Prop. 1978/79:187
om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m. m.
Prop. 1978/79: 187
Regeringens proposition 1978/79: 187
om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m. m.;
beslutad den 22 februari l979.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar OLA ULLSTEN
ERIC ENLUND
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett fjällsäkerhetsråd inrättas som statlig huvudman för tjällsäkerheten. Vidare föreslås åtgärder avseende informa- tion och uthildning. vädertjänst m.m. i syfte att ytterligare förbättra fjällsä- kerheten.
Prop. 1978/79:187
IJ
Utdrag
JORDBRU KSDEPAR'IEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-02-22
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande. och statsråden Sven Ro- manus. Mundebo. Wikström. Friggebo. Wirtén. Huss, Rodhe. Wahlberg. Hansson. Enlund. Lindahl. Winther. De Geer. Blix. Cars. Gabriel Ro- manus. Tham. Bondestam
Föredragande: statsrådet Enlund
Proposition om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m.m.
1. Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 9 mars 1978 tillkallades en särskild sakkunnigl med uppdrag att utreda frågan om huvudmannaskapet för ljällsäkerheten m.m. (10 1978: 022). Den sakkunnige antog namnet fjäll- säkerhetsutredningen. 1 augusti 1973 avlämnade utredningen betänkandet (Ds Jo 1978: 7) Huvudmannaskapct för fjällsäkerheten m. m. Betänkandet bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga ].
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrel- sen. överbefälhavaren, televerket, Sveriges meteorologiska och hydrolo- giska institut (SMHI), luftfartsverket, statskontoret. riksrevisionsverket (RRV), nämnden för samhällsinformation. lantbruksstyrelsen. statens na- turvårdsVerk, beredningen för samordning av statens insatser för turism och rekreation (rekreationsberedningen). konsumentverket. arbetsmark- nadsstyrelsen (AMS). statens lantmäteriverk. domänverket. avdelningen för geologi vid Tekniska högskolan i Lund. Sveriges turisträd, länsstyrel- serna i Kopparbergs. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet. Svenska samernas riksförbund. Svenska tu- ristföreningen. Sveriges radio. SMHI-utredningen. Friluftsfrämjandet, Svenska tjällklubben, Svenska Klätterförbundet. Svenska turistförening- ens färdledarklubb samt Svenska frisksportförbundet. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.
lGeneralen Carl Eric Almgren.
Prop. 1978/79: 187 _ 3
2. Föredragandens överväganden
2.1. Inledning
Fjällräddning och ljällsäkerhet är två skilda begrepp. Fjällräddning är den verksamhet som påbörjas då en olyckshändelse konstaterats eller befaras ha skett. Med fjällsäkerhet förstås framför allt den förebyggande verksamhet som syftar till att i görligaste mån begränsa olycksriskerna i fjällvärlden. Ansvaret för ljällräddningsverksamheten ligger hos polisen. medan det hittills inte funnits någon klar ansvarsfördelning för fjällsäker- hetsverksamhetcn. Ett flertal myndigheter och organisationer arbetar såle— dcs samtidigt med tjällsäkerhetsfrågor. I anslutning till fjällräddningstjäns- ten bedriver polisen ett omfattande arbete som inriktas på ijällsäkerheten. Även statens naturvårdsverk arbetar med ljällsäkerhetsfrågor. företrädes- vis som huvudman för det statliga ledsystemet. Vidare är Svenska turist- föreningen och Friluftsfrämjandet engagerade i fjällsäkerhetsarbetet. hu- vudsakligen genom informations- och utbildningsinsatser. 1 Vissa fall har också länsstyrelserna vidtagit särskilda åtgärder för fjällsäkerheten.
Utredningen konstaterar inledningsvis att samhällets och andra intres- senters insatser för fjällsäkerhet och ljällräddning f. n. är omfattande och ändamålsenliga. präglade av stark ansvarskänsla och kunnighet och att dei väsentliga avseenden tillgodoser sitt syfte. Vissa förbättringar av fjällsä- kerheten bör emellertid genomföras. Vad som främst erfordras är en effektiv samordning och en ökad samverkan på grundval av en klarare ansvars— och arbetsfördelning. Enligt utredningen behövs vidare ökade resurser för information och utbildning samt för förbättrad vädertjänst. Utredningen anser också att det är angeläget att en framtida ljällsäkerhets- organisation fortlöpande anpassas till ett sannolikt ökande turistintresse för tjällvärlden. Detta bör gälla organisationens resurser såväl kvantitativt som kvalitativt.
Utredningen påpekar vidare den stora betydelse den mänskliga faktorn har för resultatet av tjällsi'ikerhetsarbetet. Utredningen slår fast att det i första hand ankommer på den enskilde själv att svara för sin säkerhet i fjällen. Samhället måste emellertid ta ansvar för att den enskilde blir informerad om sitt personliga ansvar och vad detta innebär.
Jag kan för egen del instämma i utredningens konstaterande att de åtgärder som idag genomförs för att vidmakthålla och förbättra fjällsäker— heten i stora drag tillgodoser sitt syfte. Från ett flertal håll görs omfattande och ändamålsenliga insatser. Dessa insatser bör också bilda grundvalen i det fortsatta fjällsäkerhetsarbetet. De åtgärder jag i det följande kommer att föreslå motiveras främst av behovet av en ökad samverkan mellan intressenterna inom fjällsäkerhetens område. Vissa standardhöjande åtgär- der inom olika delområden i tjällsäkerheten är emellertid också nödvän- diga.
Prop. 1978/79: 187 4
Liksom flertalet remissinstanser kan jag instämma i utredningens påpe- kande att den mänskliga faktorn har en avgörande betydelse för resultatet av fjällsäkerhetsarbetet. Någon absolut säkerhet för de personer som vistas i fjällvärlden — framför allt vintertid — går av naturliga skäl inte att åstadkomma utan synnerligen restriktiva åtgärder vad avser rörelsefrihe- ten. Genom att bl. a. informera den enskilde om dennes personliga ansvar kan emellertid enligt min mening samhället i samarbete med de ideella organisationerna skapa bättre förutsättningar för en säker vistelse i fjällen. Inte minst med hänsyn till en väntad ökning av turistströmmen till den svenska fjällvärlden är sådana insatser för en ökad fjällsäkerhet motivera- de.
2.2. Huvudmannaskapet för fjällsäkerheten
Utredningen anser det angeläget att ett otvetydigt huvudmannaskap kommer till stånd för fjällsäkerheten och att en klar fördelning av ansvars- områden och arbetsuppgifter sker mellan huvudmannen och övriga cen- trala. regionala och lokala organ. som bör ha del i ansvaret för fjällsäkerhe- ten. Utredningen menar att huvudmannen i främsta rummet skall ha en initierande och samordnande funktion. Utredningen för fram två alterna- tiva möjligheter att lösa frågan om huvudmannaskapet. l alternativ 1 uppdras huvudmannaskapet åt statens naturvårdsverk, varvid samverkan med andra intressenter sker genom en rådgivande samverkansgrupp. Detta alternativ förordas av den särskilde utredaren och två av utredningens nio experter.
Enligt alternativ 2 tillskapas ett fristående fjällsäkerhetsråd som huvud- man. vari de olika intressenterna i fjällsäkerhetsarbetet bereds plats. 1 fjällsäkerhetsrådet bör enligt utredningen följande myndigheter och organi- sationer ingå. nämligen rikspolisstyrelsen. SMHI. naturvårdsverket. vars generaldirektör bör vara ordförande. Svenska turistföreningen, Frilufts- främjandet och Svenska samernas riksförbund. Rådets kanslifunktion bör knytas till naturvårdsverket. Utredningens sju övriga experter förordar detta alternativ. Som motiv för alternativ 1 framförs i huvudsak kostnads- skäl och angelägenheten av att inte skapa nya instanser utan främst utnytt- ja befintliga myndigheter. Som motiv för alternativ 2 anförs främst att ett fjällsäkerhetsråd med likvärdiga intressenter blir ett mera flexibelt organ. som med större effektivitet kan fullgöra sin uppgift. Utredningen beräknar kostnaderna för huvudmannens administration till 175000 kr. årligen. I detta belopp ingår en tjänst som handläggare.
Utredningen föreslår följande centrala ansvars- och arbetsfördelning. Huvudansvarig för samordning och samverkan samt för information och utbildning bör huvudmannen vara. dvs. naturvårdsverket alternativt fjäll- säkerhetsrådet. Huvudansvarig för leder med anslutande anordningar och anläggningar bör naturvårdsverket vara. Vidare bör rikspolisstyrelsen an-
'.Jt
Prop. 1978/79: 187
svara för samband och samordning med fjällräddningen. SMHl föreslås vara huvudman för vädertjänsten inkl. klimatologisk forskning om främst snö- och ltwinförhållanden. För utrustiiihgsfrågor bör Fi'iluftsfrämjandet vara huvudansvarig.
Utredningen föreslår vidare att länsstyrelserna i de fyra ljällänen får till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Länsstyrelsen bör själv få avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas. vilka myndigheter och organisationer osv. den närmast bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.
Slutligen anser utredningen att kommunerna inom fjällregionen bör sam- ordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet. Detta bör ske antingen genom be- fintliga organ eller genom en särskilt bildad tjällsäkerhetskommitté.
Det råder delade meningar bland remissinstanserna om hur huvudman- naskapsf'rågan bör lösas. Mot bakgrund äv kravet på en fast förankring av huvudmannaskapet i en myndighet föredrar ca en tredjedel av remissin- stanserna alternativ 1. Detta alternativ anses också vara det mest fördelak- tiga ur effektivitets- och kostnadssynpunkt. En knapp tredjedel av remiss- instanserna anser emellertid att alternativ 2 är att föredra, framför allt mot bakgrund av de ideella organisationer—nas intressen och krav samt det faktum att huvudmannen skall verka genom sina intressenter.
För egen del anser jag att det finns ett klart behov av ett fastställt huvudmannaskap för fjällsäkerheten. Genom tillkomsten av en central instans för dessa frågor bör det vara möjligt att få till stånd en bättre samverkan mellan olika intressenter. Vidare kan fördelningen av arbets- uppgifter mellan dessa göras mer effektiv. Att en huvudman utses får emellertid inte innebära att ansvar. planering och verkställighet flyttas över från intressenterna till huvudmannen. Liksom utredningen anser jag att huvudmannen främst bör ha en initierande och samordnande funktion. Jag förordar därför att ett fristående fjällsäkerhetsråd snarast inrättas med uppgift att vara sådan huvudman. Genom en sådan lösning blir de intres- senter som nu arbetar med fjällsäkerhetsfrågor även i fortsättningen jäm- bördiga. Likaledes blir de olika intresseområdena av lika stor betydelse. Med tanke på att så speciella förhållanden föreligger, i och med att flera frivilliga organisationer av folkrörelsekaraktär redan i dag arbetar med fjällsäkerhetsfrågor. är det angeläget att det positiva intresse för fjällsäker- hetsfrågor som finns i de frivilliga organisationerna kan bibehållas. Vidare bör enligt min mening ett fristående tjällsäkerhetsråd med likvärdiga in- tressenter kunna verka i mindre byråkratiska former och med en större effektivitet fördela och samordna arbetsuppgifter på olika områden. 'l'ill- komsten av ett fjällsäkerhetsråd innebär också att funktionens betydelse och specialitet markeras. l avvaktan på resultatet av den utredning an- gående bl. a. administrationen av den statliga rekreationspolitiken. somjag inom kort ämnar begära regeringens bemyndigande att tillsätta. bör fjällsä- kerhetsrådet tills vidare vara direkt underställt regeringen.
Prop. 1978/79: 187 (»
l fjällsäkerhetsri'tdet bör ingå representanter för rikspolisstyrelsen. SMHI. miturvårdsvcrket. Svenska samernas riksförbund. Svenska turist- föreningen och Friluftsfrämjandet. Trots angelägenheten av att begränsa antalet ledamöter i rådet anser jag liksom vissa remissinstanser att en representant för varje fjällän bör ingå i rådet. Detta motiveras främst av behovet av att binda samman centralt och regionalt ansvar. Det ankommer på regeringen att besluta om rådets sammansättning.
Ejällsäkerhetsrådet bör främst ha ansvaret för samordningen av de olika verksamheter som ingår i fjällsäkerhetsarbetet. Det innebär att naturvårds- verket och rikspolisstyrelsen även fortsättningsvis bör ha ansvar för det statliga ledsystemct resp. sambandsmedlen. SMHI bör av samma skäl även i fortsättningen sköta vädertjänsten i fjällvärlden. När det gäller samordningsfrågorna är det särskilt angeläget att en effektiv samverkan sker med polisens fjäIlräddningsorganisation.
Fjällsäkerhetsrådet bör vidare kunna initiera vissa informations- och utbildningsinsatser. Jag förutsätter emellertid att sådana insatser från rå- dets sida inte skall föranleda de ideella organisationerna m.fl. att i motsva- rande omfattning minska sin informations- och utbildningsverksamhet på fjällsäkerhetens område. De åtgärder som fjällsäkerhetsrådet kan vidta inom ramen för sina resurser bör sålunda komplettera och förstärka den verksamhet i övrigt som bedrivs på detta område. Till utrustningsfrågorna återkommerjag i det följande.
Utredningen har beräknat kostnaderna för huvudmannens administra- tion till 175000 kr. Enligt min mening är det angeläget att kostnaderna för administrationen begränsas så långt: som möjligt. Jag utgår också från att de myndigheter och organisationer som ingår i fjällsäkerhetsrådet skall kunna utföra det särskilda beredningsarbete sotn behövs för rådet. I den mån rådet behöver anlita särskild utredningskapacitet m.m. bör sådana tjänster kunna köpas från t.ex. Svenska turistföreningen eller Frilufts- främjandet.
Kostnaderna för fjällsäkerhetsrådets administration och de utgifter jag senare kommer att föreslå för fjällsäkerhetsarbetet i övrigt bör anvisas över anslaget Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m.m. under tionde hu- vudtiteln. Förslagen föranleder ingen ändring av den medelsberäkning för budgetåret 1979/80 som jag har redovisat i 1979 års budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bil. 13 s. 139).
Det är enligt min mening också angeläget att fjällsäkerhetsarbetet får en fast förankring i regionala och lokala organ. Genom att berörda länsstyrel- ser är företrädda i fjällsäkerhetsrådet bör förutsättningar skapas för en samordning och samverkan även på det regionala planet. Det får ankomma pä fjällsäkerhetsrådet att ange vissa riktlinjer för hur fjällsäkerhetsarbetet kan bedrivas inom länen. Medel för denna verksamhet har jag bedömt kunna bli tillgodosett inom befintliga ramar.
Vad beträffar fjällsäkerhetsarbetet på det lokala planet är det angeläget
Prop. 1978/79: 137 . 7
att ljällkommunerna engagerar sig i detta arbete. Det bör även här ankom- ma på tjällsäkerhetsrådet att ge vissa allmänna råd för hur ljällsäkerhetsar- betet kan bedrivas i kommunerna.
2.3. Information och utbildning
Utredningen anser att information och utbildning måste ges en betydan- de roll i fjällsäkerhetsarbetet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erfordras. lnformationsåtgärderna bör i princip sättas in redan på turistens hemort och sedan kompletteras i ljällområdet. lnforma- tionens innehåll måste vidare anpassas till erfarenheterna av olyckor och allvarliga olyckstillbud i ljällvi'trlden. Det förutsätts att huvudmannen vid- tar erforderliga åtgärder i detta avseende.
Utredningen påpekar att ett flertal informationsvägar står till buds och bör utnyttjas. Enligt utredningen är det viktigt att informationsverksamhe- ten samordnas och genomförs i nära och fortlöpande samverkan främst mellan de olika fjällsäkerhetsintressenterna men också aktuella resc- och turistorganisationer m.fl. Huvudmannen har härvidlag en betydelsefull roll.
Som en första åtgärd föreslår utredningen att en ljällsäkerhetskampanj —— baserad på den pågående verksamheten hos fjällsäkerhetsintressenterna — kommer till stånd under budgetåren 1978/79 och 1979/80. Kostnaderna beräknas till 600000 kr. det första året och 400000 kr. det andra.
Nuvarande utbildning i fjällsäkerhetsfrågor är enligt utredningen lämplig som grund för den fortsatta verksamheten. Det är dock önskvärt att den utbildning som sker genom de ideella organisationernas försorg utvidgas. Vidare bör åtgärder för att underlätta och förbättra skolornas utbildning avseende fjällsäkerhetsfrågor genomföras. Enligt utredningen är bättre fjällkunskap hos den personal som producerar. marknadsför och säljer resor till fjällen eftersträvansvärd. Reklamen ger ofta en alltför "glättad" bild av fjällen.
Utredningen tar under hänvisning till pågående utredning bl.a. inom Umeå högskoleregion inte ställning till frågan om samhället bör åta sig ansvaret för utbildning av kvalificerade färdledare m. fl. Ställningstagandet bör enligt utredningen ankomma på huvudmannen för ljällsäkerheten.
I syfte att erhålla en förbättrad utbildnings- och informationsverksamhet föreslår utredningen att bidragen som utgår över statsbudgeten till Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet förstärks. Utredningen beräknar att en höjning med 450000 kr. är nödvändig för att dessa organisationer på ett meningsfullt sätt skall kunna öka sina insatser på fjällsäkerhetens område.
Utredningen pekar på att en viktig del av den information som är betydelsefull för fjällsäkerheten förmedlas genom kartor. En översikt över nuläget beträffande såväl allmänna kartor som särtryck och specialkartor
Prop. 1978/79: 187 8
visar en fortsatt utveckling för att är. bättre tillgodose skilda krav.
Enligt utredningen bör det emellertid krävas att samtliga kartor över fjällregionen bättre än f. n. hålls aktuella. Rcvideringsintervallen bör för- kortas. Huvudmannen förutsätts verka härför. Utredningen framhåller vidarc att erfarenheterna visar att det föreligger ett väsentligt ökat behov av att den topografiska kartans (jällkarteblad innehåller en mera omfat- tande och lättillgänglig information beträffande ljäll- och fjällsäkerhetsför- hållanden än de f. n. har. Lantmäteriverket föreslås få i uppdrag att utreda möjligheterna till en sådan förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation. Huvudmannen förutsätts medverka vid utredning och eventuella försök.
Vad beträffar ändamålsenlig utrustning för ljällbruk menar utredningen att det rikliga utbud som finns på den svenska marknaden varierar betyd- ligt kvalitetsmässigt. Vidare är konsumenten ofta okunnig om erforderlig och lämplig utrustning för fjällbruk. varför ökade informationsinsatser är nödvändiga.
Enligt utredningen föreligger också behov av att särskilt pröva frilufts- utrustning som har betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareut- veckling bör ske av den verksamhet som Friluftsfrämjandets utrustnings- kommitte bedriver. Utredningen föreslår sålunda att en allsidigt samman- satt testgrttpp bör få till uppgift att pröva sådan utrustning och utfärda rekommendationer om produkters användbarhet för ljällbruk. Testgrup- pen bör knytas till Friluftsfrämjandet.
Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredningens prioritering av informations- och utbildningsfrågorna. Flertalet instanser framhåller det angelägna i att de ideella organisationerna tillförs ytterligare resurser.
Som jag har framhållit i det föregående bör det vara en samhällsuppgift att informera tjällbesökaren om de risker som kan vara förenade med en ljällvistelse. Liksom remissinstanserna kan jag sålunda för egen del in- stämma i utredningens synpunkt att information och utbildning måste ges en betydande roll i ljällsäkerhctsarbetet. Att förbättra informationen och utbildningen måste därför bli en av fjällsäkerhetsrådets viktigaste arbets- uppgifter. Den fortsatta utbildnings- och informationsverksamheten förut- sätter emellertid att rådet närmare undersöker informationsbehovet. inkl. en kartläggning av inträffade olyckor och allvarliga olyckstillbud. Vidare måste rådet söka finna de lämpligaste informalionskanalerna. Ett samarbe- te med Sveriges turistråd torde i detta sammanhang vara särskilt värde- fullt.
Vad beträffar utbildning av färdledare m.fl. är det angeläget att fjällsä- kerhetsrådet följer pågående diskussioner och. om så bedöms lämpligt. tar egna initiativ för att främja utvecklingen på området.
Den informationskampanj avseende fjällsäkerhet som med statliga me— del har genomförts av Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet under innevarande vintersäsong bör snarast utvärderas av fjällsäkerhetsrå- det. Resultatet av denna utvärdering bör kunna ge vägledning om hur
Prop. 1978/79: 187 9
disponibla medel skall användas för att bäst tillfredsställa informationsbe- hovet.
För informations- och tttbildningsiiistitser m.m. beräknar" jag att ett belopp om 775 000 kr. behöver ställas till tjällsäkerhetsrådets förfogande. Delar av detta belopp kan bl. a. användas för bidrag till speciella informa- tions- och utbildningsprojekt som utförs av Svenska turistföreningen. Fri- luftsfrämjandet eller andra organisationer som bedriver fjällsäkerhetsar- bete. Vidare bör ett mindre bidrag kunna utgå till det regionala fjällsäker- hetsarbetet samt i förekommande fall till vissa mindre forskningsprojekt med syfte att förbättra fjällsäkerheten. Det bör ankomma på regeringen att avgöra bidragens storlek liksom villkoren för desamma.
Vad beträffar kartproduktionen förutsätter jag att lantmäteriverket — såsom verket också framhållit i sitt remissvar — tillsammans med fjällsä- kerhetsrådet söker skapa förutsi'ittningar för en förbättrad ljällsäkerhetsin- formation på fjällkartorna.
Friluftsfrämjandet har sedan länge erfarenhet av att bedöma vilken utrustning som är lämplig vid olika friluftsaktiviteter. Genom sitt stora kunnande på området har organisationen verksamt bidragit till att ge allmänheten bättre kunskap om friluftsutrustning. Liksom naturvårdsver- ket. konsumentverket, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska frisk- sportförbundet ifrågasätter jag emellertid om det är möjligt att låta Frilufts- främjandet få ett formellt ansvar för provning. rådgivning m.m. beträffan- de den personliga fjällutrustningen. En sådan konstruktion kräver dels att Friluftsfrämjandet till vissa delar får status som myndighet. dels att utrustning för fjällbruk avgränsas från annan fritidsutrustning. Då konsu- mentverket enligt sin instruktion har att bevaka marknadens utbud av varor och tjänster är det enligt min mening naturligt och i överensstäm- melse med kravet på myndighetsansvar att detta ansvar även fortsättnings- vis omfattar utrustning för fjällbruk. Någon förändring bör således inte komma till stånd. Självfallet bör den erfarenhet som finns hos Friluftsfräm- jandet även fratndeles utnyttjas. Jag förutsätter därför att konsumentver— ket samråder med såväl fjällsäkerhetsrådet som Friluftsfrämjandet och andra organisationer om lämpliga åtgärder för att upprätthålla en effektiv bevakning av denna marknad.
2.4. Leder
Utredningen konstaterar att för rörligt friluftsliv och turism har vand— ringsledsystemet med dess anordningar och anläggningar stor betydelse för fjällvärldens utnyttjande. Ledsystemet är därför också av väsentlig betydelse för fjällsäkerheten. Mot bakgrund härav anser utredningen att en av de främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten är att ledsystemet underhålls. förbättras och kompletteras. Det är sålunda ange- läget att statsmakternas medelstilldclning för underhållet av fjällederna ger
Prop. 1978/79: 187 10
tltrymme för erforderliga åtgärder. Detta förutsätter höjda anslag för ända— målet.
En väsentlig utökning av antalet övernattningsstugor. raststttgor och vindskydd bedömde naturvi'u'dsverket som erforderlig i sitt förslag till ledsystem i fjällvärlden under statligt huvudmannaskap. Denna fråga bör enligt utredningen närmare prövas av huvudmannen. varefter förslag kan lämnas till regeringen.
Vidare föreligger enligt utredningens mening behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanläggningar. Med hänsyn till dessa anläggningars betydelse från fjällsäkerhetssynpttnkt och kravet på ekono- miska resurser bör staten liksom i fråga om fjällederna och deras anord- ningar svara för planering och invesleringar i nyanläggningar samt upprust- ning. Sannolikt krävs även bidrag till driftkostnaderna.
Utredningen konstaterar att det är betydelsefullt att en tillfredsställamle samordning av utbyggnaden av leder och anläggningar m. m. sker i fjällom- rådet. För att denna samordning skall kunna genomföras på ett effektivt sätt föreslår utredningen att länsstyrelserna blir tillståndsmyndighet för all ledutbyggnad i fjällområdet.
Vissa tekniska förbättringar av bl.a. vinterlederna synes enligt utred- ningens mening omedelbart erforderliga. Kostnaderna härför uppskattas till ca 0,8 milj. kr.
Utredningen konstaterar slutligen att erfarenheterna av de s.k. fjällpa- trullernas verksamhet inom Norrbottens län är goda. Försöksverksamhc- ten bör därför utsträckas till minst ytterligare ett län. Utredningen menar att vissa försök med användning av vapenfria tjänstepliktiga i fjällpatrttl- lerna bör kunna ske.
Flertalet remissinstanser understryker utredningens konstaterande att det är väsentligt för fjällsäkerheten att ledsystemet underhålls. förbättras och kompletteras. En tillståndsprövning för alla nytillkommande leder framhålls som angelägen från flertalet håll.
För egen del kan jag instämma i utredningens och remissinstansernas uppfattning att ökade insatser för att förbättra ledsystemet är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten. Naturvårds- verket har fr. o. rn. den 1 juli 1977 ansvaret för vandringslederna i fjällen. För deras skötsel och underhåll har under innevarande budgetår anvisats 2 milj. kr. Jag anser därmed att goda förutsättningar skapats för en tillfreds- ställande standard på ledsystemet och dess anordningar. Jag tttgår vidare från — liksom jag framhållit i prop. 1978/79: 100 (bil.l3 s. 139) — att upprustning och utbyggnad av vandringsleder liksom hittills i stor utsträck- ning skall kttnna utföras som beredskapsarbeten.
Utredningens förslag att länsstyrelserna bör bli tillståndsmyndighet för all ledutbyggnad i fjällområdet har fått ett positivt mottagande av remissin- stanserna. Ävenjag anser det angeläget att utbyggnaden av leder satnord- nas. samtidigt som ledernas' framtida skötsel och underhåll säkerställs.
Prop. 1978/79: 187 11
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller" emellertid att en tillståndspröv- ning av nytillkommande leder inte kan genomföras med hänsyn till länssty- relsens begränsade resurser. Mot dcnha bakgrund samt att tillståndspröv- ning enligt min mening kan vara ett alltför omfattande styrinstrument avser jag att inbegripa frågan om hur en fortsatt utbyggnad av vandringsleder i fjällvärlden bör samordnas i det uppdragjag i det följande föreslår skall ges till naturvårdsverket.
Vad gäller frågan om att inrätta fjällpatrulleri ytterligare minst ett län är jag inte nu beredd att ta ställning. Enligt min mening bör frågan övervägas ytterligare. Jag avser därför att senare föresla regeringen att ge naturvi'trds- verket i uppdrag att bl.a. genomföra en utvärdering av den verksamhet som pågår i Norrbottens län.
Jag är inte heller nu beredd att föreslå att man försöksvis bemannar fjällpatrullerna med vapenfria tjänstcpliktiga. Flertalet remissinstanser har uttalat sig kritiskt mot utredningens förslag i detta avseende. bl.a. mot bakgrund av att kravet på kunskap och erfarenhet knappast kan tillgodoses med hänsyn till den korta tjå'tnstgöringstiden. Jag anser emellertid att frågan är värd att prövas ytterligare. Naturvårdsverkets uppdrag bör där- för även omfatta en bedömning av lämpligheten att bemanna fjäll- patrullerna med vapenfria tjänstepliktiga. Jag har i denna fråga haft samråd med Chefen för försvarsdepartementet.
2.5. Vädertjänst
Den väderscrvice som ges inom fjällregionen måste väsentligt förbätt- ras. konstaterarutredningen. En mer detaljerad områdesindelning är önsk- värd. liksom en större åtskillnad mellan väderprognoserna för dalgångar och kalfjäll. För att erhålla denna mer tillfredsställande vädertjänst i fjällen är enligt utredningens mening betydande resursförstärkningar nödvändiga.
Med hänsyn till den pågående SMHI-utredningen (K 1977z01) har inte utredningen lagt fram något konkret organisationsförslag för vädertjänsten i fjällen. Vissa riktlinjer förordas emellertid. Utredningen menar sålunda att SMHI bör vara den centrala myndighet som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen. att prognoser skall kttnna ges under veckans alla dagar med minst tre rapporter dagligen. att prognosområdet bör delas i flera anth-trsområden samt att ett forsknings- och utvecklingsarbete måste garanteras.
Vidare föreslår utredningen att nätet av observationsstationer på hög- fjället utvidgas. Ett tilläggsnät omfattande elva stationer i fjällterräng bör upprättas. Investeringskostnaden inkl. utbildning av viss personal beräk- nas till 254000 kr. och kostnaden för två månaders observationstjänst till 60000 kr. Lokalradions väderscrvice bör enligt utredningen kompletteras med mer detaljerade prognoser över åtta telefonsvarare för vardera Dala- fjällen. H;"irjcdalsfjällcn. södra och mellersta Jämtlandsfjällen. norra Jämt-
Prop. 1978/79:187 ]: Iandsfjällen. Västerbottensfjällen. Arjeplogsfjällen, Jokkmokksfjällen och I'x'iruna-Gällivarefjällen. För att påbörja denna verksamhet i Jämtlands och Kopparbergs län krävs att en meteorologtjänst tillförs väderkontoret i Sundsvall.
Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väsentliga brister enligt utredningen. SMHI bör få resurser för forskning i snökunskap och lavin- frågor samt för att pröva möjligheterna att påbörja prognostjänst för la- viner, medverkai viss utbildning m.m. Utredningen beräknar erforderliga resurser till 200 000 kr.
Behovet av bättre vädertjänst understryks av flertalet remissinstanser. Eftersom SMHI:s framtida organisation f. n. är under utredning vill institu- tet inte lämna något konkret organisationsförslag beträffande fjällväder- tjänsternas placering. ansvarsområden och bemanning.
Frågor rörande vädertjänsten i fjällvärlden är enligt min mening en angelägen uppgift för fjällsäkerhetsrådet. Fjällbesökare som är dåligt infor- merade om eventuella väderomslag utsätter sig för betydande risker. Jag delar emellertid RRV:s synpunkt att en analys behöver göras av vilka vädersituationer som erfarenhetsmässigt kan leda till fjällolyckor och som därför behöver förutses. Först därefter kan ställning tas till utredningens förslag. Fjällsäkerhetsrådet bör ansvara för att en sådan analys genomförs. Vidare anserjag att man med hänsyrt till den pågående SMHI-utredningen inte nu kan lämna några förslag i fråga om hur den framtida vädertjänsten i fjällen bör organiseras. Jag instämmer emellertid i SMHI:s synpunkt att utan att föregripa utredningen bör en viss förbättring av prognosarbetet för Jämtland och Härjedalen kunna ske genom att meteorologer från SMHI på uppdragsbasis anlitas kommande vintersäsong för att förstärka den militä- ra vädertjänsten i Östersund. Därigenom skulle prognoser kunna ges även under lördagar och söndagar och distribueras bl.a. genom telefonsvarare. Under förutsättning att staten anvisar vissa medel för en utökad väder- tjänst på Frösön kommer även Jänttlands läns landsting i enlighet med beslut den 8 mars [979 att stödja verksamheten ekonomiskt. Detta tillgo- doser enligt min mening det krav man bör ställa på de regionala intressen- ternas uppslutning. mot bakgrund av att satsningen tills vidare uteslutande sker på en region i fjällvärlden. Jag beräknar det erforderliga statliga bidraget för en säsongs försöksverksamhet till 75 000 kr. och förutsätter att SMHI och chefen för flygvapnet kan träffa överenskommelse beträffande de praktiska förutsättningarna. Jag har i dessa frågor haft samråd med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen.
Jag förutsätter vidare att SMHI-utredningen beaktar de av Ijällsäkerhetsutredningen påtalade förhållandena och lämnade förslagen. Fjällsäkerhetsrådet bör å sin sida följa utvecklingen beträffande vädertjänsten i fjällvärlden. Det bör bl.a. ankomma på rådet att medverka till att framtida förbättrade väderprognoser får en god spridning i massme- dia.
Prop. 1978/79: 187 [3
Utredningen har föreslagit att nätet av observationsstationer' på högfjäl- let utvidgas. SMHI har därvid framhållit att ett mera okonventionellt grepp aVsecnde väderobservationer kunde vara av värde. Mot bakgrund av att vinden är den utslagsgivande väderfaktorn f("ireslår institutet att medel beviljas för att omgående utreda och utpröva ett system med automatiska vindgivare. som kan ersätta eller komplettera del av utredningen avgivna förslaget. Enligt min mening vore det värdefullt att pröva den av SMHI anvisade vägen. inte minst mot bakgrund av att kostnaderna för observa- tionerna därigenom skulle kunna begränsas. Jag beräknar efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att ISO 000 kr. bör ställas till SMHI:s förfogande för en första etapp innehållande utvärdering av apparattyper och rekognosering samt en systemanalys.
Vad beträffar frågan om laviner och lavinforskning ansluter jag mig till uppfattningen att vissa insatser måste göras. Det bör emellertid ankomma på fjällsäkerhetsrådet att avgöra var insatserna bäst behövs och pröva rnedelsbehovet. Jag förutsätter att fjällsäkerhetsrådet vid dessa bedöm- ningar uppmärksammar den kompetens i fråga om laviner och lavinforsk- ning som finns på institutionen för naturgeografi vid Stockholms universi- tet.
2.6. Samband
Det är utredningens bedömning att lämpligt utformade sambandsmedel för talkommunikation eller nödsändning i avsevärd grad ökar säkerheten i fjällvärlden. Sambandsbehoven för fjällsäkerheten bör enligt utredningen så långt möjligt lösas genom en vidare utbyggnad av de befintliga system som polisen ansvarar för och använderi frällräddningsarbctet. Detta moti- veras av såväl tekniska som ekonomiska förhållanden. En fortsatt studie- och försöksverksamhet erfordras emellertid för att fastställa de komplette- ringar med andra system som från effektivitets- och kostnadssynpunkt kan vara aktuella på längre sikt.
Utredningen menar att bärbar radiokommunikationsutrustning inte är lämplig för den vanlige fjällturisten. De höga krav på tillförlitlighet som måste ställas uppfylls inte av denna typ av utrustning.
I första hand bör satsningarna göras på fast installerade sambandsmedel längs prioriterade leder. Där så är ekonomiskt motiverat bör enligt utred- ningen trådanslutna telefoner väljas, i övrigt radiotelefoner i redan etable- rade radionät. Den långsiktiga målsättningen bör vara att hjälptelefoner finns på ett avstånd av minst 5 och högst 15 km från varandra. beroende på terrängförhållandena. Ett betydande antal telefoner finns redan utplace- rade. Utredningen beräknar att en behövlig komplettering i enlighet med rikspolisstyrelsens planer medför investeringskostnader om ca 2.5 milj. kr. Utredningen bedömer det vidare som angeläget att rikspolisstyrelsen ges ökade resurser i syfte att säkerställa ett effektivt underhåll av de trådan-
Prop. 1978/79: 187 14
slutna hjälptelefonerna. 'l'eleverkets underhållskostnader överstiger vida abonnemangsintäkterna och 85000 kr. krävs enligt utredningen för att televerket skall kompenseras härför.
Utredningen anser att nödsändare av den typ som används av civilflyget erbjuder en intressant möjlighet att höja fjällsäkerheten. Huvudmannen bör enligt utredningen snarast utreda frågan vidare.
Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning om sam- bandets betydelse för tjällsäkerheten, liksom de förslag utredningen läm- nat i detta avseende.
Vad gäller sambandsmedlen i fjällvärlden bör enligt min mening behoven tillfredsställas genom en vidare utbyggnad av de system som polisen an- svarar för och använder i fjällräddningsarbetet. Det bör sålunda ankomma på rikspolisstyrelsen att efter samråd med Ijällsäkerhetsrådet mot bak- grund av tillgängligt ekonomiskt utrymme göra de avvägningar som behövs för att förbättra ljällsäkerheten genom en fortsatt utbyggnad av sambands- medlen.
Även vad gäller sambandsmedel i övrigt måste höga krav på tillförlit- lighet ställas. Bärbar radiokommunikationsutrustning torde knappast upp- fylla detta krav. Däremot kan den typ av nödsändare som används av civilflyget erbjuda vissa möjligheter att höja fjällsäkerheten. Jag anser därför i likhet med utredningen att ljällsäkerhetsrådet bör följa den vidare utvecklingen av denna fråga.
3. Hemställan
Med hänvisning till vad jag här har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att ]. bemyndiga regeringen att inrätta ett fjällsäkerhetsråd. 2. godkänna de riktlinjerjag i övrigt har förordat för ansvaret röran- de ljällsäkerhcten och därmed sammanhängande frågor.
4. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra- ganden har lagt fram.
Hänvisningar till S4
- Prop. 1978/79:187: Avsnitt Sammanfattning
DEPARTEMENTET
HUVUDMANNASKAPET FÖR FJÄLLSÄKERHETEN M. M.
Betänkandet avgivet av fiällsäkerhetsutredningen
Ds Jo 1978:7
Prop. 1978/79: 187 3
Till Statsrådet och chefen för Jordbruksdopartenentet
Genom beslut den 9 mors 1978 bemyndigade regeringen chefen för Jordbruksdepartementet stt tillkalla en aarskild utredare med uppdrsg att utreda frågan om huvudmannaskap för fjall- saksrhstsn m.m., sant att besluta om sakkunniga. experter,
sekreterare och annat biträde åt utredningen.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade Herr Statsrådet den 20 mors 1978 som särskild utredare generalen Carl Eric Almgren.
Utredningen hur antagit numnst fjällsäkerhetsutredningen.
Att såsom experter biträds utredningen förordnades den 20 mars 1978 konsulenten Pär-Olof Andersson. departementssekroteraren Hdkln Boberg. svdoluingsohefon Lars E. Freeman, kanslieekre- ternrsn Themes Gustnfsson. första statsmsteorologen Sten Hjalmarsson, överingenjöron Seth Myrby. byråingenjdren Allan Nilsson. intendenten st Salomonsson och direktören Esnrik Sarri.
Att vara sekreterare åt utredningen förordnades samma dag ;olisintsndsnten Inge Öhlund.
Chefen för Jordbruksdspnrtsmsntst har till utredningen för beaktande vid utredningens genomförande av sin uppgift över— lämnst följande skrivelser: från AB Teleplan svssonde räddningsrsdio i fjällområde. från srbstagruppon för översyn av den polisiära fjäll- ruddninssns orgnnisation m.m.. Gällivare angående en— kätmsteriol,
från Friluftsrrsmjsndet avseende information till all- mänheten förs fjällvistslse.
från E. Kjellberg. Lidingö, angående vissa säkerhets— frågor kring det rörliga friluftslivet samt
från Gunnar Adrianscon. Fjärdhundra angående modell för fjdllstugt.
Prop. 1978/79: l87 4
'Till utredningen har från lantbrukestyreleon för beaktande överlsuanata förelag till radie-syster för rennäringen.
Utredningen har från myndigheter. organisationer och en— 3kilda mottagit en rad frenetillnincar i frågor inom ut- redningens funnen-råde.
Experten Henrik Sarri har avgivit ett särskilt yttrande. eon bifogas.
Utredningen över-lianer harmed aitt betankande "Huvudmanna- ekapet för fjällsäkerheten m.m."
Utredning—ena uppdrag är damen". slutfört.
Stockholm den 51 Juli 1970
Carl Eric Ahlgren
Inge Öhlund
Prop. 1978/79:187 5
INNEHÅLL SIDA
Skrivelse till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet 3 1 SAMMANFATTNING 15 1.1 Allmänt 16 1.2 Huvudmannaskap, ansvarsförhållanden m.m. 15 1.3 Fjällsäkerhetens olika ansvarsområden 18 1.5.1 Grunder 18 1.3.2 Infomation och utbildning 19 1.5.3 Leder och anläggningar 22 1.3.4 Nyttjande av fjällområden 23 1.3.5 Väder 23 1.3.6 Samband 24 1.3.7 Utrustning 25 1.4 Kostnader 26 2 UTREDNINGSUPPDRAGET M.M. 27 2.1 Direktiv 28 2.1.1 Grunddirektiv 28 2.1.2 Tilläggsdirektiv 29 2.2 Utredningens uppgift m.m. 51 2.2.1 Uppgifter 51 2.2.2 Fackmässig avgränsning 51 2.2.3 Geografisk avgränsning 52 2.3 Utredningsarbetet 34 2.5.1 Grund 34 2.5.2 Orienteringar och överläggningar 34 2.3.3 Överlämnade skrivelser 3 2.3.4 Studier 35 2.5.5 Arbetsformer i övrigt 7 2.3.6 Redovisning 57 3 HISTORIK 39 3.1 Allmänt 40 3.2 Fjällräddning 42 5.2.1 Utredning 42 3.2.2 Riksdagsbehandling och beslut 43 3.2.3 Fortsatt utveckling 46
Prop.l978/79:187
ox
3.2.4 Norsk-svensk samverkansöverenskommelse
&.» Fysisk riksplanering m.m. kn
x» .3.1 Grunder
3.3.2 Utredning
..3.3 Riksdagsbehandling och beslut 3.3.4 Fortsatt utveckling
&» .3.5 Kompletterande anmärkningar
1.» .::. Primära rekreationsområden 3.4.1 Grunder 3.4.2 Riksdagsbehandling och beslut 3.4.3 Fortsatt utredning Äreprojektet 3.5.1 Grunder 3.5.2 Riksdagsbehandling och beslut 3.6 Fjälleder
3.6.1 Grunder 3.6.2 Utredning
3.6.3 Riksdagsbehandling och beslut
3.6.4 Fortsatt utredning
3.6.5 Riksdagsbehandling och beslut
3.6.6 Kompletterande anmärkningar 3.7 Vissa ytterligare frågor
3.7.1 1973: Radiokommunikationer
3.7.2 1974: Radiokommunikationer
3.7.3 1975: Materiel till fjällräddningen
3.7.4 1976: Fjällräddning - Fjällsäkerhet
3.7.5 1977: Utredning om fjällsäkerheten 3.8 Övrigt
3.8.1 Enkät angående polisverksamheten
3.8.2 Översyn av allmän ordningsstadga NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN
4.1 Statens naturvårdsverk 4.1.1 Allmänt 4.1.2 Huvudmannaskap för vandringsleder i fjällen
4.1.3 Övrigt fjällsäkerhetsarbete 4.2 Polisväsendet
4.2.1 Allmänt 4.2.2 Fjällräddningen
Prop.]978/79:187
r. x_n
41—4— k_l'l.l>—
L» 0.
4.7
(1,
4.2.2.. Organisation m.m. .2.2.2 Utrustning
.2.3 Utbildning
Z,; Arbetssätt
.5 Uppdrag
"l säkerhet i övrigt
?. . fx) . &»! a 4.2.3.1 Kontroll av leder m.m. .2.3.2 Information
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut m.m.
:.3.1 Organisation och arbetsuppgifter 4.3.2 Vädertjänst
.3.3 Väderinformation via massmedia m.m.
5-4:-
.4 Lavinkommittén
ku
Televerket
Svenska turistföreningen
4.5.1 Historik
4.5.2 Leder och anläggningar i fjällen Information och utbildning
Reseverksamhet
Ul Vädertjänst
J=- P— & U1 un J=— ku
»q :s &” &" o. Försöksverksamhet iluftsfrämjandet
4.6.1 Historik
4.6.2 Organisation
4.6.3 Fjällverksamhet
4 6.4 Fjällresor 4.6.5 Övrigt fjällsäkerhetsarbete enska samernas riksförbund 4.7.1 Grunder
4.7.2 ?jällområdets nyttjande
4.7.3 Fjällsäkerhet
Länsstyrelser och kommuner m.m. i fjällanen
4.8.1 Länsstyrelserna
4.8.1.1 Allmänt
4.8.1.2 Leder m.m. Lantbruksnämnderna m.m.
Kommunerna
"'i.
Prop.]978/79:187 9
4.9 Övriga organisationer 4.9.1 Domänverket 4.9.2 Sveriges turistråd
4.9.3 SOS Alarmering AB
ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
5.1
5.2 5.3
5.5
Grunder
5.1.1 Allmänt : )
områden
.1.2 Euvudpunkter för olika verksamhets—
5.1.3 Grundsyn beträffande samverkan och
samordning 5.1.4 Särskilda överväganden 5.1.5 Vissa uppgifter Nyttjande av fjällområden Leder och anläggningar 5.3.1 Grunder 5 5.3.2.1 Fjällstationer 5.3.2.2 Övernattningsstugor 5.3.2.3 Kåtor 5.3.2.4 Raststugor (vindskydd) 5.3.3 Planerade anläggningar 5.3.4 Overväganden och förslag 5.3.4.1 Allmänt 5.3.4.2 Leder och anordningar 5.3.4.3 Anläggningar 5.3.4.4 Ledtillsyn 5.3.4.5 Färdmeddelanden 5.3.5 Sammanfattning Information och utbildning 5.4.1 Allmänt 5.4.2 Informationens innehåll 5.4.3 Speciella informationscmråden 5.4.4 Informationsvägar 5.4.5 Utbildning 5.4.6 Fjällsäkerhetskampanj 5.4.7 Sammanfattning Information: Kartor 5.5.1 Grunder
5. 5 . 2 Utvecklings läget
.3.2 Anläggningsbeståndet i fjällvärlden
-vid dessa
Sida 130 130 131 132 134 134 134
136
141 142 143 147 154 154 155 156 157 157 158 158 160 160 163 167 172 178 179 182 182 183 184 185 189 192 196 199 199 201
Prop.]978/79:187
5.7
x_n (D
_L,
5.5 2.1 Allmänt
5. 5. 2. 2 Allmänna kartor
kn .5. 2. 3 Särtryck/Specialkartor = 5.3 Erfarenheter samt synpunkter och förslag 5.5.3.1 Allmänt 5.5.3.2 Aktualitet 5.5.3.3 Den ekonomiska kartan 5.5.3.4 Den topografiska kartan 5.5.3.5 Sammanföring av kartverksamheten
5.5.4 Sammanfattning
.6.. Bakgrund 5 5.6.2 Överväganden och förslag till säker- hetsbefrämjande åtgärder
3'.%'.å'.£ latar—ati. ” 5.6.2.3 Väderinformation m.m. 5.6.2.4 Laviner 5.6.2.5 Övrigt 5.6.3 Sammanfattning Samband 5.7.1 Samband i fjällsäkerhetssammanhang 5.7.2 Möjliga sambandsmedel i fjällvärlden
5.7.3 Krav på dambandsmedel för fjällsäkerhets- ändamål
5.7.4 I fjällområdet förefintliga sambandssystem 5.7.4.1 Allmänt 5.7.4.2 Polisväsendets fjällradiosystem 5.7.4.3 Polisväsendets hjälptelefonsystem
5.7.4.4 Planerad utbyggnad av polisens hjälptelefonnät
5.7.4.5 Privatradio (PR-radio)
5.7.5 Nya system tänkbara för fjällsäkerhets- samband
5.7.5.1 Nödsändare 5.7.5.2 Rennäringens radiosystem 5.7.5.5 sos Alarmerings AB (SOSAB) 5.7.6 Till utredningen framförda synpunkter och förslag
x)! .7.7 Sammanfattning och förslag
(:
trustning
5.8.1 Personlig utrustning
214 217 217
219 219 220 225
227 228 230 233 233 234
255 257 237 237 239
253 260 265 265
6
Prop. 1978/79:187 10
5.8.2 Kontroll av fjällutrustning m.m. 5.8.3 Produktutveckling 5.8.4 Sammanfattning
HUVUDMANNASKAP OCH ANSVARSFÖRDELNING M.M:
6.1 Allmänt 6.2 Huvudmannaskap 6.2.1 Huvudmannaskapets innebörd 6.2.2 Anknytning till myndighet eller organisation 6.2.3 Val av myndighet 6.2.3.1 Rikspolisstyrelsen 6.2.3.2 Statens naturvårdsverk 6.2.3.3 Utredningens ställningstagande 6.2.4 Principalternativ för val av myndighet 6.2.5 Alternativ 1. Huvudmannaskapet upp- drages åt en förefintlig myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet 6.2.5.1 Val av myndighet: Naturvårds- verket 6.2.5.2 Samverkansgrupp Fjällsäkerhet 6.2.5.3 Naturvårdsverkets organisation 6.2.6 Alternativ 2. Huvudmannaskapet för— läggs till ett fristående organ med kanslifunktionen knuten till en före- fintlig myndighet engagerad i fjäll— säkerhetsarbetet 6.2.6.1 Motiv 6.2.6.2 Fjällsäkerhetsråd 6.2.7 Val av alternativ för huvudmannaskapet 6.3 Ansvars- och arbetsfördelning 6.3.1 Grunder 6.3.2 Huvudansvarighet för olika områden av fjällsäkerheten 6.3.3 Sammanställning 6.4 Regional och lokal samordning och samverkan 6.4.1 Allmänt 6.4.2 Regionalt 6.4.5 Lokalt 6.5 Samordning Fjällräddning — Fjällsäkerhet 6.6 Sammanfattning KOSTNADER
Sida 267 269 270 273 273 274 274
275 276 276 277 280 280
280 281 283
284 284
285 256
289 289
290 292 294 294 294 298 300 502 304
Prop. 1978/79:187 ll
Bilagor
tv
"1
:1
Batteridriven hjälpradiotelefon, Vålåstugan
i Jämtlands län
Radioutrustning, Valsjöbyn i Jämtlands län Vandringsleder som omfattas av statligt huvud- mannaskap i fjällområdet m.m. (teckenförkla—
ring, se bil. D—F)
Vandringsleder och obrutna fjällområden m...
inom Kopparbergs— och Jämtlands län
Vandringsleder och obrutna fjällområden m.m.
inom Jämtlands- och Västerbottens län
Vandringsleder och obrutna fjällområden m.m.
i Norrbottens län
Polisdistrikt med fjällräddningsorganisation Observationsstaticner i fjällområdet Stationsförteckning med observationstider m.m.
Polisens fjällradiosystem inom Kopparbergs
län m.m.
Polisens fjällradiosystem m.m. i Jämtlands
län
Polisens fjällradiosystem m.m. i Västerbottens—
och Norrbottens län
Princip för polisradiosystemets funktion i
fjällvärlden
(17
m
L=J
("U
U)
U] — —)
EU
(11 xo
L'U
tr]
U!
[1.1
m
Ul
U|
Ox
('|';
:10
:12
:13
Prop. 1978/79: 187
Bilagor 12 Sida L Utbyggnad av hjälptelefoner längs del av Kungsleden i Norrbottens län Bz15 M:1 Förteckning över fjiillanläggningar m.m. i Norrbottens län (karta 1) 13:16 M:2 Förteckning över fjällanläggningar m.m. i Västerbottens län (karta 2) 13:25 M:3 Förteckning över fjällanläggningar m.m. i Jämtlands län (karta 3) 13:27 M:4 Förteckning över fjällanläggningar m.m. i
Kopparbergs län (karta 4) 3:32
Prop.]978/79:187 13
NO
11
Fjällräddningsuppdrag m.m. inom fjällrädd- ningstjänsten under tiden 1.1.1965 —-- 31.12.1974
Exempel på SMHI:s centrala väderrapporter
Exempel på sammanställning av vädret i fjäll—
trakterna på de meteorologiska stationerna
Béläggningen på STF:s stugor och övriga an- läggningar åren 1976 ___ 1977
Besöksfrekvensen på fjäll— och turiststatio- ner åren 1976 ——- 1977
Sammanställning över olyckor med dödlig ut—
gång i fjällen 1916-1966
Sammanställning av uppgifter om vissa fjäll- olyokor,under åren 1972—1976
Sammanställning över räddningsuppdrag inom Östersunds polisdistrikt åren 1970 ——- april 1978
Särskilt yttrande av experten Henrik Sarri
Förteckning över hjälptelefoner i fjäll-
världen
Sammanfattning av projektledaren överste— löjtnanten Nils Engelheart delgjort angående
fjällsäkerhetsförsöken i Jämtlands län
U!
[U
ut
Ul
tu ax ()
m
lb
tri
i.u 0 x
:40
:42
:106
:108
Prop. 1978/79: 187
Bilagor 14 Sida
12 Sammanställning över utbetalda ersättningar till civil fjällräddningspersonal budgetåren 76/77——78/79 13:110
13 Medel för lokal utbildning utbildningsåren 78/79 13:111
Prop.]978/79:187
1 SAMMANFATTNING
Innehåll
1.1 Allmänt
1.2 Huvudmannaskap, ansvarsförhållanden m.m.
1.3 Fjällsäkerhetens olika verksamhets- områden
1.3.1 Grunder
1.3.2 Information och utbildning
1.3.3 Leder och anläggningar
1.3.4 Nyttjande av fjällområden
1.3.5 Väder
1.3.6 Samband
1.3.7 Utrustning
1.4 Kostnader
Prop. 1978/79: 187 15
1 SAMANFA'I'I'NING 1 . 1 ALLMÄNT
Mot bakgrund av utredningens direktiv och en redogörelse för utredningens arbetssätt (kap.2), en historik (kap. 3) och en nulägesöversikt beträffande fjällsäkerhetsarbetet hos de viktigaste i detta arbete verksamma myndigheterna och organisationerna ävensom fjällräddningen (kap. 4) redo- visar utredningen sina överväganden och förslag (kap. 5 och
6). I huvudsak innebär dessa vad som sammanfattas härnedan.
Under femårsperioden 1973-77 omkom vid olyckor i vägtrafiken 5 745 personer, vid olyckor med fritidsbåtar 518 personer
och i fjällolyckor 22 personer.
Generellt är de åtgärder för fjällsäkerhet och fjällrädd- ning, som kännetecknas de nämnda fem åren och utmärker dagsläget, omfattande och ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskänsla och kunnighet och i väsentliga avseenden
motsvarande sitt syfte.
Utvecklingen går emellertid vidare. I olika avseenden bör förbättringar av fjällsäkerheten genomföras (kap. 5). Vad som främst erfordras är en effektiv samordning och en ökad samverkan på grundval av en klar ansvars- och arbetsför—
delning (kap. 6). 1.2 HUVUDMANNASKAP, ANSVAESFÖRHÅLLANDEN M.M-
I angivet syfte redovisar utredningen en grundsyn (kap. 5.1 p 5.1.3) och föreslår ett huvudmannaskap för fjällsäkerheten, en ansvars- och arbetsfördelning mellan huvudintressenterna
i fjällsäkerhetsarbetet och samverkansformer på centralt, regionalt och lokalt plan (kap. 6).
Prop. 1978/79:187 *—
Huvudmannaskapet bör anknytas till en förefintlig, i säker- hetsarbetet engagerad myndighet. Utredningen har övervägt anknytning till rikspolisstyrelsen och till statens natur—
vårdsverk. Det sistnämnda förordas.
För valet av huvudman står två principiellt olika möjlig- heter öppna: att huvudmannaskapet uppdrages åt någon före— fintlig myndighet (alternativ 1) eller att det förläggs till ett fristående organ med kanslifunktionen anknuten
till en förefintlig myndighet.
förra fallet bör huvudmannaskapet uppdras åt statens natur— vårdsverk och samverkan främst genomföras inom en samverkans— grupp Fjällsäkerhet. I senare fallet bör ett fjällsäkerhets— råd tillkomma med kanslifunktionen förlagd till statens
naturvårdsverk. For samverkan i rådet bör väsentligen gälla
samma principer som i förra fallet avsetts för samverksans-
gruppen.
Utredningen har noggrant prövat de två alternativen. Båda är tänkbara. Den särskilda utredaren och två av utredningens experter förordar alternativ 1, sju av utredningens experter
förordar alternativ 2.
Ett förslag till ansvars- och arbetsfördelning i central in— stans framläggs, hänfört till olika verksamheter. Det anger också vilka den för viss verksamhet huvudansvarige avsetts samverka med i första och andra hand. Huvudansvarig för samordning och samverkan ävensom för information och utbild- ning föreslås huvudmannen vara, d.v.s. natuvårdsverkets alter— nativt fjällsäkerhetsrådet. Huvudansvarig beträffande nytt— jandet av fjällvärlden och för leder med anslutande anord— ningar och anläggningar föreslås naturvårdsverket vara -
det svarar ju redan nu (sedan 1977) för ledsystemet under statligt huvudmannaskap. Huvudansvarig för samband och för samordning med fjällräddningen avses rikspolisstyrelsen vara. SMHI föreslås vara huvudansvarig för vädertjänsten
inklusive klimatologisk forskning om främst snö- och lavin-
Prop.l978/79:187 13
förhållanden. För utrustningsfrågor förväntas Frilufts—
främjandet som huvudansvarig.
Länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen föreslås få till uppgift att regionalt ansvara för samordning och sam- verkan avseende fjällsäkerheten. Länsstyrelsen bör själv få avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas. vilka myndigheter och organisa— tioner c.s.v. den närmaste bör omfatta och i vilka former
den bör genomföras.
Kommunerna inom fjällregionen föreslås sammanhålla och sam- ordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen. Detta bör ske antingen genom förefintliga organ eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhetskcmmitté.
1.3 FJÄLLSÄKERHETENS OLIKA VERKSAMHETSOMRÄDEN 1.3.1 Grunder
I fråga om förbättringar i olika avseenden inom fjällsäker- heten redovisar utredningen först vissa grunder och princi— piella synpunkter (kap. 5.1) och sedan sina överväganden och förslag inom de väsentligaste fackmässiga verksamhets—
områdena av betydelse för fjällsäkerheten. nämligen avseende
nyttjande av fjällområden (kap. 5.2) leder och anläggningar (kap. 5.5) information och utbildning (kap. 5.4 och 5.5) väder (kap. 5.6) samband (kap. 5.7) utrustning (kap. 5.8)
En hundraprocentig säkerhet är lika litet möjlig inom fjäll— världen som inom vägtrafiken, på sjön och i luften. I strävan
efter en så hög säkerhetsgrad som möjligt blir det fråga om
,-1
Prop.]978/79zl87
en serie avvägningar. Huvudmannen skall ha huvudansvaret i samverkan härvidlag. Avvägningens riktighet mellan risker och säkerhet tillkommer det statsmakterna och ytterst all—
mänheten att pröva (p. 5.1.1).
Med skärpa fastslås att ansvaret för den egna fjällsäker- heten först och sist tillkommer den enskilde. Samhället måste emellertid ta ansvaret för att den enskilde blir in— formerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta inne— bär. Fjällsäkerheten är en gemensam sak för den enskilde och samhället (p. 5.1.1). 1.3.2 Information och utbildning
Det är då naturligt att information och utbildning (kap. 5.4; jfr p. 5.1.2) måste ges en primär roll i fjällsäkerhetsaroe— tet. En av de främsta åtgärderna för att uppnå en förbättrad fjällsäkerhet utgörs av en effektiv informations— och ut- bildningsverksamhet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erfordras. Behovet härav är i nuläget sär—
skilt angeläget. Detta motiverar särskilda åtgärder nu.
Som viktigaste åtgärd nu föreslås en gjällsäkgrhetsgagpgn; under budgetåren 1978/79 och 1979/50. För att utan omgång vara möjlig bör kampanjen i första hand anknyta till den på- gående verksamheter och ha karaktären av en vidgning av den- na. Detta gäller såväl pågående information från de fyra huvudintresenternas (Svenska Turistföreingers, Friluftsfräm— jandets, naturvårdsverkets och rikspolisstyrelsens) sida som pågående utbildning i de två frivilliga organisationernas regi. Därtill bör komma en broschyr - "fjällvettbroschyr”- för vidsträckt spridning och en anslutande affisch i enga- gerande utförande. Med den synnerliga genomslagskraft som
TV och radio har är angeläget med såväl myndighetsinformaticn
3 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 187
C)
Prop. 1978/79: 187 2
enligt statsavtalets möjligheter som annan nyhetsförmed— lande, opinionsspeglande eller utbildande information där. Det är av stor betydelse att kampanjen får stöd från pres— sens sida. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att fort- löpande tillhandahålla pressen information och informations-
material om kampanjen.
Kostnaderna för kampanjen beräkras till 1 milj. kr.. varav 600 000 kr. för budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för bud— getåret 1979/80. För att den angelägna snabbstarten skall kunna ske, behöver medlen för innevarande budgetår kunna disponeras under september 1978 eller möjligen åtminstone vara vissa f.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast
möjligt därefter.
Allmänt — d.v.s icke direkt relaterat till kampanjen - fram— håller utredningen vikten av att informationen samordnas och genomförs i nära och fortlöpande samverkan främst mellan de olika fjällsäkerhetsintressenterna men också med aktuella rese- OCh turistorganisationer m.fl. Huvudmannen har härvid- lag en betydelsefull roll. Ett flertal informationsvägar står till buds och bör utnyttjas. Utvecklingen i tekniskt
och organisatoriskt avseende av dessa måste aktivt uppmärk—
sammas .
I princip bör informationsmaterialet av allmänt intresse — med vissa specifika undantag - tas fram och tillhandahållas avgiftsfritt till allmänheten direkt eller genom myndigheter.
organisationer m.fl.
Under senaste tioårsperiod har orsaksgrupperna drunkning
och sjukdom (inkl. hjärtslag och överansträngning) - sinse- mellan ungefär lika stora - tillsammans inrymt nära 70 % av det totala antalet dödsolyckor i fjällen under perioden.
Det är av Vikt att erfarenheterna från uppföljningen av till- gänglig statistik över fjällolyckor får slå igenom i informa- tionsunderhållet (jfr p. 5.1.5).
Prop. 1978/79:187 91
Det är angeläget (p. 5.1.5) att få en enhetlig, konsekvent och för utvärdering lämplig rapportering. uppföljning och successiv utvärdering av icke blott dödsolyckorna utan gene— rellt av olyckorna och de gravare olyckstillbuden i fjäll- världen. Detta saknas i nuläget. Huvudmannen för fjällsäker- het förutsätts svarligen klara ut hur detta bör ske och vid—
ta eller föreslå erforderliga åtgärder.
Redovisad nuvarande gtbildnigg är lämplig som grund för den fortsatta verksamheten. En allmän vidgning är dock önskvärd, särskilt för den utbildning, som sker genom de frivilliga organisationernas försorg. Åtgärder för att underlätta och förbättra skolans utbildning i fjällkunskap och fjällsäker-
het bör genomföras.
Utredningen tar icke ställning men ställer sig i visst av— seende positiv till frågan om statlig utbildning av färd- leder m.fl. på kvalificerad nivå. Ställningstagandet bör efter pågående och ytterligare erforderliga utredningar an- komma på huvudmannen. Tyngdpunkten i färdledareutbildningen
bör kvarligga hos de frivilliga organisationerna.
Eartgr (kap. 5.5; jfr p. 5.1.2) är viktiga informations— bärare. Åtgärder för att förbättra, utöka och aktualisera karttillgången över fjällområdena syns angelägna att över—
väga och efter hand genomföra.
givetvis svara mot vad det svenska samhället och den svenska allmänheten behöver. Lantmäteriverket föreslår därför över- väga en förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den topografiska kartans blad över fjällterräng samt ett praktiskt försök för att belysa möjligheterna härtill. Huvud— mannen för fjällsäkerhet förutsätts medverka vid utredningen
och försöket.
Prop.]978/792187 22
1.5.3 Leder och anläggaingar
Ledsvstemet med anslutande ancrd ingar och anläggaingar
(kap. 5.5; jfr p. 5.1.2) är den viktiga stommen för fjäll- världens utnyttjande förrörligt friluftsliv och turism. Detta ger ledsystemets väsentliga betydelse för fjällsäkerheten. Mot bakgrund härav är en av de främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten att ledsystemet under— hålls, förbättras och kompletteras på ett tillfredsställande sätt. Det är därför angeläget att statsmakternas medelstill- delning för ledunderhållet ger utrymme för erforderliga åt- gärder. Detta innebär en gneomsnittlig större medelsanvis—
ning än för innevarande budgetår.
Behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjäll— anläggningar föreligger. Med anledning av dessa anläggningars betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt och av ekonomiska skäl syns erforderligt att staten liksom i fråga om fjällederna och deras anordningar svarar för planering och investeringar i nyanläggningar och upprustningar av sådana anläggningar samt sannolikt även lämnar bidrag i vissa fall till drift-
kostnaderna.
I samband med utredningarna om ledsystemet under statligt huvudmannaskap har framkommit förslag om en väsentlig ut- ökning av antalet övernattningsstugor och raststugor/vid— skydd längs lederna. Dessa frågor bör närmare prövas av huvudmannen i samråd med berörda myndigheter och organisatio—
ner, varefter principfrågan bör underställas regeringen.
Det är av vikt att utbyggnaden och vidmakthållandet av leder
och anläggningar i fjällområdet samordnas. Länsstyrelserna i
fjällänen bör få samordningsansvar härför och bli tillstånds- myndighet för all ledutbyggnad i fjällområdet.
Prop.l978/79:187 35
Vissa tekniska förbättringar av bl.a. vinterlederna
U)
omedelbart erforderliga. Kostnaderna härför uppskattas till
ca 0,8 milj. kr.
Norrbottens län är goda. Försöken föreslås utsträckas till minst ytterligare ett län. Försök med användning av vapen-
fria värnpliktiga inom fjällpatruller bör ske.
1.5.4 Nvttiande av fjällområden
Det har icke varit utredningens uppgift att lägga synpunkter på nyttjandeavvägningen beträffande fjällområdena men den är av väsentligt intresse för utredningen med hänsyn till
den nödvändiga anpassningen av fjällsäkerhetsåtgärderna inom respektive område (kap. 5.2; jfr p. 5.1.2). Fjällsäkerheten får icke utnyttjas som instrument för vare sig en accelere— rande eller bromsande styrning av utnyttjandet av den svenska fjällvärlden. När det gäller användningen för rörligt fri— luftsliv och turism ter sig en differentierad användning - från för stark turism välutbyggda områden till obrutna fjällområden - enligt i huvudsak nu gällande inriktning na-
turlig och riktig.
En av utredningens experter. Henrik Sarri. har haft avvikande mening be räffande vissa nyttjandefrågor. Denna återfinns ett särskilt yttrande (bilag 9)-
1.3.5 Väder
Den väderservice, som ges i nuläg-t inom
måste väsentligt förbättras (kap. 5.6; j
Prop. 1978/79: 137 24
Hänsyn till pågående SMHI-utredning - som förutsätts komma med lösningar på sikt medan fjällsäkerhetsutredningen begränsar sig till vissa närförelag — och tidsförhållandena har gjort att inte något konkret organisationsförslag fram— läggs. Vissa riktlinjer fastslås dock. innebärande bl.a. att SMHI bör vara den centrala myndighet som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen. att prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar med minst tre rapporter dagligen, att prognosområdet bör delas i flera. dock minst två ansvarsområden samt att forsknings- och utvecklings—
arbete måste garanteras.
Nätet av observationsstationer i högfjället bör utvidgas. Fyra planerade automatiska Väderstationer inom fjällområdet bör försökvis ingå i tilläggsnätet. Lokalradions väderservice bör kompletteras med mer detaljerade prognoser över åtta
telefonsvarare för olika fjällområden.
Tyvärr syns föreslagna åtgärder för att förbättra vädertjäns- ten i fjällregionen och därmed fjällsäkerheten inte kunna geomföras till kommande vinter. Någon utökning av observa- tionsnätet i fjällområdet, särskilt på högfjället, bör dock eftersträvas. En meteorologtjänst bör även kunna tillföras väderkontoret i Sundsvall i början av 1979. Då kan föreslagen prognosverksamhet över automatiska telefonsvarare för fjäll-
områdena i Köpparbergs och Jämtlands län påbörjas.
Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väsentliga brister. SMHI bör få i uppdrag och resurser för forskning i snökunskap och laVinfTågor samt för att pröva möjligheterna att påbörja
lavinprognostjänst, medverka i viss utbildning m.m. 1 . 3 . 6 Samband Sambandsbehoven för fjällsäkerheten (kap. 5.7; jfr p. 5.1.2)
bör - av såVäl tekniska som ekonomiska skäl - så långt möj-
ligt lösas grnom en vidare utbyggnad av befintliga system.
Prop.!978/79:187 35
Detta gäller alldeles särskilt i nuläget och under de närmaste åren. En fortsatt studie— och försöksverksamhet erfordras för att fastställa de kompletteringar med andra system, som på längre sikt från kostnadseffektsynpunkt kan
vara aktuella.
Bärbar kommunikationsradioutrustning för den vanlige turisten i fjällen förordar utredningen inte. I första hand bör de möjliga satsningarna göras på fast installerade sambands— medel längs de leder som prioriteras. Där så är ekonomiskt fördelaktigt bör trådanslutna telefoner väljas, i övrigt radiotelefoner i redan etablerade nät. Den långsiktiga målsättningen bör vara placering av telefoner med 5-15 km mellanrum, beroende på terrängförhållandena. En första etapp
innebär en ungefärlig investeringskostnad av 2,5 milj. kr.
