Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas, på grundval av kompetensutrcdningens hu- vudbetänkande (SOU 1970: 21) Vägar till högre utbildning 1, riktlin- jer för en reformering av kompetensreglerna för tillträde till högre ut- bildning. Ett fortsatt utrednings— och planeringsarbete är nödvändigt på vissa punkter. Som en grund för detta arbete bör ligga ett ställnings- tagande från statsmakternas sida till de grundläggande principerna för behörighet och urval. I propositionen framhålls också att utformningen av kompetensreglerna har ett samband med det arbete som pågår inom 1968 års utbildningsutredning. Efter det fortsatta utredningsarbetet kom- mer de återstående frågorna att redovisas för riksdagen.

En reform av kompetensreglerna bör utgå från principen att stude— rande från varje linje i gymnasieskolan bör ha rimliga möjligheter att bygga på sin utbildning med fortsatta studier. Samtidigt måste refor- men tillgodose samhällets krav på att de som går till högre utbildning skall ha rimliga förutsättningar att genomföra studierna på denna nivå. I propositionen förutsätts, liksom i direktiven till kompetensutredning- en, att utgångsnivån för universitets- och högskolestudier skall vara oförändrad.

I propositionen förordas att avslutad, minst tvåårig utbildning i gym- nasieskolan _ under förutsättning av kunskaper motsvarande två års studier i svenska och engelska — skall ge s.k. allmän behörighet för högre utbildning. För tillträde till enskilda utbildningsvägar skall där- utöver kunna ställas krav på förkunskaper i vissa specificerade ämnen (s.k. särskild behörighet). Ytterligare arbete är nödvändigt för att i det

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 84 2

nya läget precisera dessa krav för de olika studievägarna inom hög- skolan.

Möjligheterna för studerande som fyllt 25 år och varit yrkesverksam- ma minst fem år att studera vissa ämnesområden inom filosofisk fa- kultet bör kvarstå och utvidgas till att gälla studier för fullständig examen. En försöksverksamhet med s.k. orienteringskurser för vuxna inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen —— avsedda att tjä— na som introduktion till högskolestudier -—— föreslås.

Med hänsyn bl. a. till arbetet inom 1968 års utbildningsutredning re— dovisas beträffande regler för urval endast vissa principiella ställnings- taganden. En viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet bör vara att undvika att grunda urvalet endast på betyg från underliggande skol- stadium. I propositionen förordas att ett studielämplighetsprov införs för alla som vill söka till högre utbildning. I det fortsatta arbetet bör undersökas om detta prov kan användas som en grund för fördelning av tillgängliga utbildningsplatser mellan olika grupper av sökande. Erfa- renhet från arbetslivet bör ingå i meritvärderingsunderlaget.

Det bör enligt propositionen vara möjligt att låta nya behörighets- och urvalsregler träda i kraft omkring mitten av 1970-talet.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1972: 84 3

Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 24 mars 1972.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODH— NOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Carlsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om gymnasieskolans kompetensvärde m. m. och anför.

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1965 till- kallade chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet den 12 novem- ber samma år nio sakkunniga1 för att utreda frågan om gymnasie- och fackskolutbildningens kompetensvärde m. m. (direktiv se 1966 års riks- dagsberättelse s. 290 ff.). De sakkunniga antog benämningen kompe- tensutredningen. Utredningen har lagt fram ett betänkande i två delar, den 11 juni 1970 del I (SOU 1970: 21) Vägar till högre utbildning, behö— righet och urval samt den 25 augusti 1970 del II (SOU 1970: 55) Vägar till högre utbildning, organisation och inform-ation. Efter remiss har ytt— randen över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen, kriminalvårdssty— relsen, överbefälhavaren — efter hörande av cheferna för armén, mari- nen, flygvapnet och värnpliktsverket —, försvarets civilförvaltning, för- svarets Skolnämnd, socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järn— vägar, statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska insti- tut, sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), statens brandskola, riksrevisionsverket (RRV), statens personalutbildningsnämnd, universitetskanslersämbetet (UKÄ) — som bifogat yttranden från berörda universitets— och hög- skolemyndigheter —, skolöverstyrelsen (SÖ) — som bifogat yttranden

' Vid tiden för avlämnande av SOU 1970: 21 och 55 generaldirektören Jo- nas Orring, ordförande, byråehcfen Håkan Berg, riksdagsledamötcrna Bengt Gustavsson, Anna-Lisa Lewén-Eliasson, Lennart Mattsson och Ingemar Mun- debo, byråchefen Gunnar Olderin, förhandlingsdirektören Birger Sandberg och f. d. riksdagsledamoten Gunnar Wallmark.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 84 4

från lärarhögskolorna, ett antal länsskolnämnder och skolstyrelser samt vissa andra lärarutbildn-ingsanstalter —, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, sam- arbetsnämnden för socialhögskolorna (numera nämnden för socionom- utbildning), centrala studiehjälpsnämnden, styrelsen för skogshögskolan, styrelsen för lantbrukshögskolan, styrelsen för veterinärhögskolan, 1968 års utbildningsutredning (U 68), länarutbildningskommittén, kommittén för television och radio i utbildningen (TRU), konstnärsutbildningssak- kunniga, kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX), invandrarutred— ningen, statens invandrarverk, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges in- d-ustriförbund (SIF), Exportföreningen, Handelns arbetsgivarorganisa- tion, Svenska ban-kföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges lantbruksförbund (numera Lantbrukarnas riksförbund), Sve- riges redareförening, direktionen för Handelshögskolan i Stockholm, Institutet för högre kommunikations— och reklamutbildning, Grafiska institutet, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Svensk yrkesvalslärar- förening, Svensk yrkesvägledarförening, Sveriges folkhögskolelevers för- bund, Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges elevers centralorganisa- tion (SECO), Elevförbundet TLE (numera Elevförbundet), Folkbild— ningsförbundet, Vuxenstuderandes riksorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk (numera Lantbrukarnas riksförbund), Moderata ung- domsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Värnpliktiga underofficerares riksförbund, Reservofficerarnas central— organisation. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska tek- nologföreningen och Fria moderata studentförbundet.

I det följande lämnas en redogörelse för betänkandet samt avgivna yttranden. För en mera detaljerad beskrivning av rådande kompetens- förhållanden hänvisas till betänkandet.

I fråga om många av förslagen fordras inte beslut av riksdagen. För överblickens och sammanhangets skull berörs dock vissa sådana för- slag.

2. Nuvarande förhållanden

2.1. Nuvarande behörighetsbestämmelser

2.1.1. Behörighet till universitet och vissa högskolor

F.n. regleras villkoren för behörighet till högre utbildning i första hand av kungörelsen (1967: 450) med provisoriska bestämmelser om

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 84 5

tillträde till högre utbildning (omtryckt 1971: 262). Kungörelsen, i fort- sättningen kallad behörighetskungörelscn, baserar sig på de förslag kom- petensutredningen lade fram i betänkandet Tillträde till postgymnasiala studier —- förslag till provisoriska bestämmelser. Med högre utbildning förstås i behörighetskungörelscn sådan utbildning vid vilken högre skol— underbyggnad än grundskola krävs för tillträde. Kungörelsen reglerar tillträdet till universiteten och vissa fack-högskolor, nämligen till juri- disk, teologisk, humanistisk, samhällsvetenskaplig, matematisk-natur- vetenskaplig, medicinsk, odontologisk, farmaceutisk och teknisk fakultet samt till lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan.

Avgångsbetyg från årskurs 3 på treårig eller fyraårig linje i gymnasie- skolan gcr enligt kungörelsen allmän behörighet till någon av de nämn- da fakulteterna och högskolorna om betyget omfattar fullständig stu— diekurs och medelvärdet av slutbetyget uppgår till 2,3.

Även följande slag av utbildningar ger behörighet: Slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet. Studentexamen eller handelsgymnasieexamen (efter treårig lärokurs). Ingenjörsexamen (treårig lärokurs vid tekniskt gymnasium). Folkskollärarexamen. Småskollärarexamen (treårig lärokurs). Examen från Hvilans specialgymnasium. Begränsad studentexamen vid försvarets läroverk.

Distriktsåklagarexamen.

Soeionomexamen (efter inträde vid socialinstitut/socialhögskola tidi- gast höstterminen 1946).

Diakonexamen eller social examen vid svenska diakonskolan (efter inträde tidigast höstterminen 1948).

Studentexamen i Danmark, Finland, Island och Norge.

För de flesta av dessa s. k. likställighetsgrupper finns i behörighets- kungörelsen särskilda villkor förbundna med den allmänna behörig- heten till alla eller till vissa av de nämnda utbildningsvägarna. Dessa villkor för den allmänna behörigheten skall inte förväxlas med de krav på kunskaper i vissa ämnen som uppställs som villkor för särskild behö- righet för tillträde till viss utbildning och som krävs av alla, oavsett på vilken väg de vunnit den allmänna behörigheten.

Beträffande dessa särskilda behörighetsvillkor förordnar, enligt behö- righetsk-ungörelsen, Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t be- stämmer. Myndigheten har därvid, enligt kungörelsen, att iakttaga att samtliga behörighetsvillkor skall kunna uppfyllas av den som genomgått årskurserna 1—3 på treårig eller fyraårig linje i gymnasieskolan med fullständig studiekurs och som i alla årskurserna tillhört samma linje. Motsvarande gäller krav på betyg från gymnasiet eller i studentexamen.

De särskilda förkunskapskraven vid juridisk, teologisk och filosofisk fakultet bestäms av UKÄ, medan förkunskapskrav-'en till övriga i behö- righetskungörelscn uppräknade fakulteter och högskolor regleras i kun-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972: 84 6

görelsen. Förkunskapskraven är härvid formulerade som krav på lägst betyget 2 på en lärokurs, som antingen omfattar ett bestämt antal års- kurser på treårig eller fyraårig linje i gymnasieskolan eller i gymnasiet, eller som krav på motsvarande kunskaper enligt fordringarna för stu- dentexamen eller lägre årskurs i det tidigare gymnasiet. Godkända betyg i matematik, fysik och kemi i ingenjörsexamen enligt fordringarna för treårig heltidskurs vid tekniskt gymnasium godtas som förkunskaper i dessa ämnen vid de fakulteter för vilka förkunskapskraven anges i be- hörighetskungörelsen. En förutsättning härför är dock att den sökande avlagt fullständig sådan ingenjörsexamen. Något annat sätt att uppfylla förkunskapskraven i enskilda ämnen, dvs. ett generellt motsvarande- begrepp, finns inte angivet i behörighetskungörelsen.

Behörighetskungörelsen ger möjlighet för antagningsmyndighetcn att anta personer som på annan grund kan antagas äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen vid fakulteten eller högskolan. Vid uni- versiteten handläggs sådana dispens-ansökningar avseende ospärrade ämnen och utbildningsvägar av resp. konsistorium, medan för spärrad utbildning inom UKÄ:s område dispensärenden prövas och avgörs av UKÄ. För 'konsistoriets prövning utfärdar UKÄ allmänna föreskrifter.

Grundvillkor för dispens är, enligt de föreskrifter UKÄ utfärdat den 28 februari 1968 med viss komplettering 1969, i princip minst två års väl vitsordad gymnasial utbildning samt kunskaper motsvarande vissa angivna krav i fem ämnen enligt gymnasiets läroplan. Avkall på ford- ringarna kan göras om ansökan endast avser enstaka ämne eller ämnen. Dispensansökan kan avslås eller bifallas med eller utan villkor. Bifall utan villkor innebär att den sökande får inskrivas för avsedd utbildning enbart på grundval av den förutbildning han har vid ansökningstillfället. Bifall med villkor innebär att vissa av antagningsmyndigheten före- skrivna kompletteringar av den sökandes förutbildning måste fullgöras innan inskrivning får ske.

För de tekniska fakulteterna finns i behörighetskungörelscn en sär- skild bestämmelse som innebär att även den är behörig som visat sig genom praktisk verksamhet under minst två år ha framstående anlag för något av de yrken för vilka teknisk fakultet ger utbildning och som har vissa specificerade gymnasiekunskaper i svenska och två främmande språk.

2.1.2. Bestämmelser om vidgat tillträde till vissa universitetsstudier

Efter förslag av kompetensutredningen utfärdade Kungl. Maj:t kun— görelsen (1969: 68) om försöksverksamhct med vidgat tillträde till högre utbildning. Enligt denna kungörelse har personer som fyller 25 är senast under det kalenderår inskrivning sker och som varit yrkesverksamma under minst fem år eller som på annat sätt förvärvat motsvarande erfa-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1972: 84 7

renhet, allmän behörighet att skrivas in vid universitet för studier inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet. Enligt särskilt beslut skall bestämmelserna omfatta även sökande till s.k. yrkesinriktade studie- kurser vid universiteten. Behörigheten enligt kungörelsen är begränsad till studier för sammanlagt 60 poäng fördelade på högst tre ämnesom- råden. Högst 40 poäng får avse samma ämnesområde. Under avsnitt 2.3 lämnas en redogörelse för hittillsvarande erfarenheter av försöks— verksamheten.

2.1.3 Behörighet till decentraliserad universitetsutbildning m. m.

UKÄ får utanför universitetsorterna anordna sådan grundläggande utbildning som avses i kungörelsen (1969: 50) om utbildning vid de filo- sofiska fakulteterna (omtryckt 1969: 327, ändrad senast 1971: 690). För tillträde till sådan utbildning gäller, att den som deltar i utbildning av- seende grundkurs om högst 20 poäng endast behöver uppfylla de even- tuellt erforderliga särskilda förkunskapskraven för grundkursen ifråga. För tillträde till grundkurs omfattande 40 poäng gäller däremot villkoren i behörighetskungörelsen eller i kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning.

2.1.4. Behörighet till annan högre utbildning

Behörighetskungörelsen reglerar i detalj endast tillträdet till univer- siteten och vissa fackhögskolor. Beträffande annan högre utbildning stadgas i behörighetskungörelsen att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna om villkor för behörighet.

Variationen i fråga om behörighetsvillkoren inom detta område är tämligen stor, vilket bl. a. följande översikt visar.

Den formella behörigheten för tillträde till socialhögskola regleras i stadgan för socialhögskolorna (1964: 538, omtryckt senast 1971: 343). De allmänna behörighetsvillkoren är desamma som föreskrivs i behö- righetskungörelsen. Därtill äger den behörighet som har kunskaper mot- svarande treårig linje i gymnasieskola i ämnena svenska, historia, sam- hällskunskap och matematik (i detta ämne fordras dock endast kun- skaper motsvarande en årskurs på treårig linje). Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1970 pågår sedan antagningen för läsåret 1970/71 försöksverksamhet med vidgat tillträde till socialhögskola enligt samma bestämmelser som gäller för motsvarande försöksverksamhet vid filo- sofisk fakultet (se punkt 2.1.2).

För utbildningen av klasslärare, som startade höstterminen 1968, reg- leras kompetenskraven i Kungl. Maj:ts skrivelse den 16 februari 1968 till skolöverstyrelsen med provisoriska bestämmelser för inträde. Allmän behörighet till utbildningen ger bl. a. slutförd lärokurs på tvåårig eko- nomisk, social och teknisk linje i gymnasieskolan samt viss folkhög- skolutbildning. Även treårig linje i gymnasieskola ger självfallet be-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 84 8

hörighet. Antalet särskilda behörighetsvillkor är, på grund av utbild- ningens karaktär, tämligen stort, sammanlagt elva ämnen, vilka alla kan uppfyllas på tvåårig social linje i gymnasieskolan.

Den formella behörigheten för tillträde till journalist/zögskola reg- leras i stadgan (1967: 236) för journalisthögskolorna (ändrad senast 1971: 264). De allmänna villkoren för behörighet överensstämmer i stort med klasslärarutbildningens. Antalet särskilda förkunskapskrav är emellertid betydligt lägre.

För behörighet till Grafiska institutets tvååriga kurs och till Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning gäller bestämmelser som utfärdas av resp. styrelse. Bl.a. krävs viss praktik inom något för utbildningen väsentligt område.

För vissa högre specialkurser i gymnasieskolan bl. a. ADB-utbild- ningen och viss sekreterarutbildning, gäller allmänna behörighetsvillkor som i stort överensstämmer med exempelvis klasslärarutbildningens.

Gemensamt för många av utbildningsvägarna inom denna del av den högre utbildningen är att »motsvarande» utbildning resp. förkunskaper i enskilda ämnen godtas, i motsats till vad som generellt gäller för uni- versitet och fackhögskolor.

2.1.5. Behörighetsbestämmelser på grundskolans kompetensområde

Det allmänna kompetensvärdet av grundskolutbildning regleras i kun— görelsen (1966: 24) om grundskolans kompetensvärde (ändrad senast 1970: 605). Liksom behörighetskungörelsen har denna kungörelse karak- tären av rambestämmelser och äger tillämpning på all statligt reglerad utbildning. Det ankommer på tillsynsmyndigheten att utfärda tillämp- ningsföeskrifter.

Grundskolans kompetensområde definieras så, att den som genomgått grundskolans årskurs 9 eller äger motsvarande kunskaper har allmän behörighet till alla utbildningsvägar, där krav på högre skolunderbygg- nad ej uppställts. Vilka skolutbildningar som skall anses motsvara grundskolutbildningen regleras i kungörelsen.

För många utbildningsvägar inom grundskolans kompetensområde förekommer även andra villkor i form av åldersbestämmelser, förprak- tikkrav, krav på vissa anlag och färdigheter, i första band inom den konstnärliga sektorn, samt i vissa fall även krav på genomgången yrkes- utbildning av något slag.

2.2. Nuvarande urvalsbestämmelser

2.2.1. Urval till högre utbildning

Det nuvarande förfarandet vid urvalet av sökande till högre utbild— ning baserar sig på bestämmelser i behörighetskungörelsen, som även

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 84 9

i detta fall utgör en rambestämmelse för hela den högre utbildningen och mer i detalj reglerar endast de spärrade utbildningarna inom uni- versitets— och högskolområdet. För läsåret ]972/ 73 finns särskilda be- stämmelser enligt kungörelscn (1972: 21) om antagning av elever.

2.2.2. Urval till spärrad utbildning vid universitet och vissa högskolor

Det gällande urvalssystemet tar hänsyn till att man har två stora, sinsemellan ej omedelbart jämförbara, grupper sökande med treårig gymnasieutbildning. Man har dels personer med slutbetyg från det nya gymnasiet vilka fått sifferbetyg enligt en femgradig skala, dels personer med studentexamen, handelsgymnasieexamen, teknisk gymnasieexamen, folkskollärarcxamen m.fl., vilka fått bokstavsbetyg enligt en sexgradig skala. Till dessa båda huvudgrupper kommer en grupp sökande som dokumenterar sin behörighet med betyg enligt helt andra system, t. ex. socionomer och utländska sökande, samt sådana som erhållit dispens från de formella behörighetskraven eller är berättigade till antagning enligt bestämmelserna om vidgat tillträde till vissa universitetsstudier. De båda huvudgrupperna får studieplatser genom s.k. proportionell kvotering, dvs. antalet antagna inom varje grupp står i direkt propor- tion till antalet sökande inom gruppen. Den mindre gruppen, med av- vikande dokumentation av behörigheten, antas inom en särskild kvot, vars maximistorlek är från början bestämd, den s.k. fria kvoten.

Beträffande meritvärderingen av betygen gäller olika bestämmelser för de båda huvudgrupperna. Sökande med avgångsbetyg från gymna- sieskolan eller slutbetyg från det nya gymnasiet grupp I rangordnas efter ett i stort sett oviktat medelbetyg, där betyg i ämnen som avslutats i årskurs 1 och 2, frivilliga ämnen och ämnet gymnastik medtas i beräk- ningsunderlaget endast i den mån de överstiger medelvärdet av betygen i de obligatoriska ämnena i årskurs 3. Betyg som kompletterats för bc— hörighet skall medräknas, dock högst till medelvärdet av övriga betyg.

För grupp 2, dvs. sökande med bokstavsbetyg, sker meritvärderingen enligt de normer som gällt tidigare. I de flesta fall framräknas en ovik- tad betygs— eller poängsumma. Betyg i ämnen som behörighetskomplet- terats ingår ej i denna poängsumma. Vid några utbildningsvägar ges till- läggspoäng för miltärtjänst och praktik. Någon sådan möjlighet att er- hålla tilläggsmeriter finns inte för sökande från gymnasieskolan.

Inom den fria kvoten sker en individuell helhetsbedömning av de sökandes alla meriter. Någon formaliserad poängberäkning tillämpas således inte här. Förutom de sökandegrupper, som enligt behörighets- kungörelsen direkt skall placeras inom den fria kvoten, kan i denna även antas behörig sökande som primärt tillhör grupp 1 eller 2 och som

• Sida 10
•  Original

Prop. 1972: 84 10

på grund av »civil eller militär utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet» bör erhålla företräde framför sökande som skulle ha antagits enligt huvudregeln.

2.2.3. Urval till annan högre utbildning

Beträffande urvalet till annan högre utbildning föreskriver behörig- hetskungörelsen att bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t, eller myn— dighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Med stöd av denna föreskrift har bestämmelser utfärdats för urvalet till bl. a. socialhögskola, lärarhög— skolornas klasslärarlinjer och journalisthögskola.

Bestämmelserna om urvalet till socialhögskola och till lärarhögskolor- nas klasslärarlinjer överensstämmer i stort med vad som gäller för uni— versitet och fackhögskolor. Sålunda tillämpas proportionell kvotering mellan olika sökandegrupper. De personer som vunnit behörighet till socialhögskola på grund av särskild prövning i vissa ämnen, bedöms och antas inom den fria kvoten.

Detsamma gäller sökande som vunnit behörighet inom försöksverk- samheten med vidgat tillträde.

På grundval av ett förslag från utredningen utfärdade Kungl. Maj:t den 27 maj 1970 bestämmelser om försöksverksamhet med tillgodo— räknande av arbetslivserfarenhet för behöriga sökande till socionomut- bildning. Försöksverksamheten inleddes läsåret 1970/71 och skall pågå t.o.m. antagningen för vårterminen 1976. Även dessa sökande antas inom den fria kvotens ram.

Urvalet bland behöriga sökande till journalist/iögskola baseras på en urvalsprövning i två steg. Samtliga behöriga sökande kallas till genom- gång av ett psykotekniskt prov, som bl. a. innehåller psykologisk test, nutidsorientering och arbetsprov. Med ledning av provresultatet väljer man ut dubbelt så många som slutligen skall antas. Dessa kallas till urvalsprocedurens andra steg, som består av arbetsprov och intervju utförd av psykolog och journalist. De enligt denna bedömning bäst läm- pade antas därefter till utbildningen.

Urvalet till Grafiska institutets tvååriga kurs grundas på en merit- poäng som består av en grundpoäng för slutbetyget jämte tilläggspoäng för varje betyg över en viss nivå. Till detta kommer poäng för annan genomgången utbildning samt för praktik.

Vid Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning be- räknas urvalspoängen inte på slutbetyget som helhet utan endast på betyg i ett fåtal ämnen om dessa överstiger viss nivå. Därtill kommer poäng för annan genomgången utbildning samt för praktik.

Vid urvalet till sådana Specialkurser i gymnasieskolan vilka förut— sätter förkunskaper inhämtade på viss linje i gymnasieskolan, tillämpas olika principer. Kvotering mellan sökande från gymnasium och fack-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1972: 84 11

skola är vanlig. Vid vissa utbildningsvägar förekommer viktning av vissa betyg samt tillgodoräkning av poäng för praktik.

2.2.4. Urval inom grundskolans kompetensområde

Urvalet inom grundskolans kompetensområde regleras i kungörelsen (1966: 24) om grundskolans kompetensvärde (ändrad senast 1970: 605). Huvudprinciperna är desamma som för den högre utbildningen. Således tillämpas proportionell kvotering och rangordning efter ett oviktat me— delbetyg. Även här finns en fri kvot för annorlunda behöriga och vissa grupper av sökande.

Skillnaderna i urvalssystemet mellan den högre utbildningen och grundskolans kompetensområde är i första hand betingade av det be- tydligt större antal sökandegrupper, som förekommer inom grundsko- lans kompetensområde. Dessa grupper företer sinsemellan stora olik- heter såväl vad beträffar den underliggande utbildningstidens längd som det betygssystem som de bedöms efter. Systemet innehåller även en hu— vudgrupp som består av personer med grundskolekompetens (motsva- rande) samt dessutom minst sex månaders praktik utöver ett eventuellt obligatoriskt praktikkrav. Härigenom får man inte mindre än elva möj- liga sökandegrupper, vilka alla skall tilldelas studieplatser i proportion till antalet sökande inom resp. grupp.

2.3. Försöksverksamhet med vidgat tillträde till utbildning —— utvärdering

2.3.1. Beskrivning av försöksverksamheten

Den försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre utbildning som omnämns i avsnittet 2.1.2 inleddes på höstterminen 1969. För att få stu- dera enligt bestämmelserna om vidgat tillträde krävs att man fyllt 25 år, varit yrkesverksam under minst fem år, uppfyller de särskilda för- kunskapskrav som anges i normalstudieplanen för den studiekurs man vill läsa samt att man har de övriga förkunskaper som krävs för att man skall kunna tillgodogöra sig undervisningen. UKÄ har i särskilda anvis- ningar angett vad som får räknas in i begreppet »yrkesverksam under minst fem år». Dit får t. ex. räknas upp till ett års studier på gymnasial nivå, vård av egna barn under 16 år, vård av föräldrar eller jämförlig sysselsättning samt kvalificerad värnpliktstjänstgöring. Något krav på speciell typ av yrkesverksamhet har inte uppställts. Den som fått till- träde till högre utbildning enligt dessa bestämmelser får läsa högst 60 poäng varav högst 40 poäng inom ett och samma ämnesområde. Höst- terminen 1971 ingick följande ämnen i försöksverksamheten: psykologi, pedagogik, engelska, informationsbehandling, kemi, matematik, före- tagsekonomi, nationalekonomi, samhällskunskap, sociologi, statistik,

• Sida 12
•  Original

Prop. 1972: 84 12

statskunskap, ekonomisk och juridisk översiktskurs, vissa yrkesinriktade kurser och s. k. kombinationsutbildningar samt socialhögskola.

2.3.2 Studier av försöksverksamheten

Utvärdering av försöksverksamheten mcd vidgat tillträde har ägt rum bl. a. vid UKÄ, utbildningsbyrån vid Lunds universitet samt de pedagogiska institutionerna vid Lunds och Göteborgs universitet. Sam— arbetsnämnden för socialhögskolorna (numera nämnden för socionom- utbildning) har sammanställt en del bakgrundsdata beträffande de stu- derande som antogs vid socialhögskolorna vårterminen 1971.

Den kvantitativt mest omfattande studien av försöksverksamheten har gjorts av UKÄ som redovisar data beträffande de totalt 3 505 stu- derande som under tiden den 1 juli 1969—den 31 december 1970 in- skrivits vid filosofisk fakultet enligt kungörelscn om vidgat tillträde till högre utbildning. 996 av dem skrevs in under höstterminen 1969, 814 under vårterminen 1970 samt 1695 under höstterminen 1970. Av un— dersökningarna framgår att ca 60 % av dem som fått tillstånd att be- driva studier vid filosofisk fakultet senare registrerat sig för studier vid någon institution. Omkring 70 % av dessa har sedermera tagit mer än två poäng inom ifrågavarande ämne. De kan därför anses som åtmin- stone tidvis aktiva studerande. Nästan hälften har valt att läsa vid Stockholms universitet. Av de inskrivna var omkring 60 % män. Hälf- ten av de studerande var i åldern 25—30 år. Populäraste ämnesområ— den var pedagogik, företagsekonomi, psykologi och sociologi. De öv- riga studier av försöksverksamheten som gjorts avser mindre grupper. På pedagogiska institutionen vid Lunds universitet har i samband med ett trebetygsarbete gjorts en undersökning beträffande 145 studerande som skrivits in vid filosofiska fakulteten i Lund mellan den 1 juli 1969 och den 31 mars 1970 enligt bestämmelserna om vidgad behörighet. Förutom av registermaterial och tentamenslistor har man använt sig av intervjuer med de studerande. 105 av de studerande uppgav att de bedrivit aktiva studier. Endast fem av dessa hade enbart förgymnasial utbildning. Denna siffra kan jämföras med det faktum att åtta stude- rande klarat vissa akademiska studier redan innan de skrevs in. 77 % av de aktiva var under 35 år. En dryg tredjedel av de totalt 145 in- skrivna var kontorsanställda inom affärsliv och förvaltning. Endast ca 13 % av hela gruppen klassificerades som »arbetare». 77 av de 105 ak- tiva var heltidsstuderande.

På den pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet har två undersökningar gjorts beträffande studerande som skrivits in enligt be- stämmelserna om vidgat tillträde. Den ena är en kartläggning av de 145 studerande som skrevs in vid Göteborgs universitet under höst- terminen 1969. 97 av dem var i åldern 25—34 år och endast 17 var

• Sida 13
•  Original

Prop. 1972: 84 13

över 45 år. De flesta hade normalskolekompetcns eller högre grundut- bildning. De beteendevetenskapliga ämnena var mest frekventerade och därefter kom engelska, informationsbehandling, företagsekonomi och samhällskunskap.

Den andra göteborgsundersökningen gäller 317 personer som under höstterminen 1969 och vårterminen 1970 läst den s.k. A:1—kursen i pedagogik vid något av landets universitet. Denna grupp är intressant så till vida som bara 13 % studerade på heltid. Nästan halva gruppen var självförsörjande under studierna. Genomsnittsåldern för dessa stu- derande låg mellan 30 och 34 år. Bara 4 % av kvinnorna och 14 % av männen hade enbart folkskola som grund. 35 % av kvinnorna och 40 % av männen hade gymnasiestudier i någon form bakom sig. Ca två tredjedelar av gruppen hade dessutom en teoretisk yrkesutbildning som innehåller en hel del av de ämnen som förekommer i gymnasie- skolan. Majoriteten av undersökningspersonerna hade yrken som krä- ver minst realexamen, manuella yrken med kvalificerad yrkesutbild- ning eller var egna företagare. Bara 6 % hade yrken utan egentlig yr- kesutbildning.

Nämnden för socionomutbildning har sammanställt data beträffan- de de 48 studerande som antogs enligt bestämmelserna om vidgat till- träde till vårterminen 1971. Medelåldern bland de antagna var 34,7 år, men 21 av de 48 var under 30 år. Något över hälften var kvinnor. Åtta av de antagna hade erfarenhet av socionomarbcte, dvs. socialt och ekonomiskt arbete. Kontorsarbete var den vanligaste yrkesbakgrunden, men 19 personer hade arbetat med transport och kommunikation samt tillverkning.

Det allmänna intrycket av dessa undersökningsresultat är, att den grupp som valt att studera enligt bestämmelserna om vidgat tillträde består av relativt välutbildade personer. De flesta är inte äldre än 35 år. Deras förutbildning är sådan att de flesta även tidigare skulle ha fått dispens för universitetsstudier. Gruppen har i stor utsträckning re- kryterats från tjänstemanna- och läraryrken. Kroppsarbetare är ovan- liga: i den undersökning som utförts vid pedagogiska institutionen i Lund utgör de t. ex. bara 13 % av hela gruppen. Könsfördelningen är ganska jämn: vid filosofiska fakulteterna var 60 % män, men vid so- cialhögskolorna var något över hälften kvinnor.

Det är vanskligt att bedöma de studieresultat som uppnåtts inom ramen för försöksverksamheten i förhållande till studieresultat för »normalstuderande». Dels är försöksperioden ännu alltför kort, dels är studerandegrupperna på de olika orterna och i olika ämnen för små för att ge ett godtagbart statistiskt underlag för mer generella slutsat- ser. Resultaten redovisas därför endast mycket översiktligt. Av UKÄ:s undersökningar framgår att ca 56 % av de aktivt studerande under höstterminen 1969 och vårterminen 1970 nått ett studieresultat av lägst

• Sida 14
•  Original

Prop. 1972: 84 14

20 poäng per den 1 november 1970. Undersökningen vid Lunds uni- versitets pedagogiska institution visar att av de 105 aktivt studerande undersökningspersonerna har 49 fullständigt klarat av sitt studieprogram på en termin, oavsett om de studerat på heltid eller deltid. Studieresul- taten för de 145 studerande som under hösten 1.969 skrevs in vid Gö- teborgs universitet enligt bestämmelserna om vidgat tillträde samlades in i början av år 1971. 56 % av svarsgruppen hade då klarat av sina studier i första ämnet. I göteborgsundersökningen av pedagogikstu- derande i hela landet har försöksgruppen jämförts med de »normalstu- derande» som läste pedagogik i Göteborg under samma tidsperiod. Studieresultaten insamlades i januari månad 1971. Av undersöknings— gruppens 317 studerande, som skrev in sig under höstterminen 1969 och vårterminen 1970, hade 68 % klarat av 20 poäng i pedagogik vid undersökningstillfället. I jämförelsegruppen var 65 % klara med 20- poängskursen. Denna siffra kan emellertid vara något missvisande, ef- tersom man här inte har sorterat ut dem som avbrutit studierna på ett tidigt stadium. Utbildningsbyrån vid Lunds universitet har undersökt studieresultaten för 124 studerande som skrev in sig mellan den 1. maj och den 30 september 1970, och som sedan också registrerade sig vid någon institution. Undersökningen grundar sig helt på register och ten- tamenslistor. Man har alltså inte intervjuat de studerande. Det inne- bär att enda kriteriet på aktivt studerande är företagna tentamensför- sök.

Av de 124 som registrerats har 105 gjort något försök att tentera under terminen. Endast för dessa 105 är det meningsfullt att undersöka studieresultat. 43 av dem, eller 4l %, klarade mellan 16 och 20 poäng under höstterminen, medan 26 av de 105 inte tog någon poäng under terminen.

Endast i en undersökning har man således försökt jämföra studiere- sultaten mellan de olika behörighetsgrupperna: de som skrivits in en- ligt kungörelsen om vidgat tillträde och de som skrivits in enligt behö- righetskungörelsen, dvs. har gymnasiekompetens eller motsvarande. För de andra undersökningarna saknas helt sådant jämförelsematerial. Även om man hade ett sådant skulle det emellertid vara svårt att jäm- föra de olika behörighetsgruppernas studieresultat. Den uppdelning på ämnesområden och studieorter som skulle behöva göras skulle inne- bära en indelning av undersökningsmaterialet i så små undergrupper, att det vore omöjligt att dra några mera långtgående slutsatser av en jämförelse mellan dessa och jämförbara grupper av »normalstuderande».

• Sida 15
•  Original

Prop. 1972: 84 15

3. Utredningen

3.1. Allmänna problemställningar och utgångspunkter

3.1.1. Det nya gymnasiala skolsystemet

Enligt utredningens direktiv är en av dess huvuduppgifter att över- väga hur den högre utbildningen skall anknytas till det gymnasiala skol- stadiet. I första hand nämns i direktiven de dåvarande skolformerna gymnasium och fackskola, men med hänsyn till den föreslagna refor- meringen av yrkesutbildningen skall även denna del av utbildningsvä- sendet beaktas. Hela det gymnasiala skolsystemet får således, säger ut- redningen, betydelse för behörighets— och urvalsreglernas utformning. I ett vidare perspektiv är hela utbildningsstrukturen i samhället av be— tydelse för eller beroende av hur reglerna för tillträde till den högre utbildningen utformas.

En faktor av betydelse för anknytningen mellan gymnasial och efter— gymnasial utbildning är hur stor andel av en årskull som genomgår sam- manhängande utbildning t.o.m. gymnasial nivå. Denna andel är i sin tur beroende av hur utbildningen på stadiet under det gymnasiala är uppbyggt och hur anknytningen mellan dessa båda stadier är reglerad.

Utredningen menar att i en översikt av den strukturella utvecklingen av skolväsendet under de senaste 20 åren kan följande tre situationer tjäna som jämförelsepunkter nämligen 1. tiden före enhetsskolans genomförande 1949,

2. tiden omedelbart före gymnasieskolans genomförande 1971, 3. tiden efter gymnasieskolans genomförande.

I skolsystemet före 1949 gick vägen till högre utbildning via folksko— lan över realskola (flickskola) och gymnasium. Det första och i sak av- görande valet av högre utbildning gjordes då antingen i elvaårsåldern (övergång till femårig realskola) eller i trettonårsåldern (övergång till fyraårig realskola). Vid denna tidiga ålder låg således det viktigaste väg— skälet på vägen till högre utbildning.

Rekryteringsbasen till den högre utbildningen utgjorde endast en liten del av årskullen, nämligen de individer som var resultatet av ett urval först från folkskolan till realskolan sedan från realskolan till gymna- siet. Urvalet skedde således successivt. Vad möjligheten till fortsatt ut- bildning beträffar utgjorde en del skolformer återvändsgränder, t. ex. viss fackutbildning.

Vid nästa jämförelsepunkt, dvs. tiden omedelbart före gymnasiesko- lans genomförande, omfattar det egentliga gymnasiala stadiet gymna- sium och fackskola, vilka under läsåret 1969/ 70 beredde plats åt ca 48 % av årskullen. Alltjämt gick den bredaste vägen till högre utbild- ning genom gymnasiet. Endast i bcgränsad utsträckning ledde fack- skola dit. Yrkesskolan var från kompetenssynpunkt en återvändsgränd.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1972: 84 16

Den avgörande punkten ligger vid övergången från grundskola till gym- nasial utbildning, dvs. alltjämt vid övergång från obligatorisk till fri- villig utbildning. För de elever som gått grundskola har vägskälet flyt- tats upp till 16 års ålder.

Den sista jämförelsepunkten utgörs av den år 1971 införda nya gym- nasieskolan. I fortsättningen kommer alltså eleverna att tas in i gym- nasieskolan, inte i gymnasium, fackskola eller yl'kCSSkOla. Nya kompe- tensregler måste ta hänsyn till den nya skolans förhållandevis enhet- liga struktur som beror på den enhetliga utbildningsbakgrunden (grund- skola) och en viss gemenskap i fråga om utbildningens innehåll. Man måste vidare ta hänsyn till att i det närmaste hela årskullen ungdomar kommer att gå vidare till den frivilliga gymnasieskolan.

Med införandet av gymnasieskolan har en helhetssyn lagts på det gymnasiala stadiets utformning. Utredningen menar, att detta synsätt måste vara utgångspunkten för utformningen av skolformens kompe— tensvärde. Valet av studieväg i en integrerad gymnasieskola, som har karaktären av en skola för alla, bör inte få ha avgörande betydelse för möjligheterna till ett fritt studieval senare i livet.

3.1.2. Rekryteringsunderlagets bredd

Kompetensreglerna ger utgångspunkten för ett svar på frågan bland hur många personer studerande till högre utbildning kan rekryteras. Villkoren för a l lm ä n b e h 6 r i g h e t, som omfattar de generella krav som måste vara uppfyllda för att en studerande skall vara berät- tigad till utbildning på viss nivå, drar upp gränserna för den del av be- folkningen som över huvud taget kan komma ifråga för högre utbild- ning. De Särskilda förkunskapskraven, som omfattar de krav som kan ställas upp som villkor för tillträde till viss utbildnings- linje, ger ramen för rekryteringen till varje enskild utbildning. Konkur- rensläget och reglerna för urval till spärrad utbildning spelar roll för den faktiska rekryteringen till spärrade utbildningslinjer.

Utredningen diskuterar olika motiv för att ett större antal personer än nu skall kunna komma ifråga för antagning till högre utbildning. Härvid nämns sådana motiv som det sociala värdet av att en stor an- del av medborgarna har tillgång till högre utbildning samt den eko— nomiska betydelsen av att arbetsmarknaden tillförs personer med kva- lificerad utbildning. Sett från den mottagande utbildningens håll kan en stor bredd på rekryteringsunderlaget motiveras med de ökade möj- ligheter detta ger till urval av studerande.

Större variation i rekryteringen till de yrkesgrupper som genomgått högre utbildning kan vara ett samhällsintresse; hittills har högre utbild- ning endast i jämförelsevis ringa omfattning rekryterats från den lägsta socialgruppcn. Med ökad bredd i rekryteringen menar utredningen så- ledes inte enbart ett ökat antal individer som får behörighet till högre

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 84 17

utbildning utan också rcell möjlighet till sådan utbildning för grupper i samhället, som tidigare i realiteten endast" i" ringa utsträckning haft. tillgång till utbildning på denna nivå.

