om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m.m.

Prop. 1977/78: 19 Regeringens proposition

1977/78: 19

om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m.;

beslutad den 20 oktober 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits

i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS DAHLGREN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till nya riktlinjer för jordbruks-

politiken. Dessa grundar sig på de förslag som avgetts av 1972 års jord-

bruksutredning. I propositionen behandlas jordbruksproduktionens framtida omfattning, inkomstmålet för de i jordbruket sysselsatta, principer-

na för prissättningen på jordbruksprodukter och de statliga insatserna

för jordbrukets rationalisering.

Den framtida jordbrukspolitiken i vårt land bör främja ett rationellt

utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. Det innebär att den brukningsvärda åkerjorden bör utnyttjas för detta ändamål. Härigenom kan vi för egen del trygga en god livsmedelsberedskap och bidra till livsmedelsförsörjningen i övriga delar av världen.

Förslagen innebär att ett huvudsyfte för jordbrukspolitiken skall vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Vidare bör jordbrukspolitiken ha till mål att tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser.

De statliga insatserna för jordbrukets rationalisering bör främja en fortsatt rationalisering av jordbruket genom uppbyggandet och vid-

makthållandet av rationella familjeföretag.

De ekologiska och miljömässiga aspekterna bör beaktas. Jordbrukspolitiken bör vidare ges en sådan inriktning att jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik. Prisregleringen på jordbrukets produkter föreslås i huvudsak utfor-

mad i enlighet med nuvarande principer. Mellanprislinjen bör bibehål-

las. Vidare föreslås en ökad insyn i och kontroll av vissa förädlingsleds

| Riksdagen 1977178. I saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 [ES

kostnadsförhållanden m. m. Statens ansvar vad gäller finansieringen av spannmålsöverskotten understryks. Grunderna för jordbrukets inflationsskydd bibehålls.

I propositionen framläggs förslag till ekonomiskt rationaliseringsstöd, huvudsakligen i form av kreditgarantier. För att underlätta nyctablering inom jordbruket för personer med god jordbruksutbildning och med litet eget kapital föreslås att en särskild låneform införs som benämns lån med uppskjuten ränta. Prisstödet till jordbruket i norra Sverige föreslås utbyggt till att även omfatta getskötsel och smågrisproduktion. För att begränsa de större animalieproduktionsföretagens utbyggnad framläggs bl. a. förslag om differentierade slaktdjursavgifter inom slaktsvinsproduktionen.

Prop. 1977/78: 19 3

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrives att punkt 1 av anvisningarna till 41 3 kom-

munalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar

till 41 8

1.1 Inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Hänsyn skall därför tagas till in- och utgående lager av varor, däri inbegripet djur. råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m.. samt till fordringar och skulder. Som värde av ingående lager, fordringar och skulder skall därvid upptagas värdet av närmast föregående beskattningsårs utgående lager, fordringar och skulder. Bestämmelserna i 41 8 om lager få i varvsrörelse tillämpas även i fråga om skepp eller skeppsbygge, på vilket den skattskyldige utfört eller avser alt utföra arbete i icke oväsentlig omfattning. utan hinder av att den

skattskyldige avyttrat skeppet eller bygget. Vad nu föreskrivits giller dock endast intill dess skeppet eller skeppsbygget levererats till förvär-

varen. Vad som avses med skepp framgår av sjölagen (1891: 35 s. ID).

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av följande.

Därest vinstresultatet påverkats därav. att bland intäkter upptagits

sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst. eller uteslu-

tits intäkt, som skolat medräknas. eller bland utgifterna avförts sådana

poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall före-

tagas erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning (lager) skall vid inkomstberäkningen godtagas, därest denna värdesättning icke står i strid med vad nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång får icke upptagas till lägre belopp

än fyrtio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet på balansdagen är lägre, sistnämnda värde. i förekommande fall efter avdrag för inkurans. Dock får lager av djur på jordbruksfastighet eller i renskötselrörelse icke upptagas till lägre belopp än fyr-

tio procent av de värden som riksskatteverket fastställer för olika slag

av djur i skilda åldersgrupper på grundval av genomsnittspriserna på dessa djurslag under en period av tolv månader närmast före den 1 ok-

tober beskattningsåret. Om sådant värde icke fastställts, t.ex. i fråga

om särskilt dyrbara avelsdjur, får djuret upptagas lägst till fyrtio procent av allmänna saluvärdet.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaff-

ningsvärdet och i förekommande fall efter avdrag för inkurans. uppgår

till lägre belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid

utgången av de två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst

! Scnaste lydelse 1976: 924.

Prop. 1977/78: 19 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ett belopp motsvarande förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sextio procent av sagda medeltalsvärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens utgång hava upptagits anskaffnings-

värdena eller. därest återanskaffningsvärdena å balansdagarna i fräga

varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande fall efter avdrag för inkurans. I fråga om djur på jordbruksfastighet eller i renskötselrörelse gäller dock att värdet av djuren skall hava upptazits till fulla det värde

som riksskatteverket fastställt enligt föregående stycke celler till fulla allmänna saluvärdet. Föreligger sådant fall att sextio procent av nyssnämnda medelalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattnings-

årets utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,

därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lager-

regleringskonto. Då avdrag för sådan avsättning medgivits. skall avsättningen återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frå-

gan om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av sådana varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av

värdet å tillgångarna i fråga beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsäret eller under något av de närmast föregående nio be-

skattningsåren. Därest sist angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats, skall vad ovan sägs om värdering med hän-

syn tagen till medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren icke gälla.

Utan avscende å vad förut stadgats angående den lägsta värdesätt-

ning å lagret. som vid inkomstberäkningen kan godtagas, må det lägre

värde å lagret godtagas som skattskyldig med hänsyn till föreliggande

risk för prisfall visar vara påkallat.

Vad i femte och sjätte styckena här ovan sägs angående det lägsta värde å skattskyldigs varulager, som må vid inkomstberäkningen godtagas, har icke avseende å penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, låncefordringar m. m. eller å skatskyldigs lager av fastigheter och liknande tillgångar beträffande vilka en sådan värdesättning finnes icke vara

godtagbar. Värdet å lager av nu avsedda tillgångar skall upptagas till vad som med hänsyn till risk för förlust, prisfall m. m. framstår såsom

skäligt.

Förvärvas aktie i svenskt aktiebolag av skattskyldig, som driver bank-

eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, eller av annan skatt-

skyldig. för vilken aktien utgör varulagertillgång, och är det icke uppenbart att den skattskyldige därigenom erhåller tillgång av verkligt och

särskilt värde för honom med hänsyn till hans rörelse, må sådan ned-

gång i aktiens värde som beror på utdelning till den skattskyldige av me-

del. vilka vid förvärvet funnos hos det utdelande bolaget och icke mot-

svara tillskjutet belopp, ej föranleda att aktien vid inkomstberäkningen

för den skattskyldige upptages till lägre belopp än som motsvarar hans

anskaffningskostnad för aktien. Har denna, innan sådan utdelning skett,

upptagits till lägre belopp än den skattskyldiges anskaffningskostnad, må aktien vid utgången av det beskattningsår, varunder utdelningen äger rum, icke upptagas till lägre belopp än aktiens värde i beskattningshän-

seende vid ingången av samma år med tillägg av ett belopp, som mot-

svarar skillnaden mellan den skattskyldiges anskaffningskostnad för aktien och nämnda värde, dock högst av det utdelade beloppet. Sker ut-

Prop. 1977/78: 19 5

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse delning utan att det värde för aktien. som ligger till grund för beräkningen av den skattskyldiges inkomst, påverkas och medför detta att den skattskyldige efter överlåtelse av aktien eller upplösning av bolaget redovisar förlust. skall därifrån avräknas det belopp som motsvarar utdelningen. Utdelningen som avses i detta stycke anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvara tillskjutet belopp. Vad som sägs om aktie i detta stycke äger motsvarande tillämpning på andel i ckono-

misk förening. Med tillskjutet belopp avses därvid inbetald insats.

Avdrag för inkurans må icke medgivas med större belopp än vad den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogad utredning visar svara

mot den konstaterade värdenedgången å lagret å balansdagen. Oaktat

vad nu sagts må dock avdrag för inkurans medgivas med fem procent av det lägsta utav lagrets anskaffnings- och återanskaffningsvärden, därest detta ej framstår såsom uppenbart opåkallat. eller med det högre

procenttal därav som riksskatteverket kan hava för lagren inom vissa branscher eller hos vissa grupper av skattskyldiga angivit.

Vid bestämmandet av lagrets anskaffningsvärde skall så anses som om

de lagertilleångar. vilka kvarligga i lagret vid beskattningsårets utgång,

äro de senaste av den skattskyldige anskaffade eller av honom tillverka-

de. För tillgångar. som den skattskyldige framställt eller bearbetat, skola såsom anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (material-

kostnader och arbetslöner) ökade med ett tillägg som motsvarar vad som av de indirekta tillverkningskostnaderna skäligen belöper å nu ifrå-

gavarande tillgångar. därvid hänsyn dock icke behöver tagas till ränta å eget kapital.

Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av lagertillgängar

enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån det

visas, att inköpspriset för tillgängar av samma slag å balansdagen under-

stiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall

kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldi-

heter till leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må nedskrivning av värdet därå godkännas endast i den mån den skattskyldige visar. att inköpspri-

set för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontra-

herade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras.

Vad här är stadgat gäller sär- Vad här är stadgat gäller särskilt

skilt då fråga är om bestämman- då fråga är om bestämmandet av det av det år. varunder en inkomst det år, varunder en inkomst skall

skall anses hava åtnjutits cHer en anses hava aätnjutits eller en utgift utgift skall anses hava ägt rum. I skall anses hava ägt rum. J sist-

sistnämnda avseende gäller alltså, nämnda avseende gäller alltså. att att inkomst skall anses hava åtnju- inkomst skall anses hava åtnjutits tits under det år. då densamma en- under det år. då densamma enligt

ligt allmänt vedertagen köpmanna- allmänt vedertagen köpmannased

sed eller enligt vad som beträffan- eller enligt vad som beträffande de jordbruk är allmänt brukligt jordbruk är allmänt brukligt bör i bör i räkenskaperna uppföras så- räkenskaperna uppföras såsom insom inkomstpost, även om den än- komstpost, även om den ännu icke nu icke av den skattskyldige upp- av den skattskyldige uppburits i

Prop. 1977/78: 19 0

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

burits i kontanta penningar eller kontanta penningar eller eljest

eljest kommit honom tillhanda kommit honom tillhanda 1. ex. i t.ex. i form av levererade varor. form av levererade varor. fullgjor-

fullgjorda prestationer eller på an- da prestationer eller på annat här-

nat härmed jämförligt sätt. Vad med jämförligt sätt. Vad sålunda

sålunda gäller i fråga om inkomst- gäller i fråga om inkomstposterna posterna har motsvarande tillämp- har motsvarande tillämpning i frå-

ning i fråga om utgiftsposterna. ga om utgiltsposterna. Avdrag för

Avdrag för tantiem eller liknan- taotiem eller liknande ersättning de ersättning från fåmansföretag från fämansföretag till företagsletill företagsledare eller honom när- dare eller honom närstående perstående person får dock åtnjutas son får dock åtnjutas först under först under det år då utbetalning det år då utbetalning skett. F fråskett. I fråga om tiden för in- gå om tiden för inkomst- och ut-

komst- och utgiftsposters uppta- giftsposters upptagande enligt bokgande enligt bokföringsmiässiga föringsmiässiga «runder tillämpas grunder tillämpas I allmänhet det i allmänhet det förfaringssättet. att förfaringssättet, att fordringar upp- fordringar uppföras såsom inkomst

föras såsom inkomst under det år, under det år, då de uppkomma. då de uppkomma, och att ränte- och att ränteintäkter hänföras till

intäkter hänföras till inkomsten inkomsten för det år. på vilket de

för det år, på vilket de belöpa, i helöpa. i bägge fallen oberoende

bägge fallen oberoende av huruvi- av huruvida de verkligen influtit da de verkligen influtit under under nämnda år eller icke. A nämnda år eller icke. Å andra si- andra sidan lärer det vara vedertadan lärer det vara vedertaget. att get, alt förskottsvis influtna ränförskottsvis influtna räntor, som tor, som till större eller mindre del till större eller mindre del belöpa belöpa å ett kommande år. till

å ett kommande år, till denna det denna del bokföringsmässigt hän-

bokföringsmässigt hänföras till det föras till det sistnämnda årets insistnämnda årets inkomst. komst. Avdrag för uppskjuten

ränta för lån ur den under statens

utlåningsfoönder upplörda låneton-

den för lån med uppskjuten ränta

dtnjutes för der är då rännen har

betalats.

Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning. som skall erläg-

gas under loppet av flera år, må såsom intäkt för varje år upptagas den

del av köpeskillingen. som under samma år influtit. Avdrag för minsk-

ning i ingående virkesförråd m. m., vartill upplåtaren kan vara hberättigad, fördelas därvid på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna likviden. Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år

beskattat vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid in-

komstberäkningen för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sistnämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill justeras på sådant sätt. att den redan beskattade vinsten icke för det året ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall. att beskattningsmyndighet ansett för-

Prop. 1977/78: 19 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Just, av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid in-

komstberäkningen för det år, under vilket den kommit till synes i räken-

skaperna, eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skatt-

skyldiges bokföring i avseende, som kan hava inflytande på följande års

inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då lagen enligt upp-

gift på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling och

tillämpas första gången vid 1979 års taxering.

Prop. 1977/78: 19 8

Utdrag

JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1977-10-20

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo., Ullsten, Wikström, Johansson

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Proposition om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m.

1¶Inledning

Nuvarande riktlinjer för jordbrukspolitiken fastställdes av 1967 ärs

riksdag (prop. 1967: 95. JoU 1967: 25. rskr 1967: 280). I samband härmed framhölls att det var angeläget att vissa frågor inom jordbrukspolitiken ånyo prövades efter en tid. BI. a. mot denna bakgrund tillsattes 1972 års jordbruksutredning (Jo 1972: 04). Enligt direktiven till utredningen skall de allmänna målen för jordbrukspolitiken gälla även I fortsättningen. Utredningen skulle därför inte behandla de övergripande må- Jen utan endast vissa särskilt angivna frågor (direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse s. 386). År 1974 fick utredningen i tilläpgsdirektiv i uppdrag att se över rationaliseringspolitiken (direktiv. se 1975 ärs riksdagsberättelse s. 441). Till utredningen har överlämnats ett antal riksdagsmotioner som berör olika jordbrukspolitiska frågor samt ett antal utredningar och framställningar från olika organisationer m. m.

Enligt de ursprungliga direktiven skulle frågor av grundläggande be-

tydelse för den prisregleringsperiod som följde efter den 30 juni 1974 behandlas med förtur. Utredningen avgav därför år 1973 delbetänkan-

det (Ds Jo 1973: 10) Vissa förslag rörande prisregleringen efter den

30 juni 1974. I betänkandet lämnades förslag om inftlationsskyddets utformning vilka sedan har tillämpats fr.o.m. regleringsåret 1974/75 (prop. 1974: 122, JoU 1974: 29, rskr 1974: 275 och prop. 1976/77: 94, JoU 1976/77: 28, rskr 1976/77: 257).

Jordbruksutredningen! har den 24 mars 1977 avlämnat sitt huvudbe-

1 Generaldirektören Ingvar Widén. ordförande, riksdagsledamöterna Eric Enlund, Axel Kristiansson och Ake Wictorsson samt f. ledamöterna av riksdagen Rolf Eliasson, Per Israelsson, Marta Lindberg, Sven Persson och Karl Rask.

Prop. 1977/78: 19 9

tänkande (SOU 1977: 17) Översyn av jordbrukspolitiken. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av styrelsen för internationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren, socialstyrelsen, bankinspektionen, konjunkturinstitutet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens jordbruksnämnds konsumentdelegation, skogsstyrelsen, statens livsmedelsverk. Sveriges lantbruksuniversitet, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, kommerskollegium, generaltullstyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK). konsumentverket, överstyrelsen för ckonomiskt försvar (ÖEF) arbetsmarknadsstyrelsen, statens lantmäteriverk, statens industriverk, samtliga länsstyrelser (med undantag av länsstyrelsen i Hallands län). 1972 års skatteutredning. miljöskyddsutredningen, prisregleringskommittén, delegationen för glesbygdsfrågor. fullmäktige i riksbanken, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR. Svenska lantarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges industriförbund. Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Kooperativa förbundet (KF). Svenska sockerfabriks AB, Familjejordbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund och Svenska samernas riksförbund.

Flera länsstyrelser har bilagt yttranden av olika länsorgan. Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden från samtliga lantbruksnämnder. Även andra remissinstanser har överlämnat av dem inhämtade yttranden.

Härutöver har yttranden inkommit från Kristen demokratisk samling (KDS), Centerns ungdomsförbund, Sveriges bageriförbund, Svenska foderämnes & spannmålsimportörers förening, Broilerintressenters förcning, Föreningen svensk fjäderfiskötsel samt gemensamt yttrande av Gävleborgs, Norra Hälsinglands och Jämtlands getklubbar samt Ängcermanlands getavelsförening.

För sammanhangets skull är det lämpligt att lämna en utförlig redovisning av ärendet. Jag kommer dirför i det följande att även ta upp frågor som är av den karaktären att de inte behöver underställas riksdagen.

2¶Översikter och allmänna utgångspunkter

2.1 Nuvarande förhållanden 2.1.1 Den internationella bakgrunden

Förhållandena på världsmarknaden för jordbruksprodukter och bedömningen av denna marknads framtida utveckling har tillmätts stor betydelse vid utformningen av efterkrigstidens svenska jordbrukspolitik,

Prop. 1977/78: 19 10

så som den kommit till uttryck i 1947 och 1967 års riksdagsbeslut.

I prop. 1967: 95 uttalade departementschefen att orsaken till att statsmakterna borde föra en aktiv jordbrukspolitik, som bl. a. inrymde ställningstaganden till jordbruksproduktionens omfattning och priserna på jordbrukets produkter, i huvudsak var de förhållanden som rådde på den internationella marknaden för jordbruksprodukter och livsmedel. Frågan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning ansågs därför vara väsentlig från samhällsekonomisk synpunkt så länge som världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter under längre tid förväntades bli avsevärt lägre än de inhemska producentpriserna samt import förutsattes bli möjlig.

I propositionen förutsattes vidare att prisnivån på jordbruksprodukter på den internationella marknaden under tiden fram till mitten av 1970-talet skulle komma att förbli låg och att betydande avsättningssvårigheter för överskott skulle komma att föreligga. Mot den bakgrunden saknades anledning att anta att det, i den då överblickbara framtiden, skulle bli möjligt att avveckla eller kraftigt begränsa det svenska gränsskyddet för jordbruksprodukter. Vidare anfördes att det inte var rationellt att Sverige direkt inriktade sig på att producera livsmedel för utvecklingsländernas behov. Uppkommande överskott av svenska jordbruksprodukter som lämpade sig för livsmedelshjälp borde emellertid kunna utnyttjas för sådana ändamål.

Det ansågs vidare vara värdefullt från handelspolitisk synpunkt om utrymme kunde beredas för import av jordbruksprodukter. En sådan import ansågs väl kunna förenas med hänsyn till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning. Import ansågs vidare fördelaktig för konsumenterna, bl.a. genom att den ökade deras valmöjligheter. En eventucll svensk anslutning till en större europeisk marknad hade stor aktualitet i mitten av 1960-talet. Detta förhållande beaktades också i 1967 ärs riktlinjer.

2.1.2 Jordbrukets ställning i den svenska samhällsekonomin

Utvecklingen inom det svenska näringslivet under 1960-talet och första hälften av 1970-talet har karakteriserats av en hög takt i strukturomvandlingen både mellan näringsgrenar och mellan regioner. Denna strukturomvandling har tillsammans med olika tekniska framsteg möjliggjort en snabb ökning av produktiviteten i ekonomin som helhet. Produktivitetsökningen har medfört en höjd levnadsstandard och ändrade konsumtionsvanor. Under perioden har kvinnorna i ökande utsträckning kommit ut på arbetsmarknaden. samtidigt som antalet svsselsatta inom de varu- och kraftproducerande näringarna minskat.

För jordbrukets del har utvecklingen inneburit en fortsatt överflytt-

Prop. 1977/78: 19 '

ning av produktion, förädling och marknadsföring från det egentliga

jordbruket till andra scktorer. Efterfrågan på arbetskraft från andra sektorer än jordbruket var mycket stor under större delen av 1950-

och 1960-talen. Produktionsvolymen i jordbruket var samtidigt större

än vad som efterfrågades inom landet. Överskottskvantiteter fick avsättas på världsmarknaden till priser som var mycket låga. Under dessa förhållanden inriktades samhällets insatser på att begränsa resursförnyelsen

i jordbruket för att nytillkommande resurser skulle kunna tillföras andra sektorer. Härigenom har arbetskraft kunnat lösgöras från jordbruket och överföras till andra sektorer.

Befolkningen i jordbruk med binäringar minskade från ca 25 § år

1950 till ca 10.92 år 1965, i huvudsak genom avgång av lejd arbetskraft och utflyttning av Yngre familjemedlemmar. Arbetskraftsminsk-

ningen, i förening med andra rationaliseringsatgärder inom jordbruket, har medfört betydande produktivitetsvinster inom näringen. Härigenom

har prisökningarna på livsmedel kunnat begränsas och en rimlig levnadsstandard beredas åt de i jordbruket sysselsatta. Befolkningsomflytt-

ningarna har givetvis medfört vissa problem för både de utflyttade och dem som stannade kvar i jordbruket.

Under den senaste tioårsperioden har utvecklingen fortsatt 1 samma riktning men i långsammare takt. Jordbrukets roll som arbetskraftsreserv för andra näringar har under denna tid vart avsevärt mindre än tidigare. Jordbrukets andel av arbetskraften har minskat från ca 10 cc ar 1965 till ca 5 fc ar 1975. Minskningen under denna period har i huvudsak skett genom ålderspensionering. Brukningsenheter har lagts samman. vilket medfört minskat behov av nyrekrytering.

Den betydande effektivisering som ägt rum inom jordbruket under

efterkrigstiden har väsentligen skett genom att arbetskraft ersatts med

maskiner etc. Vinsterna av denna effektivisering har kommit samhället till godo dels genom att prisstegringarna på jordbruksprodukter kunnat begränsas. dels genom de insatser som friställd arbetskraft kunnat preste-

ra i andra samhällssektorer. Vidare har de i jordbruket sysselsatta fått

del av produktivitetsökningen inom den egna näringen.

Mängden industriellt framställda produktionsmedel som jordbruket

köper har fortlöpande stigit. År 1975 inköpte jordbruket varor och

tjänster från andra sektorer (inkl. investeringar) för omkring 6 miljarder kr., vilket motsvarade närmare 6046 av jordbrukets produktions-

värde. I den nämnda summan ingår till betydande del kostnader för importerade varor. Utvecklingen har medfört att sysselsättningen i

vissa industrier har blivit starkt beroende av jordbrukets inköp. Berörda

industrier utgör dock en rätt liten del av hela industrin.

Livsmedelskedjan kan numera sägas bestå av flera led, nämligen industriell produktion av maskiner. handelsgödsel. drivmedel m. m.,

produktion av livsmedelsråvaror inom jordbruksföretagen (där jord-

Prop. 1977/78: 19 12

av råvarorna samt distribution av de färdiga livsmedlen fram till konsumenterna.

2.1.3 Utvecklingen inom jordbruket

Två tendenser har karakteriserat sysselsättningsutvecklingen inom jordbruket. Den ena är att den totala arbetsförbrukningen minskat snabbt. Under den senaste tioårsperioden var den årliga minskningen drygt 5 2 enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar. Den andra är att en ökande andel jordbrukare har hämtat cen allt större del av sin inkomst utanför jordbruket. År 1975 utgjorde jordbrukarnas inkomster av jord- och skogsbruk i genomsnitt något mindre än hälften av deras sammanlagda inkomster. Medelåldern hos jordbruksbefolkningen är betydligt högre än inom den övriga sysselsatta befolkningen. särskilt bland sysselsatta vid de mindre företagen.

Den svenska åkerarealen var störst omkring år 1920 med 3.8 milj. ha. Fram till omkring år 1950 minskade den mycket långsamt. Under 1950-talet lades i genomsnitt 17 000 ha åker ned varje år och under 1960-talet 33 000 ha. Under perioden 1960—1975 minskade den totala åkerarealen från 3,36 till 2,98 milj. ha.

Under den scnaste tioärsperioden har antalet brukningsenheter minskat med drygt 50 000 eller med nära 30 §c. Härvid har framför allt i slättbygderna det nedlagda företagets åker ofta tillförts andra brukningsenheter, i många fall genom arrendering, År 1975 arrenderades 40 Fe av den totala åkerarealen. I skogsbygderna har jordbruksdriften helt upphört vid ett betydande antal mindre gårdar och åkerarealen vid dessa har i många fall tagits ur produktion. Medelarealen per företag har under perioden 1966—1976 ökat från 17 till 23 ha åker. Den andel av den totala åkerarealen som finns vid brukningsenheter med minst 30 ha har ökat från 44 96 till 59 6. Dessa företag utgör en femtedel av det totala antalet brukningsenheter.

