om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m. m.
Regeringens proposition 1978/79: 187
om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m. m.;
beslutad den 22 februari 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits I
bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN
ERIC ENLUND
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett fjällsäkerhetsråd inrättas som statlig huvudman för fjällsäkerheten. Vidare föreslås åtgärder avseende information och utbildning, vädertjänst m. m. i syfte att ytterligare förbättra fjällsäkerheten.
I Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 187
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-02-22
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe. Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Enlund
Proposition om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m. m.
I Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 9 mars 1978 ullkallades en särskild sakkunnig! med uppdrag att utreda frågan om huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m. m. (Jo 1978: 02). Den sakkunnige antog namnet fjäll-
säkerhetsutredningen. I augusti 1973 avlämnade utredningen betänkandet
(Ds Jo 1978:7) Huvudmannaskapet för fjällsäkerheten m. m. Betänkandet
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga I.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, televerket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHD, luftfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), nämnden för samhällsinformation, lantbruksstyrelsen, statens na-
turvårdsverk, beredningen för samordning av statens insatser för turism
och rekreation (rekreationsberedningen), konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens lantmäteriverk, domänverket, avdelningen för geologi vid Tekniska högskolan i Lund, Sveriges turistråd, länsstyrelserna 1 Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen, Sveriges radio, SMHlI-utredningen, Friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska Klätterförbundet, Svenska turistföreningens färdledarklubb samt Svenska frisksportförbundet. En sammanställning
av remissyttrandena bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som
bilaga 2.
t Generalen Carl Eric Almgren.
2¶Föredragandens överväganden
2.1 Inledning
Fjällräddning och fällsäkerhet är två skilda begrepp. Fjällräddning är den verksamhet som päbörjas dä en olyckshändelse konstaterats eller
befaras ha skett. Med fjällsäkerhet förstås framför allt den förebyggande
verksamhet som syftar till att i görligaste mån begränsa olycksriskerna i
fjällvärlden. Ansvaret för fjällräddningsverksamheten ligger hos polisen,
medan det hittills inte funnits någon klar ansvarsfördelning för fjällsäkerhetsverksamheten. Ett flertal myndigheter och organisationer arbetar såle-
des samtidigt med fjällsäkerhetsfrågor. I anslutning till fjällräddningstjäns-
ten bedriver polisen ett omfattande arbete som inriktas på fjällsäkerheten. Även statens naturvårdsverk arbetar med fjällsäkerhetsfrågor, företrädesvis som huvudman för det statliga ledsystemet. Vidare är Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet engagerade i fjällsäkerhetsarbetet, huvudsakligen genom informations- och utbildningsinsatser. I vissa fall har också länsstyrelserna vidtagit särskilda åtgärder för fjällsäkerheten.
Utredningen konstaterar inledningsvis att samhällets och andra intressenters insatser för fjällsäkerhet och fjällräddning f.n. är omfattande och
ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskänsla och kunnighet och att de i
väsentliga avseenden tillgodoser sitt syfte. Vissa förbättringar av fjällsä-
kerheten bör emellertid genomföras. Vad som främst erfordras är en effektiv samordning och en ökad samverkan på grundval av en klarare ansvars- och arbetsfördelning. Enligt utredningen behövs vidare ökade
resurser för information och utbildning samt för förbättrad vädertjänst.
Utredningen anser också att det är angeläget att en framtida fjällsäkerhetsorganisation fortlöpande anpassas till ett sannolikt ökande turistintresse för Hällvärlden. Detta bör gälla organisationens resurser såväl kvantitativt som kvalitativt.
Utredningen påpekar vidare den stora betydelse den mänskliga faktorn har för resultatet av fjällsäkerhetsarbetet. Utredningen slår fast att det i första hand ankommer på den enskilde själv att svara för sin säkerhet i fjällen. Samhället måste emellertid ta ansvar för att den enskilde blir informerad om sitt personliga unsvar och vad detta innebär.
Jag kan för egen del instämma i utredningens konstaterande att de
åtgärder som i dug genomförs för att vidmakthålla och förbättra fjällsäkerheten i stora drag tillgodoser sitt syfte. Från ett flertal håll görs omfattande
och ändamålsenliga insatser. Dessa insatser bör också bilda grundvalen i
det fortsatta fjällsäkerhetsarbetet. De åtgärder jag i det följande kommer att föreslå motiveras främst av behovet av en ökad samverkan mellan
intressenterna inom fjällsäkerhetens område. Vissa standardhöjande ätgär-
der inom olika delområden i fjällsäkerheten är emellertid också nödvändiga.
Liksom flertalet remissinstanser kan jag instämma i utredningens påpekande att den mänskliga faktorn har en avgörande betydelse för resultatet av fjällsäkerhetsarbetet. Någon absolut säkerhet för de personer som vistas I fjällvärlden — framför allt vintertid — går av naturliga skäl inte att ästadkomma utan synnerligen restriktiva åtgärder vad avser rörelsefrihe-
ten. Genom att bl. a. informera den enskilde om dennes personliga ansvar
kan emellerud enligt min mening samhället i samarbete med de ideella
organisationerna skapa bättre förutsättningar för en säker vistelse i fjällen.
Inte minst med hänsyn till en väntad ökning av turistströmmen till den svenska fjällvärlden är sådana insatser för en ökad fjällsäkerhet motiverade.
2.2 Huvudmannaskapet för fjällsåkerheten
Utredningen anser det angeläget att ett otvetydigt huvudmannaskap
kommer till stånd för fjällsåkerheten och att en klar fördelning av ansvarsområden och arbetsuppgifter sker mellan huvudmannen och övriga centrala, regionala och lokala organ, som bör ha del i ansvaret för fjällsäkerheten. Utredningen menar att huvudmannen i främsta rummet skall ha en initierande och samordnande funktion. Utredningen för fram två alterna-
tiva möjligheter att lösa frågan om huvudmannaskapet. 1 alternativ 1
uppdras huvudmannaskapet åt statens naturvårdsverk, varvid samverkan med andra intressenter sker genom en rådgivande samverkansgrupp. Detta alternativ förordas av den särskilde utredaren och två av utredningens nio
experter.
Enligt alternativ 2 tillskapas ett fristående fjällsäkerhetsråd som huvudman, vari de olika intressenterna i fjällsäkerhetsarbetet bereds plats. I fjällsäkerhetsrådet bör enligt utredningen följande myndigheter och organisationer ingå, nämligen rikspolisstyrelsen, SMHI, naturvårdsverket, vars generaldirektör bör vara ordförande, Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet och Svenska samernas riksförbund. Rådets kanslifunktion bör knytas till naturvårdsverket. Utredningens sju övriga experter förordar detta alternativ. Som motiv för alternativ I framförs i huvudsak kostnadsskäl och angelägenheten av att inte skapa nya instanser utan främst utnyttja befintliga myndigheter. Som motiv för alternativ 2 anförs främst att ett fjällsäkerhetsråd med likvärdiga intressenter blir ett mera flexibelt organ, som med större effektivitet kan fullgöra sin uppgift. Utredningen beräknar
kostnaderna för huvudmannens administration till 175 000 kr. årligen. I
detta belopp ingår en tjänst som handläggare.
Utredningen föreslår följande centrala ansvars- och arbetsfördelning.
Huvudansvarig för samordning och samverkan samt för information och
utbildning bör huvudmannen vara, dvs. naturvårdsverket alternativt fjällsäkerhetsrådet. Huvudansvarig för leder med anslutande anordningar och anläggningar bör naturvårdsverket vara. Vidare bör rikspolisstyrelsen an-
svara för samband och samordning med fjällräddningen. SMHI föreslås vara huvudman för vädertjänsten inkl. klimatologisk forskning om främst
snö- och lavinförhållanden. För utrusthihgåfrågor bör Friluftsfrämjandet
vara huvudansvarig.
Utredningen föreslår vidare att länsstyrelserna i de fyra fjällänen får till
uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende
fjällsäkerheten. Länsstyrelsen bör själv få avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas, vilka myndigheter och
organisationer osv. den närmast bör omfatta och i vilka former den bör genomföras. Slutligen anser utredningen att kommunerna inom fjällregionen bör samordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet. Detta bör ske antingen genom be-
fintliga organ eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhetskommitté.
Det råder delade meningar bland remissinstanserna om hur huvudman-
naskupsfrägan bör lösas. Mot bakgrund äv kravet på en fast förankring av huvudmannaskapet i en myndighet föredrar ca en tredjedel av remissinstanserna alternativ 1. Detta alternativ anses också vara det mest fördelak-
tiga ur effektivitets- och kostnadssynpunkt. En knapp tredjedel av remissinstanserna anser emellertid att alternativ 2 är att föredra, framför allt mot
bakgrund av de ideella organisationernas intressen och krav samt det
faktum att huvudmannen skall verka genom sina intressenter.
För egen del unser jag att det finns ett klart behov av ett fastställt
huvudmannaskap för fjällsäkerheten. Genom tillkomsten av en central
instans för dessa frågor bör det vara möjligt att få till stånd en bättre samverkan mellan olika intressenter. Vidare kan fördelningen av arbetsuppgifter mellan dessa göras mer effektiv. Att en huvudman utses får emellertid inte innebära att ansvar, planering och verkställighet flyttas
över från intressenterna till huvudmannen. Liksom utredningen anser jag
att huvudmannen främst bör ha en initierande och samordnande funktion.
Jag förordar därför att ett fristående fjällsäkerhetsråd snarast inrättas med
uppgift att vara sådan huvudman. Genom en sådan lösning blir de intressenter som nu arbetar med fjällsäkerhetsfrågor även i fortsättningen jäm-
bördiga. Likaledes blir de olika intresseområdena av lika stor betydelse.
Med tanke på att så speciella förhållanden föreligger, i och med att flera
frivilliga organisationer av folkrörelsekaraktär redan i dag arbetar med
fjällsäkerhetsfrågor, är det angeläget att det positiva intresse för fjällsäker-
hetsfrågor som finns i de frivilliga organisationerna kan bibehållas. Vidare
bör enligt min mening ett fristående fjällsäkerhetsråd med likvärdiga intressenter kunna verka I mindre byråkratiska former och med en större effektivitet fördela och samordna arbetsuppgifter på olika områden. Till-
komsten av ett fjällsäkerhetsräd innebär också att funktionens betydelse och specialitet markeras. I avvaktan på resultatet av den utredning angående bl. a. administrationen av den statliga rekreationspolitiken, som jag
inom kort ämnar begära regeringens bemyndigande att tillsätta, bör fjällsä-
kerhetsrådet tills vidare vara direkt underställt regeringen.
I fjällsäkerhetsrådet bör ingå representanter för rikspolisstyrelsen.
SMHI, naturvårdsverket, Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. Trots angelägenheten av att begränsa antalet ledamöter I rådet anser jag liksom vissa remissinstanser att en representant för varje fjällän bör ingå i rådet. Detta motiveras främst av behovet av att binda samman centralt och regionalt ansvar. Det ankommer på regeringen att besluta om rådets summansättning.
Fjällsäkerhetsrådet bör främst ha ansvaret för samordningen av de olika verksamheter som ingår i fjällsäkerhetsarbetet. Det innebär att naturvårdsverket och rikspolisstyrelsen även fortsättningsvis bör ha ansvar för det statliga Jedsystemet resp. sambandsmedlen. SMHI bör av samma skäl även I fortsättningen sköta vädertjänsten i fjällvärlden. När det gäller samordningsfrågorna är det särskilt angeläget att en effektiv samverkan sker med polisens fjällräddningsorganisation.
Fjällsäkerhetsrådet bör vidare kunna initiera vissa informations- och utbildningsinsatser. Jag förutsätter emellertid att sådana insatser från rå-
dets sida inte skull föranleda de ideella organisationerna m. fl. att i motsvarande omfattning minska sin informations- och utbildningsverksamhet på fjällsäkerhetens område. De åtgärder som fjällsäkerhetsrådet kan vidta inom ramen för sina resurser bör sålunda komplettera och förstärka den verksamhet i övrigt som bedrivs på detta område. Till utrustningsfrågorna äterkommer jag I det följande.
Utredningen har beräknat kostnaderna för huvudmannens administration till 175 000 kr. Enligt min mening är det angeläget att kostnaderna för administrationen begränsas så lång: som möjligt. Jag utgår också från att de myndigheter och organisationer som ingår i fjällsäkerhetsrådet skall kunna utföra det särskilda beredningsarbete som behövs för rådet. I den mån rådet behöver anlita särskild utredningskapacitet m. m. bör sådana tjänster kunna köpas från t.ex. Svenska turistföreningen eller Friluftsfrämjandet.
Kostnaderna för fjällsäkerhetsrådets administration och de utgifter jag senare kommer att föreslå för fjällsåkerhetsarbetet i övrigt bör anvisas över anslaget Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. under tionde huvudtiteln. Förslagen föranleder ingen ändring av den medelsberäkning för budgetåret 1979/80 som jag har redovisat 1 1979 års budgetproposition
(prop. 1978/79: 100 bil. 13 s. 139).
Det är enligt min mening också angeläget att fjällsäkerhetsarbetet får en
fast förankring i regionala och lokala organ. Genom att berörda länsstyrel-
ser är företrädda i fjällsäkerhetsrådet bör förutsättningar skapas för en samordning och samverkan även på det regionala planet. Det fär ankomma på fjällsäkerhetsrådet att ange vissa riktlinjer för hur fjällsäkerhetsarbetet kan bedrivas inom länen. Medel för denna verksamhet har jag bedömt
kunna bli tillgodosett inom befintliga ramar.
Vad beträffar fjällsäkerhetsarbetet på det lokala planet är det angeläget
2 Prop. 1978/79: 187
att fjällkommunerna engagerar sig I detta arbete. Det bör även här ankomma på fjällsäkerhetsrådet att ge vissa allmänna råd för hur fjällsäkerhetsarbetet kan bedrivas I kommunerna.
2.3 Information och utbildning
Utredningen anser att information och utbildning måste ges en betydande roll i fjällsäkerhetsarbetet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erfordras. Informationsåtgärderna bör i princip sättas in redan på turistens hemort och sedan kompletteras i fjällområdet. Informationens innehåll mäste vidare anpassas till erfarenheterna av olyckor och allvarliga olyckstillbud i fjällvärlden. Det förutsätts att huvudmannen vidtar erforderliga åtgärder i detta avseende.
Utredningen päpekar att ett flertal informationsvägar står till buds och bör utnyttjas. Enligt utredningen är det viktigt att informationsverksamheten samordnas och genomförs i nära och fortlöpande samverkan främst mellan de olika fjällsäkerhetsintressenterna men också aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. Huvudmannen har härvidlag en betydelsefull roll.
Som en första åtgärd föreslår utredningen att en fjällsäkerhetskampanj — baserad på den pågående verksamheten hos fjällsäkerhetsintressenterna — kommer till stånd under budgetåren 1978/79 och 1979/80. Kostnaderna beräknas till 600000 kr. det första året och 400.000 kr. det andra.
Nuvarande utbildning i fjällsäkerhetsfrågor är enligt utredningen lämplig som grund för den fortsatta verksamheten. Det är dock önskvärt att den utbildning som sker genom de ideella organisationernas försorg utvidgas. Vidare bör åtgärder för att underlätta och förbättra skolornas utbildning avseende fjällsäkerhetsfrågor genomföras. Enligt utredningen är bättre fjällkunskap hos den personal som producerar, marknadsför och säljer resor till fjällen eftersträvansvärd. Reklämen ger ofta en alltför ”glättad” bild av fjällen.
Utredningen tar under hänvisning till pågående utredning bl.a. inom Umeå högskoleregion inte ställning till frågan om samhället bör åta sig ansvaret för utbildning av kvalificerade färdledare m. fl. Ställningstagandet bör enligt utredningen ankomma på huvudmannen för fjällsäkerheten.
I syfte att erhålla en förbättrad utbildnings- och informationsverksamhet föreslår utredningen att bidragen som utgår över statsbudgeten till Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet förstärks. Utredningen beräknar att en höjning med 450 000 kr. är nödvändig för att dessa organisationer på ett meningsfullt sätt skall kunna öka sina insatser på fjällsäkerhetens område.
Utredningen pekar på att en viktig del av den information som är betydelsefull för fjällsäkerheten förmedlas genom kartor. En översikt över nuläget beträffande såväl allmänna kartor som särtryck och specialkartor
visar en fortsatt utveckling för att än bättre tillgodose skilda krav.
Enligt utredningen bör det emellertid krävas att samtliga kartor över fjällregionen bättre än f.n. hålls aktuella. Revideringsintervallen bör förkortas. Huvudmannen förutsätts verka härför. Utredningen framhåller vidare att erfarenheterna visar att det föreligger ett väsentligt ökat behov av alt den topografiska kartans fjällkarteblad innehåller en mera omfattande och lättillgänglig information beträffande fjäll- och fjällsäkerhetsförhållanden än de f.n. har. Lantmäteriverket föreslås få i uppdrag att utreda möjligheterna tull en sädan förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation. Huvudmannen förutsätts medverka vid utredning och eventuella försök.
Vad beträffar ändamålsenlig utrustning för fjällbruk menar utredningen att det rikliga utbud som finns på den svenska marknaden varierar betydhgt kvalitetsmässigt. Vidare är konsumenten ofta okunnig om erforderlig och lämplig utrustning för fjällbruk, varför ökade informationsinsatser är
nödvändiga.
Enligt utredningen föreligger också behov av att särskilt pröva friluftsutrustning som har betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareutveckling bör ske av den verksamhet som Friluftsfrämjandets utrustningskommitté bedriver. Utredningen föreslår sålunda att en allsidigt sammansatt testgrupp bör få till uppgift att pröva sådan utrustning och utfärda rekommendationer om produkters användbarhet för fjällbruk. Testgruppen bör knytas till Friluftsfrämjandet.
Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredningens prioritering av
informations- och utbildningsfrågorna. Flertalet instanser framhåller det
angelägna i att de ideella organisationerna tillförs ytterligare resurser.
Som jag har framhållit i det föregående bör det vara en samhällsuppgift att informera fjällbesökaren om de risker som kan vara förenade med en fjällvistelse. Liksom remissinstanserna kan jag sålunda för egen del instämma i utredningens synpunkt att information och utbildning måste ges en betydande roll i fjällsäkerhetsarbetet. Att förbättra informationen och utbildningen mäste därför bli en av fjällsäkerhetsrådets viktigaste arbetsuppgifter. Den fortsatta utbildnings- och informationsverksamheten förut-
sätter emellertid att rådet närmare undersöker informationsbehovet, inkl.
en kartläggning av inträffade olyckor och allvarliga olyckstillbud. Vidare måste rådet söka finna de lämpligaste informationskanalerna. Ett samarbete med Sveriges turistråd torde i detta sammanhang vara särskilt värde-
fullt.
Vad beträffar utbildning av färdledare m. fl. är det angeläget att fjällsäkerhetsrådet följer pågående diskussioner och, om så bedöms lämpligt, tar egna initiativ för att främja utvecklingen på området.
Den informationskampanj avseende fjällsäkerhet som med statliga me-
del har genomförts av Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet
under innevarande vintersäsong bör snarast utvärderas av fjällsäkerhetsrådet. Resultatet av denna utvärdering bör kunna ge vägledning om hur
disponibla medel skall användas för att bäst tillfredsställa informationsbe-
hovet.
För informations- och utbildningsinisätsér m. m. beräknar jag att ett belopp om 775 000 kr. behöver ställas till fjällsäkerhetsrädets förfogande. Delar av detta belopp kan bl. a. användas för bidrag till speciella informations- och utbildningsprojekt som utförs av Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet eller andra organisationer som bedriver fjällsäkerhetsarbete. Vidare bör ett mindre bidrag kunna utgå till det regionala fjällsäkerhetsarbetet samt i förekommande fall till vissa mindre forskningsprojekt med syfte att förbättra fjällsäkerheten. Det bör ankomma på regeringen att avgöra bidragens storlek liksom villkoren för desamma.
Vad beträffar kartproduktionen förutsätter jag att läantmäteriverket — såsom verket också framhållit i sitt remissvar — tillsammans med fjällsäkerhetsrådet söker skapa förutsättningar för en förbättrad fjällsäkerhetsinformation på fjällkartorna.
Friluttsfrämjandet har sedan länge erfarenhet av att bedöma vilken
utrustning som är lämplig vid olika friluftsaktiviteter. Genom sitt stora
kunnande på området har organisationen verksamt bidragit till att ge allmänheten bättre kunskap om friluftsutrustning. Liksom naturvärdsverket, konsumentverket, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska frisk-
sportförbundet ifrågasätter jag emellertid om det är möjligt att låta Frilufts-
främjandet få ett formellt ansvar för provning, rådgivning m. m. beträffan-
de den personliga fjällutrustningen. En sådan konstruktion kräver
dels att Friluftsfrämjandet till vissa delar får status som myndighet, dels att utrustning för fjällbruk avgränsas från annan fritidsutrustning. Då konsumentverket enligt sin instruktion har att bevaka marknadens utbud av varor och tjänster är det enligt min mening naturligt och i överensstäm-
melse med kravet på myndighetsansvar att detta ansvar även fortsättnings-
vis omfattar utrustning för fjällbruk. Någon förändring bör således inte komma till stånd. Självfallet bör den erfarenhet som finns hos Friluftsfräm- Jandet även framdeles utnyttjas. Jag förutsätter därför att konsumentverket samräder med såväl fjällsäkerhetsrådet som Friluftsfrämjandet och andra organisationer om lämpliga åtgärder för att upprätthålla en effektiv bevakning av denna marknad.
2.4 Leder
Utredningen konstaterar att för rörligt friluftsliv och turism har vandringsledsystemet med dess anordningar och anläggningar stor betydelse för fjällvärldens utnyttjande. Ledsystemet är därför också av väsentlig betydelse för fjällsäkerheten. Mot bakgrund härav anser utredningen att en av de främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten är att ledsystemet underhälls, förbättras och kompletteras. Det är sälunda angeläget att statsmakternas medelstilldelning för underhållet av fjällederna ger
utrymme för erforderliga ätgärder. Detta förutsätter höjda anslag för ändamålet.
En väsentlig utökning av antalet övernattningsstugor, raststugor och vindskydd bedömde naturvårdsverket som erforderlig i sitt förslag till ledsystem i fjällvärlden under statligt huvudmannaskap. Denna fråga bör enligt utredningen närmare prövas av huvudmannen. varefter förslag kän lämnas till regeringen.
Vidare föreligger enligt utredningens mening behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanläggningar. Med hänsyn till dessa anläggningars betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt och kravet på ekonomiska resurser bör staten liksom i fråga om fjällederna och deras anordningar svara för planering och investeringar i nyanläggningar samt upprustning. Sannolikt krävs även bidrag tll driftkostnaderna.
Utredningen konstaterar att det är betydelsefullt att en tillfredsställande samordning av utbyggnaden av leder och anläggningar m. m. sker i fjällområdet. För att denna samordning skall kunna genomföras på ett effektivt sätt föreslär utredningen att länsstyrelserna blir tillståndsmyndighet för all ledutbyggnad i fjällområdet.
Vissa tekniska förbättringar av bl.a. vinterlederna synes enligt utredningens mening omedelbart erforderliga. Kostnaderna härför uppskattas till ca 0,8 milj. kr.
Utredningen konstaterar slutliger att erfarenheterna av de s.k. fjällpatrullernas verksamhet inom Norrbottens lin är goda. Försöksverksamheten bör därför utsträckas till minst ytterligare ett län. Utredningen menar att vissa försök med användning av vapenfria tjänstepliktiga i fjällpatrullerna bör kunna ske.
Flertalet remissinstanser understryker utredningens konstaterande att det är väsentligt för fjällsäkerheten att ledsystemet underhålls, förbättras och kompletteras. En tillståndsprövning för alla nytillkommande leder framhålls som angelägen från flertalet håll.
För egen del kan jag instämma I utredningens och remissinstansernas uppfattning att ökade insatser för att förbättra ledsystemet är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten. Naturvårds-
verket har fr. o. m. den I juli 1977 ansvaret för vandringslederna i fjällen.
För deras skötsel och underhåll har under innevarande budgetår anvisats 2 milj. kr. Jag anser därmed att goda förutsättningar skapats för en tillfredsställande standard på ledsystemet cch dess anordningar. Jag utgår vidare från — liksom jag frumhällit i prop. 1978/79:100 (bil.13 s. 139) — att upprustning och utbyggnad av vandringsleder liksom hittills i stor utsträckning skall kunna utföras som beredskapsarbeten.
Utredningens förslag att länsstyrelserna bör bli tillståndsmyndighet för all ledutbyggnad i fällområdet har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Även jag anser det angeläget att utbyggnaden av leder samordnas, samtidigt som ledernas framtida skötsel och underhåll säkerställs.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller emellertid att en tillståndsprövning av nytillkommande leder inte kan genomföras med hänsyn till länsstyrelsens begränsade resurser. Mot denna bakgrund samt att tillståndsprövning enligt min mening kan vara ett alltför omfattande styrinstrument avser jag att inbegripa frågan om hur en fortsatt utbyggnad av vandringsleder i fjällvärlden bör samordnas i det uppdrag jag i det följunde föreslår skall ges ull naturvårdsverket.
Vad gäller frågan om att inrätta fjällpatruller i ytterligare minst ett län är jag inte nu beredd att ta ställning. Enligt min mening bör frågan övervägas viterligare. Jag avser därför att senare föresla regeringen att ge naturvårdsverket i uppdrag att bl.a. genomföra en utvärdering av den verksamhet som pågår i Norrbottens län.
Jag är inte heller nu beredd att föreslå att man försöksvis bemannar fjällpatrullerna med vapenfria tjänstepliktiga. Flertalet remissinstanser har uttalat sig kritiskt mot utredningens förslag i detta avseende, bl.a. mot bakgrund av att kravet på kunskap och erfarenhet knappast kan tillgodoses med hänsyn till den korta tjänstgöringstiden. Jag anser emellertid att frågan är värd att prövas ytterligare. Naturvårdsverkets uppdrag bör därför även omfatta en bedömning av lämpligheten att bemanna fjällpatrullerna med vapenfria tjänstepliktiga. Jag har i denna fråga haft samråd med chefen för försvarsdepartementet.
2.5 Vädertjänst
Den väderservice som ges inom fjällregionen måste väsentligt förbättras. konstaterar utredningen. En mer detaljerad områdesindelning är önskvärd, liksom en större åtskillnad mellan väderprognoserna för dalgångar och kalfjäll. För att erhålla denna mer tillfredsställande vädertjänst i fjällen är enligt utredningens mening betydande resursförstärkningar nödvändiga.
Med hänsyn till den pågående SMHI-utredningen (K 1977: 01) har inte utredningen lagt fram något konkret organisationsförslag för vädertjänsten i fjällen. Vissa riktlinjer förordas emellertid. Utredningen menar sålunda att SMHI bör vara den centrala myndighet som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen, att prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar med minst tre rapporter dagligen, att prognosområdet bör delas i
flera ansvarsområden samt att ett forsknings- och utvecklingsarbete måste
garanteras.
Vidare föreslår utredningen att nätet av observationsstationer på höp- Hället utvidgas. Ett tilläggsnät omfattande elva stationer i fjällterräng bör upprättas. Investeringskostnaden inkl. utbildning av viss personal beräknas till 254000 kr. och kostnaden för två månaders observationstjänst till 60.000 kr. Lokalradions väderservice bör enligt utredningen kompletteras med mer detaljerade prognoser över ätta telefonsvarare för vardera Dalafjällen, Härjedalsfjällen, södra och mellersta Jämtlandsfjällen, norra Jämt-
landsfjällen, Västerbottensfjällen, Arjeplogsfjällen, Jokkmokksfjällen och Kiruna-Gällivarefjällen. För att påbörja denna verksamhet i Jämtlands och Kopparbergs län krävs att en meteorologtjänst tillförs väderkontoret i Sundsvall.
Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väsentliga brister enligt utredningen. SMHI bör få resurser för forskning i snökunskap och lavinfrågor samt för att pröva möjligheterna att påbörja prognostjänst för laviner, medverka i viss utbildning m. m. Utredningen beräknar erforderliga resurser till 200.000 kr.
Behovet av bättre vädertjänst understryks av flertalet remissinstanser. Eftersom SMHI:s framtida organisation f. n. är under utredning vill institu-
tet inte lämna något konkret organisationsförslag beträffande fjällvädertjänsternas placering, ansvarsområden och bemanning.
Frågor rörande vädertjänsten i fjällvärlden är enligt min mening en
angelägen uppgift för fjällsäkerhetsrådet. Fjällbesökare som är dåligt informerade om eventuella väderomslag utsätter sig för betydande risker. Jag delar emellertid RRV:s synpunkt att en analys behöver göras av vilka vädersituationer som erfarenhetsmässigt kan leda till fjällolyckor och som
därför behöver förutses. Först därefter kan ställning tas till utredningens
förslag. Fjällsäkerhetsrådet bör ansvara för att en sådan analys genomförs. Vidare anser jag att man med hänsyn till den pågående SMHlI-utredningen inte nu kan lämna några förslag i fråga om hur den framtida vädertjänsten i fjällen bör organiseras. Jag instämmer emellertid i SMHI:s synpunkt att utan att föregripa utredningen bör en viss förbättring av prognosarbetet för Jämtland och Härjedalen kunna ske genom att meteorologer från SMHI på uppdragsbasis anlitas kommande vintersäsong för att förstärka den militära vädertjänsten i Östersund. Därigenom skulle prognoser kunna ges även under lördagar och söndagar och distribueras bl. a. genom telefonsvarare. Under förutsättning att staten anvisar vissa medel för en utökad vädertjänst på Frösön kommer även Jämtlands läns landsting i enlighet med beslut den 8 mars 1979 att stödja verksamheten ekonomiskt. Detta tillgodoser enligt min mening det krav man bör ställa på de regionala intressenternas uppslutning, mot bakgrund av att satsningen tills vidare uteslutande sker på en region i fjällvärlden. Jag beräknar det erforderliga statliga bidraget för en säsongs försöksverksamhet ull 75 000 kr. och förutsätter att SMHI och chefen för flygvapnet kan träffa överenskommelse beträffande de praktiska förutsättningarna. Jag har i dessa frågor haft samråd med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen.
Jag förutsätter vidare att SMHI-utredningen beaktar de av fjällsäkerhetsutredningen påtalade förhållandena och lämnade förslagen. Fjällsäkerhetsrådet bör å sin sida följa utvecklingen beträffande
vädertjänsten i fjällvärlden. Det bör bl. a. ankomma på rådet att medverka
till att framtida förbättrade väderprognoser får en god spridning i massmedia.
Utredningen har föreslagit att nätet av observationsstationer på högfjället utvidgas. SMHI har därvid framhållit att ett mera okonventionellt grepp avseende väderobservationer kunde vara äv värde. Mot bakgrund av att vinden är den utslagsgivande väderfaktorn föreslår institutet att medel beviljas för att omgående utreda och utpröva ett system med automatiska vindgivare, som kan ersätta eller komplettera det av utredningen avgivna förslaget. Enligt min mening vore det värdefullt att pröva den av SMHI anvisade vägen. inte minst mot bakgrund av att kostnaderna för observationerna därigenom skulle kunna begränsas. Jag beräknar efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att 150000 kr. bör ställas till SMHI:s förfogande för en första etapp innehållande utvärdering av apparattyper och rekognosering samt en systemanalys.
Vad beträffar frågan om laviner och lavinforskning ansluter jag mig till uppfattningen att vissa insatser måste göras. Det bör emellertid ankomma
på fjällsäkerhetsrådet att avgöra var insatserna bäst behövs och pröva medelsbehovet. Jag förutsätter att fjällsäkerhetsrådet vid dessa bedömningar uppmärksammar den kompetens i fråga om laviner och lavinforskning som finns på institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet.
2.6 Samband
Det är utredningens bedömning att lämpligt utformade sambandsmedel för talkommunikation eller nödsändning i avsevärd grad ökar säkerheten i fjällvärlden. Sambandsbehoven för fjällsäkerheten bör enligt utredningen så långt möjligt lösas genom en vidare utbyggnad av de befintliga system som polisen ansvarar för och använder i fjällräddningsarbetet. Detta motiveras av såväl tekniska som ekonomiska förhållanden. En fortsatt studieoch försöksverksamhet erfordras emellertid för att fastställa de komplette-
ringar med andra system som från effektivitets- och kostnadssynpunkt kan
vara aktuella på längre sikt.
Utredningen menar att bärbar radiokommunikationsutrustning inte är lämplig för den vanlige fjällturisten. De höga krav på tillförlitlighet som måste ställas uppfylls inte av denna typ av utrustning.
I första hand bör satsningarna göras på fast installerade sambandsmedel
längs prioriterade leder. Där så är ekonomiskt motiverat bör enligt utred-
ningen trådanslutna telefoner väljas, i övrigt radiotelefoner i redan etablerade radionät. Den långsiktiga målsättningen bör vara att hjälptelefoner finns på ett avstånd av minst 5 och högst 15 km från varandra, beroende på terrängförhållandena. Ett betydande antal telefoner finns redan utplacerade. Utredningen beräknar att en behövlig komplettering i enlighet med rikspolisstyrelsens planer medför investeringskostnader om ca 2,5 milj. kr. Utredningen bedömer det vidare som angeläget att rikspolisstyrelsen ges
ökade resurser i syfte att säkerställa ett effektivt underhåll av de trådan-
slutna hjälptelefonerna. Televerkets underhållskostnader överstiger vida abonnemangsintäkterna och 85000 kr. krävs enligt utredningen för att
televerket skall kompenseras härför.
Utredningen anser att nödsändare av den typ som används av civilflyget erbjuder en intressant möjlighet att höja fjällsäkerheten. Huvudmannen
bör enligt utredningen snarast utreda frågan vidare.
Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning om sambandets betydelse för fjällsäkerheten, liksom de förslag utredningen lämnat I detta avseende.
Vad gäller sambandsmedlen i fjällvärlden bör enligt min mening behoven tillfredsställas genom en vidare utbyggnad av de system som polisen ansvarar för och använder i fjällräddningsarbetet. Det bör sålunda ankomma på rikspolisstyrelsen att efter samråd med fjällsäkerhetsrådet mot bakgrund av tillgängligt ekonomiskt utrymme göra de avvägningar som behövs för att förbättra fjällsäkerheten genom en fortsatt utbyggnad av sambandsmedlen.
Även vad gäller sambandsmedel i övrigt måste höga krav på tillförlitlighet ställas. Bärbar radiokommunikationsutrustning torde knappast uppfylla detta krav. Däremot kan den typ av nödsändare som används av civilflyget erbjuda vissa möjligheter att höja fjällsäkerheten. Jag anser därför i likhet med utredningen att fjällsäkerhetsrådet bör följa den vidare utvecklingen av denna fråga.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag här har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att
1. bemyndiga regeringen att inrätta ett fjällsäkerhetsråd,
2. godkänna de riktlinjer jag i övrigt har förordat för ansvaret röran-
de fjällsäkerheten och därmed sammanhängande frägor.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Prop. 1978/79: 187 Bilaga I
DEPARTEMENTET
HUVUDMANNASKAPET FÖR FJÄLLSÄKERHETEN M. M. Betänkandet avgivet av fjällsäkerhetsutredningen
Ds Jo 1978:7
Till
Statsrådet och chefen för jordbruksderartenentet
Genom beslut den 9 mars 1978 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en aurskild utredare aed uppdrag att utreda frågan om huvudmannaskap för fjalleckorheten m.m. , samt att besluta oa aakkunniza, OXxVIrter, sekreterare och annat biträde åt utredningen, Med stöd av bemyndigandet tillkallade Herr Statsrådet den 20 mars 1978 som sarskild utredare generalen Carl Zric Alngren. Utredningen har antagit namnet fjällsikerhetsutrednirgen. Att såsona experter bitrida utredningen förordnades den 20 sars 1278 konsulentena Pär-0Olof Andersson, departenentssekroteraren Håkan Boberg, avdelningschefen Lars EE. Prceman, kanslicekreteraren Thomas Cusetafsaon, förete statsmeteorolosen Sten EBjalmarsson, överingenjören Seth Myrby, byråingenjören Allan Nilsson, intendenten Åke Salomonsson och direktören Eenrik Sarri. Att vara sekreterare åt utredningen förordnades samza dag
solisintenåenten Inge Öhlund.
Chefen för Jordbruksdepartementet har till utredningen för beaktande vid utredningens genomförande av sin uppgift överlämnat följande skrivelser?
från AB Teleplan avseende räddningsradio i fjällområde,
från arbetagruppen för översyn av den polisiära fjill-
fruddningens orsanisation m.m. , Cillivare angående en-
kätmaterial,
från Friluftsfragjandet avseende information till all-
mönheten före fjällviatelse,
från E. Kjellberg, Lidings, angående vissa aikerhets-
frågor kring det rörliga friluftslivet samt
från Gunnar Ådrianscon, Fjurdhundra an;sående zodell
för fjällstuga. 2 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
T1£111 utredningen har från lantbruksatyreleon för beaktande överlamnats förelag till radicseyeteax för rennäringen. Itredningen har från myndigheter, organisationer och en-
skilda mottagit en rad fresetillnisgar 1 frågor inom ut-
redningena innesouråde.
Experten Henrik Sarri har avgivit ett särskilt yttrande, 8oa bifoszsas, Itredningen överlämnar harmed sitt betankande "luvudmannaskavet för fjällsaåkerheten m.n.” Utredninganas uppdrag är däraect slutfört.
Stockholns dan 31 juli 1970
Carl Eric Almgren
Inge Öhlund
INNEHÅLL SIDA
Skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
1 SAMMANFATTNING
1.1 Allmänt 1.2 Huvudmannaskap, ansvarsförhållanden m.m.
1.3¶Fjällsäkerhetens olika ansvarsområden
1.3.1 Grunder 1.3.2 Information och utbildning 1.3.3 Leder och anläggningar 1.3.4 Nyttjande av fjällområden
1.3.5¶Väder
1.3.6¶Samband
1.3.7 Utrustning 1.4 Kostnader
UTREDNINGSUPPDRAGET M.M.
2.1 Direktiv 2.1.1 Grunddirektiv 2.1.2 Tilläggsdirektiv 2.2 Utredningens uppgift m.m. 2.2.1 Uppgifter 2.2.2 Fackmässig avgränsning 2.2.3 Geografisk avgränsning 2.3 UIJtredningsarbetet
2.3.1¶Grund
2.3.2 Orienteringar och överläggningar
2.3.3¶Överlämnade skrivelser
2.3.4 Studier 2.3.5 Arbetsformer i övrigt 2.3.6 Redovisning 3 HISTORIK 3.1 Allmänt
3.2¶Fjällräddning
3.2.1 Utredning 3.2.2 Riksdagsbehandling och beslut 3.2.3 Fortsatt utveckling
Sida 3.2.4 Norsk-svensk samverkansöverenskommelse 46 3.3 Fysisk riksplanering n.nm. 27 3.3.1 Grunder 47 3,3,.2 Utredning 48 3,3,3 Rix<sdagsbehandling och beslut 45 3.3.4 Fortsatt utveckling 50 3.3.5 Kompletterande anmärkningar 51 3.4 Frimära rekreationsområden 3 3,4.1 Grunder 53 32,4.2 Riksdagsbehandling och beslut 53
3.4.3¶Fortsatt utredning 55
3.5 åreprojektet 59 3.5.1 Grunder 59
3,5.2 Riksdagsbehandling och beslut 60
3,6 Fjälleder 5i 3.6.1 Grunder 51 3,6.2 Utredning 62 3,6.3 Riksdagsbehandling och beslut 54 3.6.4 Fortsatt utredning 65
3.6.5¶Riksdagsbehandling och beslut 56
3.6.6 Kompletterande anmärkningar 58 3,7 Vissa ytterligare frågor 59 3.7.1 1973: Radiokommunikationer 69 3.7.2 1974: Radiokommunikationer 70 3.7.3 1975: Materiel till fjällräddningen 172
| 3.7.4 1976: Fjällrädåning - Fjällsäkerhet 3,7.5 1977: Utredning om fjällsäkerheten | 72 74 | |
| 3,8 Övrigt | 3,8.1 Enkät angående polisverksamheten 3.8.2 Översyn av allmän oriningsstadga | 17 7 178 |
| NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN | 30 | |
| 4.1 FORten sa laser värdsverk | 82 |
4.1.2 Huvudmannaskap för vandringsleder
i fjällen 83
4.1.3¶Övrigt fjällsäkerhetsarbete 33
4.2¶Polisväsendet 37
4.2.1 Allmänt 87
4.2.2 Fjällräddningen
äida 4.2.2." Organisation a.i. = 4.2.2.2 Utrustning Ir 4,.2,.2.3 Jtbildning 322 4.2.2,.4 Arbetssätt 26 4.2.2.5 Uppdrag nn 4.2.3 Fjällsäkerhet i övrigt är 4.2.3.1 Kontroll av leder 2a.D. 22
2.3.2 Information JO 4.3 Sveriges meteorologiska och hydroiogiska
| institut m.n. | 25 |
| 2.3.1 Organisation och arbetsuppgifter | ÅN |
| 4.3.2 Vädertjänst | 95 |
| 4.3.3 Väderinformation via massmecia 2.n. | 3: |
| 4.3.4 Lavinkommittén | 100 |
201 4.4 Televerket 4,5 Svenska turistförerningen 102 4.5.1 Historik 232 4.5.2 Leder och anläggningar i fjällen 134 4.5.3 Information och utbildning Mod 4.5.4 Reseverksamhet 4.5.5 Vädertiänst 4.5.5 Försöksverksamhe t
4.$ Priluftsfrämjandet 110
or 4 OM — Historik
4,5.2 Organisation
4.6.3¶Fjällverksanhet 2120
4.6.4¶Fjällresor 112
4.6.5¶Övrigt fjällsäkerhetsarbete 122
4.7 Svenska samernas riksförbund e 4 7.1 Grunder ac 4.7.2 Fjällområdets nyttjande 2.7.3 Fjällsäkerhet (Lb Länsstyrelser ocn kommurer n.m. i fjällänen 4.8.1 Länsstyrelserna
4.8B.1.1 Allmänt Dan
4.3.:.2 Leder n.m. Lu i [RN Lantsruksnämnderna n.n.
[00 NM kommunerna 237
Sida
4.9¶Övriga organisationer 230
4.9.1 Domänverket 130 4.9.2 Sveriges turistråd 131 4.9.3 505 Alarmering AB 132
ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 134
5.1 Grunder 134 5.1.1 Allmänt 134 5.1.2 Fuvudpunkter för olika verksamhets-
områden 136 5.1.3 Grundsyn beträffande samverkan och
samordning 141 5.1.4 Särskilda överväganden 142 c 1.5 Vissa uppgifter 143 5.2 Nyttjande av fjällområden 147 5.3 Leder och anläggningar 154 Un 23.1 Grunder 154 Un 23,2 Anläggningsbeståndet i fjällvärlden 155
5.3,2.1 Fjällstationer 156
5.3,.2.2 Övernattningestugor 157
5.3.2.3 Kåtor 157
5,.3.2.4 Raststugor (vindskydd) 158
5.3.3 Planerade anläggningar 158
5.3.4¶Överväganden och förslag 260
3.3.4.1¶Allmänt 160
5.3.4.2 Leder och anordningar . vid dessa 163
5.3.4.3¶Anläggningar 167
5.3.4.4 Ledtillsyn 172
5.3,4.5 Färdmeddelanden 178 33.0 Sammanfattning 179 Information och utbildning 182
5.4.1¶Allmänt 182
5.4.2¶Informationens innehåll 183
5.4.3 Speciella informationsområden 134 5.4.4 Informationsvägar 185 5.4.5 Utbildning 289 5.4.6 Fjällsäkerhetskampanj 192 5.4.7 Sammanfattning 196 2.5 Information: Kartor 199
5.51¶Grunder 199
5.2 Utvecklingsläget 201
5 25.2." Allmänt 5 5.2.2 Allmanna kartor
5.5.2.35¶Särtryck/Specialkartor
Erfarenheter samt synpunkter och förslag 5.5.3.1 Allmänt 5.5.3.2 Åktualitet 5.5.3.3 Den ekonomiska kartan 5.5.3.4 Den topografiska kartan 5.5.3.5 Sammanföring av kartverksamheten 213 5.5.4 Sammanfattning 214
sn .€ Väder 217
5.6.1 Bakgrund 217
Nn [GA Pa Överväganden och förslag till säkerhetsbefrämjande åtgärder 219
FART SSE 220
5.6.2.3¶Väderinformation m.m. 225
5.6.2.4¶Laviner 221
5.0.2.5¶Övrigt 228
5.6.3 Sammanfattning 230 5.7 Samband 233 5.7.1 Samband i fjällsäkerhetssammanhang 233 5.7.2 Möjliga sambandsmedel i fjällvärlden 234 5.7.3 Krav på dambanåsmedel för fjällsäkerhets-
ändamål 235
5.7.4 I fjällområdet förefintliga sambandssysten 237
5.7.4.1¶Allmänt 237
5.7.4.2 Polisväsendets fjällradiosystem 237
5.1.4.3¶Polisväsendets hjälptelefonsysten 239
5.7.4.4 Planerad utbyggnad av polisens
hjälptelefonnät
5.7.4.5¶Privatradio (PR-radio)
5.7.5 Nya system tänkbara för fjällsäkerhetssamband 5.7.5.1 Nödsändare 5.7.5.2 Rennäringens radiosystem
5.7.5.3¶SOS Alarmerings AB (SOSAB)
5.7.6 Till utredningen framförda synpunkter och förslag 253
5.7.7¶Sammanfattning och förslag 260
Ne Mm Utrustning 265 5.9.1 Personlig utrustning 265
Sida
5.8.2 Kontroll av fjällutrusining m.m. 267 5.8.3 Produktutveckling 269 5.8.4 Sammanfattning 270
6¶HUVUDMANNASKAP OCH ANSVARSJÖRDELNING M.M. 213
> 6. 273
€.2 Huvudmannaskap 214 6.2.1 Huvudmannaskapets innebörd 274 6.2.2 Anknytning till myndighet eller organisation 2175
6.2.3¶Val av myndighet 276
6.2.3.1 Rikspolisstyrelsen 276
6.2.3.2¶Statens naturvårdsverk 2177
6.2.3.3¶Utredningens ställningstagande 280
6.2.4 Principalternativ för val av myndighet 280
6.2.5 Alternativ 1. Huvudmannaskapet upp-
drages åt en förefintlig myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet 280 6.2.5.1 Val av myndighet: Naturvårdsverket 280
6.2.5.2¶Samverkansgrupp Fjällsäkerhet 281
6.2.5.3¶Naturvårdsverkets organisation 283
6.2.6¶Alternativ 2. Huvudmannaskapet förläggs till ett fristående organ med
kanslifunktionen knuten till en förefintlig myndighet engagerad i fjäll-
säkerhetsarbetet 284
6.2.6.1 Motiv 284
6.2.6.2¶Fjällsäkerhetsråd 285
6.2.7¶Val av altemativ för huvudmannaskapet 286
6.3 Ansvars- och arbetsfördelning 289
6.3.1¶Grunder 289
6.3.2 Huvudansvarighet för olika områden av fjällsäkerheten 290 6.3.3 Sammanställning 292 [00] . FP Regional och lokal samordning och samverkan 294 6.4.1 Allmänt 294 6.4.2 Regionalt 294
6.4.3¶Lokalt 298
6.5 Samordning Fjällräddning - Fjällsäkerhet 300 6.6 Sammanfattning 302 7 KOSTNADER 304
Bilagor Batteridriven hjälpradiotelefon, Vålåstugan i Jämtlands län to Radioutrustning, Valsjöbyn i Jämtlands lär ul Då Vandringsleder som omfattas av statligt huvudmannaskap i fjällområdet m.m. iteckenförklaring, se bil. D-7) Nos Vandringsleder och obrutna fjällområden m.m. inom Kopparberga- och Jämtlands län tal Vandringsleder och obrutna fjällområden m.m. inom Jämtlands- och Västerbottens län Ni rrj Vandringsleder och obrutna fjällområden m.n. i Norrbottens län Or Polisdistrikt med fjäillräddningsorganisationr [bål =) Observationsstaticner i fjällområdet tu [UN Stationsförteckning med observationstider n.m. tu SO Polisens fjällradiosystem inom Kopparbergs län m.m. tU Polisens fjällradiosystem m.n. i Jämtlands län to ;12 Polisens fjällradiosystem m.m. i Västerbottenaoch Norrbottens län Princip för polisradiosystemetas funktion i fjällvärlden til
Bilagor 12 Sida
L Utbyggnad av hjälptelefoner längs del av
Kungsleden i Norrbottens län B:15
M:1 Förteckning över fjällanläggningar m.m. i
Norrbottens län (karta 1) B:16 M:2 Förteckning över fjällanläggningar m.m. i
Västerbottens län (karta 2) B: 23
M:3 Förteckning över fjällanläggningar m.m. i
Jämtlands län (karta 3) B: 27
M:4 Förteckning över fjällanläggningar m.m. i
Kopparbergs län (karta 4) B:32
Fjällräddnirgsuppdrag m.n. inom fjällrädd-
ningstjänsten under tiden 1.1.1965 —--
31.12.1974 ti Na Or
Exempel på SMHI:s centrala väderrapporter
Exempel på sammanställning av vädret i fjälltrakterna på de meteorologiska stationerna :4C
Beläggningen på S3TFP:s stugor och övriga anläggningar åren 1976 —-- 1977 :42
Besökafrekvensen på fjäll- och turistatatio-
ner åren 1976 —-- 1977 143
Sammanställning över olyckor med dödlig ut-
gång i fjällen 1916-1966
Sammanställning av uppgifter om vissa fjäilolyckor under åren 1972-1976
Sammanställning över räddningsuppdrag inom Östersunds polisdistrikt årer 1970 ---
april 1978 tu on CC
so Särskilt yttrande av experten Henrik Sarri [Se
Förteckning över hjälptelefoner i fjällvärlden tv :106
11 Sammanfattning av projektledaren överstelöjtnanten Nils Imgelheart deligjort angående
fjällsäkerheteförsöken i Jämtlands län to :108
Prop. 1978/79: 187 Bilagor 14 Sida
12¶Sammanställning över utbetalda ersättningar
till civil fjällrädåningspersonal budgetåren
16/11--18/19 B:110
13¶Medel för lokal utbildning utbildningsåren
18/79 B:111
1 BAMMANFATTN ING
Innehåll
1.1 Alimänt
1.2 Huvudmannaskan, ansvarsförhållanden m.m.
1.3 Fjällsäkerhetens olika verksamhets-
områden 1.3.1 Crunder 1.3.2 Information och utbildning 1.3.3 Ledger och anläggningar
1.3.4¶Nytt jande av fjällområden
1.3.5 Väder
1.3.6¶Samband
1.3.7 Utrustning
1.4 Kostnader
1 SAMMANFATTNING
1.1¶ALLMÄNT
Mot bakgrund av utredningens direktiv och en redogörelse
för utredningens arbetssätt (kap.2), en historik (kap. 3)
och en nulägesöversikt beträffande fjällsäkerhetsarbetet hos de viktigaste i detta arbete verksamma myndigheterna
och organisationerna ävensom fjällräddningen (kap. 4) redo-
visar utredningen sina överväganden och förslag (kap. 5 och 6). I huvudsak innebär dessa vac som sammanfattas härnedan.
Under femårsperioden 1973-77 omkom vid olyckor i vägtrafiken
5 745 personer, vid olyckor med fritidsbåtar 518 personer och i fjällolyckor 22 personer.
Generellt är de åtgärder för fjällsäkerhet och fjällräddning, som kännetecknas de nämnda fem åren och utmärker dagsläget, omfattande och ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskänsla och kunnighet och i väsentliga avseenden motsvarande sitt syfte.
Utvecklingen går emellertid vidare. I olika avseenden bör
förbättringar av fjällsäkerheten genomföras (kap. 5). Vad
som främst erfordras är en effektiv samordning och en ökad samverkan på grundval av en klar ansvars- och arbetsför-
delning (kap. 6).
1.2 HUVUDMANNASKAP, ANSVARSFÖRHÅLLANDEN M.M.
I angivet syfte redovisar utredningen en grundsyn (kap. 5.1 p 5.1.3) och föreslår ett huvudmannaskap för fjällsäkerheten, en ansvars- och arbetsfördelning mellan huvudintressenterna i fjällsäkerhetsarbetet och samverkansformer på centralt,
regionalt och lokalt plan (kap. 6).
Huvudmannaskapet bör anknytas till en förefintlig, i säkerhetsarbetet engagerad myndigret. Utredningen har övervägt anknytning till rikspoiisstyrelsen och till statens naturvårdsverk. Det gistnämnda förordas.
För valet av huvudman står två principiellt olika möjligneter öppna: att huvudmannaskapet uppdrages åt någon fintlig myndighet alternativ 1) eller att det förläggs till ett fristående organ med kanslifunktionen ankmuten till en förefintlig myndighet.
I förra fallet tör ruvudmannaskapet uppdras åt statens naturvårdsverk oCh asamverkan främst genomföras inor en samverkansgrupp Fjällsäkerhet. I senare fallet bör ett fjällsäkerhetsråd tillkomma med kanslirunktionen förlagd till statens
naturvårdsverk, för samverkan i rådet bör väsentligen gälla
samma principer som i förra fallet avsetts för samverksans-
gruppen.
Utredningen har noggrant prövat de två alternativen. Båda är tänkbara, Den särskilda utredaren och två av utredningens experter förordar alternativ 1, sju av utredningens experter förordar alternativ 2.
Ett förslag till ansvars- och arbetsfördelning i central instans framläggs, hänfört till olika verksamheter. Det anger också vilka den för viss verksamhet huvudansvarige avsetts samverka med i första och andra hand. Kuvudansvarig för samordning och samverkan ävensom för information och utbvildning föreslås huvudmannen vara, d.v.s. natuvårdsverkets alternativt fjällsäkerhetsrådet, Huvudansvarig beträffande nytt-
jandet av fjällvärlden och för leder med anslutande anord-
ningar och anläggningar föreslås naturvårdsverket vara -
det svarar ju redan nu (sedan 1977) för ledsystenet under
statligt huvudmannaskap. Huvudansvarig för sanband och för
samordning med fjiällräddningen avses rikspolisstyrelsen
vara. SMHI föreslås vara huvudansvarig för vädert jänsten
inklusive klimatologisk forsiming om främst asnö- och lavin-
förhållanden. För utrustningsfrågor förväntas Frilufts-
främjandet som huvudansvarig,
Länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen föreslås få
till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Länsstyrelsen bör själv få avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas, vilka rtyndigheter och organisationer c.s.v. den närmaste bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.
Kommunerna inom fjällregionen föreslås sammanhålla och sam-
ordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen. Detta bör ske antingen genom förefintliga organ eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhetskommitté.
1.3 FJÄLLSÄKERHETENS OLIKA VERKSAMHETSOMRÅDEN
1.3.1 Grunder
I fråga om förbättringar i olika avseenden inom fjällsäker-
heten redovisar utredningen först vissa grunder och princi-
piella synpunkter (kap. 5,1) och sedan sina överväganden och förslag inom de väsentligaste fackmässiga verksamhetsområdena av betydelse för fjällsäkerheten, nämligen avseende
nyttjande av fjällområden (kap. 5.2)
leder och anläggningar (kap. 5.3)
information och utbilåning (kap. 5.4 och 5.5)
väder (kap. 5.6)
samband (kap. 5.7)
utrustning (kap. 5.8)
En hundraprocentig säkerhet är lika litet möjlig inom fjällvärlden som inom vägtrafiken, på sjön och i luften. i strävan efter en så hög säkerhetsgrad som möjligt blir det fråga om
på
en serie avvägningar. Huvudmannen skall ha huvudansvaret i samverkan härvidlag. Avvägningens riktignet mellan risker och säkerhet tillkommer det statsmakterna och ytterst all-
mänheten att pröva (p. 5.1.1).
Med skärpa fastslås att ansvaret för den egna fjällsäkerheten först och sist tillkommer den enskilde. Samhället måste emellertid ta ansvaret för att den enskilde tlir inrformerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta innebär, Fjällsäkerheten är en gemensam sak för den enskilde
och samhället (p. 5.1.1).
1.3.2 Informationr och utbildning
Det är då naturligt att information och utbildning (kap. 5.4; jfr p. 5.1.2) måste ges en primär roll i fjällsäkerhetsarbetet. En av de främsta åtgärderna för att uppnå er förtättrad fjällsäkerhet utgörs av en effektiv informations- och utbildningsverksamhet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erfordras. Behovet härav är i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar särskilda åtgärder nu.
under budgetåren 1978/19 och 1979/80. För att utan ocgång vara möjlig bör kanpanjen i första hand anknyta till gen pågående verksamheter och ha karaktären av en vidgning av denna. Detta gäller såväl pågående information från de fyra huvudintresenternas (Svenska TuristföreingerB, Friluitsiränjandets, naturvårdsverkets och rikspolisstyrelsens) sida som pågående utbildning i de två frivilliga organisationernas regi. Därtill bör Komma en broschyr —- "fjällvettbroscnyr"för vidsträckt spridning och en anslutande affisch i engagerande utförande. Med den synnerliga genomslagskraft son TV och radio har är angeläget med såväl myndighetsinformaticn 3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
enligt statsavtalets möjligheter som annan nyhetsförmedlande, opinionsspeglande eller utbildande information där. Det är av stor betydelse att kampanjen får stöd från pressens sida. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att fortlöpande tillhandahålla pressen information och informationsmaterial om kampanjen.
Kostnaderna för kampanjen beräkras till 1 milj. kr., varav
600 000 kr. för budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för bud-
getåret 1979/80. För att den angelägna snabbstarten skall
kunna ske, behöver medlen för innevarande budgetår kunna disponeras under september 1978 eller möjligen åtminstone vara vissa f.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt därefter.
Allmänt — d.v.s icke direkt relaterat till kampanjen - fram-
håller utredningen vikten av att informationen samordnas
och genomförs i nära och fortlöpande samverkan främst mellan de olika fjällsäkerhetsintressenterna men också med aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. Huvudmannen har härvidlag en betydelsefull roll. Ett flertal informationsvägar
står till buda och bör utnyttjas. Utvecklingen i tekniskt
och organisatoriskt avseende av dessa måste aktivt uppmärk- Sammas .
I princip bör informationsmaterialet av allmänt intresse med vissa specifika undantag - tas fram och tillhandahållas avgiftsfritt till allmänheten direkt eller genom myndigheter, organisationer m.fl.
Under senaste tioårsperiod har orsaksgrupperna drunkning och sjukdom (inkl. hjärtslag och överansträngning) - sinse-
mellan ungefär lika stora - tillsammans inrymt nära 70 4 av
det totala antalet dödsolyckor i fjällen under perioden. Det är av vikt att erfarenheterna från uppföljningen av tillgänglig statistik över fjällolyckor får slå igenom i informa-
tionsunderhållet (jfr p. 5.1.5).
Det är angeläget (Pp. 5.1.5) att få en enhetlig, konsekvent och för utvärdering lämplig rapportering, uppföljning och auccesaiv utvärdering av icke blott dödsolyckorna utan generellt av olyckorna och de gravare olyckstillbuden i fjällvärlden. Detta saknas i nuläget. Huvudmannen för fjällsäkerhet förutsätta svarligen klara ut hur detta bör ske och viäta eller föreslå erforderliga åtgärder.
Redovisad nuvarande utbildning är lämplig som grund för den fortsatta verksamheten. En ailmän vidigning är dock önskvärd, särskilt för den utbildning, som sker genom de frivilliga organisationernas försorg. Åtgärder för att underiätta och förbättra skolans utbildning i fjällkunskap och fjällsäkerhet bör genomföras.
Utredningen tar icke ställning men ställer sig i visst avseende positiv till frågan om statlig utbildning av färdleder m.fl. på kvalificerad nivå. Ställningstagandet bör efter pågående och ytterligare erforderliga utredningar ankomma på huvudmannen. Tyngdpunkten i färdledareutbildningen
bör kvarligga hos de frivilliga organisationerna.
Kartor (kap. 5.5; jfr p. 5.1.2) är viktiga infornations-
bärare. Åtgärder för att förbättra, utöka och aktualisera karttillgången över fjällområdena syns angelägna att överväga och efter hand genomföra.
givetvis svara mot vad det svenska samhället och den svenska allmänheten behöver. Lantmäteriverket föreslår därför överväga en förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation rå den topografiska kartans blad över fjällterräng samt et: praktiskt försök för att belysa möjligheterna härtill. Huvudmannen för fjällsäkerhet förutsätts medverka vid utrednirzsen och försöket.
1.3.3 Leder och anläggningar
Ledsystemet med anslutande ancrdningar och anläggningar
(kap. 5.3; jfr p. 5.1.2) är den viktiga stommen för fjäll-
världens utnyttjande förrörligt friluftsliv och turism. Detta ger ledsystemeta väsentliga betydelse för f jällsäkerheten. Mot bakgrund härav är en av de främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten att iedsystemet underhålis, förbättras och kompletteras på ett tillfredsställande sätt. Det är därför angeläget att statsmakternas medelstill-
delning för ledunderhållet ger utrymme för erforderliga åt-
gärder, Detta innebär en gneomsnittlig större medelsanvisning än för innevarande budgetår.
Behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanläggningar föreligger. Med anledning av dessa anläggningars betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt och av ekonomiska skäl syna erforderligt att staten liksom i fråga om fjällederna och deras anordningar svarar för planering och investeringar i nyanläggningar och upprustningar av sådana anläggningar samt sannolikt även lämnar bidrag i vissa fall till driftkostnaderna.
I samband med utredningarna om ledsystemet under statligt huvudmannaskap har framkommit förslag om en väsentlig utökning av antalet övernattningsstugor och raststugor/vidskydd längs lederna. Dessa frågor bör närmare prövas av huvudmannen i samråd med berörda myndigheter och organisationer, varefter principfrågan bör underställas regeringen.
Det är av vikt att utbyggnaden och vidmakthållandet av leder
och anläggningar i fjällområdet samordnas. Länsstyrelserna i
fjällänen bör få samordningsansvar härför och bli tillstånds-
myndignet för all ledutbyggnad i fjällområdet.
az
Viasa tekniska förbättringar av tl.a. vinterladerra Ur omedelbart erforderliga. Kostnaderra härför uppskattas till
ca 0,8 milj. kr.
Erfarenheterna från fjällpatrullernas verksamhet 207 Norrbottena län är goda. Försöken föreslås utsträckas till minst ytterligare ett län. Försök med användning av vanpenfria värnpliktiga inor fjällvatruller bör ske.
1.3.4 Nytt iande av fjällområden
Det har icke varit utredningens uppgift 2ti lägga synpunkter på nyttjandeavvägningen beträffande fiällområdena nen den är av väsentligt intresse för utredringen med tänsyn till den nödvändiga anpassningen av fiällsäkerhetsåtgärierna inom respektive område (kap. 5.2; jfr p. 5.1.2). Fjällsäkerheten får icke utnyttjas som instrument för vare sig er accelererande eller bromgande styrning av utnyttjandet av den svenska
fjällvärlden. När det gäller användningen för rörligt fri-
luftsliv och turism ter sig en differentierad användning -
från för stark turism väluttyggda områden till obrutna
fjällområden - enligt i huvudsak nu gällande inriktning naturlig och riktig.
m av utredningens experter, Henrik Sarri, har haft avvikande mening beträffande vissa nyttjandefrågor. Berna återfinns
ett särskilt yttrande (bilag 9).
1.3.5 Väder
Den väderservice, som ges i nuläget inom
måste väsentligt förbättras (kap. 5.6; j
Hänsyn till pågående SMHI-utredring - som förutsätts komma med lösningar på sikt medan fjällsäkerhetsutredningen begränsar sig till vissa närförelag - och tidsförhållandena har gjort att inte något konkret organisationsförslag framläggs. Vissa riktlinjer fastslås dock, innebärande bl.a. att SMHi bör vara gen centrala myndighet som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen, att prognoser skall
kunna ges under veckans alla dagar med minst tre rapporter
dagligen, att prognosområdet bör delas i flera, dock minst
två ansvarsområden samt att forsknings- och utvecklings-
arbete måste garanteras.
Nätet av observationsstationer i högfjället bör utvidgas.
Fyra planerade automatiska väderstationer inom fjällområdet
bör försökvis ingå i tilläggsnätet. Lokalradions väderservice bör kompletteras med mer detaljerade prognoser över åtta telefonsvarare för olika fjällområden.
Tyvärr syns föreslagna åtgärder för att förbättra vädert jäns-
ten i fjällregionen och därmed fjällsäkerheten inte kunna
geomföras till kommande vinter. Någon utökning av observa-
tionsnätet i fjällområdet, särskilt på högfjället, bör dock
eftersträvas. En meteorologtjänet bör även kunna tillföras väderkontoret i Sundsvall i början av 1979. Då kan föreslagen prognosverksamhet över automatiska telefonsvarare för fjällområdena i Kopparbergs och Jämtlands län påbörjas.
Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väsentliga brister. SMHI bör få i uppdrag och resurser för forskning i snökunskap
och lavinfrågor samt för att pröva möjligheterna att påbörja
lavinprognost jänst, medverka i viss utbildning m.m.
1.3.6 Samband
Sambandsbehoven för fjällsäkerheten (kap. 5.7; jfr p. 5.1.2)
bör - av såväl tekniska som ekonomiska skäl - så långt möi-
ligt lösas genom en vidare utbyggnad av befintliga system.
Detta gäller alldeles särskilt i nuläget och urder de närmaste åren. En fortsatt studie- och försöksverksamnet
erfordras för att fastställa de kompletteringar med andra
system, som på längre sikt från kostnadseffektsynpunkt kan vara aktuelia.
Bärbar kommunikatiorsradioutrustning för den vanlige turisten i fjällen förordar utredningen inte, I första hand bör de möjliga satsningarna göras på fast ingtallerade sambantsmedel längs ie leder som prioriteras, Där så är ekonomiskt fördelaktigt bör trådanslutna telefoner väljas, i övrigt radiotelefoner i redan etablerade nät. Den långsiktiga målsättningen bör vara placering av telefoner med 53-15 im
mellanrum, beroende på terrängrörhållandena. En första etapp
innebär en ungefärlig investeringskostnad av 2,3 milj. xr.
Nödsändare av den typ, som används av civilflyget på 121,5 MH2, erbjuder en intressant möjlighet för att höja fjällsäkerheten. Av tidsskäl har en slutgiltig rekommendation ej varit möjlig. Huvudmannen för fjällsäkerhet bör genom den för sambandet huvudansvarige snarast utreda frågan vidare och genomföra praktiska prov i begränaad skala. Frivilliga flygkåren bör medverka. I samband härmed bör även utredas de övriga förhållanden som sammanhänger med en medverkan från kårens sida genom avlyssningsflygningar.
1.3.7 Utrustning
I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig nateriel för fjällbruk på den svenska marknaden, Men totalutbudet är ztort och varierande, bl.a. kvalitativt. Det kan vara svårt att välja.
Bristande kunskaper om förkållandena i fjällen, underlåtenhet eller ren nonchalans medför att tursister ofta utesluter utrustning, som är nödvändig från säkerhetssynpunkt.
Åtgärder bör vidtas för att vidga informationen till såväl konsumenter som personal i sportbranchen m.fl. i syfte att underlätta valet av erforderlig och lämplig utrustning
för fjällbruk (kap. 5.8).