Nödsändare av den typ, som används av civilflyget på 121,5 MHz, erbjuder en intressant möjlighet för att höja fjäll— säkerheten. Av tidsskäl har en slutgiltig rekommendation ej varit möjlig. Huvudmannen för fjällsäkerhet bör genom den för sambandet huvudansvarige snarast utreda frågan vidare och genomföra praktiska prov i begränsad skala. Frivilliga flygkåren bör medverka. I samband härmed bör även utredas de övriga förhållanden som sammanhänger med en medverkan
från kårens sida genom avlyssningsflygningar.
1.5.7 Utrustning
I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel för fjällbruk på den svenska marknaden. Men totalutbudet är stort
och varierande, bl.a. kvalitativt. Det kan vara svårt att
välja.
Bristande kunskaper om förhållandena i fjällen, underlåten— het eller ren nonchalans medför att tursister ofta utesluter
utrustning, som är nödvändig från säkerhetssynpunkt.
Prop. 1978/79: 187 26
Åtgärder bör vidtas för att vidga informationen till såväl konsumenter som personal i sporthranchen m.fl. i syfte att underlätta valet av erforderlig och lämplig utrustning för fjällbruk (kap. 5.8).
Behov föreligger att särskilt pröva friluftsutrustning som har betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareutveck— ling bör ske av den verksamhet, som Friluftsfrämjandets utrustningskommitté bedriver härVidlag. En allsidigt sam— mansatt testgrupp föreslås få till uppgift att pröva sådan utrustning och efter test utfärda rekommendationer om pro- dukters användbarhet för fjällbruk. Testgruppen bör anknytas till Friluftsfrämjandet.
Inforamtion, utredningar, prov och andra åtgärder erfordras beträffande standardanpassning av utrustning, proviant för krävande långturer och nödproviant m.m.
1.4 KOSTNADER
Kapitel 7 är en sammanställning av kostnader m.m.
Prop.l978/79:187 27
2. UTREDNINGSUPPDRAGET M M
INNEHÅLL
2.1 DIREKTIV 2.1.1 Grunddirektiv
2.1.2 Tilläggsdirektiv
2.2 UTREDNINGENS UPPGIFT M M
2.2.1 Uppgiften 2.2.2 Fackmässig avgränsning 2.2.3 Geografisk avgränsning
2.3 UTREDNINGSARBETET 2.3.1 Grund 2.3.2 Orienteringar och överläggningar 2.3.3 Överlämnade skrivelser 2.3.4 Studier
2.3.5 Arbetsformer i övrigt 2.3.6 Redovisning
Prop.l978/79:187 25
2.1 DIREKTIV
2.1.1 Grunddirektiv
Följande direktiv - meddelade av chefen för jordbruksdepar- tementet, statsrådet Dahlgren — har legat till grund för ut— redningen (utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
9 mars 1975, dir. 197e:24):
"Fjällräddning och fjällsäkerhet är i dag två skilda begrepp. Fjällräddning är den verksamhet som påbörjas då en olyckshändelse konstaterats eller befaras ha skett. Med fjällsäkerhet förstås framför allt den förebyggande verksamhet som syftar till att i gör- ligaste mån begränsa olycksriskerna i fjällvärlden.
Ansvaret för fjällräddningsverksamheten ligger hos polisen. RikSpolisstyrelsen svarar för organisa- tion, utrustning och utbildning. Den regionala och lokala polisorganisationen svarar för den operativa fjällräddningsverksamheten. Samverkan sker med and— ra civila och militära myndigheter, organisationer m.fl. Uppgifter från rikspolisstyrelsens årliga an- slagsframställningar visar att antalet efterSpanings- uppdrag inom fjällräddningstjänsten under de senaste sju åren genomsnittligen uppgått till inemot 100 om året och att räddningsuppdragen avsett totalt 1 045 saknade personer.
För fjällsäkerhetsverksamheten finns f.n. ingen klar ansvarsfördelning. Ett flertal myndigheter och organisationer arbetar samtidigt med fjällsäkerhets- frågor. I anslutning till fjällräddningstjänsten bedriver polisen ett omfattande arbete som inriktas på fjällsäkerheten. Som exempel kan nämnas uppsätt— ning och underhåll av hjälpradiotelefoner, med- verkan med information om lavinfara och fjällvett samt kartläggning av snö- och lavinförhållanden. Även statens naturvårdsverk arbetar med fjällsäker- hetsfrågor liksom Svenska turistföreningen och Fri- luftsfrämjandet. I vissa fall har länsstyrelserna vidtagit särskilda åtgärder för fjällsäkerheten. Sålunda har t.ex. i Norrbottens län inrättats s.k. fjällpatruller som aktivt bidragit till en ökad fjällsäkerhet. Detta arbete sker i nära samarbete med bl.a. polismyndigheterna.
Riksdagen har behandlat frågan om fjällsäkerheten i vårt land (mot. 1976/77:1oo. KrU 1977/7s:2, rskr l977/78:14) och hos regeringen hemställt om utred- ning.
Samhället har, såsom framgår av det föregående, tagit på sig ett betydande ansvar för fjällsäkerheten. Jag anser det emellertid angeläget att insatserna på det— ta område ytterligare samordnas och effektiviseras. För detta talar också de tragiska olyckor som trots vidtagna säkerhetsåtgärder inträffat under de senaste åren. Den ökande turistströmmen till de svenska fjällen ställer likaså ökade anSpråk på fjällsäkerhetstjänsten.
Med hänvisning till vad jag här redovisat föreslår jag att frågor som rör fjällsäkerheten i vårt land närma- re utreds. En särskild utredare bör tillkallas för detta ändamål.
Det bör ankomma på den särskilde utredaren att pröva frågan om lämplig huvudman för fjällsäkerheten. Li— kaså bör förslag läggas fram som anger arbetsupp- gifter och ansvarsområde för huvudmannen liksom för övriga centrala. regionala och lokala organ som har del i ansvaret för fjällsäkerheten. Behovet av sam- ordning mellan fjällräddnings— och fjällsäkerhets— tjänsten bör därvid uppmärksammas. Den särskilde ut— redaren bör också lämna förslag till andra åtgärder i syfte att förbättra fjällsäkerheten.
Utredningsarbetet bör bedrivas så att det kan vara slutfört senast den 1 augusti 1978."
2.1.2 Tilläggsdirektiv
Till grunddirektiven (p 2.1.1) har senare fogats följande av chefen för budgetdepartementet, statsrådet Mundebo meddelade tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer och särskilda ut- redare angående finansiering av reformer (utdrag ur proto- kollet vid regeringssammanträde den 20 april 1978, dir. 1975:40):
"En grundläggande förutsättning för en målmedveten reformpolitik och för en tryggad sysselsättning i framtiden är att den ekonomiska politiken under de närmaste åren ges en sådan inriktning att balans i samhällsekonomin skapas och att den internationella konkurrenskraften återupprättas. Den tillväxtpoten— tial som finns i den svenska ekonomin måste under de närmaste åren väsentligen reserveras för att åter— ta förlorade marknadsandelar, öka exporten och nä- ringslivets investeringar samt genomföra den nod- vändiga strukturomvandlingen i näringslivet. För den offentliga sektorns del innebär detta att nå— got nämnvärt utrymme för nya kostnadskrävande å- taganden inte föreligger under de närmaste åren.
Prop. 1978/79: 187 50
Statens budgetpolitik har förts med dessa utgångs— punkter. Strävan har varit att begränsa automatiska kostnadsökningar, genomföra direkta besparingsåtgärder, finansiera angelägna nysatsningar genom omfördelningar av medel, öka intäktsfinansieringen genom avgiftshöj- ningar, öka kraven på myndigheternas decentraliserings- och rationaliseringsverksamhet samt att senarelägga vissa mindre angelägna program och åtgärder.
Behovet av statsfinansiell restriktivitet kan förutses komma att gälla med oförändrad eller ökande styrka un- der de närmaste åren. Det är därför nödvändigt att full- följa den strama utgiftsprövning som präglat budgetar- betet för budgetåret 1978/79. Ökad vikt måste läggas på en omprövning av pågående verksamheter inom den offentliga sektorn. Effektivitetsvinster inom myndig- heterna måste tas till vara för att begränsa kostnads— ökningarna. Genom beslut den 2 mars 1978 har regering- en utfärdat anvisningar av denna innebörd vad gäller myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret 1979/80. Vidare har regeringen utfärdat särskilda an- visningar till vissa myndigheter rörande deras anslags— framställningar.
Många av de kommittéer och särskilda utredare som har förordnats av regeringen arbetar inom ramen för ut- färdade direktiv med omfattande utredningar rörande olika samhällsfrågor. Kommittéernas förslag är ofta av den arten att ett genomförande påverkar statsbud— geten. Med de utgångspunkter rörande den statsfinan- siella situationen som tecknats här är det uppenbart att något nämnvärt utrymme för genomförande av kost- nadskrävande kommittéförslag inte kommer att före— ligga under de närmaste åren. Kommittéerna bör därför noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skall kunna finansieras genom omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resurser inom det område kommitténs förslag avser. Det är ock- så uppenbart att ett förverkligande av nya förslag underlättas om det kan ske successivt. Kommittéerna bör också göra en prioritering mellan angelägna önske- mål inom utredningsområdet. Kommittéerna bör vidare så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och byråkrati för myndigheter och enskilda som för- slagen kan medföra. Slutligen ligger det i sakens na- tur att i rådande läge sådana förslag kommer att visa sig enklast att genomföra som inte medför några till- kommande kostnader. Kommittéerna bör därför inrikta sig på att finna sådana lösningar."
UTREDNINGENS UP GIFT M M
N IX.) ' 11
2.2.1 Uppgiften
Utredningens uppgift har varit att - på grundval av de giv— na direktiven (p. 2.1) - utreda frågor, som rör fjällsäker- heten i vårt land, dvs. den säkerhet mot olyckor till liv och lem, som samhället och envar enskild gemensamt och främst genom förebyggande åtgärder säkerställer för den en-
skildes verksamhet och vistelse i fjällvärlden.
Fjällsäkerheten omspänner eller berör ett flertal verksam- hetsområden. Detta framgår bl.a. av utredningens direktiv. En allmänt godtagen definition eller avgränsning av be- greppet fjällsäkerhet saknas och det syns tveksamt om en detaljerad sådan är erforderlig. Då även fjällräddningen avser att i görligaste mån begränsa olycksriskerna och o- lyckorna i fjällvärlden. skulle exempelvis också fjäll- räddningen kunna innefattas i fjällsäkerheten. I här före- varande sammanhang sker - i överensstämmelse med direktiven icke så. Men det är ofrånkomligt att vissa anläggningar och åtgärder i ett läge tjänar fjällsäkerheten, i ett annat fjällräddningen. En absolut gränsdragning för fjällsäker— heten är också i åtskilliga andra fall varken möjlig eller lämplig.
2.2.2 Fackmässig avgränsning
Utredningen har avstått från att försöka göra en detalj- specificerad bedömning av var gränserna går eller bör gå för de verksamheter som är eller kan vara av betydelse för fjällsäkerheten. Utredningen har i stället funnit
det ändamålsenligare att för sitt arbete använda en fack-
mässig avgränsning, som omfattar följande generellt an- givna verksamhetsområden. vilka alla är av väsentlig och direkt betydelse för fjällsäkerheten:
Prop. 1978/79: 187 32
fjällvärldens utnyttjande information och utbildning leder och anläggningar Samband
väder samt
utrustning.
Utredningens överväganden och förslag redovisas dels i kap. 5 hänförda till ovanstående verksamhetsområden, dels i kap. 6 vad avser huvudmannaskap, ansvars— och arbetsför—
delning samt samarbetsformer.
2.2.3 Geografisk avgränsning
I avsaknad av en specificerad definition av fjällsäker— heten eller fjällsäkerhetsverksamheten erfordras förutom den fackmässiga avgränsning, som följer av berörda verk—
samheter (p. 2.2.2), också en geografisk avgränsning för fjällsäkerheten.
Med fjäll förstås enligt allmänt språkbruk de berg, som når över skogsgränsen (lågfjäll) eller över snögränsen (högfjäll). Stundom har dock termen fjäll en vidsträcktare användning, nämligen för att beteckna kala, ofruktbara höjdsträckningar i motsats till mogna och slutna skogs-
marker eller bördiga slätter.
Den verksamhet eller vistelse i fjällvärlden, som fjäll— säkerheten avser, är icke begränsad till enbart de egent- liga fjällen eller det egentliga fjällområdet. Den fri- luft5verksamhet som det gäller och dess ledsystem, anlägg- ningar, sambandssystem osv. med aktualitet för fjällsäker— heten sträcker sig ofta utanför detta område till angrän- sande skogs— eller andra områden. Stundom används beteck- ningen fjällområde för ett så sammansatt område, som hu—
vudsakligen består av en eller flera delar med fjäll i
Prop. 1978/79: 187 13
egentlig betydelse men också vissa avsnitt av annan natur.
I sammanhanget förekommer ett flertal områdesbenämningar. Några - t.ex. fjällvärden — synes kunna nyttjas adekvat u- tan närmare definition. De flesta, som getts närmare be- stämning, tillgodoser speciella syften såsom exempelvis SVENSKZ turistföreningens fjällplankommittés indelning 1951 i vild- marksområden, fjällmansområden och allemansområden och statsmakternas avgränsning 1975 som primära rekreationsom— råden av fem fjällområden _ Dalafjällen, Härjedalsfjällen, Äreområdet, Tärna - Graddis fjällvärld och Abisko-Kebnekai- sefjällen. I samband med utredningarna för och fastställel- sen l977/Y8 av de obrutna fjällområdena gavs åt begreppet fjällregionen en geografisk avgränsning inom de fyra aktu- ella länen - Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens - som förhållandevis nära sammanfaller med den utredningen funnit aktuell för fjällräddning och fjällsä-
kerhet.
Fjällräddningen, för vilken ansvaret ligger hos polisen, organiseras för och ur de polisdistrikt, inom vilka de egent— liga fjällområdena ligger. Distrikten innefattar i regel
även icke oväsentliga områden av annat slag. Det synes e— mellertid ändamålsenligt, att fjällsäkerheten geografiskt
avgränsas till samma områden som fjällräddningen. Utredningen
har därför vid sin behandling av fjällsäkerheten utgått från en överensstämmande geografisk avgränsning för fjällsäker- heten och fjällräddningen. Denna sammanfaller praktiskt ta-
get med den, som gäller för begreppet fjällregionen.
Prop. 1978/79:187 54
2.3 UTHEDNINGSARBETET
2.3.1 Grund
En naturlig utgångspunkt för utredningens arbete — särskilt mot bakgrund av den korta tid, omkring tre månader, som
stått till förfogande - har varit de erfarenheter, synpunkter och förslag som de olika intressenterna inom fjällsäkerheten har. Det har varit av stort värde för utredningen att ta del av dessa och diskutera dem med ett stort antal myndigheter och institutioner, organisationer, sammanslutningar och en- skilda. Utredningen vill vitsorda det stora intresse och
den beredvillighet att medverka till en förbättrad fjäll-
säkerhet, som härvid genomgående visats.
2.3.2 Orienteringar och överläggningar
Utredningen har för nulägesorientering och överläggningar be- sökt statens naturvårdsverk, rikspolisstyrelsen, Svenska tu- ristföreningen, Friluftsfrämjandet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut samt televerkets centralförvalt— ning. Vid sammanträden har utredningen fått information och kunnat överlägga med representanter för Svenska samernas
riksförbund, Sveriges turistråd, domänverket, Sveriges Restau-
rant— och Hotellförbund, AB Teleplan, SOS Alarmerings AB och Sverige Rekreation AB.
Vid besök inom Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har utredningen informerats av och fått överlägga med representanter för länsstyrelsen ävensom ge- nom dennas förmedling med representanter för kommuner, lantbruksnämndens rennäringsenheter, polisdistrikt, turist- sammanslutningar och _anläggningar samt regionala och loka- la förvaltningsorgan för domänverket, televerket och för- svaret m.fl. Ett särskilt besök har representanter för
utredningen gjort hos Kiruna kommun för information och
Prop. 1978/79:187 35
diskussion om där pågående överväganden angående viss ut- bildning av betydelse för fjällsäkerheten. Utredningen har också besökt flygflottiljerna F 4 och F 21 i Öster- sund (Frösön) reSp. Luleå (Kallax) och vid väderavdelning-
arna där informerats om deras verksamhet och meteorologiska
medverkan i fjällsäkerheten.
I samband med besöken och i annat sammanhang har utred— ningen haft kontakter med representanter för Svenska fjäll- klubben och Svenska skidlärarföreningen samt haft tillfälle att i Östersund ta del av framlidne fjällflygaren Gunnar "Spökis" Anderssons efterlämnade omfattande erfarenhets— handlingar om olika fjällsäkerhetsfrågor. Representanter för utredningen har vidare per brev. telefon eller vid sammanträffande haft ett flertal kontakter med intressenter för olika materielutvecklingar inom sambands- och transport- områdena samt med företrädare för försvarets forskningsan- stalt (institution 57). frivilliga flygkåren, frivilliga
radioorganisationen, Argaladeirörelsen m.fl.
Utredningen har informerat sig om sjösäkerhetsrådets upp- gifter, verksamhet och erfarenheter. Ömsesidiga orien— teringar har lämnats mellan utredningen och utredningen (Jo l976:09) om fjällägenheter. Utredningen har tagit del
av visst, för utredningen aktuellt materiel från rekreations- beredningen, SMHI-utredningen, statskontrollkommittén m.fl. och har samverkat med den särskilde utredaren för översyn
av allmänna ordningsstadgan.
2.5.3 Överlämnade skrivelser
Till utredningen har statsrådet och chefen för jordbruks— departementet den 20 mars 1978 för beaktande vid utredningens genomförande av sin uppgift överlämnat följande skrivelser:
från AB Teleplan avseende räddningsradio i fjällområde,
4 Riksdagen 1978/79. ! xaml. Nr [87
Prop. 1978/79:187 56
från arbetsgruppen för översyn av den polisiära fjäll- räddningens organisation m.m. Gällivare, angående en-
kätmaterial,
från Friluftsfrämjandet avseende information till all-
mänheten före fjällvistelse,
från E. Kjellberg. Lidingö, angående vissa säkerhets—
frågor kring det rörliga friluftslivet samt
från Gunnar Adriansson, Fjärdhundra, angående modell
för fjällstuga.
Lantbruksstyrelsen har den 14 april 1978 med samma syfte un- der hänvisning till att frågor om radiosystem för rennäring- en har ett starkt samband med de frågor som skall behandlas av utredningen överlämnat ett förslag till radiosystem för rennäringen jämte samtliga handlingar i ärendet. Från Svenska turistföreningen, överbefälhavaren m.fl. har över- lämnats och utredningen har själv mottagit ett antal skri-
velser från enskilda med synpunkter på fjällsäkerhetsfrägor.
2.3.4 Studier
Utredningen har genomgått och studerat förefintliga över— sikter över olyckor och räddningsuppdrag i fjällen fr.o.m.
1916 varvid särskilt är att nämna
dels den sammanställning "Olyckor med dödlig utgång i fjällen". som för i huvudsak åren 1916 - 1958 för Svenska
turistföreningens räkning gjorts av Nils Fröling.
dels den sammanställning "Räddningsuppdrag inom Östersunds polisdistrikt 1970 — april 1978", som inom detta polis- distrikt gjorts av polisintendenten Mikael Hansson och no-
tarien Fredrik Sandberg.
Likaså har utredningen på grundval av förefintligt utred-
Prop.]978/79:187 /f
ningsmateriel och delvis besök i aktuell terrang detaljstu- derat några av de senaste årens olyckshändelser i fjällen,
främst den som inträffade i Anarisfjällen den 23 — 25 feb—
ruari 1978 och olyckan den 1 mars 1977 vid Svalåkläppen
och Kariknallarna i Jämtlands län.
De två ovan angivna sammanställningarna bifogas detta be—
tänkande som bilagorna.
.3. Arbetsformer i övrigt
Det underlag för utredningsarbetet, som utredningen inför- skaffat eller mottagit, och dess eget erfarenhetsunderlag har bearbetats inom utredningen dels genom dess experter, dels in pleno. I stor utsträckning har arbetet skett i ar- betsgrupper sammansatta med hänsyn till den avgränsning som utredningen gjort till olika huvudområden inom fjäll- säkerheten (p. 2.2.2). Under sitt arbete har utredningen genom sina experter fortlöpande hållit kontakt med de myndigheter och organisationer, vars verksamhetsområden
experterna närmast har representerat.
2.3.6 Redovisning
Utredningen har inom ramen för den korta tid, som stått till dess förfogande, främst koncentrerat sig på frågan
om huvudmannaskap för fjällsäkerheten och om arbets—
och ansvarsfördelningen mellan de olika huvudintressenterna
med uppgifter inom denna säkerhet (kap. 5).
Beträffande de olika fjällsäkerhetsfrågorna har en mera fullständig behandling av i första hand tidskäl icke varit möjlig. 'tredningen har därför inom de olika verk-
2 IX)
samhetsområde, som enligt utredningens avgränsning (p. .2) faller inom fjällsäkerheten, i huvudsak nödgats begränsa
sig till synpunkter och förslag i de avseenden som utredningen
Prop. 1978/79: 187 35
bedömt vara av särskild vikt och angelägenhet. I övrigt upp— tages endast vissa frågor, som särskilt aktualiserats, och de behandlas endast så långt, som tiden medgivit. Behand— lingen inom de olika verksamhetsområdena är därför icke pa- rallell - ett förhållande, son dock bedömts att under före— varande omständigheter vara bättre än en begränsning till
gemensam nivå.
Det ligger i sakens natur, att de synpunkter och förslag. som utredningen framför inom de olika verksamhetsområden,
i flertalet fall innebär krav på ett fullföljande - ett ge- nomförande eller en fortsatt beredning och handläggning - genom försorg av huvudmannen eller den ene eller andra av de med denne samverkande huvudintressenterna inom fjällsä- kerheten i överensstämmelse med den arbets» och ansvarsför—
delning, som utredningen föreslår (kap. 6).
Prop.l978/79:187 39
3 HISTORIK INNEHÅLL
5.1 ALLMÄNT
3.2 FJÄLLRADDNING
3.2.1 Utredning 3.2.2 Riksdagsbehandling och beslut
3.2.3 Fortsatt utveckling
3.2.4 Norsk-svensk samverkansöverenskommelse 3.3 FYSISK RIKSPLANERING
3.3.1 Grunder
3.3.2 tredning
3.3.3 Riksdagsbehandling och beslut 3.3.4 Fortsatt utveckling 3.3.5 Kompletterande anmärkningar
3.4 PRIMÄRA REKREATIONSOMRÅDEN 3.4.1 Grunder
3.4.2 Riksdagsbehandling och beslut 3.4.3 Fortsatt utredning
5.5 ÄREPROJEKTET
3.5.1 Grunder
3.5.2 Riksdagsbehandling och beslut 3.6 FJÄLLEDER
3.6.1 Grunder 3.6.2 Utredning 3.6.3 Riksdagsbehandling och beslut 3.6.4 Fortsatt utredning 3.6.5 Riksdagsbehandling och beslut 3.6.6 Kompletterande anmärkning 3.7 VISSA YTTERLIGARE FRÅGOR 3.7.1 1973: Radiokommunikationer 3.7.2 1974: Radiokommunikationer 3.7.3 1975: Materiel till fiällräddningen 3.7.4 1976: Fjällräddning-fjällsäkerhet 3.7.5 1977/78: Utredning av fjällsäkerheten 3.8 ÖVRIGT
3.8.1 Enkät angående polisverksamheten
3.8.2 Gversvg av allmän ordningsstadga
Prop.l978/79:187 40
3.1 ALLMÄNT
Den svenska fjällregionens befolkning av samer och andra har aldrig varit talrik. De resande genom bygderna har länge va- rit få - undantagandes längs viktiga leder i bestämda syften
t.ex. längs Nidaros- (Trondheims-) leden.
Turismen i de svenska fjällen är en förhållandevis sen före- teelse. Intill senare delen av 1800-talet var turisterna få och ofta exklusiva. Tillkomsten av den jämtländska tvärbanan 1882 och riksgränsbanan 1902 samt bildandet av Svenska turist- föreningen 1885 betydde emellertid mycket för en ökad turism. Från 1890—talet blev även de från kommunikationssynpunkt mind- re lättillgängliga delarna av fjällvärlden i stigande utsträck- ning turistområden. Pionjärinsatserna gjordes oftast av turist- föreningen. Dennas första byggen i fjället var några enkla hyddor på skilda ställen i Lappland 1888 — 1890. Sistnämnda
år tillkom även Sylhyddan, den första fjällstationen, där man också från 1896 ombesörjde mathållning för fjällturisterna. Efterhand kom sedan ett allt rikare förgrenat nät av rösade vandrings- och senare även skidleder samt utefter dem vind- skydd, fjällstugor, kåtor eller större fjällstationer. Pa- rallellt härmed ökade turismen, ibland snabbare, ibland lång- sammare och stundom med vissa tillfälliga uppehåll på grund
av krig eller andra utomordentliga förhållanden.
Denna utveckling fram till dagsläget skall här ej skildras. Fjällturismens allmänna utveckling fram t.o.m. 1958 är över— siktligt redovisad i den "Utredning ang. fjällräddningstjänsten", som den 6 november 1958 lämnades inrikesministern av särskild utredningsman. En fortlöpande översikt i väsentliga avseenden
kan också erhållas genom Svenska turistföreningens årsberättelser, sedan intagna i föreningens årsskrifter. Även vissa artiklar i årsskriften belyser utvecklingen eller speciella delar av denna.
Kortare översikter över utvecklingen inom speciella områden
finns också i vissa av statens naturvårdsverks publikationer, exempelvis den om "Övernattningsstugor inom fjällområden"
(PM l975:560). Nuläget framgår i väsentliga huvuddrag av detta betänkandes kap. 4 och kap. 5.1. I detta kapitel skall endast säkerhetsfrågornas aktualisering hos statsmakterna under se- nare tid och vissa utvecklingssteg under samma tid av särskild för fjällsäkerheten redovisas. Då de grundläggande principer- na för fjällterrängens allmänna utnyttjande är av stor vikt för kraven på fjällsäkerheten, är det naturligt att även re—
dovisa statsmakternas beslut härvidlag under senare tid.
I den angivna utvecklingen - och i ökande utsträckning med den ökande turismen — har hela tiden säkerhetskraven funnits med. Man torde kunna säga att de varit bland de primärt moti— verande faktorerna bakom hela utbyggnaden av ledsystemen och anläggandet av fjällstugor och fjällstationer. Hur direkt sä— kerhetserfarenheterna inverkat kan belysas med tre exempel från Jämtland. Endalsstugan (6,5 km SSV Blåhammaren) byggdes 1929 som gåva från norrmän till tack för svenska insatser,
då några norska studenter gått vilse där i trakten i snöstorm 1927. Anarisstugan (25 km 050 Vålådalen) tillkom 1950 i erin- ran om de tre män, som omkom under snöstorm i Anarisfjällen 1929. Fältjägarstugan (14 km ssv Helags) uppfördes sedan tre soldater gått förlorade i den trakten under en övning i mars 1944, då fjällstormen härjade söder om Helags.
Prop. 1978/79:187 42
5.2 FJALLRÄDDNING
3.2.1 Utredning
Då enbart förebyggande säkerhetsåtgärder inte var — och
inte kunde vara - tillfyllest, kom efter hand räddnings- åtgärder av skiftande slag till stånd på olika håll i fjällvärlden, i regel genom initiativ av enskilda. Svenska turistföreningen, Svenska röda korset, polisen och kommuner- na. Snart nog kom denna räddningstjänst, som i stor utsträck- ning utnyttjade frivilliga krafter, att väsentligen betrak- tas som en polisiär angelägenhet. Den kom att lyda under länsstyrelsen som högsta polismyndighet i länet och lokalt
ledas av polischefen på orten.
Sedan riksdagens år 1956 församlade revisorer granskat den- na verksamhet, som företedde clösta anslagsfrågor och be- tydande olikheter mellan länen i organisation och utrust- ning, begärde riksdagen den 14 maj 1957 (skr 1957z249, jfr
SU l957:93 p 32) hos Kungl. Maj:t en utredning beträffande räddningstjänsten i fjällen. Uppgiften gavs av Kungl.Maj:t den 27 juni 1957 åt den sittande utredningen om ambulans - och flygräddningstjänsten i riket. Denna avgav den 6 november
1958 till inrikesministern betänkandet (stencil) "Utredning angående fjällräddningstjänsten".
Under remissbehandlingen av betänkandet framställdes vid riksdagarna 1959 och 1960 frågor till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet gällande dels när förslag angående fjällräddningstjänsten var att emotse, dels om förslagen skulle komma att avse en önskvärd utbyggnad och effektivisering av organisationen. I samband med inrikes- ministerns svar den 6 mars 1959 (AK prot. nr 7 s. 3—4)
reSp den 8 mars 1960 (FK prot. nr 7 3.8-9) framhöll fråge- ställarna starkt nödvändigheten av en förbättrad utrustning
och betydelsen av en effektiv information. Dessa krav gällde
Prop. 1978/79: 187 45
- som frågeställarnas exemplifiering visar - till betydande
del även fjällsäkerheten.
3.2.2 Riksdagsbehandling och beslut
Kungl. Majt:s förslag med anledning av utredningen angående
fjällräddningstjänsten förelades riksdagen dels i statsverks-
propositioner. 1250 (bil. 12, )( ht p. 115 s. 215 _ 215) -
främst avseende förebyggande åtgärder och således av särskilt
intresse från fjällsäkerhetssynpunkt, dels — i återstående
delar - i statsverkspropositionen 1260 (bil. 13, XI ht p.162 s. 454 — 462). I statsverkepropositionen 1959 redovisades i samband med behandlingen av anslag för avsättning till fonden
för friluftslivets främjande att utredning behandlat,
"bl-a. frågan om ökade bidrag ur friluftsfonden till anordningar i syfte att förebygga olycksfall i fjäll- världen. Som exempel på dylika förebyggande åtgärder nämndes rösning av vandringsleder, uppförande av vind- skydd och raststugor. inrättande av telefon— och radio- telefonförbindelser, forskning rörande snöförhållanden, upplysningsverksamhet etc.
Till rösning av vandringsleder samt uppförande av vind- skydd och raststugor lämnas redan nu bidrag ur frilufts- fonden. Det gäller i allmänhet anordningar, som Svenska turistföreningen har åtagit sig att utföra och svara för underhållet av under en tioårsperiod. Statens fri— tidsnämnd beviljar dock icke bidrag till underhålls- kostnaderna. Dessa uppgår till avsevärda belopp, och de ekonomiska möjligheterna att på längre sikt vidmakt- hålla de fasta skyddsanordningarna i fjällen är ovissa. Utredningen föreslår därför, att bidrag ur frilufts- fonden skall kunna utgå även för underhåll av i varje fall sådana fasta anordningar som ledstjärnerösningar, vindskydd och raststugor.
I fråga om telekommunikationer anför utredningen, att tillgång till goda telefon- och radiotelefonförbindelser i fjällvärlden är av stor betydelse för räddningstjänsten. En fortsatt utbyggnad av telenätet är därför ett önske- mål. liksom anskaffning av modern radiomateriel för räddningstjänstens patruller. Även här bör enligt ut- redningens mening fonden för friluftslivets främjande kunna i vissa fall utnyttjas.
Prop. 1978/79:187 44
Utredningen pekar sedan på att upplysningsverksamhet genom föredrag, broschyrer, meddelanden och artiklar i pressen, film etc. är ett verksamt medel i kampen mot fjällolyckorna. Åtskilligt har på detta område gjorts och göres fortlöpande av våra friluftsorganisationer, men verksamheten hämmas av medelsbrist. Utredningen föreslår, att väl underbyggda projekt i syfte att sprida upplysning om förhållandena i fjällvärlden bör kunna i mån av behov stödjas genom bidrag ur frilufts- fonden.
Utredningen sammanfattar, att kostnaderna för en or- dentlig förstärkning av de fasta anordningarna m.m. till förhindrande av olycksfall i fjällvärlden givet- vis är betydande - det torde röra sig om mellan 200 000 och 500 000 kr. — och icke kan rymmas inom det nuvarande anslaget för avsättning till fonden för friluftslivets främjande. Utredningen förordar därför, att fonden år— ligen tillförs ett belopp av förslagsvis 25 000 kr. för att tillgodose olika ändamål, vilka är av betydelse för säkerheten i fjällen".
Kungl. Maj:t — som funnit en förstärkning av friluftsfonden berättigad redan med hänsyn till behovet att förbättra till- gången till semesterbyar och campingplatser — uttalade, att "med hänsyn till de risker, som kan vara förenade med vand- ringar vintertid i den svenska fjällvärlden, är givetvis alla åtgärder till förhindrande av olycksfall värda att ekonomiskt stödjas även av staten". Kungl. Maj:t hade därför i princip icke något emot att friluftsfonden anlitades för ökade stat- liga insatser till förebyggande åtgärder i enlighet med den framlagda utredningen. För att tillgodose alla samlade önskemål om ökat stöd skulle anslaget till friluftsfonden be- hövt uppräknas väsentligt. Budgetläget gjorde dock nödvändigt begränsa ökningen för budgetåret 1959/60 till 150 000 kr.. dvs. från 1 1/4 till 1,4 milj.kr.
Sedan Kungl. Maj:ts förslag i här berörda delar tillstyrkts av statsutskottet (SU l959:lO) beslöt riksdagen i enlighet med förslaget (rskr 1959le).
I statsverkspropositionen 1960 redovisades utredningen an—
gående fjällräddningstjänsten till vissa huvuddelar i sam-
Prop.]978/79zl87 45
band med behandlingen av polisbevakningsanslaget. Mot bak- grund av en redogörelse för förefintlig organisation och erfarenheterna från denna hade utredningen — i likhet med riksdagsrevisorerna - funnit, att räddningstjänsten fått
en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig orga— nisatorisk utformning. Principen med samverkan mellan stat- liga myndigheter och enskilda frivilliga borde bibehållas. Fjällräddningstjänstens främst polisiära karaktär och läns— styrelsernas samordnande och ledande roll fastslogs. Utred— ningen föreslog en förbättrad utbildning av fjällräddnings- personalen och framhöll som nödvändigt för en effektiv in— sats att erforderlig sjukvårds-, lavin— och radiomateriel ställdes till förfogande. Viss materiel förutsattes — i vart fall övergångsvis — kunna lånas från försvarsmakten, civilförsvaret och Svenska röda korset. Huvuddelen av ut- rustningen måste dock inköpas, förslagsvis under en femårs— period, och statsnedel avses härför. De sammanlagda kostna- derna per år beräknades till ca 70 000 kr. och föreslogs bestridas - såsom i huvudsak redan skedde - från polisbe-
vakningsanslaget.
Kungl. Maj:t konstaterade efter denna redogörelse, att ut— redningens förslag i huvudsak lämnats utan erinran av re- missmyndigheterna och därför syntes kunna tjäna som en vär- defull vägledning för de på området verksamma myndigheterna. Kungl. Maj:t biträdde förslaget, att staten borde bestrida kostnaderna för erforderliga materielinköp samt att de sam— lade kostnaderna - som beräknades till i runt tal 60 000 kr. för budgetåret 1960/61 - borde bestridas från polisbevaknings- anslaget. I övrigt fann sig föredragande departementschefen
kunna inskränka sig till särskilda uttalanden på några detalj- punkter.
Sedan Kungl. Maj:ts förslag i här berörda delar tillstyrkts av statsutskottet (SU 1960:11) beslöt riksdagen i enlighet med förslaget (rskr 1960:11).
Prop. 1978/79:187 46
5.2.5 Fortsatt utveckling
Utvecklingen ledde efterhand på denna grund till successiva förbättringar av fjällräddningsorganisationen och ett stärkt polisiärt ansvar för densamma. Sedan riksdagen 1962 beslutat att förstatliga polisväsendet och i anslutning därtill in- rätta ett centralt organ för ledning av polisverksamheten, rikspolisstyrelsen, har denna centralt varit huvudman för fjällräddningen med länsstyrelserna i fjällänen som regionala och polisstyrelserna i polisdistrikten som lokala huvudmän. Grundvalen för uppgiften har varit och är polisens allmänna skyldighet (polisinstruktionen, SFS 1972:511 5 2) att upp— rätthålla allmän ordning och säkerhet samt att därvid bl.a. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Häri ingår att efterspana och omhänderta personer, som i fjäll eller ödemarker - eller annorstädes, där ej andra samhälls- organ fullgör dylika uppgifter - gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv eller
hälsa föreligger. 3.2.4 Norsk — svensk samverkansöverenskommelse
Som led i effektiVIseringen av fjällräddningen - och därmed i en förbättrad fjällsäkerhet - träffades den 19 mars 1974 en
regeringsöverenskommelse mellan Norge och Sverige "för under- lättande av räddningstjänster i gränstrakter" (Sö l974:16).
Därigenom möjliggörs att efterspaning och undsättning av per— soner, som kommit eller befaras ha kommit i nödsituation i gränstrakterna mellan de båda länderna vid behov, får ut— sträckas till det andra landets land- och luftterritorium utan annan omgång än en enkel anmälan polismyndigheterna e- mellan. Utrustning inbegripet snöfordon, motorfordon och hundar får härvid medföras oavsett nationella kvalifikations- krav och veterinära införselbestämmelser. Bestämmelserna gäller främst för civila insatser men inrymmer även möjlighet
under vissa villkor att utnyttja militära resurser.
Prop. 1978/79: 187 4 '
FYSISK RIKSPLANERING H.M.
kN _N
3.3.1 Grunder
Den svenska fjällregionen sträcker sig över ett nord- sydligt avstånd av nära 1 000 km, dvs. ca 60 % av hela Sveriges längd. Kalfjällsarealen fördelar sig sålunda:
Tabell 1 Kalfjällsarealen inom fjällänen
Areal kalfjäll km2 Andel av total kal ca fjällsareal (%)
Kopparbergs Jämtlands Västerbottens
Norrbottens
Av väsentlig betydelse för fjällsäkerheten är givetvis de regler och principer, som allmänt gäller för tillträde till och utnyttjande av olika områden inom fjällregionen. Riks- dagens beslut den 16 december 1972 om den fvsiska rikspla- neringen (prop. l972:lll, CU l972:35, rskr l972:545; prop. byggde väsentligen på betänkandet Hushållning med mark och vatten, SOU l971:75) innefattade vissa riktlinjer för hur markanvändningen inom fjällregionen bör planeras. Kungl. Maj:t har på grundval av beslutet föreskrivit, att dessa
riktlinjer skall beaktas av statliga organ vid alla beslut, som rör markanvändningen.
Riktlinjerna gäller bl.a. principer för urvalet av områden, som kan anses värdefulla för rekreation, turism och natur- vård. En preliminär avgränsning gjordes av s.k. väglösa vildmarksområden, inom vilka tyngre exploatering såsom
___—____-—__..___
vägutbyggnad, mineralexploatering eller mera omfattande
'x)
Prop.]978/79:187
bebyggelse bör undvikas. Inom de största av dessa områden avgränsades vidare preliminärt s.k. vildmarkskärnor, där med hänsyn till bl.a. den vetenskapliga naturvårdens in- tressen även övernattningsanläggningar för turism i anslut—
ning till vandringsleder bör undvikas. 3.3.2 Utredning
Regeringen (civildepartementet) uppdrog den 2 februari
1973 åt statens naturvårdsverk och statens planverk att efter samråd med länsstyrelser och kommuner m.fl. utar— beta och föreslå avgränsning av de väglösa vildmarksom— rådena. I februari 1975 redovisade de båda verken ett pre- liminärt förslag till avgränsning av 14 väglösa områden, be— nämnda obrutna fjällområden. Förslaget remissbehandlades
och överarbetades därefter.
Under våren 1975 tog regeringen ställning till de program för att fullfölja riktlinjerna för hushållning med mark och vatten, som på grundval av riksdagens beslut 1972 om den fysiska riksplaneringen hade utarbetats av kommuner och länsstyrelser. I besluten för berörda län föreskrevs, att planläggning, som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar, borde undvikas inom de av verken preliminärt avgränsade 14 obrutna fjällområdena i avvaktan på stats- makternas ställningstaganden till den närmare avgränsning- en av de områden, som bör undantas från tyngre exploatering och skogsbruk. I samband med behandlingen av propositionen l975/76:l med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen hade riksdagen inga principiella erinringar beträffande fjällområdenas behandling (CU l975/76:1, rskr 1975/76:45).
Med gemensam skrivelse den 30 oktober 1975 insände statens
naturvårdsverk och statens planverk till regeringen (bostads-
Prop.1978/79 187 45
departementet) utredningen "9955555-£åä11995å9251 Förslag till avgränsning och diskussion av bestämmelser" (SNV pub—
likation 1975:12). Verken föreslog härvid att
"-—-fjorton 'obrutna fjällområden' avsätts i fjäll— regionen. Frågan om hur de s.k. vildmarkskärnorna skall avgränsas får anstå tills att bl.a. ett bättre faktaunderlag kommit fram genom pågående inventering- ar. Verken tolkar de av riksdagen fastlagda rikt- linjerna för fjällregionen så, att skogsbruk och tyngre exploateringar fortsättningsvis icke bör före- komma inom de obrutna områdena. Dessa bör förbehållas naturskyddet, renskötseln och det friluftsliv, som inte kräver vägar och större anläggningar. En sådan ordning bör enligt verken inte hindra underhåll och drift av befintliga anläggningar eller inskränka rätten till mineralprOSpektering".
5.3.3 Riksdagsbehandling och beslut
På grundval av verkens utredning, remissyttrandena häröver m.m. förelade regeringen (bostadsdepartementet) den 3 no— vember 1977 riksdagen förslag till riktlinjer i den fysiska rikSplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden (prop.
1977/78:31).
"I propositionen anges 14 områden i fjällvärlden, s.k. obrutna fjällområden, som f... är relativt orörda och som även framgent bör undantas från tyngre exploateringsföretag. Det föreslås i pro— positionen att som en riktlinje i den fysiska riks- planeringen bör gälla att anläggandet av bl.a. vägar, vattenkraftsstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma ifråga inom de aktuella områdena. Förslagen utgörs av di- rekt uppföljning av de riktlinjer för hushållning med mark och vatten, som riksdagen beslöt om år 1972.
Det konstateras i propositionen, att befintliga rättsliga instrument torde vara tillräckliga för att trygga att markanvändningen inom de obrutna fjällområdena följer de föreslagna riktlinjerna. Någon ny eller förändrad lagstiftning föreslås sålunda inte. Det förutsätter, att de riktlinjer för markanvändningen, som föreslås i propositionen, följs upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner genom
Prop.]978/79:187 50
fortsatta åtgärder i form av naturskydd och planlägg- ning. Avgränsningen av de LA föreslagna obrutna fjäll— områdena kommenteras översiktligt i propositionen. Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att efter samråd med berörda parter lämna regeringen förslag beträffan- de områdenas gränser i detalj. Länsstyrelserna bör vi— dare svara för att informera berörda myndigheter, or— ganisationer och enskilda om de obrutna fjällområdenas avgränsning och riktlinjenia för markanvändningen inom dessa". De 14 områdena var Rogen, Sylarna-Helags, Skäckerfjällen, Burvattnet, Hotagen, Frostviken, Hansaren, Artfjället, Tärna—Graddis, Sarek—Pite, Kebnekaise, Råsto-Tsåktso, Pesinki och Muddus. Områdenas belägenhet och ungefärliga
utsträckning framgår av detta betänkandes bilaga C - F.
Riksdagen biföll propositionen den 15 december 1977 (CU l977/78:8, rskr 1977/78:99) under framhållande av vissa- synpunkter på några speciella frågor, bl.a. några områdens slutliga benämning samt vissa väg- och prospekterings- frågor. Riksdagen ifrågasatte om Muddusområdet borde ingå bland de obrutna fjällområdena eller anses tillfyllest skyddat genom att det i sin helhet är nationalpark. Av- görandet överlämnades till regeringen "utan riksdagens
ytterligare hörande".
5.3.4 Fortsatt utveckling
I cirkulär till samtliga statsmyndigheter den 3 maj 1978 (SFS 1978z227) har regeringen erinrat om riktlinjerna för
utnyttjande av obrutna fjällområden i Kopparbergs, Jämt—
lands, Västerbottens och Norrbottens län.
Genom cirkulär 1975 (SFS 1975:15) anbefalldes, att de all- männa riktlinjerna för hushållningen med landets mark— och vattentillgångar. Som riksdagen fastställt 1972 (prop. 1972=111. CU 1972=35, rskr 1972:548), skulle vara vägledande för samtliga statsmyndigheter vid beslut av betydelse för användningen av mark och vatten. Genom riksdagens beslut 1977 angående obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31.
Prop. 1978/79: 187 51
CU 1977/?8:6, rskr l977/TB:99) har särskilda riktlinjer fastställts för utnyttjande av dessa skyddsvärda fjäll- områden. Med anledning härav framhåller regeringen i
cirkuläret den 3 maj 1978:
"Dessa särskilda riktlinjer för obrutna fjällom- råden utgör en precisering av 1972 års riktlinjer för hushållning med mark och vatten. De anger vil- ket skydd mot anläggande av nya vägar, vattenkraft- anläggningar, gruvor, viss bebyggelse m.m.,som de berörda områdena bör åtnjuta med hänsyn till önske- målet att slå vakt om väsentliga bevarandeintressen och att bibehålla en handlingsfrihet. Vidare förut— sätts att de särskilda riktlinjerna följs upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner genom naturvårds- åtgärder och planläggning.
Områdenas gränser anges endast översiktligt i stats- makternas beslut. Regeringen har uppdragit åt läns— styrelserna i berörda län att inom viss tid och efter samråd med kommunerna och intresserade parter lämna regeringen förslag till avgränsning av områdena. I fråga om två av områdena, som berörs av aktualisera- de vägar, skall också klarläggas vissa frågor be- träffande markanvändningen.
Regeringen erinrar härmed statsmyndigheterna om de riktlinjer för användningen av mark och vatten inom de obrutna fjällområdena, som statsmakterna har be— slutat".
3.3.5 Kompletterande anmärkningar
Den 6 februari 19?0 uppdrog regeringen (jordbruksdepartementet) åt statens naturvårdsverk att utreda de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård. För detta uppdrag har verket utformat ett särskilt utrednings- program (SNV PM - 565). Naturvårdsverkets och planverkets gemensamma rapport den 30 oktober 1975 "Obrutna fjällområden" utgör samtidigt redovisning för utredningsetapp I i nämnda
program inom naturvårdsverket.
Statens naturvårdsverk för ett sammanfattande register över skyddad mark i landet. Detta s.k. riksregister har publicerats i en förteckning över Sveriges nationalparker, naturreservat,
5 Riksdagen l978/79. ! saml. Nr 187
Prop. 1978/79: 187 52
naturminnen, djurskyddsområden samt fredade växt— och djur- arter den 1 januari 1972 under rubriken "Skyddad natur" (SNV publikation l972:16).
Prop.l978/79:187 53 5.4 PRIMÄRA REKREATIONSOMRÅDEN
3.4.1 Grunder
I anslutning till riksdagsbeslutet 1972 om regional utveck- ling och hushållning med mark och vatten (p. 3.3.1) godtog riksdagen (In u l972:28, rskr 1972:547). att turistnäring— en inom berörda delar av landet skulle jämställas med and— ra näringar i fråga Om lokaliseringsstöd så till vida att
utöver lån också vissa bidrag borde kunna utgå.
Sedan kommittén för planering av turistanläggningar och fri—
luftsområden m.m. i december 1973 framlagt sitt slutbetänkande "Turism och rekreation i Sverige" (sou l973:52), fastställdes den statliga turistpolitiken i stora drag, då riksdagen år 1975 behandlade propositionerna l975:46 (jordbruksdepartemen- tet) och l975:47 (handelsdepartementet), i vilka vissa rikt— linjer för statliga åtgärder angavs. Dessa riktlinjer på- verkar också kommunernas och landstingens beslut i turist- och
rekreationsfrågor.
3.4.2 Riksdagsbehandling och beslut
Regeringen uttalade i proposition l975:46 (s. 25-26):
"RekreatiOnSpolitiken måste ges en sådan inriktning att den möjliggör för alla att få den avkoppling och motion, som var och en har rätt att kräva. Därför är det viktigt, att inte sociala och ekonomiska hinder bestämmer vilka, som kan få del av utbudet av rekrea— tions- och turistaktiviteter. Utbudet måste överens- stämma med de önskemål stora grupper medborgare har. I allt för hög grad avspeglar emellertid dagens ut- bud en gången tids efterfrågan. Många av de aktiviteter, som bjuds, är det svårt eller omöjligt för t.ex. barn— familjer, pensionärer och handikappade att utnyttja. Andelen kostnadskrävande rekreations- och turistak- tiviteter är alltför dominerande, vilket missgynnar de grupper jag redan nämnt liksom låglönegrupperna. Dessa förhållanden måste uppmärksammas och samhälls- insatserna inriktas på att göra utbudet tillgängligt för alla".
Prop.l978/79:187 54
För att möjliggöra en effektiv behandling av frågor om turism och rekreation förordades i propositionerna en bättre samord— ning av olika samhälleliga insatser. På det organisatoriska området föreslogs därför, dels att en särskild beredning — beredningen för samordning av statens insatser för turism
och rekreation - borde inrättas (prop. l975:46), dels att
ett centralt organ, Sveriges turistråd, med uppgift att pla- nera, samordna och genomföra åtgärder för att främja mark— nadsföring av turism i Sverige, borde tillkomma (prop. 1975z47). I propositionerna föreslogs vidare, att den framtida utbygg- naden för turism och rekreation borde ske genom samordnade åtgärder och i områden särskilt lämpade härför, s.k. pri- mära rekreationsområden. Regeringen föreslog 24 dylika om— råden, varav 5 inom fjällregionen: Dalafjällen, Härjedals- fjällen, Åreområdet, Tärna—Graddis fjällvärld och Abisko— Kebnekaisefjällen. Vid riksdagsbehandlingen tillkom ytter-
ligare ett område, dock icke inom fjällregionen.
Vad gäller innebörden av att riksdagen klassificerar ett om- råde som primärt rekreationsområde anförde civilutskottet (cu 1975/75:2 s. 7):
"Utskottet vill i denna fråga betona de markhushåll- ningsaspekter, som leder den fysiska riksplaneringen och därmed behovet av att i första hand för dessa planeringssyften ange vissa för turism och rekreation särskilt lämpade större och sammanhängande områden. Innebörden därav blir då närmast att för dessa om— råden gäller som särskild riktlinje i den fysiska riksplaneringen. att planeringen skall utgå även från syftet att områdena skall kunna på ett ändamålsenligt sätt användas för rekreation och turism. Markanvänd- ningsplaneringen inom området skall sålunda utgå från detta och innebära en vägning därav mot riksplanering- ens övriga riktlinjer. Rekreationssyftet innebär bl.a. att betydande områden kan behöva avsättas för det rörliga friluftslivet men även för vetenskaplig natur- vård och kulturminneSVård".
Riksdagen godtog regeringens förslag till allmänna riktlinjer för turist- och rekreationspolitiken (CU l975/76:2, rskr 1975/76:46) samt till organisatoriska åtgärder, främst in-
Prop.l978/79:187 )”
rättande av en samordningsberedning med kanslifunktionen ansluten till naturvårdsverket (angiven CU och rskr) och av Statens turistråd (NU 1975254. SK U 1975221 ' if?
SK 0 19?5/76:l4 -. rskr 1975 244).
3.4.5 Fortsatt utredning
I den proposition (1977/78zöl), som låg till grund för riks— dagens beslut den 15 december 1977 om riktlinjer i den fy- siska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden, anförde föredragande departementschefen (s. 82):
"Av vad jag tidigare har sagt framgår att ett stort antal turistanläggningar och ledutbyggnader planeras i de obrutna fjällområdena. Jag är angelägen om att en samlad bedömning görs av utbyggnadsprojekten. De riktlinjer, som riksdagen lade fast år 1972, innebär bl.a., att vissa centrala delar av de väglösa fjäll- områdena, de s.k. vildmarkskärnorna. undantas också från utbyggnad av ytterligare övernattningsstugor för turism. Den särskilda beredningen för samordning av statens insatser för rekreation genomför f.n. en inventering av utbyggnadsplanerna i samtliga primära rekreationsområden och kommer att i samband härmed lämna förslag beträffande den framtida utbyggnaden. I beredningens arbete deltar bl.a. naturvårdsverket och planverket. Beredningen väntas lägga fram en rapport till regeringen under hösten. Också i natur- vårdsverkets fortsatta arbete beträffande fjällom— rådena torde frågan om avvägningen mellan naturvård och turism komma att aktualiseras. I avvaktan på ett mera fullständigt underlag bör de principer, som lades fast år 1972 om vildmarkskärnor, tillämpas. Det bör ankomma på regeringen att efter_förslag från natur- vårdsverket ge berörda myndigheter närmare riktlinjer beträffande turistutbyggnad inom de obrutna fjäll— områdena".
Beredningen för samordning av s.atens insatser för turism och rekreation ? som antagit benämningen rgkreatignsbereéninggn - kunde efter riksdagens beslut 1975 inleda sitt arbete under 1976. Beredningen har i april 1976 till regeringen avlämnat en rapport "Statliga insatser för turism och rekreation" (Jo l975:2). Beredningen redovisar där erfarenheter av hit— tills utfört arbete och ger synpunkter på den fortsatta verk-
samheten. Till rapporten är fogat ett supplement "Planerings-
x_n Ch
Prop.l978/79:187
läget i de primära rekreationsområdena", för vars inne- håll statens naturvårdsverk, statens planverk och Sveriges turistråd gemensamt svarar. Supplementet redovisar vissa grundfakta beträffande de primära rekreationsområdena lik—
som planeringsläget i dessa områden.
I rapporten anmäler beredningen att med utgångSpunkt från riksdagens beslut om primära rekreationsområden har kom— munerna inom ramen för den fysiska rikSplaneringen behand- lat samtliga primära rekreationsområden i upprättade kom- munöversikter. Beredningen framhåller beträffande inkvar— teringskapaciteten inom de primära rekreationsområdena — där de fem fjällområdena tillsammans har ungefär 12 % av den totala kapaciteten (bäddkapacitet under tak + camping + privat uthyrning) - att de senare årens begränsade till- skott av boendeanläggningar under tak i huvudsak tillkom— mit i fjälltrakterna med stöd av arbetsmarknads— och re- gionalpolitiska insatser. Beredningen föreslår, under för- utsättning att överenskommelse kan träffas med berörda kommuner, att särskilda statliga insatser under närmaste åren görs i fem primära rekreationsområden, varav endast
ett fjällområde — Äreområdet.
För flertalet primära rekreationsområden har statsmakterna i samband med den fysiska riksplaneringen beslutat om sär— skilda riktlinjer för markanvändningsplaneringen. Bered- ningen har bedömt hur det fortsatta planeringsarbetet i stort bör kunna inriktas i vart och ett av de primära rekreationsområdena och framhållit, att genom en utvecklad kontakt mellan beredningen och planeringsorganen i områdena bör den allmänna bedömningen fördjupas och om så erford- ras korrigeras. För de fem fjällområdena är bedömningen följande (s. 90—91):
Pélååäällås
Det är angeläget att en översiktlig fysisk planering
Prop.]978/79:187 57
liksom ett handlingsprogram för den fortsatta utveck- lingen snarast kommer till stånd i samarbete mellan de berörda kommurerna. En av de viktiga frågor, som därvid bör uppmärksammas, är fritidsbebyggelsens ut— veckling. Äldre oversiktSplaner bör omprövas i syfte att reservera tillräckliga arealer för turism och rörligt friluftsliv. Statliga och kommunala insatser bör i stor utsträckning inriktas på att förbättra och komplettera den turistiska miljön i uppbyggda områden och på en utveckling i övrigt, som är anpassad till den lokala arbetsmarknadens förutsättningar.
ääsiedaläiiällän
Härjedalen är ett av våra viktigaste rekreationsområden. Den starka ökningen under senare år av enskild fritids- bebyggelse har uppmärksammats. Den ökade försiktig— heten och den omprövning av tidigare exploateringsplaner, som nu pågår, bör därför stödjas. Det är nödvändigt att utvecklingen av turism sker i en takt, som är anpassad till den lokala arbetsmarknadens förutsättningar. Det är väsentligt att kollektiva boendeformer ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i Härjedalens turist- orter och i omgivande dalgångar samt att områden för en— skild fritidsbebyggelse väljs med stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets karaktär. Kommuni- kationsfrågorna bör ägnas ökad uppmärksamhet.
åsseszåéss
Det är angeläget att den översiktliga utvecklingsplanering- en fullföljs. Kollektiva boendeformer bör ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i Åre—regionens turist- orter. Områden för enskild fritidsbebyggelse (i omgivan— de dalgångar) bör väljas med stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets karaktär. Beredningen har re— gerings uppdrag att i samråd med Sveriges turistråd följa utvecklingen i området och bedöma åtgärdsbehovet.
läsaszgseéé£5_fiälleszåée
Kommunerna i regionen har var för sig utarbetat översikt— liga planer, som är inriktade på att säkerställa mark- resurser bl.a. för turism och rekreation. Turistkommitténs utvecklingsprogram för Tärna—Graddis fjällområde behöver aktualiseras i samarbete mellan berörda kommuner och närmare marknadsbedömningar göras. Det är angeläget att anpassa skalan i den planerade utbyggnaden till de be- fintliga små tätorternas förutsättningar. Det är väsent— ligt att kollektiva boendeformer ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i Tärna-Graddisområdets turist- orter samt att områden för enskild fritidsbebyggelse väljs med Stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets ursprungliga karaktär.
Prop.]978/79:187 58 éäisåszlsmeäeisseesåézz
Den fysiska planeringen för Torneträsk bör fullföljas med en utvecklingsinriktad åtgärdsplanering i samband med Kiruna-Narviksvägens utbyggnad. Strategiskt belägna mark- områden bör i samråd med berörda intressenter reserveras för turism och rekreation. Vidare måste vissa åtgärder snabbt vidtas för att klara det ökade tryck på området. som öppnandet av vägen kommer att innebära. Det är väsent- ligt att i den fortsatta planeringen av utvecklingsom- råden för turism i Kiruna kommun pröva möjligheterna att även tillgodose behoven av närrekreation från kommunernas tätortsbefolkning, Utöver ovannämnda planeringsinsatser för området utmed den planerade mellanriksvägen bör en översiktlig plan utarbetas för vandringsturismen i fjäll- området mellan Abisko och Kebnekaise.
Materialet i beredningsbetänkandets supplement har utgjort un- derlag för beredningens överväganden men utgör också en fakta- sammanställning av vidare intresse i samband med fortsatt pla- nering. Supplementet redovisar data om de primära rekrea- tionsområdena, ger en områdesvis presentation av dem samt redovisar statliga myndigheters synpunkter med anledning av
den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Här skall
endast återges supplementets uppgift. att de fem fjällområ- dena har ca 15 % av samtliga fritidshus i de 25 primära rekrea- tionsområdena och att Härjedalsfjällen uppvisar den högsta
tillväxttakten i fritidsbebyggelsen av samtliga primära rek- reationsområden.
Prop.1978/79:187 59 3.5 ÅREPROJEKTET 5.5.1 Grunder
Kommittén för planering av turistanläggningar och frilufts- områden avlämnade i september 1971 delbetänkandet "555_I_ Eizseiliesäslss_£äz-sii_5!ssåbi_sassseiiasseszåis! (Ds Jo l97lz5). Detta avsågs utöver det centrala området kring Åre—Duved omfatta de fyra områdena kring Storlien, Kall, Vålådalen och Bydalen. Efter remissbehandling av förslagen tillsattes inom kommittén en särskild arbetsgrupp, som i oktober 1972 lämnade en "Beesezi-ezssseis_eiézsseei_ex_å£s— missen-åsa-Essieemsazslszsaiise" (DS Jo 1972=7>- Riks- dagen anslöt sig 1975 till målsättningen för Äreprojektet, förordade en etappindelning av utbyggnaden och anvisade på tilläggsstat 2 milj.kr. som bidrag till projekteringskost— nader (prop. l973:85, Kr U 1973:20, rskr l973:l44). Re- geringen fattade i november principbeslut om utbyggnad av
en första deletapp. huvudsakligen avseende själva Åre. Däri ingick en stugby med 400 bäddar, en kabinbana från Åre centrum till Åreskutans topp, nya vägar och vägförbättringar, LEÖQI och rastplatser, ett nytt avloppsreningsverk m.m. Regeringen har därefter beslutat om lokaliseringslån och särskilda bi- drag till projektet, riksdagen om en statlig lånegaranti (prop. 1975 1 bil 11 i 142, Kr U 1975 2, rskr 1975:27). T.o.m. 1976 hade staten bidragit till Äreprojektets finansi- ering med ca 50 milj.kr., varav ca 55 milj.kr. utgör bidrag
m.m. och 15,3 milj.kr. utgör lån eller garanti för lån.
Vid årsskiftet 1976/77 visade sig emellertid en väsentlig kostnadsuppräkning nödvändig, då de kalkyler, varpå 1974 års principbeslut fattats. uppenbarligen icke hade varit till— räckligt underbyggda. I detta läge var arbetet med kabin-
banan i huvudsak utfört och banan tagen i drift
.” _ '
icare hade
uppförts liftar utmed Åreskutan samt serviceanläggningar och
Prop.]978/79:187 60
parkeringsplatser i Ullådalen. Svenska turistföreningen
hade med statliga bidrag rustat upp turiststationen i Sylar- na. Vissa anläggningar av betydelse för fjällsäkerheten ha— de alltså kommit till utförande, andra återstod. bl.a. den för främst service men även säkerhet avsedda serverings- byggnaden på Åreskutan i anslutning till kabinbanans berg—
station — byggnaden tänkt som tillflyktsort vid hastigt väderomslag.
3.5.2 Riksdagsbehandling och beslut
Regeringen förelade den 24 februari 1977 riksdagen förslag (prop. 1976/77=98) till den fortsatta utbyggnaden av Åre— projektet och särskilda ekonomiska stöd- och saneringsåt- gärder för att denna skulle kunna ske i enlighet med den målsättning, som beslutats av riksdagen år 1973. Riks— dagen föreslogs till lån till Åreprojektet på tilläggsbud- get för budgetåret 1976/77 anvisa ett investeringsanslag
av 47 milj.kr. samt bemyndiga regeringen att efterge statens
fordran för lån i anledning av projektet.
Sedan kulturutskottet — med understrykande av vikten av att planeringen av Åreprojektet sker i nära kontakt med ren- näringens företrädare - tillstyrkt regeringens förslag
(Kr U 1976/77:46, jfr prop. 1976/77:80, Kr U l976/77:93, rskr 1976/77:289) beslöt 239552 den 18 maj 1977 i en- lighet med förslaget (rskr 1976/77:303). Regeringen har vi- dare uppdragit åt beredningen för samordning av statens insatser för turism och rekreation att följa den fortsatta utvecklingen av Äreprojektet och att vidta åtgärder för en noggrann utvärdering av erfarenheterna från projektets
genomförande.
Ox ...
Prop. 1978/79: 187
5. & FJÄLLEDEH
,
5.6.1 Grunder
Stigar och leder i fjällvärlden tillkom ursprungligen för att tillgodose behovet av färdleder för befolkningen där. Så småningom utformades ett ledsystem, som sträckte sig mellan orter, där människor bodde och till deras arbetsplatser på annat håll i fjällvärlden. Med tiden kom även icke fjäll— bor i ökande utsträckning upp till fjällområdena för att
där uppleva naturens skönhet samt få utöva ett friluftsliv med olika krav. Främst genom Svenska turistföreningens för- sorg började man i slutet av 1800-talet att tillskapa ett
för mera ovana fjällvandrare erforderligt system av vand— rings— och skidleder. Kring mitten av l900—talet och där- efter utökades ledsystemet kraftigt genom försorg av ägar- na av turistanläggningar i fjälltrakterna och lokala turist— organisationer, genom kommunernas ökade engagemang i turismen och genom länsstyrelsernas ökande ansvar och intresse på om- rådet.
Ledsystemet kom att omfatta såväl sommar- som vinterleder av varierande svårighetsgrad och längd, såväl milslånga genomgående leder som leder av mera lokal karaktär, ofta från en turistort eller enskild turistanläggning till någon utflykts— eller raststuga på någon halvmils avstånd.
Mot bakgrund av denna utveckling framstod klart, att vand— rings- eller skidlederna i fjällen och därtill hörande an— läggningar numera har en stor betydelse för rekreation -
både mera långväga turisters och ortsbefolkningens - men
också för lokalbefolkningens näringsutövning. Lederna möj- liggör en rimlig säkerhet under förflyttningar. För fjäll- räddningsarbetet, som ofta måste utföras under besvärliga
väderleksförhållanden är lederna av vital betydelse.
Under 1960-talet konstaterades vid upprepade tillfällen att
Prop.l978/791187 62
ledmarkeringarna på olika fjällkartor ibland var ofullstän- diga eller felaktiga. Leder på kartan saknade i några fall motsvarighet i terrängen. För äldre leder var stundom ovisst vem som byggt dem eller var ansvarig för skötsel och under- håll. Även för leder. som tillkommit relativt nyligen, kunde olika engagerade parter ha skilda uppfattningar om vem som hade ansvaret för ledens vidmakthållande. Att dessa för—
hållanden var högst otillfredsställande bl.a. med hänsyn till
säkerheten i fjällen är uppenbart.
Under samma tid, som dessa konstateranden gjordes, har också en stark ökning av kostnaderna för skötseln av vandrings- leder, raststugor osv. noterats. Med ett intensivare utnytt- jande av leder och anläggningarna längs dem kom krav på ut byggnader och ökad kapacitet för dessa och ökade slitage- och renhållningsproblem längs vissa delar av ledsystemet. Detta innebar ökade svårigheter för huvudmännen att klara drift och underhåll på ett tillfredsställande sätt. An- Språken på samhälleligt ekonomiskt stöd för nyanläggning
och upprustning ökade. Avsaknaden av översiktlig planering och bristande överblick över de totala behoven försvårade
härvid en prioritering av olika angelägna åtgärder.
3.6.2 Utredning
I Juni 1970 erhöll Eeeeiszéeiär vlasziae-ez-£eeieieeléeez einesmsbizileäiäeeséåse tilläggsdirektiv av Kunsl- Mart att utreda huvudmannaskapet för vandringslederna i fjäll- världen, däri inbegripet övernattningsanläggningar, broar, rösning o.d. Vidare skulle kommittén utreda hur uppförandet, underhållet och driften m.m. av lederna skulle finansieras. Ett av länsstyrelsen i Norrbottens län utarbetat förslag
rörande nya vandringsleder skulle prövas och överarbetas.
Efter samverkan med lantbruksstyrelsen, statens naturvårds—
verk, berörda länsstyrelser. Svenska turistföreningen m.fl.
redovisade kommittén i december 1973 sitt uppdrag i del-
betänkandet "Huvudmannaskapet för vandringsleder i fjäll- världen" (Ds Jo 197393).
"Kommittén hade funnit att det bestående lednätets längd kunde uppskattas till ca 7000 km. I fjällvärlden fanns omkring 80 övernattningsanläggningar alltifrån enkla över- nattningsstugor till fjällstationer med en sammanlagd kapacitet av 1700 bäddar. Kommittén beräknade nyanskaff- ningsvärdet av befintliga leder, broar och stugor till ca 43 milj.kr. och de årliga kostnaderna för att underhålla anläggningar och leder till ca 3 milj.kr. Det årliga in- vesteringsbehovet beräknades till ca 4 milj.kr. Av uppgifts- lämnarna föreslagna investeringar i upprustning och nyan— läggningar av leder, broar och stugor beräknades till ca 20 milj.kr., av vilka drygt hälften föll på Norrbottens län. De uppskattade arbetsinsatserna för dessa arbeten uppgick till ca 63 000 dagsverken, motsvarande något över 300 årsverken.
Kommittén framhöll det vara nödvändigt för fjällvandrings— verksamhetens utveckling att samhället formulerar de ramar, inom vilka verksamhetens egen planering kan ske. Dessa ramar uttrycks bl.a. i samhällets fysiska pla— nering och i ekonomiska beslut hos stat och kommun.
Kommitténs överväganden beträffande huvudmannaskapet hade lett till att ansvaret för huvudleder och sekundär— leder borde vila på staten genom statens naturvårdsverk medan ansvaret för lokala leder och spår borde vila på kommunerna. Kommittén ansåg vidare, att det borde an— komma på naturvårdsverket och länsstyrelserna att svara för erforderliga åtgärder för verksamhetens planering och drift samt för information om tillgängliga pro- dukter. Kommittén förutsatte vidare att huvudmännen skulle svara för att lämpliga entreprenörer utsågs för åtgärder av löpande natur och att samhällSorganens egna insatser koncentrerades till ledning och samordning av verksamheten.