Den grundläggande kapitalresursen i jordbruket är äkermarken. Av det beräknade totala fastighetskapitalet i jordbruket, som för år 1975 värderas till 25—30 miljarder kr., utgör markvärdet ungefär tre fjärdedelar och ekonomibyggnader m. m. en fjärdedel.

Jordbrukets bestånd av övrigt varaktigt realkapital + form av byggnader, maskiner, djur och markanläggningar har i reala värden varit i det närmaste konstant under hela efterkrigstiden. För år 1975 kan det samlade realkapitalet (exkl. marken) i jordbruket värderas till drygt 30 miljarder kr., varav drygt hälften avser byggnader och ungefär en fjärdedel traktorer och övriga maskiner. Under de senaste åren har investeringarna inom jordbruket ökat starkt och uppgick år 1975 till drygt 1 500 milj. kr. i traktorer och maskiner samt 800 resp. 70 milj. kr. i byggnader och markanläggningar.

Prop. 1977/78: 19 13

Produktionstekniken i jordbruket har undergatt genomgripande förändringar under efterkrigstiden. Specialisering, utveckling av de maskinella redskapen, förbättrat avelsmaterial och nya utsädessorter har

kännetecknat denna utveckling. Härigenom har jordbruket blivit ullt-

mer beroende av inköpta produktionsmedel och tjänster. Snabbväxande och högt avkastande djur kräver högvärdiga, ofta importerade, foder-

medel. Den höga avkastningsförmågan hos de nya sorterna i växtodlingen förutsätter mer gödsling än tidigare sorter. Ny odlingsteknik med ökad mekanisering förutsätter inköpta maskiner och inköpt energi. Den angivna utvecklingen gick snabbast under 1950- och 1960talen. Alltjämt ökar dock volymen av jordbrukets inköp av förnöden-

heter och tjänster från andra sektorer. Den uppgick år 1975 till 4,9

miljarder kr. De viktigaste posterna avsåg köpfodermedel (1.6 miljar-

der kr.), handelsgödsel (0,9 miljarder kr'), reparationer och underhåll av maskiner, byggnader m. m. (0,9 miljarder kr.) samt tjänster (0,9

miljarder kr.). Totalproduktionen 1 jordbruket har under större delen av efter-

krigstiden varit relativt oförändrad. Under 1970-talet har den ökat något. Dess värde uppgick är 1975 till ca 12 miljurder kr. (i producent-

priser). Minskningen av bl. a. åkerarealen. antalet brukningsenheter och

antalet sysselsatta inom jordbruket har uppväsgts av en större produktion

per enhet genom främst ökad användning av inköpta förnödenheter, maskiner m. m. Jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukten (BNP).

dvs. dess produktionsvärde efter avdrag för inköpta produktionsmedel, minskade under 1950- och 1960-talen. Under 1970-talet har dock denna minskning upphört. Fördelningen mellan animalic- och vegetabilieproduktionen var under 1950-talet och första hälften av 1960-talet ungefär konstant. De vegetabiliska produkternas andel av det totala produktionsvärdet har legat vid omkring 20 4. Under de senaste åren har de-

ras andel dock ökat något.

Inom animalieområdet sjönk mjölkproduktionen från ca 3750 milj. kg vid 1960-talets början till knappt 2 850 milj. kg regleringsåret

1970/71, samtidigt som antalet mjölkkor minskade med drygt 40 4c.

Mjölkproduktionen har därefter åter ökat och uppgick regleringsäret

1975/76 till 3 260 milj. kg.

Nötköttsproduktionen ökade under 1960-talet med nära 50 fe. Detta berodde dels på utslaktningen av mjölkkor, dels på en ökad uppfödning av ungnöt till slakt, samtidigt som medelslaktvikterna för dessa höjdes. Efter en tillbakagang i början av 1970-talet, som bl. a. sam-

manhängde med att utslaktningen upphörde, har storboskapsslakten under de senaste aren äter ökat och uppgick regleringsåret 1975/76 till

133 milj. kg.

Fläskproduktionen uppgick regleringsäret 1975/76 till 288 milj. kg,

vilket är drygt 30 £& mer än i början av 1960-talet. Svinuppfödningen

Prop. 1977/78: 19 14

har varit förhållandevis lättmekaniserad och snabba framsteg har gjorts på avelsområdet och inom utfodringstekniken. Produktionen har kraftigt förskjutits mot större besättningar.

Inom vegetabilieproduktionen har. främst under 1960-talet. stora vallarealer friställts till följd av minskat antal kor och hästar. Nedgången av vallarealen har till betydande del skett i samband med att åker tagits ur bruk. Samtidigt har utrymme skapats för ökad odling av främst spannmål, som blivit den helt dominerande grödan i vissa delar av landet, främst i Mellansverige. Under 1970-talet har spann-

arealen uppgick år 1976 till närmare 1 600 000 ha. Totalt har spannmålsarcalen under perioden 1960—1976 ökat med drygt 10 40 och totalskörden av spannmål med drygt 40 4.

Av bl.a. växtföljdsskäl har intresset för andra grödor än spannmål ökat, såsom olje- och baljväxter. Arealen oljeväxter har ökat under 1970-talet och utgjorde i medeltal under perioden 1972—1976 161 000 ha. Potatisarealen har under perioden 1960—1975 minskat med drygt 60 7 och totalskörden med ca 40 &. Odlingen av sockerbetor, som under 1960-talet och fram till år 1973 omfattade drygt 40 000 ha, har under de senaste åren utvidgats till över 50 000 ha.

Arbetsproduktiviteten inom jordbruket, definierad som kvoten mellan bruttoförädlingsvärdet och arbetsvolymen, har under den senaste 15årsperioden ökat med i medeltal 7 a per år. Förädlingsvärdet har ökat obetydligt, samtidigt som arbetsvolymen minskat med drygt 6 <& per år. Minskningen av arbetsvolymen är till betydande del en följd av strukturrationaliseringen. Vidare har en övergång skett till mindre arbetskriävande produktionsgrenar. Härtill kommer de arbetsbesparingar som kunnat ske till följd av rationaliseringsåtgärder av olika slag, dvs. förbättrad teknik. I samband med prisöverläggningarna våren 1974 bedömdes den genomsnittliga rationaliseringsvinsten inom jordbruket till 4,5 %c per år.

Prisutvecklingen för jordbrukets produkter. På grund av cen viss återhållsamhet vid prissättningen och under trycket av de låga världsmarknadspriserna ökade priserna på jordbruksprodukter relativt måttligt under senare hälften av 1960-talet. Under perioden 1966/67— 1970/71 steg således producentpriserna enligt lantbruksekonomiska samarbetsnämndens avräkningsprisindex (A-index) med i genomsnitt I och prisregleringspriserna (PR-index, i huvudsak partipriser) med i genomsnitt 2 <&£ per år. Eftersom konsumentprisindex (KPI) steg med ca 4,5 4. per år sjönk avräkningspriserna realt med 3,0—3,5 % per år.

Fr. o. m. den 1 juli 1971 höjdes priserna på olika jordbruksprodukter kraftigt. Mest höjdes mjölkpriset, vilket motiverades av att mjölkproduktionen då tenderade att sjunka till en från försörjningssynpunkt alltför låg nivå. Bidragande till prisuppgången efter år 1971 var också

Prop. 1977/78: 19 15

en fastare tendens på världsmarknaden. Under perioden 1970/71—

1975/76 steg A-index med i genomsnitt nära 10 <: per år. Realt ökade

dock avräkningspriserna endast med i genomsnitt ca 1,5 <7. per år.

Producentpriserna för vegetabilier låg regleringsåret 1972/73 fort-

farande kvar vid 1966/67 års nivå, vilket innebar en årlig realprissänkning med i genomsnitt 5 <c. Under treårsperioden 1972/73—

1975/76 steg däremot dessa priser med totalt ca 40 §t. Animaliepriserna började stiga regleringsåret 1970/71 och ökade under perioden

fram till regleringsåret 1975/76 med i genomsnitt 10 46 per år. Det var

främst avräkningspriserna på mjölk och nötkött som utvecklades gynnsamt. Priset på mejerimjölk ökade under den nämnda perioden med närmare 90 I.

Prisutvecklingen för jordbrukets produktionsmedel mäts med lant-

bruksekonomiska samarbetsnämndens produktionsmedelsprisindex (PM-

index). Det omfattar kostnader för förnödenheter, tjänster, avskriv-

ning, underhåll samt ränta på länat kapital. Däremot ingår inte kost-

naderna för arbete och eget kapital. PM-index har sedan mitten av

1960-talet stigit något mindre än den allmänna prisnivån mätt med KPI. Under perioden 1966/67—1971/72 steg PM-index med i genomsnitt

endast 2,5 <€ per år, vilket innebar en realprissänkning med drygt

297 per år. Regleringsåren 1972/73 och 1973/74 steg PM-index snabbare än den allmänna prisnivån. Därefter har PM-index ökat med

6—38 §c per år, men genom att inflationen varit omkring 10 9 per år

har produktionsmedelspriserna sjunkit realt.

Jordbrukarnas inkomster brukar belysas med hjälp av dels den s.k. deklarationsundersökningen (DU)', dels den jordbruksekonomiska un-

dersökningen (JEU)!.

Mellan åren 1966 och 1970 steg enligt DU jordbrukarnas inkomster från jordbruksdriften (inkl. skogsbruk) obetydligt eller inte alls inom samtliga storleksgrupper. För de minsta gårdarna t.o.m. minskade de.

Fr.o.m, år 1971 steg inkomsterna från jordbruksdriften inom alla storleksgrupper. Vid gårdar med över 30 ha åker var dessa inkomster

mer än 90 <4 högre år 1975 än år 1966 och vid gårdar med 10—30 ha omkring 70 Z högre. Samtidigt hade den allmänna prisnivån (enligt KPI) stigit med 72 §c, vilket innebär att det endast var de största

gårdarna som erhöll inkomsthöjningar realt sett. Inkomstjämförelser företas regelmässigt mellan jordbrukarfamiljer-

nas och industriarbetarfamiljernas totalinkomster. Sådana jämförelser

kompliceras av svårigheterna att jämföra en företagargrupp med en löntagargrupp. Detta gäller bl. a. i fråga om kapitalvärdering samt in-

1 DU är en bearbetning av ca 11000 slumpmässigt utvalda jordbrukares självdeklarationer. JEU omfattar räkenskapsresultat från ca 1 200 gårdar i olika storleksgrupper. Materialet sammanställs och analyseras av lantbruksekonomiska samarbetshämndens inkomstgrupp.

Prop. 1977/78: 19 16

täkter av och kostnader för den egna bostaden. Uppgifter om jord-

brukarfamiljernas totalinkomster från arbete och eget kapital hämtas härvid från de s. k. typkalkylerna.! Vid beräkningen av industriarbetarfamiljens inkomster görs ctt tillägg för av arbetsgivaren erlagda sociala avgifter, för att de båda jämförelsegruppernas inkomster skall bli mer

jämförbara.

Under första hälften av 1960-talet utvecklades jordbrukarnas och industriarbetarnas familjeinkomster parallellt. Industriarbetarfamiljer-

nas inkomster låg högre än jordbrukarinkomsterna vid 25 ha-gårdar men lägre vid 40 ha-gårdar. Sedan slutet av 1960-talet har tamiljeinkomsterna vid 25 och 40 ha-gårdar normalt legat lägre än industriarbetarfamiljens inkomster, medan inkomsterna vid 70 ha-gårdar legat hög-

re. Mellan åren 1967 och 1970 steg industriarbetarfamiljens inkomster med ca 40 26, medan jordbrukarfamiljens inkomster ökade med ca

12 Se för 25 ha-gårdar och låg praktiskt taget stilla för 40 ha-gårdar. Under senare år har jordbrukarfamiljens inkomster (beräknade utifrån

normerade kvantiteter) i procent räknat stigit ungefär lika mycket per år som industriarbetarfamiljens vid de båda mindre gårdsstorlekarna

och något mera vid 70 ha-gårdar.

På grundval av uppgifter ur typkalkylerna görs även lönsamhetskalkyler för olika grupper av jordbruksföretag. Lönsamheten anges i

första hand som beräknad förräntningsprocent för ji lantbruket investerat kapital. Fastighetskapitalet upptas därvid till sitt beräknade marknadsvärde. Beräkningarna visar låga förräntningstal under senare

år, för 25 ha-gårdar omkring —3,5 2. (—15 000 å 20000 kr), för

40 ha-gårdar omkring 0 § och för 70 ha-gärdar omkring +1,5 %.

Samtidigt som förräntningen är låg, har dock jordbrukarna till följd av inflationen gjort stora kapitalvinster. Sådana vinster kan uppstå genom att fastigheten stiger i värde mer än den allmänna prisnivån och genom att lånens realvärde sjunker. För åren 1973—1974 beräknas kapitalvinsterna (som inte har påverkat ovan angivna förräntningstal) i

medeltal per år ha uppgått till 1+000 kr. för 25 ha-gårdar, 27 000 kr.

för 40 ha-gårdar och 43 000 kr. för 70 ha-gårdar.

Produktionens fördelning på företag av olika storlek hart belysts i

en undersökning av lantbruksekonomiska samarbetsnämnden. De stora

jordbruksföretagen?, som endast utgör en tiondel av samtliga företag,

svarade år 1973 för nära hälften av produktionen och mer än hälften

1 Typkalkylerna baseras på räkenskapsresultaten från de JEU-gårdar som ligger inom södra och mellersta Sveriges slättbygder och syftar till att ange resultat vid normala produktionsbetingelser.

2? Stora företag. Företag med minst 50 ha åker eller 30—50 ha åker och en större djurbesättning (t.ex. minst 25 kor eller minst 250 slaktsvin).

Medelstora företag. Företag med 30—50 ha åker eller 10—30 ha åker och en medelstor djurbesättning (t.ex. 10 - 25 kor eller 100—250 slaktsvin).

Små företag. Företag med högst 30 ha åker eller högst 10 ha åker och en mindre djurbesättning (t. ex. högst 10 kor eller högst 100 slaktsvin).

Prop. 1977/78: 19 17

av jordbrukets sammanlagda intäkter från vegetabilier. De medelstora företagen, som utgör en knapp fjärdedel av totalantalet. svarade för en tredjedel av jordbruksproduktionen. De små företagen utgör två tredjedelar av antalet företag, men svarade för endast en fjärdedel av produktionen.

De stora och medelstora företagen har störst betydelse i södra och mellersta Sveriges slättbygder. I södra och mellersta Sveriges skogsbygder svarade de små företagen för en tredjedel och i Norrland för över hälften av produktionen.

Jordbruksproduktionen har av naturliga skäl sin tyngdpunkt i södra och mellersta Sverige. Hälften av den totala åkerarealen finns i slättbygderna i dessa delar av landet, och ytterligare knappt 40 5c finns i skogs- och mellanbygderna. Endast drygt 10 §o av landets åkerareal finns inom Norrland, som omfattar 70 Z av rikets totala landareal. Av mjölkkorna finns knappt 45 §o i slättbygderna, drygt 40 Z i skogsoch mellanbygderna och ca 15 92 i Norrland.

Jordbrukets betydelse för sysselsättningen varierar mellan olika landsdelar. Enligt 1970 års folk- och bostadsräkning var jordbrukets andel av hela den förvärvsarbetande befolkningen 5,5 <$4 i hela riket. I Gotlands län var motsvarande andel 21 4. Andra län med en jämförelsevis hög andel (10—14 <£) var Skaraborgs, Hallands, Kristianstads, Kronobergs, Kalmar och Jämtlands län.

2.1.4 Uppsamling och förädling av jordbruksprodukter

Produkterna från jordbruket vidareförädlas nästan genomgående inom livsmedelsindustrin, Uppsamlingen av jordbruksprodukter från de ca 130 000 jordbruksföretagen innebär ett omfattande transportarbete. Regleringsåret 1974/75 uppgick jordbrukets leveranser till 11 500 milj. kg, varav vegetabilier 7 700 milj. kg och animalier 3 800 milj. kg. För inleveranserna av vegetabiliska produkter svarar i allmänhet jordbrukarna själva, medan uppsamlingen av mjölk och slaktdjur handhas av mejerier resp. slakterier.

Jordbrukets uppsamlings- och förädlingsled domineras av producentkooperativa företag. Föreningsföretagen arbetar i allmänhet inom geografiskt avgränsade områden för uppsamling och försäljning och konkurrerar således inte med varandra.

Jordbrukskooperativt ägda mejeriföreningar eller dotterbolag till sådana svarar för all förädling av mjölk. Jordbrukskooperationens andel av slakten av nötkreatur och svin uppgår till drygt 80 90. Övriga 20 £ fördelas ungefär lika på konsumentkooperationen och privata slakterier. Under de senaste åren har slakteriföreningarnas andel sjunkit något till förmån för de privata slakterierna. För styckat kött och charkutcerivaror har slakteriorganisationen ca 40 4Z- av marknaden. 2 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr I9

Prop. 1977/78: 19 18

Slakten av fjäderfä domineras av två större företag, ett jordbrukskooperativt och ett privat, med vardera drygt 30 % av marknaden. Därutöver finns ctt flertal små och medelstora företag. Av den totala kvantiteten marknadsförda ägg går drygt hälften genom s. k. reguljär partihandel. Av denna del svarar jordbrukskooperativt ägda äggcentraler för drygt 70 §e. Vad beträffar de ägg som inte säljs genom partihandeln går 2/3 direkt från producent till grossist eller butik och 1/3 direkt från producent till konsument.

Produktionsvärdet i den svenska livsmedelsindustrin uppgick år 1974 till 20 miljarder kr. Av industrins kostnader för råvaror etc. om knappt 16 miljarder kr. avsåg närmare 9 miljarder kr. råvaror inköpta från det svenska jordbruket.

Livsmedelsindustrins produktion var år 1974 fördelad på ca I 150 driftsplatser, cen minskning med knappt 400 sedan år 1967. Av den nämnda minskningen svarade bageriindustrin för drygt hälften och mejeriindustrin för nästan en tredjedel. Antalet mejerier har under perioden 1967—1974 minskat med drygt 40 §.

Livsmedelsindustrin sysselsatte år 1974 62 000 personer. Mer än en fjärdedel av dessa var anställda i slakteri- och charkuteriindustrin och en knapp fjärdedel i bageriindustrin. En tredjedel av hela antalet anställda i livsmedelsindustrin var verksamma inom den del av industrin som sysslar med primärförädling av jordbruksprodukter, dvs. slakterier, mejerier, kvarnar och sockerindustri. Sysselsättningen inom denna del av industrin har ökat något sedan år 1967.

2.1.5 Livsmedelskonsumtionen

Konsumenternas utgifter för livsmedel (exkl. alkoholdrycker och tobak) beräknas år 1976 ha uppgått till drygt 43 miljarder kr. eller ca 1/4 av den privata konsumtionen. Därav hänförde sig 26 miljarder kr. till sådana livsmedel som i råvaruledet omfattas av jordbruksprisregleringen. Livsmedelsutgifternas fördelning på olika led i produktionskedjan år 1976 beskrivs översiktligt i följande tablå, i vilken dock starköl, vin och sprit samt tobak inte ingår (miljarder kr.).

Alkoholdrycker och tobak — som inte inräknats i tablåns livsmedelsutgifter — hade år 1976 ett sammanlagt konsumtionsvärde av drygt 11 miljarder kr. Av tablån framgår bl.a. att av konsumenternas direkta utgifter för de jordbruksreglerade livsmedlen tillföll en knapp tredjedel (7,5 miljarder kr.) jordbruket. Av jordbrukets totala bruttointäkter om 12 miljarder kr. kom ungefär en fjärdedel från de statliga pristilläggen.

Värdet av den totala livsmedelskonsumtionen i löpande priser har under den senaste tioårsperioden nästan fördubblats. Räknat i fasta priser var ökningen 18 96. Volymökningen var störst för malt- och läskedrycker samt vin och sprit. Endast för matfett uppvisas en svag

Prop. 1977/78: 19 19

Jordbruksprisreglerade Ej prisreglerade

hvsmedel (261 lvsmedel (17)

Moms 14i

Förädling och handel (10.51

Pristegle- Import (2) ringstadet Uppsaming och viss förädling (2)

7.51 Jordbiiuket 4

Pristillaga av |

budgetmedel (3) I

I Lr msn d

minskning av den sammanlagda konsumerade kvantiteten. vartill kom-

mer en förskjutning från smör till margarin.

Den redovisade volymökningen för livsmedelskonsumtionen beror

till större delen på cn fortlöpande förskjutning mot dyrare och mera

förädlade livsmedel. En viss ökning av den beräknade energitillförseln i livsmedel till hushållen har även skett. Livsmedlens (exkl. alkoholdrycker och tobak) andel av den totala pri-

vata konsumtionen har minskat med några procentenheter sedan år

1965 och är f. n. knappt 25 Ice.

Totalkonsumtionen av viktigare livsmedel har utvecklats på följande

sätt (kg per person och år).

S:a mjölk, grädde och ost uttryckt som mjölkrävara? 289,4 301,6 336,2

1 Uttryckt i raffinad. ? Råvaruåtgången för de olika produkterna omräknad till den invägda mjölkens fetthalt (4 2). De angivna talen, som även innefattar rävarubehovet för importerad ost, kan inte direkt jämföras med mejeriernas invägning på grund av olikheter i säsongvariation.

> Inkl. smörfettsbaserat margarin. 3 Uttryckt i rent fett. 5 Uttryckt i hel färskvikt.

Det beräknade energiinnehållet i hushållens tillförsel av livsmedel har de senaste åren ökat något och uppgick år 1975 i genomsnitt för hela befolkningen till 2 903 kcal per person och dag. Därutöver konsumerades alkohol i form av vin och sprit motsvarande ca 100 kcal/dag. Som jämförelse kan nämnas att livsmedelsverkets rekommenderade dagliga intag motsvarar ca 2 200 kcal/dag. Eftersom befolkningens faktiska näringsintag i stort sett överensstämmer med rekommendationerna, kan således förlusterna i hushållen beräknas till omkring 700 keal per person och dag.

Under perioden 1965—1975 har en viss förskjutning i energins fördelning på olika näringsämnen skett. Proteinets andel av energitillförseln har under hela perioden ökat, särskilt snabbt under de senaste åren. Kolhydraternas andel ökade långsamt fram till år 1973, men har därefter minskat något. Fettets andel minskade kontinuerligt fram till år 1974 varefter den åter ökat, främst till följd av den ökade konsumtionen av ost, kött och fläsk. Kostens innehåll av fett ligger alltjämt över livsmedelsverkets rekommendation, som är högst 35 9% av energitillförseln.

2.1.6 Jordbrukspolitikens mål och medel

Nuvarande riktlinjer för jordbrukspolitiken beslutades av riksdagen år 1967 (prop. 1967:95, JoU 1967:25, rskr 1967: 280) och crsatte 1947 års jordbrukspolitiska beslut (prop. 1947: 75, SäU 1947:2, rskr 1947: 424). Båda riksdagsbesluten har varit så utformade att de medgett elt betydande utrymme vid ätgärdernas konkreta utformning, så att anpassningar kunnat ske till successivt ändrade förutsättningar såväl inom jordbruket som näringslivet i allmänhet, Till grund för 1967 års beslut låg förslag av 1960 års jordbruksutredning.

Prop. 1977/78: 19 21

Tre jordbrukspolitiska mål kan anses ingå I både 1947 och 1967 ärs beslut, nämligen

produktionsmålet (beredskapsmålet), inkomstmålet och ef[ektivitetsmålet (rationaliseringsmålet).

Målen har under olika perioder haft skiftande formuleringar och olika inbördes tyngd. I 1947 års riktlinjer dominerade inkomstmålet, medan de tre målen enligt 1967 års beslut kan sägas ha ungefär samma tyngd.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken anförde departementschefen i prop. 1967: 95 sammanfattningsvis följande.

Jordbrukspolitiken bör under den framtid som kan överblickas inriktas på att, samtidigt som cen viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produktionens omfattning sker, en fortsatt snabb rationalisering främjas och att prissättningen på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktande av samhällets, jordbrukarnas och konsumenternas intressen. Detta innebär att jordbrukspolitiken mer än hittills får samma huvudsyften som den allmänna ekonomiska politiken, nämligen att främja fortsatt välståndsökning och att medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. För jordbrukets del blir målsättningen att under så långt möjligt samma betingelser som gäller för näringslivet i övrigt till lägsta möjliga samhbhällsekonomiska kostnad åstadkomma cen jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av den allmänna standardstegringen. Ur konsumentsynpunkt medför riktlinjerna för jordbrukspolitiken att kostnaderna för den jordbruksproduktion, som främst av hänsyn till försörjningsberedskapen måste upprätthållas inom landet, blir så låga som är möjligt.

Både 1947 och 1967 års beslut har i första hand utgjort en allmän ram för jordbrukspolitiken, inom vilken utrymme har funnits för de anpassningar som utvecklingen har krävt. Det framhölls också i prop. 1967: 95 att man tid efter annan borde överväga anpassningstakten. En konsekvens härav var att man också avvisade tanken på att ange fasta normer för prissättningen på jordbrukets produkter för någon längre period. I uttalandena i fråga om produktionens framtida omfattning inlades reservationer ifall utvecklingen skulle bli annorlunda än den man utgick från i mitten av 1960-talet.

I det följande lämnas en kortfattad översikt av de tre jordbrukspolitiska huvudmålen samt redovisas de medel som hittills använts för att nå dessa mål.

