Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) m.m.
Regeringens proposition nr 12 1975/76 Prop. 1975/76: 12
Nr 12
Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i förmåns-
rättslagen (1970: 979) m. m.;
beslutad den 16 oktober 1975.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME CARL LIDBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I syfte att stärka företagsinteckningarnas kreditvärde föreslås att fordran på grund av företagsinteckning får företräde framför löne- och pensionsfordringar i händelse av konkurs. Samtidigt förbättras också skattefordringarnas ställning i förmånsrättsordningen. Löntagarnas fordringar skyddas i stället genom att det maximala beloppet för betalning enligt den statliga lönegarantin vid konkurs höjs från fem basbelopp
till tolv basbelopp. |
Vidare föreslås vissa jämkningar beträffande företagsinteckningens ställning när aktiebolag avregistreras på den grunden att aktiekapitalet inte uppgår till 50 000 kr.
1 Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 12
1 Förslag till
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
Härigenom föreskrives i fråga om förmånsrättslagen (1970: 979)
dels att 16 81 skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 11 och 12 §§ skall betecknas 12 respektive 13 §,
dels att nuvarande 13 8 skall betecknas 11 8,
dels att nya 12 8, nya 13 §, 15 8 samt punkten 6 i övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse -
12 8
Allmän förmånsrätt följer där- Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på efter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen ett år innan konkursansökningen gjordes och på sådan lön eller er- gjordes och på lön eller ersättning sättning under skälig uppsägnings- under skälig uppsägningstid, högst tid, högst sex månader, som över- sex månader. Har arbetstagaren stiger inkomst vilken arbetstaga- under uppsägningstiden utfört arren under tid som Jönen eller er- bete enligt anställningsavtalet med sättningen avser förvärvat i annan gäldenären, gäller förmånsriätten anställning eller uppenbarligen all lön eller ersättning för arbetet. borde ha kunnat förvärva i an- I den mån arbete ej utförts under ställning som han skäligen bort uppsägningstiden gäller förmånsgodtaga. Vid bestämmande enligt rätten endast sådan lön eller ervad nyss sagts i vilken utsträck- sättning som överstiger inkomst ning fordran på lön eller ersätt- vilken arbetstagaren under tid som ning under uppsägningstid är för- lönen eller ersättningen avser förenad med förmånsrätt skall med värvat i annan anställning eller samtidig inkomst i annan anställ- uppenbarligen borde ha kunnat ning jämställas utbildningsbidrag förvärva i anställning som han som utgår av statsmedel vid ar- skäligen bort godtaga. Vid bebetsmarknadsutbildning, i den stämmande enligt vad nyss sagts i mån bidraget avser samma tid vilken utsträckning fordran på lön som lönen eller ersättningen och eller ersättning under uppsägarbetstagaren har blivit berättigad ningstid är förenad med förmånstill bidraget efter uppsägningen. rätt skall med samtidig inkomst i Har lönefordran som förfallit tidi- annan anställning jämställas utgare än ett år innan konkursan- bildningsbidrag som utgår av sökningen gjordes varit föremål statsmedel vid arbetsmarknadsutför tvist, gäller förmånsrätten, om bildning, i den mån bidraget avser talan väckts eller sådan förhand- samma tid som lönen eller ersättling som förceskrives i kollektivav- ningen och arbetstagaren har blital begärts inom sex månader från vit berättigad till bidraget efter förfallodagen och konkursansök- uppsägningen. Har lönefordran
1 Senaste lydelse 1973: 1068.
2 Senaste lydelse 1974: 366.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ningen följt inom sex månader som förfallit tidigare än ett år infrån det att tvisten blivit slutligt nan konkursansökningen. gjordes avgjord. I fråga om semesterlön varit föremål för tvist, gäller föreller semesterersättning som är in- månsrätten, om talan väckts eller tjänad innan konkursansökningen sådan förhandling som föreskrives gjordes, gäller förmånsrätten vad i kollektivavtal begärts inom sex som står inne för det löpande och månader från förfallodagen och de närmast föregående två kvalifi- konkursansökningen följt inom sex kationsåren. månader från det att tvisten blivit
slutligt avgjord. I fråga om semes-
terlön eller semesterersättning som
är intjänad innan konkursansök-
ningen gjordes, gäller förmånsrät-
ten vad som står inne för det lö-
pande och de närmast föregående
två kvalifikationsåren.
Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. .
Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.
13 8
Allmän förmånsrätt följer därefter med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension icke antagas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall avdragas upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring.
Förmånsrätt enligt första styc- Förmånsrätt enligt första styc-
ket gäller även fordran på framti- ket gäller även fordran på framtida da pension som intjänats hos före- pension som intjänats 'hos föregågående arbetsgivare, om gäldenä- ende arbetsgivare, om gäldenären ren övertagit ansvaret för pensions- övertagit ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i fordringen enligt vad som anges i 11 § andra stycket. 12 § andra stycket.
Om giildenären är näringsidkare Om gäldenären är näringsidkare eller juridisk person utan att vara eller juridisk person utan att vara näringsidkare, äger II 8 tredje näringsidkare, äger 12 § tredje
stycket motsvarande tillämpning. stycket motsvarande tillämpning. .
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 83
Fordran med allmän förmåns- Särskild förmånsrätt har förerätt uttages i första hand ur egen- träde framför allmän förmånsrätt. dom som ej är föremål för sär- ' Fordran med allmän förmånsrätt skild förmånsrätt. Förslår ej den- enligt 10 § uttages dock, om det na egendom, uttages fordringen ur behövs, före fordringar med säregendom, vari särskild förmåns- skild förmånsrätt enligt 5 eller 8 § rätt gäller, före fordringar med så- i annan lös egendom än tomträtt. dan förmånsrätt i den mån det är Vad som uttages på detta sätt skall, medgivet enligt 16 § och i övrigt när det finns särskilda förmånsrätefter sistnämnda fordringar. ter i olika egendomsgrupper, för-
delas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.
Övergångsbestämmelser
Pensionsutfästelse som = enligt Pensionsutfästelse som = enligt
övergångsbestämmelserna till la- övergångsbestämmelserna till Jagen (1967: 532) om ändring i 17 gen (1967: 532) om ändring i 17 kap. handelsbalken är förenad kap. handelsbalken är förenad med förmånsrätt enligt 11 § tredje med förmånsrätt enligt 11 § tredje stycket i nämnda kapitel skall i stycket i nämnda kapitel skall i samma omfattning ha förmånsrätt samma omfattning ha förmånsrätt närmast före fordringar som har närmast efter fordringar som har
förmånsrätt enligt 13 § nya lagen. förmånsrätt enligt 13 § nya lagen. ”
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m.
Härigenom föreskrives att 1 8 lagen (1971: 1072) om förmånsbe-
rättigade skattefordringar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förmånsrätt enligt I3 8 för- Förmånsrätt enligt I! 3 förmånsrättslagen (1970: 979) följer månsrättslagen (1970: 979) följer med fordran på med fordran på
3 Senaste lydelse 1973: 1068.
1 Senaste lydelse 1974: 872.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. skatt och avgift, som anges i 1 § första stycket uppbördslagen (1953: 272), samt skatt enligt Jagen (1908: 128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, lagen (1958: 295) om sjömansskatt och kupongskatteförordningen (1970: 624),
2. skatt enligt förordningen (1959: 507) om allmän varuskatt och förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt,
3. skatt eller avgift enligt förordningen (1908: 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, lagen (1928: 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, förordningen (1941: 251) om särskild varuskatt, förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror, förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt, förordningen (1953: 396) om accis å fettemulsion m. m., lagen (1953: 397) om avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m. m., förordningen (1956: 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957: 262) om allmän energiskatt, förordningen (1960: 253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt å vissa varor, förordningen (1961: 372) om bensinskatt, förordningen (1961: 394) om tobaksskatt, förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt, stämpelskattelagen (1964: 308), förordningen (1964: 352) om gasolskatt, förordningen (1966: 21) om särskild skatt på motorbränslen, förordningen (1971: 170) om annonsskatt, förordningen (1972: 266) om skatt på annonser och reklam, förordningen (1972: 820) om skatt på spel, förordningen (1973: 37) om avgift på vissa dryckesförpackningar samt förordningen (1973: 1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter,
4, skatt enligt förordningen (1922: 260) om automobilskatt, kungörelsen (1934: 122) om skatt å motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, kungörelsen (1951:750) om saluvagnsskatt, förordningen (1963: 116) om trafikomläggningsskatt, kungörelsen (1964: 43) om skatt å automobil, som av utomlands bosatt person för tillfälligt brukande i riket här förvärvats, traktorskatteförordningen (1969: 297), vägtrafikskattelagen (1973: 601) samt förordningen (1973: 602) om särskild vägtrafikskatt,
5. tull samt avgift enligt kungörelsen (1960: 235) om avgift för växtskyddskontroll vid införsel av växter och förordningen (1968: 361) om avgift vid införsel av vissa bakverk,
6. avgift enligt lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets område och lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område,
7. avgift, som anges i 1 § första stycket förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m, samt avgift enligt lagen (1961: 300) om redareavgift för sjöfolks pensionering och lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift, allt i den mån avgift som här avses icke omfattas av 1.
Förmånsrätten omfattar ej restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala fordringen och ej heller skatteeller avgiftstillägg och förseningsavgift.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs
Härigenom föreskrives att 2 § lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Betalning enligt garantin: utgår Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön celler an- för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmåns- nan ersättning som har förmånsrätt enligt 77 § förmånsrättslagen rätt enligt 72 § förmånsrättslagen (1970: 979) och för fordran på (1970: 979) och för fordran på pension som har förmånsrätt en- pension som har förmånsrätt enligt 17 eller 12 § samma lag. ligt 12 eller 13 § samma Jag.
Har arbetstagare på grund av Har någon på grund av fordran fordran som avses i första stycket som omfattas. av garantin ansökt ansökt om gäldenärens försättande om gäldenärens försättande i koni konkurs, utgår betalning även kurs, utgår betalning även för för kostnaden härför och, om kon- kostnaden härför och, om konkurkursen avskrivits enligt 185 8 kon- sen. avskrivits enligt 1858 konkurslagen (1921: 225), för kostnad kurslagen (1921: 225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge som han ålagts att utge enligt 188 § enligt 188 § samma lag. samma lag.
Beträffande fordran med för- Beträffande. fordran med förmånsrätt enligt I7 8 förmånsrätts- månsrätt enligt 72 8 förmånsrättslagen gäller garantin för varje ar-' lagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som betstagare högst ett belopp som motsvarar fem gånger det vid ti- motsvarar tolv gånger det vid tiden för Kkonkursbeslutet gällande den för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring. (1962: 381) om allmän försäkring.
Betalning utgår därvid för fordran
som avser ersättning för särskilda
kostnader framför annan fordran.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om betalning av garantibelopp för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
4 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom föreskrives att 71 och 143 §§ konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12
Vill förvaltaren efter första borgenärssammanträdet låta försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rö-
1 Senaste lydelse 1971 : 1046.
2 Senaste lydelse 1973 : 1132.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
relse, äga rum annorledes än å auktion, begäre samtycke därtill av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna, Innan ombudsmannen meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.
Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.
Samtycke som avses i första och andra styckena fordras icke, när förvaltaren vill genom fondkommissionär sälja på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris. Samtycke enligt andra stycket fordras ej heller för försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.
Skall fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, gods i fartyg eler gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egendomen finnes inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom.
Är fråga om försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg eller av intecknade reservdelar till luftfartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 8 första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning.
Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, låte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att. där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.
Bestämmelserna i 70§ sista Bestämmelserna 1: 708 sista stycket äga motsvarande tillämp- stycket äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig Jös ning, när gäldenären tillhörig lös cgendom under konkursen skall egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. 1 sådant utmätt sådan egendom. I. sådant fall skall förvaltaren dessutom, i fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendet den mån det är påkallat, i ärendet föra talan för borgenärer som föra talan för borgenärer som ha ha förmånsrätt enligt 10, 11 eller förmånsrätt enligt 10 § förmåns- 128 förmånsrättslagen (1970: 979) rättslagen (1970: 979) samt genom samt genom brev underrätta bor- brev underrätta borgenär om yrgenär om yrkande som han fram- kande som han framställer på denställer på dennes vägnar. nes vägnar.
143 8?
Har borgenär förmånsrätt enligt Har borgenär förmånsrätt enligt 10 eller 118 förmånsrättslagen 10 § förmånsrättslagen (1970: 979), (1970: 979), må honom medgivas må honom medgivas att, innan utatt, innan utdelning enligt vad delning enligt vad ovan är stadgat ovan är stadgat äger rum, lyfta be- äger rum, lyfta betalning för sin
3 Senaste lydelse 1971 : 498.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse talning för sin fordran, i den mån fordran, i den mån tillgängliga tillgängliga medel därtill finnas. medel därtill finnas.
Har borgenär förmånsrätt i viss egendom, må honom medgivas lyftning. som i första stycket sägs, av medel, som inflyta för den egendom.
Övriga förmånsberättigade borgenärer äge ock lyfta betalning såsom ovan är sagt, i den mån medel, som ej böra beräknas för lyftning enligt bestämmelserna i första och andra styckena, lämna tillgång därtill.
Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ovan meddelade bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.
Härigenom föreskrives att 5 och 10 §§ lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Hör egendomen till konkursbo, Hör egendomen till konkursbo, kan borgenär, som i konkursen be- kan borgenär, som i konkursen vakat fordran varmed är förenad bevakat fordran varmed är förluftpanträtt eller för vilken egen- enad luftpanträtt eller för vilken domen svarar på grund av inteck- egendomen svarar på grund av inning eller varmed är förenad re- teckning eller varmed är förtentionsrätt eller förmånsrätt en- enad retentionsrätt eller förmånsligt 10, 11 eller 12 8 förmånsrätts- rätt enligt 10 § förmånsrättslagen lagen (1970: 979), begära att egen- (1970: 979), begära att egendomen domen säljes för hans fordran, om säljes för hans fordran, om hans hans rätt till betalning ur egendo- rätt till betalning ur egendomen är men är ostridig eller styrkes. ostridig eller styrkes.
Bestämmelserna i 48 äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.
I sakägarförteckningen upptages, förutom exekutionsfordringen, fordran för vilken egendomen svarar på grund av luftpanträtt, inteckning eller retentionsrätt samt kostnaden för förfarandet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om egendomen bör till kon- Om egendomen hör till konkursbo, upptages även arvode och kursbo, upptages även arvode och annan kostnad för egendomens annan kostnad för egendomens förvaltning under konkursen. Är förvaltning under konkursen. Är egendomen därjämte utmätt, upptages fordran som skall utgå med tages fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 8 förmånsrätt enligt 10 § förmånsförmånsrättslagen (1970: 979). rättslagen (1970: 979).
Med fordran avses även rätt till betalning på grund av ägarhypotek.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.
Härigenom föreskrives att 5 och 10 88 lagen (1973: 1130) om cxckutiv försäljning av registrerat skepp m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Hör skeppet till konkursbo, kan förvaltaren, om arvode eller annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen skall utgå ur skeppet, begära att skeppet säljes för den fordringen.
Borgenär, vars fordran är för- -Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt, panträtt på enad med sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning, retentions- grund av inteckning, retentionsrätt rätt eller förmånsrätt enligt 10, eller förmånsrätt enligt 108 för- 11 eller 12 8& förmånsrättslagen månsrättslagen (1970: 979), kan (1970: 979), kan begära att skepp begära att skepp som hör till konsom hör till konkursbo säljes för kursbo säljes för hans fordran, om hans fordran, om hans rätt till be- hans rätt till betalning ur skeppet talning ur skeppet är ostridig eller är ostridig eller styrkes. Om borstyrkes. Om borgenär, vars ford- genär, vars fordran är förenad ran är förenad med sjöpanträtt, med sjöpanträtt, framställt sådan framställt sådan begäran, får för- begäran, får förfarandet ej nedlägfarandet ej nedläggas därför att gas därför att frågan om försäljfrågan om försäljning för .kon- ning för konkursboets räkning kursboets räkning förfaller. förfaller.
Borgenär vars fordran är förenad med sjöpanträtt har i fråga om utmätt skepp som ej hör till konkursbo samma befogenhet som enligt andra stycket. Begagnar han sig därav, får förfarandet ej nedläggas därför att frågan om försäljning för utmätningssökandens fordran förfaller.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 4 § äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa konkursbo eller borgenär som begärt att skeppet säljes för fordran som anges ovan.
I sakägarförteckningen upptages, förutom exekutionsfordringen, fordran som är förenad med sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning eller retentionsrätt samt kostnaden för förfarandet.
Om skeppet hör till konkursbo,' Om skeppet hör till konkursbo, upptages även arvode och annan upptages även arvode och annan kostnad för skeppets förvaltning kostnad för skeppets förvaltning under konkursen. Är skeppet under konkursen. Är skeppet
därjämte utmätt, upptages fordsom skall utgå med förmånsrätt ran som skall utgå med förmånsenligt 10, 11 eller 128 förmåns- rätt enligt 108 förmånsrättslagen rättslagen (1970: 979). (1970: 979).
Med fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning avses även fordran för vilken skepp tagits i anspråk enligt 91 a § 3 mom. utsökningslagen (1877: 31 s. 1) samt rätt till betalning på grund av ägarhypotek.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
7 Förslag till Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
Härigenom föreskrives att 139 8 utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
139 3
När fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller motsvarande utländska register, eller gods i fartyg eller i luftfartyg sålts, har borgenär. som hade sjö- eller luftpanträtt i egendomen, rätt att få betalning ur köpeskillingen enligt vad som anges nedan, såvida han framställt yrkande därom före auktionen eller, om egendomen sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen.
Svarar utmätt egendom för företagsinteckning, äger inteckningshavaren erhålla betalning ur köpeskillingen, om han framställt yrkande därom inom tid som nyss angivits. Vad nu sagts gäller dock cj i den mån sådan betalning måste anses obehövlig för att trygga inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares rätt. Vid prövningen härav skall hänsyn tagas även till sådan egendom som gäldenären på annat sätt än genom företagsinteckningen ställt som säkerhet för inteckningshavarens fordran.
1 Senaste lydelse 1973: 1131.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skall under konkurs fartyg, som Skall under konkurs fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, el- motsvarande 'utländska register, ler gods i fartyg eller i luftfartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg säljas utmätningsvis, äger även säljas utmätningsvis, äger även borgenär som för sin fordran har borgenär som för sin fordran har
förmånsrätt enligt 10, II eller 12 8 förmånsrätt enligt 1038 förmånsförmånsrättslagen (1970: 979) rätt rättslagen (1970: 979) rätt att er-
att erhålla betalning ur köpeskil- hålla betalning ur köpeskillingen, lingen, om han yrkat det före auk- om han yrkat det före auktiotionen eller, om egendomen sålts nen celler, om egendomen sålts ununder hand, före köpeskillingsför- der hand, före köpeskillingsfördel-
delningen. ningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 1068) om ändring i förmånsrättslagen
(1970: 979)
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973: 1068) om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979) att punkterna 3 och 4 i övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. Bestämmelserna i 4§ andra 3. Efter utgången av år 1975 stycket och 16 § i dess äldre lydel- skall . särskild förmånsrätt enligt se gäller fortfarande i fråga om äldre bestämmelser gälla förskott som avses i punkt 6 sista a. enligt 4§ andra stycket för stycket övergångsbestämmelserna förskott som avses i punkt 6 sista till lagen (1973: 1064) om ändring stycket övergångsbestämmelserna i sjölagen (1891: 35 s. I). till lagen (1973: 1064) om ändring
i sjölagen (1891: 35 s. 1),
b. enligt 4§ tredje stycket för
förskott för medredares bidrag till
rederirörelsen enligt 17 § sjölagen
(1891: 35 s. I) i dess Ivdelse före
ikraftträdandet av lagen (1973:
1064) om ändring i sjölagen (1891:
35 s. I) om förskottet lämnats före
utgången av år 1975.
4, De äldre bestämmelserna i 4. Fordran med allmän för- 4§ tredje stycket, 16 och 17 §§ månsrätt enligt 10§ uttages, om om redares förmånsrätt på grund det behövs, före fordringar med av förskott för medredares bidrag förmånsrätt enligt 3. Fordran med till rederirörelsen enligt 17 § sjö- allmän förmånsrätt enligt 11 eller
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lagen (1891: 35 s. 1) i dess lydelse 12 § i deras lydelse närmast före före ikraftträdandet av lagen (1973: utgången av år 1975 uttages, om 1064) om ändring i sjölagen (1891: det behövs, med tillämpning av 35 s. 1) gäller fortfarande i fråga äldre bestämmelser före fordran om förskott som lämnats före med rätt enligt 3, om konkursanikraftträdandet. sökan gjorts före utgången av år 1975.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1966: 454) om företagsinteckning dels att 36 § skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 36 8 skall utgå, dels att 35 8 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 a och 15 a §8, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1ia8
Bestämmelserna i 10 § äga också motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet jämte egendom, i vilken inteckningen gäller, på grund av upplösning av aktiebolag enligt punkt 4 eller 5 av : övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om iändring i lagen (1944:705) om aktiebolag övergår till aktieägare. Detsamma gäller, om verksamheten och egendomen därefter övergår till handelsbolag, vari det upplösta bolagets aktieägare är delägare. Frist inom vilken talan skall väckas och anmälas till inskrivningsmyndigheten räknas från det aktiebolaget avfördes ur aktiebolagsregistret.
15a§
Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän denna ej förfallit, om aktiebolag, i vars näringsverksamhet inteckningen meddelats, upplöses eller måste antagas komma att
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
upplösas enligt punkt 4 eller 5 av
övergångsbestämmelserna till la-
gen (1973: 303) om ändring i la-
gen (1944: 705) om aktiebolag.
35 §!
Skall inteckningsärende enligt Skall inteckningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till beslut av högre rätt upptagas till ny handläggning av inskrivnings- ny handläggning av inskrivningsmyndigheten, åligger det denne att myndigheten, åligger det denna att upptaga ärendet på första inskriv- upptaga ärendet på första inskrivningsdagen efter det att beslutet ningsdagen efter det att beslutet kommit honom till handa. kommit myndigheten till handa.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705)
om aktiebolag
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag?
dels att punkten 5 i övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i övergångsbestämmelserna skall införas en ny punkt, 8. av nedan angivna lydelse.
I prop. 1975:103 föreslagen Iv- Här föreslagen lydelse delse
5. Bolag, vars registrerade ak- 5. Bolag, vars registrerade aktiekapital ej uppgår till 50 000 tiekapital ej uppgår till 50 000 kronor, skall, om det ej trätt i kronor, skall, om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, likvidation eller försatts i konkurs, upplösas genom att avföras ur ak- upplösas genom att avföras ur aktiebolagsregistret, om samtliga ak- tiebolagsregistret, om samtliga aktieägare och = styrelseledamöter tieägare och = styrelseledamöter samt verkställande direktören be- samt verkställande direktören begär det. Uppgift att bolaget har gär det före utgången av oktober avförts ur registret skall kungöras i 1978. Uppgift om att sådan begädet första numret av Post- och In- ran framställts skall ofördröjligen rikes Tidningar som utkommer kungöras i allmänna tidningarna. under närmast följande januari, Bolaget får ej avföras ur registret april, juli eller oktober månad. förrän en månad efter det att så- Punkt 4 andra och tredje styckena dant kungörande skett. Uppgift att äger motsvarande tillämpning. bolaget har avförts ur registret
skall ej kungöras. Punkt 4 andra
1 Senaste lydelse 1971: 1215.
2 Senaste lydelse av övergångsbestämmelserna se 1973: 1081. Senast föreslagna lydelse av övergångsbestämmelserna se prop. 1975: 103.
I prop. 1975:103 föreslagen ly- Här föreslagen lydelse delse
och tredje styckena äger motsva-
rande tillämpning.
8. Om verkan av företagsinteck-
ning, som meddelats i nä-
ringsverksamhet utövad av akltie-
bolag, som upplöses enligt punkt 4
eller 5, finns bestämmelser i lagen
(1966: 454) om företagsinteckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1975-10-16
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande: statsrådet Lidbom
Proposition med förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979) m. m.
1 Inledning
När konkurs inträffar, skall konkursgäldenärens skulder betalas i en viss ordning, den s. k. förmånsrättsordningen. Bestämmelser om i vilken ordning olika fordringar skall betalas finns i förmånsrättslagen (1970: 979). Enligt förmånsrättslagen har bl. a. vissa löne- och pensionsfordringar förmånsrätt. Förmånsrätt gäller vidare i fråga om fordringar för vilka säkerhet har ställts i form av företagsinteckning. Löne- och pensionsfordringar har företräde framför sådana inteckningsfordringar. Värdet av den säkerhet som företagsinteckning ger är alltså beroende av hur stora löne- och pensionsfordringar som kan komma att göras gällande, om gäldenären försätts i konkurs.
Utredningen (Ju 1972: 12) angående företagsinteckning! har i uppdrag att göra en allmän översyn av lagen (1966: 454) om företagsinteckning. Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund (numera Sveriges föreningsbankers förbund) anförde i en till utredningen ställd skrivelse den 7 maj 1974, att företagsinteckningens värde som kreditsäkerhet hade försämrats genom införandet av lagen (1974:12) om anställningsskydd. Organisationerna framhöll att införandet av den lagen, som innehåller bestämmelser om längre uppsägningstid än vad som tidigare tillämpades, har. medfört att företagens latenta löneskulder ökat. Till följd härav har också utrymmet för säkerhet i form av företagsinteckning minskat i motsvarande mån. Or-
1 Hovrättsrådet Christer Rune.
ganisationerna ansåg, att den försämring av företagsintecknings värde som kreditsäkerhet som därigenom uppkommit, borde motverkas genom att företagsinteckning gavs företrädesrätt framför lönefordringar. På grund av den statliga lönegarantin vid konkurs ansåg organisationerna, att en sådan ändring av förmånsrättsordningen kunde ske utan betänkligheter. :
Frågan togs också upp av bankinspektionen i skrivelse den 14 oktober 1974. Även bankinspektionen menade, att företagsintecknad fordran borde placeras framför lönefordringar. |
Efter samråd med mig tog utredningen: upp den sålunda väckta frågan till särskild behandling. Utredningen avgav i januari 1975 betänkandet (Ds Ju 1975: 4) Löneprivilegium och förmånsrätt för företagsinteckning med förslag till bl. a. lag om ändring i förmånsrättslagen. Betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga A.
Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, bankinspektionen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens industriverk, länsstyrelserna i Malmöhus, Gävleborgs och Västernorrlands län, företagsskatteberedningen (Fi 1970: 77), konkurslagskommittén (Ju 1971: 06), Investeringsbanken, Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG), Folksam, Företagareföreningarnas förbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska personalpensionskassan (SPP), Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges köpmannaförbund, Svenska Handelskammarförbundet, Ackordscentralens stockholms- och malmöavdelningar, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska metallindustriarbetareförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen Sveriges kronofogdar och Sveriges advokatsamfund.
Efter underremiss har yttrande över betänkandet avgetts av kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Västernorrlands företagareförening. Post- och Kreditbanken (PK-banken) har anslutit sig till innehållet i bankföreningens yttrande.
Utredningen har vidare i en till justitiedepartementet den 2 september 1975 ingiven promemoria föreslagit ändringar i bl. a. lagen (1966: 454) om företagsinteckning. I promemorian belyses frågan om verkan av företagsinteckning i sådana aktiebolag som enligt särskilda bestämmelser kan komma att upplösas på grund av att aktickapitalet inte uppgår till 50 000 kr. Jag vill i detta sammanhang ta upp också denna fråga.
2 Företagsinteckning och lönefordran
2.1 Gällande rätt m. m.
I fråga om gällande rätt, framställningen från de organisationer som jag tidigare nämnt, bankinspektionens skrivelse samt utredningens förslag ber jag att få hänvisa till bilaga A.
2.2 Remissyttrandena
Det stora flertalet remissinstanser har i allt väsentligt anslutit sig till utredningens förslag. En sammanställning över remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga B, till vilken jag ber att få hänvisa.
3 Rätt på grund av företagsinteckning vid avveckling av små aktie-
bolag 3.1 Gällande rätt m. m. 3.1.1 Avveckling av små aktiebolag
Genom lagen (1973: 303)? om ändring i lagen (1944: 705) om akticbolag höjdes gränsen för aktiekapitalets lägsta belopp från 5 000 till 50 000 kr. Lagändringen trädde i kraft den 6 juni 1973. För aktiebolag som bildats före denna dag gäller fortfarande den tidigare aktiekapitalsgränsen. Genom lagen (1973: 1081)? om ändring i den nämnda lagen (1973: 303), som trädde i kraft den 1 januari 1974, har emellertid införts regler som syftar till att alia aktiebolag efter utgången av år 1978 skall ha ett lägsta aktiekapital om 50 000 kr. De aktiebolag som inte före nämnda tidpunkt höjt aktiekapitalet till det nya lägsta beloppet skall upplösas genom ett förenklat likvidationsförfarande, obligatorisk avregistrering. De nya bestämmelserna, som har formen av ändringar i övergångsbestämmelserna till den förstnämnda lagen, medger att upplöst aktiebolags rörelse kan fortsättas i annan företagsform.
