om åtgärder för arbetshandikappade
Prop. 1978/79: 73 Regeringens proposition
1978/79:73
om åtgärder för arbetshandikappade
beslutad den 7 december 1978
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bi-
fogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.
På regeringens vägnar OLA ULLSTEN
RÖLF WIRTÉN
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av förslag från sysselsättningsutredningen (A 1974:02) och
nya utredningen (A 1978:04) om yrkesinriktad rehabilitering m.m. läggs förslag fram om en reformering av de arbetsmarknadspolitiska stödåtgär-
derna för arbetshandikappade samt om en förändrad organisation för yrkesinriktad rehabilitering och vissa former av skyddat arbete.
Svenskt näringsliv har under de senaste decennierna genomgått en
snabb strukturrationalisering, vilket rest ökade krav på människorna till
anpassning i arbetslivet. Förändringarna har på olika sätt skapat svårigheter för människor med fysiska, psykiska, sociala och intellektuella arbets-
handikapp. Samtidigt har målsättningen för samhällets sysselsättnings-
och arbetsmarknadspolitik förskjutits från att gälla ett förverkligande av
full sysselsättning till att avse rätten till arbete åt alla. Mot denna bakgrund
har en rad olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder byggts ut för att stödja personer med arbetshandikapp. Åtgärderna har i allt högre grad inriktats mot att även de svaga grupperna skall kunna erhålla och behålla anställning vid arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden. Trots de omfattande arbetsmarknadspolitiska insatserna kommer många arbetshandikappade ändå inom överskådlig framtid att av olika skäl vara utestängda från den reguljära arbetsmarknaden. På grundval av regeringens proposi-
tion 1977/78:30 om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m.
har riksdagen beslutat (AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74) att verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete skall föras samman t regionala stiftelser för skyddat arbete
som bildas gemensamt av staten och landstingen inom varje län. Staten
skall ensam svara för kostnaderna för verksamheten. För den yrkesinrikta- Lb Riksdagen 1978179. I saml. Nr 73
de rehabiliteringen beslöts samtidigt om en samordning av verksamheten under statligt huvudmannaskap och kostnadsansvar. Hur en samordnad
organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen i princip skulle byggas
upp och administreras skulle dock prövas först sedan sysselsättningsutred-
ningen framlagt sina förslag.
I denna proposition föreslås resursförstärkningar såväl beträffande personal som de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen för arbetshandikappade. Förslag läggs fram om en enhetlig organisation för yrkesinriktad reha-
bilitering — arbetsmarknadsinstitut — som skall svara för den verksamhet som i dag bedrivs vid arbetspsykologiska institut, kommunala institut för arbetsprövning och arbetsträning samt den likartade verksamheten vid arbetsmarknadsutbildningen. Ett nytt institut för metodutveckling och forsk-
ning föreslås. Vidare läggs förslag fram om förbättringar av de arbetsmark-
nadspolitiska hjälpmedlen för handikappade och svårplacerad arbetskraft.
Bl.a. föreslås vissa förbättringar ifråga om näringshjälp till eget företag. De
nuvarande sysselsättningsformerna arkivarbete och halvskyddad sysselsättning föreslås bli sammanförda till en enhetlig verksamhetsform kallad anställning med lönebidrag. Den nya organisationen för yrkesinriktad re-
habilitering beräknas kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 1980 och sysselsättningsformen anställning med lönebidrag fr.o.m. den 1 juli 1980. Frågan om medel för här föreslagna reformer kommer att tas upp i 1979 års
budgetproposition.
1 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 12) om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs att I $ lagen (1974:12) om anställningsskydd skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag äger tillämpning på arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
Lagen gäller ej 1. arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställning, 2. arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj, 3. arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll, 4. arbetstagare som av arbets- 4, arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats ar- marknadsmyndighet meddelas arbetslöshetshjälp i form av bered- betslöshetshjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete eller mu- skapsarbete eller som anvisats arsikerhjälp eller som anvisats arbete bete i verkstad inom arbetsvärden. i verkstad inom arbetsvården.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 600) om offentlig anställning
Härigenom föreskrivs att I kap. 6 § lagen (1976:600) om offentlig anställning ! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I kap.
Lagen gäller ej arbetstagare som Lagen gäller ej arbetstagare som av av arbetsmarknadsmyndighet med- arbetsmarknadsmyndighet meddedelas arbetslöshetshjälp i form av las arbetslöshetshjälp i form av beberedskapsarbete, arkivarbete eller redskapsarbete eller som har anvimusikerhjälp eller som har anvisats sats arbete i verkstad inom arbetsarbete i verkstad inom arbetsvår- vården. den.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.
! Lagen omtryckt 1977:1047
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1978-12-07
Närvarande: statsminister Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro-
manus, Mundebo, Wikström, Friggebo. Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hans-
son, Enlund, Lindahl. Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Wirtén
Proposition om åtgärder för arbetshandikappade
1¶Inledning
Sysselsättningsutredningen tillsattes efter bemyndigande av Kungl.
Maj:t den 22 mars 1974. Den har tidigare avgivit delbetänkandet (SOU
1975:90) Arbete åt alla. Den 30 juni 1977 erhöll utredningen tilläggsdirektiv
med uppgift att utreda arkivarbetets framtida utformning och inriktning.
Utredningen har den 14 december 1977 avlämnat delbetänkandet (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade, som it sammanfattning återfinns som bi-
laga I.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av följande myndigheter och organisationer, nämligen kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), postverket, televerket, Statens Järnvägar (SJ), statens vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, statistiska centralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens avtalsverk (SAV), statens personalnämnd (SPN), universi-
tets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbrukssty-
relsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), AMS efter hörande av länsarbetsnämnderna, statens arbetsklinik, arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk (SIV), bostadsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk (SIND), statens vattenfallsverk (Vattenfall), domänverket, statens handikappråd, styrelsen
för vårdartjänst, företagshälsovårdsutredningen (A 1976:01), kommittén
(A 1977:01) för översyn av anställningsskyddslagstiftningen.
Vidare har samtliga landstingskommuner samt följande primärkommuner beretts tillfälle yttra sig: Stockholm, Södertälje, Uppsala. Norrköping,
| 6
Jönköping, Lessebo, Gotland, Malmö, Trelleborg, Göteborg, Skövde, Borlänge. Gävle, Ragunda, Piteå.
Beretts tillfälle avge yttrande har även Arbetspsykologiska utvecklingsgruppen i Malmö, Arbetsvärdschefernas förening, Centerns kvinnoförbund. Centerns ungdomsförbund (CUF), Arbetslivscentrum, Centralorganisationen SACO/SR. decentraliseringsutredningen, De handikappades riksförbund (DHR), Elevförbundet, Estniska kommittén, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA), Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Föreningen Sveriges Socialchefer. Företagareföreningarnas förbund, Handikappförbundens centralkommitté (HCK). Handikappinstitutet, Institutet för psykologisk-pedagogisk konsultverksamhet 1 Uppsala. Institutet för social forskning (SOFI), IOGT- NTO, Kommunistisk ungdom, Konsulterande psykologer (F.d. Lennart Petersen AB i Malmö). Kooperativa förbundet (KF), LO, Landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Malmö Psykologbyrå AB. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet (MUF). Nämnden för samhällsinformation (NSD. Psykologisk yrkesrådgivning AB i Solna, Psykotekniska institutet i Göteborg AB, Psykotekniska institutet vid Stockholms universitet (PTI), Riksidrottsförbundet, Rådet för personal- och arbetslivsfrågor, Statsföretag AB, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning, Svenska kommunförbundet. Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen (SYF). Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges folkhögskoleelevers förbund, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO). Sveriges industriförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). TCO, Verdandi nykterhetsorganisation, Riksförbundet för Hjälp ät Läkemedelsmissbrukare (RFHL), delegationen för glesbygdsfrägor. Sveriges AMU-elevers riksförbund, Synskadades Riksförbund, MS-förbundet, Hörselfrämjandets Riksförbund, delegationen för ungdomens sysselsättningsfrågor (DELFUS), Riksförbundet mot Allergi, Sveriges Dövas Riksförbund, Unga Synskadade, Riksförbundet för social och mental hälsa, Ensamståendes Intresseorganisation, Synskadades förbund i Uppsala län, Riksförbundet För Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna samt omsorgskommittén.
En sammanställning av remissyttrandena återfinns som bilaga 2.
Genom beslut den 30 mars 1978 bemyndigades chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till och förbereda en ny organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen. Kommittén, som antog namnet nya utredningen (A 1978:04) om yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR), har avgivit sina överväganden och förslag i rapporten (Ds A 1978:3) Arbetsmarknadsinstitut, som i sammanfattning återfinns som bilaga 3.
I föreliggande proposition ges också förslag om den framtida utform-
ningen av näringshjälp till egen rörelse. Till grund ligger överväganden
som gjorts av utredningen om näringshjälp i dess betänkande (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp. Utredningens överväganden och förslag
jämte remissyttranden över dessa äterges som bilaga 4.
2¶Bakgrund
2.1 Tidigare utredningar
De handikappades arbetsmarknadssituation och olika åtgärder för att
bereda sysselsättning åt svårplacerade arbetssökande har utretts i flera
sammanhang under främst 1970-talet. Genom beslut den 15 augusti 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartememet att tillkalla
sakkunniga med uppdrag att utreda förutsättningarna för en utbyggnad och effektivisering av den skyddade sysselsättningen. Utredningen avlämnade i augusti 1972 sitt betänkande (SOU 1972:54) Skyddat arbete.
Remissbehandlingen av betänkandet visade att inställningen till utredningens förslag om landstingskommunalt huvudmannaskap var splittrad. Mot denna bakgrund bemyndigades genom beslut den 22 mars 1974 chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla sakkunniga för en översyn av vissa former av arbetsmarknadspolitiskt motiverad industriell verksam-
het. Kommittén — organisationskommittén (A 1974:03) för skyddat arbete (OSA) — avlämnade i september 1975 sitt betänkande (SOU 1975:82) Organisation för skyddat arbete. Genom beslut den 22 mars 1974 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon att tillkalla sakkunniga för översyn av den yrkesinriktade rehabiliteringen med uppgift att finna former för en samordnad organisation av denna verksamhet. Utredningen avlämnade i juli 1976 sitt betänkande (SOU 1976:38) Yrkesinriktad rehabilitering.
På grundval av de ovannämnda utredningarna lade regeringen i proposition 1977/78:30 fram förslag om ny organisation för skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m.
Enligt propositionen skall verkstäder för skyddat arbete. kontorsarbets-
centraler. industriella beredskapsarbeten och hemarbete få ett mellan
landstingskommunerna och staten delat huvudmannaskap genom att regionala stiftelser för skyddat arbete bildas inom varje län. För vissa övergri-
pande frågor föreslås inrättandet av en central stiftelse. Staten föreslås en-
sam svara för kostnaderna för den skyddade sysselsättningen. Regeringens proposition antogs av riksdagen den 13 december 1977 (AU
1977/78:16. rskr 1977/78:74). Beträffande den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslogs en samordning
av verksamheten under statligt huvudmannaskap och kostnadsansvar.
Starka skäl talade också för att delar av den arbetspsykologiska verksamheten samordnades under statligt huvudmannaskap. Hur en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen i princip skulle byggas upp och administreras skulle prövas närmare av sysselsättningsutredningen. För såväl den skyddade sysselsättningen som den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslogs särskilda organisationskommittéer bli tillsatta. Sysselsättningsutredningen fick också i uppdrag att pröva frågan om utformning av forskningen och metodutvecklingen gällande den yrkesinriktade rehabiliteringen. Den nya organisationen för skyddat arbete och yr-
kesinriktad re habilitering föreslogs träda i kraft tidigast den I januari 1980.
De arbetshandikappades problem togs första gången upp av sysselsättningsutredningen i delbetänkandet (SOU 1975:90) Arbetc åt alla. Härvid behandlas bl.a. frågan om halvskyddad sysselsättning. På grundval av ut-
redningens förslag om sysselsättningspolitikens framtida inriktning beslöt riksdagen (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79) i huvudsaklig
överensstämmelse med förslagen 1 propositionen. I delbetänkandet (SOU
1978:14) Arbete åt handikappade, som ligger till grund för de överväganden och förslag som framläggs i det följande, har sysselsättningsutred-
ningen fördjupat sin behandling av de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden. På grundval av utredningens förslag har den organisationskommitté som arbetar med den yrkesinriktade rehabiliteringen - nya utredningen om yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR) — i en rapport (Ds A 1978:3) Arbetsmarknadsinstitutet den 2 oktober 1978 framlagt förslag till framtida utformning av den yrkesinriktade rehabiliteringen samt om metodutveckling och forskning på omrädet.
Näringshjälp till egen rörelse är en arbetsmarknadspolitisk stödform som till övervägande delen utnyttjas för sökande med arbetshandikapp. Förslag om den framtida utformningen av stödet har lämnats i betänkandet
(SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp.
Därutöver har frågor rörande arbetsvård och yrkesinriktad rehabilitering behandlats bl.a. av riksrevisionsverket i en särskild revisionsrapport Arbetsmiljö, anpassning och arbetsvård.
Rehabiliteringsproblem har i en rapport till statens handikappråd den 15
november 1977 redovisats av en särskild utredningsman.
2.2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för arbetshandikappade
Av arbetsmarknadsverkets totala kostnader för arbetsmarknadspolitiken utgör anslaget till särskilda åtgärder för arbetsanpassning ungefär en femtedel. För budgetåret 1978/79 har verket tilldelats 1581,5 milj. kr. för åtgärder som avser arbetssökande med särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. | Detta innebär att en avsevärd del av de totala arbetsmarknadspolitiska
resurserna är inriktade på stödåtgärder för arbetshandikappade. Dessa ar-
betssökande får givetvis även del av sådana insatser som inte särskilt för-
behålls sökande med arbetshandikapp, t.ex. arbetsmarknadsutbildning,
beredskapsarbeten och kontant arbetsmarknadsstöd.
De särskilt anslagna medlen avser rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade samt olika sysselsättningsskapande åtgärder.
En stor del av de ätgärder som vidtas för sökande med arbetshandikapp kan ha rehabiliterande effekt. Anslagsmässigt utgörs de direkta rehabiliteringsåtgärderna av Utbildning för svårplacerade samt Arbetsprövning/arbetsträning. För budgetåret 1978/79 har 171,2 milj. kr. anvisats för dessa ändamäl.
Därtill kommer utredande och kartläggande verksamhet i form av kurserna Arbetsliv och utbildning (ALU-kurser) och psykologiska konsultinsatser som bekostas över anslag till arbetsmarknadsutbildning resp. arbetsmarknadsservice. Under budgetåret 1978/79 beräknas kostnaderna för dessa verksamheter upppå till ca 135 milj. kr.
Utbildning av svårplacerade omfattar särskilda kurser för omställning
och träning, som inriktas på specificerade handikappgrupper, exempelvis med syn- eller hörselhandikapp. svårare rörelsehinder eller psykisk ut-
vecklingsstörning. Försök pågår också med kurser för psykiskt och social-
medicinskt arbetshandikappade.
Kurserna har starka inslag av utredning och kartläggning, som syftar till att klargöra kursdeltagarens förutsättningar för arbete eller vidare utbildning. De innefattar också träning och anpassning till handikappet. Undervisningen bedrivs såväl teoretiskt som praktiskt, bl.a. i vissa fall i form av praktik i arbetslivet. Kurserna ingår i den av skolöverstyrelsen anordnade arbetsmarknadsutbildningen. För utbildning i företag av svårplacerade äldre och handikappade kan bidrag utgå till arbetsgivare med 8 kr. för varje anställd och utbildningstimme. IH enstaka fall kan bidraget jämkas uppåt vid utbildning av person med särskilt svårt handikapp. Som villkor för bidrag gäller bl.a. att arbetstagaren har avtalsenliga förmåner.
Stöd till introduktionsutbildning av anställda vid arbetsvårdsverkstäder
utgår till huvudman för verksamheten med 10 kr. per utbildningstimme.
Arbetsprövning/arbetsträning syftar till att genom medicinsk, psykologisk och social utredning och praktiska arbetsprov kartlägga den arbets-
handikappades intressen och förutsättningar samt systematiskt träna upp och utveckla den psykiska och fysiska prestationsförmågan. Verksamhe-
ten bedrivs av kommunala huvudmän, huvudsakligast landstingen, som er-
håller statsbidrag till anordnande och drift av verksamheten. Till eleverna utgår bidrag motsvarande ersättningen vid arbetsmarknadsutbildning.
Kostnaderna för eleversättningen delas av huvudmannen och arbetsmark-
nadsverket.
Mänga arbetshandikappade deltar också I ALU-kurser som innebär en form av yrkesorientering och en fördjupning av arbetsförmedlingens insatser som förberedelse för arbetsplacering eller utbildning. Kurserna omfat-
tar som regel fyra veckor. För socialt arbetshandikappade anordnas särskilda kurser om 20 veckor. För invandrare anordnas en tioveckorskurs.
Arbetsmarknadsverket anlitar sedan länge fristående arbetspsykologiska institut för psykologisk konsultverksamhet i olika former. För arbetsförmedlingen utgör psykologkonsultationen främst ett led i utrednings- och vägledningsarbetet och ett led i den individuella sysselsättningsplaneringen.
Stödet till sysselsättningsskapande ätgärder för svärplacerade uppgår
under innevarande budgetår ull 410,3 milj. kr.
Anslaget avser kostnader för anordnande av arkivarbete, halvskyddad
och skyddad sysselsättning, näringshjälp till verksamhet som egen företagare samt olika arbetshjälpmedel åt handikappade.
Beredskapsarbeten för svårplacerade finansieras från anslaget Syssel-
sättningsskapande åtgärder, delprogrammet Särskilda beredskapsarbeten. som för innevarande budgetär uppgår till 750 milj. kr. Vid dessa arbeten
sysselsätts till ca 70 Zz äldre och/eller lokalt bunden arbetskraft. Dessutom
sysselsätts vid AMS arbetsplatser för specialanvisad arbetskraft personer
med olika slag av socialmedicinska eller psykiska arbetshandikapp. Arbetsuppgifterna utgörs i huvudsak av byggnadsverksamhet, natur-. landskaps- och kulturminnesvård eller industriellt arbete.
Arkivarbete kan anordnas hos statlig eller kommunal arbetsgivare samt hos allmännyttiga institutioner för att sysselsätta sådana arbetslösa som inte kan få lämplig anställning på den reguljära arbetsmarknaden på grund av ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra särskilda förhållanden. Till kommunala arbetsplatser utgår statsbidrag med 33 £5 av lönekostnaden för den arkivarbetsanställde, till övriga utgår statsbidrag med hela ltönekostnaden.
Från den I januari 1978 får totalt 15500 arkivarbetsplatser finnas inrättade.
Arbetsgivaransvarel ligger vad gäller de arkivarbetsanställda hos arbets-
marknadsverket. Lön utgår enligt eu särskilt arkivarbetsavtal som tecknas mellan ä ena sidan AMS/statens avtalsverk och Statstjänstemannaförbundet inom TCO å den andra.
Personlig tjänst kan inrättas för den som är sysselsatt i arkivarbete hos statlig myndighet eller institution och som under minst fem år med stor duglighet fullgjort tjänstgöring på arbetsplatsen. AMS har f.n. bernyndi-
gande att inrätta högst 650 sådana personliga tjänster.
Skyddad sysselsättning kan beredas handikappade, som inte kan fä ar-
bete på den reguljära arbetsmarknaden. Verkstäder för skyddat arbete drivs för närvarande av landstingskommunerna, kommuner och ett antal
enskilda föreningar och stiftelser. Inom ramen för den skyddade verksamheten anordnas också hemarbete för sådana arbetstagare som på grund av sitt handikapp inte kan ta sig till en arbetsplats.
Statsbidrag utgår till huvudmännen för anordnande och drift av verkstäder inom arbetsvården. Under innevarande budgetår får beslut om anord-
nande av verkstäder meddelas intill ett belopp av 40 milj. kr. med bemyndigande för regeringen att vid behov öka ramen.
Huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten övergår enligt riksdagsbeslut i december 1977 tidigast från den 1 januari 1980 till regionala stiftelser, bildade av stat och landsting.
Inom ramen för arkivarbetsverksamheten driver länsarbetsnämnderna nu särskilda kontorsarbetscentraler. som sysselsätter ca I 600 arbetstagare. Arbetsuppgifterna består främst av kontorsservicearbete. Genom att man också vid de kommunala verkstäderna för skyddat arbete successivt byggt upp produktionsavdelningar med sådan inriktning har dessa båda verksamhetsformer kommit att jämställas till såväl syfte som innehåll. En-
ligt det nyss nämnda riksdagsbeslutet skall verksamheten vid kontorsar-
betscentralerna överföras från arbetsmarknadsverket till de regionala stiftelserna för skyddat arbete.
Detsamma gäller de industriella beredskapsarbeten, som tillkommit för att bereda sysselsättning ät personer som friställdes vid främst företagsnedläggelser och för vilka traditionella beredskapsarbeten var mindre vil lämpade. Denna typ av beredskapsarbeten har framför allt kommit till stånd på orter med svagt utvecklad arbetsmarknad, vilket också haft till följd att de blivit svåra att avveckla. De har med tiden fått betydande inslag av personer med arbetshinder bland de anställda. Utvecklingen har fört med sig att de kommit att få i huvudsak samma arbetsmarknadspolitiska syfte och inriktning som verkstäderna för skyddat arbete.
Hemarbete bedrivs av primär- och landstingskommmuner som ett led i den skyddade sysselsättningen under AMS tillsyn. Dessutom bedrivs med statens industriverk som tillsynsmyndighet försöksverksamhet med statligt stöd till hemarbete åt personer bosatta i skogslänens glesbygder. Båda dessa hemarbetsformer kommer att överföras till de regionala stiftelserna för skyddat arbete.
Stöd till halvskyddad sysselsättning har tillkommit för att stimulera enskilda arbetsgivare, kommuner, landsting och statliga affärsdrivande verk att bereda sysselsättning åt arbetshandikappade, som inte kan få arbete på vanliga villkor. I vissa fall kan redan anställd överföras till halvskyddad sysselsättning, om begränsningen i arbetsförmågan är så betydande att vederbörande annars inte skulle kunna behålla sin anställning. Denna möjlighet skall dock utnyttjas restriktivt och bara under förutsättning att arbetsgivaren samtidigt ställer plats till förfogande för nyanställning av annan arbetshandikappad. Som villkor för statsbidrag gäller bl.a. också att placeringen i halvskyddad sysselsättning sker i samråd med de fackliga organisationerna på arbetsplatsen.
Bidrag utgår till arbetsgivaren under det första anställningsåret med 75 Zz av den anställdes lön enligt avtal, inkl. lönebikostnader. Under andra året utgår 5077 av lönekostnaden och under de två därpå följande åren med 2544 av lönekostnaderna. I god tid före utgången av det fjärde året skall prövas om bidrag skall utgå i fortsättningen.
PP
Som en försöksverksamhet kan förhöjt bidrag utgå vid anställning av ungdomar under 25 år med svåra fysiska handikapp eller psykisk utvecklingsstörning som medfört att de förtecknats enligt lagen (SFS 1967:940) angäende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. I dessa fall utgår bidrag under det första året med 909£ av lönekostnaderna och med 504: under de därpå följande tre åren. I de fall manefter prövning finner att fortsatt bidrag bör utgå kan detta uppgå till 50 eller 25 6 av lönekostnaden.
Antalet placerade i halvskyddat arbete uppgår för närvarande till drygt 11700. Trots ökade resurser för verksamheten har något större volymmässig Ökning av den halvskyddade sysselsättningen inte kunnat ske främst p.g.a. den mycket svaga efterfrågan på arbetskraft som rått.
Näringshjälp till verksamhet som egen företagare kan utgå enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1977:141) med högst 15 000 kr. helt eller delvis som bidrag eller räntefritt lån. Om särskilda skäl föreligger kan handikappad som börjar verksamhet som egen företagare även erhålla lån med högst 30 000 kr. Näringshjälp för fortsatt verksamhet som cgen företagare kan utgå till handikappad om synnerliga skäl föreligger.
Antalet personer som under ett budgetår erhåller stöd i form av närings-
hjälp kan uppskattas till ca 400 personer. Stödformen har j takt med att andra åtgärdsformer byggts ut haft en volymmässigt minskande relativ betydelse.
Till handikappad som behöver speciella arbetstekniska hjälpmedel för att kunna utöva sitt arbete kan bidrag utgå till kostnaden för detta intill
25000 kr. per hjälpmedel. Bidrag kan också utgå till arbetsgivare för sådan särskild anordning på arbetsplatsen som en handikappad behöver för att
kunna utföra arbetet. Bidrag kan även utgå till egen företagare eller fri yr-
kesutövare som är handikappad.
Bidrag kan utgå med hela kostnaden, dock högst 30000 kr., i de fall anordningen saknar värde för annan än den arbetshandikappade arbetstagaren. I annat fall kan lägst halva och högst hela kostnaden utgå.
Bidrag kan också utgå till expertundersökningar i ärenden som gäller arbetstekniska hjälpmedel eller anordningar på arbetsplatsen. Bestämmelser om dessa stödformer återfinns i arbetsmarknadskungörelsen.
Bidrag till arbetsbiträde åt synskadad eller annan svårt handikappad per-
son får utgå till offentlig eller enskild arbetsgivare, om denne åsamkas ut-
gifter för sådant biträde i en utsträckning som väsentligt överstiger vad
som kan anses normalt för befattningen. Bidrag utgår efter prövning med
högst 5 000 kr. per person och halvår. Bestämmelser om bidrag till arbetsbi-
träde har meddelats i ämbetsskrivelse den 29 maj 1969 senast ändrade i regleringsbrev den 8 juni 1978.
Från den I juli 1978 gäller att bidrag till arbetstekniska hjälpmedel, sär-
skilda anordningar på arbetsplatsen och till arbetsbiträde ocksä kan utgå i
samband med att handikappade ungdomar fullgör praktisk yrkesorientering, praktiktjänstgöring eller annan tillfällig anställning.
3¶Föredragandens överväganden
3.1 Arbete åt handikappade
Under de senaste årtiondena har ökad insikt vunnits om arbetets betydelse för människan. Arbetet är inte bara ett medel för att trygga indivtdens försörjning utan också en väsentlig faktor för att uppnå social gemenskap och egenvärde. Målet för sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken har därmed kommit att förskjutas från att gälla ett förverkligande av full sysselsättning till att avse rätten till arbete åt alla. Insikten om arbetets betydelse som ett grundläggande medel för att tillgodose mänskliga behov genom att utveckla och berika tillvaron har också fått konsekvenser för sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitikens utformning. Grupper som tidigare endast i liten utsträckning väntades ingå i arbetskraften ställer idag anspråk på arbete. Samhällets ambition måste vara att tillgodose alla människors berättigade krav på arbete. Det är mot bl.a. denna bakgrund de av mig här framförda förslagen skall ses.
Svenskt näringsliv har de senaste decennierna genomgått en mycket snabb strukturrationalisering. vilken rest ökade krav på människornas anpassning i arbetslivet. Strukturförändringarnas verkningar möttes under 1960-talet med olika åtgärder för att stimulera den geografiska och yrkesmässiga rörligheten. Bl.a. utvidgades arbetsmarknadsutbildningen kraftigt, vilket haft stor betydelse för de arbetshandikappade. Olika insatser inom den yrkesinriktade rehabiliteringen byggdes också upp. Därtill skedde en
förhållandevis snabb utbyggnad av den skyddade sektorn i arbetslivet.
Strukturomvandlingen på arbetsmarknaden har medfört starka krav på ökad anställningstrygghet, bättre arbetsmiljöer och ett mer demokratiskt beslutsfattande i näringslivet. Den tekniska utvecklingen har i sig också skapat bättre förutsättningar för en god arbetsmiljö. Utvecklingen har
stötts genom den omfattande arbetsmarknadslagstiftning som under stor
politisk enighet har antagits under 1970-talet, bl.a. lagen om anställnings-
skydd, lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder, lagen om medbe-
stämmande i arbetslivet, arbetsmiljölagen, lagen om facklig förtroende-
mans ställning på arbetsplatsen och lagen om styrelserepresentation för de
anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. De bättre förutsättning-
ar som härigenom skapats bör rimligen på sikt leda till en minskad utslag-
ning från den reguljära arbetsmarknaden p.g.a. handikapp och yrkesska-
dor. Utslagningen från företag eller från arbetsmarknaden är, som sysselsätltningsutredningen påpekar, ofta en långt utdragen process. Sambandet
mellan å ena sidan arbetshandikapp och behov av anpassningsåtgärder är
påtagligt. Den tidigare snabba utbyggnaden av olika former av skyddad sysselsätt-
ning har under senare År i stället i allt högre grad ersatts med försök att finna lösningar på den reguljära arbetsmarknaden. Åtgärderna, som dock del-
vis motverkats av den djupa och långvariga konjunktursvackan, har syftat till att även de svaga grupperna skall kunna erhålla och behålla anställning vid arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden.
[ propositionen (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad reha-
bilitering m.m. erinrade föredraganden om den ökade insikt som vunnits
om betydelsen av kontinuitet mellan yrkesinriktad rehabilitering och den rehabilitering som föregår denna. En tidigt insatt rehabilitering är oftast mest positiv för individen. Den är också fördelaktig ur samhällsekonomisk
synvinkel. För att ästadkomma kontinuitet i rehabiliteringsarbetet krävs
en god kontakt mellan arbetsförmedlingen och övriga parter, t.ex. arbets-
givaren och de fackliga organisationerna.
Det är mot denna bakgrund man bl.a. skall se den reformering som under senare år skett av arbetsförmedlingens arbetsformer och inre organisation, likaså tillkomsten av distriktsarbetsnämnderna och försöken med intensifierad samverkan mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och socialvård samt anpassningsgruppernas verksamhet. Syftet med anpassningsgrupperna är bl.a. att försöka anpassa arbetssituationen i det ordinarie arbetslivet till arbetstagarnas förutsättningar. |
Sysselsättningsutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1978:14) Ar-
bete åt handikappade framhållit de arbetshandikappades svårigheter på ar-
betsmarknaden och föreslagit ätgärder för att öka möjligheterna för dessa sökande att få och behålla ett arbete. Utredningens förslag har i huvudsak fått stöd av remissinstanserna. Jag delar utredningens uppfattning att de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden under en följd av år relativt sett har försämrats. Detta har också gällt de år efterfrågan på arbetskraft varit hög.
Jag kommer därför i det följande att föreslå ytterligare resursförstärkningar beträffande såväl personal till arbetsmarknadsverket som de arbetsmarknadspolitiska medlen för arbetshandikappade. För att ytterligare stär-
ka de svaga gruppernas ställning på arbetsmarknaden kommer jag också
att lägga fram förslag till en enhetlig organisation — arbetsmarknadsinstitut — för den verksamhet som idag bedrivs vid arbetspsykologiska institut,
kommunala institut för arbetsprövning och arbetsträning samt den likarta-
de verksamheten inom arbetsmarknadsutbildningen. Ett nytt institut för metodutveckling och forskning inom den yrkesinriktade rehabiliteringen föreslås. Vidare lägger jag fram förslag om förbättringar av de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen för handikappade och svårplacerad arbetskraft.
Trots de omfattande arbetsmarknadspolitiska insatserna kommer många
arbetshandikappade ändå inom överskådlig framtid att av olika skäl vara utestängda från den reguljära arbetsmarknaden. För dessa grupper är särskilda sysselsättningsskapande åtgärder nödvändiga. Behovet av bl.a. skyddad och halvskyddad sysselsättning i olika former kan därför beräknas kvarstå. Mot den bakgrund jag här redogjort för får dessa sysselsättningsformer främst ses som ett uttryck för samhällets ansvarstagande när
det gäller att möjliggöra för dessa grupper att delta i arbetslivet och samtidigt tillvarata de arbetshandikappades resurser. Däremot bör de inte betraktas som ett mått på arbetsförmedlingens möjligheter eller svårigheter att placera handikappade utan särskilt stöd på den reguljära arbetsmarknaden.
I det följande kommer jag att framlägga förslag om omvandling av arkivarbete, musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning till en enhetlig verksamhetsform benämnd anställning med lönebidrag. Jag har i detta sammanhang inte för avsikt att närmare gå in på verkstäderna för skyddat ar-
bete eftersom riksdagen fattat beslut om ett förändrat huvudmannaskap
för dessa och ett omfattande organisationsarbete pågår. Däremot lägger Jag fram förslag om viss reformering av näringshjälpen.
De förändringar som nu förordas beträffande den yrkesinriktade rehabiliteringen och den skyddade sysselsättningen innebär en genomgripande
förändring av den arbetsvårdsorganisation som, efter förslag från kom-
mittén för partiellt arbetsföra, den s.k. Kjellman-kommittén, beslutades av riksdagen år 1950.
3.1.1 Arbetsmarknadsutvecklingen
Strukturrationaliseringar inom olika industrisektorer samt jord- och skogsbruket har varit nödvändiga förutsättningar för ett ökat materiellt
välständ. En viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken har varit och är att
värna om den enskilda individens intresse av trygghet vid den nödvändiga omställningen. Stora insatser har också gjorts. men dessa har inte helt kunnat förhindra att enskilda människor drabbats av omställningarna. Utredningen menar också att kraven på samhällsinsatser efter hand har ökat och att en fortsatt rationalisering och förnyelse av näringslivet är nödvändig. Processen måste också underlättas av en fortsatt satsning på att främja rörligheten på arbetsmarknaden.
Jag kan för min del helt ansluta mig till utredningens synsätt. Omställ-
ningarna på svensk arbetsmarknad har, om man ser det i historiskt perspektiv, väsentligen varit förorsakade av ändrade internationella konkurrensförhållanden, den tekniska utvecklingen osv. Sverige är med sin Jilla hemmamarknad i hög grad exportberoende. Nästan hälften av vad tillverkningsindustrin [framställer exporteras. Till detta kommer att den solidariska lönepolitiken sedan början av 1960-talet i hög grad präglat svensk ar-
betsmarknad, något som inneburit att löneutvecklingen i vårt land inte varit direkt relaterad till de enskilda branschernas bärkraft. Om Sverige skall kunna upprätthålla en fortsatt hög levnadsstandard är det omöjligt att iso-
lera sig från den internationella utvecklingen. Kraftfulla åtgärder måste I stället vidtas för att Sverige skall kunna bibehålla och stärka sin internationella konkurrensförmåga inom de branscher där vi har de största förutsättningarna. Detta förutsätter i ett samhälle av vår typ en fortgående omställning av industrin. Företag måste ges möjligheter att utvecklas kring nya
produkter och idéer, medan icke konkurrenskraftiga verksamheter läggs
ner. Utvecklingen, som innebär att resurserna fördelas dit de bäst behövs inom den konkurrensutsatta delen av svenskt näringsliv, ställer i vissa fall
krav på arbetstagarna i form av byte av anställning, vidareutbildning och
geografisk rörlighet. För att möta dessa krav och stärka den enskildes ställning krävs ettektiva arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningspoli-
tiska åtgärder.
Utvecklingen i näringslivet har under de senaste årtiondena lett till en obalans i sysselsättningen såväl mellan olika regioner som branscher. Industrisysselsättningen har. med undantag för åren 1973-1975, sjunkit sedan mitten av 1960-talet.
Effekterna av strukturomvandlingen har under senare år blivit särskilt markerade genom att flera betydande branscher samtidigt fått accentuera-
de problem. Det gäller t.ex. varvs-, stål- och tekoindustrierna. Omvandlingen har förstärkts av den långa lägkonjunktur som bestått sedan år 1975.
Strukturproblem och lågkonjunktur har tillsammans lett till ett osedvanligt stort antal varsel om nedläggningar eller andra förändringar i företagen.
Som en följd av denna utveckling har under den senaste treårsperioden
omkring 80 000 arbetstillfällen försvunnit inom industrin, trots att mycket
betydande åtgärder satts in för att möjliggöra för företagen att behålla arbetskraften under lågkonjunkturen. Antalsmässigt har sysselsättningsminskningen inom industrin mer än väl balanserats genom en kraftig ex-
pansion inom den offentliga sektorn, huvudsakligen inom sjuk- och åld-
ringsvård. barnomsorg och undervisning. Det måste emellertid konstateras att utbyggnaden av de offentliga tjänsterna endast till en mindre del har kunnat lösa sysselsättningsproblemen för de personer som berörts av industrins tillbakagång. Expansionen inom tjänstesektorn har främst möjliggjort en fortsatt ökning av den kvinnliga förvärvsverksamheten. För de äldre männens del har förvärvsfrekvensen i stället minskat under hela den senaste tioårsperioden. Bl.a. beror detta på pensionsreformerna såväl vad gäller den allmänna pensionsålderssänkningen den I juli 1976. som ändrade regler för förtidspensionering.
Erfarenhetsmässigt vet man att det bland dem som friställs vid företagsnedläggelser eller andra strukturförändringar finns en grupp av främst äldre och handikappade människor som trots omfattande arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder inte på nytt kan få eller behålla arbete på den reguljära ar-
betsmarknaden. För dessa grupper har samhället fått gå in med betydande
insatser i form av främst skyddad sysselsättning. Under konjunkturav-
mattningen har efterfrågan på arbetskraft varit låg. Detta i kombination med att de anställda som har den kortaste anställningstiden först fått lämna företagen vid permitteringar o.dyl. har lett till hög arbetslöshet bland dem som för första gången söker sig in på arbetsmarknaden. särskilt ungdomar.
Lägkonjunkturens långvarighet har accentuerat ungdomens problem på arbetsmarknaden. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar vilkas arbets-
förmåga varit nedsatt p.g.a. arbetshandikapp. I många sammanhang har
omvittnats hur arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden lett till isolering, psykiska och sociala problem oberoende av den enskildes ålder.
Det är mot den bakgrund jag här beskrivit lätt att förstå att motståndet
mot förändringar i näringslivet idag är större än tidigare. Statliga subven-
tioner till existerande industrier är ett allt vanligare krav vid hot om nedläggning av en industri. Denna reaktion mot förändringar bottnar i den otrygghet som följer med omställningarna. Detta kan bara mötas med ett ökat ansvarstagande från företagens sida när det gäller att trygga omställningar för den enskilde samt genom arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder.
Sysselsättningsutredningen konstaterar att utslagningen från arbetslivet
i princip sker på två sätt. För det första genom att hela eller delar av arbetsplatsen läggs ned och att de personer som är äldre och/eHer har särskilda handikapp får svårt att finna ny anställning. För det andra genom att vissa arbetstagare slutar eller tvingas sluta sin anställning därför att arbetsuppgifterna inte är anpassade till individens förutsättningar. De största
problemen vid företagsnedläggelser eller driftinskränkningar uppstår när
företagen sysselsätter en stor del äldre eller handikappad arbetskraft samtidigt som den lokala arbetsmarknaden där företaget finns är begränsad.
Om ett företag som har en stor del äldre arbetskraft lägger ner sin verksamhet och om det samtidigt är dominerande på en lokal arbetsmarknad blir utslagningen ofta mycket stor. Marginella förändringar i produktionsresultat och förluster för företag eller delar av företag skall enligt syssel-
sättningsutredningen ställas i relation till de personliga tragedier och de stora samhällsekonomiska förluster som blir resultatet av en sådan ned-
läggning. Utredningen anser därför att man bör diskutera om det inte borde finnas möjligheter till mera systematiska samhällsekonomiska bedöm-
ningar innan nedläggning görs.Om det vid en sådan bedömning står klart
att samhällsekonomiska skäl talar för att bibehålla företaget bör det enligt
utredningen finnas tillgång till särskilda medel för att finansiera en fortsatt
verksamhet. Formerna för detta avser utredningen återkomma till i sitt slutbetänkande.
Jag finner utredningens tankegångar intressanta och vill erinra om att
statsmakterna i flera fall har gjort särskilda insatser för nedläggningshotade företag med utgångspunkt i bedömningar av detta slag.
Utan att föregripa utredningens arbete vill jag för min del emellertid er-
inra om de problem som är förknippade med ett mer allmänt tillimpande
av utredningens tankegångar. Som statens industriverk påpekat i sitt re-
missvar är samhällsekonomiska kalkyler mycket svåra att utföra med god
precision. För det första är det svårt enbart att peka ut vilka typer av sam-
hällsekonomiska konsekvenser som är att vänta p.g.a. en åtgärd, för det andra är det kanske ännu svårare att kvantifiera dessa konsekvenser. Inte
minst viktigt att uppmärksamma i detta sammanhang är den konflikt som kan föreligga mellan sysselsättningsbevaruande insatser och målen för den långsiktiga utvecklingen på arbetsmarknaden. Besvärliga gränsdragnings- 2 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 73
problem kan tänkas uppkomma när det gäller å ena sidan ambitionen att bibehålla sysselsättningen vid ett befintligt företag på en ort. och å andra sidan strävan att underlätta en fortsatt produktivitetstillväxt i näringslivet.
Flera olika faktorer gör att expansionen inom en sektor av näringslivet
inte i full utsträckning kan utnyttjas för att ge sysselsättning åt personer som mister sina anställningar i en annan sektor. Det föreligger stora hinder av yrkesmässig art, där bl.a. de traditionsbundna uppfattningarna om yrkesval spelar in. Av stor betydelse är naturligtvis att de arbetstillfällen som tillkommer ofta är lokaliserade på annat sätt än de som försvinner. De studier som sysselsättningsutredningen gjort visar t.ex. på ett klart samband mellan förtidspensionering och rationaliseringen inom jord- och skogsbruket när denna inom vissa regioner inte kombinerats med tillräcklig indu-
strialisering. Samma förhållande uppstår när industrins tillbakagång inte
ersätts med nya och för den berörda arbetskraften passande arbetstillfällen. |
De uppkomna effekterna av sysselsättningstillfällenas ojämna regionala fördelning och den bristande rörligheten på arbetsmarknaden kan illustreras av statistiken över förtidspensionerade, som i stora drag utgör en spegelbild av sysselsättningsförhållandena. De delar av landet som har låg sysselsättningsgrad har också en hög andel förtidspensionerade.
Anledningarna till att utslagningen har störst omfattning bland männen kan vara flera. Sysselsättningsutredningen pekar på att männen i större utsträckning utsätts för hårda arbetsmiljöer. Vissa av de utsatta arbetena är typiskt manliga. Det gäller tunga arbeten med stor förslitning. De nya arbetena har kommit i yrkesområden som traditionell rekryterar kvinnor. Tendenserna till utslagning i storstäderna kan ha andra orsaker bl.a. sociala problem till följd av mer eller mindre social isolering. Sysselsättningsutredningen har med instämmande av flertalet remissinstanser konstaterat att arbetet med att förbättra den fysiska och psykiska arbetsmiljön måste byggas ut och göras mer systematiskt. Till hjälp i detta arbete bör finnas systematiska kartläggningar av arbetsmiljöer och arbetsuppgifternas krav. En företagshälsovärd inriktad på förebyggande och arbetsanpassande verksamhet har mycket viktiga uppgifter.
Jag kan för min del också helt ansluta mig till utredningens och mänga
remissinstansers, däribland LÖ, TCO och HCK, konstaterande att trygghetslagstiftningen i hög grad bidragit till att minska utslagningen från företagen av bl.a. äldre och arbetshandikappade. Jag återkommer i det följande till lagstiftningsfrågorna.
3.1.2 Vem är arbetshandikappad? Rätten till arbete
Sysselsättningsutredningen konstaterar att förvärvsarbetet spelar en central roll när det gäller att forma förutsättningarna för sociala relationer, aktiviteter utanför arbetet. Utredningen utgår från att nästan alla människor har förmåga att bidra till den gemensamma produktionen av varor
och tjänster. Jag anser, liksom min företrädare gjorde i propositionen 1977/78:30. att det är svårt att se någon bestämd gräns för hur liten en per-
sons arbetsförmåga skall vara för att det inte skall vara aktuellt för samhäl-
let att försöka lösa sysselsättningsfrågan i vid mening. Slutsatsen måste därför bli att alla människor skall ha rätt till någon form av sysselsättning.
När det gäller personer med mycket stor nedsättning i arbetsförmågan blir
det närmast i form av sysselsättningsterapi med en glidande skala över till fullt deltagande i den ordinarie produktionen. Det räcker enligt min mening inte med att arbeta med de öppet arbetssökande arbetshandikappade. Ambitionen mäste vara att förbättra samhälletsmöjligheter att stödja även de handikappade som är dolt arbetslösa, t.ex. bland de förtidspensionerade,
så att de på sikt kan erbjudas arbete.
Sysselsättningsutredningen understryker att de arbetshandikappade inte
är en lätt definierad minoritet på arbetsmarknaden. Ett stort antal människor är eller riskerar att komma i en situation där de kan behöva särskild hjälp och stöd för att få arbetsuppgifterna anpassade efter sin förmåga eller möjligheter att utveckla sin förmåga. Enligt utredningens definition är den arbetshandikappad som på grund av fysiskt, psykiskt, förståndsmässigt eller soctalmedicinskt handikapp har eller kan förväntas få svårigheter att få eller behälla arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Remissinstansernas åsikter har gått starkt isär när det gäller definitionen av arbetshandikapp. SAF anser att man i stället bör använda begreppet
”betingat arbetsför” för att rikta uppmärksamheten till vars och ens faktiska arbetsförmåga och understryka det relativa i situationen. LO menar
t.ex. att definitionen är alltför statisk för att belysa ett förhållande mellan individen och samhället. SACO/SR betonar att handikapp inte i och för sig är något generellt arbetshinder. DHR, HCK, socialstyrelsen m.fl. avstyrker utredningens förslag främst på den grunden att arbetshandikapp är omöjligt att definiera. För egen del har jag stor förståelse för de senare remissinstansernas inställning. Alla arbetstagare har någon begränsning i sitt arbetsutbud. Det kan gälla begränsningar som hänför sig till geografisk rör-
lighet, ålder, utbildning osv. En person som varit borta frän arbetsmarknaden under lång tid t.ex. på grund av hemarbete kan ha mer begränsningar i
sina arbetsförutsättningar än en fysiskt handikappad person som fått en
med hänsyn till handikappet adekvat yrkesutbildning och praktik. En människas arbetstförutsättningar beror också på förhållandena på arbetsplatsen, inte minst när det gäller arbetsanpassning, arbetsmiljö osv. Det är från dessa utgångspunkter föga meningsfullt att definitionsmässigt försöka slå
fast vilka människor som är arbetshandikappade. Enligt min mening måste
alla människor som är i behov av samhällets service för att få och behålla ett arbete få den hjälp som behövs oavsett om de i formell mening kan be-
traktas som arbetshandikappade eller inte. Detta utesluter självfallet inte att vissa stödformer kan behöva förenas med villkor som innebär att mål-
gruppen inom arbetskraften definieras.
Jag anser också att rätten till sådan hjälp bör understödjas av ett erkännande av den positiva insats för det gemensamma folkhushållet som även gravt handikappade personer kan bidra med om de ges möjligheter att delta i arbetslivet. Insatsens storlek måste naturligtvis, som utredningen framhåller, variera med hänsyn till den enskildes förutsättningar: detta gäller ju även för den arbetskraft som sysselsätts utan särskilda åtgärder från samhällets sida. När det gäller de grupper av handikappade som inte kan få
arbete utan särskilda insatser, bör det vara samhällets uppgift att se till att
rätten till arbete så långt som det är möjligt manifesteras i sysselsättning som är meningsfull även i den bemärkelsen att den medför ett positivt re-
surstillskott till samhällsekonomin.
Det är uppenbart att den enskildes möjligheter att få arbete är beroende bl.a. av de insatser samhället gör för att undanröja hinder för att en anställning skall komma till stånd. antingen på den öppna marknaden eller i sär-
skilt anpassade arbetsformer. Men det är också viktigt att understryka att
dessa insatser samtidigt frigör resurser som annars inte skulle tas tillvara.
De kalkyler över de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika insatser som utredningen redovisar tyder på att dessa åtgärder också kan vara lönsamma sett i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Detta måste dock ses i relation till de mer övergripande sysselsättningspolitiska mål för arbetshandikappade som jag här har angett.
När jag i det följande använder begreppet arbetshandikapp får det, mot
bakgrund av vad jag här har sagt, inte ses som någon definition, utan närmast som en avgränsning av den krets av arbetssökande som p.g.a. psykiska. fysiska, intellektuella eller sociala handikapp har sådana begränsningar i sina arbetsförutsättningar att de för att kunna hävda sig mot andra arbetssökande, måste ges möjligheter till särskilda ckonomiska och andra stödåtgärder.
Med hänsyn till behovet av uppföljningar av arbetsmarknadspolitiska in-
satser finns det också skäl att bibehålla särskilda statistiska redovisningar
av arbetssökande med arbetshandikapp liksom över förmedlingens insatser för dessa grupper. Jag räknar med att det metodutvecklingsinstitut som föreslås i det följande skall söka få till stånd system för uppföljning och ut-
värdering av olika insatser för svårplacerade på arbetsmarknaden.
3.2 Den reguljära arbetsmarknaden
I det föregående har jag belyst den ändrade inriktning som arbetsmarknadspolitiken fått — från att ha gällt full sysselsättning för dem som redan
tillhörde arbetskraften till att också avse aktivering av grupper som står
utanför och i vissa fall inte själva aktivt söker arbete. Vi talar nu om allas rätt till arbete. Vi har under en lång följd av år haft en ökning av antalet
personer I arbetskraften om än i något avmattad takt under de senaste
årens dämpade konjunktur. Det är angeläget att sysselsättningsnivån ock-
så fortsättningsvis höjs, så att resurserna hos de grupper som i dag står utanför arbetslivet i ökad utsträckning kan tas till vara. Av avgörande be-
tydelse härvidlag är att näringslivet utvecklas på sådant sätt att fler arbets-
tillfällen kommer till stånd på den reguljära arbetsmarknaden.
Riksdagen har bl.a. i samband med behandlingen av propositionen
1977/78:30 uttalat att insatserna för de arbetshandikappade i allt högré grad
måste inriktas på att finna lösningar på den reguljära arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsutbildningen har breddats och byggts ut och kommit att
bli ett instrument som effektivt når de grupper som har det största utbild-
ningsbehovet. Inom arbetsmarknadsutbildningen har särskilda kurser för omställning och träning tillkommit för att förbereda olika handikappgruppers inträde eller återgång i arbetslivet. Arbetsprövning och arbetsträning är andra resurer för sådan förberedelse. En rad stödformer har därutöver tillskapats för att underlätta för de arbetshandikappade att få och behålla
ett arbete. Arbetstekniska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbets-
platsen ger möjlighet till en sådan arbetsanpassning att handikappade skall
kunna fungera i arbetssituationen. Bidrag till arbetsbiträde och motorfordon för handikappade har liknande syften.
Andra stödåtgärder syftar till att stimulera arbetsgivare att anställa sökande med arbetshandikapp. Det sker genom kompensation för en nedsatt arbetsförmåga eller genom att bidrag lämnas till utbildning inom företaget. Jag kommer i det följande att närmare beskriva flertalet av dessa stödåtgärder i anslutning till mina förslag om utveckling och förbättring av dem.
Jag har inledningsvis kort berört den reformering som skett av arbetsförmedlingen och som haft väsentlig betydelse för möjligheterna att bereda
sysselsättning för grupper med svårigheter på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens organisation och arbetsformer har under de senas-
som skett på arbetsmarknaden. Vid utgången av budgetåret 1977/78 fanns sammanlagt 240 arbetsförmedlingskontor, varav 78 distriktskontor och 162 lokalkontor. Under är 1977 har också distriktsarbetsnämnder på försök inrättats vid varje distriktskontor.
Genom en omorganisation år 1974 upplöstes de tidigare särskilda arbetsvårds- och yrkesvägledningsexpeditionerna. I stället organiserades grupper med arbetsförmedlare, arbetsvårdare och yrkesvägledare som gemensamt har att svara för förmedlingsservice till de sökande. Tillkomsten av distriktsarbetsnämnderna innebär en närmare kontakt mellan arbetsför-
medlingen, parterna på arbetsmarknaden och närsamhället. Samverkan
med socialvård och försäkringskassa har byggts ut genom inrättande av s.k. rehabiliteringsgrupper.
Under slutet av 1960-talet inleddes försök med öppen förmedling. Med
öppen förmedling menas dels öppen platsinformation med tillhandahållan-
de av platslistor och dels kundmottagning. Denna öppna förmedling har under åren modifierats och kommit att innebära att möjlighet skall finnas
för var och en som besöker förmedlingen att fritt ta del av platsutbudet.
Förmedlingens arbetsformer har sedan successivt förändrats ytterligare i
samband med användningen av ADB-teknik i platsförmedlingen.
År 1973 producerades den första dagliga platslistan med hjälp av ADBteknik och sedan våren 1978 har hela landet tillgång till länsvisa ADB-producerade platslistor. Att producera platslistorna med ADB-teknik innebär stora tidsvinster med en väsentligt högre aktualitet av listorna. Vidare har platsinformationen i listorna ökat med ca 305 och spridningen sker sedan inom hela produktionsomrädet. Allt detta innebär stora fördelar för bade arbetssökande och arbetsgivare. Den ADB-teknik som används vid listframställning ligger sedan som grund för en försöksverksamhet med en ännu mera avancerad teknik som innebär att arbetsförmedlingen med hjälp
av en terminal kan komma i kontakt med landets hela utbud av lediga plat-
ser och att den arbetssökandes önskemål matchas mot nytillkomna lediga platser.