Behov föreligger att särskilt pröva friluftsutrustning som har betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareutveckling bör ske av den verksamhet, som Friluftsfrämjandets
utrustningskommitté bedriver härvidlag. En allsidigt sam-
mansatt testgrupp föreslås få till uppgift att pröva sådan utrustning och efter test utfärda rekommendationer om produkters användbarhet för fjällbruk. Testgruppen bör anknytas till Friluftsfrämjandet.
Inforamtion, utredningar, prov och andra åtgärder erfordras beträffande standardanpassning av utrustning, proviant för
krävande långturer och nödproviant m.m.
1.4¶KOSTNADER
Kapitel 7 är en sammanställning av kostnader m.m.
27 Prop. 1978/79: 187
2. UTREDNINGSUPPDRAGET M M
INNEHÅLL
2.1¶DIREKTIV
2.1.1 Grunddirektiv 2.1.2 Tilläggsdirektiv
2.2¶UTREDNINGENS UPPGIFT M M
2.2.1 Uppgiften 2.2.2 Fackmässig avgränsning 2.2.3 Geografisk avgränsning
2.3 - UTREDNINGSARBETET
2.3.1¶Grund
2.3.2 Orienteringar och överläggningar 2.3.3 Överlämrade skrivelser 2.3.4 Studier 2.3.5 Arbetsformer i övrigt 2.3.6 Redovisning
2.1 DIREKTIV
2.1.1 Grunddirektiv
Följande direktiv - meddelade av chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren - har legat till grund för utredningen (utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
9 mars 1978, dir. 1978:24):
"Fjällräddning och fjällsäkerhet är i dag två skilda begrepp. Fjällräddning är den verksamhet som påbörjas då en olyckshändelse konstaterats eller befaras ha skett. Med fjällsäkerhet förstås framför allt den förebyggande verksamhet som syftar till att i görligaste mån begränsa olycksriskerna i fjällvärlden.
Ansvaret för fjällräddningsverksamheten ligger hos polisen, Rikspolisstyrelsen svarar för organisation, utrustning och utbildning. Den regionala och lokala polisorganisationen svarar för den operativa
fjällräddningsverksamheten. Samverkan sker med and-
ra civila och militära myndigheter, organisationer m.fl. Uppgifter från rikspolisstyrelsens årliga anslagsframställningar visar att antalet efterspaningsuppdrag inom fjällräddningstjänsten under de senaste
sju åren genomsnittligen uppgått till inemot 109 om
året och att räddningsuppdragen avsett totalt 1 045 saknade personer.
För fjällsäkerhetsverksamheten finns f.n. ingen klar ansvarsfördelning. Ett flertal myndigheter och organisationer arbetar samtidigt med fjällsäkerhetsfrågor. I anslutning till fjällräddningstjänsten bedriver polisen ett omfattande arbete som inriktas på fjällsäkerheten, Som exempel kan nämnas uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner, medverkan med information om lavinfara och fjällvett samt kartläggning av snö- och lavinförhållanden. Även statens naturvårdsverk arbetar med fjällsäkerhetsfrågor liksom Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. I vissa fall har länsstyrelserna vidtagit särskilda åtgärder för fjällsäkerheten.
Sålunda har t.ex. i Norrbottens län inrättats s.k.
fjällpatruller som aktivt bidragit till en ökad fjällsäkerhet. Detta arbete sker i nära samarbete med bl.a. polismyndigheterna.
Riksdagen har behandlat frågan om fjällsäkerheten i
vårt land (mot. 1976/77:100, KrU 1977/78:2, rskr
1977/78:14) och hos regeringen hemställt om utredning.
29 Prop. 1978/79: 187
Samhället har, såsom framgår av det föregående, tagit
på sig ett betydande ansvar för fjällsäkerheten. Jag
anser det emellertid angeläget att insatserna på det-
ta område ytterligare samordnas och effektiviseras. För detta talar också de tragiska olyckor som trots vidtagna säkerhetsåtgärder inträffat under de senaste åren. Den ökande turistströmmen till de svenska fjällen
ställer likaså ökade anspråk på fjällsäkerhetstjänsten.
Med hänvisning till vad jag här redovisat föreslår jag
att frågor som rör fjällsäkerheten i vårt land närma-
re utreds, En särskild utredare bör tillkallas för detta ändamål.
Det bör ankomma på den särskilde utredaren att pröva
frågan om lämplig huvudman för fjällsäkerheten. Li- Kaså bör förslag läggas fram som anger arbetsuppgifter och ansvarsområde för huvudmannen liksom för övriga centrala, regionala och lokaia organ som 2ar del i ansvaret för fjällsäkerheter. Behovet av samordning mellan fjällräddnings- och fjällsäkernetstjänsten bör därvid uppmärksammas, Den särskilde ut-
redaren bör också lämna förslag till andra åtgärder
i syfte att förbättra fjällsäkerheten.
Utredningsarbetet bör bedrivas så att det kan vara
slutfört senast den l augusti 1978."
2.1.2 Tilläggsdirektiv
Till grunådirektiven (p 2.1.1) har senare fogats följande av chefen för budgetdepartementet, statsrådet Mundebo meddelade tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer och särskiida utredare angående finansiering av reformer (utdrag ur orotokollet vid regeringssammanträde den 20 aprii 1978, åir.
1978:40):
"En grundläggande förutsättning för en målmedveten reforapolitik och för en tryggac sysselsättning i framtiden är att den ekonomiska politiken under de närmaste åren ges en sådan inriktning att balans i samhällsekonomin skapas och att den internationella konkurrenskraften återupprättas. Den tillväxtpotential som finns i åen svenska ekonomin måste under de närmaste åren väsentligen reserveras för att återta förlorace marknadsandelar, öka exporten och näringslivets investeringar samt genonföra åen nödvändiga strukturomvandlirgen i näringslivet, För gen offentliga sektorns del innebär detta att rågot nämnvärt utrymme för nya kostnadskrävande åtaganden inte föreligger under de närnaste åren.
Statens budgetpolitik har förts med dessa utgångspunkter. Strävan har varit att begränsa automatiska kostnadsökningar, genomföra direkta besparingsåtgärder, finansiera angelägna nysatsningar genom omfördelningar av medel, öka intäkitsfinansieringen genom avgiftshöjningar, öka kraven på myndigheternas decentraliseringsoch rationaliseringsverksamhet samt att senarelägga vissa mindre angelägna program och åtgärder.
Behovet av statsfinansiell restriktivitet kan förutses komma att gälla med oförändrad eller ökande styrka under de närmaste åren. Det är därför nödvändigt att fullfölja den strama utgiftsprövning som präglat budgetar-
betet för budgetåret 1978/79. Ökad vikt måste läggas
på en omprövning av pågående verksamheter inom den
offentliga sektorn. Effektivitetsvinster inom myndigheterna måste tas till vara för att begränsa kostnadsökningarna. Genom beslut den 2 mars 1978 har regeringen utfärdat anvisningar av denna innebörd vad gäller myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret
1979/80. Vidare har regeringen utfärdat särskilda an-
visningar till vissa myndigheter rörande deras anslagsframställningar.
Många av de kommittéer och särskilda utredare som har förordnats av regeringen arbetar inom ramen för utfärdade direktiv med omfattande utredningar rörande
olika samhällsfrågor. Kommittéernas förslag är ofta
av den arten att ett genomförande påverkar statsbudgeten. Med de utgångspunkter rärande den statsfinansiella situationen som tecknats här är det uppenbart att något nämnvärt utrymme för genomförande av kostnadskrävande kommittéförslag ite kommer att före-
ligga under de närmaste åren. Xommittéerna bör därför
noga överväga hur eventuella kastnadskrävande förslag skall kunna finansieras genom omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resurser inom det område kommitténs förslag avser. Det är också uppenbart att ett förverkligande av nya förslag underlättas om det kan ske successivt. Kommittéerna bör också göra en prioritering mellan angelägna önske-
mål inom utredningsområdet. Kommittéerna bör vidare
så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis kad administration och byråkrati för myndigheter och enskilda som förslagen kan medföra. Slutligen ligger det i sakens natur att i rådande läge sådana förslag kommer att visa sig enklast att genomföra som inte medför några tillkommande kostnader. Kommittéerna bör därför inrikta sig på att finna sådana lösningar."
2.2 UTREDNINGENS UPPGIFT M M
2.2.1¶Uppgiften
Utredningens uppgift nar varit att - på grundvai av de givna direktiven (p. 2.1) - utreda frågor, som rör fjällsäkerheten i vårt land, ävs. den säkerhet mot olyckor till liv och lem, som samhället och envar enskild gemensamt och främst genom förebyggande åtgärder säkerställer för åen enskildes verksamhet och vistelse i fjällvärlden.
Fjällsäkerheten omspänner eller berör ett flertal verksam-
netsområden. Detta framgår bl.a. av utreåningens direktiv.
En allmänt godtagen definition elier avgränsning av begreppet fjällsäkerhet saknas och det syns tveksamt om en detaljerad sådan är erforderlig. Då även fjällräddningen avser att i görligaste mån begränsa olycksriskerna och o-
lyckorna i fjällvärlden, skulle exempelvis också fjäll-
räddningen kunna innefattas i fjällsäkerneten. I här förevarande sammanhang sker - i överensstämmelse med äirektiven
icke så. Men det är ofrånkomligt att vissa anläggningar och
åtgärder i ett läge tjänar fjällsäkerheten, i ett annat fjällräddningen. En absolut gränsdragning för fjällsäker-
heten är också i åtskilliga andra fall varken möjlig eller
lämplig.
2.2.2 Fackmässig avgränsning
Utredningen har avstått från att försöka göra en detaljspecificerad bedömning av var gränserna går eller bör gå för åe verksamheter som är eller kan vara av betydelse för fjällsäkerheten, Utredningen har i stället funnit det ändamålsenligare att för sitt arbete använda en fackmässig avgränsning, som omfattar följande generellt an-
givna verksamhetsområden, vilka alla är av väsentlig och
direkt betydelse för fjällsäkerheten:
fjällvärldens utnyttjande
information och utbildning
leder och anläggningar
samband
väder samt
utrustning.
Utredningens överväganden och förslag redovisas dels i kap. 5 hänförda till ovanstående verksamhetsområden, dels i kap, 6 vad avser huvudmannaskap, ansvars- och arbetsför-
delning samt samarbetsformer.
2.2.3 Geografisk avgränsning
I avsaknad av en specificerad definition av fjällsäkerheten eller fjällsäkerhetsverksamheten erfordras förutom den fackmässiga avgränsning, som följer av berörda verk-
samheter (p. 2.2.2), också en geografisk avgränsning för
fjällsäkerheten.
Med fjäll förstås enligt allmänt språkbruk de berg, som
når över skogsgränsen (1lågfjäll) eller över snögränsen
(högfjäll). Stundom har dock termen fjäll en vidsträcktare användning, nämligen för att beteckna kala, ofruktbara höjdsträckningar i motsats till mogna och slutna skogsmarker eller bördiga slätter.
Den verksamhet eller vistelse i fjällvärlden, som fjällsäkerheten avser, är icke begränsad till enbart de egent-
liga fjällen eller det egentliga fjällområdet. Den fri-
luftsverksamhet som det gäller och dess ledsystem, anlägg-
ningar, sambandssystem osv. med aktualitet för fjällsäkerheten sträcker sig ofta utanför detta område till angrän-
sande skogs- eller andra områden. Stundom används beteck-
ningen fjällområde för ett så sammansatt område, som hu-
vudsakligen består av en eller flera delar med fjäll i
egentlig betydelse men också vissa avsnitt av annan natur.
I sammanhanget förekommer ett flertal områdesbenämningar. Hågra - t.ex. fjällvärden - synes kunna nyttjas adekvat utan närmare definition. De flesta, som getts närmare bestämning, tillgodoser speciella syften såsom exempelvis svenska turistföreningens fjällplankommittés indelning 1951 i vild-
marksområden, fjällmarsområden och allemansområden och
statsmakternas avgränsning 1975 som primära rekreationsom-
råden av fem fjällområden - Dalafjällen, Härjedalsfjällen,
Åreområdet, Tärna - Graddis fjällvärld och Abisko-Kebnekaisefjällen. I samband med utredningarna för och fastställelsen 1977/78 av de obrutna fjällområdena gavs åt begreppet fjällregionen en geografisk avgränsning inom de fyra aktuella länen - Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens - som förhållandevis nära sammanfaller med der
utredningen funnit aktuell för fjällräddning och fjällsäkerhet.
Fjällräddningen, för vilken ansvaret ligger hos polisen, organiseras för och ur de polisdistrikt, inom vilka de egentliga fjällområdena ligger. Distrikten innefattar i regel även icke oväsentliga områden av annat slag. Det synes emellertid ändamålsenligt, att fjällsäkerheten geografiskt avgränsas till samma områden som fjällräddningen. Utredninger
har därför vid sin behandling av fjällsäkerhketen utgått från
en överensstämmande geografisk avgränsning för fjällsäkerheten och fjällräddningen., Denna sammanfaller praktiskt taget med den, som gäller för begreppet fjällregionen.
2.3 UTREDNINGSARBETET
2.3.1 Grund
En naturlig utgångspunkt för utredningens arbete - särskilt mot bakgrund av den korta tid, omkring tre månader, som stått till förfogande - har varit de erfarenheter, synpunkter och förslag som de olika intressenterna inom fjällsäkerheten har. Det har varit av stort värde för utredningen att ta del av dessa och diskutera dem mel ett stort antal myndigheter och institutioner, organisatianer, sammanslutningar och enskilda. Utredningen vill vitsarda det stora intresse och den beredvillighet att medverka till en förbättrad fjällsäkerhet, som härvid genomgående visats.
2.3.2 Orienteringar och överläggningar
Utredningen har för nulägesorientering och överläggningar besökt statens naturvårdsverk, rikspolisstyrelsen, Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut samt televerkets centralförvaltning. Vid sammanträden har utredningen fått information och
kunnat överlägga med representanter för Svenska samernas
riksförbund, Sveriges turistråd, domänverket, Sveriges Bestaurant- och Hotellförbund, AB Teleplan, 505 Alarmerings AB och Sverige Rekreation AB.
Vid besök inom Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län har utredningen informerats av och fått överlägga med representanter för länsstyrelsen ävensom genom dennas förmedling med representanter för kommuner, lantbruksnämndens rennäringsenheter, polisdistrikt, turistsammanslutni'rgar och -anläggningar samt regionala och lokala förvaltningsorgan för domänverket, televerket och försvaret m.fl. Ett särskilt besök har representanter för utredningen gjort hos Kiruna kommun för information och
diskussion om där pågående överväganden angående viss utbildning av betydelse för fjällsäkerheten. Utredningen
har också besökt flygflottiljerna F 4 och F 21 i Östersund (Frösön) resp. Luleå (Kallax) och vid väderavdelning-
arna där informerats om deraz3 verksamhet och meteorologiska medverkan i fjällsäkerheten,
I samband med besöken och i annat sammanhang har utredåningen haft kontakter med representanter för Svenska fjällklubben och Svenska skidlärarföreningen samt haft tillfälle att i Östersund ta del av framlidne fjällflygaren Gunnar
"Spökis" Anderssons efterlämnade omfattande erfarenhets-
handlingar om olika fjällsäkerhetsfrågor. Representanter för utredningen har vidare per brev, telefon eiler vida
sammanträffande haft ett flertal kontakter med intressenter
för olika mnaterielutvecklingar inom sambands- och transportområdena gamt med företrädare för försvarets forskringsan-
stalt (institution 57), frivilliga flygkåren, frivilliga
radioorganisationen, Argaladeirörelsen m.fl.
Utredningen har informerat sig om sjösäkernetsrådets uppgifter, verksamhet och erfarenheter. Ömsesidiga orienteringar har lämnats mellar utredningen och utredningen (Jo 1976:09) om fjällägenheter. Utreåningen har tagit åel av visst, för utredningen aktuellt materiel från rekreationsberedningen, SMEI-utredningen, statskontrollkommittån m.fl. och har samverkat med den särskilde utredaren för översyn av allmänna ordrningsstadgan.
2.3.3¶Överlämnade skrivelser
Till utredningen har statsrådet och chefen för jordbruks-
departementet den 20 mars 1978 för beaktarde vid utredningens
genomförande av sin uppgift överlämnat följande skrivelser:
från AB Teleplan avseende räddningsradio i fjällområde,
4 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
från arbetsgruppen för översyn av den polisiära fjäll-
räddningens organisation m.n, Cällivare, angående en-
kätmaterial,
från Friluftsfrämjandet avseende information till all-
mänheten före fjällvistelse,
från E. Kjellberg, Lidingö, angående vissa säkerhets-
frågor kring det rörliga friluftslivet samt
från Gunnar Adriansson, Fjärdhundra, angående modell
för fjällstuga.
Lantbruksstyrelsen har den 14 april 1978 med samma syfte un-
der hänvisning till att frågor om radiosystem för rennäring-
en har ett starkt samband med de frågor som skall behandlas av utredningen överlämnat ett förslag till radiosystem för rennäringen jämte samtliga handlingar i ärendet. Från Svenska turistföreningen, överbefälhavaren m.fl. har överlämnats och utredningen har själv mottagit ett antal skrivelser från enskilda med synpunkter på fjällsäkerhetsfrågor.
2.3.4 Studier
Utredningen har genomgått och studerat förefintliga över-
sikter över olyckor och räddningsuppårag i fjällen fr.o.m.
1916 varvid särskilt är att nämna
dels den sammanställning "Olyckor med dödlig utgång i fjällen", som för i huvudsak åren 1916 - 1958 för Svenska turistföreningens räkning gjorts av Nils Fröling,
dels den sammanställning "Räddningsuppdrag inom Östersunds polisdistrikt 1970 —- april 1978", som inom detta polis-
distrikt gjorts av polisintendenten Mikael Hansson och no-
tarien Fredrik Sandberg.
Likaså har utredningen på grundval av förefintligt utred-
3 Prop. 1978/79: 187
ningsmateriel och delvis besök i aktuell terrang detaljstuderat några av de senaste årens olyckshändelser i fjäller, främst den som inträffade i Anarisfjällen jen 27 = 29 februari 1978 och olyckan den 1 mars 1977 vid Svalåkläppen och Kariknallarna i Jämtlands län.
De två ovan angivna sammanställningarna bifogas detta betänkande som bilagorna.
2.3.9¶Arbetsformer i övrigt
Pet underlag för utredningsarbetet, som utredningen införskaffat eller mottagit, och dess eget erfarenhetsurderlag har bearbetats inom utredningen dels genom dess experter, dels in pleno. I stor utsträckning har arbetet skett i arbetsgrupper sammansatta med hänsyn till den avgränsning som utredningen gjort till olika huvudområder inom fjäll-
säkerheten (p. 2.2.2). Under sitt arbete har utredningen
genom sina experter fortlöpande hållit kontakt med de
myndigheter och organisationer, vars verksamhetsområden experterra närmast har representerat.
2.7.0 Redovisning
Utredningen har inom ramen för den korta tid, som stått till dess förfogande, främst koncentrerat sig på frågar om huvudmannaskap för fjällsäkerneten och om arbetsoch ansvarsfördelnirgen mellan de olika huvudirtressenterna med uppgifter inom denna säkerhet (kap. €).
3eträffande de olika fjällsäkernetsfrågorna har en mera fullständig behandling av i första hand tiäskäl icke varit möjlig. Utredningen har därför inom de olika verksamhetsområde, som enligt utredningens 2vgränsning (p. 2.2.2) faller irom fjällsäkerheten, i huvudsak nödgats begränsa sig till synpunkter och förslag i de avseenden som utredringen
bedömt vara av särskild vikt och angelägenhet. I övrigt upptages endast vissa frågor, som särskilt aktualiserats, och Je behandlas endast så långt, som tiden medgivit. Behandlingen inom de olika verksamhetsområdera är därför icke parallell - ett förhållande, som dock bedömts att under förevarande omständigheter vara bättre än en begränsning till gemensam nivå.
Det ligger i sakens natur, att de synpunkter och förslag, som utredningen framför inom de olika verksamhetsområden, i flertalet fall innebär krav på ett fullföljande - ett genomförande eller en fortsatt beredning och handläggning genom försorg av huvudmannen eller den ene eller andra av de med denne samverkande huvudintressenterna inom fjällsäkerheten i överensstämmelse med den arbets- och ansvarsför-
delning, som utredningen föreslår (kap. $).
3¶HISTORIK
INNEHÅLL
3,1 ALLMÄNT
3.2¶FJÄLLRADDNING
32.1¶Utredning
3.2.2 Riksdagsbehandling och beslut 3.2.3 Fortsatt utveckling 3.2.4 Norsk-svensk samverkansöverenskommelse
3,3 FYSISK RIKSPLANERING
3.3.1 Crunder 3.3.2 tredning 3.3.3 Riksdagsbehandling och beslut 2.3.4 Fortsatt utveckling 3, 3,5 Kompletterande anmärkningar
3.4¶PRIMÄRA REKREATIONSOMRÅDEN
3.4.1 Crunder 3.4.2 Riksdagsbehandling och beslut 3.4.3 Fortsatt utredning
3.5¶ÅREPROJEKTET
3,5.1 Grunder 3.5.2 Riksdagsdehandling och beslut
3.6¶FJÄLLEDER
3,6.1 Grunder
3,6.2 Utredning
3,6. 3 Riksdagsbehandling och beslut
3.6.4¶Fortsatt utredning
3,6.5 Riksdagsbehandling och beslut
3,6.6 Kompletterande anmärkning
3.7¶VISSA YTTERLIGARE FRÅGOR
3.7.1 1973: Radiokommunikationer 3.1.2 1974: Radiokommunikationer 3.7.3 1975: Materiel till fiällrädåninger 3.7.4 1976: Fjällräddninrg-fjällsäkerhet
3,7.5 1977/78: Utredning av fiällsäkerhaeten
3.8 ÖVRIGT 3.8.1 Enkät angående polisverksamheten 3.8.2 Cversyn av allmän ordningsstadga
3.1 ALLMÄNT
Den svenska fjällregionens befolknirg av samer och andra har aldrig varit talrik, De resande genom bygderna har länge varit få - undantagandes längs viktiga leder i bestämda syften t.ex. längs Nidaros- (Trondheims-) leden.
Turismen i de svenska fjällen är en förhållandevis sen före-
teelse. Intill senare delen av 1800-talet var turisterna få
och ofta exklusiva. Tillkomsten av den jämtländska tvärbanan 1882 och riksgränsbanan 1902 samt bildandet av Svenska turistföreningen 1885 betydde emellertid mycket för en ökad turism. Från 1890-talet blev även de från kommunikationssynpunkt mindre lättillgängliga delarna av fjällvärlden i stigande utsträckning turistområden, Pionjärinsatserna gjordes oftast av turistföreningen. Dennas första byggen i fjället var några enkla hyddor på skilda ställen i Lappland 1888 - 1890. Sistnämnda år tillkom även Sylhyddan, den första fjällstationen, där man också från 1896 ombesörjde mathållning för fjällturisterna. Efterhand kom sedan ett allt rikare förgrenat nät av rösade
vandrings- och senare även skidleder samt utefter dem vind-
skydd, fjällstugor, kåtor eller större fjällstationer. Parallellt härmed ökade turismen, ibland snabbare, ibland långsammare och stundom med vissa tillfälliga uppehåll på grund av krig eller andra utomordentliga förhållanden.
Denna utveckling fram till dagsläget skall här ej skildras. Fjällturismens allmänna utveckling fram t.o.m. 1958 är översiktligt redovisad i den "Utredning ang. fjällräddningstjänsten", som den 6 november 1958 lämnales inrikesministern av särskild utredningsman. En fortlöpande översikt i väsentliga avseenden kan också erhållas genom Svenska turistföreningens årsberättelser, sedan intagna i föreningens årsskrifter. Även vissa artiklar i årsskriften belyser utvecklingen eller speciella delar av denna. Kortare översikter över utvecklingen inom speciella områden
finns också i vissa av statens naturvårdsverks publikationer, exempelvis den om "Övernattningsstugor inom fjällområden"
(PM 1975:560). Nuläget framgår i väsentliga huvuddrag av detta
betänkandes kap. 4 och kap. 5.1. I detta kapitel skall endast säkerhetsfrågornas aktualisering hos statsmakterna under senare tid och vissa utvecklingssteg under samma tid av särskild för fjällsäkerheten redovisas. Då de grundläggande principerna för fjällterrängens allmänna utnyttjande är av stor vikt
för kraven på fjällsäkerheten, är det naturligt att även re-
dovisa statsmakternas beslut härvidlag under senare tid.
I den angivna utvecklingen - och i ökande utsträckning ned
den ökande turismen —- har hela tiden säkerhetskraven funnits
med. Man torde kunna säga att de varit bland de primärt moti-
verande faktorerna bakom hela utbyggnaden av ledsystemen och anläggandet av fjällstugor och fjällstationer. Hur direkt säkerhetserfarenheterna inverkat kan belysas med tre exempel
från Jämtland. Endalsstugan (6,5 km SSV Blåhammaren) byggdes
1929 som gåva från norrmän till tack för svenska insatser,
då några norska studenter gått vilse där i trakten i snöstorn
1927. Anarisstugan (25 km 0S0 Vålådalen) tillkom 1930 i erin-
ran om de tre män, som omkom under snöstorm i Anarisfjällen
1929. Fältjägarstugan (14 km SSV Helags) uppfördes sedan tre
soldater gått förlorade i den trakten under en övning i mars
1944, då fjällstormen härjade söder om Helags.
3,2 FJÄLLRAÄDDNING
3.2.1 Utredning
Då enbart förebyggande säkerhetsåtgärder inte var —- och inte kunde vara - tillfyllest, kom efter hand rädänings-
åtgärder av skiftande slag till stånd på olika håll i
fjällvärlden, i regel genom initiativ av enskilda. Svenska turistföreningen, Svenska röda korset, polisen och kommunerna. Snart nog kom denna räddningstjänst, som i stor utsträckning utnyttjade frivilliga krafter, att väsentligen betraktas som en polisiär angelägenhet. Den kom att lyda under länsstyrelsen som högsta polismyndighet i länet och lokalt
ledas av polischefen på orten.
Sedan riksdagens år 1956 försemlade revisorer granskat den-
na verksamhet, som företedde clösta anslagsfrågor och betydande olikheter mellan läner i organisation och utrust-
ning, begärde riksdagen den 14 maj 1957 (skr 1957:249, jfr
SU 1957:93 p 32) hos Kungl. Maj:t en utredning beträffande räddningstjänsten i fjällen. Uppgiften gavs av Kungl. Maj:t den 27 juni 1957 åt den sittande utredningen om ambulans - och flygräddningstjänsten i riket. Denna avgav den 6 november
1958 till inrikesministern betänkandet (stencil) "Utredning
angående fjällräddningstjänsten".
Under remissbehandlingen av betänkandet framställdes vid riksdagarna 1959 och 1960 frågor till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet gällande dels när förslag angående fjällräddningstjänsten var att emotse, dels om förslagen skulle komma att avse en önskvärd utbyggnad och effektivisering av organisationen, I samband med inrikes-
ministerns svar den 6 mars 1959 (AK prot. nr 7 s. 3-4)
resp den 8 mars 1960 (FX prot. nr 7 s.8-9) framhöll fråge-
ställarna starkt nödvändigheten av en förbättrad utrustning
och betydelsen av en effektiv information. Dessa krav gällde
- som frågeställarnas exemplifiering visar - till betydande del även fjällsäkerheten.
3,2,2 Riksdagsbehandling och beslut
Kungl. Majt:s förslag med anledning av utredningen angående fjällräddningstjänsten förelades riksdagen dels i statsverks-
propositionen 1959 (bil. 12, X ht p. 115 s. 213 - 215) -
främst avseende förebyggande åtgärder och således av särskilt intresse från fjällsäkerhetssynpunkt, dels —- i återstående
delar - i statsverkspropositionen 1960 (bil. 13, XI ht p.162
8. 454 —- 462). I statsverkspropositionen 1959 redovisades i samband med behandlingen av anslag för avsättning till fonden för friluftslivets främjande att utredning behandlat,
"bl.a. frågan om ökade bidrag ur friluftsfonden till
anordningar i syfte att förebygga olycksfall i fjällvärlden. Som exempel på dylika förebyggande åtgärder nämndes rösning av vandringsleder, uppförande av vindskydd och raststugor, inrättande av telefon- och radiotelefonförbindelser, forskning rörande snöförhållanden, upplysningsverksamhet etc.
Till rösning av vandringsleder samt uppförande av vind-
skydd och raststugor lämnas redan nu bidrag ur friluftsfonden. Det gäller i allmänhet anordningar, som Svenska
turistföreningen har åtagit sig att utföra och svara
för underhållet av under en tioårsperiod. Statens fritidsnämnd beviljar dock icke bidrag till underhållskostnaderna. Dessa uppgår till avsevärda belopp, och de ekonomiska möjligheterna att på längre sikt vidmakthålla de fasta skyddsanordningarna i fjällen är ovissa. Utredningen föreslår därför, att bidrag ur frilufts-
fonden skall kunna utgå även för underhåll av i varje
fall sådana fasta anoråningar som ledstjärnerösningar, vindskydd och raststugor.
I fråga om telekommunikationer anför utredåninger, att tillgång till goda telefon- och radiotelefonförbindelser i fjällvärlden är av stor betydelse för räddningstjänsten. En fortsatt utbyggnad av telenätet är därför ett önskemål, liksom anskaffning av modern radiomateriel för räddningstjänstens patruller, Även här bör enligt utredningens mening fonden för friluftslivets främjande kunna i vissa fall utnyttjas.
Utredningen pekar sedan på ati upplysningsverksamhet
genom föredrag, broschyrer, meddelanden och artiklar i
pressen, film etc, är ett verksamt medel i kampen mot
fjällolyckorna. Åtskilligt har på detta område gjorts
och göres fortlöpande av våra friluftsorganisationer,
men verksamheten hämmas av medelsbrist. Utredningen
föreslår, att väl underbyggda projekt i syfte att
sprida upplysning om förhållandena i fjällvärlden bör
kunna i mån av behov stödjas genom bidrag ur frilufts-
fonden.
Utredningen sammanfattar, att kostnaderna för en or-
dentlig förstärkning av de fasta anordningarna m.n.
till förhindrande av olycksfall i fjällvärlden givet-
vis är betydande - det torde röra sig om mellan 200 000
och 300 000 kr. - och icke kan rymmas inom det nuvarande
anslaget för avsättning till fonden för friluftslivets
främjande. Utredningen förordar därför, att fonden år-
ligen tillförs ett belopp av förslagsvis 25 000 kr, för
att tillgodose olika ändamål, vilka är av betydelse
för säkerheten i fjällen".
Kungl. Maj:t - som funnit en förstärkning av friluftsfonden berättigad redan med hänsyn till behovet att förbättra tillgången till semesterbyar och campingplatser - uttalade, att "med hänsyn till de risker, som kan vara förenade ned vandringar vintertid i den svenska fjällvärlden, är givetvis alla åtgärder till förhindrande av olycksfall värda att ekonomiskt stödjas även av staten". Kungl. Maj:t hade därför i princip icke något emot att friluftsfonden anlitades för ökade statliga insatser till förebyggande åtgärder i enlighet med den framlagda utredningen. För att tillgodose alla samlade önskemål om ökat stöd skulle anslaget till friluftsfonden behövt uppräknas väsentligt. Budgetläget gjorde dock nödvändigt
begränsa ökningen för budgetåret 1959/60 till 150 000 kr.,
dvs. från 1 1/4 till 1,4 milj.kr.
Sedan Kungl. Maj:ts förslag i här berörda delar tillstyrkts
av statsutskottet (SU 1959:10) beslöt riksdagen i enlighet
med förslaget (rskr 1959:10).
I statsverkspropositionen 1960 redovisades utredningen angående fjällräddningstjänsten till vissa huvuddelar i sanm-
band med behandlinger av polisbevakningsanslaget. Mot bakgrund av en redogörelse för förefintlig organisation och erfarenheterna från denna hade utredningen - i likhet med riksdagsrevisorerna - funnit, att räddningstjänsten fått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig organisatorisk utformning. Principen med samverkan mellan statliga myndigheter och enskilda frivilliga borde bibehållas. Fjällräddningstjärstens främst polisiära karaktär och länsstyrelsernas samorånande och ledande roll fastslogs. Utredningen föreslog en förbättrad utbildning av fjällräddningspersonalen och framhöll som nödvändigt för en effektiv insats att erforderlig sjukvårds-, lavin- och radiomateriel
ställdes till förfogande. Viss materiel förutsattes - i
vart fall övergångsvis - kunna lånas från försvarsmakten,
civilförsvaret och Svenska röda korset, Huvuddelen av ut-
rustningen måste dock inköpas, förslagsvis under en femårsperiod, och statsmedel avses härför. De sammanlagda kostnaderna per år beräknades till ca 70 000 kr. och föreslogs
bestridas - såsom i huvudsak redan skedde —- från polisbe-
vakningsanslaget.
Kungl. Maj:t konstaterade efter denna redogörelse, att utredningens förslag i huvudsak lämnats utan erinran av remissmyndigheterna och därför syntes kunna tjäna som en värdefull vägledning för de på området verksamma myndigheterna. Kungl. Maj:t biträdde förslaget, att staten borde bestrida kostnaderna för erforderliga materielinköp samt att de sam-
lade kostnaderna - som beräknades till i runt tal 60 000 kr.
för budgetåret 1960/61 - borde bestridas från polisbevakningsanslaget. I övrigt fann sig föredragande departementschefen kunna inskränka sig till särskilda uttalanden på några däetaljpunkter,
Sedan Kungl. Maj:ts förslag i här berörda delar tillstyrkts
av statsutskottet (SU 1960:11) beslöt riksdagen i enlighet
med förslaget (rskr 1960:11).
3.2.3 Fortsatt utveckling
Utvecklingen ledde efternand på denna grund till successiva förbättringar av fjällräddningsorganisationen och ett stärkt polisiärt ansvar för densamma. Sedan riksdagen 1962 beslutat att förstatliga polisväsendet cch i anslutning därtill inrätta ett centralt organ för ledning av polisverksamheter, rikspolisstyrelsen, har denna centralt varit huvudman för fjällräddningen med länsstyrelserna i fjällänen som regionala och polisstyrelserna i polisdistrikten som lokala huvudmän. Grundvalen för uppgiften har varit och är polisens allmänna
skyldighet (polisinstruktionen, SFS 1972:511 § 2) att upp-
rätthålla allmän ordning och säkerhet samt att därvid bl.a. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Häri ingår att efterspana och omhänderta personer, som i fjäll eller ödemarker - eller annorstädes, där ej andra samhällsorgan fullgör dylika uppgifter - gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv eller
hälsa föreligger.
3.2.4 Norsk - svensk samverkansöverenskommelse
Som led i effektiviseringen av fjällräddningen - och därmed i en förbättrad fjällsäkerhet - träffades den 19 mars 1974 en regeringsöverenskommelse mellar Norge och Sverige "för underlättande av räddningstjänster i gränstrakter" (Sö 1974:16). Därigenom möjliggörs att eftertpaning och undsättning av personer, som kommit eller befaras ha kommit i nödsituation i
gränstrakterna mellan de båda länderna vid behov, får ut-
sträckas till det andra landets land- och luftterritorium
utan annan omgång än en enkel anmälan polismyndigheterna emellan. Utrustning inbegripet snöfordon, motorfordon och
hundar får härvid medföras oavsett nationella kvalifikations-
krav och veterinära införselbestämmelser. Bestämmelserna
gäller främst för civila insatser men inrymmer även möjlighet
under vissa villkor att utnyttja militära resurser.
3,3 FYSISK RIKSPLANERING M.M. 3.3.1 Srunder Den svenska fjällregionen sträcker sig över ett nord-
sydligt avstånd av nära 1 000 km, ävs. ca 60 7 av hela
Sveriges längd. Kalfjällsarealen fördelar sig sålunda: Tabeil l Zalfjällsarealen inom fjällänen
| Län | Areal kalfjäll kn” Andel av total alt ca | fjällsareal (56) |
| Kopparbergs | 1 000 | 3 |
| Jämtlands | 7 000 | 20 |
| Västerbottens | 5 000 | 15 |
| Norrbottens | 22 000 | 62 |
| Summa | 35 000 | 100 |
Av väsentlig betydelse för fjällsäkerheten är givetvis de
regler och principer, som allmänt gäller för tillträde till
och utnyttjande av olika områden inom fjällregionen. Riks-
dagens beslut den 16 december 1972 om den fysiska riksplaneringen (prop. 1972:111, CI 1972:35, rskr 1972:345; prop.
byggde väsentligen på betänkandet Aushållning med mark och
vatten, SOU 1971:75) innefattade vissa riktlinjer för hur markanvändningen inom fjällregionen bör planeras, Kungl.
Maj:t har på grundval av beslutet föreskrivit, att dessa
riktlinjer skall beaktas av statliga organ vid alla beslut, som rör markanvändningen.
Riktlinjerna gäller bl.a. principer för urvalet av områder, som kan anses värdefulla för rekreation, turism och naturvård. En preliminär avgränsning gjordes av s.k. väglösa
vägutbyggnad, mineralexploatering eller mera omfattande
bebyggelse bör undvikas. Inom de största av dessa områden avgränsades vidare preliminärt s.k. vildmarkskärnor, där med hänsyn till bl.a. den vetenskapliga naturvårdens intressen även övernattningsanläggningar för turism i anslutning till vandringsleder bör undvikas,
Zz, 3.2 Utredning
Regeringen (civildepartemente:) uppdrog den 2 februari 1973 åt statens naturvårdsverk och statens planverk att efter samråd med länsstyrelser och kommuner m.fl. utarbeta och föreslå avgränsning av de väglösa vildmarksonrådena. I februari 1975 redovisade de båda verken ett preliminärt förslag till avgränsning av 14 väglösa områden, benämnda sbrutna fjällområden. förslaget remissbehandlades och överarbetades därefter.
Under våren 1975 tog regeringen ställning till de program för att fullfölja riktlinjerna för hushållning med mark och vatten, som på grundval av riksdagens beslut 1972 om den fysiska riksplaneringen hade utarbetats av kommuner och länsstyrelser, I besluten för berörda län föreskrevs, att planläggning, som innefattar utveckling av bebyggelse och anläggningar, borde undvikas inom de av verken preliminärt avgränsade 14 obrutna fjällområdena i avvaktan på statsmakterras ställningstaganden sill den närmare avgränsningen av de områden, som bör undantas från tyngre exploatering och skogsbruk. I sanband med behandlingen av propositionen 1975/76:1 med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen hade riksdagen inga principiella erinringar beträffande fjällområdenas behandling (CU 1975/76:1, rskr
1975/76:45).
Med gemensam skrivelse den 30 oktober 1975 insände statens naturvårdsverk och statens planverk till regeringen (bostads-
departementet) utredningen "Obrutna fjällområden. Förslag till avgränsning och diskussion av bestämmelser" (SNV publikation 1975:12). Verken föreslog härvid att
"io-fjorton 'obrutna fjällområden' avsätts i fjäll-
regionen. Frågan om nur de s.k. vildmarkskärnorna skall avgränsas får anstå tills att bl.a. ett bättre
faktaunderlag kommit fram genom pågående inventering-
ar. Verken tolkar de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för fjällregionen så, att skogsbruk och tyngre exploateringar fortsättningsvis icke bör före-
komma inom de obrutna områdena. Dessa bör förbehållas
naturskyddet, renskötseln och det friluftsliv, som inte kräver vägar och större anläggningar. En sådan
ordning bör enligt verken inte hindra underhåll och
drift av befintliga anläggningar eller inskränka rätten till minreralprospektering".
3.3.3 Riksdagsbehandling och beslut
På grundval av verkens utrednirg, remissyttrandena häröver
m.m. förelade regeringen (bostadsdepartementet) den 3 no-
vember 1977 riksdagen förslag till riktlinjer i den fysiska
riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden (prop.
1977/78:31):
"I propositionen anges 14 områden i fjällvärlden,
s.k. obrutna fjällområden, som f.n. är relativt
orörda och som även framgent bör undantas från
tyngre exploateringsföretag. Det föreslås i propositionen att som en riktlinje i den fysiska riksplaneringen bör gälla att anläggandet av bl.a. vägar, vattenkraftsstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma ifråga
inom de aktuella områdena. Förslagen utgörs av di-
rekt uppföljning av de riktlinjer för hushållning med mark och vatten, som riksdagen beslöt om år
1972.
Det konstateras i propositionen, att befintliga rättsliga instrument torde vara tillräckliga för att trygga att markanvändningen inom de obrutna fjällområdena följer de föreslagna riktlinjerna. Någon ny eller förändrad lagstiftning föreslås sålunda inte. Det förutsätter, att de riktlinjer för markanvändningen, som föreslås i propositionen, följs upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner genom
fortsatta åtgärder i form av naturskydd och planläggning. Avgränsningen av de l4 föreslagna obrutna fjällområdena kommenteras översiktligt i propositionen. Länsstyrelserna föreslås få i uppdrag att efter samråd med berörda parter lämna regeringen förslag beträffande områdenas gränser i detalj. Länsstyrelserna bör vidare svara för att informera berörda myndigheter, or-
ganisationer och enskilda om de obrutna fjällområdenas
avgränsning och riktlinjerna för markanvändningen inom dessa".
De 14 områdena var Rogen, Sylarna-Helags, Skäckerfjällen,
Burvattnet, Hotagen, Frostviken, Ransaren, Artfjället,
Tärna-Gradåis, Sarek-Pite, Kedonekaise, Råsto-Tsåktso, Pesinki och Muddus. Områdenas belägenhet och ungefärliga utsträckning framgår av detta betänkandes bilaga C - F.
Riksdagen biföll propositionen den 15 december 1977 (cU
1977/78:8, rskr 1977/78:99) under framhållande av vissa
synpunkter på några speciella frågor, bl.a. några områdens
slutliga benämning samt vissa väg- och prospekteringsfrågor. Riksdagen ifrågasatte om Muddusområdet borde ingå bland de obrutnra fjällområdena eller anses tillfyllest skyddat genom att det i sin helhet är nationalpark. Avgörandet överlämnades till regeringen "utan riksdagens ytterligare hörande",
3.3.4 Fortsatt utveckling
I cirkulär till samtliga statsmyndigheter den 3 maj 1978 (SFS 1978:227) har regeringen erinrat om riktlinjerna för utnyttjande av obrutna fjällområden i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrsottens län.
Genom cirkulär 1973 (SFS 1973:15) anbefalldes, att de all-
männa riktlinjerna för hushållningen med landets mark- och
vattentillgångar, som riksdagen fastställt 1972 (prop.
1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348), skulle vara vägledande
för samtliga statsmyndigheter vid beslut av betydelse för användningen av mark och vatten. Genom riksdagens beslut
1977 angående obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31,
CU 1977/78:8, rskr 1977/78:99) nar särskilda riktlinjer fastställts för utnyttjande av dessa skyddsvärda fjällområden. Med anledning härav framhåller regeringen i cirkuläret den 3 maj 19785:
"Dessa särskilda riktlinjer för obrutna fjällonmråden utgår en precisering av 1972 års riktlinjer för hushållning med mark och vaätter, De anger vilket skydd mot anläggande av nya vägar, vattenkraftanläggningar, gravor, viss betyggelse m.m. ,som de
berörda områdena bör åtnjuta med hänsyn till önskemålet att slå vakt om väsentliga bevarandeintressen
och att bibenålla en handlingsfrinet. Vidare förutsätts att de särskilda riktlinjerna följs upp av bl.a. länsstyrelser och kommuner genom naturvårdsåtgärder och planläggning.
Områdenas gränser anges endast översiktligt i statsmakternas beslut. Regeringen nar uppdragit åt länsstyrelserna i berörda län att inom viss tid och efter samråd med kommunerna och intresserade parter lämna regeringen förslag till avgränsning av områdena, I fråga om två av områdena, som berörs av aktualisera-
de vägar, skall också klarläggas vissa frågor be-
träffande markanvändningen.
Regeringen erinrar härmed statsmyndigheterna om de riktlirjer för användningen av mark och vatten inom de obrutna fjällområdena, som statsmakterna nar beslutat".
3.3.9 Kompletterande anmärkningar
Den 6 februari 1970 uppdrog regeringer (jordbruksdevartemer tet)
åt statens naturvårdsverk att utreda de svenska fjällområderas
planmässiga användnirg inom ramen för modern naturvård. För detta uppdrag har verket utformat ett särskilt utredrings-
program (SNV PM - 565). Naturvårdsverkets och planverkets
gemensamma rapport den 30 oktoter 19735 "Obrutna fjällområgen" utgör samtidigt redovisning för utredningsetapp I i nämnåa program inom naturvårdsverket.
Statens naturvårdsverk för ett sammanfattande register över skyddad mark i landet, Detta s.k, riksregister nar publicerats i en förteckning över Sveriges natioralparker, raturreservat,
5¶Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
naturminnen, djurskyddsområden samt fredade växt- och djurarter den 1 januari 1972 under rubriken "Skyddad natur" (SNV
publikation 1972:16).
Prop. 1978/79: 187 > AN
3.4¶PRIMÄRA REKREATIONSOMRÅDEN
3.4.1 Grunder
I anslutning till riksdagsbeslutet 1972 om regional utveck-
ling och hushållning med mark och vatten (p. 3.3.1) godtog riksdagen (In U 1972:28, rskr 1972:347), att turistnäring-
en inom berärda delar av landet skulle jämställas med anä-
ra näringar i fråga om lokaliseringsstöd så till vida att
utöver lån också vissa bidrag borde kunna utgå.
Sedan kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m.m, i december 1973 framlagt sitt slutbetänkande "Tarisn och rekreation i Sverige" (SOU 1973:52), fastställdes
den statliga turistpolitiken i stora drag, då riksdagen år
1975 behandlade propositionerna 1975:46 (jordbruksdepartemen-
tet) och 1975:47 (handelsåepartementet), i vilka vissa rikt-
linjer för statliga åtgärder angavs. Dessa riktlinjer på-
verkar också kommunernas och landstingens beslut i turist- och
rekreationsfrågor.
3.4.2 Riksdagsbehandling och beslut
Regeringen uttalade i proposition 1975:46 (s. 25-26):
"Rekreationspolitiken måste ges en sådan inriktning
att den möjliggör för alla att få den avkoppling och motion, som var och en har rätt att kräva. Därför är det viktigt, att inte sociala och ekonomiska hinder bestämmer vilka, som kan få del av utbudet av rekreations- och turistaktiviteter. Utbudet måste överensstämma med de önskemål stora grupper medborgare har. I allt för hög grad avspeglar emellertid dagens ut-
bud en gången tids efterfrågan, Många av de aktiviteter,
Som bjuds, är det svårt eller omöjligt för t.ex. barnfamiljer, pensionärer och hardikappade att utnyttja. Andelen kostnadskrävande rekreations- och turistaktiviteter är alltför dominerande, vilket missgynnar de grupper jag redan nämnt liksom låglönegrupperna.
Dessa förhållanden måste uppmärksammas och samhällsinsatserna inriktas på att göra utbudet tillgängligt
för alla".
För att möjliggöra en effektiv behandling av frågor om turism och rekreation förordades i propositionerna en bättre samordning av olika samhälleliga insatser. På det organisatoriska området föreslogs därför, dels att en särskild beredning beredningen för samordning av statens insatser för turisn
och rekreation - borde inrättas (prop. 1975:46), dels att
ett centralt organ, Sveriges turistråd, med uppgift att planera, samordna och genomföra åtgärder för att främja marknadsföring av turism i Sverige, borde tillkomma (prop. 1975:47).
I propositionerna föreslogs vidare, att den framtida utbyggnaden för turism och rekreation borde ske genom samordnade
åtgärder och i områden särskilt lämpade härför, s.k. pri-
mära rekreationsområden. Regeringen föreslog 24 dylika områden, varav 5 inom fjällregionen: Dalafjällen, Eärjedalsfjällen, Åreområdet, Tärna-Greddis fjällvärld och Abisko- Kebnekaisefjällen. Vid riksdagsbehandlingen tillkom ytterligare ett område, dock icke inom fjällregionen.
Vad gäller innebörden av att riksdagen klassificerar ett område som primärt rekreationsområde anförde civilutskottet
(CU 1975/75:2 s. 7):
"Utskottet vill i denna fråga betona de markhushållningsaspekter, som leder den fysiska riksplaneringen och därmed behovet av att i första hand för dessa planeringssyften ange vissa för turism och rekreation särskilt lämpade större och sammanhängande områden. Innebörden därav blir då närmast att för dessa om-
råden gäller som särskild riktlinje i den fysiska
riksplaneringen, att planeringen skall utgå även från syftet att områdena skall kunna på ett ändamålsenligt sätt användas för rekreaticn och turism. Markanvänd-
ningsplaneringen inom området skall sålunda utgå från
detta och innebära en vägning därav mot riksplaneringens övriga riktlinjer. Rekreationssyftet innebär bl.a. att betydande områden kan tehöva avsättas för det rörliga friluftslivet men även för vetenskaplig natur-
vård och kulturminnesvård".
Riksdagen godtog regeringens förslag till allmänna riktlinjer
för turist- och rekreationspolitiken (CU 1975/76:2, rskr 1975/76:46) samt till organisatoriska åtgärder, främst in-
rättande av en samordningsberedning med Kkanslifunktionen
ansluten till naturvårdsverket (angiven SU och rskr) och
av Statens turistråd (NU 1975:34, SK U 1975:21 - ifr
SK I 1915/76:14 -, rskr 1975:244).
2,4.3 Fortsatt utredning
I den proposition (1977/78: 31), som låg till grund för riks-
dagens beslut den 15 december 1977 om riktlinjer i den fy-
siska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden, anförde föredragande departementschefen (ss, 32):
"Av vadå jag tidigare har sagt framgår att ett stort antal turistanläggningar och ledutiyggnader planeras i de obrutna fjällområdena. Jag är angelägen om att en samlad bedömning görs av utbyggnadsprojektenr. De
riktlinjer, som riksdagen lade fast år 1972, innebär bl.a., att vissa centrala delar av de väglösa fjällområdena, de s.k. vildmarkskärnorna, undantas också
från utbyggnad av ytterligare övernattningsstugor för turism. Den särskilda berednirgen för samordning av statens insatser för rekreation genomför f.n. en inventering av uttyggnadsoplanerna i santliga primära rekreationsområder och kommer att i samband härmed
lämna förslag beträffande den framtida utbyggnaden.
I beredningens arbete deltar bl.a. naturvårdsverket och planverket. Bereåninrgen väntas lägga fram en rapport till regeringen under hösten. Också i naturvårdsverkets fortsatta arbete beträffande fjällområdena torde frågan om avvägningen melian naturvåri och turism komma att aktualiseras. i avvaktan på ett mera fullständigt underlag bör åe principer, som lades
fast år 1972 om vildmarkskärnor, tillämpas, Det bör
ankomma på regeringen att efter förslag från naturvårdsverket ge berörda myrdigheter närmare riktlinjer beträffande turistutbyggnad inom de obrutna fjällområdena",
Beredningen för samordning av statens insatser för suris H oc
kunde efter riksdagens beslut 1975 inleda sitt arbete unåer 1976. Beredningen har i april 1978 till regeringen avlämnat en rapport "Statliga insatser för turism och rekreation" (Jo 1973:2). Beredningen redovisar där erfarenheter av khittills utfört arbete och ger synpunkter på der fortsatta verksamheten. Till rapporten är fogat ett supplement "?lanerings-
Prop. 1978/79: 187 sn an
läget i de primära rekreationsområdena", för vars innehåll statens naturvårdsverk, statens planverk och Sveriges turistråd gemensamt svarar. Suppiementet redovisar vissa grundfakta beträffande de prizära rekreationsområdena lik-
som planeringsläget i dessa områden.
I rapporten anmäler beredningen att med utgångspunkt från riksdagens beslut om primära rekrteationsområden har kommunerna inom ramen för den fysiska riksplaneringen benhand-
lat samtliga primära rekreaticnsområden i upprättade kom-
munöversikter. Beredningen framhåller beträffande inkvarteringskapaciteten inom de prinära rekreationsområdena där de fem fjällområdena tillsammans har ungefär 12 7 av den totaia kapaciteten (bäddkapacltet under tak + camping + privat uthyrning) - att de senare årens begränsade till-
skott av boendeanläggningar under tak i huvudsak tillkom-
mit i fjälltrakterna med stöd av arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser, Beredningen föreslår, under förutsättning att överenskommelse kan träffas med berörda kommuner, att särskilda statliga insatser under närmaste åren görs i fem primära rekreationsområden, varav endast
ett fjällområde - Åreområdet,
För flertalet primära rekreationsområden har statsmakterna i samband med den fysiska riksplaneringen beslutat om särskilda riktlinjer för markanvändningsplaneringen. Beredningen har bedömt hur det for:ssatta planeringsarbetet i stort bör kunna inriktas i vart och ett av de primära rekreationsområdena och framhållit, att genom en utvecklad kontakt mellan beredningen och planeringsorganen i områdena
bör den allmänna bedömningen 'ördjupas och om så erford-
ras korrigeras, För de fem fjällområdena är bedömningen
följande (s. 90-91):
Det är angeläget att en översiktlig fysisk planering
liksom ett handlingsprogram för jen fortsatta utvecklingen snarast kommer tili stånd i samarbete meilan åe beröråa kommunerna. än av de viktiga frågor, son därvid bör uppmärksammas, är fritiäsbedyggelsens utveckling. Aläre oversixtsplaner bör omprövas i syfte att reservera tillräckliga arealer för turism och rörligt friluftsliv. Statliga och kommunala irsatser
bör i stor utsträcknirg iariktas på att förvättra och
komplettera ien turistiska miljön i uppbyggda områden och på en utvecklirg i övrigt, som är anpassad till den lokala arbetsmarknadens förutsättningar.
Härjedalsfjäller
Eärjedalen är ett av våra viktigaste rekreationsområilen.
Den starka ökningen urder senare år av enskild fritvids-
bebyggelse har uppmärksammats. Den ökade försiktigheten och den omprövaing av tidigare exploateringsplaner, som nu pågår, bör järför stödjas. Det är nödvändigt att utvecklingen av turism scer i en takt, som är anpassad till den lokala arbetsmarknadens förutsättningar. Det är väsentligt att koliextiva boendeformer ges företräde
framför enskild fritidstebyggeise i ”ärjedalens turistorter och i omgivande dalgångar samt att områder för en-
skild fritidsbedoyggelse väljs ned stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets karaktär. Kommunikationsfrågorna bör ägnas ökad uppmärksamhet.
åreonrådet
Det är angeläget att den översiktliga utvecklirgsplaneringen fullföljs. Kollektiva boendeformer bör ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i Åre-regionens turist-
orter. Områden för enskild fritiåsbebyggelse (i omgivan-
de dalgångar) bör väljas med stor omsorg och med sikte på
att slå vakt om landskapets karaktär. Beredningen har re-
gerings uppdrag att i samråd med Sveriges turistråd följa utvecklingen i området och bedöma åtgärdsbehovet.
Kommunerna i regionen har var för sig utarvetat översikt-
liga planer, som är inriktade på att säkerställa markresurser bl.a. för turism och rekreation. Turistkommittérs utvecklingsprogram för Tärna-Graddis fjällområde behöver aktualiseras i samarbete mellan berörda kommuner och närmare marknadsbedömningar göras. Det är angeläget att anpassa skalan i den planerade utbyggnaden till de befintliga små tätorternas förutsättningar. Det är väsentligt att kollektiva boendeformer ges företräde framför enskild fritidsbebyggelse i ”ärna-Graddisområdets turist-
orter samt att områden för enskild fritidsbebyggelse väljs
med stor omsorg och med sikte på att slå vakt om landskapets ursprungliga karaktär.
Prop. 1978/79: 187 58 Abisko-Kebnekaiseområdet -— = =——————
Den fysiska planeringen för Torneträsk bör fullföljas med
en utvecklingsinriktad åtgärdsplanering i samband med
Kiruna-Narviksvägens utbyggnad. Strategiskt belägna mark-
områden bör i samråd med berörda intressenter reserveras för turism och rekreation. Vidare måste vissa åtgärder
snabbt vidtas för att klara det ökade tryck på området,
som öppnandet av vägen kommer att innebära, Det är väsent-
ligt att i den fortsatta planeringen av utvecklingson-
råden för turism i Kiruna kommun pröva möjligheterna att
även tillgodose behoven av närrekreation från kommunernas
tätortsbefolkning, Utöver ovannämnda planeringsinsatser
för området utmed den planerade mellanriksvägen bör en
översiktlig plan utarbetas för vandringsturismen i fjäll-
området mellan Abisko och Kebnekaise.
Materialet i beredningsbetänkandets supplement har utgjort un-
derlag för beredningens överväganden men utgör också en fakta-
sammanställning av vidare intresse i samband med fortsatt pla-
nering. Supplementet redovisar data om de primära rekrea-
tionsområdena, ger en områdesvis presentation av dem samt
redovisar statliga myndigheters synpunkter med anledning av
den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Här skall
endast återges supplementets uppgift, att de fem fjällområ-
dena har ca 15 4 av samtliga fritidshus i de 25 primära rekreationsområdena och att Härjedalsfjällen uppvisar den högsta
tillväxttakten i fritidsbebyggelsen av samtliga primära rek-
reationsområden.
3,5 ÅREPROJEKTET
3.5.1 Grurder
Xommittén för planering av turistarläggningar och frilufts-
1971:5). Detta avsågs utöver det centrala området «ring Åre-Duved omfatta de fyra områdena kring Storlien, Kall, Vålådalen och Bydalen. Efter remissbetandling av förslagen tillsattes inom kommittén en särskild arbetsgrupp, som i oktober 1972 lämnade en "Rapport avseende uttyggnacd av Åre-
regionen för turism och rekreation" (Ds Jo 1972:7). Riks-
dagen anslöt sig 1973 till målsättnirgen för Åreproiektet, förordade en etappindelning av utbyggnaden och anvisade på tilläggsstat 2 milj.kr. som bidrag till projekteringskostrader (prop. 19723:35, Kr U 1973:20, rskr 1973:144). Regeringen fattade i november principbeslut om utbyggnad av en första deletapp, huvudsakligen avseende själva Åre. Däri ingick en stugby med 400 bäddar, en kabinbana från Åre centrum till Åreskutans topp, nya vägar och vägförbättrirgar, ieder och rastplatser, ett nytt avloppsreningsverk m.m. Regeringen har därefter beslutat om lokaliseringslån och särskilda bidrag till projektet, riksdagen om en statlig lånegaranti
(prop. 1975:1 bil 11 i 142, Kr U 1975:2, rskr 1975:27).
T.o.m. 1976 hade staten bidragit till Åreproiektets finansi-
ering med ca 50 milj.krt., varav ca 35 milj.kr. utgör bidrag m.m. och 15,3 milj.kr. utgör lån eller garanti för lån,
Vid årsskiftet 1976/77 visade sig emellertid en väsentlig
kostnadsuppräkning nödvändig, då de kalkyler, varpå 1974 års
principbeslut fattats, uppenbarligen icke hade varit tillräckligt underbyggda. I detta läge var arbetet med kaovinbanan i huvudsak utfört och baren tagen i drift, Vidare nada uppförts liftar utmed Åreskutan samt serviceanrläggningar och
parkeringsplatser i Ullådalen. Svenska turistföreningen hade med statliga bidrag rustat upp turiststationen i Sylarna. Vissa anläggningar av betydelse för fjällsäkerheten hade alltså kommit till utförande, andra återstod, bl.a. den för främst service men även säkerhet avsedda serveringsbyggnaden på Åreskutan i anslutning till kabinbanans bergstation - byggnaden tänkt som tillflyktsort vid hastigt väderomslag.
3.5.2 Riksdagsbehandling och beslut
Regeringen förelade den 24 februari 1977 riksdagen förslag
(prop. 1976/77:98) till den fortsatta utbyggnaden av Åre-
projektet och särskilda ekonomiska stöd- och saneringsåt-
gärder för att denna skulle kunna ske i enlighet med den
målsättning, som beslutats av riksdagen år 1973. Riks-
dagen föreslogs till lån till Åreprojektet på tilläggsbud-
get för budgetåret 1976/77 anvisa ett investeringsanslag
av 47 milj.kr. samt bemyndiga regeringen att efterge statens
fordran för lån i anledning av projektet.
Sedan kulturutskottet —- med understrykande av vikten av att planeringen av Åreprojektet sker i nära kontakt med ren-
näringens företrädare - tillstyrkt regeringens förslag (Kr U 1976/77:46, ifr prop. 1976/77:80, Kr U 1976/77:93,
rskr 1976/77:289) beslöt riksdagen den 18 maj 1977 i en-
lighet med förslaget (rskr 1976/77:303). Regeringen har vidare uppdragit åt beredningen för samordning av statens insatser för turism och rekreation att följa den fortsatta
utvecklingen av Åreprojektet och att vidta åtgärder för en
noggrann utvärdering av erfarenheterna från projektets genomförande.
Prop. 1978/79: 187 än ri
3,6 FJÄLLEDER
3,6.1 Grunder
Stigar och leder i fjällvärlden tillkom ursprungligen för att tillgodose behovet av färdleder för befolkningen där. så småningom utformades ett ledsystem, som sträckte sig mellan orter, där människor bodåe och till deras arbetsplatser på annat håll i fjällvärlden. Med tiden kom även icke fjäll-
bor i ökande utsträckning upp till fjällområdena för att
där uppleva naturens skönhet samt få utöva ett friluftsliv med olika krav. Främst genom Svenska turistföreningens försorg började man i slutet av 1800-talet att tillskapa ett för mera ovana fjällvandårare erforderligt system av vandrings- och skidleder. Kring mitten av 1900-talet och därefter utökades ledsystemet kraftigt genom försorg av ägarna av turistanläggringar i fjälltrakterna och lokala turistorganisationer, genom kommunernas ökade engagemang i turismen och genom länsstyrelsernas ökande ansvar och intresse på om-
rådet.
Ledsystemet kom att omfatta såväl sommar- som vinterleder av varierande svårighetsgrad och längd, såväl milslånga genomgående leder som leder av mera lokal karaktär, ofta från en turistort eller enskild turistanläggning till någon
utflykts- eller raststuga på någon halvmils avstånd.
Mot bakgrund av denna utveckling framstod klart, att vandrings- eller skidlederna i fjällen och därtill hörande anläggningar numera har en stor betydelse för rekreation både mera långväga turisters och ortsbefolkningens - men också för lokalbefolkningens näringsutövning. Lederna möjliggör en rimlig säkerhet under förflyttningar. För fjällräddningsarbetet, som ofta måste utföras under besvärliga
väderleksförhållanden är lederna av vital betydelse.
Under 1960-talet konstaterades vid upprepade tillfällen att
ledmarkeringarna på olika fjällkartor ibland var ofullstän-
diga eller felaktiga. Leder på kartan saknade i några fall
motsvarighet i terrängen. För äldre leder var stundom ovisst
vem som byggt dem eller var ansvarig för skötsel och underhåll. Även för leder, som tillkommit relativt nyligen, kunde olika engagerade parter ha skilda uppfattningar om vem som
hade ansvaret för ledens vidmakthållande. Att dessa för-
hållanden var högst otillfredsställande bl.a. med hänsyn till
säkerheten i fjällen är uppenbart.
Under samma tid, som dessa konstateranden gjordes, har också en stark ökning av kostnaderna för skötseln av vandringsleder, raststugor osv, noterats. Med ett intensivare utnyttjande av leder och anläggningarna längs dem kom krav på ut byggnader och ökad kapacitet för dessa och ökade slitage-
och renhållningsproblem längs vissa delar av ledsystenmet.
Detta innebar ökade svårigheter för huvudmännen att klara
drift och underhåll på ett tillifredsställande sätt, AÅn-
språken på samhälleligt ekonomiskt stöd för nyanläggning och upprustning ökade. Avsaknaden av översiktlig planering
och bristande överblick över de totala behoven försvårade
härvid en prioritering av olika angelägna åtgärder.
3.6.2¶Utredning
I juni 1970 erhöll kommittén för planering av turistanlägg-
att utreda huvudmannaskapet för vandringslederna i fjällvärlden, däri inbegripet övernattningsanläggningar, broar, rösning o.d. Vidare skulle kommittén utreda hur uppförandet,
underhållet och driften m.m. av lederna skulle finansieras.
Ett av länsstyrelsen i Norrbottens län utarbetat förslag rörande nya vandringsleder skulle prövas och överarbetas.
Efter samverkan med lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, berörda länsstyrelser, Svenska turistföreningen m.fl.
redovisade kommittén i december 1973 sitt uppdrag i detl-
betänkandet "Huvudmannaskapet för vandringsleder i fjäll-
världen" (Ds Jo 1973:8).
"Kommittén hade funnit att det bestående lednätets längd
kunde uppskattas till ca 7000 km. I fjällvärlden fanns omkring 80 övernattningsanläggningar alltifrån enkla övernattningsstugor till fjällstationer med en sammanlagd
kapacitet av 1700 bäddar. Kommittén beräknade nyanskaff-
ningsvärdet av befintliga leder, broar och stugor till ca 43 milj.kr. och de årliga kostnaderna för att underhålla anläggningar och leder till ca 3 milj.kr. Det årliga investeringsbehovet beräknades till ca 4 milj.kr. Av uppgiftilämnarna föreslagna investeringar i upprustning och nyanläggningar av leder, broar och stugor beräknades till ca 20 milj.kr., av vilka ärygt hälften föll på Norrbottens län. De uppskattade arbetsinsatserna för dessa arbeten
uppgick till ca 63 000 dagsverken, motsvarande något övar
300 årsverken.
Kommittén framhöll ået vara nödvändigt för fjällvandringsverksamhetens utveckling att samhället formulerar de ramar, inom vilka verksamhetens egen planering kan ske.
Dessa ramar uttrycks bl.a. i samhällets fysiska pla-
nering och i ekonomiska beslut nos stat och kommun.
Kommitténs överväganden beträffande huvudmannaskapet hade lett till att ansvaret för huvudleder och sekundär-
leder borde vila på staten genom statens naturvårdsverk medan ansvaret för lokala leder och spår borde vila på kommunerna. Kommittén ansåg vidare, att det borde an-
komma på naturvårdsverket och länsstyrelserna att svara för erforderliga åtgärder för verksamhetens planering och drift samt för information om tillgängliga pro-
dukter. Kommittén förutsatte vidare att huvudmännen
skulle svara för att lämpliga entreprenörer utsågs för åtgärder av löpande natur och att samhällsorgarens egiå insatser koncentrerades till leåning och samordning av verksamheten.
Beträffande huvudleder och sekundärleder föreslog kommittén att statens naturvårdsverk och de berörda länsstyrelserna bemyndigades att föra förhandlingar med i första hand de nuvarande ägarna för att sluta erforderliga avtal.
Kommittén förutsatte att statens naturvårdsverk tillfördes medel för fjällvandringsverksamheten via ordinarie anslag och att de kommunala åtgärderna beträffande det lokala lednätet baserades på finansiering med kommunala
medel och i viss utsträckning från statens naturvårdsverks
anslag för stöd till idrotten. Därutöver torde investeringsåtgärder beträffande vandringsleder och anläggningar liksom dittills i betydande utsträckning finansieras som beredskapsarbeten vid arbetsmarknadsstyrelsen."