I prop. 1975: 103 med förslag till ny aktiebolagslag, m. m. föreslås ytterligare ändring i den nämnda lagen (1973: 303) av innebörd att aktiebolag, som har ett aktickapital lägre än 50 000 kr., på begäran av samtliga akticägare, styrelseledamöter och verkställande direktör skall kunna upplösas enligt det förenklade förfarandet redan före utgången av år 1978, frivillig avregistrering. |
I prop. 1973: 168 framhålls att det stora flertalet-av de företagare som väljer att avstå från att höja aktiekapitalet till 50 000 kr. beräknas träffa
2 Prop. 1973: 93, LU 19, rskr 238.
3 Prop. 1973: 168, LU 41, rskr 393. 2 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr I2
avtal med leverantörer, kreditgivare och andra om att bolagets åtaganden och förpliktelser skall överföras på ett handelsbolag, som skall: överta rörelsen, eller på företagaren själv, ifall rörelsen skall fortsättas under personlig ftrma. I brist på sådana uppgörelser tryggas borgenärsintressena genom att solidariskt ansvar åläggs aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör för sådana bolagets förpliktelser som uppkommit innan bolaget avförts ur registret, (övergångsbestämmelserna punkt 4 andra stycket). För att en fortsatt drift av rörelsen i annan företagsform inte skall äventyras genom att aktiebolagets avtalsparter motsätter sig att det eller de nya rättssubjekt som övertagit bolagets rörelse inträder som part i bolagets avtal föreskrivs vidare, att aktieägarna inträder i det avregistrerade bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man. Denna ordning har betecknats som ett slags universalsuccession.
I prop. 1973: 168 berörs särskilt frågan om de säkerheter som ett avregistrerat aktiebolag kan ha ställt. Det framhålls bl. a. att det av reglerna om personlig ansvarighet för aktieägarna m. fl. och om aktieägarnas inträde som avtalspart i de av bolaget slutna avtalen följer, att säkerheter som bolaget ställt i form av borgen, pant m. m. kommer att stå kvar sedan bolaget upplösts, I fråga om företagsinteckning sägs i propositionen följande:
För bolagets förbindelser kan också säkerhet ha ställts i form av företagsinteckning. Inte heller sådan säkerhet rubbas av att bolaget har avregistrerats. Ändring av företagsform i förevarande fall är inte att anse som överlåtelse av verksamhet och bestämmelserna i bl. a. 10 och 15 8§ lagen (1966: 454) om företagsinteckning är därför inte tillämpliga.
Som tidigare nämnts föreslås i prop. 1975: 103 att små aktiebolag skall kunna upplösas genom avregistrering, om samtliga aktieägare och styrelseledamöter samt verkställande direktör begär det. De nyss redovisade bestämmelserna om solidariskt ansvar för bolagets förbindelser och om aktieägares inträde i bolagets avtal föreslås få motsvarande tillämpning även vid denna frivilliga avregistrering. Till skillnad mot vad som gäller vid den obligatoriska avregistreringen föreslås dessutom, att uppgift om att bolaget avförts ur registret skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Kungörande skall emellertid inte ske omedelbart efter avregistreringen utan i det första numret av tidningen som utkommer under närmast följande januari, april, juli eller oktober månad. Kungörelseförfarandet förutsätts bli avgiftsfritt.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1976. Frivillig avregistrering kan således komma att äga rum under åren 1976—1978.
3.1.2 Lagen om företagsinteckning 3.1.2.1 Inteckning och dess föremål
Enligt 18 lagen (1966: 454) om företagsinteckning (FL) kan efter medgivande av näringsidkare företagsinteckning meddelas i hans näfringsverksamhet. Företagsinteckning kan också meddelas i näringsverksamhet som två eller flera näringsidkare utövar gemensamt. Gemensam inteckning i skilda näringsidkares olika verksamheter är inte möjlig. Företagsinteckning får enligt 2 § FL meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogsbruk.
Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller i den verksamhet av viss art som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet. I fråga om aktiebolag gäller den speciella föreskriften att inteckning kan omfatta bolagets verksamhet inom hela riket eller inom flera län. Inteckningen får inte meddelas så att den till omfattningen avviker från annan inteckning som är meddelad eller sökt i samma näringsverksamhet.
Bifalls ansökan om företagsinteckning, sker inskrivning i inskrivningsboken över ärenden om företagsinteckningar varjämte bevis om inteckningsbeslutet tecknas på fordringshandlingen. I inskrivningsboken skall göras särskilt upplägg för varje verksamhet, beträffande vilken inteckningsärende förekommer. Uppliäggen ordnas i bokstavsföljd efter näringsidkarens efternamn eller, om det är fråga om aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, dess firma. Genom namnet eller firman identifieras den upplagda verksamheten som inteckningsenhet.
Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån denna bör till den intecknade verksamheten och är hänförlig till någon av de egendomsarter som finns uppräknade i 4 8 FL. Av denna paragraf följer att företagsinteckning i princip upphör att besvära sådan egendom som inte längre tillhör näringsidkaren.
Inteckningsobjektet är själva näringsverksamheten. Denna individualiseras genom följande kännetecken:
1. den eller de fysiska eller juridiska personer som driver verksamheten,
2. verksamheten, till arten bestämd eller obestämd, 3. den geografiska ramen för verksamheten.
För individualiseringen är anknytningen till näringsidkarens person av väsentlig betydelse.
3.1.2.2 Inteckningens verkan vid överlåtelse m. m.
Enligt FL upphör inteckningsrätten i princip att gälla i rörelsen, om denna övergår till ny innehavare. Från denna regel görs undantag för det fall att näringsidkaren avlider, då dödsboet träder in i hans ställe som näringsidkare.
I 108 FL finns regler om företagsintecknings verkan vid överlåtelse av verksamhet som omfattas av företagsinteckning. Dessa regler ger borgenären, inteckningshavaren, s.k. förföljelserätt. Inteckningsrätten fortsätter nämligen att belasta den konkreta egendom som ingick i överlåtelsen och som då besvärades av inteckningen. Detta gäller så länge egendomen tillhör förvärvaren. Om denne överlåter eller upplåter sådan egendom eller denna skadas eller går förlorad eller tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen ger företräde till betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgivande. Borgenären förlorar sin förföljelserätt, om han inte inom ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren om betalning ur egendomen och också anmäler detta till inskrivningsmyndigheten. Avstår han från sin rätt mot förvärvaren, är han skyldig att anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det. Förföljelserätten är avsedd att främja en uppgörelse mellan borgenären, överlåtaren och förvärvaren, t. ex. så att inteckningslånet överförs på förvärvaren. Enligt 11 § FL gäller förföljelserätt på motsvarande sätt när inteck- . nad verksamhet jämte egendom, i vilken inteckning gäller, övergår till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning än näringsidkarens död. Det bör tilläggas, att 15 8 FL i de aktuella situationerna ger borgenären rätt att kräva betalning för sin intecknade fordran trots att denna inte förfallit, s. k. acceleration av förfallotid. Den omständigheten att inteckningen vid överlåtelse av intecknad . verksamhet upphör att gälla i den överlåtna verksamheten — bortsett från förföljelserätten — medför inte att inteckningen som sådan upphör att gälla. Det framgår bl. a. uttryckligen av 4 § FL att inteckningen gäl. ler i överlåtarens fordran på vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av inteckningen.
3.1.2.3 Inskrivningsåtgärder Den förföljelserätt för vilken jag redogjorde i föregående avsnitt föranleder vissa inskrivningsåtgärder. Som nämndes där måste för-. följelserätten utövas inom ett år efter det verksamheten frånträddes. Inom denna tid måste inteckningshavaren dels väcka talan mot förvärvaren om betalning ur överlåtna egendomen, dels anmäla detta till inskrivningsmyndigheten. Sådan anmälan skall antecknas i inskrivningsboken. Särskilt upplägg skall därvid göras under förvärvarens namn eller firma och anteckning om anmälningen göras dels på överlåtarens, dels på förvärvarens upplägg. Om förvärvaren inte tagit ut någon inteckning i verksamheten, kommer bara den gjorda anteckningen att
finnas på hans upplägg. Gravationsbevis i fråga om intecknad verksamhet skall innehålla uppgift om bl. a. anmälan om att inteckningshavare väckt talan mot förvärvare av intecknad verksamhet om betalning.
3.2 Promemorian
I promemorian framhålls att, om FL tas till utgångspunkt, avveckling av aktiebolag enligt de i avsnitt 3.1.1 behandlade reglerna medför, att företagsinteckning som meddelats i bolagets näringsverksamhet upphör att gälla vid bolagets avregistrering. Med samma utgångspunkt kommer enligt utredningen inteckningshavaren inte heller att ha någon förföljelserätt, eftersom äganderättsövergången vid avregistrering inte grundas på överlåtelse, bolagsskifte eller bodelning av annan anledning än näringsidkarens död.
Utredningen påpekar att det i prop. 1973: 168 emellertid uttalats att säkerhet i form av företagsinteckning inte rubbas av att bolaget har avregistrerats. Enligt utredningen torde denna ståndpunkt ha motiverats av att avregistreringen innebär en form av universalsuccession. Utredningen ifrågasätter emellertid om inte en uttrycklig lagregel borde ha införts om att rörelsen efter avregistreringen skall anses vara samma verksamhet som bolagets rörelse.
Avvecklingslagstiftningen bygger enligt utredningen på den tanken att rörelsedrivande avregistrerade aktiebolag med två eller flera akticägare antingen genom avtal eller genom konkludenta åtgärder skall transformeras till handelsbolag. Det blir alltså i de fall då verksamheten övergår på handelsbolag fråga om två äganderättsövergångar. I och med avregistreringen övergår nämligen verksamheten till aktieägarna och därefter övergår den till ett handelsbolag. Utredningen instämmer i att det vid den första äganderättsövergången skulle kunna vara fråga om universaisuccession, som inte rubbar inteckningssäkerheten. Men den andra äganderättsövergången är enligt utredningen inte någon sådan succession. Så snart aktieägarna överför verksamheten till ett handelsbolag, kommer företagsinteckningen att upphöra att gälla i verksamheten. Inteckningen kommer endast att medföra förföljeiserätt i den till handelsbolaget överförda egendomen. Följaktligen kommer inteckningen bara att gälla i aktieägarnas fortsatta gemensamma verksamhet under den regelmässigt korta tid som denna består.
Den tilltänkta ordningen med inteckningsövergång genom ett nytt slags universalsuccession i samband med avveckling av aktiebolag skulle enligt utredningen få vissa otillfredsställande praktiska konsekvenser.
Utredningen framhåller att någon korrigering av inskrivningsmyndigheternas böcker över ärenden om företagsinteckningar inte synes vara förutsatt i samband med att företagsintecknade aktiebolag avregistreras.
Prop. 1975/76: 12 . 22
Inskrivningsböckerna kommer därför inte att redovisa gällande inteckningsförhållanden. Enligt uttalandet i prop. 1973: 168 skulle ju inteck-
ningarna i det förutvarande aktiebolaget gälla i enskilda näringsidkares
eller i handelsbolags rörelser. Inskrivningsböckerna skulle emellertid inte komma att redovisa dessa inteckningar under näringsidkarnas namn och de nybildade handelsbolagens firmor. Ett gravationsbevis ut-
färdat för någon av aktieägarna i ett upplöst bolag skulle således komma
att sakna uppgifter om inteckningar som meddelats i det upplösta bolagets verksamhet. Detta skulle kunna medföra rättsförluster vid exekution i företagsintecknad egendom. Vidare skulle, menar utredningen, presumtiva kreditgivare komma att sakna möjlighet att förvissa sig om huruvida den näringsverksamhet i vilken de erbjuds inteckningssäkerhet redan är belastad av företagsinteckning. Utredningen anser att förutvarande kreditgivare till avregistrerade bolag visserligen genom särskilda
åtgärder skulle kunna hålla sig underrättade om de fortsatta inteck-
ningsförhållandena. Alla andra emellertid som efter år 1978 — eller, om förslaget i prop. 1975: 103 antas, år 1975 — överväger att bevilja enskild näringsidkare eller bolag kredit mot säkerhet av företagsinteckning måste räkna med möjligheten att verksamheten redan är belastad av en ”tyst” inteckning som inte framgår av gravationsbevis.
Utredningen pekar också på olika situationer där risker för inteck-
ningskollisioner kan komma att uppstå. En person utövar t. ex. i samma område samma slags näringsverksamhet såväl genom ctt av honom -ägt aktiebolag som under enskild firma. Om båda rörelserna är intecknade, skulle inteckningarna efter bolagets avregistrering komma att omfatta en och samma verksamhet om bolagets verksamhet fortsätts. Besvärande konkurrensproblem skulle kunna uppstå härigenom. Ett annat kollisionsfall kan tänkas i det fall att en person äger två små aktiebolag,
som har verksamheten intecknad i samma område. Om bolagen driver '
samma slags rörelse, kommer inteckningarna i de olika bolagen :'efter dessas avregistrering att gälla i samma verksamhet. Också härigenom kan konkurrensproblem tänkas uppstå. Andra liknande fall kan naturligtvis tänkas. |
Utredningen anser att det skulle vara ytterst arbetskrävande att korrigera inskrivningsböckrna i enlighet med det rättsläge som enligt det
förut nämnda uttalandet i prop. 1973: 168 skulle komma att inträda vid
avregistrering.
Utredningen har kommit till den slutsatsen att man bör överge ståndpunkten att inteckningssäkerheten inte rubbas av avregistreringen. Upplösning genom avregistrering bör i stället i detta sammanhang bedömas på samma sätt som fusion av aktiebolag och skifte av aktiebolags tillgångar.
Om sålunda företagsinteckning i aktiebolags näringsverksamhet skall antas upphöra att gälla vid bolagets avregistrering, uppkommer frågan
om hur borgenärernas behöriga intressen lämpligen kan tillgodoses. Utredningen menar att det föreskrivna solidariska ansvaret för den intecknade skulden är otillräckligt. Utredningen har funnit det lämpligt att reglerna om förföljelserätt i 10 § FL görs tillämpliga också vid avregistre-: ring. En sådan breddad förföljelserätt skulle innebära, att borgenären under cen viss tid efter avregistreringen bevaras vid inteckningsrätt i det avregistrerade aktiebolagets konkreta egendom men däremot inte i den eventuellt fortsatta verksamheten. I inskrivningsboken behöver därför inte göras särskilda upplägg under aktieägarnas namn i andra fall än då borgenären anser sig behöva väcka talan mot den eller dem som övertagit det upplösta bolagets verksamhet. Under den tid då förföljelserätten gäller kan ny inteckning tas ut i den fortsatta verksamheten och inteckningslåncet övertas av verksamhetens nye innehavare. Om cen tillfredsställande uppgörelse härom inte skulle kunna: träffas, kan borgenären ut-nyttja förföljelserätten för att få betalt. För att säkerställa detta behövs en regel om acceleration äv fordringens förfallotid som motsvarar 15 § FL. I de fall då verksamheten inte fortsätts efter avregistrering eller då ny inteckning inte kan beviljas på grund av att den fortsatta verksamheten inte är bokföringspliktig, blir förföljelserätten av direkt betydelse.
Om det avregistrerade bolaget bara haft en aktieägare och denne fortsätter bolagets verksamhet som enskild näringsidkare, torde enligt utredningen en breddad förföljelserätt enligt 10 § FL i princip utgöra ett godtagbart skydd för inteckningshavarens säkerhetsintresse samt underlätia att kreditförhållandet överförs till den fortsatta verksamheten.
Har det avregistrerade bolaget däremot haft flera aktieägare, får man emellertid räkna med att dessa sluter handelsbolag. Utredningen menar därför att förföljelserätt vid avregistrering måste gälla i den berörda egendomen också efter det att denna överförts från aktieägare till handelsbolag. Det blir fråga om en s. a. s. förlängd förföljelserätt.
Utredningen framhåller att förföljelserätt i och för sig har ett begränsat värde, eftersom tillgångar i vilka inteckningen gäller kan komma att säljas tämligen snart efter bolagets avregistrering. Efter försäljningen gäller inteckningen bara i säljarens eventuclla vederlagsfordran. Vid obligatorisk avregistrering kan förföljelserätt visserligen ge ett någorlunda godtagbart skydd. Frivillig avregistrering enligt förslaget i prop. 1975: 103 medför emellertid en väsentligt sämre situation för borgcenärerna, eftersom avregistrering kan ske när som helst utan att borgeniärerna blir informerade. Utredningen har funnit en effektiv och framkomlig lösning vara att regler införs som innebär att inteckningsborgenärerna ges säker information om förestående frivillig avregistrering i förening med skälig tid för dem att bevaka sin rätt. |
Det bästa sättet att tillförsäkra borgenärerna angivna information och bevakningsfrist är enligt utredningen att de genom registreringsmyndizhetens försorg underrättas om begäran om avregistrering. Detta kan ske
genom kungörelse en viss minsta tid — förslagsvis en månad — innan bolaget avförs ur aktiebolagsregistret. Sådant kungörelseförfarande bör vara avgiftsfritt. Utredningen menar att om man på detta sätt kungör ansökan, så torde man liksom vid obligatorisk avregistrering kunna undvara kungörelse av uppgift om att bolaget sedermera avförts ur registret.
Utredningen anser vidare att befrielse från stämpelskatt bör övervägas vid ny företagsinteckning som påkallas av att tidigare inteckning upphör att gälla i verksamheten i och med avregistrering. Utredningen finner emellertid att samma syfte kan uppnås genom tillämpning av 12 § första stycket stämpelskattelagen (1964: 308). Under vissa förutsättningar medger detta stycke nedsättning av stämpelskatten för ny inteckning med belopp som motsvarar skatten för tidigare inteckning. Förutsättningarna för sådan nedsättning är i princip dels att den tidigare inteckningen dödats eller av annan anledning upphört att gälla, dels att den nya inteckningen beviljas inom ett år efter det att den tidigare inteckningen upphört att gälla, dels att ansökan om den nya inteckningen bifalles i egendom som helt eller delvis omfattades av den tidigare inteckningen.
Utredningens överväganden innebär sammanfattningsvis att man bör acceptera att upplösning av aktiebolag genom avregistrering medför att inteckning upphör att gälla i bolagets näringsverksamhet. Detta föranleder ingen ändring i FL. Ändring krävs emellertid, om den vidgade förföljelserätt och befogenhet att kräva omedelbar betalning, acceleration av förfallotid, som utredningen anser behövlig, skall införas. Dessutom fordras ändring i de regler om kungörelse rörande frivillig avregistrering som föreslås i prop. 1975: 103. om utredningens syn på den frågan vinner anslutning. Enligt utredningens förslag bör de lag- och författningsändringar som utredningens överväganden föranleder sättas i kraft den 1 januari 1976, då reglerna om frivillig avregistrering är avsedda att träda i kraft.
4 Föredraganden 4.1 Företagsinteckning och lönefordran
Lagen (1974: 12) om anställningsskydd trädde i kraft den 1 juli 1974. Lagen innebär mycket betydande förbättringar av anställningstryggheten. BI. a. har i lagen införts bestämmelser om viss minsta uppsägningstid vid uppsägning från arbetsgivarens sida. På den privata arbetsmarknaden fanns lagregler av den typen tidigare endast beträffande äldre arbetskraft enligt den s.k. äldrelagen. De uppsägningstider som kommer i fråga enligt lagen om anställningsskydd varierar mellan en och sex månader beroende på arbetstagarens ålder. Arbetstagare, som fyllt 45
år, har rätt till sex månaders uppsägningstid, om han varit anställd hos arbetsgivaren under de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren. Av organisationer företrädande kreditväsendet har gjorts gällande, att införandet av lagen om anställningsskydd medfört en betydande försämring av företagsinteckningen såsom kreditsäkerhet. Det förhåller sig nämligen så att lönefordringar i händelse av konkurs i mycket betydande utsträckning har förmånsrätt till betalning framför fordran på grund av företagsinteckning. Den som avser att lämna kredit mot säkerhet i företagsinteckning måste alltså göra en bedömning av vilken omfattning lönefordringar kan ha i händelse av att låntagaren försätts i konkurs. Det är nämligen framför allt vid låntagarens konkurs som en lämnad säkerhet prövas. Räcker säkerheten då inte till, är den inte betryggande. Utredningen (Ju 1972: 12) angående företagsinteckning har tagit upp den fråga som sålunda har väckts. Utredningen framhåller att införandet av lagen om anställningsskydd medfört en sådan ökning av företagens latenta löneskulder att företagsinteckningens värde som kreditsäkerhet väsentligen förringats. Utredningens förslag för att komma till rätta härmed innebär, att företagsinteckningen ges företräde framför Jönefordringar vid konkurs. Utredningen menar att detta i realiteten inte innebär någon försämring för löntagarna, eftersom deras fordringar på lön ersätts genom den statliga lönegarantin, om det inte finns tillräckliga tillgångar i konkursboct. Innan jag går närmare in på utredningsförslaget vill jag lämna några upplysningar rörande företagsinteckningen och dess användning i kreditlivet. Företagsinteckning kan meddelas i företagares näringsverksamhet, om företagaren är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogsbruk. Företagsinteckningen gäller i vissa särskilt angivna slag av lös egendom, som hör till den intecknade verksamheten. Den medför att inteckningshavaren får förmånsrätt i den intecknade egendomen. Denna förmånsrätt är alltså en särskild förmånsrätt, dvs. den gäller bara i viss cgendom. Lönefordran däremot är förenad med allmän förmånsrätt, dvs. den gäller i all gäldenärens egendom. Företagsinteckningen är ctt viktigt kreditsäkerhetsmedel framför allt för mindre och medelstora företag. särskilt sådana inom service- och detaljhandelsnäringarna. Sådana företag saknar i regel möjlighet att ställa pantbrev i fastighet som säkerhet och är därför hänvisade till företagsinteckningen som kreditsäkerhet. Det bör i detta sammanhang framhållas att det är en grundläggande princip för all institutionell kreditgivning att lån beviljas under förutsättning att låntagarens betalningsförmåga inger förtroende och att betryggande säkerhet ställs. Sådan säkerhet skall efter objektivt godtagbara grunder täcka hela lånet. Enligt lagen (1955: 183) om bankrörelse skall
säkerheten utgöras av fast eller lös egendom eller borgen. Företagsinteckning är alltså enligt banklagen godtagbar som säkerhet.
Företagsinteckningen har kommit till flitig användning inom kreditlivet. Enligt uppgift som lämnats av bankinspektionen uppgick det totalt intecknade beloppet vid utgången av år 1971 till 18 400 milj. kr.
När det gäller att bedöma om en företagsinteckning uppfyller banklagens krav på att säkerhet för kredit skall vara betryggande måste man göra en ingående analys av det kreditsökande företaget. Sedan erforderliga reduktioner gjorts för osäkra fordringar, inkurant varulager och uttjänta inventarier samt de anställdas lönefordringar har bankerna i stor utsträckning, åtminstone från 1960-talets slut, godtagit företagsinteckning intill 50 Z av den inteckningsbara egendomens värde enligt senaste bokslut. En sådan bedömning har accepterats av bankinspektionen.
Beträffande den reduktion, som sålunda görs för de anställdas lönefordringar, gällde i praxis före ikraftträdandet av lagen om anställningsskydd, att reduktionen borde uppgå till ett belopp motsvarande sex veckors lön åtminstone i personalintensiva företag. Sedan lagen om anställningsskydd trätt i kraft, har bankinspektionen funnit att motsvarande schablonmässiga reduktion bör uppgå till 5—6 månaders lön för de an-
ställda och gälla samtliga företag. |
För att ett företag skall kunna drivas och utvecklas måste det kunna få tillgång till kredit. Detta är av stor betydelse inte bara för företaget självt utan också för de anställda. Om företagen tillförsäkras goda kreditmöjligheter, tryggas deras fortbestånd och utveckling och därmed även sysselsättningen. Det är tydligt att framför allt de mindre och medelstora företagens kreditmöjligheter har försämrats till följd av den ståndpunkt bankinspektionen mot bakgrund av banklagens krav på betryggande säkerhet har intagit i frågan om företagsinteckningens värde som kreditsäkerhet efter införandet av lagen om anställningsskydd. Det är angeläget att man får till stånd en ändring därvidlag så att dessa företags kreditmöjligheter tryggas. Frågan blir då hur detta skall kunna åstadkommas. |
Utredningen har pekat på olika möjligheter att få till stånd en förbättring men har stannat för att det mest effektiva och i själva verket det enda sättet är att förbättra företagsinteckningens kreditsäkerhetsvärde genom att ge den förmånsrätt framför lönefordringar. Denna bedömning har delats av det stora flertalet remissinstanser.
Enligt min mening innebär utredningens förslag en betydande förbättring av företagsinteckningens värde som kreditsäkerhet. I själva verket förstärks företagsinteckningen så att den ger bittre kreditsäkerhet än vad fallet var före ikraftträdandet av lagen om anställningsskydd. Jag vill vidare nämna att en liknande åtgärd företagits tidigare, nämligen då fordringar på grund av fastighetsinteckning flyttades i förmånsrättsordningen så att de fick företräde framför lönefordringar. Detta skedde just
för att stärka fastighetsinteckningens kreditvärde. Det är emellertid uppenbart att utredningens förslag kan genomföras endast om det inte samtidigt innebär en försämring av löntagarnas trygghet i händelse av att arbetsgivaren går i konkurs. Detta föranleder mig-att något gå in på hur den statliga lönegarantin fungerar i det sammanhanget.
Enligt lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs svarar staten för fordran som arbetstagare eller anhörig till sådan har hos arbetsgivare som försatts i konkurs, Betalning enligt garantin utgår för löne- och pensionsfordran som har förmånsrätt enligt 11 och 12 §3 förmånsrättslagen (1970: 979). I fråga om fordran med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen, dvs. lönefordran och viss pensionsfordran, gäller garantin för varje arbetstagare med högst ett belopp, som motsvarar fem gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Staten inträder i fråga om utbetalt garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären och kan alltså göra gällande lönefordringen regressvis i konkursen.
Förmånsrätten för lön, det s. k. löneprivilegiet, fyller en social funktion. Man har velat trygga arbetstagarnas försörjning i händelse av konkurs genom att ge deras krav på lön en framskjuten ställning i förmånsrättsordningen. Den statliga lönegarantin har emellertid i betydande mån minskat behovet av ett löneprivilegium. Det är för det stora flertalet ar-betstagare förhållandevis likgiltigt vilken förmånsrätt deras lönefordran har, eftersom de under alla händelser får betalt för sin fordran genom den statliga lönegarantin. Så är emellertid inte fallet beträffande alla arbetstagare. Som jag nyss nämnde gäller nämligen för den statliga-lönegarantin den begränsningen att betalningen ur garantin kan uppgå till högst fem basbelopp. De högst avlönade arbetstagarnas krav på att få ut lönen kan alltså inte tillgodoses enbart genom den statliga lönegarantin. En sådan löntagare är också beronde av att hans lönefordran har en framskjuten ställning i förmånsrättsordningen.
Utredningen har uppmärksammat detta. Utredningens förslag innebär att den försämring som löneprivilegiet lider genom att företagsinteckningen i förmånsrättshänseende skjuts före -lönefordran kompenseras därigenom att beloppsbegränsningen i det statliga lönegarantisystemet höjs från fem till åtta gånger basbeloppet. :
Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet får jag anföra följande. Enligt min mening har utredningen anvisat den rätta vägen att gå. Genom en förstärkning av lönegarantisystemet undviks att det stora flertalet löntagare drabbas av någon försämring genom att löneprivilegiet sätts efter företagsinteckningen. Jag vill vidare framhålla att kostnaderna för lönegarantisystemet finansieras genom särskilda arbetsgivaravgifter (lönegarantiavgifter) som arbetsgivarna — inklusive staten och kommunerna — erlägger enligt lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift. Dessa avgifter förs till en särskild garantifond från vilken rekvi-
reras medel för täckning av statens kostnader på grund av betalningar enligt lönegaranti. Behållningen i denna fond uppgick den 30 juni detta år till 17 790 000 kr.
Man kan emellertid enligt min mening vara något tveksam om hur stor höjning av begränsningsbeloppet i lönegarantisystemet som bör göras för att socialt icke önskvärda effekter för löntagarna skall kunna undvikas. Denna fråga har väckt betydande uppmärksamhet under remissbehandlingen. Flera remissinstanser anser att all beloppsbegränsning bör slopas under det att andra vill sätta gränsen till femton basbelopp. TCO, som i första hand vill slopa varje beloppsbegränsning, föreslår i andra hand att gränsen sätts till tolv basbelopp. Metallindustriarbetareförbundet har biträtt utredningsförslaget men antyder att det kan bli nödvändigt att i framtiden räkna upp lönegarantibeloppet. LO synes närmast inta den ställningen att någon uppräkning utöver åtta basbelopp inte behövs.
