försäkringsdomstolen, som inrättades 1961, är högsta instans i mål om sjukförsäkring, folkpension, tilläggspension, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Ett mål kan komma under domstolens prövning antingen genom att besvär anförs över beslut av riksförsäkringsverket, försäkringsrådet eller tillsynsmyndigheten för erkända arbetslöshetskas- sor, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen, eller också genom att beslut av riks- försäkringsverket eller arbetsmarknadsstyrelsen underställs domstolen. Som förutsättning för underställning gäller att det för enhetlig lagtolk- ning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av dom— stolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning.

Frågan om att inrätta ett allmänt ombud på socialförsäkringens om- råde har diskuterats alltifrån tillkomsten av försäkringsdomstolen och därefter i samband med tillkomsten av lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Vad som då åsyftades var ett allmänt ombud i detta be- grepps egentliga mening, alltså en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att ta tillvara det allmännas intressen. Detta ombud skulle föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen. Härigenom skulle alltså ett tvåpartsförfarande komma till stånd hos domstolen, vilket förut- sattes stärka dess opartiska ställning och vara till gagn för utredningen i målen och för prejudikatbildningen.

Under den fortsatta diskussionen om allmänt ombud har begreppets innebörd kommit att i viss mån förskjutas. I motioner vid 1.963 och 1965 års riksdagar har den sida av ombudets verksamhet som består i att till— godose de försäkrades intresse skjutits i förgrunden. Vad som efterlysts har varit en instans med uppgift att vid försäkringsdomstolen tillvarata främst de enskildas rätt. Detta betraktelsesätt har också utgjort bak- grund för interpellationer vid 1967 och 1968 års riksdagar samt motioner vid 1969, 1971 och 1972 års riksdagar.

En utförlig redogörelse för gällande rätt och lagförarbeten m.m. på socialförsäkringens område återfinns i betänkandet s. 175—183.

2.3.12.2 Utredningen

Utredningen konstaterar att frågan om allmänt ombud har övergått till att närmast bli en fråga om ett ombud för de försäkrade och så- lunda i princip till en rättshjälpsfråga. Även om utredningen haft att se denna fråga enbart som en rättshjälpsfråga, medan det fallit utanför dess uppdrag att diskutera hur det allmännas rätt bäst bör tillvaratas i socialförsäkringsärenden, har utredningen dock till utgångspunkt för sina resonemang tagit upp tanken att dessa båda syften skulle kunna förenas.

Efter att ha skisserat riktlinjerna för hur en ombudsorganisation av

• Sida 94
•  Original

Prop. 1972: 132 94

ifrågavarande slag skulle kunna tänkas arbeta uttalar utredningen att den haft tillfälle att med försäkringsdomstolen diskutera en sådan om- budsorganisation. Utredningen har därvid kommit till den övertygelsen att en sådan organisation skulle för den enskildes rättsskydd få högst be- gränsad betydelse. Även om antalet mål, som handläggs hos försäkrings- domstolen, kan synas i och för sig stort, är det dock en mycket liten del av socialförsäkringsärendena som fullföljs till domstolen och som så— lunda skulle komma att passera ombudet. Även om verksamheten ut- sträcktes till en granskning i någon omfattning av den näst högsta in- stansens beslut är möjligheten att på denna väg bringa hjälp åt enskilda inte stor. ] förhållande till mängden av ärenden som handläggs vid för- säkringskassorna är det ett ringa antal som förs vidare till riksförsäk- ringsverket. Ett allmänt ombud med rätt att föra talan hos försäkrings- domstolen torde i realiteten få huvudsakligen processuell betydelse, så- som motpart i ett tvåpartsförfarande. Eftersträvar man däremot rätts- hjälp åt de försäkrade är detta, framhåller utredningen, inte den väg som i första hand bör beträdas.

Utredningen understryker emellertid att behovet av rättshjälp på socialförsäkringsområdet är avsevärt. Rättsreglcrna är ingalunda lättill- gängliga. De enskilda parterna utgörs i stor utsträckning av sjuka eller gamla, som har ringa förmåga att själva ta tillvara sin rätt. Om en rätts— hjälp av någon betydelse skall kunna åstadkommas bör denna finnas redan på ett tidigt stadium och inte speciellt inriktas på sådana ärenden som förs vidare genom besvär. Besvärsinstansema har att sörja för ut- redning i sina ärenden och risken för rättsförluster där är mindre än i de ärenden som inte förs vidarc.

Utredningen framhåller att man, för att åstadkomma ett rättsskydd på ett tidigt stadium har i första hand att lita till personalen hos för- säkringskassorna. Otvivelaktigt görs här redan f.n. betydelsefulla in- satser av de hos kassorna anställda. Tillgången till välutbildad personal är härvid ett väsentligt villkor. Över huvud taget är detta ett område av förvaltningen där kunnig hjälp från tjänstemännens sida är av största betydelse.

Vad beträffar möjligheterna att rätta till felaktigheter i försäkrings- kassornas handläggning av ärenden och att åstadkomma en enhetlig praxis kassorna emellan är detta en riksförsäkringsverkets angelägenhet. Kassorna står under verkets tillsyn och enligt uttrycklig bestämmelse har verket rätt att ex officio ta upp försäkringskassas beslut i försäk- ringsärende till prövning. De erkända arbetslöshetskassorna står på lik- nande sätt under arbetsmarknadsstyrelsens tillsyn och yrkesskadeförsäk- ringsinrättningarnas skadereglering kan bli föremål för granskning av försäkringsrådet.

Oberoende av det rättsskydd, som sålunda kan åstadkommas genom personalutbildning och tillsyn, måste dock, anför utredningen vidare,

• Sida 95
•  Original

Prop. 1972: 132 95

alltid på detta område finnas ett påtagligt behov av rättshjälp i egentlig mening, alltså biträde i form av en utomstående expertis. Det kan emellertid knappast vara någon realistisk tanke att för detta ändamål inrätta särskilda rättshjälpsanstalter. Den möjlighet som erbjuder sig är att inom den nya rättshjälpsreformen utveckla hjälpverksamhet även på detta område. Lämpligen bör därvid eftersträvas att förse de allmänna advokatbyråerna med sakkunskap även på socialförsäkringens speciella område.

Utredningen konstaterar sålunda att medlen för att åstadkomma en förbättrad rättshjälp på socialförsäkringsområdet inte är att söka i en ombudsorganisation av något slag. Strävandena bör i stället inriktas på utbildningen av personal hos försäkringskassorna samt på att inom den allmänna rättshjälpens ram tillhandahålla lämpligt biträde för dessa ärenden.

2.3.12.3 Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket, LO, försäkringskasseförbunde! och Jämtlands läns allmänna försäkringskassa instämmer i huvudsak i vad utredningen anfört om att medlen för att åstadkomma en förbättrad rättshjälp på socialförsäkringsområdet inte är att söka i en ombudsorganisation av något slag. Ej heller försäkringsrådet har något att erinra mot utred- ningens förslag i denna del. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och handikappförblmdens centralkommitté avvisar dock de av utred- ningen föreslagna alternativa lösningarna och finner skäl tala för att offentligt biträde bör införas även inom socialförsäkringsområdet. Försäkringsdomslolen menar att rättshjälpsreformen med däri före- slagna ändringar och tillägg torde kunna leda till förbättringar i fråga om den enskildes möjlighet att erhålla rättshjälp men vill ifrågasätta om det är motiverat att med anledning av rättshjälpsreformen aVSkriva frågan om allmänt ombud inom söcialförsäkringens område. Denna fråga bör enligt domstolen ses i ett vidare perspektiv än det utred- ningen haft att iaktta. Försäkringsdomstolen förordar alltjämt att frågan om allmänt ombud tas upp till förutsättningslös utredning.

Riksförsäkri:zgsverkct uttalar bl. a. att, såsom utredningen anfört, det i förhållande till mängden ärenden, som handläggs hos försäkrings- kassor, är ett ringa antal som förs vidare till riksförsäkringsverket och ännu färre som fullföljs till försäkringsdomstolen och som alltså skulle komma fram till ombudet. Även om ombudets verksamhet utsträcktes till en granskning av näst högsta instansens beslut, skulle möjligheten att på denna väg bringa hjälp åt de försäkrade ändå inte vara särskilt stor. Eftersträvar man rättshjälp och rättsskydd åt de försäkrade anser ver- ket — liksom utredningen — att en välutbildad personal hos såväl för- säkringskassorna som hos verket är den bästa garantin för att tillgodose den enskildes rätt. En utbyggnad av verkets tillsynsverksamhet för att

• Sida 96
•  Original

Prop. 1972: 132 96

ytterligare verka för en likformig handläggning av ärendena hos för- säkringskassorna är ännu en väsentlig faktor. Utöver detta finns det emellertid ett behov av rättshjälp i egentlig mening för de försäkrade. Detta bör kunna tillgodoses inom den nya rättshjälpsreformens ram.

Även försäkringskasseförbundct påpekar att en rättshjälp på social- försäkringsområdet för att få någon reell betydelse bör finnas tillgänglig på ett tidigt stadium och inte speciellt inriktas på de ärenden som förs vidare genom besvär. Besvärsinstanserna har ju att själva sörja för er- forderlig utredning i sina ärenden. Också förbundet instänuner i att man i första hand har att lita till försäkringskassornas personal och vill understryka vikten av att informationen i försäkringsfrågor förs ut så att en preventiv rättssäkerhet uppnås. Förbundet pekar vidare på att lekmannainflytandet inom socialförsäkringsområdet kan sägas tjäna som en viss garanti för att den enskildes intressen på detta område tas tillvara.

Såväl försäkringsdomstolen, som riksförsäkringsverket och försäk- ringskasseförbundet betonar vikten av att de advokater som inom den allmänna rättshjälpens ram skall arbeta med socialförsäkringsfrågor ges erforderlig utbildning.

2.3.13. Skattelagsrifmingen

2.3.13.1 Tidigare reformförslag m. m.

Utredningen erinrar om att frågan om att förbättra den enskildes rättsskydd i skatteärenden under åren har tagits upp i riksdagen genom återkommande motioner. Bl. a. har förslag framförts om att en särskild befattningshavare skulle tillsättas med uppgift att bevaka de skattskyl- digas rätt gentemot taxeringsintendenten. Förslaget har genomgående avvisats av riksdagen. I vissa riksdagsmotioner har vidare framförts yrkande, att prövningsnämnden — numera skatterätten -— skulle ha möjlighet att på det allmännas bekostnad förordna sakkunnigt biträde åt den skattskyldige i taxeringsprocess, således en form av offentligt bi- träde. Vederbörande utskott har i sitt av riksdagen godtagna utlåtande hänvisat till utredningen och förutsatt att den skulle beakta de synpunk- ter som har anförts i motionerna.

2.3.13.2 Utredningen

Utredningen framhåller att genom verksamheten på länsstyrelsernas skatteavdelningar, med möjligheten till taxeringsrevision och andra ut— redningar, mycket kan läggas till rätta för de skattskyldiga. Erfarenhe- ten visar att materith riktiga avgöranden i skattemål kan nås utan sär- skild rättshjälp även i komplicerade frågor genom sådan utredning. Uppenbart är emellertid att den utredningsverksamhet som sålunda be-

• Sida 97
•  Original

Prop. 1972: 132 97

drivs inte kan täcka den enskildes behov av hjälp i skatteärenden och att det ofta måste förekomma fall där det är av betydelse för honom att vid sin sida ha ett biträde.

Vissa skäl kan enligt utredningen synas tala för att möjlighet ges att få offentligt biträde. Skattereglerna är nu så svårtillgängliga att det ofta inte kan begäras av den enskilde att han skall kunna tränga in i dem. Detta kan gälla också helt vanliga inkomstförhållanden. Även skattskyl- diga med mycket begränsad inkomst kan ställas inför skattefrågor som ingalunda är lättlösta. Om det emellertid såsom föreslagits, skulle läggas i skatterättens hand att i särskilda fall förordna biträde åt en skattskyl— dig, torde — anför utredningen vidare — denna möjlighet få prak- tisk betydelse huvudsakligen i samband med muntlig förhandling. Så— dan förhandling kan hållas på framställning av den skattskyldige men kan komma till stånd även på initiativ av taxeringsintendenten eller skatterätten. Antalet muntliga förhandlingar har hittills inte varit stort. Under året 1/7 1967—30/6 1968 hölls endast 251 sådana förhandlingar i riket. Det får dock antas att förfarandet kommer att bli vanligare i och med tillkomsten av skatterätterna.

Utredningen understryker att vad som skall klarläggas vid en muntlig förhandling i allmänhet är fakta. I många fall har prövningsnämndema hittills vid en sådan förhandling kunnat få fram de omständigheter som varit av betydelse i saken, och detta oavsett om den skattskyldige haft biträde eller ej. I andra fall åter har förhållandena kunnat vara så in- vecklade eller den skattskyldiges förmåga att klarlägga dem så begrän- sad, att biträdeshjälp skulle kunnat ha en uppgift att fylla.

Av utredningens förfrågan till länsstyrelserna framgår emellertid att det stora flertalet länsstyrelser inte har ansett det vara en brist att möj- lighet saknats att förordna offentligt biträde åt skattskyldig vid muntlig förhandling inför prövningsnämnden. Något önskemål om en reform i denna riktning finns inte hos länsstyrelserna. Vinsten av sådana för— handlingar har varit att man kunnat komma till tals med den skattskyl- dige och genom frågor klarlägga för målet grundläggande omständig- heter.

Utredningen konstaterar slutligen att frågan om offentligt biträde i skatteärenden kommit i nytt läge genom den föreslagna rättshjälpsre- forrnen. Inom det nya rättshjälpssystemet skall biträde kunna erhållas även i skattesaker. I fråga om näringsidkare är visserligen rättshjälpen begränsad men skall dock kunna ges om det med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet föreligger synnerliga skäl för rättshjälp. Det kan förutsättas att härigenom alla fall av öm— mande natur kan få erforderlig hjälp. Detta torde innebära att man i de flesta fall, då annars offentligt biträde skulle kunna ifrågakomma, bör kunna räkna med biträde genom rättshjälpen. Denna form av bi- träde bör också enligt utredningen fungera enklare och smidigare än

• Sida 98
•  Original

Prop. 1972: 132 93

om det mera komplicerade institutet offentligt biträde skulle införas i skatteproccssen. Taxeringsmyndigheterna och även skatterätten kan i förekommande fall hänvisa den skattskyldige att skaffa biträde genom förmedling av rättshjälpsorgan. Utredningen betonar emellertid vikten av att genom särskild utbildning sörjs för att de allmänna advokatbyrå- erna får möjlighet att tillhandahålla sakkunnig hjälp i skatteärenden.

Vad gäller skattskyldiga som med hänsyn till inkomstens storlek inte kan påräkna biträde inom rättshjälpssystemet är enligt utredningen frå- gan för deras del uppenbarligen mera en kostnadsersättningsfråga än en fråga om offentligt biträde.

På grund av nu redovisade synpunkter har utredningen funnit sig inte böra föreslå någon möjlighet till offentligt biträde i taxeringsprocessen.

2.3.13.3 Remissyttrandena

Utredningens uppfattning att offentligt biträde inte bör kunna förord- nas i taxeringsprocessen delas av RÅ, riksskatteverket och några läns- styrelser. Kammarrätten i Stockholm, lantbrukarnas riksförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation, till vars yttrande Sveriges köpmamzaförbund ansluter sig, har den uppfattningen, att den skattskyl- diges behov av rättshjälp inte alltid täcks av rättshjälpslagen. Ej heller dessa remissinstanser förordar dock regler om offentliga biträden i skat- teprocessen.

SR anser att institutet offentligt biträde bör utvidgas till alla mål och ärenden där enskilds intressen skall tas till vara gentemot det allmänna och pekar särskilt på det konkreta behovet av motsvarande ordning vad gäller taxeringsärenden samt ärenden enligt skattebrottslagen angående skattetillägg.

2.3.14. Fastighetsrättslig lagstiftning

2.3.14.1 Utredningen

Utredningen har undersökt behovet av offentligt biträde när det gäl- ler lagstiftningen om expropriation och fastighetsbildning. Även natur- vårdslagen, lagen om byggnadsminnen, lagen om fomminnen, väglagen, lagen om enskilda vägar och fastighetsbildningslagen har omfattats av undersökningen.

I fråga om offentligt biträde i ärenden enligt cxpropriationslagcn an- för utredningen att expropriationslagstiftningen är så omfattande och för sin uttolkning så beroende av omständigheterna i det enskilda fallet att fastighetsägare eller annan sakägare i allmänhet torde behöva bi- träde för att kunna tillvarata sin rätt i förfarandet vid expropriation. Detta gäller inte bara rättegången i expropriationsmålet utan också öv- riga skeden av förfarandet, särskilt första skedet, förfarandet hos Kungl.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1972: 132 99

Maj:t i fråga om tillstånd till expropriation. Konsekvenserna av en cx- propriation kan visserligen vara mycket ingripande för en fastighetsäga- re eller annan sakägare. De torde enligt utredningen dock inte vara av den natur att det -— utöver de möjligheter som rättshjälpsreformen kan erbjuda —— bör åligga det allmänna att tillhandahålla biträde. I huvudsak samma synpunkter anförs av utredningen i fråga om offentligt biträde i ärenden enligt naturvårdslagen. Inte heller ärendena enligt lagen om byggnadsminnen, väglagen och lagen om enskilda vägar anses vara av så- dan natur att det bör åligga det allmänna att tillhandahålla biträde utöver de möjligheter som rättshjälpslagen ger. I överensstämmelse med den ståndpunkt utredningen sålunda intagit i fråga om dessa fastighetsrätts- liga lagar finner utredningen inte heller skäl att föreslå möjlighet till offentligt biträde i fastighetsbildningsärenden. I stället bör man enligt utredningen eftersträva att inom ramen för rättshjälpsreformen tillgodose behovet av experthjälp i de fall då det kan anses önskvärt att sådan hjälp tillhandahålls genom statens förmedling.

2.3.14.2 Remissyttrandena Under remissbehandlingen har utredningens bedömning av behovet av offentligt biträde på dessa områden lämnats utan erinran.

2.3.15. Förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde

2.3.15.1 Utredningen

Utredningen diskuterar i anslutning till de olika områden där enligt förslaget offentligt biträde skall kunna förordnas frågan om förutsätt- ningama för att förordna offentligt biträde och anför bl. a. när det gäller intagning för sluten psykiatrisk vård att en viss restriktivitet synes vara motiverad i de fall då utskrivningsnämndens bedömning avser rent mc- dicinska frågor. I allmänhet är det i sådana ärenden, där de faktiska förhållandena har betydelse, som ett offentligt biträde kan göra en in— sats av värde. Särskilt om utredningen är intetsägande eller motsägelse- full eller eljest oklar torde förordnande av offentligt biträde vara av betydelse för tillvaratagande av patientens rätt. På grund av förordnan- dets karaktär bör det meddelas utan någon prövning av patientens eko- nomi. I lagen bör endast föreskrivas att offentligt biträde skall förord- nas, om det behövs för att tillvarata patients rätt. I utskrivningsärendcn där bedömningen avser rent medicinska frågor torde liksom i intag— ningssammanhang en viss restriktivitet vara att förorda när det gäller förordnande av offentligt biträde. I lagen torde förutsättningen för för- ordnande av offentligt biträde i utskrivningsärende böra formuleras på samma sätt som föreslagits för intagningsärendcna.

Beträffande samtliga de ärenden enligt OmsorgsL, i vilka offentligt biträde kan förordnas, bör gälla att biträde skall utses bara om det be-

• Sida 100
•  Original

Prop. 1972: 132 100

hövs för att tillvarata dens rätt som ärendet avser. Liksom i ärendena enligt PsykL torde behov av offentligt biträde föreligga främst i sådana fall där de faktiska förhållandena är oklara eller utredningen i ärendet är ofullständig eller tvekan kan råda om den lämpligaste formen för samhällets ingripande. Vid bedömande av behovet av biträde måste hän- syn också tas till vem som för talan hos nämnden. Är det den psykiskt utvecklingsstörde själv som för talan, torde behov av biträdeshjälp oftare föreligga än om talan förs av hans vårdnadshavare eller förmyndare. Det bör dock inte vara uteslutet att utse offentligt biträde även i fall då vårdnadshavare eller förmyndare för talan. I utskrivningsärenden saknas i många fall anledning att utse biträde.

Biträde enligt NvL bör förordnas endast om det behövs för att till— varata alkoholmissbrukarens rätt. Vid avgörandet om sådant behov föreligger måste hänsyn tas till flera olika omständigheter. Om en alko- holmissbrukare har tillfälligt omhändertagits av polismyndigheten eller eljest är berövad friheten, är hans möjligheter att på egen hand kom- plettera utredningen starkt beskurna. En sådan person har därför större behov av biträde än den som är på fri fot. Vederbörandes fysiska och psykiska tillstånd och andra förhållanden som inverkar på hans förmåga att sakligt bedöma det föreliggande utredningsmaterialet är också av betydelse. Hänsyn måste vidare tas till om utredningen framstår som fullständig eller bristfällig. Förordnande av offentligt biträde bör inte komma i fråga i sådana fall där fakta är fullt klara och det är uppen- bart att intagning på allmän vårdanstalt måste ske. Om däremot de faktiska förhållandena inte är otvetydiga eller tvekan kan råda om den lämpligaste vårdformen, är det i många fall anledning att förordna biträde. På grund av den verkan på vårdtidens längd, som farlighets- rekvisitet har, torde det ofta finnas skäl att förordna offentligt biträde när förhandenvaron av detta rekvisit är oklar, även om det är uppen- bart att annan specialindikation för intagning föreligger. Om alkohol- missbrukaren av diskretionsskäl inte kan få del av all väsentlig bevis- ning i ärendet, kan detta utgöra särskild anledning att överväga för- ordnande av biträde åt honom. Även om biträdet inte har annan rätt än vederbörande själv att ta del av materialet torde han likväl i detta fall kunna göra en god insats. Har frågan om intagning aktualiserats genom att allmän domstol med stöd av 31 kap. 2 & BrB överlämnat åt nykter- hetsnämnd att föranstalta om erforderlig vård och har den enskilde i brottmålet haft försvarare, kan behovet av biträde i intagningsärendet bli mindre starkt, eftersom de förhållanden, som är av betydelse enligt NvL, blivit belysta i brottmålet.

Vid avgörande av frågan om offentligt biträde bör förordnas skall ingen hänsyn tas till alkoholmissbrukarens ekonomiska förhållanden. Avgörande bör uteslutande vara om i intagningsärendet hans rätt inte anses kunna tillvaratas utan biträde.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1972: 132 101

När det gäller ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård eller för utredning enligt BvL är tanken inte att biträde skall förordnas i alla ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård,"utan hänsyn måste tas till förhållandena i varje enskilt fall. Det är många olika faktorer som här spelar en roll. Utredningens fullständighet är av be- tydelse i sammanhanget. Förordnande av offentligt biträde bör inte komma i fråga i sådana fall där fakta är fullt klara och det är uppen- bart att ett beslut om omhändertagande bör meddelas. Om däremot de faktiska förhållandena inte är otvetydiga eller tvekan kan råda om den lämpligaste formen för ett ingripande från samhällets sida, är det i många fall anledning att förordna biträde. Med hänsyn till den verkan på den omhändertagnes behandling, som ett omhändertagande på grund av den unges eget beteende har, torde det ofta finnas skäl för att för- ordna offentligt biträde i de fall då det är oklart huruvida förutsätt- ningama enligt 25 ?; b) BvL föreligger, även om det är uppenbart att annan grund för ett omhändertagandebeslut är för handen. Kan av diskretionsskäl enskild berörd part inte få del av all väsentlig bevisning i ärendet, torde detta utgöra särskild anledning att överväga förord- nande av offentligt biträde. Har frågan om omhändertagande för sam- hällsvård aktualiserats genom att allmän domstol med stöd av 31 kap. 1 5 BrB överlämnat åt barnavårdsnämnd att föranstalta om erforderlig vård och har den unge haft försvarare i brottmålet, kan behovet av biträde i ärendet angående omhändertagande för samhällsvård bli mindre starkt därför att de förhållanden, som är av betydelse enligt BvL, blivit belysta i brottmålet. En annan omständighet som kan ha betydelse för frågan om förordnande av offentligt biträde är de en- skilda parternas förmåga att förstå vad som är relevant i ärendet och att bidra till en allsidig belysning därav. Förhållandet mellan barnet och föräldrarna kan också vara en faktor i sammanhanget. Är det fråga om omhändertagande för samhällsvård enligt 31 & BvL, torde det regelmäs- sigt inte finnas anledning att förordna offentligt biträde i andra fall än när underårig, som fyllt 15 år, motsätter sig omhändertagande eller för- äldrar eller annan vårdnadshavare bestrider att den minderårige blivit övergiven.

Flertalet ärenden enligt Utläan torde vara så otvetydiga och klara att det inte kan anses motiverat att förordna något biträde. Vid pröv- ningen av frågan om offentligt biträde i dessa ärenden skall ingen hän- syn tas till den dömdes ekonomiska förhållanden.

Den skillnad i fråga om rätt till offentligt biträde som i utlännings- lagstiftningen för närvarande görs mellan sådana utlänningar, som inte är på fri fot, och utlänningar på fri fot har en viss motsvarighet i RB:s bestämmelser om offentlig försvarare. Enligt RB skall en misstänkt, som är anhållen eller häktad, alltid få offentlig försvarare om han be- går det, medan annan misstänkt erhåller offentlig försvarare endast

• Sida 102
•  Original

Prop. 1972: 132 102

om han saknar privat försvarare och domstolen finner att hans rätt inte kan tillvaratas utan biträde. Reglerna i utlänningslagstiftningen och i RB är dock inte helt parallella. Det bör observeras dels att offentlig försvarare biträder den misstänkte inte bara vid muntlig förhandling utan även vid skriftväxling med domstolen, och dels att den som fått offentlig försvarare åtnjuter biträde av denne även vid fullföljd av talan till högre rätt och detta helt oberoende av om parten är anhållen eller häktad. När det gäller utlänningslagstiftningen kan man ifrågasätta om det finns tillräcklig anledning att i fråga om rätten till offentligt biträde uppställa helt olika regler för dem som inte är på fri fot och dem som är på fri fot. Givetvis inverkar ett frihetsberövande i viss män på en utlännings möjligheter att tillvarata sina intressen. Även utlänningar som är på fri fot kan emellertid i realiteten vara isolerade och utan kontakter och utan större möjligheter att inverka på utredningen. Från biträdesbehovssynpunkt går det inte någon skarp skiljegräns mellan de utlänningar som är berövade friheten och de utlänningar som är på fri fot. Vid bedömandet av en utlännings biträdesbehov måste hänsyn gi- vetvis tas bl. a. till om han kan röra sig fritt eller ej. Men det finns and- ra faktorer som är lika betydelsefulla för behovet av biträde, t. ex. ut- länningens förmåga att förstå vilka upplysningar som är betydelsefulla i sammanhanget och hans förmåga att klargöra relevanta förhållan— den. Det från rättssäkerhetssynpunkt ändamålsenliga synes vara att inte någon viss omständighet tilläggs större betydelse än andra när man i lagen bestämmer förutsättningama för förordnande av offentligt bi— träde. Villkoren för förordnande av offentligt biträde synes böra utfor- mas så att för alla fall en sammanvägning kan ske av alla de faktorer som i det enskilda fallet framstår som betydelsefulla för bedömande av behovet av offentligt biträde. Här föreslås därför — i överensstäm- melse med vad som förordats i samband med tidigare behandlad lag- stiftning — att för de typer av utlänningsärenden, beträffande vilka möjlighet skall föreligga att förordna offentligt biträde, den gemen- samma regeln uppställs att biträde skall förordnas, om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt.

Vid bedömande av frågan om offentligt biträde behövs för tillvara— tagande av utlännings rätt i ett utlänningsärende av förevarande slag, måste — som nyss antytts _— hänsyn tas till ett stort antal faktorer. I det föregående har nämnts att frågan om utlänningen är på fri fot el- ler ej bör tillmätas betydelse i sammanhanget och att hans förmåga att förstå vilka upplysningar som är betydelsefulla och hans förmåga att klargöra relevanta förhållanden likaledes spelar en viktig roll. Lider utlänningen av psykisk sjukdom, utgör detta givetvis ofta ett starkt skäl för förordnande av biträde. Utredningens beskaffenhet är också av vä- sentlig betydelse i sammanhanget. Regelmässigt torde något offentligt biträde inte behövas i sådana fall där alla förhållanden av betydelse

• Sida 103
•  Original

Prop. 1972: 132 ' 103

synes klarlagda och det är uppenbart vilket beslut som är det riktiga. Om däremot beslutsunderlagct är intetsägande eller motsägelsefullt el- ler tvekan eljest kan råda om vilket beslut som bör meddelas, torde ofta ett biträde ha en viktig uppgift att fylla. Behovet av offentligt bi- träde påverkas också i viss utsträckning av om det beslut som övervägs grundas på generella eller individuella utlänningskontrollsynpunkter. Skall en utlänning avlägsnas ur landet, torde det oftare föreligga behov att förordna offentligt biträde, om ingreppet beror på individuella för- hållanden som kan läggas utlänningen till last än om hans avlägsnande utgör ett led i en av exempelvis arbetsmarknadsskäl beslutad åtstram- ning av utlänningspolitikcn.

Har en utlänning själv utsett lämplig person till biträde åt sig, före- ligger regelmässigt ej något bchov av offentligt biträde. Avvisas emel- lertid det privata biträdet, kan offentligt biträde behöva förordnas. Från att utlänningen har privat biträde är att skilja det fallet att han vänt sig till en person med begäran om bistånd och denne förklarat sig villig att biträda honom, under förutsättning att han erhåller förordnande som offentligt biträde. Är läget detta, bör den omständigheten att per- sonen i fråga eventuellt redan påbörjat arbetet inte utgöra hinder för att han förordnas till offentligt biträde.

Vid bestämmande av om offentligt biträde bör förordnas skall ingen hänsyn tas till utlänningens ekonomiska förhållanden. Det avgörande bör uteslutande vara om i det föreliggande ärendet utlänningens rätt inte kan tillvaratas utan biträde.

2.3.15.2 Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna allmänna förutsättningen för förord- nande av offentligt biträde att sådant behövs för att tillvarata den en— skildes rätt i ärendet om tvångsingripande tillstyrks eller lämnas utan erinran i det stora flertalet remissyttranden. Även utredningens upp- fattning att många ärenden på de områden där offentligt biträde före- slås är av den arten att något behov av offentligt biträde inte förelig- ger delas av flertalet remissinstanser. Till de remissinstanser som inta- git denna ståndpunkt hör kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, psy— kiatriska nämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kro- nobergs och Värmlands län samt Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt. Några remissinstanser är dock kritiska mot förslaget och mot utred- ningens uttalanden om behovet av offentligt biträde på olika områden. Hit hör JK, JO, kammarrätterna, SIV, länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län samt Riksförbundet för utvecklingsstörda barn.

Socialstyrelsen framhåller att behovet av biträde endast är påkallat i enstaka undantagsfall och att erforderlig hänsyn vid fråga om förord- nande bör tas till klientens uppfattning om behovet av biträde.

Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt framhåller att förvaltnings-

• Sida 104
•  Original

I'rop. 1972: 132 104

ärendena i många fall är sådana, att ett biträde ej skulle kunna uträtta något positivt för parten. Utredningen av vederbörande barnavårds— nämnd ete. kan vara så väl motiverad, att utgången av ärendet fram- står som självklar.

Psykiatriska nämnden anför att även om dess erfarenhet är, att det endast är i undantagsfall som den muntliga förhandlingen i nämnden tillhörande ärenden rör frågor där ett biträde kan göra någon insats av värde och även om nämnderna av psykologiska skäl torde komma att finna det svårt att med erforderlig restriktivitet pröva framställningar om förordnande av offentligt biträde nämnden inte vill förorda en sär— ställning i fråga om de administrativa frihetsberövanden som sker med stöd av PsykL.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn anför i fråga om utskriv- ning från vårdhem eller specialsjukhus att möjligheten att förordna om offentligt biträde bör utnyttjas i större omfattning än utredningen för- utsatt. Den omständigheten att den intagne haft offentligt biträde i in- skrivningsärendet bör inte förhindra att han får sådant biträde även i utskrivningsärendet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att en alkoholmissbrukares behov av biträde inför länsrätten ofta torde vara mindre än en åtalads behov av försvarare i en straffprocess. Enligt länsstyrelsen är nämligen en åtalads behov av försvarare betingat av angelägenheten av att ge den åtalade en i förhållande till åklagaren jämbördig ställning i fråga om den rättsliga argumenteringen. I tvångsintagningsärendet förekommer inte något liknande tvåpartsförhållande. Där är vårdaspekten primär och länsstyrelsens erfarenheter är också sådana, att större delen av intag- ningsärendena är av den art, att behov av biträde ej torde föreligga.

Med det av utredningen föreslagna behovskriteriet skulle det enligt länsstyrelsen i Västerbottens län sannolikt ytterst sällan komma att ut- ses något offentligt biträde i de typer av socialmål som handläggs vid länsrätt. Det material och de påståenden som läggs fram inför länsrät- ten nagelfars noga. Den enskilde parten ges tack vare den informella processen mycket goda möjligheter att själv föra sin talan på ett till- fredsställande sätt. Å andra sidan är det enligt länsstyrelsen fullt klart att många, kanske flertalet, parter i ett socialmål känner sig övergivna och försatta i underläge när de uppträder i en förvaltningsprocess. Det bästa sättet att ge en enskild part en känsla av jämställdhet är kanske att alltid erbjuda honom möjligheten att få biträde och länsstyrelsen föreslår därför att offentligt biträde också skall utses om den enskilde parten så önskar.

Även en generös tillämpning av utredningens förslag medför enligt SIV, att biträde kommer att förordnas i ett begränsat antal fall i utlän- ningsärenden. Verket måste emellertid få fram alla upplysningar och klargöra alla relevanta förhållanden. Utredningens bestämmelser i för-

• Sida 105
•  Original

Prop. 1972: 132 105

ening med att det i regel inte finns någon besvärsrätt över verkets be- slut i sakfrågor och inte heller över bcslut att vägra biträdeshjälp skulle med största sannolikhet enligt verket medföra ett gradvis undergrä- vande av tilltron både till utlänningsmyndigheten och dess handlägg- ning. Verket kan om det erfordras ge åtskilliga exempel på mycket om- skrivna avlägsnandeärenden där sakfrågan med nuvarande praxis är förhållandevis enkel men där vägrad biträdeshjälp skulle för en stor allmänhet framstå som en bekräftelse på att handläggningen är ensidig. Till det anförda kommer enligt verket att en allmän klausul som den föreslagna medför betydande tillämpningsproblem och härigenom öka- de krav på personalen i ett läge där handläggningstiderna redan nu är alltför långa. Enligt verkets mening bör gälla att biträde skall kunna förordnas om utlänningen önskar det. En sådan regel har fördelen av att vara både enkel att tillämpa och ge största möjlighet till allmän in- syn.

En ovillkorlig rätt att på begäran få offentligt biträde föreslås även av länsstyrelsen i Östergötlands län för fall enligt NvL och UtlL där parten är berövad friheten.

Partens inställning till frågan om förordnande tas upp även av JO, som påpekar att det inte framgår av förslaget vilken betydelse partens egen inställning till frågan om offentligt biträde skall ha. Även utan särskilt stadgande bör det dock vara tydligt, att sådant biträde skall för- ordnas när parten begär det och särskilda skäl ej talar emot ett för- ordnande. —— Den enskildes rättsskyddsintresse på nu förevarande för- valtningsområde är enligt kammarrätten i Stockholm så starkt, att be- stämmelserna bör utformas så att därav framgår, att sådant biträde skall utgå i de av JO angivna fallen.

JK är tveksam till om man skall nöja sig med en sådan allmän regel som utredningen föreslagit. Det synes JK vara möjligt att efter ytterligare överväganden inom vart och ett av de av reformen berörda områdena ange mer specificerade rekvisit för utseende av biträde. Bl. a. torde det vara av intresse att belysa betydelsen av att vederbörande part är be- rövad friheten vid ärendets handläggning. Här torde åtminstone för några områden, bl.a. nykterhetsvården, kunna ifrågasättas om inte of- fentligt biträde skall utses så snart begäran därom framställts i analogi med vad som gäller i brottmål, där den misstänkte är anhållen eller häktad (jfr 21 kap. 3 % sista stycket RB). Även för part som är under- årig torde enligt JK finnas anledning att överväga rätt till offentligt bi- träde eftcr begäran därom. En omarbetning av reglerna i den föreslagna riktningen synes JK vara ägnad att ytterligare stärka rättssäkerheten ävensom vara till gagn för de berörda förvaltningsmyndighetcrnas ar- bete.

En jämförelse med förhållandena i brottmålsproeessen görs även av kammarrätten i Göteborg som anför, att behovet av offentligt biträde

• Sida 106
•  Original

Prop. 1972: 132 106

liksom av offentlig försvarare är särskilt framträdande när det är fråga om en långtgående frihetsinskränkning eller när risken är stor för att den mot vilken åtgärd övervägs inte själv kan bevaka sina intressen. I sistnämnda hänseende vill kammarrätten särskilt peka på 11 5 lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, där det föreskrivs, att den som är under 21 år normalt skall ha offentlig försvarare, om det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Mål om om- händertagande enligt BvL berör ofta personer, som kan antas sakna för- utsättningar att effektivt bevaka sin rätt. En mer frekvent användning av offentligt biträde i barnavårdsmålcn än vad utredningen synes ha tänkt sig kan därför vara önskvärd. De nu anförda synpunkterna torde i varie- rande utsträckning äga tillämpning även på de andra grupperna av för- valtningsmål, beträffande vilka utredningen har föreslagit att offentligt biträde skall kunna förordnas. Kammarrätten vill dessutom framhålla att de administrativa frihetsberövandena i många fall innebär mer djup- gående ingrepp i den enskildes liv än frihetsstraff som utdöms av allmän domstol. F.n. gäller beträffande rätten att erhålla offentlig försvarare att sådan skall utses, om den misstänktes rätt inte kan tas till vara utan biträde. Är den misstänkte anhållen eller häktad, har han ovillkorlig rätt att få offentlig försvarare. Även eljest när han är berövad friheten på grund av dom har den misstänkte sådan rätt (19 & RP). Enligt kammar- rättens mening är det svårt att finna skäl för restriktivare regler för ut- seende av offentligt biträde i förvaltningsärenden än för offentlig för- svarare i brottmålsprocessen. Den omständigheten att förvaltningspro- cessen inte i lika stor utsträckning utspelar sig i muntliga former som brottmålsproeessen är enligt kammarrättens mening inte något skäl för att institutet offentligt biträde skall komma till användning i mindre ut- sträckning än institutet offentlig försvarare. Tvärtom torde i många fall behovet av offentligt biträde vara större i en skriftlig process än i en muntlig.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att reglerna om förutsättning- ama för förordnande bör vara klara och lätta att tillämpa. Det kan där- för enligt länsstyrelsen ifrågasättas om den föreslagna texten inte bör kompletteras med tilläggsbestämmelser som något mera ingående anger när biträde skall utses.

2.3.16. Förordnande myndighet 2.3.16.1 Utredningen

Utredningen föreslår att fråga om förordnande av offentligt biträde bör prövas av den i det bakomliggande ärendet beslutande myndigheten eller domstolen inte bara om framställning rörande sådant biträde gjorts hos myndigheten respektive domstolen utan också om det eljest finns anledning överväga frågan. Vid avslag på begäran om offentligt biträde,

• Sida 107
•  Original

Prop. 1972: 132 107

får enligt utredningens förslag talan mot beslutet i princip föras i sam- ma ordning som gäller för talan mot beslut varigenom myndigheten avgör det ärende vari biträde begärs. '

Såsom tidigare utvecklats innebär utredningens förslag att offentligt biträde inte skall kunna förordnas för ärendes prövning i bl.a. barna- vårdsnämnd. I detta sammanhang anför utredningen att det skulle före— ligga stor risk för att praxis beträffande förordnande av offentligt biträde skulle bli mycket skiftande, om beslutanderätten i detta ämne lades i händerna på barnavårdsnämnderna. Av praktiska skäl torde det vara olämpligt att överlämna åt högre myndighet, exempelvis länsrätten, att avgöra huruvida under pågående handläggning hos barnavårdsnämnd offentligt biträde skall förordnas. När det gäller ärenden rörande om- händertagande för samhällsvård tillkommer den ytterligare omständig- heten, att det ofta inte förrän på ett sent stadium blir klart att nämnden inte kan begränsa sig till förebyggande åtgärder.

23.162. Remissyttrandena

Remissinstanserna har allmänt tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget att offentligt biträde skall utses av den myndighet som hand- lägger och beslutar i ärendet om ingripande mot den enskilde. Till dessa remissinstanser hör kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, läns- styrelserna i Stockholms, Kronobergs, hlalnzölzzls och Värmlands län samt Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt.

Ett par remissinstanser förordar dock en annan ordning. Kammar- rätten i Stockholm förordar sålunda att de offentliga biträdena skall förordnas av rättshjälpsnämnd. Kammarrätten, som finner mycket tala för en sådan lösning, pekar på att rättshjälpsnämnden förordnar biträde enligt rättshjälpslagen inom förvaltningsområdet och att det därför ur såväl praktisk som principiell synpunkt samt i likformighetens intresse är önskvärt att även offentligt biträde förordnas av samma nämnd. _ Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län. Läns- styrelsen finner dock att frågan om själva behovet av offentligt biträde alltid bör prövas av vederbörande förvaltningsmyndighet eller förvalt- ningsdomstol.

Ett par remissinstanser tar upp frågan vilken myndighet som bör för- ordna offentligt biträde i barnavårdsnämnd. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att förordnande i sådant fall bör meddelas av länsrätten mc- dan Göteborgs kommuns rättslzjälpsanstalt anser att rättshjälpsnämnden bör ligga närmast till hands.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1972: 132 108

23.17. Ersättning till offentligt biträde 2.3.17.1 Utredningen

Offentligt biträde bör ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tid55pillan och utlägg som uppdraget krävt.

I anslutning till bestämmelserna i det förslag till rättshjälpslag som upptagits i promemoria angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970: 14) finner utredningen att ersättningen till offentligt biträde bör bestämmas av rättshjälpsmyndigheten och att till ledning för bestäm- mande av ersättningen skall finnas taxa, som fastställs av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande centralmyndigheten för rätts- hjälpen. Den sålunda föreslagna ordningen finner utredningen motiveras av det allmännas intresse av en effektiv kostnadskontroll och angelägen- heten av att uppnå största möjliga enhetlighet vid bedömningen av hit- hörande ersättningsfrågor. Övervägande skäl talar enligt utredningen för att uppställa huvudregeln att beslutanderätten skall tillkomma den rätts- hjälpsmyndighet inom vars område den myndighet är belägen som ut- sett det offentliga biträdet. En viss möjlighet att överflytta beslutande- rätten till annan rättshjälpsmyndighet torde dock böra finnas. Därför föreslår utredningen att vid sidan av nyssnämnda huvudregel uppställs regeln att, om särskilda skäl föreligger, beslut får fattas av annan rätts- hjälpsmyndighet. En tillämpning av sistnämnda regel torde enligt utred- ningen bl. a. bli aktuell i fall då myndighet utsett offentligt biträde först efter det att myndigheten skilt saken från sig och biträdets verksamhet således helt varit förlagd till högre instans.

Ersättningen till offentligt biträde bör utgå av statsmedcl. Vad angår frågan om ersättningen till offentligt biträde skall stanna på statsverket eller den enskilde skall kunna förpliktas att till statsverket återbetala kostnaden torde till en början kunna konstateras att målets utgång inte bör tillmätas någon betydelse. Det kan däremot ifrågasättas om inte den enskilde partens ekonomiska situation bör inverka så, att enligt vissa regler återbetalningsskyldighet skall kunna åläggas den enskilde, om vid ärendets avgörande hans ekonomi anses tåla en sådan påfrest- ning.

Mot en återbetalningsskyldighet i ärenden enligt de sociala vårdlagar— na kan dock anföras att i flera andra vårdsammanhang den enskildes ekonomi inte tilläggs någon betydelse. Härtill kommer att det ekono- miska värdet för staten av en återbetalningsskyldighet i vissa fall torde bli ringa och att bestämmelsernas tillämpning för myndigheterna skulle medföra arbete som knappast står i proportion till vinsten. Därför före- slås beträffande de sociala vårdlagarna inte någon skyldighet för en- skild part att i mån av ekonomisk förmåga återbetala kostnaden för offentligt biträde.

Med hänsyn till ärendenas natur synes det skäligt att även det all-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1972: 132 109

männas kostnader för offentligt biträde enligt Utläan och nordiska verkställighetslagen också i fortsättningen stannar på statsverket.

När det gäller offentligt biträde som utses enligt UtlL torde inte lika starka skäl tala för att biträdescrsättningen undantagslöst bör stanna på det allmänna. Omständigheterna i ett ärende om utlännings avlägsnande ur landet e. d. kan vara sådana att det framstår som skäligt att utlän- ningen helt eller delvis får bestrida kostnaderna för offentligt biträde som förordnats åt honom. Denna ståndpunkt överensstämmer med gäl- lande rätt. Den nuvarande utformningen av reglerna i ämnet synes dock kunna göras till föremål för viss kritik.