Produktionsmålet. Att trygga en god beredskap i fråga om livsmedel har alltsedan andra världskriget utgjort en av grunderna i svensk jordbrukspolitik. I ctt större sammanhang är livsmedelsberedskapen en del av vår säkerhetspolitik. Den svenska jordbruksproduktionen har under efterkrigsåren i regel varit större än vad som ansetts nödvändigt från beredskapssynpunkt. För vissa produkter har betydande kvantiteter fått exporteras till priser som oftast legat lägre än de som erhållits på den

Prop. 1977/78: 19 22

svenska marknaden. Mot denna bakgrund har, inte bara i Sverige utan i praktiskt taget alla industriländer, införts en prisreglering som avskärmar hemmamarknaden från den internationella marknadens prisnivå. Denna har nämligen i regel varit för låg för att jordbrukarna skall kunna uppnå rimliga lönsamhets- och inkomstförhållanden.

Beredskapsskäl motiverar en viss miniminivå på vår jordbruksproduktion och därmed även på de resurser som erfordras för att få fram den önskvärda produktionen. Av andra skäl, främst samhällsekonomiska, har det tidigare ansetts angeläget att också ange en övre gräns för jordbruksproduktionens storlek (maximinivån). Tankegången bakom främst 1967 års men även 1947 års beslut var i stort sett följande.

Produktionen av svenska jordbruksprodukter skulle under överblickbar framtid kräva högre priser än de som väntades på den internationella livsmedelsmarknaden. Ett särskilt prisstöd måste därför utgå. Det skulle under sådana förhållanden bli billigare att i viss utsträckning importera livsmedel. Sådan import ansågs också bli möjlig. Produktionsresurserna, främst arbetskraften, beräknades ge en samhällsekonomiskt högre avkastning i andra sektorer av näringslivet än i jordbruket. Knapphet på främst arbetskraft skulle komma att utmärka vår ekonomi. Så länge dessa förhållanden bestod, borde vi inte ha en större jordbruksproduktion än vad som krävdes av beredskapsskäl.

Inkomstmålet. I 1947 års jordbrukspolitiska program var den s.k. inkomstlikställigheten det primära jordbrukspolitiska målet. Detta mål preciserades till att avse basjordbrukare (10—20 ha åker), vilka i inkomsthänsecende skulle jämställas med vissa grupper av industriarbetare. Prissättningen skulle avvägas så att detta mål kunde förverkligas.

Enligt 1967 ärs riktlinjer angavs inte längre något preciserat inkomstpolitiskt rnål, och inkomstmålet skulle inte längre vara den primära utgångspunkten för prisavvägningen. Inkomstmålet fanns med som ett av flera mål och redovisades i formuleringar av något varierande innebörd. Även i 1967 ärs beslut utgör prissättningen det primära medlet att på kort sikt förverkliga inkomstmålet.

Såväl i 1947 års som i 1967 års beslut underströks betydelsen av en fortsatt effektivisering inom jordbruksnäringen. En effektivisering ansågs nämligen vara en förutsättning för att på längre sikt säkerställa en rimlig inkomstutveckling för de i jordbruket sysselsatta. Samtidigt kunde därigenom prisstegringarna på jordbruksprodukter begränsas. Medlen för att förverkliga inkomstmålet i jordbruket har således varit både prisstöd och rationaliseringsstöd.

Effektivitetsmålet. 1 1947 års jordbrukspolitiska program var målet uppbyggandet av s.k. bärkraftiga familjejordbruk. Effektivitetsmålet i 1967 års jordbrukspolitiska beslut innebar att jordbruksnäringen under så långt möjligt samma betingelser som gäller för näringslivet 1 övrigt, och till lägsta möjliga kostnader för samhället och konsumenterna,

Prop. 1977/78: 19 23

skulle åstadkomma en jordbruksproduktion av den storlek som bedömdes erforderlig med hänsyn till försörjningsberedskapen.

Som en följd av kravet på effektivitet har samhället främjat en fortsatt, snabb rationalisering av jordbruket. En med statligt stöd bedriven rationaliseringsverksamhet — innefattande bl. a. en statlig markpolitik — har därför syftat till att göra företagen så effektiva som möjligt.

Jordbrukspolitikens medel. Tre skilda medel har hittills använts för att förverkliga de jordbrukspolitiska målen, nämligen

en reglering av jordbruksprodukternas priser, varigenom de inhemska produktpriserna har hållits på en högre nivå än priserna på den internationcella marknaden (prisstöd),

statliga åtgärder för alt påverka rationaliseringsutvecklingen (rådgivning och finansicringsstöd) samt

markpolitisk lagstiftning.

Under 1960-talet har ctt fjärde medel tillkommit som påverkar utvecklingen inom jordbruket, nämligen arbetsmarknadspolitiska åtgärder (inlösen av fastighet, avgångsvederlag m. m.).

2.2 Jordbruksutredningen 2.2.1 Den internationella bakgrunden

Vid sin bedömning av den framtida utvecklingen på världsmarknaden har utredningen bl. a. utnyttjat det material som framlades vid FN:s världslivsmedelskonferens i Rom i november 1974. Under specificerade antaganden om befolkningsökning och ekonomisk utveckling gjordes vissa beräkningar för utvecklingen till år 1985. Utredningen understryker att underlaget till framtidsbedömningarna vid Romkonferensen kännetecknades av stor osäkerhet, bl. a. på grund av metodiska svårigheter, bristfällig statistik och ovisshet om den framtida prisutvecklingen på vissa nödvändiga produktionsmedel (1. ex. handelsgödsel).

Beräkningarna pekar på en årlig procentuell ökning av efterfrågan på livsmedel i världen med 2.4 4. Totalt beräknas efterfrågan under perioden 1970—1985 öka med 44 ££ och produktionen med 50 :. Det råder inte full enighet om huruvida den ökningstakt för produktionen som man räknat med är fullt realistisk.

Enligt denna kalkyl beräknas ett överskott uppstå i i-länderna genom att den årliga ökningen av efterfrågan väntas bli mindre än den årliga produktionsökningen (1,5 resp. 2.8 4). Totalt beräknas efterfrågan under perioden öka med 26 £& medan produktionsökningen väntas bli 51 90.

För u-länderna har beräknats en årlig ökning av efterfrågan och produktion med 3,4 resp. 2,6 4. Volymökningen totalt under perioden 1970—1985 blir därvid 66 resp. 46 Z. U-ländernas importbehov förväntas följaktligen öka. För år 1985 beräknas spannmålsunderskottet i u-länder med s. k. marknadsekonomi uppgå till 85 milj. ton jämfört med

Prop. 1977/78: 19 24

i genomsnitt 16 milj. ton under åren 1969—1971, drygt 26 milj. ton skördeåret 1972/73 och drygt 37 milj. ton skördeåret 1975/76.

Livsmedelsefterfrågan per capita beräknas öka långsammare i i-länderna än i u-länderna. Trots detta kommer år 1985 betydande skillnader i livsmedelsefterfrågan att kvarstå mellan i-länder och u-länder. Resultatet av framskrivningarna redovisas i följande tablå (inkl. svinn).

De regionala skillnaderna i förväntad efterfrågeutveckling är betydande och återspeglar till största delen skillnader i förutsatt ftolkökning. Beräkningar över fördelningen av efterfrågeökningen på olika livsmedel visar en förskjutning mot mer varierad och protcinrik kost, globalt sett. Efterfrågan på fisk och kött, dvs. animaliskt protein, beräknas komma att öka förhållandevis mer än efterfrågan på andra livsmedel. Denna tendens gäller även för u-länderna.

För en bedömning av den framtida utvecklingen av världsmarknader för jordbruksrävaror och livsmedel krävs enligt utredningen en analys av vilka faktorer som påverkat den hittillsvarande utvecklingen och hur dessa — och eventuellt nya faktorer — kan komma att påverka den fortsatta utvecklingen. En central fråga i detta sammanhang är om den instabilitet på världsmarknaden, närmast för spannmål och andra vegcetabilier, som präglat de senaste åren jämfört med 1950- och 1960talen, bör tillskrivas tillfälliga händelser eller representerar mer beståcende tendenser på efterfråge- och produktionssidan.

Det är svårt att vid en viss tidpunkt särskilja tillfälliga och trendmässiga faktorer. Den utlösande faktorn till ”spannmålskrisen”, Sovjetunionens inköp hösten 1972 av ca 30 milj. ton spannmål, kan visserligen föras tillbaka på en svag skörd. Efter missväxten år 1963 nöjde sig Sovjetunionen med blygsammare kompletteringsköp. Vad som inträffat år 1972 och under hösten 1975 tyder på att Sovjetunionen även framdeles vid skördebakslag kommer att göra kompletteringsköp på den internationella marknaden.

Bedömningen av den framtida utvecklingen på världsmarknaden för jordbruksprodukter blir, oavsett hur man ser på de senaste årens händelser, enligt utredningen i hög grad avhängig den betydelse man tillmäter vissa i-länders och u-länders benägenhet till ökade inköp, om inte deras produktion kan ökas (vilket utgör en strävan för u-ländernas del). Betydelsefulla är också exportländernas möjligheter att tillgodose en ökad efterfrågan.

Den internationella handeln med jordbruksprodukter mellan de köp-

Prop. 1977/78: 19 25

starka i-Jänderna har fram till 1972 års skörd i allmänhet föga påverkats av bristen på livsmedel i u-länderna. Skeppningarna till sistnämnda Jänder, som under de scnaste åren ökat mycket starkt, har i stor utsträckning skett från överskottslager och på särskilda, från den s.k. normala handeln isolerade, fördelaktiga villkor (inkl. gåvor). Utredningen bedömer inte sannolikheten för att ifrågavarande länder inom en snar framtid skall kunna uppträda som köpstarka konkurrenter på världsmarknaden som stor.

Vid världslivsmedelskonferensen i Rom år 1974 utgick man från att u-ländernas ökade behov av livsmedel på sikt i huvudsak måste tillgodoses genom egen produktion. I-ländernas livsmedelsbistånd bedömdes som särskilt angeläget under en övergångsperiod av inte närmare angiven längd. Häri kan ligga ett dilemma för de västliga i-länderna, som å cna sidan uppmanas att under viss tid starkare utnyttja sin produktionspotential men å andra sidan förutsätts begränsa sin produktion när u-länderna mer allmänt kan tillgodose sina egna fundamentala behov samt eventuellt även därutöver producera exportöverskott. När detta kan inträffa kan f. n. inte förutses.

Karakteristiskt för prisnivån på världsmarknaden för jordbruksprodukter under 1950- och 1960-talen, särskilt för spannmål och andra vegetabiliska produkter, var att priserna endast sakta och med betydande eftersläpning följde med i den internationella prisutvecklingen på andra varor. Priserna på jordbruksprodukter sjönk således i förhållande till andra varor.

Det är enligt utredningens bedömning knappast troligt att en liknande situation skall återkomma under överblickbar framtid, i varje fall inte stadigvarande. Sålunda talar ett flertal faktorer — främst cenergikrisen och de svårigheter som denna medfört i många länder, det internationellt höjda kostnadsläget inte minst inom jordbruksnäringen, det globalt sett starkt ökande behovet av livsmedel och de jämfört med tidigare minskade övergångslagren av spannmål — för att det framtida prisläget på världsmarknaden för jordbruksprodukter i relation till andra varor kommer att bli högre än under 1950- och 1960-talen.

Det är sannolikt att starka årsmånsväxlingar i skördarna i betydelsefulla regioner eller länder för framtiden kommer att få större genomslagskraft på världsmarknaden. Därmed påverkas i större utsträckning prisernas stabilitet än som varit fallet under tiden cfter Korcakrisen fram till år 1972. Den politik som kommer att föras av Amerikas förenta stater i fråga om livsmedelslagring blir mycket betydelsefull för den fortsatta prisutvecklingen. Denna kommer också att bli beroende av de internationella överenskommelser beträffande lagring som kan komma att ingås. Inget tyder på snabba framsteg i detta hänseende. Starka skäl talar därför för att prisläget på världsmarknaden under i varje fall de närmaste åren kommer alt kännetecknas av instabilitet.

Från svensk sida har i olika sammanhang ställts i utsikt att Sverige

Prop. 1977/78: 19 26

skall bidra till att trygga världens livsmedelsförsörjning genom en utvidgad lagring och genom vissa leveranser på särskilda villkor av främst spannmål till behövande utvecklingsländer. Sådana åtgärder har också vidtagits i viss utsträckning. Även gentemot andra länder har Sverige gjort utfästelser om försäljning av vissa kvantiteter spannmal. Dessa åtaganden och avtal bör ses i relation till vår nuvarande produktion. Spannmålsöverskotten uppgår f.n. till drygt 1 milj. ton vid normala skördebetingelser. Enligt utredningen torde, även om nämnda åtaganden infrias, betydande spannmålsöverskott komma att föreligga även framdeles om nuvarande åkerareal i stort sett behålls.

För spannmål och ett flertal andra vegetabiliska produkter existerar en omfattande världsmarknad. Dessa produkter är dessutom lagringsbara. För animalier är världsmarknaden kvantitativt och geografiskt mer begränsad, särskilt efter utvidgningen av EG, som dessutom har överproduktion av animalieprodukter. Dessa förhällanden talar enligt utredningen för att överskott i fortsättningen blir lättare att hantera i form av vegetabilier (främst spannmål) än i form av animaliska produkter. Spannmål och andra vegctabilier är dessutom lättare att snabbt utnyttja i internationell livsmedelshjälp.

Sammanfattningsvis anser utredningen att utvecklingen i fråga om världens livsmedelsförsörjning samt internationell handel och handelspolitik på samma sätt som skett vid tidigare jordbrukspolitiska överväganden måste tillmätas stor vikt vid utformningen av den framtida svenska jordbrukspolitiken. Enligt utredningens uppfattning kommer Sverige :sannolikt inte att i fortsättningen i alla lägen kunna göra kompletteringsköp av jordbrukets stapelvaror till väsentligt lägre priser än de inhemska. Utsikterna till en lönsam och bestående export förefaller inte heller komma att förbättras, åtminstone inte under de närmaste fem till tio åren. Detta gäller särskilt för animaliska livsmedel, vilkas avsättning i stort sett är begränsad till industriländerna. Vad som händer på längre sikt blir i hög grad beroende av vad som kommer att ske i u-länderna i fråga om befolkningstillväxt, ekonomisk utveckling samt av produktionsutvecklingen i jordbruket.

I en vidare bedömning måste dessutom vid utformningen av den svenska jordbrukspolitiken hänsyn tas till Sveriges roll när det gäller å ena sidan tryggandet av världens livsmedelsförsörjning och å andra sidan utvecklingsländernas behov av marknadsutrymme för export av vissa jordbruksprodukter.

2.2.2 Jordbrukets ställning i den svenska samhällsekonomin fram till år 1980

Jordbruksutredningen hänvisar i denna fråga till 1975 års långtidsutrednings bedömningar (SOU 1975: 89).

Enligt dessa bedömningar kommer den ekonomiska utvecklingen att kännetecknas av samma Jåga produktivitetstillväxt under perioden 1975

Prop. 1977/78: 19

—1980 som under första delen av 1970-talet. Takten i strukturomvandlingen och koncentrationsprocessen i näringslivet väntas bli lägre än tidigare. Vidare kommer förskjutningen från varu- till tjänsteproducerande näringar att fortsätta. Antalet sysselsatta väntas öka, men uttryckt i antal arbetade timmar minskar ändå arbetskraftsinsatserna på grund av den beslutade femte semesterveckan och ökat deltidsarbete. Mot bakgrund av dessa bedömningar har den förväntade tillväxten av BNP för åren 1975—1980 beriknats till ca 3 56 per år.

Produktionen av varor beräknas öka i samma eller något snabbare takt under perioden 1975—1980 än under 1970-talets första hälft, medan ökningen för tjänsteproduktionen väntas bli långsammare. En betydande del av BNP-tillväxten förutsätts behöva avsättas för att återställa underskottet i bytesbalansen. Utrymmet för en ökning av den totala konsumtionen väntas bli begränsat jämfört med tidigare. Långtidsutredningen räknar med en årlig ökning om ca 5 4, varav för privat konsumtion 2 alternativt 3 4c per år.

Som en följd av den nuvarande åldersstrukturen bland landets jordbrukare får man räkna med att en betydande minskning av arbetskraften i jordbruket kommer att ske genom ålderspensionering. Nyrekryteringen av jordbrukare och lantarbetare kommer därför även framöver att bestämma arbetsvolymens utveckling.

1975 års långtidsutredning har bedömt att jordbrukets andel av hela antalet sysselsatta resp. bidrag till BNP kommer att fortsätta att minska. Andelen sysselsatta i jordbruket väntas minska från drygt 5 §e år 1975 till drygt 4 <& år 1980. Arbetsvolymen inom jordbruket beräknas minska med omkring 4 §+ per år, jämfört med 1 äå 1,5 6 i industrin. Arbetsproduktiviteten i jordbruket väntas öka i något långsammarc takt än i industrin, eller med 5 46 per år mot knappt 6 56 i industrin. Jordbrukets förädlingsvärde väntas således öka obetydligt jämfört med 4—S5 §e per år i industrin.

Sammantagna innebär långtidsutredningens bedömningar att jordbrukets betydelse i samhällsekonomin fortsätter att minska, fast i långsammare takt än hittills, främst till följd av andra näringars expansion.

2.2.3 Utvecklingen inom jordbruket fram till år 1980 resp. år 1985

Utredningen anför att i en rapport från lantbruksekonomiska samarbetsnämnden redovisas bedömningar av utvecklingen inom jordbruket fram till år 1980. Dessa bedömningar grundas på förutsättningen att nuvarande jordbrukspolitiska mål och medel kommer att förbli i stort sett oförändrade.

Bedömningarna av jordbrukets framtida omfattning utgår från att i genomsnitt ca 7000 ha åker ärligen kommer att tas ur jordbruksproduktionen, till större delen genom nedläggning av marginella jordar i skogsbygderna. Totalt skulle åkerarealen år 1980 omfatta 2945 000 ha.

Prop. 1977/78: 19 28

Produktionstekniken inom jordbruket bedöms Jiksom för andra näringar komma att fortlöpande förbättras och möjliggöra en ökad produktion vid en given insats av produktionsmedel. Arbetsförbrukningen per producerad enhet förväntas minska, samtidigt som avkastningen inom såväl växtodling som animalieproduktion förväntas öka. Fortsatt storleksrationalisering av enskilda företag är trolig. Nuvarande tendenser i utvecklingen, i allmänhet mot specialisering men i vissa avseenden också mot mångsidighet, kommer sannolikt att bestå.

Antalet lantbruksföretag väntas fortsätta minska i snabbare takt än åkerarealen, främst genom att arcaler vid mindre företag läggs till mera bärkraftiga företag. Totalt beräknas antalet jordbruksföretag år 1980 vara 112 000 jämfört med 132 000 år 1975. Medelarealen per företag beräknas öka från knappt 23 ha till drygt 26 ha.

Antalet sysselsatta inom jordbruket väntas minska med ca 3.5 4t per år till ungefär 170 000 personer år 1980. Arbetsvolymen väntas minska något snabbare.

Beträffande vegetabilieproduktionen räknar man med att olika grödor kommer att odlas i ungefär samma omfattning år 1980 som år 1975. Den antagna minskningen av den totala åkerarealen med 35 000 ha antas beröra fodersäd, vall, helträda och obrukad åker.

Inom animalieområdet räknar man med att mjölkproduktionen år 1980 blir omkring 3 200 milj. kg, dvs. ungefär lika stor som under år 1976. Produktionen av nötkött (inkl. kalvkött) väntas komma att ligga något över nivån för regleringsåret 1975/76. För fläsk räknar man med att produktionen fram till år 1980 ökar i ungefär samma takt som under den första hälften av 1970-talet. För fjäderfäkött räknar man med en svagare ökning än under den senaste femårsperioden. Produktionen av ägg väntas bli ungefär lika stor som under den första hälften av 1970-talet.

Utredningen har redovisat utvecklingen inom jordbruket fram till år 1985 med hjälp av material från lantbruksekonomiska samarbetsnämnden och i vissa fall Jordbrukets Utredningsinstitut (JU). Den totala åkerarealen väntas år 1985 ha minskat till ca 2,9 milj. ha. Odlingsinriktningen väntas förbli i stort sett oförändrad. Mjölkproduktionen väntas enligt samarbetsnämndens prognos uppgå till 3 000 milj. kg år 1985 och enligt JU:s prognos till 3 300 milj. kg. 1 JU:s prognos som upprättats senare har beaktats effekterna av den under de senaste åren kraftigt utökade subventioneringen av vissa livsmedel, bl.a. k-mjölk och ost.

Enligt JU:s prognoser beräknas antalet företag sjunka till ca 100 000 år 1985, jämfört med ca 132 000 är 1975. Genomsnittsföretagets areal ökar från knappt 23 ha till 29 ha. En relativt sett ökad rekrytering av yngre lantbrukare jämfört med under 1960-talet väntas leda till en viss sänkning av jordbrukarnas medelålder. Antalet mjölkkor väntas vidare

Prop. 1977/78: 19 29

minska från ca 665 000 år 1976 till ca 620 000 är 1985. Den antagna avkastningsstegringen, 80 kg per ko och år, beräknas mer än väl att uppväga nedgången i antalet mjölkkor. Antalet svinbesättningar beräknas minska trots en viss produktionsökning. Äggproduktionen bedöms bli av ungefär samma storick som f. n.

2.2.4 Jordbrukspolitikens mål och medel

I direktiven till 1972 års jordbruksutredning angavs att de allmänna målen för jordbrukspolitiken bör gälla även i fortsättningen. Utredningen skulle därför inte behandla de övergripande målen för jordbrukspolitiken utan endast vissa preciserade frågor. Enligt direktiven skulle utredningen sålunda överväga om det med hänsyn till de förändringar som skett i produktionens inriktning under senare år eller av andra skäl finns anledning att ompröva produktionsmålet, analysera inkomstoch standardutvecklingen för dem som är sysselsatta inom jordbruket samt undersöka möjligheterna att gå över till en s.k. lågprislinje och effekterna härav liksom möjligheterna till andra modifieringar av jordbruksprisregleringen. På initiativ av riksdagen erhöll utredningen år 1974 genom tilläggsdirektiv i uppdrag att bl.a. förutsättningslöst ompröva rationaliseringspolitiken.

Utredningens behandling av produktionsmålets och rationaliscringspolitikens utformning samt prislinjevalet och övriga prisregleringsfrågor tas i det följande upp i särskilda avsnitt.

Utredningen har redovisat inkomstutvecklingen för jordbrukarna och för s. k. jämförbara grupper. Utredningen har inte ansett sig böra ytterligare precisera inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma. Liksom hittills bör till prisöverläggningarna redovisas beräkningar över lönsamhets- och inkomstförhållanden för olika jordbrukargrupper — i första hand för de grupper som har sin huvudsakliga utkomst från jordbruket. Den närmare utformningen av dessa beräkningar bör liksom nu anförtros åt berörda myndigheter, i första hand statens jordbruksnämnd och lantbruksekonomiska samarbetsnämnden.

Liksom skett under 1970-talet får vid prisöverläggningarna övervägas om det för att nå inkomstmålet för så stora grupper jordbrukare som möjligt blir nödvändigt med särskilda låginkomstsatsningar. En strävan bör därvid vara att nå en ökad utjämning av inkomsterna mellan olika jordbrukarkategorier. Inkomstmålet för de yrkesverksamma i jordbruket har under senare år kompletterats med olika åtgärder för att förbättra jordbrukarnas sociala standard, bl. a. i form av avbytarverksamhet. Det är enligt utredningens mening angeläget att fortsatta förbättringar sker av den sociala standarden för dem som är yrkesverksamma inom jordbruket. Prisstöd och rationaliseringsfrämjande åtgärder bör liksom hittills vara huvudmedlen för att uppnå inkomstmålet.

Prop, 1977/78: 19 30

2.3 Remissyttrandena 2.3.1 Den internationella bakgrunden

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att jordbruksprodukternas bytesvärde i internationell handel gentemot andra varor sannolikt blir gynnsammare under den överblickbara framtiden än under 1960-talet samt att läget kommer att kännetecknas av instabilitet, i varje fall under de närmaste åren. Statens jordbruksnämnd och Sveriges lantbruksuniversitet understryker att det är svårt att på basis av de senaste årens utveckling dra några bestämda slutsatser om den mera Jångsiktiga prisutvecklingen på världsmarknaden. LRF framhåller att man knappast torde få starka prisväxlingar år från år utan att något längre perioder med förhållandevis höga och låga priser kommer att avlösa varandra, såsom skett under 1970-talet i fråga om bl. a. spannmål.

Remissinstanserna har i stort sett godtagit utredningens bedömning av Sveriges möjligheter till utrikeshandel med jordbruksprodukter. När det gäller Sveriges och det svenska jordbrukets möjligheter att lämna bistånd till u-länder har utredningen framhållit de utfästelser som från svensk sida gjorts om utvidgad lagring och leveranser på särskilda villkor av främst spannmål. U-ländernas önskemål om ett friare tillträde till marknaderna för jordbruksprodukter i i-länderna berör enligt utredningen för Sveriges del främst sådana produkter som socker, vegetabiliska oljor och vissa proteinfodermedel. Remissinstanserna har i stort sett delat dessa slutsatser. SIDA, statens jordbruksnämnd och Sveriges grossistförbund framhäller att utredningens förslag till produktionsmäl innebär att ett ganska obetydligt utrymme lämnas för förhandlingserbjudanden inom ramen för det handelspolitiska samarbetet, 1. ex. import av u-ländernas jordbruksprodukter. Kommerskollegium anför att jordbruksregleringen utgör ett avsteg från den frihandelspolitik som från svensk sida principiellt hävdas och understryker att dess protektionistiska verkningar så vilt möjligt bör begränsas.