3,.6,3 Riksdagsbehandling och beslut
På grundval av betänkandet och remissyttrandena däröver fö-
reslog regeringen ( jordbruksdepartementet) den 29 december
1975 riksdagen (prop. 1975/76:100 bil. 11 s. 155f.), att
huvudmannaskapet för viktigare vandrings- och skidleder i fjällvärlden och därmed sammar:hängande anordningar såsom vindskydd, broar m.m. skulle åläggas statens naturvårdsverk fr, o.m. den 1 juli 1977. Länsstyrelserna i fjällänen skulle svara för genomförandet av planerings- och samordningsarbetet samt tillsynen och skötseln av lederna.
Riksdagens kulturutskott (Kr U 1975/76:36 s.4) hade ingen er-
inran mot de principiella riktlinjer, som regeringen föreslagit avseende vandringsleder m.m., och föreslog att de godkändes av riksdagen.
Riksdagen följde den 5 maj 1976 utskottets förslag (rskr 1975/76:239). Regeringen ( jortbruksdepartementet) uppdrog den 6 juni 1976 åt statens naturvårdsverk att fr.o.m. den
1 juli 1977 svara för planeringen och samordningen m.fl.
uppgifter för s.k. huvudleder och sekundärleder i fjällvärlden samt uppdrogs åt länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att svara för genomförandet av det nödvändiga planerirgs- och samordningsarbetet
samt tillsyn av ifrågavarande leders skötsel. Naturvårds-
verket skall främst ge vägledande information rörande principerna för planering av ledsystem, anläggningarnas standard, markering, skyltning m.m. Naturvårdsverket skall inom ramen
för befintliga resurser fördela statliga medel för drift
och underhåll av de leder, som kan bedömas vara av särskild betydelse. De statliga insatserna skall ske inom ramen för nu gällande bidragsbestämmelser. Verket skall samråda med
Nn
rekreationsberedningen.
2.6.4¶Fortsatt utredning
Cenom samma beslut fick också statens naturvårdsverk i upp-
drag att före den i juli 1977 närmare precisera vilka leder, som är att betrakta som huvudieder och sekundärleder.
Naturvårdsverket skulle härvid samråda med domänverket, be-
rörda länsstyrelser, Svenska kommunförbundet och Svenska vuristföreningenr.
Der 31 augusti 1977 redovisade naturvårdsverket uppdraget
genom Naturvårisverkets förslag till ledsystem i fjäll-
världen under statligt huvudmannaskap (SNV PM nr 881). En-
ligt verkets tolkning av huvudmannaskanet förutsätts ietta
gälla själva lederna samt därtill hörande anläggningar så-
som broar, spänger, vindskydd, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmateriel. Det statliga huvuämannaskapet
gäller således inte fjällstationer, övernattningsstugor
och anordningar 30m kräver anställd driftpersonal, exempelvis båttrafikleder.
De leder, som medtagits i naturvåräsverkets förslag till
ledsystem är sådana, som är av huvudsakligen turistiskt in-
tresse och av sådar längd att de kräver övernattning längs
leden (långfärdsled). Ansvaret för hela det s.k. närleds-
systemet i fjällvärlden faller på kommunerna. För anläggan-
det av sådana lokala ledsystem förutsätts dock att statliga
bidrag även i fortsättningen skall kunna utgå.
Naturvårdsverket anser att en uppdelning av långfäråslederna i huvuåleder resp. sekundärleder f.n. icke är möjlig eller ens angelägen att göra. Detsamma gäller indelningen i sommar- resp. vinterleder,. Ej heller anser sig verket nu ha möjlighet föreslå i vilken omfattning åe olika lederna bör ut-
rustas med raststugor. Behovet av parkeringsplatser med sanitära utrymmen vid allmän väg i anslutning till lederna är mycket stort. Verket har funnit omfattningen av och kostnaderna för rastplatserna så betydande och de praktiska an-
svars-, skötsel- och underhållsfrågorna så svårlösta, att
det nu avstått från förslag i dessa avseenden och endast
för kännedom 1 kartmaterialet anmält länsstyrelsernas förslag till naturrastplatser.
Naturvårdsverkets förslag beträffande långfärdslederna
bygger på en bedömning av friluftslivets behov av fjäll-
leder, broar, vindskydd osv. Härvid har även säkerhets-
faktorerna beaktats. Vidare har hänsyn tagits till renskötselns intressen och till riktlinjerna i statens planverks och statens naturvårdsverks gemensamma förslag till obrutna fjällområden (p. 3.3.2 - propositionen om dessa
områden kom den 3 november 1977, p. 3.3.3) samt till rikt-
linjerna för de s.k. vildmarkskärnorna (p. 3.3.1, jfr
Pp. 3.4.3). Önskvärdheten av att hålla vissa fjällområden fria från leder har beaktats. Naturvårdsverket framhåller, att förslaget till ledsystem inte får ses som så definitivt till sin utformning och omfatsning att det inte skall kunna ändras i framtidåen.
3,6.5 Riksdagsbehandling och beslut
I proposition 1977/78:100 (vil.13 Jo Ds 163-166) erinrade regeringen om att statens naturvårdsverk fr.o.m, den 1 juli
1977 är huvudman för vandringslederna i fjällen, medan lärs-
styrelserna svarar för den löpande verksamheten samt skötsel
och underhåll av vandringslederna. Investeringsbehovet hade av
verket beräknats till 4 milj.kr. för leder med tillhörande anordningar. Hälften av dessa investeringar hade bedömts kunna bekostas av beredskapsmedel, Verket hade i sina äskanden
för budgetåret 1978/79 föreslagit, att 5 milj.kr. avsattes
för ändamålet, varav 3 milj.kz. för skötsel och underhåll
och 2 milj.kr. för investeringar.
Naturvårdsverkets ledförslag omfattade 464 mil befintliga leder samt nyanläggande av 82 mil leder. Naturvårdsverket hade i samband med investeringen av det befintliga ledsystemet tagit reda på vilka, som anser sig vara huvudmän för de skilda lederna, För de befintliga leder, som an-
setts behållas, var den procentuella fördelningen:
Svenska turistföreningen 33 &
Länsstyrelserna 20
Lantbruksnämnderna 22 A
Kommunerna 10 &
Övriga (Domänverket, pri- 15
vata etc.)
Kostnaderna i 1977 års kostnadsläge för naturvårdsverkets förslag till ledsystem, fullt uppbyggt, hade verket beräk-
nat till 22,7 milj.kr., varav kostnaden för nyanläggning
av leder, raststugor och broar under en tioårsperiod upp-
gick till 12,3 milj.kr. Kostnaderna för upprustningen av
befintliga leder m.m, hade beräknats till 6,2 milj.kr.
Kostnaden för drift och underhåll av befintliga ledsystenm
hade beräknats uppgå till 2,5 milj.kr. per år. Sammanlagt
hade verket för anläggande och skötsel av vandrings- och
sköterleder m.m. i fjällvärlden budgetåret 1978/79 begärt 5 milj.kr. (anslag 1977/78:3).
Regeringen förklarade sig i propositionen (1977/78:100) i
huvudsak biträda naturvårdsverkets förslag den 31 augusti om bl.a. omfattningen av det statliga ansvaret för vanåringsleder i fjällen. Vissa leder i fjällvärlden, f.n. 464 mil, skall infattas av statligt huvudmannaskap. Under en särskild anslagspost för anläggande och skötsel av vandringsleder m.m. i fjällvärlden föreslogs 2 milj.kr. anvisas, Föredragande ådepartemenischefen
"har därvid räknat med att kostnaderna för skötsel av vandringsleder inom nationalparkerna, vilka
kostnader hittills bestridits från anslaget Vård av
6¶Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187
naturreservat m.m., i fortsättningen skall betalas
från förevarande anslag. Jag har vidare räknat med att
från detta anslag skall bestridas de kostnader för
fjällpatrullerna i Norrbottens län, som uppkommer i
samband med underhåll och skötsel av vandringsleder.
Jag utgår också från att uparustning och utbyggnad
av vandringsleder liksom hittills i stor utsträckning
skall kunna utföras såsom beredskapsarbeten.
Jag förutsätter att de medel, som hittills anvisats
till Svenska turistföreningen och som använts för
viss skötsel av lederna, i fortsättningen kommer att
tillgodogöras utvecklingen av friluftslivet i fjäll-
världen på annat sätt är genom skötsel av vandringsleder."
Sedan rixsdagens kulturutskott (Kr U 1977/78:19) tillstyrkt
propositionens förslag beslöt riksdagen den 13 april 1978
i enlighet med regeringens förslag (rskr 1977/78:216).
3,6,6 Kompletterande anmärkning
På statens naturvårdsverks initiativ fastställdes år 1970 efter omfattande förberedande arbete med ett stort antal intressenter svensk standard för friluftsmärken och symboler för friluftsmärken (SIS 03 15 22 och SIS 03 12 11). Inom nationalparker, naturreservat, naturminnen och djurskyddsområden samt - successivt efter hand som underhållseller andra arbeten så gör lägligt - det statliga ledsystemet skall skyltning ske enligt standarden och naturvårdsverkets anvisningar. Det är även angeläget, att all skyltning i övrigt för idrott och friluftsliv utförs enligt standarden. Enhetlighet härvidlag är till fördel bl.a.
från säkerhetssynpunkt.
En presentation av de viktigaste reglerna för olika slag av skyltning och märkning enligt standarden finns i sta-
tens naturvårdsverks skrift "Friluftsområdet. Skyltning
och märkning för idrott och friluftsliv" (SNV publikation
1972:10). En mycket ingående belysning av ämnet ges i natur-
vårdsverkets promemoria "Friluftsområdet - råd och anvis-
ningar för friluftsmärkning m.m." (SNV PM nr 167).
3.7¶VISSA YTTERLIGARE FRÅGOR
Utöver de frågor, som redovisats i de tidigare avsnitten av detta kapitel (3.2 - 3.6), har vissa ytterligare frågor med anknytning till fjällsäkerheten riksdagsbehandlats under senare år. Ett urval av dessa skall här omnämnas.
3.7.1 1973: 2Xadiokommuinikationrer
I en motion den 17 januari 1973 (1973:167) föreslogs, att
riksdagen skulle hos Äungi. Maj:t begära åtgärder för förbättrade radiokommunikationer i fjällvärlden. Motionärerna framhöll, att den ökade turismen i fjällvärlden numera
ställer allt nögre krav på effektiv nödradiofunktion. På
sjön har aan radiofrekvenserna 16 för allmän radiotrafik
och 11 4 för nödtrafik., Om dessa frekvenser även fastställ-
des för fjällvärlden skulle avsevärda fördelar uppnås. Bär-
bara radiosängare skulle vinna ökad användning och fjäll-
räddningen härigenom kunna etablera kontakt med de nödställda, Vidare skulle nödmottagare och nödsändare kunna
uppsätias på samma sätt som skett i Stockholas skärgård.
Slutligen skulle radio på notell och fiällstationer medföra en minskning av antalet onödiga fjällräddningspådrag.
Justitieutskottet (JuU 1973:29) delade motionärernas upp-
fattning, att den ökande turismen i fjällvärlden motiverade höga krav på fjällräddrningen. Ett utbrett och väl fungerande nödradiosystem - med bärdara xommunikationsradioapparater bland allmänheten - skulie förbättra fjällsäkerheten, Ett sådant nödradiosystem måste emellertid enligt utskottets mening såväl av effektivitets- som kostnadsskäl vara av den art att det kan fungera irom det redan befintliga fjällräddningsradiosystemet, De i motionen förordade kanalerna
11 4 och 16 låg inom arrat frekvensområde än polisens ak-
tuella radiosystem, och radiosändningar på dessa kanaler kunde inte mottas med de apparater, som anvärdes av polisen. Radiosändare med frekvensområdet 27 - 29 megaharz hade för Övrigt en betydligi kortare räckvidd än volisens förefintli-
ga apparater och var känsligare såväl för störningar som för de i fjällvärlden vanligen förekommande radioskuggorna.
Då utskottet inte fann en lösning enligt motionärernas förslag förenlig med de krav, som i tekniskt hänseende måste
ställas på ett effektivt nödradiosystem inom fjällvärlden,
avstyrktes förslaget. Riksdagen följde utskottets avstyrkan
och avslog motionen den 8 augusti 1973 (riksdagens prot.
nr. 129 s. 129).
3.7.2 1974: Radiokommunikationer
I en utförlig motion den 26 januari 1974 (1974:1426) vidare-
utvecklades tankegångarna om :radiokommunikationer i motionen
1973:167 (p. 3.7.1). Vidare belystes värdet av att utnyttja
privatradio inom medborgarbandet dels i trafiksäkerhetsfrämjande syfte, dels för att uppnå större säkerhet inför nödsituationer i fjällvärlden, I sistnämnda fallet var tanken att "turister - och givetvis även all övrig befolk-
ning - med hjälp av egen, lånad eller hyrd bärbar radio-
station kan hålla viss förbindelse med turistanläggning, fjällflyg eller andra stationer inom medborgarbandet. Deesa radioapparater är av den typ och storlek, som används för kvalificerad radiofirbindelse vid jakt och liknande, Turistanläggningarna skulle disponera ett antal så-
dana apparater för turisterna3 ändamål eller för egna färd-
ledare och övrig personal. Därjämte skulle disponeras en basradiostation med högt belägen antenn eller slavstation på närbelägen fjälltopp". Motionärerna hemställde att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning om förutsättningarna för och värdet av att dels upplåta en eller två kanaler inom medborgarbandet i trafiksäkerhetsfrämjande syfte, dels definitivt upplåta en eller två kanaler inom samma band för kommunikation och nödanrop i fjällvärlden.
Prop. 1978/79: 187 = rå
Även borde i arnslutring till dessa utrecringar eller separat utredas värdet av en service- och nödkanal inom znedborgarbandet för handikappade.
Riksdagens trafikutskott, till vilket motionen hänvisats,
bifogade till sitt betänkande (TU 1974:20) yttranden från
rikspolisstyrelsen, televerket och S05 Alarmering AB. De båga förstnämnda myndigheterna underströk kraftigt de tekniska begränsningarna för det aktuella bardets användtarhet, Rikspolisgstyrelsen framhöll att vå grund härav
"torie det vara riskivlit att bygga upp ett privatradio-
system, som avses täcka fjälltrakterna. än person som
råkat i nödsituation, måste kunna förlita sig på funktionsdugligheten nos jet hjälpmedel som står till för-
fogande. Däremot har rikssolisstyrelsen intet att erinra mot att det i fjällsäkerhetens intresse punktvis skapas motsvarande system för mera lokala ändamål, t.ex. med basradisostationr på turistanläggningar, som kan tetjäna ett antal mobila stationer, som kan disponeras av färdledare eller erstaka turister eller av ortsbefolknirgen. Ett oefiergivligt säkerhetskrav är
emellertid att basstationen då står under ständig
passning och att uppkallning av de mobila stationerna sker kontinuerligt”.
Televerket framhöll, ati "porivatradiobandet inte kan anses lämpligt för seriös radiotrafik, som behöver vara ostörd", och att man vid varje planerad användning av privatradioanläggnirgar i säkerhetshöjande syfte borde vara helt kilar över begränsningarna i bandets användbarhet. "Innekhkavet av privatradiocanläggning får inte ge en falsk trygghetskänsla", Verket ansåg vidare, att det erda motivet för exa sådan användning i det aktuella bandet vore att kommunikationsresursen i aycket stor utsträckning redan funnes. Beträffande
förutsättnirgarn2 för och värdet av att definitivt upplåta
en eller två kanaler inom privatradiobandet för kommunikation och nödanrop i fjällvärlden hävdade televerket testämt att
ett sådant upplåtande redar förelåg, Verket hade utfärdat
särskilda "Trafikföreskrifter för privatradiotrafik på
kanalerna 11 A och 16", som även ägde tillämpning vid an-
vändning i fjällen, I föreskrifterna betonades dock, att användningen av privatradioaniäggningar för att höja säkerheten till sjöss och i fjällen borde betraktas som ett komplement till andra men betydligt trafiksäkrare radiosystem, 1974 års upplaga av föreskrifterna innehöll
"en förteckning över de fjällhotell eller motsvaran-
de, som under 1974 har speciell passning på kanal
11 Å. Denna organiserade passning i fjällvärlden har tillkommit på initiativ av bl.a, den kände fjällfly-
garen Gunnar "Spökis" Andersson och torde få betraktas som en försöksverksamhet med goda utvecklingsmöjligheter".
Under hänvisning till bl.a. vad som anförts i de särskilda yttranden föreslog trafikutskottet, att riksdagen skulle avslå motionen, Så blev också den 30 oktober 1974 riksdagens beslut (riksdagens prot. nr. 110 s, 152 - 154).
3.7.3 1975: Materiel till fjällräddningen
till fjällräddningspatruller m.m. Motionärerna föreslog att riksdagen skulle anslå 100 000 kr. till påskyndad anskaffning av utrustning för fjällräddningspatruller och fjäll-
räddningsdepåer. Justitieutskottet (1975:9 p.3) ansåg att
medelsanvisning borde ske inom ramen för ordinarie anslag. Aktuell materielanskaffning pågick enligt plan. Motionen avstyrktes, Riksdagen avslog motionen den 11 april 1975 (riks-
dagens prot. 1975 nr 56 s.163).
3.7.4 1976: Fjällräddning - fjällsäkerhet
Den 12 oktober 1976 framställdes i riksdagen till jordbruks-
ministern en fråga (1975/76:271), huruvida denne avsåg att
föranstalta om en översyn av fjällräddningens organisation och utrustning.
sor
Dåvarande justitieministern, till vilken frågan överlämnas, besvarade åer den 23 mars 1976. Han framhöll, att ansvaret för fjällräddringen ligger s0s polisen och att såvitt var nonon bekant fungerade både >rganisationen och utrustningen tillfredsställanége. Fan anförde vidare:
"Herr Nilsson tar frågan om eti system med ljus-
och ljudsigraler asta fjällanläggningar. Därmed är nar ot arnat än fjällräddning, nämliger fjäl rksamhet. rör denra verksamnhet som helret fi ingen zuvudnan. Poiisen svarar för e1 del äv aenna, bi.a. genom uppsättning och undernsåll av 1s:ilpradiotelefoner. Regeringen har före-
slagit, att 1070 OC" sr. anslås till kompletterings-
anskaffning av Aj2lorsdiostationer i Västerbottens och Norrbotters lär. ”idiare medverkar poiispersonaler i fjällområdena bi.a. &£ ec enrom kontakter med hotellvärdar m.fl. i fiällsäkerretsfrågor och med föredrag om 3 fjällvett. Polisen kartlägger även lavinfarliga områden samt medverkar i massmedia i fjällsäkerhets-
frågor.
Jag anser gärför inle att det f.n. behövs en översyn av fjällräddnirgen: organisation och utrusinirg. Detsamma gäller den del av fjällsäkerheten, som polisen svarar för",
Frågeställaren förklarade sig ej tidigare ha varit underkunnig om skillnader fjällräddning - fjällsäkerhet. Han ansåg att fjällsäkerheten borde vara det primära. Om fjällsäkerheten var ordnad tillfredsställande, skulle det i viss mån eli-
minera behovet av fjällräddning. Han frågade justitie-
ministern om han ansåg det tillfredsställande att det inte
finns någon huvudman för fjällsäkerheten. En huvudman borde
finnas. Vem ansåg justitieministern borde svara för hela fjällsäkerheten?
Justitieministern ansåg det vara en ganska hopplös uppgift att i storm använda ett system med ljus- och Yjuåsignaler. Han var för dagen icke beredd att svara på vem som borde vara huvudman för fjällsäkerheter. Frågan behövde särskilt övervägas.
3.7.5 1977: Utredning om fjällsäkerheten
I en motion den 12 januari 1977 (1976/77:100) yrkade Tore Nilsson (m) att riksdagen skulle besluta om utredning av fjällsäkerheten i vårt land, På förslag av kulturutskottet (1976/77:45) uppsköts behandlingen av motionen till riks-
mötet 19771/78. Motionärens motivering till yrkandet löd:
"Ansvaret för fjällräddningsverksamheten ligger i dag hos polisen. Rikspolisstyrelsen svarar för organisation, utrustning och utbildning. Den regionala och lokala polisorganisationen svarar för den operativa fjällräddningsverksamheten,
Då det gäller fjällsäkerhetsverksamheten i vårt land finns ingen huvudman, enligt vad som meddelats i ett svar från justitieministern i riksdagen i fjol. Polisen sköter den, bl.a. genom uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner och genom kartläggning av lavinfarliga områden, samt har kontakt med turistanläggningar och hotellvärdar i fjälltrakterna,
Flera olyckor, som inträffat de senaste åren, visar dock att fjällräddningen icke alltid är effektiv och
att fjällsäkerheten behöver förbättras. Som exempel kan den tragedi anföras, som 1976 inträffade vid
Blåhammaren, där i svårt väder ett par människor omkom i närheten av fjällstationen. Det borde vara möjligt att för en ringa kostnad åstadkomma ett systen av ljus- och ljudsignaler vid fasta fjällanläggningar och räddningsstationer, son skulle förhindra olyckor av det slaget och därtill allmänt öka säkerheten. Liksom ljud och ljus används vid våra kuster och till havs
vid dis, tjocka och andra svåra förhållanden skulle signaler från roterande strålkastare och från 1jud-
signalapparater ge ledning åt den som mist orienteringen i dimma eller snöyra.
Det bör även finnas ansvarig huvudman för fjällsäkerheten, som har åliggandet att föranstalta om utrustning och organisation för de områden, som är aktuella och att sköta översynen över leder och broar i fjällen.
Det är ingen större organisation som behövs utan endast
ett fastställande av instans för saken i fråga, bestän-
melser om översynsrutin av anläggningar och vandrings-
leder, framför allt i de trakter, där förhållandevis
många människor vistas för rekreation och friluftsliv."
Riksdagens kulturutskott, till vilket motionen hänvisats,
erinrade om tidigare riksdagsbehandling av vissa frågor
med anknytning till fjällsäkernetsverksamheten (se ovan
Pp. 3.7.1, 3.7.2 och 3.7.4) samt redogjorde för vissa före-
skrifter om räddningstjänst, statens naturvårdsverks huvudmanraskap för vandringsleder mn.m., en enkätundersökning
angående polisverksamheten (p. 3.8.1) och pågående översyn
av allmänna oråningsstadgan (7. 3.3.2). Därefter anförde
utskottet (KrU 1977/78:2):
"Unåer senare år har turistströmmen till den svenska
fjällvärlden ökat kraftigt. Detta har ställt krav på
en utbyggnad av fjällräddningsorganisationen, för vilken polisen har ansvaret. Uppgifter från rikspolis-
styrelsens årliga anslagsiramställringar visar att
antalet efterspaningsuppdrag inom fjällräddningstjänsten under den senaste sjuårsperioden genomsnittligt uppgått
till inemot 100 om året och att räddningsuppdragen av-
sett totalt 1045 personer. Polisens fjällräddningstjänst, som successivt fått ökade resurser, synes fungera tillfredsställande,.
I anslutning till fjällräddningstjänsten bedriver po-
lisen ett omfatiande arbete, som inriktas på fjällsä-
kerheten, dvs. åtgärder för att begränsa olycksrisker-
na. Som exempel kan nämnas uppsättning och underhåll av hjälpradiotelefoner, medverkan med föredrag om lavin-
fara och fjällvett samt kartläggning av snö- och lavinsituationen. Även statens naturvårdsverk arbetar med fjällsäkerhetsfrågor, liksom Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet.
Motionen 1976/77:100 syftar till en förbättring av
fjällsäkerheten. Utöver särskilda insatser för att öka säkerheten i fjällen tar motionen upp frågan om huvudmannaskap för fjällsäkerhetsverksamheten., Man anser att det bör finnas en ansvarig huvudman för denna verksamhet med åliggande att föranstalta om utrustning och
organisation för aktuella fjällområden och att sköta
översynen av leder och broar i fjällen.
Utskottet har funnit att stöd för motionärernas önskan om en utredning av fjällsäkerheten finns hos intressenter, som är nära berörda av fjällräddnings- och fjällsäkerhets-
verksamheten. Frågan har sålunda aktualiserats av länsstyrelsen i Jämtlands län samt polisstyrelserna i Svegs och Östersunds polisdistrikt i svar på en enkätundersök-
ning som 1975 års polisutredning gjort som ett led i ar-
betet med en kartläggning av >olisverksamheten, Länsstyrelsen upplever det som en stor brist, att det inte finns någon huvudman för fjällsäkerhetsarbetet, och
uttalar önskemål om denna frågas snara lösning. De
båda polisstyrelserna understryker fjällsäkerhetsverksamhetens stora betydelse för den direkta fjällräddningstjänsten.
De direktiv, som givits polisutredningen, utgör inte något hinder mot att fjällsäkerhetsverksamheten tas upp till behandling i utredningen.
Vissa specialfrågor med anknytning till säkerheten i fjällvärlden skall --- behandlas i den nyligen påbörjade översynen av allmänna ordningsstadgan, nämligen ansvarsfördelningen mellan enskild person, innehavare av liftanordningar, kommun oca landsting, ifråga om säkerheten i liftanordningar, skidbackar m.m,
Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen
av en väl fungerande fjällsäkerhetsverksamhet. De frå-
gor, som tas upp i motionen, är riktiga inte minst med
hänsyn till den ökande turismen i många fjällområden.
Enligt utskottets mening finn3 det anledning se över fjällsäkerhetsverksamheten. En lösning av frågor, som rör ansvarsfördelning och huwidmannaskap anser utskottet särskilt angelägen. Naturvårdsverkets huvudmannaskap för viktigare vandringsleder i fjällvärlden innebär inte att verket har något övergripande ansvar för hela fjällsäkerhetsverksamheten. Huruvida det utredningsarbete, som behövs, bör anförtros 1975 års polisutredning eller göras i annan ordning bör det vara regeringens sak att avgöra.
Utskottet föreslår, att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet med anledning av
motionen 1976/77:100 anfört om utredning av fjällsäkerhetsverksamheten".
Utskottets hemställan i enlighet härmed bifölls av riksdagen
den 9 november 1977 (rskr 1977/78:14).
Pro p- 1978/79: 187 7 -3
3.8¶ÖVRIGT
3.8 .1 Enkät angående polisverksamheten
Som ett ied i arbetet aed en kartläggning av volisverksamheten
har 1975 års polisutredning (Ju 1975:81, 1977/78:37) genomfört
tre enkäter, En har gällt samtliga länsstyrelser, en annan har riktats till polissiyrelserna i 33 polisdistrikt i olika
del ar av landet och ex tredje nar omfattat kommunstyrelserna
id essa polisdistrikt. öyftet med enkätundersökringen var fränst att få urderlag för överväganden om polisens uppgifter is amhäliet, om måler för polisverksamheten och om vidtagna åtg ärders effekt. Zn sammanställning av enkätsvaren har presen terats i departemertsstencilen Ds Ju 1977:9.
Under rubriken Zjälp- och räddningsverksamheten redovisas (s.80-81)bl.2. följande synpunkter från länsstyrelseenkäten:
"Länsstyreisen i Jämtlands län konstaterar i sitt svar att den av polisen organiserade och bedriwna fjällräddningstjänsten fungerar tillfredsställande medan fjällsäkerhetstjänsten lämnar mycket övrigt att önska. Länsstyrelsen upplever det som en stor
brist att det inte finns någon huvudman för fjäll-
säkerhetsarbetet och uttalar önskemål om denna frågas snara lösning. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp frågan om fjällräddningen och konstaterar därvid att polisens arbetsuppgifter får anses vara riktigt avvägda i stort, Emellertid framhålls att gränsdragningen mellar polisens och landstingens dvs. ambulanstjänsters - ansvarsområden när det gäller hjälpåtgärder i glesbygd är något oklar. Detta gäller särskilt ren ambulanstransport av sjuka eller skadade personer i områden utan vägnät",
Även polisstyrelserna i Svegs och Östersunds polisdistrikt tar upp frågan om huvudmannaskapet för fjällsäkerhetsverksamheten (s. 204). Enligt dem är denna verksamhet av största betydelse för den direkta fjällräddningstjänsten, varför
frågan anses angelägen.
3,8,.2 Översyn av allmän ordningsstadga
Regeringen (kommundepartementet) har tillkallat en sär-
skild utredare, expeditionschefen-rättschefen Erik A Neer-
gaard (Kn 1978:20, 1977:02), för att se över allmänna ord-
ningsstadgan. Huvudskälet är att stadgan bör anpassas till regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten. I utredningens uppdrag ingår också att överväga vissa sakliga ändringar i stadgan. Mot bakgrund av att länsstyrelsen i Jämtlands län - som framhållits i riksdagens kulturutskotts
betänkande 1977/78:2 (p. 3.7.5 ovan) - velat låta utreda
säkerheten i liftanordningar, skidbackar m.m. har utredningen fått i uppgift att även klarlägga ansvarsfördelningen mellan enskild person, innehavare av liftanordning, kommun och landsting.
Direktiven för utredningen återfinns i 1978 års kommittéberättelse del II Kn 2.
INNEHÅLL
4¶NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN
4.1¶STATENS NATURVÅRDSVERK
2.1.1 Allmänt
4.1.2 duvudnannaskapet för vanäringsleder i fjällen
4.1.3 Juvrigt fiällsäkerheitsarbete
4, NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN
Som bl.a. framhållits i utredningens direktiv finns f.n. ingen klar ansvarsfördelning för fjällsäkerhetsverksamheten. Ett flertal myndigheter, organisationer och enskilda arbetar samtidigt med fjällsäkerhetsfrågor. Det gäller såväl centralt som regionalt och lokalt. En omfattande samverkan förekommer emellertid och många goda insatser görs.
Utredningen rtedogör i detta kapitel översiktligt för nuvarande förhållanden beträffande främst myndigheters och organisationers insatser för fjällsäkerheten. Som bakgrund erinras i flertalet fall även om respektive myndighets eller orga-
nisations allmänna uppgifter och organisation. På grund av
det nära sambandet mellan fjällräddning och fjällsäkerhet
lämnas också en redogörelse för den nuvarande fjällräddnings-
tjänsten.
Att redovisningen i detta kapitel icke är fullständig beror
icke på någon underskattning av de icke redovisade intresse-
nas och insatsernas betydelse. En detaljerad specificering
har icke medhunnits och skulle ha motverkat den översiktlig-
het, som utredningen finner angelägen. De i detta sammanhang
aktuella intressena och insatserna anser utredningen vara av betydelse också i framtiden, Utredningen förutsätter att de kommer att på i huvudsak samma sätt som hittills bidraga till fjällsäkerheten även efter ett genomförande av de förslag som utredningen framlägger.
Beträffande utvecklingen av fjällsäkerheten! och därmed sam-
1 Sakligt riktigare vore förvisso att här - efter statsmakter-
nas förebild i riksdagstryck, utredningsdirektiv m,m, - an-
vända benämningen fjällsäkerhetsverksamheten. Språkligt är emellertil detta ord tungt och tyngande. I flertalet fall
ringa. Utredningen har därför tagit risken av en sådan an-
vändning, där den bedömt så utan väsentliga olägenheter
kunna ske.
manhängande förhållanden fram till nuläget hänvisar utredningen till den nistorik, som finns i kap. 3.
4.1¶STATENS NATURVÅRDSVERK
4.1.1¶Allmänt
Statene naturvårdsverk är central förvaltningsmyndighet för
ärenden som rör naturvård, rörligt friluftsliv m.m. (instruk-
tion SFS 1967:444, omtryckt senast 1973:336; ändrat 1974:606,
1976:485 och 1977:345).
Naturvårdsverkets arbetsuppgifter inom friluftssektorn om-
spänner ett stort område och innebär bl.a.
- att bevaka idrottens och friluftslivets intressen vid ut-
nyttjandet av mark- och vattentillgångarna;
- att leda planeringen av åtgärder för det rörliga frilufts-
livet samt handlägga frågor i övrigt om nyttjandet av mark
och vatten för rekreationsändanål;
- att svara för bidragsgivningen m.m. till anläggningar
och anordningar för friluftsliv och turisn;
- att handlägga ärenden som rör anläggningar och anordning-
ar samt sektorplaner för friluftsliv och turism samt vid behov biträda vid planering och utveckling av anläggningar och områden för rekreation;
- att vara huvudman för fjälledgystemet under statlig
förvaltning;
- att följa utvecklingen på friluftslivets område, samman-
ställa lägesrapporter samt utarbeta förslag till råd och anvisningar;
- att ta initiativ till och följa undersöknings-, utreåd-
nings-, forsknings- och utvecklingsarbetet samt vid behov delta i sådant arbete;
>- att medverka i svenskt och internationellt samarbete samt
i informations- och utbildningsverksamhet.
4.1.2 Huvudmannaskavet för vandringsleder i fjällen
Det statliga ledsystem, som statens naturvårdsverk sedan den 1 juli 1977 är huvudman för, omfattar s.k. långfärdsleder av huvudsakliger turistiskt intresse och av en sådan längd
att de kräver övernattning längs leden.
Huvudmannaskapet omfattar även flertalet till lederna hörande anläggningar såsom broar och spänger, vindskydd,
raststugor, roddbåtar och båthus samt viss räddningsma-
teriel. Det statliga ansvaret gäller däremot tills vidare
i regel icke de fasta anordningarna för övernattning fränst fjällstationer och övernatiningsstugor - samt passagerarbåttrafik längs lederna, dvs. de anordningar, som kräver anställd driftspersonal.
Den totala omfattningen av ledsystemet under statligt huvud-
mannaskap framgår av tabell 2 och bilagorna C - F och M:1l-M:4.
Tabell 2
Ledsystemet under statligt huvudmannaskap : Län i Totalt
VT 2 AC [| BD
Leder mil 25 166 95 189 465
Raststugor 7 24 1 21 59
4.1.3¶Övrigt fjällsäkerhetsarbete
Naturvårdsverket bedriver ett omfattande utvecklingsarbete
för att främja olika former av idrott och friluftsliv. Ut-
7 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
vecklingsarbetet syftar bl.a. till att ge kunskaper som kan tjäna som underlag för planering inom friluftssektorn.
Det löpande utveci lingsarbetet utförs vanligtvis inte på verket utan läggs ut som uppdrag på olika organisationer, kommuner eller enskilda konsulter. Arbetet leds i regel av
en referensgrupp som tillsätts av verket för varje pro-
jekt. Därigenom får olika intressenter i samhället möjlighet att påverka arbetet. Beslut om medel för utvecklingsarbete fattas av delegationen för anläggningsstöd till idrotten. I delegationen ingår representanter för idrottens och friluftslivets riksorganis2ationer samt kommunförbundet.
Bland utvecklingsarbeten av särskilt intresse från fjäll-
säkerhetssynpunkt må nämnas följande.
Som nämnts i p. 3.6.6 har på naturvårdsverkets initiativ
en Standardisering genomförts 2v symboler för friluftsmärk-
ning, Denna fastställdes 1970. Efter översyn utkom en reviderad standard 1976 (Svensk standard för friluftsmärkning,
SIS 031211 och SIS 031522).
För att tillgodose krav på bekvämlighet och säkerhet 1 fjällen har frågan om placering, dimensionering, inredning och tek-
niskt utförande av övernattningsstugor utretts!.
Försök med gasoluppvärmning i fjällstugor har bedrivits av Svenska turistföreningen med medel från verket. Försöken har genomförts i Sälka- och Nallosstugorna i Norrbottens län.
Försök att konstruera en lättskött och driftsäker fotogenkamin för fjällstugor har även utförts men dessa försök har inte givit några användbara resultat.
1 Statens naturvårdsverk, PM 1975:560,.
Naturvårdsverket har avsatt medel för utredningsarbete rörande ljus- och ljudsignaler för ökad fjällsäkerhet. Praktiska försök skall utföras vintern 1978-79 vid Blåhammarens fjällstation i Jämtlands län.
Naturvårdsverket har som följd av sitt huvudmannaskap för ledsystemet att särskilt beakta säkerhetsfrågorna i samband därmed, Verket avser därför att närmast genomföra följande särskilda utredningar:
Samtliga leder ses över för att utreda vilka som bör mär-
kas som sommar- eller vinterleder eller bådadera. Marke-
ringen av lederna ses över främst för att nå en från säkerhetssynpunkt angelägen enhetlig standard, Behov av kompletterande raststugor och övernattningsstugor efter lederna kartläggs.
INNEHÅLL
4.2¶POLISVÄSENDET
4.2.1 Allmänt
4.2.2 Fjällräddningen
4.2.2. PP Organisation m.m.
MM [sa] c+ ta cr 3 He oj [1.5]
4.2.2. == 4.2.2. AN
4.2.2. BR we=>—r—
4.2.2. nn [so] Ke ej Pe H m» RR
4.2.3 Fjällsäkerket i övrigt
4.2.3.2 Information
4.2 POLISVÄSENDET
4.2.1 Allmänt
Rikspolisstyrelsen (instruktion SFS 1965:674 med ändringar
1970:343) utövar under regeringen högsta inseendet över polisväsendet i riket.
Länsstyrelsen har ansvaret för och ledningen av polisverk-
samheten i länet.
Varje län är indelat i polisdistrikt. Den operativa ledningen utövas i distriktet av polischefen.
Polisen skall enligt 2 § polisinstruktionen (SFS 1972:511)
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Därvid åligger det
polisen bl.a. att lämna allmänheten skydd, upplysningar och
annan hjälp. I enlighet härmed handhas fjällräddningen av polisen.
Fjällräddningen utgör en väsentlig del av fjällsäkerheten. Mot bakgrund härav lämnas en redogörelse för fjällräddningens organisation, arbetsuppgifter och utrustning m.m.
4.2.2 Fjällräddningen
4.2.2.1 Organisation m.m.
Fjällräddningen finns i de fyra fjällänen. Organisationen är således uppbyggd inom Norrbottens län i Bodens, Kirunas, Gälllvares och Arvidsjaurs polisdistrikt; inom Västerbottens län i Storumans och Vilhelminas polisdistrikt; inom Jämtlands län i Svegs och Östersunds polisdistrikt och inom Kopparbergs
län 1 Malungs och Mora polisdistrikt, Av bifogade karta,
bilaga 3 , framgår polisdistriktens lokalisering i fjällvärlden
Rikspolisstyrelsen svarar för organisation, utrustning och utbildning. De regionala och lokala polisorganen svarar för den operativa fjällräddningsverksamheten.
För fjällräddningstjänsten finas särskilda föreskrifter fastställda av rikspolisstyrelsen den 15 februari 1967!
Enligt föreskrifterna förstås med fjällrädåningstjänsten efterspaning och omhändertagande av personer, som i fjäll eller ödemarker gått vilse, drabbats av olyckshändelser
eller överragskats av oväder under sådana förhållanden att
överhängande fara för deras liv bedöms föreligga,
Fjällräddningsorganisationen är fastlagd i en fjällräddningsplan för distriktet. Planen revideras av länsstyrel-
sen en gång per år.
Länspolischefen är chef för räddningsverksamheten på det
regionala planet och polischefen är chef (räddningschef)
för fjällräddningen i distriktet.
Närmast under honom finns ett antal räddningsledare i samtliga fall fjällvana polismän —- som i regel är föreståndare för ett lokalvektområde, Räddningspersonalen i övrigt utgörs av fjällvan ortsbefolkning och är organiserad i patruller av varierande storlek.
Till verksamheten har knutits olika hjälporgan som kan anlitas vid behov. Som exempel kan nämnas flyg, företag eller myndigheter som förfogar över snöfordon, sjukvårdspersonal, militära enheter m.fl.
1 Rikspolisstyrelsens Allmänra Meddelanden 1967:5. Riks-
polisstyrelsen har den 10 juni 1977 beslutat tillsätta
en arbetsgrupp för översyn av fjällräddningens organi-
sation, arbetsmetodik, utrustning m.m. Arbetsgruppen
beräknas slutföra arbetet under hösten 1978.
Ekonomisk ersättning utgår till den civila fjällräddnings-
personalen dels i form av fasta årsarvoden till patrull-
ledare, ställföreträdande patrulledare och materielvårdare och dels som timersättning till patrullmedlemmar i samband med räddningsuppdrag.
Fasta arvoden till frivillig personal i fjällrädåningstjänsten uppgick till 108 900 kr. under budgetåret 1976/77.
Ersättning för mistade avlöningsförmåner uppgick till
38 900 kr. under samma budgetår.( Jmf. bil. 12 och 13).
Utrustningen för fjällräddningspersonalen består dels av personlig utrustning till varje man i patrullen och dels av viss utrustning som är gemensam för patrullerna.
Härutöver finns depåutrustning placerad på vissa taktiskt valda platser i distrikten. I denna ingår utrustning för större insatser såsom katastrofbelysning, tält, lavinsonder, motordrivet elaggregat, spadar m.n,.
I Kiruna och Östersunds polisdistrikt finns dessutom alpin
fjällräddningsutrustning som bl.a. består av klätterut-
rustning och räddningsspel med tillbehör.
har upprättats permanenta fjällräddningsstationer som är avsedda att i första hand fungera som ledningscentraler i samband med fjällräddningsuppdrag. Dessa inrymmer bl.a. basradiostation.
Polisen förfogar över ett hundratal terrängskotrar. Dessa ingår inte i fjällräddningsorganisationen utan är avsedda för den reguljära polisverksamheten men kan tas i anspråk
i samband med fjällräddningspådrag. Även polisens helikoptrar
eller andra fordon, som disponeras av försvaret m.fl., kan
självfallet tas i anspråk i samband därmed. Planläggning
finnes härför.
4.2.2.3¶Utbildning
Utbildning av fjällräddningspe:sonal sker årligen vid regi-
nala eller lokala fjällräddningskurser. I kurserna deltar
såväl civil fjällräddningspersonal som polisiära befatt-
ningshavare, Kurserna inrymmer moment av teoretisk och praktisk utbildning. I regel avslutas utbildningen av en tillämpad övning, där räddningsledare och patruller får tillämpa till-
ägnade kunskaper under realistiska förhållanden. Under se-
nare år har länsstyrelserna 1 fjällänen svarat för upplägg-
ningen av de regionala kurserna.
Vid räddningsuppdrag arbetar patrullerna sammanhållna och efter direktiv, som lämnas av räddningsledaren. Antalet patruller, som sätts in i ett uppdrag, beror på uppdragets art. Förbindelse mellan räddningsledning och patrullen upprätthålls per radio. Patrullerna förflyttar sig vintertid huvudsakligen med hjälp av terrängskoter.
Fjällräddningen disponerar över omkring 40 räddningsutbildade hundar. Flertalet hundar är polisens tjänstehundar
i fjälldistrikten. Övriga hundar har kontrakterats av riks-
polisstyrelsen och ägs av fjällräddningspersonal. Dessa hundar utbildas genom rikspolisstyrelsens försorg.
Hundarna används främst vid söcande i samband med lavinolyckor men även för sökande efter försvunna personer i
övrigt inom fjällområdet.
De räddningsutbildade hundarna är 1 regel stationerade i närheten av områden, där erfarenhetsmässigt lavinolyckor
inträffar. För sökarbete i lavinområde är det av många
skäl nödvändigt att så snabbt som möjligt få fram rädd-
ningshund till rasplatsen. Erfarenheten har visat att en
hund arbetar säkrare och snabbare än en sökkedja.
Om hund inte finns tillgänglig eller det av andra skäl bedöms lämpligare, används fjällräddningspersonal formerad till sökkedja försedd med sonder inom ett rasom-
råde.
4.2.2.5¶Uppdrag
Antalet fjällräddningsuppdrag uppgår till omkring 70 per
år. Fjällräddningsuppdrag m.m. under tiden 1 juni 1965 -
31 december 1974 framgår av bilagal.
Under budgetåret 1976/77 utfördes 80 uppdrag vilket var ll
mindre än föregående budgetår. 121 personer anmäldes för-
svunna, Detta var 51 färre än under föregående budgetår.
Fjällräddningsuppdragens omfattning m.m. under budgetåret
1976/77 redovisas i nedanstående tabell
Tabell 3
Fjällräddningsuppdrag m.m. inom fjällräddningstjänsten under
budgetåret 1976/77.
[1
Län | Polisdistrikt]| Antal utryckningar | Antal personer i I Antal N Totaltjdärav med För- | Åter-|därav forska flyg/heli- | svunna! funnaldöda arn
kopter
| W Malung | Mora | 12 6 | - - | 18 18 - 26 26 - | 38 - | |
| z | Sveg | Östersund | 7 128 | 1 1 | 18 18 | 4 14 14 - | - - | |
| AC Storuman | Vilhelmina | 12 3 | 5 1 | 121 11 - 5 | 5 3 | 2 2 |
| BD Arvidsjaur | Boden Gällivare Kiruna Summa 80 | 2 4 3 13 | 2 3 3 5 21 | 2 7 3 17 17 - 121 121 8 | 2 - 7 = 3 - | - - - - 39 |
4.2.3 Fjällsäkerhet i övrigt
Förutom genom fjällräddningen medverkar poligen på flera sätt i fjällsäkerhetsverksamheten, Det sker bl.a. genom att det polisiära sambandssystemet utnyttjas icke blott för fjällräddningen utan till vissa delar även för fjällsäkerheten. Härför redogörs i anslutning till utredningens över-
väganden och förslag avseende sambandsfrågor (kap. 5:7 ).
Polisen medverkar vidare i fjällsäkerhetsarbete bl.a. genom kontroll av leder, information och medverkan vid utbildning.
4.2.3.1¶Kontroll av leder m.m.
Polis- eller i undantagsfall fjällräddningspersonal —- före-
tar i den utsträckning så kan inrymmas inom den samlade
Öövervakningsverksamheten kontroll inför eller under vinterturistsäsongen av leder, raststugor, vindskydd, broar m.m.
Kontroll av lavinfarliga områden samt utsättande av lavin-
varningsskyltar sker dels inför vintersäsongens början,
dels i mån av behov och möjlighet även under denna, På
vissa platser har permanenta lavinvarningsskyltar satts
upp genom polisens försorg.
I förebyggande syfte låter polisen spränga hängdrivor i lavinriskområden eller spärrar av sådana områden så länge
faran bedöms överhängande, Polisen har befogenhet att i
konkreta fall avspärra områden av allmänna säkerhetsskäl
exempelvis för att förhindra allmänheten att beträda platser där risk för allvarliga olyckor föreligger.
Denna befogenhet kan stödjas på 2 § polisinstruktionen och
vedertagen praxis.! Polisman har vidare med stöd av 16 §
1¶Jfr bestämmelsen i 11 brandlagen (SFS 1974:80).
nämnda instruktion befogenhet att tillgripa våld om någon
mot polismans direktiv beträder ett avspärrat område, Våld
får dock endast tillgripas om tjänsteåtgärden inte kan lösas på annat sätt, exempelvis genom upplysning och an-
maningar. Våldet måste självfallet stå i rimlig proportion
till faran vid överträdelsen.
I vissa fall torde brottsbalkens regler om allmänfarliga brott och brott mot liv och hälsa bli aktuella.
4.2.35.2¶Information
Lokalt inom fjällregionen medverkar polismän eller fjällräddare vid informationsträffar på skolor, hotell- och turistanläggningar. Polisen arrangerar även förevisning av fjällräddningsorganisationen och informerar i samband därned om fjällsäkerhet.
Information i förebyggande syfte har lämnats till lokalradion i vissa polisdistrikt och i något fall även till TV.
Polisen medverkar lokalt även med att till turistanläggning-
ar o.d. sprida broschyrer och foldrar innehållande informa-
tion om fjällsäkerhet m.m. (t.ex. foldrarna "Lavinfara" och
"Respekt för fjället").
INNEHÅLL
4.3 SVERIGES METEOROLOGISKA OCH HYDROLOGISKA INSTITUT M.M. 4.3.1 Organisation och arbetsuppgifter
4.3.2¶Vädertjänst
4.3.3 Väderinformation via massmedia m.m. 4.3.4 Lavinkommittén
4.3¶SVERIGES METEOROLOGISKA OCH HYDROLOGISKA INSTITUT M.M.
4.3.1 Organisation och arbetsuppgifter
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI,
(instruktion SFS 1965:690, omtryckt 1975:1082) är den stat-
liga nyndighet som skall tillgodose samhällets behov av meteorologisk, klimatologisk och hydrologisk information.
Arbetsuppgifterna är många och innefattar bl.a, att "genom
bearbetning av observationer tillgodose olika samhällsorgans och samhällsgruppers behov av analyser, prognoser och annan information angående hydrologiska, meteorologiska" m.fl. förhållanden. Detta sker främst genom den allmänna vädertjänsten med dess väderinformation till allmänheten via press, radio och TV, vidare genom stormvarningstjänsten, särskilda väderuppgifter och väderprognoser - t.ex, kustisrapporttjänsten - samt den civila flygvädertjänsten.
I frågor av gemensamt intresse samarbetar verket med en
rad statliga myndigheter, bl.a. naturvårdsverket, luft-
fartsverket och försvaret. Verket är lokaliserat till
Norrköping. Utöver den ordinarie personalen (ca 900, var-
av närmare 500 i Norrköping) engageras ca 1000 personer
runt om i landet för observationer av olika slag.
Till verket är knutet Meterologiska och hydrologiska rådet,
som har till uppgift att bistå institutet i viktiga övergripande frågor.
4.3.2 Vädertjänst
För att kunna förutsäga vädret krävs ett världsomspännande meteorologiskt observationsmaterial. Institutet insamlar,
1 Med hänsyn till det nära sammanhanget mellan institutet och
den svenska lavinforskningen och lavinkunskapen redovisas i detta kapitel också lavinkommittén och dess arbete.
i stort sett var tredje timme, väderobservationer från tusen-
tals mätplatser vid jordytan. I Sverige finns ca 300 så kalla-
de synopsstationer varav 37 är observationsstationer i fjäll-
området. Av dessa rapporterar 11 endast aktuellt väder i be-
gränsad omfattning under tiden 1/1 t.o.m. påsk för att ingå i en daglig sammanställning då av vädret i fjälltrakterna. Lokalisering och observationstider för observationsstationer-
na i fjällområdet framgår av tilagorna H - H:1. Förutom
markobservationer erhålles ett par gånger per dygn observa-
tioner av lufttryck, temperatur, fuktighet och vind i högre
luftlager upp till ca 3 mils höjd från ca 500 mätplatser.
SMHI tar också åagligen emot tilder direkt från vädersa-
telliter som passerar över Europa. Dessa fotografier är ett
värdefullt hjälpmedel vid kartläggning av vädret.
En stor del av inkommande observationer lagras och behandlas av SMEI:s dataanläggning.
Väderobservationer ritas med clika symboler in på kartor
som analyseras av meteorologer. Kartorna ger en överskådlig
och samtidig bild av vädret över ett stort område.
Observationer från högra luftlager studeras på aerologiska
kartor framställda med hjälp av datorer.
Vädret beror på atmosfärens fysikaliska tillstånd vars för-
ändringar följer kända naturlagar. Att med exakt noggrannhet beräkna vädrets utveckling mect hjälp av dessa lagar är e-
mellertid ännu icke möjligt. Ubservationerna är ännu otill-
räckliga och ger en ofullständig bild av atmosfärens tillstånd
i utgångsläget. Vidare är bl.a. ekvationerna som beskriver de
fysikaliska lagarna alltför svåra att lösa trots förenklingar
och tillgång på datamaskiner. Allteftersom dessa utvecklas kan emellertid alltmer invecklade beräkningar genomföras samtidigt som bättre observationsunderlag kan erhållas med hjälp av satelliter. De numeriska prognoserna visar dock med relativt stor tillförlitlighet luftens storskaliga strömning
och temperaturfördelning på olika nivåer i atmosfären. Dessa
prognoser utgör, trots felkällorna, grundvalen för prognoser-
na som bl.a. lämnas i radio och television. För att kunna de-
taljerat förutsäga vädret krävs en kombination av numeriska
prognoskartor och en serie analyserade väderkartor av det
slag, som erhålles med hjälp av observationer från marken
genom vilka man i detalj kan följa olika väderföreteelser.
Väderbyrån inom SMHI är den avdelning vars uppgift det är
att utarbeta väderprognoser för samhällets och enskildas behov. Vid sidan av de dagliga prognoserna till press, radio och TV lämnar byrån prognoser till en rad beställare, Dessa företräder nästan alla grenar av näringslivet, statliga och kommunala förvaltningar m.fl.
Byråns verksamhet omfattar också bl.a. väderservioe till ci-
vilflyget. För att lösa den sist nämnda uppgiften finns re-
gionala väderkontor etablerade bl.a. vid Sundsvall/Härnö-
sands flygplats.
Detta väderkontor har förutom uppgifter vid egen flygplats
att utfärda flygplatsprognoser för Örnsköldsvik, Umeå,
Skellefteå, Kiruna och Gällivare samt under vissa tider även för Östersund och Luleå, att lämna sträckprognoser för flyg-
ningar från flygplatser inom Sundsvall FER, i stort om-
fattande hela Norrland, att utfärda områdesprognoser för all-
mänflyget samt utöva områdesövervakning inom samma område,
Under vintersäsongen utfärdas regelbundet temperatur- och nederbördsprognoser för många civila flygplatser i Norrland.
Specialprognoser och andra meteorologiska uppgifter lämnas som uppdragsverksamhet bl.a. till vägförvaltningarna i Gävle-
1 flyginformationsområde ( Flight Information Region)
borgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges Lokalradio ÅB för Radio Cävleborg och Radio Västernorrland, kommuner, kraftbolag, byggnadsfirmor och statens järnvägar.
Den militära vädertjänsten ombesörjs av flygvapnet med lokal
prognostjänst bl.a. i Östersund och Luleå.
Samarbetet mellan den civila och militära vädertjänsten regleras av en överenskommelse mellan berörda huvudmyndigheter. Denna gäller bl.a. observatisnsstationer, insamling och utbtyte av observationer, instrument, klimatbearbetning, utbildning och internationellt samarbete.
I överenskommelsens första paragraf sägs att "SMHI skall tillgodose de civila och chefen för flygvapnet de militära behoven av meteorologisk tjänst, såvida inte i särskilda fall annorlunda bestämts. Oberoenie härav äger dock parternas 10kala väderorgan att vid behov lämna tillfälliga tjänster,
därest detta kan ske utan hinder för ordinarie verksamhet
och om erforderliga resurser finns. Civila myndigheter, företag och enskilda, vilka av militära väderorgan begär regelbunden vädertjänst eller utredningar, som kräver särskild arbetsinsats, hänvisas till SMHI."
4.3.3 Väderinformation via massmedia m.m.
På vädertjänsten pågår arbetet praktiskt taget dygnet runt. På försvarets väderorganisationer på Frösön och Kallax tjänst-
gör personal måndag - fredag i regel mellan kl. 06.00 - 16.00.
Under övrig tid svarar flygvädertjänsten vid Sundsvall/Härnösands flygplats för verksamhet, som rör det civila flyget.
Väderrapporter för landets fjällområden finns f.n. tillgängliga som 24-timmars prognoser i radions riksprogram P 1 och P 3, i televisionens kanal 1 och 2 samt i vissa av lokalradions sändningar.
Av prognoserna utfärdar SMHI:s centrala väderavdelning i Norrköping följande:
P 1: kl 06.35 dock ej sön- och helgdag. Dagligen kl. 08.05,
13.00. 18.30, 21.50.
P 3: kl. 05.00, 05.30, 07.00, 07.30, 11.00, 23.00 (ibland
även vid flera tillfällen).
TV 1: TV-nytt ca kl 17.55, Aktuellt ca kl.21.28.
TV 2: Rapport ca kl. 19.58, TV-nytt ca kl. 22.25.
Lokalradion: För Dalafjällen måndag-fredag kl 06.00, 07.00, 12.00, 17.00,
Exempel på SMHI:s centrala rapporter lämnas i bilagorna
2 - 3 av vilka framgår att t.ex. rapporter som lämnas i P 3
är mycket allmänt hållna.
Sammanställning på vädret i fjälltrakterna - se exempel i
bilaga 3 har tillkommit efter nära samarbete med bl.a. Svenska turistföreningen och representanter för turistnäringen. Dessa rapporter, som icke utgör någon väderprognos, utläses endast kl, 08.05 f.n. under perioden t.o.m.
påsk.
24-tinmars prognoser, som lämnas via radio och television men ej utfärdas av SMHI, omfattar f.n. följande rapporter:
Lokalradion: För Jämtlands-, Härjedals- och Lapplandsfjällen
måndag-fredag kl. 06.00, 07.00, 12.00 och 17.00.
TV 2:s regionala nyheter: Nordnytt måndag-fredag ca kl. 19.28. 8 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
Ej SMHI-rapporter äro prognoser som privat på fritid utarbetas av militära meteorologer vid F 4 Frösön och F 21
Kallax efter lokala överenskommelser mellan beställare och
enskilda meteorolcger.
Lokala väderprognoser för Härjedals- och Jämtlandsfjällen
har under turistsäsong vintertid under en försöksperiod ut-
färdats och bandats på två autsmatiska telefonsvarare be-
nämnda "Väder-Frida"., Även dessa prognoser har utarbetats
av meteorologer vid F 4 Frösön privat på fritid. Erfaren-
heterna från denna verksamhet är övervägande goda.
4.3.4¶Lavinkommittén
Många dödsolyckor i fjällen är orsakade av laviner. Antalet
kända dödsoffer under tiden 1916-1974 framgår av statistik redovisad i kap. 5.1 (p. 5.1.5). Varje vinter inträffar san-
nolikt många tillbud där laviner går ned utan att det blir
känt för myndigheter eller organisationer som äro engagerade i fjällsäkerhetsarbetet.
I december 1942 bildades Lavinkommittén med representanter
från SMEI, Svenska sällskapet för antropologi och geografi,
Statens järnvägar, Friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben och Svenska turistföreningen. Kommittén utförde under sina första år en omfattande inventering av inträffade lavinolyckor samt utarbetade informationsmaterial att tilldelas turister genom förmedling av resebyråer och fjällanläggningar. Verksamheten har under åren pågått med varierande intensitet.
Kommittén har initierat eller medverkat till tillkomsten av
flera utredningar om laviner, bl.a. "Samband mellan väderlek
och lavinförekomst i svenska fjäll! . Som säkerhetsbefrämjan-
de åtgärd har kommittén utgivit broschyren "Lavinfaran"”
1¶E, Schmacke, SMHI, Stockholm 1959.
2¶Senaste upplaga 1971.
4.4¶TELEVERKET
Televerket har enligt uppdrag anlagt hjälptelefoner med en linjesträckning av 150 - 200 mils längd i fjällområdet i
Jämtlands län och svarar bl.a. för underhåll och tillsyn av
polisens radiosystem och hjälptelefoner i de fyra fjälllänen.
Radio- och hjälptelefonnätet byggs ut efter hand bl.a. på uppdrag av rikspolisstyrelsen.
Underhållskostnaderna för befintliga anläggningar är stora,
Detta beror dels på det hårda klimatet och dels på att
många anläggningar endast kan nås för underhålls- och re-
parationsarbeten med helikopter eller terrängfordon.
Televerkets trådnät i fjällvärlden kommer sannolikt att
byggas ut under förutsättning att turismen fortsätter att expandera och utbyggnaden av mellanriksvägen i Norrbottens län från Kiruna till Narvik fullföljs. Detta kan innebära ökade möjligheter att bygga ut hjälptelefonnätet till gagn för fjällsäkerheten,
Televerket är - tillsammans med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet - delägare i 505 Alarmering AB,
som her till uppgift att tillgodose samhällets behov av
alarmeringstjänster. Bolaget arbetar för att inrätta regionala alarmeringscentraler, som skall täcka hela landet.
Centralerna skall bl.a. avgiftsfritt ta emot samtal till telefonnummer 90 000. I denna 90 000-service ingår även namnanropet "Fjällräddning".
Länsalarmeringscentraler finns bl.a. i Falun i Kopparbergs län och i Skellefteå i Västerbottens län. I Jämtlands län
är centralen utbyggd 1979 och i Norrbottens län eventuellt
1980,
Länsalarmeringscentralerna har för närvarande inget radio-
nät med täckning inom fjällområdet. Länsalarmeringscentralen i Kopparbergs län kan numera kostnadsfritt förmedla
SOS anrop till fjällräddningen (polisens sambandscentral).
Detta är endast möjligt med trådanslutna hjälptelefoner.
Länsalarmeringscentralernas service kan även utnyttjas för att tillhandahålla allmänheten information om lokala väderprognoser via telefonsvarare,
Televerket har en omfattande erfarenhet av samband i anslutning till sjöräddning genom sitt engagemang i kustradiostationerna.
Televerket medverkar även i viss information i syfte att främja fjällsäkerheten. Det har exempelvis tillsammans med
rikspolisstyrelsen utgivit en lekal som innehåller råd för
fjällturer och som kan fästas i telefonhytter m.m.
103 Prop. 1978/79: 187
INNEHÅLL
4.5¶SVENSKA TURISTFÖRENINGEN
4.5.1 Historik
4.5.2 Leder och anläggningar i fjällen
4.5.3 Information och utbildning
4.5.4 Reseverksamhet 4.5.5 Vädertjänst
4.5.6 Försöksverksamhet
4.5 SVENSKA TURISTFÖRENINGEN
4.5.1 Historik
Svenska turistföreningen (STF) är en ideell förening, som stiftades år 1885. Enligt stalgarna skall föreningen "i fosterlandets intresse utveckla och underlätta turistväsendet inom Sverige samt arbeta för spridandet av kännedom om landå och folk". Föreningen har 1978 omkring 230 000 meålemmar.
4.5.2¶Leder och anläggningar i fjällen
En viktig uppgift för föreningen har från början varit att
underlätta färder i fjället.
Många av föreningens åtgärder och insatser i fjällen syftar
också till att ge turisten en viss grad av säkerhet under
vistelsen i fjällen. Målet har emellertid inte varit att
bygga ut hela fjällvärlden till samwa säkerhetsgrad, utan vissa områden har medvetet lämnats utan tekniska anordningar.
År 1888 uppfördes föreningens första fjällstuga och 1897 invigdes den första fjällstationen med mathållning i Sylarna.
Numera äger eller disponerar föreningen 74 stugor och 30 kåtor
på omkring 80 platser i fjällvärlden. De står alla till allmänhetens förfogande. Därtill kommer ett tiotal stugor i Padjelanta nationalpark, uppförda av Domänverket. Tillgången till dessa replipunkter för fjällfärder sommar och vinter är en väsentlig förutsättning för omfattande turism i fjällvärlden.
Förekomsten av dem bidrar även avgörande till att öka säker-
heten i fjällen.
STF för statistik över antalet övernattningar och daggäster.
A1l personal som ingår i fjällräddningsorganisationen lik-
som alla deltagare i Friluftsfrämjandets och Svenska tu-
ristföreningens färdledarkurser utbildas i lavinkännedon.
Vid utgivning av fjällkartor har diskuterats huruvida lavin-
farliga områden skall markeras på kartorna, Utgivarna har
tills vidare i regel avstått från sådan markering, då man
icke kan garantera att omarkerade områden äro lavinsäkra.
På vissa kartor, exempelvis "Karta över Sälenfjällen"?
(jfr p. 5.5.3.3) har områden som kan vara lavinfarliga
markerats med tecken "lavinfara",
Några lavinprognoser utfärdas f.n. icke i Sverige och icke
heller förekommer någon målinriktad forskning på området.
Den enda aktiva myndigheten är i nuläget polismyndigheterna
i fjällområdet, som i mån av resurser vidtager åtgärder för
att förebygga lavinolyckor genom att i massmedia varna allmänheten, uppsätta lavinvarningsskyltar, avspärra lavinfarliga områden samt genom sprängning utlösa laviner i förebyggande syfte.
Under den senaste 10-årsperioden har antalet besökare ökat
med omkring 7 % per år.
Enligt föreningens årsrtedogörelse 1977 var beläggningen på
anläggningarna för åren 1976-77 den som framgår av bilagor-
na 4 och 5.
För det rörliga friluftslivets utövare finns i STF:s fjällstationer och fjällstugor omkring 2 000 bäddar, Därtill
kommer omkring 200 bäddar i de nämnda Domänverkets stugor.
STF bedömer att minst 20 000 långfärdsturister bor i stugor
och fjällstationer med ca 150 C0OO övernattningar per år och
att ytterligare omkring 5 000 turister som färdas på lång-
tur i fjället bor i tält. Frekvensen av turister i högfjället är störst under sommaren.
STF:s fjällstugor är bemannade med s.k. stugvärdar vissa
tider på året. Från fjällsäkerhetssynpunkt är detta värde-
fullt eftersom allmänheten kan få råd och hjälp av dem under sin vistelse i fjället. För stugvärdarna anordnas särskilda veckolånga kurser. I Jämtlands län är det naturligt att föreståndarna på de fyra närliggande fjällanläggningar-
na - Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helags - håller reda på vart turisterna ämnar gå vid hårt väder.
Ungefär en tredjedel av det ledsystem på ca 465 mil, som
naturvårdsverket och länsstyrelserna numera ansvarar för, har anlagts av STF.
4.5.3 Information och utbildring
Föreningen ger ut många publikationer; böcker, broschyrer m.m. som syftar till att ge läsaren fjällkunskap och praktiska anvisningar och därmed förebygga fjällolyckor. Som exempel kan nämnas "Fjäll 78", som är en utförlig hand-
bok för fjällvandrare, vidare tidskriften "Turist" samt en serie fjällhandböcker och turböcker.
En god fjällkarta är en från säkerhetssynpunkt viktig åetali för fjällturisten. STF ger sedan mitten av 30-talet ut Svenska Fjällkartan, byggd på den gamla generalstabskartan. Denna karta ersätts efter hand av Nya fjällkartan, som är baserad på den nya typografiska kartan. Den nya kartan före-
ligger i dag för flertalet områden i fjällkedjan från Tre-
riksröset t.o.m. Transtrandsfjällen. (Jfr kap. 5.5.2.3.)
4.5.4 Reseverksamhet
STF nar en omfattande reseverksamhet. Denna innefattar dels researrangemang - i stor utsträckning vandrings- och skidfärder i fjällen - dels en fullständig resebyrå med biljettförsäljning, rådgivning och information.
I samband härmed har STF under många år anordnat särskilda
fjällkurser dels för blivande färdledare, dels för var och en som vill få större fjällkunskap och säkerhet för kommande fjällvistelser.
4.5.5 Vädertjänst
Sedan 1930-talet har föreningen medverkat i väåerinformationen. Väderrapport lämnas dagligen från vissa av anläggningarna till SMHI under en del av vintersäsorgen. Rapporten omfattar vindriktning, vindstyrka, sikt, temperaturer och snödjup. Observationerna lämnas i regel av stugvärdar och
fjällstationsföreståndare. (Jfr p. 4.3.3.)
4.5.6¶Försöksverksamhet
STF har tillsammans med Friluftsfrämjandet och Trygg-Hansa
1976/77 och 1977/78 genomfört försök med kommunikationsradio
och ett säkerhetspaket inom Jämtlands och Härjedalens fjäll-
värld samt fjällområdena i Dalarna. Medel ur bortgångne fjäll-
flygföraren Cunnar "Spökis" Anderssons minnesfond har även ställts till förfogande för verksamheten.
En redogörelse för sambandsförsöken ges i kapitel 5.7. Där redovisar utredningen också sin uppfattning om privatradiosystems lämplighet från fjällsäkerhetssynpunkt.