För närvarande gäller att utlänning, som inte är på fri fot, ej kan förpliktas att betala kostnaden för biträde vid förhör och ej heller kost- naden för biträde vid besvärs anförande. Utlänning, som vid förhöret är på fri fot, kan däremot av förhörsmyndigheten åläggas att ersätta statsverket kostnaden för biträdesersättningen, om han befinns kunna göra detta utan intrång i de medel som han behöver för sitt eget uppe- hälle och för fullgörande av underhållsskyldighet som åligger honom. Denna skillnad i betalningshänseende mellan utlänningar, som inte är på fri fot, och utlänningar på fri fot synes föga motiverad. Antag exempelvis att en flykting kommer till vårt land och att frågan om hans avvisning underställs den centrala utlänningsmyndigheten. Myndigheten låter anordna förhör med utlänningen, varvid denne åtnjuter offentligt biträde. Det synes i ett sådant fall svårförståeligt att utlänningens ställ- ning i fråga om skyldigheten att ersätta statsverket kostnaden för biträ- det skall vara en annan om han tillåts att vara på fri fot med skyldighet att dagligen anmäla sig hos polisen än om han tas i förvar. Därför fö- reslås här att i betalningsavseende olika regler inte skall uppställas för utlänningar på fri fot och utlänningar som inte är på fri fot.

De utlänningsärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas, är av starkt skiftande art. I vissa fall är det fråga om avlägsnande ur riket av en utlänning på den grund att han kan befaras fortsätta brottslig verksamhet här i riket eller eljest kan betraktas som asocial. I sådana fall skulle det möjligen kunna övervägas att uppställa regeln att ut- länningen skall åläggas att betala i de fall då beslutet blir att avlägsna honom ur landet men däremot inte i fall då han tillåts stanna kvar. En sådan ordning torde dock inte vara lämplig för dessa ärenden där— för att humanitära synpunkter av olika slag kan göra att utlänningen tillåts vara kvar i Sverige utan att det därför finns anledning att i be- talningshänseende behandla honom på annat sätt än om han avlägsnats ur landet. Fråga om en utlännings avlägsnande ur Sverige kan emel- lertid också aktualiseras av en skärpning av den .generella utlännings- kontrollen, t. ex. av arbetsmarknadsskäl. I sådana fall torde visserligen anledning ofta saknas att förordna offentligt biträde. Om det emeller- tid på grund av särskilda förhållanden befinns erforderligt att utse bi-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1972: 132 110 träde åt utlänningen —— som kanske vistats här under avsevärd tid —— kan det framstå som oskäligt att låta utlänningen betala biträdeser- sättningen. Detta kan vara fallet vare sig beslutet blir att utlänningen på de ifrågavarande generella grunderna skall avlägsnas ur landet eller han tillåts stanna kvar. Rör det sig om avvisning av en nyanländ utlän— ning, kan förhållandena vara sådana att det synes skäligt att utlän- ningen åläggs att betala ersättningen till offentligt biträde, vare sig be- slutet går i den ena eller den andra riktningen. Observeras bör vidare att det kan förekomma utlänningsärenden, i vilka både individuella och generella utlänningskontrollsynpunkter kan åberopas och som på den- na grund är särskilt komplicerade. Av det anförda torde framgå att det inte kan komma i fråga att uppställa en regel som låter ärendets ut- gång få avgörande betydelse för frågan om utlänningens skyldighet att återgälda ersättningen till offentligt biträde.

En omständighet som torde böra tilläggas viss betydelse när det gäl- ler att bestämma om en utlänning skall behöva ersätta staten kostna- den för offentligt biträde är utlänningens ekonomiska situation. Har utlänningen god ekonomi, torde det i många fall finnas större anled- ning att låta honom betala kostnaden för offentligt biträde än om hans ekonomiska situation är sämre. Frågan om utlänningens betalningr- skyldighet torde emellertid inte böra bedömas endast med hänsyn till hans ekonomiska ställning. Regeln synes böra vara att frågan om ut- länningens skyldighet att till statsverket återbetala kostnaden för of— fentligt biträde bör göras beroende av en allmän skälighetsprövning, vid vilken hänsyn tas till alla föreliggande omständigheter.

Man torde emellertid inte böra stanna vid en regel av nyss angivet innehåll. Det synes önskvärt att undvika betalningsålägganden som inte kan verkställas. Sådana ålägganden medför bl. a. en onyttig belastning av de exekutiva myndigheterna. Med tanke härpå och även för att för- enkla den beslutande myndighetens arbete torde dcn nyssnämnda all- männa skälighetsregeln böra kompletteras med en regel av innehåll att utlänningen inte skall åläggas betalningsskyldighet med mindre den beslutande myndigheten bedömer situationen vara sådan att utlänning— en kan antas ha förmåga att betala utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för fullgörande av underhållsskyldighet som åligger honom. Myndigheten synes härvid böra ta hänsyn inte blott till utlänningens situation för tillfället utan även till den betal- ningsförmåga han kan väntas ha under de närmaste fem åren. En nyan— länd flykting, som tillåts stanna, har kanske vid ankomsten inte medel som förslår till att gälda biträdesersättningen men kan beräknas få till- räcklig inkomst inom de närmaste fem åren på grund av sina yrkes- kunskaper. I ett sådant fall synes det inte böra vara uteslutet att ålägga utlänningen att betala biträdesersättningen.

I enlighet med det anförda föreslås en bestämmelse av innehåll att

• Sida 111
•  Original

Prop. 1972: 132 lll

i den mån det befinns skäligt utlänningen i samband med huvudsa- kens avgörande kan åläggas att till statsverket återbetala hela eller del av statsverkets kostnad för ersättning till'offentligt biträde.:Utlänningen skall dock inte få åläggas att återbetala högre belopp än han enligt myn- dighetens bedömande kan antas ha förmåga att betala inom fem år utan intrång i de medel som behövs för hans eget uppehälle och för fullgö- rande av honom åliggande underhållsskyldighet. Uppgår —— därför att rättshjälpsmyndigheten skall besluta om vilket arvode offentligt biträde skall få m.m. —— statsverkets slutliga kostnad till lägre belopp än som lagts till grund för beslutet om återbetalning, skall efter anmälan av rättshjälpsmyndigheten frågan om utlänningens återbetalningsskyldig- het ånyo prövas. Vidare bör föreskrivas att betalningsåläggande som för- ut sagts får verkställas i den ordning som är föreskriven beträffande domstols dom i tvistemål. Åtgärd för uttagande av beloppet skall inte få vidtas senare än fem år efter det bctalningsåläggandet vann laga kraft.

Den reglering av frågan om utlännings skyldighet att ersätta statsver- ket kostnaden för offentligt biträde, som föreslagits i det föregående, har avsett ärenden enligt UtlL. Enligt vad som förordats i det föregåen- de skall emellertid offentligt biträde kunna utses inte blott i vissa ärenden enligt UtlL utan också i ärenden om utlännings hemsändande enligt kun- görelsen angående tillämpningen av PsykL, stadgan angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och kungörelsen angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m. Det rör sig här om personer som är intagna på mentalsjukhus eller specialsjukhus eller beträffande vilka det föreligger ett varaktigt behov av socialhjälp eller omhändertagande för samhällsvård. Vårdsynpunkter och andra sociala synpunkter sätter i hög grad sin prägel på dessa ärenden. Anledning torde inte finnas att för dessa ärenden införa möjlighet att ålägga utlänningen skyldighet att till statsverket återbetala hela eller en del av kostnaden för ersättning till offentligt biträde som förordnats åt honom.

23.172 Remissyttrandena I fråga om förslaget att det regionala rättshjälpsorganet skall bestäm- ma ersättningen till offentligt biträde har meningarna varit delade un- der remissbehandljngen. Socialstyrelsen, kammarrätten i Stockholm samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Värmlands län tillstyr- ker förslaget. Av de övriga anser huvudparten att åtminstone förvalt- ningsdomstol bör anförtros att fastställa ersättning. Hit hör hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg samt länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Värmlands län anför att förslaget innebär ett utnytt- jande av den erfarenhet rättshjälpsnämnden kan antas komma att för- värva från fastställande av biträdesersättning enligt rättshjälpslagen. Kammarrätten i Göteborg anför att i allt väsentligt samma skäl som

• Sida 112
•  Original

Prop. 1972: 132 112 anförts för att ersättningen till offentlig försvarare skall bestämmas av domstolen (prop. 1972: 24 s. 290 ff) talar för att ersättningen till of- fentligt biträde skall bestämmas av domstolen eller i förekommande fall av förvaltningsmyndigheten. Kammarrätten tillägger att mål, där of- fentligt biträde förordnas, säkerligen i stor utsträckning kommer att företagas till muntlig handläggning och det är enligt kammarrätten an— tagligt att frekvensen av sådan handläggning kommer att öka. Även i de fall då målet avgörs utan muntlig förhandling ligger den handläg- gande domstolen eller myndigheten närmast till att bedöma omfatt- ningen och betydelsen av biträdets insats och därmed skäligheten av be- gärd ersättning. De förvaltningsmyndigheter, som nu föreslås erhålla rätt att utse offentligt biträde, får anses tillräckligt kvalificerade för att kun- na bestämma ersättningen. Noggrant utarbetade taxor tryggar enhet- ligheten bcträffande ersättningsbeloppen. Kammarrätten påpekar även att förvaltningsdomstolar jämlikt bestämmelser i förvaltningsprocessla- gen redan bestämmer ersättningen åt parter, vittnen, sakkunniga och andra.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att de berörda domstolarna, som även till antalet är betydligt färre än antalet allmänna domstolar, täm- ligen snart torde få en samlad erfarenhet av att bedöma ersättningsfrå- gor. I sådana ärenden som inte avgörs av förvaltningsdomstol torde dock rättshjälpsnämnden enligt länsstyrelsen ha att avgöra ersättnings— frågan även om systemet i vissa fall synes krångligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att länsrätten redan nu be- slutar om ersättning i vissa utlänningsärenden.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det lämpligt att den myndighet som utser biträdet även fastställer ersättningen. Det innebär enligt läns- styrelsen en enklare ordning än den av utredningen föreslagna. Om ar- vodes- och kostnadsersättningsfrågorna likväl anses — med hänsyn till angelägenheten av att Undvika splittring i kostnadskontrollen _ böra så långt möjligt avgöras av rättshjälpsnämnden torde dock enligt läns- styrelsen länsrätt ges befogenhet att besluta om arvode och ersättning.

Den föreslagna grundläggande regeln om att ersättning till offentligt biträde skall utgå av allmänna medel och enligt huvudparten av lagarna stanna på statsverket har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samt— liga remissinstanser.

Utredningens förslag om att återbetalningsskyldighet skall kunna åläggas i utlänningsärenden får ett blandat mottagande av remissinstan- serna. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Värmlands och Jämtlands län samt en minoritet inom SIV är positiva till utredningens förslag. Hovrätten för Västra Sverige och JO är tveksamma medan majoriteten i SI V, de tre rättshjälpsanstalterna samt TC 0 är negativa.

Enligt minoriteten i SIV är det visserligen högst tvivelaktigt om de administrativa kostnaderna för ett system med återbetalningsskyldighet

• Sida 113
•  Original

Prop. 1972: 132 113

skulle komma att täckas av vad som kan' komma att återgäldas till statsverket. Skäl finns trots detta att tillstyrka utredningens förslag. För återbetalningsskyldighet talar nämligen en jämförelse med brottmåls- reglerna om kostnaden för offentlig försvarare och att det i en del vis- serligen sällsynta ärenden där utlänning som avlägsnas har egna bety- dande tillgångar och i de något vanligare fallen där en utlänning får stanna här på helt andra skäl än han först åberopat (exempelvis genom giftermål) kan te sig stötande om någon återbetalningsskyldighet inte kunde komma ifråga. Möjligt är även att den som tvångsvis avlägsnats ur landet skulle dra sig för att återvända hit utan att förutsättningama ändrats, om han visste, att han här i landet hade en skuld att betala. Vidare skulle, om verkets förslag att utlänning skall få biträde om han önskar det, bestämmelser om återbetalningsskyldighet kunna minska be- nägenheten att begära biträde i klara ärenden.

JO finner det kunna ifrågasättas om icke ärendenas natur även på utlänningslagens område är sådana att ersättningen alltid bör stanna på statsverket. Även den belastning som de exekutiva myndigheterna ut- sätts för i form av icke verkställbara betalningsålägganden bör beaktas i sammanhanget.

Enligt hovrätten för Västra Sverige är det något tveksamt huruvida med hänsyn till ärendenas beskaffenhet en regel om återbetalningsskyl- dighet över huvud taget bör bibehållas. Regeln i förslaget är dessutom enligt hovrätten mycket allmänt hållen och kräver bl. a. att en prognos ställs beträffande utvecklingen av utlänningens ekonomiska situation under de närmaste fem åren. Hovrätten föreslår att frågan om åter- betalningsskyldighet i utlänningsärenden ytterligare övervägs. I detta sammanhang finner hovrätten böra observeras att biträde enligt rätts- hjälpslagen ej skall få förordnas då offentligt biträde kan utses. Hov- rätten vill vidare erinra om att myndighet kan förordna offentligt bi- träde även om utlänningen förklarat att han inte vill ha sådan hjälp.

I motsats till utredningen anser majoriteten i SI V att utlänning inte bör kunna förpliktas återbetala ersättning som utgått för biträdet. I och för sig kan det enligt verket anföras vissa principiella skäl för att ha en sådan återbetalningsskyldighet men de praktiska problemen och kost- naderna som en sådan ordning kan väntas medföra talar emot. I regel kan vidare medel knappast väntas flyta in från dem som med den före- slagna ordningen kommer i åtnjutande av rättshjälpen, eftersom åter- betalningsskyldigheten ju främst är påkallad i de fall där resultatet av handläggningen blir ett avlägsnandebeslut. Återbetalningsskyldigheten skulle alltså bli ett slag i luften och föranleda kostnader som vida över- stiger vad som kan erhållas från sökanden sedan han rest ur landet. Även med utredningens linje att biträde skall förordnas endast om be- hov därav finns kan enligt verket själva principen om återbetalnings- skyldighet ifrågasättas.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1972: 132 114

TCO vill bestämt hävda, att kravet på rättssäkerhet och rätten till största möjliga personliga rörelsefrihet inte gör sig mindre starkt gäl- lande för utlänningar än för svenska medborgare. Efter vad TCO har kunnat finna har utredningen ej heller kunnat framlägga några om- ständigheter som motiverar den i crsättningshänseende föreslagna skill- naden. TCO anser att ersättningen undantagslöst bör stanna på stats- verket.

Malmö rättshjälpsanstalt kan inte finna att utredningen anfört något sakligt bärande skäl för att utlänning skall förpliktas återbetala kost- nader och finner det oegentligt, att när det gäller utlänningar återgå till grundsatser som visserligen överensstämmer med nu gällande lag om fri rättegång men som helt frångåtts i såväl rättshjälpslagen som i utred- ningen i övrigt. Anstalten avstyrker därför utredningens förslag i denna del. —— Även Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt avstyrker utred- ningens förslag och anför, att förordnande av offentligt biträde enligt utlänningslagen skall ske i de fall som på ett alldeles särskilt sätt in- griper i den enskildes liv. Anstalten finner det stötande att utlänning som får kvarstanna kan åläggas återbetalningsskyldighet medan sådan skyldighet ej kan förekomma enligt andra lagar. Erhållcr utlänning rättshjälp enligt rättshjälpslagen i ett ärende angående bosättningstill- stånd och föreligger ej skyldighet för honom att betala kostnadsbidrag blir han ej återbetalningsskyldig. Det måste dessutom föreligga stora svårigheter för den beslutande myndigheten att kunna avgöra hur ut- länningens situation kan komma att gestalta sig i Sverige under de när- maste fem åren. En mängd faktorer kan där komma att spela in. Lagen öppnar inte någon möjlighet för den enskilde att erhålla ändring i vad myndigheten bestämt angående återbetalningsskyldighet även om det av olika skäl skulle vara aldrig så påkallat. Enda möjligheten att få någon ändring i beslutet synes vara att vederbörande ansöker om nåd. Kan han ej göra rätt för sig kan detta komma att menligt påverka hans möjlig— heter att vinna svenskt medborgarskap (jfr 6 & 4 lagen om svenskt med- borgarskap). Till detta kommer enligt rättshjälpsanstalten att indriv- ningskostnaderna kan komma att överstiga de belopp som kan komma att flyta in till statsverket. Rättshjälpsanstalten :” Helsingborg finner utredningens förslag om återbetalningsskyldighet stötande.

Svårigheten att göra bedömningar för fem år framåt i tiden påpekas även av länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län, som anser att den föreslagna bestämmelsen måste göras enklare. Utlänningens betal- ningsförmåga måste enligt dessa bedömas enbart med hänsyn till ut- länningens situation vid tillfället för beslutet.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1972: 132 115

23.18. Behörighetskrav för offentligt biträde

2.3.18.1 Utredningen Utredningen finner att förfarandet hos flertalet av de myndigheter och domstolar som handhar frågor om administrativa frihetsberövanden inte är formbundet i samma grad som processen i de allmänna dom- stolarna. Det åligger ofta myndigheten och domstolen att hjälpa de en- skilda tillrätta när det behövs och vara aktivt verksamma för att utred- ningen skall bli så fullständig som förhållandena kräver. I de fall då förhör hålls och allmänt ombud medverkar enligt UtlL får dock proces- sen enligt utredningen i någon mån en prägel som liknar rättegången i brottmål. Utredningen påpekar dock att några särskilda kvalifikationer för behörighet som biträde trots detta inte stadgats i utlänningsärenden. Utredningen anför beträffande nykterhetsvårdsärcnden, att det ofta kan vara önskvärt att till offentligt biträde utses person, som har social eller socialmedicinsk utbildning och dessutom är praktiskt förtrogen med nykterhetsvårdsfrågor. Även person med uteslutande på praktisk väg förvärvade kunskaper om nykterhetsvårdslagstiftning och dess problem bör kunna komma ifråga. I vissa barnavårdsärenden, exempelvis sådana där det är fråga om omhändertagande på grund av den unges eget beteende kan förhållan- dena enligt utrcdningen vara sådana, att starka skäl talar för att det offentliga biträdet bör ha juridisk examen och erforderlig praktisk er- farenhet.

I ärenden enligt UtlL kan uppkomma fråga om förhör med deltagande av allmänt ombud, som har att tillvarata statsintresset. På grund härav och på grund av naturen hos ärenden enligt utlänningslagen och det förhållandet att utredningen ofta till väsentlig del handhas av polismyn- dighet torde det visserligen i allmänhet vara ändamålsenligt att biträdet i utlänningsärenden är advokat eller annan jurist med erfarenhet av polisutredningar och av mera kvalificerade förhör och med god känne- dom om svensk lagstiftning. Det synes dock ej heller i utlänningsären- den uteslutet att det i en del fall, exempelvis i vissa flyktingärenden, kan visa sig lämpligt att till offentligt ombud förordna annan person som äger ingående kännedom om förhållandena i det land varifrån utlän- ningen flytt.

I ärenden enligt nordiska verkställighetslagen har den dömde tidigare ofta haft offentlig försvarare och om behov av offentligt biträde finns ligger det nära till hands att förordna den tidigare offentlige försva- raren.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det inte torde finnas anledning att för offentligt biträde uppställa något krav på att veder- börande skall vara advokat eller ha andra juridiska kvalifikationer. Det väsentliga är att finna en person som med hänsyn till det aktuella ären-

• Sida 116
•  Original

Prop. 1972: 132 116

dets typ är lämplig för uppdraget. Det bör självfallet tillses att den som erhåller uppdrag som offentligt biträde har förutsättningar att tillvarata sin huvudmans rätt i ärendet. Det är givetvis enligt utredningen även angeläget att stor omsorg ägnas åt valet av offentligt biträde.

Utredningen anför att i vissa ärenden, exempelvis när utredningen rörande de faktiska förhållandena är bristfällig eller när ärendet eljest är av mer invecklad beskaffenhet det torde vara ändamålsenligt att uppdraget anförtros åt person med juridisk utbildning och erforderlig praktisk erfarenhet.

Utredningen framhåller vidare att det inte kan vara lämpligt att utse person, som är knuten till den beslutande myndigheten eller angrän- sande myndighet eller till lägre myndighet. Övervägande skäl synes enligt utredningen tala för att den enskilde parten bör tilläggas stort inflytande på valet av offentligt biträde. En sådan ordning gäller nu en- ligt 21 kap. 5 % RB beträffande utseende av offentlig försvarare i brott- mål och skall också gälla beträffande biträde enligt rättshjälpslagen. I huvudsaklig överensstämmelse med dessa lagrum föreslår därför utred- ningen att till offentligt biträde skall utses den som parten föreslagit, om den föreslagne är lämplig för uppdraget och ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader och ej heller i övrigt särskilda skäl föranleder att annan utses.

2.3.18.2 Remissyttrandena Utredningens förslag att några speciella behörighetsvillkor för för— ordnande som offentligt biträde inte skall uppställas utöver ett allmänt lämplighetskrav tillstyrks i princip av flertalet av de remissinstanser som särskilt yttrat sig häröver. Till denna grupp hör hovrätten för Västra Sverige, socialstyrelsen, kammarrätterna i Stockholm och Göteborg, länsstyrelsen i Kronobergs och Jämtlands län och föreningen Sveriges socialchefer. SIV, länsstyrelserna i Östergötlands och Värmlands län, föreningen Sveriges tingsrättsdomare, rättshjälpsanstalten i Helsingborg och SR förordar-däremot att någon form av kompetenskrav ställs. Mest positiv till föreningens förslag är föreningen Sveriges socialchefer som med tillfredsställelse konstaterar att utredningen inte föreslagit någon formell kompetensbestämmelse. Föreningens erfarenheter pekar nämligen på att endast ett fåtal advokater och andra jurister är till- räckligt väl insatta i de socialrättsliga förhållandena för att på de korta varsel, varom kan bli fråga, kunna göra en meningsfylld insats. För- eningen finner däremot att personer med exempelvis socionomutbildning och lämplig praktisk tjänstgöring i många fall borde kunna göra en god insats som offentligt biträde. På grund härav förutsätter föreningen att de myndigheter, som kommer att ha hand om förordnanden av offent— liga biträden skaffar sig en god kännedom om vilka personer — utöver

• Sida 117
•  Original

Prop. 1972: 132 ._ 117

advokater och deras biträdande jurister —— som är lämpliga att mottaga förordnanden. _

Hovrätten för Västra Sverige har som nämnts i princip inget att erinra mot att några formella behörighetskrav icke uppställs i fråga om offentligt biträde men vill framhålla, att de ärenden, vari behov av sådant biträde kan anses föreligga, ofta torde vara av sådan art att starka skäl talar för att biträdet bör ha juridisk examen.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län, som ansluter sig till vad utred- ningen anfört, framhållcr att i flertalet fall där offentligt biträde kan komma ifråga förhållandena torde vara sådan att uppdraget bör an- förtros advokat eller annan lämplig jurist med erforderlig praktisk er- farenhet.

Enligt SI V är det i och för sig önskvärt att särskilda behörighetsvillkor inte uppställs. Å andra sidan är ärendena enligt verket ofta av så in- gripande natur för den enskilde, att det är befogat att i likhet med vad som gäller för offentlig försvarare i brottmål ställa upp någon form av kompetenskrav. Den allmänna rätten till offentligt biträde måste enligt verkets mening kombineras med ett förhållandevis snabbt förfarande. Detta förutsätter att biträdet snabbt kan sätt sig in i sakfrågan och begära att relevanta omständigheter ytterligare klargörs samt slutföra talan. Det förekommer f.n. alltför ofta att vissa landsmän till utlän- ningar som är föremål för avlägsnandeprövning påstås försöka skaffa sig oskälig vinning genom att biträda dem. Inte minst för att undvika att oskäligt agerande sätts i system och att det blir ständiga problem med ärenden om avvisning av ombud och besvär hos Kungl. Maj:t bör ett kompetenskrav ställas upp. Verket finner att man eventuellt kunde ställa upp krav på lagfarenhet och kanske även tillåta att icke lagfaren person som godkänts av rättshjälpsmyndighet också skulle få fungera som offentligt biträde i utlänningsärenden.

Länsstyrelsen i Värmlands län delar utredningens uppfattning att även andra än jurister i vissa fall skall kunna utses till offentligt biträde. Länsstyrelsen anser dock att det i lagtexten bör komma till uttryck att till offentligt biträde företrädesvis skall utses jurist. Härmed uppnås nära överensstämmelse med rättshjälpslagens regler. Sådan överens- stämmelse bör enligt länsstyrelsen eftersträvas. Rättsskyddskravet på det offentliga biträdets verksamhetsområde torde bäst tillgodoses om till offentligt biträde huvudsakligen förordnas jurist. Länsstyrelsen erinrar om att föredragande departementschefcn i propositionen till UtlL (prop. 1970: 30 s. 45) anförde, att det till biträde bör förordnas advokat eller annan lämplig person. Av intresse i detta sammanhang finner länsstyrel— sen vidare vara, att JO i 1968 års ämbetsberättelse med hänsyn till rättsskyddsbehovet i ärenden angående omhändertagande för samhälls- vård underströk vikten av juristmedverkan i barnavårdsnämnden.

• Sida 118
•  Original

Prop. 1972: 132 118

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare instämmer i utredningens på- stående att även annan sakkunskap än juridisk kan vara av betydelse för tillvaratagande av partens rätt. Föreningen påpekar emellertid i detta sammanhang att möjligheten att erhålla offentligt biträde inskränks till sådan handläggning som sker inför förvaltningsdomstol eller eljest i rättegångsliknande former. Föreningen understryker starkt att biträde inte bör kunna förordnas i situationer där frågan rör exempelvis medi- cinska bedömningar. I första hand skall biträdeshjälpen tillgodose rätts- säkerhetssynpunkter och föreningen anser mot bakgrund av det sagda, att frågan om behörighet för offentligt biträde bör regleras på samma sätt som stadgas för biträde enligt rättshjälpslagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner befogat att vissa garantier skapas för att biträdet har erforderliga kvalifikationer för sitt uppdrag eftersom det är en myndighet som skall utse biträdet och eftersom stats— verket som regel skall stå för kostnaderna. Annan än jurist bör enligt länsstyrelsens mening endast i undantagsfall kunna förordnas som bl- träde och detta bör enligt länsstyrelsen klart komma till uttryck i lag- texten. Rättshjälpsanstalten i Helsingborg har i huvudsak samma upp- fattning.

SR finner det anmärkningsvärt att förslaget inte innehåller regler om kompetenskrav för offentligt biträde. Garanti måste enligt förbundet ska- pas för att den enskilde får stöd av sakkunnigt biträde. Den speciella förvaltningsrätten består av ett stort författningsmaterial och omfattande praxis. Det vore därför enligt förbundet värt att överväga, om inte kom- petenskrav borde arbetas in i lagen. En direkt jämförelse med det judi- ciella området visar, att endast advokat kan förordnas som offentlig försvarare med i grunden likartade uppgifter som det offentliga biträdet inom det administrativa området avses få.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tar upp frågan om personvalet och ifrågasätter om inte förslaget bör kompletteras med tillämpningsbe- stämmelser som något mera ingående anger hur uppdragen skall för- delas. Länsstyrelsen anser att ett klargörande är på sin plats i fråga om någon form av turlista skall användas och vilka yrkesgrupper som i sådant fall skall vara representerade.

2.4. Rättshjälp för utredningskostnader i förvaltningsärenden

2.4.1 Utredningen När det gäller frågan om utredningskostnader i förvaltningsärenden bör omfattas av förmånerna i rättshjälpssystemet har mot en utvidgning av rättshjälpsförmånerna till att omfatta även utredningskostnader åbe— ropats det förhållandet att förvaltningsmyndigheterna i regel är skyldiga att själva sörja för att utredningen i ärendena blir fullständig. Behovet för en part att förebringa egen utredning kan därför antas vara mindre

• Sida 119
•  Original

Prop. 1972: 132 : . : 119

än när fråga är om mål eller ärenden vid allmän domstol. Emellertid är det enligt utredningen tydligt att förhållandena i förvaltningsärenden mycket ofta är sådana att den enskilde måste aktivt verka för att få fram utredning av betydelse för honom. Detta gäller vanligen i förfaranden där enskilda parter står mot varandra, t. ex. hyresnämndsärcnden. Men även när den enskilde agerar ensam inför myndigheten ankommer det ofta på honom att tillhandahålla nödvändig utredning. Myndigheternas skyldighet i detta avseende har sin naturliga begränsning och kan i många fall inte täcka den enskildes intressen.

På samma sätt är den enskilde i ett förfarande vid förvaltningsdom— stol, exempelvis i en skatteprocess, vanligen hänvisad till att själv före- bringa utredning som han kan vilja åberopa. Utredningskostnader av dessa olika slag måste anses tillhöra sådant som bör omfattas av för- månerna i ett utbyggt rättshjälpssystem. Utredningen föreslår därför att utredningskostnader i förvaltningsärenden skall i princip omfattas av rättshjälpen och kunna ersättas av allmänna medel.

Utredningen anser att regler om utredningskostnader i förvaltnings- ärenden inte bör anknyta till reglerna om ersättning för utredningskost- nader i mål eller ärende vid allmän domstol. Sistnämnda regler är av- passade till RB:s bestämmelser om rättegångskostnader och kan inte lämpligen appliceras på förvaltningsområdet. I stället torde man få anknyta till de bestämmelser som skall gälla i fråga om kostnader för utredning i angelägenhet som inte handläggs vid domstol. Detta inne- bär att förmånen av kostnadsersättning i stort sett görs beroende av att biträde har förordnats i förvaltningsärendet och då endast kan utgå när biträdet har beslutat om utredningen. Sådant beslut skall få med- delas endast om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarata sin rätt.

Utredningen ifrågasätter emellertid om inte i förvaltningsärenden vissa ytterligare garantier bör uppställas för att kostnaden hålls inom en nödvändig ram. Eftersom i förvaltningsärenden myndigheterna har viss skyldighet att sörja för utredningens fullständighet, bör biträdet ej införskaffa utredning när denna lika väl kan anskaffas genom myndig- hetens försorg. I allmänhet torde i ärendena utan svårighet kunna be- dömas vilken medverkan som man i detta avseende kan räkna med från myndigheten. I fall av tvekan bör emellertid biträdet i första hand vända sig till myndigheten och begära dess medverkan till att utred- ningen införskaffas.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena på olika förvaltningsom- råden och svårigheten att överblicka de olika slags kostnader som det kan bli fråga om bör enligt utredningen en ytterligare garanti uppstäl- las för att kostnaderna skall hållas inom rimlig gräns. På det fastighets- rättsliga området liksom ofta när det gäller tekniska frågor, t. ex. i pa- tentmål, kan en utredning medföra högst betydande utgifter, inför vilka

• Sida 120
•  Original

Prop. 1972: 132 120 man har anledning tveka om de verkligen skall kunna ersättas inom ett rättshjälpssystem. Utredningen föreslår därför en ytterligare regel av innehåll att biträdet, innan han fattar beslut om utredning som kan an- tas medföra mera betydande kostnad, har att inhämta godkännnande av vederbörande regionala administrativa organ. Regeln torde bli tillämplig endast undantagsvis. Det gäller här fall där det med tanke på biträdets ansvar för kostnadens nödvändighet eller storlek bör vara i hans in- tresse att ha en återförsäkring hos det regionala administrativa organet. Den närmare innebörden av uttrycket ”mera betydande belopp” torde enligt utredningen kunna belysas genom anvisning, utfärdad i admini- strativ ordning, förslagsvis av centralmyndigheten för rättshjälpen. Anledning torde enligt utredningen inte föreligga att behandla utred- ningskostnaderna olika om de uppkommer i ett hos förvaltningsmyndig- het anhängigt ärende eller i angelägenhet som ännu inte har lett till förfarande hos myndighet. I båda fallen torde samma bestämmelser kunna tillämpas. Om saken ännu inte är före hos någon förvaltnings- myndighet bör biträdet, innan utredningen införskaffas, överväga om utredningen kan komma att på senare stadium förebringas genom myn- dighets försorg och i sådant fall om utredningen kan anstå till dess.

2.4.2. Remissyttrandena

Utredningens förslag i denna del tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan samtliga remissinstanser. Riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Södermanlands län är dock kritiska.

Riksrevisionsverket förutsätter att särskild, av biträde föranstaltad ut- redning endast skall behövas undantagsvis och föreslår att biträde i före- kommande fall alltid skall inhämta rättshjälpsnämndcns medgivande här- till.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att mot förslaget att utvidga förmånerna i rättshjälpssystemct till att omfatta också utredningskost- nader i förvaltningsärenden kan åberopas att förvaltningsmyndigheter- na är skyldiga att se till att utredningen i mål och ärenden blir full- ständig. Behovet för den enskilde att själv förebringa utredning får där— för anses vara förhållandevis ringa. En viss garanti för att inte onödig och dyrbar utredning verkställs på det allmännas bekostnad skulle en- ligt förslaget erhållas genom att förmånen görs beroende av att biträde förordnats och att biträdet ansett utredningen påkallad. Enligt länssty- relsens uppfattning är emellertid denna förutsättning inte tillräcklig för att undvika missbruk, som leder till mycket stora, onödiga utgifter för statsverket. Den föreslagna bestämmelsen om att ifråga om utredning som kan medföra mera betydande kostnad, biträdet skall inhämta god- kännande av vederbörande rättshjälpsnämnd ger inte heller tillfredsstäl- lande garantier för att kostnaderna stannar inom rimliga gränser. ”Mera

• Sida 121
•  Original

Prop. 1972: 132 _. 121

betydande kostnad” är enligt länsstyrelsen ett vagt uttryck med helt olika innebörd inom olika delar av samhällslivet. '

Även de remissinstanser som tillstyrker utredningens förslag, bl.a. kammarrätten i Stockholm, lantmäteristyrelsen och länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, finner nödvändigt att det allmännas kostnader för utredning inte blir onödigt höga och att rätten att föran- stalta om utredning därför bör begränsas. De nämnda myndigheterna finner emellertid utredningens förslag i denna del ge erforderliga ga- rantier för att utredning skall komma till stånd endast då verkligt be- hov härav föreligger. Länsstyrelsen i Jämtlands län förutsätter därvid att förmånen av fria kostnader endast skall omfatta mindre utredningar såsom intyg.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om arrende- och hyresnämn- demas samt hyresrådets ställning i rättshjälpssystemet. Statens hyresråd hänvisar till en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till ändringar i hyreslagstiftningen m. m. (Ds Ju 1972: 5). I pro- memorian föreslås bl. a. att nämnderna får behörighet att avgöra pre- liminärfrågor, som det nu ankommer på domstol att pröva. Förslaget innebär också att nämnderna ges möjlighet att ta upp muntlig bevisning i form av förhör med vittne under ed eller med part under sannings- försäkran. De föreslagna ändringarna beträffande arrendenämnds och hyresnämnds kompetens innebär att nämndens ställning som prövnings- organ i viss mån blir en annan än vad den nu är. Man torde få anse att om förslaget genomförs arrendenämnd och hyresnämnd blir att betrak- ta som med domstol jämställda prövningsorgan. Hyresrådet finner det angeläget att det klart utsäges vilka bestämmelser angående rättshjälp som skall gälla för dessa nämnder och hyresrådet. Genomförs de i promemorian Ds Ju 1972: 5 föreslagna ändringarna beträffande arren- denämndernas och hyresnämndernas kompetens, anser hyresrådet att arrendenämnd och hyresnämnd bör vara jämställda med allmän dom- stol. Även om hyresrådet efter genomförande av den föreslagna ändringen beträffande arrendenämndernas och hyresnämndernas kompetens kom- mer att i fortsättningen inta en annan ställning än dessa nämnder, synes det olämpligt att ha olika regler beträffande ersättning av allmänna medel för biträde och utredning i hyresregleringsmål och andra mål som handläggs av hyresnämnd.

Hyresnämnden för Stockholms län anför att arrende- och hyres- nämnd ifråga om rättshjälp enligt det nya systemet får vara att betrak- ta som förvaltningsmyndighet. Det torde inte vara erforderligt att f.n. ta upp särskilda regler för arrende- och hyresnämnd i rättshjälpslagen. Nämnden framhåller emellertid att begreppet nödvändig utredning inte får tolkas så att utredningsskyldighcten anses kunna åvila nämnden. Pro- cessen vid arrende- och hyresnämnd äger rum i domstolsmässiga for- mer, och tvisterna är av dispositiv natur, varav följer att utredningens-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1972: 132 122

skyldigheten åvilar parterna. Utredning vid arrende- och hyresnämn- der bör alltså i rättshjälpshänseende vara helt likställd med bevisning vid domstol. Om förslaget i departementspromemorian Ds Ju 1972: 5 genomförs torde arrende- och hyresnämnd inte längre kunna hänföras till gruppen förvaltningsmyndighet. Det torde då bli nödvändigt att specialreglera sådan nämnds ställning i rättshjälpshänseende.

2.5 Kostnadsersättning 2.5.1 Utredningen Endast i begränsad omfattning ges möjlighet för enskild part att få ersättning av allmänna medel för sina kostnader i förvaltningsförfaran- det. Också bestämmelser om kostnadsersättning mellan två eller flera enskilda parter är sälllsynta men i praxis har sådan kostnadsersättning ansetts kunna utdömas i viss utsträckning. Utredningen framhåller att den främst har inriktat sig på sådana kostnader som uppkommer för en enskild i hans mellanhavanden med myndighet. Dessa kostnader är i stort sett kostnader för biträde, för utredning och för inställelse. Härutöver kan givetvis förekomma en del smärre kostnader, såsom för skrivpapper, porto m. m. Sådana kostnader får dock anses tillhöra normala utgifter för vilka särskild ersättning inte kan påräknas. Vidare kan i förvaltningsärenden någon gång före- komma speciella avgifter. Utredningen berör frågan om expeditionsav- giften för bevis om förvärv av svenskt medborgarskap och taxeavgif- terna vid lantmäteriförrättning. Något förslag till ändring av gällande bestämmelser läggs emellertid inte fram.

Utredningen slår fast att en grundläggande regel vid bedömningen av kostnadsersättningsfrågan måste vara att den enskilde i första hand har att själv stå för sina kostnader i förvaltningsärenden. Detta följer redan av medlemskapet i ett samhälle. Den enskilde kan inte agera som om han är av samhället oberoende, med anspråk på ersättning för de olika utgifter som samhällstillhörigheten kan medföra. I de fall då dessa kostnader blir av mera betydande storlek sammanhänger de ofta med egendomsinnehav. Man måste räkna med att ett mera komplicerat egen- domsinnehav i regel är förenat med kostnader av förevarande slag, utan att därför någon rätt till ersättning kan anses given.

Utredningen erinrar i sammanhanget om den skyldighet myndighe- terna har att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar. Enligt 8 & FL gäller att, om ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår är ofullständig och bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt, myndigheten skall vägleda honom, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt. Enligt servicecirku- läret (1946: 680) till statsmyndigheterna skall myndighet på begäran lämna upplysningar från akter samt diaricr, register och andra hand-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1972:132 _ : 123

lingar som är tillgängliga för allmänheten i den mån det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Myndighet skall också i övrigt i lämplig utsträckning gå allmänheten till handa med upplysningar i frå- gor som rör myndighetens verksamhetsområde. Utredningen framhål- ler att statsmyndigheterna utövar en betydande upplysningsverksamhct och att även kommunala myndigheter i stor utsträckning torde biträda allmänheten med upplysningar inom sina områden. Med hjälp av den service som sålunda lämnas finns det enligt utredningen goda möjlig- heter för den enskilde att själv ta till vara sin rätt i inte alltför kompli- cerade ärenden.

Utöver denna serviceverksamhet har myndigheterna regelmässigt att sörja för en tillfredsställande utredning i ärendena. Detta sker genom att behövliga upplysningar införskaffas, ofta i form av expertutlåtanden, genom remiss till olika sakkunniga instanser. Med visst fog kan sägas att om den enskilde väljer att själv anlita biträde och förebringa ut- redning, när denna annars skulle ha kunnat förebringas genom myn- dighetens försorg, det inte kan vara det allmännas sak att ersätta kost- naden. Av det sagda torde också framgå att det inte är möjligt att i förvaltningsärenden betrakta den enskilde och det allmänna som två motstående parter i en process, där den tappande regelmässigt har att ersätta den vinnande hans kostnader.

Utredningen konstaterar att frågan om kostnadsersättning genom rättshjälpsreformen i betydande grad har frikopplats från sociala aspek- ter. I den mån sådana tidigare har kunnat anläggas på ersättningsfrågan tillgodoses de på en enligt utredningen riktigare väg, genom den ut- vidgade rättshjälpen. I och med att rättshjälpen träder in och övertar kostnaderna för personer med låg inkomst bortfaller för deras del frågan om kostnadsersättning. För personer med något högre inkomst gäller väl inte detta fullt ut men genom att det allmännas bidrag till kost- naderna utgår relativt högt upp i inkomstlägena minskar ersättnings- frågan i angelägenhetsgrad. För dem som inte eller i ringa mån kan få sina kostnader täckta genom rättshjälpen kvarstår dock alltjämt frågan om de skall ha rätt till ersättning.

Av betydelse är härvid, framhåller utredningen, ärendenas mångskif- tande karaktär. Merparten ärenden är enkla och inte förenade med några nämnvärda kostnader. Att skilja ut vissa ärendcgrupper efter kostnadernas storlek är dock knappast tänkbart med hänsyn till den stora variation som föreligger även inom olika ärendegrupper.

Utredningen går därefter in på frågan om på andra grunder vissa ärenden kan särskiljas. Utredningen påpekar därvid att en mycket stor del av förvaltningsärendena är sådana att någon oenighet inte före— ligger mellan myndigheten och den enskilde. Hit hör i allmänhet den stora gruppen ansökningsårendcn. Tydligt är att fråga om kostnadser- sättning i denna typ av ärenden sällan blir aktuell. Om däremot ett

• Sida 124
•  Original

Prop. 1.972: 132 124 motsatsförhållande utvecklar sig mellan myndigheten och den enskilde kan läget bli ett annat. Är fråga om en mera allmän värdering av hur myndigheten bort handla i ett slutfört ärende lär en sådan värde- ring i regel inte kunna läggas till grund för kostnadsersättning på ad- ministrativ väg. Om däremot myndighetens beslut grundar sig på en oriktig uppfattning av fakta eller rättsregler kan ett sådant förhållande bilda underlag för ett ersättningsanspråk. Detsamma kan vara fallet om det framstår klart att myndigheten inte gett tillräcklig ledning eller anvisning i ärendet eller åsamkat den enskilde kostnader genom att be- gära in onödig utredning.

Synpunkter av detta slag har föranlett utredningen att överväga om inte, vid sidan av eventuella Specialregler om kostnadsersättning, kunde behövas en allmän regel av begränsad räckvidd. Denna skulle gälla fall då genom myndighets åtgörande i förvaltningsärende enskild part har ådragit sig betydande kostnad i ärendet och omständigheterna är sådana att det framstår såsom oskäligt att parten skall bära kostnaden. Ersättning av statsmedel skulle då kunna tillerkännas honom för hela eller en del av kostnaden. Ärendena skulle prövas i administrativ ord- ning, förslagsvis av kammarrätt.

Utredningen anför vidare att de åsyftade handlingarna innebär natur— ligt nog ofta fel från myndigheternas sida, fel i handläggningen eller fel i bedömningen. Emellertid kan det också vara fråga om åtgörandcn som ligger inom vad myndigheten i det givna läget kan ha haft anled- ning att vidta. Först i efterhand kan det kanske konstateras att myndig- heten har sträckt sina krav för långt. Man får komma ihåg att en ut- redning måste kunna bedrivas med viss marginal.

Utredningen konstaterar att man här rör sig inom eller på gränsen till området för skadestånd. I själva verket utgör ju ersättning för rätte- gångskostnad en form av skadestånd. Utredningen erinrar om att enligt den föreslagna skadeståndslagen skall staten eller kommun ersätta per- sonskada, sakskada och ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet, för vars full- görande staten eller kommunen svarar. Mot den bakgrunden menar utredningen att utrymmet för en allmän regel om kostnadsersättning av det innehåll som utredningen har övervägt skulle bli begränsat. Vid sidan av de nya skadeståndsreglerna skulle den till stor del inne- bära en dubblering av ersättningsmöjligheterna. I varje fall finns enligt utredningen i detta läge anledning att tills vidare avvakta resultat av den nya skadeståndslagstiftningen och den praxis som på detta område kan komma att utbilda sig. Utredningen har därför avstått från att lägga fram förslag om en sådan allmän kostnadsersättningsregel.

Utredningen anser sålunda att behovet av kostnadsersättningsregler väsentligt har reducerats genom rättshjälpsreformen och den nya lag- stiftningen om skadestånd. Likväl kan, framhåller utredningen, på

• Sida 125
•  Original

Prop. 1972: 132. 125

vissa områden ett sådant behov fortfarande föfeligga. Utredningen har gjort en genomgång av de områden av förvaltningen där kostnadser— sättningsregler kan bli aktuella. Undersökningen redovisas .till en bör- jan i de delar den avser områden där offentligt biträde skall kunna förordnas enligt utredningens förslag. Som utredningen framhåller är kostnaden för biträde vanligen den tyngsta posten bland de kostnader för vilka ersättning skulle kunna komma ifråga. En lösning av biträ- desfrågan har därför direkt betydelse för kostnadsersättningsfrågan.