2.3.2 Jordbrukspolitikens mål och medel

Flera remissinstanser framhäller att utredningens syn på de övergripande målen och medlen inom jordbrukspolitiken överensstämmer med det ändrade synsätt som vuxit fram under senare år. LRF hävdar att det nu föreligger starka skäl att återigen ange inkomstmålets centrala plats i jordbrukspolitiken. LRF och Sveriges lantbruksuniversitet anser att utredningen mera grundligt borde ha belyst och analyserat inkomstutvecklingen inom jordbruket. Några instanser, såsom prisregleringskommittén, Samaurbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri samt SPK, anser att förslagen i högre grad än som skett borde utformats i syfte att begränsa prisstegringstendenserna i samhället. Socialstyrelsen anser att det är en avgörande brist att folkhälsomålet inte behandlats av utredningen.

Prop. 1977/78: 19 31

Flertalet remissinstanser instämmer i att man vid prisöverläggningarna bör cftersträva att uppnå inkomstmålet för så stora grupper av jordbrukare som möjligt, bl. a. genom särskilda låginkomstsatsningar. Bl. a. statens jordbruksnämnd, LO och konsumentdelegationen framhåller att en granskning bör ske av de företagna låginkomstsatsningarnas effekt. KF och konsumentdelegationen anser att dessa satsningar kan innebära risker för att den eftersträvade rationaliseringen motverkas.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att fortsatta förbättringar är angelägna i fråga om jordbrukarnas sociala standard. Flera remissinstanser ger exempel på områden inom vilka åtgärder är aktuella, såsom när det gäller arbetstids- och arbetsmiljöfrågor, sjuk-, yrkesskade- och livförsäkringsfrågor m. m.

3 Produktionsmålet 3.1 Nuvarande förhållanden 3.1.1 Produktionsmålet i 1967 års jordbrukspolitiska beslut

Produktionsmålet har spelat en central roll vid utformningen av efterkrigstidens svenska jordbrukspolitik så som denna formulerats i 1947 och 1967 års riksdagsbeslut. I de jordbrukspolitiska övervägandena har man i huvudsak utgått från två skilda bedömningsgrunder, nämligen å ena sidan jordbrukets ställning i ett mer samhällsekonomiskt och internationellt perspektiv och å andra sidan behovet av en tryggad livsmedelsförsörjning i händelse av avspärrning eller krig (beredskapskravet). Den samhällsekonomiska utvärderingen, som grundats på bl. a. internationella utvecklingstendenser, har härvid lett fram till slutsatsen att produktionsvolymen borde minskas. Beredskapskravet har kommit att sätta cn nedre gräns för produktionsvolymen. Hänsyn till handelspolitiska förhållanden, utvecklingsländernas problem samt sociala och regionala förhållanden inom landet har också påverkat besluten.

För såväl 1960 års jordbruksutredning som statsmakterna kom dels de samhällsekonomiska övervägandena, inkl. bedömningen av den framtida internationella pris- och marknadsutvecklingen för jordbruksprodukter och livsmedel, dels beredskapskravet att väga tyngst i det slutliga ställningstagandet till produktionsmålets utformning.

Frågan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning har ansetts väsentlig från samhällsekonomisk synpunkt så länge världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter under längre tid förväntas bli avsevärt lägre än de inhemska producentpriserna samt import förutsätts möjlig. I ett sådant läge är en förutsättning för svensk jordbruksproduktion i större skala att priserna på svenska jordbruksprodukter genom åtgärder från samhällets sida hålls över prisnivån i internationell handel. En

Prop. 1977/78: 19 32

alltför stor inhemsk produktion kan i ett sådant läge under vissa förutsättningar bli samhällsekonomiskt olönsam.

Enligt 1960 ärs jordbruksutredning var det möjligt att uppnå betydande samhällsekonomiska vinster genom att lösgöra produktionsresurser från jordbruk med svaga förutsättningar för rationalisering och överföra dem till andra sektorer med högre produktivitet. De befintliga produktionsresurserna i jordbruket översteg enligt nämnda utredning betydligt vad som enligt dess bedömning skulle krävas för att vid en avspärrningsperiod av tre år trygga Jivsmedelsförsörjningen. Som ett mått på storleken av de produktionsresurser som vid en viss produktionsinriktning skulle erfordras för att trygga beredskapen hade utredningen angett en lägsta självförsörjningsgrad 1 fredstid av 80 4c vid viss ökad beredskapslagring. Jordbruksproduktionen borde enligt utredningen inte tillåtas nedgå under denna nivå.

Departementschefens sammanfattande bedömning i fråga om produktionsmålet framgår av följande utdrag ur prop. 1967: 95.

Sammantaget anser jag sålunda att starka skäl föreligger för alt produktionsresurserna i jordbruket minskar i överensstämmelse med vad jordbruksutredningen förordat. I första hand är det angeläget att produktionen i snabb takt anpassas så att för jordbruket kostsam överproduktion så vitt möjligt kan undvikas. Härutöver anser jag med utgångspunkt från de bedömningar av den framtida utvecklingen som i dag kan göras 'att det bör eftersträvas att jordbruksproduktionens omfattning sjunker till den nivå som krävs för en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag vill i sammanhanget understryka att det finns goda förutsättningar på lång sikt i vårt land för en riktigt anpassad jordbruksproduktion och för den väl utvecklade livsmedelsindustri som har jordbruksproduktionen som bas. Det är därför angceläget att bevara ett livskraftigt jordbruk och att de som arbetar i jordbruket i framtiden får en ekonomisk standard som är likvärdig med den som yrkesutövare inom andra näringar når.

Under den relativt långa tid. som behövs för produktionsanpassningen inom jordbruket och som jordbruksutredningen bedömt sträcka sig fram till slutet av 1970-talet, finns anledning att tid efter annan överväga takten i anpassningen. Självfallet är att denna anpassning måste ske under hänsynstagande till den enskilda människans sociala och ckonomiska trygghet.

3.1.2 Mått på försörjningsberedskap och produktionsmål

I såväl 1947 års som 1967 års jordbrukspolitiska beslut har produktionsmålet uttryckts med begreppet självförsörjningsgrad. Begreppet har även använts för alt ange livsmedelsberedskapen. Självförsörjningsgraden definieras som den fredstida jordbruksproduktionen i procent av den fredstida livsmedelskonsumtionen. Såväl produktion som konsumtion uttrycks härvid i kalorier. När de nämnda besluten fattades var jordbruket mindre beroende av importerade förnödenheter än vad som senare successivt blivit fallet. Produktionen i fred ansågs därför vara en

Prop. 1977/78: 19 33

godtagbar mätare på den produktion liksom även den försörjning som

kunde åstadkommas under en avspärrning. Man hade då också räknat

med ctt visst lagerbehov av livsmedel och förnödenheter för jordbruksproduktion. Dessutom förutsattes att jordbruksproduktionen under en

treårig avspärrning kunde ställas om till en i princip obegränsad för-

sörjningsuthållighet.

Genom att beredskapskravet spelade en stor roll när produktionens

lämpliga storlek bedömdes, var det åren 1947 och 1967 också naturligt

att uttrycka produktionsmålet med hjälp av begreppet självförsörjningsgrad. Härtill kom att det ansågs föreligga ett nära samband mellan den fredstida produktionens storlek och försöriningsmöjligheterna under en avspärrning.

I prop. 1967: 95 framhöll departementschefen att det borde eftersträ-

vas att på annat sätt söka ange storleken av den produktionskapacitet som krävs för beredskapen. Orsaken härtill var bl. a. att förskjutningar

ningsgraden som inte speglade motsvarande förändringar i livsmedelsberedskapen.

3.1.3 Livsmedelsberedskapens mål i 1977 års totalförsvarsheslut

Uthålligheten inom livsmedelsområdet har berörts av 1974 ärs för-

svarsutredning (SOU 1976:5). I sitt förslag rörande riktlinjer för

totalförsvarets fortsatta utveckling anför försvarsutredningen följande.

Tillgången på livsmedel är av grundläggande betydelse för vår förmåga att motstå påfrestningar under kriser och krig. Livsmedelstill-

gången är dessutom självfallet avgörande för befolkningens överlevnad under en cfterkrtigstid. Försvarsutredningen anser därför att målet för uthålligheten. inom livsmedelsområdet 1 princip bör sättas högre än inom

andra försörjningsområden.

Det mål som nu gäller för uthålligheten innebär bl. a. att vi skall kunna möta en treårig handelspolitisk avspärrning. Målet är ursprungligen i första hand betingat av bedömningen rörande längden av en

omställningsperiod inom jordbruket från i huvudsak animalie- till i

huvudsak vegetabilieproduktion. Därutöver innefattas i nuvarande mål särskilda åtgärder för en tryggad livsmedelsförsörjning i händelse av

krig. Enligt försvarsutredningens mening bör mälet vara att livsmedelsproduktionen skall kunna ställas om till huvudsakligen självförsörjning. Genom främst beredskapslagring bör säkerställas tillgång på sådana produktionsresurser som inte finns att tillgå inom landet och som erfordras dels under omställningsperioden, dels för att nå erforderlig uthållighet i övrigt från de utgångspunkter som försvarsutredningen tidi-

gare har förordat som grund för planeringen.

Möjligheterna till och tidsutsträckningen av här angiven omställning

av produktionen påverkas bl. a. av utbyggbar produktionskapacitet, möj-

ligheterna till förbrukningsregleringar samt val av näringsstandard.

Underlaget för bedömningar i dessa avseenden är f.n. i vissa delar

3 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 34

otillräckligt. De fortsatta studierna bedöms kunna ge bättre information i dessa frågor.

Försvarsutredningen unser att beredskapslagringen på livsmedelsområdet bör inriktas på gödsel- och bekämpningsmedel, fodermedel, livsmedelsråvaror samt vissa förädlade livsmedel.

Försvarsutredningen bedömer möjligheterna att vid avspärrning och krig sänka näringsstandarden i förhållande till fredsnivån som begränsade, om befolkningens hälsa och arbetsförmåga skall kunna bibehållas. En inte obetydlig reducering av de fredstida gödselgivorna bedöms däremot rimlig. Utredningen förutsätter att 1972 års jordbruksutredning kommer att behandla dessa frågor närmare.

Statsmakterna har år 1977 (prop. 1976/77: 74, FöU 1976/77: 13, rskr 1976/77: 311) godkänt [lörsvarsutredningens förslag vad gäller målet för uthålligheten inom livsmedelsområdet, beredskapslagringens inriktning m.m.

3.2 Jordbruksutredningen

I direktiven till utredningen anges att de allmänna mål för jordbrukspolitiken som uppställdes av 1967 års riksdag bör gälla som utgångspunkter för utredningsarbetet. I fråga om produktionsmålet anges att

skett under senare år av produktionsinriktning och produktionsteknik eller av andra skäl, finns anledning att ompröva produktionsmålsättningen”.

Utredningen framhäller att de allmänna motiv som tidigare anförts för att statsmakterna bör pröva frågan om jordbruksproduktionens lämpliga storlek och inriktning alltjämt består. Utredningen har undersökt vilka faktorer som nu bör tillmätas betydelse för ett ställningstagande till produktionsmaålet och härvid behandlat vilken roll de faktorer som tidigare beaktats nu har. De faktorer som därvid avses är främst samhällsekonomiska överväganden, internationella hänsynstaganden och beredskapskravet. Utredningen har vidare sökt utreda vilka nya faktorer som eventuellt har tillkommit efter det att 1967 års beslut fattades.

Innan utredningen närmare redovisar sina synpunkter vad gäller ovan nämnda faktorer diskuteras frågan om vilket begrepp som bör användas som mått på försörjningsberedskapen och dess koppling till produk tionsmålet.

3.2.1 Mått på försörjningsberedskap och produktionsmäl

Utredningen framhåller att vissa faktorer tillkommit som gjort att den fredstida självförsörjningsgraden inte längre är lämplig för att ange behovet av försörjningsresurser inför en avspärrning. Jordbrukets ökade beroende av importerade produktionsmedel har medfört att man inte utan vidare från den fredstida produktionen kan härleda den produktion

Prop. 1977/78: 19 35

som kan uppnås under en avspärrning. Det faktiska utfallet blir beroende av hur stora lager av dylika produktionsmedel som står till förfogande. Beredskapslagringen planerades tidigare att i stor utsträckning omfatta livsmedel men mäste numera enligt utredningens uppfattning i högre grad inriktas mot en lagring av importerade förnödenheter.

Utan tillgång på sådana förnödenheter kommer produktionen inom vissa

produktionsgrenar att sjunka avsevärt vid en avspärrning. Dessa produktionsgrenars värde för livsmedelsberedskapen minskas därigenom.

I ett mått som skall ange de resurser som krävs för livsmedelsberedskapen måste därför enligt utredningen hänsyn tas till såväl produktionsresurser som beredskapslager eftersom beredskapen inte ensidigt kan baseras på vare sig produktion eller lagring. Däremot kan dessa resurser inom vissa gränser utbytas mot varandra. Räckvidden för

denna utbytbarhet kan fastställas från teknisk och näringsmässig syn-

punkt. Dessutom kan utbytbarheten göras till föremål för en eckono-

misk avvägning.

Utredningen har funnit att livsmedelsberedskapen vid en viss tidpunkt kan beskrivus med begreppet försörjningsförmåga. Detta begrepp kan enligt utredningen anses ge ett bra mått på livsmedelsberedskapen och den resursinsats som vid varje tidpunkt totalt sett erfordras för denna beredskap. Försörjningsförmågan uttrycker den beräknade tillgången på livsmedel under en avspärrning i procent av det beräknade

behovet. Den beräknade tillgången avser det möjliga utbud av godtagbar kriskost som kan erhållas från en till krisförhållandena omställd

produktion som bygger på produktionsresurserna inom jordbruk, fiske och trädgårdsnäring samt från lageruttag. Det beräknade behovet avser en förutsatt godtagbar kriskost för hela befolkningen. Som en godtapbar kriskost har utredningen räknat med en energitillförsel i livsmedel till hushållen som är 10 9c lägre än vid fredskonsumtion. En försörjningsförmåga om 100 §6 motsvarar de mål för försörjningsberedskapen som förutsatts gälla.

Genom att en viss utbytbarhet föreligger mellan produktionsresurser och lagring kan däremot enligt utredningen den fredstida produktionsvolymens betydelse för livsmedelsberedskapen inte anges entydigt med detta begrepp. Begreppet försörjningsförmåga kan således inte användas för att uttrycka ett fredstida produktionsmål.

Tidigare användes begreppet självförsörjningsgrad både för att be-

skriva livsmedelsberedskapen och för att ange storleken av den önsk-

värda jordbruksproduktionen. Utredningen anser att detta begrepp i

tidigare använd form inte längre är brukbart för det förstnämnda syftet.

Det är cmellertid från jordbrukspolitisk synpunkt enligt utredningen

önskvärt att totalproduktionen i fred och dess roll för livsmedelsberedskapen kan uttryckas med ett enhetligt mått. Introduktionen av

det nya begreppet försörjningsförmåga innebär inte att det gamla be-

Prop. 1977/78: 19 36

greppet självförsörjningsgrad helt faller bort. Utredningen anför att för enskilda produktionsgrenar kan självförsörjningsgraden användas för

att ange försörjningsbalansen i fredstid. Den totala produktionen kan i och för sig uttryckas med ett gemensamt mått, t.ex. i kalorier eller i kronor. Ett sådant samlat mått kan emellertid inte uttrycka sam-

bandet mellan totalproduktion och livsmedelsberedskap tillräckligt

klart. Avgörande för den totala produktionens bidrag till försörjningsberedskapen under en avspärrning är produktionsinriktningen och tillgången på vissa särskilda produktionsresurser.

Utredningen framhåller att livsmedelsberedskapen och dess samman-

lagda krav på produktionsresurser och lagring kan uttryckas genom

begreppet försörjningsförmåga. Sambandet mellan totalproduktion och livsmedelsberedskap kan däremot inte på samma sätt som tidigare entydigt anges med ett enda sifferuttryck. Vissa av jordbrukets produktionsresurser har särskilt stor betydelse för beredskapen och utgör samtidigt den centrala grunden för produktionen i fred. Hit hör — förutom arbetskraften — åkerarealen och antalet mjölkkor. Även produktionsinriktningen i övrigt är av stor betydelse. Ett produktionsmål i vilket livsmedelsberedskapen spelar en stor roll bör därför enligt utredningen uttryckas i form av delmål för dessa viktiga produktionsresur-

ser, samt för produktionsinriktningen. Ett produktionsmål som anges på detta sätt medför i sig också vissa krav på de övriga resurser som behövs i jordbruket för att uppnå en viss produktion, främst arbetskraft samt maskin- och byggnadskapital. Nägra särskilda mål för dessa pro-

duktionsfaktorer behöver enligt utredningen inte uttryckligen anges.

3.2.2 Faktorer som enligt utredningen påverkar bedömningen av produktionsmålet

Frågan om jordbruksproduktionens storlek och sambandet mellan jordbrukets storlek och den ckonomiska utvecklingen i stort har enligt utredningen spelat en stor roll i efterkrigstidens svenska jordbrukspolitiska överväganden. I ett renodlat samhällsekonomiskt perspektiv, och särskilt i ett läge med knappa resurser med bl. u. brist på arbetskraft för expansiva näringsgrenar, är det givet att frågan om de olika

sektorernas bidrag till den ckonomiska tillväxten i relation till ian-

språktagandet av resurser kommer at bli föremål för överväganden.

Från sanhällsekonomisk synpunkt är det enligt utredningen angeläget att insatsen av resurser inom olika näringsgrenar långsiktigt av-

vägs så att man får en balanserad ckonomisk tillväxt. Mot denna bakgrund har sedan lång tid tillbaka förts en diskussion om storleken av

de resurser i form av mark, arbetskraft och kapital som bör finnas i

Prop. 1977/78: 19 37

den svenska jordbruksnäringen. Under efterkrigstiden har arbetskraft i mycket stor omfattning flyttat från jordbruket till andra sektorer inom det svenska näringslivet. Detta hur bidragit till den ökning av bruttonationalprodukten som skett.

Utredningen framhåller att utflyttningen från jordbruket har berott på en kraltigt stegrad arbetsproduktivitet inom jordbruket och en stor efterfrågan på arbetskraft från andra sektorer. Även om denna process i stort varit gynnsam från samhällsekonomisk synpunkt har den medfört vissa nackdelar, främst genom uttunning av underlaget för näringsliv och samhällsservice i vissa bygder. Även för de enskilda människorna har denna utveckling inneburit påfrestningar i skilda hänseenden.

Utredningen har gjort samhällsekonomiska kalkyler över en framtida svensk jordbruksproduktion av olika storlek, utöver vad som krävs från beredskapssynpunkt. Av dessa kalkyler framgår att den samhällsekonomiska kostnaden för en större jordbruksproduktion än den som är oundgängligen nödvändig från beredskapssynpunkt kan väntas bli relativt liten. Detta beror enligt utredningen bl.a. på att jordbruket numera både i absoluta tal och relativt sett spelar en jämförelsevis liten roll i den totala svenska ekonomin. Det är emellertid enligt utredningen angeläget med en fortsatt ökning av arbetsproduktiviteten i jordbruket genom fortsatt teknisk utveckling och rationalisering. De bedömningar som gjorts pekar på en ökad avkastning per hektar och djurenhet vilket enligt utredningen medför en tendens till ökad totalproduktion.

Utredningen framhåller att den hittillsvarande utvecklingen inom jordbruket fört med sig vissa nackdelar från. regionalpolitisk synpunkt genom att befolkningsunderlag och sysselsättning minskat i vissa omräden. Skall en geografiskt väl differentierad jordbruksproduktion kunna upprätthållas bör den regional vara av sådan storleksordning att upp-

nader. Minskar produktionen alltför mycket blir råvaruvolymen inom ett för förädlingsföretagen lämpligt uppsamlingsområde otillräcklig för rationell drift. Det kan leda till ökade kostnader och därmed dyrare livsmedel. Utredningen konstaterar emellertid att statsmakterna genom olika åtgärder, t. ex. särskilt pris- och rationaliseringsstöd i norra Sverige, sökt upprätthålla en betydande jordbruksproduktion i områden med sämre naturliga förutsättningar härför. Utredningen anser det angeläget att staten genom fortsatta jordbrukspolitiska åtgärder i viss utsträckning medverkar till att uppnå syftena med den allmänna regionalpolitiken. Utredningen påpekar dock att jordbruksproduktionen i dessa bygder leder till en större totalproduktion, eftersom man inte utan särskilda åtgärder kan vänta sig någon minskad produktion i bättre jordbruksområden.

Prop. 1977/78: 19 38

Vad gäller frågan om jordbrukets roll i landskapsvården konstaterar utredningen att den omfattande nedläggning av åkerjord som skedde

under främst 1950- och 1960-talen aktualiserade behovet av landskapsvårdande åtgärder. Utredningen pekar också på att det fr.o.m. är

1972 bedrivs landskapsvård i odlingsbygd med stöd från såväl statens naturvårdsverk som berörda kommuner. Även om behovet av land-

skapsvärdande åtgärder som cen följd av jordbrukets utveckling minskat avsevärt framhåller dock utredningen att visst behov fortfarande finns

kvar. Enligt utredningen är det eftersträvansvärt att i rimlig utsträck-

ning behålla den omväxlande landskapsbild som odlingslandskapet secdan lång tid tillbaka ger. De bästa förutsättningarna för att så sker är en fortsatt jordbruksproduktion.

Utredningen konstaterar vidare att ibland ifrågasätts i den allmänna

miljövårdsdebatten den ökade användningen av kemiska produkter inom jordbruket. Samtidigt erinras om att frågan om eventuella skadeverkningar på miljön av sådana medel prövas av särskild myndighet. Enligt utredningen skulle betydande inskränkningar i användningen av ke-

miska medel inom jordbruket medföra att jordbruksproduktionen skulle minska och att vissa odlingar, främst av sockerbetor och oljeväxter.

skulle äventyras. Även om, såvitt utredningen kan bedöma, sådana inskränkningar f.n, ej är aktuella bör detta förhållande uppmiirksammas vid ställningstagandet till storleken av de framtida produktionsresur-

serna, i första hand åkerarealen. Utredningen har vid sin bedömning av produktionsmålet även upp-

märksammat det växande intresset för kost- och näringsfrågor. Kost-

vanorna undergår fortlöpande förändringar, bl. a. beroende på de fram-

steg som görs inom näringsforskning och informationen härom. Denna utveckling mot bättre och näringsriktigare kostvanor är enligt utredningens uppfattning i och för sig angelägen, men den bör i första hand åstadkommas genom upplysning och information. Utredningen finner det angeläget att en anpassning av produktionsinriktningen sker till dessa förändringar i kostvanorna.

3.2.2.2¶Internationella förhållanden

Enligt utredningen har under 1970-talet frågan om världens livsmedelsförsörjning aktualiserats mer än tidigare. Orsaken härtill är den fortgående befolkningstillväxten och den brist på livsmedel som före-

ligger i många utvecklingsländer. Dessa frågor kom i förgrunden

i början av 1970-talet genom att skördarna år 1972 minskade i flera av världens viktigaste jordbruksområden med svåra svältkatastrofer som

följd. Förhållandena har ingående belysts bl. a. i samband med världslivsmedelskonferensen år 1974.

Under den närmaste framtiden kommer enligt utredningen tillgången på livsmedel att variera med hänsyn till världsskörden av spannmål

Prop. 1977/78: 19 39

eftersom Jagren trots en viss uppbyggnad under år 1976 väntas bli mindre än under 1960-talet. Stora ansträngningar görs emellertid för

att söka åstadkomma en ökad lagring av livsmedel. främst spannmål. så att skördevariationer kan utjämnas. Trots dessa ansträngningar är det enligt utredningen troligt att de internationella priserna på jordbruksprodukter under överblickbar framtid kommer att variera betydligt mer in under 1960-tulet och de första

åren av 1970-talet, vilken period kännetecknades av överskott och

låga priser. Den genomsnittliga internationella prisnivån på jordbruks-

produkter och livsmedel anses vidare komma att följa med prisutvecklingen på andra varor bättre än under 1950- och 1960-talen.

Enligt utredningens bedömning kommer det att åtminstone vissa är inte bli möjligt att till Sverige importera stora kvantiteter livsmedel. Man kan inte heller vänta att det blir möjligt att mera permanent avsätta svenska jordbruksprodukter på världsmarknaden till priser som motsvarar eller ligger över de svenska produktionskostnaderna. Detta gäller särskilt animaliska livsmedel, vilkas avsättning i stort sett är be-

gränsad till industriländerna. Enligt utredningens mening har man an-

ledning att räkna med att den relativa prisutvecklingen på jordbruksprodukter kommer att ge livsmedelsproduktionen ett bältre konkurrensläge gentemot industriproduktionen än vad som hittills varit fallet. Ett skäl härtill är att man kan förvänta sig att en höjd levnadsstandard i utvecklingsländerna i stor utsträckning kommer att ta sig uttryck

i ökad efterfrågan på livsmedel. Utredningen anser det dessutom osan-

nolikt att utvecklingsländerna under den närmaste tioårsperioden genom

ökad livsmedelsproduktion skulle kunna bli självförsörjande. Jämsides med den nu beskrivna utvecklingen finns från wvecklings-

ländernas sida ett starkt behov att få marknadsutrymme för export till i-länder av vissa jordbruksprodukter. som spelar stor roll för många utvecklingsländers ekonomi och handelsbalans. För Sveriges det är det främst fråga om socker, vegetabiliska oljor och vissa fodermedel. Det är enligt utredningens mening angeläget att visst utrymme finns för sådan export även till den svenska marknaden.