Vid bedömningen av frågan är av intresse en undersökning som utredningen gjort av vissa löntagarorganisationers bevakningar av löneoch pensionsfordringar efter år 1971. Enligt denna undersökning har totalt 128 bevakningar avsett belopp utöver fem basbelopp. Av dessa avsåg 18 bevakningar belopp utöver åtta basbelopp, sju bevakningar belopp utöver tio basbelopp och två bevakningar belopp utöver tolv basbelopp. Denna undersökning visar enligt min mening att lönegarantiavgiftens storlek inte påverkas om gränsen sätts vid åtta, tio, tolv eller femton basbelopp. Att någon form av begränsning bör uppställas synes mig dock klart. Frågan är emellertid var gränsen bör sättas. Mot bakgrund av att det är angeläget att förslaget inte leder till försämring av den tryggade ställning som löneprivilegiet hittills har garanterat lönefordringar föreslår jag att gränsen sätts vid det belopp som TCO i andra hand förordat, nämligen tolv basbelopp.
Med mitt förslag torde så gott som samtliga löntagares krav på löneoch pensionsfordringar undgå reell försämring genom att löneprivilegiet flyttas ned efter företagsinteckning. Det kan dock inte uteslutas att i något enstaka fall en lönefordran kan vara så omfattande att den inte täcks ens av en summa motsvarande tolv basbelopp. Det kan därför enligt min mening inte komma i fråga att, såsom några remissinstanser förordat, helt slopa löneprivilegiet. Å andra sidan har jag gjort den bedömningen att sådana fall som jag nyss nämnde blir så sällsynta att det inte finns någon anledning att, såsom bankföreningen förordat, införa en ordning som innebär att arbetstagarens överskjutande fordran går före statens regresskrav för utbetalningar från lönegarantifonden.
Jag anser således att utredningens förslag bör genomföras men att gränsbeloppet i lönegarantisystemet bör höjas till tolv basbelopp. Innan jag tar upp vissa följdfrågor vill iag dock något beröra en fråga som bl. a. SPP har tagit upp under remissbehandlingen.
Förslaget att låta löneprivilegiet komma efter företagsinteckning får vissa återverkningar i fråga om försäkringsinrättningars krav på pensionspremier. Situationen är i korthet följande. Försäkringsinrättningens krav på pensionspremie omfattas enligt stadig praxis av löneprivilegiet när arbetsgivaren har åtagit sig att betala premien. Löneprivilegiet ligger vid konkurs visserligen efter fastighetsinteckningarna men före företagsinteckningen. Denna förmånrätt har enligt SPP hittills räckt för att täcka SPP:s krav på förfallna pensionspremier enligt den s. k. ITP-planen när arbetsgivare gått i konkurs. Detta läge kommer emellertid enligt SPP att förändras, om företagsinteckningen sätts töre löneprivilegiet. Detta betyder nämligen enligt SPP att löneprivilegiet i praktiken mister större delen av sin betydelse och att SPP därför kommer att få nöja sig med mer eller mindre ringa konkursutdelningar. Liknande situationer kan uppkomma också för andra försäkringsgivare t.ex. för Försäkringsbolaget Pensionsgaranti (FPG), vars uppgift är att meddela kreditförsäkring för arbetsgivares pensionsutfästelser, huvudsakligen utfästelse om ålderspension enligt ITP-planen för tjänstemän.
Under lagstiftningsärendets beredning inom justitiedepartementet har inhämtats vissa uppgifter rörande de berörda försäkringsformerna. Det har därvid visat sig att inga förluster uppstår för arbetstagare anställda hos kollektivavtalsbundna arbetsgivare. De förluster som kan uppkomma för arbetstagare som är anställda hos icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare och försäkrade enligt ITP-planens förmånsschema är förhållandevis begränsade. Enligt uppgift kan man räkna med att den utgående pensionen i de flesta fall kan komma att minskas med 3—5 96. för den händelse förfallna pensionspremier inte kan få utdelning i arbetsgivarens konkurs. Sänkningen har beräknats med utgångspunkt i ett antagande att arbetstagaren får ny anställning inom ett halvår från det s. k. fribrev har utfärdats. Beträffande försäkringar meddelade av Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA) (tjänstegrupplivoch avgångsbidragsförsäkring) gäller i princip att inga förluster uppkommer för enskilda löntagare, om arbetsgivaren i fråga är bunden av kollektivavtal. Om emellertid konkursboet vid fortsatt drift av konkursgäldenärens rörelse inte inträder i försäkringsavtalsförhållandet genom att överta försäkringen eller tecknar ny sådan, upphör försäkringsavtalet genom uppsägning från AFA:s sida med utgången av månaden cfter konkursutbrottet. För försäkring som tecknats av icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare gäller att försäkringen träder ur kraft, om betalning inte fullgörs inom en månad efter premiens förfallodag. Beträffande försäkringar som meddelas av AMF-Arbetsmarknadsförsäkringar (avtalsgruppsjukförsäkring, särskild tilläggspensionsförsäkring samt gruppförsäkring för yrkesskada) gäller försäkringen oavsett premiebetalningen, om försäkringen tecknats enligt kollektivavtal. De frivilligt tecknade försäkringarna kan vid premicförsummelse sägas upp
efter sju dagar. I motsats till vad som gäller beträffande försäkring i AFA brukar emellertid försäkring i AMF inte sägas upp om rörelsen fortsättes efter konkursutbrottet. SN
De förluster som i enstaka fall kan tänkas uppkomma för arbetstagare anslutna till ITP-planen är enligt min mening så pass obetydliga att man kan bortse härifrån i detta sammanhang. Jag vill i anslutning härtill erinra om att FPG inte har motsatt sig utredningens förslag. Vad gäller de arbetstagare som är anslutna till AFA- och AMF-försäkringarna gäller att några förluster inte uppkommer för enskilda löntagare om inbetalning av försäkringspremien försummas av kollektivavtalsbunden arbetsgivare. Mot den bakgrunden finner jag att hänsynen till löntagarnas rätt till försäkringsskydd inte behöver lägga hinder i vägen för ett genomförande av utredningsförslaget. Det är vidare min uppfattning att förslaget kan antas medföra så obetydliga ekonomiska förluster för de berörda försäkringssystemen att man inte har anledning att överväga något slags ekonomisk kompensation för förlusterna. Jag vill erinra om att försäkringarna i fråga finansieras av arbetsgivarna.
Mitt förslag om höjning av minimibeloppet för den statliga lönegarantin innebär att löneprivilegiet enligt förmånsrättslagen kommer att sakna betydelse för nästan alla löntagare. Därmed skapas också utrymme för en angelägen förstärkning inte bara av företagsinteckningens ställning utan också av den allmänna förmånsrätt som f.n. tillkommer skattefordringar. Efter samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag att fordran på skatt och allmän avgift enligt 13 8 förmånsrättslagen ges företräde framför löneprivilegiet. Detta innebär att reglerna om förmånsrätt för skatt och allmän avgift bör flyttas till 11 § förmånsrättslagen. Reglerna om löneprivilegiet i nuvarande 11 och 12 §8 förmånsrättslagen bör tas in i 12 resp. 13 §§.
Löneprivilegiets försvagning skapar vissa följdproblem, Ett av dessa är att konkursförvaltare kan se sig nödsakade att vägra förskottsbetalning till löneborgenärer för att inte äventyra bättre prioriterade borgenärers rätt till utdelning. Det skulle i sin tur gå ut över möjligheterna att fortsätta rörelsen under uppsägningstiden. Utredningen har ansett att denna fråga bör lösas genom vissa jämkningar i lagen om statlig lönegaranti vid konkurs. Ändringen gör det möjligt att för sådana situationer betala ut lön ur lönegarantifonden på ett tidigare stadium än vad som f.n. kan ske. Enligt min mening torde också frågan kunna lösas i huvudsak enligt de av utredningen anvisade riktlinjerna. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet har jag emellertid kommit fram till att frågan inte bör behandlas i detta Jagstiftningsärende utan i stället tas upp i den proposition om ändring i lagen om statlig lönegaranti vid konkurs som chefen för arbetsmarknadsdepartementet senare i dag kommer att föreslå regeringen förelägga riksdagen.
Som utredningen framhållit måste man räkna med att förslaget med-
Prop. 1975/76: 12 - 31
för ökad risk för att Jönegarantifonden inte skall få utdelning i konkurs för statliga regressanspråk. Det är möjligt att det på sikt kan bli nödvändigt att justera lönegarantiavgiften för att motverka den ekonomiska försvagning lönegarantifonden kan komma att drabbas av. F.n. synes emellertid inte några särskilda åtgärder behöva vidtas i det hänseendet. Lönegarantifonden har hittills varje år utvisat överskott och behållningen i fonden, som ökat för varje år, uppgick den 30 juni 1975 till nära 18 milj. kr. I samband härmed kan nämnas, att riksförsäkringsverket har beräknat att slopandet i samband med skatteomläggningen för år 1976 av ”taket” för vissa arbetsgivaravgifter (7,5 X basbeloppet) kommer att medföra en förstärkning av lönegarantifonden på ungefär 1 milj. kr.
Förslaget att stärka företagsinteckningens ställning i förmånsrättshänseende påverkar företagsinteckningens förhållande till löne- och pensionsfordringar som har karaktären av konkursfordringar. En lönefordran kan emellertid under vissa förhållanden vara att anse som s.k. massafordran och har därmed bästa rätt. Man skiljer nämligen i konkursrätten mellan konkursfordringar, dvs. fordringar som uppkommit före konkursbeslutet, och massafordringar, dvs. fordringar som uppkommit efter konkursbeslutet och som riktar sig mot konkursboet som sådant. I den mån lönefordringar räknas som massafordran försvagas givetvis den åsyftade effekten av det förslag som nu läggs fram, cftersom sådan fordran alltid måste komma före företagsinteckning. Frågan blir då i vilken utsträckning lönefordran kan räknas som massafordran.
Det är helt klart att lönefordran, som hänförs till arbete som utförs före konkursutbrottet, är att anse som konkursfordran. Det är lika klart att fordran för arbete som utförs efter konkursutbrottet på grundval av ett anställningsavtal, som träffas mellan konkursförvaltaren och löntagaren, är att anse som massafordran. Tveksamhet kan emellertid råda om vilken karaktär sådan lönefordran har som hänför sig till tiden efter konkursutbrottet men som grundas på ett anställningsavtal som slutits med konkursgäldenären före konkursutbrottet. Jag vill nu något när- . mare behandla denna fråga.
När konkurs inträffar torde normalt en av konkursförvaltarens första åtgärder vara att säga upp konkursgäldenärens arbetstagare, Konkursbeslutet medför nämligen inte automatiskt att dessa skall anses uppsagda. Konkursförvaltaren är vid sin uppsägning bunden av de uppsägningstider som föreskrivs i lagen om anställningsskydd. Det förekommer att konkursförvaltaren omedelbart inställer all verksamhet och att löntagarna alltså får uppsägningslön utan att behöva utföra någon motsvarande arbetsprestation. Den fordran som på det sättet kan uppkomma för löntagarna är utan tvekan att hänföra till konkursfordran. Saken blir emellertid svårbedömd, om arbetstagarna utför arbete för konkursboets räkning under uppsägningstiden. Utredningen har med stöd av vissa ut-
talanden i förarbetena till lönegarantilagen (prop. 1970: 201 s. 67 och 85—88) utgått från att arbetstagarens fordran på lön även i denna situation är att anse som konkursfordran. I den rättsvetenskapliga litteraturen har emellertid ifrågasatts, om inte lönefordringen bör anses övergå till att bli massafordran, om konkursboet faktiskt tar arbetstagarens tjänster i anspråk (Welamson, Konkurs, 4 uppl. 1974 s. 117 not 2).
Det kan enligt min mening inte råda någon tvekan om att det i sak bästa resultatet åstadkommes, om lönefordringen i den scnast beskrivna situationen anses utgöra konkursfordran. En sådan ordning är nämligen enklare att hantera för konkursförvaltarna i praktiken. F.ö. torde konkursförvaltarna i dag i allmänhet behandla lönefordringar av detta slag” som konkursfordringar. Härtill kommer att syftet med den nu föreslagna reformen, nämligen att stärka företagsinteckningens kreditvärdighet, skulle åtminstone i viss mån förfelas, om dessa lönefordringar skulle anses utgöra massafordringar. Eftersom rättsläget inte kan anscs fullt klart på denna punkt föreslår jag, att i förmånsrättslagen intas en bestämmelse som klart anger att lönefordringar av det nu behandlade slaget skall anses utgöra konkursfordran.
Utredningen har funnit att vissa förmånsrättsliga följdproblem uppkommer genom dess förslag att löneprivilegiet skall skjutas tillbaka i förmånsrättsordningen. Enligt 5 § förmånsrättslagen skall förmånsrätt i lös cgendom, som hör till näringsverksamhet vari företagsinteckning kan meddelas, följa med fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal i viss i lagrummet närmare angiven omfattning. De s. k. hyres- och arrendeprivilegierna gäller alltså i samma slags lösa egendom som förmånsrätt på grund av företagsinteckning och har vidare företräde framför företagsinteckning. Utredningen har ansett att det av rättstekniska skäl är nödvändigt att låta också hyres- och arrendeprivilegierna få företräde framför löneprivilegict. Jag ansluter mig till denna bedömning som har godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
En liknande situation föreligger beträffande utmätt egendom. Enligt 8 § förmånsrättslagen ger utmätning förmånsrätt i den utmätta egendomen. Den med utmätning förenade förmånsrätten kommer sist bland de särskilda förmånsrätterna. Men den står inte i alla situationer tillbaka för övriga särskilda förmånsrätter. Som ett undantag från huvudregeln har utmätning nämligen företräde framför förmånsrätt på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes eller scnare.
Utredningen har ansett att löneprivilegiet måste ställas tillbaka också för fordran som har förmånsrätt på grund av utmätning. Härom får jag framhålla följande. Om inte förmånsrätten för utmätning skall återvinnas enligt 38 83 konkurslagen, torde i fråga om egendom i allmänhet
utmätningsförfarandet skola fortgå utan att fordran med allmän förmånsrätt kan göras gällande i ärendet. Vid exekution i fartyg och fartygsbyggen, luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg samt gods i fartyg eller i luftfartyg får däremot fordran med allmän förmånsrätt enligt 10—12 §§ förmånsrättslagen göras gällande i utmätningsärendet och har därvid företräde framför utmätningsfordringen.
Om man vill inskränka en ändring beträffande företrädesordningen mellan löneprivilegiet och utmätning till vad som direkt föranleds av att företrädesordningen mellan företagsinteckning och löneprivilegiet kastas om, är det i och för sig möjligt att begränsa ändringen till att gälla egendom som utgörs av andra fartyg och fartygsbyggen än skepp och skeppsbyggen, dvs. båt och båtbyggen, samt av gods i fartyg celler i luftfartyg. Företagsinteckning kan nämligen inte gälla i annan egendom, i vilken samtidigt löneprivilegiet och utmätning kan konkurrera, än som nu har nämnts. En sådan reglering måste emellertid bli relativt komplicerad och svårförståelig. Beaktas bör också att möjligheten att vid konkurs bringa utmätning att gå åter har vidgats genom att återvinningsfristen har utsträckts genom lagändring tidigare under år 1975 (prop. 1975: 6, LU 12, rskr 91, SFS 1975: 244). Vidare förbättras löneborgenärernas möjlighet att få ersättning genom den statliga lönegarantin, om det förslag som samtidigt läggs fram genomförs. Med hänsyn härtill kan enligt min mening godtas att löneprivilegiet generellt sätts ned efter förmånsrätt på grund av utmätning.
Om de förslag jag nu har redogjort för genomförs, kommer allmän förmånsrätt att ha företräde framför särskild förmånsrätt endast i ett fall. Det gäller fordringar som har förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen. Dessa fordringar avser borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet. Vidare avses arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen (1970: 847), tillsynsman enligt samma lag eller konkurslagen eller förordnad boutredningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan konkursansökning gjordes celler därefter. Slutligen avses kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid har vidtagits med gode mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och som uppenbart varit till borgenärernas bästa. Som villkor för att dessa fordringar skall vara förenade med förmånsrätt gäller att be- Joppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.
Utredningen har övervägt om även fordringar med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen bör stå tillbaka i likhet med löneprivilegiet. Utredningen har dock funnit att det rör sig om fordringar som står de egentliga konkurskostnaderna nära och som därför förtjänar att tillgodo-
3 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 12
förmånsrättsordningen såvitt avser fordringar med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen. Detta har lämnats utan erinran under remissbehandlingen och jag ansluter mig för min del till utredningens bedömning 1 detta hänseende. |
Riksskatteverket har i sitt remissyttrande föreslagit, att man skall införa möjlighet att utmäta företagsinteckning. Som riksskatteverket framhållit förutsätter en sådan ordning att ägarhypotek till företagsinteckning införs. Jag är inte beredd att ta upp den frågan i detta sammanhang innan den allmänna översynen av företagsinteckningsinstitutet har slutförts. Jag anser det inte heller lämpligt att i detta lagstiftningsärende ta upp vissa av riksskatteverket väckta frågor rörande A-skatters behandling i konkurs.
Fordran på mätningsarvode, som förekommer inom vissa branscher och som enligt kollektivavtal skall av arbetsgivaren betalas direkt till fackförening, omfattas av löneprivilegiet men inte av lönegarantisystemet. Några remissinstanser har tagit upp frågan om att utvidga lönegarantin till att avse även fordran på mätningsarvode. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet har jag funnit att denna fråga lämpligen bör behandlas i den förut nämnda propositionen om ändringar i lönegarantisystemet som chefen för arbetsmarknadsdepartementet senare i dag kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen. I det förslaget behandlas även frågan om i vilken utsträckning förmånsrätten för lönefordringar — och därmed även rätten till betalning ur lönegarantin — skall följa med fordran på skadestånd som har ålagts arbetsgivare med stöd av lagen om anställningsskydd. Jag tar därför inte i detta sammanhang upp den av en remissinstans framställda begäran att lönegarantin helt skall omfatta fordran på sådant skadestånd.
Förutom de ändringar i förmånsrättslagen och lönegarantilagen som jag nu berört bör vissa följdändringar ske i annan lagstiftning.
4.2 Rätt på grumd av företagsinteckning vid avveckling av små aktiebolag
Genom lagstiftning år 1973 gjordes ändringar i lagen (1944: 705) om aktiebolag, som innebar bl. a. att gränsen för aktiekapitalets lägsta belopp böjdes från 5 000 till 50 000 kr. För aktiebolag bildade före den 6 juni 1973, då lagändringen trädde i kraft, gäller fortfarande den lägre aktiekapitalsgränsen. Genom ytterligare lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari 1974, infördes emellertid regler som ställer krav på att alla aktiebolag efter utgången av år 1978 skall ha minst 50 000 kr. i aktickapital. För de aktiebolag som vid sistnämnda tidpunkt inte har tillräckligt aktiekapital föreskrivs ett förenklat likvidationsförfarande. Sådana bolag
skall vid 1978 års utgång avföras ur aktiebolagsregistret och blir därmed upplösta.
En väsentlig utgångspunkt för lagstiftningen har varit att göra det möjligt för rörelsedrivande aktiebolag, som inte höjer aktiekapitalet till 50 000 kr., att fortsätta rörelsen i annan företagsform. Finns det flera aktieägare i bolaget skall rörelsen kunna fortsättas i handelsbolagsform. Och finns det bara en aktieägare skall denne kunna fortsätta rörelsen som enskild näringsidkare. För att göra detta möjligt finns bestämmelser om att aktieägare, styrelseledamöter och verkställande direktör efter upplösningen av aktiebolaget skall svara solidariskt för bolagets förpliktelser. Akticägarna skall inträda i bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man.
I prop. 1973: 168, som låg till grund för lagstiftningen om den obligatoriska avregistreringen, berörde jag något frågan om vilken inverkan en upplösning av aktiebolag får på företagsinteckning, som meddelats i det upplösta bolagets näringsverksamhet. Jag uttalade där att sådan säkerhet inte rubbas av att bolaget har avregistrerats. Jag ansåg att ändring av företagsform i detta fall inte var att anse som överlåtelse av verksamhet. Den föreskrivna regleringen innebär nämligen att det blir fråga om ett slags universalsuccession närmast jämförlig med det fall att näringsidkaren avlider och dödsboet träder in i hans ställe som näringsidkare, jfr 3 § andra stycket lagen (1966: 454) om företagsinteckning (FL). Med hänsyn till lagstiftningens karaktär av övergångsreglering fann jag inte nödvändigt att i FL ta in en regel om att rörelsen efter avregistreringen skall anses vara samma verksamhet som bolagets rörelse.
En grundtanke bakom den gällande regleringen för avregistrering av aktiebolag har varit att få till stånd en ordning som innebär att företagare, kreditgivare och andra som kan tänkas komma att beröras av avregistreringen föranleds att frivilligt ordna upp sina mellanhavanden innan avregistreringen sker. För att underlätta detta har lagstiftningen lagts upp så att det avregistrerade bolagets tillgångar och skulder överförs i sin helhet på aktieägarkollektivet. Detta inträder också som part i de avtal bolaget hade med tredje man. För att berörda parter skall uppmärksammas på lagstiftningen har också särskilda informationsåtgärder vidtagits. Patentverket har distribuerat en broschyr med upplysningar om lagstiftningens innehåll till samtliga aktiebolag med ett aktiekapital understigande 50 000 kr. Ytterligare sådana särskilda informationsåtgärder planeras. Jag är övertygad om att detta kommer att leda till att eventuella praktiska problem med anledning av avregistreringen ordnas upp genom frivilliga uppgörelser i mycket stor utsträckning. Jag vill emellertid inte bestrida att man måste räkna med att det kommer att inträffa ett antal fall då sådana uppgörelser inte kommer till stånd. I sådana situationer måste alltså lagstiftningen tillhandahålla en lösning som är ägnad bl. a. att tillvarata kreditgivares intressen i sammanhanget.
Den förut beskrivna lösningen med att avregistreringen innefattar ett slags universalsuccession innebär i själva verket att kreditgivarnas intresse i sammanhanget tillvaratas på ett förhållandevis effektivt sätt. Jag kan i detta sammanhang också nämna att lagstiftningen innehåller särskilda regler om tvångslikvidation som i och för sig också är avsedda att trygga kreditgivares intressen.
Som utredningen framhållit har emellertid lösningen med universalsuccession en svaghet, nämligen i det fallet att det avregistrerade akticbolaget hade två eller flera aktieägare och bolagets rörelse efter avregistreringen fortsätts som handelsbolag. Övergången från aktiebolagsformen till handelsbolag sker nämligen i så att säga två Jed. I och med avregistreringen upphör aktiebolaget och bolagets egendom överförs på aktieägarkollektivet. Därefter sker ytterligare en äganderättsövergång, nämligen från aktieägarkollektivet till ett handelsbolag. Denna senare äganderättsövergång är otvivelaktigt inte en universalsuccession utan utgör i stället närmast tillskott till bolag. Även om man intar den ståndpunkten att universalsuccessionen som sådan inte rubbar företagsinteckningens giltighet — och enligt min mening finns goda skäl för en sådan ståndpunkt — kan man inte bestrida att företagsinteckningen inte kan gälla i handelsbolagets verksamhet. Som utredningen påpekat inträder i stället den effekten att företagsinteckningen upphör att gälla i verksamheten men i stället omfattar den konkreta egendom som förs över från aktieägarkollektivet till handelsbolaget, s. k. förföljelserätt.
Det är enligt min mening i och för sig en godtagbar ordning att företagsinteckningen i den nu angivna situationen upphör att besvära verksamheten och i stället ger inteckningshavarna förföljelserätt i den egendom som överförs till handelsbolaget. Om kreditgivarna får förföljelserätt — samt rätt att kräva betalning för intecknad fordran i förtid, s. k. acceleration av förfallotid — skapas nämligen mycket goda möjligheter för att kreditgivaren och handelsbolaget skall träffa överenskommelse om att den gamla företagsinteckningen skall ersättas med en ny företagsinteckning som tas ut i handelsbolagets verksamhet. Den nu berörda omständigheten kan därför enligt min mening inte i och för sig anses utgöra ett avgörande skäl för att man bör överväga ändring i de år 1973 beslutade övergångsbestämmelserna till aktiebolagslagstiftningen.
Utredningen har emellertid pekat på vissa inskrivningsrättsliga komplikationer som följer med den ståndpunkt som intagits i dessa övergångsbestämmelser. De företagsinteckningar, som meddelats i det avregistrerade aktiebolagets verksamhet, skall enligt förarbetena till övergångsbestämmelserna gälla i enskilda näringsidkares rörelse. I inskrivningsböckerna redovisas emellertid sådana företagsinteckningar under det avregistrerade aktiebolagets firma. För den enskilde näringsidkarens del finns inte i inskrivningsböckerna någon uppgift om att den för det avregistrerade aktiebolaget meddelade företagsinteckningen nu besvärar
den verksamhet som den enskilde näringsidkaren i fråga driver. Ett gravationsbevis, som utfärdas för den enskilde näringsidkaren, kommer alltså att sakna uppgifter om företagsinteckningar som meddelats i det avregistrerade bolagets verksamhet. Detta kan, som utredningen påpekar, medföra rättsförluster vid exckution i företagsintecknad egendom. Enligt min bedömning är visserligen risken för rättsförlust liten. Jag tror nämligen att lagstiftningens allmänna uppläggning kombinerad med de särskilda informationsåtgärder som har företagits och som planeras kommer att medföra att det blir mycket sällsynt att rättsförluster verkligen uppkommer. Jag vågar emellertid inte utesluta att rättsförlust någon sång kan inträffa. Detta är enligt min mening skäl nog att överväga om problemet kan lösas på något annat sätt än som förutsattes när övergångsbestämmelserna till akticbolagslagstiftningen antogs.
Utredningen har kommit till den slutsatsen att man bör överge uppfattningen att inteckningssäkerheten inte rubbas genom avregistreringen. Utredningen vill i stället tillgodose borgenärernas intresse i sammanhanget genom regler om förföljelserätt, dvs. företagsinteckningen skall efter avregistreringen endast besvära den konkreta egendom som tidigare tillhörde det avregistrerade aktiebolaget. Samtidigt ges borgenärerna rätt att begära förtida uppsägning av inteckningslån, s. k. acceleration av förfallotid.
Enligt min mening innebär detta förslag att kreditgivarnas intresse i sammanhanget tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Säkerheten som sådan består trots avregistreringen, låt vara att den därefter endast gäller i den konkreta egendom som tillhörde aktiebolaget. Genom accelerationen av förfallotiden skapas goda möjligheter för kreditgivarna att träffa överenskommelse med delägarna i det berörda företaget om att ta ut ny företagsinteckning i det nyskapade företaget. Skulle någon sådan uppgörelse inte kunna träffas, kan förföljelserätten utnyttjas av borgenären så att denne kan skaffa sig betalt. De inskrivningsrättsliga komplikationer som följer av den förut tilltänkta ordningen undviks. Jag vill därför på denna punkt ansluta mig till utredningens förslag.
Utredningen har särskilt berört det fallet att det upplösta aktiebolaget hade flera aktieägare. Om rörelsen i sådant fall skall fortsättas, får man räkna med att aktieägarna kommer att sluta ett handelsbolag. För sådana situationer måste, som utredningen framhållit, förföljelserätten kunna utnyttjas så att den gäller även när egendomen förts över till handelsbolaget. Det blir med andra ord frågan om en s. a. s. förlängd förföljelserätt så att företagsinteckningen inte bara följer egendomen när den förs över till aktieägarkollektivet i samband med avregistreringen utan också när egendomen förs vidare från aktieägarkollektivet till handelsbolaget. En särskild bestämmelse om denna förlängda förföljelserätt bör införas.
Utredningen har uppmärksammat det fallet att tillgångar i vilka för-
Prop. 1975/76:12 =" 38
följelserätt gäller på grund av inteckning kan komma att säljas tämligen snart efter det bolaget har avregistrerats. Om försäljning sker, får förföljelserätten ett begränsat värde, eftersom inteckningen efter försäljningen bara kan gälla i säljarens eventuella vederlagsfordran. Enligt min mening uppstår inga större problem i detta sammanhang då det är fråga : om den obligatoriska avregistrering som skall ske vid 1978 års utgång. Denna skall ske vid en på förhand bestämd tidpunkt och borgenärerna har därför möjlighet att bevaka sina intressen i tid. Läget är emellertid något annorlunda, om aktiebolag avregistreras under tiden 1976—1978 enligt de regler om frivillig avregistrering som föreslås i prop. 1975: 103. Sådan avregistrering kan ske när som helst under den angivna treårsperioden utan att borgenärerna informerats. Det kan sedan dröja ganska lång tid innan de genom kungörelse får kännedom om avregistreringen. Avregistreringen skall nämligen kungöras vid närmast följande kvartalsskifte. Förföljelserätten kan då ha förlorat mycket av sitt värde. Jag delar utredningens uppfattning att man på något sätt bör tillförsäkra inteckningsborgenärerna information om att cen frivillig avregistrering är förestående. Dessutom bör borgenärerna ges en skälig tid för att bevaka sin rätt. Jag har funnit det bästa sättet att tillförsäkra borgenärerna sådan information och bevakningsfrist vara, att ansökningen -:kungörs en månad innan bolaget avförs ur akticbolagsregistret. Den förordade lösningen medför att de i prop. 1975: 103 föreslagna bestämmelserna om frivillig avregistrering bör jämkas.
