Prop. 1976/77:15
om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, m.m.
Prop. 1976/77: 15 Regeringens proposition 1976/77: 15
om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, m. m.;
beslutad den 18 november 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upp- tagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN PER AHLMARK
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lönegarantiavgiften höjs från 0,02 till 0,07 % fr. o. m. den 1 januari 1977.
1 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 15
Prop. 1976/77: 15
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift
Härigenom föreskrives att 2 5 lagen (1970: 742) om lönegarantiav— gift skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2å1
Arbetsgivare erlägger årligen lönegarantiavgift med belopp som motsvarar en femtiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till ar- betstagare i pengar eller natura— förmåner i form av kost eller bo- stad.
Arbetsgivare erlägger årligen lönegarantiavgift med belopp som motsvarar sju hundradels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till ar- betstagare i pengar eller natura-
förmåner i form av kost eller bo- stad.
Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kronor. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring. .
Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt bestämmelserna i 3 kap. 16 5 lagen om allmän för- säkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxcringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträ- dandet.
1 Senaste lydelse 1976: 79.
Prop. 1976/77: 15 3
Utdrag ARBETSMARKN ADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1976-1 1-18
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande: statsrådet Ahlmark
Proposition om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, m. m.
1. Inledning
Statsmakterna beslöt år 1970 att staten skulle garantera arbetstagar- nas lönefordringar i arbetsgivares konkurs ( prop. 1970: 201 , 1LU 1970: 79, rskr 19701450). Det bestämdes samtidigt att lönegarantin skulle finansieras genom arbetsgivaravgifter och att avgiften t.v. skulle utgöra 0,02 % av avgiftsunderlaget. Lönegarantiavgifterna skulle föras till en fond som skulle förvaltas enligt grunder som regeringen fastställde.
Från början begränsades betalning enligt lönegarantin till samman- lagt högst tre basbelopp till varje arbetstagare. I anslutning till att den s.k. äldrelagstiftningen infördes år 1971 höjdes maximigränsen till fyra basbelopp ( prop. 1971: 107 , InU 1971: 18, rskr 1971: 221, SFS 1971: 201). Fr.o.m. år 1972 ändrades företrädesordningen i konkurs så att inteckningar i fast egendom fick företräde framför löne- och pensions- fordringar ( prop. 1971: 178 , LU 1971: 26, rskr 1971: 353). Därvid höjdes maximibeloppet för lönegarantin till fem basbelopp i fråga om löne- och pensionsfordringar enligt 11 & (numera 12 %) förmånsrätts- lagen (1970: 979, numera 12 & ändrad 1975: 1248). För övriga ford— ringar som garantin avsåg, bl. a. fordringar på framtida pension, slopa- des beloppsbegränsningen. Den 1 januari i år trädde nya ändringar i förmånsrättsordningen och lönegarantin i kraft. Sålunda nedflyttades löne— och pensionsfordringar efter bl. a. företagsinteckningar och garan- tin utvidgades till att omfatta högst tolv basbelopp ( prop. 1975/76: 12 , LU 1975/76: 5, rskr 1975/76: 115).
Lönegarantiavgiften har varit oförändrad sedan lönegarantisystemet infördes. I skrivelse den 30 juli 1976 har kammarkollegiet, som förval- tar lönegarantifonden, anmält att utbetalningarna av lönegarantibelopp har ökat så kraftigt under budgetåret 1975/76 att fonden i början av budgetåret 1976/77 med hänsyn till de utbetalningar som har anmälts
Prop. 1976/77: 15 4
av länsstyrelserna utvisar ett underskott på nära tio milj. kr. Med an- ledning av skrivelsen har frågan om behovet av lönegarantimedel under- sökts. Resultatet av undersökningen och förslag till lösning av det upp- komna problemet har redovisats i departementspromemorian (Ds A 1976: 7) Behov av medel för den statliga lönegarantin vid konkurs. Pro- memorian bör fogas till regeringsprotokollct i detta ärende som bilaga.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksskatte- verket (RSV), kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, östergöt— lands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorr- lands län, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk industriför- ening, Svenska arbetsgivarcföreningen (SAF), Svenska kommunförbun- det, Landstingsförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
2. Departementspromemorian
I departementspromemorian nämns inledningsvis något om pröv- nings- och utbetalningsordningen inom lönegarantisystemet. Vidare lämnas en kort redogörelse för innehållet i förarbetena till lagstift— ningen såvitt gäller finansieringen av lönegarantin. I ett särskilt avsnitt, benämnt Verksamhetens omfattning, redovisas utvecklingen i fråga om konkurser och beträffande in- och utbetalningarna inom lönegaranti- systemet. I fråga om dessa redogörelser samt de överväganden och för- slag som promemorian innehåller ber jag att få hänvisa till bilagan.
3. Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva till eller har inga in- vändningar mot att lönegarantin även i fortsättningen fin an sie r a 5 med arbetsgivaravgifter. LO anser att de ökade kostna- derna för garantin inte skall stanna på statsverket utan bekostas av före- tagen genom de speciella avgifter som beslutades vid lönegarantilagens tillkomst. Enligt Svensk industriförening torde bl.a. av det skälet att fonden tidigare har finansierats på detta sätt denna finansieringsform vara ofrånkomlig även i framtiden. Svenska kommunförbundet hänvisar till sitt remissyttrande år 1970 över förslaget att införa lönegarantin, i vilket förbundet ansåg det synnerligen tveksamt om garantin över huvud taget skulle finansieras genom en specialdestinerad avgift samt att förvaltningsekonomiska skäl talade för en finansiering över stats- budgeten. SAF och Industriförbundet anser principiellt att statens ut- gifter för lönegarantin inte skall finansieras med avgifter utan att det rimliga och principiellt riktiga är att i stället finansiering anvisas över statsbudgeten som ett medel i den allmänna arbetsmarknadspolitiken. Också SHIO är principiellt emot arbetsgivaravgifter men vill att före-
Prop. 1976/77: 15 5
tagsskattcbcrcdningcn skall få i uppdrag att utreda frågan om att ersätta nuvarande avgiftssystem med en konkurrensneutral produktionsskatt.
Flertalet remissinstanser tillstyrker en hö j nin g av lö n e g a- rantiavgiften. En höjning i enlighet med promemorieförslagct förordas av bl.a. fem länsstyrelser, TCO, SACO/SR, Svensk industri— förening och Svenska kommunförbundet. LO säger sig inte kunna ta ställning med ledning av det begränsade materialet i promemorian till frågan om höjningens storlek. Landstingsförbundet godtar endast höj- ning som är föranledd av de nya lagarna om anställningsskydd och förmånsrätt men inte höjning som föranleds av fluktuationer i fråga om antalet konkurser eller deras omfattning. RSV, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Stockholms län anser att en höjning till mer än 0,05 % är nödvändig. RSV föreslår höjning till 0,06 % och hävdar att utdelningarna i konkurserna kommer att minska avsevärt redan under budgetåret 1976/77. Den ändrade förmånsrätten kan vidare inverka på det belopp om ca 70 milj. kr. som utbetalningarna för budgetåret 1976/77 har beräknats till i promemorian. Enligt RSV har detta kommit till uttryck i att konkursdrabbade företag i större utsträckning än tidi- gare drivs vidare i avvecklingsform och att arbetstagarna då arbetar kvar i företagen under hela uppsägningstiden. De ”avlönas” genom lönegarantin och de medel som flyter in kommer företagsintecknings- havarna till godo. Enligt RSV var konkursförvaltama tidigare mindre benägna att driva företagen vidare och arbetstagarna fick då ofta ny anställning kort tid efter konkursutbrottet, varför avräkning kunde ske när uppsägningslön skulle betalas ut av länsstyrelsen. Liknande syn- punkter anförs av två länsstyrelser. Kammarkollegiet pekar på, att kol- legiet i sitt yttrande över det utredningsförslag som låg till grund för prop. 1975/76: 12 om ändring i förmånsrätten framhöll att frågan om avgiftshöjning borde beaktas när erfarenhet vunnits av tillämpningen av de nya reglerna samt att utvecklingen av fondens ställning därför noga borde följas efter ikraftträdandet. Kollegiet redovisar i sitt nu avgivna remissyttrande följande sammanställning.
Sammanställning över lönegarantifondens inkomster och utgifter m.m. under första kvartalet budgetåret 1976/77
Inlevererade lönegarantiavgifterl, kr. 211 921 741: —— Inlevereradc utdelningar i konkurser, kr. 32 266 420: — Andra inkomster (räntor), kr. — Summa inkomster, kr. 14 188 161: —— Rekvisitioner från länsstyrelser, kr. 437 442 811: — Underskott, kr. —23 254 650: — Behållning, 30 sept., kr. —22 1.26 877: ——
1 Avser tiden juli—oktober. i Varav 3 421 154 kr. avseende 1975/76. 3 Varav 22 623 kr. avseende 1975/76. ' Varav 12 271 473 kr. avseende 1975/76 (inkl. tidigare balanserat belopp 9 746 890 kr).
