om åtgärder för försörjningsberedskapen på skoområdet

Prop. 1976/77: 85

Regeringens proposition

1976/77: 85

om åtgärder för försörjningsberedskapen på skoområdet

beslutad den 24 februari 1977.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredra-

gandens hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN STAFFAN BURENSTAM LINDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om åtgärder för att trygga försörjningsberedskapen i fråga om skor. Ett upprätthållande i fredstid av en viss löpande produktion av läderskor

bedöms som nödvändig från försörjningsberedskapssynpunkt. En årlig

fredsproduktion på ca 2 milj. par bör säkerställas medan en produktion på 2,5 milj. par är önskvärd. För att kunna bibehålla en aktiv läderskoindustri bedöms en viss

omstrukturering av industrin vara nödvändig. Någon hårdhänt sammanslagning av företag bör dock inte ske. Möjligheter bör också föreligga för livskraftiga, fristående företag att självständigt fortsätta sin verksamhet.

För att främja omstruktureringen bör särskilda s. k. skostrukturlån kunna utgå. Lånebeloppet föreslås för budgetåret 1977/78 bli sammanlagt 10 milj. kr.

En modifiering föreslås av de s.k. försörjningsberedskapslånen. För

budgetåret 1977/78 beräknas en medelsförbrukning på 10 milj. kr. Vidare beräknas en medelsförbrukning på 5 milj. kr. för utnyttjande av det s. k.

offertförfarandet för att trygga den långsiktiga försörjningsberedskapen.Offertförfarandet skall kunna avse dels löpande produktion, dels s. k. malpåsekapacitet.

För avskrivningslån till investeringar inom skoindustrin föreslås för budgetåret 1977/78 ett ökat anslag på 10 milj. kr. Ramen för lån till tcko-,

sko- och garveriindustrier föreslås ökas till 170 milj. kr.

| Riksdagen 1976/77. I samt. Nr 85

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1977-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam

Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Proposition om åtgärder för försörjningsberedskapen på skoområ-

det.

I Inledning

Det ekonomiska försvarets omfattning och inriktning bestäms i allt

väsentligt av vår säkerhetspolitik samt vårt näringslivs struktur i dag och

bedömda strukturer i framtiden. De planerings- och andra beredskapsåtgärder som vidtas i fred syftar till att göra det möjligt att vid krig, avspärrning eller annan kris täcka de mest oundgängliga behoven av förnödenheter och tjänster.

Den under efterkrigstiden starkt ökade utrikeshandeln har bidragit till en alltmer utpräglad internationell arbetsfördelning. Denna utveckling har

påskyndat strukturomvandlingen inom den svenska industrin och handeln och därmed även fått konsekvenser för försörjningsberedskapen.

Statsmakterna beslutade år 1972 om åtgärder för att förbättra försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet. (Prop. 1972:127, FöU 1972:25, rskr

1972:325) Under 1975/76 års riksmöte fattade statsmakterna beslut om förstärkta

insatser för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet (prop. 1975/

76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107:; prop. 1975/76:206, NU 1975/76:70, rskr 1975/76:415). Efter 1975/76 års riksmöte har försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet behandlats i ytterligare utredningar och framställningar från skilda

intressenter. Jag avser att här i ett sammanhang behandla de förslag som har lagts fram rörande skoområdet. Förslagen och de remissyttranden som har inhämtats presenteras under olika avsnitt i det följande.

2¶Utvecklingen på skoområdet

Den totala svenska konsumtionen av skor ökade under 1960-talet. Därefter har konsumtionen successivt gått ned. År 1975 uppgick den till ca 27 milj. par. Under de senaste 10 åren har konsumtionen av skor minskat. Konsumtionen av läderskor har minskat kraftigare än den totala skokonsumtionen. Konsumtionen av träskor har ökat betydligt. Den närmare utvecklingen i fråga om tillförseln av olika skor framgår av följande tabell

Tillförseln av skor 1960-1975 (I 000 par)

Gummiskor

inkl. gummi-

stövlar 2630 2420 4250 4150 3930 3240 3090 3280 Skor av synte-

tiskt material 450 870 2150 3550 3600 4910 3920 2520 Träskor 1300 2200 1390 1370 1770 3550 4480 3040 Andra skor 1300 1700 1380 1290 1910 1440 200! 30

Totalt 24170 30380 30600 28590 31280 29850 28170 27060

! Minskningen från år 1973 beror delvis på ändring av varustatistiken.

Den totala svenska i m porten av skor ökade kraftigt under 1950- och 1960-talen. En stagnation har därefter inträffat. För år 1975 uppgick importandelen till 73 6 för skor totalt och 75 ?6 för läderskor. Den närmare

utvecklingen av importen framgår av följande tabell.

Importen av skor 1960-1975 (1 000 par)

Gummiskor

inkl. gummi-

stövlar 460 780 2290 2240 2350 2450 2440 = 2540 Skor av synte-

tiskt material 410 550 2100 3520 3620 4920 3900 2490 Träskor 160 30 90 150 260 440 740 510 Andra skor 1010 1330 1380 1370 2000 1530 200! 40

Totalt 6570 13470 20120 19530 22850 21170 19590 19820

I Minskningen från år 1973 beror delvis på ändring av varustatistiken.

Som framgår av följande tabell kommer importen av skor till allra största

delen från EG- och EFTA-områdena. Imponen från u-länderna är relativt liten men har ökat kraftigt.

Värdet av skoimporten fördelad på länderområden 1960-1970 och 1975

(milj. kr. löpande priser) samt genomsnittlig årlig förändring av värdet av skopimporten i löpande priser 1960-1975 (£:).

Genomsnittlig årlig Land/länderområde 1960 1970 1975 förändring 1960-1975

(20)

Även e x porten av skor har ökat snabbt som framgår av följande tabell. Detta gäller främst träskor som svarade för ca 60 ?5 av skoexporten år 1975.

Exporten av skor 1960-1975 (1 000 par)

Skotyp 1960 1965 1970 1971 1972 1973 1974 1975 Läderskor 120 300 750 760 1090 1060 800 Textilskor 110 160 150 160 300 S10 860 Gummiskor

inkl. gummi-

stövlar 290 460 880 730 620 680 570 Skor av synte-

I Minskningen från år 1973 beror delvis på ändringen av varustatistiken.

Den svenska skoproduktionen har minskat bl. a. mot bakgrund av en stagnerande konsumtion och en tidvis snabbt ökande import under 1960och 1970-talen. Den totala skoproduktionen gick således mellan åren 1960 och 1975 ned med 26 26. Minskningen av läderskoproduktionen var dock mer drastisk och uppgick till drygt 65 ?5. Samtidigt ökade träskoproduktionen från drygt 1 till över 6 milj. par. Den närmare utvecklingen av produktionen framgår av följande tabell.

Produktion av skor 1960-1975 (1 000 par)

Gummiskor

inkl. gummis-

tövlar 2460 2420 2840 2640 2200 1470 1220 1230 Skor av synte-

tiskt material S0 370 70 70 30 30 70 70 Träskor 1170 2440 4060 3910 5570 6750 7010 6100 Andra skor 500 260 100 30 30 30 30 =

Totalt 18730 18360 15140 13550 14670 14730 14160 12980

Den minskade produktionen har åtföljts av en minskning av antalet anställda och antal arbetsställen inom skoindustrin. De företag som nu återstår är främst mindre tillverkningsenheter.

3¶Nuvarande mål för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet

Riksdagen antog år 1972 de förslag som lades fram i prop. 1972:127 angående åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. Föredragande departementschefen framhöll beträffande försörjningsuthållighetatt försörjningen med beklädnadsvaror skall kunna upprätthållas under en så lång avspärrningstid att en inte obetydlig produktion inom landet är nödvändig för en tillfredsställande beredskap. På så sätt behålls handlingsfrihet för framtida ställningstaganden till frågan om uthålligheten inom totalförsvaret. Vidare uttalades att planeringen på beklädnadsområdet tills vidare skulle kunna utgå från de bedömningar och beräkningar som försörjningsberedskapsutredningen gjort av försörjningsstandard sam tillförselbehov och produktionskapacitet.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) har efter år 1972 i beredskaps-

planeringen på beklädnadsområdet vid beräkning av behov av produktionskapacitet förutsatt en treårig avspärrning och vid beräkning av beredskapslagringsbehovet förutsatt en tvåårig avspärrning.

4¶Stöd till skoindustrin

4.1¶Åtgärder vidtagna inom landet

Genom de beslut som riksdagen fattade med anledning av prop. 1972:127 infördes av försörjningsberedskapspolitiska skäl ett investeringsstöd för viss teko- och skoindustri. Stödet utgörs av avskrivningslån på tio år för upptill 50 "5 av investeringar i maskiner och byggnader samt kreditgarantier. Låntagande företag åtar sig å sin sida att upprätthålla viss produktion och

produktionskapacitet. Fram till utgången av år 1976 hade till skoindustrin sammanlagt beviljats 7,8 milj. kr. i avskrivningslån och 1,9 milj. kr. i

kreditgarantier. Totalt hade vid samma tidpunkt till teko-, sko- och

läderindustrin beviljats 102,7 milj. kr. i avskrivningslån och 34,5 milj. kr. i

lånegarantier.

Vidare skall sådana myndigheter som upphandlar textil- och läder-

varor (inkl. skor) vid större upphandlingar samråda med ÖEF i de fall lägsta anbud avser importerad vara och om det finns svensk anbudsgivare.

Särskilda medel — s.k. försörjningsberedskapsstöd- har genom senare riksdagsbeslut ställts till ÖEF:s förfogande för att upphandlande myndigheters merkostnader vid upphandling av dyrare svensk vara skall

kunna täckas (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107). Försörj-

ningsberedskapsstödet som för vartdera av budgetåren 1975/76 och 1976/77 uppgår till 10 milj. kr. kan även utgå vid kommunal och landstingskommunal

upphandling. Stödet har hittills inte utnyttjats vid upphandling av skor. Vid årsskiftet 1975-1976 påbörjade ÖEF och statens industriverk (SIND)

gemensamt en utredning om alternativa sätt för den svenska läderskoindustrin att så lönsamt som möjligt upprätthålla en från försörjningsberedskapssynpunkt nödvändig skoproduktion.

För att för försörjningsberedskapen väsentlig produktion skall kunna upprätthållas inom landet under den tid denna utredning pågår beslöt riksdagen i juni 1976 efter förslag av regeringen att stöd skall kunna utgå till sådan produktion genom statliga lån grundade på det s. k. offertförfarandet (prop. 1975/76:206, NU 1975/76:70, rskr 1975/76:415). Offertförfarandet innebär att företag på begäran av staten lämnar offert avseende merkostnaderna för att upprätthålla viss produktion. Efter det att avtal slutits mellan företaget och staten utgår ett stöd i form av s. k. villkorliga försörjningsberedskapslån som är ränte- och amorteringsfria. Lånen, för vilka ett anslag på 12 milj. kr. har anvisats budgetåret 1976/77 är i första hand avsedda för skoindustrin. Fram till den 15 februari har 4 milj. kr. lånats ut till företag inom skoindustrin.

Efter förslag av regeringen beslöt riksdagen i december 1976 att staten skall ge Tretorn AB ett försörjningsberedskapslån på högst 8 milj. kr. för att täcka eventuell förlust på företagets produktion av gummistövlar under åren 1977

och 1978 (prop. 1976/77:16, FöU 1976/77:4, rskr 1976/77:31). Dessa medel ingår inte i den tidigare nämnda ramen på 12 milj. kr. Under 1970-talet har branschfrämjande åtgärder införts för skoindustrin i

form av bl. a. exportfrimjande åtgärder och strukturstöd. För skoområdet har fram till och med budgetåret 1975/76 beviljats ca 4,5 milj. kr. i bidrag. För vardera av budgetåren 1976/77 och 1977/78 utgår 2,5 milj. kr.

Riksdagen beslöt hösten 1975 med anledning av prop. 1975/76:57 om förstärkta strukturinsatser för skoindustrin inom en ram av 1 milj. kr. per budgetår t. o. m. budgetåret 1977/78. Vidare beslöts om förstärkta exportfrämjande åtgärder för sko- och garveriindustrierna inom en ram av likaså 1

milj. kr. per budgetårt. o. m. budgetåret 1977/78. Medlen tas upp på anslaget B. 8. Strukturåtgärder under fjortonde huvudtiteln. SIND har föreslagit regeringen att de av riksdagen beslutade medlen för exportfrämjande åtgärder på 1 milj. kr. för budgetåret 1977/78 till viss del får användas för strukturåtgärder efter samråd med Sveriges exportråd.

Regeringen framhåller i 1977 års budgetproposition (prop. 1976/77:100,

bil. 17.s. 73-74) att i fråga om användningen av anslaget bör det ankomma på

regeringen att fastställa den närmare fördelningen.

4.2¶Åtgärder vid gränsen

Regeringen redovisade i prop. 1975/76:57 för riksdagen sin avsikt att begränsa importen i fråga om skor av läder och plast samt gummistövlar. Begränsningen skulle avse importen från alla länder gentemot vilka en

begränsning inte redan förelåg.

Med verkan från den 5 november 1975 infördes begränsningar av importen

av läderskor, plastskor och gummistövlar från alla länder utom statshandels-

länderna genom tres. k. globalkontingenter. För gummistövlar blev den total den 18 mars 1976 genom att tre länder för vilka särskilda begränsningsarrangemang redan tidigare förelegat fördes in under globalkontingenten. Den första fördelningsperioden var 5 november 1975 — 31 december 1976. Ny fördelningsperiod är 1 januari — 31 december 1977.

Globalkontingenternas storlek utgör på årsbasis:

för läderskor 8 965 000 par

för plastskor 3 743 000 par för gummistövlar 1 544 000 par

Kontingenterna för innevarande år är oförändrade jämfört med föregående tolvmånadersnivå.

Införandet av globalkontingenter på skoområdet notifierades inför ikraft-

trädandet till EG, EFTA, GATT och OECD.

Importen av läder- och plastskor samt gummistövlar från statshandelsländerna begränsas sedan lång tid tillbaka genom särskilda importbegräns-

ningar.

4.3¶Åtgärder vidtagna i andra länder

4.3.1 Interna stödåtgärder som riktar sig direkt till skoindustrin

Norge införde den I januari 1976 ett driftsbidrag om 2:00 Nkr/arbetstimme (utgår f. n. med 2,40 Nkr/arbetstimme) för bl. a. beklädnads- (inkl. sko-). möbel-, glas- och fiskkonserveringsindustrierna. Vidare beviljas skoindustrin stöd inom ramen för den s.k. omställningsfondens verksamhet.

Omställningsfondens stöd består av 50-procentiga bidrag för bestridande av

kostnader i samband med anpassning av exportproduktion, utbildning.

etablerings- och driftskostnader i initialskedet för försäljnings- och exportkontor i Norge eller utomlands för grupper av samarbetande företag, utredningar angående omstruktureringsmöjligheter etc. Under år 1976 beviljades skoindustrin anslag för ca I milj. Nkr.

Nederländerna har infört ett särskilt omställnings- och investeringsstöd för

skoindustrin, vilket 1970 sysselsatte ca 10 000 personer jämfört med ca 5 000

f.n. Anslag har beviljats för 4,3 milj. gulden (ca 7 milj. kr.) avseende

1976-1977. Stödet täcker 20 26 av investeringskostnaderna. Stöd utgår även i samband med undersökningar vad gäller omstruktureringar av företag, utbildning, marknadsföring etc.

I Belgien infördes år 1975 ctt stöd om 90 milj. belgiska franc (ca 10 milj. kr.)

för omställnings främjande åtgärder till skoindustrin. Någon ansökan om stöd har emellertid inte inkommit.

I Storbritannien ges stöd för resekostnader vid deltagande i mässor, dock inte till sådana inom Europa.

4.3.2¶Åtgärder vid gränsen

Irland har av EG-kommissionen mdgivils ta ut högre tullar för skodon med . ovanläder enligt följande tablå (tullar i 96).

Tull Tull Tull Tull Gältande tull

75-12-31 76-01-01 77-01-01 77-07-01 1.0. m. 1977

enl. ordin. enl. ordin. enl. ordin.

avveckl- = avveckl.- — avveckL-

schema schema chema Storbritannien 10 5 0 [0] 9

Övr. EG-länder

samt EFTA-länder 21.6 10,8 10,8 0 18.5 Övr. tredje länder 26.4 172 17.2 "8 23,5

Från EG:s sida har tullskyddet motiverats med att rådrum behövs för att ge

den irländska skoindustrin tid för att planera och genomföra ett omstruktu- '

reringsprogram.

Frankrike införde i juli 1976 ett licensövervakningssystem för import av

skor från övriga EG-länder, bl. a. för att få en bättre överblick av importen

från Italien. Övervakningssystemet upphörde emellertid vid årsskiftet

1976-1977. I USA har International Trade Commission (ITC) i juni 1977

rekommenderat presidenten att införa s. k. tullkvoter för skoimporten. Förslaget innebär att det under en femårsperiod skulle utgå högre tull (40 ?å med successiv av veckling till nuvarande 10 ?4) för skoimport som överstiger

265,5 milj. par/år. Presidenten måste inom 60 dagar ta ställning till ITC:s förslag.

5¶Det ekonomiska försvarets långsiktsplanering

Inom det ckonomiska försvaret bedrivs sedan några år försök med långsiktsplanering. Långsiktsplaneringen omfattar samtliga till det ekonomiska försvaret hänförliga försörjningsområden. Försöksverksamheten med långsiktsplanering har utgjorts av perspektivstudier och programplanering.

Perspektivstudiearbetet har bedrivits i två faser. I fås I studerades möjliga utformningar (inriktningar) av det ekonomiska försvaret på 15 års sikt i olika

framtida tänkbara konfliktsituationer. ÖEF inlämnade i oktober 1974 en

redovisning av studien till regeringen.

I fås 2 gjordes en analys av möjligheterna att vid alternativa handlingsvägar för det ekonomiska försvaret under perioden 1977/78-1981/82 uppnå de i perspektivstudiernas fas I studerade utformningarna av det ekonomiska

försvaret vid 1990-talets början. Syftet med arbetet i denna fas var att ett

direkt underlag skulle erhållas för statsmakternas inriktning av myndigheternas programplancring i de hänseenden som är av betydelse från totalförsvarssynpunkt. ÖEF inlämnade i oktober 1975 en redovisning av perspek-

tivstudie del 2 till regeringen. | Under år 1976 bedrevs programplanering som syftade till att ta fram

handlingsprogram för det ekonomiska försvarets utveckling för en period av fem år. Programplaner för denna period inlämnades till regeringen 1 oktober

1976.

Inom regeringskansliet förbereds förslag rörande totalförsvarets utformning för de närmaste fem åren varvid bl.a. perspektivstudierna och programplanerna inom det ckonomiska försvaret kommer att utgöra grund för regeringens ställningstagande.

Enligt chefens för handelsdepartementet anvisningar har ett antal kris- och angreppsfall utnyttjats i det ekonomiska försvarets perspektivstudier och programplanering såsom exempel på sådana miljöer, i vilka det ekonomiska försvaret i framtiden bör kunna verka.

De båda för planeringens innehåll mest avgörande fallen kan beskrivas på följande sätt. |

Avspärrningen ”DI1” innebär att Sverige vid krig 1 Europa mellan stormakter är neutralt. Under relativt långa perioder före, under och efter kriget är Sverige till en större del av tiden partiellt och till mindre del helt avspärrat med avseende på flertalet försörjningsviktiga varor. Under del av förloppet uppstår av olika anledningar störningar i de handelsförbindelser som alltjämt kan upprätthållas. Sverige får utöver avspärrningens konsekvenser vidkännas andra störningar och påfrestningar av varierande omfattning och varaktighet.

