Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omkastning av företrädesordningen i konkurs så att inteckningar i-fast- egendom får företräde framför löne- och pensionsfordringar. Förslaget har möjliggjorts av den nyligen ge- nomförda reformen med statlig lönegaranti vid konkurs. I samband härmed föreslås en höjning av det maximala beloppet för betalning en- ligt den statliga lönegarantin. Detta utgör f.n. summan av fyra bas- belopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Det senast be- stämda basbeloppet uppgår till 6 900 kr. Enligt förslaget skall beträffan- de lönefordringar och förfallna pensionsfordringar maximibeloppet ut- göra summan av fem basbelopp och fordringar på framtida pension utgå utan någon beloppsbegränsning. Förstärkningen av löneskyddet antas inte behöva påverka lönegarantiavgiftens storlek inom överskådlig tid.

• Sida 2
•  Original

Pröp. 1971: 178

1. Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

Härigenom förordnas, att 11, 16 och 17 55 förmånsrättslagen (1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 115

Allmän förmånsrätt följer där- efter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersätt- ning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning ti— digare än ett år innan konkursan- sökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig uppsäg- ningstid, högst sex månader. Har lönefordran som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller för- månsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. [ fråga om semesterlön eller semesterersätt- ning som är intjänad innan kon- kursansökningen gjordes, gäller förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

Allmän förmånsrätt följer där- efter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersätt- ning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning ti- digare än ett år innan konkursan-l sökningen gjordes och på sådan lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex måna- der, som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen avser förvärvat eller uppenbarligen borde ha kun- nat förvärva i annan anställning, genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksamhet. Har löne- fordran som förfallit tidigare än ett år innan konkarsansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursansök- ningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökning- en gjordes, gäller förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två kvalifikationsåren.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. För-

• Sida 3
•  Original

Prop. 1971: 178 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse månsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos före- gående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret fö1 pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 55. lagen (1967. 531) om tryggande av pensionsutfästelse rn. rn.

Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsent- ligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha för- månsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara närings- idkare.

165

Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 & uttages, om det behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 & andra eller tredje stycket, 5 eller 8 &. Vad som uttages på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.

Brist som därefter kvarstår ut- tages vid exekutiv försäljning av gäldenärens fasta egendom eller tomträtt med företräde framför inteckning eller fordran med för- månsrätt på grund av utmätning. Finns två eller flera fastigheter eller tomträtter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behö- ver uttagas om möjligt fördelas på fastigheterna eller tomträtter- na i förhållande till de köpeskil- lingar som erhållits för dem.

175

Fordran med allmän förmåns— rätt enligt 12 å uttages, om det behövs, före fordringar med sär- skild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 & tredje stycket, 5 eller 8 &. Härvid äger 16 & första styc— ket andra punkten motsvarande tillämpning.

Fordran med allmän förmåns- rätt enligt 12 å uttages, om det behövs, före fordringar med sär- skild förmånsrätt i lös egendom enligt 4 & tredje stycket, 5 eller 8 5. Härvid äger 16 å andra punkten motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1971: 178

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Härigenom förordnas, att 21 och 25 55 lagen ( 1971:494 ) om exe- kutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 215

Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rät- tigheter som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas om denna. Innehavare

Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rät- tigheter som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas om denna.

av fordran med förmånsrätt enlig! ]0 eller 11 5 förniåusrättslagen (1970: 979) behöver dock ej un- derrättas särskilt.

Har anslutning enligt 13 % ägt rum, skall underrättelse därom ske enligt första stycket.

255

I sakägarförteckningen upptages, förutom exekutionsfordringen,

1. fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 6 & 1 eller 7 & 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970: 979) och som förfaller till betalning senast den tillträdesdag som anges i 36 ä,

2. fordran som är förenad med panträtt i fastigheten,

3. nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar fastigheten, om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handling som är tillgänglig, dock ej rättighet av beskaffenhet att skola bestå oavsett fastighetens försäljning,

4. kostnaden för förfarandet.

Om fastigheten hör till kon- kursbo, upptages även arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen saint fordran som skall utgå ur fastig- heten med förmånsrätt enligt 10 eller 1] $? förmånsriittslagen.

Om fastigheten hör till kon- kursbo, upptages även arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1971: 178 5

3. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom förordnas, att 70 och 71 55 konkurslagen (1921: 225) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

70 ål.

Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande myn- dighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt förvaltaren finner det för boet fördelaktigare och rättens ombudsman till försäljningen lämnar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaltaren borgenärernas samtycke. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträffande försäljningen.

Har auktion å fast egendom. som hör till boet, hållits i den ord- ning som gäller för utmätt sådan egendom utan att försäljning kom- mit till stånd, må förvaltaren un- derlåta att vidtaga ytterligare åt- gärder för egendomens försälj— ning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men förelig- ger anledning till antagande, att sådan auktion ej kommer att leda till försäljning, ägc förvaltaren med samtycke av ombudsmannen underlåta att föranstalta om egen- domens avyttrande, där de borge- närer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgå med särskild förmånsrätt eller bättre rätt ur egendomen, samtycka där- till.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ord- ning som gäller för utmätt sådan egendom utan att försäljning kom- mit till stånd, må förvaltaren un- derlåta att vidtaga ytterligare åt- gärder för egendomens försälj- ning. Har auktion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men förelig- ger anledning till antagande, att sådan auktion ej kommer att leda till försäljning, äge förvaltaren med samtycke av ombudsmannen underlåta att föranstalta om egen- domens avyttrandc, där de borge- närer som i konkursen bevakat fordringar. vilka skola utgå med särskild förmånsrätt ur egendo- men, samtycka därtill.

Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom, åliggc det förvaltaren att före bevakningssammanträdet avlämna behållning, som under konkursen av egendomen uppkommit. Bchållning som ej avlämnas före bevaknings- sammanträdet skall, om egendomen säljes, avlämnas före tillträdes- dagen och i annat fall innan slututdelning i konkursen sker.

Förvaltaren skall även senast Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kostnad och i kon- kursen bevakade fordringar som

¹ Senaste lydelse 1971 : 498.

vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode. annan kostnad och i kon- kursen bevakade fordringar som

• Sida 6
•  Original

Prop. 1971: 178

Nuvarande lydelse böra beaktas vid egendomens för- säljning. I den mån det är påkal- lat skall han också i ärendet föra talan för borgenärer som ha för- månsrätt enligt 10 eller 11 3? för-

Föreslagen lydelse böra beaktas vid egendomens för- säljning. Förvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om an- mälan som han gör" på dennes vägnar.

månsrättslagen (1970:979) . För- valtaren skall genom brev under- rätta borgenär om anmälan som han gör eller yrkande som han framställer på dennes vägnar.

71 ål

Vill förvaltaren efter första borgenärssammanträdet låta försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än å auktion, begäre samtycke därtill av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna. Innan om— budsmannen meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild för- månsrätt, må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Samtycke som avses i första och andra styckena fordras icke, när förvaltaren vill genom fondkommissionär sälja på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris. Samtycke enligt andra stycket ford- ras ej heller för försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäl- denärens rörelse.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där far.- tyget finnes å ort inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Är fartyg, som skall säljas, intecknat för gäld, må det ej säljas annorledes än utmätningsvis, medIniindrc ' inteckningshavare, vilkens fordran ej kan till fullo gäldas, likväl sam- tycker till försäljningen samt, om fartyget inköpts av annan, för in— teckningens dödande aVlämnar inteckningshandlingen till den, som ut— ses av honom och köparen

Är fråga om försäljning av luftfa1tyg eller av intecknade reservdela1 till sådant fartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 3 första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vill för- valtaren, ehuru auktion ej ägt rum i den ordning som för utmätt sådan egendom är stadgad, med ombudsmannens samtycke underlåta att för- anstalta om egendomens avyttrande, skall dock därtill lämnas tillstånd av de borgenärer, som i konkursen bevakat fordran, för vilken egen- domen på grund av inteckning häftar eller med vilken är förenad luft- panträtt i egendomen eller varmed följer rätt att såsom säkerhet kvar- hålla egendomen eller förmånsrätt enligt 10 eller 11 & förmånsrätts— lagen (1970: 979). Gods i luftfartyg skall säljas i. samma ordning som gods' 1 sjögående fartyg.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel 1 inteckning som belas- tar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, låte. förvaltaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling

1 Senaste lydelse 1971 : 498.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1971: 178 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves .av gäldenären och för vilken han är personligen-ansvarig, vare förvalta— ren pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet.