Prop. 1976/77: 15 6
Kollegiet bedömer mot bakgrund av det framlagda materialet en höjning av lönegarantiavgiften till 0,05 % som otillräcklig. Vid bestäm- mande av höjningens storlek bör enligt kollegiets mening särskilt be- aktas såväl att betydande svårigheter möter att närmare prognostisera fondutvecklingen som att det synes önskvärt med en sådan storlek på fonden att denna verkligen kan utjämna svängningarna i omfattning av lönegarantin mellan olika år.
SAF och Industriförbundet motsätter sig den föreslagna höjningen eftersom det ekonomiska läget för de svenska företagen i dag är sådant att de inte tål ytterligare påslag på utgående arbetsgivaravgifter utan att det påverkar konkurrenskraften i företagen. I stället får enligt orga- nisationerna de ökade utgifterna för fonden mötas främst med föränd- ringar i regelsystemet så att endast lönefordran som hänförs till arbete som utförs före konkursutbrottet får omfattas av garantin. I vart fall borde garantin inte omfatta lönefordran mer än, då arbete utförs, under en viss avvecklingstid efter konkursutbrottet, dock högst tre månader. En förutsättning är dock att arbetet grundar sig på anställningsavtal med gäldenären. SAF och Industriförbundet anser att under alla om- ständigheter bör ökningen av avgiftsuttagct inte vara större än som svarar mot underskottet hos fonden. Enligt organisationerna torde detta innebära en höjning med 0,01 %.
4. Föredraganden
Ett system med statlig lönegaranti vid konkurs trädde i kraft den 1 ja- nuari 1971 ( prop. 1970: 201 , 1LU 1970: 79, rskr 1970: 450, SFS 1970: 741—745). Garantin innebär att staten svarar för betalning av arbets- tagares fordran hos arbetsgivare som har försatts i konkurs. Den avser sådana löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt i konkursen samt vissa konkursansöknings- och konkurskostnader. Lönegarantin gäller sedan den 1 januari 1976 med tolv basbelopp för varje arbets- tagare såvitt avser fordran med förmånsrätt enligt 12 & förmånsrätts- lagen (1970: 979, 12 & ändrad senast 1975: 1248) men är i övrigt obe- gränsad. Prövningen av lönegarantianspråk sker hos kronofogdemyn- digheten vid s.k. fattigkonkurs och hos konkursförvaltaren vid ordinär konkurs. Länsstyrelsen är utbetalningsmyndighet. I fråga om utbetalat belopp inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.
Lönegarantin finansieras med arbetsgivaravgifter enligt lagen (1970:
42) om lönegarantiavgift (ändrad senast 1976: 79). Avgiften är 0,02 % av löneunderlaget för anställda och är i huvudsak detsamma som för av- giften till sjukförsäkringen enligt lagen (1962: 381, ändrad senast 1976: 622) om allmän försäkring. Den har inte ändrats sedan lönegarantisy— stemet infördes. Lönegarantiavgifterna förs till en fond som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer. Från fonden rekvirerar läns-
Prop. 1976/77: 15 7
styrelserna medel för utbetalning enligt garantin. Fondens inkomster utgörs förutom av arbetsgivaravgifter av främst räntor och de medel som staten erhåller genom utdelning i konkurser på grund av övertagna arbetstagarfordringar.
I en skrivelse den 30 juli 1976 har kammarkollegiet, som förvaltar lönegarantifonden, anmält att utbetalningarna av lönegarantibelopp har ökat så kraftigt under budgetåret 1975/76 att fonden i början av inne- varande budgetår med hänsyn till de utbetalningar som har anmälts av länsstyrelserna visar ett underskott på nära tio milj. kr. Med anledning av skrivelsen har behovet av lönegarantimedel undersökts. Resultatet av undersökningen redovisas i departementspromemorian (Ds A 1976: 7) Behov av medel för den statliga lönegarantin vid konkurs. Där anvisas också förslag till lösning av den situation som har uppkommit.