I anslutning till världslivsmedelskonferensen och It andra sammanhang har Sverige utfäst sig att i viss utsträckning bidra till att trygga

världens livsmedelsförsörjning genom en utvidgad lagring och genom leveranser av främst spannmål till behövande u-länder. Sådana åtgär-

der har redan vidtagits. Enligt utredningens bedömning kommer sådana åtaganden från svensk sida att behövas under överblickbar framtid.

Frånsett u-landsaspekterna bör man enligt utredningens uppfuttning

räkna med att en viss internationell arbetsfördelning i fråga om produktionen av jordbruksprodukter består och att det av handelspolitiska skäl ej är önskvärt att helt avskärma den svenska marknaden från

Prop. 1977/78: 19 40

import. Detta är även önskvärt med hänsyn till konsumenternas valmöjligheter.

3.2.2.3 Livsmedelsberedskapens krav

Utredningen har utfört omfattande beräkningar rörande jordbruks-

produktionens betydelse för livsmedelsberedskapen. Genom dessa beräkningar har erhållits en grundlig belysning av sambandet mellan storleken

av jordbrukets produktionsresurser och behovet av beredskapslagring.

Utredningens beräkningar bygger på ett huvudantagande om en tre-

årig total handelsavspärrning. Härvid har inte gjorts någon bedömning av den sannolika längden och omfattningen av en konflikt. Dessa be-

dömningar görs inom ramen för vår allmänna säkerhets- och försvarsplanering. I tidigare försvarsbeslut och av 1974 års försvarsutredning har emellertid understrukits den avgörande betydelse som livsmedelsproduktionen har för befolkningens överlevnad under och efter en kris

och att denna försörjning bör ha tillräcklig uthållighet. Försvarsutred-

ningen har framhållit att livsmedelsproduktionen under en avspärrning

så långt möjligt bör ställas om till självförsörjning. Under en omställningsperiod kan försörjningen i viss utsträckning baseras på beredskapslagring av livsmedel och livsmedelsråvaror. Eftersom det enligt utred-

ningen är uteslutet att jordbruket skulle kunna bli helt oberoende av

sådana produktionsmedel som i dag importeras, bl. a. drivmedel, göd-

selmedel och växtskyddsmedel, måste produktionskapaciteten i jordbruket kompletteras med beredskapslager av produktionsmedel. Dessa beredskapslager måste vara så stora att de täcker behovet tills en inhemsk ersättningsproduktion kan igångsättas. Utredningen bedömer att denna tid är minst tre år och framhåller att det under denna tidrymd f.n. inte synes möjligt att till alla delar ersätta importförnödenheter.

Utredningens beräkningar har gjorts för ett nuläge och ett läge vid mitten av 1980-talet. Sambandet mellan den totala åkerarealens storlek och behovet av beredskapslager har undersökts. Beräkningarna visar att det aktuella försörjningsläget vid en avspärrning, försörjnings-

förmågan, med nu tillgängliga resurser är i stort sett tillfredsställande. Dock förutsätts bl. a. en viss ransonering och förskjutning av konsumtionen mot en ökad andel vegetabiliska produkter. Undersökningarna

visar också att beredskapslagrens sammansättning bör ändras till för-

mån för ökad lagring av vissa importerade produktionsmedel. Vid ungefär nuvarande åkerareal — ca 3 milj. ha — kan livsmedelsförsörjningen under cen treårig avspärrning vid mitten av 1980-talet upprätthällas med stöd av en förhållandevis liten beredskapslagring,

huvudsakligen av drivmedel, gödselråvaror och fodermedel. Även om åkerarealen skulle minska till 2,6—2,7 milj. ha kan en tillfredsställande livsmedelsberedskap nås med beredskapslager som inte är mycket större

än vad som krävs vid nuvarande åkerareal. Om åkerarcalen minskar yt-

Prop. 1977/78: 19 41

terligare ökar emellertid lagerbehovet allt snabbare. Med erforderliga

lagerökningar kan en tillfredsställande livsmedelsförsörjning uppfyllas även om arealen minskas till 2,4 milj. ha. Vid denna areal blir dock lagringskostnaderna mycket stora.

Växtodlingens inriktning i fredstid har enligt utredningen stor bety-

delse för livsmedelsberedskapen. Om åkerarealen minskar kan behovet

av ökad beredskapslagring begränsas genom att odlingsinriktningen i fredstid anpassas till beredskapens krav. Detta kan ske genom en stor odling av bl. a. oljeväxter, baljväxter och sockerbetor.

Utredningen framhåller vidare att animalieproduktionen skiljer sig i beredskapshänseende från växtodlingen därigenom att animalier endast

i mycket begränsad omfattning kan långtidslagras till rimliga kostnader.

Utbytbarheten mellan produktion och beredskapslagring är således begränsad. Detta innebär att man redan i fredstid bör ha den animalieproduktion som har betydelse för livsmedelsförsörjningen under en avspärrning. Mjölkproduktionens fredstida storlek har avgörande betydelse

för livsmedelsberedskapen och lagringsbehoven. Detta sammanhänger

bl. a. med att nötkretaturen är de husdjur som bäst kan tillgodogöra sig de fodermedel som kan produceras inom landet under en avspärrning. Övriga grenar av animalicproduktionen har mindre betydelse för livsmedelsberedskapen. Broiler- och fläskproduktionen använder förutom spannmål en stor andel av vissa högvärdiga proteinfodermedel, av vilka tillgången blir knapp under en avspärrning. Andra produktionsgrenar (ungnöt och värphöns) är mindre beroende av importfodermedel.

Det är inte alltid till fördel för livsmedelsberedskapen konstaterar utredningen om den fredstida produktionen av en viss jordbruksprodukt är stor i förhållande till konsumtionen. Som exempel nämns överskottsproduktion av fläsk. Enligt utredningens beräkningar bör fläskproduktionen begränsas under en avspärrning. En omfattande produktion i fred kan därför medföra omställningsproblem. Enligt kalkylerna bör även produktionen av ägg och fjäderfäkött minska under en avspärrning.

Utredningen konstaterar emellertid att kalkyler av det slag som utförts alltid är osäkra. Denna osäkerhet gäller bl.a. avspärrningens längd och omfattning. skördevariationer, möjligheter till ransoneringar

under en avspärrning och övriga omställningsmöjligheter. Utredningen anser därför utt osäkerheten motiverar att försörjnings-

resurserna, produktionsresurser och beredskapslager, förstärks något

jämfört med vad utredningens kalkyler visar. En stor åkerareal ger större möjligheter till långvarig uthållighet och en jämnare regional fördelning av produktionen. Kalkylerna visar även att en relativt stor

mjölkproduktion bör bibehållas av beredskapsskäl.

Prop. 1977/78: 19 42

3.2.3 Utredningens samlade bedömning vad gäller produktionsmålet

Utredningen framhåller att ett produktionsmål i fred, i vilket livsmedelsberedskapen beaktas, bör uttryckas såsom delmål för vissa viktiga produktionsresurser, främst åkerarealen och antalet mjölkkor, samt för produktionsinriktningen.

Vid en bedömning av hur stor areal som bör odlas måste enligt utredningen, utöver livsmedelsberedskapens krav, även beaktas samtliga Övriga faktorer som har inverkan på produktionsmålet, nämligen internationella förhållanden, samhällsekonomiska konsekvenser, regionalpolitiska hänsyn och miljövårdsskäl.

Utredningen finner att det skulle vara möjligt att uppnå en tillfredsställande livsmedelsberedskap även om åkerarealen minskade betydligt. Detta förutsätter emellertid en avsevärt utökad lagring och därmed betydligt större lagringskostnader än vid nuvarande åkerareal. Det lägsta arcalalternativ som undersökts är 2,4 milj. ha.

Från livsmedelsberedskapens synpunkt kommer en odling upp till 2,6—2.,7 milj. ha att ha fördelar jämfört med 2,4 milj. ha genom ligre lagringskostnader samt större säkerhet och handlingsfrihet. En sådan areal tillgodoser enligt utredningen tillsammans med viss lagerökning det från säkerhetspolitisk synpunkt viktiga beredskapskravet. Denna större areal beräknas också vid mitten av 1980-talet ge ett visst fredstida överskott, vilket uttryckt i form av spannmål beräknas bli av storleksordningen minst 500 milj. kg vid normal skörd. Utredningen framhåller vidare att om man vill skapa större handlingsfrihet inför fråmtida globala försörjningsproblem, eller möjliggöra ytterligare kommersiella åtaganden för spannmålsexport, så behövs en åkerarcal som överstiger 2,6—2,7 milj. ha. Även regionalpolitiska skäl och miljöskäl talar för en större arcal.

Utredningen konstaterar att av vår nuvarande åkerareal kommer oundgängligen under överblickbar framtid viss mindre del att tas i anspråk för andra angelägna samhällsändamål. som t. ex. bebyggelse och vägar. Dessutom torde vissa mindre arealer som inte kan brukas rationellt komma att tas ur bruk. Enligt utredningens bedömning kommer cmellertid kvarvarande areal, som vid beaktande av nyssnämnda faktorer beräknas bli ca 2,9 milj. ha vid mitten av 1980-talet, att väl kunna tillgodose i det föregående angivna krav och önskemål. Någon anledning att från samhällets sida vidta generella åtgärder för att få en större areal finns enligt utredningen inte. Det finns inte heller anledning att aktivt verka för en ytterligare minskning av arealen. Den samhällsekonomiska kostnaden för att upprätthälla en fredstida produktion på ca 2,9 milj. ha i stället för på 2,6—2,7 milj. ha, dvs. på ytterligare ca 200 000— 300 000 ha, bedöms av utredningen som relativt liten (av storleksordningen några hundra milj. kr.).

Prop. 1977/78: 19 43

Vad gäller produktionsinriktningen anser utredningen att animalicproduktionen med hänsyn till avsättningsförhållandena i stort sett inte bör överstiga det inhemska avsättningsutrymmet. Eftersom den fredstida mjölkproduktionen är av stor betydelse för vår livsmedelsberedskap.

bör produktionen i fredstid ungefärligen motsvara konsumtionsbehovet av mjölk och mjölkprodukter.

Med den areal som utredningen i det föregående bedömt kommer att brukas blir det med angivna mål för animalieproduktionen överskott på vegcetabilier. Detta överskott bör enligt utredningen utgöras av

spannmål.

3.3 Remissyttrandena 3.3.1 Mått på försörjningsberedskap och produktionsmål

Utredningens bedömning att det hittills använda begreppet självför-

sörjningsgrad inte längre är ett lämpligt mått för att beskriva livsmedelsberedskapen och för att ange storleken av önskvärd jordbruksproduktion godtas av remissinstanserna. Likaså tillstyrks förslaget att i stället använda begreppet försörjningsförmåga för att beskriva livsmedelsbe-

redskapens krav på produktionsresurser och lagring och förslaget att uttrycka produktionsmålet i form av delmål för vissa viktiga produk-

tionsresurser samt för produktionsinriktningen.

RRV framhåller dock att begreppet självförsörjningserad angav såväl en miniminivå som en maximinivå för den svenska jordbruksproduktionen, medan det föreslagna begreppet försörjningsförmåga endast anger

åren noga följer vilka effekter som det ändrade produktionsmålet får.

Lantbruksstyrelsen anser det vara av värde att produktionsmålet under fredstid uttrycks som delmåt för vissa viktiga produktionsresurser. Sty-

relsen finner det dock angeläget att utvecklingen av jordbrukets vikti-

gare produktionsresurser noga följs och att bedömningar regelbundet görs av den framtida utvecklingen. Det är därför enligt styrelsen viktigt att jordbruksstatistiken anpassas efter dessa krav.

ÖEF anser att begreppet försörjningslörmåga bör förtydligas. ÖEF

anser att med lageruttag bör avses uttag från kommersiella lager och att

sålunda försörjningsförmågan bör beräknas cxkl. statliga beredskapslager av livsmedel och fodermedel. Behovet av dylika beredskapslager kan sedan beräknas för att uppnå en försörjningsförmåga på 100 4 om denna inte kan uppnås med hjälp av tillgängliga produktionsresurser. Statens jordbruksnämnd framhåller att det av utredningen använda begreppet försörjningsförmåga ger ett bättre mått på livsmedelsberedskapen vid en viss tidpunkt än det tidigare använda begreppet själv-

Prop. 1977/78: 19 44

försörjningsgrad. Nämnden anser vidare att sättet att uttrycka produktionsmålet i fredstid i form av delmål ger bättre möjligheter än tidigare att följa den faktiska utvecklingen i förhållande till uppställda mål.

Även LRF delar utredningens uppfattning att begreppet försörjningsförmåga ger ett bättre mått på livsmedelsberedskapen och den resursinsats, som vid viss tidpunkt totalt sett erfordras för denna beredskap. Det får också enligt förbundet anses som ett framsteg att man numera frångått ambitionen att söka ange sambandet mellan totalproduktion och livsmedelsberedskap med ett enda relationstal och i stället sökt konkretisera produktionsmålet genom att ange vissa produktionsresurser. Förbundet är ense med utredningen om att ett produktionsmål, i vilket livsmedelsberedskapen spelar en stor roll, bör innefatta mål för frimst åkerareal och antal mjölkkor samt produktionsinriktningen i övrigt.

3.3.2 Faktorer som enligt utredningen påverkar bedömningen av produktionsmålet 3.3.2.1 Svenska förhållanden

Utredningens uttalande, att det från samhällsekonomisk synpunkt är angeläget att insatsen av resurser inom olika näringsgrenar långsiktigt avvägs så att man får en balanserad ckonomisk tillväxt, godtas i huvudsak av remissinstanserna. Vad gäller utredningens konstaterande, att den samhällsekonomiska kostnaden för en större jordbruksproduktion än den som är oundgängligen nödvändig från beredskapssynpunkt kan väntas bli relativt liten, erinrar LRF om att de kalkylerade kostnaderna sannolikt skulle reduceras ytterligare om man räknar med lägre alternativvärden än vad utredningen gjort i fråga om arbetsersättningen inom andra näringsgrenar. LRF anser det vara en oklok politik att driva på utflyttningen av arbetskraft från jordbruket när arbetstillfällena på den öppna marknaden minskar.

Utredningens uttalande, att det från regionalpolitisk synpunkt är angeläget att staten genom fortsatta jordbrukspolitiska åtgärder i viss utsträckning medverkar till att uppnå syftena med den allmänna regionalpolitiken, kommenteras av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län som ställer sig tveksam till utredningens slutsats att en jordbruksproduktion motiverad av regionalpolitiska skäl leder till en större totalproduktion. Länsstyrelsen anser att ett särskilt hänsynstagande till det regionalpolitiska målet måste innebära att en utökning av produktionen bör godtas även om det skulle innebära att produktionsmålet för riket som helhet överskreds något. Det bör enligt länsstyrelsens uppfattning vara möjligt att på alternativa sätt påverka produktionen inom andra områden. I första hand bör mjölkproduktionen dämpas inom områden där de regionalpolitiska målen ändå kan uppnås. LRF delar utredningens uppfattning i

Prop. 1977/78: 19 45

denna fråga, men framhåller att det här är fråga om mycket marginella produktionstillskott och att de jordbrukspolitiska problem som här kan uppstå är betydligt mindre än de som t. ex. följer av en utbredd stordrift inom vissa grenar av animalieproduktionen.

Frågan om jordbrukets roll i landskapsvården berörs av flera rtemissinstanser. Statens naturvårdsverk anser att utredningens förslag allmänt sett gagnar natur- och landskapsvården. Från naturvårdssynpunkt är det enligt verket angeläget att landskapet i mellan- och skogsbygderna kan vidmakthålla sin variationsrikedom. Områden med nyodling, våtmarker m. m. som är av betydelse från naturvårdssynpunkt skall enligt verket inte regelmässigt skyddas från förändringar genom utnyttjande av naturvårdslagens olika skyddsinstrument. Det bör i stället ävila jordbruket att följa naturvärdslagens allmänna paragraf om hänsynstagande till naturen. Verket finner det angeläget att riktlinjer för jordbrukets hänsynstagande till naturmiljön utarbetas. Även CRF anser att de bästa förutsättningarna för bibehållande av den omväxlande landskapsbild som odlingslandskapet ger är en fortsatt jordbruksproduktion. Förbundet framhåller också att landskapsvård under vikande odling är både svår att genomföra och dyrbar.

Utredningens behandling av miljövårdsfrågorna och då främst användningen av kemiska medel (handelsgödselmedel och bekämpningsmedel) berörs av flertalet remissinstanser av vilka flera förordar en restriktiv användning av sådana medel. Socialstyrelsen anser att jordbrukspolitiken bör baseras på en restriktiv användning av kemiska medel och att alternativa metoder bör prövas, t. ex. ökad användning av slam från avloppsreningsverk. Livsmedelsverket anser att en ökad forskningsoch utredningsverksamhet måste ägnas åt att finna former för att rätt anpassa användningen av kemiska bekämpningsmedel och gödselmedel så att de färdiga livsmedlen inte i onödan förorenas. Naturvårdsverket anser att användningen av handelsgödselmedel inom jordbruket bör kunna minskas utan att livsmedelsförsörjningen äventyras. Detta förutsätter dock enligt verket bl. a. att svinnet i hushållen minskar och betonar jordbruksnäringens ansvar för att utnyttja och återanvända slam från allmänna avloppsreningsverk. Naturvårdsverket betonar även att användningen av kemiska bekämpningsmedel bör begränsas och förordar att kraftiga satsningar görs för att utveckla alternativa brukningsformer som kan användas i det svenska jordbruket. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att miljöproblemen i samband med användningen av handelsgödselmedel och kemiska bekämpningsmedel i första hand bör mötas genom ökad information. KDS anser att utredningen alltför bristfälligt berört kvalitetsfrågorna. Partiet anser att ett självklart produktionsmål bör vara fullvärdiga och giftfria livsmedel. Centerns Ungdomsförbund tar upp utredningens behandling av användningen av ke-

Prop. 1977/78: 19 46

minska medel i jordbruket. Förbundet anser att utredningen inte beaktat behovet av att vi måste ha ett jordbruk som grundar sig på ekologiskt riktiga brukningsmetoder och att en kraftfull satsning behövs från samhällets sida på forskning kring riktiga brukningsmetoder och möjligheterna att redan i dag tillgodogöra sig sådana metoder. LRF delar utredningens uppfattning i denna fråga och hävdar att det inte kan vara en klok politik att upphöra att bruka åkerjord, som kan komma att behövas i en framtida situation när t.ex. tillgången på handelsgödsel etc. blir mer begränsad än nu.

Några remissinstanser tar i detta sammanhang iven upp cn fråga som utredningen inte berört, nämligen det ökade kravet på bevattningsanläggningar. Naturvårdsverket konstaterar att behovet av vatten i vissa områden ökat så snabbt att redan vissa bristsituationer uppstått. Verket anser det därför angeläget att en hushållning sker i planerade former. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det ökande kravet på bevattningsanläggningar måste ägnas större uppmärksamhet.

3.3.2.2 Internationella förhållanden

Utredningens bedömningar rörande de internationella förhållandenas betydelse för utformningen av den svenska jordbrukspolitiken berörs av flera remissinstanser. KDPS anser att detta måste ges en helt annan dignitet och anser att vårt fand med sina mycket goda förutsättningar för kvalitetsproduktion av livsmedel måste ställa sitt jordbruk i världshushållets tjänst. LRF delar i huvudsak utredningens bedömning att det vissa år inte blir möjligt att importera stora kvantiteter livsmedel. liksom att man inte kan vänta sig att det blir möjligt att mer permanent exportera till priser, som motsvarar eller ligger över de svenska produktionskostnaderna. Även Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri delar i stort utredningens värderingar rörande de internationella förhållandena, men anser det rimligt att man i Sverige försöker åstadkomma en livsmedelsproduktion av sådan storlek, att vi inte som köpare behöver utnyttja det totala utbudet på världsmarknaden av i första hand spannmål. SIDA anser att de överväganden som gjorts i det av biståndspolitiska utredningen framlagda betänkandet (SOU 1977: 13) Sveriges samarbete med u-länderna bör beaktas då regeringen bedömer jordbruksutredningens förslag.

3.3.3 Livsmedelsberedskapens krav

När det gäller livsmedelsberedskapens krav på produktionsmålsättningen bygger utredningens bedömningar och beräkningar på ett huvudantagande om en total treårig handelsavspärrning. Livsmedelsförsörjningen under ctt krig på svenskt territorium har inte närmare behand-

Prop. 1977/78: 19 47

lats av utredningen eftersom särskilda studier härom pågår inom det ekonomiska försvaret. Detta förhållande har berörts av vissa remiss-

instanser. Överbefälhavaren framhåller att försörjningsbehoven under

krigsförhållanden och under avspärrning bör granskas i ett sammanhang och att det härvid är nödvändigt att planläggningen sker mot bakgrund av det mest belastade fallet, dvs. när landet efter en avspärrnings-

period blir indraget i krig, Även statens jordbruksnämnd berör denna

fråga och konstaterar att nämnden inom ramen för det ekonomiska försvarets programplanering översiktligt studerat livsmedelsberedska-

pens krav under olika krigsfall med alternativa bortfall av för jord-

bruksproduktionen viktiga regioner. Nämnden anser det önskvärt med ytterligare analyser vars resultat sannolikt kommer att skärpa kraven på produktionsberedskapen samt betonar betydelsen av ett geografiskt

väl differentierat jordbruk och en spridd förädlingsindustri. ÖEF

framhåller betydelsen av att innebörden av bl. a. jordbruksproduktio-

nens lokalisering och dennas konsekvenser vid krigsfall studeras bl. a.

som grund för sammansättning och lokalisering av livsmedelslagringen

för krig. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att en långt driven decen-

tralisering av beredskapslagren bör komma till stånd. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att man bör undersöka om ctt ökat statligt stöd för

en bättre regional fördelning av livsmedelsproduktionen kostnadsmäs-

sigt och beredskapsmässigt är motiverat genom de besparingar som uppstår på grund av minskad beredskapslagring och den beredskapshöjning som en bättre regional försörjningsbalans medför.

Utredningens beräkningar rörande sambandet mellan den totala åkerarealens storlek och behovet av beredskapslager föranleder kommenta-

rer från flertalet remissinstanser. Konsumentdelegationen är tveksam till utredningens slutsats att nuvarande åkerareal i stort sett kan bibehållas, inte minst mot bakgrund av att avkastningen per ha kan förvän-

tas fortsätta att öka. Delegationen anser det angeläget att frågan om

jordbruksproduktionens storlek och inriktning följs med uppmiärksam-

het. SPK framhåller att motiven för att upprätthålla en större produktion än som krävs för livsmedelsberedskapen eller som kan avsättas inom

landet måste vara starka för att beaktas. Nämnden ifrågasätter vidare

om inte de internationella och handelspolitiska åtaganden som utred-

ningen åberopat som skäl för en större areal kan rymmas inom de över-

skottskvantiteter som uppkommer vid en lägre areal om 1. ex. 2,7 milj. ha. LO finner en viss minskning av åkerarealen ner mot 2,6—2.7 milj.

ha lämplig. Även TCO förordar en arcal av den storleken. Sveriges in-

dustriförbund ansluter sig till utredningens förslag vad gäller produktionsmålets innebörd och utformning men anser det inte självklart att uppkommande överskott av vegetabilier under alla förhållanden bör

utgöras av spannmål. De samhällsekonomiska kostnaderna kan motivera att sådana överskott i stället styrs över till exempelvis oljeväxter eller

Prop. 1977/78: 19 48

grönsaker, eftersom man kan förutsätta efterfrågeökningar på dessa produkter. Även KF är tveksam till ett oreserverat bibehållande av nuvarande åkerareal. Kostnaderna för behövliga produktionsresurser kommer på sikt att ändras, varför KF anser att man kontinuerligt måste följa utvecklingen och göra nya kalkyler och överväganden, vilket enligt KF:s uppfattning torde leda till en något större nedläggning än som beräknats.

Vad gäller utredningens synpunkter på produktionsinriktning m.m. konstaterar statens jordbruksnämnd att utredningen inte diskuterat vilka instrument som skall stå till förfogande för att styra produktionsinriktningen i ett aktuclh läge eller vilka prioriteringar som skall göras. Enligt nämnden kan t. ex. ett beredskapsmiässigt motiverat krav på en omfattande sockerbetsodling komma att stå cmot handelspolitiskt betingade önskemål i motsatt riktning. Nämnden förutsätter att sådana frågor efterhand skall kunna aktualiseras från nämndens sida bl.a. i samband med återkommande prisöverläggningar. För att förbereda de styrinstrument och åtgärder som krävs i en krissituation har nämnden planerat bl. a. att utföra studier av möjligheterna att genomföra önskvärda produktionsomställningar m.m. Även LRF efterlyser en diskussion kring de instrument, som behövs för att snabbt ändra produktionsinriktning i den ena eller andra krissituationen. Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri framhäller att mer preciserade produktionsmål borde ha överförts för vissa andra produkter än spannmål, t. ex. fläsk, ägg och broiler för vilka produktionen tidvis är av sådan omfattning, att betydande avsättningssvårigheter kan uppstå samtidigt som erforderlig export kan ställa stora krav på ckonomiska stödåtgärder.