Bestämmelserna i 70 % sista stycket äga motsvarande tillämp- ning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för" utmätt sådan egendom. Vad där sägs om talan för borgenärer gäl- ler även borgenärer som ha för- månsrätt enligt 12 5 förmånsrätts- lagen.

Bestämmelserna i 70 & sista stycket äga motsvarande tillämp- ning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendet föra talan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 5 förmånsrättslagen samt genom brev underrätta borgenär om yr- kande som han framställer på den- nes vägnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 498) om ändring i kon- kurslagen (1921: 225) gälleri tillämpliga delar.

4. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas, att Z-å lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

'? 2.

Betalning enligt garantin utgår för lönefordran som har förmåns- rätt enligt 17 kap. 4 5 handelsbal- ken och för pensionsfordran som har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 el- ler 6 a 5 samma balk. Med löne- fordran jämställes fordran på skadestånd som avses i 17 kap. 4 5 handelsbalken.

1 Senaste lydelse 1971 : 201. 7- Riksdage711971. ] saml. Nr 178

Föreslagen lydelse ål

Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på län eller an- nan ersättning som har förmåns- rätt enligt 11 39 förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt en- ligt ]] eller 12 5 samma lag..

• Sida 8
•  Original

Prop. 1971: 178 - s

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket an- sökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 & konkurs- lagen (1921: 225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 & samma lag.

Betalning enligt garantin utgår för varje arbetstagare med sam- manlagt högst ett belopp som mot- svarar fyra gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande bas- beloppet enligt 1 kap. 6 & lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Beträffande fordran med för- månsrätt enligt 11 5 förmånsrätts; ' lagen gäller garantin för varje ar- betstagare högst ett belopp som motsvarar fem gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande bas- beloppet enligt 1 kap. 6 5 lagen (1962: 381) om allmän försäk- ring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om konkurs. på grund av ansökan som gjorts före ikraftträ- dandet, gäller 2 & första stycket i sin äldre lydelse.

Beträffande fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i kon- kurs, i vilken beslut om egendomsavträde meddelats före ikraftträdan- det, gäller 2 & tredje stycket i sin äldre lydelse.

5. Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 3 å sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 351

Har den, för vars räkning far- tyg bygges, för byggnadens verk- ställande givit eller utfäst sig att giva varvsägaren eller byggmästa- ren förskott av penningar eller byggnadsämnen, äge han, när av- handling därom upprättats, att låta den intagas, om byggnaden verk- ställes :" stad med rådhusrätt, i råd- husrättens protokoll och eljest i protokollet Itos närmaste rådhus- rätt. Han njuter sedan förmåns- rätt enligt 4 & andra stycket för- månsrättslagen (1970: 979).

Har den, för vars räkning far- tyg bygges, för byggnadens verk- ställande givit eller utfäst sig att giva varvsägaren eller byggmästa- ren förskott av penningar eller byggnadsämnen, äge han, när av- handling därom upprättats, att låta den intagas i protokollet hos Stockholms tingsrätt. Han njuter sedan förmånsrätt enligt 4 å andra stycket förmånsrättslagen (1970: 979).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1970: 983.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1971: 178 9

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 8 oktober 1971.-

Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANS- SON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF- BERG, LIDBOM, FELDT. ' '

Statsrådet Lidbom amnäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fastighetsinteckningars förmånsrätt i konkurs och anför.

6. Remissyttrandena över departementspromemorian m. m.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av i stort sett alla remissinstanser. Från arbetstagarorganisationerna samt från försäkrings- håll har emellertid vissa invändningar gjorts mot förslaget.

De tillstyrkande remissinstanserna åberopar till stöd för sin inställning skäl som i huvudsak stämmer överens inbördes. Bankinpektionen fram- håller exempelvis att vad som tidigare lagt hinder i vägen mot att ge fastighetsinteckningar prioritet före löne- och pensionsfordringar har varit sociala skäl. När dessa invändningar nu genom tillskapandet av en statlig lönegaranti vid konkurs förlorat sin tyngd, bör man enligt in- spektionen inte längre avstå från de samhällsekonomiska vinster i form av en effektivare kreditgivning vilka möjliggöres, om gällande priorite- ring i förevarande hänseende omkastas. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att de nackdelar, som kan uppstå för eventuellt kvarstående de- lar av lönefordringar. som överstiger maximerat antal basbelopp, på in- tet sätt kan överväga fördelarna av att fastighetsinteckningarna nu kom- mer att erbjuda den fullgoda säkerhet som ligger i detta kreditinstituts natur. Enligt stadshypotekskassan är den reform som föreslås av utom- ordentlig vikt för de kreditinstitut som sysslar med fastighetskreditgiv- ning. I fortsättningen framhåller stadshypotekskassan följande.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1971: 178 21

Den ordning, som f. n. gäller medför osäkerhet för inteckningshavare till följd av förlustrisker, som kreditgivarna inte har någon möjlighet att bedöma på förhand. För stadshypoteksinstitutionen gäller att lån lämnas ut enbart mot säkerhet av ineckning i fast egendom eller tomt- rätt. Något avseende fästes i regel inte vid låntagarens person. Om lån- tagaren är rörelseidkarc och sedermera går i konkurs, kan intecknings- säkerheten även i bottenlåneläge visa sig vara värdelös på grund av att det s.k. löneprivilegict gäller med förmånsrätt framför inteckningar. Det är också att märka att stadshypoteksinstitutionen enligt hittills till- lämpade principer inte har någon praktisk möjlighet att beträffande be- lånad egendom vägra ny ägare, som är rörelseidkare, att överta ute- stående lån.

Sjölagskommittén påpekar att de överväganden som bär upp försla- get väsentligen har motsvarande giltighet för sjölagskommitténs nyligen avgivna förslag (SOU 1970: 74) angående skeppsbyggnadsinteckning, enligt vilket sådan inteckning ges företräde framför löneprivilegict i var- vets konkurs.

Lagberedningen, som livligt tillstyrker förslaget, framhåller bl. a. be- träffande de allmänna motiven i promemorian, att ”spekulant på löne- fordringar” inte brukar vara annan än den som är tvungen att betala lönefordringar för att föra t. ex. ett bygge till slut eller arbetstagarorga- nisation som förskotterar lönefordringar. (Beredningen känner inte till att lönefordringar i vinstsyfte uppköpts till underpris — ehuru möjlig- heten naturligtvis inte är utesluten.) Att låta hänsyn till nämnda intres- senter hindra genomförandet av den i promemorian behandlade refor- men kan enligt beredningen inte vara motiverat.

Lagberedningen beaktar vidare att enligt förslaget även särskild för- månsrätt på grund av utmätning i fast egendom kommer att få före- träde framför alla fordringar med allmän förmånsrätt. Beträffande den delen av förslaget framhåller beredningen följande.