Beträffande huvudleder och sekundärleder föreslog kom— mittén att statens naturvårdsverk och de berörda läns— styrelserna bemyndigades att föra förhandlingar med i första hand de nuvarande ägarna för att sluta erforder— liga avtal.
Kommittén förutsatte att statens naturvårdsverk tillför- des medel för fjällvandringsverksamheten via ordinarie anslag och att de kommunala åtgärderna beträffande det lokala lednätet baserades på finansiering med kommunala
Prop.l978/79:187 64
medel och i viss utsträckning från statens naturvårdsverks anslag för stöd till idrotten. Därutöver torde investe- ringsåtgärder beträffande vandringsleder och anläggningar liksom dittills i betydande utsträckning finansieras som beredskapsarbeten vid arbetsmarknadsstyrelsen."
3.6.3 Riksda sbehandlin och beslut
På grundval av betänkandet och remissyttrandena däröver fö- reslog regeringen (jordbruksdepartementet) den 29 december 1975 riksdagen (prop. l975/76:lOO bil. 11 s. 155f.). att huvudmannaskapet för viktigare vandrings- och skidleder i fjällvärlden och därmed sammanhängande anordningar såsom vindskydd, broar m.m. skulle åläggas statens naturvårdsverk fr.o.m. den 1 juli 1977. Länsstyrelserna i fjällänen skulle svara för genomförandet av planerings- och samordningsarbetet
samt tillsynen och skötseln av lederna.
Riksdagens kulturutskott (Kr U 1975/76:56 s.4) hade ingen er- inran mot de principiella riktlinjer, som regeringen före- slagit avseende vandringsleder m.m., och föreslog att de
godkändes av riksdagen.
Riksdagen följde den 5 maj 1976 utskottets förslag (rskr l975/76:259). Regeringen (jordbruksdepartementet) uppdrog den 6 juni 1976 åt statens naturvårdsverk att fr.o.m. den
1 juli 1977 svara för planeringen och samordningen m.fl. uppgifter för s.k. huvudleder och sekundärleder i fjäll- världen samt uppdrogs åt länsstyrelserna i Kopparbergs. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att svara för genomföran- det av det nödvändiga planerings- och samordningsarbetet samt tillsyn av ifrågavarande leders skötsel. Naturvårds- verket skall främst ge vägledemde information rörande prin- ciperna för planering av ledsystem, anläggningarnas standard, markering, skyltning m.m. Naturvårdsverket skall inom ramen för befintliga resurser fördela statliga medel för drift
och underhåll av de leder, som kan bedömas vara av särskild betydelse. De statliga insatserna skall ske inom ramen för
nu gällande bidragsbestämmelser. Verket skall samråda med
U'. U1
Prop.1978/79:l87
rekreationsberedningen.
3.6.4 Fortsatt utredning
Genom samma bESlut fick också statens naturvårdsverk i upp- drag att före den 1 juli 1977 närmare precisera vilka le- der, som är att betrakta som huvudleder och sekundärleder. Haturvårdsverket skulle härvid samråda med domänverket, be- rörda länsstyrelser, Svenska kommunförbundet och Svenska tu-
ristföreningen.
Den 31 augusti 1977 redovisade naturvårdsverket uppdraget genom lärare;?522515ei51255les-E££l_leészeies_£_£iäll— 352925_EECESLEEEEHSLEEEEEEEEEEEEEE (SNV PM nr 881)- En- ligt verkets tolkning av huvudmannaskapet förutsätts detta gälla själva lederna samt därtill hörande anläggningar så- som broar, spänger, vindskydd, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmateriel. Det statliga huvudmannaskapet gäller således inte fjällstationer, övernattningsstugor och anordningar som kräver anställd driftpersonal, exem-
pelvis båttrafikleder.
De leder, som medtagits i naturvårdsverkets förslag till ledsystem är sådana, som är av huvudsakligen turistiskt in- tresse och av sådan längd att de kräver övernattning längs leden (långfärdsled). Ansvaret för hela det s.k. närleds- systemet i fjällvärlden faller på kommunerna. För anläggan— det av sådana lokala ledsystem förutsätts dock att statliga bidrag även i fortsättningen skall kunna utgå.
Naturvårdsverket anser att en uppdelning av långfärdslederna i huvudleder resp. sekundärleder f.n. icke är möjlig eller ens angelägen att göra. Detsamma gäller indelningen i som- mar- resp. vinterleder. Ej heller anser sig verket nu ha möj— lighet föreslå i vilken omfattning de olika lederna bör ut-
Prop.l978/79:187 66
rustas med raststugor. Behovet av parkeringsplatser med sanitära utrymmen vid allmän väg i anslutning till lederna är mycket stort. Verket har funnit omfattningen av och kost- naderna för rastplatserna så betydande och de praktiska an- svars-, skötsel- och underhållsfrågorna så svårlösta, att det nu avstått från förslag i dessa avseenden och endast
för kännedom i kartmaterialet anmält länsstyrelsernas för-
slag till naturrastplatser.
Naturvårdsverkets förslag beträffande långfärdslederna bygger på en bedömning av friluftslivets behov av fjäll— leder, broar, vindskydd osv. Härvid har även säkerhets— faktorerna beaktats. Vidare har hänsyn tagits till ren— skötselns intressen och till riktlinjerna i statens plan- verks och statens naturvårdsverks gemensamma förslag till obrutna fjällområden (p. 3.3.2 - propositionen om dessa områden kom den 3 november 1977, p. 3.3.3) samt till rikt— linjerna för de s.k. vildmarkskärnorna (p. 3.3.1, jfr
p. 3.4.3). Önskvärdheten av att hålla vissa fjällområden fria från leder har beaktats. Naturvårdsverket framhåller, att förslaget till ledsystem inte får ses som så definitivt till sin utformning och omfattning att det inte skall kunna
ändras i framtiden. 3.6.5 Riksda sbehandlin och beslut
I proposition 1977/78leO (bil.13 Jo Ds 163—166) erinrade regeringen om att statens naturvårdsverk fr.o.m. den 1 juli 1977 är huvudman för vandringslederna i fjällen, medan läns- styrelserna svarar för den löpande verksamheten samt skötsel och underhåll av vandringslederna. Investeringsbehovet hade av verket beräknats till 4 milj.kr. för leder med tillhörande anordningar. Hälften av dessa investeringar hade bedömts
kunna bekostas av beredskapsmedel. Verket hade i sina äskanden för budgetåret 1978/79 föreslagit, att 5 milj.kr. avsattes
för ändamålet, varav 3 milj.kr. för skötsel och underhåll
och 2 milj.kr. för investeringar.
Prop.l978/79:187 57
Naturvårdsverkets ledförslag omfattade 464 mil befintliga leder samt nyanläggande av 82 mil leder. Naturvårdsverket hade i samband med investeringen av det befintliga led- systemet tagit reda på vilka, som anser sig vara huvudmän för de skilda lederna. För de befintliga leder, som an-
setts behållas, var den procentuella fördelningen:
Svenska turistföreningen 33 % Länsstyrelserna 20 w Lantbruksnämnderna 22 % Kommunerna lo % Övriga (Domänverket, pri- 15 %
vata etc.)
Kostnaderna i 1977 års kostnadsläge för naturvårdsverkets förslag till ledsystem, fullt uppbyggt, hade verket beräk- nat till 22,7 milj.kr., varav kostnaden för nyanläggning av leder, raststugor och broar under en tioårSperiod upp- gick till 12,3 milj.kr. Kostnaderna för upprustningen av befintliga leder m.m. hade beräknats till 6,2 milj.kr. Kostnaden för drift och underhåll av befintliga ledsystem hade beräknats uppgå till 2,5 milj.kr. per år. Sammanlagt hade verket för anläggande och skötsel av vandrings— och sköterleder m.m. i fjällvärlden budgetåret 1978/79 be- gärt 5 milj.kr. (anslag 1977/7s:5).
Regeringen förklarade sig i propositionen (1977/78:100) i huvudsak biträda naturvårdsverkets förslag den 31 augusti om bl.a. omfattningen av det statliga ansvaret för vand- ringsleder i fjällen. Vissa leder i fjällvärlden, f.n. 464 mil, skall infattas av statligt huvudmannaskap. Under en särskild anslagspost för anläggande och skötsel av vandringsleder m.m. i fjällvärlden föreslogs 2 milj.kr.
anvisas. Föredragande departementschefen
"har därvid räknat med att kostnaderna för skötsel av vandringsleder inom nationalparkerna, vilka kostnader hittills bestridits från anslaget Vård av
6 Riksdagen 1978/79. ] sam/. Nr [87
naturreservat m.m., i fortsättningen skall betalas från förevarande anslag. Jag har vidare räknat med att från detta anslag skall bestridas de kostnader för fjällpatrullerna i Norrbottens län, som uppkommer i samband med underhåll och skötsel av vandringsleder. Jag utgår också från att upprustning och utbyggnad av vandringsleder liksom hittills i stor utsträckning Skall kunna utföras såsom beredskapsarbeten.
Jag förutsätter att de medel, som hittills anvisats till Svenska turistföreningen och som använts för Viss skötsel av lederna, i fortsättningen kommer att tillgodogöras utvecklingen av friluftslivet i fjäll— världen på annat sätt än genom skötsel av vandrings— leder."
Sedan riksdagens kulturutskott (Kr U l977/7B:l9) tillstyrkt propositionens förslag beslöt riksdagen den 13 april 1978 i enlighet med regeringens förslag (rskr l977/78:216).
3.6.6 Kompletterande anmärkning
På statens naturvårdsverks initiativ fastställdes år 1970 efter omfattande förberedande arbete med ett stort antal intressenter 513255_5zeeéezé_£fä£-£££leåzeeäzisse322-521: Eelsz_£äz_£szlozsseäesa (SIS 03 15 22 och SIS 05 12 11)- Inom nationalparker, naturreservat, naturminnen och djur- skyddsområden samt - successivt efter hand som underhålls— eller andra arbeten så gör lägligt - det statliga led- systemet skall skyltning ske enligt standarden och natur— vårdsverkets anvisningar. Det är även angeläget, att all skyltning i övrigt för idrott och friluftsliv utförs en- ligt standarden. Enhetlighet härvidlag är till fördel bl.a. från säkerhetssynpunkt.
En presentation av de viktigaste reglerna för olika slag
av skyltning och märkning enligt standarden finns i sta- tens naturvårdsverks skrift "Friluftsområdet. Skyltning
och märkning för idrott och friluftsliv" (suv publikation l972:lO). En mycket ingående belysning av ämnet ges i natur— vårdsverkets promemoria "Friluftsområdet — råd och anvis- ningar för friluftsmärkning m.m." (SNV PM nr 167).
3.7 VISSA YTTERLIGAPE FRÅGOR
Utöver de frågor, som redovisats i de tidigare avsnitten av detta kapitel (3.2 - 3.6), har vissa ytterligare frågor med anknytning till fjällsäkerheten riksdagsbehandlats under
senare år. Ett urval av dessa skall här omnämnas.
3.7.1 1973: Radiokommunikationer
I en motion den 17 januari 1973 (1973:167) föreslogs, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära åtgärder för för-
bättrade radiokommunikationer i fjällvärlden. Motionärerna
framhöll, att den ökade turismen i fjällvärlden numera ställer allt högre krav på effektiv nödradiofunktion. På sjön har man radiofrekvenserna 16 för allmän radiotrafik och 11 A för nödtrafik. Om dessa frekvenser även fastställ— des för fjällvärlden skulle avsevärda fördelar uppnås. Bär— bara radiosändare skulle vinna ökad användning och fjäll— räddningen härigenom kunna etablera kontakt med de nöd- ställda. Vidare skulle nödmottagare och nödsändare kunna uppsättas på samma sätt som skett i Stockholms skärgård. Slutligen skulle radio på hotell och fjällstationer med-
föra en minskning av antalet onödiga fjällräddningspådrag.
Justitieutskottet (JuU 1973z29) delade motionärernas upp— fattning, att den ökande turismen i fjällvärlden motiverade höga krav på fjällräddningen. Ett utbrett och väl fungerande nödradiosystem - med bärbara kommunikationsradioapparater bland allmänheten — skulle förbättra fjällsäkerheten. Ett sådant nödradiosystem måste emellertid enligt utskottets mening såväl av effektivitets— som kostnadsskäl vara av
den art att det kan fungera inom det redan befintliga fjäll— räddningsradiosystemet. De i motionen förordade kanalerna
11 A och 16 låg inom annat frekvensområde än polisens ak- tuella radiosystem, och radiosändningar på dessa kanaler kunde inte mottas med de apparater, som användes av polisen. Radiosändare med frekvensområdet 27 - 29 megaherz hade för övrigt en betydligt kortare räckvidd än polisens förefintli—
Prop. 1978/79:187 70
ga apparater och var känsligare såväl för störningar
som för de i fjällvärlden vanligen förekommande radio-
skuggorna.
Då utskottet inte fann en lösning enligt motionärernas för- slag förenlig med de krav, som i tekniskt hänseende måste ställas på ett effektivt nödradiosystem inom fjällvärlden, avstyrktes förslaget. Riksdagen följde utskottets avstyrkan och avslog motionen den 8 augusti 1973 (riksdagens prot. nr. 129 s. 129).
3.7.2 1 74: Radiokommunikationer
I en utförlig motion den 26 januari 1974 (1974zl426) vidare— utvecklades tankegångarna om radiokommunikationer i motionen 1973:167 (p. 5.7.1). Vidare belystes värdet av att utnyttja privatradio inom medborgarbandet dels i trafiksäkerhets- främjande syfte, dels för att uppnå större säkerhet inför nödsituationer i fjällvärlden. I sistnämnda fallet var tanken att "turister — och givetvis även all övrig befolk- ning — med hjälp av egen. lånad eller hyrd bärbar radio- station kan hålla viss förbindelse med turistanläggning, fjällflyg eller andra stationer inom medborgarbandet.
Dessa radioapparater är av den typ och storlek, som an- vänds för kvalificerad radioförbindelse vid jakt och lik- nande. Turistanläggningarna skulle disponera ett antal så- dana apparater för turisternas ändamål eller för egna färd- ledare och övrig personal. Därjämte skulle disponeras en basradiostation med högt belägen antenn eller slavstation på närbelägen fjälltopp". Motionärerna hemställde att riks- dagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning om för- utsättningarna för och värdet av att dels upplåta en eller två kanaler inom medborgarbandet i trafiksäkerhetsfrämjande syfte, dels definitivt upplåta en eller två kanaler inom
samma band för kommunikation och_nödanrop i fjällvärlden.
Prop.l978/79:187 71
Även borde i anslutning till dessa utredningar eller se—
parat utredas värdet av en service- och nödkanal inom med-
borgarbandet för handikappade.
Riksdagens trafikutskott, till vilket motionen hänvisats, bifogade till sitt betänkande (TU 1974:20) yttranden från rikspolisstyrelsen, televerket och SOS Alarmering AB. De båda förstnämnda myndigheterna underströk kraftigt de tek- niska begränsningarna för det aktuella bandets användbar-
het. Rikspolisstyrelsen framhöll att på grund härav
"torde det vara riskfyllt att bygga upp ett privatradio— system, som avses täcka fjälltrakterna. En person som råkat i nödsituation. måste kunna förlita sig på funk- tionsdugligheten hos det hjälpmedel som står till för- fogande. Däremot har rikspolisstyrelsen intet att er- inra mot att det i fjällsäkerhetens intresse punktvis skapas motsvarande system för mera lokala ändamål, t.ex. med basradiostation på turistanläggningar, som kan betjäna ett antal mobila stationer, som kan dispo- neras av färdledare eller enstaka turister eller av ortsbefolkningen. Ett oeftergivligt säkerhetskrav är emellertid att basstationen då står under ständig passning och att uppkallning av de mobila stationerna sker kontinuerligt".
Televerket framhöll, att "privatradiobandet inte kan anses lämpligt för seriös radiotrafik, som behöver vara ostörd", och att man vid varje planerad användning av privatradio- anläggningar i säkerhetshöjande syfte borde vara helt klar över begränsningarna i bandets användbarhet. "Innehavet av privatradioanläggning får inte ge en falsk trygghetskänsla". Verket ansåg vidare, att det enda motivet för en sådan an- vändning i det aktuella bandet vore att kommunikationsre- sursen i mycket stor utsträckning redan funnes. Beträffande förutsättningarna för och värdet av att definitivt upplåta en eller två kanaler inom privatradiobandet för kommunikation och nödanrop i fjällvärlden hävdade televerket bestämt att ett sådant upplåtande redan förelåg. Verket hade utfärdat
särskilda "Trafikföreskrifter för privatradiotrafik på
Prop.1978/79:l87 72
kanalerna 11 A och 16", som även ägde tillämpning vid an— vändning i fjällen. I föreskrifterna betonades dock, att användningen av privatradioanläggningar för att höja sä— kerheten till sjöss och i fjällen borde betraktas som
ett komplement till andra men betydligt trafiksäkrare ra-
diosystem. 1974 års upplaga av föreskrifterna innehöll
"en förteckning över de fjällbetell eller motsvaran- de, som under 1974 har speciell passning på kanal ll A. Denna organiserade passning i fjällvärlden har tillkommit på initiativ av bl.a. den kände fjällfly— garen Gunnar "Spökis" Andersson och torde få betraktas som en försöksverksamhet med goda utvecklingsmöjlig- heter".
Under hänvisning till bl.a. vad som anförts i de särskilda yttranden föreslog trafikutskottet, att riksdagen skulle av- slå motionen. Så blev också den 50 oktober 1974 riksdagens beslut (riksdagens prot. nr. 110 s. 152 - 154).
3.7.5 1 7 : Materiel till fjällräddningen
Den 25 januari 1975 väcktes en motion (1975:lll9) om anslag till fjällräddningspatruller m.m. Motionärerna föreslog att riksdagen skulle anslå 100 000 kr. till påskyndad anskaff— ning av utrustning för fjällräddningspatruller och fjäll— räddningsdepåer. Justitieutskottet (l975:9 p.3) ansåg att medelsanvisning borde ske inom ramen för ordinarie anslag. Aktuell materielanskaffning pågick enligt plan. Motionen avstyrktes. Riksdagen avslog motionen den 11 april 1975 (riks— dagens prot. 1975 nr 56 3.163).
5.7.4 1276: Fjällräddning — fjällsäkerhet
Den 12 oktober 1976 framställdes i riksdagen till jordbruks- ministern en fråga (l975/76:27l), huruvida denne avsåg att
föranstalta om en översyn av fjällräddningens organisation och utrustning.
___- vi
Prop.]978/79:187
Dåvarande justitieministern, till vilken frågan överlämnats, besvarade den den 25 mars 1976. Han framhöll, att ansvaret för fjällräddningen ligger nos polisen och att såvitt var honom bekant fungerade både organisationen och utrustningen till- fredsställande. Han anförde vidare:
frågan om ett system med ljus- asta fjällanläggningar. Där— ot annat än fjällräddning, näm— ligen fjäl uksamhet. För denna verksam— het som helhet fi ingen nuvudman. Polisen svarar för en del av denna. bl.a. genom uppsättning och un— derhåll av :"Lpradiotelefoner. Regeringen har före- slagit, att ;00 OC" kr. anslås till kompletterings- anskaffning av hj"pradiostationer i Västerbottens och Norrbottens län. T_dare medverkar polispersonalen i fjällområdena bl.a. genom kontakter med hotellvärdar m.fl. i fjällsäkernetsfrågor och med föredrag om fjällvett. Polisen kartlägger även lavinfarliga om— råden samt medverkar i massmedia i fjällsäkerhets- frågor.
Jag anser därför inte att det f.n. behövs en översyn av fjällräddningens organisation och utrustning. Det- samma gäller den del av fjällsäkerheten, som polisen svarar för".
Frågeställaren förklarade sig ej tidigare ha varit underkunnig om skillnaden fjällräddning - fjällsäkerhet. Han ansåg att fjällsäkerheten borde vara det primära. Om fjällsäkerheten
var ordnad tillfredsställande, skulle det i viss mån eli- minera behovet av fjällräddning. Han frågade justitie- ministern om han ansåg det tillfredsställande att det inte finns någon huvudman för fjällsäkerheten. En huvudman borde
finnas. Vem ansåg justitieministern borde svara för hela fjällsäkerheten?
Justitieministern ansåg det vara en ganska hcpplös uppgift att i storm använda ett system med ljus- och ljudsignaler. Han var för dagen icke beredd att svara på vem som borde
vara huvudman för fjällsäkerheten. Frågan behövde särskilt
övervägas.
Prop. 1978/79:187 74
5.7.5 12"?: Utredning om fjällsäkerheten
I en motion den 12 januari 1977 (1976/77leO) yrkade Tore Nilsson (m) att riksdagen skulle besluta om utredning av
fjällsäkerheten i vårt land. På förslag av kulturutskottet (1976/77z45) uppsköts behandlingen av motionen till riks— mötet 1977/78. Motionärens motivering till yrkandet löd:
"Ansvaret för fjällräddningsverksamheten ligger i dag hos polisen. Rikspolisstyrelsen svarar för organisa- tion, utrustning och utbildning. Den regionala och lokala polisorganisationen svarar för den operativa fjällräddningsverksamheten.
Då det gäller fjällsäkerhetsverksamheten i vårt land finns ingen huvudman, enligt vad som meddelats i ett svar från justitieministern i riksdagen i fjol. Polisen sköter den, bl.a. genom uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner och genom kartläggning av lavin- farliga områden, samt har kontakt med turistanlägg— ningar och hotellvärdar i fjälltrakterna.
Flera olyckor, som inträffat de senaste åren, visar dock att fjällräddningen icke alltid är effektiv och att fjällsäkerheten behöver förbättras. Som exempel kan den tragedi anföras, som 1976 inträffade vid Blåhammaren, där i svårt väder ett par människor om- kom i närheten av fjällstationen. Det borde vara möjligt att för en ringa kostnad åstadkomma ett system av ljus- och ljudsignaler vid fasta fjällanläggningar och räddningsstationer, som skulle förhindra olyckor av det slaget och därtill allmänt öka säkerheten. Lik- som ljud och ljus används vid våra kuster och till havs vid dis, tjocka och andra svåra förhållanden skulle signaler från roterande strålkastare och från ljud— signalapparater ge ledning åt den som mist orientering- en i dimma eller snöyra.
Det bör även finnas ansvarig huvudman för fjällsäker- heten, som har åliggandet att föranstalta om utrustning och organisation för de områden, som är aktuella och att sköta översynen över leder och broar i fjällen.
Det är ingen större organisation som behövs utan endast ett fastställande av instans för saken i fråga, bestäm- melser om översynsrutin av anläggningar och vandrings— leder, framför allt i de trakter, där förhållandevis många människor vistas för rekreation och friluftsliv."
Riksdagens kulturutskott, till vilket motionen hänvisats, erinrade om tidigare riksdagsbehandling av vissa frågor med anknytning till fjällsäkerhetsverksamheten (se ovan p. 5.7.1, 3.7.2 och 3.7.4) samt redogjorde för vissa före— skrifter om räddningstjänst, statens naturvårdsverks hu- vudmannaskap för vandringsleder m.m., en enkätundersökning angående polisverksamheten (p. 3.8.1) och pågående översyn av allmänna ordningsstadgan (p. 5.3.2). Därefter anförde
utskottet (KrU 1977/78:2):
"Under senare år har turistströmmen till den svenska fjällvärlden ökat kraftigt. Detta har ställt krav på en utbyggnad av fjällräddningsorganisationen, för vil— ken polisen har ansvaret. Uppgifter från rikspolis- styrelsens årliga anslagsframstallningar visar att antalet efterspaningsuppdrag inom fjällräddningstjänsten under den senaste sjuårsperioden genomsnittligt uppgått till inemot 100 om året och att räddningsuppdragen av- sett totalt 1045 personer. Polisens fjällräddnings- tjänst, som successivt fått ökade resurser, synes funge- ra tillfredsställande.
I anslutning till fjällräddningstjänsten bedriver po- lisen ett omfattande arbete, som inriktas på fjällsä- kerheten, dvs. åtgärder för att begränsa olycksrisker— na. Som exempel kan nämnas uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner. medverkan med föredrag om lavin— fara och fjällvett samt kartläggning av snö- och lavin- situationen. Även statens naturvårdsverk arbetar med fjällsäkerhetsfrågor, liksom Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet.
Motionen l975/77:lOO syftar till en förbättring av fjällsäkerheten. Utöver särskilda insatser för att öka säkerheten i fjällen tar motionen upp frågan om huvud- mannaskap för fjällsäkerhetsverksamheten. Man anser att det bör finnas en ansvarig huvudman för denna verk- samhet med åliggande att föranstalta om utrustning och organisation för aktuella fjällområden och att sköta översynen av leder och broar i fjällen.
Utskottet har funnit att stöd för motionärernas önskan om en utredning av fjällsäkerheten finns hos intressenter, som är nära berörda av fjällräddnings— och fjällsäkerhets- verksamheten. Frågan har sålunda aktualiserats av läns- styrelsen i Jämtlands län samt polisstyrelserna i Svegs och Ostersunds polisdistrikt i svar på en enkätundersök- ning som 1975 års polisutredning gjort som ett led i ar-
Prop. 1978/79:187 76
betet med en kartläggning av polisverksamheten. Läns- styrelsen upplever det som en stor brist, att det inte finns någon huvudman för fjällsäkerhetsarbetet, och uttalar önskemål om denna frågas snara lösning. De båda polisstyrelserna understryker fjällsäkerhetsverk- samhetens stora betydelse för den direkta fjällrädd- ningstjänsten.
De direktiv, som givits polisutredningen, utgör inte något hinder mot att fjällsäkerhetsverksamheten tas upp till behandling i utredningen.
Vissa specialfrågor med anknytning till säkerheten i fjällvärlden skall --- behandlas i den nyligen påbörja— de översynen av allmänna ordningsstadgan, nämligen ansvarsfördelningen mellan enskild person, innehavare av liftanordningar, kommun och landsting, ifråga om säkerheten i liftanordningar, skidbackar m.m.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av en väl fungerande fjällsäkerhetsverksamhet. De frå— gor, som tas upp i motionen, är riktiga inte minst med hänsyn till den ökande turismen i många fjällområden. Enligt utskottets mening finns det anledning se över fjällsäkerhetsverksamheten. En lösning av frågor, som rör ansvarsfördelning och huvudmannaskap anser ut- skottet särskilt angelägen. Naturvårdsverkets huvud- mannaskap för viktigare vandringsleder i fjällvärlden innebär inte att verket har något övergripande ansvar för hela fjällsäkerhetsverksanheten. Huruvida det ut- redningsarbete, som behövs, bör anförtros 1975 års po- lisutredning eller göras i annan ordning bör det vara regeringens sak att avgöra.
Utskottet föreslår, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet med anledning av motionen l976/77:100 anfört om utredning av fjäll- säkerhetsverksamheten".
Utskottets hemställan i enlighet härmed bifölls av riksdagen den 9 november 1977 (rskr l977/7B:l4).
Prop.]978/79:187 77
3.8 ÖVRIGT
3.8.1 Enkät angående polisverksamheten
Som ett led i arbetet med en kartläggning av polisverksamheten har 1975 års polisutredning (Ju 1975:51, 1977/7e:37) genomfört
tre enkäter. En har gällt samtliga länsstyrelser, en annan har riktats till polisstyrelserna i 53 polisdistrikt i olika delar av landet och en tredje har omfattat kommunstyrelserna i dessa polisdistrikt. Syftet med enkätundersökningen var främst att få underlag för överväganden om polisens uppgifter i samhället, om målen för polisverksamheten och om vidtagna åtgärders effekt. En sammanställning av enkätsvaren har pre-
senterats i departementsstencilen Ds Ju l977:9.
Under rubriken Hjälp- och räddningsverksamheten redovisas (s.80-Bl)bl.a. följande synpunkter från länsstyrelseen-
käten:
"Länsstyrelsen i Jämtlands län konstaterar i sitt svar att den av polisen organiserade och bedrivna fjällräddningstjänsten fungerar tillfredsställande medan fjällsäkerhetstjänsten lämnar mycket övrigt att önska. Länsstyrelsen upplever det som en stor brist att det inte finns någon huvudman för fjäll— säkerhetsarbetet och uttalar önskemål om denna frå- gas Snara lösning. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frågan om fjällräddningen och konstaterar därvid att polisens arbetsuppgifter får anses vara riktigt avvägda i stort. Emellertid framhålls att gränsdragningen mellan polisens och landstingens - dvs. ambulanstjänstens - ansvarsområden när det gäller hjälpåtgärder i glesbygd är något oklar. Detta gäller särskilt ren ambulanstransport av sjuka eller skadade personer i områden utan vägnät".
Även polisstyrelserna i Svegs och Östersunds polisdistrikt tar upp frågan om huvudmannaskapet för fjällsäkerhetsverk— samheten (s. 204). Enligt dem är denna verksamhet av största betydelse för den direkta fjällräddningstjänsten, varför frågan anses angelägen.
Prop.]978/79:187 78
3.8.2 Översyn av allmän ordningsstadga
Regeringen (kommundepartementet) har tillkallat en sär- skild utredare, expeditionschefen—rättschefen Erik A Neer— gaard (Kn l978:20, l977:02), för att se över allmänna ord— ningsstadgan. Huvudskälet är att stadgan bör anpassas till regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten. I ut— redningens uppdrag ingår också att överväga vissa sakliga ändringar i stadgan. Mot bakgrund av att länsstyrelsen i Jämtlands län - som framhållits i riksdagens kulturutskotts betänkande l977/78:2 (p. 3.7.5 ovan) - velat låta utreda säkerheten i liftanordningar, skidbackar m.m. har utredning- en fått i uppgift att även klarlägga ansvarsfördelningen mellan enskild person, innehavare av liftanordning, kommun
och landsting.
Direktiven för utredningen återfinns i 1978 års kommitté- berättelse del II Kn 2.
79 INNEHÅLL 4 NUVAHAHDE FUHHÄLLANDEN 4.1 STATENS NATURVÅRDSVERK 4.1.1 Allmänt
4.1.2 äuvudmannaskapet för vandringsleder i fjällen
4.1.3 ovrigt fiällsäkerhetsarbete
Prop. 1978/79:187 80
4 . NUVARANDE FÖRHÄLLANDEN
Som bl.a. framhållits i utredningens direktiv finns f.n. ingen klar ansvarsfördelning för fjällsäkerhetsverksamheten. Ett flertal myndigheter. organisationer och enskilda arbetar samtidigt med fjällsäkerhetsfrågor. Det gäller såväl cen- tralt som regionalt och lokalt. En omfattande samverkan före-
kommer emellertid och många goda insatser görs.
Utredningen redogör i detta kapitel översiktligt för nuvaran- de förhållanden beträffande främst myndigheters och organi- sationers insatser för fjällsäkerheten. Som bakgrund erinras i flertalet fall även om respektive myndighets eller orga- nisations allmänna uppgifter och organisation. På grund av det nära sambandet mellan fjällräddning och fjällsäkerhet lämnas också en redogörelse för den nuvarande fjällräddnings-
tjänsten.
Att redovisningen i detta kapitel icke är fullständig beror icke på någon underskattning av de icke redovisade intresse- nas och insatsernas betydelse. En detaljerad specificering har icke medhunnits och skulle ha motverkat den översiktlig- het, som utredningen finner angelägen. De i detta sammanhang aktuella intressena och insatserna anser utredningen vara av betydelse också i framtiden. Utredningen förutsätter att de kommer att på i huvudsak samma sätt som hittills bidraga till fjällsäkerheten även efter ett genomförande av de
förslag som utredningen framlägger.
Beträffande utvecklingen av fjällsäkerheten1 och därmed sam-
l Sakligt riktigare vore förvisso att här - efter statsmakter- nas förebild i riksdagstryck, utredningsdirektiv m.m.- an— vända benämningen fjällsäkerhetsvezksamheten; Språkligt är emellertid detta ord—tungt'SEh-tyngand57_l flertalet fall torde risken för missförstånd, därest ordet fjällsäkerhet används också i betydelsen fjällsäkerhetsverksamhet, vår; ringa. Utredningen har därför tagit risken av en sådan an- vändning, där den bedömt så utan väsentliga olägenheter kunna ske.
Prop. 1978/79:187 51
manhängande förhållanden fram till nuläget hänvisar utred—
ningen till den historik. som finns 1 kap. 3.
Prop.l978/79:187 82 4.1 STATENS NATURVÅRDSVERK
4.1.1 Allmänt
Statens naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör naturvård, rörligt friluftsliv m.m. (instruk- tion SFS l967=444, omtryckt senast l973:336; ändrat l974:606, 1976 455 och 1977:345).
Naturvårdsverkets arbetsuppgifter inom friluftssektorn om—
spänner ett stort område och innebär bl.a.
- att bevaka idrottens och friluftslivets intressen vid ut-
nyttjandet av mark— och vattentillgångarna;
- att leda planeringen av åtgärder för det rörliga frilufts- livet samt handlägga frågor i övrigt om nyttjandet av mark
och vatten för rekreationsändamål;
— att svara för bidragsgivningen m.m. till anläggningar
och anordningar för friluftsliv och turism;
- att handlägga ärenden som rör anläggningar och anordning- ar samt sektorplaner för friluftsliv och turism samt vid behov biträda vid planering och utveckling av anlägg—
ningar och områden för rekreation;
- att vara huvudman för fjälledpystemet under statlig
förvaltning;
- att följa utvecklingen på friluftslivets område, samman- ställa lägesrapporter samt utarbeta förslag till råd och
anvisningar;
- att ta initiativ till och följa undersöknings-, utred- nings-, forsknings- och utvecklingsarbetet samt vid
behov delta i sådant arbete;
Prop. 1978/79: 187 ”i
— att medverka i svenskt och internationellt samarbete samt
i informations- och utbildningsverksamhet.
4.1.2 Huvudmannaskapet för vandringsleder i fiällen
Det statliga ledsystem, som statens naturvårdsverk sedan den 1 juli 1977 är huvudman för, omfattar s.k. långfärdsleder av huvudsakligen turistiskt intresse och av en sådan längd
att de kräver övernattning längs leden.
Huvudmannaskapet omfattar även flertalet till lederna hörande anläggningar såsom broar och spänger, vindskydd, raststugor. roddbåtar och båthus samt viss räddningsma- teriel. Det statliga ansvaret gäller däremot tills vidare i regel icke de fasta anordningarna för övernattning — främst fjällstationer och övernattningsstugor - samt passagerarbåttrafik längs lederna. dvs.de anordningar, som
kräver anställd driftspersonal.
Den totala omfattningen av ledsystemet under statligt huvud-
mannaskap framgår av tabell 2 och bilagorna C - F och M:l-M:4.
Tabell ?
Ledsystemet under statligt huvudmannaskap
Totalt
Leder
189 465 27 59
Raststugor
4.1.5 Övrigt fjällsäkerhetsarbete
Naturvårdsverket bedriver ett omfattande utvecklingsarbete
för att främja olika former av idrott och friluftsliv. Ut-
7 Riksdagen [978/79. I saml. Nr 187
Prop.]978/79:187 84
vecklingsarbetet syftar bl.a. till att ge kunskaper som kan
tjäna som underlag för planering inom friluftssektorn.
Det löpande utvecllingsarbetet utförs vanligtvis inte på verket utan läggs ut som uppdrag på olika organisationer, kommuner eller enskilda konsulter. Arbetet leds i regel av en referensgrupp som tillsätts av verket för varje pro- jekt. Därigenom får olika intressenter i samhället möj— lighet att påverka arbetet. Beslut om medel för utvecklings- arbete fattas av delegationen för anläggningsstöd till idrotten. I delegationen ingår representanter för idrottens
och friluftslivets riksorganisationer samt kommunförbundet.
Bland utvecklingsarbeten av särskilt intresse från fjäll-
säkerhetssynpunkt må nämnas följande.
Som nämnts i p. 3.6.6 har på naturvårdsverkets initiativ
en Standardisering genomförts av symboler för friluftsmärk- ning. Denna fastställdes 1970. Efter översyn utkom en re- viderad standard 1976 (Svensk standard för friluftsmärkning, 515 031211 och SIS 031522).
För att tillgodose krav på bekvämlighet och säkerhet i fjällen har frågan om placering, dimensionering, inredning och tek— niSkt utförande av övernattningsstugor utrettsl.
Försök med gasoluppvärmning i fjällstugor har bedrivits av Svenska turistföreningen med medel från verket. Försöken
har genomförts i Sälka- och Nallosstugorna i Norrbottens län.
Försök att konstruera en lättskött och driftsäker fotogen- kamin för fjällstugor har även utförts men dessa försök har
inte givit några användbara resultat.
l Statens naturvårdsverk, PM 1915z560.
Prop. 1978/79:187 85
Naturvårdsverket har avsatt medel för utredningsarbete rörande ljus- och ljudsignaler för ökad fjällsäkerhet. Praktiska försök skall utföras vintern 1978-79 vid Blå—
hammarens fjällstation i Jämtlands län.
Naturvårdsverket har som följd av sitt huvudmannaskap för ledsystemet att särskilt beakta säkerhetsfrågorna i samband därmed. Verket avser därför att närmast genom—
föra följande särskilda utredningar:
Samtliga leder ses över för att utreda vilka som bör mär- kas som sommar- eller vinterleder eller bådadera. Marke-
ringen av lederna ses över främst för att nå en från sä-
kerhetssynpunkt angelägen enhetlig standard. Behov av
kompletterande raststugor och övernattningsstugor efter
lederna kartläggs.
Prop.1978/791187 86
INNEHÅLL
4.2 PGLISVÄSENDET
4.2.1 Allmänt
4.2.2 Fjällräddningen
4.2.2.l Organisation m.m.
4.2.2.2 Utrustning
_- ___—___—
4.2.2.3 Utbildning
4.2.2.4 Arbetssätt
___—_____—
4-2-2-5 922955
4.2.5 Fjällsäkerhet i övrigt 4.2.5.2 Information
Prop. 1978/79:187 57
4.2 POLISVÄSENDET
4.2.1 Allmänt
Rikspolisstyrelsen (instruktion SFS l965:674 med ändringar l970:345) utövar under regeringen högsta inseendet över po-
lisväsendet i riket.
Länsstyrelsen har ansvaret för och ledningen av polisverk-
samheten i länet.
Varje län är indelat i polisdistrikt. Den operativa ledning-
en utövas i distriktet av polischefen.
Polisen skall enligt 2 & polisinstruktionen (SFS l972:511) upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Därvid åligger det polisen bl.a. att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. I enlighet härmed handhas fjällräddningen av
polisen.
Fjällräddningen utgör en väsentlig del av fjällsäkerheten. Mot bakgrund härav lämnas en redogörelse för fjällräddning- ens organisation, arbetsuppgifter och utrustning m.m.
4.2.2 Fjällräddningen 4- 2- 2- 1 Qeseeiieiiemrm
Fjällräddningen finns i de fyra fjällänen. Organisationen är således uppbyggd inom Norrbottens län i Bodens, Kirunas, Gällivarea och Arvidsjaurs polisdistrikt; inom Västerbottens
län i Storumans och Vilhelminas polisdistrikt; inom Jämtlands 335 i Svegs och Östersunds polisdistrikt och inom Kepparbergs län i Malungs och Mora polisdistrikt. Av bifogade karta, bilaga G , framgår polisdistriktens lokalisering i fjällvärlden
Prop. 1978/79:187 88
Rikspolisstyrelsen svarar för organisation, utrustning och utbildning. De regionala och lokala polisorganen svarar för
den operativa fjällräddningsverksamheten.
För fjällräddningstjänsten finns särskilda föreskrifter fastställda av rikspolisstyrelsen den 15 februari 1967?
Enligt föreskrifterna förstås med fjällräddningstjänsten efterspaning och omhändertagande av personer, som i fjäll eller ödemarker gått vilse, drabbats av olyckshändelser eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att
överhängande fara för deras liv bedöms föreligga.
Fjällräddningsorganisationen är fastlagd i en fjällrädd- ningsplan för distriktet. Planen revideras av länsstyrel—
sen en gång per år.
Länspolischefen är chef för räddningsverksamheten på det regionala planet och polischefen är chef (räddningschef)
för fjällräddningen i distriktet.
Närmast under honom finns ett antal räddningsledare -
i samtliga fall fjällvana polismän — som i regel är fö— reståndare för ett lokalvaktområde. Räddningspersonalen i övrigt utgörs av fjällvan ortsbefolkning och är organiserad
i patruller av varierande storlek.
Till verksamheten har knutits olika hjälporgan som kan an- litas vid behov. Som exempel kan nämnas flyg, företag el- ler myndigheter som förfogar över snöfordon, sjukvårds—
personal, militära enheter m.fl.
l Rikspolisstyrelsens Allmänna Meddelanden 1967:5. Riks— polisstyrelsen har den 10 ;uni 1977 beslutat tillsätta en arbetsgrupp för översyn av fjällräddningens organi— sation, arbetsmetodik, utrustning m.m. Arbetsgruppen beräknas slutföra arbetet under hösten 1978.
PTop.1978/79:187 89
Ekonomisk ersättning utgår till den civila fjällräddnings- personalen dels i form av fasta årsarvoden till patrull- ledare. ställföreträdande patrulledare och materielvårdare
och dels som timersättning till patrullmedlemmar i samband
med räddningsuppdrag.
Fasta arvoden till frivillig personal i fjällräddnings— tjänsten uppgick till 105 900 kr. under budgetåret 1976/77. Ersättning för mistade avlöningsförmåner uppgick till 38 900 kr. under samma budgetår.(JMf- bil. 12 och 15)
4-2-2—2 9555532355
Utrustningen för fjällräddningspersonalen består dels av personlig utrustning till varje man i patrullen och dels
av viss utrustning som är gemensam för patrullerna.
Härutöver finns depåutrustning placerad på vissa taktiskt valda platser i distrikten. I denna ingår utrustning för större insatser såsom katastrofbelysning, tält, lavin-
sonder, motordrivet elaggregat, spadar m.m.
I Kiruna och Östersunds polisdistrikt finns dessutom alpin fjällräddningsutrustning som bl.a. består av klätterut-
rustning och räddningsspel med tillbehör.
1 523559 inom Kiruna polisdistrikt, i ågitgvarg inom Bodens polisdistrikt och Häggenäs inom Arvidsjaurs polisdistrikt har upprättats permanenta fjällräddningsstationer som är av— sedda att i första hand fungera som ledningscentraler i samband med fjällräddningsuppdrag. Dessa inrymmer bl.a. bas- radiostation.
Polisen förfogar över ett hundratal terrängskotrar. Dessa ingår inte i fjällräddningsorganisationen utan är avsedda
för den reguljära polisverksamheten men kan tas i anspråk
Prop.l978/79:187 90
i samband med fjällräddningspådrag. Även polisens helikoptrar eller andra fordon, som disponeras av försvaret m.fl., kan
självfallet tas i anspråk i samband därmed. Planläggning
finnes härför.
4-2-2-5 922225;
Utbildning av fjällräddningspersonal sker årligen vid regh— nala eller lokala fjällräddningskurser. I kurserna deltar såväl civil fjällräddningspersonal som polisiära befatt- ningshavare. Kurserna inrymmer moment av teoretisk och praktisk utbildning. I regel avslutas utbildningen av en tillämpad öv— ning, där räddningsledare och patruller får tillämpa till— ägnade kunskaper under realistiska förhållanden. Under se—
nare år har länsstyrelserna i fjällänen svarat för upplägg-
ningen av de regionala kurserna.
4-2-2-4 Hassan
Vid räddningsuppdrag arbetar patrullerna sammanhållna och efter direktiv, som lämnas av räddningsledaren. Antalet patruller. som sätts in i ett uppdrag, beror på uppdragets art. Förbindelse mellan räddningsledning och patrullen upp- rätthålls per radio. Patrullerna förflyttar sig vintertid huvudsakligen med hjälp av tsrrängskoter.
Fjällräddningen disponerar över omkring 40 räddningsut- bildade hundar. Flertalet hundar är polisens tjänstehundar i fjälldiStrikten. Övriga hundar har kontrakterats av riks- polisstyrelsen och ägs av fjällräddningspersonal. Dessa
hundar utbildas genom rikspolisstyrelsens försorg.
Hundarna används främst vid sökande i samband med lavin- olyckor men även för sökande efter försvunna personer i övrigt inom fjällområdet.
Prop. 1978/79:187 ”
De räddningsutbildade hundarna är i regel stationerade i närheten av områden, där erfarenhetsmässigt lavinolyckor inträffar. För sökarbete i lavinområde är det av många skäl nödvändigt att så snabbt som möjligt få fram rädd- ningshund till raSplatsen. Erfarenheten har visat att en hund arbetar säkrare och snabbare än en sökkedja.
Om hund inte finns tillgänglig eller det av andra skäl bedöms lämpligare, används fjällräddningspersonal for- merad till sökkedja försedd med sonder inom ett rasom-
råde.
4.2.2.5 Uppdrag
Antalet fjällräddningsuppdrag uppgår till omkring 70 per år. Fjällräddningsuppdrag m.m. under tiden 1 juni 1965 — 31 december 1974 framgår av bilagal.
Under budgetåret 1976/77 utfördes 80 uppdrag vilket var 11 mindre än föregående budgetår. 121 personer anmäldes för-
svunna. Detta var 51 färre än under föregående budgetår.
Fjällräddningsuppdragens omfattning m.m. under budgetåret 1976/77 redovisas i nedanstående tabell
Tabell 5
Fjällräddningsuppdrag m.m. inom fjällräddningstjänsten under budgetåret 1976/77.
flyg/heli- kopter
Malung Mora
Sveg östersund
Storuman Vilhelmina
Arvidsjaur Boden Gällivare Kiruna
PTOp.l978/79:187 92
4.2.3 Fjällsäkerhet i övrigt
Förutom genom fjällräddningen medverkar polisen på flera sätt i fjällsäkerhetsverksamheten. Det sker bl.a. genom att det polisiära sambandssystemet utnyttjas icke blott för fjällräddningen utan till vissa delar även för fjällsäker— heten. Härför redogörs i anslutning till utredningens över- väganden och förslag avseende sambandsfrågor (kap. 5:7 ). Polisen medverkar vidare i fjällsäkerhetsarbete bl.a. genom
kontroll av leder, information och medverkan vid utbildning.
4-2-3-1 Eesizell-ez_lsés£-aee;
Polis- eller i undantagsfall fjällräddningspersonal — före— tar i den utsträckning så kan inrymmas inom den samlade övervakningsverksamheten kontroll inför eller under vinter-
turistsäsongen av leder, raststugor. vindskydd, broar m.m.
Kontroll av lavinfarliga områden samt utsättande av lavin- varningsskyltar sker dels inför vintersäsongens början, dels i mån av behov och möjlighet även under denna. På vissa platser har permanenta lavinvarningsskyltar satts
upp genom polisens försorg.
I förebyggande syfte låter polisen spränga hängdrivor i lavinriskområden eller spärrar av sådana områden så länge faran bedöms överhängande. Polisen har befogenhet att i konkreta fall aVSpärra områden av allmänna säkerhetsskäl exempelvis för att förhindra allmänheten att beträda
platser där risk för allvarliga olyckor föreligger.
Denna befogenhet kan stödjas på 2 & polisinstruktionen och vedertagen praxis.1 Polisman har vidare med stöd av 16 å
1 Jfr bestämmelsen i 11 brandlagen (SFS 1974:so).
Prop. 1978/79:187 93
nämnda instruktion befogenhet att tillgripa våld om någon mot polismans direktiv beträder ett avspärrat område. Våld får dock endast tillgripas om tjänsteåtgärden inte kan lösas på annat sätt, exempelvis genom upplysning och an- maningar. Våldet måste självfallet stå i rimlig proportion
till faran vid överträdelsen.
I vissa fall torde brottsbalkens regler om allmänfarliga
brott och brott mot liv och hälsa bli aktuella. 4- 2- 3- ? 25295252229
Lokalt inom fjällregionen medverkar polismän eller fjäll- räddare vid informationsträffar på skolor, hotell- och tu— ristanläggningar. Polisen arrangerar även förevisning av
fjällräddningsorganisationen och informerar i samband där-
med om fjällsäkerhet.
Information i förebyggande syfte har lämnats till lokal—
radion i vissa polisdistrikt och i något fall även till TV.
Polisen medverkar lokalt även med att till turistanläggning- ar o.d. sprida broschyrer och foldrar innehållande informa- tion om fjällsäkerhet m.m. (t.ex. foldrarna "Lavinfara" och "Respekt för fjället").
Prop.]978/79:187 94
INNEHÅLL
4.3 SVERIGES METEOROLOGISKA OCH HYDROLOGISKA INSTITUT H.M. 4.5.1 Organisation och arbetsuppgifter 4.3.2 Vädertjänst 4.3.3 Väderinformation via massmedia m.m.
4.3.4 Lavinkommittgn
Prop. 1978/79: 187 95
4.3 SVERIGES METEOROLOGISKA OCH HYDROLOGISKA INSTITUT H.M.
4.3.1 Organisation och arbetsuppgifter
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. SMHI, (instruktion SFS l965:690, omtryckt 1975:1052) är den stat— liga myndighet som skall tillgodose samhällets behov av me- teorologisk, klimatologisk och hydrologisk information.
Arbetsuppgifterna är många och innefattar bl.a. att "genom bearbetning av observationer tillgodose olika samhällsorgans och samhällsgruppers behov av analyser, prognoser och annan information angående hydrologiska, meteorologiska" m.fl. förhållanden. Detta sker främst genom den allmänna väder— tjänsten med dess väderinformation till allmänheten via press. radio och TV, vidare genom stormvarningstjänsten, särskilda väderuppgifter och väderprognoser - t.ex. kust-
israpporttjänsten - samt den civila flygvädertjänsten.
I frågor av gemensamt intresse samarbetar verket med en rad statliga myndigheter, bl.a. naturvårdsverket, luft- fartsverket och försvaret. Verket är lokaliserat till Norrköping. Utöver den ordinarie personalen (ca 900, var— av närmare 500 i Norrköping) engageras ca 1000 personer
runt om i landet för observationer av olika slag.
Till verket är knutet Meterologiska och hydrologiska rådet, som har till uppgift att bistå institutet i viktiga över- gripande frågor.
4.3.2 Vädertjänst
För att kunna förutsäga vädret krävs ett världsomspännande meteorologiskt observationsmaterial. Institutet insamlar,
1 Med hänsyn till det nära sammanhanget mellan institutet och den svenska lavinforskningen och lavinkunskapen redovisas i detta kapitel också lavinkommittén och dess arbete.
Prop. 1978/79:187 95
i stort sett var tredje timme. väderobservationer från tusen- tals mätplatser vid jordytan. I Sverige finns ca 300 så kalla- de synopsstationer varav 37 är observationsstationer i fjäll- området. Av dessa rapporterar ll endast aktuellt väder i be- gränsad omfattning under tiden l/l t.o.m. påsk för att ingå
i en daglig sammanställning då av vädret i fjälltrakterna. Lakalisering och observationstider för observationsstationer— ha i fjällområdet framgår av bilagorna H — Hzl. Förutom markobservationer erhålles ett par gånger per dygn observa— tioner av lufttryck. temperatur, fuktighet och vind i högre luftlager upp till ca 5 mils höjd från ca 500 mätplatser.
SMHI tar också dagligen emot bilder direkt från vädersa- telliter som passerar över Europa. Dessa fotografier är ett
Värdefullt hjälpmedel vid kartläggning av vädret.
En stor del av inkommande observationer lagras och behandlas av SMHI:s dataanläggning.
Väderobservationer ritas med clika symboler in på kartor som analyseras av meteorologen. Kartorna ger en överskådlig
OCh samtidig bild av vädret över ett stort område.
Observationer från högra luftlager studeras på aerologiska
kartor framställda med hjälp av datorer.
Vädret beror på atmosfärens fysikaliska tillstånd vars för— ändringar följer kända naturlagar. Att med exakt noggrannhet beräkna vädrets utveckling med hjälp av dessa lagar är e- mellertid ännu icke möjligt. Observationerna är ännu otill- räckliga och ger en ofullständig bild av atmosfärens tillstånd i utgångsläget. Vidare är bl.a. ekvationerna som beskriver de fysikaliska lagarna alltför svåra att lösa trots förenklingar och tillgång på datamaskiner. Allteftersom dessa utvecklas kan emellertid alltmer invecklade beräkningar genomföras sam— tidigt som bättre obserVationsunderlag kan erhållas med hjälp av satelliter. De numeriska prognoserna visar dock med re-
lativt stor tillförlitlighet luftens storskaliga strömning
Prop.]978/792187 97
och temperaturfördelning på olika nivåer i atmosfären. Dessa prognoser utgör, trots felkällorna, grundvalen för prognoser- na som bl.a. lämnas i radio och television. För att kunna de— taljerat förutsäga vädret krävs en kombination av numeriska prognoskartor och en serie analyserade väderkartor av det slag, som erhålles med hjälp av observationer från marken
genom vilka man i detalj kan följa olika väderföreteelser.
Väderbyrån inom SMHI är den avdelning vars uppgift det är att utarbeta väderprognoser för samhällets och enskildas be— hov. Vid sidan av de dagliga prognoserna till press, radio och TV lämnar byrån prognoser till en rad beställare. Dessa företräder nästan alla grenar av näringslivet, statliga och
kommunala förvaltningar m.fl.
Byråns verksamhet omfattar också bl.a. väderserviae till ci- vilflyget. För att lösa den sist nämnda uppgiften finns re- gionala väderkontor etablerade bl.a. vid Sundsvall/Härnö-
sands flygplats.
Detta väderkontor har förutom uppgifter vid egen flygplats att utfärda flygplatsprognoser för Örnsköldsvik, Umeå, Skellefteå, Kiruna och Gällivare samt under vissa tider även för Östersund och Luleå, att lämna sträckprognoser för flyg— ningar från flygplatser inom Sundsvall FIR,1 i stort om- fattande hela Norrland, att utfärda områdesprognoser för all-
mänflyget samt utöva områdesövervakning inom samma område.
Under vintersäsongen utfärdas regelbundet temperatur- och
nederbördSprognoser för många civila flygplatser i Norrland.
Specialprognoser och andra meteorologiska uppgifter lämnas
som uppdragsverksamhet bl.a. till vägförvaltningarna i Gävle-
l flyginformationsområde ( Flight Information Region)
Prop. 1978/79: 187 98
borgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges Lokalradio AB för Radio Gävleborg och Radio Väster— norrland, kommuner. kraftbolag, byggnadsfirmor och statens
järnvägar.
Den militära vädertjänsten ombesörjs av flygvapnet med lokal prognostjänst bl.a. i Östersund och Luleå.
Samarbetet mellan den civila och militära vädertjänsten reg- leras av en överenskommelse mellan berörda huvudmyndigheter. Denna gäller bl.a. observationsstationer, insamling och utby-
te av observationer, instrument. klimatbearbetning, utbild—
ning och internationellt samarbete.
I överenskommelsens första paragraf sägs att "SMHI skall tillgodose de civila och chefen för flygvapnet de militära behoven av meteorologisk tjänst, såvida inte i särskilda fall annorlunda bestämts. Oberoende härav äger dock parternas lo— kala väderorgan att vid behov lämna tillfälliga tjänster, därest detta kan ske utan hinder för ordinarie verksamhet
och om erforderliga resurser finns. Civila myndigheter, före- tag och enskilda, vilka av militära väderorgan begär regel- bunden vädertjänst eller utredningar, som kräver särskild ar—
betsinsats, hänvisas till SMHI." 4.3.3 Väderinformation via massmedia m.m.
På vädertjänsten pågår arbetet praktiskt taget dygnet runt.
På försvarets väderorganisationer på Frösön och Kallax tjänst- gör personal måndag - fredag i regel mellan kl.06.00 - 16.00.
Under övrig tid svarar flygvädertjänsten vid Sundsvall/Härnö-
sands flygplats för verksamhet, som rör det civila flyget.
Väderrapporter för landets fjällområden finns f.n. tillgäng— liga som 24-timmars prognoser i radions riksprogram P 1 och P 3, i televisionens kanal 1 och 2 samt i vissa av lokal-
radions sändningar.
Prop. 1978/79:187 99
Av prognoserna utfärdar SMHI:s centrala väderavdelning i
Norrköping följande:
P 1: kl 06.35 dock ej sön— och helgdag. Dagligen kl.08.05, 13.00. 18.30, 21.50.
P 3: kL 05.00, 05.30, 07.00, 07.30, 11.00, 23.00 (ibland
även vid flera tillfällen). TV 1: TV-nytt ca kL 17.55, Aktuellt ca kl.21.28. TV 2: Rapport ca kl.19.58. TV—nytt ca kl.22.25.
Lokalradion: För Dalafjällen måndag-fredag kl 06.00, 07.00, 12.00, 17.00.
Exempel på SMHI:s centrala rapporter lämnas i bilagorna
2 _ 3 av vilka framgår att t.ex. rapporter som lämnas i P 3
är mycket allmänt hållna.
Sammanställning på vädret i fjälltrakterna - se exempel i bilaga 5 har tillkommit efter nära samarbete med bl.a. Svenska turistföreningen och representanter för turist— näringen. Dessa rapporter, som icke utgör någon väder- prognos, utläses endast k1_08.05 f.n. under perioden t.o.m. påsk.
24-timmars prognoser, som lämnas via radio och television
men ej utfärdas av SMHI, omfattar f.n. följande rapporter:
Lokalradion: För Jämtlands-, Härjedals— och Lapplandsfjällen måndag-fredag kl.06.00, 07.00, 12.00 och 17.00.
TV 2:s regionala nyheter: Nordnytt måndag-fredag ca kl.19.28. 8 Riksdagen [978/79. I saml. Nr 187
Prop. 1978/79:187 100
Ej SMHI-rapporter äro prognoser som privat på fritid ut- arbetas av militära meteorologer vid F 4 Frösön och F 21 Kallax efter lokala överenskommelser mellan beställare och
enskilda meteorologer.
Lokala väderprognoser för Härjedals— och Jämtlandsfjällen har under turistsäsong vintertid under en försöksperiod ut— färdats och bandats på två automatiska telefonsvarare be— nämnda "Väder-Frida". Även dessa prognoser har utarbetats av meteorologer vid F 4 Frösön privat på fritid. Erfaren-
heterna från denna verksamhet är övervägande goda. 4.3.4 Lavinkommittén
Många dödsolyckor i fjällen är orsakade av laviner. Antalet kända dödsoffer under tiden 1916-1974 framgår av statistik redovisad 1 kap. 5.1 (p. 5.1.5). Varje vinter inträffar san— nolikt många tillbud där laviner går ned utan att det blir känt för myndigheter eller organisationer som äro engagerade i fjällsäkerhetsarbetet.
I december 1942 bildades Eavinkommittén med representanter från SMHI, Svenska sällskapet för antropologi och geografi, Statens järnvägar, Friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben och Svenska turistföreningen. Kommittén utförde under sina företa år en omfattande inventering av inträffade lavin- olyckor samt utarbetade informationsmaterial att tilldelas turister genom förmedling av resebyråer och fjällanläggning- ar. Verksamheten har under åren pågått med varierande in-
tensitet.
Kommittén har initierat eller medverkat till tillkomsten av flera utredningar om laviner, bl.a. "Samband mellan väderlek och lavinförekomst i svenska fjäll"1 . Som säkerhetsbefrämjan— de åtgärd har kommittén utgivit broschyren "Lavinfaran"2 .
1 E. Schmacke, SMHI, Stockholm 1959. 2 Senaste upplaga 1971.
Prop. 1978/79: 187 ”1
4.4 TELEVERKET
Televerket har enligt uppdrag anlagt hjälptelefoner med en linjesträckning av 150 - 200 mils längd i fjällområdet i Jämtlands län och svarar bl.a. för underhåll och tillsyn av polisens radiosystem och hjälptelefoner i de fyra fjäll-
länen.
Radio- och hjälptelefonnätet byggs ut efter hand bl.a. på
uppdrag av rikspolisstyrelsen.
Underhållskostnaderna för befintliga anläggningar är stora. Detta beror dels på det hårda klimatet och dels på att många anläggningar endast kan nås för underhålls- och re-
parationsarbeten med helikopter eller terrängfordon.
Televerkets trådnät i fjällvärlden kommer sannolikt att
byggas ut under förutsättning att turismen fortsätter att expandera och utbyggnaden av mellanriksvägen i Norrbottens län från Kiruna till Narvik fullföljs. Detta kan innebära ökade möjligheter att bygga ut hjälptelefonnätet till gagn
för fjällsäkerheten.
Televerket är - tillsammans med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet - delägare i SOS Alarmering AB, som har till uppgift att tillgodose samhällets behov av alarmeringstjänster. Bolaget arbetar för att inrätta re—
gionala alarmeringscentraler, som skall täcka hela landet.
Centralerna skall bl.a. avgiftsfritt ta emot samtal till telefonnummer 90 000. I denna 90 OOO—service ingår även
namnanropet "Fjällräddning".
Länsalarmeringscentraler finns bl.a. i Falun i Kopparbergs län och i Skellefteå i Västerbottens län. I Jämtlands län
Prop. 1978/79:187 102
är centralen utbyggd 1979 och i Norrbottens län eventuellt 1980.
Länsalarmeringscentralerna har för närvarande inget radio- nät med täckning inom fjällområdet. Länsalarmeringscen— tralen i Kopparbergs län kan numera kostnadsfritt förmedla SOS anrop till fjällräddningen (polisens sambandscentral). Detta är endast möjligt med trådanslutna hjälptelefoner.
Länsalarmeringscentralernas service kan även utnyttjas för att tillhandahålla allmänheten information om lokala väder—
prognoser via telefonsvarare.
Televerket har en omfattande erfarenhet av samband i anslut—
ning till sjöräddning genom sitt engagemang i kustradio-
stationerna.
Televerket medverkar även i viss information i syfte att främja fjällsäkerheten. Det har exempelvis tillsammans med rikspolisstyrelsen utgivit en dekal som innehåller råd för fjällturer och som kan fästas i telefonhytter m.m.
PTop.1978/79:187 103
INNEHÅLL 4.5 SVENSKA TURISTPÖRENINGEN 4.5.1 Historik
4.5.2 Leder och anlägggingar i fjällen 4.5.3 Information och utbildning 4.5.4 Reseverksamhet
4.5.5 Vädertjänst
4.5.0 Försöksverksamhet
Prop. 1978/79:187 104
4.5 SVENSKA TURISTFÖRENINGEN 4.5.1 Historik
Svenska turistföreningen (STF) är en ideell förening, som stiftades år 1885. Enligt stadgarna skall föreningen "i fosterlandets intresse utveckla ooh underlätta turistvasendet inom Sverige samt arbeta för spridandet av kännedom om land
och folk". Föreningen har 1978 omkring 230 000 medlemmar.
4.5.2 Leder och anläggningar i fjällen
En viktig uppgift för föreningen har från början varit att underlätta färder i fjället.
Många av föreningens åtgärder och insatser i fjällen syftar också till att ge turisten en viss grad av säkerhet under vistelsen i fjällen. Målet har emellertid inte varit att bygga ut hela fjällvärlden till samma säkerhetsgrad, utan vissa områden har medvetet lämnats utan tekniska anordning—
ar.
År 1888 uppfördes föreningens första fjällstuga och 1897 invigdes den första fjällstationen med mathållning i Sylarna. Numera äger eller disponerar föreningen 74 stugor och 30 kåtor på omkring 80 platser i fjällvärlden. De står alla till all— mänhetens förfogande. Därtill kommer ett tiotal stugor i Pad- jelanta nationalpark, uppförda av Domänverket. Tillgången till dessa replipunkter för fjällfärder sommar och vinter är en väsentlig förutsättning för omfattande turism i fjällvärlden. Förekomsten av dem bidrar även avgörande till att öka säker-
heten i fjällen.
STF för statistik över antalet övernattningar och daggäster.
Prop. 1978/79: 187 105
All personal som ingår i fjällräddningsorganisationen lik- som alla deltagare i Friluftsfrämjandets och Svenska tu-
ristföreningens färdledarkurser utbildas i lavinkännedom.
Vid utgivning av fjällkartor har diskuterats huruvida lavin- farliga områden skall markeras på kartorna. Utgivarna har tills vidare i regel avstått från sådan markering, då man icke kan garantera att omarkerade områden äro lavinsäkra.
På vissa kartor, exempelvis "Karta över Sälenfjällen" (jfr p. 5.5.3.3) har områden som kan vara lavinfarliga
markerats med tecken "lavinfara".
Några lavinprognoser utfärdas f.n. icke i Sverige och icke heller förekommer någon målinriktad forskning på området.
Den enda aktiva myndigheten är i nuläget polismyndigheterna i fjällområdet, som i mån av resurser vidtager åtgärder för att förebygga 1avinolyckor genom att i massmedia varna all- mänheten, uppsätta lavinvarningsskyltar, avspärra lavinfar- liga områden samt genom sprängning utlösa laviner i före-
byggande syfte.
Prop. 1978/79: 187 106
Under den senaste 10—årsperioden har antalet besökare ökat
med omkring 7 % per år.
Enligt föreningens årsredogörelse 1977 var beläggningen på
anläggningarna för åren 1976-77 den som framgår av bilagor- na 4 och 5 .
För det rörliga friluftslivets utövare finns i STF:s fjäll- stationer och fjällstugor omkring 2 000 bäddar. Därtill kommer omkring 200 bäddar i de nämnda Domänverkets stugor. STF bedömer att minst 20 000 långfärdsturister bor i stugor och fjällstationer med ca 150 000 övernattningar per år och att ytterligare omkring 5 000 turister som färdas på lång— tur i fjället bor i tält. Frekvensen av turister i hög-
fjället är störst under sommaren.
STF:s fjällstugor är bemannade med s.k. stugvärdar vissa tider på året. Från fjällsäkerhetssynpunkt är detta värde- fullt eftersom allmänheten kan få råd och hjälp av dem un- der sin vistelse i fjället. För stugvärdarna anordnas sär- skilda veckolånga kurser. I Jämtlands län är det naturligt att föreståndarna på de fyra närliggande fjällanläggningar- na — Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helags - håller re-
da på vart turisterna ämnar gå vid hårt väder. Ungefär en tredjedel av det ledsystem på ca 465 mil. som naturvårdsverket och länsstyrelserna numera ansvarar för,
har anlagts av STF.
4.5.3 Information och utbildning
Föreningen ger ut många publikationer; böcker, broschyrer m.m. som syftar till att ge läsaren fjällkunskap och praktiska anvisningar och därmed förebygga fjällolyckor.
Som exempel kan nämnas "Fjäll 78", som är en utförlig hand-
Prop. 1978/79:187 107
bok för fjällvandrare. vidare tidskriften "Turist" samt en
serie fjällhandböcker och turböcker.
En god fjällkarta är en från säkerhetssynpunkt viktig detalj för fjällturisten. STF ger sedan mitten av 30—talet ut Sven- ska Fjällkartan. byggd på den gamla generalstabskartan. Den- na karta ersätts efter hand av Nya fjällkartan, som är ba— serad på den nya typografiska kartan. Den nya kartan före— ligger i dag för flertalet områden i fjällkedjan från Tre- riksröset t.o.m. Transtrandsfjällen. (Jfr kap. 5.5.2.3.)
4.5.4 Reseverksamhet
STP har en omfattande reseverksamhet. Denna innefattar dels researrangemang - i stor utsträckning vandrings- och skid- färder i fjällen - dels en fullständig resebyrå med biljett-
försäljning, rådgivning och information.
I samband härmed har STF under många år anordnat särskilda fjällkurser dels för blivande färdledare, dels för var och en som vill få större fjällkunskap och säkerhet för komman—
de fjällvistelser.
4.5.5 Vädertjänst
Sedan 1930-talet har föreningen medverkat i väderinforma- tionen. Väderrapport lämnas dagligen från vissa av anlägg- ningarna till SMHI under en del av vintersäsongen. Rapporten omfattar vindriktning, vindstyrka, sikt, temperaturer och snödjup. Observationerna lämnas i regel av stugvärdar och
fjällstationsföreståndare. (Jfr p. 4.3.3.) 4.5.6 Försöksverksamhet
STF har tillsammans med Friluftsfrämjandet och Trygg—Hansa
Prop. 1978/79: 187 108
1976/77 och 1977/78 genomfört försök med kommunikationsradio och ett säkerhetSpaket inom Jämtlands och Härjedalens fjäll- värld samt fjällområdena i Dalarna. Medel ur bortgångne fjäll— flygföraren Gunnar "Spökis" Anderssons minnesfond har även
ställts till förfogande för verksamheten.
En redogörelse för sambandsförsöken ges i kapitel 5.7. Där redovisar utredningen också sin uppfattning om privatradio-
systems lämplighet från fjällsäkerhetssynpunkt.