Av promemorian framgår att antalet konkurser i stort sett har varit oförändrat under den tid lönegarantisystemet har varit i kraft. Enligt en sammanställning över lönegarantifondens intäkter och utgifter bud- getåren 1970/71—1975/76 har de totala utbetalningarna enligt garantin uppgått till 1,8, 19,5, 23,9, 27,2, 24,3 och 60,3 milj. kr. under resp. budgetår. Under budgetåret 1975/76 har ytterligare utbetalningar på ca 9,7 milj. kr. överförts till att belasta budgetåret 1976/77. Utdelning- arna i konkurserna har under budgetåren 1970/71—1974/75 varit 0,02, 2,7, 7,5, 7,8 och 8,5 milj. kr. Budgetåret 1975/76 uppgick utdelningarna till 10,6 milj. kr. och de totala intäkterna till 46,6 milj. kr. Under bud- getåren 1970/71—1974/75 uppkom årligen överskott. Behållningen på fonden steg från 4,7 till 14,8 milj. kr. För budgetåret 1975/76 visar fon- den ett underskott på 13,7 milj. kr. Av uppgifter som har inhämtats från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län framgår vidare att under budgetåret 1975/76 har i dessa län utbetalats 14,8, 8,2 resp. 10,3 milj. kr. mot 6,2, 4,8 resp. 1,5 milj. kr. under bud- getåret 1974/75. Länsstyrelsen i Malmöhus län har gjort 517 resp. 516 utbetalningar åren 1974 och 1975 och 2 224 första halvåret 1976. Från länsstyrelsen i Stockholms län har lönegarantimedel betalats ut till 839 arbetstagare första halvåret 1975 och till 1 663 arbetstagare första halv- året 1976.
I promemorian konstateras att orsaken till den markanta utgiftsök- ningen inte kan sökas i ett ökat antal konkurser utan däri att andelen större konkurser (företagskonkurser) har ökat. Därmed har också allt fler arbetstagare berörts av varje konkurs. Det erinras också om att lagen (1974: 12) om anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593) har inneburit längre uppsägningstider. Detta har i sin tur medfört ökade ut- betalningar av lönegarantimedel, eftersom garantin omfattar även lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex månader. Vidare framhålls att höjningen av maximisumman till tolv basbelopp den 1 januari 1976 har inneburit att länsstyrelserna under år 1976 har kunnat betala ut
Prop. 1976/77: 15 8
väsentligt högre belopp än tidigare. Slutligen pekas på att staten har fått minskade möjligheter att få täckning för sin fordran genom utdel- ning i konkurser, eftersom numera bl. a. också företagsinteckningar har företräde framför lönefordringar i konkurs.
Eftersom uppgifterna från storstadslänen visar att ökningen av an- talet ersättningsbcrättigade arbetstagare väsentligen hänför sig till första halvåret 1976, blir enligt promemorian helårseffekten av en sådan ök- ning inte oväsentligt större än de faktiska utbetalningarna under bud— getåret 1975/76. Under förutsättning att även i fortsättningen dels ut- betalningarna av lönegarantimedel kommer att ligga på ungefär samma nivå som under budgetåret 1975/76, dels statens utgifter med anledning av garantin skall till fullo finansieras med avgifter, bör lönegarantiav- giften höjas från nuvarande 0,02 % till 0,05 %.
Promemorian har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser är po- sitiva till eller gör inga invändningar mot fortsatt finansiering genom arbetsgivaravgifter. SAF, Sveriges industriförbund och Sveriges hant- verks- och industriorganisation (SHIO) är principiellt emot denna finan- sieringsform. Svenska kommunförbundet synes inta en tveksam håll- ning. SAF och Industriförbundet förordar finansiering över statsbud- geten. SHIO vill i stället att frågan om en konkurrensneutral produk- tionsskatt utreds av företagsskatteberedningen.
Med undantag för SAF och Industriförbundet är remissinstanserna eniga om att en höjning av lönegarantiavgiften till 0,05 % är nödvändig. LO anser sig dock inte med ledning av det begränsade materialet i pro- memorian kunna ta ställning till frågan om storleken av höjningen. Riksskatteverket anser att en höjning till 0,06 % är nödvändig. Kam- markollegiet anser mot bakgrund av utvecklingen under budgetåret 1975/76 och de siffror som kollegiet redovisat i sitt yttrande för första kvartalet av budgetåret 1976/77 att en höjning till 0,05 % är otillräck- lig. Fonden bör enligt kollegiet ha en sådan storlek att det går att ut- jämna svängningarna mellan olika år. SAF och Industriförbundet före- slår att lönegarantin inskränks till fordringar på grund av arbete som utförts före konkursutbrottet. I varje fall bör enligt organisationernas mening garantin inte avse mer än tre månaders arbete efter konkurs- utbrottet på grund av avtal med konkursgäldenären. Under alla om- ständigheter bör avgiftshöjningen begränsas till 0,01 %, vilket enligt organisationerna motsvarar vad som behövs för att täcka nuvarande underskott hos fonden.