Utredningen har uppehållit sig vid frågan i vad mån -stämpelskatt skall behöva erläggas enligt 11 8 stämpelskattelagen då inteckning skall tas ut i verksamhet som fortsätts efter avregistrering av aktiebolag. Jag delar utredningens uppfattning att befrielse från stämpelskatt kan medges med stöd av 12 § första stycket stämpelskattelagen.
De i prop. 1975: 103 förslagna reglerna om frivillig avregistrering är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1976. De nu förordade ändringarna bör träda i kraft samtidigt.
5 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet ' upprättats förslag till
1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),
2. lag om ändring i'lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m.,
3. lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs,
4. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),
5. lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m., |
=: 39
6. Jag om ändring i lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m., : :
7. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. D,
8. lag om ändring i lagen (1973: 1068) om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),
9. Jag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning, |
10. lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705)
om aktiebolag.
I fråga om förslagen har samråd ägt rum under 2 med chefen för finansdepartementet och under 3 med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.
6¶Specialmotiveriag
6.1 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979) -
Lagförslaget berör ett par paragrafer i lagen (15 och 16 §§) som fått ändrad lydelse genom den nya sjösakrättsliga "lagstiftningen (SFS 1973: 1068). Denna lagstiftning träder i kraft först efter förordnande av regeringen, Jag kommer denna dag att föreslå regeringen att förordna att den sjösakrättsliga lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1976. Förevarande lagförslag utgår därför från 'att gällande lydelse av 15 och 16 38 är den som framgår av SFS 1973: 1068. |
I enlighet med mina överväganden i avsnitt 4.1 har bl. a. skatter enligt förutvarande 13 § getts förmånsrätt framför löne- och pensionsfordringar. Omflyttningen har föranlett ändrad paragrafnumrering.
12 §
Paragrafen, som motsvarar förutvarande 11 §, innehåller bestämmelser om förmånsrätt för lönefordringar och förfallna pensionsfordringar.
Såsom jag anfört förut (avsnittet 4.1) bör av lagtexten framgå, att lön eller ersättning under uppsägningstid är att anse som konkursfordran och därmed förmånsberättigad enligt denna paragraf även i det fallet att arbetstagaren under nämnda tid utfört arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären. I första stycket har i detta syfte angetts att förmånsrätten gäller all lön och ersättning för arbete som arbetstagaren utfört under uppsägningstiden enligt anställningsavtal med gäldenären. I den mån arbete inte utförts, skall enligt stycket vid beräkning av förmånsberättigad lön eller ersättning under uppsägningstiden reducering ske med hänsyn till annan inkomst som arbetstagaren hatt eller bort ha kunnat förvärva. Bestämmelserna gäller alltså inte om konkursboet sluter anställningsavtal eller om konkursboet inträder som arbetsgivare i anställningsavtalet genom att underlåta att säga upp arbetstagaren. Fordran på grund av" arbete som utförs i sådana fall utgör nämligen massafordran.
Som chefen för arbetsmarknadsdepartementet anfört i förslaget till ändringar i lönegarantisystemet avser förmånsrätten enligt 12 3 också skadestånd för mistad lön cetc., däremot inte s.k. ideellt skadestånd.
13 §
Paragrafen, som motsvarar förutvarande 12 §, har jämkats med hänsyn till den nya paragrafindelningen.
15 §
I 15 § i dess lydelse enligt SFS 1973: 1068 föreskrivs att fordran med allmän förmånsrätt i första band skall tas ut ur egendom som inte är föremål för särskild förmånsrätt. Vidare föreskrivs att om sådan egendom inte förslår, fordringen skall tas ut ur egendom i vilken särskild förmånsrätt gäller. Därvid skall fordringen tas ut före fordringar med särskild förmånsrätt i den mån det är medgivet enligt 16 § medan den i övrigt skall tas ut efter fordringar med sådan förmånsrätt.
Enligt 16 § första meningen får fordran med allmän förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 § i paragrafernas äldre lydelse vid behov tas ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 8 i annan lös egendom än tomträtt. Paragrafens andra mening innehåller en fördelningsregel för det fall att det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper. .
I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnittet 4.1) skall löneprivilegiet aldrig ha företräde framför fordringar med särskild förmånsrätt. Hänvisningen i 16 § till reglerna om löneprivilegiet (förutvarande 1i och 12 §§) skall därför utgå. Framdeles kommer endast fordringar med allmän förmånsrätt enligt 10 § att i vissa fall ha företräde framför särskild förmånsrätt. De allmänna förmånsrätterna i 10 8 har nämligen företräde framför förmånsrätterna enligt 5 och 8 §§ i annan lös egendom än tomträtt. För att detta förhållande klarare skall framgå har bestämmelserna i 15 och 16 §§ omarbetats redaktionellt och sammanförts i en paragraf, 15 §. Såsom huvudregel har därvid angetts att särskild förmånsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. Undantaget från huvudregeln har uttryckts så att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 § dock, om det behövs, skall tas ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 § i annan lös cgendom än tomträtt.
Fördelningsregeln i 16 § andra meningen har oförändrad intagits i 15 8 sista meningen.
Övergångsbestämmelserna, punkten 6.
I punkten 6 har gjorts en redaktionell jämkning med hänsyn till den nya paragrafindelningen.
Ikraftträdande
Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1976.
Äldre bestämmelser bör gälla i konkurs där konkursansökan gjorts före ikraftträdandet. Motsvarande övergångsregler bör tas in i lagförslagen vid 3—5 och 7.
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. |
18 I första stycket har hänvisningen till förmånsrättslagen jämkats.
6.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig Jlönegaranti vid konkurs
28 I denna paragraf föreslås, förutom jämkning i första stycket med hänsyn till ändrad paragrafindelning i förmånsrättslagen, ändringar dels i andra stycket, dels i både första och andra meningen av tredje stycket.
Ändringen i tredje stycket första meningen innebär i enlighet med vad jag föreslagit förut (avsnittet 4.1) att lönegarantins beloppsbegränsning höjs till tolv gånger basbeloppet.
Övriga ändringar i paragrafen sammanhänger med det förslag till ändringar i bl. a. förevarande lag som chefen för arbetsmarknadsdepartementet senare i dag avser att lägga fram.
Enligt 11 8 i det nämnda förslaget skall i vissa fall fordran på mätningsarvode och facklig medlemsavgift samt underhållsberättigads fordran omfattas av den statliga lönegarantin utan hinder av att fordringarna vid tiden för konkursbeslutet innehas av facklig organisation respektive underhållsberättigad. Det kan på grund härav bli nödvändigt för annan än arbetstagare att begära arbetsgivaren i konkurs för att få utbetalning enligt garantin. Har konkursansökan gjorts och leder den till konkurs kan sökanden drabbas av konkursansökningskostnader och i visst fall konkurskostnader. På samma sätt som när en arbetstagare begärt arbetsgivaren i konkurs bör dessa kostnader omfattas av garantin. Andra stycket har utformats i enlighet härmed.
Det bör påpekas att maximibeloppet i tredje stycket avser en arbetstagares samtliga fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen, oavsett om han själv eller någon annan är innehavare av dem.
F.n. saknas i lönegarantilagen bestämmelse om i vilken ordning en arbetstagares olika fordringar skall betalas med garantin. Frågan om ordningsföljden har betydelse för beräkning av skatteavdrag, bl. a. om fordringarna överstiger maximibeloppet enligt garantin. Skatteavdrag skall nämligen inte göras från belopp som avser ersättning för arbets-
tagares kostnader för intäktens förvärvande, t.ex. resekostnadsersättning och traktamente. Avsaknaden av en uttrycklig lagregel om ordningsföljden kan vålla onödiga besvärsprocesser och därmed fördröja utbetalningar enligt garantin. Jag föreslår därför efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet en bestämmelse om att betalning enligt garantin för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader skall utgå framför annan fordran. Tredje stycket andra meningen har utformats i enlighet härmed. Bestämmelsen kan sägas ha viss motsvarighet i den reglering som finns i 3 § lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt.
6.4 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225) 71 §
Paragrafens sjunde stycke innehåller regler om konkursförvaltarens skyldighet vid försäljning under konkursen av gäldenären tillhörig lös egendom i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Konkurs- . förvaltaren skall därvid i den mån det är påkallat föra talan för borgenärer som har förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 § förmånsrättslagen i paragrafernas äldre lydelse samt genom brev underrätta borgenären om' yrkande som han framställer på dennes vägnar. |
Den föreslagna ändringen i förmånsrättsordningen innebär att löneborgenärer inte längre: skall ha rätt att få betalt före utmätningssökande. Föreskriften i 71 3 sjunde stycket konkurslagen om skyldighet för konkursförvaltaren att föra löneborgenärernas talan blir därför överflödig. Hänvisningen i nämnda lagrum till 11 och 12 §§ förmånsrättslagen har sålunda fått utgå.
Paragrafen ändrades genom den nya sjösakrättsliga lagstiftningen (SFS 1973: 1132). På motsvarande sätt som anförts i fråga om förmånsrättslagen utgår förevarande lagförslag från att gällande lydelse av paragrafen är den som framgår av SFS 1973: 1132.
143 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om förmånsberättigad borgenärs rätt att innan utdelning i konkurs äger rum lyfta betalning för sin fordran. I paragrafens första stycke regleras: löneborgenärs rätt att lyfta betalning för fordran med förmånsrätt enligt 1 5 förmånsrättslagen i dess tidigare lydelse.
Såsom jag anfört förut (avsnittet 4.1) medför den föreslagna försvagningen av lönceprivilegiet att löneborgenärs möjligheter till förskottsbetalning minskar. Hänvisningen i 143 § första stycket konkurslagen till 11 3 förmånsrättslagen har därför fått utgå. Ändringen innebär att löne- borgenärs rätt till förskottsbetalning därefter regleras av -paragrafens
Prop. 1975/76:12 = - 43
tredje stycke, dvs. han kan få förskott i den mån sådana medel finns tillgängliga som inte behövs för förskott åt borgenärer med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen eller med särskild förmånsrätt.
6.5 Förslaget till ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.
5§ .
Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om borgenärs s. k. anslutningsrätt vid försäljning av luftfartyg m. m. under konkurs. Anslutningsrätten innebär att borgenär som i konkursen bevakat fordran, som är förenad med viss förmånsrätt, kan begära att egendomen skall säljas för hans fordran. Anslutningsrätt är medgiven bl. a. borgenär vars fordran har förmånsrätt enligt 11 eller 12 § förmånsrättslagen i deras äldre lydelse.
Borgenär vars fordran har bättre förmånsrätt än den fordran på grund varav försäljningen sker kan genom att utöva sin anslutningsrätt sänka det skyddsbelopp som skall täckas av köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen. När det gäller löneprivilegierad borgenär kan anslutningsrätt enligt paragrafen få praktisk betydelse endast när egendomen före konkursen utmäts för oprioriterad fordran eller fordran med sämre förmånsrätt. Löneprivilegiet har nämligen företräde framför utmätning men i övrigt har fordringar med särskild förmånsrätt i egendomen företräde framför löneprivilegiet.
Den föreslagna försvagningen av löneprivilegict innebär att löneprivilegiet aldrig får företräde framför utmätningsfordran. Med hänsyn härtill är bestämmelsen om anslutningsrätt för löneborgenärer i 5 § första stycket onödig. Hänvisningen till 11 och 12 §§ förmånsrättslagen har därför fått utgå.
10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som skall tas upp i sakägarförteckning. Med hänsyn till vad jag anfört under 5 § finns det inte längre anledning att i förteckningen redovisa fordringar med förmånsrätt enligt 11 eller 12 § förmånsrättslagen i deras tidigare lydelse. Hänvisningen till dessa paragrafer i 10 § andra stycket har därför fått utgå.
6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.
De skäl som jag anfört för ändringarna i 5 § första stycket och 10 § andra stycket lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. gäller på motsvarande sätt i fråga om ändringarna i 5 § andra stycket och 10 § andra stycket denna lag. |
6.7 Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. D) 139 §
Paragrafens tredje moment innehåller bestämmelser om rätt för borgenär vars fordran har förmånsrätt enligt bl.a. 11 eller 128 förmånsrättslagen i paragrafernas äldre lydelse till betalning ur köpeskillingen för fartyg, som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, när fartyget säljs utmätningsvis under konkurs.
Denna bestämmelse har sin grund i det förhållandet att löneprivilegiet enligt nuvarande regler har företräde framför utmätning. Eftersom detta företräde upphör vid genomförande av den föreslagna försvagningen av löneprivilegiet, bör löneborgenär framdeles inte kunna få betalt ur sådan köpeskilling som avses i 139 § 3 mom. utsökningslagen. Hänvisningen till 11 och 12 §§ förmånsrättslagen har därför fått utgå.
Paragrafen ändrades genom den nya sjösakrättsliga lagstiftningen (SES 1973: 1131). Jfr härtill vad jag anförde i motsvarande fråga vid lagförslaget om ändring i konkurslagen.
6.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 1068) om ändring i förmänsrättslagen (1970: 979)
Enligt övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 1068) om ändring i förmånsrättslagen skall 4 § andra och tredje styckena samt 16 och 17 88 förmånsrättslagen i dess äldre lydelse fortsätta att gälla i fråga om förskott som avses i punkt 6 sista stycket i övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 1064) om ändring i sjölagen samt i fråga om medreda- : res bidrag till rederirörelsen enligt 17 3 sjölagen i dess äldre lydelse, om förskottet lämnats före ikraftträdandet. Det innebär att löneprivilegiet, om det behövs, skall gå ut före dessa fordringar. De ändringar som nu föreslås i förmånsrättslagen medför att denna regel bör justeras. Punkterna 3 och 4 i övergångsbestämmelserna föreslås därför ändrade så att endast fordringar med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen går före ifrågavarande fordringar. Hänvisningen till äldre bestämmelser i den föreslagna punkten 3 innebär bl. a. att förmånsrätterna skall placeras in i förmånsrättsordningen med den förmånsrätt som följer av 9 8 första stycket förmånsrättslagen i dess äldre lydelse.
6.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning Ita $
I paragrafen upptas en bestämmelse som ger en ettårig förföljelserätt för de fall företagsintecknade aktiebolag avregistreras. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 11 § FL och hänvisar liksom denna pa-
ragraf till 10 8 samma lag, där reglerna om nuvarande förföljelserätt återfinns. Bestämmelserna i 108 ges här motsvarande tillämpning på dels övergången av avregistrerat bolags verksamhet till aktieägarna dels övergången av samma verksamhet till ett av akticägarna bildat handelsbolag. Hänvisningen till 10 § medför att allt vad som där sägs om förvärvare i tillämpliga delar kommer att gälla såväl för aktieägare som för ctt av dessa bildat handesbolag, till vilket det upplösta aktiebolagets egendom förts över.
Den i 103 andra stycket föreskrivna ettåriga preskriptionstiden räknas från det verksamheten frånträddes. Eftersom den nu föreslagna förföljelserätten avses bli gällande också efter det att verksamheten förts över från aktieägare till handelsbolag, kan den nämnda regeln i 10 §
leda till att preskriptionstiden i sådana fall räknas från det att aktie-
ägarna frånträtt verksamheten. Men också i detta fall bör preskriptionstiden utgå ett år efter aktiebolagets avregistrering. Paragrafen upptar en uttrycklig bestämmelse härom.
Den nu föreslagna förföljelserätten innebär bl. a. följande.
I och med att ett akticbolag avregistreras enligt övergångsbestämmelserna övergår dess verksamhet och egendom till bolagets akticägare. Den i 11 a 8 föreslagna regleringen innebär då, om bolagets verksamhet varit intecknad, att sådan bolagets egendom i vilken inteckningen gällt kommer att svara för inteckningen också i aktieägares hand. Och detta blir fallet vare sig det avregistrerade bolaget haft en eHer flera aktieägare och oavsett huruvida akticägaren är fysisk eller juridisk person.
Fall kan tänkas där det avregistrerade och intecknade bolagets aktieägare är ett annat aktiebolag som också detta blir avregistrerat. Den i förevarande paragraf föreslagna regleringen medför då att förföljelserätt kan utövas i egendomen också efter det att cgendomen förts över till sistnämnda bolags aktieägare.
På grund av hänvisningen till 10 8 (tredje stycket) gäller inteckningen i cgendomen också sedan denna övergått till dödsbo efter aktieägare som avlider inom ett år från avregistreringen.
Om det avregistrerade bolaget haft flera aktieägare, medför regleringen i förevarande paragraf att inteckningen gäller i den förutvarande bolagsegendomen också efter det att denna har förts över till ett handelsbolag av aktieägarna. Så blir fallet också om handelsbolaget skulle ha flera bolagsmän än det förutvarande aktiebolagets aktieägare. De föreslagna bestämmelserna bör också kunna täcka det fallet att bolagsmännen är färre.
Det kan tänkas att aktieägare som på grund av avregistrering övertagit intecknat aktiebolags egendom överlåter denna till annan än ett av aktieägarna ägt handelsbolag. Egendomen kan vidare skadas celler gå förlorad eller tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande. För sådana fall medför regleringen i förevarande paragraf, på grund av
hänvisningen till 10 § (första stycket), att inteckningen därefter bara gäller i aktieägares fordran på vederlag eller ersättning, Detsamma gäller om ett av aktieägare bildat handelsbolag övertagit det avregistrerade bolagets egendom och denna därefter överlåts till annan eller skadas eller går förlorad eller tas i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande.
I förslaget upptas inte någon särskild regel om företagsintecknings verkan för det fall att akticägare bildar enkelt bolag för att fortsätta det avregistrerade bolagets verksamhet. Men eftersom enkelt bolag inte är juridisk person gäller vad som tidigare sagts om aktieägare.
Inteckning i avregistrerat aktiebolags verksamhet ger företräde till betalning ur det f.d. bolagets egendom framför företagsinteckning som grundas på medgivande av aktieägare eller handelsbolag som har övertagit det avregistrerade bolagets egendom, jfr 10 § första stycket tredje punkten. Företrädesrätten gäller om medgivandet lämnas efter avregistreringen. Den gäller också om medgivandet lämnats tidigare men då avsett annan verksamhet som i och med avregistreringen smält samman med det avregistrerade bolagets.
Det bör påpekas att inteckning, som efter avregistrering meddelas i akticägares fortsatta näringsverksamhet, inte omfattas av bestämmelserna i förevarande paragraf. Om sådan inteckning meddelats och aktieägarna därefter överlåter verksamheten till ett handelsbolag, kommer inteckningen enligt 10 § bara att medföra förföljelserätt i egendomen. . Om ett avregistrerat aktiebolags verksamhet skall fortsättas i handelsbolagsform, bör därför ny inteckning tas ut i handelsbolagets verksamhet.
15a §
Paragrafen har utformats efter mönster av 15 § FL. Inteckningshavaren ges enligt paragrafen rätt till omedelbar betalning, om det intecknade bolaget blir avregistrerat. Bestämmelsen får betydelse både då låneavtalet inte innehåller förskrifter om acceleration av förfallotid och då sådana föreskrifter väl finns, men det är osäkert om de kan tillämpas vid avregistrering. Enligt bestämmelsen skall omedelbar betalning kunna erhållas redan innan avregistrering av bolaget skett. Så kan bli fallet, nämligen om det ”måste antagas” att avregistrering kommer att ske. Till stöd för borgenärens antagande kan finnas det faktum att avregistrering har begärts men också den omständigheten att bolaget underlåtit att i rimlig tid före utgången av år 1978 vidta åtgärder för att höja aktiekapitalet till 50 000 kr.
35 §
I paragrafen, som reglerar handläggningen av återförvisat inteckningsärende, har gjorts endast en redaktionell ändring som inte har samband med förslaget i övrigt.
36 8
Under rubriken ”Tillämpningsföreskrifter” innehåller denna paragraf ett bemyndigande för Konungen att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av FL. Enligt nya regeringsformen är sådant bemyndigande inte behövligt. Paragrafen och rubriken utgår därför enligt för-
slaget. | |
Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1976.
6.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i
lagen (1944: 705) om aktiebolag |
De i prop. 1975: 103 föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen om aktiebolag föreslås ändrade. Enligt mina överväganden i den allmänna motiveringen framgår av den nu föreslagna lydelsen av punkt 5 i övergångsbestämmelserna att begäran om frivillig avregistrering ofördröjligen skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Avregistrering får enligt förslaget ske tidigast en månad efter det att kungörande har skett. Vidare föreskrivs att uppgift om att bolaget sedermera avförts ur aktiebolagsregistret inte skall kungöras. Det ligger i sakens natur att avregistrering bör ske så snart enmånadsfristen har gått ut.
Om begäran om avregistrering görs så kort tid före utgången av år 1978 att enmånadsfristen utlöper först därefter, skall bolaget likväl avregistreras vid utgången av år 1978, men då enligt punkten 4 i övergångsbestämmelserna. Med hänsyn till detta kan begäran om frivillig avregistrering under tiden närmast före utgången av år 1978 sägas vara meningslös. Begäran om avregistrering bör därför inte kunna framställas efter utgången av oktober 1978. Förslaget upptar bestämmelse härom.
I förslaget upptas en ny punkt 8 i övergångsbestämmelserna. Punkten föreslås i förtydligande syfte och dess bestämmelser hänvisar till de i FL upptagna reglerna om förföljelserätt och om rätt till omedelbar betalning vid avregistrering av aktiebolag.
Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1976.
7 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att antaga förslagen till
1. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),
2. lag om ändring i lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m.,
3. lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs,
4. lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),
5. lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.,
6. lag om ändring i lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.,
7. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),
8. lag om ändring i lagen (1973: 1068) om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),
9. lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning,
10. lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om akticbolag.
8 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
JUSTITIEDEPARTEMENTET Ds Ju 1975: 4
Bilaga A
LÖNEPRIVILEGIUM OCH FÖRMÅNSRÄTT FÖR FÖRETAGSINTECKNING
Lagförslag av utredningen ang. företagsinteckning
Stockholm 1975
4 Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 12
Förslag till Fag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
Härigenom förordnas att 15 och 16 88 förmånsrättslagen (1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 81
Fordran med allmän förmåns- Fordran med allmän förmånsrätt uttages i första hand ur egen- rätt uttages i första hand ur egendom som ej är föremål för sär- dom som ej är föremål för särskild förmånsrätt. Förslår ej den- skild förmånsrätt. Förslår ej denna egendom, uttages fordringen ur na egendom, uttages fordringen ur egendom, vari särskild förmåns- egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, före fordringar med rätt gäller, efter fordringar med sådan förmånsrätt i den mån det sådan förmånsrätt i den mån anär medgivet enligt 16 § och i öv- nat icke följer av 16 §. rigt efter sisinämnda fordringar.
16 8?
Fordran med allmän förmånsrätt Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 8 uttages, om enligt 10 § uttages, om det behövs, det behövs, före fordringar med före fordringar med särskild försärskild förmånsrätt enligt 5 eller månsrätt enligt 5 eller 8 § i an- 8 8& i annan lös egendom än tomt- nan lös egendom än tomträtt. Vad rätt. Vad som uttages på detta som uttages på detta sätt skall,
sätt skall, när det finns särskilda när det finns särskilda förmånsrät-
förmånsrätter i olika egendoms- ter i olika egendomsgrupper, förgrupper, fördelas på grupperna i delas på grupperna i förhållande förhållande till den köpeskilling till den köpeskilling som - erhållits : som erhållits för varje grupp. för varje grupp.
Denna lag träder i kraft — — —
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1973: 1068.
2 Senaste lydelse 1973: 1068.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti
vid konkurs
Härigenom förordnas att 2 8 lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 11 8 förmånsrättslagen (1970: 979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 11 eller 12 § samma lag. a . oo
Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket ansökt om gäldenärens försättande i. konkurs, utgår betalning även för . kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.
Beträffande fordran med för- Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrätts- - månsrätt enligt 11 8 förmånsrätts-' lagen gäller garantin för varje ar- lagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som betstagare högst ett belopp som motsvarar fem gånger det vid tiden motsvarar åtta gånger det vid tiför konkursbeslutet gällande bas- "den för konkursbeslutet gällande beloppet enligt 1 kap. 6 § lagen basbeloppet enligt 1 kap. 6 83 la- (1962: 381) om allmän försäkring. : gen (1962: 381) om allmän för-
säkring.
Denna lag träder i kraft den ——— == '
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om betalning av garantibelopp för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1971: 1046.
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenvom förordnas att 71 och 143 §§ konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
71 32
Vill förvaltaren efter första borgenärssammanträdet låta försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än å auktion, begäre samtycke därtill av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna. Innan ombudsmannen meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.
Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.
Samtycke som avses i första och andra styckena fordras icke, när förvaltaren vill genom fondkommissionär sälja på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris. Samtycke enligt andra stycket fordras ej heller för försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.
Skall fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egendomen finnes inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom.
Är fråga om försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg eller av intecknade reservdelar till luftfartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 § första och andra styckena sägs äga motsvarande tilllämpning.
Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, låte förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.
Bestämmelserna i 70 § sista styc- Bestämmelserna i 70 § sista stycket äga motsvarande tillämpning, ket äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egen- när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas dom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för ut- i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall mätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendet föra mån det är påkallat, i ärendet föra
2 Senaste lydelse 1973: 1132.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse talan för borgenärer som ha för- talan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10, II eller 12 8 månsrätt enligt 10 8 förmånsrättsförmånsrättslagen (1970: 979) samt lagen (1970: 979) samt genom brev genom brev underrätta borgenär underrätta borgenär om yrkande om yrkande som han framställer som han framställer på dennes på dennes vägnar. vägnar.
143 82
Har borgenär förmånsrätt en- Har borgenär förmånsrätt enligt ligt 10 eller 11 8 förmånsrättsla- 10 8 förmånsrättslagen (1970: gen (1970: 979), må honom med- 979), må honom medegivas att, ingivas att, innan utdelning enligt nan utdelning enligt vad ovan är vad ovan är stadgat äger rum, lyf- stadgat äger rum, Jyfta betalning ta betalning för sin fordran, i den för sin fordran, i den mån tillgängmån tillgängliga medel därtill fin- liga medel därtill finnas. nas.
Har borgenär förmånsrätt i viss egendom, må honom medgivas lyft- ' ning, som i första stycket sägs, av medel, som inflyta för den cgendom.
Övriga förmånsberättigade borgenärer äge ock lyfta betalning såsom ovan är sagt, i den mån medel, som ej böra beräknas för lyftning enligt bestämmelserna i första och andra styckena, lämna tillgång därtill.
Ändå att borgenär lyft betalning för sin fordran, skall han upptagas i utdelningsförslag, då sådant upprättas enligt ovan meddelade bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den — — — .
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 1971: 498.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.
Härigenom förordnas att 5 och 10 §§ lagen (1971::500) om exekutiv ' försäljning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Hör egendomen till konkursbo, Hör egendomen till konkursbo, kan borgenär, som i konkursen be- kan borgcenär, som i konkursen bevakat fordran varmed är förenad vakat fordran varmed är förenad luftpanträtt eller för vilken egen- luftpanträtt eller för vilken egendomen svarar på grund av inteck- domen svarar på grund av inteckning eller varmed är förenad re- ning eller varmed är förenad re- : tentionsrätt eller förmånsrätt cn- tentionsrätt celler förmånsrätt cenligt 10, I1 eller 12 8 förmånsrätts- ligt 10 §& förmånsrättslagen (1970: lagen (1970: 979), begära att egen- 979), begära att egendomen säljes domen säljes för hans fordran, om för hans fordran, om hans rätt till hans rätt till betalning ur egen- betalning ur egendomen är ostridomen är ostridig eller styrkes. dig eller styrkes. '
Bestämmelserna i 4 § äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.
10 §
I sakägarförteckningen upptages, förutom execkutionsfordringen, fordran för vilken egendomen svarar på grund av luftpanträtt, inteckning eller retentionsrätt samt kostnaden för förfarandet.
Om egendomen hör till kon- Om egendomen hör till konkursbo, upptages även arvode och kursbo, upptages även arvode och annan kostnad för egendomens annan kostnad för egendomens förvaltning under konkursen. Är förvaltning under konkursen. Är egendomen därjämte utmätt, upp- egendomen därjämte utmätt, upptages fordran som skall utgå med tages fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 10, II eller 12 8 förmånsrätt enligt 10 § förmånsförmånsrättslagen (1970: 979). rättslagen (1970: 979).
Med fordran avses även rätt till betalning på grund av ägarhypotck.
Denna lag träder i kraft den — — — Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt för
fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av
registrerat skepp m. m.