I fråga om kostnaderna för att anlita biträde framhåller utredningen att enligt dess förslag offentligt biträde skall på det allmännas bekost- nad kunna förordnas i de viktigaste ärenden enligt resp. författningar. Sådant förordnande skall meddelas utan någon prövning av partens ekonomi. Härigenom är det sörjt för att den enskilde utan kostnad får biträde i de fall då det från rättssäkerhetssynpunkt föreligger särskilt starkt behov av sådan hjälp. Någon anledning att vid sidan härav in- föra bestämmelser om ersättning av allmänna medel för biträdeskost- nad i dessa ärenden finns enligt utredningen inte. När det gäller övriga ärenden enligt ifrågavarande författningar är enligt utredningen den enskildes behov av biträde inte så starkt framträdande att det finns skäl att införa regler om ersättning till part för kostnad som han har ådragit sig genom att anlita biträde i ärendet. Utredningen pekar i detta sammanhang bl. a. på att förfarandet hos myndigheterna är föga formbundet och att det allmänna har ansvaret för att utredningen i ärendena blir så fullständig som deras beskaffenhet kräver. Det ligger enligt utredningen närmast till hands att parten i dessa fall själv får stå för biträdeskostnaden, i den mån inte ersättningen till biträdet utgår av allmänna medel enligt rättshjälpslagen.

Utredningen föreslår inte heller några bestämmelser som ger möj- lighet till ersättning av allmänna medel för utredningskostnad på de områden där enligt utredningens förslag offentligt biträde skall kunna förordnas. Utredningen erinrar om att den beslutande myndigheten har att se till att utredningen är så fullständig som ärendets beskaffen- het kräver. Vid behov kan komplettering av utredningsmaterialet ske. Parten behöver således i stort sett inte vara verksam i utredningshän- seende på annat sätt än att han skriftligen eller muntligen lägger fram sin egen syn på de problem som är aktuella och anger vilka omständig- heter som han anser att myndigheten bör ta hänsyn till när den avgör ärendet. Det bidrag till utredningen som parten lämnar torde inte vara förenat med några betydande kostnader. Utredningen föreslår emeller- tid att offentligt biträde under vissa förutsättningar skall kunna besluta om utredningsåtgärder på det allmännas bekostnad. I utlänningsärenden skall enligt utredningens förslag återbetalningsskyldighet kunna åläggas den enskilde för sådan kostnad. Vidare skall enligt utredningens förslag ersättning av allmänna medel under vissa förutsättningar utgå för utred- ning som beslutats av biträdet enligt rättshjälpslagen.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1972: 132 126

När det gäller kostnadsfrågor utom området där offentligt biträde enligt utredningens förslag skall kunna förordnas anför utredningen följande.

I ärenden hos försäkringskassa förekommer i praktiken nästan aldrig muntlig förhandling. Utredningen hos kassorna föranleder ej heller några nämnvärda kostnader. Prövningen hos erkända arbetslöshets- kassor och arbetsmarknadsstyrelsen kan visserligen medföra vissa kost- nader för den enskilde men ej av den storlek att de motiverar införande av någon särskild ersättningsregel. Förfarandet hos försäkringsrådet, socialförsäkringsbolagen och hos riksförsäkringsverket är nästan alltid skriftligt. I den mån muntlig förhandling äger rum sker denna inför domstol varvid särskilda ersättningsregler gäller. Den skadade kan i sådana ärenden ofta få hjälp med besvarande av förfrågningar m.m. av sin fackförening om han behöver det. Kostnaderna för intyg och dy- likt bestrids av försäkringsinrättningen eller av allmänna medel och de ifrågavarande myndigheterna är verksamma för att i erforderlig mån komplettera utredningen. Den enskilde behöver därför ej drabbas av några mera betydande kostnader i anledning av handläggningen. Vill han anlita juridiskt biträde har han även i dessa fall möjlighet att vända sig till rättshjälpsmyndigheten med begäran om allmän rättshjälp. Beträffande processen hos försäkringsdomstol är frågor om ersättning till part, vittne och sakkunnig numera reglerade i nära anslutning till 15 & FPL. Kostnaderna för utredning och biträde finner utredningen föranleda i huvudsak samma bedömanden som motsvarande frågor inom de områden där offentligt biträde i vissa fall skall kunna förordnas. På grund härav framlägger utredningen inte något förslag till regel om ersättning för kostnad inom socialförsäkringsområdet.

De kostnader, som kan uppkomma för den enskilde i skatteärenden, är i första hand kostnader för hjälp med självdeklaration. Hjälp av sådant slag har vid den föreslagna rättshjälpsreformen ansetts ej kunna inrymmas under rättshjälpen. Ärendenas mängd och koncentration till tiden har utgjort hinder. Avgifterna för den deklarationshjälp som i olika former står till allmänhetens förfogande är emellertid i allmänhet tämligen måttliga. Någon ersättning av allmänna medel för dylika kostnader kan ej gärna ifrågakomma.

Ytterligare kostnader i skatteärenden kan uppkomma vid kommu- nikation med taxenngsmyndigheten och i besvärsärenden. Bland dessa kostnader kan i stort sett urskiljas tre slag: för utredning, för biträde och för inställelse inför myndighet. Inställelsekostnader i skatteärenden är numera reglerad genom 15 's" FPL och frågan härom har därför ej längre aktualitet.

För frågan huruvida enskilda skattskyldiga skall kunna påräkna ersättning av allmänna medel för övriga kostnader är av betydelse i vad mån rättshjälp i dessa hänseenden kan lämnas enligt den föreslagna

• Sida 127
•  Original

Prop. 1972: 132 127

rättshjälpslagen. Enligt denna skall rättshjälp i princip utgå även i skatteärenden. Biträde skall alltså även i sådana ärenden kunna för- ordnas av rättshjälpsmyndigheten; om den rätthjälpssökande ej själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller i övrigt lämnar honom bistånd, kan tillvarata sin rätt. Beträffande utredningskostnader i dessa liksom andra förvaltningsärenden har utredningen förut föreslagit, att sådana kostnader skall ingå i rättshjälpsförmånerna, när utredningen införskaffats av förordnat biträde, i vissa fall dock först efter särskilt medgivande av rättshjälpsmyndigheten.

Genom dessa föreslagna bestämmelser får frågan om kostnadsersätt- ning anses löst för den kategori av skattskyldiga som kan erhålla rätts- hjälp kostnadsfritt eller mot ringa avgift. Den kvarstår emellertid för övriga kategorier, varvid särskilt är att märka att rättshjälp enligt för- slaget som regel inte får beviljas näringsidkare i fråga om angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet. Sistnämnda förhållande berör en vidsträckt och i taxeringshänseende betydelsefull krets av skattskyldiga. Utom företagare inom handel och industri omfattar den t. ex. jordbrukare, skogsbrukare och fiskare. Det bör dock beaktas att dessa yrkesgrupper i många fall kan räkna med viss hjälp i skatteären- den av sina organisationer.

För skattskyldiga som på grund av inkomstens relativa storlek eller på grund av verksamhetens art inte kan påräkna bistånd inom rätts- hjälpsreformens ram bör däremot den nya lagstiftningen om skade- stånd få betydelse. Enligt denna skall staten eller kommun vara skyldig ersätta bl.a. förrnögenhetsskada som vållas genom fel eller försum- melse vid myndighetsutövning, för vars fullgörande staten eller kom— munen svarar. Tydligt är att de skatteärenden, där frånvaron av kost— nadsersättningsregler tett sig särskilt besvärande, just är sådana där fel eller försummelse förekommit från myndigheternas sida. Utgående skadestånd måste antas komma att omfatta även kostnader som åsam— kats vederbörande i ärendet.

Vissa skäl kan emellertid tala för att på skatteområdet ersättning av allmänna medel borde kunna utgå även när direkta fel eller försum- melser inte kan läggas någon myndighet till last. Ett skäl är redan be- skattningens ekonomiska betydelse för den enskilde. Bedömandet av en skattefråga kan emellanåt vara så avgörande för hans ekonomi att han tvingas påtaga sig kostnader som eljest knappast motsvarar hans vill- kor. Ett annat skäl är skatteärendenas frekvens. Det torde väl inte finnas något annat område inom förvaltningen, med vilket den enskilde i så hög grad kommer i beröring. En specialreglering beträffande kost- nadsersättning på enbart detta område behöver därför inte te sig in- konsekvent. Härtill kommer också såsom ett ytterligare skäl den kom- plicerade lagstiftningen. När de gällande bestämmelserna nått en sådan grad av svårtillgänglighet för gemene man som numera är fallet kan

• Sida 128
•  Original

Prop. 1972: 132 123

konsekvensen synas fordra att den enskilde ej ställs utan ersättningsmöj- lighet i situationer där det eljest kunde synas obilligt att han själv skall stå sina kostnader. Av betydelse är slutligen även den omständigheten att kostnaderna i skatteärenden och i skatteprocess inte anses avdrags- gilla vid taxering, en grundsats som synes upprätthållas även när ett skatteärende har direkt samband med en förvärvskälla.

Med hänsyn till dessa för skatteområdet speciella förhållanden kan det ifrågasättas om inte viss möjlighet till kostnadsersättning borde införas för just detta område. Även om utredningen beträffande andra förvaltningsområden inte funnit tillräckliga skäl för ett sådant bedöman- de har utredningen sålunda beträffande skatteområdet funnit sig böra överväga kostnadsersättningsreglcr och pröva hur dessa lämpligen skulle avvägas.

Till en början bör då konstateras att något anspråk på ersättning ej kan grundas enbart på den omständigheten att en skattskyldig ”får rätt” i en tvist med myndigheten. Av skäl som utredningen tidigare anfört är det inte möjligt att i förvaltningsärenden betrakta den en- skilde och det allmänna som två motstående parter i en process, där den tappande regelmässigt har att ersätta den vinnande hans kostnader. Att införa en ersättningsskyldighet av sådant generellt slag för det all— männa är enligt vår mening lika orealistiskt som att föreskriva att den skattskyldige, när han inte får bifall till sin talan, regelmässigt skulle bestrida myndighetens kostnader i ärendet.

Det får vidare anses uppenbart att någon kostnadsersättning inte skall ifrågakomma när den skattskyldige åsidosatt någon skyldighet i fråga om deklaration, bokföring eller anteckningar. Om exempelvis en skattskyldig på grund av vissa brister i bokföringen i förening med en statistiskt lågt redovisad bruttovinst påförs taxering skönsmässigt men han sedan i en skatteprocess får skönstaxeringen nedsatt eller eventuellt undanröjd, bör kostnadsersättning likväl ej ifrågakomma. I frågor rörande värderingar av olika slag kan — även om någon for— mell brist inte ligger den skattskyldige till last — någon kostnadser- sättning ej heller lämpligen förekomma. Myndigheten måste här alltid ha vissa marginaler för sina bedömanden utan att fråga om kostnads- ersättning skall uppkomma. Detsamma måste emellertid i allmänhet gälla även rättsliga bedömanden i frågor av svårlöst eller eljest kom- plicerad karaktär.

Av det sagda torde framgå att den kostnadsersättningsregel, som vi ansett kunna komma i fråga, skulle få utpräglad karaktär av undan- tagsbestämmelse. Den skulle avse fall där betydande kostnad åsamkats en skattskyldig under sådana förhållanden att det framstod såsom obilligt att han inte kunde få ersättning helt eller till någon del. De åsyftade fallen är nästan alltid sådana där någon anmärkning kan rik— tas mot myndighetens handlande. Det kan vara fråga om oriktig till-

• Sida 129
•  Original

Prop. 1972: 132 . . 129

lämpning av gällande rätt men också om sakligt obefogade yrkanden eller invändningar, ogrundade påståenden och alltför löst underbyggda antaganden, ofta innefattande vårdslöshet eller försummelse från myn- dighetens sida.

Tydligt är att här åsyftade fall till stor del är sådana, där skadestånd skulle ifrågakomma enligt den föreslagna lagstiftningen om stats och kommuns skadeståndsskyldighet. Innan någon praxis hunnit där ut- bilda sig är det givetvis svårt att bedöma i vad mån denna nya lag- stiftning —— och särskilt den diskretionära prövning beträffande till- lämpningen som skall kunna ske genom justitiekanslern — kan kom- ma att tillgodose behovet av kostnadsersättning. Emellertid får det antas att av de nyss åsyftade fallen vissa måste falla utanför gränsen för skadestånd. Så får exempelvis antas vara förhållandet när ersätt- ningsanspråket anknyts till en talan, vilken från början synts motiverad men som sedermera konstateras vara obefogad och därför nedläggs eller ogillas. Detsamma gäller en talan som från myndighetens sida drivs för erhållande av prejudikat. I en sådan process inträffar stundom att en skattskyldig nödgas ådraga sig betydande kostnad för att skydda ekonomiska intressen. I intet av nu nämnda fall lär kunna påstås att myndigheten gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse. Det kan tvärtom anses ha varit myndighetens skyldighet att driva saken.

I direktiven för utredningen anförs att, i varje fall till en början. kostnadsersättningsregler torde böra meddelas endast beträffande så- dana ärenden, i vilka det föreligger ett starkt framträdande behov av möjlighet att tillerkänna enskild part ersättning för kostnader. Fråga blir då om de fall, som det här rör sig om, kan anses bilda grund för ett starkt framträdande behov av kostnadsersättningsreglcr på skatte- området.

Utredningen stannar slutligen för att i närvarande läge ej föreslå några ersättningsregler på skatteområdet. Erfarenheten från skatte- domstolama kan svårligen anses ge belägg för att man här kan tala om ett starkt framträdande behov. För frågans bedömande är också av betydelse hur praxis på skadeståndsområdet kommer att utveckla sig. Det finns i detta läge anledning att avvakta denna utveckling och att, åtminstone tills vidare, inte införa några supplerande bestämmelser inom ett särskilt område av förvaltningen.

Utredningen tar även upp frågan om kostnadsersättning i vissa fall när förvaltningsmyndighet kan ålägga part att ersätta statsverket kost- nad för utredning varom myndigheten själv beslutat. Detta är t. ex. fallet i ärenden enligt fastighetsbildningslagen, vilken stadgar att fastig— hetsbildningsmyndigheten i vissa fall får anlita biträde av sakkunnig och besluta om ersättning till denne. Sådan ersättning, som förskotte- ras av allmänna medel, utgör förrättningskostnad och betalas efter för- rättningens avslutande av sakägama eller av någon eller några av dessa.

• Sida 130
•  Original

Prop. 1972: 132 130

Övervägande skäl torde tala för att sådan kostnad för utredning som beslutats av myndighet skall kunna ersättas inom rättshjälpssystemet. Utredningen föreslår att i rättshjälpslagen tas in en bestämmelse att utredningskostnad skall ersättas inte bara i de fallen då biträde beslutat om utredning utan också i fall då utredningen beslutats av myndighet.

När det gäller utredningen i fastighetsbildningsärenden anför utred- ningen vidare att denna i princip skall ombesörjas av fastighetsbild- ningsmyndigheten. Det är vidare förutsatt att myndigheten skall be- driva en omfattande verksamhet för information och rådgivning. Så- lunda föreligger i regel inget behov av biträde och några utrednings- kostnader bör normalt inte uppkomma. De sammanträden med sak- ägarna som kan förekomma skall i allmänhet hållas där den mark är belägen som fastighetsbildningen avser. Dessa förhållanden medför enligt utredningens uppfattning, att de kostnader som i förrättnings- instansen kan uppkomma för den enskilde sakägaren i allmänhet är begränsade. De skäl som kan åberopas till stöd för en regel om kost- nadsersättning i mer komplicerade fall kan inte heller anses vara av den styrka att en sådan lösning bör tillgripas. Genom rättshjälpslagen och utredningens förslag till ändring häri beträffande utredningskost- nader torde vidare behovet av ersättningsregler för fastighetsbildnings- förrättningar ha minskat. Sedan fastighetsbildningsärendet i vissa fall övergått i rättegång kan ytterligare kostnader uppkomma. Den en- skilde kan dock i fastighetsbildningsmål få ersättning av annan sak- ägare för sina rättegångskostnader enligt en regel som motsvarar den allmänna regeln om rättegångskostnader i 18 kap. 1 & RB. I undan- tagsfall kan den enskilde även få ersättning när han vinner mål mot företrädare för allmänna intressen. Utredningen vill med hänsyn till det sagda inte föreslå införandet av någon allmän kostnadsersättningsre— gel för fastighetsbildningsärenden.

I fastighetsbildningsärende kan den enskilde för övrigt komma att få automatisk eller särskild nedsättning av förrättningskostnaderna. Ut- över sådan nedsättning finns även vissa möjligheter till statsbidrag. Utredningen anser sig sakna anledning att föreslå en utvidgning av de möjligheter till lättnader i ersättningsskyldigheten som föreligger en- ligt gällande bestämmelser.

Utredningen konstaterar att kostnader som åsamkas någon när han kallas att inställa sig inför myndighet intar en viss särställning. Behov av ersättning i detta hänseende föreligger otvivelaktigt på alla för- valtningsområden där sådan inställelse kan förekomma. Även här har rättshjälpsreformen åstadkommit ett ändrat läge genom att ersättning för kostnad för inställelse inför myndighet ingår i rättshjälpsförmå- nerna, när personlig inställelse har ålagts. Vidare gäller enligt FPL att enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om

• Sida 131
•  Original

Prop. 1972: 132 131

rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Härigenom är frågan om inställelsekostnad reglerad såvitt angår de allmänna för- valtningsdomstolarna samt länsrätt och skatterätt. Den kvarstår emel- lertid beträffande en del andra myndigheter.

I ärenden enligt PsykL och OmsorgsL kan förhör komma att äga rum inför olika nämnder men enligt utredningen uppkommer i allmänhet inte några inställelsckostnader för den omhändertagne. Närstående som för sådan talan kan däremot oftare ha sådan kostnad. Anledning synes enligt utredningen inte finnas att för dessa fall införa någon ge- nerell rätt för den enskilde att erhålla ersättning för dylika kostnader. I en del fall kan inställelsekostnaden emellertid vara betungande och det kan då framstå som obilligt att ersättning av allmänna medel inte skall kunna utgå. Utredningen föreslår därför att i PsykL och Om- sorgsL införs regler, som utgör paralleller till 15 & FPL.

Vad angår kostnaderna för inställelse till förhör i ärenden enligt Utläan torde enligt utredningen anledning saknas att införa er- sättningsregler såvitt fråga är om inställelse inför polismyndigheten. Annorlunda är emellertid läget när fråga är om kostnaden för inställelse till förhör inför länsstyrelsen. I sådana fall kan den enskildes utgifter för inställelsen bli mera betydande och utredningen föreslår för dessa förhör ersättningsbestämmelser som även de motsvarar bestämmelsen i 15 & FPL.

Även beträffande ärenden enligt UtlL talar enligt utredningen skälig- heten för att vissa ersättningsmöjligheter bör finnas. Förhörsmyndig- hetens ställningstagande i ersättningsfrågan torde böra bygga på en all- män skälighetsbedömning vid vilken hänsyn bör tas till bl. a. utlänningens ekonomiska förhållanden och längden av den tid utlänningen vistats i riket. Utredningen föreslår att ersättning för inställelsekostnad efter sådan skälighetsbedömning skall kunna utgå till den enskilde i alla de fall i vilka förhör enligt UtlL kan förekomma.

Några regler om ersättning för inställelsekostnad föreslås däremot inte för de övriga förvaltningsområden där offentligt biträde skall kun- na förordnas. Utredningen konstaterar att nykterhetsnämnd vid behov får kalla den som är föremål för undersökning att personligen inställa sig hos nämnden eller särskilt utsett ombud för denna eller av nämn- den anvisad läkare. Nykterhetsnämnd får också kalla person som för- väntas kunna meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende att inställa sig hos nämnden eller särskilt utsett ombud för denna. I kallelse kan föreskrivas vite av högst 50 kronor. Har kallel— se delgivits minst fyra dagar före inställelsedagen och uteblir den kalla- de utan anmält laga förfall, äger nämnden, dess ombud eller den an- visade läkaren påkalla handräckning för att hämta honom. Blir han inte samma dag inställd genom hämtning, får nämnden i fall av tredska fälla honom till vite som föreskrivits i kallelsen. Bestämmelserna om

• Sida 132
•  Original

Prop. 1972: 132 132

hämtning och vite avser inte person som kallats för att lämna upp- lysningar, om han skall inställa sig på plats utanför den kommun där han bor eller eljest uppehåller sig.

Utredningen erinrar om bestämmelserna i kungörelsen (1969: 590) om ersättning vid förundersökning i brottmål. Enligt denna kungörelse kan den som hörs under förundersökning få ersättning av allmänna medel, varvid bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen har motsvarande tillämpning. Ersättning utgår dock inte om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig till brottet eller har medverkat till det, eller om det i övrigt med hänsyn till den hördes förhållanden till saken inte är skäligt att ersättning utgår.

Enligt utredningen talar i och för sig goda skäl för att möjlighet bör öppnas att ge ersättning för inställelsekostnader till utomstående som efter kallelse infinner sig hos nykterhetsnämnden eller företrädare för denna för att lämna upplysningar i nykterhetsvårdsärende. Vederbö— rande har laglig skyldighet att inställa sig och det synes föga motiverat att den som hörs i ett nykterhetsvårdsärende skall vara sämre ställd i ersättningshänseende än den som hörs vid en förundersökning i brott- mål. Vad angår frågan om ersättning till alkoholmissbrukaren själv för motsvarande kostnad kan tanken på sådan ersättning knappast avvisas med en hänvisning till att den som är misstänkt för brott inte får er- sättning för inställelsekostnader vid förundersökning i brottmål. Samt- liga åtgärder enligt NvL har till syfte att tillgodose ett vårdbehov och kan inte motiveras med annat än behovet att bereda alkoholmissbru- karen vård, även om vissa av åtgärderna faktiskt också har en all- mänpreventiv effekt. Eftersom nykterhetsnämndcns ingripanden således helt går ut på att bereda den enskilde vård, kan det finnas anledning att ge en alkoholmissbrukare ersättning för kostnader för inställelse hos nämnden. Utredningen lägger emellertid inte fram något förslag om ersättning till alkoholmissbrukare eller tredje man. De kostnader och inkomstförluster för alkoholmissbrukare eller utomstående, som kan vara förenade med en inställelse hos nykterhetsnämnden eller företrädare för denna, torde enligt utredningen i allmänhet vara obetydliga. I re- gel blir de resor som krävs för inställelsen korta och den tid som går förlorad på grund av förhöret inte alltför lång. Nykterhetsnämnderna strävar efter att lägga förhören på sådana tider att den enskilde inte går miste om någon arbetsförtjänst. I många fall får förhören formen av samtal i hemmet eller andra informella kontakter som inte medför några utgifter för de berörda.

Inte heller för ärenden som polismyndighet, anstaltsstyrelse, anstalts— föreståndare eller socialstyrelsen handlägger enligt NvL föreslås några bestämmelser om ersättning av allmänna medel för inställelsekostnad. Utredningen konstaterar att i ärende hos anstaltsstyrelse, anstaltsföre- ståndare eller socialstyrelsen uppstår inga inställelsekostnader för alko-

• Sida 133
•  Original

Prop. ] 972: 132 133

holmissbrukaren och att inte heller utomstående har någon skyldighet att infinna sig efter kallelse för att lämna upplysrringar.

I fråga om BvL gäller att var "och en som ärendet rör eller som antas kunna lämna upplysningar av betydelse kan höras och kallas att inställa sig inför baranavårdsnämnden eller ombud för denna. Skall barn under ]5 år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa bar- net delges föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård. Om det erfordras för utredningen bör yttrande inhämtas av läkare eller annan sakkunnig. I vissa ärenden kan eller skall läkarintyg angående den under- årige anskaffas och i sådant fall kan den underårige kallas till under- sökning hos anvisad läkare. I kallelse till förhör eller läkarundersökning kan föreskrivas vite av högst 100 kronor. Om den kallade uteblir kan barnavårdsnämnden under vissa förutsättningar besluta att han skall hämtas genom polismyndighetens försorg. Inställs han inte samma dag genom hämtning, kan nämnden i fall av tredska utdöma förelagt vite. Bestämmelserna om vite och hämtning är emellertid inte tillämpliga då den som skall höras upplysningsvis, kallats att inställa sig på plats utanför den kommun där han bor eller eljest uppehåller sig.

Enligt utredningens uppfattning föreligger inte något framträdande behov av att bygga ut BVL med ersättningsregler för inställelse inför barnavårdsnämnden eller företrädare för nämnden. Detta samman- hänger enligt utredningen med att de resor som krävs för parts eller utomstående inställelse till förhör hos barnavårdsnämnden eller före- trädare för denna i allmänhet blir korta och att den tid som går för- lorad genom förhören inte heller torde vara alltför lång. Härtill kom- mer att barnavårdsnämnderna strävar efter att lägga förhören på så- dana tider att de berörda inte drabbas av några inkomstförluster. I många fall får förhören form av samtal i hemmet eller andra informella kontakter som inte medför några utgifter för den som ärendet rör. Utredningen erinrar också om att part som har rättshjälp enligt rätts- hjälpslagen kan få ersättning för bl. a. resa, om han har ålagts att in- ställa sig inför förvaltningsmyndighet.

Inte heller för övriga ärenden enligt BVL anser utredningen att det föreligger något behov av bestämmelser om ersättning av allmänna medel för inställelsekostnad. Detsamma gäller ärenden enligt stadgan (1960: 728) för ungdomsvårdsskolorna.

2.5.2 Remissyttrandena Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till utredningens princi- piella ståndpunktstagande att en allmän regel om kostnadsersättning inom förvaltningsområdet inte bör införas. Denna uppfattning framförs av bl.a. hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolis- styrelsen, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, kammarrätten i Göte- borg, riksskatleverker, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Värm-

• Sida 134
•  Original

Prop. 1972: 132 134

lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens lätt samt Stockholms lärts landstings rätIslzjt'ilpsanstalt. Till de mer tveksamma hör kammar- rätten i Stockholm. JO, och länsstyrelsen i Kronobergs lätt. TCO titta- lar sig däremot för en generell regel om kostnadsersättning. Vissa re- missinstanser framför förslag om speciella kestnadsersättningsrcgler i skatteärenden. I några remissyttranden tats även upp frågan om särskilda kostnadsersättningsregler i socialförsiikringsärenden m. m.

Kammarrätten i Göteborg, som alltså delar utredningens allmänna synsätt, har den uppfattningen att kostnaderna i förvaltningsärenden normalt inte skall behöva bli särskilt betungande och i princip komma att drabba alla medborgare någorlunda jämnt på grund av den allmän- na utrednings- och vägledningsskyldighet som åvilar myndigheterna. Om den enskilde likväl behöver hjälp, bör enligt kammarrätten den ny— ligen beslutade rättshjälpslagen medföra att kostnaden för biträde inte blir orimligt betungande för honom. Dessutom kan enligt kammarrät- ten, tack vare skadeståndslagens nya regler om det allmännas skade- ståndsskyldighet, stötande konsekvenser "undvikas i de sällsynta fall då behovet av biträde eller särskild utredning från enskild parts sida för- anletts av att myndighet eftersatt sin utrednings- eller vägledningsskyl- dighet.

Även kammarrätten i Stockholm delar utredningens uppfattning att behovet av kostnadsregler för förvaltningsärenden väsentligt reduce- rats genom rättshjälpsreformen och lagstiftningen om skadestånd. Det föreligger dock enligt kammarrätten beträffande kostnadsersättning alltjämt behov av rättshjälp utöver vad som kan erbjudas enligt räzts- hjälpslagen. Även om principiellt inte något är att invända mot den av utredningen fastlagda grundregeln att den enskilde i första hand själv har att stå för sina kostnader måste dock avsteg göras från regeln. En utbyggnad av rättshjälpen inom detta område på sätt föreslagits till- godoser i viss utsträckning de berättigade krav kammarrätten finner kunna ställas men det kan samtidigt ifrågasättas om de föreslagna er- sättningsreglerna i tillräcklig grad tar hänsyn till den enskildes intresse. Kammarrätten konstaterar att den som inte har rättshjälp enligt rätts- hjälpslagen i vissa fall får stå för sina kostnader själv och att den som har rättshjälp får bidraga till dessa kostnader. I många fall kan det en- ligt kammarrätten synas mindre tillfredsställande att den som haft ett berättigat krav och som fått sin talan bifallen i högre instans själv skall stå för de betydande kostnader, som genom myndighets åtgöranden kan ha åsamkats honom. Kammarrätten konstaterar att de nya reglerna om stats och kommuns skadeståndsansvar i vissa fall kommer att vara till- lämpliga och att det torde vara svårt att avgöra om behov av en mera generell kostnadsersättningsregel föreligger innan erfarenhet vunnits om verkningarna av denna lagstiftning. Kammarrätten antar dock att skadestånd kommer att tillerkännas skadelidande endast i mera uppen-

• Sida 135
•  Original

Prop. 1972: 132 135

bara fall av felaktig myndighetsutövning och att även andra icke fåta— liga fall skall förekomma då myndighet genom åtgöranden som inte di— rekt kan hänföras till fel eller försummelse förorsakar enskild part kost— nader. Kammarrätten finner att det därför kan te sig rimligt att den rättssökande med åberopande av en allmän regel kan få ersättning för sådana kostnader om dessa är betydande och det framstår som oskäligt att parten själv skall bära kostnaderna. Det syns dock kammarrätten ändamålsenligt att tills vidare avvakta den praxis som kommer att ut- vecklas vid tillämpningen av den nya skadeståndslagstiftningen. Där- till kommer enligt kammarrätten att en sådan mera allmänt utformad föreskrift säkerligen skulle bereda svårigheter vid tillämpningen. Oak- tat starka skäl enligt kammarrätten talar för en generell regel av avgi- vet slag stannar kammarrätten i likhet med utredningen för att f. n. inte förorda en sådan. — JO anför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att om utredningskostnader i förvaltningsärenden inbegripes i rättshjälpslagen än mer bärande skäl föreligger för att den enskilde normalt skall bära sina kostnader själv. Länsstyrelsen påpekar dock att även den som inte kan få sina kostna- der ersatta genom rättshjälpslagen kan ådra sig betydande kostnader genom myndigheters åtgöranden och att den genomförda skadestånds— lagstiftningen i detta avseende inte innebär att frågan om kostnadser- sättningar är tillfredsställande löst. Enligt länsstyrelsen finns risk för att i många fall mycket lång tid hinner förflyta innan ansvarsfrågan avgjorts och skadestånd kunnat utbetalas. Om utredningens lösning lik- väl väljes finner länsstyrelsen det angeläget att ersättningen förskotte- ras i uppenbara fall och att reglerna utformas så att utbetalningar kan göras snabbt.

TCO anför att kostnadsersättning, på samma sätt som i civilmål, bör utgå i alla de fall de enskilde helt eller delvis vinner sin talan.

Kostnadsersättningsfrågor i socialförsäkringsfrågör berörs av försäk- ringsdomstolen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknads'styrelsen, LO, för- säkringskasseförbundet och Jämtlands läns allmänna försäkringskassa. Samtliga delar utredningens uppfattning att några ytterligare kostnads- ersättningsregler inom socialförsäkringsområdet inte är behövliga. LO framhåller i detta sammanhang att det i ärenden rörande socialförsäk- ring förekommer att personer som blir hänvisade till allmän rättshjälp inte kan erlägga det kostnadsbidrag eller den avgift som fordras. LO anser att bestämmelserna om nedsättning och eftergift av bidraget eller avgiften härvid bör tillämpas generöst, särskilt när det gäller upprättan- de av besvärsskrift och tillsyn av att denna inges i laga tid. LO anser att den rättssökande i dylika fall aldrig bör förnekas rättshjälp även om bidraget eller avgiften inte kan erläggas omgående.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om kostnadsersättning i skatteärenden särskilt. Av dessa delar riksskatteverket och länsstyrelsen

• Sida 136
•  Original

Prop. 1972: 132 136

i Södermanlands län utredningens uppfattning att några regler om er- sättning inte behövs utöver rättshjälpslagen. Länsstyrelserna i Jämtlands och Kronobergs län, LRF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges köpmannaförbnnd är kritiska mot utredningens betraktel- sesätt.

Riksskatteverket, som alltså delar utredningens uppfattning, finner de nuvarande förhållandena inom skatteområdet otillfredsställande. Sär- skilt anmärker verket att den serviceverksamhet myndigheten har skyl- dighet att utöva inom skatteområdet är otillräcklig. Verket uppmärk- sammar i detta sammanhang främst deklarationsskyldigheten. Verket ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att någon ersättning av all- männa medel för kostnaderna för deklarationshjälp inte gärna kan kom- ma i fråga och att de allmänna advokatbyråema inte heller kan förvän- tas ta emot uppdrag att upprätta självdeklarationer men finner samti- digt att det inte kan bortses från att många deklarationsskyldiga faktiskt anlitar hjälp. Likaså måste enligt verket medges att den rådgivnings- och upplysningsverksamhet som ankommer på taxeringsnämndens ord- förande av praktiska skäl kan fullgöras endast i begränsad omfattning. Verket anser att det kan finnas skäl att överväga införandet av någon form av statliga eller kommunala deklarationsbyråer. Verket nämner att denna fråga på grund av sin stora och allmänna betydelse redan varit föremål för viss behandling inom verket och att man avser att vidare undersöka olika möjligheter att tillskapa en bättre serviceappa— rat på området.

Enligt länsstyrelsens i Jämtlands län erfarenhet förekommer i viss utsträckning fall inom skatteområdet där framträdande behov av regler om kostnadsersättning kan anses föreligga. Sådana fall kan enligt läns- styrelsen dels gälla mål, vilka av skattemyndighet drivs i syfte att erhål- la prejudikat, och dels i mål av utpräglat fiskalisk natur, avseende mera betydande inkomst- och förmögenhetsbelopp. Taxeringsmyndigheternas agerande i sådana mål kan åsamka vederbörande skattskyldig mycket väsentliga kostnader enbart för anlitande av biträde. Motparten i såda— na mål befinner sig vanligen i sådan ekonomisk ställning att han inte kan påräkna bistånd inom ramen för rättshjälpsreformen. Omständig— heterna i dessa fall är inte heller sådana att den föreslagna skadestånds- lagstiftningen kan antas bli tillämplig. Länsstyrelsen anser sig på grund av det anförda böra ifrågasätta om inte den skattskyldige i nu åsyftade fall skäligen bör kunna tillerkännas viss ersättning, åtminstone vad gäl- ler kostnad för anlitande av sakkunnigt biträde. Länsstyrelsen får dess- utom framhålla att avsaknaden av regler om kostnadsersättning i taxe- ringsmål inte kan uteslutas inverka hämmande på myndigheternas age- rande i prejudikatmål. —— Länsstyrelsen i Kronobergs län framför lik- artade synpunkter.

För LRF framstår det som en brist att utredningen inte inhämtat syn-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1972: 132 137

punkter från de organisationer som kan anses representera de skattskyl- diga. Skattelagstiftningen griper mer in i den enskildes ekonomi än nå- gon annan lagstiftning. Förbundet finner därför naturligt att den en- skilde har ett starkt behov av att tillvarata sina intressen på skatteom- rådet. Förbundet har emellertid den uppfattningen att skattereglerna på senare år varit ofullgångna och så komplicerade att det är ytterst få skattskyldiga som förmår att själva hävda sin rätt. Det övervägande an- talet skattskyldiga anlitar enligt förbundet hjälp vid upprättandet av självdeklaration och vid skatteprocess praktiskt taget alla. Enligt för- bundet kan vidare kostnaderna i synnerhet vid skatteprocess bli avse- värda. Den hjälp som näringslivets branschorganisationer lämnar är inte kostnadsfri. I många av de fall där taxeringsmyndigheterna utan fog avviker från deklaration eller driver s.k. prejudikatmål åsamkas de skattskyldiga stora kostnader och enligt förbundets mening bör de skatt- skyldiga i dessa fall alltid erhålla full ersättning. Motsvarande syn an- lägger förbundet på processer uppkomna genom bristfällig eller svår- tolkad lagstiftning. Förbundet utgår från att frågan om kostnadsersätt- ning endast kan bli löst för de mer flagranta fallen men föreslår i öv- rigt avdragsrätt vid taxering för kostnader och biträdeshjälp. Rätts- hjälpsreformen undantar näringsidkare. Det framstår för förbundet som inkonsekvent att betrakta utgifter för rättslig hjälp i samband med ad- ministrativa frågor avseende skatteproblem som en del av kostnaderna för näringen. Förbundet anser sammanfattningsvis att förslaget om kost- nadsersättning bör bli föremål för en grundlig överarbetning.

Även Sveriges hantverks- och industriorganisation, med vilken Sveri- ges köpmannaförbund instämmer, tar i sitt yttrande upp skatteproces- sen och näringsidkares ställning därvid enligt rättshjälpslagen. Organi- sationen uppehåller sig vid den utjämning som under senare år skett i synsättet företagare _— anställda. Enligt organisationen är den gräns- dragning mellan fysiska personer i allmänhet och fysiska personcr som får sin utkomst såsom företagare. som blir resultatet av utredningens hänvisning till rättshjälpslagen, inte motiverad. Organisationen önskar att ställningstagande beträffande rättshjälp sker liberalt så att rätts- hjälp i taxeringsprocess också kan komma ledare och ägare av mindre och medelstora företag till del.

LRF anför beträffande fastighetsbildningsärenden att lantbrukare i huvudsak inte kan påräkna hjälp enligt rättshjälpslagen. Förbundet före- slår därför att kostnadsersättning skall utgå i fastighetsbildningsärenden om det på grund av förhållandena skulle anses obilligt att markägaren själv står för sina kostnader.

Lantmäteristyrelsen anför att part i fastighetsbildningsärenden till skillnad från förvaltningsärenden i allmänhet i princip får stå för kost- nad för myndighetens utredning i fastighetsbildningsärende. Vad nu an- förts kan tala för att utredningskostnader i fastighetsbildningsärenden

• Sida 138
•  Original

Prop. 1972: 132 133

i vissa fall borde kunna ersättas inom rättshjälpssystemet. Lantmäteristy- relsen anser emellertid att förslaget om att enbart utredningskostnader som hänför sig till sakkunnigt biträde skall kunna ersättas inte innebär en sakligt motiverad avgränsning av ersättningsberättigade kostnader. Ersättningsmöjligheten skulle bl. a. bli beroende av fastighetsbildnings- myndighetens kompetens i det enskilda fallet. Ersättning till sakkunnigt biträde enligt 4 kap. 34 & FBI. utgör förrättningskostnad. Till förrätt- ningskostnad kan statsbidrag erhållas enligt kungörelsen (1971: 1105) om statsbidrag till kostnader för vissa fastighetsbildningsförrättningar m.m. Statsbidragsbestämmelserna fyller i princip samma funktion som utredningens förslag avser att tillgodose. I samband med gällande stats— bidragsbestämmelsers tillkomst anförde departementschefen att det med fog kunde ifrågasättas om de intressen som bär upp bidragsbestäm- melserna skulle tillgodoses på detta sätt. Enligt lantmäterist):relsens me- ning finns anledning att närmare utreda om statsbidragsbestämmelsernas syften kan tillgodoses inom ramen för rättshjälpssystemet.

Mot de av utredningen framlagda förslagen om ersättning i vissa fall för inställelsekostnad har inte riktats någon invändning under remissbe- handlingen. Socialstyrelsen och kammarrätten i Stock/101171 vill utvidga ersättningsreglerna till att omfatta inställelse inför barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd (social centralnämnd) eller företrädare för dessa. 50- cialstyrelsen anför i denna fråga att huvudregeln bör vara att den en— skilde, som blir föremål för ingripande eller som kallas till förhör så långt det är rimligt hälls skadeslös. Även om nämnden ibland har mot- tagning någon kväll i veckan händer det enligt socialstyrelsen inte så säl- lan att enskilda ombeds besöza nämndens expedition under dagtid. I nykterhetsvårdsärenden förekommer hembesök endast i begränsad ut- sträckning. I de till ytan mycket stora kommuner som numera finns i landet och som blir ännu fler då kommunsammanslagningen år 1974 är fullbordad kan det för personer som bor långt från centralorten ibland krävas dyrbara resor och extra kostnader för uppehälle för att komma till och från nämndens lokaler. Ett kvällsbesök hos nämnden är i många fall omöjligt att företa utan övernattning i centralorten. Det vore därför enligt socialstyrelsen rimligt att. i likhet med vad som gäller i förvalt- ningsdomstolarna, kostnader för resor och uppehälle ersätts. I varje fall bör enligt styrelsen sådana kostnader ersättas om de överstiger vad som är att anse som normala inställelsekostnader. — Kammarrätten ! Stock- holm anför liknande synpunkter. Krin1inalvårdssryrelsen vill utvidga er- sättningsreglerna till att också omfatta övervakares inställelse till sam- manträde med övervakningsnämnd eller annan nämnd inom kriminal- vården.

• Sida 139
•  Original

Prop. 1972: 132 139

2.6. Författningsregleringen

2.6.1. Utredningen

Utredningen anser att starka skäl talar mot att ta in regler om offent— ligt biträde i rättshjälpsiagen. Institutet offentligt biträde i ärenden enligt PsykL, BvL, UtlL. osv. företer visserligen vissa likheter med institutet offentlig försvarare i brottmål. Det bör emellertid understrykas att de ärenden i vilka offentligt biträde skall kunna utses inte ät att jämställa med brottmål. I ärenden enligt ovan avsedda lagar är det fråga om att tillgodose ett aktuellt vårdbehov eller att ompröva frågan om någons vis- telse här i landet. Redan med hänsyn härtill synes det olämpligt att i ett gemensamt avsnitt i rättshjälpslagen föra samman bestämmelserna om offentlig försvarare och annan rättshjälp i brottmål med bestämmelserna om offentligt biträde i vissa administrativa ärenden. För denna stånd- punkt talar också det förhållandet att enligt rättshjälpslagen biträde i brottmål aldrig kan erhållas annat än i form av offentlig försvarare. som skall utses när rätten funnit behov av sådan försvarare föreligga, medan i ärenden som kan leda till administrativt frihetsberövande den enskilde enligt utredningens förslag på ett förberedande stadium (hos nykterhets- nämnd och barnavårdsnämnd) skall kunna erhålla rättshjälp i form av biträde enligt rättshjälpslagen och det först på ett senare stadium skall ankomma på högre myndighet att ta ställning till frågan om behov av offentligt biträde föreligger.

Reglerna om offentligt biträde är tillämpliga endast på ett fåtal sär- skilda områden av förvaltningen och är även i övrigt så speciella att de inte lämpligen kan fogas in i rättshjälpslagens avsnitt om rättshjälp i allmänhet. I förhållande till de allmänna rättshjälpsbestämmelserna föreligger bl. a. avvikelse därutinnan att enligt utredningens förslag för- ordnande av offentligt biträde skall vara kostnadsfritt, medan den som beviljas rätttshjälp enligt rättshjälpslagen i många fall har att erlägga rättshjälpsavgift. Likaså skall kostnad för utredning. som införskaffas av offentligt biträde, ej till någon del bestridas av den enskilde utan stanna på statsverket. För ärenden enligt UtlL föreslås doek viss särreglering. Vidare skall enligt utredningens förslag offentligt biträde utses av den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som handlägger det ak- tuella ärendet eller målet, medan biträde enligt rättshjälpslagen förordnas av rättshjälpsmyndigheten.

Skall bestämmelserna om offentligt biträde tas in i rättshjälpslagen. blir det nödvändigt att öka ut denna lag med ett speciellt avsnitt röran- de detta begränsade ämnesområde. Härigenom skulle rättshjälpslagen bli mera sväröverskådlig och svårläst än vad nu är fallet. Enligt utredning- ens mening är det systematiskt lämpligast att helt särhålla bestämmel- serna om offentligt biträde från bestämmelserna om biträde enligt rätts- hjälpslagen. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna om offent—

• Sida 140
•  Original

Prop. 1972: 132 140 ligt biträde ges i en särskild lag om offentligt biträde. till vilken hänvis— ning görs i de författningar, enligt vilka sådant biträde skall kunna för- ordnas.

Det valda tillvägagängssättet förutsätter att i 18 & rättshjälpslagen— som handlar om biträde —— införs en bestämmelse av innehåll att bi- träde som avses i paragrafen inte skall förordnas för mål eller ärende, vari enligt särskild föreskrift förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyn- dighet kan utse offentligt biträde. Har biträde förordnats enligt 18 &, t. ex. i ärende inför barnavårdsnämnd, skall förordnandet inte gälla om i samma ärende fråga om omhändertagande för samhällsvård upptas till prövning av länsrätt. I sådant fall har länsrätten att bedöma om det föreligger behov av offentligt biträde. Skulle så vara fallet är det natur- ligt att länsrätten till offentligt biträde i allmänhet förordnar den som förut i barnavårdsärendet haft förordnande som biträde enligt rätts- hjälpslagen.

2.6.2. Remissyttrantlcnu

Utredningens förslag att bestämmelserna om offentligt biträde ges i en särskild lag till vilken hänvisning görs i de författningar enligt vilka sådant biträde skall kunna förordnas tillstyrks av bl.a. socialstyrelsen. psykiatriska nämnden, kammarrätten i Göteborg och länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bolins samt Järnt— lanzls län. Härvid framhålls i några yttranden att förslaget har den för- delen att institutet offentligt biträde lätt kan utsträckas till nya områden. Flertalet av de övriga remissinstanserna lämnar utredningens förslag i denna de] utan erinran.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, kantnmrrc'itten i Stockholm och föreningen Sveriges tingsrättsdomare är dock kritiska mot utredningens förslag. Hovrätten finner att den lagstiftningsmetod som utredningen använt givit ett mycket sväröverskådligt resultat. Genom utredningens förslag blir nämligen de materiella reglerna om rättshjälp i här ifråga— varande förvaltningsärenden uppdelade på tre lagar, den särskilda för- valtningslagen, lagen om offentligt biträde och rättshjälpslagen. I sam- ma ärende kan alla lagarna bli tillämpliga. Hovrätten anser att man i vart fall bör ta in reglerna om offentligt biträde i ett särskilt avsnitt i rätts- hjälpslagen.