De särskilda behörighetsvillkoren har en inskränkande effekt på re- kryteringsunderlaget till varje särskild utbildningslinje. Denna effekt framträder särskilt i de fall f örkunskapskraven kan uppfyllas endast på en enda linje i gymnasieskolan. En ändring av detta förhållande skulle väsentligt öka antalet potentiellt behöriga sökande. -

Utredningen framhåller också att en breddning av rekryteringsunder- laget till spärrad utbildning, utan att antalet studieplatser ökas, ytter- ligare kan skärpa konkurrensen och upplevas som en försämring av grupper eller enskilda sökande, som tidigare ensamma hade behörighet till utbildningen ifråga.

3.1.3. Anknytningen mellan högre utbildning och underliggande nivåer

Utredningen menar att den högre utbildningen måste baseras på de förutsättningar som den underliggande utbildningen tillhandahåller. Detta innebär bl.a. att man inte kan uppställa behörighetsvillkor som ligger utanför den rum som bildas av gymnasieskolans läroplaner. I an- passningsproceduren måste man balansera mot varandra hänsynen till skolan och de studerande samt de krav som den högre utbildningen ställer. Den princip som, enligt utredningens uppfattning, bör vara väg- ledande för anknytningen mellan gymnasial och högre utbildning är att den högre utbildningen bör anpassas till den gymnasiala skolans organisation.

3.1.4. Kvalitetsaspekten

I utredningsdirektiven framhålls att man inte får sänka kvalitetskra- vet inom den högre utbildningen. Utredningen har preciserat kvalitets- begreppet som en förmåga att fullfölja studierna på rimlig tid. De krav som därvid ställs på de studerande rör bcgåvningsnivå och studie- träning, allmän förkunskapsnivå, speciell förkunskapsnivå samt förkun- skapsstandard.

En till nya grupper vidgad behörighet behöver enligt utredningen inte innebära risk för minskad kvalitet i form av exempelvis ett ökat antal studiemisslyckanden. Tvärtom kan den vidgade behörigheten beräknas öppna vägar till högre utbildning för många som nu är formellt obe— höriga men som har goda förutsättningar att genomföra högre studier.

3.1.5. Vuxenutbildningens kompetensaspekter

Utredningen anser att behörighetsreglerna i möjligaste mån bör an- passas även till de vuxnas särskilda utbildningsförhållanden. Detta är i princip en tillämpning av utredningens enhetliga syn på gymnasie-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1972: 84 18

skolan. För att denna anpassning skall kunna ske, måste man i stor utsträckning avstå från kravet på enhetlighet i förutbildningen, något som i den konkreta tillämpningen kan vålla problem med tanke på att de vuxnas förhållanden avviker starkt från de stora ungdomsgrupper- nas förhållandevis enhetliga förutbildning.

Utredningen pekar på vuxenutbildningens stora roll för utjämning mellan olika grupper i samhället, inte minst mellan äldre och yngre. Om vuxenutbildningen skall vara ett effektivt instrument för utjäm- ning, kan den högre utbildningen inte undantas från de vuxnas utbild- ningsmöjligheter. Det finns en tendens att de som främst tillgodogör sig utbudet av vuxenutbildning redan är förhållandevis välutbildade. Ut- redningen anför detta förhållande som en anledning till tvekan, om behörighetskrav genomgående kan uttryckas som krav på viss utbild- ning.

Naturligtvis är det i regel nödvändigt att den som skall delta i högre utbildning skaffar sig viss studieträning och förvärvar de förkunskaper som är nödvändiga för studierna. Frågan är emellertid om arten och omfattningen av dessa studier till alla delar skall regleras av behörig- hetskrav. Det borde i viss utsträckning vara möjligt att överlåta till den vuxne att själv bedöma om hans studieförutsättningar är tillräck- liga. Härvid kan samhället ge den enskilde väsentlig hjälp genom att tillhandahålla studie— och yrkesorientering i tillräcklig omfattning.

3.1.6. Dimensioneringsproblem

Kompetensreglerna har en styrande effekt på dimensioneringen av den ospärrade högre utbildningen, dvs. sådan utbildning där antalet studieplatser i princip är obegränsat. Hittills har gymnasiets dimen— sionering i stort sett dragit upp gränserna för dimensioneringen av den ospärrade högre utbildningen, eftersom vägen dit huvudsakligen går genom gymnasiet. Om utredningens förslag att alla linjer i gymnasie- skolan skall ge allmän behörighet till högre utbildning genomförs, kan man förutse en ökad tillströmning från denna skolform till ospärrad utbildning. Utredningen redovisar dock några faktorer som kan verka återhållande på en sådan tillströmning. I den nya gymnasieskolan är betydligt större sektorer direkt yrkesförberedande än i det tidigare gym- nasiet. En breddning av behörigheten till dessa sektorer behöver där- för inte medföra en motsvarande ökning av tillströmningen till de fria fakulteterna. Utredningen bedömer att en sådan utveckling i själva ver- ket är osannolik.

Konsekvenserna av en utvidgning av behörigheten till vissa grupper av vuxna utbildningssökande är svåra att beräkna. Den vidgade behö- righeten till viss utbildning inom filosofisk fakultet har hittills utnytt- jats av ett relativt litet antal personer. Försöksverksamheten har dock pågått alltför kort tid för att några säkra slutsatser skall kunna dras.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1972: 84 19

För såväl studerande från ett stort antal linjer i gymnasieskolan som för de vuxna kan vidare förekomsten av ett större eller mindre antal särskilda förkunskapskrav få en begränsande effekt på tillströmningen till vissa ämnesområden.

3.1.7. Ekonomiska aspekter

Från ekonomisk synpunkt har kompetensfrågorna _— om man bort— ser från frågor rörande inkomstfördelningen — huvudsakligen stats- finansiella och samhällsekonomiska aspekter. Eftersom utbildningskost- naden per individ vid de ospärrade fakulteterna är förhållandevis låg, skulle en ökad tillströmning till dessa medföra ganska måttliga kost- nader. Utredningen framhåller att frågor av studiesocial natur ligger utanför dess arbetsområde. Nya behörighetsvillkor kan emellertid få begränsad verkan, om de inte förenas med studiesociala åtgärder.

Den samhällsekonomiska effekten av regler som ger nya grupper möj- lighet till högre utbildning kan bli gynnsam. Särskilt gäller detta yrkes- verksamma vuxna som höjer sin kapacitet genom högre utbildning. Å andra sidan kan många studerande komma att använda en utvidgad behörighet till utbildningskonsumtion, dvs. studier för sitt nöjes skull eller för sin personliga utvecklings skull. Ekonomiska motiv kan emel- lertid inte få bli avgörande för kompetensrcglernas utformning och det är också svårt att dra en klar gräns mellan begreppen konsumtion av och investering i utbildning. Utredningen håller dock för troligt att en utvidgning av behörigheten till nya grupper av befolkningen i det stora hela främjar den ekonomiska utvecklingen, genom att en del av ar- betskraften härigenom får en höjd utbildningsnivå.

3.1.8. Ett socialt perspektiv på kompetensfrågorna

Med stöd i pedagogisk och sociologisk forskning konstaterar utred— ningen att den sociala bakgrunden har inflytande på individens val av utbildning, faktiska utbildningsmöjligheter m.m. De sociala faktorer- na är således styrande för fördelningen av en årskull ungdomar på olika utbildningsvägar eller på utbildning och förvärvsarbete. Utredningen pekar på att de av samhället avsiktligt använda styrinstrumenten i form av kompetensregler får oavsiktliga biverkningar, som yttrar sig exem- pelvis i att studerande från högre socialgrupper dominerar bland de studerande i högre utbildning i förhållande till sin andel av befolk- ningen. Särskilt påtagliga är dessa effekter inom den spärrade högre utbildningen.

Utredningen redovisar en rad undersökningar som på olika sätt be— lyser dessa komplicerade frågeställningar och sammanfattar resultaten i ett konstaterande att selektionen till högre utbildning inte är en hän— delse som äger rum vid antagningen till högre utbildning. Genom en

• Sida 20
•  Original

Prop. 1972: 84 20

fortgående process har långt dessförinnan stora grupper avskilts från dem som kan ställa upp i konkurrensen. En icke oväsentlig roll spelar också individens önskemål om olika slags utbildning och dessa önske- mål torde ofta vara kopplade till sociala faktorer.

Utredningen drar bl. a. den slutsatsen för sitt arbete att de sociala faktorernas inverkan på utbildningsvalet väsentligt måste påverka kon- struktionen av ett nytt kompetenssystem. Kompetensfrågorna kan så- ledes inte lösas enbart som tekniska problem. Genom att kompetens— reglerna styr övergången från den ena utbildningsnivån till den andra har de _— liksom utbildningsväsendet självt —— en social funktion. De tekniska problemen måste hanteras med hänsyn till de bieffekter kom— petensreglerna kan ha. I varje fall på kort sikt torde det dock finnas begränsade möjligheter att helt kunna undvika sådana bieffekter.

En annan slutsats för utredningens arbete är att den ålder vid vilken det avgörande utbildningsvalet görs har stor betydelse. En tidig diffe- rentiering på behörighetsgivande och icke behörighetsgivande utbild- ningsvägar ger stort utrymme åt sociala faktorers inverkan.

För stora grupper vuxna har den socialt betingade selektionen redan ägt rum. Dessa vuxna har behov av kompetensregler som i viss mening kompenserar dem för att de tidigare inte haft möjlighet att gå igenom behörighetsgivande utbildning. Utredningen menar att man — genom att ge större grupper än i dag möjlighet till högre utbildning — kan verksamt bidra till en ökad social rörlighet. Kompetensreglerna kan bryta ner sådana hinder som — utan att vara sakligt grundade — står i vägen för grupper och enskilda i deras strävan att förbättra sin ut— bildning.

Ledamoten Wallmark anför i ett särskilt yttrande att de åtgärder som skall utjämna de sociala faktorernas — och då närmast hemför- hållandcnas — inflytande på den enskildes motivation och faktiska stu— dielämplighct, måste sättas in på ett tidigt stadium, om de av utredning- en redovisade negativa följderna skall kunna undvikas. Det bör i allt väsentligt vara skolan — och då i första hand grundskolan — som svarar för dessa insatser.

3.2. Avgränsningen av den högre utbildningen

Avgränsningen av den högre utbildningen är en fråga om vilka ut— bildningsvägar som skall inordnas under det system för allmän behö- righet till högre utbildning som utredningen föreslår. Utredningen för- utsätter att de föreslagna kompetensreglerna skall gälla för alla de ut- bildningsvägar som före gymnasieskolans införande krävde slutbetyg från gymnasium eller fackskola för allmän behörighet. Utredningen föreslår vidare att reglerna skall gälla även för följande utbildningsvä- gar som i dag tillhör grundskolans kompetensområde:

• Sida 21
•  Original

Prop. 1972: 84 21

arbetsterapeututbildning, ekonomiföreståndarutbildning, förskollärarutbildning, fritidspedagogutbildning, hälsovårdsinspektörsutbildning,

hörselvårdsassistentutbildning, '

utbildning av medicinsk-tekniska assistenter (dialys-, oftalmolog-, opc- rations-, radioterapi- och röntgenassistcnt),

sjukgynmastutbildning,

sjuksköterskeutbildning (grundutbildning om fem terminer), socialpedagogutbildning vid sociala barna- och ungdomsvårdssemina- riet samt

ålderdomshemsföreståndarutbildning.

Utredningen grundar detta förslag på en bedömning av dels den inre strukturen i de enskilda utbildningsvägarna, dvs. sådana faktorer som utbildningens innehåll, arbetsformer och utbildningsresultat, dels yttre strukturella förhållanden av skolorganisatorisk art samt förekomman- de särskilda bellöriglietskrav utöver skolunderbyggnad och kunskaper i vissa ämnen.

Utredningen påpekar att man i sin diskussion av behörighetsnivåer lämnat åt sidan vissa utbildningsvägar, som f. n. behandlas av andra ut— redningar, exempelvis 1968 års lärarutbildningskommitté. Även enstaka andra utbildningsvägar kan, enligt utredningens uppfattning, komma att bli aktuella för en diskussion av behörighetsnivån. Avgränsningen mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning, påpekar utredningen vidare, tillhör problemområdet för 1968 års utbildningsutredning. Ut- redningen begränsar således sitt förslag till ovan förtecknade utbild- ningsvägar.

Utredningen finner det väsentligt att tillsynsmyndigheten för resp. utbildning får i uppdrag att, i samband med övergången till högre för- kunskapsnivå, överse läroplaner m.m. i syfte att förkorta utbildnings- tiden eller vidta andra åtgärder för att anpassa utbildningen till de änd- rade förutsättningarna.

Tillsynsmyndighetcn bör vidare få i uppdrag att fastställa de särskil- da förkunskapskraven för berörda utbildningsvägar i enlighet med de allmänna principer för förkunskapskravens utformning som utredning- en föreslår skall gälla för all högre utbildning.

3.3. Behörighet till högre utbildning

3.3.1. Principerna för behörighetsvillkorens utformning

Utredningen, liksom direktiven, skiljer mellan allmän och särskild behörighet till högre utbildning. Med a l l m ä n b e h ö r i g h e t för-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1972: 84 22

stås de generella krav, vilka måste vara uppfyllda för att en studeran— de över huvud taget skall vara berättigad till viss utbildning; sådana krav kan vara krav på underliggande utbildning av viss längd. Med 5 är s k i 1 d b e h ö r i g h e t (särskilda förkunskapskrav) menas de för- kunskaper i definierade ämnen, som kan ställas upp som villkor för tillträde till viss utbildningslinje utöver de allmänna behörighetsvill— koren.

Utredningen konstaterar, att det i sig inte är otänkbart att helt av— skaffa den allmänna behörigheten och att som villkor för tillträde till högre utbildning endast ställa upp krav på sådana förkunskaper, som studierna inom varje enskild utbildningsväg kräver (särskilda förkun- skapskrav). Enligt utredningens direktiv skall dock krav på viss all- mänorientering ingå bland behörighetsvillkoren, dvs. vissa generella be- hörighetsvillkor bör ställas upp för att garantera att det högre utbild- ningsväsendet inte enbart kommer att utbilda specialister inom snävt begränsade sektorer. .

Utredningen menar att behörighetsvillkoren, utöver att garantera viss allmänorientering och tillräckliga studieförutsättningar, också skall skapa sådan rättvisa i urvalet att studielämpliga personer inte utestängs. Vidare skall de bidra till att göra rekryteringen till högre studier mind— re beroende av socialgrupp och de skall möjliggöra ett bättre utnytt- jande av landets begåvningsresurser. Utredningen har därför betraktat det som en av sina viktigaste uppgifter att konstruera ett behörighets- system, som öppnar vägen till högre studier för studielämpliga, men nu formellt obehöriga personer.

Kvalitetskravet måste täcka de fordringar som bör ställas på de ut- bildningssökandes intellektuella och kunskapsmässiga förutsättningar att inom rimlig tid fullgöra ett påbörjat utbildningsprogram. Till de allmän- na förutsättningarna hör förutom kravet på viss allmänorientering bl. a. kravet på viss studieträning. Till de särskilda förutsättningarna. hör främst de förkunskaper i specifika ämnen, som är nödvändiga för en viss utbildningslinje. Utredningen konstaterar dock att behörighetsvill— koren aldrig kan bli så precisa, att de drar upp en oomtvistlig gräns mellan studielämpliga och icke-studielämpliga personer.

Inom svenskt utbildningsväsende har det allmänna behörighetsvill- koret vanligen formulerats som krav på viss underliggande utbildning. Den högre utbildningen har därvid av hävd anknutits till studentexa- men. Först i början av 1950-talet öppnades universitet och högskolor mer allmänt för vissa andra utbildningsgrupper (folkskollärare, gym- nasieingenjörer m. fl.). Dessa behörighetsregler avspeglar ett skolsystem, där differentieringen skedde tidigt och endast få utbildningsvägar gav grund för fortsatta teoretiska studier. De är också främst avpassade för ungdomen. Den som i tidig ålder valde gymnasiet hade därmed också vägen öppen till högre studier, medan andra utbildningsval i detta av- seende blev återvändsgränder.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1972: 84 23

Direktivens uppfattning om lämplig utbildningsbakgrund kan enligt utredningen närmast beskrivas som »olika men likvärdig». Möjligheter måste finnas att på olika vägar meritera sig för viss utbildning eller visst yrke, dvs. behörigheten kan inte längre anknytas till enbart viss bestämd utbildning.

En lösning enligt principen »olika men likvärdig» betyder att den nuvarande relativt stora enhetligheten i utbildningsbakgrund bland uni- versitets- och högskolestuderande skulle försvinna. Denna kunskaps- bakgrund har till stor del format den allmänna uppfattningen om inne- börden i begrepp som bildning och bildningsinnehåll. Direktivens syn- sätt avviker starkt från denna traditionella bildningsuppfattning, varför utredningen funnit det önskvärt att något belysa frågan om allmänori— enteringen.

Allmänorienteringen skall skapa balans i den enskildes kunskaper och erfarenheter och fungera som den referensram, inom vilken spe- eialutbildningen skall infogas och sättas in i sitt större sammanhang. Den kan på så sätt förhindra att värderingar och attityder formas en- bart av speeialutbildningen och av den miljö, i vilken utbildningen in— hämtats. En fond av kunskaper och erfarenheter, som ligger utanför den specialiserade utbildningen, underlättar de öppnare kommunikatio- ner mellan olika samhällsgrupper, utan vilka ett demokratiskt samhälle knappast kan fungera.

Utredningen konstaterar därvid att eftergymnasial utbildning vanli— gen är tämligen starkt specialiserad. Den som från gymnasieskolan går vidare till fortsatta studier har en motvikt till denna specialisering i de kunskaper och färdigheter han erhållit genom den gymnasiala utbild- ningen, som därtill ger vissa kommunikationsfärdigheter liksom viss studie— och arbetsteknisk träning. Den som gått andra vägar än gym— nasieskolan har på grund av ålder och utbildning samt verksamhet i yrkes- och samhällslivet en avsevärd fond av kunskaper och erfaren— heter, men dessa är svårare att definiera än skolkunskaperna. Princi- piellt är dock även denna bakgrund kompletterande i förhållande till den specialiserade utbildningen, även om den referensram det är fråga om har en mindre standardiserad utformning än den som anges i ett skolbetyg. Detta synsätt gör det omöjligt att göra någon egentlig spe- cifikation av »allmänbildande» och »fackutbildande» kunskaper och säga att t. ex. historia är allmänbildande medan biologi är fackutbil- dande. Variationer i bakgrund, allmän utbildning och orientering är emellertid inte bara en fråga om individuella referensramar; de kan också ha positiv betydelse för den fortsatta utbildningen och den där- på byggande yrkesverksamheten, som därigenom tillförs erfarenheter från skilda områden och får en bredare anknytning till samhälls- och yrkesliv.

Utredningen menar att kravet på allmänorientering inte bör omsät-a

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972: 84 ' 24

tas i behörighetsvillkor, som ställer krav på vissa skolkunskaper i be- stämda ämnen. Konkreta ämneskrav bör som regel endast avse viss utbildningsväg, i vissa fall även den yrkesverksamhet, som skall följa efter studierna. Dessa krav bör definieras från ämne till ämne.

3.3.2. Engelska som allmänt behörighetsvillkor

Utredningen har funnit det nödvändigt att i viss mening frångå den nyss antydda principen genom att i samband med diskussionen om de allmänna behörighetsvillkoren ta upp förkunskaper som visat sig vara gemensamma för flertalet utbildningsvägar, nämligen kravet på kun- skaper i främmande språk. För deltagande i högre utbildning krävs som regel sådana kunskaper för att de studerande skall kunna tillgo- dogöra sig kurslitteraturen. För den högre undervisningen skulle det i många fall innebära en märkbar inskränkning i valet av kurslitteratur, om endast svensk eller norsk/danskspråkig litteratur kunde användas. Inom vissa högre utbildningslinjer kan visserligen alltjämt studier be- drivas utan kunskaper i främmande språk, men det är inte endast de egentliga studiekraven som talar för att kunskaper i främmande språk ställs som villkor. Inom de flesta yrkesområden är numera språkkun- skaper en förutsättning för att de yrkesverksamma efter avslutad ut- bildning skall kunna följa utvecklingen inom resp. sektor.

Kraven på språkkunskaper tillgodoses i mycket stor utsträckning inom gymnasieskolan. Det kan därför verka onödigt att uppföra kun— skaper i främmande språk som ett explicit behörighetsvillkor. Utred- ningen menar dock att de begränsade språkstudierna på tvåårig teknisk linje och möjligheterna att helt välja bort språk på de tvååriga yrkes- inriktade linjerna inom gymnasieskolan gör det nödvändigt att genom det allmänna behörighetsvillkoret garantera nödvändiga språkkunskaper hos de studerande, som går vidare till högre utbildning. Utredningen finner det också nödvändigt att föreskriva sådana kunskaper för vuxen- studerande, som utan föregående gymnasial utbildning ges tillträde till högre studier. Kraven måste dock utformas så att de inte blir ett oöver- stigligt hinder för dessa utbildningssökande.

Utredningen menar att engelska är det språk som är svårast att av- vara för olika studerandegrupper. Språkkravet bör därför omfatta kun- skaper i detta språk. För vissa utbildningsvägar kan kunskaper i ytter- ligare språk vara erforderliga, men dessa krav får tillgodoses inom ra- men för de särskilda behörighetsvillkoren. Utredningen föreslår att de utbildningssökande för att vinna allmän behörighet — utöver vad som anförs i det senare —- skall styrka sig ha kunskaper i engelska mot— svarande två årskurser i gymnasieskolan. Övergångsvis skall läskunska- per i engelska motsvarande denna utbildningstid kunna godtas. Med hänsyn till de särskilda förhållanden som kan gälla för vissa utbild-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 84 25

ningslinjer, bör den centrala tillsynsmyndigheten kunna meddela. un- dantag från det allmänna behörighetskravet i engelska för viss, enstaka utbildningslinje. '

3.3.3. Allmän behörighet grundad på gymnasial utbildning

Begreppet gymnasial utbildning täcker förutom gymnasieskolan ett antal på grundskolan byggande fackutbildningar utanför gymnasiesko— lan. Principiellt bör alla slag av gymnasial utbildning betraktas som lämplig grund för fortsatta studier. Det bör dock finnas en nedre gräns för den tid som utbildningen normalt skall omfatta för att anses behö- righetsgivande nämligen minst två läsår.

Samtliga minst tvååriga utbildningsvägar inom gymnasieskolan skul- le sålcdes komma att ge allmän behörighet för högre studier. Även andra gymnasiala utbildningar än de som ingår i gymnasieskolan skall enligt utredningens förslag ge allmän behörighet för högre studier, om de grundas på nioårig grundskola och omfattar minst två läsår. Som gymnasial utbildning bör också kunna räknas utbildning utanför den egentliga skolan, som anordnas av t. ex. enskilda arbetsgivare, verk och organisationer, om den fyller de krav som angetts ovan. I princip bör även deltidsstudier som bedrivits under längre tid kunna omräknas till heltidsstudier. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att i osäkra fall avgöra om en sökandes utbildning skall räknas som gymnasial.

Om alla gymnasiala linjer på detta sätt ger allmän behörighet för fortsatta studier, kan skillnaden i värdering av praktisk och teoretisk utbildning komma att minska. Den enskildes frihet i valet av studieväg efter grundskolan ökar genom att inget val leder in i en utbildnings— mässig återvändsgränd. Därigenom motverkas också den sociala sned— rekryteringen till den högre utbildningen och de yrken den förbereder för, och vissa karriärproblem i yrkeslivet får en naturlig lösning genom att personer med gymnasial fackutbildning kan gå vidare till högre stu- dier inom samma område. Vidareutbildning och omskolning på efter- gymnasial nivå underlättas. '

Om den allmänna behörigheten till högre studier utgörs av minst tvåårig gymnasial utbildning uppkommer frågan om en icke-slutförd utbildning om två årskurser av treårig gymnasieskollinje också skall vara behörighetsgivande. Denna fråga måste enligt utredningen bedö- mas dels från kompetenssynpunkt, dels med utgångspunkt från dess inverkan på de treåriga linjerna och gymnasieskolan i övrigt.

Två årskurser från treårig linje ger minst lika mycket av allmänna kunskaper som utbildning av motsvarande längd på tvåårig linje och skulle därför vara tillräcklig som grund för allmän behörighet. Det är dock enligt utredningens mening principiellt felaktigt att räkna utbild— ningstidens längd som avgörande utan att ta hänsyn till det för utbild- ningslinjen upplagda studieprogrammet. Flera skäl talar för att en på—

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972: 84 26

börjad utbildning regelmässigt bör avslutas och utredningen föreslår därför att utbildning i gymnasieskolan skall vara slutförd för att ge allmän behörighet till högre utbildning. Dock bör även mindre studie— kurs från avslutad treårig linje ge allmän behörighet.

Utredningen gör en genomgång av gymnasieskolans linjer och kon- staterar bl. a. att samtliga utgår från den nioåriga grundskolan; start- nivån är således gemensam. Den största nyheten är det ökade inslaget av allmän utbildning inom de yrkesutbildande linjerna. Enligt progno- serna skall läsåret 1974/ 75 gymnasieskolan vara dimensionerad för 98 % av årskullen lG-åringar. Utredningen påpekar att en förändring av kom- petensreglerna kan komma att leda till förändringar i den relativa efter- frågan på olika gymnasiala linjer men framhåller att det inte ingått i utredningens direktiv att behandla gymnasieskolans dimensionering.

En sida av efterfrågefördelningen på olika linjer inom gymnasiesko- lan är det sociala urvalet. Utredningen har låtit utföra vissa undersök- ningar rörande rekryteringen till fackskola och gymnasium, där sam- mansättningen av clevgrupperna undersöks med avseende på betyg från grundskolan, resultat på intelligenstest och socialgrupptillhörighet. En detaljerad redovisning av dessa undersökningar har getts i utredningens speeialbetänkande SOU 1970: 20. Undersökningarna visar bl. a., att fackskolans elever i betygshänseende är något sämre än gymnasiets, även om skillnaderna i medeltal är mycket små, mellan % och % be- tygsenheter. Upp till 9 % av fackskolans elever har betyg som är bätt- re än medeltalet för gymnasiet. Enligt resultaten av intelligenstesten ligger dock ca 20 % av fackskolans elever över gymnasiets medeltal, vilket talar för att betygsättningen inte varit helt rättvisande. Social— grupp 3 är en jämförelsevis liten grupp i gymnasiet men något bättre företrädd i fackskolan. Socialgrupp 1 är svagt företrädd i faekskolan, och eleverna därifrån har lägre betyg än övriga elever. Utredningen på- pekar dock att resultaten av dessa undersökningar, både vad gäller be- tygs— och socialgruppfördelning, kan ha förändrats, varteftersom fack- skolan och de linjer som motsvarar denna får ökad genomslagskraft hos eleverna. Utredningen pekar därvid på de senaste årens tendenser till överströmning från de treåriga linjerna till de tvååriga.

Utöver krav på viss underliggande utbildning för allmän behörighet till högre studier är det också möjligt att ställa upp krav på viss mini- minivå inom denna utbildning, en s.k. kompetenströskel eller »god- kändgräns». F.n. krävs som villkor för allmän behörighet till univer— sitets- och högskolestudier att den sökande har ett medelbetyg från gym- nasiet på lägst 2,3. Utredningen har i samverkan med skolöverstyrelsen låtit utföra vissa undersökningar av de kvantitativa verkningarna av denna kompetenströskel. Framräknade uppgifter om betygen i årskurs 3 år 1969 visar, att andelen elever som ligger under genomsnittsvärdet 2,3 uppgår till ca 6 %, vilket är avsevärt lägre än vad gymnasieutred-

• Sida 27
•  Original

Prop. ' 1972: 84 27

ningen en gång räknade med. Som styrfaktor vad avser övergången till högre studier har därför 2,3—gränsens betydelse avsevärt reducerats. Kompetenströskelns effekter för den högre utbildningen är i praktiken dessutom begränsade till de fria fakulteterna, där konkurrens om ut- bildningsplatserna inte förekommer. Vid de spärrade utbildningslinjer- na har konkurrensen om platserna lett till att lägsta antagningspoäng betydligt överstiger 2,3-gränsen. Med nuvarande förhållanden krävs uppenbart inte någon kompetenströskel för att utestänga mindre stu- dielämpliga från spärrad utbildning.

Ett alternativ till betygsmedelvärde som kompetenströskel kan vara särskilda studielämplighetsprov. Ett sådant prov skulle kunna använ- das som generell måttstock på studielämplighet för alla kategorier stu- derande i gymnasieskolan, och man skulle slippa svårigheterna att jäm- föra betyg från olika linjer.

Syftet med en behörighetsgräns, hur den än utformas, är att skapa garantier för att de utbildningssökande har tillräckliga studieförutsätt— ningar. Ett sådant instrument kan dock inte ta hänsyn till individuella variationer i bakgrund och förutsättningar. En viss medelbetygsnivå hos en grupp studerande innebär endast att den procentuella risken för studiemisslyckanden är lägre i denna grupp än i grupper med lägre betygsmedelvärde. Däremot ger medelbetyget inget uttömmande be- sked om den enskildes möjligheter. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till vad som tidigare anförts föreslår utredningen, att någon be- hörighetsgräns inte skall införas.

Ett styrinstrument, som kan avpassas till personliga förutsättningar och intressen, är studievägledning och yrkesorientering. Härvid torde ett studielämplighetstest kunna ge värdefull hjälp till rådgivningen.

Ledamoten Wallmark har i en reservation mot majoritetens förslag föreslagit att en bredare uppsättning kommunikationsfärdigheter (de treåriga linjernas kurser i engelska och svenska samt i flertalet fall ock- så matematik) skall vara ett villkor för allmän behörighet till högre ut- bildning. Dessutom bör ett kvalifikationskrav byggas in i behörighets- villkoren. uttryckt antingen som ett lägsta medelbetyg eller som god- känd prövning med studielämplighetsprov. Vidare föreslår Wallmark att gymnasieskolan, med hänsyn till bl. a. "behovet av en rationell lös- ning av kompetensproblemen, omorganiseras enligt principen två års grundläggande utbildning och i princip ett års specialiserad utbildning som bl. a. skulle ge möjlighet att förvärva särskilda förkunskaper för högre utbildning.

3.3.4. Allmän behörighet för vuxenstuderande

Det finns enligt utredningens uppfattning ett behov av andra vägar till högre utbildning än via gymnasial utbildning för vuxna utbildnings- sökande. Många vuxna tillägnar sig både studiefärdighet och andra för-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1972: 84 28

utsättningar för kvalificerad utbildning på andra vägar. För dem inne- bär kravet på formaliserade kunskaper, uttryckta i gymnasieskolans termer, att avsevärd tid måste ägnas åt förberedande studier, som många gånger inte är nödvändiga. Sådan tidskrävande utbildning är dessutom ofta svårare för de något äldre att genomföra, bl. a. på grund av engagemang i yrkes— och samhällsliv. Även den starka motivation för studier liksom den klara målinriktning man ofta finner hos vuxen- studerande motiverar viss särbehandling i frågan om villkor för allmän behörighet. Som ett slags nivågaranti vid i övrigt generösa regler för allmän behörighet för vuxna kan olika typer av orienterings- och studie- träningskurser anordnas.

Utredningen konstaterar att utbildningskriterier endast i begränsad omfattning är tillämpbara när man söker skapa ett generellt behörig- hetssystem även för något äldre vuxna studerande. Man har därför stannat för de behörighetskrav som i dag gäller för försöksverksamhe- ten enligt kungörelsen (1969: 68) om vidgat tillträde till högre utbildning, dvs. att fem års yrkesverksamhet samt en ålder av lägst 25 år, även i fortsättningen bör gälla för vuxna studerande utan behörighetsgivande gymnasial utbildning.

För dessa vuxna bör vidare krävas genomgång av en oriente- ringskurs av den typ som nämnts tidigare. Utredningen har en- dast i stora drag övervägt hur en Sådan orienteringskurs bör läggas upp. Som en riktpunkt för omfattningen anges fyra till sex veckors heltids- undervisning. Kursen bör normalt ges inom den kommunala vuxenut- bildningen och vara tillgänglig även för fritidsstudier. Utbildningsorien- tering och studierådgivning bör förekomma liksom arbetsmarknadsin- formation, studieteknik och bibliotekskunskap. Även någon form av studielämplighetsprov bör vara ett obligatoriskt inslag.

Utredningen vill emellertid inte på nuvarande stadium föreslå, att dessa krav blir reguljära behörighetsregler. I stället föreslås att man —— för att vinna säker kunskap om värdet av dessa behörighetsgrunder — bibehåller karaktären av försöksverksamhet men utvidgar denna till att omfatta i princip all högre utbildning och utan den nuvarande be- gränsningen av studiemålet.

Försöksverksamheten enligt bestämmelserna i kungörelsen 1969168 ger självfallet även folkhögskolans elever rätt till partiella universitets- studier, i den mån de uppnått 25 års ålder och varit yrkesverksamma i minst fem år. Utredningen finner emellertid, att 25—årsregeln är onö— digt begränsande för den som har folkhögskolutbildning av viss omfatt- ning. Man kan, enligt utredningens mening, förmoda att de studieför- utsättningar hos folkhögskolelevcrna som i dag ger dem behörighet till viss lärarutbildning och till journalisthögskolan också utgör tillräckliga förutsättningar för andra högre studier. Folkhögskolestudier bör sålun- da ge allmän behörighet för i princip all eftergymnasial utbildning.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1972: 84 29

Vissa kategorier yngre vuxna kan, utan att uppfylla vare sig krite- rierna på gymnasial skolutbildning eller på viss ålder och yrkeserfaren- het, ha sådan bakgrund att de i behörighetshänseende måste betraktas som jämställda med studerande från gymnasieskolan. Sådan utbild- ningsbakgrund kan utgöras av t. ex. viss militär utbildning, inomverks- utbildning eller personalutbildning inom enskild tjänst eller facklig ut- bildning (jfr avsnitt 3.3.3 ). I de fall sådan utbildning kan dokumente- ras bör den anses behörighetsgrundande, särskilt i de fall den tidsmäs- sigt motsvarar gymnasieskolan. Man bör därvid ta mer hänsyn till vid vilken ålder utbildningen påbörjades än till den grund den bygger på. Utbildning, som kan påbörjas först vid 18 års ålder eller senare bör normalt anses som gymnasial. Tillsynsmyndigheten bör ha rätt att be— sluta om hur sådan utbildning får tillgodoräknas i behörighetshänseen- de. Därutöver bör finnas bestämmelser om dispens från de generella reglerna för att möjliggöra individuell prövning i enskilda fall.

Den som visat sig kunna fullfölja decentraliserade eller externa uni- versitetskurser bör ges behörighet för reguljära universitetsstudier när han genomgått godkänd kunskapsprövning för kurser motsvarande minst 40 poäng.

De vuxnas behörighetsfrågor skulle otvivelaktigt förenklas, om det vore möjligt att använda studielämplighetsprov av den typ, som för- söksvis utarbetats av utredningen. Det allmänna behörighetsvillkoret skulle då kunna uttryckas som »genomgånget studielämplighetsprov med godtagbart resultat». Skall studielämplighetsprov mer allmänt kunna användas måste dock ett antal tekniska och administrativa pro- blem lösas. Konstruktion och utprövning möter också vissa svårigheter, framför allt vad gäller den långa tid som förflyter innan studieresultaten inom utprövningsgruppen föreligger i sådan omfattning att det blir möj- ligt att fastställa provens prognosvärde för en heterogen studerande- grupp (vuxna med skiftande erfarenhetsbakgrund). Beslut om att an- vända studielämplighetsprov för behörighetsprövning kan därför enligt utredningens uppfattning inte fattas förrän man bättre känner till hur provet fungerar. Detta förutsätter försöksverksamhet.

Den allmänna regeln för behörighet till sådana utbildningsvägar som utredningen föreslagit skall överföras från grundskolans kompetensom- råde till den eftergymnasiala nivån bör vara densamma som för annan högre utbildning. De särskilda behörighetsvillkoren torde dock i vissa fall kunna kvarligga på grundskolenivå. Genomförandet av de nya reg- lerna bör ske först efter en övergångstid, av hänsyn till de elever som förberett sig för uppfyllande av de hittillsvarande behörighetsreglerna.

Ledamoten Wallmark anför i sin reservation att försöksverksamhe- ten med vidgad behörighet enligt 1969 års regler bör fortsätta enligt sina ursprungliga förutsättningar beträffande omfattning och studiemål samt att godkänd prövning med studielämplighetsprov skall vara behö- righetsvillkor för sökande utan gymnasial förutbildning.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1972: 84 30

3.3.5. Särskild behörighet

Utredningen erinrar om att villkoren för särskild behörighet (särskilda förkunskapskrav) är avsedda att utgöra en direkt förberedelse för studier av visst slag. De är vanligen noga specificerade till innehåll och omfatt- ning och kan, utöver kunskapskrav i olika ämnen, även omfatta t. ex. åldersvillkor, praktikkrav osv. Utredningen diskuterar emellertid endast de särskilda förkunskapskraven, vilka avser att garantera, att den sökan- de besitter vissa för den sökta utbildningen nödvändiga kunskaper.

Utredningen konstaterar vidare att de särskilda förkunskapskrav som f. n. gäller för tillträde till olika slag av högre utbildning i regel är ut- formade under den förutsättningen, att de sökande har en förhållan- devis enhetlig utbildningsbakgrund, nämligen slutbetyg från treårig gymnasieskollinje eller motsvarande.

I det system för allmän behörighet som utredningen föreslår kom- mer de som söker sig till högre utbildning däremot att ha en mera skiftande allmän behörighetsgrund. De förkunskapskrav som f.n. gäl— ler för olika utbildningsvägar inom den högre utbildningen kan såle— des inte utan vidare sägas vara tillräckliga, när man inte längre kan förutsätta att alla sökande har en gemensam grund för studierna i form av en enhetlig gymnasial förutbildning.

Utredningen understryker vikten av att de särskilda förkunskapskra- ven endast uttrycker de kunskaper som är nödvändiga utöver den all- männa behörigheten för att den studerande skall kunna följa och till- godogöra sig undervisningen enligt gällande studieplaner. För vissa stu— derandegrupper, bl.a. sådana som gått igenom tvåårig yrkesinriktad linje på gymnasieskolan samt vuxna utan formell gymnasial utbildning, kan omfattande förkunskapskrav utgöra ett allvarligt hinder på vägen till önskad utbildning.

Utredningen förordar därför att de formella förkunskapskraven be— gränsas så långt det är möjligt med hänsyn till de krav den högre ut- bildningen ställer. Förkunskapskraven får dock inte sättas så lågt eller bli så få, att de utbildningssökande inges felaktiga föreställningar om vad studierna verkligen kräver.

Utredningen har utarbetat dels förslag till riktlinjer för de särskilda behörighetskravens utformning, dels lagt fram konkreta förslag till för— kunskapskrav för tillträde till vissa utbildningsvägar.

Beträffande riktlinjer för utformning av särskilda fö r k u n s k a p s k r a v föreslår utredningen följande.

Förkunskapskraven bör i första hand uttryckas i lärokurser i gym- nasieskolan. Emellertid kan ett och samma ämne förekomma på olika linjer och grenar i gymnasieskolan med växlande timtal och i olika an- tal årskurser. Det är därför långt ifrån alltid självklart vilken lärokurs som skall vara normalkrav eller minimifordran. Innan man fastställer

• Sida 31
•  Original

Prop. 1972: 84 31

de särskilda förkunskapskraven måste man därför analysera vilka för- kunskaper som har verklig relevans för studier och undervisning inom varje enskild utbildningslinje eller varje enskilt ämnesområde.

Det bör vidare ankomma på antagningsmyndigheten att undersöka om i huvudsak motsvarande kunskaper kan förvärvas på annat sätt än genom studier i gymnasieskolan, exempelvis genom folkhögskole- studier eller yrkesverksamhet. Förkunskapskraven bör alltså, enligt ut- redningen, anges genom en beskrivning av kraven, relaterad exempel- vis till vissa huvudmoment i gymnasieskolans lärokurs i ämnet.