Härigenom förordnas att 5 och 10 88 lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivydelse Föreslagen lydelse
5§
Hör skeppet till konkursbo, kan förvaltaren, om arvode celler annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen skall utgå ur skeppet, begära att skeppet säljes för den fordringen. Borgenär, vars fordran är för- Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt, panträtt på enad med sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning, retentions- grund av inteckning, retentionsrätt rätt eller förmånsrätt enligt 10, 11 eller förmånsrätt enligt 10 § föreller 12 8 förmånsrättslagen (1970: månsrättslagen (1970: 979), kan 979), kan begära att skepp som begära att skepp som hör till konhör till konkursbo säljes för hans kursbo säljes för hans fordran, fordran, om hans rätt till betal- om hans rätt till betalning ur skepning ur skeppet är ostridig eller pet är ostridig eller styrkes. Om styrkes. Om borgenär, vars ford- borgenär, vars fordran är förenad ran är förenad med sjöpanträtt, med sjöpanträtt, framställt sådan framställt sådan begäran, får för- begäran, får förfarandet ej nedfarandet ej nediäggas därför att läggas därför att frågan om förfrågan om försäljning för konkurs- säljning för konkursboets räkning boets räkning förfaller. förfaller. Borgenär vars fordran är förenad med sjöpanträtt har i fråga om utmätt skepp som ej hör till konkursbo samma befogenhet som enligt andra stycket. Begagnar han sig därav, får förfarandet ej nedläggas därför att frågan om försäljning för utmätningssökandens fordran förfaller. Bestämmelserna i 4 8 äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa konkursbo eller borgenär som begärt att skeppet säljes för fordran som anges ovan.
10 § I sakägarförteckningen upptages, förutom exekutionsfordringen, fordran som är förenad med sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning eller retentionsrätt samt kostnaden för förfarandet. Om skeppet hör till konkursbo, Om skeppet hör till konkursbo, upptages även arvode och annan upptages även arvode och annan kostnad för skeppets förvaltning kostnad för skeppets förvaltning under konkursen, Är skeppet där- under konkursen. Är skeppet därjämte utmätt, upptages fordran jämte utmätt, upptages fordran som skall utgå med förmånsrätt som skall utgå med förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 83 förmåns- enligt 10 § förmånsrättslagen rättslagen (1970: 979). (1970: 979).
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Med fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning avses även fordran för vilken skepp tagits i anspråk enligt 91 a § 3 mom. utsökningslagen (1877: 31 s. 1) samt rätt till betalning på grund av ägarhypotek. :
Denna lag träder i kraft den — — —
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)
Härigenom förordnas att 139 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
139 3!
När fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, eller gods i fartyg eller i luftfartyg sålts, har borgenär, som hade sjö- eller luftpanträtt i egendomen, rätt att få betalning ur köpeskillingen enligt vad som anges nedan, såvida han framställt yrkande därom före auktionen eller, om egendomen sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen.
Svarar utmätt egendom för företagsinteckning, äger inteckningshavaren erhålla betalning ur köpeskillingen, om han framställt yrkande därom inom tid som nyss angivits. Vad nu sagts gäller dock ej i den mån sådan betalning måste anses obehövlig för att trygga inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares rätt. Vid prövningen härav skall hänsyn tagas även till sådan egendom som gäldenären på annat sätt än genom företagsinteckningen ställt som säkerhet för inteckningshavarens fordran.
Skall under konkurs fartyg, som Skall under konkurs fartyg, som ej är infört i skeppsregistret el- cj är infört i skeppsregistret eller ler i motsvarande utländska regis- i motsvarande utländska register, ter, eller gods i fartyg eller i eller gods i fartyg eller i luftfarluftfartyg — säljas utmätningsvis, tyg säljas utmätningsvis, äger även äger även borgenär som för sin borgenär som för sin fordran har fordran har förmånsrätt enligt 10, förmånsrätt enligt 10 § förmåns- Il eller 12 § förmånsrättslagen tättslagen (1970: 979) rätt att er- (1970: 979) rätt att erhålla betal- hålla betalning ur köpeskillingen, ning ur köpeskillingen om han yr- om han yrkat det före auktionen kat det före auktionen celler, om eller, om egendomen sålts under egendomen sålts under hand, före hand, före = köpeskillingsfördelköpeskillingsfördelningen. ningen.
Denna lag träder i kraft den — — —
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förmånsritt för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1973: 1131.
1 Inledning
I förmånsrättslagen (1970: 979) (FRL) finns bestämmelser om den ordning vari fordringar skall betalas i gäldenärens konkurs (förmånsrättsordning). Förmånsrätt följer bl. a. med fordran på grund av företagsinteckning samt med vissa löne- och pensionsfordringar. Förmånsrätten för de sistnämnda fordringarna brukar kallas löneprivilegiet. Vid konkurrens har löneprivilegiet företräde framför företagsinteckning.
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund (då Sveriges jordbrukskasseförbund) har i en till utredningen ställd skrivelse den 7 maj 1974 framhållit, att lagen (1974: 12) om anställningsskydd (LAS) medfört en kraftig ökning av företagens latenta löneskulder och. en motsvarande minskning av före- : tagsinteckningarnas värde, eftersom lönefordringar vid konkurs går före företagsinteckning. I skrivelsen. hemställer organisationerna att företagsinteckningarnas värde stärks genom att förmånsrättsordningen ändras så, att lönefordringar ges förmånsrätt först efter företagsintecknade fordringar. På grund av lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGL) antas detta kunna ske utan betänkligheter.
Enligt direktiven för utredningen! står det utredningen fritt att — utöver särskilt nämnda frågor — ta upp sådana spörsmål som aktualisc- . ras under arbetets gång. Efter samråd med statsrådet Carl Lidbom har utredningen tagit upp den fråga organisationerna väckt till särskild och skyndsam behandling för att ligga fram förslag till lösning till början av februari 1975. Till utredningen har för övervägande i sammanhanget överlämnats en den 14 oktober 1974 daterad skrivelse från bankinspektionen rörande behovet av sådan lagändring som organisationerna påkallat.
2 Nuvarande ordning
2.1.1 Allmänt
FRL trädde i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt upphävdes 17 kap. . handelsbalken (HB), som dessförinnan reglerat företrädesordningen mellan olika slags fordringar. |
FRL bestämmer i vilken ordning fordringar skall betalas vid utmätning och konkurs. Lagen skiljer mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda förmånsrätterna (4—8 §§) gäller både vid utmätning och konkurs, belastar endast viss egendom och har i princip inbördes företräde efter den ordning vari FRL anger dem. Särskild förmånsrätt följer bl. a. med företagsinteckning. De allmänna förmånsrätterna (10—13 §§) — däribland löneprivilegiet — gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Fordringar utan förmånsrätt har i regel inbördes lika rätt (18 och 19 38). Det innebär, att varje borgenär får betalt i förhållande till fordringsbeloppet (1 §). Om egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, inte räcker
1 Se 1973 års riksdagsberättelse Ju 58.
till för att infria fordringen, skall återstoden av fordringen behandlas som fordran utan förmånsrätt (18 8).
2.1.2 Förmånsrätt på grund av företagsinteckning m. m.
Enligt lagen (1966: 454) om företagsinteckning (FL) kan inteckning meddelas i företagares näringsverksamhet, om han är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogsbruk. Företagsinteckning gäller i vissa särskilt angivna slag av lös egendom, som hör till den intecknade verksamheten (4 8).
Enligt 5 § första stycket FRL gäller, att förmånsrätt i lös egendom, som hör till näringsverksamhet vari företagsinteckning kan meddelas, följer dels i viss utsträckning med fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal angående lägenhet eller jord som var avsedd för verksamheten, de s.k. hyres och arrendeprivilegierna (punkt 1), dels med företagsinteckning (punkt 2). Hyres- och arrendeprivilegierna gäller i samma slags lösa egendom som förmånsrätt på grund av företagsinteckning och de har företräde framför denna.
Enligt 8 § FRL ger utmätning förmånsrätt i den utmätta egendomen.
Den med utmätning förenade förmånsrätten kommer sist bland de särskilda förmånsrätterna. Men den står ej i alla situationer tillbaka för övriga särskilda förmånsrätter. Som ett undantag från huvudregeln har utmätning nämligen företräde framför förmånsrätt på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställdes eller senare.” |
2.1.3 Löneprivilegiet m. m.
I 10—13 88 FRL regleras de allmänna förmånsrätterna, vilka som tidigare nämnts endast gäller vid konkurs och ej är begränsade: till ' visst slags egendom. Den inbördes ordningen mellan dem bestäms av paragrafernas följd. Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt en och samma pargraf har inbördes lika rätt (14 8).
Enligt 108 FRL har till en början vissa fordringar, som står de egentliga konkurskostnaderna nära, allmän förmånsrätt. Det är här fråga om borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet. Hit hör också arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen (1970: 847), tillsynsman enligt samma lag eller konkurslagen (1921: 225) (KL) eller förordnad ' boutredningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter. Slutligen ryms här även kostnad för särskild åtgärd, som under nämnda tid vidtagits med godemannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa. För alla dessa fordringar gäller att beloppet med hänsyn till omständigheterna måste vara skäligt för att fordringen skall vara förenad med förmånsrätt. .
I 11 och 12 §§ FRL regleras därefter den förmånsrätt som arbetstagare har i arbetsgivares konkurs för sin fordran på lön eller pension,
21 lagberedningens betänkande Utsökningsrätt XII (SOU 1974: 55) föreslås bl.a. sådan ändring av 9 § tredje stycket FRL att den avgörande tidpunkten vid konkurrens med företagsinteckning blir den dag då beslutet om utmätning meddelades i stället för den dag då utmätningen verkställdes.
alltså löneprivilegiet. I 11 § behandlas fordran på lön och aktuell pension medan 12 § avser fordran på framtida pension.
Förmånsrätt för fordran på lön gäller enligt 11 8 första och tredje styckena FRL för alla arbetstagare med undantag för vissa arbetstagare med väsentligt inflytande över företaget.3 Med lön avses här allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen, oavsett i vilken form avlöningsförmånen utgår,t dock ej pension.
Förmänsrätt för lönefordran anses omfatta även försäkringsinrättnings fordran hos arbetsgivare på obetalda försäkringsavgifter för vissa utfästa förmåner till gäldenärens arbetstagare. Försäkringsinrättningens avgiftsfordran anses nämligen vara en övertagen lönefordran och får enligt 3 § FRL förmånsrätt som sådan. Den närmare bedömningen av när förmånsrätt för fordran på utestående försäkringsavgift skall [föreligga har överlämnats till rättstillämpningen.5
Med lön likställs i 11 § FRL annan ersättning på grund av anställning. Därmed avses främst skadestånd för inkomstbortfall på grund
v ”obehörigt avskedande eller tjänsteavtals hävande.”? .
Förmånsrätten för fordran på lön och annan ersättning på grund av anställningen är tidsbegränsad och omfattar fordringar, som förfallit inom ett år före konkursansökningen. Före konkursansökningen intjänt semesterlön eller semesterersättning är täckt av förmånsrätt för det löpande kvalifikationsåret och de båda närmast föregående. Även fordran, som belöper på tid efter konkursansökningen, är förenad med Tförmånsrätt förutsatt att anställningsavtalet ingåtts före konkursbeslutet (jfr 100 & KL). Anställningen bryts nämligen ej i och för sig av konkursen, låt vara att konkursboet är berättigat att bringa zanställningsförhållandet att upphöra genom uppsägning. Förmånsrätten för lön eller annan ersättning täcker också lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex månader.7 Den uppsägningstid som gäller enligt LAS anses alltid skälig. En annan begränsning av lönprivilegiet följer av att arbetstagaren är skyldig att vidkännas avdrag från sin fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid bl. a. för belopp, som svarar mot inkomst som han faktiskt haft eller bort skaffa sig under den tid fordringen avser.?
Enligt 11 § andra stycket FRL gäller, att fordran på pension, som arbetstagare eller dennes efterlevande har för högst ett år före konkursansökningen och nästföljande sex månader, är förenad med för-: månsrätt om för lön. Under vissa förutsättningar gäller förmånsrätten även i fråga om pension som intjänts hos tidigare arbetsgivare.
Enligt 12 § FRL följer allmän förmånsrätt i viss utsträckning med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907
3 Begreppet arbetstagare har samma innebörd som enligt semesterlagen (1963: 114), vilket innebär att frågan får prövas enligt allmänna civilrättsliga grundsatser. Jfr Utsökningsrätt IX (SOU 1969: 5) s. 149—150 samt prop. 1970: 142 s. 88.
+ Se närmare Utsökningsrätt IX s. 152 samt prop. 1970: 142 s. 134 ff. 3 Se prop. 1970: 142 s. 128 och 135. Jfr NJA 1956 s. 719. '; Utsökningsrätt IX s. 152.
7 Om konkursboet inträder i tjänsteavtalet, blir lönefordran för tiden där- | efter en s. k. massafordran och frågan om förmånsrätt blir då inaktuell. Massafordran har företräde framför konkursfordran till betalning ur boet (jfr avsnitt 5.1).
$ Se prop. 1974: 88 s. 201. '
9 Se SFS 1974: 366.
eller tidigare, eller dennes efterlevande. I denna del skall löneprivilegiet skydda äldre arbetstagare som inte får full allmän tilläggspension.
Slutligen följer enligt 13 § FRL allmän förmänsrätt med fordran på skatt och allmän avgift — det s.k. skatteprivilegiet — i de fall och . med de begränsningar som särskilt föreskrivs. Skatteprivilegiet kommer sist bland de allmänna förmånsrätterna.
2.1.4. Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter
Eftersom allmänna förmånsrätter inte kan göras gällande vid utmätning, uppkommer konkurrens mellan dem och de särskilda förmånsrätterna endast i konkurs. Denna konkurrens regleras i 15—17 38 FRL.10
Enligt 15 § FRL tas fordran med allmän förmånsrätt i första hand ut ut egendom som ej är föremål för särskild förmånsrätt. Om denna egendom ej förslår, tas fordringen ut ur egendom vari särskild förmäånsrätt gäller. Den går därvid före fordran med sådan förmånsrätt i fall som anges i 16 och 17 §§ men står i övrigt tillbaka för sådan fordran. Av de sistnämnda lagrummen följer, att både fordran för konkurskostnadsliknande kostnad (10 §) och löneprivilegierad fordran (11 och 12 §§) vid behov ger företräde framför bl. a. fordran med hyres- eller arrendeprivilegium (5 § första stycket 1), fordran med förmånsrätt på grund av företagsinteckning (5 § första stycket 2) och fordran med förmånsrätt på grund av utmätning (8 §). Till bilden hör att utmätningsfordran, såsom påpekats i det föregående (under 2.1.2), under viss förutsättning går före företagsintecknad fordran.
2.2 Lönegarantilagen
221 Allmänt
LGL trädde i kraft den 1 januari 1971. Lagen innebär att staten i viss utsträckning betalar arbetstagares och deras anhörigas löne- och pensionsfordringar m. m. hos arbetsgivare, som försatts i konkurs, och har att regressvis få utdelning i konkursen för sådan betalning.
Lagstiftningen om lönegaranti kompletterar förmånsrättsreglerna. i 11 och 12 88 FRL och har närmast motiverats av sociala skäl. Trots löneprivilegiet blir nämligen lönefordringar ofta nödlidande i konkurs på grund av att konkursboet praktiskt taget saknar tillgångar. .
Lönegarantireglerna är f.n. föremål för en i huvudsak teknisk översyn inom arbetsmarknadsdepartementet.1!
10 Utredningen går i den följande framställningen ut från paragrafernas lydelse enligt SFS 1970: 979 (15 §) och 1971: 1043 (16 och 17 §§). Emellertid har 15 och 16 §§ ändrats och 17 § upphävts enligt SFS 1973: 1068, som ännu ej trätt i kraft. Lagändringen kan emellertid beräknas träda i kraft innan utredningens förslag kan genomföras och därför beaktas den i utredningens lagförslag.
11 Jfr lagutskottets betänkande 1974:21 i anledning av motioner i riksdagen om översyn av LGL.
2.2.2 Lönegarantins omfattning
Enligt 1 §& LGL svarar staten för arbetstagares fordran hos arbetsgivare och för fordran, som anhörig till arbetstagare i egenskap av pensionstagare har med anledning av arbetstagarens anställning, allt förutsatt att arbetsgivaren försatts i konkurs.!? Enligt 2 8 LGL utgår betalning enligt garantin för arbetstagares fordringar på lön, annan ersättning och pension såvitt de är förenade med förmånsrätt enligt FRL. Det innebär bl.a., att arbetstagare och pensionärer, som enligt 11 8 tredje stycket FRL på grund av sin ställning i företaget ej åtnjuter förmånsrätt, också är uteslutna från lönegarantin. Detsamma gäller lönefordringar, som enligt 100 a § KL inte kan göras gällande i konkurs.
Om arbetstagare med löneprivilegierad fordran haft kostnad för att sätta gäldenären 1 konkurs, berättigar 2 § LGL till betalning enligt garantin även för den kostnaden och, om konkursen avskrivits enligt 185 § KL, för kostnad som arbetstagaren i så fall ålagts att utge enligt 188 8 KL.
Lönegarantin svarar inte fullt ut mot löneprivilegiet utan är i förhållande till detta begränsat i två hänseenden.
Om för det första en arbetstagare till annan överlåter sin lönefordran mot arbetsgivaren, kan fordringen enligt 3 § FRL göras gällande i arbetsgivarens konkurs med bevarad förmånsrätt. Lönegarantin gäller däremot i princip endast till förmån för arbetstagaren själv. . Har arbetstagarorganisation vari arbetstagaren är medlem eller fond i vars förvaltning organisationen deltar övertagit fordringen efter kon- ' kursbeslutet, kan emellertid även organisationen eller fonden få betalt enligt garantin.
Såvitt gäller fordran med förmånsrätt enligt 11 § FRL är lönegarantin vidare maximerad så att den för varje arbetstagare högst täcker ett belopp som motsvarar fem gånger det vid tiden för konkursbeslutct gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.!? Begränsningen till fem basbelopp gäller vare sig arbetstagarens fordran avser lön, annan ersättning eller pension som avses i 11 8 FRL. Maximeringen avser ”bruttobetalning”, dvs. utan avdrag för skatt m. m. Basbeloppet äs senast fastställt till 9 000 kr.1£ För närvarande uppgår således lönegarantin för fordran med förmånsrätt enligt 11 § FRL till högst 45 000 kr. för varje arbetstagare. Fordran på pension, som avses i 12 § FRL, är däremot ej underkastad sådan maximering. Inte heller konkurskostnadsfordringarna i 2 § andra stycket LGL torde räknas in i maximibeloppet utan utgår därutöver.15
2.2.3 Handläggningen av lönegarantiärenden
Enligt 5 § LGE — jämförd med 1 § kungörelsen (1970: 745) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGK) — betalas garantibelopp ut av länsstyrelsen i det län där konkursdomstolen är belägen. Därvid verkställs skatteavdrag och i förekommande fall avdrag för belopp, som skall innehållas på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön.
Betalning enligt lönegarantin kan utgå oavsett om arbetsgivarens
12 Med arbetstagare förstås detsamma som i FRL och semesterlagen.
13 Se beträffande skälen till denna maximiregel, som ursprungligen avsåg tre basbelopp, prop. 1970: 201 s. 64.
14 Se SFS 1974: 1100. . . |
15 Jfr Walin—Rydin, Förmånsrättslagen m. m, (Stockholm 1972) s. 141 f.
konkurs handläggs som s.k. förvaltarkonkurs eller fattigkonkurs. Vid förvaltarkonkurs krävs för betalning enligt garantin att arbetstagaren bevakat sin fordran och sin förmånsrätt i konkursen. Utredning om fordringen sker genom bevaknings- och anmärkningsförfarandet i konkursen. När bevakad fordran som omfattas av garantin blivit utdelningsgill, skall konkursförvaltaren utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om fordringen (6 8 LGL). I fattigkonkurs åligger det konkursdomaren att underrätta vederbörande kronofogdemyndighet om det finns anledning att anta att fordran som omfattas av garantin kan göras gällande. Kronofogdemyndigheten skall då, liksom när sådan fordran i konkursen på annat sätt blir känd för myndigheten, utreda saken och pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå samt utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om fordran som myndigheten funnit betalningsgrundande. Närmare bestämmelser i ämnet finns i 7—9 §§ LGL. Vid fattigkonkurs förutsätts för betalning enligt garantin dessutom att fordringen blir känd för kronofogdemyndigheten inom ett år från det konkursen avskrevs (3 8 LGL).
2.2.4 Statens regresskrav
Enligt 10 8 LGL inträder staten för utbetalt garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar som avses i 2 § LGL tillfaller staten intill nämnda belopp. Staten inträder alltså som borgenär i arbetsgivarens konkurs, kan därvid åberopa arbetstagarens bevakning och har då företräde framför arbetstagaren — liksom framför den som cventuellt förvärvat någon del av arbetstagarens fordran — till utdelning som faller på den bevakade fordringen. Om arbetstagarens fordran mot arbetsgivaren överstiger vad han fått ut av staten enligt LGL, får han således för denna överskjutande fordran i konkursen stå tillbaka för statens regresskvar.
2.2.5 Finansieringen
Lönegarantin finansieras genom en särskild arbetsgivaravgift (lönegarantiavgift), som arbetsgivarna — inklusive staten och kommunerna — erlägger enligt lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift.18 Till viss del finansieras lönegarantin även genom de utdelningar som tillfaller staten enligt 10 § LGL.
Enligt 4 § lagen om lönegarantiavgift förs avgifterna till en fond, förvaltad enligt grunder som regeringen fastställer. Från denna garantifond rekvireras enligt 20 § LGK medel för täckning av statens kostnader på grund av betalningar enligt lönegarantin.17
1617 den promemoria (Stencil In 1970: 3) som låg till grund för Jagstiftningen om lönegaranti beräknades de totala utbetalningarna enligt lönegarantin till 15—20 milj. kr. per år. Den slutliga kostnaden, dvs. utbetalda belopp med avdrag för vad som flyter in genom utdelningar i förvaltarkonkurser, beräknades utgöra 5—10 milj. kr. per år. I prop. 1970: 201 räknade departementschefen med ett medelsbehov för utbetalningar under det första skedet av garantisystemets tillämpning på minst 15 milj. kr. per år (se prop. s. 113). Ett avgiftsuttag på 0,02 2 av avgiftsunderlaget för sjukförsäkringen kunde för år 1971 beräknas ge 16—17 milj. kr. I väntan på erfarenheter som kunde läggas till grund för närmare preciseringar av de årliga kostnaderna bestämdes lönegarantiavgiften till nämnda procenttal. Procenttalet har inte ändrats hittills.
17 Lönegarantifondens hittillsvarande inkomster och utgifter framgår av bilaga I.
2.3 Lagen om anställningsskydd
2.3.1 Allmänt
För att förbättra den äldre arbetskraftens anställningstrygghet infördes år 1971 lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare och lagen (1971: 202) om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden, de s. k. äldrelagarna.!8 Detta lagstiftningsarbete fullföljdes genom LAS och lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.!? Den 1 juli 1974 ersatte dessa lagar äldrelagarna.
LAS omfattar i princip alla arbetstagare i allmän eiler enskild tjänst. Från dess tillämpningsområde undantas dock bl.a. arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning och arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj. Lagen är i väsentliga delar tvingande. Men arbetsmarknadens parter har möjlighet att i viss utsträckning ersätta eller komplettera lagen med egna branschanpassade föreskrifter.
2.3.2 Närmare om vissa regler i lagen
Lagen innebär bl. a. följande. Anställning gäller tills vidare, om ej annat har avtalats. Möjligheterna att ingå avtal om anställning för viss tid, viss säsong eller visst arbete är begränsade (5 §). Anställning tills vidare kan genom uppsägning bringas att upphöra vid utgången av viss uppsägningstid (6 §). Om arbetstagaren grovt åsidosätter sina åligganden mot arbetsgivaren, kan denne avskeda honom med omedelbar verkan (6 och 18 §§). Uppsägning från arbetsgivarens sida skall alltid vara sakligt grundad. För båda parter gäller en uppsägningstid av minst en månad. Men i anställning av viss varaktighet ökar den uppsägningstid som arbetstagaren är berättigad till stegvis med femårsintervall från två månader för den som fyllt 25 år till sex månader för den som fyllt 45 år (11 §). Vid beräkning av anställningstiden får arbetstagaren i viss utsträckning tillgodoräkna sig anställning hos tidigare arbetsgivare (4 8).
Bestämmelserna om ökad uppsägningstid är dispositiva (3 §). Arbetstagarens rättigheter kan inskränkas eller utvidgas genom kollektivavtal. Ökad uppsägningstid gäller ej för arbetstagare, som uppnått den gräns där han är skyldig att avgå med ålderspension eller, om någon sådan gräns inte finns, 67-årsåldern. Sådan arbetstagare har inte rätt till längre uppsägningstid än en månad.
Under uppsägningstiden har arbetstagaren i princip rätt till full lön och andra anställningsförmåner, även om arbetsgivaren inte erbjuder honom arbete (12 §). Arbetsgivaren har emellertid rätt att från uppsägningslönen avräkna, dels inkomst som arbetstagaren under den tid lönen avser förvärvat eller uppenbarligen kunde ha förvärvat i annan anställning, som han skäligen bort godta, dels utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning i den mån bidraget avser samma tid som lönen och arbetstagaren blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen (13 §).:9 Arbetstagare som varit permitterad mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under sam-
13 Se härom Ds In 1971:1, prop. 1971: 107 samt inrikesutskottets betänkande 1971: 18.
15 Ang. motiven till dessa lagar se SOU 1973:7, Ds In 1973:4, prop. 1973: 129 samt inrikesutskottets betänkande 1973: 36,
20 Avräkningsregeln överensstämmer med regeln i 11 83 FRL om begränsning av förmånsrätten för fordran på lön under uppsägningstid. S Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 12
Prop. 1975/76: 12 ' 66
ma kalenderår har rätt till lön och andra .anställningsförmåner för överskjutande permitteringstid, såvida inte permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till sin natur icke sammanhängande (21 §). Liksom när det gäller uppsägningslön förutsätter denna regel att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande. Permitteringslön utgår således inte till arbetstagare som är tjänstledig eller sjuk.
Lagen innehåller också vissa regler om varsel och överläggning
(29—32 88).
Om arbetsgivare åsidosätter domstols förklaring om ogiltighet av uppsägning eller avskedande, skall anställningsförhållandet anses upplöst. Arbetstagaren har då enligt 39 3 rätt till ett särskilt normerat skadestånd som beräknas i första hand efter anställningstidens längd. Skadeståndet kan uppgå till 16, 24 eller 32 månadslöner eller, beträffande arbetstagare som fyllt 60 år, till 24, 36 eller 48 månadslöner.
Enligt prop. 1974:88 (s. 241, jfr s. 201 ff) är fordran på sådant skadestånd som avses i 39 § LAS inte till någon del förenad med förmånsrätt enligt 11 § FRL, oavsett vilken karaktär fordringen anses ha. Sådan fordran omfattas därför inte heller av den statliga lönegarantin vid konkurs.
3 Förslag om trygghetsfonder m. m.
Vid tillkomsten av LAS uttalades på flera håll — bl. a. i riksdagsmotioner -— oro över den ökade belastning på företagen som den nya lagstiftningen kunde medföra. Det föreslogs åtgärder för att motverka den befarade ekonomiska belastningen på företagen. Förslagen avsåg olika åtgärder för att täcka den latenta löneskulden t. ex. genom skattcfria avsättningar till trygghetsfonder eller självständiga stiftelser, försäkring och statsgaranti. Omkastning av företrädesordningen i konkurs så att företagsinteckning skulle få företräde framför löne- och pensionsfordringar föreslogs emellertid inte.
I yttranden över betänkandet Trygghet i anställningen (SOU 1937: 7) framförde vissa remissinstanser, främst de som representerade hantverk och småindustri, förslag om att småföretagen skulle få kompensation från det allmänna för den ekonomiska belastning som den föreslagna lagstiftningen kunde komma att innebära för dem. BL. a. föreslogs att företagen skulle få avsätta medel till en särskild skattefri fond. I anslutning till lagförslaget om anställningsskydd m. m.21 hänvisades i detta avseende till att företagsbeskattningen var föremål för utredning i företagsskatteberedningen.”?
Företagsskatteberedningen uppges ännu inte ha tagit ställning till frågorna om skattefria avsättningar till trygghetsfonder m. m.
Vad angår tanken på att genom ett försäkringssystem motverka den ökade ekonomiska belastning på företagen, som lagen om anställningsskydd befaras medföra, har utredningen erfarit att man inom Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) — i samråd med Sveriges hantverksoch industriorganisation — utreder möjligheterna att skapa en försäkringsform för att skydda företagen då uppsägningslöner måste betalas till arbetstagare som inte kan syssclsättas. Enligt uppgift från SAF har
21 Se prop. 1973: 129 s. 115. 22 Jfr inrikesutskottets betänkande 1973: 36.
man inte tänkt sig att en sådan försäkring skulle gälla i konkurssituationer. Hur försäkringen i Övrigt skulle konstrueras kan man inte för närvarande ge besked om.
4¶Framställningar om lagändring
4.1 Kreditorganisationerna
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund framhåller i sin inledningsvis nämnda skrivelsc, att LAS för betydande grupper av arbetstagare medfört väsentligt förlängda tider för uppsägning och för varsel vid uppsägning och permittering och att detta på grund av löneprivilegiets ställning medfört en motsvarande minskning av företagsinteckningens värde. Organisationerna anför vidare.