STF, Friluftsfrämjandet och Trygg-Hansa har meddelat utred-
ningen att efter fortsatt försöksverksamhet sommaren 1978 och slutrapport hösten 1978 försöken får anses avslutade. Man avvaktar därefter ställningstagande från den framtida huvudmannen för fjällsäkerheten beträffande eventuellt
fortsatt verksamhet, som då lämpligen synes böra ske i den-
nes regi.
Ett väsentligt syfte med försöken har också varit att sti-
mulera en bredare allmänhet att medföra de värdefulla sä-
kerhetsdetaljerna snöspade och vindsäck. Broschyrer med instruktion m.m, och fjällsäkerhetsråd medföljer paketet. Erfarenheterna härvidlag har genomgående varit goda.
Andra försök, som STF bedriver, är dels prov med en aga-
fyr vid Blåhammaren, dels meé fast ljusanläggning på Sylstationen.
Försök med mistlurar och klockor, som klämtar vid viss vind-
styrka (Endalsstugan) har avbrutits. STF har icke funnit
några säkra uppgifter om att sådana ljud- och ljusanordning-
ar skulle ha räddat liv (Jfr kap. 4.1.3.)
INNEHÅLL
4.6 FRILUFTSFRÄMJANDET
4.6.1 Historik
4.6.2 Organisation
4.6.3 Fjällverksamhet
4.6.4 Fjällresor
4.6.5¶Övrigt fjällsäkerhetsarbete
4.6¶FRI LI FRTSPRÄMJANDET
delel Historik
"Pöreningen för skidlöpningens främjande i Sverige" eller "skidfrämjandet" grundades 1892. Verksamheten var då begränsad endast till vintern och den huvudsakliga uppgiften var att arrangera skidtävlingar. Sedan tävlingsverksamheten överförts till andra föreningar och verksamheten kommit att omspänna hela året ändrades föreningens namn 1938 till Skid- och friluftsfrämjandet. 1975 beslöts att föreningen skulle kallas enbart Friluftsfrämjandet.
4.6.2¶Organisation
Målet för verksamheten är att ge ökad livskvalitet åt alla
genom friluftsliv som fritidssysselsättning.
Organisationen leds centralt av en styrelse, som har sitt kansli i Stockholm.
Landet är administrativt indelat i 23 distrikt. I varje distrikt finns ett antal lokalavdelningar. Distrikt och lokalavdelningar leds av regionala och lokala styrelser.
Medlemmarna är individuellt anslutna och tillhör en lokalavdelning. För närvarande finns ca 450 lokala föreningar. Medlemsantalet uppgår till omkring 220 000.
4.6.3 Fjällverksamhet
Föreningens verksamhet spänner över en rad olika aktivi-
teter under hela året, En kraftig satsning görs på lokal fjällutbildning av allmänheten.
Föreningens styrelse har tillsatt kommittéer för olika verk-
samhetsgrenar. Fjällkommitténs uppgift är att leda friluftsfrämjandets fjällverksamhet, planlägga och leda fjälledarutbildning, färdigställa materiel att användas i den lokala verksamheten, färdigställa utbildningsplan för fjälledarutbildning sommar och vinter, vidta åtgärder för att decentralisera fjälledarutbildningen, främja genomförandet av den nyutformade fjällverksamheten i distrikt och lokalavdelningar och samarbeta med andra organisationer rörande fjällfrågor.
Kommitténs arbete har inriktats på att åstadkomma en bredd-
ning av Friluftsfrämjandets fjällverksamhet på det lokala planet.
Kommittén har framställt ett studiepaket om fjällverksam-
het avsett att användas vid träffar och studiecirklar på det lokala planet, Materialet används i stor utsträckning i skolundervisningen. Fjällpaketet består av fem häften med titlarna "Fjällens möjligheter", "Fjällsäkerhet/Fjällräddning", "Fjällorientering", "Fjällnatur" och "Friluftsutrustning för fjällbruk", Dessutom finns därtill anslutande ledarhandledning, diabildsserier, affischer och broschyrer.
Allt arbete med träffar och studiecirklar inom detta område
går ut på att förbereda människor inför deras fjällvistel-
se, att ge utbildning i god tid innan fjällvistelsen.
Ledarna för fjällträffarna och studiecirklarna utbildas på fjälledarutbildning i tre steg vintertid och två steg som-
martid. Under senaste året har 200 ledare utbildats. Anta-
let utbildningstillfällen utökas under kommande verksam-
hetsår.
Friluftsfrämjandets fjällträffar och cirklar hade vintern 1978 startat på omkring 150 platser i landet.
Sommaren 1978 och vintern 1979 planeras totalt 21 fjäll-
ledarkurser.
4.6.4¶Fjällresor
Lokalavdelningar planerar och genomför fjällresor för del-
tagare i fjällträffsverksamheten i viss omfattning. Verk-
samheten i fjällterrängen är då ledarleådd och bör betraktas
som ledarledd fjällutbildning i fjällterräng. Ledarna för
den verksamheten har genomgått vinter- eller sommarfjäll-
utbildningen,
Ofta engageras lokala fjälledare för enstaka informationstillfällen i skolor, företag, i föreningar eller motsvarande.
Vanligt förekommande är att Friluftsfrämjandets lokalavdel-
ningar har enstaka träffar med fjällinformation exempelvis inför sportlov och påsk.
Inom Friluftsfrämjandets regionalorganisation svarar fjälldistriktsledaren för utbildning och vidareutbildning av 1o-
kala ledare. Han svarar vidare för att lokala ledare kallas
till konferenser, informerar massmedia (tidningar, lokalradio, regional TV) samt håller ständig kontakt med centrala fjällkommittén.
4.6.5¶Övrigt fjällsäkerhetsarbete
Friluftsfrämjandet svarar för en omfattande rådgivning beträffande sportutrustning och dess handhavande, För denna verksamhet svarar en särskild utrustningskommitté. Denna genomför också en väsentlig upplysningsverksamhet i utrustningsfrågor under samarbete med sportbranschen och statens organ för konsumentupplysning.
Kommittén svarar också för utbildningen av branschfolk.
F.n. utbildas omkring 50 sporthandlare och försäljare årligen.
Kommitténs huvudsakliga arbetsuppgift är att följa och på-
verka utvecklingen av friluftsutrustning och att i utrust-
ningsfrågor vara rådgivande åt allmänheten, I detta syfte
utarbetar och utger eller eljest sprider kommittén utrustningslistor och handböcker, deltar i radio- och TV-program rörande utrustningsfrågor, medverkar i utredningsarbete osv.
Som omnämnts i cap. 4.5 deltar Friluftsfrämjandet i försöket med "fjällsäkerhetspaket".
INNEHÅLL
4.7¶SVENSKA SAMERNAS RIKSFÖRBUND
4.7.1 Grunder
4.7.2 Fjällområdets nyttjande
4.7.3¶Fjällsäkerhei
4.71¶SVENSKA SAMERNAS RIKSFÖRBUND
4.7.1 Grunder
Svenska samernas riksförbund (SSR) är en sammanslutning av
svenska samebyar och sameföreningar med uppgift att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötseln och dess binäringars fortbe-
stånd och sunda utveckling.
Det totala antalet samer i Sverige beräknas till lägst 15 500. Därav utgör den renskötande befolkningen ca 2 500. De icke renskötande samerna, företrädda av de 16 sameföreningarna, är ca 13 000, Det största antalet samer, 7100,
finns i Norrbottens län. I Västerbottens och Jämtlands län
finns 2 400 respektive 1 300 samer och i Stockholms län
1 200 samer.
Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Enligt ren-
näringslagen (SFS 1971:437) har den, som är av samisk
härkomst, rätt att begagna mark och vatten till underhåll
för sig och sina renar (renskötselrätt), om hans far eller
mor eller någon av hans far- och morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. År 1971 omorganiserades lappbyarna till samebyar med främsta uppgift att driva renskötsel. Varje sameby har ett gränsbestämt område och är organiserad enligt principen om samverkan mellan medlemmarna i by såsom inom en ekonomisk förening. Medlemmarna äger själva sina renar men samverkar på olika sätt i renskötselarbetet vid t.ex. samlingar, kalvmärkning och slakt. Samerna bestämmer själva om sina angelägenheter på bystämma och genom stadgar för byn. Bystämman är byns högsta beslutande organ - där samtliga medlemmar har rösträtt. I övrigt företräder en vald styrelse samebyn. De största samebyarna har ungefär 200 medlemmar, den minsta 9 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
knappt ett tiotal.
Sammanlagt finns det ca 200 000 renar exklusive årskalvarna - en försörjnirgsbas för de drygt 2 500 renskötande s3amerna. Produktionsvärdet av renskötseln är ca 20 mkr per år av renkött, hudar och horn, vartill kommer värdet av de samiska kombinationsnäringarna jakt, fiske, sameslöjd m.m. Inom kärnområde för den samiska bosättningen finns grupper av Samer, Som utan att vara renskötande genom sitt nuvaran-
de näringsfång anknyter till mycket ålderdomliga samiska
näringstraditioner. Dessa samer, vare sig de en gång varit renskötare eller inte, anknyter med sitt näringsliv och
nuvarande bosättning 1 lågfjällsområdet till en ursprung-
lig samisk kultur.
Flertalet renar tillhör renskötande samer i någon av de 33 fjällsamebyarna från Könkömä i norr till Idre i söder.
Förutom fjällrenskötsel med flyttningar från sommarbete i
fjällen till vinterbete i skogslandet - en sträcka på 20
mil och mera - finns en mer stationär skogsrenskötsel i
skogslandet i lappmarken (10 skogssamebyar) och i Torne-
dalen (7 koncessionssamebyar).
Lantbruksstyrelsen är central myndighet för rennäringen. Vid var och en av lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län finns en rennäringsdelegation.
4.17,2 Fjällområdets utnyttjande
Samerna som en ursprunglig minoritet i Sverige ställer berättigade krav på utrymme för att utveckla sin egen kultur i det svenska storsamhället, Det nära och oupplösliga sam-
bandet näring - kultur ställer krav på insatser inte bara
inom kulturområdet utan även på åtgärder för att begränsa
exploateringen av de marker, som renarna behöver för bete
såväl under sommaren (fjällen) som vintern (skogslandet).
Statsmakternas principinställning i denna fråga fastslogs genom beslutet den 12 maj 1977 om ingatser för samerna
(prop. 1976/77:80, KrUl 1976/71:43, rskr 1976/71:249). Be-
slutet innebär ett samlat program för
ten statlig samepolitik, som tar hänsyn till den samiska minoritetens livsvillkor inom alla sam-
hällsområden. —----- Målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten skall ha sin utgångspunkt i de mål, som slagits fast för landets mi-
noritetspolitik i stort, nämligen jämlikhet, val-
frihet och samverkan. Samtidigt innebär den grunå-
läggande uppfattningen om samernas särskilda ställning att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra bedömningar än dem, som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället.
Detta är den principiella utgångspunkten för
(statsmakternas) samlade insatser för samerna och
deras kultur. De åtgärder som sätts in, både på kort och på lång sikt, skall bidra till en bestå-
ende kulturell och ekonomisk trygghet för den samiska folkgruppen. Detta förutsätter i sin tur ett nära samarbete med samerna själva och med deras organisationer. Samernas önskemål och krav skall tjäna som riktmärke för de framtida statliga insatserna." 1.
En avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde, som av ålder varit Samernas.
De samiska frågorna skall i enlighet med statsmakternas beslut vara ett naturligt inslag i den allmänna samhällsplaneringen, Statens planverk framhöll i sitt yttrande
i Ur anförande av föredragande departementsehefen, chefen
för utbildningsdepartenentet Jan-Erik Wikström i riks-
dagen vid behandlingen av prop. 1976/77:80 den 12 maj 1977.
över 1970 års sameutredning (SOU 1975:99 och 100)? som en
angelägen uppgift för samhällsplanerande myndigheter att fullfölja försöken att finna lämpliga former för en tilllämpning av rennäringslagstiftningen inom samhällsplaneringen. Enligt planverkets mening utgör rennäringslagens markreglerande bestämmelser och statsmakternas uttalanden till stöd för renskötselns rättigheter en relativt god grund för en markanvändningsplanering, Som skyddar renskötselintresset. Ett bättre planeringsunderlag, som belyser förhållandena inom renskötseln ökar förutsättningen att genom fysisk planering lösa de konflikter om markanvändningen, som kan finnas mellan renskötseln och andra intressen.
Ett av de väsentligaste motiven för den fysiska riksplaneringen har varit att kunna avväga olika intressen för att utnyttja samma mark- och vattentillgångar. Statsmakternas beslut 1972 med riktlinjer för hushållningen med mark och vatten fastslog (prop. 1972:111), att samerna enligt rennäringslagen har förstahandsrätten att utnyttja främst markerna ovanför odlingsgränsena och i renbetesfjällen. Rennäringen borde därför ses som en restriktion mot annan markanvändning. Renskötseln borde få ge vika bara om ett
visst markområde behövdes för ett ändamål som var "av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt", Vidare uttalades att utvecklingen mot ett mer differentierat näringsliv i fjällvärlden, bl.a. genom en ökande turism, måste styras i sådan riktning att samiska intressen icke skadas och
helst på ett sådant sätt att samerna själva får del av ut-
vecklingens positiva sidor, Det bedömdes därför som angeläget, att företrädare för rennäringen och företrädare för
den statliga administrationen på området, dvs, lantbruks-
styrelsen och lantbruksnämnderna, får medverka i planerings-
arbetet redan på förberedelseskedet.
1¶Prop. 1976/77:80 s. 48.
I sammanhanget må framhållas, att för att på centralt plan
främja samordning och samverkan har i samband med statsmakternas beslut 1977 om insatser för samerna en permanent interdepartemental arbetsgrupp för samefrågor tillsatts. Denna skall fortlöpande följa utvecklingen, verka för samorånat utnyttjande av olika - främst statliga - insatser, regelbundet överlägga med samerna och sameorganisationerna i konkreta frågor och fortlöpande hålla kontakt såväl med dem som med myndigheter, institutioner och övriga organisationer på central, regional och lokal nivå, som arbetar
med samefrågor.
Den fysiska riksplaneringen skall genomföras i kommunernas planering och genom åtgärder av länsstyrelser och andra statliga myndigheter. I regeringens anvisningar för pla-
neringsarbetet slås på nytt fast, att rennäringens speci-
ella krav och rättigheter skall beaktas och att samråd med
berörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede
av planeringsarbetet. Det är bl.a. klart utsagt att man
inte får nöja sig med att samråda med enbart t.ex. lant-
bruksnämnden.
Regeringen tog våren 1975 ställning till de program för
att fullfölja riktlinjerna för hushållning med mark och vatten, som på grundval av riksdagens beslut 1972 om den fysiska riksplaneringen hade utarbetats av kommuner och länsstyrelser. Därvid gavs vissa särskilda riktlinjer för den fortsatta markanvändningsplaneringen ävensom föreskrifter om att för obrutna fjällområden preliminärt avsedda områden skulle undantas från tyngre exploatering
och skogsbruk.(IJfr p. 3.3.2 och 3.3.3) I det till rekrea-
tionsberedningens rapport Statliga insatser för turism
och rekreation (Ds Jo 1978:2) fogade supplementet redo-
visas planeringsläget i de primära rekreationsområdena. För kommunerna inom de fem av dessa som är fjällområden
anges läget sålunda (tabell 5 ).
Tabell 5
Planeringsläget beträffande de fem primära rekreationsområdena inom
fjällregionen
Län Kommun KXKommunöversikt Markdispositionsplan Ann.
Upprättad] Antagen Upprättadj| Antagen Malung x x
Älvdalen x x
VA Härjedalen x x x x Avser
fjäll och
älvdal Zz Berg x x x x
VÅ Åre x x x x
AC Storuman Xx x AC Sorsele x x BD Arjeplog x x BD Kiruna x x x Avser
Torne-
träsk
Vid Svenska samernas riksförbunds landsmöten såväl 1977 som 1978 har påtalats att enligt samisk uppfattning samråden med samebyarna vid den fysiska riksplaneringens genomföran-
de fungerat mindre bra på flera håll. Så synes otvivelaktigt
ha varit fallet. Det har emellertid funnits speciella svårigheter i hittillsvarande skeden av arbetet, bl.a. beroen-
de på arbetsomfattningen, de ofta pressade tidsförhållandena
samt bristande erfarenhet och rutin. En klar förbättring syns på väg. Under framtagningen av utredningsförslaget till
obrutna fjällområden (jfr kap. 3.3) har särskild omsorg ned-
lagts på redovisningen av de olika intressena och på samråden med rennäringens företrädare. Förslaget mottogs också som redovisats i propositionen 1977/78:31 - i allt väsentligt positivt av samernas crganisationer.
Regeringen har senare givit länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i uppdrag att under 1979 lämna regeringen förslag till närmare avgränsning av de obrutna fjällområdena, sedan deras omfattning i stort den 15 december 1977 har fastlagts av riksdagen. Bl.a. skall länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län härvid redovisa olika alternativ för markanvändningen i vissa delar av Torna-Graddisområdet respektive Sarek-Piteoch Kebnekaiseområdena i sammanhang med vissa vägförslag m.n.
Bland andra samrådsinstanser nämns särskilt berörda same-
byar.
4.7.3 Fjällsäkerhet
Samerna besitter i många fall en fjällkunskap i särklass. Det gäller såväl miljökunnandet som den lokala terrängkännedomen. Det är naturligt att detta är av värde från fjällsäkerhetssynpunkt. Flertalet av dessa kunniga samer i aktiv ålder är engagerade i rennäringen eller anslutande verksamheter och deras kunnande och förmåga förbättrar deras egen och andras säkerhet där. Flera samer, som därtill har möjlighet, är engagerade i fjällräddningens räddningspatruller, som färdledare, i ledunderhållsarbetet, som stugvärdar, båtförare m.m. Svenska samernas riksförbund ävensom vissa länsstyrelser och kommuner har framhållit, att ett ökat utnyttjande av samernas erfarenheter och kunnande i fråga om fjällvärldens förhållanden skulle vara till fördel bl.a. från fjällsäkerhetssynpunkt.
I sammanhanget må från propositionen 1976/77:80 om insatser
för samerna citeras följande uttalande av föredragande departementschefen:
"När det gäller att skapa sysselsättningstillfällen som ett komplement eller alternativ till rennäringen erbjuder turistnäringen stora nöjligheter särskilt
för kvinnor och icke renskötande samer, Vid den lortsatta utbyggnaden av stugbyar och småstugor bör förutsättningarna att förlägga dessa inom samernas bosättningsområden prövas i samarbete med samernå själva. Härvid bör självfallet beaktas de krav på planering och de riktlinjer för markanvändningen som stat och kommuner har lagt fast för de områden
som berörs. Det statliga stöd som utgår till sådana
projekt är dels det stöd som statens naturvårdsverk lämnar vid uppförande av rekreationsanläggningar, dels medel för sysselsättningsfrämjande åtgärder."
INNEBÅLL
4.8¶LÄNSSTYRELSER OCH KOMMUNER M.M. i FJÄLLÄNEN
4.8.1 Länsstyrelserna
4.8.1.1¶Allmänt
4.8.1.2 Leder m.m,
4.8.2 Lantbruksnämnderna m.m.
4.8.3 Kommunerna
4.8¶LANSSTYRELSER OCH KOMMUNER M.M. I FJÄLLÄNEN
4.8.1 Länsstyrelserna
4.8.1.1¶Allmänt
Länsstyrelsen, som i princip svarar för den statliga förvaltningen i länet (Länsstyrelseinstruktionen SFS 1971:460;
senaste lydelse SPS 1977:1133; omtryckt 1976:892), har ett
stort ansvar för samordningen av länets resurser i syfte
att förbättra fjällsäkerheten, Länsstyrelsen gör många in-
satser på detta område, varvid samverkan underlättas av
att i samma myndighet finns såväl länspolischefen, ansvarig för fjällräddningen i länet, som planeringsavdelningen, som handhar länsplaneringen inom den fysiska riksplaneringen, och naturvårdsenheten som bl.a. sköter planeringsarbetet rörande huvud- och sekundärleder,
4.8.1.2¶Leder m.n.
Länsstyrelserna i Kopparbergs-, Jämtlands-, Västerbottensoch Norrbottens län är fr.o.m. den 1 juli 1977 regionala huvudmän vad avser planerings. och samordningsarbete samt tillsyn av s.k. huvudleder oci sekundärleder i fjällområdet.
Genom länsstyrelsernas försorg har en omfattande upprustning
av lednätet kommit till stånd. Upprustningsarbetet har i
vissa fall bedrivits som bereiskapsarbete i länsstyrelsens regi. Genom målmedvetna satsningar - i bl.a. Norrbottens län även från sysselsättningssynpunkt - är lednätet numera av relativt god standard.
Länsstyrelserna har f.n. ingen egen organisation, som kan utöva tillsyn och utföra underhåll av leder och av anläggningar i anslutning därtill. Inderhållet sker i regel genom anlitande av entreprenörer - järibland även lantbruksnämndens rennäringsavdelning samt lokala och regionala organ bl.a.
domänverket. Tillsynen kan endast i mycket ringa utsträckning utföras av egen personal från länsstyrelsen. Den tillsyn som sker utförs mestadels av personal som främst genomför annat
uppårag. Det kan vara tjänstemän från lantbruksnämndens ren-
näringsavdelning, polispersonal i samband med övervakningsuppdrag e.d. Undantag härifrån finns emellertid. Länsstyrelsen i Norrbottens län genomför fr.o.m. 1973 en försöksverk-
samhet med fjäll- eller naturvårdspatruller inom fjällom-
rådet, I den del som dessa fjällpatruller utför underhåll
och skötsel av vandringsleder har riksdagen för budgetåret 1978/79 bestämt att kostnaderna skall bestridas av den särskilda anslagsposten för vandringsleder, under anslaget för anläggningsstöd m.m. till idrotten. Naturvårdsenheten på länsstyrelsen utövar den centrala arbetsledningen. Fast anställda lokala arbetsledare finns i Arjeplog, Gällivare, Kiruna och Karesuando. Antalet patrullmedlemmar uppgår till omkring 12 man.
Patrullernas huvudsakliga arbetsuppgifter består främst av att svara för renhållning m.m. i fjällvärlden. Genom att patrullerna ständigt vistas i fjällområden som frekventeras av turister faller det sig naturligt att patrullerna även ägnar sig åt fjällsäkerhetsarbete. I arbetsuppgifterna ingår visst förebyggande underhåll av vandrings- och skoterleder. Vintertid kontrolleras issäkerheten och ruskning av vinterleder över is och utförs kompletteringsmärkning av vinterleder. Sommartid utförs färgbättring, rösning och viss röjning av leder. Vidare sker kontroll av bl.a. båtledger, fjälletugor, broar, spånger, vindskydd och hjälptelefoner. Patrallerna varnar för lavinfarliga områden genom skyltning
och stänger av leder i förekommande fall efter samråd med
den lokala polismyndigneten.
Patrullerna ingår även i fjällräddningsorganisationren. Patrullerna, som är utrustade med polisens fjällradio, kan snabbt irformera om översvämningar, ras, trasiga broar
etc. Hotell- och turistanläggningar informeras om aktuella vädersituationer i fjiällområdet.
Erfarenheterna från denna verksamtet är enligt länsstyrelsens uppfattning goda.
4.8.2 Lantbruksrämnderna m.m.
Lantbruksnämndernas rennäringslelegationer förvaltar statens fjällområden utom skogbevuxna mråden ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen.
Lantbruksnämndernas rennäringsavdelningar har fältassistenter, som i sitt arbete vistas i fjällområdet. I samband med att
ordinarie arbetsuppgifter fnllisör3, utförs även visat
fjällsäkerhetsarbdete såsom kontroll av leder m.m. Lantoruksstyrelsen har efter överenskomnelse med rikspolisstyrelsen erhållit tillstånd att nämndernas fältpersonal får använda polisens fjällradiokanal. Härigenom kan vid kontrollen eller eljest gjorda iakttagelser av betydelse för fjällsäkerheten snabbt inrapporteras.
Lantbruksnämndernas renrnäringsavdelningar äger fortfarande ett antal renvaktarstugor, som i vissa fall är kombinerade fjäll- och renvaktarstugor. Enligt uppgift finns i Västerbottens län omkring 25 stugor, som har öppna rum och får disponeras av fjällturister för tillfällig övernattning i samband med fjälltur.
Renvaktarstugorna är lokaliserade efter renskötselns behov och ligger oftast olämpligt till ut turistisk synvinkel. Stugorna har ur fjällsäkerhetssynpunkt ett visst värde, då turister har möjligheter att nyttja dem tillfälligt. För närvarande äger samebyarna övervägande antalet renvaktarstugor i fjällen, I den mån de stugor, som ligger lämpligt
till, bör infogas i fjällsäkerhetssystemet, erfordras överenskommelse med vederbörlig sameby.
I detta sammanhang må nämnas att inom fjällvärlden finns s.k. fjällägenheter upplåtna till arrendatorer. Ffastigneterna ligger oftast inom väglöst land eller längs vägar, exempelvis Graddisvägen. Så länge fastigheterna är bebodda med bofast befolkning kan de utgöra replipunkter för fjällturismen och därmed bidra till att främja fjällsäkerheten.
4.8.2 Kommunerna
Kommunerna har i allmännet lagt ned ett omfattande arbete när det gäller byggnad, underhåll och upprustning av närleder och av vindskydd och raststugor i anslutning härtill. I vilken omfattning detta sker är främst beroende på kommunernas ekonomi och möjligheterna att få statliga bidrag.
Kommunerna har i regel planer över kommande utbyggnad av led-
nätet. Många kommuner har på ett tidigt stadium planerat och genomfört betydande upprustning av närlederna. Några exempel må nämnas. I Malungs kommun i Znopparbergs län finns ett ledsystem som f.n, omfattar 12-15 mil. Utbyggnad sker successivt och närmast återstår att färdigställa den s.k. säkerhetsringen, som kommer att omsluta 5-6000 ko” fjällterräng. Kommunen ansvarar även för raststugor, som ligger i anslutning till lederna. Underhållskostnaderna uppgår till omkring 10 000 kr
per år.
Härjedalens kommun i Jämtlands län avsätter omkring 200 000 kr per år och Åsele kommun i Västerbottens län ca 500 000 kr för underhåll och utbyggnad av närleder, broar m.n.
Ett speciellt förhållande gäller för Alvdalens kommun, vars
fjällområde i huvudsak utgörs av naturreservat. På grund härav
svarar domänverket för utbyggnad, tillsyn och underhåll av flertalet leder med anslutande anordningar och anläggningar
inom kommunen.
Kommunerna medverkar på olika sätt i fjällsäkerhetsinformationen i förebyggande syfte, S5pecialkartor över särskilt frekventerade områden har frantagits med information om
lavinfarliga områden, leder, raststugor m.m, Andra åt-
gärder är att tillhandahålla allmänheten fjällfärdsmeddelanden. Blanketterna finns på hotell och turistanläggningar i kommunen.
INNEHÅLL
4.9¶ÖVRIGA ORGANISATIONER
4.9.1 Domänverket
4.9.2 Sveriges turistråd
4.9.3 SOS Alarmering AB
4.9¶ÖVRIGA ORGANISATIONER
4.9.1 Domänverket
Domänverket, som är ett affärsdrivande verk, förvaltar på uppdrag av Statens naturvårdsverk vissa nationalparker och naturreservat i riket. Verket äger dessutom fastigheter i
fjällområdet.
Domänverket har anlagt och underhåller leder och byggnader
på många platser i fjällänen, I Dalarna förvaltar domän-
verket omkring 95 % av fjällmarken och ansvarar för under-
håll m.m. av 20 mil leder inor fjällområdet.
Kostnaderna för att främja fjällsäkerheten är höga. De totala investeringskostnaderna för anläggningarna uppgår
hittills till omkring 1,6 milj. kr. och driftkostnaderna
till omkring 270 000 kr. per år.
Domänverket har en stor fältorganisation med betydande erfarenheter av fjällsäkerhetsarbetet. Under turistsäsongen har verket stugor bemannade exempelvis i Padjelanta, Nikkaluokta och Abisko i Norrbotter.s län samt i Fulufjället i
Kopparbergs län. Detta utgör ett värdefullt tillskott från
fjällsäkerhetssynpunkt. Stugorna är utrustade med telefon och radio.
Domwänverkets personal utövar tidvis i samband med att ordinarie arbetsuppgifter fullgörs, tillsyn över anläggningar inom förvaltningsområdena, som är av betydelse ur fjällsäkerhetssynpunkt. Domänverket anser att det vore önskvärt med ökad tillsyn inom områdena under turistsäsongen, men på grund av kostnaderna är detta inte möjligt.
Domänverket har även andra möjligheter att bidra till ökad
fjällsäkerhet. Så kan domänverket exempelvis genom det delägda dotterbolaget Sverige MHekreation AB sprida fjällsäkerhetsinformation till turister via bolagets egen bokningscentral.
4.9.2¶Sveriges turistråd
Sveriges turistråd är en offentlig stiftelse med kommunförbundet, landstingsförbundet och staten som delägare.
Rådets uppgift är att samordna marknadsföring av svenska turistprodukter i Sverige, Norden och övriga utlandet. Turistrådet samarbetar i sin verksamhet med regionala och 1okala turistorganisationer inom landet.
Turistrådet arbetar med att inrätta sju regionala bokningscentraler, som själva skall svara för framtagning av säljmaterial.
Turistrådet har hittills tagit fram en sommarkatalog över semesteraktiviteter i Sverige. Vinterkatalog beräknas inte vara klar förrän tidigast 1980,
Turistrådet kan nå turister, som bokar plats på hotellan-
läggning, med fjällsäkerhetsinformatior genom att införa
vissa administrativa rutiner. Turistrådet kan även bidra
med information av nämnda slag i egra broschyrer under förutsättning av att medel härför ställs till förfogande.
I sammanhanget må nämnas att utanför turistrådets verksanhet företaget AB Till Fjälls sedan några år utger vinterbroschyrer, som också innehåller viss fjällsäkerhetsinformation. Informatioren når alla som bokar resa till anläggningar, som tillhör de i bolaget samarbetande innehavarna av fjällanläggningar a. fl.
10¶Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
4.9.3 SOS Alarmering AB Redogörelse för bolagets arbe"suppgifter m.m. lämnas i
kap. 4.4 och 5.
5, ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
INNEHÅLL
5.1¶GRUNDER
5.1.1 Allmänt
5.1.2 Huvudpunkter för olika verksamhetsområden
5.1.3 Grundsyn beträffande samverkan och samordning
5.1.4 Särskilda överväganden
5.1.5 Vissa uppgifter
5.2¶MYTTJANDE AV FJÄLLOMRÅDEN
5. ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG
5.1 GRUNDER
5.1.1 Allmänt
All mänsklig verksamhet är förenad med risker. Ett onfattande arbete nedläggs för att minska dessa risker. Det gäller inte minst trafiken till lands, till sjöss och i luften. Det oaktat har vid vägtrafiken med våra sammanlagt cirka 3 1/4 miljoner motorfordon under de senaste fem åren ett betydande antal människor förolyckats:
Tabeil 19
Antal förolyckade i vägtrafiken 1973-77!"
| År | Antal | År | Antal |
| 1973 | 1177 | 1976 | 1168 |
| 1974 | 1197 | 1977 | 1031 |
| 1975 | 1172 |
Motsvarande siffror för de omkomna under de senaste fem årens
båtolyckor med våra ca 700 000 fritidsbåtar är:
Tabeil 11
Antal omkomna vid bå-:olyckor 1973-77"
| År | Antal | År | Antal |
| 1973 | 115 | 1976 | 111 |
| 1974 | 206 | 1977 | 86 |
| 1975 | 100 |
1. Enligt Statistiska centralbyrån: Vägtrafikolyckor med
personskada 1976 (Stockhoim 1977). Beträffande 1977
preliminär uppgift från Statistiska centralbyrån.
2. Enligt uppgifter från Sjösäkerhetsrådet.
ro NN NL
I fjällolyckor har under de senaste fem åren omkommit Sammanlagt 22 personer:
Tabell i2
ou al.
Antal omkomna vid fjällolyckor 1973-77
| År | Antal | År | Antal |
| 1973 | 7 | 1976 | 7 |
| 1974 | [0] | 1977 | 8 |
| 1975 | [0] |
Jet är icke möjligt att med förefintligt underlag ange det ungefärliga totalantalet "fjälldygn" angivna år. Det to-
tala antalet inkvarteringsnätter på turisthotell, i stug-
byar, på fjällstationer samt i övernattningsstugor och
kåtor inom de fyra fjällänen 1977 kan” uppskattas till
drygt 2 3/4 miljoner. Antalet gästnätter 1977 i Svenska
turistföreningens fjällstationer, övernattnirgsstugor och kåtor var nära 150 000.
Utredningen tvekar inte att generellt beteckna de åtgärder för fjällsäkerhet och fjällräddrning, som kännetecknat de
angivna fem åren och utmärker dagsläget, såsom omfattande
och ändamålsenliga, präglade av stark ansvarskärsla och kunnighet och i väsentliga avseenden motsvarande sitt syfte. Utredningen har emellertid under sin genomgång av förefintligt erfarenrhetsmaterial och sina överläggningar med myndigheter, organisationer och enskilda, kunnat konstatera
1. Enligt uppgifter från rikspolisstyrelsen
2. På grundval av statistiska centralbyråns och Sveriges
turistråds inkvarteringsstatistik, uppgifter från Svenska turistföreningen m.m.
den synnerliga betydelse för resultaten av fjällsäkerhetsarbetet av den mänskliga faktorn, dvs. av vad den enskilde gör: eller underlåter.
Utredningen är angelägen framhålla, att en hundraprocentig Säkerhet är lika litet möjlig inom fjällvärlden som inom vägtrafiken, på sjön och i luften. Mänsklig verksamhet är alltid förenad med risker, som med praktiskt möjliga åtgärder ej kan helt elimineras. Erfarenheter från de år, då statistik över svenska fjällolyckor och fjällräddningsinsatser föreligger (se bilagorna 5 , 7 och 8 + jfr p. 5.1.5 nedan), bestyrker detta, Vilken grad av säkerhet, som bör eftersträvas, blir väsentligen en rimlighetsfråga i avvägningen mellan ett flertal faktorer av skilda slag, bl.a. avseende individuell frihet respektive restriktivt tvång,
orörd eller föga påverkad natur respektive utbyggda anlägg-
ningar och säkerhetsanordningar, ekonomiska och andra resursprioriteringar.
Även om en hundraprocentig säkerhet i fjällen alltså aldrig
kan ernås, bör givetvis i princip en så hög grad av fjäll-
säkerhet som möjligt eftersträvas, Att generellt precisera denna låter sig icke göra, De konkreta åtgärder, som i enlighet med nyssnämnda princip i varje särskilt fall bör ge-
nomföras, blir en fråga för huvudmannen för fjällsäkerheten
och med denne samverkande myndigheter och organisationer m.fl. i central, regional och lokal instans att ta ställning till samt genomföra eller, där så erfordras, föreslå. Huvudmannen skall härvid ha huvudansvaret, fortlöpande informera sig om läget, ge normer och riktlinjer, initiera åtgärder
och förslag. Avvägningens riktighet mellan risker och säker-
het tillkommer det statsmakterna och ytterst allmänheten att pröva,
Utredningen vill med skärpa fastslå, att ansvaret för den
egna fjällsäkerheten först och sist tillkommer den enskilde.
"Välkommen till fjälls - men på Ditt ansvar", Samhället måste
emellertid taga ansvaret för att den enskilde blir informerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta innebär.
Fjällsäkerheten är sålunda en gemensam sak för den
enskilde och samhället.
5.1.2 Yuvudpunkter för olika verksamhetsområåen
Som utredningen inledningsvis framhöll (Dp. 2.2.1) har den
avstått från en definitionsmässig avgränsning av fjäll-
säkerhetsbegreppet och i stället för sitt arbete valt en fackmässig avgränsning. Denna omfattar enligt utredningens mening de väsentligaste verksamhetsområdena av betydelse
för fjällsäkerheten och har givit utredningen en tillfyllest
grund för dess arbete, Områdena gäller
nyttjande av fjällområden,
leder och anläggningar,
information och utbildning,
samband och
utrustning.
Utredningen redovisar i detta kapitel sina överväganden och förslag för dessa olika områden i angiven ordning. Denna är icke någon prioritetsordning utan en ordningsföljd, som vid arbetets inledning bedömdes logisk och funnits tillämplig även för den fortsatta redovisningen.
Några principiella huvudpunkter beträffande de olika områ-
dena vill utreåningen inledningsvis anföra.
Fjällsäkerheten påverkas givetvis av den fysiska rikspla-
bör självklart vara en komponent i denna utformning, icke styrande men med i överväganden och utformning. Beroende på hur de olika nyttjandekraven på fjällområdena avvägs mellan renskötseln, naturvården, domänverksamheten, gruvdrift, det rörliga friluftslivet och turismen, vetenskapliga önskemål m.m. följer olika krav på och förutsättningar för fjällsäkerheten,. Det har icke varit utredningens uppgift att lägga synpunkter på denna nyttjandeavvägning men den är äv väsentligt intresse för utredningen med hänsyn till den nödvändiga anpassningen av fjällsäkerhetsåtgärderna inom respektive område,
När det gäller utnyttjandet för användning för rörligt fri-
luftsliv och turism ter sig en differentierad användning en-
ligt i huvudsak nu gällande inriktning naturlig och riktig.
Skalan är vid, från en modern storhotellklass av typ Sälen, över storstationer av typ Abisko, egentliga fjällstationer av typ Sylarna eller Kebnekaise, stugbyar för uthyrning av typ Björkliden, hotell i skogen nedanför fjället av typ Trillevallen, specialområden för utförsåkning av typ Åre, sport-
centra av typ Vålådalen, röäsale vandringsleder med stugor
för självhushåll på lagom avstånd av typ Kungsleden och i
skalans andra ända de obrutna fjällområdena, som i princip lämnas som de av naturen är och dit endast Kvalificerade be-
sökare bör gå och då i medvetande om att samhället ej vid-
tagit några tekniska anordningar för deras säkerhet.
Utredningen vill framhålla, att enligt dess mening säkerhetsomsorgerna icke kan eller bör leda till krav på att den angivna differentieringen upphör, att de obrutna fjällområdena
fråntages sin orörda särart och att huvuddelen av de någotså-
när lättnådda fjällområdena inrutas i ett mer eller mindre
finmaskigt nät av på långt håll synliga och täta ledmarkeringar
mellan närbelägna rast- och övernattningsstugor.
Ledsystemet med anslutande anordningar och anläggningar är
den viktiga stommen för fjällvärldens utnyttjande för rörligt friluftsliv och turism. Detta ger ledsystemets väsentliga betydelse för fjällsäkerheten. Utredningen har funnit, att ett mycket gott underlag finns härvidlag genom de särskilda utredningar centralt, regionalt och lokalt, som under senare år genomförts i olika etapper, och de beslut, som statsmakterna på grundval därav fattat beträffande huvudmannaskap, ansvarsförhållanden i övrigt m.m. Därigenom finns underlag för erforderlig sanering, revidering och komplettering av nuvarande ledsystem. Utredningen anser betydelsefullt, att denna översyn och effektivering av ledsystemet genomförs så
snart som möjligt. Det är från fjällsäkerhetssynpunkt ange-
läget, att ledsystemet är säkert, dvs, främst riktigt lagt och väl underhållet. Utredningen anser, att för att tillgodose dessa krav är något ökade anslag erforderliga. Härvid accepterar utredningen att en markerad kraftsamling och prioritering sker till iedsystemet inom de områden, där huvudparten av fjällturisterna i dag och i morgon rör sig eller kan förutses röra sig, exempelvis Kungsleden och Padjelanta-
leden i Lappland samt Storlien —- Blåhammaren - Sylarna -
Helags - Bruksvallarna i Jämtland - Härjedalen med förgreningar bl.a. till Vålådalen och Fjällnäs. Längs dessa
leder anser utreäningen också, att en avpatrullering eller
intensifierad avpatrullering bör eftersträvas, I detta syfte föreslår utzedningen bl.a. att försök med användningen av vapenfria tjänstepliktiga för ändamålet kommer till stånd.
Det är självfallet, att med den grundläggande betydelse för fjällsäkerheten, som utredningen tillmäter den enskildes
ges en primär roll i fjällsäkerhetsarbetet, I deita avseende utförs f.n. ett omfattande och kvalificerat arbete såväl
genom myndigheters försorg som i mycket stor utsträckning genom de frivilliga organisationernas insatser, främst Svenska turistföreningens och Friluftsfrämjandets. Utredningen har emellertid från de utgångspunkter, som utredningen har att företräda, funnit att detta arbete bör kraftigt förstärkas och vidgas. Detta är särskilt angeläget i nuläget. Hur detta artete på sikt, sedan förhoppningsvis en viss grund har lagts, bör utformas, får fastställas sedan erfarenheterna från de närmaste årens kraft-
samlade arbete kunnat utvärderas och ge underlag för lång-
siktsarbetet.
detta informationsmedel får ökad betydelse efter hand som
kartmaterialet successivt förtättras och aktualiseras och
som vanan att utnyttja ett mocernt kartmaterial ökas hos allmänheten genom förbättrad skolundervisning i detta avseende och genom ett starkt vidgat orienteringsintresse som sport, hobby eller vardagsbehcv. Åtgärder för att förbättra,
utöka och aktualisera karttillgången över fjällområdena syns
angelägna att överväga och efter hand genomföra.
Mycket viktiga delar av informationen avser aktuell väder-
information. Flera länsstyrelser, andra regionalmyndighe-
uppfattning att vädertjänsten från fjällsäkerhetssynpunkt inte fungerar tillfredsställarde. Prognoserna över fjällomnrådet är mindre tillförlitliga och intervallerna mellan rapporterna för långa. Rapporter lämnas dessutom inte under veckosluten (lördag-söndag), äå behovet av prognoser är
störst. I detta sammanhang har från skilda håll jämförelse
gjorts med den norska vädertjänsten, som anses producera tillförlitligare prognoser inom relativt begränsade områden i fjällvärlden.
ro > Fr?
Utredningen har funnit förbättringar 1 fråga om väderinformationen angelägna. För utredningens del blir närmast fråga om vissa begränsade närförslag i detta avseende, Den förut-
sätter att SMNHI-utredningen kommer att överväga och föreslå
rationella långsiktslösningar i samma syfte, Ökade insatser för den klimatologiska forskningen avseende snö- och lavinförhållanden erfordras,
melse med sina direktiv - icke gjort någon särskild studie
eller utvärdering. Utredningens allmänna intryck från tidigare erfarenheter och de tre månader, som utredningen
fullgör väl sina uppgifter. Utredningen har därför koncentrerat sig på att tillse att en god samoräåning mellan fjällsäkerhets- och fjällräddningsverksamheterna främjas,
grunden härvidlag måste fjällräddningens nuvarande, på det
polisiära sambandssystemet fotade tråd- och radiosamband
vara, Utredningen har funnit det rationellt att främst satsa
på att genom en komplettering på denna grund tillgodose
fjällsäkerhetens prioriterade behov.
5.1.3 Grundsyn beträffande samverkan och samordning
Som tidigare vid ett par tillfällen framhållits (p.2.1.l1 och 2.2.1) är det många olika verksamheter, som har betydel-
se för fjällsäkerheten och på olika sätt ingår i fjällsäker-
hetsarbetet. Det är först samordnat och i god samverkan som dessa insatser kan komma till bästa gemensamma verkan. Utredningen har funnit det vara en mycket stor brist, att en effektiv samordning och samverkan och en klar ansvarsoch arbetsfördelning mellan främst de olika huvudintressenterna men också mellan dessa och övriga intressenter på central,
regional och lokal nivå icke förefinns. Det är angeläget, att ett klart huvudmannaskap för fjällsäkerheten fastställs och accepteras ! - och att en klar ansvars- och arbetsfördelning mellan huvudmannen och övriga intressenter i fjällsäkerhetsarbetet liksom mellan dessa inbördes kommer till
stånd. Utredningen ser detta som en av de viktigaste och
snarast önskvärda åtgärderna i syfte att nå en förbättrad
fjällsäkerhet,
5.1.4 Särskilda övervägander
Mot bakgrund av tilläggsdirektiven den 20 april 1978 (p. 2.1.2) hade varit önskvärt att utredningen kunnat överväga möjligheterna att genom omfördelning av befintliga
resurser eller omprövning av pågående verksamheter kunna
frigöra resurser för de åtgärder, som utredningen föreslår som angelägna för en bättre fjällsäkerhet. Av tidsskäl har detta icke varit möjligt.
Inom vederbörliga ansvarsområden måste förutsättas att de aktuella möjligheterna i enlighet med givna anvisningar utnyttjas av ordinarie anslagsäskande och anslagsförvaltande myndigheter och organisationer inför budgetåret 1979/80. Överväganden av angivet slag för hela fjällsäkerhetsområdet
bör enligt utredningens mening kunna göras av den föreslag-
na huvudmannen för fjällsäkerheten i samverkan med övriga
huvudintressenter för de olika verksamhetsområdena av be-
tydelse för denna säkerhet.
Då utredningen icke kunnat föreslå åtgärder i angivet syfte, har den i stället nödgats att driva sin prioritering och sin tidsutsträckning av de tillkormande och de samlade resursbehoven hårdare än vad av angelägenhetskrav och från effektsynpunkt varit önskvärt. Dessa förhållanden behandlas dels inom vederbörligt avsnitt i det följande av detta kapitel, dels i kapitel 7.
5.1.5 Vissa uppgifter
Sedan 1916 finns statistik över dödsorsakerna vid fjällolyckor ' Med viss justering för variationer i orsaksbenämningarna kan dödsorsakerna vid fjällolyckor 1916-1977 redovisas sålunda
(tabell 13 ):
Tabell 13
| Orsaksgrupper | Län Summa | Andel |
| I AR | Z | |
| 1. Lavinolycka 9 | 27 7 8 | 51 | 19,03 |
| 2. Allmän nedå- 1 40 3 8 | 52 | 19,40 |
kylning (efter uttröttning, personskada eller skada på utrustning-inkl. terrängfor-
don), annan
kylskada
3. Förblödning, 1 1 - 1 3 1,12 chock e.d. efter skada
| 4. Fall från stup - 2 - 10 | 12 | 4,43 |
| 5. Drunkning 1 11 6 44 | 62 | 23,13 |
| 6. Sjukdom (inkl. & 23 8 18 H 57 | 21,27 |
hjärtslag el-
ler "överan-
strängning")
7. Annan känå an- 4 2 5 4 15 5,60
ledning 8. Okänd anledäning - 6 1 9 16 5,97
Totalt 24 112 30 102 268 100,00
- 1916-1966 Nils Frölings/Svenska turistföreningens statistik,
1967-1977 rikspolisstyrelsens statistik. (Se bil. 5,7 och bil. 9? ; jfr bil. l
Redovisas samma fjällolyckor uppdelade på tidsperioder om
i princip 10 år erhålls nedanstående tabell (tabelll|14).
Tabell 14
Dödsolyckor vid fjällolyckor under tioårsperioder
1916 - 1977
Tid Orsaksgrupp (enl.tab. 13 ) Summa
1 2 3 4 5 6 7 8
1916-1926 3 3 - - - 2 - 3 11 1927-1936 2 7 - - - - - 1 10 1937-1946 7 8 2 8 - 1 - 2 28 1947-1956 241 12 - 3 2 2 - 5 38 1957-1966 16 3 1 1 9 5 - 1 36
1967-1977 95 18] -| -I 511 441 15 2 139
Odaterade - 1 - -| - 3 - 2 6
(dock
efter
1916)
Summa 51j 52 31 121 621 57 | 15 | 16 268
De båda tabellerna och bakomliggande statistik ger icke utan vidare underlag för någon närmare analys eller några mera specificerade slutsatser. Utredningen har icke haft
möjlighet att under den tid, som stått till dess för-
fogande, genomföra en närmare undersökning av de grunduppgifter, varpå statistiken bygger. De har sammanställts under skiftande förutsättningar av olika intressenter, företer betydande luckor och är av mycket varierande art
och fullständighet. Dessa förhållanden gör att det fram-
står som angeläget att få en enhetlig, konsekvent och
för utvärdering lämplig rapportering och uppföljning av
icke blott dödsolyckorna utan generellt av olyckorna och
de gravare olyckstillbuden i fjällvärlden. Utredningen
förutsätter, att den huvudman, som utredningen föreslär för fjällsäkerneten, ser som en av Sina omedelbara uppgifter att fastställa hur en sådan rapportering, sammanställning och successiv utvärdering bör ske samt att vidta eller föreslå erforderliga åtgärder härför.
Till utredningen har med delvis samma syftning Som härovan redovisats föreslagits att överväga en särskild "haverikommission" för fjällolyckor. Utredningen har ej upptagit förslaget, då den bedömer hittillsvarande system med polisutredning och en utvärdering på ovan förordat
sätt tillfyllest. Om så anses erforderligt, kan förslaget
åock upptagas till prövning av huvudmannen i samband med nyss angivna principiella överväganden.
Även med de väsentliga begränsningar, som sålunda gäller
för tolkningen av de anförda tabellernas uppgifter, ger
dock sammanställningarna anledning till vissa synpunkter och förslag.
Översiktligt kan konstateras, att omkring 1/5 av fjäll-
olyckorna med dödlig utgång 1916-1977 faller på envar av de fyra orsaksgrupperna drunkning, sjukdom, lavinolyckor
och allmän nedkylning ("förfrysning"), medan övriga fyra
grupper tillsammans svarar för den återstående femtedelen.
Den stora ökningen av antalet drunkningsfall särskilt un-
der de senaste tio åren synes i väsentlig grad bero på
ändringar i olycksrubriceringen och på att tidigare un-
dantag från redovisningen upphört, I vad mån även en
väsentligt ökad olycksfrekvens föreligger är tveksamt. Redovisningen innefattar nu såväl olyckor vid vadninrg, Sad,
båtfärder och i samband med fiske som vid skoterfärder
över isbelagda dämningsvatten m.m.
Orsaksgruppen sjukdom rymmer ett betydande antal fall, som betecknats som hjärtslag eller överansträngning. Allmänt för orsaksgruppen kan sägas, att det är fall där man över-
skattat sin förmåga. Någon förhandsuppbyggnad inför fjäll-
vistelsen av styrka och uthållighet har antingen inte skett eller varit för ringa, Det är tydligt att kunskaper om den egna hälsan och konditionen alltför ofta brister och
påfrestningarna också vid måttliga prestationer och stra-
patser alltför ofta underskattas. Optimistisk övertro får alltför ofta bli den bräckliga ersättningen för reella
brister i konditionen. Det är även sannolikt att gränsen
mellan orsaksgrupperna sjukdom och allmän nedkylning ("för-
frysning”) är flytande och at; bakom fallen i den sist-
nämnda orsaksgruppen icke sällan finns just den överskattning av den egna förmågan, son nyss nämndes.
Det är anmärkningsvärt, hurusom under den senaste tioårs-
perioden (tabelll3 ) orsaksgrupperna drunkning och sjukdom -
sinsemellan ungefär lika stora - tillsammans rymmer nära 170 4 av dödsolyckorna för perioden i sin helhet. Utredningen
kommer i ett följande avsnitt (kap. 5.4) att behandla frågor
rörande information och utbildning. Det syns emellertid även
i här förevarande sammanhang ”öra framhållas, att det angiv-
na förhållandet gör det angeläget med en förbättrad information inriktad just härpå, ds, hithörande risker och hur de bör undvikas eller begränsas,
5,2 NYTTJANDE AV FJÄLLOMRÅDEN
Mot bakgrund av Svenska turistföreningens beläggningsstatistik för dess fjällstationer och fjällstugor har an-
talet människor som gått på långfärd i en eller annan form
i fjällvärlden uppskattats till ca 25 000 personer under 1977. Av dessa är endast en mindre del att hänföra till vintersäsongen, uppskattningsvis 30 §§. Vid en genomsnitt-
lig långfärd om 6 dagars längd uppgår sålunda antalet 3e-
mesterdagar av långfärdsturism till ca 150 000. Sett i re-
lation till det totala antalet semesterdagar för svenska
medborgare i åldern 15 - 65 år, som under 1977 uppgick
till ca 150 miljoner, är det en försvinnande liten del
som tillbringas på långfärd i fjällvärlden. Ökningstakten
är ej heller speciellt anmärkningsvärd. Under de senaste
10 åren har den uppgått till 7 % per år.
Vad avser den staticnära fjällturismen föreligger följande uppgifter. I åe fyra fjällänen fanns det i januari 1978
en total kapacitet av ce. 26 000 bäddar i turisthotell och
semesterbyar, inklusive je anläggningar som ej har direkt kontakt med fjällvärlåen. Vid en genomsnittlig beläggning
av 30 4 blir antalet semesterdagar vid äylika anläggningar
2,8 miljoner. Denna beräkning stämmer väl överens med 5CB:s inkvarteringsstatistik i vilken antalet gästnätter på turist-
hotell och i stugbyar de fyra fjällänen angetts till 2,6 mil-
joner under i977. Fördelningen på de olika länen framgår av tabell 15.
Tabell 15
Antalet gästnätter i fjällänen under YYT7
| Län Turisthotell Stugdyar | Totalt | ||
| Cd | 394 000 | 272 000 | 766 000 |
| Z | 697 000 | 400 000 1 097 000 | |
| AC 127 200 | 183 000 | z10 000 | |
| BD 146 000 | 225 000 | 431 000 | |
| Summa 1 3£4 000 | 1 240 000 2 604 000 |
11 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
Utredningen vill genom omnämnandet av dessa siffror sätta fjällturismen på dess rätta plats i det totala perspektivet. Det är emellertid att vänta en framtida betydande ökning av fjällturismen, Utredningen vill här kortfattat redogöra för några av de väsertligaste faktorerna till en sådan trolig utveckling. (För en utförligare historisk redogörelse hänvisas till kap. 3.)
I propositionen 1975:46 anges 24 områden med särskilda för-
utsättningar för rekreation och turism, s.k. primära re-
kreationsområden. De har senare utökats med ett område och
uppgår nu sålunda till 25. Av dessa områden är 9 att hänföra till norra Sverige, varav 5 är fjällområden, nämligen Dala- och Härjedalsfjällen, Åreområdet, Tärna-Graddis fjällvärld samt Abisko-Kebnekaise-fjällen. Några resurser till en framtida utveckling av områden gavs inte i propositionen. Ett omfattande planeringsarbete har emellertid påbörjats och till vissa delar genomförts inom områdena. Detta torde borga för en positiv turistisk utveckling. I samma proposition angavs riktlinjer för samhällets insatser för turism och rekreation, vilka skall leda till att det blir möjligt för alla att utnyttja områden och anläggningar. Slutligen ledde propositionen till att en beredning för samordning av de statliga insatserna för rekreation bildades, Propositionen är att se som det första statliga samordnade greppet inför en effektiv statlig rekreationspolitik.
I proposition 1975:47, vilken förelades riksdagen vid samma
tillfälle som ovan nämnda proposition, föreslogs bildandet av Sveriges turistråd (jfr p. 4.9.2). Riksdagen antog för-
slaget och turistrådet har nu varit i funktion i dryga två
år. Turistrådet har till uppgift att marknadsföra Sverige
som turistland, i första hand åt svenskarna själva. 31.a. genom att regionala bokningscentraler inrättas skall det i framtiden vara lika enkelt att köpa en paketresa irom som utom Sverige.
Ett av de tidigare angivna primära rekreationsområdena, Åreområdet, fick redan innan utpekandet av dessa områden ett statligt stöd till utbyggnad som rekreationsområde, Efter hand har ytterligare statliga medel tillförts, allt inom ramen för det s.k. Åreprojektet. Detta projekt är ännu inte slutfört. Rekrationsberedningen och turistrådet har fått i uppdrag att utvärdera de hittills gjorda satsningarna. Dessa innefattar framförallt en kabinbana från Åre Centrum till Åreskutans topp men även vandringsleder och andra anläggningar för rekreationsändamål. Denna utvärdering bör
kunna ge vägledning inför förestående utbyggnader inom andra
områden.
I detta sammanhang bör också erinras om att staten numera svarar för huvuåmannaskapet för vandringslederna i fjäll-
världen. För budgetåret 1978/79 har 2 milj. kr. anvisats
för ledernas skötsel. Det är på sin plats att framhålla
de goda förutsättningar som det statliga huvudmannaskapet och medelsanvisningarna för ledernas planmässiga skötsel ger för en ökad långfärdsturism i fjällvärlden.
Den tidigare omnämnda rekreationsberedningen överlämnade nyligen ett betänkande till jordbruksministern. I betänkan-
det föreslås ett antal omfattande åtgärder i syfte att för-
bättra utvecklingsmöjligheterna för turism och rekreation i Sverige, De föreslagna åtgärderna torde - under förutsättning av att de realiseras - knappast direkt leda till en ökad långfärdsturism i fjällvärlden. Åreområdet är emellertid ånyo ett prioriterat område genom att vara ett utav de fem primära rekreationsområden beredningen i ett inledningsskede vill satsa på. Detta torde leda till en ökning av den stationära fjällturismen.
Slutligen - utan att göra anspråk på en fullständig uppräkning av de åtgärder som torde leda till en ökad fjäll-
turism - vill utredningen nämna ett väsentligt faktum som har direkt betydelse för en kommande fjällsäkerhetsorganisation. Ett flertal nya vägdragningar i fjällvärlden är föreslagna och i vissa fall redan beslutade. De mest välkända vägprojekten är en planerad väg mellan norra Fjällnäs och Ammarnäs i Tärna-Graddis fjällvärld samt den redan påbörjade vägen mellan Kiruna och Narvik i Kebnekalseområdet. Nya vägar ökar utan tvekan möjligheterna att på ett enkelt sätt nå fjällvärlden, Framförallt torde detta gälla för nya kategorier fjällturister, vilka i högre grad ställer krav
på en effektiv fjällsäkerhet.
Sammanfattningsvis ser utredningen det som helt uppenbart
att den svenska fjällvärlden har att vänta en framtida
ökande ström turister av alla kategorier, Den femte semesterveckan är ytterligare en faktor som pekar i denna riktning, Vad gäller strömmen av utländska turister kan det omnämnas att svenskarnas semesterbenägenhet är bland de högsta i världen. Att övriga nordeuropeiska länder kommer att närma sig Sverige i detta avseende är ingen utopi. En stor del av en sålunda ökande turism kommer troligtvis Sverige och dess fjällvärld tillgodo.
En annan åtgärd som delvis pekar i motsatt riktning mot ovanstående är riksdagens beslut på grundval av regeringens förslag i propositionen 1577/78:31 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna fjällområden. Härigenom har beslutats om 14 områden i fjällvärlden, s.k. obrutna fjällområden, som f.n, är relativt orörda och som även framgent tör undantas från tyngre exploateringsföretag. Områdenas sammanlagda yta omfattar
ca 49 000 kn”, Som riktlinje skall gälla att anläggande
av bl.a. vägar, vattenkraftstationer och gruvor samt ett intensivt skogsbruk i princip inte bör komma i fråga inom de aktuella områdena. Detta kan i och för sig tala för
en ökad ström av de turister som är intresserade av en helt
orörd fjällvärld. Dessa torde emellertid vara en minoritet.
En viss begränsande effekt på den framtida turistströmmen
till fjällvärlden torde kunna följa av de avsedda restriktionerna för byggande av turistanläggningar inom de obrut-
na fjällområdena. Där skall endast lokaliseras sådana fri-
lufts- och turistanläggningar som är inriktade på de naturgivna förutsättningarna, dvs. i första hand skidturer, fotvandringar och fiske. Anläggningar med fast utrustning för andra typer av aktiviteter bör inte tillåtas. Vidare skall vissa centrala delar av de obrutna fjällområdena, de s.k. vildmarkskärnorna också undantas från ytterligare utbyggnad av övernattningsstugor för turism i avvaktan på ett mera
fullständigt beslutsunderlag. Det må emellertid - liksom
i propositionen - påpekas att många av de områden i fjällvärlden, som är lämpade för utveckling av större turistan-
läggningar, ligger i trakter som inte omfattas av försla-
get till obrutna fjällområden.
Mot bakgrund av vad som här redovisats anser utredningen det angeläget att en framtida fjällsäkerhetsorganisation får möjlighet att anpassa sina åtgärder till en väntad ökande turistström till fjällvärlden, Detta bör gälla organisationens resurser såväl kvantitativt som kvalitativt. Fjällsäkerheten får icke utnyttjas som instrument för vare sig en accelererande eller bromsande styrning av utnyttjandet av den svenska fjällvärlden. Enligt utredningens mening
måste också fjällräddningen fortsättningsvis ha möjlighet
att anpassa sig till utvecklingen.
De åtgärder, som hittills vidtagits eller är under genomförande beträffande nyttjandet av fjällvärlden och som i första hand inte syftat till att främja fjällsäkerheten, har enligt utredningens mening givit en vägd fördelning av hänsynen till olika intressen och intresseinriktningar
och därmed en grund för en differentierad utformning av fjällsäkerhetsverksamheten, Beträffande de samiska intressena har
detta belysts i kap. 4.7 (p.4.7.2). Utredningen finner från
exempelvis inrättandet av nationalparker och naturreservat samt angivandet av obrutna fjällområden - samt de omfattande
utveckling för samråd mellan olika intressenter under utredhingar, planering och genomförande svara mot avsett syfte.
Utredningen har därför icke något förslag i dessa avseenden.
En av utredningens experter, Henrik Sarri, har emellertid
härvidlag framfört en avvikande mening. Denna återfinns i
ett särskilt yttrande (bilaga 9 ). Flertalet av de önskemål, som där avslutningsvis upptas, har utredningen innefattat i sin behandling av de olika för fjällsäkerheten ak-
tuella verksamheterna (p. 4.7.3, 4.8.2, 5.1.2, kap. 5.3,
5.4 och 6),
INNEHÅLL
5.3 LEDER OCH ANLÄGGNINGAR 5.3.1 Grunder 5.3.2 Anläggningsbeståndet i fiällvärlden
3.3.2.1¶Fjällstationer
5.3.2. 2 Övernattningsstugor
5.3.2. 3 Kåtor
5,3,.2.4 Raststugor (vindskydd) 5.3.3 Planerade anläggningar 5.3.4 Överväganden och förslag
5.3.4.1 — Allmänt
5.3.4.2 Leder och anordningar vid dessa
23.4.3¶Anläggningar
5.3.4.4 — Ledtillsyn
3.3.4.5 = Färdmeddelanden =E
5.3.5 Sammanfattning
5.3 LEDER OCH ANLÄGGNINGAR
5.3.1 Grunder
Som redovisats i avsnitt 4:1 är statens naturvårdsverk sedan den 1 juli 1977 huvudman för ledsystemet i fjällvärlden för långfärdsturismen. Länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län svarar från samma tidpunkt för genomförandet av nödvändigt planerings- och samordningsarbete samt tillsyn och skötsel av ifrågavarande leder inom respektive län.
Därjämte finns i fjällvärlden ett omfattande ledsystem av s.k. närleder, som ej omfattas av statligt huvudmannaskap.
För underhåll av dessa leder svarar kommunerna och vissa
hotellägare, Det är bl.a. från säkerhetssynpunkt viktigt
att närlederna i fjällområdet utformas på ett enhetligt
sätt, så nära som möjligt överensstämmande med det för
ledsystemet under statligt huvudmannaskap, och att de anknyter till detta ledsystem på ett lämpligt sätt.
I fjällområdet finns även vissa leder, som är avsedda för renskötselns behov. För sköts21l och underhåll av dessa leder svarar lantbruksnämnden i respektive län. Med hänsyn till dessa leders speciella ändamål och därav betingade sträckning m.m. är det naturligt att de i huvudsak har
en fristående ställning. Därigenom undviks också att ett
turistiskt utnyttjande av dessa leder stör eller eljest olämpligt inverkar på rennäringen eller samernas därtill anknytande verksamhet inom för dem aktuella områden.
Som framhållits i p. 5.1.2 har fjällederna med anslutande anordningar och anläggningar väsentligen tillkommit för att tillgodose fjällsäkerheten., Den standard, som lederna och de därtill anslutande anordningarna och anlägg-
ningarna har, är därför av avgörande betydelse för hur de kan fullgöra denna uppgift.
Statens naturvårdsverk har mot denna bakgrund låtit kartlägga befintliga fjällanläggningars antal, art och lokalisering i anslutning till ledsystemet under statligt huvudmannaskap bl.a. för att kunna göra en bedömning av hur det
befintliga anliggningsbeståndet fyller kravet på en godtag-
bar fjällsäkerhet.
5.3.2 Anläggningsbeståndet i fjällvärlden
Den angivna undersökningen av anläggningsbeståndet i fjäll-
världen genomfördes av naturvårdsverket i anslutning till
dess av Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) den 6 februari 1970 ålagda uppdrag rörande "de svenska fjällområdenas
planmässiga användning inom ramen för modern naturvård".
Inventeringen'; har visat att det finns sammanlagt 764 anläggningar, varav 321 är boendeanläggningar och 443 idrotts-
och friluftsanläggningar i fjällregionen. I begreppet
idrotts- och friluftsanläggningar ingår även övernattningsstugor och fjällstationer. Sammanlagt finns ca 25 000 turistbäddar i fjällområdet. Till detta kommer de inkvarteringsmöjligheter som ryms under begreppet "övrig uthyrning". åAnläggningarna ligger i allt väsentligt koncentrerade till vissa områden. Fjällregionen är ca 100 mil lång men utmed en
sträcka av endast ca 30 mil (Sälen-Kallsjön) finns mer än
hälften (56 4) av anläggningarna. Ser man till anläggnings-
typerna är det hotellen, skidbackarna och fjällstugorna som
svarar för huvudparten av anläggningarna (drygt 60 4).
Från den fjällsäkerhetssynpunkt, som utredningen har att företräda, är de anläggningar, som ligger i anslutning till
1 Redovisad i statens naturvårdsverks rapport "Turistan-
läggningar i fjällregisnen" (SNV 1977 nr 2), maj 1977.
ledsystemet under statligt huvudmannaskap, av särskilt intresse, Dessa fjällanläggningar kan indelas i fjällstationer,
övernattningsstugor, kåtor och raststugor (vindskydd) samt
de båtar med driftpersonal, scm är nödvändiga för att knyta samman delar av ledsystemet.
På de kartor som bifogas som bilagorna Ml1l-4 har förutom led-
systemet under statligt huvudmannaskap även inlagts fjällanläggningarnas lokalisering. Omfattningen av de skilda fjällanläggningarna framgår av följande redogörelse.
Fjällstationerna utgör viktiga replipunkter för det rörliga friluftslivet i fjällområdet. Svenska turistföreningen är engagerad i eller ägare till flertalet anläggningar, som kan betraktas som fjällstationer. Från fjällsäkerhetssynpunkt ut-
gör fjällstationerna viktiga stödpunkter i fjällområdet. Här
bör dock understrykas att fjällstationerna i Abisko, Storulvån och Grövelsjön för en väsentlig del av sin verksamhet är att betrakta som konventionella fjällhotell men dessa är frå
fjällsäkerhetssynpunkt ändå mycket viktiga replipunkter.