STF, Friluftsfrämjandet och Trygg-Hansa har meddelat utred— ningen att efter fortsatt försöksverksamhet sommaren 1978 och slutrapport hösten 1978 försöken får anses avslutade. Man avvaktar därefter ställningstagande från den framtida huvudmannen för fjällsäkerheten beträffande eventuellt fortsatt verksamhet, som då lämpligen synes böra ske i den-
nes regi.
Ett väsentligt syfte med försöken har också varit att sti- mulera en bredare allmänhet att medföra de värdefulla sä- kerhetsdetaljerna snÖSpade och vindsäck. Broschyrer med instruktion m.m. och fjällsäkerhetsråd medföljer paketet. Erfarenheterna härvidlag har genomgående varit goda.
Andra försök. som STF bedriver, är dels prov med en aga- fyr vid Blåhammaren. dels med fast ljusanläggning på Syl-
Stationen.
Försök med mistlurar och klockor, som klämtar vid viss vind- styrka (Endalsstugan) har avbrutits. STF har icke funnit några säkra uppgifter om att sådana ljud- och ljusanordning- ar skulle ha räddat liv_(Jfr kap. 4.1.3.)
Prop. 1978/79: 187 109
INNEHÅLL
4.6 FRILUFTSFRÄMJANDET
4.6.1 Historik
4.6.2 Organisation 4.6.3 Fjällverksamhet 4.6.4 Fjällresor
4.6.5 Övrigt fjällsäkerhetsarbete
Prop.]978/79:187 110
4. 6 FRI 1.n l-"I'SFRÄMJ ANDE'T' 4.0.1 Historik
"Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige" eller "skidfrämjandet" grundades 1892. Verksamheten var då be— gränsad endast till vintern och den huvudsakliga upp- giften var att arrangera skidtävlingar. Sedan tävlings— verksamheten överförts till andra föreningar och verksam— heten kommit att omspänna hela året ändrades föreningens namn 1938 till Skid— och friluftsfrämjandet. 1975 be-
slöts att föreningen skulle kallas enbart Friluftsfrämjan— det.
4.6.2 Organisation
Målet för verksamheten är att ge ökad livskvalitet åt alla
genom friluftsliv som fritidssysselsättning.
Organisationen leds centralt av en styrelse. som har sitt
kansli i Stockholm.
Landet är administrativt indelat i 23 distrikt. I varje distrikt finns ett antal lokalavdelningar. Distrikt och
lokalavdelningar leds av regionala och lokala styrelser.
Medlemmarna är individuellt anslutna och tillhör en lokal- avdelning. För närvarande finns ca 450 lokala föreningar. Medlemsantalet uppgår till omkring 220 000.
4.6.5 Fjällverksamhet
Föreningens verksamhet spänner över en rad olika aktivi- teter under hela året. En kraftig satsning görs på lokal fjällutbildning av allmänheten.
Prop. 1978/79:187 111
Föreningens styrelse har tillsatt kommittéer för olika verk- samhetsgrenar. Fjällkommitténs uppgift är att leda frilufts- främjandets fjällverksamhet, planlägga och leda fjälledar— utbildning, färdigställa materiel att användas i den lokala verksamheten, färdigställa utbildningsplan för fjälledar— utbildning sommar och vinter, vidta åtgärder för att de- centralisera fjälledarutbildningen, främja genomförandet
av den nyutformade fjällverksamheten i distrikt och lokal— avdelningar och samarbeta med andra organisationer rörande
fjällfrågor.
Kommitténs arbete har inriktats på att åstadkomma en bredd- ning av Friluftsfrämjandets fjällverksamhet på det lokala planet.
Kommittén har framställt ett studiepaket om fjällverksam— het avsett att användas vid träffar och studiecirklar på det lokala planet. Materialet används i stor utsträckning
i skolunderVisningen. Fjällpaketet består av fem häften med titlarna "Fjällens möjligheter". "Fjällsäkerhet/Fjäll- räddning", "Fjällorientering", "Fjällnatur" och "Frilufts- utrustning för fjällbruk". Dessutom finns därtill anslutan—
de ledarhandledning, diabildsserier, affischer och broschyrer.
Allt arbete med träffar och studiecirklar inom detta område
går ut på att förbereda människor inför deras fjällvistel—
se, att ge utbildning i god tid innan fjällvistelsen.
Ledarna för fjällträffarna och studiecirklarna utbildas på fjälledarutbildning i tre steg vintertid och två steg som- martid. Under senaste året har 200 ledare utbildats. Anta-
let utbildningstillfällen utökas under kommande verksam— hetsår.
Friluftsfrämjandets fjällträffar och cirklar hade vintern
1978 startat på omkring 150 platser i landet.
Prop. 1978/79: 187 112
Sommaren 1978 och vintern 1979 planeras totalt 21 fjäll—
ledarkurser.
4.6.4 Pjällresor
Lokalavdelningar planerar och genomför fjällresor för del- tagare i fjällträffsverksamheten i viss omfattning. Verk- samheten i fjällterrängen är då ledarledd och bör betraktas Som ledarledd fjällutbildning i fjällterräng. Ledarna för den verksamheten har genomgått vinter- eller sommarfjäll— utbildningen.
Ofta engageras lokala fjälledare för enstaka informations- tillfällen i skolor. företag, i föreningar eller motsvarande. Vanligt förekommande är att Friluftsfrämjandets lokalavdel- ningar har enstaka träffar med fjällinformation exempelvis
inför sportlov och påsk.
Inom Friluftsfrämjandets regionalorganisation svarar fjäll— distriktsledaren för utbildning och vidareutbildning av 10— kala ledare. Han svarar vidare för att lokala ledare kallas till konferenser, informerar massmedia (tidningar, lokal- radio, regional TV) samt håller ständig kontakt med centrala fjällkommittén.
4.6.5 Övrigt fjällsäkerhetsarbete
Friluftsfrämjandet svarar för en omfattande rådgivning be- träffande sportutrustning och dess handhavande. För denna verksamhet svarar en särskild utrustningskommitté. Denna genomför också en väsentlig upplysningsverksamhet i ut— rustningsfrågor under samarbete med sportbranschen och
statens organ för konsumentupplysning.
Kommittén svarar också för utbildningen av branschfolk.
F.n. utbildas omkring 50 sporthandlare och försäljare årligen.
Prop. 1973/79: 187 113
Kommitténs huvudsakliga arbetsuppgift är att följa och på- verka utvecklingen av friluftSutrustning och att i utrust— ningsfrågor vara rådgivande åt allmänheten. I detta syfte
utarbetar och utger eller eljest sprider kommittén utrust- ningslistor och handböcker, deltar i radio— och TV—program
rörande utrustningsfrågor, medverkar i utredningsarbete osv.
Som omnämnts i kap. 4.5 deltar Friluftsfrämjandet i försöket
med "fjällsäkerhetspaket".
PTop.1978/79:187 114
INNEHÅLL
4.7 SVENSKA SAMERNAS RIKSFÖRBUND
4.7.1 Grunder
4.7.2 Fjällområdets nyttjande 4.7.3 Fjällsäkerhet
Prop. 1978/79:187 115
4.7 SVENSKA SAMERNAS RIKSFÖHBUND
4.7.1 Grunder
Svenska samernas riksförbund (SSR) är en sammanslutning av svenska samebyar och sameföreningar med uppgift att till— varata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med sär— skild hänsyn till renskötseln och dess binäringars fortbe-
stånd och sunda utveckling.
Det totala antalet samer i Sverige beräknas till lägst
15 500. Därav utgör den renskötande befolkningen ca 2 500. De icke renskötande samerna, företrädda av de 16 same— föreningarna, är ca 13 000. Det största antalet samer, 7100, finns i Norrbottens län. I Västerbottens och Jämtlands län finns 2 400 respektive 1 300 samer och i Stockholms län
1 200 samer.
Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Enligt ren- näringslagen (SFS 1971 437) har den, som är av samisk härkomst, rätt att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt), om hans far eller mor eller någon av hans far- och morföräldrar haft ren- skötsel som stadigvarande yrke. År 1971 omorganiserades lappbyarna till samebyar med främsta uppgift att driva renskötsel. Varje sameby har ett gränsbestämt område och är organiserad enligt principen om samverkan mellan med- lemmarna i by såsom inom en ekonomisk förening. Medlemmar- na äger själva sina renar men samverkar på olika sätt i renskötselarbetet vid t.ex. samlingar, kalvmärkning och slakt. Samerna bestämmer själva om sina angelägenheter på bystämma och genom stadgar för byn. Bystämman är byns högsta beslutande organ - där samtliga medlemmar har röst— rätt. I övrigt företräder en vald styrelse samebyn. De största samebyarna har ungefär 200 medlemmar, den minsta
9 Riksdagen [978/79. 1 mm!. Nr [87
Prop. 1978/79:187 116
knappt ett tiotal.
Sammanlagt finns det ca 200 000 renar exklusive årskalvar- na — en försörjningsbas för de drygt 2 500 renskötande sa- merna. Produktionsvärdet av renskötseln är ca 20 mkr per år av renkött, hudar och horn, vartill kommer värdet av de samiska kombinationsnäringarna jakt, fiske, sameslöjd m.m. Inom kärnområde för den samiska bosättningen finns grupper av samer, som utan att vara renskötande genom sitt nuvaran- de näringsfång anknyter till mycket ålderdomliga samiska näringstraditioner. Dessa samer, vare sig de en gång varit renskötare eller inte, anknyter med sitt näringsliv och nuvarande bosättning i lågfjällsområdet till en ursprung— lig samisk kultur.
Flertalet renar tillhör renskötande samer i någon av de 33 fjällsamebyarna från Könkömä i norr till Idre i söder. Förutom fjällrenskötsel med flyttningar från sommarbete i fjällen till vinterbete i skogslandet - en sträcka på 20 mil och mera — finns en mer stationär skogsrenskötsel i skogslandet i lappmarken (10 skogssamebyar) och i Torne-
dalen (7 koncessionssamebyar).
Lantbruksstyrelsen är central myndighet för rennäringen. Vid var och en av lantbruksnämnderna i Norrbottens, Väster-
bottens och Jämtlands län finns en rennäringsdelegation.
4.7.2 Fjällområdets utnyttjande
Samerna som en ursprunglig minoritet i Sverige ställer be- rättigade krav på utrymme för att utveckla sin egen kultur i det svenska storsamhället. Det nära och oupplösliga sam— bandet näring — kultur ställer krav på insatser inte bara inom kulturområdet utan även på åtgärder för att begränsa exploateringen av de marker, som renarna behöver för bete såväl under sommaren (fjällen) som vintern (skogslandet).
Prop. 1978/79: 187 117
Statsmakternas principinställning i denna fråga fastslogs genom beslutet den 12 maj 1977 om insatser för samerna ( prop. 1976/77:80 . KrU myra/77:45. rskr 197(./"/z:2u9). lie-
slutet innebär ett samlat program för
"en statlig samepolitik, som tar hänsyn till den samiska minoritetens livsvillkor inom alla sam— hällsområden. ----- Målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten skall ha sin utgångs— punkt i de mål, som slagits fast för landets mi- noritetspolitik i stort, nämligen jämlikhet, val- frihet och samverkan. Samtidigt innebär den grund- läggande uppfattningen om samernas särskilda ställ- ning att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än dem, som kan göras beträffande öv- riga minoritetsgrupper i det svenska samhället.
Detta är den principiella utgångspunkten för (statsmakternas) samlade insatser för samerna och deras kultur. De åtgärder som sätts in, både på kort och på lång sikt, skall bidra till en bestå- ende kulturell och ekonomisk trygghet för den samiska folkgruppen. Detta förutsätter i sin tur ett nära samarbete med samerna själva och med de— ras organisationer. Samernas önskemål och krav skall tjäna som riktmärke för de framtida statliga insatserna." 1-
En avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt
inom det geografiska bosättningsområde, som av ålder varit
samernas.
De samiska frågorna skall i enlighet med statsmakternas beslut vara ett naturligt inslag i den allmänna samhälls—
planeringen. Statens planverk framhöll i sitt yttrande
l Ur anförande av föredragande departementschefen, chefen för utbildningsdepartementet Jan-Erik Wikström i riks— dagen vid behandlingen av prop. l976/77:BO den 12 maj 1977.
Prop.1978/79:187 118
över 1970 års sameutredning (SOU 1975z99 och 100)1 som en angelägen uppgift för samhällsplanerande myndigheter att fullfölja försöken att finna lämpliga former för en till- lämpning av rennäringslagstiftningen inom samhällsplanering- en. Enligt planverkets mening utgör rennäringslagens mark— reglerande bestämmelser och statsmakternas uttalanden till stöd för renskötselns rättigheter en relativt god grund för en markanvändningsplanering, som skyddar renskötselintresset. Ett bättre planeringsunderlag, som belyser förhållandena in- om renskötseln ökar förutsättningen att genom fysisk pla— nering lösa de konflikter om markanvändningen, som kan fin—
nas mellan renskötseln och andra intressen.
Ett av de väsentligaste motiven för den fysiska rikspla- neringen har varit att kunna avväga olika intressen för
att utnyttja samma mark- och vattentillgångar. Statsmakter- nas beslut 1972 med riktlinjer för hushållningen med mark och vatten fastslog ( prop. 1972:111 ), att samerna enligt rennäringslagen har förstahandsrätten att utnyttja främst markerna ovanför odlingsgränsen och i renbetesfjällen. Rennäringen borde därför ses som en restriktion mot annan markanvändning. Renskötseln borde få ge vika bara om ett visst markområde behövdes för ett ändamål som var "av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt". Vidare uttalades
att utvecklingen mot ett mer differentierat näringsliv i fjällvärlden, bl.a. genom en ökande turism, måste styras
i sådan riktning att samiska intressen icke skadas och
helst på ett sådant sätt att samerna själva får del av ut— vecklingens positiva sidor. Det bedömdes därför som ange- läget. att företrädare för rennäringen och företrädare för den statliga administrationen på området, dvs. lantbruks- styrelsen och lantbruksnämnderna. får medverka i planerings-
arbetet redan på förberedelseskedet.
l Prop. l976/77:80 s. 48.
Prop. 1978/79:187 119
I sammanhanget må framhållas, att för att på centralt plan främja samordning och samverkan har i samband med stats- makternas beslut 1977 om insatser för samerna en permanent interdepartemental arbetsgrupp för samefrågor tillsatts. Denna skall fortlöpande följa utvecklingen, verka för sam— ordnat utnyttjande av olika - främst statliga - insatser, regelbundet överlägga med samerna och sameorganisationerna i konkreta frågor och fortlöpande hålla kontakt såväl med dem som med myndigheter, institutioner och övriga organi— sationer på central, regional och lokal nivå, som arbetar med samefrågor.
Den fysiska riksplaneringen skall genomföras i kommunernas planering och genom åtgärder av länsstyrelser och andra statliga myndigheter. I regeringens anvisningar för pla— neringsarbetet slås på nytt fast, att rennäringens speci- ella krav och rättigheter skall beaktas och att samråd med berörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet. Det är bl.a. klart utsagt att man inte får nöja sig med att samråda med enbart t.ex. lant-
bruksnämnden.
Regeringen tog våren 1975 ställning till de program för att fullfölja riktlinjerna för hushållning med mark och vatten, som på grundval av riksdagens beslut 1972 om den fysiska riksplaneringen hade utarbetats av kommuner och länsstyrelser. Därvid gavs vissa särskilda riktlinjer för den fortsatta markanvändningsplaneringen ävensom före- skrifter om att för obrutna fjällområden preliminärt av- sedda områden skulle undantas från tyngre exploatering och skogsbruk.(Jfr p. 5.5.2 och 5.5.5). I det till rekrea— tionsberedningens rapport Statliga insatser för turism och rekreation (Ds Jo 1978:2) fogade supplementet redo—
visas planeringsläget i de primära rekreationsområdena.
För kommunerna inom de fem av dessa som är fjällområden
anges läget sålunda (tabell 5 ).
Prop.1978/79:187 120
;fabell 5
Planeringsläget beträffande de fem primära rekreationsområdena inom
fjällregionen
Kommunöversikt Markdispositionsplan Upprättad Antagen Upprättad
Malung Älvdalen
Härjedalen Avser fjäll och älvdal
Berg Åre Storuman Sorsele Arjeplog
Kiruna
Vid Svenska samernas riksförbunds landsmöten såväl 1977 som 1978 har påtalats att enligt samisk uppfattning samråden
med samebyarna vid den fysiska riksplaneringens genomföran— de fungerat mindre bra på flera håll. Så synes otvivelaktigt ha varit fallet. Det har emellertid funnits speciella svå- righeter i hittillsvarande skeden av arbetet, bl.a. beroen— de på arbetsomfattningen, de ofta pressade tidsförhållandena samt bristande erfarenhet och rutin. En klar förbättring
syns på väg. Under framtagningen av utredningsförslaget till obrutna fjällområden (jfr kap. 3.3) har särskild omsorg ned- lagts på redovisningen av de olika intressena och på sam- råden med rennäringens företrädare. Förslaget mottogs också - som redovisats i propositionen 1977/78:31 - i allt väsentligt
positivt av samernas organisationer.
Prop.l978/79:187 121
Regeringen har senare givit länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i uppdrag att
under 1979 lämna regeringen förslag till närmare avgräns-
ning av de obrutna fjällområdena, sedan deras omfattning i stort den 15 december 1977 har fastlagts av riksdagen.
Bl.a. skall länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län härvid redovisa olika alternativ för markanvändningen
i vissa delar av Torna-Graddisområdet respektive Sarek-Pite— och Kebnekaiseområdena i sammanhang med vissa vägförslag m.m. Bland andra samrådsinstanser nämns särskilt berörda same-
byar.
4.7.3 Fjällsäkerhet
Samerna besitter i många fall en fjällkunskap i särklass. Det gäller såväl miljökunnandet som den lokala terrängkännedomen. Det är naturligt att detta är av värde från fjällsäkerhets— synpunkt. Flertalet av dessa kunniga samer i aktiv ålder är engagerade i rennäringen eller anslutande verksamheter och deras kunnande och förmåga förbättrar deras egen och andras säkerhet där. Flera samer, som därtill har möjlighet, är en- gagerade i fjällräddningens räddningspatruller, som färd- ledare, i ledunderhållsarbetet, som stugvärdar, båtförare m.m. Svenska samernas riksförbund ävensom vissa länsstyrelser och kommuner har framhållit, att ett ökat utnyttjande av samernas erfarenheter och kunnande i fråga om fjällvärldens
förhållanden skulle vara till fördel bl.a. från fjällsäkerhete- synpunkt.
I sammanhanget må från propositionen l976/77:80 om insatser för samerna citeras följande uttalande av föredragande de—
partementschefen:
"När det gäller att skapa sysselsättningstillfällen som ett komplement eller alternativ till rennäringen erbjuder turistnäringen stora möjligheter särskilt
Prop. 1978/79: 187 19?
för kvinnor och icke renskötande samer. Vid den fort— satta utbyggnaden av stugbyar och småstugor bör för- utsättningarna att förlägga dessa inom samernas bo- sättningsområden prövas i samarbete med samerna själva. Härvid bör självfallet beaktas de krav på planering och de riktlinjer för markanvändningen som stat och kommuner har lagt fast för de områden som berörs. Det statliga stöd som utgår till sådana projekt är dels det stöd som statens naturvårdsverk lämnar vid uppförande av rekreationsanläggningar, dels medel för sysselsättningsfrämjande åtgärder."
Prop. 1978/79: 187
INNEHÅLL
4.8
123
LÄNSSTYRELSER OCH KOMMUNER H.M.
4.8.1
4.8.2
4.8.3
Länsstyrelserna 4.8.1.1 Allmänt
4.8.1.2 Leder m.m.
Lantbruksnämnderna m.m.
Kommunerna
i FJÄLLÄNEN
Prop.]978/79zls7 124
4.8 LANSSTYRELSER OCH KOMMUNER H.M. I FJÄLLÄNEN
4.8.1 Länsstyrelserna
4-8-1-1 nnan:
Länsstyrelsen, som i princip svarar för den statliga för- valtningen i länet (Länsstyrelseinstruktionen SFS 1971:460; senaste lydelse SFS l977:ll33u omtryckt 1976:892), har ett Stort ansvar för samordningen av länets resurser i syfte
att förbättra fjällsäkerheten. Länsstyrelsen gör många in— satser på detta område, varvid samverkan underlättas av
att i samma myndighet finns såväl länSpolischefen, an- svarig för fjällräddningen i länet, som planeringsavdelningen, Som handhar länsplaneringen inom den fysiska riksplaneringen, ooh naturvårdsenheten som bl.a. sköter planeringsarbetet rö—
rande huvud- och sekundärleder.
4'8'1'2 5295r_9191
Länsstyrelserna i Kopparbergs_, Jämtlands—, Västerbottens- oeh Norrbottens län är fr.o.m. den 1 juli 1977 regionala huvudmän vad avser planeringsw och samordningsarbete samt
tillsyn av s.k. huvudleder och sekundärleder i fjällområdet.
Genom länsstyrelsernas försorg har en omfattande upprustning av lednätet kommit till stånd. Upprustningsarbetet har i vissa fall bedrivits som beredskapsarbete i länsstyrelsens regi. Genom målmedvetna satsningar - i bl.a. Norrbottens län även från sysselsättningssynpunkt - är lednätet numera av
relativt god standard.
Länsstyrelserna har f.n. ingen egen organisation, som kan utöva tillsyn och utföra underhåll av leder och av anlägg- ningar i anslutning därtill. Underhållet sker i regel genom anlitande av entreprenörer - däribland även lantbruksnämndens
rennäringsavdelning samt lokala och regionala organ bl.a.
Prop.1978/79:187 125
domänverket. Tillsynen kan endast i mycket ringa utsträckning utföras av egen personal från länsstyrelsen. Den tillsyn som sker utförs mestadels av personal som främst genomför annat uppdrag. Det kan vara tjänstemän från lantbruksnämndens ren- näringsavdelning, polispersonal i samband med övervaknings— uppdrag o.d. Undantag härifrån finns emellertid. Länsstyrel— sen i Norrbottens län genomför fr.o.m. 1975 en försöksverk- samhet med fjäll- eller naturvårdspatruller inom fjällom- rådet. I den del som dessa fjällpatruller utför underhåll och skötsel av vandringsleder har riksdagen för budgetåret 1978/79 bestämt att kostnaderna skall bestridas av den sär— skilda anslagsposten för vandringsleder, under anslaget för anläggningsstöd m.m. till idrotten. Naturvårdsenheten på länsstyrelsen utövar den centrala arbetsledningen. Fast an- ställda lokala arbetsledare finns i Arjeplog. Gällivare, Kiruna och Karesuando. Antalet patrullmedlemmar uppgår till
omkring 12 man.
Patrullernas huvudsakliga arbetsuppgifter består främst av att svara för renhållning m.m. i fjällvärlden. Genom att patrullerna ständigt vistas i fjällområden som frekventeras av turister faller det sig naturligt att patrullerna även ägnar sig åt fjällsäkerhetsarbete. I arbetsuppgifterna ingår visst förebyggande underhåll av vandrings- och skoterleder. Vintertid kontrolleras issäkerheten och ruskning av vinter- leder över is och utförs kompletteringsmärkning av vinter-
leder. Sommartid utförs färgbättring, rösning och viss röj-
ning av leder. Vidare sker kontroll av bl.a. båtleder, fjällstugor, broar, Spanger, vindskydd och hjälptelefoner. Patrullerna varnar för lavinfarliga områden genom skyltning och stänger av leder i förekommande fall efter samråd med
den lokala polismyndigheten.
Patrullerna ingår även i fjällräddningsorganisationen. Patrullerna, som är utrustade med polisens fjällradio,
kan snabbt informera om översvämningar, ras, trasiga broar
Prop.]978/79:187 125
etc. Hotell- och turistanläggningar informeras om aktuella
vädersituationer i fjällområdet.
Erfarenheterna från denna verksamhet är enligt länsstyrelsens
uppfattning goda.
4.8.2 Lantbruksnämnderna m.m;
Lantbruksnämndernas rennäringsdelegationer förvaltar statens fjällområden utom skogbevuxna områden ovan odlingsgränsen
och inom renbetesfjällen.
Lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar har fältassistenter, som i sitt arbete vistas i fjällområdet. I samband med att ordinarie arbetsuppgifter fullsörs. utförs även visst fjällsäkerhetsarbete såsom kontroll av leder m.m. Lantbruks- styrelsen har efter överenskommelse med rikspolisstyrelsen erhållit tillstånd att nämndernas fältpersonal får använda polisens fjällradiokanal. Härigenom kan vid kontrollen eller eljest gjorda iakttagelser av betydelse för fjällsäkerheten
snabbt inrapporteras.
Lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar äger fortfarande ett antal renvaktarstugor, som i vissa fall är kombinerade fjäll— och renvaktarstugor. Enligt uppgift finns i Väster— bottens län omkring 25 stugor, som har öppna rum och får disponeras av fjällturister för tillfällig övernattning i
samband med fjälltur.
Renvaktarstugorna är lokaliserade efter renskötselns behov och ligger oftast olämpligt till ur turistisk synvinkel. Stugorna har ur fjällsäkerhetssynpunkt ett visst värde, då turister har möjligheter att nyttja dem tillfälligt. För närvarande äger samebyarna övervägande antalet renvaktar-
stugor i fjällen. I den mån de stugor, som ligger lämpligt
Prop. 1978/79: 187 127
till, bör infogas i fjällsäkerhetssystemet, erfordras över—
enskommelse med vederbörlig sameby.
I detta sammanhang må nämnas att inom fjällvärlden finns s.k. fjällägenheter upplåtna till arrendatorer. Fastigheterna ligger oftast inom väglöst land eller längs vägar, exempel- vis Graddisvägen. Så länge fastigheterna är bebodda med bo- fast befolkning kan de utgöra replipunkter för fjällturismen
och därmed bidra till att främja fjällsäkerheten.
4.8.3 Kommunerna
Kommunerna har i allmänhet lagt ned ett omfattande arbete när det gäller byggnad, underhåll och upprustning av härleder och av vindskydd och raststugor i anslutning härtill. I vilken omfattning detta sker är främst beroende på kommunernas eko-
nomi och möjligheterna att få statliga bidrag.
Kommunerna har i regel planer över kommande utbyggnad av led- nätet. Många kommuner har på ett tidigt stadium planerat och genomfört betydande upprustning av närlederna. Några exempel må nämnas. I Malungs kommun i Kopparbergs län finns ett led- system som f.n. omfattar 12-15 mil. Utbyggnad sker successivt och närmast återstår att färdigställa den s.k. säkerhetsringen, som kommer att omsluta 5—6000 km2 fjällterräng. Kommunen an— svarar även för raststugor, som ligger i anslutning till le- derna. Underhållskostnaderna uppgår till omkring lO 000 kr per år.
Härjedalens kommun i Jämtlands län avsätter omkring 200 000 kr per år och Åsele kommun i Västerbottens län ca 500 000 kr för
underhåll och utbyggnad av närleder, broar m.m.
Ett speciellt förhållande gäller för Älvdalens kommun, vars fjällområde i huvudsak utgörs av naturreservat. På grund härav svarar domänverket för utbyggnad, tillsyn och underhåll av
flertalet leder med anslutande anordningar och anläggningar
Prop.]978/79:187 128
inom kommunen.
Kommunerna medverkar på olika sätt i fjällsäkerhetsinforma— tionen i förebyggande syfte. Specialkartor över särskilt frekventerade områden har framtagits med information om
lavinfarliga områden, leder, raststugor m.m. Andra åt- gärder är att tillhandahålla allmänheten fjällfärdsmeddelanden.
Blanketterna finns på hotell och turistanläggningar i kommunen.
Prop.1978/79:187 129
INNEHÅLL 4.9 ÖVRIGA ORGANISATIONER 4.9.1 Domänverket
4.9.2 Sveriges turistråd 4.9.3 SOS Alarmering AB
Prop. 1978/79: 187 150
4. 9 ÖVRIGA ORGANISATIONER
4.9.1 Domänverket
Domänverket, som är ett affärsdrivande verk, förvaltar på uppdrag av Statens naturvårdsverk vissa nationalparker och
naturreservat i riket. Verket äger dessutom fastigheter i fjällområdet.
Domänverket har anlagt och underhåller leder och byggnader på många platser i fjällänen. I Dalarna förvaltar domän— verket omkring 95 % av fjällmarken och ansvarar för under—
håll m.m. av 20 mil leder inom fjällområdet.
Kostnaderna för att främja fjällsäkerheten är höga. De to— tala investeringskostnaderna för anläggningarna uppgår
hittills till omkring 1,6 milj. kr. och driftkostnaderna till omkring 270 000 kr. per år.
Domänverket har en stor fältorganisation med betydande er— farenheter av fjällsäkerhetsarbetet. Under turistsäsongen har verket stugor bemannade exempelvis i Padjelanta, Nikka- luokta och Abisko i Norrbottens län samt i Fulufjället i Kopparbergs län. Detta utgör ett värdefullt tillskott från
fjällsäkerhetssynpunkt. Stugorna är utrustade med telefon och radio.
Domänverkets personal utövar tidvis i samband med att or- dinarie arbetsuppgifter fullgörs, tillsyn över anläggningar inom förvaltningsområdena, som är av betydelse ur fjäll- säkerhetssynpunkt. Domänverket anser att det vore önskvärt med ökad tillsyn inom områdena under turistsäsongen, men
på grund av kostnaderna är detta inte möjligt.
Domänverket har även andra möjligheter att bidra till ökad
Prop.1978/79:187 131
fjällsäkerhet. Så kan domänverket exempelvis genom det delägda dotterbolaget Sverige Rekreation AB sprida fjällsäkerhets-
information till turister via bolagets egen bokningscentral.
4.9.2 Sveriges turistråd
Sveriges turistråd är en offentlig stiftelse med kommunför-
bundet. landstingsförbundet och staten som delägare.
Rådets uppgift är att samordna marknadsföring av svenska turistprodukter i Sverige, Norden och övriga utlandet. Tu— ristrådet samarbetar i sin verksamhet med regionala och lo—
kala turistorganisationer inom landet.
Turistrådet arbetar med att inrätta sju regionala boknings— centraler, som själva skall svara för framtagning av sälj-
material.
Turistrådet har hittills tagit fram en sommarkatalog över semesteraktiviteter i Sverige. Vinterkatalog beräknas inte
vara klar förrän tidigast 1980.
Turistrådet kan nå turister, som bokar plats på hotellan— läggning, med fjällsäkerhetsinformation genom att införa vissa administrativa rutiner. Turistrådet kan även bidra med information av nämnda slag i egna broschyrer under för-
utsättning av att medel härför ställs till förfogande.
I sammanhanget må nämnas att utanför turistrådets verksam- het företaget AB Till Fjälls sedan några år utger vinter— broschyrer, som också innehåller viss fjällsäkerhetsinfor— mation. Informationen når alla som bokar resa till anlägg- ningar. som tillhör de i bolaget samarbetande innehavarna
av fjällanläggningar m.fl. 10 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
Prop.!978/79:187 132
4.9.3 SOS Alarmering AB
Redogörelse för bolagets arbetsuppgifter m.m. lämnas i kap. 4.4 och 5.
Prop.1978/79:187 133
5. ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
INNEHÅLL
5.1 GRUNDER 5.1.1 Allmänt 5.1.2 Huvudpunkter för olika verksamhetsområden 5.1.3 Grundsvn beträffande samverkan och samordning
5.1.4 Särskilda överväganden 5.l.5 Vissa uppgifter
5.2 HYTTJANDE AV FJÄLLOMRÅDEN
Prop. 1978/79:187 134 5. ÖVERVÄGANDEN OCH rönetgg
5.1 GRUNDER 5.1.1 Allmänt
All mänsklig verksamhet är förenad med risker. Ett omfattan— de arbete nedläggs för att minska dessa risker. Det gäller inte minst trafiken till lands, till sjöss och i luften. Det oaktat har vid vägtrafiken med våra sammanlagt cirka 3 1/4 miljoner motorfordon under de senaste fem åren ett betydan-
de antal människor förolyckats:
Tabell lO
1
Antal förolyckade i vägtrafiken 1973—77 '
Motsvarande siffror för de omkomna under de senaste fem årens
båtolyckor med våra ca 700 000 fritidsbåtar är:
Tabell ll
Antal omkomna vid båtolyckor 1975-772.
1. Enligt Statistiska centralbyrån: Vägtrafikolyckor med personskada 1976 (Stockholm 1977). Beträffande 1977 preliminär uppgift från Statistiska centralbyrån.
2. Enligt uppgifter från Sjösäkerhetsrådet.
.... w __”
Prop.]978/79:187
l fjällolyckor har under de senaste fem åren omkommit sam—
manlagt 22 personer:
Tabell 12
1. 3-7.7
Antal omkomna vid fjällolyckor 19?
Det är icke möjligt att med förefintligt underlag ange det ungefärliga totalantalet "fjälldygn" angivna år. Det to— tala antalet inkvarteringsnätter på turisthotell, i stug— byar. på fjällstationer samt i övernattningsstugor och kåtor inom de fyra fjällänen 1977 kanz' uppskattas till drygt 2 3/4 miljoner. Antalet gästnätter 1977 i Svenska turistföreningens fjällstationer, övernattningsstugor och
kåtor var nära 150 000.
Utredningen tvekar inte att generellt beteckna de åtgärder
för fjällsäkerhet och fjällräddning, som kännetecknat de angivna fem åren och utmärker dagsläget, såsom omfattande och ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskänsla och kunnighet och i väsentliga avseenden motsvarande sitt syfte. Utredningen har emellertid under sin genomgång av förefint— ligt erfarenhetsmaterial och sina överläggningar med myn—
digheter, organisationer och enskilda, kunnat konstatera
1. Enligt uppgifter från rikSpolisstyrelsen
2. På grundval av statistiska centralbyråns och Sveriges turistråds inkvarteringsstatistik, uppgifter från Svenska turistföreningen m.m.
Prop. 1978/79: 187 ”6
den synnerliga betydelse för resultaten av fjällsäkerhete- arbetet av den mänskliga faktorn, dvs. av vad den enskilde
gör eller underlåter.
Utredningen är angelägen framhålla, att en_hundraprgggntig
E%EEEEELELHEE_liEELEällis-:EEEEÅQåHZäElEEEEEEÅEEE" !äszzeåilssei_gå_eiäe_esä_i_le££se; Mänskliz verksamhet är alltid förenad med risker, som med praktiskt möjliga åt— gärder ej kan helt elimineras. Erfarenheter från de år,
då statistik över svenska fjällolyckor och fjällräddninge— insatser föreligger (se bilagorna 4 , 7 och 8 ; jfr p. 5.15 nedan), bestyrker detta. Vilken grad av säkerhet, som bör eftersträvas, blir väsentligen en rimlighetsfråga i avväg— ningen mellan ett flertal faktorer av skilda slag, bl.a. avseende individuell frihet respektive restriktivt tvång, orörd eller föga påverkad natur respektive utbyggda anlägg— ningar och säkerhetsanordningar, ekonomiska och andra re-
sursprioriteringar.
Även om en hundraprocentig säkerhet i fjällen alltså aldrig kan ernås, bör givetvis i princip en så hög grad av fjäll- säkerhet som möjligt eftersträvas. Att generellt precisera denna låter sig icke göra. De konkreta åtgärder, som i en- lighet med nyssnämnda princip i varje särskilt fall bör ge- nomföras, blir en fråga för huvudmannen för fjällsäkerheten och med denne samverkande myndigheter och organisationer m.fl. 1 central, regional och lokal instans att ta ställning till samt genomföra eller, där så erfordras, föreslå. Huvud- mannen skall härvid ha huvudansvaret, fortlöpande informera sig om läget, ge normer och riktlinjer, initiera åtgärder och förslag. Avvägningens riktighet mellan risker och säker— het tillkommer det statsmakterna och ytterst allmänheten att
pröva.
Prop.1978/79=137 137
Utredningen vill med skärpa fastslå, att gnävargt_£ör_dgn egna fjällsäkerheten först 0st-5£53-£illteeeea_ése-seetilås;
"Välkommen till fjälls - men på Ditt ansvar". Samhället måste emellertid taga ansvaret för att den enskilde blir informerad
om detta sitt personliga ansvar och vad detta innebär.
Fjällsäkerheten är sålunda en g e m e n s a m sak för den
enskilde och samhället.
5.1.2 Huvudpunkter för olika verksamhetsområden
Som utredningen inledningsvis framhöll (p. 2.2.1) har den
avstått från en definitionsmässig avgränsning av fjäll— säkerhetsbegreppet och i stället för sitt arbete valt en 52555ä5535-5!5355555553 Denna omfattar enligt utredningens mening de väsentligaste verksamhetsområdena av betydelse
för fjällsäkerheten och har givit utredningen en tillfyllest
grund för dess arbete. Områdena gäller
nyttjande av fjällområden, leder och anläggningar, information och utbildning, samband och
utrustning.
Utredningen redovisar i detta kapitel sina överväganden och
förslag för dessa olika områden i angiven ordning. Denna är icke någon prioritetsordning utan en ordningsföljd, som vid arbetets inledning bedömdes logisk och funnits tillämplig
även för den fortsatta redovisningen.
Några principiella huvudpunkter beträffande de olika områ— dena vill utredningen inledningsvis anföra.
Fjällsäkerheten påverkas givetvis av den fysiska rikspla—
—__—_.._-__ __-
EEEÅESEEE utformning inom fjällregionen. Fjällsäkerheten
Prop. 1978/79:187 138
bör självklart vara en komponent i denna utformning, icke Styrande men med i överväganden och utformning. Beroende
på hur de olika nyttjandekraven på fjällområdena avvägs mellan renskötseln, naturvården, domänverksamheten, gruv— drift, det rörliga friluftslivet och turismen, vetenskap— liga önskemål m.m. följer olika krav på och förutsättningar för fjällsäkerheten. Det har icke varit utredningens uppgift att lägga synpunkter på denna nyttjandeavvägning men den är av väsentligt intresse för utredningen med hänsyn till den nödvändiga anpassningen av fjällsäkerhetsåtgärderna inom
respektive område.
När det gäller utnyttjandet för användning för rörligt fri- luftsliv och turism ter sig en differentiergg_gnvändning en— ligt i huvudsak nu gällande inriktning naturlig och riktig. Skalan är vid, från en modern storhotellklass av typ Sälen, över storstationer av typ Abisko, egentliga fjällstationer av typ Sylarna eller Kebnekaise, stugbyar för uthyrning av typ Björkliden, hotell i skogen nedanför fjället av typ Trille- vallen, specialområden för utförsåkning av typ Åre, sport- centra av typ Vålådalen, rösade vandringsleder med stugor för självhushåll på lagom avstånd av typ Kungsleden och i skalans andra ända de obrutna fjällområdena, som i princip lämnas som de av naturen är och dit endast kvalificerade be— sökare bör gå och då i medvetande om att samhället ej vid-
tagit några tekniska anordningar för deras säkerhet.
Utredningen vill framhålla, att enligt dess mening säkerhets- omsorgerna icke kan eller bör leda till krav på att den an- givna differentieringen upphör, att de obrutna fjällområdena fråntages sin orörda särart och att huvuddelen av de någotså- när lättnådda fjällområdena inrutas i ett mer eller mindre finmaskigt nät av på långt håll synliga och täta ledmarkeringar
mellan närbelägna rast— och övernattningsstugor.
Prop. 1978/79: 187 159
LedsvstemaE_eså_s&äl225925_529592£5555_9sh-seläsåelseee är den-viktiga stommen för fjällvärldens utnyttjande för rör- ligt friluftsliv och turism. Detta ger ledsystemets väsent- liga betydelse för fjällsäkerheten. Utredningen har funnit. att ett mycket gott underlag finns härvidlag genom de sär- skilda utredningar centralt, regionalt och lokalt, som un— der senare år genomförts i olika etapper, och de beslut, som statsmakterna på grundval därav fattat beträffande huvud- mannaskap, ansvarsförhållanden i övrigt m.m. Därigenom finns underlag för erforderlig sanering, revidering och komplettering av nuvarande ledsystem. Utredningen anser betydelsefullt, att denna översyn och effektivering av ledsystemet genomförs så snart som möjligt. Det är från fjällsäkerhetssynpunkt ange- läget, att ledsystemet är säkert, dvs. främst riktigt lagt och väl underhållet. Utredningen anser, att för att tillgodo— se dessa krav är något ökade anslag erforderliga. Härvid accepterar utredningen att en markerad kraftsamling och pri- oritering sker till ledsystemet inom de områden, där huvud- parten av fjällturisterna i dag och i morgon rör sig eller kan förutses röra sig, exempelvis Kungsleden och Padjelanta- leden i Lappland samt Storlien — Blåhammaren - Sylarna — Helags — Bruksvallarna i Jämtland — Härjedalen med för— greningar bl.a. till Vålådalen och Fjällnäs. Längs dessa leder anser utredningen också, att en avpatrullering eller
intensifierad anatrullering bör eftersträvas. I detta syfte
föreslår utredningen bl.a. att försök med användningen av
vapenfria tjänstepliktiga för ändamålet kommer till stånd.
Det är självfallet. att med den grundläggande betydelse för fjällsäkerheten, som utredningen tillmäter den enskildes ansvar och kunnande, 1259eeszieese-222-s£ä£låe£eess måste ges en primär roll i fjällsäkerhetsarbetet. I detta avseende
utförs f.n. ett omfattande och kvalificerat arbete såväl
PTop.1978/79:187 140
genom myndigheters försorg som i mycket stor utsträckning genom de frivilliga organisationernas insatser, främst Svenska turistföreningens och Friluftsfrämjandets. Utred— ningen har emellertid från de utgångspunkter, som utred- EIZEZE har att företräda, funnit att detta arbete bör kraftigt förstärkas och vidgas. Detta är särskilt ange- läget i nuläget. Hur detta arbete på sikt, sedan förhopp- ningsvis en viss grund har lagts, bör utformas, får fast- ställas sedan erfarenheterna från de närmaste årens kraft-
samlade arbete kunnat utvärderas och ge underlag för lång- siktsarbetet.
kartor är viktiga informationsbärare. Utredningen anser att
detta informationsmedel får ökad betydelse efter hand som kartmaterialet successivt förbättras och aktualiseras och som vanan att utnyttja ett modernt kartmaterial ökas hos allmänheten genom förbättrad skolundervisning i detta av- seende och genom ett starkt vidgat orienteringsintresse som sport, hobby eller vardagsbehov. Åtgärder för att förbättra, utöka och aktualisera karttillgången över fjällområdena syns
angelägna att överväga och efter hand genomföra.
Mycket viktiga delar av informationen avser aktuell väder—
ÅEÄSEEEEÅQE; Flera länsstyrelser, andra regionalmyndighe-
ter, företrädare för turistnäringen m.fl. har framfört sin uppfattning att vädertjänsten från fjällsäkerhetssynpunkt
inte fungerar tillfredsställande. Prognoserna över fjällom— rådet är mindre tillförlitliga och intervallerna mellan rapporterna för långa. Rapporter lämnas dessutom inte under veckosluten (lördag-söndag), då behovet av prognoser är störst. I detta sammanhang har från skilda håll jämförelse gjorts med den norska vädertjänsten, som anses producera till- förlitligare prognoser inom relativt begränsade områden i
fjällvärlden.
Prop.]978/79zl87 141
Utredningen har funnit förbättringar i fråga om väderinfor- mationen angelägna. För utredningens del blir närmast fråga om vissa begränsade närförslag i detta avseende. Den förut- sätter att SMHI-utredningen kommer att överväga och föreslå rationella långsiktslösningar i samma syfte. Ökade insatser för den klimatologiska forskningen avseende snö- och lavin-
förhållanden erfordras.
Beträffande fjällräddninggn har utredningen - i överensstäm- melse med sina direktiv - icke gjort någon särskild studie eller utvärdering. Utredningens allmänna intryck från ti- digare erfarenheter och de tre månader, som utredningen arbetat, är emellertid starkt och entydigt: fjällräddninggn fullgör väl sina uppgifter. Utredningen har därför koncen- trerat sig på att tillse att en god samordning mellan fjäll-
säkerhets- och fjällräddningsverksamheterna främjas.
Denna samordning gäller bl.a. sggbggdgggdlgn; Den naturliga grunden härvidlag måste fjällräddningens nuvarande, på det polisiära sambandssystemet fotade tråd— och radiosamband vara. Utredningen har funnit det rationellt att främst satsa på att genom en komplettering på denna grund tillgodose
fjällsäkerhetens prioriterade behov.
5.1.3 Grundsyn beträffande samverkan och samordning
Som tidigare vid ett par tillfällen framhållits (p.2.l.l och 2.2.1) är det många olika verksamheter, som har betydel- se för fjällsäkerheten och på olika sätt ingår i fjällsäker- hetsarbetet. Det är först samordnat och i god samverkan som dessa insatser kan komma till bästa gemensamma verkan.
Utredningen har funnit det vara en mycket stor brist, att
en effektiv samordning och samverkan och en klar ansvars— och arbetsfördelning mellan främst de olika huvudintressenter-
na men också mellan dessa och övriga intressenter på central,
Prop.1978/79:187 142
regional och lokal nivå icke förefinns. Det är angeläget,
att ett klart huvudmannaskap för fjällsäkerheten fastställs - och accepteras : - och att en klar ansvars- och arbetsför- delning mellan huvudmannen och övriga intressenter i fjäll- säkerhetsarbetet liksom mellan dessa inbördes kommer till
stånd. Utredningen ser detta som en av de viktigaste och snarast önskvärda åtgärderna i syfte att nå en förbättrad
fjällsäkerhet. 5.1.4 Särskilda övervä anden
Mot bakgrund av tilläggsdirektiven den 20 april 1978 (p. 2.1.2) hade varit önskvärt att utredningen kunnat över— väga möjligheterna att genom omfördelning av befintliga resurser eller omprövning av pågående verksamheter kunna frigöra resurser för de åtgärder, som utredningen före— slår som angelägna för en bättre fjällsäkerhet. Av tids-
skäl har detta icke varit möjligt.
Inom vederbörliga ansvarsområden måste förutsättas att de aktuella möjligheterna i enlighet med givna anvisningar utnyttjas av ordinarie anslagsäskande och anslagsförval— tande myndigheter och organisationer inför budgetåret 1979/80. Överväganden av angivet slag för hela fjällsäkerhetsområdet bör enligt utredningens mening kunna göras av den föreslag— na huvudmannen för fjällsäkerheten i samverkan med övriga huvudintressenter för de olika verksamhetsområdena av be—
tydelse för denna säkerhet.
Då utredningen icke kunnat föreslå åtgärder i angivet syfte, har den i stället nödgats att driva sin prioritering och sin tidsutsträckning av de tillkommande och de samlade resurs- behoven hårdare än vad av angelägenhetskrav och från effekt- synpunkt varit önskvärt. Dessa förhållanden behandlas dels inom vederbörligt avsnitt i det följande av detta kapitel, dels i kapitel 7.
Prop.1978/79:187 143
5.1.5 Vissa uppgifter
Sedan 1916 finns statistik över dödsorsakerna vid fjällolyckor ' Med viss justering för variationer i orsaksbenämningarna kan dödsorSakerna vid fjällolyokor 1916-1977 redovisas sålunda (.tabell 1? ):
Tabellll Orsaksgrupper Län BD
Lavinolycka
Allmän ned- kylning (efter ut- tröttning. personskada eller skada på utrust— ning—inkl. terrängfor— don),annan kylskada
5. Förblödning, | 1 %
chock e.d. efter skada
Fall från stu
Drunkning
Sjukdom (inkl. hjärtslag el- ler "överan— strängning")
Annan känd an— 4 ledning
Okänd anledning —
w
i. 1916—1966 Nils Frölings/Svenska turistföreningens statistik, 1967-1977 rikspolisstyrelsens statistik. (Se bil. 4.7 och bil. % ; jfr bil. 1
Prop.1978/79:187 144
Redovisas samma fjällolyckor uppdelade på tidsperioder om i princip 10 år erhålls nedanstående tabell (tabelllld).
Tabell lé_
Dödsolyckor vid fjällolyckor under tioårSperioder 1916 - 1977
Orsaksgrupp (en1.tab. 13 ) Summa
3." "I"
1916—1926 1927-1936 1937—1946 1947-1956 1957—1966 1967-1977 Odaterade
(dock
efter 1916)
De båda tabellerna och bakomliggande statistik ger icke utan vidare underlag för någon närmare analys eller några mera specificerade slutsatser. Utredningen har icke haft möjlighet att under den tid, som stått till dess för— fogande, genomföra en närmare undersökning av de grund- uppgifter, varpå statistiken bygger. De har sammanställts under skiftande förutsättningar av olika intressenter, företer betydande luckor och är av mycket varierande art och fullständighet. Dessa förhållanden gör att det fram- står som angeläget att få en enhetlig, konsekvent och
för utvärdering lämplig rapportering och uppföljning av
Prop.]978/79:l87 145
icke blott dödsolyckorna utan generellt av olyckorna och de gravare olyckstillbuden i fjällvärlden. Utredningen
Rhutsätter, att den huvudman. som utredningen föreslår för fjällsäkerheten, ser som en av sina omedelbara upp- gifter att fastställa hur en sådan rapportering, samman- ställning och successiv utvärdering bör ske samt att
vidta eller föreslå erforderliga åtgärder härför.
Till utredningen har med delvis samma syftning som här— ovan redovisats föreslagits att överväga en särskild "haverikommission" för fjällolyckor. Utredningen har ej upptagit förslaget. då den bedömer hittillsvarande system med polisutredning och en utvärdering på ovan förordat sätt tillfyllest. Om så anses erforderligt, kan förslaget dock upptagas till prövning av huvudmannen i samband med
nyss angivna principiella överväganden.
Även med de väsentliga begränsningar, som sålunda gäller för tolkningen av de anförda tabellernas uppgifter, ger dock sammanställningarna anledning till vissa synpunkter
och förslag.
Översiktligt kan konstateras, att omkring 1/5 av fjäll- olyckorna med dödlig utgång 1916—1977 faller på envar av de fyra orsaKSgrupperna drunkning, sjukdom, lavinolyckor och allmän nedkylning ("förfrysning"). medan övriga fyra grupper tillsammans svarar för den återstående femtedelen. Den stora ökningen av antalet drunkningsfall särskilt un- der de senaste tio åren synes i väsentlig grad bero på ändringar i olycksrubriceringen och på att tidigare un— dantag från redovisningen upphört. I vad mån även en väsentligt ökad olycksfrekvens föreligger är tveksamt. Redovisningen innefattar nu såväl olyckor vid vadning, bad, båtfärder och i samband med fiske som vid skoterfärder
över isbelagda dämningsvatten m.m.
Prop.l978/79:187 146
Orsaksgruppen sjukdom rymmer ett betydande antal fall, som betecknats som hjärtslag eller överansträngning. Allmänt för orsaksgruppen kan sägas, att det är fall där man över— skattat sin förmåga. Någon förhandsuppbyggnad inför fjäll— vistelsen av styrka och uthållighet har antingen inte
skett eller varit för ringa. Det är tydligt att kunskapen om den egna hälsan och konditionen alltför ofta brister och påfrestningarna också vid måttliga prestationer och stra- patser alltför ofta underskattas. Optimistisk övertro får alltför ofta bli den bräckliga ersättningen för reella brister i konditionen. Det är även sannolikt att gränsen mellan orsaksgrupperna sjukdom och allmän nedkylning ("för- frysning") är flytande och att bakom fallen i den sist— nämnda orsaksgruppen icke sällan finns just den överskatt—
ning av den egna förmågan, som nyss nämndes.
Det är anmärkningsvärt, hurusom under den senaste tioårs- perioden (tabelll5 ) orsaksgrupperna drunkning och sjukdom - Sinsemellan ungefär lika stora - tillsammans rymmer nära
70 % av dödsolyckorna för perioden i sin helhet. Utredningen kommer i ett följande avsnitt (kap. 5.4) att behandla frågor rörande information och utbildning. Det syns emellertid även i här förevarande sammanhang böra framhållas, att det angiv- na förhållandet gör det angeläget med en förbättrad infor- mation inriktad just härpå, dvs. hithörande risker och hur
de bör undvikas eller begränsas.
Prop. 1978/79: 187 ””
5.2 NYTTJANDE AV FJÄLLOMRÅDEN
Mot bakgrund av Svenska turistföreningens beläggnings— statistik för dess fjällstationer och fjällstugor har an— talet människor som gått på långfärd i en eller annan form i fjällvärlden uppskattats till ca 25 000 personer under 1977. Av dessa är endast en mindre del att hänföra till vintersäsongen, uppskattningsvis 30 %. Vid en genomsnitt— lig långfärd om 6 dagars längd uppgår sålunda antalet se— mesterdagar av långfärdsturism till ca 150 000. Sett i re— lation till det totala antalet semesterdagar för svenska medborgare i åldern 15 — 65 år, som under 1977 uppgick till ca 150 miljoner, är det en försvinnande liten del som tillbringas på långfärd i fjällvärlden. ökningstakten är ej heller speciellt anmärkningsvärd. Under de senaste 10 åren har den uppgått till 7 % per år.
Vad avser den stationära fjällturismen föreligger följan-
de uppgifter. 1 de fyra fjällänen fanns det i januari 1978
en total kapacitet av ca 26 000 bäddar i turisthotell och semesterbyar, inklusive de anläggningar som ej har direkt kontakt med fjällvärlden. Vid en genomsnittlig beläggning
av 30 % blir antalet semesterdagar vid dylika anläggningar 2,8 miljoner. Denna beräkning stämmer väl överens med SCB:s inkvarteringsstatistik i vilken antalet gästnätter på turist- hotell och i stugbyar de fyra fjällänen angetts till 2,6 mil-
joner under 197". Fördelningen på de olika länen framgår av tabell 15-
Tabell 15
Antalet gästnätter i fjällänen under 1977
_ Turisthotell Totalt
394 000 , OOO 766 OOO 697 000 400 OOO 1 097 000 127 000 153 000 310 000 146 000 285 000 431 000
1 364 000 1 240 000 2 604 000
ll Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 187
Prop. 1978/79: 187 1.1.
Utredningen vill genom omnämnandet av dessa siffror sätta fjällturismen på dess rätta plats i det totala perspekti- vet. Det är emellertid att vänta en framtida betydande ökning av fjällturismen. Utredningen vill här kortfattat redogöra för några av de väsentligaste faktorerna till en sådan trolig utveckling. (För en utförligare historisk re—
dogörelse hänvisas till kap. 3.)
I propositionen 1975z46 anges 24 områden med särskilda för- utsättningar för rekreation ooh turism, s.k. primära re- kreationsområden. De har senare utökats med ett område och uppgår nu sålunda till 25. Av dessa områden är 9 att hän- föra till norra Sverige, varav 5 är fjällområden, nämligen Dala- och Härjedalsfjällen, Åreområdet. Tärna—Graddis fjäll- värld samt Abisko-Kebnekaise-fjällen. Några resurser till
en framtida utveckling av områden gavs inte i propositionen. Ett omfattande planeringsarbete har emellertid påbörjats
och till vissa delar genomförts inom områdena. Detta torde borga för en positiv turistisk utveckling. I samma propo— sition angavs riktlinjer för samhällets insatser för turism och rekreation. vilka skall leda till att det blir möjligt för alla att utnyttja områden och anläggningar. Slutligen ledde propositionen till att en beredning för samordning av de statliga insatserna för rekreation bildades. Proposi— tionen är att se som det första statliga samordnade greppet
inför en effektiv statlig rekreationspolitik.
I proposition 1975z47. vilken förelades riksdagen vid samma tillfälle som ovan nämnda proposition, föreslogs bildandet av Sveriges turistråd (jfr p. 4.9.2). Riksdagen antog för— slaget och turistrådet har nu varit i funktion i dryga två år. Turistrådet har till uppgift att marknadsföra Sverige som turistland, i första hand åt svenskarna själva. Bl.a. genom att regionala bokningscentraler inrättas skall det i framtiden vara lika enkelt att köpa en paketresa inom som
utom Sverige.
Prop. 1978/79:187 149
Ett av de tidigare angivna primära rekreationsområdena. Åre— området. fick redan innan utpekandet av dessa områden ett statligt stöd till utbyggnad som rekreationsområde. Efter hand har ytterligare statliga medel tillförts, allt inom ramen för det s.k. Åreprojektet. Detta projekt är ännu
inte slutfört. Rekrationsberedningen och turistrådet har fått i uppdrag att utvärdera de hittills gjorda satsningarna. Dessa innefattar framförallt en kabinbana från Åre Centrum till Åreskutans topp men även vandringsleder och andra an— läggningar för rekreationsändamål. Denna utvärdering bör kunna ge vägledning inför förestående utbyggnader inom andra
områden.
I detta sammanhang bör också erinras om att staten numera svarar för huvudmannaskapet för vandringslederna i fjäll- världen. För budgetåret 1975/79 har 2 milj.kr. anvisats för ledarnas skötsel. Det är på sin plats att framhålla de goda förutsättningar som det statliga huvudmannaskapet och medelsanvisningarna för ledernas planmässiga skötsel
ger för en ökad långfärdsturism i fjällvärlden.
Den tidigare omnämnda rekreationsberedningen överlämnade nyligen ett betänkande till jordbruksministern. I betänkan- det föreslås ett antal omfattande åtgärder i syfte att för— bättra utvecklingsmöjligheterna för turism och rekreation
i Sverige. De föreslagna åtgärderna torde — under förut- sättning av att de realiseras - knappast direkt leda till en ökad långfärdsturism i fjällvärlden. Äreområdet är e- mellertid ånyo ett prioriterat område genom att vara ett utav de fem primära rekreationsområden beredningen i ett inledningsskede vill satsa på. Detta torde leda till en
ökning av den stationära fjällturismen.
Slutligen - utan att göra anspråk på en fullständig upp—
räkning av de åtgärder som torde leda till en ökad fjäll-
Prop. 1978/79:187 150
turism _ vill utredningen nämna ett väsentligt faktum som har direkt betydelse för en kommande fjällsäkerhetsorganisa— tion. Ett flertal nya vägdragningar i fjällvärlden är före— slagna och i vissa fall redan beslutade. De mest välkända vägprojekten är en planerad väg mellan norra Fjällnäs och Ammarnäs i Tärna—Graddis fjällvärld samt den redan påbör— jade vägen mellan Kiruna och Narvik i Kebnekaiseområdet. Nya vägar ökar utan tvekan möjligheterna att på ett enkelt sätt nå fjällvärlden. Framförallt torde detta gälla för nya kategorier fjällturister, vilka i högre grad ställer krav på en effektiv fjällsäkerhet.
Sammanfattningsvis ser utredninggn det som helt uppenbart att den svenska fjällvärlden har att vänta en framtida ökande ström turister av alla kategorier. Den femte se- mesterveckan är ytterligare en faktor som pekar i denna riktning. Vad gäller strömmen av utländska turister kan
det omnämnas att svenskarnas semesterbenägenhet är bland de högsta i världen. Att övriga nordeuropeiska länder kommer att närma sig Sverige i detta avseende är ingen utopi. En stor del av en sålunda ökande turism kommer troligtvis
Sverige och dess fjällvärld tillgodo.
En annan åtgärd som delvis pekar i motsatt riktning mot ovanstående är riksdagens beslut på grundval av regering— ens förslag i propositionen 1977/78:31 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjäll- områden. Härigenom har beslutats om 14 områden i fjäll- världen, s.k. obrutna fjällområden, som f.n. är relativt orörda och som även framgent bör undantas från tyngre ex- ploateringsföretag. Områdenas sammanlagda yta omfattar ca 49 000 km2. Som riktlinje skall gälla att anläggande av bl.a. vägar, vattenkraftstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma i fråga in—
om de aktuella områdena. Detta kan i och för sig tala för
Prop. 1978/79: 187 151
en ökad ström av de turister som är intresserade av en helt orörd fjällvärld. Dessa torde emellertid vara en minoritet. En viss begränsande effekt på den framtida turistströmmen till fjällvärlden torde kunna följa av de avsedda restrik- tionerna för byggande av turistanläggningar inom de obrut- na fjällområdena. Där skall endast lokaliseras sådana fri- lufts- och turistanläggningar som är inriktade på de natur- givna förutsättningarna. dvs. i första hand skidturer, fot- vandringar och fiske. Anläggningar med fast utrustning för andra typer av aktiviteter bör inte tillåtas. Vidare skall vissa centrala delar av de obrutna fjällområdena, de s.k. vildmarkskärnorna också undantas från ytterligare utbyggnad av övernattningsstugor för turism i avvaktan på ett mera fullständigt beslutsunderlag. Det må emellertid - liksom
i propositionen - påpekas att många av de områden i fjäll— världen, som är lämpade för utveckling av större turistan- läggningar. ligger i trakter som inte omfattas av försla-
get till obrutna fjällområden.
Mot bakgrund av vad som här redovisats anser utredningen
det angeläget att en framtida fjällsäkerhetsorganisation får möjlighet att anpassa sina åtgärder till en väntad ökande turistström till fjällvärlden. Detta bör gälla organisa- tionens resurser såväl kvantitativt som kvalitativt. Fjäll— säkerheten får icke utnyttjas som instrument för vare sig
en accelererande eller bromsande styrning av utnyttjandet
av den svenska fjällvärlden. Enligt utredningens mening måste också fjällräddningen fortsättningsvis ha möjlighet
att anpassa sig till utvecklingen.
De åtgärder, som hittills vidtagits eller är under genom— förande beträffande nyttjandet av fjällvärlden och som i första hand inte syftat till att främja fjällsäkerheten, har enligt utredningens mening givit en vägd fördelning
av hänsynen till olika intressen och intresseinriktningar
Prop.1978/79:187 152
och därmed en grund för en differentierad utformning av fjäll—
säkerhetsverksamheten. Beträffande de samiska intressena har
detta belysts 1 kap. 4.7 (P—4.7.2). Utredningen finner från
de synpunkter, som den har att företräda, dessa åtgärder — exempelvis inrättandet av nationalparker och naturreservat samt angivandet av obrutna fjällområden — samt de omfattande föreskrifter som finns och den ökande 255555 som är under utveckling för samråd mellan olika intressenter under utred— ningar, planering och genomförande svara mot avsett syfte. Utredningen har därför icke något förslag i dessa avseenden. En av utredningens experter, Henrik Sarri, har emellertid härvidlag framfört en avvikande mening. Denna återfinns i ett särskilt yttrande (bilaga 9 ). Flertalet av de önske- mål, som där avslutningsvis upptas, har utredningen inne— fattat i sin behandling av de olika för fjällsäkerheten ak- tuella verksamheterna (p. 4.7.3, 4.8.2, 5.1.2, kap. 5.3,
5.4 och 6),
INNEHÅLL
5.3
155
LEDER OCH ANLÄGGNINGAR
5.3.1 5.5.2
5.5.5 5.3.4
5.3.5
Grunder
Anläggningsbeståndet i fjällvärlden 5 3-2-1 Eiéllåzefieass
5-5-2-2 ézezeeiiaieeeeiissz 5.3.2.3 5539; 5-3-2-4 Eeeisiesea-£x£aéetzåél
Planerade anläggningar
Overväganden och förslag 5-5-4 1 élleéei
5-3-4-2 Essss-esä-eeezieiesez_xiå-9såsa 5-5-4-5 éslässeiesee 5-5-4-4 Eeiiilläza
5.5.4.5 . Färdmeddelanden
--_—-_—-—__—___
Sammanfattning
Prop. 1978/79:187 154
5.3 LEDER OCH ANLÄGGNINGAR 5.5.1 Grunder
Som redovisats i avsnitt 4:1 är statens naturvårdsverk sedan den 1 juli 1977 huvudman för ledsystemet i fjällvärlden för långfärdsturismen. Länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län svarar från samma tid- punkt för genomförandet av nödvändigt planerings— och sam- ordningsarbete samt tillsyn och skötsel av ifrågavarande
leder inom respektive län.
Därjämte finns i fjällvärlden ett omfattande ledsystem av s.k. härleder, som ej omfattas av statligt huvudmannaskap. För underhåll av dessa leder svarar kommunerna och vissa hotellägare. Det är bl.a. från säkerhetssynpunkt viktigt att närlederna i fjällområdet utformas på ett enhetligt sätt, så nära som möjligt överensstämmande med det för ledsystemet under statligt huvudmannaskap, och att de an-
knyter till detta ledsystem på ett lämpligt sätt.
I fjällområdet finns även vissa leder, som är avsedda för renskötselns behov. För skötsel och underhåll av dessa
leder svarar lantbruksnämnden i respektive län. Med hän— syn till dessa leders speciella ändamål och därav betinga- de sträckning m.m. är det naturligt att de i huvudsak har en fristående ställning. Därigenom undviks också att ett turistiskt utnyttjande av dessa leder stör eller eljest olämpligt inverkar på rennäringen eller samernas där—
till anknytande verksamhet inom för dem aktuella områden.
Som framhållits 1 p. 5.1.2 har fjällederna med anslutande anordningar och anläggningar väsentligen tillkommit för att tillgodose fjällsäkerheten. Den standard, som leder-
na och de därtill anslutande anordningarna och anlägg—
Prop. 1978/79:187 155
ningarna har, är därför av avgörande betydelse för hur de
kan fullgöra denna uppgift.
Statens naturvårdsverk har mot denna bakgrund låtit kart- lägga befintliga fjällanläggningars antal, art och lokali— sering i anslutning till ledsystemet under statligt huvud— mannaskap bl.a. för att kunna göra en bedömning av hur det befintliga anläggningsbeståndet fyller kravet på en godtag- bar fjällsäkerhet.
5.5.2 Anläggningsbeståndet i fjällvärlden
Den angivna undersökningen av anläggningsbeståndet i fjäll- världen genomfördes av naturvårdsverket i anslutning till dess av Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) den 6 febru- ari 1970 ålagda uppdrag rörande "de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård". Inventeringenlg har visat att det finns sammanlagt 764 an— läggningar, varav 521 är boendeanläggningar och 445 idrotts- och friluftsanläggningar i fjällregionen. I begreppet idrotts- och friluftsanläggningar ingår även övernattnings- stugor och fjällstationer. Sammanlagt finns ca 25 000 tu- ristbäddar i fjällområdet. Till detta kommer de inkvarterings- möjligheter som ryms under begreppet "övrig uthyrning". An— läggningarna ligger i allt väsentligt koncentrerade till vissa områden. Fjällregionen är ca 100 mil lång men utmed en sträcka av endast ca 50 mil (Sälen-Kallsjön) finns mer än hälften (56 %) av anläggningarna. Ser man till anläggnings— typerna är det hotellen, skidbackarna och fjällstugorna som
svarar för huvudparten av anläggningarna (drygt 60 %).
Från den fjällsäkerhetssynpunkt, som utredningen har att fö—
reträda, är de anläggningar. som ligger i anslutning till
l Hedovisad i statens naturvårdsverks rapport "Turistan— laggningar i fjällregionen" (SNV 1977 nr 2), maj 1977.
Prop. 1978/79: 187 156
ledsystemet under statligt huvudmannaskap, av särskilt in- tresse. Dessa fjällanläggningar kan indelas i fjällstationer. övernattningsstugor, kåtor och raststugor (vindskydd) samt de båtar med driftpersonal, som är nödvändiga för att knyta
samman delar av ledsystemet.
På de kartor som bifogas som bilagorna M:L4 har förutom led— systemet under statligt huvudmannaskap även inlagts fjällan- läggningarnas lokalisering. Omfattningen av de skilda fjäll-
anläggningarna framgår av följande redogörelse. 5- 3-2-1 Eiélläzaiieesz
Fjällstationerna utgör viktiga replipunkter för det rörliga friluftslivet i fjällområdet. Svenska turistföreningen är engagerad i eller ägare till flertalet anläggningar, som kan betraktas som fjällstationer. Från fjällsäkerhetssynpunkt ut— gör fjällstationerna viktiga stödpunkter i fjällområdet. Här bör dock understrykas att fjällstationerna i Abisko, Stor- ulvån och Grövelsjön för en väsentlig del av sin verksamhet
är att betrakta som konventionella fjällhotell men dessa ärfrå
fjällsäkerhetssynpunkt ändå mycket viktiga replipunkter.
Så är i större eller mindre grad också förhållandet med fler- talet övriga hotell— och pensionatsanläggningar med andra ägare inom fjällvärlden, vilka dock enligt naturvårdsverkets klassifikation i den angivna sammanställningen icke betecknas som fjällstationer. Som exempel kan nämnas Lapplandia hög- fjällshotell vid Riksgränsen, Hemavans fjällhotell och Stor— liens högfjällshotell.
Totala bäddkapaciteten vid fjällstationerna (enligt natur-
vårdsverkets klassificering) uppgår till ca 1 000 bäddar.
Prop. 1978/79:187 157 5-3-2-2 9225253592555522595
För långfärdsturismen i fjällområdet är de övernattnings- stugor som finns efter lederna mycket betydelsefulla. Dessa byggnader är även mycket viktiga från fjällsäkerhetssynpunkt. Det är nämligen betydelsefullt att det finns byggnader efter lederna där fjällvandrare kan icke blott övernatta utan även söka skydd vid dåligt väder, för vila osv. Övernattnings— stugornas antal och bäddkapacitet är störst i Norrbottens län. Det är främst efter Kungsleden som det finns många
stugor.