Även kammarrätten i Stockholm finner utredningens förslag svåröver— skådligt. Kammarrätten anser inte att vad som anförts mot att införa be- stämmelserna om offentligt biträde i rättshjälpslagen är särskilt tungt vägande. Tvärtom syns det kammarrätten vara till fördel om bestäm- melserna om rättshjälp och offentligt biträde kan infogas i samma lag. Detta skulle bidra till större överskådlighet av hithörande bestämmel- ser och förenkla tillämpningen. Dock bör enligt kammarrätten ifråga— kommande specialförfattningar innehålla vissa bestämmelser om offent-

• Sida 141
•  Original

Prop. 1972: 132 _ 141

ligt biträde liksom även en hänvisning till rättshjälpslagen. Kammarrät— ten ifrågasätter vidare om det inte av praktiska skäl är önskvärt att in— stitutet offentligt biträde omnämnes även i FL och FPL. Dessa lagar bör innehålla upplysning om att offentligt biträde i vissa fall kan förordnas åt enskild part. — Föreningen Sreriges tingm'ättsdonzare har i huvudsak samma uppfattning. Föreningen föreslår att reglerna om offentligt bi- träde införs mellan 40 å och 41 & rättshjälpslagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den föreslagna samordnings- regeln mellan instituten biträde enligt rättshjälpslagen och offentligt bi- träde är erforderlig men att det uppenbarligen för undvikande av otill- fredsställande situationer måste förutsättas att offentligt biträde förord- nas i de fall biträde enligt rättshjälpslagen tidigare. varit förordnat.—Lik- nande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Hallands län.

2.7. Kostnaderna för reformen 2.7.1 Utredningen

Offentligt biträde. Enligt uppgifter som inhämtats från länsstyrelserna utgjorde antalet under år 1968 anhängiggjorda intagnings- och återin- tagningsärenden enligt NvL ?. 372. Av uppgifterna framgår emellertid att förhör hållits i endast 905 av dessa ärenden eller ca 38 procent. Om institutet offentligt biträde införs, får det antas att detta kommer att be- gagnas huvudsakligen i fall då förhör anordnas. En stor del av ären- dena även sådana däri förhör förekommcr, får antas vara så klara, att anledning ej finns att förordna offentligt biträde. Å andra sidan torde redan möjligheten att få offentligt biträde förordnat föranleda att be- gäran därom framställs i rätt stor utsträckning. Det synes troligt att länsrätterna finner sig böra tillmötesgå sådan begäran, åtminstone i fall där någon tvekan om utgången kan råda. Enligt vad som inhämtats torde tendensen inom nykterhetsvården på senare år ha varit att man mera inriktat sig på hjälpåtgärder än på tvångsintagning i vårdanstalt. Någon ökning av antalet tvångsintagningsfall efter år 1968 torde det därför knappast vara anledning att räkna med. Med anledning härav bör antalet fall enligt NvL, där offentligt biträde kan komma att för- ordnas, kunna uppskattas till 500 för år.

Enligt motsvarande uppgifter rörande barnavårdsärenden utgjorde antalet underställningsärenden 1 199. Endast i 277 av dessa eller 23 pro- cent hölls förhör. Viss ökning av antalet fall under senare år än 1968 torde ha inträtt. Antalet barnavårdsärenden, däri offentligt biträde kan komma att förordnas, torde därför kunna uppskattas till 400 för år.

I fråga om utlänningsärendena framgår att antalet ärenden rörande verkställighet av förpassning, förvisning eller utvisning vilka avgjorts av länsstyrelserna under år 1968 utgjort 1 161 och att antalet förhör ut- gjort 67. Förordnande av biträden i utlänningsärenden hos länsstyrel-

• Sida 142
•  Original

Prop. 1972: 132 142

serna har förekommit i begränsad utsträckning och de belopp som utgått i ersättning till biträden har varit obetydliga. Antalet utlänningsärenden hos olika myndigheter torde ha ökat väsentligt sedan 1968. Då biträde redan nu kan förordnas i utlänningsärenden. skall vid kostnadsberäk- ningen hänsyn tas endast till den ökning av antalet ärenden med förord- nat biträde som kan uppkomma genom utredningens förslag. Ökningen beräknas till 400 ärenden per år.

I fråga om mentalsjukvården saknas hållpunkter för att bedöma det antal ärenden, vari offentligt biträde kan tänkas bli förordnat. Enligt ut- redningens mening torde antalet bli relativt begränsat.

Vid beräkning av kostnaderna bör beaktas att i åtskilliga fall, därest offentligt biträde ej kunnat förordnas. biträde i stället skulle ha förord— nats enligt rättshjälpslagen och sålunda kommit att på den vägen be- lasta statsverket. Kostnaderna för offentligt biträde kommer alltSå att delvis motsvaras av en minskning i kostnaderna för den allmänna rätts- hjälpen.

Även om reservation måste göras för bcräkningarnas osäkerhet bör antalet fall av förordnande av offentligt biträde kunna antas ej komma att överstiga ?. 000 om året och kostnaden kunna uppskattas till mellan 0,5 och 1 miljon kronor.

Utredningens förslag om kostnadsersättning avser kostnader för in- ställelse inför myndighet i vissa fall. Inställelsekostnadsersättningen be- gränsar sig till ett fåtal myndigheter och utgör närmast en komplettering till eljest gällande bestämmelser om ersättning för sådan kostnad. Några belopp av betydenhet är det inte fråga om.

Ersättning för utredning i förvaltningsärenden skall enligt förslaget inbegripas under förmånerna enligt rättshjälpslagen och ersättas av all- männa medel. Att ange något belopp för vad dessa kostnader kan upp- skattas till är ej möjligt. Kostnaderna kommer att ingå i vad som erford— ras för rättshjälpsreformen och kan inte antas utgöra någon större del- post i totalkostnaden för denna reform.

Endast länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län har berört utredningens förslag ur kostnadssynvinkel. Länsstyrelsen i Söderman- lands län understryker att det av statsfinansiella skäl inte är möjligt att på kort tid genomföra alla de kostnadskrävandc reformer på snart sagt alla områden varom förslag redan framlagts eller är att vänta. Läns- styrelsen framhållcr att de mest angelägna reformerna måste prioriteras och att reformerna i många fall bör ske successivt. Länsstyrelsen finner även de av utredningen framlagda förslagen böra prövas inte minst ur statsfinansiell synpunkt, då de enligt länsstyrelsen föreligger stor risk för att ett genomförande av förslagen i oförändrat skick kan leda till betyd— ligt större utgifter än utredningen synes ha förutsatt.

• Sida 143
•  Original

Prop. 1972: 132 . 143

Länsstyrelsen i Hallands län menar tvärtom att statsverket ej torde komma att åsamkas särskilt stora kostnader för offentliga biträden, ef- tersom behovet av sådana biträden framför allt torde komma att göra sig gällande i sådana angelägenheter där biträde skulle ha kunnat er- hållas inom ramen för den allmänna rättshjälpslagen.

3 Bistånd till svenska medborgare i utlandet m. 111.

3.1 Nuvarande ordning m. m.

3.1.1. Utrikesförvaltningens bistå;tdsverkst'unhet

Regler om denna biståndsverksamhet finns i Kungl. Maj:ts instruk- tion (1967: 83) för utrikesrepresentationen (IFUR) och i de med stöd av denna instruktion av ministern för utrikes ärendena den 2 maj 1967 utfärdade allmänna föreskrifterna för utrikesrcprcsentation (AFUR). I 36 & IFUR finns särskilda regler för bistånd åt svensk medborgare som genom beslut av utländsk domstol eller annan myndighet berövats sin frihet och i 35 & bestämmelser om bistånd åt svensk medborgare som i utlandet råkat i nöd eller annan svårighet. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden lämnas i 36 & AFUR rörande. bistånd i brottmål m. m. och i 35 & rörande sociala biståndsärenden. Särskilda bestämmelser om eko- nomiskt bistånd åt sjöfolk finns dessutom i 53—55 åå förordningen (1928z49) angående beskickningar och konsulat (FBK) samt i 53— 55 så i den allmänna instruktion för beskickningar och konsulat (IBK), som den 15 februari 1928 utfärdats av ministern för utrikes ärendena.

Mottagare av bistånd. Enligt gällande regler skall bistånd i princip endast lämnas svenska medborgare (35 och 36 55 IFUR). Vissa undan- tag finns emellertid. Av 50 & IFUR och 55 & AFUR framgår sålunda att bistånd under vissa förutsättningar kan lämnas även till flykting eller statslös person. 1 51 & IFUR och 56 % AFUR anges vidare att svenska beskickningar och konsulat skall bistå medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge i enlighet med vad som överenskommits med dessa stater. I art. 31 i samarbetsöverenskommclsen den 23 mars 1962 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (SÖ 1962: 14 och 1971: 12) stadgas i detta hänseende att befattningshavare, som tillhör en fördragsslutande parts utrikestjänst och tjänstgör utanför de nordiska länderna, skall i den mån det är förenligt med hans tjänste- åligganden samt hinder inte möter från tjänstgöringslandets sida bistå jämväl medborgare i annat nordiskt land, om detta saknar representa— tion på den ifrågavarande orten.

Slutligen gäller enligt 53—55 %% FBK och 53—55 %% IBK vissa sär- skilda regler om bistånd till svenskt och även utländskt sjöfolk.

I fråga om socialt bistånd gäller olika regler för svenska medborgare som är bosatta i Sverige och svenska medborgare med stadigvarande

• Sida 144
•  Original

Prop. 1972: 132 144

hemvist utomlands (emigranter). Beträffande de senare föreligger mera begränsade möjligheter att lämna bistånd.

Förutsättningar för bistånd. I fråga om bistånd i brottmål stadgas i 36 & IFUR att beskickning och konsulat skall tillse att bistånd lämnas den som genom beslut av utländsk domstol eller annan myndighet be— rövats sin frihet. Enligt de därtill anknytande bestämmelserna i 36 % AFUR skall bistånd lämnas så snart beskickning eller konsulat erhåller kännedom om att svensk medborgare inom beskickningens eller kon- sulatets verksamhetsområde anhållits eller häktats i avvaktan på för— undersökning eller rättegång eller på annat sätt berövats sin frihet i samband med brott. Också i andra fall av frihetsberövande skall be- skickning eller konsulat i mån av möjlighet lämna bistånd.

Det anges i 36 % AFUR att det ibland även i fall då den misstänkte inte är anhållen eller häktad är önskvärt att beskickning eller konsulat på begäran bistår svensk medborgare som lagförs inför utländsk dom- stol eller annan utländsk myndighet. Det påpekas slutligen att bistånd också skall kunna lämnas svensk medborgare i samband med utvisning, när utvisningen bedöms medföra allvarliga nackdelar för den som drabbas av åtgärden.

Enligt 35 & IFUR skall beskickning eller konsulat lämna ekonomiskt och annat bistånd till svensk medborgare som råkat i nöd eller annan svårighet.

I 35 & AFUR tilläggs att beskickning och konsulat, innan försträck— ning lämnas, bör övertyga sig om att sökanden verkligen befinner sig i nödställd belägenhet c. d., vilket innebär att han skall sakna erforder- liga medel för kost och logi och/eller för återresa till Sverige. Personer som sedan längre tid utan giltiga skäl har underlåtit återbetala eller göra avbetalningar på tidigare erhållen försträekning bör endast efter särskilt bemyndigande av utrikesdepartementct erhålla ekonomiskt bi- stånd.

Vidare föreskrivs i 35 % AFUR att myndigheten bör förvissa sig om att fallet inte är sådant att verksamhetslandet har skyldighet att bistå svensk medborgare som under vistelse där blivit nödställd. Sådan skyl- dighet föreligger enligt vissa internationella överenskommelser om so- cial trygghet m. m.

Förfarandet. Det nuvarande systemet innebär att medel utlämnas som försträckning. Biståndsgivningcn skapar alltså en privaträttslig relation mellan staten och biståndstagarcn. Den senare är skyldig att till staten återbetala det belopp han erhållit som försträekning. I enlighet härmed har i såväl 35 som 36 %& AFUR uppställts krav på att den som erhåller bistånd skall underteckna biståndsansökan med återbetalningsförbin- delse. Undantag från detta krav kan dock i fråga om bistånd i brottmål o. d. göras, när oöverstigliga hinder föreligger.

Begäran om ekonomiskt bistånd skall enligt 35 & AFUR i allmänhet

• Sida 145
•  Original

Prop. 1972: 132 145

innehålla uppgift om personer i Sverige som förmodas vara villiga att till utrikesdepartementet inbetala det av den nödställde önskade be- loppet cller att garantera återbetalning. Ibland förutsätts för att bistånd skall få lämnas. att ett motsvarande belopp inbetalats till utrikesdepar— tementet eller att säkerhet ställts för beloppet.

Som allmän regel gäller enligt 35 & IFUR och 35 % AFUR att eko- nomiskt bistånd inte skall lämnas utan bemyndigande av utrikesdepar- tementet i varje särskilt fall. För att underlätta utrikesmyndigheternas handläggning av biståndsärenden har emellertid ett förenklat förfaran- de införts för bistånd av mindre omfattning. Sålunda har utlandsmyn- digheterna genom särskilda anvisningar erhållit generellt bemyndigande att lämna ekonomiskt bistånd intill vissa av departementet för olika fall fastställda maximerade belopp och under uttryckligt beaktande av de villkor som därför uppställts.

Även vid bistånd som består i att ge anhållen, häktad eller åtalad person försvarare, annat rättegångsbiträde eller tolk skall enligt 36 ;S AFUR som regel utrikesdepartementets bemyndigande inhämtas.

Utgår ekonomiskt bistånd till medborgare i annat nordiskt land, skall den biståndssökande, om det över huvud taget är möjligt, under- teckna en skuldförbindelse som skall översändas till den biståndssö- kandes egen närmaste utlandsmyndighet eller till hans hemlands ut- rikesdepartemcnt i och för restitution.

Biståndets omfattning. När det gäller person som anhållits eller häk- tats i avvaktan på förundersökning eller rättegång eller på annat sätt berövats sin frihet i samband med brott, skall beskickning eller kon- sulat enligt 36 & AFUR lämna honom det bistånd som är påkallat med hänsyn till brottets art, polis- och rättegångsväsendets tillstånd och om- ständigheterna i övrigt. Också i andra fall av frihetsberövande skall beskickning eller konsulat i mån av möjlighet lämna motsvarande bi- stånd. Även om den som berövats friheten inte begärt utlandsmyndig- hetens hjälp skall den ingripa.

Bistånd av detta slag skall främst avse kostnaderna för försvarare, annat rättegångsbiträde eller tolk. Det kan emellertid också ifråga- komma att enligt föreskrifterna i 35 & AFUR försträeka den som är berövad friheten smärre penningbelopp för behövlig kostförbättring, cigarretter, korrespondens osv.

Även för den som utan att vara anhållen eller häktad lagförs inför utländsk domstol eller annan utländsk myndighet bör enligt 36 & AFUR beskickningens eller konsulatets bistånd i första hand lämnas genom utseende av försvarare eller annat rättegångsbiträde som kan föra den misstänktes talan.

Omfattningen av det bistånd som lämnas åt nödställd är beroende av en allmän skälighetsbedömning. Enligt 35 & IFUR skall bistånd lämnas i den omfattning som är skälig med hänsyn till omständighe-

• Sida 146
•  Original

Prop. 1972: 132 146

terna. Biståndets primära syfte är enligt 35 & AFUR att utgöra hjälp till självhjälp. Det sägs därför att den nödställde i första hand bör uppmanas att själv söka skaffa fram medel för att kunna resa tillbaka till sin hemort i Sverige eller för att reglera skulder som han nödgas ikläda sig eller som han redan ådragit sig på platsen. Lämnas ändå försträckning för att täcka kostnaderna för hemresan, skall kostna- derna beräknas efter billigaste färdsätt.

Särskilda regler gäller enligt 35 & AFUR för bistånd till emigranter. Dessa regler gäller bistånd vid repatriering, bistånd vid sjukdom och periodiskt understöd.

I 53 & FBK finns bestämmelser om bestridande av kostnader för sjömäns sjukvård, underhåll eller fortskaffning och i 54 % FBK om bestridande av kostnader för sjömäns begravning.

I fråga om bistånd till medborgare i annat nordiskt land förutsätts normalt att i ärenden av större omfattning eller av rättslig karaktär kontakt tas med och instruktioner inhämtas från närmaste utlands- myndighet för den biståndssökandes hemland eller, om nödvändigt, detta lands utrikesdepartement. I de fall då man på grund av omstän- digheterna måste handla utan föregående instruktion, kan en utlands- myndighet i första hand tillämpa sitt eget lands instruktion för utri- kesrepresentationen även om biståndet därigenom skulle få ett innehåll som avviker från vad den biståndssökande skulle ha erhållit om hans hemlands regler tillämpats.

Återbetalningsskyldighet. Den som erhållit ekonomiskt bistånd en- ligt nuvarande regler är principiellt återbetalningsskyldig för det be- lopp han erhållit. I vissa fall kan dock eftergift av fordringen ske. Sålunda får enligt kungörelsen (1953: 475) om eftergift i vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet (eftergiftskungörelsen), utrikesdepartementets understödsnämnd på framställning av chefen för departementets arvs- och ersättningsbyrå (numera konsulära byrå) besluta att helt eller delvis efterge skuldbe- lopp som förskotterats av statsmedel som ekonomiskt bistånd. En när- mare redogörelse för de principer som härvid tillämpas lämnas i det följande.

I fråga om återbetalning av kostnader för bistånd i brottmål e.d. enligt 36 & IFUR gör sig särskilda synpunkter gällande. Några ut- tryckliga regler om återbetalningsskyldigheten finns emellertid inte, och detta har skapat en viss oklarhet om vilka principer som bör följas och vilka organ som bör besluta. I stort sett kan dock sägas att en praxis utbildats, enligt vilken återkrav sker när den tilltalade dömts för det brott för vilket han anhållits, häktats eller åtalats, medan man avstår från att framställa återkrav i de fall där han frikänts för brottet. I de sistnämnda fallen brukade tidigare meddelas särskilda beslut av Kungl. Maj:t innebärande att kostnaderna skulle bestridas av stats-

• Sida 147
•  Original

Prop. 1972: 132 147

medel. Det har också förekommit att ärenden av detta slag behandlats av understödsnämnden. Någon fast praxis rörande handläggningen av dessa ärenden har inte utbildats.

[ de fall då bistånd utgår till medborgare i annat nordiskt land inom ramen för det nordiska konsulära samarbetet skall gottgörelse alltid lämnas av vederbörandes hemland. Det blir därför inte aktuellt att svenska staten i sådana fall gör gällande återkrav mot medborgare i annat nordiskt land.

Eftergiftskungörclsen m. m. Som redan har nämnts kan utrikesdepar- tementets understödsnämnd med stöd av eftergiftskungörelsen besluta att helt eller delvis efterge skuldbelopp som förskotterats av statsmedel som ekonomiskt bistånd. Enligt kungörelsen skall nämndens beslut grundas på hänsyn till gäldenärens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter. Vidare kan enligt kungörelsen chefen för arvs- och er- sättningsbyrån (numera konsulära byrån) besluta om eftergift, när han finner det uppenbart att kostnaderna för indrivning av statsverkets fordran inte skulle stå i rimligt förhållande till fordringens storlek.

Den till grund för eftergiftskungörelsen liggande propositionen (1952: 209) hade föregåtts av en utredning av 1946 års sjömanskommitte', som den 7 februari 1952 avgav en promemoria. Kommittén uttalade i denna promemoria att det var oförenligt med grunderna för modern svensk sociallagstiftning att ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet återkrävdes i de fall, då biståndstagarcns ekonomiska förhållanden var sådana att återbetalning i ett motsvarande fattigvårdsfall inte skulle krävas, samt föreslog att fordran för belopp, vilket lämnats som eko- nomiskt bistånd av utlandsmyndighet, skulle kunna efterges enligt i huvudsak samma grunder, som om beloppet utgetts som fattigvård. I propositionen anslöt sig ministern för utrikes ärendena till denna upp- fattning och erinrade om att bistånd åt nödställda i utlandet i åtskilliga fall hade samma sociala funktion som fattigvårdshjälp. Det syntes där- för med hänsyn till biståndstagaren inte vara rimligt att beloppet åter- krävdes i sådana fall, då krav på återbetalning av fattigvård under i övrigt lika förhållanden inte skulle framställas.

Sedan fattigvårdslagen ersatts av socialhjälpslagen upptogs princi- perna för eftergiftskungörelscns tillämpning på nytt till bedömnning i en proposition till riksdagen (1957: 165). Propositionen var grundad på en framställning av utrikesdepartementets understödsnämnd om änd- ring av de i 1952 års proposition intagna riktlinjerna för eftergifts— kungörelsens tillämpning. I den nya propositionen uttalade ministern för utrikes ärendena att han fann det angeläget att principerna för till- lämpningen av eftergiftskungörelsen bringades i överensstämmelse med socialhjälpslagens principer. Ett genomförande av dessa principer i fråga om biståndsverksamheten i utlandet skulle innebära att frågan om eftergift av lämnat biståndsbelopp skulle avgöras efter samma grunder

• Sida 148
•  Original

Prop. 1972: 132 148

som, om mottagaren vid tiden för hjälpbehovet befunnit sig i Sverige, skulle ha gällt för prövningen av huruvida återbetalningsskyldighet för lämnad socialhjälp skulle ha förelegat. Vissa modifikationer var emeller- tid erforderliga. Sålunda borde t. ex. eftergift av biståndsbelopp icke ifrågakomma, när mottagaren befann sig i en väsentligen självförvållad nödsituation utomlands.

För underStödsnämnden har Kungl. Maj:t utfärdat en instruktion av den 29 juni 1950 (ändrad den 5 juni 1953). Av instruktionen framgår att nämnden består av fyra ledamöter, utsedda av ministern för utrikes ärendena för högst tre år i sänder. Suppleanter för envar av ledamöterna utses för samma tid. Ministern förordnar ordförande i nämnden. Vid förfall för ordföranden inträder dennes suppleant som ordförande. Nämnden är beslutför, då samtliga ledamöter eller, vid förfall för leda- mot, dennes suppleant är närvarande. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. Sekreterare i nämnden utses av ministern för utrikes ären- dena. Nämnden kan överlåta till ordföranden och sekreteraren eller någon av dem att på dess vägnar handlägga ärenden, vilka befinns kunna avgöras i sådan ordning. Denna delegationsmöjlighet har utnytt- jats på så sätt att ordföranden och/"eller ordförandens ställföreträdare, som tillika är nämndens sekreterare, har bemyndigats att i vissa fall själva besluta i ärenden om eftergift av belopp om högst 500 kronor. Slutligen föreskrivs i instruktionen att besvär inte får föras över under- stödsnämndens beslut.

3.1.2 Bistånd [' brottmål enligt rättegångsbalken 171. m.

Skilda bestämmelser i RB syftar till att ge den som är misstänkt för brott ekonomiska lättnader för att han skall kunna tillvarata sin rätt. Huvudregeln är visserligen att han själv får bestrida kostnaderna för sitt försvar, men olika slag av kostnader kan förskotteras av allmänna medel, och detta gäller oberoende av den misstänktes ekonomiska villkor.

Enligt 21 kap. 3 % tredje stycket RB skall offentlig försvarare för- ordnas, om den misstänkte inte har utsett försvarare eller om försvarare som har utsett avvisas och domstolen på grund av sakens beskaffenhet eller av annat Skäl finner att hans rätt inte kan tillvaratas utan biträde. Den som är anhållen eller häktad har en ovillkorlig rätt till offentlig försvarare. Den offentliga försvararen har enligt 21 kap. 10 & första stycket RB rätt till arvode och ersättning av allmänna medel. Rätten fastställer arvodet och ersättningen. När det gäller kostnad för vittne och för skriftligt bevis som den misstänkte själv har påkallat gäller som huvudregel att den misstänkte själv får svara för kostnaden. Han kan emellertid hemställa att rätten självmant föranstaltar om bevisning- en. Har rätten självmant inkallat vittne eller föranstaltat om skriftlig be- visning förskotteras kostnaden av allmänna medel. Ersättningens stor-

• Sida 149
•  Original

Prop. 1972: 132 149

lek bestäms av rätten. Kostnad för sakkunnig som på den misstänktes be- gäran har utsetts av rätten förskotteras också av statsverket.

Även beträffande frågan vem "söm slutligen skall svara för de kost- nader som utgår av allmänna medel finns bestämmelser i RB. I mål vari åklagare för talan skall den tilltalade, om han döms för brottet, enligt 31 kap. 1 5 första stycket RB i dess lydelse enligt lagen (1972: 430) om ändring i rättegångsbalken, som träder i kraft den 1 juli 1973, till statsverket återbetala bl. a. vissa kostnader som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel. De kostnader som anges i bestäm— melsen är ersättning för den tilltalades inställelse vid rätten under för— undersökningen, till vittne eller sakkunnig. kostnad för annan bevis- ning under förundersökningen eller rättegång, ersättning eller arvode till offentlig försvarare och hämtning av den tilltalade till rätten. Den tilltalade är dock inte skyldig att betala mer än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för kostnadsbidrag vid allmän rätts- hjälp. Ersättningsskyldigheten kan jämkas om kostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor.

Frikännes den tilltalade. skall han inte åläggas återhetalningsskyldig- het.

Om den tilltalade genom att utebli från rätten eller inte iaktta före- läggande. som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårds- löshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för statsverket, är han enligt 31 kap. 4 5 första stycket RB skyl- dig att ersätta sådan kostnad, hur rättegångskOStnaden i övrigt än skall bäras.

Bestämmelserna i rättshjälpslagen om rättshjälp åt misstänkt i brott- mål ger dessutom personer i små ekonomiska omständigheter ytterligare förmåner. De praktiskt viktigaste förmåner som här kommer i fråga giiller rätten till ersättning för inställelsekostnad och för bevisning.

3.1.3 Internationella överenskommelser om socialt och medicinskt bi- stånd.

I december 1953 undertecknade Sverige tillsammans med Europa- rådets övriga medlemsstater förutom två provisoriska avtal om social trygghet en europeisk konvention om social och medicinsk hjälp (se prop. 1955:53 och SFS 1955:563). Konventionen är uppbyggd på principen att varje land inom Europarådet skall likställa medborgare från de andra medlemsstaterna med sina egna medborgare vid tillämp- ning av lagstiftning om social och medicinsk hjälp (art. i). Med så- dan hjälp avses enligt art. 2 med visst undantag all hjälp som enligt bi- ståndslandets lagstiftning utgår till personer som saknar det underhåll och den värd de behöver. Det bistånd som från svensk sida skall lämnas

• Sida 150
•  Original

Prop. 1972: 132 150

enligt konventionen följer sålunda i första hand av socit't'thjälpslagen (1956: 2) och lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Den likställdhet i fråga om social och medicinsk hjälp som konven- tionen föreskriver gäller endast vid lovlig vistelse i annan medlemsstat. Enligt art. 11 anses utlänning uppehålla sig lovligen i fördragsslutande stat så länge han innehar giltigt uppehållstillstånd eller annat föreskrivet tillstånd. Biständslandet har att betala kostnaderna för hjälpen (_art. 4). Staterna är skyldiga att hjälpa varandra med att ta ut kostnaderna från personer som är underhållsskyldiga mot eller i övrigt har ekonomiska förpliktelser mot den som fått hjälp.

I art. 6—10 behandlas frågan om hemsändning av den som behöver hjälp. Hemsändning får enligt huvudregeln inte ske enbart av det skälet att hjälpbehov uppstått. Regleringen i detta hänseende syftar bl. a. till att hindra hemsändning av person som genom lång tids vistelse e ler eljest har anknytning till vistelselandet. Kostnaderna för hemsändningen till hemlandets gräns betalas av det hemsändande landet.

Vid sidan av regler om hur uppehållstiden i bistantlslandet skall be- räknas innehåller konventionen ett antal bestämmelser av teknisk na- tur. I art. 15 föreskrivs att de fördragsslutande staternas myndigheter" skall bistå varandra vid tillämpningen av konventionen.

Enligt ett tilläggsprotokoll till konventionen jämställs flykting med medborgare i fördragsslutande stat. Det gäller vid tillämpning av kon- ventionens allmänna bestämmelser (art. l_——5) men givetvis inte i fråga om hemsändningsreglerna.

Konventionen medger att två eller flera stater träffar överenskon- melser som är fördelaktigare för hjälpmottagaren (art. 18).

Konventionen har hittills ratificerats av Belgien, Danmark. Frankrike. Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxem- burg, Malta, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien.

I förhållandet mellan de nordiska länderna gäller vidare konventionen den 15 september 1955 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet. Konventionen ratificerades av Sverige den 6 april 1956 och trädde för svenskt vidkommande i kraft den 1 no- vember 1956 (se prop. 1956: 17 och SFS 1956: 491). Denna konven- tion syftar till en likställdhet mellan egna medborgare och medborgare i annat nordiskt land vid tillämpning av lagstiftning om social trygghet.

3.1.4. Statistiska uppgifter

Bistånd i brottmål m. m. I det följande lämnas en översikt över antalet fall av svenska medborgare som under senare år häktats i utlandet så- som misstänkta för brott. Vidare anges de belopp som utbetalats av utrikesmyndigheterna för att tillförsäkra dem ett tillfredsställande rätts- skydd. Det rör sig nästan helt om arvoden och andra ersättningar till deras försvarare. I många fall har sådana kostnader betalats av de

• Sida 151
•  Original

Prop. 1972: 132 . . | 151

misstänkta eller av anhöriga till dem. Eftersom utrikesdepartementet ibland förmedlat betalningarna, är beloppens storlek delvis kända. och de har angetts nedan i en särskild kolumn. Självfallet är dock statistiken på denna punkt inte fullständig eftersom sådana belopp som betalats utan utrikesförvaltningcns medverkan inte är medräknade.

År Antalet frihets- Försvararkostnad Försva rarkostnad bet. berövanden bet. av UD av den misstänkte eller av anhöriga 1969 95 22 381:— 30 233:— 1970 78 24 336: -— 10 600:-— 1971 l09 13 320:— 23 755:—

Socialt bistånd. Storleken av utrikesdepartementets utgifter för socialt bistånd till andra än sjömän och för återbetalda biståndsbelopp under budgetåren 1967568—1970/71 framgår av följande sammanställning. som också innehåller uppgifter om statsverkets fordran för icke återbe- talda bidragsbelopp vid varje budgetårs slut samt om storleken av de belopp som eftergetts under varje budgetår.

Budgetår Utbetalt Återbetalt 1967/68 1 691 3421— 1 170 998:— 1968/69 1 981 6331— 1 607 557:— 1969/70 2 212 668:— 1 853 864:— 1970/71 2 291 099:—— 2 149 926:— Budgetår Icke återbetalt belopp Eftergivet belopp vid budgetårets utgång under budgetåret 1967/68 520 344:— 3 656:— 1968/ 69 894 420:— 20 543:— 1969/70 1 253 223:— 51 979:— 1970/71 1 394 3962— 22 753:—

Det bör anmärkas att det utbetalda beloppet och det återbetalda be- loppet under ett och samma budgetår inte är helt jämförbara eftersom återbetalning i viss utsträckning sker först under följande budgetår. En del av det återbetalda beloppet under varje budgetår avser således bi- dragsbelopp som utbetalats under tidigare budgetår. En överslagsberäk- ning avseende de fyra angivna budgetåren visar emellertid att över 80 % av de utbetalade beloppen återbetalas till statsverket.

3.2. UD-promemorian

I promemorian framhålls att det, när det gäller bistånd till svenska medborgare som anhålls eller häktas eller som åtalas för brott i utlan- det, är naturligt att ta upp de principer som bör gälla till förnyat över- vägande i ljuset av den rättshjälpsreform som håller på att genomföras.

I fråga om biståndsverksamheten i övrigt anförs, att denna numera har fått en sådan omfattning och betydelse att det är lämpligt att de viktigaste bestämmelserna fastslås i lag. En lagreglering medför också

• Sida 152
•  Original

Prop. 1972: 132 152

vissa praktiska fördelar, bl. a. genom att man kan avskaffa det nu till- lämpade, komplicerade förfarandet som bygger på att biståndstagarna undertecknar särskilda skuldförbindelser.

F. 11. gäller vissa särskilda bestämmelser om bistånd till sjömän. Så- dana särregler förutsätts komma att i vissa avseenden bestå även i framtiden. Vid sidan härav bör emellertid enligt promemorian de all- männa reglerna om bistånd åt svenska medborgare vara tillämpliga även på sjömän.

I promemorian betonas att det är ett viktigt rättssäkerhetskrav, att den som anhålles, häktas eller eljest berövas friheten får möjlighet att framlägga de omständigheter som talar till hans förmån och att i övrigt försvara sig. Han får inte av ekonomiska eller andra skäl hindras från att få biträde av en jurist eller att framlägga bevisning och få till stånd utredning som talar till hans fördel.

I förfaranden inför svensk domstol är dessa önskemål tillgodosedda framför allt genom reglerna om offentlig försvarare i brottmål. Det måste enligt promemorian vara ett rimligt önskemål, att svenska med- borgare som tillfälligt befinner sig i utlandet erhåller ett tillfredsställan- de rättsskydd om de berövas friheten eller åtalas för brott i det land där de vistas. Ibland tillgodoses detta genom de regler som gäller i lan- det i fråga. Det kan sålunda enligt landets lag eller enligt internationella överenskommelser föreligga en möjlighet att i vistelselandet kostnads— fritt eller till nedsatt kostnad erhålla bistånd av en försvarare av till- fredsställande kvalitet. Dessa möjligheter bör i första hand utnyttjas. Först om ett tillfredsställande rättsskydd inte erbjuds på detta sätt, av- ses den svenska utlandsmyndigheten skola ingripa och tillse att den an- hållne eller den tilltalade erhåller ett rättsskydd som såvitt möjligt sva- rar mot de krav som uppställs i ett svenskt brottsmålsförfarande.

Det kan enligt promemorian inte utan vidare krävas att samma för- måner skall beredas de svenska medborgare som inte har sitt hemvist i Sverige (emigranter). Sådana svenskar har en svagare anknytning till Sverige. Det bör emellertid inte vara uteslutet att svenska utlandsmyn- digheter när särskilda skäl föreligger finansiellt bistår även sådana svenskar när de berövas friheten eller åtalas.

Liksom enligt nuvarande bestämmelser föreslås bistånd kunna utgå, förutom till svenska medborgare, även till flyktingar och statslösa med hemvist i Sverige. Däremot saknas skäl att i lagen reglera den bistånds- verksamhet som svenska utlandsmyndigheter enligt överenskommelse med övriga nordiska länder svarar för gentemot medborgare i dessa länder, eftersom det här endast är fråga om bistånd som inom ramen för det nordiska konsulära samarbetet lämnas för den stats räkning, vari biståndstagaren är medborgare.

Rätten till ett tillfredsställande rättsskydd vid frihetsberövanden före- slås skola gälla oavsett frihetsberövandenas art och oavsett vilken myn-

• Sida 153
•  Original

Prop. 1972: 132 . 153

dighet som förordnar ont frihetsberövandena. Det kan röra sig om an- hållande eller häktning på grund av misstanke om brott, men det kan också vara fråga om omhändertagande för psykiatrisk vård eller i vård- anstalt för alkoholmissbrukare e. d. Rättsligt bistånd skall också kunna lämnas vid åtal för brott, även om den tilltalade inte är anhållen eller häktad, varvid det dock skall krävas att det är fråga om en mera in- gripande påföljd. Bistånd föreslås vidare kunna ges i utvisningsärenden i fall, där utvisning skulle medföra allvarliga olägenheter för den utvi- sade.

Bistånd skall utgå i sådan utsträckning att den person som behöver finansiell hjälp erhåller ett tillfredsställande rättsskydd. De regler som gäller för motsvarande förfaranden i svensk rätt får därvid tjäna till vägledning.

Enligt nuvarande regler har biståndet karaktären av en försträckning. Att bygga återbetalningsskyldigheten på en civilrättslig skuldförbindelse medför emellertid enligt promemorian vissa olägenheter. Exempelvis kan civilrättsliga ogiltighetsregler aktualiseras. Systemet med skuldför- bindelser lämpar Sig inte heller för omyndiga eller andra personer som saknar rättshandlingsförmåga. Det kan i vissa fall vara svårt eller rent av omöjligt att få en återbetalningsförbindelse av en person som berö- vats friheten, och det ifrågasätts i promemorian om det f. n. finns nå- .gon rättslig grund för att i sådana fall återkräva biståndsbeloppet. Här- till kommer att systemet med skriftliga förbindelser medför onödigt ad- ministrativt arbete. Av dessa skäl föreslås i promemorian att återbetal— ningskraven baseras direkt på en föreskrift i lagen. Det blir då tillräck- ligt att biståndstagaren undertecknar ett kvitto som bevis för att han mottagit biståndsbcloppet.

Biståndet skall enligt förslaget särskilt avse arvode och annan ersätt- ning till försvarare, rättegångsbiträde, ombud eller tolk samt kostnader för utredning och bevisning. Andra kostnader, t.ex. för kostförbättring under fängelsevistelse, skall däremot behandlas enligt reglerna för so- cialt bistånd. För vissa kostnader skall i princip bistånd över huvud inte utgå. Dit hör t. ex. kostnader för böter och skadestånd. I princip avses inte heller bistånd skola utgå till erläggande av borgensbelopp vid domstol, men undantagsvis kan omständigheterna vara sådana att bi- stånd bör lämnas även för sådant ändamål. Gränsdragningen mellan socialt bistånd och rättsligt bistånd antas på det hela taget inte behöva skapa alltför stora svårigheter. Däremot kan det ibland vara oklart för vilket ändamål bistånd i ett särskilt fall har utgått, särskilt när bistånd samtidigt har lämnats av anhöriga. För vissa sådana fall föreslås att en presumtionsregel tillämpas innebärande bl.a. att anhörigas inbetalning skall anses ha använts i första hand till bestridande av utgifter, för vilka statsbidrag inte bör utgå. När det gäller skyldigheten att till statsverket återbetala medel som utbetalats som bistånd till en person som berövats

• Sida 154
•  Original

Prop. 1972: 132 154 friheten eller åtalats föreslås de regler bli vägledande som gäller för motsvarande förfaranden i Sverige. Detta innebär i fråga om den som varit anhållen, häktad eller åtalad att återkrav i allmänhet inte bör framställas, om det rättsliga förfarandet mynnar ut i en frikännande dom. Vid fällande dom bör en bedömning göras med ledning av hc- stämmelserna i 31 l:a-1. ] & RB.

Om särskilda skäl föreligger skall dock biståndstagaren enligt prome- morian kunna åläggas återbetalningsskyldighet även om han frikänts eller återbetalningsskyldighet inte skolat åläggas honom med en analo— gisk tillämpning av 31 kap. 1 & RB. Om han sålunda genom vårdslöshet eller försummelse vållat särskild kostnad i rättegången, bör detta vara en särskild grund för att ålägga honom återbetalningsskyldighet.

I promemorian tas vidare upp det fallet att det trots förekomsten av en fällande dom av utländsk domstol föreligger allvarliga tvivel om att den dömde har begått det brott för vilket han dömts. I sådana undan- tagsfall anser man det vara oskäligt att låta biståndstagaren återbetala kostnaden i rättegången och ett undantag från principen om återbetal- ningsskyldighet anges därför vara motiverat i dessa fall.

Det bör enligt promemorian också observeras att svensk domstol vid bestämmande av arvode och annan ersättning till offentlig försvarare skall pröva om ersättningen är skälig och att åklagaren har skyldighet att tillvarata statsverkets ekonomiska intressen, om han anser att dom- stolen tillerkänt försvararen en alltför hög ersättning. Motsvarande kon- troll kan inte från svensk myndighets sida utövas över arvodena till för- svarare i förfarande inför utländsk domstol. Det framhålls att när sta- ten genom reglerna i 31 kap. RB under vissa förhållanden avstår från att återkräva kostnader från den enskilde, en viktig förutsättning är att dessa kostnader inte överstiger vad som med hänsyn till omständighe- terna kan anses skäligt. I vissa främmande länder kan särskilt advokat- kostnaderna komma att uppgå till synnerligen höga belopp och det sägs vara tveksamt om staten bör genom lag generellt vara ålagd att stå för sådana kostnader oavsett deras storlek. Bl. a. skulle detta kunna leda till att utländska advokater betingar sig alltför höga arvoden. Om kostna- derna i ett särskilt fall blir oskäligt höga, bör därför enligt promemorian partiell återbetalningssky[dighet i viss utsträckning kunna åläggas den enskilde, även om han frikänts. Möjligheten bör användas tämligen sparsamt, eftersom resultatet annars blir att den enskilde åläggs betal- ningsskyldighet just i de fall, då han på grund av kostnadernas storlek är i särskilt behov av ekonomiskt bistånd från det allmännas sida.

I promemorian tas vidare upp det fall att den som varit anhållen el- ler häktad friges utan åtal eller att väckt åtal läggs ner eller dom av annan anledning inte kommer till stånd. Om åtalet läggs ner på grund av att den tilltalade inte längre betraktas som skyldig, skall frågan om återbetalningsskyldigheten bedömas på samma sätt som om han blivit

• Sida 155
•  Original

l'rop. 1972: 132 155

frikänd. I—Iar målet inte fullföljts på grund av att den tilltalade uteblivit från rättegången, bör han däremot i allmänhet anses återbetalningsskyl- dig. Det framhålls emellertid att omständigheterna kan vara mycket skiftande, varför frågan om återbetalningsskyldighet skall föreligga i fall där skuldfrågan inte blivit slutligt prövad bör bli föremål för diskre- tionär prövning i varje särskilt fall.

När det gäller kostnader i andra förfaranden än brottmål bör enligt förslaget återbetalningssl-gyldighet kunna åläggas den enskilde efter vad som anses skäligt. De regler som kommer att gälla beträffande offentligt biträde i förvaltningsärenden föreslås tjäna till vägledning även vid bi- stånd utomlands. Liksom när det gäller brottmålen bör dock med hän- syn till de skiftande förhållandena utomlands lämnas ett visst utrymme för en diskretionär prövning i varje särskilt fall.

I promemorian diskuteras frågan om inte ränta eller avgift borde utgå i samband med att utrikesförvaltningen lämnar ekonomiskt bistånd. Med hänsyn till frågans ringa betydelse och till de administrativa svårigheter som skulle vara förknippade med ett ränte- eller avgiftssystem anses det inte finnas skäl att för närvarande införa en förpliktelse för biståndsta- garna att betala ränta på erhållna belopp eller särskild avgift. I beslut. varigenom någon åläggs återbetalningsskyldighet, skall dock kunna fast- ställas att dröjsmålsränta skall utgå, om inte betalning sker inom viss tid.

När det gäller förutsättningama för utgivande av socialt bistånd till svenskar i utlandet saknas enligt promemorian skäl att göra någon sak- lig ändring i de regler som nu gäller. Bistånd föreslås sålunda skola lämnas svensk medborgare som råkat i nöd eller annan svårighet. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare tillämpningsföre- skrifter. I dessa bör bl. a. anges att bistånd skall kunna vägras personer som tidigare har missbrukat möligheten att erhålla sådant bistånd.

I princip skall endast svenska medborgare komma i fråga för socialt bistånd av detta slag. Framför allt åsyftas svenska medborgare med hemvist i Sverige. För svenska medborgare med hemvist utanför Sverige (emigranter) föreslås emellertid bistånd kunna utgå under vissa förut- sättningar som får närmare anges i de av Kungl. Maj:t utfärdade före- skrifterna. Liksom enligt gällande regler skall socialt bistånd få utgå till flyktingar och statslösa med hemvist i Sverige. I kraft av det nor- diska konsulära samarbetet kan bistånd lämnas medborgare i de övriga nordiska länderna.

En grundläggande regel bör enligt promemorian vara, att den som är i behov av ekonomiskt bistånd i första hand skall tillvarata de möjlig— heter till sådant bistånd som kan finnas i vistelselandet på grund av dess egen lagstiftning eller på grund av internationella överenskommelser. Svenskt bistånd bör lämnas endast i den mån behovet inte kan täckas på sådant sätt.

Utöver de förut berörda olägenheter som är förknippade med att åter-

• Sida 156
•  Original

Prop. 1972: 132 156

betalningsskyldigheten bygger på en civilrättslig skuldförbindelse nämns i fråga om det sociala biståndet, att det i vissa fall av tidsskäl inte är möjligt att få särskilda skuldförbindelser av de hjälpbehövande. Så kan vara fallet då i en nödsituation (krigsutbrott, oroligheter, naturkatastrof e. d.) svenska medborgare måste evakueras med största snabbhet och utan onödiga formaliteter. Det bedöms därför av olika skäl angeläget att införa uttryckliga lagbestämmelser som direkt reglerar återbetalnings- skyldigheten. Det räcker då att biståndstagaren undertecknar ett kvitto som bevis för att han mottagit beloppet eller att utlandsmyndighetcn på annat sätt styrker vilket belopp som utbetalats.

