Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ändrad lagstiftning om militära straff och disciplinmedel. Dessa förslag innefattar ändringar i brottsbalken och militära rättegångslagen (1948: 472) samt en ny lag om disciplinstraff för krigsmän. Vidare föreslås att bestämmelserna om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig upphävs.

Förslaget innebär väsentliga ändringar i den militära strafflagstift— ningen. Arreststraffet föreslås avskaffat. Samtidigt föreslås att ett nytt disciplinstraff, benämnt fritidsstraff, införes. Detta straff innebär för- bud för den som är förlagd inom kasernområde e. d. att under en tid av 8—15 dagar på fritid vistas utom sådant område eller del där- av. Maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs enligt förslaget från 20 till 40 dagar. Vidare föreslås vidgade möjligheter att använda tillrättavisning i stället för disciplinstraff. Dessutom skall enligt för- slaget bestraffningsberättigad militär befattningshavare få ökade möj- ligheter att avskriva militära mål.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1973.

1. Riksdagen 1972. ] saml. Nr 138

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 138

2. Förslag till

Lag om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas som följer.

1 & Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad som föreskrives i 32 kap. brottsbalken, fritidsstraff och disciplinbot.

2 % Disciplinstraff ålägges, utom för brott mot bestämmelse vari så- dant straff är utsatt, i stället för böter, när fråga är om brott av krigs- man enligt 20—22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman för- övat brott av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Böter får dock ådömas i stället för disciplinstraff, om bö- ter är en lämpligare påföljd än disciplinstraff med hänsyn till den brotts- liges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. I fråga om brott som avses i 21 kap. 15 eller 16 & brottsbalken ådömes böterna omedelbart i pengar, högst femhundra kronor.

3 5 Har krigsman begått annat brott än sådant som avses i 2 5 och skall målet handläggas som militärt mål, får disciplinstraff åläggas i stället för böter, om disciplinstraff är en lämpligare påföljd med hän- syn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art.

4 % Verkställighet av fritidsstraff får uppskjutas eller avbrytas om det är påkallat med hänsyn till tjänsten eller den straffskyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl föreligger. Dag då avbrottet sker skall tillgodoräk- nas den straffskyldige som verkställighetstid, om hans fritid den dagen börjat vid avbrottet.

Kan fritidsstraff eller del av sådant straff ej verkställas på grund av ändring i den straffskyldiges förläggning, skall sådan ändring i straffet göras som påkallas därav. Ändringen får inte leda till att straffet blir strängare.

Föreligger hinder för verkställighet av fritidsstraff på grund av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört eller kan i fall som avses i andra stycket ändring i straffet ej ske, skall i stället för varje dag då verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som anges i 5 & första stycket. Kan löneavdrag ej göras, skall den straffskyldige betala motsvarande belopp. Om sådant belopp gäller 5 & tredje stycket.

5 & Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som Konungen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske, skall den brottslige åläg- gas att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hän- syn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disciplinbot som ålagts i pengar tillfaller kronan. Oguldet belopp får ej förvandlas till fängelse. 1 övrigt gäller om verkställigheten vad som är föreskrivet om bötesstraff.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 138 4

6 5 Om det är påkallat för den brottsliges tillrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid sidan av fritidsstraff.

7 % Disciplinstraff som gemensamt straff för flera brott ålägges med iakttagande av de gränser som anges i 32 kap. 6 & brottsbalken.

8 & Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas som gemen- samt straff för flera brott endast när disciplinstraff kan följa på vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall bestämmas i böter, om ej svårare straff ådömes. När särskilda skäl föreligger, får dock i stället dömas till disci- plinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller fängelse beräknas, om disciplinstraff är utsatt för något av brotten, som om böter eller, i fråga om brott som anges i 2 5 sista punkten, böter ome- delbart i pengar varit stadgade för detta brott i stället för disciplinstraff.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda skäl föreligger, för brott varpå kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte på- följd av annan att för brottsligheten i övrigt.

9 å Förekommer på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon ålagts särskilda fritidsstraff, sammanlägges straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden får dock icke överstiga tjugo— fem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyl- dige kan ha undergått av straffen eller något av dem.

10 & Förekommer på en gång till verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för verkstäl- lighet av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 4 & tredje stycket äga till- lämpning.

Skall någon undergå behandling som avses i 28 kap. 3 & brottsbal- ken och förekommer samtidigt till verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffet eller vad som återstår av detta straff.

11 5 Dom eller beslut om disciplinstraff skall befordras till verkstäl- lighet, om den straffskyldige tjänstgör vid Viss avdelning, av befattnings- havare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och i ' annat fall av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den straffskyldiges vistelseort är närmast därtill. Om ändring av fritidsstraff enligt 4 % andra eller tredje stycket eller 10 5 samt om sammanläggning av fritidsstraff förordnar den som har att befordra straffbeslutet till verkställighet.

12 5 Har fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd till sådant straff eller till fängelse på viss tid, skall från det nya straffet avräknas vad han undergått av förstnämnda straff, varvid en dags fri- tidsstraff anses svara mot en halv dags fängelse. Uppkommer brutet dagtal, skall vad som avräknas jämkas till närmast högre hela tal.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 138 J.,; ' 5

13 5 Om den som ålagts fritidsstraff blir i målet i stället slutligen dömd till disciplinbot, böter eller suspension, får domstolen förordna att det senast ådömda straffet helt eller till viss del skall anses verkställt ge- nom vad den dömde undergått av fritidsstraffet.

14 & Blir den som ålagts fritidsstraff i målet i stället slutligen dömd till disciplinbot, böter eller suspension och har enligt 4 & tredje stycket eller 10 & första stycket löneavdrag verkställts eller den straffskyldige betalt visst belopp i pengar, skall vad som innehållits eller betalts av— räknas från vad den dömde enligt det senast meddelade straffbeslutet skall utge eller, i den mån det ej kan ske, återbetalas.

Blir den som ålagts fritidsstraff i målet i stället slutligen dömd till annan påföljd än som avses i 12 &, 13 & eller första stycket av denna paragraf eller befriad från påföljd eller frikänd från ansvar, skall be— lopp som innehållits eller erlagts enligt 4 & tredje stycket eller 10 5 första stycket återbetalas. Vad nu sagts skall, när den som ålagts fri- tidsstraff i målet slutligen dömes till fritidsstraff på kortare tid, äga motsvarande tillämpning såvitt avser tid varmed straffet förkortats.

Ändras dom eller beslut om disciplinbot efter det att straffet helt eller delvis verkställts, skall belopp som innehållits eller erlagts enligt 5 & återbetalas i den mån det ej kan avräknas från disciplinbot eller böter som skall utges enligt det senast meddelade straffbeslutet.

15 5 Har med stöd av 27 kap. ?. & eller 28 kap. 2 & brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring som avges enligt 38 kap. 1 & brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

16 & Disciplinstraff bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år efter det att straffbeslutet vann laga kraft.

17 & För förseelse av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål skall tillrättavisning användas i stället för disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare än sådant straff.

Som tillrättavisning användes

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord på fartyg förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Mer än ett slag av tillrättavisning får ej åläggas för samma förseelse eller på en gång. Extratjänst får ej användas så att det genom över- ansträngning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972: 138

6

18 & Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973, då lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla.

Den gamla lagen tillämpas dock i fråga om verkställighet av disciplin— straff som ålagts någon före nya lagens ikraftträdande.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den nya bestäm- melsen tillämpas.

3. Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

Härigenom förordnas i fråga om militära rättegångslagen (1948: 472), dels att 54—56 %% skall upphöra att gälla, dels att 8, 22, 40, 43, 49, 51, 53, 64, 66, 67 och 79 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse Så

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton dagar eller disci— plinbot.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till disci- plinstraff.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivil- lig fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

22 51

Har bestraffningsberättigad be- fattningshavare på grund av an— mälan eller eljest erhållit känne- dom om brott som avses i 21 5, skall han genast hänskjuta målet till åklagaren:

]. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberät- tigade enligt 29 & förordnat om den misstänktes gripande;

' Senaste lydelse 1965: 591.

Har bestraffningsberättigad be- fattningshavare på grund av an- mälan eller eljest erhållit känne— dom om brott som avses i 21 &, skall han genast hänskjuta målet till åklagaren:

1. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

2. om den bestraffningsberätti- gade enligt 29 % förordnat om den misstänktes gripande;

• Sida 7
•  Original

Prop. 1972: 138

Nuvarande lydelse

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest :" högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöj- aktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberätti- gade eljest på grund av sakens be- skaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående an- nat brott. som den misstänkte an- tages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas upp- skov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åkla- gare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen be- stämt, eller till justitiekanslern, när han är åklagare enligt 79 5.

;..;J-

Föreslagen lydelse

3. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter;

4. om det kan förutses att nöj- aktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

5. om den bestraffningsberätti- gade eljest på grund av sakens be- skaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

6. om civil myndighet har att verkställa utredning angående an- nat brott, som den misstänkte an- tages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas upp- skov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åkla- gare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt. Är fråga om ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 55 brottsbalken , av den som bestrider tjänst som regementschef eller därmed likställd eller högre tjänst, skall målet hänskjutas till justitiekanslern eller riksåklagaren.

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angåen— de brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brot- tet ske vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 & stadgas.

Pröras saken vara av synnerli- gen ringa vikt, äger bestraffnings- berättigad befattningshavare utan hinder av vad förut i denna para- graf sägs avskriva målet, under förutsättning att däri ej finnes an- nan tnålsägande än kronan samt att straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

Är saken av mindre vikt, äger bestraffningsberättigad befatt— ningshavare utan hinder av vad förut i denna paragraf sägs av— skriva målet, om annan målsägan— de än kronan ei finnes eller måls- äganden förklarar att han icke ämnar föra talan om enskilt an- språk i anledning av brottet och ej heller eljest påfordrar att målet handläggas vid domstol samt straff för brottet må åläggas i disciplinmål. Beslut om avskriv- ning kan meddelas även om det

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 138

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

icke klar-lagts att den misstänkte begått brottet.

405

Har den bestraffningsberättiga- de ej själv hållit militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte, om anled— ning förekommer att ålägga ho- nom arrest i mera än åtta dagar, så ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställning om sådant förhör.

Har den bestraffningsberättiga— dc ej själv hållit militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte, om denne gjort framställning om sådant för- hör eller om han ej fyllt aderton år.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl auditören vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning i målet.

43%

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplin- straff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske hos den domstol som enligt 77 eller 78 5 är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, har klaganden att inom två dagar från den dag. då han erhöll del av beslutet, till den som meddelat detsamma inkomma med full- följdsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller motsva- rande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne. Fö- res talan endast i fråga om an- nat än arreststraff, skall fullföljds- inlagan avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden er- höll del av beslutet.

Klaganden skall inom två vec- kor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till den som med— delat detsamma inkomma med fullföljdsinlaga. Klagande som ly- der under kompanichef eller mot- svarande chef må ock inom sam- ma tid avlämna inlagan till denne.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin talan.

495

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skall han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan. Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 138

Nuvarande lydelse F örcslagen lydelse

Har klaganden" fullföljt talan mot straffbeslut varigenom ålagts fritidsstraff, som skall verkställas utan hinder av att beslutet ej vun- nit laga kraft, skall åklagaren utan avbidan på sådan utredning som avses i 48 5 ofördröjligen till rät- ten översända fullföljdsinlagan jämte handlingarna i målet. Till fnllföljdsinlagan skall åklagaren foga eget yttrande i frågan huru- vida vidare verkställighet bär ske.

51 52

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som av- tjänar arreststraff enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden ute- blivit. Rättens avgörande av sa- ken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall i under- rätt nämnd deltaga.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till förhör inför rätten. F ör- ordnande om att vidare verkstäl- lighet av fritidsstraff icke skall ske må dock meddelas utan att part kallats till sådant förhör.

Målet må, om saken finnes kun- na nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden ute— blivit. Rättens avgörande av sa— ken sker genom beslut.

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av saken.

535

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den bestraffningsberättigade ej an- norlunda förordnat, verkställas utan hinder av att beslutet ej vun- nit laga kraft.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff ålagts skall, där den bestraffningsberättigade ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att beslutet ej vun- nit laga kraft.

54%

Beslut i disciplinmål varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55 och 56 55 sägs verkställas innan den tid gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger full- följa talan i ansvarsfrågan. Full- följes talan i nämnda fråga, må verkställighet ej äga rum, om den ej redan påbörjats.

' Senaste lydelse 1969: 262. (jfr 1969: 514)

• Sida 10
•  Original

Prop. 1972: 138

Nuvarande lydelse

10

Föreslagen lydelse 555

Ändå att den tid ej gått till än- da, inom vilken den straffskyldige äger fullfölja talan mot beslut som sägs i 545, må beslutet verkstäl- las, om den straffskyldige i vitt- nes närvaro inför "den bestraff- ningsberättigade eller annan som denne förordnat avgiver förkla- ring att han avstår från talan mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må verkställas (nöjdförklaring).

565

Meddelas beslut som sägs i 54 5 angående någon som är tagen i förvarsarrest, må den bestraff- ningsberättigade, om det med hän— syn till de omständigheter som föranlett arresteringen finnes va- ra av synnerlig vikt att straffet omedelbart verkställes, med audi- törens tillstyrkande förordna där- om. I fall som avses i 39 å' erford- ras ej att auditörens yttrande in- hämtas.

Har beslut som sägs i54 $ med- delats ombord på fartyg i främ- mande farvatten, må den bestraff- ningsberättigade förordna att straffet skall omedelbart verkstäl- las, om detta finnes vara av syn- nerlig vikt för krigslydnadens upp- rätthållande.

64 53

Mot beslut i ersättningsmål må talan föras av den ersättnings- skyldige. Å sådan talan skall vad i 8 kap. är stadgat om klagan som endast avser annat än arrest- straff äga motsvarande tillämp- ning. Handlägges fråga om ersätt— ningsskyldighet utan samband med ansvarsfråga, är rätten dock domför med en lagfaren domare.

Mot beslut i ersättningsmål må talan föras av den ersättningsskyl- dige. Å sådan talan skall vad i 8 kap. är stadgat äga motsvarande tillämpning. Handlägges fråga om ersättningsskyldighet utan sam- band med ansvarsfråga, är rätten dock domför med en lagfaren do- mare.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

* Senaste lydelse 1969: 262. (jfr 1969: 514)

• Sida 11
•  Original

Prop. 1972: 138

Nuvarande lydelse

11

Föreslagen lydelse

66 54

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 14 5 lagen om disciplin- straff för krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga be- straffningsrätt i disciplinmål, en- var i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 17 5 lagen om disciplin- straff för krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga be- straffningsrätt i disciplinmål, en- var i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 & första stycket omförmäld befattning och har lägst fänriks grad eller tjänste- klass, så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning.

Såvitt angår underlydande gruppbefäl och meniga må till- rättavisning ock åläggas av chef för kompani eller däremot svaran- de avdelning, chef för utbildnings- anstalt, sekond å fartyg vars chef innehar lägst kommendörkaptens grad och i de fall Konungen be- stämmer annan befattningshavare vid krigsmakten. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga till- lämpning å hemvärnet.

Såvitt angår underlydande som icke är underkastad ämbetsansvar må tillrättavisning ock åläggas av chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för ut— bildningsanstalt, sekond å fartyg vars chef innehar lägst kommen- dörkaptens grad och i de fall Konungen bestämmer annan bc- fattningshavare vid krigsmakten. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga tillämpning å hemvärnet.

675

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Tillrättavisad skall genast un- derrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

Över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt be- stämmelser som meddelas av Konungen.

79 55

Allmän åklagare i militärt brott- mål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konung- en. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt an- språk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 %% brottsbalken , av den som bestrider

* Senaste lydelse 1972: 363. 5 Senaste lydelse 1965: 591.

Allmän åklagare i militärt brott- mål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konung- en. Justitiekanslern eller riksåkla— garen är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1——4 %% brottsbalken, av den som

• Sida 12
•  Original

Prop. 1972: 138 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse regementschefs eller därmed lik- bestrider regementschefs eller där- ställd eller högre tjänst. med likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973. Äldre bestämmelser tillämpas även därefter i fråga om disciplinstraff som ålagts före ikraftträdandet.

4. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig

Härigenom förordnas, att lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1973.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1972: 138 13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERS- SON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstiftning om militära straff och disciplinmedel och anför.

2.2. Begreppet krigsman

De militära straffen och disciplinmedlen är i princip tillämpliga en- dast på den personal inom krigsmakten som skall anses som krigsmän.

Krigsmän är enligt 21 kap. 20 & första stycket första punkten BrB1 regementsofficerare, kompaniofficerare, plutonsofficerare, gruppchefer, reservofficerare och meniga som är anställda vid krigsmakten, värnplik- tiga som inte fått tillstånd till vapenfri tjänst samt hemvärnsmän och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de är tjänstgöringsskyldiga i så- dan egenskap. Av samma paragraf första stycket andra punkten jämförd med 2 & kungörelsen (1968: 333) om innebörden i rättsligt hänseende

¹ Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1972 (SFS 1972: 362).

• Sida 15
•  Original

Prop. 1972: 138 . . 15

av begreppen krigsmakten och krigsman framgår att som krigsmän ock- så räknas följande personalkategorier under tid då de är tjänstgörings- skyldiga, nämligen civilmilitär personal, personal som åtagit sig att fri- villigt tjänstgöra i befattning inom krigsorganisationen, civil personal i bl. a. kustbevaknings- och luftbevakningstjänst och i tjänst på krigsmak- tens fartyg eller luftfartyg samt personal som är anställd i svensk be- redskapsstyrka för FN-tjänst om inte Kungl. Maj:t bestämmer annat.

Enligt 21 kap. 20 å andra stycket BrB skall den som enligt det an- förda är krigsman anses som sådan även under tid då tjänstgöringsskyl- dighet ej föreligger, nämligen då han i anslutning till tjänstgöring är in- tagen i militärhäkte, vårdas i militärsjukhus, uppträder i militär tjänste- dräkt inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller el- jest offentligen, eller vid fullgörandet av honom åliggande anmälnings- skyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Vid utformningen av de anförda bestämmelserna har förutsatts att största delen av krigsmaktens civila personal inte skall ställas under de militärstraffrättsliga reglerna. Av 22 kap. 14 & BrB följer emellertid att under beredskapstillstånd och då riket är i krig även denna personal skall vara underkastad dessa bestämmelser i den mån Kungl. Maj:t inte an- norlunda förordnar. Detsamma gäller vissa andra personkategorier.

2.3. Påföljder för brott av krigsmän

För brott som begås av krigsman kan ådömas de i 1 kap. 3 & BrB an- givna påföljderna. Dessa påföljder är böter och fängelse (de allmänna straffen), suspension och avsättning för innehavare av befattning var- med ämbetsansvar är förenat (ämbetsstraffen), disciplinstraff för krigs— män samt villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård.

De krigsmän, som är underkastade ämbetsansvar och följaktligen kan ådömas ämbetsstraff, är enligt 21 kap. 21 & BrB1 befäl av lägst överfu- rirs grad samt de som innehar motsvarande tjänsteställning.

Disciplinstraff för krigsmän är arrest och disciplinbot. Dessa straff är tillämpliga på alla krigsmän.

Arrest ådöms i minst tre och högst trettio dagar samt verkställs i mi- litärhäkte. Överstiger strafftiden tio dagar, deltar arrestanten från och med elfte dagen i tjänstgöring. I övrigt verkställs arrest utan tjänstgö- ring, utom i vissa undantagsfall. Arrestanten vidkänns löneavdrag under hela strafftiden.

Disciplinbot ådöms för minst en och högst tjugo dagar samt utgörs av löneavdrag.

I processuellt hänseende jämställs disciplinstraff med böter (6 & MRL). Under förutsättning att strängare straff inte skall tillämpas får enligt

Se not s. 14.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1972: 138 16

2 och 3 %% DL disciplinstraff ådömas vid samtliga av krigsmän begångna brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas som militärt brott- mål (angående militära brottmål se avsnitt 2.4). Disciplinstraff är inte obligatoriskt inom det angivna tillämpningsområdet. Även böter kan komma i fråga. Vid valet mellan disciplinstraff och böter skall den i varje särskilt fall lämpligaste straffarten tillämpas. Av disciplinstraffen är arrest en svårare påföljd än disciplinbot. Vid valet mellan dessa båda strafformer skall enligt 15 % DL särskilt beaktas om den felande i övrigt förhållit sig väl i tjänsten eller om han är under 18 år.

För mindre förseelser av viss beskaffenhet kan i stället för disciplin- straff användas tillrättavisning i form av varning, extratjänst, utegångs— förbud eller landgångsförbud. Extratjänst innebär åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift. Utegångsförbud innebär för den som är förlagd inom kasern- område, läger eller motsvarande område, förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del där- av som är upplåten åt viss avdelning, och för den, som inte är förlagd såsom angivits och inte heller ombord på fartyg, förbud att under be— stämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden. Landgångsför— bud (motsvarigheten till utegångsförbud för den som är förlagd ombord på fartyg) innebär förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna far- tyget.

Om landet skulle komma i krig, kan i vissa fall tillämpas dödsstraff (22 kap. 19 & BrB). Särskilda bestämmelser härom är meddelade i la- gen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

2.4. Militära brottmål och disciplinmål

Som militära brottmål anses enligt 3 & MRL vissa mål om ansvar för brott som förövats av krigsman. Till dessa brott hör fylleri och för- argelseväckande beteende enligt 16 kap. 15 och 16 åå BrB, om den fe- lande vid gärningens begående var klädd i militär tjänstedräkt. Vidare räknas dit bl. a. de i 8—10, 12 och 13 kap. BrB upptagna förmögen- hetsbrotten och skadegörelsebrotten, om brottet angått krigsmakten till- hörig eller för dess behov avsedd egendom, de i 20 kap. 1—4 och 10 %& BrB upptagna ämbetsbrotten samt de i 21 och 22 kap. BrB upptagna brotten av krigsmän samt krigsartiklama.

De' 1 21 kap. BrB upptagna brotten är följande: lydnadsbrott (1 5), grovt lydnadsbrott (2 s), myteri (3 g), ohörsamhet mot vakt (4 5), miss- bruk av förmanskap (5 5), obehörig befälsutövning (6 g), våld eller hot mot krigsman (7 5), missfirrnelse mot krigsman (8 5), oskickligt beteen- de (9 5), uppvigling av krigsmän (10 å), undanhållande (11 å), rymning

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 138 17

(12 å), övergivande av post (13 å), onykterhet i tjänsten (14 å), fylleri (15 å) och förargclseväckande beteende (16 5) samt för krigsmän som inte är underkastade ämbetsansvar, tjänstemissbruk (17 å) och tjänste- fel (18 å). För brotten oskickligt beteende, fylleri, förargclseväckande beteende och tjänstefel som inte är grovt är stadgat disciplinstraff. För de övriga brotten, utom fall som är att hänföra till grovt brott, är stadgat disciplinstraff eller fängelse.

Militära brottmål handläggs vid allmän domstol, om inte annat är föreskrivet. I vissa militära brottmål får straff för brottet åläggas av be- fattningshavare vid krigsmakten. Sådana mål benämns disciplinmål. Straff får åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt befäl — från denna huvudregel finns dock visst undantag —— och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton dagar eller disciplinbot. Endast i fråga om vissa av de förut angivna brotten kan straff åläggas i disciplinmål.

Bcstraffningsrätten i disciplinmål är i princip förbehållen sådana be- fattningshavare vid krigsmakten som har lägst överstelöjtnants eller kom- mendörkaptens grad eller tjänsteklass.1 Regelmässigt utövas bestraff- ningsrätten av chef för regemente eller motsvarande förband eller av högre militär chef. För att biträda bestraffningsberättigade chefer vid handläggning av disciplinmål finns auditörer. Endast den som uppfyller villkoren för utövande av domarämbete och som har avlagt domared får tjänstgöra som auditör (19 & MRL).

I 91 & MRL föreskrivs att domstols dom eller beslut varigenom disci- plinstraff ålagts skall, där domstolen inte annorlunda förordnat, verk- ställas utan hinder av att domen eller beslutet inte vunnit laga kraft.

När det gäller frågan vem som har rätt att ålägga tillrättavisning gäl- ler i huvudsak att kompanichef och motsvarande befattningshavare har tillrättavisningsrätt i fråga om underlydande gruppbefäl och meniga, att bataljonschef och motsvarande har tillrättavisningsrätt i fråga om under- lydande regements-, kompani- och plutonsofficerare, gruppbefäl och meniga samt att regementschef och motsvarande har tillrättavisningsrätt i fråga om all personal inom förbandet över vilken han har bestraff- ningsrätt i disciplinmål.

En ålagd tillrättavisning kan efter framställning omprövas av den i förhållande till den som ålagt tillrättavisningen närmast högre befatt— ningshavaren med bestraffningsrätt. Tillrättavisning går omedelbart i verkställighet.

Enligt 22 & fjärde stycket MRL kan bestraffningsberättigad befälha- vare avskriva militärt mål om saken prövas vara av synnerligen ringa vikt. Beslut om avskrivning får dock meddelas endast om det i målet inte finns annan målsägande än kronan och straff för brottet får åläggas i disciplinmål.

' Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1972 (SFS 1972: 363). 2 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 138

• Sida 18
•  Original

Prop. 1972: 138 18

2.5. Rättstillämpningen

Utredningen har lämnat vissa statistiska uppgifter dels om krigsmak- tens personalstyrka, såvitt avser värnpliktiga och anställd militär perso- nal, dels om tillämpningen av olika påföljder i militära mål. Dessa upp- gifter avser år 1948, som är det sista år då den äldre militära strafflag— stiftningen tillämpades, samt åren 1954 och 1964—1968.

Antalet värnpliktiga som genomgick sin första tjänstgöring var år 1948 35 000, år 1954 43 000 och åren 1964—1968 i medeltal något över 50 000. Antalet värnpliktiga i repetitionsutbildning var år 1954 93 000, åren 1964—1966 och 1968 81 000—90 000 samt år 1967 37 000. Re- petitionsutbildningen omfattade, med vissa undantag beträffande flottan och flygvapnet, regelmässigt 18 dagar för meniga värnpliktiga, 25 da- gar för värnpliktiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värn— pliktiga i underofficers- och officersbefattningar. Den fast anställda mili- tära personalen uppgick under de angivna åren till mellan 21 000 och 23 000 man. '

Antalet fängelsestraff (och straffarbete) uppgick år 1948 till 300, steg 1954 till nära 500, men sjönk åren 1964—1968 från 400 till 150. Fler- talet av dessa straff drabbade värnpliktsvägrare. Antalet bötesstraff, som år 1948 uppgick till endast ett hundratal, har stigit. År 1954 var an— talet 800 och åren 1964—1968 mellan 1 000 och 1 500 årligen.

Användningen av arreststraff har minskat successivt sedan år 1948. Då verkställdes 5 500 arreststraff. År 1954 var antalet arreststraff 5 000. Med hänsyn till att den värnpliktiga personalstyrkan under denna tid ökat från 35 000 till 43 000 man var minskningen relativt sett mar- kant. Åren 1964—1968 sjönk antalet ålagda arreststraff från 4 000 till 3 000. I stort sett kan sägas att en tredjedel av arreststraffen avsåg un- danhållande, en tredjedel fylleri och den återstående tredjedelen hu— vudsakligen tjänstefel, lydnadsbrott, övergivande av post och onykter- het i tjänsten. År 1968 var ungefär två tredjedelar av arreststraffen kor- tare än 8 dagar. Den vanligaste längden var 6 och 8 dagar. Mestadels var det i dessa fall fråga om undanhållande eller fylleri. Antalet arrest- straff som ålagts fast anställd militär personal har gått ned avsevärt. År 1948 var detta antal 1 000 och år 1954 400. Åren 1967 och 1968 var an- talet så litet som ett 40-tal. Under dessa år ålades ingen officer arrest- straff. År 1967 straffades 3 underofficerare med arreststraff medan år 1968 inte förekom något sådant straff för underofficer. I fråga om un— derbefäl med minst furirs tjänsteställning förekom 12 arreststraff år 1967 och 9 år 1968. Beträffande övrigt underbefäl och fast anställda meniga var antalet arreststraff 26 år 1967 och 27 år 1968.

Enligt numera föreliggande uppgifter har det totala antalet verkställda arreststraff fortsatt att minska efter år 1968. Antalet utgjorde år 1969 2 800, år 1970 2 500, år 1971 2 000 och under första halvåret 1972 750.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1972: 138 19

Påföljden disciplinbot, som infördes genom 1948 års reform, använ— des år 1954 i 1 500 fall och åren 1964—1968 i ungefär 1 800 fall årli- gen. '

Antalet tillrättavisningar har ökat efter år 1954. Förklaringen till ök- ningen torde vara att tillrättavisning i större utsträckning än tidigare kom- mit att användas i stället för disciplinstraff, framför allt arrest. År 1964 ålades omkring 20 000 tillrättavisningar. Troligen har antalet hållit sig däromkring även under senare år. Utegångs- och landgångsförbud till- lämpas i omkring 13 500 fall årligen. Extratjänst förekommer i ungefär 4 000 fall och varning i omkring 2 500 fall per är.

2.6. Sanktionssystemet för krigsmän med ämbetsansvar jämfört med sanktionssystemet för civila statstjänstemän med sådant ansvar

Civila statstjänstemän med ämbetsansvar kan för de i 20 kap. BrB angivna ämbetsbrotten — tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel —— ådömas ämbetsstraffen suspension och avsättning förutom de allmänna påfölj- der enligt BrB, som utdöms för ifrågavarande lagöverträdelser. Om äm- betsman genom annat brott visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning skall han dömas till avsättning. Om han genom brottet i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga, skall han suspenderas från befattningen för den händelse han inte blir avsatt. Flertalet civila statstjänstemän, såväl sådana med äm- betsansvar som sådana utan sådant ansvar, kan vidare enligt bestämmel- ser i statstjänstemannalagen (1965 : 274) för försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten bestraffas disciplinärt med varning, löneavdrag, suspension eller avsättning.

Fast anställd krigsman med ämbetsansvar — varmed avses befäl av lägst överfurirs grad och dem som innehar motsvarande tjänsteställning1 — skall för de i 20 kap. BrB upptagna ämbetsbrotten ådömas samma på- följder som en civil statstjänsteman. Den fast anställde krigsmannen får dock ådömas disciplinstraff — arrest eller disciplinbot — i stället för böter (2 & DL). Sistnämnda bestämmelse ger den fast anställde krigsman- nen en särställning i förhållande till övriga statstjänstemän med ämbets- ansvar. Emellertid intar krigsmannen även i andra hänseenden cn sär— ställning. Han kan sålunda i fredstid i sin egenskap av krigsman straffas för ett stort antal speciellt militära brott, nämligen de i 21 kap. 1—16 55 BrB upptagna brotten av krigsmän, på vilka brott i regel kan följa disci— plinstraff och fängelse. Vissa av de brott som finns upptagna i 21 kap. BrB har sin motsvarighet i lagrum, som är generellt tillämpliga, sålunda även på civila statstjänstemän, exempelvis våld eller hot mot krigsman (våld eller hot mot tjänsteman; 17 kap. 1 & BrB) och missfirmelse mot

1 Se not 5. 14.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1972: 138 20

krigsman (missfirmelse mot tjänsteman; 17 kap. 5 & BrB). Civila stats- tjänstemän kan tänkas begå även andra brott motsvarande dem, som upp- tas i 21 kap. BrB, exempelvis lydnadsbrott, undanhållande från tjänstgö- ring och onykterhet i tjänsten. Sådana brott begångna av civila stats- tjänstemän bedöms i avsaknad av särskilda straffbestämmelser som tjäns- tefel. Ytterligare en särställning intar den fast anställde krigsmannen därigenom att han kan åläggas disciplinstraff även för andra brott för- utsatt att brottet är av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disci- plinmål (2 & DL). Han kan sålunda under vissa förutsättningar åläggas disciplinstraff för exempelvis fylleri och förargclseväckande beteende utom militärt område samt för undandräkt och åverkan.

Ämbetsansvarskommittén har i betänkandena Ämbetsansvarct (SOU 1969: 20) och Ämbetsansvaret II (SOU 1972: 1) föreslagit en reform som i korthet innebär att det straffrättsliga ämbetsansvarct avskaffas, att det i 20 kap. BrB straffbara området begränsas till vissa föreslagna brott, nämligen missbruk av myndighet, vårdslöshet i myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt, att straffansvaret för vanliga tjäns- tefel avskaffas samt att för fel i tjänsten införs ett för så gott som alla offentliga funktionärer enhetligt disciplinansvar av utomstraffrättslig karaktär. Avsättning och suspension avskaffas som brottspåföljder och ersätts av avskedsregler av civil karaktär.

Ämbetsansvarskommittén föreslår att den angivna reformen till en del skall bli tillämplig också på den militära sektorn. Bl.a. avses detta gälla de föreslagna brotten i 20 kap. BrB. Det föreslås vidare att avsätt- ning och suspension avskaffas som brottspåföljder även inom den mili— tära sektorn och ersätts av civila avskedsregler. Vissa anställda krigsmän med typiskt civila arbetsuppgifter avses bli underkastade den civila reg- leringen i dess helhet.

I övrigt förutsätter ämbetsansvarskommittén att de tjänstemän som är krigsmän skall vara underkastade samma regelsystem som nu. Fort— farande kommer det sålunda för denna kategori att finnas ett straffrätts- ligt ansvar för vanliga tjänstefel. De militära straffen och disciplinmed— len (lagen om disciplinstraff för krigsmän) bibehålls.

4.1. Arreststraff

4.1.1. Värnpliktiga

Utredningen tar upp frågan om arreststraffet kan avskaffas helt. En- ligt utredningens mening är detta inte tänkbart om man i fortsättningen som disciplinstraff har tillgång endast till disciplinbotstraffet. Följden av ett avskaffande av arreststraffet kan då bli att vissa gärningar kom- mer att bestraffas med fängelse även om en sådan påföljd med hänsyn till den aktuella gärningens beskaffenhet i en del fall skulle vara onödigt sträng. Enligt utredningens mening kan arreststraffet inte heller ersättas genom att disciplinbotsstraffet utökas eller omvandlas efter mönster av det civila bötesstraffet. Skälen härtill är många. Bl. a. framhålls att man då måste tänka sig att i vissa fall av bristande betalning förvandla pen- ningstraffet till fängelse eller arrest. En sådan lösning avvisas. Utred— ningen stannar för att ett realistiskt alternativ till arreststraff skulle vara att införa ett nytt disciplinstraff i form av ett förlängt utegångsförbud, uppbyggt helt efter mönster av de nuvarande tillrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud. Ett sådant disciplinstraff, be- nämnt fritidsstraff, föreslås infört. I princip innebär detta straff för- bud att under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid lämna kasernområde eller del därav, fartyg eller bostad. Utredningens förslag i fråga om fritidsstraffet kommer att beröras närmare i ett senare av- snitt (4.3).

Om fritidsstraff införs som disciplinstraff vid sidan av disciplinbot, kvarstår ändå frågan om arreststraffet kan undvaras helt. Vid prövning- en av denna fråga har utredningen rent principiellt utgått från att ett to- talt avskaffande av arreststraffet skulle vara ett eftersträvansvärt fram- steg i den svenska strafflagstiftningen. ' '

Utredningen framhåller att man måste räkna med att krigsman begår brott som är av sådan svårighetsgrad att fängelse kan tänkas komma i fråga som påföljd, exempelvis vissa lydnads- och våldsbrott samt rym-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1972: 138 22

ning av allvarligare slag. Eftersom det föreslagna fritidsstraffet, även om det som utredningen också föreslår kan kombineras med disciplin- bot, inte skulle vara tillräckligt som påföljd i alla sådana fall, skulle av- saknaden av arreststraff kunna medföra att den brottslige ådöms fäng- else. Detta skulle vara olyckligt från skilda synpunkter. Värnpliktig som döms till fängelse blir sålunda regelmässigt hemförlovad på grund av straffverkställigheten. Det under militärtjänstgöringen begångna brottet får under sådana förhållanden även andra konsekvenser än om påföljds- frågan ”stannar inom krigsmakten”. Inte ens ett långvarigt arreststraff tillmäts sålunda formellt annan betydelse än ett bötesstraff och kom— mer därför inte att i någon högre grad läggas den felande till last sedan han återgått till civil verksamhet. Enligt kommitténs mening föreligger därför behov av arrreststraff i vissa fall redan på grund av brottets art och svårhetsgrad.

Utredningen konstaterar att upprätthållandet av disciplinen och ord- ningen inom krigsmakten ytterst syftar till att skapa och bibehålla en effektiv krigsmakt. Vissa svårigheter skall därvid övervinnas, främst be— stående däri att huvuddelen av krigsmaktens personal verkar av tvång och inte av fri vilja. Utredningen framhåller att arreststraff såväl i Sve- rige som i andra länder ansetts vara ett verksamt medel för att upprätt- hålla disciplinen och ordningen inom krigsmakten. För egen del an- tar utredningen att förekomsten av arreststraff har en till graden f.n. obestämd men inte obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande ef- fekt. Fortsättningsvis uttalas att de militära myndigheternas krav på straffmedel för disciplinens upprätthållande inte helt kan tillgodoses med det föreslagna fritidsstraffet. Utformningen av detta straff innebär bl. a. att den straffskyldige inte kan helt förhindras att avvika. Om den som ålagts ett maximalt fritidsstraff -— 15 dagar — avviker till hemorten vid först infallande veckoslut men sedan återkommer vid helgens slut, kan han kanske för detta undanhållande åläggas ett nytt maximalt fri- tidsstraff jämte disciplinbot. Om han då på nytt avviker skulle man, om arrest inte finns att tillgå, sannolikt tvingas att för detta sista undanhål- lande döma den felande till fängelse. Detta skulle vara olyckligt, bl. a. med hänsyn till straffmätningssynpunkter och till att den dömde måste hemförlovas på grund av straffverkställigheten. Om i stället arrest kan tillgripas, är denna påföljd inte bara tillräcklig för att hävda efterlev- naden av de disciplinära reglerna utan är också av flera skäl att föredra framför fängelsestraff. Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen att arreststraffet är motiverat i vissa fall för upprätthållandet av disciplinen och ordningen inom krigsmakten.

Utredningen framhåller vidare att den enskildes tjänstgöringsförhål- landen ibland kan vara sådana att ett fritidsstraff skulle bli helt verk- ningslöst. Om disciplinbotsstraff då anses otillräckligt, bör det vara möj-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1972: 138 23

ligt att tillgripa arreststraff, trots att ett fritidsstraff möjligen skulle kunna vara tillräckligt från andra synpunkter. _

Utredningen diskuterar härefter vissa särskilda skäl för och mot före- komsten av arreststraff. Det konstateras härvid att det gjorts gällande att detta straff är inhumant och föga överensstämmande med våra dagars humanitära grundsyn och straffrättsliga principer. Mot detta påstående kan enligt utredningen invändas att korta frihetsberövanden inte är främmande för strafflagstiftningcn på det civila området. Härvidlag åberopas reglerna om förvandling av böter till fängelse samt vissa disci- plinpåföljder enligt lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt. Vidare åberopas att Genévekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling medger att krigsfångar som disciplinstraff får ådömas arrest i högst 30 dagar.

Enligt utredningens mening måste man när det gäller att bedöma möj- ligheterna att avskaffa arreststraffet beakta risken för att det militära straffsystemct urholkas så att fängelse måste tillgripas i brist på spe- ciella militära disciplinmedel. En sådan utveckling skulle med fog kun- na betecknas som inhuman. Bland de värnpliktiga finns — liksom på det civila området — en minoritet som inte vill underkasta sig ordning över huvud taget och som äventyrar krigsmaktens effektivitet. Det är denna minoritet som skapar behovet av sådana särskilda disciplinmedel som arreststraffet.

Utredningen framhåller att samtliga länder, vilkas rättsordningar kan tjäna till ledning i detta sammanhang, tillämpar arreststraff. Vilka verk- ningar ett avskaffande av arreststraffet skulle få, måste under sådana förhållanden med nödvändighet bli antaganden utan erfarenhetsmässigt stöd. Av ett arrestraff i tillämpning föreligger däremot långvarig erfa- renhet. Denna erfarenhet är enligt en samlad militär expertis god.

Under vissa förutsättningar, exempelvis då ett brott är ägnat att framkalla ohörsamhet och trots hos den övriga truppen, kan det vara nödvändigt eller åtminstone av värde att kunna skilja den felande från truppen för att föreby ga ytterligare disciplinupplösning. Arreststraffet kan då vara ett lämpligt medel för att nå detta syfte. För ett omedelbart avskiljande i anslutning till brott lär dock de särskilda militära tvångs- medlen — förvarsarrest och tagande i förvar — ha större betydelse än arreststraffet.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen att den rent principiellt har sympatier för den uppfattning som går ut på att arreststraffet bör av- skaffas helt och hållet. Svårigheterna att förutsäga styrkan av de nega- tiva verkningar, som måste vara förenade med en sådan åtgärd och far— hågorna för de menliga konsekvenser ett avskaffande av arreststraffet skulle kunna få, har emellertid lett till att utredningen slutligen valt att inte ta steget fullt ut och omedelbart avskaffa arreststraffet. I stället har utredningen stannat för att som en första etapp på vägen mot det

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972:138 24 i och för sig eftersträvansvärda målet att avskaffa arreststraffet föreslå att möjligheterna att tillämpa straffet beskärs mycket kraftigt. Sedan de föreslagna reglerna om begränsning av arreststraffets användning till- lämpats någon tid, bör underlag föreligga för att pröva om areststraffet kan avskaffas helt. Utredningen har inte kunnat bortse från att om ar- reststraffet nu utan en sådan prövotid avskaffas omedelbart, det finns risk för att utvecklingen skulle göra det nödvändigt att sedermera införa straffet på nytt. Detta är enligt utredningens mening ett högst olyckligt framtidsperspektiv.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att arreststraff skall få åläggas endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden. Bestämmelser av detta innehåll tas upp i ut- redningens förslag till 4 å i en ny lag av disciplinstraff för krigsmän. En tillämpning av dessa bestämmelser kommer enligt utredningens uppfatt- ning att nedbringa antalet arreststraff till ungefär en tredjedel av det an— tal som f. n. åläggs.

4.1.2 Fast anställda

I ett särskilt avsnitt överväger utredningen huruvida arreststraffet bör avskaffas för de krigsmän som är fast anställda.

Utredningen konstaterar att den fast anställde krigsmannen intar en särställning i förhållande till övriga statstjänstemän inte endast därige- nom att han kan ådömas arreststraff utan också därigenom att för honom uppställts ett antal särskilda straffbestämmelser, vari som på- följd upptas bl.a. disciplinstraff. Ett avskaffande av arreststraff för en- bart fast anställda krigsmän synes enligt utredningens mening kunna ske endast enligt något av följande två alternativ. Det ena alternativet är att helt jämställa fast anställda krigsmän med övriga statstjänstemän. Det andra och till synes rimligare alternativet är att för fast anställda krigsmän tillämpa samma straffbestämmelser som för de värnpliktiga som har ämbetsansvar med det undantaget att som disciplinstraff för fast anställda bör förekomma endast ett ekonomiskt straff som i möj- ligaste mån motsvarar det för den civile statstjänstemanncn gällande bötesstraffet.

Utredningen ställer frågan om arreststraffet behövs för att avhålla fast anställda från att göra sig skyldiga till tjänsteförsummelser och andra brott. Den frågan anser sig utredningen kunna besvara nekan- de. Inhämtade statistiska uppgifter i fråga om brottsfrekvens, brot— tens art och ålagda arreststraff för olika personalkategorier ger — mot bakgrunden av att den fast anställde inte är tagen i anspråk med tvång utan är verksam inom krigsmakten på grund av ett tjänsteavtal -—— en— ligt utredningens mening klart belägg för att det från angivna utgångs- punkt skulle vara tillräckligt om de fast anställda krigsmännen underkas-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 138 25

tas samma strafformer som civila statstjänstemän i motsvarande tjänste- ställning. Samtidigt bör man enligt utredningens mening inte bortse från att arreststraff i vissa undantagsfall kan tänkas framstå som en förmån för den fast anställde liksom fallet kan vara för den värnplik- tige. Tillgången till arreststraff medför kanske att den brottslige i stället för fängelse ådöms ett långvarigt arreststraff vilket innebär att påföljds— frågan ”stannar inom krigsmakten”.

Utredningen har även övervägt frågan huruvida det med hänsyn till principen om likhet inför lagen är motiverat att avskaffa arreststraf— fet för dc fast anställda. Enligt utredningens mening beror svaret på denna fråga om den fast anställda personalen skall jämföras antingen med civila statstjänstemän eller med värnpliktiga. Begreppet likhet in— för lagen är sålunda inte entydigt. Om man jämför med förhållandena inom den enskilda sektorn kan vidare förekomsten av ämbetsstraff och av disciplinär bestraffning inom det allmännas verksamhet sägas i sig själv utgöra ett avsteg från den angivna principen om likhet inför lagen. Å andra sidan finns det även inom den enskilda sektorn speciella ansvarsregler t. ex. för läkare, veterinärer och advokater. Även om det är önskvärt att få ett så enhetligt sanktionssystem som möjligt, kan före- komsten av särbestämmelser för en viss grupp i och för sig inte anses stötande om särbestämmclserna är dikterade av ett påtagligt behov. För att få fast anställda krigsmän att avhålla sig från att göra sig skyldiga till tjänsteförsummelser eller andra brott anser utredningen som nyss an- förts inte att det behövs några bestämmelser om disciplinär bestraffning som avviker från dem som gäller för civila tjänstemän.

Emellertid framhåller utredningen att principen om likhet inför lagen måste övervägas också från de värnpliktigas synpunkt. Om arreststraf- fet avskaffas för de fast anställda krigsmännen skulle resultatet kunna bli att den värnpliktige bestraffas med arrest medan den fast anställde erhåller ett ekonomiskt verkande straff trots att förseelserna är identiska. Från de värnpliktigas sida skulle ett sådant förhållande kunna betrak- tas som stötande. De värnpliktiga är mycket lyhörda för förhållanden som för dem kan te sig som mannamån i ansvarsfrågor. Det är för- denskull inte uteslutet att redan vetskapen om att befäl och värnplik- tiga i ansvarshänseende kan behandlas olika, skulle kunna försämra för— hållandet mellan befäl och värnpliktiga och därigenom i viss mån äventyra andan inom krigsmakten.

Det måste enligt utredningens mening också beaktas att om de stränga villkor för användningen av arrest som utredningen föreslagit kommer att godtas, kan det förväntas att arreststraff i praktiken inte kommer att tillämpas på fast anställda. Att tills vidare i straffrättsligt hänseende jämställa de fast anställda med övriga krigsmän bör förden- skull inte medföra några beaktansvärda olägenheter för de fast anställ- da. Slutlig ställning till frågan hur dessa sistnämnda skall behandlas i

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972: 138 26

straffhänseende bör tas först sedan slutresultatet av ämbetsansvars- kommitténs utredning om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar förelig- ger. Utredningen föreslår därför att arreststraffet bibehålls tills vidare även för de fast anställda krigsmännen.

4.1.3 Särskilda frågor om arrest Utredningen uttalar att det föreslagna fritidsstraffet och disciplin— botsstraffet -— eventuellt i kombination — är avsedda att ersätta de kort- variga arreststraffen. Bl. a. med hänsyn härtill finns inte längre något utrymme för mycket kortvariga arreststraff. Utredningen föreslår där- för att minimitiden för arrest bör vara åtta dagar i stället för tre da- gar. Förslaget föranleder ändring i 32 kap. 6 % BrB. Utredningen har övervägt om inte arreststraff bör förenas med skyl- dighet för arrestanten att under hela den tid verkställighet pågår delta i tjänstgöringen, bl. a. med hänsyn till att värnpliktiga inte skall gå miste om utbildning till följd av sådan straffverkställighet. När utredningen lik— väl har stannat för uppfattningen att åtminstone första delen av straffet liksom hittills bör verkställas utan tjänstgöring har den bl. a. åberopat att det med hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten kan vara angeläget att den straffskyldige under den första delen av strafftiden effektivt avskiljs från den övriga truppen. Enligt gällande lag skall ar- restant i princip delta i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Utredningen anser att denna tid bör kunna minskas till åtta dagar. Förslag härom har upptagits i 5 & förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän. Enligt 4 & DL skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vid- kännas löneavdrag under det han avtjänar arrest, vare sig verkställig- heten är förenad med tjänstgöringsskyldighet eller inte. Med hänsyn bl. a. till den allmänna utvecklingen inom kriminalvården och mot bak- grund av att löneavdrag under arrest på militärt håll allmänt uppfattas som en dubbelbestraffning föreslår utredningen en ändring av innebörd att endast den som till följd av arreststraff inte deltar i tjänstgöring skall vidkännas löneavdrag. Förslaget innebär en återgång till vad som gällde före 1948 års reform.

4.2 Disciplinbot

Utredningen konstaterar att militära bedömare har hävdat att erfa- renheterna av disciplinbotsstraffet när det gäller mindre allvarliga för- seelser är goda. Enligt utredningens mening krävs inte heller några ge— nomgripande ändringar av denna strafform. Med hänsyn till den före- slagna begränsningen i möjligheten att ålägga arreststraff kan det emel- lertid vara lämpligt att det öppnas möjlighet att utdöma disciplinbot för längre tid än den nuvarande maximitiden tjugo dagar. Särskilt är detta

• Sida 27
•  Original

Prop. 1972: 138 27

motiverat med tanke på de fast anställda krigsmännen, för vilka arrest— straff antas i praktiken komma att användas endast i sällsynta undan- tagsfall och beträffande vilka det föreslagna nya fritidsstraffet över huvud taget aldrig lär komma att tillämpas. Utredningen föreslår att maximitiden för disciplinbot höjs till trettio dagar.

Enligt utredningens mening finns det behov av att kunna kombinera disciplinbotsstraff med ett fritidsstraff. Härigenom kan kanske arrest- straff i en del fall undvikas. Bl. a. kan detta bli aktuellt i situationer då enbart ett fritidsstraff på grund av förläggningsförhållanden eller andra orsaker inte kommer att uppfattas som en tillräckligt allvarlig reaktion på förseelsen. Det föreslås att disciplinbot får åläggas jämte fritidsstraff om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Förslag av denna inne- börd är upptaget i 9 % förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.