För att ge arbetsförmedlingen en bredare täckning av platsutbudet på arbetsmarknaden och samtidigt stimulera fler arbetssökande att anlita förmedlingen har försök med obligatorisk anmälan av lediga platser till ar-
betsförmedlingen införts i tio län. Detta har medfört en ökning av antalet
till arbetsförmedlingen anmälda platser med ca 4074 i dessa län. Den för-
bättrade platsinformationen och de försök som bedrivs med allmän plats-
träffande platsinformationen vill jag framhålla betydelsen av att den utformas så, att sökande med arbetshandikapp får för dem relevant information om arbetsmiljö och arbetskrav. Möjligheterna till arbetsanpassning bör beaktas i sammanhanget.
Av särskilt intresse och vikt för de arbetshandikappade är den nyligen inledda mera systematiska verksamhetsplaneringen av förmedlingens arbete. Den innebär bl.a. en planmässig inriktning av förmedlingsverksamheten på grupper med särskilda behov. Utgångspunkten för denna planering är arbetsförmedlingsstatistiken, som ger information om aktuella sökandegrupper på förmedlingen. I förmedlingsstatistiken särredovisas bl.a. de arbetssökandes särskilda förutsättningar, älder, kön, eventuella arbetshinder, etc. Utifrån dessa uppgifter har förmedlingen att göra bedömningar av situationen för de sökande och planera förmedlingsinsatserna. Verksamhetsplaneringen fastställs av distriktsarbetsnämnderna, där kommuner och parterna på arbetsmarknaden är företrädda. Detta ger större förutsättningar att på bredare front arbeta med att genomföra insatserna. Allt efter-
som man får ökade erfarenheter av verksamhetsplaneringen bör den kunna effektiveras och bli ett instrument för en praktisk arbetsmarknadspolitik
på det lokala planet. På det regionala planet har länsarbetsnämnderna motsvarande ansvar. medan ansvaret centralt ävilar AMS.
För att klara sina arbetsuppgilter, som i hög grad präglats av en kraftig utökning av sådana arbetsmarknadspolitiska insatser som utbildning och
beredskapsarbeten, har arbetsförmedlingen under 1970-talet fått kraftiga personalförstärkningar. Under 1970-talet har arbetsmarknadsverket tillförts ca 1800 nya tjänster. Dessa har i huvudsak tillkommit för att förstärka den egentliga platsförmedhingen och det allt större behovet av individuella förmedlingsinsalser.
AMS har genomfört en särskild bearbetning av förmedlingsstutistiken vad gäller ca 65 000 aktuella sökande med arbetshandikapp under år 1977. Av undersökningen framgår att omkring 12 <. eller ca 7500 av dessa sökande placerades i arbete på den reguljära arbetsmarknaden under året. Av dessa har knappt 2000 erhållit halvskyddad sysselsättning. Variationerna är stora mellan olika handikappgrupper liksom mellan olika delar av landet. Sökande med fysiska handikapp dominerar bland dem som placeras i reguljära anställningar, medan de förståndshandikappade har den största andelen utplacerade i halvskyddad och skyddad sysselsättning.
Till de sökande som registreras som arbetshandikappade kan man lägga ett stort antal fall, då den sökande visserligen har något arbetshinder celler
handikapp, men detta inte bedöms medföra behov av särskilda arbets-
värdsinsatser eller andra åtgärder, som förbehålls arbetshandikappade sökande. I dessa fall sker i allmänhet ingen särskild notering om arbetshandikappet i förmedlingsstatistiken. Detta är en riktig och önskvärd utveck-
ling. som innebär en ökad normalisering av förmedlingsarbetet för dessa
sökande. I de fall en sökandes handikapp inte utgör ett hinder att få eller behalla en anställning finns inte skäl att särskilt notera handikappet.
3.2.1 Anpassningsverksamheten
Utöver de förhållanden som jag här tagit upp har framförallt verksamheten med anpassningsgrupper stor betydelse för de arbetshandikappades möjligheter till arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Tillkomsten av anpassningsgrupperna. vilkas verksamhet direkt syftar till att underlätta för äldre och arbetshandikappade att få eller behålla ett
1970-talet. I anpassningsgrupperna. som har sin grund i förarbetena till lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). sker ett organiserat samarbete mellan arbetsförmedling, personalorganisationer och arbetsgivare. Antalet grupper har successivt ökat från ca 200 år 1972 till ca 5000 i början av är 1978. Grupperna har under de förhållandevis få är de funnits hunnit bli erkända och etablerade, även om de täcker en begränsad del av arbetsmarknaden och aktiviteten är av varierande om-
fattning. Verksamheten har i hög grad varit inriktad på åtgärder för att fö-
rebygga utslagning av redan anställda. I nya riktlinjer för verksamheten har AMS angivit att förmedlingens insatser primärt bör avse åtgärder för
att inplacera äldre och arbetshandikappade som står utanför arbetsmark-
naden. Parterna bör i huvudsak ansvara för åtgärder för redan anställda.
Förmedlingen har dock en viktig roll genom att den tillhandahåller de ar-
betsmarknadspolitiska stödåtgärder som erfordras i det enskilda faltet för att förhindra en utslagning.
3.2.2 Anpassningsgruppernas ställning
Som jag inledningsvis berört har förtidspensioneringen ökat betydligt. I särskilda rapporter till sysselsättningsutredningen har bl.a. utvecklingen av förtidspenstioneringen redovisats. Där konstateras bl.a. att antalet personer med förtidspension eller sjukbidrag ökat från drygt 160000 år 1966 till 296000 år 1976. Detta är en markant ökning, även om Sverige jämfört med övriga nordiska fänder ligger lägst vad gäller andelen förtidspensione-
rade. Klara samband finns mellan den lokala sysselsättningssituationen
och förtidspensioneringen. En tydlig tendens är den minskade sysselsätt-
ningen bland män i storstadsområdena.
Att förhindra utslagning från arbetsplatsen är ofta detsamma som att förhindra en utslagning från arbetslivet, anför sysselsättningsutredningen. Mot den bakgrunden tilldelas företagshälsovården en viktig roll. Ett samlat grepp om de arbetsmiljövårdande insatserna på arbetsplatserna är nödvän-
digt anför utredningen vidare och föreslår att anpassningsgrupperna bör
vara det centrala organet för att leda arbetet med att förhindra utslagning. För att detta skall kunna ske krävs att man inte bara arbetar utestutande
med individuella fall utan också genomför systematiska kartläggningar av
arbetsplatsernas krav på fysisk och psykisk förmåga och möjligheten att påverka dessa krav. För egen del vill jag erinra om de väsentligt vidgade möjligheter som den nya arbetsmiljölagstiftningen ger, när det gäller att anpassa arbetsförhållandena till människans förutsättningar.
Den nya arbetsmiljölagstiftningen trädde i kraft den I juli 1978. Lagstift-
ningen innebär bl.a. att arbetsmiljöbegreppet vidgas till att omfatta alla slag av hälso- och säkerhetsrisker — såväl fysiska som psykiska. En grundläggande föreskrift i lagen (2 kap. I & andra stycket) stadgar att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende. I propositionen (1976/77:149) med förslag till arbetsmiljölag redogjorde föredraganden närmare för motiven till denna bestämmelse. Avsikten är att lagen skall tjäna som underlag vid strävandena efter en arbetsmarknad med stor variation på arbetsuppgifter där var och en kan få sysselsättning efter sina fysiska och psykiska förutsättningar.
I lagen finns också en särskild bestämmelse (3 kap. 3 § andra stycket) som bör ha stor betydelse när det gäller att främja sysselsättningsmöjlig-
heterna för personer med arbetshandikapp. Bestämmelsen lyder: ”Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika”. Vid planering av arbetsmiljön måste man alltså beakta att människor är olika och att arbetshandikapp är vanliga i arbetslivet. I motiven till lagen betonas
därför att arbetsmiljön bör utformas så att inte stora grupper av arbetstaga-
re utestängs.
Det innebär att arbetsförhållandena i så stor utsträckning som möjligt skall planeras så att alla människor som vill förvärvsarbeta också skall kunna tas emot i arbetslivet. Samtidigt som arbetsmiljölagstiftningen reformerats har såväl arbetarskyddsstyrelsen som yrkesinspektionen byggts ut kraftigt under 1970-talet. Antalet tjänster har mer än fördubblats: Företagshälsovården har också byggts ut väsentligt.
I likhet med vad min företrädare uttalade i propositionen om arbetsmiljölag anser jag att det är värdefullt om det bland ledamöterna i en anpassningsgrupp också ingår personer som tillhör den lokala skyddsorganisationen. På det sättet kan man få en mer enhetlig och allsidig bedömning av frågor som gäller anpassning av arbetet och arbetsmiljön till olika arbetstagares förutsättningar. Om skyddsorganisationen har ertarenheter av verksamheten i anpassningsgrupper bör den i ännu högre grad kunna medverka till att arbetsplatserna generellt sett utformas så att sysselsättningsmöjligheterna främjas. En uppgift för den lokala skyddsorganisationen i detta avseende är att öva inflytande över att åtgärder vidtas så att inte utformningen av arbetslokalerna reser onödiga hinder för grupper med handikapp. Den lokala skyddsorganisationen bör vidare verka för att sysselsättningsmöjligheterna för grupper med olika arbetssvårigheter tas till vara. Även planering av allmänna åtgärder för att främja nyanställning av arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga kan behöva göras av den lokala skyddsorganisationen.
För min del vill jag tillägga att anpassningsgrupperna även framdeles bör vara en form för nära samverkan mellan företag, fackliga organisationer och arbetsförmedling, främst när det gäller att lösa sysselsättningsproblem för enskilda personer. Även om syftet med anpassningsgrupperna i huvudsak har varit att främja nyanställning och vid behov omplacering av äldre och arbetshandikappad personal inom företagen, vill jag erinra om att grupperna också kommit att ses som en viktig länk i arbetsförmedlingens primära uppgift att förmedla arbete. Genom grupperna har arbetsförmedlingen fått en bättre inblick i företagens allmänna personalpolitik. Ökade kunskaper om de interna arbetskraftstlödena bör underlätta förmedlingens strävan att placera arbetshandikappade.
F.n. anordnar AMS endagskonferenser för ledamöter i anpassningsgrupper för att informera om verksamhetens syfte samt om de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen m.m. Från LO och TCO har krav framförts om en fördjupad utbildning för ledamöterna i anpassningsgrupperna. Enligt min mening bör det ankomma på AMS att närmare pröva detta behov och framlägga eventuella förslag.
3.2.3. Anpassningsverksamhet inom statlig förvaltning
Sysselsättningsutredningen har bedrivit särskild försöksverksamhet
med inplaceringar av arbetssökande på den statliga och kommunala sektorn. Beträffande den statliga sektorn har utredningen en rad preciserade
förslag. Bl.a. föreslås att särskilda direktiv bör utgå till de statliga myndig-
heterna där deras ansvar för att medverka i anpassningsarbetet klart slås fast. För att få en uppföljning av sådana direktiv bör myndigheterna åläggas att I samband med sina petita avge särskilda redogörelser för anpassningsarbetet under året. Redogörelserna bör överlämnas till AMS för sammanställning och vidare åtgärder.
Utredningen pekar också på möjligheten att låta arbetsmarknadspolitiska hänsyn få större vikt vid tjänstetillsättningar och hänvisar härvid till för-
arbetena till regeringsformen. Genom regeringsbeslut i ett besvärsärende i
fråga om tjänstetillsättning har ett sådant synsätt kommit till uttryck.
SPN har i sitt remissyttrande över utredningsförslaget ansett att det i särskilda petitaanvisningar skall anges hur stor andel arbetshandikappade som myndigheterna bör ta emot. Myndigheterna skulle i dessa anvisningar åläggas att planera och genomföra anställningar i en omfattning som överensstämmer med de mål sysselsättningsutredningen anger för nyanställningar inom statsförvaltningen.
En allmän utgångspunkt bör vara att statliga arbetsgivare på samma sätt som kommunala och enskilda har ansvar för att arbetshandikappade bereds sysselsättning. Frågan huruvida detta ansvar kan eller bör konkretiseras i kvantitativa termer anknyter till utredningens förslag om utfärdande av anvisningar eller riktlinjer till främjandelagen. Jag äterkommer senare till denna fråga. De insatser som myndigheterna gör för att anställa arbetshandikappade liksom andra anpassningsåtgärder bör redovisas av myndigheterna. Sådana redovisningar kan ge ett värdefullt underlag för planering av olika åtgärder. Det ankommer på regeringen alt avgöra i vilken form dessa redovisningar skall ske.
Jag finner det naturligt att nära samråd sker mellan AMS och SPN — senare statens arbetsmarknadsnämnd — bl.a. i frågor som rör främjandet av nyanställningar hos statliga arbetsgivare av arbetshandikappade sökande. I den mån AMS och SPN så anser bör även berörda arbetstagarorganisationer och stalens arbetsgivarverk kunna innefattas i ett sådant samarbete.
Efter samräd med statsrådet Wahlberg avser jag att i annat sammanhang
föreslå regeringen att uppdra åt SPN och AMS att gemensamt utarbeta för-
slag till riktlinjer för hur det anställningsträmjande arbetet bör bedrivas
inom den statliga sektorn på arbetsmarknaden.
Utredningen föreslår också att en särskild aktiveringsgrupp med parts-
representation bör tillsättas centralt på AMS för anpassningsverksamheten på den statliga sektorn. AMS har redan etablerat samråd med berörda parter för arbetet med anpassningsverksamheten. Som jag nyss nämnt avser jag att föreslå regeringen att uppdra åt SPN och AMS att utarbeta riktlinjer för bl.a. anpassnings-
arbetet inom statlig förvaltning. De båda myndigheterna har enligt vad SPN meddelat i sitt remissyttrande en gemensam arbetsgrupp som bl.a. arbetar med former för kontakt dem emellan i hithörande frägor. Det bör an-
komma på AMS och i detta fall SPN att avgöra vilka instanser i övrigt som
skall delta i samråd beträffande den statliga anpassningsverksamheten.
Även vad gäller sysselsättningsutredningens förslag om centrala aktiveringsgrupper för anpassningsverksamheten inom resp. den primärkommunala. landstingskommunala och enskilda sektorn på arbetsmarknaden bör gälla. att AMS får bedöma i vilka former ett samråd bör ske.
SPN har i sitt yttrande framhållit att det för staten som arbetsgivare är lika nödvändigt att verka för bibehållande i anställning av statsanställda som blir arbetshandikappade som för nyanställning av arbetshandikappade. SPN understryker vidare att myndigheterna måste ges reella förutsättning-
ar i form av bl.a. medicinsk och psykosocial expertis för att kunna bedriva
ett aktivt arbete i dessa båda avseenden.
Utredningens synpunkter att arbetsmarknadspolitiska hänsyn bör vägas
in i bedömningen vid tjänstetillsättningsärenden har också kommenterats av SPN. Man anför I denna fråga dels att arbetsförmedlingen bör anvisa
sökande till statliga myndigheter i så stor utsträckning som möjligt med hänvisning till arbetsmarknadspolitiska skäl för att därigenom skapa förutsättningar för att det tidigare nämnda regeringsbeslutet blir praxis.
Vidare hänvisar SPN till framställningar till regeringen om en utvidgning av omplaceringsförordningen (1974:1006). så att rekryteringsbegränsningar på statliga tjänster skall kunna införas även med motiv att placera arbetshandikappade. Regeringen har medgivit SPN att tillämpa omplace-
ringsförordningen för placering av arbetshandikappade vid myndigheter som omfattas av sysselsättningsutredningens försöksverksamhet inom
statsförvaltningen. SPN skall under hösten redovisa en utvärdering av dessa försök. Därtill kommer att parterna i medbestämmandeavtalet på det
statliga avtalsområdet har kommit överens om att omplaceringsfrågorna bör göras till föremäl för fortsatt centralt partsarbete. Målet bör vara att så långt det är möjligt vidga omplaceringsansvaret och omplaceringsverksamheten.
Mot den bakgrunden anser jag mig inte för närvarande kunna ta ställning till SPN:s förslag beträffande utvidgning av omplaceringsförordningen. Det fär ankomma på reperingen att senare meddela de anvisningar som kan
föranledas av de erfarenheter SPN kommer att redovisa från försöksverk-
samheten eller av andra förhållanden.
Som jag tidigare framhållit har platsinformationens utformning stor be-
tydelse vad gäller de arbetshandikappade. Utredningen föreslår att statliga myndigheter bör ha skyldighet att till arbetsförmedlingen anmäla lämpliga
arbetsuppgifter för arbetshandikappade. Jag vill i korthet kommentera och ge vissa principiella synpunkter på detta förslag. Skyldighet att anmäla lediga platser föreligger redan nu enligt den för-
ordning om lediganmälan av statlig tjänst som trädde i kraft den I januari
1977 och därvid ersatte tidigare bestämmelser. Detta gäller även de affärs-
drivande verken. Anmälan skall bl.a. innehålla uppgift om möjliga åtgärder för anpassning till arbetshandikappade.
För egen del har jag vissa principiella invändningar mot att man skall söka få fram arbetsuppgifter som är särskilt lämpade för arbetshandikappa-
de. Det handlar här om en heterogen grupp sökande där de enskilda individerna har vitt skilda arbetsförutsättningar. Det är en orimlig för att inte sä-
ga omöjlig uppgift att söka avgränsa särskilda arbeten som speciellt lämpa-
de för handikappade. Ett sådant synsätt är dessutom enligt min uppfattning felaktigt. För de arbetshandikappade liksom för andra sökande bör utgångspunkten vara den sökandes önskemål och resurser - inte de begränsningar som vederbörande kan ha i särskilda avseenden. Styrelsen för vårdartjänst har på denna punkt fört fram en viktig invändning, då man beto-
nar att det föreslagna systemet innebär risk för att vissa arbeten betecknas
som handikapparbeten. I stället bör strävan vara att finna arbetsuppgifter av sådan art att en övergång till reguljär anställning underlättas. Självfallet bör erforderliga anpassningsåtgärder vidtas i dessa sammanhang.
Slutligen vill jag i fråga om anpassningsverksamheten också hänvisa till de förändringar som kommer att ske med anledning av beslut som fattats
om en ny organisation av den skyddade verksamheten liksom av förslag som jag i det följande lägger fram om inrättande av arbetsmarknadsinstitut. Dessa organisationsförändringar kommer att få konsekvenser för arbetsfördelning och organisation inom AMS. Anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna kommer att utgöra en viktig del av arbetet vid de föreslagna arbetsmarknadsinstituten. Jag finner det därför naturligt att anpassnings-
tfrågornas handläggning på AMS beaktas i samband med den översyn av
styrelsens organisation, som jag I det följande kommer att föreslå.
3.3 Lagstiftningsåtgärder
Utredningen för en utförlig diskussion om skilda lagstiftningsåtgärder för att skydda de anställda, förhindra utslagning och underlätta nyanställningar av arbetshandikappade. Man konstaterar att en tämligen omfattande lagstiftning i dessa frågor redan finns. Det gäller t.ex. lagstiftning om ar-
betsmiljö samt byggnadslagstiftning.
Lagstiftningsåtgärder av mera tvingande slag, t.ex. kvotlagstiftning, diskuteras likaså. I dess mest långtgående variant ålägger en sådan lagstiftning arbetsgivare att anställa en viss andel personer med arbetshandikapp.
Sådan kvotlagstiftning finns framför allt i länder med krigserfarenhet. Som
utredningen konstaterar är en sådan typ av lagstiftning ett trubbigt instrument. Den är svår att tillämpa för andra än rent fysiskt handikappade. Den förutsätter också en omfattande registrering av arbetshandikappade. Ett annat icke önskvärt fenomen i samband med strikt kvotlagstiftning är att
den kan locka arbetsgivarna att söka klassificera redan anställda som ar-
betshandikappade.
Vi har i Sverige valt en annan väg. Genom lagen (1974:12) om anställningsskydd (LAS) har. som jag inledningsvis berört, en reell garanti ska-
pats mot inte sakligt grundade uppsägningar samtidigt som de anställda vid uppsägning garanterats en rimlig omställningstid. Uppsägningstidernas längd utgör också en viktig rådrumstid för arbetsförmedlingarna i deras ansträngningar att hjälpa till nytt arbete.
LAS och främjandelagen trädde i kraft den 1 juli 1974. LAS syftar till att
värna om redan anställda och deras trygghet i arbetet. Främjandelagen
skall komplettera den genom att hävda de intressen och behov som finns bland äldre och arbetshandikappade som står utanför arbetsmarknaden. Lagen är uppbyggd på sådant sätt att den ger möjlighet till mjuka ingripanden som efterhand kan trappas upp.
Som ett första steg kan länsarbetsnämnden begära uppgifter om t.ex. personalens sammansättning vad gäller ålder, kön, antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, rekryteringsplaner osv. Arbetsgivarna har också enligt lagen skyldighet att överlägga med länsarbetsnämnden om olika åtgärder för att förbättra förhållandena på arbetsplatsen. Om länsar-
betsnämnden bedömer det nödvändigt kan den därefter meddela anvisningar för hur möjligheterna att anställda äldre eller arbetshandikappade skall öka. Man kan t.ex. ange att andelen anställda med visst arbetshandi-
kapp bör ökas. Skulle arbetsgivaren inte följa nämndens anvisningar kan frågan hänskjutas till AMS. Styrelsen kan som en yttersta åtgärd föreskriva att arbetsgivaren inte får anställa annan personal än den arbetsförmed-
lingen anvisar.
Sysselsättningsutredningen hävdar att främjandelagens tvingande bestämmelser knappast tillämpats, eftersom AMS inte i något fall behövt tillgripa tvångsåtgärder och heller ingen länsarbetsnämnd aktualiserat sådana. AMS har på initiativ av sysselsättningsutredningen genomfört en enkät
bland länsarbetsnämnderna i denna fråga. Av resultaten framgår att åtta
nämnder har haft överläggningar om främjandelagen t plenum och att två har utfärdat anvisningar till förmedlingarna om tillämpningen. Två nämnder har begärt eller haft överläggningar med företag under hänvisning till lagen. Flera av nämnderna har hänvisat till att behov av att nyttja lagen inte förelegat samt att det i förarbetena till lagen sagts att frivilliga lösningar i första hand bör eftersträvas.
Sysselsättningsutredningen ser klara fördelar i främjandelagens upp-
byggnad och förordar därför inte någon ändring av lagen som sådan. Däre-
mot menar utredningen att cn effektivare tillämpning av lagen är en förutsättning för att uppnå att fler arbetshandikappade får arbete. Utredningen
förordar tre vägar i syfte att uppnå en effektivering av tillämpningen:
> anvisningar/riktlinjer som om möjligt i kvantitativa termer anger arbets-
givarnas ansvar för sysselsättning av arbetshandikappade, — särskilda tjänstemän bör försöksvis på några länsarbetsnämnder avde-
las för att arbeta med lagens tvingande delar och
> nägra länsarbetsnämnder bör likaså försöksvis förstärkas med utred-
ningspersonal för att ta fram underlagsmaterial från arbetsgivare för la-
gens tillämpning.
I samband med att LAS och främjandelagen infördes år 1974 betonades att enskildheter i lagstiftningen torde kunna komma att bli föremål för en översyn efter det att erfarenheter av lagarna vunnits. Den kommitté som f.n. arbetar med dessa frågor har enligt sina direktiv att beakta både LAS och främjandelagen. Anställningsskyddskommittén (A 1977:01) har också i sitt yttrande framhållit att det material sysselsättningsutredningen lagt fram i denna fråga har intresse för kommitténs fortsatta arbete.
Även om jag i likhet med sysselsättningsutredningen finner främjandela-
gen väl uppbyggd är jag inte främmande för att åtgärder kan behöva vidtas i framtiden för att ytterligare stärka de svagastes ställning på arbetsmark-
naden. Jag ansluter mig dock till utredningens slutsats att någon förändring
i främjandelagen inte bör vidtas nu. Vad LAS beträffar kommer de änd-
ringar som i det följande föreslås om skyddat arbete att medföra vissa lagändringar (1 § andra stycket). Jag vill också erinra om att riksdagen nyligen
har uttalat sig för ett påskyndande av förslag till ändringar i 33 § LAS, inne-
bärande ett förstärkt anställningsskydd för långtidssjuka (AU 1978/79:3). Även i det hänseendet kan det alltså bli aktuellt med lagregler som förstärker de arbetshandikappades situation på arbetsmarknaden. Härtill kommer den mera övergripande utvärdering av den lagfästa anställningstryggheten som det ankommer på anställningsskyddskommittén att göra. Också lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA. ändrad senast 1977:1047) bör nu ändras.
Utredningens förslag om att anvisningar eller riktlinjer till främjandelagen skall utfärdas stöds av flera remissinstanser, däribland LO, DHR och statens handikappräd. AMS framhäller i sitt yttrande att styrelsen våren 1978 utfärdat vissa anvisningar. MUF, SHIO och SAF avstyrker utredningens förslag och SAF menar därvid att lagen redan nu tillämpas på det sätt som är mest ändamålsenligt. För egen del vill jag framhälla att lagen självfallet bör användas på ett sådant sätt att dess syfte att främja anställning av äldre och arbetshandikappade kan nås. Som jag redan nämnt finner jag inte anledning att föreslå ändringar I lagstiftningen. Det förhållandet att
lagens tvingande bestämmelser inte har kommit till användning innebär in-
te nödvändigtvis att lagen är otillräcklig. Å andra sidan tycks lagen i ringa utsträckning ha använts i arbetsförmedlingens arbete med att främja nyanställningar av äldre och arbetshandikappade. För min del anser jag att främjandelagen bör tillämpas på ett mera målmedvetet sätt. Som jag tidigare framhållit har de arbetshandikappade stora svårigheter på arbetsmarknaden också under tider med stor efterfrågan på arbetskraft. För att öka
deras möjligheter till arbete — och därmed också söka förverkliga målet ar-
bete åt alla — krävs särskilda insatser för att ta fram arbetsplatser just för
dessa grupper. En förutsättning för att konkreta resultat skall kunna nås är
att riktlinjer tas fram för hur lagen skall kunna användas i läns- och di-
striktsarbetsnämndernas verksamhetsplanering liksom i det praktiska för-
medlingsarbetet.
De andra vägar utredningen vill pröva i fråga om främjandelagen är att försöksvis förstärka ett antal länsarbetsnämnder för att dels kunna avsätta särskild personal för att handlägga lagens tvingande delar, dels ta fram bakgrundsmaterial från arbetsplatserna för lagens tillämpning. Vid remissbehandlingen har förslagen mötts av ett blandat mottagande. Det tillstyrks av bl.a. kriminalvärdsstyrelsen, AMS, LO, TCO, SACO/SR och HCK. Från HCK:s sida finner man det dock otillfredsställande att enbart några länsarbetsnämnder skall bli föremål för försöken och förordar att de skall omfatta alla län. Negativa till förslaget är SAF. Landstingsförbundet, SHIO och MUF. medan RRV. arbetslivscentrum och SSU finner det märkligt att utredningen föreslår en försöksverksamhet kring en fyra år gammal lag. För egen del finner jag det principiellt fel att regering och riksdag skall besluta om försöksverksamhet i denna fråga. Ett av skälen är att regering och riksdag inte i detalj avgör arbetsmarknadsverkets fördelning av personalresurserna, Detta är en fråga som har överlåtits till verket. Till sin hjälp har man härvid en allsidigt sammansatt styrelse och i varje län resp. distrikt en på motsvarande sätt sammansatt nämnd. Jag finner det därför naturligt att myndigheten själv får bestämma hur man vill bedriva en intensificrad verksamhet av detta slag. Enligt min mening kan det finnas anledning pröva sig fram på olika vägar för att få erfarenhet. De av sysselsättningsutredningen föreslagna arbetssätten kan härvidlag utgöra exempel. Från AMS sida har man pekat på behovet av resurser för en verksamhet av detta slag. Jag utgår därför från att behovet av resurser för främjandelagens tillämpning beaktas vid fördelningen av det personaltillskott till arbetsmarknadsverket som jag kommer att föreslå längre fram.
3.4 Utbildning, arbetshjälpmedel m.m.
Som jag tidigare har framhållit är en av de viktigaste delarna i ansträngningarna att ge handikappade arbete att sätta in åtgärder för att Kkompensera arbetshandikappet. Det kan ske dels genom insatser, som innebär en anpassning äv arbetsmiljö och andra arbetsförutsättningar. dels genom att den enskildes förutsättningar stärks. Sysselsättningsutredningen har tagit upp båda dessa sidor och föreslagit förbättringar av vissa arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder.
Arbetsmarknadsutbildningen har visat sig vara ett effektivt medel för att underlätta för arbetssökande att komma ut i arbetslivet. Ca 2572 av deltagarna i arbetsmarknadsutbildning utgörs av sökande med registrerade arbetshandikapp. Uppföljningsundersökningar visar beträffande dessa kursdeltagare att ca 40942 av dem som fullföljt yrkesinriktad utbildning har arbete sex månader efter utbildningens slut.
I arbetsmarknadsutbildningen finns dessutom särskilda kurser, som är inriktade på specieHa handikappgruppers behov, s.k. OT-kurser. Jag återkommer något senare till dessa. ALU-kurser som syftar till att orientera
om yrken och arbetsförhållanden och förbereda arbets- och yrkesval används i betydande utsträckning som förberedelse för bl.a. arbetshandikappade. Härutöver finns det inom arbetsmarknadsutbildningen möjlighet till utbildning i företag av äldre och handikappade. Enligt nu gällande regler utgår till företag som anställer och utbildar äldre eller arbetshandikappade bidrag med 8 kr./tim. i högst sex månader. För personer med grava handikapp kan bidraget jämkas upp till 100 26 av lönekostnaden inkl. lönebikostnader. Sysselsättningsutredningen gör härvid jämförelser med andra bi-
drag av likartat slag och de bidrag som utgår vid beredskapsarbete för ung-
dom. Mot denna bakgrund menar utredningen att det är väsentligt att stödet till de arbetshandikappade är mer förmånligt än de som utgår i andra
sammanhang. Man föreslår därför att bidraget bör omtormas och höjas till
752 av de totala lönekostnaderna samt att jämkning skall kunna ske till
[0072 vid grava handikapp.
Jag delar helt utredningens uppfattning att insatserna för de arbetshandikappade måste vara kraftfullare än för andra grupper och förordar därför
75 §c av de totala lönekostnaderna. Liksom hittills bör möjlighet finnas att
vid särskilt grava handikapp jämka bidraget till 1007c. Enligt min mening bör dock en sådan prövning ske restriktivt och ej annat än i undantagsfall avse hela utbildningsperioden. Med hänsyn till att kommunerna och lands-
tingen bör kunna ta emot fler arbetshandikappade än idag förordar jag att ifrågavarande bidrag skall kunna utgå också till dessa arbetsgivare. Vidare finner jag det naturligt att en anpassning sker till det sexmånadersbegrepp som gäller för övrig arbetsmarknadsutbildning i företag, nämligen 960 tim-
mar.
Utredningen har i sammanhanget också tagit upp det stöd på & kr./tim. som utgår för praktikanställning i högst tre månader. Från utredningens sida har man föreslagit att de nyss nämnda förändringarna skall gälla även detta stöd. För denna stödform erfordras inte att den anställde har en tillsvidarcanställning hos arbetsgivaren. vilket är en av förutsättningarna vid företagsutbildning för äldre och arbetshandikappade. En annan skillnad
mellan sådan praktikanställning och företagsutbildning är att läroplan i det förra fallet inte erfordras. Stödet har i sin nuvarande utformning utnyttjats i mycket ringa utsträckning. Jag biträder däför utredningens förslag om att även detta bidrag skall kunna utgå med 75 26. Begreppet praktikanställning har diskuterats bl.a. i samband med förslag om åtgärder för ungdom. An-
ställningsskyddskommittén har emellertid att ta ställning till de arbetsrättsliga bedömningar som hänger samman med praktikbegreppet. Det finns mot denna bakgrund anledning att senare återkomma till stödformen. Kostnadsökningarna för de föreslagna förändringarna har jag beräknat till
7,5 milj. kr. för budgetåret 1979/80.
Vid sidan av utbildningsåtgärder och åtgärder för att underlätta för arbetshandikappade att komma in på arbetsmarknaden behövs många gång-
er åtgärder för att ändra på arbetsplatserna eller för att genom särskilda hjälpmedel bistå den anställde. Jag har tidigare behandlat de möjligheter den nya arbetsmiljölagstiftningen ger när det gäller att anpassa arbetsplatserna så utt de ger möjligheter för alla människor att delta i arbetslivet och a del av den gemenskap detta ger.
Även om åtgärder vidtas för att generellt anpassa arbetsplatserna till arbetshandikappades behov kan det många gånger vara nödvändigt med särskilda insatser för att tillmötesgå de krav som ställs för en enskilds räkning. I detta syfte kan f.n. bidrag utgå till särskilda anordningar på arbetsplatsen och till speciella arbetstekniska hjälpmedel. Sysselsättningsutredningen har föreslagit vissa förbättringar av dessa stödformer. Jag vill i likhet med flertalet remissinstanser bl.a. AMS, DHR. Hörselfrämjandets Riksförbund och SAF understryka vikten av att man på detta sätt kan stödja en individuellt upplagd anpassning av arbetsplatser och hjälpmedel. Utredningen föreslår att bidraget till arbetstekniska hjälpmedel skall höjas från 25 000 kr./hjälpmedel till 50 000 kr. Jag finner en sådan kraftig höjning motiverad bl.a. med hänsyn till att en ambitiös arbetsmarknadspolitik medför att allt fler arbetshandikappade ser en möjlighet att få ett arbete. Ju mer framgångsrika dessa strävanden är, dess större blir behovet av anpassningsåtgärder. Mot bakgrund av vad man kan uppnå med dessa insatser är det önskvärt att möjligheterna till sådan anpassning ökas.
Förutom till arbetstekniska hjälpmedel kan i dag bidrag utgå för särskil-
da anordningar på arbetsplatserna. Skillnaden mellan de två stödformerna kan enkelt beskrivas så att särskilda anordningar avser förändringar som arbetsgivaren utför på arbetsplatsen medan hjälpmedel som regel avser ett redskap eller dylikt som arbetstagaren själv äger och kan ta med sig till en ny arbetsplats. Den nuvarande beloppsgränsen för bidrag till särskilda anordningar föreslår utredningen höjd till 50000 kr. för varje handikappad som anställs. Inga remissinstanser har rest några invändningar mot förslaget och jag anser att det finns all anledning att biträda utredningens förslag. De försök som utredningen gjort vid bl.a. Volvo visar att åtgärder av detta slag har god effekt. Även om kostnaderna för flertalet arbetshjälpmedel och anordningar väl ryms inom nuvarande bidragsgränser är det enligt min mening av vikt att man i särskilda fall också skall kunna lösa anpassningsfrågorna för personer med betydande arbetshinder.
Utredningen har också föreslagit att försök skall göras i två län med kol-
lektivt förberedande åtgärder på arbetsplatser i syfte att anpassa dem för att ta emot arbetstagare med speciellt arbetshandikapp. Förslaget innebär att arbetsplatsen systematiskt anpassas för en viss grupp arbetshandikap-
pade. Det kan vara fråga om ombyggnader eller enklare åtgärder. Endast
ett fätal av remissinstanserna har tagit upp detta förslag. De som har kom-
menterat det har dock genomgående tillstyrkt försök av detta slag. Riks-
förbundet mot Allergi framhåller att allergikergruppen borde vara en lämplig grupp att rikta in sig på och LRF har framhållit att försöken också bör omfatta egenföretagare. 3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 73
Erfarenheterna av detta slags åtgärder är ännu begränsade och jag ansluter mig därför till utredningens bedömning att fortsatta försök bör göras. Jag vill dock i sammanhanget betona att en verksamhet av denna art inte fär innebära att vi skapar särskilda arbetsplatser för personer med visst slag av arbetshandikapp. Den grundläggande principen mäste vara att vi på varje arbetsplats ger människor med skilda förutsättningar möjlighet att arbeta sida vid sida. Arbetshandikappade bör i samma utsträckning som and-
ra beredas möjlighet till ett fritt val av arbete utifrån sina resurser och de
möjligheter arbetsmarknaden ger. Att på förhand begränsa denna tförsöksverksamhet av detta slag till vissa län finner jag mindre lämpligt varför jag förordar att AMS får inkomma till regeringen med förslag på arbetsplatser vid vilka kollektivt förberedande åtgärder bör vidtas. En utgångspunkt bör dock vara att stödåtgärder inte beviljas för sådana insatser som arbetsgivaren normalt har att svara för enligt lag eller avtal.
Många arbetshandikappade, t.ex. synskadade, kan göra en normal arbetsinsals, om vissa anpassningsåtgärder vidtas. Därutöver kan särskilda åtgärder behövas för att kompensera för arbetshandikappet, exempelvis
genom insatser av ett arbetsbiträde. Det är en arbetskamrat eller en person utifrån som hjälper till med vissa moment i arbetet eller den dagliga livsfö-
ringen på arbetsplatsen. Det kan exempelvis gälla teckentolk för en döv arbetstagare eller inläsning på ljudband av skriftlig information för en synskadad. För att kompensera en arbetsgivare för den merkostnad som arbetsbiträdet utgör kan i dag utgå bidrag med högst 10 000 kr./år. Sysselsätt-
ningsutredningen menar att ett fixerat bidrag av detta slag har den nackde-
Ien att det mäste justeras med hänsyn till löneförändringar. Enligt utredningen är det därför rimligt att relatera bidraget till de totala lönekostnaderna för arbetsbiträdet. Man förordar mot denna bakgrund att bidraget till arbetsbiträde i fortsättningen skall kunna utgå med högst 254. av de totala lönekostnaderna för arbetsbiträdet. Vidare föreslår utredningen att för personer med grava handikapp skall bidrag till arbetsbiträde kunna kombineras med halvskyddat arbete (anställning med lönebidrag).
Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, men vis-
sa kritiska synpunkter har framförts mot bidragskonstruktionen. Synskadades Riksförbund, Unga Synskadade, AMS och statens handikappråd
har alla pekat på att för många arbetshandikappade och då framförallt synskadade gäller att den som fungerar som arbetsbiträde inte alltid är anställd hos samma arbetsgivare som den handikappade. Detta innebär att ett bi-
drag direkt relaterat till arbetsbiträdets lön inte kan tillämpas i dessa fall.
Synskadades Riksförbund och Unga Synskadade menar att ett bidrag som är relaterat till antalet timmar vore att föredra. Jag anser för min del att de synpunkter som framförts av bl.a. de synskadades organisationer i hög grad talar för ett bibehållande av ett bidragssystem med nuvarande uppbyggnad. Det nuvarande systemet har visserligen den olägenheten att justeringar behövs allt eftersom kostnaderna för arbetsbiträdet ökar men det
inrymmer å andra sidan möjligheter till smidiga lösningar i individuella fall.
Eftersom jag finner det angeläget att denna smidighet bibehålls vill jag förorda att nuvarande system behälls men att högstbeloppet höjs från 10000
till 20000 kr./år. Inom detta bidragsbelopp torde i flertalet fall ca 257 av lönekostnaden för arbetsbiträdet kunna täckas.
Utredningens förslag att bidrag till arbetsbiträde skall kunna kombineras med halvskyddad anställning. eller som jag senare kommer att föreslå anställning med lönebidrag, finns det anledning att närmare diskutera. Bidrag till halvskyddad sysselsättning utgår i syfte att kompensera en arbetsgivare för den nedsättning av arbetsförmågan som arbetshandikappet medför. Ettersom svårigheterna kan väntas vara speciellt stora i ett inledningsskede är bidraget då högre. Ersättningen vid halvskyddad sysselsättning innefattar också de merkostnader som kan vara föranledda av att den arbetshandikappade har särskilt behov av arbetsledarinsatser, särskild handledning etc. Bidraget till arbetsbiträde är direkt avsett för att kompensera för en mera varaktig funktionsnedsättning av specifikt slag hos en arbetstagare
som i Övrigt fullgör en normal arbetsinsats. Jag finner det angeläget att stödet till halvskyddad sysselsättning klart avgränsas från bidrag till arbetsbiträde. Även om det i enskilda fall då det
gäller svårt handikappade finns behov av såväl kompensation för nedsatt arbetsförmåga och merkostnader för arbetsledning m.m. som för särskilda insatser för biträde i arbetet, är jag f.n. inte beredd att medverka till att en kombination av stödformerna blir generellt möjlig. Däremot finner jag det angeläget att denna möjlighet står öppen för gravt handikappade ungdomar under 25 är som behöver viss personlig assistens, exempelvis i samband med måltider, förflyttningar på arbetsplatsen och liknande.
AMS har i anslagstramställning för budgetåret 1979/80 föreslagit att bidrag skall kunna utgå för inläsning på ljudband av litteratur för synskadade. Jag vill erinra om att möjlighet finns för synskadade som genomgår arbetsmarknadsutbildning att få facklitteratur inläst på band. Det är enligt min mening därför angeläget att en sådan möjlighet också öppnas för synskadad anställd som genomgår personalutbildning, varför jag avser att föreslå att 500 000 kr. får användas för sådan verksamhet under budgetåret 1979/80.
Jag vill även förorda att utbildningen i teckenspråk för arbetsbiträde åt döva får [fortsätta i enlighet med vad AMS föreslagit i sina anslagsfram-
ställningar för budgetåret 1979/80. AMS har vidare föreslagit att bidrag till arbetsbiträde bör få omfatta alla
arbetshandikappade. Enligt nuvarande föreskrifter utgår bidrag till offent-
lig eller enskild arbetsgivare för fortlöpande arbetsbiträde åt synskadad eller annan svärt handikappad person. Bidraget skall möjliggöra för handi-
kappad person att med hjälp av biträde utföra en i stort sett normal arbets-
insats. I enlighet härmed bör, som jag tidigare anfört bidrag till arbetsbiträ-
de utgå för att kompensera en mera varaktig funktionsnedsättning av spe-
cifikt slag hos en arbetstagare som i övrigt fullgör en normal arbetsinsats. Bidrag till arbetsgivare i de fall en arbetstagare har nedsatt arbetsförmäga
eller särskilt behov av arbetsledning bör i förekommande fall utgå i form av
bidrag till halvskyddad sysselsättning (lönebidrag).
Jag beräknar att de förbättringar som jag föreslagit i fråga om särskilda anordningar på arbetsplatsen, arbetstekniska hjälpmedel och bidrag till ar-
betsbiträde skall ge en merkostnad för dessa åtgärder om 7 milj. kr. för
budgetäret 1979/80.
Sysselsättningsutredningen har under arbetets gång gjort försök med handledare/faddrar. Försöken har varit koncentrerade till den statliga och kommunala sektorn. Bidrag har utgått med upp till 5000 kr. per person och
år till den som fungerat som handledare. Denne har haft till uppgift att bistå
den arbetshandikappade både på och utanför arbetsplatsen. Utredningen
framhåller att bidragen till handledarna haft underordnad betydelse men de har upplevts som positiva eftersom de har kompenserat för de utlägg under
fritiden som uppdraget medfört. Den viktigaste effekten av verksamheten har varit att förståelsen för de arbetshandikappades problem har ökat på
arbetsplatserna. Det har givetvis också inneburit stort stöd för den arbetshandikappade själv.
Utredningen förordar en fortsatt försöksverksamhet samt att handledar-
na skall erhålla viss utbildning för att kunna klara sin uppgift. De remiss-
instanser som har yttrat sig över förslaget har varit positiva, bl.a. AMS. LO. TCO, SAF och Hörselfrämjandets riksförbund. Synskadades Riksförbund och Unga Synskadade betonar i sina yttranden vikten av att den arbetshandikappade kan få ett aktivt stöd även under sin fritid.
Enligt min mening har utredningen inte tillräckligt belyst och diskuterat konsekvenser och ansvarsfördelning vad gäller denna stödform. Bl.a. bör mera noggrant klargöras avgränsning och eventuell kombination med andra ersältningar av likartat slag. exempelvis övervakararvoden. Det är heller inte självklart att stöd på arbetstagarens fritid skall finansieras som en arbetsmark nadspolitisk åtgärd. Bl.a. torde ett visst ansvar härvidlag åvila andra samhällsorgan. Utredningen har funnit att ”faddern”' i flertalet fall medverkat utifrån ett personligt engagemang mer än av ekonomiska skäl.
Noteras kan att de lokala fackliga organisationerna I åtskilliga fall har tagit på sig ett särskilt ansvar på detta område. Särskilt samarbete finns också
mellan parterna vad gäller arbetstagare med missbruksproblem. Strävandena att genom anpassning av arbetsplatser och arbetsuppgifter skapa en fysisk och social arbetsmiljö som tar ökad hänsyn till människors skilda förutsättningar gagnas enligt min mening inte av att bidrag utgår till enskilda personer som på arbetsplatsen tar sig an arbetskamrater med skilda svå-
både arbetskamrater och arbetsledning kommer att betrakta insatser av detta slag som naturliga inslag i arbetslivet. Mot denna bakgrund är jag därför inte beredd tillstyrka fortsatta försök enligt den modell som tilläm-
pats.
Bidrag till motorfordon har inte behandlats av sysselsättningsutredningen. För betydande grupper med i huvudsak rörelsehandikapp är denna stödform av väsentlig betydelse för deras möjligheter att förvärvsarbeta. Bidragsvillkoren har fortlöpande förbättrats. Krav på kraftigare förbätt-
ringar såväl av stödbeloppets storlek som i fråga om inkomstgränser för att erhålla stödet har framförts från handikapprörelsen. AMS har i sin anslags-
framställning begärt en uppräkning av stödbeloppen. Jag vill därför föreslå att inkomstgränsen för helt bidrag sätts vid 31000 kr. jämfört med nuvarande 28000 kr. Den övre inkomstgränsen för reducerat bidrag blir då 47 000 kr. Vid flera tillfällen har framförts, bl.a. från de handikappade själva, att
det är otillfredsställande att handikappersättning skall räknas som inkomst, i samband med den inkomstprövning som sker vid ansökan om bidrag till motorfordon.
Även jag anser detta förhållande klart otillfredsställande. Det rör sig här OM en grupp människor i inkomstlägen som gör det svårt för dem att klara
kostnaderna för bilköpet. I stor utsträckning är det de som har svåra handikapp som drabbas. Handikappersättning är ett samhällsstöd som avser att
kompensera för de merkostnader som den handikappade åsamkas på
grund av sin funktionsnedsättning. Möjligheterna att erhålla stödet har ny-
ligen vidgats till att omfatta flera grupper av handikappade. Mot denna
bakgrund bör ersättningen enligt min mening fortsättningsvis inte betraktas som inkomst vid beräkning av bidrag och lån till motorfordon. I detta
sammanhang vill jag även erinra om att riksdagen har begärt förslag från regeringen om vidgade möjligheter för handikappade att få tillgång till egen bil (SfU 1977/78:25, rskr 1977/78:249). Jag har av statsrådet Lindahl inhämtat att hon ämnar föreslå regeringen att hithörande frågor utreds när-
mare.
3.5 Ungdomar med arbetshandikapp
Under 1970-talet har arbetslösheten bland ungdomar (16—24 år) med undantag för vissa år successivt vuxit. I oktober i år var 38000 ungdomar arbetslösa enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU). Regeringen har också nyligen vidtagit en rad både kort- och långsiktiga åtgärder för att motverka ungdomsarbetslösheten.
Den grupp ungdomar som har svårast att få fotfäste på arbetsmarknaden
är de arbetshandikappade. Deras svårigheter är stora i en normal arbets-
marknadssituation och i en konjunktur med låg efterfrågan på arbetskraft
totalt blir deras möjligheter till arbete mycket små. Enligt RFV:s statistik
uppgick det totala antalet personer med förtidspension eller sjukbidrag i äl-
dersgruppen 16-34 år till ca 25 000 i januari 1977. Gruppen utgjorde därmed knappt 1022 av samtliga förtidspensionerade. Andelen i befolkningen med hel förtidspension eller helt sjukbidrag utgjorde vad gäller denna ålders-
grupp knappt I 4. Yngre personer beviljas inte pension på grund av ar-
betsmarknadsskäl, utan av andra orsaker. Förtidspensioneringen bland unga har inte ökat under senare är, snarare har en viss nedgång skett.
I en särskild rapport till sysselsättningsutredningen (SOU 1977:88) För-
tidspensionärernas situation redovisas vissa uppgifter om de yngre förtidspensionerade. Bl.a. framhålls att diagnoserna i samband med pensionering i de yngre åldersgrupperna skiljer sig avsevärt från diagnoserna i samband
med äldre pensionsfall. I de äldre grupperna dominerar de fysiska sjukdomarna, I de yngre de psykiska. En särskild studie utförs f.n. av de yngre förtidspensionärernas situation.
RFV:s statistik rörande pensionsbeslutens fördelning på diagnoser för
nybeviljade pensioner år 1976 för åldersgruppen 16—34 år visar all nästan 6844 av männen pensionerades på grund av mentala sjukdomar, varav ca 23 procentenheter avsäg psykisk utvecklingsstörning och övriga psykoser och neuroser. För kvinnornas del var andelen pensionsbeslut föranledda av mentala sjukdomar ca 53 52. varav 17 procentenheter avsåg psykisk utvecklingsstörning. För båda könen svarade diagnosgruppen psykoser. neuroser m.m. för tillsammans ca 40 Z, psykisk utvecklingsstörning för ca 2054 och rörelsehinder och olycksfallsskador m.m. för ca 18 XX.
Sysselsättningsutredningen har också sett på arbetsförmedlingens unga sökande med arbetshandikapp och funnit att omkring en fjärdedel hur rö-
relsehinder, ca 18'4 psykiska arbetshandikapp och 277 socialmedicinska
arbetshandikapp. De utvecklingsstörda utgjorde ca 6 7c. Dessa siffror avser sökande i åldern 16—34 år som var anmälda vid arbetsförmedlingen i oktober 1977. Om man ser till hela gruppen unga förtidspensionerade torde alla dessa inte efterfråga arbete. Delvis kan detta sammanhänga med att man bedömer möjligheterna att få anpassad sysselsättning som små. San-
nolikt skulle en del av dem trots allt kunna få ett arbete om tillräckliga an-
passnings- och rehabiliteringsatgärder kunde sättas in. Utredningen har här anvisat några vägar.
Utredningen föreslär att de förtidspensionärer som får ett förvärvsarbete. vavsett älder skall ha rätt till vilande förtidspension under en viss tid.
Detta skulle innebära att de som inte kan fortsätta att arbeta återfår sin för-
tidspension genom ett förenklat prövningsförfarande. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser däribland bl.a. postverket. statens handikappråd. Vattenfall. luftfartsverket. DHR, glesbygdsdelegationen. Folkpartiets
Kvinnoförbund, Centerpartiets Kvinnoförbund och Arbetsvårdschefernas
Förening. LÖ anser att nuvarande regler om pension bör vara utgångs-
punkt för nytt förtidspensionssystem. Även TCO anför liknande synpunkter. REV framhåller att det redan för närvarande finns regler som ger möj-
lighet till vilande förtidspension även för yngre förtidspensionärer. Verket har dock ingen erinran mot utredningens förslag om en utvidgad tillämp-
ning av dessa regler.
Enligt min mening skulle vidgade möjligheter till vilande pension få stor
betydelse särskilt för unga förtidspensionerade. De som tar ett arbete bör också ha möjlighet att utan komplicerad prövning äterfå sin förtidspension. Det uppföljningsarbete av förtidspensionerade som de s.k. rehabgrupperna skall svara för bör vara av särskild betydelse för förtidspensionerade ungdomar. I detta sammanhang finns det också anledning att betonå att gruppernas arbete mäste ske från skilda infallsvinklar. Arbetsmark-
naden och den enskildes förutsättningar mäste givetvis primärt bli föremäl
för en ingående prövning. Man får dock inte härvid underskatta de psykologiska spärrar som kan finnas, bäde hos den enskilde och i dennes närmaste omgivning, bl.a. hos föräldrar. Detta medför också behov av en me-
todik för den yrkesinriktade rehabiliteringen som syftar till att skapa moti-
vation. självförtroende och ansvar för den egna siluationen hos dem, som i unga år ställts utanför arbetslivet.
Utredningen pekar också på att det i vissa fall kan inträtfa att en person som har god pension då han påbörjar en yrkesinriktad rehabilitering. efter denna kan få ett arbete med sämre lön än pensionen. De förtidspensionerade som rehabiliterats och får arbete bör enligt utredningen inte förlora ekonomiskt på detta. Därför föreslås att RFV får i uppgift att konstruera ett
system som dels kompenserar förlusten i de fall lön av arbete understiger
tidigare pensionsbelopp, dels innebär en påtaglig stimulans att arbeta. Lön och stimulans bör tillsammans utgöra en summa som motsvarar pensionsbeloppet plus ytterligare ett visst belopp.
Frågorna kring ett eventuellt system för att kompensera förlusten i det fall lön av arbete kommer att understiga tidigare pensionsbelopp, är dock betydligt mer komplicerade än vad gäller vilande förtidspension. Problemen gäller inte enbart förtidspensioner. De finns även inom andra delar av socialförsäkringssystemet.
Sysselsättningsutredningen har dock inte utvecklat de nyss nämnda förslagen närmare. Dessa frågor kräver därför ytterligare utredning. Jag avser att efter samråd med chefen för socialdepartementet I annat sammanhang återkomma till frågan om vidare utveckling i dessa hänseenden.
Inom gruppen arbetshandikappade ungdomar skiljer sig utbildningsnivåerna markant. Bland de fysiskt arbetshandikappade finns en stor grupp relativt välutbildade. medan det för de socialmedicinskt arbetshandikappade oftast gäller att utbildningsnivån är låg. För ungdomar med fysiska handikäpp gäller i stor utsträckning att deras möjligheter är begränsade att delta
i de arbetslivskontakter som drivs inom skolans ram. Detta är otilifreds-
ställande inte minst mot bakgrund av att just dessa ungdomar har särskilt stort behov av utvecklade arbetslivskontakter som erbjuds inom skolan.