Återbetalningsskyldighet i fråga om socialt bistånd bör enligt prome- morian också i fortsättningen principiellt anses åvila biståndstagaren. Han skall dock kunna begära eftergift eller jämkning av skulden. Avgö- rande för om en sådan ansökan skall bifallas skall vara en helhetsbe- bedömning av biståndstagarens ekonomiska och sociala situation, varvid inte endast förhållandena vid det tillfälle då biståndet utgavs utan även därefter inträffade förändringar skall tillmätas betydelse. Som exempel nämns att ekonomiskt bistånd tämligen ofta utgår till studerande som vid biståndstillfället saknar såväl tillgångar som inkomster. Hinder skall inte föreligga att göra återkrav gällande mot dem, om de vid återkravs- tillfället har tillgångar eller uppbär inkomster. Inte heller finns fog för eftergift i fall där biståndstagaren utan att ha medel för sitt uppehälle begett sig till utländsk ort, där han inte kunnat påräkna försörjning.

När skäl föreligger skall möjlighet finnas att utan ansökan efterge eller jämka en återkravsfordran. Enligt promemorian kan det ibland vara att föredra, att fordringen avskrivs utan att slutligt efterges, fram- för allt i fall då ingen eller ringa möjlighet föreligger att utfå betalning eller då indrivning av fordringen skulle förorsaka mer arbete och kost- nad än vad som kan anses skäligt. Vid förändrade förhållanden kan då fordringen på nytt göras gällande mot biståndstagaren och om denne självmant inbetalar skuldbeloppet, kan statsverket tillgodogöra sig detta.

Enligt 33 & socialhjälpslagcn är den biståndstagare som inte har fyllt 16 år i princip befriad från återbetalningsskyldighet. I promemorian er- inras emellertid om att bistånd enligt den föreslagna lagen kommer att kunna utgå i många fall då socialhjälp enligt socialhjälpslagen skulle ha varit utesluten. Det kan röra sig om personer som har ordnade ekono- miska förhållanden men som saknar likvida medel i det främmande land där de för tillfället befinner sig. Utlandsmyndighetens bistånd har sålunda i åtskilliga fall karaktären av hjälp ur ett tillfälligt dilemma. Mot den bakgrunden anförs att det saknas skäl att medge personer un- der 16 år en generell befrielse från återbetalningsskyldighet.

Har bidrag utgått till en underårig men återfår inte statsverket belop- pet från denne, uppkommer frågan om den underåriges föräldrar eller andra vårdnadshavare skall vara återbetalningsskyldiga gentemot stats-

• Sida 157
•  Original

Prop. 1972: 132 157

verket. Enligt 36 & socialhjälpslagen föreligger sådan skyldighet för för- äldrar till barn under 16 år i viss begränsad omfattning. ,.

I promemorian framhålls att det, när det gäller bistånd som utges till underåriga personer i utlandet, föreligger ett särskilt skäl att ålägga vårdnadshavaren ett ekonomiskt ansvar. Särskilt pass för barn under 18 år får nämligen inte utfärdas utan medgivande av barnets vårdnads- havare, såvida inte synnerliga skäl föreligger att inte kräva sådant med- givande. Vidare gäller att pass som utfärdats för barn under 18 år kan återkallas av passmyndigheten på begäran av barnets vårdnadshavare. Med hänsyn till vårdnadshavarens vidsträckta möjlighet att hindra barn under 18 år från att inneha pass och bege sig till utlandet bedöms det i promemorian som rimligt att han åläggs ett särskilt ansvar i de fall då den omyndigc efter att med hans medgivande ha erhållit pass beger sig till utlandet och där får ekonomiskt bistånd och att åldern 18 år tilläm- pas som gräns för vårdnadshavarens ansvar gentemot statsverket för sådant bistånd. Emellertid föreligger ingen fullständig rätt för vårdnads- havaren att förhindra att den som är under 18 år kommer i besittning av pass. När synnerliga skäl föreligger, kan sålunda pass utfärdas utan vårdnadshavarens medgivande. Vidare kan förekomma att den under- årige utan att inneha pass beger sig till utlandet. Slutligen kan erinras om att passtvånget är avskaffat i förhållande till övriga nordiska län- der och i framtiden kan komma att avskaffas i förhållande till flera länder. Möjlighet bör finnas att i undantagsfall befria vårdnadshavaren från ansvar, vilket föreslås ske genom att fordringen efterges.

Beträffande frågan om skyldighet bör föreligga för ena maken att återbetala biståndsbelopp som den andra maken erhållit kan sägas att det står bäst i överensstämmelse med ett modernt synsätt att inte ålägga makarna ett sådant ansvar för varandras skulder.

I promemorian nämns att det undantagsvis kan förekomma att ut- landsmyndighet, utan att framställning föreligger eller på begäran av anhörig eller annan, lämnar bistånd till person som råkat i ett nödläge. Med hänsyn till att ekonomiskt bistånd utgår endast i fall då ett verk— ligt behov föreligger och till att det står i överensstämmelse med all- männa rättsgrundsatser att den som hjälpts ur ett nödläge har återbe- talningsskyldighet för erhållet bistånd föreslås återbetalningsskyldighet föreligga också i sådana fall. Skulle den undantagsvis te sig oskälig, får eftergift ske.

En annan fråga som tas upp i promemorian är om betalningsskyldig- het för det bistånd som utgått i vissa fall skall åläggas tredje man. En- ligt nuvarande regler skall biståndssökande i vissa fall lämna uppgift på personer i Sverige som förmodas vara villiga att till statsverket in- betala det önskade beloppet eller garantera återbetalning. I den mån utrikesförvaltningens biståndsskyldighet föreligger oberoende av garanti anses det i promemorian inte motiverat att begära sådan. Vidare anförs

• Sida 158
•  Original

Prop. 1972: 132 158

att om bistånd från andra synpunkter är motiverat så bör ett grundläg- gande socialt bistånd lämnas oavsett om den som är i behov härav har möjlighet att skaffa sig borgen eller annan garantiförpliktelse från tred- je man. I sådana fall föreslås alltså att man i fortsättningen avstår från att begära garanti.

Annorlunda förhåller det sig om en betalning eller utfästelse från tredje mans sida i visst fall gör det möjligt för statsverket att ge en nöd— ställd person bistånd i större utsträckning än som behövs för att av- hjälpa de rent elementära behoven. En garantiförpliktelse kan exempel- vis göra det möjligt att förskottera kostnaden för en resa med dyrare färdsätt än som annars skulle ha använts. Garantiförbindelse från tred- je mans sida bör enligt promemorian begäras endast när det är fråga om att ge bistånd till högre belopp än som är normalt eller förmåner för vilka bistånd annars inte skulle ha utgått. I sådana fall konstitueras återbetalningsskyldighet för den som utställt förbindelsen. Även om ga- rantiförbindelscn i sådana fall inte skulle avse mera än ett belopp mot— svarande skillnaden mellan det totala biståndet och det bistånd som un- der alla förhållanden skulle ha utgått kan det enligt promemorian med hänsyn till svårigheten att göra en sådan beräkning i många fall vara av praktiska skäl motiverat att låta biståndsförbindelsen omfatta hela biståndsbeloppet. Det föreslås att liksom hittills en garanti får formen av en proprieborgen.

Biståndsärendena föreslås liksom hittills handläggas av beskickningar och konsulat. Utlandsmyndighet skall dock liksom nu i princip inte få lämna ekonomiskt bistånd utan bemyndigande av utrikesdepartementet i varje särskilt fall. Ett bemyndigande innefattar ett angivande av om- fattningen av det ekonomiska biståndet eller beräkningsgrunden härför. I fråga om biståndsbelopp av mindre omfattning kan dock utlandsmyn- digheterna erhålla ett generellt bemyndigande.

En rätt att anföra besvär mot utlandsmyndighets beslut i bistånds- ärenden har visserligen en begränsad praktisk betydelse men bör enligt promemorian ändå föreligga. Talan föreslås skola föras i kammarrät- ten.

När det gäller bistånd som utgått i brottmål eller annat rättsligt för- farande skall som förut nämnts företas en prövning i varje särskilt fall av frågan om den enskilde skall åläggas återbetalningssky[dighet eller om statsverket skall slutligt stå för kostnaden. Denna prövning innefat- tar bl. a. en analogisk tillämpning av bestämmelser i RB, vilka normalt tillämpas av svensk domstol. I fråga om socialt bistånd har däremot föreslagits att principiell återbetalningsskyldighet skall åligga bidrags- tagaren. Ibland skall återbetalningsskyldighet dessutom åvila hans vård- nadshavare. I vissa fall uppkommer emellertid fråga om eftergift av återbetalningskravet och prövningen av denna fråga måste anförtros en myndighet som genom sin sammansättning är lämpad för denna upp- gift.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1972: 132 159

Det kunde enligt promemorian i och för sig medföra vissa fördelar om prövningen i båda de nämnda fallen anförtroddes samma myndig- het. Bl. a. skulle det i de fall då en person av utlandsmyndighet erhållit dels bistånd för att tillgodose sina rättsliga intressen dels socialt bistånd vara en fördel om hans skyldighet att återbetala de olika beloppen be- dömdes av ett och samma organ. Emellertid anförs att man inte kan bortse från att de två typerna av bistånd är av olika art och att en vik- tig principiell skillnad föreligger emellan dem såtillvida som det i fråga om socialt bistånd blir en bedömning av om en existerande fordran skall efterges i ett enskilt fall. medan det beträffande det rättsliga bi- ståndet måste bedömas i varje särskilt fall om en skuld skall åläggas den enskilde eller inte. Starka skäl sägs därför tala för att prövningen i de båda fallen sker enligt skilda procedurer och av skilda organ.

När det gäller bedömningen av återbetalningsskyldighet för finan- siellt bistånd i brottmål eller annat rättsligt förfarande diskuteras möj— ligheterna att lägga avgörandet på en domstol eller att anförtro upp- giften åt det föreslagna domstolsverket. Båda möjligheterna avvisas un- der hänvisning till att dessa myndigheter skulle bli tvungna att till led- ning för sina avgöranden införskaffa skilda sakuppgifter från utrikes- departementets rättsavdelning. I stället föreslås att beslutanderätten läggs direkt på chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, där man har den största kunskapen om fakta av betydelse för de beslut som skall fattas. Visserligen har chefen för rättsavdelningen en fortlöpande kontakt med biståndsärenden av detta slag genom att ge utlandsmyn- digheterna instruktioner om det bistånd som skall ges, men detta anses inte kunna åberopas som ett skäl mot att han får bedöma frågan om bidragstagarens återbetalningsskyldighet i samma ärenden.

Det framhålls att såväl principiella juridiska synpunkter som sociala element skall beaktas i bedömningen av återbetalningsskyldigheten. Det sägs därför inte vara naturligt, att sedan chefen för rättsavdelningen fat- tat sitt beslut. frågan om eftergift av statsverkets fordran skulle kunna underställas utrikesdepartementets understödsnämnd, som i övrigt har att besluta i frågor om eftergift av belopp som lämnats i ekonomiskt bistånd. Chefens för rättsavdelningen beslut föreslås därför, om det vinner laga kraft, vara ett slutligt avgörande i frågan om återbetalnings- skyldighet föreligger. Beslutet skall vara direkt exigibelt. Av rättssäker— hetsskäl skall beslutet kunna överklagas. Det föreslås få ske i kammar- rätten.

När det gäller proceduren vid handläggningen av frågor om eftergift av belopp som lämnats som socialt bistånd anförs i promemorian bl. a. följande. De grundläggande bestämmelserna om verksamheten hos den förut berörda utrikesdepartementets understödsnämnd finns i Kungl. Maj:ts instruktion 29 juni 1950 för utrikesdepartementets understöds- nämnd. Genom eftergiftskungörelscn har nämnden blivit behörig att

• Sida 160
•  Original

Prop. 1972: 132 160

besluta om eftergift, helt eller delvis, av belopp som av utlandsmyndig- het lämnats i ekonomiskt bistånd. Enligt kungörelsen skall nämndens beslut fattas på framställning av chefen för utrikesdepartementets arvs— och ersättningsbyrå (numera konsulära byrå). Att en sak föreläggs för nämnden kan vara föranlett av att den återbetalningsskyldige begärt befrielse, men chefen för konsulära byrån kan också utan sådan fram— ställning hänskjuta en sak till nämnden. Erfarenheterna av understöds— nämndens befattning med eftergiftsärendena är enligt promemorian po- sitiva och det anses därför ändamålsenligt att nämnden även fortsätt- ningsvis får handlägga dessa.

Enligt förslaget bör understödsnämnden i första hand pröva ansök- ningar om jämkning eller eftergift. När skäl föreligger skall den emel- lertid också kunna ex officio pröva om återbetalningsskyldighet skall jämkas eller efterges. Förvaltningslagens bestämmelser blir tillämpliga. Beträffande förfarandet när nämnden ex officio tagit upp en fråga om eftergift eller jämkning av återbetalningsskyldighet framhålls i prome— morian, att om nämnden finner skäl föreligga till jämkning eller efter- gift, särskilt beslut skall fattas i frågan. Om den däremot anser att ford- ringen inte bör jämkas eller efterges, bör, till skillnad mot vad som gäl- ler när prövningen skett i anledning av yrkande, något formellt beslut inte meddelas utan krav framställas eller indrivningsåtgärder vidtas på samma sätt som om nämnden inte prövat frågan om jämkning eller eftergift.

Nämnden föreslås liksom hittills få överlåta till ordföranden och sek- reteraren eller någon av dem att på nämndens vägnar handlägga ären- den, vilka befinnes kunna avgöras i sådan ordning. Det anges att nämn- den hittills utnyttjat möjligheten till delegation på det sättet att ordfö- randen och/eller ordförandens ställföreträdare, som tillika är nämndens sekreterare, bemyndigats att själv besluta i ärenden om eftergift av be- lopp om högst 500 kronor. Enligt eftergiftskungörelsen har chefen för konsulära byrån fått rätt att besluta om eftergift av fordringar i fall där han finner det uppenbart att kostnaderna för indrivning inte skulle stå i rimligt förhållande till fordringens storlek. Det föreslås att en lik- nande bestämmelse, som ger understödsnämndens ordförande beslu- tanderätt och som bör inbegripa även avskrivning av fordringen, får gälla även framdeles. De nu nämnda bestämmelserna föreslås bli upp- tagna i instruktion för understödsnämnden eller annan av Kungl. Maj:t utfärdad författning. I promemorian framhålls att en konsekvens av att återbetalningsskyldighetcn enligt den föreslagna lagen kommer att grundas direkt på en lagbestämmelse och inte på en skriftlig betalnings— utfästelse är, att statsverket för indrivning måste använda sig av ansö— kan om betalningsföreläggande i stället för lagsökning. Detta bedöms inte medföra någon allvarlig olägenhet.

Understödsnämndens beslut kan f.n. inte överklagas. Under hänvis-

• Sida 161
•  Original

Prop. 1972: 132 " 161

ning till att nämndens prövning av ett yrkande om eftergift av återbe- talningsskyldighet i princip är av samma karaktär som t. ex. socialnämnds prövning av ett socialhjälpsärende, föreslås i promemorian att talan skali kunna föras även mot understödsnämndens beslut. Talan skall föras hos kammarrätten. [ de fall då understödsnämnden ex officio tar upp en fråga om befrielse från återbetalningsskyldighet men inte finner skäi föreligga till sådan befrielse, finns däremot enligt förSlaget inte skäl att meddela formellt beslut i ärendet, varför någon fråga om besvärsrätt inte uppkommer i dessa fall.

Den föreslagna lagen bör enligt promemorian träda i kraft samtidigt med rättshjälpsreformen och tillämpas på ekonomiskt bistånd som läm- nas efter lagens ikraftträdande. Däremot bör den inte retroaktivt till- lämpas på bistånd som utgetts dessförinnan. I fråga om skyldigheten att återbetala biståndsbelopp som utgått före lagens ikraftträdande skall-. således äldre bestämmelser alltjämt gälla. I fråga om rätten att föra ta— lan mot understödsnämndens beslut i frågor om jämkning eller efter— gift av fordringar skall emellertid de nya bestämmelserna tillämpas även beträffande bistånd som lämnats före lagens ikraftträdande.

3.3. Remissyttrandena

Förslaget har genomgående fått ett välvilligt mottagande. Man fram- håller att det allmänt sett föreligger ett behov av klarhet i fråga om grundläggande principer för bistånd i socialt och rättsligt hänseende till svenska medborgare i utlandet. Från olika håll uttalas att förslaget är väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning samt att den föreslagna ordningen kommer att väsentligt förenkla handläggningen av bistånds- ärenden.

Så gott som alla remissinstanserna finner det värdefullt att bistånds- verksamheten blir reglerad i lag. Därigenom undanröjs betydande olä- genheter både för utlandsmyndigheten och den enskilde. som är förknip- pade med den nuvarande ordningen. Ambassaden i Paris hyser emeller- tid vissa farhågor med anledning av en lagstiftning. Det kan enligt am- bassaden inte uteslutas, att frågans reglering genom lag kan komma att medföra vissa konsekvenser av icke juridisk natur. Många kan komma att betrakta konsulärt bistånd som en i vidare mening medborgerlig rät— tighet. En sådan inställning skulle, om den vann större spridning, kunna få till följd minskad omsorg beträffande den ekonomiska planeringen av utlandsresor. handhavandet av den medförda reskassan samt respek— ten för gästlandets lagar och förordningar. Det kan enligt ambassaden inte uteslutas. att den nya lagen vid sitt ikraftträdande eller i annat sam- manhang kan i massmedia få missvisande publicitet av nu antydd in- nebörd. Det blir angeläget klargöra att den nya ordningen inte innebär en generell ökning av rätten till socialt bistånd utan att det i detta av- seende rör sig om en förändring blott i juridisk-teknisk bemärkelse.

ll Riksdagen 1972. I saml. Nr 132

• Sida 162
•  Original

Prop. 1972: 133 162

Gcnerm'lconsulazcn i London och Istanbul föreslå: att tillämpnings- förcskrifter också i fortsättningen utfärdas av utrikesministern.

Några remissinstanser tar upp frågan om omfattningen av den per- sonkrets som bör komma i åtnjutande av biståndet. Socialstyrelsen framhåller sålunda att en relativt stor grupp av här bosatta utländska medborgare enligt förslaget utesluts från bistånd. När det gäller andra slags hjälpbehov. som uppkommer i utlandet, än de som avses täckas genom den föreslagna lagen, såsom hjälp vid sjukdomsfall, är svenska och utländska medborgare som är bosatta i Sverige jämställda. Detta framgår bl.a. av lagen om allmän försäkring och dess följdförfattning- ar. Enligt 3 & är alla svenska medborgare och de som utan att vara svenska medborgare är bosatta i Sverige. försäkrade enligt lagen. Enligt en särskild kungörelse om ersättning för sjukvård utom riket (SFS 1962: 388) bör varje försäkrad som är bosatt i Sverige få ersättning för läkar— vård och sjukhusvård om han under tillfällig utlandsvistelse blir i be- hov av sådan vård. Sverige har emellertid träffat särskilda överenskom- melser med de nordiska länderna samt Storbritannien och Nordirland varför kungörelsen inte avser vård som meddelas i någon av dessa län- der. Socialstyrelsen anser det mot den bakgrunden vara anmärknings- värt, att de utländska medborgarna som genom sin bosättning i Sverige har anknytning här vid utlandsvistelse inte skall ha samma rättigheter som svenska medborgare vid andra slags hjälpbehov än sjukvård. I vart fall bör enligt styrelsen sådan hjälp som det sociala biståndet innebär dvs. kost och logi och/eller återresa till Sverige i en tillfällig nödställd be- lägenhet utomlands kunna lämnas. Beträffande bistånd vid brottmål torde man möjligen få lägga andra aspekter. Det rättsliga förfarandet kan avse politisk aktivitet, där det ur neutralitetssynpunkt vore olämp- ligt med ekonomisk hjälp. Även ambassaden i Madrid menar att bistån- det bör omfatta andra utlänningar än flyktingar och statslösa som är fast bosatta i Sverige. Många sådana är gifta med svenska medborgare, är försörjningspliktiga gentemot svenskar och betalar skatt i Sverige. Det framhålls att sådana utlänningar vid flera tillfällen erhållit ekonomiskt bistånd vid ambassaden efter samråd med departementet, när det tett sig angeläget att vederbörande snarast möjligt bort kunna återgå till ar- betet och därmed återupptaga försörjningsplikten.

I en del yttranden framställs önskemål om att bosättningsbegreppet definieras i lagtexten. Socialstyrelsen säger att det bör anges efter hur lång tid utomlands man upphör att vara bosatt här i landet i lagens mening. Även ambassaden i Madrid understryker behovet av en defini- tion. Man nämner att det vid ambassaden visat sig att svenskar som i praktiken varit bosatta i Spanien under ett års tid eller längre i själva verket aldrig regelmässigt utflyttat från Sverige av en eller annan anled- ning. Tveksamhet har i sådana fall uppkommit. Kammarrätten i Stock- holm konstatcrar att med begreppet svensk medborgare som inte är bo-

• Sida 163
•  Original

Prop. 1972: 132 . _ 163

satt här i landet åsyftas emigranter. Domstolen förmodar att med emi- granter har avsetts sådana personer. som jämlikt 34 & folkbokförings- förordningen anmält avsikt att bosätta sig stadigvarande i utlandet. Emellertid kan en person vara stadigvarande bosatt utomlands utan att ha gjort sådan anmälan. Begreppet "icke bosatt” bör därför enligt kam- marrätten på något sätt förtydligas. Kammarrätten erinrar om att hit- hörande frågor f. n. är under utredning av Hemvistsakkunniga. General- konruiaret i New York betonar att innebörden av begreppet bosatt va- rierar. Vilken tolkning som än ges anser man det dock klart. att inte alla "icke bosatta” svenska medborgare kan hänföras till kategorin emigran- ter som förutsätts '; promemorian. Som exempel på personer som inte hör till emigrantkategorin anges i USA stationerade tjänstemän såsom Svenska informationskontorets personal, handelssekreterarna och dessas svenska personal, iokalrepresentanter för Turisttrafikförbundet och Sta- tens Järnvägar. Andra exempel på personer som inte utan vidare kan betecknas som emigranter är enligt generalkonsulatet de halvstatliga företagens (Sveriges Radio. The Swedish Industrial Development Cor- poration) företrädare i New York, liksom svenska tidningskorresponden- ter... studerande. forskare. vetenskapsmän och privatanställda med tids- begränsade utlandskontrakt från svenska företag. Också om de med skäl skulle kunna hänföras dit, har de för övrigt ofta lika stark anknytning till Sverige som där bosatta svenska medborgare, statslösa och flykting- ar. Generalkonsulatet anser det därför angeläget att bosättningsvillkoret inte ges en snäv tillämpning. Ambassaden i Rom anför att ett ökande antal flyktingar uppehåller sig i Sverige. Detta ger särskild tyngd åt frågan om dessas rätt till bistånd. Erfarenheten visar enligt ambassaden att praxis i dessa fall många gånger är svårgripbar, vilket främst torde hänga samman med svårigheten att definiera kraven på anknytning till och hemvist i Sverige: när skall en flykting anses ha visat tillräcklig samhörighet med Sverige ifråga om exempelvis vistelsetid? Skall den principen tillämpas att om flyktingen hade kunnat få socialhjälp vid hänvändclse till svensk social myndighet han även bör ha rätt till se- cialt bistånd av utlandsmyndighet på sanuna villkor som svensk mcd- borgare?

De föreslagna ersättningsbestämmelserna när det gäller bistånd i brott- mål har i allmänhet godtagits utan särskild kommentar. Socialstyrelsen framhåller att reglerna i görligaste mån bör överensstämma med inne- hållet i den föreslagna rättshjälpsreformen. Socialstyrelsen förutsätter att lagen om biståndsverksamhet samordnas med hela frågan om rätts- hjälp inom förvaltningsförfarandet. I fråga om biståndets omfattning framhåller generalkottsulatet i New York det angelägna i att bistånds- rätten inte begränsas till frihetsberövande på grund av misstanke om brott. Man belyser sitt påstående med ett fall där generalkonsulatet hjälpte en svensk medborgare som hade inspärrats av de amerikanska

• Sida 164
•  Original

Prop. 1972: 132 164

immigrationsmyndigheterna (på ansökan av militär domstolt. Detta fall. vari ett avsevärt borgensbelopp krävdes för frigivning. ger enligt ge- neralkonsulatet också anledning att uttala tillfredsställelse över att en- ligt promemorian bistånd för betalning av borgen skall undantagsvis kunna beviljas. ! yttrandet tas även upp en annan situation. Under en lång följd av år aktualiserades för generalkonsulatets del frågan om ekonomiskt bistånd till två redan dömda och fängslade personer, som själva krävde resning i målet och på svenskt initiativ begärdes benåda- de. Visst underlag för biståndet i sådant fall finns enligt generalkonsula- tet i AFUR 36 5 c). Man anser det däremot inte klart framgå att eko- nomiskt bistånd får utgå enligt lagförslagets 3 & till svensk medborgare som avtjänar straff. Är så ej fallet, innebär förslaget en inskränkning i utlandsmyndigheternas möjligheter att lämna dömda personer bistånd till rättshjälp.

Frågan om återbetalningsskyldighet i hrottmålsfallen har tagits upp av några remissinstanser. Socialstyrelsen godtar i likhet med övriga remiss- instanser, att man med hänsyn till rättstillståndet i särskilda stater i vissa fall gör undantag från äterbetalningsskyldigheten vid fällande dom. Däremot opponerar man sig mot den i promemorian antydda begräns- ningen av friheten från återbetalningsskyldighet vid frikännande dom. Styrelsen anser det vara tveksamt att frågan om återbetalningsskyldighet avgörs efter skilda normer beroende på vilket land man befinner sig Vid prövningen av en partiell återbetalningsskyldighet bör man enligt styrelsen i vart fall ta hänsyn till den belägenhet vederbörande hjälp- tagare befunnit sig i vid valet av försvarare samt om möjlighet funnits att samråda med den svenska utlandsmyndigheten.

Även Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt och. Malmö rättshjälps— anstalt betonar, att befrielsen från återbetalningsskyldighet vid frikän- nande dom inte får inskränkas, därför att advokatarvodena är särskilt höga. Den senare remissinstansen ifrågasätter om resonemanget i pro- memorian på denna punkt är bärande. Enligt 3 & i lagförslaget är näm— ligen svensk medborgare under vissa förutsättningar berättigad att av beskickning eller konsulat erhålla ekonomiskt bistånd i den utsträckning som erfordras för att han skall beredas tillfredsställande rättsskydd i förfarandet inför den utländska domstolen eller myndigheten. Biståndet skall särskilt avse bl.a. arvode och annan ersättning till försvarare eller rättegångsbiträde. Den utländske advokaten kan alltså alltid räkna med att få sitt arvode ersatt av svenska staten. Om den enskilde enligt svensk lag i viss utsträckning åläggs återbetalningsskyldighet till svenska sta- ten för t. ex. höga advokatarvoden, kan detta enligt rättshjälpsanstalten inte få någon nedpressande effekt på dessa arvoden, vilka statsverket under alla förhållanden får betala. Den enskilde kan inte heller påverka storleken av de advokatarvoden som enligt gängse normer finns i ett

• Sida 165
•  Original

Prop. 1972: 132 165

visst land. Det föreslås därför att tredje stycket i 4 = i lagförslaget ut- går. .

I fråga om förutsättningama för utgivande av socialt bistånd föreslås i promemorian ingen saklig ändring av gällande regler. Endast några få remissinstanser har berört denna fråga. Gcneralkonsulmet i London, som i princip godtar promemorieförslaget i denna del, ifrågasätter om man inte borde terminologiskt och begreppsmässigt skilja på det ekonomiska bistånd. som huvudsakligen utgör en försträckningsrörelse till tjänst åt persoucr i tillfällig penningsförlägenhet och bistånd i sådana fall som tillgodoses genom sociallagstiftning. främst lagen om socialhjälp. Man framhåller att den förra biståndsverksamheten knappast hör till egent- lig social verksamhet. lnte desto mindre gäller i princip samma regler för "*socialfallet” som för den helt välanpassade samhällsmedlemmen. Det kunde vara av viss psykologisk nytta att ta bort termen ”social” beträffande den försträckningsverksamhet som det i verkligheten är fråga om. Ordet kan ge ett intryck av att en rättighet att låna pengar föreligger. Även ordet ”nödställd" ger lätt ett missvisande intryck. En lämplig rubrik till 1 och 2 åå kunde kanske vara "Om ekonomiskt bi- stånd i allmänhet". Den principiella återbetalningsskyldigheten, som på flera sätt skiljer sig från vad som föreskrivs i socialhjälpslagen skulle efter denna terminologiska ändring te sig mera naturlig. Med detta be- traktelsesätt skulle det enligt generalkonsulatet också bli lättare att ac- ceptera införandet av en mindre ersättning till statsverket för den service som försträckningen utgör. ] yttrandet föreslås en föreskrift om en ex- peditionsavgift vid utbetalandc av bistånd. Socialstyrelsen opponerar sig mot uttalandet i promemorian att bistånd skall kunna vägras perso- ner. som tidigare har missbrukat möjligheten att erhålla sådant bistånd varmed enligt styrelsen torde avses exempelvis den som inte ersatt ti- digare utgiven hjälp. Det kan emellertid enligt styrelsens mening ifråga- sättas om det verkligen är möjligt att annat än i undantagsfall vägra bi- stå någon med den hjälp som kan erfordras för återrcsa till Sverige. Den önskvärda och nödvändiga restriktiviteten av verksamheten bör därför i stället gälla möjligheterna att få eftergift av återbetalnings- skyldigheten. Socialstyrelsen föreslår en bestämmelse som motsvarar innehållet i 37 & IFUR, varigenom regleras beskicknings respektive kon- sulats skyldigheter vid svenska medborgares dödsfall utomlands angå- ende kostnader för hemtransport.

När det gäller åläggande av skyldighet att återbetala medel som er- hållits snm socialt bistånd bör enligt socialstyrelsens mening i vissa fall göras andra än rent ekonomiska överväganden. Så är fallet beträffande kostnad för hemtransporter av psykiskt sjuka liksom av alkohol- och läkemedelsmissbrukare. l betydande omfattning förekommer att patien- ter som vårdas i Sverige för psykisk sjukdom eller alkoholism vid upp- repade tillfällen reser utomlands. blir omhändertagna på grund av sin

(1

• Sida 166
•  Original

i'rop. 1972: l32 l66

sjukdom och hemsända. Det ter sig enligt styrelsen inte rimligt att åläg— ga dessa människor någon återbetalningsskyldighet. Om man av huma- nitära eller andra skäl vill förhindra sådana ur rehabiliteringssynpunkt tveksamma resor måste passkungörelsen eller dess tillämpning ändras. Socialstyrelsen tar också upp en annan fråga. Man anser det otill- fredsställande att det av promemorian inte klart framgår. huruvida is- sa där citerade uttalanden rörande anknytning till principerna i fattig- vårdslag respektive socialhjälpslag om återbetalningsskyldigheten allt- jämt skall vara vägledande. Styrelsen framhåller att praxis ifråga om återkrav av utgiven socialhjälp numera markant förändrats. Man av- står nu ofta från krav på återbetalning av utgiven socialhjälp. Social- styrelsen anser dock, att andra överväganden måste läggas på den bi- ståndsverksamhet. som behandlas i promemorian än de som ligger till grund för socialhjälpslagen. främst därför att den hjälp som lämnas svenskar i en nödsituation utomlands inte är av den karaktär eller har det syfte som socialltjälpslagen indicerat". På grund härav och med hän- syn till den alltmer ökande omfattningen av turismen torde en viss re- striktivitet av eftergift av återbetalningsskyldighet vara önskvärd. Det anknytning till socialhjälpspraxis som finns nu bör således enligt social— styrelsens mening omprövas. Göteborgs konzmuns rättshjälpsanstalt me- nar å andra sidan att det sociala bistånd som lämnas svensk medbor- gare ofta har karaktären av socialhjälp och att återbetalningsskyldig- heten i sådana fall så nära som möjligt bör anpassas till de bestämmel- ser, som gäller i socialhjälpslagen om återbetalningsskyldighet. Beträffande formerna för tryggande av återbetalning anför ambassa- den i Paris att det även i fortsättningen är lämpligt att behålla ett for— mellt ansökningsförfarande med tillhörande återbetalningsförbindelse. Det framstår för ambassaden som angeläget, att inte den uppfattningen vinner spridning att man vid utomlands iråkad ekonomisk förlägenhet alltid kan räkna med att på beskickning eller konsulat mer eller mindre automatiskt få utkvittera erforderliga pcnningbelopp. Biståndssökanden bör bibringas det rätta intrycket att biståndets utgivande innebär en extraordinär åtgärd, som måste föregås av föreskriven prövning base- rad på en skriftlig ansökan i vilken kortfattat anges de omständigheter som föranlett den aktuella situationen. Detsamma gäller utfärdandet av skuldförbindelse, en åtgärd som understryker utbetalningens karaktär av en under särskilda förhållanden lämnad försträckning. Generalkon- sulatet [ Istanbul framhåller att den nuvarande ordningen för lämnande av bistånd åt nödställda är synnerligen tillfredsställande. Man förutsät- ter att förfarandet enligt den nya lagen blir lika verkningsfullt. Proce- duren med avfordrande av en biståndsansökan har inte vållat några svå- righeter. Det kan enligt generalkonsulatet ifrågasättas om det är en psykologiskt riktig åtgärd att avskaffa biståndsansökningen. Personen ifråga måste från början göras uppmärksam på att han skall återbe-

• Sida 167
•  Original

Prop. 1972: 132 167

tala hjälpen. Har han inte fyllt 18 år, måste han dessutom vara på det klara med att hans vårdnadshavare blir återbetalningsskyldig. Till det- ta kommer att utlandsmyndigheten måste veta att sökanden befinner sig i nöd eller annan svårighet och som regel måste lita på vederbö- randes skriftliga försäkran härom. ! yttrandet föreslås därför att bi- ståndsansökningen bibehålls.

Malmö rättshjälpsanstalt ställer sig kritisk till förslaget om vårdnads— havares återbetalningsskyldighet. Man menar att i promemorian inte tillräckligt beaktats det fallet att vårdnadshavare lämnat sitt medgivan- de till pass åt barn under 18 år för att användas vid en skolresa till ut- landet, men barnet senare på nytt företar en resa till utlandet, denna gång utan föräldrarnas tillstånd eller vetskap. [ en sådan situation skulle vårdnadshavare kunna bli ersättningsskyldig till statsverket trots att han icke haft skälig anledning att efter barnets skolresa hos passmyndigheten begära återkallande av passet. Detta anser rättshjälpsanstalten innebära ett alltför strängt krav. Annorlunda förhåller det sig när vårdnadshavare utan tillbörlig omtanke släppt iväg barnen till utlandet. Enligt rätts— hjälpsanstaltens mening bör därför vårdnadshavare generellt vara be- friade från ansvar men kunna i undantagsfall — när vårdslöshet från vårdnadshavarens sida visas föreligga — förpliktas att till statsverket återbetala de kostnader den underåriges vistelse i utlandet medfört.

Stockholms län landstings rättshjälpsnämnd anser att åldersgränsen bör sättas till 15 år.

Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalr anser det inte rimligt att åter- betalningsskyldigheten för vårdnadshavare skall gälla i de fall då vård- naden anförtrotts åt en särskilt förordnad förmyndare. Den bör i stål- let begränsas till vårdnadshavare som är underhållsskyldig enligt be- stämmelserna i föräldrabalken. Man ifrågasätter vidare om inte återbe- talningSSkyldigheten bör i överensstämmelse med socialhjälpslagen b:- gränsas till att avse bistånd som lämnats till barn under l6 år.

I detta sammanhang kan nämnas att generalkonsulatet ;" London före- slår, att man till övervägande tar upp frågan om möjlighet att förhind- ra personer över 18 år som missbrukar biståndsmöjligheterna från att inneha pass och på nytt bege sig utomlands.

Både Göteborgs kommuns rättshjälpsanstalt och Malmö rättshjälps- anstalt Opponera: sig mot uttalandet i promemorian att det i många fall kan vara praktiskt motiverat att låta en på frivillig väg utfärdad garantiförbindelse omfatta hela biståndsbcloppet inklusive den del som utgår på grund av lag. Det kan enligt remissinstanserna inte anses vara alltför svårt att göra en skälighetsuppskattning av de kostnader som un- der alla förhållanden skall utgå enligt lag. Garantiförbindelsen bör så- lunda endast omfatta den överskjutande kostnaden.

Enligt promemorian skall återbetalningsskyldighet principiellt åvila biståndstagaren men möjligheter föreligga till eftergift eller jämkning

• Sida 168
•  Original

Prop. 1972: 132 168

av skulden. Ibland skall fordringen kunna avskrivas utan att slutligen efterges. framför allt i fall då ingen eller ringa möjlighet föreligger att utfå betalning eller indrivning skulle förorsaka oskälig kostnad. Av- skriven fordran kan enligt promemorian vid förändrade förhållanden på nytt göras gällande. Malmö rättshjälpsanstall menar. att om ingen eller ringa möjlighet föreligger att utfå betalning för fordringen, det endast undantagsvis kan tänkas komma ifråga att gäldenären självmant helt eller delvis betalar skuldbeloppet. Man föreslår därför att avskriv- ning av fordringen även innebär eftergift. Samma remissinstans ställer sig kritisk till att understödsnämnden, när den ex officio tagit upp en fråga om eftergift eller jämkning av återbetalningsskyldighet men ej funnit skäl till sådan åtgärd, inte bör meddela något formellt beslut härom. Rättshjälpsanstalten anser det opraktiskt att en nämnd prövar en fråga och meddelar beslut endast om prövningen föranleder ett visst resultat. Att en ex officioprövning medfört för den betalningsskyldige negativt resultat kan vara av intresse för denne. Om krav framställes och samtidigt besked lämnas att fråga om jämkning eller eftergift varit föremål för prövning men icke medfört någon ändring av betalnings- skyldigheten, får den betalningsskyldige ett besked som kan tänkas medföra att ett ogrundat yrkande om prövning icke framställes eller att ett välgrundat sådant med angivande av nya omständigheter kom- mer till stånd.

Kammarrätten i Göteborg framhåller att någon besvärsrätt tydligtvis inte skulle finnas när understödsnämnden, med stöd av 8 & sista me— ningen ex officio prövat fråga om jämkning eller eftergift eller i vart fall när nämnden inte medgivit jämkning eller eftergift. I sistnämnda fall skall, enligt promemorian, ”något formellt beslut” inte meddelas. Enligt kammarrättens mening torde nämnden inte kunna underlåta att, när nämnden ex officio prövat sådan fråga, fatta formligt beslut i ären- det och att i övrigt förfara i enlighet med bestämmelserna i FL. Om det skulle anses att bidragstagare inte skall äga rätt att föra talan mot nämndens ifrågavarande beslut torde erfordras att den föreslagna lagen kompletteras med ett stadgande härom.

I några yttranden föreslås med hänsyn till att reglerna om återbe- talningsskyldighet har erhållit olika utformning när hjälpen avser so- cialt bistånd och bistånd i brottmål att utlandsmyndigheten åläggs att i beslutet ange vilket slags bistånd som lämnats.

Slutligen bör nämnas att generalkonsulatet :" Istanbul föreslår, att frå- gan om överförande av utrikesdepartementets kravverksamhet till an- nan myndighet bör tas upp till förnyad granskning.

Promemorians förslag när det gäller behöriga myndigheter har god- tagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ambassa- den i Rom anser det väl motiverat. Några remissinstanser uttalar dock en annan mer.-ing. Socialstyrelsen föreslår sålunda, under hänvisning

• Sida 169
•  Original

Prop. 1972: 132 169

till beslutets vikt för den enskilde. att beslutanderätten när det gäller återbetalning av bistånd i brottmål skall ankomma på understödsnämn- den. Ett ytterligare skäl anges vara att beslutet om det vinner laga kraft skall vara jämställbart i verkställighetshänseende med lagakraftägande dom. Kammarrätten i Göteborg har en liknande uppfattning. Enligt kammarrätten är det angeläget — inte minst med hänsyn till det ”so- eiala element” som enligt utredningen skall beaktas vid bedömningen av återbetalningsskyldigheten — att prövningen av de båda formerna av bistånd sker hos samma organ. Ett skäl härför är också att det be- träffande en och samme person stundom kan vara fråga om såväl so— cialt bistånd som om bistånd i brottmål. Understödsnämnden bör så- lunda anförtros uppgiften att vara beslutsmyndighet. Intet torde emel- lertid hindra att beredningen av ärendena och eventuellt även föredrag- ningen inför nämnden ombesörjs av en befattningshavare inom rättsav- delningen. De vidgade arbetsuppgifter som nämnden under sådana omständigheter får torde enligt kammarrätten medföra att nämnden får sammanträda oftare. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om inte i de fall då — efter beslut av rättsavdelningschefen -—- återbetal- ningsskyldighet bestrids eller återbetalning underlåts under viss tid frågan skall underställas understödsnämndens prövning. Något behov av besvärsrätt över rättsavdelningschcfens beslut föreligger då inte. Inte heller erfordras någon bestämmelse om beslutets exigibilitet. Där- emot bör i lagen anges, att understödsnämndens beslut i dessa ärenden får verkställas i den ordning som gäller för lagakraftägande dom. Ge- neralkonsulatet i Istanbul anser det mest tilltalande, med hänsyn till att biståndsärendena handläggs av utrikesdepartementet och underly- dande förvaltningar, att beslutanderätten när det gäller återbetalnings- skyldighet iäggs utanför utrikesförvaltningen, exempelvis justitiedepar- tementet.

Kammarrätten i Stockholm ansluter sig till förslaget att talan skall få föras mot utlandsmyndighets beslut. Kammarrätten i Göteborg me— nar också den att besvärsrätt i princip bör föreligga i biståndsärenden. Enligt denna kammarrätt talar emellertid vissa skäl för att besvärsrätt inte skall införas mot utlandsmyndighetens beslut titan att det i stället införs en bestämmelse som medger rätt för den enskilde att få nämnda myndighets beslut omprövat av understödsnämnden. Utlandsmyndighet skall visserligen lämna ekonomiskt bistånd till svensk medborgare men myndighetens befogenheter härvidlag är begränsade. Särskilt bemyndi- gande från utrikesdepartcmentet erfordras i vissa fall. Tvekan synes en- ligt kammarrätten ofta kunna råda om beslutande myndighet i dessa bi- ståndsärenden är utlandsmyndigheten eller utrikesdepartementet. Med hänsyn till den begränsade praktiska betydelse en besvärsrätt får i dessa fall anser kammarrätten att talan mot beslut av utlandsmyndighet an- gående utbetalning av ekonomiskt bistånd enligt den föreslagna lagen

• Sida 170
•  Original

Prop. 1972: 132 170

inte skall få föras. Eftersom principiella skäl talar för att en överprövning skall kunna ske anser emellertid kammarrätten att en sådan, efter an- sökan av den som begärt bistånd. bör göras av understödsnämnden. vilken förefaller bättre än kammarrätten vara skickad att i första hand ta ställning till dessa frågor.

Enligt lagförslagets 11 5 skall talan mot beslut som avses i lagen fö- ras hos kammarrätten genom besvär. De båda kammarrätterna erinrar om att detta kommer att få till följd att, med tillämpning av 1 & kun- görelsen (1971: 1200) om kammarrätternas domkretsar m.m., besvär över beslut i biståndsärenden som meddelats av utrikesdepartementets understödsnämnd, av utrikesdepartementet och av chefen för utrikesde- partementets rättsavdelning, skall upptas av kammarrätten i Stockholm under det att besvär över beslut i sådana ärenden som meddelats av svensk utlandsmyndighet skall upptas av kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten i Stockhult); föreslår sådan ändring att samtliga besvärs- mål enligt lagen prövas av en och samma kammarrätt.

4.2. Rättshjälp för utredningskostnader i förvaltningsärenden

Som kostnad för allmän rättshjälp anses bl.a. bevisning vid allmän domstol och nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma un- der sådan domstols eller skiljemäns prövning och som inte är förvalt- ningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under förvaltnings- myndighets prövning. Ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol utgår med skäligt belopp enligt domstolens bestämman- de. I angelägenhet som inte handläggs vid domstol beslutar biträde om utredning. Har biträde inte förordnats beslutar rättshjälpsnämnden. Har biträde genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rätts- hjälpen, skall detta beaktas vid bestämmande av ersättningen till bi- trädet.

Frågan om den allmänna rättshjälpen skall täcka även utrednings- kostnader i förvaltningsärenden lämnades öppen i det genom prop. 1972:4 framlagda och av riksdagen nu antagna förslaget till rätts- hjälpslag. Frågan ansågs böra utredas ytterligare av utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden. Utredningen har i sitt nu framlagda betänkande föreslagit att utredningskostnader i förvaltningsärenden princip skall omfattas av den allmänna rättshjälpen. Kostnaderna bör enligt utredningen behandlas på samma sätt oberoende av om de upp- kommit i ett hos förvaltningsmyndighet anhängigt ärende eller i ange- lägenhet som ännu ej lett till förfarande hos myndighet. Enligt utred- ningen bör emellertid när det gäller utredningskostnader i förvaltnings- ärenden uppställas särskilda garantier för att kostnaderna hålls inom en nödvändig ram. Utredningen föreslår därför en regel att biträdet, innan han fattar beslut om utredning som kan antas medföra mera betydande kostnad, har att inhämta godkännande av rättshjälpsnämnden.