Fallet (med undantag av efterkristiden) avser en tidsperiod på omkring ett år och är indelat i fyra perioder med successivt avtagande import. Under de tre första perioderna uppgår importen till 80, 50 resp. 10 2å av den normala importen. Under den fjärde perioden förekommer inte någon import. Härtill

kommer en femte period, en efterkrisperiod, på omkring två år då importen uppgår till I genomsnitt 40 24 av normal import. Viss export förekommer under de tidsperioder då också import förutsätts vara möjlig.

Kriget ”A 1” karaktäriseras av anfall mot norra och södra Sverige i samband

med storkrig i Europa. Före angreppet på Sverige inträffar omfattande

störningar i utrikeshandeln. Fallet (med undantag av efterkrigstiden) avser en tidsperiod av omkring ctt år och är indelat i fyra perioder med successivt avtagande import. I de olika perioderna uppgår importen till 90, 65, 35 resp. 5 26 av normal import. Till fallet hör en femte period, en efterkrigsperiod, på

omkring ett år då importen uppgår till 40 26 av den normala importen. Viss

export förekommer under de olika tidsperioderna.

De för fallen ”DU'" och ”AI” angivna uppgifterna om import avser genomsnittsvärden för resp. period. Båda fallen beskriver en utveckling som

börjar och slutar i lägen då utrikeshandeln är ”normal”. Förutsättningarna i fråga om import varierar för olika varor.

Med efterkrigs- och efterkristid avses den period som börjar omedelbart efter avslutandet av stridshandlingar i Sverige resp. vår omvärld och avslutas vid den tidpunkt då importen i huvudsak har återgått till normal omfattning. Enligt chefens för handelsdepartementet anvisningar för programplaneringen skulle för efterkris- resp. efterkrigstider dvs. den femte och sista av de

perioder som fallen har indelats i endast inplaneras administrativa beredskapsåtgärder. Behov har således i programplaneringen inte beräknats av t. ex. beredskapslagring för en efterkris- eller efterkrigstid. ÖEF har fått

uppdrag att i samarbete med övriga berörda myndigheter bedriva studier

rörande behovet av beredskapsåtgärder för efterkris(krigs-id.

I den programplan som ÖEF i augusti 1976 inlämnade till regeringen

angavs som mål för programmet Beklädnad m. m. att civilbefolkningens, försvarsmaktens och övriga myndigheters behov under tre års partiell

avspärrning skulle vara dimensionerande för kraven på tillverkningskapacitet, medan motsvarande behov under två år skulle vara dimensionerande för

lagringens omfattning. ÖEF framhåller att dessa mål ställts upp mot bakgrund

av försörjningsberedskapsutredningens förslag och vad föredragande depar-

tementschefen uttalade i prop. 1972:127 om riktlinjer för uthållighet och

standard och att dessa mål istort även motsvarar de krav som kan härledas ur avspärrningsfallet ”D1”.

6¶Promemorian (Ds H 1976:7) Skor i kristid

Statsmakterna tog genom riksdagsbeslutet år 1972 (FöU 1972:25, rskr

1972:325) i avvaktan på ytterligare underlag inför 1977 års totalförsvarsbeslut endast preliminär ställning till försörjningsuthålligheten och försörjningsstandarden på beklädnadsområdet. I syfte att aktualisera beslutsunderlaget

inför förnyade ställningstaganden i dessa frågor tillkallade chefen för

handelsdepartementet i början av september 1976 cen särskild utredare.

Utredaren! som antog benämningen Beklädnadsutredningen, överlämnade i december 1976 till chefen för handelsdepartementet promemorian (Ds H 1976:7) Skor: kristid. Etter remiss har yttranden över promemorian avgetts av överbefälhavaren (ÖB), försvarets materielverk (FMV), kommerskollegium (KK), konsumentverket, ÖEF, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), SIND,

kooperativa förbundet (KF), Sveriges handelsagenters förbund, Sveriges

hantverks- och industriorganisation (SHIO)i ett med Sveriges skomakarmästarförbund gemensamt yttrande, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Candsorganisationen i Sverige (LO) samt Tjänstemän-

nens centralorganisation (TCO).

6.1 Promemorians innehåll i stort

Utredaren redogör inledningsvis för de senaste 15 årens utveckling på skoområdet och för de olika stödåtgärder som främst under 1970-talet satts in för att stödja den inhemska produktionen.

I prop. 1972:127 angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet uttalade föredragande departementschefen rörande försörjningsuthålligheten på beklädnadsområdet följande.

Frågan om uthållighet har enligt min mening hittills inte studerats tillräckligt inom de s. k. miljöstudierna. Jag betonade därför i mina anvis-

ningar den 10 september 1971 till ÖEF vikten av att denna fråga ägnades

särskild uppmärksamhet i det fortsatta studiearbetet. Den verksamhet som f.n. bedrivs vid försvarsdepartementet inom ramen för sekretariatet för säkerhetspolitik och långsiktsplancering inom totalförsvaret inkluderar sådana studier av framtida krig och krisers karaktär som erfordras för en analys av försörjningsuthålligheten. Kunskapsunderlaget kommer därför att successivt förbättras. Starka skäl talar emellertid för att man tills vidare bör räkna med att försörjningen med beklädnudsvaror skall kunna upprätthållas under en så lång avspärrningstid att en inte obetydlig produktion inom landet är nödvändig för en tillfredsställande beredskap. På så sätt behålls handlingsfrihet för framtida ställningstaganden till frågan om uthålligheten inom totalförsvaret.

Beträffande den försörjningsstandard som skall kunna uppriätthållas uttalade föredragande departementschefen att beredskapsplanlägg-

ningen på beklädnadsområdet tills vidare i huvudsak borde kunna utgå från

de bedömningar och beräkningar som försörjningsberedskapsutredningen (Ds H 1972:3) gjort av försörjningsstandard samt tillförselbehov och produktionskapacitet.

Utredaren diskuterar i promemorian (Ds H 1976:7) Skor i kristid frågan om

försörjningsuthålligheten på beklädnadsområdet.

Han anser att tillförselbehoven på beklädnadsområdet bör beräknas med utgångspunkt från den typ av kris- och angreppsfall som använts i det ekonomiska försvarets försök med långsiktsplanering.

! Byråchefen Åke Hjalmarsson

I fråga om en efterkristid. framhåller utredaren, har i enlighet med chefens för handelsdepartementet anvisningar i programplaneringen endast beaktats behoven av planerings- och administrationsresurser.

Han anser att det är rimligt att försörjningsuthålligheten prioriteras i fråga om oumbärliga förnödenheter och att beklädnadsvarorna bör hänföras till dessa. Frågan om efterkris- resp. efterkrigstid skall ingå i bedömningen av lämplig försörjningsuthållighet är särskilt viktig på beklidnadsområdet. På detta område är det nämligen nödvändigt att göra en avvägning mellan i första hand de två åtgärderna beredskapslagring och vidmakthållande av produktionskapaciet. För en kortare kris är det således kostnadsmässigt lämpligt med en relativt större inriktning på beredskapslagring än på bibehållande av produktion, medan förhållandet är det motsatta för en längre kris. Sålunda konstaterar utredaren att om en kortare kris på ca ett år läggs till grund för planeringen blir det ekonomiskt fördelaktigt att satsa enbart på lagring. Om längre kriser förutsätts kunna inträffa är det emellertid förenat med mindre risk att bibehålla en produktionskapacitet än.att enbart satsa på beredskapslagring. För att även belysa konsekvenserna av en mer ambitiös målsättning bör i analysen även en längre period beaktas. Detta kan enligt utredaren lämpligen ske genom att hänsyn tas till i princip hela utsträckningen hos de kris- och angreppsfall som använts vid försöken med långsiktsplanering.

I sina överväganden har utredaren utgått från krisfallet D1 vilket avser en avspärrningsperiod på ca ett år exklusive efterkristid. Detta fall har visat sig

vara dimensionerande för behovet av beredskapsåtgärder på beklädnadsom-

rådet i programplaneringen. Härutöver har en efterkristid på två år beaktats. Detta innebär en sammanlagd kristid på tre år.

På beklädnadsområdet bör enligt utredaren med försörjningsstandardi princip avses innehav av kläder och skor och inte inköp. Han har utgått från att alla människor i åldern 15-70 år i en kris bör ha tillgång till minst ett par grövre skor som kan användas utomhus i kallt och fuktigt väder samt ett par gummistövlar. Barn och ungdom i åldern 1-14 år har förutsatts kunna tilldelas ett par grövre lågskor eller kängor varje år och ett par gummistövlar vartannat år. Barn som är 1-2 år gamla bör enligt utredningen få särskild tilldelning av ett par tunnare läderskor varje år. I fråga om barns behov förutsätts dock att behovet det första året skall kunna halveras på

grund av det befintliga skoinnehavet vid krisens början. För personer som är

äldre än 70 år har förutsatts en tilldelning av ett par grövre läderskor för en ircårig kris. Tilldelningen av arbetsskor inkl. skyddsskor bör vara densamma

som under normala förhållanden.

I fråga om försvarsmaktens behov har utredaren räknat med ett behov av 120 000 pjäxor/kängor och 145 000 grövre lågskor för en treårig kris. Därmed skulle slitaget (ersättningsbehovet) för både inneliggande beredskapsstyrkor och värnpliktsomgångar ersättas.

En väsentligt ökad användning av träskor förutsätts kunna ske. Dessa skall

främst ersätta tunnare läderskor. Varje person bör sålunda kunna tilldelas ett par träskor per år. Under ett första krisår har dock tilldelningen beräknats vara

hälften så stor.

En särskild tilldelning har beräknats i fråga om grövre lågskor och gummistövlar för personer som i ett krisläge övergår från arbete inomhus till

arbete utomhus.

Efter att ha redogjort för resultatet av den garderobsundersökning som

utfördes under hösten 1976 redovisar utredaren ett beräknat tillförselbehov

av läderskor, gummistövlar och träskor. Beräkningen har utförts mot bakgrund av de av honom redovisade antagandena beträffande försörjningsuthållighet och försörjningsstandard.

Utredaren har som redan nämnts utgått från ett krisfall på tre år. Med de antaganden om krisimport som har gjorts i de för programplanceringen anbefallda miliöbeskrivningarna beräknas den genomsnittliga im porten under krisfallet på beklädnadsområdet uppgå till 38 26 av den normala. För samtliga varuområden uppgår krisimporten till ca 35 96 av den normala. Han har även beräknat behov för en et- respektive tvåårig kris samt för en

krisimport av beklädnadsvaror på 28 24 och 48 96 av fredsimporten.

Utredaren har räknat med att en minskning av de kommersiclta lagren bör kunna ske i ett krisläge. Han har utgående från totala lager av alla slag av skor på 14-15 milj. par bedömt att drygt 5 milj. par utgör i sammanhanget godtagbara typer. Härav utgör läderskor knappt 2,4 milj. par. Av dessa 5 resp.

2,4 milj. par beräknas därefter 50 24 alternativt 75 26 som tillgång dvs. 2,5—-3.8

milj. par skor av alla typer respektive 1,2-1,8 milj. par läderskor.

Enligt utredarens uppfattning bör en allmän tilldelning av grövre lågskor

till samtliga vuxna individer undvikas i inledningen av en kris. Strävan bör i

stället vara att utnyttja selektiva ransoneringssystem enligt vilka tilldelning endast ges till bristgrupper. Enligt utredaren måste emellertid en viss hänsyn tas till bristerna i ett ransoneringssystem. För en treårig kris anser han därför det vara rimligt att räkna med att alla skall kunna erhålla minst ett par grövre lågskor. Detta innebär att ett tillägg på ca 1.2 milj. par görs till det beräknade totala behovet av läderskor. I fråga om övriga slag av skodon räknar utredaren inte med att något motsvarande tillägg behöver göras.

Efter att ha tagit hänsyn till krisimport och lageruttag redovisar utredaren det behov som återstår att täcka med inhemsk produktion eller med andra

beredskapsåtgärder.

Utredaren konstaterar att om behovet av skor med de förutsättningar som gjorts skall täckas med produktion uppgår behovet av fredstida produktion i fråga om läderskor till 1,3-1,9 milj. par per år. Variationsvidden beror på de olika antaganden som gjorts om lageruttag och krisimport. Ett särskilt tillägg har därvid gjorts av ransoneringstekniska skäl. Den årliga produktionen är

f.n. ca 3 milj. par. För gummistövlar har beräknats ett fredstida produktions-

behov på mellan 0,6 och 1,0 milj. par per år. Nuvarande produktion är ca

0.8 milj. par per år.

Utredaren har antagit att en ökad användning av träskor skall kunna ske i en kris. Behovet av produktionskapacitet beräknas till omkring 3,6 milj. par per år. Nuvarande produktion är 3-5 milj. par per år.

Enligt utredaren föreligger det inte några svårare problem från försörjningsberedskapssynpunkt beträffande insatsvaror till skoindustrin. Hit hör förutom läder och hudar detaljer som sulor, klackar, gelänk etc.

Utredaren övergår så till att presentera olika strategier som kan övervägas för att bibehålla en rimlig försörjningsberedskap avseende läderskor. Han framhåller inledningsvis att den inhemska produktionskapaciteten i fråga om läderskor, gummistövlar och träskor f. n. är tillfredsställande från försörjningsberedskapssynpunkt. Produktionen av träskor bedöms vara så lönsam att någon minskning av produktionskapaciteten inte torde behöva befaras under överskådlig tid.

Beträffande tillverkning av gummistövlar gäller speciella förutsättningar sedan hösten 1976 genom det avtal om upprätthållande av viss produktion och produktionskapacitet för åren 1977 och 1978 som har slutits i oktober 1976 mellan Tretorn AB och staten.

Utredaren konstaterar avslutningsvis att produktionen av läderskor f.n. överstiger det av utredningen beräknade behovet. Om emellertid den utveckling som har skett under det senaste decenniet fortsätter kommer produktionskapaciteten även framdeles att minska. Viss tid finns därför enligt honom för en närmare analys av lämpliga metoder med vilka en avsedd försörjningssäkerhet i fråga om läderskor i en avspärrningssituation kan vinnas. Utredaren presenterar översiktligt fem olika strategier som kan övervägas I ett sådant sammanhang. För två av strategierna har presenterats tre skilda handlingsvägar. I huvudsak har bortsetts från arbetsmarknads- och regionalpolitiska aspekter. De fem strategierna är: 1. Beredskapslagring centralt. 2. Beredskapslagring hos hushållen. 3. Erforderlig produktionskapacitet hålls i malpåse. Vissa arbetsuppgifter vid

skotillverkningen kräver emellertid särskild träning och kunskap. Vapen-

fria värnpliktiga skulle kunna få utbildning härför.

4. Levande industri kombinerad med kapacitet i malpåse.

Då det inte är troligt att skoindustrin i landet helt skulle upphöra kan ett alternativ vara att kombinera levande industri med kapacitet i malpåse. Den

levande industrin skulle kunna få i uppdrag av staten att ha ansvar för underhåll av lokaler och maskiner och utbildning av personal. Utredaren pekar på tre möjliga handlingsvägar enligt vilka erforderlig

baskapacitet och malpåsekapacitet skulle kunna säkerställas. Dessa innebär att utvecklingen får ha sin gång, att förstatligande sker resp. att avtal träffas med privata företag om upprätthållande av produktionskapacitet. 5. Löpande produktion.

Försörjningsberedskapen i fråga om skor kan också säkras genom att en

|

löpande produktion av erforderlig omfattning upprätthålls. I huvudsak kan samma handlingsvägar här tänkas som för alternativet med en levande industri kombinerad med en kapacitet i malpåse.

6.2¶Remissyttranden

6.2.1 Försörjningsuthållighet

Utredaren har vid sina överväganden rörande tillförsel av skor i en kristid utgått från det miljöunderlag som använts vid programplaneringen inom det ekonomiska försvaret. ÖB anser att detta är ett lämpligt tillvägagångssätt men framhåller att vad gäller försvarsmaktens behov av skor bör hänsyn även tas till angreppsfallet A 1:s angreppsfas.

Ingen av remissinstanserna vänder sig mot utredarens uppfattning att

målet för försörjningsuthålligheten bör sättas särskilt högt för beklädnads-

området och andra oundgängliga försörjningsområden.

ÖEF framhåller att för i synnerhet livsnödvändiga varor som livsmedel, bränslen och beklädnadsvaror har eftersträvats att så långt möjligt uppnå självförsörjning i en kris. Detta innebär enligt ÖEF att de inhemska produktionsresurserna efter cn omställningsperiod i allt väsentligt bör kunna täcka behoven, nedskurna till en rimlig standard. ÖEF framhåller att detta alltjämt bör eftersträvas inom dessa försörjningsområden. Denna grundläggande målsättning kan inte uppfyllas om produktion och produktionskapacitet skulle sjunka väsentligt.

Flera remissinstanser anser att en krisperiod på mer än tre år bör

bestämma beredskapen på beklädnadsområdet. ÖEF framhåller således att

antaganden om krismiljöer med nödvändighet måste innehålla ett visst mått av osäkerhet. Korrigeringar i de vidtagna beredskapsåtgärderna kan enligt ÖFF bl.a. erfordras beroende på förändringar i de säkerhetspolitiska antagandena eller på grund av andra ändringar i planeringsförutsättningarna. Medan det kan vara relativt okomplicerat att göra sådana korrigeringar i fråga om beredskapslagring och vissa andra åtgärder, kan det vara utomordentligt svårt att återskapa en gång nedlagd produktion. Det ställer därför stora krav på förutseende och erforderlig hänsyn måste tas till osäkerhet i plancringsförutsättningarna i valet av produktionsnivå på skoområdet. Den känslighetsanalys som utredningsmannen utfört om krisperiodens längd borde enligt ÖEF därför även ha avsett varianter av det ”ursprungliga” fallet D 1 på upp till 63 månader.

Sveriges industriförbund anser att en samman vägd bedömning av flera olika fall inkl. krigsfal!l borde ha lagts till grund för övervägandena.

Enligt Beklädnadsarbetarnas förbunds uppfattning kan det starkt ifrågasättas att räkna med så kort tid som två och tre år för krigs- resp. avspärrningssituationer och återuppbyggnad till normalläge. TCO framför liknände synpunkter. Eftersom utredaren inte behandlat krigssituationen

kommer det enligt Beklädnadsarbetarnas förbund inte att finnas beredskap för att tillverka de avsevärda kvantiteter militära skor som behövs i en sådan situation.

6.2.2 Import i en kristid

Utredaren har som redan nämnts i sina överväganden utgått från det i programplaneringen använda förkortade krisfallet D 1 men med tillägg av en efterkristid. För samma period uppgår skoimporten till i genomsnitt 38 96. Utredaren har utfört variationer i fråga om importnivå.