4.3 Fritidsstraff

Som jag tidigare har nämnt i avsnitt 4.1.1 föreslår utredningen att det införs ett nytt disciplinstraff benämnt fritidsstraff. De grundläggande bestämmelserna om detta straff föreslås införda i 32 kap. BrB. I moti- veringen till förslaget anför utredningen följande.

Förslagen om en begränsning i användningen av arreststraff ( avsnitt 4.1.1 ) och om en höjning av minimitiden för arrest ( avsnitt 4.1.3 ) väntas medföra att detta straff i stort sett kommer att åläggas endast i undan— tagsfall. Dessa förväntningar kommer emellertid knappast att infrias om inte vid sidan av arrest och disciplinbot införs en ny disciplinstraff- form som vcrkningsmässigt kan antas bli accepterad såväl av militära myndigheter som av straffskyldiga och som även i övrigt är lämplig för sitt ändamål.

Utredningen har stannat för att ett nytt disciplinstraff måste utfor- mas som en inskränkning för den felande att fritt råda över sin fritid. I fråga om utformningen av detta straff har det ansetts väsentligt, dels att undvika ett omhändertagande av den straffskyldiges person, dels att straffet inte skall inverka menligt på värnpliktsutbildningen, dels att alla straffskyldiga —- åtminstone värnpliktiga sådana — skall drabbas lika hårt oberoende av deras ekonomiska förhållanden, och dels att det inte skall krävas särskilda verkställighetslokaler eller stora personalresurser för kontinuerlig övervakning av straffets verkställighet. Å andra sidan har en förutsättning ansetts vara att strafformen är så pass kännbar att den kan antas ersätta åtminstone de kortvariga arreststraffen.

Utredningen konstaterar att tillrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud, som får åläggas för en bestämd tid av högst sju dagar, har tillämpats under lång tid och överlag av militära bedömare anses ändamålsenliga och verksamma. Ett utegångsförbud och land-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1972:138 28 gångsförbud, som är längre än sju dagar, skulle enligt utredningens me— ning uppfylla alla de krav som måste ställas på en ny strafform. Utred— ningen konstaterar i detta sammanhang att det måhända kan göras gäl- lande att det skulle vara enklare att höja maximigränserna för utegångs- förbud och landgångsförbud i tillrättavisningens form än att laborera med en ny strafform. Emellertid bör det ifrågavarande disciplinmedlet omgärdas med samma rättssäkerhetsgarantier som de nuvarande mili- tära disciplinstraffen. Disciplimnedlet bör därför ha karaktären av straff och inte tillrättavisning. Utredningen föreslår fördenskull att en ny disci— plinstrafform, med bibehållande av utegångsförbud och landgångsförbud som tillrättavisningsformer, konstrueras helt efter mönster av dessa till— rättavisningsformer med den skillnaden att det nya disciplinstraffet kan åläggas även av domstol och för längre tid än tillrättavisningsformerna. Det sålunda föreslagna nya disciplinstraffet har ansetts lämpligen kunna benämnas fritidsstraff.

Mot fritidsstraffet kan enligt utredningen riktas den invändningen att detta straff inte är lämpligt för de fast anställda krigsmännen som till skillnad från huvuddelen av de värnpliktiga regelmässigt bor i civila bo- städer utanför kasernområde o.d. Enda tänkbara formen av fritids- straff är då förbud att lämna bostaden. Sådant förbud som f.n. kan meddelas vid tillrättavisning, kommer inte att bli särskilt verknings— fullt. Principiellt förefaller det mindre välbetänkt att för de fast an- ställda skapa en strafform, som på förhand kan sägas inte komma att tillämpas. Med hänsyn till att hela komplexet om de fast anställdas ställ- ning i ansvarshänseende hänger samman med ämbetsansvarskommitténs arbete anser dock utredningen att de fast anställda f. 11. inte bör ges nå- . gon särställning i fråga om fritidsstraff. Denna strafform föreslås därför bli formellt tillämplig på alla krigsmän såväl värnpliktiga som fast an— ställda.

När det gäller verkställigheten av fritidsstraff finner utredningen att det bör skapas samma möjligheter till kontroll av efterlevnaden som nu gäller vid motsvarande tillrättavisningsformer. Detta innebär bl. a. att om kontrollen inte kan ordnas på annat lämpligt sätt den straffskyldige kan åläggas att anmäla sin närvaro eller fullgöra annan sådan förpliktelse (49 å MRK). Verkställigheten av tillrättavisningar har i allmänhet inte medfört några allvarligare komplikationer vare sig i kontrollhänseende eller i övrigt. Den ökning i kontrolluppgifterna som fritidsstraffet kom- mer att medföra, kan enligt utredningens mening inte antas bli så be- tungande i personellt hänseende att fritidsstraffet endast på grund därav skulle vara olämpligt.

l en del fall får man räkna med att den straffskyldige inte kommer att respektera ett ålagt fritidsstraff utan kommer att avlägsna sig från det område inom vilket han ålagts att uppehålla sig. Genom att den som

• Sida 29
•  Original

Prop. 1972: 138 29

sålunda bryter mot fritidsstraffet och blir upptäckt ådöms arreststraff, kan emellertid respekten för fritidsstraffet upprätthållas.

Utredningen föreslår att minimitiden för fritidsstraff då det gäller förbud att under bestämd tid vistas utom kasernområde, läger eller mot- svarande område eller utom bostaden eller att lämna fartyg, skall vara åtta dagar. Maximitiden föreslås vara femton dagar. Straffet kan då om- fatta två veckoslut. Att bestämma en längre maximitid så att straffet skulle kunna omfatta tre veckoslut är enligt utredningens mening inte lämpligt. Verkställigheten av fritidsstraff bygger mindre på bevakning och kontroll än på förtroende för den straffskyldige. Mycket långvariga fritidsstraff skulle kunna ställa den straffskyldiges lojalitet mot den mi- litära ordningen på alltför hårda prov och få till följd att han i större utsträckning än vid kortare fritidsstraff skulle frestas att bryta mot för- budet att lämna visst område. När det gäller förbud att under ett be- stämt antal särskilda dagar lämna fartyg föreslås att minimitiden skall vara fem dagar och maximitiden åtta dagar.

Utredningen föreslår att fritidsstraffet —— i motsats till vad som gäl- ler arrest —- i princip skall få verkställas utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft.

4.4 Tillrättavisning

Tillrättvisningsinstitutet används huvudsakligen endast vid förseelser mot ordnings- och tjänsteföreskrifter. Anledningen härtill synes främst vara att tillrättavisning enligt gällande bestämmelser (14 & DL) får an- vändas endast för ”mindre förseelser” och att de flesta militära befatt- ningshavare som har befogenhet att meddela tillrättavisning anser att här- med menas rena bagatellsaker. Ofta har hinder ansetts föreligga att med- dela tillrättavisning trots att en sådan sanktion bedömts vara lämpligare än ett disciplinstraff. En sådan ordning stämmer föga överens med grundsatserna i brottsbalken enligt vilka den felande i princip inte bör utsättas för mera ingripande åtgärder än som behövs för hans tillrätta— förande. Kravet på att förseelsen skall vara att bedöma som ”mindre” för att tillrättavisning skall kunna komma i fråga bör därför utgå. I stäl- let föreslår utredningen en föreskrift av innebörd att tillrättavisning skall användas i stället för disciplinär bestraffning om tillrättavisning är lämpligare än straff. En sådan bestämmelse har upptagits i 21 & förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Utredningen anser att officerare, underofficerare och underbefäl som är underkastade ämbetsansvar1 —— såväl fast anställda som värnpliktiga — bör vara jämställda i fråga om vem som skall ha tillrättavisningsrätt över dem. Den tillrättavisningsrätt som tillkommer chef för kompani el- ler däremot svarande avdelning föreslås därför begränsad till att avse

1 Utredningens förslag utgår från förhållandena före den 1 juli 1972. Jfr prop. 1972: 44 och SFS 1972: 363.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1972: 138 30

underlydande, som har högst korprals grad eller motsvarande tjänste- ställning.

Skäl föreligger inte enligt utredningens mening att ändra bestämmel- serna om att ålagd tillrättavisning omedelbart skall gå i verkställighet. Däremot föreslås en föreskrift av innebörd att tillrättavisad genast skall underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

4.5 Avskrivning av militära mål m. m.

Utredningen har uppmärksammat att en bestraffningsberättigad befäl- havares möjligheter att avskriva bagatellmål är mycket begränsade.. Den grundläggande förutsättningen för sådan avskrivningsrätt är — bortsett från att straff för brottet måste kunna åläggas i disciplinmål — att saken prövas vara av synnerligen ringa vikt (22 & fjärde stycket MRL). Om avskrivning inte kan ske, tvingas den bestraffningsberättigade i många fall att hänskjuta målet till åklagaren för utredning, fastän ett sådant hänskjutande ter sig ganska meningslöst. Därmed belastas den civila ut- redningsmyndigheten med utredningar av förhållandevis bagatellartade förseelser. Varje utredning genom polismyndighet av sådana bagatell- förseelser torde ske på bekostnad av resurserna för utredningar av all- varligare saker och detta trots att det inte föreligger något egentligt in— tresse — vare sig allmänt eller speciellt militärt + av att utredning kom- mer till stånd i denna ordning.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att bestraffningsberät- tigads möjligheter att avskriva mål bör vidgas. Bl. a. föreslås sådan änd- ring i 22 å MRL att förutsättning för avskrivning inte längre skall vara att saken är av ”synnerligen ringa vikt.” Det skall räcka att saken är av ”mindre vikt". Utredningen föreslår också vissa andra ändringar i för- utsättningarna för avskrivning av militära mål.

Enligt 22 5 första stycket 1 MRL skall bestraffningsberättigad befäl- havare genast hänskjuta militärt mål till åklagaren, om i målet finns an- nan målsägande än kronan. Utredningen anser att även om det finns an- nan målsägande än kronan sådant hänskjutande inte skall behöva ske un- der förutsättning att målsäganden förklarar sig inte ha något intresse av att saken handläggs vid domstol och straff för brottet eljest kan åläggas i disciplinmål.

4.6 Verkställighetsfrågor

Utredningen finner inte skäl föreslå någon ändring av bestämmelser- na i 91 5 MRL om verkställighet av domstols dom eller beslut varige- nom disciplinstraff ålagts. Såvitt gäller verkställighet av arreststraff ut- går utredningen därvid från sitt förslag om inskränkning i möjligheter- na att använda arreststraff.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1972: 138 31

4.7 Krigsförhållanden

Med undantag för dödsstraffet finns inga särskilda straff eller disci- plinmedel som är avsedda för krigsmän under krig. Utredningen menar att det fredstida disciplinsystemet i sin helhet lämpar sig för användning under krig endast inom områden, där livet även i övrigt påminner om fredstida gamisonstjänst. På de avsnitt där strider förs måste disciplinen manas fram med andra åtgärder än användande av disciplinmedel.

Vad först angår arreststraffet grundar sig dess verkan på att det starkt begränsar den bestraffades rörelsefrihet och möjligheter att utnyttja fri- tiden. Ju svårare situationer och primitivare förhållanden det dagliga li- vet framlevs i, desto mindre är arreststraffets betydelse. Under frontför- hållanden i krig är därför arreststraffet betydelselöst. Den enda möjlig- heten att använda arreststraffet i främsta linjen torde enligt utredningen vara att uppskjuta verkställigheten till dess truppförbandet löses från sin fronttjänstgöring och förflyttas till området bakom linjerna. Under den förutsättningen kan arrest eventuellt komma i fråga även när det gäller stridsförband.

Vad nu sagts om arreststraff gäller också det föreslagna fritidsstraffet och tillrättavisningen utegångsförbud (landgångsförbud), vilka inskrän- ker den felandes rörelsefrihet.

Ett mera ändamålsenligt disciplinmedel för frontförhållanden är då enligt utredningens mening den form av tillrättavisning som utan att be— gränsa den bestraffades frihet innebär en ökning av hans arbete och plikter, nämligen extratjänst. Denna tillrättavisningsform torde vara den enda, som ungefär lika effektivt kan användas under alla förhållanden.

Disciplinbotsstraffet har enligt utredningens mening inte någon nämn- värd betydelse under frontförhållanden.

Då det gäller att bedöma fängelsestraffets användbarhet som påföljd för krigsmän för brott som begåtts under krigsförhållanden framhåller utredningen att de vanligaste brotten under krig utgörs av de fall, då den felande på ett eller annat sätt söker undfly de plikter, som åvilar honom som soldat. Han visar feghet eller gör sig skyldig till desertering, Självstympning, myteri etc. Om på ett dylikt brott under krig följer ett långvarigt frihetsstraff, uppnår den brottslige genom straffet på sätt och vis just det han eftersträvat med brottet. Odiskutabelt är nämligen att vistelsen i straffanstalten är mera skyddad än ute i eldlinjen. Som straff kvarstår sålunda endast den skam, som den brottslige har att utstå. Men erfarenheterna från Finland under det senaste världskriget visar att många ansåg att den kroppsliga integriteten gick före den vanära de ådrog sig genom brotten.

I syfte att effektivisera fängelsestraffet under krig har i Finland till- lämpats ett system med uppskov av verkställigheten av ådömt fängelse- straff. Omedelbart efter rättegången återvände den dömde till fronten

• Sida 32
•  Original

Prop. 1972: 138 32

men var samtidigt medveten om, att verkställigheten av det ådömda straffet väntade honom framdelcs, om han inte utmärkte sig i så hög grad att förmannen gjorde framställning om straffets undanröjande ge- nom benådning.

Utredningen anför att inte något av de länder, vars militära strafflag— stiftning utredningen tagit del av, har några särskilda för krig avsedda militära straff och disciplinmedel. Samtliga dessa länder, utom Schweiz, har deltagit i det senaste världskriget och har haft anledning att noga överväga hithörande frågor. Utredningen har för sin del inte kunnat finna på något nytt, för användning under krig lämpligare straff eller disciplinmedel än dem som vi redan har för fredstid. Något förslag om särskilda straff och disciplinmedel för krig läggs därför inte fram.

Vad angår dödsstraffet, som endast är tillämpligt i krig, har utred- ningen mycket allvarligt övervägt om det skulle kunna avskaffas. Län- der med krigserfarenhet har emellertid ansett sig inte kunna undvara dödsstraffet. Utredningen anser det vara svårt att hävda en annan stånd— punkt även om den inte vill underlåta att uttala att den principiellt är motståndare till detta straff. Om vi i vårt land skulle avskaffa dödsstraf- fet, torde risken vara stor att vi i händelse landet drogs in i krig skulle bli nödsakade att på nytt införa detta straff, och då genom en lagstift- ning med retroaktiv verkan. Det senare skulle strida helt mot våra rätts- principer på strafflagstiftningens område. Utredningen föreslår därför inte någon ändring beträffande vår lagstiftning om dödsstraffet. Till detta ställningstagande har i hög grad bidragit att i Sverige såväl utdö- mandet av dödsstraff som verkställigheten därav kringgärdas av ett fler- tal från fredstida rättegångsordning avvikande bestämmelser till före- kommande av missbruk.

5. Remissyttrandena

5.1. Arreststraff

5.1.1 Värnpliktiga Utredningens förslag att arreststraffet skall behållas t.v. för värnplik- tiga godtas av det stora flertalet remissinstanser, nämligen RÅ, de två hörda hovrätterna, ÖB, de tre försvarsgrenschefema, försvarets civil- förvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, de sex militärbefälhavarna, chefen för militärpsykologiska institutet, överåklagaren :" Stockholm, Iänsåklagarna i Kristianstads, Skaraborgs och Norrbottens län, domare- förem'ngen, Föreningen Sveriges auditörer,. Föreningen Sveriges stats- åklagare, Statstjänstemännens riksförbund och Centralförbundet för be- fälsutbildning. .

RÅ framhåller att den militära verksamheten bedrivs — även i freds- tid — under så speciella förhållanden att man inte kan i full utsträck—

• Sida 33
•  Original

Prop. 1972: 138 33

ning anlägga vedertagna kriminalpolitiska synpunkter på beivrandet av brott som begås av krigsmän. Även om arreststraffet helst borde avskaf- fas, är de av utredningen anförda skälen för behållande t.v. av detta straff övertygande. Hovrätten över Skåne och Blekinge håller för troligt att minskningen i antalet arreststraff efter år 1948 huvudsakligen beror dels på att disciplinbot visat sig vara användbart i en del fall då arrest tidigare tillämpades, dels på att de värnpliktiga numera begår färre brott som är av den karaktären att arrest är den vanliga påföljden. Nu lik- som vid tillkomsten av 1948 års lagstiftning är det andra faktorer än be- straffningshotet som i första hand inverkar på disciplinen inom krigs- makten. Å andra sidan får man enligt hovrättens mening inte se bort från det förhållandet att militärutbildningen skapar en så speciell miljö att man måste vara i viss mån försiktig när man bedömer möjligheten av att slopa arreststraffet helt. De flesta värnpliktiga lämnar under tjänst- göringen sin vanliga miljö och står då inte längre under samma sociala tryck som där. Arreststraffet kan inte anses vara så avsevärt mer inhu- mant än de andra former av frihetsberövande som vår lagstiftning kän- ner att det enbart av denna anledning bör slopas helt. Chefen för armén framhåller att det finns eller kan finnas krigmän som vid vissa tillfäl- len söker sabotera anda, ordning och disciplin eller i övrigt motverka fullgörandet av krigsmaktens uppgift. Bl. a. med hänsyn härtill är det angeläget att militär chef förfogar över disciplinära medel som kan till- gripas snabbt. Genom sin blotta förefintlighet kan dessa medel ha en inte obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt samt mot- verka ett uppsåtligt åsidosättande av order och föreskrifter. Enligt mili- tärbefälltavaren för Övre Norrlands militärområde har många värn- pliktiga framför allt under första tjänstgöringen mycket svårt att finna sig till rätta med de militära förhållandena. Så länge denna situation inte påtagligt har förbättrats, behövs ett korrektionsmedel som kan verka påtagligt avskräckande. Arreststraffet måste därför behållas.

ÖB, som anser övervägande skäl tala för att arreststraffet tills vidare bör behållas, erinrar om ett av lagrådet år 1961 gjort uttalande att ”otill- räckligt underbyggda och förberedda reformåtgärdcr kan få långvariga följder som svårligen låter sig upphäva”. Det torde enligt ÖB också vara välbetänkt att avvakta resultatet av ämbetsansvarskommitténs ar- bete. Om arreststraffet behålls t.v., bör vissa särskilda regler iakttas bl.a. i fråga om läkarundersökning av arrestant samt när det gäller ut— formningen av arrestlokalerna. Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att sådana regler är en förutsättning för arreststraffets behållande. Bl.a. framhålls att arrestlokalerna i den mån så inte redan skett måste upp- rustas så att de fyller de anspråk som nutida rättsvård kräver.

Försvarets civilförvaltning hyser den principiella uppfattningen att de särskilda militära straffen och disciplinmedlen bör avskaffas helt. Det av utredningen presenterade materialet kan emellertid inte läggas till

3 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 138

• Sida 34
•  Original

Prop. 1972: 138 34

grund för ett ställningstagande i denna fråga. En särskild utredning torde därför krävas för att bl. a. få klarlagt vilka ändringar eller tillägg som ett sådant slopande kan föranleda i BrB och rättegångsbalken med följdförfattningar.

De fåtaliga remissinstanser som föreslår att arreststraffet helt avskaf- fas för de värnpliktiga är försvarets pcrsonalvårdsnämnd (majoriteten), försvarsstabens personalvårdsbyrå, ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund, TCO och SACO. Länsåklagaren i Östergötlands län är tveksam i frågan.

Försvarets personalvårdsnämnd vill understryka försvarets integrera- de ställning i den samhälleliga verksamheten. Särbestämmelser för det militära livet måste vara särskilt motiverade och anpassas så långt möj- ligt till de normer och regler som tillämpas i övrig samhällsverksamhet. Utifrån detta synsätt avvisar nämnden förslaget att behålla arreststraf- fet. Den humanisering av lagstiftning och behandlingsformer som präg- lar den civila verksamheten och som bl. a. återspeglas i strävandena att inte lösa problem genom frihetsberövanden, måste åtföljas av motsva- rande åtgärder inom försvaret. Arreststraff kan knappast få någon annan effekt än ett olyckligt avbrott i den enskildes möjligheter till rcsocialise- ring. Det bästa sättet att lösa disciplinproblem m. m. under värnplikten torde i stället vara att satsa kraftigare på personalvårdande åtgärder. Försvarsstabens personalvärdsbyrå anser att som ersättning för arrest- straffet bör i BrB införas en motsvarande form av korttidsstraff av fri- hetsberövande natur. Detta straff bör prövas av allmän domstol och avtjänas utanför försvaret. Åmbetsansvarskommittén — som förordar en samlad översyn av hela ansvarssystemet för krigsmän— anser att det skulle vara en värdefull delreform att redan nu helt avskaffa arreststraf- fet. Denna strafform kontrasterar mot det påföljdssystem som i övrigt gäller för medborgarna. Kommittén är kritiskt inställd till förslaget att under en viss tid pröva en inskränkt rätt att tillämpa arreststraff. Det är alltför möjligt att prövningen inte kommer att visa mer än att inga märkbara olägenheter uppstår vid en sådan begränsning av arreststraf- fets användning. Efter prövningen skulle i allt väsentligt finnas kvar problemet att väga intresset av arreststraffets avskaffande mot behovet av effektiva medel för att upprätthålla disciplin och lydnad inom krigs— makten. Otvivelaktigt talar vissa skäl för att arreststraffet behålls vid vissa brott eller i varje fall om möjligt ersätts med annat sanktionsme- del. Delvis bör dessa skäl få vika vid intresseavvägningen, delvis kan de bemötas med införandet av det föreslagna fritidsstraffet. TCO framhål- ler att frågan om arreststraffets avskaffande bör behandlas lika för samt- liga kategorier krigsmän, såväl värnpliktiga som anställda. Under krig har arrest knappast någon användning. I fred är strafformen sedan länge förlegad. Arreststraffet bör därför utmönstras ur det militära straff— och disciplinsystemet. Detta bör genomföras så snart som möjligt.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1972: 138 35

Vidare bör tillsättas en särskild utredning med uppgift att företa cn ge- nomgripande översyn av det militära straff— och disciplinsystemet. En sådan reform bör ta sikte på att avskaffa disciplinstraffen och den mili- tära bestraffningsrätten i disciplinmål.

De remissinstanser som godtar förslaget att arreststraffet skall behål- las t. v. för de värnpliktiga tillstyrker i allmänhet också förslaget att detta straff skall få användas bara i starkt begränsad omfattning. Länsåklaga- ren i Östergötlands län anser att begränsningen bör klargöras tydligare än vad som skett i den föreslagna lagtexten. Kanske skulle det vara bättre att föreskriva att ”arrest får användas endast då det finnes av sär— skilda skäl påkallat”. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att då det gäller att avgränsa det område inom vilket arreststraffet alltjämt skall finnas kvar det bör finnas ett visst utrymme även för ett hänsynstagan- de till individualpreventiva synpunkter. Bl. a. av detta skäl bör 15 & DL behållas men undergå den jämkning som föranleds av att en ny form av disciplinstraff införes. Enligt statsåklagareföreningens mening bör an— talet arreststraff minskas betydligt kraftigare än vad utredningen har förutsatt. Arreststraffets tillämpningsområde bör kunna inskränkas till att omfatta främst sådan brottslighet som består i att krigsman drar sig undan verkställighet av utdömt fritidsstraff samt därutöver den brotts- lighet som är så svår att gränsen till fängelsestraff tangeras. Enligt mi- litärbefälhavaren för Västra militärområdet bör det klart anges att arrest- straff kan användas för att hindra upprepade förseelser av mindre all- varligt slag. Chefen för militärpsykologiska institutet framhåller att be- gränsningen i användningen av arreststraffet är avhängig av möjlig- heterna att komplettera disciplinstraffen med en ny strafform av lägre valör än arreststraffet.

Militärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde synes avstyrka en minskad användning av arreststraffet.

5.1.2. Fast anställda

Flertalet av de remissinstanser som anser att arreststraffet bör behål- las t. v. för de värnpliktiga har den uppfattningen att detta straff bör be- hållas också för de krigsmän som är fast anställda. Till denna grupp hör hovrätten över Skåne och Blekinge, ÖB, cheferna för armén och flyg- vapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för Södra, Västra, Östra, Bergslagens och Nedre Norrlands militärområden, över- åklaguren i Stockholm, länsåklagarna :" Kristianstads och Norrbottens län, Föreningen Sveriges auditörer, statsåklagareföreningen och Central- förbundet för befälsutbildning.