Om konkursansökan eller motsvarande inges inom viss tid från ut- mätningen (dvs. regelmässigt inom 30 dagar enligt 31 & KL i prop. 1971: "20, jfr 35 & KL), kan återvinning äga rum. Det rådrum som står bl.a. löneborgenärerna till buds för att vinna återvinning av utmät- ning är knappt. I det förslag till ändring i KL som beredningen fram- lagt i Utsökningsrätt X har återvinningsfristerna överlag förlängts be- tydligt, och genomförandet av det förslaget skulle ge borgenärerna i konkursen tidsutrymme för ingripande.

Den ordning som i promemorian föreslås beträffande panträtt i fast egendom skulle ge bättre överensstämmelse med vad som gäller beträf- fande panträtt i fartyg och luftfartyg. I fråga om förmånsrätt på grund av utmätning kvarstår inkongruens. Beträffande fartyg och luftfartyg skulle sålunda förmånsrätt på grund av utmätning alltjämt få vika för allmän förmånsrätt. Detta överensstämmer med vad som gäller vid ut- mätning av annan lös egendom. Full kongruens i fråga om fast och lös egendom kan ej uppnås genom att överlag låta särskild förmånsrätt på grund av utmätning gå före allmän förmånsrätt. Detta låter sig t. ex. inte förena med förmånsrätt enligt 5 % förmånsrättslagen (däribland för-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1971: 178 22

månsrätt på grund av företagsinteckning). I stället skulle man kunna låta utmätning av fast egendom eller andel däri stoppa inteckning i fastigheten och ge allmän förmånsrätt företräde överlag framför särskild förmånsrätt på grund av utmätning. Beredningen har inte närmare övervägt, om detta låter sig göra utan praktiska olägenheter. Frågan är ganska vittutseende. _ '

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som tillstyrker förslaget, konsta- terar att såsom det lagtekniskt har utformats även fordringar som avses i 10 & förmånsrättslagen får sämre förmånsrätt än inteckningar. Hov- rätten erinrar om att något egentligt skäl för denna ändring inte anförs i promemorian och framhåller i fortsättningen följande.

Den framskjutna förmånsrätt som gäller för i 10 & avsedda ford- ' ringar beror på att dessa står nära s.k. konkurskostnader eller skulder- som skall betalas ur konkursboet innan utdelning till konkursborgenärer- na äger rum (prop. 1970: 142 s. 102). Detta förhållande påverkas inte av att lönefordringar får förmånsrätt efter inteckningar. Någon betydelse för fastighetskreditväsendet torde inte heller de fordringar som avses i 10 å ha. Skäl kan sålunda åberopas för att ändringarna i förmånsrätts- ordningen endast skulle avse 11 &. Med hänsyn till att fordringar enligt 10 & inte har företräde framför sådana särskilda förmånsrätter som upp- tas i 4 5 första stycket och till att någon ändring beträffande sistnämnda rättigheter inte torde vara aktuell godtar hovrätten emellertid förslaget att även fordringar med förmånsrätt enligt 10 & skall ha sämre för- månsrätt än fastighetsinteckningar.

Arbetstagarorganisationerna och företrädare för försäkringsintressen är betänksamma mot förslaget med hänsyn till de lönefordringar som inte ersätts av Statsverket enligt lönegarantilagen.

LO framhåller att lönegarantilagen visserligen har medfört, att ar- betstagarna numera fått en bättre ställning i konkurserna och i de flesta fall torde garantin täcka de fordringar som arbetstagarna har. LO fin- ner ändå inte anledning att frånfalla den ståndpunkt organisationen tidi- gare intagit (jfr under 3) i fråga om förhållandet mellan löneprivilegict och fastighetsinteckningar. Då emellertid huvuddelen av de löneford- ringar, som kan inkräkta på inteckningshavarnas rätt, torde omfattas av lönegarantin, skulle enligt LO en även ur arbetstagarsynpunkt möjlig lösning vara, att staten till förmån för inteckningshavarna efterger sin rätt till utdelning, såvitt gäller utgivna garantibelopp. I den mån ar- betstagares lönefordringar — trots lönegarantin —— till någon del kvar- står, skall dessa således alltjämt gå före inteckningsborgenärernas ford— ringar.

TCO erinrar om vad organisationen har anfört i anledning av lagbe- redningens förslag till ny förmånsrättsordning (jfr under 3). Enligt or- ganisationcn har de därvid utvecklade synpunkterna alltjämt aktualitet för den inte obetydliga grupp, som har större fordringar än tre (fyra) basbelopp. Till denna grupp hör inte endast äldre — och därmed svår— plaeerade -— arbetstagare med långa uppsägningstider. Dit hör även de

• Sida 23
•  Original

Prop. 1971: 178 23

kategorier arbetstagare, som har betydande "belopp innestående'sedan tiden före konkursen, antingen beroende på att arbetsgivaren underlåtit att göra korrekta provisions—resp. ackordsavräkningar eller helt enkelt därför att arbetstagaren inte vågat driva sitt krav eller av rädsla för arbetslöshet vid en nedläggning av verksamheten accepterat att låta löncmedel stå inne i förhoppning om att kunna hjälpa arbetsgivaren ur en ekonomisk kris.

Framför allt hör enligt TCO till denna grupp arbetstagare som har" fordringar på såväl lön som pension. Ofta uppgår även en blygsam ål- derspension till tre eller fyra basbelopp vid en kapitalisering enligt 17 kap. Ga & HB. Den statliga lönegarantin förslår i de fallen endast till att täcka pensionens kapitalvärde — om ens det — Och om det dess- utom föreligger en fordran på uppsägningslön eller pension med för- månsrätt enligt 17 kap. 4 % HB finns ett uppenbart behov av att kunna bevaka denna senare fordran i konkursboets fasta egendom. TCO an- ser sig därför med fog kunna hävda, att sociala skäl alltjämt talar för ett bibehållande av löneborgenärernas förtursrätt framför intecknings- havarna.

Enligt TCO är vidare en betänklig konsekvens av förslaget att för- säkringsinrättningars fordringar på avgifter för pensions- och tjänste- grupplivförsäkringar ej längre får täckning, därest den lösa egendomen icke förslår. I fråga om ITP-planen uppstår visserligen inget problem för arbetstagaren, när den s. k. kollektivavtalsgarantin är tillämplig. Det finns emellertid ett betydande antal arbetsgivare som inte är kollektiv- avtalsbundna — särskilt inom just den grupp småföretagare som lättast hamnar i en konkurssituation vid lågkonjunkturer och kreditåtstram- ningar —- och det bör då observeras att det är arbetstagaren, inte för- säkringsinrättningen, som har att bära följderna av en utebliven pre- mieinbctalning. Detta är så mycket mer betänkligt som det för många — och i första hand äldre arbetstagare dessutom leder till att de ej uppnår full pensionsgrundande tjänstetid och av den anledningen får pensionen varaktigt nedsatt. Problemet avfärdas i promemorian såsom endast aktuellt ”i enstaka fall”. TCO delar inte den uppfattningen och även oavsett frekvensen är de ekonomiska konsekvenserna av en redu- cerad intjänandefaktor under alla omständigheter högst kännbara för de berörda arbetstagarna.

l fortsättningen förklarar TCO att det på grund av det anförda enligt organisationens mening är viktigt att det nuvarande förhållandet i för- månsrättshänseende mellan löneprivilegict och fastighetsinteckningar bi- behålls. Å andra sidan är det givetvis inget löntagarintresse att inteck- ningshavarna skall ha en svagare ställning än nödvändigt. Det avgörande är att arbetstagarna får täckning för sina löne- och pensionsfordringar. TCO har därför inget att invända emot en lösning som kan tillgodose

• Sida 24
•  Original

Prop. 1971: 178 24

detta krav och samtidigt medför minsta möjliga förfång för intecknings- havarna.