Så är i större eller mindre grad också förhållandet med fler-
talet övriga hotell- och pensionatsanläggningar med andra ägare inom fjällvärlden, vilka dock enligt naturvårdsverkets klassifikation i den angivna sammanställningen icke betecknas som fjällstationer. Som exempel kan nämnas Lapplandia högfjällshotell vid Riksgränsen, Hemavans fjällhotell och Storliens högfjällshotell.
Totala bäddkapaciteten vid fjällstationerna (enligt natur-
vårdsverkets klassificering) uppgår till ca 1 000 bäddar.
För långfärdsturismen i fjällområdet är de övernattnings-
stugor som finns efter lederna mycket betydelsefulla. Dessa byggnader är även mycket viktiga från fjällsäkerhetssynpunkt. Det är nämligen betydelsefullt att det finns byggnader efter lederna där fjällvandrare kan icke blott övernatta utan även
söka skydd vid dåligt väder, för vila osv. Övernattnings-
stugornas antal och bäddkapacitet är störst i Norrbottens län. Det är främst efter Kungsleden som det finns många stugor.
På flera platser efter Kungsleden förekommer, med hänsyn till den höga besöksfrekvensen, fler stugor på samma plats. Den sammanlagda bäddkapaciteten i övernattningsstugorna uppgår till ca 1 280 bäddar, Huvuddelen av övernattningsstugorna i fjällområdet ägs och förvaltas av Svenska turistföreningen.
Bäddkapaciteten i ävernattningsstugorna fördelad på län
är följande:
Kopparbergs län 28 bäddar
Jämtlands län 214 "
Västerbottens län 40 "
Norrbottens län 9” or
2.:3.2.3 Kåtor
Svenska turistföreningen har även äganderätten till ett
antal kåtor i fjällområdet., Dessa har uppförts med samer-
nas torvkåtor som förebild och fyller inom långfärdsturismen
på ett enklare sätt ungefär motsvarande ändamål som över-
nattningsstugorna. Turistföreningen uppger att f.n. finns
sammanlagt 16 kåtor i fjällområdet, fördelade på Norr-
bottens, Västerbottens och Jämtlands län.
Kåtorna är av mycket varierande standard, varför det är
tveksamt om de på sikt bör bibehållas. Då de ligger väl
placerade i anslutning till leder och därför lätt kan utnyttjas som vindskydd eiler logi vid dåligt väder, är de emellertid er tillgång. Efter hand torde en ersättning med övernattnings- eller raststugor böra ske.
5.3.2.4¶Raststugor (vindskydd)
I det ledsystem, som står under statligt huvudmannaskap,
ingår raststugorna inom fjällområdet. Dessa stugor utgör
ett mycket viktigt komplement till de övernattningsstugor, som finns inom området. De är, som namnet anger, främst avsedda för vila, förtäring av färdkost osv. men kan vid dåligt väder givetvis även utnyttjas som skydd häremot. Deras belägenhet är i regel väl anpassad till lederna. Från fjällsäkerhetssynpunkt fyller de en mycket viktig uppgift.
Raststugor finns inom de fyra fjällänen till följande an-
tal:
Kopparbergs län 7 stycken Jämtlands län 24 " Västerbottens län 1 " Norrbottens län 27 "
Totalt 59 stycken
5.3.3 Planerade anläggningar
En successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanlägg-
ningar har skett. Denna har enaellertid icke kunnat hålla
jämna steg med den ökande fjällturismen. Från länsstyrelsernas och från de för fjällanläggningarna och turistverksamheten ansvarigas sida har upprepade gånger fram-
förts önskemål om en utbyggnad av relativt atar omfattninr.
Då har Svenska turistföreningen i samband meå sira anslagsäskanden till naturvårdsverket de senaste åren äver redovisat er plan över angelägna utbyggnader av fjällanläggningar i fjällområdet. Denna plan upptar en komplettering under den närmaste 5-årsperioden med ca 300
bäddar i fjällstationer och ca 500 bäddåar i fjällstugor.
Turistföreningen anser det således angeläget att utöka
den befintliga bäddkapaciteten i fjällområdet med ca 40 &.
Från främst säkerhetssynpunkt har jet viäare bedömts nödvändigt med 2n utbyggnad av antalet raststugor i fjällonmrådet. Länsstyrelserna har i samband med framtagandet av det statliga ledisystemet anmält ett behov av 111 nya raststugor efter lederna.
Det rörliga friluftslivets och fjällturismens ökning och den ekonomiska itvecklingen har gjort att praktiskt taget all utbyggnad av anläggningar inom fjällområdet förutsätter statliga medel i en eller annan form. Det är i dag en allmänt vedertagen uppfattning att finansieringen av utbyggnaden av fjällanläggningar ej kan ske på annat sätt är möjligen för vissa närledssystem, där kommuner och näringsidkare i fjällområdet kan vara beredåa att svara för kostnaderna.
Diskussioner pågår f.n. mellan statens naturvårdsverk och Svenska turistföreningen om främst planeringsarsvaret och gen framtida kapitalförsörjningen för fjällanläggningarna. Redan nu har överläggningarna bestyrkt att ett ökat statligt engagemang i ekonomiskt avseende även för fjällanläggningarna framstår som nödvändigt, främst vad gäller nyanläggningar och mera omfattande underhållsarbeten.
ja Or Oo
5.3.4¶Överväganden och förslag
3.3.4.1¶Allmänt
Från fjällsäkerhetssynpunkt ar det angeläget att je be-
fintliga lederna inom fjällregionen är rätt lagda, väl underhållna och därmed av god standard. Detsamma gäller också underhåll och standard av de till lederna anslutande anordningarna och anläggningarna.
Denna uppfattning har även framförts till utredningen från
samtliga länsstyrelser i fjällänen och ett stort antal
andra intressenter i fjällsäkerhetsarbetet. I flera fall har en prioritering av lednätsutbyggnaden förordats.
Utredningen anser att en av de främsta åtgärderna för att
långsiktigt främja fjällsäkerheten är att ledsystemet under statligt huvudmannaskap förbättras, kompletteras och
underhålls på ett tillfredsställande sätt.
För budgetåret 1978/79 hade statens naturvårdsverk på grundval av uppgifter från länsstyrelserna i de fyra fjälllänen m.fl. till regeringen anmält ett behov av 2,5 milj.kr. för skötseln av lederna under statligt huvudmannaskap. Statsmakternas beslut blev 2,0 milj.kr. för ändamålet. De
medel, som verket således för budgetåret 1978/79 kan ställa
till länsstyrelsernas förfogande, svarar således icke helt mot de behov, som länsstyrelserna och verket ansett föreligga.
Tillkomsten av det statliga huvudmannaskapet för långfärdslederna har inneburit att vissa smärre ledstråk utgått och rivits. Att på grund av otillräckliga medel för ledunder-
hållet borttaga ytterligare leder är icke generellt någon
lämplig åtgärd. Sammanhanget i ledsystemet skulle då spo-
lieras och säkerheten försämras. Statsmakterna har - som
161 Prop. 1978/79: 187
redovisals i kap. 4 (p. 1.6.5) - i havudsak godtarit der utsträckning, som ledsystemet under statligt huvadnarniskan enligt naturvårisverkets förslag den 31 augustwi 1977 nu har.
Utredningen har övervägt att föreslå, att naturvårdsverket
på tilläggsanslag tillfördes ytterligare 0,5 milj.kr. för budgetåret 1975/779 för att länsstyrelsernas underhåll av ledsystemet under statligt huvudmannaskap skulle kunna tillgodoses i överensstämmelse med verkets och länsstyrel-
serra3 önskemål. Med hänsyn till utredningens tilläggsdi-
rektiv har den emellertid avstått från att så göra. Konse-
kvenserna är tids- och kostnadsmässigt begränsade. Utred-
ningen vill emellertid framhålla angelägenheten av att
statsmakternas medelstilldelning för ledunderhållet fortsättningsvis ger utrymme för de förbättringar och det un-
derhåll, som krävs för en bl.a. från fjällsäkerhetssyn-
punkt god standard. Långsiktigt betyder detta en genomsnittligt något större medelsanvisning än för innevarande budget-
år.
För utredningen har även framhållits, att ökade resurser behöver tillföras Svenska turistföreningen, som äger och
ansvarar för driften av huvuddelen (85 2) av fjällanlägg-
ningarna. Härvid har bl.a. betonats vikten av att turistföreningen kan hålla stugvärd i de mera frekventerade fjällstugorna under turistsäsongerna.
Kostnaderna för en utökning av antalet manmånader för stugvärdar från nuvarande ca 150 till 200 månader uppgår till ca 90 000 kr. om Svenska turistföreningen anlitar ideell arbetskraft. Om turistföreningen skulle anställa arbetskraft till marknadsmässiga löner uppgår kostnaderna för utökningen till ca 300 000 kr. Den senare lösningen kan medföra att Svenska turistföreningen även tvingades betala
marknadsmässiga löner för de ursprungliga 150 månaderna. Detta skulle medföra en kogtnadsstegring för dessa månader på ca 900 000 kr.
Vidare har framhållits, att en bättre tillsyn av turistföreningens övernattningsstugor visat sig erforderlig bl.a. på grund av den i vissa fall starkt ökade skoter-
trafiken. Kostnaderna för två årsanställda tillsyningsmän
för angiven uppgift har beräknats till 200 000 kr per år. Svenska turistföreningen har föreslagits tillföras detta belopp.
Utredningen har förståelse för dessa behov av ökande resurser. Med hänsyn till att det under den korta tid, som utredningen verkat, icke varit möjligt att inhämta
eller sinsemellan pröva samtliga de önskemål om resurs-
ökningar, som kunnat vara av större eller mindre bety-
delse också från fjällsäkerhetssynpunkt, anser sig ut-
redningen icke böra ta ställning specI1fikt till de här redovisade konkreta önskemålen. Utredningen har emeller-
tid funnit att det i flera avseenden utöver med led-
systemet sammanhängande är angeläget förutsätta en ökad insats och medverkan från de för fjällturismen aktivt verkande frivilliga huvudorganisationerna Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. Detta gäller särskilt information och utbildning men även utrustning m.m. I stället för att söka ta ställning till en rad specialönske-
mål vill utredningen därför, som framgår av kap. 7, föreslå
en generell ökning av de statliga bidragen till de angivna båda organisationerna.
Utredningen övergår så till att redovisa överväganden och förslag avseende vissa speciella frågor i samband med lederna respektive anläggningarna.
183 Prop. 1978/79: 187
5.3.4.2 Leder och anordningar vid dessa
Den nuvarande ansvarsfördelninrgen avseende ledsystemet under statligt huvudmannaskap har endast tillämpats en kort tid, Erfarenheterna därav är således begränsade och en samlad redovisning bör därför anstå. Vissa erfarenheter från
denna tid och frår förhållandena dessförinnan ger emeller-
tid underlag för följande synpunkter och förslag.
Utredningen anser betydelsefullt att en tillfredsställande samordning sker vad avser utbyggnad m.m. av leder i fjäll-
området. Som tidigare angivits är statens naturvårdsverk
huvudman för långfärdsnätet - ca 465 mil leder - i fjäll-
regionen. Vissa leder finns emellertid också där med annan huvudman än naturvårdsverket. Det s.k. närledssystemet för vilket mestadels kommunerna är huvudmän - torde uppgå till betydande leålängd. Kring turistorterna och turistanläggningarna finns vidare motionsspår av olika slag och längd. Vissa långleder på själva fjället kan ha så gott som enbart renskötselintresse. Med hänsyn till de många huvud-
männen för lederna i fjällvärlden är det angeläget att nå-
gon instans får ett samordnande ansvar för all ledbyggen-
skap i fjällområdet.
För att vandringslederna i fjällvärlden skall kunna inordnas i annan statlig och kommunal planering har naturvårdsverket föreslagit att alla leder i fjällvä llen bör redovisas i kommunöversikterna och de kommunala markdispositionsplenerna.
Som framgår av avsnitt 4.7 (p.4.7.2) och 5.2 synes så ske
i ökande utsträckning.
Leder, vilkas tillkomst och drift faller under kommunalt ansvar, bör dessutom redovisas i områdesplaner (OPL) för friluftsliv och turism samt i sektorplaner för fi.lufislivet. De kommer därigenom på ett naturligt sätt in i verksamhetsplaneringen och därmed också den ekonomiska planeringen i kommunen. 12 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 187
Enligt naturvårdsverkets uppfattning är styrmedlen i dag otillräckliga för att helt kunna påverka lokaliseringen av leder till lämpliga ställen och säkerställa ett rätt
underhåll. Inom rationalparkerna och andra naturvårds-
objekt är det annorlunda, eftersom verket och länsstyrelserna helt kan besluta om ledernas sträckning,
Naturvårdsverket har därför till regeringen i samband med
verkets förslag den 31 augusti 1977 till omfattning av
fjälledssystemet under statligt huvudmannaskap föreslagit, att länsstyrelserna i de skilda fjällänen skall ha ett samordningsansvar för all ledbyggenskap inom respektive
län.
Utredningen delar naturvårdsverkets uppfattning att läns-
styrelserna i fjällänen bör ha det angivna samordningsan-
svaret. Ökade samordningsmöjligheter syns då främst er-
forderliga beträffande anläggande av leder, som inte om-
fattas av statligt huvudmannaskap. För att säkerställa en
konsekvent lösning av denna fråga torde tillstånd böra
krävas för sådant anläggande. Utredningen föreslår därför
att länsstyrelserna i fjällänen blir tillståndsmyndighet
för all ledutbyggnad i fjällområdet.
Utredningen har erfarit, att när länsstyrelsen i Norrbottens län 1970 igångsatte projekteringsarbete för att upprusta det befintliga lednätet, kom representanter från berörda samebyar att ingå i projekteringsgruppen, som utarbetade detaljplaner för lednätet. Utredningen, som anser att samernas berättigade krav på inflytande i dylikt fall givetvis skall beaktas, finner att det angivna förfarandet bör kunna tjäna
som modell vid beredningsarbetet, innan beslut om tillstånd
till led fattas.
Utredningen finner även naturligt att statens naturvårdsverk
får ett övergripande ansvar för principerna och de därpå
grundade allmänna riktlinjerna och anvisningarna för utformning och planering av samtliga leder i fjällregionen och således icke enbart för de leder, som är under statligt huvudmannaskap.
Genom den av utredningen föreslagna tillståndsgivningen får
länsstyrelserna kännedom om all ledutbyggnad i fjällområdet. Vid länsstyrelsens bedömning vid tillståndsgivningen för lederna bör enligt utredningens uppfattning ett första villkor för tillstånd för en ay led vara att en huvudman finns för den planerade ledens framtida skötsel och underhåll.
Utredningen anser mot bakgrund av olägenheter, som påtalats
beträffande leder som icke underhålls och därmed förfallit
eller som anlagts utan beaktande av säkerhetsaspekterna, att länsstyrelse skall kunna besluta om borttagande av sådan led.
Om ansvarig huvudman för leden underlåter att rätta sig efter
beslutet, bör länsstyrelsen kunna vidta erforderliga åtgärder
på huvudmannens bekostnad.
Utredningen har inte under åen korta tid, som stått till för-
föogande, kunnat utreda rättsliga frågor förknippade med tiil-
ståndsgivningen. Utredningen förutsätter att allmänna ordnings-
stadgeutredningen i den utsträckning, som kan befinnas nödvän-
dig, upptager sådana frågor i samband med att säkerhetsfrågorna rörande skiclifter, skidpister m.m, utreds.
För ledernas utmärkning och vägvisning finns en fastställd svensk standard. Utredningen anser icke erforderligt att i nuläget revidera denna, Det är dock angeläget att vägvisningen och utmärkningen av lederna i fjällområdet sker i enlighet med den gällande standarden. Rösningen och skyltningen för att kunna följa en led bör vara så utförlig som berättigade säkerheteskäl gör nödvändigt. Men med hänsyn till naturvårdsintressen, rennäringens önskemål m.m. bör den icke heller vara
mera omfattande än så. Avvägningen härvidlag tillkommer den ledansvarige och bör vid behov prövas av länsstyrelsen och av statens naturvårdsverk som huvudman, Särskild upp-
märksamhet måste ägnas rösningen och skyltningen, åär två
eller flera leder korsar varanåra.
Från flera håll har för utredningen påtalats vikten av
att lederna förses med avståndsmarkering på var 3:e eller var 5:e kilometer, En sådan markering skulle väsentligt fränja fjällsäkerheten. Utredningen föreslår därför, att alla vinterleder på kalfjället successivt förses med avståndsmarkering på var 3:e kilometer och med vägvisare,
som anger avstånd och riktning till närmaste vindskydd
eller stuga längs leden, På sixt bör också ledkryssen för-
ses med reflexmaterial för att synas bättre vid dåligt väder
och underlätta fjällräddningens verksamhet. Av kostnadsskäl
bör i första hand endast de leiler, som går i speciellt ut-
satta fjällområden, förses med reflexmärken. I överens-
stämmelse med sitt huvudmannaskap för fjällederna bör naturvårdsverket utreda vilka leder, som ur säkerhetssynpunkt i första hand bör förses med nämnda reflexer.
Vidare bör det ankomma på naturvåråsverket att genom råd
och anvisningar ange hur avståndsmarkeringen av lederna bör ske,
Utredningen har under den korta tid, som stått till dess
förfogande, inte kunnat utreda säkerhetsfrågorna vid vadställena efter lederna. Även härvidlag bör naturvårds-
verket i enlighet med sitt huvudmannaskap utreda lämpliga
åtgärder för att förbättra säkerheten vid vadställen, där lederna korsar vattendrag.
Utredningen har icke kunnat mera exakt beräkna kostnaden
för de ovan angivna åtgärderna på ledsystemet. Den upp-
skattar kostnaden för angivna förbättringar till ca 0,8 milj.k
Utredningen förutsätter att någon del härav kan bestridas från naturvårdsverkets anslag för 1978/79 mer att behovet i sin helhet tillgodoses genom uppräkning av vederbörligt
anslag för kommande budgetår.
Flertalet kommuner i fjällänen har en relativt svag ekonomi och därmed förhållandevis små möjligheter att finansiera underhåll och utbyggnad av närlederna, Staten bidrager dock
på olika vägar med finansieringen därav. Mot bakgrund härav
har vissa kommuner framfört önskemål om att även närlederna
skulle omfattas av statligt huvudmannaskap. Utredningen har icke haft möjlighet att närmare undersöka denna fråga. Den är dock i nuläget inte beredd att tillstyrka en ändring. Utredningen förutsätter, att den huvudman för fjällsäkerheten, som utredningen föreslår, uppmärksammar och närmare över-
väger frågan.
Som tidigare anförts finns i anslutning till lederna i fjällvärlden ett antal anläggningar, som har väsentlig betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. Åtskilliga leder saknar i viss
utsträckning bl.a, från säkerhetssynpunkt önskvärda anlägg-
ningar. Det förekommer nämligen vinterleder i fjällområdet, som är 4-5 mil långa och saknar varje fora av byggnad. Av det statliga ledsystemet utgör ca 20 leder, med sammanlagd längd av 50 mil, leder där avståndet mellan fjällanläggningarna är minst 20 kn.
Från länsstyrelser och kommuner i fjällänen har fåtalats
önskvärdheten av att raststugor eller vindskycl finns på
lämpliga avstånd längs lederna. I den allmänna fjällsäker-
hetsdebatten har angetts att det borde finnas någon form
av byggnad efter lederna på var 5:e km, Zrån renodlad sä-
kerhetssynpunkt torde denna uppfattning kunna anses be-
fogad. Det skulle emellertid totalt sett medföra allt för
stora kostnader såväl i anläggningskostnader som kanske
främst ur driftsynpunkt att förse samtliga leder med vind-
skydd och övernattningsstugor på var 5:e km.
Fjällområdet måste bl.a. på grund av ekonomiska skäl in-
delas i ett antal olika områden, där varje område får olika
frekvens av byggnader. Det är nämligen även angeläget att vissa fjällområden behåller sin vildmarkskaraktär och att
där då finns så få anläggningar som möjligt. Utredningen
har anfört sina principiella synpunkter härvidlag i av-
snitt 5:1 (p. 5.1.2).
Vid tillkomsten av ledsystemei under statligt huvudmannaskap har beaktats att ett antal fjällområden bör vara fria från leder för att bl.a. tillgodose naturvetenskapliga krav samt de fjällvandrares intressen, som önskar ledfria om-
råden.
I de fjällområden, där fjällsäkerhetskraven på grund av
stark turistfrekvens och övrigt inslag av orutinerade eller mindre vana fjällvandrare och skidåkare, som utnyttjar lederna, bör enligt utredningens mening vinterlederna förses med vindskydd för var 5:km. Delar av västra Jämtland torde tillhöra denna typ av område, För flertalet områden torde bl.a. av kostnadsskäl ej dessa krav på anordningar efter leåerna kunna eller böra uppfyllas. Ingen vinterled bör dock enligt utredningens mening få finnas i fjällområdet, där avståndet mellan övernattningsstuga och/eller
raststuga/vindskydd uppgår till mer än 15 km.
Att indela fjällregionen i skilda områden med olika karak-
tär enligt ovan är ett komplicerat och tidskrävande arbete, Inom den tid, som stått till utredningens förfogande, har
det icke varit möjligt att genomföra ett sådant arbete.
Med hänsyn till naturvårdsverkets huvudmannaskap för fjäll-
ledsystemet förutsätter utredningen att naturvårdsverket i
samråd med de berörda länsstyrelserna, rikspolisstyrelsen, Svenska turistföreningen och övriga intressenter genomför er studie av behovet av byggnader efter lederna i fjällområdet och framlägger de förslag, vartill studien ger anleåning.
Som tidigare framhållits omfattar det statliga huvudmanna-
skapet för fjälledsystemet även flertalet till lederna
hörande anläggningar såsom broar och spänger, vindskydd,
raststugor, roddbåtar och båthus samt viss räddningsmate-
riel. Det statliga ansvaret gäller däremot tills vidare i regel icke de fasta anläggningarna för övernattning - främst fjällstationer och övernattningsstugor - samt passagerarbåtstrafik längs lederna dvs. de anordningar, som kräver anställd åriftpersonal. Kommittén för planering av turistanläggningar ach friluftsområden, som hade att göra grundarbetet för statsmakternas ställningstagande beträffande ledsystemet, anförde i sitt delbetänkande "Huvudmannaskapet
för vandringsleder i fjällvärlden" (Ds Jo 1973:8 s.5):
"De övernattningsanordningar, som behandlas i utredningen, är fjällstationer, stugor, kåtor och liknande mindre anläggningar i direkt anslutning till fjälllederna. Det kan råda delade meningar om vilka av de större anläggningarna, som skall anses så nära förknippade med vandringsledssystemet att de bör betraktas som åäärtill hörande anläggningar. Flera större anläggningar, som t.ex. turiststationerna i Abisko, Storulvån och Grövelsjön eller fjällhotellen i Hemavan och Storlien, har uppenbarligen stor betydelse som utgångspunkter för fjällvandringar lärgs ledsystemen. De är därmed givetvis viktiga förutsättningar för såväl längre som kortare vandringar i fjällen. De kan emellertid icke anses så präglade av sin funktion som replipunkter
i vandringsledsystemet att det kan vara berättigat att
betrakta dem som till ledsystemet hörande anordningar som exempelvis anläggningarna vid Kebnekajse eller Sylstationen. Kommittén har ansett det naturligt att - — i övervägandena rörande huvudmannaskapet åra en gräns-
linje mellan å ena sidan övernattningsanläggningar vid
fjällvandringsleder, som är belägna invid allmänna kommunikationsledåer, och å anära sidan stugor och fjällstationer n.m., som är belägna i väglöst land."
Prop. 1978/79: 187 170 Kommittén uttalade också (s. 36):
"Förslagen beträffande tillsyn genom det allmännas försorg av stugor, kåtor, vindskydd och liknande
utanför sådana objekt, som avsatts och vårdas med
stöd av naturvårdslagen och naturvårdskungörelsen, torde förutsätta vissa komyletteringar i naturvårdskungörelsen och naturvårdsverkets instruktion. Anläggningar av angivna slag, som är belägna vid fjällvandringsleder av turistiskt intresse, torde böra övertagas av staten och redovisas på natur-
vårdsfonden. Såsom framgått av kap. 3 är STF ägare
till huvuddelen (ca 80 2) av inkvarteringsanordningarna längs fjällvandringsleder av turistiskt
intresse, Kommittén föreslår, att förhandlingar
upptas med STF och sådana andra ägare, som kan vara aktuella i sammanhanget, för att överföra ifrågavarande anläggningar och anslutna markområden till naturvårdsfonden, Några ändringar vad gäller äganderätten till övrig mark vid fjällvandringslederna torde såvitt kommittén kan bedöma inte behöva genom-
föras. Med en sådan ordning skulle ansvaret för hu-
vudleder och sekundära leder av turistiskt intresse kunna åvila staten genom naturvårisverket och läns-
styrelserna."
Kommittén föreslog (s. 35):
"att statens naturvårdsverk och berörda länsstyrelser ges bemyndigande att ta upp förhandlingar med Svenska turistföreningen och domänverket för överförande av befintliga boendeanläggningar m.m. vid huvudleder och sekundärleder till naturvårdsfonden. Enligt kommitténs mening torde det vara lämpligt att driften av dessa anläggningar i första hand anförtros de nuvarande ägarna, Villkoren bör klarläggas vid förhandlingar mellan dessa organ och statens naturvårdsverk."
Med hänsyn till det intima samband, som råder mellan planering och utnyttjande av leder och övernattningsanordningar och i ledsystemet ingående motorbåtslinjer samt av ekohomiska skäl har det efter hand blivit allt mera angeläget
att samhället på lämpligt sätt engagerar sig i övernatt-
ningsanordningarna och passagerarbåtstrafiken i anslut-
ning till lederna. Som tidigare framhållits (p. 5.3.3) har
diskussioner upptagits mellan statens naturvårdsverk och Svenska turistföreningen främst avseende planeringsansvar och kapitalförsörjning av anläggningarna. Vikten härav skärps
genom de behov av en relativt omfattande utbyggnad av
skilda slags fjällanläggningar, som av utredningarna röran-
de fjälledsystemet (De Jo 1973:8 och SNV PM 1977:881) fram-
hållits som nödvändiga under de närmaste åren (jfr också ovan
p. 5.3.3).
Utredningen vill för sin del med hänsyn till fjällanläggningarnas betydelse för fjällsäkerheten uttala, att staten liksom i fråga om fjällederna bör svara för pklanering och investeringar i nyanläggningar och upprustningar samt för den motorbåtstrafik som är nödvändig för ett fungerande ledsystem och sannolikt även för vissa bidrag till driftkostnaderna för anläggningarna.
Som anförts i kap. 4 (p. 4.8.2) finns statliga fjällägen-
heter, som arrenderas ut till den bofasta befolkningen i fjällområdet. Utredningen anser att de lägenheter, som kommer att bestå i framtiden, oavsett belägenhet kommer
att ha en väsentlig betydelse från allmän fjällsäkerhets-
synpunkt. Av samma skäl är önskvärt att antalet sådara lä-
genheter så långt möjligt kan uppehållas.
Utredningen vill framhålla vikten av att skilda byggnader
1 fjällområdet förses med "säkerhetspaket" innehållande
nödproviant och sjukvårdsmateriel och med räddningspulkor.
Utredningen förutsätter att huvudmannen för fjälledsystemet närmare undersöker dessa behov och i den utsträckning och
på sätt som befinns lämpligt, tillgodoser dem,
Vilka konsekvenserna från ekonomisk synpunkt skulle bli, därest behovet av nya övernattningsstugor och vastetugor vinåskydd tillgodoses i den utsträckning, som förslag:ställarna anser önskvärt, har utredningen icke närmare undersökt. De 110 nya raststugor längs ledsystemet under statligt huvudmannaskap, som inryms i länsstyrelsernas
och naturvårdsverkets önskemål, kan bedömas i anläggnings-
kostnad belöpa sig på ca 3,3 milj. kr. Till detta kommer en icke oväsentlig årlig driftkostnad. De önskvärda in-
vesteringarna i fjällstationer och övernattningsstugor i fjällvärlden har av Svenska turistföreningen beräknats
till.ca 30 milj.kr. för den närmaste femårsperioden. De
stugor, som länsstyrelserna och turistföreningen angett
böra byggas, torde även vara de angelägnaste från fjäll-
säkerhetssynpunkt.
Utredningen förutsätter att dessa frågor närmare prövas av huvudmannen för fjälledsystemet (naturvårdsverket) i sam-
råd med berörda myndigheter och organisationer och att pPprincipfrågan därefter underställs regeringen.
Från vissa kommuner, som gränsar till Norge, har framhållits vikten av att samarbete med norska myndigheter inleds i syfte att planera och anlägga leddelar på norskt område för att få goda ledsträckningar i sin helhet för svenska turisters behov. Som exempel kan nämnas att en vandringsled
mellan Rogenområdet - Dalafjällen på två ställen går över
norskt territorium, Utredningen finner detta närmast vara fråga om en lokal eller regional samverkan, för vilken principiellt hinder icke syne3 möta, och förutsätter i övrigt att huvudmannen för fjällsystemet ägnar frågan uppmärksamhet.
3-3.4.4 Ledtillsyn
Ledsystemet under statligt huvudmannaskap har i nuläget en sammanlagd längd av ca 465 mil. För att det rätt skall tjäna sitt syfte och därvid hålla den standard, som från bl.a. säkerhetssynpunkt är önskvärd, behövs en effektiv tillsyn av lederna och anslutande anordningar och anlägg-
ningar, där permanent åriftpersonal ej finns.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har till utredningen framfört, att den anser en utvidgning av fjällräddningsorganisationens uppgifter till att även omfatta ledtillsyn motiverad. Det synes emellertid i dylikt fall bli fråga om
en icke obetydlig utvidgning av fjällräddningsorganisationens uppgifter. Stommen i denna organisation utgörs ju av polls-
distriktens ordinarie enheter. Dessa måste kraftsamla sina
insatser till de polisiära uppgifterna, vari fjällräddningen ingår. I den mån, som dessa uppgifter medger, görs därutöver icke oväsentliga insatser som gagnar fjällsäkerheten. Så kan ske genom att den polisiära patrulleringen utsträcks att omfatta ledavsnitt av särskilt intresse, lavinfarliga områden o.d. samt genom medverkan i information i fjällsäkerhets-
frågor m.m.
Att på längre sikt förhandsbinda omfattningen av dessa in-
satser är knappast möjligt - den får bero av det utrymme,
som de rent polisiära uppgifterna lämnar. Skulle samntlig önskvärd ledkontroll åläggas fjällräddningsorganisationen, dvs. i praktiken polisen, torde det - särskilt i vissa län —- bli fråga om en avsevärd utökning av polisens uppgifter. Denna torde knappast Kunna effektivt tillgodoses inom polisens nuvarande personalramar. Ledkontrolien bör vidare även omfatta uppgifter, som har föga samband "ei de uppgifter, för vilka polisen är organiserad och utbi.liad, Utredningen anser sig därför på anförda skäl icke kunna icreslå att fjällräddningsorganisationens uppgifter vidgas av"
även omfatta ledtillsyn. Utredningen förutsätter emellertid,
att liksom hittills sådan intermittent medverkan lämnas i
ledtillsyner Iirån polisens sida, som deras ariinarie ;olisiära uppsifter medger och som i övrigt ur pciissynvinkt syns möjligt och lämpligt. Personal ur fjällräddningspatruller bör också kunna utnyttjas på liknande 3ätt 2ller ingående i sådana fjällpatruller, som nedan ang.s.
Sedan 1973 har inom Norrbottens län bedvivits försök med naturvårdspatruller iom fjällområdet, 3.x. fjäloc Dessa har haft flera uppgifter, innefattande naturvårestillsyn, kontroll av leder och anslutande anordningar och
anläggningar, städning av rast- och övernattningsstugor,
medverkan i ledunderhållet, kontroll av issäkerhet och hjälptelefoner m.m. De har letts från länsstyrelsens naturvårdsenhet. Patrullerna är utrustade med polisens radio och samverkar bl.a. för fjällräddning och fjällsäkerhet med polisen. Erfarenheterna från patrullernas verksamhet har
varit positiva. För budgetåre: 1978/79 har statsmakterna
på statsbudgeten (särskild anslagspost för skötsel av vandringsleder inom fjällvärlden under anslaget för an-
läggningsstöd till idrotten) upptagit de kostnader för
fjällpatrullerna i Norrbottens län, som uppkommer i samband med underhåll och skötsel av leder. Utredningen anser önskvärt att ett vidgat underlag erhålls för mera definitivt ställningstagande till utnyttjande generellt eller speciellt av fjällpatruller i olika verksamheter inom fjällvärlden av betydelse bl.a. för fjällsäkerheten. Utredningen föreslår därför att försöken med fjällpatruller utvidgas
till att omfatta ytterligare något län. Liksom under de
fortsatta försöken inom Norrbottens län bör härvid ledtillsynen ges klar prioritet bland patrullernas uppgifter men i övrigt olika kombinationer av uppgifter för patrullerna prövas.
I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att i fjällpatrullarbetet bör i den utsträckning som är möjlig och lämplig engageras samer med miljökunnande, lokal terrängkännedom m.m.
Utredningen har övervägt huruvida vapenfria tjänstepliktiga
skulle kunna utnyttjas i fjällsäkerhetsarbetet och inom fjällräddningsorganisationen. Riksilagen har den 2 juni 1978 fast-
ställt vissa ändringar inom vapenfrilagstiftningens område
(prop. 1977/78:159 - på grundval av bl.a. SOU 1977:7 -
FöU 1977/78:28, rskr 1977/78:371; SFS 1978:524). De innebär
bl.a, att möjligheterna att erhålla tillstånd till vapen-
fri tjänst blir större och tjänstgöringsområdena fler. Det
är att märka att beslutet fastslår som en grundregel att de vapenfria skall utbildas för och fullgöra tjänst i verksamhet, som är betydelsefull för samhället under beredskap och krig.
I regeringens förslag till angivet beslut anförde före-
dragande departementschefen (prop. 1977/78:159 s. 114):
"Naturvårdsarbete har under utredningsarbetet an-
ordnad av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med naturvårdsverket och domänverket. Erfarenheterna är hittills goda, och utredningen föreslår att fler vapenfria placeras inom detta område. Detta tjänstgöringsalternativ anges vara lämpligt för de vapenfria, som önskar fullgöra tjänst som inte leder till krigsplacering. Ytterligare arbetsuppgifter inom detta område, som enligt utredningen kan vara lämpliga för de vapenfria, är rensning av flottningsleder m.m.
Med den grundlägzsande syn på den vapenfria tjänster, som jag inledningsvis har redogjort för, är naturvårdsarbete ett mindre lämpligt tjänstgöringsalter-
nativ med hänsyn till att en sådan utbildning och
tjänstgöring i sig inte torde kunna ligga till grund för någon beredskaps- eller krigsplacering. Jag vill likväl förorda att ett sådant alternativ prövas u:der den förutsättningen att de vapenfria antingen
genomgår sådan tilläggsutbildning inom något annat
tjänstgöringsalternativ att de kan beredskaps- eller krigsplaceras inom denna verksamhet eller kan ingå i den kommunala beredskapsplanläggningen som allmän arbetskraftsförstärkning. Jag anser sålunda att arbetsnarknadsstyrelsen bör fortsätta försöksverksam-
heten med der nyss angivna inriktninser,"
Försvarsutskottet tillstyrkte det förslag, som inryas i
citatet härovan (Föll 1977/78:28 s 18-19), och "et goåtogs
av riksåegen.
De hittillsvarande försöken avseende naturvårdsarsete har icke avsett fjällsäkorhets- eller fjällräddningftarr sg. ter. "error FPjällräddningen ställer alldeles speciella krav på den,
som skall aktivt medverka däri, Det gäller psykisk och fysisk styrka och uthållighet, förtrogenhet med vinteroch andra svårvädersförhållarden, miljökunnande och 1lokal terrängkännedom, orienteringsförmåga, sambandskunnande m.m, Fjällräddningen är ick2 heller någon permanent aktivitet., Den är främst aktuell under vissa årstidsmässiga, icke sammanhängande säsonger - varierande för olika delar
av fjällvärlden - med en sammanlagd längd av 6-7 månader.
Under den aktuella tiden växlar intervallen mellan insat-
serna, som ju icke kan förutses, Det är givetvis alltid en flerfaldigt mindre del av den aktuella tider, som åtgår för de aktiva insatserna. Fjällräddningsorganisationen består därför av enheter och personal —- ur polisen och enskilda i med denna samverkande räddningspatruller m.m. som har andra ordinarie uppgifter. Att förutsätta en medverkan också i dessa, främst då inom polisen, av vapenfria som skulle ingå i fjällräddningen syns orealistiskt, bl.a, på grund av just vapenfriheten. (Jfr SFS 1943:881 och
1958:262). Det bör också framhållas, att redan de speci-
ella kraven för dem, som aktivt skall medverka i fjällräddningen, är sådana att endast i utpräglade undantagsfall någon vapenfri tjänstepliktig kan förväntas uppfylla
dem. Utredningen finner sålunda, att fjällräddning icke
bör vara något tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga.
När det däremot gäller fjällsäkerheten och därtill anslutande eller näraliggande uppgifter är förhållandena annorlunda.
De uppgifter, som tillkommit de försöksvis organiserade
fjällpatrullerna i Norrbottens län och som avses tillkomma
patrullerna i de utvidgade försök, som utredningen nyss föreslagit, synes i väsentliga stycken sådana att de bör
kunna sammantaget - och eventuellt kompletterade med vissa
ytterligare naturvårdsuppgifter - bilda ett tjänstgörings-
alternativ för vapenfria. En förutsättning är givetvis att vederbörande, som uttages härför, är personligen lämplig och
får visa grundläggande utbildning, innan han ingår i den
tillämpade verksamheten. Det syns vidare lämpligt, att denna sker i patruller, där patrullchefen och ytterligare någon eller några patrullmedlemmar utgörs av i denna tjänst långtidsverksamma, på hittills tillämpat sätt rekryterade personer.
Det kan övervägas, huruvida tjänstgöringen för alla eller vissa vapenfria i detta tjänstgörlngsalternativ bör ske uppdelad på grundutbildning och repetitionsutbildning (som är regel för flertalet tjänstgöringsalternativ, vilka syftar till beredskaps- eller krigsplacering) eller i en följd (som främst gäller för vapenfria, vilka erhåller en tjänstgöring, som inte direkt syftar till någon krigsplacering) eller uppdelad i perioder. Riksdagsbeslutet inne-
fattar att enligt förslag från sjöfartsverket viss för-
söksverksamhet med vapenfria inom sjöräddningen får genomföras. Verket har, då behovet är säsongsmässigt, avsett att tjänstgöringen skall uppdelas på två perioder och två
på varandra följande sommarhalvår.
Utredningen föreslår, att försöksverksamheten avseende naturvårdsarbete som tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga utsträcks att omfatta även tjärst inom
fjällpatrull av det slag som ovan angivits. De försök neå
fjällpatruller, som utredningen föreslagit skulle förutom Norrbottens län omfatta ytterligare något län, bör antingen utformas så att de kan avse även användningen av vapenfria i fjällpatrulltjänst eller, därest så anses erforderligt,
utsträckas till även ett tredje län eller till båda åter-
stående fjällänen. Utredningen föreslår. att arbets naark-
nadsstyrelsen och naturvårdsverket får i uppgift att i samråd
inkomma med förslag till sådan vidgning av försöksverksam-
heten att den kan gälla samtidigt för såväl vapenfria
tjänstepliktiga i naturvårdsarbete av här avsett slag som för patrullverksamheten i syfte att ernå en förbättrad
ledtillsyn, förbättrat ledunderhåll m.m.
223.4.5¶Färdmeddelanden
Ett viktigt led i den förebyggande fjällsäkerhetsverksamheten är att förmå allmänheten, som ämnar gå på tur, att lämna ett korrekt färdmeddelande. Om så sker kan fjällräddningsorganisationen sättas in snabbt och med god ut-
sikt till framgång vid inträffat missöde.
På flertalet turistanläggningar finns blanketter för ändamålet, och i regel uppmanas turisterna av hotell- eller Stugvärdar att lämna färdmeddelande. Det har visat sig svårare att få personer, som bor i stugor eller stugbyar att lämna färdmeddelande,. Ibland inträffar att polisen anträffar fordon uppställda på vägren eller parkeringsplats i fjällen. Om det av omständigheterna framgår att de som färdats med fordonet sannolikt är på tur, och polisen anträffar fordonet tillsynes orört något dygn senare, inträffar ofta att fjällräddningen larmas för att söka efter personerna. Ett färdmeddelande placerat på väl synlig plats i fordonet hade förhindrat ett onödigt fjällräddningspå-
drag. Även på grund av underlåtenhet att länna färdmed-
delande eller avanmäla sig efter tur har medfört onödiga
fjällräddningspådrag. Från skilda håll har framförts önske-
mål om tillgång till standariiserade blanketter, ävenson
att den blivande huvudmannen för fjällsäkerheten borde
ombesörja att sådana blanketter finns att tillgå kostnads-
fritt på fjällanläggningar, i stugbyar osv.
Utredningen delar uppfattningen om färdmeddelandenas stora
betydelse för fjällsäkerneten och fjällräddningen. I väsentliga stycken är detta ett informationsproblem. Utredningen
förutsätter att den föreslagna huvudmannen för fjällsäker-
het i samband med övriga övervägander om förbättrad informa-
tion också behandlar denna fråga, närmast framtagningen
av ett lämpligt formulär och åtgärder för effektiv spridning och användning därav.
Det må framhållas, att "gästböcker" inom raststugor och vindskydd, där notering kan göras av samma innehåll som på färdmeddelande, är till fördel exempelvis för att un-
derlätta kontroll i sambdandé med fjällrädåningsuppdrag.
5.3.5 Samman fattning
Det är från fjällsäkerhetssynpunkt angeläget att befintliga leder inom fjällregionen är rätt lagda, väl under-
hållna och därmed av god standard. Detsamma gäller också
underhåll av de till iederna anslutande anoräåningarna
och anläggningarna.
Mot bakgrund härav är en av 42 främsta åtgärderna för
att långsiktigt främja fjällsäkerheter att ledsystenet
underhålls, förbättras och kompletteras på ett tillfred-
ställande sätt, Det är därför angeläget att statsmakternas medelstilldelning för ledunderhållet ger utrymme för erforderliga åtgärder. Detta irnebär en irenomsnittligt större medelsanvisring än för innevarande budgetår.
Härtill Kommer att förslag föreligger om en som erforderlig bedömd, väsentlig utökning av antal övernattningsstugor och raststugor/vindskydd längs lederna. Dessa frågor bör närmare prövas av huvudmannen för fjälledsysteret i samråd med berörda myndigheter och organisationer, s.refter principfrågan bör underställas regeringen. 13 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
Behov av en successiv utbyggnad av de olika slagen av fjällanläggningar föreligger. Fjällanläggningar i anslutning till ledsystemet under statligt huvudmannaskap - ävensom i ledsystemet ingående motorbåtslinjer - har i vissa fall väsent-
lig betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. Dessa anläggning-
ar ingår icke i det statliga huvudmannaskapet utan har annan
ägare, i flertalet fall Svenska turistföreningen.
Med anledning av dessa anläggningars betydelse ur fjällsäkerhetssynpunkt och med hänsyn till ekonomiska skäl syns erforderligt att staten liksom i fråga om fjällederna och deras anordningar svarar för planering och investeringar i nyanläggningar och upprustningar av sådana anläggningar samt sannolikt även lämnar bidrag i vissa fall till driftskostnaderna.
Det är betydelsefullt att en tillfredsställande samordning av utbyggnaden av leder och anläggningar m.m. sker i fjäll-
området. Länsstyrelserna i fjällänen bör därför få sam-
ordningsansvar för detta. För att på ett effektivt sätt kunna genomföra denna samordning föreslås länsstyrelserna bli
tillståndsmyndighet för all l2dutbyggnad i fjällområdet.
Vissa tekniska förbättringar av bl.a. vinterlederna syns omedelbart erforderliga, Kostnaderna härför uppskattas till ca 0,8 milj.kr.
Utredningen framhåller vikten av att skilda byggnader i fjällområdet förses med "säkerhetspaket" innehållande nödproviant m.m. Huvudmannen för fjällsäkerhet förutsätts
närmare undersöka och åtgärda dessa behov.
INNEHÅLL
1 5.4 INFORMATION OCH UTBILDNING 5.4.1 Allmänt 5.4.2 Informationens innehåll 5.4.3 Speciella informationsområden 5.4.4 iInforsasationsvägar 5.4.5 Utbildning
5.4.6¶Fjällsäkerhetskampan;j
5.4.7 Sammanfattning
1 Beträffande kartor se avsnitt 5.5
5.4¶INFORMATION OCE UTBILLNING
5.4.1¶Allmänt
Utredningen har i avsnitt 5.1 (p. 5.1.1) framhållit att det
ytterst är den enskilde, som är ansvarig för fjällsäkerheten. Det blir den fjällsäkerhet som denne själv gör den till väsentligen beroende på hans eller hennes kunskap om fjällen
och de krav som friluftsliv och vistelse där ställer. Kun-
niga fjällturister innebär således ökad fjällsäkerhet.
Utredningen har i det angivna sammanhanget också fastslagit,
att samhället måste ta ansvaret för att den enskilde blir
informerad om detta sitt personliga ansvar och vad detta innebär. Information och utbildning måste därför ges en primär
roll i fjällsäkerhetsarbetet (jfr p. 5.1.2). En av de främ-
sta åtgärderna för att uppnå en förbättrad fjällsäkerhet ut-
görs av en effektiv informations- och utbildningsverksamhet.
I detta avseende utförs f.n. ett omfattande och kvalificerat
arbete såväl genom olika myndigheters försorg som i mycket stor utsträckning genom de frivilliga organisationer, som
medverkar i fjällsäkerhetsarbetet, främst Svenska turist-
föreningen och Friluftsfrämjandet. Utredningen har vid sina överläggningar och "hearings" med myndigheter och organisationer mycket starkt erfarit behoven av ökade informations-
och utbildningsåtgärder. Utredningen har i sammanhanget ock-
så kunnat konstatera att åtgärder krävs för att samordna
och ernå ökad samverkan i informationen och utbildningen.
Det är ingalunda fråga om att ersätta den information och
utbildning som nu sker med något nytt och annorlunda. Det
föratärkasa och vidgas samt till gemensamt bästa samordnas. På gemensam grund och med samverkande krafter bör disponibla resurser bäst kunna utnyttjas.
Mot bakgrund av föreliggande erfarenheter vill utredningen beteckna behovet av åtgärder för att förstärka informationen och utbildningen som i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar enligt utredningens uppfattning särskilda insatser nu.
5.4.2 Informationens innehåll
Den information som behövs är dels sådan med syfte att allmänt förbättra säkerheten och därmed förebygga olyckor, dels sådan med speciellt syfte avpassad för visst område, viss verksamhet eller vissa personalkategorier, t.ex. fjällvana turister, fjällspecialister, fjälledare eller branschfolk m.fl.
Informationsåtgärderna bör i princip sättas in i ett så ti-
digt skede som möjligt. Informationen bör väsentligen nå
fjällturisten redan på hemorten för att sedan kompletteras
i fjällområdet.
Den information, som skall finnas tillgänglig före en fjäll-
vistelse, bör innehålla:
- råd om val av lämpligt fjällområde beroende på
aktuell årstid m.m,;
- information om klimat och väderleksförhållanden;
- allmänna rådvför fjällvistelse;
- information om krav som bör ställas på en fjällturist
beträffande färdighet i orientering och nödbivackering
samt
= råd om lämplig personlig utrustning.
De lokala informationsåtgärder, som skall sättas in under vistelsen i fjällområdet, bör dessutom innehålla information om:
- lämpliga turer i området;
- färdledarledda turer;
- färdmeddelande;
- förslag till val av länplig karta äver området; - förslag till lämpligt vägval; - information om lokala eder, vindskydd o.d.
H.4.3 Speciella informationsområder
Beträffande väderinformation må hänvisas till avsnitt 5.5,
punkt 5.3,.4.5.
I detta sammanhang vill utredningen också erinra om ett på-
pekande, som den gjorde i samband med redovisningen i av-
snitt 5.1 (punkt 5.1.5) av förefintlig statistik m.m. över
olyckshändelser med dödlig utgång i fjällen åren 1916-1977.
Som anmärkningsvärt noterades hurusom under den senaste tio-
årsperioden orsaksgrupperna drunkning och sjukdom (inkl.
hjärtslag och överansträngning) - Sinsemellan ungefär lika stora - tillsammans rymmer nära 70 4 av det totala antalet dödsolyckor under perioden, I anslutning härtill framhöll utredningen vikten av att erfarenheter från statistikuppfölj-
ningen får slå igenom i informationsinnehållet.
I nuläget syns alltså aktuellt att i informationen om fjäll-
världens risker och hur de bör undvikas eller begränsas lägga särsklld vikt vid betydelsen av att realistiskt känna och icke övervärdera sin styrka och förmåga samt vid drunknings-
riskerna. Detta gäller informationen icke blott till fjäll-
turisterna —- både före och urder fjällvistelsen - utan också
till ortsbor och närgäster. Det är också önskvärt atvt i san-
ma syfte en aktuell orientering angående troars tillstånd, vadåringsmöjligheter, is- och snösmältningsförhållanden och framkomstmöjligheter i övrigt successivt kan ges vid sådana
väderleksförhållanden, som medför ändrade villkor och gör
sådan orientering behövlig. Ett exempel härpå har givits un-
der åen försenade vårfloden detta år vid skiftet juni-juli,
t.ex. i Padjelanta nationalpark. Den angivna orienterirgen måste kunna nå vandrare och skidlöpare under vägs. Informnation genom radio och TV, anslag o.d. behöver därför stundom kompletteras genom skriftlig och auntlig orientering från eiler med hjälp av helikopter e.d.
Beträffande drunkningsriskerna syns erforderligt att söka fastställa om en speciell inriktning av informationen till
särskilda mottagargrupper bör ske. Utredningen förutsätter
att huvudmannen för fjällsäkerhet och den huvudansvarige
för informationen inom fjällsäkerhetsverksamhetenr - enligt
förslag i kap.6 - uppmärksammar denna fråga.
Sammantaget synes mot bakgrund av tabellerna 15 och 14 i
avsnitt 5.1 (p. 5.1.5) särskild uppmärksamhet i den närmast
erforderliga informationen och utbildningen böra ägnas
drunkningsriskerna,
betydelser av god kondition och en riktig be-
dömning av olika aktiviteters och väderförhållan-
dens krav kontra egen förmåga, lavinfarorna och nedkylningsriskerna
samt hur de angivna riskerna bör begränsas och motverkas.
5.4.4 Informationsvågar
Lämpliga informationsvägar för den allmänna informationen bör vara:
- Pressinformation i form av :eleaser för distri-
bution på sedvanliga vägar och innehållande viktiga
avsnitt av fjällsäkerheten och fjällsäkerhetsarbetet. Gäller såväl dags- och veckopreses som fack- och folkrörelsepress. = Intervjuer, artikelunderlag, bildmaterial med kommentarer m.m. med differentierad inriktning för samtliga angivna slag av press, främst dock för vecko- samt fack- och folkrörelsepress,.
- Artiklar och notiser, ev, temanummer i medlems-
tidskrifter o.d., t.ex. Svenska turistföreningens "Turist" och Friluftsfrämjandets "I alla väder", För temanummer kan upplagan ökas för spridning utanför medlemskretsen.
- Artiklar, råd e.d. i turist- och resebyråers m.fl.
informationsbroschyrer, t.ex. SJ resebyrås "Nord-
kalott Resor" (sommar- respektive vinterprogram),
AB Till Fjälls broschyr "Till fjälls" och Sveriges
Turistråds "Handbok för din Sverige-semester".
- Publikationer, främst av typen fjällhandböcker (t.ex. "Stora fjällboken” och "Fjäll 78"), fjällturböcker, turbeskrivningar o.d. - Broschyrer som distribueras genom frivilliga organisationer, resebyråer, hotellkedjor, andra innehavare av fjällanläggningar, stugbyvärdar, utrustningsförsäljare, myndigheter m.fl. eller på annat efter syfte och omständigheter anpassat sätt (t.ex. genom posten, .
utläggning på tåg, järnvägs., buss- och flygstationer)
sampackning med vissa sport. eller friluftsartiklar.
- Affischer innehållande fjällvettsregler för att anslås främst inom fjällområdet och i transportmedlen m.m. dit. - Annonser i olika slag av press, främst för att fästa uppmärksamheten vid fjällsäkerheten över huvud taget eller vid en eller flera fjällsäkerhetsfrågor och ge
kännedom om vägarna för ytterligare information. Ett exempel: Sjösäkerhetsrådets annons i dagspressen den 30 juni 1978. Mindre pretentiöst format kan väljas,
Aktuella råd m.m. som trycks på dekaler, förvackningar
(för t.ex. tändstickor, mjölk, vallor, skidbindnirgar),
baksidan eller marginalen på kartor osv. Radio: trailers och maringar (typ sjösäkerhetsmaningar under båtsäsongen i P 3) baserade på manuskripten till TV-spots; inslag i programmet "Vardags; serie "Sveriges
fjällradio" (jfr "Sveriges båtradio" under båtsäsongen).
Aktuella tider är dels före och under vintersäsongen, dels före och under sommarsäsongen. TV-spots med aktuella råd inför fjällsemestern för "ånslagstavlan" i TV 2 och för meddelandetid i TV 21. Kortfilmer son upplyser om fjällen, dess möjligheter och risker samt hur dessa bör mötas och/eller ger råd om åtgärder i olika situationer, Stillfilmer och diabildserier med textmarus coh ljudband med innehåll som angetts för kortfilme. Meå flera serier kan en ökad systematik och ett fullssär ligare men samtidigt mera varierat innehåll i informationer erhållas. Muntlig irformation i föredrags-, kåseri- eller arnan fora och med lämpligt illustrationsmaterial (kortfilm, stillfiln,
diabilder e.d.). Används främst före fjäl.vistelsen (jfr
avsnittet Utbildning nedan) och under fjällvistelser i sam-
band med gästinformation på hotell- och turistanliggnaliigar.
Den kan även nå fjällfarare gerom turistbyråer e.i,
Skärmutställning och fjällvettsinformation. förslagsvis 2 x 4 lätt-transportabla skärmar, som kan visas med varje
fyragrupp för sig elier med båda tillsammans.
2 Oo [96]
Kortfilmer,stillfilmer och diatildserier är bl.a. avsedda användas av organisationer, skolor, hotell, förband och skalor ur försvaret o.d.
Centralt framställda bildserier o.d. bör kompletteras med lokala inslag, som upplyser om de särskilda förhållanden, som
skall beaktas inom aktuellt fjällområde, kring aktuell fjäll-
anläggning osv.
Med tanke på Sveriges Radios uppgift och intressen torde kunna förväntas att även självständiga program av betydelse
för fjällsäkerheten kan komma till stånd irom såväl radio
som TV,
För den speciella informationen för t.ex. visst område, viss verksamhet eller viss persoralkategori får väljas der eller de informationsvägar bland ovan angivna, som bäst svarar mot syftet med informationen. Denna torde i dylika fall stundon
med fördel meddelas med tillänpning av grupparbetsteknik, app-
likatorisk exemplifiering e.d,
En stark utveckling pågår i tekniskt och organisatoriskt av-
seende beträffande informationsvägarna, särskilt inom radions och televisionens områden. Det är av vikt att denna utveckling - med särskilda bolag för Sveriges Radios utbildningsmedverkan och lokalradio, med närradio, data-TV eller datavision, text-TV, teletex m.m. - noga följs av den inom fjäll-
säkerheten huvudansvarige för information och utbildning
(ifr kap. 6) och föranleder successiva åtgärder eller framställningar. En medverkan efter hand i de successivt vidgade försöken med data- och text-TV kan härvid visa sig önskvärd.
Som framhölls i inledningen till detta kapitel (p. 5.4.1) är
det enligt utredningens mening en uppgift för samhället att
informera den enskilde om hans ansvar för fjällsäkerheten och vad detta innebär.
Med hänsyn härtill bör det material, som ovan redovisats för
de olika informationsvägarna, framtagas samordnat och i samverkan mellan de olika fjällsäkerhetsintressenterna, aktuella rese= och turilstorganisationer m.fl. och avgiftsfritt tillhandahållas allmanneten direkt eller genom dessa intressenter och organisationer. Det bör kunna distribueras och nyttjas var helst det kan tiäna sitt syfte.
Det bör gälla som princip. Undantag i kostnadshnänseende bör göras för sådant material, som väsentligen inte kan anses
falla inom den angivna uppgiften för samhället. Så syns un-
dantag böra göras för större publikationer e.d., som framtages av frivilliga organisationer, bokförlag m.fl. - ofta
i samverkan. Samma bör vara fallet med regionalt och lokalt
eller eljest starkt specialiserat material. Irganisationernas medlemstidskrifter eller motsvarande har vidare givetvis en speciell, fristående ställning.
Den Svan angivna samordningen i planering och genomförande av den för fjällsäkerheten betydelsefulla informationen bör ske genom samverkan mellan de olika intressenterna under leining av den huvudman för fiälis”kerheten, som utredningen i annat sammanhang (kap. 6) föreslic, och i den löpande verksazreten närmast biträdd av den huvudansvarige för denna informati an.
Enligt utredningens förslag (kap. 6) till ansvars- och arbe: '3-
fördelning mellan huvudintressenterna för fjällsäkerheten bör nämligen för varje väsentlig del av denna säkerhet på central nivå flanas an huvudansvarig, Som i samve..an meå huvudmannen och övriga intressenter närmast veriar för sammanhang och samoréning inom respektive verksamhet.
5.4.5 Utbildning
Utbildning är väsentligen information, oftast akt'v :r formation.
För att få avsedd effekt bör utbildningsinsatser liksom infor-
mationsåtgärder påbörjas så tidigt som möjligt. Utbildningen
bör därför till stor del genomföras på hemorten. Det bör även vara möjligt att därefter få praktisk utbildning på turistorten.
För att möjliggöra utbildning på hemorter krävs kunniga ledare och instruktörer samt ett för varje målgrupp lämpligt undervisningsmaterial.
För närvarande utbildar bl.a. Friluftsfrämjandet blivande
fjällturister. Undervisningen bedrivs i form av fjällträffar
och studiecirklar. Friluftsfrämjandet har för ändamålet fram-
ställt studiepaket med arbetshäften och diabildserier m.m. Ledarna som krävs för verksamheten utbildas i Friluftsfrämjandet.
Svenska turistföreningen utbildar färdledare som krävs för den färdledarledda verksamhet som man bedriver, Turistföreningen har även fjällkurs för allmänheten.
Utöver organisationernas utbildning erhåller personal vid
militära förband en god fjällutbildning. Flertalet yrkes-
officerare erhåller utbildning i vinterfjäll.
Vid Gymnastik- och idrottshögskolan är fjällutbildning obli-
gatorisk. Vid några av landets fritidsledarskolor ägnas
också viss tid åt fjällutbildning. Enligt skolöverstyrelsens undervisningsplaner skall eleverna såväl i grundskolan som
på högstadiet erhålla Information om fjället.
Personalen i fjällräddningspatrullerna erhåller utöver utbildning i räddningstjänst äver utbildning i fjällsäkerhetsfrågor.
På några av boendeanläggningarna har man färdledare som inte
enbart leder turer utan som även informerar och utbildar i fjällsäkerhet, varvid turisteraa exempelvis kan få bygga olika former av nödbivacker, Allt för få turistanläggningar
17 Prop. 1978/79: 187
har dock uttildace färdledare, främst på grund av kostnaderna och bristen på bra färdledare,
Utreånirger finner den når svar angivna utbildringer lämplig som grund fär den fortsatta verksamheten, Den bör dock allmänt vidgas, särskilt den utbildning som sker genon de frivilliga organisationernas försorg. (Beträffande skolornas utbildning se jämväl nedan i detta avsnitt.)
Friluftsfrämjendet och övenska turistföreningen utbildar i dag ledare endast för oehovet inom respektive organisation. En kvalificerad utsildring för yrkesverksamma färdledare sakras.
I samband härmed zå nämnas att från flera håll, bl.a. inom
Kiruna kommun, har till utredningen framförts förslag om at
samhället bör åtaga sig ansvaret för utbildning av färdledare
m.fl. på kvalificerad nivå. Frågar är f.n. föremål för utreå-
ning, beträffande Kirunaförslaget bl.a. vid Umeå högskoleregion. FPjällsäkerketsutsedningen anser därför ait det bör ankomma på den huvudman för fjällsäkerheten, som utredringen
föreslår (kap.$5), att då itredningsresultat föreligger ta
ställning till och verka i denna fråga. Recéan i nuläg.s stäl. ler sig atredningen dock positiv till förslaget, i den 2. :' det närmast avser utbilcnirg av lärare och instruktörer för vidgad fjäll- och färdledarutbildning inom organisationernas och skolars verksamhet, Utredningen bedömer - på nu förhandenvaranåe urä rl2g - det lämpligt att tyngdvpunk.:n beträdvanie utbildnirges av färdledare tör ligga 10s de frivilliga Orgenisatiorerna även i framtiden,
I sammanhanget vill utredringen erinra om att cet ifrågaci”ts att inrymma viss utbildning av fjällfärdledare o.å, isom ramen iso för den utbildning av fritidsledare, som bedrivs inom statlig högskola, och den utbildäning &£/; ungdoms-, idrott.- vch rriluftsledare, som bedrivs inom kommunal högskola och som
fr.o.m, den 1 juli 1979 beräknas överföras till folkhögskolor
som fritidsledarlinje Yr Utredningen räkner ned att också
ställningstagande och verksamhet härvidlag bör ingå i den uppgift för huvudmannan för fjällsäkerheten, som nyss berördes, Utredningen vill framhålla betydelsen av att den utbildning med inriktning på kvalificerad fjäll- och fjäll-
ledarverksamhet, varom här är fråga, förläggs till orter/
folkhögskoleorter som har goda möjligheter till praktisk utbildning, dvs, har goda och stabila snöförhållanden, lämplig skidterräng och lämpliga skid- och turanläggningar.
Utredningen anser den allmänna fjäll- och fjällsäkerhetsutbildningen inom skolorna betydelsefull. Den bör - som även
framgår av läroplanerna - ske såväl i grundskolan som på
gymnasiet. Lärarna måste ges kompetens att genomföra den undervisningen. Viktigt härför är att bra undervisningsmate-
rial (jfr p. 5.4.4) tas fram och ställs till förfogande.
Utredningen finner det angeläget att de som producerar, marknadsför och säljer resor till fjället har fjällkunskap, Så
långt möjligt är bör de få egen erfarenhet av och egen utbild-
ning om fjäll och fjällsäkerhet. I vart fall är en teoretisk
information erforderlig. Angivna åtgärder bör bidra till en
från säkerhetssynpunkt önskvärd nedtoning av "glättade" bild
av fjället, som ofta förekommer i reklamen.
5.4.6¶Fjällsäkerhetskampanj
Som tidigare framhållits (p. 5.1.2 och 5.4.1) har utredning-
en gjort den samlade bedömningen att en av samhällets främsta åtgärder för en förbättrad fjällsäkerhet bör utgöras av en vidgad informations- och utbildningsverksamhet riktad till
1. Prop. 1977/78:100 bil.12 s. 587. Jfr folkhögskoleutred-
nings förslag, SOU 1977:8.
Prop. 1978/79: 187 1 NY HM
allmänheten. Behovet härav är i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar enligt utredningens uppfattning särskiida insatser nu.
Den ekonomiska ram, som på sikt bör årligen avses för information oci utbildning som del av hela fjällsäkerhetsverksamheten, får bestämmas på grundval av ytterligare erfarenheter och då 5l.a. en uppföljning av den intensifierade verksamheten, som utredningen föreslår för de närmaste
två budgetåren (1972/79 och 1979/80). Föreslagen ekonomisk
ram för informationen och uttildningen under åessa två år är enligt utredningens uppfattning ett minimum med zänsyn såväl till det behov av effektiva åtgärder, som de senaste årens fjällolyckor ach olyckstilltud motiverar, som till det snabbt ökande rvöorliga friluftslivet och den ökande turismen.
SE Utredningen föreslår att en fjällsäkerhnetskampanj genomföres under budgetåren 1978/79 och 1979/30. Förstnän.da butgetår har visserligen redan inletts. Med härsyn till åtgäråsodeovet är emellertid angeläget att snarast börja kazpar jen. En förutsättning är dock att närför erforderliga medel xan
erhållas redan i höst och att förberedelserna får inleia.s
snarast nöjligt.
Det bör ankomma på den huvudman för fjällsäkerhet, som utredningen förutsätter kommer att utses, att tillsammans med främst Svenska turi”t öreningen, Frili tsfrämjunået oca rikspolisstyreisen plan€eza och orioritera öe informatiors- oc utbildningsinsatser, som krävs för ökad fjällzikerret, 33 snart sxe Kan bör denna oråning gälla också för 1 ningen
av den föreslagna fjällräkerhevskampanjen 19798/f0. > —-
förinnar bör utan att föregripa valet av huvuczsa” uppdraget att förbereda och genomföra de närmast aktuella f2!arra av kampanjer kunna ges någon av de "yra huvudintressenterna naturvårdsverket, rikspolisstyrelsen, Svenska turistföreninrzen
och Friluftsfrämjandet i samverkan med övriga tre, Starka
skäl talar för att i dylikt fall välja den i aktuell informationsverksamhet erfarnast2 och i nuläget direktast engagerade Lr Detta torde vara Svenska turistföreningen. Un-
der förutsättning att föreningen vid förfrågan förklarar
sig villig att åtaga sig uppgiften föreslår utredningen att
Svenska turistföreningen utses härtill.
Kampanjverksamhetens senare del bör alltså planeras och ge-
nomföras inom ramen för blivande ordinarie samverkansformer
för fjällsäkerhetsarbetet., Den omedelbart aktuella delen bör för att utan omgång vara röjlig anknytas till redan pågående verksamhet och ha karaktären av en vidgning av denna. Detta gäller både information och utbildning, främst hos de båda frivilliga organisationerna men beträffande informationen också hos naturvåråsverket och rikspolisstyrelsen, Därjämte bör en broschyr - "fjällvettsbroschytT" - för vidsträckt spridning inom aktuella intresseområden och en anknytande affisch i engagerande utförande tas fram på grundval av förefintliga erfarenheter och förefintligt underlag och föras ut genom de frivilliga organisationerna, polisen, resebyråer, hotell, transportorgan m.fl. Med den synnerliga genomslagskraft som TV och radio har är också angeläget att för den omedelbart aktuella verksamheten dels utnyttja förefintliga möjligheter till myndighetsinformation i överensstämmelse med 11 § i Sveriges Radios inklusive Sveriges Lokalradio AB avtal med staten, dels söka väcka intresse för information också i form av nyhetsförmedlande, opinionsspeglande och andra program. Detta bör främst för skolornas räkning - även gälla den speciella utbildningsradion, TV-spots
1¶Enligt Svenska turistföreningens årsredogörelse för 1977
framtog och spred föreningen detta år - utöver årsskrift,
föreningstidskrift, årsredogörelse, vandrarhemsförteck-
ning, förteckning över hotell och pensionat, "Fjäll 77"
och studieplan Jämtland-Härjedalen = för resetjänst och propaganda 24 broschyrer och häften i sammanlagt 579 000 exemplar. Totalt utgav föreningen 31 publikationer i 2 002 350 exemplar.
och -trailers samt annat erforderligt material härför bör tas fram med prioritet. Av särskild betydelse är dess utnyttjande vid kampanjens start, inför vintersportlov, påsk m.m.