Chefen för Bergslagens militärområde finner det å ena sidan rimligt och naturligt att sträva efter likställighet mellan den fast anställda per- sonalen inom krigsmakten och övriga statstjänstemän bl. a. i fråga om bestraffningar. Å andra sidan är förhållandena inom krigsmakten spe-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1972: 138 36

ciella. Under varje slag av tjänstgöring gäller det att med all kraft svetsa ihop meniga och befäl, värnpliktiga och fast anställda till enheter, star- ka nog att tåla påfrestningarna under tjänst i fält. Därför ter det sig stö- tande om inom krigsmakten ett och samma brott som begåtts under lik- artade förhållanden av en fast anställd och en värnpliktig skulle bedö- mas efter olika grunder. Med hänsyn till krigsmaktens särpräglade ka— raktär bör likställigheten mellan personalen inom krigsmakten tillmätas större betydelse än likställighetcn mellan fast anställda krigsmän och öv- riga statstjänstemän. Likartade synpunkter anförs av de nyssnämnda mi- litärbefälhavarna och ÖB. Sistnämnda instans tillägger att frågan kan komma att påverkas av ämbetsansvarskommitténs betänkande,

Några av de remissinstanser som anser att arreststraffet bör behållas t.v. för de värnpliktiga har å andra sidan den meningen att arreststraf- fet bör avskaffas för de fast anställda. Försvarets civilförvaltning anser sålunda att det saknas anledning att på de fast anställda krigsmännen tillämpa andra lagförings— och påföljdsregler än som gäller för annan statligt anställd personal. Militärbefälhavaren för Övre Norrlands mili- tärområde, som har samma uppfattning, menar att frågan om arrest- straff för värnpliktigt befäl bör utredas ytterligare. Chefen för militär- psykologiska institutet förklarar att varje straff i regel innebär betydligt svårare konsekvenser för en fast anställd än för en värnpliktig. I fråga om värnpliktiga står det klart att ett undergånget arreststraff inte i nå- gon högre grad läggs den felande till last sedan han återgått till civil verksamhet. Denna skillnad, som i praktiken innebär en olikhet inför lagen, talar jämte en del andra skäl för att arreststraffet bör tas bort för fast anställda. Länsåklagaren i Skaraborgs län anför liknande synpunkter. Skulle det inte anses möjligt att skilja på värnpliktiga och fast anställda bör detta vara ett avgörande skäl för att arreststraffet slopas helt. Även Statstjänstemännens riksförbund anser att arreststraffet bör avskaffas för de fast anställda krigsmännen.

RÅ, som är tveksam till förslaget att behålla arreststraffet för de fast anställda krigsmännen, kan inte inse att det av hänsyn till de värnplik- tiga skulle vara nödvändigt att behålla denna påföljd för ifrågavarande personal. Principen om likhet inför lagen synes snarare tala för att den personal inom krigsmakten som inte är tagen i anspråk med tvång utan är verksam på grund av tjänsteavtal i förevarande hänseende likställs med civila statstjänstemän i motsvarande tjänsteställning. Därav följer enligt RÅzs mening den självklara slutsatsen att värnpliktiga officerare, underofficerare och underbefäl av furirs grad1 skall jämställas med öv- riga värnpliktiga och således kunna ådömas arreststraff.

Även chefen för marinen ifrågasätter om inte arreststraffet bör kunna avskaffas för de fast anställda krigsmännen. Inte heller domareförening- en synes främmande för en sådan lösning.

1 Jfr not sid. 29.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1972: 138 37

Hovrätten för Övre Norrland fäster väsentlig vikt vid att det numera inte kan sägas föreligga någon avsevärd skillnad mellan de civila stats- tjänstemännen och de militära befälsgrupperna när det gäller arbetsför- hållandena i fredstid. Arrest synes böra behållas för de fast anställda krigsmännen endast när med hänsyn till krigslydnadcn eller eljest sär- skilda skäl föreligger.

Rikshemvärnschefen anser att arreststraff inte bör vara tillämpligt på hemvärnspersonal.

De remissinstanser som uttalar sig för att arreststraffet bör tas bort för de värnpliktiga anser självfallet att detta också bör gälla de fast anställ- da. I denna grupp ingår försvarets personalvårdsnämnd och ämbetsan- svarskommittén. TCO framhåller att det snarast bör övervägas att in- ordna de militärt och civilmilitärt anställda tjänstemännen i det regel— system som gäller eller kommer att utformas för civila statstjänstemän. SACO vill peka på de problem som en särbehandling av olika personal- grupper inom krigsmakten skulle medföra. Att t. ex. behandla fast an- ställda och värnpliktiga officerare olika i disciplinärenden ter sig helt orimligt. Till den förevarande gruppen remissinstanser hör också Sve- riges advokatsamfund. Även om arreststraffet skulle i princip behållas, bör det enligt samfundet inte vara tillämpligt på anställt militärt och civilmilitärt befäl.

5.1.3 Särskilda frågor om arrest

Förslaget att höja minimitiden för arreststraffet från tre till åtta dagar tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, ÖB, cheferna för armén och flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, chefen för militärpsykologiska institutet, nzilitärbefälhavarna för Östra och Nedre Norrlands militär- områden, länsåklagaren i Skaraborgs län, domareföreningen och C entral- förbundet för befälsutbildning.

Militär-befälhavaren för Övre Norrlands militärområde, som menar att fylleriförseelser också i fortsättningen måste bestraffas med arrest, före- slår att den nuvarande minimitiden behålles. Samma uppfattning om minimitiden har Sveriges advokatsamfund. Detsamma gäller militärbe- fälhavaren för Västra militärområdet, som dock möjligen kan tänka sig en höjning till fyra eller fem dagar. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt militärbefälhavaren för Södra militärområdet förordar en minimi— tid av fem dagar. Militärbefälhavaren för Bergslagens militärområde och Föreningen Sveriges auditörer föreslår sex dagar. Enligt föreningen framstår det som onödigt strängt att reagera med arreststraff i åtta da— gar i fall då fritidsstraff har överträtts exempelvis genom övernattning i hemmet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vill att maximitiden för arrest- straffet sänks från 30 till 15 dagar. Som skäl härför anföres, att de verk— ställighetsförhållanden som står till buds i regel måste anses otillfreds-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1972:138 38 ställande, att effekten av arreststraff närmast ligger i påföljden som så- dan och inte i arreststraffets längd samt att bestraffningsberättigad be- fälhavare kan handlägga alla fall där påföljden bör bli arrest.

Förslaget att sänka gränsen för arrest utan tjänstgöring från tio till åtta dagar tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, cheferna för marinen och flygvapnet, militärbefälhavaren för Bergslagens militärområde, Sveriges advokatsamfund och domare- föreningen. Detsamma gäller militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde, som dock kan tänka sig en sänkning ända till sex dagar. ÖB och försvarets sjukvårdsstyrelse anser att vissa skäl talar för att hela arresttiden förenas med tjänstgöring men biträder ändå förslaget.

Några remissinstanser, nämligen militärbefälhavarna för Västra oeh Östra militärområdena, försvarets civilförvaltning, försvarsstabens perso- nalvärdsbyrå och länsåklagaren i Skaraborgs län förordar att hela arrest- tiden förenas med tjänstgöring.

Ingen erinran görs mot förslaget att löneavdrag inte längre skall ske under den tid då arrestant deltar i tjänstgöring. Förslaget tillstyrks ut— tryckligen av hovrätten för Övre Norrland, ÖB, cheferna för marinen och flygvapnet, samtliga militärbefälhavare, Sveriges advokatsamfund och domareföreningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att lö- neavdraget bör avskaffas helt.

5.2. Disciplinbot

Förslaget att höja maximitiden för uttagande av disciplinbot till tret- tio dagar lämnas utan erinran av remissinstanserna. Detsamma gäller i stort sett förslaget att fritidsstraffet skall kunna kombineras med disci— plinbot. Hovrätten för Övre Norrland är dock tveksam i sistnämnda frå— ga och framhåller att förslaget innebär att två straff med huvudsakligen allmänpreventivt syfte skall kunna ådömas samtidigt för samma brott. Detta utgör ett avsteg från huvudregeln i svensk rätt att flera påföljder inte får ådömas för samma brott.

Rikshemvärnschefen anser att disciplinbot inte lämpligen bör tilläm- pas på hemvärnspersonal.

5.3. Fritidsstraff

Flertalet remissinstanser tillstyrker helt eller i princip förslaget att införa ett nytt disciplinstraff i form av s. k. fritidsstraff. Till denna grupp hör RÅ, de två hörda hovrätterna, ÖB, de tre försvarsgrenscheferna, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för Östra och Nedre Norrlands militärområden, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i Östergötlands, Kristianstads och Skaraborgs län, ämbetsansvarskommit- tén, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges auditörer, stats-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1972: 138 39

åklagareföreningen, TC 0, SACO och Värnpliktiga underofficerares riks— förbund.

Domareföreningen har från systematisk synpunkt vissa erinringar mot utredningens förslag. Fritidsstraffet är avsett att skilja sig från tillrätta- visningsformen utegångsförbud (landgångsförbud) endast genom ingri- pandets varaktighet. I båda fallen är det fråga om ett ”kasernförbud”. Det kan enligt föreningen ifrågasättas om man skall ha olika benäm— ningar för samma ingripande beroende endast på längden av detta. Det ter sig också egendomligt att disciplinbotsstraffet kommer att ligga mitt i skalan för ett ”kasernförbud”.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge finns det anledning över- väga om det finns behov av att dela upp de specifikt militära reaktions- formerna i disciplinstraff och tillrättavisningar, särskilt mot bakgrunden av utredningens förslag att tillämpningsområdet för tillrättavisningar skall bestämmas annorlunda än nu. Rimligtvis bör domstol ha samma möjlighet som bestraffningsberättigad militär befattningshavare att till- lämpa de nuvarande tillrättavisningsformerna utegångsförbud och ex- tratjänst. Den skillnad i fråga om registrering som nu föreligger mellan disciplinstraff och tillrättavisning torde kunna behållas även om man använder disciplinstraff som en samlande beteckning på alla former av militära reaktionsmedel. Eventuellt kan övervägas att ha kvar uttrycket tillrättavisning som benämning på de fall då lägre befälhavare än den som äger bestraffningsrätt i disciplinmål får ålägga visst slag av disci- plinstraff.

Enligt ämbetsansvarskommitte'ns mening kan vissa frågetecken resas inför fritidsstraffets lämplighet. Kommittén anser det emellertid inte våga alltför tungt att fritidsstraffet svårligen låter sig tillämpas på fast anställda som har egen bostad. Avgörande betydelse synes inte heller böra tillmätas den omständigheten att det för anställda krigsmän i övrigt endast i undantagsfall kan anses föreligga något behov av den nya strafformen. Det är betydelsefullt nog att den ter sig som en för majoriteten av krigsmän, de värnpliktiga, godtagbar ersättning för ar- reststraffet. I och för sig skulle kunna övervägas att inte göra fritids- straffet tillämpligt på de anställda krigsmännen. Emellertid bör frågor som rör dessa personers jämställande med värnpliktiga eller med civila statstjänstemän lösas i samband med en total reform av det militära ansvarssystemet. När det gäller möjligheten att framdeles genomföra en sådan reform synes ett införande nu av den nya sanktionsformen knappast böra ses som ett försvårande moment. Även i ett reformerat system finns anledning anta att det kommer att finnas en motsvarighet till utegångsförbud och fritidsstraff, vare sig det blir fråga om ett straff- rättsligt institut eller om en sanktion som utkrävs i civilprocessuell ord- ning. Eventuellt bör enligt kommitténs mening maximitiden för det föreslagna fritidsstraffet förlängas något.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1972: 138 40

Några av de postitivt inställda remissinstanserna behandlar frågan huruvida fritidsstraffets verkställande kommer att medföra övervaknings- svårigheter. Över-åklagaren i Stockholm uttalar att det naturligtvis kan uppstå svårigheter att kontrollera verkställigheten av fritidsstraffet men att samma problem föreligger i nuvarande läge såvitt rör tillrättavisning i form av utegångs- och landgångsförbud. Hovrätten för Övre Norrland vill understryka att den nya strafformen bör ses som något av ett expe- riment och omprövas om det skulle visa sig att kontrollmöjlighetema inte blir betryggande. Chefen för armén anför att övervakningen av straffet kommer att medföra inte oväsentligt ökade arbetsuppgifter för främst dagbefäl och vaktchefer. Med hänsyn till det befälsläge som kommer att råda under överskådlig tid medför varje ökning av arbets- uppgifterna svårigheter. Enligt chefen för marinen kommer kontroll- svårigheter att föreligga med hänsyn bl. a. till nyligen införda föreskrif- ter om bärande av civil klädsel inom kasernområden m. m. Militärbe- fälhavaren för Östra militärområdet framhåller nödvändigheten av att övervakningsresurserna blir betryggande. Även Värnpliktiga underoffi— cerares riksförbund pekar på övervakningssvårigheterna.

Föreningen Sveriges auditör-er ifrågasätter om inte fritidsstraffet bör utformas fastare än vad som kan anses påkallat när det gäller motsva- rande form av tillrättavisning. Sålunda bör övervägas att låta fritids- straffet i regel innebära förbud för den felande att på fritid vistas utom sin förläggning, varmed skall förstås kompanilokaler och motsvarande. En sådan bestämmelse skulle avsevärt underlätta kontrollen av straf- fets efterlevnad.

Förslaget att fritidsstraffet skall vara tillämpligt på anställda eller andra som bor utanför kasern o. d. ogillas av några av de instanser som i princip tillstyrker införandet av detta straff. Hit hör RÅ och Iänsåkla- garen i Skaraborgs län. Även ÖB anser att fritidsstraffet är olämpligt för fast anställd personal. Hovrätten för Övre Norrland anser att fri- tidsstraffet inte bör tillämpas i fråga om fast anställda — åtminstone sådana med ämbetsansvar _ annat än när särskilda skäl föreligger. Chefen för marinen ifrågasätter om fritidsstraffet med hänsyn till sin konstruktion fyller någon funktion som korrektionsmedel för den fast anställda personalen. Rikshemvärnschefen anser att fritidsstraff inte lämpligen torde böra åläggas hemvärnspersonal.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker att förbud att lämna bostaden skall utgöra form av fritidsstraff (och tillrättavisning). Det är principiellt oriktigt att i lagstiftning uppta en reaktionsform som man är på det klara med aldrig kommer att tillämpas. Samtidigt biträder hovrätten förslaget att fritidsstraffet inte skall vara inskränkt till någon viss kategori av krigsmän. De krigsmän som inte är förlagda inom ka- sernområde, läger eller motsvarande område eller ombord på fartyg

• Sida 41
•  Original

Prop. 1972: 138 41

torde under vcrkställighetstiden böra beredas sådan förläggning. På så sätt kan fritidsstraffet i praktiken tillämpas på alla krigsmän.

Tveksam till förslaget att införa fritidsstraff är försvarets materiel- verk. Kontroll synes enligt verket vara en förutsättning för detta straff, även om genomförandet av en sådan kontroll i och för sig torde skapa vissa svårlösta problem. Militärbefälhavaren för Södra militärområdet, som också är tveksam, framhåller att den övervakning som krävs för verkställande av fritidstraff, innebär ökad tjänstgöringsplikt för fast an- ställd personal, vilket är en avsevärd nackdel med hänsyn till befälslä- get. Förslaget kan därför inte tillstyrkas utan att konsekvenserna har blivit närmare undersökta. Av samma skäl är chefen för militärpsyko- logiska institutet ytterst tveksam till den föreslagna strafformen. Att till— lämpa ett eventuellt fritidsstraff även för fast anställd personal, som numera i regel är bosatt utanför kasern, synes direkt olämpligt. Till de tveksamma hör också lånsåklagaren iNorrbottens län.

Chefen för militärpsykalogiska institutet föreslår en viss försöksverk- samhet rörande bl. a. möjligheterna att genomföra fritidsstraffet. Därvid bör också företas olika sociologiska och socialmedicinska undersök- ningar. ÖB anser sådana undersökningar lämpliga.

Militärbefälhavaren för Västra militärområdet anser att fritidsstraf- fet f.n. inte bör införas. Mot utredningens förslag invänds att en form av frihetsberövande ersätts med en annan. Det är f.ö. inte självklart att ett fritidstraff omfattande 15 dagar med eller utan samtidigt ut- dömd disciplinbot uppfattas som mildare än t.ex. åtta dagars arrest (utan tjänstgöring). Det är fullt möjligt att begränsa användningen av arreststraffet även utan att införa någon ny strafform.

Till de instanser som avstyrker införande av fritidsstraffet hör också militärbefälhavarna för Bergslagens och Övre Norrlands militärområden samt försvarsstabens personalvårdsbyrå. Dessa instanser framhåller att det föreslagna straffet medför alltför stora övervakningssvårigheter. Den förstnämnda instansen framhåller att fritidsstraffet kräver en be- tryggande övervakning med hänsyn till att denna reaktionsform får karaktären av straff. Överträdelser av fritidsstraff torde bli ofrånkomli- ga och medför stora friktioner. Personalvårdsbyrån menar att i stället för införande av fritidsstraff kan tillrättavisningsformen utegångsförbud eventuellt utökas till högst tio dagar och kombineras med disciplinbot. Också försvarets personalvårdsnämnd avstyrker fritidsstraffet.

Några remissinstanser anser att benämningen fritidsstraff är mindre lämplig. Militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde och Föreningen Sveriges auditörer framhåller att denna benämning kan för— växlas med uttrycket frihetsstraff. En lämpligare benämning enligt des- sa instanscr liksom enligt hovrätten för Övre Norrland är förläggnings- straff. Föreningen kan också tänka sig benämningarna fritidsförbud och strängt utegångsförbud. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar

• Sida 42
•  Original

Prop. 1972:138 42 benämningen utegångsförbud och militärbefälhavaren för Södra mili- tärområdet benämningen utegångsstraff. ÖB anser däremot att benäm- ningen fritidsstraff är lämplig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse betonar vikten av att den som undergår fritidsstraff får sedvanligt tillfälle till nödvändig utomhusvistelse i hälso- befrämjande syfte.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att det saknas en regel om hur man skall förfara när fritidsstraff kolliderar med motsvarande form av tillrättavisning. Härigenom uppkommer det egendomliga för- hållandet att maximiregeln i 12 & förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän inte kan överskridas genom ytterligare fritidsstraff men väl genom att också tillrättavisning i form av utegångsförbud tillkommer.

Vad angår den situationen att disciplinbot och fritidsstraff kombi— neras anmärker militär-befälhavaren för Övre Norrlands militärområde att sistnämnda straff i vissa fall kan omräknas till löneavdrag. Den sammanlagda effekten kan då bli mycket stor, mer än trettio dagar. En maximigräns efterlyses därför.

5.4. Tillrättavisning

I allmänhet tillstyrks förslaget att användningen av tillrättavisning skall vidgas. RÅ, som inte vill avstyrka förslaget om det finns behov av den föreslagna utvidgningen, anser dock denna något betänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten för Övre Norrland anser att tillrätta- visning bör begagnas i fråga om fast anställda endast om särskilda skäl föreligger, t. ex. under fältförhållanden och till sjöss. Militärbefäl- havaren för Östra militärområdet menar att vissa brott, nämligen våld eller hot mot krigsman, missfirmelse mot krigsman, rymning, onykter- het i tjänsten och fylleri bör undantas från kompanichefs eller mot- svarande befattningshavares tillrättavisningsrätt.

Förslaget att chef för kompani eller motsvarande avdelning inte läng- re skall ha tillrättavisningsrätt i fråga om underbefäl som är underkas- tade ämbetsansvar tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, ÖB, chefen för flygvapnet, militärbefälhavarna för Östra och Nedre Norr- lands militärområden samt länsåklagaren i Skaraborgs län. Chefen för armén biträder däremot inte förslaget, bl. a. med motiveringen att kompanichefs möjlighet att snabbt kräva ordning och rättelse bland personal under utbildning vid kompaniet skulle eftersättas. När det gäller underbefäl av rustmästares och överfurirs grad godtas dock för- slaget.1 Även Centralförbundet för befälsutbildning är kritiskt inställt till förslaget och framhåller att det synes orimligt om bataljonschef skall behöva handha ärenden om tillrättavisning av kompaniernas furirer.

F örsvarsstabens personalvårdsbyrå, som förordar en förskjutning från

1 Jfr not 5. 29.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1972:138 43 disciplinär bestraffning mot tillrättavisning, anser att tillrättavisning bör kunna överklagas vid domstol. .

Militärbefälhavaren för Östra militärområdet föreslår att i författ- ning klarläggs att bestraffningsberättigad chef kan besluta om inhibition av verkställighet av tillrättavisning.

ÖB tillstyrker förslaget att tillrättavisad genast skall underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavis- ningsbeslutet. Detsamma gör länsåklagaren i Skaraborgs län, SACO och ntilitärbefälhavaren för Östra militärområdet. Sistnämnda instans menar att underrättelsen lämpligen bör meddelas i skriftlig form genom färdigställda blanketter e. d. som försetts med förtydligande anvis- ningar.

5.5 Avskrivning av militära mål m. m.

Förslaget att vidga bestraffningsberättigad befattningshavares befo- genhet att avskriva militära mål hälsas i alhnänhet med tillfredsställelse av remissinstanserna. ÖB och militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde anser att den vidgade befogenheten bör preciseras kla- rare för att man skall undvika olikheter i tillämpningen. '

5.6. Krigsförhållanden

Utredningens ståndpunkt att inte föreslå några ändrade bestämmel- ser rörande krigsförhållanden lämnas utan erinran av de två hörda hov- rätterna, ÖB, cheferna för marinen och flygvapnet, försvarets sjukvårds- styrelse, militärbefälhavarna för Östra, Bergslagens och Nedre Norrlands militärområden, ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund och domareföreningen.

Chefen för armén ifrågasätter om utredningen i tillräcklig grad har beaktat de speciella omständigheter som ÖB framförde i sin skrivelse år 1961 till Kungl. Maj:t.

Militärbefälhavaren för Västra militärområdet delar utredningens me- ning så till vida att konkreta förslag om särskilda straff- och disciplin- medel knappast kan läggas fram nu. Det skulle emellertid vara av stort värde om frågan kunde studeras i alternativa, tänkta beredskaps- och krigslägen. Förberedelser kan då göras för de modifieringar i fredsbe- stämmelserna som i ett aktuellt läge kan bli önskvärda. Även länsåkla- garen i Kristianstads län uttalar sig för ett fortsatt utredningsarbete.

F örsvarsstabens personalvårdsbyrå anser att en utbyggnad av tillrätta- visningsforrnen extratjänst bör kunna bli ett effektivt korrektionsmedel vid enklare förseelser under krigsförhållanden.

I fråga om- dödsstraffet anför RÅ att det finns länder med krigserfa- renhet som efter det andra världskriget har avskaffat dödsstraffet även

• Sida 44
•  Original

Prop. 1972: 138 44

för krigstid. Också i Sverige torde man i de ytterligt få fall, då döds- straff enligt gällande bestämmelser skulle kunna komma i fråga, ha möjlighet att bemästra situationen även utan tillgång till denna påföljd. RÅ förordar därför att bestämmelserna om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig upphävs. En sådan åtgärd skulle stämma väl överens med Sveriges strävanden i Förenta nationerna att få till stånd ett full- ständigt avskaffande av dödsstraffet i alla medlemsstater.

6. Departementschefen 6.1 Inledning

Sedan gammalt finns i vårt land en särskild strafflagstiftning för för- svarsväsendets personal. Den nu gällande lagstiftningen, som i huvud- sak fick sin nuvarande utformning i samband med den strafflagsre- form som genomfördes år 1948, har som disciplinstraff för krigsmän upptagit arrest och disciplinbot. Dessa straff kan åläggas av såväl dom- stol som bestraffningsberättigad militär befattningshavare. För mindre förseelser kan vissa militära befattningshavare ålägga tillrättavisning i stället för disciplinstraff. Tillrättavisning utgörs av varning, extratjänst och utegångsförbud (landgångsförbud). För tillämpningen av den mili- tära straffordningen finns ett särskilt processrättsligt regelsystem i 1948 års militära rättegångslag.

Domstol kan i vissa särskilda fall döma till böter i stället för disci- plinstraff. För vissa brott som begåtts av krigsmän kan domstol vidare, under de förutsättningar i övrigt som anges i brottsbalken , även ådöma andra allmänna påföljder, exempelvis fängelse och skyddstillsyn.

1948 års reform av den militära strafflagstiftningen innebar en be- gränsning och en humanisering av tidigare gällande lagstiftning. An- vändningen av arreststraffet minskades. Under förarbetena till refor- men övervägdes om det över huvud taget var nödvändigt att behålla sär- skilda disciplinstraff för krigsmän.

En ytterligare reformering av de för krigsmän avsedda militära straf- fen och disciplinmedlen har länge varit aktuell. År 1961 tillsatte min företrädare en utredning, militärstraffsakkunniga, som fick i uppdrag att göra en översyn av det militära straffsystemet. Enligt direktiven till ut- redningen skulle denna — under beaktande av intresset att all krigsmak- tens personal, såväl värnpliktiga som fast anställda, bör vara underkas- tade en så långt möjligt ensartad straffrättslig reglering — undersöka möjligheterna att helt eller delvis slopa de särskilda disciplinstraffen, främst arreststraffet, för den inom krigsmakten fast anställda perso- nalen. Syftct med en sådan reform skulle vara att åstadkomma en större likställighet mellan försvarets fast anställda personal och övriga stats- tjänstemän. Beträffande de värnpliktiga fick det enligt direktiven förut-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1972: 138 45

sättas att det för disciplinens upprätthållande var nödvändigt att be- hålla särskilda disciplinstraff. Det borde emellertid övervägas om det gick att ytterligare begränsa arreststraffets användning, exempelvis ge- nom att utvidga och effektivisera tillämpningen av disciplinbotsstraffet.