I fråga om sättet för att finansiera lönegarantin vill jag för egen del anföra följande. När lönegarantisystemet infördes uttalade riksdagen (1LU 1970: 79 s. 27) bl. a. att en finansiering genom arbetsgivaravgifter syntes naturlig, eftersom systemet syftade till att säkerställa arbetsgivar- förpliktelser. Lönegarantin avser fortfarande sådana förpliktelser. Den omständigheten att arbetsgivarförpliktelserna har vidgats och att löne-
Prop. 1976/77: 15 - 9
garantin vars syfte är att trygga arbetstagarnas fordringar vid konkurs därför också utvidgats, utgör enligt min mening inte motiv för en ändrad inställning i denna fråga. Jag förordar alltså att kostnaderna för lönega— rantin också i fortsättningen finansieras genom arbetsgivaravgifter.
I departementspromemorian och i kammarkollegiets yttrande uttalas att en avsevärd förstärkning av lönegarantifondens intäkter är nödvän- dig om fonden skall kunna fylla sin uppgift. Jag delar alltså denna upp- fattning och ansluter mig till dem som menar att lönegarantiavgiften måste höjas. Att såsom SAF och Industriförbundet föreslår i stället inskränka lönegarantins omfattning kraftigt för att möta de ökade ut- gifterna för fonden skulle innebära att arbetstagarna går miste om en betydande del av det löneskydd vid konkurs som garantin är avsedd att ge. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att välja en lösning som får dessa konsekvenser.
När lönegarantisystemet infördes beräknades de totala utbetalningar- na enligt garantin till 15—20 milj. kr. per år. Med avdrag för vad som bedömdes flyta in genom utdelningar i förvaltarkonkurser uppskattades den slutliga kostnaden till 5—10 milj. kr. På grund av att utdelningarna i konkurserna kunde antas ske ganska lång tid efter det garantibeloppen betalades ut behövdes i ett första skede disponeras betydligt mer än som motsvarade den beräknade slutliga kostnaden. Medelsbehovet be- räknades till minst 15 milj. kr. per år. Avgiften bestämdes till 0,02 % av avgiftsunderlaget i avvaktan på erfarenheter som kunde läggas till grund för närmare preciseringar av de årliga kostnaderna ( prop. 1970: 201 s. 111 — 113 ).
Frågan om lönegarantiavgiftens storlek har varit uppe till bedömning vid varje tillfälle när det har varit aktuellt att utvidga lönegarantin. Be— dömningen har vid samtliga tillfällen varit den att förstärkningen av löneskyddet inte kunde antas behöva påverka lönegarantiavgiftens stor- lek. I prop. 1975/76: 12 i vilken föreslogs att maximibeloppet för ga- rantin skulle höjas till tolv basbelopp anfördes sålunda i avgiftsfrågan följande.
— Som utredningen framhållit måste man räkna med att förslaget medför ökad risk för att lönegarantifonden inte skall få utdelning i kon- kurs för statliga regressanspråk. Det är möjligt att det på sikt kan bli nödvändigt att justera lönegarantiavgiften för att motverka den ekono- miska försvagning lönegarantifonden kan komma att drabbas av. F.n. synes emellertid inte några särskilda åtgärder behöva vidtas i det hän- seendet. Lönegarantifonden har hittills varje år utvisat överskott och be- hållningen i fonden, som ökat för varje år, uppgick den 30 juni 1975 till nära 18 milj. kr. I samband härmed kan nämnas, att riksförsäkrings- verket har beräknat att slopandet i samband med skatteomläggningen för år 1976 av ”taket” för vissa arbetsgivaravgifter (7,5Xbasbeloppet) kommer att medföra en förstärkning av lönegarantifonden på ungefär 1 milj. kr.