Det är av stor betydelse att kampanjen får stöd från pressens sida. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att fortiöpande tillhandahålla pressen information och informationsmaterial om kampanjen. Pans
Kostnaderna för fjällsäkerhetskampanjen 2978/80 beräknas mot bakgrund bl.a. av erfarenheterna från Sjösäkerhetsrådet och från irformationsaktioner genomförda av de fyra ovan nämnda huvudintressenterna i fjällsäkerhetsarbetets
informationsdel - till l milj. kr., fördelad med 600 000 kr.
på budgetåret 1973/79 och 400 000 kr. på budgetåret 1979/80.
Medlen för budgetåret 1978/79 - som behöver kunna disponeras under september 197686 eller möjligen behöver vara vissa fr.o.m. denna tid och kunna disconeras snarast möjligt därefter - har
preliminärt beräknats fördelade sålunda:
Ökning av pågående information från
de fyra huvudintressenternas sida 75 CIO kr.
Ökning av pågående utbildning i de
två frivilliga organisationernas
regi 125 CIU xT. Broschyr och affiscen 300 200 kr. Material för TV-spots och -trailers, myndighetsinrformation m.n. 50 000 cr. Reserv för utjämning 50 00C kr.
Medlen för budgetåret 1979/80 bör avses för olika ängen:l eriigt
senare förslag från den av utredningen föreslagna huvudmannen
för fjällsäkerheten. 14 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
Utredningen föreslår att fjällsäkerhetskampanjen ges den inriktning, som ovan har redovisats och att för kampanjer anvisas 1 milj. kr., fördelade med 600 000 kr. på budget-
året 1973/79 och 400 000 kr. på budgetåret 1979/80.
5.4.7 Sammanfattning
Information och utbildning måste ges en primär roll i fjällsäkerhetsarbetet. En kraftig förstärkning och vidgning av pågående arbete erforiras., Behovet härav är i nuläget särskilt angeläget. Detta motiverar särskilda insatser nu.
Informatiosnsåtgärderna bör i princip sättas in redan på
hemorten och sedan kompletteras i fjollområdet. Informa-
tionens innehåll måste påverkas av utvärderingen av före-
fintiig statistik över fjällolyckor, främst dem med död-
lig utgång.
Ett flertal informationsvägar står till buds och bör utnytt-
jas. Utvecklingen i tekniskt och organisatoriskt avseende av dessa måste aktivt uppmärksammas.
Det är viktigt att informationsverksamheten samordnas och
genomförs i nära och fortlöpanie samverkan främst mellan de olika fjällsäkerhetsintressenterna men också aktuella rese- och turistorganisationer m.fl. Den huvudman för fjällsäkerheten, som utredningen i annat sammanhang (kap.6) föreslår, har härvidlag en betydelsefull roll.
I princip bör informationsmaterialet av allmänt intresse med vissa specifika undantag - tas fram och tillhandahållas avgiftsfritt till allmänheten direkt eller genom myndigheter, organisationer m.fl. Det bör kunna distribueras och nyttjas
var helst det kan tjäna sitt syfte.
Redovisad nuvarande utbildning är lämplig som grund för den för den/ fortsatta verksamheten. En allmän vidgning är dock önskvärd särskilt /
utbildning som sker geron de frivilliga organisationernas försorg. Åtgärder för att underlätta och förbättra skolornas utbildning bör genomföras. 3ättre fjällkunskap hos der personal, som producerar, marknadsför och säljer resor till fjället bör eftersträvas. En nedtoring av den "glättade" bild av fjället, som ofta förekommer i reklamer, är från fjällsäkerhetssynpunkt "önskvärd".
Utredniagen tar under hänvisning till pågående och ytterligare erforderliga utredningar inte stäklring till: frågan
om samhället bör åtaga sig ansvaret för utbildning av färd-
ledare m.fl. på kvalificerad nivå. Detta bör ankomma på den huvudman för fjällsäkerhetenr, som utredningen föreslår. I visst avseende ställer sig dock utredningen redan nu positiv till förslaget. Tyngdpunkten i färdledarutbiläningen bör dock kvarligga hos de frivilliga organisationerna.
En fjällsäkerhetskampanj bör genomföras urder budgetåren
1973/79 och 1979/80. Der omedelbart aktuella delen bör för
att utan omgång vara möjlig anknyta till pågående verksamhet
och ha karaktären av en viigning av åenna. Förslag argående kampanjens inriktning och ledning reéovisas, Kostnaderna beräknas till 1 milj.kr., fördelade med 500 000 kr. för
tudgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för buågetåret 1979/80.
För att den angelägra snabbstarten skall kunna ske, behöver madlen för innevarande budgetår kunna åisponeras under september 1978 eller möjligen åtminstane vara vissa fr.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt därefter.
198 Prop. 1978/79: 187
INNEHÅLL
5.5 INFORMATION: KARTOR 5.5.1 Grunder 5.5.2 Utvecklingsläget
35.201¶Allmänt
3.5.2.2¶Allmänna kartor
5.5.2.3¶Särtryck/Specialkartor
5.5.3 Erfarenheter samt synpunkter och förslag
5.5.3.1 — Allmänt
5.5.3.2¶Aktualitet
5.5.3. 3 Den ekonomiska kartan 5.5. 3.4 Den topografiska kartan 5.5. 3.5 Seammanföring av kartverksamhet
5.5.4¶Sammanfattning
5.5 INFORMATION: KARTOR
5.5.1 Grunder
En viktig del av den information, som är betydelsefull för
fjällsäkerheten, förmedlas genom kartor. S3å har varit fallet
alltsedan den tid, då icke blott de i trakten bofasta eller
yrkesverksamma utan även resenärer och turister började vi-
sa intresse för fjällvärlden. Utvecklingen under de senaste tre - fyra årtiondena inom kartområdet har varit stark och omfattande. Det kartmaterial och den övriga information om landskapet, som i dag - och i morgon - kan erbjudas den, som har att verka i eller vill besöka fjällregionen, är av en nelt annan kvalitet och mångsidighet än tidigare. Därmed är
givetvis icke sagt, att det till alla delar uppfyller in-
tressenternas samtliga krav. Men utredningen har kunnat konstatera, att så sker i betydande grad. Och utvecklinger fortsätter.
Vilka krav bör då ur bl.a. fjällsäkerhetssynpunkt ställas
på den landskapsinformation i kartform, som avser fjäll-
regionen? I första hand är det fråga om samma krav, som allmänt gäller för allt kartmaterial om det rätt skall kunna fylla sin informativa uppgift. Det vör sålunda vara tillförlitligt, dvs. noga överensstämmande med verkligheten, och så aktuellt som någonsin är möjligt. Det skall vidare vara lättläst - bl.a. genom lämplig skala, lämpliga färger, lämpliga symboler och stilsorter - och lätttillgängligt, dvs, enkelt att anskaffa när eller var än behovet inträder. Priset skall vara rimligt, får inte vara
avskräckande och bör vara så lågt, att det främjar sådan
spridning som krävs för avsedd användning.
I andra hand är det fråga om de speciella krav, som följer av det särskilda ändamålet: fjällsäkerheten. Detta innebär
att kartan bör innehålla den ytterligare information, som är av betydelse för verksamhet eller vistelse i fjällen. Hur mycket detta bör omfatta kan diskuteras från fall till
fall.
Främst måste dock krävas information om
leder och anslutande anordningar som vad, broar
och spänger, fångstarmar, vindskydd, båtförbin-
delser, viss räddningsmateriel m.m.;
övernattningsanläggningar - från kåtor och stugor
till fjällstationer, fjällpensionat, turisthotell
o.d.;
hjälptelefoner tråd och radio;
liftar, linbanor o0,82.;
telefonledningar, kraftledningar, renstängsel,
skoterförbuådsgränser m.m,
Det är angeläget att denna speciella information tillförs
kartan på sådant sätt, att den lätt återfinns och tydligt framgår, dvs. genom användning av speciell färg, stor stil, enkla och klara symboler osv. Detta sammanhänger med
de särskilda krav på hanterbarhet, som måste ställas på
sådant kartmaterial, som skall kunna användas i fjället under ofta svåra väderleksförhållanden, oklar belysning osv. Härav följer fordringar på särskild hållbarhet mot
fukt, vikning, (vind-) slitning m.m.
Profilskisser för områden med större eller flera fjäll-
anläggningar synes i vissa fall med fördel kunna infällas på kartbladet - t.ex, i dess marginal - som en komplettering för att ge översikter och underlätta orienteringen.
Fe He2 Utvecklingsläget
5.5.2.1¶Allmänt
Landskapsinformationen i kartform avseende fjällregionen
skall fylla många olika syften. Det kan förutom turistak-
tiviteter av vanliga slag gälla vitt skilda verksamheter från detaliplanerirg eller detaljstudier inom begränsade områden för olika mer eller mirdre specifika ändamål till översiktlig planering - ofta för större områden - av olika art. Det kartmaterial, som f.n. förefinns, spinner därför också över ett brett register.
Statens lantmäteriverk (LMV) är sedan sammanslagningen den
1 juli 1974 av lantmäteriet och rikets allmänna kartverk ansvarigt för den allmänna kartläggningen inom riket.
statsmakterna bestämt, och har i övrigt centralt samt vid sina regionala och lokala organ (överlantnätarmyndigheter resp. fastighetsbildningsuyndigheterna, främst lant-
mäteridistrikten) en stor mängd landskapsinformation i
annan karifortm som flygbilder, uppgiftssammanställningar, strukturkännedom m.m. Också denna, ofta starkt differentierade information kan utnyttjas i sammanhang med fjällsäkerhetsarbetet. Lantmäteriverkets grundmaterial bildar i regel underlag för det kartmaterial, som utanför lantmäteriverket framställs för speciella ändamål - särtryck; i praktiskt bruk ofta kallade specialkartor.
Bland de allmänna kartorna har i förevarande sammanhang dels översiktskartorra, dels de topografiska och de ekonomiska kartorna intresse,
översiktskartan i skala 1:250 000, åtta färger och fyra versioner - en huvud-, er flyg-, en indelnings- och en plane-
ringsversion. Från 1981 beräknas en Ööversiktkarta i skalan
1:500 000 tillkomma. Den ut fjällsäkerhetssynpunkt aktuella användningen av dessa kartor är främst för översiktlig planering samt - i fråga om huvud- eller flygversionen av kartan i skala 1:250 000 = i vissa fall för operativ ledning av fjällsäkerhets- eller fjällräddnirgsverksamhet.
Den iopografiska kartan blir rikstäckande fr.o.m. 2:a kvartalet 1979 och kommer då att helt ersätta den gamla generalstabskartan, som därmed utgår från de allmänna kartorna. Den topografiska kartan är i princip i skalan 1:50 000, dock för inre delar av övre Norrland och därmed för fjällregionens huvuddel fr.o.m. nordligaste Jämtland i skalan 1:100 000. Några av 1:50 000-delsbladen över fjällområdet - exempelvis i västra Jämtland och Härjedalen och nordvästligaste Dalarna är nyutgivna under 1977/78, några av 1:100 000-delsbladen är under senare år partiellt reviderade, t.ex. bladen Naimakka, Nasafjäll, Pieljekaise, Gräsvattnet, Umfors och Ammarnäs. Flertalet övriga blad över fjällområdet är högst fem år. Partiell revidering av 1:100 000-delsbladen över fjällkedjan i Norrbottens län planeras ske med utgivning åren 1979-80.
Fullständig revidering av den topografiska kartans blad har hittills endast i mycket begränsad utsträckning varit möj-
lig, då resursbehovet för att slutföra förstagångsframställ-
ningen under hela 1970-talet varit mycket stort och prioriterats. När förstagångsutgivningen inom kort avslutas, kan den fullständiga revideringen av den topografiska kartan komma i gång. Då detta är en 2konomiskt och arbetsmässigt mycket betydande del av den allmänna kartläggningen sker f.n. en utredning om hur revidieringsarbetet bör genomföras.
I avvaktan härpå kan ej sägas vilken aktualitet, som den
topografiska kartans blad över fjällregionen i framtiden
kan förväntas få. Gissningsvis kan, om även i fortsättningen en kombination sker av partiella och fullständiga revideringar, bedömas att intervallen mellan partiella renoveringar skulle kunna vara omkring fyra och mellan full-
ständiga renoverirgar åtta å nio år. Det måste dock fram-
hållas, att beslut härvidlag icke föreligger. Möjlighet
finns att ur fjällsäkerhetssynpunkt motivera och föreslå
lämpliga intervaller. (Jfr p. 5.5.3.2.)
Förstagångsutgivningen av den ekonomiska kartan enligt
gällande beslut om kartseriens omfattning avslutas under
1978 med återstående delar av Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, Skalan för kartan
inom dessa län är i regel 1:20 000, för nuvuddelen av
Kopparbergs län i skalan 1:10 000. Undantagna från kart-
läggning har i princip varit dels flertalet områden av fjällkaraktär i nordligaste Dalarna, västra Härjedalen, västra och nordligaste Jämtland, dels de västliga delarna av Västerbotten och Norrbotten, dvs. fjällområdena där och områden, där förutsättningar ansetts saknas för jcräbruk eller skogsbruk i vedertagen bemärkelse.
Efter hand har emellertid önskemål framkommit att utsträcka
den ekonomiska kartläggningen till vissa fjällområden av speciellt intresse från turistnäringssynpunkt eller för annat utnyttjande. Statens lantmäteriverk föreslog 1977 att er. utökning av den ekonomiska kartläggningen med ca 150 blad i skala 1:20 000 över vissa fjälltrakter skulle ske och begärde för uppgiften 3 milj. kr. Riksdagen beslöt 1978 att den föreslagna utökningen får komma i fråga i den mån det kan ske utan tillskott av ytterligare medel, F.n. vågår försök med fyra kartblad i skala 1:20 000 avseenåe en förenklad metod för ekonomisk kartläggning av vissa fjällområden. I
avvaktan på en fullständig utvärdering av fjällkartebladens
framställningsteknik för ett ställningstagarde till den
fortsatta fjällkarteläggningen har lantmäteriverket beslutat att under 1978/79 begränsa framställningen till ytterligare 10 blad inom Västerbottens län.
5.5.2.3¶Särtryck/Specialkartor
För att tillgodose de speciella behov av utökad kartinformation, som föranletts av fjällturismen och de särskilda fjällsäkerhetskraven för denna, har de allmänna kartorna i regel icke varit tillfyllest. Utanför lantmäteriet (före den 1 juli
1974 rikets allmänna kartverk) har därför framtagits särtryck
för att tillgodose dessa särskilda behov, Det har i regel varit fråga om påtryck i rött på underlag från generalstabs-
kartan eller - från slutet av 1960-talet - den topografiska
kartan. Stundom har det varit fråga om andra specialkartor. Svenska turistföreningen har sedan länge i dessa frågor varit
initierande eller medverkande. Som exempel kan från år 1920
erinras om föreningens då utgivna karta över "Vandringsleder
och Fjällturer inom delar av Jämtland och Härjedalen i skalan
1:300 000" och H.N. Pallins specialkarta i skala 1:50 000 över Akkamassivet.
Efter hand kom en fortlöpande samverkan till stånd mellan de större kartförlagen och Svenska turistföreningen vid utgivningen av speciella kartserier i sammanhanget. Turistföreningen
har härvid stått för det turistiska sakinnehållet i kartorna.
Så har skett t.o.m. 1974 beträffande den av Generalstabens litografiska anstalt utgivna serien Svenska fjällkartan i skala 1:200 000 och sker beträffande samma förlags serie Svenska turistkartan i skala 1:300 000 samt förlaget Liber Kartors serier Svenska fjällkartan och Nya fjällkartan.
Nya fjällkartan avses efter hand ersätta den utgående Svenska
fjällkartan, Denna har haft generalstabskartan i skalorna 1:100 000 och 1:200 000 som underlag och utkommit med 16 blad,
täckande fjällvärlden från Treriksröset i norr t.o.m. Tran-
strandsfjällen i söder. De åtta nordliga bladen - ned t.o.m.
nordligaste Jämtland - har skalan 1:200 000, de åtta sydliga
1:100 000. Av de senare har de två över de mest frekventerade
fjällområdena i Jämtland och Härjedalen en sommar- och en
vinterversion. Det främst från fjällsäkerhetssynpunkt moti-
verade informationstillägget är påtryckt i rött. Bladen 1-6,
som täcks av Nya fjällkartans hittills utgivna delar, kommer
icke att revideras. Nya fjällkartan har den topografiska
kartan i skalorna 1:100 000 och 1:50 000 som underlag och
omfattar i enhetsskalan 1:100 000 från Treriksröset t.o.m.
Fulu- och Sälenfjällen 32 blad. För ett mindre antal mycket frekventerade avsnitt finns även specialblad i skalan 1:50 000. Med 1978 beräknas tre fjärdedelar av bladantalet och drygt hälften av svecialbladsantalet ha färdigställts. Kartorna är av mycket hög klass och trycks i fem färger,
varav rött avses för informationstillägget. Förändringar i
underlagskartan markeras också med den röda färgen vid par-
tiell revidering av denna. Avsikten är att den Nya fjäll-
kartan skall hållas aktuell genom revidering och rytryckning vartannat år. Detta gäller främst informationstillägget. Frekvensen för underlagskartans partiella och/eller fullstän-
diga revidering beror på resultatet av pågående överväganden.
(Ifr p. 5.5.2.2.)
Under 1977 framtog Generalstabens litografiska anstalt en ny specialkarta, Stora fjällkartan, omfattande tills vidare två storkartblad i skala 1:100 000 över de med hänsyn till turism och rörligt friluftsliv irtressantaste delarna av Jämtland och Härjedalen fr.o.m. Storlien - Åreområdet i norr t.o.m, Funäsdalen - Vemdalen i söder, Bladen är kartografiskt av mycket hög klass, De trycks i fem färger, varav rött avses för vägar o.d. samt magenta för det informationstillägg, som gäller objekt av särskild betydelse för turismen och det rörliga friluftslivet i fjällområdet och för fjällsäkerheten härvid. Produktionen och utgivningen får ses som ett försök.
Prop. 1978/79: 187 2086
Utfallet blir grund för avgörarde om fortsatt omfattning, aktualiseringssamarbete, revideringsfrekvens m.m.
Som exempel på ett specialsärtryck eller en specialkarta,
som särskilt framställts efter lokalt initiativ för ett
begränsat område med omfattande turism och rörligt friluftsliv, må nämnas den Karta över Sälenfjällen i skala 1:50 000 och med ekvidistans 10 m,! son tillkom 1977 och till vilken upphovsrätten innehas av Fjällkartan Rörbäcksnäs, Kartan är noggrann och skalan medger en specificerad information, som utöver leder med anslutande anordningar, liftar, turisthotell, stugbyar asv., innefattar specialer över tätortsbebyggel-
se och markering av områden med lavinfara.
Då fråga är om specialsärtryck eller specialkartor med på-
tryck om speciell fjäll- och fjällsäkerhetsinformation, utnyttjas ofta kartbladets baksida eller dess i styvare papper utförda omslag för ytterligare information i samma
eller liknande syfte. Det är oftast fråga om allmänna råd
för ökad säkerhet och trivsel, berörande t.ex. lavinfara, is- och vadrisker, färdmeddelanden, stugutnyttjande, hänsyn, alarmering. Stundom ges mora utförliga uppgifter om hjälptelefoner och fjällräddningstjänst, mera detaljerade utrustningsanvisningar och - i förekommande fall - orientering om viktiga specialbestänmelser gällande nationalparker. På lokalt initiativ tillkomna specialkartor utnyttjas också stundom i finansieringssyfte för information i annonsform om inkvarterings-, förplägnads-, transportm.fl. möjligheter.
1. Nya fjällkartan har ekvidistans 20 m, Stora fjäll-
kartan 25 m, topografiska kartan (i skalan 1:50 000) 5 m,
Ly c =1
5.5.3 Erfarenheter samt synpunkter och förslag
Här det gäller att bedöma i vad mån nuvaranie xKarttillgång-
ar i dels allmänna kartor, dels särtryck eller specialkartor fyller je Krav, som från fjällsäkerhetssynpunkt
tör uppställas (rp. 5.5.1), har utredningen funnit att före-
fintligt eller just tillkommande/under produktion varande kartmaterial allmänt sett fyller mycket högt ställda krav. Mat derna bakgrund bör dock med hänsyn till den betydelse för fjällsäkerheten, Som kartirformarionen har, vissa erfarenheter och synvunkter redovisas och förslag framläggas.
för att ta fram jet allmänna kartmaterial, som lantmäteri-
verket är arsvarigt för (lantmäteriinstruktionen SFS 1974:336),
används moderna flygfotogrammetiska metoder, numeriskt styrda ritmaskiner och arnan kvalificerad teknik. Noggrannhetskravet
är mycket hårt och generellt kar sägas att ett både kvantita-
tivt och kvalitativt mycket betydande arbete har nedlagts inom verket, innan en färdig kartprodukt går ut i marknaden.
Kartan är då
väl ägnad att svara mot sina syften och att vara en grunå för de ytterligare specialiseringar - t.ex, i form av särskilda fjällilkartor - som kan erfordras. För kartor av sistnämnda slag, som framställs utanför lantmäteriverket, innetär emellertid verkets godkännande endast att spridning godkänns med hänsyn till de fordringar på kartsekretess, som statsmakterna uppställt. Lantmäteriverket har sålunda icke något ansvar för sådana specialkartors karttekniska standard och aktualitet.
5.5. 37.2 Aktualitet
En betydelsefull erfarenhet från fjällsäkernetssynpunkt är kravet på bättre aktualitet för samtliga kartor över fjäll-
regionen. Lantmäteriverket har skyldighet att tillse att fastställda serier allmänna kartor är aktuella, dvs. att
de i erforderlig grad revideras. Eftersom dessa kartor är
underlag för specialkartorna återverkar deras aktualitet
också på de sistnämndas. Det gäller främst den allmänna kartbilden, som hos specialka:tan rimligen icke kan re-
videras med kortare intervall än den motsvarande all-
männa kartan. Hur starkt revideringskravet för denna kan drivas är väsentligen en tekniskt-ekonomisk fråga, Som
tidigare framhållits (p. 5.5.2.2) pågår härvidlag sär-
skilda överväganden. Ur fjällsäkerhetssynpunkt är önskvärt att revideringsintervall2n - som förmodligen även
fortsättningsvis bör avse en kombination av partiella och
fullständiga revideringen - kan bli så korta som möjligt. Utredningen förutsätter, att nauvudmannen för fjällsäkerhet som med det förslag utredningen framlägger (p. 6.2. ) är
representerad i det till ledningen av statens lantmäteri-
verk anknutna kartrådet - under de fortsatta övervägandena
beträffande de framtida revideringsprinciperna för de all-
männa kartorna kommer att verka härför.
Det speciella tillägget av fjäll- och fjällsäkerhetsinforma-
tion på specialkartorna inom fjällregionen kan däremot re-
videras oftare än motsvarande allmänna karta och därmed den allmänna kartbilden hos specialkartorna. Detta underlättas genom den arbetsmodell med påtryck i särskild färg, som används. F.n. torde målsättningen i regel - t.ex, för Nya fjällkartan —- vara revidering vartannat år, Denna revidering torde i sin metodik närmast motsvara en partiell revidering för en allmän karta nen bör till sitt resultat närmast kunna motsvara en fullständig revidering. Då en noggrann uppföljning av de element, som ingår i informationstillägget, sker främst regionalt hos vederbörlig länsstyrelse och lokalt hos
vederbörlig kommun och polisdistrikt samt intresseområdes-
vis jämväl hos vissa andra intressenter (t.ex. lantbruks-
nämnd och domänverkets regioral- och lokalorgan) syns tekniskt icke hinder möta att årligen revidera informations-
tillägget. Huruvida så 1 praktiken bör ske bör bero på de
konkreta erfarenheterna efter någor tids tillämpning av nuvarande eller nu avsedd ordning. Utredningen föreslår, att det bör ankomma på huvudmannen för fjällsäkerhet att efter hand pröva erfarenheterna och därefter uppta överläggningar med vederbörande förläggare i syfte att bl.a. nå en enhetlig och en så fördelaktig intervallängd som möjligt. Här må framhållas, att under nuvarande förhållanden informationstilllägg av angivet slag i form av påtryck endast förekommer på fjällkartor av särtrycks- eller specialkartetyp.
5.5.,3.3 Den ekonomiska kartan
även för den ekonomiska kartan pågår försök och överväganden angående reviderirgsintervallen. Oaktat resultaten därav är den utökning av kartans täckningsområde, som i princip beslöts av riksdagen 1978, och den försöksvisa produktion, som lanrtmäteriverket påbörjat, att hälsa med tillfredsställel-
se ur fjällsäkerhetssynvunkt. Utredningen vill från samma
synpunkt uttala förhoppningen, att det skall visa sig möjligt för lantmäteriverket att inom relativt nära framtid fullfölja produktionen av de 1590 blad, som hittills avsetts.
På grundval av erfarenheterna från utnyttjandet av dessa får
ställning Sedan tas till vilken fortsättningen skall bli.
Som tidigare redovisats (p. 5.5.2.2) är den topografiska
kartans skala i regel 1:50 000 men för flertalet fjällområden 1:100 000. Kartans roll som eldledningskarta har väsentligen varit avgörande för beslutet om skalan. För denna uppgift erfordras en viss noggrannhet, som inte med säkerhet kan uppnås i en 100 0Q00-del. Området för kartläggning i skalan 1:190 000 avgränsades därmed till att
avse endast den allra nordligaste deler av Jämtland samt de inre delarna av övre Norrland (Västerbottens och Norr-
bottens län), inalles 41 karttlad.
I olika sammanhang har önskemål framförts om en utvidg-
ning av 50 000-delskartläggnirgen till de angivna områ-
dena, där den topografiska kartan utgivits i skala 1:100 000. Härvid har i första hand åsyftats en förminskning av den topografiska kartan i skalan 1:50 000, Försöksblad för en sådan förminskad karta har också ut-
förts vid flera tillfällen. Produktionen har även till-
styrkts av lantmäteriverkets kartråd, men i avvaktan på mer
övergripande utredningar om det framtida kartsortimertet har produktionen uppskjutits.
Utredningen anser det ur fjällsäkerhetssynpunkt fördel-
aktigt, därest en viigning kan ske av skalområdet för den topografiska kartan över de områden, där skalan f.n. är endast endera av 1:50 000 ellar 1:100 000, Därest för
samtliga fjällområden den topografiska kartan funnes i så-
väl skalan 1:50 000 som skalan 1:100 000, skulle valfrihet föreligga för olika intressenter alltefter behov och önskemål. Det syns emellertid mycket ovisst hur stora de faktiska behoven av den ena eller andra skalan kan förväntas bli.
Frågan syns också böra ses i ett sammanhang beträffande ut-
sträckningen av de båda skalomrma för den topografiska kartan. Då därjämte kapacitetsskäl och ekonomiska hänsyn gör det nödvändigt att koncentrera produktionen till de starkast motiverade behoven, vill utredningen begränsa sig till att föreslå, att lantmäteriverket efter en prövning av behoven att utvidga skalområdet för den topografiska kartan över fjällområdena överväger ett försök i begränsad skala inom visst område för att nå konkret erfarenhet som underlag för fortsatt ställningstagande,
Som tidigare framhållits (p. 5.5.3,1) är det allmänna kart-
materialet - som lantmäteriverket framställer - av hög klas: och väl differentierat efter alika betov. fom exempel kan
nämnas den tovografiska kartans olad 23 x Sarek (1:100 000).
Eeträffarde der särskilda fjäll- och Tiäillsäkernetsinr!ormationen rar emellertid de allmanra rertorna icke varit tillfyllest. Därför nar mirst två mode FH 2 | HH Mm Ss in rå D Oo Pr m bo 5 HH + in mm H FH Mm H äver fjällterräng Specialproducerats och salutcrts av olixa Jörlag. Efterfrågan her motiverat åetta. Dock har av ie allmänna kartorna de topografiska kartbladen över fjällterräng regelmässigt en kompletterande markering med särskilda tecken för viss speciell fjäll- och fiällsäkerhetsinformeation, nämligen för sommar- och/eller vinterleder, stra: de btåtleder, roddleder där båt finns, kraftledningar med spänning lägre än 20 000 volt, telefonlednirgar, lappkåtor och turistkåtor, broar samt skog av fjälltyp, även buskvegetation, Markeringen har dock ingalurda den fullständighet eiler aktualitet, som utmärker fjällkartespecialerna. och
der är väsentligt mera svårläst, särskilt under ogynnsanma
väderlexsförhållanden, än den med påtrycksmodell i särskild färg utförda på specialkartorna, I stor utsträckning föredrar därför fjällturisterna specialkartorna framför Ge allmärna kartorna.
Lantmäteriverkets kartframställning skall givetvis i princip svara mot vad det svenska samhället och der svenska allmänreten behöver. Behover måste dock ha sådar omfattrirg CN art, att de - enligt statsmakternas teslut i kartbrev och kartplar - bör tillgodoses genom allmänna kartor, dävs. i regel längre eller kortare serier av kartor med enhetlig och systematisk indelning och av allmänt intresse. Erfarenheten visar på ett väsentligt tehov has samhälle och allmänket att fjällkartetladen i den för gen topografiska
kartan aktueila skalan (f.n. i rogel 1:100 000, i vissa fall
1:50 000) ianenråller en mera omfattarde och lä tillgängligare information teträffarde fjäll- och fjällsäkerhetsförkhållander än den ruvarande topografisia kartan har. Set synes logiskt 15 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 187
och ändamålsenligt att behoven tillgodoses genom att de aktuella fjällbladen av den topografiska kartan utformas
så att de på ett lämpligt sätt inrymmer den önskvärda
informationen. Det bör härvid icke vara fråga om en variant av kartan utan om kartseriens normala utformning inom fjällregionen. Härigenom får den ordinarie topografiska kartans blad över fjällterräng ett allmänt förbättrat innehåll, varigenom de på ett väsentligt bättre sätt synes
kunna motsvara anförda önskemål och behov.
Detta förslag har icke tillkormit i konkurrensbekämpande syfte, I och för sig är förvisso konkurrens nyttig. Men de ordinarie allmänna kartorna är ju inget egenändamål. Det är i stället angeläget att de innehåller den information, varav aktuellt behov föreligger. Kartutformningen är icke statisk; den måste ändras med utvecklingen och
behovsförskjutningarna. Här förordade åtgärder bör också
kunna bidraga till en ökad enhetlighet i fråga om karttecken o.d, Ansvaret för det samlade kartografiska inne-
hållet kommer då också att åvila lantmäteriverket
(jfr p. 5.5.3.1), alltså beträffande såväl noggrannhet
och läsbarhet som aktualitet m.m.
Utredningen föreslår, att lantmäteriverket internt och inom sitt kartråd närmare utreåer och överväger en förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den töopografiska kartans blad över fjällterräng samt ett prak-
tisct försök för att belysa möjligheten härtill. Utredningen föritasätter, att den föreslagna huvudmannen för
fjällsäkerket - 30m äv representerad i kartrådet - aktu-
aliserar ärendet hos verket och i kartrådet samt, tilllika med övriga fjällsäkerhetsintressenter, främst riksa-
polisstyrelsen, Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet, medverkar vid utredningen och försöket.
3.5.3.5¶Sammanföring av kartverksamhet
F.n, har Liber Xartor (en äivision av Liber Srafiska AB)
geaon regeringens kartbrev 1961, 1962 och 1966 en särställ- Ning genom 21s8amräst till följdproduktion ned de allmänna kartorna son grund samt till distribution och försäljning av dessa. I monopolutredningens delbetänkande "Konkurrens
på lika villkor" (50U 1978:48) har förhållandet uppmärksam-
mats. Utredningen framhåller sin principiella inställning att författningsreglerade särställningar bör avvecklas, om inte särskilda skäl talar emot, men framlägger under nänvisning till regeringens beslut den 5 december 1977 om utredring rörande sammanföring av ”vartverksamheten hos Liber och nos lantmäteriverket (dir. 1977:130) icke nu något förslag. Beträffande upphovsrätten till de allmänna kartorna,
som monopolutredningen funnit genon 1969 års kartbrev i
realiteter disponeras av Liber, föreslår utredningen en
återgång till lantmäteriverket.
Fjällsäkernetsutredningen vill framhålla, att ovan förordade åtgärder för förbättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den topografiska kartans blad över fjällterräng skulle underlättas, därest en sammanföring till lantmäteriverket av kartverksamheten hos Liber och verket komme
till stånd. Från de syrpunkter, som utredaingen har att fö-
reträda, synes äver vad monopolutredningen betecknat &om en återgång av upphovsrätten till de allmänna kartorna till lantmäteriverket vara till fördel.
5.5.4 Sammanfattning
En viktig del av den information, som är betydelsefull för fjällsäkerheten, förmedlas genom kartor. Goda kartor
finns. Utvecklingen för att än bättre tillgodose in-
tressenternas krav fortsätter.
En översikt över nuläget beträffande såväl allmänna kartor som särtryck eller specialkar:or bestyrker detta. Olika intressenters behov av specieila informationer inom fjiällområdet har föranlett speciel':a åtgärder inom båda slagen ev kartor.
En betydelsefull erfarenhet f:ån fjällsäkerhetssynpunkt är kravet på bättre aktualitet för samtliga kartor över fjällregionen, Revideringsintervallen bör förkortas. Den föreslagne huvudmannen för fjällsäkernet - som är representerad
i lantmäteriverkets kartråd - förutsätts under pågående
överväganden om de framtida revideringsprinciperna verka
härför.
Det är önskvärt att den utökning av den ekonomiska kartar till att även omfatta vissa fjällområden, som riksdagen i princip beslöt 1978, kan fullföljas inom relativt nära framtid. Försöken med vidgat skalområde för den topografiska
kartan är av intresse också från fjällsäkerhetssynpunkt.
Lantmäteriverkets kartframställning skall givetvis svara mot vad det svenska samhället och den svenska allmänheten behöver. Erfarenheten visar ett väsentligt ökat behov av att fjällkartebladen av den topografiska kartan innehåller en mera omfattande och lättillgängligare information beträffande fjäll- och fjällsäkerhetsförhållanden än de f.n. har. Det syns logiskt och ändamålsenligt att de
då utformas så att de innehåller denna information. Lant-
mäteriverket föreslås utreda och överväga en sådan för-
bättrad fjäll- och fjällsäkerhetsinformation på den topografiska kartans blad över fjällterräng samt ett praktiskt försök för att belysa möjligheterna härtill. Den föreslagne huvudmannen för fjällsäkerhet - och genom honom övriga fjällsäkerhetsintressenter - förutsätts meäverka vid utredningen och försöket.
INNEHÅLL
5.6 VÄDER 5.6.1 Bakgrund 5.6.2 Överväganden och förslag till säkerhets-
befrämjande åtgärder
5.6.2.1¶Qrganisation
5.6.2.2 Yädertiänat 5.6.2.3 Väderinformation m.m. 5.6.2.4 Laviner 5.6.2.5 Övrigt
5.6,3 Sammanfattning
217 Prop. 1978/79: 187
5.5¶VÄDER
5.5.1¶Bakgrund
De skandinaviska fjällen är ur meteorologisk synvinkel mycket intressanta. De utgör en mycket utpräglad gräns mellan en maritim klimattyp i väster och en lokalkontinental klimattyp i öster. Denna naturliga gräns utgör emellertid icke någon absolut barriär för välutvecklade lågtryck som rör sig från Nordatlanten in över Skandinavien. Golfströmmen ger också stora temperaturmotsättningar i detta område och det kan noteras att vintertid varierar temperaturen i de svenska fjällen med nära en grad för varje mil i ost-västlig riktning.
I prognosarbetet med fjällväder tillkommer också andra faktorer som bero på ett komplicerat samspel mellan topografi
och atmosfär, Fjällstormar beror exempelvis många gånger på
helt andra faktorer än de som orsakar stormar till havs och
vid våra kuster. Vädret i fjälltrakterna växlar ofta mycket snabbt och i allmänhet efter "egna" regler, samtiligt som det ofta får helt olika karaktär inom mycket begrärsade om-
råden.
Meteorologens arbetsmetoder grundar sig till stor utsträck-
ning på manuella väderobservationer. Av Sveriges väderstationer är det f.n. endast Visjövalen i Jämtlanås län, son,
åtminstone delvis, revresenterar förhållanden på kalfjället.
Det kan således konstateras att det så gott som helt saknas väderobservationer från de trakter, där fjällturister och andra nyttjare av fjället kan bli utsatta för mycket svåra väderförhållanden och för vilka meteorologen således har att utfärda viktiga prognoser.
Ovanstående är några exempel på faktorer som enskilt eller tillsammans kan försvåra för meteorologerna att utarbeta
tillförlitliga prognoser för fjällområdet.
Vid centraliserad vädertjänst för hela vår fjällkedja är
det också svårt att av det omfattande informationsflödet
erfarenhetsmässigt bilda sig den uppfattning om det lokala
fjällvädret som är nödvändig för att göra detaljerade och
exakta fjällprognoser.
Väder och väderutveckling i fjälltrakterna påkallar ibland icke heller neteorologernas intresse i samma utsträckning
som för övriga områden. Detta kan vara förståeligt med kän-
nedom om ”iksprognosernas geografiska omfattning och tillgänglig tid för grognosernas presentation i radio och tele-
vision, Båda faktorerna kan lätt leda till en prioritering
av områdenas betydelse och aktualitet grundad på bl.a. be-
folkningstäthet.
Vid nyttjande av fjällområden är det av största vikt att
nyttjaren har tillgång till tillräcklig och tillförlitlig väderinformation.
Utredningen anser - som framchållits i kap. 5 Pp.5.1.2-att den väder-
service som ges i nuläget inom fjällregionen måste väsentligt
förbättras, Det är önskvärt att en mer detaljerad områdesin-
delning användes samtidigt som större åtskillnad mellan väder
representativt för dalgångar och kalfjäll eftersträvas.
Den väderinformation som finnas måste även göras mera lätt-
åtkomlig.
I arbetet för fjällsäkerhet har samhället ett stort ansvar för vissa delar bl.a. väderinformationen. För att erhålla en tillfredsställande fjällvädertjänst behövs betydande resursförstärkningar.
5.6.2 Överväganden och förslag till säkerhetsbefrämjande
åtgärder
Av det föregående torde framgå att vädertjänst för fjällen bäst utförs av en regional organisation i nära samarbete
med centrala SMHI i Norrköping.
SMHI har redan en stödjepunkt för södra Norrland vid den civila flygvädertjänsten i Sundsvall. I Östersund och Luleå gör militära meteorologer på sin fritid prognoser för fjällområdena. I det förra fallet sker verksamheten under nyndighetsansvar, i det senare fallet bygger den på frivilligt åtagande utan garanti för kontinuitet och insyn.
Den nuvarande ordningen beträffande vädertjänsten i fjällområdet är enligt utredningens uppfattning mycket otillfredsställande från fjällsäkerhetssynpunkt.
F.n. pågår ett arbete inom SMHI-utredningen i syfte att be-
lysa hur en regional fördelning av vissa av myndighetens uppgifter kan ske. Därvid är olika organisatoriska lösningar tärkbara. Utredningsarbetet sker med biträde av experter
från SMHI och från den militära vädertjänsten. Utrednirg-
en beräknas vara klar med sitt betänkande 1979.
Med anledning av det arbete som pågår inom SMHI-utredningen
och den korta tid som stått till buds för fjällsäkerhets-
utredningen har det inte varit möjligt att framlägga ett konkret organisationsförslag. Vissa riktlinjer av betydelse för fjällsäkerheten vill utredningen dock slå fast, som kan sammanfattas i följande punkter:
- SMI bör i överersstämmelse med sin centrala
ställning och ansvar vara den centrala myndighet som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen,
- Prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar.
- Delgivning av prognoser tiil allmänhet och specialmot-
tagare skall kunna ske omgående.
- Korta sambandsvägar mellan regional- och central vä-
dertjänst skall eftersträvas.
- Forsknings- och utvecklingsarbete måste kunna garan-
teras.
- Behovet av lokalkännedom för meteorologerna för en
betydligt mera detaljerad beskrivning av väderför-
hållandena gör det nödvändigt att dela prognosom-
rådet i flera, dock minst vå ansvarsområden. ""
Vissa beräkningar kan dock göras oberoende av vilka ansvarsförhållanden som kan komma att gälla. Sålunda behövs ytterligare omkring tio meteorologer stationeras i Norrland för att möjliggöra kontinuerlig bemanning av en meteorologposition inom två ansvarsområden under dagtid alla veckodagar. Kontinuerlig bemanning är nödvändig för prognosuppföljning och ändringstjänst.
Stationsförteckningen över observationsstationer i fjällterräng upptar som tidigare anförts endast en station som är något så när representativ för kalfjället (se bilagorna
H-H:1).
1. I sammanhanget må nämnas att länsstyrelsen och landstingets
förvaltningsutekott i Jämtlands län inom ramen för "Aktion 2"
i gemensam skrivelse till SMHi-utredningen den 11 juli 1978
hemställt att denna utredning framlägger förslag om lokali-
sering snarast möjligt av ett lokalt vädertjänstkontor till
Östersund/Frösön. Från annat håll har till fjällsäkerhetsut-
redningen också Kiruna förordats som lämplig plats för lo-
kalisering av ett dylikt kontor.
Det är utredningens uppfattning att stationsnätet i högfjället bör utvidgas. Det är emellertid angeläget att framhålla att enbart en sådan åtgärd inte automatiskt medför markant fördättrade prognoser. En god information angående aktuellt väder utgör värdefullt grurdmaterial för prognosarbetet. Framför allt är emellertid dessa uppgifter oumbärliga för att kunna följa app och vid benov ändra utfärdade prognoser.
Vinden är en viktig meteorologisk parameter. Vind och rådande väder är trofasta följeslagare. En signifikant ändring i vindförhållandena efterföljs vanligtvis snabbt av en markant omsvängning i väderleken. Icke minst gäller detta i fjälltrakternä.
Instrumentutrustningen på högfjällsstationer bör därför utgöras av:
- termometerbur och termometrar;
- vindnätare av SMHI-typ med batteridrift och dygns-
registrering men utan värme och riktningsgivare;
- onederbördsnmätare
Utredningen föreslår att ett tilläggsnät omfattande eiva stationer upprättas under vinterns turistsäsong i enlighet med tabell 18 nedan,
Tabell 138 Förslag till observationsstationer i fjällterräng under vinter-
turistsäsongen
Ort Län Ort Län Sälen eller Tandå- wW Viterskalet ED dalen i Transtrandsfjällen Storröådtjärn w Miekak 3D Fältjägarstugan Zz Singi 35
Gåsen 2 Alesjaure ec
Bleriken AC Råstojaure BD
Stationerna i tlilläggsnätet bör ha följande dagliga observationstider:
kl. 05.00, 07.00, 10.00 och 16.00,
För att erhålla kontinuitet i observationerna torde det vara
realistiskt att räkna med att kostnaderna i nuläget
Föreslaget tilläggsnät, där observationstjänsten till stor del
beräknas skötas av stugvärdar, kräver utbildning i instrument-
och observationsteknik förslagsvis under en vecka. I utgångsskedet torde det vara realistiskt att räkna med två deltagare för varje station. Kostnaderna för utbildningen kan i dags-
läget beräknas till omkring 2 300 kr. per deltagare. I denna
kostnad ingår ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
traktamente samt resekostnader.
Genom att byte av personal förekommer i viss utstäckning
varje år måste ett visst utbildningsbehov påräknas till
varje säsong.
Investeringskostnader för instrument kan beräknas till 11 x 18 500 kr = 203 500 kr,
Utbildningskostnad i utgångsskedet torde uppgå till ca 22 x 2 300 kr. = 50 600 kr.
Arvodeskostnad för två månader ca 33 000 kr. Utbildningskostnad " 20 000 kr. Driftskostnad inkl. service " 7 000 kr, Total investeringskostnad inklusive utbildning uppgår till omkring 254 000 kr.
Total årlig kostnad för två måna-
ders observationstjänst uppgår
till omkring 60 000 kr.
Tillgänglig utökning av observationer från högfjället begränsas i nuläget av den tid stugvärdar finns tillgängliga vid bemannade fjällstugor.
Det föreligger starka önskemål att åenna tid kan utsträckas att omfatta en betydligt längre period.
Ovan föreslagna tilläggsnät föreslås upprättas med hjälp
av tilläggsmedel från SMHI:s allmänna anslag.
Utredningen noterar att automatiska väderstationer planeras på följande platser ach med angivna huvudmän/leverantörer:
2. Åreskutans topp - ÅKAB/SMHI;
2. Kalfjället Graddis - vägverket, BD-län; 3. Stensjön i Hotagenområdet - statens vattenfallsverk; 4. Stekkenjokk - statens vattenfallsverk.
Om möjligt bör väg- och vattenfallsverkets planerade stationer utrustas med givare för temperatur och vind.
Samtliga automatstationer torde försöksvis böra ingå i föreslaget tilläggsnät, då erfarenheterna blir avgörande vilken omfattning automatiska stationer kan placeras vid kalfjälls- eller högfjällsstationer.
Meteorologens arbetsresultat är i hög grad beroende på det grundmaterial samt de hjälpmedel som står till förgoande i prognosarbetet.
Fjällområdet har som tidigare visats sina egna prognosproblem. Utredningen finner de> mycket angeläget fran-
hålla att SMHI som huvudman erhåller resurser att bedriva
målinriktad forskning även inon detta speciella ämnesomn-
råde, Framför allt bör detta arbete inriktas på att ta
fram hjälpmedel för att säkrare kunna prognostisera vindförhållandena i högfjället. Redan vunnen erfarenhet av nya metoder och hjälpmedel finns att hämta från andra länder
t.ex, Island och Norge. Denna erfarenhet bör tillvaratagas
och vidareutvecklas.
Ett klimatologiskt arbetsmaterial framtaget ur tillgängligt observationsmaterial från svenska fjällstationer är också önskvärt. Dessa klimatologiska studier bör ge meteorologen upplysning om statistisk frekvens av och variation i enskilda meteorologiska parametrar men även en statistisk bild av kopplingen mellan olika parametrar.
Mer detaljerade och säkrare pragnoser kräver bl.a. god kännedom om det lokala vädret, Denna erfarenhet erhålls främst genom kontinuerligt prognosarbete för ett begränsat område kombinerat med en fortlöpande uppföljning av utfärdade prognoser samt väderundersökningar för aktuellt område, Utredningen vill framhålla betydelsen av att regionala väderkontor ges sådana resurser att dessa viktiga arbetsuppgifter fortlöpande kan genomföras.
Viktigt är också att meteorologer vid regionala fjällväder-
centraler ges tillfälle att få en god lokalkännedom om
fjällens topografi inom ansvarsområdet och att även på
plats uppleva fjällväder i hela dess vidd. Speciellt
viktigt är detta för det stora flertalet civila meteorologer. Denna erfarenhet kan endast inhämtas på ort och ställe förslagsvis genom tillfällig tjänstgöring som observatör vid fjällstationer. Ett årligt tilläggsanslag bör därför utgå till SMHI för dessa studieresor.
För utbyte av erfarenhet föreslår utredningen ett närmare samarbete mellan svenska väderkontor och motsvarande, regionala väderkontor i Norge.
Man bör även undersöka vilka nöjligheter som föreligger att snabbt kunna distribuera utfärdade prognoser för respektive fjällområden nellaa de svenska och norska regionala väderkontoren.
Utredningen föreslår att väderkontor med ansvar för fjällprognoser utfärdar och följer upp minst tre rapporter dagligen.
5.6. 2.3 YVäderinformation m.m.
Utredringen anser att lokalradion som komplement till riksradions mera översiktiiga väderrapporter är väl lämpad att
sprida väderinformation för fjällområdet.
F.n, sänder lokalradion väderprognoser för fjällänen måndagfredag. Det är önskvärt att denna väderservice utsträckes att omfatta även lördagar, sön- och helgdagar.
I nuläget sänds över lokalradion följande prognoser:
06.00 kl. Prognosinnehåll: Utsikter till kvällen samma dag.
07.00 TTT
kl. 12.00 Prognosinnehåll: Utsikter till påföljande morgon
med huvudvikt lagd till sändringsdagens eftermiddag.
kl. 17.00 Prognosinnehåll: Utsikter för påföljande dag.
Utredningen föreslår inga ändringar i sändningstider och
prognosinnehåll. Uppgifter om aktuellt väder för fjällsta-
tioner bör dock under turistsäsong tillfogas rapporterna.
Utredningen anser mot bakgrund av den entydiga kritik som
riktats mot vädertjänsten att ået, speciellt under vinterns
turistsäsong, är nödvändigt att komplettera lokalradions väderservice med mera detaljerade prognoser över automatiska telefonsvarare. Dessa bör enligt utredningens uppfattning placeras på och skötas av länsalarmeringscentralerna i Kopparbergs-, Jämtlandsi; Västerbottens- och Norrbottens" ' län.
Väderinformationen bör lämnas över förslagsvis åtta telefon-
svarare med följande områdesindelning:
1 Dalafjällen; 2 Härjedalsfjällen; 3 Södra och mellersta Jämtlandsfjällen; 4 Norra Jämtlandsfjällen; 5 Västerbottensfjällen; 6 Arjeplogsfjällen; 7 Jokkmokksfjällen; 8 Kiruna-Gällivarefjällen.
Ny prognos bör vara intalad till kl. 07.30, 12.00 och
17.00 och bör ges samma prognasinnehåll som lokalradions
prognoser vid samma tider.
Prognoserna på telefonsvararna skall kontinuerligt följas upp och när så erfordras skall ny prognos intalas.
Beräknad kostnad: Inträdesavgift omkring 3 000 kr och
årsavgift omkring 1 500 kr.
1. Länsalarmeringscentralen (LAC) kan tas i bruk i Öster-
sund omkring 1980. 2. LAC finns f.n, inte i BD-län.
I väderinfornmation ingår icke blott delgivning av prognoser och aktuellt väder utan även information rörarde praktisk meteorologi, klimatologi osv. som lämnas genom studiecirklar, tidningar, böcker o.å. Som exempel på denna typ av fjäliväderinformation kan nämnas väderavsritt i Friluftsfrämjandets fjällträffserie, artiklar i publikationerna "Till fjälls" och "Fritid i fjällen" osv. Det är utredningens uppfattning att denna typ av väderinformationr bör ges en större spridning, förslagsvis genom att lämpligt text- och bildmaterial framtages på uppdrag av huvudmannen av SMEI i nära samarbete med övriga intressenter. Framtaget material kan presenteras i TVtrailers tillsammans med annar fjällinformation, tryckas som
affisch, tryckas på baksida på fjällkartor osv. Utvalda in-
tressanta avsnitt, t.ex, sambandet vind/kyla, borde kunna återfinnas på mjölkförpackningar o.d. under fjällturistsäsong. Ett utvidgat samarbete med riks- och lokalradio bör eftersträvas så att fjällprogram kan sändas i veckosluten under turistsäsonger. Detta program bör omfatta allmän fjäll-
turistinformation och väder bör där ingå som viktig del.
SMHI:s informationssida är enligt uppgift f.n, uncer imensionerad och utredningen xorstaterar med anledning fö. sc" att verket i nuläget saknar resurser för en vidgad irformat. .s-
verksamhet angående fjällväder.
5.6.2.4¶Laviner
Vetskap om orsakscammanhanget mellan vägerförkållanden och laviner erhålls eriast gerom att under längre tid svstemat: sx” insamla mneteorologiska mätdata och annan relevart information samt att bearteta materialet statistiskt. Sfåa utförts i många länder jär laviner utgör ett problem, De flesta undersökningarna har dock gjorts för områden som ligger i Mellaneuropa, t.ex. Ichweiz, varför rhållna resuliat icke alltid är representativa för svenska förhållanden, ” Norge utfärdas sedan börjar av 1970-talet l2vindrognoser som distri- 16 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
bueras via radio, television och tidningar.
Systematisk, organiserad lavinforskning förekommer också
vid Norges geotekniska institut sedan år 1972.
Erfarenhet från Norge visar bl.a. att enkla eller kombinationer av meteorologiska element son vind, temperatur, vind/riederbörd, nederbörd/temperatur osv. kan användas för att fastställa ett index som anger faran för laviner. Norsk erfarenhet visar vidare att det är speciellt gynnsamt att utfärda lavinprognoser för områden som ligga inom den maritima klimatzonen längs norska kusten,
Utredningen finner det angeläget att SMHI och andra berörda
institutioner av huvudmennen för fjällsäkerheten erhåller uppdrag att målmedvetet påbörja organiserad forskning i snökunskap och lavinfrågor och att möjligheterna att även
i Sverige påbörja prognostjänst för laviner ingående prö-
vas. För ändamålet beräknas 200 000 kr. per år erforderliga.
SMHI anslag föreslås uppräknas för ändamålet med detta be-
lopp.
I nuläget är viktigt att personal, som har att kartlägga och
åtgärda lavinfarliga områden erhålla bästa möjliga utbild-
ning i snökunskap och lavinfrågor. Experter bör även ställas till förfogande för att man lckalt skall kunna påbörja insamlandet av information för att ställa upp enkla regler för att kunna indikera lavinfarliga områden vid fjällanläggningar, efter frekventerade leder osv. med hjälp av meteorologiska
parametrar.
5.6.2,.5 Övrigt
Utredningen har på grund av hård tidspress endast kunnat
peka på vissa förslag som bör genomföras. Utredningen har
inte haft möjlighet att beräkna kostnaderna beträffande alla äverväganden och förslag. Utredningen har endast tagit upp frågor, som bedöms angelägna och som huvudmannen för fjällsäkerheten tillsammans med övriga organ som har del i ansvaret för fjällsäkerheten successivt bör ta upp till fortsatt behandling.
Utredningens förslag till åtgärder för att förbättra fjällväderinformationen kommer inte att kunna genomföras till turistsäsongen kommande vinter. Någon utökning av observa-
tionsnätet i fjällområdet, särskilt på kögfjället, bör dock
eftersträvas.
Tillgången till utbildad meteorologpersonal är i nuläget mycket knapp. I början av år 1979 finns endast en civil
meteorologtjänst disponibel för detta ändamål. Då det är
angeläget att snabbt vidta åtgärder för att höja fjällsäkerheten och det kan ske genom omfördelning av dispo-
nibla resurser föreslår utredningen att denna tjänst in-
sättes för att förstärka väderkontoret i Sundsvall. Möjlighet skulle då finnas att redan under kommande ituristsäsong påbörja föreslagen prognosverksamhet över automatiska telefonsvarare för fjällområdena i Kopparbergs- och Jäntlands län trots att andra föreslagna åtgärder icke då har kunnat realiseras.
5.6.3 Sammanfattning
Len väderservice, som ges i nuläget inom fjällregioner, måste väsertligt förbättras, En mer tetalierad områdesindelning är önskvärd och likaså en större åtskillnad mellan väder re-
presentativt för dalgångar och kalfjäll.
För att erhålla en tillfredsställande fjällvädertjänst behövs betydande resursförstärkningar.
Härsyn till pågående SMHI-utrednirg och tidsförhållandena
har gjort att inte rågot konkret organisationsförslag framläggs. Vissa ziktlinjer fastslås dock, innebärande bl.a, att SMHI bör vara den centrala myndighet, som ansvarar för den civila vädertjänsten i fjällen, att prognoser skall kunna ges under veckans alla dagar med minst tre rapporter dagligen, att prognosområdet bör delas i flera, dock minst två ansvarsområden, samt att forsknings- och utvecklingsarbete måste garanteras,
Nätet av observationsstationer i högfjället bör utvidgas.
Ett tilläggsnät omfattande elva stationer i fjällterräng bör
upprättas under vinterns turistsäsong. Totala investerings-
kostnaden inklusive utbildning av viss personal beräknas till
254 000 kr. och totala årskostaaden för två månaders observa-
tionstjänst till 60 000 kr.
Fyra planerade automatiska väderstationer inom fjällområdet bör försöksvis ingå i tilläggsnätet.
Lokalradion är väl lämpad att sprida väderinformation för
fjällområdet. Inga ändringar i sändningstider och prognos-
innehåll föreslås. Uppgifter om aktuellt väder för fjäll-
stationer bör dock under turistsäsongen tillfogas rapporterna, Lokalradions väderservice bör kompletteras med mer detaljerade
prognoser över åtta teieforsvarare för vardera Daiafiällen, Härjedalsfjällen, södra och mellersta Jämtlasisfjällen, norra Jämtlandsfjällen, Västerbottensfjällen, årjeplogsfjällen, Jokkmokksfjällen och Xiruna-Gäliivarefjällen.
Lavinforskningen och lavinkunskapen företer väisentiiga brister, SMHI bör få uppdrag och resurser för forskning i snökunskap och lavinfrågor samt för att pröva möjligheterna att påbörja lavinprognostjänst, medverka i viss utbildning m.m.
Tyvärr syns föreslagna åtgärder för att förbättra väder-
tjänster i fjällregionen och därned fjällsäkerneten icke kunna genomföras till kommande vinter. Någon utökning av
observationsnätet i fjällområdet, särskilt på nögfjället,
tör dock eftersträvas. Bristen på utbildad meteorolog-
personal gör att i början av 1979 endast en civil meteoro-
logtjänst finns disponibel för placering. Derna föreslås insättas för att förstärka väderkontoret i Sundsvall. Då kan föreslagen prognosverksamhet över automatiska telefonsvarare för fjällonmrådena i Kopparbergs och Jämtlands
län påbörjas,
INNEHÅLL
5.7¶SAMBAND
5.7.1¶Samband i fiällsäkerhetssammanhang
5.7.2 Möjliga sanband i fjällvärlden 5.7.3 Krav på sanbandsmedel för fjällsäkerhetsändamål 5.1.4 I fiällområden förefintliga Sambandssystenm
5.7.4.1 Allmänt
53.7.4.2¶Polisväsendets fjällradiosystem
57.4.3¶Polisväsendets hjälptelefonsysten
57.4.4 Planerad utbyggnad av polisens
hjälptelefonnät
5.7.4.5 Privatradio
5.7.5 Nya system tänkbara för fjällsäkerhetssamband
5.7.5.1¶Nödsändare
5.7.5.2¶Rennäringens radiosystem
5.7.5.3¶S0S Alarmering AB (SOSAB)
Till utredningen framförda synpunkter och förslag
Sammanfattning och förslag
Xn 7 SAMBAND
5.7.1 Samband i fiällsakerhetssammanhang
När begreppet samband i fjällsäkerhetssammanhang skall definieras ligger det nära till hands att göra jämförelser med motsvarande begrepp för sjöfarten. Här skiljer man grovt på tre olika typer av samband.
Den grundläggande och kanske viktigaste formen är den normala löparde kommunikationen med bostad, kontor, rederi m.n. som ibland sker i olycksförebyggande syfte, Erfarenheten visar att denna form har en mycket säkerhetsnöjande effekt och således bör ägnas intresse vid planeringen av fjällsäkerhetssemband.
Nästa samtandsforn är den som syftar till att utlösa ett nödanrop eller nödsignal, då en situation som kräver omedelbar hjälp har inträffat. Eär är det naturligtvis av
största vikt att nödsystemet fungerar aned nära noszs 100-
procentig säkerhet och att en reaktion på larmet snabbt kan ske.
Siutligen har sambandsmedlet en väsentlig funktion att fylla i samband med positionsbestämningen, äå räddningserheter skall söka sig fram till äe nddställda genom pejling eller genom kännedom om var sambandsmedlet har sin fasta slacering.
Ett och samma sambandsmedel kan naturligtvis fylla samtliga tre funktioner. Ifta utnyttjas dock separata hjälpmedel.
Var gränsen skall dras mellan sambandsmedel för fjällsäkerhe? respektive för fjällräddning är mycket svårt att ange.
Det torde i själva verket vara så att dessa kan tjäna båda syften och stora fördelar står att vinna i en integration av dessa sambandsmedel med varandra.
5.1.2 Möjliga sambandsmedel i fjällvärlden
Det självklara och grundlägganie sambandsmedlet i fjällvärlden
är den vanliga telefonen. Den är enkel att hantera och den
är normalt ett billigt och mycket åriftsäkert hjälpmedel för samtalsutväxling. Det största problemet är att telefontätheten av normala abonnemang i fjällvärlden är relativt låg
och att därför långa och kostsamma kabeldragningar kan bli
nödvändiga för det fåtal telefoner det här är frågan om.
Vidare är i samband med luftledningar risken för drift-
störningar på grund av kraftig nedisning stor.
Fast monterade radiostationer i vindskydd, stugor m.m., med vars hjälp kontakt kan upprättas med i tätort belägen sambandsexpedition, kan ofta ställa sig fördelaktigare än trådtelefon i dessa sammanhang. Genom att varken krafteller telefonkabel behöver dras fram kan en billigare in-
stallation erhållas på platser, som ligger avlägset från
tätort. Regelbundna batteribyten måste emellertid ske, Ut-
rustningens komplexitet kräver också högre tillsynsfrekvens än en normal trådtelefon. Förbättrade energikällor såson solbatterier och transistorisering av radioutrustningen gör emellertid detta alternativ allt attraktivare.
Bärbara radiostationer för talkommunikation att medföra under färd ger rätt använda en bekväm möjlighet till regelbundet samband. För att någorlunda god täckning skall erhållas i den kuperade fjällvärlden fordras emellertid ett synnerligen väl utbyggt basstationsnät. Detta betyder i sin tur stora kostnader.
Ett annat radiohjälpmedel utgöres av s.k. EPIRB's!' Detta
är relativt små enkelriktade sändare vilka används för att
slå larm. Samtidigt kan de användas för att från helikopter söka pejla sig fram till den nödstäilde. Till skillrad mot bärbara radiosändarmottagare är dessa nödsändare mycket
enkla att handha. Sådana system används i första nand in-
om åen civila och militära luftfarten, De börjar även användas inom sjöfarter och annan verksamhet till sjöss, Även akustiska och optiska metoder kan tänkas användas i fjällvärlden. Erfarenheten visar dock att räckvidden är starkt begränsad och riktningsbestämning är mycket svår i fjällvärlden speciellt under de dåliga väderförhållanden Som normalt råder i nödsituationer. För att närmare studera
möjligheterna att trots detta på något sätt kunna nyttja
dessa sambandsformer xommer praktiska försök att genom-
föras vid Blåhammarstugan vintern 1978-1979 i naturvårds-
verkets regi (jfr op. 4.1.3 och 4.5.5).
vn = 3 Krav på sambandsmedel för fjällsäkernetsändamål
Utredningen har tidigare framhållit (Pp. 5.1.1) att ansvaret för att inga olyckor skall inträffa först och sist vilar på den enskilde, som ger sig ut i fjällterrärg. Har åenre
inte erforderligt omdöme och utbildning för att uppträda
rätt i fjällterrängen kan även det mest raffinerade sambandsmedel vara otillräckligt. Ett sambandsmedei kan endast utgöra ett sexundärt stöd.
De sambandsmedel som väljs får inte vara utformade på ett
sådant sätt att de invaggar i en falsk säkerhetskänsla och därmed lockar in fjällvandraren på företag som nan
inte tehärskar. Vidare måste de vara så konstruerade att
de är synnerligen erkla att handha för envar samt nedger en så nära 100-procertig funktionssäkerhet som möjligt.
1. Emergency Position Indicating Raiio Beacons.
Erfarenheten visar att en människa i nöd i fjällvärlden oftast
har mycket begränsad förmåga att handla rationellt.
Fjällvärlden erbjudet mycket specifika miljöproblem. Dessa är inte heller lika i våra nordliga fjäll och i de sydliga. Gemensamt är emellertid de stora avstånden i svår terräng, som ofta inte medger att trådförbindelser anläggs till rimliga kostnader, Vidare finns normalt inte kraft tillgänglig. Detta innebär problem för utrustning, som måste försörjas med elektricitet, t.ex. fasta radiostationer. Transportproblemen är stora i vissa delar av fjällvärlden. Detta leder till svårigheter att hålla utrustning i driftsdugligt skick, att få ned ingripandetiderna samt att begränsa anläggnings- och underhållskostnaderna. Den starka kylan skapar problem med att hålla igång elektronikutrustning. Det är exempelvis mycket få batterityper som klarar temperaturer under 209, Den kraftiga nederbörden och djupa snön kan ge upphov till avbrott i trådförbindelserna mellan telefoner.
På samma sätt inverkar kraftig nedisning. Denna skapar
även problem för fasta radiostationer. Dessas antenner får
starkt reducerad verkningsgrad och kan ofta skadas rent mekaniskt.
Den genomsnittlige fjällvandraren kan normalt inte förväntas gå omkring med några större extrabördor för sambandsändamål. Förmågan att handha radiokommunikationsut-
rustning är vidare begränsad. Det är visserligen möjligt
att med en kort utbildning instruera i en bärbar sändare/ mottagares användning under normala förhållanden. På sammna sätt kan utbildning i trafikteknik ges. Däremot går det inte att genom en kort instruktion lära ut en så väsentlig systemegenskap som det aktuella radionätets täckning i området. Erfarenheter från riksxolisstyrelsen visar att först efter uppemot ett års regelbundet utnyttjande av bärbara radioutrustningar i fjällterräing uppnås sådan erfarenhet av
det aktuella systemets egenskaper att ett tillförlitligt och
säkert sambandstjälpmedel står till förfogande.
17.4 i fjällområden förefirtiiga sambandssysten
F.7.4.1 Ellmänt
För rarvarande finns i princip tre sambandssystem av betydelse i fjällvärlder, nämligen varliga telefoner, polisväsenjets kommunixationsradiosystem samt det i Jämtlandsfjäller för försöksändamål etablerade privatradiosystemet. Dess-
utom har teieverket ett manuellt mobilteleforsystem (MTD)
samt ett kommunikationsradiosystem fär den egna drift- och underhållsverksamneter, vilket i skogs- och fjälltrakter dock i liten skala erbjudits äver åt utomstående nyttiare. Båda de sistnämnda systemen har emeliertid begränsad täckning i de aktuella områdena och bedöms därför i detta sammanhang irte vara av intresse, Dessutom finns vissa loxzala kommuni-
kationsradiosystem för speciella ändamål såsom ESRO's system s
vid dess raketskjutfält i Norrbotten och vissa Komcunägda tystem. Dessa kan naturligtvis i större eller minår= tsträckning efter lokala ävetenskommelser utnyttjas i : säkerhetssammanharg. Je bedöms dock icke ha tillräcklig omfattning för att kunna 2pela någon väsentlig roll i dessa zammarhang. Den fortsatta beskrivningen begränsas därför
till de tre förstnämnda systemen.
nn 7 4a2 Polisvasendeta
För räddningstiänsten i dåe fyre fiällären har poliser ett särskilt radivsystem med frekvenserna 40 och 30 megarer2z
(Miz), som täcker de mest "frekventerade fjällområdena.
rolisens ordinarie radisnät har frekvensen 30 MHz, men
i. European Space Recearch Organization, Europeiska orga-
nisatisnen för rymåforskning.
kan med en särskild tillsats användas för mottagning och sändning på 40 MHz. Frekvenserna 40 respektive 80 MHz är
inte uteslutande förbehållna polisens verksamhet utan ut-
nyttjas även av brandkåren och privata företag.