Utredningen anser vidare att det alltid måste finnas en »normalväg» genom gymnasieskolan till varje linje inom den högre utbildningen. Inbördes oförenliga krav, dvs. krav på förkunskaper från två eller flera linjer i gymnasieskolan får således inte förekomma. Det är också ange- läget, framhåller utredningen, att förkunskapskraven ansluter, där så är möjligt, till mer än en lärokurs i gymnasieskolan.

Vad beträffar kvalitetskravet föreskrivs i nu gällande bestämmelser, att den studerande, för att uppfylla de särskilda kraven på förkunska- per, skall ha lägst betyget 2 i vart och ett av de föreskrivna ämnena. Utredningen är principiellt tveksam mot betygsgränser av detta slag i ett relativt betygssystem men finner det —- i första hand med hän— syn till den till, nya grupper vidgade allmänna behörigheten — motive- rat att föreslå att betyget 2 skall vara lägsta gräns för behörighet i en- skilt ämne även i fortsättningen. Detta krav skall gälla vare sig betyget avser två— eller treårig linje. Utredningen har även diskuterat möjlig- heten att ha differentierade betygskrav i förkunskapsämnena men av- visar ett sådant system.

Utredningen har vidare lagt fram konkreta förslag till förkun- skapskrav för vissa utbildningsvägar. Dessa förslag grundar sig på synpunkter som inkommit från berörda utbildnings- nämnder.

För medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt för lant- brukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan fann utred- ningen, att utbildningsnämndernas förslag icke uppvisade större olik- heter än att de kunde ligga till grund för gemensamma förkunskaps- krav. För st-udier vid teknisk fakultet fann utredningen däremot, att förkunskapskraven fick differentieras med hänsyn till studiekraven på de olika sektionerna.

Utredningens förslag utgör de minimikrav på förkunskaper i berör- da ämnen, som enligt utredningens bedömande skall uppställas för att den studerande skall kunna tillgodogöra sig den sökta utbildningen. Kraven, som uttrycks i fordringar enligt dels gymnasiets läroplan (1965), dels fackskolans läroplan (1965) framgår av följande samman- ställningar.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1972: 84 ' 32

Förslag till förkunskapskrav för studier vid medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt vid lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan.

Ämne Gymnasiet Fackskolan

matematik åk 1—2 Na/Te eller åk 1——2 Te åk 1—3 Sh/Ek fysik åk 1—3 Na/Te åk l—2 Te kemi åk 1—3 Na eller åk 1 TeK åk 1—2 Te biologi åk 2—3 Na åk 1—2 So

Förslag till förkunskapskrav för studier vid teknisk fakultet.

Sektion (linje) Arkitektur Övriga Ämne gymnasiet fackskolan gymnasiet fackskolan matematik åk l—-3 åk 1—2 åk 1—3 —— Sh Ek Te Na Tc fysik | naturkunskap åk l—-—2 åk 1—3 åk 1—2 åk 1—2 So Na Na Te- Te1 kemi | Sh Ej krav åk .1—3 åk 1—2 Na TeK

(åk 1—2 Tc)

¹ Endast vid helt genomgången fackskola på teknisk linje (slutbetyg).

Förkortningar Ek ekonomisk linje Te teknisk linje Na. naturvetenskaplig linje TeK teknisk linje, kemiteknisk gren Sh samhällsvetenskaplig linje åk årskurs So social linje

Enligt nu gällande villkor för tillträde till medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt till lantbrukshögskolan, skogshögsko- lan och veterinärhögskolan är det endast gymnasieskolans treåriga na- turvetenskapliga linje, som inom sin ram medger att samtliga förkun— skapskrav uppfylls. Den punkt där utredningens förslag mest avviker från nu gällande villkor, är de föreslagna kraven i matematik, där tre årskurser enligt samhällsvetenskaplig eller ekonomisk linje eller två års- kurser enligt naturvetenskaplig eller teknisk linje bedöms vara till fyllest.

Enligt nu gällande bestämmelser för tillträde till samtliga utbildnings- linjer vid teknisk fakultet uppfylls alla behörighetskrav på gymnasie- skolans naturvetcnskapliga eller fyraåriga tekniska linje. Utredningen föreslår en differentiering av förkunskapskraven för tillträde till stu- dier vid teknisk fakultet. Förkunskapskraven till arkitekturlinjen an- sluts till fordringarna för treårig samhällsvetenskaplig eller ekonomisk linje. Utredningen framhåller, att förslaget tillgodoser en önskan från berörda utbildningsnämnder att tillföra arkitekturlinjen fler samhälls-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1972: 84 33

vetenskapligt inriktade studerande. För övriga utbildningslinjer vid tek- nisk fakultet föreslår alltså utredningen gemensamma förkunskapskrav.

Beträffande förkunskapskrav för studier vid juridisk och teologisk fakultet bör det enligt utredningen ankomma på vederbörande myn- dighet, dvs. UKÄ, att ta slutlig ställning till erforderliga förkunskaps- krav. Efter genomgång av berörda utbildningsnämnders förslag har utredningen emellertid funnit att de minimikunskaper som erfordras för att den studerande skall kunna följa undervisningen vid juridisk fakultet borde inskränka sig till i huvudsak kunskaper i svenska, näm- ligen ämnesdelen svenska språket i tal och skrift motsvarande fordring- arna för gymnasiets årskurs 3 eller fullständig lärokurs i svenska (årskurs 1—2) enligt fackskolans läroplan. För studier vid teologisk fakultet be— dömer utredningen att förkunskaper i religionskunskap, filosofi, psyko- logi och svenska är de mest angelägna.

Utredningen tar även upp frågan om 0 r d nin g e 11 f ö r f a s t - ställande av förkunskapskrav. F.n. fastställs förkun- skapskraven av Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t be— stämmer. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå ändring av nuvarande fördelning mellan Kungl. Maj:t och myndigheter. För till- träde till de fria fakulteterna (juridisk, teologisk och filosofisk fakultet) anser utredningen att fastställandet av förkunskapskraven liksom nu bör ankomma på UKÄ. 1 övrigt bör alltså förkunskapskraven, enligt utredningens uppfattning, bestämmas av Kungl. Maj:t eller den myn— dighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Beträffande utbildningsvägar utan— för universitetssektorn föreslår utredningen, att förkunskapskraven skall fastställas av vederbörande tillsynsmyndighet, för att säkerställa en sam- ordning av kompetensfrågornas handläggning.

I sin reservation mot utredningens förslag föreslår ledamoten Wall— mark, att de särskilda förkunskapskraven utformas så att de dels är gångbara för en hel sektor eller mer av den högre utbildningen, dels underlättar verksamheten i yrkeslivet.

3.4 Urval bland behöriga sökande

3.4.1 Några effekter av det nuvarande urvalssystemet

Frågan om urval bland behöriga sökande gäller bara sådan utbild- ning där antalet utbildningsplatser är begränsat och det förekommer ett större antal sökande än det finns tillgängliga platser. Utredningen framhåller att om man ser urvalsproblemet i stort, kan man betrakta behörighetsreglerna som det första steget i urvalsproceduren. Genom dern bestäms den möjliga sammansättningen av sökandegrupperna. Det egentliga urvalet, grundat på t. ex. meritvärdering och konkurrens bland de sökande, blir då det andra steget. Som ett tredje steg kan man bc- trakta det urval som sker inom den högre utbildningen i form av stu-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1972: 84 34

dieavbrott. Detta steg har i vårt land knappast använts som ett medvetet och sanktionerat urvalsinstrument.

Det förekommer också andra metoder än det formella urvalsförfa- randet för urval eller rättare styrning av utbildningsvalet. Ett sådant instrument är studie— och yrkesorienteringen.

De avsiktligt använda urvalsinstrumenten kan ha konsekvenser som inte är önskvärda. De oavsiktliga urvalseffekterna i samhället är be- tydelsefulla i sammanhanget. Sociala och ekonomiska förhållanden fun- gerar som informella urvals- och styrinstrument. Spärrar och urvals- instrument av de slag som används vid det formella urvalet kan för- stärka eller försvaga de oavsiktliga urvalseffekterna. Det totala resul- tatet av nuvarande formella och informella urvalsprocesser är bl. a. att lägre socialgrupper är underrepresenterade inom högre utbildning i allmänhet och inom viss spärrad utbildning i synnerhet.

Till vissa spärrade utbildningslinjer rekryteras i stor utsträckning grupper som har betydligt högre betyg än antagna till högre utbildning i allmänhet. Utredningen ifrågasätter om utbildningsväsendet i sin hel- het är betjänt av en sådan uppdelning av utbildningslinjerna. Genom det nuvarande utbildningssystemet sker en sträng gallring till vissa ut- bildningsvägar och yrkesområden som inte beror på att det av utbild- nings— eller arbetsmarknadspolitiska skäl skulle vara nödvändigt att sov- ra särskilt noga bland dessa sökande. En annan sak är att dessa hårt spärrade utbildningslinjer efter hand har anpassat sig till ett positivt gallrat elevmaterial. '

Det nuvarande urvalssystemet inverkar även på den underliggande skolutbildningen. Skolbetygens roll som urvalsinstrument får effekter på skolarbetet i form av en stark uppvärdering av betygens värde och betydelse.

Bakomliggande faktorer är bl. a. dragningskraften hos de spärrade utbildningsvägarna, som bl. a. torde bero på arbetsmarknaden och löne— läget inom de yrken som de spärrade utbildningslinjerna leder till och på den allmänna värderingen av vissa yrken.

Utredningen sammanfattar vissa grunddrag i och effekter av det nu- varande urvalssystemet på följande sätt. .

1. Urvalet sker efter fasta normer (skolbetyg). Den enskilde sökan- de kan efter hand relativt väl beräkna sina möjligheter att vinna in- träde vid önskad utbildning. Grunden för intagning är som regel klar och entydig.

2. Vid urvalet gynnas den receptiva studiebegåvningen, vilken särskilt väl kommer till sin rätt i skolan och därför ger goda skolbetyg. Ut- rymmet för speciella intressefaktorcr, motivation etc., utöver vad b'c- tygen ger uttryck åt, är litet, särskilt i det provisoriska urvalssystem som regelfästs i behörighetskungörelsen (se även punkt 5 nedan).

3. Den sociala bakgrunden slår ofta igenom i skolan på så sätt att den inverkar på studieresultat och därmed betyg. Eftersom urvalet till högre utbildning görs efter betyg, uppkommer en tendens att elever

• Sida 35
•  Original

Prop. 1972: 84 35

från lägre socialgrupp, i ett system med urval baserat på enbart betyg, kommer i ett sämre läge än de övriga.

4. Urval efter skolbetyg, dvs. prestationerna i skolan, tenderar att ge ogynnsamma verkningar i skolan i form av en förskjutning av må- let för skolarbetet mot betygsresultaten. Vissa utslag av stress i skol- arbetet kan också hänföras till betygens avgörande roll.

5. Urvalssystemet är, med vissa undantag, ensidigt baserat på skolbe- tyg. Den enskildes val träffas som regel på grundval av en alltför be- gränsad personlig erfarenhet av arbetslivet. Betygsnivån spelar troligen en väsentlig roll för den enskildes val av utbildning.

6. Slutbetyget från skolan kan begränsa den enskildes framtida val- möjligheter i fråga om utbildning, eftersom urvalet i allmänhet Sker efter medelvärdet av de olika ämnesbetygen. Urvalet baseras på en prestation den sökande gjort under en begränsad tid i ungdomsåren. En god studiemotivation under denna tid och andra gynnsamma förut- sättningar krävs för att betyget skall bli tillräckligt högt. Bl. a. hem— miljön och den sociala bakgrunden är härvid av betydelse.

7. En tilltagande konkurrens (allt fler sökande till ett visst antal plat- ser) medför, att urvalet i gränszonen mellan antagna-icke antagna mås- te göras efter _ från praktisk synpunkt och i prognoshänseende —— betydelselösa betygsskillnader. Samtidigt har nivån på de medelbetyg som krävs för antagning pressats upp.

3.4.2 Ett nytt urvalssystem

På grundval av sin analys av det nuvarande utbildningssystemet har utredningen funnit att en f l e r dim e n si o n e ll lösning är den mest framkomliga vägen till ett nytt urvalssystem. Sådana frågor som den högre utbildningens förutsättningar och hänsyn till sociala fakto- rer, t. ex. urvalsinstrumentens oavsiktliga biverkningar, måste enligt utredningens mening beaktas, då ett nytt urvalssystem konstrueras. Urvalsfrågorna kan därför inte betraktas som ett uteslutande tekniskt problem.

Utredningen har visat att det är lättare att förutsäga studieframgång för grupper av studerande än för enskilda. Om man gör urvalet med hänsyn till en sådan kollektiv studieprognos får man studerandegrup- per som snabbt strömmar igenom utbildningsväsendet samt har goda studieresultat och få studieavbrott. Utredningen framhåller att en kol— lektiv tillämpning av prognosurvalet är berättigad om begränsningen i tillträdet till vissa linjer är grundad på en begränsning av resurserna. Dessa kan då utnyttjas med högsta möjliga effektivitet. Å andra sidan kan urvalet härigenom vidmakthålla oberättigade klyftor i utbildnings- väsende och samhälle i form av skilda värderingar av olika utbild- ningslinjer och yrken. Utredningen understryker därför vikten av att den spärrade sektorn görs så liten som möjligt och att spärren, för att kunna motivera ett prognosurval, måste vara föranledd av begränsning i utbildningsresurserna.

Utredningen accepterar vidare ett kollektivt prognosurval- endast un-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1972: 84 36

der. förutsättning dels att urvalet sker i kombination med fördelnings- urval (kvotering), så att urval sker inom varje sökandegrupp för sig, dels att urvalet sker på ett underlag som inte är så ensidigt sammansatt som f. n. då betygen vanligen utgör det enda urvalsinstr-umentet. Utred- ningen konstaterar att det t. v. finns mycket begränsade möjligheter att göra urval med hänsyn till förväntad yrkesframgång.

Ledamoten Wallmark har i sitt tidigare nämnda särskilda yttrande framhållit att utredningens förslag synes bygga på ett slags kompensa— tionstänkande, som i sina konsekvenser leder till en bestraffning av de elever som, bl. a. genom ett aktivt stöd i hemmet, uppnått goda studie— resultat. Alla sökande bör bedömas lika vid antagningstillfället med hänsyn till deras då redovisade studieförutsättnin gar.

Utredningen har främst övervägt följande instrument för urval med hänsyn till studieprognos: skolbetyg, urvalsprov, lärarskattning av stu- dielämplighet samt test av olika slag avseende anlag, intressen, attity— der m. rn. Av dessa instrument har utredningen funnit lärarskattningen mindre lämplig. Anlagstest etc. är vidare knappast användbar som urvalsinstrument vid prognosurval utan ett omfattande forsknings- och konstruktionsarbete. De urvalsinstrument som utredningen anser t.v. bör kunna komma i fråga är skolbetyg och ett test som avses mäta förutsättningar för fortsatt utbildning (studielämplighetsprov). Vid me- ritvärderingen bör erfarenhet från arbetslivet tillgodoräknas som ett komplement till betyg och studielämplighetsprov.

Förslaget att använda betyg som urvalsinstrument grundar ut- redningen bl. a. på att det i direktiven ges anvisningar om att urvalet bland behöriga sökande bör grundas på skolbetyget. Urval på grund— val av betyg ger möjlighet för den enskilde att genom egna prestationer påverka sitt meritvärderingsunderlag, vilket utredningen anser vara en viktig princip. Betyget har vidare i en rad undersökningar visat sig vara det bästa enskilda prognosinstrumentet, något som torde bero bl. a. på att betygen rymmer ett samlat mått av flera lärares iakttagelser och bedömning av de enskilda eleverna under lång tid.

Utredningen har kommit fram till att urvalspoängen bör beräknas på ett medelbetyg, där alla ämnen ingår med lika vikt, samt att s.k. behörighetskompletterande betyg inte skall inräknas vid medelbetygs- beräkningen. Dessutom föreslås vissa särbestämmelser för betyg i fri- villiga ämnet samt i ämnet gymnastik. I framtiden kan förändringar inträffa i bctygssystemets utformning och betygsättningens omfattning som kan komma att påverka Skolbetygens användning som urvalsin— strument. I så fall krävs en fortlöpande anpassning av urvalssystemet till dessa nya förutsättningar. En omständighet som särskilt måste be- aktas vid användning av betyg som urvalsinstrument är återverkningar- na på skolan.

Förslaget att använda s t u d i e l ä m pl i g h e t s p r 0 v som urvals-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1972: 84 37

instrument grundar utredningen på huvudsakligen tre faktorer, näm- ligen avsaknaden av skolbetyg lämpliga för urval hos vissa grupper som enligt utredningens förslag skall få behörighet, vidare konkurrensför— hållandena vid urvalet till spärrad utbildning samt slutligen de oför— månliga återverkningar i gymnasieskolan som sammanhänger med des- sa förhållanden. Utredningen konstaterar att systemet för urval till högre utbildning utsatts för hårda påfrestningar. Det har t. ex. i flera fall uppstått en anhopning av sökande vid den nedre betygsgräns som krävs för antagning. Ett kompletterande urvalsinstrument är därför i hög grad önskvärt.

Arbetet med konstruktionen av studielämplighetsprovet har försig- gått sedan 1968. Avsikten med provet var från början att det skulle tjäna olika syften: behörighetsprövning, urval bland behöriga sökande utan gymnasial skolutbildning samt, om så visade sig möjligt, urval bland behöriga sökande från gymnasiet och fackskolan. Utredningen har utfört förberedande försök med studielämplighetsprovet som kom— pletterande urvalsinstrument för att senare ett huvudförsök skall kunna sättas igång. Genom dessa försök kan man räkna med att få metoder för att använda studielämplighetsprovet som ett rangordnande instru- ment tillsammans med Skolbetygen. Provet kommer vidare att ge ett instrument för urval där betyg saknas.

Förslaget att a r b e t s 1 i v s e r f a r e 11 h et skall kunna tillgodoräk- nas som merit vid urvalet motiverar utredningen med att det krävs ett komplement till betyg och studielämplighetsprov, eftersom urvalspro- cessen annars styrs dels av prestationer under en begränsad tid (två eller tre ungdomsår i gymnasieskolan), dels av en punktbestämning av den sökandes prestationer genom test.

Man måste. räkna med att en del av eleverna under skoltiden upplever en mindre tillfredsställande motivation i skolarbetet än vad kamraterna gör. Ett aktivt engagemang i sammanhang som inte har direkt anknyt- ning till studierna eller osäkerhet om den framtida yrkesinriktningen kan t.ex. förväntas påverka elevernas studiemotivation och därmed deras möjligheter att få höga betyg. De som vid mognare ålder får in— tresse för fortsatta studier har nu små möjligheter att få inträde till en spärrad, attraktiv utbildning om de inte har ett högt betyg från skolan. Utredningen erinrar också om den sociala bakgrundens betydelse för framgång i studierna. Elever från lägre socialgrupper kommer under studierna inte till sin rätt på samma sätt som lika begåvade elever från mer studiemässigt gynnade hem.

Utredningen framhåller vidare att praktisk erfarenhet före den teo- retiska utbildningcn kan underlätta för de studerande att sätta in de teoretiska kunskaperna i ett större sammanhang. Eftersom många ung- domar gör sitt definitiva yrkesval först efter Zl-årsåldern skulle yrkes- erfarenhet också kunna vara av värde i den mån den kan ge individen

• Sida 38
•  Original

Prop. 1972: 84 38

ett bättre underlag för studie- och yrkesvalet. Studerande som är mer bestämda i sitt yrkesval är ofta mer framgångsrika i studier som är inriktade på yrkesverksamhet än sina mer osäkra kamrater.

F.n. går de studerande direkt till universitet och högskolor från gymnasiet. Efter studiernas slut går de ut i arbetsliv och arbetsmiljöer utan tidigare erfarenhet av förhållandena på en arbetsplats utanför skolan. Det är angeläget att åtminstone en del av dem som går till hög- re utbildning skaffar sig egen kännedom om arbetsmiljön för dem som de i senare verksamhet kan komma att bli arbetsledare för. Även för framtida deltagande i organisationsliv och allmänt medborgerlig verk- samhet måste praktisk erfarenhet vara värdefull.

Utredningen föreslår att den praktiska erfarenheten skall ha för- värvats under minst tolv månaders anställning för att få tillgodoräknas. Särskilt kvalificerad yrkesverksamhet bör ge ett kvalitetstillägg.

Utredningen lägger inte fram något fullständigt förslag till värdering av de sökandes meriter. Beträffande studielämplighetsprovet menar ut- redningen att man måste avvakta utprövning av och försöksverksam- het med det prov som konstrueras på utredningens initiativ. Även när det gäller tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet har utredningen före- slagit viss försöksverksamhet. Resultat av denna måste avvaktas, innan man kan ta slutlig ställning till hur yrkesverksamhet skall meritvärderas i urvalssammanhang.

Ledamöterna Berg, Mundebo och Wallmark har reserverat sig mot utredningens förslag att inom den grupp som är behörig genom gym- nasieskolutbildning ge särskild meritpoäng åt sökande med minst ett års arbetslivserfarenhet. De framhåller, att ett genomförande av detta förslag innebär en höjning av lägsta meritpoäng för sökande som antas uteslutande på grundval av gymnasieskolbetyget, utan att utbildningen ifråga tillförs någon egentlig ny kategori av studerande.

Beträffande fördelningen mellan olika grupper av sökande som skulle bli behöriga enligt utredningens förslag fram- håller utredningen att det är ett rättvisekrav att den spärrade utbild- ningen öppnas för nya grupper. Detta är vidare motiverat av nödvändig- heten att på längre sikt erhålla en bättre differentierad och vad tidigare erfarenheter beträffar rikare schatterad yrkeskår inom de områden som haft och alltjämt har en alltför ensidig sammansättning med hänsyn till rekrytering, utbildning och de utbildades allmänna erfarenhetsbak- grund. På alla områden ställs ökade krav på yrkesutövarens förståelse för och inlevelse i arbetsplatsens totala problematik och övriga anställ- das berättigade krav på medinflytande på arbetsplatsen.

Utredningen framhåller att behörigheten inte är graderad. Varje be- hörighetskategori har lika stor rätt till utbildningsplatser i spärrad ut- bildning som varje annan. Urvalssystemet måste utformas så att samt- liga grupper får sin behörighet så långt möjligt rättvist uppskattad och

• Sida 39
•  Original

Prop. 1972: 84 39

bedömd. Denna princip anser utredningen viktig, även om den kan få begränsad praktisk betydelse på grund av ringa efterfrågan på vissa slag av spärrad utbildning från en del grupper av behöriga.

En teknisk form för principen om de olika gruppernas lika rätt är s.k. proportionell kvotering, dvs. en fördelning mellan grupperna av antalet tillgängliga platser efter de olika sökandegrupper- nas storlek, varefter det egentliga urvalet sker genom rangordning inom varje grupp. Meriterna jämförs inte över gruppgränserna och längre utbildning hos en grupp sökande slår därför inte ut den kortare utbild- ningen hos en annan grupp. På grundval av det föreslagna behörighets- systemet kan proportionell kvotering bidra till en helhetssyn på gym- nasieskolan och en likvärdighet mellan olika linjer, även om de faktiska skillnaderna är så stora att behörighets- och urvalsregler inte kan för- väntas utjämna dem med en gång. För en proportionell kvotering talar också att den är väl utprövad och ligger nära till hands både som tek- nisk fördelningsmetod och praktiskt och utbildningspolitiskt grundad princip vid konstruktion av ett nytt urvalssystem.

Ett annat alternativ är en fördelning mellan grupperna efter deras kollektiva studieprognos. En sådan kan motiveras med kvalitetsbegrep- pet. Ju bättre studieprognos en grupp har, desto större andel av platserna skulle den få. En metod att lösa detta tekniskt kan baseras på använd- ningen av studielämplighetsprov (S P-k v 0 t e r i n g). Grupperna jäm— förs beträffande resultatet på provet. Med hänsyn till detta bestäms varje grupps andel. Urvalet inom varje grupp kan göras på olika sätt, t. ex. efter medelbetyg.

Utredningen framhåller att man inte utan vidare kan bortse från risken att de som deltar i studielämplighetsprovet och som just avslutat en lång sammanhängande skolgång otillbörligt gynnas, därför att skol- studierna innebär en viss träning inför provet. Detta kan endast belysas genom försök. Vidare skulle fördelningen mellan olika grupper kunna bli så sned att behörighetsreglerna i viss män skulle kunna sättas ur spel genom urvalsreglerna. Utredningen anser att man inte nu kan bedöma förutsättningarna för en övergång från proportionell kvotering till SP- kvotering. Studielämplighetsprovet måste först utprövas och det måste finnas en organisation för provets användning.

Utredningen föreslår således beträffande fördelningen av studerande- platserna, att proportionell kvotering t. v. skall tillämpas. När man fått tillräcklig erfarenhet av studielämplighetsprovet bör man utan dröjsmål ta tipp frågan om SP-kvotering till prövning.

Ledamoten Wallmark föreslår i sin reservation att man, för att åstad- komma en likvärdig behandling av alla sökande, skall tillämpa SP- kvotering i stället för proportionell kvotering.

Beträffande frågan om hur de nya behörighetsreglerna och ett nytt urvalssystem med bl. a. kvotering påverkar v a l e n e f t e r g run d -

• Sida 40
•  Original

Prop. 1972: 84 40

skolan till olika linjer i gymnasieskolan erinrar utredningen om att dessa linjer dimensioneras genom statsmakternas beslut. En ökad ut- jämning i rekryteringshänseende kan väntas framför allt mellan linjer som motsvarar gymnasiet och fackskolan. En del spekulationsval av t. ex. tvååriga yrkesinriktade linjer i stället för treåriga linjer kan natur- ligtvis inte undvikas, men flera skäl talar för att omfattningen inte blir så stor. För det första blir vägen till vissa slag av spärrad utbildning besvärligare via en tvåårig linje än den mer direkta via en treårig linje, där allmän och särskild behörighet kan förvärvas i en sammanhängande utbildning. För det andra torde grundskolelever med intresse för studier med teoretiskt innehåll inte i första hand välja den praktiska utbild- ningen på en tvåårig yrkesinriktad linje. Vidare kan man räkna med en icke ringa trögrörlighet i värderingar av olika slags utbildning. Utred- ningen anser dock att utvecklingen måste följas med uppmärksamhet.

På grundval av olika betygssystem och andra skillnader mellan olika behörighetskategorier föreslår utredningen en i n d e 1 n in g i g r u p - per av sökande som underlag för den proportionella kvoteringen. Gruppindelningen skall vara densamma för alla sektorer av den högre utbildningen. Om antalet platser i en grupp blir särskilt lågt bör sär- skilda åtgärder kunna vidtas. Förslaget innebär en uppdelning av sökan- de i fyra huvudgrupper samt en fri kvot. Tre av huvudgrupperna före- slås indelade i vardera två undergrupper, beroende på om de sökande har arbetslivserfarenhet eller inte. Meritvärderingsunderlaget varierar mellan grupperna enligt följande uppställning.

!( var grupper

l a. Sökande med utbildning på tre- årig eller fyraårig linje i gymnasie- skolan (motsvarande). 1 b. Sökande med utbildning på tre- årig eller fyraårig linje i gymnasie- skolan (motsvarande) samt minst ett års anställning. 2 a. Sökande med utbildning på två- årig ekonomisk, social eller teknisk linje i gymnasieskolan (motsvarande). 2 b. Sökande med utbildning på två- årig ekonomisk, social eller teknisk linje i gymnasieskolan (motsvarande) samt minst ett års anställning. 3 a. Sökande med utbildning på två- årig yrkesinriktad linje i gymnasie- skolan eller motsvarande specialkurs. 3 b. Sökande med utbildning på två— årig yrkesinriktad linje i gymnasie- skolan eller motsvarande specialkurs samt minst ett års anställning.

4. Sökande med minst tvåårig gym— nasial utbildning av annat slag än i grupperna 1—3.

5. Fri kvot. Övriga behöriga sökan- de.

Underlag för meritvärdering Skolbetyg. Studielämplighetsprov.

Skolbetyg. Studielämplighetsprov. Arbetslivserfarenhet.

Skolbetyg. Studielämplighetsprov.

Skolbetyg. Studielämplighetsprov. Arbetslivserfarenhet.

Skolbetyg. Studielämplighetsprov.

Skolbetyg. Studielämplighetsprov. Arbetslivserfarenhet.

Studielämplighetsprov.

"[ stort sett samma meritvärdering som för andra grupper men obunden av fasta regler.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1972: 84 41

Utredningens motivering för att låta sökande med arbetslivserfaren- het i huvudgrupperna 1—3 utgöra särskilda undergrupper (b) i stället för att göra arbetslivserfarenhet till en tilläggsmerit i huvudgrupperna är att det bör vara möjligt att gå direkt från den behörighetsgivande utbildningen till högre studier.

Till den fria kvo t e n förs bl. a. sökande som vunnit behörighet genom ålder och yrkesverksamhet eller utbildning jämförbar med gym- nasial utbildning (t. ex. intern utbildning, facklig utbildning) men också sökande med utländsk utbildning. Vidare föreslås att till den fria kvo- ten skall hänföras vissa personer som placerats i någon av huvudgrup- perna men inte antagits där. Det kan gälla enskilda sökande som miss- gynnats av kvoteringsförfarandet eller som har särskilda meriter till vilka hänsyn inte kan tas vid meritvärdering inom den ursprungliga kvoten men vilka enligt antagningsmyndighetens bedömning ändå bör tillgodoräknas. Det kan också gälla exempelvis sökande från mycket små sökandegrupper som vid en proportionell kvotering inte tilldelats någon studerandeplats.

Även sådana sökande som inplaceras direkt i den fria kvoten bör undergå studielämplighetsprov. Undantag bör dock göras för dem som genom studier vid universitet eller i decentraliserade universitetsstudier meriterat sig för fortsatta studier. Eftersom det knappast är möjligt att föreskriva normer för meritvärdering inom den fria kvoten med till- lämpning på hela den högre utbildningen, bör det ankomma på resp. antagnings— och tillsynsmyndighet att, i mån av behov, utarbeta sådana riktlinjer.

Utredningen föreslår beträffande den fria kvotens storlek att denna bör bestämmas av tillsynsmyndigheten som en visg andel av antalet till- gängliga studerandeplatser. Andelen bör bestämmas med hänsyn till be- hovetatt bereda plats i önskad utbildning åt de grupper och enskilda sökande som ingår i den fria kvoten. En lämplig allmän riktpunkt. som vid behov kan justeras uppåt eller nedåt, kan vara att högst 15 % av platserna avsätts till den fria kvoten.

3.5 Utländska studerande — behörighet och urval

Beträffande utländska studerandes tillträde till högre utbildning i Sverige gör utredningen skillnad mellan två kategorier studerande, näm- ligen invandrare och s.k. gäststuderande. Utredningen begränsar sina förslag till kompetensfrågorna och tar således inte ställning till hur av- gränsningen mellan dessa två grupper skall göras. Inte heller tar man ståndpunkt i frågan om det studiesociala stödet.

Utredningen föreslår att invandrare — i enlighet med gällande inter— nationella konventioner — i princip skall vara jämställda med svenska utbildningssökande. Som villkor för allmän behörighet skall för dem

• Sida 42
•  Original

Prop. 1972: 84 42

således gälla minst tvåårig gymnasial utbildning (motsvarande) eller — försöksvis — minst 25 års ålder och fem års yrkesverksamhet. Svensk- språkiga studerande som är medborgare i andra länder bör, vad avser de allmänna behörighetsvillkoren, jämställas med invandrare.

Andra gäststuderande än svenskspråkiga bör bedömas efter sitt hem- lands behörighetsregler. Den som är behörig till högre studier i sitt hemland bör vara behörig även i Sverige. Under alla omständigheter bör detta gälla nordiska sökande.

Utredningen finner vidare att kunskaper i svenska och engelska skall vara villkor för allmän behörighet för samtliga utländska sökande till grundutbildning. I svenska bör kunskapsnivån motsvara minst Svenska 3. Vid vissa utbildningslinjer skall högre krav på kunskaper i svenska kunna uppställas. De får då karaktären av särskilt förkunskapskrav.

Utredningen anser också att kunskaper i svenska förvärvade på annat sätt skall kunna godtas och att kravet på kunskaper i svenska inte bör gälla medborgare i nordiskt land. I engelska språket bör man ställa samma krav på utländska som på svenska sökande för allmän behörig- het.

Vid urval bland behöriga sökande skall sökande med utländsk utbild- ning bedömas inom den fria kvoten och därvid inte särbehandlas i för- hållande till svenska sökande. För gäststuderande skulle ett visst maxi- miantal platser inom den fria kvoten kunna bestämmas för varje an- tagning och utbildningslinje av Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. På samma sätt bör Kungl. Maj:t kunna avdela platser i spärrad utbildning för sådana gäststuderande för vilka Sverige påtagit sig ett särskilt utbildningsansvar.

Slutligen föreslär utredningen att utländska sökande bör kunna be- viljas dispens från gällande behörighetsvillkor i samma ordning som svenska sökande.

3.6 Förslagens räckvidd och genomförande

3.6.1 Räckvidden av utredningens förslag

Enligt direktiven skall utredningens uppdrag avse statligt reglerad utbildning. Vidare avser uppdraget högre utbildning, dvs. sådan utbild- ning där det allmänna behörighetsvillkoret är högre utbildning än grundskola.

"Utredningen konstaterar att den högre utbildningen grovt kan indelas i två grupper. Den ena gruppen utgörs av utbildning vid samhällets särskilda utbildningsorgan där utbildningen vanligen inte är organisa- toriskt direkt samordnad med den fortsatta yrkesverksamheten. Denna typ av utbildning är den kvantitativt helt övervägande.

Den andra gruppen representeras av den utbildning som statliga myn-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1972: 84 43

digheter anordnar för egna behov av utbildad personal. Inom denna grupp skiljer utredningen mellan externt och internt rekryterad utbild- ning och finner att endast den externt rekryterade inomverksutbildning- en bör omfattas av utredningens förslag.

Utredningens förslag har i viss mån karaktären av rambestämmelser, inom vilka resp. myndighet har att bestämma i vissa frågor. Trots detta anser utredningen att ytterligare modifieringar i vissa fall kan visa sig befogade. Framför allt är detta aktuellt vid de utbildningsvägar som redan i dag använder olika slag av test och urvalsprov vid antagningen. Vidare kan mycket låga studerandetal vid vissa utbildningsvägar moti- vera att kvoteringsbestämmelserna sätts ur spel. Båda dessa förhållan— den torde bl. a. gälla huvuddelen av den externt rekryterade inomverks- utbildningen.

3.6.2 Tidpunkt för genomförande När det gällt att välja en tidpunkt, när ett nytt kompetenssystem bör genomföras har utredningen bl. a. tagit hänsyn till följande förhållanden. l. Hänsyn till de grupper som redan valt studieväg genom gymnasie- skolan och inte bör ställas inför förändrade kompetensregler, när de skall välja högre utbildning.

2. Behovet av att övergången till ett nytt kompetenssystem blir mjuk, för att inte den högre utbildningens organ skall ställas inför alltför hårda påfrestningar.

3. Behovet av erforderlig tid för förberedelser för ett nytt antagnings- system.

4. Behovet att ge nya behörighetsgrupper erforderlig information, t. ex. inför valet av studieväg inom gymnasieskolan. Emellertid menar utredningen att införandet av gymnasieskolan bör väga tyngre vid valet av tidpunkt för genomförandet än de administra- tiva och andra problem som kan uppstå vid ett tidigt genomförande. Ingen elevårgång bör enligt utredningens uppfattning lämna gymnasie- skolan utan att ha allmän behörighet till högre utbildning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att det nya kompetenssystemet skall gälla fr. o. m. antagningen av studerande inför höstterminen 1973. Förutsätt- ningen för att denna tidpunkt skall gälla är, att beslut på grundval av utredningens förslag fattas under 1971. För de utbildningsvägar som utredningen föreslår flyttade till den högre utbildningen bör de nya kompetensreglerna dock inte gälla förrän vid intagningen av studerande inför höstterminen 1975. Deltagare i försöksverksamheten med vidgad behörighet till högre utbildning bör snarast möjligt få rätt att, utan dis- pensförfarande, få fortsätta sina studier till fullständig examen. Vidare bör villkoren för dispens —— likaledes med omedelbar verkan — justeras i överensstämmelse med utredningens förslag till allmänna behörighets- villkor.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1972: 84 44

3.7 Antagningens organisation och genomförande

Antagningen av studerande till spärrad utbildning förutsätter en or- ganisation som kan vara —— och f.n. också är —— utformad på olika sätt. I andra delen av sitt huvudbetänkande lägger utredningen fram vissa synpunkter och förslag rörande antagningens organisation med utgångspunkt i förslaget till nya behörighets- och urvalsregler. Som underlag för dessa synpunkter och förslag ligger en studie av i bruk varande antagningssystem såväl inom det eftergymnasiala området som inom grundskolans kompetensområde. Det mest omfattande av dessa är det s.k. CA-systemet, dvs. den centrala antagningen till spärrad ut— bildning inom universitets— och högskolområdet.

Det huvudkrav som utredningen vill ställa på organisationen av an- tagningen till eftergymnasial utbildning är att denna skall vara så ut— formad och administrerad att syftet med meritvärderings- och urvals- reglerna uppfylls. Man menar vidare att de antagningsorganisatoriska aspekterna måste underordnas de principiella ställningstaganden som lett till behörighets- och urvalssystemets konstruktion.

Vidare bör antagningens organisation tillvarata såväl de sökandes som antagningsmyndighetens och de mottagande läroanstalternas in- tressen. Bl. a. är det viktigt att tillgodose den enskilde sökandens be- rättigade krav på rättssäkerhet och säkerheten i antagningen, rätt att välja olika utbildningsalternativ och möjlighet att överblicka sin an- tagningssituation.

Med utgångspunkt i dessa krav och på grundval av ovan nämnda studie av de olika antagningssystemen har utredningen funnit att möj— ligheterna att tillgodose det av utredningen formulerade huvudsyftet med antagningen är störst i ett centralt antagningssystem, där besluts- underlaget framställs med hjälp av ADB. Utredningen vill emellertid inte föreslå att all antagning inom den högre utbildningen ovillkorligen skall organiseras på detta sätt. Det kan tvärtom finnas goda skäl för att vissa utbildningsvägar inom den högre utbildningen fortfarande har decentraliserad antagning eller att vissa utbildningsvägar, som nu ingår i den centrala antagningen, decentraliseras. Man kan vidare tänka sig att det inom den högre utbildningen bör finnas mer än ett centralt antagningssystem. En allmän princip bör dock vara att försöka skapa så omfattande antagningssystem att användningen av ADB är möjlig och kostnadsmässigt motiverad. Utredningen har emellertid inte funnit möjlighet att, inom ramen för sitt utredningsarbete, lägga fram mera definitiva förslag till antagningsorganisation m.m. utan föreslår att en expertgrupp snarast tillsätts med uppgift att utreda de tekniska frå- gorna i den framtida organisationen av antagning till spärrad utbild- ning inom det eftergymnasiala området och lägga fram förslag till en sådan organisation.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1972: 84 45

3.8 Kompetensfrågornas handläggning

De olika kompetensfrågorna kan, enligt utredningen, indelas i lö- pande funktioner och utvecklingsarbete. Till de löpande funktionerna räknar utredningen bl. a. tillämpningsföreskrifter till författningar inom området, utformningen av de särskilda förkunskapskraven, informa- tionen om kompetensreglerna samt tillvaratagandet av efter hand gjor— da erfarenheter från tillämpningen av kompetenssystemet. Till utveck— lingsarbetet hör insamling och bearbetning av erfarenheter, utvärde- ring av försöksverksamhet på olika områden samt även på längre sikt undersökningar av utfallet av olika urvalsmetoders och urvalsinstru- ments funktionssätt.