Prop. 1976/77: 15 10
Omfattningen av utbetalningarna från lönegarantifonden under bud— getåret 1975/76 och under tiden därefter har varit betydligt större än tidigare. Som anförs i promemorian och remissyttrandena föreligger flera orsaker till denna utveckling. De längre uppsägningstider söm lagen om anställningsskydd ger har börjat ge utslag vid konkurser. Den ändrade förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar leder till att lönegarantimedel numera i regel kommer att tas i anspråk för des- sa fordringar. I de större konkurserna, där det i allmänhet har fun- nits ett större antal anställda hos konkursgäldenären, betalades tidi- gare lönefordringarna på grund av deras framskjutna förmånsläge ofta av konkursboet. Med nuvarande förmånsrätt kan denna ordning oftast inte tillämpas utan dessa lönefordringar — från ett större antal arbets- tagare — kommer att belasta lönegarantin. Utvidgningarna i år av löne- garantin kan i viss utsträckning ha inneburit en ökad belastning på fon— den. Vidare har uppgetts att konkursbons rörelser i större utsträckning än tidigare drivs vidare under uppsägningstiden med bibehållen arbets- kraft. På grund av den ändrade förmånsrätten kommer fonden att tillföras utdelning i förvaltarkonkurser i avsevärt mindre utsträck- ning än tidigare. Detta kommer sannolikt att märkas tydligare när de konkurser som har inletts efter år 1975 har avslutats, vilket i allmän- het torde ske först under år 1977 och senare. Det är därför möjligt att fondens intäkter av utdelningar i "äldre" konkurser kommer att minska kraftigare efter utgången av innevarande budgetår. Enligt de prelimi- nära siffror som finns har antalet s.k. ursprungliga fattigkonkurser som har avslutats under åren 1974 och 1975 ökat något i förhållande till antalet under åren 1971 och 1972. Dessa uppgifter ger inte heller anledning att anta att någon större ökning av sådana konkurser som avslutas under år 1976 är att vänta.
Uppgifterna om fondens intäkter och utgifter budgetåret 1975/76 och tiden fram t. o. m. september 1976 pekar på att utbetalningarna kommer att uppgå till ca 100 milj. kr. per år. Härtill kommer att bristen för budgetåret 1975/76, ca 12,3 milj. kr., måste täckas. Till en del torde täckning av bristen kunna ske med utdelningar i ”äldre” konkurser. Kvar torde emellertid stå över 100 milj. kr. i utbetalningar medan in- täkterna i form av arbetsgivaravgifter med nuvarande procentsats kan beräknas till ca 35 milj. kr. Som kammarkollegiet har påpekat uppkom- mer vissa svängningar i utbetalningarna av fondmedel. Konjunkturför- bättring kan antas leda till en minskning av antalet konkurser, en kon- junkturförsämring till en ökning av antalet. Mot bakgrund av det an- förda förordar jag en höjning av lönegarantiavgiften till 0,07 % av avgiftsunderlaget. Höjningen bör gälla fr.o.m. den 1 januari 1977. Förslaget innebär en ändring av 2 5 första stycket lagen om lönegaranti- avgift. För att övergångsvis täcka nu föreliggande brist hos fonden bör en rörlig kredit i riksgäldskontoret om 50 milj. kr. ställas till kammar-
Prop. 1976/77: 15 1.1
kollegiets förfogande. Sedan bristen har reglerats genom ianspråktagan- de av inflytande avgifter bör krediten få utnyttjas för att vid behov till- fälligtvis täcka eventuellt uppkommande brist hos fonden.
5. Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen förcslår riksdagen att Lantaga inom arbetsmarknadsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (19701742) om lönegarantiavgift, 2. medge att kammarkollegiet får disponera en rörlig kredit av 50000 000 kr. i riksgäldskontoret för det ändamål som jag har angett i det föregående.
6. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu- tar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop. 1976/77: 15 13
Bilaga
ARB ETSM ARKNADSDEPARTEMENTET
BEHOV AV MEDEL FÖR DEN STATLIGA LÖNEGARANTIN VID KONKURS
promemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet
Ds A 1976: 7 Oktober 1976
Prop. 1976/77: 15 15
Inledning
För att säkerställa arbetstagares lönefordran i arbetsgivares konkurs beslöt statsmakterna år 1970 ( prop. 1970: 2011 , 1LU 79, rskr 450) att införa lagstiftning om statlig lönegaranti vid konkurs. Lagen (1970: 741) trädde i kraft den 1 januari 1971. Under år 1975 gjordes en översyn av lagen som ledde till vissa ändringar i densamma ( prop. 1975/76: 19 , InU 25, rskr 119).
Lönegarantin omfattar till största delen lönefordringar med förmåns- rätt enligt 12 & förmånsrättslagen (1970: 979, ändrad senast 1975: 1248). Prövningen av lönegarantianspråk ankommer på kronofogdcmyndighe- ten när det är fråga om s.k. fattigkonkurs och på konkursförvaltaren i ordinär konkurs. Garantibelopp betalas ut av länsstyrelsen efter under— rättelse av kronofogdemyndigheten resp. konkursförvaltaren. I fråga om "utbetalt belopp inträder staten i arbetstagares rätt mot konkursgälde- nären.