En dylik urholkning av dessa inteckningars värde står i strid med huvudsyftet bakom 1966 års lag om företagsinteckning. Huvudsyftet med denna lag var att genom en rad nya regler stärka företagsinteckningens användbarhet såsom säkerhet för kredit. Bl.a. utsträcktes underlaget för företagsinteckningen till nya egendomsslag, inteckningen tillerkändes fortsatt giltighet även viss tid efter överlåtelse av den intecknade rörelsen och inteckningen gavs förmånsrätt även vid utmätning. Inte minst ville man genom dessa nya regler främja kreditförsörjningen för de mindre och medelstora företagen, dvs. sådana företag som ofta ej alls eller endast i mindre omfattning kan erbjuda fast egendom som siäkerhetsunderlag för krediter. Det är emellertid i de mindre och medelstora företagen — särskilt sådana med relativt många anställda — som lagen om anställningsskydd ogynnsamt påverkar företagsinteckningarnas värde. I de större företagen har frågan en underordnad betydelse. |
Den nya trygghetslagstiftningen kommer att motverka sitt syfte om den tillåtes försämra företagsinteckningarnas värde. Ett upprätthållande av dessa inteckningars värde kan däremot underlätta företagens möjligheter att behålla sina krediter även under nedåtgående konjunkturer och även öka förutsättningarna att rekonstruera ett företag eller att överlåta det till någon som vill fortsätta rörelsen.
Organisationerna uttalar vidare, att en samordning av trygghetslagstiftningen och lagen om företagsinteckning bör ske genom att lönefordringar i konkurs ges förmånsrätt först efter företagsinteckningarna, vilket på grund av den statliga lönegarantin antas kunna ske utan betänkligheter. De betonar att staten som innehavare av lönefordringarna inte kan åberopa några sociala motiv för en förmånsrätt framför företagsinteckningshavarc, särskilt som lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter.
Organisationerna erinrar om att det var genom införandet av den statliga lönegarantin som lagstiftaren 1971 ansåg sig kunna ge särskild förmånsrätt i fast egendom företräde i alla situationer framför lönefordringar och påpekar att löncprivilegiets ställning i förhållande till andra särskilda förmånsrätter också aktualiserades i förslag till ändringar i sjölagen 1973, varvid lönefordringarna fick stå tillbaka för inteckning i både skepp och skeppsbyggen; likvärdiga motiv föreligger en-
ligt organisationerna för att lönefordringar får stå tillbaka även för fordringar med säkerhet av företagsinteckning. Vidare erinras om att fordringar på skatt och allmänna avgifter visserligen är utrustade med allmän förmånsrätt men att denna förmånsrätt ej i något fall har företräde framför fordran med särskild förmånsrätt, t. ex. fordran säkerställd av företagsinteckning. Om statens skattefordringar sålunda i konkurs kommer efter fordringar mot företagsinteckning, borde enligt organisationerna med så mycket större skäl statens fordringar på grund av utbetalningar under lönegarantin komma efter dessa inteckningsfordringar, eftersom utbetalningarna under lönegarantin förutsätts bli i huvudsak täckta av den avgift som debiteras för lönegarantin.
Om LAS och FL ej samordnas i berört hänseende, så måste kreditgivarna, enligt vad organisationerna förutskickar, i starkt ökad utsträckning begära särskild pantsättning av egendom, som eljest skulle utgöra underlag för företagsinteckning, celler påyrka nedsättning av krediten. Detta skulle uppenbarligen ofta vara olägligt och över huvud taget innebära en icke önskvärd minskning av företagsinteckningens betydelse i kreditlivet, anser kreditorganisationerna. |
4.2 Bankinspektionen
I barkinspektionens skrivelse påpekas till en början, att FL öppnat bättre möjligheter för vissa näringsidkare att tillgodose sitt behov av kredit, då de genom den nya inteckningen kunde erbjuda en säkerhet ' som bankerna kunde acceptera. Företagsinteckningen hade skapats genom att man utvidgade förlagsinteckningens verkningsområde, och den ansågs ha ett värde i kreditgivarens hand, som kunde beräknas relativt lätt. I likhet med kreditorganisationerna framhåller bankinspektionen, att de näringsidkare som bedömdes ha största nyttan av den nya Jagstiftningen var de små och medelstora företagarna, särskilt service- och detaljhandelsföretagare. Bankinspektionen erinrar om att sistnämnda företagare i regel saknar möjlighet att ställa pantbrev i fastighet som säkerhet och om att bankerna inte heller är beredda att lämna dem kredit utan säkerhet. n.
Bankinspektionen anför vidare att företagsinteckningen kommit til flitig användning vid kreditgivning. Enligt inspektionen beräknades det totalt intecknade beloppet vid utgången av år 1971 uppgå till 18 400 milj. kr. .
I fortsättningen framhåller bankinspektionen, att det värde som en företagsinteckning kan ha som säkerhet för kredit främst kommer till synes vid konkurs samt att den fordran som — bortsett från sådana som grundar sig på särskild förmånsrätt — främst inverkar på den utdelning ur konkursboet som kan erhållas mot företagsinteckning är lönefordran. Bankinspektionen understryker, att det lönebelopp sor vid konkurs kommer att tas ut före fordran på grund av företagsinteckning avsevärt ökas genom den nya lagen om anställningsskydd samt förklarar, att inspektionen tidigare vid sina undersökningar av bankernas kreditgivning räknade med att värdet av underlaget för företagsinteckning borde schablonmässigt, åtminstone i personalintensiva företag, reduceras med ett belopp motsvarande sex veckors lön. Sedan LAS trätt i kraft, har inspektionen funnit motsvarande schablonmässiga reduktion
böra uppgå till fem—sex månaders lön för de anställda och gälla samt-
iiga företag.
Efter att ha erinrat om den statliga lönegarantin vid konkurs, anför tankinspektionen.
Vid bedömandet om företagsinteckning uppfyller banklagens krav på att säserhet för kredit skall vara betryggande får en ingående analys av det kreditsökande företaget göras. Den inteckningsbara egendomen utgöres i allmänhet av varufordringar, varulager och inventarier. Sammansättningen av denna egendom skiftar ständigt, och det finns inte någon allmänt giltig regel för i vilken utsträckning kredit mot företagsinteckning kan beviljas med upprätthållande av kravet på att säkerheten skall betraktas som betryggande. Bankerna har dock — med erforderliga reduktioner för osäkra fordringar, inkurant varulager och uttjänta inventarier samt de anställdas Jönefordringar — i stor utsträckning åtminstone från 1960-talets slut godtagit företagsinteckning intill 50 90 av den inteckningsbara egendomens värde enligt senaste bokslui. En sådan bedömning accepterades av bankinspektionen.
De förändringar av omfattningen av det s.k. löneprivilegiet som genomförts sedan lagen om företagsinteckning trädde i kraft, har, såsom antytts, i stor utsträckning inverkat på möjligheterna att vid konkurs erhålla utdelning rå företagsinteckning. Detta förhållande har i sin tur minskat bankernas förutsättningar att bevilja krediter med enbart företagsinteckning som säkerhet. Inspektionen har vid sin tillsynsverksamhet iakttagit att bankerna vid sår kreditbedömning sett sig nödsakade att bedöma företagsinteckningar med ailt större försiktighet. Inte sällan leder deras prövning i enlighet med förut angiva principer till att företagsinteckning inte representerar något egentligt värde ur säkerhetssynpunkt. Enligt inspektionens mening är den ståndpunkt som bankerna sålunda intagit välgrundad utifrån banklagens krav att säkerhet skall vara betryggande. Det är inspektionens skyldighet att tillse att bankernas kreditgivning i detta som andra hänseenden står i överensstämmelse med banklagen. Tyvärr får detta till konsekvens att kreditgivningen särskilt it! små och medelstora företag försvåras.
Från samhällsekonomisk synpunkt är det angeläget att de små och medelstora företagens kreditförsörjning kan fungera normalt. En viss lättnad skulle xunna erhållas, om bankernas rätt att ge kredit utan säkerhet, s.k. blancoxredit, utvidgades. Inspektionen har i annat sammanhang tillstyrkt en framställning från Svenska bankföreningen om höjning av de s.k. blancokreditvelvmen från 3 till 5 procent av bankernas eget kapital och dess inlåning. Verkningarna av en sådan åtgärd skulle dock bli begränsade i fråga om de små och medelstora företagen, då, såsom tidigare antytts, dessa inte så ofta har den goda ekonomiska ställning att blancokredit kan ifrågakomma. Ytterligare åtgärder är därför erforderliga.
Bankinspektionen föreslår, att företagsintecknad fordran placeras framför lönefordringar och erinrar om att statsmakterna redan år 1971
på grund av den statliga lönegarantin ansåg sig kunna sätta inteck-
ning i fast egendom framför lönefordringar. Enligt inspektionen talar samma skäl för att även ge fordran på grund av företagsinteckning fö-
reträde gentemot lönefordran. Enligt inspektionen kan en sådan föränd-
ring inte medföra någon nackdel från de anställdas synpunkt, bortsett '
från de belopp som inte omfattas av lönegarantin och som avser den :
övre delen av de högst avlönade befattningshavarnas löner. Inspektionen
understryker att den diskuterade förändringen i förmånsrättsordningen tvärtom ligger helt i linje med de sociala skäl som uppbär lagstiftningen om anställningsskydd. Om företagsinteckningen återigen kan bringas att fullgöra sin funktion som säkerhet för kreditgivning så som varit avsett från början, ökas nämligen företagens möjligheter att leva vidare och ge de anställda en tryggad utkomst.
Bankinspektionen anser, att den diskuterade förändringen inte behöver spela någon större roll från kostnadssynpunkt, eftersom kostnaderna ytterst bestrids av arbetsgivarna.
5¶Utredningens överväganden
5.1 Förmånsrättsordningen
Det är en grundläggande princip för all institutionell kreditgivning i vårt land att Jån beviljas under förutsättning att låntagarens betalningsförmåga inger förtroende och — med undantag för s.k. blancokredit —zatt betryggande säkerhet ställs. Sådan säkerhet skall efter objektivt godtagbara grunder täcka hela lånet. Enligt 59 §& lagen (1955: 183) om bankrörelse skall säkerheten utgöras av fast eller lös egendom eller borgen.?3
LAS har genom förlängda uppsägningstider m.m. betydligt ökat företagarnas latenta löneskulder. Visserligen kan dylik skuld stundom motsvaras av nytta i form av fortsatta arbetsprestationer, som indirekt kommer företagarens övriga borgenärer till godo, och den behöver inte alltid infrias fullt ut ens i konkursfall, eftersom rörelsen inte sällan kan fortsättas av annan. Men den Jatenta löneskulden måste likväl vid kreditgivningen beaktas som cn realitet. Varje kreditgivare måste kalkylera med ceventualiteten att låntagaren går i konkurs. Ty det är framför allt i låntagarens konkurs som erbjuden säkerhet prövas. Sviktar den då, är den inte betryggande. Och i den mån säkerheten utgörs av företagsinteckning måste långivaren stå tillbaka för löneborgenärerna så som redovisats utförligt i det föregående.
Det är mot denna bakgrund följdriktigt, att kreditinstitutionerna — som deras framställning (4.1) visar — numera beräknar företagarnas kreditvärdighet med betydande avdrag för latent löneskuld. Detta står helt i överensstämmelse med bankinspektionens syn på saken (4.2). Att man därvid tydligen allmänt kalkylerar med en löneskuld för fem till sex månader medför, särskilt för företagare med många anställda, att inteckning i näringsverksamhet i verkligheten mången gång inte tillmäts något väsentligt kreditsäkerhetsvärde. Som kreditsäkerhetsinstrument fungerar företagsinteckningen då inte som den skall göra. Detta drabbar främst små och medelstora företagare, alltså dem som mer än andra torde vara hänvisade just till företagsinteckningen som kreditsäkerhet.
Man kan naturligtvis tänka sig en rad olika sätt att främja kreditförsörjningen utan att röra vid kreditsäkerhetsinstrumenten och deras funktioner. På senare tid har allt fler företagare börjat praktisera factoring av kundfordringar och Icasing av inventarier m. m.?£ Men sådant kan
23 Jfr 28 § lagen (1955: 416) om sparbanker, 36 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen och 9 8 lagen (1969: 732) om postbanken.
24 Därigenom kan f.ö. underlaget för en företagsinteckning minskas betydligt.
inte på långt när ersätta den traditionella institutionella kreditgivningen och kan f. ö. knappast tillämpas allmänt. Ökad blancokreditgivning kundé kanske prövas men det är inte sannolikt att man därigenom kan väsentligt öka tillgången på riskvilligt kapital. Ökad sådan tillgång kunde väl åstadkommas genom förstärkning av redan tillgängliga statliga kreditgarantier men det skulle belasta statskassan ytterligare och föra över förlustrisker från den privata kreditmarknaden till samhället. Skattefria avsättningar till trygghetsfonder eller självständiga stiftelser är andra intresseväckande uppslag. Men det är endast på lång sikt man kan få något uträttat den vägen. Utredningen har också något övervägt om ett försäkringsskydd för uppsägningslöner skulle kunna ordnas så, att kreditgivningen kunde frigöras från hänsyn till latenta löneskulder. Men att genomföra en sådan ordning — om det alls är möjligt — torde också ställa sig ganska tidskrävande. De utvägar som här antytts ligger f. ö. på det hela taget utom ramen för utredningens uppdrag.
Läget kräver enligt utredningens mening en snabbt verksam och därför jämförelsevis enkel lösning. Den enda utvägen är då att stärka företagsinteckningens kreditsäkerhetsvärde och detta sker bäst genom att inteckningens förmånsrätt förbättras så som kreditorganisationerna och bankinspektionen föreslagit. Att fordran med säkerhet på grund av företagsinteckning trots en sådan förbättring stundom kan komma att bli nödlidande i näringsidkarens konkurs är en annan sak.
Utredningen har här förutsatt att fordran på lön under uppsägningstid efter konkursutbrottet — en fordran som villkorligt uppkommit redan genom anställningsavtalet — utgör konkursfordran enligt 100 § KL och inte massafordran, för vilken betalning utgår med företräde framför konkursfordringarna, och att förhållandet ej ändras enbart för det att arbetstagaren fullgör avtalsenlig arbetsprestation under uppsägningstiden. En annan mening har emellertid skymtat i den rättsvetenskapliga litteraturen. Det har nämligen ifrågasatts om inte lönefordringen bör anses övergå till att bli massafordran såvitt konkursboct faktiskt tar arbetstagarens tjänster i anspråk.?? En sådan mening innebär tydligen, att konkursboet, uppsägningen av arbetstagaren till trots, skulle under angiven förutsättning inträda i anställningsavtalet för dess återstående giltighetstid. Detta grundas på överförd tillämpning av en erkänd rättsgrundsats för ömsesidigt förpliktande avtal på den allmänna förmögenhetsrättens område.” I vad mån cen dylik analogisk rättstilllämpning är motiverad på förevarande område, där bl. a. också den statliga lönegarantin i konkurs utgör ett väsentligt inslag i bilden, torde vara osäkert. Däremot är det tydligt att lagstiftaren vid tillkomsten av LGL inte räknat med en sådan innebörd av gällande rätt.””7 Utredningen går ut från samma rättstolkning. Eftersom det uppenbarligen vore utsiktslöst att söka stärka företagsinteckningens ställning i förhållande till lönefordringar, som kan komma att framgångsrikt göras gällande såsom massafordringar, står och faller utredningens överväganden med den tolkningen.
Som berörts i det föregående (4) har man genom lagstiftning 1971
25 Welamson, Konkurs (4 uppl. 1974) s. 117 not 2. (Uppfattningen framfördes första gången i 1965 års upplaga.)
26 Almén—Eklund, Om köp och byte av lös egendom (4 uppl. 1960) s. 506.
27 Det framgår flerstädes i förarbetena. Se prop. 1970: 201, bl.a. s. 67 och 85—-88.
stärkt fastighetspanträttens kreditsäkerhetsvärde just genom att förbättra dess förmånsrätt.”? Det åstadkoms genom att löneprivilegiets företräde framför fastighetsintecknad fordran avskaffades.” När man genom den likaledes förut (4) berörda lagstiftningen 1973, som ännu ej trätt i kraft, mot bakgrund av 1967 års internationella konventioner om sjöpanträtt och fartygshypotek samt inskrivning av rätt till fartyg under byggnad etablerade en ordning för skepps- och skeppsbyggnadshypotck, valdes också — ehuru främst av konventionsbetingade skäl — lösningen att låta löneprivilegiet stå tillbaka.3? Egentligen var detta en nyhet endast såvitt rör det genom samma lagstiftning introducerade skeppsbyggnadshypoteket. Ty skeppshypoteket gav redan dessförinnan — i form av fartygsinteckning — företräde framför löneprivilegiet.31 I både 1971 och 1973 års fall motiverades löneprivilegiets behandling med att den statliga lönegarantin vid konkurs i allt väsentligt tillgzodosåg löneborgenärernas intresse.
Att låta löneprivilegiet stå tillbaka för företagsinteckning ligger alltså väl i linje med det sätt varpå fastighetshypotekets kreditsäkerhetsvärde stärkts och ett till internationell ordning anpassat skeppsbyggnadshypotek införts. Det bör emellertid ej förbises, att företagsinteckningen ofta nog kan omfatta alla en konkursdrabbad företagares andra tillgångar av värde och att dess företräde framför löneprivilegiet därför kan få mer vittgående konsekvenser för löneborgenärerna än dem man hade att räkna med då fastighets- och skeppsbyggnadsinteckningarnas motsvarande företräde fastställdes. Desto angelägnare blir det då att den sociala funktion som ett välprioriterat löneprivilegium fyller i företagarens konkurs finner fullgod kompensation i den statliga lönegarantin.
Såvitt gäller fordran med förmånsrätt enligt 11 § FRL är den statliga lönegarantin vid konkurs som redan framgått (2.2.2) begränsad så att kraven täcks intill ett sammanlagt belopp för varje borgenär av fem gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.?? Lönegarantin administreras av staten men finansieras genom särskilda arbetsgivaravgifter. Utredningen förutsätter att garantin utan svårighet — nu som tidigare — kan och kommer att förstärkas i den mån det visar sig behövligt och skall återkomma till detta spörsmål i det följande (5.2). Socialt betingade hänsyn behöver då inte lägga hinder i vägen för en sådan omkastning av löneprivilegiets och företagsinteckningens inbördes företräde som utredningen tänker sig. Att omkastningen också kan gå ut över statens möjligheter till utdelning i konkurs för lönefordran, som övertagits genom att lönegaranti infriats, betraktar utredningen inte heller som något hinder, främst emedan lönegarantin finansieras genom särskilda arbetsgivaravgifter.
Utredningen har inte förbisett möjligheten att begränsa löneprivilegiets förskjutning inom förmånsrättsordningen till den del som täcks av lönegarantin, dvs. så att krav som överstiger garantins begränsningsbelopp bevaras vid nuvarande förmånsrätt medan kraven i övrigt, representerade av statens regressanspråk på grund av infriad lönegaranti.
26 Sc SFS 1971: 1043.
"9 På samma sätt som löneprivilegiet behandlade man förmånsrätt enligt 10 § FRL. Och lika som fastighetsinteckning behandlades. inteckning i tomträtt (7 § FRI).
"0 Se SFS 1973: 1068.
31 De ombordanställda har sjöpanträtt med förmånsrätt enligt 4 § första stycket FRL för sina lönekrav.
32 Se SFS 1971: 1046. Jfr senast SFS 1974: 1100.
står tillbaka för företagsintecknade fordringar och (med ändring i LGL) naturligtvis också för de nämnda, oförändrat högt prioriterade överskottskraven. En sådan lösning skulle inte framkalla något behov av kompensation lönegarantivägen. Emellertid skulle den inte bara bli komplicerad utan också strida mot eljest vedertagna grundsatser för prioritering av konkurrerande fordringsanspråk. Utredningen har därför inte funnit anledning att närmare överväga en sådan lösning.
Att skjuta löneprivilegiet tillbaka i förmånsrättsordningen kan synas enkelt nog. Men vissa förmånsrättsliga följdproblem är förenade med detta. Ty löneprivilegiet har enligt 16 och 17 §8 FRL också företräde framför vissa andra fordringar med särskild förmånsrätt, vilka i sin tur — alltid eller i vissa fall — har företräde framför företagsintecknad fordran. Och det är uppenbarligen inte möjligt att etablera en förmånsrättsordning, som på en gång ger löneprivilegict företräde framför vissa särskilda förmånsrätter och låter det stå tillbaka för anspråk med sämre rätt än dessa.??
De särskilda förmånsrätter som närmast bereder dessa problem är hyres- och arrendeprivilegierna enligt 5 § första stycket I FRL och förmånsrätt enligt 8 § FRL på grund av utmätning. Hyres- och arrendeprivilegierna gäller i egendom, som kan omfattas av företagsinteckning, och har i själva verket karaktär av legal företagsinteckning med bästa rätt.3?
Utmätning bereder i detta sammanhang problem endast då den avser lös egendom, som hör till näringsverksamhet vari inteckning beviljats på ansökan gjord samma dag som utmätningen verkställdes clier senare. I det läget har nämligen utmätningsfordringen, som eljest står tillbaka för inteckningsfordringen, företräde framför denna enligt 9 § tredje stycket FRL.
De skäl som motiverar att företagsinteckningen förstärks på bekostnad av lönceprivilegiet kan ej åberopas till stöd för att även hyres- och arrendeprivilegierna och utmätningsfordran skall ges sådant försteg. Men det är en tekniskt betingad nödvändighet att ge dem det, om företagsinteckningens förmånsrätt skall kunna förbättras så som utredningen avser. Och i betraktande av att det intresse som bär upp löneprivilegiet dock förutsätts i allt väsentligt bli tillgodosett genom den statliga lönegarantin finner utredningen, att dessa närmast rättstekniska konscekvenser av ett i Övrigt välmotiverat ingrepp i förmånsrättsordningen kan godtas.
En likartad rättsteknisk komplikation möter, ifall den 1973 antagna sjösakrättsliga lagstiftningen inte skulle hinna sättas i kraft innan utredningens förslag till ändring av förmånsrättsordningen genomförs. Ty enligt 4 3 andra och tredje styckena FRL, som upphävs enligt nämnda lagstiftning men som alltså ännu gäller, föreligger särskild förmånsrätt också för förskott till fartygsbyggnad och för förskotterat driftsbidrag.?5
33 Konkurrensproblemet aktualiseras naturligtvis i praktiken bara under vissa konkreta förutsättningar. Men en lagbunden förmånsrättsordning bör vara så beskaffad att den löser konkurrensfall rent abstrakt och utan hänsyn till om alla förmånsrätter är aktuella samtidigt eller ej.
34 Så har dessa privilegier betecknats av lagberedningen i Utsökningsrätt XIII s. 199.
Problemet aktualiseras i verkligheten bara i de fall då dessa privilegier konkurrerar med företagsinteckning i samma näringsverksamhet.
35 Förmånsrätt för driftbidrag gäller bara i medredarens fartygsandel och sådan torde endast under speciella omständigheter kunna omfattas av företagsinteckning.
Dessa förmånsrätter kan förhålla sig till företagsinteckning och löneprivilegium3§ på samma sätt som t. ex. hyresprivilegiet och måste alltså också tillåtas tränga undan löneprivilegiet, om detta skall stå tillbaka för företagsintecknad fordran. Det är emellertid sannolikt att problemet inte kommer att aktualiseras,”7 eftersom förberedelserna för att sätta den sjösakrättsliga lagstiftningen i kraft är tämligen långt framskridna.
Övervägandena har sålunda nått fram till att Jöneprivilegict bör ställas tillbaka för företagsintecknad fordran (5 § första stycket 2 FRL), för hyres- och arrendeprivilegierna (5 § första stycket i FRL), för utmätningsfordran (8 § FRL) och, om tidpunkten för ikraftträdandet av 1973 års sjösakrättsliga lagstiftning kräver det, också för förmånsrätt för förskott till fartygsbyggnad och för förskotterat driftsbidrag i partrederi (4 § andra och tredje styckena FRL).
Därmed skulle endast återstå en grupp fordringar med allmän förmånsrätt, som kan tränga undan fordran med särskild förmånsrätt, nämligen fordringar som avses i 10 § FRL. Efter 1971 och 1973 års inerepp i förmånsrättsordningen till förmån för panträtt på grund av fastighetsinteckning och skepps- eller skeppsbyggnadsinteckning kan dessa fordringar inte tillgodoses ur fast egendom, skepp celler skepp under byggnad med mindre den berörda egendomen lämnar överskott. Det ligger därför nära till hands att pröva huruvida de bör stå tillbaka också i detta sammanhang. Man skulle nämligen då vara framme vid en förmånsrättsordning, som inte i något fall tillåter allmän förmånsrätt att tränga undan särskild förmånsrätt. Och detta skulle onekligen innebära en betydande förenkling.33
Emellertid rör det sig här om fordringar, som står de egentliga konkurskostnaderna nära, såsom borgenärs Kostnad för att sätta gäldenären i konkurs, arvode till boutredningsman och vissa utgifter för borgenärernas bästa. De förtjänar väl att tillgodoses med hög prioritet. Och ingen statlig garanti eller liknande ger dem annat skydd.3? En sak är att de ställts tillbaka för fastighetsinteckning och skepps- och skeppsbyggnadsinteckning. Därigenom har de inte genomgående berövats tillgång till egendom som kan förslå till deras täckning; för de sjörättsliga hvpotekens del var det dessutom en konventionsbetingad nödvändighet att inte lida intrång av dylika fordringars rätt. Men om dessa fordringar nu ställdes tillbaka också för företagsinteckning, skulle det kunna på goda grunder befaras att de ofta skulle bli nödlidande, emedan företagsinteckning inte sällan omfattar alla gäldenärens Övriga tillgångar av värde. De fastighetsrättsliga och sjörättsliga exemplen bör därför inte Tända till efterföljd i detta sammanhang. Utredningens förslag till ändring i förmånsrättsordningen berör således inte fordringar, som avses i 10 3 FRI, utan begränsar sig till löneprivilegiet och de särskilda förmånsrätter för vilka detta ställs tillbaka.
Till ett konkursrättsligt följdproblem med anledning av löneprivilegicts relativa försvagning skall utredningen återkomma under 5.2.
36 Den i 12 § FRL reglerade förmånsrätten för fordran på framtida pension står dock alltid tillbaka för förskott till fartygsbyggnad; se 17 8 FRL.
37 [ motsatt fall måste nu gällande lydelse av 16 och 17 88 FRL (SFS 1971: 1043) ändras så att hänvisningarna där till 4 § andra och tredje styckena samma lag utgår.
38 Jfr t. ex. 16 8 andra punkten FRL.
29 Här bortses då från löneborgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs. Se 2 § andra stycket LGL.
5.2 Lönegarantin
Ändringen i förmånsrättsordningen måste som redan sagts (5.1) återverka på den statliga lönegarantin. Det är nämligen denna väg som de arbetstagare, vilka blir lidande av löneprivilegiets relativa försvagning, kan och bör kompenseras. Att åstadkomma cen dylik kompensation möter flera problem. Därtill kommer frågan huruvida lönegarantifondens finansiering påverkas.
Löneprivilegiet och den statliga lönegarantin utgör samverkande mcekanismer i den samhälleliga ordningen för arbetstagares löneskydd, båda motiverade av sociala hänsyn. Privilegiet uttömmer sin sociala funktion genom den framskjutna ställningen i förmånsrättsordningen. Ty så långt tillgängliga medel förslår konkurrerar lönceprivilegierade fordringar på lika fot. Lönegarantin däremot sätter en högsta gräns för utbetalning och skiljer sålunda på hög och låg lön. Dess målsättning är att tillgodose det stora flertalets behov.!9 När det nu gäller att lönegarantivägen kompensera för löneprivilegiets försvagning kan denna begränsade målsättning uppenbarligen inte vidhållas. Det är nödvändigt, att tillgodose också den högt avlönade arbetstagarens rättmätiga behov av att få ut sin lön. Ytterst borde detta leda till att beloppsbegränsningen avskaffades. Men utredningen går ut från att begränsningen svårligen kan undvaras i lönegarantisystemet. I den mån den cj är kostnadsmässigt betingad fyller den nämligen funktionen att reducera sådant missbruk som ett system av denna typ tyvärr inbjuder till och som knappast kan förebyggas effektivt.t!
Kompensationen genom förstärkning av lönegarantin blir med detta synsätt en fråga om hur högt beloppsbegränsningen skall sättas. För att ta ställning till den frågan krävs bl. a. kännedom om näringslivets lönestruktur och om hur löne- och pensionskrav kunnat hävda sig i näringsidkares konkurser under nuvarande förmånsrättsordning. Det fordras naturligtvis också annat material för att man skall kunna ställa en rim- Jig prognos för framtiden. Men de här angivna kraven anger cen tjänlig utgångspunkt.