De förslag som utredningen nu har lagt fram innebär bl. a. att arrest- straffet i princip behålls för alla kategorier krigsmän, såväl värnpliktiga som fast anställda, men att möjligheterna att ålägga detta straff minskas avsevärt. För att en sådan ordning skall kunna förverkligas föreslås bl. a. att ett nytt disciplinstraff, s.k. fritidsstraff, införs som en strafform mel- lan de nuvarande disciplinstraffen arrest och disciplinbot. Fritidsstraf— fet har av utredningen konstruerats efter mönster av tillrättvisnings— formen utegångsförbud (landgångsförbud). Bland de övriga förslag som utredningen lägger fram kan nämnas vidgade möjligheter att använda disciplinbotsstraffet och att i stället för disciplinstraff ålägga tillrätta— visning. Utredningen uttalar principiella sympatier för att arreststraf- fet avskaffas helt men anser att en sådan reform inte är möjlig att ge- nomföra utan att man först under en tid fått pröva den föreslagna be- gränsade användningen av arreststraffet.

Under remissbehandlingen har utredningsförslaget fått ett övervä- gande positivt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser — i hu- vudsak inom den militära sektorn — delar sålunda utredningens upp- fattning att arreststraffet tills vidare inte bör avskaffas men att använd— ningen av denna strafform bör beskäras kraftigt. En del remissinstanser anser det å andra sidan angeläget att arreststraffet nu avskaffas för den fast anställda personalen. Slutligen menar några instanser att man bör ta steget fullt ut och helt slopa arreststraffet. Vad angår det föreslagna fritidsstraffet godtas detta av ett övervägande antal remissinsanser. På en del håll intar man dock en negativ hållning till denna strafform. För- slagen om en utvidgning av disciplinbotsstraffets och tillrättavisningsin- stitutets användningsområden godtas allmänt.

6.2. Allmänna överväganden 6.2.1 Arreststraffet

I syfte att upprätthålla den militära disciplinen har samhället ställt till förfogande särskilda straff och disciplinmedel för krigsmän. Sedan länge har emellertid med rätta hävdats, att straffrättsliga särbestämmel- ser för den militära verksamheten bör få förekomma endast i den mån de är oundgängligen nödvändiga för att upprätthålla krigsmaktens effek— tivitet. Allmänt sett har utvecklingen under efterkrigstiden präglats av en strävan att i möjligaste mån anpassa förhållandena inom den militära verksamheten till vad som råder inom den civila sektorn av samhälls— livet. Denna strävan har gjort sig gällande också när det gäller den mili—

• Sida 46
•  Original

Prop. 1972: 138 46

tära strafflagstiftningen. Ett betydelsefullt steg i denna riktning togs vid den reform av militärstraffrätten som genomfördes år 1948.

Det straff som av ålder främst utmärker det militära sanktionssystemet är arreststraffet. Förekomsten av detta straff har trängt så in i det all- männa medvetandet att det på många håll kommit att uppfattas som nå- got självklart och oundgängligt. Emellertid har en allt starkare opinion i olika sammanhang krävt att arreststraffet avskaffas. Bakom detta krav ligger uppfattningen att arrest är ett otidsenligt sanktionsmedel som stri- der mot moderna tankegångar inom kriminalpolitiken.

Kritiken mot arreststraffet har enligt min mening en sådan tyngd att en omprövning av de värderingar och överväganden som ligger. bakom denna sanktionsform framstår som angelägen. En reformering av de militära straffen och disciplinmedlen bör sålunda i första hand inriktas på frågan huruvida arreststraffet över huvud taget bör behållas.

Arrest innebär ett frihetsberövande. Arreststraff åläggs för en tid av lägst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställs i militärhäkte och i enrum. Överstiger strafftiden tio dagar deltar arrestanten från och med elfte dagen i tjänstgöring. I undantagsfall kan föreskrivas att den som undergår arreststraff skall delta i tjänstgöring från tidigare dag eller under hela strafftiden.

Den inspärrning och isolering från omgivningen som arreststraffet in- nebär uppfattas inte sällan som förnedrande för den straffskyldige. Den- na omständighet liksom övriga förhållanden i samband med påföljdens verkställighet kan i vissa fall tänkas bli så påfrestande för arrestanten att risk för psykiska skador föreligger. Detta måste anses otillfredsstäl- lande, i all synnerhet i betraktande av att de gärningar för vilka arrest- straff åläggs i många fall är förhållandevis lindriga.

Det antal arreststraff som verkställs varje år är fortfarande förhållan— devis stort, även om antalet har minskat påtagligt under senare år. År 1971 verkställdes sålunda omkring 2 000 arreststraff. Vid mitten av 1960-talet var antalet nära dubbelt så stort. Eftersom arrest i stor ut- sträckning verkställs utan att den straffskyldige deltar i tjänstgöring förorsakar arreststraff ett betydande avbräck i den militära utbildningen. De tjänstgöringsdagar som årligen går förlorade på grund av verkställda arreststraff uppgår till åtskilliga tusental. Med hänsyn till de dryga kost- nader som varje utbildningsdag representerar, är detta förhållande inte tillfredsställande.

Här påtalade nackdelar med arreststraffet kan naturligtvis till en del undanröjas utan att detta straff avskaffas. De personliga påfrestningarna för arrestanten kan sålunda lindras genom att verkställigheten humani- seras på olika sätt. Vidare kan intresset av att arrestanten inte går miste om utbildning helt eller delvis tillgodoses genom att straffet förenas med tjänstgöring under hela strafftiden eller från en tidigare dag än som gäller f. n.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1972:138 ! 47

Det är emellertid min bestämda uppfattning att ett sålunda modifierat arreststraff — som ändå innebär att straffet behåller sin principiella ka- raktär av frihetsberövande påföljd -— inte skulle innebära någon helt till- fredsställande lösning. Resultatet av en sådan partiell reform kan alltför lätt bli att arreststraffet till följd av sin mildare utformning fortfarande kommer att tillämpas i ganska stor utsträckning och för relativt obetyd- liga förseelser. En sådan utveckling skulle stå i direkt strid med de rikt- linjer som i dag är vägledande för den allmänna kriminalpolitiken. Från samhällelig synpunkt framstår det som angeläget att sanktionssystemet på det militära området så långt möjligt anpassas till civila förhållanden. Ett bibehållande av arreststraffet i nuvarande eller modifierad form är inte väl förenligt med denna målsättning.

När det gäller anpassningen av sanktionssystemet på det militära om- rådet till civila förhållanden gör sig särskilda synpunkter gällande i fråga om den fast anställda militära personalen. Jag vill här till en början framhålla att såväl utredningen som en allmän remissopinion ansett att arreststraffet är obehövligt från disciplinär synpunkt i fråga om de fast anställda krigsmännen. Denna uppfattning vinner starkt stöd av det förhållandet, att av hela det årliga antalet arreststraff endast ett för- svinnande fåtal åläggs fast anställd personal. Att utredningen ändå kom— mit till den slutsatsen att arreststraffet bör behållas för de fast anställda sammanhänger med dess strävan att tillgodose intresset av att ha en så långt möjligt ensartad straffrättslig reglering för alla kategorier krigs- män.

Enligt gällande ordning skiljer sig sanktionssystemet för de fast an- ställda krigsmännen påtagligt från det sanktionssystem som gäller för statstjänstemän inom den civila sektorn. Om den reformering av äm— betsansvaret inom den civila sektorn som ämbetsansvarskommittén har föreslagit (SOU 1969: 20 och 1972: 1) genomförs, kommer denna skill- nad att accentueras ytterligare. Från såväl allmän som arbetsrättslig synpunkt är det angeläget att få till stånd en utjämning, så att sank- tionsreglema för funktionärer inom försvarsväsendet så långt möjligt anpassas till dem som gäller inom den civila sektorn. Ett betydelsefullt första steg mot en sådan utjämning skulle vara att avskaffa arreststraf- fet.

Emellertid lär det knappast vara möjligt att avskaffa arreststraffet för den fast anställda personalen men bibehålla det för de värnpliktiga. Man skulle då för dessa båda kategorier krigsmän få en påtaglig olik- het i påföljdssystemet som av de värnpliktiga säkerligen och inte utan fog skulle uppfattas som omotiverad och orättvis. En sådan ordning skulle inte bara kunna leda till en försämring av förhållandet mellan be— fäl och värnpliktiga utan även i övrigt kunna få negativa verkningar på de värnpliktigas allmänna inställning till militärtjänstgöringen och därigenom på sikt äventyra krigsmaktens effektivitet.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1972: 138 48

Nu anförda synpunkter talar för att ett förslag om avskaffande av arreststraffet bör gälla för alla kategorier av krigsmän.

Vid bedömande av frågan om ett generellt avskaffande av arrest- straffet bör främst beaktas huruvida bibehållandet av detta straff är nöd- vändigt för att upprätthålla disciplinen och ordningen bland de värn— pliktiga som utgör huvuddelen av krigsmaktens personal. Enligt en all— mänt uttalad uppfattning möter det från disciplinär synpunkt inte något hinder att kraftigt minska användningen av arreststraffet. Samtidigt häv- das av såväl utredningen som en ganska betydande remissopinion — framför allt de militära remissorganen — att arreststraffet inte kan und- varas helt. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas att de värnpliktiga, till skillnad från de fast anställda, tjänstgör inom försvaret på grund av tvång och att detta förhållande i förening med den militära tjänstens speciella natur gör att arreststraffet måste kunna tillgripas i vissa fall.

Bärkraften hos dessa argument för ett bibehållande av arreststraffet kan enligt min mening starkt ifrågasättas. Disciplinen inom försvarsmak— ten måste väsentligen baseras på andra faktorer än hotet om sanktioner. Det främsta medlet för upprätthållandet av disciplinen är otvivelaktigt att det råder en positiv anda bland alla dem som är verksamma inom krigsmakten. Till en god anda bidrar inte minst en övertygelse hos personalen att den militära tjänstgöringen har ett meningsfullt ändamål. Av väsentlig betydelse för att de värnpliktiga skall finna sig tillrätta i den militära miljön är vidare att de blir föremål för en tillfredsställande social omvårdnad under militärtjänstgöringen. Att arbets- och levnads- förhållandena i den militära verksamheten alltmer har anpassats till el— vila förhållandcn har haft en gynnsam effekt.

Den opinion som motsätter sig att arreststraffet avskaffas hänvisar i regel till att det bland de värnpliktiga finns en minoritet som har en ut- talad motvilja att underkasta sig militär ordning och disciplin och att det är med tanke på denna kategori värnpliktiga som arreststraffet be- hövs för att motverka ordningsstörningar och disciplinupplösning. Den- na synpunkt kan vinna visst stöd av tidigare erfarenheter och måste kanske fortfarande tillmätas en viss betydelse. Det finns emellertid i det- ta sammanhang anledning uppmärksamma det förhållandet att personer som av psykiska eller andra skäl är olämpliga för militärtjänstgöring numera frikallas från denna i betydligt större utsträckning än förr. Den procentuella andelen frikallelser bland dem som årligen kallas till in- skrivningsförrättningar utgör f.n. omkring 10 %. Ytterligare omkring 10 % frikallas eller undantas tillfälligt från tjänstgöringsskyldighet un- der den följande grundutbildningen. I väsentlig omfattning torde den direkta orsaken till denna avgång vara psykisk olämplighet för militär- tjänst. Det förtjänar också nämnas att användningen av arreststraff har minskat påtagligt under det senaste decenniet. En av orsakerna härtill kan vara just det anmärkta förhållandet att personer som av olika skäl

• Sida 49
•  Original

Prop. 1972:138 ., 49 har svårt att anpassa sig efter militärtjänstgöringens krav i mindre ut sträckning än tidigare fullgör sådan tjänstgöring. .

Det förhållandet att användningen av arreststraffet minskat kraftigt under de senaste åren torde vidare till en del bero på en ändrad praxis vid val av påföljd för vissa brott av krigsmän. Denna ändrade praxis synes vara ett uttryck för uppfattningen att det från disciplinär syn- punkt inte är nödvändigt att använda arreststraffet i samma utsträck- ning som tidigare.

I detta sammanhang bör även understrykas att i fall då brott begås av sådana värnpliktiga som är socialt missanpassade det från kriminal- politisk synpunkt inte sällan kan vara mera ändamålsenligt att tillgripa annan påföljd än arrest och samtidigt satsa på personalvårdande åtgär- der som är ägnade att undanröja missförhållandena.

Det har gjorts gällande att en särskild fördel med arreststraffet är att man genom användningen av denna påföljd snabbt kan skilja den skyldige från truppen, varigenom ytterligare brott mot disciplinen kan förhindras. Som utredningen har framhållit är emellertid i detta hän- seende de särskilda tvångsmedlen tagande i förvar och förvarsarrest av större betydelse. Dessa tvångsmedel bör även enligt min mening un- der alla förhållanden behållas.

För bedömande av frågan om arreststraffet kan undvaras med hän- syn till kravet på disciplin och ordning inom krigsmakten är det vidare betydelsefullt att klarlägga vilka sanktioner som nu är tillämpliga vid olika brott som begåtts av krigsmän och vilka sanktioner som kommer att stå till buds om arreststraffet avskaffas.

För vissa brott som begås av krigsmän kan enligt BrB med hänsyn till straffsatsen inte åläggas strängare påföljd än disciplinstraff eller böter. Fängelse är alltså i dessa fall uteslutet. Till dessa brott hör fylleri (16: 15 och 21: 15), förargclseväckande beteende (16: 16 och 21: 16), oskickligt beteende (21: 9), tjänstemissbruk som är ringa (20: 1 och 21: 17), tjän- stefel som inte är grovt (2014 och 21:18) samt åverkan (12: 2). Av tillgängliga statistiska uppgifter, som dock inte avser de senaste åren, framgår att arrest är den regelmässiga påföljden för fylleri och en ofta använd påföljd för förargelseväckande beteende. Vid tjänstefel är disci- plinbot den klart vanligaste påföljden, men arrest åläggs i många fall. När det gäller oskickligt beteende, tjänstemissbruk som är ringa och åverkan saknas uppgifter om användningen av olika påföljder. Uppgifter från de senaste åren tyder på att fylleri i allt högre grad bestraffas med disciplinbot. I vad mån detta är förhållandet även i fråga om övriga nu nämnda brott har inte kunnat beläggas.

Till en annan grupp hör de brott, för vilka enligt gällande lag kan åläggas inte bara disciplinstraff eller böter utan även fängelse samt andra i BrB upptagna påföljder, t. ex. skyddstillsyn. Till denna grupp hör föl- jande i 21 kap. BrB upptagna brott, nämligen lydnadsbrott (1 5), my-

4 Riksdagen 1972. ] saml. Nr 138

• Sida 50
•  Original

Prop. 1972: 138 50

teri i vissa fall (3 :$), ohörsamhet mot vakt (4 5), missbruk av förman— skap (5 g), obehörig befälsutövning (6 å), våld eller hot mot krigsman (7 5), missfirrnelse mot krigsman (8 €), uppvigling av krigsmän (10 5), undanhållande (11 å), rymning (12 å), övergivande av post (13 å) och onykterhet i tjänsten (14 å).

Såvitt framgår av tillgänglig statistik åläggs arrest i det stora flertalet fall av våld eller hot mot krigsman, undanhållande, övergivande av post och onykterhet i tjänsten. Arrest är vidare den vanligaste påföljden för lydnadsbrott och en ofta tillämpad påföljd för ohörsamhet mot vakt och rymning. Påföljden fängelse är vid rymning lika vanlig som arrest men tillämpas mera sällan vid övriga nu nämnda brott. Disciplinbot och böter förekommer i varierande utsträckning vid samtliga nu behand- lade brott.

Av det anförda framgår att arreststraffet kvantitativt sett spelar en betydelsefull roll som påföljd för olika brott av krigsmän. Avskaffas arreststraffet utan att det i övrigt görs någon ändring i påföljdssyste- . met, skulle för den förstnämnda gruppen av brott, där fängelse inte in- går i straffsatsema, domstol kunna ådöma endast disciplinbot eller i vissa fall böter. I detta sammanhang bortses från påföljder som inne— bär överlämnande till särskild värd ( 31 kap. BrB ). För den andra grup- pen av brott, där fängelse ingår i straffsatsema, skulle domstolens val av påföljd komma att stå mellan å ena sidan disciplinbot eller, i vissa fall, böter och å andra sidan fängelse eller de andra påföljder som en- ligt BrB kan tillämpas när fängelse ingår i straffskalan.

Som jag närmare skall utveckla i det följande torde den begränsning i påföljdsvalet, som ett borttagande av arreststraffet enligt det anförda skulle leda till, i åtskilliga fall inte vålla några olägenheter. I andra fall åter uppstår frågan om inte ett borttagande av arreststraffet behöver kompenseras genom också andra ändringar i sanktionssystemet. I det följande kommer jag därför att behandla de förslag till sådana ändring- ar som utredningen har lagt fram.

6.2.2. Disciplinbot

Disciplinbot, som kan åläggas av både domstol och bestraffningsbe- rättigad befälhavare, är ett penningstraff. Det åläggs för minst en och högst tjugo dagar samt utgörs av löneavdrag för dag. För värnpliktiga gäller att de förlorar hela sitt penningbidrag. För fast anställd personal bestäms löneavdraget till belopp som motsvarar viss procent av dags- lönen.

Enligt vad utredningen uttalat är erfarenheterna av disciplinbotsstraf- fet goda när det gäller mindre allvarliga förseelser. I syfte att öka möj- ligheterna att använda disciplinbotsstraffet har utredningen föreslagit att maximitiden för disciplinbot höjs till trettio dagar. Detta förslag har godtagits av remissinstanserna.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1972: 138 - 51

Ett aVSkaffande eller en väsentligt minskad användning av arreststraf- fet förutsätter att möjligheterna att använda påföljden disciplinbot vid— gas genom att maximitiden höjs. Om arreststraffet avskaffas kan det emellertid ifrågasättas om den av utredningen föreslagna höjningen till trettio dagar är tillräcklig. Utredningen övervägde för sin del en kraf- tigare höjning men stannade likväl för en maximitid av trettio dagar. Som huvudsakligt skäl för detta ställningstagande åberopades den svaga ekonomiska ställning som många värnpliktiga kan antas ha under sin värnpliktstjänstgöring. Detta argument är givetvis i hög grad beaktans- värt. Verkställighet av disciplinbot kan emellertid fördelas på flera av- löningstillfällen. Det finns sålunda möjligheter att i denna ordning ta viss hänsyn till den straffskyldiges ekonomiska ställning. Om arreststraf- fet skall slopas blir det särskilt angeläget att ha tillgång till ett penning- straff som i fråga om sina verkningar kan mäta sig bättre med dags— botsstraffet än vad disciplinbotsstraffet i sin föreslagna utformning kan göra. Behov av ett kraftigt disciplinbotsstraff kan föreligga inte minst i fall då det är fråga om brott för vilket även fängelse ingår i straffsatsen eller då ett i och för sig allvarligt brott begåtts av fast anställd krigsman för vilken annan sanktion än disciplinbot inte lämpligen bör tillgripas.

Mot en höjning av maximitiden utöver trettio dagar kan anföras att disciplinbotsstraffet då kommer att bli en svårare påföljd än det löne- avdrag som utgör disciplinär sanktion för civila statstjänstemän. Denna synpunkt bör dock inte tillmätas avgörande betydelse. Mellan sank- tionssystemen inom den militära och den civila sektorn föreligger bl. a. den viktiga skillnaden att disciplinbotsstraffet utgör en straffrättslig på— följd enligt BrB, under det att det civila löneavdraget utgör en admi- nistrativ sanktion.

Med hänsyn till det anförda anser jag det i och för sig inte möta några hinder att maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs till fyrtio dagar.

6.2.3. Böter

Enligt gällande rätt kan böter under vissa förutsättningar ådömas i stället för disciplinstraff. I huvudsak rör det sig här om fall då den till— talade inte längre eller endast tillfälligt tjänstgör vid krigsmakten. Även i vissa andra fall kan böter komma i fråga. Att införa en möjlighet att mera allmänt utdöma dagsböter för brott som begås av krigsman anser jag i likhet med utredningen inte vara lämpligt med hänsyn till de värn- pliktigas ekonomiska förhållanden under militärtjänstgöringen och sät- tet för verkställigheten av bötesstraff. Disciplinbotsstraffet framstår som en avsevärt lämpligare och effektivare sanktion än böter. När det gäller fast anställd personal kan däremot böter relativt oftare vara en lämplig påföljd. De möjligheter som gällande lagstiftning erbjuder att i sådana fall ådöma böter synes tillräckliga.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1972: 138 52

6.2.4. F ritidsstraff

Även om disciplinbotsstraffet bör kunna få ett väsentligt ökat an— vändningsområde i anledning av att arreststraffet avskaffas eller får ett väsentligt minskat användningsområde framstår det som angeläget att ha tillgång till någon annan form av disciplinstraff som vid sidan av disci- plinbotsstraffet kan träda i arreststraffets ställe. Det synes särskilt ange- läget att domstolarna —— som ju till skillnad från bestraffningsberättigad befattningshavare inte kan tillgripa olika- former av tillrättavisning — inte tvingas till ett val uteslutande mellan det till sin karaktär förhållan— devis lindriga disciplinbotsstraffet och en så ingripande påföljd som fängelse.

Utredningen har för sin del — med. utgångspunkt från sitt förslag att användningen av arreststraffet starkt begränsas — föreslagit att det in— förs ett nytt disciplinstraff, benämnt fritidsstraff, utformat efter mönster av sådant utegångs- eller landgångsförbud som kan meddelas såsom tillrättavisning. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa tillrättavis- ningsformer och det föreslagna fritidsstraffet är att sistnämnda påföljd skall kunna användas även av domstol och omfatta längre tid än ute- gångs- eller landgångsförbud.

För den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område skall det föreslagna fritidsstraffet avse förbud att under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid vistas utanför sådant område eller del därav som har upplåtits åt viss avdelning. För den som är för- lagd ombord på fartyg innebär straffet förbud att under nyss angivna tid av 8—15 dagar eller under ett bestämt antal särskilda dagar, minst 5 och högst 8, på fritid lämna fartyget. För den som inte är förlagd inom sådant område som nyss angetts eller ombord på fartyg skall fritidsstraf- fet i stället avse förbud att under bestämd tid, minst 8 och högst 15 da— gar, på fritid vistas utom bostaden.

Remissinstanserna har i stort sett inte haft något att erinra mot utred- ningens uttalande om behovet av ett nytt disciplinstraff för den hän- delse arreststraffet avskaffas eller dess användningsområde avsevärt minskas. En övervägande remissopinion har i princip även tillstyrkt in- förandet av ett fritidsstraff.

Från en del håll har emellertid riktats invändningar mot förslaget om ett särskilt fritidsstraff. Det har därvid bl.a. anmärkts att det från principiell synpunkt ter sig egendomligt att ha ett disciplinstraff som skiljer sig från tillrättavisningsformen utegångs- eller landgångsförbud endast genom sanktionstidens längd. Det har vidare påtalats att det kommer att bli mycket svårt att på ett effektivt sätt övervaka verk— ställigheten av straffet. En annan invändning går ut på att fritidsstraffet är en olämplig sanktionsform för den fast anställda personalen, eftersom

• Sida 53
•  Original

Prop. 1972: 133 , . 53

denna i regel har egen bostad utanför förläggningen. Några remissin- stanser har därför föreslagit att fritidsstraff inte skall kunna åläggas fast anställd personal. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förbud att lämna bostaden över huvud taget inte utgör en lämplig form av fritidsstraff.

För egen del vill jag framhålla att ett disciplinstraff som skall delvis ersätta arreststraffet nödvändigtvis måste ges en påtagligt repressiv ef- fekt. Samtidigt bör det utformas så att det inte blir behäftat med arrest- straffets naekdelar. Att som utredningen har föreslagit ge ett nytt disci- plinstraff karaktären av ett utegångsförbud som åläggs för längre tid än motsvarande tillrättavisning synes vara en naturlig lösning. Ett utegångs- förbud innebär att den bestraffades möjligheter att fritt råda över sin fritid blir kraftigt beskurna. Med hänsyn till de förhållanden under vilka militärtjänsten normalt fullgörs, måste en sådan inskränkning antas i re- gel bli ganska kännbar, särskilt om förbudet avser en längre, samman- hängande tid. Samtidigt medför det påtagliga fördelar att påföljden inte innebär att den straffskyldige måste omhändertagas, att den inte vållar avbrott i den militära utbildningen och att den drabbar lika hårt obe- roende av den straffskyldiges ekonomiska förhållanden.

Att fritidsstraffet inte skulle komma att skilja sig från tillrättavis- ningen utegångs— eller landgångsförbud på annat sätt än genom påfölj- dens utsträckning i tiden synes mig inte vara en omständighet som kan tas till utgångspunkt för en principiell kritik av förslaget. En skillnad kommer även till synes i reglerna om förfarandet. En motsvarande skillnad upprätthålls redan f. n. i fråga om arreststraffet, eftersom så- dant straff kan åläggas endast av domstol till en tid överstigande 15 da- gar. Skälet härtill är givetvis att en så ingripande påföljd inte bör kunna tillgripas annat än efter en prövning som är omgärdad av de rättssäker- hetsgarantier som endast ett domstolsförfarande kan erbjuda. Av mot- svarande skäl är det motiverat att ett utegångsförbud av längre varaktig- het skall kunna meddelas endast i den ordning som gäller för åläggande av disciplinstraff och som från rättssäkerhetssynpunkter tillgodoser större krav än tillrättavisningsförfarandet.