Kostnaderna för lönegarantisystemet finansieras genom en särskild avgift som arbetsgivare — inklusive staten och kommunerna — erläg- ger enligt lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift. Dessa avgifter förs till en särskild fond som förvaltas av kammarkollegiets fondbyrå. Från fonden rekvirerar länsstyrelserna medel för utbetalning enligt löne- garantin.
Finansieringen
I den promemoria (Ds In 1970: 3) som låg till grund för lagstiftning- en om lönegaranti vid konkurs beräknades de totala utbetalningarna enligt lönegarantin till 15—20 milj. kr. per år. Den slutliga kostnaden, dvs. utbetalda belopp med avdrag för vad som flyter in genom utdel- ningar i förvaltarkonkurscr, beräknades uppgå till 5—10 milj. kr. per år. 1 prop. 1970: 201 räknade departementschefen med ett medelsbehov för utbetalningar under det första skedet av garantisystemets tillämp- ning på minst 15 milj. kr. per år (se prop. 1970: 201, s. 113). Det här- för erforderliga avgiftsuttaget beräknades till 0,02 % av avgiftsundcr- laget vilket bestämdes så att det motsvarade underlaget för sjukförsäk- ringsavgiften. I väntan på erfarenheter som kunde läggas till grund för närmare preciseringar av de årliga kostnaderna beslutade riksdagen att lönegarantiavgiften skulle utgå med detta procenttal. Procenttalet har sedan dess varit oförändrat. Den tidigare begränsningen att hänsyn vid avgiftsuttagct inte skulle tas till den del av arbetstagares lön som över- steg sju och en halv gånger basbeloppet har numera borttagits (SFS 1975: 1161) i likhet med vad som gäller inom sjukförsäkringen.
Verksamhetens omfattning m. m.
I skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet den 30 juli 1976 har kammarkollegiet meddelat att utbetalningarna av lönegarantibelopp har ökat kraftigt under budgetåret 1975/76. Detta har enligt kammarkolle- giet medfört att lönegarantifonden i början av budgetåret 1976/77 ut- visade ctt underskott på inemot 10 milj. kr.
Prop. 1976/77: 15 16
Enligt uppgifter från statistiska centralbyrån har antalet konkurser under senare tid varit följande:
År
1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 l:a halvåret
Antal tillkomna konkurser 2 851 3 740 4260 4 260 4 459 4 220 41351 20511
1 Prel. uppgifter
Från kammarkollegicts fondbyrå inhämtade uppgifter angående löne- garantifondens hittillsvarande inkomster och utgifter m.m. redovisas i tablån på sid. 3.
Sammanställning över lönegarantifondens hittillsvarande inkomster och utgifter m. m. enligt uppgifter från kammarkollegiets fondbyrå
Budgetår 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76
Inlevererade löne- garantiavgifter, kr. 6 412 502 16 888 090 16 291 663 24 997 6522 18 349 9734. 34 065 9294 Inlevererade utdcl- ningari konkurser, kr. 17 938 2 708 129 7 461 225 7 802 051 8 455 443 10 613 548 Andra intäkter (räntor), kr. — 341 365 384 395 555 602 888 303 1 906 301 Summa intäkter. kr. 6 430 440 19 937 584 24 137 283 33 355 305 27 693 719 46 585 778 Utbetalningar till länsstyrelser, kr. 1 758 299 19 481 360 23 949 239 27 246 322 24 313 637 60 263 4771 Overskott, kr. 4 672 141 456 244 188 044 6108 983 3 380 082 —13 677 699 Behållning 30juni,kr. 4 672141 5 128 365 5 316 408 11 425 390 14 805 472 1 127 773
1 Under budgetåret hade länsstyrelserna haft ytterligare utgifter på 9 746 890 kr. som överförts att be- lasta budgetåret 1976/77. 2 Sju terminer, för sista terminen inlevererades 3,2 milj. kr. 3 Fem terminer. ' Sju terminer, för sista terminen inlevererades 6,5 milj. kr.
Vidare har från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län inhämtats följande uppgifter om utbetalningar- nas omfattning: Utbetalda lönegarantibelopp
Budgetår Stockholms län Göteborgs- och Malmöhus län Bohus län
1971/72 2217 705 2450 229 1972/73 7101937 2 747 834 1973/74 5 236 810 5 683 828 1974/75 6196 576 4 794 081 1498 051 1975/76 14 811 395 8 185 504 10 273 313
Från länsstyrelsen i Stockholms län har vidare uppgetts att antalet arbetstagare för vilka lönegarantibelopp hade utbetalats under första halvåret 1975 uppgick till 839 och under första halvåret 1976 till 1 663.