TCO föreslår härefter den kompromisslösningen att förmånsberättiga- de fordringar på lön, pension och pensionsavgifter får tas ur den fasta egendomen med företrädesrätt framför fastighetsinteckningarna till den del de ej täcks av den statliga lönegarantin. Överstiger arbetstagarens totala fordran tre (fyra) basbelopp, skall han således beträffande den överskjutande delen bibehållas vid de möjligheter som nu gällande lag- stiftning ger honom. I enlighet med förslaget i departementspromemo- rian utgår TCO därvid ifrån, att staten för sin del avstår från att ur den fasta egendomen återta vad man utgivit i garantiersättning. En sådan lösning måste rimligen anses tillgodose inteckningshavarnas intressen i så hög grad, att lönefordringarnas s.k. tysta förmånsrätt inte längre kan betraktas som någon fara för fastighetskrediten.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att löneprivilegict idag omfattar även fordringar på försäkringsavgifter i tjänstepensions— och tjänstegrupplivförsäkring men att sådana avgifter inte omfattas av den statliga lönegarantin vid konkurs. Reducerad eller utebliven avgifts- betalning kan enligt riksförbundet leda till att den enskilde får sina för- måner reducerade. Sådana konsekvenser anses inte rimliga. Riksförbun- det anser att det från social synpunkt finns lika starka skäl för att skydda rätten till uppskjuten lön, dvs. ifrågavarande förmåner, som att skydda kraven på aktuell lön. Enligt riksförbundets mening bör därför nu ifråga- varande försäkringsavgifter inrymmas i den statliga lönegarantin.

Ef ! e r r e m is .r ! id e n s u tgå ng har överläggningar hållits med företrädare för LO, TCO och SAF. Därvid har inhämtats bl. a. följande.

Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF) har för sina medlem- mars räkning under perioden 1 januari 1969—24 september 1971 gjort 970 bevakningar av vilka 869 eller 89,6 procent legat under och 101 eller 10,4 procent legat över fyra basbelopp. Av den sistnämnda gruppen bevakningar har 38 legat under fem basbelopp och sammanlagt 68 under sex basbelopp medan 33 legat inom skalan sex—tio basbelopp. Uppgift saknas om i vilken omfattning fast egendom har ingått bland konkurs- tillgångarna. SIF har i anslutning till de redovisade siffrorna uttalat att, om maximigränsen för den statliga lönegarantin höjs, full täckning bör erhållas, vid höjning till fem basbelopp i 93,5 procent av fallen och vid höjning till sex basbelopp i 96,6 procent av fallen.

För medlemmar tillhörande Sveriges arbetsledareförbund (SALF) har gjorts bevakningar som legat över fyra basbelopp, under 1969 tre styc- ken, under 1970 21 stycken och under perioden januari—september 1971 22 stycken. Bevakningarna har gjorts, de under 1969 i tre konkurser av vilka fastighet ingick bland konkurstillgångarna i två fall, de under 1970 i 19 konkurser av vilka fastighet ingick bland konkurstillgångarna i 13

• Sida 25
•  Original

Prop. 1971: 178 25

fall och de under 1971 i tolv konkurser av vilka fastighet ingick bland konkurstillgångarna i nio fall.

Inom Handelstjänstemannaförbundets (HTF) område har under pe- rioden oktober 1969—september 1971 gjorts fyra bevakningar som le- gat över fyra basbelopp. Det är inte känt i vilken omfattning fast egen- dom har ingått bland konkurstillgångarna.

I anslutning till det anförda bör framhållas att uppgift saknas i vilken utsträckning bevakningarna lett till utdelning i konkurserna. Det måste dock antagas att de lönebelopp för vilka utdelning beräknats varit lägre än de bevakade beloppen.

7. Föredraganden

På den svenska kreditmarknaden är fast egendom en ytterst vanlig form för säkerhet. Den fasta egendomen utgör säkerhet för lån på om- kring 125 miljarder kr. Panträtten i fast egendom grundas på inteckning och medför rätt till betalning i viss ordning vid exekutiv försäljning av den fasta egendomen.

Den säkerhet som fastighetspanträtten representerar betecknas som realkredit. Detta innebär att långivaren så långt som möjligt skall vara säkerställd redan genom panträttsupplåtelsen. Därvid förutsätts att in- teckningen ligger inom sådan del av fastighetens värde att den täcks av köpeskillingen vid en eventuell exekutiv försäljning. Låntagarens person och det förtroende som låntagaren inger skall vara av mindre betydelse för långivaren. I kreditlivet utgår man från att fastighetspanträtten på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra ifrågavarande funktion.

Det är med hänsyn härtill ytterst angeläget att lagstiftningen är utfor- mad så att fastighetspanträttcn erbjuder fullgod säkerhet. De regler om panträtt i fast egendom som den nya jordabalken innehåller utgör en förbättring i berörda hänseende. Alltjämt finns emellertid en brist i lag- stiftningen som i viss utsträckning begränsar det värde av fullgod säker- het som fastighetspanträtten annars har. Jag syftar på det förhållandet att fastighetsinteckning kan bli nödlidande vid exekutiv försäljning un- der konkurs på grund av att den då får stå tillbaka för löne- och pen- sionsfordringar med bättre förmånsrätt.

I konkurs utgår betalning till borgenärerna enligt förmånsrättsord- ningen i 17 kap. HB. Vissa borgenärer har förmånsrätt till betalning för sina fordringar. Hit hör både löne- och inteckningsborgenärcr vilka har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 5 resp. 9 & HB. Med löneborgenärer avser jag även pensionsborgenärer vilkas pensionsfordringar har förfallit till betalning och med inteckningsborgenärer även innehavare av fordringar med förmånsrätt på grund av utmätning. Pensionsborgenärer vilkas ford- ringar avser framtida pension har däremot förmånsrätt till betalning enligt 17 kap. 6 a & HB. Enligt 17 kap. 13 & HB gäller att löneborgenä-

• Sida 26
•  Original

Prop. 1.971: 178 26

rers krav slår ut inteckningsborgenärers, om de förra inte kan tillgodoses ur annan egendom än den fasta. I första hand skall lönefordringar alltså täckas av konkursboets lösa egendom. Även om fast egendom måste tillgripas, behöver inte alltid någon direkt konflikt uppkomma. Fastig- heten är kanske ointecknad eller intecknad endast till ringa del. Vidare kan tänkas att köpeskillingen för fastigheten räcker för att täcka både intecknings- och lönefordringar. Fordringar på framtida pension med förmånsrätt enligt 17 kap. 6a % HB skall alltid vika för intecknings- fordringar.

Förmånsrättslagen som den 1 januari 1972 ersätter 17 kap. HB bibe- håller den nu angivna företrädesordningen mellan löne- och pensions- fordringar, å ena, och fastighetsinteckningar, å andra sidan.

Lagberedningen har under sitt arbete på en ny förmånsrättsordning undersökt inteckningshavarnas förluster på grund av löneborgenärernas företrädesställning. Undersökningen avser de fall i vilka fast egendom sålts exekutivt under konkurs åren 1966 och 1967. Resultatet av under- sökningen är att i sammanlagt 55 fall har till skada för inteckningsha- varna inemot 600000 kr. uttagits för lönefordringar (bil. B till SOU 1969: 5). Även inteckningar med bästa rätt har därvid blivit nödlidande.