Från och med den I juli 1978 gäller dock att bidrag tll arbetshjälpmedel
kan utgå även vid korta anställningar och vid praktisk yrkesorientering. De
förbättringar jag har föreslagit i fråga om arbetshjälpmedlen — arbetstekniska hjälpmedel. anordningar på arbetsplatsen och bidrag till arbetsbiträ-
de — bör ytterligare stärka möjligheterna för ungdomar med fysiska handi-
kapp att få arbetslivskontakter.
Handikapporganisationerna har i sina yttranden framfört krav på åtgiärder för att garantera de arbetshandikappade arbetslivserfarenhet. I synnerhet har man framhållit ungdomarnas behov. Från flera remissinstanser har man också pekat på de stora svårigheter som föreligger för svårt arbetshandikappade, bl.a. utvecklingsstörda, att över huvudtaget få en möjlighet
att komma in på en arbetsplats. Jag vill i detta sammanhang peka på de
möjligheter som finns att genom beredskapsarbete ge arbetslivserfarenhet och därvid praktiskt pröva olika yrken. Under de senaste åren har beredskapsarbeten för ungdomar haft stor omfattning. De har också visat sig va-
ra värdefulla i övergången mellan skola och arbete. Upp till mellan
65—80 % av de ungdomar som haft enskilda beredskapsarbeten har genom dessa fått fast arbete.
Möjligheterna för arbetshandikappade ungdomar att genom beredskaps-
arbete få arbetslivserfarenhet måste enligt min mening utnyttjas i högre grad än hittills. Beredskapsarbete skall givetvis inte vara den naturliga in-
körsporten till arbetsmarknaden, men för många arbetshandikappade kan
det vara en av vägarna. Genom det nya statsbidragssystemet för bered-
skapsarbete har möjlighet öppnats att för bl.a. arbetshandikappade justera bidraget upp till 90 6 av lönekostnaderna inkl. sociala kostnader. Det för-
höjda bidraget bör väsentligt stärka de arbetshandikappade ungdomarnas möjligheter att få erfarenhet från arbetslivet, vilket bör underlätta deras
möjligheter till arbetsplacering. 1 de fall en arbetsplacering inte kan erbjudas bör arbetsförmedlingen efter prövning i varje enskilt fall kunna förlänga beredskapsarbetet utöver de sex månader som normalt gäller. I dessa fall bör strävan vara att den enskilde får byta arbetsplats eller uppgifwr i syfte att bredda arbetslivserfarenheten. I detta sammanhang vill jag
särskilt framhälla de förtidspensionerade ungdomarna. Jag kommer längre
fram att föreslå en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen. En angelägen uppgift bl.a. för den föreslagna rehabiliteringsverksamheten bör vara att stimulera och aktivera handikappade ungdomar till arbete i de fall de står utanför arbetslivet, och t.ex. uppbär förtidspension. I proposition 1977/78:30 har min företrädare betonat att rehabiliteringsinsatserna i högre grad än för närvarande måste förläggas till arbetsplatser på
den reguljära arbetsmarknaden. Som ett komplement till de möjligheter
som kommer att ges inom ramen för den yrkesinriktade rehabiliteringen
bör också beredskapsarbeten kunna användas för att ge dessa ungdomar arbetslivserfarenhet och underlag för val av arbete och yrke. Jag vill erinra om de möjligheter som finns att i den centrala och de regionala arbets-
vårdsdelegationerna inhämta handikapporganisationernas synpunkter beträffande målgrupper och utformning av verksamheten.
För halvskyddad sysselsättning gäller i dag att förhöjt bidrag försöksvis kan utgå för ungdomar under 25 år med grava fysiska handikapp eller psykisk utvecklingsstörning. Bidrag utgår då med 9048 av de totala lönekost-
naderna under det första året och med 5092 de tre därpå följande ären.
Syssclsättningsutredningen har föreslagit att den möjligheten skall gälla också ungdomar (under 25 är) med grava socialmedicinska och psykiska arbetshandikapp samt förtidspensionerade i åldrarna 26—35 år.
Förslaget har tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan, bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, LO, SACO/SR, AMS, Landstingsförbundet och Uriga Synskadade. Flera av dem - AMS, SACO/SR, Landstingsförbundet och Unga Synskadade - menar att ingen övre åldersgräns bör gälla eftersom problemen att få arbete snarare torde tillta med åldern. Omsorgskommittén är tveksam till om en åtgärd av detta slag är tillräcklig för att ge de utvecklingsstörda arbete.
Jag kommer i det följande att förorda att halvskyddad sysselsättning ersätts av anställning med lönebidrag, men vill redan nu ta upp denna för de arbetshandikappade ungdomarna viktiga fråga.
För egen del vill jag inte bestrida riktigheten i att svårigheterna för arbetshandikappade att få ett arbete torde öka med stigande ålder. Att inte sätta en åldersgräns vore mot denna bakgrund helt i sin ordning. Å andra sidan finner jag det angeläget att i ett läge med begränsade reformresurser särskilt stödja dem som för första gången söker sig ut på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund vill jag därför förorda att den av utredningen föreslag-
na möjligheten till förhöjt bidrag tills vidare förbehålls de unga arbetshandikappade under 25 år med grava fysiska, psykiska eller socialmedicinska
arbetshandikapp samt för psykiskt utvecklingsstörda, i de fall åtgärden ut-
gör ett alternativ till en förtidspensioncering. Möjligheten att få till stånd en
arbetsplacering utan särskilt stöd eller med reguljärt bidrag till halvskyddad sysselsättning bör alltid i första hand undersökas. Jag förutsätter att försöksverksamheten också fortsättningsvis begränsas till ungdomar under 25 år med svåra handikapp. Detta bör vad gäller socialmedicinskt handikappade avse grupper med svårare missbruksproblem. En förutsättning för beslut om förhöjt bidrag bör vara att det finns läkarutlåtande som styrker handikappets art.
Sysselsättningsutredningen har i samarbete med Södertälje kommun med understöd som regeringen har be viljat från allmänna arvsfonden drivit försök med speciella insatser för ungdomar med sociala arbetshandikapp,. det s.k. Södertäljeförsöket. Ett tjugotal ungdomar har erhållit beredskaps-
arbeten inom kommunförvaltningen efter egna önskemål. Var och en av
dem har en handledare på arbetsplatsen. Särskild personal har svarat för insatser under fritid. Därutöver har psykologer, läkare, arbetsförmedlare, yrkesvägledare m.fl. deltagit i arbetet. Avsikten är att genom samlade insatser stötta upp och träna ungdomarna för ett arbete på öppna marknaden. Försöksverksamheten i Södertälje skall pågå även år 1979. Utred-
ningen menar att resultaten från den hittills genomförda verksamheten är
så goda att ytterligare försök av detta slag bör inledas. Man föreslår en vidgning till fem orter i storstadsregionerna.
Flertalet remissinstanser är positiva till en vidgad försöksverksamhet.
Tillstyrker gör bl.a. socialstyrelsen. AMS. Landstingsförbundet, LO. TCO, DHR och HCK. AMS menar dock att försöken inte bör inskränkas
till storstadsregioner. medan HCK önskar försök i allu kommuner. Statens
handikappräd förordar att även fysiskt arbetshandikappade skall omfattas av försöken. För egen del finner jag försöksverksamheten intressant och
positiv. Att på detta sätt stödja ungdomar med omfattande problem är lovvärt. Emellertid finner jag att mycket talar för att man gör en mer ingående
utvärdering innan fortsatta försök startas. Frågan om statens resp. kommunernas ekonomiska roll i verksamhet av detta slag behöver också bely-
säs.
3.6¶Yrkesinriktad rehabilitering
Den yrkesinriktade rehabiltteringen är en del av samhällets arbetsmark-
nadspolitik och ett nödvändigt instrument för att ordna arbete åt männi-
skor med särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Olika ätgärder har byggts ut för att förhindra utslagning och stärka de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden. Insatserna har, som jag tidigare berört, alltmer förskjutits till att avse åtgärder med nära anknytning till arbetsplatser på den öppna arbetsmarknaden.
Detta gäller säväl sysselsättningsskapande åtgärder som den yrkesinrik-
tade rehabiliteringen och övriga arbetsförberedande åtgärder. Ett flertal
remissinstanser framhåller också att den yrkesinriktade rehabiliteringen
måste bedrivas nära arbetsmarknaden och samordnas med övriga arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Enligt min mening måste därför huvudkravet vara alt den yrkesinriktade rehabiliteringen ges en sädan organisation och inriktning att den på ett effektivt sätt kan användas såväl i arbetsförmedlingens sedvanliga verksamhet som i dess fältarbete, t.ex. I anpassningsgrupper eller för att tillsammans med andra samhällsorgan stödja och aktivera människor till arbete.
Åtgärdsformerna ute i företagen på den reguljära arbetsmarknaden bör därför byggas ut och vidareutvecklas. Detta innebär emellertid inte att behovet av kartläggande och förberedande verksamheter skulle minska. Den här förordade målsättningen innebär i stället att dessa verksamheter mäste arbeta I närmare samverkan med det egentliga förmedlingsarbetet och till vissa delar förläggas ute i arbetslivet. För mänga arbetssökande — inte minst bland de arbetshandikappade — finns ett starkt behov av att få pröva och träna sig fram i direkt arbete och att få sådan arbetslivserfarenhet som kan leda till en starkare förankring på arbetsmarknaden. Erfarenheterna visar att åtgärder av denna typ många gånger kan leda till en stadigvarande anställning i ordinarie former eller i halvskyddad sysselsättning. Kontakterna kan ocksä leda till att den sökandes behov av en yrkesutbildning eller
av andra arbetsförberedande åtgärder klarläggs. För arbetshandikappade
som är nytillträdande eller som under långa tider varit frånvarande från ar-
betsmarknaden på grund av sjukskrivning, rehabilitering eller andra orsaker, är behovet särskilt stort att få pröva sig fram i arbete utanför institutionernas skyddade tillvaro. men ändå i former där kraven på arbetspresta-
tion, arbetstider etc successivt kan anpassas till arbetsförmågans utveck-
ling. Genom åtgärder i den reella miljön kan också den yrkesinriktade re-
habiliteringen påverka, förändra och anpassa arbetstillfällena till de arbets-
handikappades krav och förutsättningar.
All rehabiliteringsverksamhet måste utgå från en helhetssyn på indivi-
den. Som jag tidigare framhållit utgör den yrkesinriktade rehabiliteringen en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Den yrkesinriktade rehabilite-
ring som direkt syftar till att möjliggöra för handikappade att erhålla och
behålla anställning måste därför bedrivas nära arbetsmarknaden och utgöra en resurs för arbetsmarknadsmyndigheterna. Det ökade behovet av yr-
kesinriktade rehabiliteringsåtgärder bör enligt min mening inte i första hand ses som orsakad av brist på resurser inom andra rehabiliteringsområden, utan som ett uttryck för ambitionerna att förverkliga rätten till arbete
även för de grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden. För-
ändringar i arbetslivet måste självfallet också tillmätas en stor betydelse.
Som jag nyss framhållit, måste alla människor som är i behov av att få si-
na arbetsförutsättningar kartlagda eller som önskar få hjälp med att förbereda sig för arbetslivet få den hjälp som behövs, oavsett om de i egentlig mening kan betraktas som arbetshandikappade eller inte.
Vid arbetsförmedlingen bedöms de sökandes behov av yrkesinriktad rehabilitering eller andra arbetsförberedande åtgärder. Inom förmedlingen finns också bl.a. möjligheter till medicinska och arbetspsykologiska konsultationer.
Arbetsmarknadsverket anlitar sedan länge fristående arbetspsykologiska institut för psykologisk konsultverksamhet i olika former. Denna verksamhet har till syfte att med hjälp av arbetspsykologiska metoder öka effekten av arbetsmarknadsverkets åtgärder för individen i olika val- och anpassningssituationer. För förmedlingen utgör psykologkonsultationen främst ett led i utrednings- och vägledningsarbetet och ett stöd i den individuella sysselsättningsplaneringen. Den kan tillsammans med övrig information även ge säkrare underlag för beslut om mer djupgående insatser inom yrkesinriktad rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning osv. Denna
resurs står helt till förfogande för arbetsförmedlingens tjänstemän. Av samtliga sökande som genomgår anlagsundersökningar i någon form är nära hälften arbetshandikappade.
I propositionen (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. framhölls också bl.a. att arbetsprövning och arbetsträning
länge var de enda formerna av kartläggande och förberedande åtgärder
som stod till förfogande vid sidan av de resurser förmedlingen själv hade.
Dessa åtgärder växte med början under 1950-talet fram som en del av arbetsvårdsorganisationen som har sina rötter i den kommunala socialvår-
den och med stark anknytning till sjukvården. Åtgärderna förbehölls personer vars svårigheter på arbetsmarknaden antogs bero på arbetshandikapp i medicinsk bemärkelse. Läkarutlåtanden användes för att fastställa vilka personer som skulle få del av de särskilda arbetsvårdsåtgärderna.
Vid kommunala eller landstingskommunala arbetsvärdsinstitut kan per-
soner få genomgå arbetsprövning och arbetsträning om de på grund av fy-
siskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt handikapp är i behov av att få sin arbetsförmåga kartlagd och/eller om de behöver förbereda sig inför ett ar-
bete. F.n. finns 32 arbetsvärdsinstitut med sammanlagt ca 2 700 platser för arbetsträning och arbetsprövning. Arbetsvårdsinstitut finns i varje län utom Kalmar län. I några län finns flera institut. Arbetsprövning sker också vid statens arbetsklinik. Vid arbetsvårdsinstituten tjänstgör föreståndare,
läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer. administra-
tiv personal, instruktörer, arbetsledare m.fl. Vid instituten är också arbetsvårdare från arbetsförmedlingen placerade. Till landstingskommun och
kommun, som anordnar arbetsprövning och arbetsträning utgår idag statsbidrag i form av anordnings- och driftbidrag. Liksom vid verkstäder för skyddat arbete står platserna vid instituten till arbetsförmedlingens förfo-
gande.
Arbetsmarknadspolitikens resurser byggdes ut kraftigt under 1960-talet.
Det gällde inte minst arbetsmarknadsutbildningen. Denna verksamhet
kom att omfatta ett stort antal människor med mycket skiftande bakgrund. Erfarenheterna visar att t.ex. människor som inte är handikappade i strikt
medicinsk bemärkelse, i en omställningssituation eller inför inträde på ar-
betsmarknaden behöver stöd i form av kartläggande eller förberedande åtgärder. Lång bortovaro från arbetsmarknaden, bristfällig teoretisk utbildning, bristande självtillit etc. kunde vara reella arbetshinder som behövde kompenseras med särskilda insatser. Arbetsmarknadsutbildningen expan-
100000 personer arbetsmarknadsutbildning varav ca hälften vid AMUcenter. Också för de arbetshandikappade har arbetsmarknadsutbildningen
fått allt större betydelse. Ungefär en fjärdedel av kursdeltagarna utgörs av
sökande som registrerats som arbetshandikappade. Vid sidan av arbetsvårdsinstituten har arbetsmarknadsutbildningen därför kommit att bli en
tämligen dominerande rehabiliteringsform för de arbetshandikappade.
Skolöverstyrelsen är huvudman för verksamheten vid AMU-centra och
svarar för kursernas pedagogiska innehäll samt för planering och drift av verksamheten. Arbetsmarknadsverket bedömer behovet av kurser, deras
yrkesinriktning, omfattning, lokalisering samt vilka arbetssökande som är berättigade till arbetsmarknadsutbildning.
För vissa handikappgrupper — synskadade, döva, hörselskadade, rörelsehindrade, intellektuellt arbetshindrade samt psykiskt handikappade —
ordnas inom arbetsmarknadsutbildningen särskilda anpassningskurser
benämnda Omställning och träning (OT-kurser). Kurserna syftar till att ge-
nom klarläggande av anlag och intressen, social träning samt studie- och yrkesorientering m.m. underlätta för kursdeltagarna att tillvarata sina utvecklingsmöjligheter och därigenom kompensera sitt handikapp. Kurserna skall bl.a. förbereda för vidare yrkesutbildning. Vid kurserna arbetar personalen i lag bestående av utbildningsman, lärare, psykolog, kurator, sjukgymnast, arbetsterapeut, fritidsledare, sjuksköterska, läkare, boendepersonal samt kontaktman från arbetsförmedlingen. Metodiken i kursernas praktiska yrkesorientering påminner mycket om den prövningsverksamhet
som finns vid arbetsvårdsinstituten. F.n. finns 23 OT-kurser vid 19 kursor-
ter i landet, Platsantalet per kurs är vanligtvis 30. Under budgetåret
1977/78 har ca 950 personer påbörjat OT-kurs. Många arbetshandikappade
deltar också i kurserna Arbetsliv och utbildning (ALU-kurser), som är en
form av yrkesorientering och en fördjupning av arbetsförmedlingens insat-
ser som förberedelse för arbete eller utbildning. Dessa kurser står alltså öppna för arbetssökande som av olika anledningar känner sig osäkra i yr-
kesvalet. Kurserna omfattar i princip fyra veckor, varav tre veckor utgörs av praktik, Dessa kurser kan förlängas med två veckor efter individuella
behov. Fyraveckorskurser får undantagsvis förlängas till högst tio veckor.
Särskilda kurser omfattande 20 veckor anordnas för socialt arbetshandi-
kappade och för invandrare omfattande 10 veckor. Under budgetåret
1977/78 har ca 11000 personer genomgått ALU-kurser.
3.6.1 Inrättande av arbetsmarknadsinstitut
Den yrkesinriktade rehabiliteringens framtida utformning har varit före-
mål för utredning i flera omgångar. I juli 1976 lämnade utredningen rörande
viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet m.m. (YR-utredningen) sitt betänkande (SOU 1976:38) Yrkesinriktad rehabilitering. Remissbehandlingen av detta betänkande visade en bred anslutning till utredningens diskussioner om behovet av en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen under ett statligt huvudmannaskap. Remissinstanserna var dock inte eniga när det gällde utredningens förslag att föra samman delar av de resurser jag nyss har redogjort för till särskilda enheter för yrkesprövning inom arbetsmarknadsutbildningen. I propositionen (1977/78:30)
om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. konstaterade föredraganden att arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning med hän-
syn till de arbetshandikappades behov, liksom formerna för arbetsförmedlingens service i dessa avseenden, då prövades inom ramen för sysselsätt-
ningsutredningens arbete. Föredraganden fann det därför naturligt att frågan om den yrkesinriktade rehabiliteringens principiella utformning och in-
nehåll inom ramen för statligt huvudmannaskap prövades sedan sysselsättningsutredningens delbetänkande avlämnats.
Föredraganden framhöll vidare att en samordnad organisation borde kunna ge ökade möjligheter att snabbt och effektivt anpassa insatserna efter den enskildes behov och förutsättningar och även att fortlöpande kun-
na anpassa verksamheten till utvecklingen på arbetsmarknaden.
Föredraganden instämde i YR-utredningens uttalanden att alla männi-
skor som är I behov av att få sina arbetsförutsättningar kartlagda eller som
önskar få hjälp med att förbereda sig för arbetslivet skall få den hjälp som behövs oavsett om de i formell mening kan betraktas som arbetshandikap-
pade eller inte, samt vikten av att man inom ramen för verksamheten aktivt försöker motivera människor för arbete. YR-utredningen framhöll att det ur samhällsekonomisk synvinkel inte är rationellt att de dyrbaraste och
mest kvalificerade utredningsresurserna tas I anspråk i de fall då det är uppenbart orealistiskt att tänka sig att den sökande skall kunna gä tillbaka till arbetet. Några remissinstanser var kritiska till YR-utredningens uttalande att yrkesinriktad rehabilitering i första hand skall erbjudas människor som
själva önskar komma ut på arbetsmarknaden.
Föredraganden delade utredningens uppfattning i den meningen att de mest kvalificerade och kostsamma resurserna i första hand måste användas som ett instrument för arbetsmarknadsverkets ansträngningar att hjälpa människor till arbete. Detta fick emellertid inte utesluta att det i
komplicerade ärenden kan vara nödvändigt och riktigt med en tids arbetsmarknadsinriktad prövning och träning för att klargöra den arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden. Nya utredningen för yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR) har. som jag i det följande kommer att redogöra för, i sin rapport (DsA 1978:3) anfört liknande synpunkter. Jag gör samma
bedömning.
Sysselsättningsutredningen har i delbetänkandet (SOU 1978:14) Arbete
åt handikappade föreslagit att OT- och ALU-kurserna förs samman med arbetsvårdsinstitutens resurser i nya enheter, kallade arbetsmarknadsinstitut. Utredningen föreslår vidare att psykologresurser knyts till de nya arbetsmarknadsinstituten. Instituten bör knytas till länsarbetsnämnderna men ha särskilda styrelser i vilka ingår företrädare för olika intressen. Därmed anser utredningen att ett sammanhållet ansvar uppnås för de arbetssö-
kande med anknytning till förmedlingsverksamheten och arbetsmarkna-
den. Möjligheten att avväga de olika resursinsatserna anses också underlättas genom den nya organisationen. I varje län skall under länsarbets-
nämnden finnas ett eller flera arbetsmarknadsinstitut som har ansvar för
ALU-kurser, anlagsundersökningar och prövnings/träningsverksamhet, dels i institutionell miljö men framför allt på träningsplatser på den reguljä-
ra arbetsmarknaden. Utredningen föreslår vidare att det forsknings- och metodutvecklingsarbete som nu bedrivs vid statens arbetsklinik och Psy-
kotekniska institutet samordnas i ett metodutvecklingsinstitut som knyts till AMS men har en självständig ställning. Institutet föreslås få en särskild
styrelse som svarar för den löpande verksamheten. Utvecklingsarbetet
föreslås ha en bred inriktning, främst på frågor om anpassningsproblem på arbetsmarknaden, anpassningsgruppernas arbete, utveckling av hjälpme-
del etc, men dess huvudsakliga inriktning skall vara att vidareutveckla arbetsmarknadsinstitutens metoder för individinriktad service.
Sedan sysselsättningsutredningens delbetänkande avlämnats har regeringen i enlighet med riksdagens beslut med anledning av propositionen 1977/78:30 tillsatt en särskild organisationskommitté som antagit namnet nya utredningen för yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR). För att den
tidsmässiga samordningen med det förändrade huvudmannaskapet för skyddat arbete skall bli möjlig, har organisationskommittén, på sätt som
anmäldes i propositionen fått påbörja silt arbete utan att behöva avvakta riksdagens ställningstagande till förslagen i anledning av sysselsättningsutredningens delbetänkande rörande de arbetshandikappade. NYR har på-
börjat sitt arbete genom att närmare studera de tre olika organisationsalter-
nativ som utredningen diskuterade. I likhet med flertalet remissinstanser som yttrat sig över sysselsättningsutredningens delbetänkande biträder
NYR sysselsättningsutredningens huvudalternativ att särskilda arbets-
marknadsinstitut skall inrättas inom arbetsmarknadsverket. De övriga allernativ som sysselsättningsutredningen övervägt var dels en anknytning
till AMU-centra, dels en anknytning till de regionala stiftelserna för skyddat arbete som planeras om möjligt inrättas fr.o.m. år 1980. NYR har vida-
reutvecklat sysselsättningsutredningens tankegångar och i rapporten DsA
1978:3 lagt fram förslag beträffande organisation och huvudmannaskap för arbetsmarknadsinstituten. Till instituten föreslås således föras dels den ar-
betsprövnings- och arbetsträningsverksamhet som nu bedrivs vid landstings- och primärkommunala arbetsvårdsinstitut, dels de OT- och ALUkurser som bedrivs vid AMU-centra. Vidare föreslås på samma grunder som framhölls i proposition 1977/78:30 att de arbetspsykologiska konsultin-
satserna skall inordnas i de nya instituten. Som jag nyss nämnt, har förslaget om inrättande av arbetsmarknadsin-
stitut inom arbetsmarknadsverket fätt ett starkt gensvar från remissinstanserna, däribland socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, AMS, SPN, do-
mänverket. Landstingsförbundet, KF. LO, TCO, SACO/SR.
NYR framhåller att en samordning av väglednings- och rehabiliterings-
resurserna bör skapa förutsättningar för en fortsatt, mer samlad och inten-
siv utveckling och en bättre anpassning till arbetsförmedlingens och de arbetssökandes behov. För de sökande kan instituten bli en lättare tillgänglig resurs inom arbetsförmedlingen och erbjuda en sammanhållen men samtidigt rikt differentierad service. Segregering av utsatta grupper undviks och
möjligheterna till mera individuell handledning och behandling ökas. Man
får ett sammanhället ansvar för sökanden under hela processen fram till arbetsplaceringen. Samordningen bör främja en bättre resursavvägning, som leder till rätt insats på rätt nivå. Fler sökande kan också få tillgång till specialistresurser. Personalen kan arbeta med gemensam grundsyn och med
stöd av enhetlig ledning. Huvudskälet till ett inordnande i arbetsmarknadsverkets organisation är att det ger en nära anknytning till arbetsförmedling-
en och arbetsmarknaden och markerar verksamhetens arbetsförberedande funktion.
NYR föreslår att organisationen ska omfatta ett eller flera institut i varje län. I fråga om kursen Omställning och träning, som har specifika målgrupper och flera län som upptagningsområde, bör integration i arbetsmarknadsinstitut ske, men särskilda hänsyn bör tas i det fortsatta organisationsarbetet till de förutsättningar som gäller för kurserna och målgrupperna.
En väsentlig utgångspunkt är t.ex. att dövblinda och döva och andra grup-
per Som kräver samhörighet inte splittras, en annan att alltför stora institutioner för vissa grupper kan ha en ogynnsam inverkan.
NYR föreslår vidare att det inom varje län skall finnas en styrelse under länsarbetsnämnden. med en bred representation för att främja verksamhe-
ten och tillgodose olika intressen. En länsansvarig chef skall finnas för ar-
betsmarknadsinstituten vilken skall svara för planerings- och samordningsuppgifter och vara ansvarig för personalutbildning och metodutveckling. Chefen är föredragande i styrelsen i frågor som rör verksamheten och sammanställer bl.a. underlag för anslagsframställning. Institutets löpande personal- och ekonomiadministration skall anknytas till Jänsarbetsnämn-
dens administrativa enhet. Till den länsansvariga chefen skall knytas en
särskild tjänst för utbildnings- och utvecklingsfrågor samt två beredningsgrupper. en för personalutbildning och en för metodutveckling. Vid varje institut skall finnas en planeringsgrupp med företrädare för institutet och arbetsförmedlingen. För varje institut utses en föreståndare som har eget budgetansvar och ansvar för institutets verksamheter.
Verksamheten skall enligt NYR:s förslag ha en bred inriktning mot såväl
yrkesobestämda som arbetshandikappade arbetssökande. Samordningen
av nuvarande resurser för vägledning och rehabilitering bör syfta till en integrering så att förutsättningar skapas för utveckling av nya arbetsformer och ny metodik. En basorganisation av små arbetslag (2—4 personer) bör förutom att svara för direkta vägledningsinsatser ha ett sammanhållet ansvar för genomförande och uppföljning av den individuella planen. Nuvarande prövnings- och träningsavdelningar sammanförs till ett flexibelt stationssystem för teoretiska och praktiska övningsuppgifter och andra aktiviteter. Väsentligt utrymme ges för gruppverksamhet. NYR förordar vidare en kraftig ökning av utåtriktad verksamhet i form av praktik och s.k. prövning/träning i reell miljö. Frågan om ekonomisk ersättning eller annan
kompensation till arbetsgivare skall i detta sammanhang övervägas. Till
den utåtriktade verksamheten hör också institutets insatser på arbetsför-
medlingen, främst i form av psykologmedverkan och samarbete med övri-
ga samhällsorgan.
All personal, ca 2000 anställda, inom nuvarande verksamhet bör enligt NYR:s förslag i princip erbjudas fortsatt anställning i den nya organisationen. Med hänsyn till verksamhetens speciella inriktning och omfattning föreslår NYR en kraftig satsning på personalutbildningen, särskilt i igäng-
sättningsskedet. NYR förordar att det av utredningen föreslagna institutet
för metodutveckling och forskning får ansvar för personalutbildningen. Jag
förutsätter i likhet med NYR att all berörd personal i samband med organisationsförändringen ges erforderlig utbildning och introduktion för sina nya arbetsuppgifter. |
För egen del anser jag att verksamhetens karaktär av kvalificerad arbetsförberedelse för sökande med svårigheter på arbetsmarknaden måste vara den grundläggande utgångspunkten vid valet av organisatorisk lösning för verksamheten. Jag ansluter mig därför till NYR:s förslag att arbetsmarknadsverket skall vara huvudman för de nya arbetsmarknadsinsti-
tuten. De OT-kurser som f.n. anordnas vid AMU-centra för olika handikappgrupper har betydande inslag av handikappanpassning och social trä-
ning. De som undervisar vid kurserna har i många fall unik erfarenhet och kunskap inom resp. handikappområden. Från bl.a. handikapporganisationernas sida har framförts att denna verksamhet också i fortsättningen måste bedrivas i former som är särskilt anpassade till målgruppernas behov.
För egen del anser jag att NYR:s förslag i fråga om OT-verksamhetens
framtida organisation och former är så utformat att det bör vara ägnat att tillgodose dessa krav.
Inom arbetsmarknadsutbildningen anordnas f.n. korta anpassningskurser s.k. kortkurser — för främst äldre synskadade. Dessa kurser har ingen egentlig arbetsmarknadsanknytning utan syftar främst till att lära de synskadade att klara sig i hem och samhälle. NYR har i särskild framställning till arbetsmarknadsdepartementet den 29 september 1978 anhållit att regeringen måtte uppdra åt SÖ och AMS att i samråd med Synskadades Riks-
förbund. Svenska kommuntörbundet och Landstingsförbundet planera för
att denna kursverksamhet överförs till folkhögskoleorganisationen i enlig-
het med förslag från Synskadades Riksförbund. Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet vill jag förutskicka att jag inom kort avser
föreslå regeringen att lämna ett sådant uppdrag.
Sysselsättningsutredningens och sedermera NYR:s förslag om arbetsmarknadsinstitut innebär, i enlighet med de grunder som anfördes i prop. 1977/78:30, att också den arbetspsykologiska konsultverksamheten som nu bedrivs för arbetsmarknadsverkets räkning tillförs den nya organisationen. Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser däribland PTI, LO, TCO och AMS. AMS betonar dock att psykologresurserna vid instituten måste medge fortsatta insatser på förmedlingarna. SACO/SR, som i
Psykologförbundet organiserar berörda arbetspsykologer, framhåller bl.a.
att den arbetspsykologiska verksamheten sedan länge varit ett naturligt led i arbetsförmedlingens arbete. Det framstår därför som helt konsekvent att
arbetsmarknadsverket ges det fulla ansvaret i framtiden. Förslaget har där-
emot avstyrkts av ägare till nuvarande institut samt SAF m.fl.
Som jag tidigare redogjort för, innebär tillkomsten av arbetsmarknadsinstituten ett nytt inslag i svensk arbetsmarknadspolitik. Dessa institut
skall arbeta såväl med den sökande som med vederbörandes arbetssitua-
4 Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 73
tion i placeringsskedet. Härigenom vinns, som NYR påpekat. att onödigt remissförfarande mellan olika samhällsorgan kan undvikas och att åtgärderna kan sättas in på ett tidigt stadium. Arbetsmarknadsinstitutens personal, bl.a. psykologer, skall således tjänstgöra i jourverksamhet direkt på förmedlingarna och kunna hjälpa de sökande. På motsvarande sätt skall t.ex arbetsförmedlare. instruktörer eller psykologer från arbetsmarknadsinstituten kunna följa med den sökande ut på den nya arbetsplatsen och där på ett mer ingående sätt hjälpa till med den sökandes inpassning i verksamheten. Ett bibehållande av de nuvarande arbetspsykologiska instituten skulle inte bara innebära en splittring av nuvarande resurser utan också försvåra ett effektivt utnyttjunde av dem. Bl.a. vill jag som PTI anfört peka på de arbetsrättsliga svårigheter som kan uppstå om psykologer anställda
vid privatägda institut kontinuerligt skall arbeta på arbetsförmedlingar och
arbetsmarknadsinstitut. Härtill kommer att vid de nuvarande arbetsvårdsinstituten och OT-kurserna redan finns psykologer som kommer att ingå i
den nya organisationen. En uppbyggnad av arbetsmarknadsinstituten i enlighet med sysselsätt-
ningsutredningens förslag som innebär att vägledningsinsatser för de arbetssökande på ett flexibelt sätt skall kunna avvägas efter den sökandes behov förutsätter att också psykologresurserna samordnas i enlighet med utredningsförslaget. Ett bibehållande av nuvarande organisationsformer skulle enligt min mening inte bara väsentligt försvåra arbetsmarknadsinsti-
tutens möjligheter till individuell vägledning ute i arbetslivet utan också in-
nebära direkta nackdelar för den berörda personalen vid nuvarande arbetspsykologiska institut. Skälet härtill är bl.a. att i det tillstånd av resurs-
knapphet i samhällsekonomin, som vårt land torde få vidkännas under yt-
terligare några år, kommer det att bli helt nödvändigt att också inom arbetsmarknadspolitiken göra hårda prioriteringar mellan behoven. I ett läge då arbetsmarknadsinstituten är under uppbyggnad synes det nödvändigt att styra mesta möjliga tillgängliga resurser till arbetsmarknadsinstituten för att dessa så snabbt som möjligt skall få de förväntade förutsättningarna att hjälpa arbetssökande inför och i samband med utträdet på arbetsmarknaden.
Detta måste. tillsammans med det faktum att det under alla förhållanden
kommer att finnas psykologresurser vid arbetsmarknadsinstituten, leda till att underlaget för de nuvarande arbetspsykologiska instituten på sikt väsentligt försvagas och därigenom också situationen för de anställda där.
Enligt min mening är det viktigt att på sätt som anfördes i prop. 1977/78:30 finna sådana övergångslösningar att den arbetspsykologiska verksamheten på ett smidigt sätt kan övergå til den nya organisationen och att man därvid särskilt beaktar situationen för de anställda. Jag förordar därför att den arbetspsykologiska verksamheten redan från början inordnas i den nya organisationen med arbetsmarknadsinstitut.
Ftt statligt övertagande av kostnadsansvaret för den arbetsprövnings-
och arbetsträningsverksamhet som nu bedrivs av landstingskommuner och kommuner kan enligt riksdagens beslut accepteras endast om det i sin helhet motsvaras av minskade statliga åtaganden inom andra kommunala
verksamhetsområden samt att ekonomiska uppgörelser kan träffas om övertagande av de nuvarande huvudmännens lösa och fasta egendom.
Regeringen har genom beslut den 23 februari 1978 uppdragit åt statens
förhandlingsnämnd att uppta förhandlingar i dessa frågor med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Förhandlingarna har också avsett verkstäderna för skyddat arbete. Jag har för avsikt att föreslå rege-
ringen att uppdra åt statens förhandlingsnämnd att även uppta förhandling-
ar med nuvarande ägare till de arbetspsykologiska instituten om överta-
gande av lokaler och andra tillgångar.
NYR har förordat att i princip all personal inom hittillsvarande verksamheter skall erbjudas fortsatt anställning i den nya statliga organisationen.
För anställda inom AVE med rent produktionsinriktade arbetsuppgifter föreslås dock erbjudandet gälla anställning vid arbetsmarknadsinstitut eller inom de regionala stiftelserna för skyddat arbete. För egen del anser jag att frågan om övertagande av befintlig personal i den nya organisationen dels får diskuteras mellan nuvarande huvudmän och statens förhandlings-
nämnd vid centrala och lokala förhandlingar i samband med övertagandet
av tillgångarna, dels i MBL-förhandlingar med berörda personalorganisationer. Jag utgår från att den personal som nu sysselsätts inom dessa verksamheter i princip skall erbjudas fortsatt anställning hos den nya huvud-
mannen. Statens avtalsverk bör få i uppdrag att i den utsträckning som behövs förhandla med personalorganisationerna om anställnings- och arbets-
villkor för berörd personal. Tilläggas kan att personalens tjänstgöringsför-
hållanden hos nuvarande huvudmän till vissa delar är oklara. Det finns så-
ledes vissa kategorier som tjänstgör endast några få timmar per vecka och
har denna tjänstgöring förenad med anställning hos annan arbetsgivare.
Gränserna för de nuvarande huvudmännens administration av t.ex. arbets-
värdsinstitut å ena sidan och skyddade verkstäder å den andra är också
oklar. Det synes därför lämpligast att man på den regionala nivån söker
träffa överenskommelser i här berörda frågor. I enlighet med sina direktiv
ankommer det på NYR att biträda såväl statens förhandlingsnämnd som
avtalsverket vid dessa förhandlingar.
SÖ har i sitt remissyttrande uttalat att man snarast vill få tillstånd en lokalmässig åtskillnad mellan den kursverksamhet som skall övergå till ar-
betsmarknadsverket och övrig verksamhet vid AMU-centra. Erfarenhets-
mässigt vet man att verksamheten vid AMU-centra med hänsyn till förändringarna på arbetsmarknaden omstruktureras relativt snabbt. I samband
med sådana förändringar bör enligt min mening den lokalmässiga omflyttning som ALU- och OT-kursernas inordnande i AMI innebär kunna genomföras. Under en övergångstid bör emellertid med OT- och ALU-verksamhet kunna vara lokaliserad till AMU-centra. I dessa fall får överens-
kommelse träffas mellan skolöverstyrelsen och länsarbetsnämnden om fördelning av kostnader, övertagande eller upprättande av hyreskontrakt
etc. Jag delar dock uppfattningen att ALU- och OT-kurserna på sikt bör
knytas till ett AMI.
3.6.2 Arbetsanskaftning
NYR föreslår att de regionala stiftelserna för skyddat arbete skall ansva-
ra för arbetsanskaffning till arbetsmarknadsinstituten. Med hänsyn till betydelsen av att minska antalet statliga och kommunala huvudmän som
sysslar med arbetsanskaffning och försäljning av industriellt tillverkade produkter har jag ingen erinran mot detta förslag. Det får ankomma på den kommande centrala stiftelsen för skyddat arbete och AMS att utforma principerna för ett samarbete mellan arbetsmarknadsinstituten och den nya organisationen för skyddat arbete.
3.6.3 Arbetsmarknadsinstitutens ledning
Enligt sysselsättningsutredningens förslag skall arbetsmarknadsinstitu-
ten ha en fristående ställning under länsarbetsnämnderna. Vid fäånsarbetsnämnden skall finnas en särskild styrelse för arbetsmarknadsinstituten,
där länsarbetsdirektören, arbetsvårdsföredraganden, parterna på arbets-
marknaden, socialvårdens och sjukvårdens huvudmän samt försäkringskassan är företrädda. Utredningen föreslår att det dessutom skall finnas en anknytning till arbetsmarknadsutbildningen eller till kursstyrelsen för AMU i styrelsen.
NYR föreslår att länsarbetsdirektören blir ordförande i styrelsen för arbetsmarknadsinstituten. Som ledamöter skall ingå företrädare för arbetsmarknadens parter, handikapporganisationer, kommunerna — bl.a. i deras
egenskap av huvudmän för socialvård och skolväsende, landstinget i cgen-
skap av huvudman för sjukvård och omsorgsverksamhet, kriminalvärden,
försäkringskassan och AMU-center i länet. Arbetsvårds- och yrkesvägledningsföredragande bör vara adjungerade i styrelsen. Personalen vid arbetsmarknadsinstituten föreslås likaledes bli företrädd.
För egen del ansluter Jag mig ull NYR:s förslag om sammansättning av
styrelserna för arbetsmarknadsinstituten. Det får ankomma på länsarbetsnämnderna att efter förslag från resp. organisation och myndighet utse le-
damöterna i styrelsen.
Företrädare för personalen vid arbetsmarknadsinstituten skall finnas i styrelsen enligt de bestämmelser som finns om personalföreträdare i statli-
ga styrelser. Föreståndare vid arbetsmarknadsinstitut i länet bör ha yttran-
de- och förslagsrätt vid styrelsens sammanträden. Länsansvarig chef för
arbetsmarknadsinstituten i länet föreslås vara föredragande i styrelsen.
3.6.4 Institut för metodutveckling och forskning
I propositionen 1977/78:30 förordade föredraganden att ett fristående in-
stitut för metodutveckling och forskning skulle upprättas. Institutet borde
ha en fast anknytning till den yrkesinriktade rehabiliteringen på såväl arbetsförmedlingen som på arbetsplatsen. Särskilt viktigt var att metodutvecklingsarbetet direkt kunde ske i anknytning till den praktiska verksam-
heten inom organisationen för den yrkesinriktade rehabiliteringen. I likhet
med vad som gäller för statens arbetskliniks verksamhet borde institutet finansieras Över statsbudgeten. I detta sammanhang borde det enligt föredraganden ankomma på sysselsättningsutredningen att pröva bl.a. möjligheten att utveckla och samordna statens arbetskliniks och Psykotekniska
institutets (PTI) resurser. En vidgning och reformering av dessa institutio-
ners verksamhet under ett gemensamt huvudmannaskap skulle enligt före-
draganden kunna utgöra en god grund för metodutvecklingen inom den yrkesinriktade rehabiliteringen. Sysselsättningsutredningen skulle it detta
sammanhang också beakta det utvecklingsarbete som bedrevs vid övriga arbetspsykologiska institut.
Enligt sysselsättningsutredningens förslag bör en sammanläggning ske av de delar av verksamheten vid statens arbetsklinik resp. PTI som är inriktade på forskning och metodutveckling. Arbetsprövning. anlagsundersökningar och annan klientinriktad verksamhet hos de båda institutionerna föreslås bli sammanförd till ett lokalt institut i Stockholms län, Iokalmässigt knutet till metodutvecklings- och forskningsinstitutet.
Förslaget har i princip mött positiva reaktioner från remissinstanserna, bl.a. från statens arbetsklinik och PTI. Nägra av remissinstanserna har
dock betonat vikten av att metodutveckling och forskning bedrivs decen-
traliserat och inte samlas till ett centralt institut i Stockholm.
Sysselsättningsutredningens organisationsförslag har vidareutvecklats av NYR. I organisationsförslaget markeras den decentraliserade metodut-
vecklingen och forskningen, medan det centrala institutet tilldelas en sam-
manhållande och samordnande roll. NYR framhåller behovet av en sådan samlande instans som verkar för en rehabiliteringsforskning utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv. Man pekar också på behovet av att bättre följa upp den praktiska verksamheten. Tidigare har sysselsättningsutredningen och RRV betonat behovet av ett bättre informationssystem vad gäller resultaten av arbetsvårdens insatser.
För egen del vill jag betona att ökade kunskaper om effekter för individ
och samhälle av olika arbetsmarknadspolhtiska ätgärder är väsentliga för
planeringen av åtgärder för arbetshandikappade och andra vägledningssökande. Likaså är sådana kunskaper nödvändiga för metodutvecklingen
inom väglednings- och rehabiliteringsområdena. Hittills har resurserna för en sådan uppföljning varit otillräckliga. Att följa upp de sökande och se vil-
ka faktiska effekter insatta åtgärder haft, att analysera orsakerna till miss-
lyckanden och hinder för att den önskade effekten kunnat uppnås bör vara
en viktig uppgift för ett centralt institut med metodutvecklingsuppgifter. NYR har också framhållit att verksamhetens inriktning skall ha sin tyngdpunkt i metodutvecklingen. Denna förutsätts i hög grad äga rum i form av törsöksverksamhet och uppföljningar vid arbetsmarknadsinstituten.
NYR:s förslag om att de olika projekten för metodutveckling och förskning skall bedrivas decentralicerat på arbetsmarknadsinstituten finner jag ägnat att främja en vitalisering och utveckling av den arbetsmarknadsinriktade rehabiliteringen.
Det förekommer nu att man inom fältorganisationen initierar försök med
nya metoder eller särskilda arbetsformer. En brist i det nuvarande syste-
met är att sädana försök inte alltid kan utvärderas och dokumenteras och
kunskapen om dem spridas till andra som verkar inom området. Därför är det angeläget att ett centralt institut också tar till vara och hjälper till med att utveckla och genomföra sådana initiativ inom fältverksamheten och sedan svarar för dokumentation och informationsspridning. Institutet bör därför vara den instans som har den samlade överblicken över utvecklingen på omrädelt.
Enligt NYR:s förslag skall institutets verksamhetsområde avse problem
för individen i svåra val-, omställnings- och anpassningssituationer på arbetsmarknaden och metoder att lösa sådana problem. Tillämpningen bör enligt NYR innefatta arbetsmarknadsverkets interna väglednings- och re-
habiliteringsinsatser, dess externa samverkansformer 1 dessa frågor och
förhållanden på arbetsmarknaden med tydlig relevans för rehabilteringsoch vägledningsarbetet.
Som jag redan uttalat bör tyngdpunkten enligt min mening ligga på den praktiska metodutvecklingen inom arbetsmarknadsverkets område. Detta innefattar också samverkan med andra organ som berörs av vägledningsoch rehabiliteringsinsatser för enskilda individer. Institutet bör också arbeta med trågor som gäller individens förhållanden på arbetsplatsen och ätgärder där för att underlätta för den enskilde sökanden att få eller behålla ett arbete, eller förbereda sig inför ett utträde på arbetsmarknaden. Anpassningsverksamheten är följaktligen ett område som institutet bör ägna
uppmärksamhet. Med den inriktning av verksamheten som jag här förordat måste också
torskningsinsatserna vara klart inriktade på den praktiska verksamheten
med vägledning och rehabilitering. Det är enligt min mening angeläget att
verksamheten vid institutet avgränsas från den arbetsmarknadsforskning, som nu utförs av andra organ. Därför bör, enligt min mening. inriktningen och omfattningen av forskningsverksamheten vid institutet i den mån den inte avser praktisk metodutveckling studeras närmare och då i relation till annan forskning inom arbetsmarknadsområdet. Jag kommer att beröra
denna fråga i det följande.
Sysselsättningsutredningens förslag om ett avskiljande av den individin-
riktade verksamheten vid arbetskliniken och PTI1 får stöd av NYR. Jag vill
därför förorda en organisation som innebär att den praktiskt inriktade
verksamheten hos de båda institutionerna får uppgå i den regionala organisationen med arbetsmarknadsinstitut i Stockholms län, medan metodutvecklings- och forskningsverksamheten sammanförs till ett institut för me-
todutveckling och forskning.
En expert i utredningen har i ett särskilt yttrande till NYR förordat ett bibehållande av praktisk verksamhet i anslutning till det centrala institutet. Mot bakgrund av vad jag här anfört om behovet av en decentraliserad metodutveckling och forskning anser jag att institutet bör repliera på den praktiska verksamheten ute i landet och inte ha egen individinriktad verksamhet.
Enligt sysselsättningsutredningens förslag skall sådan verksamhet som nu finns vid PTI, men som inte har arbetsmarknadsinriktning överföras till andra statliga myndigheter och institutioner. Enligt min uppfattning bör det ankomma på den nuvarande huvudmannen att ge förslag om hur denna verksamhet framdeles skall bedrivas.
Vad jag tidigare anfört beträffande personalfrägornas behandling i sam-
band med inrättande av de regionala arbetsmarknadsinstituten äger i huvudsak giltighet även för metodutvecklingsinstitutet. Det bör ankomma på
NYR att pröva hur nuvarande personalresurser vid PTI och statens arbetsklinik bör fördelas mellan det nya institutet och den regionala organisationen. Det bör också ankomma på NYR att pröva i vad mån de metodutvecklings- och utbildningstjänster som finns vid övriga arbetspsykologiska
institut och arbetsvårdsinstitut skall inrymmas i den nya organisationen.
Härefter fär frågan behandlas i MBL-förhandlingar med berörda personalorganisationer.
I NYR:s förslag har det centrala institutet tilldelats viktiga och omfattande utbildningsuppgifter genom utt det föreslås svara för vidareutbildning inom området yrkesinriktad rehabilitering av personal. främst vid arbetsmarknadsinstituten, men även för förmedlingspersonalen. Jag ansluter mig ull förslaget. I dag finns en särskilt utformad fortbildning för resp. personalgrupp som kommer att ingå i verksamheten vid arbetsmarknadsinstituten. Att det centrala institutet får ansvaret för att utveckla och driva utbildningen för den personal som gemensamt skall verka inom arbetsmarknadsinstituten måste vara en riktig lösning.
En viktig del i arbetet med att sprida kunskap om och dra nytta av erfa-
renheterna från metodutveckling och forskning är en väl fungerande informations- och dokumentationsverksamhet. NYR-utredningen föreslår att
institutet skall svara för denna. men är ännu inte beredd att ge förslag till utformningen av verksamheten. Jag vill här erinra om att regeringen nyligen bemyndigat arbetslivseentrum att överta och vidareutveckla den do-
kumentationscentral (PADOC) som tidigare funnits på PA-rådet. Arbets-
livscentrum avser bl.a. att inrätta en funktion mellan dokumentationseen-
tralen och dess nyttjare. Personalen där skall bl.a. hjälpa praktikerna att dra nytta av forskningen inom området.
Självfallet bör den metodutveckling och forskning som institutet bedri-
ver på olika sätt dokumenteras och föras ut i den praktiska verksamheten. I en verksamhet inriktad på att stödja och utveckla det praktiska arbetet
måste information och dokumentation vara nödvändiga tillskott till andra former av erfarenhetsspridning. Enligt min mening talar mycket för att knyta det nya institutets dokumentationsverksamhet till arbetslivscent-
rums dokumentationssystem, Arbetslivsinformation och dokumentation.
(AID)
3.6.5¶Institutets ledning
Det centrala institutet för metodutveckling och forskning skall enligt sysselsättningsutredningens förslag ha en självständig ställning inom arbetsmarknadsverket och ledas av en särskild delegation. I denna delega-
tion skall AMS vara företrädd, liksom parterna på arbetsmarknaden, han-
dikapporganisationerna, karolinska institutet. tekniska högskolan och kommun- och landstingsförbunden.
Flera av remissinstanserna, bl.a. RRV, arbetarskyddsstyrelsen och SAF uttalar sig för att institutet ges en fristående och självständig ställning. Arbetarskyddsstyrelsen förespråkar att institutet direkt underställs arbetsmarknadsdepartementet.
NYR har i sina överväganden kommit fram till att institutet skall ingå i arbetsmarknadsverket. Institutet föreslås ledas av en föreståndare och en särskild delegationsstyrelse med företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen. kriminalvärdsstyrelsen, skolöverstyrelsen, universitetsoch högskoleämbetet, riksförsäkringsverket, landstings- och kommunförbunden, parterna på arbetsmarknaden och handikapprörelsen. AMS generaldirektör föreslås bli delegationens ordförande.
Delegationsstyrelsen har enligt NYR:s förslag att fatta beslut i alla de frågor som rör institutets verksamhet, utom i ärenden som rör viktigare författningsfrågor och förslag ull anslagsframställning för verksamheten. Dessa ärenden ankommer på AMS att handlägga. Institutets styrelse skall kunna delegera beslut till föreståndaren för institutet. Delegationsstyrelsen föreslås få en viss självständighet gentemot AMS i anslagsfrågor som gäller forsknings- och utvecklingsverksamheten. genom att den får rätt att besluta om prioriteringar inom ramen för anvisade medel.
Jag kan i huvudsak ansluta mig till NYR:s förslag beträffande institutets
organisatoriska hemvist och ledning. Enligt min mening bör dock även personalen vid institutet vara företrädd i delegationsstyrelsen.
Genom att institutet fär cn egen delegationsstyrelse med bred sammansättning och egna beslutsbefogenheter markeras dess självständighet gentemot AMS. Sammansättningen av styrelsen bör ge möjligheter till en mer allsidig belysning av problem och till ett brett erfarenhetsutbyte mellan oli-
ka samhällsorgan. Den samlade kunskap som kommer att finnas i delegationsstyrelsen bör m.a.o. vara en värdefull resurs i metodutvecklingsarbetet.
3.6.6 Institutets organisation
NYR föreslår att institutet skall ledas av en föreståndare och förutom av ett kansli bestå av två enheter, en för personalutbildning och en för forskning och metodutveckling. Inom den senare enheten föreslås finnas vetenskaplig expertis, bl.a. tre professorer med bakgrund i ämnesområdena psykologi, sociologi och medicin och med anknytning till fakultet liksom expertis med särskild erfarenhet av praktiskt utvecklingsarbete. NYR föreslår en organisation med 41 tjänster, fördelade med nio tjänster inom institutets kansli, nio inom personalutbildningsenheten och 23 inom forsknings- och metodutvecklingsenheten.
Jag ansluter mig till NYR:s förslag vad gäller de organisatoriska delarna. Jag förordar att tjänster inrättas vid institutet inom en kostnadsram av högst 5 milj. kr. för helt budgetår, samt att institutet tilldelas särskilda medel för utbildning och metodutveckling. Inriktningen av dem bör vara sådan att tyngdpunkten läggs på de funktioner som gäller service åt fältorganisationen med utbildning, information och dokumentation samt metodutveckling. Föreståndaren för institutet bör tillsättas av regeringen.
Jag är för närvarande inte beredd att ta ställning till NYR:s förslag om inrättande av tre professurer vid institutet. Som jag tidigare betonat bör verksamheten i huvudsak vara inriktad på praktisk metodutveckling inom arbetsmarknadsverkets område. Inriktning och omfattning av forskning inom området bör enligt min mening studeras ytterligare och då relateras till annan forskningsverksamhet på arbetsmarknadsområdet. Jag avser att I annat sammanhang återkomma i denna fråga.
3.6.7 Fortsatt utredning
Under förutsättning av riksdagens bifall till propositionen börjar en ny fas i NYR:s arbete. Då skall organisationsplanerna konkretiseras och detaljerna I organisationen utformas så att den kan träda i kraft den I januari 1980 eller vid det eventuellt senare datum den nya organisationen för skyddat arbete kan träda i kraft. Detta omfattande arbete måste i stor utsträckning bedrivas ute i länen.