Fiertalet remissinstanser har synpunkter på de från programplaneringen hämtade antagandena om krisimport. Utredaren har förutsatt en krisimport på 3.4—-5,9 milj. par för en treårig kris. ÖEF, Skofabrikantföreningen, Sveriges Köpmannaförbund. Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO anser att importförutsättningarna är alltför optimistiska mot bakgrund av bl. a. att Sverige som neutralt land torde få svårt attien kris importera skor från militärblocken och att utrikeshandeln i ett krigsdrabbat Europa knappast har återhämtat sig redan två år efter ett krig. Köpmannaförbundet påpekar att det under det andra världskriget inte förekom någon import av skor och att det är svårt att gissa hur en krigssituation skulle te sig som skulle medge någon nämnvärd skoimport. Av denna import anges en viss del kunna avse lättare läderskor, dock ej modeskor. Sveriges industriförbund är särskilt tveksamt till importantagandena under inledningsfasen av en avspärrningsperiod. KK betonar att antaganden om importmöjligheterna med hänsyn till ata tänkbara variationer i krisförloppet med nödvändighet får betraktas som osäkra. SIND ifrågasätter om inte importmöjligheterna överskattats och hänvisar till att läderskoindustrin i våra grannländer, med Finland som möjligt undantag är på stark retur. ÖEF räknar för egen del med en krisimport av läderskor på drvgt 4 milj. par för en kris på 2,5 år. Häri ingår delvis tunnare läderskor.

6.2.3 Försörjningsstandard

Enligt utredaren bör med försörjningsstandard på beklädnadsområdet i princip avses innehav av kläder och skor. Han föreslår att alla människor i åldern 15-70 år bör ha tillgång till ett par grövre skor som kan användas utomhus i kallt och fuktigt väder samt ett par gummistövlar.

Flera remissinstanser är kritiska till att inte även kängor/pjäxor ingår i

”krisgarderoben” vilket var fallet i FBU:s beräkningar. ÖFF anser således att

det inte finns skäl aut frångå FBU:s normer i annan mån än att ett ”kompletteringsbehov” av kängor/pjäxor på 2 milj. par inte bör ingå i beräkningarna Skofabrikantföreningen menar att något motiv inte angetts för att sänka försörjningsstandarden på detta sätt. Även Sveriges industriförbund och Beklädnadsarbetarnas förbund anser att ett par stövlar/kängor bör ingå i minimistandarden för innehav. Enligt konsumentverket bör gummistövlar

ersättas av gummi/läderskor vilka kan användas både i kallt väder med fuktigt väglag och i relativt djup snö.

Utredarens förslag beträffande tilldelning till barn i åldern 1-14 år möter invändningar från några instanser. Således framhåller både Skofabrikantföreningen, Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO avt en tilldelning på ett par

grövre skor per år och barn är för litet. Enligt båda dessa remissinstanser är det

slitage och inte, som utredaren antagit. det förhållandet att barn växer ur skor,

som bestämmer barns behov av skor. ÖEF anser att tilldelningen även under

det första året bör vara ett par skor per barn. FMV betonar att effekten för försvarets det av att grovskorna inte ingår I ”krisgarderoben” kan bli negativ.

genom att intresset för att tillverka dessa skor inom landet blir lågt.

Importmöjligheter ifråga om dessa skor saknas helt enlgit FMV. Enligt konsumentrerkers uppfattning bör barn under 4 år förutom ett par grövre lågskor och ett par gummistövlar, varje år även tilldelas ett par fodrade lädereller plaststövlar.

FMV och ÖEF anser att de slitagetider för grova lågskor som utredaren

räknat med är för optimistiska. Man hän visar därvid till försök som utförts av FMV. 7CO menar att den livslängd på 1,9 år utan reparation som utredningsmannen räknat med för läderskor är alltför optimistisk. En stor del av de grövre skor som importeras är inte tillverkade för att klara ett nordiskt klimat.

ÖFF instämmer i utredarens bedömning att personer i åldrar över 70 år har ett väsentligt lägre skoslitage än yngre personer men ifrågasätter ändå om tilldelningen till denna grupp kan begränsas till ett par grövre skor per individ under en treårsperiod. ÖEF anser det vidare inte vara rimligt att personer som

i sitt arbete tillhandahålls skyddskor skall få sämre tilldelning av andra skor än befolkningen i övrigt. Enligt ÖEF är det inte heller rimligt att varje individ i

princip skall få nya skor först när det sista återstående paret skor är på väg att bli utslitna.

Enligt Sveriges köpmannaförbund hat utredaren inte wapit tillräckligt stor hänsyn till att skor efterfrågas i ett stort antal storleksnummer och vidder. Detta problem med storleksanpassning blir svårare vid en minskad tillförsel. Förbundet anser därför att det beräknade tillförselbehovet är för litet för att täcka det beräknade konsumtionsbehovet.

Flera remissinstanser tar upp den beräknade tilldelningen till försvarsmakten. Utredaren har beräknat behovet för en beredskapsstyrkas slitage under

ot halvt år och värnpliktomgångarnas slitage under tre år. Det totala behovet

beräknades till 120 000 pjäxor/kängor och 145 000 grövre lågskor. ÖB, FMV

och ÖEF framhåller att dessa behov måste räknas upp betydligt. Enligt ÖB

uppgår behovet år I av marschpjäxor och gummipjäxor till 375 000 resp. 275 000 par. ÖB framhåller att försvarsmaktens lager av skor måste täcka utrustningsbehovet vid allmän mobilisering och den ersättning som krävs innan tillräckligt utfall av krigsproduktion kan uppnås. Om ett angrepp föregås av en kris måste därför enligt ÖB:s mening produktionen kunna 2 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 85

ersätta slitaget under krisen. ÖEF pekar vidare på att det i ett uavspärrningsläge

kan bli eu starkt önskemål från försvarsmaktens sida att förbättra utrust-

ningstillgångar och ersättningsreserv inför ett allvarligare krisläge.

Skofabrikantföreningen och Sveriges industriförbund förklarar sig ha svårt att förstå hur de selektiva ransoneringssvstem utredaren räknat med skall kunna fungera i praktiken. ÖEF, som pekar på ett arbete som pågår inom styrelsen med att utarbeta moderniserade ransoneringssystem på beklädnadsområdet. anser att iett läge då Sverige inte befinner sig i krig, bör en ransonering kunna utformas efter mer generella normer. Ett selektivt system skulle enligt ÖEF

kräva en större byråkratisk apparat än en bensinransonering. ÖEF framhåller

att en tidigt insatt restriktiv ransonering skulle leda till snabbt minskad import och därmed skulle ett hot uppstå mot skohandelns fortsatta existens.

ÖEF anser att en ransonering inte torde sättas in vid första tecken på en kris.

För fall D I kan detta dröja fyra. kanske sex månader. Tillgångs- och

behovskalkyler bör som utgångspunkt ha den första ransoneringsperiodens början och inte tidpunkten för första tecknet på en kris. ÖEF anser det inte heller realistiskt att räkna med att en lagerökning av skor i början av en kris

skall kunna ske vilket utredningsmannen enligt ÖEF förutsatt. ÖEF anser

sammanfattningsvis att en grundtlldelning inte kan sättas lägre än ett par skor per individ och ransoneringsperiod. Ransoneringsperioden bör helst inte överstiga I 1/2 år. Allmänheten skall vidare ha tilltro till att myndigheterna

skall kunna infria de åtaganden som ransoneringstilldelningen innebär. En

ransonering får därför inte alltför mycket bygga på en osäker framtida produktion och en oviss import.

Konsumentverket anser att man inte kan räkna med en optimal storleksanpassning i tillförseln. Om alla individer skall kunna tlldelas ett par läderskor under en treårig kris måste man därför göra ett större tillägg än de ca 1,2 milj. par som utredaren räknat med. Sveriges köpmannaförbund menar att skoinnehavet är högst varierande mellan olika individer och att en utjämning härvidlag torde vara omöjlig att genomföra i praktiken.

Utredaren har förutsatt en betydande övergång från tunna läderskor till träskor bör kunna ske i ett krisläge. FMV pekar på att träskor kan bli en mindre attraktiv artikel och att produktionskapaciteten därför kan minska. FMV menar därför att utredaren bedömt möjligheten att ersätta grova lågskor med träskor alltför positivt. ÖEF delar utredarens uppfattning om en ökad

användning av träskor .nen framhåller att inte alla människor kan använda

träskor, och att användningsmöjligheterna är begränsade under vinterhalvåret. Konsumentverket framhåller av träskor kan vara en olämplig fotbeklädnad för äldre personer och för barn under fem år.

6.2.4 Minskning av de kommersiella lagren

Några remissinstanser behandlar utredarens antaganden rörande möjlig minskning av de kommersiella lagren i en kristid.

Industriförbundet menar att storleken av den antagna lageravvecklingen måste betraktas som högst osäker. Beklädnadsarbetarnas förbund ifrågasätter att lagret av läderskor kan ha uppgått till 14 milj. par vid årsskiftet 1975-1976 mot bakgrund av en årskonsumtion på 21-22 milj. par (inkl. syntet- och träskor). En tillförselmöjlighet på 2/3 av årskonsumtionen beräknar

förbundet som osannolik. 7CO tramför liknande synpunkter.

6.2.5 Behov av produktionskapacitet

Med utgångspunkt i antaganden om krislängd, krisimport och krisexport, försörjningsstandard och möjlig minskning av de kommersiella lagren har utredaren beräknat ett återstående behov vilket skulle kunna täckas med produktion. För läderskor uppgår detta till 1,3-1,9 milj. par. Nuvarande årsproduktion är ca 3 milj. par. Motsvarande behov av gummistövlar

beräknas till 0,.6—-1.0 milj. par medan årsproduktionen är ca 0.8 milj. par. För

träskor är enligt utredaren produktionsbehovet 3.6 milj. par med en årlig produktion på I. n. 3-5 milj. par.

Remissinstanserna har så gott som enbart tagit upp den beräknade nivån för läderskoproduktionen. Mot bakgrund av de synpunkter som redovisats i det föregående anser ÖB. FMV, ÖEF, Svenska skofabrikantföreningen. Sveriges industriförbund, Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO av det beräknade behovet av produktionskapacitet är för lågt. ÖEF, Skofabrikant-

föreningen, Sveriges industriförbund, Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO förordar den av beklädnadsrådet vid ÖEF föreslagna nivån på 2,5-2.7 milj. par per år. ÖB framhåller att den av Svenska skofabrikantföreningen

förordade produktionskapaciteten bedöms innebära att försvarets behov av

marschpjäxor och gummipjäxor kan tillgodoses. Enligt S/ND:s uppfattning

finns det vid en årsproduktion understigande 1,5 milj. par risk för att produktionsenheterna inte uppnår rationell storlek även efter en strukturell koncentration. Sveriges köpmannaförbund anser aut om vid en total avspiärrning hela importen bortfaller, erfordras ca 3 milj. par som ett lägsta produktionsbehov.

Möjligheterna att upprätthålla en fungerande underleverantörs- och servicefunktion vid olika produktionsnivåer i fråga om liderskor behandlas av flera Temissinstanser. Enligt FMI:s uppfattning torde dessa funktioner inte kunna upprätthållas vid produktionsalternativet 1,3-1,9 milj. par.

Liknande synpunter framförs av ÖEF, SHIO genom Sveriges skomakarmästarförbund, Beklädnadsarbetarnas förbund samt TCO. Skofabrikantföreningen framhåller att servicen redan nu försämrats och att tillverkningen av vissa ien

sko ingående delar eller för tillverkningen nödvändiga hjälpmedel har lagts ned. |

SHIO tar i ett med Sveriges skomakarmästarförbund gemensamt yttrande upp frågan om möjligheterna att underhålla det garderobsbestånd av skor, som finns vid en inträffad krissituation. Man beklagar att utredaren inte tagit

upp denna fråga och betonar att ett väl fungerande nät av reparationsverkstäder kan visa sig äga stor uthållighet och obetydlig sårbarhet i en krissituation och på så sätt effektivt bidra till befolkningens försörjning med skor. SHIO och Skomakarmästarförbundet anser att frågan om utbildning av skomakare bör utredas jämsides med planläggningen av försörjningen med skor och påpekar att överläggningar nyligen inletts med AMS för att klarlägga förutsättningarna för alt genomföra s. k. bristyrkesutbildning för reparationsskomakare.

6.2.6 Olika handlingsvägar

Utredaren konstaterar att med de antaganden som har gjorts i olika

hänseenden är den nuvarande produktionen av läderskor, gummistövlar och

träskor tillfredsställande. Om den utveckling som har skett under det senaste decenniet i fråga om läderskor fortsätter kommer dock produktionskapaciteten framdeles att minska. I ett avslutande avsnitt i promemorian presenterar utredaren ett antal olika strategier som kan övervägas för att uppnå en avsedd försörjningssäkerhet i fråga om läderskor. De diskuterade strategierna

är beredskapslagring centralt, beredskapslagring hos hushållen, produktionskapacitet helt eller delvis i malpåse samt löpande produktion.

Remissinstanserna har synpunkter på de olika strategierna. Alternativen

beredskapslagring centralt och beredskapslagring hos hushållen stöds inte av

någon instans. Sveriges industriförbund menar dock att en uppmaning till

hushållen att öka sitt innehav av grövre skor kan vara värdefull från beredskapssynpunkt.

Även alternativet att helt förlita sig på en produktionskapacitet i malpåse

avvisas av flertalet av de remissinstanser som behandlat frågan. ÖEF

framhåller att erfarenheter från andra industriområden visar att detta inte är

ett realistiskt alternativ till en levande produktion. Liknande synpunkter framförs av Svenska skofubrikamtföreningen, Beklädnadsarbetarnas förbund

och TCO. Sveriges industriförbund anser emellertid att det är svårt att bilda sig en klar uppfattning om detta alternativ är praktiskt genomförbart liksom om de kostnader det medför. Förbundet kan därför inte förorda att planeringen helt baseras på en aktivering av malpåselagda maskiner. Industriförbundet

anser dock att alternativet från handelspolitisk synpunkt är att föredra

framför statligt stöd till löpande produktion och att det därför snarast bör

utredas. En successiv uppbyggnad av sådan kapacitet bör också ske under de närmaste åren som en komplettering till en löpande produktion.

Remissinstansernas inställning till en kombination av malpåse och levande

produktion är mer positiv. S/ND anser således att en sådan kombination

borde vara den bästa strategin för att säkra tillförseln. Kapaciteten bör i huvudsak tillgodoses genom löpande produktion och malpåseresurserna främst gälla tillverkning av skotyper som blir aktuella i ett krisläge. ÖEF bedömer det önskvärt att på lämpligt sätt kombinera levande produktion med

maskiner i malpåse bl. a. för att i ett krisläge kunna tillgodose försvarets

speciella krav på kvalitet och utförande. ÖEF anser dock inte att detta påverkar de beräknade behoven av levande produktion. KA framhåller att handelspolitiska hänsyn kan påverka valet av handlingsväg och medföra att

kombinationer av åtgärder inte bör uteslutas. Svenska skotabrikantföreningen anser också att det kan vara möjligt att vid sidan av en löpande skotillverkning hålla en viss malpåsekapacitet. Den i reserv ställda maskinparken kan då successivt förnyas och viss personal hållas tullgänglig för utbildning. Enligt föreningens uppfattning är en lämplig proportion mellan levande kapacitet och malpåsekapacitet 3:1. Även här föreligger dock risk för att komponenttillverkningen och servicen försvinner ur landet. Beklädnadsarbetarnas

förbund och TCO menar att en kombination av levande produktion plus malpåse är en lösning.

Utredaren pekar på möjligheter att utnyttja vapenfria värnpliktiga i en

sådan malpåseindustri. ÖB anser att detta är ett lämpligt tillvägagångssätt

medan ÖEF. Svenska skofabrikantföreningen. Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO karaktäriserar förslaget som orealistiskt.

Alla remissinstanser som vttrar sig om tänkbara strategier för hur

försörjningsberedskapen i fråga om Kiderskor skall säkras under de närmaste åren anser att en i fred producerande industri måste utgöra basen för beredskapen. Man är också enig om att någon form av statligt stöd erfordras för att läderskoindustrin skall kunna bibehållas. Flertalet remissinstanser har

synpunkter på principerna för hur ett sådant stöd till läderskoindustrin skall

utformas. KK hänvisar till den av bl.a. SIND gjorda bedömningen att

läderskoindustrin även efter en genomgripande omstrukturering inte kan beräknas uppnå och bibehålla en internationell konkurrensförmåga. Målsättningen att slå vakt om viss löpande produktion torde därför förr eller senare aktualisera någon form av interna ckonomiska stödåtgärder. KK betonar

vidare att de vidtagna importrestriktionerna har vållat internationella

komplikationer och att även interna stödåtgärder kan förorsaka internationella diskussioner. Enligt KK är det därför från handelspolitisk synpunkt värdefullt att omfattande underlag nu tagits fram som borde göra det möjligt att skapa en fast grund för den argumentering som kan bli erforderlig i sådana sammanhang. S/ND betonar att den grundläggande förutsättningen för att en läderskoindustri skall kunna bevaras på litet sikt är att statsmakterna nu

definitivt fastställer målsättningen kvantitetsmässigt för försörjningsberedskapen samt sättet på vilket denna skall upprätthållas. SIND framhåller vidare att det är nödvändigt att ett stöd utformas så att det inte får negativa handelspolitiska konsekvenser som slår tillbaka på andra industribranscher.

Även Sveriges handelsagenters förbund betonar att ett stöd inte bör ske genom

ingrepp i den fria handeln genom t. cx. importrestriktioner. Förbundet

förordar i stället direkt stöd till löpande produktion inom befintlig privat industri.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det vara ofrånkomligt att arbets-

marknads- och regionalpolitiska aspekter måste läggas på frågan om skoindustrins framtid. Länsstyrelsen finner det otillfredsställande att varken Skor i kristid eller McKinseyutredningen tagit sådana hänsyn och förutsätter att detta sker vid den samlade slutliga bedömningen. 4A7S framhåller betydelsen av att eventuella beslut som medför en ytterligare minskning av produktionen inom läderskoindustrin utformas med beaktande av de regionala och lokala sysselsättningskonsekvenserna samt möjligheterna att med hjälp av arbetsmarknadspolitiska och andra åtgärder bereda de anställda annat arbete. AMS påpekar att hänsyn även bör tas till läget på arbetsmarknaden då åtgärderna vidtas.

ÖFF påpekar att vid bedömningen av kostnaderna för de av ÖEF och beklädnadsrådet föreslagna åtgärderna i jämförelse med lägre alternativ, de totala samhällsekonomiska kostnaderna bör beaktas.

Enligt KF bör samhälleliga insatser för att säkerställa produktionskapacitet koncentreras till skoindustrier vars produkter är av intresse ur konsumentsynvinkel, dvs. konsumtionstrenden för produkterna skall vara ökande eller konstant, produktionen skall på sikt kunna rationaliseras och effektiviseras och tillverkningsapparaten skall vara möjlig att ställa om till produkter som är angelägna från försörjningsberedskapssynpunkt. KF förordar därför inte ett generellt stöd utan ett selektivt som uppfyller nämnda villkor. Beklädnadsarbetarnas förbund framför liknande åsikter. Förbundet framhåller att friställningar inte helt torde kunna undvikas vilken lösning som än väljs och vill därför starkt understryka vikten av arbetsmarknadspolitiska insatser så atl de som ställs utan arbete får nya sysselsättningar. Enligt 7CO kan den av beredskapspolitiska motiv nödvändiga inhemska skoproduktionen betraktas som en minimiproduktion. Behovet av ett differentierat näringsliv liksom regionalpolitiska sysselsättningsöverväganden i övrigt måste vara avgörande för den produktionskapacitet som slutligen fastställs för skoindustrin. Både Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO framhåller att i dagens situation torde nedläggning vara det samhällsekonomiskt dyraste alternativet.

Flera remissinstanser förordar att en omstrukturering sker av läderskoindustrin enligt beklädnadsrådets förslag efter de av McKinsceyutredningen skisserade riktlinjerna. Till dessa instanser hör KF. Sveriges industriförbund och LO. ÖEF framhåller att vissa ändringar kan visa sig nödvändiga vid det praktiska genomförandet av beklädnadsrådets förslag.