De beräknade förlusterna för inteckningshavarna är visserligen rela- tivt begränsadc. De hänför sig emellertid till en tid av högkonjunktur och belyser därför kanske inte kreditgivarrisken tillräckligt. Dessutom gäller att förlusten i det enskilda fallet kan vara mycket betydande. I och för sig skulle problemet kunna lösas genom att risken för förluster utjämnadcs mellan inteckningshavarna. En sådan riskfördelning är emel- lertid svår att. åstadkomma i praktiken. Inte heller kan inteclmingshavar— na i praktiken genom bevakning gardera sig mot förluster. Intccknings- havarna måste nämligen i så fall vaka över att den aktuella fastighets- ägaren inte driver någon rörelse som kan tänkas äventyra intecknings- säkerheten samt, så snart någon risk yppas, säga upp och driva in sina. fordringar, om de har garderat sig med uppsägningsklausul. Att en så- dan bevakning skulle kräva en oproportionerligt stor arbetsinsats är uppenbart. Bevakningen skulle f.ö. i sista hand få betalas av låntagarna. I sammanhanget kan påpekas att det inte endast är banker och andra större kreditgivare, som är inteckningshavare, utan även stiftelser, för- eningar och enskilda personer, som kanske inte ens känner till de risker som oberäkneligt kan aktualiseras.

Allmän enighet råder om att det nu anmärkta förhållandet helst bör avhjälpas. I propositionen med förslag till förmånsrättslag har föredra- gande departementschefcn uttalat, att det är en betydande olägenhet att fastighetsinteckningar kan komma att bli nödlidande på grund av löneprivilegict samt att realkrediten med hänsyn till sin betydelse på allt sätt bör åtnjuta rättsordningens skydd (prop. 1970: 142 s. 91). I sitt utlåtande över propositionen med förslag till lag om statlig lönegaranti

• Sida 27
•  Original

Prop. 1971: 178 27

vid konkurs (prop. 1970: 201) gav riksdagens första lagutskott uttryck åt. samma uppfattning (1LU 1.970: 79 s. 30).

Det kan nämnas att den svenska ordningen avviker från vad som gäller i Danmark, Finland och Norge samt vanligen också i andra jäm- förbara länder. I utländska rättssystem är panthavare i fast egendom i regel separatister. Därmed förstås att de skall tillgodoses ur den fasta egendomen framför övriga borgenärer och att de sålunda inte kan trängas ut av löneborgenärer (se SOU 1969: 5 s. 32, 34, 35 och 55 not 12).

Hittills har det inte varit möjligt att förbättra inteckningshavarnas ställning. eftersom man av sociala skäl inte har velat inskränka på det rättsskydd som lönefordringar åtnjuter vid konkurs. Man har därvid- utgått från att frågan om förhållandet mellan löneprivilegict och fastig- hetsinteckningar måste lösas inom förmånsrättsordningens ram. I många remissyttranden över lagberedningens förslag till ny förmånsrättsord- ning gjordes emellertid gällande, att hjälpmedel utanför förmånsrätts- ordningen måste anlitas, om frågan skall kunna lösas på ett tillfreds— ställande sätt. Föredragande departementschefen har i det lagstiftnings- ärendet anslutit sig till denna bedömning och har därvid hänvisat till den statliga lönegarantin vid konkurs som ett hjälpmedel (prop. 1970: 142 91). "

Den statliga lönegarantin innebär att staten vid konkurs svarar för bl. a. arbetstagares lönefordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 % HB och pensionsfordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 eller 6 a & HB. Betalning utgår för varje arbetstagare med visst maximibelopp. Efter en nyligen genomförd lagändring (1971: 201) är maximalt garantibelopp summan av fyra basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring. Det nt gällande basbeloppet är 6 900 kr. (SFS 1971: 751). Staten inträder i fråga om utbetalat garantibelopp i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter.

I departementspromemorian har föreslagits att lönc- och pensions— fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 & HB aldrig skall gå före inteckningsfordringar. Förslaget har vid remissbehandlingen på många håll fått ett välvilligt mottagande. Arbetstagarorganisationer och företrä- dare för försäkringsintressen har emellertid intagit en tveksam eller avvi- sande hållning. Kritiken sammanhänger med konsekvenser som prome- morieförslaget får för löne— och pensionsfordringar som inte omfattas av den statliga lönegarantin.

Löne- och pensionsfordringar kan vid exekutiv försäljning av fast egendom under konkurs bevakas av olika slag av innehavare. Efter löne- garantireformen kommer staten utan tvivel att spela en dominerande roll i sammanhanget. Det får sålunda antas att staten vid fastighetsför— säljningarna kommer att ha infriat de allra flesta ]öne- och pensions- fordringarna. I den mån en arbetstagare har att fordra mera än maxi-

• Sida 28
•  Original

Prop. 1971: 178 23

mibeloppet enligt lönegarantilagen, är det emellertid han själv som får bevaka beträffande det överskjutande beloppet. Vidare gäller att försäk- ringsinrättningar kan bevaka fordringar på obetalda försäkringsavgifter varvid fordringarna — vanligen pensionsavgifter — ses som övertagna lönefordringar med samma förmånsrätt som dessa. Lönefordringar kan slutligen bevakas av annan förvärvare än staten eller försäkringsinrätt- ning, t. ex. vid en byggmästarkonkurs av byggherren som betalt bygg- nadsarbetarnas löner för att undvika blockad och få arbetena fullföljda.

Att staten såsom innehavare av löne- och pensionsfordringar i fastig- hetskreditgivningens intresse bör avstå från att gå före intecknings- borgenärer synes klart. Om detta är också alla ense. Jag vill i samman- hanget framhålla, att staten inte härigenom behöver göra någon ekono— misk uppoffring. Genom att lönegarantin finansieras av arbetsgivarav- gifter blir det i sista hand arbetsgivarna som får betala förbättringen av fastighetsinteckningen som säkerhet. Förhållandet är enligt min mening rimligt.

Av övriga kategorier innehavare av löne- och pensionsfordringar är det arbetstagarna själva som kräver särskild uppmärksamhet.

I promemorian uttalas att gruppen arbetstagare som har så stora löne- och pensionsfordringar att de inte till fullo ersätts genom lönega- rantin är liten. Denna bedömning har inte helt godtagits vid remissbe- handlingen. TCO har sålunda anfört att gruppen inte är obetydlig. Jag har på grund härav låtit inhämta i vilken omfattning vissa fackliga orga- nisationer har medlemmar som vid konkurser har att fordra mer än maximalt garantibelopp eller summan av fyra basbelopp. Det har där- vid visat sig att det framför allt är medlemmar hos SIF som har stora innestående lönefordringar när företag går i konkurs. Det har uppgivits att omkring tio procent av SIF-medlemmarnas bevakningar i konkur- ser under de senaste åren har—legat över summan av fyra basbelopp. Även SALF och HTF har, ehuru i ganska begränsad omfattning, med- lemmar som vid konkurser kan ha innestående lönefordringar på sam— manlagt betydande belopp. Däremot har det uppgivits vara ovanligt att någon arbetstagare på LO-området vid konkurs skulle ha att fordra mer än vad som maximalt betalas enligt lönegarantin. Uppgiften härom antas inte behöva korrigeras när man fått större erfarenhet av de legala uppsägningstider som meddelats i den nyligen antagna lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare.

Det nu föreliggande materialet visar enligt min mening att förslaget i promemorian att kasta om företrädesordningen mellan lönefordringar och fordringar med säkerhet i form av panträtt i fast egendom leder till att skyddet för lönefordringar i konkurs i vissa fall skulle försvagas i en utsträckning som inte bör godtas. Promemorieförslaget kan därför inte genomföras i föreliggande skick. Jag har varit inne på tanken att införa särskilda skyddsregler beträffande lönefordringar för de fall då

• Sida 29
•  Original

Prop. 1971: 178 29

fast egendom ingår bland tillgångarna i konkurs och stora löneford- ringar bevakas. En sådan regelutformning synes emellertid bli alltför komplicerad. Dessutom gäller att den inte tillgodoser sociala synpunkter i full utsträckning. Behovet av skydd för lönefordringar i konkurs måste vara lika ston oberoende av om det finns fast egendom bland konkurs- tillgångama eller inte. Lösningen på problemet måste ligga i att med generella medel ytterligare stärka skyddet för arbetstagares löneford- ringar i konkurs. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet har jag kommit fram till att den åsyftade generella förstärkningen skulle kunna ske genom att maximigränscn för den statliga lönegarantin höjs från fyra till fem basbelopp. Vidtar man en sådan förändring, elimineras i huvudsak risken för att omkastning av företrädesordningen skall leda till minskad betalning i konkurs för löneborgenärer samtidigt som löne- fordringarna över lag får en förbättrad ställning. Det är dessutom så pass sällsynt att lönefordringar överstiger fyra basbelopp att höjningen av maximigränsen till fem basbelopp medför endast en obetydligt ökad belastning på lönegarantisystemet. En lösning i överensstämmelse med det anförda påverkar därför inte lönegarantiavgiftens storlek inom över- skådlig tid. Min uppfattning att betänkligheterna mot omkastningen faller bort med en lösning av det slag som jag nu beskrivit har bekräftats vid de överläggningar som jag har haft med företrädare för LO, TCO och SAF.