Skulle det fortsatta organisationsarbetet ge vid handen att tidpunkten för den nya organisationens genomförande måste senareläggas bör riksdagen föreläggas förslag om förlängning av medelstilldelningen till nuvarande organisation. Jag förutsätter därvid att även de fristående arbetspsykologiska instituten I sådant fall kan bereda de anställda fortsatt arbete.
Enligt min mening bör det regionala organisationsarbetet ledas av länsarbetsnämnderna i nära samräd och samarbete med de institutioner som berörs av förändringen. Som NYR också framhållit, bör självfallet företrä-
dare för de personalorganisationer som organiserar den nuvarande personalen medverka i detta arbete. Det ankommer på NYR att i enlighet med sina direktiv på riksplanet svara för organisationsarbetet. Arbetet bör bedrivas I nära samråd med AMS.
I direktiven betonas att såväl i det centrala som det regionala organisationsarbetet bör man söka finna sådana övergångslösningar att berörd verksamhet vid statliga och kommunala institutioner på ett smidigt sätt kan övergå till den nya organisationen med staten som huvudman.
Sedan man vid förhandlingarna mellan nuvarande huvudmän och statens förhandlingsnämnd klargjort om staten skall överta arbetsvärdsinsti-
tuten eller ej bör man i god tid före den nya organisationens ikraftträdande
kunna överblicka vilka arbetsvårdsinstitut som skall ingå i organisationen.
Utredningsarbetet bör både på central och regional nivå bedrivas i nära kontakt med nya organisationskommittén för skyddat arbete och med andrå berörda organ.
3.6.8 Kostnadsberäkning och finansiering
I propositionen 1977/78:30 konstaterade föredraganden att det då inte fanns tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till de eventuella koöstnadsförändringar som en samordnad organisation för yrkesinriktad rehabilitering skulle medföra. Föredraganden utgick dock från att eventuella förändringar skulle hålla sig inom den ekonomiska ram som med dåvarande penningvärde totalt gällde för verksamheten.
Kostnaderna för den nuvarande organisationen framgår av följande sammanställning.
De verksamheter som föreslås ingå i arbetsmarknadsinstituten och i institutet för metodutveckling och forskning bekostas nu under tolfte huvudtuiteln enligt följande.
BI Arbetsmarknadsinformation. psykologiska konsultinsatser. anslag
1978/79 26.4 milj. kr. B 2 Arbetsmarknadsutbildning, kostnader för ALU-kurser, ca 98 milj. kr.
beräknad kostnad 1978/79 samt vissa utredningskostnader (psykolo-
ger vid ALU-kursen, ca 11 milj. kr. Beräknad kostnad sammanlagt
1978/79 109 milj. kr. C 4 Statens arbetsklinik. anslag budgetåret 1978/79 3 976 000 kr.
C'5 Utbildning av svårplacerade. exAl!. företagsutbildning av handikappade
Gotalt ca 10 milj. kr f.n.). Anslag för 1978/79 105 milj. kr.. varav 85
milj. faller på SÖ. CS Arbetsprövning/arbetsträning, anslag 1978/79 51,6 milj. kr. C'5 För delprogrammet gemensamma förvaltningskostnader (totalt 1978/79
4,6 milj. kr.) uppskattningsvis 4 milj. kr.
Därtill kommer de kostnader som kommuner och landsting har för ar-
betsvårdsinstitut. Dessa utgjorde räkenskapsäret 1977 88,8 milj. kr. Til
detta kommer vissa internatkostnader. för vilka statsbidrag ej utgått, ca 5
milj. kr. Med löne- och prisomräkning skulle kostnaderna för närvarande kunna uppskattas till ca /00 milj. kr.
Även jag utgår från att den nya organisationen med arbetsmarknadsin-
stitut och institutet för metodutveckling och forskning vid sin start totalt
sett skall hälla sig inom den sammanlagda kostnad som hitintills gällt för verksamheten.
Det fortsatta utredningsarbetet har givit vid handen att en totalfinansiering av metodutvecklingsinstitutet över statsbudgeten på sätt som förordats i prop. 1977/78:30 är mindre lämplig med hänsyn till att metodutveck-
lings- och utbildningsverksamheten skall bedrivas integrerad med de regio-
nala arbetsmarknadsinstitutens verksamhet.
Jag avser därför att i 1979 års budgetproposition föreslå ett nytt programanslag för arbetsmarknadsinstitutens och metodinstitutets verksamhet, varvid de olika verksamheterna fördelas på två delprogram. De medel som efter sedvanlig budgetbehandling av behov av tjänster m.m. anvisas
programmet bör tillföras arbetsmarknadsutbildningsfonden för att tillsam-
mans med inflytande arbetsgivaravgifter bekosta den samordnade organi-
sationen för den yrkesinriktade rehabiliteringen. Jag vill erinra om att riks-
dagen uttalat sig för en fondfinansiering av den yrkesinriktade rehabilite-
ringen samt att utbildningsbidrag bör utgå till samtliga elever.
3.7 Skyddat arbete
Med skyddat arbete menas sådant arbete som anordnas för arbetshandikappade eller andra svårplacerade som trots olika stödåtgärder inte kan få eller behålla anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Detta är alltså en ätgärd som aktualiseras först efter det arbetsförmedlingen konstaterat alt det inte genom förmedlingsinsatser, yrkesinriktad rehabilitering, anpassningsåtgärder på arbetsplatsen eller halvskyddad sysselsättning etc. går att få en anställning till stånd. Skyddat arbete skall således främst ses som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i syfte att värna om de handikappades rätt till avlönat arbete.
Begreppet skyddat arbete skall förstås så att de anställda är skyddade
från konkurrens från personer utan arbetshinder när det gäller att erhålla
och behålla ett arbete. Det betyder också att arbetsplatserna i görligaste mån bör vara anpassade till de arbetshandikappades förutsättningar. Det skyddade arbetet skall betraktas som en tillgång för vårt lands samlade näringsliv. I enlighet med vad jag inledningsvis nämnt vill jag framhålla att de människor som arbetar i verksamheten producerar angelägna varor och tjänster och därigenom bidrar till utvecklingen av värt samlade välstånd.
Flera former av skyddat arbete finns idag, som jag i det följande närmare
redovisar. Det kan ordnas i form av verkstäder för skyddat arbete eller
hemarbete som drivs av landsting och primärkommuner samt i vissa fall
ideella organisationer. Kontorsarbetscentraler och industriella beredskapsarbeten som drivs av AMS har i huvudsak samma innehåll och syfte som verkstäderna för skyddat arbete. I särskilda beredskapsarbeten sys-
selsätts arbetshandikappade i betydande utsträckning. Arkivarbete och
halvskyddad sysselsättning är andra verksamhetsformer.
För statliga arkivarbetsplatser och för platser hos ideella organisationer utgår statsbidrag med hela lönekostnaden för den arkivarbetsanställde.
Till kommunalt arkivarbete utgår 33 4 statsbidrag. Lönevillkor vid statliga och enskilda arkivarbetsplatser fastställs i särskilda avtal som tecknas mellan ä ena sidan statens avtalsverk i samråd med AMS och Statstjänstemannaförbundet inom TCO på den andra. Arbetsgivaransvaret åvilar AMS. Enligt 1§ LAS gäller inte lagen arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet har meddelats arbetslöshetshjälp i form av beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp eller som har anvisats arbete i verkstad inom arbets-
värden. Anställda i arkivarbete och vid skyddade verkstäder åtnjuter dock
i realiteten en hög grad av anställningstrygghet.
Halvskyddad sysselsättning är en form av sysselsättning som anordnas på den reguljära arbetsmarknaden och som innebär att staten ger stöd till
arbetsgivare som anställer personer med nedsatt arbetsförmåga. Bidrag till
halvskyddad sysselsättning utgår nu med 75 av den anställdes lön inkl. lönebikostnader under det första anställningsåret. Under det andra året är
statsbidraget 50 § och under de tredje och fjärde åren 2506. I god tid före
tjärde årets utgång skall prövas om fortsatt bidrag bör utgå. Som ett led i
en särskild försöksverksamhet kan förhöjt bidrag utgå vid anställning av
ungdomar under 25 år med grava fysiska handikapp eller som är förtecknade enligt lagen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Halvskyddat arbete uttörs på den reguljära arbetsmarknaden och kan i princip avse alla slag av arbeten. För halvskyddat arbete gäller att arbets-
tagaren är anställd på arbetsplatsen av samma arbetsgivare och enligt sam-
ma avtal som övriga anställda. Den halvskyddade sysselsättningen har under den senaste tioårsperioden vuxit från drygt 500 platser till 11700 år 1978. Under de senaste årens konjunkturavmattning har ökningstakten avtagit till följd av den allmänt svaga efterfrågan på arbetskraft.
3.7.1 Anställning med lönebidrag
Genom tilläggsdirektiv fick sysselsättningsutredningen år 1977 regering-
ens uppdrag att överväga ny benämning av arkivarbetsverksamheten och samtidigt pröva möjligheterna att ersätta arkivarbetet med ett system av samma principiella uppbyggnad som för den halvskyddade sysselsättning-
en.
Utredningen konstaterar att arkivarbetsformen har vissa brister i förhällande till den halvskyddade sysselsättningen. I första hand gäller detta den
arbetsrättsliga och lönemässiga sidan. Eftersom arkivarbetet är en form av arbetslöshetshjälp omfattas inte personer i verksamheten av LAS. Anställ-'
ningsskyddet är dock i praktiken stort. eftersom arbetsförmedlingarna har
kunnat anvisa arkivarbete hos annan myndighet eller organisation, I det fall en tidigare placering har upphört. För personer i arkivarbete tillämpas särskilda avtal som inte överensstämmer med de avtal som gäller för övriga anställda hos den arbetsgivare där vederbörande är verksam.
Enligt det förslag som sysselsättningsutredningen lagt fram skall arkivarbete, halvskyddad sysselsättning och musikerhjälp upphöra och ersättas av en ny stödform kallad anställning med lönebidrag. För personer som i
dag har halvskyddat arbete sker inga förändringar i och med utredningens
förslag. Skillnaderna mot nuvarande ordning berör dem som i dag har ar-
kivarbete.
En skillnad som nu finns mellan arkivarbete och halvskyddad sysselsättning gäller målgrupperna. Bidrag till halvskyddad sysselsättning avser arbetstagare som efter arbetsvårdsutredning befunnits ha sådan nedsättning i
arbetsförmågan att det särskilda bidraget bedöms vara motiverat. Arkivar-
bete däremot kan också beviljas arbetslösa utan särskilda handikapp eller funktionsnedsättningar, som på grund av ålder eller andra personliga förhällanden inte kan få arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Enligt min uppfattning bör anställning med lönebidrag i huvudsak avse samtliga de grupper som nu kan komma i fråga för arkivarbete eller halvskyddad sysselsättning. I fråga om musikerhjälpen delar jag den uppfattning som sysselsättningsutredningen framfört att motsvarande stöd bör ges i form av beredskapsarbete eller inom ramen för systemet med lönebidrag.
Till skillnad från vad som gäller i fråga om arkivarbete och musikerhjälpföreslås att den som anställs med lönebidrag skall omfattas av gällande arbetsrättsliga lagstiftning, bl.a. LAS och få gängse lön och övriga förmåner. Ingen remissinstans har avstyrkt de föreslagna huvudprinciperna för lönebidrag och även jag ansluter mig helt till utredningens förslag. Enligt min mening har det föreslagna systemet stora fördelar gentemot det system som gäller i dag. Inte minst finns det anledning betona den normalisering av anställningarna som blir följden. Alla kommer att som anställda ha samma villkor och därtill få en yrkesbenämning som ansluter till det arbete man utför. Vidare uppnås ett enhetligt arbetsgivaransvar. Det företag eller den myndighet eller organisation som har anställda med lönebidrag får det fulla arbetsgivaransvaret. Detta ansvar åvilar i dag vad gäller arkivarbete
arbetsmarknadsverket. medan arbetsplatsen har ansvar för arbetsledning. tillsyn och liknande.
De invändningar som trots allt rests mot anställning med lönebidrag berör den statliga sektorn. SPN och överstyrelsen för ekonomiskt försvar har
förordat ett system som går ut på att de statliga myndigheterna och verken skall få möjlighet att överskrida sina personalstater. Jag anser för min del att detta skulle innebära en annan finansicringsform för statsförvaltningen
än för arbetsmarknaden i övrigt och innebära risker för en sektorsindel-
ning, som kan vara svårförenlig med verksamhetens arbetsmarknadspoli-
tiska syfte. Utgångspunkten bör i stället vara att individens behov och för-
utsättningar i första hand skall vara styrande vid valet av arbetsplats. Enligt min mening ligger det också stora fördelar i ett Iikformigt system för hela arbetsmarknaden. De av sysselsättningsutredningen föreslagna principerna bör därför gälla även för den statliga sektorn.
Efter samråd med statsrådet Wahlberg föreslår jag att de arbetstagare som f.n. har arkivarbete eller musikerhjälp och som i fortsättningen anställs med lönebidrag skall, i den män de blir offentliganställda, omfattas av LÖA på samma sätt som andra offentliganställda.
Att LOA hittills inte har gjorts tillämplig på arbetstagare med arkivarbete eller musikerhjälp — etter på dem som har anvisats beredskapsarbete cller arbete i verkstad inom arbetsvården — har motiverats med att det här bar gällt extraordinära åtgärder inom ramen för samhällets arbetsmarknadspolitik, i allmänhet främst avsedda som en temporär lösning av den enskildes sysselsättning (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 238). Som jag tidigare nämnt, har emellertid arbetstagare med arkivarbete eller musikerhjälp i realiteten numera fått en bättre anställningstrygghet. För deras del kan den anvisade sysselsättningen därför inte längre anses utgöra en temporär lösning. Inte heller + övrigt finns skäl att för framtiden särbehandla dem i
LOA. .
I kap. 6 & LOA bör alltså ändras i enlighet med det anförda.
Mitt förslag innebär att särskilda arvodestjänster i fortsättningen bör inrättas för dem som anställs med lönebidrag i statligt reglerad anställning.
Dessa tjänster behöver inte kungöras lediga till ansökan (9§ första stycket 2 anställningsförordningen 1965:601, ändrad senast 1978:544), vilket ligger väl i linje med förslaget i övrigt.
Sysselsättningsutredningen har inte tagit ställning till när systemet med anställning med lönebidrag skall genomföras. Med hänsyn till att det nya
systemet kräver viss planeringstid för de arbetsgivare som i dag har an-
ställda i arkivarbete och musikerhjälp eller avser utnyttja möjligheterna till anställning med lönebidrag förordar jag ett genomförande från den 1 juli 1980. Jag utgår från att i princip alla personer som vid utgången av budget-
året 1979/80 är anställda i arkivarbete eller musikerhjälp kommer att övergå till anställning med löncbidrag. Jag återkommer strax till vissa över-
gångsbestämmelser.
I och med att ett enhetligt arbetsgivaransvar erhålls för anställda med lö-
nebidrag bör enligt utredningen krav ställas att anställda med lönebidrag skall omfattas av kollektivavtal och erhålla avtalsenlig lön. Remissopinio-
nen är här delad. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser bl.a. LO, SACO/SR, TCO, HCK, Riksförbundet för utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, FPU och Verdandi. LRF och SAF ställer sig avvisande
till förslaget av principiella skäl. SAF finner det emellertid rimligt att företag som inte omfattas av kollektivavtal tillämpar sådana löne- och anställ-
ningsvillkor som är normala för branschen.
Att arbetsgivaren skall ha fullt arbetsgivaransvar för alla anställda är enligt min mening helt klart och några invändningar har inte heller riktats häremot. Det är också enligt min mening självklart att anställda med lönebidrag skall åtnjuta lön och övriga förmåner i överenstämmelse med gällande kollektivavtal. Jag är för min del inte beredd att verka för att statliga bidrag används till att stödja en anställning som inte uppfyller dessa krav. Å andra sidan skulle det innebära krav på organisationstillhörighet att föreskriva
att den anställde skulle omfattas av kollektivavtal. Jag kan därför inte biträda utredningens förslag på denna punkt. Det bör dock vara naturligt att ställa kravet att den anställde uppbär lön och andra anställningsförmå-
ner som är jämförbara med dem som utgår enligt kollektivavtal inom branschen.
Enligt utredningens förslag skall lönebidraget till arbetsgivarna utgå en-
ligt följande. Statliga myndigheter, verk och institutioner skall få full kost-
nadstäckning och allmännyttiga organisationer bidrag med 9096. För kommuner, landstingskommuner, enskilda företag och organisationer samt statliga affärsdrivande verk skall statsbidrag utgå med 7549 under det första året, 50Z under det andra och 254 under de båda därpå följande
åren. De föreslagna bidragsbestämmelserna har lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser och jag ansluter mig till utredningens förslag vad gäller de föreslagna procentsatserna för statsbidrag. Kritiska synpunkter har framförts av LO, HCK, Synskadades Riksförbund, Estniska kom-
mittén och Verdandi. HCK och Synskadades Riksförbund ifrågasätter om statliga myndigheter skall särbehandlas på så sätt att de får full kostnads-
täckning. Man uttrycker därvid farhågor för att en övergång till reguljär anställning skall försvåras. LO, Estniska kommittén och Verdandi förordar att 100 Z bidrag även i fortsättningen skall utgå till allmännyttiga organisationer. Man pekar härvid på att det kan bli svärt för små organisationer att klara ens 10 Zz av de totala lönekostnaderna för den anställde.
De farhågor som HCK och Synskadades Riksförbund har uttryckt i sina yttranden har utförligt behandlats i utredningen. Av flera skäl bl.a. budgetmässiga har utredningen inte ansett sig kunna föreslå ett system där de statliga myndigheterna successivt tar över en del av kostnadsansvarcet. Jag
delar denna uppfattning men vill samtidigt framhålla vikten av att myndig-
heterna aktivt arbetar för att anställda med lönebidrag överförs till reguljär anställning. Detta bör klart framgå av de bestämmelser och riktlinjer för
bl.a. myndigheternas anpassningsarbete som jag tidigare har behandlat. Vad gäller nivån på bidraget till de allmännyttiga organisationerna har några remissinstanser pekat på att ett arbetsgivaransvar för dessa organisatio-
ner utan koppling till visst ekonomiskt ansvar är mindre tillfredsställande.
Sysselsättningsutredningen har också konstaterat att de studier utredningen gjort tyder på att organisationerna har sådan ekonomi att de också kan
tå ett visst ekonomiskt ansvar. Man har också pekat på att arbetsgivaransvaret härigenom torde bli större. Jag finner mot denna bakgrund inte an-
ledning förorda ändring av de bidragsbestämmelser utredningen föreslagit för anställning med lönebidrag. I sammanhanget vill jag erinra om de förhöjda bidrag som enligt vad jag tidigare har förordat skall utgå till gravt handikappade ungdomar.
Vid övergången till de nya bestämmelserna kommer emellertid vissa problem att uppstå för de allmännyttiga organisationer som i dag har arkivarbete med full kostnadstäckning. Utredningen har pekat på detta förhål-
lande och förordat att full kostnadstäckning övergångsvis får utgå för de
personer som vid det nya systemets införande finns i arkivarbete. De re-
missinstanser som varit kritiska mot den föreslagna bidragsnivån för orga-
nisationerna har på denna punkt framfört motsvarande synpunkter. Flerta-
let remissinstanser har inte uttalat sig i frågan. TCO betonar dock att övergångsperioden inte bör bli för utdragen i tiden. För egen del anser jag det
befogat att en relativt lång övergångsperiod ges. Detta för att organisationerna skall ges rådrum och tid att förbereda sig inför de krav på ekonomis-
soner i arkivarbete hos allmännyttiga organisationer för vilka full kostnadstäckning utgår bör denna kvarstå t.o.m. utgången av budgetåret 1982/83. Det är vidare angeläget att organisationsförändringen genomförs på sådant sätt att försämrade ekonomiska förmåner för den enskilde arbetstagaren så långt möjligt undviks.
F.n. jämställs försäkringskassorna i bidragshänseende med allmännyttiga organisationer. Utredningen föreslår att kassorna vad gäller lönebidrag
skall jämställas med statliga myndigheter. Jag har inga erinringar mot detta
förslag. Frägan om antalet lönebidragsanställningar hos stat och försäkringskassor får behandlas i budgetpropositionen 1980.
Enligt gällande bestämmelser för halvskyddat arbete kan en redan anställd överföras till halvskyddad sysselsättning om samtidigt en arbetshandikappad nyanställs. Denna möjlighet gäller inte de statliga affärsdrivande verken. Utredningen föreslår att överföring av redan anställda till anställning med lönebidrag skall gälla även de affärsdrivande verken. Förslaget
tillstyrks av bl.a. SJ. televerket, postverket och SAF. Synskadades Riks-
förbund och LO tillstyrker också men betonar att stor restriktivitet bör gälla. Även RRV uttalar tveksamhet mot bakgrund av behovet av likformighet i omplaceringsfrågor inom den statliga sektorn. Jag vill för egen det an-
sluta mig till den av TCO redovisade inställningen att staten som arbetsgi-
vare bör ta fullt ansvar för den anställda personalen och kan därför inte bi-
träda utredningens förslag.
Inte heller anser jag mig kunna förorda förslaget att arbetshandikappad
som har anställts under de senaste sex månaderna och därvid visat sädan
begränsning att denne riskerar att inte kunna behålla sin anställning skalt kunna överföras till anställning med löncebidrag. Ett skäl härför är att det är bättre för den enskilde att övergå till anställning med lönebidrag än att ställas utan arbete. Jag ser dock en uppenbar risk för att arbetsgivarnas ansvar
för de anställda skulle urholkas genom det föreslagna systemet. I de fall tveksamhet råder om en persons arbetsförmåga förordar jag I likhet med TCO och RRV att andra ätgärder prövas. Jag vill här nämna möjligheterna till prövning/träning i reell miljö eller lönebidrag från anställningens början. Eftersom detta bidrag skall omprövas i förhållande till arbetsförmågan bör risken för ”onödiga” bidrag vara liten.
I anslutning till bl.a. förslaget om anställning med lönebidrag har utredningen tagit upp vissa anställnings-. löne- och pensionsfrågor inom den statliga sektorn. Man har förordat att anställning med lönebidrag skall tillgodoriknas som merit vid tjänstetillsättningar. Jag finner detta vara naturligt eftersom de personer det här gäller skall omfattas av samma villkor som gäller för andra på den aktuella arbetsplatsen. Efter samråd med statsrådet Wahlberg får jag meddela att jag ämnar föreslå regeringen att uppdra
åt statens avtalsverk att i samarbete med de tackliga organisationerna klarlägga denna fråga. Verket bör också få I uppdrag att närmare studera ut-
redningens synpunkter vad gäller det statliga tjänste- och lönesystemet samt behovet av samordning av skilda pensionssystem. Jag vill också anmäåäla att jag ämnar föreslå regeringen att uppdra åt AMS att I samråd med
statens avtalsverk och de fackliga organisationerna närmare klarlägga för
vilka anställda med lönebidrag hos myndigheter och institutioner etc. som
full kostnadstäckning i framtiden bör utgå. I detta sammanhang bör även
det framtida arbetsgivaransvaret för vissa grupper av arbetstagare i arkiv-
arbete — främst s.k. arkivvårdare — utredas.
Jag vill i detta sammanhang vidare anmäla att jag har för avsikt att i 1979 års budgetproposition föreslå att den särskilda utbildningen av arbetsledare vid arbetsplatser med halvskyddade arbetsplatser som AMS bedriver skall få fortsätta även under budgetåret 1979/80.Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att ge AMS i uppdrag att i sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 ge förslag om hur denna verksamhet fortsättningsvis skall bedrivas mot bakgrund av vad jag här föreslagit i fråga om anställning med lönebidrag. Bl.a. bör styrelsen redovisa i vilken utsträckning utbildning av detta slag kan integreras i den ordinarie utbildningen av arbetsleda-
re.
De reformförslag utredningen lagt fram vad gäller anställning med löne-
bidrag innebär inga kostnadsförändringar. Utredningen har dock förutsatt
en volymmässig ökning av anställning med lönebidrag. Enligt utredningen bör en årlig ökning med 2544 eftersträvas, vilket innebär att antalet anställda med lönebidrag skulle öka från i dag ca 25 000 till 75 000 under en femårsperiod. Enligt min mening bör det av mig förordade systemet väsentligt
öka de arbetshandikappades möjligheter till arbete och därmed också leda
till en volymmässig tillväxt av antalet anställda med lönebidrag. Med hän-
syn till att jag förordat en övergång till det nya systemet fr.o.m. budgetåret
1980/81 är jag dock inte nu beredd ta ställning till det medelsbehov som kan erfordras. Det ankommer på AMS att i sina anslagsframställningar re- S Riksdagen 1978/79.1 saml. Nr 73
dovisa behovet av medel för verksamheten. varefter frågan i sedvanlig ordning får behandlas i budgetpropositionen 1980.
3.7.2 Verkstäder inom arbetsvården
Verkstäder för skyddat arbete drivs av primär- och landstingskommuner och i några fall av ideella organisationer. Arbetet består av produktion
inom olika branschområden. Statsbidrag utgår för anordnande och drift av
verksamheten enligt kungörelsen 1966:370 med senare ändringar om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvården. Verksamheten har expanderat kraftigt sedan början av 1960-talet. Åren 1960. 1970 och 1978 fanns 1600, 10 500 resp. 15 700 platser, varav ca 600 avser hemarbete.
Kontorsarbetscentralerna, som formellt är en form av arkivarbete har idag ett syfte och innehäll som i allt väsentligt överensstämmer med verkstäderna för skyddat arbete. I verksamheten, som administreras av länsarbetsnämnderna och AMS. sysselsätts f.n. ca 1600 personer.
Industriella beredskapsarbeten med AMS som huvudman började anordnas i slutet av 1960-talet. Flertalet industriella beredskapsarbeten som startats i samband med strukturförändringar har med tiden fått ett betydande inslag av personer med arbetshinder bland de anställda. I verksamheten, som administreras av AMS linns f.n. ca 1800 arbetstagare.
Hemarbete drivs sedan många år av vissa primär- och landstingskommunala huvudmän som ett led i den skyddade sysselsättning som står un-
der AMS tillsyn. Sedan budgetåret 1968/69 har dessutom försöksverksam-
het bedrivits med statligt stöd till hemarbete ät personer bosatta i skogslänens glesbygd. Statens industriverk är tillsynsmyndighet för denna verksamhet och närmast ansvariga är utvecklingsfonderna i berörda län. Totalt sysselsätts ca 2300 personer i regionalpolitiskt hemarbete.
Enligt riksdagens beslut skall de här nämnda verksamheterna tidigast fr.o.m. är 1980 samordnas I regionala stiftelser för skyddat arbete vilka skall bildas av stat och landsting gemensamt. De regionala stiftelsernas verksamhet kommer att samordnas under en central stiftelse. Denna stiftelse skall dels ha ett övergripande ansvar för planering, budgetarbete och
ekonomi samt personal- och rehabiliteringspolitiska frågor dels bistå de re-
gionala stiftelserna med produktionsteknisk och marknadsmässig rådgivning m.m.
Den nya organisationen för skyddat arbete, som totalt kommer att sysselsätta mer än 22000 arbetstagare i skyddat arbete och närmare 5 000 tjänstemän, kommer i sin helhet att finansieras med statsmedel.
Under ledning av nya organisationskommittén för skyddat arbete (NO-
SA) och dess regionala underkommittéer, pågår f.n. ett omfattande organisationsarbete. Jag avser inte att nu närmare behandla denna verksamhet. Beträffande den principiella målsättningen för verksamheten liksom bak-
grunden till och motiven för den beslutade organisationsförändringen hänvisar jag till vad min företrädare anförde i prop. (1977/78:30) om skyddat
arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. Sysselsättningsutredningen framlägger dock vissa förslag beträffande verksamhetens utformning.
Enligt utredningens uppfattning bör en framtida utbyggnad av verksamheten i första hand syfta till att få till ständ en regional utjämning av platsantalet och till att inplaceringsmöjligheterna ökas genom större omsättning, dvs. förbättrad utplaceringsverksamhet. På så sätt anser utredningen att flera platser kan göras tillgängliga. Ett första mål kunde vara att försöka få upp utplaceringsprocenten ull 10 72 per år. För övrigt bör enligt utredningen både befintliga och nya verkstäder tillgodose behoven hos personer
med mycket svära handikapp och sådana grupper som i vissa fall har sär-
skilda behov av specialinsatser som är svåra att åstadkomma på den reguljära arbetsmarknaden.
Med anledning av utredningens synpunkter vill jag erinra om vad föredraganden i nyssnämnda proposition anförde i denna fråga. Föredragan-
den ansåg att skyddat arbete självfallet måste utformas och bedrivas så, att
det åtminstone på längre sikt förstärker de anställdas möjligheter att kunna ta steget över till annat arbete. Föredraganden erinrade också om att då den skyddade verksamheten började byggas upp sysselsattes i hög grad människor med traditionella fysiska handikapp. I takt med att bl.a. yrkesinriktad och annan rehabilitering byggts ut och möjligheten att anpassa arbetsplatserna på den ordinarie arbetsmarknaden förstärkts har dessa grupper i allt större utsträckning kunnat få arbete på den öppna marknaden. I stället har alltmer gravt fysiskt handikappade eller människor med andra typer av handikapp kunnat beredas arbete inom bl.a. verkstäder för skyddat arbete. Många av de anställda har också fler än ett handikapp. En betydande del av dem som i dag sysselsätts i verkstäder för skyddat arbete har aldrig tidigare haft något avlönat arbete. Det gäller bl.a. många psykiskt utvecklingsstörda, gravt fysiskt handikappade och personer med sociala problem. En del av dessa arbetstagare kan åtminstone på sikt ha möjligheter att ta arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Andra har sä väsentligt nedsatt arbetsförmåga att de knappast under några förutsättningar kommer ifråga för sådant arbete.
För egen del anser jag att sysselsättningsutredningens tankegångar om en avsevärt förbättrad utplaceringsverksamhet och de samtidigt framförda kraven om att verkstäderna för skyddat arbete skall tillgodose behoven för
personer med mycket svåra handikapp delvis är svåra att förena. Ofta används också utplacering som det enda måttet för rehabiliteringen av de an-
ställda i skyddat arbete. Detta mått är enligt min mening inte rättvisande då gravt handikappade många gånger genomgår en hög grad av rehabilitering enbart genom att kunna klara ett arbete vid en verkstad för skyddat arbete. I en rapport till sysselsättningsutredningen (SOU 1977:44) Skyddad verkstad, halvskyddad verksamhet, pekar man bl.a. på detta förhållande. Rapporten som bl.a. bygger på en intervjuundersökning vid några verkstäder för skyddat arbete visar att de anställda vid verkstäderna i allmänhet
anser att arbetet har haft en positiv inverkan på deras utveckling och rehabilitering. De anställda i skyddat arbete var också mer positiva till sina arbeten m.m. än de anställda i halvskyddat arbete. som också omfattades av undersökningen.
I likhet med vad som anförts i prop. 1977/78:30 anser jag att det förhållandet att en allt större del av de anställda stannar kvar i skyddat arbete inte får tolkas som något misslyckande för verksamheten. Tvärtom kan ut-
vecklingen ses som en höjd ambitionsnivå och en vidgning av rätten till arbete. Liksom min företrädare vill jag i detta sammanhang också erinra om
att löne- och anställningsvillkoren i skyddat arbete successivt kommit att jämställas med vad som gäller på den reguljära arbetsmarknaden. De som
är sysselsatta vid verkstäder för skyddat arbete behöver därför inte av lö-
neskäl känna sig tvingade att söka sig ut på den reguljära arbetsmarknaden.
Sysselsättningsutredningen anser att bäde ekonomiska skäl och rehabili-
teringsskäl talar för att verkstäder för skyddat arbete knyts så nära till den
ordinarie produktionen som möjligt. Utredningen anser därför att man bör
pröva möjligheterna att anknyta en del verkstäder för skyddat arbete mer direkt till företag. Genom särskilda kontrakt skulle företag för en viss sum-
ma förbinda sig att driva verksamheten, dvs. svara för att det fanns sysselsättning och för marknadsföring av produktionen etc. Finansieringen av verksamheten borde enligt utredningen knytas till samma finansicrings-
form som kommer att gälla för de föreslagna stiftelserna för skyddade verkstäder.
För egen del vill jag framhålla att det sedan länge funnits några verkstäder för skyddat arbete som varit integrerade i företag. Erfarenheterna har i huvudsak varit goda. Det bör dock framhållas att integrering av en verkstad för skyddat arbete i företag i och för sig inte behöver innebära bättre möjligheter till rehabilitering och integrering än vad som är fallet vid en separat verkstad för skyddat arbete ute i samhället. Man kan t.ex., som bl.a. påpekas från handikapprörelsen. inte bortse från de risker för segregering som kan uppkomma inom företaget. Enligt min mening bör det, på sätt som angavs i prop. 1977/78:30 ankomma på den nya organisationen för skyddat arbete att i samräd med AMS bedöma lämpligaste lokalisering av
företag för skyddat arbete. Sysselsättningsutredningen diskuterar också en samordning av de löneoch pensionsförmåner som f.n. finns intagna i kollektivavtal som reglerar
löne- och anställningsvillkoren för arbetstagare vid verkstäder för skyddat arbete. Utredningen anger att det i avtal på den kommunala sektorn finns inskrivet bestämmelser om att arbetsförmågan skall uppgå till minst 305 hos de anställda i skyddade verkstäder.
Detta innebär m.a.v. att personer som erhåller full pension enligt lagen om allmän försäkring, och således har en arbetsförmåga som bedöms vara lägre än 30 24 inte varaktigt skall sysselsättas i verkstäder för skyddat arbe-
te. Sysselsättningsutredningen ifrågasätter om en sådan gräns skall vara utslagsgivande för de arbetshandikappades rätt att kräva arbete på den skyddade sektorn. För egen del anser jag att hithörande frågor även tramdeles bör regleras genom kollektivavtal Enligt prop. 1977/78:30 ankommer det på statstföretagens förhandlingsorganisation (SFO) att företräda den nya organisationen i förhandlingar med berörda löntagarorganisationer. Därigenom skapas en samordning mellan löne- och pensionssystemen på
så sätt att arbetstagare I skyddat arbete inte skall riskera att få arbeta en-
bart för symbolisk lön, samtidigt som huvudmännen för verkstäderna inte i form av löner får ta över kostnader som i realiteten borde ävila pensionssystemet eller vårdinstitutioner m.fl. Vad jag nu har sagt innebär inte något ställningstagande till frågan om vilken lägsta arbetsförmåga som skall gälla
för rätt till skyddat arbete. Tvärtom anser jag att man även framdeles bör
ha en hög ambitionsnivå så att allt fler gravt arbetshandikappade ges möjlighet till en produktiv insats och därmed egen försörjning. Den omständigheten att man genom kollektivavtal eller på annat sätt söker åstadkomma en samordning mellan löne- och pensionssystemen för de anställda får således inte utesluta att man under relativt läng tid låter gravt handikappade människor pröva på att arbeta vid verkstäder för skyddat arbete för att därigenom klargöra vederbörandes möjligheter till varaktig anställning.
Tilläggas bör att chefen för socialdepartementet avser att föreslå regeringen att lägga förslag till riksdagen om att möjlighet skall öppnas för dem som uppbär förtidspension att tjäna in pensionspoäng för ATP på förvärvsinkomster vid sidan av pensionen. Samma möjlighet föreslås öppnad även för dem som under del av år har uppburit hel ålderspension. Vidare föreslås att villkoren för beräkning av förtidspension med antagandepoäng mildras. Detta innebär bl.a. vidgade möjligheter för arbetstagare I skyddat arbete, vilka har förtidspension som är samordnad med lön, att bygga upp ett framtida pensionsskydd inom ATP-systemet.
3.8 Arbete med näringshjälp
Bestämmelser om näringshjälp finns i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1977:141) och i föreskrifter som regeringen utfärdat : regleringsbrev. Stödet kan utgå vid start av verksamhet som egen företagare eller för fortsatt drift av sådan verksamhet med upp till 15000 kr. som bidrag eller räntefritt lån. Därutöver kan, om särskilda skäl föreligger, räntebelagt lån utgå vid start av verksamhet med upp till 30 000 kr., såvida inte
visst annat statligt kreditstöd kan beviljas.
Under budgetåret 1977/78 erhöll 400 personer näringshjälp till egen rö-
relse. Antalet beviljade bidrag uppgick till 400 och antalet lån till 135.
Kostnaderna för stödet var under budgetåret 8375 000 kr. Anslaget till näringshjälp har under senare år varit oförändrat 9.5 milj. kr.
Stöd för att börja verksamhet som egen företagare är en av de äldsta förmerna [ör hjälp åt handikappade att klara sin försörjning. Sedan mer än 60 år tillbaka har medel beviljats till verktyg eller maskiner åt ”vanföra eller sjuka” som hade yrkesutbildning eller som fick utbildning. I många fall har
stöd lämnats för start av kioskrörelse eller annan mindre affärsverksam-
het. Sedan år 1962 utgar stöd i form av närmgshjälp genom arbetsmarknadsverket.
Den kraftiga utbyggnad av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skett under 1960- och 70-talen har medfört att andra stödformer kommit att dominera när det gällt att bereda handikappade arbete. Genom uppbyggnaden av olika resurser för yrkesinriktad rehabilitering och en kraftigt utökad
och breddad arbetsmarknadsutbildning har arbetshandikappade kunnat
förberedas för arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Bidraget till halvskyddad sysselsättning, som höjdes avsevärt vid årsskiftet 1976/77, har liksom bidrag till arbetstekniska hjälpmedel och till olika anordningar för att tekniskt anpassa arbetsplatser till handikappades särskilda behov un-
derlättat för dem att erhålla och behålla ett arbete. Behovet av näringshjälpen som arbetsmarknadspolitiskt instrument har därigenom minskat. Sam-
tidigt har ökande krav ställts på egna företagare ekonomiskt och administrativt. I de fall företagaren har anställd personal innebär detta ett särskilt
ansvar.
Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknads-
departmentet i september 1975 en sakkunnig för att utreda frågor om nä-
ringshjälp m.m. Utredningsmannen skulle bl.a. överväga om näringshjälpen borde behållas som särskild arbetsmarknadspolitisk stödform. Sam-
spelet mellan arbetsmarknadsverket och företagareföreningarna - som nu
ombildats till regionala utvecklingsfonder - skulle särskilt studeras. Utredningen avgav I maj 1977 sitt betänkande (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp.
3.8.1 Näringshjälpen bibehålls
Enligt utredningens förslag bör näringshjälpen också fortsättningsvis
finnas som ett medel för arbetsförmedlingen att skapa sysselsättning för
arbetshandikappade. i de fall arbete på den reguljära arbetsmarknaden inte kan erbjudas dem. Utredningen fär här stöd av en stark remissopinton.
Även jag finner att starka skäl talar för att näringshjälpen bibehålls som
arbetsmarknadspokhtiskt instrument även om stödet också framdeles behöver utnyttjas i förhållandevis få fall. För flertalet av arbetsförmedlingens sökande med arbetshandikapp bör finnas andra vägar alt lösa sysselsättningstrågan. Verksamheten vid de arbetsmarknadsinstitut jug nyss föror-
dat skall vara klart inriktad på att få till stånd arbetsplaceringar på den re-
guljära arbetsmarknaden och bedrivas så att detta syfte så långt möjligt kan nås. Men jag delar den uppfattning, som förs fram av utredningen och av flera remissinstanser, att det finns behov av det särskilda stöd som nä-
ringshjälpen kan utgöra. Att avskaffa stödformen innebär att man avhänder sig en möjlighet ull individanpassat stöd, som i det enskilda fallet kanske är den enda möjligheten att ge en sökande sysselsättning och försörjning. Därtill kommer att stödet visat sig ha särskild betydelse i glesbygder. där tillgången till andra arbetsmöjligheter ofta är begränsad. Utredningen har dessutom funnit att stödet i vissa fall kan ha sekundära sysselsättningseffekter genom att arbetstillfällen tillkommer i näringshjälpsföretagen.
Dock finner jag att de påpekanden som görs av bl.u. RRV. Företagareföreningarnas förbund och sysselsättningsutredningen värda att beakta.
De framhåller att ett bibehållande av stödet inte får innebära risk för över-
etablering i branscher som saknar utrymme för nyetableringar eter att handikappade dras in i orealistiska projekt.
För egen del vill jag betona att stödets syfte är att skapa en möjlighet för den arbetshandikappade att klara sin försörjning eller ge ett väsentligt till-
skott till försörjningen. Därav följer att förutsättningar måste finnas att driva verksamheten så att syftet kan förverkligas. Detta gäller säväl de ekonomiska förutsättningarna som stödtagarens personliga förmåga och kun-
skaper.
Jag är enig med de remissinstanser, som framfört all även sociala hänsyn måste tas vid bedömningen av dessa ärenden. Ett sådant hänsynstagande behöver dock inte stå i motsatsförhållande till ett krav på att de eko-
nomiska förutsättningarna för företagets fortbestånd skall vara tillftreds-
ställande. Att ta sociala hänsyn mäste också innebära att man beaktar de risker för misslyckande och skuldsättning som ett olönsamt projekt innebär.
3.8.2 Målgrupp för näringshjälp
Näringshjälp kan nu beviljus medelålders. äldre och handikappade, som inte kan få lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen föreslår att mälgruppen i framtiden skall benämnas arbetshandikappade.
Förslaget motiveras med att man inte vill utpeka särskilda grupper. Förslaget får stöd av flertalet remissinstanser. men nägra av dem, bl.a. socialstyrelsen och RFV. förutsätter att begreppet arbetshandikapp innebär en vidgning av möjligheterna att erhålla stödet. Flera länsarbetsnämnder
framför att stödet också i fortsättningen måste kunna beviljas medelålders
och äldre sökande. vilkas sysselsättningsfråga man inte kan lösa på annat sätt.
Jag finner inte de skäl utredningen anför tillräckliga för att motivera en
ändring av nuvarande bestämmelser om vilka som kan beviljas närings-
hjälp. Även om förslaget i princip tillstyrks av remissinstanserna tyder de-
ras kommentarer på att en ändrad benämnning kan ge upphov till oklarhet om vilka som är berättigade till stödet. I likhet med flertalet länsarbetsnämnder anser Jag att medelålders och äldre arbetslösa även framdeles
skall vara berättigade till näringshjälp. Jag finner det därför mest ända-
målsenligt att detta också i fortsättningen klart utsägs i bestämmelserna. En ändring av det slag som utredningen föreslär innebär dessutom att man indirekt accepterar att enbart att ha uppnått en viss levnadsålder skall betraktas som ett arbetshandikapp. Enligt min uppfattning finns således inte skäl att ändra nuvarande bestämmelser vad gäller målgrupper för stödet.
Förslag från AMS och några länsarbetsnämnder att näringshjälp skall kunna beviljas sökande upp till 65 års ålder finner jag vara ägnat att undan-
röja oklarhet om hur länge sökande skall kunna beviljas näringshjälp. Jag föreslår därför att 65 år sätts som övre åldersgräns för att erhålla stödet.
Socialstyrelsen föreslår i sitt remissyttrande att näringshjälpäven skall
kunna beviljas flyktingar och andra invandrare som har svårigheter på arbetsmarknaden. Jag finner det naturligt att näringshjälp skall kunna beviljas invandrare i samma utsträckning och efter samma principer som gäller
för andra arbetssökande. Åtskilliga invandrare har yrkeserfarenhet som
hantverkare eller småföretagare från sina hemländer. Mot bakgrund av de
särskilda svårigheter som invandrarna ofta har på arbetsmarknaden bör
det i exempelvis sådana fall vara en god lösning på deras sysselsättnings-
problem att bevilja näringshjälp.
Näringshjälp till start av jordbruk har beviljats bara i ett fåtal fall årligen. Det ställs i dag stora krav på den som skall etablera sig som jordbrukare —
fysiskt, kunskapsmässigt och inte minst ekonomiskt — vilken medför att
detta bara I undantagsfall är ett tänkbart alternativ för en handikappad person. som behöver sysselsättning. Detta framhålls också av flera remissinstanser. Jag delar dock den uppfattning som förs fram av lantbruksstyrelsen, att möjligheten till stöd för start av jordbruk inte bör uteslutas.
Jag finner det naturligt att man vid start av jordbruksrörelse i första hand prövar möjligheterna att erhålla härför särskilt avsedda stödformer. Därutöver skall näringshjälp inom här föreslagna ramar kunna utgä i den omfattning. som är lämplig i det enskilda fallet. Ärenden som gäller näringshjälp till start av jordbruksrörelse bör handläggas i nära samarbete mellan Jantbruksnämnd och länsarbetsnämnd. Bl.a. är det angeläget att de cekonomiska förutsättningarna klargörs och att låntagarens sammantagna åtaganden ter sig realistiska. Undantagsvis bör näringshjälp kunna beviljas för start av jordbruksrörelse utan att annat stöd samtidigt utgår, förutsatt att rörelsen ändå bedöms kunna ge godtagbar försörjning.
3.8.3 Förslag om förbättrud näringshjälp
Enligt nuvarande bestämmelser kan näringshjälp utgå med högst 15000 kr. helt eller delvis som bidrag eller räntefritt lån. Om särskilda skäl före-
ligger kan handikappad som börjar verksamhet som egen företagare utöver näringshjälp erhålla räntebelagt lån med högst 30 000 kr. Utredningen före-
slår dels en kraftig höjning av stödet, dels en i princip annorlunda utform-
ning av det. Näringshjälp föreslås kunna utgå som ett partiellt avskrivningslån med upp till 100.000 kr. Utredningen diskuterar också ett andra al-
ternativ, som innebär att nuvarande stödform bibehålles med uppräknade stödbelopp. Enligt utredningens förslag skall en tiondel av lånet avskrivas under vart och ett av de tre första ären, då även amorterings- och räntefrihet skulle gälla. |
Utredningen och ett flertal av remissinstanserna har framhållit att det
finns ett klart behov av att bättre anpassa stödets storlek till de ekonomis-
ka förutsättningar som råder. Det är idag förenat med väsentliga kostnader att etablera sig som egen företagare, även om betydande skillnader givetvis finns mellan olika branscher och områden.
Ett stort antal remissinstanser har invändningar mot utredningens förslag till utformning av näringshjälpen. Genom att avskrivningsdelen av det föreslagna näringshjälpslånet görs proportionell mot lånets storlek kommer stödtagare med stora lånebehov och kostnadskrävande projekt att gynnas på bekostnad av dem, som har ett mindre kapitalbehov. Konstruktionen får som följd att näringshjälpstagare med behov av lägre stödbetopp får ett försämrat stöd jämfört med nuläget.
Invändningar av detta slag har bl.a. socialstyrelsen. AMS, Svenska
kommunförbundet, LÖ, Företagareföreningarnas förbund, statens handi-
kappräd, handikapporganisationerna och ett stort antal länsarbetsnämnder. Flera av dem förordar en fast avskrivningsdel. AMS säger i sitt re-
missyttrande att avskrivningsdelen inte bör vara beroende av den totala lånedelen. Liksom hittills bör därför ett grundbidrag alltid kunna utgå. Detta
bör enligt styrelsen förslagsvis vara högst 30000 kr. Ovanpå bidraget bör läggas en fånedel, som bör vara amorterings- och räntefri under de tre första åren.
Mot bakgrund av vad remissinstanserna anfört angående utredningens
förslag till utformning av näringshjälpen är jag inte beredd förorda utred-
ningens huvudförslag. I stället vill jag föreslå, att man i enlighet med utredningens alternativförslag och de synpunkter som remissinstanserna fört fram, söker genomföra förbättringar av nuvarande stödformer. Det är enligt min mening angeläget att en anpassning av stödnivån görs till de ökade investeringsbehov som i dag finns för att starta verksamhet som egen företagare. Den grupp sökande det här gäller har dessutom i många fall svårt att få sina lånebehov tillgodosedda på den allmänna kreditmarknaden. Jag vill därför förorda att nuvarande högstbelopp för näringshjälpslån fördubblas från högst 30000 till 60000 kr. Detta innebär att upp till 75 000 kr. kan beviljas sammanlagt som bidrag och lån vid start av näringshjälpsföretag. Med det knappa reformutrymme som f.n. finns är jag däremot inte beredd
att föreslå någon höjning av gällande bidragsbelopp.
Jag kommer I det följande att föreslå en utökad medverkan av de regio-
nala utvecklingsfonderna i näringshjälpsföretagen. En sådan utökad med-
verkan bör bl.a. medföra att länsarbetsnämnderna säkrare kan bedöma fö-
retagens investeringsbehov och ekonomiska möjligheter. Därigenom bör
också förutsättningar finnas för att en utökad lånemöjlighet också innebär
ökade möjligheter att etablera näringshjälpsföretag. som ger stödtagarna en god försörjning.
Utredningens förslag om amorterings- och räntefrihet under de tre första
åren får stöd av flertalet remissinstanser. Beträffande amorteringstiden har
däremot flera av dem uttalat sig för att den skall vara längre än den av utredningen föreslagna sju år. Några anser att anstånd med amorteringar skall kunna beviljas i betydande omfattning. |
Med tanke på den målgrupp det här gäller kan jag ansluta mig till remissorganens bedömning att återbetalning av lånedelen bör fördelas över en
något längre tidperiod. Jag förordar därför att amorteringstiden utsträcks
till tio år efter de tre första ränte- och amorteringsfria ären.
Med hänsyn till de svårigheter och orättvisor som användningen av anstånd kan medföra vill jag förorda en likformig och restriktiv handläggning av sädana ärenden. Anständ bör bara kunna beviljas i de fall stödtagarens handikapp medför särskilt behov härav, dock under förutsättning att företaget härigenom bedöms få möjlighet att bestå. I tveksamma fall bör detta prövas av utvecklingsfonden eller annan företagsekonomisk expertis.
Jag har ingen erinran mot utredningens förslag beträffande säkerhet för statens fordran i samband med näringshjälpslån. De synpunkter som fram-
förs av Företagareföreningarnas förbund är dock värda att beakta. För-
bundet framhåller att säkerheter av det slag som utredningen föreslär inte alltid kan erhällas. Man pekar också på det administrativa merarbete som uppstår om säkerheter skall tas ut för den stora mängden mindre lån.
Jag föreslär därför att länsarbetsnämnderna inte skall behöva kräva säkerhet i form av företagsinteckning eller pantbrev i de fall lånen understiger 25000 kr.. om inte särskilda skäl talar för att säkerhet bör utkrävas.
3.8.4 Stöd till fortsatt drift
Näringshjälp för att fortsätta verksamhet som egen företagare utgår till handikappad, om synnerliga skäl föreligger och den fortsatta verksamheten med sådan hjälp kan antagas bli lönsam och ge honom goda försörjningsmöjligheter. Utredningens förslag att stöd till fortsatt drift av företag fortsättningsvis inte bör utgå har mött negativa reaktioner från remissin-
stanserna däribland AMS, ett stort antal länsarbetsnämnder, statens han-
dikappråd. Svenska kommunförbundet, Företagareföreningarnas för-
ening. SHIO, HCK. DHR och Folksam. AMS framhäller att stödtagare
kan drabbas av försämrad hälsa som ger behov av ytterligare stöd. De som
startat en rörelse med egna medel kan drabbas av handikapp som nödvän-
diggör en omställning för att de ska kunna fortsätta rörelsen. Swöd till fortsalt drift bör därför finnas kvar enligt de regler och inskränkningar som nu gäller.
Hikhet med AMS förordar jag att näringshjälp i vissa fall skall kunna utgå för fortsatt drift enligt nuvarande regler.
Enligt nuvarande föreskrifter kan stöd till fortsatt drift av en redan eta-
blerad jordbruksrörelse inte utgå. Som framhållits av lantbruksstyrelsen och några lantbruksnämnder har möjligheterna att få bidrag till arbetstekniska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbetsplatsen fått stor betydelse när det gäller att kompensera ett handikapp för en verksam jordbrukare. Jag delar utredningens och lantbruksstyrelsens uppfattning att andra stödformer än näringshjälp I första hand mäste bli aktuella. Styrelsen har här bl.a. framhållit stödformer. som numera gäller till följd av de nya riktlinjer för jordbrukspolitiken som riksdagen antagit I anledning av prop. 1977/78:19. LRF däremot förordar utökade möjligheter till stöd ät verksamma jordirukare. Bl.a. framhåller man, att nuvarande stödbelopp till hjälpmedel och anordningar är otillräckliga. Jag vill erinra om att stödet till särskilda anordningar på arbetsplatsen är höjt med 50 4 i förhällande till vad som gällde då LRF avgav sitt yttrande samt att jag i det föregående förordat ytterligare höjningar av bidragen till arbetstekniska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbetsplatsen.
Mot bakgrund av vad jag här anfört finner jag inte anledning att ändra nuvarande föreskrifter om näringshjälp till fortsatt drift av jordbruksrörel- Se.
3.8.5 Medverkan av de regionala utvecklingsfonderna
Utredningen föreslår att företagareföreningarna — vilkas uppgifter nu övertagits av de regionala utvecklingsfonderna — i ökad utsträckning skall anlitas av länsarbetsnämdnerna i näringshjälpsärenden. Denna medverkan skall gälla utredning av de företagsekonomiska förutsättningarna för näringshjälpsprojektet. yttrande över dessa till länsarbetsnämnden, ombesörjande av reverser, försäkringar. eventuellt juridisk dokumentation. utanordnande av medel och handläggning av återkrav, som länsarbetsnämnden beslutat samt uppföljning m.m. Dessutom föreslås medverkan med viss rädgivning till företagen.
Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Enligt Företagareföreningarnas förbund är föreningarna i princip positiva till att medverka i låneadministrationen under förutsättning att de erhåller ersättning för sina kostnader.
Jag finner att en medverkan från de regionala utvecklingstonderna på det sätt som utredningen föreslår är önskvärd. En sådan medverkan bör ligga inom ramen för den rådgivnings- och konsultverksamhet som fonder-
na bedriver. Insatserna bör debiteras länsarbetsnämnderna. Som framhål-
lits av Företagareföreningarnas förbund bör samverkan mellan länsarbets-
nämnden och utvecklingsfonden utformas så. att den anpassas till de ruti-
ner och arbetsformer som finns hos de olika fonderna. AMS bör därför snarast söka få till ständ överenskommelser om avgifter och utformning av rutiner för samarbete med fonderna med beaktande av att sådan anpassning bör ske. Rådgivning till näringshjälpsföretag bör kunna ske inom ramen för den service som fonderna ger.
Utredningar och yttranden vad gäller förutsättningar för visst projekt
bör även kunna utföras av annat organ med branschkunskaper på det aktuella området.
Vad gäller utredningens förslag att en särskild tjänsteman vid länsarbetsnämnden skall svara för näringshjälpsärenden och kontakter med utvecklingsfonden anser jag det få ankomma på arbetsmarknadsverket att avgöra hur man önskar handlägga dessa ärenden. I likhet med flertalet remissinstanser finner jag att beslut i näringshjälpsärenden också fortsättningsvis
skall ligga inom arbetsmarknadsverket.
3.8.6 Avskrivning av statens fordringar
Möjlighet till avskrivning av statens fordringar finns nu i det fall omständigheterna ger vid handen att vederbörande inte kan betala sin skuld och
heller inte beräknas kunna göra detta i framtiden eller då bevakning och indrivning av fordran bedöms förenat med sådana kostnader att det inte ter
sig lönsamt att driva in skulden. Bestämmelser härom finns i avskrivningskungörelsen (1965:921 ändrad senast 1978:654) samt i föreskrifter utfärdade i regleringsbrev.
Jag vill i detta sammanhang peka på att vissa ärenden om avskrivning av
fordringar visat att företaget kunnat hållas i gång endast under kort tid.
Stödtagaren har då kanske tvingats till Konkurs och därigenom ställts i ett svårare läge än innan stödet beviljades. En utökad medverkan från utvecklingsfonderna bör enligt min mening bidra till att bedömningen av näringshjälpsärenden blir sådan att människor inte i onödan försätts i sådana situationer. Med hänsyn till den målgrupp det här gäller kommer emellertid situationer att uppstå då avskrivning av statens fordran blir aktuell även om projektet från början tett sig realistiskt. I de fall människors handikapp förvärras eller de drabbas av sjukdom kan nedläggning av rörelsen bli nödvändig. I ätskilliga fall torde en försäljning av rörelsen inte inbringa så mycket att kvarstående skuldbelopp till arbetsmarknadsverket kan täckas. . Möjligheten till avskrivning av statens fordran bör därför finnas kvar för de stödtagare. som inte bedöms ha möjlighet att återbetala sina skulder till statsverket.
3.8.7 Kostnader
Utredningen har uppskattat kostnaderna för sitt förslag till 19,5 milj. kr..
varav I.5 milj. avser utvecklingsfondernas medverkan. Man förutsätter att
ning. Även jag räknar med att näringshjälpen skall utgå i ungefär oförändrad omfattning.
AMS har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1979/80 beräknat att
verkets utgifter för näringshjälpen skall uppgå till 9,5 milj. kr., vilket är oförändrat belopp jämfört med 1978/79. Jag uppskattar merkostnaden för här föreslagna förbättringar av stödet till 4 milj. kr.
3.9 Resurser för stöd åt arbetshandikappade
[I det föregående har jag redovisat min syn på de åtgärder som sysselsättningsutredningen förordat. Det är min övertygelse att de åtgärder som jag föreslagit med anledning av utredningens överväganden väsentligt skall öka förutsättningarna att förverkliga målet arbete åt alla.
En bärande linje i de förslag jag fört fram har varit att de arbetshandikappades svårigheter på arbetsmarknaden i princip mäste angripas på två sätt. För det första måste utslagningen av dem som har ett arbete förhindras. För det andra måste kraftfulla åtgärder sättas in för att skaffa arbete åt dem som står utanför arbetsmarknaden.
När det gäller åtgärder för att förhindra utslagningen från arbetsplatser vill jag som tidigare framhålla den stora betydelse LAS har haft. Genom
denna lagstiftning kompletterad med åtgärder av typ lagerstöd, 25-kronan och en rad andra insatser inom arbetsmarknadspolitikens ram har vi under
den scnaste lägkonjunkturen förhindrat en utslagning som för många en-
skilda skulle kunna ha inneburit stora problem att åter få ett arbete. Jag vill
i detta sammanhang också betona betydelsen av insatser på arbetsmiljö-
området som under stor politisk enighet genomförts under 1970-talet och som lett till ett starkt ökat medvetande om problemen i arbetsmiljön. Den lokala skyddsverksamheten vid företagen har byggts ut och fått ökade be-
fogenheter. Därmed har den också fätt förstärkta möjligheter att förebygga
utslagning p.g.a. brister i arbetsmiljön.
Sysselsättningsutredningen betonar i sitt betänkande vikten av att åtgärder sätts in redan på arbetsplatserna. Det är åtgärder inom - skyddskommittéernas verksamhetsområde, inom företagshälsovården och inte
minst inom ramen för anpassningsgruppernas arbete som man tänker på.
Detta arbete har som jag tidigare betonat en avgörande betydelse för hur vi skall kunna möta de rättmätiga krav som ställs på samhället från de arbetshandikappades sida. En förstärkning av anpassningsgruppernas resurser handlar som utredningen framhållit i mycket stor utsträckning om personella resurser. Men det handlar inte enbart om arbetsförmedlingarnas per-
sonalresurser utan minst lika mycket om företagens och de fackliga organisationernas insatser. En aldrig så kraftig förstärkning av arbetsförmedlingarnas insatser i anpassningsgrupperna leder knappast till avgörande förändringar om inte övriga intressenter kan förstärka sina insatser.
Utredningen har som jag nämnt betonat anpassningsgruppernas arbete när det gäller att förebygga uppkomsten av arbetshandikapp. Som jag nyss
framhållit delar jag denna uppfattning. Jag vill dock i likhet med RRV och
arbetarskyddsstyrelsen peka på att utredningen i viss mån har bortsett från
det resultat i det förebyggande arbetet som ett effektivt arbetarskydd inne-
bär. En förstärkning av arbetsförmedlingarnas resurser för anpassningsverksamheten kan enligt min mening inte ses isolerad från den planmässiga utbyggnaden av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen som ägt
rum under 1970-talet och som jag tidigare berört. Antalet tjänster vid arbetarskyddsverket har under denna period fördubblats samtidigt som verket
fått kraftigt ökade medel för bl.a. forskning och information. Det kan i det-
ta sammanhang nämnas att det centralt inom arbetarskyddsverket finns en funktion som skall bevaka arbetsmiljöfrågor rörande fysiskt handikappa-
de. Denna innefattar bl.a. utarbetande av föreskrifter, förmedlandet av information om handikappfrågor inom och utom verket samt ansvar för kon-
takter med myndigheter och handikapporganisationer. Den lokala skyddsorganisationen vid företagen har byggts ut kraftigt. Totalt finns nu i landet ca 120000 skyddsombud. Utbildningen av personal inom företagshälsovärden har utökats avsevärt.
Utredningen har på flera punkter föreslagit att särskild personal skall av-
sättas för viss verksamhet. Det gäller för försök i anslutning till främjandelagen och för samordning av verksamheten med lönebidrag vid allmännyttiga organisationer. Vidare har man uttalat att om utplaceringsprocenten
vid verkstäder för skyddat arbete skall kunna höjas till 1092 behövs en arbetsförmedlare på ca 100 anställda. Sammantaget har utredningen kommit
fram till att arbetsmarknadsverket under en femårsperiod behöver personalförstärkningar med sammanlagt 2400 nya tjänster. Av dessa skulle 35
tillfalla verket centralt och övriga den lokala och regionala organisationen.
Flertalet remissinstanser har vitsordat att väsentliga personalförstärkningar bör sättas in för att arbetsförmedlingarna skall kunna fungera på det sätt som utredningen har föreslagit. AMS pekar på att med ökade perso-
nalresurser följer också ett växande behov av lokaler. Tveksamma till en sä snabb utbyggnad av arbetsförmedlingarna är SAF, RRV och Statsföre-
tag. SAF menar att man bör pröva möjligheterna att disponera om befintlig
personal innan förstärkningar vidtas. För egen del vill jag betona att en förutsättning för att kunna nå målet arbete åt alla är en väl fungerande arbetsförmedling. Inte minst för de arbetshandikappade spelar arbetsförmedlingen en central roll. För att en sökande med arbetshandikapp skall ha möjlighet till ett arbete behövs som regel
individanpassad förmedlingsservice. I takt med att samhällets sysselsätt-
ningsambitioner ökar växer samtidigt andelen sökande med grava handi-
kapp. Ju fler arbetshandikappade som söker förmedlingens hjälp desto fler
arbetsförmedlare erfordras för att ge service åt dem. Som jag tidigare framhållit har arbetsmarknadsverket under 1970-talet byggts ut i snabb takt. Jag tänker då inte enbart på antalet förmedlare utan även på organisatoriska och tekniska förbättringar.
Ansträngningarna att förbättra arbetsmarknadspolitiken måste fortsätta och ett viktigt led häri är att föra arbetsförmedlingarna in på arbetsplatser-
na. Anpassningsgrupperna har här som jag tidigare nämnt central betydel-
se. Även om grupperna, som sysselsättningsutredningen påpekar, på vissa håll fungerar mindre bra gör man på andra häll ett gott arbete. De personal-
förstärkningar som arbetsmarknadsverket hittills fått under 1970-talet har
bidragit härtill. Som jag tidigare sagt har verket tillförts ca 1800 nya tjäns-
ter under 1970-talet. vilket innebär ca 200 per år. Vid jämförelse med andra
statliga organs personalförstärkningar är detta en kraftfull satsning.
Satsningen på förmedlingsverksamheten och stödet för utsatta grupper
måste fortsätta. Regeringen har därför för innevarande budgetår bemyndi-
gat AMS att nyanställa 300 aspiranter utöver normal aspirantantagning. Detta innebär 600 nya aspiranter under budgetåret 1978/79. Vidare kom-
mer jag att förorda att regeringen i budgetpropositionen för 1979/80 beräknar medel för ytterligare 350 tjänster. Jag förutsätter därvid att dessa förstärkningar huvudsakligen kommer den egentliga platsförmedlingen till-
godo och där i väsentliga delar används för att tillgodose behovet av förmedlingsinsalser och andra anställningsfrämjande ätgärder för arbeishan-
dikappade och ungdomar med särskilda behov. Jag utgår från att AMS i detta sammanhang också prövar behovet av specialistfunktioner utöver de resurser för detta ändamål som kommer att finnas inom arbetsmarknadsinstituten. Den närmare fördelningen av verkets personalresurser från tid
till annan är dock en fråga som enligt min mening bäst avgörs av AMS. Jag
vill erinra om att jag tidigare framhållit att länsarbetsnämnderna redan i dag har möjlighet att organisera arbetet med anknytning till t.ex. främjandelagen på ett sådant sätt som utredningen föreslagit.
De avvägningar och prioriteringar som ofta måste göras inom arbetsmarknadsverket underlättas bl.a. genom den utbyggda partsmedverkan som finns. Hos AMS finns förutom en partssammansalt styrelse också en
särskild arbetsväårdsdelegation. Den partssammansatta styrelsen fullföljs
regionalt genom läns- och distriktsarbetsnämnderna.
3.10 Organisatoriska frågor inom AMS
Tillkomsten av den nya organisationen med arbetsmarknadsinstitut och
ett centralt metodutvecklings- och forskningsinstitut kommer att direkt
och indirekt medföra avsevärda förändringar i AMS arbete med den yrkes-
inriktade rehabiliteringen. Även den nya organisationen för skyddat arbete och införandet av systemet med lönebidrag kan beräknas innebära föränd-
ringar i AMS verksamhet. En central stiftelse för skyddat arbete avses att tidigast från den 1 januari 1980 överta främst de planerings- och samord-
ningsuppgifter som nu i huvudsak ligger på styrelsens industrienhet och på delar av dess arbetsvårdsenhet. När arkivarbetet omvandlas till en det av
systemet med lönebidrag frigörs AMS från den omfattande hanteringen med löneärenden m.m. Detta berör främst personalenheten samt styrelsens ekonomifunktioner.
Frågor rörande yrkesinriktad rehabilitering handläggs i dag på flera en-
heter. Arbetsvärdsenheten svarar för alla frågor rörande arbetsprövning och arbetsträning, arbetstekniska hjälpmedel m.m. Frågor gällande psykologinsatser faller på yrkesvägledningsenhetens psykologsektion, medan huvudansvaret för OT- och ALU-verksamheten ligger på AMS utbild-
ningsenhet. Anpassningsfrågorna som får en avsevärd tyngd i arbetsmarknadsinstitutens arbete handläggs nu främst inom arbetsförmedlingsenheten.
Den centrala handläggningen inom AMS i frågor som berör arbetsmarknadsinstituten är således splittrad på en rad enheter. Enligt min mening
mäste det vara mindre ändamålsenligt med hänsyn till den praktiska verksamheten vid arbetsmarknadsinstituten med en sådan uppdelning av det
centrala ansvaret som skulle bli fallet om nuvarande organisation och arbetsansvarsfördelning behålls inom AMS. Härtill kommer som nämnts att
organisationsförändringarna inom det skyddade arbetet kan beräknas innebära att personalresurser kan frigöras. Vilka personalresurser som på detta sätt kan frigöras kan dock först bedömas sedan bl.a. den centrala stuf-
telsen för skyddat arbete trätt i funktion och rekryteringen dit avslutats.
F.n. handläggs frågor rörande verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, industrielta beredskapsarbeten och hemarbete vid arbetsvårdsenheten, industrienheten, personalenheten, ekonomienheten och intendenturenheten. Mot den bakgrund jag här har anfört anser jag att starka skäl föreligger för en mer genomgripande organisationsöversyn av styrelsens verksamhet.
Efter samråd med chefen för ekonomi- och budgetdepartementen vill jag därför förorda att ett sådant översynsarbete bör utföras av AMS i sam-
verkan med statskontoret och i samråd med berörda personalorganisatio-
ner. Översynen bör samordnas med det utrednings- och utvecklingsarbete som AMS och statskontoret bedriver avseende platstörmedlingsarbetet och dess organisaiton.
Förslaget om inrättande av arbetsmarknadsinstitut under länsarbetsnämnderna kan i viss utsträckning komma att medföra behov av en ändrad
organisation vid nämndernas kanslier. Det ankommer på NYR att inom ra-
men för sina direktiv i samråd med arbetsmarknadsverket behandla dessa frågor.
3.11 Finansiering
Det framtida finansieringssystemet för arbetsvårdsverksamheten bör enligt sysselsättningsutredningen utformas så att rationella val kan göras
mellan olika handlingsalternativ utan hänsyn till att det finns olika finansic-
ringsförutsättningar. Sambanden mellan ökade kostnader för förebyggande åtgärder och minskande kostnader i andra led bör markeras. De ckono-
miska konsekvenserna av olika alternativ skall enligt utredningen helst kunna avläsas i det enskilda företaget eller förvaltningen. Detta skulle kunna innebära att kostnaderna för arbetsvårdsinsatser täcks ur samma finan-
sieringskällor som alternativkostnaderna för främst förtidspensionering,
långtidssjukskrivning och arbetslöshetsersättning. Riksdagens revisorer har vid sin granskning av arbetsmarknadspolitiken varit inne på tankegångar som innebär att förtidspensioneringen kostnads-
mässigt till en del bör betraktas som en arbetsmarknadspolitisk utgift. Kostnaderna för förtidspensioncering bör således sammanbindas med de arbetsmarknadspolitiska kostnaderna. Revisorerna påpekar bl.a. att kostnaderna för den arbetsmarknadsmässigt betingade förtidspensioneringen inte ingår i redovisningen av kostnaderna för de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Enligt revisorernas mening bör kostnaderna för den arbetsmarknadsmässigt betingade förtidspensioneringen redovisas med regional fördelning. De förtidspensionerade måste således delas upp i två grupper: de som pensioncrats av arbetsmarknadsskäl och de som pensionerats av medicinska skäl. Kostnadsutveckingen för såväl de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som för den allmänna försäkringen skulle enligt verkets bedömning härigenom klarare kunna följas.
Sysselsättningsutredningen hävdar däremot att det inte är möjligtatt särskilja de personer som förtidspensionerats av arbetsmarknadsskäl från gruppen medicinskt förtidspensionerade. Utredningen anser att det i själva
verket inte existerar nägra sädana klara gränser. Däremot anser utredning-
en att det är rimhigt att samhället på något sätt gör en bindning mellan de kostnader inom socialförsäkringssystemet som är en följd av att arbets-
marknaden inte tar emot personer med olika typer av handikapp och kostnaderna för arbetsvården. Detta förutsätter emellertid att det inte endast är
frågan om cen tekniskt statistisk redovisning utan att också resurserna i verkligheten kan användas på ett alternativt sätt. Flertalet remissinstanser däribland RRV, vägverket, statens handikappråd, kommenterar med en positiv inställning utredningens tankegångar.
För egen del vill jag erinra om att finansieringsfrågorna diskuterades i
prop. (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m. När det gällde finansieringen av verkstäder för skyddat arbete framhöll föredraganden med anledning av ett utredningsförslag om att finansiera verksamheten genom en särskild arbetsgivaravgift, att det pågick flera utredningar inom områden som nu har denna finansieringsform. Med hänvisning till detta framhöll föredraganden att valet av finansieringsmetod borde prövas i ett mer övergripande sammanhang. Eftersom kostnaden för skyddad sysselsättning från samhällets sida kunde ses som ett alternativ till olika former av arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadspolitiska :'
insatser avsåg föredraganden att senare återkomma med förslag om finansiering av den skyddade verksamheten. Föredraganden fann det emellertid naturligt att kostnaderna för en samordnad organisation för den yrkesinriktade rehabiliteringen borde täckas på samma sätt som arbetsmarknadsutbildningen. dvs. över arbetsmarknadsutbildningsfonden varigenom bud-
getmedel och arbetsgivaravgifter samordnas.
Även jag delar denna uppfattning. Härutöver vill jag emellertid framhål-
la att finansieringen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna generellt inte är ordnad på något enhetligt sätt. Arbetsmarknadsutbildningen bekostas
via en särskild fond, som i sin tur finansieras genom arbetsgivaravgifter 6 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 73
och genom bidrag över statsbudgeten. Utbildning av svårplacerade, inom
arbetsmarknadsutbildningens ram, har däremot helt bekostats över statsbudgeten. Kostnaderna för den hittillsvarande arbetsprövnings- och arbetsträningsverksamheten har delats mellan stat och kommun.
För att trygga arbetstagarnas lönefordringar i företag som gått i konkurs
finns sedan år 1971 en särskild lagstiftning om statlig lönegaranti vid kon-
ätgärder för anpassning av arbetsplatserna, arbetstekniska hjälpmedel, arbetsbiträde osv. finansieras helt via statsbudgeten. Detsamma har i huvudsak gällt för beredskapsarbete, halvskyddad sysselsättning, arkivarbete. kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och liknande verksamhet. Kostnaderna för verkstäderna för skyddat arbete har hittills delats mellan staten och de olika huvudmännen. Arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta stödet vid arbetslöshet finansieras över statsbudgeten och av en särskild arbetsgivaravgift.
Den splittrade finansieringen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är en olägenhet inte bara när det gäller att underlätta en flexibel användning av samhällsresurserna för arbetshandikappade. Frågan är enligt min mening också av väsentlig betydelse för hela det arbetsmarknadspolitiska
åtgärdssystemet p.g.a. den förändrade inriktning som arbetsmarknadspolitiken i ökande grad givits under 1970-talet. Åtgärderna har således alltmer inriktats på alt uppkommande sysselsättningsproblem av konjunkturell el-
ler strukturell art måste mötas redan inom företaget. Tanken är att man
härigenom bl.a. skall kunna undvika att försämra produktionsförutsätt-
ningarna för 1 och för sig livskraftiga företag som fätt sysselsättningsproblem till följd av konjunkturavmattning eller andra övergaende orsaker. För företag som drabbats av långsiktiga strukturella problem och där om-
daningar är nödvändiga, t.ex. inom teko- och stålindustrin, har mälsätt- .
ningen varit alt övertalig personal genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall kunna undgå arbetslöshet. För såväl de berörda arbetstagarna
som för samhället har en sådan politik ofta stora fördelar genom att anställ-
ningstryggheten kan värnas. Kostnaderna för samhället för åtgärder med denna inriktning är oftast också lägre än för mera traditionella arbetsmarknadspolitiska insatser som beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning osv. eller för lokaliseringspolitiska insatser.
De medel som använts för att förebygga friställningar har bl.a. varit utbildningsinsatser inom företagen — främst den s.k. 25-kronan — stöd till lagerproduktion, sysselsättningsbidrag för permitteringshotad personal (det s.k. 75 Z-bidraget), sysselsättningsstöd för äldre arbetstagare inom tekoindustrin m.fl. Inom ramen för lokaliseringspolitiken har också betydande
medel satsats för alt strukturella omdaningar i existerande företag skall
kunna genomföras i socialt acceptabla former.
De förebyggande ätgärderna för att förhindra arbetslöshet för redan an-
ställda har kombinerats med en rad kraftfulla insatser för nytillträdande på
arbetsmarknaden — främst ungdomar och kvinnor — som p.g.a. den läga efterfrågan pä arbetskraft fått särskilda problem. För nytillträdande och arbetslösa har utbildningsinsatser kommit till stånd i mycket stor omfattning främst inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen men också inom det reguljära skolväsendet. Även insatserna med beredskapsarbeten har i
hög grad förändrats. Majoriteten av de arbetslösa som i dag sysselsätts i beredskapsarbeten, finns i dagsverksbilliga arbeten inom bl.a. service- och vårdsektorerna. Beredskapsarbeten har också i vissa fall kombinerats med
utbildningsinsatser.
Sammantaget har dessa insatser lett till att vårt land haft en internationellt sett mycket läg arbetslöshet trots den djupa lågkonjunkturen. Sats-
ningen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder av skilda slag, som inneburit
att periodvis upp emot 5 24 av totala antalet personer i arbetskraften omfattals av arbetsmarknadspolitiska insatser, har ocksä fått konsekvenser av
finansiell natur. De mycket betydande utbildningsinsatserna har t.ex. lett
till stora påfrestningar på arbetsmarknadsutbildningsfonden. Bristen på fondmedel har fått täckas med statsmedel. Av lättförståeliga skäl har ock-
så fonden för statlig lönegaranti vid konkurser varit härt belastad. Riksdagen har vid ett par tillfällen under de senaste åren fått besluta om höjning av avgiftsuttaget från arbetsgivarna. Arbetslöshetsfonden och de frivilliga
arbetslöshetskassorna har däremot haft en relativt sett god utveckling.
med i de flesta fall fortsatt fonduppbyggnad som en följd av att arbetslösheten har kunnat hållas på en förhällandevis låg nivä.
De synpunkter som sysselsättningsutredningen fört fram beträffandede ökade möjligheterna till en flexibel resursanvändning inom arbetsvården
som skulle följa av en mer enhetlig finansiering är jag. mot den bakgrund
jag här har skisserat, beredd att utsträcka till att gälla i huvudsak alla individinriktade stödåtgärder inom arbetsmarknadspolitiken. I vilken ut-
sträckning en sådan mer enhetlig finansiering bör ske genom arbetsgivar-
avgifter är jag dock inte beredd att nu ta ställning till. Frågan om en mer enhetlig finansiering har också fätt särskild aktualitet genom det förslag till allmän arbetslöshetsförsäkring som överlämnats till mig och över vilken remissbehandlingen nyligen avslutats.
Inom regeringskansliet arbetar f.n. en interdepartemental arbetsgrupp med en rad frågor kring arbetsmarknadspolitikens framtida finansiering.
Härvid studeras också sysselsättningsutredningens förslag om en bindning
mellan de arbetsmarknadspolitiska kostnaderna för pensioner och lång-
tidssjukskrivning. |
Målsättningen är att ett förslag om en mer enhetlig finansiering av de ar-
betsmarknadspolitiska insatserna om möjligt skall kunna läggas fram i samband med att riksdagen förcläggs förslag om allmän arbetslöshetsförsäkring. Det är önskvärt att en sådan enhetlig finansiering också kan vinna
tillämpning samtidigt som en allmän arbetslöshetsförsäkring träder i kraft.
Detta innebär emellertid att en eventuellt ändrad finansieringsmetod un-
der alla förhållanden inte kan träda i kraft förrän i början av 1980-talet.
serna för bl.a. arbetshandikappade i huvudsak ske enligt nuvarande ordning. Beträffande den yrkesinriktade rehabiliteringen har dock, som tidigare nämnts, riksdagen beslutat att denna skall finansieras på samma sätt som arbetsmarknadsutbildningen och att deltagarna skall erhålla utbild-
ningsbidrag.
Den nya stiftelscorgantsationen för verkstäder inom arbetsvården bör tills vidare i sin helhet finansieras över statsbudgeten. Jag avser att åter-
komma i denna fråga i budgetpropositionen för 1979/80.
4¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd.
2. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning.
Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med statsrådet Wahlberg.
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen töreslår riksdagen
dels att anta förslagen till
I. lag om ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd
2. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning dels att
3. godkänna de av mig förordade allmänna riktlinjerna angående åt-
gärder för arbetshandikappade inom arbetsmarknadspolitiken
4. godkänna de av mig förordade grunderna för ekonomiskt stöd till
arbetshjälpmedel m.m. för personer med arbetshandikapp att
gälla fr.o.m. den I juli 1979 5. godkänna de av mig förordade förändringarna beträffande bidrag
vid utbildning m.m. i företag av äldre och handikappade att gäl-
la fr.o.m. I juli 1979
6. under förbehåll av att uppgörelse kan träffas mellan statens för-
handlingsnämnd och berörda huvudmän och en grund för refor-
men därigenom skapas godkänna de av mig förordade grunder-
na för inrättande av arbetsmarknadsinstitut inom arbetsmark-
nadsverket
7. godkänna de av mig förordade grunderna för inrättande av ett in-
stitut för metodutveckling och forskning inom den yrkesinrikta-
de rehabiliteringen 8. godkänna den av mig förordade omvandlingen av arkivarbete,
musikerhjälp och halvskyddad sysselsättning till anställning
med lönebidrag att gälla fr.o.m. den 1 juli 1980
9. godkänna de av mig förordade särskilda insatserna för ungdomar med arbetshandikapp att gälla fr.o.m. den 1 juli 1979 10. godkänna de av mig förordade förslagen rörande näringshjälp att
gälla fr.o.m. den I juli 1979
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den har lagt fram.
Bilaga I
Sammanfattning av = sysselsättningsutredningens delbetänkande (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade
KAPITEL 1: HANDIKAPP OCH ARBETE - BAKGRUNDS- BESKRIVNING
Sysselsättningsutredningen hänvisar inledningsvis till sitt delbetänkande (SOU 1975:90) Arbete åt alla. I detta hade utredningen konstaterat de stora svårigheter som förelegat att även under högkonjunktur bereda sysselsättning åt handikappade. I nämnda betänkande skrev utredningen:
"Det är därför viktigt att åstadkomma förbättringar av möjligheterna att stödja dessa grupper på arbetsmarknaden. Lösningen av deras sysseltsättningsproblem är en förutsättning för att malet arbete åt alla skall kunna uppnäs. ”
I det här aktuella delbetänkandet Arbete åt alla behandlar utredningen
hela frågan om de arbetshandikappades sysselsättning. Utredningen säger samtidigt att man förutsätter att detaljförslag senare kommer att utformas av arbetsmarknadsdepartementet och AMS och i vissa fall av särskilda organisationskommittéer.
De arbetshandikappade
Enligt AMS definition är en person arbetshandikappad som p.g.a. fysiskt. psykiskt, förståndsmässigt eller socialmedicinskt handikapp har eller förväntas få svårigheter att erhålla eller bibehålla ett arbete på den rcguljära arbetsmarknaden. Ett handikapp behöver således inte mer eller mindre automatiskt leda till att en sökande skall betecknas som arbetshandikappad. Sysselsättningsutredningen använder samma definition.
De arbetshandikappade som hos arbetsförmedlingen fätt fördjupad utredning genom arbetsvården kallas arbetsvårdssökande. Antalet arbetsvärdssökande uppgår till ca 70 000/år. I arbetsförmedlingens statistik indelas de arbetshandikappade i åtta olika delgrupper efter arbetshandikapp. Grupperna är hjärt-, lung- och kärlsjukdom, hörselskada, synskada, rörelsehinder, övriga fysiska handikapp, psykiska arbetshandikapp. förståndshandikapp samt socialmedicinska handikapp.
Arbetsmarknadssituationen för arbetshandikappade belyses genom arbetsmarknadsverkets statistik. Denna statistik är dock ofullständig och ger
endast en ögonblicksbild av arbetslösheten och strömmarna genom olika
institutioner. För att få en mer fullständig bild av de arbetshandikappades
situation på arbetsmarknaden måste också statistik om förtidspensionering
och uppgifter frän handikapporganisationerna tas med. Utredningen anser att det finns stort behov av att få fram heltäckande undersökningar av de arbetshandikappades arbetsmarknadssituation.
Resultaten av arbetsvården
För perioden april 1976— mars 1977 uppskattas att knappt 107 av de arbetshandikappade hade fått arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Den utveckling mot minskad andel arbetsplacerade på den reguljära arbetsmarknaden som konstaterats sedan [960-talet tycks fortsätta. De synskadade och socialmedicinskt handikappade möter de största svårigheterna på arbetsmarknaden.
En arbetsvärdssökande kan avregistreras från arbetsförmedlingen därför att han har fått arbete eller utbildning i någon form, men också av s.k. negativa anledningar. Negativa avregistreringsorsaker är bl.a. arbetsoförmäga — sjukvärd — anstalisvård. ofta kombinerat med förtidspensionering.
Vem är arbetshandikappad?
Svärigheten att ge en klar och entydig definition av arbetshandikappade hänger samman med att det inte finns några entydiga kriterier som avgränsar gruppen. Olika individers arbetsförmåga i en viss arbetsuppgift kan variera p.g.a. olika arbetshinder. Det behöver inte heller vara hinder hos den enskilde utan yttre förhållanden t.ex. brist på barntillsyn eller däliga kommunikationer som utgör arbetshinder. Också vissa förhållanden i arbetslivet utgöra hinder: arbetsmiljö, utbildning, arbetshinder, krav på yrkeserfarenhet etc. Vissa individer övervinner dessa hinder. De är attraktiva på arbetsmarknaden. Andra klarar inte hindren och allra svårast är det för dem som har varaktiga fysiska, psykiska, förståndsmässiga eller socialmedicinska handikapp.
Det är viktigt att understryka att arbetshandikappade inte är en lätt definierad minoritet på arbetsmarknaden utan att ett stort antal människor är eller riskerar — t.ex. med stigande alder — att komma i en situation där de kan behöva särskild hjälp och stöd för att få arbetsuppgifterna anpassade efter sin förmåga. eller möjligheter att utveckla sin förmåga. Med cn viss förenkling kan man hävda att om arbetsmarknaden var anpassad till alla individers förutsättningar skulle ingen hindras att göra arbetsinsatser efter sin förmåga.
Arbete ät alla
Förvärvsarbetet upptar endast en mindre del av en människas livstid, men spelar en central roll för att forma förutsättningarna för sociala relationer, aktiviteter utanför arbetet etc.
Sysselsättningsutredningen utgår ifrån att nästan alla människor har förmåga att bidra till den gemensamma produktionen av varor och tjänster. All bidraget varierar är självklart. Det är då enligt utredningen svärt att se någon bestämd gräns för hur liten en persons arbetsförmåga skall vara för att det inte skall vara aktuellt för samhället att försöka lösa sysselsättningsfrågan i vid mening. Alla skall alltså ha rätt till nägon form av sysselsättning. När det gäller personer med mycket stor nedsättning i arbetsförmägan. närmast i form av sysselsättningsterapi — men sedan I glidande skala över till fullt deltagande i den ordinarie produktionen.
Utvecklingen på arbetsmarknaden
Det finns enligt utredningen klart negativa drag när det gäller utvecklingen av de handikappades möjligheter att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden under de senaste 10—15 åren. Sysselsättningsutredningen diskuterar här många förklaringar.
Sättet att mäta lönsamhet och effektivitet i företag, myndigheter och organisationer tar liten eller ingen hänsyn till samhällsekonomiska effekter
om de arbetshandikappades sysselsättningssituation skall kunna lösas. Vidare ställer den moderna tekniska utrustningen allt större krav på de individer som skall handha den. Å andra sidan kan teknisk utveckling också ge möjlighet till arbete för någon som aldrig haft detta genom att arbetshandikappet kan kompenseras.
Förbättringar av socialförsäkringssystemet, i första hand pensioneringsmöjligheterna, ligger bl.a. också till grund för den förändring som har skett på arbetsmarknaden. Människor som tidigare av ekonomiska skäl var tvungna att under mycket svåra förhållanden försöka göra en arbetsinsats för att försörja sig, har nu fått en möjlighet att med rimliga ekonomiska förutsättningar välja att inte arbeta.
Fackföreningsrörelsens läglönesatsning brukar ibland framhållas som en väsentlig förklaring till utslagningen från arbetsmarknaden och svårigheterna att sysselsätta personer med nedsatt arbetsförmåga. En sådan effekt kan enligt utredningen inte uteslutas, men att göra det till huvudförklaring tycks emellertid vara dåligt underbyggt. Utvecklingen är inte specifik för Sverige utan förekommer också i flertalet västländer trots att man i dessa inte bedrivit en medveten solidarisk lönepolitik. Statistiken visar också att det t.ex. inom jordbruket och skogsbruket har skett en omfattande utslagning och denna kan knappast hänföras till den solidariska lönepolitiken. Snarare finns förklaringarna att söka i rationaliseringar och arbetsskador.
Första ledet i en politik för arbete åt arbetshandikappade måste enligt utredningen vara att förhindra utslagningen. De som söker arbete genom arbetsvården har ofta läng arbetslivserfarenhet och har haft ett arbete som de av olika skäl inte kan ha kvar. Det är därför nödvändigt att insatser för all förbättra anpassning och förhindra utslagning sätts in redan på ett tidigt stadium. Det räcker emellertid inte med att arbeta med de arbetshandikappade som är öppet arbetslösa. Ambitionen måste också vara att förbättra samhällets möjligheter att erbjuda arbete så att dold arbetslöshet bland de arbetshandikappade, 1.ex. bland de förtidspensionerade, kan mätas.
KAPITEL 2. UTSLAGNINGEN FRÅN ARBETSMARKNADEN
I en vidare mening beskriver uttrycket utslagning en process som gör alt en person inte kan behålla eller erhälla ett förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen har begränsat begreppet utslagning till att gälla en process som gör att personer som har haft ett förvärvsarbete inte längre kan behålla det och inte heller erhålla ett nytt.
Sverige har totalt sett haft en mycket god sysselsättningsutveckling under de senaste tio åren. Kvinnorna har ökat sin sysselsättningsgrad mycket kraftigt. För männens del har andelen sysselsatta dock minskat. framför allt i åldrarna 55-64 år, samt 1 sysselsättningssvaga delar av landet. En minskning i förvärvsfrekvens för ensamstående yngre män kan också konstateras i storstadsområden. Allvarliga sociala problem kan här antas finnas med i bilden. Spegelbilden av sysselsättningsutvecklingen för män finns i statistiken över förtidspensionerade.
Förtidspensionering
De förtidspensionerade har ökat kraftigt sedan slutet av 1960-talet. Antalet förtidspensionärer i äldern 16—64 år har ökat från 145 000 år 1967 till 247 000 är 1976. Av de sistnämnda är 33 000 under 40 år. Möjligheterna till förtidspensionering har utvidgats under senare år och detta kan till en del ses som cen förklaring till den ökade förtidspensioneringen. Den är dock också enligt utredningen en konsekvens av en ökad utslagning på arbetsmarknaden. I en rapport (SOU 1977:88) till sysselsättningsutredningen Berglind: Förtidspension eller arbete? visas ett klart samband mellan förtidspension och sysselsättningsmöjligheter i olika län och kommuner. Områden som domincras av jord- och skogsbruk och som samtidigt har en
svag industriell utbyggnad har också en hög andel förtidspensionärer.
Skillnader i andelen förtidspensionerade mellan kommunerna kan förklaras genom arbetslöshetsnivå. andel ogifta i befolkningen och i storstadsområdena även genom sjukledighetens omfattning. Rapporten visar också att Sverige vid en nordisk jämförelse ligger lägst när det gäller andelen förtidspensionerade. Svag sysselsättning, omfattande arbetslöshet och stort
inslag av jord- och skogsbruk tycks också vid internationella jämförelser förklara att ett land har en stor andel förtidspenstonerade. Den väl utbygg-
da arbetsmarknadspolitiken i Sverige är troligen en väsentlig förklaring till den internationellt sett lägre andelen förtidspensionerade.
Delas förtidspensionärerna in efter diagnosgrupper finner man att den
vanligaste sjukdomsgrunden för pensionering är rörelsehinder. Därefter
följer cirkulationsorganens sjukdomar, psykoser och neuroser. Diagnos-
grupperna varierar mycket starkt med ålder. Som exempel kan nämnas att
för personer i åldrarna 15—35 är som år 1975 beviljades förtidspension,
förekom diagnosen psykoser, neuroser m.m. i 42 Zz. av fallen. Vidare kan konstateras att ca 80 Z av de förtidspensionerade saknar utbildning utöver
folkskola. .
Också socialhjälpssituationen kan ge vissa ledtrådar när det gäller att
förklara tendenserna till ökad utslagning från arbetsmarknaden. Antalet ensamstående män med socialhjälp har ökat med 8096 från år 1966 till är 1975. Särskilt i storstadsområdena är denna utveckling markant, nu också i
yngre åldrar än tidigare. Genom att sammanställa folkräkningsuppgifter
med uppgifter om förtidspensionering, socialhjälp och långtidssjukskrivning kan man få en uppfattning om försörjningssituationen och utslagning-
en i olika åldersgrupper. De äldre männen och också i stor utsträckning
äldre kvinnor i hela landet dominerar. Det tycks också finnas en tendens
till utslagning av medelålders och yngre personer, i första hand män i storstadsområdena. Ökningstakten är oroande.Sociala problem och arbets-
marknadspolitiska problem följs här åt.
Orsaker till utslagning
En mycket stor andel av de arbetsvårdssökande på arbetsförmedlingar-
na har läng arbetslivserfarenhet. I de undersökningar utredningen gjort beträffande skyddad och halvskyddad sysselsättning i Göteborg och Skövde,
SOU (1977:44) Skyddad verkstad. halvskyddad verksamhet har 42—50 Z:
en arbetslivserfarenhet som omfattar tio år och mer. Mer än 50 Z av de intervjuade anser att deras nuvarande situation beror på sjukdom eller skada
orsakad av något tidigare arbete.
Arbetsmiljön kan dels direkt ge upphov till skador, sjukdomar eller förslitning som leder till utslagning, dels indirekt medverka till utslagning genom att inte medge den önskvärda och nödvändiga anpassningen av ar-
betsförhällandena. En rad arbetsmiljöstudier under senare år visar på faktorer som kan antas ligga till grund för utslagning. Tunga lyft. enformiga
arbetsrörelser, buller, damm. är exempel på fysiska arbetsmiljöfaktorer
som i hög grad ger arbetstagarna besvär. På senare år har också de psyko-
logiska och sociala inslagen I arbetsmiljön uppmärksammats. Inflytande i
arbetslivet och självbestämmande över arbetstakt och arbetsmetoder är av
central betydelse för möjligheterna att uppleva arbetsglädje. Upplevelsen
av överblick och mening i arbetet liksom samarbete och gemenskap med
arbetskamrater är andra faktorer av stor betydelse.
Sysselsättningsutredningen har tillsammans med Volvo genomfört en försöksverksamhet via anpassningsgrupperna på Volvo Torslandaverken
och Volvo Skövdeverken. I en rapport från försöket (SOU 1977:89) Betingat arbetsföra redovisas en särskild uppföljning vid Skövdeverken bland de betingat arbetsföra (arbetshandikappade enligt utredningens definition)
vars anställning upphört. Var femte av dessa blev förtidspensionerad. Under den period uppföljningen avsett blev var tredje betingat arbetsför som
slutat sin anställning utslagen eller utslagningshotad, enligt den definition
som använts. Enligt definitionen har inte någon av de förtidspensionerade
bedömts som utslagen. De direkt utslagna, ej förtidspensionerade. är
främst unga män, invandrare med kort anställningstid och psykosociala
problem. De från företaget förtidspensionerade är äldre, har längre anställningstid, är svenskar och har fysiska arbetshinder. I undersökningen fram-
gar klart sambandet mellan arbetshandikapp och utslagningsrisk, liksom
sambandet mellan sjukfrånvaro och arbetshandikapp. Långtidssjukdom är
sex gånger så vanligt bland betingat arbetsföra och hög korttidsfrånvaro dubbelt så vanlig. Bäde långtids- och korttidsfrånvaro har starka samband med svårigheter p.g.a. sjukdom i arbetet liksom med den allmänna triv-
seln.
Överväganden och förslag
Utredningen framhåller i fråga om utslagning att man kan skilja på utslagning från en arbetsplats och utslagning från arbetsmarknaden. Att bli
utslagen från en arbetsplats är ett första steg i en utslagning från arbetsmarknaden. Den senare inträffar dock först sedan olika försök med arbetsplacering, rehabilitering m.m. har misslyckats. Att förhindra utslagning
från arbetsplatser är mot denna bakgrund i mänga fall det effektivaste sät-
tet att förhindra utslagning från arbetsmarknaden, inte minst för grupper med psykiska och sociala handikapp. För att uppnå detta måste förebyggande celler rehabiliterande åtgärder sättas in på ett så tidigt stadium som
möjligt.
Utslagningen frän en arbetsplats sker i princip på tvä sätt, genom att hela, eller en del av en arbetsplats läggs ned. eller genom att vissa individer slutar eller tvingas sluta sin anställning därför att man inte lyckats anpassa
arbetsuppgifterna till individens förutsättningar. De största problemen vid företagsnedläggelser eller driftminskningar uppstår när företagen sysselsätter en stor andel äldre arbetskraft och den lokala arbetsmarknaden där företaget finns är begränsad. I detta fall blir också ofta de företagsekono-
miska kalkyler som ligger bakom en företagsnedläggning mycket avvikan-
diskuteras om det inte skulle finnas möjligheter att göra mer systematiska samhällsekonomiska bedömningar innan en nedläggning görs och i vilka former och med vilka finansieringsmetoder ett ingripande skall ske.
När det gäller utslagningen från existerande arbetsplatser framhåller utredningen att trygghetslagsuftningen i hög grad bidragit till att minska ut-
slagningen av äldre och arbetshandikappade. De förtidspensionerade tycks komma från yrken med förhållandevis stora fysiska krav och från näringsgrenar med små företag och/eller få yrken representerade. Särskild
uppmärksamhet borde ägnas åt hur utslagning i dessa branscher skall mö-
las. Arbetet med den fysiska och psykiska arbetsmiljön måste byggas ut och göras mer systematiskt. En företagshälsovård inriktad på förebyggande och arbetsplatsanpassad verksamhet har här mycket viktiga uppgifter. De
långtidssjukskrivna bör kontinuerligt följas upp och behov av arbetsanpassning, som gör det möjligt att efter sjukdomens slut återkomma till arbetet. diskuteras tillsammans med anpassningsgrupperna. Ett samlat
grepp om de arbetsmiljövårdande resurserna på arbetsplatserna är nödvändigt. Anpassningsgrupperna bör vara det centrala organet för att leda
arbetet med att förhindra utslagningen. Inte bara arbetet med individuella
fall är viktigt. utan också systematiska kartläggningar av arbetsplatsernas krav på psykisk och fysisk förmåga, samt möjligheterna att påverka dessa krav. Det bör särskilt observeras att utslagning förekommer också från tjänstemannaarbetsplatser och från statliga och kommunala myndigheter även om anställningstryggheten där traditionellt sett är mycket stor. Större uppmärksamhet bör också ägnas den psykiska miljön på arbetsplatserna.
Utslagningen representerar stora ekonomiska värden. Insatserna för att bekämpa den måste ses i relation till detta. I ett räkneexempel belyser utredningen hur ojämnt förtidspensioneringen är fördelad regionalt. Utgångspunkten har varit att ta fram det län som har den lägsta andelen förtidspensionerade i varje åldersgrupp. Vidare har antagits att alla andra län skulle kunna uppna denna lägre pensioneringsgrad. Resultatet av räkneexemplet är att man med de gjorda antagandena skulle haft ca 77 000 färre
förtidspensionärer år 1975, som varit beräkningsår. Det genomsnittliga an-
talet år till den allmänna pensionsåldern för de 77 000 förtidspensionärerna
är ca 11. Om man antar att cn förlidspensionär i genomsnitt kostar ca
20000 kr.(netto efter skatt) i utgifter för stat, kommun och socialförsäkringssystem blir den årliga kostnaden för 77 000 personer ca 1,5 miljarder
kr. Beräkningar av alternativkostnader har utgått från halvskyddad sysselsättning. Detta kan sägas vara ett mellanting kostnadsmässigt mellan helt skyddade sysselsättningar och de mindre kostsamma och ekonomiskt mer gynnsamma insatser som innebär placering på den reguljära arbetsmarknaden med olika introduktionstider. Lönen har antagits vara 45 000 kr./år.
Skillnaden mellan förtidspensioneringsalternativet och halvskyddad sysselsättning blir 2,5 miljarder kr./är. Detta skall relateras till att AMS utgifter för rehabilitering och stödåtgärder uppgår till 100 milj. kr. För den enskilde individen skulle konsumtionsökningen öka med 1000 kr./månad efter skatt. Om produktionstillskottet antas vara skillnaden mellan den to-
tala lönekostnaden och den statliga subventionen blir tillskottet 3,3 miljar-
der kr. Också det samhällsekonomiska tillskottet skulle alltså vara stort.
KAPITEL 3. YRKESINRIKTAD REHABILITERING — UPPGIFTER, RESURSER OCH ORGANISATION
Den yrkesinriktade rehabiliteringen har till uppgift att stärka ställningen för personer som har svårt att få eller behålla ett arbete på arbetsmarknaden. Enligt denna definition är yrkesinriktad rehabilitering detsamma som arbetsvård. Begreppet arbetsvärd avser såväl insatser till stöd för den enskilde individen som ingrepp på arbetsplatsen.
Den enskildes arbetsförmåga och arbetshinder kan utredas och kartläg-
gas på olika niväer och med olika resursinsatser. Detta kan ske genom samtal på arbetsförmedlingen, i psykologiska anlagsundersökningar, genom arbetsprövning/träning på kommunala arbetsvårdsinstitut eller i ut-
rednings- och träningskurser (OT- och ALU-kurser) med yrkesförbere-
dande praktikinslag vid AMU-center eller på arbetsplatser.
Vid arbetsvårdsinstituten och i samband med träningskurserna eftersträ-
var man att systematiskt träna upp handikappade personers fysiska och
psykiska arbetskapacitet. Ett vanligt sätt att söka kompensera arbetshandikapp är utbildningsinsatser och omskolning till yrken där det primära ar-
betshandikappet inte spelar någon roll. I samband med en arbetsplacering
kan handikappet kompenseras genom olika arbetsmarknadspolitiska ätgärder som bidrag till arbetsbiträde, arbetstekniska hjälpmedel m.m.
En central uppgift i rehabiliteringsprocessen är att försöka finna en ar-
betsplats för den arbetsvärdssökande som så längt som möjligt är anpassad
ull hans förutsättningar och önskemål. Hjälpmedel för detta är platsför-
medling. ackvisition hos arbetsgivaren, kontakter med anpassningsgrup-
perna och slutligen främjandelagens olika påtryckningsmöjligheter.
Med utgångspunkt frän olika statistiska uppgifter kan man göra en unge-
färlig uppskattning av vad som händer med de personer som kommer till arbetsvården för rehabilitering. Skattningar ger vid handen att ca 17 § går till arbete på den reguljära arbetsmarknaden och 4 Zz till halvskyddat arbete. Sådana ibland efter utbildning eller prövning och träning. Drygt 30 2&
går till skyddad sysselsättning. Arbetsplaceringarna uppgår således till drygt 50 2.
Arbetshandikappade ungdomar
Utslagningen från arbetslivet drabbar allt yngre åldersgrupper. Därtill kommer att många av de arbetshandikappade ungdomarna aldrig har förvärvsarbetat. Efter ett omfattande utrednings- och rehabiliteringsarbete
förtidspensioneras många av ungdomarna efter kort eller ingen yrkesverksam tid. Knappt 25 000 ungdomar i äldern 16—34 år är förtidspensionerade. Bland de nybeviljade pensionerna har omkring 40 ££: huvuddiagnosen ”psy-
koser, neuroser m.m. ”.
Förutom de psykiskt och socialmedicinskt arbetshandikappade har främst de utvecklingsstörda och gravt rörelsehindrade ungdomarna stora
svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden. Gemensamt för dessa grupper är att deras arbetsrehabilitering måste innehälla en samordning av oli-
ka rehabiliteringsresurser som angriper deras totala situation.
Genom ett initiativ från sysselsältningsutredningens sida och med me-
del från Allmänna arvsfonden bedriver Södertälje kommun sedan år 1977, i nära samarbete med arbetsförmedlingen, en försöksverksamhet med speciella insatser för ungdomar med socialmedicinska arbetshandikapp. Ett antal ungdomar har placerats på beredskapsarbeten inom kommunförvalt-
ningen. Socialarbetare, fritidspedagoger. psykologer och arbetskamrater
främst s.k. faddrar etc. stöttar ungdomarna. Förutom arbetserfarenheter är social träning ute i samhället samt studie- och fritidsaktiviteter viktiga inslag för att bryta ungdomarnas isolering.
I samband med försöksverksamheten har en fristående ekonom sökt be-
lysa de finansiella effekterna som de rehabiliterande insatserna i samband
med försöket kan få på den offentliga ekonomin under en tio-årsperiod.
Resultaten presenteras i en rapport Finansiella kalkyler för rehabilite-
ringsinsatser för 22 ungdomar i Södertälje. Sämsta utfall för ungdomarna i samband med projektet har jämförts med bästa utfall utan projektet. För
den offentliga sektorn totalt beräknas försöket ge ett betydande finansiellt överskott (ca en halv milj. kr.).
Överväganden och förslag
I regeringens proposition 1977/78:30 om bl.a. den yrkesinriktade rehabiliteringen lämnades frågan om dennas organisation öppen i avvaktan på
sysselsältningsutredningens betänkande. Utredningen har mot denna bak-
grund ägnat stor uppmärksamhet åt dessa frågor. En grundförutsättning för lyckad rehabilitering är att den enskilde individen är motiverad för en rehabilitering. Detta är en mycket viktig uppgift
för arbetsvården. Det är enligt utredningens uppfattning vidare angeläget att få ett bättre informationssystem om resultaten av arbetsväårdens insatser. Detta bör bygga på regelbundna uppföljningar av de arbetsvårdssökande, t.ex. stickprovsundersökningar. Det är naturligt att det metodutvecklingsinstitut som föreslås, får ansvar för uppföljningarna.
En förbättrad yrkesinriktad rehabilitering förutsätter att arbetsvården får resurser, en mer sammanhållen organisation och att ansvaret för den enskilde individen inom systemet blir mer enhetligt. En grundläggande fråga är hur lång tid en arbetsförmedlingstjänsteman kan använda för att skaffa ett lämpligt arbete åt en gravt handikappad. Om de arbetsvårdssökande i genomsnitt skulle kunna räkna med en veckas arbetsinsatser från arbetsförmedlingen skulle det krävas cirka 2000 tjänstemän bara för dessa uppgifter. Förmedlingens resurser måste enligt utredningens uppfattning ökas så all det blir bättre balans mellan den fysiska och psykiska rehabiliteringen, de kartläggande och utredande insatserna å ena sidan och de insatser som sedan görs för att skaffa ett lämpligt arbete. å andra sidan.
Samma resonemang kan föras om resurserna för att anpassa den enskilda arbetsplatsen till individens behov. Detta gäller inte bara den fysiska anpassningen utan också introduktion, utbildning, information etc. Det finns f.n. möjligheter att ge bidrag till arbetsgivare, 8 kr./ timme, vid utbildning av arbetshandikappade och vid s.k. praktikanställning. Bidraget kan vid utbildning jämkas upp till full täckning av arbetskraftskostnaden för personer med grava handikapp. Utredningen föreslår att grundbeloppet för både utbildning i företag och praktikanställning höjs till 75 Z av de totala lönekostnaderna med möjligheter att jämka bidraget upp till full kostnadstäckning vid grava handikapp. Kostnadsökningen härför beräknas till 6 milj. kr.
Utredningen föreslär vidare att den modell för samverkan mellan olika rehabiliterande institutioner som prövats i Södertälje, bör bilda utgångspunkt för en vidgad försöksverksamhet för ungdomar med socialmedicinska handikapp i fem kommuner i storstadsregionerna. Försöken bör pågå i minst två år och metodutvecklingsinstitutet föreslås utvärdera försöken. För de fortsatta försöken beräknas ett medelsbehov om 2 milj. kr., varav I milj. kr. för utvärdering.