4 Prispolitik och prisreglering 4.1 Nuvarande förhållanden 4.1.1 Översikt av jordbruksprisregleringen

Jordbruksprisregleringen syftar till att ge jordbrukarna de priser på olika jordbruksprodukter som statsmakterna fastställt. Bakgrunden till att dessa priser har behövt stödjas och regleras är att det under huvuddelen av efterkrigstiden varit svårt att under helt fria marknadsförhållanden tillförsäkra det svenska jordbruket rimliga lönsamhets- och inkomstförhållanden samt stabila priser. När prisstödets nivå har fastställts har också hänsyn fått tas till prissätltningens rationaliseringsoch försörjningsmässiga konsekvenser, konsumenternas krav på ett tillfredsställande urval av livsmedel till så låga priser som möjligt samt till samhällsekonomin i övrigt.

Prop. 1977/78: 19 49

Jordbruksprisregleringen berör följande områden, nämligen

prisernas allmänna avvägning (prissättningen), dvs. fastställandet av dels den allmänna prisnivån på jordbruksprodukter, dels prisrelationerna mellan dessa produkter,

prisregleringssystemets tekniska konstruktion, som starkt påverkas av vilken prislinje som tillämpas,

prisregleringens administration samt

formerna för överläggningar och beslutsordning vid prissättningen.

Prisregleringens huvudmedel har varit dels ett gränsskydd mot importkonkurrens, dels marknadsreglerande åtgärder inom landet, främst i form av lagring och export av överskott. Fr. o. m. år 1973 har höjningar av prisstödet till jordbruket till viss del åstadkommits genom tillskott av budgetmedel — livsmedelssubventioner — i stället för genom höjningar av gränsskyddet. Härigenom har det direkta samband som tidigare rådde mellan producentpriser och konsumentpriser brutits och konsumentprisnivån har blivit lägre än vad som svarar mot rådande producentpriser.

Gränsskyddet administreras av statens jordbruksnämnd, som är prisregleringsmyndighet på jordbrukets område. Skyddet kan utgöras av avgifter på import celler av kvantitativa regleringar av importen.

Om den inhemska produktionen av en vara överstiger avsätlningsutrymmet inom landet kan enbart ett gränsskydd inte förhindra att priserna faller. Därför måste komplettering ske med marknadsreglerande åtgärder, främst lagring och export. Denna verksamhet ombesörjs av särskilda regleringsföreningar som står under statlig kontroll och insyn. Denna utövas av statens jordbruksnämnd.

För finansieringen av de pris- och marknadsreglerande åtgärderna används

s. k. interna avgifter som tas ut inom prisregleringens ram och normalt påverkar (sänker) producentpriserna på berörda jordbruksprodukter,

statliga medel, till större delen införselavgiftsmedel från import av jordbruksprodukter, jordbruksbaserade livsmedel och fodermedel, samt

budgetmedel.

De grundläggande besluten i fråga om handläggningen av prissättningen på jordbrukets produkter fattas av riksdagen. Allmänna jordbrukspolitiska riktlinjer för prissättningen fastställs för längre perioder av riksdagen. Så skedde senast år 1967.

Inom ramen för de allmänna jordbrukspolitiska riktlinjerna fastställs för särskilda prisregleringsperioder mera detaljerade regler för prissättningen och prisregleringen. Dessa perioder kan vara ett- eller fleråriga. Inför varje ny prisregleringsperiod har hittills gällt att regeringen gett antingen statens jordbruksnämnd eller en särskilt utsedd 4 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 50

delegation. i uppdrag att som företrädare för staten överlägga med Lantbrukarnas förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens konsumentdelegation och därefter inkomma med förslag till prissättning och prisreglering för nästkommande prisregleringsperiod. På grundval av detta förslag har regeringen lagt fram en proposition för riksdagen. Efter riksdagens ställningstagande har regeringen meddelat särskilda föreskrifter om prisregleringen i ett regleringsbrev. Förslag till prisreglering för varje regleringsår under en prisregleringsperiod lämnas av jordbruksnämnden cfter överläggningar med Lantbrukarnas förhandlingsdelegation och konsumentdelegationen. Under nuvarande prisregleringsperiod sker detta två gånger per år.

I prop. 1975/76: 154 om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m. anförde departementschefen att vissa skäl talar för att staten vid prisöverläggningarna inför en ny prisregleringsperiod företräds av en särskild delegation. Det ankommer emellertid på regeringen att vid varje tillfälle ta ställning i denna fråga. Riksdagen beslutade i enlighet med departementschefens förslag (JoU 1975/76: 40, rskr 1975/76: 332).

41.2 Utgångspunkter för prissättningen

Prissättningen berör såväl producenter och konsumenter som samhället i dess helhet. Prissättningen på jordbruksprodukterna påverkar således direkt lönsamhet, inkomster och effektivitetsutveckling inom jordbruksnäringen, produktionens storlek och inriktning, konsumenternas livsmedelskostnader m. m.

Enligt 1947 års jordbrukspolitik var inkomstmålet överordnat övriga jordbrukspolitiska mål. Prissättningen på jordbruksprodukter syftade i första hand till att förverkliga detta mål.

I 1967 års jordbrukspolitiska beslut angavs följande utgångspunkter för prissättningen.

I fråga om avvägningen av den allmänna prisnivån på jordbrukets produkter angav departementschefen följande två utgångspunkter.

Genom att kostnaderna för att upprätthålla en viss prisnivå får bäras främst av konsumenterna var det nödvändigt att iaktta återhållsamhet med prishöjningar.

De som i framtiden är sysselsatta inom jordbruket skulle kunna nå en ekonomisk standard likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar. Detta sades också vara en förutsättning för att en tillräcklig försörjningsberedskap på sikt skulle kunna upprätthållas. I annat sammanhang angavs att målsättningen var att göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av den allmänna standardstegringen.

Departementschefen framhöll vidare att starka skäl talade för att prissättningen under den närmaste framtiden borde kännetecknas av

Prop. 1977/78: 19 51

en viss återhållsamhet för att inte motverka den eftersträvade produktionsanpassningen, rationaliseringssträvandena och effekten av de rörlighetsstimulerande åtgärderna. Prissättningen måste vidare präglas av en viss stabilitet för att kunna möjliggöra rationaliseringsåtgärder inom jordbruket och främja uppkomsten av allt effektivare företag. Det framhölls också att det var angeläget att bevara och stärka det svenska jordbrukets internationella konkurrenskraft. Prisnivån skulle bl. a. inte tillåtas att bli så hög att en eventuell svensk anslutning till EG försvårades. Eftersom prissättningen på jordbrukets produkter borde tjäna flera olika och till viss del mot varandra stridande syften ansågs det väsentligt att man vid den samlade avvägningen av prissättningen beaktade alla i sammanhanget relevanta faktorer.

Efter att ha pekat på svårigheterna att entydigt avgöra de olika faktorernas betydelse förordades att prissättningen i framtiden skulle ske för kortare perioder med ledning av dels de uttalade syftena med prisavvägningen, dels fortlöpande undersökningar om jordbrukets förhållanden.

Vad beträffar relationerna mellan priserna på olika jordbruksprodukter uttalade departementschefen bl. a. att ett sådant förhållande borde eftersträvas att produktionen inom ramen för det inhemska avsättningsutrymmet på lång sikt inriktades på de varor som Sverige har de bästa förutsättningarna att framställa. Eftersom specialiseringen inom jordbruket leder till att lönsamheten för enskilda jordbruksföretag mer än tidigare bestäms av prisnivån på cen eller ett par produkter borde prisnivån på enskilda produkter tillmätas en större betydelse än tidigare.

Riksdagen godtog i allt väsentligt vad departementschefen anförde i nämnda frågor.

4.1.3 Prislinje mot konsument

Prisstödet till jordbruket kan utgå på flera olika sätt.

Vid en producentprisbaserad prislinje! (producentpristinje, benämndes tidigare högprislinje) baseras konsumentpriserna direkt på produ-

ginaler samt mervärdeskatt. Priserna inom landet upprätthålls med gränsskydd och marknadsregleringar.

Vid en världsmarknadsprislinje! (VM-prislinje, benämndes tidigare lågprislinje) bestäms den inhemska prisnivän av importpriserna. Ersittningen till jordbrukarna utöver importprisnivån utgår av statsmedel.

Begreppet mellanprislinje utnyttjas som ett samlingsnamn för pris- Jinjealternativ vid vilka konsumentpriserna sänks med hjälp av statsmedel.

! Benämningarna införda av 1972 års jordbruksutredning, se utredningens rapport (Ds Jo 1975: 6) Världsmarknadsprislinje på livsmedel.

Prop. 1977/78: 19 52

Prislinjevalet behandlades ingående av 1942 års jordbrukskommitté, som kom till slutsatsen att vad som här benämns producentprislinjen

borde bibehållas (SOU 1946: 42 och 46). Riksdagen beslutade i enlighet med utredningens förslag. 1960 års jordbruksutredning kom till samma

slutsats. I prop. 1967: 95 anförde departementschefen följande i pris-

linjefrågan.

För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till jordbruksutred-

ningens bedömning av vilka faktorer som i nuvarande läge bör vara

avgörande vid valet av prislinje. Jag vill emellertid betona utt en låg-

prislinje rent principiellt har avsevärda fördelar framför en högpris-

linje, inte minst med hänsyn till att de lägre inkomsttagarna vid en

lågprislinje får bära en mindre del av kostnaderna för jordbruksstödet.

Även om jag anser alt högprissystemet tills vidare bör bibehållas, vill

jag understryka angelägenheten av att frågan om möjligheterna att

övergå till en lågprislinje efter en tid ånyo prövas. Högprislinjen bör liksom hittills kunna modifieras genom alt bl. a. införselavgiftsmedel används i syfte att sänka prisnivån.

Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning. Under perioden 1967—

1972 tillämpades således en producentprislinje som i någon mån modifierades genom att regleringsföreningarna tillfördes dels vissa regleringsmedel, huvudsakligen införselavgifter på importerade jordbruksproduk-

ter, dels budgetmedel i samband med prisstoppet under åren 1970—

1971. Med början den 1 januari 1973 har successivt stigande belopp av

budgetmedel tillförts prisregleringen i syfte att hålla tillbaka konsumentprisernas stegring eller direkt sänka konsumentpriserna för viktigare jordbruksbaserade livsmedel. Införandet av livsmedelssubventioner kombinerades med ett prisstopp på berörda produkter för att livsmedels-

subventionerna skulle komma konsumenterna till godo. Motivet för

dessa åtgärder var enligt prop. 1973:7 att en ytterligare höjning av livsmedelspriserna, utöver den förhållandevis kraftiga prisstegring som redan tidigare ägt rum, skulle leda till en höjning av konsumentprisnivån, som särskilt med hänsyn till barnfamiljer och låginkomsttagare inte kunde godtas.

Stoppriserna har fått höjas i den mån beslutade prishöjningar till jordbruket inte finansierats med ökade subventioner. Därutöver har företag inom tillverkning, distribution och handel medgivits marginalhöjningar till följd av ökade kostnader för löner, emballage, lagring, transporter m. m.

Införandet av livsmedelssubventionerna innebar en gradvis övergång från den relativt renodlade producentprislinje som tillämpats under hela efterkrigstiden mot en mellanprislinje.

Omräknade till årsbelopp uppgick livsmedelssubventionerna (inkl. låginkomstsatsning m. m.) av budgetmedel till ca 450 milj. kr. hösten

Prop. 1977/78: 19 53

1973 och ca 2 100 milj. kr. hösten 1974. Efter den 1 juli 1977 uppgår livsmedelssubventionerna till ca 3500 milj. kr. räknat per helår. För konsumenterna innebär detta, om man även beaktar att mervärdeskatten härigenom har blivit lägre, att livsmedelsutgifterna har reducerats med ca 4 200 milj.kr.

Livsmedelssubventionerna omfattade från början mjölk, grädde, ost,

nöt-, kalv- och hästkött, fläsk samt charkuterivaror. Efter ett år tillkom även mjölkpulver. Fr. o. m. den 1 januari 1976 slopades subventionerna för grädde, chokladmjölk, fruktyoghurt och dessertost. Under

regleringsåret 1976/77 har statliga medel börjat tillföras regleringarna

för spannmål och broiler. Stödet till broilernäringen tillkom främst

av sysselsättningspolitiska skäl.

Livsmedelssubventionernas storlek och konsumenternas utgifter för

livsmedel m. m, år 1976 framgår av följande sammanställning (miljarder

kr.). Totalutgifter för livsmedel (exkl. tobak, starksprit, vin, starköl),

malt- och läskedrycker osoossssesrossrrarerrrs ers rer torr rss 43 därav jordbruksreglerade livsmedel sssssseeesrrrere rr rer r rna 26 därav jordbruksreglerade livsmedel som erhåller livsmedelssubven- [8193 3755 20 Livsmedelssubventioner efter den 1 juli 1976, inkl. effekt av mervärdeskatteh = ooooosereseseeeerereesee reser ee rr sr rer e rese rea 4

Genom livsmedelssubventioneringen har sålunda de totala livsmedels-

utgifterna kunnat sänkas med 8—9 <£ och utgifterna för de berörda

livsmedlen med ca 17 Z. Räknat per person motsvarar de nuvarande subventionerna en utgiftsminskning brutto på omkring 500 kr./år.

För de livsmedel som crhåller livsmedelssubventioner kan följande sänkningar av konsumentpriserna (juli 1977) beräknas ha uppnåtts, Jämfört med en situation utan subventioner.

Produkt Subvention Konsumentpris Uppnådd

prissänk- Exkl. Inkl. Med Utan ning, "4 moms moms subv. subyv.!

! Öresmarginalerna antas oförändrade. 2 Inkl. omräkning till konsumtionssortimentets lägre beninnehåll.

Prop. 1977/78: 19 54

Införandet av subventioner på närmare hälften av samtliga livsmedel värdemässigt sett har förändrat prisrelationerna mellan subventionerade och övriga livsmedel till de förras fördel. Detta har påverkat konsumtionen. Förändringen i konsumtionsmönstret får emellertid även ses mot bakgrunden av köpkraftsutvecklingen hos konsumenterna.

4.1.4 Prisstödet till jordbrukarna

För vegetabiliska jordbruksprodukter sker i de flesta fall prissättning och prisreglering i producentprisledet, vilket kan sägas innebära att prisstödet direkt tillförs jordbrukarna.

För animaliska produkter sker däremot prissättning och prisregle-

Härigenom kommer stödet att omfatta både jordbrukarna och delar av förädlingsledet. Anledningen härtill är att den internationella handeln med animaliska produkter avser förädlade produkter, och prisstödet (gränsskyddet) måste knytas till produkter av den förädlingsgrad som de har i internationell handel.

På mejeriområdet stöds partipriserna för viktigare mjölkprodukter. Detta innebär att i stort sett hela mejerinäringen, från insamlingen av mjölk från jordbrukarna till utdistributionen av de färdiga mjölkprodukterna, ligger inom prisregleringens ram. För kött och fläsk regleras partipriserna på slaktade kroppar, vilket innebär att uppsamling, primärslakt och uttransport av ostyckade kroppar kommer att omfattas av prisregleringen.

Den del av förädlingen som ligger före (+— skyddas av) prisregleringsledet benämns i det följande primärförädling. Den förädling av jordbruksprodukter som sker efter detta led, främst styckning och charkuterivaruframställning inom slakteribranschen, kallas vidareförädling. Denna skyddas även i princip av jordbruksprisregleringen genom ett gränsskydd vars nivå står i relation till gränsskyddet för de primärt reglerade produkterna.

De prisregleringspriser som stöds för mjölk- och köttprodukter skall således dels möjliggöra att jordbrukarna uppnår avsedda priser för sina produkter, dels ge den primära förädlingen skälig lönsamhet. Hur stor del av prisstödet som tillfaller jordbrukarna blir i huvudsak beroende av kostnads- och effektivitetsutvecklingen inom det primära förädlingsledet.

Vid de tillfällen som prisregleringens utformning tidigare har setts över — åren 1947, 1955 och 1967 (prop. 1947:75, 1955: 98 och 1967: 95) — synes man i stort sett ha accepterat att prissättning och prisreglering för mjölk- och köttprodukter av tekniska skäl måste ske i partiprisledet. Mejeriernas och primärslakteriernas andel av prisregle-

Prop. 1977/78: 19 55

ringspriset har under större delen av efterkrigstiden i betydande utsträckning kunnat hållas tillbaka genom en omfattande rationalisering av företagsstruktur m. m.

Mejeri- och slakteribranscherna domineras helt av producentkooperativt ägda företag. Deras marknadsandel är beträffande mjölk i stort sett 100 Z och beträffande slaktdjur drygt 80 ec. För jordbrukarna innebär denna producentkooperativa dominans samt förekomsten av en inte obetydlig vidareförädling i leden efter prisregleringsledet, främst i fråga om slaktprodukter, att avsättningstrygghet uppnås.

1,5 Gränsskyddets utformning

Efter förslag av 1952 års jordbruksprisutredning (SOU 1954: 39) infördes år 1956 ett system med införselavgifter som var fasta så länge den inhemska prisnivån befann sig mellan vissa s. k. prisgränser. Samtidigt fastställdes s.k. mittpriser, som i princip skulle motsvara de inhemska priser som skulle ge jordbrukarna åsyftad inkomstnivå. För konsumtionsmjölk fastställdes endast en övre prisgräns. De nedre och övre prisgränser som fastställdes låg 10—15 92, i enstaka fall 20 cc, under resp. över mittpriserna. Införselavgifternas storlek bestämdes sedan som skillnaden mellan mittpriserna och världsmarknadspriserna enligt särskilda noteringar för resp. vara.

Grundtanken bakom det införda systemet med prisgränser och fasta införselavgifter var att prisutvecklingen på världsmarknaden mera direkt skulle tillåtas påverka priserna inom landet och därmed också den inhemska produktionens inriktning. Härigenom skulle en mer samhällsekonomiskt anpassad produktion kunna uppnås utan att jordbrukets intressen eftersattes.

År 1959 skedde en översyn av mittpriser, införselavgifter och prisgränser för olika produkter. Därefter har införselavgifter och prisgränser ändrats dels vid varje prisregleringsperiods början i enlighet med inkomstpolitiska och marknadsmässiga krav m. m.. dels under resp. prisregleringsperiod enligt mera automatiskt verkande regler. Sedan regleringsåret 1971/72 har tillämpats den regeln att införselavgifter och prisgränser ändrats två gånger per år. nämligen den 1 januari och den I juli. De pris- och avgiftshöjningar som vid varje tillfälle beslutas kan reduceras i konsumentprisledet genom att budgetmedel tillförs regleringen.

Den nedre prisgränsen syftar till att skydda producenterna. Om det inhemska priset på en vara sjunker under nedre prisgränsen till följd av fallande världsmarknadspriser, skall det svenska priset stödjas genom en höjning av införselavgiften. Den maximala höjning som jordbruksnämnden därvid kan företa är fastlagd genom regeringsbeslut. I undantagsfall kan kvantitativ importreglering tillgripas efter beslut av regeringen. Underskrids prisgränsen till följd av pristryckande överskott

Prop. 1977/78: 19 56

inom landet, samtidigt som import av betydelse inte förekommer. bör viss återhållsamhet iakttas med prisstödjande åtgärder.

Den övre prisgränsen utgör ett skydd för konsumenterna. Om det inhemska priset överskrider denna gräns, sänks införselavgiften och exportbidrag utbetalas inte. Exportavgift kan påläggas och kvantitativ exportreglering i undantagsfall införas.

De ätgärder som vidtas i syfte att förhindra att det inhemska priset passerar prisgränserna utgör inte någon absolut garanti för att så inte sker. Detta gäller främst matpotatis, ägg och broiler. För kött och fläsk kan fr. o. m. regleringsåret 1967/68 införselavgifterna ändras redan när de inhemska priserna passerat in I en intill prisgränserna placerad övre resp. nedre buffertzon. Den införselavgift som skall gälla för en produkt så länge priset ligger mellan prisgränserna kallas normalavgift.

För nägra produkter, nämligen brödsäd. fodersäd och socker, har systemet med fasta införselavgifter och inhemska priser som är rörliga mellan prisgränser efter hand slopats. I stället söker man åstadkomma en stabil inhemsk prisnivå med hjälp av rörliga införselavgifter, vilkas nivå anpassas till förändringar av världsmarknadspriserna. För fodermedel (närmast oljekraftfoder) har införselavgifterna hela tiden varit rörliga.

För att möjliggöra en inhemsk vidareförädling av de primärt skyddade jordbruksprodukterna mäste ett gränsskydd även finnas för mera högförädlade jordbruksprodukter. Detta skydd är vanligtvis schablonmässigt konstruerat. Det kräver således inget separat system med prisbevakningspriser m. m. utan kopplas till skyddet för råvaran genom ett tekniskt betingat omräkningstal.

Det fr. o.m. den 1 januari 1973 införda prisstoppet har medfört att prisernas rörlighet uppåt mot den övre prisgränsen satts ur funktion.

Införselavgiftsmedel från import av jordbruksprodukter utgör statliga intäkter och får användas för olika prisregleringsändamål med belopp som statsmakterna beslutar för varje år.

4.1.6 Marknadsreglerande åtgärder

För jordbruksprodukter som framställs i en omfattning som överstiger avsättningsulrymmet inom landet kan den eftersträvade inhemska prisnivån endast uppnås om överskotten avlastas från den inhemska marknaden genom olika s.k. marknadsreglerande åtgärder, främst lagring och export.

Enligt 1967 års riktlinjer för jordbrukspolitiken skulle överskotten på sikt elimineras. Intill dess att detta hade skett ansågs fortfarande behov föreligga av marknadsreglerande åtgärder, Marknadsregleringarna borde helt överföras till statlig regi. Överskottskostnaderna skulle liksom tidigare bäras av jordbruket och i princip belasta de produktionsgrenar där överskotten uppkommer.

Prop. 1977/78: 19

De marknadsreglerande åtgärderna på jordbruksområdet ombesörjs f.n. av sju halvstatliga regleringsföreningar. Till formen är regleringsföreningarna ekonomiska föreningar, vars medlemmar är intressenter från jordbrukskooperationen. konsumentkooperationen samt den censkilda handeln och industrin. I föreningarnas styrelser ingår, förutom företrädare för nämnda intressenter, statliga representanter som utses av regeringen. Föreningarnas verksamhet står under statens jordbruksnämnds överinseende och skall följa av nämnden givna direktiv, vilka grundar sig på beslut av regering och riksdag.

Regleringsföreningar finns på jordbruksområdet för följande sju varuområden. nämligen spannmål Svensk spannmälshandel oljeväxter Sveriges oljeväxtintressenter socker Svensk sockerhandel potatis Sveriges potatisintressenter mjölkprodukter Föreningen för mejeriprodukter kött och fläsk Svensk kötthandel ägg och fjäderfäkött Svensk ägghandel

Regleringsföreningarnas verksamhet syftar i första hand till alt motverka att utbudet av jordbruksprodukter överstiger efterfrågan inom landet vid den prisnivå som möjliggörs av gränsskyddet för resp. produkt. Föreningarna har sålunda att besluta om och utbetala bidrag för lagring och export, men inlöser i vissa fall även produktionen inom resp. varuområde, helt celler delvis. Föreningen för mejeriprodukter handhar även den s.k. interna prisutjämningen mellan olika mjölkprodukter.

Regleringsföreningarnas kostnader för exporten av överskott varierade under perioden 1970/71—1975/76 mellan 250 och 780 milj. kr. Lagringskostnaderna varierade under samma period mellan 40 och 105 milj. kr.

De marknadsreglerande åtgärderna finansierar jordbruket i princip självt genom avgifter på produktionen, s. k. internavgifter, och genom att ta i anspråk statliga medel som jordbruket erhåller i stället för prishöjningar. För finansieringen utnyttjas även krediter av olika slag, bl. a. från statliga investeringsanslag.

Interna avgifter tas ut på produktionen av vissa jordbruksprodukter. Avgifterna betalas in till statens jordbruksnämnd, som för över medlen till resp. regleringsförening. Inom varuområdena mjölk och kött sker numera en avräkning mellan till jordbruket utbetalade livsmedelssubventioner och från jordbruket erlagda interna avgifter. Eftersom de förra är större än de senare tas inga slaktdjursavgifter ut och nivån för utjämningsavgifterna på olika mjölkprodukter har reducerats. Följande interna avgifter tas f. n. ut.

Prop. 1977/78: 19 58

Vara Typ av intern avgift Brödsäd Förmalningsavgifter Oljeväxtfrö Fettvaruavgifter Potatis Areal- och leveransavgifter Mjölkprodukter Utjämningsavgifter Kött och fläsk Slaktdjursavgifter (uttas numera genom - en reducering av pristilläggen) Ågg Kläckningsavgifter

De statliga medel som utnyttjas för de marknadsreglerande åtgärdernas finansiering är följande.