Jag föreslår alltså att maximibeloppet enligt lönegarantin höjs till summan av fem basbelopp och att företrädesordningen mellan lönepri- vilegict och fastighetsinteckningar kastas om.

I samband härmed bör genomföras ännu en socialt välmotiverad för- bättring av lönegarantisystemet. När summan av fem basbelopp över- skrids, beror det ofta på att arbetstagarens krav helt eller delvis utgörs av fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 12 & förmåns- rättslagen. Dessa pensionsfordringar stöds av mycket starka sociala skäl, eftersom pensionen tillkommer arbetstagare som på grund av hög ålder inte alls eller endast ofullständigt kommer i åtnjutande av allmän till- läggspension. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet vill jag därför föreslå att lönegarantin skall omfatta dessa pensionsford- ringar utan någon beloppsbegränsning.

Författningsmässigt bör mina förslag få komma till uttryck genom vissa ändringar i förmånsrättslagen och lönegarantilagen men även ge- nom en del följdändringar i annan lagstiftning.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartcmentet upprättats förslag till

1) lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979), 2) lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

3) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

• Sida 30
•  Original

Prop. 1971: 178 - . 30

4) lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid kon- kurs,

5) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 5. l.). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.1 '

8. De särskilda bestämmelserna

8.1. Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)

11 &

Gällande rätt m. m. Enligt gängse tolkning av 17 kap. 4 % HB är en arbetstagare, som under uppsägningstiden lyfter lön från ny anställning, skyldig att vidkännas avdrag med ett häremot svarande belopp från sin förmånsberättigade utdelning i konkursen (jfr NJA 1930 s. 665, 1964 s. 476 och högsta domstolens beslut den 7 juli 1971 nr Sö 738). Man har inte avsett att bryta med ifrågavarande rättstillämpning när för- månsrättslagen den 1 januari 1972 ersätter 17 kap. HB. Trots att önske- mål därom uttalades under remissbehandlingen (prop. 1970: 142 s. 41) kom emellertid inte någon uttrycklig bestämmelse att inflyta i den nya lagen. I samband med tillkomsten av lönegarantilagen fick avdragsfrå- gan särskild aktualitet (prop. 1.970: 201 s. 30 och 34). Föredragande departementschefen förklarade, att en arbetstagare inte till nackdel för övriga konkursborgenärer bör få dubbel kompensation i form av både förmånsberättigad utdelning i konkursen och lön från ny anställning. Inte heller utbetalning enligt lönegarantin ansågs böra äga rum, när ar- betstagaren får lön från ny anställning (prop. 1970: 201 s. 66). I över- ensstämmelse härmed föreskrevs att garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter hand under uppsägningstiden (5 % andra stycket andra punkten garantilagen). Härigenom behöver sådana garantibelopp inte betalas ut i förskott. Betalning kan i stället ske först sedan man genom försäkran från arbetstagaren eller på annat sätt har konstaterat huruvida arbetstagaren har tagit anställning på an- nat håll (jfr 15 & kungörelsen om statlig lönegaranti vid konkurs, SFS 1970: 745).

Departementspromcmorian. I promemorian uttalas att det har ansetts lämpligt att i förevarande sammanhang meddela en uttrycklig bestäm- melse om avdrag från fordran på ersättning under uppsägningstid för lön på grund av ny anställning under samma tid. Bestämmelsen har upptagits i paragrafens första stycke första punkt. Det understryks i promemorian att avdrag skall ske för lön eller ersättning som arbets-

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen bortsett från några redaktionella jämkningar."

• Sida 31
•  Original

Prop. 1971: 178 31

tagaren förtjänar på grund av den nya anställningen. Detta sägs inne- bära att det lönegrundande arbetet skall ha utförts under uppsägnings- tiden. Avdrag skall sålunda göras beträffande exempelvis en provi- sionsavlönad försäljare som har lyckats sälja en del varor under upp- sägningstiden men inte lyfter den häremot svarande ersättningen förrän denna tid har gått ut. I promemorian framhålls vidare att arbetstagarens förhållanden under en avlöningsperiod av uppsägningstiden inte påver- kar hans förmånsberättigade fordran i vad den avser lön under förfluten uppsägningstid.

Remissyttrandena. Förslaget har med ett undantag tillstyrkts eller läm- nats utan erinran.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som lämnar förslaget utan erin- ran, framhåller liksom några andra remissinstanser att av det i prome- morian anmärkta rättsfallet NJA 1930 s. 665 samt även av rättsfallet NJA 1948 s. 376 torde framgå att arbetstagare skall vidkännas avdrag inte endast för sådan lön eller ersättning som han faktiskt förtjänar under uppsägningstiden utan även för vad han därunder kunnat förtjäna (se också Schmidt, Tjänsteavtalet 1968 s. 91). Hovrätten utgår från att någon ändring av gällande rätt inte är åsyftad och förordar justering av lagtexten.

TCO intar en positiv hållning till förslaget och framhåller att det inne- bär en kodifiering av en i praxis sedan länge tillämpad princip. Orga— nisationen behandlar härefter den närmare utformningen av förslaget och erinrar därvid om att det avgörande inte är när lönen kvitteras utan när det lönegrundande arbetet utförs. Det medges att den före- slagna intjänandeprincipen framstår som riktigare än en s.k. kontant- princip men samtidigt anses den svårare att tillämpa. Enligt organisa— tionens mening bör innebörden av förslaget såvitt avser arbetstagare med provisionslön klargöras på ett bättre sätt än som skett i promemo- rian. Organisationen utvecklar härefter sin mening enligt följande.

Det förekommer att försäljare erhåller förskottsprovision, som skall avräknas på kommande provisionsinkomster. Om intjänandeprincipen tillämpas i stället för kontantprincipen måste konsekvensen rimligen bli, att konkursutdelningen ej skall reduceras, därest en försäljare vis- serligen uppburit förskottsprovision under uppsägningstiden men ännu icke lyckats erhålla någon order.

Av stor vikt är även att avräkning endast görs beträffande sådan provisionsinkomst som sedermera faktiskt tillfaller försäljaren. Det för- hållandet att försäljaren under uppsägningstiden erhållit en för köparen bindande order, innebär nämligen ej någon garanti för att han också erhåller provision. Många företag förbehåller sig nämligen rätten att avvisa upptagna order och det förekommer även att försäljaren går miste om sin provision av det skälet att köpet cj fullföljts på grund av varubrist, reklamation eller bristande betalning.