Fr.o.m. den 1 januari 1977 utgär till halvskyddad sysselsättning bidrag som motsvarar 90 Zz av den totala lönekostnaden under det första året och : 50 96 under de tre följande åren till arbetsgivare som anställer svårt fysiskt handikappade eller psykiskt utvecklingsstörda under 25 år. Sysselsättningsutredningen föreslår, mot bakgrund av att gruppen ungdomar med psykiska och socialmedicinska arbetshandikapp ökar snabbt, att denna bidragsform utsträcks till att omfatta även gravt socialmedicinskt och psykiskt arbetshandikappade under 25 år.
Unga förtidspensionerade är en växande grupp, ca 25000 under 35 år. De har visserligen fåti sin ekonomiska situation tryggad, men detta är inte en tillräcklig lösning på deras problem. Utredningen föreslår därför att även yngre förtidspensionerade i åldern 26—35 år omfattas av möjligheten till förhöjt statsbidrag vid halvskyddad sysselsättning. RFV föreslås få i uppdrag att konstruera ett system som dels kompenserar förlusten i de fall lön av arbete understiger tidigare pensionsbelopp vid övergång från förtidspension till arbete, dels stimulerar till arbete. Samtidigt bör också förtidspensionsbestämmelserna ses över för dem som arbetar i skyddad verkstad med lön och bibehållen förtidspension. Målsättningen bör vara att den som förvärvsarbetar får lön på vanligt sätt.
Utredningen föreslår också att förtidspensionärer som tar ett arbete skall ha rätt till vilande förtidspension under viss tid. Detta skulle innebära
att de som inte kan fortsätta att arbeta återfår sin förtidspension genom ett
enkelt anmälningsförfarande.
Representanter för arbetsförmedling, socialvård, sjukvård och försäkringskassa diskuterar tillsammans i s.k. rehabiliteringsgrupper behov av
rehabiliteringsinsatser bl.a. i samband med beslut om förtidspensionering.
Utredningen föreslår att rehabiliteringsgrupperna också får i uppdrag att ta
årliga rehabiliteringskontakter med de redan förtidspensionerade och dis-
kutera deras möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet.
Rehabiliteringen är inte avslutad i och med en arbetsplacering. Det rehabiliteringsarbete som måste fortsätta inne i företaget förutsätter en utbygg-
nad av företagens möjligheter att medverka i rehabiliteringsprocessen. En fortsatt satsning på arbetsvården genom arbetsförmedling och särskilda institutioner mäste, för att bli effektiv, kompletteras med en kraftig utbyggnad av företagens möjligheter att medverka i rehabiliteringsprocessen.
Om arbetsgivarna skall ta större ansvar för rehabiliteringen måste samhället på olika sätt garantera detta. Det kan t.ex. ske genom lagstuftning och/eller bidrag ull särskilda åtgärder. Båda vägarna diskuteras av utredningen.
Försök inom den statliga och kommunala sektorn med faddrar/handledare för arbetshandikappade har gett goda resultat. Handledare har till uppgift att stödja den arbetshandikappade både på och utanför arbetsplatsen. Utredningen föreslår att AMS får i uppdrag att på riksnivå bedriva
försök med bidrag till sådana handledare. Bidragen bör uppgå till högst
5000 kr./år och person och kostnaden härför beräknas till 2 milj.kr. för 400 faddrar.
Det är angeläget att företag och förvaltningar medverkar i rehabilite-
ringsverksamheten genom att ställa platser till förfogande för prövning och
träning i reell miljö. Utredningen förutsätter att ett tillräckligt antal träningsplatser kan tas fram på frivillig väg. Om detta, mot förmodan, inte
skulle visa sig möjligt, bör det finnas en beredskap för lagstiftningsåtgär-
der. Den ekonomiska frägan kan enligt utredningen lösas genom att den
som genomgår träning liksom nu får sin lön betald enligt de regler som gäl-
ler vid arbetsmarknadsutbildning. Ett annat sätt är att lön utbetalas genom arbetsgivaren som därefter erhåller kompensation för huvuddelen av kostnaden genom arbetsmarknadsverket. Härutöver kan man enligt utredningen diskutera om bidrag skall utgå till arbetsgivarna för administrativa merkostnader.
På större arbetsplatser bör det vara möjligt att bygga upp särskilda resurser för prövning och träning som kunde utnyttjas i första hand för de in-
terna behoven. De bör också kunna användas för icke anställda bl.a. efter-
som det på vissa håll finns köer till arbetsvårdsinstituten. Till företag som på detta sätt bygger upp resurser för prövning och träning skulle det enligt utredningen utgå visst bidrag som kompensation för merkostnader för
t.ex. administration, läkar- och kuratorskostnader etc. Utredningen föror-
dar att en försöksverksamhet av detta slag inleds i samband med utbyggna-
den av den nya arbetsvårdsorganisationen. Metodutvecklingsinstitutet föreslås svara för genomförande och utvärdering och försöken bör pågå i minst två år. Kostnaden härför beräknas till I milj.kr. varje år, dvs. 2 milj. kr.
I regeringens proposition (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesinriktad rehabilitering m.m., som antogs av riksdagen i december 1977, läm-
nas centrala avsnitt öppna med hänvisning till sysselsättningsutredningens väntade betänkande. Det gäller frågan om den yrkesinriktade rehabiliteringens organisation vid arbetsvärdsinstituten. Propositionen tar endast ställning till att instituten skall ha statligt huvudmannaskap. Också frågorna om organisationen av psykologmedverkan, liksom Psykotekniska institutet (PTI) och statens arbetskliniks framtida ställning lämnas öppna med hänvisning till sysselsättningsutredningen. Utredningen diskuterar tre alternativ till organisation och huvudmannaskap för den yrkesinriktade rehabiliteringen; — skolöverstyrelsen (AMU-centra) — anknytning till de regionala stiftelserna för skyddat arbete — inordnande i arbetsmarknadsverket.
Av dessa alternativ förordas arbetsmarknadsverket. Skälen härtill är bl.a. att ett sammanhållet ansvar för de arbetsvärdssökande erhälls liksom en knytning till förmedlingsverksamheten den reguljära arbetsmarknaden. Därtill får man möjlighet till avvägning av olika resursinsatser mot varandra.
Den prövnings/träningsverksamhet som i form av OT- och ALU-kurser bedrivs vid AMU-center har samma målsättning som den yrkesinriktade rehabiliteringen vid arbetsvårdsinstituten. Utredningen föreslår därför att OT- och ALU-kurserna förs samman med arbetsvårdsinstitutens resurser i nya enheter, som kallas arbetsmarknadsinstitut. ALU-kurserna bör dock även i fortsättningen kunna anordnas lokalmässigt decentraliserat eller i anslutning till AMU-center. Utredningen föreslår vidare att psykologresurserna knyts till de nya arbetsmarknadsinstituten. Härigenom skulle flexibilitet uppnås i användningen av psykologmedverkan och samtidigt förutsättningar skapas för att flera psykologer får kontakt med förmedlingsarbetet.
Någon kostnadsökning bör enligt utredningen inte följa av ett inrättande av arbetsmarknadsinstituten.
Arbetsmarknadsinstituten bör få en självständig ställning under länsarbetsnämnderna, med särskilda styrelser som företräder olika intressen. I varje län skall under länsarbetsnämnden finnas ett eller flera institut som har ansvar för ALU-kurser, anlagsundersökningar och prövnings/träningsverksamhet, dels i institutionell miljö men framför allt på träningsplatser på den reguljära arbetsmarknaden. Det är viktigt att understryka att organisationsformen innebär att instituten får tillgång till alla de hjälpmedel som förmedlingen har till sitt förfogande, t.ex. i form av bidrag till arbetsgivare.
Behovet av forskning kring hjälpmedel och metoder i den yrkesinriktade rehabiliteringen understryks av utredningen. Enligt direktiven skall utredningen också pröva frågan om en central organisation för forskning och metodutveckling inom denna sektor. I likhet med direktiven anser utredningen att fördelar finns med en samordning av statens arbetsklinik och PTI.
Mot bakgrund av risken för att praktisk prövning och träning tar överhand i en institution som har både praktisk verksamhet och metodutveckling anser sig utredningen inte kunna förorda en fullständig sammanslagning av statens arbetsklinik och PTI. Ett sådant sammanslaget institut skulle därtill bli mycket stort.
I stället föreslär utredningen att ett centralt institut för forsknings- och utvecklingsarbete rörande yrkesinriktad rehabilitering bildas genom att arbetsklinikens resurser för metodutveckling sammanförs med vissa forsk-
nings- och utvecklingsinriktade delar av PTI. Det nya metodutvecklingsinstitutet föreslås bli organisatoriskt knutet till AMS, men få en fristående ställning under ledning av en särskild delegation. Konstruktionen kan ses
som en parallell till arbetslöshetsförsäkringsdelegationen. Till metodut-
vecklingsinstitutet bör knytas såväl sociologisk som psykologisk och me-
dicinsk expertis. Institutet skall ägna sig åt dokumentation och information
om resultaten av det utvecklingsarbete som bedrivs, t.ex. I form av egna skriftserier. Det skall också delta i planering av och medverka vid utbildning av personal vid de nya arbetsmarknadsinstituten.
Den nuvarande prövningsverksamheten vid statens arbetsklinik och
motsvarande verksamhet vid PTI föreslås sammanförd och bilda stommen i ett fjärde arbetsmarknadsinstitut inom Stockholmsregionen. Denna pröv-
ningsverksamhet knyts lokalmässigt till det nya metodutvecklingsinsti-
tutet.
Vid PTI bedrivs vissa projekt — 1.cx. kring handikappade barns sociala
rehabilitering, kring arbetsmiljöfrågor I vid mening, arbets- och idrottspsykologiska frågor etc. De forskare som arbetar med projekt av detta slag bör organisatoriskt knytas till de statliga myndigheter och institutioner där sådant utvecklingsarbete kan drivas inom ramen för dessa myndigheters och institutioners verksamhet.
Vidare bör enligt utredningen de konsultationsprojekt, vid PTI, som inte organisatoriskt kan föras till myndigheters och institutioners verksamhet kunna knytas till t.ex. verksamheten vid Statskonsult AB.
Utöver de medel som idag avsätts för de verksamheter som föreslås ingå I det centrala institutet fordras enligt utredningen ytterligare 4 milj. kr.
KAPITEL 4. DEN REGULJÄRA ARBETSMARKNADEN
Sysselsättningsutredningen har under ären 1976 och 1977 haft försöksverksamhet inom både den privata och den offenthiga sektorn i syfte att undersöka möjligheterna att förbättra de arbetshandikappades sysselsättningssituation. Huvudintresset har varit inriktat på inplacering av arbetshandikappade, men även på åtgärder för att underlätta för redan anställd personal med arbetshandikapp.
Försöksverksamheten på den privata sektorn genomfördes vid tvä Volvoenheter. Arbetet där koncentrerades i stor utsträckning på redan anställda arbetshandikappade. Av 197 ärenden som gällt anställda med i många fall långa sjukskrivningsperioder och som behandlats i anpassningsgruppen, har 112 lett till en arbetsplacering. Effekterna av detta kan bl.a. avläsas i en väsentligt minskad sjukfrånvaro. Värdet samhällsekonomiskt upp-
skattas till netto på 250 000 kr. och en företagsekonomisk vinst på 185 000
kr. Då har kostnaderna för försöksverksamheten med anpassningsgruppen dragits av.
I verksamheten har också ingått försök med tckniska förändringar på ar-
betsplatserna. Även dessa har givit god ekonomisk utdelning. Den samhällsekonomiska vinsten beräknas till 800 000 kr. och den företagsekono-
miska till 50 000 kr.
Resultaten av försöken inom den offentliga sektorn visar, att ca hälften av de arbetsvårdssökande som aklimatiserats för medverkan i försöket har
fått arbete. Resterande är under handläggning, i utbildning eller i prövning. Detta skall ses i relation till de arbetsplaceringar som normalt sker bland
arbetsvårdssökande på förmedlingen. Under ett är fär ca I0 2& arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Enkät om främjandelagen
Främjandelagen i sin nuvarande utformning trädde i kraft den 1 juli 1974 och är ett komplement till lagen om anställningsskydd. Främjandelagsuftningen skall markera samhällets möjligheter att i undantagsfall kunna ingripå med tvångsmedel för att åstadkomma lösningar av de äldres och de ar-
betshandikappades problem. Lagen ålägger arbetsgivarna att ge informa-
tion om rekryteringspolitik etc. till länsarbetsnämnden. Den ger också länsarbetsnämnden möjligheter att lämna anvisningar i personalrekryteringsfrågor till företag och myndigheter. Om inte anvisningarna följs kan
arbetsgivarna åläggas att betala böter. Ärendet kan också hänskjutas till
AMS som kan älägga företag och myndigheter att inte anställa annan än den som anvisas av den offentliga arbetsförmedlingen. Sysselsättningsutredningen har gjort en enkät om ullämpningen av främjandelagstiftningen till länsarbetsnämnderna. Av svaren på enkäten framgår alt ingen nämnd har använt lagens möjligheter att ålägga företag att lämna uppgifter till länsarbetsnämnden. Följaktligen har heller inga nämnder använt sig av lagstiftningens andra möjligheter till att ge tvingande anvisningar till företagen. Som skäl för detta anger i allmänhet nämnderna att det i förarbetena till lagen har konstaterats att gemensamt accepterade lösningar är bästa garantin för att tillfredsställande resultat skall uppnås.
Överväganden och förslag
Om målet arbete åt alla skall kunna förverkligas också för de arbetshandikappade räcker det inte med att förstärka olika arbetsvårdsinsatser, resurser på arbetsförmedlingarna, rehabiliteringsmöjligheter, förbättrade bidrag etc. Sådana insatser är viktiga. De kan ändå aldrig bli effektiva, om de inte kombineras med förändringar av den reguljära arbetsmarknadens sätt att fungera.
Utredningen konstaterar inledningsvis att den första förutsättningen för
arbete åt arbetshandikappade är att det finns tillräckligt antal arbetstillfäl-
len. En generellt hög efterfrågan på arbetskraft är dock inte tillräcklig. Efterfrågan måste förändras så att de arbetshandikappade inte efterfrågas i
sista hand. Det är givetvis ett samhällsintresse att företag och förvaltningar fungerar effektivt. En rekryteringspolitik som håller många arbetshandi-
kappade utanför arbetsmarknaden kommer dock ofta att stå i direkt motsatsställning till andra samhällsintressen. Det gäller såväl intresset av att tillgodose de arbetshandikappades grundläggande rättighet till arbete och social gemenskap som övergripande samhällsekonomiska mäl.
Samhället har påtagit sig ett försörjningsansvar för alla medborgare. Det
innebär att alla får konsumera en viss del av den samlade produktionen oavsett om de förvärvsarbetar eller inte. Det tillskott till produktionen som
mäste göras av en person som stär utanför arbetskraften för att samhället
som helhet skall tjäna på det uppgär till skillnaden mellan hans nuvarande konsumtion och den konsumtion han skulle få efter inträdet i arbetslivet. När den för alla garanterade konsumtionsandelen höjts tenderar denna
skillnad att bli mindre och mindre.
Ekonomins sätt att fungera gentemot de arbetshandikappade — och för övrigt också mot andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden — tenderar alltså att bli allt mer orimlig sett ur samhällsekonomins och den
offentliga ekonomins synpunkt. En huvudinriktning för politiken ”arbete åt alla” måste därför vara att försöka påverka de ekonomiska förutsätt-
7 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 73
ningarna för myndigheternas och företagens kalkyler, så att deras effektivitets- och lönsamhetstänkande kommer att ta hänsyn till de övergripande samhällsekonomiska effekterna.
Alternativen till arbete på den reguljära arbetsmarknaden för arbetshan-
dikappade, bl.a. olika former av skyddat arbete och förtidspensionering. ger ofta mycket höga kostnader. Dessa kostnader vilar naturligtvis ytterst på produktionen. Effekten av att de arbetshandikappade ställs utanför den reguljära arbetsmarknaden blir mindre effektivitet i den samlade produktionen, mindre samlad produktion, större kostnader på företagen, sämre
lösningar för de arbetshandikappade och deras rätt till meningsfullt arbete
och social gemenskap. Det är därför väsentligt att de ekonomiska sambanden tydligt klarläggs. Fördelningen av kostnaderna kan ske på flera olika sätt, genom lagstiftning och/eller avgifter och bidrag till företagen. Enligt utredningens uppfattning måste de olika metoderna kombineras.
Enligt sysselsättningsutredningens uppfattning har uppbyggnaden av främjandelagstiftningen klara fördelar. Utredningen menar att en effektiv
tillämpning av främjandelagstiftningen är en förutsättning för att klara an-
ställningen av arbetshandikappade. Olika vägar bör prövas för att åstad-
komma detta. Det bör finnas någon form av anvisningar som anger riktlin-
jer för i vilken utsträckning t.ex. olika typer av arbetsgivare bör anställa
arbetshandikappade. Dessa riktlinjer bör vara utgängspunkt för diskussio-
ner och förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetsmarknadsverket. Anmärkningsvärda avvikelser från dessa riktlinjer och ovilja att ange godtag-
bara förklaringar till den anställningspolitik som man för, skulle kunna leda
till att främjandelagens tvingande bestämmelser tillämpades. Försök bör
också genomföras med att dels förstärka fyra länsarbetsnämnder med två tjänstemän vardera, för att arbeta med främjandelagens tillämpning och
dels också i något eller några av dessa försök koncentrera handläggningen av främjandelagens tvingande delar till vissa tjänstemän. Kostnaderna för dessa försök beräknas till I milj. kr. per är.
Kostnaderna för att ge arbetshandikappade sysselsättning måste bäras av hela produktionen på samma sätt som kostnaderna för de icke sysselsatta. t.ex. förtidspensionerade. Samtliga kostnader för arbetsvårdsorganisationen och för sysselsättningsskapande åtgärder för arbetshandikappade
bör bilda underlag för en ny arbetsgivaravgift som bestäms av de faktiska
kostnaderna. Sambandet mellan bristande insatser på den reguljära arbetsmarknaden och kostnaderna för sysselsättningsskapande insatser och ar-
betsvårdsinsatser kommer härigenom att klarare framhävas. En ytterligare markering av sambandet mellan arbetsmarknadspolitiska insatser och socialförsäkringssystemetr skulle kunna åstadkommas genom en gemensam arbetsgivaravgift. Utredningen framhåller vikten av att de beskrivna sambanden klart åskådliggörs. I fråga om stöd till arbetsgivare som anställer personer med arbetshandi-
kapp föreslår utredningen att bidragen till särskilda anordningar på arbetsplatsen höjs från 30 000 till 30000 kr. per handikappad. Stödet för speciella arbetstekniska hjälpmedel föreslås höjt från 25000 till 50000 kr. för varje
enskilt hjälpmedel. Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräk-
nas vid en 25-procentig tillväxt av antalet bidrag till 6 milj. kr. Bidraget till arbetsbiträde som idag kan uppgå till högst 10000 kr. per är föreslås för-
ändrat så att det kan utgå med högst 25 24 av den totala lönekostnaden för
personer som fungerar som arbetsbiträde. Likaså föreslås att det skall kunna kombineras med bidrag till halvskyddad sysselsättning när det gäller personer med grava handikapp och starkt nedsatt arbetsförmåga. Utred-
ningen räknar med att antalet arbetsbiträden kommer att växa från 550 till 1000 vilket medför en ökning av medelsbehovet om 6 milj. kr.
Utredningen föreslår vidare att försök görs i två län med bidrag till kollektivt förberedande ombyggnad av arbetsplatser med sikte på anställning av personer med specifika typer av arbetshandikapp. Kostnaderna härför beräknas till 2 milj. kr.
F.n. finns drygt 5000 anpassningsgrupper och utredningen räknar med
att antalet inom de närmaste åren kommer att växa till 6 - 7000. Aktiviteten inom anpassningsgrupperna är synnerligen skiftande. Ett litet antal
fungerar enligt de intentioner som finns för verksamheten och ger också resultat när det gäller anställning av arbetshandikappade. I en stor del av grupperna. förmodligen en klar majoritet, är aktiviteten mycket liten. En
del anpassningsgrupper fungerar förhållandevis ganska väl när det gäller den interna omplaceringsverksamheten. De sysslar däremot i liten eller
ingen utsträckning med frågan om nyanställning av arbetshandikappade.
Utredningens försöksverksamhet har understrukit att den viktigaste förutsättningen för att anpassningsgrupperna skall kunna fungera är att det finns personella resurser för verksamheten. Detta gäller inte minst möjlig-
heterna för arbetsförmedlingens tjänstemän att delta. Behovet av tid måste bedömas i förhällande till företagens storlek etc. och utredningen föreslår
en omfattande förstärkning av arbetsförmedlingarnas personalresurser. En sådan förstärkning är nödvändig för att kunna leva upp till åtminstone vis-
sa minimikrav när det gäller insatserna i anpassningsgrupperna. Utred-
ningen understryker emellertid också att det är viktigt att personella satsningar görs också från arbetsgivarsidan och från de fackliga organisatio-
nerna. En mycket diskuterad fråga när det gäller anpassningsgruppernas verksamhet är avvägningen mellan arbetsförmedlingens medverkan i omplacerings- resp. inplaceringsverksamheten. Med nuvarande resurser är det inte
möjligt för arbetsmarknadsverket att ens i tillräcklig utsträckning medver-
ka för att klara inplaceringarna. Det är då naturligt att denna verksamhet prioriteras. Utredningen har dock samtidigt uppfattningen att om arbets-
marknadsverkets medverkan för att stödja inplaceringen av handikappade skall bli verkligt effektiv krävs att man i viss utsträckning har möjlighet
delta i hela omplaceringsverksamheten i företaget. Anpassningsverksamheten för de redan anställda är viktig bl.a. för sätt att förhindra utslagning. Bland de anställda finns många långtidssjukskrivna där rehabiliteringsbehovet är mycket stort. Vid dimensioneringen av ar-
betsmarknadsverkets resurser för anpassningsverksamhet bör därför behovet av medverkan när det gäller insatser för redan anställda också tas med i bilden.
En annan fråga av intresse är i vilken utsträckning anpassningsgrupper-
na också skall syssla med mer övergripande arbetsmiljöfrågor etc. Enligt
utredningens uppfattning är det inte möjligt att dra någon skarp gräns mel-
lan de insatser som görs av allmänt förebyggande karaktär och insatser i de
individuella fallen. Gränsdragningar mellan olika organ inom företagen och deras ansvarsområden är nödvändiga, men informationen mellan organen
måste fungera. Det är viktigt att anpassningsgruppernas verksamhet integreras I företagens normala personalpolitiska insatser. Företagshälsovården är t.ex. mycket viktig i anpassningsarbetet, och får inte ses som en isolerad del styrd utifrån snäva medicinska utgängspunkter, utan som en in-
tegrerad del i det anpassningsarbete som måste försiggå i alla företag. De största insatserna för att öka de arbetshandikappades sysselsättningsmöj-
ligheter måste göras inom den offentliga sektorn. Den offentliga ekonomin har allt att vinna på en förändrad anställningspolitik när det gäller arbets-
handikappade. Till de statliga myndigheterna bör särskilda direktiv gå ut, där myndigheternas ansvar för att medverka i anpassningsarbetet klart
fastslås. Direktiven bör följas upp genom åläggande för myndigheterna att
i samband med sina anslagsframställningar avge redogörelser för anpassningsarbetet under året. Dessa redogörelser bör därefter överlämnas till
AMS för sammanställning och åtgärder.
En grundläggande svårighet för anställning av arbetshandikappade inom den statliga sektorn är att man på mycket stora områden har en starkt ut-
bildningsbunden personalrekrytering, fasta behörighetsregler, "förtjänst
och skicklighet". En vidgning av förtjänstbegreppets innebörd bör ceftersträvas, så att förtjänst” skall avse även andra områden än statlig. Diskussioner bör tas upp med parterna på den statliga arbetsmarknaden om
förslag till regler och rutiner för att anpassa det statliga tjänste- och lönesystemet så att arbetshandikappade i ökad utsträckning kan anställas. När det gäller den statliga sektorn av arbetsmarknaden är denna hittills
så obearbetad., att en stor del av insatserna under den närmaste tiden mäs-
te få karaktären av försöksverksamhet i stor skala. Det är viktigt att erfa-
renheter om arbetsmarknaden etc. får snabb spridning inom arbetsmarknadsverket och som ett led häri bör därför AMS tillsätta en särskild aktiveringsgrupp med partsrepresentation för anpassningsverksamheten på den statliga sektorn. Ett mål för aktiveringsgruppen bör vara att skapa fler an-
passningsgrupper och decentralisera verksamheten så att anpassningsgrupperna fär arbeta med konkreta problem. En förutsättning för att an-
passningsverksamheten skall fungera är att arbetsgivarna ställer upp med
tillräckliga personalpolitiska resurser. Dessa är inom mänga verk små eller i det närmaste obefintliga. SPN:s roll och ansvar för vissa övergripande
personalfrågor bör närmare preciseras. RRV har lämnat synpunkter till den särskilda utredning som arbetar med arbetsfördelning i vissa avseenden mellan centrala administrativa myndigheter.
På samma sätt som på den statliga sektorn bör centrala aktiveringsgrup-
per bildas även på de kommunala och privata sektorerna.
KAPITEL 5. SKYDDAT ARBETE
Med skyddat arbete avses enligt gängse definitioner sådan sysselsättning som anordnas åt arbetshandikappade eller annan svårplacerad arbetskraft som inte kan få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. Att
sysselsättningen benämns skyddad hänger samman med att anställningen är skyddad från konkurrens från andra arbetssökande och att det inte ställs
samma krav som på den reguljära arbetsmarknaden.
Skyddat arbete ordnas i form av särskilda arbetsplatser, verkstäder för
skyddat arbete, eller finns insprängt i den reguljära arbetsmarknaden där
vissa arbeten är förbehållna personer med arbetshandikapp. Det senare
gäller främst arkivarbete och halvskyddat arbete. Vid arkivarbete som anordnas vid statliga myndigheter och allmännyttiga organisationer utgår
bidrag från arbetsmarknadsverket som motsvarar hela lönekostnaden. Om
arkivarbete anordnas vid kommunal myndighet utgår statsbidrag med 1/3 av totala lönekostnaden. Halvskyddat arbete kan anordnas hos enskilda
arbetsgivare. statliga affärsdrivande verk, kommuner och landsting. Statsbidrag utgår därvid med 75 ££ av den totala lönekostnaden under första äret, 50 Za under andra året och med 25 22 under tredje och fjärde åren. För
redan anställda som överförs till halvskyddat arbete utgår statsbidrag med 25 4. Vid statliga affärsdrivande verk kan redan anställda dock inte överföras. För ungdomar under 25 år som har svåra fysiska handikapp eller är psykiskt utvecklingsstörda kan bidrag vid halvskyddat arbete utgå med 90 24 under första året och med 50 Zz under de tre därpå följande ären.
Vid verkstäder för skyddat arbete och hemarbete finns ca 16 000 platser, i form av halvskyddat arbete finns ca 11000 platser och i arkivarbete ca 15000 platser. Därutöver finns olika former av s.k. särskilda beredskapsarbeten i vilka ca 13000 personer är sysselsatta.
I regeringens proposition (1977/78:30) om skyddat arbete och yrkesin-
riktad rehabilitering m.m. föreslås att verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbete skall få ett mellan staten och landstingen delat huvudmannaskap i form av regionala stiftelser. För vissa övergripande frågor föreslås att en central stiftelse
skall inrättas.
I undersökningen Lönar sig skyddade verkstäder? (Bexelius och Kjellén) finns en kostnads/intäktsanalys av skyddade verkstäder. Sammantaget ger kalkylen till resultat att de skyddade verkstäderna samhällsekonomiskt sett inte är lönsamma och att man har haft en negativ ekonomisk utveck-
ling under 1970-talet. Analysen visar dock att om rehabiliteringsgraden hade varit högre, så skulle kalkylen visat på samhällsekonomisk balans mel-
lan intäkter och kostnader.
Överväganden och förslag
Sysselsättningsutredningen har anslutii sig till tre huvudmål för det
skyddade arbetet:
I. Bereda meningsfull sysselsättning ät dem som arbetar inom den skyd-
dade sektorn.
2. Under sysselsättningen i det skyddade arbetet förbättra den enskildes
arbetsförmåga samt i övrigt bidra till rehabilitering för att den enskilde
på sikt skall få möjlighet att ta ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
3. Bidra till att fylla samhällets behov av varor och tjänster.
Utredningen diskuterar också vilka målgrupper — handikappgrupper — som den skyddade verksamheten skall vända sig till och vilken arbetsförmåga man skall förutsätta hos dem som skall arbeta på verkstäder för
skyddat arbete. Utredningen anser det inte är rimligt att dra någon skarp
gräns mellan de skyddade verkstädernas produktion och mer renodlade terapiarbeten. De skyddade verkstäderna har till uppgift att sysselsätta personer med den allra minsta arbetsförmågan. Det är dock naturligt att som hittills ha avgränsningar mellan skyddat arbete och terapiarbeten av admi-
nistrativa skäl. Sjukvärdsinrättningar etc. bör således driva sin terapiverksamhet som hittills.
För att de som har någon form av skyddad anställning på sikt skall kunna överföras till reguljära anställningar är det viktigt att den skyddade
verksamheten läggs i så nära anslutning till den ordinarie produktionen som möjligt. Sysselsättningsutredningen föreslår att man bör pröva möjligheten att anknyta en del skyddade verkstäder direkt till företag. Särskilda kontrakt skulle skrivas med företagen där man för en viss summa förband sig att driva verksamheten i skyddade verkstäder, svara för att det fanns
sysselsättning, svara för marknadsföring etc. av produktionen. Finansier-
ingen borde knytas till samma finansieringsform som kommer att gälla för de föreslagna stiftelserna för skyddat arbete. Styrelserna borde kunna för-
handla med företagen om sådana lösningar som alternativ till egen produk-
tion. Bedömning av behovet av platser vid olika former av verkstäder för
skyddat arbete liksom anvisning av arbetskraft bör dock ske genom arbetsmarknadsverket.
Sysselsättningsutredningen föreslår vidare att halvskyddat arbete och
arkivarbete ersätts med anställning med lönebidrag. Den nuvarande bidragskonstruktionen som gäller för halvskyddat arbete hos enskilda ar-
betsgivare, statliga affärsdrivande verk. kommuner och landsting, bör kvarstä. Vid statliga myndigheter föreslås att lönebidrag utgår med 100 av den totala lönekostnaden och vid allmännyttiga organisationer med 90 22. Länsarbetsnämnderna bör ha personal som kan samordna verksamheten med lönebidrag vid allmännyttiga organisationer. Utredningen föreslär också att försäkringskassorna bör vara jämställda med statlig myndig-
het vad gäller anställning med lönebidrag.
Anställning med lönebidrag kommer följaktligen att kunna ske hos ar-
betsgivare över hela arbetsmarknaden, men med olika bidragsnivåer. Det grundläggande syftet med anställning med lönebidrag är att öka de arbets-
handikappades möjligheter att få anställning på den reguljära arbetsmarknaden. De som har anställning med lönebidrag skall omfattas av samma kollektivavtal som övriga anställda på arbetsplatsen och får därmed även samma anställningsförmåner som de övriga. Härav följer att arbetsgivar-
ansvar för anställda med lönebidrag skall åvila berörd arbetsgivare och in-
te AMS. Utredningen beräknar kostnaderna för lönebidrag till 1630 milj. kr., vilket dock motsvaras av kostnadsminskningar i nu motsvarande verksamhet. Denna kostnadsberäkning är grundad på en 25-procentig tillväxt av antalet lönebidrag.
Statliga myndigheter bör ha skyldighet att till arbetsförmedlingen anmäla om det finns lämpliga arbetsuppgifter tillgängliga för arbetshandikappade. Vidare bör anpassningsgrupperna vid de statliga myndigheterna aktivt arbeta för att de som är anställda med lönebidrag efter hand får reguljär
tjänst vid myndigheten. De bör också åläggas att årligen redovisa hur många som fätt annan tjänst. Anställning med lönebidrag skall kunna titl-
godoräknas som merit vid tjänstetillsättningar vid myndigheterna.
Utredningen föreslår vidare att till landsting, kommuner, enskilda arbetsgivare och statliga affärsdrivande verk bör lönebidrag kunna utgä med
75 Zz av den totala lönekostnaden om arbetshandikappad som har anställts
under de senaste sex månaderna visar sådan begränsning i arbetsförmågan
att vederbörande annars inte kan behålla sin anställning. Överföring av redan anställd till anställning med lönebidrag med 25 4 föresläs kunna ske även vid statliga affärsdrivande verk. Reglerna om att
överföring endast får ske i samband med nyanställning av arbetshandikappade föreslås kvarstå.
Lönebidrag bör också kunna utgå med 90 7& första äret och 50 - de därpå följande tre åren för ungdomar under 25 år med psykiska eller social-
medicinska handikapp samt för yngre förtidspensionerade i åldern 26—35 år.
För de personer som vid övergången till formen lönebidrag har arkivarbete vid allmännyttiga organisationer föreslås att 100 &: statsbidrag utgär
men att i övriga avseenden de villkor och förmåner som följer med anställning med lönebidrag tillämpas.
Utredningen tar också upp vissa andra övergångsbestämmelser. På den statliga sidan förordas en samordning av tilläggspensionssystemen sä att
alla som skulle få sämre pensionsförmåner med statlig pension bör få vara
kvar i STP-försäkring. Gruppen skall dock ha statlig reglerad anställning med lönebidrag och därmed i andra avseenden de anställningsförmåner som följer med statligt reglerad anställning. På motsvarande sätt bör pensionsfrågorna lösas för den som i allmännyttig organisation överförs från
arkivarbete till anställning med lönebidrag. | Sysselsättningsutredningen anser att anställning med lönebidrag är en
viktig väg att öka sysselsättningsmöjligheterna för arbetshandikappade.
De förbättrade bidragsmöjligheterna är ett sätt att försöka bereda syssel-
sättning för personer som i dag är hänvisade till andra försörjningsalternativ 1.ex. förtidspensionering. En utbyggnad av anställning med lönebidrag
innebär att man gör väsentliga besparingar, när det gäller kostnaden för
förtidspensionering. Behovet av utbyggnad är stort men måste ske successivt för att man skall få tid att göra nödvändiga insatser på bl.a. arbetsplatserna. Utredningen föreslår en utbyggnad av anställningar med lönebidrag med 254. per är under en femårsperiod. vilket skulle innebära en ökning från f.n. ca 25 000 till ca 75 000 platser.
Utbyggnaden av verkstäder för skyddat arbete bör ske försiktigt. Inriktningen måste främst vara att få en regional utjämning av platsantalet och
att tillgången på platser ökas genom förbättrad utplaceringsverksamhet. För att detta skall kunna genomföras anser utredningen att arbetsförmed-
lingsinsatserna bör förstärkas. Vid de skyddade verkstäderna bör det finnas tillgäng till en arbetsförmedlare per 100 anställda, dvs ca 200 förmedla-
re. Musikerhjälpen har de senaste åren endast berört ett fåtal personer. Den
Sysselsättringsskapande åtgärder för temporärt arbetslösa musiker bör
kunna ske med olika former av beredskapsarbete.
KAPITEL 6. ARBETSVÄRD OCH ARBETSFÖRMEDLING —
ORGANISATION. RESURSER OCH FINANSIERING
De mål som utredningen ställt upp för de arbetshandikappades syssel-
är direkt relaterade till målen. Frågan om de arbetshandikappades sysseclsättning måste organisatoriskt och resursmässigt ses som ett sysselsättningspolitiskt problem. Det innebär inte att man kan undvara en individuell! behandling av de arbetshandikappade. Större resurser måste ställas till förfogande för att göra det möjligt att ta ökade individuella hänsyn vid arbetsplacering. Sådana individuella resurser är inte tillräckliga. Därutöver krävs att det finns politiskt förankrade planer som anger på vilket sätt de arbetshandikappade skall beredas sysselsättning. Först då kan man för-
vänta sig genomgripande resultat.
Planering för arbetshandikappade
Ett skäl för att diskutera de arbetshandikappade i termer av planering är att de åtgärder som måste vidtas ofta är alternativa. Åtgärder för att för-
hindra utslagning är alternativ till senare rehabiliteringsinsatser. Tidiga rehabiliteringsinsatser av olika slag är alternativ till behov av större insatser i
ett senare skede. Uteblivna arbetsvårdsinsatser leder till ökade behov av sjukskrivning eller förtidspensionering. Uteblivna sysselsättningsmöjlig-
heter på den reguljära arbetsmarknaden har 'ofta som alternativ utbyggd
skyddad sysselsättning i olika former. För att kunna lösa de arbetshandikappades sysselsättningsproblem är det därför nödvändigt att få en så full-
ständig överblick som möjligt av behoven av åtgärder och de alternativa lösningar som kan förekomma. Det är då också viktigt att belysa vilka
mänskliga. sociala och ekonomiska konsekvenser som följer av olika alternativa lösningar. Detta skall vara inriktningen på planeringsverksamheten.
En åtgärdsplanering för arbetshandikappade innebär inte något radikalt nytt. I de flesta avseenden är det fråga om en systematisering och förstärk-
ning av vad som kan anses normalt för en statlig budgetbehandling. Den naturliga utgångspunkten är de arbetshandikappades efterfrågan på
arbete. Denna efterfrågan kan uppskattas från uppgifter om antalet arbetshandikappade personer som är föremål för olika arbetsvårdande åtgärder och uppgifter från de handikappades egna organisationer. Man bör beakta att de förbättrade sysselsättningsmöjligheterna kommer att leda till att fler frågar efter arbete. Planeringen som av förklarliga skäl blir relativt summa-
risk, bör innehålla en bedömning av i vilken utsträckning och i vilka former
de handikappade kan få sina behov och önskemål tillgodosedda. Planerna
bör också ange vilka medel och resurser som skall användas för att uppnå
målen. Ett annat självklart underlag för planeringen för de arbetshandikappade är situationen på den reguljära arbetsmarknaden dvs. i företag och
hos offentliga arbetsgivare. Åtgärdsplaneringen bör knyta an till den verksamhetsplanering som finns inom arbetsmarknadsverket. De förslag till åtgärdsprogram som görs upp behandlas av distriktsarbetshnämnderna, som med sin förankring hos
arbetsmarknadens parter och hos kommuner skall medverka vid genomfö-
randet av verksamheten. Förslagen till åtgärdsplanering skall sammanstäl-
Jas länsvis och slutligen tjäna som underlag för AMS petita. När ramarna för arbetsmarknadspolitiken har fastställts centralt skall dessa fördelas mellan län och distrikt och där tjäna som utgängspunkt för kommande bud-
getårs verksamhetsplanering och åtgärdsprogram. Den från den lokala nivån uppbyggda åtgärdsplaneringen har sålunda två huvudsakliga syften:
I. den utgör en del av det material som ligger till grund för politikernas be-
slut om resurser och
2. den skall vara vägledande för genomförandet av de konkreta insatser-
na, dvs. visa hur resurserna bäst skall utnyttjas.
Planeringen för arbetshandikappade har emellertid också som en viktig uppgift att dra upp riktlinjer för behovet av anställningar av arbetshandi-
kappade på olika sektorer av arbetsmarknaden. Dessa riktlinjer som i
första hand bör baseras på de arbetshandikappades behov och det förväntade rekryteringsbehovet hos olika arbetsgivare skall sedan kunna användas som stödjepunkter vid diskussioner som arbetsförmedlingen kan begära med företagen eller de ytterligare åtgärder som främjandelagen ålägger
arbetsmarknadsverket att vidta. En avgörande förutsättning för att insatserna skall bli effektiva är att planeringen ger underlag för politiska beslut på riksnivå om ambitionsnivån och om resurser för att uppnä denna. Underlaget härför måste emellertid
tas fram på den lokala nivån där man har fortlöpande kontakt med arbetshandikappade och kunskaper om åtgärdsbehovet. Det är nödvändigt att
planeringen arbetar med både ett kortsiktigt och ett mer långsiktigt per-
spektiv. I det kortsiktiga perspektivet handlar det om hur befintliga resurser bäst skall utnyttjas. I det mer långsiktiga skall ställning tas till utveck-
lingen av resurserna. Det långsiktiga perspektivet ger också underlag för bedömning av de samhällsekonomiska konsekvenserna.
Skyddat arbete och anställning med lönebidrag
Administrationen liksom drivandet av vissa delar av skyddat arbete kommer enligt utredningens förslag att ligga direkt hos arbetsmarknadsverket, nämligen de särskilda beredskapsarbetena. Här finns också ansvaret för planeringen av anställning med lönebidrag, som ersätter halvskyddat arbete och arkivarbete. Däremot skulle i den nya organisationen förvaliningen och driften av de skyddade verkstäderna i sin nya form ligga på särskilda regionala stiftelser, där arbetsmarknadsverket enligt propositionen skall få två adjungerade representanter i styrelserna. Det bör betonas att det är en funktionell uppdelning av de olika formerna av skyddat arbete. Den industriellt inriktade produktionen kommer att ligga inom stiftelserna medan arbete med inriktning på skogs-. vägarbeten etc. ligger kvar inom arbetsmarknadsverket. Ansvaret för bedömningen av behovet av skyddat arbete bör emellertid ligga odelat på arbetsmarknadsverket.
En viktig del i samarbetet med stiftelserna för skyddat arbete blir arbetsförmedlingens insatser för arbetsplaceringar av personer på den reguljära arbetsmarknaden. Det måste finnas ett betydande antal arbetsförmedlare som direkt på de skyddade verkstäderna har ansvaret för denna utplacering.
Arbetsvården och arbetsförmedlingen
Arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna får en central roll för samordning av hela arbetsvårdsverksamheten. Planeringsfunktionerna blir i den nya organisationen viktiga. Det gäller att bedöma behovet av olika former av utrednings- och rehabiliteringsinsatser, göra prioriteringar mel-
lan dem, liksom att ge underlag för att ta fram platser med lönebidrag samt
beställning av platser i verkstäder för skyddat arbete. En annan viktig del i den nya arbetsvårdsorganisationen är anpassningsgrupperna. Ett ansvar för att bygga upp, initiera och utbilda anpassningsgrupper bör liksom nu ligga hos arbetsmarknadsverket. Sysselsättningsutredningen föreslär betydande personalförstärkningar, bl.a. för verksamheten med anpassningsgrupper. En viktig uppgift inom arbetsförmedlingen är att samordna bl.a.
platsackvisitionen genom anpassningsgrupperna med de behov av arbets-
platser som kommer fram hos de sökande i den utredande verksamheten. Kopplingen mellan platsförmedling och arbetsvård är en av de väsentligaste beståndsdelarna i organisationen.
Personalförstärkningarna kommer ändä inte att vara tillräckliga. Arbetsförmedlingens resurser måste också i fortsättningen i första hand koncentreras på inplacering av arbetshandikappade. I vissa företag kan emellertid situationen vara sådan att insatser för att få förändringar till stånd och att förhindra utslagning är ur helhetens synpunkt det mest angelägna. En allmän regel bör då inte hindra att arbetsförmedlingen ibland koncentrerar sig på sädana insatser. Också andra prioriteringar blir nödvändiga, 1.ex. när det gäller de personella insatserna inom olika sektorer av arbetsmarknaden. Det är naturligt att insatsernas omfattning bedöms utifrån ex. arbetsplatsens storlek, personalomsättning etc., även med hänsyn till betydelsen av olika sektorer t.ex. kommunal i förhållande till privat sektor. Man bör överväga att på länsnivå organisera särskilda grupper av förmedlare som har stor erfarenhet av verksamheten med uppgift att göra koncentrerade insatser i vissa företag t.ex. starta anpassningsgrupper och se till att verksamheten kommer igång.
Främjandelagen blir ett av de viktigaste instrumenten för att förverkliga de planer som görs för de arbetshandikappades sysselsättning. Utgångs-
punkten bör också i fortsättningen vara ett frivilligt samarbete inom anpassningsgruppernas ram och lagstiftningen bör kompletteras med olika
riktlinjer för dess tillämpning. Dessa riktlinjer bör ha sin utgångspunkt i
den ätgärdsplanering som skisserats.
Planeringen bör innehålla riktlinjer för hur stor del av de arbetshandi-
kappade som bör placeras inom stat, kommuner och landsting och inom olika delar av den privata sektorn. Detsamma gäller planeringen av löncbidragen. Här har utredningen också utgått ifrån att det som en del i åtgärdsplaneringen skall finnas angivelser om hur stort antal anställningar med lö-
nebidrag som bör finnas inom olika sektorer. Utredningen har tidigare fö-
reslagit att försök skulle göras med att särskilda tjänstemän får följa upp främjandelagstiftningen. I nägot eller några av de försök som skall göras bör man pröva en viss anknytning av dessa tjänstemän till arbetsvårdsdelegationerna. Arbetsvärdsdelegationerna är ett lämpligt forum för att disku-
tera verksamheten med de utanför stående rehabiliteringsorganisationerna
och att vara kontaktorgan med de olika handikapporganisationerna. Vid en
förstärkning av arbetsmarknadsverkets personalresurser på det sätt som utredningen föreslår i fortsättningen, finns det också skäl som talar för att
några tjänstemän kan specialisera sig på de större handikappgruppernas
särskilda behov. Uppgiften skulle vara att stödja verksamheten på förmed-
lingarna med specialisthjälp.
Resursbehov och kostnader
Avgörande för möjligheterna att uppnå de mål som ställts upp för syssel-
sältning ät arbetshandikappade är de resurser som kan sättas in. Utred-
ningen menar att det inte är fråga om att göra marginella resursförstärk-
ningar utan att mycket väsentliga insatser måste till. Det kommer att krävas betydande ökningar av anslagen till arbetsmarknadspolitiken. Genom
ökade insatser inom arbetsvården kan man som visats göra stora besparingar inom andra delar av ekonomin. t.ex. socialförsäkringssystemet. Det
är alltså inte fråga om att öka samhällets totala kostnader för de arbetshandikappade utan att skifta över resurserna till åtgärder som ur säväl sociala
som ekonomiska synpunkter är mer angelägna. Sysselsättningsutredningen har visat att den sysselsättningspolitik för arbetshandikappade som vi har skisserat bör vara synnerligen lönsam för samhällsekonomin.
Personalbehovet inom arbetsmarknadsverket bör i detta sammanhang
bedömas i förhållande till de uppgifter som verket har när det gäller de arbetshandikappade och verksamheten i anpassningsgrupperna. De under 1970-talet förbättrade möjligheterna till försörjning genom förtidspensionering och sjukförsäkring samt utbyggnaden av möjligheterna till sysselsättning i skyddat arbete har inte motsvarats av en satsning på personal vid ar-
betsförmedlingen. Möjligheterna att förmedla arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden har samtidigt försvårats. Motiv för en ökning av arbetsmarknadsverkets personal, liksom för övriga förbättringar som utredningen föreslär, är i första hand hänsynen till
den enskilde individens och de handikappades grundläggande rättigheter, men det förtjänar att framhållas att en sådan satsning också har mycket klara samhällsekonomiska och finansiella motiv. Satsningen på ökade personalresurser inom arbetsmarknadsverket för de arbetshandikappade är antagligen en av de mest lönsamma investeringar som kan göras.
De personalökningar som utredningen föreslär i det följande skall alltså
ses mot bakgrund av personalåtgången inom andra samhällsorgan för om-
sorg och rehabilitering av handikappade.
Arbetsförmedlingarna: Utredningen föreslår att 400 tjänster avseende
insatser för arbetshandikappade tillföres arbetsförmedlingen varje budgetår under en femårsperiod. De ökade kostnaderna beräknas till ca 30 milj.
kr. för vart och ett av budgetåren. Sammanlagt skulle ökningen i slutet av
perioden alltså uppgå till 150 milj. kr. Med hänsyn till de uppdämda behoven av insatser, vore det ytterst angeläget att man, om det är praktiskt möjligt, kunde göra något större insatser under de första ären och sedan
successivt genomföra de ytterligare förstärkningar som svarar mot utred-
ningens bedömning av behovet av insatser.
Länsarbetsnämnderna: Personalbehovet på länsarbetsnämnderna ligger framför allt på det utredande och planerande området. Dessa bör I genom-
snitt utökas med tre handläggande tjänster och tre biträden per länsarbetsnämnd. Det skulle innebära ca 70 handläggare och 70 biträden för landet i
sin helhet. Kostnaderna beräknas till ca 12 milj. kr.
Utredningen har tidigare framhållit att det på länsnivå bör finnas tillgång
till vissa specialister för större handikappgrupper, ex. syn- och hörselska-
dade, socialmedicinska, psykiska, intellektuella och fysiska handikappgrupper. Man kan beräkna ett behov av fem a sex handläggare med specialistfunktion inom varje län, alltså sammanlagt omkring 125 handläggare.
Nödvändig biträdespersonal beräknas till ca 60, det skulle innebära ökade
kostnader på knappt 16 milj. kr./år. Förstärkningen kan alternativt ske med en handläggare och biträdesresurser per år under en femårsperiod. Detta skulle innebära en årlig ökning med drygt 3 milj. kr. till länsarbets-
nämnderna för detta ändamål. |
AMS: I och med att arbetsmarknadsverket tillföres huvudmannaskapet
för de nya arbetsmarknadsinstituten måste också personal för denna verksamhet finnas på AMS. Utredningen räknar med att det behövs fem hand-
läggare och tre biträden för dessa uppgifter. Central ätgärdsplanering och
uppgifter kring tillämpningen av främjandelagen kräver fem handläggare +
biträdespersonal. Specialistfunktioner för olika handikappgrupper. tio handläggare och tre biträden. Slutligen för de centrala aktiveringsgrupperna fem handläggare + biträdespersonat (en handläggare för statliga, en för kommuner, en för landsting och två för enskilda företag). Den sammanlagda kostnaden beräknas till 3 milj. kr.
Sammanlagt skulle alltså utredningens förslag till personalförstärkningar innebära alt ytterligare 2000 tjänster tillfördes arbetsförmedlingen under en femårsperiod med vardera ca 400 under de fem budgetåren. Länsarbetsnämnderna skulle under samma period tillföras ca 325 tjänster och AMS centralt 35 tjänster. Sammanlagt skulle personalförstärkningen uppgå till ca 2400) tjänster till arbetsmarknadsverket.
De sammanlagda kostnaderna för utredningens förslag under det första
budgetåret redovisas i nedanstående sammanställning.
| Förslag | Kostnadsökning milj.kr |
| Företagsutbildning och praktikanställning | 6 |
| Fadderverksamhet | 2 |
| Försök med handikappade ungdomar | 2 |
| Försök med stöd till prövning/träning i företag | 1 |
| Metodutvecklingsinstitut | 4 |
| Försök med aktivering av främjandelagen | | |
Arbetstekniska hjälpmedel/särskilda anordningar
på arbetsplatsen 6
| Prop. 1978/79: 73 | 108 |
| Kollektivt förberedande åtgärder | 2 |
| Bidrag till arbetsbiträde | 6 |
| Lönebidrag | 200 |
| Personalökningar | 48 |
Summa 278
Kostnadsökningen vid full utbyggnad efter fem är skulle uppgå till 184
milj. kr. för personalförstärkningar och till 1630 milj. kr. för lönebidrag.
Övriga förslag uppskattas kosta 40 milj. kr.. sammanlagt 1854 milj. kr.
Som utgångspunkt för diskussionen om finansieringsfrågorna redovisar utredningen kostnadsutvecklingen för förtidspensionering och långtidssjukskrivning. Den sammanlagda arbetsgivaravgiften för sjukpenning till långtidssjukskrivning mer än 90 dagar och förtidspensionerade har ökat från ca 3,7 år 1970 till ca 6,8 26 år 1976. Ökningen uppgår alltså till mer än tre procentenheter.
Utredningen har tidigare understrukit att de finansiella och ekonomiska
sambanden måste markeras. Det framtida finansieringssystemet för ar-
betsvårdsverksamheten bör ha som utgångspunkt att man skall kunna göra rationella val mellan olika handlingsalternativ utan att behöva ta hänsyn till olika finansieringskällor. Handlingsalternativen är I huvudsak arbets-
vårdsinsatser — därmed ökade sysselsättningsmöjligheter på den reguljära arbetsmarknaden — eller långtidssjukskrivning och förtidspensionering.
Systemet bör samtidigt ha ett pedagogiskt syfte. De olika sambanden
mellan ökade kostnader för förebyggande åtgärder och minskade kostna-
der i andra led bör markeras som utgångspunkt för den politiska debatten.
Utredningen föreslår att de samlade arbetsvårdsinsatserna inkl. verkstäderna för skyddat arbete får en gemensam finansieringskälla i en arbetsgivaravgift för arbetsvård. Utredningens förslag leder emellertid inte till att arbetsgivaravgiften totalt sett behöver ökas. Behovet av avgifter skulle tvärtom kunna reduceras genom minskade kostnader, framför allt i socialförsäkringssystemet. Utredningen föreslår inte någon formell samordning av arbetsgivaravgiften för hela arbetsvården med avgifterna för långtidssjukskrivning och förtidspensionering. I stället föreslås att riksförsäkringsverket får till uppgift att i samband med budgetarbetet redovisa kostnadsutvecklingen för långtidssjukskrivning och förtidspensionering separat och att också göra prognoser för utvecklingen av dessa kostnader. En sådan
särredovisning av kostnadsutvecklingen gör det möjligt för regering och
riksdag att vid sin bedömning av behovet av resurser till den förebyggande
verksamheten göra den mot bakgrund av behovet av arbetsgivaravgifter som helhet.