En rationell handläggning av alla dessa frågor kräver samverkan mellan berörda myndigheter. Även behovet av enhetlighet i principer och tillämpning tillgodoses bäst genom en sådan samverkan. Utred— ningen anser att SÖ och UKÄ bör ha huvudansvaret för kompetens- frågornas handläggning. Tillsynsmyndigheterna för de utbildningsvägar som ligger utanför dessa ämbetsverks områden bör i viktigare frågor rörande handläggning av kompetensbestämmelserna samråda med SÖ och UKÄ i erforderlig utsträckning. Utredningen förutsätter att inga särskilda organisatoriska anordningar behövs för ett sådant samråd.

Inte heller för den förutsatta nära samverkan mellan SÖ och UKÄ föreslår utredningen någon särskild organisation utan pekar endast på att gemensamma kommittéer eller arbetsgrupper kan vara en lämplig form för samverkan särskilt i frågor av utvecklingskaraktär.

Det är dock enligt utredningens mening önskvärt att därutöver ska- pas ett organ med förerädare för allmänintresset, som får inflytande över principiella frågor rörande behörighet, meritvärdering och urval. Utredningen föreslår därför att det skall tillsättas en för SÖ och UKÄ gemensam rådgivande nämnd, som bör få en väsentligen parlamentarisk sammansättning. Denna nämnd bör höras i alla frågor av principiell karaktär och i övrigt enligt verkens bestämmande. Ledamöterna bör utses av Kungl. Maj:t.

3.9 Information om kompetensfrågor

Utredningen har genom särskilda undersökningar sökt kartlägga dels behovet av information om kompetensfrågor, dels hur detta behov f. n. tillgodoses på olika vägar. Man konstaterar att behovet av sådan information är stort och f. n. knappast tillfredsställande fyllt, i första hand beroende på bristande ekonomiska och personella resurser för denna verksamhet hos de ämbetsverk som har det huvudsakliga an— svaret för informationen. Utredningen finner det angeläget att infor- mationen effektiviseras och påpekar att detta torde medföra kostna- der för i första hand studie- och yrkesvägledningsorganisationcn.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1972: 84 46

Man menar vidare att tillgängliga resurser måste utnyttjas effektivt och förordar därför ett ytterligare samarbete mellan de berörda äm- betsverken. Särskilt fäster man uppmärksamheten på de stora krav på information som genomförandet av ett nytt kompetenssystem kommer att ställa i ett Övergångsskede.

4. Remissyttranden

4.1. Allmänna synpunkter

De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning att kom- petenssystemets struktur får konsekvenser för den sociala sam- m a n s ä t t nin g e 11 av studerandegrupper i den högre utbildningen. UKÄ anser, att ett genomförande av utredningens förslag i förening med ett system för återkommande utbildning underlättar en rättvis för- delning av utbildningsresurserna mellan olika grupper i samhället. SÖ och samarbetsnämnden för socialhögskolorna ser utredningens förslag som ett viktigt bidrag till förverkligandet av jämlikhetsprincipen. AMS förutsätter att en breddning av rekryteringsunderlaget till grupper i sam- hället som i realiteten endast i ringa utsträckning hittills sökt sig till högre utbildning kan komma att verka stimulerande på samhällsutveck- lingen.

TCO, Folkbildningsförbundet, SECO och SSU anser att andra fakto- rer än behörighetsreglerna är viktigare för den sociala omfördelningen. Utbildningsreformer som är betydelsefulla för att häva den sociala sned- rekryteringseffekten är t.ex. utbyggd vuxenutbildning, väl utvecklad studie- och yrkesorientering, obligatorisk förskola samt ett studiesocialt ' system som gör studier till ett verkligt alternativ till förvärvsarbete. SSU menar också att utredningens mål att uppnå en spridning av möj- ligheterna att få utbildning för yrkesområden med höga inkomster och hög social status är alltför snävt. Ändrade kompetensvillkor måste, enligt ungdomsförbundet, kombineras med reformer som syftar till att utjämna skillnader i inkomster, sociala förmåner, arbetsförhållanden och infly- tande mellan olika grupper i samhället. Om det inte sker en utjämning av skillnaderna i olika gruppers levnadsförhållandcn har man endast åstadkommit att privilegierna fördelas efter andra kriterier, utan att någon genomgripande förändring i riktning mot större jämlikhet skett.

Moderata ungdomsförbundet tvivlar på att en förändring av kompe- tensreglerna är tillräcklig för att ändra relationerna mellan socialgrup- perna inom högre utbildning. Man kan räkna med att grupper inom vilka det sociala trycket att genomgå högre utbildning är stort kommer att öka i absoluta tal vid de högre utbildningsanstalterna, medan antalet

• Sida 47
•  Original

Prop. 1972: 84 ' 47

studerande från grupper med lägre socialt tryck i denna riktning inte påverkas i samma utsträckning.

De flesta remissinstanserna delar utredningens principiella syn vad beträffar behovet att anpassa behörighetsreglerna efter de vuxnas 11 t b i 1 d nin g 5 f ö r h ål ! a n d e n. Statskontoret menar att utredning- ens förslag kan betraktas som inledningen till en stor social reform, om man ser det i perspektiv av ett system med återkommande utbildning. Man bör, enligt verkets mening, prioritera vidgade möjligheter för vuxna med arbetslivserfarenhet att få tillträde till högre utbildning framför att öka antalet studerande direkt från gymnasieskolan. Denna senare synpunkt framförs även av SSU, som också pekar på att man bör, när man avväger resursfördelningen inom hela utbildningsområdet, prioritera de grupper som har den lägsta grundutbildningen. En sådan prioritering får dock inte ge anledning till att man avstår från att öppna nya vägar till högre utbildning för vuxna. SR anser att de vuxenstu- derandes speciella förutsättningar i fråga om allmänna förkunskaper, yrkeserfarenhet, samhällsorientering och studiemotivation måste tillmä- tas betydelse som behörighetsgivande faktorer, när det gäller tillträde till högre utbildning.

Ett antal remissinstanser har tagit upp utredningens principiella dis- kussion om kv al it e t 5 b e g r e p p e t och den allmänna behörighe- tens funktion härvidlag. De remissinstanser som anslutit sig till utred- ningens förslag till nya kompetensregler har i allmänhet endast markerat ett instämmande i utredningens principresonemang. Kvalitetsfrågan har i första hand tagits upp av de remissinstanser som ställt sig tveksamma eller negativa till utredningens förslag.

Således konstaterar SA CO att utredningen inte på ett tillfredsställande sätt löst problemet att förena en liberalisering av behörighetsbestämmel- serna med en bibehållen kvalitetsnivå i enlighet med direktiven. Orga- nisationen finner det tveksamt om de föreslagna allmänna behörighets— villkoren fyller dels krav på förkunskaper av sådan omfattning att de garanterar en tillräcklig allmänbildning, dels krav på sådana kommuni- kationsfärdigheter, som gör det möjligt för den studerande att följa undervisningen. Man finner det vidare egendomligt "att förslaget läggs fram i en tid, när man håller på att skapa praktiska möjligheter för personer med ofullständig skolunderbyggnad att, inom vuxenutbildning— ens ram, nå samma nivå som normalt uppnås efter tre års gymnasie- skolstudier. Det är alltså möjligt att förena önskemålet om en vidgad rekrytering med kravet på bibehållen kvalitet. Även SFS framhåller att den allmänna behörighetens syfte är att garantera referensramar och kommunikationsfärdigheter, som möjliggör för den studerande att använda sina kunskaper i ett differentierat samhälle med krav på sam- arbete mellan olika yrkeskategorier.

Moderata ungdomsförbundet menar att utredningsförslaget i realite—

• Sida 48
•  Original

Prop. 1972: 84 48

ten innebär att kravet på allmänorientering minskar i betydelse i för- hållande till kravet på ämnesspecifika kunskaper, vilket måste betraktas som olyckligt, då behovet av allmänorientering inom olika specialdiscip- liner snarast ökat under de senaste åren. Fria moderata studentförbun- det anser att utredningens förslag, om det genomförs, skulle leda till kvalitetssänkningar inom den högre utbildningen, vilket inte minst skulle innebära att de utexaminerade skulle bli sämre förberedda för arbetsmarknadens krav. Utredningen har inte lyckats visa att deras för- slag medför oförändrad reell kompetens.

Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm anser att förslaget speglar en olöst konflikt mellan kvalitetskravet och kravet på en socialt jämnare rekrytering. Man har då eftersatt det förra kravet till förmån för möjligheterna att uppfylla det senare. Lärarrådet delar utredningens uppfattning att alla studielämpliga personer skall ha möjlighet att be- driva högre studier oberoende av social och ekonomisk bakgrund. Dessa möjligheter får dock inte skapas genom behörighetsregler som delvis sätter studielämplighetsaspckten ur spel.

Styrelsen för Iantbrukshögskolan framhåller att det föreligger ett behov av att liberalisera gällande kompetensbestämmelser. Utredningen har dock gått till motsatt ytterlighet och konsekvenserna av förslaget är svåra att överblicka. Utredningen har inte följt direktivens krav att den högre undervisningens kvalitet skall bibehållas; den allmänna behö- righeten har utformats så att allmänorienteringsnivån blir ojämn och olämpliga och dåligt förberedda studerande kan därigenom komma att antas till högre utbildning. Visserligen kommer de särskilda förkun- skapskraven att garantera erforderliga förkunskaper, men eftersom den allmänna behörigheten, enligt utredningens förslag, kommer att vara avgörande för storleken av kvotgrupperna vid antagningen till spärrad utbildning är utformningen av de allmänna behörighetsvillkoren av stor betydelse. Televerket anser det svårt att i utredningens förslag finna en tillfredsställande garanti för att kravet på allmänorientering uppfylls, då inga metoder anvisats hur denna skall mätas. Verket menar att ut- redningen har en tendens att tona ner det oumbärliga kvalitetskravet till förmån för andra — i och för sig angelägna — krav och syften.

Grafiska institutet framhåller att man är inne på en farlig väg om man lämnar tillträde till högre utbildning utan att begära av individen de grundkunskaper som är nödvändiga för denna utbildning. Riksför- bundet Hem och Skola anmäler tveksamhet beträffande konsekvenserna av utredningens förslag och menar att detta kan medföra att vi behöver omdana hela vårt utbildningsväsende. Det är otillräckligt utrett om förslaget kan medföra en kvalitetssänkning och ett övergivande av kra- vet på breda förkunskaper.

SIF och SAF anser sig inte kunna dela utredningens principiella ståndpunkt att högre studier skall kräva mera kringsyn än vad som

• Sida 49
•  Original

Prop. 1972: 84 49

borde vara målet för alla medborgare och sålunda täckas av den obliga- toriska skolan. Organisationerna vill införa ett målrelatcrat kvalitets- begrepp, som anknyter till studiernas avslutningsnivå istället för ett krav på ingångsnivå, som motsvarar viss studietid i gymnasial skolform. Kvalitet bör då definieras som hur väl utbildningen lyckats förbereda den studerande för en framtida yrkesverksamhet inom den sektor som studierna berört.

Även samarbetsnämnden för socialhögskolorna vill anknyta kvalitets— begreppet till utbildningsnivå och menar att om man ser till kvaliteten hos den färdigutbildade högskolestuderanden finns ingen motsättning mellan utredningsdirektiven och utredningens förslag. Det är möjligt att de studerande kommer att vara något sämre förberedda för efter- gymnasiala studier vid högskolestudiernas början än vad de hittills varit. Detta går emellertid att påverka genom pedagogiska och administrativa förändringar inom högskoleväsendet.

TCO menar att de svårigheter som kan uppstå för administrationen av den högre utbildningen genom utredningens förslag mer än väl upp- vägs av de vinster det innebär för samhället, att hela begåvningsprofilen kan tas i anspråk. Tidigare erfarenheter visar också att åtgärder som bidrar till social rättvisa och som ger en mer allsidig sammansättning av studerandegruppen påverkar den högre utbildningen i positiv rikt- ning. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att talet om en standardsänkning till följd av vidgade behörighetsregler är felaktigt; tvärtom kommer sådana att i ett vidare perspektiv leda till standard- ökningar. Undersökningar visar att sambandet mellan akademiska stu- diemeriter och yrkesframgång i dag är obetydligt, ibland t.o.m. nega- tivt; från den synpunkten har den akademiska utbildningen låg standard. De av utredningen föreslagna behörighetsreglerna kan, genom att låta bredare erfarenhetsramar än hittills bli representerade inom den efter- gymnasiala utbildningen, leda till mer tillfredsställande utbildningsresul- tat vad avser förmågan att omsätta inhämtade kunskaper i praktisk verksamhet. Detta måste betraktas som en höjning av kvaliteten. Ar- betslivserfarenheter är mycket viktiga beståndsdelar inom allmänorien— teringen, eftersom inga kurser kan ersätta de sociala referensramar man får genom praktisk yrkeserfarenhet.

Vad gäller dimensioneringsfrågor menar SCB att utred- ningen inte har redovisat vilka konsekvenser en vidgad behörighet kan få för efterfrågan på olika slag av högskoluthildning. Centralbyrån me- nar att en utökning av den allmänna behörigheten till att gälla hela gymnasieskolan kan medföra en stor ökning av efterfrågan på högre utbildning. Det är därför naturligt att ett beslut om vidgad behörighet kombineras med åtgärder som påverkar antalet högskolestuderande med olika studieinriktning.

Även UKÄ och SFS anser det högst sannolikt att den vidgade basen

• Sida 50
•  Original

Prop. 1972: 84 50

för rekrytering till eftergymnasial utbildning kommer att leda till ett ökat antal studerande på denna nivå. Den ökade tillströmningen kom- mer till väsentlig del att kanaliseras till de fria sektorerna av de filo- sofiska fakultetema, eftersom antalet platser vid de spärrade utbild- ningslinjerna är begränsat. Enligt UKÄ:s bedömning är resurserna vid de filosofiska fakulteterna otillräckliga för en sådan ökad tillströmning. Genomförandet av ett behörighetssystem måste alltså anpassas till en utbyggnad av dessa resurser. .l annat fall riskerar man att systemet kommer att uppfattas som ett misslyckande i inledningsskedet av sitt förverkligande. SFS pekar på att den snedfördelning som redan nu finns mellan spärrad och ospärrad utbildning kommer att ytterligare accen- tueras. För att uppnå bättre balans krävs ytterligare satsningar för att öka antalet utbildningsplatser i spärrad utbildning.

SIF och SAF anser att det är en brist att utredningen inte har under- sökt hur förslagen påverkar tillströmningen, eftersom detta är av be- tydelse för bedömningen av resursbehovet.

RRV beklagar att utredningen inte närmare analyserat utbildnings- reformens samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenser. Även andra remissinstanser, t. ex. UKÄ, samarbetsnämn- den för socialhögskolorna, direktionen för Handelshögskolan i Stock- holm och SFS hävdar att förändringar i behörighets- och urvalssystemet inte ger full effekt förrän utbildningens organisation och lokalisering samt de studiesociala förmånerna anpassats till nya studerandekz-itego- rier.

SIF och SAF anser att reformen skulle ge större samhällsekonomiskt utbyte, om resurserna satsades på mera yrkesinriktade studier. En sådan satsning kan i viss mån ses som ett förebyggande alternativ till arbets- marknadspolitiska åtgärder, t.ex. i form av omskolning omedelbart efter avslutad grundutbildning.

4.2. Avgränsningen av den högre utbildningen

Utredningens förslag att ett antal specificerade utbildningsvägar inom grundskolans kompetensområde skall föras till den högre utbildningen och att för dem skall gälla samma allmänna behörighetsvillkor som för annan högre utbildning tillstyrks av så gott som samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

RRV avstyrker förslaget med motivering att utredningen inte redo— visat tillräckliga skäl för att gymnasiekompctens behövs för dessa ut— bildningsvägar. SACO menar att de allmänna behörighetsvillkor som utredningen föreslår bör gälla för dessa utbildningsvägar, medan för övriga utbildningsvägar inom den högre utbildningen bör gälla de all— männa behörighetsvillkor som SACO förordar och som refereras i av-

• Sida 51
•  Original

Prop. 1972: 84 51

snitt 4.3.3, även om detta kommer att innebära att olika allmänna behö- righetsvillkor gäller för olika sektorer av den högre utbildningen.

Åtskilliga remissinstanser för fram förslag om ytterligare utbildnings- vägar, som bör hänföras till den högre utbildningen. Sålunda anser riks- polisstyrelsen och SECO att den polisiära grundutbildningen är nivå- mässigt jämförbar med de utbildningsvägar som utredningen diskuterar. Försvarets sko/nämnd anser att all utbildning till befäl på aktiv stat bör vara eftergymnasial och socialstyrelsen vill föra utbildningen av barna- vårdslärare och laboratorieassistenter till den högre utbildningen. Bc- träffande laboratorieassistenterna delas denna åsikt av UKÄ och fakul- tetsberedningen för medicin, odontologi och farmaci. Utbildningsnämn- den vid odontologiska fakulteten vid universitetet i Lund vill hit föra tandhygienistutbildning, medan slöjdlärarseminariet i Linköping menar att slöjdlärarutbildningen bör höra till den högre utbildningen. Lunds skolstyrelse har samma mening beträffande utbildningen till läkarsek- reterare.

Flera remissinstanser, bl. a. Iärarutbildningskommitte'n, lärarhögskolan i Göteborg. TCO, SACO och SR erinrar om att bl.a. de lärargrupper som omfattas av lärarutbildningskommitténs direktiv och de utbild- ningsvägar som utretts av yrkesutbildningsberedningen kvarstår att ana- lysera.

SÖ anför, vad gäller behörighetsvillkoren för vissa linjer inom lärar- utbildningen, att styrelsen avser att återkomma till denna fråga i annan ordning. Enligt styrelsens uppfattning finns det emellertid skäl att vid det tillfället allvarligt överväga en sådan förändring, att samtliga de ut- bildningsvägar som ger behörighet att undervisa inom gymnasieskolan förs till den högre utbildningen. Behovet av förändrad kompetensnivå för vissa lärarkategorier har understrukits i svaret från många av SÖ:s underremissinstanser.

SCB anser att en följd av förslaget är att antalet nybörjarplatser i gymnasieskolan bör ökas svarande mot det antal elevplatscr som hittills besatts med grundskolelever i de utbildningsvägar som i fortsättningen kommer att kräva genomgången gymnasieskola.

Svenska [and.s'tingsförbundet, som anser utredningens utgångspunkter för förslaget lämpliga, menar att det dock är generellt tveksamt att fastlägga behörighetsnivån utan att samtidigt analysera de krav som yrkesverksamheten ställer på utbildningen. Förbundet finner dock över- vägande skäl tala för en lyftning av behörighetsnivån, inte minst med hänsyn till att på sikt majoriteten av ungdomskullen går igenom gym- nasieskolan. Förbundet vill. emellertid understryka att generösa över- gångsbestämmelser blir nödvändiga.

SÖ anser att man mera ingående borde ha diskuterat möjligheten att behålla utbildningsalternativet grundskola — yrkesverksamhet — yrkes— utbildning med tanke på värdet av adekvat arbetslivserfarenhet för

• Sida 52
•  Original

Prop. 1972: 84 52

dessa utbildningsvägar. De kännetecken i form av visst ålderskrav, stark specialisering etc. som de av utredningen uppmärksammade ut- bildningslinjema har kan, påpekar överstyrelsen, återfinnas inom åtskil- liga andra utbildningsvägar, exempelvis utbildning till internatförestån— dare, ungdomsledare och polis. Vidare borde effekterna av den före- slagna nivåförändringen analyserats.

Konsistoriet vid universitetet i Lund anser att ökad heterogenitet inom den högre utbildningen kan försvåra möjligheterna att fastställa allmänna behörighetsvillkor som är giltiga för all högre utbildning.

Svenska landstingsförbundet understryker vikten av att ändrade be- hörighetsvillkor, såväl allmänna som särskilda, inte får medföra att vuxna utbildningssökande utan gymnasieskolkompetens utestängs.

Några remissinstanser erinrar om det nära samband med U 68:s arbete som den aktuella frågan har, bl. a. UKÄ och Svenska landstings- förbundet pekar på detta. U 68 framhåller att frågan om vilka utbild- ningsvägar som bör organisatoriskt sammanföras med nuvarande uni- versitet och högskolor behandlas inom utredningen, och att de rikt— linjer för avgränsningen av högskolan, som synes bli vägledande för ut- redningens kommande förslag. pekar på en betydande breddning av denna. Att ange entydiga generella kriterier för avgränsningen förefaller inte möjligt. I U 68:s direktiv nämns som en möjlighet att de stude- randes ålder används som ett av kriterierna vid högskolans avgräns- ning.

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget att tillsyns- myndigheten skall få i uppdrag att — i samband med övergången till ny behörighetsnivå — överse läroplaner m.m. i syfte att förkorta ut- bildningstiden eller vidta andra åtgärder för att anpassa utbildningen till de ändrade förutsättningarna. Detsamma gäller förslaget att det skall uppdras åt tillsynsmyndigheten att fastställa de särskilda förkun— skapskraven för berörda utbildningsvägar.

Av de remissinstanser som tillstyrker förslagen har kriminalvårds- styrelsen och TCO ansett att generella möjligheter att avkorta utbild- ningstiden inte föreligger. Samma synpunkt förs fram av några av dem som avstyrkt förslagen, nämligen styrelsen för skogshögskolan och lärar- utbildningskommittén, vilken också anser att Kungl. Maj:t bör fastställa de särskilda förkunskapskraven.

SIF och SAF samt sydsvenska sjukgymnastinstitutet i Lund pekar på nödvändigheten av en noggrann analys med hänsyn till yrkeskrav. SIF och SAF anför, att utvecklingen inom ett yrke kan medföra att huvuddelen av de särskilda förkunskapskraven inte kan ligga på grund- skolenivå. Vissa förkunskaper kan möjligen inhämtas bättre — eller enbart — genom praktisk yrkesverksamhet. Svenska landstingsförbundet understryker betydelsen av en nära samverkan mellan tillsynsmyndighet och sjukvårdshuvudmän i dessa frågor. SÖ finner i förslaget ytterligare

• Sida 53
•  Original

Prop. 1972: 84 53

ett skäl för att utbildningsalternativet grundskola — arbete/praktik — yrkesutbildning borde ha ägnats en mera ingående diskussion. Översty- relsen betonar vidare nödvändigheten av att de särskilda förkunskaps- kraven för de olika utbildningsvägarna noga preciseras. För de sjukvårds- utbildningar som omfattas av utredningens förslag gäller, att förkun- skaper i vissa ämnen motsvarande vissa tvååriga linjer i gymnasieskola behövs.

4.3. Behörighet till högre utbildning

4.3.1. Principerna för behörighetsvillkorens utformning

Utredningens principiella förslag till utformning av behörighetsregler tillstyrks av majoriteten av remissinstanscrna bl. a. rikspolisstyrelsen, kriminalvärdsstyrelsen, överbefälhavaren, socialstyrelsen, statens brand- skola, RRV och UKÄ, som konstaterar, att utredningen utformat regel- systemet huvudsakligen med hänsyn till den enskildes rätt att få så exakta informationer som möjligt om förutsättningarna för att bedriva eftergymnasiala studier av olika slag. Det är enligt UKÄ:s uppfattning tilltalande att utredningen avstått från att låta regelsystemet påverkas av de konsekvenser för utbildningsväsendet som en tillämpning av de nya behörighetsreglerna skulle få i dagens situation. Statsmakterna har att Överväga i vilken takt och i vilken omfattning man, på den av ut- redningen angivna grunden, kan förverkliga det föreslagna systemet med hänsyn till olika faktorer utanför detta.

UKÄ berör i sitt remissvar de effekter som ett genomförande av ut- redningens förslag kan få med avseende på dimensionering, organisation och lokalisering av den eftergymnasiala utbildningen. UKÄ kan inte dela utredningens uppfattning att förändrade behörighetsregler inte kommer att öka tillströmningen till eftergymnasial utbildning utan finner det högst sannolikt att den vidgade rekryteringsbasen så småningom kom- mer att leda till ett betydligt ökat studerandeantal: i själva verket torde inte utredningens intentioner kunna förverkligas utan en sådan ökning. Med hänsyn till att många eftergymnasiala utbildningslinjer har ett be- gränsat tillträde blir enligt UKÄ följden bl. a. att konkurrensen om ut- bildningsplatserna vid dessa linjer skärps ytterligare.

UKÄ framhåller emellertid att det föreslagna behörighetssystemet avser ett betydligt mer omfattande högskoleväsende än dagens, inom vil— ket eftergymnasial utbildning med yrkesteknisk inriktning kommer att vara en viktig komponent. Detta torde minska det tryck på de fria fakul- teterna, som annars kunde bli fallet. Enligt UKÄ:s uppfattning bör emellertid en kvantitativ utvidgning av den eftergymnasiala sektorn av det slag, som ett förverkligande av utredningens förslag torde med- föra, föregås av en djupare analys av resursfördelningen inom utbild-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1972: 84 54

ningsväsendet. Detta gäller för såväl fördelningen av resurser mellan olika utbildningsnivåer som fördelningen mellan olika sektorer på sam- ma nivå. Ett genomförande av utredningens förslag ställer även krav på avsevärt ökade resurser inom den eftergymnasiala sektorn, bl. a. för en kraftig satsning på studie- och yrkcsorientering. UKÄ framhåller att dessa resurser f. n. måste anses som otillräckliga.

Enligt UKÄ fordras vidare en rad kompletterande åtgärder på andra områden, som t.ex. geografisk spridning av eftergymnasial utbildning, studiesocialt stöd anpassat till de vuxnas behov och en studieorganisation som i betydligt större omfattning möjliggör deltidsstudier.

Mot denna bakgrund anser UKÄ att utredningens förslag inte ome- delbart bör genomföras i sin helhet. Ett dylikt genomförande måste före- gås av en närmare analys av de nyss antydda problemen och faktorerna.

TCO anser, att det varken är möjligt eller nödvändigt att upprätthålla kravet på strikt enhetlighet i de allmänna kunskaperna. Utredningens förslag bygger i långa stycken på samma principiella syn på behörighets- reglerna som TCO länge hävdat och organisationen anser att utredning- en lagt ctt följdriktigt perspektiv på kompetensfrågorna med hänsyn till de reformer av det allmänna skolväsendet som gjorts.

Principerna för utformningen av behörighetsvillkoren tillstyrks också av SÖ, AMS, styrelsen för gymnastik— och idrottshögskolorna, centrala studiehjälpsnämnden, styrelsen för skogshögskolan, samarbetsnämnden för socialhögskolorna, U 68, lärarutbildningskommittén, S VUX, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, SIF och SA F, Export- förcningen, Handelns arbetsgivarorganisation, Svet-iska bank föreningen, LO, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, SR, SFS, Svensk yrkesvalslärarförening, Svensk yrkesvägledarförening, Sve- riges foIkhögskolelevers förbund, SECO, Elevförbundet T LE, Vuxen- studerandes riksorganisation, SSU, Värnpliktiga underofficerares riks- förbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkbildnings— förbundet. Flera av remissinstanserna har dock invändningar mot de— taljlösningar i utredningens förslag.

Avstyrker principförslaget gör statens vattenfallsverk, styrelsen för lantbrukshögskolan, Sveriges hantverks— och industriorganisation, di- rektionen för Handelshögskolan i Stockholm, SA C 0, M'oderata ung- domsförbundet och Fria moderata studentförbundet.

Televerket, styrelsen för veterinärhögskolan, Institutet för högre kommunikations— och reklamutbildning, Grafiska institutet samt Riks- förbundet Hem och Skola förklarat sig tveksamma till utredningens för- slag.

Ett antal remissinstanser, bl. &. poststyrelsen, SCB och SJ samt gene- raltullstyrelsen, har endast yttrat sig över utredningens förslag i de delar som berör den egna verksamheten och avstått" från ställningstaganden i övrigt.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1972: 84 55

4.3.2. Engelska som allmänt behörighetsvillkor

Utredningens förslag att ett krav på kunskaper i engelska motsva- rande två årskurser i gymnasieskolan skall ingå bland de allmänna bchö— righetsvillkoren har mötts av en blandad remissopinion. Bland de remiss- instanser som tillstyrker detta förslag finns också skilda uppfattningar om vilken kunskapsnivå som bör krävas.

Utredningens förslag tillstyrks av Svenska kommunförbundet, Riks- förbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, SR, Sve- riges folkhögskolelevers förbund, Riksförbundet Hem och Skola och Värnpliktiga underofficerares riksförbund. Tillstyrker gör även TCO, som dock framhåller, att tillsynsmyndigheten bör vara generös med dispenser. Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna biträder ut- redningsförslaget, men finner det otillfredsställande att 14 av gymnasie- skolans 22 linjer på detta sätt inte blir behörighetsgivande. Liknande synpunkter framförs av Folkbildningsförbundet och SSU, som båda för- klarar sig kunna acceptera utredningens förslag endast under förutsätt- ning att engelskan blir obligatorisk på samtliga linjer i gymnasieskolan. SFS accepterar att kravet formuleras som två årskurser engelska, då undervisningen i detta språk nu. börjar ett år tidigare i grundskolan.

Luftfartsverket instämmer i att krav på kunskaper i engelska bör ingå ide allmänna behörighetsvillkoren men menar att två årskurser är ett för lågt krav. Styrelsen för skogshögskolan tillstyrker förslaget men fram- håller att det för flera utbildningsvägar kan bli aktuellt att ställa kravet högre. Liknande synpunkter framförs av Institutet för högre kommuni- kations- och reklamutbildning.

Grafiska institutet, Sveriges hantverks— och industriorganisation och Moderata ungdomsförbundet anser att de allmänna behörighetsvillkoren skall innefatta krav på kunskaper i engelska, motsvarande tre årskurser i gymnasieskolan. Samma krav framförs av statens vattenfallsverk med tillägget att därutöver bör rekommenderas kunskaper i ytterligare ett främmande språk, motsvarande B-språk på treårig linje.

SÖ är tveksam huruvida inte engelska bör ingå bland de särskilda förkunskapskraven men vill inte motsätta sig utredningens förslag. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna anser att endast krav på läs- kunskaper motsvarande två årskurser i gymnasieskolan bör krävas inom ramen för den allmänna behörigheten och ifrågasätter, om inte språk- kravet i sin helhet bör överföras till de särskilda behörighetsvillkoren. Liknande synpunkter framförs av Svenska landstingsförbundet, som framhåller att tillsynsmyndigheten uppmärksamt bör följa vilka kon- sekvenser för rekryteringcn detta krav kan få. Vuxenstuderandes riks- organisation anser att läskunskaper i ett främmande språk bör vara till- räckligt inom ramen för de allmänna behörighetsvillkoren.

Bl.a. UKÄ, lärarutbildningskommittén, SCB, RRV, SIF och SAF

• Sida 56
•  Original

Prop. 1972: 84 56

samt Elevförbundet TLE menar att engelska i förekommande fall bör ingå bland de särskilda förkunskapskraven. AMS anser att om engelska uppställs som allmänt behörighetsvillkor får detta styrande inverkan på elevernas val i gymnasieskolan; språkkunskapskravet bör därför till- godoses inom ramen för de särskilda förkunskapskraven. U 68 menar att engelska på något sätt bör ingå i behörighetsvillkoren men ifråga- sätter om det inte bör ingå bland de särskilda förkunskapskraven. Kri- minalvårdsstyrelsen menar att åtminstone vad gäller vuxenstuderande bör engelska ingå bland de särskilda förkunskapskraven.

SVUX avstyrker förslaget med hänvisning till att merparten av gym— nasieskolans linjer annars inte blir behörighetsgivande. LO finner för- slaget orimligt, då det utestänger flertalet av dem som genom de vidga- de kompetensbestämmelserna annars skulle få tillträde till högre ut- bildning. Engclskkravet är inte motiverat för sådana linjer, där engelsk- språkig litteratur saknas och för övriga linjer bör nödvändig kurslittera- tur översättas. Även centrala studiehjälpsnämnden är tveksam till ut- redningens förslag och framhåller att generösa dispenser måste ges för vuxenstuderande.

4.3.3. Allmän behörighet grundad på gymnasial utbildning

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag att lägst tvåårig gymnasial utbildning skall ge allmän behörighet till högre utbildning. Som regel har remissinstanserna därvid också accepterat att utbildningen för att vara behörighetsgivande skall vara avslutad, att mindre studiekurs på treårig gymnasieskollinje skall vara behörighets— givande samt att någon behörighetsgräns i form av ett lägsta medelbetyg inte skall finnas.

UKÄ godtar i princip att den allmänna behörigheten skall grundas på avslutad två- eller treårig gymnasial utbildning. Ämbetet anser emel- lertid att genomförandet av utredningens förslag vad gäller den direkta övergången från gymnasial till eftergymnasial utbildning måste anstå till dess man bestämt vilka faktorer som över huvud taget skall styra dimensioneringcn av det eftergymnasiala systemet. Dessa frågor, på- pekar ämbetet, utreds f. n. av U 68. Under mellanperioden, fram till ett genomförande av utredningens förslag, bör studerande med väl vits- ordad tvåårig gymnasial. utbildning kunna få tillträde till universitets— och högskolestudier efter dispens.

Opinionen bland UKÄ:s underremissinstanser är delad i frågan om behörighet grundad på lägst tvåårig linje i gymnasieskolan. Vid Uppsala universitet avstyrker konsistoriet, juridiska fakulteten och dess utbild- ningsnämnd. samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildnings- nämnd förslaget, medan medicinska fakulteten och dess utbildnings- nämnd, farmaceutiska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt språk-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1972: 84 57

vetenskapliga sektionens utbildningsnämnd tillstyrker. Teologiska fakul- tetens utbildningsnämnd samt filialnämnden i Örebro anser att för all- män behörighet bör krävas kunskaper i svenska och engelska motsvaran- de tre årskurser i gymnasieskolan. Humanistiska fakulteten förordar möjlighet för studerande från tvååriga linjer att genomgå ett tredje gymnasialt år som förberedelse för eftergymnasiala studier.

Vid Lunds universitet tillstyrker konsistoriet förslaget med tillägget att kunskaper i svenska och engelska motsvarande tre årskurser i gym- nasieskolan bör krävas för allmän behörighet. Tillstyrker gör medi- cinska fakulteten och dess utbildningsnämnd, odontologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd, samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd, tekniska fakulteten och dess utbildningsnämnd. Teo- logiska fakulteten och dess utbildningsnämnd anser, att studerande från tvååriga linjer bör ges möjlighet att genomgå ett tredje gymnasialt år för att få behörighet till högskolestudier. Humanistiska fakulteten och dess utbildningsnämnder samt matematisk-namrvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd avstyrker förslaget.

Vid Stockholms universitet tillstyrker samtliga remissinstanser för- slaget. Konsistoriet jämte humanistiska fakultetens utbildningsnämnder anser, att det för studerande från tvååriga linjer bör krävas genomgång av propedeutiska kurser i engelska och svenska, drivna i universitets regi.

Vid Göteborgs universitet anser remissinstanserna att tvåårig gym— nasial utbildning kan godtas om krav på kunskaper i svenska och eng- elska motsvarande tre årskurser i gymnasieskolan är uppfyllda.

Vid Umeå universitet tillstyrker remissinstanserna förslaget. Konsisto- riet anser att tre årskurser i engelska och svenska bör krävas för be— hörighet.

Vid högskolenheten i Linköping tillstyrker filosofiska utbildnings- nämnden med viss tvekan, medan filosofiska fakulteten, medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt tekniska fakulteten och dess utbildningsnämnd tillstyrker. Konsistoriet förordar möjligheter för studerande från tvååriga linjer att komplettera med ett tredje gymnasialt studieår före övergången till eftergymnasiala studier.

Vid karolinska institutet avstyrker samtliga instanser utredningens förslag. S jukgymnastinstitutet i Stockholm och sydsvenska sjukgymnast- institutet i Lund tillstyrker förslaget.

SÖ tillstyrker utan kommentar förslaget att alla linjer på gymnasiesko- lan skall ge allmän behörighet. Av Sözs underremissinstanser tillstyr- ker lärarhögskolorna i Malmö och Umeå med tvekan förslaget, lärar- högskolorna i Stockholm, Linköping, Jönköping och Gävle tillstyrker och detsamma gör lärarhögskolorna i Malmö och Karlstad under förut- sättning att svenska ingår i de allmänna behörighetsvillkoren. Tillstyrker gör vidare länskolnämnderna i Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, skolstyrelserna i Fagersta,

• Sida 58
•  Original

Prop. 1972: 84 58

Kalix, Köping, Linköping, Lund. Sala, Skellefteå, Uppsala, Västerås och Östersund, vidare seminariet för huslig utbildning i Uppsala, dock med viss tvekan, yrkespedagogiska institutet i Malmö, styrelsen för mu- sikaliska akademien och statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor. Lärarhögskolan i Stockholm anför, att det kan bli aktuellt med preparandkurser för studerande från tvååriga linjer och förordar en utredning kring detta. Lärarhögskolorna i Härnösand, Kalmar och Luleå uttalar tveksamhet mot förslaget och länsskolnämnderna i Stock- holms och Uppsala län anser, att möjligheter till komplettering av det tredje gymnasieskolåret bör erbjudas studerande från de tvååriga lin- jerna.

AMS tillstyrker förslaget men påpekar, att det är av vikt att de stu- derande får en realistisk uppfattning om vilka krav de högre studierna ställer liksom om vilka arbetsmarknadsutsikter enskilda utbildningslinjer ger. Styrelsen understryker därför utredningens påpekande om vikten av en väl utbyggd studie- och yrkesorientering inom skolväsendet.

Samarbetsnämnden för socialhögskolorna, lärarutbildningskommittén, SVUX och Svenska landstingsförbundet tillstyrker förslaget om allmän behörighet efter genomgången gymnasieskola på två— eller treårig linje utan kommentar.

Centrala studiehjälp/tömnrlen anför att det i hög grad är en fråga om rättvisa och jämlikhet att definiera den sakliga kompetensen för högre studier och konstruera ett behörighetssystem som öppnar olika vägar för studielämpliga personer. Nämnden anser att utredningen i huvudsak lyckats med denna uppgift och tillstyrker att allmän behörighet grundas på lägst tvåårig gymnasial utbildning. Styrelsen för skogshögskolan till— styrker utredningens förslag under förutsättning att de särskilda för- kunskapskraven utformas så att ingen kvalitetssänkning sker.

Svenska kommunförbundet finner utredningens förslag vara av stort utbildningspolitiskt intresse och menar att den helhetssyn som utred- ningen aniagt på gymnasieskolan också vad behörighetsfrågorna beträf- far är principiellt viktig med hänsyn till gymnasieskolans funktion i framtiden. Tvåårig linje som allmän behörighetsgrund tillstyrks av för- bundet. Tre av styrelsens ledamöter har anfört reservation mot styrel- sens utlåtande till förmån för ledamoten Wallmarks reservation inom utredningen.

LO konstaterar att hårda formella kompetensregler förstärker den sociala styrningen till högre utbildning. "Utredningens förslag innebär därför en välkommen förändring. Organisationen menar vidare att det är positivt att utbildningsvägar utanför det reguljära skolväsendet jäm- ställs med gymnasieskolan, men framhåller att de särskilda förkunskaps— kraven inte får utformas så att de motverkar syftet med den vidgade allmänna behörigheten.

SIF och SAF tillstyrker utredningens förslag men framhåller att det

• Sida 59
•  Original

Prop. 1972: 84 59

är organisatoriskt otillfredsställande att allmän behörighet uppnås efter olika antal år för olika gymnasieskollinjer. Exportföreningen och Han— delns arbetsgivarorganisation hänvisar till SIFzs och SAF:s yttrande. Svenska bankföreningen tillstyrker förslaget, under förutsättning att kravet på goda kunskaper i engelska, svenska och matematik, speciellt statistik, beaktas.

Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund till- styrker utredningens förslag men understryker att ökad studie- och yrkesvägledning i gymnasieskolan blir nödvändig.

SR förklarar sig kunna tillstyrka utredningens förslag under förutsätt- ning att de särskilda förkunskapskraven i varje särskilt fall utformas så att ingen kvalitetssänkning sker. TCO tillstyrker förslaget till utform- ning av den allmänna behörigheten för ungdomsstuderande men fram— håller att det är angeläget att alla studerande i gymnasieskolan får en fördjupad orientering i samhällskunskap.