Med tanke på den långa bearbetningstid som ofta erfordras vid för-

• Sida 32
•  Original

Prop. 1971: 178 32

säljning av dyrbarare kapitalvaror måste vidare som minimikrav för avräkning uppställas, att köparen tecknat sin order före uppsägnings- tidens utgång. Det skulle leda till oöverstigliga tolkningssvårigheter om orderdatum ej skulle gälla utan i stället försök skulle göras för att ana- lysera, huruvida den avgörande kundbearbetningen ägt rum före eller efter uppsägningstidens utgång. Ett problem, som uppställer sig vid tillämpningen av såväl kontant- som intjänandeprincipen, är frågan om vad som skall avräknas när provisionen inkluderar ersättning för resor och andra omkostnader. TCO utgår ifrån att avräkning endast skall ske med det belopp som utgör skattepliktig inkomst.

TCO framhåller avslutningsvis att arbetstagare ibland startar en egen verksamhet sedan de på grund av konkurs har blivit arbetslösa och inte lyckats få ny anställning. Vanligen har de då inga inkomster under den första tiden men det blir ofta tvister med konkursförvaltarna i avräk- ningsfrågan. Det vore därför enligt organisationen av stort värde med vägledande uttalanden i motiven hur llå förmånsrättslagen i det av- seendet skall tolkas.

Lagberedningen är den enda remissinstans som är negativ till försla— get. Beredningen framhåller att, om nyanställning bör hindra att lön ut- går med anledning av anställningen hos konkursgäldenären, detta i första hand är en fråga som hör till reglering av själva fordringsan- språket enligt tjänsteavtalet. Bortfaller enligt tjänsteavtalet den anställ- des krav på lön genom att han får förmåner i den nya anställningen, bortfaller därmed automatiskt möjligheten att få förmånsrätt för det belopp för vilket någon fordran inte finns. Enligt beredningen är det dock ingalunda givet, att en arbetstagares krav på lön under uppsäg— ningstid bortfaller därför att han bereder sig arbetsinkomst på annat sätt. Beredningen åberopar som skäl mot att förmånsrätten alltid skall begränsas eller att den skall begränsas med hela det belopp som åtnju- tits i den nya anställningen bl. &. följande. Den anställde kan ha haft del- tidsanställning eller föga betungande syssla hos konkursgäldenären men fått heltidsanställning eller hårdare arbete på den nya platsen. Hans för- hållanden kan i sådana eller andra fall ha realiter försämrats trots att han lyckats få ny anställning med samma lön. Det möter också ibland särskilda svårigheter att jämföra förmånerna på den ena platsen med förmånerna på den andra. Frågan om eventuell begränsning av lönekrav och förmånsrätten för att förekomma oskälig överkompensation synes enligt beredningen med hänsyn till det anförda behöva utredas när- mare.

Föredraganden. Paragrafen innehåller bestämmelserna om löne- privilegiet, dvs. förmånsrätten för lönefordringar och förfallna pen- sionsfordringar, och ersätter i den delen 17 kap. 4 & HB. I promemo- rian har föreslagits en kompletterande bestämmelse av innehåll att för- månsrätten för lön eller ersättning under uppsägningstid endast skall

• Sida 33
•  Original

Prop. 1971: 178 . 33

gälla det som överstiger vad arbetstagaren under samma tid förtjänar på grund av ny anställning. Förslaget, som står i överensstämmelse med gängse rättstillämpning, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av re- missinstanserna. Endast lagberedningen har ställt sig avvisande till för— slaget under hänvisning till att frågan om en begränsning av förmåns- rätten kan behöva utredas närmare.

För egen del vill jag inledningsvis framhålla att alla är ense om att förmånsrätten för arbetstagare vid nyanställning skall begränsas men att den närmare utformningen av en begränsningsregel kan vara tvek- sam. I ett sådant läge är det enligt min mening riktigare att-i en ny lagstiftning meddela en regel än att lämna frågan helt oreglerad. Av- saknaden av en regel kan eljest föranleda att rättstillämpningenbryter mot hittillsvarande praxis. Problemet kan åtminstone i dagens läge inte lösas genom hänvisning till eventuella bestämmelser i anställnings- avtal. Bestämmelser om att avräkning under vissa förutsättningar skall ske från lön under uppsägningstid förekommer visserligen i en del an- ställningsavtal men saknas samtidigt i många andra. Förekomsten i an- ställningsavtal av sådana bestämmelser kan ofta tänkas bero på tillfäl— ligheter. Att låta avsaknaden av bestämmelser gå ut över konkurrerande konkursborgenärer förefaller mindre lämpligt. Bättre synes vara att låta lönen i anställningar utan avräkningsbestämmelse vara oprioriterad i motsvarande omfattning som lönen bortfaller i anställningar med av- räkningsbestämmelse. Vid utformningen av en bestämmelse i överens- stämmelse med denna princip kan ledning hämtas från den nyligen an- . tagna lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare.

Den nämnda lagen tillförsäkrar vissa äldre arbetstagare en uppsäg- ningstid som, beroende på förhållandena i det särskilda fallet, varierar mellan två och sex månader (1 5). I lagen anges att arbetstagare är berättigad till lön under uppsägningstiden även om arbetsgivaren inte kan erbjuda honom arbete (4 & första stycket). Från lönen får arbets- givaren avräkna inkomst som arbetstagaren under den tid lönen avser förvärvat eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i annan anställ- ning, genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksamhet (5 & tredje stycket första punkten).

Jag har utformat regeln om begränsning av förmånsrätten helt efter mönster av regeln om avräkning i lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare. Angående den närmare innebörden av förslaget vill jag framhålla följande.

I den del som begränsningsregcln avser lön eller ersättning i annan anställning har den så till vida utvidgats i förhållande till promemorie- förslaget att förmånsrätten skall reduceras även med vad arbetstagaren ”uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i annan anställning”. Som har påpekats vid remissbehandlingen får utvidgningen anses stå i över- ensstämmelse med gällande rätt. Angående innebörden av begräns-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1971: 178 34

ningsregeln i övrigt i den nu aktuella delen biträder jag de uttalanden som har gjorts i promemorian. Jag vill i sammanhanget understryka att förmånsrätten inte skall reduceras med inkomst från bisyssla eller lik- nande som arbetstagaren skulle ha uppburit även om arbetsgivaren hade tillhandahållit honom arbete under uppsägningstiden. TCO har i sitt re- missyttrande behandlat vissa tillämpningsfrågor såvitt avser arbetstagare med provisionslön. Jag kan för min del biträda den rättstillämpning som organisationen är förespråkare för.-

En särskild fråga gäller huruvida förmånsrätten för lön eller ersätt- ning under uppsägningstiden skall reduceras med under samma tid ut— fallande sjukpenning, arbetslöshetsersättning eller sociala och arbets- marknadspolitiska förmåner. Promemorieförslaget innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse i ämnet och det har vid remissbehandlingen inte heller gjorts gällande att en bestämmelse behövs. För egen del anser jag att frågan liksom hittills bör kunna lösas i rättstillämpningen. Jag vill nämna att i rättspraxis torde reduktion som regel göras med belopp som arbetstagaren lyfter i form av sjukpenning, i vart fall om arbets- tagaren enligt anställningsavtalet är berättigad till full lön under sjuk- domstiden (jfr prop. 1971: 107 s. 144). Däremot görs inte avdrag med belopp som arbetstagaren uppbär i arbetslöshetsersättning (NJA 1964 s. 476). Beträffande frågan om avdrag skall göras med sociala och and- ra förmånsbelopp kan ledning i övrigt hämtas i 5 % tredje stycket lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare och i förarbetena till samma lag (jfr prop. 1971: 107 s. 115).

I förhållande till promemorieförslaget har bcgränsningsregeln vidare utvidgats så till vida att förmånsrätten skall reduceras med inkomst från uppdrag eller förvärvsverksamhet som egen företagare. Utvidgningen får anses naturlig utifrån syftet med hegränsningsregeln att hindra att arbetstagare till nackdel för konkurrerande konkursborgenärer får över- kompensation. .