Utredningen har haft för kort tid på sig för att göra någon brett upplagd undersökning i de angivna frågorna. Men genom statistiska centralbyrån (SCB) har utredningen låtit undersöka privatanställda arbetstagares löneförhållanden på ett tillgängligt, begränsat stalistiskt material, nämligen SCB:s undersökning av hushållens inkomster år 1972. Undersökningsresultatet redovisas i bilaga 2.
När det gäller frågan hur löne- och pensionskrav för närvarande hävdar sig i konkurs har utredningen berett vissa organisationer tillfälle att lämna utredningen information. En sammanställning av den information de Jämnat ger utredningen i bilaga 3.
Ehuru utredningsmaterialet som redan antytts inte berättigar till statistiskt väl förankrade slutsatser, bekräftar det likväl otvetydigt att en uppräkning av nuvarande beloppsbegränsning är nödvändig för att i rimlig mån kompensera för den försvagning av löneprivilegiet som utredningsförslaget medför. I själva verket antyder utredningsmaterialet att det kan ifrågasättas om syftet med 1971 års uppräkning av belopps-
30 Jfr prop. 1970: 201 s. 29 och 64 f.
+1 En viss spärr föreligger i 11 § tredje stycket FRL men den kan knappast beräknas vara fullgod.
begränsningen från fyra till fem gånger basbeloppet infriats till fullo.1?a En uppräkning av nuvarande beloppsbegränsning kunde därför vara motiverad utredningens förslag förutan. Vidare ger materialet vid handen, att förmånsberättigade lönefordringar i stor utsträckning har bevakats till belopp, som överstiger sju och närmar sig åtta gånger basbeloppet, och att de ofta vunnit utdelning på den nivån. När därtill kommer, att de förändringar som LAS medfört av uppenbara skäl ännu inte kunnat ge påtagligt utslag i praktiska erfarenheter, har utredningen ansett sig böra förorda en uppräkning av beloppsbegränsningen till åtta gånger basbeloppet men har funnit sig böra göra halt där, trots att ett par organisationer yrkat på väsentligt högre beloppsbegränsning. 35b Utredningen föreslår att lönegarantins beloppsbegränsning skall fastställas till åtta gånger basbeloppet men förutsätter, att frågan om ytterligare uppräkning kommer att prövas på grundval av det vidgade utredningsmatcrial som lagstiftningsärendet torde bli tillfört genom remissyttranden och annorledes.
Löneprivilegicts försvagning skapar ännu ett följdproblem. I den mån det finns medel tillgängliga i konkursboet kan förmånsberättigade borgenärer enligt 143 8 KL få lyfta förskott på sina fordringar. Men sådan förskottsbetalning kommer naturligtvis endast i fråga såvitt fordringen beräknas bli täckt genom utdelning i konkursen. I kraft av den nuvarande förmånsrättsordningen står löneborgenären enligt 143 § första stycket KL högt på listan över de förskottsberättigade borgenärerna. Men med den jämförelsevis låga förmånsrätt han får enligt utredningsförslaget måste han vika från denna plats. En sådan ordning kan föra med sig, att konkursförvaltarna nödgas vägra förskottsbetalning till löneborgenärer för att inte äventyra bättre prioriterade borgenärers rätt till utdelning. Och det skulle gå ut över möjligheterna att fortsätta konkursdrabbad näringsidkares rörelse under uppsägningstiden.?3 De hinder som detta kan medföra för ändamålsenlig konkursförvaltning kan såvitt utredningen förstår inte lämpligen undanröjas inom ramen för rättsordningens reglering av konkurrens mellan borgenärer. Lösningen bör sökas på annat håll. Utredningen har därför samrått med den arbetsgrupp som inom arbetsmarknadsdepartementet bl. a. ser över Ilönegarantisystemets tekniska funktion (jfr under 2.2.1). Därvid har ställts i utsikt sådana förändringar i ordningen för utbetalning från lönegarantifonden att utredningen anser sig kunna förutsätta att förevarande problem skall bli löst den vägen.
Huvuddragen av den lösning arbetsgruppen överväger — vilken hör hemma i ett större sammanhang än det utredningen har anledning att befatta sig med — är följande. Systemet för betalning av garantimedel i förvaltarkonkurs frikopplas delvis från bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Konkursförvaltaren åläggs att redan vid konkursutbrottet, med angivande av belopp och förfallotider, underrätta länsstyrelsen om klar uppsägningslön, allt i den mån han inte kan infria lönefordringen genom förskottsbetalning. Underrättelsen skall på vanligt sätt passera kronofogdemyndigheten för att vid behov kunna kompletteras med beslut om införsel eller utmätning i lönen. Genom utbetalning av löne-
+2a Jfr prop. 1971: 178 s. 24 och 29,
4b Jurist- och samhällsvetareförbundet har förordat 15 och Sveriges civilingenjörsförbund 10 gånger basbeloppet.
13 Konkursförvaltaren kan inte förfoga över lönegarantifondens medel för förskottsändamål.
garantimedel övertar staten lönekravet, ehuru detta inte är formellt bevakat i konkursen. Staten skall inte heller behöva bevaka kravet utan fordringen skall anses vara bevakad och utdelningsgill redan genom förvaltarens underrättelse till länsstyrelsen, Andra sakägare kan emellertid genom klander av utdelningsförslag få fordringens rätt till utdelning prövad. Såvitt gäller innestående lön m. m. behålls anknytningen till bevaknings- och anmärkningsförfarandet, eftersom dylika fordringar kan vara svåra att fastställa. I den mån förvaltaren finner även fordran av detta slag vara klar kan han dock strax underrätta länsstyrelsen därom för utbetalning av lönegarantimedel. Utkast till arbetsgruppens lösning, som innefattar en ny 6 § LGL, återges i bilaga 4.
Vid samrådet med arbetsgruppen har också ställts i utsikt att lösningen skall åstadkommas tämligen snabbt och utredningen har därför inte ansett sig behöva dröja med att lägga fram sitt eget förslag. Den behövliga samordningen mellan utredningsförslaget och arbetsgruppens ingrepp i lönegarantisystemet får alltså äga rum på departementsplanct.
Frågan, huruvida löneprivilegiets försvagning — och därav ökad risk för att lönegarantilfonden inte skall få utdelning i konkurs för statliga regressanspråk — kräver förstärkning av fondens finansiering, ligger väsentligen utom området för utredningens kompetens och uppdrag. Därför inskränker sig utredningen i den delen till att fästa uppmärksamheten vid att lagstiftningsärendet också rymmer detta problem och att man måste räkna med att tillflödet av medel genom Konkursutdelningar kommer att minska, ifall utredningsförslaget genomförs.!t Även frågan i vad mån förslaget om höjd beloppsbegränsning kräver höjning av avgiftsuttaget lämnar utredningen därhän.
5.3 Tagförslagen
5.3.1¶Förmånsrättslagen
Konkurrens mellan allmänna förmånsrätter, till vilka löneprivilegiet hör, och särskilda förmånsrätter, till vilka förmånsrätt för företagsintecknad fordran hör, löses enligt 15—17 §§ FRL. Dessa lagrum berörs av den förutnämnda (5.1) sjösakrättsliga lagstiftningen 1973 så att 15 och 16 §§ ändras medan 17 8 upphävs. Eftersom denna lagstiftning torde komma att träda i kraft innan utredningens förslag kan genomföras, utgår utredningsförslaget från 15 och 16 §§ FRL i lydelsen enligt SFS 1973: 1068. I 15 8 läggs fast, att allmän förmånsrätt i första hand skall tillgodoses ur egendom, som ej omfattas av särskild förmånsrätt, men att den vid behov får tas ut också ur sådan egendom, med företräde framför särskild förmånsrätt, i den mån det är tillåtet enligt 16 8, och i övrigt efter fordran med särskild förmånsrätt. I 16 § FRL, sägs, att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 § FRL vid behov får tas ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 § samma lag i annan lös egendom än tomträtt. Utredningens förslag är (jfr 5.1) att löneprivilegiet — reglerat i 11 och 12 §§ FRL — inte skall kunna göras gällande med företräde framför fordran med särskild förmånsrätt. Det löses genom att hänvisningen i 16 § FRL till 11 och 12 §§ samma lag får utgå.
+4 Om man för budgetåret 1973/74 antar, att fonden det året inte hade tillförts några medel genom utdelningar i konkurs, skulle underskott ha uppstått med 1,7 milj. kr. (jfr bilaga 1).
Utrymmet för allmän förmånsrätts företräde framför särskild förmånsrätt minskas väsentligt genom utredningens förslag. Därför föreslås tillika att avfattningen av 15 § jämkas så att den avspeglar det nya läget.
I övergångshänscende föreslås, att äldre bestämmelser skall fortfara att gälla i fråga om förmånsrätt för fordran i konkurs på grund av ansökan som gjorts innan den föreslagna lagändringen satts i kraft.
5.3.2 Lönegarantilagen
Som framgått tidigare (5.2) föreslår utredningen att lönegarantins beloppsbegränsning höjs. Det föranleder jämkning i 2 8 LGL.
Övergångsregleringen ansluter enligt förslaget till vad som föreslås vid FRL.
5.3.3 Konkurslagen
Som redan framgått (5.2) föranleder löneprivilegiets relativa försvagning en motsvarande försvagning av löncborgenärens rätt till förskottslyftning. Det medför enligt utredningsförslaget att den hänvisning till 11 3 FRL som nu är upptagen i 143 § första stycket KL utgår. Löneborgenärens rätt till förskottslyftning regleras därefter av tredje stycket.
Den av utredningen föreslagna ändringen av förmånsrättsordningen inverkar även på 71 § KL.:3 Om gäldenär tillhörig lös egendom under konkurs skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom, skall konkursförvaltaren enligt denna paragrafs sjunde stycke — i den mån det är påkallat — i ärendet föra talan för borgenärer som har förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 § FRL samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes vägnar. Eftersom utredningens förslag till ändring av FRL innebär att löneborgenärer inte längre har rätt att få betalt före utmätningssökande, blir föreskriften om skyldighet för förvaltaren att föra deras talan överflödig. I enlighet härmed föreslår utredningen att hänvisningen till 11 och 12 83 FRL skall utgå ur 71 § sjunde stycket KL. En annan sak är att löneborgenärerna får betalt efter sin förmånsrätt ur det eventuella överskott av köpeskillingen som skall redovisas till konkursförvaltaren.
Övergångsregleringen ansluter enligt förslaget till vad som föreslås vid FRL.
5.34 Författningar om specialexekution I 5 § första stycket lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. ges bl. a. löneprivilegierad borgcenär rätt att vid försäljning av egendomen under konkurs begära, att försäljningen skall ske för hans fordran, s. k. anslutningsrätt. På motsvarande sätt regleras anslutningsrätt i 5 § andra stycket lagen (1973: 1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. Denna lag omfattas av 1973 års sjösakrättsliga lagstiftning och har alltså ännu ej trätt i kraft.
Genom att utöva sin anslutningsrätt skall borgenär kunna sänka det s. k. skyddsbelopp som skall täckas av köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen. Denna rätt har han bruk för, om egendomen eljest skulle bjudas ut för fordran med sämre förmånsrätt så att skyddsbeloppet därigenom skulle bli högre än om utbudet anknöts till hans fordran. När det gäller löneprivilegierad borgenär kan anslutningsrätt vid försäljning
43 Senaste lydelse SFS 1973: 1132. Nu gällande lydelse SFS 1971: 1045.
av sådan cgendom som det här är fråga om få praktisk betydelse endast när egendomen före konkursen utmätts för oprioriterad fordran eller för fordran med sämre förmånsrätt än löneprivilegiet. Ty löneprivilegiet har enligt 16 och 17 88 FRL för närvarande företräde framför utmätning, men i Övrigt har fordringar med särskild förmånsrätt i egendomen?ö företräde framför löneprivilegiet.?7 Därför medför den ändring i förmånsrättsordningen som utredningen föreslår och som innebär att löneprivilegierad fordran aldrig får företräde framför utmätningsfordran, att anslutningsrätt ej längre blir motiverad för löneborgenären. Ur nyssnämnda lagrum avlägsnar därför utredningsförslaget hänvisningarna till 11 och 12 88 FRL.
På motsvarande sätt förhåller det sig med 10 § andra stycket i de nyss nämnda försäljningslagarna. Sedan utmätning fått företräde framför löneprivilegiet, blir det inte vidare aktuellt att särskilt redovisa löneborgenären i den sakägarförteckning varom lagrummen handlar. Hänvisningarna till 11 och 12 §§ FRL utgår därför enligt utredningens förslag.
Enligt 139 § 3 mom. utsökningslagen (1877: 31 s. 1), vars lydelse i den del som här berörs senast fastställts genom SFS 1973: 1131,18 kan löncborgenär göra anspråk på betalning bl. a. ur köpeskillingen för fartyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, när fartyget säljs utmätningsvis under konkurs. Detta beror på att löneprivilegiet enligt 16 § FRL går före utmätning. Då sådant företräde avskaffas enligt utredningsförslaget medför det, att också den i 139 § 3 mom. föreskrivna rätten för löneborgenär att få betalt ur köpeskillingen för utmätt fartyg m. m. får upphävas. Utredningsförslaget utmönstrar därför ur detta lagrum hänvisningen till 11 och 12 88 FRL.
Övergångsregleringen föreslås även i dessa delar svara mot vad som föreslås vid FRL.
36 Företagsinteckning (och naturligtvis än mindre förmånsrätt för fordran hos hyresgäst eller arrendator enligt 5 § första stycket 1 FRL) gäller ej i egendom av ifrågavarande slag.
47 Härvid bortses från förmånsrätt enligt 4 § andra och tredje styckena FRL, vilka skall upphöra enligt 1973 års sjösaksrättsliga lagstiftning, som beräknas träda i kraft innan utredningsförslaget kan genomföras.
48 Denna senaste lydelse tillkom i samband med 1973 års sjösakrättsliga lagstiftning och har alltså ännu ej satts i kraft. (Nu gällande lydelse SFS 1971: 495.)
Bilaga I
(till bilaga A)
SAMMANSTÄLLNING
utvisande lönegarantifondens hittillsvarande inkomster och utgifter m. m. enligt uppgifter som inhämtats från kammarkollegiets fondbyrå
Budgetår 1970/712 1971/72 1972/73 1973/74
Inlevererade lönegarantiavgifter, kr 6412502 16888090 16291663 24997 652 Inlevererade utdelningar i konkurser, kr 17 938 2 708 129 7 461 225 7 802 051 Andra intäkter (räntor), kr - — 341 365 384 395 555 602 Summa intäkter, kr 6 430 440 19937584 24137 283 33355 305 Utbetalningar till länsstyrelser, kr 1758 299 19481360 9323 949239 27246 322 Överskott, kr 4 672 141 456 224 ' 188 044 6 108 983 Behållning 30 juni, kr 4 672 141 5 128 365 5 316408 11425 390
2 Lönegarantireformen trädde i kraft den 1 januari 1971.
Bilaga 2
(till bilaga A)
ANTAL ANSTÄLLDA I ENSKILD TJÄNST FÖRDELADE PÅ INKOMSTKLASSER
enligt en av statistiska centralbyrån för utredningen gjord specialbearbetning av en undersökning av hushållens inkomster år 1972.2 Denna undersökning avsåg 5 000 slumpvis utvalda hushåll. Det inkomstbegrepp som använts är approximativt den inkomst som redovisas under VI. 1 och VI. 2 i deklarationsblanketten, reducerat med ersättningar för traktamenten, resor, representation och dylikt.
Årsinkomst kr — Anställda i resp. inkomst- Stan- Med 95 9, säker- — Med 95 94, säkerhet lig-
klass dard- het ligger antalet ger den procentuella för-
avvik- anställda i resp. delningen av samtliga i
Enl. Enl. uppräkning else inkomstklass i enskild tjänst anställda
urval —— — nedan angivna på resp. inkomstklass i
Antal Antal 04 intervall nedan angivna intervall
= 9999 718 492 000 21,3 2220 487 560—496 440 = 19,5—23,1 10 00019 999 581 407 000 17,6 1880 403 240—410 760 = 16,0—19,2 20 000<29 999 = 757 605 300 26,2 2230 600 840 —609 760 = 24.2—28.2 30 000<39 999 569 481 500 20,8 1980 477 540—485 460 19,0—22,6
| 40 000 £49 999 213 | 186 800 8,1 1290 184 220—189 380 6,9— 9,3 | |
| 50 000 = 54 999 45 | 37 000 1,6 580 35 840— 38 160 1,0— 2,2 | |
| 55 000<59 999 33 | 26 600 1,2 490 25 620— 27 580 0,8— 1,6 | |
| 60 000<64 999 = 24 | 17 400 0,8 380 16 640— 18 160 0,5—' 1,1 | |
| 65 000<69 999 = 25 | 15 600 0,7 340 14 920— 16 280 0,5— 0,9 | |
| 70 000 =79 999 25 | 16 300 0,7 330 15 640— 16 960 0,5— 0,9 | |
| 80 00099 999 24 | 14 800 0,6 310 14 180— 15 420 0,4— 0,8 | |
| 100 000£E | 22 | 12 800 0,6 280 12 240— 13 360 0,4— 0,8 |
| SUMMA | 3 036 2313 100 100,2 |
2 Jämförelsevis kan nämnas att basbeloppet, som senast är fastställt till. 9 000 kr. (SFS 1974: 1100), under år 1972 uppgick till 7 100 kr. för januari-juni och till 7.300 kr. för juli—december.
6 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 12
Bilaga 3
(till bilaga A)
Sammanställning
av uppgifter angående bevakningar av löne- och pensionsfordringar
Utredningen har berctt vissa organisationer — nämligen Handelstjänstemannaförbundet (HTF), Jurist- och samhällsvetareförbundet (JUS), LO-förbundens rättsskydd aktiebolag, Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), Svenska journalistförbundet (SIF), Sveriges arbetsledareförbund (SALF) och. Sveriges civilingenjörsförbund (CF- STF) — tillfälle att inkomma med uppgifter om de bevakningar av löne- och pensionsfordringar man gjort under tiden efter 1971 (jfr prop. 1971: 178 s. 24—25 och 28—29). De uppgifter som lämnats redovisas nedan under 1—3 samt i tabellerna I och II.
Under hela den tid uppgifterna avser har lönegarantins maximibelopp — såvitt gäller fordran med förmånsrätt enligt 11 § FRL — motsvarat fem gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Under samma tid har basbeloppet varit fastställt till 7 100 kr. för januari-juni 1972, 7 300 kr. för juli 1972—-januari 1973, 7 600 kr. för februari—juli 1973, 7 900 kr. för augusti--december 1973, 8 100 kr. för januari--mars 1974, 8 500 kr. för april -november 1974 och 9 000 kr. för december 1974.
Borgenär med fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 12 § FRL påverkas ej av utredningens förslag, eftersom lönegarantin cfter 1971 ej är beloppsbegränsad beträffande sådan fordran. Uppgifterna innefattar därför inte bevakningar av fordringar med förmånsrätt enligt 12 8 FRL.
De av JUS, SALF och CF-STF lämnade uppgifterna innefattar inte heller bevakningar av fordran på pension med förmånsrätt enligt 11 § FRL. Endast ett fåtal sådana bevakningar ingår i de uppgifter som lämnats av HTF.
Uppgifterna avser väsentligen endast den förmånsberättigade delen av respektive bevakning. I den mån bevakade fordringar ej är förenade med förmånsrätt — något som främst torde vara fallet beträffande fordran på lön för uppsägningstid utöver sex månader — påverkas de nämligen ej av utredningens förslag till ändring av FRL, eftersom de i denna del redan nu inte kan betalas förrän företagsinteckningshavare och andra prioriterade borgenärer tillgodosetts.
Organisationerna har inte kunnat lämna uppgifter om den omfattning i vilken företagsintecknad cgendom ingått bland konkurstillgångarna.
I Bevakningarnas antal och storlek
HTF har för sina medlemmars räkning under perioden 1 januari 1972—30 juni 1974 gjort 403 bevakningar av vilka endast en (0,25 Z) legat över fem basbelopp. Denna bevakning har ej uppgått till sex bas-
belopp. Under perioden 1 juli—31 december 1974 har man gjort åtta slutförda bevakningar. Ingen av dem har legat över fem basbelopp.
JUS har för sina medlemmars räkning under perioden 1 januari 1972 —30 juni 1974 gjort en och under perioden 1 juli--23 oktober 1974 två bevakningar. Ingen av de tre bevakningarna har legat över två basbelopp.
LO-förbundens rättsskydd aktiebolag bar för LO-förbundens med-'
lemmars räkning under perioden 1 januari 1972—30 juni 1974 gjort
2505 och under perioden 1 juli+—7 november 1974 237 bevakningar.
Ingen av bevakningarna har legat över fem basbelopp.
SIF har för sina medlemmars räkning under perioden 1 januari 1972—30 juni 1974 gjort 863 bevakningar av vilka 75 (8,7 X) legat över fem basbelopp. Under perioden 1 juli —31 december 1974 har man gjort 132 bevakningar av vilka 17 (12,9 26) legat över fem basbelopp. Storleken av de bevakningar som överstigit fem basbelopp framgår av tabell I.
SJF har för sina medlemmars räkning under perioden 1 januari
1972— 30 juni 1974 gjort 105 bevakningar av vilka sex (5,7 20) legat över fem basbelopp. Storleken av sistnämnda bevakningar framgår av tabell I. Under perioden 1 juli—-21 november 1974 har man gjort fyra bevakningar. Ingen av dessa har överstigit fem basbelopp.
SALF har för sina medlemmars räkning under perioden 1 januari 1973—30 juni 1974 gjort 178 bevakningar av vilka fem (2,8 90) legat över fem basbelopp. Under perioden 1 juli—31 december 1974 har man gjort 41 bevakningar av vilka endast en (2,4 76) legat över fem basbelopp. SALF har ej haft möjlighet att lämna uppgift om totala antalet bevakningar under 1972 men har uppgivit att man under detta år gjort sju bevakningar som legat över fem basbelopp. Storleken av de bevakningar som öÖverstigit fem basbelopp framgår av tabell I.
CF-STF har för sina medlemmars räkning under perioden 1 januari 1972—30 juni 1974 gjort 41 bevakningar av vilka 15 (36,6 70) legat över fem basbelopp. Under perioden 1 juli-—27 november 1974 har man gjort tre bevakningar av vilka en (33,3 26) legat över fem basbelopp. Storleken av de bevakningar som överstigit fem basbelopp framgår av tabell I.
2 Utdelning utöver fem basbelopp
HTF: Den bevakning som överstigit fem basbelopp har troligen inte lett till utdelning överstigande fem basbelopp.
SIF: Av de sammanlagt 92 bevakningar som överstigit fem basbelopp har 56 (60,9 76) lett till utdelning utöver fem basbelopp. Storleken a av utdelningarna framgår av tabell II.
SJF: De sex bevakningar som Ööverstigit fem basbelopp har inte i något fall medfört utdelning utöver fem basbelopp.
SALF: Av de sammanlagt 13 bevakningar som överstigit fem basbelopp har sju medfört full utdelning medan en inte lett till utdelning utöver fem basbelopp. Det är ännu inte klart i vad mån övriga fem bevakningar kommer att medföra utdelning. Se tabell II.
CF-STF: Av de sammanlagt 16 bevakningar som överstigit fem basbelopp har tre inte Ictt till utdelning utöver fem basbelopp. Förbundet anser att sannolika skäl talar för att ett betydligt större antal av de 16 bevakningarna inte medfört utdelning utöver fem basbelopp.
3¶Behovet av höjd beloppsbegränsning
JUS har mot bakgrund av sin medlemsstruktur uttalat att kravet på den statliga lönegarantin ökar om löne- och pensionsfordringarna ytterligare sätts ned i förmånsrättsordningen samt har förklarat att en nivå om 15 basbelopp skulle vara tillräcklig för att säkerställa det stora flertalet tänkbara fall. SIF har förklarat sig förutsätta att ett förslag av innebörd att företagsinteckningar placeras före lönefordringar i förmånsrättsordningen åtföljs av en rekommendation om en lämplig höjning av ”lönegarantitaket” med effekt att löntagarnas ställning minst bibehålles. SALF har uttalat att en icke obetydlig del av förbundets bevakningar överstiger fem basbelopp men att endast ett mycket litet antal överstiger sex basbelopp samt att det därför synes föreligga skäl att höja gränsen enligt LGL till sex basbelopp. SALF har cj uttalat sig om huruvida den ifrågasatta omkastningen av företrädesordningen i konkurs bör föranleda ytterligare höjning av lönegarantins maximibelopp. CF-STF har meddelat att man anser att en förutsättning för en ändring av förmånsrättsordningen enligt vad som föreslagits måste vara att det maximala beloppet för betalning enligt den statliga lönegarantin
höjs väsentligt; med hänsyn till sina erfarenheter anser man en höjning
till 10 basbelopp vara lämplig. De övriga organisationerna har ej uttalat sig i frågan om eventuell höjning av lönegarantins beloppsbegränsning.
Tabell I. Vissa organisationers bevakningar av löne- och pensionsfordringar efter år 1971. Antal och storlek i relation till för resp. bevakning enligt 2§ LGL gällande basbelopp.
Organi- Tidrymd Antal bevakningar . sation To- Därav över Därav inom på nästa rad angivna antal basbelopp
talt 5 basbelopp
5-6 6-7 7-8 8-9 9-10 10-11 11-12 12-13 13-16
An- (0
tal
HTF 1.1.1972-30.6.1974 403 1 0235 —- —-——-—-—- nn — LA
” 1.7.1974-31.12.1974 8 0 SS me mr rs Ls LL nm JUSa 1.1.1972-30.6.1974 1 0 Ae OcA — LA ” 1.7.1974-23.10.1974 2 0 ee me os om — —- — LA LO» 1.1.1972-30.6.1974 2 505 0 ÄRA oo omr LL LL LD LL ” 1.7.1974—-7.11.1974 237 0 SS mmm rr co co > Am SIF 1.1.1972-30.6.1974 863 75 8,7 30 20 16 5 1 2 I — —- ” 1.7.1974-31.12.1974 1332 17 13,9 8 2 3 2 — — L- 1 1c SJF 1.1.1972-30.6.1974 105 6 57 3 — I —- 1 1 os - LA ” 1.7.1974-21.11.1974 4 [0] se sme mm ss os sc LA SALF2 = 1.1.1972-31.12.1972 ad 7 — 3 I 1 1 — — I — —
” 1.1.1973-30.6.1974 178 5 28 fo sr cr ss so AA
” 1.7.1974-31.12.1974 41 1 2,4 — — 1 — > — — LA CEF-STF2 1.1.1972-30.6.1974 41 15 36,6 7 5 3 ss S — nm
” 1.7.1974-27.11.1974 3 1 33 — — —-— Se co > LA Samtliga 128 57 28 25 8& 3 3 2 1 1
& Uppgifterna innefattar ej bevakning av pensionsfordringar. b Egentligen LO-förbundens rättsskydd aktiebolag. ce Uppegick till 15,5 basbelopp. 4 Uppgift ej tillgänglig.
Tabell II. Vissa organisationers bevakningar av löne- och pensionsfordringar efter år 1971. Antal bevakningar överstigande fem basbelopp och antal därav som lett till utdelning utöver fem basbelopp samt utdelningarnas storlek2 i relation till för resp. bevakning enligt 2§ LGL gällande basbelopp.
Organi- = Tidrymd Antal be- Antal därav som även medfört utdelning över fem basbelopp sation vakningar
över fem Totalt Antal i vilka utdelningen uppgick till be-
basbelopp lopp inom på nästa rad angivna antal bas-
Antal 240) — belopp
5-6 6-7 7-8 8-9 10-11 11-12
HTF 1.1.1972—31.12.1974 1 0d — om — — — — SIF 1.1.1972—31.12.1974 92 56 60,9 28 13 10 3 1 1 SJF 1.1.1972—21.11.1974 6 0 — o— — — — — SALF? = 1.1.1972—31.12.1974 13e Te 53,9e 4 — 1 1 — 1
Samtliga 112 63 56,3 32 13 II 4 I 2
2 CF-STF har inte kunnat lämna uppgifter härom.
b Uppgifterna innefattar ej bevakning av pensionsfordringar.
ce Beträffande fem av de 13 bevakningarna är utdelningen ännu inte fastställd. Procenttalet 53,9 förutsätter att ingen av dessa fem bevakningar leder till utdelning över fem basbelopp. Om alla fem skulle medföra sådan utdelning blir procenttalet 92,3.
2 Uppgiften är osäker.
Bilaga 4
(till bilaga A)
Utkast
till ändrad lydelse av 6 § lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti
vid konkurs. Ändringen övervägs av den arbetsgrupp som inom arbetsmarknadsdepartementet bl. a. ser över lönegarantisystemets
tekniska funktion (jfr under 5.2)
63 Konkursförvaltaren skall snarast efter konkursbeslutet underrätta myndighet som avses i 5 8 om fordran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse . får under samma förutsättning lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin. I övrigt skall underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit utdelningsgill.
Underrättelse som avses i första stycket behöver inte lämnas i den mån arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt 143 § konkurslagen (1921: 225), beträffande fordran på lön för uppsägningstid på fordringens förfallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen blivit utdelningsgill.