Bilaga 2
Remissyttranden över delbetänkandet (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade
Handikapp och arbete
Den som p.g.a. fysiskt, psykiskt, förståndsmässigt eller socialmedicinskt handikapp har eller förväntas få svårigheter att få eller behålla ett arbete på reguljära arbetsmarknaden. är idag arbetshandikappad enligt
AMS definition. Sysselsättningsutredningen har i sitt delbetänkande an-
vänt samma avgränsning av begreppet. Meningarna om denna definition av begreppet arbetshandikapp går starkt isär bland remissinstanserna. Den stöds av bl.a. Riksförbundet för social och mental hälsa och glesbygdsdelegationen. SCB framhåller nödvändigheten av att utveckla begreppet, efttersom det f.n. är otillräckligt som grund för statistikproduktion. Flera av handikapporganisationerna anser begreppet arbetshandikapp vara omöjligt att definiera. DHR tar helt avstånd från definitionen och menar att i denna inbegrips störa grupper som inte nödvändigtvis är handikappade i en arbetssituation. I den omfattas också grupper som kan få sysselsättning ge-
nom andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder än rent arbetsvårdande. HCK betonar att möjligheten att arbeta till största delen är beroende av ar-
betsuppgifterna och arbetsmiljön och att det idag är arbetslivets utformning som avgör vem som betraktas som arbetshandikappad. Svaskades riksförbund finner det ointressant att definiera ordet ”arbetshandikap-
pad”, då arbetshandikapp inte är något som finns hos individen, utan sna-
rare är en effekt av brister i omgivningen. Statens handikappråd ser uttrycket som ett administrativt samlingsbegrepp, som bör användas med stor försiktighet. De handikappades sysselsättning får enligt handikapprådet inte ses som ett individuellt vårdproblem utan som en fråga om arbetslivets utformning. Även LO menar att arbetshandikappade inte utgör en klart avgränsad grupp, utan att handikapp är ett förhållande mellan individen och det omgivande samhället. Som arbetshandikappade bör därför enligt LO räknas endast de som har en nedsatt produktionsförmåga även sedan man gjort allt som går att göra för att anpassa arbetet till människan. SAF menar att utredningen har koncentrerat sig alltför mycket på individens svårigheter och begränsningar, istället för att diskutera hur man bäst tar tillvara olika personers möjligheter och faktiska arbetsförmåga. För att understryka det relativa i situationen och därmed markera ett positivt synsätt, bör enligt SAF begreppet ”betingat arbetsför” användas.
Utredningens förslag om ett bättre informationssystem vad gäller resultaten av arbetsvården, stöds av remissinstanserna. Ungu Synskadude betonar vikten av en grundlig och regelbunden uppföljning av de arbetsvårds-
sökande. Detta i syfte att dels bedöma resultaten av olika åtgärder, dels i tid klara av problem som uppstår på arbetsplatsen och förhindra ny utslag-
ning.
Att systematiska samhällsekonomiska bedömningar bör föregå beslut
om nedläggning av en arbetsplats, tillstyrks av bl.a. AMS, LRF, DHR, Synskadades Riksförbund, SSU. FPU, LO. TCO och SACOJ]SR. LO me-
nar att det utifrån samhällsekonomisk synpunkt är slöseri att ställa människor utanför arbetslivet, då försörjningen ändå måste bekostas ur produk-
så har positiva sidor och ibland är nödvändiga för att trygga framtida sys-
selsättning, men att dessa måste genomföras i socialt acceptabla former.
För att få fram tillförlitliga samhällsekonomiska kalkyler är det. enligt RRV och SIND nödvändigt att utveckla och standardisera metodiken för sådana beräkningar. Kompetens måste också byggas upp hos det eller de organ som skall ha ansvar för utveckling och tillämpning av kalkylerna. PA-rådet föreslår företagsekonomiska redovisningsmodeller där samhällsoch regionalekonomiska ”vinster” vägs in. HCK menar att företagens brist på långsiktig planeringoch strävan efter kortsiktigt höga vinster måste ersättas av en ekonomi som i första hand ser till de totala samhälleliga ef-
kontroll från samhällets sida. SAF betonar å andra sidan att företagens lönsamhet måste tillåtas nå en rimlig nivå samt den privata kapitaltillväxten främjas inom företagen, detta i syfte att säkra en nödvändig ökningstakt av investeringarna och därmed sysselsättningstryggheten.
Anpassningsverksamhet
Flera remissinstanser, däribland postverket. vägverket, SPN, ÖB,
AMS, LO, TCO. DHR och FPU tillstyrker förslaget att anpassningsgrup-
perna skall ses som länken mellan företagens personalpolitik och ätgärdsplanering samt vara det centrala organet för arbetsanpassning. LO och
TCO kräver i delta sammanhang statligt bidrag för utbildning av fackliga
ledamöter i anpassningsgrupperna. De framhåller vidare att verksamheten för att bli effektiv, inte enbart bör få ökade resurser, utan också vidgade befogenheter. Detta kan ske bl.a. genom att grupperna får möjlighet att ta del av företagens personalplanering och inblick i rekryteringsplanerna. Televerket och luftfartsverket är mycket tveksamma till förslaget om anpassningsgruppernas centrala roll. De menar att grupperna bör betraktas som en resurs i en större arbetsgemenskap, bestående av företagsrepresentan-
ter, hälsoråd, skyddsombud, skyddskommitté osv. Gruppernas verksam-
het bör därför integreras i företagens normala personalpolitiska insatser. RRV kan inte heller helt dela utredningens uppfattning om gruppernas roll. För att kunna ta ställning till frågan om ett centralt organ för att förhindra utslagning, efterlyser verket cn försöksverksamhet med samarbete mellan anpassningsgrupper och andra organ verksamma inom området, t.ex. yrkesinspektionen och skyddskommittéer. Varrenfall anser att grupperna
bör uppfattas som hjälporgan och komplement till den förefintliga organi-
sationen. Arbetslivscentrum finner det orealistiskt att tillskriva anpassningsgrupperna en övergripande roll, eftersom det inte föreligger någon ut-
trycklig skyldighet att inrätta anpassningsgrupper. När det gäller den löpande bevakningen av arbetsmiljön i vid mening, så har skyddsombuden och skyddskommitteerna genom lagstiftning den starkaste ställningen.
SAF anser sig inte heller kunna biträda utredningens förslag, utan menar att anpassningsarbetet i första hand bör åvila den närmaste arbetsledning-
en och att grupperna är och bör förbli ett samarbetsorgan mellan arbetsgi-
varen, arbetstagarna och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Förslaget att särskilda direktiv skall utgå till statliga myndigheter om
medverkan i anpassningsarbetet, stöds av bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, sjöfartsverket, SPN, AMS, HCK och SSU. LO gör dessutom det tillägget att regeringen varje år för riksdagen skall redovisa anpassningsverksamheten på den statliga sektorn. Denna redovisning bör utgöra underlag för en åtgärdsdiskussion. Skogsstyrelsen delar utredningens uppfattning att nu gällande direktiv till myndigheterna bör kompletteras och förtydligas, men
ställer sig tveksam till rapportering i samband med petita. De uppgifter
AMS kan behöva bör enligt skogsstyrelsen kunna erhållas på ett bättre och
effektivare sätt, ex. genom specialenkäter eller liknande. Även lantbruks-
styrelsen är tveksam till en rapportering eftersom denna av sekretesskäl torde få bli synnerligen summarisk. Televerket menar att anpassningsverk-
samheten alltjämt bör vara en fråga mellan arbetsgivare och personalorganisationer och att parternas handlingsfrihet inte bör begränsas genom lagregler vare sig beträffande verksamhetens organisation eller dess bedrivande. :
Utredningen anser vidare att statliga myndigheter bör ha skyldighet att
till arbetsförmedlingen anmäla lämpliga arbetsuppgifter för arbetshandi-
kappade. I detta instämmer AMS, LO, TCO m.fl. RRVY pekar på att man i
sin revisionsrapport föreslagit att särskilda ”anpassningsplaner” upprättas
av statliga myndigheter. Dessa planer bör kunna underlätta utredningens
förslag om uppgiftslämnande. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn,
ungdomar och vuxna, menar att möjligheten till nedbrytning av vissa ar-
betsmoment bör uppmärksammas vid inventeringen av lämpliga arbetsuppgifter. Detta i syfte att tillsammans med information och tekniska hjälpmedel ge utvecklingsstörda fler valmöjligheter. Styrelsen för vårdartjänst avvisar bestämt förslag om åtgärder, som kan innebära risker för en
återgång ull en situation där vissa arbeten betecknades som särskilda han-
dikapparbeten. Domänverket framhäller att de affärsdrivande verken inte
bör åläggas större skyldighet än motsvarande privata företag, men att verken genom sin anknytning till statsförvaltningen och statens personalpolitiska värderingar kan anse det lämpligt att göra åtaganden utöver vad
privat företagsamhet finner rimligt. Förslaget om att AMS centralt bör tillsätta särskilda aktiveringsgrupper. för att utveckla arbetet i anpassningsgrupperna lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Tillstyrker gör bl.a. SPN, AMS, Landstingsför-
bundet , Svenska Kommunförbundet, LO och TCO. LO ifrågasätter om in-
te primärkommunal och landstingskommunal verksamhet bör ses som en gemensam sektor. AMS menar att det framförallt är nödvändigt att utveckla gruppernas organisation och uppgifter inom den offentliga sektorn. Detta mot bakgrund av att möjligheterna till anställning för arbetshandikappa-
de torde vara störst inom denna sektor genom att den är i tillväxt. RRV är
kritiskt mot förslaget och menar att det inte är tillräckligt genomarbetat för att ligga till grund för ett ställningstagande. En förutsättning för att anpassningsverksamheten skall få större betydelse är enligt RRV att den först ges en fastare organisatorisk förankring i arbetsmarknadsverket, t.ex. genom en särskild anpassningsenhet på AMS. På regional och lokal nivå, bör länsarbetsnämndernas styrelser och distriktsarbetsnämnderna kunna spela en betydande roll framförallt med hänsyn till att de redan är etablerade och partsammansatta, $/ ifrågasätter starkt behovet av ytterligare en organisationsenhet och menar att vad som främst behövs är att AMS satsar tillräck-
liga resurser för att aktivt delta i befintliga anpassningsgrupper. SAF av-
styrker förslaget om en central aktiveringsgrupp på den privata sektorn. då
det enligt deras mening inte finns någon saklig grund för inrättande av en
sädan grupp.
SPN:s roll och ansvar för vissa övergripande frågor bör enligt utredningen närmare preciseras. Denna fråga har endast berörts av SPN som menar att regering och riksdag redan tagit ställning till att ett centralt omplace-
ringsorgan är nödvändigt. SPN pekar här på att regeringen i proposition
1977/[78:157 föreslagit inrättandet av statens arbetsmarknadsnämnd. Det är
däremot enligt SPN befogat att försöka finna ändamälsenliga former för kontakter mellan AMS och SPN. Ett sädant arbete har redan startat ge-
nom alt en gemensam arbetsgrupp ser över dessa frågor.
Lagstiftning
Utredningen diskuterar ingående främjandelagen och föreslår att anvis-
ningar till främjandelagen utfärdas. Dessa bör om möjligt i kvantitativa ter-
mer ange företagens och förvaltningarnas ansvar för sysselsättningen av
arbetshandikappade. Förslaget har mött blandat mottagande hos remiss-
instanserna. Det stöds av flera remissinstanser. däribland statens handi-
kappråd, Svenska Kommunförbundet, DHR. HCK, LO, SRF, Verdandi.
Föreningen Sveriges Socialehefen och SSU. DHR menar att det krävs en
uttalad vilja från regeringens och AMS sida för att lagen skall tillämpas.
Denna vilja kan markeras genom att man förtydligar och förstärker de mål och medel som anger hur lagen skall användas och vilka åtgärder som skall
vidtagas för att säkerställa arbete åt alla. HCK föreslår att AMS förutom detaljerade föreskrifter tillsätter en utvärderingsgrupp med uppgift att ana-
lysera effekterna av en konsekvent tillämpning av lagen. AMS påpekar att
riktlinjer gällande olika arbetsgivares ansvar för anställning av arbetshandikappade redan har utarbetats av styrelsen och publicerats som riktlinjer
för anpassningsverksamheten. En komplettering av främjandelagen med omplaceringsförordningen skulle enligt SPN ge starkare påtryckningsmöjligheter inom den statliga sektorn än främjandelagen ensam kan ge. TCO anser att en kvotlagstiftning är diskriminerande och skulle uppfattas negativt av säväl arbetsgivare och befintlig personal som av arbetssökande. Förutsättningarna för en god arbetsgemenskap grundläggs inte genom kvotering. Skulle det visa sig att tillämpningen av främjandelagen inte fär av-
sedd verkan, kan frågan om kvotering åter bli föremål för prövning. SAF
motsätter sig att lagen skärps och menar att den redan nu tillämpas på det mest ändamålsenliga sättet, samt att det förefaller som om utredningen vill tona ned betydelsen av samförståndslösningar till förmån för myndighetsutövning. Även MUF avvisar en skärpning, eftersom man enligt förbundets åsikt inte kan komma till rätta med problemen genom tväng.
Utredningen föreslår vidare, att fyra länsarbetsnämnder på försök förstärks med två tjänstemän vardera, för att arbeta med främjandelagens tilllämpning. Positiva till förslaget är bl.a. ÖB. kriminalvårdsstyrelsen och SACOISR. Även AMS instämmer, men pekar samtidigt på att försök med aktivering av främjandelagen kräver utökade utredningsresurser samt personal för aktivering av arbetsförmedlingens insatser I anpassningsgrupperna. En förstärkning med två tjänstemän måste därför betraktas som otillräcklig. LO och statens handikappråd menar att försöksverksamheten inte får bli ett skäl för andra länsarbetsnämnder att inte tillämpa lagen. Den gäl-
ler och bör tillämpas effektivt i hela landet. HCK vill att särskilda tjänster inrättas på samtliga länsarbetsnämnder med uppgift att syssla enbart med
tillämpning av främjandelagen. TCO tillstyrker förslaget om att under en
försöksperiod förstärka fyra länsarbetsnämnder, men delar inte utredning-
ens uppfattning när det gäller att lägga arbetet med lagens tvingande delar
skilt från den ordinarie förmedlingsverksamheten. Även Landstingsförbundet menar att diskussioner och överläggningar i frågor som rör de
tvingande delarna, bör skötas genom kontakter mellan landstingen och de
lokala förmedlingstjänstemännen. RRV, arbetslivscentrum och SSU finner det egenartat och omotiverat av utredningen att föreslå en försöksverk-
samhet kring en lag som funnits sedan 1974. SSU förordar att lagen snarast
omarbetas för att stärka de tvingande momenten. som enligt förbundet uppenbarligen varit för svaga. Anställningskyddskommitten framhåller att
den inom ramen för sina direktiv avser följa utfallet av sysselsättningsutredningens föreslagna och redan vidtagna ätgärder. Kommitten säger
vidare att i den mån statsmakterna finner det angeläget att föreslå ändringar i främjandelagen, för att underlätta anställningsmöjligheterna för olika "grupper, är det särskilt viktigt att sysselsättningsutredningens förslag om förstärkning av länsarbetsnämndernas resurser och ökade satsningar på anpassningsgruppernas verksamhet genomförs.
Förbättrande bidrag
Bidrag föreslås enligt sysselsättningsutredningen utgå med 75 t av den
totala lönekostnaden vid utbildning och praktikanställning av arbetshandi-
kappade. Möjlighet skall vidare finnas att jämka till 10072 vid grava handikapp. Förslaget lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Tillstyrker gör bl.a. ÖB, AMS, Synskadades Riksförbund. Landsiingsförbundet. LO och SAF. Unga Synskadade vill att procentsatsen skall vara flexibel
och inte knytas till den enskildes handikapp, utan till dennes produktions-
förmåga i den speciella arbetssituationen.
AMS. LO. TCO, SAF. Hörselfrämjandet , statens vägverk., Synskades Riksförbund, Landstingsförbundet m.fl. uttalar sig positivt om de föreslagna bidragen till faddrar/handledare, vilka skall stödja den arbetshandikap-
pade på och utanför arbetsplatsen. Statens vägverk ser en utvidgning av
verksamheten som angelägen. Synskadades Riksförbund menar att hand-
ledarna kommer att få en viktig roll när det gäller att lösa svårigheter som
kan komma upp i relationerna till arbetsledare och arbetskamrater och att de bör få utbildning för sitt arbete. Synskadades Riksförbund pekar också på att personer med mycket grava handikapp kan behöva stöd även på sin fritid. Ytterligare försöksverksamhet bör bedrivas. Landstingsförbundet stöder fortsatt och utvidgad verksamhet med handledare, men anser rent principiellt att direkta statliga bidrag inte bör utgå till anställda för introduktion och inskolning av arbetshandikappade.
Utredningen föreslår höjda bidrag till arbetstekniska hjälpmedel och särskilda anordningar. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslagen. Svaskadades Riksförbund framhåller att det bör finnas möjlighet till undantag från begränsning av bidragsbeloppet när särskilda skäl föreligger. Dessutom bör bidraget indexregleras så att det följer kostnadsutvecklingen. Unga Synskadade anser att stöden skall utgå såväl vid praktik- och vikariattjänstgöring som vid fast anställning.
Förslaget om ändrade bidragsbestämmelser för arbetsbiträden stöds av bl.a. ÖB, Svenska kommunförbundet, SACOISR. SAF, Sveriges Dövas riksförbund, FUB och Statsföretag AB. Socialstyrelsen pekar på vikten av att bidraget även kan utnyttjas av psykiskt sjuka och socialt handikappade. Också AMS menar att alla handikappgrupper skall ha rätt till arbetsbiträde då det föreligger behov av det, samt att hänsyn måste tas till egenföretagare eller motsvarande där arbetsbiträdet inte har sin anställning knuten till ett företag. Samma frågor uppmärksammas av statens handikappråd, och Unga Synskadade, som anser att reglerna måste utformas så att de inte förutsätter ett anställningsförhållande för den som skall fungera som arbetsbiträde. Detta kan uppnås genom att bidraget utgår i förhållande till antalet arbetade timmar. En knytning till lönen begränsar enligt bl.a. Svnskadades Riksförbund användningen av arbetsbiträde. RRV föreslår att bidraget skall utformas så flexibelt att det blir möjligt för en enda person att på heltid ägna sig åt en hel grupp arbetshandikappade. DHR säger att kostnaderna inte får vara maximerade, utan att anslag måste utgå efter indivi-
duell prövning, då omfattningen av den hjälp arbetsbiträdet lämnar är mycket skiftande. Arbetsplatsens utformning och arbetets karaktär spelar här
8 Riksdagen 1978/[79.1 sand. Nr 73
stör roll. Svenska kommunförbundet förutsätter att bidragsbeloppet fortlö-
menar att det maximala beloppet bör utgå endast i nödfall.
Vidare föreslår utredningen att halvskyddad sysselsättning och bidrag till arbetsbiträde skall kunna kombineras för gravt handikappade personer. Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. RRY framhåller i sammanhanget att de flesta individinriktade bidragen bör slås ihop till ett bidrag, att utgå till företagen och användas i enlighet med en plan för anpassningsverksamheten vid företaget.
De pågäende försöken med att ge bidrag till kollektivt förberedande åtgärder på arbetsplatsen för vissa specifika typer av handikapp bör enligt utredningens förslag få fortsätta I två län. Förslaget tillstyrks av AMS, Synskadades Riksförbund. Riksförbundet mot Allergi, LRF m.fl. Riksförbundet mot Allergi framhåller allergikerna som en lämplig grupp för en försöksverksamhet, då allergisjukdomarna i hög grad är miljöbetingade och förorsakar många onödiga utslagningar. LRF menar att bidraget bör utvidgas till att omfatta även egna företagare.
Förtidspensionerade
Ansvaret för efterkontroll av yngre förtidspensionärer bör enligt utredningen ligga på de rehabiliteringsgrupper för samverkan arbetsförmedlingsocialvård-sjukvård, försäkringskassa, som f.n. håller på att byggas upp. Förslaget stöds av många remissinstanser, däribland socialstyrelsen, SÖ. statens handikappråd, Styrelsen för Vårdurtjänst , Landstingsförbundet , LO, TCO, DHR. HCK, Synskadades Riksförbund. och Arbetsvårdschefernas Förening. HCK menar att även de ungdomar som går i utbildning
eller uppbär sjukbidrag bör omfattas av förslaget. SACO/SR som är tveksamt till förslaget förordar att ansvaret även fortsättningsvis bör ligga kvar på försäkringskassan. RFV framhåller att f.n. sker kontakter i genomsnitt
vart tredje år och det är lämpligt att dessa, liksom enligt nuvarande praxis, bedöms med hänsyn till förhållandena i varje enskilt fall. Verket avser emellertid att i samband med utarbetandet av nya föreskrifter rörande re-
habiliteringsgrupperna, beakta frågor som gäller rehabilitering av personer
som fått förtidspension eller sjukbidrag.
Utredningen föreslar, att förtidspensionerade, oavsett ålder, som tar ett
arbete skall ha rätt till vilande förtidspension under viss tid. Remissinstanserna är här eniga med utredningen. DHR menar, att lika viktigt som det är all lämna en pension, är det att få garantier för att kunna återfå den även
efter en relativt lång tid i arbete. Osäkerheten inför detta kan göra att
många tvekar att ta ett erbjudet arbete. LO och TCO föreslår att nuvarande regler för deltidspension tas till utgångspunkt för ett nytt förtidspensionssystem. På så sätt skulle flexibiliteten öka att anpassa pensionen till arbetstagarnas önskemål och förutsättningar. RFV påpekar att det redan nu finns
regler som innebär att förtidspension som upphör kan återfås genom ett förenklat förfarande inom en treårsperiod. Verket menar att dessa regler
inte är strikt begränsade till äldre personer, utan kan tillämpas även i fråga
om yngre förtidspensionärer. Denna möjlighet bör enligt verket komma till användning i större utsträckning än vad som sker nu.
För att inte förlora ekonomiskt på en återgång till arbete föreslär utred-
ningen att REV får i uppdrag att konstruera ett system, som dels kompenserar förlust i de fall lön av arbete understiger tidigare pension, dels stimu-
lerar till arbete. Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget
utan erinran. Landstingsförbundet menar att det är viktigt att frågan om
samordning av löneförmåner och andra förmåner klarläggs vid återgång i arbete. Synskadades Riksförbund finner utredningens tankar om garanti för inkomstförstärkning intressant. En person som Önskar återfå sin pension, måste garanteras att eventuellt mellanliggande år med lägre pensionspoäng än tidigare inte kommer att medföra lägre förtidspension än vid första pensionstillfället. DHR anser att viss del av pensionen bör utgå även vid arbete, för att ge vederbörande bättre ekonomisk situation än som pen-
sionär. Delpensionen får inte heiler medföra förlust av ATP-poäng på den
totala inkomsten. Försäkringskasseförbundet pekar på att det är vanligt att
även andra socialförsäkringsförmåner än pension är högre än eventuell lön. Kompensationssystemet bör därför utvidgas till att täcka även sådan
förlust. RFV å andra sidan menar att förslaget medför en rad betydande svårigheter och ifrågasätter starkt lämpligheten i att inordna en ersättning av den här arten I den allmänna försäkringen. Istället anser verket att det inom det arbetsmarknadspolitiska systemets ram borde skapas ett särskilt stimulansbidrag för de fall som avses.
Förslaget om att personer som arbetar vid verkstäder för skyddat arbete skall ha rätt till avtalsenlig lön, tillstyrks av bl.a. Landstingsförbundet, som anser att RFV bör ges i uppdrag att tillsammans med de kommande stiftelserna för skyddad sysselsättning se över bestämmelserna för förtidspensionerade personer som arbetar i skyddade verkstäder. Statens handi-
kappråd och LO tillstyrker också förslaget men betonar att det inte får leda
till försämringar, utan att hänsyn måste tas till de tilläggsförmåner en pensionär är berättigad till. REV menar att det finns flera skäl som talar för en
förändring av nuvarande regler. Det kan vara svårt att göra en korrekt bedömning av rätten till förtidspension av en viss storlek för den som arbetar
i skyddad verkstad. Samordningsreglerna medför också att utgående penston verkar reducerande på den sjukpenninggrundande resp. pensions-
grundande inkomst som den försäkrade annars skulle haft av arbetet.
Verket biträder utredningens förslag om att bestämmelserna skall ses över, samt att inriktningen bör vara alt personer som arbetar vid skyddad verkstad skall få lön på vanligt sätt.
Yrkesinriktad rehabilitering
Utifrån hittills gjorda erfarenheter av det s.k. Södertäljeförsöket. föreslår utredningen en vidgad försöksverksamhet. Denna skall enligt förslaget omfatta fem orter belägna i storstadsregioner. Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till förslaget. Av dessa kan nämnas ÖB, socialstyrelsen, Landstingsförbundet, TCO, Verdandi och Svenska föreningen för studie-
och yrkesvägledning. Kriminalvårsstyrelsen vill ha åldersgränsen höjd till
25 år. för att ytterligare kriminalvårdspatienter med allvarliga socialmedicinska arbetshandikapp skall kunna ingå i den föreslagna verksamheten.
Statens Handikappråd och DHR finner det angeläget med försök även för
fysiskt handikappade ungdomar. AMS och Synskadades Riksförbund framhäller att samverkansformerna bör prövas även på mindre och medelstora orter. HCK anser att medel bör anvisas, så att denna typ av verksamhet kan genomföras i landets samtliga kommuner. LO som också tillstyrker förslaget framhäller angelägenheten av att orsakerna till att de socialt
och psykiskt handikappade ökar blir mer ingående undersökta. SAF som
är tveksam till utvidgade försök menar att ytterligare utvärdering av de pågående försöken bör göras, innan nya påbörjas.
Utredningen föreslår vidare, att bidrag, som idag utgår till arbetsgivare
som anställer förståndshandikappade och gravt fysiskt handikappade per-
soner under 25 är, även skall utgå till gravt socialmedicinskt och psykiskt arbetshandikappade, samt förtidspensionärer i åldern 26-35 år. Dewta tillstyrks av bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, ÖB, statens vägrverk, LO. TCO, Verdandi. AMS, SACOJSR och Unga Synskadade anser att den övre äldersgränsen bör slopas, då svårigheten att finna arbete efter 25 resp. 35 år knappast minskar. Unga Synskadade föreslår vidare att stödet bör prövas från fall till fall och denna prövning skall utföras av en nämnd knuten till di-
striktsarbetsnämnderna där representanter från handikapprörelsen har ett
avgörande inflytande. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte ett högre bidrag kommer att erfordras, för att stimulera till anställning av förtidspensionärer. Även Landstingsförbundet tar upp åldersvillkoren och menar att bi-
draget bör utgå I samtliga fall oavsett ålder. Styrelsen menar att konse-
kvenserna av utredningens förslag annars blir. att olika bidragsnivåer kommer att tillämpas för samma handikappgrupp och det är enligt förbundet förmodligen inte lättare att rehabilitera och arbetsplacera personer över 25 är, vars arbetshinder är av socialmedicinsk eller psykisk natur. än de som är yngre med samma problem.
Förslaget om bidrag till arbetsgivare. som ställer platser till förfogande och bygger upp särskilda resurser för prövning och träning i reell miljö, stöds av flertalet remissinstanser, däribland kriminalvårdsstyrelsen, AMS, domänverket . Landstingsförbundet, DHR, HCK, Föreningen för utvecklingsstörda Barn Ungdomar och Vuxna. och Arbetsvårdschefernas förening. Vattenfall understryker vikten av att ekonomisk gottgörelse tillkommer de affärsdrivande verken på samma sätt som det privata näringslivet. Luntbruksstyrelsen är i och för sig positiv till förslaget, men menar att attityderna hos omgivningen måste vara färdigbearbetade innan träningsplatserna besätts. LO och TCO anser, liksom utredningen. att beredskap för lagstiftning genom ullägg tull främjandelagen bör finnas om inte företagen på frivillig väg ställer tullräckligt antal platser till förfogande. medan Synskadades Riksförbund, Unga Synskadade och Styrelsen för Vårdartjänst tror att lagstiftning blir nödvändig, för att garantera handikappade möjlighet till prövning och träning. SAF menar å andra sidan att frivillighet är en förutsättning för verksamheten och att tvingande bestämmelser är helt oacceptabla.
Remissinstanserna är eniga med utredningen om inrättande av arbets-
marknadsinstitut, med självständig ställning under länsarbetsnämnderna och med tillgång till arbetsförmedlingens alla instrument. AMS finner det angeläget att gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna i arbetsförmedlingens utredningssektion och det nya arbetsmarknadsinstitutet blir föremål för utredning. Kristianstads läns landsting menar att en anknytning av den yrkesinriktade rehabiliteringen till de planerade stiftelserna för skyddat arbete borde diskuteras. Socialstyrelsen och Försäkringskasseförbundet betonar betydelsen av nära samverkan med andra rehabiliteringsorgan och UHÄA framhåller samarbetet med den medicinska rehabiliteringen. Samtliga underremissinstanser till UHÄ anser att organisationen med arbetsmarknadsinstitut är riktig och att anknytningen till sjukvärdshuvudmännen bör ske så, att medicinsk expertis kan tjänstgöra inom arbetsvården och samordning härigenom ske med den medicinska rehabiliteringen. HCK framhåller att handikapporganisationerna bör vara representerade Ii institutens styrelser. Kriminalvårdsstyrelsen menar att detta bör gälla även kriminalvärdens regionala organisation.
Utredningen föreslår vidare, att de psykologiska konsultinsatserna läggs
samman med arbetsprövningsverksamheten vid arbetsvårdsinstituten.
Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser. SACOJSR säger i sitt
yttrande, att då den arbetspsykologiska verksamheten sedan länge varit ett naturligt led i arbetsförmedlingarnas service, framstår det som helt konsekvent att arbetsmarknadsverket tar över ansvaret. PTI menar, att kontak-
ten mellan AMS och de arbetspsykologiska instituten formellt betecknas som en upphandling av tjänster, men att det i realiteten är AMS som ytterst avgör ekonomiska och andra betingelser för verksamheten. PTI finner det av flera skäl, bl.a. arbetsrättsliga, önskvärt att man inlemmar de arbetspsykologiska institutens personal i arbetsmarknadsverket.
Flera av de privata instituten önskar bevara de självständiga arbetsformerna. De är dessutom kritiska till utredningens behandling av den förebyggande vården. Malmö Psykologbyrå menar t.ex. att förslaget innebär
en klar förskjutning från yrkesvägledning och arbetsförmedling till arbets-
vård och arbetsprövning. Detta kommer enligt byrån att innebära negativa
konsekvenser för stora grupper, framförallt ungdomar och kvinnor, som söker sig ut på arbetsmarknaden. Några institut, Psykotekniska institutet i Göteborg AB, Psykologsik yrkesrådgivning AB och PA-rådet anser att ytterligare klargöranden och utredningsarbete bör ske innan beslut fattas om statligt arbetsgivaransvar för psykologinsatserna. Man förordar härvid
ocks försök med andra system för upphandling av psykologtjänster. SAF tycker att nuvarande system är att principiellt föredra, men att organisa-
tionskommitten bör överväga formerna för psykologinsatserna i verksam-
heten. MUF avvisar helt förslaget.
Till instituten skall också ALU- och OT-kurserna knytas organisatoriskt. SÖ menar att vissa skäl talar emot ett överförande, men motsätter sig inte att kurserna förs över till en ny huvudman. Därvid förutsätter SÖ att verksamheten blir lokalmässigt skild från AMU-centren. AMS föreslår
ett successivt överförande av ALU- och OT-kurserna. Styrelsen för Vårdartjänst vill gå längre än utredningsförslaget och menar att om alla resur-
ser för yrkesinriktad rehabilitering skall samlas under en huvudman, bör man överväga att föra över hela arbetsmarknadsutbildningen till arbets-
marknadsinstituten. 7CO framhåller att ansvaret för den pedagogiska verksamheten skall åvila SÖ. DHR tar särskilt upp OT-kurserna och betonär att dessa bör förläggas till små friliggande enheter, även om de organisatoriskt lyder under de nya arbetsmarknadsinstituten.
Kriminalvårdsstyrelsen. socialstyrelsen, RRV, AMS, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet. LO, TCO, SACOJISR. PTI, statens arbetsklinik, DHR och HCK m.fl. stöder förslaget om bildande av ett cen-
tralt institut för forskning och metodutveckling. SÖ delar utredningens
uppfattning om behovet av forskning, men anser att de organisatoriska formerna bör övervägas i ett större sammanhang. Föreningen Sveriges so-
cialeheter., PA-rådet och Samhällsvetenskapliga fakultetsnhämnderna vid Lunds och Uppsala universitet avstyrker förslaget och menar att forsk-
ningen istället bör ligga på universitet. högskolor, arbetspsykologiska institut. eller andra organ ute i landet.
När det gäller förslaget att föra samman prövningsverksamheten vid statens arbetsklinik och PTE till ett fjärde arbetsmarknadsinstitut. anser statens arbetsklinik att detta behöver utredas ytterligare. Den praktiska
prövningen bör inlemmas i den centrala organisationen för att ge institutet den resurstillgång varje forsknings- och utvecklingsorgan enligt klinikens
mening behöver. PTI finner förslaget om att föra över viss forskningsverksamhet vid PTI till flera huvudmän, mindre lämpligt. Personalen bör ha möjlighet att stanna inom universitetet eller övergå till arbetsmarknadsverket.
Metodutvecklingsinstitutet skall enligt förslaget organisatoriskt vara knutet till AMS. men ha en självständig ställning under ledning av en sär-
skild delegation. Detta förslag stöds av flertalet remissinstanser. RRV och arbetarskyddsstyrelsen föreslår dock att institutet får en fristående ställ-
ning direkt underställd arbetsmarknadsdepartementet. medan SAF menar att konstruktionen med ett fristående institut kan innebära att forskningen
avskärmas alltför mycket från sitt praktiska tillämpningsområde. När det gäller styrelsens sammansättning, anser RRY att arbetarskydds-
styrelsen bör vara representerad och LO understryker utredningens för-
slag om att löntagarorganisationerna skall tillförsäkras inflytande. Försäkringskasseförbundet önskar bli representerat i styrelsen och P71I föreslår
. att också skolans syo-organisation skall ingå. Socialstyrelsen framhåller vikten av att institutet får en vetenskaplig ledning och att det finns en ank-
nytning till universitetet i syfte att underlätta tillgången till kvalificerade forskare vid institutet.
Skyddat arbete
I fråga om verkstäder för skyddat arbete föreslår utredningen att vissa av dem bör kunna knytas direkt till företagen genom särskilda kontrakt.
Förslaget lämnas utan erinran eller tillstyrks av flertalet remissinstanser,
däribland kriminalvårdssiyrelsen, Statens handikappråd, Svenska Kommunförbundet , TCO, SACOISR, Försäkringskasseförbundet, SAF, HCK,
LRF och Starsföretag AB. Landstingsförbundet menar att tankegångarna
är intressanta, men att det bör bli en fråga för närmare överväganden i de kommande stiftelserna för skyddad sysselsättning i samråd med arbetsmarknadsverket. AMS delar i princip utredningens förslag, men anser att definitiv ställning till direkt företagsanknutna skyddade verkstäder, kan tas först sedan försöksverksamhet ägt rum. Både AMS och Styrelsen för vårdartjänst föreslår däremot en ökad möjlighet till individuell integrering,
riksförbund vill ha till stånd en försöksverksamhet med integrerade skyd-
dade avdelningar inom helt vanliga företag. LO stöder utredningens för-
slag, förutsatt att det inte utvecklas till ett slags allmän provanställning för vissa grupper av arbetssökande. Arbersvårdschefernas förening är tveksam till förslaget och förordar istället en utvecklad produktionssamverkan, samt bättre möjlighet till pryo-placering och anställning med lönebidrag. Arbetslivscentrum anser att de arbetsrättsliga konsekvenserna av kontraktering bör utredas närmare innan kontraktformen prövas. Man pekar bl.a. på att arbetsvillkoren för dem som skulle arbeta i en sådan verkstad bestäms av förhållanden vid det kontrakterade företaget. Samtidigt är stiftelsen dessa arbetstagares motpart rent arbetsrättsligt.
Arkivarbete och halvskyddat arbete skall ersättas med anställning med
lönebidrag, enligt utredningens förslag. De remissinstanser som har när-
mare gått in på detta förslag har i positiva ordalag tillstyrkt förändringen. Några kritiska synpunkter har dock framförts. SPN bedömer risken som stor, att man med lönebidragsfinansiering kommer att få ett stort antal ar-
betshandikappade som statlig reservarbetskraft och föreslår istället att myndigheterna i första hand skall utnyttja tjänster inom ordinarie perso-
nalstat. I avvaktan på sådana tjänster. bör inrättande av extra tjänster kunna ske genom anslagsöverskridande. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar är tveksam till anställning med lönebidrag inom den statliga sektorn och anser att ett generellt tillstånd till överskridande av löneanslag vid anställning av arbetshandikappade vore ett mindre byråkratiskt tillvägagångssätt.
SHIO rillstyrker förslaget men betonar det angelägna i att övergången till det föreslagna systemet blir så smidig att inte plötsliga kostnadsökningar uppstår.
Utredningens förslag till bidragsniväer för anställning med lönebidrag lämnas mestadels utan erinran av remissinstanserna. HCK varnar dock för
att 100 2 bidrag till lönekostnaden för statliga myndigheter kan medföra
svårigheter för den arbetssökande att erhålla en reguljär anställning. Ar-
betsmarknadsmyndigheterna bör därför enligt HCK vara mycket obser-
vanta när det gäller begäran om lönebidrag från dessa arbetsgivare. Svnskadades Riksförbund menar att viljan att premiera arbetsgivarna inte fär gå så långt. att myndigheter och företag kan komma att spekulera i lönsam-
het när det gäller att anställa arbetshandikappade. Synskadades Riksför-
bund ser heller inget skäl att särbehandla statliga myndigheter då dessa,
liksom affärsdrivande verk och privata företag, bör ta sitt eget kostnadsansvar för de arbetshandikappade. RRV anser att utredningen inte pre-
senterat tillräckliga skäl. för att lönebidrag skall utgå med 100 till statliga myndigheter. RRV förordar istället ett system som präglas av likformighet över alla omräden på arbetsmarknaden. LO föreslår. att erfarenheterna av den allmänna bidragskonstruktionen, med 75 4 första året, skall utvärde-
ras för att se om en långsammare avtrappning av bidraget eventuellt är önskvärd. Möjligheten till förenklade bidragsregler bör också undersökas. För att underlätta övergången från gällande regler för arkivarbete till anställning med lönebidrag föreslär utredningen att 10057 statsbidrag bör ut-
gå till dem som för närvarande har arkivarbete hos allmännyttiga organisa-
tioner. Meningarna om det riktiga i ett 90 7£-igt bidrag och övergångsbe-
stämmelser går starkt isär bland remissvaren. LO befarar att övergången till 90 22-igt statsbidrag för dessa organisationer kommer att få negativa
konsekvenser både för de arbetshandikappade och för flera organisationer. dä dessa inte har möjlighet att ta en så stor andel av lönekostnaden
som 104. Det bör enligt LO gå att skapa arbetsgivaransvar trots att bidrag utgår med 100 även I fortsättningen. Estniska kommittén påpekar att in-
vandrar- och andra minoritetsorganisationer helt saknar ckonomiska möj-
gare betalas av arbetsmarknadsverket. för alt dessa organisationer inte skall tvingas upphöra med sin verksamhet. Också Verdandi avstyrker för-
slaget, av samma skäl. Dei är viktigt anser 7CO att organisationerna infor-
meras i god tid om förändringen, för att få möjlighet att planera sin ekono-
mi. Det är också önskvärt att övergången till den nya bidragsformen inte blir alltför utdragen i tiden, då arbetsgivaransvaret kan förväntas öka först med det ekonomiska ansvaret. Utredningen föreslär, att arbetsgivaransvaret som nu åvilar AMS vad
gäller de arkivarbetsanställda i stället skall ävila arbetsgivaren på arbets-
platsen samt att anställda med lönebidrag skall omfattas av kollektivavtal och erhålla avtalsenlig lön. Förslaget stöds av bl.a. ÖB, kriminalvårdssty-
relsen, LO, TCO, SACOJSR, Försäkringskasseförbundet. HCK, Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning. TCO anser att kollektivavtal mäste ingå som ett krav i bestämmelserna om anställning med lönebidrag. SAV ifrågasätter dock. om inte arbetsmarknadsverket alltjämt bör vara ar-
betsgivare för arbetshandikappade som sysselsätts vid vissa mindre arbetsplatser, typ allmännyttiga organisationer, där kollektivavtal saknas.
LRF är helt avvisande till förslaget, liksom SAF, som av principiella skäl inte kan tillstyrka ett kollektivavtalsvillkor. SAF finner det däremot rim-
ligt, att företag som ej omfattas av kollektivavtal, tillämpar sådana löne-
och anställningsvillkor som är normala för branschen.
Remissinstanserna lämnar förslaget att försäkringskassorna. vad gäller lönebidrag, skall jämställas med statliga myndigheter utan erinran.
Utredningens förslag att överföring av redan anställda till anställning med lönebidrag skall få förekomma även inom de affärsdrivande verken, tillstyrks av bl.a. SAF. Föreningen menar alt denna möjlighet måste finnas
då den stimulerar företagen att anställa exempelvis äldre personer, vars ar-
betsförmåga efter en tid förväntas bli så nedsatt att de uppfyller kraven för
anställning med lönebidrag. Synskadades Riksförbund betonar att överföring som inte är kopplad till nyanställning bör kunna ske endast under
mycket speciella omständigheter. LO förordar också restriktivitet, men anser alt nyanställning, noggrann arbetsvårdsutredning samt fackligt god-
kännande skall vara en förutsättning för överföring. RRV ställer sig också
tveksamt till förslaget, dels med hänsyn till den restriktivitet som bör tilllämpas vid överföringar. dels med hänsyn till behovet av likformighet i
omplaceringsfrågor inom den statliga sektorn. TCO avstyrker helt, med motiveringen att staten bör agera som mönsterarbetsgivare och ta sitt an-
svar för den anställda personalen.
Utredningen förordar vidare vad gäller lönebidragen att arbetshandikap-
pad som anställts under de senaste sex månaderna, skall kunna föras över till anställning med lönebidrag. Flertalet remissinstanser har ingenting att
invända mot förslaget. AMS menar att det sannolikt kommer att medföra vissa förbättringar, även om antalet personer som kan komma ifråga för en
sädan åtgärd antagligen är begränsat. LO tillstyrker, under förutsättning att de krav som annars gäller ifråga om arbetsvärdsutredning och fackligt godkännande tillämpas också i dessa fall. 7CO anser det vara en tveksam åtgärd och föreslår att man i alla osäkra fall redan från början går in med lö-
nebidrag som stimulerande ätgärd. RRV anser sig inte kunna stödja för-
slaget, då det inte framgår av utredningen om arbetsvårdsutredning skall föregå ett beslut. Verket menar att det finns risk för att företagets egna
ekonomiska hänsyn blir utslagsgivande för tillämpningen.
För att arbetshandikappade i större utsträckning skall kunna anställas
inom det statliga området föreslår utredningen att diskussioner tas upp med parterna på arbetsmarknaden, dets för att anpassa det statliga tjänste-
och lönesystemet till de arbetshandikappades förutsättningar, dels för att uppnå att anställning med lönebidrag skall utgöra en merit vid tjänstetillsättningar. Få remissinstanser har yttrat sig om förslagen. SPN menar att förarbetena till grundlagen ger tillräckligt stöd för att statliga tjänster skall
kunna tillsättas med hänsyn tagen till arbetsmarknadspolitiska skäl. Man framhåller dock det önskvärda i att en praxis utvecklas, så att myndigheterna får vägledning i sitt rekryterings- och omplaceringsarbete. Unga Synskadade anser att utredningen borde ha avgivit förslag till lösningar på
den offentliga sektorn och inte överlåta det ull parterna på arbetsmarkna-
den. Regeringen bör nu enligt Unga Synskadade ge klara riktlinjer för hur
den offentliga sektorn skall expandera när det gäller anställning av arbets-
sig om vilka möjligheter det finns för individuell anslutning till de olika
pensionssystemen.
Utredningen föreslår en 25-procentig tillväxt av anställningarna med lönebidrag under en femårsperiod. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. bl.a. kriminalvårdsstyrelsen, statens handikappråd. Svenska Kommunförbundet LO. TCO, HÖCK, Riksförbundet mot Allergi, Unga Synskadade . Föreningen för utvecklingsstörda Barn Ungdomar och Vuxna och
Verdundi. Många betraktar det dock som en minimitillväxt. AMS påpekar
att arbetsförmedlingen samtidigt måste erhålla tillräckliga resurser, efter-
som det kommer att krävas omfattande förmedlingsarbete att skaffa fram lämpliga arbetsuppgifter ute i företagen för de sökande. SPN menar att de statliga myndigheterna bör få personaladministrativa resurser i en omfattning som gör det möjligt att svara upp mot de ökade kraven. Synskadades Riksförbund ser det som absolut nödvändigt att öka antalet platser med lönebidrag i snabbare takt, medan Landstingsförbundet anser utredningens
förväntningar, åtminstone då det gäller ökningen av anställningar inom
landstingen, vara för högt ställda. Målsättningen bör snarast ses som ett riktmärke. RRY tycker det är tveksamt om utredningens syften kommer att infrias med förslaget, då de nya platserna inte ens motsvarar hälften av
vad man i utredningen kallar ”överpensioneringen”. Verket menar också '
att utredningen borde gjort en systematisk utvärdering av den halvskyddade sysselsättningen och arkivarbetsformen med avseende på deras effektivitet som arbetsmarknadspolitiska medel.
Utplaceringsprocenten vid verkstäder för skyddat arbete bör enligt ut-
redningen höjas till 1024. Vidare bör utbyggnaden av skyddade verkstäder
ske försiktigt och med inriktning på en regional utjämning av platsantalet. AMS instämmer i utredningens förslag och betonar att utjämningen av den regionala obalansen är viktig. LO och Kommunförbundet anser också att en ökad tillgång på platser bör uppnås genom en ökad genomströmning vid de skyddade verkstäderna. HCK, Synskadådes Riksförbund och Unga Svaskadade menar att ambitionsnivån 102 är för låg och att man genom att satsa mer resurser på genomströmning kan få en successiv avveckling
av den skyddade verksamheten. Landstingsförbundet och RRV framhåller
att utgångspunkten för en utbyggnad av de skyddade verkstäderna bör va-
ra behovet av platser i de olika regionerna och inte de regionala olikheter-
na. RRV pekar vidare på att när det gäller höjning av utplaceringsprocenten, så ger utredningen ingen ledning i hur detta skall gå till. Statens handikappråd menar att en ökad utplacering är önskvärd, men beroende av till-
gången på arbete inom andra sektorer. Styrelsen för vårdartjänst menar att
utredningen överbetonat möjligheten att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden, men att detta självfallet skall vara mälet. Avgörandet måste
emellertid alltid ligga hos arbetstagaren själv. TCO håller med om att skyd-
dat arbete bör vara av tillfällig karaktär, men utslussningen till den reguljära arbetsmarknaden fär inte bli ett självändamål. Förväntningarna bör enligt TCO tonas ned. då erfarenheterna visar att möjligheten till utplacering av arbetshandikappade totalt sett är mycket liten. SACO/SR anser att man måste acceptera att somliga arbetshandikappade kan behöva vara anställ-
da vid skyddade verkstäder under många år. Accepteras inte det, finns risk
för att de svårast handikappade ställs utanför verksamheten. Vid utbygg-
naden av nya verkstäder måste man enligt SACO/SR också beakta beho-
vet av skiftande arbetsuppgifter. SAF framhäller att det avgörande, för att
kunna placera betingat arbetsföra på den reguljära arbetsmarknaden, är att skapa grundförutsättningar för en hög efterfrågan på arbetskraft.
Förslaget att den nya organisationskommitten för skyddat arbete (NO- SA) ytterligare bör överväga formerna för samverkan mellan arbetsmark-
nadsverket och de regionala stiftelserna för skyddat arbete, har inte föran-
lett nägra kommentarer från remissinstanserna.
Arbetsvård och platsförmedling
AMS bör enligt utredningen närmare studera kopplingen mellan arbetsvård och platsförmedling i den nya organisationen. Flertalet remissinstan-
ser har ingenting att erinra mot förslaget, däribland SÖ, LO. TCO.
SACOISR, SAF. Försäkringskasseförbundet, DHR, HCK och Unga Synskadade. Landstingsförbundet betonar vikten av att rehabiliteringskedjan
inte bryts p.g.a bristande resurser för arbetsförmedlingsverksamheten
inom arbetsvården. AMS tramhåller det värdefulla i att stärka ”enhetsansvaret men säger samtidigt. att det dels är mycket personalkrävande, dels kan ha avigsidor av organisatorisk natur. Det kan t.ex. vid prövning av sö-
kande i reell miljö på ett större företag innebära, att ett antal förmedlare
samtidigt har kontakt med samma företags personalfunktion. RRV menar
att arbetsplacering på öppna marknaden är rehabiliteringskedjans svagaste
länk och att en specifik arbetsplacering bör vara beslutad innan övriga åtgärder sätts in. Rehabiliteringen bör enligt RRV så långt som möjligt vara förlagd till arbetsplatsen. Arbetsförmedlingens främsta uppgift skulle därvid bli att ansvara för en sammanhållen anpassnings- och rehabiliteringsplanering, samt kontrollera genomförandet. En sådan ordning skulle innebära en minskad resursinsats från förmedlingens sida, framhåller RRV.
Å tgärdsprogram
Utredningens förslag om åtgärdsprogram inom arbetsmarknadsverket för arbetshandikappade, tillstyrks av bl.a. AMS, Svaskadades Riksförbund, LO, TCO och Centerns kvinnoförbund. HCK och Unga Synskadade menar att även om stor hänsyn måste tas till de handikappades särställning på arbetsmarknaden. så får inte planeringsverksamheten isoleras utan måste integreras i den totala sysselsättningspolitiken. Självklart måste denna plancring ske i samarbete med de handikappades cgna organisationer. RRV anser att i den planering som görs av anpassningsgrupperna skall ingå bedömning av åtgärder, dels för redan anställda, dels för dem som står utanför arbetsmarknaden. Åtgärderna skall kostnadsberäknas och ingå I länsarbetsnämndernas bedömning av hur stor del som bör bekostas av staten. Planerna bör alltså utgöra ett underlag för arbetsmarknadsverkets reguljära budgetarbete. Statens handikappråd säger att en allmän sysselsättningsplanering är nödvändig för att få företag och förvaltningar att föränd-
ra sin rekryteringspolitik och därmed ta hänsyn till arbetskraftens faktiska
sammansättning. Enligt SPN är planering en förutsättning för att de föreslagna resursökningarna skall kunna ge effekt. Behovet av insatser måste
" bedömas utifrån synsättet att samhället under alla omständigheter har ett försörjningsansvar för de arbetshandikappade.
Personal till arbetsmarknadsverket
Förslaget om förstärkning av arbetsförmedlingarnas personalresurser med 400 tjänster per år under fem år, stöds av flertalet remissinstanser,
däribland ÖB. SCB, SPN. skogsstyrelsen, statens handikappråd, Svenska
Kommunförbundet , Styrelsen för vårdartjänst, LO, TCO. SACOISR, Syn-
skadudes Riksförbund. glesbygdsdelegationen och CUF. Socialstyrelsen hoppas att utökningen av arbetsförmedlingens personal även skall medföra
att sjukhus. vård- och behandlingsinstitutioner samt den primärkommunar-
la socialvärden skall få bättre kontaktverksamhet med arbetsförmedlingen. AMS betraktar personaltillskottet som ett minimiförslag, eftersom för-
bättrade sysselsättningsmöjligheter leder till att allt fler kommer att fråga
efter arbete och förmedlingsservice. Personalutbyggnaden medför också att nya kontor måste inrättas. Därvid måste enligt AMS viss omorganisation vidtas för att garantera platsförmedlingsfunktionen en rimlig andel av de totala resurserna. Kritiska eller tveksamma till de föreslagna personalförstärkningarna är
bl.a. arbetarskyddsstyrelsen. statens naturvårdsverk, Statsföretag, Centerns kvinnoförbund, RRYV och SAF. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att utredningen i stort sett bara föreslagit ökade satsningar på gamla områden, t.ex. personalökningar inom arbetsmarknadsverket. Styrelsen saknar en analys av möjligheten till en större satsning på förebyggande arbetsmiljöätgärder. För att eventuella resursökningar skall kunna disponeras på rätt sätt, måste enligt styrelsen först ansvarsfördelningen klargöras mellan å ena sidan arbetarskyddsstyrelsen, skyddsinspektionen och skyddsorganisationerna i företagen och å andra sidan AMS och anpassningsgrupperna. Statens naturvårdsverk menar att omfattningen av personalförstärkningen bör prövas successivt med ledning av gjorda erfarenheter. Eventuellt kan verksamheten byggas ut länsvis i etapper. Lundstingsförbundet ser personalförstärkningar som nödvändiga, men de bör inte ske på grundval av centralt angivna normer, utan genomföras flexibelt utifrån regionernas olika förutsättningar. Statsföretag AB är tveksamt till en så snabb utbyggnad och Centerns kvinnoförbund påpekar risken för ökad byråkratisering vid en så kraftig ökning av antalet tjänster. RRV menar att personalökningar och kostnadsberäkningar vilar på relativt schablonmässiga bedömningar och förutsätter därför, att möjligheten till omdisponeringar av redan
befintlig personal kommer att bli grundligt belyst i utredningens slutbetän-
kande. Genom cen annorlunda arbetsfördelning borde enligt RRV arbetsförmedlare kunna frigöras från administrativa göromål. RRV tar också upp frågan om arbetarskyddets roll i sammanhanget. SAF säger i sitt remisssvar, att utredningen i alltför hög grad koncentrerat sig på förslag om expansion av arbetsmarknadsverket. Resurserna för platsförmedlingen måste ökas, men samtidigt effektiviseras och det vore enligt SAF önskvärt om
man inom verket sökte klarlägga de rationaliseringar och omfördelningar
som är möjliga för att förbättra den platsförmedlande verksamheten.