Till sist vill jag framhålla att det i händelse av tvist åligger konkurs- förvaltningen att bevisa, att begränsningsregeln är tillämplig. För det fall att tvisten gäller huruvida arbetstagaren uppenbarligen borde ha kunnat förvärva inkomst i annan anställning får jag hänvisa till vissa uttalanden i förarbetena till lagen om anställningsskydd för vissa ar- betstagare (prop. 1971: 107 s. 147).

16 %

Paragrafen anger i vilken omfattning fordringar med allmän för- månsrätt enligt 10 eller 11 5 får tas ut framför fordringar med särskild förmånsrätt. Alla de åsyftade allmänna förmånsrätterna ersätter sådana som nu finns i 17 kap. 4 & HB. I 10 å avses bl. a. konkursansöknings- kostnader och begravnings- och bouppteckningskostnader samt ersätt- ningar till vissa funktionärer vid ackordsförhandling och under bout-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1971: 178 35

redningsmannaförvaltning medan 11 5 innehåller det egentliga löne- privilegict, dvs. lönefordringar och förfallna pensionsfordringar. En re- missinstans har givit uttryck åt tvekan beträffande frågan huruvida den nu aktuella reformen bör omfatta även fordringar med förmånsrätt en- ligt 10 å (se uttalanden av hovrätten över Skåne och Blekinge under 6). För min del biträder jag emellertid den i promemorian uttalade åsikten att det i förevarande sammanhang inte finns anledning att göra skillnad mellan förmånsrätter enligt 10 och 11 55.

Första stycket reglerar de allmänna förmånsrätternas förhållande till vissa särskilda förmånsrätter i lös egendom utom tomträtt. Regleringen berörs inte av den nu aktuella reformen. Andra stycket däremot, som innehåller de allmänna förmånsrätternas förhållande till vissa särskilda förmånsrätter i fast egendom och tomträtt, föreslås skola utgå. Följden härav är att de allmänna förmånsrätterna alltid kommer att gälla efter ifrågavarande särskilda förmånsrätter (se 15 5). De särskilda förmåns- rätter som avses är förutom inteckningsfordran även fordran med för- månsrätt på grund av utmätning (se angående sistnämnda förmånsrätt vissa uttalanden av lagberedningen under 6).

175

Här föreslås enbart en redaktionell ändring.

I övergångshänseende har upptagits endast en bestämmelse om ikraftträdande den 1 januari 1972. Det förutsätts i övrigt att övergångs- bestämmelserna till förmånsrättslagen gäller i tillämpliga delar. Av sär- skild betydelsc är därvid bestämmelsen i punkt.8 som anger bl. a. att, om gäldenär har försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts före den nya lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser gäller beträf— fande konkursen.

8.2. Förslagen till lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv för- säljning av fast egendom och till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Statsmakterna har under innevarande år antagit de ändringar i den exekutiva lagstiftningen som den nya jordabalken föranleder. Den exe- kutiva följdlagstiftningen har utformats så, att den harmonierar med den nya förmånsrättslagen. Bland följdlagarna finns en som avser lag (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom och en annan (1971: 498) som avser ändringar i konkurslagen (1921: 225). Omkast- ningen i förmånsrättshänseende av förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar får vissa följdverkningar beträffande ifråga- varande lagar.

Enligt 21 5 försäljningslageri skall vissa sakägare särskilt underrättas om exekutiv auktion på fastighet. Borgenärer' med förmånsrätt enligt

• Sida 36
•  Original

Prop. 1971: 178 ; 36

10 eller 11 & förmånsrättslagen är visserligen sakägare när fastigheten är avträdd till konkurs men behöver ändå inte underrättas. Det beror på att enligt den senaste lydelsen av 70 5 fjärde stycket konkurslagen deras talan i ärendet skall föras av konkursförvaltaren. Enligt 25 5 för- säljningslagen skall, om fastigheten hör till konkursbo, i sakägarför- teckning upptas bl.a. fordran som utgår ur fastigheten med förmåns- rätt enligt 10 eller 11 & förmånsrättslagen. Enligt den senaste lydelsen av 70 5 andra stycket konkurslagen får konkursförvaltare i särskilt fall underlåta att föranstalta om fastighets försäljning under förutsättning av samtycke av bl. a. vissa borgenärer med allmän förmånsrätt.

Den nu aktuella reformen för med sig att borgenärer med förmåns- rätt enligt 10 eller 11 & förmånsrättslagen inte längre är sakägare vid exekutiv auktion på fastighet under konkurs. De särskilda föreskrifterna som berör dem behövs därför inte. I enlighet härmed föreslås att de skall utgå. En annan sak är att borgenärerna får betalt efter sin för- månsrätt ur det eventuella överskott av köpeskillingen som skall redo- visas till konkursförvaltaren.

I den senaste lydelsen av 71 & sjunde stycket konkurslagen har som en följd av jämkningen i 70 & fjärde stycket samma lag viss redaktio- nell ändring måst vidtas. Det kan i sammanhanget framhållas att vid exekutiv försäljning under konkurs av luftfartyg m.m. fordringar som har förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 & förmånsrättslagen går efter in- teckningsfordringar men före fordringar med förmånsrätt på grund av utmätning (jfr 16 och 17 åå förmånsrättslagen och uttalanden av lag- rådet i prop. 1971: 20 s. 566 och av lagberedningen i tidigare under 6 redovisade remissyttrande över departementspromemorian).

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972. Några övergångsbestämmelser till de utmönstringar som gjorts i för- säljningslagen behövs uppenbarligen inte. Beträffande ändringarna i konkurslagen har det däremot ansetts nödvändigt att uttryckligen hän- visa till övergångsbestämmelserna till lagen (1971:498) om ändring i konkurslagen.

8.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönega- ranti vid konkurs

Hänvisningarna i 2 5 första stycket lönegarantilagen till vissa lagrum i 17 kap. I-IB har ersatts med hänvisningar till motsvarande lagrum i förmånsrättslagen. Därvid har en särskild skadeståndsbestämmelse fått - utgå. Skadestånd som åsyftas med bestämmelsen faller nämligen i änd- ringsförslaget under uttrycket annan ersättning som uttryckligen jäm- ställs med lön (se prop. 1970: 142 s. 136).

I 2 & tredje stycket lönegarantilagen finns bestämmelsen om det maximala belopp som utbetalas enligt garantin. Bestämmelsen har nu ändrats i överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna

• Sida 37
•  Original

Prop. 1971: 178 37

motiveringen under 7. Den föreslagna begränsningen av garantiansvaret avser uttryckligen endast fordringar med förmånsrätt enligt 11 5 för- månsrättslagen. Härav framgår indirekt att fordringar på framtida pen- sion med förmånsrätt enligt 12 & förmånsrättslagen skall utbetalas utan - någon begränsning alls.

Övergångsregleringen har beträffande 2 5 första stycket anpassats till motsvarande beträffande förmånsrättslagen. I fråga om 2 & tredje styc— ket har upptagits en övergångsbestämmelse av det slag som givits tidi- gare i motsvarande sammanhang (se övergångsbestämmelser till 1970: 741 och 1971: 201).

8.4. Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Den i anledning av förmånsrättslagens antagande genomförda änd- rade lydelsen av 3 & sjölagen (SFS 1970: 983) föreslås få sådant inne- håll att den kommer i överensstämmelse med lagändringen-i samma paragraf genom prop. 1970: 185 (SFS 1970: 919).

9. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till 1) lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979), 2) lag om ändring i lagen (1971: 494) mn exekutiv försäljning av fast egendom,

3) lag om ändring i konkurslagen (1921 : 225 ), 4) lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid kon- kurs,

5) lag om ändring i sjölagen (1891 : 35 s. 1 ). inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

• Sida 38
•  Original

Prop. 1971: 178

38