Meningarna är delade om en omstrukturering av skoindustrin skall kombineras med att staten går in i branschen som ägare. Sveriges handelsasenters förbund och Sveriges industriförbund är negativa till ett statligt ägande på detta område. Handelsagenternas förbund menar att der för det allmänna är enklare och mindre ekonomiskt betungande att stödja den privata industrin än att förstatliga den.

Beklädnadsarbetarnas förbund liksom TCO anser att den enda praktiska lösningen i allt fler företag är ett statligt engagemang. Detta beror enligt dessa remissinstanser på att det inom skobranschen behövs tillskott av kapital och

ledarkrafter och att inget företag kan ställa upp med dessa båda tillgångar. Beklädnadsarbetarnas förbund betonar att skoimportrestriktionerna måste upprätthållas till dess en omstrukturering är genomförd. LO anser att en lösning i enlighet med McKinseyutredningen innebär ett direkt statligt ägarcengagemang. Enligt LO bör ett statligt ägarinträde utformas så att inte dagens ägare får möjlighet att ekonomiskt tjäna på detta.

6.2.7 Tillverkning av gummistövlar och träskor

Utredaren konstaterar att den nuvarande tillverkningen av gummistövlar kan bedömas vara tillräcklig från beredskapssynpunkt och att särskilda förhållanden numera råder på detta område med anledning av det nyligen ingångna avtalet mellan staten och Tretorn AB om upprätthållande av viss produktion och produktionskapacitet. Av remissinstanserna diskuterar endast ÖEF närmare försörjningsberedskapen på detta område. ÖEF anser att utredaren har beräknat behoven för lågt och den möjliga minskningen av de

kommersiella lagren för högt. Enligt ÖEF överensstämmer därför tillförsel-

behovet från inhemsk produktion med nu befintlig produktionskapacitet för gummistövlar enligt det nämnda avtalet.

KF anser att en levande produktion av gummistövlar är angelägen att bibehålla. Detta gäller särskilt arbetsstövlar och skyddsstövlar medan tillverkning av enklare gummistövlar relativt snabbt kan byggas ut. > Ifråga om tillverkningen av träskor delar ÖEF utredarens uppfattning att några beredskapsåtgärder inte torde behövas. KF menar emellertid liksom FMV att det finns risk för att träskoproduktionen kan komma att minska. KF pekar på faktorer som det höga kostnadsläget i branschen och ev. förändrat mode. Enligt KF bör därför stödåtgärder även avse träskobranschen.

7 1974 års försvarsutredning

1974 års försvarsutredning framhöll i sitt betänkande (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar bl. a. följande.

Försvarsutredningen har kommit till slutsatsen att det för flertalet försörjningsområden (program) inte är motiverat att i den fredstida planeringen avsätta annat än administrativa resurser för en särskild period efter ett krig. I avspärrningsfallet är det däremot naturligt att i kravet på uthållighet inkludera den period då handelsförbindelserna återupptas i erforderlig utsträckning. För krigsfallet bör planeringen koncentreras till åtgärder som dels kan anses fylla ett krigsavhållande syfte, dels ökar uthålligheten vid försvar mot angrepp. Som undantag från denna princip bör dock gälla, att befolkningens överlevnad även efter ett krig skall säkras. Försvarsutredningen anser därför att målet för uthålligheten avseende livsmedel, beklädnadsvaror. bränsle för uppvärmning samt läkemedel och viss sjuk vårdsmateriel jämte de stödfunktioner som erfordras för verksamhet inom dessa områden, t. ex. deras energibehov, bör sättas högre än inom övriga områden.

Utredningen framhöll vidare:

Det ekonomiska försvarets resursbehov liksom avvägningen mellan olika försörjningsområden bestäms främst av vilka mål som uppställs för uthålligheten. Införandet av kris- och angreppsfall som miljöunderlag för plane-

ringen har ökat möjligheterna till analys av uthållighetsproblemet. Det som i

avgörande grad har visat sig dimensionera anspråken på uthållighet är

störningarna i utrikeshandeln. De miljöer som beskrivs i angrepps- och krisfallen har visat att dessa störningar kan omfatta en vid skala, från

kortvarigt bortfall av enstaka varor till relativt långvarig, total avspärrning.

Det framtagna miljöunderlaget lämpar sig väl för att beskriva arten och omfattningen av påfrestningar på ekonomiskt försvar och utgör också en grund för studier för att bedöma behovet av de resurser som erfordras för att

klara påfrestningarna. På detta sätt erhålls ett samband mellan mål och resurser. Hur långt ambitionerna bör sträcka sig är en fråga om vilka risker

som kan godtas.

I slutbetänkandet (SOU 1977:1) Totalförsvaret 1977-1982 anförde utredningen i fråga om försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet bl. a. följande.

Försörjningen med beklädnad m. m. bör främst genom handels- och produktionsplanläggning,. förberedelser för förbrukningsreglering samt

beredskapslagring av importvaror tryggas så att motståndsförmågan och

samhällets viktigaste funktioner kan vidmakthållas i de lägen då vi helt eller

delvis blir hänvisade till egna försörjningsresurser. Beklädnadsindustrierna bedöms under de närmaste åren komma att möta

stora svårigheter till följd av bl. a. den internationella konkurrensen.

Enligt vad utredningen har inhämtat, pågår f. n. inom regeringskansliet en

närmare analys av uthållighet och standard inom beklädnadsområdet. Analysen baseras på de av chefen för handelsdepartementet för programplaneringen anvisade kris- och angreppsfallen. En förnyad undersökning av hushållens tillgångar av kläder och skor har genomförts. Statsmakterna bör genom nämnda analys kunna erhålla ett förbättrat underlag för ställningstagande till framtida resursbehov på detta område.

Försvarsutredningen har i sitt första betänkande konstaterat att i kravet på uthållighet bör inkluderas den sk efterkristiden, dvs den period i ett avspärrningsfall då handelsförbindelserna successivt återupptas i erforderlig utsträckning. Utredningen har även ansett att viss försörjningsförmåga

avseende livsmedel, beklädnadsvaror, bränsle för uppvärmning, läkemedel

m m bör skapas i syfte att säkra befolkningens överlevnad under en period

efter ett krig, s k efterkrigstid. I det ekonomiska försvarets programplaner har i enlighet med anvisningarna endast inplanerats åtgärder av administrativ natur för efterkristid och efterkrigstid. Enligt ett uppdrag från chefen för

handelsdepartementet pågår studier inom det ekonomiska försvaret rörande

behovet av beredskapsåtgärder för efterkris- och efterkrigstid. Försvarsutred-

ningen anser att det är angeläget aut dessa studier fullföljs och att resultaten

härav på lämpligt sätt tas till vara i den fortsatta planeringen.

8¶Statens industriverks och beklädnadsrådets förslag med anledning av McKinseyutredningens rapport

8.1 Inledning

Vid årsskiftet 1975-1976 inledde SIND och ÖEF gemensamt en utredning om alternativa sätt för den svenska skoindustrin att så lönsamt som möjligt

upprätthålla en från försörjningsberedskapssynpunkt nödvändig produktion.

Med anledning härav uppdrog SIND i mars 1976 åt konsultföretaget

McKinsey & Co i Köpenhamn att utreda den svenska skoindustrins situation

och framtidsutsikter.

Vid ÖEF tillsattes hösten 1975 en samarbetsgrupp för att behandla försörjningsberedskapen med tekovaror och skor. I gruppen som tog

benämningen beklädnadsrådet ingår företrädare för berörda branschföreningar, arbetstagarorganisationer samt statliga myndigheter. Beklädnadsrådet har till sig knutit ett antal undergrupper för olika delbranscher, bl. a. en skogrupp. Beklädnadsrådet och dess skogrupp har fortlöpande följt och

inriktat konsultföretagets utredningsarbete. En slutrapport överlämnades i oktober 1976 till SIND och beklädnadsrådet vid ÖEF.

SIND överlämnade i december 1976 med eget yttrande rapporten till chefen för industridepartementet.

Beklädnadsrådet överlämnade i december 1976 rapporten till ÖEF tillsammans med synpunkter i särskild promemoria. ÖEF överlämnade samma

månad rapporten och bektlädnadsrådets promemoria till regeringen.

8.2¶McKinseyutredningens innehåll i stort

McKinseyutredningen behandlar i rapporten förutsättningarna för att

upprätthålla en svensk läderskoindustri med en årlig produktion uppgående till 1,0—1,5 milj. par, 2,2 milj. par och 3,0 milj. par.

Utredningen konstaterar att läderskoindustrins situation är mycket svår och att framtidsutsikterna inte är ljusa. Anledningen till detta är enligt utredningen främst det stora kostnadshandikappet i förhållande till importerade skor. Ett betydande statligt stöd behövs därför för samtliga undersökta produktionsalternativ. Stödets omfattning beror dock till väsentlig del på vilka åtgärder som vidtas i övrigt. Utredningen studerade i ett inledande skede kostnaderna för de olika produktionsnivåerna för alternativen att inga

förändringar vidtas inom företagen, att enbart interna förändringar vidtas samt att industrin omstruktureras och därmed förbundna rationaliseringsmöjligheter utnyttjas. Med hänsyn till att omstruktureringsalternativet bedömdes medföra de lägsta kostnaderna inriktades det fortsatta arbetet på att studera detta för olika produktionsnivåer.

Ett bibehållande av en läderskoproduktion på 1,0-1,5 milj. par beräknas för

en femårsperiod kosta 40-45 milj. kr. beroende på produktionsinriktning. Antal sysselsatta kan beräknas till 600-700 personer. Detta kan jämföras med

nuvarande 2006 sysselsatta. Komponenter och maskiner torde för detta alternativ i stor utsträckning få importeras eftersom den svenska marknaden:

många fall blir för liten för en fortsatt inhemsk tillverkning. Utredningen

framhåller att detta kan förorsaka problem i ett krisläge om inte ÖEF vidtar

särskilda motåtgärder i planeringen.

För produktionsnivån 2,2 milj. par beräknar utredningen ett totalt

stödbehov på 66 milj. kr. varav 13 milj. kr. skulle täcka rörelseunderskott.

Härtill kommer 15 milj. kr. i engångsinvesteringar. Detta förutsätter att en omstrukturering sker av skoindustrin 1 stort innebärande att till ”hörnstensföretag” knyta företag med likartad produktionsinriktning. På så

sätt bör kostnaderna kunna bli förhållandevis lägre och den inbördes

konkurrensen elimineras. Utredningen har strävat efter att minimera

omställningsproblemen för de anställda genom att så långt möjligt förutsätta all produktionen behålls på nuvarande orter. Enligt utredningen medför alternativet med en omstrukturering de lägsta kostnaderna för industrin och möjliggör en förstärkning av ledningen i företagen. Nackdelen med hörn-

stensalternativet är att ca 12 ö av de anställda skulle få sin arbetsplats förflyttad till annan ort. Vidare skulle en nedläggning eller nedskärning

komma att inträffa på flera platser i landet bl. a. Örebro, Kumla, Falkenberg och i Boråsområdet. Den högsta av utredningen behandlade produktionsnivån är 3,0 milj. par per år dvs. ungefär nuvarande produktion. Ett bibehållande av en sådan produktion skulle medföra ett stödbehov på ca 120 milj. kr. till vilket kommer

ca 22 milj. kr. i engångsinvesteringar. De arbetsmarknadsmässiga följerna av detta alternativ blir mindre än för de övriga alternativen. Totalt skulle dock 200-300 arbetstillfällen förloras.

8.3 SIND:s förslag med anledning av McKinseyutredningen

SIND anser att McKinseyutredningen ger en riktig bild av läderskoindustrins läge och framtidsutsikter. Utredningen visar enligt verket att branschen i sin helhet även efter en omstrukturering inte torde kunna uppnå och

bibehålla en internationell konkurrensförmåga. SIND menar att det därför inte finns något strikt industripolitiskt motiv för att bevara en svensk

läderskotillverkning. I stället aktualiseras beredskaps- och sysselsättningspo-

litiska aspekter. SIND pekar vidare på de regionalpolitiska problem som

uppstår vid val av en låg nivå liksom de svårigheter som torde uppstå med branschens infrastruktur dvs. underleverantörer, serviceföretag osv.

Enligt SIND bör en eventuell omstrukturering av läderskoindustrin ledas av en styrgrupp med bl. a. representanter för de centrala myndigheter som handhar det nuvarande stödprogrammet för skoindustrin.

Frågan om ägare förhållandena kommer enligt SIND att aktualiseras vid en omstrukturering. Det bör därför skapas ett särskilt organ eller något

existerande organ att i nära anknytning till den föreslagna styrgruppen ta det

företagsledande och kommersiella ansvaret för rekonstruktionsarbetet i de deltar där ett statligt ägande aktualiseras.

SIND anser att om beslut fattas om långsiktigt statligt driftbidrag till

läderskoindustrin bör härutöver inte utgå särskilt stöd till exportfrämjande

insatser till dessa företag. De medel som SIND f. n. disponerar för detta syfte

bör därför enligt SIND omdisponeras. SIND framhåller att snabba åtgärder

måste vidtas för att inte omfattande företagsnedläggningar skall ske innan man har tagit ställning till mer långsiktiga lösningar. SIND föreslår därför att ramen för försörjningsberedskapstån till skoindustrin höjs med 8 till 20 milj.

kr. Dessutom bör lånen få en klarare karaktär av avskrivningslån.

8.4 Beklädnadsrådets vid ÖEF förslag med anledning av McKinscyutred-

ningen

Beklädnadsrådet anser att alternativet med en tillverkning av 1,0-1,5 milj. par visserligen framstår som relativt billigast för staten men att följdkostnader

tillkommer på grund av att underleverantörs- och servicefunktionerna

försämras. Mot bakgrund av de behov av läderskor i en kristid som

försörjningsberedskapsutredningen redovisat anser inte heller rådet att produktionsnivån kan accepteras från beredskapssynpunkt. Härtill kommer

allvarliga följder för sysselsättningen. Beklädnadsrådet framhåller att även för alternativen 2,2 och 3,0 milj. par

uppstår störningar på arbetsmarknaden.

Från försörjningsberedskapssynpunkt bör enligt rådet produktionen inte tillåtas sjunka under 2,5 milj. par.

Koncentrationen till färre och större produktionsenheter och specialise-

ringen på vissa produkter anser rådet kunna leda till en rationell och effektiv

produktion. Detta bör väga upp nackdelen av minskad inhemsk konkurrens. Det fortlöpande stödet till skoindustrin föreslås baseras på ett s. k. offertförfarande.

Rådet framhåller att eu statligt ägarengagemang av större eler mindre omfattning kan aktualiseras för att en omstrukturering skall kunna genomföras. Till de av utredningen kalkylerade kostnaderna bör därför läggas kostnader för att lösa ut nuvarande ägare.

För att genomföra en omstrukturering bör enligt beklädnadsrådet bildas en särskild ledningsgrupp med representanter för staten samt berörda arbetsta-

gar- och branschorganisationer. Ledningsgruppens övergripande uppgift skulle vara att ansvara för att omstruktureringen genomförs enligt de av regeringen lämnade direktiven.

Företag som icke kommer att ingå i grupperingarna bör inte få det direkta

stöd som ges till företag inom dessa. Om tillräcklig produktionskapacitet i ett

initialskede inte skulle uppnås inom grupperingarna bör dock efter särskild prövning ett försörjningsberedskapsmässigt stöd kunna utgå. Den grupp som ges i uppdrag att leda det eventuella omstruktureringsarbetet föreslås

emellertid inte vara bunden beträffande vilka företag som skall ingå i de olika

grupperingarna.

I likhet med SIND föreslår beklädnadsrådet att ramen för försörjningsbe-

redskapslånen ökar med 8 till 20 milj. kr. Löptiden föreslås dessutom bli förlängd tills omstruktureringen kan beräknas vara genomförd. Rådet föreslår vidare att ett upphävande av importrestriktionerna avseende skor

inte förläggs så I tiden att omstruktureringen försvåras. Beklädnadsrådet förutsätter att särskilda insatser görs för de personer som skulle komma att avskedas vid en omstrukturering och att detta gäller oavsett

på vilken nivå de finns inom företagen.

Kostnaderna för omstrukturering enligt beklädnadsrådets alternativ beräknas till 91 milj. kr., varav 14 milj. kr. för täckande av beräknade direkta

rörelseunderskott. Därutöver beräknar beklädnadsrådet behov av statliga bidrag för investeringar i nya fabrikslokaler, maskiner m. m. till totalt 22 milj. kr. De totala kostnaderna enligt beklädnadsrådets alternativ uppgår således ull 113 milj. kr. Härtill kommer kostnader för att lösa ut nuvarande

ägare.

9 Svenska skofabrikantföreningens framställningar

9.1 Skrivelse i maj 1976

Svenska skofabrikantföreningen samt åtta utanförstående skofabriker

informerade i skrivelse till regeringen i maj 1976 om skobranschens närmaste

framtidsutsikter bl. a. mot bakgrund av den dåvarande regeringens förslag till riksdagen i prop. 1975/76:206. Föreningen bedömde att förslagen i propositionen inte skulle komma att hindra en fortsatt nedläggning av läderskofabriker.

9.2 Skrivelser i december 1976

I två skrivelser till regeringen i december 1976 lämnade skofabrikantföreningen förslag till stöd åt läderskoindustrin. Föreningen konstaterar att importrestriktionerna inte haft nämnvärd effekt under år 1976. Ett slopande av restriktionerna bör dock inte ske förrän under år 1978. Såväl myndigheter som företag måste ha minst ett halvt år på sig för att anpassa Sig till ett nytt läge efter ett riksdagsbeslut. Av praktiska

skäl bör ett upphävande inte ske mitt i en säsong utan vid halv- celler

helårsskifte.

Enligt skofabrikantföreningen bör den inhemska produktionen av läderskor inte tillåtas sjunka under 2,5—- 2,7 milj. par per år. Vid en lägre nivå skulle

väsentliga underleverantörs- och servicefunktioner falla bort vilket skulle

försämra kvarvarande skotillverkares konkurrenssituation.

Föreningen föreslår att åtgärder för att effektivisera skoindustrin bör göras

av branschen själv med finansiellt stöd från statens sida. För att ge branschen

incitament att vidta erforderliga åtgärder och för att ge rådrum för åtgärdernas genomförande föreslås att eu generellt produktionsbidrag införs per till-

verkad sko. Ett stöd på S-12 kr. per sko beroende på skotyp skall utgå under en period av två år och beräknas kosta totalt 50 milj. kr. För att ytterligare

främja en effektivisering av branschen föreslås att en stiftelse för skoindu-

strins utveckling bildas med skofabrikantföreningen och arbetstagarorgani-

sationerna som stiftare. Stiftelsens ändamål skulle vara att initiera och aktivt

delta i arbetet med branschens effektivisering. Den skall bl. a. om nödvändigt kunna lösa ut vissa av de nuvarande företagsägarna, finansiera nödvändiga

investeringar i nya fabriksbyggnader och maskiner samt bistå vid finansiell

rekonstruktion av företag. Enligt skofabrikantföreningen skall i statliga

medel behövas 50 milj. kr. varav hälften som direkta bidrag och hälften i form

av räntefria avskrivningslån. Suftelsen skulle också ha ull uppgift att lämna

förslag till hur det nödvändiga statliga stödet skall utformas efter det tvååriga effektiviseringsprogrammet. - Då det enligt föreningen är önskvärt att bibehålla det privata ägandet och

ansvaret, bör staten genom att lämna värdesäkringsgaranti för ägarnas egna

kapital i företagen söka förmå dessa ägare att kvarstå med sitt kapital. Stödet föreslås utgå fr. o. m. den I juli 1977. Intill dess bör enligt föreningen ramen för försörjningsberedskapslånen ökas väsentligt och ramen från beviljandet få formen av avskrivningslån.