SECO finner förslaget från utredningen vara praktiskt taget identiskt med de krav som tidigare framförts av elevorganisationen och Elevför- bundet TLE betecknar förslaget som ytterst positivt. SSU tillstyrker förslaget men ifrågasätter dock om inte alla gymnasieskollinjer i fram- tiden bör ges samma längd.

Televerket ställer sig tveksamt till utredningens förslag och menar att krav på tre årskurser engelska och svenska bör ingå i det allmänna behörighetsvillkoret. Statens vattenfallsverk förordar som principiellt villkor för allmän behörighet treårig linje i gymnasieskolan. Verket anser sig ha upplevt en avsevärd kvalitetsskillnad i sin egen interna ut- bildning mellan elever från fack— och yrkesskola å ena sidan och elever från gymnasiet å andra. Tveksamheten mot förslaget grundas således mer på praktiska erfarenheter än på studier av kursplaner—nas kunskaps- krav i de skilda skolformerna, men i det fall jämförande studier av kurs— planerna kunnat göras har man funnit att det faktiska resultatet av ut— bildningen ligger under läroplanernas målsättning vad avser fackskola och yrkesskola. Styrelsen för lantbrukshögskolan avstyrker utredningens förslag och konstaterar att de yrkesinriktade tvååriga linjerna i gymna— sieskolan snarare tycks vara ägnade att ge särskild behörighet i vissa ämnen än allmän behörighet för fortsatta studier inom hela det ef ter- gymnasiala stadiet.

Sveriges hantverks— och industriorganisation anser att för allmän be— hörighet bör krävas, utöver avslutad linje i gymnasieskolan, tre års- kurser i engelska, svenska och matematik. De rent yrkesinriktade lin- jernas kompetens måste analyseras på samma sätt som tidigare skett för gymnasium och fackskola, och innan detta skett bör man inte ta ställning till frågan om hela gymnasieskolans kompetensvärde. Direk- tionen för Handelshögskolan i Stockholm tar avstånd från kompetens- utredningens förslag och förordar ett bibehållande av nu gällande regler.

• Sida 60
•  Original

Prop. 1972: 84 60

Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning är tveksamt till förslaget att de tvååriga linjerna skall ge allmän behörighet och menar, att om sådana bestämmelser införs, måste det inom ramen för den högre utbildningen ges möjligheter till stödundervisning för elever från dessa linjer. Grafiska institutet förordar möjligheter till komplette- rande studier för dem, som gått tvåårig linje i gymnasieskolan. SACO anser att för allmän behörighet för högre studier bör krävas avslutad studiekurs inom gymnasieskolan på valfri linje, kompletterad med tre årskurser engelska och svenska samt kunskaper i matematik motsva- rande den humanistiska linjen, varvid lägst betyget 2 skall krävas. Orga- nisationen beklagar att utredningen inte övervägt hur personer utan fullständig gymnasiekompetens så smidigt och effektivt som möjligt skulle tillföras den kompletterande utbildning, som hittills ansetts vara nödvändig för högre studier, i stället för att lägga fram förslag som kan leda till ett ökat antal studiemisslyckanden till följd av bristande förkun- skaper. Det är olyckligt att ytterligare sänka förkunskapskraven i ett läge, där redan de formellt behöriga har svårigheter med universitets- studierna.

Riksförbundet Hem och Skola anser att frågan om de tvååriga linjer- nas kompetensvärde är otillräckligt utredd och förordar ytterligare pröv- ning, innan beslut fattas.

Moderata ungdomsförbundet anser att studerande från tvååriga linjer bör beredas möjlighet till ett tredje, behörighetsgivande postgymnasialt studieår för att. därefter övergå till studier vid universitet och högskola. Fria moderata studentförbundet anser att för allmän behörighet till eftergymnasiala studier bör krävas avslutad utbildning på tre- eller fyra- årig linje i gymnasieskolan, och att studerande på tvååriga linjer bör beredas möjlighet att komplettera sina studier med ett tredje år som förbereder för eftergymnasiala studier. Förbundet konstaterar att ut- redningen inte visat att deras förslag medför oförändrad reell kompe- tens, varför förslaget inte kan ligga till grund för ändrade behörighets- bestämmelser. I ett vidare perspektiv vill man även ta avstånd från direktivens princip att låta den särskilda behörigheten ersätta stora delar av den nuvarande allmänna behörigheten. Den allmänna behörigheten bör vara kriteriet på formell och reell kompetens för flertalet utbild- ningsvägar inom högskoleväsendet.

4.3.4. Allmän behörighet för vuxenstuderande

Utredningens förslag att försöksverksamheten med vidgat tillträde till viss utbildning vid de filosofiska fakulteterna för dem som fyllt 25 år och har fem års yrkeserfarenhet skall vidgas till att omfatta hela den högre utbildningen och utan den nuvarande begränsningen av studie- målet tillstyrks av flertalet remissinstanser. Förslaget att det i behörig-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1972: 84 61

hetsvillkoren för denna studerandekategori skall ingå obligatoriskt del— tagande i en särskilt anordnad orienteringskurs har däremot fått ett blandat mottagande.

Förslaget om utvidgad försöksverksamhet tillstyrks av kriminalvårds- styrelsen, socialstyrelsen, luftfartsverket, RRV, UKÄ, SÖ, AMS, lant- mäteristyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden, styrelsen för skogshög- skolan, U 68, lärarutbildningskommittén, SVUX, Svenska kommunför- bundet, Svenska landstingsförbundet, SIF och SAF, Exportföreningen, Handelns arbetsgivarorgant'sation, Svenska bank föreningen, LO, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, SR, TCO, SFS, Svensk yrkesvalslärar- förening, Svensk yrkesvägledarförening, Sveriges folklzögskolelevers för- bund, SECO, Elevförbundet T LE, Vuxenstuderandes riksorganisation, Moderata ungdomsförbundet, SSU, Värnpliktiga underofficerares riks- förbund och Folkbildningsförbunder.

Förslaget avstyrks av styrelsen för lantbrukshögskolan och statens vattenfallsverk som anför att erfarenheterna av den nuvarande försöks- verksamheten bör avvaktas, innan en utvidgning sker. Den vidgade behö- righeten får under inga omständigheter avse den högre tekniska utbild- ningen.

Flera av remissinstanserna som ställt sig negativa till kompetensutred- ningens principförslag till allmän behörighet har avstått från att ut- tryckligen ta ställning till förslaget om utvidgad försöksverksamhet.

Flera remissinstanser har kommenterat de nuvarande behörighetsvill- koren för försöksverksamheten enligt kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning. Ålderskravet 25 år ifrågasätts bl. a. av rikspolis- styrelsen, som menar att fem års yrkesverksamhet bör vara tillräckligt för att ge eleverna den personliga mognad samt de allmänna kunskaper som fordras för högre studier. Om behörigheten kommer att knytas till ett godkänt studielämplighetsprov bör kravet på viss ålder kunna tas under omprövning. Även kriminalvårdsstyrelsen, AMS, SIF och SAF, T C0 och SECO framför liknande synpunkter. RRV framhåller att längden av den yrkesverksamma perioden bör övervägas och fastställas först sedan försöksverksamheten utvärderats.

SÖ framhåller att det varit av intresse att inom försöksverksamhetens ram kunna följa en elevgrupp, som intagits enbart på ålderskriteriet. Det är tveksamt om kravet på yrkesverksamhet, sådant det nu är ut- format, får någon urvalseffekt. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna understryker, att erfarenheterna från försöksverksamheten måste till— varatas, innan behörighetsbestämmelserna för vuxenstuderande defini- tivt fastställs. Luftfartsverket och Svensk yrkesvalslärarförening me- nar att yrkesverksamheten bör ligga i linje med den sökta utbildningen. Vuxenstuderandes riksorganisation anför däremot att behörighetsgivan- de yrkesområden inte får avgränsas alltför snävt.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1972: 84 62

Majoriteten av remissinstanserna är positiva till förslaget om en sär- skild orienteringskurs som introduktion till eftergymnasiala studier för vuxenstuderande, men många tar avstånd från tanken att deltagandet i sådan kurs skall vara obligatoriskt dvs. formellt ingå i de allmänna be— hörighetsvillkoren för denna kategori.

Till dem som menar att deltagandet i orienteringskurs bör vara fri- villigt hör UKÄ, samarbetsnätnnden för socialhögskolorna, centrala studiehjälpsnämnden, lärarutbildningskommittén och LO. SVUX anser det tveksamt om det främst är vuxenstuderande som behöver denna typ av orienteringskurs, då de flesta av dem torde ha en klar målinrikt- ning på sina studier redan från början. Den förlängning av studierna som deltagande i dessa kurser innebär kan dessutom verka avskräckande på de studerandegrupper man främst vill stimulera till studier. U 68 menar att kurserna bör anordnas försöksvis, varefter man får överväga deras funktion i behörighetssystcmet. Även SFS anser att ett ställnings- tagandc bör anstå till dess man vunnit erfarenhet av en försöksverksam- het.

I -utredningens förslag att orienteringskursen skall vara obligatorisk för vuxna utan behörighetsgivande skolutbildning instämmer SÖ och TCO, som båda pekar på att det skall finnas möjligheter till dispens från kravet, samt styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna.

Flera remissinstanser understryker utredningens förslag att orien- teringskurserna bör vara öppna för alla sökande till högre utbildning som så önskar.

RRV framhåller att kurser av detta slag, enligt verkets uppfattning, inte medför någon kompetenshöjning. För många studerande kan den däremot orsaka praktiska svårigheter och kostnaderna för kurserna kan bli höga.

Flera remissinstanser kommenterar utredningens förslag att ett stu- dielämplighetsprov skall ingå i orienteringskursen och där ha rådgivande och studieorienterande funktion. Meningarna är härvid delade huruvida ett sådant studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt eller frivilligt. För ett obligatoriskt prov talar styrelsen för gymnastik— och idrottshög- skolorna och SECO medan samarbetsnämnden för socialhögskolorna, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkbildningsförbundet understryker att deltagandet i provet bör vara frivilligt.

4.3.5. Särskild behörighet

Utredningens förslag att de särskilda förkunskapskraven skall begrän- sas till att omfatta vad som är nödvändiga minimikrav för studierna på resp. linje i den högre utbildningen accepteras av flertalet remissinstan- ser, bl.a. SÖ, som framhåller att denna restriktivitet är nödvändig för att gymnasieskolan ej skall återta den styrfunktion vad gäller val och

• Sida 63
•  Original

Prop. 1972: 84 63

dimensionering av de högre utbildningsvägarna som utredningen velat reducera. Liknande synpunkter framförs av U 68 och SFS. Även Svenska kommunförbundet pekar på vikten av återhållsamhet vid fastställandet av de särskilda förkunskapskraven.

Lärarutbildningskommittén menar att det hade varit av värde om utredningen presenterat konkreta förslag till utformning av förkunskaps- kraven även för vissa icke spärrade utbildningsvägar. Detta skulle ha underlättat tolkningen av förslaget och gett större garantier för att in- tentionerna i detta kommer att förverkligas.

Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att begränsningen av kraven synes medföra, att dessa kommer att fastställas för varje enskilt ämnes- område och inte för hcla utbildningsvägar. Styrelsen anser det från många synpunkter vara att föredra, att förkunskapskraven utformas med hänsyn till en viss utbildningssektors krav. En sådan konstruktion ökar valfriheten för den enskilde, en synpunkt som delas av flera remiss- instanser, och kan också bidra till att fylla eventuella luckor i allmän- orienteringen.

SIF och SAF påpekar att det öppna system för allmän behörighet som utredningen föreslår gör det nödvändigt att vissa förkunskaper, som tidigare ingått i det allmänna behörighetskravet, nu uppställs som särskilda behörighetsvillkor. Sålunda bör som särskilda förkunskapskrav för så gott som hela det eftergymnasiala området uppställas kunskaper i svenska, engelska och matematik motsvarande två årskurser i gymnasie- skolan. SFS framför liknande synpunkter beträffande kunskaper i svenska.

Förslaget att de särskilda förkunskapskraven skall kunna formuleras även som delar av lärokurs i gymnasieskolan tillstyrks av flera remiss- instanser, bland dem lärartttbildningskommittén, som finner förslaget tilltalande och väl anpassat till ett utbildningssystem som skall möjlig- göra individuella studiegångar.

UKÄ däremot ställer sig tveksamt till att uttrycka förkunskapskraven i alltför små moduler. Åtminstone t. v. bör förkunskapskraven uttryckas i form av hela årskurser. Ämbetet motiverar detta med att de lokala variationer som förekommer inom såväl den högre utbildningen som den gymnasiala talar mot en alltför stark precisering.

Utredningens förslag att antagningsmyndigheten bör undersöka i vil- ken mån motsvarande kunskaper kan förvärvas på annat sätt och låta den sakliga kompetensen vara avgörande finner konsistoriet vid univer- sitetet i Lund riktigt. Konsistoriet anser dock att de särskilda förkun- skapskraven bör omfatta hela lärokurser i gymnasieskolan. Samarbets- nämnden för socialhögskolorna framhåller att de ökade problemen med att avgöra på vilka andra sätt behörighetsgivande kunskaper kan in— hämtas ej kan klaras inom de nuvarande resursramarna för antagning av studerande i socionomutbildning. Länsskolnämnden i Norrbottens

• Sida 64
•  Original

Prop. 1972: 84 64

[än befarar att förslaget kommer att innebära ett mycket omfattande och arbetskrävande system av prövningar och intygsgivningar, uppgifter som torde drabba lärare och skolledare mycket tungt.

Remissinstanserna instämmer i allmänhet i utredningens förslag att, då de särskilda förkunskapskraven fastställs, minst en »normalväg» måste säkerställas genom gymnasieskolan och att behörighetskraven om möjligt bör anslutas till mer än en lärokurs. AMS anser att det senare förslaget ökar möjligheterna till ett friare utbildningsval och föreslår i detta sammanhang att varierande former av kompletteringsstudier er— bjuds både vuxna och ungdomar inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen.

UKÄ pekar på att det dock redan nu föreligger svårigheter för läro— anstalterna att fastställa vilka reella förkunskaper i ett ämne som en studerande har. Om utredningens förslag om anslutning till mer än en lärokurs genomförs kommer, enligt ämbetets uppfattning, dessa svårig- heter att accentueras och det torde bli nödvändigt att SÖ i ökad ut- sträckning medverkar till att ge läroanstalterna tillräckligt underlag för bedömning av olika kursplaner.

Lärarutbildningskommittén framhåller att förslaget med minst en normalväg genom gymnasieskolan ej kan tillämpas på högre utbildning som kräver förkunskaper från två eller flera linjer i ämnen som var för sig är karakteristiska för olika linjer i gymnasieskolan. Kommittén nämner som exempel på detta utbildning av lärare i hemkunskap, för vilka förkunskaperna sannolikt bör hämtas från två linjer i gymnasie— skolan: social linje och konsumtionslinje. Liknande synpunkter framförs av SFS.

Ett flertal remissinstanser, däribland UKÄ, AMS, centrala studie— hjälpsnämnden, Iärarutbildningskmnmittén och SFS framhåller vikten av att de sökande får erforderlig information om de förkunskaper. som krävs för att studierna skall kunna fullföljas med framgång.

Utredningens förslag att betyget 2 för samtliga sökandegrupper skall —— vad avser kravet på särskild behörighet — vara lägsta gräns för be- hörighetsgivande betyg i enskilt ämne tillstyrks av SÖ, som dock sam- tidigt erinrar om att vissa av lärarhögskolorna, som hörts i frågan, starkt understrukit behovet av kvalificerade kunskaper i vissa ämnen, främst svenska, engelska och matematik, hos sökande till klasslärarutbild- ningen; för nämnda ämnen framförs krav på högre betygsnivå än den utredningen föreslär.

I likhet med utredningen anser UKÄ att lägre betyg än 2 inte bör god- tas, men att ett generellt fastlåsande vid en sådan nedre gräns inte bör ske. En av fördelarna med uppdelningen av behörighetsreglerna i all- män och särskild behörighet är, att den särskilda behörigheten noggrant skall kunna ange de faktiskt behövliga kunskaperna för framgångsrika studier vid resp. utbildningslinje. Det är inte osannolikt att en prövning

• Sida 65
•  Original

Prop. 1972: 84 65

härav skulle ge vid handen att differentierade krav bör ställas på kun- skaper i de ämnen, som i varje särskilt fall bildar särskild behörighet. Mot denna bakgrund anser ämbetet att tillsynsmyndigheten bör fast- ställa vilket lägsta betyg som skall gälla i varje ämne som ingår bland de särskilda behörighetsvillkoren.

Ett flertal fakulteter som yttrat sig i denna fråga finner det tveksamt om betyget 2 är tillräckligt för att garantera nödvändiga förkunskaper och föreslår att man i stället bör kräva betyget 3. Tekniska fakulteten vid universitetet i Lund framhåller, att betyget 2 enligt fakultetens erfaren- het brukar motsvaras av en så blygsam nivå att det är tveksamt om det kan anses garantera förmåga att följa högre studier, som bygger på gymnasiekunskaper i ifrågavarande ämne. Liknande synpunkter fram— förs även av rikspolisstyrelsen, luftfartsverket, RRV samt styrelsen för ltmtbruksltögskolan, som bl. a. menar att förslaget kan leda till att en avsevärd del av den tidigare gymnasieutbildningen måste överflyttas till högskolenivån.

Många remissinstanser har avstått från att yttra sig över de detaljerade förslag till förkunskapskrav som utredningen lägger fram för sökande till dels medicinsk. odontologisk och farmaceutisk fakultet samt jord- brukets högskolor, dels teknisk fakultet.

Förslaget tillstyrks av bl. a. SÖ och AMS utan närmare kommentarer. UKÄ har inte kommenterat förslaget men berörda fakulteter och ut- bildningsnämnder bland ämbetets underremissinstanser ställer sig i all— mänhet avvaktande till förslaget.

Tveksamhet tycks råda rörande lämpligheten av att anknyta förkun- skapskraven även till tvååriga linjer på gymnasieskolan. Man finner också utvecklingen mot en alltför stor differentiering av förkunskaps- kraven mindre tillfredsställande. Medicinska fakulteten och dess utbild- ningsnämnd vid universitetet i Göteborg menar således att de särskilda förkunskapskraven borde utformas så att de är gångbara för en hel sektor av utbildningslinjer snarare än för en enstaka preciserad linje. Man menar även att förkunskapskraven bör anknytas till de treåriga linjernas lärokurser.

Utbildningsnämnderna vid de medicinska fakulteterna vid universite- ten i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet finner de före- slagna förkunskapskraven i matematik, fysik, kemi och biologi vara tillräckliga, under förutsättning att de studerande tillgodogjort sig kun- skaper i enlighet med läroplanernas innehåll. Utbildningsnämnden vid den medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala menar dock att --— med hänsyn till de medicinska studiernas internationella karaktär — man bör kräva att engelska motsvarande lägst betyget 2 på treårig läro- kurs i gymnasieskolan upptas som särskilt förkunskapskrav för medi— cinska studier.

Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid högskolenheten

• Sida 66
•  Original

Prop. 1972: 84 66

i Linköping framhåller att de av utredningen framlagda förslagen endast bör erhålla karaktär av försöksverksamhet med hänsyn till att förslaget rymmer så många osäkra och oprövade faktorer. Förslagens konsekven- ser för den enskilde och för samhället kan inte överblickas och det är därför nödvändigt med en noggrann uppföljning av försöksverksamheten.

Vad gäller tandläkarutbildningen tillstyrks förslaget av utbildnings- nämnden vid den odontologiska fakulteten vid universitetet i Lund, medan odontologiska fakulteten vid karolinska institutet finner förkun— skaperna i matematik otillräckliga. Liknande synpunkter rörande för- kunskaperna i matematik framförs av farmaceutiska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid universitetet i Uppsala. Farmaceutiska fakul- teten kan ej heller acceptera de föreslagna kraven på de sökandes språkkunskaper och anser det nödvändigt med grundliga läskunskaper i förutom engelska även tyska och franska.

Socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande att styrelsen ej har möjlighet att bedöma i vilken mån de av utredningen föreslagna för- kunskapskraven täcker det kunskapsinnehåll, som f. n. krävs inom dessa ämnen. Styrelsen ansluter sig emellertid till förslaget, i den män för- kunskapskraven överensstämmer med vad som f. n. krävs i dessa ämnen vid tillträde till ifrågavarande utbildningsvägar. Styrelsen finner det vidare angeläget att ämnet samhällskunskap beaktas när behörighets— kraven skall fastställas för tillträde till högre studier inom medicinsk och social vård.

Förkunskapskraven till teknisk fakultet tillstyrks i huvudsak av ut- bildningsnämnden vid den tekniska fakulteten vid universitetet i Lund.. av konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och av den tekniska fakulteten vid högskolenheten i Linköping. Utbildningst-zämnden vid tekniska högskolan i Stockholm liksom tekniska fakulteten vid universi- tetet i Lund kan dock ej finna det motiverat att kräva lägre förkun- skaper för tillträdc till uthildningslinjen för arkitektur än för övriga linjer.

Jordbrukets högskolor ställer sig avvisande till utredningens förslag. Styrelsen för skogshögskolan finner att de särskilda behörighetskraven för inträde till högskolan måste utökas, särskilt gäller detta kraven på kunskap i matematik, engelska och samhällskunskap.

Styrelsen för lantbrukshögskolan framhåller att de av utredningen framförda speciella förkunskapskraven för inträde till lantbrukshögsko- lan har utformats med hänsyn till de f. n. aktuella allmänna behörig— hetsbestämmelserna. Skulle dessa senare komma att ändras enligt utred- ningens förslag, måste de speciella behörighetsreglerna ses över. Sty- relsen för veterinärhögskolan finner det tveksamt om fackskolkunskaper i fysik, kemi och biologi ger de veterinärstuderande en tillräcklig för- kunskapsgrund.

Flertalet remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag rö-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1972: 84 67

rande fastställandet av de särskilda förkunskapskraven tillstyrker detta utan närmare kommentarer. Lärarutbildningskommittén anser att Kungl. Maj:t skall fastställa förkunskapskraven för samtliga utbildningsvägar i ett inledande skede. I annat fall kan det, enligt kommitténs uppfatt— ning, bli fråga om en rad olika tillsynsmyndigheters tolkning och detta kan motverka en gemensam syn på utformningen av behörighetskraven.

Svenska kommunförbundet framhåller att central fastställelse eller tillsyn är nödvändig för att åstadkomma ett enhetligt synsätt och U 68 menar, att formerna för fastställandet och tillämpningen av och be- stämmelserna om de särskilda förkunskapskraven bör ske på sådant sätt att allmänna samhällsintressen tillgodoses.

4.4. Urval bland behöriga sökande

4.4.1 Några effekter av det nuvarande urvalssystemet

Remissinstanserna har i allmänhet inga synpunkter på eller invänd- ningar mot utredningens analys av det nuvarande urvalssystemets ef- fekter. AMS framhåller att det är olyckligt för individen att den enda meriteringsgrunden är de resultat som individen uppnått i skolan. Inte heller har sannolikheten ökat för att de som lyckats meritera sig för vissa utbildningsvägar är de mest lämpade. SECO betonar att den nu- varande användningen av betyg som urvalsinstrument inte är ett bra system. Det leder till en rad orättvisor vid antagningen.

Med anledning av utredningens beskrivning av studie- och yrkes- vägledningen som en metod för styrning av utbildningsvalet framhåller Svens/c yrkesvalslärarfärening att studie- och yrkesorienteringen (syon) har stor betydelse när det gäller att komma åt sociala och individuella rättvisefrågor. Syon kan ses som ett medel att vidga individens valmöj- ligheter. På så sätt kan den enskilde mer komma till sin rätt och inte vara bunden av t. ex. sin sociala bakgrund eller könsrollsuppfattningar vid val av utbildning och yrke. Syon är alltså till för den enskilde och får inte ses som ett urvalsinstrument i samhällets tjänst.

4.4.2. Ett nytt urvalssystem

Av de remissinstanser som yttrat sig om utredningens principiella synpunkter på urvalssystemet delar praktiskt taget samtliga utredning- ens uppfattning att hänsyn till sociala faktorer måste tas, att urvals- frågorna inte kan betraktas enbart som ett tekniskt problem och att en flerdimensionell lösning är den mest framkomliga vägen till ett nytt urvalssystem. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna framhåller att en ökad samordning av olika antagningssystem är en viktig förutsättning för att undvika att de olika systemen får styreffek- ter som dels inte är önskvärda, dels står i motsats till varandra.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1972: 84 68

Enstaka remissinstanser delar inte utredningens uppfattning. Lant- mäterislyrelsen betonar att kompetenskrav inte får efterges av hänsyn till socialt betingade faktorer. SIF och SAF anser att urvalet till högre utbildning kan betraktas som ett tekniskt problem där eventuellt sned- vridande faktorer skall ha neutraliserats tidigare. Urvalet bör dock vara flerdimensionellt.

Större delen av remissinstanserna anser i likhet med utredningen att meritvärderingen bör ske på grundval av betyg, studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. Många framhåller dock att man. inte kan ta slutlig ställning till studielämplighetsprovet som meritvärderingsunder- lag innan försöksverksamheten har utvecklats och utvärderats. Riksför- bundet Hem och Skola anser att ytterligare överväganden bör göras in- nan definitivt beslut fattas om urvalssystemet. Vissa remissinstanser vill utvidga meritvärderingsunderlaget jämfört med utredningsförslaget. Sveriges folkhögskoleelevers förbund anser att studieomdömen från folk- högskola bör ingå bland urvalsinstrumenten och SÖ anser att detta bör vara fallet så länge studielämplighetsprovet inte är utprövat. SIF och SAF instämmer i att svårigheterna är stora när det gäller att få fram prognosmetoder för det kommande yrkets krav men framhåller att den- na urvalsmetod är så betydelsefull att starkt ökade insatser för forsk- nings— och försöksverksamhet med anlags-, intresse- och motivationstest bör sättas in. TCO anser att även ålder bör utgöra urvalsgrund. Äldre sökande bör ges företräde vid lika meriter. U 68 framhåller att det är väsentligt att urvalsmetoderna tillgodoser behovet hos dem som bedöms ha förutsättningar för högre studier men som i olika hänseenden, so- cialt, ekonomiskt eller regionalt, är handikappade. Hur utredningens förslag kommer att fungera i dessa avseenden vet man inte. Det kan bli nödvändigt att efterhand söka efter andra urvalskriterier som kan komplettera de föreslagna. Konsmärsutbildningssakkunniga hänvisar till den undersökning, Larsson-Sandgren Kreativitet, abilitct och attityd, som utredningen refererat i sitt betänkande (SOU 1970: 66, kap. 10). Undersökningen tyder på att den skillnad i betygsnivå som i allmänhet kan konstateras mellan grupper av barn från olika socialskikt inte är lika markerad i fråga om kreativ begåvning.

Några remissinstanser erinrar om att olika slag av test används vid urval till utbildning inom deras ansvarsområden. Överbefälhavaren framhåller att man sedan 30 "år tillbaka använder testinstrument inom krigsmakten. Militärpsykologiska institutet följer utvecklingen och med- verkar bl. a. vid officersuttagningen. Genom den långa tid testen an- vänts föreligger även erfarenheter beträffande dcras värde som prognos- instrument. SJ framhåller att företaget använder och också i fortsätt— ningen vill använda psykologiska prov som komplement till traditionella urvalsmetoder. Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna finner det anmärkningsvärt att utredningen finner test som urvalsinstrument mind—

• Sida 69
•  Original

Prop. 1972: 84 69

re lämplig och att den tillskriver betygen en överlägsen roll i väntan på ett s. k. studielämplighetsprov vars innehåll inte speeificerats. '

Vissa remissinstanser, bl.a. AMS, Svenska kommunförbundet och SFS, stöder användningen av b e t y g som urvalsinstrument men fram- håller samtidigt nackdelarna i form av betygsjakt m.m. De betonar att betyg inte bör utgöra det enda urvalsinstrumentet. SIF och SAF anser det olämpligt att enbart betyg används för urval i gränszonen antagcn/ icke antagen men påpekar också att betyget är det f. n. bästa enskilda urvalsinstrumentet. Det bör därför användas men kompletteras med andra instrument främst i den breda gränszonen. SECO fram- håller att betygsutredningen snarast bör lägga fram förslag till ett nytt system. Genom en betygsreform skulle förhållandena bli helt annor- lunda. Det är därför nu omöjligt att detaljerat yttra sig över vilka ur- valsinstrument som bör användas. Förslaget om studielämplighetsprov som kompletterande instrument bör tas upp i samband med en betygs- reform. T. v. bör därför betygen vara urvalsinstrument.

De flesta remissinstanserna, däribland statskontoret, SÖ, UKÄ, lä- rarutbildnings/(ommittén, SVUX, SIF och SAF, instämmer i utred- ningens förslag att urvalspoängen skall beräknas på ett oviktat medel- betyg och att s.k. behörighetskompletterande betyg inte skall inräk- nas vid medelbetygsberäkningen. T CO konstaterar med tillfredsställelse att utredningen anser att viktning av betyg inte skall förekomma. TCO kan inte acceptera någon form av ämnesviktning inom gymnasiesko— lans ram även med hänsyn till de pedagogiska svårigheterna för äm- nen som på ett sådant sätt inte blir meriterande. Det finns å andra si- dan skäl för att utom gymnasieskolans ram prioritera ämnen med hän- syn till den betydelse de har för viss vidareutbildning som är aktuell. Centrala studiehjälpsnämnden förordar att kompletteringsbetyg inte medräknas vid meritvärderingen. En komplettering kan annars bli onödigt tidskrävande och i många fall medföra en ökad skuldsättning som från allmänna utgångspunkter knappast kan anses motiverad. SACO. SECO och Svenska bankföreningen anser däremot att även be- hörighetskompletterande betyg bör inräknas vid medelbetygsberäkning- en. Svensk yrkesvalslärarförening anser att behörighetskompletterande betyg bör få medräknas på samma grunder som nu, annars kan be- stämmelsen utnyttjas i spekulationssyfte vid val av gymnasielinje.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser understryker att försöksverk- samheten med studielämplighetsprov bör fortsätta och att man inte kan ta ställning till studielämplighetsprovets funktion innan försöken är utvärderade. Till dem som anser att ett studielämplighets- prov bör utprövas hör bl.a. statskontoret, UKÄ, SÖ, AMS, "U 68, lärar— utbildningskommitte'n, S VUX, Svenska kommunförbundet, SIF och SAF, TCO, SFS, SECO och Elevförbundet TLE.

UK./i" säger sig inte ha något att invända mot utredningens argumen-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1972: 84 70

tering och slutsatser beträffande behovet av ett kompletterande urvals- instrument i form av studielämplighetsprov men anser i likhet med fle- ra universitetsmyndigheter att utredningen underskattat de många teo— retiska och praktiska svårigheterna i samband med provets utform- ning, framtagning och administration. Utredningen har t. ex. inte till— räckligt belyst problem i samband med provets innehållsvaliditet. Frå- gan om det skall anses rimligt eller ofrånkomligt att studielämplighet korrelerar högt med allmän intelligens och förkunskapsnivå leder före de rent testtekniska aspekterna, inte minst med tanke på de sty— rande effekter som provets sammansättning kan få på skolundervis— ningens inriktning och de sökandes förberedelsearbete. Vidare har ut— redningen inte analyserat frågan om provets offentlighet. Konflikter kan förutses mellan å ena sidan en offentlighetsprincip — den prövade bör ha insyn i bedömningen av det egna provresultatet — och å den andra kravet på testsekretess. UKÄ anser vidare att frågan om provets livslängd inte blivit tillräckligt belyst. Även om provets användbarhet vid mer än ett tillfälle kan garanteras genom en strikt testsekretess, torde dess livslängd vara relativt begränsad. Nya versioner måste där- för regelbundet framställas. Den organisation, de kostnader och den tid detta kommer att kräva synes utredningen inte alls ha berört. UKÄ anser att den föreslagna förberedelse— och försöksverksamheten inte är realistiskt dimensionerad i förhållande till sin syftning.

Vissa remissinstanser tar upp frågan om studielämplighetsprovets so— ciala effekter. SÖ framhåller att studielämplighetsprov kan ha minst lika högt samband som betyg med de sociala faktorer vars effekter ut— redningen med all rätt vill minimera. Detta bör uppmärksammas mer än vad utredningen, i varje fall explicit, synes ha gjort och få utgöra en väsentlig frågeställning i det fortsatta arbetet med att utforma stu- dielämplighetsprov. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna under- stryker att studielämplighetsprov i realiteten kan komma att mycket likna begåvningsprov. Risken vid en s. k. flerdimensionell urvalsmetod är att man mer effektivt än tidigare vaskar fram teoretiska studiebe- gåvningar men bortser från många praktiskt meriterade och behöriga sökande. SSU framhåller att de studielämplighetsprov som hittills har använts har visat sig ha hög korrelation med betygen och att de sanno- likt ger likartade sociala rekryteringseffekter. En ökad användning av dessa prov skulle troligtvis betyda ett bibehållet starkt utgångsläge för studerande från miljöer där abstrakt och teoretiskt tänkande domine- rar. För framtiden bör försöksverksamhet med studielämplighetsprov därför inriktas på att få fram tester som mäter vidare egenskaper än ensidigt teoretisk begåvning. De eftergymnasiala utbildningsvägarna bör i framtiden ges starkare inslag av sociala mål vid sidan av de intellek— tuella. I takt härmed bör även studielämplighetsproven ges en vidare social syftning. I många yrken är grupprestationer, kreativitet eller lik-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1972: 84 71

nande väsentligt att värdera vid sidan av teoretiska färdigheter. Först efter en försöksverksamhet med denna inriktning är det möjligt att ta ställning till frågan om studielämplighetsprov är ett önskvärt komple- ment till andra urvalsinstrument.

AMS ifrågasätter utredningens förslag att studielämplighetsprovet för vissa sökande bör utgöra enda urvalsgrund. Om möjligt bör även andra kriterier tas med vid urvalet.

Beträffande studielämplighetsprovets användning inom den fria kvo- ten framhåller Svensk yrkesvalslärarförening att man bör bevaka att studielämplighetsprovet ger prognos för möjligheterna att bedriva högre studier och inte favoriserar den som kommer direkt från skolmiljö.

Utredningens förslag att a r b e t 5 ] iv s e r f a r e n h et på minst ett år bör ge meritvärde tillstyrks av rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrel- sen, statens brandskola, SÖ, AMS, Iantmäteristyrelsen, statens vatten- fallsverk, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, samarbets- nämnden för socialhögskolorna, styrelsen för skogshögskolan, lärarut- bildningskommittén, konstnärsutbildningssakkunniga, SVUX, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, SIF och SAF, LO, TCO, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, Folk- bildningsförbundet, Svensk yrkesvalslärarförening, Svensk yrkesvägledar- förening, Sveriges folklzögskolelevers förbund, Elevförbundet T LE och SSU.

SÖ delar reservanternas uppfattning att tillgodoräknande av arbets- livserfarenhet inte innebär någon egentlig ökning av rekryteringsunder- laget men anser inte att detta är ett avgörande argument mot utred- ningens förslag, eftersom arbetslivserfarenhet är betydelsefull. SÖ fram- håller också att utredningens förslag synes väl anpassat till en studie- organisation med återkommande utbildning. Även U 68, som inte går in på en detaljbedömning av urvalssystemet, framhåller att om yrkes— verksamheten ges meritvärde vid urvalet kan den enskilde stimuleras att organisera sina studier som återkommande utbildning. Lärarutbild- ningskommittén ifrågasätter om inte försöksverksamheten med arbets- livserfarenhet borde utvidgas. På sikt bör arbetslivserfarenhet utgöra ett krav för tillträde till all högre utbildning. Detta anser även styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna.

SÖ anser vidare att försöksverksamheten bör inriktas på att klar- lägga frågan om arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas generellt el— ler bara ge poäng under förutsättning att den har en viss inriktning mot den aktuella yrkessektorn. U 68 framhåller att man kan diskutera om yrkesverksamhet som direkt anknyter till den önskade utbildningen skall räknas som merit av karaktären särskilda förkunskaper medan annan yrkesverksamhet skulle räknas som meriterande från allmän er- farenhetsbakgrund. Socialstyrelsen anser, att yrkeserfarenhet endast bör ges meritvärde om den har nära anknytning till den sökta utbildningen

• Sida 72
•  Original

Prop. 1972: 84 72

och den kommande yrkesverksamheten. Detta anser även luftfartsver- ket och generaltullstyrelsen. Statens vattenfallsverk vitsordar värdet av arbetslivserfarenheter och förordar att en väsentlig vikt läggs vid så- dana meriter. I princip bör endast sådan praktik beaktas som ligger i linje med tillämnad utbildning. Med praktik avser verket inte bara ar- betslivserfarenhet i egentlig bemärkelse utan även föreningsarbete och liknande aktivitet. Till skillnad från dessa remissinstanser anser UKÄ att inte minst svårigheten att bestämma vilka arbetsuppgifter som kan anses vara av sådan karaktär att de har anknytning till kommande utbildning och yrkesverksamhet talar för att alla former av yrkesverk- samhet godtas. Det är lämpligt att samma bedömning av arbetslivser- farenheter gäller vid urval som i fråga om allmän behörighet. Om klart samband råder mellan tidigare yrkesverksamhet och sökt utbild- ning bör den sökande kunna beredas utbildningsplats inom den fria kvoten. AMS anser att alla former av yrkesverksamhet i princip bör anses lika mycket värda och ställer sig tveksam till utredningens för- slag om kvalitetstillägg för särskilt värdefull yrkeserfarenhet. Krimi- nalvårdsstyrelsen, samarbetsnämnden för socialhögskolorna, Styrelsen för skogshögskolan, SIF och SAF samt TCO tillstyrker däremot ett så— dant kvalitetstillägg.

UKÄ, SFS och Moderata ungdomsförbundet anser, att arbetslivser- farenhet bör ha meritvärde först om den är längre än fem år. Statskon- toret anser att frågan om arbetslivserfarenhet som meritvärderings- grund bör penetreras ytterligare i U 68. RRV framhåller, att arbets- livserfarenhet är värdefull för utbildningen. Utredningens förslag kan dock få konsekvenser som inte är önskvärda. Förslaget kan leda till att enbart sökande med praktik kommer att antas. Sociala faktorer kan göra det lättare för vissa sökande att få lämpligt arbete. Frågan om hur arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas och vilka krav som skall ställas på arbetslivserfarenheten bör därför ses över.

Televerket, styrelsen för lantbrukshögskolan och SA CO avstyrker ut- redningens förslag och tillstyrker reservationen. Remissopinionen bland de universitets- och Izögskolemyndigheter som inlämnat yttranden till UKÄ är delad. Vissa fakulteter och utbildningsnämnder tillstyrker ut- redningens förslag men den övervägande delen instämmer med reser- vanterna eller anser att endast viss yrkeserfarenhet bör ge meritvärde.

Beträffande fördelningen mellan olika grupper av sökande instämmer större delen av remissinstanserna i utredning- ens förslag att antalet platser bör fördelas i proportion till de olika gruppernas storlek (proportionell kvotering) och att s.k. SP-kvotering bör prövas när det finns en organisation och olika rutiner för att an- vända studielämplighetsprov.

Remissinstanserna har i allmänhet inte närmare kommenterat frå- gan om kvoteringssystemet. De enstaka remissinstanser som utvecklar

• Sida 73
•  Original

Prop. 1972: 84 73

sin ståndpunkt mera utförligt, bl. a. vissa universitets— och högskole- myndigheter, uttalar sig framför allt till förmån för SP-kvotering. Sty- relsen för lantbrukshögskolan anser att den proportionella kvoteringen inte tillräckligt beaktar individernas prestationer eller studielämplighet. Lärarutbildningskommittén noterar med tillfredsställelse att utredning- en påtalat bristerna med den proportionella kvoteringen och avvaktar den försöksverksamhet som bedrivs med studielämplighetsprov och SP-kvotering. SIF och SAF anser, att eftersom studielämplighetsprovet varit under konstruktion sedan 1968 borde det kunna vara möjligt att ta i bruk vid den tidpunkt då utredningens förslag skall genomföras. Det är viktigt att SP-kvoteringsmetoden introduceras redan från bör- jan och provet måste ju ändå fr.o.m. samma tidpunkt användas som urvalsinstrument och rådgivningsprov.