Införselavgiftsmedel från import av jordbruksprodukter och livsmedel, som får användas för olika prisregleringsändamål med belopp som riksdagen beslutar för varje år. Det uttalades år 1967 att tilldelningen av införselavgiftsmedel till prisregleringarna medger att konsumentpriserna kan hållas något lägre än vad en fullständig ”högprislinje” skulle ha inneburit. Vidare fastställs de belopp som skall tillföras regleringsföreningarna inom en särskild s.k. fördelningsplan. Huvuddelen av de influtna införselavgifterna kommer från slakt- och charkuteriprodukter, fettvaror, fodermedel och mejeriprodukter.

Livsmedelssubventioner, vilka till en början i sin helhet tillfördes regleringsföreningarna på mejeri- och köttområdet, varigenom internavgifterna kunde sänkas i motsvarande mån. För kött betalas numera större delen av subventionsbeloppet direkt från jordbruksnämnden till slakterierna och tillförs jordbrukarna i form av s. k. pristillägg.

Vissa införselavgiftsmedel utom fördelningsplanen som kan tillföras regleringsföreningarna.

4.1.7 Jordbrukets inflationsskydd och system för inkomstföljsamhet, m. m.

Inför varje ny prisregleringsperiod har de prisöverläggande parterna varit bundna av de allmänna jordbrukspolitiska utgångspunkter som gällt enligt 1947 och 1967 års riksdagsbeslut. Genom att dessa utgångspunkter är allmänt formulerade har en relativt stor frihet förelegat vid prissättningen på jordbruksprodukterna, Under varje enskild prisregleringsperiod har däremot, åtminstone om den omfattat mer än ctt år, gällt mer eller mindre automatiskt verkande regler för justeringar av jordbruksprodukternas priser och införselavgifter, främst med hänsyn till inflationen.

Jordbrukets inflationsskydd! har haft olika utformning under olika perioder. Under perioden 1965/66—1973/74 var inflationsskyddet av relativt enkel konstruktion. De belopp som under denna tid beräk-

11 det följande används av praktiska skäl den kortare benämningen jordbrukets inflationsskydd. Härmed avses inflationsskyddet för jordbruksföretagens och viss del av förädlingsledets kostnader samt system för inkomstföljsamhet för jordbrukarnas inkomster.

Prop. 1977/78: 19 59

ningsmässigt tillfördes jordbruket genom höjningar av pris- och avgiftsnivån för jordbruksprodukter framräknades genom att man multiplicerade den s.k. mittprisvärdevolymen med den procentuella stegringen av ett på visst sätt rensat KPI. Denna volym utgjordes av jordbrukets totala intäkter, beräknade som jordbrukets normerade totalproduktion värderad till rådande mittpriser, dvs. i princip eftersträvade prisregleringspriser.

I direktiven till 1972 års jordbruksutredning angavs att utredningen med förtur skulle behandla bl. a. frågan om jordbrukets inflationsskydd. Under hösten 1973 lämnade utredningen ett provisoriskt förslag i denna fråga i delbetänkandet (Ds Jo 1973: 10) Vissa förslag rörande prisregleringen efter den 30 juni 1974. Förslaget lades sedan till grund för utformningen av jordbrukets inflationsskydd under prisregleringsperioden 1974/75—-1976/77 (prop. 1974: 122, JoU 1974: 29, rskr 1974: 275). Samma konstruktion gäller även under regleringsåret 1977/78 (prop. 1976/77: 94, JoU 1976/77: 28, rskr 1976/77: 257).

Nuvarande inflationsskydd syftar till att ge jordbruket och viss livsmedelsindustri kompensation för prisstegringar på inköpta produktionsmedel samt att möjliggöra en följsamhet för jordbrukarnas inkomster av eget arbete och eget kapital till inkomstutvecklingen för andra befolkningsgrupper.

Justeringar av priser och införselavgifter till följd av prisutvecklingen för inköpta produktionsmedel sker varje halvår per den 1 juli och per den 1 januari. Beträffande anpassningen till inkomstutvecklingen för andra befolkningsgrupper sker justeringarna i regel per den I juli.

Följande kostnads- och inkomstkomponenter omfattas av inflationsskyddet, nämligen

jordbrukarnas kostnader för inköpta produktionsmedel,

kostnader för de delar av uppsamling och förädling som ligger inom jordbruksprisregleringen,

jordbrukarnas inkomster från eget arbete och eget kapital, samt

exportkostnader. dvs. skillnaden mellan exportvärde och motsvarande försäljningsvärde i inhemskt pris.

Summan av de nämnda komponenterna motsvarar i stort sett den mittprisvärdevolym som låg till grund för tidigare tillämpat inflationsskydd. Det är första gången som kostnaderna för uppsamling och förädling har skilts ut från övriga komponenter.

Till grund för kostnadskompensationen läggs utvecklingen av priserna på jordbrukets produktionsmedel, mätt enligt lantbruksekonomiska samarbetsnämndens produktionsmedelsprisindex, PM-index. I detta index registreras inte förändringar i lönekostnaderna för den lejda arbetskraften i jordbruket. Däremot ingår lejt arbete i den värdevolym över jordbrukets kostnader för inköpta produktionsmedel, på vilken index-

Prop. 1977/78: 19 60

utfallet appliceras vid beräkningen av kostnadskompensationen. BI. a. med hänsyn härtill är det enligt prop. 1974: 122 möjligt att vid justeringarna överväga om indexutvecklingen ger en rättvisande bild av den faktiska kostnadsutvecklingen. Markanta avvikelser, som leder till inte avsedda effekter, bör kunna beaktas.

Beträffande kostnaderna för uppsamling och förädling inom ramen för jordbruksprisregleringen skall i efterhand en korrigering ske med hänsyn till den faktiska kostnadsutvecklingen. Därvid bör beaktas prisutvecklingen för s. k. biprodukter vid slakt. Som utgångspunkt för överläggningarna bör ligga kostnadskalkyler som har granskats inom statens pris- och kartellnämnd. '

Som grund för justeringarna av prisnivån för inkomstanpassning skall ligga löneavtalen på LO-—SAF-området. Därvid skall beaktas rationaliseringsvinsten inom jordbruket, vilken har uppskattats till 4,5 4 per år.

Enligt reglerna skall jordbruket vidare kompenseras för den s.k. egenavgiften vid höjning av arbetsgivaravgift och liknande avgift.

I inflationsskyddet ingår även en världsmarknadsprisklausul innebärande att man vid justeringarna kan ta hänsyn till ”sådana av särskilda omständigheter föranledda väsentliga förskjutningar i den allmänna utvecklingen av världsmarknadspriserna, som päverkar de svenska jordbrukspriserna och som bedöms bestå under längre tid”.

4.1.8 Prisregleringen för olika produkter 4.1.8.1 Spannmål och spannmålsprodukter

Produktions- och marknadsutveckling. Spannmålsodlingen har ökat i omfattning efter år 1960 och avkastningsnivåerna har stigit. Skördarna har varit särskilt stora under 1970-talet, då flera goda skördeår följt varandra, vilket framgår av följande tabell.

1961— 1966— 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1965 1970

Areal, 1 000 ha

Brödsäd 335 312 330 377 388 450 401 521 Fodersäd 1132 1225 1289 1233 1228 1183 1217 1146 Totalt 1467 1537 1619 1610 1616 1633 1618 1667

Skörd, milj, kg!

Brödsäd 1089 1117 1299 1517 1659 2266 1811 2231

Fodersäd 2899 3269 4098 3705 3139 4333 3450 3300

Totalt 3988 4386 5397 5222 4798 6599 5261 5531

116,5 42 vattenhalt.

Under de senaste åren har i genomsnitt cxporterats en tredjedel av brödsädsskördarna och drygt en tiondel av fodersädsskördarna.

Gällande reglering. Prisregleringen för spannmål syftar till att trygga avsättningen för odlarna samt att stabilisera prisnivån och därmed hindra spekulation. Samtidigt tas även hänsyn till spannmålens betydelse

Prop. 1977/78: 19 61

som produktionsmedel för animalieproduktionen så att en rimlig balans uppnås mellan olika produktionsgrenar.

Nuvarande utformning av prissättningen på spannmål har tillämpats fr.o.m. 1967 års skörd. För varje regleringsår fastställs inlösenpriser, som stiger successivt under året fram till inlösendagen den 1 april. Vid prisöverläggningarna under vintern/våren kommer parterna överens om preliminära inlösenpriser för spannmål av olika slag. När skörderesultatet kan överblickas fastställer sedan styrelsen för regleringsföreningen Svensk spannmålshandel de definitiva inlösenpriserna, som kan bli lägre än de preliminära. Genom en motsvarande höjning av förmalningsavgiften tillförs regleringsekonomin ytterligare medel utan att kvarnindustrins råvarukostnad ändras. I ett läge med obetydliga exportkostnader kan på motsvarande sätt det definitiva priset sättas högre än det preliminära och förmalningsavgiften sänkas i motsvarande mån. Genom ett system med prisorter sker en differentiering av odlarpriserna för brödsäd och fodersäd mellan olika delar av landet.

Under perioden 1966/67—1972/73 sjönk priserna, speciellt för brödsäd. Under regleringsåren 1973/74—1976/77 höjdes priserna, vilket bl.a. sammanhängde med förbättrade världsmarknadspriser. Inlösenpriserna per den I april 1977 uppgick till 74 kr./dt för vete, 68 kr./dt för råg och korn samt till 66 kr./dt för havre.

Gränsskyddet för spannmål och produkter därav utgörs av rörliga införselavgifter.

De maärknadsreglerande åtgärderna handhas av regleringsföreningen Svensk spannmålshandel. Exporten sker antingen i föreningens egen regi eller genom exportörer som därvid erhåller erforderligt exportstöd. Vid sidan av den marknadsreglerande verksamheten handhar regleringsföreningen enligt avtal med statens jordbruksnämnd beredskapslagringen av vete och råg samt oljekraftfoder. Denna lagring sker för statens räkning och på statens bekostnad.

De marknadsreglerande åtgärderna inom spannmålsregleringen har under senare år finansierats på sätt som framgår av följande tabell (milj. kr.).

1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 Statliga regleringsmedel 60,0 93,2 87,5 0,4 0,3 LI

Förmalningsavgifter — 144,2 168,4 208,6 176,2 89,2 — 194,1

Slaktdjursavgifter 33,6 57,4 80,6 — — —

Under år då de definitiva inlösenpriserna på fodersäd sänkts i förhållande till de preliminära har slaktdjursavgifterna för svin höjts i syfte att bibehålla en oförändrad lönsamhet inom fläskproduktionen. De medel som härigenom influtit har tillförts spannmålsregleringen.

Genom ökad odling av spannmål, stigande hektarskördar och låga

Prop. 1977/78: 19 62

världsmarknadspriser under de första åren av 1970-talet blev regleringsekonomin hårt ansträngd. Under åren 1973/74—1975/76 sjönk spannmålsregleringens kostnader betydligt, men de har därefter åter stigit.

Fr.o.m. den 1 juli 1976 tillförs även spannmålsregleringen budgetmedel för att begränsa prisstegringarna på mjöl och bröd. Efter den 1 januari 1977 uttas sålunda i faktiska förmalningsavgifter 25.25 kr./dt vete och 27,25 kr./dt råg, samtidigt som staten i form av budgetmedel tillför 22 resp. 21 kr./dt räknat på förmald kvantitet av vete resp. råg för den inhemska marknaden,

4.1.8.2 Oljeväxter och fettråvaror

Produktions- och marknadsutveckling. Oljeväxtfrö odlas dels för sitt innehåll av matnyttig olja, dels för det proteinrika foder som erhålls som biprodukt vid oljeutvinningen. Från slutet av 1960-talet har odlingen ökat betydligt i omfattning och uppgår vid mitten av 1970talet till ca 170 000 ha (ca 6 Z av totala åkerarealen). Odlingens omfattning framgår av följande tabell.

1961— 1966— 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1965 1970

Areal, I 000 ha 87 94 120 155 173 161 173 148 Fröskörd!, milj. kg 179 196 256 329 340 354 330 = 281 Totalskörd, olja, milj. kg 59 72 89 112 116 125 117 99

118 24 vattenhalt.

Skörden av oljeväxtfrö avsätts dels inom landet som råvara för margarinindustrin, dels genom export i form av frö eller olja.

Margarinindustrins användning av svensk rapsolja ökade under 1960talet men begränsades kraftigt fr. o. m. år 1971 på grund av oljans innehåll av erukasyra. Sedan nya oljeväxtsorter med lägre halt av erukasyra kommit fram har användningen åter ökat. Vid mitten av 1970-talet motsvarar den svenska oljeproduktionen ungefär margarinkonsumtionens innehåll av fett.

I följande tabell redovisas import och export av viktigare margarinråvaror samt import och totalkonsumtion av margarin (milj. kg).

1960— 1965— 1970— 1973 1974 1975 1976 1964 1969 1974

Import av olja och fett! = 108 1i3 135 128 136 122 122 Export av rapsolja? 22 41 72 103 80 86 102 Import av margarin 5 5 8 10 7 7 5 Konsumtion av margarin? 120 128 148 148 155 155 159 Därav från mejeriindustrin 0 0 6 7 13 19 26

? Vegetabiliska fetter och oljor inkl. ur kopra utvunnen olja samt marina oljor.

? Inkl. olja i exporterat oljeväxtfrö.

Inkl. lättmargarin.

Prop. 1977/78: 19 63

Tillkomsten av nya matfettsprodukter under de senaste åren har ökat konkurrensen mellan mejeriernas i huvudsak smörfettsbaserade

produkter och övrig matfettsindustris produkter. Mejeriernas produk-

ter har härvid ökat sin andel något. De nya produkterna har inneburit att den tidigare klara gränsdragningen mellan smör och margarin delvis försvunnit. Dessutom ingår 3—7 ct mjölkfett i form av

smörolja i margarinindustrins årliga förbrukning av fettvaror. Konsumtionen av olika slags matfett fördelad på produkter från

mejeri- resp. margarinindustrin framgår av följande tabell (milj. kg).

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976

Direktkonsumtion Mejeriindustrin

Smör 51.9 433 38.3 34,4 32.3 31.3 31.7 30,8 Smörfettsbaserat margarin 0,2 3,5 3,8 4,9 6,7 8,8 11,2 15,0 Lättmargarin! — — — — — 3,7 7,3 [1,2

Summa mejeriindustrin S2.1 46,8 — 42,1 39,3 39,0 43,8 50,2 57,0 Margarinindustrin

Hushäålls-

margarin 109,8 117,4 120,3 119,4 120,1 119,8 114,3 111,8

Lättmarga-

rin! =— — — 2,9 2,5 2,5 2.1 2,1 Summa margarinindustrin 109,8 117,4 120,3 122,3 122,6 122,3 116,4 113,9 Summa direktkonsumtion 161,9 164,2 162,4 161,6 161,6 166,1 166,6 170,8 Bageriförbrukning

Margarin 23,4 23,3 = 21,4 19,3 19,0 20,2 20,7 19,4

Smör 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,7 0,7 0,7 Summa bageriförbrukning 24,2 = 24,1 22,2 20,1 19,8 20,9 21,4 — 20,1

! Uppdelningen mellan mejeri- och margarinindustri utgör en skattning.

Gällande reglering. Fettvaruregleringen syftar fr. o. m. regleringsåret

1967/68 till att skapa utrymme på den svenska marknaden för produkter från den inhemska oljeväxtodlingen och att ge avsett prisstöd åt denna odling. Regleringsåtgärderna inom fettvaruregleringen berör samtliga animaliska och vegetabiliska fettvaror med undantag för smörfett, vars pris bestäms inom mejeriregleringen. Regleringsföreningen Sveriges oljeväxtintressenter (SOI) inlöser allt inom landet skördat oljeväxtfrö. Inlösenpriserna bestäms av SOT med hänsyn till dels de mittpriser och prisgränser som statsmakterna fastställt för frö och olja, dels de marknadsmässiga och regleringsekonomiska förutsättningarna.

Prop. 1977/78: 19 64

SOI säljer en del 'av fröskörden till margarinindustrin och exporterar resten. Margarinindustrin köper oljeväxtfrö till priser som bestäms av fröskördens fett- och foderinnehåll. Fettinnehållet betalas därvid efter ett kalkylerat världsmarknadspris, medan foderinnehållet betalas efter priset på rapsmjöl, som fastställs av SOT.

Den cftersträvade inhemska prisnivån på oljeväxtfrö, olja och margarin åstadkoms genom att tillverkningen av alla oljehaltiga margarinråvaror. med undantag av mjölkfett, beläggs med en fettvaruavgift. Till den del som fettvaruavgiften hänför sig till fetter som importerats eller utvunnits ur importerade råvaror fungerar den närmast som en införsclavgift. Fettvaruavgiften är fast så länge världsmarknadspriset på rapsolja ligger mellan vissa gränsvärden som motsvarar fastställda prisgränser för oljeväxtftrö.

Fr. o.m. den 1 juli 1973 finns också ett gränsskydd för den inhemska olje- och margarinindustrin. i form av en värdetull. Befrielse från tull medges för en viss importkvantitet margarin från EFTAländer, f.n. 7,2 milj. kg. Detta margarin belastas i stället med en särskild [ast fettvaruavgift. Fett som används till teknisk industri samt slakterifett har speciella regleringsarrangemang.

Finansieringen av SOI:s verksamhet sker dels med vissa fettvaruavgiftsmedel, dels med andra statliga regleringsmedel. SOT tillförs direkt fettvaruavgifterna för oljan från den kvantitet oljeväxtfrö, som margarinindustrin enligt avtal skall överta. Följande tabell visar tillförseln av statliga regleringsmedel till SOIL (milj. kr.).

1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 Fettvaruavgifter" 47,5 59,8 85,8 21,3 29,4 84,3 Andra statliga regleringsmedel? 61,5 47,0 42,8 42,8 58,8 54,7 Jfr totalt influtna fettvaruavgifter? 158 198 199 64 81 250

1 För oljan från den kvantitet oljeväxtfrö som margarinindustrin enligt avtal skall överta.

2 Från fettvaruavgifter hänförliga till avgiftshöjningar fr. o. m. 1974/75 samt övriga införselavgifter.

3 Inkl. de fettvaruavgifter som direkt tillförs SOL.

Exporten av oljeväxtfrö och rapsolja samt importen av olika fetter och oljor (oljeråvaror) kan ses som en utbyteshandel, varvid fettvaruavgifterna från importen finansierar exporten. Eftersom importen hittills vanligen varit större än exporten, har staten tillförts mera fettvaruavgiftsmedel än den betalt ut till SOI på olika sätt. Fettvaruavgiftsmedlen förs samman med statens övriga införselavgiftsmedel.

+.1.8.3 Potatis och potatisprodukter

Produktions- och marknadsutveckling. Odlingen av potatis omfattar matpotatis samt fabrikspotatis för framställning av stärkelse och alkohol.

Prop. 1977/78: 19 65

Potatisarealen har halverats sedan början av 1960-talet. Under första

hälften av 1970-talet har odlats omkring 50 000 ha per år, varav drygt två tredjedelar varit matpotatis. Av följande tabell framgår produktion, import och konsumtion av potatis och potatisprodukter (milj. kg).

1966/67- 1971/ 1972/ 1973! 1974/ 1975/ 1970/71 72 73 74 175 76

Produktion

Konsumtion Matpotatis! 661 663 661 659 658 640 Import Matpotatis, netto 62 38 41 87 24 145 Stärkelse 15 14 27 38 38 23

! Inkl. förädlade produkter omräknade till potatis.

Fabrikspotatisodlingen sker på kontrakt med producentkooperativa föreningar, som äger landets samtliga stärkelsefabriker och som är hälftendelägare i landets enda bränneri. Odlingen är i huvudsak förlagd till Kristianstads och Blekinge län.

Den inhemska framställningen av stärkelse är praktiskt taget helt baserad på potatis. Produktionen uppgår vid normal avkastning till omkring 50 milj. kg, vilket motsvarar en potatisareal av ungefär 8 000 ha. En betydande import sker av stärkelse för tekniska ändamål.

Enligt riksdagsbeslut (prop. 1934: 232, BeU 1934: 44, rskr 1934: 273) skall AB Vin- & Spritcentralen använda svensk jordbruksråvara, som regel potatis, för så stor del av sin tillverkning som anses motsvara den inhemska konsumtionen av brännvin. Tillverkningen av sprit uppgår f.n. till totalt drygt 30 milj. I/år. Arealbehovet för hela sprittillverkningen är vid normalskörd ca 4 000 ha. Genom att skördarna av bränneripotatis varierat har den andel av brännvinstillverkningen som kunnat baseras på potatisråvara uppgått till mellan 40 och 80 under den senaste femårsperioden.

Gällande reglering. Prisregleringen för matpotatis bestod fram t. o. m. regleringsåret 1970/71 enbart av ett gränsskydd kompletterat med prisgränser. Denna prisreglering visade sig fungera mindre väl. Med tillkomsten av regleringsföreningen Sveriges potatisintressenter (SPI) år 1971 har möjligheterna att stabilisera prisnivån inom landet genom marknadsingripanden förbättrats.

Gränsskyddet för matpotatis består av en införselavgift som är fast så länge det inhemska priset ligger mellan fastställda prisgränser. Pris- 5 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 66

bevakningen handhas av statens jordbruksnämnd och avser producent-

pris vid leverans från odlarna till handeln. Prisgränserna höjs successivt under regleringsäret i syfte att stimulera till lagring och ett jämnare ut-

bud. Fr. o. m. regleringsåret 1977/78 höjs även införselavgilterna under

säsongen för att garantera att prisregleringsskalans prishöjningar leder

till höjda odlarpriser.

Regleringsföreningen skall ingripa på marknaden för matpotatis om

bristande balans uppstår mellan utbud och efterfrågan så att priset tenderar att väsentligt avvika från avsedd nivå.

Fabrikspotatis har samma gränsskydd som matpotatis, men någon import av annat än utsäde förekommer inte. För stärkelse fastställs

införselavgifter,. mittpriser och prisgränser på grundval av förslag från

de prisöverläggande parterna. Med Iedning därav fastställs priset för

fabrikspotatis av en särskild kommitté. Fabrikspotatispriset följer en succcessivl stigande prisskala under den period stärkelse- och sprittillverkning pågår. Införsclavgifter tas även ut på produkter av fabriks-

potatis, t. ex. stärkelse och glykos, som dessutom är belagda med en

kompensationsavgift. Prisgränserna för potatisstärkelse är fasta under säsongen. Även inflörselavgilten är fast så länge det inhemska priset befinner sig mellan dessa gränser. Stärkelsederivat skyddas i viss ut-

sträckning av tullar och kompensationsavgifter.

De marknadsreglerande åtgärderna för fabrikspotatis handläggs av SPI. Åtgärderna på fabrikspotatisområdet begränsas i huvudsak till att för den del av stärkelseproduktionen som används till derivatframställ-

ning rabattera priset ned till världsmarknadsprisnivän. Motivet till denna rabattering är att derivat betraktas som industrivara i EFTA-avtalet. Tillgängliga kvantiteter inhemsk stärkelse kvoteras mellan förbrukarna. Doerivattillverkarnas återstående behov täcks genom import utan inför-

sclavgift. De får därigenom hela sitt råvarubehov till världsmarknads-

pris. Kostnaden för rabatteringen har i genomsnitt för perioden 1967/68 —197535/76 varit 12,1 milj. kr. För budgetåret 1976/77 beräknas kostna-

den till ca 17,5 milj. kr.

Potatisregleringen finansieras av regleringsmedel inom fördelnings-

planen (införselavgifter m. m.), kompensationsavgifter som inflyter vid import av vissa stärkelsebaserade produkter, samt med interna avgifter

(areal- och levcransavgifter). Tillförseln av medel till regleringsförening-

ens verksamhet framgår av följande tabell (milj. kr.).

1971/72 — 1972/73 — 1973/74 — 1974/75 = 1975/76

Statliga regleringsmedel 30,9 20,2 20,4 20,8 30,0 Areal- och leveransavgifter 2,6 5,9 1,9 5,4 5,7

Prop. 1977/78: 19 67

4.1.8.4 Sockerbetor och socker

Produktions- och marknadsutveckling. Den svenska odlingen av sockerbetor nådde sin hittills största omfattning, ca 60 000 ha, under

1950-talet. Enligt riksdagsbeslut från år 1974 (prop. 1974: 122, JoU

1974: 29, rskr 1974: 275) skall den svenska sockerbetsarealen under

perioden 1974—1978 fastställas ”så att sockerbolagets nuvarande brukskapacitet kommer att utnyttjas fullt på ett rationellt sätt”. Enligt beslut av riksdagen våren 1977 (prop. 1976/77: 94, JoU 1976/77: 28, rskr

1976/77: 257) fastställdes arealen för år 1977 i enlighet med dessa rikt-

linjer. För år 1977 motsvarar detta en odlad areal om ca 53 500 ha,

vilken vid normal skörd beräknas ge en mängd socker som motsvarar

knappt 90 9: av konsumtionen i landet. Sockerbetsarcalens storlek för år 1978 skall enligt sistnämnda riksdagsbeslut fastställas i samband med utformningen av en ny sockerreglering för kommande regleringsperiod.

I följande tabell redovisas viktigare uppgifter om sockerförsörjningen

under senarc år.

1966/67- 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 1970/71

Areal, I 000 ha 40,5 40,1 41,4 41,4 46,9 52,3 Sockerproduktion, milj. kg

ur svenska betor 221 249 269 243 281 255 ur importerat rä-

! Gränshandel och handelns lagerförändringar ej beaktade.