Ett utegångsförbud innebär inte ett frihetsberövande i vedertagen mening. Den straffskyldige är sålunda inte omhändertagen i någon för detta ändamål särskilt iordningställd lokal, och han är inte heller föremål för en kontinuerlig bevakning. I stället är det fråga om ett till den straff- skyldige riktat förbud att lämna viss lokal eller visst område. Verk- ställigheten av utegångsförbud bygger alltså i viss mån på förtroende för den straffskyldige. För att utegångsförbudet skall bli ett effektivt sank- tionsmedel krävs dels att viss kontroll äger rum, dels att den som över- träder förbudet genom att avvika drabbas av påföljd.

För kontroll av efterlevnaden av tillrättavisningsformen utegångs-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1972: 138 54

förbud (landgångsförbud) gäller enligt 49 & militära rättegångskungörel— sen (MRK) att, om sådan kontroll inte kan anordnas på annat lämpligt sätt, den som tilldelats tillrättavisning kan åläggas att anmäla sin närvaro eller att fullgöra annan sådan förpliktelse, dock inte i sådan utsträck- ning att skyldigheten medför väsentlig olägenhet för honom utöver vad tillrättavisningen innebär.

I fråga om krigsman som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område eller ombord på fartyg visar erfarenheterna att ef- terlevnaden av utegångsförbud i form av tillrättavisning i allmänhet varit god och inte förorsakat några mera betydande kontrollsvårighe- ter. Ett förlängt utegångsförbud, ålagt som ett disciplinstraff, kan möj- ligen, erbjuda större svårigheter i detta hänseende. Det kan sålunda an- tagas att frestelsen att överträda förbudet kommer att öka med ingri- pandets längd. Eftersom det föreslagna disciplinstraffet är avsett att till en del ersätta arreststraffet och dessutom skall meddelas för längre tid än 7 dagar eller i vissa fall 5 dagar som f.n. utgör maximum för mot- svarande tillrättavisning, kommer det att tillämpas främst vid förhållan- devis allvarliga disciplinbrott. Denna omständighet kan i och för sig tyda på att risken för överträdelser blir större om ett förbud meddelas i form av disciplinstraff. Med hänsyn härtill och till .att frekvensen av ifrågavarande straff kan antas bli relativt stor kan man inte bortse från att det kan komma att uppstå vissa kontrollsvårigheter. Emellertid bör det enligt min mening vara möjligt att anordna en tillräckligt effektiv kontroll även när det gäller ett mera långvarigt utegångsförbud i form av disciplinstraff. Gynnsammast är givetvis förutsättningarna för en så- dan kontroll när det gäller förbud att lämna kompanilokaler e. d. eller fartyg. Men även efterlevnaden av förbud att lämna kasernområde eller annat mer vidsträckt område torde normalt kunna kontrolleras på ett tillfredsställande sätt. Bctydelsefullt är härvidlag utredningens förslag att en bestämmelse om anmälningsplikt c. d. skall införas efter förebild av den nuvarande bestämmelsen i 49 & MRK.

Skulle det visa sig att sådana kontrollåtgärder inte blir tillräckligt effektiva eller att verkställigheten av fritidsstraff i vissa fall förorsakar särskilda svårigheter föreligger i och för sig inte några hinder mot att man vidtar åtgärder som innebär att den som undergår sådant straff blir föremål för en mera kontinuerlig övervakning.

Jag vill vidare framhålla att den som överträder ett utegångsförbud genom att avvika från förläggning eller annat område, där han skall uppehålla sig, gör sig skyldig till tjänstefel eller undanhållande och ådrar sig straffansvar. Som påföljd för upprepade undanhållanden kan i sista hand fängelse komma i fråga. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Vad härefter angår den som inte är förlagd inom kasernområde eller liknande område eller ombord på fartyg och som enligt gällande lag i

• Sida 55
•  Original

Prop. 1972:138 55 tillrättavisningens form kan meddelas förbud att vistas utom bostaden gör sig andra synpunkter gällande. Utredningen har tänkt sig att sådant förbud skall kunna förekomma också som disciplinstraff men har för- utsatt att den praktiska användningen härav blir ytterst begränsad. Prin- cipiell betydelse har denna fråga dels för den fast anställda personalen, som i regel har bostad utanför den militära förläggningen, dels för så— dana värnpliktiga som har särskilt tillstånd att tillbringa nätterna i bo— stad utanför förläggningen.

Lämpligheten av att förbud att lämna bostad skall kunna åläggas i form av ett disciplinstraff kan starkt ifrågasättas. I många fall torde det knappast vara möjligt att över huvud taget kontrollera efterlevnaden av ett förbud att lämna en privatbostad. Frestelserna att bryta mot förbudet kan därför lätt bli alltför starka. Införandet av ifrågavarande påföljd för den fast anställda personalen skulle innebära att ett betydande av- steg görs från principen om en anpassning till förhållandena på den civila sektorn. Slutligen kan det av hänsyn till den straffskyldiges familj eller andra personliga förhållanden i många fall vara olämpligt eller direkt inhumant att låta verkställighet av straffpåföljd ske i hemmet. Jag anser därför att förbud att vistas utom bostad inte bör kunna åläggas som ett disciplinstraff.

De nu gjorda övervägandena har lett mig till slutsatsen att ett avskaf- fande av arreststraffet eller en väsentlig minskning av dettas använd— ningsområde lämpligen bör kombineras med att ett nytt disciplinstraff för krigsmän införs, utformat som ett utegångs- landgångsförbud för längre tid än motsvarande förbud i form av tillrättavisning. Ett sådant disciplinstraff bör även i övrigt utformas i enlighet med vad utredningen har föreslagit, dock att förbud att lämna bostad inte bör kunna åläggas i form av sådant straff. Enligt min mening torde ett sådant disciplinstraff i många fall bli en lämplig påföljd för brott av krigsmän. I likhet med utredningen förordar jag att det nya straffet benämns fritidsstraff.

Utredningen har föreslagit, att för ett och samma brott skall kunna åläggas fritidsstraff i förening med disciplinbot, om så är påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ord— ningen inom krigsmakten. Förslaget har godtagits av nästan samtliga remissinstanser. Även jag biträder förslaget. En sådan påföljdskombi- nation torde kunna bli en värdefull beståndsdel i sanktionssystemet. i all synnerhet om arreststraffet avskaffas.

6.2.5. Tillrättavisning

Tillrättavisning, som meddelas av militär befattningshavare, utgörs av varning, extratjänst samt utegångs- eller landgångsförbud för en tid av högst 7 dagar. Enligt gällande bestämmelser får tillrättavisning använ- das i stället för disciplinstraff för mindre förseelser av sådan beskaffen- het att straff därför kan åläggas i disciplinmål (14 & DL). I praktiken

• Sida 56
•  Original

Prop. 1972: 138 56

används tillrättavisning i huvudsak vid ordningsförseelser och brott mot tjänsteföreskrifter.

I syfte att tillrättavisning skall kunna användas i större utsträckning än f.n. föreslår utredningen sådan ändring av den berörda bestämmel- sen att i framtiden tillrättavisning skall användas i stället för disciplin- straff, om tillrättavisning är lämpligare än straff. Detta förslag, som i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna, ansluter jag mig till. En sådan utvidgning av tillrättavisningsinstitutet torde vara ägnad att underlätta ett avskaffande av arreststraffet. Möjligt är nämligen att en del brott, som nu föranleder korta arreststraff, kan komma att beivras genom tillrättavisning, särskilt då i form av utegångs— eller landgångsförbud.

Som jag förut anfört (avsnitt 6.2.4) bör av vissa skäl förbud att lämna bostad inte kunna åläggas i form av fritidsstraff. I huvudsak samma skäl talar för att sådant förbud inte heller bör kunna åläggas som tillrättavisning. Denna form av tillrättavisning torde i stort sett redan nu sakna praktisk betydelse. Jag förordar därför att den nuva- rande bestämmelsen om tillrättavisning i form av förbud att lämna bostad borttages.

6.2.6. Andra sanktioner

Genom en utvidgning av disciplinbotsstraffet och införandet av ett fritidsstraff, som skall kunna kombineras med disciplinbot, samt i nå- gon mån genom en ökad användning av tillrättavisning torde man i vä- sentlig utsträckning kunna fylla det tomrum som ett avskaffande av ar- reststraffet skulle medföra. Vissa problem kvarstår dock. I första hand tänker jag på sådana mer allvarliga brott som nu förskyller arreststraff på relativt lång tid och för vilka nyss nämnda sanktioner kan visa sig otillräckliga. I huvudsak rör det sig här om vissa våldsbrott, lydnads- brott och allvarligare fall av rymning.

Ett problem är också vilken påföljd som skall bestämmas i sådana fall då brottet består i att den straffskyldige avvikit från ett ålagt fri- tidsstraff. Eftersom fritidsstraffet är så konstruerat att det inte kan helt förhindras att den straffskyldige avviker, får man räkna med att upp- repade avvikanden kan äga rum. Om nytt fritidsstraff, kanske på maxi- mal längd och i kombination med disciplinbot, åläggs för det första avvikandet men den straffskyldige på nytt avviker, torde det bl. a. från disciplinär synpunkt inte vara lämpligt att ålägga ännu ett fritidsstraff.

Den påföljd som, om arreststraffet tas bort, närmast kommer i fråga för de här olika situationerna är fängelse. Fängelsestraffet, som i likhet med arreststraffet innebär ett frihetsberövande, skiljer sig från detta straff bl. a. genom att det inte kan ådömas på kortare tid än en månad och genom att verkställigheten sker i civil ordning. Detta gör att den som skall undergå fängelse i regel måste hemförlovas från militärtjänst- göringen. Härtill kommer att ett fängelsestraff många gånger skulle

• Sida 57
•  Original

Prop. 1972: 138 57

medföra negativa sociala följdverkningar av olika slag. Det är därför önskvärt att man inte i alla nu åsyftade fall ställs inför tvånget att till— gripa fängelse som påföljd.

Åtminstone när det gäller sådana brott som våldsbrott, lydnadsbrott och allvarligare fall av rymning torde det trots allt få accepteras att man i en del fall tillgriper fängelse. Denna utväg bör dock anlitas en- dast i undantagsfall. Inte sällan torde det vid lagföringen visa sig att den tilltalade på grund av sociala svårigheter eller av andra skäl är i behov av en individualpreventivt inriktad behandling. Det är då möjligt att till- lämpa andra påföljder enligt BrB än fängelse. Bl.a. kan skyddstillsyn komma i fråga. Även villkorlig dom bör kunna användas i vissa sär- skilda fall.

Mera tveksamt är om fängelse eller annan allmän påföljd enligt BrB bör ådömas för sådant undanhållande som skett i samband med att den dömde avvikit under verkställighet av fritidsstraff. Ofta kan fängelse framstå som alltför strängt i dessa fall. Är det emellertid fråga om upp- repade undanhållanden och bör lämpligen varken disciplinstraff eller annan sanktion enligt BrB användas, synes man av hänsyn till discipli- nen och ordningen inom krigsmakten inte kunna undgå att tillgripa fängelse. Att så sker torde dock bli sällsynt och knappast alls bli aktuellt i fråga om den fast anställda personalen. När det gäller de värnpliktiga synes i detta sammanhang bl. a. böra beaktas att redan den omständigheten att den straffskyldige, efter att ha gjort sig skyldig till en förseelse som ådragit honom ett fritidsstraff, vägrar att foga sig i på— följden utan i stället begår ny lagöverträdelse i vissa fall kan vara ett tecken på att han är olämplig för fortsatt militärtjänst och alltså bör hemförlovas. I all synnerhet kan detta gälla om det är fråga om upp- repade avvikanden. Finns det däremot anledning tro att ett avvikande från fritidsstraff skett mera av okynne eller i övrigt har karaktär av engångsföreteelse, torde i allmänhet ett nytt fritidsstraff, eventuellt i för— ening med disciplinbot, vara tillräckligt för den skyldiges tillrättaföran- de. Som jag tidigare anfört torde det för övrigt även finnas vissa prak- tiska möjligheter att genom särskilda kontrollåtgärder eller skärpt över—' vakning se till att den straffskyldige inte kommer att undandra sig verk- ställigheten av ett nytt fritidsstraff.

6.2.7. Slutsatser

Som jag tidigare har anfört har utredningen intagit den ståndpunkten, att ett totalt avskaffande av arreststraffet skulle vara ett eftersträvans- värt framsteg i den militära strafflagstiftningen. Utredningen har emel- lertid inte ansett sig kunna nu förorda en sådan reform utan har menat att erfarenheterna av en minskad användning av arreststraffet får ut- visa om denna påföljd kan tas bort helt i en senare etapp. För egen del är jag i likhet med bl.a. ämbetsansvarskommittén inte övertygad om

• Sida 58
•  Original

Prop. 1972: 138 53

att man nu bör nöja sig med en begränsad reform. Det är från flera synpunkter angeläget att arreststraffet utmönstras ur straffsystemet. Risken för att en sådan reform skulle medföra ogynnsamma verkningar för disciplinen och ordningen inom krigsmakten betraktar jag som obetydliga med hänsyn till de förändringar i övrigt i sanktionssystemet som enligt vad jag har anfört i det föregående bör genomföras i sam- band med ett avskaffande av arreststraffet. I de fall då kraftfulla ingripanden krävs för att stävja disciplinupplösande företeelser inom mi— litärväsendet kommer enligt min mening tillräckligt effektiva sanktions- medel att finnas om dessa ändringar genomförs.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda, att arreststraffet för krigs— män helt avskaffas, att i samband därmed disciplinbotstraffet vidgas till att avse sådan bot under högst fyrtio dagar, att ett nytt disciplinstraff för krigsmän, benämnt fritidsstraff, införs samt att möjligheterna att använda tillrättavisning ökas.

Den föregående framställningen har tagit sikte på förhållandena i fred. Jag vill i det följande särskilt ta upp frågan huruvida arreststraffet bör behållas för krigsförhållanden.

6.3 Sanktionssystemet under krig och beredskapstillstånd

Bortsett från dödsstraffet, som i vissa fall kan utdömas om landet befinner sig i krig, finns inga straff eller disciplinmedel som är särskilt avsedda att användas under krig. Utredningen har övervägt frågan om särskilda straff och disciplinmedel för krig men har inte funnit sig böra lägga fram några förslag i det hänseendet.

Utredningens ståndpunkt har i stort sett accepterats av remissinstan- serna. Från ett par håll har dock uttalats önskemål om fortsatt utred- ning av frågan.

Straffordningen för krigsmän erbjuder speciella problem när det gäl- ler krigsförhållanden. Flertalet av de sanktioner som enligt gällande lag- stiftning står till buds kan väntas vara mindre effektiva under krig än i fredstid. Detta gäller särskilt arreststraffet, som under frontförhållanden i krig får antas bli i princip betydelselöst. Detta hänger samman med att den bestraffade under vistelse i ett militärhäkte sannolikt skulle känna sig mera skyddad än om han befann sig i tjänst ute i eldlinjen och att han därför knappast skulle uppfatta straffet som någon repressiv på- följd utan snarare som en förmån. På de avsnitt där strider förekommer måste, som utredningen framhållit, disciplinen manas fram och upprätt- hållas med andra åtgärder än användande av straff och disciplinmedel.

Under dessa förhållanden finns det enligt min mening inte skäl att vid avskaffande av arreststraffet göra undantag för krig och beredskaps- tillstånd. 1 den mån det är nödvändigt att effektivisera straffordningen för krigs- eller beredskapsförhållanden torde man i första hand böra lita

• Sida 59
•  Original

Prop. 1972: 138 _ ' 59

till andra medel än arreststraffet. Skulle i ett akut läge väsentligt änd- rade förhållanden kräva det, finns självfallet möjligheten att genom särskild lagstiftning återinföra arreststraff under krig eller beredskaps- tillstånd. I likhet med utredningen finner jag det inte heller i övrigt på- kallat att några särskilda bestämmelser om straff och disciplinmedel för krigsförhållanden eller beredskapstillstånd nu införs.

År 1921 avskaffades dödsstraffet som straffart i Sverige under freds— tid. Sedan dess kan dödsstraff tillämpas endast i vissa fall om landet kommer i krig. Nu gällande bestämmelser om detta straff finns i 22 kap. 19 & BrB och i lagen (1948:450') om dödsstraff i vissa fall då ri- ket är i krig.

Enligt 1 & sistnämnda lag kan den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott som sägs i 19, 21 eller 22 kap. BrB dömas till dödsstraff, under förutsättning att fängelse på livstid kan följa på brottet. Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som nyss sagts väsentligen bidragit till framkal- lande av kriget eller genom sådan gärning, begången då uppenbar fara för kriget förelåg, åstadkommit väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigsföring, kan han också dömas till dödsstraff, under förutsättning att fängelse på livstid kan följa på brottet.

En förutsättning för att dödsstraff skall kunna ådömas är, som fram— går av det anförda, att fängelse på livstid ingår i straffsatsen för brot- tet. Av de i 1 & nyssnämnda lag avsedda gärningarna är detta fallet i fråga om uppror eller försök därtill, högförräderi, trolöshet eller i vissa fall egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt spio- neri, vissa fall av brotten grovt lydnadsbrott, myteri, våld eller hot mot krigsman och övergivande av post, vidare landsförräderi, överlöpande till fienden, undergrävande av stridsviljan, försummande av krigsför— beredelse om brottet är grovt, dagtingan, grova fall av stridsförsumlig- het samt folkrättsbrott som är grovt. Så gott som samtliga nu åsyftade brottsliga gärningar innefattar angrepp på krigsmaktens effektivitet el- ler riktar sig i övrigt mot riket eller dess högsta organ.

Med hänsyn till dödsstraffets karaktär och behovet av särskilda rätts— säkerhetsgarantier föreskrivs i 1948 års lag att i fall då underrätt dömt till sådant straff målet alltid skall underställas hovrättens prövning. Vi- dare gäller att ett dödsstraff aldrig får verkställas utan att Kungl. Maj:t meddelat tillstånd därtill. Meddelas inte sådant tillstånd skall den döm- de i stället undergå fängelse på livstid.

I förarbetena till 1948 års lagstiftning uttalades bl.a. (prop. 1948: 144 sid. 61 jämfört med SOU 1948: 83 sid. 52) att de erfarenheter som det senaste kriget medfört har bestyrkt att dödsstraffet i en sådan nödsitua— tion som föreligger under krigstid inte kan undvaras. Det erinrades i detta sammanhang om vad som förekommit i våra grannländer Dan-

• Sida 60
•  Original

Prop. 1972: 138 60

mark och Norge i samband med andra världskriget. Erfarenheten hade sålunda visat att det vid återinförande av dödsstraffet, när behov därav blev aktuellt, kunde bli nödvändigt att ge detta straff retroaktiv giltig- het. En sådan utveckling borde uppenbarligen undvikas.

Utredningen har på i huvudsak de skäl som anfördes i samband med 1948 års lagstiftning inte ansett sig böra föreslå någon ändring beträf- fande gällande lagstiftning om dödsstraffet.

Under remissbehandlingen har RÅ framhållit att det inte saknas ex- empel på länder med erfarenheter från andra världskriget som seder- mera ansett sig kunna undvara dödsstraff även för krigstid. Det bör kunna förutsättas att man också i Sverige i de ytterligt få fall då ett dödsstraff skulle kunna komma i fråga, skall ha möjlighet att bemästra situationen utan tillgång till denna påföljd. RÅ förordar därför att samma reform genomförs i Sverige och betonar därvid att en sådan åtgärd skulle stämma väl överens med Sveriges strävanden för ett in- ternationellt avskaffande av dödsstraffet.

Av de rapporter som under 1960-talet och i början av 1970-talet publicerats inom ramen för Förenta nationernas arbete rörande frågan om dödsstraff framgår bl. a. att utvecklingen i olika länder går mot ett avskaffande av dödsstraffet. I en del länder har sålunda detta straff helt upphävts. I andra länder, där dödsstraffet finns kvar i lagstift— ningen, har den faktiska användningen av detta straff minskat.

Dödsstraffets avskaffande eller minskade användning i olika länder hänför sig i allmänhet till fredsförhållanden. Det vanliga är sålunda att man har kvar möjligheten att vid vissa brott tillämpa dödsstraff under krig eller därmed jämförliga förhållanden. I en del länder har man emellertid tagit steget fullt ut och helt utmönstrat' dödsstraffet ur lan- dets lagstiftning. Bl.a. är detta fallet i Förbundsrcpubliken Tyskland, Österrike (år 1968) och Finland (är 1972), som alla har erfarenheter från det senaste världskriget.

Debatten om dödsstraffets berättigande har förts under mycket lång tid på såväl nationellt som internationellt plan. Att i detta sammanhang ta upp denna debatt i hela dess vidd synes inte vara nödvändigt. Vad saken nu gäller är endast att klargöra om de skäl som tidigare ansetts kunna rättfärdiga ett bibehållande av dödsstraffet under krig är till- räckligt bärkraftiga även med utgångspunkt från uppfattningar och vår- deringar som är förhärskande i vårt land i dag.

Bland de argument som brukar anföras för ett bibehållande av döds- straffet i krig nämns i allmänhet i första hand dödsstraffets stora av- skräckande effekt och därmed brottsförebyggande verkan." Antagandet att dödsstraffet har en preventiv effekt som inte kan uppnås med andra medel vinner emellertid inte stöd av de undersökningar som avsett före- komsten av vissa brott i olika länder å ena sidan medan dödsstraffet va- rit i bruk och å andra sidan under tid då det har varit avskaffat.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1972: 138 61

Resultatet av dessa undersökningar kan visserligen på grund av deras begränsade räckvidd inte läggas till grund för allmängiltiga och säkra slutsatser. Undersökningarna ger dock anledning att starkt ifrågasätta, om argumentet om dödsstraffets allmänpreventiva betydelse har sådan tyngd att det uppväger de skäl som kan åberopas mot en tillämpning av ett sådant straff och som kan sammanfattas i den etiskt—humanitära grundsatsen, att ingen människa bör berövas sitt liv på grund av sina gärningar, hur avskyvärda de än må vara. Härtill kommer den risk för misstag som tyvärr aldrig synes kunna helt undvikas ens i ett mycket högt utvecklat rättssamhälle.

Anhängarna av dödsstraffets bibehållande under krigsförhållanden har hävdat, att de värden som står på spel under krig är så stora att samhället, för att skydda sin egen existens, inte kan avvara dödsstraf- fet. Enligt min mening kan det emellertid starkt betvivlas att hotet om dödsstraff, under de särpräglade förhållanden som råder under krig, allmänt sett skulle vara ett effektivare medel än andra tänkbara på- följder att avhålla personer från att begå sådana brott för vilka döds— straff skulle kunna komma i fråga. Den typ av handlingar som det här är fråga om begås oftast av personer, vilkas ideologiska eller politiska övertygelse eller vinningslystnad är så stark att de över huvud taget inte frågar efter vilka risker för dem själva som är förknippade med ett avslöjande. Härtill kommer att dödsstraffet i krigslägen, när var och en dagligen upplever en påtaglig risk att förlora livet, generellt sett måste antas ha en betydligt mindre preventiv effekt än under fredsför- hållanden. Enligt min mening skulle därför ett bibehållande av döds- straffet under krig i endast obetydlig, om ens någon utsträckning för- bättra samhällets möjligheter att upprätthålla laglydnaden och före- bygga brott av det slag för vilka ett dödsstraff skulle kunna ifråga- komma.

Mot att avskaffa dödsstraffet under krig har anförts att vi i händelse landet dras in i krig skulle riskera att tvingas införa detta straff på nytt och då genom en lagstiftning med retroaktiv verkan. Med anledning härav vill jag framhålla följande. Ställningstagandet till frågan om döds- straff bör ske på grundval av de värderingar som är rådande i dag. Det kan tänkas att dessa värderingar kan förändras under påverkan av för- hållanden som uppkommer i ett krigsläge. Frågan om dödsstraff får då bedömas på grundval av den situation som då råder. Det kan därvid inte helt uteslutas att man i ett sådant läge kan bli tvungen att återinföra dödsstraffet. Men jag anser det uteslutet, med hänsyn till våra rätts— principer och åtaganden i internationella konventioner, att en sådan åt- gärd skulle vidtas med retroaktiv verkan. Enbart den omständigheter att ett eventuellt återinfört dödsstraff inte skulle kunna tillämpas i fråga om gärningar som begåtts före återinförandet anser jag inte vara till räckligt skäl för att bibehålla dödsstraffet.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1972:138 62 Det bör i detta sammanhang slutligen också beaktas, att Sverige i Förenta nationerna länge har verkat aktivt för att dödsstraffet skall avskaffas i alla världens stater. Det skulle inte harmoniera väl med dessa strävanden" att nu avvisa framförda önskemål om ett upphävande av den sista resten av vår egen dödsstrafflagstiftning. Mot bakgrund av vad jag sålunda anfört förördar jag att de bestäm— melser i vår lagstiftning som avser användning av dödsstraff under krig upphävs.