Efter remiss har yttrande över skrivelsen avgetts av ÖB, EMV, KK,

konsumentverket. ÖEF, AMS, SIND, KF, Sveriges handelsagenters

förbund, SHIO som överlämnat yttrande från Sveriges skomakarmistarförbund som sitt cget, Sveriges industriförbund. Sveriges köpmannaförbund, LO samt TCO.

9.3 Remissyttranden 9.3.1 Generellt produktionsstöd

Svenska skofabrikantföreningen föreslår att ett generellt stöd i form av bidrag per tillverkad sko skall utgå under den tid skoindustrin omstruktureras. Endast Sveriges köpmannaförbund biträder deta förslag. KK. ÖEEF. SIND. KP, Sveriges industriförbund och Beklädnadsarbetarnas förbund avvisar försla-

get. Flertalet av dessa remissinstanser motiverar sin åsikt med att ett generellt

stöd skulle fördröja den nödvändiga omstruktureringen av branschen. KK

framhåller att om interna stödåtgärder erfordras bör dessa utformas så att

man undviker risken för anklagelser om exportsubvention. Sveriges handels-

asventers förbund betonar att ett stöd inte får bli onödigt kostsamt för det

allmänna och att det bör ges en sådan utformning att det blir en hjälp till självhjälp samt att om en bärkraftig skoindustri skapas, stödet kan tas bort.

ÖEF, SIND och Beklädnadsarbetarnas förbund föreslår att nödvändigt stöd under omstruktureringen ges som försörjningsberedskapslån i enlighet med

beklädnadsrådets förslag. Enligt detta skall ramen för dessa lån höjas med 8

milj. kr. till 20 milj. kr. per år. Lånen föreslås vidare utformas som avskrivningslån. Sveriges industriförbund föreslår också att försörjningsbered-

skapslåneformen utnyttjas men hävdar att lånen skall vara tillgängliga för

samtliga företag oavsett ekonomisk situation. Förbundet menar att lånen på

ett eller annat sätt borde kunna knytas till företagens förädlingsvärde. En

höjning av ramen torde behövas. Denna höjning bedöms av förbundet behöva bli särskilt stor. om importregleringen slopas innan omstrukturering

hunnit genomföras.

9.3.2 Stiftelse för skoindustrins utveckling

Skofabrikantföreningen föreslår att en stiftelse för skoindustrins utveckling bildas med Skofabrikantföreningen och arbetstagarorganisationerna som stiftare. Stiftelsens ändamål skulle vara att initiera och aktivt delta i arbetet för

branschens effektivisering samt utarbeta förslag till hur det statliga stödet till

skoindustrin skulle utformas. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan föredrar det alternativ

som beklädnadsrådet föreslagit. Enligt detta skall i en ledningsgrupp förutom berörda arbetstagar- och branschorganisationer även staten vara represente-

rad. Denna lösning stöds av ÖEF, SIND, Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO. Enligt ÖEF bör staten inte avhända sig beslutanderätten för avskriv-

ningslån. SIND anser att staten skall ha ett dominerande inflytande över omstruktureringsverksamheten. Denna verksamhet bör ledas av en styrelse sammansatt av representanter för de myndigheter som handhar nuvarande stödprogram. Sveriges industriförbund föredrar dock skofabrikantföreningens förslag eftersom det enligt förbundet är angeläget att omstruktureringen genomförs på ett sådant sätt att den inte medför ett statligt ägande.

FMY' förordar den form av produktionsstöd som snabbast skapar förutsättningar för en på längre sikt ekonomisk lönsam och produktionsmässigt stabil inhemsk läderskotillverkning i vilken utrymme ges för försörjning av försvaret med för dess verksamhet anpassade artiklar såväl i fred som krig.

FMV förutsätter att försvarsmaktens synpunkter på inriktningen av produk-

tionen m. m. tillgodoses i beslut som fattas i föreslagen stiftelse — ledningsorganisation för skoindustrins utveckling.

Sverives handelsagenters förbund föreslår att frågan om inrättande av en

stiftelse utreds.

9.3.3 Inriktning av stöd till företagen i en omstrukturerad skoindustri

Sveriges industriförbund anser som redan nämnts att en omstrukturering av

skoindustrin inte bör leda till statligt ägande. Förbundet menar att den

nuvarande produktion som upprätthålls bör betraktas som ett åtagande från

företagens sida inom ramen för det ekonomiska försvaret. Full ersättning härför bör utgå i vilken således även en skälig avkastning på det egna kapitalet

inkluderas. Sveriges handelsagenters förbund uttrycker en förhoppning om att genom cen lämplig avvägning av stödet, i förening med den gynnsamma

kostnadsutveckling som statsmakterna söker frammana, skall någon värde-

säkringsgaranti för erforderligt privat kapital inte behövas.

KF framhåller att det primära målet för samhällsinsatserna inte bör vara att

bevara den privata äganderätten inom skoindustrin. Syftet bör i stället vara att säkerställa en produktionskapacitet som är önskvärd från bercdskapssyn-

punkt oavsett ägandeformen. Enligt LO innebär cen lösning enligt McKinsevutredningens förslag ett direkt statligt ägarengagemang. Ett framtida statligt ägarinträde bör utformas så att inte dagens ägare får möjlighet att

ekonomiskt tjäna på detta.

10¶Övriga frågor

I en skrivelse till chefen för handelsdepartementet i januari 1977 lämnar Föreningen Skoforskningsinstitutetr bl. a. vissa sympunkter på hur stödåtgärder

till skoindustrin bör utformas. Enligt föreningen bör i fråga om kortsiktiga åtgärder väljas bidrag som utgår i procent av leveransvärdet samt utbild-

ningsbidrag. De mer långsiktiga stödåtgärderna bör företrädesvis utformas som en hjälp till självhjälp. Företagen bör enligt föreningen få samma eller

ökade möjligheter till lån på goda villkor för förnyelse av lokaler och utrustning. Föreningen framhåller att den räknar med att även i fortsätt-

ningen kunna hjälpa företagen att rätt utnyttja de medel som kan komma att

ställas till förfogande.

Beklädnadsarbetarnas förbund tar i en skrivelse till chefen för handelsdepartementet i februari 1977 bl. a. upp deraljhandelns prissättningssystem med procentpålägg som förbundet anser missgynnar den svenska beklädnadsindustrin.

11 Föredraganden

11.1 Inledning

Tilltron till Sveriges alliansfria politik, syftade till neutralitet vid krig i vår omvärld. förutsätter att Sverige i händelse av konflikt är berett och har förmåga att fullfölja den deklarerade politiken. Försörjningsberedskapen måste vara så utformad att Sveriges möjligheter att bevara och fullfölja sin neutralitet under krig i vårt närområde ter sig trovärdiga. Totalförsvaret måste vidare utformas så att det ter sig avskräckande för den som överväger angrepp mot landet. Om Sverige angrips skall det ekonomiska försvaret verka för att folkförsörjningen i vidaste bemärkelse tryggas. En tillfredsställande

försörjningsberedskap är en av förutsättningarna för att våra säkerhetspoliuska mål skall kunna uppnås.

Tre försöriningsområden har sedan länge bedömts vara av särskild betydelse, nämligen områdena energi, livsmedel och beklädnad. Till området beklädnad hör textil- och konfektion samt skor. Jag behandlar nu försörjningsberedskapen i fråga om skor.

Försörjningsberedskapen på skoområdet har kommit att ägnas stor uppmärksamhet främst sedan slutet av 1960-talet. Försörjningsberedskaps-

utredningen (FBU) behandlade frågan i sitt delbetänkande (Ds H 1972:3) Kläder och skor — försörjningen i en kristid. FBU jämförde det beräknade

ullförsolbehovet i en avspärrningssituation med befintlig produktionskapaci-

tet. Det visade sig då att det vid denna tidpunkt generellt sett förelåg en

överkapacitet inom skoindustrin i jämförelse med det beräknade tillförselbehovet. Det mindre underskott i produktionskapaciteten av grova lågskor som förelåg ansågs kunna täckas genom omdisponeringar av produktionen. Tiligången på hudar och garverikapacitet bedömdes som tillfredsställande.

FBU beräknade att läderskoindustrin under normala förhållanden behövde

ha en löpande produktion på omkring 4,5 milj. par om året för att nödvändig

tillförsel under en kris skulle kunna säkerställas. |

Med anledning av FBU:s förslag beslöt statsmakterna (prop. 1972:127, FöU 1972:25. rskr 1972:375) att ränte- och amorteringsfria avskrivningslån skulle kunna lämnas som stöd till investeringar i maskiner och byggnader hos

företag som är av betydelse för vår försörjningsberedskap på teko-, sko- och

garveriområdena. Vidare beslöts att kreditgarantier skulle kunna utgå vid sådana investeringar. För skoindustrin beslöts dessutom om stöd till samarbetsprojekt och om stöd till kollektiva exportansträngningar.

Till skoindustrin har därefter 1. o. m. år 1976 lämnats ränte- och amorteringsfria avskrivningslån på 7,8 milj. kr. Dessa lån har kompletterats med kreditgarantier om 1.9 milj. kr. Intresset från branschen för investeringsstödet har varit begränsat. En anledning härtill kan ha varit läderskoindustrins höga löneintensitet och låga kapitalintensitet.

Detta stöd till investeringar kunde inte hejda en fortsatt nedgång av produktionen av läderskor i Sverige. Den svenska läderskoindustrins löpande produktion underskred således år 1974 det av FBU beräknade produktionsbehovet i fred på 4,5 milj. par per år.

Minskningen av produktionskapaciteten föranledde under hösten 1975 vissa omedelbara åtgärder från statsmakternas sida. I prop. 1975/76:57 med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. konstaterade föredragande statsrådet att produktionskapaciteten i fråga om läderskor uppgick till 80 å 90-24 av produktionsbehovet under en treårig avspärrningskris. Denna bedömning gjordes med ledning av underlag som

överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) hade lämnat. Det ansågs att en

tortsatt nedgång av den svenska produktionskapaciteten av läderskor inte kunde accepteras från försörjningsberedskapssynpunkt. Mot denna

bakgrund fattade regeringen beslut om att begränsa importen i fråga om skor av läder och plast. En motsvarande nedgång av produktionen av gummistövlar hade skewt. Vid samma tidpunkt beslöt därför regeringen att begränsa importen även av gummistövlar från länder där denna import inte redan var begränsad. Med beslutade åtgärder bedömde regeringen att tid skulle kunna vinnas för att ta fram underlag för skoindustrins långsiktiga planering och för

statsmakternas åtgärder för att upprätthålla en tillfredsställande svensk

försörjningsberedskap på dessa områden.

I prop. 1975/76:57 aktualiserades vidare ett särskilt strukturprogram för

skoindustrin. Programmet skulle inriktas på konsultundersökningar. Vid

årsskiftet 1975-1976 inledde statens industriverk (SIND) och ÖEF gemen-

samt en utredning om alternativa sätt för den svenska skoindustrin att så lönsamt som möjligt upprätthålla en från försörjningsberedskapssynpunkt nödvändig skoproduktion. I denna utredning medverkade ett konsultföretag.

I utredningen har redovisats förutsättningar för att upprätthålla en inhemsk produktion av läderskor av olika omfattning. De produktionsnivåer som

därvid har analyserats är.1,0-1,5 milj. par per år, 2,2 milj. par och 3,0 milj. par per år. I december 1976 överlämnades utredningen jämte beklädnadsrådets vid ÖEF vttrande om detta till regeringen.

De ställningstaganden som statsmakterna år 1972 gjorde i fråga om

uthållighet och standard för försörjningsberedskapen på bl. a. skoområdet var

preliminära och syftade till att behålla handlingsfrihet i avvaktan på att kunskapsunderlaget successivt skulle komma att förbättras. I början av september 1976 fick en särskild utredare i uppdrag att utreda frågan om uthållighet och standard på skoområdet. Utredaren överlämnade i december 1976 promemorian (Ds H 1976:7) Skor i kristid. Utredaren har genomfört en

förnyad inventering av hushållens tillgångar av skor. Med utgångspunkt i

denna har i promemorian beräknats den produktion i fred som behövs för att tillgodose en viss skostandard under kriser av olika längd och med varierande import under kriserna. Det sålunda beräknade behovet av produktion av läderskor i fredstid har av utredaren angetts till mellan 1,3 och 1,9 milj. par per år. Promemorian har remissbehandlats.

11.2 Mål för försörjningsberedskapen på skoområdet

1.2.1 Inledning

Grundläggande för planeringen inom det ekonomiska försvaret är den försörjningsuthållighet och den försörjningsstandard som man eftersträvar samt omfattningen av den utrikeshandel som förutsätts rimlig under en

avspärrningssituation.

För att kunna beräkna det behov som skall tillgodoses med inhemsk

produktion måste man även ta hänsyn till möjligheten att minska de kommersiella lagren i ett krisläge. På flera försörjningsområden är det vidare

3 Riksdagen 19761/77. I saml. Nr 8å

nödvändigt att ta hänsyn till möjligheterna att ransonera tillgångarna i en kris.

11.2.2 Försörjningsuthållighet

Med försörjningsuthållighet avses den tid under vilken försörjningen med förnöderiheter kan fortgå i krislägen. FBU ansåg att beklädnadsvaror är

oundgängligen nödvändiga för försörjningen i ett krisläge och att man vid

planeringen av försörjningen med dessa varor inte bör utesluta risken för att en krisperiod kommer att vara minst tre år. I prop. 1972:127 uttalade chefen för handelsdepartementet att enligt hans mening frågan om uthållighet inte

hade studerats tillräckligt inom de s. k. miljöstudierna. Denna fråga borde

därför ägnas särskild uppmärksamhet. Kunskapsunderlaget förutsattes successivt komma att förbättras. Han ansåg att starka skäl talade för att man

tills vidare borde räkna med att försörjningen med beklädnadsvaror skulle

kunna upprätthållas under en så lång avspärrningstid att en inte obetydlig produktion inom landet var nödvändig för en tillfredsställande beredskap. På

så sätt skulle handlingsfrihet behållas för framtida ställningstaganden om uthålligheten inom totalförsvaret. Vidare anfördes att beredskapsplanlägg-

ningen på området tills vidare borde kunna utgå från de bedömningar och beräkningar som FBU hade gjort.

Dessa uttalanden har av ÖEF tolkats så att beredskapsplaneringen på beklädnadsområdet bör utgå från en treårig avspärrning vid beräkning av produktionskapaciteten. För att beräkna behovet av beredskapslagring har ÖFF utgått från en tvåårig avspärrningstid.

Inom det ekonomiska försvaret bedrivs sedan några år försök med långsiktsplanering. Försöksverksamheten har utgjorts av perspektivstudier

och programplanering. Chefen för handelsdepartementet har anvisat kris-

och angreppsfall att utnyttjas i planeringen som miljöexempel för att belysa tänkbara påfrestningar på ekonomiskt försvar i avspärrnings- och krigssituationer. Särskild betydelse har i planeringen tillmätts ett avspärrningsfall och

et krigsfall. Båda omspänner en tid av drygt ett år. Därefter inträder en efterkris- resp. efterkrigstid då utrikeshandel m. m. återgår till normala

förhållanden. En återuppbyggnadstid efter ett krig kan ha en omfattning av

något eller några år. I den nu genomförda programplaneringen för perioden

1977/78-1981/82 har i enlighet med anvisningarna behovet av åtgärder för efterkris- resp. efterkrigstider endast beräknats i form av planerings- och administrationsåtgärder.

1974 års försvarsutredning ansåg i sitt betänkande (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar att — för att säkra befolkningens överlevnad efter ett krig — uthålligheten avseende livsmedel, beklädnadsvaror, bränsle för uppvärmning samt läkemedel och viss sjuk vårdsmateriel jämte de stödfunktioner som behövs för verksamhet inom dessa områden t.ex. deras energibehov, bör sättas högre än inom övriga områden.

(ET 'n

Utredaren anser i promemorian Skor i kristid att det är rimligt att

försörjningsuthålligheten omfattar en längre tidsperiod i fråga om de mest oundgängliga förnödenheterna. Beklädnad bör betraktas som en sådan

eftersom det här är fråga om varor som behövs för att befolkningen skall

kunna överleva. Enligt utredarens mening kan detta beaktas i planeringen

genom att till avspärrningsfallet läggs en efterkristid av lämplig omfattning. Han har stannat för att utgå från en kris som motsvarar det avspärrningsfall

som använts i planeringen i övrigt men med tillägg för två års efterkristid. Även kortare avspärrningstider har studerats.

I sitt yttrande över promemorian anför ÖEF att det inte finns anledning att

man i avspärrningsfallet enbart bör undersöka varianter som är kortare än 36

månader. I stället borde varianter sökas inom en spännvidd från 31 till 63 månader. Även Svenska skofabrikantföreningen och Sveriges industriförbund menar att det kan inträffa svårare kriser än vad som svarar mot vad som har antagits i betänkandet. Beklädnadsarbetarnas förbund ifrågasätter om det

är realistiskt att räkna med så kort tid som två eller tre år för kris- resp.

avspärrningssituationer och återuppbyggnad till normalläge. Överbefälha-

varen (ÖB) delar utredarens uppfattning att tillförselbehoven på beklädnadsområdet bör beräknas med utgångspunkt från den typ av kris- och

angreppsfall som används i det ekonomiska försvarets långsiktsplanering. ÖB

anser dock att använt avspärrningsfall bör kompletteras med en del av ett krigsfall.

I syfte att behålla handlingsfriheten inför kommande beslut har under

senare år försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet, skoförsörjningen

inbegripen, inriktats på en uthållighet av tre år. I den programplanering som

nu har genomförts inom det ekonomiska försvaret har dock kriser av en längd av drygt ett år använts som underlag för planeringen. Åtgärder avseende

försörjningen under efterkris- resp. efterkrigstider har inte tillåtits att påverka resursinsatsen. Ett särskilt studieuppdrag har givits ÖEF att utreda behoven under efterkris(krigslid. Utredaren föreslår nu att beklädnadsområdet skall prioriteras och förordar att detta skall ske genom att i planeringen beakta en efterkristid. Den sammantagna avspärrningstiden blir därmed tre år.

Även jag är beredd att ansluta mig till bedömningen att beklädnadsområdet. skoförsörjningen inbegripen, bör hänföras till en kategori av förnödenheter, för vilka det är särskilt viktigt att en viss minimistandard verkligen

skall kunna säkerställas i ett krisläge. Det kan därför vara motiverat att i

planeringen på detta område arbeta med en förutsättning om en längre uthållighet än på de flesta andra områden.

Inom handelsdepartementet pågår f. n. studier av försörjningsuthållighet

och försörjningsstandard på beklädnadsområdet. ÖEF studerar f. n. behovet av resurser för efterkris- och efterkrigstid. Jag avser därför att vid ett senare tillfälle föreslå regeringen att lämna förslag till riksdagen om uthållighet på

beklädnadsområdet i dess helhet. Beträffande skoområdet anser jag dock att

statsmakterna redan nu har ett tillräckligt underlag för att ta ställning till

försörjningsuthålligheten för perioden 1977/78-1981/82. Jag anser att uthålligheten på detta område bör bestämmas med utgångspunkt från en avspärrningssituation på ca ett år följd av en efterkristid av ungefär den längd som har studerats i försöken med långsiktsplanering inom det ekonomiska försvaret.