På flera platser efter Kungsleden förekommer, med hänsyn till den höga besöksfrekvensen, fler stugor på samma plats. Den sammanlagda bäddkapaciteten i övernattningsstugorna uppgår till ca 1 280 bäddar. Huvuddelen av övernattninga- stugorna i fjällområdet ägs och förvaltas av Svenska turist-
föreningen.
Bäddkapaciteten i övernattningsstugorna fördelad på län
är följande:
Kopparbergs län 28 bäddar Jämtlands län 214 " Västerbottens län 40 " Norrbottens län 945 "
5-3-2-5 55325
Svenska turistföreningen har även äganderätten till ett antal kåtor i fjällområdet. Dessa har uppförts med samer- nas torvkåtor som Förebild och fyller inom långfärdsturismen på ett enklare sätt ungefär motsvarande ändamål som över— nattningsstugorna. Turistföreningen uppger att f.n. finns sammanlagt 16 kåtor i fjällområdet, fördelade på Norr-
bottens, Västerbottens och Jämtlands län.
Prop. 1978/79:187 158
Kåtorna är av mycket varierande standard, varför det är tveksamt om de på sikt bör bibehållas. Då de ligger väl placerade i anslutning till leder och därför lätt kan ut- nyttjas som vindskydd eller logi vid dåligt väder. är de emellertid en tillgång. Efter hand torde en ersättning
med övernattnings— eller raststugor böra ske. å;2;2;5_255£5EEEQE-£!ZEEEEXEQ2
I det ledsystem, som står under statligt huvudmannaskap, ingår raststugorna inom fjällområdet. Dessa stugor utgör ett mycket viktigt komplement till de övernattningsstugor, som finns inom området. De är, som namnet anger, främst avsedda för vila, förtäring av färdkost osv. men kan vid dåligt väder givetvis även utnyttjas som skydd häremot. Deras belägenhet är i regel väl anpassad till lederna. Från fjällsäkerhetssynpunkt fyller de en mycket viktig uppgift.
Raststugor finns inom de fyra fjällänen till följande an- tal:
Kopparbergs län 7 stycken Jämtlands län 24 " Västerbottens län 1 " Norrbottens län 2 "
Totalt 52 stycken
5.3.3 Planerade anläggningag
En Successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanlägg— ningar har skett. Denna har emellertid icke kunnat hålla jämna steg med den ökande fjällturismen. Från länsstyrel- sernas och från de för fjällanläggningarna och turist—
verksamheten ansvarigas sida har upprepade gånger fram-
Prop. 1978/79: 137 159
förts önskemål om en utbyggnad av relativt ntnr nm—
fattning.
Så har Svensxa turistföreningen i samband med sina an— slagsäskanden till naturvårdsverket de senaste åren även redovisat en plan över angelägna utbyggnader av fjällan— läggningar i fjällområdet. Denna plan upptar en kom— plettering under den närmaste S-årsperioden med ca 300 bäddar i fjällstationer och ca 600 bäddar i fjällstugor. ITuristföreningen anser det således angeläget att utöka
den befintliga bäddkapaciteten i fjällområdet med ca 40 %. Från främst säkerhetssynpunkt har det vidare bedömts nöd- vändigt med en utbyggnad av antalet raststugor i fjällom- rådet. Länsstyrelserna har i samband med framtagandet av det statliga ledsystemet anmält ett behov av 111 nya rast-
stugor efter lederna.
Det rörliga friluftslivets och fjällturismens ökning och den ekonomiska utvecklingen har gjort att praktiskt ta— get all utbyggnad av anläggningar inom fjällområdet för- utsätter statliga medel i en eller annan form. Det är i dag en allmänt vedertagen uppfattning att finansieringen av utbyggnaden av fjällanläggningar ej kan ske på annat sätt än möjligen för vissa närledssystem. där kommuner och näringsidkare i fjällområdet kan vara beredda att svara
för kostnaderna.
Diskussioner pågår f.n. mellan statens naturvårdsverk och Svenska turistföreningen om främst planeringsansvaret och den framtida kapitalförsörjningen för fjällanläggningarna. Redan nu har överläggningarna bestyrkt att ett ökat stat- ligt engagemang i ekonomiskt avseende även för fjällanlägg— ningarna framstår som nödvändigt, främst vad gäller nyan-
läggningar och mera omfattande underhållsarbeteq.
... 0. O
Prop.l978/79:187
5.5.4 Överväganden och förelåg
5-3-4-1 lllsäef
Från fjällsäkerhetssynpunkt ar det angeläget att de he— fintliga lederna inom fjällregionen är rätt lagda, väl underhållna och därmed av god standard. Detsamma gäller också underhåll och standard av de till lederna anslutande
anordningarna och anläggningarna.
Denna uppfattning har även framförts till utredningen från samtliga länsstyrelser i fjällänen och ett stort antal andra intressenter i fjällsäkerhetsarbetet. I flera fall
har en prioritering av lednätsutbyggnaden förordats.
Utredningen anser att en av de främsta åtgärderna för att långSiktigt främja fjällsäkerheten är att ledsystemet un- der statligt huvudmannaskap förbättras, kompletteras och
underhålls på ett tillfredsställande sätt.
För budgetåret 1978/79 hade statens naturvårdsverk på grundval av uppgifter från länsstyrelserna i de fyra fjäll- länen m.fl. till regeringen anmält ett behov av 2,5 milj.kr. för Skötseln av lederna under statligt huvudmannaskap. Statsmakternas beslut blev 2,0 milj.kr. för ändamålet. De medel, som verket således för budgetåret 1978/79 kan ställa till länsstyrelsernas förfogande, svarar således icke helt mot de behov, som länsstyrelserna och verket ansett före—
ligga.
Tillkomsten av det statliga huvudmannaskapet för långfärds— lederna har inneburit att vissa smärre ledstråk utgått och rivits. Att på grund av otillräckliga medel för ledunder— hållet borttaga ytterligare leder är icke generellt någon lämplig åtgärd. Sammanhanget i ledsystemet skulle då spo-
lieräs och säkerheten försämras. Statsmakterna har — som
Prop.]978/79:187 161
redovisat-_; i ksp. '. (p. 4.0.5) - i huvudsak godtagit det". utsträckning, som ledsystemet under statligt huvudman; - skap enligt naturvårdsverkets förslag den 31 augusti 1977
nu har.
Utredningen har övervägt att föreslå, att naturvårdsverket på tilläggsanslag tillfördes ytterligare 0,5 milj.kr. för budgetåret 1975/79 för att länsstyrelsernas underhåll av ledsystemet under statligt huvudmannaskap skulle kunna tillgodoses i överensstämmelse med verkets och länsstyrel- sernas önskemål. Med hänsyn till utredningens tilläggsdi— rektiv har den emellertid avstått från att så göra. Konse-
kvenserna är tids- och kostnadsmässigt begränsade. Utred-
ningen vill emellertid framhålla angelägenheten av att statsmakternas medelstilldelning för ledunderhållet fort- sättningsvis ger utrymme för de förbättringar och det un— derhåll, som krävs för en bl.a. från fjällsäkerhetssyn- punkt god standard. Långsiktigt betyder detta en genomsnitt— ligt något större medelsanvisning än för innevarande budget- år.
För utredningen har även framhållits, att ökade resurser behöver tillföras Svenska turistföreningen, som äger och ansvarar för driften av huvuddelen (85 %) av fjällanlägg- ningarna. Härvid har bl.a. betonats vikten av att turist— föreningen kan hålla stugvärd i de mera frekventerade fjäll—
stugorna under turistsäsongerna.
Kostnaderna för en utökning av antalet manmånader för stug- värdar från nuvarande ca 150 till 200 månader uppgår till ca 90 000 kr. om Svenska turistföreningen anlitar ideell arbetskraft. Om turistföreningen skulle anställa arbets— kraft till marknadsmässiga löner uppgår kostnaderna för utökningen till ca 300 000 kr. Den senare lösningen kan
medföra att Svenska turistföreningen även tvingades betala
Prop.]978/79:187 162
marknadsmässiga löner för de urSprungliga 150 månaderna. Detta skulle medföra en kostnadsstegring för dessa månader på ca 900 000 kr.
Vidare har framhållits, att en bättre tillsyn av turist- föreningens övernattningsstugor visat sig erforderlig bl.a. på grund av den i vissa fall starkt ökade skoter- trafiken. Kostnaderna för två årsanställda tillsyningsmän för angiven uppgift har beräknats till 200 000 kr per år. Svenska turistföreningen har föreslagits tillföras detta
belopp.
Utredningen har förståelse för dessa behov av ökande re- surser. Med hänsyn till att det under den korta tid,
som utredningen verkat, icke varit möjligt att inhämta eller sinsemellan pröva samtliga de önskemål om resurs- ökningar, som kunnat vara av större eller mindre bety- delse också från fjällsäkerhetssynpunkt, anser sig ut- redningen icke böra ta ställning specifikt till de här redovisade konkreta önskemålen. Utredningen har emeller- tid funnit att det i flera avseenden utöver med led- systemet sammanhängande är angeläget förutsätta en ökad insats och medverkan från de för fjällturismen aktivt verkande frivilliga huvudorganisationerna Svenska turist- föreningen och Friluftsfrämjandet. Detta gäller särskilt information och utbildning men även utrustning m.m. I stället för att söka ta ställning till en rad Specialönske- mål vill utredningen därför, som framgår av kap. 7, föreslå en generell ökning av de statliga bidragen till de angivna
båda organisationerna.
Utredningen övergår så till att redovisa överväganden och förslag avseende vissa Speciella frågor i samband med
lederna respektive anläggningarna.
._: Ox w
Prop.1978/79:187 5- 3- 4- ? 22255-921:-_5995952255512932555
Den nuvarande ansvarsfördelningen avseende ledsystemet un- der statligt huvudmannaskap har endast tillämpats en kort tid. Erfarenheterna därav är således begränsade och en sam- lad redovisning bör därför anstå. Vissa erfarenheter från denna tid och från förhållandena dessförinnan ger emeller-
tid underlag för följande synpunkter och förslag.
Utredningen anser betydelsefullt att en tillfredsställande samordning sker vad avser utbyggnad m.m. av leder i fjäll- området. Som tidigare angivits är statens naturvårdsverk huvudman för långfärdsnätet - ca 465 mil leder - i fjäll- regionen. Vissa leder finns emellertid också där med annan huvudman än naturvårdsverket. Det s.k. närledssystemet - för vilket mestadels kommunerna är huvudmän - torde uppgå till betydande ledlängd. Kring turistorterna och turistan— läggningarna finns vidare motionsspår av olika slag och längd. Vissa långleder på själva fjället kan ha så gott som enbart renskötselintresse. Med hänsyn till de många huvud- männen för lederna i fjällvärlden är det angeläget att nå— gon instans får ett samordnande ansvar för all ledbyggen— skap i fjällområdet.
För att vandringslederna i fjällvärlden skall kunna inordnas i annan statlig och kommunal planering har naturvårdsverket föreslagit att alla leder i fjällvä_lien bör redovisas i kommunöversikterna och de kommunala markdispositionsplanerna. Som framgår av avsnitt 4.7 (p.4.7.2) och 5.2 Synes så ske i ökande utsträckning.
Leder, vilkas tillkomst och drift faller under kommunalt ansvar, bör dessutom redovisas i områdesplaner (OPL) för friluftsliv och turism samt i sektorplaner för Ir-lufts— livet. De kommer därigenom på ett naturligt sätt in i verk- samhetsplaneringen och därmed också den ekonomiska planeringen
i kommunen.
Prop. 1978/79:187 164
Enligt naturvårdsverkets uppfattning är styrmedlen i dag otillräckliga för att helt kunna påverka lokaliseringen av leder till lämpliga ställen och säkerställa ett rätt underhåll. Inom rationalparkerna och andra naturvårds- objekt är det annorlunda, eftersom verket och länsstyrel-
serna helt kan besluta om ledarnas sträckning.
Naturvårdsverket har därför till regeringen i samband med verkets förslag den 31 augusti 1977 till omfattning av fjälledssystemet under statligt huvudmannaskap föreslagit, att länsstyrelserna i de skilda fjällänen skall ha ett
samordningsansvar för all ledbyggenskap inom respektive län.
Utredningen delar naturvårdsverkets uppfattning att läns- styrelserna i fjällänen bör ha det angivna samordningsan- svaret. Ökade samordningsmöjligheter syns då främst er- forderliga beträffande anläggande av leder, Som inte om- fattas av statligt huvudmannaskap. För att säkerställa en konsekvent lösning av denna fråga torde tillstånd böra krävas för sådant anläggande. Utredningen föreslår därför att länsstyrelserna i fjällänen blir tillståndsmyndighet för all ledutbyggnad i fjällområdet.
Utredningen har erfarit, att när länsstyrelsen i Norrbottens
län 1970 igångsatte projekteringsarbete för att upprusta det befintliga lednätet. kom representanter från berörda same— byar att ingå i projekteringsgruppen, som utarbetade detalj- planer för lednätet. Utredningen, som anser att samernas berättigade krav på inflytande i dylikt fall givetvis skall beaktas, finner att det angivna förfarandet bör kunna tjäna som modell vid beredningsarbetet, innan beslut om tillstånd till led fattas.
Utredningen finner även naturligt att statens naturvårdsverk
'.J Ux U|
Prop. 1978/79: 187
får ett övergripande ansvar för principerna och de därpå grundade allmänna riktlinjerna och anvisningarna för ut- formning och planering av samtliga leder i fjällregionen och således icke enbart för de leder, som är under statligt
huvudmannaskap.
Genom den av utredningen föreslagna tillståndsgivningen får länsstyrelserna kännedom om all ledutbyggnad i fjällområdet. Vid länsstyrelsens bedömning vid tillståndsgivningen för lederna bör enligt utredningens uppfattning ett första vill— kor för tillstånd för en ny led vara att en huvudman finns
för den planerade ledens framtida skötsel och underhåll.
Utredningen anser mot bakgrund av olägenheter, som påtalats beträffande leder som icke underhålls och därmed förfallit eller som anlagts utan beaktande av säkerhetsaspekterna, att länsstyrelse skall kunna besluta om borttagande av sådan led. Om ansvarig huvudman för leden underlåter att rätta sig efter beslutet, bör länsstyrelsen kunna vidta erforderliga åtgärder
på huvudmannens bekostnad.
Utredningen har inte under den korta tid, som stått till för— fogande, kunnat utreda rättsliga frågor förknippade med tiil- ståndsgivningen. Utredningen förutsätter att allmänna ordnings- stadgeutredningen i den utsträckning, som kan befinnas nödvän- dig, upptager sådana frågor i samband med att säkerhetsfrågor-
na rörande skidlifter. skidpister m.m. utreds.
För ledernas utmärkning och vägvisning finns en fastställd svensk standard. Utredningen anser icke erforderligt att i nuläget revidera denna. Det är dock angeläget att vägvisning— en och utmärkningen av lederna i fjällområdet sker i enlighet med den gällande standarden. Rösningen och skyltningen för att kunna följa en led bör vara så utförlig som berättigade säker- hetsskäl gör nödvändigt. Men med hänsyn till naturvårdsin—
tressen, rennäringens önskemål m.m. bör den icke heller vara
Prop.]978/79zl87
mera omfattande än så. Avvägningen härvidlag tillkommer den ledansvarige och bör vid behov prövas av länsstyrelsen
och av statens naturvårdsverk som huvudman. Särskild upp- märksamhet måste ägnas rösningen och skyltningen, där två
eller flera leder korsar varandra.
Från flera håll har för utredningen påtalats vikten av
att lederna förses med avståndsmarkering på var 5:e eller var 5:e kilometer. En sådan markering skulle väsentligt främja fjällsäkerheten. Utrednigggn föreslår därför, att alla vinterleder på kalfjället successivt förses med av- ståndsmarkering på var 3:e kilometer och med vägvisare,
som anger avstånd och riktning till närmaste vindskydd eller stuga längs leden. På sikt bör också ledkryssen för- ses med reflexmaterial för att synas bättre vid dåligt väder och underlätta fjällräddningens verksamhet. Av kostnadsskäl bör i första hand endast de leder, som går i speciellt ut- satta fjällområden, förses med reflexmärken. I överens- stämmelse med sitt huvudmannaskap för fjällederna bör naturvårdsverket utreda vilka leder, som ur säkerhets- synpunkt i första hand bör förses med nämnda reflexer.
Vidare bör det ankomma på naturvårdsverket att genom råd
och anvisningar ange hur avståndsmarkeringen av lederna
bör ske.
Utredningen har under den korta tid, som stått till dess
förngande, inte kunnat utreda säkerhetsfrågorna vid vad— ställena efter lederna. Även härvidlag bör naturvårds—
verket i enlighet med sitt huvudmannaskap utreda lämpliga åtgärder för att förbättra säkerheten vid vadställen, där
lederna korsar vattendrag.
Utredningen har icke kunnat mera exakt beräkna kostnaden
för de ovan angivna åtgärderna på ledsystemet. Den upp-
skattar kostnaden för angivna förbättringar till ca 0,8 milj.k
Prop. 1978/79: 137 157
Utredningen förutsätter att någon del härav kan bestridas från naturvårdsverkets anslag för 1975/79 men att behovet i sin helhet tillgodoses genom uppräkning av vederbörligt
anslag för kommande budgetår.
Flertalet kommuner i fjällänen har en relativt svag ekonomi och därmed förhållandevis små möjligheter att finansiera underhåll och utbyggnad av närlederna. Staten bidrager dock på olika vägar med finansieringen därav. Mot bakgrund härav har vissa kommuner framfört önskemål om att även närlederna skulle omfattas av statligt huvudmannaskap. tredningen har icke haft möjlighet att närmare undersöka denna fråga. Den är dock i nuläget inte beredd att tillstyrka en ändring. Ut- redningen förutsätter, att den huvudman för fjällsäkerheten, som utredningen föreslår, uppmärksammar och närmare över-
väger frågan. 5'3'4'3 &&åågggågåäf
Som tidigare anförts finns i anslutning till lederna i fjäll- världen ett antal anläggningar, som har väsentlig betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. Åtskilliga leder saknar i viss utsträckning bl.a. från säkerhetssynpunkt önskvärda anlägg- ningar. Det förekommer nämligen vinterleder i fjällområdet. som är 4-5 mil långa och saknar varje form av byggnad. Av
det statliga ledsystemet utgör ca 20 leder, med sammanlagd längd av 50 mil, leder där avståndet mellan fjällanläggning-
arna är minst 20 km.
Från länsstyrelser och kommuner i fjällänen har påtalats önskvärdheten av att raststugor eller vindskydd finns på lämpliga avstånd längs lederna. I den allmänna fjällsäker- hetsdebatten har angetts att det borde finnas någon form av byggnad efter lederna på var 5:e km. Från renodlad sä— kerhetssynpunkt torde denna uppfattning kunna anses be-
fogad. Det skulle emellertid totalt sett medföra allt för
Prop. 1978/79:187 165
stora kostnader såväl i anläggningskostnader som kanske främst ur driftsynpunkt att förse samtliga leder med vind-
skydd och övernattningsstugor på var 5:e km.
Fjällområdet måste bl.a. på grund av ekonomiska skäl in— delas i ett antal olika områden, där varje område får olika frekvens av byggnader. Det är nämligen även angeläget att vissa fjällområden behåller sin vildmarkskaraktär och att
där då finns så få anläggningar som möjligt. Utredningen
har anfört sina principiella synpunkter härvidlag i av- snitt 521 (p. 5.1.2).
Vid tillkomsten av ledsystemet under statligt huvudmanna- skap har beaktats att ett antal fjällområden bör vara fria från leder för att bl.a. tillgodose naturvetenskapliga krav samt de fjällvandrares intressen, som önskar ledfria om- råden.
I de fjällområden, där fjällsäkerhetskraven på grund av stark turistfrekvens och övrigt inslag av orutinerade eller
mindre vana fjällvandrare och skidåkare, som utnyttjar
lederna, bör enligt utredningågå mening vinterlederna för- ses med vindskydd för var 5:km. Delar av västra Jämtland torde tillhöra denna typ av område. För flertalet områden torde bl.a. av kostnadsskäl ej dessa krav på anordningar efter lederna kunna eller böra uppfyllas. Ingen vinterled bör dock enligt utredningens mening få finnas i fjällom- rådet, där avståndet mellan övernattningsstuga och/eller raststuga/vindskydd uppgår till mer än 15 km.
Att indela fjällregionen i skilda områden med olika karak- tär enligt ovan är ett komplicerat och tidskrävande arbete. Inom den tid, som stått till utredningens förfogande, har det icke varit möjligt att genomföra ett sådant arbete. Med hänsyn till naturvårdsverkets huvudmannaskap för fjäll-
Prop. 1978/79:187 169
ledsystemet förutsätter utredningen att naturvårdsverket i
samråd med de berörda länsstyrelserna, rikspolisstyrelsen, Svenska turistföreningen och övriga intressenter gendmför en studie av behovet av byggnader efter lederna i fjällom- rådet och framlägger de förslag, vartill studien ger an-
ledning.
Som tidigare framhållits omfattar det statliga huvudmanna- skapet för fjälledsystemet även flertalet till lederna hörande anläggningar såsom broar och spänger, vindskydd, raststugor, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmate— riel. Det statliga ansvaret gäller däremot tills vidare i regel icke de fasta anläggningarna för övernattning - främst fjällstationer och övernattningsstugor - samt passagerar— båtstrafik längs lederna dvs. de anordningar, som kräver anställd driftpersonal. Kommittén för planering av turist- anläggningar och friluftsområden, som hade att göra grund- arbetet för statsmakternas ställningstagande beträffande ledsystemet, anförde i sitt delbetänkande "Huvudmannaskapet för vandringsleder i fjällvärlden" (Ds Jo 1975rs s.5):
"De övernattningsanordningar, som behandlas i utred- ningen, är fjällstationer. stugor, kåtor och liknande mindre anläggningar i direkt anslutning till fjäll- lederna. Det kan råda delade meningar om vilka av de större anläggningarna, som skall anses så nära för- knippade med vandringsledssvstemet att de bör betraktas som därtill hörande anläggningar. Flera större anlägg— ningar, som t.ex. turiststationerna i Abisko, Storulvån och Grövelsjön eller fjällhotellen i Hemavan och Stor— lien, har uppenbarligen stor betydelse som utgångs- punkter för fjällvandringar längs ledsystemen. De är därmed givetvis viktiga förutsättningar för såväl längre som kortare vandringar i fjällen. De kan emellertid icke anses så präglade av sin funktion som replipunkter i vandringsledsystemet att det kan vara berättigat att betrakta dem som till ledsystemet hörande anordningar som exempelvis anläggningarna vid Kebnekajse eller Syl- stationen. Kommittén har ansett det naturligt att - - - i övervägandena rörande huvudmannaskapet dra en gräns— linje mellan å ena sidan övernattningsanläggningar vid fjällvandringsleder, som är belägna invid allmänna kom- munikationsleder, och å andra sidan stugor och fjäll- stationer m.m., som är belägna i väglöst land."
Prop.l978/79:187 170 Kommittén uttalade också (s. 36):
"Förslagen beträffande tillsyn genom det allmännas försorg av stugor, kåtor, vindskydd och liknande utanför sådana objekt, som avsatts och vårdas med stöd av naturvårdslagen och naturvårdskungörelsen, torde förutsätta vissa kompletteringar i naturvårds— kungörelsen och naturvårdsverkets instruktion. An- läggningar av angivna slag, som är belägna vid fjällvandringsleder av turistiskt intresse, torde böra övertagas av staten och redovisas på natur— vårdsfonden. Såsom framgått av kap. 3 är STF ägare till huvuddelen (ca 80 %) av inkvarteringsanord- ningarna längs fjällvandringsleder av turistiskt intresse. Kommittén föreslår, att förhandlingar upptas med STF och sådana andra ägare, som kan vara aktuella i sammanhanget, för att överföra ifrågavaran- de anläggningar och anslutna markområden till na- turvårdsfonden. Några ändringar vad gäller ägande- rätten till övrig mark vid fjällvandringslederna torde såvitt kommittén kan bedöma inte behöva genom- föras. Med en sådan ordning skulle ansvaret för hu— vudleder och sekundära leder av turistiskt intresse kunna åvila staten genom naturvårdsverket och läns- styrelserna."
Kommittén föreslog (s. 35):
"att statens naturvårdsverk och berörda länsstyrelser ges bemyndigande att ta upp förhandlingar med Svenska turistföreningen och domänverket för överförande av be— fintliga boendeanläggningar m.m. vid huvudleder och sekundärleder till naturvårdsfonden. Enligt kommitténs mening torde det vara lämpligt att driften av dessa anläggningar i första hand anförtros de nuvarande ägarna. Villkoren bör klarläggas vid förhandlingar mellan dessa organ och statens naturvårdsverk."
Med hänsyn till det intima samband, som råder mellan pla- nering och utnyttjande av leder och övernattningsanordning— är och i ledsystemet ingående motorbåtslinjer samt av eko— nomiska skäl har det efter hand blivit allt mera angeläget att samhället på lämpligt sätt engagerar sig i övernatt- ningsanordningarna och passagerarbåtstrafiken i anslut- ning till lederna. Som tidigare framhållitS'(p. 5.3.5) har diskussioner upptagits mellan statens naturvårdsverk och Svenska turistföreningen främst avseende planeringsansvar
och kapitalförsörjning av anläggningarna. Vikten härav skärps
Prop.1978/79:187 171
genom de behov av en relativt omfattande utbyggnad av skilda slags fjällanläggningar, som av utredningarna röran— de fjälledsystemet (Ds Jo 1973:8 och SNV pm l977:881) fram- hållits eom nödvändiga under de närmaste åren (jfr också ovan
p. 5.3.5).
Utredningen vill för sin del med hänsyn till fjällanlägg— ningarnas betydelse för fjällsäkerheten uttala, att staten liksom i fråga om fjällederna bör svara för planering och investeringar i nyanläggningar och upprustningar samt för den motorbåtstrafik som är nödvändig för ett fungerande
ledsystem och sannolikt även för vissa bidrag till drift-
kostnaderna för anläggningarna.
Som anförts i kap. 4 (p. 4.8.2) finns statliga fjällägen— heter, som arrenderas ut till den bofasta befolkningen i fjällområdet. Utredningen anser att de lägenheter, som kommer att bestå i framtiden, oavsett belägenhet kommer att ha en väsentlig betydelse från allmän fjällsäkerhets— synpunkt. Av samma skäl är önskvärt att antalet sådana lä— genheter så långt möjligt kan uppehållas.
Utredningen vill framhålla vikten av att skilda byggnader i fjällområdet förses med "säkerhetspaket" innehållande
nödproviant och sjukvårdsmateriel och med räddningSpulkor. Utredningen förutsätter att huvudmannen för fjälledsystemet närmare undersöker dessa behov och i den utsträckning och på sätt som befinns lämpligt, tillgodoser dem.
Vilka konsekvenserna från ekonomisk synpunkt skulle bli, därest behovet av nya övernattningsstugor och raststugor vindskydd tillgodoses i den utsträckning, som förslag:— ställarna anser önskvärt, har utredningen icke närmare un- dersökt. De 110 nya raststugor längs ledsystemet under statligt huvudmannaskap, som inryms i länsstyrelsernas och naturvårdsverkets önskemål, kan bedömas i anläggnings- kostnad belöpa sig på ca 3,3 milj. kr. Till detta kommer
en icke oväsentlig årlig driftkostnad. De önskvärda in-
Prop.l978/79:l87 172
vesteringarna i fjällstationer och övernattningsstugor i fjällvärlden har av Svenska turistföreningen beräknats till,ca 30 milj.kr. för den närmaste femårsperioden. De stugor, som länsstyrelserna och turistföreningen angett böra byggas, torde även vara de angelägnaste från fjäll-
säkerhetssynpunkt.
ggggggggggg förutsätter att dessa frågor närmare prövas av huvudmannen för fjälledsystemet (naturvårdsverket) i sam- råd med berörda myndigheter och organisationer och att
principfrågan därefter underställs regeringen.
Från vissa kommuner, som gränsar till Norge, har framhållits vikten av att samarbete med norska myndigheter inleds i syfte att planera och anlägga leddelar på norskt område för att få goda ledsträckningar i sin helhet för svenska tu— risters behov. Som exempel kan nämnas att en vandringsled mellan Rogenområdet - Dalafjällen på två ställen går över norskt territorium. Utredninggg finner detta närmast vara fråga om en lokal eller regional samverkan, för vilken principiellt hinder icke synes möta, och förutsätter i öv— rigt att huvudmannen för fjällsystemet ägnar frågan upp-
märksamhet. 5- 5-4-4 2229.le
Ledsystemet under statligt huvudmannaskap har i nuläget en sammanlagd längd av ca 465 mil. För att det rätt skall tjäna sitt syfte och därvid hålla den standard, som från bl.a. säkerhetssynpunkt är önskvärd, behövs en effektiv tillsyn av lederna och anslutande anordningar och anlägg-
ningar, där permanent driftpersonal ej finns.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har till utredningen fram- fört, att den anser en utvidgning av fjällräddningsorgani— sationens uppgifter till att även omfatta ledtillsyn mo- tiverad. Det synes emellertid i dylikt fall bli fråga om
Prop. 1978/79:187 173
en icke obetydlig utvidgning av fjällräddningsorganisationens uppgifter. Stommen i denna organisation utgörs ju av polis- distriktens ordinarie enheter. Dessa måste kraftsamla sina insatser till de polisiära uppgifterna, vari fjällräddningen ingår. I den mån. som dessa uppgifter medger, görs därutöver icke oväsentliga insatser som gagnar fjällsäkerheten. Så kan ske genom att den polisiära patrulleringen utsträcks att om— fatta ledavsnitt av särskilt intresse, lavinfarliga områden o.d. samt genom medverkan i information i fjällsäkerhets-
frågor m.m.
Att på längre sikt förhandsbinda omfattningen av dessa in- satser är knappast möjligt - den får bero av det utrymme, som de rent polisiära uppgifterna lämnar. Skulle samtlig önskvärd ledkontroll åläggas fjällräddningsorganisationen, dvs. i praktiken polisen, torde det - särskilt i vissa
län - bli fråga om en avsevärd utökning av polisens upp- gifter. Denna torde knappast kunna effektivt tillgodoses inom polisens nuvarande personalramar. Ledkontrollen bör vidare även omfatta uppgifter, som har föga samband med
de uppgifter, för vilka polisen är organiserad och utbiliad. Utredningen anser sig därför på anförda skäl icke kunna ic— reslå att fjällräddningsorganisationens uppgifter vidgas aut även omfatta ledtillsyn. Utredningen förutsätter emellertid, att liksom hittills sådan intermittent medverkan lämnas i ledtillsynnr från polisens sida, som deenas ?riinarie ;o— lisiära uppgifter medger och som i övrigt ur pc issynpnnkt syns möjligt och lämpligt. Personal ur fjällräddnings— patruller bör också kunna utnyttjas på liknande sätt eller
ingående i sådana fjällpatruller, som nedan anges.
Sedan 1973 har inom Norrbottens län bedrivits försök med
naturvårdspatruller irom fjällområdet, s.k. f'älT—"
Dessa har haft flera uppgifter, innefattande naturvårds— tillsyn, kontroll av leder och anslutande anordningar och
anläggningar, städning av rast- och övernattningssnugor,
Prop.]978/79:187 174
medverkan i ledunderhållet, kontroll av issäkerhet och hjälptelefoner m.m. De har letts från länsstyrelsens natur- vårdsenhet. Patrullerna är utrustade med polisens radio och samverkar bl.a. för fjällräddning och fjällsäkerhet med polisen. Erfarenheterna från patrullernas verksamhet har varit positiva. För budgetåret 1978/79 har statsmakterna
på Statsbudgeten (särskild anslagspost för skötsel av vandringsleder inom fjällvärlden under anslaget för an— läggningsstöd till idrotten) upptagit de kostnader för fjällpatrullerna i Norrbottens län, som uppkommer i sam- band med underhåll och skötsel av leder. Utredningen an- ser önskvärt att ett vidgat underlag erhålls för mera de- finitivt ställningstagande till utnyttjande generellt eller speciellt av fjällpatruller i olika verksamheter inom fjäll- världen av betydelse bl.a. för fjällsäkerheten. Utredningen föreslår därför att försöken med fjällpatruller utvidgas till att omfatta ytterligare något län. Liksom under de fortsatta försöken inom Norrbottens län bör härvid led- tillsynen ges klar prioritet bland patrullernas uppgifter
men i övrigt olika kombinationer av uppgifter för patruller-
na prövas.
I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att i fjäll- patrullarbetet bör i den utsträckning som är möjlig och
lämplig engageras samer med miljökunnande, lokal terräng-
kännedom m.m.
Utredningen har övervägt huruvida vapenfria tjänstepliktiga skulle kunna utnyttjas i fjällsäkerhetsarbetet och inom fjäll-
räddningsorganisationen. Riksdagen har den 2 juni 1978 fast- ställt vissa ändringar inom vapenfrilagstiftningens område (prop. 1977/78:159 _ på grundval av bl.a. sou 1977:7 - FöU 1977/78:28, rskr 1977/78:571; SFS 1978:524). De innebär bl.a. att möjligheterna att erhålla tillstånd till vapen-
fri tjänst blir större och tjänstgöringsområdena fler. Det
p.. =] m
Prop.!978/79zl87
är att märka att beslutet fastslår som en grundregel att de vapenfria skall utbildas för och fullgörs tjänst i verksam- het, som är betydelsefull för samhället under beredskap och
krig.
I regeringens förslag till angivet beslut anförde före— dragande departementschefen (prop. 1977/78:159 s. 114):
"Naturvårdsarbete har under utredningsarbetet an- viEätE-för_55555fria i form av försöksverksamhet an- ordnad av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med na- turvårdsverket och domänverket. Erfarenheterna är hittills goda, och utredningen föreslår att fler vapenfria placeras inom detta område. Detta tjänst— göringsalternativ anges vara lämpligt för de vapen- fria, som önskar fullgöra tjänst som inte leder till krigsplacering. Ytterligare arbetsuppgifter inom detta område, som enligt utredningen kan vara lämp— liga för de vapenfria, är rensning av flottnings- leder m.m.
Med den grundläggande syn på den vapenfria tjänsten, som jag inledningsvis har redogjort för, är natur- vårdsarbete ett mindre lämpligt tjänstgöringsalter— nativ med hänsyn till att en sådan utbildning och tjänstgöring i sig inte torde kunna ligga till grund för någon beredskaps- eller krigsplacering. Jag vill likväl förorda att ett sådant alternativ prövas un— der den förutsättningen att de vapenfria antingen genomgår sådan tilläggsutbildning inom något annat tjänstgöringsalternativ att de kan beredskaps— eller krigsplaceras inom denna verksamhet eller kan ingå i den kommunala beredskapsplsnläggningen-som allmän arbetskraftsförstärkning. Jag anser sålunda att ar- betsmarknadsstyrelsen bör fortsätta försöksverksam- heten med den nyss angivna inriktningen."
Försvarsutskottet tillstyrkte det förslag, som inryms i citatet härovan (Föl! 1977/vega s 16—19), och "et godtogs av riksdagen.
De hittillsvarande försöken avseende naturvårdsarsete har
icke avsett fjällsäkerhets— eller fjällräddnings"""— *ter.
*:':_)4"
Fjällräddningen ställer alldeles speciella krav på dem,
Prop. 1978/79:187 176
som skall aktivt medverka däri. Det gäller psykisk och fysisk styrka och uthållighet. förtrogenhet med vinter— och andra svårvädersförhållanden, miljökunnande och lo- kal terrängkännedom, orienteringsfönmåga, sambandskunnan— de m.m. Fjällräddningen är icke heller någon permanent ak- tivitet. Den är främst aktuell under vissa årstidsmässiga, icke sammanhängande säsonger - varierande för olika delar av fjällvärlden - med en sammanlagd längd av 6-7 månader. Under den aktuella tiden växlar intervallen mellan insat— serna, som ju icke kan förutses. Det är givetvis alltid
en flerfaldigt mindre del av den aktuella tiden, som åt- går för de aktiva insatserna. Fjällräddningsorganisationen består därför av enheter och personal - ur polisen och en- skilda i med denna samverkande räddningspatruller m.m. — som har andra ordinarie uppgifter. Att förutsätta en med- verkan också i dessa, främst då inom polisen, av vapen— fria som skulle ingå i fjällräddningen syns orealistiskt, bl.a. på grund av just vapenfriheten.(Jfr SFS l943:881 och l958:262). Det bör också framhållas, att redan de speci- ella kraven för dem, som aktivt skall medverka i fjäll— räddningen, är sådana att endast i utpräglade undantags-
fall någon vapenfri tjänstepliktig kan förväntas uppfylla dem. Utredningen finner sålunda, att fjällräddning icke
bör vara något tjänstgöringsalternativ för vapenfria
tjänstepliktiga.
När det däremot gäller fjällsäkerheten och därtill anslutande eller näraliggande uppgifter är förhållandena annorlunda.
De uppgifter, som tillkommit de försöksvis organiserade fjällpatrullerna i Norrbottens län och som avses tillkomma patrullerna i de utvidgade försök, som utredningen nyss föreslagit, synes i väsentliga stycken sådana att de bör kunna sammantaget - och eventuellt kompletterade med vissa
ytterligare naturvårdsuppgifter - bilda ett tjänstgörings-
Prop.l978/79:l87 177
alternativ för vapenfria. En förutsättning är givetvis att vederbörande, som uttages härför, är personligen lämplig och får viss grundläggande utbildning, innan han ingår i den tillämpade verksamheten. Det syns vidare lämpligt, att denna sker i patruller. där patrullchefen och ytterligare någon eller några patrullmedlemmar utgörs av i denna tjänst lång— tidsverksamma, på hittills tillämpat sätt rekryterade per-
soner.
Det kan övervägas, huruvida tjänstgöringen för alla eller vissa vapenfria i detta tjänstgöringsalternativ bör ske uppdelad på grundutbildning och repetitionsutbildning (som är regel för flertalet tjänstgöringsalternativ, vilka syftar till beredskaps- eller krigsplacering) eller i en följd (som främst gäller för vapenfria, vilka erhåller en tjänstgöring, som inte direkt syftar till någon krigspla— cering) eller uppdelad i perioder. Riksdagsbeslutet inne- fattar att enligt förslag från sjöfartsverket viss för— söksverksamhet med vapenfria inom sjöräddningen får genom— föras. Verket har, då behovet är säsongsmässigt, avsett att tjänstgöringen skall uppdelas på två perioder och två
på varandra följande sommarhalvår-
EEEQÅEÅEEEE föreslår, att försöksverksamheten avseende na— turvårdsarbete som tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga utsträcks att omfatta även tjänst inom fjällpatrull av det slag som ovan angivits. De försök med fjällpatruller, som utredningen föreslagit skulle förutom Norrbottens län omfatta ytterligare något län, bör antingen utformas så att de kan avse även användningen av vapenfria i fjällpatrulltjänst eller, därest så anses erforderligt, utsträckas till även ett tredje län eller till båda åter- stående fjällänen. Utredningen föreslår. att arbrt=1ark- nadsstyrelsen och naturvårdsverket får i uppgift att i samråd
Prop. 1978/79:187 178
inkomma med förslag till sådan vidgning av försöksverksam- heten att den kan gälla samtidigt för såväl vapenfria tjänstepliktiga i naturvårdsarbete av här avsett slag som för patrullverksamheten i syfte att ernå en förbättrad ledtillsyn, förbättrat ledunderhåll m.m.
5— 5- 4- 5 Eäséesåéelenéee
Ett viktigt led i den förebyggande fjällsäkerhetsverksam— heten är att förmå allmänheten, som ämnar gå på tur, att lämna ett korrekt färdmeddelande. Om så sker kan fjäll- räddningsorganisationen sättas in snabbt och med god ut—
sikt till framgång vid inträffat missöde.
På flertalet turistanläggningar finns blanketter för ända- målet, och i regel uppmanas turisterna av hotell- eller Stugvärdar att lämna färdmeddelande. Det har visat sig Svårare att få personer, som bor i stugor eller stugbyar att lämna färdmeddelande. Ibland inträffar att polisen an- träffar fordon uppställda på vägren eller parkeringsplats
i fjällen. Om det av omständigheterna framgår att de som färdats med fordonet sannolikt är på tur, och polisen an- träffar fordonet tillsynes orört något dygn senare, in- träffar ofta att fjällräddningen larmas för att söka efter personerna. Ett färdmeddelande placerat på väl synlig plats i fordonet hade förhindrat ett onödigt fjällräddningspå- drag. Även på grund av underlåtenhet att länna färdmed- delande eller avanmäla sig efter tur har medfört onödiga fjällräddningspådrag. Från skilda håll har framförts önske- mål om tillgång till standardiserade blanketter, ävensom att den blivande huvudmannen för fjällsäkerheten borde ombesörja att sådana blanketter finns att tillgå kostnads-
fritt på fjällanläggningar, i stugbyar osv.
Utredningen delar uppfattningen om färdmeddelandenas stora
Prop. l978/79:187 179
betydelse för fjällsäkerheten och fjällräddningen. I väsent- liga stycken är detta ett informationsproblem. Utredningen förutsätter att den föreslagna huvudmannen för fjällsäker— het i samband med övriga överväganden om förbättrad informa— tion också behandlar denna fråga, närmast framtagningen
av ett lämpligt formulär och åtgärder för effektiv Sprid-
ning och användning därav.
Det må framhållas, att "gästböcker" inom raststugor och vindskydd, där notering kan göras av samma innehåll som på färdmeddelande, är till fördel exempelvis för att un-
derlätta kontroll i samband med fjällräddningsuppdrag.
5.5.5 Sammanfattning
Det är från fjällsäkerhetssynpunkt angeläget att befint- liga leder inom fjällregionen är rätt lagda, väl under- hållna och därmed av god standard. Detsamma gäller också underhåll av de till lederna anslutande anordningarna
och anläggningarna.
Mot bakgrund härav är en av de rämsta åtgärderna för
att långsiktigt främja fjällsäkerheten att ledsystemet underhålls, förbättras och kompletteras på ett tillfred- ställande sätt. Det är därför angeläget att statsmakternas medelstilldclning för ledunderhållet ger utrymme för er- forderliga åtgärder. Detta innebär en genomsnittligt
större medelsanvisning än för innevarande budgetår.
Härtill kommer att förslag föreligger om en som erforder— lig bedömd, väsentlig utökning av antal övernattninga- stugor och raststugor/vindskydd längs lederna. Dessa frågor bör närmare prövas av huvudmannen för fjälledsystemet i samråd med berörda myndigheter och organisationer, v-:- efter principfrågan bör underställas regeringen.
Hänvisningar till PS2
13. Riksdagen )978/79. ) saml. Nr 187
Prop.l978/79:187 130
Behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjäll- anläggningar föreligger. Fjällanläggningar i anslutning till ledsystemet under statligt huxudmannaskap - ävensom i led-
systemet ingående motorbåtslinjer - har i vissa fall väsent- lig betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. Dessa anläggning- ar ingår icke i det statliga huvudmannaskapet utan har annan
ägare, i flertalet fall Svenska turistföreningen.
Med anledning av dessa anläggningars betydelse ur fjällsä— kerhetssynpunkt och med hänsyn till ekonomiska skäl syns er- forderligt att staten liksom i fråga om fjällederna och de— ras anordningar svarar för planering och investeringar i nyanläggningar och upprustningar av sådana anläggningar samt sannolikt även lämnar bidrag i vissa fall till driftskostna-
derna.
Det är betydelsefullt att en tillfredsställande samordning
av utbyggnaden av leder och anläggningar m.m. sker i fjäll- området. Länsstyrelserna i fjällänen bör därför få sam— ordningsansvar för detta. För att på ett effektivt sätt kunna genomföra denna samordning föreslås länsstyrelserna bli tillståndsmyndighet för all ledutbyggnad i fjällområdet.
Vissa tekniska förbättringar av bl.a. vinterlederna syns omedelbart erforderliga. Kostnaderna härför uppskattas till ca 0,8 milj.kr.
Utredningen framhåller vikten av att skilda byggnader i fjällområdet förses med "säkerhetsPaket" innehållande nöd— proviant m.m. Huvudmannen för fjällsäkerhet förutsätts
närmare undersöka och åtgärda dessa behov.
Prop.1978/79:187 181
INNEHÅLL l 5.4 INFORMATION OCH UTBILDNING 5.4.1 Allmänt 5.4.2 Informationens innehåll
5.4.3 Speciella informationsområden 5.4.4 Informationsvägar 5.4.5 Utbildning 5.4.6 Fjällsäkerhetskampani 5.4.7 Sammanfattning
1 Beträffande kartor se avsnitt 5.5
Prop. 1978/79:187 182
5.4 INFORMATION ocs UTBILDNING 5.4.1 Allmänt
Utredningen har i avsnitt 5.1 (p. 5.1.1) framhållit att det ytterst är den enskilde, som är ansvarig för fjällsäkerheten. Det blir den fjällsäkerhet som denne själv gör den till - väsentligen beroende på hans eller hennes kunskap om fjällen och de krav som friluftsliv och vistelse där ställer. Kun-
niga fjällturister innebär således ökad fjällsäkerhet.
Utredningen har i det angivna sammanhanget också fastslagit, att samhället måste ta ansvaret för att den enskilde blir informerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta in- nebär- Messi-32912aa_ezäéléztåemåå£s-£ä5£ä£_ssä_ss_2££eä£ 5233-a_fiälleätszeszes—zäszsi (Jfr P- 5.1.2). En av de främ— sta åtgärderna för att uppnå en förbättrad fjällsäkerhet ut-
görs av en effektiv informations- och utbildningsverksamhet.
I detta avseende utförs f.n. ett omfattande och kvalificerat arbete såväl genom olika myndigheters försorg som i mycket stor utsträckning genom de frivilliga organisationer, som medverkar i fjällsäkerhetsarbetet, främst Svenska turist- föreningen och Friluftsfrämjandet. Utredningen har vid sina överläggningar och "hearings" med myndigheter och organisa— tioner mycket starkt erfarit behoven av ökade informations- och utbildningsåtgärder. Utredningen har i sammanhanget ock- så kunnat konstatera att åtgärder krävs för att samordna
och ernå ökad samverkan i informationen och utbildningen.
Det är ingalunda fråga om att ersätta den information och utbildning som nu sker med något nytt och annorlunda. Det
förstärkas och VidQEE samt till gemensamt bästa samordnas.
___—____----_--__-
På gemensam grund och med samverkande krafter bör disponibla resurser bäst kunna utnyttjas.
PTop.l978/79:l87 133
Mot bakgrund av föreliggande erfarenheter vill utredningen
beteckna behovet av åtgärder för att förstärka informationen och utbildningen som i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar enligt utredningens uppfattning särskilda insatser
nu. 5.4.2 Informationens innehåll
Den information som behövs är dels sådan med syfte att all— mänt förbättra säkerheten och därmed förebygga olyckor.
dels sådan med speciellt syfte avpassad för visst område, viss verksamhet eller vissa personalkategorier, t.ex. fjäll- vana turister. fjällspecialister, fjälledare eller bransch— folk m.fl.
Informationsåtgärderna bör i princip sättas in i ett så ti- digt skede som möjligt. Informationen bör väsentligen nå fjällturisten redan på hemorten för att sedan kompletteras i fjällområdet.
Den information, som skall finnas tillgänglig före en fjäll— vistelse, bör innehålla:
- råd om val av lämpligt fjällområde beroende på aktuell årstid m.m.;
- information om klimat och väderleksförhållanden;
— allmänna rå&'för fjällvistelse;
- information om krav som bör ställas på en fjällturist beträffande färdighet i orientering och nödbivackering
samt
- råd om lämplig personlig utrustning.
De lokala informationsåtgärder, som skall sättas in under
vistelsen i fjällområdet. bör dessutom innehålla information om:
— lämpliga turer i området; - färdledarledda turer;
- färdmeddelande;
Prop.l978/79:187 184
- förslag till val av lämplig karta över området; - förslag till lämpligt vägval;
- information om lokala leder, vindskydd o.d.
5.4.5 Speciella informationsområden
Beträffande väderinformation må hänvisas till avsnitt 5.6 , särskilt punkt 5.6.2.3.
Särskilda informationsfrågor avseende utrustning behandlas i avsnitt 5.8 .
Terränginformation genom kartor behandlas i avsnitt 5.5.
Beträffande färdmeddelandeg hänvisas till avsnitt 5.3 , punkt 5.3.4.5.
I detta sammanhang vill utredningen också erinra om ett på— pekande, som den gjorde i samband med redovisningen i av— mitt 5.1 (punkt 5.1.5) av förefintlig statistik m.m. över olyckshändelser med dödlig utgång i fjällen åren 1916—1977. Som anmärkningsvärt noterades hurusom under den senaste tio— årsperioden orsaksgrupperna drunkning och sjukdom (inkl. hjärtslag och överansträngning) - sinsemellan ungefär lika stora - tillsammans rymmer nära 70 % av det totala antalet dödsolyckor under perioden. I anslutning härtill framhöll ut— redningen vikten av att erfarenheter från statistikuppfölj- ningen får slå igenom i informationsinnehället.
I nuläget syns alltså aktuellt att i informationen om fjäll— världens risker och hur de bör undvikas eller begränsas lägga särskild vikt vid betydelsen av att realistiskt känna och icke övervärdera sin styrka och förmåga samt vid drunknings- riskerna. Detta gäller informationen icke blott till fjäll—
turisterna _ både före och under fjällvistelsen - utan också
Prop. 1978/79:187 1”?
till ortsbor och närgäster. Det är också önskvärt att i sam- ma syfte en aktuell orientering angående broars tillstånd, vadningsmöjligheter. is- och snösmältningsförhållanden och framkomstmöjligheter i övrigt successivt kan ges vid sådana väderleksförhållanden, som medför ändrade villkor och gör sådan orientering behövlig. Ett exempel härpå har givits un- der den försenade vårfloden detta år vid skiftet juni-juli, t.ex. i Padjelanta nationalpark. Den angivna orienteringen måste kunna nå vandrare och skidlöpare under vägs. Informa- tion genom radio och TV, anslag o.d. behöver därför stundom kompletteras genom skriftlig och muntlig orientering från
eller med hjälp av helikopter e.d.
Beträffande drunkningsriskerna syns erforderligt att söka fastställa om en speciell inriktning av informationen till särskilda mottagargrupper bör ske. Utredningen förutsätter att huvudmannen för fjällsäkerhet och den huvudansvarige
för informationen inom fjällsäkerhetsverksamheten - enligt
förslag i kap.6 - uppmärksammar denna fråga.
Sammantaget synes mot bakgrund av tabellerna 13 och 14 i avsnitt 5.1 (p. 5.1.5) särskild uppmärksamhet i den närnast
erforderliga informationen och utbildningen böra ägnas
drunkningsriskerna.
betydelsen av god kondition och en riktig be- dömning av olika aktiviteters och väderförhållan— dens krav kontra egen förmåga,
lavinfarorna och
nedkylningsriskerna
samt hur de angivna riskerna bör begränsas och motverkas.
5.4.4 Informationsvägar
Lämpliga informationsvägar för den allmänna informationen
bör vara:
Prop.1978/79:187 186
— Pressinformation i form av releaser för distri— bution på sedvanliga vägar och innehållande viktiga avsnitt av fjällsäkerheten och fjällsäkerhetsarbetet. Gäller såväl dags- och veckopress som fack— och
folkrörelsepress.
- Intervjuer, artikelunderlag, bildmaterial med kom- mentarer m.m. med differentierad inriktning för samtliga angivna slag av press, främst dock för
vecko— samt fack- och folkrörelsepress.
- Artiklar och notiser, ev. temanummer i medlems— tidskrifter o.d., t.ex. Svenska turistföreningens "Turist" och Friluftsfrämjandets "I alla väder". För temanummer kan upplagan ökas för spridning
utanför medlemskretsen.
— Artiklar, råd e.d. i turista och resebyråers m.fl. informationsbroschyrer, t.ex. SJ resebyrås "Nord- kalott Resor" (sommar— respektive vinterprogram), AB Till Fjälls broschyr "Till fjälls" och Sveriges Turistråds "Handbok för din Sverige-semester".
- Publikationer, främst av typen fjällhandböcker (t.ex. "Stora fjällboken" och "Fjäll 78"), fjällturböcker, turbeskrivningar o.d.
- Broschyrer som distribueras genom frivilliga organi— sationer, resebyråer, hotellkedjor, andra innehavare av fjällanläggningar, stugbyvärdar, utrustningsför- säljare, myndigheter m.fl. eller på annat efter syfte och omständigheter anpassat sätt (t.ex. genom posten, _ utläggning på tåg, järnvägen, buss- och flygstationer) sampackning med vissa sport» eller friluftsartiklar.
- Affischer innehållande fjällvettsregler för att anslås
främst inom fjällområdet och i transportmedlen m.m. dit.
- Annonser i olika slag av press, främst för att fästa uppmärksamheten vid fjällsäkerheten över huvud taget eller vid en eller flera fjällsäkerhetsfrågor och ge
Prop.!978/79:187 15?
kännedom om vägarna för ytterligare information. Ett exempel: Sjösäkerhetsrådets annons i dagspressen den
30 juni l9?8. Mindre pretentiöst format kan väljas.
_ Aktuella råd m.m. som trycks på dekaler, förpackningar (för t.ex. tändstickor, mjölk, vallor, Skidbindningar),
baksidan eller marginalen på kartor osv.
— Radio: trailers och maningar (typ sjösäkerhetsmaningar under båtsäsongen i P 5) baserade på manuskripten till TV-spots; inslag i programmet ”Vardags; serie "Sveriges fjällradio" (jfr "Sveriges båtradio" under båtsäsongen). Aktuella tider är dels före och under vintersäsongen,
dels före och under sommarsäsongen.
_ TV-spots med aktuella råd inför fjällsemestern för "ån-
slagstavlan" i TV 2 och för meddelandetid i TV 1.
— Kortfilmer som upplyser om fjällen, dess möjligheter och risker samt hur dessa bör mötas och/eller ger råd
om åtgärder i olika situationer.
- Stillfilmer och diabildserier med textmanus och ljudband med innehåll som angetts för kortfilmer Med
flera serier kan en ökad systematik och ett full=zärliga—
re men samtidigt mera varierat innehåll i informaticwu
erhållas.
— Muntlig information i föredrags—, kåseri— eller annan form och med lämpligt illustrationsmaterial (kortfilm, stillfilm, diabilder e.d.). Används främst före fjälivistelsen (jfr avsnittet Utbildning nedan) och under fjällviscelseu i sam— band med gästinformation på hotell- och turistanläggnisgar. Den kan även nå fjällfarare genom turistbyråer e.d.
- ckärmutställning och fjällvettsinformation. förslagsvis 2 x 4 lätt-transportabla skärmar, som kan visas med varje
fyragrupp för sig eller med båda tillsammans.
... CD ('X)
Prop.]978/79:187
Kortfilmer,stillfilmer och diabildserier är bl.a. avsedda användas av organisationer, skolor, hotell, förband och
skolor ur försvaret o.d.
Centralt framställda bildserier o.d. bör kompletteras med lokala inslag, som upplyser om de särskilda förhållanden, som skall beaktas inom aktuellt fjällområde, kring aktuell fjäll—
anläggning osv.
Med tanke på Sveriges Radios uppgift och intressen torde kunna förväntas att även självständiga program av betydelse
för fjällsäkerheten kan komma till stånd inom såväl radio som TV.
För den speciella informationen för t.ex. visst område, viss verksamhet eller viss personalkategori får väljas den eller
de informationsvägar bland ovan angivna, som bäst svarar
mot syftet med informationen. Denna torde i dylika fall stundou med fördel meddelas med tillämpning av grupparbetsteknik, app-
likatorisk exemplifiering e.d.
En stark utveckling pågår i tekniskt och organisatoriskt av- seende beträffande informationsvägarna, särskilt inom radions och televisionens områden. Det är av vikt att denna utveck- ling — med särskilda bolag för Sveriges Radios utbildnings— medverkan och lokalradio. med närradio, data—TV eller data- vision, text—TV, teletex m.m. - noga följs av den inom fjäll- säkerheten huvudansvarige för information och utbildning (jfr kap.6) och föranleder successiva åtgärder eller fram- ställningar. En medverkan efter hand i de successivt vidgade
försöken med data- och text-TV kan härvid visa sig önskvärd.
Som framhölls i inledningen till detta kapitel (p. 5.4.1) är det enligt utredningens mening en uppgift för samhället att informera den enskilde om hans ansvar för fjällsäkerheten
och vad detta innebär.
Med hänsyn härtill bör det material, som ovan redovisats för
Prop. 1978/79:187 159
de olika informationsvägarna. framtagas samordnat och i sam— verkan mellan de olika fjällsäkerhetsintressonterna, aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. och avgiftsfritt till— handahållas allmänheten direkt eller genom dessa intressenter och organisationer. Det bör kunna distribueras och nyttjas
var helst det kan tjäna sitt syfte.
Det bör gälla som princip. Undantag i kostnadshänseende bör göras för sådant material, som väsentligen inte kan anses falla inom den angivna uppgiften för samhället. Så syns un- dantag böra göras för större publikationer e.d., som fram— tages av frivilliga organisationer, bokförlag m.fl. - ofta
i samverkan. Samma bör vara fallet med regionalt och lokalt eller eljest starkt specialiserat material. Organisationernas medlemstidskrifter eller motsvarande har vidare givetvis en
speciell, fristående ställning.
Den ovan angivna samordningen i planering och genomförande av den för fjällsäkerheten betydelsefulla informationen bör ske genom samverkan mellan de olika intressenterna under ledning av den huvudman för fjällsäkerheten, som utredningen i annat sammanhang (kap. 5) föreslär, och i den löpande verksamheten närmast biträdd av den huvudansvarige för denna information. Enligt utredningens förslag (kap. 6) till ansvars- och arbe s- fördelning mellan huvudintressenterna för fjällsäkerheten bör nämligen för varje väsentlig del av denna säkerhet på
central nivå finna
lf) en huvudansvarig. som i samveigan med huvudmannen och övriga intressenter närmast verkar för sam-
manhang och samordning inom respektive verksamhet.
5.4.5 Utbildning
Utbildning är väsentligen information, oftast akt v information.
For att få avsedd effekt bör utbildningsinsatser liksom infor-
mationsåtgärder påbörjas så tidigt som möjligt. Utbildningen
Prop. 1978/79: l87 190
bör därför till stor del genomföras på hemorten. Det bör även
vara möjligt att därefter få praktisk utbildning på turistorten.
För att möjliggöra utbildning på hemorten krävs kunniga ledare och instruktörer samt ett för varje målgrupp lämpligt under-
visningsmaterial.
För närvarande utbildar bl.a. Friluftsfrämjandet blivande fjällturister. Undervisningen bedrivs i form av fjällträffar och studiecirklar. Friluftsfrämjandet har för ändamålet fram- ställt studiepaket med arbetshäften och diabildserier m.m.
Ledarna som krävs för verksamheten utbildas i Friluftsfrämjan- det.
Svenska turistföreningen utbildar färdledare som krävs för den färdledarledda verksamhet som man bedriver. Turist—
föreningen har även fjällkurs för allmänheten.
Utöver organisationernas utbildning erhåller personal vid militära förband en god fjällutbildning. Flertalet yrkes-
officerare erhåller utbildning i vinterfjäll.
Vid Gymnastik— och idrottshögskolan är fjällutbildning obli- gatorisk. Vid några av landets fritidsledarskolor ägnas också viss tid åt fjällutbildning. Enligt skolöverstyrelsens undervisningsplaner skall eleverna såväl i grundskolan som
på högstadiet erhålla information om fjället.
Personalen i fjällräddningspatrullerna erhåller utöver ut- bildning i räddningstjänst även utbildning i fjällsäkerhets- frågor.
På några av boendeanläggningarna har man färdledare som inte enbart leder turer utan som även informerar och utbildar i fjällsäkerhet. varvid turisterna exempelvis kan få bygga 0-
lika former av nödbivacker. Allt för få turistanläggningar
har dock utbildade färdledare, främst på grund av kostnaderna
och bristen på bra färdledare.
Utredningen finner den här ovan angivna utbildninge. lämplig som grund för den fortsatta verksamheten. Den bör dock all- mänt vidgas, särskilt den utbildning som sker genom de fri- villiga organisationernas försorg. (Beträffande skolornas
utbildning se jämväl nedan i detta avsnitt.)
Friluftsfrämjandet och Svenska turistföreningen utbildar i dag ledare endast för behovet inom respektive organisation. En
kvalificerad utbildning för yrkesverksamma färdledare saknas.
I samband harmed må nämnas att från flera håll, bl.a. inom Kiruna kommun, har till utredningen framförts förslag om at samhället bör åtaga sig ansvaret för utbildning av färdledare m.fl. på kvalificerad nivå. Frågan är f.n. föremål för utred- ning, beträffande Kirunaförslaget bl.a. vid Umeå högskolere-
dningen anser därför att det bör an-
gion. Fiällsäkerhetsut komma på den huvudman för fjällsäkerheten, som utrednin en -+ 01; föreslår (kap.6), att då ntredningsresultat föreligger a ställning till och verka i denna fråga. Redan i nuläge: stäl- ler sig utredningen dock positiv till förslaget, i den m.-
det närmast avser utbildning av lärare och instruktörer för vidgad fjäll— och färdledarutbildning inom organisationernas och skolans verksamhet. Utredningen bedömer - på nu förhanden- varande underlag - det lämpligt att tyngdpunkten letraffands J utbildningen av färdledare bör ligga hos de frivilliga orga—
nisationerna även i framtiden.
I sammanhanget vill utredningen erinra om att det ifråga:;tts ; o att inrymma viss utbildning av fjällfärdledare o.d. "1 m ramen för den utbildning av fritidsledare, som bedrivs inom statlig högskola, och den utbildning a: ungdoms—, idrott — och fri-
luftsledare, som bedrivs inom kommunal högskola och som
Prop. 1978/79: 187 ””
fr.o.m. den 1 juli 1979 beräknas överföras till folkhögskolor som fritidsledarlinje 1. Utredningen räknar med att också ställningstagande och verksamhet härvidlag bör ingå i den uppgift för huvudmannan för fjällsäkerheten, som nyss be- rördes. Utredningen vill framhålla betydelsen av att den utbildning med inriktning på kvalificerad fjäll- och fjäll- ledarVerksamhet, varom här är fråga, förläggs till orter/ folkhögskoleorter som har goda möjligheter till praktisk utbildning, dvs. har goda och stabila snöförhållanden, lämp— lig skidterräng och lämpliga skid- och turanläggningar.
Utredningen anser den allmänna fjäll— och fjällsäkerhetsut- bildningen inom skolorna betydelsefull. Den bör - som även framgår av läroplanerna - ske såväl i grundskolan som på gymnasiet. Lärarna måste ges kompetens att genomföra den undervisningen. Viktigt härför är att bra undervisningsmate- rial (jfr p. 5.4.4) tas fram och ställs till förfogande.
Utredningen finner det angeläget att de som producerar, mark- nadsför och säljer resor till fjället har fjällkunskap. Så långt möjligt är bör de få egen erfarenhet av och egen utbild- ning om fjäll och fjällsäkerhet. I vart fall är en teoretisk information erforderlig. Angivna åtgärder bör bidra till en
från säkerhetssynpunkt önskvärd nedtoning av "glättade" bild av fjället. som ofta förekommer i reklamen.
Hänvisningar till US1
5.4.6 Fjällsäkerhetskampanj
Som tidigare framhållits (p. 5.1.2 och 5.4.1) har utredning- en gjort den samlade bedömningen att en av samhällets främsta åtgärder för en förbättrad fjällsäkerhet bör utgöras av en
Vidgad informations- och utbildningsverksamhet riktad till
1. Prop. 1977/78:100 bil.12 s. 587. Jfr folkhögskoleutred- nings förslag, SOU 1977=8.
sO "du
Prop.]978/79:187 1
allmänheten. Behovet härav är i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar enligt utredningens uppfattning särskilda
insatser nu.
Den ekonomiska ram, som på sikt bör årligen avses för in- formation och utbildning som del av hela fjällsäkerhets— verksamheten, får bestämmas på grundval av ytterligare er— farenheter och då bl.a. en uppföljning av den intensifiera— de verksamheten. som utredningen föreslår för de närmaste två budgetåren (1975/79 och 1979/eo). Föreslagen ekonomisk ram för informationen och utbildningen under dessa två år
är enligt utredningens uppfattning ett minimum med hänsyn såväl till det behov av effektiva åtgärder, som de senaste årens fjällolyckor och olyckstillbud motiverar, som till det
snabbt ökande rörliga friluftslivet och den ökande turismen.
Utredningen föreslår att en fiällsäkerhetskampanj genomföres under budgetåren l9?8/79 och 1979/80. Förstnämnda budgetår har visserligen redan inletts. Med hänsyn till åtgärdsbe- hovet är emellertid angeläget att snarast börja kampanjen.
En förutsättning är dock att härför erforderliga medel kan erhållas redan i höst och att förberedelserna får inledas
snarast möjligt.
Det bör ankomma på den huvudman för fjällsäkerhet, som ut- redningen förutsätter kommer att utses, att tillsammans med främst Svenska turistföreningen. Frili.tsfräm5undet och riks— polisstyrelsen planera och prioritera de informations— oc
ntbildningsinsatser, som krävs för ökad fjällsäkerhet. ”&
[_l
Snart ske kan bör denna ordning gälla också för 1 iningen av den föreslagna fjällräkerhetskampanjen l9TS/f0. Ef - förinnan bör utan att föregripa valet av huvudman uppdraget att förbereda och genomföra de närmast aktuella delarna av kampanjen kunna ges någon av de ”yra huvudintressenterna
naturvårdsverket, rikSpolisstyrelsen, Svenska turistföreningen
Prop.1978/79:187 194
och Friluftsfrämjandet i samverkan med övriga tre_ Starka skäl talar för att i dylikt fall välja den i aktuell in— formationsverksamhet erfarnaste och i nuläget direktast engagerade 1. Detta torde vara Svenska turistföreningen. Un- der förutsättning att föreningen vid förfrågan förklarar sig villig att åtaga sig uppgiften föreslår utredningen att
Svenska turistföreningen utses härtill.
Kampanjverksamhetens senare del bör alltså planeras och ge— nomföras inom ramen för blivande ordinarie samverkansformer för fjällsäkerhetsarbetet. Den omedelbart aktuella delen bör för att utan omgång vara möjlig anknytas till redan på— gående verksamhet och ha karaktären av en vidgning av denna. Detta gäller både information och utbildning, främst hos de båda frivilliga organisationerna men beträffande informa- tionen också hos naturvårdsverket och rikSpolisstyrelsen. Därjämte bör en broschyr - "fjällvettsbroschyr" - för vid- sträckt spridning inom aktuella intresseområden och en an- knytande affisch i engagerande utförande tas fram på grund— val av förefintliga erfarenheter och förefintligt underlag och föras ut genom de frivilliga organisationerna. polisen, resebyråer, hotell, transportorgan m.fl. Med den synnerli- ga genomslagskraft som TV och radio har är också angeläget att för den omedelbart aktuella verksamheten dels utnyttja förefintliga möjligheter till myndighetsinformation i över- ensstämmelse med 11 å i Sveriges Radios inklusive Sveriges Lokalradio AB avtal med staten, dels söka väcka intresse för information också i form av nyhetsförmedlande, opinionsspeg— lande och anmm.program. Detta bör främst för skolornas räk—
ning - även gälla den speciella utbildningsradion. TV-spots
1 Enligt Svenska turistföreningens årsredogörelse för 1977 framtog och Spred föreningen detta år - utöver årsskrift, föreningstidskrift, årsredogörelse, vandrarhemsförteck- ning, förteckning över hotell och pensionat, "Fjäll 77" och studieplan Jämtland-Härjedalen — för resetjänst och propaganda 24 broschyrer och häften i sammanlagt 579 000 exemplar. Totalt utgav föreningen 51 publikationer i 2 002 550 exemplar.
Prop.l978/79:187 195
och —trailers samt annat erforderligt material härför bör tas fram med prioritet. Av särskild betydelse är dess ut— nyttjande vid kampanjens start. inför vintersportlov, påsk
m.m.
Det är av stor betydelse att kampanjen får stöd från pressens sida. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att fortlöpande tillhandahålla pressen information och informa—
tionsmaterial om kan anden. ? .J
Kostnaderna för fjällsäkerhetskampanjen 1978/80 beräknas — mot bakgrund bl.a. av erfarenheterna från Sjösäkerhets- rådet och från informationsaktioner genomförda av de fyra ovan nämnda huvudintressenterna i fjällsäkerhetsarbetets informationsdel - till 1 milj. kr., fördelad med 600 000 kr. på budgetåret 1975/79 och 400 000 kr. på budgetåret 1979/eo.