6.4 Avskrivning av militära mål, m. m.

Enligt 22 & fjärde stycket MRL har bestraffningsberättigad militär be- fattningshavare vissa möjligheter att avskriva bagatellmål. Om han fin- ner att saken är av synnerligen ringa vikt kan han sålunda avskriva målet, under förutsättning att annan målsägande än kronan inte finns "och att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Avskrivning kan ske oavsett om det är ådagalagt att den misstänkte begått gärningen eller inte.

Det förhållandet att avskrivning kan ske endast om saken prövas vara av synnerligen ringa vikt begränsar starkt den bestraffningsberätti- gades möjligheter att avskriva bagatellmål. I många fall då denna förut- sättning för avskrivning saknas, har den misstänkte inte erkänt gär— ningen. Tillrättavisning eller disciplinstraff kan då inte åläggas av mi- litär befattningshavare, eftersom en förutsättning härför regelmässigt är att gärningen är erkänd (jämför militieombudsmannens ämbetsberät- telse år 1961 sid. 68 och år 1965 sid. 118 samt justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1970 sid. 144). Följden blir att den bestraffnings- berättigade tvingas hänskjuta målet till åklagaren för utredning även om brottet är av förhållandevis bagatellartad natur. Med hänsyn till kravet på skyndsamhet i handläggningen av militära brottmål måste den civila utredningen ofta ske till förfång för utredningen i allvarligare mål. Att märka är i detta sammanhang att åklagare i nu avsedda fall saknar möjlighet att enligt 20 kap. 7 & första stycket 1 rättegångsbalken besluta att inte tala å brottet (84 & första stycket MRL).

För att komma till rätta med dessa svårigheter har utredningen före- slagit att bestraffningsberättigad befälhavares möjligheter att avskriva mål vidgas.

Enligt förslaget skall det för beslut om avskrivning inte längre krävas att saken prövas vara av ”synnerligen ringa vikt” utan det skall räcka att saken är av ”mindre vikt”. Förslaget har i allmänhet gillats av re- missinstanserna. Två av dessa, däribland ÖB, har emellertid ansett att den vidgade avskrivningsmöjlighetcn bör preciseras klarare för undvi- kande av olikheter i tillämpningen.

För egen del finner jag förslaget i denna del välgrundat. Några ris-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1972: 138

ker för att den föreslagna avgränsningen skall leda till mera betydande olikheter i tillämpningen torde knappast föreligga. Under alla förhål- landen torde någon närmare precisering inte kunna ske i lagtext. Om behov visar sig föreligga att meddela närmare anvisningar i fråga om utnyttjandet av de vidgade aVSkrivningsmöjligheterna och därigenom säkerställa en enhetlig tillämpning lär sådana anvisningar kunna med- delas i administrativ ordning. Jag ansluter mig sålunda till utredningens förslag.

Även i ett annat hänseende har utredningen föreslagit en ändring i förutsättningarna för avskrivning enligt 22 & fjärde stycket MRL. Som jag förut nämnt kan f.n. avskrivning inte ske om det finns annan måls- ägande än kronan. Utredningen har föreslagit att avskrivning skall få ske även i sådant fall, under förutsättning att målsäganden förklarar att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heller i övrigt begär att målet skall handläggas vid domstol. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Ett genomförande av detta förslag skulle i och för sig kunna leda till att bl.a. vissa ärenden som rör brott av förman mot underlydande kan komma att avskrivas utan närmare utredning. Farhågor i denna rikt— ning uttalades av dåvarande chefen för justitiedepartementet i ett lag- stiftningsärende år 1952. De brott som här är särskilt aktuella är våld eller hot mot krigsman, missfirmelse mot krigsman och oskickligt be- teende. Som utredningen anfört kan det emellertid antas att målsägan- den i dessa fall regelmässigt förmår själv tillvarata sin rätt samt att militära bestraffningsberättigade chefer liksom f.n. kommer att ägna mål av denna beskaffenhet särskild omsorg. Det bör också framhållas att avskrivningsbeslut av bestraffningsberättigad befälhavare inte hind- rar målsäganden från att anmäla brottet hos åklagare eller polismyn- dighet. Jag anser därför att den föreslagna ändringen bör genomföras.

Enligt 22 & första stycket 1 MRL skall bestraffningsberättigad he- fattningshavare genast hänskjuta militärt brottmål till åklagaren, om i målet finns annan målsägande än kronan. Detta innebär att civil myn— dighet i dessa fall alltid måste anlitas för utredningen av brottet, även om målsäganden själv inte har något anspråk på att målet skall hand- läggas vid domstol och nöjaktig utredning i och för sig skulle kunna ombesörjas av den bestraffningsberättigade. Erfarenheten visar, att åklagaren i ett stort antal fall av denna art efter utredningen återlämnat saken till den bestraffningsberättigade för avgörande. Militärstraffsak- kunniga har mot denna bakgrund föreslagit den ändringen i förevaran- de bestämmelse att hänskjutande inte skall behöva ske om målsäganden förklarar sig inte ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol samt hinder i övrigt inte möter mot att straff för brottet åläggs i disciplinmål.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1972: 138 64

Den sålunda föreslagna vidgningen i bestraffningsberättigad befatt- ningshavares möjligheter att företa utredning av militära mål har inte föranlett några erinringar från remissinstanserna.

Som skäl för den gällande bestämmelsen att militärt brottmål skall hänskjutas till åklagaren om i målet finns annan målsägande än kronan har i tidigare lagstiftningssammanhang (prop. 1948: 216) åberopats hänsyn till målsägandens rättssäkerhet. Som utredningen har anfört torde emellertid numera några betänkligheter mot att låta militär myn- dighet utreda saken även i förevarande fall inte göra sig gällande, un- der förutsättning att målsäganden kan påfordra att målet skall hand- läggas vid domstol. Särskilt är att märka att förutsättningar för att be- straffningsberättigad chef skall kunna utreda mål av detta slag är att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål, vilket bl.a. innebär att gärningen i regel måste vara erkänd. Jag ansluter mig därför i princip till utredningens förslag. Förslagets närmare utformning ämnar jag behandla i anslutning till de särskilda bestämmelserna.

6.5 Följdändringar i annan lagstiftning

Den reform som jag förordar enligt det föregående föranleder vissa ändringar i den militära strafflagstiftningen. Som framgått av vad jag redan anfört berör dessa ändringar brottsbalken, lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän — som i enlighet med vad utredningen har föreslagit bör ersättas med en ny disciplinlag —— militära rättegångs— lagen (1948: 472) och lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Reformförslagen föranleder ändringar i vissa kungörelser, nämligen kungörelsen (1948: 691) angående den militära rättsvården och värn- pliktsavlöningskungörelsen (1970: 676). Dessutom bör som en följd av arreststraffets avskaffande kungörelsen (1965: 664) om löneavdrag för vissa krigsmän under avtjänande av arrest ersättas med en ny kungö- relse angående löneavdrag vid disciplinbot. Jag ämnar senare för Kungl. Maj:t anmäla dessa följdändringar.

Enligt 79 % MRL är justitiekanslern åklagare i mål om självständigt ämbetshrott av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst. Viss ändring i denna bestämmelse är påkallad till följd av skadeståndslagen(1972: 207) och kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1972: 138 65

6.6 Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken ,

2. lag om disciplinstraff för krigsmän,

3. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

6.7 Specialmotivering

6.7.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 32 kap.

6 %

I denna paragraf, som motsvarar 6 & gällande lag och 6—9 55 ut- redningens förslag, har tagits upp de grundläggande bestämmelserna om discipinstraff för krigsmän. Som framgår av den allmänna motive- ringen har jag förordat att arreststraffet avskaffas och att som nytt disciplinstraff vid sidan av disciplinbot införs påföljden fritidsstraff. Som disciplinstraff har i enlighet härmed i förevarande paragraf tagits upp fritidsstraff och disciplinbot. Av dessa båda strafformer är fritids- straff i princip att anse som den svårare.

Angående fritidsstraffets utformning får jag, utöver vad jag har sagt i den allmänna motiveringen (6.2.4) anföra följande.

F ritidsstraff utgör en begränsning under bestämd tid eller under visst antal särskilda dagar i den straffskyldiges möjligheter att fritt förfoga över sin fritid genom att han inte får förflytta sig utanför visst område eller del därav eller utanför viss lokal. Vad som generellt utgör fritid bestäms av Kungl. Maj:t i kommandoväg. Bestämmelser härom finns i tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK). Därav framgår att tiden efter tjänstens slut och till klockan 24 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag i regel räknas som fritid för meniga och gruppbefäl av lägre än överfurirs tjänstegrad. Fritid för övriga krigsmän är alla da- gar från tjänstens slut till tjänstens början närmast följande tjänstgörings- dag (TjRK 11:37). Den tid varunder krigsman åtnjuter tjänstledighet eller annan ledighet räknas inte som fritid i nu angiven bemärkelse.

Möjligheten att ålägga fritidsstraff under visst antal särskilda dagar avser, som framgår av paragrafens lydelse, krigsmän som är förlagda ombord på fartyg. Denna möjlighet måste finnas med hänsyn till att fartyg ofta inte ligger i hamn någon längre sammanhängande tid. För att fritidsstraffet under sådana förhållanden skall bli verksamt måste

• Sida 66
•  Original

Prop. 1972: 138 66

verkställigheten kunna förläggas till ett antal särskilda dagar då fartyget befinner sig i hamn.

När det gäller krigsmän som är förlagda inom kasernområde, läger eller motsvarande område kan fritidsstraffet avse antingen förbud att vistas utom detta område eller också förbud att vistas utom sådan mindre del därav som är upplåten åt viss avdelning. Med del av om- råde som nu sagts avses företrädesvis kompanilokaler eller motsvaran- de. Som hovrätten för Övre Norrland framhållit i sitt remissyttrande måste vid åläggande av fritidsstraff klart utsägas, huruvida straffet av- ser kasernområde eller motsvarande eller viss begränsad del därav. Straffet kan också bestämmas så, att det för viss del av strafftiden avser exempelvis kompanilokalerna och för den återstående tiden kasernom- rådet. För att domstolen på angivna sätt skall kunna precisera straffets innebörd krävs givetvis att det i det enskilda fallet föreligger utredning om förläggningsförhållandena.

Verkställigheten av fritidsstraff får inte — bortsett från anmälnings- plikt e. d. i syfte att kontrollera att förbudet efterlevs —— för den straff- skyldige medföra andra inskränkningar i hans rätt att fritt förfoga över sin fritid än dem som följer av själva förbudet att vistas utom visst om- råde. Avser fritidsstraffet förbud att vistas utom kasernområde och finns inom kasernområdet ett marketenteri skall den straffskyldige så- lunda vara oförhindrad att besöka detta. Om straffet avser förbud att

vistas utom kompanilokaler skall den straffskyldige kunna uppehålla sig it. ex. dagrum som inrättats inom dessa lokaler.

Fritidsstraff i form av förbud att vistas utom kompanilokaler e. d. torde för den straffskyldige framstå som strängare än ett förbud att vistas utom kasernområde. Huruvida den ena eller andra formen av förbud skall tillämpas får bero av omständigheterna i det enskilda fal- let. I de fall då fritidsstraffet avser förhållandevis lång tid torde det inte sällan vara lämpligt att låta åtminstone den senare delen av verk- ställighetstiden avse endast förbud att lämna kasernområde.

En värnpliktig som har tillstånd att bo utom kasernområde (s. k. stän- dig nattpermission) torde utan hinder härav få anses förlagd inom det kasernområde till vilket hans avdelning hör, under förutsättning att sängplats m.m. finns reserverad för honom i logement e. d. Fritids- straff bör därför kunna åläggas honom. Härvid bör emellertid uppmärk- sammas att enligt nu gällande bestämmelser tiden mellan klockan 24 och tjänstens början följande dag i regel inte utgör fritid för värnplik- tig och således inte omfattas av fritidsstraff. Den omständigheten att den straffskyldige i enlighet med beviljat tillstånd tillbringar natten i bostad utom kasernområde bör i och för sig inte hindra verkställigheten av fri— tidsstraff. Många gånger torde det dock för den straffskyldige framstå som naturligt att inte utnyttja tillståndet under verkställighet av fritids— straff. Om de skäl som föranlett tillståndet inte ger anledning till annat

• Sida 67
•  Original

Prop. 1972: 138 . 67

bedömande, bör det vidare vara möjligt att temporärt upphäva tillstån— det för tid varunder fritidsstraffet verkställs (jfr emellertid militieom- budsmannens ämbetsberättelse år 1950 sid. 251). Om detta med hänsyn till omständigheterna är olämpligt, vilket kan vara fallet bl. a. om medi- cinska eller sociala skäl föranlett tillståndet, kan situationen ibland vara sådan att fritidsstraff inte bör åläggas.

För de grupper av värnpliktiga som på grund av generella föreskrifter åtnjuter ständig nattpermission gäller att hela tiden från tjänstens slut till klockan 6 f. m. närmast följande tjänstgöringsdag är fritid. Fritids- straffet kommer under denna förutsättning att omfatta även nattim- marna.

Det kan förutsättas att fritidsstraffet på grund av sin konstruktion inte är fullt ändamålsenligt i alla situationer. Den straffskyldiges förlägg- ningsförhållanden kan vara sådana att fritidsstraffet inte framstår som fullt verksamt. Särskilt kan detta gälla under fältförhållanden. De svå- righeter som här föreligger torde i vissa fall kunna mötas genom att man kombinerar fritidsstraffet med disciplinbot. I andra fall, då fritids— straffet inte alls bör eller kan tillämpas, torde disciplinbotsstraffet, om det sätts högt, ofta innefatta en tillräcklig reaktion på brottet.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås i fråga om disci- plinbot den ändringen att maximitiden för uttagande av sådan bot sätts till fyrtio dagar i stället för tjugo dagar. Förevarande paragraf har änd- rats i enlighet härmed.

Ett disciplinbotsstraff på mer än tjugo dagar kommer i många fall att utgöra en mycket kännbar reaktion. Det bör därför betonas att den primära avsikten med den föreslagna höjningen inte är att åstadkomma någon allmän skärpning av disciplinbotsstraffen. Den övre delen av straffskalan synes sålunda i huvudsak böra reserveras för sådana fall då valet står mellan ett mycket kännbart disciplinstraff och annan svå- rare påföljd.

Många fall, som nu föranleder arrest, bör enligt min mening i fort- sättningen kunna bestraffas mcd disciplinbot. Detta gäller i särskilt hög grad i fråga om den grupp av brott där fängelse inte ingår i straffsat- sen, alltså bl.a. fylleri och tjänstefel. Dessa båda brott torde svara för en betydande andel av hela antalet arreststraff. Men även i fråga om brott, där både disciplinstraff och fängelse ingår i straffsatsen, bör det vara möjligt att i inte obetydlig utsträckning ålägga disciplinbot i så- dana fall som nu föranleder arrest.

Paragrafens fjärde stycke, som saknar motsvarighet i gällande lag, innehåller en bestämmelse om att disciplinbot kan ådömas jämte fritids- straff. Förutsättningama för denna påföljdskombination har intagits i 6 & förslaget till disciplinlag.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1972: 138 68

6.7.2 Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän

Arreststraffets avskaffande och införandet av det nya disciplinstraf— fet fritidsstraff innebär så väsentliga ändringar i lagstiftningen om disci- plinstraff att det synes lämpligt att DL i enlighet med utredningens för- slag ersätts med en helt ny disciplinlag.

15

Paragrafen, som har viss motsvarighet i 1 % DL anger, att lagen i överensstämmelse med 32 kap. 6 & brottsbalken är tillämplig på fritids- straff och disciplinbot.

25

Paragrafen, som motsvarar 2 5 i såväl gällande lag som utrednings— förslaget inleds med en bestämmelse vari generellt anges vid vilka brott disciplinstraff företrädesvis skall användas. Bestämmelsen överensstäm- mer i sak med 2 & första stycket DL. Även i fortsättningen skall alltså disciplinstraff åläggas, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. BrB eller om annat av krigsman förövat brott av beskaf- fenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

I 2 5 DL upptas två undantag från huvudregeln angående användan- de av disciplinstraff. Det första undantaget berör endast arreststraff och innebär att den, som inte fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vars tjänstgöring. är av tillfällig art, skall —— om han finnes förskylla arrest — dömas till böter i stället för arrest om det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för disciplinen och särskilda skäl inte föranleder till annat. Det andra undantaget, som gäller såväl arrest som disciplinbot, innebär att böter får ådömas även i andra fall än det nämnda om med hänsyn till den brottsligcs tjänst- göringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff.

Om arreststraffet avskaffas föreligger inget behov av förstnämnda undantag. Det andra undantaget synes ge tillräckliga möjligheter att döma till böter i stället för disciplinstraff och har därför efter vissa re- daktionella ändringar behållits. Detta undantag kommer i fortsättningen att innebära att böter under angivna förutsättningar kan ådömas i stål— let för fritidsstraff och disciplinbot. Ifrågavarande möjlighet torde få be- tydelse inte minst i fall då fritidsstraffet inte kan eller bör tillämpas på grund av den brottsliges förläggningsförhållanden samtidigt som ett disciplinbotsstraff inte framstår som tillräckligt kännbart.

Utredningen har föreslagit att uttrycket ”den brottslige” generellt byts ut mot ”den tilltalade” för att överensstämmelse skall nås med BrB:s terminologi. Som hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt är denna

• Sida 69
•  Original

Prop. 1972: 138 69

ändring omotiverad eftersom uttrycket ”den tilltalade” förutsätter att åtal väcks, vilket inte sker i disciplinmål. Jag anser därför att uttrycket "den brottslige” bör behållas.

3 & Paragrafen överensstämmer i sak med 3 & i såväl gällande lag som ut- redningens förslag.

4 %

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer i stort sett med 7 & utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om uppskov med eller avbrott i verkställighet av fritidsstraff.

Till en början bör anmärkas att när det gäller beräkning av tid för fritidsstraff någon motsvarighet inte har upptagits till den bestämmelse rörande arreststraffet som nu finns i 4 & tredje stycket DL och som innebär att varje dag räknas till 24 timmar. Detta förhållande medför att ett fritidsstraff om exempelvis tio dagar, som skall verkställas under tiden den 8—17 mars, börjar verkställas vid den tidpunkt den 8 mars då den straffskyldiges fritid inträder samt upphör att verkställas i och med att hans fritid den 17 mars upphör, dvs. senast klockan 24 nämnda dag. Någon uttrycklig föreskrift om att strafftidsberäkningen skall ske på detta sätt anser jag till skillnad från utredningen inte behövlig.

Enligt första stycket får verkställighet av fritidsstraff uppskjutas eller avbrytas om det är påkallat med hänsyn till tjänsten eller den straff- skyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl föreligger. Uppskov eller av- brott med hänsyn till tjänsten torde ifrågakomma om den straffskyldige skulle erhålla en tjänstgöring som gör att hans fritid under längre tid, exempelvis en vecka, blir synnerligen begränsad eller helt upphör samt straffet till följd därav under denna tid ter sig så gott som verkningslöst.

Utom då hänsyn till tjänsten eller den straffskyldiges hälsa påkallar uppskov eller avbrott bör särskilt skäl för sådan åtgärd anses föreligga exempelvis när den straffskyldige behöver besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning eller, i vissa fall, närvara vid närståendes högtidsdag.

Jag kommer i det följande ( avsnitt 6.7.3 ) att föreslå sådan ändring _ av 53 & MRL att beslut i disciplinmål varigenom fritidsstraff ålagts skall verkställas utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft, om inte den bestraffningsberättigade i straffbeslutet förordnat annorlunda.. Ge- nom ändring av 405 MRK torde böra föreskrivas att fritidsstraff skall ta sin början så snart ske kan, där inte uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskilt föreskrivet samt att den som har att be- fordra straffet till verkställighet bestämmer strafftidens början och slut. .

Av det anförda framgår att ett ålagt fritidsstraff inte automatiskt och omedelbart går i verkställighet i och med straffbeslutets medde—

• Sida 70
•  Original

Prop. 1972:138 70 lande. Beslut om fritidsstraff måste bl. a skriftligen delges den mot vil- ken beslutet riktar sig (42 & MRL). Den straffskyldige kommer i fler- talet fall inte ens att vara personligen närvarande när straffbeslut med— delas, i motsats till vad som i allmänhet torde vara förhållandet be- träffande beslut om tillrättavisning. Eftersom straffverkställigheten skall börja så snart ske kan, ges emellertid inte något större uttrymme för dröjsmål. Även om av praktiska skäl ofta någon dag måste förflyta mellan straffbeslutet och verkställighetens början får dock inte den som har att befordra straffet till verkställighet förhala verkställigheten av den anledningen att han önskar att straffet genom dess förläggning i tiden skall drabba den straffskyldige hårdare. Om exempelvis ett fri— tidsstraff om tio dagar kan börja verställas en tisdag och avslutas tors- dagen följande vecka, får inte den som skall befordra straffet till verk- ställighet, utan att skäl föreligger för uppskov enligt vad därom är sär- skilt föreskrivet, fördröja straffverkställighctens början till fredagen en- bart för att strafftiden skall omfatta två veckoslut.

Det ankommer på den som har att verkställa straffet att avgöra om verkställigheten skall uppskjutas eller avbrytas. Någon skyldighet att meddela uppskov eller avbrott bör inte föreligga enbart på den grund att straffet inte kan verkställas i den utsträckning som ursprungligen är avsedd. Mycket korta uppskov eller avbrott bör i allmänhet undvikas. Om hindret mot verkställighet kan antas vara endast en eller annan dag bör det i regel inte påverka verkställigheten. Jag ansluter mig här- vidlag till de synpunkter som utredningen har anfört (SOU 1970: 31 s. 100—101).

Tid varunder avbrott enligt särskilt beslut därom äger rum, skall givetvis inte räknas den straffskyldige till godo som strafftid. Den dag då avbrottsbeslut meddelas skall dock tillgodoräknas den straffskyldige som verkställighetstid under förutsättning att hans fritid börjat när beslutet meddelades. Bestämmelse härom har intagits i andra punkten av paragrafens första stycke.

Andra stycket innehåller bestämmelser för det fall att den straffskyl- diges tjänstgöringsskyldighet upphör innan verkställighet av fritidsstraff påbörjats eller slutförts. Straffet kan då inte verkställas som fritidsstraff för tiden efter tjänstgöringsskyldighetens upphörande. I likhet med ut— redningen anser jag att vad som i sådant fall återstår av straffet bör omräknas till ett penningbelopp som motsvarar det belopp som ett disciplinbotsstraff för samma antal dagar skulle ha omfattat. Samman- träffar i nu avsedda fall fritidsstraffet med disciplinbotsstraff som ålagts vid sidan av fritidsstraffet kan omräkningen leda till att den straffskyldige får utge ett belopp som rent faktiskt kommer att överstiga ett maximalt disciplinbotsstraff.

Om den som ålagts fritidsstraff i form av förbud att lämna kasern- område e. (1. förläggs ombord på fartyg innan straffet helt verkställts,

• Sida 71
•  Original

Prop. 1972: 138 . 71

uppkommer frågan hur återstoden av straffet skall verkställas. Motsva- rande fråga kan uppkomma om den som ålagts fritidsstraff .i form av förbud att lämna fartyg förläggs i kasernområde, läger eller metsvarande område. I vissa fall torde man kunna lösa detta problem genom att be— sluta om avbrott i verkställigheten till dess att den straffskyldiges för— läggning åter ändrats. I andra fall, då frågan inte kan lösas på detta sätt, torde fritidsstraffet kunna jämlikt grunderna för bestämmelsen i 4 5 andra stycket förvandlas till löneavdrag eller skyldighet att betala mot- svarande belopp.

5 & Paragrafen överensstämmer i sak med 6 & DL och 8 & utredningens förslag.

65

..

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 9 & utredningens förslag, saknar motsvarighet i DL. Den anger förutsättningarna för åläggande av disciplinbot vid sidan av fritidsstraff. Enligt förslaget skall denna påföljdskombination få användas om det är påkallat för den brottsliges tillrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Härav följer att bestraffningsberättigad befälhavare och domstol har ganska vida valmöjligheter.

Som jag har påpekat i det föregående kan ifrågavarande påföljdskom- bination vara lämplig att använda bl.a. när det på grund av förlägg- ningsförhållanden eller andra orsaker finns anledning befara att ett fri- tidsstraff inte kommer att utgöra en tillräckligt kännbar reaktion på brottet. Det bör även kunna komma i fråga att använda påföljdskombi— nationen i fall då den straffskyldige visserligen misskött ett tidigare ålagt fritidsstraff men förhållandena likväl talar för att han på nytt bör ådömas endast ett disciplinstraff. Vidare kan tänkas att en värn- pliktig gör sig skyldig till undanhållande för att tjäna pengar genom tillfälligt civilt arbete. Det kan då vara av värde att vid sidan av fri-

tidsstraff kunna använda en ekonomisk sanktion i form av ett disciplin- straff.

7 % Lagrummet, som överensstämmer med 7 % DL och 10 & utredningens förslag, upptar en bestämmelse att disciplinstraff som gemensamt straff för flera brott skall åläggas med iakttagande av de gränser som anges i 32 kap. 6 & BrB.