11.2.3 Försörjningsstandard

Med försörjningsstandard avses den nivå på vilken försörjningen med förnödenheter kan upprätthållas i krislägen. Försörjningsstandard ges ett uttryck som är lämpligt för aktuellt varuområde.

Utredaren konstaterar att skor är en varaktig konsumtionsvara. Standard bör därför i princip uttryckas som innehav av skor och inte som nytillförsel av skor. Med detta synsätt ansluter sig han till FBU:s överväganden.

I likhet med FBU har utredaren ställt samman en s. k. krisgarderob vari ingår det minsta antal av specificerade skor som befolkningen behöver ha. Utredaren anser att i krisgarderoben bör ingå minst ett par grövre skor och ett par gummistövlar. Denna krisgarderob skiljer sig från FBU:s däri att kängor och pjäxor inte bildar en egen grupp. I övrigt är standardförutsättningarna i dessa avseenden desamma. Människorna skall således tillförsäkras innehav av minst ett par grövre skor och ett par gummistövlar. Behovet av fotbeklädnad för kall och fuktig väderlek kan därmed tillgodoses.

Beklädnadsarbetarnas förbund, TCO, Sveriges industriförbund och

Svenska skofabrikantföreningen framhåller liksom ÖEF att kängor och

pjäxor bör ingå i krisgarderoben. ÖEF anser dock att något särskilt s.k. kompletteringsbehov av sådana skor inte bör beräknas. Begreppet kompletteringsbehov infördes av FBU och avsåg det antal skor som vid inledningen

av en kris måste tillföras befolkningen för att samtliga individer skall ha ett

innehav som minst uppgår till den fastslagna miniminivån. ÖEF hänvisar till de ändrade förutsättningarna i fråga om utrymningsplanläggningen.

I likhet med FBU har utredaren förutsatt att skor skall tillföras i sådan omfattning att alla skall ha ett innehav av grövre skor och gummistövlar som är minst lika stort som krisgarderoben. När det sista paret skor håller på att

slitas ut för en individ skall i princip ett par nya skor finnas tillgängligt. I sitt

remissyttrande anser ÖEF att den av utredaren använda beräkningsmetoden

innebär en sänkning av standarden jämfört med FBU. Med hänsyn till bl. a. ransoncringstekniska skäl avstyrker ÖEF denna standard. Jag anser för egen del att cen viss tillförsel av kängor och pjäxor till

civilbefolkningen bör kunna tillgodoses utöver de behov av arbetskängor o. d. som utredaren har räknat med. Sådana förhållanden i en kristid som försämrade kommunikationer och minskade möjligheter att upprätthålla en

tillfredsställande snöröjning måste enligt min mening beaktas i detta

sammanhang. Jag kan emellertid inte dela vissa remissinstansers åsikt att befolkningen generellt skulle garanteras ett par kängor/pjäxor. Eftersom

drygt 40 24 av befolkningen i åldern 15-70 år i dag inte har några sådana

skodon i garderoben skulle detta innebära en jämfört med normala förhål-

landen betydande standardhöjning.

Utredaren har använt en viss metod för att beräkna tillförselbehov med utgångspunkt i det individuella innehavet av skor. ÖEF menar att den av

utredaren använda beräkningsmetoden innebär en sänkning av standarden

jämfört med FBU. Jag kan för egen del inte finna att utredarens metod principicilt avviker från den metod som FBU har använt.

11.2.4 Utrikeshandel

FBU förutsatte att avspärrningen under en treårsperiod 1 fråga om skor

skulle vara total. I de miljöcxempel som ligger till grund för av regeringen anbefallda perspektivstuder och programplanering ingår förutsättningar i fråga om import i de olika kris- och angreppsfallen. Dessa förutsättningar har använts i den nu genomförda programplaneringen inom det ekonomiska

försvaret. Utredaren har i enlighet med miljöexemplen för avspärrningsfallet

räknat med en vägd genomsnittlig import på 3896 av den normala skoimporten under en treårig avspärrningskris. Variationer har gjorts varvid beräkningar även utförts för 28 26 resp. 48 96 av normal import. Detta motsvarar en krisimport på 1,1—1,9 milj. par skor. Han har vidare förutsatt en viss export av skor under första delen av en treårig avspärrningssituation.

Svenska skofabrikantföreningen anser att den förutsatta krisimporten är orealistisk. Beklädnadsarbetarförbundet, TCO och Sveriges industriförbund

anför likartade synpunkter. I sitt remissyttrande anför ÖEF att importantagandet för efterkrisperioden är diskutabelt. Jag noterar dock att ÖEF i sina

beräkningar har förutsatt en krisimport på ca 1,7 milj. par läderskor per år.

Häri kan enligt ÖEF delvis även ingå lättare skor.

Mer än 80 26 av förbrukningen av skor, exkl. träskor, tillgodoses med

import från andra länder. Detta handelsmönster svarar mot en internationell arbetsfördelning. Det ligger i både exporterande och importerande länders intresse att så långt möjligt vidmakthålla detta utbyte även under perioder då störningar i tillverkning och utrikeshandel kan förekomma. För en avspärrningssituation av lång varaktighet är det enligt min mening inte rimligt att förutsätta annat än att en viss import skall kunna upprätthållas på detta

område. Jag vill emellertid framhålla — i likhet med flera remissinstanser — att varje beräkning av möjlig krisimport självfallet innehåller ett mått av

osäkerhet. Den betvdande minskningen av skotillförseln och den relativt omfattande importen i en kris, som utredaren har räknat med och som överensstämmer med beräkningsgrunderna för ekonomiskt försvar i övrigt, innebär att behovet av produktionskapacitet är relativt känsligt för förändringar i antaganden om krisimport.

11.2.5 Lageravveckling

I likhet med FBU förutsätter utredaren att en del av tillförselbehovet av

skor kan tillgodoses genom avveckling av en del av de kommersiella lagren.

FBU förutsatte att en lagerminskning för detaljhandeln, partihandeln och industrin med 50, 70 resp. 60 26 var möjlig. Den genomsnittliga lagerminskningen förutsattes bli 54 26.

Utredaren anser att omfattningen av den lageravveckling som kan visa sig möjlig vid en kris är svårbedömbar. Ett visst samband torde för övrigt föreligga mellan svårighetsgraden hos en kris och möjlig lageravveckling. Utredaren har ansett att lageravveckling med 50 till 75 26 täcker ett realistiskt intervall. Detta motsvarar 1,2—-1,8 milj. par läderskor.

Av ÖEF:s remissyttrande framgår alt verket för sin del räknar med en lageravveckling på ca 3,0 milj. par läderskor varav dock en del är lättare skor.

11.2.6 Ransoneringssystem

De beräkningar som utredaren gjort av behovet av tillförsel av skor utgår från att människor skall kunna få ett par nya grövre skor resp. stövlar när det sista parct håller på att slitas ut. Med hänsyn till att barn och ungdom snarare växer ur än sliter ut skor, har han räknat med att dessa åldersgrupper skall

kunna få minst ett par grövre skor om året. Därvid framkommer tillförsel-

behovet om man har ett ransoneringssystem som kan styra tilldelningen exakt efter behovet. Enligt utredaren måste man emellertid förutsätta att brister i ett ransoneringssystem på beklädnadsområdet inte medger en exakt tilldelning. För att alla människor, oavsett om behov föreligger eller inte, skall kunna få minst ett par grövre läderskor under en treårsperiod räknas i promemorian Skor i kristid behovet av tillförsel upp med ca 1.2 milj. par för en treårsperiod. Som följd härav har behovet av produktionskapacitet uttryckt som produktion i ett skift per år räknats upp med drvgt 0,2 milj. par per år.

I sitt remissyttrande anser ÖEF att de beräknade tillförselbehoven för civilbefolkningen är orealistiskt låga även om hänsyn tas till den extra tilldelningen på ca 1,2 milj. par som skulle göra det möjligt för hela

befolkningen att under en treårig kris få minst ett par skor. En så låg

produktionskapacitet förutsätter enligt ÖEF selektiva ransoneringssystem enligt vilka tilldelning endast ges till bristgrupper. ÖEF menar att detta skulle kräva en omfattande byråkratisk apparat. I ett läge där landet inte befinner sig i krig bör en ransonering kunna genomföras efter mer generella normer.

Svenska skofabrikantföreningen och Sveriges industriförbund har svårt att se

hur behovsanpassade, selektiva ransoneringssystem skall kunna fungera i praktiken. Sveriges köpmannaförbund framför liknande synpunkter och framhåller att kravet på storleksanpassning kan bli svårt att tillgodose vid en

låg tillförsel.

För egen del anser jag att ransoneringssystemen självfallet bör vara effektiva och så utformade att de med kort varsel kan tas i bruk. Brister i ransonceringssystemets effektivitet medför under fredsförhållanden högre -kostnader för försörjningsberedskapen på skoområdet än som annars vore nödvändigt. För att minska kravet på effektivitet i ransoneringssystemen och därmed graden av selektivitet, har utredaren räknat upp behovet av produktionskapacitet. Enligt min mening är det önskvärt att i ransoneringssystem på detta område ha vissa selektiva inslag. Den enkät som utredaren harlåtit utföra visar att en stor del av befolkningen torde klara sig relativt lång tid innan ett egentligt behov av tillskott uppstår. Det förhållandet att få människor behöver nya skor under den första tiden bör beaktas vid utformningen av ransoneringssystemen. Det skulle vidare kunna diskuteras om individ eller familj bör vara den enhet som tilldelas en viss ranson. Det är emellertid enligt min mening uppenbart att möjligheten att uppnå en långtgående selektivitet i ett ransoneringssystem är begränsade. För att bättre ta hänsyn till dessa ransoneringstekniska svårigheter anser jag att man måste räkna med ett något större tillägg till det totala tillförselbehovet än vad utredaren har gjort.

11.2.7 Olika sätt att upprätthålla en försörjningsberedskap i fråga om skor

Utredaren har utgått från att varje människa skall ha tillgång till ett visst minsta antal par skor. Denna standard får inte underskridas. Med utgångspunkt i hushållens bedömning av hur länge befintliga skor håller beräknas den ullförsel som behövs för att innehavet under avspärrningskrisen inte skall understiga minimistandarden. Denna beräkningsmetod har använts för personer i åldrarna 15-70 år. Yngre personer snarare växer ur än sliter ut skor. För denna grupp har därför en förenklad teknik använts. Av enkättekniska skäl har även för personer äldre än 70 år en förenklad beräkningsmetod använts. Särskilda beräkningar har gjorts i fråga om behovet av arbetsskor och skor för försvarsmakten. Behovet av tillförsel tillgodoses med lageravveckling och import varefter framkommer en restpost som skall täckas på ett eller annat sätt.

Utredaren har i promemorian Skor i kristid behandlat ett antal olika metoder med vilka en försörjningsberedskap på läderskoområdet kan

upprätthållas som täcker denna restpost. De olika strategier som behandlas är

följande: beredskapslagring, frivillig lagring hos hushållen. produktionska-

pacitet endast i malpåse, löpande produktion kombinerad med malpåselagd kapacitet samt enbart löpande produktion. Utredaren anser att valet mellan olika strategier bör ske med beaktande av de kostnader för försörjningsberedskapen en viss strategi medför, den försörjningssäkerhet i en kris som metoden ger och de externa eftekter som kan föreligga. Av avgörande betydelse i valet är, enligt utredaren, den bedömning man gör av den svenska läderskoindustrins framtida marknadsförutsättningar. Utredaren anser att det

finns skäl att välja lösningar som ger handlingsfrihet att efter hand besluta sig för de metoder med vilka man avser upprätthålla en rimlig försörjningsberedskap på skoområdet.

Av de remissinstanser som har yttrat sig i saken avvisar samtliga beredskapslagring som en rimlig metod att nå en tillfredsställande försörjningsberedskap på skoområdet. De höga kostnaderna anförs som motiv för detta ställningstagande. Metoden med lagring i hushållen anses ge alltför ojämna eller osäkra resultat för att man skall våga använda den. Sveriges industriförbund menar dock att en uppmaning till hushållen att öka sitt skoinnehav kan vara värdefull från försörjningsberedskapssynpunkt. Flertalet remissinstanser anser att det inte är realistiskt att bygga försörjningsberedskapen på skoområdet på en industrikapacitet som under normala

förhållanden helt ligger i malpåse.

Remissinstanserna har en helt annan syn på möjligheten att kombinera en löpande produktion med en viss kapacitet som hålls i malpåse. Samtliga de

instanser som har yttrat sig i frågan, nämligen ÖB, FMV, ÖEF, KK, SIND,

Svenska skofabrikantföreningen, Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO anser alt metoden är tänkbar. SIND finner sålunda att en kombination av löpande produktion och malpåseresurser borde vara den bästa strategin för att säkra tillförseln. KK framhåller att handelspolitiska hänsyn kan leda till att en kombination av åtgärder inte bör uteslutas. Den av utredaren framförda idén

alt ge vapenfria tjänstepliktiga utbildning och övning i skotillverkning anser

ÖB vara lämplig. ÖEF, Skofabrikantföreningen, Beklädnadsarbetarnas

förbund och TCO avvisar däremot förslaget.

Flertalet remissinstanser anser att ett vidmakthållande av löpande produktion är den bästa metoden att uppnå önskad försörjningsberedskap på skoområdet.

Beträffande olika metoder att vidmakthålla en rimlig försörjningsberedskap på skoområdet vill jag anföra följande.

I fråga om statlig beredskapslagring av skor har utredaren gjort överslags-

visa kostnadsberäkningar. Vidare har anmälts problem att omsätta ett lager

av denna storlek. I likhet med remissinstanserna vill jag framhålla att jag anser att det f.n. varken är ekonomiskt rimligt eller praktiskt möjligt att

bygga försörjningsberedskapen på central lagring. Om hushållen kunde öka sitt innehav av skor skulle detta naturligtvis

förbättra försörjningsberedskapen. I vilken utsträckning hushållen skulle efterkomma en uppmaning från staten att öka skoinnehavet är emellertid osäkert. Jag vill inte underlåta att framhålla att lagring i hushållen utöver

normal garderobsreserv i vissa situationer kan vara ett komplement till andra

metoder. I likhet med remissinstanserna anser jag emellertid att metoden ger alltför ojämna och osäkra resultat för att man i större utsträckning skall våga bygga den framtida skoförsörjningen i kristid på den.

I stället för att vidmakthålla en löpande produktion kan man enligt : utredaren välja att hålla en kapacitet i malpåse som kan producera det antal

läderskor som behövs. För att tillverka skor behövs yrkeskunnig arbetskraft, lokaler, maskiner, läder och en del andra insatsvaror. Samtliga dessa produktionsfaktorer måste vara tillgängliga i ett krisläge för att försörjningsberedskapen skall kunna baseras på en aktivering av en malpåsekapacitet. Flertalet remissinstanser som har behandlat olika alternativ anser att detta är orealistiskt. Sveriges industriförbund har i huvudsak samma synsätt men anser att alternativet från handelspolitisk synpunkt är att föredra framför statligt stöd till löpande produktion och framhåller att det därför snarast bör utredas.

Jag anser att frågan om lokaler, maskiner och material för en malpåselagd industri bör vara möjlig att lösa. Tillverkning av skor har emellertid i inte oväsentlig omfattning inslag av hantverk. För många uppgifter inom skoindustrin krävs ett avsevärt yrkeskunnande. Det stora problemet blir

alltså hur en skoindustri i malpåse skall kunna få yrkeskunnig personal när

produktionen måste sättas i gång. Om man inte har en aktiv skoindustri anser

jag att det blir svårt att utbilda personal för alla de yrkesspecialiteter som ingår

i skotillverkning. Utan en aktiv skoindustri skulle på sikt dessutom uppkomma problem att rekrytera yrkeskunniga lärare. Jag anser därför inte alt det är en praktisk framkomlig väg att bygga försörjningsberedskapen på skoområdet på en industri som helt ligger i malpåse.

I likhet med KK, ÖEF. Svenska skofabrikantföreningen, Beklädnadsarbe-

tarnas förbund och TCO anser jag däremot att en industri i malpåse kombinerad med en Ievande industri är en tänkbar möjlighet. Om skoföretag läggs ned bör staten helt eller delvis kunna överta maskinerna. Underhållet av dessa maskiner och viss utbildning av personal bör kunna ske genom den aktiva industrins försorg. Dessa tjänster skall då kunna köpas av staten och

innebära en ekonomiskt motiverad bisyssla för dessa företag.

I likhet med remissinstanserna anser jag att ett vidmakthållande av löpande produktion självfallet är den bästa metoden att uppnå önskad försörjningsberedskap på skoområdet. Det kan emellertid bli nödvändigt att kombinera den löpande produktionen med en viss produktionskapacitet i malpåse. Med utgångspunkt från den fortsatta utvecklingen får på sikt bestämmas den mer preciserade avvägningen mellan löpande produktion och malpåsekapacitet. |

Sveriges hantverks- och industriorganisation betonar i ett med Sveriges

skomakarmästarförbund gemensamt yttrande värdet av att i ett krisläge ha

tillgång till ett väl fungerande nät av reparationsverkstäder för skor. Frågan

om utbildning av skomakare bör därför utredas jämsides med planläggningen av försörjningen med skor.

Enligt min mening är en god tillgång på reparationsverkstäder eu värdefullt komplement till en löpande produktion. Denna fråga bör därför ägnas stor uppmärksamhet i det fortsatta planeringsarbetet.

11.2.8 Behovet av fredstida produktionskapacitet

Som jag nyss anfört bör försörjningsberedskapen upprätthållas genom att vi i fredstid bibehåller en aktiv skoindustri eventuellt kombinerad med en produktionskapacitet i malpåse. Utredaren har i sina beräkningar utgått från en fredsproduktion som sker i eu skift och som under ett första krisår förutsätts kunna övergå till två skift. Det på detta sätt av utredaren beräknade behovet av en löpande produktion i fred uppgår till I,3-1,9 milj. par läderskor per år.

Försvarets materielverk, ÖEF. Beklädnadsarbetarnas förbund, TCO och

Svenska skofabrikantföreningen ingår i det till ÖEF knutna beklädnadsrådet.

De ansluter sig till beklädnadsrådets uppfattning att den svenska läderskoindustrins produktion av beredskapsskäl inte bör tillåtas underskrida 2.5 milj. par per år. Även ÖB och Sveriges industriförbund anser att en sådan produktionsnivå är lämplig. Enligt Sveriges köpmanna förbund behövs vid en total avspärrning 3 milj. par som lägsta produktionskapacitet. Övriga remissinstanser uttalar sig inte i denna fråga.

Flera remissinstanser anser att den av utredaren angivna produktionen på 1.3—-1,9 milj. par läderskor per år skulle medföra stor risk för att ett fungerande underleverantörs- och servicesvstem inte skulle kunna upprätthållas. Enligt

min mening är det inte uteslutet att en viss försämring härvidlag kan inträffa

vid en minskad svensk produktion. En sådan utveckling skulle vara till nackdel för försörjningsberedskapen. Det bör emellertid enligt min mening i betydande utsträckning vara möjligt att i särskild ordning lösa de beredskapsmässiga problemen med insatsvaror och service. Jag förutsätter att ÖFF i den fortsatta planeringen ägnar denna fråga nödvändig uppmärksamhet.