Medlen för budgetåret 1978/79 - som behöver kunna disponeras under september 1978 eller möjligen behöver vara vissa fr.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt därefter - har
preliminärt beräknats fördelade sålunda:
Ökning av pågående information från
de fyra huvudintressenternas sida 75 CSO kr.
Ökning av pågående utbildning i de två frivilliga organisationernas
regi 125 CSO kr. Broschyr och affison 300 000 kr.
Material för TV—spots och -trailers,
myndighetsinformation m.m. 50 003 kr. Reserv för utjämning 50 000 kr.
Medlen för budgetåret 1979/so bör avses för olika ändamål enligt senare förslag från den av utredningen föreslagna huvudmannen för fjällsäkerheten.
14. Riksdagen 1978/79. ! saml. Nr 187
Prop-l978/79:l87 196
'tredningen föreslår att fjällsäkerhetskampanjen ges den
inriktning, som ovan har redovisats och att för kampanjen anvisas 1 milj. kr.. fördelade med 600 000 kr. på budget— året 1975/79 och 400 ooo kr. på. budgetåret 1979/eo.
5.4.? Sammanfattning
Information och utbildning måste ges en primär roll i fjäll— säkerhetsarbetet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erfordras. Behovet härav är i nuläget sär-
skilt angeläget. Detta motiverar särskilda insatser nu.
Informationsåtgärderna bör i princip sättas in redan på hemorten och sedan kompletteras i fjollområdet. Informa- tionens innehåll måste påverkas av utvärderingen av före—
fintlig statistik över fjällolyckor, främst dem med död—
lig utgång.
Ett flertal informationsvägar står till buds och bör utnytt— jas. Utvecklingen i tekniskt och organisatoriskt avseende
av dessa måste aktivt uppmärksammas.
Det är viktigt att informationsverksamheten samordnas och genomförs i nära och fortlöpande samverkan främst mellan
de olika fjällsäkerhetsintressenterna men också aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. Den huvudman för fjäll- säkerheten, som utredningen i annat sammanhang (kap.6) fö-
reslår, har härvidlag en betydelsefull roll.
I princip bör informationsmaterialet av allmänt intresse - med vissa specifika undantag - tas fram och tillhandahållas avgiftsfritt till allmänheten direkt eller genom myndigheter, organisationer m.fl. Det bör kunna distribueras och nyttjas
var helst det kan tjäna sitt syfte.
Redovisad nuvarande utbildning är lämplig som grund for den för den' fortsatta verksamheten. En allmän vidgning är dOCk önskvärd särskilt/
Prop.]978/79:187 197
utbildning som sker genom de frivilliga organisationernas försorg. Åtgärder för att underlätta och förbättra skolornas utbildning bör genomföras. Bättre fjällkunskap hos den per— sonal, som producerar. marknadsför och säljer resor till fjället bör eftersträvas. En nedtoning av den "glättade" bild av fjället. som ofta förekommer i reklamen, är från
fjällsäkerhetssynpunkt "önskvärd".
Utredningen tar under hänvisning till pågående och ytter- ligare erforderliga utredningar inte ställning till frågan om samhället bör åtaga sig ansvaret för utbildning av färd- ledare m.fl. på kvalificerad nivå. Detta bör ankomma på
den huvudman för fjällsäkerheten. som utredningen före- slår. I visst avseende ställer sig dock utredningen redan nu positiv till förslaget. Tyngdpunkten i färdledarutbild- ningen bör dock kvarligga hos de frivilliga organisationer—
na.
En fjällsäkerhetskampanj bör genomföras under budgetåren 1978/79 och 1979/eo. Den omedelbart aktuella delen bör för att utan omgång vara möjlig anknyta till pågående verksamhet och ha karaktären av en vidgning av denna. Förslag angående kampanjens inriktning och ledning redovisas. Kostnaderna beräknas till 1 milj.kr.. fördelade med 600 000 kr. för budgetåret 1975/79 och 400 000 kr. för budgetåret 1979/eo. För att den angelägna snabbstarten skall kunna ske, be- höver medlen för innevarande budgetår kunna disponeras under september 19?8 eller möjligen åtminstone vara vissa fr.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt där—
efter.
Prop. 1978/79:187 195
INNEHÅLL 5.5 INFORMATION: KARTOR 5.5.1 Grunder 5.5.2 Utvecklingsläggl 5-5-2-1 Hissar 5- 5- 2- ? ålleéeeaäeziez 5— 5- 2- 5 ååeimstférssielåerisz 5.5.3 Erfarenheter samt synpunkter och förslag
5.5.5.l Allmänt
5.5.3.2 Aktualitet
5.5.3.3 Den ekonomiska kartan
5'5'3'4 PSS-EEE€€£E££EEE-EE£EEE
5- 5- 5- 5 555555zazaeezjfa-zzzszlsseebsi
5.5.4 Sammanfattnjgg
Prop.1978/79:187 199
5.5 INFORMATION: KARTOR
5.5.1 Grunder
En viktig del av den information, som är betydelsefull för fjällsäkerheten, förmedlas genom kartor. Så har varit fallet alltsedan den tid, då icke blott de i trakten bofasta eller yrkesverksamma utan även resenärer och turister började vi- sa intresse för fjällvärlden. Utvecklingen under de senaste tre — fyra årtiondena inom kartområdet har varit stark och omfattande. Det kartmaterial och den övriga information om landskapet, som i dag — och i morgon - kan erbjudas den, som har att verka i eller vill besöka fjällregionen, är av en helt annan kvalitet och mångsidighet än tidigare. Därmed är givetvis icke sagt, att det till alla delar uppfyller in— tressenternas samtliga krav. Men utredningen har kunnat konstatera, att så sker i betydande grad. Och utvecklingen
fortsätter.
Vilka krav bör då ur bl.a. fjällsäkerhetssynpunkt ställas på den landskapsinformation i kartform, som avser fjäll— regionen? I första hand är det fråga om samma krav, som allmänt gäller för allt kartmaterial om det rätt skall kunna fylla sin informativa uppgift. Det bör sålunda vara tillförlitligt, dvs. noga överensstämmande med verklig— heten, och så aktuellt som någonsin är möjligt. Det skall vidare vara lättläst — bl.a. genom lämplig skala, lämp— liga färger, lämpliga symboler och stilsorter - och lätt— tillgängligt, dvs. enkelt att anskaffa när eller var än behovet inträder. Priset skall vara rimligt, får inte vara avskräckande och bör vara så lågt, att det främjar sådan
spridning som krävs för avsedd användning.
I andra hand är det fråga om de speciella krav, som följer
av det särskilda ändamålet: fjällsäkerheten. Detta innebär
Prop.!978/79:187 200
att kartan bör innehålla den ytterligare information, som är av betydelse för verksamhet eller vistelse i fjällen. Hur mycket detta bör omfatta kan diskuteras från fall till fall.
Främst måste dock krävas information om
leder och anslutande anordningar som vad, broar och spänger, fångstarmar. vindskydd, båtförbin-
delser, viss räddningsmateriel m.m.;
övernattningsanläggningar — från kåtor och stugor till fjällstationer, fjällpensionat, turisthotell
o.d.;
hjälptelefoner tråd och radio;
liftar. linbanor o.d.;
telefonledningar, kraftledningar, renstängsel,
skoterförbudsgränser m.m.
Det är angeläget att denna speciella information tillförs kartan på sådant sätt, att den lätt återfinns och tydligt framgår, dvs. genom användning av speciell färg, stor
stil, enkla och klara symboler osv. Detta sammanhänger med de särskilda krav på hanterbarhet, som måste ställas på sådant kartmaterial, som skall kunna användas i fjället under ofta svåra väderleksförhållanden, oklar belysning osv. Härav följer fordringar på särskild hållbarhet mot fukt. vikning, (vind-) slitning m.m.
Profilskisser för områden med större eller flera fjäll—
anläggningar synes i vissa fall med fördel kunna infällas
på kartbladet - t.ex. i dess marginal - som en komplettering
för att ge översikter och underlätta orienteringen.
Prop.l978/79:l87 201
5.5.2 Utvecklingsläget
5.5.2.1 Allmänt
Landskapsinformationen i kartform avseende fjällregionen skall fylla många olika syften. Det kan förutom turistak- tiviteter av vanliga slag gälla vitt skilda verksamheter från detaljplanering eller detaljstudier inom begränsade områden för olika mer eller mindre specifika ändamål till översiktlig planering — ofta för större områden - av olika art. Det kartmaterial. som f.n. förefinns, spinner därför
Också över ett brett register.
Statens lantmäteriverk (LMV) är sedan sammanslagningen den 1 juli 1974 av lantmäteriet och rikets allmänna kartverk ansvarigt för den allmänna kartläggningen inom riket. Verket producerar därför de s.k. allmänna_kartgr, som statsmakterna bestämt. och har i övrigt centralt samt
vid sina regionala och lokala organ (överlantmätarmyndig- heter resp. fastighetsbildningsmyndigheterna, främst lant— mäteridistrikten) en S_or mängd landskapsinformation i annan kartform som flygbilder. uppgiftssammanställningar, strukturkännedom m.m. Också denna, ofta starkt differen- tierade information kan utnyttjas i sammanhang med fjäll- säkerhetsarbetet. Lantmäteriverkets grundmaterial bildar i regel underlag för det kartmaterial, som utanför lantmä- teriverket framställs för speciella ändamål - särtryck; i
praktiskt bruk ofta kallade specialkartor.
5.5.2.2 éllménna_kar£or
Bland de allmänna kartorna har i förevarande sammanhang dels översiktskartorna, dels de topografiska och de eko-
nomiska kartorna intresse.
Qvgrsiktsmatgrialet utgörs främst av den riksomfattade
Prop.1978/79:187 202
översiktskartan i skala 1:250 000, åtta färger och fyra ver- sioner - en huvud-, en flyg-, en indelnings- och en plane— ringsversion. Från 1981 beräknas en översiktkarta i skalan
1:500 000 tillkomma. Den ur fjällsäkerhetssynpunkt aktuella användningen av dessa kartor är främst för översiktlig pla— nering samt - i fråga om huvud_ eller flygversionen av kartan
i skala 1:250 000 - i vissa fall för operativ ledning av fjäll— säkerhets- eller fjällräddningsverksamhet.
gen_igpggra£iska_kartan blir rikstäckande fr.o.m. 2:a kvar— talet 1979 och kommer då att helt ersätta den gamla gene- ralstabskartan, som därmed utgår från de allmänna kartorna. Den topografiska kartan är i princip i skalan l:50 OOO. dock för inre delar av övre Norrland och därmed för fjällregionens huvuddel fr.o.m. nordligaste Jämtland i skalan lleO OOO. Några av 1:50 OOO-delsbladen över fjällområdet - exempelvis
i västra Jämtland och Härjedalen och nordvästligaste Dalarna - är nyutgivna under 1977/78, några av 1:100 OOO—delsbladen är under senare år partiellt reviderade, t.ex. bladen Naimakka, Nasafjäll, Pieljekaise, Gräsvattnet, Umfors och Ammarnäs. Flertalet övriga blad över fjällområdet är högst fem år. Partiell revidering av 1:100 OOO-delsbladen över fjällkedjan i Norrbottens län planeras ske med utgivning åren 1979—80.
Fullständig revidering av den topografiska kartans blad har hittills endast i mycket begränsad utsträckning varit möj— lig, då resursbehovet för att slutföra förstagångsframställ- ningen under hela 1970—talet varit mycket stort och priori- terats. När förstagångsutgivningen inom kort avslutas, kan den fullständiga revideringen av den topografiska kartan komma i gång. Då detta är en ekonomiskt och arbetsmässigt mycket betydande del av den allmänna kartläggningen sker f.n. en utredning om hur revideringsarbetet bör genomföras. I avvaktan härpå kan ej sägas vilken aktualitet, som den
tOpografiska kartans blad över fjällregionen i framtiden
Prop.l978/79:187 203
kan förväntas få. Gissningsvis kan, om även i fortsättning- en en kombination sker av partiella och fullständiga revi— deringar, bedömas att intervallen mellan partiella reno- veringar skulle kunna vara omkring fyra och mellan full- ständiga renoveringar åtta a nio år. Det måste dock fram- hållas, att beslut härvidlag icke föreligger. Möjlighet finns att ur fjällsäkerhetssynpunkt motivera och föreslå
lämpliga intervaller. (Jfr p. 5.5.1.2.)
Förstagångsutgivningen av den_ekgngmiska_kartan enligt gällande beslut om kartseriens omfattning avslutas under 1978 med återstående delar av Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Skalan för kartan
inom dessa län är i regel 1:20 000, för huvuddelen av Kopparbergs län i skalan 1:10 000. Undantagna från kart- läggning har i princip varit dels flertalet områden av fjällkaraktär i nordligaste Dalarna, västra Härjedalen, västra och nordligaste Jämtland, dels de västliga delarna av Västerbotten och Norrbotten, dvs. fjällområdena där och områden, där förutsättningar ansetts saknas för jcrd—
bruk eller skogsbruk i vedertagen bemärkelse.
Efter hand har emellertid önskemål framkommit att utsträcka den ekonomiska kartläggningen till vissa fjällområden av speciellt intresse från turistnäringssynpunkt eller för an- nat utnyttjande. Statens lantmäteriverk föreslog 1977 att
en utökning av den ekonomiska kartläggningen med ca 150 blad i skala 1:20 000 över vissa fjälltrakter skulle ske och be— gärde för uppgiften 3 milj. kr. Riksdagen beslöt 1978 att den föreslagna utökningen får komma i fråga i den mån det kan ske utan tillskott av ytterligare medel. F.n. pågår för- sök med fyra kartblad i skala 1:20 000 avseende en förenklad metod för ekonomisk kartläggning av vissa fjällområden. I avvaktan på en fullständig utvärdering av fjällkartebladens
framställningsteknik för ett ställningstagande till den
Prop. 1978/79:187 204
fortsatta fjällkarteläggningen har lantmäteriverket beslutat att under 1978/79 begränsa framställningen till ytterligare
10 blad inom Västerbottens län.
5- 5— 2- 3 åäzizzstéågssieltezzez
För att tillgodose de speciella behov av utökad kartinforma- tion, som föranletts av fjällturismen och de särskilda fjäll- säkerhetskraven för denna, har de allmänna kartorna i regel icke varit tillfyllest. Utanför lantmäteriet (före den 1 juli 1974 rikets allmänna kartverk) har därför framtagits särtrzgk för att tillgodose dessa särskilda behov. Det har i regel va- rit fråga om påtryck i rött på underlag från generalstabs— kartan eller - från slutet av 1960-talet - den topografiska kartan. Stundom har det varit fråga om andra specialkartor. Svenska turistföreningen har sedan länge i dessa frågor varit initierande eller medverkande. Som exempel kan från år 1920 erinras om föreningens då utgivna karta över "Vandringsleder och Fjällturer inom delar av Jämtland och Härjedalen i skalan 1:300 000" och H.M. Pallins specialkarta i skala 1:50 000
över Akkamassivet.
Efter hand kom en fortlöpande samverkan till stånd mellan de större kartförlagen och Svenska turistföreningen vid utgivning— en av speciella kartserier i sammanhanget. Turistföreningen
har härvid stått för det turistiska sakinnehållet i kartorna. Så har skett t.o.m. 1974 beträffande den av Generalstabens litografiska anstalt utgivna serien Svenska fjällkartan i
skala 1:200 000 och sker beträffande samma förlags serie
Svenska turistkartan i skala 1:500 000 samt förlaget Liber
Kartors serier Svenska fjällkartan och Nya fjällkartan.
Nya fjällkartan avses efter hand ersätta den utgående Svenska fjällkartan. Denna har haft generalstabskartan i skalorna
1:100 000 och 1:200 000 som underlag och utkommit med 16 blad,
Prop.l978/79:187 20%
täckande fjällvärlden från Treriksröset i norr t.o.m. Tran— strandsfjällen i söder. De åtta nordliga bladen — ned t.o.m. nordligaste Jämtland — har skalan 1:200 000, de åtta sydliga 1:100 000. Av de senare har de två över de mest frekventerade fjällområdena i Jämtland och Härjedalen en sommar— och en vinterversion. Det främst från fjällsäkerhetssynpunkt moti- verade informationstillägget är påtryckt i rött. Bladen 1—6, som täcks av Nya fjällkartans hittills utgivna delar, kommer icke att revideras. Nya fjällkartan har den topografiska kartan i skalorna l:lOO 000 och 1:50 000 som underlag och omfattar i enhetsskalan 1:100 000 från Treriksröset t.o.m. Fulu- och Sälenfjällen 32 blad. För ett mindre antal mycket frekventerade avsnitt finns även specialblad i skalan
1:50 000. Med 1978 beräknas tre fjärdedelar av bladantalet och drygt hälften av specialbladsantalet ha färdigställts. Kartorna är av mycket hög klass och trycks i fem färger, varav rött avses för informationstillägget. Förändringar i underlagskartan markeras också med den röda färgen vid par- tiell revidering av denna. Avsikten är att den Nya fjäll- kartan skall hållas aktuell genom revidering och nytryckning vartannat år. Detta gäller främst informationstillägget. Frekvensen för underlagskartans partiella och/eller fullstän- diga revidering beror på resultatet av pågående överväganden. (Jfr 12. 5.5.2.2.)
Under 1977 framtog Generalstabens litografiska anstalt en
ny specialkarta, Stora fjällkartan, omfattande tills vidare två storkartblad i skala 1:100 000 över de med hänsyn till turism och rörligt friluftsliv intressantaste delarna av Jämtland och Härjedalen fr.o.m. Storlien - Äreområdet i norr t.o.m. Funäsdalen - Vemdalen i söder. Bladen är kartografiskt av mycket hög klass. De trycks i fem färger, varav rött avses för vägar o.d. samt magenta för det informationstillägg. som gäller objekt av särskild betydelse för turismen och det rör—
liga friluftslivet i fjällområdet och för fjällsäkerheten
härvid. Produktionen och utgivningen får ses som ett försök.
Prop. 1978/79:187 200
Utfallet blir grund för avgörande om fortsatt omfattning,
aktualiseringssamarbete, revideringsfrekvens m.m.
Som exempel på ett specialsärtryck eller en specialkarta,
som särskilt framställts efter lokalt initiativ för ett begränsat område med omfattande turism och rörligt frilufts- liv, må nämnas den Karta över Sälenfjällen i skala 1:50 000 och med ekvidistans 10 m,1 som tillkom 1977 och till vilken upphovsrätten innehas av Fjällkartan Rörbäcksnäs. Kartan är noggrann och skalan medger en specificerad information, som utöver leder med anslutande anordningar, liftar, turistho- tell, stugbyar osv. innefattar specialer över tätortsbebyggel-
se och markering av områden med lavinfara.
Då fråga är om Specialsärtryck eller specialkartor med på- tryck om Speciell fjäll- och fjällsäkerhetsinformation, utnyttjas ofta kartbladets baksida eller dess i styvare papper utförda omslag för ytterligare information i samma eller liknande syfte. Det är oftast fråga om allmänna råd för ökad säkerhet och trivsel. berörande t.ex. lavinfara, is- och vadrisker. färdmeddelmiden, stugutnyttjande, hän- syn, alarmering. Stundom ges mera utförliga uppgifter om hjälptelefoner och fjällräddningstjänst, mera detaljerade utrustningsanvisningar och — i förekommande fall - orien— tering om viktiga specialbestämmelser gällande national- parker. På lokalt initiativ tillkomna specialkartor ut- nyttjas också stundom i finansieringssyfte för information i annonsform om inkvarterings-, förplägnads—, transp0rt-
m.fl. möjligheter.
1. Nya fjällkartan har ekvidistans 20 m, Stora fjäll- kartan 25 m, topografiska kartan (i skalan 1:50 000) 5 m.
r.: Cx
Prop.!978/79:187
= 5.3 Erfarenheter samt svnounkter och förslag
här det gäller att bedöma i vad mån nuvarande karttillgång— ar i dels allmänna kartor, dels särtryck eller Special- kartor fyller de krav, som från fjällsäkerhetssynpunkt
tor uppställas (p. 5.5.1), har utredningen funnit att före- fintligt eller just tillkommande/under produktion varande kartmaterial allmänt sett fyller mycket högt ställda krav. Mot denna bakgrund bör dock med hänsyn till den betydelse för fjällsäkerheten, som kartinformationen har, vissa er—
farenheter och synpunkter redovisas och förslag framläggas.
För att ta fram det allmänna kartmaterial, som lantmäteri- verket är ansvarigt för (lantmäteriinstruktionen SFS l974:356), används moderna flygfotogrammetiska metoder, numeriskt styrda ritmaskiner och annan kvalificerad teknik. Noggrannhetskravet är mycket hårt och generellt kan sägas att ett både kvantita- tivt och kvalitativt mycket betydande arbete har nedlagts inom verket, innan en färdig kartprodukt går ut i marknaden. Kartan är då väl ägnad att svara mot sina syften och att vara en grund för de ytterligare specialiseringar — t.ex. i form av sär- skilda fjällkartor - som kan erfordras. För kartor av sist- nämnda slag, som framställs utanför lantmäteriverket, inne— bär emellertid verkets godkännande endast att spridning godkänns med hänsyn till de fordringar på kartsekretess, som statsmakterna uppställt. Lantmäteriverket har sålunda icke något ansvar för sådana Specialkaftors karttekniska standard
och aktualitet.
En betydelsefull erfarenhet från fjällsäkerhetssynpunkt är
kravet på bättre aktualitet för samtliga kartor över fjäll—
Prop.l978/79:187 208
regionen. Lantmäteriverket har skyldighet att tillse att fastställda serier allmänna kartor är aktuella, dvs. att de i erforderlig grad revideras. Eftersom dessa kartor är underlag för Specialkartorna återverkar deras aktualitet Också på de sistnämndas. Det gäller främst den allmänna kartbilden, som hos specialkartan rimligen icke kan re- videras med kortare intervall än den motsvarande all— männa kartan. Hur starkt revideringskravet för denna kan drivas är väsentligen en tekniskt-ekonomisk fråga. Som tidigare framhållits (p. 5.5.:2.2) pågår härvidlag sär- skilda överväganden. Ur fjällaäkerhetssynpunkt är önsk- värt att revideringsintervallen - som förmodligen även fortsättningsvis bör avse en kombination av partiella och fullständiga revideringen - kan bli så korta som möjligt.
Utredningen förutsätter, att nuvudmannen för fjällsäkerhet - som med det förslag utredningen framlägger (p. 6.2. ) är representerad i det till ledningen av statens lantmäteri- verk anknutna kartrådet — under de fortsatta övervägandena beträffande de framtida revideringsprinciperna för de all-
männa kartorna kommer att verka härför.
Det speciella tillägget av fjällg och fjällsäkerhetsinforma- tion på specialkartorna inom fjällregionen kan däremot re— videras oftare än motsvarande allmänna karta och därmed den allmänna kartbilden hos specialkartorna. Detta underlättas genom den arbetsmodell med påtryck i särskild färg, som används. F.n. torde målsättningen i regel - t.ex. för Nya fjällkartan — vara revidering vartannat år. Denna revidering torde i sin metodik närmast motsvara en partiell revidering för en allmän karta men bör till sitt resultat närmast kunna motsvara en fullständig revidering. Då en noggrann uppfölj- ning av de element, som ingår i informationstillägget, sker främst regionalt hos vederbörlig länsstyrelse och lokalt hos vederbörlig kommun och polisdistrikt samt intresseområdes—
vis jämväl hos vissa andra intressenter (t.ex. lantbruks—
Prop.!978/79zl87 209
nämnd och domänverkets regional- och lokalorgan) syns tek- niskt icke hinder möta att årligen revidera informations- tillägget. Huruvida så i praktiken bör ske bör bero på de konkreta erfarenheterna efter någon tids tillämpning av nuvarande eller nu avsedd ordning. Utredningen föreslår, att det bör ankomma på huvudmannen för fjällsäkerhet att efter hand pröva erfarenheterna och därefter uppta överläggningar med vederbörande förläggare i syfte att bl.a. nå en enhetlig och en så fördelaktig intervallängd som möjligt. Här må fram— hållas, att under nuvarande förhållanden informationstill- lägg av angivet slag i form av påtryck endast förekommer på
fjällkartor av särtrycks- eller Specialkartetyp.
-5-5-3 Pee_steeeeiåte_se££ee Även för den ekonomiska kartan pågår försök och överväganden angående revideringsintervallen. Oaktat resultaten därav är den utökning av kartans täckningsområde, som i princip be— slöts av riksdagen 1978, och den försöksvisa produktion, som lantmäteriverket påbörjat. att hälsa med tillfredsställel- se ur fjällsäkerhetssynpunkt. Utredningen vill från samma synpunkt uttala förhoppningen, att det skall visa sig möj— ligt för lantmäteriverket att inom relativt nära framtid fullfölja produktionen av de 150 blad, som hittills avsetts. På grundval av erfarenheterna från utnyttjandet av dessa får
ställning sedan tas till vilken fortsättningen skall bli.
5-5-5-4 252-322955255552-Ee£ie& Som tidigare redovisats (p. 5.5.2.2) är den topografiska kartans skala i regel 1:50 000 men för flertalet fjällom— råden l:lOO OOO. kartans roll som eldledningskarta har väsentligen varit avgörande för beslutet om skalan. För denna uppgift erfordras en viss noggrannhet, som inte med säkerhet kan uppnås i en 100 OOO-del. Området för kart-
läggning i skalan 1:100 000 avgränsades därmed till att
Prop.l978/79:187 210
avse endast den allra nordligaste delen av Jämtland samt de inre delarna av övre Norrland (Västerbottens och Norr—
bottens län), inalles 41 kartblad.
I olika sammanhang har önskemål framförts om en utvidg- ning av 50 OOO-delskartläggningen till de angivna områ- dena, där den topografiska kartan utgivits i skala
1:100 000. Härvid har i första hand åsyftats en för- minskning av den topografiska kartan i skalan 1:50 000. Försöksblad för en sådan förminskad karta har också ut- förts vid flera tillfällen. Produktionen har även till- styrkts av lantmäteriverkets kartråd. men i avvaktan på mer övergripande utredningar om det framtida kartsortimentet
har produktionen uppskjutits.
ligga—33535 anser det ur fjällsäkerhetssynpunkt fördel- aktigt, därest en vidgning kan ske av skalområdet för den topografiska kartan över de områden, där skalan f.n. är endast endera av 1:50 000 eller 1:100 000. Därest för samtliga fjällområden den topografiska kartan funnes i så- väl skalan 1:50 000 som skalan 1:100 000, skulle valfrihet föreligga för olika intressenter alltefter behov och önske— mål. Det syns emellertid mycket ovisst hur stora de faktiska behoven av den ena eller andra skalan kan förväntas bli. Frågan syns också böra ses i ett sammanhang beträffande ut- sträckningen av de båda skalorna för den topografiska kartan. Då därjämte kapacitetsskäl och ekonomiska hänsyn gör det nöd— vändigt att koncentrera produktionen till de starkast moti- verade behoven. vill utredningsg begränsa sig till att före- slå, att lantmäteriverket efter en prövning av behoven att utvidga skalområdet för den topografiska kartan över fjäll- områdena överväger ett försök i begränsad skala inom visst område för att nå konkret erfarenhet som underlag för fort—
satt ställningstagande.
Som tidigare framhållits (p. 5.5.5.l) är det allmänna kart-
Prop. 1978/79: 187 11
materialet - som lantmäteriverket framställer — av hög klass och väl differentierat efter olika behov. Som exempel kan nämnas den topografiska kartans blad 25 & Farek (1:100 000). Beträffande den särskilda fjäll— Joh fjällsäkernetsinforma- tionen har emellertid de allmänna kartorna icke varit till— fyllest. Därför har minst två modeller av Specialkartserier över fjällterräng specialproducerats och saluiörts av olika förlag. Efterfrågan har motiverat detta. Dock har av de all— männa kartorna de topografiska karthladen over fjällterräng regelmässigt en kompletterande markering med särskilda
tecken för viss speciell fjäll— och fjällsäkerhetsinforma—
tion, nämligen för sommar— och/eller vinterleder. :ra' de båtleder, roddleder där båt finns, kraftledningar med Spänning lägre än 20 000 volt, telefonledningar, lappkåtor och turistkåtor. broar samt skog av fjälltyp, även buskve— getation. Markeringen har dock ingalunda den fullständighet eller aktualitet, som utmärker fjällkartespecialerna. och den är väsentligt mera svårläst, särskilt under ogynnsamma väderleksförhållanden, än den med påtrycksmodell i särskild färg utförda på specialkartorna. I stor utsträckning före— drar därför fjällturisterna specialkartorna framför de all—
männa kartorna.
Lantmäteriverkets kartframställning skall givetvis i princip svara mot vad det svenska samhället och den svenska allmänheten behöver. Behoven måste dock ha sådan omfattning ocn art, att de - enligt statsmakternas teslut i kartbrev och kartplan — bör tillgodoses genom allmänna kartor. dvs. i regel längre eller kortare serier av kartor med enhetlig och systematisk indelning och av allmänt intresse. Erfaren— heten visar på ett väsentligt behov hos samhälle och all-
mänhet att fjällkartebladen 1 d (D n för den topografiska kartan aktuella skalan (f.n. i reg m 1 1:100 000, i vissa fall 1:50 000) innehåller en mera omfattande ocn lä tillgängligare information beträffande fjäll- och fjällsäkerhetsförhållanden än den nuvarande topografiska kartan har. Det synes logiskt
15. Riksdagen 1978/79. I som). Nr 187
Prop.]978/791187 212
och ändamålsenligt att behoven tillgodoses genom att de aktuella fjällbladen av den topografiska kartan utformas
så att de på ett lämpligt sätt inrymmer den önskvärda informationen. Det bör härvid icke vara fråga om en variant av kartan utan om kartseriens normala utformning inom fjällregionen. Härigenom får den ordinarie topografiska kartans blad över fjällterräng ett allmänt förbättrat in- nehåll, varigenom de på ett väsentligt bättre sätt synes
kunna motsvara anförda önskemål och behov.
Detta förslag har icke tillkommit i konkurrensbekämpande syfte. I och för sig är förvisso konkurrens nyttig. Men de ordinarie allmänna kartorna är ju inget egenändamål. Det är i stället angeläget att de innehåller den informa- tion, varav aktuellt behov föreligger. Kartutformningen är icke statisk; den måste ändras med utvecklingen och behovsförskjutningarna. Här förordade åtgärder bör också kunna bidraga till en ökad enhetlighet i fråga om kart— tecken o.d. Ansvaret för det samlade kartografiska inne- hållet kommer då också att åvila lantmäteriverket
(jfr p. 5.5.5.1). alltså beträffande såväl noggrannhet och läsbarhet som aktualitet m.m.
Utredningen föreslår, att lantmäteriverket internt och inom sitt kartråd närmare utreder och överväger en för- bättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den to- pografiska kartans blad över fjällterräng samt ett prak- tiskt försök för att belysa möjligheten härtill. Utred— ningen fönitsätter, att den föreslagna huvudmannen för fjällsäkerhet - som är representerad i kartrådet — aktu— aliserar ärendet hos verket och i kartrådet samt, till— lika med övriga fjällsäkerhetsintressenter, främst riks— polisstyrelsen. Svenska turistföreningen och Friluftsfräm— jandet, medverkar vid utredningen och försöket.
x_n
PTop.1978/79:187 21
5- 5- 3- 5 559955?"EEESJLEEEEXEPSEEEEEE
Pin. har Liber kartor (en division av Liber Grafiska AB) genom regeringens kartbrev 1961, 1962 och 1966 en särstälk- ning genom ensamrätt till följdproduktion med de allmänna kartorna som grund samt till distribution och försäljning av dessa. I monopolutredningens delbetänkande "Konkurrens på lika villkor" (SOU 1978z48) har förhållandet uppmärksam— mats. Utredningen framhäller sin principiella inställning att författningsreglerade särställningar bör avvecklas, om inte särskilda skäl talar emot, men framlägger under hän— visning till regeringens beslut den 5 december 1977 om ut- redning rörande sammanföring av kartverksamheten hos Liber och hos lantmäteriverket (dir. 1977:130) icke nu något för- slag. Beträffande upphovsrätten till de allmänna kartorna, som monopolutredningen funnit genom 1966 års kartbrev i realiteten disponeras av Liber, föreslår utredningen en återgång till lantmäteriverket.
Fjällsäkernetsutredningen vill framhålla. att ovan för— ordade åtgärder för förbättrad fjäll— och fjällsäkerhetsin- formation på den topografiska kartans blad över fjäll- terräng skulle underlättas, därest en sammanföring till lant- mäteriverket av kartverksamheten hos Liber och verket komme till stånd. Från de synpunkter, som utredningen har att fö- reträda, synes även vad monopolutredningen betecknat som en återgång av upphovsrätten till de allmänna kartorna till
lantmäteriverket vara till fördel.
Prop. 1978/79:187 214
5.5.4 Sammanfattning
En viktig del av den information, som är betydelsefull för fjällsäkerheten, förmedlas genom kartor. Goda kartor finns. Utvecklingen för att än bättre tillgodose in-
tressenternas krav fortsätter.
En översikt över nuläget beträffande såväl allmänna kartor som särtryck eller specialkartor bestyrker detta. Olika intressenters behov av speciella informationer inom fjäll—
området har föranlett speciella åtgärder inom båda slagen
av kartor.
En betydelsefull erfarenhet från fjällsäkerhetssynpunkt är kravet på bättre aktualitet för samtliga kartor över fjäll- regionen. Revideringsintervallen bör förkortas. Den före- slagne huvudmannen för fjällsäkerhet - som är representerad i lantmäteriverkets kartråd - förutsätts under pågående
överväganden om de framtida revideringsprinciperna verka härför.
Det är önskvärt att den utökning av den ekonomiska kartan till att även omfatta vissa fjällområden, som riksdagen i princip beslöt 1978, kan fullföljas inom relativt nära fram— tid. Försöken med vidgat skalområde för den topografiska
kartan är av intresse också från fjällsäkerhetssynpunkt.
Lantmäteriverkets kartframställning skall givetvis svara mot vad det svenska samhället och den svenska allmänheten behöver. Erfarenheten visar ett väsentligt ökat behov av att fjällkartebladen av den topografiska kartan inne- håller en mera Omfattande och lättillgängligare informa- tion beträffande fjäll- och fjällsäkerhetsförhållanden
än de f.n. har. Det syns logiskt och ändamålsenligt att de då utformas så att de innehåller denna information. Lant—
mäteriverket föreslås utreda och överväga en sådan för-
PTop.1978/79:187 215
bättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den tepo- grafiska kartans blad över fjällterräng samt ett praktiskt försök för att belysa möjligheterna härtill. Den före— slagne huvudmannen för fjällsäkerhet — och genom honom övriga fjällsäkernetsintressenter - förutsätts medverka
vid utredningen och försöket.
Prop. 1973/79:1s7 215
INNEHÅLL
5.6. VÄDER
5 6-2-1 Ozeeeiäeiiee Av det föregående torde framgå att vädertjänst för fjällen bäst utförs av en regional_organisatign i nära samarbete
med centrala SMHI i Norrköping.
SMHI har redan en stödjepunkt för södra Norrland vid den civila flygvädertjänsten i Sundsvall. I Östersund och Luleå gör militära meteorologer på sin fritid prognoser för fjäll- områdena. I det förra fallet sker verksamheten under myn- dighetsansvar, i det senare fallet bygger den på frivilligt
åtagande utan garanti för kontinuitet och insyn.
Den nuvarande ordningen beträffande vädertjänsten i fjäll- området är enligt utredningens uppfattning mycket otill- fredsställande från fjällsäkerhetssynpunkt.
F.n. pågår ett arbete inom SMHI—utredningen i syfte att be- lysa hur en regional fördelning av vissa av myndighetens upp— gifter kan ske. Därvid är olika organisatoriska lösningar tänkbara. Utredningsarbetet sker med biträde av experter
från SMHI och från den militära vädertjänsten. Utredning—
en beräknas vara klar med sitt betänkande 1979.
Med anledning av det arbete som pågår inom SMHI—utredningen och den korta tid som stått till buds för fjällsäkerhets- utredningen har det inte varit möjligt att framlägga ett konkret organisationsförslag. Vissa riktlinjer av betydelse
för fjällsäkerheten vill utredningen dock slå fast, som kan sammanfattas i följande punkter:
- SMIH bör i överensstämmelse med sin centrala ställning och ansvar vara den centrala myndighet
som an5varar för den civila vädertjänsten i fjällen.
Prop. 1978/79: 187 220
- Prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar.
- Delgivning av prognoser till allmänhet och specialmot—
tagare skall kunna ske omgående.
- Korta sambandsvägar mellan regional— och central vä-
dertjänst skall eftersträvas.
- Forsknings— och utvecklingsarbete måste kunna garan—
teras.
- Behovet av lokalkännedom för meteorologerna för en betydligt mera detaljerad beskrivning av väderför- hållandena gör det nödvändigt att dela prognosom— rådet i flera, dock minst två ansvarsområden.l'
Vissa beräkningar kan dock göras oberoende av vilka ansvars- förhållanden som kan komma att gälla. Sålunda behövs ytter- ligare omkring tio meteorologer stationeras i Norrland för att möjliggöra kontinuerlig bemanning av en meteorologpo— sition inom två ansvarsområden under dagtid alla vecko- dagar. Kontinuerlig bemanning är nödvändig för prognos-
uppföljning och ändringstjänst. 5 6-2-2 !äésriiäeei
Stationsförteckningen över observationsstationer i fjäll- terräng upptar som tidigare anförts endast en station som är något så när representativ för kalfjället (se bilagorna H-Hz1).
1. I sammanhanget må nämnas att länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län inom ramen för "Aktion Z" 1 gemensam skrivelse till SMHI-utredningen den 11 juli 1978 hemställt att denna utredning framlägger förslag om lokali— sering snarast möjligt av ett lokalt vädertjänstkontor till Östersund/Frösön. Från annat håll har till fjällsäkerhetsut— redningen också Kiruna förorduts som lämplig plats för 10— kalisering av ett dylikt kontor.
Prop.1978/79:187 221
Det är utredningens uppfattning att stationsnätet i högfjället bör utvidgas. Det är emellertid angeläget att framhålla att enbart en sådan åtgärd inte automatiskt medför markant för- bättrade prognoser. En god information angående aktuellt väder utgör värdefullt grundmaterial för prognosarbetet. Framför allt är emellertid dessa uppgifter oumbärliga för att kunna
följa upp och vid behov ändra utfärdade prognoser.
Vinden är en viktig meteorologisk parameter. Vind och rådande väder är trofasta följeslagare. En signifikant ändring i vind— förhållandena efterföljs vanligtvis snabbt av en markant om- svängning i väderleken. Icke minst gäller detta i fjälltrakter—
na.
Instrumentutrustningen på högfjällsstationer bör därför ut-
göras av:
- termometerbur och termometrar; - vindmätare av SMHI-typ med batteridrift och dygns- registrering men utan värme och riktningsgivare;
— nederbördsmätare
Utredningen föreslår att ett tilläggsnät omfattande elva
stationer upprättas under vinterns turistsäsong i enlighet med tabell 18 nedan.
Tabell 18
Förslag till observationsstationer i fjällterräng under vinter— turistsäsongen
Ort Län Ort Län
Sälen eller Tandå- w Viterskalet BD dalen i Transtrands- fjällen
Storrödtjärn W Miekak BD
Fältjägarstugan Z Singi BD
Gåsen Z Alesjaure BD
Bleriken AC Råstojaure BD
-—-———.————_____—_
Prop.]978/79:187 222
Stationerna i tilläggsnätet bör ha följande dagliga obser-
vationstider:
kl. 05.00, 07.00, 10.00 och 16.00.
För att erhålla kontinuitet i observationerna torde det vara realistiskt att räkna med att kostnaderna i nuläget för fjällstatigngr (STF) kan beräknas till ca 3 500 kr.per månad och för fjällstgggr (STF) till ca 1 500 kr. per månad.
Föreslaget tilläggsnät, där observationstjänsten till stor del beräknas skötas av Stugvärdar, kräver utbildning i instrument— och observationsteknik förslagsvis under en vecka. I utgångs- skedet torde det vara realistiskt att räkna med två deltagare för varje station- Essieeésmaliaszäiléeiesea kan i dags— läget beräknas till omkring 2 300 kr. per deltagare. I denna
kostnad ingår ersättning för förlorad arbetsförtjänst, traktamente samt resekostnader.
Genom att byte av personal förekommer i viss utstäckning
varje år måste ett visst utbildningsbehov påräknas till varje säsong.
Investeringskostnader för instrument kan beräknas till
11 x 18 500 kr = 203 500 kr.
gtbildningskgstnad i utgångsskedet torde uppgå till ca 22 x 2 500 kr. = 50 600 kr.
åflååé_595555995 beräknas enligt följande:
Prop. 1978/79: 187 223
Arvodeskostnad för två månader ca 55 000 kr. Utbildningskostnad " 20 000 kr. Driftskostnad inkl. service " ? 000 kr.
Total investeringskostnad inklusive
utbildning uppgår till omkring 254 000 kr.
Total årlig kostnad för två måna— ders observationstjänst uppgår
till omkring 60 000 kr.
Tillgänglig utökning av observationer från högfjället be-
gränsas i nuläget av den tid stugvärdar finns tillgängliga
vid bemannade fjällstugor.
Det föreligger starka önskemål att denna tid kan utsträckas
att omfatta en betydligt längre period.
Ovan föreslagna tilläggsnät föreslås upprättas med hjälp
av tilläggsmedel från SMHI:s allmänna anslag.
Utredningen noterar att automatiska Väderstationer planeras
på följande platser och med angivna huvudmän/leverantörer:
l. Åreskutans topp - ÄKAB/SMHI;
2. Kalfjället Graddis - vägverket, BD-län;
w . (J)
& . (I) tekkenjokk - statens vattenfallsverk.
Om möjligt bör väg- och vattenfallsverkets planerade
tioner utrustas med givare för temperatur och vind.
Samtliga automatstationer torde försöksvis böra ingå '
slaget tilläggsnät, då erfarenheterna blir avgörande vilken omfattning automatiska stationer kan placeras kalfjälls— eller högfjällsstationer.
tensjön i Hotagenområdet - statens vattenfallsverk;
sta—
Prop. 1978/79:187 224
Meteorologens arbetsresultat är i hög grad beroende på det grundmaterial samt de hjälpmedel som står till förgoande
i prognosarbetet.
Fjällområdet har som tidigare visats sina egna prognos— problem. Utredningen finner det mycket angeläget fram- hålla att SMHI som huvudman erhåller resurser att bedriva målinriktad forskning även inom detta speciella ämnesom— råde. Framför allt bör detta arbete inriktas på att ta fram hjälpmedel för att säkrare kunna prognostisera vind- förhållandena i högfjället. Redan vunnen erfarenhet av nya metoder och hjälpmedel finns att hämta från andra länder
t.BX. Island och Norge. Denna erfarenhet bör tillvaratagas
och vidareutvecklas.
Ett klimatologiskt arbetsmaterial framtaget ur tillgängligt observationsmaterial från svenska fjällstationer är också önskvärt. Dessa klimatologiska studier bör ge meteorologen upplysning om statistisk frekvens av och variation i en- skilda meteorologiska parametrar men även en statistisk
bild av kopplingen mellan olika parametrar.
Mer detaljerade och säkrare prognoser kräver bl.a. god kännedom om det lokala vädret. Denna erfarenhet erhålls främst genom kontinuerligt prognosarbete för ett begrän- sat område kombinerat med en fortlöpande uppföljning av utfärdade prognoser samt väderundersökningar för aktuellt område. Utredningen vill framhålla betydelsen av att regio- nala väderkontor ges sådana resurser att dessa viktiga ar—
betsuppgifter fortlöpande kan genomföras.
Viktigt är också att meteorologer vid regionala fjällväder— centraler ges tillfälle att få en god lokalkännedom om fjällens topografi inom ansvarsområdet och att även på
plats uppleva fjällväder i hela dess vidd. Speciellt
Prop.!978/79:187 225
viktigt är detta för det stora flertalet civila meteorologer. Denna erfarenhet kan endast inhämtas på ort och ställe för- slagsvis genom tillfällig tjänstgöring som observatör vid fjällstationer. Ett årligt tilläggsanslag bör därför utgå
till SMHI för dessa studieresor.
För utbyte av erfarenhet föreslår utredningen ett närmare samarbete mellan svenska väderkontor och motsvarande, regi—
onala väderkontor i Norge.
Man bör även undersöka vilka möjligheter som föreligger att snabbt kunna distribuera utfärdade prognoser för respekti- ve fjällområden mellan de svenska och norska regionala väder—
kontoren.
Utredningen föreslår att väderkontor med ansvar för fjäll-
prognoser utfärdar och följer upp minst tre rapporter dag-
ligen.
5.6.2.5 Väderinformation m.m.
Utredningen anser att lokalradion som komplement till riks-
radions mera översiktliga väderrapporter är väl lämpad att
sprida väderinformation för fjällområdet.
F.n. sänder lokalradion väderprognoser för fjällänen måndag— fredag. Det är önskvärt att denna väderservice utsträckes
att omfatta även lördagar, sön- och helgdagar.
I nuläget sänds över lokalradion följande prognoser:
06.00 kl. Prognosinnehåll: Utsikter till kvällen samma dag. O?.OO ________________
kl. 12.00 Prognosinnehåll: Utsikter till påföljande morgon
med huvudvikt lagd till sändningsdagens efter-
middag.
kl. 7.00 Prognosinnehåll: Utsikter för påföljande dag.
Prop. 1978/79:187 226
Utredningen föreslår inga ändringar i sändningstider och prognosinnehåll. Uppgifter om aktuellt väder för fjällsta-
tioner bör dock under turistsäsong tillfogas rapporterna.
Utredningen anser mot bakgrund av den entydiga kritik som riktats mot vädertjänsten att det. speciellt under vinterns turistsäsong, är nödvändigt att komplettera lokalradions väderscrvice med mera detaljerade prognoser över automatiska telefonsvarare. Dessa bör enligt utredningens uppfattning placeras på och skötas av länsalarmeringscentralerna i
Kopparbergs—, Jämtlandsl; Västerbottens— och Norrbottensé'
län.
Väderinformationen bör lämnas över förslagsvis åtta telefon-
svarare med följande områdesindelning:
Hänvisningar till S5-6
- Prop. 1978/79:187: Avsnitt INNEHÅLL l 5.4 INFORMATION OCH UTBILDNING 5.4.1 Allmänt 5.4.2 Informationens innehåll
5.6.1. Bakgrund
5.6.2. Overväganden och förslag till säkerhets— befrämjande åtgärder
5-6-2-1 Qrzanisatien 5.6.2.2 lädertiänai
5.6.2.3 Väderinformation m.m.
5.6.2.4 Laviner
5.6.2.5 Övrigt
5.6.3. Sammanfattning
Prop.1978/79:187 21?
5. & VÄDER
5.0.1. Bakgrund
De skandinaviska fjällen är ur meteorologisk synvinkel mycket intressanta. De utgör en mycket utpräglad gräns mellan en ma- ritim klimattyp i väster och en lokalkontinental klimattyp i öster. Denna naturliga gräns utgör emellertid icke någon ab- solut barriär för välutvecklade lågtryck som rör sig från Nord- atlanten in över Skandinavien. Golfströmmen ger också stora temperaturmotsättningar i detta område och det kan noteras
att vintertid varierar temperaturen i de svenska fjällen med
nära en grad för varje mil i ost—västlig riktning.
I prognosarbetet med fjällväder tillkommer också andra fak- torer som bero på ett komplicerat samspel mellan topografi
och atmosfär. Fjällstormar beror exempelvis många gånger på helt andra faktorer än de som orsakar stormar till havs och vid våra kuster. Vädret i fjälltrakterna växlar ofta mycket snabbt och i allmänhet efter "egna" regler, samtidigt som
det ofta får helt olika karaktär inom mycket begränsade om-
råden.
Meteorologens arbetsmetoder grundar sig till stor utsträck- ning på manuella väderobservationer. Av Sveriges vädersta- tioner är det f.n. endast Visjövalen i Jämtlands län, som, åtminstone delvis, representerar förhållanden på kalfjället. Det kan således konstateras att det så gott som helt saknas väderobservationer från de trakter, där fjällturister och andra nyttjare av fjället kan bli utsatta för mycket svåra väderförhållanden och för vilka meteorologen således har att
utfärda viktiga prognoser.
Ovanstående är några exempel på faktorer som enskilt eller
tillsammans kan försvåra för meteorologerna att utarbeta
PTop.1978/79:187 218
tillförlitliga prognoser för fjällområdet.
Vid centraliserad vädertjänst för hela vår fjällkedja är det också svårt att av det omfattande informationsflödet erfarenhetsmässigt bilda sig den uppfattning om det lokala fjällvädret som är nödvändig för att göra detaljerade och
exakta fjällprognoser.
Väder och väderutveckling i fjälltrakterna påkallar ibland icke heller meteorologernas intresse i samma utsträckning som för övriga områden. Detta kan vara förståeligt med kän— nedom om :iksprognosernas geografiska omfattning och till- gänglig tid för prognosernas presentation i radio och tele— vision. Båda faktorerna kan lätt leda till en prioritering av områdenas betydelse och aktualitet grundad på bl.a. be- folkningstäthet.
Vid nyttjande av fjällområden är det av största vikt att nyttjaren har tillgång till tillräcklig och tillförlitlig
väderinformation.
Utredningen anser - som framhållits i kap.5 p.5.1.2-att den väder— service som ges i nuläget inom fjällregionen måste väsentligt förbättras. Det är önskvärt att en mer detaljerad områdesin— delning användes samtidigt som större åtskillnad mellan väder
representativt för dalgångar och kalfjäll eftersträvas.
Den väderinformation som finns måste även göras mera lätt— åtkomlig.
I arbetet för fjällsäkerhet har samhället ett stort ansvar för vissa delar bl.a. väderinformationen. För att erhålla en tillfredsställande fjällvädertjänst behövs betydande re-
sursförstärkningar.
Prop. 1978/79:187 —*9
l Dalafjällen; 2 Härjedalsfjällen; 5 Södra och mellersta Jämtlandsfjällen; 4 Norra Jämtlandsfjällen; 5 Västerbottensfjällen; 6 Arjeplogsfjällen;
7 Jokkmokksfjällen; & Kiruna—Gällivarefjällen.
Ny prognos bör vara intalad till kl. 07.50, 12.00 och 17.00 och bör ges samma prognosinnehåll som lokalradions
prognoser vid samma tider.
Pregnoserna på telefonsvararna skall kontinuerligt följas
upp och när så erfordras skall ny prognos intalas.
Beräknad kostnad: Inträdesavgift omkring 3 000 kr och årsavgift omkring 1 500 kr.
l. Länsalarmeringscentralen (LAG) kan tas i bruk i Öster— sund omkring 1980.
2. LAC finns f.n. inte i BD-län.
Prop.]978/79:187 297
I väderinformation ingår icke blott delgivning av prognoser och aktuellt väder utan även information rörande praktisk meteorologi, klimatologi osv. som lämnas genom studiecirklar, tidningar. bocker o.d. Som exempel på denna typ av fjällväder- information kan nämnas väderavsnitt i Priluftsfrämjandets fjällträffserie, artiklar i publikationerna "Till fjälls"
och "Fritid i fjällen" osv. Det är utredningens uppfattning att denna typ av väderinformation bör ges en större spridning, förslagsvis genom att lämpligt text— och bildmaterial fram- tages på uppdrag av huvudmannen av SMHI i nära samarbete med övriga intressenter. Framtaget material kan presenteras i TV— trailers tillsammans med annan fjällinformation, tryckas som affiseh, tryckas på baksida på fjällkartor osv. Utvalda in— tressanta avsnitt. t.ex. sambandet vind/kyla, borde kunna återfinnas på mjölkförpackningar o.d. under fjällturistsä- song. Ett utvidgat samarbete med riks- och lokalradio bör eftersträvas så att fjällprogram kan sändas i veckosluten under turistsäsongen. Detta program bör omfatta allmän fjäll-
turistinformation och väder bör där ingå som viktig del.
SMHI:s informationssida är enligt uppgift f.n. unce1.imen- sionerad och utredningen konstaterar med anledning inre' att verket i nuläget saknar resurser för en vidgad informat- _s—
verksamhet angående fjällväder.
5-6-2-4 Eeziasä
Vetskap om orsakssammanhanget mellan väderförhållanden och laviner erhålls endast genom att under längre tid S"stematf*k' insamla meteorologiska mätdata och annan relevant information samt att bearbeta materialet Statistiskt. Sådant arbete har utförts i många länder där laViner utgör Ett problem. flesta undersökningarna har dock gjorts för områden som ligger i Mellaneuropa, t.ex. Schweiz, varför erhållna resultat Lake
alltid är representativa för svenska förhållanden. i Norge utfärdas sedan början av 19?O—talet lavinprogncser som distri—
16 Riksdagen 1978/79. ] mm!. Nr [87
Prop.l978/79:187 228
bueras via radio, television och tidningar.
Systematisk, organiserad lavinforskning förekommer också
vid Norges geotekniska institut sedan år 1972.
Erfarenhet från Norge visar bl.a. att enkla eller kombina- tioner av meteorologiska element som vind, temperatur, vind/nederbörd, nederbörd/temperatur osv. kan användas för att fastställa ett index som anger faran för laviner. Norsk erfarenhet visar vidare att det är Speciellt gynnsamt att utfärda lavinprognoser för områden som ligga inom den ma-
ritima klimatzonen längs norska kusten.
Utredningen finner det angeläget att SMHI och andra berörda
institutioner av huvudmannen för fjällsäkerheten erhåller uppdrag att målmedvetet påbörja organiserad forskning i snökunskap och lavinfrågor och att möjligheterna att även
i Sverige påbörja prognostjänst för laviner ingående prö— vas. För ändamålet beräknas 200 000 kr. per år erforderliga. SMHI anslag föreslås uppräknas för ändamålet med detta be- lopp.
I nuläget är viktigt att personal, som har att kartlägga och åtgärda lavinfarliga områden erhålla bästa möjliga utbild- ning i snökunskap och lavinfrågor. Experter bör även ställas till förfogande för att man lokalt skall kunna påbörja in- samlandet av information för att ställa upp enkla regler för att kunna indikera lavinfarliga områden vid fjällanläggningar, efter frekventerade leder osv. med hjälp av meteorologiska
parametrar.
5.6.2.5 Övrigt
Utredningen har på grund av hård tidspress endast kunnat
peka på vissa förslag som bör genomföras. Utredningen har
Prop.]978/79:187 229
inte haft möjlighet att beräkna kostnaderna beträffande alla överväganden och förslag. Utredningen har endast tagit upp frågor, som bedöms angelägna och som huvudmannen för fjäll- säkerheten tillsammans med övriga organ som har del i an- svaret för fjällsäkerheten successivt bör ta upp till fort—
satt behandling.
Utredningens förslag till åtgärder för att förbättra fjäll- väderinformationen kommer inte att kunna genomföras till turistsäsongen kommande vinter. Någon utökning av observa-
tionsnätet i fjällområdet, särskilt på högfjället, bör dock
eftersträvas.
Tillgången till utbildad meteorologpersonal är i nuläget mycket knapp. I början av år 1979 finns endast en civil meteorologtjänst diSponibel för detta ändamål. Då det är angeläget att snabbt vidta åtgärder för att höja fjäll— säkerheten och det kan ske genom omfördelning av dispo- nibla resurser föreslår utredningen att denna tjänst in— sättas för att fees!ärtazäésstee253-355er- Möj- lighet skulle då finnas att redan under kommande turistsä— song påbörja föreslagen prognosverksamhet över automatiska
telefonsvarare för fjällområdena i Kopparbergs- och Jämt-
lands län trots att andra föreslagna åtgärder icke då har
kunnat realiseras.
Prop.l978/79:l87 250
5.6.3 Sammanfattning
Den väderservice, som ges i nuläget inom fjällregionen, måste väsentligt förbättras. En mer detaljerad områdesindelning är önskvärd och likaså en större åtskillnad mellan vader re—
presentativt för dalgångar och kalfjäll.
För att erhålla en tillfredsställande fjällvädertjänst behövs
betydande resursförstärkningar.
Hänsyn till pågående SMHI-utredning och tidsförhållandena har gjort att inte något konkret organisationsförslag fram- läggs. Vissa riktlinjer fastslås dock, innebärande bl.a. att SMHI bör vara den centrala myndighet, som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen, att prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar med minst tre rapporter dagli— gen, att prognosområdet bör delas i flera, dock minst två ansvarsområden, samt att forsknings- och utvecklingsarbete
måste garanteras.
Nätet av observationsstationer i högfjället bör utvidgas.
Ett tilläggsnät omfattande elva stationer i fjällterräng bör upprättas under vinterns turistsäsong. Totala investerings- kostnaden inklusive utbildning av viss personal beräknas till 254 000 kr. och totala årskostnaden för två månaders observa- tionstjänst till 60 000 kr.
Fyra planerade automatiska Väderstationer inom fjällområdet
bör försöksvis ingå i tilläggsnätet.
Lokalradion är väl lämpad att sprida väderinformation för fjällområdet. Inga ändringar i sändningstider och prognos- innehåll föreslås. Uppgifter om aktuellt väder för fjäll-
stationer bör dock under turistsäsongen tillngas rapporterna.
Lokalradions väderscrvice bör kompletteras med mer detaljerade
Prop.l978/79:187 231
prognoser över åtta telefonsvarare för vardera Dalafjällen, Härjedalsfjällen. södra och mellersta Jämtlandsfjällen, norra Jämtlandsfjällen, västerbottensfjällen, Arjeplogs—
fjällen, Jokkmokksfjällen och Kiruna—Gällivarefjällen.
Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väsentliga brister. SMHI bör få uppdrag och resurser för forskning i snökunskap och lavinfrågor samt för att pröVa möjligheterna att påbörja lavinprognostjänst, medverka i viss utbildning
m.m.
Tyvärr syns föreslagna åtgärder för att förbättra väder- tjänsten i fjällregionen och därmed fjällsäkerheten icke kunna genomföras till kommande vinter. Någon utökning av observationsnätet i fjällområdet, särskilt på högfjället, bör dock eftersträvas. Bristen på utbildad meteorolog— personal gör att i början av 1979 endast en civil meteoro- logtjänst finns disponibel för placering. Denna föreslås insättas för att förstärka väderkontoret i Sundsvall. Då kan föreslagen prognosverksamhet över automatiska tele— fonsvarare för fjällområdena i Kopparbergs och Jämtlands län påbörjas.
Prop.!978/79:187
INNEHÅLL
5.7 SAMBAND 5.7.1 5.7.2 5.7.3 5.7.4
5.7.5
Samband i fiällsäkerhetssammanhang Möjliga samband i fjällvärlden Krav på sambandsmedel för fjällsäkerhetsändamål I fjällområden förefintliga sambandssxstem 5.7.4.l Allmänt
5-7-4-2 Eeliszässsée£s_£iålåäééiSEXEEEE 5-7-4-3 29liszäs2592£5_Eiä123532295515£ze 5-7-4-4 Eleesseé_eiäzssseé_ez_29235255 Eiälnislsäeeeäi 5.7.4.5 Privatradio
Nxa sistem tänkbara för fjällsäkerhetssamband 5.7.5.l Nödsändare
5-7-5-2 Eseeäziessns-seåieszsiee 5—7-5-3 59E_élezes£i&s_éå-£59åéål
Till utredningen framförda sznpunkter och förslag Sammanfattning och förslag
Prop.!978/79zl87 253
5. ? SAMBAND
5.7.1 _Samband i fjällsäkerhetssammanhang
När begreppet samband i fjällsäkerhetssammanhang skall defi— nieras ligger det nära till hands att göra jämförelser med motsvarande begrepp för sjöfarten. Här skiljer man grovt på
tre olika typer av samband.
Den grundläggande och kanske viktigaste formen är den nor— mala löpande kommunikationen med bostad, kontor, rederi m.m. som ibland sker i olycksförebyggande Syfte. Erfarenheten visar att denna form har en mycket säkerhetshöjande effekt och således bör ägnas intresse vid planeringen av fjällsä—
kerhetssamband.
Nästa sambandsform är den som syftar till att utlösa ett nödanrop eller nödsignal. då en situation som kräver ome- delbar hjälp har inträffat. Här är det naturligtvis av största vikt att nödsystemet fungerar med nära nog 100- procentig säkerhet och att en reaktion på larmet snabbt kan ske.
Slutligen har sambandsmedlet en väsentlig funktion att fylla i samband med positionsbestämningen, då räddnings— enheter skall söka sig fram till de nödställda genom pej- ling eller genom kännedom om var sambandsmedlet har sin
fasta placering.
Ett och samma sambandsmedel kan naturligtvis fylla samt- liga tre funktioner. Ofta utnyttjas dock separata hjälp-
medel.
Var gränsen skall dras mellan sambandsmedel för fjällsäker-
he: respektive för fjällräddning är mycket svårt att ange.
Prop.]978179:187 234
Det torde i själva verket vara så att dessa kan tjäna båda syften och stora fördelar står att vinna i en integration
av dessa sambandsmedel med varandra.
5.7.2 Möjliga sambandsmedel i fjällvärlden
Det självklara och grundläggande sambandsmedlet i fjällvärlden är den vanliga telefonen. Den är enkel att hantera och den
är normalt ett billigt och mycket driftsäkert hjälpmedel för samtalsutväxling. Det största problemet är att telefontät- heten av normala abonnemang i fjällvärlden är relativt låg och att därför långa och kostsamma kabeldragningar kan bli nödvändiga för det fåtal telefoner det här är frågan om. Vidare är i samband med luftledningar risken för drift-
störningar på grund av kraftig nedisning stor.
Fast monterade radiostationer i vindskydd, stugor m.m..
med vars hjälp kontakt kan upprättas med i tätort belägen sambandsexpedition, kan ofta ställa sig fördelaktigare
än trådtelefon i dessa sammanhang. Genom att varken kraft— eller telefonkabel behöver dras fram kan en billigare in- stallation erhållas på platser, som ligger avlägset från tätort. Regelbundna batteribyten måste emellertid ske. Ut- rustningens komplexitet kräver också högre tillsynsfrekvens än en normal trådtelefon. Förbättrade energikällor såsom solbatterier och transistorisering av radioutrustningen gör
emellertid detta alternativ allt attraktivare.
Bärbara radiostationer för talkommunikation att medföra under färd ger rätt använda en bekväm möjlighet till regel— bundet samband. För att någorlunda god täckning skall er- hållas i den kuperade fjällvärlden fordras emellertid ett synnerligen väl utbyggt basstationsnät. Detta betyder i
sin tur stora kostnader.
Prop.l978/79:187 235
Ett annat radiohjälpmedel utgöres av s.k. EPIRB'sl' Detta är relativt små enkelriktade sändare vilka används för att slå larm. Samtidigt kan de användas för att från helikopter söka pejla sig fram till den nödställde. Till skillnad mot bärbara radiosändarmottagare är dessa nödsändare mycket enkla att handha. Sådana system används i första hand in— om den civila och militära luftfarten. De börjar även an— vändas inom sjöfarten och annan verksamhet till sjöss. Även akustiska och optiska metoder kan tänkas användas i fjäll- världen. Erfarenheten visar dock att räckvidden är starkt begränsad och riktningsbestämning är mycket svår i fjäll— världen speciellt under de dåliga Väderförhållanden som normalt råder i nödsituationer. För att närmare studera möjligheterna att trots detta på något sätt kunna nyttja dessa sambandsformer kommer praktiska försök att genom— föras vid Blåhammarstugan vintern 1978-1979 i naturvårds- verkets regi (jfr p. 4.1.3 och 4.5.6).
5.7.5 Krav på sambandsmedel för fjällsäkerhetsändamål
Utredningen har tidigare framhållit (p. 5.1.1) att ansvaret för att inga olyckor skall inträffa först och sist vilar på den enskilde. som ger sig ut i fjällterräng. Har denne inte erforderligt omdöme och utbildning för att uppträda rätt i fjällterrängen kan även det mest raffinerade sam- bandsmedel vara otillräckligt. Ett sambandsmedel kan endast
utgöra ett sekundärt stöd.
De sambandsmedel som väljs får inte vara utformade på ett sådant sätt att de invaggar i en falsk säkerhetskänsla
och därmed lockar in fjällvandraren på företag som han
inte behärskar. Vidare måste de vara så konstruerade att
de är synnerligen enkla att handha for envar samt medger en
så nära 100—procentig funktionssäkerhet som möjligt.
1. Emergency Position Indicating Radio Beacons.
Prop.!978/79zl87 235
Erfarenheten visar att en människa i nöd i fjällvärlden oftast
har mycket begränsad förmåga att handla rationellt.
Fjällvärlden erbjudet mycket specifika miljöproblem. Dessa
är inte heller lika i våra nordliga fjäll och i de sydliga. Gemensamt är emellertid de stora avstånden i svår terräng, som ofta inte medger att trådförbindelser anläggs till rim— liga kostnader. Vidare finns normalt inte kraft tillgänglig. Detta innebär problem för utrustning, som måste försörjas med elektricitet, t.ex. fasta radiostationer. Transportproblemen är stora i vissa delar av fjällvärlden. Detta leder till Svå— righeter att hålla utrustning i driftsdugligt skick, att få ned ingripandetiderna samt att begränsa anläggnings- och un— derhållskostnaderna. Den starka kylan skapar problem med att hålla igång elektronikutrustning. Det är exempelvis mycket få batterityper som klarar temperaturer under -200. Den kraftiga nederbörden och djupa snön kan ge upphov till av-
brott i trådförbindelserna mellan telefoner.
På samma sätt inverkar kraftig nedisning. Denna skapar även problem för fasta radiostationer. Dessas antenner får
starkt reducerad verkningsgrad och kan ofta skadas rent me- kaniskt.
Den genomsnittlige fjällvandraren kan normalt inte för— väntas gå omkring med några större extrabördor för sam— bandsändamål. Förmågan att handha radiokommunikationsut— rustning är vidare begränsad. Det är visserligen möjligt att med en kort utbildning instruera i en bärbar sändare/ mottagares användning under normala förhållanden. På sam— ma sätt kan utbildning i trafikteknik ges. Däremot går det inte att genom en kort instruktion lära ut en så väsentlig systemegenskap som det aktuella radionätets täckning i om- rådet. Erfarenheter från rikspolisstyrelsen visar att först efter uppemot ett års regelbundet utnyttjande av bärbara
radioutrustningar i fjällterräng uppnås sådan erfarenhet av
Prop.]978/79:187 T &
det aktuella systemet: egenskaper att ett tillförli ligt och
säkert sambandstjälpmedel står till förfogande.
& 7.4 1 fjällområden förefintliga sambandssystem
För närvarande finns i princip tre sambandssystem av betydel- se i fjällvärlden, nämligen vanliga telefoner. polisväsen- dets kommunikationsradiosystem samt det i Jämtlandsfjällen
försöksändamål etablerade privatradiosystemet. Dess-
__... AO 'i
utom har televerket ett manuellt mobiltelefonsystem (MTD) samt ett kommunikationsradiosystem för den egna drift- och underhållsverksamneten, vilket i skogs- och fjälltrakter
dock i liten skala erbjudits även åt utomstående nyttjare. Båda de sistnämnda systemen har emellertid begränsad täckning i de aktuella områdena och bedöms därför i detta sammanhang
mmuni-
system
inte vara av intresse. Dessutom finns vissa lokala k
m,no
kationsradiosystem för speciella ändamål såsom 5330'
vid dess raketskjutfält i Norrbotten och vissa komnunägda
system. Dessa kan naturligtvis i större eller mindre Lt—
sträckning efter lokala överenskommelser utnyttjas i säkerhetssammanhang. De bedöms dock icke ha tillräcklig om- fattning för att kunna spela någon väsentlig roll i dessa sammanhang. Den fortsatta beskrivningen begränsas därför
till de tre förstnämnda systemen.
5.7.4.2 Polisvasendets fjällradiosystem
För räddningstjänsten i de fyra fjällänen har polisen ett särskilt radiosystem med frekvenserna 40 och 80 megaherz (MHz), som täcker de mest frekventerade fjällområdena.
Polisens ordinarie radinnät har frekvensen $O MHz, men
1. European Space Research Organization. Europeiska org nisationen för rymdforskning.
nu
Prop- 1978/79: 187 258
kan med en särskild tillsats användas för mottagning och sändning på 40 MHz. Frekvenserna 40 respektive 80 MHz är inte uteslutande förbehållna polisens verksamhet utan ut—
nyttjas även av brandkåren och privata företag.
I radiosystemet ingår manövercentral, basradiostationer. automatiska återutsändningsstationer samt fordonsburna och bärbara radiostationer. Dessutom finns utruStning placerad i släde med bl.a. teleskopisk antennmast och motorelverk. Släden kan dras efter terrängskoter och an—
vändas till alla i systemet ingående typer av radiosta—
tioner.
MaHÖVercentral, som finns på de större polisstationerna i fjällområdena, har installerats tillsammans med manöver- utrustningen för radiosystem 70 i särskilda radioexpedi- tioner. Från dessa kan man således leda polisverksamheten
såväl i fjällen som på gator och vägar samt i luften.