I radiosystenmet ingår manövercentral, basradiostationer, automatiska återutsändningsstationer samt fordonsburna
och bärbara radiostationer. Dessutom finns utrustning
placerad i släde med bl.a. teleskopisk antennmast och motorelverk. Släden kan dras efter terrängskoter och användas till alla i systemet ingående typer av radiostationer,
Manövercentral, som finns på äe större polisstationerna i fjällområdena, har installerats tillsammans med manöverutrustningen för radiosystem 70 i särskilda radioexpeditioner. Från dessa kan man således leda polisverksamheten såväl i fjällen som på gator cch vägar samt i luften.
För att öka räckvidden använder man sig av återutsänåningsstationer, som är placerade på fjälltoppar. Signaler, som
tas emot på mottagningskanaler - från såväl basradiosta-
tioner som rörliga enheter ock hjälpradiotelefoner - återutsänds på sändningskanalen i samma ögonblick som de tas emot. Återutsändningsstationerna kan startas och stoppas
genom selektiva tonsignaler från manövercentraler och
startas från vissa rörliga erhketer och hjälpradiotelefoner. Vissa återutsändningsstationer är utrustade med hjälpradio-
telefon.
Polisens snöskotrar, helikoptrar, bärbara radiostationer
och basradiostationer har säntare och mottagare på polisens reservriksfrekvens,.
Principen för radiosystemets funktion framgår av princip-
skiss, som bifogas som bilaga X:l.
5,7.4.3 Polisväsendets hjälptelefonsysten
I syfte att främja säkerheten i fjällen och för att turister och andra snabbt skall kunna påkalla hjälp har polisen under årens lopp dels övertagit telefoner, som abonnerats av Svenska turistföreningen, dels installerat hjälptelefoner i fjällvärlden.
Vissa telefoner är trådanslutna till televerkets nät men försedda med hemligt telefonnummer för att undvika blockering av linjen vid en nödsituation.
Trådteleforapparaterna är konventionella telefonapparater placerade i vindfång till raststugor, i vindskydd eller i
skåp på stolpe.
På plats där hjälptelefon installerats finns en flerepråkig instruktion, som beskriver hur telefonen kan användas. Vid apparaten finns kartsärtryck med lägesanvisnirg.
Genom att siå 90 200 på en trådtelefon och begära "fjäll-
räddningen” kar nan komma i kontakt med polisen.
Trådbundna telefoner fungerar som ett vanligt teleforator.2mang. För att undvika spärrning har samtalsbegränsare irmonterats. Som ovan anförts är telefonnumren hemliga, men en växeltelefonist kan alltid manuellt koppla upp ett samtal till en sådan apparat.
Trådbundna telefoner finns på platser som framgår av silaga
10, (Ifr bil. Joch K).
På ett stort antal platser i fjällvärlden är ået dock av kostnadsskäl omöjligt att installera trådbundna telefoner Rikspolisstyreisen har därför utvecklat och låtit tillverka särskilda hjälpradioutrustningar, som ansluter på telefoni till polisväsendets fjällradiosystem. Härigenom
kompletteras detta såväl för den allmänt polisiära verksamheten i fjällen som - på ett sirskilt betydelsefullt sätt för fjällräddningen.
Sådana hjälpradioutrustningar har utbyggts och driftsatts
inom samtliga fjällän. Komplettering pågår, Denna har föranletts av ökade behov på grund av en växande turism inom
vissa områden.
Hjälpradiotelefoner inom nämnda län finns monterade på platser
som framgår av bilaga 10 Exempel på utbyggnad längs del
av Kungsleden framgår av bilaga L.
Hjälpradiotelefonerna är monterade på stolpe eller i stuga,
allt beroende på omständigheterna.
Hjälpradiotelefoner, som f.n, finns på Fältjägarstugan, Västra Helagsstugorna, Ånarisstugan, Selkentjakkstugan och
nya Vålåstugan i Jämtlands lär (jfr bilaga A,B och 10), och så
konstruerade att basstationen, i detta fall basstationen i polisens sambandscentral i Östersund, kan ringa upp - ra-
diomässigt - hjälpradioteleforen för att kontrollera att
såväl sändare som mottagare är i full funktion. Vid hjälpradiotelefonen i stugan finns även en ringklocka, så att när stugvärd är tillstädes kar denne svara. Om stugan är obemannad kan ringklockan kontrolleras akustiskt via hjälpradiotelefonen.
Hjälpradiotelefonen finns i ett litet skåp placerat på väggen och försett med ett handtag. Genom att öppna locket blir handmikrotelefonen åtkomlig. På handmikrotelefonen finns en 3/M - tangent?' som måste manövreras av den som ringer. En instruktion på flera språk beskriver förfaringssättet.
Efter avslutat samtal stängs stationen av för att spara
1. S/M = Sändning/Mottagning
energi eftersom hiäilpradiotelefonerna är batteridrivna. Exem-
pel på installatiuner i fjällvärlden m.m. framgår av bilaga A och
4 framsidan av skäpet för teleronuttustrninger finns även här es karta ned markering var ajälptelefonen är placerad samt en skylt, som anger platsens namn. Hjälpradiotelefonen är ansluten direkt till polisen. Sedan poliser svarat på anrop xan den uppringande lämna sitt meddelande.
Hjälpradioteleforerna fungerar icke på sådart sätt att det är mciligt att nå personer, som vistas i fjällvärlden med njålp av polisens fjällradiosystem. Syftet är att njälpa personer, som kommit i en nödsituation samt att förfindra
dr ädiga fiällräddrningspådrag.
Srsok pågår sedan ott år tillbaka med att ladda batterier med hjälp av solceller. Resultatet hittills tyder på att jet torde vara möjligt at: utryttja solenergin, om solcellernas storlek ökas.
«6.4 Planerad utbyggnad av polisens hjälptelefonnät
I rikspolisstyrelsens plarer ingår en utbyggnad av hjälptelefonnätet. Utbyggnaden sker i den takt, som anslagstilldeiningen medger och i den ordningsföljd, som då bedöms aktuell. ”abellen nedan upptar avsedda platser för njälpteleforutivggnaden, i liktet medi i rikspoiisstyrel- 3ens planer utan prioritering.
Tabell 15
Planerad utbyggnad av polisens hjälptelefonnät
ALESÄTNO STRASJAURE ARASLUOKTA (DV) STADDAJÅKK (DV) IRESJAURE SULITELMA GITTSSJÖN SÅMMARLAPPA JIEPRENJÅKK SÅRJÅSJAURE JERÄMÄ SUORKEJAURE KAMA TANGSJÖN KEBNEKAISE (toppstugan) TARFALA KIERON TARREKAISE KUTJAURE TJÄKKOLASTUGAN KÅRSAVAGGE TSIELEKJÅKK KÄRPELOMRÅDET TJOTTAR (DV) LILLUMAN UNNA ALLAKAS MÅRMA UNNA RÄTTAVAGGE NÅLLO VAKKOTAVARE PÅRTESSTIGAN VASKSJÖN RÅSTOJAURE
DV = DOMÄNVERKET
För att möjliggöra vidaresändning av hjälptelefonens radiosignal erfordras återutsändare som placeras på platser som har
en stor radioräckvidd., Dessa återutsändare betjänar i allmänhet ett flertal hjälpradictelefoner.
På följande platser har rikspolisstyrelsen bedömt att återutsändare kommer att erfordres:
SULITELMAOMRÅDET
PÅREKOMRÅDET
NEDRE KAITUMDALEN
SUORKEJAURE
VISTASDALEN
BORGAFJÄLLSOMRÅDET (OXFJÄLLET)
TJOUNAJÅKE
VISTASVAGGE
RIKSGRÄNSEN - UNNA ALLAKAS
Svårigheter - bl.a. på grund av invändningar från berörda samebyar - att erhålla tillstånd för placering gör att det
inte alltid är möjligt att placera återutsändare på en från
radiosynpunkt optimal plats. Jetta kan medföra att systemet måste utökas med ytterligare någon återutsändare som därigenom fördyrar installationen av ett antal hjälptelefoner.
Kostnaderna för återutsändare i 2 och W län var för 1977
cirka 100 000 kr./est. och i AC och BD län ca 125 000 kr./st.
Kjälpradiotelefonkostnaden i Z och W lär var ca 20 000 kr./st. och i AC och BD län ca 35 000 kr., ec".
De totala kostnaderna" "enligt den plan som rikspolisstyrelsen har upprättat bedöms bii följande:
20 (9) återutsändare 3 125 000 Kr./st. 1.250.000 kr.
32 nhjälpradiotelefoner 3 35.000 " " 1. 120.000 "
1 hjälpradiotelefon a 20.002 " 20.000 "
I polisens fjällradionät med hjälpradiotelefoner samt i det trådbundna njälptelefonnätet har betydande investeringar gjorts under åren, Erfarenheterna av äessa system är mycket goda. En ganska god täckning har redan i dag uppnåtts, och de ytterligare benov av fasta sambandsutrusiningar, som föreligger i fjällterräng för säkerhetsändemål, kan till rimlig kostnad enklast åstadkommas genom en vidareutbyggnad av dessa system.
Utredningen anser avsedd utbyggnad av polisväsendets hjälptelefonnat angelägen för att förtättra fjiällsäkerneten och förhindra onsdiga fjällräddningspådrag. Utbyggnaden sir därför genomföras så snart som möjligt.
1. 1977 års priser
17 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
De två senaste vintersäsongerra har försök med privatradioutrustning bedrivits i Jämtlands och Härjedalens fjällvärld samt fjällområdena i Dalarna i Svenska turistföreningens, Friluftsfrämjandets och Försäkringsbolaget Trygg-Hansas regi. Ungefär 35 basradiostationer i fjällstugor och hotell har ingått i provet. De bärbara apparaterna var av fabrikat Handic med effekten 3 W. 250 sådana har tillsammans med snöspadar och vindsäckar bildat s.k. fjällsäkerhetspaket vilka utlå-
nats till intresserade turister (ifr kap. 4, p. 4.5.6). Ka-
nalerna 1llA, 16 och 10 i 27 MHz-bandet har använts vid för-
söken, varvid 11AÅ endast fick användas i nödsituation och
för att förhindra onödigt räddningspådrag. På denna kanal öppnades basradiostationerna genona 3.k. selektivt anrop och passning skedde i princip hela dygnet. Kanal 16 var närmast avsedd för viktiga meddelanden rörande bistånd, förseningar, väderleksförsämringar n.m., utan att nödsituation
förelåg. Någon garanterad passning har inte funnits, En av-
gift av 25 kr. per säkerhetspaket för att täcka administra-
tionskostnader togs ut av låntagaren.
Under vintersäsongen 1976/77 skedde totalt 512 och vinter-
säsongen 1977/78 600 utlån, Totalt beräknas emellertid närmare 3000 respektive 4200 personer ha kommit i kontakt med systemet genom lånade eller egna apparater. Under säsongen 1976/77 föranledde användningen av dessa apparater räddningsutryckning vid 9 tillfällen och under säsongen
1977/78 preliminärt vid 6 tillfällen.
3 av 4 fjällsäkerhetspaket - och därmed de i paketen ingående
radioapparaterna - har emellertid ofta varit oanvända på grund av att benägenheten att låna utrustning varit relativt
låg hos turisterna, Utlåningen ökade dock säsongen 1977/78
med ca 100 paket eller 20 £.
I förhållande till 1976/77 har under säsongen 1977/78 radio-
trafiken väsentligt mera försvårats eller t.o.m, heit omöjliggjorts av störningar under vissa tidspericsåer. Störningarna har främst utgjorts av italiensk trafik, som på grund av vågutbredningsfenomen med stor styrka "slagit igenom".
ltredningen har tagit del av projektledarers slutrapport
för 1976/77 och preliminära rapport (delrapport den 14 juni
100 NN för 1977/73, Den sisträmndas sammanfattning bifogas som bil. 11. Av denaa rapport framgår att under vintern
1977/78 har anrop på 27 Mäz från nödställda vida två till-
fällen uppfattats i Fältjägarstugan, vilket lett till und-
sättningsåtgärder. 3Aadioutrustningen har där utan tvekan
varit av stort värie., även i dessa fall synes emellertid
störningar från utländska sändare ha varit på gränsen till att omöjliggöra samband, Slutrapport från försöksverksam-
heten förväntas under hösten 1978 och xommer att tillställas
huvudsnarnen för fjaällsäkerhet för slutligt beaktande.
Som i tidigare sammanhang (p. 4.5.6) omnämnts har Svenska
turistföreningen, ”riluit?främjandet och Trygg-Ha.s. den 7 juni 1978 meddelat uitreåningen ati efter fortsatt föirsöksverksamnet sommaren 1972 och slutrapport hösten 159:. försöken får anses avslutade. Man avvaktar därefter stäl. ningstagande från åen framtida huvudmannen för fjällsikerhet beträffarde eventuellt fortsatt verksamhet, som då lämpligen synes böra ske i dennes regi.
De genomförda försöken sar givit värderulla bidrag för att bedöma utformninger av sambandsredel för fijällsäkerhets:ändaaål. Polisrapporten?, från Anarishändelsen i februari 1978 visade bl.a. att grupren vid upprepade tillfällen in-
der färden sökt nå kortakt med de två PR-stationer son mec-
fördes men ej lyckats. I den ena apparaten förefaller iet
sarnolikt att batterierna redan frår Läirian var Lå. van urladdade, möjligen på grund av kontaktfe. i anslutnirgs-
1¶Östersunds polisdistrikt, prot.dnr $64/78.
delen till laddningsaggregatet. Den andra apparaten indikerade god effekt. Ett skäl till att kontaktförsöken miss-
iyckades kan vara kraftiga störningar från utländska sta-
tioner (italienare enligt den överlevandes utsago). Mot
slutet av olyckan försökte mar nå kontakt från bivacken
sittande i hålan utan att dra ut antennen, vilket vittnar
om svårigheterna att agera rationellt i en svår nödsitua-
tion.
Privatradio har tillkommit för att till låg kostnad enkeit möjliggöra vissa typer av samtand för allmänheten. Utrust-
ningen är normalt av betydligt lägre kvalitet än den som
används i professionella system av t.ex. rikspolisstyrel-
sens typ. En privatradiostaticn kostar ofta under 1000 kr medan en bärbar kvalificerad utrustning kostar över 5000 kr.
Privatradion är vidare hänvisad till ett frekvensområde, 27 MHz, som i första hand är avsett för industriella ända-
mål och därför får tolerera störningar ifrån HF-maskiner,
diatermiapparater m.m. Frekversområdet är vidare sådant att avsevärda störningar på grund av överräckvidder måste påräknas från sydeuropeiska stationer under åren närmast omkring solfläcksmaxima, dvs, nu närmast åren 1979--1983. Sådana störningar kan under dessa år förekomma nästan under hela dygnet och året runt även om intensiteten är störst under sommartid och unter dygnets ljusa timmar. Vid sådana tillfällen kan räckvidden komma att begränsas till någon kilometer för de lokala kontakterna istället
för normalt vid störningsfrihet några tiotal kilometer.
Vidare är 27 MHz en relativt låg frekvens (lång våglängd)
för mobiltrafik. Eftersom antennernas längd normalt står
i visst förhållande till den våglängd utrustningen skall
fungera på blir dessa vid 27 MH2 betydligt längre än för
professionella utrustningar som arbetar på högre frekvenser.
Detta leder till avårighet i khanterandet av ie portadla apparaterna i svåra situationer. Av samma orsak är risker för skador på grund av nedisning och stora mycket stora på 27 MHz-basstationerrna.
På grundval av gjorda erfarenheter samt synpunkter, som framkommit vid olika intervjuer med fjällsäkerhetsirtressenter under utredningens gång, är det utredringens bestämda uppfattning att privatradioutrustning ej länpar sig för säkerhetsändamål i fjällvärlden. 7rekvensområdet är olämpligt på grund av risken för störringar genom överräckvidder från utländska stationer samt inäåustriella utrustningar. Der stora antennlängden som fordras för radioutrustning i detta frekvensområde är olämplig i fjällmiljö. Den genomsnittliga kvaliteten på orivatradioutrustning är inte tillräckligt för att generellt k£zlara den svåra miljö som fjällvärlden ertjuder med hänsyr till de stora funk-
tionssäkerhetskrav som måste ställas på utrustning för
säkerhetsändamäl.
Utredningen anser också att aven om en fjällturist hjälpligt
kan klara att hantera ett kommunikationshjälpmedel av Sonna typ under normala förnåilanden, kan han inte med tillräcklig säkerhet förväntas klara utrustningen i den stressade situation då fara för livet föreligger. Ej heller kan han ges tillräcklig kännedom om sådana systemegenskaver som täckning 2.4. och Jlärmed sj förväntas uppträda på ett riktist sätt för att med hög sannolikhet kunna få samband varhelst han behöver ået, De sistnämnda faktorerna är generella och således inte spexsiellt kopplade till orivatradioutrustring. De innetär ett principiellt avstårdstagarde från varje typ av bärdar kommunikationsradioutrustning för gemene mans disposition för samband i föälltorräng,
5.7.5 Nya system tänkbara för fjällsäkerhetssamband
5.7.5.1¶Nödsändare
Sedan flera år tillbaka används inom luftfart och även sjöfart i vissa länder nödsändarsystem, som manuellt eller automatiskt utlöses i samband med nöd eller haverier, Flygvapnet
har hittills använt sig av ett system benämnt Diana. Detta
håller för närvarande på att bytas ut mot en modernare upp-
laga. Inom den civila luftfarten används ett av luftfartens
internationella organ standardiserat system, som brukar be-
nämnas ELT eller ELBA, Det är närmast det sistnämnda systemet
som även kommit ifråga för den civila sjöfarten, Gemensamt för samtliga dessa system är att de nyttjar frekvenserna 243 MHz och 121,5 MHz, som i det internationella radioreglementet primärt är avdelade för luftfartens ändamål. Sändarna har en minsta effekt av 75 mwW PEP per frekvens, sänder med kontinuerlig bärvåg och är modulerade med en ton som glider
från 1600 - 700 Hz flera gånger per sekund, Utrustningen
kostar 1500 - 2000 kr i sitt enklaste utförande och väger
drygt ett halvt kilo och uppåt. Sändaren kan beroende på
typ startas antingen då den utsätts för en häftigare stöt, då den kommer i vatten eller genom manuell utlösning.
Genom internationella överenskommelser passas normalt 121,5 MHz av civila passagerarflygplan så länge besättningen eller radioutrustningen inte är upptagen av annat.
Pejlutrustning för dessa sändare förekommer bland annat i polisväsendets, marinens och flygvapnets helikoptrar. Relativt enkel och billig modern utrustning har på senare tid provats även i mindre allmänfiygplan avsedda bl.a. för frivilliga flygkåren.
Systemen har under de senare åren uppmärksammats på grund
av vissa problem med falska utlösningar av nödsändarna samt tidvis relativt långa tidsutdräkter från det att larmet utlösts till dess någon uppfattat det. Sändarna skall dock fungera i 48 timmar från det att de siagits till. Sannolikheten får bedömas som förhållandevis hög för att signalerna skall uppfattas vid anvärdning i den svenska fjällvärlder. För att ytterligare höja denna passnirgsberedskap skulle enrgagemang av frivilliga flygkåren, i stil med nuvarande brand-
bevakningsuppdrag sommartid kunna tänkas i åe mera talrikt
besökta delarna av fjällvärlden, under vinterhögsäsongen genom regelbunden överflygning.
Fördelarna med detta system för fjällsäkerhetsändamål är att
utrustningen ifråga är lätt bärbar, någorlunda billig sam:
utomordentligt enkel ati hantera i det utförande, där utlösningen sker genom att en sprint rycks ut medelst arslutet snöre, Vidare fordras inga fasta anläggningar - med åtföljande höga kostnader - utplacerade i terrängen för passnings-
ändamål. Passning sker i stället från förbipasserande oivil-
flygplan, dvs, snett uppifrån varför bra penetrerins zakom fjäll och i dalar erhålles. Systemet har vidare provats under
många år och utrustningen har efterhand blivit så väl ut-
vecklad att god tillförlitlighet kan förväntas.
Till nackdelarna hör emellertid att utrustnirgen endast kan
ge ifrån sig en enda signal. Ingen indikering av graden av
nöd kan sålunda göras. Detta betyder att fullt pådrag alltid måste initieras så snart ett larna har utlösts. Detta kan
många gånger leda till onödigt höga räddningekostnader. Efter-
som passningen sker från relativt hög nöjd betyder jet att piloten ifråga endast kan ange att nödsignal höres från okänd plats inom åen 300 kilometersradie, som han täcker. Jetta betyder att en signal kan tänkas komma såväl från en sjöburen, flygburen som en fjällvandrarburen utrustning. Detta försvårar givetvis i hög grad den fortsatta grovloka-
liseringen. En helikopter på 1000 fot kan uppfatta signalerna på 30 kilometers avstånd. Systemet tillåter inte heller flera samtidigt sändande utrustningar. Stor risk föreligger nämligen för att den längst bort liggande sändaren över huvud
taget inte uppfattas.
Utrastningen är primärt avsedd för att säkerställa undsätt-
ningsbehovet för civilflygplan i händelse av olycka, då många människor oftast kommer i nöd. Om utrustningen i stort antal blir använd i fjällvärlden med de därmed ökade riskerna för falska utlösningar och även en omfattande legal användning vid dåligt väder, kan det ursprungliga srftet med
systemet ifråga komma att även"yras,
En eventuell introduktion av detta system måste därför för-
ankras väl hos de primära intressenterna. Det måste vidare tillämpas restriktivt och användningen noggrant regleras. För att något minska riskerna för systemstörningar borde identifikationssignalen ges en annorlunda utformning än
den nu använda, Exempelvis kunde en fast ton på 1000 Hz
eller möjligen en pulsad ton användas, Modifieringen ifråga
torde till låg kostnad kunna åstadkommas i nuvarande pro-
duktion,
En utveckling mot satellitbaserad signalmottagning pågår för närvarande. Sålunda planerar amerikanska rymåflygstyrelsen att testa ett system på dena nya internationella nödfrekvensen
406 Mäz, där mottagning av nödsignalerna skall ske från sa-
telliter i lågt gående bana. Nedtagningsstationer måste då finnas inom Norden i vårt fall. Fördelen med detta system är bl.a, att er 100-procentigt säker passning uppnås samt
att flera sändare (upp mot 200) samtidigt kan avge sig-
naler och tas emot utan inbördes störning. En ytterligare fördel är att en grovlokalisering av sändaren erhålles på 1-3 km när. Provverksamhet kommer sannolikt igång inom
något år. I operativ skala torde icke något tillgängligt
ny sA ra
system förefinanas förran tidigast 1953.
!1å uppdrag av lantbruksstyrelser bar ÅB "Teleplan utfört en systemskizss och kostnadskalkyl för ett radiosystem för ren-
näringen. Två provnät har skisserats, ett inom Gällivareområdet
och att inom södra Jämtlands rendetesfjäll. Avsikten har varit att underlätta renskötseln och förbattra säkerhetsskyddet för renvåråare och annar personal i fjällområdet.
Kravet nar varit att stor ,ttäckning skall uppnås men att låg samtaälskarpacitet erforiras, Systemet sygger på ett artal basradiostationer med under dessa fungerande slavstationer samt expeditioner på respektive avdelningskontor. Det är i huvudsak endast mobil utrustning som avses trafikera systemet, dels bärtara stationer, dels i terrängskoter kassettmonterade stationer. Systemet är proiekterat för s.k. tvåfrekvers semiduplex. Full duplex som vid t.ex. ett telefonsamtal är således i förslagets ruvarande utformning ej möjligt.
Under lantbtruksstyrelsens fortsatta nandläggning har förfrågan gjorts rörande olika intressenters behov av ett sådant system samt villighet att ta på sig erforderliga kostnader. Härvid kar konstateras att samebyarna har deklarerat ringa intresse för systemet ifråga. Däremot har Bergs kommun i Jämtlards län, skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska samernas riksförbund ställt sig positiva men i vissa fall uttryckt tveksamhet inför kostnaderna. Lantbruksstyrelsenr har därefter överlämnat samtliga handlingar i ärerdet till fjällsäkerhetsutreäninger och hemställt om att rernäringens behov av ett radiosystem skall beaktas vid utredringens överväganden, eftersom lantbruksstyrelsen anser att frågan har ett starkt sambal med utredningens uppgifter.
Ett för rennäringen fungerande radiosambandssystenm skulle givetvis ha en för fjällsäkerheten gynnsam effekt. En full-
ständig utbyggnad av systemet ifråga i de aktuella fjäll-
områdena kommer emellertid att belöpa sig på mer än 5-6
milj.kr. i semiduplex-utförande. Om de hus och master, som rikspolisstyrelsen redan har etablerade för sitt nät, kan nyttjas även för detta system, torde kostnaderna kunna reduceras med åtminstone 2524. En billigare lösning torde emeller-
tid vara att utgå från polisens fjällradiosystem och bygga
ut kapaciteten i detta.
Som framhållits i avsnitt 4.9 arbetar SOSAB för att samoråna
och tillgodose samhällets behov av alarmeringstjänster, Bolaget arbetar för att inrätta regionala alarmeringscentraler
(LAC) som i första hand skall betjäna stat, kommun och lands-
ting. Centralerna skall bl.a. ta emot samtal till telefonnummer 90 000 och vid behov koppla dem vidare.
Som exempel kan nämnas att då telefonsamtal inkommer till
90 000 och namnanrop sjöräddning begärs, kopplas samtalet
av länsalarmeringscentralen vidare till berörd kustradiostation beroende på i vilket område den förmodade nödsituationen inträffat. Motsvarande uppläggning föreligger för
fjällsäkerhet och fjällräddning. Samtal till namnanropet
"fjällräddning" kopplas från länsalarmeringscentralerna vidare till berörd fjällräddningscentral inrättad av rikspolisstyrelser såsom huvudman för fjällräddningen. Härigenon kan förutom de vanliga nödsamtalen vid inträffad olycka Oroliga anhöriga få information om aktuellt läge i fjällen och eventuellt anmäla utebliven kontakt från anhörig.
De trådbundna hjälptelefonerna skulle kunna anläggas och
underhållas i SOSAB:s regi och terminera på lämplig läns-
alarmeringscentral. Därigenom skulle ett klarare och en-
tydigare ansvar för serna service erhållas och Gärmed ock- Så ett entydigt ansvar för kostnads- och servicegrad kunna fantställas,
kikepolisstyrelsen, som för närvarande svarar för aconnemangskostnaderna, betalar för viss del av nätet omkring 7 500 «Kr. per år, medan de verkliga årskostnaderna för underhållet av
terört teleområde teräåknas till 75 - 50.000 kr. per år. Detta
har säkert haft betydelse vid bedömning av omfattning och brioritering av underrållsinsatser. Kritik nar under utredringers gång framförts till densamma rörande nuvarande nivå på
driftsäkerhet och underhåil för de trådanslutna hjälptele-
fonerna. Vidare är iet nuvarande nätet till vissa delar upp mot dÖ-45 år gammalt ch ett utbyte av stolplinjer toråe snart bli aktuelli. Återanskaffningsvärdet för nuvarande nät uppskattas till 3-4 milj.kr.
Det må framhållas att vid en nyetablering Pller ett utbyte
av sådana linjer det är av vikt att beakta den värdefulla hjälp som en sådan stolplinje i en led utgör för orienteringsmöjligheterna.
SOSAB upprättar även radionät för räddnirgstjänst och sjukvård. stt sådert kommer bl.a. att introduceras i Västerbottens län. Systemet liknar polisväsendets och det för rennäringen projekterade mer täcker dock icke rena fjällområder. Detta nät skulle kunra kompletteras för att utgöra ett alternativt basnrät för fasta hjälpradiotelefoner enligt samma modell som polisens fjällradionät men fordrar investeringar på 30 - 50 000 kr per basstation.
Till utrednirgen framförda synpunkter och förslag
Under fjällsäkernetsutredningens arbete har många förslag rörande samtandsfrågorna framförts. De viktigaste av dessa - [GoM e3 redan omnämnts - redovisas här kortfattat med utred-
ningens synpunkter bifogade.
AB Teleplan
Teleplan är ett konsultföretag bildat av Svensk teleindustri på initiativ av försvarsmyndigheterna. Företaget har bl.a. svarat för projektering av rikspolisstyrelsens rikstäckande radionät samt utarbetat förslaget till rennäringens radiosystem, Teleplan har föreslagit att utredningen skulle värdera möjligheterna till att utnyttja let senare systemet för fjällsäkerheten, Bl.a. anser man att en exalterad turist i nödsituation behöver full dupl2x i begäran om hjälp. Detta klarar visserligen inte rennäringens system i nu föreslagen utformning men en inbyggd utvecklingspotential anses föreligga. Man ser dock även möjligheter till att polisväsendets fjällradiosystem kan byggas ut med en kompletterande kanal, vilken då skulle kunna medge duplexförbindelse, Vidare anser man det självklart att sambandssystem för fjällsäkerhetsändamål skall terminera på expeditioner med dygnet-runt-bemanning., Man har vidare framfört som sin uppfattning att det inte är realistiskt att förvänta sig att en turist i nödsi-
tuation skall klara av att hantera en bärbar kommunikations-
radio på ett riktigt sätt, bl.a. med hänsyn till de täck-
ningsbegränsningar som alltid x<ommer att föreligga i fjällterräng för alla radiosystem.
Företaget har även erbjudit sig att mot sedvanlig ersättning ställa sin utrednings- och projekteringskompetens till förfogande för eventuella framtida fjällradiosystenm.
Utredningen har inte ansett det ligga inom ramen för sitt kortfristiga och specialinriktade arbete att engagera konsulthjälp för fördjupade utredningar. Beträffande rennäringssystemet se kommentar nedan.
Lantbruksstyrelsen
Lantbruksstyrelsen har anmodat utredningen att beakta ren-
näringens behov av tt radjocyctem i samband med sina överväganden. var Jarvid iverlämnat samtliga nhandling-
derta raciosystem,.
Utredningen nar särskilt: övervägt hitnörande frågor. Med hänsyn till de många astexter, som fjällsäkerhetsarbetet har, och de samlade behov som föreligger för dessa i förhållande tiil det för överbi r framtid sannolika investerirgsutrynamet anser utredningen att en utbyggnad av befintliga sambanässysten är bestämt att föredraga framför en satsning på något nytt system. Med denna prioritering anser utredningen det i nuiäget icke befogat att irvestera fjällsäkerhetemedel i rennäringens radiosystem, 3ärbarz2 <ommunikationsradiosapparater bedöms ej neller vara realistiskt att satsa på för användning av gemene
a 2 man i fjällvärlden. för fasta hjälpradiotelefoner är en an- an knytning till polisvasend pt PD co in redar etablerade raäiosystem samt eventuellt det av SÖSAB planerade - snabbast genomförbar och från koctradssynpunk: fördelaktig. Je principer, som skizsserats i rennärirgens radiosystem för att möjliggöra full duplex, kar eventuellt tänkas komma till användning vid en framtida mera genomgripande utbyggnad av polisväsendets och 50543:3 systen,
Inom ramen för televerkets förslagsverksamnet har Bernåt Westberg föreslagit att den militära nödsändaren Diana i kombiration med televerkets Ty-slavstationer, televerkets multilarmutrustningar och SOSAR:s länsalarneringscertraler skulle användas för att röja säkerheten till fjälls. Nödanropet skulle nå slavetationen och därifrån överföras via multilarmutrustning på eventuellt befintlig teleledning eller lärk till närmaste telefonstation för vidare befordran till lämplig länsalarmeringscentral, vilka skulle larma all erforderlig räddringspersonal till angiven plats. flyg med pejlinstrument går därefter direkt på nödsändaren för exakt lokalisering.
Utredningen bedömer att det inte är lämpligt att satsa på
Diana-systemet., Flygvapnet håller f.n. på att ersätta detta med modernare utrustning med andra data. Vidare sänder Dianasystemet endast på nödfrekvensen 243,0 MHz, dvs. den militära frekvensen, varför någon passning av civilflyg inte erhålles, Vidare skulle det ställa sig Synnerligen kostsamt att placera mottagarutrustningar med tilltäcklig täthet i
fjällvärlden för att dessa lågeffektsändare ( > 70 mW) med
säkerhet alltid skall kunna uppfattas, Telefonledningar fö-
rekommer dessutom i många fall av kostnadsskäl inte fram till
TV-slavstationerna, Etablering av trådbunden förbindelse eiler
radiolänk till LAC skulle därför ytterligare fördyra det tänkta systemupplägget.
Lennart Eriksson, Duved
Förslagsställaren redovisar data för en i samband med ett NASA! -uppdrag utvecklad nödraliosändare. Den väger drygt ett halvt kilo, har obrytbar antenn, aktiveras manuellt, har en uteffekt av 1000 mW fördelat på 121,5 och 243 MHz med 500 mW
på varje, samt förmår sänea 144 timmar vid +20? och 96 timmar
vid -40?. Sändaren kan tas fram i en variant för fjällbruksändamål och aktiveras då genom utryckning av sprint, vilket kan utföras med tjocka handskar. Den är svår att aktivera
oavsiktligt samt kan inte stängas av annat än av räddnings-
manskap, Erfarenheten visar att man i starkt kuperad fjäll-
terräng når trafikflyg på ett avstånd av 200 —- 250 km med
sändaren.
Pejling kan ske dels med flyg eller helikopterburen utrustning, dels med bärbar pejl efter det att larm primärt har slagits av den passagerarplanspilot, som först hört signalen. Rapporten går via trafikledningen på närmaste flygplats till luftfartsverkets räddningscentral Cefyl som därefter vidare-
befordrar den till lämplig fjällräddningscentral.
l1 National Aeronauties and Srace Administration, USA:s
nationella luftfarts- och rymdstyrelce.
Som en särskild fördel med detta system redovisas det faktum att man utan någon extra kostnad erhåller ett passningssystem i form av den regelbundna civilflygtrafiken som har skyldighet att rapportera mottagna signaler, iInsatstiden blir kort och den låga vikten och det lilla formatet stimulerar turisterna att stoppa en utrustning i fickan före
fjällturen. Någon service eller något underhåll bedöms inte
erfordras mellan batteribytena som skulle ske vart femte år.
Utredningen anser förslaget intressant men kan icke finna det böra prioriteras framför den förestående kompletteringen av befintligt fjällradiosystem. Som framgår på annan plats
i betänkandet (p. 5.7.7) föreslår utredningen att systemet
i fråga skall provas i begränsad skala.
Sjösportens Samarbdetsdelegation
Organisationen föreslår att nödradiosändare på 121,5 MHz skall provas av en av de myndigheter som har att handlägga
säkerhetsfrågor till sjöss, i luften eller i fjällvärlden.
Utreåningen stöder detta förslag i den form som redovisas
på annan plats i detta kapitel (p. 5.7.7).
Firma Nordtele, Öjebyn
Företaget föreslår att ett separat fjällsäkerhetssystem
för tvåvägs talkommunikation skall upprättas i 140 - 170 MHz -
området med basstationer och tillhörande relästationer strategiskt utplacerade på höga punkter i fjällvärlden.
Petta system skulle även användas i fjällräddningssammanhang. Företaget anser det vara en väsentlig fördel med möjligheten till talkommunikation framför att enbart få en nödsignal ifrån en nödsändare.
"Utredningen delar uppfattningen att tvåvägs talkommunika-
tion är att föredra framför en enkel nödsignal. Av ekonomiska och nanteringsmässiga skäl anser emellertid utredningen, som tidigare redovisats (p. 5.7.5) endast nödsändare kan komma
ifråga, varför förslaget inte tillstyrks.
Frivilliga flygkåren
Generalsekreterare Wagner, KSAK, har föreslagit att frivilliga flygkåren på samma sätt som nu sker sommartid för brandsäkerhetsändamål vintertid skulle engageras för överflygning av
fjällområden någon gång per dag, speciellt under dåligt väder,
eller då nödsituationer nisstänks föreligga för lyssning efter nödsändare på 121,5 MHz, En billig pejlutrustning lämplig för installation i kårens flygplan provas f.n.
Brandflygningarna bekostas av respektive länsstyrelse, som
belastas av timkostnader för flygplanet, Däremot står pi-
loten kostnadsfritt till förfogande.
Utredningen bedömer att idén ifråga bör prövas i samband
med den föreslagna provverksemheten med nödsändare, Det är
viktigt att fastställa att tillgång till denna assistans
även kan påräknas vid dåligt väder. Tillgången på piloter
med behörighet och utrastning för instrumentflygning, Som
krävs för att få flyga under dåliga siktförhållanden, tor-
de vara begränsad. Kostnadsmässigt synes emellertid förslaget vara attraktivt och bör avsevärt höja lyssningsberedskapen.
Skydådsvakt AB
Hubert Ankarkrona i rubricerade företag har föreslagit ett system som bygger på användning av privatradioutrustning med återutsändningsfunktion så att en obemannad sändarmottagare som nås av en nödsignal kan vidaresända signalen ifråga till en bemannad mottagare via radio eller ev. via telefon.
Utredningen anser inte att privatradiobandet skall komma ifråga för ett fjällsäkerhetssystem i statlig huvudmans regi. Förslaget tillstyrks därför ej.
Sven Allar Lilja, Häggenås
Räddningstelefonerna i fjällstugor är inte tillgängliga
för ankommande samtal från allmärheten. Dessa kan av tekniska och operativa skäl endast nås av polisen. Förslagsställaren anser att detta i onödan belastar polisen samt omöjliggör användningen av ett billigt medel att öka säkerheten i våra
fjäll.
Hjälptelefoner finnes av ett antal olika typer. De som är av radiotelefontyp utnyttjar polisväsendets fjällradionät och
kan av tekniska skäl inte nås ifrån det automatiska tele-
fonnätet. Däremot skulle detta i och för sig vara möjligt
beträffarde trådanslutna telefoner. Utredningen anser det
dock synnerligen viktigt att ett samtal från t.ex, en anhörig till en tillfällig gäst i on fjällstuga, vilket i olyckliga fall skulle kunna dra ut flera tiotal minuter i
tiden, inte får hindra ett angeläget samtal för fjällrädd-
ningsändamål att komma fram. Det är alltså av synnerlig
vikt att inbrytningsmöjligheter i detta samtal kan ske från en fjällräddningsexpedition. Om en satsning sker på länsalarm2ringscentralerna som led i detta sammanhang torde emellertid förslaget utan problem kunna genomföras, Under
denna förutsättning tillstyrker alltså utredningen idén.
För hjälptel2foner, som är angivna på kartor och annat informationsmaterial, måste mycket höga funktionskrav ställas. Längre avbrott på grund av fel, byte av utrustning eller andra orsaker får ej tolereras. Före varje vintersäsong bör 18 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
hjälptelefonerna i förebyggande syfte funktionsprövas på platsen,
Ett antal renvaktarstugor är utrustade med telefon. De flesta stugor ligger inte vid leder eller i för fjällvandrare lämplig terräng. Endast i de fall, då stugorna ligger vid eller eljest för fjällvandrare aktuell terräng, bör telefon där göras tillgänglig för fjällvandrare. Lokala avtal om användningen skall då träffas med vederbörlig sameby.
Ett flertal olika förslag till minisändare avsedda att underlätta efterforskning vid bl.a, lavinkatastrofer har läm-
nats till utredningen, Utredningen har av tidsskäl inte haft
möjlighet att närmare analysera dessa men anser att de bör göras till föremål för vidare studier genom försorg av den huvudman för fjällsäkerhet och den för sambandsfrågorna inom fjällsäkerheten huvudansvarige, som utredningen före-
slår.
5.7.7 Sammanfattning och förslag
Utredningen vill sammanfatta sin uppfattning i de väsentligaste sambandsfrågorna ach sina förslag på grundval där-
av på följande sätt.
Lämpligt utformade sambandsmedel för talkommunikation eller nödsändning ökar i avsevärd grad säkerheten i fjällvärlden.
I princip torde det vara sämre med ett hjälpmedel som tidvis inte fungerar än inget alls. Risken för att den ovane tar större risker än han egentligen är kapabel att klara kan bedömas öka i takt med att han utrustas med ytterligare
säkerhetsutrustning. Höga krav på tillförlighet måste där-
för ställas,
Za
Radiokommunikatiorssystem med en genomsnittlig täckningsgrad av drygt 75 Z i fjällvärlden och av professionell klass fordrar drygt 10 milj.kr. i investering i fast utrustning och upp mot 5 milj.kr. i bärbar, dvs. årliga kapitalkostnader på drygt 1 milj.kr. Därtill kommer hanterings-, drift- och underhållskostnader på knappt 1 milj.kr. per år, dvs. en total årskostnad av 2 — 2,5 milj.kr.
Mot bl.a. denna bakgrund anser utredninger att sambandsbe-
hoven för fjällsäkerheten så långt möjligt bör lösas genom
en vidare utbyggnad av befintliga system, Detta gäller all-
deles särskilt i nuläget och under de närmaste åren. En
fortsatt Studie- och försöksverksamhet erfordras för att fastställa de kompletteringar med anåra system som på längre sikt från kostnadseffektsynvunkt kaa vara aktuella.
Bärbar kommunikationrsradiosutrustning för den vanlige turisten i fjällen förordar utredningen inte. Inget kommunikationsradiosystem ger tillnärmelsevis 100 4 täckning i den starkt kuperade fjällterrängen., Detta samt andra handhavandeproblen gör risken stor för att den ovane radiokommunikatören inte skall lyckas få kontakt i en nödsituation. Ett sådant förhållande inger lätt falsk säkerhetskänsla med åtföljande konsekvenser.
Utöver detta tillkommer följande skäl varför privat radio-
utrustning (PR, 27 MH2) ej bör användas för säkerhetsända-
mål i fjällområdenr. Frekvensområdet är olämpligt på grund av risken för blockerande störningar. De erforderliga långa antennerna ger svårhanterlig bärbar utrustning och stora risker för skador på fasta antenner på grunéå av nedisning
och storm, Frekvenser i 80 eller 160 MHz-området är lämpliga.
I första hand bör de möjliga satsningarna göras på fast
installerade sambardsmedel längs de leder som prioriteras.
Pär så är ekonomiskt fördelaktigt bör trådanslutna tele-
forer väljas, i övrigt radioteiefoner i redan etartlerade radionät. För närvarande har endast polisväsendets fjällradionät åen för detta ändamål nödvändiga täckningen. Den
långsiktiga målsättningen bör vara planering av telefoner
med 5=15 km mellanrum, beroende på terrängförhållandena.
Btt betydande antal telefoner finnes redan etablerade. Som en första etapp bör de i tabell 15 angivna kompletteringarna göras, Detta innebär en ungefärlig investeringskostnad av 22 milj.kr. Rikspolisstyrelsen bör få i uppdrag att genomföra denna uttyggnad.
De trådbundna hjälptelefonerna har rikspolisstyrelsen och
Svenska turistföreningen i de flesta fallen abonnerat på
hos televerket efter normala taxor. Underhållskostnaderna
har emellertid visat sig inemot tiofalt överstiga dessa intäkter. Dessa telefoner tjänar så gott som enbart fjällräddnings- och fjällsäkerhetsändamål och mycket höga driftsäker-
hetskrav måste därför ställas på denna utrustning. För att
med hänsyn härtill säkerställa ett effektivt underhåll
syns kostnadsstärkande anläggnings- och underhållsavgifter
motiverade, Underhållskostnaderna uppgår f.n. till närmare
100 000 kr. per år. Utredningen föreslår därför att riks-
polisstyrelsens anslag för angivet ändamål uppräknas med
85 000 kr.
Vissa delar av nuvarande stolplinjer i fjällområdena är 40-45 år gamla och fordrar snart utbyte. Detta bör genomföras under närmaste 5-årsperiod och detaljerade planer
bör tas fram av televerket på huvudmannens begäran. Vida
ev. nyanläggning av stolplinjer bör dessas funktion såsom leåmarkeringar beaktas.
Televerket vore naturligtvis lämplig huvudansvarig för sanm-
bandåsmeålen i fjallen. Utredringen har emellertid konstaterat ett synnerligen nära och intimt sammanhang mellan sambandet
för fjällsäkerher och sambandet för fjällräddning. Yidare
är polisväsendets fjällradionät den naturliga samorganisationen för hjälpradiotelefonsystemet. Huvudansvaret för sambandet bör av praktiska skäl ej delas, lItredningen anser därför att rikspolisstyrelsen skall ha totalansvaret för samtandsmedlen för fjällräddning och fjällsäkerhet och att televerket på rikspolisstyrelsens uppdrag skall svara för det erforderliga utrednings-, anläggnings- och underhållsarbetet inom sakområdet.
I den mån lokala sambandshjälpmedel önskas nyttjas för tutTister i fjällen bör respektive ägare/organisation i egen regi svara för dessa, Någon funktion i de sålunda etavslerade
fjällsäverhetssystemen bör de ej ges, De bör heller inordnas
under rikspolisstyrelsens huvudansvarighet,
Utredningen anser att nädsändare av den typ, som används av
civilflyget på 121,5 MH2, erbjuder en intressant möjlighet för att höja fjällsäåkerheter. På grurd av den korta utredningstid som stått till suds har det inte varit möjligt för utredningen att ge en slutgiltig rekommendation. Huvudmannen för fjällsäkerhet bör emellertid genom den för sambandet huvudansvarige snarast utreda frågan vidare och samtidigt genomföra praktiska prov i begränsad skala. Härvid bör frivilliga flygkåren medverka. I sambanå därmed bör äver utredas de övriga förhållanden, som sammanhänger med en medverkan från frivilliga flygkåreas sida genom av-
lyssningsflygningar av tidigare omnämnt slag (p. 5.7.6).
INNEHÅLL
5.8¶UTRUSTNING
5,8%,1 Personlig utristning
5.8.2 Kontroll av fjällutrustning m.m.
5.8.3 Produktutveckling
5.8.4¶Sammanfattning
Prop. 1978/79: 187 [Og (På NI7
5.3 UTRUSTNING
5.8.1 Personlig utrustning
Med personlig utrustning förstås i detta avsnitt sådan ut-
rustning turister bör medföra vid vistelse i fjällterräng.
Färifrån undantas sambandsutrustning, speciell räddnings-
utrustning och utrustning för utförsåkning.
Fjällturister är många gånger dåligt utrustade och detta
gäller i synnerhet under vistelse i fjällen vintertid.
Orsakerna härtill är flera, bl.a, kan modet styra valet av klädsel, vilket innebär att plagg som saluförs för
fjällbruk inte är avsedda att användas under svåra för-
hållanden., Bristande kunskaper om förhållanden i fjällen
eller rer nonchalans medför att fjällturister ofta utesluter utrustning som är nödvändig från säkerhetssynpunkt. Några fjällolyckor bär vittnesmål om detta, I ambitionen att få ner vikten i packningen utelämnas ofta säkerhetsutrustningen.
Förhållanden och omständigheter under turer i fjällterräng kan snabbt förändras, vilket ställer krav på att viss utrustning medförs och att den är funktionsduglig, I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel för
fjällbruk på den svenska marknaden. Ett problem för bl.a.
en mindre välinformerad konsument är att bra utrustning ofta saluförs tillsammans med produkter av mindre god
kvalitet.
Oftast är produkterna tillverkade utomlands och inte an-
passade till svenska förhållanden. Priset är i regel lägre
på importerade produkter. Detta gör det extra svårt för konsumenter, som vanligtvis inte har tillräckligt med kunskap för att förstå, varför tillsynes likvärdiga produkter har olika pris.
Risk föreligger att affärer, vars inköpspersonal har bristande kunskap om vilka krav som bör sättas på fjällutrustning, i första hand inte väljer kvalitetsprodukter.
Enligt uppgift finns för närvarande omkring 2 300 försälj-
ningsställen av friluftsutrustning som utgörs av bl.a. sportaffärer, postorderfirmor, varuhus och s.k. cykelhandlare.
Utredningen har f.n. inte uppgifter på antalet personer
sysselsatta på dessa försäljnirgsställen och personalom-
sättningens storlek. Enligt uppgift från Cykel- och
sporthandlarnas riksförbund beräknas antalet säljare inom denna sektor till omkring 10 000 personer.
Av de ca 2 300 försäljningsställena är omkring 1 300 anslutna till nämnda riksförbund. Härutöver finns andra sammanslutningar av varierande storlek,
I handeln finns - som tidigare anförts - personlig utrustning av god kvalitet. Konsumenrens val av utrustning påverkas i hög grad av de kunskaper han har om förhållanden
i fjällen och vilka krav som på grund härav bör ställas på
fjällutrustning. Här rör det sig således främst om ett informations- och utbildningsproblem. Även försäljarens kunskaper på området påverkar konsumentens val. En grupp, som kan påverka konsumenten är även kommunernas konsumentsekreterare.
För närvarande förekommer utbildning inom detta område i blygsam omfattring inom ideela friluftsorganisationer och i sporthandelns branschorganisationer.
Utredningen anser att ovan nämnda kategorier bör få bättre
utbildning inom detta område, 1å valet av lämplig utrust-
ning kan ha avgörande betydelse för konsumentens säkerhet
i fjällen.
Prop. 1978/79: 187 26 SN
5.8.2 Kontroll av fjällutrustning m.m.
För närvarande finns ingen ansvarig myndignet eller organisation som prövar och godkänner eller rekommenäerar friluftsutrustning. Vissa säljföretag i branschen har dock på egen hand i sina kataloger tagit upp vad man som konsument bör ställa för krav på utrustning för olika bruk, Vissa butiker har gjort förslag till produkters användningsområde. Som exempel kan nämnas rekommendation av bruket av sovsäckar
från -5? -159 2259 C,.
Friluftsfrämjandet har en utrustningskommitté, som bl.a. har till uppgift att följa och granska utvecklingen på fjällut-
rustninsens område (jfr pb. 4.6.5).
Utredningen finner att behov föreligger av en allsidigt sammansatt "testgrupp", som kan pröva säkerhetsutrustning och efter test utfärdåa rekommendationer om produkters användbarhet för fjällbruk,. En sådan åtgärd kan comma att
styra utbudet av säkerhetsutrustning och i hög grad under-
lätta produktvalet för såväl återförsäljare som konsument.
Utredningen föreslår i annat sammanhang (kap. 6, avsnitt
6.3.2 ) att Priluftsfrämjandet blir huvudarsvarig för ut-
rustningsfrågorna inom fjällsäkernetsverksamheten. Som en
konsekvens därav föreslår utredningen att testgruppen anknyts till Friluftsfrämjandet och sammarsätts med företrädare för Svenska turistföreningen och Frilaftsfrämjandet, Försvarets forskningsanstalt, Konsumentverket, före-
trädare för branschorganisationer m.fl. Utrustning som bör
prövas bör vara spadar, vinäsäck, anorak, vindtyxor etc.
Årligen inkommer uppslag och idéer till Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet beträffande såkerhetsartiklar för fjällbruk, som inte följs upp av någon myndighet eller organisation. Utredningen anser att det blir en lämplig uppgift för testgruppen att pröva och bedöma sådana uppslag.
Säkerhetsutrustning saknas i de flesta fall i fjällhotellens utlåningsbutiker. En anledning härtill uppges vara att efter-
frågan är för liten. Den efterfrågan styrs dock till stor
del av fjällhotellen &jälva gerom den information som läm-
nas vid gästträffar, av färdledare och genom anslag och troschyrer. Ett annat problem är att turister inte kan använda säkerhetsutrustning, dvs. snöspade, vindsäck, kompass etc.
Även här är det ytterst en fråga om information och utbild-
ning.
I syfte att höja fjällsäkerheten och göra den lätt tillgänglig för envar är det inte tillräckligt med de åtgärder som
hittills vidtagits av de ideella organisationerna m.fl.
Det bör ankomma på huvudmannen för fjällsäkerheten att i
framtiden verka för att turistnäringen m.fl. verksamma
inom fjällområdet införskaffar och tillhandahåller för
utlåning säkerhetsutrustning till fjällturister, varvid erfarenheterna från fjällsäkernetsförsöken i Jämtlands län bör tillvaratagas.
I nuläget förekommer viss utbildning av branschfolk inom sporthandelr och allmänheten beträffande fjällsortimentet.
Såvitt utredningen kan bedöma berör utbildningen begränsa-
de grupper i samhället.
Utredningen bedömer det angeläget att utbildningen rörande
fjollsortimentet utvidgas till att omfatta en bredare krets,
och att sakligt informationsmateriel om säkerhetsutrustning tas fram och tillhandahålls på säljställen, Det bör ankomma på huvudmannen att närmare utreda behovet av utbildning och
information på detta område och vidta härför lämpliga åt-
gärder.
5.8.3 Produktutveckling
Tillverkare av fjällutrustning utvecklar produkter i regel efter egna kontakter med vissa konsumenter. Proäukterna testas och prövas av organisationens fältledare, men
då är produkten mårga gånger redan ute på marknaden. För
närvarande finnz3 inget organ, som samordnar eller påverkar produktioner så att produkterna är anpassade till en viss standard. Följden härav kan bli att en skofabrikant tar fram och marknadsför en ypperlig skidsko för långturer, samtidigt som det i handeln int2 finns någon skidbindning som passar till skon, 5tt annat 2xempel är att mar tillverkar skido” i viss bredd men reservskidspetsar, soz saluförs håller en annen bredd.
Ett annat område där mycket återstår att göre är frågor
som rör nödproviant och val av lämpliga produkter, Till utredringen har framförts synpunkter!” på tillgänglig nödproviant i handeln. Härvid har påtalats ati fjällturister i regel saknar kärnedom om aur man genomför proviartplanering för er fjäilltur. Även har framhållits att lämpliga produkter, som kan användas under svåra ktlimatrförnållanden och trots detta vara aptitliga, för närvarande inte är tillgängliga i nandeln.
Även inom detta område bör informationen och praduktutvecklinger förbättras, Utrednirgen anser att dessa frågor bör uppmärksammas av huvudmannen för fjällsäkerheten och den huvudansvarige för utrustningsfrågor inom fjällsäkerhetsverksamheten (jfr. p. 3.7.2). Det syns även lämpligt att dylika frågor upptas av den tidigare föreslagna testgruppen.
1. Genom Jan Xarlsson, institutionschef FOA 57. 3e Jan Karlsson,
3ocdil Hultén, Anna-Britt Ilrog, Eddy Zarlsson "Mäti på rätt sätt på fjällvandring!", Västerås 1974 och "Arsetsfysiologisk och psykofysiologisk analys av jägarmarscren augusti 1977" (FOA institution 57, sektior 520).
5.8.4 Sammanfattning
I princip finns ett bra utbud av ändamålsenlig materiel för fjällbruk på den svenska marknaden. Men totalutbudet av utrustning för friluftsliv och vistelse i fjällen är stort och va-
rierande. Därinom kan det vara svårt att välja.
Bristande kunskaper om förhållandena i fjällen, underlåtenhet eller ren nonchalans medför att turister ofta utesluter utrustning, som är nödvändig från säkerhetssynpunkt.
Åtgärder bör vidtas för att vidga informationen till såväl konsumenter som personal i sportbranschen m.fl. i syfte att underlätta valet av erforderlig och lämplig utrustning
för fjällbruk.
Behov föreligger att särskilt pröva friluftsutrustning som har betydelse från fjällsäkerhetssynpunkt. En vidareutveckling bör ske av den verksamhet, som Friluftsfrämjandets
utrustningskommitté bedriver härvidlag. Utredningen före-
slår därför att en allsidigt sammansatt testgrupp bör få till uppgift att pröva sådan utrustning och efter test utfärda rekommendationer om produkters användbarhet för fjällbruk. Testgruppen bör anknytas till Friluftsfrämjandet.
En vidgad information erfordras också för att påverka producenter, som tillverkar fjällutrustning, att anpassa den till standard och sammanhang. En ökad information behövs också om lämplig proviant för krävande långturer och om
nödproviant. Åtgärder bör också vidtas för att få fram
bättre sådana produkter. Dessa frågor bör den blivande huvudmannen för fjällsäkerhet uppmärksamma. Det syns lämpligt att
också sådana frågor tas upp av den föreslagna testgruppen.
é HUVUDMANNASKAP OCH ANSVARSFÖRDELNING M.M,
Innehåll
d.1 Allmänt
5.2 Huvudmannaskap 5.2.1 Huvudmannaskapets innebörd 6.2.2 Anknytning till myndighet eller organisation 6.2.3 Val av nyndighet
[KS 23.1 Rikspolisstyrelsen on fv ÖN F Stetens naturvårdsverk ON fo 233 Utredningens ställningstagande
6.2.4 Principalternativ för val av huvudman É.2.5 Alternativ 1: Huvudmannaskapet uppdrages åt en förefintlig myndighet engagerad i fjällsäkerhetsarbetet
6,.2.5.1 Val av myndighet: Naturvårdsverket 6,.2.5.2 Samverksanagrupp Fjällsäkernhet 0.2,.5.3 Naturvårdsverkets organisation
6.2.5 Alternativ 2: Huvudmannaskapet förläggs till ett fristående organ med kanslifunktionen anknuten till en förefintlig myndighet engagerad i fjällsäkerhetsarbetet 6,.2.6.1 Motiv bi 2.5.2 Fjällsäkerhetsråd oe . Nn -J Val av alternativ för huvudmannaskapet
6.3 Ansvars- och arbetsfördelning
6.3.1¶Grunder
6.3.2¶Huvudansvarighet för olika områden av
fjällsäkerheten
Sammansättning 6.4 Regional och lokal samordning och samverkan 6.4.1 Allmänt 6.4.2 Regionalt 6.4.3 Lokalt
6.5¶Samordning, fjällräddning - fjällsäkerhet
6.6 Sammanfattning
HUVUDMAUNASKAP OCH ANSVARSTÖRDELNING MÅM.
6.1 ADLLMANT
För fjällräddringen firrs ett otvetydigt auvudmannaskap och en fungerande ansvarsfördelning. Erfarenheterna av förielarna härmed är starka och entydiga. S3om tidigare framhållits och som belyste av redogörelserna i kan. 4 saknas för fjällsäkerheten en klar ansvarsfördelring och ett ruvudmannaskan. Erfarenheterna har visat - och det har vil utrednirgens övårläggningar med myndigheter och organisationer mycket starkt understrukits - att en ändring härvidlag är angelägen.
Ett flertal mynåisheter, organisationer och enskilia arbetar med fjällsäkertetsfrågor. wet skor intcesserat. kurrigt och ansvarsfuilt, ofta mycket osegenryttigt och ned est inslag av humanitär idealit2t, son i1ngalunéa uttalas eller förs fram men omisskännligt finns på botten. Insatserna är värda starkt erkännande. Det är av vikt att behålla denna bas för goda insatser men att fråmst genom »n klar ansvarsförlelning
och en därpå grundad, nålmedveten samverkan söka höja
efferter av insatserna. Utrednirgen ser detta som en förutsättning för de forslag, som utredningen i det följande framlägger -särsvilt förslagen beträffande huvudmarnaskap och ansvarsfördelnirg.
Utredningen har funnit angeläget, att ett otvetydigt huvudmannaskap kommer till stånd för fiällsakerheter och att en klar fördelning av ansvarsområden och arbetsuppgifter sker mellan huvadmannen och övriga centrala, regionala och lokala organ, som bör ha del i ansvaret för fjällsäkerheten.
6.2¶HUVUDMANNASKAP
6.2.1 Huvudmannaskapets innebörd
Inledningsvis vill utredningen beträffande huvudmannaskapet fastslå, att detta enligt utredningens uppfattning ingalunda skall innebära en koncentration av ansvar, planering och
verkställighet från samtliga eller från flertalet intressenter
i fjällsäkerheten till huvudmannen. Tvärtom skall huvudmannen
söka att i största möjliga utsträckning verka genom medintressenterna. Han skall söka främja de olika intressenternas fullgörande av sina respektive uppgifter - enligt fastställd, rationell ansvars- och arbetsfördelning - genom ökat sammarhand, samarbete och samverkan i verksamheterna, Huvudmannen
skall alltså i främsta rummet ha en initlerande och samord-
nande funktion. Han skall verka för en lämplig och accepterad angelägenhetsordning och resursförlelning samt samnanhålla överläggningar och beredningar, gemensamma framställ-: ningar och yttranden - allt för att åtgärderna för fjäll-
säkerheten skall kunna ge den sammantaget bästa effekten.
På två punkter har utredningen funnit att det är särskilt
angeläget, att ingen tvekan råder om ansvarsförhållandena.
På dessa två punkter måst2 enligt utredningens uppfattning ansvaret vara huvudmannens och huvudmannens ensamt:
han är under regeringen ansvarig för sammanhang och samverkan i planering och genomförande av fjällsäkerhetsverksamheten inom de ramar, som statsmakterna anvisar, och
han är ansvarig för att regeringen får erforder-
ligt underlag för nödvändiga ställningstaganden beträffande fjällsäkerhetsverksamheten,
Härfor måste huvudmannen ha befogenhet att kalla de olika
Prop. 1978/79: 187 ra FT
fjällsäkerhetsintressenterna till erforderliga överläggningar r och beredningar sant att ge anvisningar för samorining och samverkan i planering och genomförande av fjällsäkernetsverksamheten.
Då det gäller ovan angivet underlag för regeringens ställningstagande avses självfallet icke att allt sådant underlag skall komma frår huvudmannen eller insärdas genon konom. Så kan givetvis i vissa fall vara lämpligt. i regel torde emellertid urderlaget- med vederbörligt sammarrnang inbördes (efter genensam överläggning, gemaonsan beredning, anvisningar eller samråd ete.) - böra komma från de olika intressenters enligt jen Z2llan dem gällarda ansvars- och mv rbetsfördelningesn och med utnyttjande av ordinarie vägar för fransiällnisgar, äskärden ofv. er mankanget otillfredsställanGe, Kan mannens yttrande,
É,2,2 Anknyvning till myndighet elier orgarisation
I det fall att khuvidmannaskepet skall ankrytas till sterande central instans, engagerad i fjällsäkerhe kan antingen en nyndighet eller en organisaiion väljas.
och er storleksordning - bl.a. i ekonomiskt men också i personellt avseende - som gar ået synrerligen svårt för en vå frivillighet baserad scganisation att påtaga sig ett samlat huvudmannaskap och det arsvar, som därmod folier direkt och indirekt.
3elyzande är motiveringen för statsmaxternas beslut 1275 avseende ett av fjällsäkerhetens .mrådern, ränligenr teträffan-
form av braar och spärger, vindäsa
väsentligen på grund av ekonomiska
svarsförnållandenr samt dirav följa
19 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
standard - som statsmakterna beslöt om betydande samhälleligt engagemang i verksamheter och som statligt huvudmannaskap genom statens naturvårdsverk för ledsystemet.?"'
Utredningen finner att anförda skäl måste gälla med ökad tyngd då fråga är om fjällsäkerheten i dess helhet. Utredningen anser sig därför icke för huvudmannaskapet för denna kunna förorda någon av de aktuella - eljest med stor erfarenhet och betydande kapacitet arbetande - organisationerna, dvs. Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet.
6.2.3 Val av myndighet
Skall huvudmannaskapet för fjällsäkerheten knytas till en förefintlig, i säkerhetsarbetet engagerad myndighet, har valet stått mellan rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk.
6.2.3.1 Rikspolisstyrelsen
Polizen har en allmän uppgift (polisinstruktionen, SFS 1972:511 § 2) att svara för allmän ordning och säkerhet samt att därvid ge allmänheten hjälp, upplysningar och skydd. Det är att märka att den säkerhet, som härvid avses, närmast gäller säkerhet mot brott. På denna allmänna uppgift fotar polisens ansvar - med rikspolisstyrelsen som huvudman centralt, regionalt och lokalt för fjällräddningen. Polisen har i denna uppgift förvärvat ett mycket gott anseende för effektivitet i såväl förberedeiser som genomförande. Delar av fjällräddningssystemet, fränst sambandsmedlen, har en väsentlig roll i fjällsäkerheten. Polispersonal med uppgifter inom fjällräddningsorganisationen medverkar ofta i den information, varningstjänst m.m. som ingår i fjällsäkerhetsarbetet., Inom fjällräddningsarbetet - men också i
1. Ds Jo 1973:8 s. 29 (jfr p. 3.6.2-4 ovan) och prop. 1975/76:100 bil. 11 s. 151 ach 152 (jfr p. 3.6.5 ovan)
1
na =)
åtskilligt av den ordinarie? polisverksamheten inom fjällregionen - har polisen kontakt eller samarbete med flertalet intressenter i fjällsikerheten. Polisväsendet har er geromgåerde organisation med klara instanser centralt, regionalt och lokalt samt en struktur och tradition för sanordnad lednri:g genom dessa instanser och för krav på verksamhetsresultat.
Emel:ertid är pol iz3e ns uppgifter sammantaget mycket omfattande och krävande, De tenderar, tl.a. genom brottslighetens e ökning och oafla skärpta eller mera komplicerade xzaraktär
(se Brottsförebyggande råuets lägestarport 1977:3 Brotis-
utvecklingen), att öka samtidigt som i vissa fall starkt besväranie perscnalvakenser består genom Åren. Detta gör ået nödvändigt för polisen att - inom sin samhällsfunktion och i med tibehållande av ce samnänllskontactter, som därför är angelägra - koncentrera sig till de rent eller ävervägande polisiära uppgifterna, Dessa inrymmer givetvis i väsentlig gral förebyggande verksamhet men knappast av den allmänna karaktär, som fjällsäkerheten i sina olixa aspekter innebär. Det måste vara ett förstakandskreav, att den polisiär! specialuttildade persoralen får användas främst och så konsekvent som möjligt för sina specialuppgifter, där jet finnes nycket begränsade möjligheter att ersätta åen med annan personal. Inom fjällsäkerhetens olika områden finns däremot ett relativt brett register med möjligheter att utnyttja personal med olika kapacitete ». Fiällsäkerheten kar icka sägas vara en primärt eller ens övervägande polisiär uppgift eller ställa allmänt krav på polisiär utbildning.
bBa2.3.2 Statens naturvårdsve
Statens naturvårdsverk är ett relativt nytt verk, som från
begynnelsen fick stora och i väsentlig utsträckning "nya" uppgifter. Dessa har sedan både vidgats och utökats med nya
i ragek takt. Spännvidden för verkets uppgifter är betydande. I flera fall har verket haft att handlägga komplicerade ärenden, som varit föremål för vid uppmärksamhet och betydande motsättningar. Personalomsättningen har tidvis varit relativt livlig. Man måste se de svårigheter, som verket haft och har att leva upp till allas förväntningar, mot denna bakgrund. Det syns rimligt att med ökande erfarenhet och organisatiorsanpassning emotse en bättre balans härvillag.