SFS ställer sig tveksam till proportionell kvotering. Ett sådant system inbjuder nämligen till taktiska spekulationer. En sökandes chanser att - bli antagen till en viss utbildning skulle t. ex. öka om han lyckades förmå klasskamrater att söka till den aktuella utbildningen, även om de inte har möjligheter och intresse att själva komma in på den. SFS anser att det skulle vara mycket olyckligt om individen vid val av väg genom gymnasieskolan fäste avseende vid sådana taktiska spekulatio- ner och inte vid vad som ger bästa förberedelse för den kommande verksamheten. Så länge proportionell kvotering tillämpas bör därför kvoterna förses med maximi- och minimigränser. Utredningens tanke- gångar om SP-kvotering bör utvecklas närmare innan den ens kan införas på försök. Svensk yrkesvalslärarförening anser att den propor— tionella kvoteringsmetoden bör omprövas om det visar sig att elever »fastnar i taktikfunderingar» vid val av linje på gymnasieskolan, t. ex. angående vilken linje eller kvotgrupp man bör välja för att få bra pla— cering och lättast komma in på en spärrad utbildning.

Beträffande indelningen i grupper som underlag för den proportionella kvoteringen är remissopinionen delad. Utredningens för- slag tillstyrks dock av flertalet remissintanser bl. a. rikspolisstyrelsen, SÖ, AMS, samarbetsnämndcn för socialhögskolorna, styrelsen för skogshögskolan, lärarutbildningskommittén, SVUX, Svenska kommun- förbundet, LO, T CO, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, Folkbildningsförbundet, Svensk yrkesvalslärarförening, Svensk yrkesvägledarförening, Sveriges folklzögskolclevers förbund och Elevförbundet T LE. Riksförbundet Hem och Skola kräver bestämt att stora ansträngningar görs att öka antalet intagningsplatser på de spär- rade utbildningslinjerna i samband med att kvoteringsbestämmelserna träder i kraft. SSU avstyrker uppdelningen i undergrupper beroende på om de sökande har arbetslivserfarenhet eller inte. Arbetslivserfa- renhet har ett väsentligt värde för all eftergymnasial utbildning och framtida yrkes- och samhällsliv. SSU ser positivt på en utveckling där

• Sida 74
•  Original

Prop. 1972: 84 74

allt fler söker sig ut på arbetsmarknaden någon tid före påbörjandet av högskolestudier.

UKÄ framhåller att antalet kvotgrupper är stort, vilket ger upphov till en svåröverskådlig antagningsprocedur. De problem som följer av den nödvändiga gränsdragningen mellan kvotgrupper mångfaldigas med ett stigande antal sådana. Därmed ökar självfallet konfliktanledningarna rörande dels principerna i urvalssystemet och det praktiskt möjliga förfarandet, dels de enskilda sökande och antagningsmyndigheten. Vi- dare kan man förutse att någon eller några av kvotgrupperna kommer att samla få sökande, i varje fall till vissa utbildningsvägar. Om små sökandegrupper överförs till den fria kvoten innebär detta en ökad ar- betsbelastning för antagningsmyndigheten. Ett tänkbart alternativ till överföringen till fri kvot är att de kvotgrupper som missgynnats ge- nom kvoteringsutslaget tilldelas ett fast platsantal enligt antagnings- myndighetens bedömande, vilket görs bl. a. med hänsyn till gruppens sammansättning med avseende på studiemeriter.

Även U 68 framhåller vikten av att antalet kvotgrupper i systemet inte är alltför stort. Man måste dock vara uppmärksam på att en minskning av antalet kvotgrupper kan motverka en för övrigt önskvärd spridning av utbildningsmöjligheterna till flera kategorier av sökande. Den garanti för att varje mindre sökandegrupp tillförsäkras ett visst antal platser som ligger i den proportionella kvoteringens idé går genom minskningen av antalet kvotgrupper i viss mån förlorad.

SIF och SAF anser att utredningens förslag till urvalssystem har nått en sådan komplexitetsgrad att man måste ifrågasätta dess rimlighet. SACO anser att kvoteringssystemet är komplicerat och svåröverskåd- ligt och öppnar vidsträckta möjligheter till ett administrativt godtycke. Sakligt mer meriterade sökande kommer att få stå tillbaka för mindre meriterade sökande. Även vissa andra remissinstanser, bl.a. televerket, RRV, styrelsen för lantbrukshögskolan, SR, SFS, SECO och Moderata ungdomsförbundet anser att kvotgrupperna är för många.

Vissa remissinstanser lägger fram alternativa förslag till kvotgrupp- indelning med utgångspunkt från de ställningstagande de gjort i sam- band med bl. a. frågan om utformningen av den allmänna behörighe- ten och vilka urvalsinstrument som bör användas vid intagning till spärrad utbildning.

UKÄ förordar ett enklare urvalssystem än vad utredningen föresla- git. Ett mera definitivt behörighetssystem bör utformas först sedan ställning tagits till U 68:s förslag. UKÄ:s förslag till urvalssystem bör dels utnyttjas i avvaktan på detta, dels i ett längre perspektiv kunna byggas ut. UKÄ förordar två kvotgrupper och en fri kvot. Grupp 1 bör bestå av sökande med slutbetyg från tre- eller fyraårig linje i gym- nasieskolan samt i förekommande fall övriga behöriga sökande enligt 13 å i behörighetskungörelsen. Grupp 2 bör bestå av sökande som har

• Sida 75
•  Original

Prop. 1972: 84 75

minst fem års yrkesverksamhet och uppnått 25 års ålder. Återstående behöriga sökande prövas i den fria kvoten. Vid utformningen av detta förslag till interimistiskt urvalssystem har UKÄ utgått från att gym- nasieskolans tvååriga linjer inte kommer att ge allmän behörighet.

U 68 anser det tänkbart konstruera ett system med endast två huvud- grupper av sökande förutom de sökande i fria kvoten. I grupp 1 skulle ingå sökande som har behörighetsgivande utbildning som enda merit- värderingsunderlag, i grupp 2 sökande som förutom behörighetsgivande utbildning har arbetslivserfarenhet av en viss omfattning. Eftersom ett sådant system skulle kunna minska den önskvärda spridningen av ut- bildningsmöjligheterna blir det särskilt viktigt att meritvärderingssyste- met utformas så att hänsyn tas till alla komponenter i den sökandes utrustning i form av betyg, kunskaper och värdefulla erfarenheter från arbets- och samhällsliv. Även SIF och SAF anser att det bör finnas möj- lighet att förutom den fria kvoten arbeta med två kvotgrupper beroende på om de sökande har arbetslivserfarenhet eller inte.

SACO anser att det bör finnas en fri kvot och två huvudgrupper. Grupp 1 bör bestå av samtliga sökande med antingen genomgången treårig gymnasial utbildning enligt den nya gymnasieordningen eller studentexamen enligt den gamla ordningen. Grupp 2 bör bestå av övriga sökande med tvåårig gymnasial utbildning från ekonomisk, social eller teknisk linje eller från yrkesinriktad linje samt av sökande med annan jämförbar gymnasial utbildning. I dessa fall förutsätts avslutande kom- pletteringsstudier.

SECO och Moderata ungdomsförbundet anser att kvotgrupperna skulle kunna vara fyra, den fria kvoten inräknad. Undergrupper bör inte finnas. SECO anser att man bör överväga att slå samman grupp 3 och 4 medan ungdomsförbundet föreslår att grupp 2 och 3 i utred- ningens förslag sammanförs till en grupp.

Beträffande den f ria kvoten understryker vissa remissinstanser vikten av att storleken bör kunna justeras efter behov. RRV framhåller att man efter varje genomförd antagningsperiod bör ta ställning till vilken procentandel den fria kvoten bör utgöra av de intagna. Därvid bör antalet sökande i den fria kvoten och kompetensnivån i förhål- lande till övriga grupper beaktas. Liknande synpunkter framförs av bl. a. samarbetsnämnden för socialhögskolorna, Svenska kommunför— bundet och Svensk yrkesvalslärarförening. S VUX framhåller att om den fria kvoten skall användas som uppsamlingsplats för personer som inte vunnit inträde i de kvoter där de genom sin utbildning placerats, bör sannolikt den fria kvoten inom åtskilliga utbildningar vara större än 15 %. TCO anser att storleken av den fria kvoten liksom för andra kvotgrupper bör vara proportionell mot antalet sökande. Den fasta kvoten bör utgöra en minimigräns på 15 % av de intagna i de fall då inte en proportionell kvotering ger större kvot. Detta anser även Folk-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1972: 84 76

bildningsförbundet som framhåller att enligt utredningens förslag är den fria kvoten alltför snävt tilltagen med tanke på att de vuxna fram- för allt kommer att hänföras dit. Också SSU framhåller att den fria kvoten bör vara proportionell men att det kan finnas en minimigräns, t. ex. 5 %. SSU framhåller vidare att kvotgrupper som är alltför små bör kunna överföras till den fria kvoten om den inte maximeras. SSU understryker att den fria kvoten inte bör användas för att bakvägen ta in normalbehöriga sökanden som missgynnats av den egna kvoten vilket är det sätt på vilket den fria kvoten oftast används i dag. Sökande med formell behörighet som missgynnats av den fria kvoten bör endast föras till den fria kvoten om de utöver sina formella betyg har arbets- livserfarenhet eller liknande meriter. De bör då konkurrera med dessa meriter och inte med sitt gymnasiebetyg.

Till skillnad från dessa remissinstanser anser SIF och SAF att den fria kvoten bör få en maximigräns på 15 %. SACO anser att utred- ningen tar för lätt på problemet med den fria kvoten. Den kommer att bli en orimligt stor uppsamlingsplats för alla som missgynnats av kvote- ringssystemet samtidigt som den maximerats till 15 %. Det är en ohåll- bar situation.

Beträffande meritvärderingen inom den fria kvoten anser statskon— toret att det finns skäl att formalisera även denna bl. a. för att den sökande själv skall kunna uppskatta sitt konkurrensläge. Vidare minskar de tekniska problemen i samband med en fri kvot om bedömningen formaliseras och studielämplighetsprov införs som hjälpmedel vid ur- valet. Till skillnad från statskontoret anser AMS att urvalet och merit- värderingen inom den fria kvoten bör ägnas särskild uppmärksamhet så att normer och regler inom den fria kvoten inte blir så fasta och stela att syftet med den förfelas. Även statens brandskola understryker detta. SÖ anser att utredningens synpunkter på meritvärdering inom den fria kvoten bör bli föremål för fortsatt analys och komplettering.

4.5. Utländska sökande —- behörighet och urval

Endast ett tjugotal remissinstanser har funnit anledning att yttra sig över utredningens förslag beträffande utländska sökandes behörighet till högre utbildning i Sverige. Instanserna är i huvudsak positivt in— ställda till utredningens förslag; på enskilda punkter redovisas dock synpunkter som avviker från detta.

Bl. a. statens ini-'andrarverk kommenterar förslaget att utländska stu- derande skall hänföras till någon av grupperna in v a n d r a r C eller g ä 5 t 5 t u d e r a n d e och att behörighetsvillkoren skall vara olika för dessa båda grupper. Verket konstaterar att utredningen inte ansett sig böra gå in på gränsdragningen mellan dessa båda grupper och fram- håller att verket i annat sammanhang föreslagit vissa normer som kan

• Sida 77
•  Original

Prop. 1972: 84 77

utgöra underlag för denna bedömning. Verket understryker att det är viktigt att dessa normer tillämpas, även när man i behörighetssamman- hang önskar fastställa om en sökande är att betrakta som invandrare eller gäststuderande.

UKÄ avvisar den skillnad i kompetenshänseende som utredningen gör mellan invandrare och gäststuderande och hävdar att behörighet till högre utbildning bör bedömas enbart efter utbildningsbakgrund, ålder och yrkeserfarenhet. Liknande synpunkter framförs av samar- betsnämnden för socialhögskolorna. SFS finner det inte vara utred- ningens uppgift att tolka utländska studerandes intentioner och beteck— nar diskussionen om invandrare och gäststuderande som irrelevant.

SIF och SAF finner att den föreslagna uppdelningen i kategorier behövs, eftersom de föreslagna behörighetsvillkoren kommer att bli mycket liberalare än motsvarande krav vid utländska läroanstalter. En generös bedömning av kategoritillhörigheten krävs emellertid om orga- nisationerna skall kunna tillstyrka utredningens förslag, att inte endast rätten till studiemedel utan även behörighetsvillkoren skall bero av grupptillhörigheten.

Lärarhögskolan i Jönköping finner beträffande förslaget att utländsk gymnasial utbildning om minst två år skall likställas med motsvarande svensk utbildning, att detta i praktiken kan medföra stora problem dels på grund av svårigheten att jämföra olika skolsystem, dels om ålder och yrkeserfarenhet generellt skall få räknas som merit också för ut- ländska medborgare vid högre studier i Sverige. Behörighetskraven för utländsk medborgare bör — enligt lärarhögskolan — inte sättas alltför lågt, för att undvika en tillströmning av utländska studerande, som har för svaga meriter för att antas till utbildning i sitt eget land. Moderata ungdomsförbundet delar i stort sett denna uppfattning.

Utredningens förslag om att gäststuderande med svenska som moders— mål får behörighet på samma villkor som i Sverige bosatta utlänningar tillstyrks av flertalet remissinstanser.

Statens invandrarverk och invandrarutredningen kan dock inte till- styrka utredningens förslag på denna punkt. l'nvandrarutredningcn anser, att en sådan ordning kan försvåra möjligheterna till samordning av kriterier för studiesocialt stöd åt utländska studerande och att det är svårt att förutse konsekvenserna av ett sådant förslag för utvecklingen på den nordiska utbildningsmarknaden. I stället rekommenderas ett individuellt dispensförfarande för gäststuderande med svenska som mo- dersmål.

Utredningens förslag att utländsk studerande för att vinna allmän behörighet skall ha k u n s k a p e r i s v e n s k a motsvarande kurserna Svenska 1—3 finner bl. a. UKÄ, styrelsen för gymnastik- och idrotts- högskolorna, socialstyrelsen, SACO samt SIF och SAF tillfredsställan- de. UKÄ hänvisar till en i september 1970 vid pedagogiska institutionen

• Sida 78
•  Original

Prop. 1972: 84 78

vid Stockholms universitet framlagd forskningsrapport från Arbets- gruppen för invandrar- och minoritetsforskning, som visar att en rela- tivt tillfredsställande färdighetsnivå i svenska kan uppnås av den som genomgått kurserna 1—3.

Vissa remissinstanser som styrelsen för skogshögskolan och Svensk yrkesvalslärarförening anser emellertid inte att kurserna i Svenska 1—3 ger en tillräcklig grund för studier. Skogshögskolan vill utöka kravet till att omfatta Svenska 1—4. Samma synpunkt har språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd vid Uppsala universitet beträffande stude- rande i språkämnen. Även UKÄ anser att kravet på kunskaper i svenska, med hänsyn till kommande yrkesutövning, i vissa fall kan sättas högre.

Im'andrarutredningen avstyrker av principiella skäl förslaget att kun- skaper i svenska skall vara ett allmänt behörighetsvillkor. Förslaget stämmer illa med de tendenser som finns till en allt mera internationell utbildningsmarknad. Sverige bör istället genom olika åtgärder främja internationaliseringen av det svenska högre utbildningsväsendet, bl. a. genom att öka antalet stipendier för s. k. gäststuderande. Invadrarut- redningen menar, att erforderliga kunskaper i svenska bör uppställas som ett särskilt förkunskapskrav.

UKÄ tillstyrker utredningens förslag att kurserna Svenska 1——4 flyttas till den kommunala vuxenutbildningens område. En dylik överflyttning står i samklang med dåvarande departementschefens, av 1967 års riks— dag godtagna uttalande i prop. 1967: 4 angående reformerad lärarutbild- bildning (SU l967:51: rskr 1967: 153) om att gymnasiala komplette- ringsstudier inte skall anordnas inom universitetsorganisationens ram.

SÖ är av en annan mening och pekar på hur styrelsen i sitt yttrande den 22 april 1970 över betänkandet (DSU 1969: 9) Studiesocialt stöd till utländska studerande uttalat som sin åsikt, att UKÄ bör ansvara för undervisningen i svenska för utländska studerande. Skälet för styrelsens ställningstagande var att undervisningen i svenska närmast kunde betrak- tas som en preparandutbildning och därför lämpligen borde ske inom universitets ram. SÖ finner icke anledning att ändra sin uppfattning på denna punkt. Samma åsikt har samarbetsnämnden för socialhögskolorna samt en rad av de universitetsmyndigheter som uttalat sig i denna fråga.

Kurskollegiet för svenskundervisning vid universitetet i Lund pekar emellertid, i likhet med statens invandrarverk och invandrarutredningen, på att frågan om svenskundervisning för utländska medborgare ingår i invandrarutredningens arbetsuppgifter och i väntan på resultatet av denna utredning, som kan beräknas innebära ett samlat grepp kring frågorna om organisation m. m. av undervisningen i svenska som främ- mande språk, bör några organisatoriska ändringar nu inte vidtas.

I fråga om krav på kunskaper i engelska biträder UKÄ bland flera andra remissinstanser i princip utredningens förslag, att samma krav bör gälla för utländska studerande som för svenska. Äm-

• Sida 79
•  Original

Prop. 1972: 84 79

betet vill emellertid förorda, att utländsk studerande som kan uppvisa erforderliga kunskaper i annat världsspråk bör —— under förutsättning att lämplig kurslitteratur på sistnämnda språk kan ersätta eljest före- skriven kurslitteratur på engelska — få tillgodoräkna sig kunskaperna i ett sådant språk för behörighet. _

SECO förordar generösa möjligheter till dispens från kravet på kun- skaper i svenska och samarbetsnämnden vid socialhögskolorna förut- sätter en generös dispensgivning för studerande som kan erhålla hand- ledning på annat språk —- aktuellt främst inom forskarutbildningen.

SÖ finner det vara av stor vikt att utländska studerande i Sverige får en adekvat samhällsorientering etc. redan i början av sin vistelse i landet. Utredningens allmänna rekommendationer att man i god tid bör lämna blivande utbildningssökande information om Sverige bör kompletteras med konkreta förslag om denna orienterings organisation, form och innehåll.

Statens invandrarverk instämmer i utredningens påpekande att såväl kunskaper i svenska språket som i det svenska samhället är viktiga förutsättningar för studier vid svenska universitet. Undervisningen i svenska för utländska studerande bör därför till en viss del vara sam- hällsorienterande och speciella kuratorer och studierådgivare bör finnas tillgängliga för vägledning och hjälp. AMS understryker vikten av goda kunskaper i svenska språket inte bara för studier vid svenska läroan- stalter utan också för anpassningen på den svenska arbetsmarknaden.

Utredningens förslag att kravet på kunskaper i svenska inte bör gälla medborgare i nordiskt land kritiseras av flera remissinstanser. Statens invandrarverk påpekar i likhet med invandrarutredningen, socialsty- relsen och lärarhögskolan i Stockholm att kravet på kunskaper i svenska ej bör knytas till medborgarskap utan till den sökandes reella förmåga att tillgodogöra sig undervisning på svenska.

Utredningens förslag att man vid bedömningen av utländska sökan- des förkunskaper i enskilda ämnen bör ta hänsyn främst till den bedömbara förmågan att följa den avsedda undervisningen och mindre till kunskapernas överensstämmelse med motsvarande svenska skolkurser tillstyrks av statens invandrarverk och invandrarutredningen, vilka framhåller att svårmätbara faktorer som erfarenheter av andra kulturer och kunskaper i invandrarspråk även bör tillmätas positivt värde vid meritbcdömningen av främst invandrarstuderande. Verket framhåller att invandrare ofta kan ha dåliga betyg efter kort skolgång i Sverige men trots detta vara mycket lämpade för studier. Förslaget om studielämplighetsprov kan därför få stor betydelse för invandrare.

SIF och SAF hävdar att — för att undvika studiemisslyckanden — de särskilda förkunskapskraven även för de utländska sökandena bör garantera en realistisk utgångsnivå.

Beträffande urval till spärrad utbildning pekar UKÄ

• Sida 80
•  Original

Prop. 1972: 84 80

på att utländska sökande i regel kommer att bli bedömda inom den fria kvoten, vilket ämbetet intet har att erinra emot. Även invandrar- utredningen samt SIF och SAF ansluter sig till förslaget att bedöma utländska sökande inom den fria kvoten. SIF och SAF menar att den omfattning av den fria kvoten som utredningen föreslår som riktpunkt kan komma att innebära att svenska sökande, som normalt skall hän— föras till denna kvot, kommer att möta en avsevärd konkurrens. Ut- vecklingen måste därför noggrant följas — eventuellt kan det senare framkomma skäl för en smärre ökning av den fria kvoten.

Utredningens förslag att man för varje utbildningsväg bör avsätta ett visst maximiantal platser för gäststuderande kommenteras av flera re- missinstanser. UKÄ jämte flera av ämbetets underremissinstanser av- visar detta förslag, innan en närmare prövning av detta behov skett. Däremot är det självfallet att ett visst antal platser måste reserveras för studerande för vilka Sverige pätagit sig ett visst utbildningsansvar. Denna synpunkt delas av bl. a. SIF och SAF, som även menar att de nordiska länderna bör sluta avtal om ömsesidigt upplåtande av utbild- ningsplatser vid korresponderande utbildningar.

SECO beklagar att Sveriges ansträngningar att befrämja en fri ut- bildningsmarknad stannat vid att underteckna vissa konventioner. En- ligt SFS ' uppfattning har det svenska utbildningssystemet råd att visa generositet mot utländska sökande och en viss kvot bör därför reser- veras för utländska sökande.

4.6. Förslagens räckvidd och genomförande 4.6.1 Räckvidden av utredningens förslag

Förslaget att utredningens kompetenssystem bör gälla även för extern- rekryterad verksutbildning (internutbildning) tillstyrks av en majoritet av remissinstanserna, bl.a. luftfartsverket, statskontoret, lantmäteri- .ctyrclsen, samarbetsnämnden för socialhögskolorna, [ämm/bildnings— kommittén, SVUX, Svensk yrkesvägledarförening, SECO, Riksförbun- det landsbygdens folk och Svenska lantbruksförbzmdet samt Sveriges folk/z('igs'koleelevers förbund.

SÖ har intet att erinra mot utredningens förslag till principlösning men finner, att det föreligger ett behov av ytterligare analyser. Lik- nande synpunkter framförs av TCO.

Åtskilliga av de instanser som är direkt berörda av förslaget av- styrker dock. Rikspolisstyrelsen anser att frågan måste utredas närmare, poststyrelsen avstyrker för verkets egen del, bl.a. med motiveringen att man ej bör göra skillnad mellan de statliga affärsverken och de statliga bolagen, som ej föreslås omfattade av utredningens förslag. Vidare avstyrker releverket och S], som anser att här föreligger en i

• Sida 81
•  Original

Prop. 1972: 84 81

utbildningshänseendc principiell skillnad och att varje myndighet bör ansvara för fastställandet av behörighet för aktuella personalkategorier. Generaltullstyrelsen anser, att reglerna ej bör gälla för verkets kam- marskrivarkurs.

Statens brandskola, som tillstyrker förslaget, anser att det föreligger ett klart behov av friare tillämpning av reglerna för skolans vidkom- mande.

Beträffande utredningens förslag om modifieringar i kompetenssy- stemet vad avser urvalsinstrument och kvoteringsbestämmelser tillstyr- ker det stora flertalet remissinstanser. Poststyrelsen anmärker emeller— tid att studielämplighetsprov och kvotering ej är lämpliga för verkets utbildning.

Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm påpekar, att eventuella ändringar för skolans del av avtalsreglerade rekryteringsregler bör bli föremål för förhandlingar.

SÖ vill anföra tveksamhet inför formuleringen att de ifrågavarande testinstrumenten eventuellt skulle kunna ersätta det av utredningen föreslagna studielämplighetsprovet eller fungera som ett led i behörig- hetsvillkoren. Styrelsen ser de testinstrument som utvecklats inom vissa utbildningsvägar såsom kompletterande hjälpmedel för individuell stu- die- och yrkesorientering.

4.6.2. Tidpunkt för förslagens genomförande

När det gäller utredningens förslag att det nya behörighetssystemet _ under förutsättning att beslut på grundval av utredningens förslag fattas under 1.971 — skall genomföras 1973 är remissopinionen blan- dad. Utredningsförslagct tillstyrks av statens brandskola, lantmäteri- styret'sen, statens vattenfallsverk, styrelsen för skogshögskolan, konsis- toriet, medicinska fakultetens utbildningsnämnd samt samhällsveten- skapliga fakultetens utbildningsnämnd vid universiteteti Uppsala. Även konsistoriet vid universitetet i Lund tillstyrker liksom filosofiska fakul— tetens utbildningsnämnder vid universitetet i Umeå. siukgytn)zastinsti- tutet i Stockholm, sydsvenska sjukgymnastinstitutet [ Lund, skolstyrel— serna i Östersund och Linköping samt av länsskolnämnderna i Väst- manlands, Skaraborgs, Malmöhus och Östergötlands län. Förslaget stöds vidare av Svenska kommunförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, TCO, Svensk yrkesvägledarförening, SECO samt Sveriges folkhögskoleelevers förbund.

Flera remissinstanser anser att de nya bestämmelserna bör gälla först vid en senare tidpunkt än den föreslagna. Sålunda anser överbefälha— varen, lärarutbildningskommittén, konsistoriet vid högskolenheten i Lin- köping, länsskolnämnden i Stockholms län och Moderata ungdomsför-

• Sida 82
•  Original

Prop. 1972: 84 82

bandet att bestämmelserna bör träda i kraft först 1974. SIF och SAF ställer sig inte främmande för att de nya reglerna tillämpas i sin helhet först höstterminen 1975.

Åtskilliga remissinstanser pekar på behovet av samordning mellan utredningens förslag och ställningstagande till de förslag som väntas framläggas av 1968 års utbildningsutredning. Statskontoret avstyrker sålunda den föreslagna tidpunkten och förordar att beträffande refor- mer avseendc ungdomsutbildningen skall ställningstagandet samordnas med beslut i anledning av U 68:s förslag. U 68 anser att tidpunkten bör göras till föremål för ytterligare noggranna överväganden. Det kan inte uteslutas att ett genomförande av utredningens förslag måste kopplas med andra åtgärder inom utbildningsväsendet som kräver viss förbe— redelsetid. Ett etappvis genomförande kan sålunda visa sig vara att före— dra. Sveriges hantverks— och industriorganisation anser att definitiv ställning inte bör tas förrän YB:s och U 68:s betänkanden slutbehand- lats. Liknande synpunkter framförs av UKÄ, SR och SA CO.

Flera remissinstanser — bl. a. RRV och samarbetsnämnden för so- cialhögskolorna — betecknar förslaget om tidpunkt för genomförande orealistiskt eller praktiskt ogenomförbart.

SÖ anför att valet av tidpunkt för det nya systemets genomförande i första hand torde stå mellan höstterminen 1973 och höstterminen 1974. Att välja tidpunkten 1973 innebär att informationsbehovet inte kan tillgodoses tillfredsställande och från enbart studie- och yrkesorien- teringssynpunkt måste man således välja 1974. Emellertid menar SÖ att den helhetssyn som präglat utformningen av den nya gymnasieskolan så starkt förutsätter en direkt anknytning till ett enhetligt kompetens- system för högre utbildning att överstyrelsen — trots de initialsvårigheter som kan förutses — ansluter sig till utredningens förslag.

Så gott som alla remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker utredningens förslag att de nya reglerna bör träda i kraft först höst- terminen 1975 för de utbildningsvägar för vilka behörighetsnivån före- slås ändrad. Statskontoret anser dock att tidpunkten får bestämmas då förutsättningarna. för att överblicka de nya behörighetsbestämmelserna föreligger och Iänsskolnämnden i Stockholms län anser, att allmänna lämplighetsskäl talar för att behörighetsreglerna träder i kraft höstter- minen 1974 för alla sökande. Svenska landstingsförbundet pekar på be- hovet av liberala övergångsbestämmclser.

Utredningens förslag att beslut snarast bör fattas och träda i kraft dels om rätt för deltagare i försöksverksamheten med vidgad behörighet att utan dispensförfarande få fortsätta sina universitetsstudier utöver 60 poäng, dels att villkoren för dispens skall ändras i överensstämmelse med utredningens principförslag får ett positivt mottagande av alla re- missinstanser som yttrat sig, däribland statskontoret, RRV, UKÄ, SÖ, AMS, lärarutbildningskommittén, SVUX samt SIF och SAF.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1972: 84 83

4.7. Organisation och information

Endast ett mindre antal remissinstanser har kommenterat utredning- ens huvudbetänkande del II, som rör organisationen av antagningen, kompetensfrågornas handläggning och informationen om kompetens- frågor.

Utredningens förslag att en expertgrupp skall tillsättas för att utreda de tekniska frågorna när det gäller den framtida organisationen av an- tagningen till spärrad utbildning inom det eftergymnasiala området till- styrks av flera remissinstanser bl.a. SÖ, UKÄ, AMS, statskontoret, Svenska kommunförbundet samt SIF och SAF. AMS föreslår att den- na expertgrupp skall följa även det interna utredningsarbete om be- tygsfrågorna som bedrivs inom SÖ, eftersom t. ex. den föreslagna kvot- gruppindelningen delvis är avhängig av betygssystemet i gymnasiesko- lan. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna konstaterar med bekla- gande att utredningen inte ansett sig böra lägga fram mera precisera- de förslag rörande den framtida organisationen av antagningen. Nämn- den menar att, om inte utredningens intentioner skall äventyras, det är av största vikt att antagningen kan organiseras inom enheter som är tillräckligt stora för att kunna bära kostnaderna för databehandling av ansökningarna. Utredningens förslag om tillsättande av en expert- grupp fär därför inte uppskjuta ett beslut om ökad centralisering av antagningen. Målet bör enligt nämnden vara en enda antagningsmyn- dighet för alla utbildningsvägar inom det eftergymnasiala området, med beslutanderätt i samtliga kompetens- och antagningsfrågor.

Utredningens förslag att SÖ och UKÄ bör få huvudansvaret för handläggningen av kompetensfrågorna tillstyrks av bl.a. SÖ, UKÄ, AMS, U 68 och TCO. Förslaget om en för dessa myndigheter gemen— sam rådgivande nämnd för behandling av principiella kompetensfrå- gor tillstyrks av bl.a. SÖ, AMS, Svenska kommunförbundet, SIF och SAF samt TCO. Svenska kommunförbundet anser det emellertid vara en brist att den rådgivande nämndens funktioner beskrivits endast i allmänna ordalag. En ytterligare. precisering av nämndens ställning och åligganden bör göras. Förbundet ansluter sig till utredningens förslag att nämnden inte bör tilldelas beslutanderätt. TCO framhåller bety- delsen av att de stora personalorganisationerna blir representerade i nämnden, med tanke på den betydelse som kompetensfrågorna har från arbetsmarknadssynpunkt. SIF och SAF anser att även en repre- sentant för de studerande bör ingå i den rådgivande nämnden.

Samarbetsnämnden för socialhögskolorna ansluter sig inte till utred— ningens förslag om samordnande handläggning av kompetensfrågorna el- ler om en rådgivande nämnd. Samarbetsnämnden menar, att all erfa- renhet talar för att den samordning som utredningen förespråkar en- dast kan fungera mellan antagningsperioderna. Tidsramarna i samtliga

• Sida 84
•  Original

Prop. 1972: 84 84

antagningssytem är nämligen så snäva, att det f.n. inte finns något utrymme för samråd.

UKÄ anser, att en sådan nämnd som utredningen föreslagit endast skulle skapa oklarhet i fråga om de reella ansvarsförhållandena. Äm- betet föreslår i stället att styrelserna för SÖ och UKÄ sakbehandlar de kompetensfrågor som anses vara av principiell betydelse och att sam- ordningen garanteras genom att en för dessa myndigheter gemensam delegation bildas för beslut i dessa ärenden.

De flesta av de remissinstanser som yttrat sig instämmer i utred- ningens synpunkter på behovet av information om kompetensfrågor. SÖ tillägger, att en rimlig avvägning bör göras när det gäller statens och kommunernas ekonomiska skyldigheter beträffande informations- materialet samt menar att länsskolnämndernas erfarenheter och kun- skaper i dessa frågor bör utnyttjas. AMS delar utredningens uppfatt- ning att information om kompetensfrågor inte kan isoleras från den samlade utbildnings— och arbetsmarknadsinformation som meddelas via flera olika kanaler, samt att det är väsentligt att de tankegångar som ligger till grund för utredningens reformförslag kommer fram i en in- formation till allmänheten. Från informationssynpunkt är det vidare väsentligt, anser AMS, att bestämmelser och förordningar om kompe- tensfrågor får en så klar och entydig utformning som möjligt.

5. Departementschefen

5.1. Utgångspunkter

De stora skolreformerna under efterkrigstiden har medfört genomgri- pande förändringar av hela det svenska skolväsendet.

Så sent som för bara ett par decennier sedan skedde det viktigaste valet under utbildningstiden i den obligatoriska skolans fjärde, i vissa fall sjätte, årskurs, då barnen ställdes inför valet mellan fortsatta studier i folkskolan eller övergång till realskola eller flickskola. Ytterligare en valsituation utgjorde övergången inom läroverkssystemet _ mellan real- skola och gymnasium. För dem som siktade på en högre utbildning gäll- de det således att tidigt och i varje situation göra det rätta valet. Det var också en mycket begränsad andel av årskullen som hade möjlighet att gå vidare från folkskola till realskola och därefter till gymnasium och slutligen till universitet eller högskola. För dem som senare i livet ville ta upp sina studier var svårigheterna många.

Genomförandet av 1962 års grundskolereform och 1964 års fack- skole- och gymnasiereform förändrade radikalt situationen. Ett växande antal ungdomar inom grundskolan valde en sådan studieväg i grundsko- lan att vägen till utbildning i fackskola eller gymnasium hölls öppen.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1972: 84 85

Utbildningskapaciteten i de båda senare skolformerna har successivt vid- gats så att hälften av årskullen kunde tas emot vid slutet av 1960-talet. Vid samma tid började också utbildningsmöjligheterna för de vuxna att byggas ut. Men alltjämt spelade valet av studieväg i unga år stor roll för möjligheterna till fortsatt utbildning.

1968 års beslut om grundskola och gymnasieskola representerar det senaste steget i utvecklingen. Alla ungdomar får inom grundskolan fram- deles en likvärdig utbildning; valet av tillvalsalternativ skall inte längre påverka möjligheterna att välja studieväg i gymnasieskolan. Beslutet om gymnasieskolan innebär dels att fackskola, gymnasium och yrkesskola ersätts av en ny, organisatoriskt sammanhållen skolform, dels att yrkes- utbildningen innehållsmässigt reformerats. På den gymnasiala nivån har nya utbildningsalternativ tillkommit, i flera fall med inslag av såda- na ämnen, som tidigare var ensamt utmärkande för de linjer, som i dag ger behörighet för eftergymnasiala studier. Allt fler ungdomar får också utbildning på gymnasial nivå, vilket tillsammans med förändring- arna i utbildningens innehåll innebär att skillnaden avsevärt minskar mellan olika yrkesgrupper i vad avser utbildningens längd, studieteknisk träning, allmänkunskaper etc.

Alla dessa faktorer har betydelse för synen på sambandet mellan den gymnasiala och den eftergymnasiala nivån och därmed för utformningen av reglerna om behörighet och urval till eftergymnasiala studier, de 5. k. kompetensreglerna. Dessa avspeglar i stort sett ännu de villkor, som gäll- de inom ett äldre system, där skillnaderna mellan olika utbildningslinjer var mer påtagliga. Det finns alltså skäl att ta upp frågan hur dessa nya faktorer kan påverka synen på kompetensreglerna. Ytterligare en faktor av betydelse är den ökade vuxenutbildningen, genom vilken många vux- na fär tillfälle att bygga på sina kunskaper och erfarenheter från yrkes- och samhällsliv med sådana studier de tidigare inte haft möjlighet till.

Övergången från gymnasieskola till eftergymnasial utbildning förut- sätter även i fortsättningen ett system av kompetensregler. Detta består av regler om behörighet vilka anger de krav i fråga om bl. a. förutbild- ning som ställs upp för tillträde till en viss utbildning. Regelsystemet fyller därigenom i denna del även ett informationssyfte: det ger de stu- derande upplysning om vad som krävs av dem i den högre utbildningen, och det ger det högre utbildningsväsendet upplysning om vilka kun- skaper och färdigheter de studerande har från underliggande utbildnings- nivåer. Genom regelsystemet skall vidare avgöras vilka studerande som skall tas in till utbildningsvägar med begränsat antal elevplatser.

En viktig strävan i utbildningspolitiken har varit att undvika att vissa studievägar blir återvändsgränder. Utformningen av kompetensreglerna har —— det vittnar erfarenheterna från grundskolans högstadium enligt 1962 års beslut om — en starkt styrande effekt på ungdomens val av studievägar. En utgångspunkt för reformering av reglerna om tillträde

• Sida 86
•  Original

Prop. 1972: 84 86

till högre utbildning bör vara att dessa styreffekter så långt möjligt neutraliseras.

Vi står nu inför möjligheten att ta ett nytt steg i utvecklingen på ut- bildningsområdet. Kompetensutredningen har föreslagit att all avslutad, minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan — under förutsättning att engelska ingår — skall ge s. k. allmän behörighet till all högre utbildning. Enligt utredningens förslag skall det för tillträde till de enskilda studie- vägarna därutöver kunna ställas upp krav om förkunskaper i vissa spe- cificerade ämnen (s.k. särskild behörighet). Utredningen har därmed betonat likvärdigheten hos gymnasieskolans olika studiealternativ. Jag delar denna principiella syn som ger uttryck för strävandena att inom gymnasieskolan undvika uppkomsten av något som skulle påminna om ett parallellskolsystem. Syftet med nya regler för tillträde till hög— re utbildning bör således vara att ge dem som avslutat sin utbildning på någon av gymnasieskolans linjer möjlighet att utan alltför omfattande kompletteringar kunna gå vidare — om han eller hon önskar det — till någon form av högre studier. Jag återkommer i det följande till riktlin- jerna för hur ett sådant regelsystem bör byggas upp.

1 direktiven till. kompetensutredningen betonade chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet att synen på behörighetsvillkoren i fråga om tillträde till högre studier måste bli mindre formell och att kretsen av dem som kan få tillträde till sådana studier borde vidgas. Denna syn har också legat till grund för olika provisoriska åtgärder som ge- nomförts bl. a. på förslag av kompetensutredningen. Jag tänker här t. ex. på försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning. En vik- tig utgångspunkt i det fortsatta reformarbetet måste enligt min mening vara direktivens ord om angelägenheten av att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning.

Jag vill också framhålla att begreppet högre utbildning i dag täcker ett vidare spektrum av utbildningsalternativ än vad som traditionellt brukar föras till universitet och högskolor. Däri inbegrips alla studie- vägar som bygger på genomgång av utbildning inom gymnasieskolan, t. ex. utbildningen av lärare för grundskolans låg- och mellanstadium. Utredningens förslag om en ytterligare vidgning av begreppet högre ut- bildning återkommer jag till i det följande. Med begreppet högskola betecknar jag i det följande all i offentlig regi driven utbildning — oav- sett vid vilken läroanstalt den ges —-som bygger på högre skolunder- byggnad än grundskola.