I den av utredaren använda beräkningsmetoden ingår uttryckliga förutsättningar I fråga om innehav, slitage och behov av skor. Förenklingar måste göras I detta sammanhang. Vidare måste antaganden göras om möjlig lageravveckling, import och resultat av skiftgång i skoindustrin. Det är självklart att många av antagandena kan diskuteras. Knappast på någon

punkt kan man använda förutsättningar mot vilka invändningar inte i något

avscende kan riktas. Remissyttrandena belyser väl de problem som föreligger

på detta område. De svårigheter som finns att på alla punkter finna oomtvistade förutsättningar minskar emellertid inte behovet av väl struktu-

rerade beräkningsmetoder. Den metod utredaren använt svarar enligt min mening väl mot tankarna i det planeringssystem som numera används inom det ekonomiska försvaret. Genom de variationer som utredaren gjort av förutsättningar m. m. täcks ett brett fält av tänkbara kriser.

Jag kan således i princip ansluta mig till den uppläggning av analysen som utredaren har använt. Jag har i det föregående redovisat min inställning till vissa av de antaganden han har gjort. Jag finner inte anledning att härutöver ta ställning till enskildheter i de förutsättningar han har använt och de synpunkter som remissinstanserna fört fram. Med utgångspunkt i de resultat

som presenterats I promemorian Skor i kristid och de synpunkter som har framkommit vid remissbehandlingen anser jag att det nu finns en god grund för att ange de krav på skoproduktion i landet som försörjningsberedskapen kan anses ställa.

Enligt min mening bör försörjningsberedskapen kunna tillgodoses vid en årlig produktion om ca 2 milj. par. Detta är en produktionsnivå som bör säkerställas. Med hänsyn till de osäkerheter i beräkningsförutsättningarna och det värdefulla i att upprätthålla ett underleverantörs- och servicesystem av tillräcklig omfattning kan det vara lämpligt att ha en säkerhetsmarginal på detta för försörjningsberedskapen centrala område. Jag vill därför förorda att strävan bör vara att upprätthålla en produktion på 2,5 milj. par per år. Denna

nivå överensstämmer med den av beklädnadsrådet förordade. För nivån talar även det förhållandet att skoindustrin är och kan förväntas fortsätta att vara

spridd regionalt och att många skoföretag har mycket stor betydelse för de orter där de är belägna. Jag vill erinra om att den nuvarande produktionsnivån är ca 3 milj. par och att differensen mellan denna nivå och 2,5 milj. par

framstår som ett nödvändigt buffertutrymme i samband med de omstruk-

tureringsåtgärder jag förordar i det följande. Jag vill också framhålla att i vilken utsträckning en produktion av 2,5 milj. par läderskor skall kunna upprätthållas i stor utsträckning beror bl. a. på de statsfinansiella kostnader

detta kan medföra.

De åtgärder till stöd för skoindustrin som jag föreslår i det följande bör leda till förbättrade förutsättningar att bedriva en lönsam läderskotillverkning inom landet. Om produktionen av läderskor trots detta fortsätter att minska kan det bli nödvändigt att komplettera den löpande produktionen med en produktionskapacitet i malpåse.

11.2.9 Övriga frågor

Även behovet av gummistövlar och träskor i en avspärrningssituation har beräknats av utredaren. Det behov av gummistövlar som har beräknats täcks av den produktionskapacitet som Tretorn AB har utfäst sig att mot ersättning hålla under åren 1977 och 1978. Behovet av träskor täcks av den produktionskapacitet som kan bedömas finnas inom landet under överskådlig uid.

Utredaren har vid beräkningen av tillförselbehovet av skor till försvars-

makten beaktat det genom slitage uppkommande ersättningsbehovet i en

situation med förstärkt försvarsberedskap. Däremot har i promemorian inte

räknats med tillförsel för att fylla eventuella brister i försvarsmaktens utrustnings- och ersättningsbehov.

I sitt remissyttrande framhåller ÖEF att det med stor sannolikhet kommer

att bli ett starkt önskemål från försvarsmaktens sida att en avspärrnings-

situation förbättra utrustningstillgång och ersättningsreserv av skor som en

beredskap för ett allvarligare krisläge. ÖB och FMV anser att utredaren har underskattat behovet av tillförsel av pjäxor för försvarsmakten.

Jag har inhämtat att de av ÖB redovisade uppgifterna om behov av kängor/

pjäxor enbart avser den tilldelning som behövs för att ersätta inneliggande

beredskapsstyrkors och värnpliktsomgångars efter hand utslitna skor. Några behov för att täcka eventuella brister i utgångsläget vad avser utrustningsoch första ersättningsbehov har således inte medräknats. Försvarsmaktens förrådshållning i fråga om dessa skor kommer således i princip att vara

densamma vid slutet som vid början av en kris om beredskapsstyrkornas

och värnpliktomgångarnas slitage av skor kontinuerligt har ersatts. Jag anser

att de behov ÖB har redovisat i fråga om skor skall kunna tillgodoses. Ut-

redaren har i sina beräkningar beaktat dessa behov. Beredskapen inför ett eventuellt krigsfall kommer därmed inte att försämras under en avspärr-

ningssituation.

11.3 Stöd till skoindustrin

I.3.A1 Inledning

Särskilt stöd till skoindustrin har av försörjningsberedskapsmässiga skäl

utgått sedan december 1972. Detta stöd har främst haft formen av avskriv-

ningslån för investeringar i maskiner och byggnader. Syftet har varit att

främja Investeringar som kan bidra till en rationell skoindustri som har

förutsättningar att på vissa områden kunna konkurrera med utländska företag. Som jag redan nämnt har intresset för detta stöd varit begränsat.

En anledning härull kan ha varit att skotillverkning är en arbetsintensiv

produktionsform. Ränte- och amorteringsfria avskrivningslån till investeringar har lämnats för 7,8 milj. kr. under de fyra år stödformen funnits. Under denna tid uppgick investeringarna inom skobranschen till sammanlagt 56 milj. kr. Under närmast föregående fyraårsperiod uppgick investeringarna till

endast 19 milj. kr.

Under intryck av en sjunkande inhemsk skoproduktion beslöt regeringen

att fr. o. m. november 1975 införa en begränsning av importen i fråga om skor

av läder och plast samt gummistövlar. Begränsningsnivåerna baserades på

importen under åren 1972, 1973 och 1974. Till följd av att Skokonsumtionen

utvecklats svagt under år 1976 fick de valda begränsningsnivåcerna till följd att skorestriktionerna inte synes ha lämnat avsett stöd till svensk skoindustri.

Fr. o. m. budgetåret 1973/74 främjas sko- och garveriindustriernas utveckling genom stöd till samarbetsprojekt och bidrag till kollektiva exportan-

strängningar. Exportstödet stärktes efter förslag i prop. 1975/76:57. Samtidigt

förstärktes strukturåtgärderna för skoindustrin. Dessa är i huvudsak inrik-

tade på konsultundersökningar. Vidare ingår strukturgarantier i form av borgen för lån vid fusioner, företagsförvärv och liknande strukturella

omställningar.

Efter förslag i prop. 1975/76:206 godkände riksdagen (NU 1975/76:70, rskr

1975/76:415) bl. a. ett stöd som syftade till att under ett utrednings- och

förhandlingsskede behålla oundgänglig produktion inom landet. Formen för

detta stöd var statliga lån grundade på offertförfarande, s.k. villkorliga

försörjningsberedskapslån. Stödformen har emellertid hittills bara utnyttjats av ett skoföretag.

Vid årsskiftet 1975-1976 inledde SIND och ÖEF ett gemensamt arbete med en utredning om alternativa sätt för den svenska skoindustrin att så lönsamt som möjligt upprätthålla en från försörjningsberedskapssynpunkt nödvändig skoproduktion. Med anledning härav uppdrog SIND inom ramen för strukturprogrammet för skoindustrin i mars 1976 åt ett konsultföretag att utreda den svenska läderskoindustrins situation och framtidsutsikter. Inom det till ÖEF knutna beklädnadsrådet inrättades en särskild skogrupp som hade till uppgift att hålla kontakt med och nära följa utredningsarbetet. I oktober 1976 överlämnade konsultföretaget en slutrapport vilken SIND med egna synpunkter överlämnade till regeringen. Beklädnadsrådet har granskat och bearbetat utredningsmaterialet och har redovisat sina synpunkter och förslag. Dessa har av ÖEF överlämnats till regeringen. |

Som tidigare har nämnts anser beklädnadsrådet att den svenska läderskoindustrin bör omstruktureras kring ett antal s. k. hörnstensföretag. I princip skall varje hörnstensföretag och de till detta knutna företagen ha ctt tillverkningsprogram som skiljer sig från övriga grupperingars. Härigenom

erhålls enligt beklädnadsrådet en mer specialiserad och slagkraftig indu-

stri.

Kostnaderna för en omstrukturerad industri med en produktionsnivå av 2,5 milj. parper år beräknas till 113 milj. kr. under en femårsperiod. Härav utgörs 14 milj. kr. av direkt rörelseunderstöd, 77 milj. kr. av kapitalkostnader och 22 milj. kr. av investeringar i nya fabrikslokaler, maskiner m. m. Till dessa 113 milj. kr. kommer kostnader för att lösa ut nuvarande ägare. Vidare föreslås att ramen för de s. k. villkorliga försörjningsberedskapslånen höjs från 12 till 20 milj. kr. och att löptiden förlängs till dess omstruktureringen är genomförd. Lånen föreslås få formen av avskrivningslån.

Enligt beklädnadsrådet bör en särskild ledningsgrupp bildas som ges ansvar och tillräckliga befogenheter att svara för omstruktureringen. Erforderliga medel bör ställas till förfogande för gruppens verksamhet.

De företag som vid omstruktureringen lämnas utanför grupperingarna

föreslås få möjlighet att erhålla statligt stöd om så bedöms erforderligt från

försörjningsberedskapssynpunkt.

Beklädnadsrådet anser vidare att det är angeläget att importregleringen upphör vid en sådan tidpunkt att omstruktureringen inte försvåras.

Vidare framförs att staten skall vara beredd att ta på sig ett ägaransvar i den utsträckning som krävs för att den föreslagna omstruktureringen skall kunna genomföras.

SIND framhöll vid överlämnandet av McKinseyutredningen bl. a. att det från strikt industripolitisk synpunkt inte finns skäl att bevara en svensk läderskoindustri eftersom branschen även efter en omstrukturering inte torde kunna uppnå och bibehålla en internationell konkurrensförmåga. I stället aktualiseras försörjningsberedskaps-, sysselsättnings- men även regionalpolitiska aspekter. SIND föreslår att en styrgrupp bildas för att leda en eventuell omstrukturering. I gruppen bör bl. a. ingå representanter för de centrala myndigheter som handhar det nuvarande stödprogrammet för skoindu-

strin.

11.3.2 Upprätthållande av en tillräcklig löpande skoproduktion

Som tidigare nämnts bör enligt min mening en produktion på ca 2 milj. par läderskor per år säkerställas. En produktion på 2,5 milj. par är av de skäl som jag har nämnt emellertid önskvärd.

I den företagsekonomiska utredningen som låg till grund för beklädnadsrådets förslag ansågs på denna nivå produktionen böra ske i grupperingar kring s. k. hörnstensföretag. Dessa företag avsågs väljas ut med hänsyn till

sina förhållandevis goda framtidsutsikter i olika avseenden. Olika lösnings-

alternativ diskuterades som skiljde sig åt beträffande graden av omställning. Ett alternativ innebar att företagen fortsätter att bedriva sin verksamhet som hittills. Ett annat innebar att åtgärder vidtas internt inom företagen för att höja effektiviteten. Ett tredje alternativ innebar att hela industrin omstruktureras och därmed förbundna rationaliseringsmöjligheter utnyttjas.

Beklädnadsrådet förordar det tredje alternativet innebärande en omstrukturering av hela industrin. I sina remissyttranden har även bl. a. Sveriges

industriförbund, SIND, Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO förordat en

sådan omstrukturering.

För att en produktion på den angivna nivån skall kunna upprätthållas anser

jag att olika åtgärder bör vidtas. En sådan åtgärd är att staten medverkar till att skoindustrin får en lämpligare struktur. En annan är att staten ger fortsatt stöd till produktivitetshöjande investeringar. Staten bör vidare kunna förklara sig beredd att teckna avtal med företag om upprätthållande av en viss produktion och produktionskapacitet.

En omstrukturering av skoindustrin bör i sina huvuddrag kunna ske efter

de riktlinjer som beklädnadsrådet har föreslagit. Branschen domineras i dag av små företag. En omstrukturering och sammanläggning till större enheter

bör därför kunna ge vissa stordriftsfördelar i produktionen, bättre ekonomi i

matcrialförbrukningen och lägre försäljningskostnader. Dessutom ger

sammanslagningar ökade möjligheter att inom branschen nyrekrytera skickliga företagsledare. Samtidigt vill jag dock framhålla att jag anser att det finns en överdriven

tilltro till sammanslagningarnas positiva effekter och möjligheter. Tidigare erfarenheter från just skoindustrin visar att stora företag inte nödvändigtvis

har bättre förutsättningar att leva vidare än små. Detta sammanhänger med att det inom skoindustrin i större utsträckning än på många andra häll torde vara nödvändigt att företagsledningen kan utnyttja en nära kontakt med marknad, formgivning och produktionsförutsättningar. Detta förutsätter ofta mindre företag med flexibelledning. En total sammanläggning av alla företag i en eller Nera större grupper kan därför visa sig mindre ändamålsenlig och jag vill inte utesluta att försörjningsberedskapen också kan stödja sig på vissa företag som inte deltar i en sammanläggning. En omstrukturering får därför inte ske efter i förväg helt låsta modeller utan bör praktiskt växa fram på

frivillighetens grund.

Jag vill i detta sammanhang också betona att omstruktureringen bör ske i samarbete med berörda företags fackliga organisationer.

Mot bakgrund av vad jag har anfört om värdet av decentraliserat

beslutsfattande inom skoindustrin kan jag inte se att några väsentliga fördelar

skulle stå att vinna med att staten gick in som företagare på detta område.

Erfarenheterna talar i varje fall inte för att några marknadsmässiga vinster

skulle göras därmed. Statens roll bör i stället vara att stimulera till en önskvärd omstrukturering och effektiviletshöjning hos skoindustrin. De remissinstanser som har tagit upp frågan hur en omstrukturering bör gå till har föreslagit att något slag av grupp bör bildas för att leda och samordna omstruktureringen. Beklädnadsrådet har föreslagit att en ledningsgrupp bildas och att i denna skall ingå företrädare för staten samt arbetstagar- och branschorganisationer. Ledningsgruppen skulle ansvara för att omstruktureringen genomförs enligt de direktiv och inom de ramar som statsmakterna kan komma att lämna. I gruppen bör ingå en person med huvudsaklig uppgift alt svara för det praktiska genomförandet.

Svenska skofabrikantföreningen har föreslagit att en stiftelse bör bildas

med uppgift att initiera och aktivt delta i arbetet för branschens effektivisering samt utarbeta förslag till hur det statliga stödet till skoindustrin skall utformas efter en omstrukturering. Stiftelsen skulle ha skofabrikantföreningen och arbetstagarorganisationerna som stiftare och förfoga över statliga medel.

SIND anser att staten bör ha ett dominerande inflytande inom omstruktureringsverksamheten. Denna verksamhet bör ledas av en styrelse sammansatt av företrädare för de myndigheter som handhar nuvarande stödpro-

gram.

Jag kan i huvudsak anstuta mig till det förslag som beklädnadsrådet har fört fram. Det innebär att ex särskild delegation bör bildas som skall ha till uppgift att leda och samordna omstruktureringen och effektiviseringen av skoindustrin. I delegationen bör bl. a. ingå företrädare för staten samt företrädare för arbetstagar- och branschorganisationer. I delegationen bör vidare ingå någon person som har det verkställande ansvaret för ledningen av omstrukturcringen. Delegationen bör självfallet samråda med ÖEF, SIND och AMS. Delegationen bör i enlighet med vad jag tidigare har sagt i huvudsak ha avslutat arbetet vid utgången av år 1978.

För att effektivt kunna medverka till en omstrukturering föreslår jag att

delegationen skall kunna förhandla med skoföretag om de olika stöd som jag

föreslår i det följande. ÖEF bör dock ha ansvaret för att teckna slutliga avtal

om stöd med företagen.

Kostnader för delegationens verksamhet som jag beräknar till 1,0 milj. kr.

för budgetåret 1977/78 bör bestridas från reservationsanslaget A 2. Kommit-

téer m. m. under elfte huvudtiteln. Jag återkommer till detta i det följande vid

min anmätan av anslagsfrågor. En omstrukturering bör genomföras så snabbt som möjligt. Naturligtvis

kan det finnas eller uppkomma problem som inte låter sig lösas omedelbart. Det är därför svårt att ange exakt hur lång tid en omstrukturering kan ta. Jag

räknar dock med att den i huvudsak bör kunna vara genomförd före utgången

av år 1978.

Omstruktureringsfasen

Under omstruktureringsfasen kan det visa sig att den önskade omstruktureringen endast kan ske genom vissa ändrade ägarförhållanden. En möjlighet är då att ett företags egen personal övertar företagets verksamhet. En annan är att andra företag celler företagare övertar denna verksamhet. Möjligheterna att överta skoföretag är dock begränsade på grund av att bran-

schen präglas av bristande kapitalresurser. Det finns vidare en viss allmän

tvekan till utökade engagemang i branschen.

För att göra det möjligt för lämpliga företag, företagare eller anställda att förvärva skoföretag eller delar av företag, t. ex. en viss produktlinje, föreslår jag att ett särskilt skostrukturlån skall kunna utgå. Lånet bör kunna utgå med högst 75 26 av köpeskillingen. En egen kapitalinsats på minst 25 26 skall således behövas. För att vara berättigat till lån skall förvärvaren — utöver att möta de krav som måste ställas på förvärvets strukturfrämjande effekt och köpeskillingens rimlighet — också åta sig att garantera viss produktion och produktionskapacitet för en viss tidsperiod. Skostrukturlån bör vara ränteoch amorteringsfria och skrivas av årligen under avtalsperioden under förutsättning av att företaget uppfyller sina åtaganden.

Avkastnings- och substansvärdet hos företag inom den svenska läderskoindustrin torde vara begränsat. Det sammanlagda kapitalbehovet för att i samband med en omstrukturering av skoindustrin förvärva vissa företag bör inte vara särskilt stort. Jag vill betona att det inte är frågan om att allmänt lösa ut de nuvarande ägarna. En noggrann värdering och analys av omständigheterna kommer givetvis att göras när det blir aktuellt att lämna skostrukturlån. Medelsbehovet för nämnda lån för budgetåret 1977/78 beräknar jag överslagsvis till 10 milj. kr. Beloppet bör tas upp på fonden för låneunderstöd

under ett nytt anslag benämnt Skostrukturlån. Jag återkommer till detta i det

följande vid min anmälan av anslagsfrågor.

Det bör ankomma på delegationen att vid behov förhandla om skostruk-

turlån. ÖEF bör ha ansvaret för att på förslag av delegationen teckna slutligt

avtal. :

Som jag tidigare har framhållit fäster jag särskilt avseende vid att en

omstrukturering kan genomföras på frivillig basis. De företag som inte anser

att fördelar kan vinnas med att de ingår i en större företagsbildning bör inte i konkurrenshänscende lida skada av detta. Jag vill därför redan i detta sammanhang framhålla att dessa företag även sedan ett antal nya företag bildats genom sammanläggningar, inte bör uteslutas från de stödformer som i

framtiden kan föreligga för svensk skoindustri. Sådana företag kan emellertid

inte räkna med större stöd än om de hade gått in i samarbete med andra

företag. Svenska skofabrikantföreningen har föreslagit att staten skall lämna

värdesäkringsgaranti för ägarnas egna kapital i skoföretagen i syfte att förmå

dessa att kvarstå med sitt kapital. Jag kan inte finna annat än att företagande

allmänt sett bör vara förenat med visst risktagande. Jag vill dessutom framhålla att mina förslag om bibehållande av en skoproduktion av viss omfattning inom landet på sikt bör medföra att rikstagandet vid skotillverkning inte kommer att vara större än inom andra sektorer av svensk industri.