För att öka räckvidden använder man sig av återutsändnings— stationer, som är placerade på fjälltoppar. Signaler, som tas emot på mottagningskanaler - från såväl basradiosta- tioner som rörliga enheter och hjälpradiotelefoner - åter— utsänds på sändningskanalen i samma ögonblick som de tas emot. Återutsändningsstationeima kan startas och stoppas genom selektiva tonsignaler från manövercentraler och startas från vissa rörliga enheter och hjälpradiotelefoner.
Vissa återutsändningsstationer är utrustade med hjälpradio- telefon.
PoliSens snöskotrar, helikoptrar, bärbara radiostationer
och basradiostationer har sändare och mottagare på polisens
reservriksfrekvens.
Principen för radiosystemets funktion framgår av princip—
skiss, som bifogas som bilaga K=l-
fu &..—| NO
Prop.l978/79:187
5.7.4.5 Polisväsendets hjälptglefonsystgm
I syfte att främja säkerheten i fjällen och för att turister och andra snabbt skall kunna påkalla hjälp har polisen un— der årens lopp dels övertagit telefoner, som abonnerats av Svenska turistföreningen, dels installerat hjälptelefoner
i fjällvärlden.
Vissa telefoner är trådanslutna till televerkets nät men försedda med hemligt telefonnummer för att undvika blocke—
ring av linjen vid en nödsituation.
Trådtelefonapparaterna är konventionella telefonapparater placerade i vindfång till raststugor, i vindskydd eller i
skåp på stolpe.
På plats där hjälptelefon installerats finns en fler— språkig instruktion, som beskriver hur telefonen kan använ— das. Vid apparaten finns kartsärtryck med lägesanvisning. Genom att slå 90 000 på en trådtelefon och begära "fjäll-
räddningen” kan man komma i kontakt med polisen.
Trådbundna telefoner fungerar som ett vanligt telefonatonge- mang. För att undvika spärrning har samtalsbegränsare in- monterats. Som ovan anförts är telefonnumren hemliga, men
en växeltelefonist kan alltid manuellt koppla upp ett sam-
tal till en sådan apparat.
Trådbundna telefoner finns på platser som framgår av bilaga 1.0. (Jfr bil. Joch K).
På ett stort antal platser i fjällvärlden är det dock av kostnadsskäl omöjligt att installera trådbundna telefoner Rikspolisstyrelsen har därför utvecklat och låtit till— verka särskilda hjälpradioutrustningar, som ansluter på
telefoni till polisväsendets fjällradiosystem. Härigenom
Prop. 1978/79: 187 240
kompletteras detta såväl för den allmänt polisiära verksam— heten i fjällen som — på ett särskilt betydelsefullt sätt -
för fjällräddningen.
Sådana hjälpradioutrustningar har utbyggts och driftsatts inOm samtliga fjällän. Komplettering pågår. Denna har för—
anletts av ökade behov på grund av en växande turism inom
vissa områden.
Hjälpradiotelefoner inom nämnda län finns monterade på platser som framgår av bilaga 10 . Exempel på utbyggnad längs del
av Kungsleden framgår av bilaga L-
Hjälpradiotelefonerna är monterade på stolpe eller i stuga,
allt beroende på omständigheterna.
Hjälpradiotelefoner, som f.n. finns på Fältjägarstugan, Västra Helagsstugorna. Anarisstugan, Selkentjakkstugan och nya Vålåstugan i Jämtlands län (jfr bilaga A,B och 10), och Så konstruerade att basstationen. i detta fall basstationen i polisens sambandscentral i Östersund, kan ringa upp - ra- diomässigt - hjälpradiotelefonen för att kontrollera att såväl sändare som mottagare är i full funktion. Vid hjälp— radiotelefonen i stugan finns även en ringklocka, så att
när stugvärd är tillstädes kan denne svara. Om stugan är
obemannad kan ringklockan kontrolleras akustiskt via hjälp-
radiotelefonen.
Hjälpradiotelefonen finns i ett litet skåp placerat på väggen och försett med ett handtag. Genom att öppna
locket blir handmikrotelefonen åtkomlig. På handmikrotele- fonem—finns en S/M - tangentl'som måste manövreras av den
som ringer. En instruktion på flera Språk beskriver för-
faringssättet.
Efter avslutat samtal stängs stationen av för att spara
l. S/M = Sändning/Mottagning
Prop.!978/79zl87 241
energi eftersom hjälpradiotelefonerna är batteridrivna. Exem— pel på installatxoner i fjällvärlden m.m. framgår av bilaga A och B.
*å framfiaan av skåpet för telefonutrustningen finns även här en karta med markering var njälptelefonen är placerad samt en skylt, som anger platsens namn. Hjälpradiotelefonen är ansluten direkt till polisen. Sedan polisen svarat på
anrop kan den uppringande lämna sitt meddelande.
Hjälpradiotelefonerna fungerar icke på sådant sätt att det är möjligt att nå personer. som vistas i fjällvärlden med hjälp av polisens fjällradiosystem. Syftet är att hjälpa
personer, som kommit i en nödsituation samt att förhindra
onjdiga fjällräddningspådrag.
F$ sok pågår sedan ett år tillbaka med att ladda batterier r d hjälp av solceller.Resultatet hittills tyder på att det e torde vara möjligt att utnyttja solenergin, om solcellernas t
5-"-4-4 Elaaeaeå-e£äz55552_ez_eelé5255_52322£sls£922é£
I rikspolisstyrelsens planer ingår en utbyggnad av hjälp- telefonnätet. Utbyggnaden sker i den takt. som anslags— tilldelningen medger och i den ordningsföljd, som då be- döms aktuell. ?abellen nedan upptar avsedda platser för Hjälptelefonuttgggnaden. i likhet med i rikspolisstyrel-
sens planer utan prioritering.
PTop.l978/79:187 242
Tabelllö
Planerad utbyggnad av polisens hjälptelefonnät
ALESÄTNO SIRASJAURE ARASLUOKTA (DV) STADDAJÄKK (DV) IRESJAURE SULITELMA GITTSSJÖN SÅMMARLAPPA JIEPRENJÅKK SÄRJÅSJAURE JERÄMÄ SUOHXEJAURE KAMA TANGSJÖN KEBNEKAISE (toppstugan) TARFALA KIERON TARREKAISE Hmmm wnmmwmm KÄRSAVAGGE TSIELEKJÄKK KÄRPELOMRÅDET TUOTTAR (pv) LILLUMAN UNNA ALLAKAS MÅRMA UNNA RÄITAVAGGE NALLO VAKXOTAVARE PÅRTESSTUGAN VASKSJÖN RÅSTOJAURE
DV = DOMÄNVERKET
För att möjliggöra vidaresändning av hjälptelefonens radiosig- nal erfordras återutsändare som placeras på platser som har en stor radioräckvidd. Dessa återutsändare betjänar i all—
mänhet ett flertal hjälpradictelefoner.
På följande platser har rikspolisstyrelsen bedömt att åter—
utsändare kommer att erfordras:
SULITELMAOMRÄDET PÅREKOMRÅDET
NEDRE KAITUMDALEN SUORKEJAURE VI STA emm
BORGAFJÄLLSOMRÅDET (OXFJÄLLET) TJOUNAJÅKK
VISTASVAGGE
RIXSGHÄNSEN - UNNA ALLAKAS
Svårigheter - bl.a. på grund av invändningar från berörda
samebyar - att erhålla tillstånd för placering gör att det
I'XJ ..
Prop.l978/79:l87
inte alltid är möjligt att placera återutsändare på en från radiosynpunkt Optimal plats. Detta kan medföra att systemet måste utökas med ytterligare någon återutsändare som däri-
genom fördyrar installationen av ett antal hjälptelefoner.
Kostnaderna för återutsändare i 2 och W län var för 1977
cirka 100 000 kr./st. och i AC och SD län ca 125 000 kr./st. hjälpradiotelefonkostnaden i Z och W län var ca 20 000 kr./st. och i AC och en län ca 35 000 kr./:*.
De totala kostnaderna*'enligt den plan som rikspolisstyrelsen
har upprättat bedöms bli följande:
10 (9) återutsändare a 125 000 kr./st. 1.250.000 kr. 32 hjälpradiotelefoner & 55.000 " " 1.120.000 " l hjälpradiotelefon a 20.009 " " 20.000 "
I polisens fjällradionät med hjälpradiotelefoner samt i det trådbundna hjälptelefonnätet har betydande investeringar gjorts under åren. Erfarenheterna av dessa system är
mycket goda. En ganska god täckning har redan i dag upp— nåtts, och de ytterligare behov av fasta sambandSutrus:— ningar, som föreligger i fjällterräng för säkerhetsändamål, kan till rimlig kostnad enklast åstadkommas genom en vida-
reutbyggnad av dessa system.
Utredningen anser avsedd utbyggnad av polisväsendets hjälp— telefonnat angelägen för att förbättra fjällsäkerneten och förhindra onödiga fjällräddningspådrag. Utbyggnaden här där—
för genomföras så snart som möjligt.
1. 19?7 års priser
l7 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
Prop.l978/79:187 244
5-7-4-5 Eslzetzeåås-££5:zeåiel
De två senaste vintersäsongerna har försök med privatradiout- rustning bedrivits i Jämtlands och Härjedalens fjällvärld samt fjällområdena i Dalarna i Svenska turistföreningens, Friluftsfrämjandets och Försäkringsbolaget Trygg-Hansas regi. Ungefär 35 basradiostationer i fjällstugor och hotell har ingått i provet. De bärbara apparaterna var av fabrikat Handic med effekten 3 W. 250 sådana har tillsammans med snöspadar och vindsäckar bildat s.k. fjällsäkerhetspaket vilka utlå- nats till intresserade turister (jfr kap. 4, p. 4.5.6). Ka— nalerna llA, 16 och 10 i 27 MHz-bandet har använts vid för— söken. varvid llA endast fick användas i nödsituation och
för att förhindra onödigt räddningspådrag. På denna kanal öppnades basradiostationerna genom s.k. selektivt anrop
och passning skedde i princip hela dygnet. Kanal 16 var närmast avsedd för viktiga meddelanden rörande bistånd, för— seningar. väderleksförsämringar m.m. utan att nödsituation förelåg. Någon garanterad passning har inte funnits. En av— gift av 25 kr. per säkerhetSpaket för att täcka administra—
tionskostnader togs ut av låntagaren.
Under vintersäsongen 1976/77 skedde totalt 512 och vinter- säsongen 1977/78 600 utlån. Totalt beräknas emellertid närmare 3000 respektive 4200 personer ha kommit i kontakt med systemet genom lånade eller egna apparater. Under säsongen 1976/77 föranledde användningen av dessa apparater räddningsutryckning vid 9 tillfällen och under säsongen 1977/78 preliminärt vid 6 tillfällen.
3 av 4 fjällsäkerhetspaket - och därmed de i paketen ingående radioapparaterna — har emellertid ofta varit oanvända på grund av att benägenheten att låna utrustning varit relativt låg hos turisterna. Utlåningen ökade dock säsongen 1977/78 med ca 100 paket eller 20 %.
I förhållande till 1976/77 har under säsongen 1977/78 radio-
h.) # 'J'l
Prop. 1978/79:187
trafiken väsentligt mera försvårats eller t.o.m. helt omöj- liggjorts av störningar under vissa tidsperioder. Störning- arna har främst utgjorts av italiensk trafik, som på grund
av vågutbredningsfenomen med stor styrka "slagit igenom".
Utredningen har tagit del av projektledarens slutrapport för l9?o/7T och preliminära rapport (delrapport den 14 juni
lför 1977/75. Den sistnämndas sammanfattning bifogas
som bil. 11. Av denna rapport framgår att under vintern 1977/78 har anrop på 27 MHz från nödställda vid två till- fällen uppfattats i Fältjägarstugan, vilket lett till und— sättningsåtgarder. Radioutrustningen har där utan tvekan varit av stort värde. Även i dessa fall synes emellertid störningar från utländska sändare ha varit på gränsen till att omöjliggöra samband. Slutrapport från försöksverksam- heten förväntas under hösten 1975 och kommer att tillställas
huvudmannen för fjallsäkerhet för slutligt beaktande.
Som i tidigare sammanhang (p. 4.5.6) omnämnts har Svenska turistföreningen. Friluftsfrämjandet och Trygg-Hansa den
7 juni 1978 meddelat utredningen att efter fortsatt ft?- söksverksamhet sommaren 1973 och slutrapport hösten leL försöken får anses avslutade. Man avvaktar därefter stäl — ningstagande från den framtida huvudmannen för fjällsäker- het beträffande eventuellt fortsatt verksamhet, som då
lämpligen synes böra ske i dennes regi.
De genomförda försöken har givit värdefulla bidrag för att bedöma utformningen av samöandsmedel för fjällsäkerhets- ändamål. Polisrapporten1_ från Anarishändelsen i februari 1978 visade bl.a. att gruppen vid upprepade tillfällen in- der färden sökt nå kontakt med de två PR-stationer som med- fördes men ej lyckats. I den ena apparaten förefaller det
sannolikt att batterierna redan från Lö:;an var na .an ur—
laddade, möjligen på grund av kontaktfei i anslutnings-
l Östersunds polisdistrikt, prot.dnr 564/78.
Prop.1978/79:187 245
delen till laddningsaggregatet. Den andra apparaten indike- rade god effekt. Ett skäl till att kontaktförsöken miss- lyckades kan vara kraftiga störningar från utländska sta- tioner (italienare enligt den överlevandes utsago). Mot slutet av olyckan försökte man nå kontakt från bivacken sittande i hålan utan att dra ut antennen, vilket vittnar om svårigheterna att agera rationellt i en svår nödsitua-
tion.
Privatradio har tillkOmmit för att till låg kostnad enkelt möjliggöra vissa typer av samband för allmänheten. Utrust— ningen är normalt av betydligt lägre kvalitet än den som används i professionella system av t.ex. rikspolisstyrel- sens typ. En privatradiostation kostar ofta under 1000 kr
medan en bärbar kvalificerad utrustning kostar över 5000 kr.
Privatradion är vidare hänvisad till ett frekvensområde. 27 MHz, som i första hand är avsett för industriella ända- mål och därför får tolerera störningar ifrån HF-maskiner, diatermiapparater m.m. Frekvensområdet är vidare sådant att avsevärda störningar på grund av överräckvidder måste påräknas från sydeuropeiska stationer under åren närmast omkring solfläcksmaxima, dvs. nu närmast åren l979—-1985. Sådana störningar kan under dessa år förekomma nästan un- der hela dygnet och året runt även om intensiteten är störst under sommartid och under dygnets ljusa timmar. Vid sådana tillfällen kan räckvidden komma att begränsas till någon kilometer för de lokala kontakterna istället
för normalt vid störningsfrihet några tiotal kilometer.
Vidare är 27 MHz en relativt låg frekvens (lång våglängd) för mobiltrafik. Eftersom antennernas längd normalt står i visst förhållande till den våglängd utrustningen skall fungera på blir dessa vid 27 kHz betydligt längre än för
professionella utrustningar som arbetar på högre frekvenser.
Prop.]978/79:187
Detta leder till svårighet i hanterandet av de nortabla apparaterna i svåra situationer. Av samma orsak sr risken för skador på grund av nedisning och storm mycket stora på
27 MHz—basstationerna.
På grundval av gjorda erfarenheter samt synpunkter. som framkommit vid olika intervjuer med fjällsäkerhetsin-
tressenter under utredningens gång, är det utredningens bestämda uppfattning att privatradioutrustning ej lämpar sig för säkerhetsändamål i fjällvärlden. ?rekvensområdet är olämpligt på grund av risken för störningar genom över- räckvidder från utländska stationer samt industriella ut— rustningar. Den stora antennlängden som fordras för radio— utrustning i detta frekvensområde är olämplig i fjällmiljö. Den genomsnittliga kvaliteten på privatradioutrustning är inte tillräckligt för att generellt klara den svåra miljö som fjällvärlden erbjuder med hänsyn till de stora funk— tionssäkerhetskrav som måste ställas på utrustning för
säkerhetsändamål.
EEEEÅEÅESEE anser också att aven om en fjällturist hjälpllgt
kan klara att hantera ett kommunikationshjälpmedel av denna typ under normala förhållanden, kan han inte med tillräcklig säkerhet förväntas klara utrustningen i den stressade situa- tion då fara för livet föreligger. Ej heller kan han ges tillräcklig kännedom om sådana systemegenskaper som täck- ning o.d. och därmed ej förväntas uppträda på ett riktigt sätt för att med hög sannolikhet kunna få samband varhelst han behöver det. De sistnämnda faktorerna är generella och således inte speciellt kopplade till privatradioutrustning. De innebär ett principiellt avståndstagande från varje typ av bärbar kommunikationsradioutrustning för gemene mans
diSposition for samband i fjällterräng.
Prop. 1978/79:187 245
5.7.5 Nya system tänkbara för fjällsäkerhetssamband
5-7-5-1 !ééääeészs
Sedan flera år tillbaka används inom luftfart och även sjö- fart i vissa länder nödsändarsystem, som manuellt eller auto- matiskt utlöses i samband med nöd eller haverier. Flygvapnet har hittills använt sig av ett system benämnt Diana. Detta håller för närvarande på att bytas ut mot en modernare upp- laga. Inom den civila luftfarten används ett av luftfartens internationella organ standardiserat system, som brukar be- nämnas ELT eller ELBA. Det är närmast det sistnämnda SYStemet som även kommit ifråga för den civila sjöfarten. Gemensamt för samtliga dessa system är att de nyttjar frekvenserna 245 MHz och 121,5 MHz, som i det internationella radioreglemen- tet primärt är avdelade för luftfartens ändamål. Sändarna har en minsta effekt av 75 mW PEP per frekvens, sänder med kontinuerlig bärvåg och är modulerade med en ton som glider från 1600 - 700 Hz flera gånger per sekund. Utrustningen kastar 1500 - 2000 kr i sitt enklaste utförande och väger drygt ett halvt kilo och uppåt. Sändaren kan beroende på
typ startas antingen då den utsätts för en häftigare stöt,
då den kommer i vatten eller genom manuell utlösning.
Genom internationella överenskommelser passas normalt 121,5 MHz av civila passagerarflygplan så länge besättning-
en eller radioutrustningen inte är upptagen av annat.
Pejlutrustning för dessa sändare förekommer bland annat i polisväsendets, marinens och flygvapnets helikoptrar. Re- lativt enkel och billig modern utrustning har på senare tid provats även i mindre allmänflygplan avsedda bl.a. för fri-
villiga flygkåren.
Systemen har under de senare åren uppmärksammats på grund
Prop.!978/791187 ?49
av vissa problem med falska utlösningar av nödsändarna samt tidvis relativt långa tidsutdräkter från det att larmet ut- lösts till dess någon uppfattat det. Sändarna skall dock fungera i 46 timmar från det att de slagits till. Sannolik- heten får bedömas som förhållandevis hög för att signalerna skall uppfattas vid användning i den svenska fjällvärlden.
För att ytterligare höja denna passningsberedskap skulle en- gagemang av frivilliga flygkåren, i stil med nuvarande brand- bevakningsuppdrag sommartid kunna tänkas i de mera talrik: besökta delarna av fjällvärlden, under vinterhögsäsongen genom
regelbunden överflygning.
Fördelarna med detta system för fjällsäkerhetsändamål är att utrustningen ifråga är lätt bärbar, någorlunda billig samt utomordentligt enkel att hantera i det utförande. där ut— lösningen sker genom att en sprint rycks ut medelst anslutet snöre. Vidare fordras inga fasta anläggningar - med åtföl- jande hoga kostnader - utplacerade i terrängen för passnings— ändamål. Passning sker i stället från förbipasserande civil- flygplan, dvs. snett uppifrån varför bra penetrering bakom fjäll och i dalar erhålles. Systemet har vidare provats under många år och utrustningen har efterhand blivit så väl ut—
vecklad att god tillförlitlighet kan förväntas.
Till nackdelarna hör emellertid att utrustningen endast kan
ge ifrån sig en enda signal. Ingen indikering av graden av
nöd kan sålunda göras. Detta betyder att fullt pådrag all-
tid måste initieras så snart ett larm har utlösts. Detta kan många gånger leda till onödigt höga räddningskostnader. Efter- som passningen sker från relativt hög höjd betyder det att piloten ifråga endast kan ange att nödsignal höres från
okänd plats inom den 300 kilometersradie, som han täcker. Detta betyder att en signal kan tänkas komma såväl från en sjöburen. flygburen som en fjällvandrarburen utrustning.
Detta försvårar givetvis i hög grad den fortsatta grovloka—
Prop. 1978/79: 187 250
liseringen. En helikopter på 1000 fot kan uppfatta signalerna på 50 kilometers avstånd. Systemet tillåter inte heller fle- ra samtidigt sändande utrustningar. Stor risk föreligger nämligen för att den längst bort liggande sändaren över huvud
taget inte uppfattas.
Utrustningen är primärt avsedd för att säkerställa undsätt- ningsbehovet för civilflygplan i händelse av olycka, då många människor oftast kommer i nöd. Om utrustningen i stort antal blir använd i fjällvärlden med de därmed ökade risker- na för falska utlösningar och även en omfattande legal an- vändning vid dåligt väder, kan det ursprungliga syftet med
systemet ifråga komma att äventyras.
En eventuell introduktion av detta system måste därför för— ankras väl hos de primära intressenterna. Det måste vidare tillämpas restriktivt och användningen noggrant regleras. För att något minska riskerna för systemstörningar borde identifikationssignalen ges en annorlunda utformning än
den nu använda. Exempelvis kunde en fast ton på 1000 Hz eller möjligen en pulsad ton användas. Modifieringen ifråga torde till låg kostnad kunna åstadkommas i nuvarande pro—
duktion.
En utveckling mot satellitbaserad signalmottagning pågår
för närvarande. Sålunda planerar amerikanska rymdflygstyrel- sen att testa ett system på den nya internationella nödfrekvensen 406 MHz, där mottagning av nödsignalerna skall ske från sa- telliter i lågt gående bana. Nedtagningsstationer måste då finnas inom Norden i vårt fall. Fördelen med detta system
är bl.a. att en 100—procentigt säker passning uppnås samt att flera sändare (upp mot 200) samtidigt kan avge sig- naler och tas emot utan inbördes störning. En ytterligare fördel är att en grovlokalisering av sändaren erhålles på l_5 km när. Provverksamhet kommer sannolikt igång inom
något år. I operativ skala torde icke något tillgängligt
fx) xn _:
Prop.]978/79:187
system förefinnas förrän tidigast 1953. v
”å uppdrag av lantbruksstyrelsen nar AB Teleplan utfört en systemskiss och kos nadskalkyl för ett radiosystem för ren- näringen. Två provnät har skisserats. ett inom Gällivareområdet och ett inom södra Jämtlands renbetesfjäll. Avsikten har varit att underlätta renskötseln och förbättra säkerhetsskyddet
för renvårdare och annan personal i fjällområdet.
Kravet har varit att stor yttäckning skall uppnås men att låg samtalskapacitet erfordras. Systemet bygger på ett antal basradiostationer med under dessa fungerande slavstationer samt expeditioner på respektive avdelningskontor. Det är i huvudsak endast mobil utrustning som avses trafikera sySte— met. dels bärbara stationer, dels i terrängskoter kassett- monterade stationer. Systemet är projekterat för s.k. två— frekvens semiduplex. Full duplex som vid t.ex. ett telefon- samtal är således i förslagets nuvarande utformning ej möj-
ligt.
Under lantbruksstyrelsens fortsatta han läggning har förfrågan gjorts rörande olika intressenters behov av ett sådant system samt villighet att ta på sig erforderliga kostnader. Härvid kan konstateras att samebyarna har deklarerat ringa intresse för systemet ifråga. Däremot har Bergs kommun i Jämtlands län, skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska samernas riksförbund ställt sig positiva men i vissa fall uttryckt tveksamhet inför kostnaderna. Lantbruksstyrelsen har därefter överlämnat samtliga handlingar i ärendet till fjällsäkerhets— utredningen och hemställt om att rennäringens behov av ett radiosystem skall beaktas vid utredningens överväganden, eftersom lantbruksstyrelsen anser att frågan har ett starkt
sambaid med utredningens uppgifter.
Prop.1978/79:l87 252
Ett för rennäringen fungerande radiosambandssystem skulle givetvis ha en för fjällsäkerheten gynnsam effekt. En full- ständig utbyggnad av systemet ifråga i de aktuella fjäll- områdena kommer emellertid att belöpa sig på mer än 5-6 milj.kr. i semiduplex-utförande. Om de hus och master, som rikspolisstyrelsen redan har etablerade för sitt nät, kan nyttjas även för detta system, torde kostnaderna kunna redu— ceras med åtminstone 25%. En billigare lösning torde emeller- tid vara att utgå från polisens fjällradiosystem och bygga
ut kapaciteten i detta. 5 - 7 - 5-3 åQåAlä-Eeszieaåålågåéål
Som framhållits i avsnitt 4.9 arbetar SOSAB för att samordna ooh tillgodose samhällets behov av alarmeringstjänster. Bo- laget arbetar för att inrätta regionala alarmeringscentraler (LAG) som i första hand skall betjäna stat, kommun och lands- ting. Centralerna skall bl.a. ta emot samtal till telefon- nummer 90 000 och vid behov koppla dem vidare.
Som exempel kan nämnas att då telefonsamtal inkommer till 90 000 och namnanrop sjöräddning begärs, kopplas samtalet av länsalarmeringscentralen vidare till berörd kustradio— station beroende på i vilket område den förmodade nödsitua- tionen inträffat. Motsvarande uppläggning föreligger för fjällsäkerhet och fjällräddning. Samtal till namnanropet "fjällräddning" kopplas från 1änsalarmeringscentralerna vi— dare till berörd fjällräddningscentral inrättad av riks- polisstyrelsen såsom huvudman för fjällräddningen. Härigenom kan förutom de vanliga nödsamtalen vid inträffad olycka oroliga anhöriga få information om aktuellt läge i fjällen
och eventuellt anmäla utebliven kontakt från anhörig.
De trådbundna hjälptelefonerna skulle kunna anläggas och underhållas i SOSAB:s regi och terminera på lämplig läns-
alarmeringscentral. Därigenom skulle ett klarare och en-
Hänvisningar till US19
Prop.]978/79zl87
tydigare ansvar för nanna service erhållas och därmed ock— så ett entydigt ansvar för kostnads- och servicegrad kunna
fastxtällan.
hikspolisstyrelsen. som för närvarande svarar för abonnemangs— kostnaderna, betalar för viss del av nätet omkring 7 500 kr. per år, medan de verkliga årskostnaderna för underhållet av berört teleområde beräknas till 75 - 50.000 kr. per år. Detta har säkert haft betydelse vid bedömning av omfattning och pri— oritering av underhållsinsatser. Kritik har under utredning- ens gång framförts till densamma rörande nuvarande nivå på driftsäkerhet och underhåll för de trådanslutna hjälptele— fonerna. ?ldare är det nuvarande nätet till vissa delar upp mot dO—AE år gammalt och ett utbyte av stolplinjer torde snart bli aktuellt. Återanskaffningsvärdet för nuvarande nät upp-
skattas till 5-4 milj.kr.
Det må framhållas att vid en nyetablering eller ett utbyte
av sådana linjer det är av vikt att beakta den värdefulla hjälp som en såda. stolplinje i en led utgör för orienterings— möjligheterna.
SOSAB upprättar även radionät för räddningstjänst och sjuk— vård. Ett sådant kommer bl.a. att introduceras i Västerbottens län. Systemet liknar polisväsendets och det för rennäringen projekterade men täcker dock icke rena fjällområden. Detta
nät skulle kunna kompletteras för att utgöra ett alternativt basnät för fasta hjälpradiotelefoner enligt samma modell som polisens fjällradionät men fordrar investeringar på 30 - 50 000
kr per basstation.
5.7.6 Till utredningen framförda synpunkter och förslag
Under fjällsäkerhetsutredningens arbete har många förslag rörande sambandsfrågorna framförts. De viktigaste av dessa -
som ej redan omnämnts - redovisas här kortfattat med utred—
Prop.l978/79:l87 254
ningens synpunkter bifogade.
éå_fslszlee
Teleplan är ett konsultföretag bildat av svensk teleindustri på initiativ av försvarsmyndigheterna. Företaget har bl.a. svarat för projektering av rikspolisstyrelsens rikstäckande radionät samt utarbetat förslaget till rennäringens radio- system. Teleplan har föreslagit att utredningen skulle vär- dera möjligheterna till att utnyttja det senare systemet för fjällsäkerheten. Bl.a. anser man att en exalterad turist i nödsituation behöver full duplsx i begäran om hjälp. Detta klarar visserligen inte rennäringens system i nu föreslagen utformning men en inbyggd utvecklingspotential anses före- ligga. Man ser dock även möjligheter till att polisväsendets fjällradiosystem kan byggas ut med en kompletterande kanal, vilken då skulle kunna medge duplexförbindelse. Vidare anser man det självklart att sambandssystem för fjällsäkerhets- ändamål skall terminers på expeditioner med dygnet-runt-be- manning. Man har vidare framfört som sin uppfattning att det inte är realistiskt att förvänta sig att en turist i nödsi- tuation skall klara av att hantera en bärbar kommunikations- radio på ett riktigt sätt, bl.a. med hänsyn till de täck- ningsbegränsningar som alltid kommer att föreligga i fjäll-
terräng för alla radiosystem.
Företaget har även erbjudit sig att mot sedvanlig ersättning ställa sin utrednings— och projekteringskompetens till för-
fogande för eventuella framtida fjällradiosystem.
Utredningen har inte ansett det ligga inom ramen för sitt kortfristiga och Specialinriktade arbete att engagera kon— sulthjälp för fördjupade utredningar. Beträffande rennärings- systemet se kommentar nedan.
Eeeiäzekåäzzzslasn
Lantbruksstyrelsen har anmodat utredningen att beakta ren-
Prop.]978/79:187 ww.
näringens behov av ett radiosystem i samband med sina äver—
väganden. uar dnrvid överlämnat samtliga handling—
ar i arer.det r-rance detta radiosystem.
Utredningen har sär5”il: övervägt hithörande frågor. Med hän-
syn till de många aspekter, som fjä llsä kerhetsarbetet har. och 4 de samlade behov som föreligger för -essa i förhållande till
det för överb" ckbar framtid sannolika investeringsutrymmet anser utredningen att en utbyggnad av befintliga sambandssystem är bestämt att föredraga framför en satsning på något nytt system. Med denna priorite ri:1g anser utredningen det i nuläget icke befogat att investera fjällsäkerhetsmedel i rennäringens radiosystem. Bärbara kommunikationsr adioapparater bedöms ej heller vara realistiskt att satsa på för användning av gemene man i fjällvärl de . för fasta hjälpradiotelefoner är en an- knytning till polisvasendets redan etablerade radiosystem - samt eventuellt det av OSÅB planerade — snabbast genomförbar och från kos nadSS'm'rpunk: fördelaktig. De principer. som skisserats i rennäringens radiosystem för att möjliggöra full duplex, kan eventuellt tänkas komma till användning vid en framtida mera genomgripande utbyggnad av polisväsendets och
SGSA3:5 system.
åseeézlsszäezauel_Eaziefszlåäiéäzsll
Inom ramen för televerk ets förslagsverksamhet har Berndt Westberg föreslagit att den militära nödsändaren Diana i kombination med televerkets TV—slavstationer, televerkets multilarmutrustningar och S SPE: s länsalarmeringscentraler skulle användas för att n-öja säkerheten till fjälls. Nöd- anropet skulle nå slavstationen och därifrån överföras via multilarmutrustning på eventuellt befintlig teleledning eller länk till närmaste telefonstation för vidare befordran till lämplig länsalarmeringscentral, vilka skulle larma all erforderlig räddningspersonal till angiven plats. Flyg med pejlinstrument går därefter direkt på nödsändaren för exakt
lokalisering.
Prop. 1978/79:187 255
Hizeåninsgn bedömer att det inte är lämpligt att satsa på Diana-systemet. Flygvapnet håller f.n. på att ersätta detta
med modernare utrustning med andra data. Vidare sänder Diana- systemet endast på nödfrekvensen 243.0 MHz, dvs. den mili- tära frekvensen, varför någon passning av civilflyg inte erhålles. Vidare skulle det ställa sig synnerligen kostsamt att placera mottagarutrustningar med tilltäcklig täthet i fjällvärlden för att dessa lågeffektsändare ( > 70 mW) med säkerhet alltid skall kunna uppfattas. Telefonledningar fö- rekommer dessutom i många fall av kostnadsskäl inte fram till TV-slavstationerna. Etablering av trådbunden förbindelse eller radiolänk till LAC skulle därför ytterligare fördyra det tänkta systemupplägget.
ESEE%£3_553555221_25329
Förslagsställaren redovisar data för en i samband med ett NASA1 —uppdrag utvecklad nödradiosändare. Den väger drygt ett halvt kilo, har obrytbar antenn, aktiveras manuellt, har en uteffekt av 1000 mW fördelat på 121,5 och 245 MHz med 500 mW på varje, samt förmår sänea 144 timmar vid +20o och 96 timmar vid -400. Sändaren kan tas fram i en variant för fjällbruks- ändamål och aktiveras då genom utryckning av sprint, vilket kan utföras med tjocka handskar. Den är svår att aktivera oavsiktligt samt kan inte stängas av annat än av räddnings- manskap. Erfarenheten visar att man i starkt kuperad fjäll-
terräng når trafikflyg på ett avstånd av 200 _ 250 km med
sändaren.
Pejling kan ske dels med flyg eller helikopterburen utrust- ning, dels med bärbar pejl efter det att larm primärt har slagits av den passagerarplanspilot, som först hört signalen. Rapporten går via trafikledningen på närmaste flygplats till luftfartsverkets räddningscentral Cefyl som därefter vidare-
befordrar den till lämplig fjällräddningscentral.
1 National Aeronautics and Space Administration, USA:s nationella luftfarts- och rymdstyrelse.
PTop.l978/79:187
Som en särskild fördel med detta system redovisas det faktum att man utan någon extra kostnad erhåller ett passnings— system 1 form av den regelbundna civilflygtrafiken som har skyldighet att rapportera mottagna signaler. Insatstiden blir kort och den låga vikten och det lilla formatet sti- mulerar turisterna att stoppa en utrustning i fickan före fjällturen. Någon service eller något underhåll bedöms inte erfordras mellan batteribytena som skulle ske vart femte år.
EEZQQEÅEEEE anser förslaget intressant men kan icke finna det böra prioriteras framför den förestående kompletteringen av befintligt fjällradiosystem. Som framgår på annan plats i betänkandet (p. 5.7.7) föreslår utredningen att systemet
i fråga skall provas i begränsad skala. 53ä32253555_55555323592ZEEEEZEE
Organisationen föreslår att nödradiosändare på 121.5 MHz skall provas av en av de myndigheter som har att handlägga
säkerhetsfrågor till sjöss, i luften eller i fjällvärlden.
Utredningen stöder detta förslag i den form som redovisas på annan plats i detta kapitel (p. 5.7.7).
Företaget föreslår att ett separat fjällsäkerhetssystem
för tvåvägs talkommunikation skall upprättas i 140 - 170 MHz — området med basstationer och tillhörande relästationer strategiskt utplacerade på höga punkter i fjällvärlden.
Detta system skulle även användas i fjällräddningssammanhang. Företaget anser det vara en väsentlig fördel med möjlig-
heten till talkommunikation framför att enbart få en nödsig-
nal ifrån en nödsändare.
Utrednin en delar uppfattningen att tvåvägs talkommunika—
PTop.l978/79:187 255
tion är att föredra framför en enkel nödsignal. Av ekonomiska
och nanteringsmässiga skäl anser emellertid utredningen, som
tidigare redovisats (p. 5.7.5) endast nödsändare kan komma
ifråga, varför förslaget inte tillstyrks.
Frivilliga flygkåren
Generalsekreterare Wagner, KSAK. har föreslagit att frivilliga flygkåren på samma sätt som nu sker Sommartid för brandsäker— hetsändamål vintertid skulle engageras för överflygning av fjällområden någon gång per dag. speciellt under dåligt väder, eller då nödsituationer misstänks föreligga för lyssning
efter nödsändare på 121,5 MHz. En billig pejlutrustning lämplig för installation i kårens flygplan provas f.n.
Brandflygningarna bekostas av respektive länsstyrelse, som belastas av timkostnader för flygplanet. Däremot står pi-
loten kostnadsfritt till förfogande.
Utredningen bedömer att idén ifråga bör prövas i samband med den föreslagna provverksemheten med nödsändare. Det är viktigt att fastställa att tillgång till denna assistans även kan påräknas vid dåligt väder. Tillgången på piloter med behörighet och utrustning för instrumentflygning, som krävs för att få flyga under dåliga siktförhållanden, tor- de vara begränsad. Kostnadsmässigt synes emellertid för-
slaget vara attraktivt och bör avsevärt höja lyssnings— beredskapen.
EEZEQEZEE£_lå
Hubert Ankarkrona i rubricerade företag har föreslagit ett system som bygger på användning av privatradioutrustning med återutsändningsfunktion så att en obemannad sändar— mottagare som nås av en nödsignal kan vidaresända signalen
ifråga till en bemannad mottagare via radio eller ev. via telefon.
Prop. 1978/79:187 59
Utredningen anser inte att privatradiobandet skall komma ifråga för ett fjällsäkerhetssystem i statlig huvudmans regi. Förslaget tillstyrks därför ej. Sven-åläee-2£liel_5eeeseåe
Räddningstelefonerna i fjällstugor är inte tillgängliga
för ankommande samtal från allmänheten. Dessa kan av tekniska och operativa skäl endast nås av polisen. Förslagsställaren anser att detta i onödan belastar polisen samt omöjliggör användningen av ett billigt medel att öka säkerheten i våra
fjäll.
Hjälptelefoner finnes av ett antal olika typer. De som är av radiotelefontyp utnyttjar polisväsendets fjällradionät och kan av tekniska skäl inte nås ifrån det automatiska tele— fonnätet. Däremot skulle detta i och för sig vara möjligt beträffaqde trådanslutna telefoner. Utredningen anser det dock synnerligen viktigt att ett samtal från t.ex. en an— hörig till en tillfällig gäst i en fjällstuga, vilket i olyckliga fall skulle kunna dra ut flera tiotal minuter i tiden, inte får hindra ett angeläget samtal för fjällrädd— ningsändamål att komma fram. Det är alltså av synnerlig vikt att inbrytningsmöjligheter i detta samtal kan ske från en fjällräddningsexpedition. Om en satsning sker på läns— alarmeringscentralerna som led i detta sammanhang torde emellertid förslaget utan problem kunna genomföras. Under
denna förutsättning tillstyrker alltså utredningen idén.
För hjälptelefoner, som är angivna på kartor och annat in- formationsmaterial. måste mycket höga funktionskrav ställas. Längre avbrott på grund av fel, byte av utrustning eller andra orsaker får ej tolereras. Före varje vintersäsong bör
18. Riksdugen 1978179. ) saml. Nr 187
Prop.l978/79:187 _250
hjälptelefonerna i förebyggande syfte funktionsprövas på platsen.
Ett antal renvaktarstugor är utrustade med telefon. De flesta stugor ligger inte vid leder eller i för fjällvandra- re lämplig terräng. Endast i de fall. då stugorna ligger vid eller eljest för fjällvandrare aktuell terräng, bör telefon där göras tillgänglig för fjällvandrare. Lokala avtal om användningen skall då träffas med vederbörlig
sameby.
Ett flertal olika förslag till minisändare avsedda att un-
derlätta efterforskning vid bl.a. lavinkatastrofer har läm—
nats till utredningen. Utredningen har av tidsskäl inte haft
möjlighet att hämmare analysera dessa men anser att de bör göras till föremål för vidare studier genom försorg av den huvudman för fjällsäkerhet och den för sambandsfrågorna inom fjällsäkerheten huvudansvarige, som utredningen före— slår.
5.7.7 Sammanfattning och förslag
Utredningen vill sammanfatta sin uppfattning i de väsent-
ligaste sambandsfrågorna och sina förslag på grundval där—
av på följande sätt.
Lämpligt utformade sambandsmedel för talkommunikation eller
nödsändning ökar i avsevärd grad säkerheten i fjällvärlden.
I princip torde det vara sämre med ett hjälpmedel som tid— vis inte fungerar än inget alls. Risken för att den ovane tar större risker än han egentligen är kapabel att klara kan bedömas öka i takt med att han utrustas med ytterligare säkerhetsutrustning. Höga krav på tillförlighet måste där-
för ställas.
Prop. 1978/79: 187 ”1
Radiokommunikationssystem med en genomsnittlig täckningsgrad av drygt 75 % i fjällvärlden och av professionell klass ford— rar drygt 10 milj.kr. i investering i fast utrustning och
upp mot 5 milj.kr. i bärbar, dvs. årliga kapitalkostnader på drygt 1 milj.kr. Därtill kommer hanterings-, drift- och un— derhållskostnader på knappt 1 milj.kr. per år, dvs. en total årskostnad av 2 - 2,5 milj.kr.
Mot bl.a. denna bakgrund anser utredningen att sambandsbe— hoven för fjällsäkerheten så långt möjligt bör lösas genom en vidare utbyggnad av befintliga system. Detta gäller all— deles särskilt i nuläget och under de närmaste åren. En fortsatt studie— och försöksverksamhet erfordras för att fastställa de kompletteringar med andra system som på
längre sikt från kostnadseffektsynpunkt kan vara aktuella.
Bärbar kommunikationsradioutrustning för den vanlige tu- risten i fjällen förordar utredningen inte. Inget kommuni- kationsradiosystem ger tillnärmelsevis lOO % täckning i den starkt kuperade fjällterrängen. Detta samt andra hand- havandeproblem gör risken stor för att den ovane radio- kommunikatören inte skall lyckas få kontakt i en nödsitua- tion. Ett sådant förhållande inger lätt falsk säkerhets—
känsla med åtföljande konsekvenser.
Utöver detta tillkommer följande skäl varför privat radio— utrustning (PR, 27 MHz) ej bör användas för säkerhetsända— mål i fjällområden. Frekvensområdet är olämpligt på grund av risken för blockerande störningar. De erforderliga långa antennerna ger svårhanterlig bärbar utrustning och stora risker för skador på fasta antenner på grund av nedisning
och storm. Frekvenser i 80 eller 160 MHz-området är lämpliga.
I första hand bör de möjliga satsningarna göras på fast
installerade sambandsmedel längs de leder som prioriteras.
Prop. 1978/79: 187 262
Där så är ekonomiskt fördelaktigt bör trådanslutna tele- foner väljas, i övrigt radiotelefoner i redan etablerade radionät. För närvarande har endast polisväsendets fjäll- radionät den för detta ändamål nödvändiga täckningen. Den långsiktiga målsättningen bör vara planering av telefoner
med 5—15 km mellanrum, beroende på terrängförhållandena.
Ett betydande antal telefoner finnes redan etablerade. Som en första etapp bör de i tabell 15 angivna kompletteringarna göras. Detta innebär en ungefärlig investeringskostnad av
Zå milj.kr. Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att genom- föra denna utbyggnad.
De trådbundna hjälptelefonerna har rikspolisstyrelsen och Svenska turistföreningen i de flesta fallen abonnerat på
hos televerket efter normala taxor. Underhållskostnaderna har emellertid visat sig inemot tiofalt överstiga dessa in- täkter. Dessa telefoner tjänar så gott som enbart fjällrädd- nings- och fjällsäkerhetsändamål och mycket höga driftsäker- hetskrav måste därför ställas på denna utrustning. För att med hänsyn härtill säkerställa ett effektivt underhåll
syns kostnadsstärkande anläggnings— och underhållsavgifter motiverade. Underhållskostnaderna uppgår f.n. till närmare 100 000 kr. per år. Utredningen föreslår därför att riks- polisstyrelsens anslag för angivet ändamål uppräknas med
85 000 kr.
Vissa delar av nuvarande stolplinjer i fjällområdena är 40-45 år gamla och fordrar snart utbyte. Detta bör genom- föras under närmaste 5-årsperiod och detaljerade planer bör tas fram av televerket på huvudmannens begäran. Vid ev. nyanläggning av stolplinjer bör dessas funktion såsom
ledmarkeringar beaktas.
Televerket vore naturligtvis lämplig huvudansvarig för sam-
Prop.1978/79:187 - 263
bandsmedlen i fjällen. Utredningen har emellertid konstaterat ett synnerligen nära och intimt sammanhang mellan sambandet för fjällsäkerhet och sambandet for fjällräddning. Vidare
är polisväsendets fjällradionät den naturliga samorganisa- tionen för hjälpradiotelefonsystemet. Huvudansvaret för sam- bandet bör av praktiska skäl ej delas. Utredningen anser där- för att rikspolisstyrelsen skall ha totalansvaret för sam- bandsmedlen för fjällräddning och fjällsäkerhet och att tele- verket på rikspolisstyrelsens uppdrag skall svara för det erforderliga utrednings—, anläggnings- och underhållsarbetet
inom sakområdet.
I den mån lokala sambandshjälpmedel önskas nyttjas för tu— rister i fjällen bör respektive ägare/organisation i egen regi svara för dessa. Någon funktion i de sålunda etablerade fjällsäkerhetssystemen bör de ej ges. De bör heller inordnas
under rikspolisstyrelsens huVudansvarighet.
Utredningen anser att nödsändare av den typ, som används av civilflyget på 121,5 MHz. erbjuder en intressant möjlighet för att höja fjällsäkerheten. På grund av den korta utred- ningstid som stått till ouds har det inte varit möjligt för utredningen att ge en slutgiltig rekommendation. Huvud— mannen för fjällsäkerhet bör emellertid genom den för sam- bandet huvudansvarige snarast utreda frågan vidare och sam— tidigt genomföra praktiska prov i begränsad skala. Härvid bör frivilliga flygkåren medverka. I samband därmed bör även utredas de övriga förhållanden, som sammanhänger med en medverkan från frivilliga flygkårens sida genom av-
lyssningsflygningar av tidigare omnämnt slag (p. 5.7.6).
Prop.]978/79:187 264
INNEHÅLL
5.8 UTRUSTNING 5.8.1 Personlig utrustning 5.8.2 Kontroll av fjällutrustning m.m. 5.8.3 Produktutveckling
5.8.4 Sammanfattning
o— Ul
PTop.1978/79:187 2"
5.3 UTRUSTNING
5.8.1 Personlig utrustning
Med personlig utrustning förstås i detta avsnitt sådan ut- rustning turister bör medföra vid vistelse i fjällterräng. Härifrån undantas sambandsutrustning, speciell räddnings—
utrustning och utrustning för utförsåkning.
Fjällturister är många gånger dåligt utrustade och detta gäller i synnerhet under vistelse i fjällen vintertid. Orsakerna härtill är flera, bl.a. kan modet styra valet
av klädsel, vilket innebär att plagg som saluförs för fjällbruk inte är avsedda att användas under svåra för— hållanden. Bristande kunskaper om förhållanden i fjällen eller ren nonchalans medför att fjällturister ofta ute- sluter utrustning som är nödvändig från säkerhetssynpunkt. Några fjällolyckor bär vittnesmål om detta. I ambitionen att få ner vikten i packningen utelämnas ofta säkerhets-
utrustningen.
Förhållanden och omständigheter under turer i fjällterräng kan snabbt förändras, vilket ställer krav på att viss ut- rustning medförs och att den är funktionsduglig. I prin— cip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel för fjällbruk på den svenska marknaden. Ett problem för bl.a. en mindre välinformerad konsument är att bra utrustning
ofta saluförs tillsammans med produkter av mindre god kvalitet.
OftaSt är produkterna tillverkade utomlands och inte an- passade till svenska förhållanden. Priset är i regel lägre på importerade produkter. Detta gör det extra svårt för konsumenten, som vanligtvis inte har tillräckligt med
kunskap för att förstå, varför tillsynes likvärdiga pro-
dukter har olika pris.
Prop.!978/79:187 266
Risk föreligger att affärer, vars inköpspersonal har bristan- de kunskap om vilka krav som bör sättas på fjällutrustning,
i första hand inte väljer kvalitetsprodukter.
Enligt uppgift finns för närvarande omkring 2 500 försälj- ningsställen av friluftsutrustning som utgörs av bl.a.
Sportaffärer, postorderfirmor, varuhus och s.k. cykelhandlare.
Utredningen har f.n. inte uppgifter på antalet personer sysselsatta på dessa försäljningsställen och personalom— sättningens storlek. Enligt uppgift från Cykel- och Sporthandlarnas riksförbund beräknas antalet säljare inom
denna sektor till omkring 10 000 personer.
Av de ca 2 500 försäljningsställena är omkring 1 300 an— slutna till nämnda riksförbund. Härutöver finns andra sam—
manslutningar av varierande storlek.
I handeln finns - som tidigare anförts - personlig utrust- ning av god kvalitet. Konsumentens val av utrustning på—
verkas i hög grad av de kunskaper han har om förhållanden
i fjällen och vilka krav som på grund härav bör ställas på fjällutrustning. Här rör det sig således främst om ett in— formations- och utbildningsproblem. Även försäljarens kun- skaper på området påverkar konsumentens val. En grupp, som
kan påverka konsumenten är även kommunernas konsumentsek-
reterare.
För närvarande förekommer utbildning inom detta område i blygsam omfattning inom ideela friluftsorganisationer och i
sporthandelns branschorganisationer.
Utredningen anser att ovan nämnda kategorier bör få bättre utbildning inom detta område, då valet av lämplig utrust- ning kan ha avgörande betydelse för konsumentens säkerhet
i fjällen.
ro ox -4
Prop.l978/79:187
5.8.2 Kontroll av'fjällutrustning m.m.
För närvarande finns ingen ansvarig myndighet eller organisa- tion som prövar och godkänner eller rekommenderar frilufts- utrustning. Vissa säljföretag i branschen har dock på egen hand i sina kataloger tagit upp vad man som konsument bör ställa för krav på utrustning för olika bruk. Vissa butiker har gjort förslag till produkters användningsområde. Som exempel kan nämnas rekommendation av bruket av sovsäckar
från -50 -150 -250 c.
Friluftsfrämjandet har en utrustningskommitté, som bl.a. har till uppgift att följa och granska utvecklingen på fjällut- rustningens område (jfr p. 4.6.5).
EEESÅEÅEEEE_ finner att behov föreligger av en allsidigt sammansatt "testgrupp", som kan pröva säkerhetsutrustning och efter test utfärda rekommendationer om produkters an- vändbarhet för fjällbruk. En sådan åtgärd kan komma att styra utbudet av säkerhetsutrustning och i hög grad under-
lätta produktvalet för såväl återförsäljare som konsument.
Utredningen f5r951år i annat sammanhang (kap. 6, avsnitt 6.5.2) att Friluftsfrämjandet blir huvudansvarig för ut- rustningsfrågorna inom fjällsäkerhetsverksamheten.Som en konsekvens därav föreslår utredningen att testgruppen an- knyts till Friluftsfrämjandet och sammansätts med före— trädare för Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjan— det, Försvarets forskningsanstalt, Konsumentverket, före- trädare för branschorganisationer m.fl. Utrustning som bör
prövas bör vara spadar, vindsäck, anorak. vindbyxor etc.
Årligen inkommer uppslag och idéer till Svenska turistföre- ningen och Friluftsfrämjandet beträffande säkerhetsartiklar för fjällbruk. som inte följs upp av någon myndighet eller organisation. Utredningen anser att det blir en lämplig uppgift för testgruppen att pröva och bedöma sådana uppslag.
Fx) ON LD
Hänvisningar till US28
Prop.l978/79:l87
Säkerhetsutrustning saknas i de flesta fall i fjällhotellens utlåningsbutiker. En anledning härtill uppges vara att efter- frågan är för liten. Den efterfrågan styrs dock till stor
del av fjällhotellen själva genom den information som läm— nas vid gästträffar, av färdledare och genom anslag och broschyrer. Ett annat problem är att turister inte kan an-
vända säkerhetsutrustning. dvs. snö5pade, vindsäck, kom-
pass etc.
Även här är det ytterst en fråga om information och utbild—
ning.
I syfte att höja fjällsäkerheten och göra den lätt tillgäng- lig för envar är det inte tillräckligt med de åtgärder som
hittills vidtagits av de ideella organisationerna m.fl.
Det bör ankomma på huvudmannen för fjällsäkerheten att i framtiden verka för att turistnäringen m.fl. verksamma inom fjällområdet införskaffar och tillhandahåller för utlåning säkerhetsutrustning till fjällturister, varvid erfarenheterna från fjällsäkerhetsförsöken i Jämtlands
län bör tillvaratagas.
I nuläget förekommer viss utbildning av branschfolk inom Sporthandeln och allmänheten beträffande fjällsortimentet. Såvitt utredningen kan bedöma berör utbildningen begränsa-
de grupper i samhället.
Utredningen bedömer det angeläget att utbildningen rörande fjollsortimentet utvidgas till att omfatta en bredare krets,
och att sakligt informationsmateriel om säkerhetsutrustning tas fram och tillhandahålls på säljställen. Det bör ankomma på huvudmannen att närmare utreda behovet av utbildning och information på detta område och vidta härför lämpliga åt-
gärder.
Prop.l978/79:187 26?
5.8.3 Produktutveckling
Tillverkare av fjällutrustning utvecklar produkter i re- gel efter egna kontakter med vissa konsumenter. Produkter- na testas och prövas av organisationens fältledare, men
då är produkten många gånger redan ute på marknaden. För närvarande finns inget organ, som samordnar eller påverkar produktionen så att produkterna är anpassade till en viss standard. Följden härav kan bli att en skofabrikant tar fram och marknadsför en ypperlig skidsko för långturer, samtidigt som det i handeln inte finns någon skidbindning som passar till skon. Ett annat exempel är att man till— verkar skidor i viss bredd men reservskidspetsar. som salu—
förs håller en annan bredd.
Ett annat område där mycket återstår att gjra är frågor
som rör nödproviant och val av lämpliga produkter. Till utredningen har framförts synpunkterl' på tillgänglig nödproviant i handeln. Härvid har påtalats att fjällturister i regel saknar kännedom om hur man genomför proviantplanering för en fjälltur. Även har framhållits att lämpliga produkter, som kan användas under svåra klimatförhållanden och trots detta vara aptitliga, för närvarande inte är tillgängliga i
handeln.
Även inom detta område bör informationen och produktutveck- lingen förbättras. Utredningen anser att dessa frågor bör uppmärksammas av huvudmannen för fjällsäkerheten och den huvudansvarige för utrustningsfrågor inom fjällsäkerhetsverk- samheten (jfr. p. 5.7.2). Det syns även lämpligt att dylika
frågor upptas av den tidigare föreslagna testgruppen.
1, Genom Jan Karlsson, institutionschef FOA 57. Se Jan Karlsson, Bodil Hultén, Anna-Britt Olrog. Eddy Karlsson "E"tt på rätt sätt på fjällvandringl", Västerås 1976 och "Arbetsfysio- logisk och psykofysiologisk analys av jägarmarschen augusti 1977" (FOA institution 57, sektion 520).
Prop.1978/79:187 270
5.8.4 Sammanfattning
I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel för fjällbruk på den svenska marknaden. Men totalutbudet av utrust- ning för friluftsliv och vistelse i fjällen är stort och va—
rierande. Därinom kan det vara svårt att välja.
Bristande kunskaper om förhållandena i fjällen, underlåten- het eller ren nonchalans medför att turister ofta utesluter
utrustning, som är nödvändig från säkerhetssynpunkt.
Åtgärder bör vidtas för att vidga informationen till såväl konsumenter som personal i sportbranschen m.fl. i syfte
att underlätta valet av erforderlig och lämplig utrustning för fjällbruk.
Behov föreligger att särskilt pröva friluftsutrustning som har betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareutveck— ling bör ske av den verksamhet, som Friluftsfrämjandets utrustningskommitté bedriver härvidlag. Utredningen före- slår därför att en allsidigt sammansatt testgrupp bör få till uppgift att pröva sådan utrustning och efter test ut— färda rekommendationer om produkters användbarhet för fjäll—
bruk. Testgruppen bör anknytas till Friluftsfrämjandet.
En vidgad information erfordras också för att påverka pro- ducenter. som tillverkar fjällutrustning, att anpassa den till standard och sammanhang. En ökad information behövs också om lämplig proviant för krävande långturer och om nödproviant. Åtgärder bör också vidtas för att få fram
bättre sådana produkter. Dessa frågor bör den blivande huvud— mannen för fjällsäkerhet uppmärksamma. Det syns lämpligt att
också sådana frågor tas upp av den föreslagna testgruppen.
Prop. 1978/79:187 271
6 HUVUDMANNASKAP OCH ANSVARSFÖHDELNING H.M.
Innehåll
6.1 Allmänt
6.2 Huvudmannaskap 5.2.1 Huvudnannaskapets innebörd 6.2.2 Anknytning till myndighet eller orga- nisation
6.2.3 Val av myndighet
ö.2.3.1 Rikspolisstyrelsen 6.2.3.2 Statens naturvårdsverk ') .5.5 Utredningens ställningstagande
5.2.4 Principalternativ för val av huvudman 6.2.5 Alternativ 1: Huvudmannaskapet uppdrages åt en förefintlig myndighet engagerad i
fjällsäkerhetsarbetet
6.2.5.1 Val av myndighet: Naturvårdsverket
6.2.5.2 Samverksansgrupp Fjällsäkerhet
6.2.5.3 Naturvårdsverkets organisation 6.2.6 Alternativ 2: Huvudmannaskapet förläggs
till ett fristående organ med kanslifunk— tionen anknuten till en förefintlig myn- dighet engagerad i fjällsäkerhetsarbetet
6.2.6.1 Motiv 6.2.6.2 Fjällsäkerhetsråd
6.2.7 Val av alternativ för huvudmannaskapet
Prop.]978/791187 272
6.5
6.6
6.3.1 6.3.2
6.4.l 6.4.2 6.4.3
Ansvars- och arbetsfördelning
Grunder Huvudansvarighet för olika områden av fjällsäkerheten Sammansättning
Regional och lokal samordning och samverkan Allmänt Regionalt Lokalt
Samordning, fjällräddning - fjällsäkerhet
Sammanfattning
Prop. 1978/79: 187 973
&. ENVUDMÅHNASKAP OCH ANSVAHSFÖRDELNING H.M. 6. l ALLEÄNT
För fjällräddningen finns ett otvetydigt huvudmannaskap och en fungerande ansvarsfördelning. Erfarenheterna av fördelar- na härmed är starka och entydiga. Som tidigare framhållits och som belysts av redogörelserna i kap. 4 saknas för fjäll- säkerheten en klar ansvarsfördelning och ett huvudmannaskap. Erfarenheterna har visat — och det har vid utredningens över— läggningar med myndigheter och organisationer mycket starkt understrukits - att en ändring härvidlag är angelägen.
Ett flertal myndi1heter. organisationer och enskilia arbetar med fjällsäkertetsfrågor. let sker intresserat, kunnigt och ansvarsfullt, ofta mycket oegennyttigt och med ett inslag
av humanitär idealitet. som ingalunda uttalas eller förs fram men omisskännligt finns på botten. Insatserna är värda starkt erkännande. Det är av vikt att-behålla denna bas för goda insatner men att främst genom en klar ansvarsförielning och en därpå grundad. målmedveten samverkan söka höja effekten av insatserna. Utredningen ser detta som en förut— sättning för de förslag. som utredningen i det följande framlägger _särskilt förslagen beträffande huvudmannaskap
och ansvarsfördelning.
Utredningen har funnit angeläget, att ett otvetydigt huvud-
mannaskap kommer till stånd for fiällsakerheten och att en klar fördelnin av ansvarsområden och arbetsuppgifter sker mellan huvudmannen och övriga centrala, regionala och lokala
organ, som bör ha del i ansvaret för fjällsäkerheten.
Prop.1978/79:187 274
6.2 HUVUDMANNASKÅP
6.2.1 Huvudmannaskapets innebörd
Inledningsvis vill utredningen beträffande huvudmannaskapet fastslå, att detta enligt utredningens uppfattning ingalunda skall innebära en koncentration av ansvar, planering och verkställighet från samtliga eller från flertalet intressenter i fjällsäkerheten till huvudmannen. Tvärtom skall huvudmannen söka att i största möjliga utsträckning verka genom medin- tressenterna. Han skall söka främja de olika intressenternas fullgörande av sina respektive uppgifter — enligt fastställd, rationell ansvars- och arbetsfördelning - genom ökat samman— hand. samarbete och samverkan i verksamheterna. Huvudmannen skall alltså i främsta rummet ha en initierande och samord— nande funktion. Han skall verka för en lämplig och accep- terad angelägenhetsordning och resursfördelning samt samman— hålla överläggningar och beredningar, gemensamma framställ-- ningar och yttranden — allt för att åtgärderna för fjäll-
säkerheten skall kunna ge den sammantaget bästa effekten.
På två punkter har utredningen funnit att det är särskilt angeläget, att ingen tvekan räder om ansvarsförhållandena. På dessa två punkter måste enligt utredningens uppfattning
ansvaret vara huvudmannens och huvudmannens ensamt:
han är under regeringen ansvarig för sammanhang och samverkan i planering och genomförande av fjällsäkerhetsverksamheten inom de ramar, som
statsmakterna anvisar, och
han är ansvarig för att regeringen får erforder— ligt underlag för nödvändiga ställningstaganden beträffande fjällsäkerhetsverksamheten.
Härfor måste huvudmannen ha befogenhet att kalla de olika
ru. J.
Prop.l978/79:187
fjällsakerhetsintress enterna till erforderliga överläggningar
och beredningar sant än Vis ingar för samordning och w .? r," an
samverkan i planering och genomförande av fjällsäkerhets—
verksamheten.
Då det gäller ovan angivet underlag för regeringens ställ- ningstagande avses självfallet icke att allt sådant under— lag skall komma från huvudmannen eller insändas genom honom. Så kan givetvis i vissa fall vara lämpligt. I regel torde emellertid underlaget— med vederbörligt sammanhang inbördes (efter gemensam överläggning, gemensam seredning, anvisningar eller samråd etc.) — böra komma från de olika intressenterna enligt den :?llan dem gällande ansvars— ocn
aruetsl förde nge: och med utnyttjande av or dir narie vägar
för framställningar, äskande n osv. ? er regerin
manhanget otillfredsställande, kan n inhämta hunid-
mannens yttrande.
Anknvtnin till mvndizhet eller or anisation
I det fall att huvudmannaskapet skall anknytas till en exi—
sterande central instans, engagerad i fjällsäkerhe
kan antingen en myndighet eller en organisation väljas. Fjällsäkerhetsfrågorna har emellertid numera en komplexitet
och en storleksord. ing - bl.a. i ekonomiskt men också i per- »! sonellt avseende — som gar det synnerligen svårt för en ; frivillighet baserad -:zganisa- ion at t påtag -sig ett samlat
huvudm_nnaskap och det ansvar. som därmed följer direkt och
indirekt.
Belysande är motiveringen för statsnak ernas be=lut 197% av— seende ett av fjällsäkerhetens umråden. nämligen teträffan— de ledsystemet i fjällen med därtill hörande anordning= i form av braar och spänger, vinds asentligen på grund av ekonomiska
svarsförnållanden samt därä'
x. . |: ,.1
(_|. m
— som foljd av brister i tillförlit
19. Riksdagen 1978/79. ! saml. Nr [87
Prop. 1978/79:187 275
standard — som statsmakterna beslöt om betydande samhälleligt engagemang i verksamheten och som statligt huvudmannaskap
genom statens naturvårdsverk för ledsystemet.l'
Utredningen finner att anförda skäl måste gälla med ökad tyngd då fråga är om fjällsäkerheten i dess helhet. Utred— ningen anser sig därför icke för huvudmannaskapet för denna kunna förorda någon av de aktuella — eljest med stor erfaren- het och betydande kapacitet arbetande — organisationerna, dvs.
Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet.
6.2.3 Val av mxgdighet
Skall huvudmannaskapet för fjällsäkerheten knytas till en förefintlig, i säkerhetsarbetet engagerad myndighet, har
valet stått mellan rikSpolisstyrelsen och statens natur—
vårdsverk.
6- 2- 3- 1 hängningen
Polisen har en allmän uppgift (polisinstruktionen, SFS l972:5ll Q 2) att svara för allmän ordning och säkerhet
samt att därvid ge allmänheten hjälp, upplysningar och skydd. Det är att märka att den säkerhet, som härvid avses, närmast gäller säkerhet mot brott. På denna allmänna uppgift fotar polisens ansvar - med rikspolisstyrelsen som huvudman - centralt, regionalt och lokalt för fjällräddningen. Polisen har i denna uppgift förvärvat ett mycket gott anseende för effektivitet i såväl förberedelser som genomförande. Delar av fjällräddningssystemet, främst sambandsmedlen, har en väsentlig roll i fjällsäkerheten. PolisPersonal med upp- gifter inom fjällräddningsorganisationen medverkar ofta i den information, varningstjänst m.m. som ingår i fjällsä—
kerhetsarbetet. Inom fjällräddningsarbetet - men också i
1. Ds Jo 1973:8 s. 29 (jfr p. 5.6.2-4 ovan) och prop. 1975/76:100 bil. 11 s. 151 och 152 (jfr p. 5.6.5 ovan)
h) ) ]
Prop. 1978/79:187
åtskilligt av den ordinarie polisverksmnheten inom fjällre—
gionen - har polisen kontakt eller samarbete med flertalet intressenter i fjällsäkerheten. Polisväsendet har en genom- gående organisation med klara instansnr centralt, regio-
nalt och lokalt samt en struktur och tradition för samord- nad lednizg genom dessa instanser och för krav på verksam-
hetsresultat.
Emellertid är pol'sens uppgifter sammantaget mycket omfattan- 1 de och krävande. De tenderar, bl.a. genom brottslignetens ökning och ofia skärpta eller mera kOmplicerade karaktär (se Brottsförebyggande rådets lägesrapport l977:3 Brotts— utvecklingen), att öka samtidigt som i vissa fall starkt be- svärande persenalvakenser består genom åren. Detta gör det
samhällsfunktion och
nödvändigt för polisen att - inom 5 med tibehållande av de samhällskontakter, som därför är an- gelägna - koncentrera sig till de rent eller övervägande polisiära uppgifterna. Dessa inrymmer givetvis i väsentlig grad förebyggande verksamhet men knappast av den allmänna karaktär, som fjällsäkerheten i sina olika aspekter inne- bär. Det måste vara ett förstahandskrav, att den polisiärt specialutbildade personalen får användas främst och så kon— sekvent som möjligt för sina specialuppgifter, där det finns mycket begränsade möjligheter att ersätta den med annan per- sonal. Inom fjällsäkerhetens olika områden finns däremot
ett relativt brett register med möjligheter att utnyttja personal med olika kapacitete-. Fjällsäkerheten kan icke sägas vara en primärt eller ens övervägande polisiär upp-
gift eller ställa allmänt krav på polisiär utbildning.
5.2.3.2 Statens naturvårdsve
Statens naturvårdsverk är ett relativt nytt verk, som från begynnelsen fick stora och i väsentlig utsträckning "nya"
uppgifter. Dessa har sedan både vidgats och utökats med nya
Prop.1978/79:187 278
i rask takt. Spännvidden för verkets uppgifter är betydande. I flera fall har verket haft att handlägga komplicerade ären- den. som varit föremål för vid uppmärksamhet och betydande motsättningar. Personalomsättningen har tidvis varit rela- tivt livlig. Man måste se de svårigheter, som verket haft
och har att leva upp till alla; förväntningar, mot denna bakgrund. Det syns rimligt att med ökande erfarenhet och
organisationsanpassning emotse en bättre balans härvidlag.
Sedan den 1 juli 1977 är naturvårdsverket huvudman för det statliga fjälledssystemet med därtill hörande anordningar i form av broar och spänger, vindskydd, raststugor, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmateriel. Detta betyder huvud— mannaskap för ett mycket väsentligt avsnitt av fjällsäker- hetsverksamheten. Naturvårdsverket medverkar också i den från säkerhetssynpunkt viktiga informationsverksamheten beträffan- de förhållandena i fjällvärlden, exempelvis genom sina publi- kationer om Planering för friluftsliv (l971:7),Friluftsom— rådet - skyltning och märkning för idrott och friluftsliv (1972:10) och Övernattningsstugor inom fjällområden (1977:2) ävensom genom samarbete med Sveriges turistråd, Svenska tu— ristföreningen och Friluftsfrämjandet. Naturvården har också en regional representation genom att i länsstyrelserna ingår en naturvårdsenhet. Genomförandet av det för den statliga verksamheten med fjälledssystemet nödvändiga planeringsar- betet, samordning med lokala ledsystem och tillsynen be— träffande ledernas skötsel ankommer på länsstyrelserna i de berörda länen. Härigenom säkerställs att planeringen för vandringsleder osv. på lämpligt sätt integreras med planering- en inom övriga samhällssektorer. Detta är väsentliga upp- gifter för vederbörlig länsstyrelses naturvårdsenhet, givet— vis beträffande planeringen gemensamt med styrelsens plane- ringsavdelning i övrigt. Därmed är länsstyrelserna direkt engagerade i och ansvariga för en med hänsyn till fjällsäker-
heten betydelsefull verksamhet. Med den övergripande och sam-
Prop.l978/79:187 ET? ordnande funktion och den mångsidiga sakkunskap, som läns— styrelsen har. syns detta naturligt och har visat sig ra-
tionellt.