Finansiering
Utredningen föreslår i fräga om finansieringen att alla insatser som görs för att hjälpa de arbetshandikappade till sysselsättning skall finansieras av en gemensam arbetsgivareavgift. Majoriteten av remissinstanserna, bl.a. LO. TCO. SACOISR, Landstingsförbundet. HCK. Synskadades Riksförbund, Unga Synskadade, Föreningen för utvecklingsstörda Barn Ungdo-
mar och Vuxna, FPU. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och
RRV stöder förslaget och det bakomliggande resonemanget om att ökade resurser för arbetsvärden leder till minskade kostnader för förtidspensioner och sjukskrivningar. Centerns kvinnoförbund menar att formerna för finansiering av arbetsvården noga måste övervägas. då ytterligare uttag av arbetsgivareavgifter kan få en hämmande verkan på företagens utveckling
och därmed inneära kärvare arbetsmarknadsförhällanden för arbetshandi-
kappade. SAF och SHIO anser att kostnaderna bör täckas på annat sätt.
exempelvis genom en höjning av momsen, då höjning av arbetsgivarcavgif-
ten skulle få negativa konsekvenser för sysselsättningen, konkurrenskraften och expansionsförmågan för det svenska näringslivet. MUF avstyrker av principiella skäl förslaget om finansiering genom en arbetsgivareavgift.
RFV bör enligt utredningen få i uppdrag att separat redovisa kostnadsutvecklingen för långtidssjukskrivning och förtidspensionering. Flertalet re-
missinstanser lämnar förslaget utan erinran. Bland dem som tillstyrker är
RRV, statens handikappråd. statens vägverk, FPU och TCO. De framhål-
ler bl.a. att en sådan redovisning skulle ge riksdag och regering ett förbätt-
rat beslutsunderlag. Svnskadudes Riksförbund och Unga Synskadade tror
inte att dessa åtgärder är tillräckliga för att uppnå detta pedagogiska syfte, utan menar att man måste finna bättre metoder. RFV påpekar att man re-
dan nu lämnar redovisning av kostnadsutvecklingen inom sjukförsäkring-
en och förtidspensioneringen, samt långtidsbedömningar och prognoser för framtida kostnadsutveckling. Där tas emellertid ingen hänsyn till even-
pensioneringar. Verket bedömer det som i det närmaste omöjligt att göra
tillförlitliga prognoser för att isolerat belysa förväntade kostnadseffekter inom sjukförsäkringen på grundval av om utredningens föreslagna åtgärder vidtas eller ej. Prognoserna måste baseras på arbetsmarknadsmässiga för-
hållanden och bör därför göras av arbetsmarknadsverket. Utifrån dessa kan sedan RFV göra alternativa beräkningar av framtida kostnader.
Bilaga 3
Sammanfattning av nya utredningens om yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR) rapport (DsA 1978:3) Arbetsmarknadsinstitut.
Genom beslut den 30 mars 1978 tillkallades en kommitte med uppdrag att föreslå utformning av och förbereda en ny organisation för den yrkesin-
riktade rehabiliteringen m.m. med utgångspunkt från riksdagens beslut (prop. 1977/78:30, AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74) och sysselsättningsutredningens betänkande (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade. Utredningen har antagit namnet nya utredningen om yrkesinriktad rehabilitering m.m. (NYR). Med rapport till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsde-
partementet den 2 oktober 1978 har NYR slutfört den del av sitt uppdrag som avsåg en fördjupad studie av organisationens förutsättningar och konsekvenser. Rapporten ger en beskrivning av de verksamheter som föreslås ingå I den nya organisationen, de behov som den förväntas tillgodose och vissa utvecklingsmöjligheter inom en samordnad organisation. Frågan om nytt huvudmannaskap och organisationens principiella utformning har utretts. Förslag avges enligt sysselsättningsutredningens riktlinjer till organisätion av arbetsmarknadsinstitut och institut för metodutveckling, forskning och personalutbildning.
Här återges rapporten i sammanfattning. NYR är enhällig i sina förslag
men särskilt yttrande har lämnats av experten Karl-David Lundgren. I
yttrandet hävdas främst att praktisk verksamhet även bör ingå i det centrala metodutvecklingsinstitutets organisation, medan NYR förordar att det praktiska utvecklingsarbetet helt förläggs till fältorganisationen.
I ARBETSMARKNADSINSTITUT
Organisation
Arbetsmarknadsinstitut inrättas i enlighet med sysselsättningsutred-
ningens förslag genom en samordning av verksamheterna inom nuvarande arbetsvärdsinstitut, kurserna Omställning och träning och Arbetsliv och utbildning i arbetsmarknadsutbildningen vid AMU-center samt arbetspsykologiska institut.
Organisationen ska omfatta ett eller flera institut i varje län. En spridning efter behov på mindre enheter i anknytning till arbetsförmedlingens
distriktsorganisation eftersträvas. Även om endast något eller nägra insti-
tut i varje län till en början får en fullständig resurstilldelning ska de mindre enheterna kunna erbjuda såväl väglednings- som rehabiliteringsmöjligheter. I fråga om kursen Omställning och träning, som har specifika mål-
grupper och flera län som upptagningsområde, bör integration i arbets-
marknadsinstituten eftersträvas. I det fortsatta organisationsarbetet får
dock hänsyn tas till de förutsättningar som gäller för varje kurs och för olika målgrupper. En väsentlig utgångspunkt är t.ex. att dövblinda och döva
och andra grupper som kräver samhörighet inte splittras, en annan att alltför stora institutioner för vissa grupper har en ogynnsam inverkan.
Arbetsmarknadsinstituten ska ha statligt huvudmannaskap och inordnas
i arbetsmarknadsverkets organisation. De resurser som samordnas står till arbetsförmedlingens förfogande. Huvudskälet till ett inordnande i arbetsmarknadsverkets organisation är att det ger en nära anknytning till arbets-
förmedlingen och arbetsmarknaden och markerar verksamhetens arbets-
förberedande funktion. :
Inom varje län ska finnas en styrelse och en länsansvarig chef för arbets-
marknadsinstituten som under länsarbetsnämnden svarar för verksamheten. Genom styrelsen markeras en viss självständighet för instituten inom
verkets organisation. Styrelsen ska ha en bred representation för att främja verksamheten och tillgodose olika intressen. Den föreslås få följande sammansältning:
Länsarbetsdirektören (ordförande). företrädare för arbetsmarknadens
parter, handikapporganisationer, kommuner, landsting, kriminalvård. försäkringskassa och AMU-center inom länet. Föredragandena vid länsar-
betsnämnden i arbetsvårds- och yrkesvägledningsärenden adjungeras. Representation i styrelsen för de anställda erbjuds. Länsansvarig chef för
arbetsmarknadsinstituten är ledamot och föredragande i styrelsen. Till den länsansvariga chefen för arbetsmarknadsinstituten är knutna en
särskild tjänst för utbildnings- och utvecklingsfrågor samt två beredningsgrupper, en för personalutbildning med företrädare för institut och personalorganisationer, och en för metodutveckling med företrädare för institut,
länsarbetsnämnd och personalorganisationer. I de större länen kan flera
tjänster för dessa arbetsuppgifter vara erforderliga.
Vid varje institut ska finnas en planeringsgrupp med företrädare för in-
stitutet och arbetsförmedlingen.
Administration
Den länsansvariga chefen för arbetsmarknadsinstituten svarar för plane-
rings- och samordningsuppgifter och har särskilt ansvar för personalutbild-
ning och metodutveckling. I större län ska denna tjänst vara fristående (dock eventuellt med lokalanknytning till ett av länets institut) medan i övriga län den länsansvariga chefen samtidigt är föreståndare för ett av insti-
tuten. Till chefen knyts ett mindre kansli för länsövergripande uppgifter,
bl.a. tjänsten med särskilt ansvar för personalutbildning och metodutveck-
ling.
Chefen är föredragande i styrelsen för länets arbetsmarknadsinstitut i
frågor som rör arbetsmarknadsinstitutens verksamhet och sammanställer
bl.a. underlag för anslagsframställning. Institutets löpande personal- och
ekonomiadministration ska anknytas till länsarbetsnämndens organisation vilket förutsätter viss förstärkning av denna. För varje institut utses en
föreståndare som har eget budgetansvar och ansvar för institutets verk-
samheter.
Frågor om deltagarurval och resursutnyttjande i anknytning till arbetsförmedlingens verksamhetsplanering behandlas i den nämnda planeringsgruppen. Beslutsordning och former för den löpande in- och utskrivningen bör närmare utredas i samverkan mellan NYR och den nya huvudmannen.
Verksamhet och metodik
Verksamheten ska ha en bred inriktning mot såväl yrkesobestämda som
arbetshandikappade arbetssökande.
Samordningen av nuvarande resurser för vägledning och rehabilitering
bör syfta till en integrering så att förutsättningar skapas för utveckling av
nya arbetsformer och ny metodik. En individuell probleminventering och planering ska ligga till grund för väglednings- och rehabiliteringsarbetet
och en basorganisation av små arbetslag (2-4 personer) bör förutom att
svara för direkta vägledningsinsatser ha ett sammanhället ansvar för genomförande och uppföljning av den individuella planen. Nuvarande pröv-
nings- och träningsavdelningar sammanförs och förändras till ett flexibelt
stationssystem för teoretiska och praktiska övningsuppgifter och andra aktiviteter av uppbyggande och motivationsskapande karaktär. Väsentligt utrymme ges för gruppverksamhet i anslutning till vad som i NYR:s rap-
port beskrivits som fysisk, psykisk och social träning.
NYR förordar vidare en kraftig ökning av utåtriktad verksamhet i form av praktik och s.k. prövning/träning i reell miljö. I det fortsatta organisa-
tionsarbetet får förutsältningarna för sådan verksamhet närmmare utredas. Det gäller tillgången på praktik- och prövnings/träningsplatser, även
inom den skyddade verksamheten och arbetsmarknadsutbildningen vid
AMU-center. Vidare gäller det metodiken för ackvisition av sådana platser
och för introduktion och uppföljning på arbetsplatserna. Frågan om ekonomisk ersättning eller annan kompensation till arbetsgivare skall i detta
sammanhang övervägas. Till den utåtriktade verksamheten hör också in-
stitulets insatser på arbetsförmedlingen, främst i form av psykologmedverkan, och samarbetet med övriga myndigheter och organisationer. I det fortsatta organisationsarbetet bör former för psykologmedverkan utredas
och prövas tillsammans med den nya huvudmannen. Samverkan med övri-
ga organ i rehabiliteringsarbetet bör i större utsträckning ske i form av ge-
mensamma projekt nära utsatta individers eller gruppers miljöer.
De i rapporten föreslagna arbetsformerna och metoderna bör ses som ett
riktningsgivande underlag för fortsatta överväganden i anslutning till organisationens genomförande.
Personal och personalutbildning
All personal inom nuvarande verksamhet bör i princip erbjudas fortsatt anställning i den nya organisationen. Beträffande viss personal med rent
produktionsinriktade uppgifter vid arbetsvårdsinstituten bör dock särskil-
da förhandlingar upptas.
All personal med heltidstjänst bör ha normalarbetsvecka. Särskilda förhandlingar bör upptas beträffande personal med lärartjänst.
En förutsättning för att även på sikt ullförsäkra verksamhetenkvalificerad personal är att anställningsvillkoren generellt anpassas till vad motsvarande uppgifter på andra områden erbjuder.
Personal som har arbetsuppgifter med likartad inriktning bör sammanföras till en personalkategori med gemensam benämning. Här avses bl.a. prövningsledare och avdelningsinstruktörer vid arbetsvårdsinstitut, pryo- [lärare och ADL-assistenter vid OT-kurser, handledare vid ALU-kurser och provledare inom den arbetspsykologiska verksamheten.
Psykologtjänsterna förutsätter kompetens motsvarande legitimerad psykolog.
I fråga om läkarresurserna föreslås att möjligheter hålls öppna till olika former av anställning eller köp av tjänster från landstingen.
Behovet av förmedlingspersonal inom verksamheten uppskattas till ca
260 heltidstjänster.
Med hänsyn till verksamhetens speciella inriktning och omfattning — ca
2000 anställda — krävs en kraftig satsning på personalutbildningen, inte
minst I igångsältningsskedet. NYR förordar att det centrala institutet för
metodutveckling och forskning (se nedan) får ansvar och särskilt anslag för personalutbildningen. Beträffande framtida grundutbildning och nyrekrytering av personal bör vissa ställningstaganden ske inom kommittén under det fortsatta organisationsarbetet.
Lokaler och utrustning
Särskilda förhandlingar pågår i lokalfrågorna. Härutöver får i det fortsatta organisationsarbetet beaktas de krav på lokalutrymmen och lokaldisposition som den föreslagna samordningen av flera verksamheter ställer. Be-
hovet av särskilda förläggningar (internat) och andra former av boende för
deltagarna under institutsvistelsen bör utredas tillsammans med den nya huvudmannen.
Behovet av nya lokaler för att kunna genomföra den förordade decentraliseringen till mindre enheter i varje län behöver närmare utredas.
Genom förhandlingar ska avgöras i vilken utsträckning utrustning m.m. kan övertas av den nya organisationen från nuvarande huvudmän. Särskilt utrustningsanslag får under det fortsatta organisationsarbetet beräknas för arbetsmarknadsinstituten och det centrala institutet för metodutveckling och forskning inom ramen för huvudanslaget till verksamhe-
ten. Såväl centralt som regionalt krävs särskilda administrativa resurser
hos den nya huvudmannen för inköp och distribution av apparatur, hjälpmedel, material m.m. Med den ökade inriktningen på prövning och träning i reell miljö och en
mindre produktionsstyrd intern verksamhet bör kostnaderna för maskiner
m.m. kunna nedbringas. Samtidigt kräver en decentralisering av verksam-
heten vissa nytillskott.
2¶CENTRALT INSTITUT FÖR METODUTVECKLING, FOÖRSK- NING OCH PERSONALUTBILDNING
För metodutveckling, forskning och personalutbildning inom verksamhetsområdet inrättas ett centralt institut som bygger på en sammanslagning av delar av statens arbetsklinik och Psykotekniska institutet vid Stockholms universitet och motsvarande resurser I övrigt inom de nuvarande verksamheterna. Det centrala institutet knyts till AMS men får en självständig ställning genom en delegationsstyrelse. I denna styrelse föreslås gencraldirektören för AMS bli ordförande och institutets föreståndare Iledamot och föredragande. Styrelsen i övrigt ska ha en bred samhällelig
representation med företrädare för arbetsmarknadens parter. handikapp-
rörelsen, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet.
Till institutet ska knytas tvä beredningsgrupper, en för personalutbildning och en för metodutveckling. med företrädare för AMS, personalorganisationerna och institutet.
Institutet ska förutom föreståndare och kansli bestå av två enheter, en-
för personalutbildning och en för metodutveckling och forskning. Inom
den senare enheten ska finnas expertis med särskild erfarenhet av prak-
tiskt utvecklingsarbete samt vetenskaplig expertis, bl.a. tre professorer
med bakgrund i ämnesområdena psykologi, sociologi och medicin och med anknytning till fakultet i form av delad tjänstgöringsskyldighet. Arbetet inom enheten organiseras som projektverksamhet. Förutom administrativt
anslag bör institutet ha särskilda anslag för personalutbildnings-
verksamheten och för metodutvecklings- och forskningsverksamheten.
Till projektarbetet ska kunna knytas personal från fältorganisationen och utomstående experter.
Institutet har ansvar för personalutbildning och metodutveckling inom
den regionala organisationen. I fråga om näraliggande personalutbildning
för förmedlingspersonalen samverkar institutet med AMS personalutbild-
ningssektion. I metodfrågor samverkar institutet med enheter inom AMS avdelning för arbetsmarknadsservice, som utfärdar föreskrifter och anvisningar för fältorganisationen. NYR förordar att frågor gällande arbetsmarknadsinstituten samlas inom en enhet inom AMS, som bör få viss per-
sonalförstärkning även för den centrala administrationen. Verksamhetens inriktning har sin tyngdpunkt i metodutvecklingen. Den-
na förutsätts i hög grad äga rum i form av försöksverksamhet, uppföljningar o. dyl. vid de regionala arbetsmarknadsinstituten. För att uppnå huvud-
syftet alt främja och stödja den praktiska verksamheten är det av vikt alt
personal inom fältorganisationen engageras redan på planeringsstadiet. Ömsesidighet i styrningen av institutets verksamhet bör eftersträvas och
kan bl.a. ästadkommas genom de centrala och regionala beredningsgrup-
perna. Även den av det centrala institutet bedrivna personalutbildningen kan delvis ses som ett led i utvecklingsarbetet.
Verksamhetsomräådet kan avgränsas till att gälla problem för individen i
svåra val-, omställnings- och anpassningssituationer på arbetsmarknaden och kunskaper och metoder för att lösa sådana problem. Tillämpningen innefattar arbetsmarknadsverkets interna vägledningsoch rehabiliteringsinsalser, dess externa samverkansformer i dessa frågor samt förhållanden på arbetsmarknaden med tydlig relevans för rehabiliterings- och vägledningsarbetet. |
En viktig uppgift för institutet är självfallet även dokumentation av ut-
vecklings- och forskningsinsatserna och övrig forskningsbevakning och forskningsinformation. Dokumentationsfrågorna mäste närmare utredas
under det fortsatta organisationsarbetet. NYR föreslår en organisation med 41 tjänster, fördelade med 9 tjänster
inom instituters kansli, 9 inom personalutbildningsenheten och 23 inom
metodutvecklings- och forskningsenheten. Såväl institutets storlek som fö-
reslagna särskilda anslag bör ses mot bakgrund av fältorganisationens omfattning — ca 2 000 anställda — och de större krav på tidsödande utåtrikta-
de kontakter som verksamhetens inriktning medför. Eu avgörande skäl för dimensioneringen är givetvis också att utvecklings- och forskningsarbetet
inom detta område varit starkt eftersatt och saknar förankring i någon annan instilution.
NYR förordar att det centrala institutet förläggs till de lokaler som nu disponeras av Psykotekniska institutet. De ligger i anknytning till bl.a. Ar-
betslivscentrum och STU:s miljölaboratorium (Styrelsen för teknisk ut-
veckling) och kan ge möjligheter till samarbete och gemensamt utnyttjande av vissa servicefunktioner, t.ex. dokumentationstjänst.
3¶VISSA FÖRSLAG INFÖR ORGANISATIONENS IKRAFTTRÄDANDE
I det föregående har på flera punkter hänvisats till överväganden eller åt-
gärder som mäste följas upp i det fortsatta organisationsarbetet. NYR vill
här erinra om vissa förutsättningar som bör beaktas inför genomförandet
av den nya organisationen.
I riksdagens beslut den 13 december 1977 (prop. 1977/78:30, AU 1977/78:16, rskr 1977/78:74) har fastställts att den samordnade organisationen ska finansieras på samma sätt som arbetsmarknadsutbildningen, dvs. över arbetsmarknadsutbildningsfonden. NYR vill understryka vikten av alt resurstilldelningen till verksamheten ges sädana former att en smidig
9 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 73
anpassning i förhållande till arbetsförmedlingens behov möjliggörs på samma sätt som gäller för resurserna till arbetsmarknadsutbildningen. Den nya organisationen har till uppgift att ta sig an dem som är sämst ställda på arbetsmarknaden och svårigheterna för dessa utsatta grupper har nära sam-
band med förändringar i arbetsmarknadsläget såväl lokalt som totalt. En
utjämning av resurserna för verksamheten bör också ske så att län som nu har ett påtagligt sämre utgångsläge får en viss förstärkning redan vid organisationens ikraftträdande.
Enligt riksdagens beslut ska totalkostnaderna för den nya organisationen ligga inom den ekonomiska ram som i nuvarande penningvärde gäller för verksamheten. Det faller således inte inom NYR:s uppdrag att föreslå
förändringar som går utöver denna ram. Under utredningsarbetet har NYR konstaterat bristande resurser på detta område och uttalade krav på
förstärkningar såväl fran AMS och andra myndigheter och organisationer
som från handikapprörelsen. Den nu föreslagna samordningen bör enligt
NYR:s bedömning kunna medföra en kvalitativ förstärkning av verksam-
heten. Däremot kan den inte i nämnvärd grad ge kvantitativa tillskott. Or-
ganisationen blir alltjämt klart otillräcklig i förhållande till de behov som gett sig till känna och som kan förväntas ytterligare öka. I synnerhet mot bakgrund av den ambitionsnivå för sysselsättningen och för den yrkesinriktade rehabiliteringsverksamheten som kommit till uttryck i sysselsättningsutredningens betänkanden finner NYR det därför ändå angeläget att
framhålla att den nya organisationen inte kommer att kunna tillgodose det
faktiska behovet av sådana insatser som organisationen ska svara för. NYR avser att i det fortsatta utredningsarbetet försöka närmare precisera detta behov.
Speciella svärigheter kan förutses inför överförandet av den arbets- psy-
kologiska verksamheten till den nya organisationen. Underlaget för de arbetspsykologiska institutens sysselsättning är helt beroende av de löpande
uppdragen från arbetsmarknadsverket. Det är för den nya organisationen av största vikt att instituten inför en eventuell avveckling inte tvingas skära ned personalresurserna. Dels skulle det kunna innebära en betydande
förlust av speciellt kunnig personal, dels skulle det på många häll medföra
svåra rekryteringsproblem. Med de förutsättningar som nu gäller spelar psykologerna en nyckelroll i flera av de verksamheter som ska ingå i orga-
nisationen. En nedskärning av institutens kapacitet skulle dessutom drab-
ba den löpande service ull arbetsförmedlingen som på grund av begränsad
anslagstilldelning redan nu är otillräcklig. NYR vill framhålla att det är
nödvändigt att AMS får tilldelning av medel för den arbetspsykologiska
verksamheten så att den kan bibehållas i minst nuvarande omfattning fram
till den nya organisationens ikraftträdande.
Det fortsatta organisationsarbetet kommer att kräva omfattande informationsinsatser för vilka vissa medel redan avsatts. Eftersom det gäller att
en ny organisation med en integration av olika verksamheter och i betydande utsträckning nya arbetsformer och arbetsuppgifter sammanföra per-
sonal från helt skilda organisationer och med mycket olika bakgrund är det självklart att även stora utbildningsinsatser måste göras. NYR har tidigare understrukit personalutbildningens särskilda betydelse i den nya organisa-
tionen. Om organisationen ska kunna fungera tillfredsställande från ikraftträdandet är det dock enligt NYR:s bedömning nödvändigt att kraftfulla ut-
bildningsinsatser kommer till stånd redan under sista halvåret 1979.
Av samma skätl är det en absolut nödvändighet för en smidig och effektiv organisationsförändring att vissa nyckelhjänster besätts i förväg, senast
Prop. 1978/79: 73 : 131
den I juli 1979. Det gäller i första hand länsansvariga chefer för arbetsmarknadsinstituten och vissa tjänster inom AMS samt chefstjänster och viss expertis vid det centrala institutet där ju en helt ny verksamhet ska inledas.
4 KOSTNADSBERÄKNINGAR
Totala kostnader för arbetsmarknadsinstituten Anslag (eller motsvarande) 1978/79 för yrkes- Milj. kr. inriktad rehabilitering ca 400
varav: arbelsprövning/träning (landstingens och kommunernas andel ca 103 milj. kr.; anslaget C 5 51,6 milj. kr. 155 Statens arbetsklinik (anslaget C4) 4 ALU-kurser (anslaget B2 Bidrag ull arbetsmarknadsutbildning) 98 OT-kurser fanslaget CS Särskilda åtgärder för arbetsanpassning) 105 Psykologinsatser (anslaget BI Arbetsmarknadsservice programmet Arbetsmarknadsinformation 26.4 milj. kr och B 2 Bidrag till arbetsmarknadsutbildning 11 milj. kr.) 37.4
Pris- och löneomräkningar redovisade av AMS och SÖ i anslagsframställningar för budgetåret 1979/80 13 Kostnader för utökning av antalet elevveckor vid OT-kurser enligt AMS. anslagsframställning för 1979/80 48.8 Utökad omfattning av psykologinsatser föreslagen i AMS anslagsframställning för budgetåret 1979/80 4,9 NYR:s förslag om länsvis utjämning av resurser : 23
Summa (avrundad) 490
Kostnaden för verksamheterna inom den yrkesinriktade rehabiliteringen med nuvarande organisation har beräknats till 400 milj. kr. Av detta belopp utgör statens andel 300 milj. kr. och 100 milj. kr. kostnader för kommuner och landsting. För statens kostnader gäller att det är fråga om anslagen för budgetåret 1978/79. De kommunala kostnaderna uttrycks i ett uppskattat prisläge 1978-07-01.
I sina anslagsframställningar för budgetåret 1979/80 har AMS resp. SÖ redovisat pris- och löneökningar för ifrågavarande verksamheter med ca 13 milj. kr. varvid kostnaden skulle uppgå till 413 milj. kr.
Vidare har AMS i sin petita för 1979/80 föreslagit vissa omfattningsförändringar för OT-kurserna som innebär en kostnadsökning på 48.8 milj. kr. samt för psykologverksamheten en ökning på 4,9 milj. kr.
bl.a. ett arbetsväårdsinstitut i Kalmar och en arbetsprövningsavdelning i Uppsala. Den i viss mån ojämna fördelningen av resurser i relation till bl.a. folkmängd och arbetssökande som idag finns mellan länen behöver också utjämnas. Bland annat behöver resurserna förstärkas i S, T och BD län.
Sammanlagt skulle planerade förändringar och en mer likartad fördelning av resurser kosta uppskattningsvis 23 milj. kr. varvid totalkostnaden för
yrkesinriktad rehabilitering skulle uppgå till 490 milj. kr. per budgetår i nuvarande prisläge.
En mer detaljerad kostnadsredovisning kan göras först när det praktiska arbetet med att utforma arbetsmarknadsinstituten ute i länen kommer
Igång.
Kostnader för centralt institut för metodutveckling, forskning och personalutbildning
Administrationskostnader Milj. kr.
Lönekostnader (9 personer I kansliet samt arvoden
| till delegationsstyrelsen) | 1.2 |
| Lokalkostnader (inklusive lokalvärd) | 0.6 |
| Resor | 0,3 |
| Expenser (inklusive trycksaker) | 0.6 |
Utbildningskostnader Lönekostnader (9 personer vid personalutbildnings- . enheten) Li Utbildningsanslag (internatkostnader, kursmaterial, föreläsararvoden m.m.) . 4 Utvecklingskostnader Lönekostnader (23 personer vid enheten för metodutveckling och forskning) 3.7 Utvecklingsanslag (projekteringsmedel, experter etc.) 2
Summa 13,5
En mer exakt beräkning av lönekostnaderna kan göras först efter för-
handlingar om löneinplacering av befattningshavarna vid institutet.
Lokalkostnaderna utgår ifrån ett övertagande av nuvarande Psykotek-
niska instilutets lokaler.
Om även de gemensamma administrationskostnaderna (2.7 milj. kr.) för-
delas på Utbildningskostnader resp. Utvecklingskostnader blir kostnaden
6 milj. kr. för utbildning och 7,5 milj. kr. för utveckling.
Det har inte varit möjligt att få exakta uppgifter om nuvarande kostnader
för personalutbildning inom samiliga verksamhetsomräden, men en väl-
grundad uppskattning ger ca 5 milj. kr. Härav faller 2 milj. kr. på OT, 1.5
milj. kr. på den arbetspsykologiska verksamheten, ca I milj. kr. på AVI
och ca 500.000 kr. på ALU. En viss uppräkning — NYR föreslår 6 milj. kr. — motiveras av de krav verksamheten ställer och av att personalutbild-
ningen varit delvis eftersatt inom arbetsvårdsinstituten och otillräcklig inom ALU-verksamheten.
Nuvarande kostnader för metodutveckling och forskning innefattar delar av verksamheterna vid statens arbetsklinik och Psykotekniska institu-
tet, beräknat till I milj. kr. av institutens totala omsättning på 8 milj. kr..
anslag till metodutveckling inom den arbetspsykologiska verksamheten med ca 1,5 milj. kr. (därvid oberäknat utvecklingsinsatser som bekostats av instiluten själva) samt vissa utvecklingskostnader inom OT med ca 800 000 kr. och ALU med ca 200 000 kr. I sysselsättningsutredningens be-
tänkande (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade bedömdes behovet av ett intensifierat metodutvecklingsarbete kräva ett tillskott med ca 4 milj. kr.
NYR vill särskilt framhålla såväl personalutbildningens som metodutvecklingens betydelse för en väl fungerande praktisk verksamhet. De bör ses som ett naturligt led i denna verksamhet och därför beräknas som en nödvändig del av de totala kostnaderna.
Nu varande utbildningskostnader Nuvarande utvecklingskostnader
Milj. kr. Milj, kr. OT 2 STAK,. PTI I Psykologverksamheten 1.5 Psykologverksamheten 1,5 ALU 0.5 OT 0,8 AVI l ALU 0.2
Summa 5 Summa 3,5 NYR:s förslag 6 7,5
Ökning enligt NYR: +1 +4
Förberedelsekostnader
NYR har planerat särskilda insatser i fråga om information och utbildning inför organisationens genomförande. Vissa medel har avsatts i kommittens budget men härutöver erfordras ca 50000 kr. för skriftlig information (broschyr m.m.) om NYR:s arbete. Muntlig information kommer att ges i anslutning till att NYR medverkar i det regionala organisationsarbetet.
För att möjliggöra att en samordnad verksamhet kan bedrivas från den I Juni 1978 krävs enligt NYR:s bedömning förutom information även utbildningsinsatser för den personal som ska ingå i den nya organisationen. Personalen kommer att ställas inför nya samarbetsformer och delvis ny verksamhetsinriktning. Därför bör under hösten 1979 äterkommande sammankomster läggas upp under exempelvis 2—3 dagar och vid ungefär fem tillfällen. Till detta krävs utarbetande av studie- och diskussionsmaterial, regional planering samt viss central utbildning av handledare. Räknat på hela personalstyrkan, 2000 anställda. behövs 100—150 utbildningsgrupper för att varje grupp inte ska bli för stor. Medel för central planering av utbildnings- och informationsinsatser har beräknats i kommittens budget. För materialkostnader och viss expertmedverkan vid utarbetandet av utbildningsmaterial beräknas 75 000 kr. och för central utbildning av ca 35 handledare under en vecka behövs likaledes 75 000 kr. I dessa kostnader ingår ej lönekostnader för deltagarna.
NYR har även förutsatt att vissa nyckeltjänster bör tillsättas i god tid före den nya organisationens ikraftträdande, senast den 1 juli 1979. Här avses samtliga länsansvariga chefer samt chefstjänsterna och viss expertis vid det centrala institutet. förslagsvis fem tjänster och en tjänst som kanslist eller motsvarande. Under första delen av budgetåret 1979/80 bör särskilda medel anslås till detta. Kostnaden för sex månader uppgår till ca 2 milj. kr.
Den nya verksamheten kommer under första halväret 1980 dessutom att kräva viss komplettering av maskiner och annan utrustning i de lokaler som ska användas. Närmare beräkningar kan ske först sedan det regionala organisationsarbetet kommit igång. Det belopp det här blir fråga om torde kunna avräknas mot den investeringsram som AMS idag disponerar gemensamt för arbetsvårdsinstitut och verkstäder för skyddat arbete.
Bilaga 4
Sammanfattning av utredningens om näringshjälp betänkande (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp, med remissyttranden.
Genom beslut den 4 september 1975 bemyndigade regeringen chefen för
arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att
utreda frågor om näringshjälp m.m. Enligt sina direktiv skulle utredningen företa en översyn av näringshjäl-
pen och därvid bl.a. överväga i vad mån utbyggnaden av andra arbetsmaärknadspolitiska åtgärder för arbetshandikappade påverkat behovet av
näringshjälp som särskild arbetsvårdsätgärd. På grundval av utvärderingens resultat skulle utredningsmannen överväga dels huruvida näringshjäl-
pen borde behållas som särskild stödform inom arbetsmarknadspolitiken,
dels i vilken form och utsträckning andra nu existerande stödåtgärder kan komma till användning. Samspelet mellan arbetsmarknadsverket och före-
tagareföreningarna I ärenden rörande stöd till mindre företag skulle särskilt studeras.
Utredningen har i maj 1977 avgivit betänkandet (SOU 1977:22) Arbete
med näringshjälp.
Över betänkandet hur följande unmodats avge yttrande:
Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV). statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket, lantbruksstyrelsen, efter hörande av
lantbruksnämnderna i den omfattning styrelsen fann lämpligt, AMS. efter
hörande av länsarbetsnämnderna i den omfattning styrelsen fann lämpligt. statens industriverk (SIND), statens handikappråd, socialutredningen. sysselsättningsutredningen.
Beretts tillfälle avge yttrande har Svenska kommunförbundet, Lands-
tingsförbundet. Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, (SHIO),
Lantbrukarnas Riksförbund, (LRF), TCO, LO, SACO/SR. SAF, Företagareföreningarnas Förbund, Företagareföreningen i Jönköpings län, Företagareföreningen i Kalmar län, Företagareföreningen i Malmöhus län. Företagareföreningen i Värmlands län, Företagareföreningen i Gävleborgs län, Företagareföreningen i Västerbottens län, Handikappförbundens
Centralkommitte, (HCK). De handikappades Riksförbund, (DHR) AB
Handelskredit. AB Järnhandelskredit, AB Svensk Hotell och Restaurangkredit, AB Textilkredit, Folksam ömsesidig sakförsäkring (Folksam),
Kiosk- och Servicehandelns Kreditinstitut
Sammanfattning av utredningens förslag
Utredningen om näringshjälp föreslår att näringshjälpen med delvis ny utformning behålies som ett bland andra selektiva arbetsmarknadspolitiska hjälpmedel. Stödet skall enligt utredningsförslaget kunna beviljas arbetshandikappad för att starta verksamhet som egen företagare. Det skall
kunna utgå som ett näringshjälpslån om högst 100000 kr.. utformat som ett
partiellt avskrivningslän.
Företagareföreningarna föreslås medverka på ett mera omfattande sätt, bl. a. med utredning, uppföljning och rådgivning.
Man föreslår att stöd till fortsatt drift ej skall kunna utgå i framtiden,
men att i stället anstånd med amortering skall kunna lämnas i särskilda fall.
Vid länsarbetsnämnderna bör en särskild tjänsteman ansvara för näringshjälpsfrågorna.
Utredningen har uppskattat att antalet näringshjälpslån kommer att upp-
gå till 300 per år. Kostnaderna för stödet beräknas uppgå till 18 milj. kr. Därtill kommer 1,5 milj. kr. för utökad medverkan av företagareföreningarna. Vid kostnadsberäkningarna har hänsyn ej tagits till att medel återgår till statsverket i form av räntor och amorteringar.
Remissyttranden
Remissinstanserna är helt eniga i sin tillstyrkan av att näringshjälpen bibehälles som arbetsmarknadspolitiskt hjälpmedel.
RRY. Företagareföreningarnas förbund och Kiosk- och Servicehandelns kreditinstitut AB betonar dock att problem kan uppstå om stöd läm-
nas till etablering i branscher som ej har utrymme för nyetablering samt att de som beviljas stöd måste ha personliga och ekonomiska förutsättningar
att driva verksamheten, Syvsselsättningsutredningen framhåller att stödet måste utformas så att arbetshandikappade ej dras in I orealistiska projekt. Dock pekas på behovet att även ta sociala hänsyn vid bedömningen av näringshjälpsärenden. Denna aspekt tas upp av bl.a. socialstyrelsen. statens
handikappråd. HCK, DHR. Företagareföreningarnas förbund, LO,LRF,
Folksam samt flera länsarbetsnämnder.
Malgrupp
Enligt nuvarande = bestämmelser i —- arbetsmarknadskungörelsen (1966:368. omtryckt 1977:141) kan näringshjälp för att börja verksamhet som egen företagare utgå ull handikappad. medelålders eller äldre arbets-
tagare som inte kunnat få lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Utredningen föreslår att målgruppen som helhet i stället benämns ar-
betshandikappade, med motivering att man inte vill utpeka särskilda grup-
per. Flertalet remissinstanser är positiva till detta förslag, bl.a. SAF. social-
styrelsen. REV, lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län, länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Blekinge, Älvsborgs. Skaraborgs.
Värmlands . Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län.
Socialstyrelsen och RFV anger att man förutsätter att förslaget innebär en vidgning av möjligheterna att erhålla stödet. Socialstyrelsen framhåller att det även bör kunna utgå tull flyktingar och andra invandrare som har svårigheter på arbetsmarknaden. Flera länsarbetsnämnder bl.a. i Östersötlands, Jönköpings, Gotlands och Malmöhus län, betonar att medelålders och äldre arbetssökande även i fortsättningen bör kunna beviljas näringshjälp.
Statskontoret anser att användningen av begreppet ”arbetshandikappad” bör begränsas så mycket som möjligt.
Stödets utformning
Utredningen diskuterar tre alternativ vad gäller stödets utformning. Ett
av dem innebär en fördubbling av nuvarande stödbelopp som är 15 000 kr. som bidrag och högst 30000 kr som lån. En annan möjlighet är att öka
stödbeloppen i något lägre grad. Utredningen stannar dock för det tredje alternativet som innebär att stöd i form av näringshjälpslän skall kunna utgå med högst 100.000 kr. Det skulle utformas som ett partiellt avskrivningslån med amorterings- och räntefrihet under de tre första åren. Under vart och ett av de tre inledningsåren skulle en tiondel av lånet avskrivas. Av-
skrivningsdelen skulle därigenom bli proportionell mot storleken av stö-
det.
Behovet av en höjning av stödbeloppet understryks av bl.a. socialstyrel-
sen. AMS, LO, TCO, LRF och flera länsarbetsnämnder.
Statskontoret anser att underlaget för att bedöma förslaget i fråga om
stödbelopp och lånekonstruktion är otillräckligt. RRV anser att man bör
eftersträva en större överensstämmelse mellan näringshjälpen och andra stödformer, t.ex. halvskyddad sysselsättning. Liknande tankegångar förs fram av ett par länsarbetsnhämnder. bl.a. nämnden i Västernorrlands län. som även pekar på att andra stödformer ger förhållandevis högre kostnader för samhället.
Én stark remissopinion vänder sig mot den föreslagna utformningen av
det partiella avskrivningslånet. Det som flertalet instanser invänder mot
är, att avskrivning föreslås ske med en procentuell andel av lånebeloppet. Därigenom gynnas mera kostnadskrävande projekt på bekostnad av företag med lägre lånebehov. För vissa stödtagare med lånebehov upp till 50 000 kr. innebär förslaget en försämring jämfört med nuläget, då upp till 15 000 kr kan beviljas som bidrag. Påpekanden av detta slag görs av bl.a. socialstyrelsen. RRV. AMS, Svenska Kommunförbundet . LO, Företagareföreningarnas förbund. HCK, DHR. Folksam och ett antal länsarbetsnämnder.
I stället förordas från remissinstanserna ett system med en fastbidragsdel eller en garanterad avskrivningsdel som inte bör understiga det nuvarande bidragsbeloppet på 15000 kr. Flera länsarbetsnämnder talar för en
bidragsdel på upp till 25—30 000 kr.
Återbetalning av närin gshjälpslån
Utredningen föreslår att näringshjälpslånet skall vara ränte- och amorteringsfritt under den första treårsperioden. Efter det tredje året återstår 702 av lånet jämte ränta att amortera på sju år. Räntan föreslås utgöra diskontot +3€6.
RRY påpekar att den föreslagna räntenivån innebär ett ytterligare bidrag om totalt 5 milj. kr. Om ett sådant system väljes bör AMS dels redovisa be-
räknad kostnad för räntefriheten i sma anslagstframställningar, dels i efter-
hand följa upp den verkliga räntekostnaden.
En rad remissinstanser framför farhågor beträffande stödtagarnas möjligheter att klara av räntor och amorteringar med den utformning förslaget har. Man pekar särskilt på de svårigheter som kan uppstå för sökande med
ringa restarbetsförmåga. som har rörelseinkomsten som ett komplement
till hel eller delvis pension och som skulle kunna utestängas från stöd genom att de får särskilt svårt att klara lånekostnaderna.
Socialstyrelsen och länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län an-
ser att amorteringsdelen helst bör vara räntefri. En längre periods amorte-
rings- och räntefrihet eller en betydande generositet med betalningsanstånd förordas av bl.a. AMS och länsarbetsnämnderna i Östergötlunds och Malmöhus län samt av LO.
Längre amorterings- och avskrivningstider än de föreslagna förordas av LRF och bla. länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings. Hallands . Örebro och Västmanlands län samt av de lantbruksnämnder som har yttrat sig.
Utredningen föreslär att amorteringsanstånd skall kunna beviljas stödtagare som behöver tillfälligt stöd p.g.a. sitt arbetshandikapp. Amorteringstiden skall då förlängas i motsvarande omfattning. En förutsättning för
amorteringsfriheten bör dock vara att företaget härigenom bedöms kunna
bestå. Förutsättningarna för detta bör prövas av företagareföreningarna innan man beslutar om en sådan speciell insats.
Förslaget om anstånd tillstyrks av AMS. SAF, HCK och länsarbets-
nämnderna 1 bl.a. Kronobergs. Kalmar. Blekinge , Jönköpings, Hallands.
Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. Några länsarbetsnämnder och lantbruksnämnder föreslår att lånet utformas som ett annuitetslån.
Stöd till fortsatt drift
Under senare år har omkring 30-40 92 av näringshjälpsärendena avsett stöd till fortsatt drift av egen rörelse. Utredningen föreslår att möjligheterna till stöd för redan etablerade rörelser skall upphöra. De sökande får i stället utnyttja vanliga kreditinstitut eller de särskilda låneformer som tillskapats för småföretagare.
Flertalet remissinstanser uttalar sig mot detta förslag. Bland dem som
anser att stödet till fortsatt drift skall bibehållas är AMS. ett stort antal
länsarbetsnämnder, statens handikappråd, Svenska Konumunförbundet, Företagareföreningarnas Förening. SHIO. HCH,DIHR och Folksam.
Några av remissinstunserna föreslår att stödmöjligheten maximalt skall kunna uppgå till den del av högstbeloppet 100 000 kr., som inte tagits i anspråk från början.
Socialstyrelsen och sysselsättningsutredningen ställer sig tveksamma till utredningens förslag om borttagande av stödet, men vill inte motsätta sig detta.
RFV och Landstingsförbundet anser att visst utrymme bör finnas för stöd till fortsatt drift.
SAF och länsarbetshämnderna i Hallands. Skaraborgs och Kopparbergs län tillstyrker förslaget att stöd till fortsatt drift upphör.
Stutskontoret anser att tillräckligt underlag saknas för en bedömning av förslaget.
Krav på säkerhet för näringshjälpslån
Utredningen föreslår att företaget skall lämna viss säkerhet för statens fordran, i första hand i form av företagsinteckning.
Förslaget får stöd av flera länsarbetsnämnder, bl.a. i Stockholms. Jönköpings. Kronobergs, Hallands. Värndands och Kopparbergs län, samt av sysselsättningsutredningen, SAF och företagareföreningarna i Jönköpings och Malmöhus län.
Företagareföreningarnas Förbund framhåller att företagsinteckning inte torde kunna erhållas i vissa fall och heller inte pantbrev i de fall stödtagaren inte har industrifastighet. Man anser att säkerheter inte bör uttas för
mindre län på förslagsvis upp till 25000 kronor. Den administrativa hand-
läggningen skulle också underlättas om man avstod från att ta ut speciella
säkerheter för den stora mängden mindre lån.
LRF anser att kravet på säkerheter kan leda till en väsentlig minskning av antalet sökande som har möjlighet att starta ett företag med närings-
hjälp.
Beskattning
Utredningen anser att dess förstag till konstruktion av näringshjälpen bör underlätta en enhetlig skattemässig behandling.
I denna fråga säger RSV i sitt remissyttrande att 1973 års lagstiftning om den skattemässiga behandlingen av statsbidrag innebar att klarhet vanns i
fråga om hur bl.a. näringshjälp skall behandlas vid beskattning. Man hän-
visar till vissa anvisningar till 19§ kommunalskattelagen (1928:370) i fråga om näringshjälpen. Om näringshjälpen skulle utformas enligt utredningens
förslag föreslår RSV att visst förtydligande tillägg till dessa anvisningar skall göras.
RSV uttalar också, att skäl saknas att införa särskilda föreskrifter om uppgiftslämnande från arbetsmarknadsverket till taxeringsmyndigheterna.
Avskrivning av fordran
Näringshjälpsutredningen anser att de nuvarande möjligheterna till av-
skrivning av statens fordringar bör finnas även för stödformen närings-
hjälpslån. Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län tillstyrker förslaget om näringshjälpslån med hänvisning till nämndens möjligheter att bevilja om-
fattande amorteringstillstånd och till rätten att skriva av vissa fordringar.
Avskrivningsfrågorna har inte berörts av remissinstanserna i övrigt.
Medverkan av företagareföreningarna
Utredningen föreslår att företagareföreningarna i ökad omfattning anlitas av länsarbetsnämnderna i näringshjälpsärenden. Utöver medverkan med företagsekonomiska bedömningar skall de också svara för utanordning av lån. rådgivning. uppföljning, företagarutbildning, fortbildning m.m. För sina tjänster skall företagareföreningarna ersättas av arbetsmarknadsverket. Ett centralt avtal bör om möjligt slutas mellan AMS och lämplig företrädare för föreningarna.
Förslaget om ökad medverkan av företagareföreningarna tillstyrks av socialstyrelsen. statskontoret, RRV. flertalet länsarbetsnhämnder. SIND,
statens handikappråd. sysselsättningsutredningen. SHIO, SAF, LO och
Folksam.
Socialstyrelsen pekar på vikten av samråd med de sociala myndigheternå, RSV pekar på kontakterna med kronofogdemyndigheterna. SHIO betonar att företagareföreningarna bör kontakta den lokala hantverks- och
industriföreningen efler annat aktuellt branschorgan, så att överetablering
inom viss bransch kan undvikas. SIND föreslår samarbete med verkstäderna för skyddat arbete i fråga om marknadsföring.
HCK, DHR, LRF och LO för på olika sätt fram uppfattningen att enbart företagsekonomiska aspekter ej får vara avgörande för bedömningen av ansökningar.
Landstingsförbundet anser att även beslut om näringshjälp skall fattas av företagareföreningarna och länsarbetsnämnden i Stockholms län anser att stödmedel bör kunna ställas direkt till företagareföreningarnas disposition och ej rekvireras av dem från länsarbetsnämnderna.
Vissa företagareföreningar är tveksamma till förslaget på grund av det tidskrävande merarbete som det innebär. Utredningen har bedömt att det finns behov av stöd och uppföljning för omkring 1000 företag per år. Man uppskattar kostnaderna för detta till ca 700 000 kr. Bokföringshjälp till om-
kring 200 företag uppskattas till ca 2000 kr. per rörelse.
Företagareföreningarna betonar att de måste få full kostnadstäckning för sitt arbete.
Företagareföreningurnas förbund har samma uppfattning och tillägger
attdet också gäller ersättning för administration av lånen. Förbundet anser
dessutom att utredningens beräkningar av tidsåtgång och timersättningar tapits till för lågt. Ersättningen bör indexregleras eller ses över årligen.
Man anser också att kostnader för bokföring bör vara en normal driftkostnad för företagen, som de själva bör finansiera. Företagareföreningarna kan heller inte lämna sådan service — den mäste köpas trån bokförings-
företag och revisorer.
Personal- och utbildningsfrågor
Vid ett tiotal länsarbetsnämnder finns nu särskild personal som sysslar med näringshjälpsärenden. Utredningen föreslär att en särskild tjänsteman för dessa ärenden bör finnas vid varje nämnd. Man pekar också på behovet av utbildning i dessa frågor för arbetsmarknadsverkets personal.
AMS delar utredningens uppfattning och framhåller att den föreslagna förändringen av näringshjälpen kräver ökade personalresurser. Länsarbetsnämnderna ansluter sig helt till utredningens uppfattning.
Näringshjälp till jordbruksrörelse
Utredningen föreslår att näringshjälp skall kunna utgä vid start av jordbruksrörelse. Förutsättningarna skall prövas enligt de villkor som gäller för jordbruksstöd från lantbruksnämnden. Man skall kunna betrakta näringshjälpen som en del av jordbrukarens egen kapitalinsats och som en kompensation för det hinder arbetshandikappet utgör i yrkesutövningen. Lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd skall var för sig göra en prövning och sedan gemensamt pröva ärendet i dess helhet. Undantagsvis skall nä-
ringshjälp kunna utgå utan att lantbruksnämnden lämnat stöd, i de fall
etableringen kan ge en godtagbar försörjning och inga andra sysselsättningsalternativ finns.
Däremot anser utredningen inte att näringshjälp skall beviljas i de fall en yrkesverksam jordbrukare drabbas av handikapp. Man pekar på möjligheten att bevilja arbetshjälpmedel och på befintliga stödformer inom jordbruket.
Lantbruksstyrelsen och LRF anser att jordbruket inte bör särbehandlas ifråga om möjligheter till näringshjälp. Lantbruksstyrelsen pekar på de förändringar som skett beträffande stödformer på lantbruksområdet och på de särskilda regionalpolitiska stödåtgärderna, vilka man anser kommer att minska behovet av näringshjälp för fortsatt drift. Lantbruksnämnderna i Uppsala och Älvsborgs län anser att näringshjälpslån för start av jordbruksföretag mäste bli ett stöd med obetydlig omfattning, bl.a. med tanke på de särskilda krav som yrket ställer ekonomiskt. fysiskt och utbildningsmässigt. Länsarbetsnämnden i Hallands län framför liknande synpunkter.
Ett stort antal läntbruksnämnder tillstyrker i princip utredningens förslag. |
Att stöd skall kunna beviljas även för fortsatt drift av jordbruksföretag anser LRF. lantbruksnämnden i Jämtlands län och länsarbetsnämnderna i Gävleborgs och Jönköpings län.
Lantbruksstyrelsens uppfattning att befintliga stödformer ger ett minskat behov av stöd till fortsatt drift av jordbruksrörelse förs också fram från lantbruksnämnderna i Malmöhus, Gävleborgs och Västerbottens län. Flera lantbruksnämnder framhåller den betydelse som arbetshjälpmedlen har i de fall lantbrukare drabbas av handikapp.
Kostnadsberäkningar
Utredningens kostnadsberäkningar utgår från att antalet stödtagare skall öka från c:a 225— 250 per år till omkring 300. Man bedömer att stödbeloppet i genomsnitt kommer att ligga kring 60 000 kr. Det budgetmässiga behovet av medel skulle då uppgå till c:a 18 milj. kr. Den faktiska kostnaden blir lägre eftersom sju tiondelar av lånet skall återbetalas på sju år.
Ersättning för företagareföreningarnas kostnader beräknas till 450000 kr. Beräkningen bygger på antagandet att varje utredning tar omkring nio tim. och att sammanlagt högst 500 utredningar kommer att göras årligen. Timersättningen för utredningsarbetet har beräknats till 100 kr.
Statskontoret anser att utredningen borde ha analyserat hela den gruppsom kan komma i fråga för stöd och bl.a. också studerat hur stödets stor-
lek kan komma att påverka efterfrågan. hur många avslag som lämnas och
orsaker till detta. Man skulle också ha sett på de totala kostnaderna för att skapa en arbetsplats genom näringshjälpen och ställt dessa i relation till andra stödformer, exempelvis halvskyddad sysselsättning. Närings- och lokaliseringspolitiska effekter borde också ha diskuterats.
Liknande synpunkter förs fram av RRV, som också anser att man borde ha undersökt kapitalbehov för att starta företag inom olika branscher.
LRI tror att utredningen underskattat antalet ansökningar om näringshjälp. De kommer sannolikt att väsentligt överstiga de 300 utredningen
räknat med om lånebeloppet höjs och stöd kan beviljas för fortsatt drift.
Man pekar också på att de kostnaderna måste bli lägre än vad utredningen beräknat eftersom merparten av stödet skall återbetalas.
Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län bedömer att man måste räkna med högre kostnader om bidragsdelen kommer att uppgå till 30 000 kr. Företagareföreningarnas Förbund anser den föreslagna timersättningen på 100 kr. vara orealistisk. Den ger inte full kostnadstäckning enligt förbundet, som också anser att tidberäkningen är för snålt tilltagen. Länsarbetsnämnden i Östergötlands län har liknande synpunkter beträffande utredningstiden per ärende. Även restider, kontakter med länsarbetsnämnden m.m. måste räknas in i utredningstiden, säger nämnden.
Innehåll Sid. PrOpOSItiONeN oosooerrererrrerer rer rrerer sees ere rr rer rer rss s sa
Bilaga I Sammanfattning av sysselsättningsutredningens
delbetänkande (SOU 1978:14) Arbete åt handi-
Kkappade ooo seereresereerrrre ser r ser rss rr rr rss es sa 86
Bilaga 2 Remissyttranden över delbetänkandet(SOU 1978:1:+4)
Arbete åt handikappade «.ssssosossrsserrsr rer rese res 109 Bilaga 3 Sammanfattning av nya utredningens om yrkesinrik-
tad rehabilitering (NYR) rapport (DsA 1978:3)
Arbetsmarknadsinstittt -.ossssssssessssssre reser rr
Bilaga 4 Sammanfattning av utredningens om näringshjälp
betänkande (SOU 1977:22) Arbete med näringshjälp,
med remissyttrande .osossersesereersterssererssrerrt
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978