Jag är därför inte beredd att godta detta förslag.

Stödåtgärder för att upprätthålla försörjningsberedskapsviktig produktion under omstruktureringsfasen

Innan strukturomvandlande insatser hinner genomföras kommer som jag redan har antytt, viss tid att gå. Det kan inte uteslutas att skoföretag under denna tid råkar i svårigheter som kan leda till en avveckling. För att undvika detta kan under förestående förhandlings- och struktureringsskede visst stöd behöva utgå till skoindustrin. Svenska skofabrikantföreningen har förordat att ett sådant stöd utgår i form av ett driftbidrag per producerad sko. I sina remissyttranden över förslaget har kommerskollegium, ÖEF, KF, Sveriges industriförbund, Beklädnadsarbetarnas förbund och TCO avvisat en sådan lösning. I stället förordas selektiva insatser. SIND framhåller att det

föreslagna generella stödet kan fördröja en nödvändig omstrukturering och gynna företag som anlitar underleverantörer. I likhet med det stora flertalet av remissinstanserna kan jag inte biträda

förslaget med ett generellt produktionsbidrag. Jag vill i stället erinra om redan nu befintliga s.k. försörjningsberedskapslån. Denna låneform inrättades

genom beslut av riksdagen våren 1976. Avsikten var att främst skoföretag

med ekonomiska svårigheter skulle kunna få erhålla lån för att överbrygga

den tidsperiod under vilken skoindustrins framtida struktur och omfattning

var föremål för utredning. Jag anser att de hittillsvarande erfarenheterna av s. k. villkorliga försörjningsberedskapslån talar för vissa tekniska ändringar i låneformen. Ett av skälen till att dessa lån inte har utnyttjats i större

omfattning är att de endast i vissa fall kan skrivas av. Ett annat viktigt skäl är

4 Riksdagen 19761/77. 1 saml. Nr 85

att företag som erhåller ett sådant lån måste föra upp detta som skuld i

balansräkningen. Detta leder till en försämrad soliditet för företaget. Jag föreslår därför att försörjningsberedskapslån för här avsett ändamål nu skall kunna beviljas och utformas på följande sätt. Försörjningsberedskapslån skall kunna lämnas företag som bedöms ha en

roll att spela för försörjningsberedskapen i den framtida skoindustrin. Lånets storlek bör fastställas på grundval av en av företaget lämnad offert avseende

kostnaderna för att under en avtalad period, dock längst t.o.m. den 31

december 1978, upprätthålla en viss överenskommen produktion och produktionskapacitet. Lånet bör vara räntefritt. Jag anser i likhet med

beklädnadsrådet och flertalet remissinstanser att försörjningsberedskapslån

bör kunna skrivas av om låntagande företag uppfyller åtaganden om viss produktion och produktionskapacitet. Lånet bör utbetalas för högst ett år i

taget och så att lånetiden kan anpassas till företagens bokslutsperioder. Om

företaget har uppfyllt sitt åtagande enligt avtal sker avskrivning i samband

med bokslut. Storleken av det lån som kan utgå till företag får bestämmas från

försörjningsberedskapsmässiga och företagsekonomiska utgångspunkter. Dessutom måste hänsyn givetvis tas till andra samhälleliga stödåtgärder som företag generellt sett kan komma i åtnjutande av.

Som jag redan har nämnt förordar jag att försörjningsberedskapslån skall

kunna utgå till företag som bedöms ha en roll att spela i den framtida

skoindustrin. Detta skall dock inte behöva innebära att företag måste delta i en kommande sammanläggning för att erhålla lån. Krav måste dock

uppställas på att delegationen bedömer att företaget har förutsättningar att på längre sikt kunna självständigt bedriva en lönsam produktion. Staten bör ges full insyn i de företagsekonomiska förhållanden inom företag till vilka försörjningsberedskapslån utgått. Normalt bör ett avtal föregås av en undersökning av företaget i dessa hänseenden.

Det bör ankomma på delegationen att vid behov förhandla med företag om

försörjningsberedskapslån. ÖEF bör ha ansvaret för att på förslag av delegationen teckna slutligt avtal med respektive företag. För försörjnings-

beredskapslån beräknar jag för budgetåret 1977/78 10 milj. kr. Beloppet bör

tas upp på fonden för låneunderstöd under investeringsanslaget Försörjningsberedskapslån. Jag återkommer till detta i det följande vid min anmälan av anslagsfrågor. Den form av försörjningsberedskapslån som har lämnats

under innevarande budgetår till företag inom skoindustrin bör inte längre komma till användning.

Fortsättningsfas

Enligt min mening bör de åtgärder som här föreslås för att främja en

omstrukturering medföra att nya företagsgrupperingar kan börja bildas redan efter en relativt kort tid.

Som jag redan har framhållit bedömer jag att ledningsgruppens arbete med omstrukturering av skoindustrin i huvudsak bör vara avslutad vid utgången

av år 1978.

Även om en omstrukturerad skoindustri bör få en förbättrad lönsamhet

kan man inte utesluta att även nybildade företagsgrupper inte kommer att

helt kunna uppnå full kostnadstäckning. I sådana fall kan ett utnyttjande av

det s.k. offertförfarandet aktualiseras. Detta innebär att företagsgruppen

lämnar offert till staten avseende merkostnaden för att i beredskapssyfte

upprätthålla viss löpande produktion och produktionskapacitet för en viss tidsperiod och att staten efter analys och förhandlingar träffar avtal med företaget om att köpa denna beredskapstjänst av företaget. Offertförfarandet bör vidare kunna användas då företag åtar sig att

underhålla sådan maskinutrustning som lagts i malpåse eller svara för

utbildning av personal som i ett krisläge avses handha den malpåselagda

utrustningen. De företag som utför dessa tjänster för statens räkning får på så sätt en biinkomst som kan vara betydelsefull för företagens ekonomi.

" Delegationen bör vid behov få förhandla om de nu nämnda på offerter grundade avtalen med företagen. ÖEF bör ha ansvarct för att efter förslag av ledningsgruppen teckna slutligt avtal med respektive företag. För budgetåret

1977/78 beräknar jag 5 milj. kr. på det under fonden för låneunderstöd upptagna investeringsanslaget Försörjningsberedskapslån. Jag återkommer till detta i det följande vid min anmälan av anslagsfrågor. Om det redan .

under budgetåret 1977/78 visar sig att särskilda medel behövs för att staten skall kunna inköpa sådan maskinkapacitet som skall läggas i malpåse återkommer jag i särskild ordning till denna fråga.

I olika sammanhang har förslag lagts fram om statligt stöd till behovet av

rörelsekapital inom skoindustrin. Motivet har i regel varit att säsongfluktua-

tionerna leder till att ett stort kapital periodvis behöver bindas i lager av färdiga varor. Den omstrukturering och sammanläggning av företag som nu föreslås genomföras kan leda till att med tiden ett ökat behov av rörelsekapital uppkommer. Jag vill emellertid framhålla att syftet med en omstrukturering är att skoindustrin på sikt skall kunna uppnå en rimlig lönsamhet. Om

statsmakterna beslutar sig för att uttala att en viss löpande produktion skall

upprätthållas torde företagarrisken komma att minska. I avvaktan på crfarenheter av omstruktureringens effekter är jag inte beredd att lämna något

särskilt förslag i denna del. Finansieringen av det ökade behovet av rö-

relsekapital bör enligt min mening tillgodoses genom normala kommersiella

lån.

Investeringsstöd

Investeringsaktiviteten har under lång tid varit låg inom skoindustrin.

Både ifråga om maskiner och byggnader finns i dag ett stor utrymme för

produktivitetsökande investeringar. I en skrivelse till chefen för handelsde-

partementet i januari 1977 framhåller Föreningen Skoforskningsinstitutet bl. a. att skoföretagen även i fortsättningen bör få samma eller ökade

möjligheter till lån för förnyelse av utrustning och maskiner. Jag anser för egen del att det finns anledning att dels i många fall söka kombinera en

omstrukturering med investeringar, dels att främja investeringar hos företag som inte önskar ingå i de nya grupperingarna.

Regeringen har i prop. 1976/77:100 föreslagit riksdagen att till lån till teko-, sko- och garveriindusrier anvisa ett investeringsanslag av 5 milj. kr.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört beräknar jag ytterligare 10 milj.

kr. i investeringsmedel för budgetåret 1977/78. Jag förordar att ramen för avskrivningslån utökas med 10 milj. kr. till sammanlagt 170 milj. kr. Ramen för statlig kredigaranti bör utvidgas till 50 26 av rambeloppet, dvs. med 5 milj. kr. till sammanlagt 85 milj. kr.

Det bör ankomma på den i det föregående föreslagna delegationen att

under omställningstiden vid behov förhandla med skoföretag om ränte- och

amorteringsfria avskrivningslån. ÖEF bör på förslag av delegationen teckna slutligt avtal med respektive företag. Jag återkommer till detta vid min

anmälan av anslagsfrågor.

Investeringsstöd i form av ränte- och amortcringsfria avskrivningslån har

hittills inte lämnats företag som tillverkar träskor. Träskor kan på sikt bli av

stor betydelse för försörjningsberedskapen på skoområdet. Jag anser inte att

hinder i och för sig bör föreligga för att investeringsstöd utges till företag med

tillverkning av träskor. Jag vill dock avvakta utvecklingen under omstruk-

tureringsperioden innan jag tar ställning till denna fråga.

Övrigt

Riksdagen beslöt hösten 1975 med anledning av regeringens förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. (Prop. 1975/76:57. NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) om förstärkta strukturinsatser för skoindustrin inom en ram av I milj. kr. per år t. o. m. budgetåret 1977/78. Vidare beslöts förstärkta exportfrämjande åtgärder för sko- och garveriindustrierna inom en ram av likaså 1 milj. kr. per budgetår t. o. m. budgetåret

1977/78.

SIND föreslår att de av riksdagen beslutade medlen för exportfrämjande åtgärder på 1 milj. kr. för budgetåret 1977/78 till viss del får användas för strukturåtgärder efter samråd med Sveriges exportråd.

I 1977 års budgetproposition beräknar chefen för industridepartementet

(prop. 1976/77:100, bil. 17) i enlighet med de av riksdagen antagna riktlinjerna

2 milj. kr. för särskilda strukturåtgärder för skoindustrin och för exportfrämjande åtgärder i fråga om sko- och garveriindustrierna under budgetåret 1977/ 78. Chefen för industridepartementet anför i fråga om användningen av dessa medel att det bör ankomma på regeringen att fastställa den närmare fördelningen av dessa medel.

Jag avser att i samråd med chefen för industridepartementet senare lämna förslag till regeringen om användningen av medlen.

11.4 Upphävande av importrestriktioner för skor

Gentemot statshandelsländer har sedan länge importen av skodon begränsats. Den 5 november 1975 infördes därutöver globalkontingenter för all övrig import av skor och gummistövlar.

Genomförs de förslag till stödåtgärder jag tidigare har redogjort för bör emellertid ej längre föreligga ett behov av detta mera allmänna importskydd av den svenska skoindustrin.

Under förutsättning av att riksdagen godkänner de föreslagna åtgärderna kommer jag därför att föreslå regeringen att med verkan från den 1 juli

innevarande år vidta åtgärder i syfte att liberalisera denna import genom

att avskaffa globalkontingenten för skor. I fråga om gummistövlar kommer

jag att föreslå att globalkontingenten i sin nuvarande omfattning avskaffas vid årets slut.

11.5 Detaljhandelns prissättningsmetod

Beklädnadsarbetarnas förbund har i skrivelse till regeringen den 2 februari

1977 tagit upp frågan om detaljhandelns prissättningsmetod. Frågan berördes

också i proposition 1975/76:206 med förslag till åtgärder för beklädnadsindustrin, där föredraganden bl. a. konstaterade att en omläggning från procentuella pålägg till en prissättning med kronors- och örespålägg skulle för

den svenska beklädnadsindustrin innebära att de svenska produkterna får ett gynnsammare utgångsläge i konkurrensen med den prisbilliga importen.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) undersöker två gånger per år detaljhandelns prissättning på beklädnadsvaror. Av dessa undersökningar framgår bl. a. att de procentuella påläggen på de dyrare svenska varorna i genomsnitt är något lägre men de faktiska påläggen i kronor och ören räknat högre än på andra produkter. Redan i inköpsledet befintliga prisskillnader mellan inhemska och importerade varor förstärks således i konsumentpriserna genom detaljhandelns prissättningsprinciper.

I inköp dyrare produkter drar uppenbarligen högre försäljningskostnader, t. ex. genom större räntebelastning och lägre omsättningshastighet på lagret.

Alt tillämpa i kronor och ören räknat identiska pålägg på svenska och utländska produkter vore därför en orealistisk princip. I vad mån prissätt-

ningsmetoderna, trots att man håller lägre procentuella pålägg på svenska varor, innebär att konsumentpriserna på dessa varor är högre än vad som är kostnadsmässigt motiverat bör däremot analyseras. Det är angeläget att

SPK granskar dessa förhållanden och därmed ger underlag för bedömningar

av hur prissättningen fungerar och av i vilken mån ytterligare sänkningar av procentpåläggen på svenska produkter är motiverade.

Enligt min mening skulle en mer differentierad prissättning inom detaljhandeln kunna utgöra ett värdefullt stöd för den svenska beklädnadsindustrin. Jag vill också framhålla att långt drivna schabloner i form av stela procentpåslag kan innebära att handeln ej utnyttjar affärsmässiga möjligheter. Samtidigt måste man vara medveten om att det finns en gräns för hur långt man kan omfördela påläggen mellan utländska och svenska produkter utan att detta får vissa negativa verkningar för såväl näringsidkare som konsumenter. En risk är att mer serviceinriktade närhetsbutiker med kvalitetssortiment får försämrad lönsamhet, vilket skulle försvåra försäljningen av svenska kvalitetsvaror. Ökade pålägg på de som regel billigare utländska varorna medför också vissa uppenbara nackdelar för låginkomsttagare.

Min förhoppning är att man genom frivilliga åtaganden från branschens sida skall kunna komma fram till en rimlig lösning i denna fråga. Möjligheterna att genom prisreglering av traditionellt slag ingripa mot prissättningen på beklädnadsområdet är mycket begränsade på grund av det snabbt skiftande varusortimentet. Jag vill dock erinra om att den s.k. prisutredningen, som i första hand har till uppgift att utvärdera den under senare år förda prispolitiken, har möjlighet att komma med förslag till eventuella förbättringar av det nuvarande systemet för prisövervakning och prisreglering.

1. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels ger riksdagen tillkänna vad jag har anfört om försörjningsberedskapen m. m. på skoområdet. dels föreslår riksdagen att godkänna de åtgärder för försörjningsberedskapen på skoområdet som jag har förordat.

13. Anslagsfrågor för budgetåret 1977/78

DRIFTBUDGETEN

ELFTE HUVUDTITELN A. Handelsdepartementet A.2 Kommittéer m. m. Jag har i det föregående föreslagit vissa åtgärder för försörjningsberedskapen på skoområdet. -

För kostnader i samband med den föreslagna delegationen som skall ha

till uppgift att leda och samordna omstruktureringen och effektiviseringen

av skoindustrin beräknar jag för budgetåret 1977/78 1,0 milj. kr. Jag förordar att förevarande anslag får belastas med dessa kostnader. Med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående hemställer jag

att regeringen föreslår riksdagen

att till reservationsanslaget Kommittéer m. m. för budgetåret

1977/78 utöver tidigare anvisat belopp anvisa 1 000 000 kr.

F. Ekonomiskt försvar

F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar Under denna rubrik har regeringen i prop. 1976/77:100 (bil. 14, s. 64) föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet för budgetåret 1977/78 beräkna ett förslagsanslag av 131 256 000 kr. I samma prop. och bilaga (s. 65) har regeringen

föreslagit riksdagen att till Lån till teko-, sko- och garveriindustrier anvisa ett

investeringsanslag av 5 milj. kr.

Jag kommer inom kort att lämna förslag om det ekonomiska försvarets inriktning för perioden 1977/78-1981/82. Medel kommer därvid att för bud-

getåret 1977/78 beräknas bl. a. för programmet Beklädnad m. m. Jag vill

emellertid redan nu förorda att medel anvisas för åtgärder för försörjningsberedskapen på skoområdet och anhåller att få ta upp denna fråga.

Under investeringsanslaget V:7 Lån till teko-, sko- och garveriindustrier kommer jag, som jag har anfört i det föregående, att föreslå att ett investeringsanslag av ytterligare 10 milj. kr. anvisas för budgetåret 1977/78. I anslutning till detta föreslår jag att ramen för avtal om statlig kreditgaranti

för lån till teko-,- sko- och garveriindustrier ökas till 85 milj. kr. Med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående hemställer jag

att regeringen föreslår riksdagen

att medge att avtal om statlig kreditgaranti för lån till teko-, sko-

och garveriindustrier får ingås inom en ram av sammanlagt

85 000 000 kr.

KAPITALBUDGETEN

V FONDEN FÖR LÅNEUNDERSTÖD

V:7 Lån till teko-, sko- och garveriindustrier Regeringen har i prop.

1976/77:100 (bil. 14, s. 65) föreslagit riksdagen att under denna rubrik för

budgetåret 1977/78 anvisa ett investeringsanslag av 5 milj. kr. Med hän-

visning till vad jag har anfört i det föregående behöver ytterligare 10 milj.

kr. tillföras anslaget. Med anledning härav hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att

1. till Lån till teko-, sko- och garveriindustrier för budgetåret

1977/78 utöver i prop. 1976/77:100 bil. 14 föreslaget inves-

teringsanslag anvisa ytterligare 10 000 000 kr.

2. medge att avtal om avskrivningslån till teko-, sko- och gar-

veriindustrier får ingås inom en sammanlagd ram av 170 000 000

kr.

V:9 Försörjningsberedskapslån

1976/77 Anslag 14 000 000!

1977/78 — Förslag — 11000 000

Anslagsberäkning (i 1 000-tal kr.)

Medelstillgång Beräknad medelsförbrukning

Anslag —1976/77 14 000! 1976/77 8 000 Förslag —1977/78 11000 —1977/78 17 000

Beräknad

behållning

1978-06-30 0 Summa 25 000 25 000

lyarav 2 milj. kr. har anvisats på tilläggsbudget I

Riksdagen bemyndigade i december 1976 regeringen att träffa avtal med

Tretorn AB om säkerställande av för försörjningsberedskapen viktig produktion och produktionskapacitet i fråga om gummistövlar. För budgetåret 1976/77 beviljades för detta ändamål ett försörjningsberedskapslån av 2 milj. kr. För budgetåret 1977/78 beräknar jag 4 milj. kr.

Med hänvisning härtill och till vad jag har föreslagit i det föregående

angående försörjningsberedskapslån m. m. för skoindustrin hemställer jag

att regeringen föreslår riksdagen

att till Försörjningsberedskapslån för budgetåret 1977/78 anvisa ett

investeringsanslag av 11 000 000 kr.

V:10 Skostrukturlån

Nytt anslag (förslag) 10 000 000

Med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående angående sko-

strukturlån hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Skostrukturlån för budgetåret 1977/78 anvisa ett investe-

ringsanslag av 10 000 000 kr.

14. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fråm.

in Nod

11.1 INIedNiNg ossosoreeererrrererererreere rer er rr rss rer sea 31