De förslag som läggs fram i det följande avser väsentligen riktlinjer för en reformering av kompetensreglerna. Utredningen har avsiktligt inte lagt fram ett i alla detaljer genomarbetat förslag. På flera punkter har ytterligare utredningsarbete förutsatts. Det gäller t. ex. om de särskilda förkunskapskraven för tillträde till de filosofiska fakulteterna och vissa

• Sida 87
•  Original

Prop. 1972: 84 . 87

delar av urvalssystemet. Remissinstanserna har i några fall pekat på behov att belysa även andra frågor genom fortsatta utredningar och där- för ansett att frågan om nya regler för tillträdet till högre utbildning borde vila t.v. Som jag kommer att redovisa i det följande anser jag det nödvändigt i olika avseenden med ett fortsatt utrednings- och plane- ringsarbete. Detta har som flera remissinstanser — bl.a. UKÄ och 1968 års utbildningsutredning (U 68) — framhållit givetvis samband med det utredningsarbete som pågår inom t. ex. nyssnämnda utredning. Det skulle emellertid vara förenat med betydande svårigheter om det fort- satta utredningsarbete måste utföras utan att statsmakterna har tagit ställning till de grundläggande principerna för kompetensfrågornas lös- ning. Därtill kommer att ett ställningstagande givetvis är angeläget från informationssynpunkt för bl. a. de studerande i gymnasieskolan. Dessa skäl har övertygat mig om att Kungl. Maj:t nu bör lägga fram för riks- dagen ett principförslag, grundat på kompetensutredningens betänkande. Som bl. a. UKÄ framhållit kan detta komma att ställa högskoleväsendet inför en delvis ny situation, vilket givetvis får uppmärksammas i myn- digheternas planerings- och utvecklingsarbete. Vad det således nu gäller är att fatta ett principbeslut som skall ligga till grund för det fortsatta arbetet. Jag vill redan nu framhålla att det blir aktuellt att vid ett senare tillfälle, sedan detta ytterligare arbete utförts, återkomma till riksdagen.

5.2. Behörighetsreglema

5.2.1. Behörighetsreglernas roll

Behörighetsreglerna bör avspegla de krav den högre utbildningen ställer på de studerande. Dessa krav är i sin tur beroende av de önske- mål samhället har beträffande utbildningen liksom av de förutsättningar utbildningsväsendet arbetar under. Behörighetsreglerna är sålunda inte något entydigt uttryck för krav på studielämplighet. Allt efter sin in- riktning kan olika utbildningsvägar ställa krav på olika behörighets— regler. Likaså måste behörighetsreglerna ändras, om samhällets krav på utbildningsväsendet förändras.

Den nya gymnasieskolan betonar ]ikvärdigheten mellan olika typer av utbildningar. Dess organisation är ett uttryck för denna princip. Upp- fattningen att praktiska och teoretiska yrken har samma värde och be— tydelse för samhällsutvecklingen har också i ökande utsträckning kom- mit att prägla olika sektorer i samhället. Det allmänna behörighets- villkoret är avsett främst att tillgodose kravet på ett vidare spektrum av kunskaper och erfarenheter och på den mognad som krävs för att sätta in yrkesinsatsen i ett större perspektiv. Det skulle helt strida mot vad jag nyss har sagt att ställa upp ett allmänt behörighetsvillkor som endast kan uppfyllas på de mer teoretiskt inriktade linjerna i gymnasieskolan.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1972: 84 88

Behörighetsreglerna bör sålunda avspegla den förändring i synen på vad man brukar kalla allmänbildning, som kommit till uttryck bl. a. i ut— formningen av gymnasieskolan.

Behörighetsreglerna bör som jag tidigare anfört vara så utformade att de ger eleverna på gymnasieskolans olika linjer möjligheter att på rim- liga villkor bygga på sin utbildning med fortsatta studier. Å andra sidan måste de ge högskoleväsendet rimliga förutsättningar att uppfylla de krav samhället ställer på den högre utbildningen. Satsningen på utbild- ningsväsendet motiveras bl. a. av samhällets behov av arbetskraft med högre utbildning, och dessa behov bestämmer den önskvärda kunskaps— nivån hos dem som genomgått högskolutbildning. Om den na i framtiden skulle börja på en relativt låg utgångsnivå, måste tiden för högskole- studierna förlängas, eftersom en del av dagens gymnasiala utbildning då måste läggas in i högskolan. Om vissa utbildningsmoment på detta sätt flyttas från gymnasial utbildning till eftergymnasial kan det betyda, att färre individer får tillfälle att följa dem på grund av de tillträdes- begränsningar som gäller inom högskolesektorn. Därmed ökar också klyftan mellan dem som fått eftergymnasial utbildning och dem som inte fått det.

Kompetensutredningen har enligt sina direktiv utgått från. en oför- ändrad utgångsnivå för universitets- och högskolestudierna. Denna ut- gångspunkt bör enligt min mening alltjämt gälla. Detta utesluter själv- klart inte att behörighetsreglerna utformas så att det blir möjligt att uppfylla de uppställda kraven på flera vägar än som kan ske i dag.

Såväl utredningen som åtskilliga remissinstanser har diskuterat vilka mål kompetensreglerna bör bidra till att förverkliga. Jag vill här beröra några av de viktigaste, nämligen önskemålen om att reglerna skall säker- ställa studielämplighet, yrkeslämplighet och en socialt jämn rekrytering till högre studier.

Ett väsentligt krav på behörighetsreglerna är att de skall garantera att de som antas till högre utbildning också har rimliga förutsättningar att klara utbildningen sådan den är utformad enligt gällande studieplaner. Till dessa förutsättningar hör dels de ämnesspecifika förkunskaper, som resp. utbildningsväg bygger på, dels sådana färdigheter som brukar sammanfattas i begrepp som allmänorientering, förmåga till självstän- digt tänkande etc. De krav som ställs i sistnämnda hänseende är när- mast krav på allmän intellektuell kapacitet jämte viss studieteknisk fär- dighet. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om inte en elev, som uppfyller de ämnesspecifika förkunskapskraven, därmed också dokumenterat sin allmänna intellektuella förmåga. Att man velat ge kravet på sådan för- måga en vidare utformning hänger emellertid samman med bl.a. det krav på förmåga att sätta in specialkunskaperna i ett vidare perspektiv som ställs i den yrkesutövning för vilken studierna är en förberedelse. Behörighetsreglerna kommer därmed också att garantera att de hög-

• Sida 89
•  Original

Prop. 1972: 84 ' 89

skolutbildade i sin yrkesutövning kan svara mot vissa allmänna krav. Dit hör kravet på en så vid referensram av kunskaper, att yrkesutövare inom olika specialiteter dels kan förstå och samarbeta med varandra, dels kan bedöma egna arbetsinsatser även från andra utgångspunkter än det egna fackets.

Kravet på yrkeslämplighct har dock när det gäller behörighetsregler varit underordnat kravet på studielämplighet, även om man ibland me- nat, att det senare kravet i sig självt innebär att man också rekryterar de personer som är mest lämpade att utöva det yrke utbildningen leder fram till. De i och för sig fåtaliga undersökningar som gjorts om sam— bandet mellan studieframgång och yrkesframgång tyder emellertid på att detta samband är svagt.

Utbildningen kräver av den studerande huvudsakligen förmåga att inhämta kunskaper och färdigheter och att träna in viss metodik. Yrkes- uppgiften kräver förmåga att tillämpa dessa kunskaper och färdigheter, ofta i samarbete med andra, och med iakttagande av de särskilda förut- sättningar som gäller på varje arbetsplats. Denna skillnad mellan utbild- ningens och arbetslivets krav är ofrånkomlig. Behörighetsreglerna ger därför inte, om de renodlat utgår från utbildningsväsendets krav, någon garanti för yrkeslämplighct. Men om man vill betrakta behörighetsreg- lerna som uttryck för de allmänna krav samhället ställer på dem som skall utbildas, är det naturligt att reglerna även utgår från kraven på de högskolutbildadcs yrkesinsatser. Detta kan tillgodoses bl. a. genom att behörigheten inte enbart grundas på ådagalagd studieförmåga. För vissa utbildningsvägar finns redan i dag behörighetsvillkor som tar hänsyn till andra slag av färdigheter och erfarenheter. För behörighet till utbildning som studie- och yrkesvägledare i skolväsendet krävs t. ex. — utöver viss tidigare utbildning — viss tids yrkesverksamhet och vid journalisthög- skolorna tillämpas inträdesprov, som avser att mäta lämplighet för jour- nalistyrket.

Att behörighetsreglerna garanterar att de studerande, som antas till högre utbildning, också har förutsättningar att uppfylla utbildningens krav, innebär dock inte någon garanti för att de släpper fram alla dem, som har dessa förutsättningar. Som framhållits i direktiven till kompe- tensutredningen kan behörighetsregler som bygger på formell skol- kompetens utestänga från högre studier sådana studerande, som skaffat sig erforderliga kunskaper och färdigheter på annat sätt. Reglerna får därför inte utformas så, att de försvårar för eller direkt hindrar studie- lämpade personer med okonventionell utbildningsbakgrund att antas till högre utbildning. De måste i stället medge att behörighet uppnås på olika vägar.

Nära samband med detta har en fråga, som diskuterats mycket i sam- band med kompetensutredningens förslag, nämligen om den sociala rekryteringen till högre utbildning. Socialgrupp 3 är alltjämt underrepre-

• Sida 90
•  Original

Prop. 1972: 84 90

senterad bland de studerande vid universitet och högskolor. Detta bety- der att det fortfarande finns stora reella skillnader i fråga om möjlig- heterna för ungdomar att få den utbildning de önskar och har förutsätt- ningar för.

Den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen återgår på en liknande snedfördelning på det gymnasiala stadiet. Elever ur lägre socialgrupper tenderar att välja yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan, medan elever ur högre socialgrupper tenderar att välja allmänt studie- förberedande linjer. De senare eleverna torde i många fall uppleva hög- skolestudier som en nära nog självklar fortsättning på studierna i gym- nasieskolan. Man kan anta att i båda fallen sociala och. ekonomiska förhållanden liksom förhärskande attityder spelar stor roll. Det socialt styrda valet av allmänt studieförberedande linjer påverkas sannolikt av behörighetsreglernas utformning. Dessa är nu utformade så att den som inte genomgått treårig linje i gymnasieskolan har relativt svårt att vinna tillträde till flertalet utbildningsvägar inom högskolan.

Det sagda behöver i och för sig inte innebära att de behörighetskrav som ställts upp är för höga. Däremot framstår det som synnerligen ange- läget att söka motverka de ekonomiska, sociala och psykologiska fakto- rer som gör att eleverna i de lägre socialgrupperna inte vill eller vågar satsa på en längre och mera studieförberedande utbildning i gymnasie- skolan. Härför behövs åtgärder av olika slag både inom och utom utbild- ningsområdet. Jag vill i detta sammanhang erinra bl. a. om att valet av studieprogram i grundskolan inte längre påverkar den enskildes möjlig- heter att gå vidare till gymnasieskolan. Den förstärkning av de inkomst— och behovsprövade tilläggen inom studiehjälpen som nyss föreslagits (prop. 1972: 27) har bl.a. till syfte att underlätta ungdomens studier i gymnasieskolan.

Av betydelse för att i nuläget utjämna de reella skillnaderna i fråga om möjligheter att vinna tillträde till högskolutbildning är att för- ändra behörighetskravens utformning så att de ger allmän behörighet även till den som på annan väg än genom reguljär skolutbildning för- värvat de kunskaper och erfarenheter som faktiskt fordras. På samma sätt som strikt formella behörighetsregler begränsar valfriheten efter gymnasieskolan för vissa elevgrupper begränsar de valfriheten inom gymnasieskolan för andra grupper. Flexibelt utformade behörighets— regler kan därför på flera sätt bidra till att ge den enskilde möjlighet att välja utbildning efter eget intresse och därmed också till en socialt jämnare rekrytering till högskolutbildningen.

Att behörighetsregler av olika slag alltid kommer att ha viss styrande effekt på elevernas val av gymnasial utbildning är ofrånkomligt. Elever- na tar i sitt val givetvis hänsyn till de möjligheter med avseende på fort- satt verksamhet, det må vara studier eller yrkesarbete, som de olika linjerna erbjuder. Dessa möjligheter kommer alltid att skilja sig mer

• Sida 91
•  Original

Prop. 1972: 84 91.

eller mindre mellan olika linjer. Men reglerna får givetvis sin starkast styrande effekt, om de är utformade så att vissa studievägar ger maxi- mal valfrihet, medan andra helt binder eleven till en viss sektor och till en viss ambitionsnivå. Styrningen minskar avsevärt, om flera studie— vägar åtminstone till en del ger möjlighet att uppfylla behörighetsvill- koren.

5.2.2. Allmän behörighet grundad på gymnasieskolan m. m.

Som framgår av det föregående brukar man skilja mellan allmänna och särskilda behörighetsvillkor. Den allmänna behörigheten avser de krav, som alla högskolestuderande måste uppfylla. Särskild behörighet avser de krav på bestämda förkunskaper, som de enskilda utbildnings— linjerna ställer. Allmän och särskild behörighet är beroende av varandra så att förändringar av den ena kan kräva förändringar även av den andra. När jag nu föreslår en förändring av det allmänna behörighets- villkoret är det med den förutsättningen att det kan bli nödvändigt att ändra de särskilda förkunskapskraven. För den fortsatta diskussionen måste det hållas i minnet att denna nya form av allmän behörighet inte isolerat kan jämföras med de villkor för allmän behörighet som gäller i dag. Den allmänna behörigheten och de särskilda behörighetsvillkoren måste ses som en helhet.

Utredningens förslag innebär att den som genomgått en avslutad, minst tvåårig utbildning inom gymnasieskolan samt har kunskaper i engelska, motsvarande minst två årskurser i gymnasieskolan, skall ha allmän behörighet.

Som jag har belyst i det föregående är meningarna delade bland re- missinstanserna. Till dem som ansluter sig till utredningsförslaget om allmän behörighet grundad på avslutad tvåårig utbildning i gymnasie- skolan hör bl.a. UKÄ, SÖ, AMS, åtskilliga universitets- och högskole- myndigheter, Svenska kommunförbundet. LO och TCO. Några remiss- instanser har velat ställa kraven högre. Inom denna grupp finns bl. a. statens vattenfallsverk, styrelsen för lantbrukshögskolan, SACO och Fria moderata studentförbundet.

Det finns flera skäl att förorda en annan utformning av det allmänna behörighetsvillkoret än dagens. Detta villkor bör i enlighet med vad jag anfört i det föregående säkerställa en allmän referensram hos de stude- rande, men man kan inte hävda att denna referensram skall bestå enbart av på visst sätt definierade skolkunskaper inhämtade på bestämda studie- vägar. De krav som här ställs är snarare av metodisk än av kunskaps- mässigt art. Det är uppenbart att sådana krav kan tillgodoses inom skilda utbildningsvägar och yrkesaktivitetcr. När det gäller behörighet grundad på utbildning i gymnasieskolan tillstyrker jag mot denna bakgrund ut— redningens förslag att samtliga linjer skall utgöra grund för allmän be—

• Sida 92
•  Original

Prop. 1972: 84 92

hörighet. I vilken utsträckning Specialkurser som är uppbyggda efter samma principer som linjerna skall ge allmän behörighet får avgöras efter fortsatt utredningsarbete.

Opinionen bland remissinstanserna är delad i fråga om utredningens förslag att till det allmänna behörighetsvillkoret föra krav på kunskaper i engelska. Utredningsförslaget tillstyrks av bl. a. SÖ, Svenska kommun— förbundet, 'l"CO och SFS. Från flera remissinstanser, bl. a. UKÄ, AMS och LO, anförs att kravet på kunskaper i engelska i stället borde föras till. de särskilda behörighetsvillkoren, eftersom sådana kunskaper inte är nödvändiga för samtliga utbildningslinjer.

En genomgång av utbildningsvägarna inom högskoleväsendet visar, att det är ytterst få linjer, där det inte ställs krav på förmåga att läsa engelskspråkig text. I ett land, som utgör ett litet språkområde, är det också ofrånkomligt, att man inom den högre utbildningen i det stora flertalet fall måste använda litteratur på främmande språk. Det är vi- dare önskvärt att de studerande kan följa aktuell internationell debatt i t. ex. tidskrifter inom det egna området. Även för den yrkesutövning, för vilken studierna är en förberedelse, är det i en tid av ökande inter- nationella kontakter av stor vikt att ha goda kunskaper i engelska. Jag tillstyrker mot denna bakgrund att kravet på kunskaper i engelska förs till det allmänna behörighetsvillkoret. Kunskaperna bör lägst motsvara två årskurser på social linje i gymnasieskolan.

Flera remissinstanser, bl. a. universitets— och högskolemyndigheter, har framhållit, att goda kunskaper i svenska har stor betydelse både för de fortsatta studierna och för den kommande yrkesrollen. Kraven på goda kommunikationsfärdigheter ökar inom alla yrkesområden. Det är viktigt, att t. ex. administratörer, tekniker och andra som i sin yrkes— verksamhet sysslar med frågor som berör stora delar av samhället kan uttrycka sina fackkunskaper på ett sådant sätt, att innebörden kan för- stås även av dem som inte är experter inom resp. område. Jag finner det mot denna bakgrund naturligt att föra även krav på kunskaper i svenska till det allmänna behörighetsvillkoret. Även kunskaperna i svenska bör enligt min mening lägst motsvara två årskurser på social linje i gymna— sieskolan.

Man bör enligt min mening inte utesluta möjligheten att för enstaka utbildningsvägar inom högskolan medge undantag från kraven på kun- skaper i engelska och svenska. Det bör även vara möjligt att medge undantag från kravet på kunskaper i engelska i sådana individuella fall, där detta med tanke på den studerandes särskilda studieinriktning och utbildningsbakgrund kan anses rimligt. Jag vill samtidigt framhålla att den omständigheten att krav på kunskaper i dessa ämnen ingår i det allmänna behörighetsvillkoret givetvis inte utesluter att krav på ytter- ligare kunskaper i ämnena i fråga kan ställas upp som särskilda behörig- hetsvillkor i de fall detta bedöms påkallat.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1972: 84 93

Jag har även övervägt att till det allmänna behörighetsvillkoret knyta krav på samhälls— och naturkunskap. Samhällsorienterande moment förekommer dock på samtliga linjer i gymnasieskolan, antingen i särskilt ämne eller som väsentliga inslag i ämnet arbetslivsoricntering på de två- åriga yrkesinriktade linjerna. Enligt min mening bör kravet på viss samhällskunskap anses tillgodosett redan i och med att den sökande uppfyller kravet på tvåårig utbildning inom gymnasieskolan. Detsamma gäller om kravet på elementär naturvetenskaplig orientering. På de tre— oeh fyraåriga linjerna och på de tvååriga ekonomiska, sociala och tek— niska linjerna ges undervisning i naturkunskap i den mån undervisning i de separata naturvetenskapliga ämnena inte ges. Samtliga övriga linjer innehåller naturvetenskapliga moment inom ramen för den yrkestek- niska undervisningen. Jag finner detta tillräckligt, eftersom det krav som bör ställas i detta sammanhang avser allmän kännedom om natur- vetenskapliga resonemang snarare än specifika kunskaper. Krav på så- dana hör hemma bland de särskilda förkunskapskraven.

Utredningens förslag, att den gymnasiala utbildning, som är grund för behörighet skall vara avslutad, har godtagits av majoriteten av remiss- instanserna. Kravet på avslutad utbildning innebär, att elever som läm- nat gymnasieskolan efter två årskurser på tre- eller fyraårig linje inte får allmän behörighet för högskolestudier. Däremot bör liksom hittills den som lämnat den fyraåriga tekniska linjen efter tre årskurser ha allmän behörighet. Vissa remissinstanser, bl. a. centrala studiehjälps- nämnden och TCO, har anfört, att också icke avslutad utbildning på treårig linje bör vara behörighetsgivande, eftersom den kunskapsmässigt anses vara jämställd med avslutad utbildning på tvåårig linje.

Som jag anfört i det föregående ligger i det allmänna behörighetsvill- koret tonvikten på metodiska, inte på kunskapsmässiga färdigheter. I en avslutad utbildning, den må vara tvåårig eller treårig, skall eleven ha fått en helhetsbild av ett visst stoffområde, en känsla för samman- hangen mellan de olika momenten och en uppfattning om deras inbör-' des proportioner. I en icke slutförd utbildning har denna helhetsbild inte kunnat byggas upp. även om eleven kan ha goda kunskaper om de del- moment som hunnit behandlas.

Frågan om avbruten utbildning skall ge allmän behörighet för hög— skolestudier måste också ses mot bakgrund av de tänkbara effekterna för utbildningens organisation. Om även oavslutad utbildning gav allmän behörighet, skulle detta kunna leda till att elever avbröt sin skolgång i förtid för att sedan inom vuxenutbildningens ram inhämta erforderliga kunskaper för att uppfylla de särskilda förkunskapskraven inom den utbildningsväg de avsåg att söka sig till. En sådan utveckling är av flera skäl mindre önskvärd. Vuxenutbildningcns resurser behövs för andra ändamål än för att möjliggöra kompletteringar, som endast syftar till

• Sida 94
•  Original

Prop. 1972: 84 94

att vinna tid i förhållande till reguljär studiegång i gymnasieskolan. Tak- tiskt betingade »avhopp» skulle vidare med de regler som finns för bil- dande av tillvalsgrupper etc. få negativa konsekvenser för de elever som ville fullfölja den tredje årskursen genom att deras valfrihet skulle minska.

Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag om avslutad gymnasie- skolutbildning som grund för allmän behörighet. Självfallet bör det dock finnas möjlighet att efter individuell prövning ge dispens från kravet på avslutad utbildning.

Utredningen har inte föreslagit någon behörighetsgräns i form av lägsta betygsmedelvärde e. d. Ett förverkligande av förslaget skulle där- med betyda att man gick ifrån nu gällande regel, enligt vilken ertt be- tygsmedelvärde på lägst 2,3 utgör behörighetströskel. Remissopinionen är på denna punkt delad. Det har från flera håll framförts att ett lägsta betygsmedelvärde måste krävas om behörighetsreglerna skall fylla sin funktion att ge garanti för att de studerande har rimliga förutsättningar att klara de planerade studierna.

Frågan om en behörighetsgräns av detta slag är närmast av intresse för de icke spärrade utbildningsvägarna. Vid de spärrade har lägsta intagningspoäng i regel legat avsevärt över den fastställda behörighets- gränsen. Det har vidare framkommit, att den andel elever, som inte uppnår betygsmedelvärdet 2,3, är betydligt lägre än de 10—15 % som man ursprungligen räknade med. Den existerande behörighetströskeln har därmed ringa praktisk betydelse.

Med ett relativt betygssystem, där ju elever jämförs med andra ele- ver i samma utbildningssituation, uppstår givetvis stora svårigheter, om man schablonmässigt tillämpar samma behörig-hetströskel för alla, trots att betygsättningen skett i olika jämförelsegrupper. Att tillämpa olika behörighetströsklar för olika utbildningsvägar är å andra sidan prin- cipiellt otillfredsställande och praktiskt ohållbart, eftersom det skulle förutsätta att vissa linjer generellt rekryterade mindre studielämpade elever. Med de kraftiga svängningar som kan noteras i elevpreferenserna för olika linjer, bl. a. under påverkan av arbetsmarknadsläget, är sådana antaganden inte rimliga. Det bör bl.a. påpekas, att vid intagningen till gymnasieskolan höstterminen 1971 det ibland krävdes högre poäng för vissa tvååriga linjer än för tillträde till de tre— och fyraåriga linjerna. vilka ansetts dra till sig de mest studielämpade eleverna.

Som mått på studielämplighet är en behörighetsgräns i form av ett lägsta betygsmedelvärde sålunda föga användbar, och den ger dess— utom föga vägledning i det enskilda fallet. I enlighet med utredningens förslag förordar jag att kravet på ett lägsta betygsmedelvärde utgår. Detta ställningstagande får konsekvenser för reglerna om förlängd un- dervisning och avgångsbetyg i gymnasieskolan, vilket bör beaktas i det fortsatta utredningsarbetet.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1972: 84 95

Jag vill i sammanhanget nämna att det finns vissa möjligheter att genom ett studielämplighetsprov ställa en kollektiv prognos på studie- lämpligheten hos en grupp sökande med likartad utbildningsbakgrund. Detta möjliggör — i motsats till betygen — jämförelser mellan elever från olika linjer i gymnasieskolan från studielämplighetssynpunkt. Jag återkommande till dessa frågor i det följande.

En förbättrad studie- och yrkesvägledning, särskilt i gymnasieskolans högsta årskurser, är givetvis — som flera remissinstanser, bl. a. UKÄ, framhållit _ av den största betydelse när det gäller att ge de studerande realistiska informationer om vad högre studier kräver. Jag vill här er- inra om att en utbyggnad av gymnasieskolans och grundskolans studie- och yrkesvägledningsorganisation påbörjas i enlighet med statsmakternas beslut i anledning av prop. 1971: 34 (UbU 1971: 21, rskr 1971: 214).

Vad jag här förordat i fråga om allmän behörighet för den som ge- nomgått gymnasieskola innebär således att som villkor för tillträde till högre utbildning skall i princip gälla avslutad, minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan jämte kunskaper i svenska och engelska, motsvarande minst två årskurser på social linje. Jag förordar vidare, att gymnasial utbildning utanför gymnasieskolan skall ge allmän behörighet på samma villkor som gymnasieskolan. Med gymnasial utbildning avser jag då minst tvåårig utbildning som bygger på grundskola. I princip bör man även här ställa kravet att utbildningen skall ge viss samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig orientering. Det är dock svårt att uttrycka detta krav kvantitativt med hänsyn till de berörda utbildningarnas skiftande karaktär. Det får avgöras från fall till fall huruvida de kunskaper i sam- hällskunskap och naturkunskap som dessa utbildningar ger motsvarar det mått av sådana kunskaper som gymnasieskolan minst ger.

Av gymnasieskolans ca 20 linjer ger i dag fem allmän behörighet för hela det eftergymnasiala området. Med de här föreslagna kompetens- reglerna kommer ytterligare fem att automatiskt kunna ge sådan be- hörighet, medan elever från övriga linjer måste komplettera minst en årskurs svenska. I dag krävs kompletteringsstudier i fem ämnen, i fler- talet fall omfattande tre årskurser. Dessa omfattande studier för att nå enbart allmän behörighet har säkerligen haft en avskräckande effekt på många, för vilka så omfattande studier i dessa ämnen inte haft be- tydelse för den planerade utbildningen. Med de föreslagna reglerna kan de studerande ägna sig åt kompletteringsstudier av direkt relevans för deras fortsatta studier, något som är gynnsamt från motivationsaspekt.

Utredningen har även föreslagit att längre och mer kvalificerade utbildningsvägar, som inte bygger på grundskolan, skall kunna bedömas som gymnasiala, om de två sista åren har gymnasial karaktär. Även ut— bildningar som för tillträde kräver en minimiålder på 18 år utan att bygga på grundskolan är aktuella i sammanhanget. Jag biträder utred-

• Sida 96
•  Original

Prop. 1972: 84 96

ningens förslag och förordar, att även utbildningsvägar av detta slag skall kunna ge allmän behörighet. Det får bedömas i varje enskilt fall om utbildningen i fråga är att betrakta som gymnasial.

5.2.3. Allmän behörighet för vissa övriga studerande

Jag har i det föregående behandlat utformningen av reglerna för allmän behörighet för dem som gått igenom gymnasieskolan eller har annan jämförlig skolutbildning. Jag övergår nu till att behandla frågan om behörighet för vissa andra grupper.

Det är kanske främst för vuxenstuderande som det är av vikt att kompetensreglerna medger varierande vägar att förvärva allmän behörig- het. Som kompetensutredningen påpekat och som också framhållits i andra sammanhang finns det många som har erfarenheter från sam- hälls- och yrkesliv, vilka ger såväl en god allmän bakgrund till en spe- cialiserande utbildning som det önskvärda sociala perspektivet åt högre studier, dvs. just det som man söker tillgodose genom det allmänna behörighetsvillkoret. Att därför av vuxenstuderande kräva komplette- ringsstudier enbart avsedda att tillgodose kravet på en viss allmän re- ferensram är inte meningsfullt. De allmänna behörighetskraven måste sålunda i de delar de inte avser direkta förkunskaper kunna uttryckas på annat sätt än i termer av årskurser på gymnasiala utbildningsvägar. Utredningens förslag i denna del har också — som berörts i det före- gående — tillstyrkts av flertalet remissinstanser.

Vissa utbildningsalternativ vänder sig främst till vuxna. Detta gäller bl.a. folkhögskolan. Utbildning vid folkhögskola bör ge allmän be- hörighet enligt samma grunder som jag nyss förordat beträffande gym- nasieskolan. De studerande bör således även uppfylla kraven på kun- skaper i svenska och engelska. Det får avgöras från fall till fall om en utbildningsväg av här aktuellt slag är att betrakta som gymnasial. När det gäller t. ex. facklig utbildning eller företagsutbildning, där innehåll och utbildningstid kan skifta, bör beaktas, att utbildningen inte med nödvändighet måste omfatta två års sammanhängande studier för att bedömas motsvara gymnasial utbildning. Det viktiga är självfallet att resultatet av studierna kan anses motsvara resultatet av två års avslutad utbildning i gymnasieskolan.

För vuxenstuderande utan skolmässiga meriter har utredningen före- slagit att den pågående försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning — där ju för behörighet krävs 25 års ålder och minst fem års yrkesverksamhet — skall utvidgas till att omfatta all högre utbildning och till att innefatta rätt att avlägga fullständig examen. Stu- derande med nämnda bakgrund skall vidare enligt utredningens förslag för att få allmän behörighet ha kunskaper i engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan samt obligatoriskt genomgå en särskild orien-

• Sida 97
•  Original

Prop. 1972: 84 97

teringskurs som bl. a. ger studieteknisk träning. Resultatet av försöks- verksamheten bör enligt utredningen avvaktas, innan man tar slutlig ställning till hur det allmänna behörighetsvillkoret bör utformas för vuxna studerande utan skolmässiga meriter.

Jag vill här erinra om den redogörelse, som lämnats i det föregående, för erfarenheterna av försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning. En försiktig slutsats av dessa undersökningar torde vara att de studerande, som vunnit tillträde till högre utbildning inom för- söksverksamhetens ram, nått ungefär samma resultat som normalbehö— riga studerande. Det kan dessutom konstateras, att de studerande inom försöksverksamheten oftare anger ekonomiska och sociala omständig- heter (inklusive arbetsförhållanden) än studietekniska svårigheter som orsak till förekommande studieproblem.

En utvidgning av försöksverksamheten enligt utredningens förslag förutsätter enligt min mening bl.a. att frågan om de särskilda behörig- hetsvillkorens utformning för olika utbildningsvägar är löst. Jag är där- för inte nu beredd att föreslå Kungl. Maj:t att utredningsförslaget i denna del genomförs. Det får prövas av Kungl. Maj:t från fall till fall huruvida en utvidgning bör göras av det antal utbildningar, som på nu gällande villkor skall stå öppna för studerande utan skolmässig behörig- het.

Det finns dock enligt min mening inte skäl att förmoda, att en stu- derande vid filosofisk fakultet, som uppnått de 60 poäng, som i dag medges, inte skulle ha förmåga att klara även de ytterligare 60 poäng som fordras för examen. Berörda studerande bör därför få rätt att av- lägga fullständig examen inom de ämnesområden, där vidgade regler för tillträde till högre utbildning gäller. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser av denna innebörd.

Enligt gällande behörighetsregler föreligger möjlighet att bevilja dispens f rån de allmänna behörighetsvillkoren för tillträde till eftergym- nasiala studier. Jag räknar med att denna möjlighet skall finnas även fortsättningsvis. Den bör t.ex. kunna användas för vuxenstuderande som i många fall kan bedömas ha läskunskaper i engelska tillräckliga för att tillgodogöra sig erforderlig litteratur.

Den av utredningen föreslagna orienteringskursen bör kunna bli av värde för vuxenstuderande som introduktion till högskolstudier. Jag anser det emellertid vara för tidigt att nu ta ställning till kursens funk- tion i behörighetshänseende. Kursen hör till att börja med drivas för- söksvis och en utvärdering av resultaten göras, innan ställning tas till om deltagande i den skall ingå i det allmänna behörighetsvillkoret för vuxna. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt skolöverstyrelsen i samråd med universitetskanslersämbetet att utarbeta förslag till läro- plan, dimensionering m. rn. för en sådan försöksverksamhet inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen.

• Sida 98
•  Original

Prop. 1972: 84 98

5.2.4. Särskilda behörighetskrav

Jag vill inledningsvis erinra om att det allmänna behörighetsvillkoret och de särskilda förkunskapskraven är det gemensamma uttrycket för de krav, som måste uppfyllas, för att fullständig behörighet till en ut— bildningsväg inom högskolan skall föreligga. De särskilda förkunskaps- krav, som finns i dag, bygger på den grund som de nuvarande allmän- na behörighetsreglerna ger. Om man inför nya regler för allmän be- hörighet, måste de särskilda förkunskapskraven givetvis omprövas efter en analys av varje enskild utbildnings krav.

Högskolutbildningen rymmer ett stort antal utbildningsvägar med sinsemellan skiftande längd, innehåll och mål. Detta får givetvis kon- sekvenser för de särskilda förkunskapskraven. I vissa fall behöver man ställa upp krav på kunskaper i ett eller flera ämnen utöver vad som till- godoses av den allmänna behörigheten. I andra fall kan det kanske vara till fyllest med vad som ryms inom denna. Det är omöjligt att ange några generella riktlinjer för omfattningen av de särskilda förkun— skapskraven. Jag vill dock här — i likhet med kompetensutredningen — framhålla att det är lika viktigt att se till att man inte uppställer förkunskapskrav som inte är sakligt grundade med hänsyn till utbild- ningens krav som att säkerställa att högskolutbildningens utgångsnivå och därmed kvalitetskravet upprätthålls.

Även om — bortsett från kraven på vissa kunskaper i svenska och engelska — alla linjer inom gymnasieskolan ger allmän behörighet till högre utbildning, kommer varje enskild linje inte att ge förkun- skaper för annat än ett begränsat antal utbildningsvägar inom hög- skolan. Dc-nna begränsning kommer i varje fall till en början att bli mest märkbar för sökande från vissa av de tvååriga linjerna i gymnasie- skolan. En annan grupp behöriga sökande som kommer att beröras av en sådan begränsning är den som vunnit sin allmänna behörighet på andra vägar än via gymnasieskolan. Många sökande till högre ut- bildning kommer således att behöva komplettera sina förkunskaper. Det är givetvis angeläget, att sådana kompletteringsstudier inte blir mera omfattande än vad som är nödvändigt. Det är också viktigt att det finns en utbildningsorganisation som den enskilde kan använda sig av för sina kompletteringsstudier. Kommunala och statliga vuxenskolor har bl. a. denna uppgift.

De synpunkter jag här har redovisat speglar i stora drag de principer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven som legat till grund för utredningens förslag och som också accepterats av flertalet rc- missinstanser. Med utgångspunkt i dessa principer har utredningen dels formulerat vissa riktlinjer för hur förkunskapskraven skall utformas, dels lagt fram förslag till förkunskapskrav för ett mindre antal utbild— ningsvägar inom högskolesystemet, nämligen utbildningarna vid medi-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1972: 84 99

cinsk, odontologisk, farmaceutisk och teknisk fakultet samt jordbru- kets högskolor. Förslagen har utarbetats på grundval av bl. a. synpunk— ter som inhämtats från berörda utbildningsnämnder. För de medicinska, odontologiska och farmaceutiska fakulteterna samt jordbrukets hög- skolor föreslår utredningen gemensamma förkunskapskrav. För tek- nisk fakultet föreslår utredningen förkunskapskrav, som är gemensam- ma för samtliga sektioner (linjer) utom arkitektursektionen. För denna föreslås särskilda förkunskapskrav som något avviker från de övriga.

Varken för teknisk fakultet eller för övriga här behandlade utbild- ningsvägar innebär förslagen någon ökning av det antal ämnen, i vil- ka krav på särskilda förkunskaper ställs, utan de kan närmast sägas vara en teknisk översättning av nu gällande förkunskapskrav. I några fall har kraven även kunnat omskrivas till lärokurs i ämne på tvåårig social eller teknisk linje.

Beträffande övriga utbildningsvägar inom högskolan lägger utred— ningen inte fram konkreta förslag om särskilda förkunskapskrav utan föreslår endast vissa riktlinjer. För de mera målinriktade, spärrade hög- skolutbildningarna bör en detaljerad genomgång göras av vilka krav som behöver ställas i framtiden. Jag räknar med att dessa krav skall anknyta så nära som möjligt till dem som nu gäller och i stort sett vara en teknisk översättning av dessa.

Annorlunda ställer det sig beträffande de fria fakulteterna. Bl. a. med hänsyn till att den utformning av det allmänna behörighetsvillkoret, som jag förordat i det föregående, något skiljer sig från utredningens förslag krävs här fortsatt utredningsarbete, innan det är möjligt att ta slutlig ställning vad beträffar såväl riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven som ordningen för fastställande av dem. Jag ämnar i annat sammanhang anmäla för Kungl. Maj:t frågan i vilken ordning detta utredningsarbete skall bedrivas. De synpunkter som jag redovisar i det följande bör bli vägledande för arbetet.

Jag vill inledningsvis belysa problemen med ett par konkreta exempel. Allmänt kan man konstatera att det inom ett ämnesområde vid filo- sofisk fakultet kan förekomma alternativt utformade normalstudiepla— ner för studiekurser på samma nivå. Vidare bör man räkna med att de studerande skiljer sig åt vad beträffar såväl utbildningsbakgrund som studiemål. Båda dessa förhållanden får betydelse för de särskilda för- kunskapskravens utformning.

Inom exempelvis ämnesområdet svenska finns studiekurser som är naturliga huvudbeståndsdelar i en grundexamen med humanistisk in- riktning för studerande som har läraryrket som mål för sina studier. Det kan vara nödvändigt att på dessa studerande ställa — förutom krav på godtagbara förkunskaper i svensk-a, ett krav som rimligen bör an- knyta till treårig gymnasieskolnivå i ämnet — specificerade krav på kunskaper i historia och samhällskunskap liksom på vissa färdigheter

• Sida 100
•  Original

Prop. 1972: 84 100

i moderna språk. Det är här fråga om kunskaper och färdigheter som i dag i allt väsentligt täcks av det gällande allmänna behörighetsvillkoret. För andra studerande, exempelvis redan yrkesverksamma som vill skaffa sig vidare kunskaper i ämnet för sin yrkesutövning och personer som vill komplettera studier inom annat område, t. ex. vid naturvetenskap- lig fakultet, kan sådana omfattande förkunskapskrav vara mindre rele- vanta. Slutsatsen skulle bli att man bör kunna ha olika förkunskaps- krav för olika studiekurser inom ett och samma ämnesområde och också regler som medger hänsyn till de studerandes individuella ut- gångspunkter och mål. Om man följer denna linje, kan emellertid re— sultatet bli en svåröverskådlig uppsättning av förkunskapskrav. Det kan därför vara mera ändamålsenligt att skapa ett system som är förhållande— vis stramt i fråga om uppsättningen av krav för tillträde till en enskild studiekurs men samtidigt innebär möjligheter för vederbörande utbild- ningsmyndighet att efterge ett eller flera krav för enskilda studerande.

Ett annat exempel kan hämtas från de moderna språken. Att för- kunskaperna i det språk man skall studera bör anknyta till treårig gymnasieskolnivå i ämnet är självklart. Beträffande andra förkunskaps— krav kan man tillämpa samma synsätt som beträffande ämnesområdet svenska. För studiekurser som i första hand genomgås av dem som siktar på lärarbanan och för studier på högre nivå kan exempelvis ett krav på förkunskaper i allmän språkkunskap eller i annat främmande språk bli aktuellt. Detta krav behöver däremot troligen inte gälla för stude- rande som vill komplettera annan utbildning med språkstudier eller som bedriver språkstudier utan planer på lärarverksamhet.

Det kan tänkas att krav på förkunskaper i andra främmande språk än det studierna avser kan anknytas till två årskursers studier i gymna— sieskolan. På motsvarande sätt kan det tänkas att de kunskaper i andra ämnen som anses nödvändiga för språkstuderande kan tillgodoses inom det allmänna behörighetsvillkorets ram.

Med utgångspunkt i dessa exempel övergår jag nu till att granska de riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven som kompetensutredningen f öreslår.

Som riktlinjer för förkunskapskravens utformning skall, enligt ut- redningen, gälla att endast nödvändiga minimikrav skall uppställas som villkor för tillträde till viss högre utbildning, dvs. de förkunskaper som är nödvändiga för att den studerande skall kunna genomföra utbild— ningen enligt gällande studieplaner. Å andra sidan, menar utredning- en, får förkunskapskraven inte vara så få, att de sökande inges felaktiga föreställningar om studiernas verkliga krav.