Sedan den 1 juli 1977 är naturvårdsverket huvudman för det
statliga fjälledssystemet med iärtill hörande anordningar i form av broar och spänger, vinilskydd, raststugor, roddtåtar och båthus samt viss räddningsnateriel. Detta betyder huvudmannaskap för ett mycket väsentligt avsnitt av fjällsäker-
hetsverksamheten. Naturvårdsverket medverkar också 1 den från
säkerhetssynpunkt viktiga iInformationsverksamheten beträffande förhållandena i fjällvärlden, exempelvis genom sina publikatiorer om Planering för friluftsliv (1971:7),Friluftsom-
rådet - skyltning och märkning för idrott och friluftsliv
(1972:10) och Övernattningsstugor inom fjällområden (1977:2)
ävensom genom samarbete med Sveriges turistråd, Svenska turistföreningen och Friluftsfränmjandet. Naturvården har också en regional representation genom att i länsstyrelserna ingår en naturvårdsenhet. Genomförandet av det för den statliga verksamheten med fjälledssystemet nödvändiga planeringsarbetet, samordning med lokala ledsystem och tillsynen beträffande ledernas skötsel ankommer på länsstyrelserna i de berörda länen. Härigenom säkerställs att planeringen för vandringsleder osv. på lämpligt sätt integreras med planeringen inom övriga samhällssektorer. Detta är väsentliga uppgifter för vederbörlig länsstyrelses naturvårdsenhet, givetvis beträffande planeringen gemensamt med styrelsens planeringsavdelning i övrigt. Därmed är länsstyrelserna direkt engagerade i och ansvariga för en med hänsyn till fjällsäkerheten betydelsefull verksamhet. Med den övergripande och sam-
ordnande furktioar och der mångsidiga sakkunskap, son Llänsstyrelsen har, syns jietta raturligt och har visat sig rationellt.
De utredningar, som föregick statsmakternas beslut om huvudmannaskapet för fiälledssystemet (Ds Jo 1973:8 och SSV
PM 1977:881), förorgede att huvudmannaskapet efter hand
borde vidgas att också omfatta fjällanläggningarna längs lederna, Därest dessa förslag genxromföres skulle nsaturvårdsverkets huvudmannaskap för fjälledsystemet utzträckas att omfatta även delzr eller huvudaelen av de aktuella fjällanläggnirgarna liksom den nödvändiga komplettering och uttyggnad av dyliv oa läggningar som löritses, Detta skulle i sadant fall innebara en vidgrning av ns2vurvårdeverkets och länsstyrelsernas ansvar för ett från säkerhaetssynounkit 5e-
tydelsefullt verksamhetsområde.
Som redovisats i kap. 5 (p. 5.3.4) pågår överläggnirgar mellar naturvårdsverket och Svenska turistförerningen, främst
f anrörande planeringsansvaur och kavpitalförsörjning veträf de den huvuddel (85 :') av anläggningarna, som tillhör och drivs av turistföreningen,
Enligt gällande instruktion (IFS 1957:444) åligger det statens
naturvårasverk bl.a. att leda planeringen av åtgärder för det rörliga frilufts ivet samt handlägga frågor i övrigt om nyttjande av mark och vatten för rekreationsändamål, att svara för bidragsgivning m.m. tili anläggningar och aroröningar för
friluftsliv och turism sent att följa utvecklingen så fri-
luftslivets område, samu2nställa lägesranporser ocna utarbeta
förslag till råd cen anvisaingar.
I detta sammanhang må erinras om hurisom i statsnakternas iktlinjer för planering och samordning av samhällets in-
satser för rekreation och turism (prop. 1975:246, 2I 1975/7n:2,
rskr 1975/76:46) fastslagits (angiven prop. s. 32) som natur-
ligt, att naturvårdsverket har ett huvudansvar för samordningen av de statliga insatserra vad gäller områden och anläggningar för såväl när- som fjärrrekreation. Med hänsyn till detta "uvudansvar för naturvårdsverket fann statsmakterna också naturligt att kanslifunktionen för beredningen för samordning av de statliga insatserna för planering av områden och anläggningar för rekreation och turism (rekreationsberedningen) förlades till naturvårdsverket.
Huvuddelen av kraven på fjällsäkerhet föranleds av eller har nära aammanhang med rörlig: friluftsliv, turism, näroch fjärrekreation m.m., verksamheter för vilka statens
naturvårdsverk har ett fastlagt ansvar.
Utredningen finner att i det fall att huvudmannaskapet skall
anknytas till en existerande myndighet såväl rikspolisstyrelsen som statens naturvårdsverk är möjliga att välja härför. Väsentliga skäl talar för att 2saturvårdsverket väljes. Mot bakgrund härav föreslår utredningen, att anknytningen vilken form denna sker - sker till statens naturvårdsverk.
6.2.4 Principalternativ för val av huvudman
När det gäller val av huvudman står två principiellt olika möjligheter öppna: att huvudmannaskapet uppdrages åt någon
myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 1)
eller att det förläggs till ett fristående organ med kansli-
funktionen anknuten till en förefintlig myndighet, engagerad
i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 2).
6.2.5 Alternativ 1: Huvudmannaskapet uppdrages åt en före-
fintligz myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet
Utredningen har på grundval av i avsnittet 6.2.3 ovan anförts
noggrant prövat de två möjligheterna med rikspolisstyrelsen respektive atatens natirvåråsverk som huvudman för fjällsäkerhetaverksamheten. Båda är tänkbara, Med hänsyn till säkernetsuppgifternas art och sammanhang med fjällnaturens allmänna utnyttjande och vård samt förläggningen av det statliga huvudmannaskapet för fjälledsystemet - inklusive en eventuell komplettering med därtill anslutande fjällanläggningar - finner utredningen att i detta alternativ övervägande skäl talar för statens naturvårdsverk som huvudman för fjällsäkerheten, Därest huvudmannaskapet för fjällsäkerheten skall knytas till en förefintlig, i säkerhetsarbetet engagerad myndighet, bör alltså denna vara statens naturvåråsverk och härför erforderliga ändringar i naturvårds!kunsörelsen och i instruktionen för vercet ske.
6.2.5.2¶Samverkansgrugp Fjällsäkerhet
Som utredningen tidigare framhållit (2. 6.2.1) får huvaidmannaskavet ingalunda innebära att allt fjällsäkerhetsarbete i central instans sammanförs till nuvudmannen, Det förutsätter tvärtom :"t fortsatt 2:tivt arbete av alla intressenter i denna säkerhet. Hen det är fråga om ett genom huvudnanner samordnat, gemersamt arbete,
Mellan huvudmannen och Övriga intressenter är det nödvändigt att ha ett fortlöpande, smidigt och effektivt samarbete. Meda de goda traditioner, som härvidlag i fler fall finns, och med regeringsformens och allmänna verkstadgans generella föreskrifter om samverkan och samarbete bör detta kunna sKe utan speciell reglering och i vanliga former för sådant scmarbete. Det torde emellertid kunna vara till fördel om samverkan mellan huvudmannen och övriga intressenter med större ansvarsområde ljfr tab. 17 ) eller representanter för vissa grupper av sådana intressenter också gavs en något fastare forn.
Detta synes lämpligen kunna ske genom att denna samverkan sker inom ramen för en sBärskild arbetsgrupp, förslagsvis benämnd Samverkansgrupp Fjällsäkerhet. Självfallet innebär den arbetsmässiga samverkan i denna grupp ingalunda att ett direkt samarbete mellar huvudmannen och en eller flera av övriga intressenter eller representanter för grupper av intressenter liksom mellan intressenter eller intressentgrupper inbördes ej längre erfordras eller bör
ske. Tvärtom är ett sådant direkt samarbete i så att säga
vanlig ordning en förutsättning för samverkan i den angivna särskilda arbetsgruppen.
Samverka'rsgruppen bör för att kunna arbeta effektivt och smidigt å ena sidan vara så liten som möjligt men Åå andra sidan innefatta representanter för de intressenter och intressentgrupper, som främst har behov av fortlöpande samarbete och som främst erfordras för att ett effektivt sådant skall komma till stånd. Med hänsyn härtill bör
samverkansgruppen sammansättas sålunda:
ordförande och sekreterare från huvudmannen (SNV)
en företrädare för vardera rikspolisstyrelsen, 9 veriges meteorologiska och hydrologiska institut, Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet,
en företrädare för länsstyrelserna inom fjällänen (utsedå av länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län i semråd)
samt då fråga berör rennäringen eller eljest samiska för-
hållanden en företrädare för vardera lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund.
Utredningen har särskilt övervägt den regionala representationen. Skäl talar för att samtliga fyra fjällän skulle
ha var sin företrädare i samverkarsgruppen., Med hänsyn tili det regionala fjälilsäxernetsarbetets relativt självständiga och regionalt avgrärsaie karaktär har emellertid tedömts möjligt att oröva om icke bland fe centrala instarser, som samverkansgruppen representerar, en gemensan företrädare för fjällänens länsstyrelser i flertalet fall kar vara tillyllest. Härigenom skulle också sanverkansgruppens numerär
kunna begränsas till 7 (9) i stället för 10 (12). I varje
fall, där så på grund av ärendeart, berednings- eller handläggningsläge eiler iylikt bedöms erforderligt, bör dock en företrädare ör ett vart av de fyra fiällänen kallas.
5jälvfallet bör der också i jvrigt stå samverkansgruppen fritt att till sammanträde kalla särskild föredragande eller experi ävens.a envar avart, som bedöms erfordras.
£,2,5,2 Naturvårdsverkete orsanisation 2680 SLI nAa =] sön
Utrednigen bedömer att det i detta alternativ är önskvärt
att vissa ändringar i uven inre orgarisationen inom rnaturvärdsverket övervägs., Dossa vör syita till en effektiv kap2ecitet för Ati Jamordna fjällsäxerretsverksamheten och i övrigt genomföra vad nuvudmannaskapet för fjällsäkerneten och däriill anknytanie ansvare- och arbetsfördelning för verkets del kräver, för de tillxommande uppgifterna ar det eniigt! utredningens uppfattning nödvändigt att verkets personalresurser förstarks. För 2tt möjliggöra att verket snabbt kan mottaga huvudmannaskapet och dess zamordringsansvar bör förstärkningen ske utan att avvakta resultatet av de övervägander, beträffianiv vercets inre organisation, Som nyss förordats och som måste bedömas kräva viss tid. Ytterligare en tjänst i förslagsvis lönegrad 7 17 bär alltså inrättas via naturvårdsverket. dJärlgenöona kör också oli möjligt att inom verket srabut i seitidstjärst för fiällsäkernetsärerden fränst samordsirger - olacera er sekreterare för der ovan angivna samverkansgruppen för fjällsakaerhet.
6.2.6¶Alternativ 2: Alternativ 2: Huvudmannaskapet förläggs
till ett fristående organ med kanslifunktionen an-
knuten till en förefintiig myndighet engagerad i fjäll-
säkerhetsarbetet
6.2.6.1¶Motiv
Tidigare i detta kapitel (p.6.2.1 och 6.2.5.2) har framhållits
att huvudmannaskapet för fjällsäkerheten ingalunda skall innebära en koncentration av ansvar, planering och verkställig-
het från samtliga eller från flertalet intressenter i fjäll-
säkerheten till huvudmannen. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke alternativ 1 med en myndighet - statens naturvårds-
verk - som huvudman skulle kunna leda till ett väsentligt,
kanske t.o.m, till ett oacceptaselt avsteg från den angivna principen, Därest i stället ett särskilt, fristående organ finge i uppgift att fungera som huvudman för fjällsäkerheten, skulle den dominerande samling av ansvar och befogenheter till en myndighet, som alternativ 1 kan anses innebära, kunna undvikas.
Den främsta fördelen med ett fristående organ som huvudman för fjällsäkerheten är enligt utredningens mening att inom detta organ de parter, som nu arbetar med fjällsäkerhetsfrågor, även i fortsättningen kan anses vara jämbördiga i sin status, Likaledes blir de olika intresseområdena, som de olika intressenterna specialicerat sig på, av lika stor betydelse utåt sett. En förläggaing av huvudmannaskapet till naturvårdsverket skulle kunna leda till en alltför omfattan-
de insats på ledsystemet och dess underhåll och uppbyggnad.
Vidare kan naturvårdsverkets verksamhet i övrigt komma i
konflikt med fjällsäkerhetsarbetet inom verket.
Den situationen kan ej uteslutas, där verket - med hänsyn till konkurrensen mellan angelägna önskemål inom andra
delar av verkets vida och och väsentliga ansvarsområde inom sin egen organisation lågprioriterar arbetet meå fjällsäkerhetsfrågor. Meå tanke på att flera frivilliga organisationer av folkrörelsekaraktär arbetar med fjällsäkerhetsfrågor är det av värde att en framtida huvudman blir omedelbart påverkbar, inte minst om man vill behålla en hög motivation hos de olika intressenterna.
6.2.5.2¶Pjällsäkerhetsråd
Därest ett fristående orgar skall tillkomma för huvudmannaskapet för att tillgodose de motiv, som i sina väsentligaste huvudpunkter kort redovisats härovan, har utredningen övervägt att härför välja formen av ett råd, exempelvis efter modell Sjösäkerhetsrådet (SFS 1975:1071), eller av en särskild beredning, exempelvis efter modell rekreationsberedningen. Övervägandena har resulterat i att i dylikt fall ett fristående fjällsäkerhetsråd med kanslifunktionen förlagd till statens naturvårdsverk bör anförtros huvudmannaskapet för fjällsäkerneten. Rådets uppgifter bör i princip vara desamma, som i alternativ 1 föreslagits skall vila på
naturvåräsverket som huvudman och för sanverkan i rådet
väsentligen gälla samma principer som i alternativet 1 avsetts för Samverkansgrupp fjällsäkerhet. Vad avser ansvars-
fördelningen mellan i rådet ingående intressenter bör det
emellertid ankomma på rådet att avgöra derna.
I fjällsäkerhetsrådet bör följande myndigheter och organisationer utse ordinarie ledamöter, nämligen statens naturvårdsverk, rikspolisstyrelsen, sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Svenska turistföreninger, Friluftsfrämjandet och Svenska samerras riksförbind. Naturvårdsverkets generaldirektör bör vara ordförande, medan posten som vice ordförande kan växla mellan övriga ledamöter.
6.2.7 Val av alternativ för huvudmannaskapet
Utredningen har noggrant prövat de två alternativen med myn-
dighet - statens naturvårdsverk - respektive fristående råd
som huvudman för fjällsäkerhetsverksamheten. Båda är tänkbara.
Då utredningen övervägt vilket av de två alternativen som
bör förordas har enighet förelegat om att en självständig ställning för huvudmannen innebär vissa fördelar. Bland annat torde koncentrationen till huvudmannauppgiften främjas, funktionens betydelse och specialitet markeras och
kontakter utifrån - exempelvis från allmänheten - med
huvudmannen underlättas. Vad avser den vidare utväråderingen har däremot meningarna skilt sig och bedömningarna varit olika,
Å ena sidan har därvid framhållits, att ett fjällsäkerhets-
råd med likvärdiga intressenter blir ett flexiblare organ,
som med större effektivitet kan fördela och ansvara för
olika områden. Däremot har gjorts gällande att även med
ett huvudmannaskap ålagt naturvårdsverket och en sam-
verkan främst inom ramen för en samverkansgrupp Fjällräddning skulle denna rörlighet och handlingsfrihet föreligga.
Mot farhågorna för påtagliga felprioriteringar därest huvud-
mannaskapet ålades naturvårdsverket har anförts, att man måste kunna förutsätta samma gota vilja till sakliga värderingar, gemensamma bedömningar under ömsesidig hänsyn, samverkan och rätt fullgörande av ålagda ansvars- och arbets. uppgifter vare sig verksamheten sker inom ett fjällsäkerhetsråd eller inom en samverkansgrupp.
Mot bakgrund av de tilläggsdirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare ang. finansieringen av reformer m.m.,
=J
som regeringen meddelat den 20 april 1978 och som redovisats i detta betärkandes inlednirg (9. 2.1.2), har utredninger. sökt bedöma de ekonomiska konsekvenserna av de båda alternativen. En bedömning har härvid varit, att även om kanslifunktionen i rådsaiternativet anslöts till er förefintlig myndighet, kunde organisationsformen förvärtas dra med sig speciella kostnader just genom den fristående ställningen. Häremot har framhållits, att det inte finrns tillräckligt starka skäl att antaga att kostnaderna för ett nuvudmarnaskap i form av ett fjällsäkerhetsråd skulle överstiga motsvarande Kostnader vid en placering av huvudmannaskapet hos naturvårdsverket.
Er bedömning har varit att en "anslutning" av kanslifunktionen aldrig kan bli så samordnad som en integration. Ce möjligheter till intern tyrngdpunktsväxling och varierad personal- och annan resursinsats, som finns inom en Större myndighet eller större organisation, kommer att saknas och kunde befaras tendera att kompenseras genom krav på egna personalförstärkringar, Mot detta har stått uppfattningen att rågon väsentlig skillnad härvidlag inte kunde förväntas. Erfarenheterna av organisatorisk rörlighet är mycket växlande.
Med hänsyn till här och i p. 6.4.1 nämnda bedömningar och
därjämte främst till det faktum, att så speciella för-
hållanden föreligger vad avser fjällsäkerhetsarbetet i och med att ett flertal fristående intressenter redan i dag utför ett omfattarde arbete har sju av utredningens experter arsett det olyckligt, om en av dessa friståeråe irtressenter fick en prioriterad ställning. Experterna Pär-0lof Andersson, Fåkan Boberg, Lars Z. Freemar, Thomas Gustafsson, Seth Myrby, Åke Salomonsson och Henrik Sarri förordar åärför alternativet 2, dvs, att ett friståerde fjiällsäkerhetsråd - med kanslifunktionen förlagd till natnrvårdsverket —- bör tillkomma och bli huvudman för fjällsäkerheten.
Den särskilde utredaren samt två av utredningens experter -
Sten Hjalmarsson och Allan Nilsson - har ansett att fördelar-
na med föreslaget huvudmannaskap för naturvårdsverket och förordad huvudarbetsform inom en samverkansgrupp Fjällräddning starkt överväger. Detta gäller särskilt mot bakgrund av de bestämda kraven - bl.a. uttalade i utredningens direk-
tiv — på samordning av och klarze ansvarsförhållanden för
fjällsäkerheten, Med hänsyn härtill, till har och i p, 6.4.1
nämnda bedömningar och därvid särskilt angelägenheten - även principiellt - att hålla sig inom förefintliga organisatoriska
ramar och utnyttja befintliga resurser samt till de i till-
läggsdirektiven ställda kraven på stram utgiftsprövning har den särskilda utredaren och de två experterna funnit skälen, som sammantaget talar mot ett fristående organ för huvudmanna-
skapet, så väsentliga att en sådan lösning icke bör förordas.
De förordar därför alternativet 1, dvs. ett huvudmannaskap för naturvårdsverket och en samverkansgrupp som huvudarbets-
form (p. 6.2.5.2).
É. 3 ANSVARS- JCH ARBETSFÖRDELNING
[RA NM .1 orunder
Som redogörelserna främst i kapitlen 4 och 5 av detta betänkand visar, är det uppenbart att alla de frågor, som rör fjällsäkerheten, icke kan handläggas av en och samma myndignet eller or-
ganisation. 3om tidigare framhållits (p. 6.2.1 och 6.2.5.2)
innebär därför huvudmannaskapet icke ett sammanförar.de av alla verksamheter av betydelse för fjällsäkerheten till huvudmannen. Tvärtom är det angeläget att bibehålla det breda register av intressenter i fråga om denna säkerhet, som hittills verkat för derna, och om så är möjligt och lämpligt, att öka det. Det är en betydelsefull fördel att närvid, utöver vederdörliga myndigheter och kommunala instanser, frivilliga krafter inom organisationer av skilda slag centralt, regionalt och lokalt
och även enskilt på olika sätt medverkar. Som exempel på så-
dana organisationer må - utan anspråk på vare sig fullstän-
dighet eller gradering - nämnas Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet, Svenska samernas riksförbund, Svenska fjällklubben och Svenska skidlärarföreningen.
Det är emellertid angeläget att en så klar ansvars- och arbetsfördelring som möjligt sker mellan huvudintressenterna,.
En sådan fördelning får dock icke tydas som om absoluta
gränser skulle uppdras mellan intressenterna. Det måste även i fortsättningen vara möjligt att utnyttja erfarenheter, idéer och uppslag, synpunkter och förslag beträffande fjällsäkerheten oavsett ursprung och verksamhetsområde, Den avsedda ansvars- och arbetsfördelningen skall främst ange var olika slag av sådana erfarenheter etc, bör sammanhållas och var ansvaret för fortsatt handläggning, åtgärder eller framställningar och erforderliga egna initiativ vilar.
6.3.2 Huvudansvarighet för olika områden av fjällsäkerheten
anordningar och anläggningar hos naturvårdsverket. Motiv saknas för en ändring. Nuvarande ansvarsuppgifter bör alltså
bibehållas.
Inom fjällräddningen finns ett sambandssystem, som i olika utsträckning också kan utnyttjas för polisiära eller andra samband och som har väsentlig betydelse för fjällsäkerheten.
Som även motiveras i avsnitt 5.7 (p.5.7.7) är det naturligt
med ett samlat sambandsansvar och då att det centrala ansvaret för sambandsfrågor av betydelse för fjällsäkerheten
uppdrages åt rikspolisstyrelsen. Det syns också lämpligt
att densamma får ansvara för fjällräddningens samordning med fjällsäkerheten.
När det gäller nyttjandet av fjällvärlden såsom del av den fysiska riksplaneringen, planeringen för rörligt friluftsliv, turism och rekreation, naturvården m.m. bör naturvårdsverket i överensstämmelse med sina allmänna uppgifter vara centralt ansvarig för fjällsäkerhetssynpunkterna.
Den väsentliga och övergripande betydelse för fjällsäker-
det centrala och samlande ansvaret för dessa mångfacetterade verksamheter uppdrages åt samma myndighet som åläggs huvudmannaskapet för fjällsäkerheten, dvs. om alternativ 1 väljes naturvårdsverket och om alternativ 2 väljes fjällsäkerhetsrådet. Dock är beträffande just dessa verksamheter alldeles särskilt nödvändigt att en aktiv medverkan sker av samtliga intressenter, främst av Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet, rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket.
na DD va
En speciell gren av informationen gäller det för fjällsäker-
det centrala ansvaret härför åvilar en anran myndighet än
den eljest för informationen huvudansvarige. Detta centrala
ansvar bör därför tillkomma den speciella myndighet som har till särskild uppgift att tillgodose samhällets behov av meteorologisk, klimatologisk och hydrologisk information: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI). På detta bör även ankomma det centrala ansvaret för grundläggande forskning avseende klimatfrågor av betydelse för
fjällsäkerheten, främst snö- och lavinförhållanden.
Särskilt gäller det s.k. säkerhetsutrustning. Som framhållits i avsnitt 5.8 är det angeläget att även den från fjällsäkerhetssynpunkt aktuella verksamheten på utrustningsområdet väsentligen kan ske inom på området arbetande verk (främst konsumentverket mer även försvarets forskningsanstalt m.fl.) och inom förefintliga branschorganisationer. Ett klart huvudansvar för utrustningsfrågor från fjäll-
säkerhetssynpurkt bör emellertid åvila någon av de i sä-
kerhetsarbetet centralt engagerade myndigheterna eller organisationerna., Det vore fördelaktigt att härför kunna utnyttja någon av de två organisationer med intressen inom fjällsäkerheten, som under hela sin verksamhet ägnat dessa frågor stor och kunnig uppmärksamhet, nämligen Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet. davsett vilkendera som ifrågakommer måste ett kontinuerligt och nära samarbete dem emellan förutsättas. Angiven lösning förutsätter vidare att der aktuella organisationen vill åtaga sig uppgiften och att en överenskommelse härom kar träffas mellan denna och huvudmannen för fjällsäkerheten. Ett bidrag till med uppgiften förenade utgifter torde vara erforderligt och bör inräknas i den uppräkning av det allmänna statsbidraget till organisationen, som i annat sammanhang omrämnts
tvsnitt 5.3 och 5.4) och som föreslås i kapitel 7. Svenska
20 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 187
turistföreningen har stor organisatorisk bredd och lång erfarenhet samt har gjort viktiga insatser på utrustningsom-
rådet. Med hänsyn främst till det särskilda intresse, son
Friluftsfrämjandet genom sin speciella utrustningskommitté visar utrustningsfrågor, och de insatser denna kommitté gör
med bl.a. sin etablerade samverkan med konsumentverket,
försvarets forskningsanstalt, Cykel- och sporthandlarnas riksförbund, Svenska fjällklubben, allmänna reklamations-
nämnden m.fl. synes emellertid i första hand böra efter-
strävas att Friluftsfrämjandet åtager sig det centrala an-
svaret för utrustningsfrågor från fjällsäkerhetssynpunkt.
För eventuellt ytterligare områilen utöver de ovan angivna
med betydelse för fjällsäkerhet2n, där ett centralt ansvar
kan erfordras, synes detta generellt sett böra anses primärt åvila huvudmannen för fjällsäkerhet.
6.3.3 Sammanställning
En sammanställning av den ansvars- och arbetsfördelning i
central instans, som bör gälla i alternativ 1 respektive 2
återfinns i tab. 17.
oJ [ad
Prop. 1978/79 187
-16TAI0] (Taduaxej VOJ -EXTI -UAUW —-BI3INAY fPE1STIN] -6130Iy fUaeTaIÄJBSANI SJILPASIOJ -n41T138UT fUSETIIÄJTESPRUNILU "UaPUTUPpaIadsUoT]) UFETISÄTSI2AOTONS -2UeJ "IT9HISAJUDUMBUON = EASUSAG= ETLIJUIZD fOTPEI UasTaLÄJSSANIQ
SdH "243 'JaALSAUPTd JANIZAUPUO[ 'L34I2AUeTd J2AISAURUWO( "183022
paw "131803Tp BOPTI2AG
!PRIEI3UISNESTLIEf 693 = PATU I9u0t2 ILS VOI PIPUP IAS JUBT
fINITISUT "PUNQIQJEYXTA [BI2U30
UB
"da ANS T
"BUR1I6UT UPPaU -UTSIT3UYL2YEE,
US3 2WP5 USS Sd4 Fd Z'11P
J] PAETPO[OIPAY "ALS
UuPHISALLG "ITA 'd'ld '4ld
127€169210] pury ATA ALS SPUlaUeES uT3JUBES31)
[B41U30 "IHWS I ANS ILS "ALS "ALS ALS "S44 BJEIOJ IWP6 ALS Zz
BUATA
PYSUSAG 'Sdu "Sdu "Sdu '2TP "SdAu "ANS "ANS "ANS HUSS
IT 2 YO JUTUTISPIVJSTIJLP ALTPUIGITeE I
PASTFO[OIO2130
=
HGSG ANS USd:c" ANS: USA: STIRABUY
INS I !fJopuelugijsjiJn[tag LU ANS Sd4 ATA
= ITV tv ILV ITV
HOI
YILO SaÄTIJAG
I YISASPIPAINJTBEU
-BIPASUP -Ue
-UTBPUBQUPS -09eUuTTA (UBpPUueT[2UTAJUTABT FuTUpP[TAIAR PUTINTSUP APJUTUPLOUB EuBIJj
= UapTLBATTEl -PpeaTTef
IIS
AP "(1Te26ues3u
UPYISAUES = FUTUT[KISUeWNPS ATA WO fuastalkjsstriod ”LXUT) BU3TP1E BEINITEERETN TITIAPP sj FUTUASIOJ YdO PPLIXSIRS fusdurtuaaojg J UYIO paw (T9uoTIETTe18
AR "FUTUpPIONES UOTIBMIOJUT ISUBf
ruXsI0J IPHUTUPET Futupstoweg utTUuJYnIIN)
=ANS) OpuelgdaAnN QIO
UYDO PUBQUeS ta3UuUTU ILEPEA AETTO[ Japar WOJN) -QuU8
Prop, 1978/79: 187 294
6.4 REGIONAL OCH LOKAL SAMORDNING OCH SAMVERKAN
6.4.1¶Allmänt
Fjällsäkerheten är dels planerir.g, dels genomförande, Det gäller såväl centralt som regionalt och lokalt. För att få bästa möjliga resultat av fjällsäkerhetsarbetet krävs på samma sätt som i central insats också regionalt och lokalt en samoråning och en fortlöpande, smidig och effektiv samverkan. Alla intressenter skall givetvis som hittills i regel varit fallet känna delaktighet i detta gemensamma ansvar och bära sin del därav. Men erfarenheterna såväl från fiällräddningen som fjällsäkerheten pekar entydigt på att den nyss nämnda samordningen och samverkan bäst främjas om någon myndighet eller organisation har ett klart förstahandsansvar därför, Det skulle innebära en ungefärlig motsvarighet regionalt och eventuellt lokalt till det huvudmannaskap i central instans, som redovisats för fjällsäkerheten tidigare i detta betänkande.
6.4.2 Regioralt
Regionalt har länsstyrelsen enligt tradition och länsstyrelse-
instruktionen (senaste lydelse 3FS 1976:892) rent allmänt en
central ställning och svarar - med några specialundantag för den statliga förvaltningen i länet. Länsstyrelsen skall "främja länets utveckling och befolkningens bästa", Den svarar för länsplaneringen inom den fysiska riksplaneringen, som ju
inom fjällänen även omfattar de obrutna fjällområdena och be-
tydande områden skyddad natur i övrigt. Den har väsentligt, i flera fall avgörande inflytande på planerings förverkligande. Länsstyrelsen har vidare regionalt ansvar för ledsystemet under statligt huvudmannaskap med anslutande anläggningar, innefattande bl.a. erforderligt planeringsarbete, samordning med lokala ledsystem, tillsyn beträffande ledernas skötsel
samt äskanden och medelsförvaltnirg för upprustning, nyanläggningar och drift, Då länsstyrelsen är högsta regionala polismyndighet och länspollschefen ingår i lärsstyrelsen, har styrelsen den högsta ledringen regionalt av iäen eljest i huvudsak på polisdistrikten uppbyggda och därinom verkande fjällräddåningen.
Ansvaret regicnalt för betydande delar av de verksamheter,
som är aktuella frår fjällsäkerhetssynpunkt, ligger alltså
redan nu på länsstyreisen, Utredningen har vid sina studiebesök inom fjällänenr och överläggningar med företrädare för länsstyrelserna där m.fl. kunnat firna att i flera avseenden däratöver länsstyrelserna visat intresse och känt ansvar fär och på olika sätt aktivt verkat för fjällsäkerheten, Ingen annan myndighet eller organisation inom länen har en motsvarande ställning eller kapacitet. Mot bakgrund
av här redovisade förhållanden Synes det naturligt, att
länsstyrelsen i ett vart av de fyra fjällänen bör få till
uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseerde fjällsäkerheten.
Det må framhållas, att ansvarsuppgiften begränsas till samordning och samverkan, I båda fallen ingår dock i uppgiften med nödvändighet också en initierande funktion. Visst under-
lag för samordringen bör länsstyrelsen erhålla frår huvud-
mannen för fjällsäkerheten., Genomförandet inom länet av de olika verksamheterna av betydelse för fjällsäkerheten bör i princip ankomma på de olika intressenterna. Med hänsyn härtill och till de uppgifter av betydelse för fjällsäkerheten, som länsstyrelserna redan nu har eller till följd av utvecklingen eller genom egna iritiativ nar påtagit sig eller medverkat i, synes det troligt att länsstyrelserna - eventuellt efter viss omprioritering - skulle kunna påtaga sig den angivna ansvarsuppgiften utan personalförstärknirg. I vart fall torde erfarenheter av ett försök att så göra bira avvaktas, innan ställning tas i denna fråga.
De instanser inom länet, som bör samverka och som bör omfattas av samordningen, varierar från län till län beroende
bl.a. på olika organisationsformer för turistverksamheten
och annat!?". Envar länsstyrelse i de fyra fjällänen bör be-
roende på förhållandena och egna överväganden själv bestämma var inom länsstyrelsens organisation ansvarsuppgiften beträffande samoréåning och samverkan skall handhas. Utredningen har bedömt skäl närmast tala för att uppgiften åläggs
naturvårdsenheten men har ansett sig böra avstå från eget
förslag på denna punkt.
Länsstyrelsen bör beroende på de speciella förhållandena
inom respektive län också själv bestämma vilka myndigheter, institutioner och organisationer, vars regelmässiga sam-
verkan och samoråning i fråga ox fjällsäkerheten läns-
styrelsen bör ha ansvar för och vilja främja. Som regel torde samordnings- och samverkaransvaret böra omfatta
aktuella kommuner och polisdistrikt, aktuella samebyar, regionala turistföreningar, turistnämnder eller motsvarande, turisthotell, fjällstationer o.d.,
Svenska turistföreningens och Frilufts-
främjandets distrikt, kretsföreningar, lokalavdelninga: eller motsvarande,
förefintliga regionala fjällsäkerhetsföreningar
d.d.,
domänverkets berörda revir samt
lantbruksnämnden (rennäringsenheten) och
försvarsområdesregementet
inom vederbörligt län.
1. Så finns exempelvis inom Jäntlands län en Fjällsäkerhets-
förening Västra Härjedalen.
Länsstyrelsen bör ha frihet att välja formerna för hur den vill främja och leda samverkan i fjällsäkerhetsfrågorna och
samoråna planering och åtgärder för fjällsäkerheten. För-
utom exempelvis vanliga remisser och sammanträder, konferenser, särskilda arbetsgrupper, applikatoriska exempel o.d. kan tänkas att efter den modell, som med framgång tillämpats regionalt och lokalt i trafiksäkerhetsarbetet,
bilda er särskild fjällsäkerhetskommitté. Denna skulle då
innefatta representanter för de avan nämnda myndigheterna och organisationerna (däribland representant för minst en samedy per aktuell kommun ) samt eventuella andra intressenter, exempelvis i förekommande fall representanter för Svenska fjällkiubben, Svensk skidlärarförening m.fl. Verksamheten bör bedrivas i nära samverkan med länsstyrelsen, som lämpliger ställer sekreterare och sekreterarbiträde till kommitténs förfogande. Kommittén borde givetvis själv äga att utse sin ordförande mer det torde bl.a. av praktiska skäl vara lämpligt och i regel till fördel för samverkan och samoråning om härtill väljes chefsrepresentanter för länsstyrelsen i kommittén.
Utredningen föreslår alltså,
att länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen får
till uppgift att regionalt ansvara för samordning
och samverkan avseende fjällsäkerheten samt
att länsstyrelsen får själv avgöra var inom läns- Styrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas, vilka myndigheter och organisationer osv, den närmast dör omfatta och i vilka former den bör genomföras.
6.4.3 Lokalt
Som framgått av vad ovan anförte (p. 6.4.2) är ået ofrån-
komligt att det regionala fjällsäkerhetsarbetet innefattar
flertalet av länets lokala myndigheter, institutioner och organisationer med intressen och ansvar inom detta arbete. För det konkreta samarbetet lokalt torde emellertid i många
fall en överenskommen form kunna vara till fördel. Det är
naturligt att detta knyts till kommunen. På denna ankommer den kommunala planeringen inom :amen för den fysiska riksplaneringen, den leder utvecklingen inom kommuner, den har
väsentligt inflytande på utvecklingen av turism, frilufts-
liv och rekreation samt anläggningar och anordningar härför, den har ansvaret för lokala leder och spår, den har om-
fattande information till bofasta och turister och den har
fortlöpande nära kontakter med myndigheter, organisationer, företag och enskilda inom kommunen. I regel sammanfaller kommun och polisdistrikt, vilket sistnämnda har ansvaret
för fjällräddningstjänsten inom området.
Det lokala fjällsäkerhetsarbetet bör alltså —- även i de delar, som innefattas i det regionala arbete, som länsstyrelsen samordnar - sammanhållas och samordnas av vederbörlig kommun inom fjällregionen. Härvid bör nära samarbete ske med polisdistriktet, så att samordningen även kommer att gälla mellan
fjällräddningen och fjällsäkerheten. I vissa fall - t.ex. inom
Åre kommun - bör sammanhållningen och samordningen ske inom redan förefintliga organ, 1 andra fall synes lämpligt att -
enligt tidigare anförda grunder (p. 6.4.2) - bilda en särskilt
fjällsäkerhetskommitté under kommunens ledning och stöd enligt samma principer, som nyss angavs för motsvarande regionala organ.
Utredningen föreslår
att kommunerna inom fjällregionen i anslutning till det
regionala fjällsäkerhetsarbete, som länsstyrelsen samordnar, bör sammanhålla och samordna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen samt
att detta bör ske genom förefintliga organ inom kom-
munen eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhets-
kommitté.
6.5¶SAMORDNING <FJÄLLRÄDDNING - FJÄLLSAKERHET
Även om fjällräddning och fjällsäkerhet är två skilda funktioner under olika huvudmannaskap har de mycket gemensamt och bör för gemensamt bästa arbeta samordnat och under nära
och fortlöpande samverkan (jfr. p. 5.1.2). Detta bör i för-
sta hand säkerställas genom att fjällräddningen genom sina polisiära representanter är föreirädd i fjällsäkerhetens
samverkansorgan på central, regional och lokal nivå, dvs.
inom samverkansgruppen Fjällsäkerhet alternativt Fjällsäkerhetsrådet, inom länsstyrelsen och av denna eventuellt bildad regional fjällsäkerhetskommitté samt inom kommunen och där
eventuellt bildad sådan kommitté.
Utredningen har i p. 6.3,2 och 6.3.3 ovan föreslagit att Tikspolisstyrelser i central instans skall inom fjällsäkerhetsverksamheten vara huvudansvarig för fjällräddningens samordning med fjällsäkerheten. Motsvarande ansvar på regional och lokal nivå bör åvila länspolischefen respektive polisstyrelsen i vederbörligt polisdistrikt.
En absolut gränsdragning melilar verksamheterna för fjällräddning och för fjällsäkerhet är varken möjlig eller lämplig.
Det är i stället angeläget att deras samverkan - inom den
ram som de skiljaktiga huvudfunktionerna medger - kan ges så smidiga, till regionala och lokala förhållanden anpassade former som möjligt. Utredningen förutsätter sålunda, som i olika sammanhang framhållits, att exempelvis den medverkan från fjällräddningens sida i fjällsäkerhetsinformation, ledtillsyn, lavinfarekontroll m.m., som hittills skett i den utsträckning som varit förenlig med ordinarie uppgifter, även i fortsättningen kommer att lämnas, Det är å andra sidan ock-
så möjligt att åtgärder närmast avsedda för fjällsäkerheten
direkt eller indirekt får betydelse för fjällräddningen. Det
kan exempelvis gälla inom infornationsverksamhet, beträffande
kartor, vädertjänst, ledutbyggnad, utrustning och annat.
Inom ett område förordar utredningen (jfr. p. 5.1.2 och 5.7.1) en långt gående samordning. Det gäller det polisiära sambandssystemet i fjällvärlåen, som icke blott bör vara gemensamt för fjällräddning och fjällsäkerhet även även bilda den grund, varpå i nuläget kompletteringsbehoven för fjällsäkerheten bör tillgodoses. Utredningen förordar ju (Dp. 5.7.7) att sambandsbehoven för fjällsäkerheten så långt möjligt bör lösas genom en vidare utbyggnad av befintliga system.
I överensstämmelse härmed har utredningen även föreslagit
(p. 6.3.2 och 6.3.3) att rikspolisstyrelsen i central in-
stans för fjällsäkerheter, dvs. inom samverkansgrupp Fjäll-
säkerhet respektive inom Fjällsäkerhetsrådet, bör vara huvud-
ansvarig för sambandsfrågorna. Motsvarande ansvar bör regio-
rnalt och lokalt också åvila länspolischefen inom länsstyrelsen
och av denna eventuellt bildad fjällsäkerhetskommitté respektive polisstyrelsen inom kommunen och av denna eventuellt
bildad sådan kommitté.
6.6 SAMMANFATTNING
Det är angeläget att ett otvetydigt huvudmannaskap kommer till stånd för fjällsäkerheten och att en klar fördelning av ansvarsområden och arbetsuppgifter sker mellan huvudmannen och Övriga centrala, regionala och lokala organ, som bör ha del i ansvaret för fjällsäkerheten.
Huvudmannaskapets innebörd klargörs —- huvudmannen skall i främsta rummet ha en inltierande och samordnande funktion.
Huvudmannaskapet bör anknytas till en förefintlig, i säkerhetsarbetet engagerad myndighet. Utredningen har övervägt anknytning till rikspolisstyrelser och till statens naturvårdsverk. Det sistnämnda förordas.
När det gäller val av huvudman står två principiellt olika möjligheter öppna: att huvudmannaskapet uppdrages åt någon förefintlig myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 1) eller att det förläggs till ett fristående organ med kanslifunktionen anknuten till en förefintlig
myndighet, engagerad i fjällsäkerhetsarbetet (alternativ 2).
I förra fallet bör huvudmannaskapet uppdras åt statens naturvårdsverk och samverkan främst genomföras inom en samverkansgrupp Fjällsäkerhet. I senare fallet bör ett fjällsäkerhetsråd tillkomma med kanslifunktionen förlagd till
statens naturvårdsverk. För samverkan i rådet bör väsent-
ligen gälla samma principer som i förra fallet avsetts för samverkansgruppen.
Utredningen har noggrant prövat de två alternativen. Båda
är tänkbara. Den särskilde utredaren och två av utredningens experter förordar alternativ 1, sju av utredningens experter förordar alternativ 2.
Ett förslag till ansvars- och arbetsfördelning i central instans framläggs - se tabell 17.
Länsstyrelsen i ettvart av de fyra fjällänen får till uppgift att regionalt ansvara för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten., Länsstyrelsen bör själv få avgöra var inom länsstyrelsens organisation den angivna uppgiften skall handhas, vilka nyndigheter och organisationer osv. den närmast bör omfatta och i vilka former den bör genomföras.
Kommunerna inom fjällregionen föreslås sammanhålla och samoråna det lokala fjällsäkerhetsarbetet inom kommunen. Detta bör ske antirgen genom förefintliga organ eller genom en särskilt bildad fjällsäkerhetskommitté.
Samordningen fjällrädånirg - fjällsäkerhet sker främst i de ovan föreslagna samverkansorganen, dvs, i central instans samverkansgruppen Fjällsäkerhet alternativt fjällsäkerhetsrådet, i regional instans inom länsstyrelsen och eventuellt
av derna bildad fjällsäkerhetskommitté, i lokal instans in-
om kommunen och där eventuellt bildad sådan kommitté. Riks-
polisstyrelsen bör vara huvudansvarig för samordninger liksom för de för fjällr uvaing och fjällsäkernet väsentligen gemersamma sa:.daudsfrågana - i central instans, länspolischefer i regional och polisstyrelsen i lokal instans.
7. KOSTNADER
Utredningen har i kapitel 5 redovisat sina överväganden och förslag inom de olika verksamhetsområden som utredningen sökt avgränsa, I kapitel 6 har utredningen redovisat sina överväganden och förslag angående huvudmannaskap, ansvars- och arbetsfördelning och samverkansformer.
I detta kapitel vill utredningen sammanfatta och prioritera
de sålunda föreslagna åtgärder, för vilka särskilda ekonomiska
resurser befunnits erforderliga.
Utredningen ger högsta prioritet åt de reserser, som behövs för att huvudmannen skall kunna arbeta effektivt (vp. 5.1.3).
Enligt utredningens mening (p. €.2.3.2) bör sålunda statens
naturvårdsverk tillföras en handläggare för det utredningsarbete m.m. som fjällsäkerhetsfrågorna kräver. Härigenom möjliggörs även att, så snart beslut i huvudmannafrågan fattats, i heltidstjänst för fjällsäkerhetsärenden - främst samordningen - placera en sekreterare till samverkansgruppen
för fjällsäkerhet alternativt fiällsäkerhetsrådet,
Härtill kommer vissa kostnader för naturvårdsverket för arovden, resor m.m. Utredningen beräknar de sammanlagda årskostnaderna för huvudmannens administration till 175 000 kr.
Samtidigt vill utredningen i främsta rummet sätta de föreslagna åtgärderna för ökad information (inkl. utbildning)
(p. 5.1.2 och 5.4.1) samt en förstärkning av de bidrag,
som utgår över statsbudgeten tlll Svenska turistföreningen
och Friluftsfrämjandet (p. 5.3.4.1; jfr p. 5.4.1, tredje
och fjärde styckena) för att dessa organisationer därmed
skall kunna öka sina insatser på fjällsäkerhetens område.
Utredningen beräknar för sistnämnda ändamål för båda orgari-
sationerna ett sammarlagt belopp av 450 000 kr. Det bör ankomma på huvudmannen för fjällsäkerheten och organisationerna i samråd att besluta om hur dessa medel skall disponeras för att öka säkerheten i fjällor.
Vad gäller frågan om informatior om fjällsäkerhet utgår ut-
redningen från att huvudmannen kommer att verka för att säkernetsfrågorna framdeles ges ökad uppmärksamhet över huvud
taget i den information, som fjällturisten möter, samt att
samoråninger och samverkar i denna informationsverksamhet förstärks.
Utredningen föreslår lock att också särskilda medel för
information ställs till huvudmannens förfogande, Utredningen
beräknar på sikt ett årligt belopp om 400 000 kr. för detta
ändamål.
Behovet ett kraftigt förstärka och vidga pågående informa-
tionsarbete är emellertid i nuläget särskilt angeläget.
Detta motiverar särskilda åtgärder nu. Utredningen föreslår
därför att ett engångsanslag ställs till förfogande för en
in” ovmatiosnekampanj - fjällsäkerhetskampanij - under buåd-
gsotåren 1976/79 och 1979/82 (p. 5.4.6). Detta bör anvisas
omedelbart för att nödvändig information snabbt skall kunna nå ut till fjällturisterna m. fi.
Kostnaderna för kampanjen beräknas till l mili.kr., varav
600 000 kr. för budgetåret 1978/79 och 400 000 kr. för
budgetåret 1979/80. För att den angelägna snabbstarten skall kunna ske, behöver medlen för innevarande budgetår kunna disponeras under september 1978 eller möjligen åtminstone vara vissa f.o.m. denna tid och kunna disponeras snarast möjligt därefter,
Utredningen har funnit (p. 5.1.2 och 5.6.2.1) - och det har
i skilda sammanhang utanför utredningen också framhållits -
att den väderservice, som i nuläget ges inom fjällregionen,
måste väsentligt förbättras. Med hänsyn till att SMHI-ut-
redningen arbetar med en samlad översyn av väderorganisationen och dess funktioner och av tidsskäl har utredningen icke framlagt något konkret organisationsförslag. En förbättring vintertid av nätet av observationsplatser i högfjället har dock utredningen ansett så angelägen att den framlagt förelag härom (p. 5.6.2.2 och 5.6.3). Kostnaden för investering och för
drift under två vintermånader har beräknats till 0,3 milj.kr.
I avvaktan på SMHI-utredningens förslag och ställningstagan-
de till detta föreslås angivna medel anvisas för ett försöks-
vis genomförande av nätförstärkningen under budgetåret 1979/80.
För att kunna aktivera angelägen lavinforskning, lavinDrognos-
tjänst m.m. (p. 5.6.2.4) bör från samma budgetår också SMHI an-
slag uppräknas med 0,2 milj.kr.
De nu nämnda resurserna bör enligt utredningens mening tilli-
föras fjällsäkerheten omedelbart och med prioritet. Meådels-
behov för övriga åtgärder som utredningen för fram, nämligen
(Pp. 5.3.4.2, 5.7.7 respektive 5.7.7) angelägna tekniska förbättringar utmed främst vinterleder (0,8 milj.kr.), fortsatt utbyggnad av hjälptelefonnätet (2,5 milj.kr.) samt uppräk-
ning av polisens abonnemangskostnader för det förefintliga trådburna hjälptelefonnätet för att säkerställa effektivt underhåll (0,09 milj.kr. per år), är i och för sig nödvändiga
men av den karaktären att de kan genomföras successivt i
den takt, som erforderliga resurser kan ställa till för-
fogande. Det bör ej heller uteslutas, att ett förverkligande av utredningens förslag i dessa hänseenden-helt eller delvisockså skulle kunna ske på så sätt att vederbörande myndighet
efter samråd med huvudmannen för fjällsäkerhet väljer att
prioritera dessa åtgärder inom ramen för oförändrade anslag.
Beträffande de utökade försöken med fjällpatruller och de tillkommande försöken med användning av vapenfria tjänstepliktiga i sammanhanget (P. 5.3.4.4) förutsätter utredningen att kostnaderna väsentligen bestrids från arbetsmarknadsstyrelsens anslag för utbildning av sådana tjänstepliktiga och för sysselsättningsfrämjande åtgärder.
21 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 187
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
1¶Inledning
Utredningens överväganden och förslag har fätt ett positivt gensvar hos i stort sett samtliga remissinstanser. Rikspolisstyrelsen, statens naturvårdsverk och Svenska turistföreningen understryker vad utredningen anfört om den enskildes ansvar för den egna säkerheten vid vistelse i fjällvärlden. Nuturvårdsverket och Svenska turistföreningen anser vidare att utredningens förslag till ätgärder m.m. kan anses välgrundade och väl avvägda. Frilufisfrämjandet instämmer i utredningens uppfattning att en gränsdragning mellan fjällräddning och fjällsäkerhet inte är möjlig eller lämplig och att den förra utgör en väsentlig del av den senare.
2¶Huvudmannaskapet för fjällsäkerheten
Utredningens alternativ I med statens naturvårdsverk som huvudman ullstyrks av rikspolisstyrelsen, SMHI, statskontoret, RRV, nämnden för samhällsinformation, läntbruksstyrelsen, naturvärdsverket, länsstyrelsernd i Jämtlands och Västerbottens län, konsumentverket och Svenska frisksportförbundet. Rikspolisstyrelsen anser i likhet med utredningen att
huvudmannen i första hand bör ha en samordnande och initierande funk-
tion. Med hänsyn till behovet av ett entydigt och klart uttalat ansvar för fjällsåäkerheten med fast förankring I en myndighet menar rikspolisstyrelsen, laäntbruksstyrelsen och naturvårdsverket att alternativ I är det enda godtagbara. Lantbruksstyrelsen och naturvårdsverket anför vidare att na-
turvårdsverkets ansvar för naturvårdsförvaltningen, rörligt friluftsliv och
rekreation samt det statliga ledsystemet talar för en förläggning av huvudmannaskapet till denna myndighet. Tillsammans med länsstyrelsen I Väs-
terbottens län menar nuturvardsverket att alternativ I är det mest fördelaktiga ur effektivitets- och kostnadssynpunkt. Statskontoret framhåller vikten av att de olika intressenterna i frågor som rör fjällsäkerheten får ett
inflytande över åtgärderna för ökad fjällsäkerhet. Nämnden för samhällsinformation och länsstyrelsen i Jämtlands län menar att en representant för varje fjällän bör ingå I samverkansgruppen, medan lantbruksstyrelsen anför alt representant för lantbruksnämnderna bör beredas plats.
Domänverket, länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län, Sveriges turistråd och Svenska samernas riksförbund tillstyrker utredningens
alternativ 2 med tillskapandet av ett fjällsäkerhetsråd som huvudman.
Detsamma gör televerket, Friluftsfrämjandet och Svenska fjällklubben. men de senare remissinstanserna menar att Hällsäkerhetsrädets kansli bör förläggas till rikspolisstyrelsen i stället för naturvårdsverket. Säsom skäl till detta anförs framför allt det nära sambandet mellan fjällräddning och
tjällsåkerhet. Televerket och turistrådet anser att alternativ 2 är att föredra
då en sådan form av huvudmannaskap bätte bör kunna stimulera de frivitli-
ga Organisationerna. Även kommunförbundet anser denna stimulans vara
viktig och menar att huvudmannaskapsfrågan kan lösas genom ett funge-
rande kontaktorgan. Vidare menar televerket och Frilufisfrämjandet av det faktum att huvudmannen skall verka genom sina intressenter talar för alternativ 2. Det är också väsentligt menar Friluftsfrämjandet och Svenska fjällklubben att de olika intressenterna i fjällsäkerheten får en jämbördig status. Domänverket ä sin sida hävdar att eventuella gränsdragningsproblem mellan rikspolisstyrelsen och naturvårdsverket kan underlättas om de möts i ett fjällsäkerhetsråd. Vidare menar domänverket att antalet ordinarie ledamöter i rådet bör begränsas så långt möjligt, framför allt
SMHI borde kunna adjungeras vid behov. Länsstyrelsen i Norrbottens län
föreslär att representanter för de berörda länsstyrelserna ingår i fjällsäkerhetsrädet, liksom en gemensam representant för fjällkommunerna. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen nödvändigheten av rådets lokalisering till Stockholm. Turistrådet menar att i fjällsäkerhetsrådet bör ingå representant dels för den egna organisationen, dels för iuristanläggningarna inom fjällvärlden.
Svenska turistföreningen och Svenska turistföreningens färdledarklubb anser att huvudmannaskapet bör uppdras åt rikspolisstyrelsen dä styrelsen
har ansvar för hällräddningen och därmed resurser och erfarenhet samt en
enhetlig organisation med klara arbetslinjer mellan centrala, regionala och lokala instanser.
Vad beträffar ansvarsfördelningen mellan olika intressenter instämmer de flesta remissinstanserna i utredningens förslag eler lämnar det utan erinran. Naturvårdsverket, konsumentverket och Svenska frisksportförbundet anser emellertid att konsumentverket bör vara ansvarigt för utrustningsfrägorna.
I stort sett samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag vad avser fjällsäkerhetsarbetet regionalt och lokalt eller lämnar det utan erinran. Naturvårdsverket anser det vara mycket viktigt att det finns klara
former för kopplingen mellan det censrala, regionala och lokala ansvaret för samordning och samverkan avseende fjällsäkerheten. Verket liksom
kommunförbundet och Friluftsfrämjardet menar att ansvaret för samordning och samverkan, regionalt och lokalt, bör ankomma på länspolischefen resp. polisstyrelsen. RRV förutsätter att regionala överenskommelser kan träffas inom resp. län mellan länsstyrelse, kommuner och andra berörda organ som närmare preciserar ansvarsfördelningen i länet. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det regionala ansvaret för hällsäkerheten också bör innefatta möjligheter att ingripa mot missförhållanden, som äventyrar säkerheten. Länsstyrelsen i Jämtlands län IWksom rikspolisstyrelsen och Friluftsfrämjandet menar att det är väsentligt att de regionalt och lokalt
ansvariga organen tillförs ökade ekonomiska resurser I och med att de ges
ett utökat ansvar för fjällsåäkerheten.
3¶Information och utbildning
Utredningens prioritering av informations- och utbildningsfrägorna tillstyrks av flertalet remissinstanser och lämnas I övrigt utan erinran. Nämn-
den för samhällsinformation och Friluftsfrämjandet poängterar vikten av att redan i den obligatoriska skolundervisningen ge grundläggande infor-
mation om fjällsäkerhet. Nämnden för samhällsinformation anför vidare
tillsammans med RRV, naturvårdsverket, rekreationsberedningen, Svenshu turistföreningen och Svenska fjällklubben avt för den fortsatta utbild-
nings- och informationsverksamheten krävs grundliga analyser av informationsbehovet, inkl. en kartläggning av inträffade olyckor och allvarliga olvekstillbud, samt en omsorgsfull planering. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att en märkesprovtagning I fjällsäkerhet kan vara att föredra framför brett upplagda kampanjer. Rikspolisstyrelsen, rekreationsberedningen, Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet framhåller med bestämdhet det angelägna i att de frivilliga organisationerna tillförs ytterli-
gare resurser. Svenska frisksportförbundet anser det vara högst olyckligt om tva frivilliga organisationer skall särbehandlas i fråga om bidrag. För-
bundet nämner en rad andra organisationer som man anser bör få del av de
ökade bidragen. Naturvårdsverket menar att en nödvändig förutsättning för att verket skall klara ansvaret för informationen såsom huvudman är,
alt det inom ramen för de föreslagna 400 000 kr. avsätts medel för en ytterligare förstärkning av verkets personal. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det önskvärt att utbildningsmöjligheter för färdledare tillskapas, förslagsvis I anslutning till den utbildningsverksamhet inom turistnäringen som f.n. är under uppbyggnad. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att utbildning av färdledare m. m. lämpligen bör förläggas tull Västerbottens inland. Friluftsfråmjandetr hälsar med tillfredsställelse utredningens bedömning beträffande utbildning av fårdledare att tyngdpunkten bör ligga
hos de frivilliga organisattonerna även i framtiden. Sveriges turistråd fram-
för att man betraktar det som självklart att rådet inom sina ramar också informerar om säkerhetsfrågorna. Sveriges radio framför att i den mån meddelanden om fjällsäkerhet uppfyller de villkor, som gäller för myndighetsinformation i radio och TV, kommer man självfallet att låta sända dem.
Vad beträffar kartmaterialet framhålls från ett flertal håll att det är en väsentlig beståndsdel i informationen om fjällsäkerheten. Lantmäteriverket är positivt till att göra försök att direkt i grundversionen av topografiska kartan ta med mera av fjällsäkerhetsinformationen. Den kommande revideringen av fjällbladen kan ge möjligheter att försöksvis pröva utredningens förslag. Så snart erfarenheter erhållits bör en särskild reviderings-
plan för fjällkartorna upprättas samt härav föranledda prioriterings- och
finansieringstfrågor avgöras. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att en översyn bör göras av nuvarande kartbeständ på turistområdet. Svenska turistföreningen stöder särskilt förslaget om en samordning av kartverksamheten hos lantmäteriverket och LiberFörlag.
Såsom tidigare framgått anser naturvårdsverket och Svenska frisksportförbundet att konsumentverket bör ha ansvar för frågor rörande personlig
utrustning m.m. Konsumentverket framhåller för sin del att det kan vara
lämpligt att knyta en särskild utrustningskommitté till verket samt att vissa ytterligare resurser bör ställas till verkets förfogande om den ambitionsnivå som utredningen föreslagit skall kunna hållas. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter det lämpliga i att knyta den föreslagna testgruppen
till Friluftsfrämjandet. Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar ut-
redningens förslag avseende utrustningsfrågorna utan erinran. Friluftsfrämjandet anser att ett årligt bidrag om 50000 kr. bör ställas till främjan-
dets förfogande för åtgärder på utrustningsområdet.
4 Leder
Utredningens konstaterande att insatser för att förbättra ledsystemet är en av de främsta åtgärderna för att långsiktigt främja fjällsäkerheten under-
stryks av flertalet remissinstanser. Svenska fjällklubben är emellertid oro-
hg för att led- och stugutbyggnad ges ett alltför stort värde för fjällsäkerhe-
ten. Naturvårdsverket anför att verket på grund av otillräckliga medel haft vissa svårigheter att sköta det statliga ledsystemet på ett ur fjällsäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att lederna inom länet måste ges hög prioritet vid en markerad förbättring av ledsystemet. Naturvårdsverket framhåller vidare att på lång sikt bör de fjällanläggningar som nu inte ägs av staten och som ligger utmed ledsyste-
met, i likhet med lederna, överföras till statligt huvudmannaskap.
Vad beträffar utredningens förslag om att länsstyrelsen bör bli tillstånds-
myndighet för anläggande av vandringsleder framhåller rikspolisstyrelsen,
RRYV, länsstyrelsen i Kopparbergs län och Friluftsfrämjandet avt det är
angeläget att detta genomförs. Överbefälhavaren har inget att erinra mot
förslaget men förutsätter att resp. militärbefälhavare ges möjlighet att styra
ur försvarssynpunkt viktiga ledriktningar. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att med hänsyn till länsstyrelsens begränsade resurser torde en
tillständsprövning av nytillkommande leder inte kunna genomföras även
om så vore Önskvärt. |
Naturvärdsverket tramhåller att den av utredningen beräknade kostnaden för omedelbara förbättringar av bl.a. vinterlederna torde uppgä till
betydligt högre belopp än vad utredningen anger.
Vad beträffar utredningens förslag angående utökad försöksverksumhet med fjällpatruller framhåller AMS att styrelsen även i fortsättningen är beredd att diskutera utförande av visst fjällsäkerhetsarbete som beredskapsarbete, I den mån läget på arbetsmarknaden och den lokala sysselsättningssituationen kräver detta. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser
alt länets fjällområden som kontrasterande jämförelse med Norrbottens län borde ingå i nya försök. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att om resurser inte kan skapas för inrättande av ledpatruller i Jämtlands län bör en omprioritering göras av naturvårdsverkets nuvarande resurser för led-
patruller. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att erfarenheterna från länets försök med fjällpatruller är så goda att de bör utvidgas till att
omfatta ytterligare ett län, förslagsvis Jämtlands län. Domänverket å sin
sida anser att fjällpatrullerna i Norrbottens län inte varit så engagerade i
fällsäkerhetsarbetet som utredningen vill göra gällande. Rikspolisstyrel-
sen anser att tillsynen av lederna så långt möjligt bör utföras av traktens
befolkning.
Följande remissinstanser avstyrker eller ifrågasätter starkt utredningens förslag att utnyttja vapenfria värnpliktiga för avpatrullering uv ledsystemet, nämligen rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, rekreationsberedningen, domänverket, länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län samt Svenska frisksportförbundet. Den främsta anledningen är att den korta tjänstgöringstiden inte medger att kravet på kunskap och erfarenhet kan tillgodoses, inte ens genom erforderlig inskolning. RRV anser att förslaget bör preciseras och kostnadsberäknas innan en eventuell försöksverksamhet påbörjas. AMS däremot ser positivt på försök till utvidgade tjänstgöringsalternativ för vapenfria tjänstepliktiga.
5 Vädertjänst
Behovet av bättre vädertjänst understryks av flertalet remissinstanser. RRYV framhåller emeHertid att en analys behöver göras av vilka vädersitua-
tioner som erfarenhetsmässigt kan leda till fjällolyckor och som därför
behöver förutses, innan man kan ta ställning till utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför å sin sida att det bör ankomma på SMHI att utarbeta en enkel handledning för fjällbruk över karaktäristiska
av ökad väderinformation behöver insututet säväl en ekonomisk som en
personell resursförstärkning. Vidare anför institutet att det är otillfredsställande att fökalprognoser för vissa fällområden f. n. utfärdas av flygvapnets meteorologer som ett privat åtagande.
SMHI instämmer i utredningens uppfattning att prognosområdet bör delas I minst två ansvärsområden. Eftersom institutets framtida organisation f.n. är under utredning vill SMHI inte lämna något konkret organisa-
tionsförslag beträffande fällvädertjänsternas placering, unsvarsområden
och bemanning. Utan att föregripa utredningen menar institutet att en viss förbättring av prognosarbetet för Jämtland och Härjedalen bör kunna ske genom att två jänster för civila meteorologer inrättas för att under vintersäsongen placeras vid den militära vädertjänsten i Östersund. Statskontoret understryker möjligheten att även i fortsättningen utnyttja redan befintliga resurser på såväl den civila som den militära sidan samt öka samordningen mellan dem. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att den förstärkning utredningen föreslagit vid SMHI: s väderkontor i Sundsvall i
stället bör placeras på Frösön för att samordna där befintlig militär och
civil vädertjänst. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att styrelsen
redan tidigare aktualiserat frågan om inrättande av en regional SMHI-
grupp för Norrbottens län. SMHT-utredningen framhäller att den bedriver en studie med inriktning på möjligheterna att allmänt decentralisera viss vädertjänst med utnyttjande av den regionala organisationen för flygvädertjänsten. Bland de frågor som därvid särskilt studeras ingår att finna en rationell organisatorisk form för regionala väderkontor i Luleå och/eller Östersund, där det finns en uppbyggd militär väderorganisation. SMHIutredningen anför vidare att den kommer att lämna förslag beträffande
omfattningen av den väderinformation som skall anses vara en myndig-
hetsuppgift för SMHI.
SMHI ansluter sig i stort till den föreslagna indelningen i åtta prognos-
distrikt inom fjällregionen, men anför samtidigt att den slutliga indelningen mäste bli beroende av dels de naturliga vädergränserna, dels hur stationsnätet byggs ut och dels vilka prognosmetoder som kan komma till användning.
Vad beträffar stationsnätet för observation av väder menar SMHI att en utökning är önskvärd, men det vore olyckligt om observationsprogrammet begränsades till två månader per år och fyra avläsningar per dag. Det är nödvändigt att förhållanden kartläggs under hela vintersäsongen, vilket innebär sex månader per år samt en utökning till sex avläsningar per dag.
Petta medför enligt institutets beräkningar att den årliga driftkostnaden
ökar till knappt 300000 kr. SMHI framhåller emellertid att ett mera okonventionellt grepp avseende väderobservationer kunde vara av värde. Mot bakgrund av att vinden är den utslagsgivande väderfaktorn föreslår institu-
tet att medel beviljas för att omgående utreda och utprova ett system med
automatiska vindgivare att ersätta eller komplettera förstärkningen av
observationsstationer i fjällen. 150 000 kr. bör ansläs för bl. a. utvärdering och rekognosering. Televerket bedömer det som möjligt att med hjälp av i
fjällomrädena redan etablerade radiosambandssystem trådlöst kunna sam-
la in information från automatiska väderstationer. Verket är berett att
medverka till införandet av denna teknik. SMHHI-utredningen framhåller
att man inte kommer att lämna förslag till geografisk fördelning av observa-
tions- och mätresurser.
SMHI delar utedningens uppfattning att lokalradion bör sända väderrapporter för fjälldistrikten även lördagar, söndagar och under helgerna. Vi-
dare stöder institutet förslaget om att prognoserna. förmedlas via telefon-
svarare under förutsättning av att en samordning sker mellan rupporterna i
dessa bägge media. |
SMHI instämmer i att forskningsinsatser inom fjällens klimatologi och
för förbättring av prognosmetoderna är utomordentligt viktiga. Vidare
finner institutet det angeläget att frågor om laviner, lavinforskning och varningar för lavinfara utreds i en särskild arbetsgrupp under huvudmannen. Naturvårdsverket anser att SMHI bör tillföras särskilda resurser för
främst forskning och utveckling, inte minst avseende laviner. SMHI-utred-
ningen framhåller att man kommer att lämna förslag i huvudsak beträffan-
de forskningens organisation och resurser inom SMHI. Någon värdering
och prioritering av olika forskningsprojekt kommer inte att göras. Svenska fjällklubben anför att man bör kunna minska antalet lavinolyckor genom
att potentiellt farliga sluttningar markeras på en viss edition av Nya fjäll-
kartan. Svenska klätterförbundet menar att lavinforskningen är ett efter-
satt område i Sverige. Tekniska högskolan i Lund framhåller att Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet i likhet med vad som varit
fallet tidigare bör ses som den centrala samlingspunkten för lavinforskningsarbetet.
6 Samband
Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uppfattning om sam-
bandets funktion för fjällsäkerheten, liksom de förslag utredningen lämnat I detta avseende. Luntbruksstyrelsen framhåller att rennäringens behov av sambandssystem bör integreras med den utveckling av radiokommunika-
tionssystem som aktualiseras inom ramen för det fortsatta fjällsäkerhetsar-
betet.
Vad beträffar bärbar radiokommunikationsutrustning menar länsstyrelsen i Norrbottens län att det är viktigt att sådan anskaffas för uthyrning till
Gällvandrare. Även Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet är mera positiva än utredningen till denna typ av samband.
Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att stor måttfullhet bör iakttagas
vid utbyggnad av trådförbindelser i fjällen, då ingreppet kan verka störan-
de på fjällupplevelsen. Vidare anför styrelsen att dess erfarenhet av funk-
tionen hos radiotelefoner i fjällstugor är mindre god, varför åtgärder bör sättas in för att höja driftsäkerheten. Svenska fjällklubben anser att den
långsiktiga målsättningen om telefoner på 5—15 km avständ är onödigt statisk. Utbyggnaden bör anpassas efter turistfrekvensen på resp. led. Luftfartsverket finner det angeläget att samverkan med verket kommer till stånd i sambandsfrågor, bl. a. avseende förslaget att utnyttja nödsändare
av den typ som används av civil och militär luftfart.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979