Utredningens förslag har allmänt godtagits under remissbehandling- en. I ett par remissyttranden har dock ifrågasatts om den föreslagna ordningen innebär tillräckliga garantier mot onödig och alltför dyrbar utredning och föreslagits att biträdet alltid skall inhämta rättshjälp-5- nämndens medgivande.

För egen del biträder jag förslaget att utredningskostnader i förvalt- ningsärenden skall omfattas av den allmänna rättshjälpen. Som utred- ningen föreslagit bör detta gälla oavsett om saken är anhängig hos en myndighet eller ej. Jag vill i likhet med utredningen och remissinstan- serna understryka vikten av att onödig eller alltför dyrbar utredning

• Sida 193
•  Original

Prop. 1972: 132 _ | 193

inte bekostas inom ramen för den allmänna rättshjälpen. Det kan emel- lertid enligt min mening ifrågasättas om det finns anledning att i för— valtningsärenden införa andra regler på detta område än när det gäller utomprocessuell kostnad i mål eller ärenden som hör under allmän domstols prövning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att den all- männa rättshjälpen i sådana ärenden i första hand är avsedd för mindre utredning såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande och att det endast undantagsvis bör komma i fråga att mer omfattande utredning införskaffas (jfr prop. 1972: 4 s. 259). När det gäller förvaltningsären- den har vederbörande myndigheter ett särskilt ansvar för utredningens fullständighet. I allmänhet saknas därför anledning för den enskilde att på egen hand föranstalta om utredning. Förhållandena är emellertid skiftande och i många ärenden — särskilt sådana där enskilda parter står mot varandra — kan den enskilde ha anledning att aktivt bidra till utredningen. Det är svårt att i detta avseende ställa upp en skarp gräns mellan förvaltningsärenden och utomprocessuella ärenden som hör un- der allmän domstols prövning. För sistnämnda ärenden har i rätts— hjälpslagen ansvaret för att inte onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas lagts på biträdet. Mera betydande utredning förutsätts inte komma i fråga annat än i undantagsfall. Visar det sig att biträdet varit försumlig i detta avseende kan det föranleda nedsättning av biträdets ersättning. Ett krav på godkännande på förhand av rättshjälpsnämnden beträffande mera betydande kostnader när det gäller förvaltningsären- den, skulle enligt min mening inte medföra några väsentliga ytterligare garantier mot missbruk. Enhetliga regler på detta område medför å andra sidan betydande fördelar i tillämpningen.

I ett annat avseende kan det emellertid finnas anledning anlägga sär- skilda synpunkter i fråga om kostnader för utredning i förvaltnings- ärenden. Bestämmelsen i 9 5 andra stycket 2 rättshjälpslagen om ut- redningskostnad i mål eller ärende som hör under allmän domstols prövning tar sikte på både muntlig och skriftlig utredning. Ett biträde kan sålunda vid utomprocessuell förhandling i en tvist föranstalta om förhör med någon som har upplysningar att lämna. Kostnaden för in- ställelsen ersätts som en rättshjälpskostnad (jfr 25 å andra stycket). När det gäller mål och ärenden som hör under allmän domstols prövning kan det i vissa fall vara av värde att under ett förhandlingsskede kunna höra en person som kan komma att höras som vittne i en kommande rättegång. Härigenom kan förutsättningar skapas för uppgörelse utom rättegång. När det gäller förvaltningsärenden är situationen annorlunda genom att förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna i princip är skrift- ligt. Möjligheterna att ta upp vittnesförhör är begränsade till de all— männa förvaltningsdomstolarna, försäkringsdomstolen samt länsrätt och skatterätt. Det bör vid sådant förhållande mera sällan komma i fråga att ett biträde föranstaltar om förhör i ett förvaltningsärende. Den allmänna

• Sida 194
•  Original

Prop. 1972: 132 194

rättshjälpen bör därför när det gäller förvaltningsärenden i regel begrän- sas till skriftlig utredning.

På grund av det anförda bör enligt min mening biträde på eget an- svar få besluta om utredning i angelägenhet som skall prövas av för— valtningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om utredningen är skä- ligen påkallad för att tillvarata den rättssökandes rätt. Som jag nyss anfört bör på förvaltningsområdet i allmänhet endast skriftlig utred— ning komma i fråga. Självfallet skall denna möjlighet användas endast om utredningen ej tillhandahålls genom ifrågavarande myndighets för- sorg. Visar det sig i efterhand att biträdet av försumlighet eller vårds- löshet ådragit statsverket onödiga kostnader får detta beaktas vid be- stämmandet av biträdets ersättning.

I detta sammanhang har under remissbehandlingen tagits upp frågan om hyres- och arrendenämndernas samt hyresrådets ställning i rätts— hjälpshänseende. Hyres- och arrendenämnderna intar f.n. i viss mån en mellanställning mellan de allmänna domstolarna och förvaltnings- myndigheterna. I huvudsak regleras deras verksamhet i en särskild lag om arrendenämnder och hyresnämnder. Något generellt undantag från FL:s bestämmelser har emellertid inte gjorts beträffande sådan nämnd. I en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1972: 5.) har föreslagits vissa ändringar i fråga om dessa nämnders verksamhets- lormer. Förslaget är f. n. under beredning i departementet.

När det gäller hyresrådet regleras verksamheten huvudsakligen i lagen om hyresreglering. I samband med tillkomsten av FL har intagits den ståndpunkten att hyresrådet är att anse som en förvaltningsdom— stol, vars huvudsakliga verksamhet faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområdc (prop. 1971: 30 s. 297).

Vid tillämpning av vissa bestämmelser i rättshjälpslagen, särskilt reg- lerna om utredningskostnader, är det av betydelse om en myndighet är att hänföra till de allmänna domstolarna eller till förvaltningsdomstolar- na eller förvaltningsmyndigheterna. Någon ställning har ännu inte tagits till förslagen i den nyssnämnda departementspromemorian om änd- ringar i hyreslagstiftningen. Arrendc- och hyresnämnd är sålunda t.v. inte att betrakta som allmän domstol utan som förvaltningsmyndighet. I samband med den fortsatta beredningen av dessa förslag får samban- det med rättshjälpslagen uppmärksammas. När det gäller utrednings— kostnader vid dessa myndigheter får emellertid beaktas att ärendena inför dessa myndigheter i stor utsträckning har karaktären av tvister mellan enskilda där utredningen ombesörjs av parterna. Utrednings— kostnader vid exempelvis hyresnämnd bör därför i betydligt större ut- sträckning än vid flertalet andra förvaltningsmyndigheter kunna ersättas som en kostnad för allmän rättshjälp.

• Sida 195
•  Original

Prop. 1972: 132 195

4.3. Kostnadsersättning i förvaltningsärenden

I mellanhavandet med förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdom— stolar uppkommer kostnader av olika slag för den enskilde. Dessa kost- nader utgörs i stort sett av kostnader för biträde, för utredning och för inställelse. Den allmänna rättshjälpen innebär inom sitt tillämpnings- område att sådana kostnader ersätts av allmänna medel i den mån de överskrider det kostnadsbidrag som den rättssökande har att erlägga. Kostnadsbidraget är anpassat till betalningsförmägan. I det föregå- ende har härutövcr föreslagits att offentligt biträde skall kunna utses och bekostas av det allmänna i vissa förvaltningsärenden som inne- bär allvarligt ingrepp i den enskildes förhållanden. Utredningen har mot denna bakgrund ställt frågan om det här-utöver finns anledning att införa en rätt för den enskilde att av allmänna medel erhålla er- sättning för sina kostnader i förvaltningsärenden. Genom rättshjälps- reformen har enligt utredningen denna fråga i betydande grad frikopp- lats från sociala aspekter. Enligt utredningen måste en grundläggande regel vid bedömningen av denna fråga vara att den enskilde i första hand har att själv stå för sina kostnader i förvaltningsärenden.

Utredningen diskuterar därefter om inte en allmän kostnadsersätt- ningsregel av mera begränsad räckvidd likväl kunde behövas i sådana fall då genom myndighets åtgörande i förvaltningsärende enskild part har ådragit sig betydande kostnad och omständigheterna är sådana att det framstår som oskäligt att parten skall bära kostnaden. Även en sådan lösning avvisas av utredningen som — med hänvisning till den nya skadeståndslagstiftningen — anser att utrymmet för en allmän sådan regel om kostnadsersättning skulle bli alltför begränsat. Utred- ningen avvisar också kostnadsersättningsregler inom Särskilda områden, såsom socialförsäkrings— och skatteområdena.

På vissa områden kan emellertid enligt utredningen föreligga ett be- hov av kostnadsersättningsregler. Utredningen föreslår sålunda att of- fentligt biträde under vissa förutsättningar skall kunna besluta om ut- redningsåtgärder på det allmännas bekostnad. I utlänningsärenden skall återbetalningsskyldighet kunna åläggas för sådan kostnad. Vidare före- slår utredningen att ersättning för kostnad i samband med inställelse inför myndighet skall kunna utgå i vissa fall. Härutöver föreslår utred- ningen att allmän rättshjälp skall täcka utredningskostnad i ärenden enligt fastighetsbildningslagen i de fall då fastighetsbildningsmyndighe— ten beslutat om utredning genom biträde av sakkunnig.

Remissinstanserna har allmänt anslutit sig till utredningens bedöm- ning att en allmän regel om kostnadsersättning inom förvaltningsområ- det inte bör införas. Endast en remissinstans har ansett att kostnads- ersättning bör utgå i de fall den enskilde helt eller delvis vinner sin ' talan. När det gäller skatteområdet har några remissinstanser anfört

• Sida 196
•  Original

Prop. 1972: 132 196

att det kan finnas behov av regler om kostnadsersättning eller i varje fall en utbyggnad av myndigheternas serviceverksamhet.

Jag anser det vara av stor vikt att den enskilde ges alla möjlighe— ter att ta tillvara sina intressen i rättsliga angelägenheter inte bara i tvister med enskilda utan också i sina mellanhavanden med det all- männa. Genom den allmänna rättshjälpen har sörjts för att ingen av ekonomiska skäl skall vara förhindrad att tillvarata sin rätt. De tidigare föreslagna reglerna om offentligt biträde innebär vidare att det all- männa påtagit sig ett ansvar för att erforderligt biträde ställs till för- fogande när det gäller mera ingripande administrativa tvångsåtgärder. Härtill kommer myndigheternas allmänna serviceskyldighet, numera reglerad i servicecirkuläret till statsmyndigheterna (1972: 406). Enligt detta skall myndigheterna bl. a. i lämplig utsträckning gå allmänheten tillhanda med upplysning om förhållande som rör myndighetens verk- samhetsområde. Slutligen bör i detta sammanhang erinras om det ska- deståndsansvar som det allmänna enligt skadeståndslagen (1972: 207) ålagts vid felaktiga myndighetsbeslut. Sammantaget uppfyller de nu angivna bestämmelserna högt ställda krav på rättsskyddet i förvaltnings- ärenden. Besvär eller kostnader som inte ersätts i nu angiven ordning bör enligt min mening bäras av den enskilde själv. Jag delar sålunda utredningens av remissinstansema allmänt godtagna uppfattning att någon generall regel om kostnadsersättning i förvaltningsärenden inte bör införas.

I betänkandet och remissyttrandena diskuteras särskilt ett par områ- den där kostnadsersättningsregler av särskilda skäl bör övervägas, näm- ligen socialförsäkringsområdet och skatteområdet.

När det gäller socialförsäkringsområdet föreligger enighet om att kostnadsersättningsregler inte behövs vid sidan av den allmänna rätts- hjälpen. Jag delar denna uppfattning och vill med anledning av vad som anförts i LO:s remissyttrande i denna del endast tillägga att kost— nadsbidraget för de lägsta inkomsttagama vid allmän rättshjälp kan nedsättas eller helt efterges samt att anstånd med erläggande av kost- nadsbidrag bör kunna komma i fråga i relativt stor utsträckning åt- minstone vid de allmänna advokatbyråerna (jfr justitieutskottets utta- lande i betänkandet 1972: 12 s. 40).

I fråga om skatteområdet har i många remissyttranden hävdats att ett särskilt behov av kostnadsersättningsregler skulle föreligga, sär- skilt när det gäller prejudikatmål och mål som avser mera betydande belopp. I sammanhanget har särskilt åberopats att skattelagstiftningen är särskilt komplicerad och att den allmänna rättshjälpen som regel inte står till buds för näringsidkare.

För egen del vill jag inte bestrida att det i undantagsfall kan finnas ett behov av särskilt stöd åt enskilda när det gäller förfarandet vid skatte- domstolarna. Jag tänker då närmast på sådana fall där ett skattemål förs

• Sida 197
•  Original

Prop. 1972: 132. 197

genom instanserna i syfte att skapa prejudikat. I sådana fall kan den enskilde åsamkas kostnader som är föranledda av ett allmänt intresse. Dessa problem är emellertid inte begränsade till förfarandet vid skatte— domstolarna eller till förvaltningsrättskipningen över huvud taget utan har sin motsvarighet även i mål vid allmänna domstolar. En lösning av dessa frågor bör därför övervägas i ett större sammanhang. När det gäller mål som rör större belopp eller som är särskilt komplicerade de- lar jag utredningens uppfattning att erfarenheten från skattedomstolar- na knappast ger belägg för att man här kan tala om ett starkt fram- trädande behov av ersättningsregler vid sidan av skadeståndslagstift- ningen. Såvitt gäller de ur social synpunkt angelägna fallen ger också den allmänna rättshjälpen ett ökat skydd. På grund av det anförda bör enligt min mening regler om kostnadsersättning inte heller införas på skatteområdet.

En fråga som tagits upp i riksskatteverkets yttrande är frågan om samhällets service i samband med upprättande av självdeklaration. Förhållandena på detta område är som riksskatteverket framhåller otillfredsställande. Den allmänna rättshjälpen omfattar inte upprättande av självdeklaration och skattemyndigheternas service i dessa frågor är otillräcklig. Enskilda är ofta hänvisade att anlita privata deklarations- byråer av växlande kvalitet. Problemen med deklarationsservice är up- penbarligen mindre ett kostnadsproblem än ett organisatoriskt problem. Jag vill i sammanhanget erinra om att det inte bör föreligga något hin- der för allmänna advokatbyråer att organisera deklarationsservice om personal, lokaler och utrustning för sådan verksamhet kan tillhandahål- las utan att de allmänna advokatbyråernas primära verksamhetsområdc eftersätts (jfr prop. 1972: 4 s. 281). Denna fråga får följas med upp- märksamhet och tas upp på nytt sedan de allmänna advokatbyråerna organiserats och deras verksamhet hunnit stabiliseras.

När det gäller utredningskostnader har utredningen inte föreslagit nå- gon generell regel om ersättning av allmänna medel. Däremot skall en- ligt utredningens förslag offentligt biträde under vissa förutsättningar kunna besluta om utredningsåtgärder på det allmännas bekostnad. Nå- gon erinran häremot har inte framförts under remissbehandlingen. Enligt min mening bör —— oavsett om offentligt biträde förordnats i det enskilda fallet —— utredning kunna anskaffas i ärenden som faller inom tillämpningsområdet för offentligt biträde, förutsatt att det är påkallat för att tillvarata den enskildes rätt och utredningen inte kan erhållas genom vederbörande förvaltningsmyndighet. Har offentligt biträde för- ordnats får denne besluta om sådan utredning. I annat fall får det — liksom vid allmän rättshjälp — ankomma på rättshjälpsnämnden att besluta om sådan utredning. Återbetalningsskyldighet för sådan kostnad bör enligt min mening inte kunna åläggas den rättssökande.

En typ av förvaltningsärenden som uppmärksammats särskilt i utred-

• Sida 198
•  Original

Prop. 1972: 132 198

ningens förslag och under remissbehandlingen är fastighetsbildnings- ärenden. Dessa skiljer sig från övriga förvaltningsärenden bl.a. där— igenom att utredningskostnaderna visserligen ersätts av det allmänna men i efterhand får betalas av sakägarna. Utredningen har inte ansett att det allmänna normalt skall bära kostnaderna i fastighetsbildnings- ärenden men föreslår att sådan utredningskostnad som hänför sig till sakkunnigt biträde skall kunna ersättas inom rättshjälpssystemet som en rättshjälpskostnad. Ett par remissinstanser har anfört att vissa skäl talar för att utredningskostnader i fastighetsbildningsärcnden i vissa fall borde kunna ersättas av allmänna medel. Lantmäteristyrelsen an- ser emellertid att det inte är motiverat att ge särskilda regler i fråga om kostnad för sakkunnigt biträde.

För egen del vill jag erinra om att kostnaderna för fastighetsbild- ningsförrättning i allmänhet fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt samt att statsbidrag kan utgå i fråga om förrättningskost- naderna. Vid sådant förhållande saknas enligt min mening skäl att införa rätt till ersättning för ifrågavarande kostnader vare sig inom rättshjälpssystemet eller genom särskilda kostnadsersättningsregler. Jag delar lantmäteristyrelsens uppfattning att kostnaderna för sakkunnigt biträde inte bör inta någon särställning i detta avseende. Utredningens förslag att sådan kostnad skall anses som rättshjälpskostnad har så- lunda ingen motsvarighet i departementsförslaget.

När det gäller kostnader för inställelse inför myndighet finns f. n. be- stämmelser om rätt till ersättning i vissa fall såvitt angår de allmänna för- valtningsdomstolarna, försäkringsdomstolen samt länsrätt och skatterätt. När det gäller förvaltningsmyndigheter finns däremot i allmänhet inte några ersättningsregler.

Utredningen föreslår att en motsvarighet till bestämmelserna i FPL om ersättning för inställelsekostnad bör finnas vid förhör inför utskriv— ningsnämnd och beslutsnämnd enligt PsykL respektive OmsorgsL, vid förhör inför länsstyrelse enligt Utläan samt i alla de fall då förhör kan förekomma enligt UtlL. Däremot har utredningen inte föreslagit regler om ersättning för inställelse inför förvaltningsmyndighet i övrigt.

Under remissbehandlingen har någon erinran inte framförts mot att ersättning för inställelsekostnad skall utgå på de områden utredningen föreslagit. Det är här fråga om allvarliga ingripanden i den personliga rörelsefriheten och avståndet till de myndigheter där ersättning föreslås kunna utgå kan ibland vara avsevärt. Det är därför även enligt min me- ning belogat att ersättning för inställelse kan utgå under vissa förutsätt- ningar i de av utredningen föreslagna situationerna.

Utanför de nu angivna områdena har utredningen särskilt diskuterat frågan om ersättning för inställelse inför nykterhetsnämnd och barna- vårdsnämnd men inte föreslagit några regler om ersättning för instäl- lelsekostnad. I ett par remissyttranden har däremot anförts att ersätt-

• Sida 199
•  Original

Prop. 1972: 132 199

ningsreglerna bör utvidgas till att omfatta inställelse inför barnavårds- nämnd och nykterhetsnämnd. Till stöd för denna uppfattning har åbero- pats bl.a. att det i de kommuner 'som är stora till ytan kan krävas dyr- bara resor och extra kostnader för uppehälle för att komma till och från nämndens lokaler.

För egen del vill jag understryka att ifrågavarande kommunala nämn— der i allmänhet torde bedriva sin verksamhet så att mera betydande in- ställelsekostnader för den enskilde kan undvikas. Sålunda är det vanligt att mottagning hålls på kvällstid och att utredning inhämtas i samband med hembesök. Det är enligt min mening angeläget att sådana möjlig- heter tillvaratas för att undvika kostnader för enskilda. Jag utgår från att så kommer att ske och är inte beredd att nu frångå utredningens förslag i denna del.

4.4. EltottOmiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet

Genom utrikesförvaltningens försorg lämnas under vissa förutsätt- ningar ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet. Bistånd kan utgå till svensk medborgare som genom beslut av utländsk domstol eller annan myndighet berövats friheten. Ibland kan bistånd också läm- nas svensk medborgare som utan att vara anhållen eller häktad åtalas inför utländsk domstol. I dessa fall har den svenska utlandsmyndighe- ten främst att se till att försvarare utses. Bistånd kan även i andra fall lämnas till svensk medborgare som råkat i nöd eller annan svårighet. Biståndsverksamheten regleras för närvarande i en av Kungl. Maj:t ut- färdad instruktion (IFUR) och i de allmänna föreskrifter som utrikes- ministern har utfärdat i anslutning till denna (AFUR).

Spörsmålet hur biståndet utomlands i brottmål skall vara utformat har samband med bl. a. utformningen av bestämmelserna om offentlig försvarare enligt RB. I propositionen rörande rättshjälpslagen (prop. 1972: 4 s. 44—45) förutskickadc jag att spörsmålet skulle övervägas närmare inom justitiedepartementet och utrikesdepartementet. Dessa frågor bör lämpligen tas upp i samband med den nu aktuella fortsatta reformeringen av rättshjälpen.

I UD-promemorian föreslås bestämmelser som bringar reglerna om bistånd i brottmål i närmare överensstämmelse med principerna för rättshjälpsreformen. Promemorian innehåller vidare förslag till vissa ändringar i bestämmelserna om socialt bistånd. I promemorian föreslås slutligen att de grundläggande reglerna om ekonomiskt bistånd inte vidare skall finnas i en av Kungl. Maj:t utfärdad författning utan ingå i en särskild lag.

Förslaget har vid remissbehandlingen genomgående fått ett positivt mottagande. Remissinstanserna finner det i allmänhet önskvärt att de grundläggande principerna för biståndsverksamheten klarläggs. Så gott

• Sida 200
•  Original

Prop. 1972: 132 300

som alla remissinstanser tillstyrker att denna blir reglerad i lag. Ge- nom att den enskildes rättigheter och skyldigheter slås fast i lag undan- röjs åtskilliga med den nuvarande ordningen förknippade olägenheter. En ambassad hyser emellertid vissa farhågor med anledning av en lagstiftning. Frågans reglering genom lag kan enligt ambassaden komma att medföra att många betraktar konsulärt bistånd som en i vidare me- ning medborgerlig rättighet. Detta skulle kunna återverka på den eko- nomiska planeringen av utlandsresor, handhavandet av den medförda reskassan samt respekten för gästlandets lagar och förordningar. Med anledning härav vill jag framhålla att den nya ordningen inte är av- sedd att innebära en vidgning av biståndsgivningen utan att de föränd— ringar som föreslås i detta avseende i huvudsak är av juridisk-teknisk art.

Den nuvarande ordningen lider av åtskilliga brister. Osäkerhet råder i olika hänseenden orn förutsättningama för ekonomiskt bistånd och återbetalning av utgivna belopp. Eftersom en lagstadgad återbetalnings- skyldighet inte föreligger, måste utlandsmyndigheten avfordra den bi- ståndssökande särskild skuldförbindelse.

Efter genomförandet av rättshjälpsreformen framstår en översyn av reglerna för bistånd i brottmål utomlands som starkt påkallad. Vägande skäl talar för att bestämmelserna, särskilt de som gäller återbetalnings- skyldigheten, så nära som möjligt anknyts till bestämmelserna i RB om offentlig försvarare och om återbetalning till statsverket av rättegångs- kostnad i brottmål. I detta sammanhang är det naturligt att också söka fastslå några allmänna regler för den sociala biståndsverksamheten. I det följande återkommer jag till frågan om vad biståndsbestämmel- serna bör innehålla i sak.

Jag delar uppfattningen i promemorian att det centrala regelsystemet bör ha karaktär av lag. Bl. a. är det enligt min mening naturligt att be- stämmelser om bistånd från det allmänna och om återbetalningsskyldig- het regleras i lag.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att beröra förhållan- det mellan utrikesförvaltningens bistånd åt svensk medborgare i nöd och sådant socialt bistånd som lämnas av vistelselandet till följd av internationella överenskommelser eller eljest. Jag vill till en början erinra om att Sverige är anslutet till en europeisk konvention om socialt och medicinskt bistånd, vilken har ratificerats av nästan alla EuroPa- rådets medlemsstater. Konventionen förpliktar fördragsslutande stat att likställa medborgare från annan fördragsslutande stat med egna med- borgare vid tillämpning av lagstiftning om medicinsk och social hjälp. Därmed avses all hjälp som enligt vistelselandets lag utgår till personer som saknar den vård och det underhåll de behöver. Bestämmelser om hjälp åt nödställda finns också i den nordiska konventionen om social trygghet.

• Sida 201
•  Original

Prop. 1972: 132 . . 201

Det egentliga socialhjälpsbehovet för svenskar utomlands är sålunda i ett stort antal stater tillgodosett genom särskilda överenskommelser. Det faller därför i motsvarande mån utanför utrikesförvaltningens bi- ståndsverksamhet. I den mån överenskommelse ingåtts med den stat där den biståndssökande befinner sig och hjälpbehovet med stöd av avtalet kan täckas genom den statens sociallagstiftning, skall den biståndssö- kande sålunda i princip hänvisas till de sociala myndigheterna på plat- sen. Liksom hittills bör givetvis bistånd enligt de svenska biståndsbe- stämmclserna lämnas om den hjälp vistelselandet lämnar är sådan att den av olika skäl inte kan godtas. På motsvarande sätt har den som berövats friheten eller åtalats i utlandet rätt till ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet endast i den mån vederbörande lands myndigheter inte bekostar hans försvar på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfreds- ställande sätt.

En lag om bistånd i nu berörda fall bör innehålla de grundläggande reglerna om ekonomiskt bistånd i brottmål och ekonomiskt bistånd åt den som råkat i nöd eller annan svårighet. Den senare biståndstypen bör, som också föreslagits under remissbehandlingen, ges en annan be- nämning än i promemorian. En lämplig beteckning är "allmänt ekono- miskt bistånd”. Lagen kommer att ersätta 35 å och 36 5 första stycket IFUR.

Vid sidan av lagen krävs särskilda tillämpningsförcskrifter. I prome- morian har föreslagits att dessa skall utfärdas av Kungl. Maj:t. Ett par remissinstanser finner det mera ändamålsenligt att tillämpningsföreskrif— terna också i fortsättningen utfärdas av utrikesministern. Jag delar den uppfattningen. I lagen bör anges att föreskrifterna utfärdas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Ett sådant förord— nande kan lämpligen ges i 35 resp. 36 & IFUR.

Som föreslagits i promemorian bör de allmänna reglerna om bistånd åt svenska medborgare också vara tillämpliga på sjömän vid sidan av de särbestämmelscr som i andra författningar gäller i fråga om ekono- miskt bistånd åt sjöfolk.

Av särskilt intresse är frågan vilka personer som bör åtnjuta bistånd enligt den föreslagna lagen. För närvarande gäller att bistånd i princip får lämnas endast svensk medborgare. Under förutsättning att veder- börande är bosatt i Sverige får bistånd dock med vissa begränsningar även lämnas flykting eller statslös. Promemorieförslaget innebär ingen ändring i nu berörda hänseende. Några remissinstanser har pekat på att en stor grupp i Sverige bosatta utlänningar enligt promemorieför- slaget inte kommer i åtnjutande av bistånd. Det gäller personer som är medborgare i annan stat och som inte är flyktingar. Man framhåller att full jämställdhet råder mellan svenskar och här bosatta utlänningar när det gäller hjälp i form av sjukvård, vare sig den lämnas i Sverige eller utomlands.

• Sida 202
•  Original

Prop. 1972: 132 202

När det gäller att bestämma kretsen av biståndsberättigade är det av vikt att klargöra innebörden av den biståndsverksamhet som utrikes- förvaltningen har att ombesörja. Det centrala socialhjälpsområdct faller i stor utsträckning utanför denna verksamhet. Sådan hjälp regleras bl. a. genom den förut nämnda konventionen om social och medicinsk hjälp. Om en här i landet bosatt utlänning är medborgare i stat som är ansluten till konventionen och vistas i annan konventionsstat, åtnjuter han sålunda på grund av konventionen socialt bistånd där.

Den hjälp som svenska utlandsmyndigheter lämnar svenska medbor- gare innebär dels att bistånd lämnas dem vid frihetsberövande samt vid åtal eller i vissa rättsliga förfaranden utomlands, dels att begränsad eko- nomisk hjälp ges i vissa nödsituationer. Den förstnämnda verksamheten, som sammanhänger med rätten för varje land att tillvarata sina egna medborgares rättigheter utomlands, ius protectionis, bör inte vidgas till att omfatta medborgare i andra länder. Den andra biståndsformen är avsedd att användas restriktivt och kan ofta gå ut på att bereda till- fällig ekonomisk hjälp för hemresa när medel saknas härför. En utvidg— ning av detta bistånd till att omfatta här bosatta utlänningar i allmän— het skulle medföra svårigheter i skilda hänseenden. Biståndsverksam- heten skulle få långt större omfattning än för närvarande. Besvärliga gränsdragningsproblem skulle uppstå, eftersom hjälpen under alla för- hållanden måste begränsas till personer med någorlunda fast anknytning hit. Jag är mot bakgrund av vad jag nu har anfört inte beredd att föreslå någon ändring i nuvarande ordning. Även det allmänna eko- nomiska biståndet föreslås sålunda bli begränsat till — förutom flyk- tingar och statslösa — svenska medborgare. Den omständigheten att här bosatta utländska medborgare inte blir berättigade till bistånd bör emellertid inte innebära något absolut hinder för utrikesförvaltningen att liksom f.n. undantagsvis, när starka skäl motiverar det, tillfälligt bistå sådan utlänning i samband med hemresa.

Den nu berörda frågan har nära samband med ett annat spörsmål som uppmärksammats under remissbehandlingen. I fråga om allmänt ekonomiskt bistånd gäller för närvarande delvis andra regler beträf- fande sådana svenska medborgare som är stadigvarande bosatta utom- lands än när det gäller de medborgare som är bosatta här i landet. Promemorieförslaget ansluter sig till denna ordning. När det gäller bi- stånd i brottmål föreslås i promemorian, till skillnad mot vad som gäller f. n., att den som stadigvarande vistas utomlands skall erhålla bi- stånd endast om särskilda skäl föreligger. Bosättningen är av betydelse också när det gäller flyktingars och statslösas rätt till bistånd, eftersom denna förutsätter att de är bosatta här i riket. Flera remissinstanser har mot denna bakgrund framställt önskemål om att bosättningsbegreppet preciseras.

Frågan huruvida en person skall anses bosatt i en viss stat kan själv-

• Sida 203
•  Original

Prop. 1972: 132 203

fallet inte avgöras enbart med beaktande av vistelsetidens längd. Åt- skilliga andra synpunkter kommer in i bilden. Sålunda måste stor vikt fästas vid avsikten med vistelsen i landet. Styrkan av Vederbörandes anknytning till landet i fråga genom arbete, släktrelationer, fastighets- innehav o. d. spelar också en betydelsefull roll. Vid bedömande av om bosättning föreligger i Sverige får olika synpunkter anläggas beroende på om man avser svensk medborgare som uppehåller sig utomlands eller flykting eller statslös som vistas här i landet. Skilda aspekter på bosätt— ningsfrågan gör sig likaså gällande beroende på om det är fråga om bi— stånd i brottmål eller allmänt ekonomiskt bistånd.

Det är från skilda utgångspunkter önskvärt att bosättningsbegreppet ges en så entydig innebörd. Jag anser det emellertid inte möjligt att nu definiera begreppet i lagen. Jag vill erinra om att hemvistsakkunniga (se riksdagsberättelsen Fi 1970: 17) f.n. överväger hithörande frågor. Det får sålunda tillsvidare överlåtas åt de tillämpande myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma huruvida bosättning skall anses föreligga. Av de bestämmelser som jag i fortsättningen kommer att förorda i fråga om de olika typerna av bistånd följer att utgången av bosättningsfrå- gans bedömning i det särskilda fallet inte behöver bli avgörande för möj- ligheterna att lämna bistånd. Det kan vidare nämnas att det i fråga om allmänt ekonomiskt bistånd har utbildats en tämligen fast praxis som innebär att svensk medborgare anses ha hemvist utomlands då han antingen tagit ut emigrantintyg eller också vistats mer än ett år i utlan— det. I tillämpningsföreskriftcrna till lagen torde få lämnas närmare an- visningar i detta hänseende.

När det gäller ekonomiskt bistånd i brottmål är det som framhålls i promemorian ett viktigt rättssäkerhetskrav att den som anhålles, häktas eller i övrigt berövas friheten ges möjlighet att försvara sig och att fram— föra sådana omständigheter som talar till hans förmån. I den mån svenska medborgare utomlands saknar ett rimligt rättsskydd bör det därför ankomma på de svenska utlandsmyndigheterna att tillse att de får detta.

Bestämmelser om bistånd i brottmål finns för närvarande i 36 5 första stycket IFUR och 36 & AFUR. I promemorian föreslås att ekonomiskt bistånd skall lämnas den som har anhållits, häktats eller i övrigt berö- vats friheten genom beslut av domstol eller annan myndighet. Utlands- myndigheten skall se till att han bereds ett tillfredsställande rättsskydd i förfarandet inför myndigheten. Bistånd vid frihetsberövande skall lämnas oavsett frihetsberövandets art. Vid sidan av straffprocessuella frihetsberövanden nämns i promemorian som exempel omhändertagande för psykiatrisk vård eller i vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Bistånd skall vidare, utan att frihetsberövande ägt rum, lämnas vid lagföring för brott eller i förfarande om utvisning från främmande stat, när påfölj-

• Sida 204
•  Original

Prop. 1972: 132 204

den för den enskilde skulle medföra allvarliga nackdelar. Förslaget an- sluter i denna del i huvudsak till vad som redan gäller.

Liksom f. n. avser biståndet i princip endast svenska medborgare samt sådana flyktingar och statslösa som är bosatta i Sverige. Bistånd till svensk medborgare med hemvist utomlands skall enligt förslaget kunna utgå endast när särskilda skäl föreligger.

Biståndet skall enligt förslaget särskilt avse kostnader för utredning och bevisning samt arvode och annan ersättning till försvarare, rätte- gångsbiträde, ombud eller tolk, vare sig kostnaderna uppkommit under förundersökning, i rättegång eller i annat rättsligt förfarande. Bestäm- melsen innebär en anpassning till rättshjälpslagens bestämmelser. I pro— memorian uttalas att borgensbelopp i princip inte bör omfattas av bi- ståndet men att förhållandena undantagsvis kan vara sådana att bistånd bör utgå även för borgen.

Liksom f. n. skall allmänt ekonomiskt bistånd för kostförbättring och liknande kunna lämnas.

De föreslagna bestämmelserna har allmänt godtagits under remiss- behandlingen.

För egen del vill jag peka på att alla slags frihetsberövanden i för- slaget är likställda då det gäller rätten till bistånd. Däremot föreslås inte någon likställighet mellan lagföring för brott och förfaranden som kan leda till andra frihetsberövanden än straff. Mot bakgrund av de förslag som framlagts i det föregående om offentligt biträde vid vissa tvångsåt- gärder, föreligger enligt min mening vägande skäl att öppna möjlighet till bistånd också åt den som är föremål för administrativt eller judiciellt förfarande som direkt avser fråga om hans omhändertagande för vård (nykterhetsvård, psykiatrisk vård e. d.) eller annat frihetsberövande. Däremot bör bistånd av detta slag inte kunna lämnas i civilmål, även om den yttersta sanktionen vid underlåtenhet att fullgöra en i domen ålagd förpliktelse är någon form av pcrsonalexekution, t. ex. intagning i arbetsläger. Jag föreslår därför att bistånd skall kunna lämnas svensk medborgare, förutom i de fall som föreslås i promemorian, även i fall då han är föremål för administrativt eller judiciellt förfarande som av- ser omhändertagande för vård eller annat frihetsberövande.

I övrigt ansluter jag mig till promemorieförslaget. I ett remissuttalande har ifrågasatts om de föreslagna bestämmelserna ger rätt till bistånd i förfarande som gäller resning i brottmål. Med anledning härav vill jag framhålla att någon möjlighet inte finns enligt de i det föregående framlagda förslagen att erhålla offentligt biträde vid resning. Däremot kan allmän rättshjälp beviljas i resningsärenden. När det gäller resnings- förfarande utomlands bör i undantagsfall bistånd kunna lämnas den som avtjänar frihetsstraff vid begäran om resning. En förutsättning är dock att bistånd är erforderligt för att bereda honom ett tillfredsställande

• Sida 205
•  Original

Prop. 1972: 132 _. _ 205

rättsskydd. Häri får bl. a. anses ligga ett krav på att resningsansökningen är sakligt underbyggd.

Vad angår bistånd i brottmål åt den som inte är anhållen eller häktad vill jag särskilt framhålla att en förutsättning för att bistånd skall läm- nas är att den tilltalade riskerar att drabbas av en mera ingripande på- följd. Kan påföljden väntas bli ett bötesstraff, bör däremot bistånd i all- mänhet inte komma i fråga.

I fråga om återbetalning av bistånd i brottmål råder f. n. viss osä- kerhet. I promemorian föreslås utförliga lagregler på denna punkt. De anknyter delvis till bestämmelserna i RB om återgäldande av kostnader i brottmål (31 kap. 1 & RB) så som dessa utformats i samband med rättshjälpsreformen. Förslaget innebär sålunda i fråga om hjälp i brott- mål att återbetalning till statsverket skall ske då vederbörande döms för brottet. Skyldigheten kan jämkas eller efterges, om skäl föreligger med hänsyn till hans brottslighet eller personliga och ekonomiska förhål— landen. Som anges i promemorian kan det undantagsvis komma i fråga att efterge krav på återbetalning när det trots fällande dom råder tvivel Om vederbörandes skuld eller när vederbörande dömts för en gärning. som det enligt vår rättsuppfattning är stötande att bestraffa. Vid frikännande dom skall någon återbetalning inte ske. Från denna be- stämmelse föreslås dock ett undantag. Om särskilda skäl föreligger, skall återbetalning utan hinder av frikännande dom kunna beslutas efter en skälighetsbedömning. Bestämmelsen kan bl. a. tillämpas i fall då bistånds- tagaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat särskild kostnad i rät- tegången. Även den omständigheten att advokatkostnaden uppgår till mycket höga belopp anges undantagsvis kunna medföra att frikänd åläggs återbetalningsskyldighet. Avbryts brottmålsförfarande utan att dom har meddelats, skall återbetalningsskyldigheten bedömas efter vad som med hänsyn till omständigheterna är skäligt. Kostnader som upp- stått annat än under förundersökning eller i rättegång skall återbetalas om det bedöms skäligt.

Promemorieförslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Några remissinstanser har dock gjort invändning mot att frikänd skall kunna åläggas återbetalningsskyldighet.

Den föreslagna ordningen i fråga om återbetalning av det allmännas kostnader för bistånd i brottmål bör enligt min mening godtas. Det inne- bär att — bortsett från de avvikelser som betingas av rättsväsendets skif- tande beskaffenhet i olika länder —— de bestämmelser som nyligen införts i RB kommer att gälla också beträffande bistånd utomlands.

När det gäller den föreslagna möjligheten att ålägga frikänd person återbetalningsskyldighet är det enligt min mening uppenbart att kostna— der som beror på vårdslöshet eller försummelse bör få krävas åter även vid frikännande dom. En sådan ordning överensstämmer också med vad som gäller enligt RB. Även i andra fall bör emellertid enligt min me-

• Sida 206
•  Original

Prop. 1972: 132 206

ning återbetalningsskyldighet undantagsvis kunna komma ifråga, exem- pelvis om utlandsmyndigheten erbjuder en försvarare som är fullt kom- petent och lämplig men den biståndsberättigade ändå kräver att få en långt dyrare advokat. Har försvararen däremot föreslagits eller utan vidare godtagits av utlandsmyndigheten, bör statsverket i allmänhet bära kostnaderna vid frikännande dom.

Vad jag nu sagt berör frågan om vilka formella krav som bör ställas på försvararen. Denna fråga måste i varje särskilt fall bedömas mot bak- grund av att bistånd skall lämnas i den utsträckning som erfordras för att biståndstagaren skall beredas ett tillfredsställande rättsskydd. Sam- tidigt skall utlandsmyndigheterna självfallet sträva efter att begränsa kostnaderna i görligaste mån.

När det gäller administrativa förfaranden har i promemorian föresla- gits en bestämmelse enligt vilken frågan om återbetalningsskyldighet får avgöras med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Jag vill i det sammanhanget erinra om att jag i det föregående förordat att åter- betalningsskyldighet beträffande kostnaderna för offentligt biträde inte skall föreligga i något fall. När det gäller förfarande utomlands är emel- lertid förhållandena så skiftande att vissa möjligheter bör finnas att för- ordna om återbetalningsskyldighet. Jag ansluter mig sålunda till prome- morieförslaget i denna del.

Det allmänna ekonomiska biståndet regleras f.n. av 35 & IFUR och 35 % AFUR. Enligt dessa bestämmelser skall utlandsmyndighet under vissa förutsättningar ekonomiskt bistå svensk medborgare som råkat i nöd eller annan svårighet. I betydande utsträckning skall dock utlands- myndigheten, innan bistånd lämnas, inhämta bemyndigande från utrikes- departementet. Enligt praxis vägras bistånd ibland av det skälet att den nödställde redan tidigare har missbrukat möjligheten att erhålla ekono- misk hjälp av utrikesförvaltningen. Svenskar som är bosatta i utlandet har mera begränsade möjligheter att erhålla bistånd i ett tillfälligt nöd- läge men kan, om de på grund av ålder, sjukdom eller andra omständig— heter är ur stånd att försörja sig, efter beslut av utrikesdepartementets understödsnämnd erhålla periodiska understöd.

I promemorian föreslås inte någon ändring i sak av vad som sålunda gäller i fråga om biståndets art och omfattning. Inte heller jag anser någon ändring påkallad i denna del.

F. n. lämnas biståndet i form av försträckning, medan promemorie— förslaget innebär att återbetalningsskyldigheten blir lagfäst. Någon återbetalningsförbindelse skall alltså inte längre fordras. Under remiss- behandlingen har framförts farhågor för att denna ordning kan komma att medföra, att bistånd begärs i onödan. Återbetalningsförbindelse och skriftlig ansökan borde därför bibehållas.

Jag vill då först i anslutning till promemorian framhålla de fördelar som följer av att återbetalningsskyldigheten grundas direkt på lag. Om

• Sida 207
•  Original

Prop. 1972:132 . . . 207

en sådan lösning väljes, kan det å andra sidan inte gärna komma i fråga att i fortsättningen behålla ordningen med återbetalningsförbindelser. Däremot anser jag det lämpligt att också framgent fordra skriftlig an- sökan. Denna torde också böra innefatta en kvittering av biståndsbelop- pet och i övrigt kunna ges en sådan utformning att riskerna för miss- bruk av biståndsmöjligheterna begränsas.

Promemorian bygger på att återbetalningsskyldighet också fort- sättningsvis skall föreligga. Liksom nu skall dock jämkning eller efter- gift kunna komma i fråga, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den återbetalningsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga omstän- digheter. Några remissinstanser har berört frågan huruvida den praxis som tillämpas när det gäller återbetalning för utgiven socialhjälp bör gälla också för eftergift enligt den föreslagna lagen. Som jag tidigare nämnt är det dock här fråga om olika typer av bistånd. Bistånd av ut— landsmyndighet avser sålunda i de allra flesta fall hjälp i en tillfällig nöd- situation och utgör inte socialhjälp i egentlig mening. Det saknas därför enligt min mening skäl att låta praxis på socialhjälpsområdet vara väg- ledande när det gäller återbetalning av belopp som utgetts enligt den föreslagna lagen.

Flera remissinstanser reagerar mot förslaget att vårdnadshavare skall åläggas återbetalningsskyldighet för bistånd som lämnats barn under 18 år. Bl. a. föreslås att åldersgränsen sätts till 15 eller 16 år. Jag vill emel- lertid erinra om att vårdnadshavare har ett särskilt ansvar för under- årigs handlande. Åldern 18 år framstår numera som en betydelsefull gräns i fråga om underårigs rättsliga handlingsförmåga. I regel måste det därför anses rimligt att vårdnadshavare åläggs återbetalningsskyl- dighet för bistånd som utgått till barn under 18 år. I fall där någon försummelse inte ligger vårdnadshavaren till last bör dock eftergift kun— na ske. Bestämmelsen om vårdnadshavarens ansvar bör i princip gälla både den som är vårdnadshavare enligt lag och den som i egenskap av särskilt förordnad förmyndare är vårdnadshavare. De skäl som talar för eftergift av återbetalningsskyldighet kan dock ibland vara särskilt starka i fråga om särskilt förordnade förmyndare.

En remissinstans har tagit upp frågan om skyldighet för psykiskt sjuka samt alkohol- och läkemedelsmissbrukare att återbetala kostnad för hemtransport o.d. Med anledning härav vill jag framhålla att jag inte finner någon särbestämmelse påkallad för dessa fall men att självfallet ifrågavarande personers tillstånd kan beaktas vid bedömningen av frågan om eventuell eftergift av deras återbetalningsskyldighet.

Jag ansluter mig till förslaget i promemorian att garantiförbindelse i princip inte vidare skall begäras. I promemorian förs emellertid ett reso- nemang som innebär att förmåner utöver dem som följer av lagen skulle kunna utgå mot utfärdande av särskild garantiförbindelse. Även om för- bindelsen i och för sig endast borde avse skillnaden mellan det utgivna

• Sida 208
•  Original

Prop. 1972: 132 208

och det lagstadgade biståndet, t. ex. prisskillnaden mellan tåg- och flyg- biljett, kunde det ibland av praktiska skäl vara motiverat att låta garanti- förbindelsen omfatta hela biståndet. Ett par remissinstanser opponerar sig mot att låta garantin täcka mer än mellanskillnaden.