Har underrättelse lämnats enligt första stycket första eller andra punkten är därmed den fordran som underrättelsen avser att anse som bevakad i konkursen och utdelningsgill. I den mån utdelning belöper på fordringen i framlagt utdelningsförslag får dock fordringens rätt till utdelning prövas efter klander av förslaget.
Bilaga B
Remissyttrandena över betänkandet (Ds Ju 1975:4) Löneprivilegium och förmånsrätt för företagsinteckning. |
Utredningens förslag har, sett som helhet, fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen, Flertalet remissinstanser tillstyrker eller . lämnar förslaget i dess huvuddrag utan erinran. Bland dem finns Svea hovrätt, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, bankinspektionen, riks- : revisionsverket, statens industriverk, länsstyrelserna i Malmöhus, Givleborgs län och Västernorrlands län, konkurslagskommitten, Företagareföreningarnas förbund, LRF, industriföreningen, bankföreningen, Svenska företagens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges grossistförbund, SHIO, industriförbundet, köpmannaförbundet, handelskammareförbundet, ackordscentralens stockholms- och malmöavdelningar, metallindustriarbetareförbundet, TCO, SAF och'SACO/SR.
Ett par remissinstanser uttrycker viss tveksamhet men vill dock inte motsätta sig förslaget. LO anser det beklagligt att man inte kunnat lösa problemen kring företagsinteckningarna på annat sätt än som föreslagits. Ett genomförande av förslaget kan antas leda till att lönegarantiavgiften måste höjas, vilket ytterst drabbar löntagarna. Med hänsyn till att en eventuell höjning av avgiftsbeloppet kan förmodas bli liten vill LO emellertid av det skälet inte avstyrka utredningsförslaget. Enligt LO:s uppfattning bör försvagningen av löne- och pensionsfordringarnas ställning i förmånsrättshänseende kunna kompenseras genom att begränsningsbeloppet höjs till åtta gånger basbeloppet. När det sedan gäller förmånsberättigade fordringar av löneförmånskaraktär som inte f. n. faller under lönegarantilagen, närmast fordringar på försäkringsavgifter till AFA och AMF ges i förslaget inte någon kompensation för försvagning av löneprivilegiet. LO säger sig icke kunna godta förslaget utan att dessa fordringar får något slags kompensation. LO framhåller vidare att en annan i sammanhanget inte oviktig typ av förmånsberättigade fordringar utgörs av fordran på mätningsarvode. Sådana förekommer inom bl. a. byggnads-, målare- och bleck- och plåtslagarbranscherna. LO kan inte acceptera den föreslagna ordningen med mindre än att det blir klarlagt att dessa fordringar antingen omfattas av lönegarantin eller får kompensation för försvagningen av löncprivilegiet. Under förutsättning att de synpunkter som LO har fört fram blir beaktade har organisationen inget att invända mot förslaget. | |
I likhet med LO anser byggnadsarbetareförbundet att det bör övervägas att låta fackföreningarnas fordran. på mätningsarvode omfattas av lönegarantin. Mätningsarvodet, som utgör en del av arbetstagarnas lön. skall enligt de inom byggnadsbranschen gällande kollektivavtalen avskiljas av arbetsgivaren från lönen och levereras in till fackföreningen.
Riksskatteverket sätter ifråga om inte den föreslagna ändringen av förmånsrättslagen har tillmätts för stor betydelse när det gäller före-
tagsinteckningarnas kreditvärde. Förslaget innebär att företagsinteckningshavarna — främst banker och leverantörer — skall få lyfta den utdelning som hittills har tillkommit staten som innehavare av infriade löncefordringar. I förhållande till utlånade belopp med säkerhet i företagsinteckningar utgör den utdelningen en mycket blygsam post. Verket framhåller att frågan om en näringsidkare skall få kredit ofta gäller också förtroendet för hans verksamhet. I allmänhet är det också så att en näringsidkare som inte kan erbjuda realsäkerhet måste komplettera företagsinteckning med borgen från sig själv eller annan. Förhållandet hänger samman med att hur än lagstiftaren anstränger sig så blir objektet för företagsinteckning aldrig annat än av mobil karaktär. Med vad som har anförts vill riksskatteverket dock inte motsätta sig förslaget att ändra turordningen i förmånsrättshänscende mellan löneprivilegiet och företagsinteckning.
Endast två remissinstanser, byggnadsarbetareförbundet och SPP avstyrker förslaget att i förmånshänscende ställa löneprivilegiet efter företagsinteckning.
De invändningar som byggnadsarbetareförbundet riktar mot förslaget ligger mera på det principiella planet. Förbundet erinrar om att tillskapandet av den statliga lönegarantin motiveras av sociala skäl och att avsikten med garantin inte har varit att förbättra kreditinstitutens ställning i låntagarens konkurs. Genomförs den av utredningen föreslagna ordningen, skulle staten genom lönegarantin indirekt komma att få ta över betalningsansvaret för fordringar med säkerhet i form av företagsinteckning. Förbundet framhåller vidare att en del av de avgifter som formellt tas ut som lönegarantiavgift kommer med förslaget att i praktiken användas till att täcka kreditförluster. Enligt förbundets mening bör frågan om företagens kreditförsörjning lösas på annat sätt än genom den föreslagna ändringen i förmånsrättsordningen.
SPP, som avstyrker utredningsförslaget, anför bl. a. följande. Sedan ATP trädde i kraft har SPP och det med SPP samförvaltade Pensionsregistreringsinstitutet (PRI) samordnat pensionsplanerna för tjänstemän och arbetsledare inom SAF:s område. Det har skett genom tillskapandet av en pensionsfond som är gemensam för alla delägarföretag i SAF, den s.k. ITP-planen. Inom ITP-området har pensioneringsfrågan lösts antingen så att arbetsgivaren i SPP försäkrar samtliga pensionsförmåner, vilket innebär att arbetsgivaren kontant betalar pensionspremierna för de avtalade förmånerna, eller så att arbetsgivaren i stället låter PRI registrera ålderspensionsförmånerna, för vilka arbetsgivaren således svarar fortsättningsvis, och därutöver tecknar försäkring i SPP för en viss del av ITP-förmånerna, den s.k. riskdelen. För den senare erläggs premier. En förutsättning för att kontoföring av pensionsförpliktelser skall få tillämpas är att arbetsgivaren hos Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt, (FPG) får teckna kreditförsäkring för de pensionsförpliktelser som arbetsgivaren sedermera skall infria. De till ITP-systemet anslutna arbetsgivarna har således att till SPP erlägga betydande premiebelopp. Sedan fastighetsinteckningarna getts förmånsrätt framför löneprivilegiet har SPP haft förmånsrätt bara i lös egendom i konkursgäldenärernas ägo. Denna förmånsrätt har emellertid i det väsentliga räckt till för att tillförsäkra SPP de obetalade pensionspremierna. Emellertid bör av olika skäl inte allt för långtgående slutsatser dras av detta förhållande. Det läge som råder kommer emellertid att förändras om utredningsförslaget genomförs. Om löneprivilegiet i praktiken mister
större delen av sin betydelse, kommer SPP i likhet med övriga konkursborgenärer att få nöja sig med mer eller mindre ringa konkursutdelningar. SPP har, liksom andra här i landet verksamma livförsäkringsbolag, att tillämpa principen om restlös återbäring. Några avsättningar för att genom bolaget motverka sådana premicbortfall som det här kan bli fråga om kan därför inte göras. Vad frågan gäller är om SPP skall på grund av förmånsrätt kunna få utdelning så att premieförluster inte uppstår eller om vissa pensionsförsäkringar skall på grund av utebliven premieutbetalning förvandlas till fribrev, som endast delvis täcker den avsedda pensionsförmånen. Det senare alternativet synes SPP stötande. SPP anser att ett genomförande av förslaget kan få ur social synpunkt skadliga effekter för vissa löntagare.
FPG tar också upp vissa frågor som har samband med ITP-planen. FPG:s uppgift är att meddela kreditförsäkring för arbetsgivares pensionsutfästelser, huvudsakligen utfästelser om ålderspension enligt ITPplanen för tjänstemän. Enligt försäkringsvillkoren skall FPG, när ett kreditförsäkrat företag inställer betalningarna, köpa pensionsförsäkring i SPP som motsvarar den intjänade pensionsrätt som omfattas av kreditförsäkringen. FPG fullgör därvid i egenskap av borgensman arbetsgivarens skyldigheter att inköpa pensionsförsäkring. Genom betalningen till SPP får FPG en regressfordran på arbetsgivaren och den förmånsrätt som tillkommer de pensionsberättigade övergår på FPG. I konkurs har FPG således förmånsrätt bl. a. för den del av avgiften till SPP för inköp av pensionsförsäkring som avser pensionsrätt intjänad under sista året före konkursansökningen och för den del av avgiften som avser pensioner vilka beräknas bli utbetalade under sex månader efter konkursansökningen. I regel är endast en mindre del av FPG:s fordran förmånsberättigad enligt 11 8 FRL, De föreslagna ändringarna i FRL skulle medföra betydligt ökad risk för att FPG inte får betalning för sina förmånsberättigade fordringar. Till det kommer att en lagändring enligt utredningsförstaget kan väntas medföra ökade krediter till företagen mot säkerhet i företagsinteckning. Då det allmänt har omvittnats att de nuvarande förhållandena har medfört svårigheter att tillgodose berättigade kreditanspråk för företagen, vill FPG emellertid inte motsätta sig de föreslagna ändringarna.
Frågan om löneutbetalning efter beslut om egendomsavträde tas upp också av några remissinstanser.
Advokatsamfundet framhåller att en av konkursförvaltningens angelägnaste uppgifter, när konkursgäldenär driver rörelse, är att bedöma om rörelsen skall fortsättas för konkursboets räkning. I vissa fall kan också ett kortvarigt avbrott i rörelsen till följd av bortfall av kunder och dylikt avsevärt försvåra möjligheterna att sälja rörelsen till ett godtagbart pris. En förutsättning för att rörelsen skall kunna fortsätta är att konkursförvaltaren har möjlighet att betala löpande löner på förfaltodagen. Men också när rörelsen inte skall fortsättas, har konkursförvaltningen ofta behov av att kunna använda konkursboets anställda för t. cx. slutförande av pågående arbeten, inventering, utförsäljning och annat arbete för bouppteckningens upprättande. F. n. behöver, anför samfundet, konkursförvaltningen i allmänhet inte tveka om att använda befintliga eHer inflytande medel till löneutbetalningar, eftersom lönerna har god förmånsrätt. Ett genomförande av utredningens förslag skulle radikalt ändra detta förhållande. Utredningens i och för sig angelägna förslag om stärkande av företagsinteckningarnas ställning bör enligt
samfundets mening inte genomföras, om det inte samtidigt skapas tillräckliga garantier för snabb utbetalning av lönernä i konkurs.
Buankinspektionen erinrar om att det krävs en lösning av de problem som hänger samman med löneborgenärernas försämrade möjligheter att få förskott enligt 143 § konkurslagen, om den nuvarande prioriteten för lönefordringar slopas. Den närmast till hands liggande lösningen torde enligt inspektionen vara att lönegarantimedel på ett eller annat sätt tas i anspråk för utbetalning av förskott och att staten i gengäld får ett regresskrav mot konkursgäldenären. Ackordscentralens stockholms-avdelning uttalar att den lösning som enligt uppgitt i det remitterade betänkandet är under övervägande inte är: helt tillfredsställande. I stället bör i förevarande hänseenden fordran på innestående lön helt likställas med fordran på lön för uppsägningstid. I sammanhanget vill stockholmsavdelningen också peka på den speciella ansvarsproblematik som uppstår när konkursförvaltaren bedömt en lönefordran som klar och till följd därav utbetalning har skett från lönegarantifonden, men fordran inte godkäns fullt ut vid den prövning som sker i samband med klander av utdelningsförslaget. Enligt avdelningens mening är det nödvändigt att frågan belyses närmare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Också handelskammareförbundet menar att innestående lön bör likställas med lön under uppsägningstid. Vikten av att reglerna om utbetalning under den statliga garantin utformas så att lönerna kan fortlöpande utan dröjsmål betalas under garantin betonas av bankföreningen och Företagareföreningarnas förbund.
Frågan i vad mån lönefordran som belöper på tid efter konkursbeslutet är att anse som en massafordran eller konkursfordran i det fallet att löneborgenärerna efter beslutet om egendomsavträde utfört arbete åt konkursgäldenären diskuteras närmare av ett par remissinstanser. Sålunda anför konkurslagskommittén att, om konkursboet säger upp tjänsteavtal med anledning av konkursen, så bör arbetstagarens fordran på lön under uppsägningstiden räknas, inte som massafordran utan som konkursfordran och som sådan åtnjuta förmånsrätt under högst sex månader från uppsägningen. Lönen är i motsvarande mån tryggad genom lönegarantin med viss beloppsmaximering. Vad som har anförts bör enligt kommittén i princip gälla även om arbetstagarna utför arbete åt boet. Det skall ses i belysning av att en arbetstagare för att bevara rätten till uppsägningslön är skyldig att utföra arbete under uppsägningstiden (jfr prop. 1973: 129 s. 27 och 138). Kommittén framhåller vidare att ett konkursbo emellertid kan träda in i ett föreliggande tjänsteavtal som självständig part på arbetsgivarsidan. Om så skulle ske, blir arbetstagarnas löneanspråk för tiden därefter massafordran. Vill konkursboet ta uppsagd arbetstagare i anspråk för fortsatt drift av gäldenärens rörelse efter uppsägningstidens utgång, måste boet uppenbarligen träda in i avtalet. Sådant inträde får emellertid i princip äga rum bara om konkursförvaltaren bedömer det vara fördelaktigt för konkursborgenärerna (jfr 53 § konkurslagen). Inträde från konkursboets sida kan också tänkas äga rum med verkan från en tidigare tidpunkt än uppsägningstidens utgång. Boet vill t. ex. försäkra sig om fortsatt medverkan i rörelsen av arbetstagare som på grund av 11 3 tredje stycket FRL saknar förmånsrätt eller som har högre löneanspråk än vad som kan utgå med förmånsrätt eller enligt lönegarantin.
Träder boet in i ett sådant fall, blir lönefordringen massafordran åtminstone till den del som den inte täcks av förmånsrätt eller lönega-
ranti. Nu angivna fali av inträde från boets sida torde emellertid till- ' höra undantagen och bör enligt kommittén normalt inte behöva beaktas vid kreditgivningen med företagsinteckning som säkerhet. I sammanhanget erinrar kommittén om att det, såvitt angår tillimpning av kungörelsen (1972: 302) om statsbidrag till nedläggningshotade företag, har förutsatts att konkursborgenärerna skall hållas skadeslösa (se prop. 1972: 64 s. 15 och 24 samt InU 1972: 12 s. 3).
Handelskammarförbundet vill betona uttalandet i betänkandet att det skulle vara utsiktslöst att försöka stärka företagsinteckningarnas ställning, om lönefordringar för sådan uppsägningstid efter konkursutbrottet under vilken arbetstagarna utför avtalsenlig arbetsprestation, skulle kunna göras gällande som massafordringar. Bankföreningen anför att det är angeläget att under den fortsatta handläggningen av lagstiftningsärendet blir klarlagt att lönefordringarna i nu åsyftade fall endast är vanliga konkursfordringar och inte massafordringar. Med hänsyn till den vikt som utredningen vid sin bedömning av rättsläget synes ha tillmätt den statliga Jönegarantin bör enligt föreningen ett klarläggande uttalande avse kvalificeringen av lönefordringen i dess helhet, säledes även den del som inte täcks av garantin.
Bankinspektionen anför att det inte ankommer på inspektionen att göra något uttalande i den föreliggande rättsfrågan men att enligt inspektionens mening utredningen väsentligt har överdrivit frågans betydelse. För att återställa företagsinteckningens värde som kreditunderlag är det i och för sig tillräckligt att lönefordringar som uppkommer före konkursutbrottet inte inkräktar på underlaget för företagsinteckningarna. Beträffande senare uppkomna Jönefordringar blir det en fråga för konkursförvaltaren att utifrån sitt ansvar gentemot borgenärerna ta ställning till om en fortsatt drift av den konkursdrabbade rörelsen är försvarlig. Givetvis skulle förutsättningarna för att fortsätta driften öka något, om de ifrågavarande lönefordringarna har karaktär av konkursfordringar. Men det bör samtidigt framhållas att det i regel endast kan bli tal om en kort tids fortsatt drift och att avgörandet om fortsatt drift eller ej är beroende av en mängd olika faktorer. Fluruvida de anställdas fordringar på lön efter konkursutbrottet blir konkursfordringar eller massavfordringar bli sålunda mera sällan avgörande. I vart fall har inspektionen för sin del inte ansett sig ha anledning att fästa någon vikt vid denna fråga, när det gällt att bedöma om krediter på grund av företagsinteckning är förenliga med banklagstiftningens krav på betryggande säkerhet.
Enligt Ackordscentralens stockholmsavdelning, Svenska företagares' riksförbund och Sveriges grossistförbund bör löneprivilegiet kunna avskaffas helt. Riksförbundet anför bl.a. att lönefordringarna utgör en återhållande faktor när det gäller att erhålla förtroendekrediter; leverantörskrediter och liknande krediter även om löneprivilegiet genom föreliggande förslag skulle flyttas ner i förmånsrättshänseende. |
Svea hovrätt erinrar om att frågan om att avskaffa hyres- och arrendeprivilegierna har diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden (jfr prop. 1970: 142 s. 92). Med hänsyn till att dessa förmånsrätter enligt förslaget får en betydligt säkrare ställning kan det enligt hovrättens me-
övervägas ytterligare. Konkurslagskommittén, som i denna del ansluter sig till utredningsförslaget, erinrar om att man också i andra lagstiftningssammanhang har strävat efter att behandla hyres- och arrendepri-
vilegierna och företagsinteckning gemensamt (se t. ex. 9 kap. 12 § förslaget till utsökningsbalk enligt SOU 1973: 22 jämte motiv s. 342 och 81 § andra stycket förslaget till ändring i konkurslagen enligt SOU 1974: 55 jämte motiv s. 199). Konkurslagskommittén anför att löneprivilegiet enligt förslaget skall sättas ned efter förmånsrätt på grund av utmätning enligt 8 §& FRL. Utredningen synes ha utgått från att det är en nödvändig konsekvens av huvudförslaget. Så är emellertid egentligen fallet bara om under konkurs fartyg, som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, eller gods i fartyg eller i luftfartyg skall säljas utmätningsvis (139 § 3 mom. utsökningslagen 1877: 31 s. 1 i lydelsen enligt SFS 1973: 1131). För övriga situationer behövs i och för sig inte någon ändring. Sålunda gäller antingen att utmätningen verkställts så sent före konkursen att den skall gå åter och därigenom uppkommer inte någon konfliktsituation. Eller också gäller, om utmätningen står fast, att utmätningsförfarandet skall fortgå och att löneborgenären inte kan göra anspråk på köpeskillingen från den utmätta egendomen (se bl. a. SOU 1973: 22 s. 344). Svea hovrätt och bankföreningen biträder utredningsförslaget att inte ändra på förmånsrätten för de fordringar som avses i 10 § FRL. Inte heller enligt konkurslagskommittén kan det komma i fråga att utan sakliga skäl försämra den säkerhet som förmånsrätten enligt 10 § FRL utgör för där avsedda borgenärer. Förhandenvaron av sådana förmånsrätter torde inte spela någon roll vid bedömningen av en låntagares kreditvärdighet. Kommittén pekar emellertid på att en lösning i motsatt riktning kan tänkas. Sålunda skulle man kunna lyfta ut de ifrågavarande fordringarna ur förmånsrättsordningen och i stället hantera dem som konkurskostnader. Frågan har övervägts tidigare (jfr 1969:5 s. 144). Även om det av utredningen framlagda lagförslaget har ändrat läget i det att de allmänna förmånsrätterna enligt 10 § FRE blir ensamma om att kunna tränga undan särskilda förmånsrätter, anser kommittén särskild anledning alltjämt saknas för att byta system. Riksskatteverket tar upp frågan om utmätning av företagsinteckning. I små och medelstora företag är det ofta staten som visar sig vara den störste kreditgivaren åt företaget. Om en företagsinteckning inte är fullt ut belånad, har gäldenären möjlighet att helt eliminera statens möjligheter till betalning genom att pantförskriva inteckningen till annan även efter det att den företagsintecknade egendomen har utmätts. Enligt verkets mening är det inte oförenligt med utredningens förslag att stärka statens ställning som borgenär genom att medge utmätning av företagsinteckning. En sådan ordning synes emellertid förutsätta att ägarhypotek till företagsinteckning införs. Viktigare än att medge utmätning av företagsinteckning är emellertid enligt verket att komma till rätta med de nuvarande förhållandena beträffande A-skatters behandling i konkurs. Sålunda gäller nu att staten på vanligt sätt måste bevaka vid konkursutbrottet innehållna, men inte redovisade källskattemedel samtidigt som staten å andra sidan får källskattemedel direkt genom skatteavdrag beträffande lön som utbetalas efter konkursutbrottet. Visserligen har detta ologiska förhållande fått mindre betydelse efter tillkomsten av den statliga lönegarantin men det hindrar inte att en lagändring är angelägen. En sådan bör enligt verkets mening innebära föreskrift om redovisningsansvar för arbetsgivare såvitt avser innehållna skattemedel.
Enligt bankföreningen kan invändningar riktas mot att en arbetstagares fordran mot arbetsgivaren får, till den del den överstiger vad han har fått ut enligt lönegarantilagen, i konkurs stå tillbaka för statens regresskrav. Bankföreningen anför att den enskildes intresse att även i arbetsgivarens konkurs såvitt möjligt få ut sin lön så länge anställningsavtalet gäller bör tillmätas större tyngd än statens intresse att genom utdelning i konkursen nedbringa sin förlust. Också nedflyttningen av löneprivilegiet enligt det remitterade förslaget ökar den enskilde arbetstagarens intresse att inte ställas efter statens regresskrav för sin fordran. Enligt bankföreningens mening borde den naturliga ordningen därför vara att den enskilde arbetstagarens överskjutande fordran i konkursen får företräde framför statens regresskrav på grund av betalning under lönegarantin.
En mycket omdiskuterad fråga under remissbehandlingen är utredningens förslag att höja maximibeloppet enligt lönegarantin från fem till åtta basbelopp. Visserligen tillstyrks eller lämnas förslaget i denna del utan erinran av flertalet remissinstanser men flera av dem förordar andra lösningar än dem betänkandet upptar. Enligt bankföreningen, TCO, advokatsamfundet, SACO/SR och Föreningen Sveriges kronofogdar bör begränsningen slopas helt. Sålunda anför TCO att lönegarantisystemet kommer att i högre grad än nu utgöra det skydd som löneborgenärernas intresse kräver i en konkurssituation, om utredningsförslaget genomförs. Syftet med lönegarantisystemet kan inte längre begränsas till att tillgodose de stora flertalet löneborgenärers behov. I stället måste man nu lönegarantivägen kompensera för löneprivilegiets försvagning och tillgodose också den högt avlönade arbetstagarens rättmätiga behov av att få ut sin lön. TCO anför vidare alt det av utredningen anförda argumentet mot att slopa beloppsbegränsningen inte förefaller övertygande.
Liknande synpunkter framförs av bankföreningen som vidare framhåller att en full statlig lönegaranti vid konkurs kan bidra till att skapa det rådrum som behövs för att företaget skall kunna rekonstrueras eller avvecklas på ett sätt som är företagsekonomiskt riktigt och ur sysselsättningssynpunkt lämpligt genom att den personal på det administrativa och tekniska planet som har väsentlig betydelse för företagets funktion känner trygghet för sina löner också i konkurssituationen. SACO/ SR framhåller att en begränsning av lönegarantin torde ur kostnadssynpunkt vara betydelselös. Enligt organisationen är farhågorna för missbruk av den statliga lönegarantin överdrivna. En metod utöver dem som finns nu att undvika missbruk skulle vara att alltid låta en facklig organisation ombesörja bevakningen för medlemmens räkning.
Om utbetalning under lönegarantin skall maximeras bör i vart fall enligt advokatsamfundet, SACO/SR och TCO beloppsgränsen höjas utöver åtta gånger basbeloppet. TCO förordar för sin del en höjning av gränsen till tolv gånger basbeloppet. I sammanhanget erinrar TCO bl.a. om att det förekommer att anställda i högre befattningar låter viss del av lönen stå inne för att hjälpa företaget ur tillfälliga likviditetskriser. En höjning från åtta till tolv basbelopp skulle medföra bara cen ringa kostnadsökning med hänsyn till det fåtal löneborgenärer som berörs. Advokatsamfundet och SACO/SR anser att beloppsgränsen, om den skall finnas kvar, bör höjas till 15 basbelopp. Skulle inte heller detta godtas, är det enligt SACO/SR tänkbart att stärka företagsinteckningarnas ställning i konkurs genom att behålla nuvarande förmåns-
rättsordning men låta statens fordran på källskatt i stället utgå enligt 13 § FRL även när källskatten avser lön som bevakas i konkurs. En sådan ordning skulle enligt organisationens mening öka företagsinteck- ningarnas utdelning i konkurs med hälften av vad utredningen föreslår, förutsatt att källskatteavdraget genomsnittligt är 50 26 av den lön som . bevakas. En följd härav skulle då bli att länsstyrelsernas nuvarande skyldighet att göra källskatteavdrag vid utbetalningen i lönegarantilagen slopas eller m. a. o. att lönegarantin får omfatta bara arbetstagarnas nettolöner.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att beloppsbegränsningen bör sättas högre än åtta basbelopp men delar utredningens mening att det bör finnas en spärr. Metallindustriarbetarförbundet biträder utredningsförslaget i denna del men vill understryka vikten av att det sker en framtida uppräkning av lönegarantibeloppen. Också handelskammarförbundet ställer sig tveksamt till om åtta basbelopp är tillräckligt för att ge trygghet åt den kvalificerade arbetskraften.
Svenska företagares riksförbund erinrar om att trygghetslagarna också innehåller regler om skyldighet för företagarna att betala skadestånd med i vissa fall upp till fyra årslöner. Förbundet föreslår att lönegarantin får omfatta också belopp som kan tillerkännas löntagare enligt de nyss nämnda skadeståndsreglerna.
Kronofogdemyndigheten i Göteborg anför bl.a. att det i ett inte obetydligt antal fall, då beloppsbegränsningen utgjort ett hinder för ytterligare utbetalning, inte har varit fråga om högavlönades krav på uppsägningslön utan om ej fackanslutna personers lönefordringar för lång tid tillbaka. I fråga om lön för förfluten tid .kan det emellertid sättas i fråga om de sociala skäl som bär upp lönegarantisystemet kan göra sig gällande med samma styrka. Det kan därför enligt myndighetens mening vid en framtida prövning av frågan om ytterligare uppräkning av antalet basbelopp vara skäl att överväga en regel som särskilt maximerar lönegarantins ersättning för ackumulerad lönefordran. Denna synpunkt delas av riksskatteverket. Verket anför dessutom att en höjning av basbeloppsgränsen förefaller motiverad men att höjningen inte bör vara större än till sex basbelopp.
Beträffande finansieringen av den statliga lönegarantin uttalar kammarkollegiet att även om det kan vara svårt att närmare uppskatta de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag torde en höjning av avgiftsuttaget åtminstone på någon sikt sannolikt bli oundviklig för arbetsgivarna, om förslaget genomförs. Frågan om tidpunkten för och omfattningen av avgiftshöjningen torde kunna tas upp i ett senare sammanhang då någon erfarenhet vunnits av hur det nya regelsystemet verkar i praktiken. Utvecklingen av fondens ställning bör därför enligt kollegiet noga följas efter ikraftträdandet av de föreslagna författningsändringarna. Även riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att utvecklingen bör följas med uppmärksamhet. Metallindustriarbetarförbundet godtar en höjning av lönegarantiavgiften för att möjliggöra en ändrad förmånsrättsordning i konkurs. Riksförsiäkringsverket erinrar om att slopandet i samband med skatteomläggningen för år 1976 av ”taket” för vissa 'arbetsgivaravgifter (7,5 X< basbe- Joppet) automatiskt kommer att medföra en förstärkning av lönegarantifonden. Med utgångspunkt i underlagen för 1975 års preliminära avgifter kan förstärkningen beräknas till 1 milj. kr. Innan ställning tas till eventuella återverkningar på lönegarantiavgiften av ett:genom-
förande av utredningens förslag bör frågan utredas. Med hänsyn till nu föreliggande överskottsmedel i fonden behöver enligt SAF:s mening genomförandet av utredningens förslag inte anstå. Industriförbundet anför att det inte på detta stadium av lagstiftningsärendet står klart i vad mån ett genomförande av utredningsförslaget kräver höjning av avgiftsuttaget för finansiering av den statliga lönegarantin. Enligt förbundet framstår detta som en brist i beslutsunderlaget och förbundet förutsätter att frågan klarläggs, innan det nu framlagda förslaget genomförs.
Synpunkter på den lagtekniska utformningen anläggs av konkurslagskommittén.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1975 750381