Dessa riktlinjer accepteras av samtliga remissinstanser. Enligt min mening är de en konsekvens av den syn på behörighetssystemets funk- tioner som jag redovisat i det föregående. Jag vill emellertid i anslutning

• Sida 101
•  Original

Prop. 1972: 84 101

till vad bl. a. UKÄ anfört särskilt peka på sambandet mellan å ena sidan de särskilda förkunskapskraven och å andra sidan den pedagogiska och studieorganisatoriska uppläggningen av olika utbildningsvägar. Det är av synnerlig vikt att förkunskapskraven ger den studerande tillförlitlig information om vad som i realiteten krävs för att studierna skall kunna bedrivas med framgång och — omvänt -— att undervisningen verkligen anpassas till den startnivå som blir följden av de särskilda förkunskaps- kraven.

Flera remissinstanser —— bl. a. UKÄ -— är tveksamma mot utredning- ens förslag att man i viss utsträckning skall kunna uppställa förkun- skapskrav som motsvarar delar av gymnasieskolans lärokurs i ett ämne som är mindre än en årskurs. Man anför pedagogiska och administrativa nackdelar med ett sådant system och hävdar att kraven bör uttryckas i hela årskurser i gymnasieskolan.

Jag vill här framhålla att, om man bygger förkunskapskraven på allt- för små delar av lärokurser, följden kan bli en för vissa utbildnings- vägar eller ämnesområden unik uppsättning förkunskapskrav. Detta kan minska den enskildes möjlighet att ändra studieinriktning. Om kraven uttrycks i sådana delar av en lärokurs i ett ämne som utgörs av hela årskurser, garanteras däremot den sökande, förutom större valfri- het, också en bredd i förutbildningen som kan innebära en viss trygghet, inte minst för den som vunnit sin allmänna behörighet på mindre for- mell väg.

Jag vill i detta sammanhang erinra om utredningens i det föregående berörda förslag till särskilda förkunskapskrav för vissa utbildnings- vägar. Dessa bygger på en analys av gymnasieskolkurserna på treårig linje i varje särskilt ämne, varvid man tagit hänsyn till ämnets och dess skilda delmoments betydelse för utbildningen i fråga. Även om det därvid visat sig att något moment skulle kunna uteslutas ur förkun- skapskraven, har utredningen inte funnit det vare sig praktiskt eller lämpligt att föreslå en sådan utbrytning av enstaka moment. Däremot har uppdelningen i moment spelat en viktig roll vid den omskrivning av fordringarna från treårig lärokurs till tvåårig som gjorts i vissa fall.

Även om jag till stor del kan ansluta mig till de synpunkter som ligger till grund för utredningens förslag att de särskilda förkunskaps- kraven skall kunna uttryckas i delmoment av gymnasieskolans lärokurs i ämnet, finner jag således övervägande skäl tala för att förkunskaps- kraven normalt skall uttryckas i hela årskurser i gymnasieskolan.

Jag biträder däremot utredningens förslag att man vid fastställandet av de särskilda förkunskapskraven skall kunna ansluta kraven till mer än en lärokurs i gymnasieskolan — i den mån flera lärokurser ger godtag— bara förkunskaper för den aktuella utbildningsvägen.

Av det föregående framgår, att gymnasieskolbetyg i resp. ämne blir det normala sättet att dokumentera att särskilda förkunskapskrav

• Sida 102
•  Original

"Prop. 1972: 84 102

uppfylls. Dessutom bör kurser inom annan behörighetsgivande gymna- sial utbildning kunna tillgodoräknas om de bedöms ge kunskaper i resp. ämne som motsvarar vad berörd lärokurs i gymnasieskolan ger.

Utredningens förslag att vederbörande myndighet i förekommande fall skall undersöka om kunskaper som i huvudsak motsvarar de sär- skilda förkunskapskraven kan förvärvas på annat sätt än det formellt definierade kan jag, i likhet med flera remissinstanser, ansluta mig till. En sådan bedömning torde i första hand bli aktuell för dem som, enligt de regler jag berört i det föregående, får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet. Dessa kan antas ha kunskaper och erfaren— heter -—— förvärvade genom icke skolmässiga studier och yrkesverksam— het — som de bör få tillgodoräkna sig även när det gäller uppfyllande av särskilda förkunskapskrav.

Utredningens uppfattning att förkunskapskraven bör vara enhetliga för så många utbildningsvägar som möjligt understryks av remissinstan- serna. Flera av dessa anser att ett förverkligande av de riktlinjer i öv- rigt som utredningen föreslår skulle kunna motverka en sådan enhet- lighet.

För egen del anser jag, att det från många synpunkter är fördelak- tigt, om förkunskapskraven utformas så att de gäller för grupper av utbildningsvägar. Detta ger de studerande större frihet vid val av fort- satt utbildning. Man måste emellertid väga en sådan strävan efter större enhetlighet mot risken att man då tvingas ställa upp krav som inte är relevanta för någon eller några utbildningar inom resp. grupp.

Utredningen har också tagit upp frågan om säkerställandet av en s.k. normalväg genom gymnasieskolan. Utredningens förslag härvidlag innebär att för varje utbildningsväg inom högskolan de särskilda för— kunskapskraven skall kunna helt uppfyllas på någon linje i gymnasie— skolan.

Bl. a. lärarutbildningskommittén och SFS förordar att undantag från denna regel skall kunna förekomma. I ett framtida högskolesystem med ett varierat utbud av utbildningslinjer är det, framhåller man, tänkbart att de särskilda förkunskapskraven undantagsvis kan behöva avse moment från mer än en gymnasieskollinje. För egen del ansluter jag mig till kompetensutredningens uppfattning.

Utredningen föreslår att lägst betyget 2 skall krävas i varje ämne . där krav på särskilda förkunskaper ställs upp, oavsett vilken lärokurs i gymnasieskolan som kravet anslutes till. Utredningen anför visserligen betänkligheter mot att fastställa en sådan lägsta gräns i ett relativt be- tygssystem, men anser det ändå nödvändigt med hänsyn till att den allmänna behörigheten föreslås vidgad att omfatta nya grupper med skiftande utbildnings— och erfarenhetsbakgrund.

En rad remissinstanser, bl. a. ett flertal av de fakulteter som yttrat

• Sida 103
•  Original

Prop. 1972: 84 103

sig i frågan, anser det tveksamt om betyget 2 är tillräckligt för att garantera nödvändiga förkunskaper och föreslår att man i stället skall kräva betyget 3.

Det är i detta sammanhang av intresse att söka bilda sig en uppfatt- ning om hur många elever som inte uppnår betyget 2 i gymnasieskolans olika ämnen. Enligt de riktlinjer för betygsättningen i gymnasieskolan som anges i läroplanen skall betygen i visst ämne, då samtliga elever i landet i en viss årskurs av ifrågavarande ämneskurs omfattas av be- tygsättningen, ha en procentuell fördelning som innebär att betyget 1 ges till ca 7 % av eleverna i hela landet.

Av betygsuppgifter som redovisas av SÖ och som bygger på ett slumpmässigt urval av hela årskullcn i årskurs 2 av de tvååriga ekono- miska, sociala och tekniska linjerna samt årskurs 3 av de treåriga linjerna framgår att andelen >>ettor>> är genomsnittligt betydligt lägre än 7 %. Totalt synes frekvensen ligga något över 3 % på de treåriga linjerna och något högre på de tvååriga, där ämnena på den tekniska linjen genomgående har en tämligen hög frekvens >>ettor>>.

Variationerna mellan de enskilda ämnena är dock stor. Andelen >>ettor>> är förhållandevis hög i matematik, i alla tekniska ämnen samt i ekonomiska ämnen på tvåårig linje men låg i ämnen som svenska (omkring 2 % på treåriga linjer), samhällskunskap och historia. Något större är andelen i moderna språk samt i fysik och kemi.

Betyget 2 som lägsta gräns för behörighet har således varierande betydelse för olika ämnen. Den slutsats man kan dra är att betyget säger mycket litet om kunskapsstandarden i vissa ämnen men något mer i andra. Bl. a. därför anser jag, att någon generell lägsta betygs- gräns i form av betyget 2 inte bör förekomma.

Erfarenheterna visar emellertid, att studerande på högskolenivå i be— tydande utsträckning misslyckas med sina studier inom ämnesområden som matematik och moderna språk, när de inte har högre betyg än 2 i motsvarande ämne i gymnasieskolan. Att införa betyget 3 som be— hörighetskrav för studier inom dessa ämnesområden får dock tekniska och praktiska konsekvenser för utformningen av förkunskapskraven för andra utbildningsvägar, något som får belysas i det fortsatta utred- ningsarbetet. Jag är därför inte beredd att nu förorda att ett formligt krav på lägst betyget 3 i motsvarande skolämne uppställs för tillträde till studier i matematik och moderna språk. Med hänsyn till de erfa- renheter som gjorts bör emellertid studerande, som planerar att stu- dera dessa ämnen, upplysas om att betyget 3 utgör en i regel nödvän- dig förutsättning för framgångsrika studier. Som bl. a. UKÄ framhållit är det väsentligt att studerande med lägre förkunskaper får informa- tion om detta förhållande i kontakter med studierådgivningsorganisa— tionen inom högskolan. De bör därvid enligt min mening starkt av— rådas från studier inom de nämnda ämnesområdena. Information om

• Sida 104
•  Original

Prop. 1972: 84 104

vad dessa studier i praktiken kräver bör också kunna föras in i gällan— de studieplaner.

5.3. Urval till högre utbildning

Den del av kompetensregelsystemet som rör urvalet av behöriga sö- kande berör direkt endast 5. k. spärrad utbildning, dvs. utbildningsvägar där antalet utbildningsplatser är begränsat, och då endast de fall där an— talet sökande är större än antalet tillgängliga platser.

Inom högskolan är i dag vissa utbildningsvägar spärrade medan till- trädet till teologisk och juridisk fakultet samt till större delen av ut— bildningen vid de filosofiska fakulteterna i princip är fritt för alla som har föreskriven behörighet.

Utredningen framhåller att den vid konstruktionen av ett nytt ur- valssystem utgått från detta förhållande mellan spärrad och ospärrad utbildning.

Jag vill här erinra om att U 68 har i uppdrag att lägga fram förslag om den framtida dimensioneringen av den högre utbildningen. I sina direktiv till U68 framhöll min företrädare att fördelningsproblemen inom utbildningssektorn ter sig svåra att lösa på sikt om tillträdet är fritt vid vissa och begränsat vid andra utbildningsvägar. Vidare framhölls att de fria fakulteternas dimensionering måste uppmärksammas, om man skall kunna finna metoder för en balanserad utveckling på det efter- gymnasiala området. Detta är en synpunkt som återkommer i flera re- missyttranden, bl. a. från U 68, SCB och UKÄ.

Jag finner således att man vid behandlingen av problemen rörande ur— val till högre utbildning bör ta hänsyn till att urvalssystemet skall kunna vara användbart, vare sig en viss del av den högre utbildningen är ospärrad eller inte.

Utformningen av kompetensreglerna har givetvis stor betydelse för tillströmningen till högskolan. Jag vill inte utesluta att U68zs arbete i denna del kan leda fram till krav på en annan avvägning av de totala resurserna för utbildning än vad som betingas av nuvarande system, nämligen krav på en total dimensionering av högskolesystemet. Reglerna för urval bland behöriga sökande till de olika studiet-ägarna kommer i en sådan situation att få vidare och andra konsekvenser, vilka måste uppmärksammas noggrant. Eventuella nya förhållanden kan vidare föra med sig en rad huvudsakligen tekniska urvalsproblem, vilka torde kom- ma att belysas genom U 68:s förslag.

Urvalssystemet — liksom hela kompetensregelsystemet — måste vidare vara konstruerat med utgångspunkt i högskolområdets omfattning och struktur med avseende på utbildningsvägarnas längd, innehåll och mål. Strukturen i ett framtida eftergymnasialt system kommer sannolikt att vara sådan att de olika linjerna i gymnasieskolan har sina mer eller

• Sida 105
•  Original

Prop. 1972: 84 105

mindre naturliga fortsättningar, men att de studerande ändå kan välja förhållandevis fritt mellan olika utbildningar oavsett innehållet i den behörighetsgivande gymnasieskolutbildningen. Med en sådan struktur av högskolan torde enligt min mening den principiella utformningen av ur- valsreglerna kunna vara densamma för hela högskolområdet.

Mot bakgrund av vad som nyss sagts ter det sig, som många remiss- instanser framhållit, vanskligt att nu i detalj ta ställning till kompe- tensutredningens förslag beträffande urvalsreglernas utformning. Även andra omständigheter —— främst den inom SÖ pågående betygsutred- ningen — medverkar till att jag funnit det riktigast att nu inskränka mig till att förorda vissa principiella ställningstaganden. Å andra sidan är det mycket väsentligt att sådana ställningstaganden görs, i första hand med hänsyn till att karaktären av kompetensutredningens förslag förutsätter ett fortsatt utredningsarbete som bör kunna påbörjas så snart som möjligt.

Utredningen har vid sin analys av det nuvarande urvalssystemets effekter kommit fram till att urvalsintrument —— som betygen — kan ha icke önskvärda konsekvenser. Dessutom fungerar sociala och ekono- miska förhållanden som urvals- och styrinstrument. Dessa effekter, me- nar utredningen. måste beaktas vid konstruktionen av ett nytt urvals— system. Utredningen vill således inte hetrakta urvalsfrågorna som ett uteslutande tekniskt problem.

Dessa utredningens utgångspunkter accepteras av flertalet remissin- stanser. I enstaka yttranden framhålls dock att urvalet bör betraktas som ett enbart tekniskt problem och att eventuellt socialt snedvridande ef- fekter bör ha eliminerats tidigare.

Jag vill erinra om den helhetssyn på kompetensregelsystcmet som jag tidigare har anlagt och där urvalsfrågorna måste ses som en del. Det allmänna behörighetsvillkoret och de särskilda förkunskapskraven skall i detta system —-— liksom i dagens — garantera att de sökande har de kunskaper och färdigheter som krävs för att de skall ha rimliga för- utsättningar att genomföra den önskade utbildningen. Urvalet skall alltså göras bland sökande som i behörighetsavseende är i princip lik- ställda. Den syn man i allmänhet haft på innebörden av ett »rättvist» urval har inneburit att de sökande till en viss utbildning, efter värdering av meriterna enligt vissa regler, rangordnats efter meritpoäng och att sökande med högre poäng tagits in före sökande med lägre. Betygen från underliggande skolstadium har därvid spelat en avgörande roll. Med de meritvärderingsregler och konkurrensförhållanden som gäller i dag blir följden, som utredningen också framhåller, att urvalet i många fall får göras på grundval av praktiskt betydelselösa poängskillnader. Vidare gynnar detta en viss begåvnings- och pcrsonlighetstyp. Att söka undvika konsekvenser av detta slag är en viktig riktlinje för utformning- en av ett nytt urvalssystem.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1972: 84 106

Med dessa utgångspunkter kan jag, i likhet med flertalet remissin- stanser, acceptera utredningens uppläggning av ett nytt urvalssystem, där det främsta urvalskriteriet skall vara studerandegruppens förväntade lämplighet för de avsedda studierna och där en varierad erfarenhets- bakgrund bland de studerande i högre utbildning skall främjas genom att, i förekommande fall, arbetslivserfarenhet tillgodoräknas vid merit- värderingen. Jag vill för min del gärna stryka under U 68:s uppfattning att det är väsentligt att urvalsmetoderna tillgodoser behovet hos dem som bedöms ha förutsättningar för högre studier men som t. ex. i so- cialt, ekonomiskt eller regionalt hänseende är handikappade. Jag finner också att någon form av kvoteringbland de sökande bör finnas för att garantera en allsidig rekrytering.

Innan jag går över. till att något mera i detalj granska utredningens förslag på vissa punkter finner jag det emellertid angeläget att ytterliga- re något diskutera den sociala rekryteringen till högre utbildning och urvalsreglernas roll i detta sammanhang.

Det är allmänt känt att studerande från familjer i lägre socialgrup— per är underrepresenterade, framför allt vid vissa spärrade utbildnings- vägar. Utredningen menar att detta förhållande i viss mån är ett re— sultat av nu gällande urvalsregler. Det f. n. i stort sett enda urvals- instrumentet, betyg från underliggande skola, visar ett klart samband med socialgrupptillhörighet, ett förhållande som utredningen belagt med resultat från olika undersökningar.

Det är bl. a. för att minska denna effekt av betygen som utredningen föreslår att dessa skall kompletteras med ytterligare urvalsinstrument, nämligen studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. För beaktande av arbetslivserfarenhet talar även andra skäl. I den allmänna debatten har under de senaste åren ibland förts fram tanken på någon form av so- cialgruppkvotering för att uppnå en rimligare social fördelning bland de studerande i framför allt spärrad högre utbildning. Ett sätt att genom- föra en sådan kvotering vore att dela upp de sökande efter socialgrupp— tillhörighet och sedan göra urvalet med hänsyn till resp. socialgrupps andel av hela befolkningen. Mot ett genomförande av en sådan anord- ning talar flera tekniska och praktiska skäl. Jag finner emellertid att tanken på att låta socialgrupptillhörighet spela en direkt, mer eller mindre avgörande roll vid urvalet till högre utbildning bör avvisas i första hand av följande skäl.

De faktorer som påverkar ungdomarnas val av väg genom utbild- ningssystemet ligger dels utanför skolans område, t. ex. skillnader i bostadsmiljö, föräldrarnas inkomst- och arbetsförhållanden, dels inom utbildningssektorn såsom tillgången till förskola, innehåll och arbetsfor— mer i grundskola och gymnasieskola etc. Inte minst en vidare bearbet— ning av resultaten från en undersökning, som delvis redovisas även av ut-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1972: 84 107

redningen — den s. k. Västmanlandsundersökningen — visar att en av- görande punkt tycks ligga vid valet av fortsatt utbildning eller annan verksamhet vid avslutandet av grundskolan. Det framstår då som be- tydligt angclägnare att vidta åtgärder som påverkar dessa förhållanden i avsedd riktning än att i efterhand i urvalssituationen söka kompen- sera för sådana förhållanden i individens tidigare liv. Vad som här sagts får givetvis inte tolkas så att det skulle vara onödigt att söka på— verka de ogynnsamma fördelningscffekter som själva urvalssystemet har. I själva verket måste det vara en av de viktigaste riktlinjerna i det fort- satta arbetet med detaljutformningen av det nya urvalssystemet.

Utredningen lägger inte fram något fullständigt förslag när det gäller värderingen av studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet och inte heller beträffande sammanvägningen av de olika meritvärde— ringsunderlagen. Dessa frågor måste således ingå som en viktig del i det fortsatta utredningsarbetet och därvid bör även resultaten av den inom SÖ pågående betygsutredningen beaktas.

Praktiskt taget alla remissinstanser anser att den påbörjade försöks— verksamheten med studielämplighetsprov bör fortsätta. Flertalet häv- dar att man inte kan ta ställning till provets användbarhet som urvals- instrument förrän dessa försök utvärderats. Vidare påtalas att utred- ningen synes ha underskattat många teoretiska och praktiska svårighe- ter i samband med provets utformning, konstruktion och administra- tion.

Frågan om möjligheten att konstruera ett studielämplighetsprov samt dettas användning har ägnats stor uppmärksamhet under berednings- arbetet. Jag har efter kontakt med tillgänglig expertis blivit övertygad om att det bör vara möjligt att få fram ett prov som kan fylla flera syften. Jag har således i det föregående nämnt att ett studielämplighets- prov bör kunna användas för att fastställa en kollektiv studieprognos för olika grupper av sökande. Man bör däremot vara mer försiktig när det gäller att utnyttja ett sådant prov _ även om det bör genomgås av alla —— för att fastställa om den enskilde individen är behörig till hög- skoleutbildning eller inte. Studielämplighetsprovet bör således i behörig- hetssammanhang för den enskilde närmast ha ett orienterande syfte. Eftersom studielämplighetsprovet t.v. bör användas med försiktighet för att fastställa enskilda studerandes studielämplighet bör det inte spela en avgörande roll i urvalssituationen. För sökande från gymnasieskolan bör dess viktigaste användning t. v. vara att ge en förnyad möjlighet åt den som av en eller annan anledning inte kunnat göra sig själv rättvisa under gymnasieskoltiden. Förekomsten av en sådan »andra chans» skulle kunna göra arbetet mera avspänt i gymnasieskolan. För andra sökande, som inte har formellt dokumenterade meriter, kan det dock bli nöd— vändigt att använda sig av provet som ett urvalsinstrument i den me-

• Sida 108
•  Original

Prop. 1972: 84 108

ningen, att det för alla sådana sökanden utgör underlag för meritvärde— ring och rangordning.

När det gäller tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet är opinionen bland remissinstanserna splittrad. Majoriteten tillstyrker i princip ut— redningens förslag och menar att verksamhet i arbetslivet kan ge ett värdefullt tillskott till de sökandes erfarenhetsbakgrund men flera anser att enbart eller i första hand endast sådan erfarenhet som har anknyt— ning till den sökta utbildningen bör tillgodoräknas. Andra är tveksam- ma till utredningens förslag att särskilt värdefull yrkeserfarenhet skall ge kvalitetstillägg och menar att all sådan erfarenhet skall värderas lika. Några remissinstanser menar att endast erfarenhet överstigande fem år bör tillgodoräknas och ett fåtal avstyrker helt förslaget.

För egen del finner jag de motiv utredningen redovisat för ett till— godoräknande av arbetslivserfarenhet väsentliga och förordar i likhet med flera remissinstanser att sådan erfarenhet tillmäts meritvärde vid ur- valet. Hur detta skall ske måste bli föremål för övervägande i det fort- satta utredningsarbetet. Därvid bör man tillgodogöra sig de erfarenheter som vunnits vid de utbildningsanstalter, där arbetslivserfarenhct redan får tillgodoräknas, bl. a. socialhögskolorna, där försöksverksamhet inletts på utredningens förslag, samt vid kursen för utbildning till studie— och yrkesvägledare och den särskilda utbildningen till folkhögskollärarc.

Det är emellertid nödvändigt, som bl.a. RRV påpekat, att, vid ut- formningen av de regler som skall gälla för tillgodorälmande av ar— betslivserfarenhet, vara uppmärksam på riskerna för en förstärkning av den sociala snedrekryteringen till vissa utbildningsvägar. Från denna synpunkt inger utredningens förslag att s.k. särskilt värdefull yrkes— erfarenhet skall ge tilläggspoäng tvekan. Den som har sociala eller geografiska skäl har goda möjligheter att välja arbetsuppgifter i en anställning efter gymnasieskolan kan härigenom komma att gynnas otillbörligt i jämförelse med den som inte har sådana valmöjligheter.

Utredningen föreslår att fördelningen av platser mellan olika sökan- degrupper t.v. skall ske genom s.k. proportionell kvotering. Denna innebär att tillgängliga utbildningsplatser fördelas på olika sökandegrup- per i direkt proportion till antalet behöriga sökande inom resp. grupp. Utredningens förslag i denna del har således i viss mån preliminär karaktär.

Utredningen räknar med att man, när försöksverksamheten med studielämplighetsprovet kommit längre, tar upp en annan kvoterings- metod till prövning. Denna metod, av utredningen kallad SP-kvotering, innebär att man för in ett studielämplighetsprov med vilket man kan jämföra de olika sökandegrupperna med avseende på förväntad fram-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1972: 84 109

gång i studierna och låter resultatet av denna jämförelse vid varje an- sökningstillfälle vara avgörande för hur stor andel av utbildningsplat- serna som varje grupp skall erhålla.

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag till lösning av kvoteringsfrågan, i allmänhet utan närmare kommentarer.

I sin fortsatta diskussion av kvoteringsmetodernas funktion och kon- sekvenser framhåller utredningen att den proportionella kvoteringen tillgodoser principen om behörighetsgruppernas likställdhet och skapar balans mellan de olika gruppernas efterfrågan och tillgången på platser.

Den indelning i kvotgrupper som utredningen föreslår är baserad på det förhållandet att olika grupper har sin behörighet dokumenterad på olika sätt. Således för utredningen de treåriga linjerna i gymnasie- skolan till en grupp, tvåårig ekonomisk, social och teknisk linje till en annan och övriga linjer till en tredje grupp. Härigenom får kvoteringen en i viss mening styrande effekt, på samma sätt som kvoteringsbestäm- melserna styr urvalet inom grundskolans kompetensområde. En liknande styreffekt kan den proportionella kvotering sägas ha som tillämpas vid antagningen av klasslärarkandidaler, medan däremot den kvotering som används inom universitets- och högskolområdet har till uppgift att medge antagning av sökande med utbildning av samma slag men med olika typer av betyg, utan att man behöver översätta betygen från den ena betygskalan till den andra.

Bland de nackdelar med en proportionell kvoteringsmetod som påpe— kas såväl av utredning som av vissa remissinstanser är de effekter den kan få på elevernas val mellan i första hand tre- och tvåårig linje i gymnasieskolan men även på valet mellan lika långa linjer med olika utbildningsinnehåll. Jag vill dock understryka vad utredningen anför om statsmakternas möjligheter att, vid mera påtagliga snedfördelningar, styra dimensioneringen av de olika linjerna. Behovet av kompletterings— studier för uppfyllande av de särskilda förkunskapskraven kan beräknas bli mera omfattande för sökande från tvåårig än för sökande från tre- årig linje. Detta kan antas innebära en restriktion som motverkar speku— lationsval av tvåårig linje före treårig.

Utgångspunkten för utredningens tanke på s.k. SP—kvorering är att man genom SP-kvoteringen får en med avseende på studielämplighets- prognos homogenare grupp av studerande än man sannolikt skulle få med en proportionell kvotering. Risken för att en i studielämplighets- hänseende bättre rustad person slås ut av en med sämre förutsättningar i detta avseende blir mindre.

Utredningens tvekan att ta ställning till denna kvoteringsmetod, innan studielämplighetsprovet är mera utprövat, finner jag i dagen läge moti- verad. Metodens konsekvenser är helt beroende av vilka egenskaper in- strumentet mäter. Om ett studielämplightsprov starkt samvarierar med betygen från teoretiskt inriktade linjer i gymnasieskolan, kan SP-kvote-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1972: 84 1 10

ringen förstärka de sociala snedrekryteringseffekter som nuvarande ur- valssystem enligt gjorda undersökningar bidrar till och motverka en strä- van att till de skilda utbildningsvägarna rekrytera personer med varie- rad utbildnings- och erfarenhetsbakgrund.

Det studielämplighetsprov som prövats på utredningens initiativ är konstruerat för att mäta lämplighet för studier inom en begränsad krets av studievägar på eftergymnasial nivå, vilka bygger på i första hand treårig gymnasieskollinje. Med den uppläggning av behörighetsvillkoren jag förordat och med hänsyn till det vidare högskolebegrepp man bör räkna med måste man i det fortsatta utvecklingsarbetet anpassa studie- lämplighetsprovet till dessa ändrade förutsättningar. De överväganden som ägt rum i denna fråga har lett mig fram till slutsatsen att detta bör vara möjligt.

Man bör i det fortsatta arbetet vidare söka finna alternativ till de här diskuterade kvoteringsmetoderna. En möjlighet är att utgå från studielämplighetsprovets roll som bchörighetsprövande instrument. Un- der förutsättning att alla sökande har genomgått ett sådant prov kan man låta varje sökandegrupps andel av utbildningsplatserna stå i direkt proportion till det antal personer i gruppen som har nått över det prov— resultat som motsvarar behörighetströskeln.

Remissinstansernas uppfattning är delad beträffande utredningens förslag till indelning i grupper som underlag för kvoteringen. Majorite- ten tillstyrker utredningens förslag, men flera remissinstanser anmäler avvikande mening. UKÄ framhåller att antalet grupper blir för stort, något som försvårar antagningsproceduren. SSU avstyrker uppdelning- en i undergrupper beroende på om de sökande har arbetserfarenhet eller inte. SACO anser att en effekt av förslaget kan bli att sakligt mer meriterade sökande kan få stå tillbaka för mindre meriterade. Flera remissinstanser har förslag till annan kvotgruppindelning.

Kvotgruppsystemet är enligt min mening avhängigt av vilka merit- värderingsregler som skall gälla. Eftersom jag i det föregående förut- satt att meritvärderingsfrågorna måste utredas ytterligare bör även frågan om kvotgruppernas antal och omfattning hänskjutas till det fortsatta utredningsarbetet. I detta bör ingå att undersöka om det — i enlighet med vad bl.a. SSU önskat — är möjligt att undvika den undergruppindelning som utredningen föreslår och som innebär att sökande med resp. utan arbetslivserfarenhet men med samma utbild— ningsbakgrund antas i skilda kvotgrupper.

I urvalssystem där kvotering tillämpas torde det finnas behov av nå- gon form av särskild och ofta friare bedömning av vissa sökande som inte naturligen låter sig inordna i någon av kvotgrupperna. Utredningen föreslår att man skall föra sådana sökande till en s.k. fri kvot. Dit skall hänföras dels sökande som försöksvis får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet, dels sökande med utländsk behörighetsgivande

• Sida 111
•  Original

Prop. 1972: 84 1 1 1

utbildning. Till den fria kvoten skall också kunna hänföras sökande som inte antagits i sin ursprungliga kvotgrupp men som på grund av särskilda omständigheter bedöms böra beredas plats vid utbildningslinjen i fråga.

Bedömningen inom den fria kvoten skall, enligt utredningen, i stort följa samma principer som gäller i huvudkvoterna men utföras av an— tagningsmyndigheten utan de fasta regler som gäller i fråga om dessa kvoter. Vissa normer måste givetvis finnas men de får inte bli så fasta att syftet med den fria kvoten förfelas.

Även för remissinstanserna synes det självklart att någon form av fri kvot bör finnas. Flera remissinstanser menar att även denna kvot bör vara proportionell mot antalet behöriga sökande, medan andra anser att utredningens riktpunkt beträffande storleken av den fria kvo- ten, högst 15 % av antalet utbildningsplatser, kan behöva justeras uppåt i många fall. Beträffande bedömningen inom den fria kvoten anser vissa remissinstanser att man bör göra en tämligen formaliserad bedömning, medan andra delar utredningens uppfattning.

Jag delar utredningens uppfattning om behovet av en fri kvot. Bedöm- ningen inom denna måste ske enligt vissa normer som i princip inte bör skilja sig från dem som tillämpas i övriga kvotgrupper. Bedömningen bör dock vara mindre formaliserad än inom övriga kvotgrupper. All erfarenhet talar också för att bedömningen inom fri kvot blir mera komplicerad ju flera sökandegrupper som skall bedömas där. Det är därför viktigt att den fria kvoten inte blir en uppsamlingsplats för allt- för många sökandegrupper. Även denna aspekt bör tas med i det fortsatta utredningsarbetet.

Jag finner det till sist angeläget att man vid urvalet i viss utsträck- ning kan ta särskild hänsyn till sökande med fysiska handikapp av olika slag. Sådant hänsynstagande innebär t. ex. att om man bedömer att en handikappads skolresultat ligger under vad han skulle ha presterat utan sitt handikapp han kan tas in inom ramen för den fria kvoten.

5.4. Räckvidd och genomförande av förslagen

Utredningens uppdrag har enligt direktiven omfattat all statligt regle- rad högre utbildning, även sådan av myndighet anordnad utbildning som krävs för fortsatt anställning hos myndigheten, s.k. verksutbild- ning.

Frågan om räckvidden av nya behörighets- och urvalsbestämmelser kan sägas rymma två problem, dels frågan om vilka utbildningsvägar som skall räknas till den högre utbildningen, dels frågan huruvida kom- petensreglerna undantagslöst skall tillämpas för alla utbildningsvägar inom den högre utbildningen eller om vissa undantag eller modifika- tioner är motiverade.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1972: 84 112

Utredningens utgångspunkt vid gränsdragningen mellan högre utbild- ning och grundskolans kompetensområde har varit behörighetskungö- relsens definition av högre utbildning nämligen »sådan utbildning till vilken högre skolunderbyggnad än grundskola krävs för tillträde». Av detta följer att all utbildning som i dag för tillträde kräver treårig linje eller tvåårig ekonomisk, social eller teknisk linje i gymnasieskolan enligt utredningens uppfattning skall beröras av nya kompetensregler. Utredningen föreslår vidare att man till den högre utbildningen även skall föra ett mindre antal utbildningsvägar, som i dag tillhör grund- skolans kompetensområde. Dessa utbildningsvägar återfinns huvudsakli— gen inom vårdområdet, och sjuksköterskeutbildningen är den kvantita- tivt mest omfattande av dem.

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i avgränsningsfrågan delar utredningens uppfattning att de föreslagna utbildningsvägarna bör fö— ras till högskolan. Flera av remissinstanserna pekar på att även andra utbildningsvägar borde komma i fråga för en ändring av behörighets- nivån. Främst nämner man vissa lärarutbildningar, som utredningen lämnat utanför sina ställningstaganden med motivering att de är under utredning av lärarutbildningskommitten, men även andra utbildnings- vägar aktualiseras för en ändring av behörighetsnivån, exempelvis polis- utbildningen och ungdomsledarutbildningen.

För egen del är jag inte beredd att nu ta ställning i denna fråga, som intimt hänger samman med den övergripande planering av hela hög- skolområdet som faller inom U 68:s uppdrag. Jag finner det mest ända— målsenligt att avvakta resultatet av U68:s jämte lärarutbildningskom- mittens arbete.

Frågan om modifikation av kompetensreglerna finner utredningen vara aktuell i första hand för de s.k. verksutbildningarna. Utredningen menar att viss hänsyn bör tas till dessas specifika yrkes- eller befatt— ningsinriktning samt till det förhållandet att de studerande har an- ställning hos resp. myndighet redan under utbildningstiden. Utredningen föreslår att samma behörighetsregler bör gälla som för övrig högre utbildning, medan vissa modifikationer av urvalsreglerna kan vara moti- verade.

Bland berörda remissinstanser är flertalet tveksamma till eller av— styrker utredningens förslag att de nya kompetensreglerna skall gälla även för externt rekryterad verksutbildning.

Jag anser dock att den av mig förordade utformningen av de all— männa behörighetsvillkorcn i förening med möjligheten att ställa upp nödvändiga förkunskapskrav bör medge att reglerna kan tillämpas även vid så specifika utbildningsvägar som de här aktuella. Jag ansluter mig således till utredningens förslag att samma behörighetsvillkor skall gälla även för externt rekryterad verksutbildning.

Däremot anser jag 4 i likhet med utredningen att vissa modifika—

• Sida 113
•  Original

Prop. 1972: 84 1 13

tioner kan behöva göras vid tillämpningen av urvalsreglerna vid dessa utbildningsvägar. Sådana möjligheter att modifiera urvalsreglerna bör sannolikt inte förbehållas enbart verksutbildningen utan bör kunna före- komma även vid andra utbildningsvägar, där så befinns motiverat. Som bl. a. SÖ och TCO framhåller finns ett behov av ytterligare analyser i denna fråga.

Utredningens förslag att de nya kompetensreglerna skall genom- föras i sina huvuddrag i och med antagningen av studerande till högre utbildning inför höstterminen 1973 tillstyrks av många remissinstanser, medan andra förordar ett uppskjutande till 1974 eller 1975 främst med hänsyn till att tiden annars blir för knapp för det erforderliga förbe- redelse- och informationsarbetet.

Utredningens huvudmotiv för ett genomförande vid den angivna tid- punkten — hänsynen till att inga elever ebör lämna den nya gymnasie- skolan utan att ha allmän behörighet till högre utbildning — kommen- teras av SÖ, som menar att detta skäl väger tyngre än det faktum att behovet av information inför genomförandet härigenom knappast kan bli tillfredsställande tillgodosett.

En rad remissinstanser pekar på att det föreligger ett samband mellan genomförandet av utredningens förslag och behandlingen av U 68:s kommande förslag och förordar att definitiv ställning inte tas till utred— ningens förslag förrän U 68:s förslag slutbehandlats.

Jag har i det föregående framhållit att ett ställningstagande till vissa delar av det nya kompetensregelsystemet måste anstå, tills främst U 68:s arbete är klart. Jag delar således den ståndpunkt som intagits i denna fråga av bl. a. statskontoret, UKÄ och U 68. Det är samtidigt nödvän- digt med en fast grund för det fortsatta utredningsarbete som under alla omständigheter måste ske. Detta gäller såväl arbetet med de särskilda förkunskapskraven som den slutliga utformningen av urvalsreglerna, i vilket bl. a. måste ingå en slutlig utprövning av studielämplighetsprovct. Vidare kan pedagogiska och metodiska förändringar i högskolesystemet bli aktuella. Det kommer utan tvekan att ta viss tid i anspråk, även om arbetet bedrivs med stor skyndsamhet. Jag räknar med att det bör bli möjligt att låta nya behörighets- och urvalsregler träda i kraft omkring mitten av 1970-talet.

De tidplaner efter vilka U 68 arbetar bör göra det möjligt att man i det fortsatta utredningsarbetet skall kunna ta hänsyn till U 68:s för- slag rörande den framtida planeringen av den högre utbildningen.

Under tiden fram till dess att ett nytt kompetensregelsystem kan träda i kraft bör nuvarande regler kvarstå till sitt innehåll i stort sett oför— ändrade. Jag anser det emellertid angeläget att man vid prövningen av ansökningar om dispens för tillträde till högre utbildning söker ta hän— syn till de principer för behörighetsvillkorens utformning som jag för—

• Sida 114
•  Original

Prop. 1972: 84 114

ordat i det föregående. Jag vill i detta sammanhang också anmäla att jag räknar med att de kvarstående uppgifter som kompetensutredningen har i egenskap av centralt kompetensorgan skall upphöra vid utgången av innevarande budgetår.

När det nödvändiga utredningsarbetet är avslutat ämnar jag som re- dan nämnts föreslå Kungl. Maj:t att lägga fram förslag till riksdagen rörande vissa återstående frågor angående utformningen av nya be— hörighetsregler, principerna för nya urvalsbestämmelser och antagnings- organisationen.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som berör betygsättning- en i gymnasieskolan. Enligt statsmakternas beslut 1970 (prop. 1970: 159, SU 1970: 222, rskr 1970: 437) skall betyg sättas i gymnasieskolan enligt samma principer som i grundskolan. I fråga om vissa specialkurser har det visat sig vara mindre lämpligt att använda detta betygssystem. Det gäller framför allt sådana specialkurser som avser utbildning av samma slag som utbildning vid andra läroanstalter än gymnasieskolan, i den mån utbildningen vid dessa betygsätts efter ett annat system än den fem— gradiga numeriska skalan. Som exempel på sådana specialkurser kan här nämnas sjukgymnast- och tandsköterskeutbildning samt utbildning av fritidspedagoger. I de aktuella fallen har Kungl. Maj:t på framställning av skolöverstyrelsen förordnat att tidigare betygssystem skall användas. Vad sålunda beslutats får anses som av praktiska skäl påkallade undan- tag från den år 1970 antagna huvudregeln. I avvaktan på resultatet av skolöverstyrelsens betygsutredning bör det som beslutades 1970 alltjämt gälla som grundläggande huvudregel. Vad sålunda förekommit bör bringas till riksdagens kännedom.

6. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för behörighet, urval m.m. för hög- skolan som jag förordat.

Med bifall till vad föredragandcn sålunda mcd instämmande av stats- rådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konung- en att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

• Sida 115
•  Original

Prop. 1972: 84

3.4. Urval bland behöriga sökande 3.4.1 Några effekter av det nuvarande urvalssystemet 3.4.2 Ett nytt urvalssystem

3.5 Utländska studerande —- behörighet och urval

115

Sida

aAa-hm

Nl

DON)

oo

10 11

11

11 12

15

15 15 16 17

17 17 18 19 19

20

21 21 24 25 27 30

33 33 35

41

• Sida 116
•  Original

Prop. 1972: 84 1 16

3.6. Förslagens räckvidd och genomförande 42 3.6.1 Räckvidden av utredningens förslag 42 3.6.2 Tidpunkt för genomförande 43

3.7. Antagningens organisation och genomförande 44

3.8. Kompetensfrågornas handläggning 45

3.9. Information om kompetensfrågor 45