För egen del anser jag det givet att i den mån den biståndssökande själv har medel tillgängliga, dessa i första hand bör tas i anspråk. An- ledning saknas att lägga andra synpunkter på sådana medel som tillhan- dahålles eller för vilka garanti lämnas av återbetalningsskyldig vårdnads- havare. Föreslår vårdnadshavaren att hemresa sker med flyg i stället för tåg, bör han bli ansvarig för hela biståndsbeloppet. Fråga om begräns- ning av garantin kan sålunda endast uppkomma när garantin ställs av någon utomstående. Jag anser emellertid att man inte heller i detta fall bör göra skillnad på medel som den biståndssökande själv disponerar och sådana som ställs till hans förfogande av annan person. I båda fallen bör medlen tas i anspråk så långt de räcker innan det allmänna träder in. Någon begränsning av garantifästelsen till att enbart gälla förmåner som inte utgår enligt lag bör därför i allmänhet inte godtas. Undantags- vis kan dock omständigheterna vara sådana att det ter sig skäligt att godta en garanti för ett belopp avseende en särskild kostnad som faller utanför det bistånd som kan lämnas av allmänna medel.

Enligt promemorian skall fråga om eftergift eller jämkning kunna tas upp ex officio. Skulle prövningen i sådant fall leda till att fordring- en inte anses böra efterges eller jämkas, föreslås att något formellt be- slut inte meddelas. Indrivningsverksamheten fortsätter som om inget beslut fattats.

Några remissinstanser finner denna ordning olämplig. En kammar- rätt framhåller bl.a. att skyldighet torde föreligga att fatta ett form- ligt beslut och i övrigt förfara enligt reglerna i FL.

Jag vill för min del framhålla följande. Understödsnämnden ges enligt den föreslagna lagen en möjlighet att utan ansökan ta upp ett ärende om jämkning eller eftergift av statsverkets fordran. Frågan huruvida nämnden skall begagna sig av denna möjlighet förs naturligen inför nämnden av någon av de tjänstemän som inom utrikesdeparte- mentet sysslar med återkrav av utgivet bistånd. Anser nämnden i sådant fall att det inte finns fog för att ta upp saken uppkommer inte något ärende hos nämnden. Beslutar å andra sidan nämnden i ett sådant fall att ta upp frågan om eftergift eller jämkning bör handläggningen av det ärende som därmed blir anhängigt följa FL:s bestämmelser. Dessa in- nebär bl.a., att den enskilde bör lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet såvida det inte utan vidare står klart att beslut om eftergift eller jämkning skall ges (15 & FL).

Vid sidan av möjligheten att efterge eller jämka en fordran enligt den bestämmelse jag nu berört finns enligt allmänna regler möjlighet att skriva av statsverkets fordran. Avskrivning är en intern åtgärd som

• Sida 209
•  Original

Prop. 1972: 132 209 inte berör beståndet av fordringen mot biståndstagaren. I flera fall torde avskrivningsförfarandet kunna med fördel användas i stället för att man tillgriper en formell prövning av frågan huruvida eftergift eller jämk- ning bör medges. Någon anledning att lämna biståndstagaren under- rättelse om avskrivningsbeslutet finns i allmänhet inte. Någon talerätt mot beslutet bör inte föreligga. Närmare föreskrifter i nu berörda frågor torde få lämnas av Kungl. Maj:t.

En särskild återkravssituation kan uppkomma beträffande sjömän och andra som är anställda ombord på svenskt fartyg. I vissa fall är nämligen redaren enligt sjömanslagen eller kollektivavtal skyldig att be- kosta sjömans sjukvård, underhåll eller hemresa. Underlåter han att full- göra denna skyldighet, kan utlandsmyndighet bli tvungen att bistå den ombordanställde enligt förevarande lag. I sådant fall bör emellertid återbetalningsskyldighet åvila redaren, och en särskild föreskrift härom bör ingå i lagen.

Uppgiften att avgöra om återbetalning av utgivet bistånd skall ske har i promemorian fördelats mellan chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning och departementets understödsnämnd. Den förre har att pröva frågan om återbetalning av ekonomiskt bistånd i brottmål medan nämnden prövar frågan om eftergift eller jämkning av återbetalnings— skyldigheten beträffande allmänt ekonomiskt bistånd. Kompetensför- delningen grundar sig på avgörandenas skilda art.

Flertalet remissinstanser har godtagit förslaget i denna del eller lämnat det utan erinran. I några yttranden framförs andra förslag, t.ex. att prövningen helt förläggs till understödsnämnden eller att rättsavdel- ningschefens beslut inte görs exigibelt men att det vid bristande efter- följd underställs nämndens prövning. En remissinstans föreslår att be- slutanderätten förläggs till justitiedepartementet.

För egen del är jag beredd att ansluta mig till promemorieförslaget. Talan mot beslut av rättsavdelningschefen och understödsnämnden bör i enlighet med vad som föreslagits få föras i kammarrätt. Även beslut av utlandsmyndighet i biståndsärende föreslås skola överklagas till kom- marrätt, och jag ansluter mig till detta förslag. Jag avser att senare anmäla sådan ändring i kungörelsen (1971: 1200) om kammarrätternas domkretsar m.m. att besvär i alla dessa fall skall tas upp av samma kammarrätt.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1973. I fråga om dessförinnan lämnat bistånd skall äldre bestämmelser gälla. De nya bestämmelserna om jämkning eller eftergift av allmänt ekonomiskt bistånd bör dock kunna tillämpas även i fråga om bistånd som lämnats före ikraftträdan- det. I fråga om sådant beslut bör regeln om fullföljd till kammarrätt mot understödsnämndens beslut tillämpats.

• Sida 210
•  Original

Prop. 1972: 132 210

4.5. Kostnaderna för reformen

Utredningen har på grundval av vissa beräkningar antagit att antalet fall av förordnande av offentligt biträde inte kommer att överstiga 2000 om året och att kostnaden bör kunna uppskattas till mellan 0,5 och 1 milj. kr.

Departementsförslaget innehåller vissa utvidgningar av tillämpnings- området för offentligt biträde. Sålunda föreslås bl.a. att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden om försöksutskrivning enligt PsykL och OmsorgsL. På utlänningslagstiftningens område skall offent- ligt biträde kunna förordnas även vid tagande i förvar under längre tid än en vecka i stället för en månad som utredningen föreslagit. Dessa utvidgningar torde medföra att offentligt biträde kommer att förordnas i ytterligare ett par tiotal fall årligen.

När det gäller barnavården innebär departementsförslaget att offent- ligt biträde skall kunna förordnas även vid handläggningen i barnavårds- nämnd av ärenden angående omhändertagande för samhällsvård eller utredning och angående samhällsvårds slutliga upphörande. Vidare före- slås att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärende hos allmän för- valtningsdomstol om intagning i ungdomsvårdskola. När det gäller ären- dena hos barnavårdsnämnd torde ur kostnadssyn endast ärenden an- gående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 & BvL eller för ut- redning vara av betydelse. Det totala antalet ärenden av ifrågavarande slag i barnavårdsnämnd kan uppskattas till omkring 3 500 om året och antalet förordnanden av offentligt biträde i sådana ärenden torde inte komma att överstiga 500. Antalet förordnanden i ärenden om intagning i ungdomsvårdskola kan uppskattas till ett tiotal.

Enligt departementsförslaget skall vidare offentligt biträde kunna förordnas i viSsa ärenden inom kriminalvården, nämligen förverkande av villkorlig frihet från fängelse och återintagning i anstalt vid ungdoms- fängelse och internering. Det totala antalet ärenden på detta område där offentligt biträde kan komma i fråga enligt departementsförslaget uppgår till Omkring 350. Antalet biträdesförordnanden kan uppskattas till ett femtiotal.

Slutligen omfattar tillämpningsområdet för offentligt biträde enligt departementsförslaget även sterilisering och kastrering. Förordnande av offentligt biträde på detta område torde komma att bli mycket säll- synt.

Sammanfattningsvis kan sägas att de utvidgningar av tillämpnings- området för offentligt biträde som förordats i departementsförslaget torde komma att medföra en ökning av antalet förordnanden, vilken kan antagas ej överstiga 600 om året. Med tillämpning av utredningens beräkningsnormer medför detta en kostnadsökning i storleksordningen 200 000—300 000 kr.

• Sida 211
•  Original

Prop. 1972: 132 . 211

Förslaget att utredningskostnad i förvaltningsärenden skall ersättas vid allmän rättshjälp kan inte utgöra någon post av betydelse i kost- naderna för denna reform. Som jag anfört i det föregående år det här i allmänhet endast fråga om mindre utredning såsom läkarintyg o.d. Den föreslagna ersättningen för inställelsekostnad begränsar sig till ett fåtal myndigheter och medför inte några kostnader av betydelse. Totalt torde de nu angivna kostnaderna kunna uppskattas till 20 000——30 000 kr.

De föreslagna bestämmelserna om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet ansluter i allt väsentligt till vad som gäller f. 1). Några kostnadskonsekvenser av betydelse torde sålunda inte föranledas av detta förslag.

4.6 Författningsregleringen

Utredningen har föreslagit att vissa bestämmelser om offentligt biträde tas in i de särskilda lagarna angående tvångsåtgärder medan vissa ge- mensamma bestämmelser om offentligt biträde tas upp i en särskild lag om offentligt biträde. Utredningen har diskuterat att föra in bestämmel- ser om offentligt biträde i rättshjälpslagen men ansett att en sådan lös- ning skulle göra rättshjälpslagen svåröverskådlig. Under remissbehand- lingen har utredningens förslag godtagits av flertalet remissinstanser. Från flera håll har dock den av utredningen föreslagna metoden kritise- rats.

För egen del vill jag framhålla att institutet offentligt biträde sådant det utformats både enligt utredningens förslag och enligt departements- förslaget till sin rättsliga karaktär närmast är att jämföra med institu- tet offentlig försvarare. Sistnämnda institut ingår i rättshjälp åt misstänkt i brottmål men regleras i sin helhet i samband med RB:s regler om brott- målsförfarandet med endast en hänvisning i rättshjälpslagen. Även of- fentnigt biträde bör enligt min mening ses som en form av rättshjälp. Förfarandet i de mål och ärenden där offentligt biträde kan förekom- ma är emellertid inte enhetligt reglerat. Bestämmelser härom förekom- mer i FPL, FL och i de särskilda lagarna om tvångsåtgärder. En upp- delning av reglerna om offentligt biträde på de särskilda lagarna och dessutom en särskild lag om offentligt biträde medför enligt min mening en alltför splittrad bild av denna form av rättshjälp. Jag förordar därför att bestämmelserna om offentligt biträde tas upp som ett särskilt avsnitt i rättshjälpslagen under rubriken Rättshjälp genom offentligt biträde. Härigenom uppnås också en klarare gränsdragning i förhållande till andra former av rättshjälp. I likhet med vad som gäller i fråga om all- män rättshjälp och rättshjälp åt misstänkt i brottmål innefattar den nya formen av rättshjälp en exklusiv reglering inom sitt tillämpningsområde. Allmän rättshjälp kan sålunda inte lämnas inom tillämpningsområdet för

• Sida 212
•  Original

Prop. 1972: 132 212 rättshjälp genom offentligt biträde. Bestämmelserna om rådgivning är däremot inte begränsade till något visst tillämpningsområde utan kan förekomma inom tillämpningsområdet för samtliga rättshjälpsformer.

l rättshjälpslagens avsnitt om offentligt biträde bör räknas upp de områden där offentligt biträde kan förordnas. Vidare bör detta avsnitt innehålla reglerna om förutsättning för förordnande av offentligt bi- träde, förordnande myndighet, ersättning till offentligt biträde, befo- genhet att föranstalta om utredning och ersättning till den som medverkat vid sådan utredning. De regler om ersättning för inställelsekostnad som jag förordat i det föregående är däremot av samma karaktär som er- sättningsregeln i 15 g FPL och bör tas in i de särskilda lagarna om tvångsåtgärder.

Med den av mig förordade lösningen kan diskuteras om de särskilda lagar som reglerar förfarandet i mål eller ärenden om tvångsåtgärd bör innehålla någon hänvisning till reglerna i rättshjälpslagen om offentligt biträde. Någon motsvarande hänvisning har inte införts i RB eller andra lagar som reglerar förfarandet i sådana mål eller ärenden där allmän rättshjälp eller rättshjälp åt misstänkt i brottmål kan komma i fråga och jag anser inte heller någon hänvisning erforderlig när det gäller offent- ligt biträde.

Frågan om ekonomiskt bistånd åt svenska medborgare skall enligt departementsförslaget regleras i en särskild lag. Som jag nyss anfört bör frågan om offentligt biträde regleras i rättshjälpslagen. De föreslagna reglerna om ersättning för utredningskostnader i förvaltningsärenden skall givetvis också tas in i rättshjälpslagen medan bestämmelserna om ersättning för inställelsekostnad i vissa fall enligt vad jag nyss anfört bör tas upp i respektive speciallag, nämligen PsykL, OmsorgsL, UtlL och Utläan. Härutöver medför den föreslagna lagstiftningen behov av följdändringar i flera olika lagar.

4.7 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.,

2. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

3. lag om ändring i giftermålsbalken,

4. lag om ändring i föräldrabalken,

5. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

6. lag om ändring i lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid ut- ländsk domstol,

7. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

8. lag om ändring i lagen (1957 : 668) om utlämning för brott,

• Sida 213
•  Original

Prop. 1972: 132 _: 213

9. lag om ändring i lagen (1958: 642) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap,

10. lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,

11. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

12. lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfar- lig asocialitet,

13. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall,

14. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

15. lag om ändring i lagen (1969: 644) om vissa rättigheter för stats- lösa personer och politiska flyktingar,

16. lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

]7. lag om ändring i lagen (1.971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

18. lag om ändring i lagen (1971:495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

19. lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luft- fartyg m.m.,

20. lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

4.8 Sammanfattning av departementsförslaget

Enligt förslaget skall rättshjälp i vissa mål och ärenden som angår den personliga rörelsefriheten eller integriteten eller någons avlägsnande ur riket kunna utgå som offentligt biträde. Detta gäller i huvudsak följande områden.

lillentalsjukvårdan. Offentligt biträde skall kunna förordnas för pröv- ning hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden av frågor om intagning eller kvarhållning i sjukhus för sluten psykiatrisk vård eller av frågor om utskrivning, slutligt eller på försök, från sådant sjukhus. I huvudsak skall samma regler gälla när ärenden om vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda prövas hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden. I ärenden hos dessa nämnder skall reglerna om offentligt biträde vara tillämpliga även när fråga är om placering av särskolpliktigt barn i annat hem än det egna.

• Sida 214
•  Original

Prop. 1972: 132 214

Nykterhetsvården. Förslaget innebär att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärende hos förvaltningsdomstol angående intagning eller åter— intagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Barnavården. För samtliga typer av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård föreslås att möjlighet skall finnas att förordna offentligt biträde. Det sagda gäller även omhändertagande för utredning samt ärenden rörande samhällsvårds slutliga upphörande. Offentligt biträde skall även kunna förordnas för ärenden angående intagning i eller ut- skrivning från ungdomsvårdsskola om prövningen efter besvär tillkom- mer f örvaltningsdomstol.

Utlämzingslagstiftningen. Denna lagstiftning innehåller redan nu vissa bestämmelser om skyldighet för myndighet att förordna biträde åt en- skild part som anses behöva sådan hjälp. Förslaget innebär på flera punkter utvidgning av möjligheten till biträdesförordnande. Samtidigt samordnas bestämmelserna med reglerna om offentligt biträde. Reglerna innebär att offentligt biträde skall kunna förordnas i ärenden angående utlännings avlägsnande ur landet i administrativ ordning. Undantagna kommer dock att vara avvisningsärenden när handläggningen äger rum hos polismyndighet. I fråga om verkställighet av beslut om avlägsnande enligt utlänningslagen (1954:193) föreslås att offentligt biträde skall kunna förordnas endast i sådant ärende som underställts den centrala utlänningsmyndigheten på grund av påstående om risk för politisk för- följelse.

Har utlänning hållits i förvar under längre tid än en vecka kan offent- ligt biträde förordnas utan hinder av de angivna inskränkningarna. Här- utöver gäller att offentligt biträde kan förordnas även i alla andra ären- den hos utlänningsnämnden än de förut angivna samt i ärenden angå- ende uppehållstillstånd om ansökan härom skall avslås på grund av ut- länningens vandel eller förenas med skyldighet att utresa.

Kriminalvården. Offentligt biträde skall enligt förslaget kunna förord- nas när fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet skall prövas i administrativ ordning. Detsamma skall gälla när fråga är om återintag- ning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering.

Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd om det behövs för att tillvarataga den enskildes rätt. Vid bedömning av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats un- der utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. Biträde har rätt till ersättning av allmänna medel. Ersättningen bestäms av rättshjälpsnämnd och stannar på statsverket.

Enligt förslaget skall vidare utredningskostnad i förvaltningsärende kunna ersättas inom ramen för rättshjälpen och ersättning för parts in- ställelse kunna utgå vid handläggning inför vissa förvaltningsmyndig- heter.

Slutligen innehåller förslaget vissa bestämmelser om ekonomiskt bi-

• Sida 215
•  Original

Prop. 1972: 132 215

stånd till svenska medborgare i utlandet. Bestämmelserna, som i huvud- sak ansluter till vad som redan tidigare gäller, tas upp i en särskild lag. Bistånd kan utgå i brottmål och vid administrativa frihetsberövanden samt som allmänt ekonomiskt bistånd åt den som råkat i nöd eller annan svårighet.

5.1. Förslaget till lag om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m.

Bestämmelserna i lagen har delats upp efter de båda formerna av bistånd. allmänt ekonomiskt bistånd och bistånd i brottmål. Den först- nämnda biståndsformen regleras i 1—3 åå, där 1 å innehåller förutsätt- ningama för och omfattningen av biståndet, 2 5 bestämmelserna om åter- betalningsskyldighet och 3 å reglerna om prövningen av frågor om åter- betalningsskyldighet. Bistånd i brottmål m.m. regleras i 4—7 åå, där 4 å innehåller förutsättningama för bistånd och biståndets omfattning, 5 å bestämmelserna om återbetalningsskyldighet för bistånd i brottmål, 6 å bestämmelserna om återbetalningsskyldighet vid bistånd i administrativt förfarande och 7 å bestämmelserna om prövningen av frågor om åter- betalningsskyldighet. Slutligen har i 8—10 åå tagits upp vissa gemen- samma bestämmelser. I 8 å behandlas flyktingars och statslösas ställning i biståndshänsecnde medan i 9 å givits en uttrycklig bestämmelse om bi- ståndets subsidiära karaktär i förhållande till det bistånd som kan utgå enligt bestämmelserna i vederbörande stat eller enligt internationell över- enskonnnclse. I 10 å slutligen återfinns den för samtliga beslut enligt lagen gemensamma bestämmelsen om fullföljd till kammarrätt.

Beträffande bcstämmelsernas sakliga innehåll får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

5.2. Förslaget till ändring i rättshjälpslagen

Reglerna om den rättshjälp som i vissa fall skall utgå i form av offentligt biträde m. m. har tagits upp i rättshjälpslagen mellan avsnittet om rättshjälp i brottmål och avsnittet om rådgivning. Reglerna åter- finns i 41—45 åå under rubriken Rättshjälp genom offentligt biträde. Ytterligare en ny paragraf, 50 å, har tillkommit under rubriken sär- skilda bestämmelser. Dessa och andra kompletteringar har medfört att åtskilliga paragrafer i lagen föreslås ändrade samt att en omnumrering av paragraferna fr. o. m. nuvarande 41 å äger rum.

• Sida 216
•  Original

Prop. 1972: 132 216

lå

Den nya formen av rättshjälp har i förslaget tagits upp i uppräkning- en av de olika rättshjälpsformerna i 1 å, varjämte paragrafhänvisning- arna ändrats.

95

I paragrafens andra stycke som reglerar vad som skall anses såsom rättshjälpskostnad har andra punkten uppdelats så att till en ny tredje punkt förts frågor om utredningskostnad i angelägenheter som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Sådan kost- nad skall utgöra rättshjälpskostnad om utredningen varit skäligen på- kallad för att tillvarata den rättssökandes rätt och ej kunnat erhållas genom myndigheten (jfr ändring i 25 å rättshjälpslagen enligt utred- ningens förslag och förslaget i promemorian Ds Ju 1972: 9). En utförlig redogörelse för de överväganden som föranlett denna ändring har lämnats i den allmänna motiveringen.

Till följd av att andra stycket andra punkten uppdelats har efter- följande punkter erhållit ändrad numrering. Som föreslagits i departe- mentspromemorian har hänvisningen till andra punkten utbytts mot ett direkt angivande av vilka domstolar som avses i denna paragrafs femte och sjätte punkter samt i 17, 22, 24, 25 och 31 åå. Den ändrade punkt- numreringen medför ändringar i 20, 26 och 37 åå.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen saknas i departements- förslaget motsvarighet till utredningens förslag om ersättning för ut- redning som beslutats av fastighetsbildningsmyndighet (jfr 9 å andra stycket punkt 7 i promemorieförslaget och 25 å första stycket första punkten i utredningens förslag).

I utredningens förslag har tagits upp en bestämmelse att ersättning för inställelse inte utgår enligt rättshjälpslagen i den mån enligt särskild föreskrift ersättning av allmänna medel kan utgå för inställelse inför förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet (jfr 9 å fjärde stycket i promemorieförslaget och 26 å andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelserna i FPL, liksom de nu föreslagna bestämmelserna i PsykL, OmsorgsL, UtlL och Utläan om ersättning för inställelse bör givetvis tillämpas i första hand. Först om ersättning inte kan utgå enligt dessa regler bör rättshjälpsreglerna tillämpas (jfr prop. 1972: 4 s. 261). Någon bestämmelse härom torde inte behövas.

19 å

I utredningens förslag har tagits upp en bestämmelse att biträde vid allmän rättshjälp inte får förordnas för mål eller ärende, där offentligt biträde kan utses (jfr 19 å andra stycket i promemorieförslaget och 18 å fjärde stycket i utredningens förslag). Med den lagtekniska lösning

• Sida 217
•  Original

Prop. 1972: 132 . 217

som valts i departementsförslaget, vilken innebär att offentligt biträde är en särskild form av rättshjälp, behövs inte någon motsvarande be- stämmelse.

Enligt 20 kap. 19 & föräldrabalken kan i vissa mål rörande omyndig- hetsförklaring förordnas biträde som är berättigad till ersättning av allmänna medel. I departementspromemorian har anförts att dessa mål till sin karaktär är jämförbara med de förvaltningsärenden i vilka offentligt biträde skall kunna förordnas. Den materiella regleringen bör därför utformas i nära överensstämmelse med vad som skall gälla för offentligt biträde. Däremot finns det knappast anledning att for- mellt föra in reglerna om biträde i dessa mål under den föreslagna regleringen om offentligt biträde. Under remissbehandlingen har en remissinstans anfört att ifrågavarande biträdesbestämmelser bör inordnas i rättshjälpslagen.

Enligt min mening bör institutet offentligt biträde förbehållas mål och ärenden på förvaltningsområdet. Frågan om biträde i mål om omyndighetsförklaring bör därför även i fortsättningen regleras i för- äldrabalken. Bestämmelserna bör emellertid när det gäller återbetal- ningsskyldigheten anpassas till vad som skall gälla för offentligt biträde. Jag återkommer i det följande till de ändringar i föräldrabalken som följer härav. I tydlighetens intresse bör vidare, som föreslagits i departe- mentspromemorian, 19 & rättshjälpslagen innehålla en bestämmelse att biträde inte skall förordnas enligt rättshjälpslagen när biträde kan för- ordnas enligt 20 kap. 19 & föräldrabalken.

335

I 31 Och 32 åå rättshjälpslagen ges regler för beslut om fördelning mellan parter av rättegångskostnad eller annan processkostnad när i mål eller ärende den ena eller båda parterna har allmän rättshjälp. Principen är att den som enligt gällande bestämmelser härom skall er- sätta motparts kostnad i stället i motsvarande mån skall åläggas be- talningsskyldighet mot statsverket för rättshjälpskostnaderna. I 33 & regleras hur fördelning skall ske av influtna medel som motpart eller annan på grund av bestämmelserna i 31 & betalat till statsverket. Sådan ersättning skall utges till den som erhållit rättshjälpen i den mån ersättningen överstiger rättshjälpskostnaderna minskade med vad som betalats i kostnadsbidrag. Däremot innehåller inte rättshjälpslagen någon motsvarighet till dessa bestämmelser när det gäller verkställighetskost- nad i utsökningsmål. Med verkställighetskostnad avses därvid den exekutionsavgift som enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027) skall utgå till det allmänna för verkställigheten.

I 9 kap. utsökningslagen finns bestämmelser om bl.a. verkställighets- kostnad i utsökningsmål. I 198 % anges hur utmätningskostnad skall er- sättas. Kostnaden för utmätning och det fortsatta förfarandet skall utgå

• Sida 218
•  Original

Prop. 1972: 132 213

ur köpeskillingen för den utmätta egendomen, behållen avkastning eller andra tillgängliga medel. Har en utmätt penningfordran drivits in, skall verkställighetskostnaden betalas ur indrivna medel (88 b & första styc- ket). Kostnad, som inte kan tas ut på detta sätt, skall enligt 198 5 första stycket betalas av utmätningssökanden eller, om den avser åtgärd som annan begärt, av denne och får omedelbart utmätas. I tredje stycket finns regler om förskott. Den som begär utmätning är skyldig att förskottera kostnaden för åtgärden. Kostnaden för annan åtgärd i målet skall förskjutas av den som begär åtgärden, om utmätnings— mannen eller överexekutor påkallar det. I 199 5 finns bestämmelser om kostnader för annan verkställighet än utmätning. Om beslut, som skall verkställas på annat sätt än genom utmätning, innehåller föreskrift att verkställigheten skall ske på den tappande partens bekostnad, skall enligt första stycket utmätningsmannen utmäta kostnaden hos honom. Kostnad för försäljning av lös egendom som tagits i kvarstad eller ställts under skingringsförbud skall utgå ur behållningen. Kostnad som inte kunnat tas ut enligt första stycket skall betalas av sökanden och får omedelbart utmätas hos honom. Sökanden är skyldig att förskottera kostnaden, om utmätningsmannen begär det. Enligt särskilda bestäm— melser gäller vidare att utmätningsman meddelar handräckning på svarandens bekostnad, se t. ex. 55 5 lagen (1933: 269) om ägofred och 39 5 lagen (1950: 596) om rätt till fiske. Innebörden härav anses vara att kostnaden skall tas ut av svaranden i samband med verkställigheten.

Allmän rättshjälp som lämnas i angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande omfattar inte exekution av avgörandet. Den som erhållit subventionerad rättshjälp bör emellertid vara befriad från exekutionsavgift (jfr prop. 1972: 4 s. 336, 411 och 420). Jag avser att senare anmäla den ändring i exekutionsavgiftskungörelsen som föran- leds härav.

För den som åtnjuter allmän rättshjälp i själva verkställighetsärendet är enligt 9 % andra stycket 5 rättshjälpslagen i dess nu föreslagna lydel- se avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen att anse som en rättshjälpskostnad. Innebörden härav är i fråga om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden att den som har sådan rättshjälp i förekommande fall får förskottera exekutionsavgiften och själv i sista hand stå för avgiften men att vad som sålunda betalats går i av- räkning på den rättssökandes kostnadsbidrag (16 å andra stycket rätts- hjälpslagen). Har den rättssökande erlagt förskott och kan verkställig- hetskostnaden tas ut i målet, skall givetvis det förskotterade beloppet återbetalas till honom. Har i ett verkställighetsärende sökanden beviljats allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden tas någon exekutionsavgift inte ut och sökanden är givetvis inte heller skyldig att betala något förskott. Kostnaden beaktas emellertid när kostnadsbidraget fastställs (jfr 20 5 första st) eket rättshjälpslagen och prop. 1972: 4 s. 317). Som tidigare

• Sida 219
•  Original

Prop. 1972: 132 219

nämnts innehåller inte rättshjälpslagen någon motsvarighet till 31—33 åå när det gäller verkställighetskostnad. Frågan blir alltså hur man skall förfara med sådan ersättning för det exekutiva förfarandet som i målet kan tas ut av motparten.

Sökanden torde inte behöva framställa något yrkande om att verk- ställighetskostnad skall tas ut. De exekutiva myndigheterna föranstaltar ex officio om detta. I departementspromemorian föreslås att denna ordning skall gälla oberoende av om sökanden har beviljats allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden. Vidare föreslås att influtna medel behandlas enligt samma regler som gäller för rättegångskostnad eller annan processkostnad. De exekutiva myndigheterna bör sålunda redo- visa influtna medel till rättshjälpsnämnden som fördelar medlen enligt reglerna i 33 å rättshjälpslagen.

Jag ansluter mig till vad som anförts i promemorian. I enlighet här- med har som ett andra stycke i 33 å rättshjälpslagen tagits in en bestämmelse enligt vilken hos motparten i målet uttagen exekutionsav- gift skall utges till den som erhållit rättshjälpen enligt samma principer som enligt första stycket gäller för rättegångskostnad och annan pro- cesskostnad.

Kostnad för verkställighet skall i sista hand bäras av svaranden. Har kostnaden inte kunnat tas ut av honom i samband med verkställig- heten antingen därför att kostnaden lagligen inte kunnat tas ut i målet eller därför att svaranden saknat tillgångar, torde gälla att sökanden får föra talan om kostnaden i rättegång. Den praktiska betydelsen av denna möjlighet torde som anförts i promemorian vara så ringa att det knappast finns anledning att uppställa särskilda regler för det fall att den rättssökande i verkställighetsärendet haft allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden. Den rättssökande bör kunna få föra talan om att få ut verkställighetskostnaden av svaranden till den del kost- naden täcks av erlagt kostnadsbidrag.

Verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud eller annan sä- kerhetsåtgärd omfattas av den rättshjälp som beviljats i den angelägen- het som föranlett säkerhetsåtgärden (jfr prop. 1972: 4 s. 420). Kostnaden för verkställighet av säkerhetsåtgärd kan, med det undantag som anges i 199 å första stycket andra punkten utsökningslagen, inte tas ut i verkställighetsärendet. Sådan kostnad kan däremot utdömas som en rättegångskostnad i mål som sökanden redan anhängiggjort eller som han har att anhängiggöra i samband med att säkerhetsåtgärd beviljas (jfr 188 å UL). Kostnaden kommer följaktligen vid allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden att falla in under bestämmelserna i 31 och 32 åå samt 33 5 första stycket rättshjälpslagen. Det nu sagda gäller även kostnad enligt 10 å första och tredje styckena rättshjälps- lagen (jfr NJA 1940 s. 234).

• Sida 220
•  Original

Prop. 1972: 132

220 38 5

I samband med rättshjälpslagens tillkomst vidtogs en ändring i 19 å RP av innebörd att kostnad för annan rättshjälp än offentlig försvarare åt den dömde liksom kostnader för försvararen i där avsedda ärenden skall gäldas av statsverket. En hänvisning till dessa bestämmelser togs upp i 38 å rättshjälpslagen. I det följande föreslås att en motsvarande reglering genomförs i lagen (1957: 688) om utlämning för brott, lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller Norge, lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet samt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom. Hänvisningen i 38 å rättshjälpslagen föreslås sålunda omfatta även dessa lagar.

41å

] denna paragraf anges tillämpningsområdet för institutet offentligt biträde. Paragrafen har i huvudsak motsvarighet i åtskilliga av utred- ningen föreslagna bestämmelser i de särskilda lagar om tvångsåtgärder som berörs av möjligheten att förordna offentligt biträde. En utförlig redogörelse för tillämpningsområdets avgränsning har lämnats i den allmänna motiveringen.

De närmare bestämmelserna om hemsändande enligt punkt 12 åter- finns i kungörelsen (1956: 492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m.m., kungörelsen (1966: 585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och stadgan (1968: 146) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

42å

Denna paragraf behandlar de förutsättningar under vilka offentligt biträde skall utses. Paragrafen motsvaras, på samma sätt som 41 å, i ut- redningens förslag av regler i de särskilda lagarna om tvångsåtgärder. En utförlig redogörelse i fråga om förutsättningama för förordnande av offentligt biträde har lämnats i den allmänna motiveringen. I enlighet med vad som där anförts anges i denna paragraf att vid bedömningen särskilt skall beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga uppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. Offentligt biträde utses i samtliga fall åt den som åtgärden avser och ej åt den som enligt särskild lagbestämmelse må vara berätti- gad att föra talan i fråga om åtgärden.

43å

Enligt första stycket i denna paragraf förordnas offentligt biträde av rättshjälpsnämnd. Fråga om förordnande kan tas upp antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myn-

• Sida 221
•  Original

Prop. 1972: 132 221

dighet som handlägger det mål eller ärende förordnandet skall avse. Ansökan kan givetvis göras av ställföreträdare för den som åtgärden avser. Det är nödvändigt att rättshjälpsnämnden erhåller ett under- lag för prövningen av behovet från den ifrågavarande myndigheten. Detta bör i allmänhet kunna tillhandahållas genom ett kortfattat yttrande angående de omständigheter som är av särskild betydelse för bedömningen. Närmare föreskrifter härom torde få meddelas av centralmyndigheten för rättshjälpen. Vägras offentligt biträde kan talan föras enligt 49 5.

Enligt paragrafens andra stycke, som i utredningsförslaget motsvaras av 2 5 första stycket lagen om offentligt biträde, gäller förordnande som offentligt biträde även när talan fullföljs eller meddelat beslut under- ställs annan myndighets prövning, t.ex. enligt 25 & PsykL, eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande, t.ex. enligt UtlL. Där- emot gäller t.ex. förordnande som avser utlännings avlägsnande inte senare fråga om verkställighet av beslutad åtgärd.

Bestämmelserna i paragrafens tredje och fjärde stycken om vilken rättshjälpsnämnd som i det enskilda fallet skall vara behörig att upp— taga ansökan eller anmälan är utformade i nära anslutning till mot— svarande regler i 18 å andra och tredje styckena angående rättshjälps- nämnds behörighet att upptaga ansökan om allmän rättshjälp.

44g

Paragrafen motsvaras av 4 5 första stycket samt 5, 7 och 8 åå i ut— redningens förslag till lag om offentligt biträde. Som anförts i den all- männa motiveringen har behörighetskravet för offentligt biträde före— slagits något annorlunda utformat än när det gäller biträde vid allmän rättshjälp. I övrigt är biträdesfrågan reglerad i nära överensstämmelse med 21 &. I fråga om återkallelse av förordnande, offentligt biträdes rätt att sätta annan i sitt ställe och i fråga om sådant biträdes rätt till ersättning hänvisar paragrafens andra stycke till reglerna i 21 å andra och tredje styckena, 22 5 första och andra styckena samt 23 å angående biträde vid allmän rättshjälp. I paragrafens tredje stycke utsägs att er- sättningen till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och ut- går av allmänna medel. Detta överensstämmer med vad som föreskrivs i 20 å och 22 & tredje stycket vid allmän rättshjälp i förvaltningsärenden.

45%

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i 6 å i utredningens förslag till lag om offentligt biträde, behandlar frågor om rätt att i mål eller ärende som avses i 41 & förebringa utredning på bekostnad av det all- männa. Beslut om sådan utredning fattas av offentligt biträde eller, om sådant biträde ej förordnats, av rättshjälpsnämnden. I det senare

• Sida 222
•  Original

Prop. 1972: 132 222

fallet förutsätter beslutet att den enskilde begär utredning. Sådan bc— gäran skall framställas till den rättshjälpsnämnd som anges i 43 &.

Reglerna är utformade i överensstämmelse med motsvarande regler i 9 5 andra stycket 3 som gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Regeln är sålunda även såvitt avser nu förevarande område avsedd en- dast för mindre utredning såsom läkarintyg och liknande och endast undantagsvis bör det komma i fråga att mer omfattande utredning in- förskaffas. Utredning får inhämtas endast om denna är skäligen påkallad för att tillvarata dens rätt som åtgärden avser och ej kan erhållas genom den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Visar det sig att ut- redningen varit onödig eller alltför dyrbar och har offentligt biträde genom att föranstalta om utredningen visat försumlighct kan detta på grund av hänvisningen i 44 & till 22 å andra stycket beaktas när er- sättningen till biträdet bestäms. Den som efter beslut medverkat vid utredningen har dock enligt paragrafens andra stycke alltid rätt till ersättning av allmänna medel. Reglerna härom överensstämmer med reglerna i 25 & angående den vilken medverkat vid utredning för utom- processuell allmän rättshjälp.

505

Denna paragraf, som delvis har motsvarighet i 24 å i departements- promemorian och i utredningens förslag, är föranledd av att allmän domstol, krigsrätt och arbetsdomstolen i viss utsträckning handlägger för- valtningsärenden. När det gäller sådana ärenden är FL tillämplig hos domstolarna (1 & FL). De här åsyftade ärendena bör inte följa de sär- skilda regler som är uppställda i rättshjälpslagen för övriga mål och ärenden hos de ifrågavarande domstolarna angående utredningskostna- der, avgifter för ansökan och expedition, kungörelsekostnadcr, faststäl- lande av biträdesersättning, ersättning för bevisning, beslut om utredning och parts rättegångskostnad. I stället bör i detta avseende gälla de regler i rättshjälpslagen som avser förvaltningsmyndighet. En särskild bestäm- melse härom har tagits upp i denna paragraf.

5.3. Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

I enlighet med vad som föreslagits i departementspromemorian har reglerna i 15 kap. 31 & giftermålsbalk-en anpassats till utformningen av 20 kap. 19 % föräldrabalken.

5.4. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

I enlighet med vad jag anfört i anslutning till 19 & rättshjälpslagen har ersättningsreglerna i 20 kap. 19 % ändrats så att återbetalningsskyldighet inte vidare föreligger för den, som erhållit biträde enligt denna paragraf. Hänvisningen till lagen om fri rättegång i andra stycket har ersatts av

• Sida 223
•  Original

Prop. 1972: 132 223

19 å andra stycket rättshjälpslagen. Slutligen har den närmare ut- formningen av ersättningsreglerna i 20 kap. 19 och 37 åå föräldrabal- ken anpassats till motsvarande bestämmelser i 22 och 44 åå rättshjälps- lagen. Med hänsyn till det ringa antalet biträdesförordnanden enligt för- äldrabalken har i departementsförslaget inte såsom i promemorieförsla- get tagits upp något bemyndigande att fastställa taxa för ifrågavarande ersättningar. Övergångsbestämmelsen har utformats efter förebild av övergångsbestämmelsen i rättshjälpslagen.

5.5. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

Som framhållits i prop. 1972: 4 (s. 284) bör vad som i sekretesshän- seende f. n. gäller för handlingar vid rättshjälpsanstalt i fortsättningen gälla handlingar vid allmän advokatbyrå. Detta har tillgodosetts genom den föreslagna ändringen i 26 å första stycket.

För handlingar hos rättshjälpsnämnd eller centralmyndigheten bör sekretesskyddet åstadkommas genom att bestämmelser härom förs in i kungörelsen med förordnanden på civilförvaltningens område. Jag ämnar senare anmäla denna ändring.

5.6. Förslaget till lag om ändring i lagen om bevisupptagning vid ut- ländsk domstol

Enligt 2 å första stycket lagen om bevisupptagning vid utländsk dom- stol har enskild part, som begärt bevisupptagning eller som annars en- ligt lag skall betala kostnaden för bevisupptagningen, att antingen av- lämna borgensförbindelse för den kostnad som åtgärden kan medföra eller också att betala förskott för kostnaden. I andra stycket görs dock undantag från denna bestämmelse bl. a. för det fall att kostnad för be- visupptagning på grund av parten tillkommande förmån av fri rätte- gång skall utgå av allmänna medel.

Som föreslagits i departementspromemorian bör berörda undantagsbe- stämmelse i andra stycket i fortsättningen avse det fall att kostnad för bevisupptagning på grund av parts rättshjälp skall utgå av allmänna medel. Andra stycket har ändrats i enlighet med detta. Hänvisningen till bestämmelserna om rättshjälp enligt rättshjälpslagen avser av rättshjälps- nämnd beviljad allmän rättshjälp samt rättshjälp enligt 36 å rättshjälps- lagen.

5.7. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

Förslaget innebär ändring av 31, 39, 41—43 och 49 åå samt infö- rande av två nya paragrafer, 42 a och 46 a åå.

• Sida 224
•  Original

Prop. 1972: 132 224

31å

Ändringen i 42 å samt den nytillkomna 42 a å har föranlett ändring av hänvisningarnai 31 å andra stycket.

39å

Ändringen är en följd av den nytillkomna 42 & å.

41å

Bestämmelserna i andra stycket ersätts i departementsförslaget av 41 å första stycket 6—11 rättshjälpslagen.

42 och 42 a åå

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen innehåller dessa paragrafer, vilka överensstämmer med utredningens förslag, regler om ersättning för inställelsekostnader i samband med förhör. Enligt 42 a å första stycket kan utlänningen tillerkännas ersättning efter en skälighetsprövning. Vid denna skall särskild hänsyn tas till hans ekono- miska förhållanden och längden av den tid han vistats i riket. Ersättning- en kan endast avse kostnad för resa och uppehälle, däremot inte för— lust av arbetsförtjänst o.dyl.

42 & å innehåller härutöver i andra och tredje styckena bestämmel- ser om ersättning till annan som kallats att inställa sig för att höras samt till allmänt ombud och tolk. [ denna del ersätter bestämmelserna 42 å fjärde stycket och 87——88 åå utlänningskungörelsen. På ersättning till utlänningen och till annan som kallats för att höras får förskott beviljas. I fjärde stycket regleras frågor om prövningen av ersättning och för- skott. De närmare bestämmelscr om ersättning och förskott torde få reg- leras i utlänningskungörelsen.

43 å

Denna paragraf reglerar förfarandet vid de förhör inför allmän dom- stol som Konungen kan besluta om. Som utredningen föreslagit bör även vid sådana förhör ersättningsreglerna i 42 a å vara tillämpliga. Paragra- fen har ändrats i enlighet härmed.

46 a å

Enligt paragrafen får talan mot beslut om ersättning enligt 42 a å fö- ras hos kammarrätten genom besvär. Besvärstiden är den i 12 å FL an— givna, dvs. tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrätts beslut får talan föras enligt bestämmelserna i FPL. Även dessa bestämmelser överensstämmer med utredningens förslag.

• Sida 225
•  Original

Prop. 1972: 132 225

495

Denna paragraf, som anger i vilka fall talan får föras över beslut i ärenden enligt UtlL, har ändrats så att talan får föras även i de i 46 a å behandlade fallen.

5.8. Förslaget till lag om ändring i lagen om utlämning för brott

Beslut i utlämningsfrågan meddelas av Kungl. Maj:t. Framställning om utlämning, som inte omedelbart avslås, överlämnas till riksåklagaren, som verkställer erforderlig utredning enligt reglerna om förundersök- ning i brottmål. Sedan utredningen avslutats, överlämnar riksåklagaren ärendet med eget yttrande till högsta domstolen (HD). Enligt 18 å första stycket prövar HD om utlämning kan lagligen beviljas. Sedan HD med- delat sitt beslut, anmäles ärendet i statsrådet. Har HD funnit hinder möta mot utlämning, får framställningen inte bifallas.

Om förfarandet i HD gäller enligt 18 å andra stycket att förhandling skall hållas, om det är erforderligt. Förhandling får inte vägras, om inte tidigare förhandling måste anses tillfyllest eller saken finnes uppenbar. I 18 å tredje stycket föreskrivs att fråga om tvångsmedel skall prövas av underrätt, om inte HD förordnar annat. I övrigt gäller om ärendets handläggning bestämmelserna om brottmål i allmänhet. Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall stanna på statsverket, om inte särskilda skäl talar för att den skall återgäldas av den som begärs utlämnad.

I fråga om biträde åt den som begärs utlämnad kommer genom an- knytningen av förfarandet till de allmänna reglerna om rättegången i brottmål RB:s regler om offentlig försvarare att gälla. Som nyss nämnts gäller emellertid en särskild regel om skyldigheten att till statsverket åter- gälda kostnad för bl. a. offentlig försvarare. I fråga om annan rättshjälp än offentlig försvarare torde genom förfarandets anknytning till de all- männa brottmålsreglerna rättshjälp enligt 36 å rättshjälpslagen kunna beviljas vid ärendets handläggning i HD enligt 18 å (jfr prop. 1957: 156 s. 35).

Utformningen av rättshjälpslagen medför som jag framhållit i anslut- ning till 38 å rättshjälpslagen att viss ändring bör företas i 18 å lagen om utlämning för brott. Bestämmelsen att kostnad för bl. a. offentlig försva- rare i regel skall stanna på statsverket bör utsträckas till att omfatta även kostnad för annan rättshjälp åt den som begärs utlämnad. Som framhål- lits i departementspromemorian täcks de fall då återbetalningsskyldighet skall kunna förekomma av den i 31 kap. 1 å första stycket RB gjorda hänvisningen till 31 kap. 4 å RB (jfr prop. 1957: 156 s. 92 f). Återbetal- ningsskyldighet får sålunda i förekommande fall åläggas den som be- gärs utlämnad utan hinder av att maximeringsregeln i 31 kap. 1 å RB överskrids.