I Malmöhus län utbetalades lönegarantibelopp under år 1974 till 517
Prop. 1976/77: 15 ' 17
arbetstagare, år 1975 till 516 arbetstagare och under första halvåret 1.976 till 2 224 arbetstagare.
Överväganden och förslag
Som framgått av det föregående trädde lagen om lönegaranti i kraft den 1 januari 1971. Lönegarantiavgiften bestämdes — i avvaktan på att de årliga kostnaderna kunde närmare beräknas — till 0,02 procent. Procenttalet har alltsedan dess varit oförändrat. Av kammarkollegiets skrivelse och av inhämtade uppgifter från länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län framgår att utgifter- na för lönegarantimedel ökat markant under budgetåret 1975/76 jäm- fört med tidigare budgetår. Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län visar också att antalet utbetalningar till arbetstagare, för vilka löne- garantimedel har utbetalats, har ökat kraftigt under första halvåret 1976.
Av sammanställningen i det föregående framgår att orsaken till denna markanta utgiftsökning inte kan sökas i ett ökat antal konkurser. Detta antal har -— som framgår av uppställningen -— varit relativt konstant under de senaste åren (omkring 4 000).
Att antalet utbetalningar har ökat under första halvåret 1976 kan i stället förklaras bl. a. av att andelen större konkurser (företagskonkur- ser) har ökat och att därmed allt fler arbetstagare har berörts av varje konkurs.
En ytterligare förklaring till den kraftiga ökningen i utbetalningarna av lönegarantimedel torde vara de förlängda uppsägningstider som ar- betstagare har tillförsäkrats genom lagen ( 1974:12 ) om anställnings- skydd vilken trädde i kraft den 1 juli 1974. Denna lag ger också arbets- tagarna rätt till lön under uppsägningstiden. Enligt lagen har arbets- tagare rätt till en uppsägningstid -— beroende på ålder — på upp till sex månader. Enligt 2 & lönegarantilagen som i detta sammanhang hän- visar till förmånsrättslagen kan lönegarantimedel utgå under skälig upp- sägningstid, dock högst sex månader. Detta har medfört att lönegaranti— medel har kommit att utgå under väsentligt längre uppsägningstider än tidigare.
Fr.o.m. den 1 januari 1976 har vidare vissa bestämmelser ändrats i förmånsrättslagen (prop. 1975/76: 12) i en riktning som leder till öka- de anspråk på lönegarantifonden. Bl. a. har företagsinteckningen i för- månsrättshänseende skjutits före lönefordran. Statens möjligheter att få täckning för sin till följd av utbetalade lönegarantimedel uppkomna fordran genom utdelning i konkurser kommer därmed att minska. Så- dan fordran kommcr därför nästan regelmässigt slutligt att regleras ge- nom lönegarantifondcn. Slutligen har begränsningen av lönegarantin enligt 2 & lönegarantilagen höjts från fem till tolv gånger basbeloppet, vilket innebär att länsstyrelsen under innevarande kalenderår har kun- nat betala ut väsentligt högre belopp i lönegaranti än tidigare.
Under budgetåret 1975/76 uppgick lönegarantifondens inkomster till ca 40 milj. kr. Av detta belopp hänför sig ca 28 milj. kr. till intäkter av lönegarantiavgifter. Utgifterna för lönegaranti har under året uppgått till närmare 70 milj. kr. Utgifterna översteg alltså inkomsterna med ca 30 milj. kr. De tidigare redovisade uppgifterna från storstadslänen visar emellertid på att ökningen av antalet arbetstagare för vilka lönegaranti-
Prop. 1976/77: 15 18
medel utbetalats väsentligen hänför sig till första halvåret 1976. Helårs- effekten av en sådan ökning blir inte oväsentligt större än de faktiska utbetalningarna under budgetåret 1975/76. Under förutsättning att dels utbetalningen av lönegarantibelopp i fortsättningen kommer att ligga på ungefär samma nivå som under budgetåret 1975/76, dels statens ut— gifter med anledning av den statliga lönegarantin även i fortsättningen till fullo skall finansieras med avgifter, skulle en höjning av lönegaranti- avgiften från nuvarande 0,02 procent till 0,05 procent aktualiseras.
NORSTEDTS TRYCKERl STOCKHOLM 1976 760633