8 % Paragrafen, som i sak överensstämmer med 8 & DL och 11 & utred- ningens förslag, innehåller bestämmelser om när disciplinstraff får an- vändas som gemensamt straff för flera brott och om hur gemensamt

• Sida 72
•  Original

Prop. 1972: 138 72

straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall bestämmas.

9ä

I paragrafen har upptagits regler om sammanläggning av flera fri- tidsstraff, som på en gång förekommer till verkställighet. Lagrummet, som motsvarar 12 % utredningsförslaget, har utformats efter mönster av den nuvarande bestämmelsen om sammanläggning av arreststraff i 9 & DL. Om på en gång förekommer till verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon ålagts fritidsstraff skall sålunda enligt paragra- fens första stycke straffen sammanläggas med varandra. Sammanlägg- ning bör ske inte bara i fall då intet av straffen ännu börjat verkställas utan också i fall då ett tidigare straffbeslut redan till någon del verk- ställts när ett senare beslut är klart för verkställighet (jfr militieombuds- mannens ämbetsberättelse år 1955 sid. 117 f). . '

I första stycket föreskrivs vidare att fritidsstraffet aldrig får omfatta längre sammanhängande tid än 25 dagar. Överskjutande dagautal som uppkommer vid sammanläggning bortfaller således. Anledningen till denna begränsning är bl.a. angelägenheten av att den straffskyldiges vilja att respektera straffet, som i kontrollhänseende i väsentlig mån bygger på förtroende för den straffskyldige, inte sätts på alltför hårda prov.

Det sammanlagda straffet avtjänas i en följd efter avräkning av vad den straffskyldige redan kan ha utstått av straffen eller något av dem. En erinran om att sådan avräkning skall ske har tagits in i paragrafens andra stycke. .

Det kan inte uteslutas att ett fritidsstraff i något fall kan förekomma till verkställighet redan dagen efter det verkställigheten av ett annat fritidsstraff har upphört och att den sammanlagda strafftiden överstiger 25 dagar. I ett sådant fall synes det med hänsyn till grunderna för re- geln i första stycket om maximering av fritidsstraff efter sammanlägg— ning till 25 dagar vara lämpligt att den som skall befordra straffet till verkställighet med stöd av 4 5 första stycket meddelar uppskov med verkställigheten av det sist ålagda straffet någon eller några dagar eller möjligen, om särskild anledning förekommer därtill, meddelar beslut om avbrott under samma tid efter det att exempelvis tio dagar verk- ställts av det sista straffet.

Sammanläggning av fritidsstraff med tillrättavisning i form av ute— gångs- eller landgångsförbud skall självfallet inte förekomma. Givetvis skall inte heller tillrättavisning i form av sådant förbud verkställas un- der tid då fritidsstraff verkställs. Däremot är det inte något som hindrar att verkställighet av ett fritidsstraff och motsvarande form av tillrätta- visning verkställs omedelbart efter varandra, under förutsättning att verkställighetstiden sammanlagt inte överstiger 25 dagar.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1972: 138 _ 73

105

Paragrafens första stycke, som i sak överensstämmer med 14 & tredje stycket utredningsförslagct, upptar en bestämmelse om hur det skall förfaras om på en gång förekommer till verkställighet dom eller be- slut varigenom ålagts fritidsstraff och dom varigenom ådömts fängelse på viss tid.

I andra stycket har intagits en bestämmelse om att i dom på skydds- tillsyn föreskriven behandling enligt 28 kap. 3 & BrB skall konsumera fritidsstraff.

115

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om vem som skall be— fordra dom eller beslut om disciplinstraff till verkställighet. Bestäm- melserna, som motsvarar 15 5 första stycket utredningsförslaget, har överförts i sak oförändrade från 10 & första stycket DL.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i DL, innehåller bestäm- melse om vem som skall förordna om sammanläggning av fritidsstraff. Bestämmelsen överensstämmer med vad som i detta hänseende före— slagits i 15 å andra stycket utredningsförslaget.

12å

Paragrafen, som motsvarar delar av 16 och 17 55 utredningsförslagct, upptar bestämmelser om hur det skall förfaras när någon som ålagts fritidsstraff slutligen blir i målet dömd till sådant straff eller till fängel— se på viss tid. Bestämmelserna innebär att vad den straffskyldige utstått av det först ålagda straffet skall avräknas från det slutliga straffet. En dags fritidsstraff skall därvid anses svara mot en halv dags fängelse.

135

I paragrafen, som motsvarar del av 17 & utredningsförslagct, före- skrivs att domstol skall kunna förordna, när någon döms till disciplin- bot, böter eller suspension i stället för fritidsstraff, att det sålunda ådöm- da nya straffet helt eller delvis skall anses verkställt genom vad den dömde undergått av fritidsstraffet.

14%

Denna paragraf, som motsvarar 18 5 andra, tredje och fjärde styc- kena utredningsförslaget, reglerar frågan hur vid förändring av påföljd eller befrielse från påföljd skall förfaras med belopp som innehållits eller betalats enligt 4 5 andra stycket eller 5 5.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1972: 138 74

155

I detta lagrum, som motsvarar 12 & DL och 19 & utredningens för- slag, har föreskrivits att om disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, enligt 38 kap. 1 & BrB avgiven nöjdförklaring skall avse även disciplinstraffet.

16%

Paragrafen, som motsvarar 20 % utredningsförslaget, innehåller regler om preskription av disciplinstraff.

För fritidsstraff synes böra gälla samma preskriptionsbestämmelse som f. n. gäller för disciplinbot. Med viss avvikelse från utredningsförsla- get har därför föreskrivits att disciplinstraff bortfaller i den mån straf— fet ej verkställts inom tre år efter det att straffbeslutet vann laga kraft. Denna bestämmelse omfattar självfallet också löneavdrag eller betal- ning enligt 4 5 andra stycket.

175

Paragrafen motsvarar 21 & utredningsförslaget och 14 % DL. I 14 & DL föreskrivs att för mindre förseelser som är av sådan be- skaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för . disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas varning, extra- tjänst, utegångsförbud och — för den som är förlagd ombord på fartyg -—- landgångsförbud. I paragrafen anges vidare vad de olika tillrätta- visningsformerna innebär. För de tre sistnämnda tillrättavisningsformer- na anges samtidigt tillåtna minimi- och maximilatituder. Slutligen före- skrivs att för samma förseelse eller eljest på en gång inte får åläggas mer än ett slag av tillrättavisning samt att extratjänst inte får användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

De återgivna bestämmelserna i 14 & DL har med vissa ändringar förts över till ifrågavarande paragraf. Därvid har som en förutsättning för att tillrättavisning skall kunna meddelas inte föreskrivits att förseelsen skall betraktas som ”mindre” utan i stället angetts att tillrättavisning är lämp- ligare än straff. Vidare har föreskrivits att tillrättavisning skall användas, när angivna förutsättning är uppfylld. Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen har dessutom den ändringen vidtagits att till- rättavisning inte längre skall kunna ske i form av förbud att lämna bo- staden.

Frågan i vilka fall tillrättavisning skall anses lämpligare än disciplinär bestraffning kan inte anges generellt utan får bedömas med hänsyn till bl. a. förseelsens art, omständigheterna vid dess begående, den felan- des person samt hans förhållande i tjänsten i övrigt. Som utredningen närmare utvecklat (SOU 1970: 31 s. 107—108) synes det dock av skilda

• Sida 75
•  Original

Prop. 1972: 138 75

anledningar i allmänhet inte vara lämpligt att beivra fylleri med till— rättavisning.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke har utformats i nära överensstämmelse med den föreslagna nya lydelsen av 32 kap. 6 % BrB.

18å

l förevarande paragraf, som överensstämmer med 16 & DL och 22 & utredningsförslaget, har angetts att närmare föreskrifter rörande verk- ställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

6.7.3. Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472 ) 8 % Ändringarna i paragrafens första stycke är en följd av arreststraffets avskaffande samt införandet av den nya disciplinstrafformen fritidsstraff och möjligheten att kombinera sådant straff med disciplinbot.

22%

I 22 & första stycket 1 MRL föreskrivs att bestraffningsberättigad be- fattningshavare genast skall hänskjuta militärt brottmål till åklagaren om i målet finns annan målsägande än kronan. Som framgår av den allmän- na motiveringen förordar jag i detta hänseende en ändring som innebär att sådant hänskjutande inte skall behöva ske när målsäganden förklarar att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heller eljest begär att målet skall handläggas vid domstol samt hinder i övrigt inte möter mot att straff för brottet åläggs i disciplinmål.

Rörande den lagtekniska utformningen av denna ändring har utred- ningen för sin del föreslagit att nyss angivna förutsättningar skall anges i punkt 1 i förevarande lagrum. Hovrätten över Skåne och Blekinge har med anledning härav invänt att i sak samma resultat nås om punkt 1 i stället upphävs. Jag delar denna uppfattning. Av 10 5 2 framgår, att straff inte får åläggas i disciplinmål om annan målsägande än kronan finns och denne förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i an- ledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handläggs vid dom- stol. Vidare föreskrivs i 22 5 första stycket 2 att militärt brottmål skall hänskjutas till åklagaren om straff för brottet inte får åläggas i disci- plinmål. Om 22 & första stycket 1 upphävs, följer av 22 & första stycket 2 jämfört med 10 ä 2 att hänskjutande till åklagaren skall ske om i må- let finns annan målsägande än kronan och denne förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. Därmed har i praktiken nåtts samma resultat som med den av utredningen föreslagna ändrade lydelsen av bestämmelsen i 22 5 första stycket 1. Jag förordar därför att sistnämnda bestämmelse upphävs.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1972: 138 76

Ändringen i första stycket 4 har föranletts av förslaget om arreststraf- fets avskaffande samt införande av fritidsstraffet och kombinationen av sådant straff med disciplinbot.

Paragrafens andra stycke har undergått viss justering till följd av ändringen i 79 5.

I den allmänna motiveringen har jag förordat att möjligheterna för bestraffningsberättigad befattningshavare att avskriva mål vidgas. För- slaget härom har kommit till uttryck i ändringar i fjärde stycket av fö- revarande paragraf.

405

Förevarande paragrafs första stycke anger i vilka fall den bestraff- ningsberättigade är skyldig att personligen hålla förhör med den miss- tänkte. Enligt paragrafens nuvarande lydelse föreligger i regel sådan skyldighet dels om anledning förekommer att ålägga den misstänkte arrest i mer än åtta dagar, dels om den misstänkte inte fyllt 18 år, och dels om den misstänkte gjort framställning om sådant förhör. Arrest— straffets avskaffande har till följd att den förstnämnda situationen bort- faller.

Om den bestraffningsberättigade avser att ålägga fritidsstraff och sär- skilt om det blir aktuellt att ålägga sådant straff i kombination med disciplinbotsstraff kan det, som utredningen framhållit, många gånger vara lämpligt att den bestraffningsberättigade personligen hör den miss- tänkte. Någon bindande föreskrift härom har emellertid inte ansetts på- kallad.

435

Paragrafens andra stycke, som innehåller bestämmelser om tid för fullföljd av talan mot beslut i disciplinmål, har fått ändrad lydelse till följd av förslaget om arreststraffets avskaffande. Eftersom fritidsstraff föreslås i regel gå i verkställighet utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft (53 & MRL), finns det inte skäl att föreskriva så kort fullföljds- tid som nu gäller i fråga om arrest. I likhet med vad som gäller i fråga om disciplinbot har fullföljdstiden när det gäller fritidsstraff bestämts till två veckor.

495

I likhet med utredningen anser jag att beslut om fritidsstraff i princip skall kunna verkställas utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft. Förslag med denna innebörd kommer att redovisas under 53 5. Om den straffskyldige i sådant fall fullföljt talan mot straffbeslutet bör domstolen ha möjlighet att skyndsamt pröva frågan om inhibition av straffverkställigheten. I detta syfte har i förevarande paragrafs tredje stycke intagits en bestämmelse, vilken medför skyldighet för åklagaren

• Sida 77
•  Original

Prop. 1972: 138 - 77

att vid fullföljd av talan mot straffbeslut varigenom ålagts fritidsstraff som skall verkställas utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft, utan avbidan på sådan utredning som avses i 48 &, ofördröjligen till rätten översända den straffskyldiges fullföljdsinlaga jämte handlingar- na i målet. Rätten blir då i tillfälle att, om skäl härför anses vara för handen, omedelbart förordna att vidare verkställighet inte skall ske. Då det är av värde att åklagaren yttrar sig i frågan huruvida inhibition bör ske eller inte, har vidare föreskrivits att åklagaren vid översändande av fullföljdsinlagan skall bilägga eget yttrande i inhibitionsfrågan.

515

I paragrafen, som innehåller bestämmelser om förfarandet vid dom- stol, har intagits en uttrycklig föreskrift om att inhibitionsbeslut kan meddelas utan att part kallats till förhör inför rätten. Den nuvarande bestämmelsen om att rätten skall förordna att klagande som avtjänar arreststraff skall inställas till sådant förhör föreslås upphävd. För tyd- lighetens skull har vidare angetts att domförhetsregeln i tredje stycket gäller vid avgörande av själva saken.

535

53—56 åå i gällande lydelse innehåller bestämmelser om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål varigenom ålagts disciplinbot el- ler arrest. Bestämmelserna innebär i huvudsak att beslut om disciplin- bot i regel skall verkställas utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft men att däremot beslut om arrest i regel går i verkställighet först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Utredningen har föreslagit att den verkställighetsbestämmelse som f. n. gäller i fråga om disciplinbot skall efter en mindre jämkning vid- gas att gälla även i fråga om fritidsstraff. Detta förslag har avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett övervägande skäl tala för att fritidsstraff skall följa de verkställighetsregler som nu gäller för arrest och som innebär att beslut om arrest i disciplinmål i regel inte går i verkställighet omedelbart.

Till stöd för den av utredningen valda lösningen kan enligt min me- ning starka skäl anföras. Allmänt sett gäller att ett disciplinmedel är verksammare om det kan bringas till verkställighet i nära anslutning till förseelsen än om lång tid förflyter, vilket skulle kunna bli fallet om verkställigheten kan ske först när beslutet vunnit laga kraft. Fritids- straffet framstår uppenbarligen som ett mindre allvarligt ingripande än arreststraffet. Rättssäkerhetshänsyn gör sig följaktligen inte gäl- lande med samma styrka i fråga om fritidsstraff som när det gäller arrest. Det ligger närmare till hands att göra en jämförelse med till- rättavisningen utegångsförbud, från vilket fritidsstraffet skiljer sig prak- tiskt taget endast genom att det åläggs för längre tid. Utegångsförbud

• Sida 78
•  Original

Prop. 1972: 138 78

går i verkställighet omedelbart (69 å). Visserligen tar det betydligt längre tid för domstol att efter fullföljd av talan ändra ett beslut om fritidsstraff än det tar att få ett beslut om utegångsförbud omprövat av högre militär befattningshavare. Det kan sålunda antagas oftare in- träffa i fråga om fritidsstraff än när det gäller utegångsförbud att på- följden helt eller delvis redan har verkställts, när målet slutligt avgörs. Å andra sidan torde olägenheterna med en sådan ordning till viss del begränsas genom den i 49 & tredje stycket föreslagna bestämmelsen som gör det möjligt för domstol efter fullföljd talan mot beslut om fri- tidsstraff att skyndsamt förordna om inhibition av verkställigheten. Ef- tersom militär befattningshavare får ålägga disciplinstraff endast om det föreligger nöjaktig utredning om att den misstänkte begått förseel- sen, vilket praktiskt sett innebär att denne måste ha erkänt de faktiska omständigheterna, föreligger ingen reell risk för felaktiga straffbeslut så- vitt gäller själva skuldfrågan. I fråga om gärningens straffbarhet och straffmätningen torde auditörens medverkan vid straffbesluten utgöra en tillräcklig rättssäkerhetsgaranti.

Till det anförda kommer att i vissa fall av mycket korta tjänstgörings- tider fritidsstraffet skulle kunna bli helt illusoriskt om det inte skulle kunna verkställas förrän straffbeslutet vunnit laga kraft. Eftersom fri- tidsstraff till skillnad från arreststraff kan verkställas endast under tid då den straffskyldige är tjänstgöringsskyldig skulle nämligen den straff- skyldige genom fnllföljd av talan kunna hålla verkställighetsfrågan öppen till dess tjänstgöringsskyldigheten upphört.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med utredningen att beslut i disciplinmål varigenom fritidsstraff ålagts bör, liksom när det gäller beslut om disciplinbot, gå i verkställighet utan hinder av att be- slutet inte vunnit laga kraft, om inte den bestraffningsberättigade an- norlunda förordnat. Bestämmelsen i förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

54—56 55

Dessa paragrafer har upphävts till följd av förslaget om arreststraffets avskaffande.

645

Paragrafen har undergått en mindre justering som en följd av för- slaget om avskaffande av arreststraffet.

665

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka befattningshavare som har rätt att ålägga tillrättavisning.

Enligt tredje stycket i dess lydelse före den 1 juli 1972 _— vilken ut- går från det förutvarande tjänsteställningssystemet inom krigsmakten

• Sida 79
•  Original

Prop. 1972: 138 - 79

_ hade kompanichef och motsvarande chef tillrättavisningsrätt i fråga om underlydande underbefäl och meniga. Utredningen föreslog att denna befogenhet inte längre skall gälla i fråga om underbefäl som är underkastat ämbetsansvar, dvs. enligt det förutvarande systemet befäl av lägst furirs grad. Sådant underbefäl bör enligt förslaget vara jämställt med officerare och underofficerare i fråga om vem som skall ha tillrätta- visningsrätt över dem.

Utredningens förslag har i allmänhet lämnats utan erinran av remiss- instanserna. Chefen för armén har dock avstyrkt förslaget utom så- vitt gäller underbefäl av rustmästares och överfurirs grad. Som skäl för avstyrkandet har anförts att kompanichefs möjlighet att snabbt kräva ordning och rättelse bland personal under utbildning vid kompaniet skulle eftersättas om förslaget genomförs. Även Centralförbundet för befälsutbildning har ställt sig kritiskt till förslaget.

I samband med införandet fr. o. m. den 1 juli 1972 av det nya tjänste— ställningssystemet inom krigsmakten (prop. 1972: 44, FU 13, rskr 166) har vidtagits viss ändring i förevarande bestämmelser. Ändringen, som inte utgör något ställningstagande till utredningens nyssnämnda förslag, innebär att kompanichefs och motsvarande chefs tillrättavisningsrätt skall gälla i fråga om gruppbefäl (tidigare furir, korpral och vicekorpral) och meniga. I sak innebär detta att de av förutvarande underbefäl som i det nya systemet fått sergeants eller fanjunkares tjänstegrad, dvs. i huvudsak det förutvarande äldre yrkesunderbefälet, inte längre kan till- rättavisas av chef för kompani eller motsvarande chef. Såtillvida utgör alltså ändringen ett steg i riktning mot genomförande av det förslag som utredningen lagt fram.

Efter det nya tjänsteställningssystemets genomförande är befäl av lägst överfurirs grad samt de som innehar motsvarande tjänsteställning underkastade ämbetsansvar. I fråga om fast anställd personal innebär detta inte någon ändring i sak av vad som gällt tidigare. Den som nt- examineras från instruktörskola I eller motsvarande skola blir i det nya tjänsteställningssystemet överfurir i stället för som tidigare fnrir. Vad angår värnpliktiga kommer den som enligt det nya systemet under- går utbildning till befattning för plutons- eller kompanibefäl — vilket motsvarar utbildning till värnpliktig underofficer eller officer enligt det förutvarande systemet — att liksom hittills vid grundutbildningens av- slutande befordras från furir till sergeant. Ifrågavarande värnpliktiga blir alltså på grund av den ändrade bestämmelsen om ämbetsansvaret under- kastade sådant ansvar vid en senare tidpunkt än vad som gällt tidigare.

Enligt min mening synes det rimligt att överfurirer enligt det nya tjänsteställningssystemet undantas från kompanichefs tillrättavisningsrätt. Däremot bör -— till skillnad mot vad utredningen föreslagit —— värn- pliktiga fnrirer som undergår utbildning till plutons— eller kompanibefäl liksom hittills vara underkastade ifrågavarande tillrättavisningsrätt. I

• Sida 80
•  Original

Prop. 1972: 138 80

detta hänseende anser jag mig" alltså böra tillgodose de synpunkter som framförts under remissbehandlingen. På grund av det anförda bör den tillrättavisningsrätt som tillkommer chef för kompani eller därmed sva- rande avdelning avgränsas så, att den skall avse underlydande som inte har ämbetsansvar.

675

Den som vill begära omprövning av tillrättavisning som ålagts honom skall enligt 68 & MRL skriftligen eller muntligen göra framställning där- om hos närmast högre befattningshavare som har bestraffningsrätt. I likhet med utredningen anser jag det vara ett rättssäkerhetskrav att den tillrättavisade genast får besked om denna möjlighet att få beslutet om- prövat. Någon bestämmelse om underrättelseskyldighet finns emellertid inte i gällande lag. I enlighet med vad utredningen föreslagit har därför i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf intagits en bestämmelse att tillrättavisad genast skall underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

79%

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om vem som är åkla- gare i militärt brottmål. Som jag anfört i den allmänna motiveringen är viss ändring i paragrafen påkallad till följd av skadeståndslagen(1972: 207) och kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas ska- dereglering i vissa fall. Jag vill härom anföra följande.

Skadeståndslagen, som trätt i kraft den 1 juli 1972, innebär en väsent- lig utvidgning av det skadeståndsansvar som kan drabba staten. Sålunda skall staten i princip ersätta skada som vållas genom fel eller försum- melse vid myndighetsutövning, Enligt den nyssnämnda kungörelsen reg— leras sådan skada för statens räkning i vissa fall av justitiekanslern. Denne förhandlar därvid för statens räkning med den som kräver skade— stånd och för statens talan i saken inför domstol.

Man får räkna med att det kan komma att resas skadeståndsanspråk mot staten i anledning av förfarande av tjänsteman vilket innefattar äm— betsbrott. Givetvis är det angeläget att justitiekanslerns funktion som statens ombud i skadeståndsmålet inte kommer i konflikt med hans upp— gifter som särskild åklagare i fråga om ämbetsbrott. Risken för sådana konfliktsituationer har emellertid till väsentlig del eliminerats genom att åklagarinstruktionen (1964: 739) ändrats i samband med skadestånds— lagens ikraftträdande (SFS 1972: 417). Sålunda kan riksåklagaren nu- mera generellt vara allmän åklagare i mål om ansvar på grund av s.k. självständigt ämbetsbrott av statstjänsteman som inte är underkastad disciplinär bestraffning. Tidigare hade riksåklagaren denna befogenhet endast i fråga om tjänsteman inom åklagarväsendet (3 & första stycket åklagarinstruktionen i dess lydelse före den 1 juli 1972). Riksåklagaren

• Sida 81
•  Original

Prop. 1972: 138 . __ 81

kan sålunda i nu avsedda fall enligt den nya ordningen från justitie- kanslern överta mål där konflikter av det berörda slaget kan tänkas uppkomma.

På grund av 79 & MRL saknar emellertid riksåklagaren fortfarande befogenhet att vara åklagare när det gäller självständigt ämbetsbrott av krigsman som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller hög- re tjänst. Enligt paragrafen är nämligen justitiekanslern ensam behörig att vara åklagare i sådant mål. Till undvikande av berörda konflikt- situationer bör riksåklagaren kunna fungera som allmän åklagare även i dessa fall. Jag förordar därför att förevarande paragraf ändras så, att riksåklagaren i mål av ifrågavarande slag får samma befogenhet som f. n. tillkommer justitiekanslern.

6.7.4. Ikraflträdande och övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1973. Några övergångsbestämmelser till ändringarna i BrB torde inte behö- vas.

l 5 & BrB:s promulgationslag föreskrivs, att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs men att om annan lag gäller när dom meddelas, den lagen skall tillämpas om den leder till fri- het från straff eller till lindrigare straff. Vid bedömandet om den nya lagstiftningen leder till lindrigare straff skall sålunda en jämförelse ske mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av den äldre och den nya lagen. I allmänhet torde i fall som det i förevarande sammanhang är fråga om jämförelsen leda till att den nya lagen skall tillämpas. Särskilt är att märka att den nya strafformen fritidsstraff är en lindrigare påföljd än arreststraffet.

I fråga om verkställighet efter nya disciplinlagens ikraftträdande av disciplinstraff som ålagts enligt den äldre lagen bör sistnämnda lag till- lämpas. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har upptagits i andra stycket av övergångsbestämmelserna till den nya disciplinlagen.

För tydlighetens skull har i en övergångsbestämmelse till lagen om ändring i MRL föreskrivits att äldre bestämmelser fortfarande skall till- lämpas i fråga om disciplinstraff som ålagts enligt äldre lag.

7. Hemställan

J ag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken ,

2. lag om disciplinstraff för krigsmän,

3. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig inhämtas genom utdrag av protokollet.

• Sida 82
•  Original

Prop. 197 2: 138 82

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Kron— prinsen-Regenten.

Ur protokollet: Margit Edström

• Sida 83
•  Original

Prop. 1972: 138

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

83