• Sida 226
•  Original

Prop. 1972: 132 776

5.9. Förslaget till lag om ändring i lagen angående blodundersökning m.m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap

I 3 & blodundersökningslagen finns bestämmelser om kostnad för part eller tredje man i anledning av blodundersökning eller annan antropolo— gisk undersökning. Vid undersökning av någon som är part gäller enligt andra stycket om partens kostnad vad om rättegångskostnad är föreskri- vet. Parten får alltså själv i första hand stå för kostnaderna i anledning av undersökningen men har möjlighet att få ersättning härför av motpart. Har parten fri rättegång finns möjlighet att få viss kostnad ersatt av all- männa medel. Hänvisningen i andra stycket andra punkten torde avse 3 & tredje stycket och 4 5 andra stycket lagen om fri rättegång.

Som föreslagits i departementspromemorian bör hänvisningen i 3 5 andra stycket andra punkten blodundersökningslagen i fortsättningen avse rättshjälpslagen. Parts kostnad i anledning av blodundersökning eller annan antropologisk undersökning är enligt rättshjälpslagen att anse som rättshjälpskostnad i samma utsträckning som enligt lagen om fri rättegång (9 5 andra stycket 2 och 4 samt tredje stycket rättshjälps- lagen; jfr prop. 1972: 4 s. 316, 317). Paragrafen har ändrats i enlighet med det anförda.

5.10. Förslaget till lag om ändring i lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Framställning om utlämning enligt lagen skall göras hos riksåklagaren eller hos stats- eller distriktsåklagare. Åklagaren Skall skyndsamt verk- ställa erforderlig utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål. På begäran av den som avses med framställningen prövar HD om utlämning lagligen kan beviljas. Förhandling skall hållas, om det är erforderligt. Åklagaren kan besluta om utlämning under förutsättning bl. a. att den som avses med framställningen lämnat sitt samtycke till åt- gärden. Meddelar åklagaren ej beslut om utlämning, avgörs ärendet av Kungl. Maj:t.

I fråga om biträde åt den som begärs utlämnad gäller de allmänna be- stämmelserna om offentlig försvarare (jfr prop. 1959: 72 s. 41). I över- ensstämmelse med vad som gäller enligt 18 & allmänna utlämningslagen föreskrivs emellertid i 14 5 att ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet skall stanna på statsverket, om inte sär- skilda skäl är, att den skall återgäldas av den som begärs utlämnad. I fråga om annan rättshjälp än offentlig försvarare torde —— i överens— stämmelse med vad som gäller enligt den allmänna utlämningslagen — rättshjälp enligt 36 & rättshjälpslagen kunna beviljas vid ärendets hand- läggning i HD enligt 11 å.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1972: 132 . 227

Som föreslagits i departementspromemorian bör, i överensstämmelse med vad som har föreslagits i fråga om 18 & allmänna utlämningslagen bestämmelsen i 14 & omfatta även kostnad för rättshjälp enligt 36 & rättshjälpslagen. Beträffande ändringen hänvisas i övrigt till vad som har anförts i anslutning till 18 & allmänna utlämningslagen.

5.11. Förslaget till lag om ändring i nordiska verkställighetslagen

Ändringen innebär att reglerna i 26 & tredje stycket om biträde utgår och ersätts av bestämmelserna i 41 5 första stycket 15 rättshjälpslagen angående offentligt biträde.

5.12. Förslaget till lag om ändring i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

I fråga om utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbets- anstalt skall enligt 4 & vad i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, äga motsvarande tillämpning. RB:s bestämmelser om brottmåls- förfarandet skall alltså gälla. Vissa kompletterande och vissa avvikande bestämmelser meddelas emellertid i 5—7 55. Bl. a. föreskrivs i 7 & tredje stycket att rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 & RB skall stanna på statsverket.

Genom att förfarandet anslutits till de allmänna brottmålsreglema kan rättshjälp enligt 36 & rättshjälpslagen beviljas sedan talan om intagning i arbetsanstalt har väckts vid domstolen. Som föreslagits i departements— promemorian bör, i likhet med bl. a. kostnad för offentlig försvarare, sådan rättshjälpskostnad alltid stanna på statsverket. Tredje stycket i 7 5 har ändrats i enlighet med det anförda.

I 13 5 finns betstämmelser om talan angående förverkande av villkor- ligt anstånd med verkställande av dom på intagning i arbetsanstalt. Även i sådant mål gäller RB:s regler om brottmålsförfarandet. Enligt fjärde stycket skall rättegångskostnad stanna på statsverket. I sistnämnda bestämmelse har vidtagits motsvarande ändring som i 7 5.

5.13. Förslaget till lag om ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Förslaget innebär ändringar i 15, 26 och 34 55 samt införande av en ny paragraf, 32 &.

155

Denna paragraf innehåller bestämmelser om att vederbörande läkare under vissa förutsättningar kan ta del av innehållet i eller kvarhålla brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Undantag gäller för bl. a. handling som är ställd till

• Sida 228
•  Original

Prop. 1972: 132 228

eller avsedd för advokat. När det gäller sådan handling har överläkare rätt att ta del av innehållet men ej att kvarhålla handlingen. Den före- slagna ändringen innebär att undantaget för advokater utvidgas till att omfatta även handling som är ställd till eller avsedd för offentligt biträde.

265;

Talan mot utskrivningsnämnds beslut får enligt PsykL förutom i vissa uppräknade fall endast föras i fall som avses i 26 &. I paragrafen har införts en möjlighet att föra talan även mot ersättningsbeslut som avses i den genom förevarande förslag tillagda 32 &.

325

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen innebär nu förevarande paragraf, liksom utredningens förslag, att patient eller annan som för talan hos de angivna nämnderna får tillerkännas ersätt- ning av allmänna medel för sin inställelse om nämnden finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse.

Ersättningen kan avse kostnad för resa och uppehälle men däremot ej kostnad för förlorad arbetsförtjänst. På ersättning kan förskott be- viljas av nämnden eller enligt 34 5 av dess ordförande. Mot beslut om ersättning kan talan föras enligt 26 &. Närmare bestämmelser om er- sättning och förskott meddelas av Konungen.

34%

I paragrafen har i enlighet med utredningens förslag införts en bestämmelse om rätt för ordförande i utskrivningsnämnd och psy- kiatriska nämnden att å nämndens vägnar meddela beslut rörande för- skott på ersättning för inställelse.

5.14. Förslaget till lag om ändring i lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Förslaget innebär ändringar i 22, 47 och 49 55 samt införande av en ny paragraf, 20 5.

20 OCh 22 55 I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen innebär förslaget i fråga om 20 5, vilket överensstämmer med utredningens förslag, att den som ärendet avser eller annan som för talan hos besluts- nämnd efter skälighetsprövning får tillerkännas ersättning av allmänna medel för vissa inställelsekostnader. Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 32 & PsykL. På

• Sida 229
•  Original

Prop. 1972: 132 229

ersättning kan förskott beviljas av nämnden eller enligt 22 5 av dess ordförande. Mot beslut om ersättning kan talan föras enligt 47 &. Er- sättning för inställelse inför psykiatriska nämnden regleras i 49 5.

47%

Talan mot beslutsnämnds beslut får enligt OmsorgsL förutom i vissa uppräknade fall endast föras i fall som avses i 47 5. I paragrafen har införts möjlighet att föra talan även mot beslut som avses i den nu föreslagna 20 &.

49å

Bestämmelsen i 20 & om ersättning för inställelsekostnader gäller inte prövningen hos psykiatriska nämnden. Genom ändringen i 49 5 blir den i 32 & PsykL intagna motsvarande ersättningsregeln tillämplig även för psykiatriska nämndens prövning av ärende enligt OmsorgsL. På grund av hänvisningen till 34 & PsykL får psykiatriska nämndens ord- förande ensam besluta om förskott beträffande sådan ersättning.

5.15. Förslaget till lag om ändring i lagen om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar

Enligt lagen (1969: 644) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar gäller att, om det i lag eller annan författning är föreskrivet att viss rättighet tillkommer utländsk medborgare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen eller att Kungl. Maj:t får under förutsättning av ömsesidighet förordna att viss rättighet skall till— komma utländsk medborgare, Kungl. Maj:t får förordna att sådan rättighet skall tillkomma också statslös person eller politisk flykting. I fråga om annan rättighet än sådan som hänför sig till rättegång vid svensk domstol får förordnande avse endast den som stadigvarande vistas i riket, Om inte särskilda skäl föranleder annat. Rättighet som tillkommer utländsk medborgare under förutsättning av ömsesidighet i lagstiftningen tillkommer dock utan Kungl. Maj:ts förordnande statslös person och politisk flykting som vistats i riket oavbrutet under minst tre år. Med stöd av denna lag har Kungl. Maj:t i kungörelsen (1969: 645) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar förordnat att i fråga om förmånen av fri rättegång den som är statslös eller politisk flykting, om han stadigvarande vistas här i riket, skall vara likställd med svensk medborgare och annars med medborgare i den stat där han stadigvarande vistas. I andra stycket finns bestämmel— ser om befrielse för den som är statslös eller politisk flykting från skyldighet att ställa säkerhet enligt lagen (1886: 84 s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

• Sida 230
•  Original

Prop. 1972: 132 230

Enligt rättshjälpslagen gäller i fråga om tillämpningsområdet för rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning inga särskilda begränsningar för den som är statslös eller po- litisk flykting (jfr prop. 1972: 4, s. 265, 271, 345). :Detsamma gäller i fråga om allmän rättshjälp, om den som är statslös eller politisk flyk- ting är bosatt här i landet (8 5 första stycket 1 rättshjälpslagen; jfr prop. 1972: 4 s. 244). Statslös person eller politisk flykting är alltså i nu angivna hänseenden jämställd med svensk medborgare och medbor- gare i främmande stat. Som föreslagits i departementspromemorian bör den särskilda regleringen i lagen och kungörelsen om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar således, såvitt gäller för- månen av rättshjälp, endast avse allmän rättshjälp för den som ej är bosatt här i landet.

I enlighet med det anförda har den i andra stycket i lagen upptagna undantagsbestämmelsen som avser vissa särskilda rättigheter ändrats till att avse allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen samt annan rättig- het om den hänför sig till rättegång vid svensk domstol. I första stycket av kungörelsen bör med stöd av 8 & tredje stycket rättshjälpslagen och lagen om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar föreskrivas att den som är statslös eller politisk flykting och inte är bosatt här i riket skall i fråga om förmånen av allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen vara likställd med medborgare i den stat där han är bosatt (jfr prop. 1972: 4 s. 244). Jag avser att senare anmäla frågan om ändring i kungörelsen.

5.16. Förslaget till lag om ändring i lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Ändringen innebär att bestämmelserna om biträde i 7 & utgår och ersätts av bestämmelserna om offentligt biträde i 41 % första stycket 16 rättshjälpslagen.

I enlighet med vad utredningen föreslagit har i 6 & tredje stycket tagits upp bestämmelser om ersättning för kostnad för resa och uppe- hälle i samband med förhör inför länsstyrelsen.

5.17 Förslagen till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i utsökningslagen, lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

Bestämmelserna om tidsfrister för utmätning och försäljning av ut- mätt egendom samt om anstånd med sådana åtgärder finns i 88 c & ut- sökningslagen, 11 5 lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom och 3 & lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg

• Sida 231
•  Original

Prop. 1972: 132 231

m.m. Dessa regler är emellertid inte tillämpliga vid indrivning av skat- ter, böter och vissa andra offentligrättsliga fordringar. Det föreskrivs sålunda i punkt 13 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen, punkt 9 av övergångsbestämmelserna till lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och punkt 5 av över- gångsbestämmelserna till lagen om exekutiv försäljning av luftfar- tyg m. m. att bestämmelserna om tidsfrister och anstånd inte skall tillämpas i fråga om uttagande av böter, viten eller annan med brott för- enad påföljd, som innefattar betalningsskyldighet, och inte heller vid in— drivning av vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i sam- band med rättegång utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återgäldas. För skatteindrivningens del finns en motsvarande bestämmelse i 60 5 3 mom. uppbördsförordningen (1953: 272).

l departementspromemorian har föreslagits undantag från bestämmel- serna om tidsfrister och anstånd även vid indrivning av vissa fordringar som uppkommer enligt rättshjälpslagen, nämligen vid indrivning av så- dan kostnad för allmän rättshjälp som part eller annan enligt 31 & rätts- hjälpslagen ålagts att ersätta statsverket (jfr prop. 1972: 4 s. 341). Mot- svarande undantag bör också göras för fordringar på återbetalning av kostnad för ekonomiskt bistånd i brottmål m.m. enligt lagen om eko- nomiskt bistånd åt svenska medborgare i utlandet m.m. I enlighet med det anförda har en ändring företagits i punkt 13 av övergångsbe- stämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen. Mot- svarande ändringar har skett i övergångsbestämmelserna till lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

5.18. Förslaget till lag om ändring i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Ändringen innebär att bestämmelserna i 27 & om biträde upphävs och ersätts med bestämmelser om offentligt biträde i 41 5 första stycket 15 rättshjälpslagen.

Fråga om verkställighet av utländsk dom i Sverige handläggs enligt 9 & enligt RB:s bestämmelse om rättegången i brottmål. På motsvarande sätt som skett i bl. a. den allmänna utlämningslagen föreslås att reglerna i 39 & om återbetalningsskyldighet utsträcks till att omfatta även kostnad för rättshjälp enligt 36 & rättshjälpslagen.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till 1 lag om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet, m. m.

• Sida 232
•  Original

Prop. 1972: 132

2 lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) 3 lag om ändring i giftermålsbalken 4 lag om ändring i föräldrabalken 5 lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

6 lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid ut- ländsk domstol

7 lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193) 8 lag om ändring i lagen (1957: 668) om utlämning för brott 9 lag om ändring i lagen (1958: 642) angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap

10 lag om ändring i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

11 lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

12 lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

13 lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall

14 lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

15 lag om ändring i lagen (] 969: 644 ) om vissa rättigheter för stats- lösa och politiska flyktingar 16 lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

17 lag om ändring i lagen (1971: 494 ) om exekutiv försäljning av fast egendom

18 lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagcn (1877: 31 s. 1)

19 lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

20 lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom inhämtas genom utdrag av pro- tokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Margit Edström

• Sida 233
•  Original

Prop. 1972: 132 233

Bilaga ] Utredningens förslag

Förslag till Lag om offentligt biträde

Härigenom förordnas som följer.

1 & Denna lag äger i den mån föreskrift därom meddelats tillämpning på offentligt biträde som förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndig- het kan utse åt part i mål eller ärende.

2 5

Har offentligt biträde utsetts, gäller förordnandet även vid fullföljd av talan eller om meddelat beslut underställes annan myndighets pröv- ning eller om saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Även sedan myndighet skilt saken från sig kan den utse offentligt biträde åt part som behöver sådant biträde för fullföljd av talan.

3 % Kommer mål eller ärende vari offentligt biträde kunnat utses under högre myndighets prövning, skall denna, om behov därav föreligger, utse offentligt biträde åt part som saknar sådant biträde.

4å

Till offentligt biträde skall utses den som parten har föreslagit, om den föreslagne är lämplig för uppdraget och ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader och ej heller i övrigt särskilda skäl föranleder att annan utses.

Har förvaltningsmyndighet avslagit begäran om offentligt biträde el- ler till biträde utsett annan än den som föreslagits, får talan mot be- slutet föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör det ärende vari biträde begärts.

5 5 Om giltigt skäl föreligger, får förordnande av offentligt biträde åter- kallas av den myndighet vid vilken målet eller ärendet handlägges.

Offentligt biträde får ej sätta annan i sitt ställe utan medgivande av myndighet som avses i första stycket.

6 %

Offentligt biträde får föranstalta om utredning endast om denna är skäligen påkallad för att tillvarataga partens rätt och utredningen ej kan erhållas genom den myndighet som beslutar i målet eller ärendet.

Den som efter beslut av offentligt biträde medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt be- stämmelser som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rätts- hjälpsmyndigheten.

• Sida 234
•  Original

Prop. 1972: 132 234

7 %

Offentligt biträde, som ej är befattningshavare vid allmän advokat- byrå, har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tids— spillan och utlägg som uppdraget krävt. I avräkning på ersättningen får förskott utgivas.

Ersättning till offentligt biträde bestämmes av rättshjälpsmyndig- heten.

Till ledning för bestämmande av ersättningen skall finnas taxa, som fastställes av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, den i rättshjälpslagen ( ) omnämnda centralmyndigheten.

Har offentligt biträde genom försummelse föranlett att kostnaderna för de av honom vidtagna åtgärderna blivit större än de bort bli, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmde.

8 5 . . Har offentligt biträde förbehållit sig ersättning utöver vad som anges i 7 5, är förbehållet utan verkan.

95

I fråga, som enligt denna lag skall avgöras av rättshjälpsmyndig- heten, beslutar den rättshjälpsmyndighet inom vars område den myn- dighet är belägen som utsett det offentliga biträdet. Om särskilda skäl föreligger, får dock beslut fattas av annan rättshjälpsmyndighet.

105

Beträffande fullföljd av talan mot beslut, som rättshjälpsmyndighet meddelat enligt denna lag, äger 41 & rättshjälpslagen ( ) motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen( )

Härigenom förordnas, att 5, 17, 18, 24—26 och 40 Så rättshjälps- lagen ( ) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse 5 5

Vid rättshjälp får ersättning av Vid rättshjälp får ersättning av allmänna medel utgå i fråga om allmänna medel utgå i fråga om kostnad för kostnad för

1. biträde som förordnats enligt 1. biträde som förordnats enligt 18 €, 18 ä,

2. utredning i angelägenhet som 2. utredning i angelägenhet som 1 Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligt P.M. (Ju 1970: 14) angående re- form av samhällets rättshjälp.

• Sida 235
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

kan komma under allmän dom- stols, krigsrätts, vattendomstols, expropriationsdomstols, arbets- domstolens eller skiljemäns pröv- ning och ej är förvaltningsärende eller av beskaffenhet att kunna komma under förvaltningsmyndig- hets prövning, om annat ej följer av 24 och 25 åå,

3. resa och uppehälle för den som har rättshjälp, hans ställföre- trädare eller vårdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts,

4. avgift som enligt expeditions- kungörelsen (1964: 618) utgår för ansökan och expedition vid dom- stol, dock ej för avgift för sådan rättens expedition, som utfärdas endast på särskild begäran och som ej utgöres av lagakraftbevis, om icke expeditionen begäres in- nan tiden för fullföljd av talan utgått,

5. delgivning,

6. kungörelse i mål eller ärende vid domstol.

Föreslagen lydelse

kan komma under domstols, för— valtningsmyndighets eller skilje- mäns prövning, om annat ej följer av 24 och 25 åå,

3. resa och uppehälle för den som har rättshjälp, hans ställföre— trädare eller vårdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts och annat ej föl- jer av 26 5,

4. avgift som enligt expeditions- kungörelsen (1964: 618) utgår för ansökan och expedition vid dom- stol, dock ej för avgift för sådan rättens expedition, som utfärdas endast på särskild begäran och som ej utgöres av lagakraftbevis, om icke expeditionen begäres in- nan tiden för fullföljd av talan utgått,

5. delgivning.

6. kungörelse i mål eller ärende vid domstol.

Skall säkerhet ställas för att få till stånd eller hindra kvarstad, sking- ringsförbud eller annan handräckning enligt bestämmelserna i rätte- gångsbalken eller utsökningslagen (1877: 31 s. 1) eller verkställighet en- ligt bestämmelserna i sistnämnda lag, får ansvarsförbindelse för staten utställas.

Bestämmelserna i första stycket 3 äger motsvarande tillämpning i frå- ga om kostnad för inställelse för blodundersökning eller annan under- sökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Den som åtnjuter rättshjälp är befriad från skyldighet att gottgöra statsverket ersättning till tolk och stenograf, ersättning som utgått enligt 4 5 lagen (1958: 642) angående blodundersökning m.m. i mål om äk- tenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 5 första stycket nämnda lag utgått av allmänna medel för bevisning som rätten självmant föran- staltat om.

175

Är i annat fall än som avses i 18 kap. rättegångsbalken part som fått rättshjälp berättigad till er- sättning för rättegångskostnad el-

• Sida 236
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

Ersättning som motpart eller an- nan betalat till statsverket för dess kostnader för rättshjälp, skall ut- givas till den som erhållit rätts- hjälp i den mån ersättningen över- stiger kostnaderna med avdrag för erlagd rättshjälpsavgift.

236

Föreslagen lydelse ler därmed jämförlig kostnad, skall ersättning utgå också för statsver- kets kostnader för rättshjälpen. Därvid äger bestämmelserna i 18 kap. 16 9 första stycket andra punkten och 17 5 rättegångsbal- kenz motsvarande tillämpning.

Ersättning, som enligt första stycket eller enligt rättens beslut med stöd av 18 kap. 17 5 första stycket rättegångsbalken betalats till statsverket, skall av statsverket utgivas till den som erhållit rätts- hjälp i den mån ersättningen över- stiger kostnaderna för rättshjälpen med avdrag för erlagd rättshjälps- avgift.

185

Om den som har rättshjälp ej själv eller genom någon som i tjänste- ställning eller i övrigt lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt, skall biträde förordnas åt honom.

Biträde förordnas av rättshjälpsmyndigheten. Till biträde får förord- nas befattningshavare vid allmän advokatbyrå eller annan som är lämp-

lig för uppdraget.

Har sökanden själv till biträde föreslagit någon som är lämplig för uppdraget, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

Biträde som avses i denna para- graf skall icke förardnas för mål eller ärende, vari enligt särskild föreskrift förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan utse offentligt biträde. Tidigare medde- lat förordnande enligt denna para- graf gäller icke för sådant mål el- ler ärende.

24g

Kostnad för bevisning i mål el- ler ärende vid domstol ersättes en- dast, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Kost- nad för annan nödvändig utred- ning skall ersättas avallmänna me- del med skäligt belopp.

Kostnad för bevisning i mål el- ler ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen er- sättes endast, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Kostnad för annan nödvändig utredning skall ersättas av allmän- na medel med skäligt belopp.

' Paragraferna har föreslagits införda genom RM. (Ju 1970: 14) angående re- form av samhällets rättshjälp.

• Sida 237
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ersättning för kostnad som avses i första stycket bestämmes av dom- stolen.

Denna paragraf gäller icke ären- de som handlt'igges enligt förvalt- ningslagen (1971: 290).

255

I angelägenhet som ej handläg- ges vid domstol beslutar biträde om utredning. Sådant beslut får meddelas endast om utredningen är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna till- varataga sin rätt.

Den som enligt första stycket medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestäm- melser som Konungen meddelar. Ersättningen bestämmes av rätts- hjälpsmyndigheten.

I angelägenhet vari 24 5 ej äger tillämpning ersättes kostnad för utredning, om utredningen beslu- tats av myndighet eller av biträde som förordnats enligt 18 55. Biträde får besluta om utredning endast om denna är skäligen påkallad för att den som har rättshjälp skall kunna tillvarataga Sin rätt. År mål eller ärende anhängigt hos myn- dighet, får biträde fatta sådant be- slut endast om utredningen ej kan erhållas genom myndigheten. Kan kostnaden för utredning antagas bliva mera betydande, får biträde besluta om utredningen endast ef- ter medgivande av rättshjälpsmyn- digheten.

Den som efter beslut av biträde som avses i första stycket med- verkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel för sin medverkan enligt bestämmel— ser som Konungen meddelar. Er- sättningen bestämmes av rätts- hjälpsmyndigheten.

Ersättning enligt första stycket utgår icke för belopp som part en- ligt 26 5 andra stycket förvalt- ningsprocesslagen (1971 : 291) ålagts att återbetala till statsverket.

ass

Ersättning till den som beviljats rättshjälp eller hans ställföreträdare eller vårdare i samband med inställelse inför domstol eller annan myn- dighet utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Ersättning som avses i första stycket utgår icke i den mån enligt särskild föreskrift ersättning av all— männa medel kan utgå för instäl— lelse inför förvaltningsdomstol el- ler förvaltningsmyndighet.

• Sida 238
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 405

Uppkommer fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upp- höra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försva- rare förordna annan än sökanden begärt eller att återkalla förord- nande som biträde, skall frågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Uppkommer fråga om att vägra rättshjälp, att rättshjälp skall upp- höra, att ej förordna biträde, att till biträde eller offentlig försvara- re förordna annan än sökanden begärt, att återkalla förordnande som biträde eller att avslå biträdes begäran om medgivande till utred- ning, skall frågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.

Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas ifråga om lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

dels att 15, 26, 30, 31 och 34 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 32 5, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 51

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, får överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till ut- skrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ären- de, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat skall vidare-

1 Senaste lydelse 1969: 212.

Handling som är ställd till ut- skrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitie- kanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ären- de, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt

• Sida 239
•  Original

Prop. 1972: 132

Nu varande lydelse

befordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivnings- nämndens prövning.

239

Föreslagen lydelse

biträde skall vidarebefordras. Bc- slutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet, skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivnings- nämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndig- heter, skall den vidarebefordras.

26 äg

Talan mot beslut, varigenom ut- skrivningsnämnd utlåtit sig om er- sättning som avses i 33 & tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Talan mot beslut, varigenom ut- skrivningsnämnd utlåtit sig om er- sättning som avses i 32 $$” eller 33 % tredje stycket, föres hos psykia- triska nämnden genom besvär.

sog

Om det behövs för att tillvara— taga patients rätt skall utskriv- ningsnämnd utse offentligt biträ— de åt den som för talan hos nämn- den rörande beslut om intagning, beslut enligt 9 5 andra stycket el- ler beslut om utskrivning. Beträf- fande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skola överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten, "skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

315

I ärende hos psykiatriska nämn- den skall muntlig förhandling hål- las, om ärendets beskaffenhet krä- ver det. Därvid äga bestämmelser- na i 30 5 första stycket motsva- rande tillämpning.

I ärende hos psykiatriska nämn- den skall muntlig förhandling hål— las, om ärendets beskaffenhet krä— ver det. Därvid äga bestämmelser- na i 30 5 andra stycket motsvaran- tillämpning.

32 å3

2 Senaste lydelse 1971: 638.

Patient eller annan som för talan hos utskrivningsnämnd eller psy- kiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för

** Förutvarande 325 upphävd genom 1971: 638.

• Sida 240
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

240

Föreslagen lydelse

kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om denna finner att han skäligen bör ersättas för sin in- ställelse. Nämnden får bevilja för- skott på ersättningen. Närmare be- stämmelser om ersättning och för- skott meddelas av Konungen.

34 g4

Utskrivningsnämnd eller psykia— triska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga le- damöter äro närvarande.

Utskrivningsnämnd eller psykia- triska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga le- damöter äro närvarande. Beslut att utse offentligt biträde eller rörande förskott på ersättning som avses i 32 5 eller 33 5 tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde- las rtv ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1967: 940) angående omsor- ger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

dels att 19, 22, 47 och 49 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 20 5, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19ä

' Senaste lydelse 1971: 638.

Om det behövs för att tillvara- taga dens rätt, som ärendet avser, skall beslutsnämnd utse offentligt biträde åt den som för talan hos nämnden rörande fråga som avses i 28, 35 eller 40 5. Beträffande så- dant biträde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

• Sida 241
•  Original

Prop. 1972: 132 241

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid sammanträde med beslutsnämnd skall den som ärendet avser vara närvarande, om särskilda skäl icke föranleder annat. Föres talan av vårdnadshavare eller förmyndare, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara, om särskilda skäl icke föranleder annat.

Vid sammanträde med nämnden skall särskolchefen, vårdchefen, överläkaren hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och, om ärendet rör specialsjukhus, överläkaren vid sjukhuset närvara, om särskilda skäl icke föranleder annat. Detsamma gäller annan tjänste- man som med stöd av bestämmelse i denna lag begärt nämndens pröv- ning av ärendet.

20 ål

Den som ärendet avser eller an- nan som för talan Itos besluts- nämnd får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, om den- na finner att han skäligen bör er- sättas för sin inställelse. Nämnden får bevilja förskott på ersättning- en. Närmare bestämmelser om er- sättning och förskott meddelas av Konungen.

22 &?

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvaran- de.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvaran- de. Beslut att utse offentligt biträ- de eller rörande förskott på ersätt- ning som avses i 20 5 eller 21 5 tredje stycket får dock på nämn- dens vägnar meddelas av ordföran- den.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

47 52

Talan mot beslut, varigenom be- slutsnämnd för psykiskt utveck— lingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 21 & tredje stycket, fö- res hos psykiatriska nämnden ge- nom besvär.

Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utveck- lingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 20 5 eller 21 & tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

49 52

När psykiatriska nämnden handlägger ärende, som rör särskolplikt el- ler i annat avseende elev i särskola, skall en av läkarna i nämnden ersät-

1 Förutvanande 20 & upphävd genom 1971: 639 ' Senaste lydelse 1971: 639. 16 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 132

• Sida 242
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

242

Föreslagen lydelse

tas med ledamot som har särskild erfarenhet av undervisning av psy-

kiskt utvecklingsstörda.

Vid handläggning inför nämn- den gäller i övrigt i tillämpliga dc- lar 29, 31, 33 och 34 åå lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

I ärende hos nämnden rörande fråga som avses i 28, 35 eller 40 5 äger 19 5 första stycket motsvaran- de tillämpning. Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 31—34 lagen om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall.

Lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 23 5 lagen (1954: 579) om nykterhetsvård skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 å1

Har ansökan hos länsrätten gjorts i behörig ordning, skola an- sökningshandlingarna ofördröjli- gen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansök- ningen vid äventyr, om det för- summas, att ärendet ändock avgö- res. Finnes någon böra lämnas till- fälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökning-

1 Senaste lydelse 1971: 307.

Om det behövs för att tillvara- taga dens rätt, om vars tvångsin- tagning är fråga, skall länsrätten utse offentligt biträde åt honom. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt bi- träde.

Har ansökan om tvångsintag- ning hos länsrätten gjorts i behö— rig ordning, skola ansökningshand- lingarna ofördröjligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som en- ligt lag har att sörja för hans per- son, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller munt— ligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Fin- nes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling som inkom-

• Sida 243
•  Original

Prop. 1972: 132 243

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse en utställts till förklaring, skall så- mit efter det ansökningen utställts dan handling delgivas honom. till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97), dels att 80 och 81 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 76 &, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 76 äl Om det i underställningsmål be- hövs för att tillvarataga dens rätt, som målet rör, skall länsrätten ut- se offentligt biträde åt honom. Be- träffande sådant biträde gäller Ia- gen ( ) om offentligt bi— träde.

80 52

Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom be- svär, om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat ombud eller biträde, med stöd av 26 % medelat föreskrift rörande underårigs levnadsför- hållanden eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 &, meddelat bestämmelse enligt 41 å andra stycket om rätt till umgänge med någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 å andra eller tredje stycket, beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn, genom förhandsbesked förklarat hem icke vara lämpligt som foster— hem eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 5.

I besvärsmäl angående omhän- dertagande för samhällsvård enligt

1 Förutvarande 76 & upphävd genom 1971: 308. = Senaste lydelse 1971: 308.

• Sida 244
•  Original

Prop. 1972: 132 244

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 5 eller angående samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 5 äger 76 5 motsvarande tillämpning.

81 &”

Talan mot beslut som styrelse Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdskola meddelat i för ungdomsvårdskola meddelat i ärende rörande utskrivning från ärende rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom skolan föres hos länsrätten genom besvär. besvär. I sådant besvärsmål äger

76 ä' motsvarande tillämpning.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Fin and, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller be- handling

Härigenom förordnas, att 6 och 7 åå lagen (1970: 375) om utläm- ning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 51 När ärende handlägges av polismyndighet eller länsstyrelse, skall förhör hållas med den som begäres utlämnad, om hans hörande ej saknar betydelse för utredningen. Underlåter den som begäres utläm- nad att efter kallelse inställa sig till förhör, får han hämtas till förhöret. Beslut om utlämning får icke meddelas utan att den som begäres utlämnad underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och fått tillfälle att yttra sig över det.

Har den som begäres utlämnad efter kallelse inställt sig till förhör inför länsstyrelsen, får ersättning av allmänna medel tillerkännas honom för kostnad för resa och uppehälle, om länsstyrelsen finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Länsstyrelsen får bevilja förskott på ersättningen.

' Senaste lydelse 1971: 308. * Senaste lydelse 1971: 646.

• Sida 245
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

245

Föreslagen lydelse

Närmare bestämmelser om ersätt- ning och förskott meddelas av Konungen.

7?)

Den myndighet, hos vilken ären- de om utlämning är anhängigt, skall förordna biträde åt den som begäres utlämnad, om det fordras för att han skall kunna bevaka sin rätt i ärendet.

Den som förordnats till biträde har rätt till arvode och ersättning för kostnad efter vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättningen skall utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.

Denna lag träder i kraft den

Om det behövs för att tillvara- taga dens rätt som begäres utläm- nad, skall den myndighet, hos vil- ken ärendet om utlämning är an- hängigt, utse offentligt biträde åt honom. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om of- fentligt biträde.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om biträde som för- ordnats före denna lags ikraftträdande.

Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen(1954: 193)

Härigenom förordnas i fråga om utlänningslagen (1954: 193), dels att 41—43 och 49 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 38 a, 38 b, 38 c, 42 a och 46 & åå, av nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 39 15, skall sättas närmast före 38 a & och ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Förhör

Föreslagen lydelse Offentligt biträde och förhör

BSaä

I ärende om avvisning, förpass- ning eller utvisning, i tillstånds- ärende i vilket utlänningsnämn- dens yttrande skall inhämtas på grund av 12 5 första stycket, i ärende om utlännings hållande i förvar längre tid än en månad samt i verkställighetsärende vilket

• Sida 246
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

246

Föreslagen lydelse

underställts den centrala utlän- ningsmyndigheten med stöd av 58 5 andra stycket skall den be- slutande myndigheten utse offent- ligt biträde åt utlänningen, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Vad nu sagts gäller dock icke avvisningsärende, vilket avgöres av polismyndighet.

I ärende i vilket utlännings- nämnden har att avgiva yttrande äger nämnden utse offentligt bi- träde åt utlänningen, om särskild anledning föreligger därtill.

Skall i ärende som avses i första stycket förhör hållas av annan myndighet än den beslutande myn- digheten, äger den beslutande myndigheten uppdraga åt förhörs- myndigheten att utse offentligt bi— träde åt utlänningen.

38bå

Beträffande biträde som avses i 38a 5 gäller lagen ( ) om offentligt biträde, i den mån ej annat föreskrives i denna lag.

38cå

I den mån det finnes skäligt må i samband med huvudsakens av- görande utlänningen åläggas att till statsverket återbetala hela eller del av statsverkets kostnad för er- sättning till offentligt biträde och för utredning varom sådant biträde föranstaltat. Ej må utlänningen åläggas att återbetala högre be- lopp än han enligt myndighetens bedömande kan antagas ha för- måga att betala inom fem år utan intrång i de medel som behövas för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Uppgår statsverkets slutliga kostnad till lägre belopp än som lagts till grund för beslutet om återbetalning, skall efter anmälan av rättshjälpsmyndigheten frågan om utlänningens återbetalnings- skyldighet ånyo prövas.

• Sida 247
•  Original

Prop. 1972: 132 247

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Betalningsåläggande som avses i första stycket må verkställas i den ordning som är föreskriven beträf- fande domstols dom i tvistemål. Åtgärd för uttagande av beloppet må icke vidtagas senare än fem år efter det betalningsåläggandet vann laga kraft.

41å

Förhörsmyndighet äger, då det finnes erforderligt, uppdraga åt polis— myndighet eller särskilt utsedd person att vid förhöret vara allmänt ombud.

Vid förhör äger utlänningen åt- njuta biträde av därtill lämplig person. Har utlänningen ej utsett sådant biträde och finnes hans rätt icke kunna utan biträde tillvara- tagas, skall förhörsmyndigheten förordna biträde åt honom. År ut- länningen ej på fri fot, skall även eljest, om han begär det, biträde förordnas av förhörsmyndigheten. Det åligger förhörsmyndigheten att före förhöret underrätta utlän- ningen om hans rätt att erhålla biträde.

425

Utlänningen så ock annan person, som skall höras, skola kallas till förhöret. Hålles utlänningen i förvar, skall förhörsmyndigheten förord- na om hans inställande. Har kallelse delgivits minst fyra dagar före för- höret och utebliver den kallade utan anmält laga förfall, må förhörs- myndigheten förordna om hans hämtande; förordnande om hämtning av annan än utlänningen må dock icke meddelas med mindre synner- liga skäl äro därtill.

Vid förhöret skola de omständigheter som kunna inverka på ären- dets avgörande noga utredas. Då allmänt ombud är tillstädes, skall han angiva, vilka åtgärder mot utlänningen som äro i fråga, samt redogöra för den utredning som åberopas i ärendet. Finnes ej allmänt ombud, äger utlänningen eljest på lämpligt sätt erhålla kännedom om utred- ningen. Tillfälle skall beredas utlänningen att angiva sin ståndpunkt och uttala sig om åberopade omständigheter.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga, om utlänningen begär det och förhörsmyndigheten icke finner omständigheterna för- anleda till annat.

Konungen meddelar bestäm- melser om ersättning till allmänt ombud, biträde och tolk, om gott- görelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för ut-

• Sida 248
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

länningen att återgälda av allmän- na medel utgiven biträdesersätt— ning.

248

Föreslagen lydelse

42as

Håller förhör med utlänningen må denne tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om han med hänsyn till sina ekonomiska för- hållanden, längden av den tid han vistats i riket samt omständighe- terna i övrigt finnes skäligen böra ersättas för sin inställelse. Förskott på ersättningen må beviljas.

Har annan än utlänningen på förhörsmyndighetens kallelse in- ställt sig för att höras, har han rätt till ersättning av allmänna me- del för kostnad för sin inställelse. På ersättning för kostnad för resa och uppehälle må förskott bevil- jas. Allmänt ombud och tolk, som fullgöra sitta uppdrag annorledes än i tjänsten, äga av allmänna me- del erhålla arvode samt gottgörel- se för kostnad och tidsspillan.

Fråga om ersättning och för- skott som avses i denna paragraf prövas av förhörsmyndigheten. På utlänningsnämndens vägnar må beslut om förskott fattas av ord- föranden. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott med- delas av Konungen.

435

Finnes i ärende enligt denna lag att utredning vid domstol erfordras rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande, äger Konung- en förordna, att förhör härom skall hållas vid allmän underrätt.

Vid förhöret skall lämplig person, som den centrala utlänningsmyn— digheten förordnar, vara tillstädes såsom allmänt ombud. Rätten skall kalla utlänningen till förhöret, om han är på fri fot, och eljest ombe- sörja att han inställes vid rätten. Hörsammar icke utlänning som är på fri fot kallelse att inställa sig, må rätten förordna att han skall hämtas.

Om utlännings rätt att åtnjuta biträde vid förhör skall vad i 41 5 andra stycket stadgas äga motsva- rande tillämpning; rätten skall fö- re förhöret underrätta utlänning-

• Sida 249
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

en om vad sålunda är stadgat rö- rande biträde.

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till allmänt. ombud, biträde och tolk, om gott- görelse till annan för inställelse vid förhör samt om åläggande för utlänningen att återgälda av all- männa medel utgiven biträdeser- sättning gäller vad Konungen be- stämmer. I övrigt skall beträffan- de förhöret i tillämpliga delar gäl— la vad om rättegång i brottmål är stadgat; förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudför- handling.

46a

249

Föreslagen lydelse

Rätten äger, då det påkallas av omständigheterna, förordna att förhöret skall hållas inom stängda dörrar. Om ersättning till utlän- ningen och annan för inställelse tilI förhöret samt om ersättning till allmänt ombud och tolk äga be- stämmelserna i 42 a 5 motsvaran- de tillämpning. I övrigt skall be- träffande förhöret i tillämpliga de- lar gälla vad om rättegång i brott- mål är stadgat; förhöret skall an- ses som bevisupptagning utom hu- vudförhandling.

&

Talan mot beslut, varigenom po- lismyndighet eller länsstyrelse av- visat ombud för eller biträde åt utlänningen eller länsstyrelse av— slagit begäran om offentligt biträ- de eller till biträde förordnat an- nan än den som begärts, föres hos den centrala utlänningsmyndighe- ten genom besvär inom en vecka från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Mot den centrala utlännings- myndighetens eller utlännings— nämndens beslut om avvisning av ombud eller biträde föres talan hos Konungen genom besvär inom en vecka från den dag då klagan- den fick del av beslutet.

Talan mot länsstyrelses eller den centrala utlänningsmyndighetens beslut om betalningsåläggande en- ligt 38 c 5 eller om ersättning som avses i 42 a 5 föres hos kammar- rätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot utlän- ningsnämndens beslut om ersätt- ning som avses i 42 a 5. Mot kam- marrättens beslut må talan föras enligt bestämmelserna i förvalt- ningsprocesslagen (1971 : 291 ).

• Sida 250
•  Original

Prop. 1972: 132 250

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

495

Klagan över beslut i ärende en- Klagan över beslut i ärende en- ligt denna lag må endast föras i ligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46 och fall som angivas i 44, 46, 46 a och 59 $%. 59 så.

Denna lag träder i kraft den I ärende som anhängiggjorts före denna lags ikraftträdande gäller fortfarande äldre bestämmelser. Beträffande talan mot beslut som med- delats före denna lags ikraftträdande gäller likaledes äldre bestämmel- ser.

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1956: 492) angående anmälan om socialhjälp åt utlänningar m. m.

Härigenom förordnas, att i kungörelsen (1956: 492) angående anmä- lan om socialhjälp åt utlänningar m.m. skall införas en ny paragraf, 6 5, av nedan angivna lydelse.

6 &

I ärende rörande hemsändning av utlänning skall Kungl. Maj:t utse offentligt biträde år utlänningen, om det behövs för att tillvarataga den- nes rätt. Beträffande sådant biträde gäller lagen ( ) om offentligt bi- träde.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1966: 585) angående tillämp- ningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1966: 585) angående tillämpningen av lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m. m.,

dels att i 1, 5 och 11 55 ordet ”medicinalstyrelsen” skall bytas ut mot ”socialstyrelsen”,

dels att 7 & skall ha nedan angivna lydelse.

• Sida 251
•  Original

Prop. 1972: 132

Nuvarande lydelse

251

Föreslagen lydelse 75

På framställning av patient, som är utländsk medborgare, av an- höriga till denne eller av överlä- karen äger medicinalstyrelsen be- sluta om hemsändande av patien- ten, under förutsättning att han mottages i sitt hemland och kan antagas få tillfredsställande vård där. Har framställningen ej gjorts av överläkaren, skall denne höras i ärendet. I fråga om patient som avses i 17 å andra stycket lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall utskrivnings- nämnden höras.

Patient får icke hemsändas an- nat än på egen framställning, om han kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här. Patient får ej heller hemsändas, om annan särskild omständighet talar däre- mot. Påstår patient att han är po- litisk flykting får han hemsändas endast om utlänningskommissionen efter utlänningsnämndens hörande medgivit det.

Polismyndighet skall på begäran av medicinalstyrelsen lämna hand- räckning för verkställande av hem- sändande.

På framställning av patient, som är utländsk medborgare, av anhö- riga till denne eller av överläkaren äger socialstyrelsen besluta om hemsändande av patienten, under förutsättning att han mottages i sitt hemland och kan antagas få tillfredsställande vård där. Har framställningen ej gjorts av över— läkaren, skall denne höras i ären— det. I fråga om patient som avses i 17 å andra stycket lagen (1966: 293) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall skall ut- skrivningsnämnden höras.

Patient får icke hemsändas an- nat än på egen framställning, om han kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här. Patient får ej heller hemsändas, om annan särskild omständighet talar däre— mot. Påstår patient att han är po- litisk flykting får han hemsändas endast om den centrala utlännings- ntyndigheten efter utlännings- nämndens hörande medgivit det.

I ärende rörande hetnsändande skall socialstyrelsen utse offentligt biträde åt patienten, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Be- träffande sådant biträde gäller la- gen ( ) om offentligt biträ- de.

Polismyndighet skall på begäran av socialstyrelsen lämna handräck- ning för verkställande av hemsän- dande.

Vid hemsändande av medborgare i stat, med vilken särskild överens- kommelse i ämnet träffats, skall överläkaren på anmodan tillhandahålla utrikesdepartementet avskrift av journal rörande patienten.

Denna kungörelse träder i kraft den

• Sida 252
•  Original

Prop. 1972: 132 252

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Fin- land, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas, att 25 och 26 åå lagen (1963: 193) om sam- arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 &I Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 & eller om anordnande av övervakning enligt 10 eller 17 & prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om an- ordnande av övervakning i Danmark, Finland, Island eller Norge göres av kriminalvårdsstyrelsen i fall som avses i 3 och 8 åå samt av över- vakningsnämnden i fall som avses i 15 och 22 åå.

I ärende om verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge av här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängel- se, skall kriminalvårdsstyrelsen ut- se offentligt biträde åt den dömde, om det behövs för att tillvarataga dennes rätt. Beträffande sådant bi- träde gäller lagen ( ) om offentligt biträde.

26 52 Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kam- marrätts beslut omedelbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket om- händertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårds- styrelsens eller kammarrätts beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot be- slutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvararen sko- la dock alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om försvarare som för- ordnats före denna lags ikraftträdande.

' Senaste lydelse 1964: 548. ' Senaste lydelse 1971: 573.

• Sida 253
•  Original

Prop. 1972: 132

253