De utredningar. som föregick statsmakternas beslut om huvudmannaskapet för fjälledssystemet (Ds Jo 1973:8 och 55?
PM 1977:581). förordade att huvudmannaskapet efter hand
borde vidgas att också omfatta fjällanläggningarna längs lederna. Därest dessa förslag genomföres skulle natur— vårdsverkets huvudmannaskap för fjälledsystemet utsträckas
att omfatta även delar eller huvuddelen av de aktuella fjäll— anläggningarna liksom den nödvändiga komplettering och utbygg— nad av dylik a.läggningar som iörutses. Detta skulle i sa— dant fall innebära en vidgning av naturvårdsverkets och
länsstyrelsernas ansvar för ett från :äkerhetssu
tydelsefullt verksamhetsområde.
Som redovisats 1 kap. 5 (p. 5.3.4) pågår överläggningar mel- lan naturvårdsverket och Svenska turistföreningen. främst rörande planeringsansvnr och kapitalförsörjning beträffan-
de den huvuddel (85 f) av anläggningarna. som tillhör och
drivs av turistföreningen.
Enligt gällande instruktion (SFS l9é7:444)åligger det statens naturvårdsverk bl.a. att leda planeringen av åtgärder för det rörliga frilufts ivet samt handlägga frågor i övrigt om nytt— jande av mark och vatten för rekreationsändamål, att svara för bidragsgivning m.m. till anläggningar och anordningar för friluftsliv och turism samt att följa utvecklingen på fri— luftslivets område, sammanställa lägesrapporter ocn utarbeta förslag till råd cen anvisningar.
I detta sammanhang må erinras om hurusom i statsmakternas iktlinjer för planering och samordning av samhällets in- satser för rekreation och turism ( prop. 1975:A5 , CU l9?5/?o:2. rskr l975/76:46) fastslagits (angiven prop. s. 32) som natur-
Prop.1978/79:187 230
ligt, att naturvårdsverket har ett huvudansvar för samord- ningen av de statliga insatserna vad gäller områden och anläggningar för såväl när— som Fjärrrekreation. Med hän- syn till detta huvudansvar för naturvårdsverket fann stats— makterna också naturligt att kanslifunktionen för beredning- en för samordning av de statliga insatserna för planering
av områden och anläggningar för rekreation och turism
(rekreationsberedningen) förlades till naturvårdsverket.
Huvuddelen av kraven på fjällsäkerhet föranleds av eller har nära sammanhang med rörligt friluftsliv, turism, när- och fjärrekreation m.m., verksamheter för vilka statens
naturvårdsverk har ett fastlagt ansvar. 6- ?. 3- 3 9355255555253tillniegezeseede
UtTEÖDiHEEH finner att i det fall att huvudmannaskapet skall anknytas till en existerande myndighet såväl rikSpolisstyrel- sen som statens naturvårdsverk är möjliga att välja härför. Väsentliga skäl talar för att naturvårdsverket väljes. Mot bakgrund härav föreslår utredningen, att anknytningen -
vilken form denna sker — sker till statens naturvårdsverk.
6.2.4 Principalternativ för val av huvudman
När det gäller val av huvudman står två principiellt olika möjligheter öppna: att huvudmannaskapet uppdrages åt någon myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 1) eller att det förläggs till ett fristående organ med kansli- funktionen anknuten till en förefintlig myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 2).
6.2.5 Alternativ 1: Huvudmannaskapet uppdrages åt en före- fintlig mypdighetI engagerad i fjällsäkerhetsarbetet
6-2-5-1 Eel_ez_eznei59521_leiszzåréezertsi
Utredningen har på grundval av i avsnittet 6.2.3 ovan anförts
Prop. 1978/79: 187 251'
noggrant prövat de två möjligheterna med rikspolisstyrelsen respektive statens naturvårdsverk som huvudman för fjällsä- kerhetsverksamheten. Båda är tänkbara. Med hänsyn till sä— kernetsuppgifternas art och sammanhang med fjällnaturens allmänna utnyttjande och vård samt förläggningen av det statliga huvudmannaskapet för fjälledsystemet - inklusive en eventuell komplettering med därtill anslutande fjäll— anläggningar — finner utredningen att i detta alternativ övervägande skäl talar för statens naturvårdsverk som hu- vudman för fjällsäkerheten. Därest huvudmannaskapet för fjällsäkerheten skall knytas till en förefintlig, i säker- hetsarbetet engagerad myndighet, bör alltså denna vara statens naturvårdsverk och härför erforderliga ändringar
i naturvårdskunzörelsen och i instruktionen för verket ske.
6- 2- =» - ? åeezeztesåszs'sz-Eiäåläätäbää
Som utredningen tidigare framhållit (p.6.2.l) får huvudman- naskapet ingalunda innebära att allt fjällsäkerhetsarbete
i central inscans sammanförs till huvudmannen. Det förut— sätter tvärtom att fortsatt aktivt arbete av alla intressenter i denna säkerhet. Men det är fråga om ett genom huvudmannen
samordnat. gemensamt arbete.
Mellan huvudmannen och övriga intressenter är det nödvändigt att ha ett fortlöpande, smidigt och effektivt samarbete. Med de goda traditioner, som härvidlag i fler fall finns, och med regeringsformens och allmänna verkstadgans generella föreskrifter om samverkan och samarbete bör detta kunna ske utan speciell reglering och i vanliga former för sådant sam— arbete. Det torde emellertid kunna vara till fördel om sam— verkan mellan huvudmannen och övriga intressenter med större ansvarsområde (jfr tab. 17 ) eller representanter för vissa
grupper av sådana intressenter också gavs en något fastare
form.
Prop. 1978/79:187 282
Detta synes lämpligen kunna ske genom att denna samverkan sker inom ramen för en särskild arbetsgrupp. förslagsvis benämnd Samverkansgrupp Pjällsäkerhet. Självfallet inne- bär den arbetsmässiga samverkan i denna grupp ingalunda att ett direkt samarbete mellan huvudmannen och en eller flera av övriga intressenter eller representanter för grupper av intressenter liksom mellan intressenter eller intressentgrupper inbördes ej längre erfordras eller bör ske. Tvärtom är ett sådant direkt samarbete i så att säga vanlig ordning en förutsättning för samverkan i den an-
givna särskilda arbetsgruppen.
Samverkansgruppen bör för att kunna arbeta effektivt och smidigt å ena sidan vara så liten som möjligt men å andra sidan innefatta representanter för de intressenter och intressentgrupper, som främst har behov av fortlöpande samarbete och som främst erfordras för att ett effektivt sådant skall komma till stånd. Med hänsyn härtill bör
samverkansgruppen sammansättas sålunda: ordförande och sekreterare från huvudmannen (SNV)
en företrädare för vardera rikspolisstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Svenska turist-
föreningen och Friluftsfrämjandet,
en företrädare för länsstyrelserna inom fjällänen (utsedd av länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län i samråd)
samt då fråga berör rennäringen eller eljest samiska för- hållanden en företrädare för vardera lantbruksstyrelsen
och Svenska samernas riksförbund.
Utredningen har särskilt övervägt den regionala represen—
tationen. Skäl talar för att samtliga fyra fjällän skulle
x) ' lf) _»:
Prop.]978/79:l87
ha var sin företrädare ; samverkansgruppen. Med hänsyn till det regionala fjällsäkerhetsarbetets relativt självständiga e karaktär har emellertid bedömts möjligt att pröva om icke bland de centrala instanser. som samverkansgruppen representerar, en gemensam företrädare för fjällänens länsstyrelser i flertalet fall kan vara till- yllest. Härigenom skulle också samverkansgruppens numerär kunna begränsas till 7 (9) i stället för 10 (12). : varje fall, där så på grund av ärendeart, berednings- eller handläggningsläge eller dylikt bedöms erforderligt, bör
dock en företrädare fir ett vart av de fyra fjällänen kallas.
Självfallet bör de: också i ivrigt stå samverkansgruppen
fritt att till sammanträde kalla särskild föredragande eller
expert äveneca envar annan, som bedöms erfordras.
5.2.:.3 Naturvårdsverket? or'anisation ./ . &
Utredningen bedömer att det i detta alternativ är önskvärt
att vissa ändringar i den inre organisationen inom natur— vårdsverket övervägs. Dessa bör syfta till en effektiv kapacitet för att samordna fjällsäkernetsverksamheten och
i övrigt genomföra vad nuvudmannaskapet för fjällsäkerheten och därtill anknytande ansvars- och arbetsfördelning för verkets del kräver. for de tillkommande uppgifterna ar det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att verkets per— sonalresurser förstärks. För att möjliggöra att verket snabbt kan mottaga huvudmannaskapet och dess samordningsansvar bör förstärkningen ske utan att avvakta resultatet av de över- väganden beträffande verkets inre organisation, som nyss förordats och som måste bedömas kräva viss tid. Ytterligare en tjänst i förslagsvis lönegrad ? 1? här alltså inrättas vid naturvårdsverket. Härigenom bär ocksa bli möjligt att inom
verket snabbt i neltidstjänst for fjällsäkerhetsärenden —
'i främst samordningen — placera en ekreterare för den ovan
angivna samverkansgruppen för fjällsäkerhet.
Prop. 1978/79: 187 254
6.2.6 Alternativ 2: Alternativ :Huvudmannaskapet förläggs till ett fristående orgzln med kanslifunktionen an-
knuten till en förefintlig myndighet engagerad i fjäll- säkerhetsarbetet
6.2.6.1 hota!
Tidigare i detta kapitel (p.5.2..l och 6.2.5.2) har framhållits att huvudmannaskapet för fjällsäkerheten ingalunda skall inne— bära en koncentration av ansvar. planering och verkställig— het från samtliga eller från flertalet intressenter i fjäll— säkerheten till huvudmannen. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke alternativ 1 med en myndighet — statens naturvårds- verk - som huvudman skulle kunna leda till ett väsentligt, kanske t.o.m. till ett oacceptabelt avsteg från den angivna principen. Därest i stället ett särskilt, fristående organ finge i uppgift att fungera som huVudman för fjällsäkerheten, skulle den dominerande samling av ansvar och befogenheter
till en myndighet, som alternativ 1 kan anses innebära, kunna
undvikas.
Den främsta fördelen med ett fristående organ som huvudman för fjällsäkerheten är enligt utredningens mening att inom detta organ de parter, som nu arbetar med fjällsäkerhets- frågor, även i fortsättningen kan anses vara jämbördiga i sin status. Likaledes blir de olika intresseområdena, som de olika intressenterna specialicerat sig på, av lika stor betydelse utåt sett. En förläggning av huvudmannaskapet till naturvårdsverket skulle kunna leda till en alltför omfattan- de insats på ledsystemet och dess underhåll och uppbyggnad. Vidare kan naturvårdsverkets verksamhet i övrigt komma i
konflikt med fjällsäkerhetsarbetet inom verket.
Den situationen kan ej uteslutas, där verket — med hänsyn
till konkurrensen mellan angelägna önskemål inom andra
'x.) '.!) kn
Prop.l978/79:l87
delar av verkets vida och och väsentliga ansvarsområde — inom sin egen organisation lågprioriterar arbetet med fjäll— säkerhetsfrågor. Med tanke på att flera frivilliga organi- sationer av folkrörelsekaraktär arbetar med fjällsäkerhets- frågor är det av värde att en framtida huvudman blir omedel- bart påverkbar. inte minst om man vill behålla en hög moti-
vation hos de olika intressenterna.
6-205-2 Eiäålåéäszbeäåzåå
Därest ett fristående organ skall tillkomma för huvudmanna- skapet för att tillgodose de motiv, som i sina väsentligaste huvudpunkter kort redovisats härovan, har utredningen över— vägt att härför välja formen av ett råd, exempelvis efter modell Sjösäkerhetsrådet (SFS 1975:1071), eller av en sär— skild beredning, exempelvis efter modell rekreationsbered- ningen. Övervägandena har resulterat i att i dylikt fall ett fristående fjällsäkerhetsråd med kanslifunktionen för- lagd till statens naturvårdsverk bör anförtros huvudmanna- skapet för fjällsäkerheten. Rådets uppgifter bör i princip vara desamma. som i alternativ 1 föreslagits skall vila på naturvårdsverket som huvudman och för samverkan i rådet väsentligen gälla samma principer som i alternativet 1 av- setts för Samverkansgrupp ?jällsäkerhet. Vad avser ansvars— fördelningen mellan i rådet ingående intressenter bör det emellertid ankomma på rådet att avgöra denna.
I fjällsäkerhetsrådet bör följande myndigheter och organisa- tioner utse ordinarie ledamöter, nämligen statens naturvårds- verk, rikspolisstyrelsen, sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut, Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet och Svenska samernas riksförbind. Naturvårdsverkets general- direktör bör vara ordförande, medan posten som vice ord-
förande kan växla mellan övriga ledamöter.
Prop. 1978/79:187 286
6.2.7 Val av alternativ för huvudmannaskapet
Utredningen har noggrant prövat de två alternativen med myn- dighet - Statens naturvårdsverk — respektive fristående råd
som huvudman för fjällsäkerhetsverksamheten. Båda är tänk-
bara.
Då utredningen övervägt vilket av de två alternativen som bör förordas har enighet förelegat om att en självständig ställning för huvudmannen innebär vissa fördelar. Bland annat torde koncentrationen till huvudmannauppgiften främ- jas, funktionens betydelse och specialitet markeras och kontakter utifrån - exempelvis från allmänheten — med huvudmannen underlättas. Vad avser den vidare utvärdering-
en har däremot meningarna skilt sig och bedömningarna varit olika.
Å ena sidan har därvid framhållits, att ett fjällsäkerhets— råd med likvärdiga intressenter blir ett flexiblare organ, som med större effektivitet kan fördela och ansvara för olika områden. Däremot har gjorts gällande att även med
ett huvudmannaskap ålagt naturvårdsverket och en sam— verkan främst inom ramen för en samverkansgrupp Fjällrädd- ning skulle denna rörlighet och handlingsfrihet föreligga. Mot farhågorna för påtagliga felprioriteringar därest huvud- mannaskapet ålades naturvårdsverket har anförts, att man måste kunna förutsätta samma goda vilja till sakliga vär- deringar, gemensamma bedömningar under ömsesidig hänsyn, samverkan och rätt fullgörande av ålagda ansvars- och arbetas uppgifter vare sig verksamheten sker inom ett fjällsäker—
hetsråd eller inom en samverkansgrupp.
Mot bakgrund av de tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer
och särskilda utredare ang. finansieringen av reformer m.m.,
LD —J Prop. 1978/79: 187 2- -
som regeringen meddelat den 20 april 1975 och som redovisats i detta betänkandes inledning (p. 2.1.2), har utredningen sökt bedöma de ekonomiska konsekvenserna av de båda alter— nativen. En bedömning har härvid varit, att även om kansli— funktionen i rådsalternativet anslöts till en förefintlig myndighet, kunde organisationsformen förväntas dra med sig speciella kostnader just genom den fristående ställningen. Häremot har framhållits, att det inte finns tillräckligt starka skäl att antaga att kostnaderna för ett huvudmanna- skap i form av ett fjällsäkerhetsråd skulle överstiga mot— svarande kostnader vid en placering av huvudmannaskapet hos
naturvårdsverket.
En bedömning har varit att en "anslutning" av kanslifunk- tionen aldrig kan bli så samordnad som en integration.
De möjligheter till intern tyngdpunktsväxling och varierad personal- och annan resursinsats, som finns inom en större myndighet eller större organisation, kommer att saknas och kunde befaras tendera att kompenseras genom krav på egna personalförstärkningar. Mot detta har stått uppfattningen att någon väsentlig skillnad härvidlag inte kunde för- väntas. Erfarenheterna av organisatorisk rörlighet är mycket
växlande.
Med hänsyn till här och i p. 6.4.1 nämnda bedömningar och därjämte främst till det faktum, att så speciella för- hållanden föreligger vad avser fjällsäkerhetsarbetet i och med att ett flertal fristående intressenter redan i dag ut— för ett omfattande arbete har sju av utredningens experter ansett det olyckligt, om en av dessa fristående intressenter fick en prioriterad ställning. Experterna Pär—Olof Andersson, håkan Boberg, Lars E. Freeman, Thomas Gustafsson, Seth Myrby, Åke Salomonsson och Henrik Sarri förordar därför alterna- tivet 2, dvs. att ett fristående fjällsäkerhetsråd — med kanslifunktionen förlagd till naturvårdsverket - bör till—
komma och bli huvudman för fjällsäkerheten.
Prop. 1978/79:187 255
Den särskilde utredaren samt två av utredningens experter - Sten Hjalmarsson och Allan Nilsson - har ansett att fördelar- na med föreslaget huvudmannaskap för naturvårdsverket och förordad huvudarbetsform inom en samverkansgrupp Fjäll— räddning starkt överväger. Detta gäller särskilt mot bakgrund av de bestämda kraven - bl.a. uttalade i utredningens direk— tiv — på samordning av och klara ansvarsförhållanden för fjällsäkerheten. Med hänsyn härtill, till har och i p. 6.4.1 nämnda bedömningar och därvid särskilt angelägenheten - även principiellt — att hålla sig inom förefintliga organisatoriska ramar och utnyttja befintliga resurser samt till de i till— läggsdirektiven ställda kraven på stram utgiftsprövning har den särskilda utredaren och de två experterna funnit skälen, som sammantaget talar mot ett fristående organ för huvudmanna- skapet, så väsentliga att en sådan lösning icke bör förordas. De förordar därför alternativet 1, dvs. ett huvudmannaskap
för naturvårdsverket och en samverkansgrupp som huvudarbets— form (p. 6.2.5.2).
Prop.1978/79:187 239
6.3 ANSVARS- OCH ARBETSFÄRDELNING
Som redogörelserna främst i kapitlen 4 och 5 av detta betänkand visar, är det uppenbart att alla de frågor, som rör fjällsäker- heten, icke kan handläggas av en och samma myndighet eller or- ganisation. Som tidigare framhållits (p. 6.2.1 och 6.2.5.2) innebär därför huvudmannaskapet icke ett sammanförande av alla verksamheter av betydelse för fjällsäkerheten till huvudmannen. Tvärtom är det angeläget att bibehålla det breda register av intressenter i fråga om denna säkerhet, som hittills verkat
för denna. och om så är möjligt och lämpligt, att öka det.
Det är en betydelsefull fördel att härvid, utöver vederbörliga myndigheter och kommunala instanser, frivilliga krafter inom organisationer av skilda slag centralt, regionalt och lokalt och även enskilt på olika sätt medverkar. Som exempel på så- dana Organisationer må — utan anspråk på vare sig fullstän— dighet eller gradering — nämnas Svenska turistföreningen, Fri— luftsfrämjandet, Svenska samernas riksförbund, Svenska fjäll-
klubben och Svenska skidlärarföreningen.
Det är emellertid angeläget att en så klar ansvars- och ar- betsfördelning som möjligt sker mellan huvudintressenterna. En sådan fördelning får dock icke tydas som om absoluta gränser skulle uppdras mellan intressenterna. Det måste även i fortsättningen vara möjligt att utnyttja erfarenheter, idéer och uppslag, synpunkter och förslag beträffande fjäll— säkerheten oavsett ursprung och verksamhetsområde. Den av- sedda ansvars— och arbetsfördelningen skall främst ange var olika slag av sådana erfarenheter etc. bör sammanhållas och var ansvaret för fortsatt handläggning, åtgärder eller fram-
ställningar och erforderliga egna initiativ vilar.
Prop. 1978/79:187 290
6.3.2 Huvudansvarighet för olika områden av fjällsäkerheten
Redan i nuläget ligger ansvaret för fjällräddningen hos po— lisen och ansvaret för ledsystemet jämte därtill anslutande anordningar och anläggningar hos naturvårdsverket. Motiv saknas för en ändring. Nuvarande ansvarsuppgifter bör alltså bibehållas.
Inom fjällräddningen finns ett sambandssystem, som i olika utsträckning också kan utnyttjas för polisiära eller andra samband och som har väsentlig betydelse för fjällsäkerheten. Som även motiveras i avsnitt 5.? (P-5.7.7) är det naturligt med ett samlat sambandsansvar och då att det centrala an— svaret för sambandsfrågor av betydelse för fjällsäkerheten uppdrages åt rikspolisstyrelsen. Det syns också lämpligt att densamma får ansvara för fjällräddningens samordning
med fjällsäkerheten.
När det Gäller szäiieeåsz_ez_£iellzä£lése Såsom del av den fysiska riksplaneringen, planeringen för rörligt frilufts— liv, turism och rekreation, naturvården m.m. bör natur-
vårdsverket i överensstämmelse med sina allmänna uppgifter
vara centralt ansvarig för fjällsäkerhetssynpunkterna.
Den väsentliga och övergripande betydelse för fjällsäker- heten- som isfesseziee_ese_5£25322ass harv talar för att det centrala och samlande ansvaret för dessa mångfacetterade verksamheter uppdrages åt samma myndighet som åläggs huvud- mannaskapet för fjällsäkerheten, dvs. om alternativ 1 väljes naturvårdsverket och om alternativ 2 väljes fjällsäkerhets— rådet. Dock är beträffande just dessa verksamheter alldeles särskilt nödvändigt att en aktiv medverkan sker av samtliga intressenter, främst av Svenska turistföreningen, Frilufts-
främjandet, rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket.
ru —.D ..:
Prop. 1978/79: 187
En Speciell gren av informationen gäller det för fjällsäker- heten betydelsefulla vädretl Det syns därför motiverat att det centrala ansvaret härför åvilar en annan myndighet än den eljest för informationen huvudansvarige. Detta centrala ansvar bör därför tillkomma den speciella myndighet som har till särskild uppgift att tillgodose samhällets behov av meteorologisk, klimatologisk och hydrologisk information: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI).
På detta bör även ankomma det centrala ansvaret för grund— läggande forskning avseende klimatfrågor av betydelse för
fjällsäkerheten, främst snö- och lavinförhållanden.
Etrustningsfrågor är av väsentlig vikt för fjällsäkerheten. Särskilt gäller det s.k. säkerhetsutrustning. Som framhål— lits i avsnitt 5.8 är det angeläget att även den från fjäll- säkerhetssynpunkt aktuella verksamheten på utrustningsom— rådet väsentligen kan ske inom på området arbetande verk (främst konsumentverket men även försvarets forskningsan- stalt m.fl.) och inom förefintliga branschorganisationer. Ett klart huvudansvar för utrustningsfrågor från fjäll- säkerhetssynpunkt bör emellertid åvila någon av de i sä- kerhetsarbetet centralt engagerade myndigheterna eller or- ganisationerna. Det vore fördelaktigt att härför kunna ut- nyttja någon av de två organisationer med intressen inom fjällsäkerheten, som under hela sin verksamhet ägnat dessa frågor stor och kunnig uppmärksamhet, nämligen Svenska tu- ristföreningen och Friluftsfrämjandet. Oavsett vilkendera som ifrågakommer måste ett kontinuerligt och nära samarbete dem emellan förutsättas. Angiven lösning förutsätter vida- re att den aktuella organisationen vill åtaga sig uppgiften och att en överenskommelse härom kan träffas mellan denna och huvudmannen för fjällsäkerheten. Ett bidrag till med uppgiften förenade utgifter torde vara erforderligt och
bör inräknas i den uppräkning av det allmänna statsbi— draget till organisationen, som i annat sammanhang omnämnts évsnitt 5.5 och 5.4) och som föreslås i kapitel ?. Svenska 20 Riksdagen 1978/79. [ saml. Nr 187
Prop. 1978/79: 187 292
turistföreningen har stor organisatorisk bredd och lång er- farenhet samt har gjort viktiga insatser på utrustningsom- rådet. Med hänsyn främst till det särskilda intresse, som Friluftsfrämjandet genom sin speciella utrustningskommitté visar utrustningsfrågor, och de insatser denna kommitté gör med bl.a. sin etablerade samverkan med konsumentverket, försvarets forskningsanstalt, Cykel- och sporthandlarnas riksförbund. Svenska fjällklubben, allmänna reklamations- nämnden m.fl. synes emellertid i första hand böra efter- strävas att Friluftsfrämjandet åtager sig det centrala an-
svaret för utrustningsfrågor från fjällsäkerhetssynpunkt.
För eventuellt ytterligare områden utöver de ovan angivna med betydelse för fjällsäkerheten, där ett centralt ansvar kan erfordras, synes detta generellt sett böra anses primärt
åvila huvudmannen för fjällsäkerhet.
6.3.3 Sammanställning
En sammanställning av den ansvars- och arbetsfördelning i central instans, som bör gälla i alternativ 1 reSpektive 2 återfinns i tab. 17.
Hänvisningar till US32
Sammanställning av ansvars— och arbetsfördelning i central instans.
(SNV: statens naturvårdsverk; FSR = i alternativ ? föreslaget tjällsäkerhetsråd; RPS = riks— polisstyrelsen; SMHI = Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut; STF =Svenska turist—
föreningen; FLF = Friluftsfrämjandet; SSR forskningsanstalt).
Verksamhet Ansvarig
Samordning, samverkan Alt.1:SNV Alt.?:FSR
Nyttjande av fjällvärlden SNV
Information och utbildning Alt.1:SNV Alt.2:FSR
Leder och därtill anslutna an— läggningar och anordningar (utom särskilda sambandsin— stallationer)
Samband
Samordning med fjällrädd— ningen
Vädertjänst (inkl. klimato— logisk forskning om främst snö— och lavinförhållanden)
Utrustning
Svenska samernas riksförbund; FOA : försvarets
Samverkan på central nivå med
i första hand nedan an— andra centrala myn— givna "säkerhetsin— digheter, institu— tressenter" tioner etc. (exempel)
RPS, SMHI, STF. FLF,
SR samt i alt.2 SNV RPS STF, FLF, SSR Planverket, Rekrea— tionsberedningen,
Domänverket
STF, FLF samt i Sveriges turistråd, 2 SNV Sveriges radio, Skolöverstyrelsen
Planverket, Arbets— marknadsstyrelsen, Lantbruksstyrelsen, Domänverket
Televerket, Lant— bruksstyrelsen
STF, FLF. RPS
Konsumentverket, FOA
Prop.1978/79
l87
rx)
&»
Prop.1978/79:l87 294
6.4 REGIONAL OCH LOKAL SAMORDNING OCH SAMVERKAN 5.4.1 Allmänt
Fjällsäkerheten är dels planering, dels genomförande. Det gäl— ler såväl centralt som regionalt och lokalt. För att få bästa möjliga resultat av fjällsäkerhetsarbetet krävs på samma sätt som i central insats också regionalt och lokalt en samord- ning och en fortlöpande, smidig och effektiv samverkan. Alla intressenter skall givetvis som hittills i regel varit fallet känna delaktighet i detta gemensamma ansvar och bära sin del därav. Men erfarenheterna såväl från fjällräddningen som fjällsäkerheten pekar entydigt på att den nyss nämnda samord- ningen och samverkan bäst främjas om någon myndighet eller organisation har ett klart förstahandsansvar därför. Det skulle innebära en ungefärlig motsvarighet regionalt och e— ventuellt lokalt till det huvudmannaskap i central instans,
som redovisats för fjällsäkerheten tidigare i detta betänkan— de.
6.4.2 Regionalt
Regionalt har länsstyrelsen enligt tradition och länsstyrelse- instruktionen (senaste lydelse SFS l976:892) rent allmänt en central ställning och svarar - med några specialundantag -
för den statliga förvaltningen i länet. Länsstyrelsen skall "främja länets utveckling och befolkningens bästa". Den svarar för länsplaneringen inom den fysiska rik5planeringen, som ju inom fjällänen även omfattar de obrutna fjällområdena och be— tydande områden skyddad natur i övrigt. Den har väsentligt.
i flera fall avgörande inflytande på planerings förverkligan- de. LänsstyreISen har vidare regionalt ansvar för ledsystemet under statligt huvudmannaskap med anslutande anläggningar,
innefattande bl.a. erforderligt planeringsarbete, samordning
med lokala ledsystem, tillsyn beträffande ledernas skötsel
Px) Q U'!
Prop.l978/79:187
samt äskanden och medelsförvaltning för upprustning, ny— anläggningar och drift. Då länsstyrelsen är högsta regio—
nala polismyndighet och länspolischefen ingår i länsstyrelsen, har styrelsen den högsta ledningen regionalt av den eljest
i huvudsak på polisdistrikten uppbyggda och därinom verkan-
de fjällräddningen.
Ansvaret regionalt för betydande delar av de verksamheter, som är aktuella från fjällsäkerhetssynpunkt, ligger alltså redan nu på länsstyrelsen. Utredningen har vid sina studie- besök inom fjällänen och överläggningar med företrädare för länsstyrelserna där m.fl. kunnat finna att i flera av— seenden därutöver länsstyrelserna visat intresse och känt ansvar för och på olika sätt aktivt verkat för fjällsäker- heten. Ingen annan myndighet eller organisation inom länen har en motsvarande ställning eller kapacitet. Mot bakgrund av här redovisade förhållanden synes det naturligt, att länsstyrelsen i ett vart av de fyra fjällänen bör få till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan
avseende fjällsäkerheten.
Det må framhållas, att ansvarsuppgiften begränsas till sam— ordning och samverkan. I båda fallen ingår dock i uppgiften med nödvändighet också en initierande funktion. Visst under- lag för samordningen bör länsstyrelsen erhålla från huvud- mannen för fjällsäkerheten. Genomförandet inom länet av de olika verksamheterna av betydelse för fjällsäkerheten bör
i princip ankomma på de olika intressenterna. Med hänsyn här— till och till de uppgifter av betydelse för fjällsäkerheten, som länsstyrelserna redan nu har eller till följd av ut- vecklingen eller genom egna initiativ har påtagit sig eller medverkat i, synes det troligt att länsstyrelserna - even— tuellt efter viss omprioritering — skulle kunna påtaga sig den angivna ansvarsuppgiften utan personalförstärkning. I vart fall torde erfarenheter av ett försök att så göra böra avvaktas, innan ställning tas i denna fråga.
Prop. 1978/79: 187 296
De instanser inom länet, som bör samverka och som bör om- fattas av samordningen, varierar från län till län beroende bl.a. på olika organisationsformer för turistverksamheten och annatl'. Envar länsstyrelse i de fyra fjällänen bör be— roende på förhållandena och egna överväganden själv bestäm- ma var inom länsstyrelsens organisation ansvarsuppgiften be- träffande samordning och samverkan skall handhas. Utredning— en har bedömt skäl närmast tala för att uppgiften åläggs naturvårdsenheten men har ansett sig böra avstå från eget
förslag på denna punkt.
Länsstyrelsen bör beroende på de speciella förhållandena inom reapektive län också själv bestämma vilka myndigheter, institutioner och organisationer, vars regelmässiga sam- verkan och samordning i fråga om fjällsäkerheten läns— styrelsen bör ha ansvar för och vilja främja. Som regel
torde samordnings— och samverkaransvaret böra omfatta
aktuella kommuner och polisdistrikt, aktuella samebyar,
regionala turistföreningar, turistnämnder eller motsvarande, turisthotell, fjäll- stationer o.d.,
Svenska turistföreningens och Frilufts- främjandets distrikt, kretsföreningar, lokalavdelningar eller motsvarande,
förefintliga regionala fjällsäkerhetsföreningar o.d.,
domänverkets berörda revir samt lantbruksnämnden (rennäringsenheten) och
försvarsområdesregementet
inom vederbörligt län.
1. Så finns exempelvis inom Jämtlands län en Fjällsäkerhets- förening Västra Härjedalen.
Prop.l978/79:187 297
Länsstyrelsen bör ha frihet att välja formerna för hur den vill främja och leda samverkan i fjällsäkerhetsfrågorna och Samordna planering och åtgärder för fjällsäkerheten. För— utom exempelvis vanliga remisser och sammanträden, konfe- renser, särskilda arbetsgrupper, applikatoriska exempel o.d. kan tänkas att efter den modell, som med framgång tillämpats regionalt och lokalt i trafiksäkerhetsarbetet, bilda en särskild fjällsäkerhetskommitté. Denna skulle då innefatta representanter för de ovan nämnda myndigheterna och organisationerna (däribland representant för minst en sameby per aktuell kommun) samt eventuella andra intressenter, exempelvis i förekommande fall representanter för Svenska fjällklubben, Svensk skidlärarförening m.fl. Verksamheten bör bedrivas i nära samverkan med länsstyrelsen, som lämp- ligen Ställer sekreterare och sekreterarbiträde till kom— mitténs förfogande. Kommittén borde givetvis själv äga att utse sin ordförande men det torde bl.a. av praktiska skäl vara lämpligt och i regel till fördel för samverkan och samordning om härtill väljes chefsrepresentanter för
länsstyrelsen i kommittén.
Utredningen föreslår alltså,
att länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen får till uppgift att regionalt ansvara för samordning
och samverkan avseende fjällsäkerheten samt
att länsstyrelsen får själv avgöra var inom läns- Styrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas, vilka myndigheter och organisationer osv. den närmast bör omfatta och i vilka former den bör
genomföras.
Prop. 1978/79:187 293
6.4.3 Lokalt
Som framgått av vad ovan anförts (p. 6.4.2) är det ofrån- komligt att det regionala fjällsäkerhetsarbetet innefattar flertalet av länets lokala myndigheter, institutioner och organisationer med intressen och ansvar inom detta arbete. För det konkreta samarbetet lokalt torde emellertid i många fall en överenskommen form kunna vara till fördel. Det är naturligt att detta knyts till kommunen. På denna ankommer den kommunala planeringen inom ramen för den fysiska riks- planeringen, den leder utvecklingen inom kommunen, den har väsentligt inflytande på utvecklingen av turism, frilufts- liv och rekreation samt anläggningar och anordningar härför, den har ansvaret för lokala leder och spår, den har om— fattande information till bofasta och turister och den har fortlöpande nära kontakter med myndigheter, organisationer, företag och enskilda inom kommunen. I regel sammanfaller kommun och polisdistrikt, vilket sistnämnda har ansvaret
för fjällräddningstjänsten inom området.
Det lokala fjällsäkerhetsarbetet bör alltså - även i de de— lar, som innefattas i det regionala arbete, som länsstyrelsen samordnar - sammanhållas och samordnas av vederbörlig kommun inom fjällregionen. Härvid bör nära samarbete ske med polis- distriktet, så att samordningen även kommer att gälla mellan fjällräddningen och fjällsäkerheten. I vissa fall - t.ex. inom Åre kommun - bör sammanhållningen och samordningen ske inom redan förefintliga organ, i andra fall synes lämpligt att - enligt tidigare anförda grunder (p. 6.4.2) _ bilda en särskilt fjällsäkerhetskommitté under kommunens ledning och stöd enligt
samma principer, som nyss angavs för motsvarande regionala organ.
Utredningen föreslår
att kommunerna inom fjällregionen i anslutning till det
Prop.]978/79:187 299
regionala fjällsäkerhetsarbete, som länsstyrelsen sam-
ordnar, bör sammanhålla och samordna det lokala fjäll—
säkerhetsarbetet inom kommunen samt
att detta bör ske genom förefintliga organ inom kom-
munen eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhets-
kommitté.
Prop. 1.978/79:187 500
6.5 SAMORDNING FJÄLLRÄDDNING _ FJÄLLSÄKERHET
Även om fjällräddning och fjällsäkerhet är två skilda funk- tioner under olika huvudmannaskap har de mycket gemensamt och bör för gemensamt bästa arbeta samordnat och under nära och fortlöpande samverkan (jfr. p. 5.1.2). Detta bör i för- sta hand säkerställas genom att fjällräddningen genom sina polisiära representanter är företrädd i fjällsäkerhetens samverkansorgan på central, regional och lokal nivå, dvs. inom samverkansgruppen Fjällsäkerhet alternativt Fjällsäker- hetsrådet, inom länsstyrelsen och av denna eventuellt bildad regional fjällsäkerhetskommitté samt inom kommunen och där eventuellt bildad sådan kommitté.
Utredningen har i p. 6.3.2 och 6.3.3 ovan föreslagit att rikSpolisstyrelsen i central instans skall inom fjällsäker- hetsverksamheten vara huvudansvarig för fjällräddningens sam— ordning med fjällsäkerheten. Motsvarande ansvar på regional och lokal nivå bör åvila länspolischefen respektive polis-
styrelsen i vederbörligt polisdistrikt.
En absolut gränsdragning mellan verksamheterna för fjällrädd- ning och för fjällsäkerhet är varken möjlig eller lämplig. Det är i stället angeläget att deras samverkan - inom den
ram som de skiljaktiga huvudfunktionerna medger - kan ges
så smidiga, till regionala och lokala förhållanden anpassa- de former som möjligt. Utredningen förutsätter sålunda, som i olika sammanhang framhållits, att exempelvis den medverkan från fjällräddningens sida i fjällsäkerhetsinformation, led- tillsyn, lavinfarekontroll m.m., som hittills skett i den ut- sträckning som varit förenlig med ordinarie uppgifter, även
i fortsättningen kommer att lämnas. Det är å andra sidan ock— så möjligt att åtgärder närmast avsedda för fjällsäkerheten direkt eller indirekt får betydelse för fjällräddningen. Det kan exempelvis gälla inom inforuationsverksamhet, beträffande
kartor, vädertjänst, ledutbyggnad, utrustning och annat.
Prop.]978/79:187 301
Inom ett område förordar utredningen (jfr. p. 5.1.2 och 5.7.7) en långt gående samordning. Det gäller det polisiära sambands— systemet i fjällvärlden, som icke blott bör vara gemensamt för fjällräddning och fjällsäkerhet även även bilda den grund, var- på i nuläget kompletteringsbehoven för fjällsäkerheten bör tillgodoses. Utredningen förordar ju (p. 5.7.7) att sambands- behoven för fjällsäkerheten så långt möjligt bör lösas genom
en vidare utbyggnad av befintliga system.
1 överensstämmelse härmed har utredningen även föreslagit (p. 6.3.2 och 6.5.5) att rikspolisstyrelsen i central in- stans för fjällsäkerheten, dvs. inom samverkansgrupp Fjäll- säkerhet respektive inom Fjällsäkerhetsrådet, bör vara huvud- ansvarig för sambandsfrågorna. Motsvarande ansvar bör regio- nalt och lokalt också åvila länspolischefen inom länsstyrelsen och av denna eventuellt bildad fjällsäkerhetskommitté respek-
tive polisstyrelsen inom kommunen och av denna eventuellt bildad sådan kommitté.
Prop. 1978/79:187 302
6.6 SAMMANFATTNING
Det är angeläget att ett otvetydigt huvudmannaskap kommer till stånd för fjällsäkerheten och att en klar fördelning
av ansvarsområden och arbetsuppgifter sker mellan huvudmannen och övriga centrala, regionala och lokala organ, som bör ha
del i ansvaret för fjällsäkerheten.
Huvudmannaskapets innebörd klargörs — huvudmannen skall i
främsta rummet ha en initierande och samordnande funktion.
Huvudmannaskapet bör anknytas till en förefintlig, i säker- hetsarbetet engagerad myndighet. Utredningen har övervägt an- knytning till rikspolisstyrelsen och till statens naturvårds—
verk. Det sistnämnda förordas.
När det gäller val av huvudman står två principiellt olika möjligheter öppna: att huvudmannaskapet uppdrages åt någon förefintlig myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 1) eller att det förläggs till ett fristående organ med kanslifunktionen anknuten till en förefintlig
myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 2).
I förra fallet bör huvudmannaskapet uppdras åt statens na— turvårdsverk och samverkan främst genomföras inom en sam- verkansgrupp Fjällsäkerhet. I senare fallet bör ett fjäll— säkerhetsråd tillkomma med kanalifunktionen förlagd till statens naturvårdsverk. För samverkan i rådet bör väsent- ligen gälla samma principer som i förra fallet avsetts för
samverkansgruppen.
Utredningen har noggrant prövat de två alternativen. Båda är tänkbara. Den särskilde utredaren och två av utredning— ens experter förordar alternativ 1, sju av utredningens
experter förordar alternativ 2.
305
Ett förslag till ansvars— och arbetsfördelning i central in-
stans framläggs — se tabell 17.
Länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen får till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Länsstyrelsen bör själv få avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angivna uppgiften skall hand- has, vilka myndigheter och organisationer osv. den närmast
bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.
Kommunerna inom fjällregionen föreslås sammanhålla och sam- ordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen. Detta bör'ske antingen genom förefintliga organ eller genom en sär— skilt bildad fjällsäkerhetskommitté.
Samordningen fjällräddning — fjällsäkerhet sker främst i de ovan föreslagna samverkansorganen, dvs. i central instans samverkansgruppen Fjällsäkerhet alternativt fjällsäkerhets- rådet, i regional instans inom länsstyrelsen och eventuellt
av denna bildad fjällsäkerhetskommitté, i lokal instans in—
om kommunen och där eventuellt bildad sådan kommitté. Riks- polisstyrelsen bör vara huvudansvarig för samordningen -
liksom för de för .jällr.dcning och fjällsäkerhet väsentligen gemensamma sa handsfrågo—na — i central instans, länspolischefm
i regional och polisstyrelsen i lokal instans.
Prop. 1978/79:187 304
7. KOSTNADER
Utredningen har i kapitel 5 redovisat sina överväganden och förslag inom de olika verksamhetsområden som utredningen sökt avgränsa. I kapitel 6 har utredningen redovisat sina över- väganden och förslag angående huvudmannaskap, ansvars- och
arbetsfördelning och samverkansformer.
I detta kapitel vill utredningen sammanfatta och prioritera de sålunda föreslagna åtgärder, för vilka särskilda ekonomiska
resurSer befunnits erforderliga.
Utredningen ger högsta prioritet åt de reserser, som behövs
för att huvudmannen skall kunna arbeta effektivt (p.5.l.3).
Enligt utredningens mening (p. 6.2.5.2) bör sålunda statens naturvårdsverk tillföras en handläggare för det utrednings- arbete m.m. som fjällsäkerhetsfrågorna kräver. Härigenom möjliggörs även att, så snart beslut i huvudmannafrågan fattats, i heltidstjänst för fjällsäkerhetsärenden - främst samordningen - placera en sekreterare till samverkansgruppen för fjällsäkerhet alternativt fjällsäkerhetsrådet.
Härtill kommer vissa kostnader för naturvårdsverket för arovden, resor m.m. Utredningen beräknar de sammanlagda års-
kostnaderna för huvudmannens administration till 175 000 kr.
Samtidigt vill utredningen i främsta rummet sätta de före- slagna åtgärderna för ökad information (inkl. utbildning) (p. 5.1.2 och 5.4.1) samt en förstärkning av de bidrag, som utgår över statsbudgeten till Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet (p. 5.5.4.1; jfr p. 5.4.1, tredje och fjärde styckena) för att dessa organisationer därmed
skall kunna öka sina insatser på fjällsäkerhetens område.
Prop. 1978/79:187 505
Utredningen beräknar för sistnämnda ändamål för båda organi— sationerna et: sammanlagt belopp av 450 000 kr. Det bör an— komma på huvudmannen för fjällsäkerheten och organisationer— na i samråd att besluta om hur dessa medel skall disponeras
för att öka säkerheten i fjällen.
vad gäller frågan om information om fjällsäkerhet utgår ut— redningen från att huvudmannen kommer att verka för att sä— kerhetsfrågorna framdeles ges ökad uppmärksamhet över huvud taget i den information. som fjällturisten möter, samt att samordningen och samverkan i denna informationsverksamhet
förstärks.
Utredningen föreslår iock att också särskilda medel för information ställs till huvudmannens förfogande. Utredningen beräknar på sikt ett årligt belopp om 400 000 kr. för detta
ändamål.
Behovet ett kraftigt förstärka och vidga pågående informa— tionsarbcte är emellertid i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar särskilda åtgärder nu. Utredningen föreslår därför att ett engångsanslag ställs till förfogande för en in”o"mationskanpanj — fjällsäkerhetskampanj - under bud- getåren 1975/79 och 1979/so (p. 5.4.6). Detta bör anvisas omedelbart för att nödvändig information snabbt skall kunna
nå ut till fjällturisterna m.fl.
Kostnaderna för kampanjen beräknas till 1 milj.kr.. varav 600 ooo kr. för budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för budgetåret 1979/80. För att den angelägna snabbstarten skall kunna ske, behöver medlen för innevarande budgetår kunna disponeras under september 1978 eller möjligen åtminstone vara vissa f.ö.m. denna tid och kunna disponeras snarast
möjligt därefter.
Prop.]978/79zls7 306
Utredningen har funnit (p. 5.1.2 och 5.6.2.l) - och det har
i skilda sammanhang utanför utredningen också framhållits — att den väderservice, som i nuläget ges inom fjällregionen, måste väsentligt förbättras. Med hänsyn till att SMHI-ut- redningen arbetar med en samlad översyn av väderorganisationen och dess funktioner och av tidsskäl har utredningen icke fram- lagt något konkret organisationsförslag. En förbättring vin— tertid av nätet av observationsplatser i högfjället har dock utredningen ansett så angelägen att den framlagt förslag här- om (p. 5.6.2.2 och 5.6.3). Kostnaden för investering och för drift under två vintermånader har beräknats till 0,5 milj.kr. I avvaktan på SMHI—utredningens förslag och ställningstagan— de till detta föreslås angivna medel anvisas för ett försöks-
vis genomförande av nätförstärkningen under budgetåret 1979/BO.
För att kunna aktivera angelägen lavinforskning, lavinprognos- tjänst m.m. (p. 5.6.2.4) bör från samma budgetår också SMHI an— slag uppräknas med 0,2 milj.kr.
De nu nämnda resurserna bör enligt utredningens mening till- föras/fjällsäkerheten omedelbart och med prioritet. Medels- behov för övriga åtgärder som utredningen för fram, nämligen (p. 5.5.4.2, 5.7.7 respektive 5.7.7) angelägna tekniska för- bättringar utmed främst vinterleder (0,8 milj.kr.), fortsatt utbyggnad av hjälptelefonnätet (2.5 milj.kr.) Samt uppräk- ning av polisens abonnemangskostnader för det förefintliga trådburna hjälptelefonnätet för att säkerställa effektivt underhåll (0,09 milj.kr. per år), är i och för sig nödvändiga men av den karaktären att de kan genomföras Successivt i
den takt. som erforderliga resurser kan ställa till för- fogande. Det bör ej heller uteslutas, att ett förverkligande av utredningens förslag i dessa hänseenden-helt eller delvis- också skulle kunna ske på så sätt att vederbörande myndighet efter samråd med huvudmannen för fjällsäkerhet väljer att prioritera dessa åtgärder inom ramen för oförändrade anslag.
Prop. 1978/79:187 307
Beträffande de utökade försöken med fjällpatruller och de tillkommande försöken med användning av vapenfria tjänste- pliktiga i sammanhanget ("p. 5.3.4.4) förutsätter utredning— en att kostnaderna väsentligen bestrids från arbetsmark- nadsstyrelsens anslag för utbildning av sådana tjänste—
pliktiga och för sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Zl Riksdagen [978/79. I mm!. Nr [87
Prop. 1978/79: 187 1
Sammanställning av remissyttranden
1 Inledning
Utredningens överväganden och förslag har fått ett positivt gensvar hos i stort sett samtliga remissinstanser. Rikspr)Iisslyra/scn, statens mnarvårds- vrrk och .S'vwzska Iurisdör-eningen understryker vad utredningen anfört om den enskildes ansvar för den egna säkerheten vid vistelse i fjällvärlden. Nalnrwirdsvarkar och Svenska turist/öreningen anser vidare att utredning— ens förslag till åtgärder m.m. kan anses välgrundade och vill avvägda. Fri/ali.x;/iv'imjamlal instämmer i utredningens uppfattning att en gränsdrag- ning mellan fjällräddning och fjällsäkerhet inte är möjlig eller lämplig och att den förra utgör en väsentlig del av den senare.
2 Huvudmannaskapet för fjällsäkerheten
Utredningens alternativ i med statens naturvårdsverk som huvudman tillstyrks av rikspolisstyrelsen. SMHI. statskontoret. RRV, niinimlwiji'ir salnlii'il/sI'ri/brmation. lantbruk.s'slyrt'lsml. nat/lrvardsverkat. länsslyrclsur— na iJänzI/anc/s och Västerhorrwis län, kansli/nan!verket och Svt-viska ji'iskspa:'(/örlnmdet. Rikspo/issfyre/sen anser i likhet med utredningen att huvudmannen i första hand bör ha en samordnande och initierande funk- tion. Med hiinsyn till behovet av ett entydigt och klart uttalat ansvar för fjällsäkerheten med fast förankring i en myndighet menar riks/u)lisstyrel- sen. Ian[brukss'lyrt'lwn och nara/'n'!rdsverkct att alternativ 1 är det enda godtagbara. Lantbruksslyrelst'n och nalurvårdsvark('I anför vidare att na- turvfu'dsverkets ansvar för naturvardsförvaltningen. rörligt friluftsliv och rekreation samt det statliga ledsystemet talar för en förläggning av huvud- mannaskapet till denna myndighet. rl'illsammans med länsstyrelsen i Väs- lurhoftwrs [än menarnamrvardsverket att alternativ ] iir det mest fördelak- tiga ur effektivitcts- och kostnadssynpunkt. Statskontoret framhåller vik- ten av att de olika intressenterna i frågor som rör fjällsäkerheten får ett inflytande över åtgärderna för ökad fjällsäkerhet. Nämnden för samlu'iIIs— iir/"armadan och länsstyrelsen i Jämtlands län menar att en representant för varje ljiilliin bör ingå i samverkansgruppen. medan IanrI)rnksstvrc'lscn anför att representant för lantbruksnömnderna hör beredas plats.
Domänverket. Ia"n.s'styralserlm [ Kap/mrbrrgs och Norr/mums län, Svu- riges Inrislriia' och Svenska samernas riks/Yirbmnl tillstyrker utredningens alternativ 2 med tillskapandet av ett fjällsäkerhetsrfid som huvudman. Detsamma gör Iclz'vrrkcl. Fri/Njis/i'äiii/"andr! och Svenska .li'ällklnblwn. men de senare remissinstanserna menar att Ijiillsiikerhetsrftdets kansli bör förläggas till rikspolisstyrelsen i stället för naturvfnrdsverket. Såsom skiil till detta anförs framför allt det niira sambandet mellan ijiillråiddning och fjällsäkerhet. Televerket och ria-isn'ridar anser att alternativ 2 iir att föredra då en sådan form av huvudmannaskap böttc bör kunna stimulera de frivilli- ga organisationerna. Även komnian/i")"rhmidel anser denna stimulans vara viktig och menar att huvudmannaskapsfragan kan lösas genom ett funge-
Prop. 1978/79: 187 :
rande kontaktorgan. Vidare menar televerket och ["rilaj'ts/riimjanclet att det faktum att huvut'lmannen skall verka genom sina intressenter talar för alternativ 2. Det är också väsentligt menar Fri/al'tstrt'imjandet och Svenska [iii/[klubben att de olika intressenterna i fjällsäkerheten får en jämbördig status. Damc'inverket å sin sida hävdar att eventuella gränsdragningspro- blem mellan rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket kan underlättas om de möts i ett tjällsäkerhetsrt'td. Vidare menar danu'inverket att antalet ordinarie ledamöter i rådet bör begränsas så långt möjligt, framför allt SMHI holde kunna adjungeras vid behov. Liinsstyrelsen i Nnrr/mttens Iiin föreslär att representanter för de. berörda länsstyrelserna ingår i fjällsäker- hetsrädet, liksom en gemensam representant för tjällkommunerna. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen nödvändigheten av radcts lokalisering till Stock— holm. Turistrådet menar att i fjällsäkerhetsrådet bör ingå representant dels för den egna organisationen, dels för turistanläggningarna inom fjällvärl- den.
Svenska tttristfiireningen och Svenska tm'ist/i'ireningensflirt/ledarklttbh anser att huvudmannaskapet bör uppdras ät rikspolisstyrelsen dä styrelsen har ansvar för ljällräddningen och därmed resurser och erfarenhet samt en enhetlig organisation med klara arbetslinjer mellan centrala, regionala och lokala instanser.
Vad beträffar ansvarsfördclningen mellan olika intressenter instämmer de flesta remissinstanserna i utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Natarvardsverket. konsmnentverket och Svenska friskspartfi'ir- ham/et anser emellertid att konsumentverkct bör vara ansvarigt för utrust- ningsfrägorna.
I stort sett samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag vad avser fjällsäkerhetsarbetet regionalt och lokalt eller lämnar det titan erinran. Naturvåra'sverket anser det vara mycket viktigt att det finns klara former för kopplingen mellan det centrala. regionala och lokala ansvaret för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Verket liksom komman/örbamlet och Fri/aftsh'iimjatalet menar att ansvaret för samord- ning och samverkan, regionalt och lokalt. hör ankomma på länspolischefen resp. polisstyrelsen. RRV förutsätter att regionala överenskommelser kan träffas inom resp. län mellan länsstyrelse. kommuner och andra berörda organ som närmare preciserar ansvarsfördclningen i länet. Länsstyrelsen i Jämtlands liin anser att det regionala ansvaret för fjällsäkerheten också bör innefatta möjligheter att ingripa mot missförhållanden. som äventyrar säkerheten. Liinsstyrclsen iJiimt/ana's la'n liksom rikspulisstlvrelsen och l-'riltt/"tsjriimjandet menar att det är väsentligt att de regionalt och lokalt ansVariga organen tillförs ökade ekonomiska resurser i och med att de ges ett utökat ansvar för fjällsäkerheten.
3 Information och utbildning
Utredningens prioritering av informations- och uthilt'lningsfrägorna till- styrks av flertalet remissinstanser och lämnas i övrigt titan erinran. Niimn- (len/ii" samln'illsin/itrmatiun och Fri!afts/i-iimjandet poängterar vikten av att redan i den obligatoriska skolundervisningen ge grundläggande infor— mation om fjällsäkerhet. Nämnden för santla'illsin/brmation anför vidare tillsammans med RRV, natnrvårclsrerket. rek/'ettfinnsberedningen. Svens- ka turist/öreningen och Svenska jj'iillk/nbhen att för den fortsatta utbild-
'...)
Prop. 1978/79: 187
nings- och informalitmsvcrksamheten krävs grundliga analyser av informa- tionsbehovet. inkl. en kartläggning av inträffade olyckor och allvarliga olyckstillbud. samt en omsorgsfull planering. Länsstyrelsen :" Kap/mrhergs lätt anser att en märkesprovtagning i fjällsäkerhet kan vara att föredra framför brett upplagda kampanjer. Riks/mlissfyre/sett. rekreationsbered— ningen, Svenska tnristji'ireningen och Fri/atisji-ämjandet framhåller med bestämdhet det angelägna i att de frivilliga organisationerna tillförs ytterli- gare resurser. Svenska_li'iskspm't/ärbandet anser det vara högst olyckligt om två frivilliga organisationer skall särbehandlas i fråga om bidrag. För- bundet nämner en rad andra organisationer som man anser bör få del av de ökade bidragen. Natarrärdsverket menar att en nödvändig förutsättning för att verket skall klara ansvaret för informationen såsom huvudman är. att det inom ramen för de föreslagna 400000 kr. avsätts medel för en ytterligare förstärkning av verkets personal. Länsstyrelsen iJämt/ands län anser det önskvärt att utbildningsmöjligheter för färdledare tillskapas. förslagsvis i anslutning till den utbildningsverksamhet inom turistnäringen som f. n. är ttnder uppbyggnad. Länsstyrelsen i Väster/mitt'tts län anser att utbildning av färdledz-tre m.m. lämpligen bör förläggas till Västerbottens inland. Frilans/rämjandet hälsar med tillfredsställelse utredningens be- dömning beträffande utbildning av ärdledare att tyngdpunkten bör ligga hos de frivilliga organisationerna även i framtiden. Sveriges tnristrätl fram- för att man betraktar det som självklart att rådet inom sina ramar ocksa informerar om si'ikerhetsfrågorna. Sveriges radio framför att i den mån meddelanden om fjällsäkerhet uppfyller de villkor. som gäller för myndig- hetsinformation i radio och TV. kommer man självfallet att låta sända dem.
Vad beträffar" kartmaterialet framhålls från ett flertal håll att det är en väsentlig beståndsdel i informationen om fjällsäkerheten. Lantmäteriver- ket är positivt till att göra försök att direkt i grundversionen av topogra- fiska kartan ta med mera av fjällsäkerhetsinformationen. Den kommande revideringen av fjällbladen kan ge möjligheter att försöksvis pröva utred- ningens förslag. Så snart erfarenheter erhållits bör en särskild reviderings- plan för ljällkartorna upprättas samt härav föranledda prioriterings- och finansieringsfri'tgor avgöras. Länsst_vrelsen [ Jämtlands lätt anser att en översyn bör göras av nuvarande kartbestå'nd på turistområdet. Svenska tarist/i'ireningen stöder särskilt förslaget om en samordning av kartverk- samheten hos lantmäteriverket och LiberFörlag.
Såsom tidigare framgått anser natarvärdsverket OCh Svenska .f'risksport- förbi!/IU'C'I att konsumentverkct bör ha ansvar för frågor rörande personlig utrustning m.m. It'ansamentverket framhåller för sin del att det kan vara lämpligt att knyta en särskild utrustningskommitté till verket samt att vissa ytterligare resurser bör ställas till verkets förfogande om den ambitions- nivå som utredningen föreslagit skall kunna hållas. Länsstyrelsen iJämt- lands län ifrågasätter det lämpliga i att knyta den föreslagna testgruppen till Friluftsfrämjandet. Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar ut- redningens förslag avseende utrustningsfrågorna utan erinran. Frilufts- l/räntjamlet anser att ett årligt bidrag om 50000 kr. bör ställas till främjan- dets förfogande för åtgärder på utrustningsområdet.
4 Leder
Utredningens konstaterande att insatser för att förbättra ledsystemet är en av de främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten under-
Prop. 1978/79:187 - 4
stryks av flertalet remissinstanser. Svenska_ljällklnbben är emellertid oro- lig föratt led- och stugutbyggnad ges ett alltför stort värde för fjällsäkerhe- ten. Narro'värdsverket anför att verket på grtrnd av otillräckliga medel haft Vissa SVårigheter att sköta det statliga ledsystemet på ett ur fjällsäkerhets- synpunkt tillfredsställande sätt. I.äns..t't_vrelsen i Kommrbergs län anser att lederna inom länet måste ges hög prioritet vid en markerad förbättring av ledsystemet. Natnrvärdsverket framhåller vidare att på lång sikt bör de fjällanläggningar som nu inte ägs av staten och som ligger utmed ledsyste- met. i likhet med lederna. överföras till statligt huvudmannaskap."
Vad beträffar utredningens förslag om att länsstyrelsen bör bli tillstånds- myndighet för anläggande av vandringsleder framhåller rikspolisstyrelsen. RRV, länsst_vrelsen i Kopparbergs"lätt och Frila/ts/riimjandet att det är angeläget att detta genomförs. Överbefällzavaren har inget att erinra mot" förslaget men förutsätter att resp. militärbefälhavare ges möjlighet att styra ur försVarssynpunkt viktiga ledriktningar. Länsstvrelsen [Jämtlands län framhåller att med hänsyn till länsstyrelsens begränsade resurser torde en tillståndsprövning av nytillkommande leder inte ktlnna genomföras även om så Vore önskvärt. '
Natarrärdsverket framhåller att den av utredningen beräknade kostna- den för omedelbara förbättringar av bl.a. vinterlederna torde uppgå till betydligt högre belopp än vad utredningen anger.
Vad beträffar utredningens förslag angående utökad försöksverksamhet med fjällpatruller framhåller AMS att styrelsen även i fortsättningen är beredd att diskutera utförande av visst fjällsäkerhetsarbete som bered- skapsarbete. i den mån läget på arbetsmarknaden och den lokala syssel- sättningssittrationen kräver detta. Länsstyrelsen i Is'opparbergs län anser att länets fjällområden som kontrasterande jämförelse med Norrbottens län borde ingå i nya försök. Länsstyrelsen iJämt/ands län anser att om resurser inte kan skapas för inrättande av ledpatruller i Jämtlands län bör en ornprioritering göras av naturvårdsverkets nuvarande resurser för led- patruller. Länsst_vrelsen i Norrbottens lätt framhåller att erfarenheterna från länets försök med fjällpatruller är så goda att de bör utvidgas till att omfatta ytterligare ett län. förslagsvis Jämtlands län. Domänverket å sin sida anser att fjällpatrullerna i Norrbottens lätt inte varit så engagerade i fjällsäkerhetsarbetet som utredningen vill göra gällande. Rikspa/isstyrel- sen anser att tillsynen av lederna så långt möjligt bör utföras av traktens befolkning.
Följande remissinstanser avstyrker eller ifrågasätter starkt utredningens förslag, att utnyttja vapenfria värnpliktiga för avpatrullering av ledsyste- met. nämligen rr'kspolr'ss/_vrelsen, lantbruksstvrelsen. mrtarvärdsverket. rekreatimrslveredningen. tlt'mtänverket, länsst_vrelserna i Ix'opparhergs och Jämtlands län samt Svenskafrisksport/är!)"na'et. Den främsta anledningen är att den korta tjänstgöringstiden inte medger att kravet på kunskap och erfarenhet kan tillgodoses. inte ens genom erforderlig inskolning. RRV anser att förslaget bör preciseras och kostnadsberäknas innan en eventuell tl'_')rst")ksverksamhet påbi'irjas. AMS däremot ser positivt på försök till ut- vidgade tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga.
5 Vädertjänst
Behovet av bättre vädertjänst understryks av flertalet remissinstanser. RRV framhåller emellertid att en analys behöver göras av vilka vädersitua-
Prop. 1978/79: 187 5
tioner som erfarenhetsmässigt kan leda till fjällolyckor och som därför behöver förutses. innan man kan ta ställning till utredningens förslag. Län.rxlyrelsen th'inzt/umls lätt anför å sin sida att det bör ankomma på SMHI att utarbeta en enkel handledning för fjällbruk över karaktäristiska tecken på väderförändringar. Sif-III! framhåller att för att klara av behovet av ("ökad väderinforrnation behöver institutet säväl en ekonomisk som en personell resursft'irstärkning. Vidare anför institutet att det är otillfreds- ställande att lokalprognoser för vissa fjällområden f. n. utfärda-ts av flygvap- nets meteorologer som ett privat åtagande.
.S'll'IHI instämmer i utredningens uppfattning att prognosomrz'idet bör delas i minst två ansvarsområden. Eftersom institutets framtida organisa— tion f.n. är under utredning vill SMHI inte lämna något konkret organisa— tionsft'firslag beträffande fjälIvädertji'insternas placering. ansvarsområden och bemanning. Utan att föregripa utredningen menar institutet att en viss förbättring av prognosarbetet för Jämtland och Härjedalen bör kunna ske genom att två tjänster för civila meteorologer inrättas för att under vinter- säsongen placeras vid den militära vädertjänsten i Östersund. Statskun— luret understryker möjligheten att även i fortsättningen utnyttja redan befintliga resurser på såväl den civila som den militära sidan samt öka samordningen mellan dem. LllII.Y.S'I_VI'('lSU/l iJänttlanäs lätt menar att den förstärkning utredningen föreslagit vid SMHI: s väderkontor i Sundsvall i stället bör placeras på Frösön för att samordna där befintlig militär och civil vädertjänst. Länsstyrelsen t' Norrbottens län erinrar om att styrelsen redan tidigare aktualiserat frågan om inrättande av en regional SMHI- grupp för Norrbottens län. Stl-fHI-ntrecltringen framhåller att den bedriver en studie med inriktning pä möjligheterna att allmänt decentralisera viss vädertjänst med utnyttjande av den regionala organisationen för flygvä- dertjänsten. Bland de frågor som därvid särskilt studeras ingår att finna en rationell organisatorisk form för regionala väderkontor i Luleå och/eller Östersund. där det finns en uppbyggd militär väderorganisation. SMHI- ntretlnintwn anför vidare att den kommer att lämna förslag beträffande omfattningen av den väderinformation som skall anses vara en myndig- hetsuppgift för SMHI.
Slffl—Il ansluter sig i stort till den föreslagna indelningen i åtta prognos- distrikt inom fjällregionen. men anför samtidigt att den slutliga indelningen måste bli beroende av dels de naturliga vädergränserna. dels hur stations- nätet byggs ut och dels vilka prognosmetoder som kan komma till använd- ning.
Vad beträffar stationsnätet för observation av väder menar SMI-Il att en utökning är önskvärd. men det vore olyckligt om observationsprograminet begränsades till två månader per år och fyra avläsningar per dag. Det är nödvändigt att förhållanden kartläggs trnder hela vintersäsongen. vilket innebär sex månader per år samt en utökning till sex avläsningar per dag. Detta medför enligt institutets beräkningar att den årliga driftkostnaden ökar till knappt 300 000 kr. Sit-111] framhåller emellertid att ett mera okon- ventionellt grepp avseende väderobservationer kunde vara av värde. Mot bakgrund av att vinden är den utslagsgivande väderfaktorn föreslår institu- tet att medel beviljas för att omgående utreda och utprova ett system med automatiska vindgivare att ersätta eller komplettera förstärkningen av observationsstationer i fjällen. l50000 kr. bör ansläs för bl.a. utvärdering och rekognosering. Televerket bedömer det som möjligt att med hjälp av i fjällområdena redan etablerade radiosambandssystcm trådlöst kunna sam- la in information från automatiska vät'lerstationer. Verket är berett att
Prop. 1978/79: 187 . 6
medverka till införandet av denna teknik. S--ll-IIII utredningen framhåller att man inte kommer att lämna förslag till geografisk fördelning av observa- tions— och mätresurser.
SMHI delar utedningens uppfattning att lokalradion bör sända väderrap- porter för fjälldistrikten även lördagar. söndagar och under helgerna. Vi- dare stöder institutet förslaget om att prognosernaförmedlas via telefon- svarare under förutsättning av att en samordning sker mellan rapporterna i dessa bägge media. '
SMHI instämmer i att forskningsinsatser inom fjällens klimatologi och för förbättring av prognosmetoderna är utomordentligt viktiga. Vidare finner institutet det angeläget att frågor om laviner. lavinforskning, och varningar för lavinfara utreds i en särskild arbetsgrupp under huvudman- nen. .N'atitrvärzlrverket anser att SMHI bör tillföras särskilda resurser för främst forskning och utveckling. inte minst avseende laviner. SMHI-utred- ningen framhåller att man kommer att lämna förslag i huvudsak beträffan- de forskningens organisation och resurser inom SMHI. Någon värdering och prioritering av olika fbrskningsprojekt kommer inte att göras. Svenska _ljt'illklnhhen anför att man bör kunna minska antalet lavinolyekor genom att potentiellt farliga sluttningar markeras på en viss edition av Nya fjäll- kartan. Svenska kli'i'tteigfr'irbmidet menar att lavinforskningen är ett efter— satt omräde i Sverige. Tekniska högskolan i Lund framhåller att Institutio- nen för naturgeografi, Stockholms universitet i likhet med vad som varit fallet tidigare bör ses som den centrala samlingspunkten för lavinforsk- ningsarbetet.
6 Samband
Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning om sam- bandets funktion för fjällsäkerheten. liksom de förslag utredningen lämnat i detta avseende. Lantbruksstyrelsen framhåller att rennäringens behov av sambandssystem bör integreras med den utveckling av radiokommunika- tionssystem som aktualiseras inom ramen för det fortsatta fjällsäkerhetsar- betet.
Vad beträffar bärbar radiokommunikationsutrtistning menar länsstyrel- sen i Norrbottens län att det är viktigt att sådan anskaffas för uthyrning till fjällvandrare. Även Svenska tiiristji'ireningen och Friluftsj'rt'iinjanäet är mera positiva än utredningen till denna typ av samband.
Lätis-styrelsen i.!ämtlunds [än menar att stor måttfullhet bör iakttagas vid utbyggnad av trådförbindelser i fjällen. då ingreppet kan verka störan- de på fjälluppfevefsen. Vidare anför styrelsen att dess erfarenhet av funk- tionen hos radiotelefoner i fjällstugor är mindre god. varför åtgärder bör sättas in för att höja driftsäkerheten. Svenska jjällklubben anser att den långsiktiga målsättningen om telefoner på 5—15 km avstånd är onödigt statisk. Utbyggnaden bör anpassas efter turistfrekvensen på resp. led. Lit/inirtsverket finner det angeläget att samverkan med verket kommer till stånd i sambandsfrågor. bl.a. avseende förslaget att utnyttja nödsändare av den typ som används av civil och militär luftfart.