Det internationella sockerpriset steg kraftigt från hösten 1973. En extremt hög prisnivå nåddes under senare delen av 1974 (675 kr./dt i november). Under sista kvartalet 1976 var nivån åter jämförelsevis

Jåg (113 kr./dt). Även den svenska prisnivån på socker och sockerbetor, som länge varit relativt stabil, har stigit kraftigt under de senaste

åren som framgår av följande tabell (kr./dt).

1966/ —-1971/ -1972/ 1973) 1974/ 1975/ 1976/

N 72 13 74 15 76 71 Sockerbetor (16 "4 socker) 10,39 10,03 10,38 10,54 12,37 14,21 15,22 Svenskt partipris 105 120 131 161 227 198 221 Världsmarknadsprist = 42 89 [10 196 377 169 120: Sockerbolagets avräkningspris 133 135 140 142 170 198 221

1 Cif svensk hamn, jämförbar kvalitet.

: Juli+—-maj.

Gällande reglering. Prisregleringen för socker omfattar hela för-

ädlingskedjan från råvaran till det färdiga sockret. Även arealen sockerbetor bestäms inom regleringen. Prisregleringen för socker avviker i

Prop. 1977/78: 19 68

viss mån från regleringarna för flertalet övriga jordbruksprodukter. Detta beror främst på att några marknadsreglerande åtgärder i syfte att avsätta överskott inte behövs, eftersom ett visst importbehov föreligger. Fr. o. m. regleringsåret 1967/68 har prissättningen för svensk betodling och sockerindustri anpassats till de förändringar som äger rum inom sockernäringen i EG-länderna. Regleringsåtgärderna för socker handhas i huvudsak av statens jordbruksnämnd som också förvaltar sockerregleringsfonden, till vilken förs samtliga avgiftsmedel från sockerområdet.

Inom sockerregleringens ram bestäms priserna i tre led, nämligen odlarpriset på sockerbetor, sockerbolagets avräkningspris för socker tillverkat ur svenska betor och det inhemska partipriset på socker. Odlarpriset är kopplat till motsvarande pris inom EG på så sätt att prisändringar inom EG leder till motsvarande prisändringar i Sverige. Till sockerbetsodlare på Gotland och Öland utgår fr. o. m. den 1 juli 1977 ett arcalbidrag. Även det vid överläggningarna fastställda priset på socker tillverkat ur svenska betor, det s.k. avräkningspriset, justeras med hänsyn till prisändringar inom EG.

Om världsmarknadspriset för socker är lägre än priset för svensktillverkat socker skall det senare priset gälla som svenskt partipris. Om världsmarknadspriset överstiger det inhemska priset, fastställs den inhemska partiprisnivån genom en sammanvägning av världsmarknadspriset och det inhemska avräkningspriset.

Då världsmarknadspriset är högre än det svenska priset skall sockerbolaget tillförsäkras en inom vissa gränser bestämd ersättning för raffinering av importerat råsocker, varigenom verksamheten vid raffinaderiet i Arlöv skyddas, där inhemskt och importerat råsocker förädlas till socker av specialkvaliteter, främst bitsocker. Då världsmarknadspriserna understiger det inhemska priset uppnås samma cffekt genom avvägning av införselavgiften på råsocker.

Införselavgiften för socker är rörlig. Den kompletteras med ett s. k. återköpsförfarande, som handhas av regleringsföreningen Svensk sockerhandel. Systemet med återköp syftar till att bringa importpartiernas faktiska priser i nivå med de priser som legat till grund för bestämningen av införselavgilten.

Då världsmarknadspriset på socker är högre än sockerbolagets försäljningspris, avräkningspriset, får jordbruksnämnden ta ut en försäljningsavgift på allt socker som säljs inom landet. Det inhemska partipriset höjs då med motsvarande belopp. De insamlade medlen används [för att subventionera sockerimporten genom importbidrag.

4,1.3.5 Mjölk och mjölkprodukter

Produktions- och marknadsutveckling. Av följande tabell framgår produktions- och konsumtionsutveckling för mjölk och mjölkprodukter (milj. kg).

Prop. 1977/78: 19 69

1966! —1970/ 1971/ 1972) 1973; 1974/ 1975/

67 FÅ! 72 73 74 15 176

Produktion Mjölkproduktion 3431 2841 2959 2990 3095 3111 3261 därav mejeriinvägning 3153 2666 2792 2829 2941 2963 3119

Konsumtion

t Inkl. smördelen i smörfettsbaserat margarin.

En nedgång i mjölkproduktionen skedde under 1950- och 1960-

talen. Under perioden 1970/71—1975/76 har mejeriinvägningen åter ökat med 17 Z. Denna ökning motsvaras av en stigande efterfrågan

på mjölk och mjölkprodukter. Under den scnaste tioårsperioden har förbrukningen av konsumtionsmjölk stigit med 20 94. Hela denna ökning faller på lättmjölken (0,5 2 fetthalt), vars andel av den totala mjölkkonsumtionen under

perioden ökat från 0 a till 29 20. Under samma period har ostkonsumtionen ökat med omkring 50 26. medan förbrukningen av smör har minskat. Konsumtionen av smörfettsbaserat margarin har dock ökat

starkt, varför den totala konsumtionen av smörfett har gått upp något de senaste åren. Utrikeshandeln med mejeriprodukter uppvisar ett överskott av smör

och mjölkpulver, men ett visst underskott för ost. Importen av ost har under senare år varierat mellan 15 och 20 2 av konsumtionen. Viss

export sker också.

Prisutvecklingen för vissa mejeriprodukter framgår av följande tabell (öre/kg).

1966/ -1970/ 1971/ 1972/ 1973/ 1974) 1975/

70 71 72 73 74 75 76

Mjölk

producentpris! 60 65 79 82 92 107 121

konsumentpris 104 119 143 156 149 129 139 Smör, konsumentpris 813 943 1040 1054 1050 1150 1300 Margarin, konsumentpris 394 485 543 575 604 726 806

1 Exkl. efterlikvid och leveranstillägg.

Gällande reglering. Mjölkprisregleringen är mera komplicerad än

övriga regleringar genom att man från en råvara — helmjölk — får flera olika konsumtionsprodukter. Dess huvudkonstruktion överens-

Prop. 1977/78: 19 70

stämmer dock med motsvarande regleringar för övriga jordbruksprodukter.

För de olika mejeriprodukterna fastställs prisgränser och införselavgifter. För 3-procentig konsumtionsmjölk (k-mjölk) och skummjölk fastställs endast övre prisgränser, eftersom man utgått ifrån att import av lägesskäl i praktiken inte förekommer.

För att mjölkproducenterna skall kunna tillförsäkras åsyftade inkomster får mejerierna anpassa de olika mjölkprodukternas priser efter konkurrenssituationen på marknaden. Detta innebär att främst k-mjölk men även ost och grädde, som är föga priskänsliga, har åsatts relativt höga priser. Efterfrågan på smör är mera priskänslig, varför smörpriset anpassats till margarinets prisnivå.

Eftersom mejerierna har olika produktionsinriktning har det varit nödvändigt att inom mjölkprisregleringens ram utjämna de skillnader i lönsamhet som föreligger mellan olika mjölkprodukter och därmed också mellan olika mejerier. Tekniskt sker prisutjämningen så att kmjölk, ost och grädde beläggs med utjämningsavgilter (försäljningsoch/eller tillverkningsavgifter). De medel som därigenom inflyter används i första hand för att ge smöret ett pristillägg och till att finansiera export och lagring m.m, av smör, ost och andra mjölkprodukter. De återstående medlen återbetalas till mejerierna i form av ett utjämningsbidrag på all invägd mjölk. Utjämningsbidraget används av mejerierna till att förstärka avräkningspriset till mjölkproducenten. För att stimulera till en jämnare mjölkinvägning under året säsongvarieras utjämningsbidraget.

De marknadsreglerande åtgärderna för mejeriprodukter handhas i huvudsak av regleringsföreningen, Föreningen för mejeriprodukter. Marknadsregleringen för mjölkpulver ombesörjs sedan år 1971 av Scandmilk AB, som är ctt helägt dotterbolag till Svenska mejeriernas riksförening (SMR). Verksamheten står under statens jordbruksnämnds överinseende.

Kostnader för lagring av smör i fryshus ersätts av regleringsföreningen. I praktiken sköts lagringen, som även omfattar smörolja, av SMR. men verksamheten står även öppen för enskilda mejerier. För att främja avsättningen av smör på den inhemska marknaden lämnar regleringsföreningen en rabatt vid försäljning till allmänna inrättningar. Denna rabatt avpassas så att priset blir konkurrenskraftigt mot priset på margarin, men inte lägre än smörets cxportpris. I kvalitetsbefrämjande syfte utbetalar föreningen vidare kvalitetstillägg för ost till mejerierna.

De större kostnadsposterna inom mjölkregleringen framgår av följande tabell (milj. kr.).

Prop. 1977/78: 19 71

1970/71 1971/72 197273 1973/74 1974;75 1975/76

Exportkostnader 19 20 60 57 51 63 Lagringskostnader 10 9 8 MI 10 13 Pristillägg, rabatter m. m.! 130 106 130 142 87 51 Utjämningsbidrag 476 746 840 I 231 1676 2263

! Avser smör, smörolja, ost och skummjölk.

Finansieringen av de marknadsreglerande åtgärderna och prisutjämningen sker på sätt som framgår av följande tabell (milj. kr.).

1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 Statliga medel Införselavgiftsmedel m.m. 148 192 219 218 166 217 Budgetmedel (livsmedelssubventioner) 26 31 78 455 1269 I 631 Interna avgifter Allmän mjölkavgift 6 7 7 7 7 7 Utjämningsavgifter 458 619 804 695 397 495

4.1.8.6¶Kött och fläsk Produktions- och marknadsutveckling. Av följande tabell framgår

produktion och konsumtion av kött (nöt-. kalv-. får- och hästkött) och

fläsk (milj. kg).

1966/67 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 Produktion

Konsumtion

Kg per person 46,4 46,3 45,2 44,5 46,1 52,1 53,5

Som framgår av tabellen minskade köttproduktionen under perioden 1966/67—1972/73 men har därefter ökat med ca 20 <. Fläskproduktionen har sedan mitten av 1960-talet i genomsnitt ökat med ca 2,5 Zz per år.

Köttkonsumtionen var relativt oförändrad under 1960-talet, men sjönk därefter betydligt fram till regleringsåret 1972/73, för att sedan öka till en högre nivå än 1960-talets. Fläskkonsumtionen har stigit fortlöpande.

Prop. 1977/78: 19 72

För kött förelåg en överskottssituation under hela 1960-talet fram t.o.m, rogleringsåret 1971/72. Därefter har ett underskott uppkommit som successivt har ökat. För fläsk föreligger sedan länge betydande överskott, vilkas storlek varierar med produktionen. Regleringsåret 1975/76 uppgick nettoexporten till ca 25 milj. kg. Den inhemska cefterfrågan på olika styckningsdetaljer av kött och fläsk avviker något från vad som produccras, vilket medfört att en kompletterande import måste ske. Denna har ökat något i omfattning, sedan prisstopp och subventioner införts.

Gällande reglering. Gränsskyddet för kött och fläsk utgörs av införselavgifter som hålls oförändrade så länge det inhemska priset ligger mellan prisgränserna. För att dämpa de prissvängningar som kan uppkomma inom prisgränsintervallet infördes fr. o. m. regleringsåret 1967/68 ett system med s. k. buffertzoner.

De internationella prisnivåerna på kött och fläsk avspeglar numera inte alltid det verkliga världsmarknadsläget. Fr. o. m. den 1 juli 1971 kan statens jordbruksnämnd därför justera införselavgifterna redan då priserna ligger nära prisgränserna, om så krävs för att begränsa eller underlätta importen. Prisstoppet på kött och fläsk har satt ett tak på prisernas rörlighet vid en nivå som ligger ett stycke under den övre prisgränsen.

Införselavgifter uttas för hela och halva slaktkroppar av nöt, får och svin. Även för styckat kött och fläsk, charkuterivaror, organ samt konserver utpår ett gränsskydd i form av införselavgifter. Relationstalen mellan skyddet för ostyckad och styckad vara — de s. k. omräkningsfaktorerna — är f. n. för nötkött 1: 1,4—1,5, häst- och kalvkött 1: 1,4, fläsk 1: 1,35 samt för får- och lammkött 1: 1,2.

De murknadsreglerande åtgärdernu för kött och fläsk handhas i huvudsak av regleringsföreningen. Svensk kötthandel. Verksamheten syftar till att utjämna över- och underskott på den inhemska marknaden samt finansiera kostnaderna för export av uppkommande överskott. I sistnämnda syfte utbetalas exportbidrag, som avpassas så att samma eckonomiska utbyte kan förväntas vid export som vid försäljning på hemmamarknaden. Om övre prisgränsen uppnås eller överskrids för en vara, får exportbidrag inte utbetalas. I vissa lägen kan exporten beläggas med en exportavgift. Regleringsföreningen kan överta importen i första hand då en importreglering införts med anledning av att den nedre prisgränsen för en vara har underskridits.

Vid import av slakterifett uttas fettvaruavgift på samma sätt som vid import av andra matnyttiga fetter och oljor. Då fett importeras för tekniskt bruk restitueras fettvaruavgiften av jordbruksnämnden. Pristryckande överskott av matnyttigt slakterifett kan regleringsföreningen antingen exportera eller sälja inom landet till teknisk industri och fo-

Prop. 1977/78: 19 73

dermedelsindustri, som därvid erhåller slakterifettet till världsmarknadspris genom att ett bidrag utbetalas.

För att utjämna över- och underskott av kött och fläsk mellan olika säsonger utgår ctt lagringsstöd knutet till ostyckade slaktkroppar. Dess-

utom kan rörelsemedel i form av statliga lån ställas till förfogande.

Möjligheter finns också att begränsa fläskproduktionens storlek genom att av regleringsmedel ge bidrag till utslaktning av smågrisar.

Svensk kötthandels kostnader för de marknadsreglerande åtgärderna

(lagring och export samt bidrag till slakterifett) har under perioden 1970/71—1975/76 uppgått till följande belopp (milj. kr.).

Vid finansieringen av de marknadsreglerande åtgärderna för kött

och fläsk har traditionellt utnyttjats i första hand slaktdjursavgifter. Härtill har regleringen tillförts vissa statliga medel dels i form av in-

förselavgiftsmedel inom och utom den s. k. fördelningsplanen, dels av

budgetmedel. Numera uttas inga slaktdjursavgifter, utan i stället tillförs regleringsföreningen en del av de statliga budgetmedel (livsmedels-

subventioner) som utgår för kött och fläsk. Huvuddelen av dessa medel utbetalas direkt från statens jordbruksnämnd till slakterierna och till-

förs jordbrukarna i form av s. k. pristillägg. Om kostnaderna för mark-

nadsregleringen ökar, minskar pristillägget i motsvarande mån. Av

följande tabell framgår kött- och fläskregleringens finansiering (milj.

kr.).

Typ av medel 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 Införsel- och kompensationsavgiftsmedel 25 24 8 11 11 24 Budgetmedel 20 14 82 255 844 981

därav till reglerings-

föreningen 20 14 82 109 76 75 Slaktdjursavgifter 201 202 305 90 14 0

4.1.8.7¶Ägg, äggprodukter och fjäderfäkött

Produktions- och marknadsutveckling. Produktion och konsumtion av

ägg har ökat något under den senaste tioårsperioden som framgår av följande tabell (milj. kg). Uppgifterna är dock något osäkra, eftersom nästan halva marknadsföringen fortfarande sker utanför den organiserade partihandeln.

Prop. 1977/78: 19 74

1966/70 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 Produktion = 101 101 104 106 106 109 105 Konsumtion! 97 102 100 103 103 103 102 Nettoexport! 3 —1 4 3 2 7 3

1 Inkl. äggprodukter omräknade till helägg.

Efter det att broilern introducerades på den svenska marknaden under 1950-talets senare år har både produktionen och konsumtionen av fjäderfäkött mer än tredubblats. År 1975 producerades 40 milj. kg och konsumerades 39 milj. kg fjäderfäkött (höns, kalkon, anka och gås). Av dessa kvantiteter var ungefär 80 92 broilerkött. Produktionen av broilerkött har tidvis tenderat att öka snabbare än konsumtionen, vilket medfört vissa svårigheter att vidmakthålla priset på avsedd nivå. År 1976 infördes ctt statligt stöd till broilernäringen i form av ctt pristillägg.

Gällande reglering. Riktlinjerna för den nuvarande äggregleringen tillkom år 1956. Före broilerns införande på den svenska marknaden var produktionen av fjäderfäkött av begränsad omfattning, och några nämnvärda regleringsåtgärder behövdes inte. Först år 1962 infördes för fjäderfäkött (broiler och kalkon) samma system med prisgränser och införselavgifter som för flertalet övriga jordbruksprodukter.

Gränsskyddet för ägg. äggprodukter och fjäderfäkött utgörs av införselavgifter, som är fasta så länge det inhemska priset befinner sig mellan fastlagda prisgränser. Om vidtagna ändringar av införselavgifterna visar sig otillräckliga för att hålla priset inom prisgränserna kan kvantitativa importregleringar införas. varvid importen med ensamrätt kan förbehållas regleringsföreningen Svensk ägghandel. Viss återhållsamhet kan dock iakttas med åtgärderna om den nedre prisgränsen underskridits till följd :av onormal produktionsutveckling inom landet och import av betydelse inte förekommer. Så har tidigare ofta varit fallet.

De marknadsreglerande åtgärderna handhas av regleringsföreningen Svensk ägghandel. Regleringsföreningen kan exportera ägg och äggprodukter i egen regi eller betala ut exportbidrag. Även vid export av fjäderfä kan föreningen lämna exportbidrag. Dessa får inte överskrida belopp som godkänts av jordbruksnämnden. Exportbidraget bör högst motsvara den fördyring av uppfödningen som orsakats av införsel- och tillverkningsavgifter på fodermedel.

Då marknadsläget så kräver kan regleringsföreningen inköpa ägg för lagring, torkning och senare försäljning. För att minska äggöverskotten har föreningen även lämnat utslaktningsbidrag för värphöns. Vidare har tidvis frivillig överenskommelse träffats med ett antal kläckeriföretag om en begränsning av kläckningarna. Fr. o. m. regleringsåret 1975/76 har statens jordbruksnämnd dessutom bemyndigats

Prop. 1977/78: 19 75

att i produktionsdämpande syfte ta ut en avgift för hönkycklingar levererade till äggproduktion. Denna avgift infördes först under våren 1977. Svensk ägghandel betalar också ut packeri- och kvalitetsbidrag till vissa äggpackerier. Lagringsbidrag för fjäderfäkött utbetalas cendast för kött av höns. Bidrag har även utgått för rabatterad försäljning av hönskött.

Genom beslut av riksdagen våren 1977 har regeringen fått bemyndigande att föreskriva att slaktdjursavgift skall kunna tas ut för kött av fjäderfä.

Finansieringen av de marknadsreglerande åtgärderna för ägg, äggprodukter och fjäderfäkött har hittills skett med statliga regleringsmedel, eftersom några interna avgifter inte tagits ut. Under budgetåren 1970/71—1974/75 tillfördes ägg- och fjäderfäregleringen i genomsnitt 24 milj. kr. per år och under 1975/76 43,5 milj. kr. av statliga regleringsmedel inom fördelningsplanen.

4.1.8.8 Ersättnings- och imitationsprodukter

Produktbeskrivning och marknadsutveckling. Inom livsmedelsindustrin och i hushållen används i vissa sammanhang produkter som utgör ersättningar för eller imitationer av traditionella jordbruksbaserade livsmedel. I ersättningsprodukter har enstaka delar av varan ersatts med andra varor. I imitationsprodukter har alla komponenter ersatts. De från prisregleringssynpunkt viktigaste ersättnings- och imitationsvarorna för jordbruksbaserade livsmedel är sojaprotein samt mjölk- och gräddersättningar,

Produkter av sojabönor har i Sverige sitt största användningsområde som foder. Inblandningen av sojaproteinprodukter i köttvaror uppgick år 1969 till grovt räknat 200—300 ton och fr. o. m. år 1973 till 700— 900 ton per år, vilket motsvarar drygt 2000 ton nötkött per år.

I mjölk- och gräddersättningsmedel har mjölkfettet och i vissa fall även mjölkproteinet bytts ut mot vegetabiliskt fett och protein. Förbrukningen av flytande produkter är liten. Den utgörs bl. a. av s.k. hälsomjölk. De produkter som förekommer i fast form består huvudsakligen av gräddersättningsmedel av vilka importen de senaste åren varit av storleksordningen 500—3800 ton/år. Den inhemska tillverkningen har uppgått till 40—50 ton/år.

Gällande reglering. I fråga om sojaprodukter för användning i livsmedel skedde den 1 juli 1973 en omläggning av avgiftssystemet (prop. 1973: 96, JoU 1973: 25, rskr 1973: 232). En enhetlig införselavgift på 0,80 kr./kg infördes, vilket innebar en sänkning jämfört med tidigare och anslöt till skyddet på vegetabilicområdet.

För mjölk- och gräddersättningar i flytande form, s. k. fettemulsioner, ersattes fr. o. m. den 1 april 1973 en tidigare accis med en efter fetthalten differentierad tillverkningsavgift. Avgiftsskyddet för flytande

Prop. 1977/78: 19 76

mjölk- och gräddersättningar erhöll därmed samma utformning som skyddet för ersättningsprodukter i fast form. Avgiften får enligt regeringens bemyndigande utgå med högst 2,00 kr./kg. Vid import av mjölk- och gräddersättningar uttas dessutom en införselavgift som beräknas på produktens innehåll av andra råvaror än fett samt, om varans fetthalt överstiger 10 Ze, en fettvaruavgift. Produkter som utgör modersmjölksersättning är befriade från ovan nämnda avgifter.

4.1.8.9 Fodermedel

Förbrukning och marknadsförhållanden. Den svenska animalieproduktionen förbrukar årligen fodermedel exkl. grovfoder till ett uppskattat värde av drygt 3 miljarder kr. Därav omsätter foderindustrin omkring hälften och resten, främst foderspannmål, används direkt på gårdarna. Landets totala behov av fodermedel täcks till närmare 90 XX av inom landet odlade eller tillverkade fodermedel.

Någon import av grovfoder förekommer normalt inte. Import av korn och havre kan förekomma vissa år då fodersädsskörden är avscvärt mindre än normalt. Majs däremot importeras regelmässigt. företrädesvis för utfodring av fjäderfä. Fodermedelsimporten domineras av proteinrika produkter såsom oljekraftfoder och fiskmjöl. I följande tabell redovisas förbrukning och import av vissa viktigare fodermedel (milj. kg).

1966/71 1971j72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 Förbrukning

Import Oljekraftfoder 364 345 343 309 356 337 Mais 57 47 34 111 11 74 Fiskmjöl 68 78 68 52 48 70 Torkad betmassa 27 17 3 21 42 50

Gällande reglering. Genom regleringen av priserna på fodermedel kan animalieproduktionens lönsamhet, storlek och inriktning påverkas. Vidare kan priserna på olika köpfodermedel stabiliseras, något som är av stort värde för animalicproduktionen.

Prisregleringen. på fodermedel omfattar i första hand de olika spannmålsslagen och produkter därav samt oljekraftfoder m. m. För vissa fodermedel såsom vallfodermedel exkl. hö- och grönmjöl, kött- och fiskmjöl samt fodertillsatser saknas helt regleringsåtgärder.

Den inhemska prisnivån för fodermedel stöds normalt med hjälp

Prop. 1977/78: 19 77

av rörliga införselavgifter vilkas nivå fastställs av statens jordbruksnämnd. De eftersträvade prisnivåerna anpassas till resp. fodermedels fodervärde och priserna på konkurrerande jordbruksprodukter.

I den utsträckning som tillverkningen av oljekraftfoder baseras på importerade råvaror (vanligen kopra) belastas den med en tillverkningsavgift av samma storlek som införselavgiften på färdigt oljekraftfoder. Priset på det oljekraftfoder (rapsmjöl) som tillverkas med svenskt oljeväxtfrö som råvara fastställs inom fettvaruregleringens ram. Hänsyn tas härvid till prisnivån för annat oljekraftfoder och tillverkningsavgifter uttas inte. För att säkra avsättningen av raps-, rybs- och vitsenapsmjöl kan statens jordbruksnämnd föreskriva inblandningstvång för dessa råvaror i foderblandningar.

För att minska beroendet av importerade proteinfodermedel, och i någon mån reducera spannmålsodlingens omfattning, har en prisstimulans införts i syfte att uppnå en ökad användning och odling av åkerböna och foderärt. Kostnaderna för prisstödet finansieras genom Svensk spannmålshandel.

De införselavgiftsmedel som härrör från import av fodermedel återförs till jordbruket inom den s. k. fördelningsplanen. Även de tillverkningsavgifter som erläggs vid tillverkning av oljekraftfoder när råvaran importeras återförs till jordbruket. I följande tabell redovisas uppburna införselavgifter och tillverkningsavgifter (milj. kr.).

1966/67- 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 1970/71

Fodermedelsavgifter 84,1 83,5 99,4 20,7 25,1 98,8 Tillverkningsavgifter 2,9 3,4 4,8 0,3 1.5 4,8

4.1.9 Industrins råvarukostnadsutjämning

I flertalet västeuropeiska länder tillämpas en producentprislinje för Jordbruksråvaror, vilken i regel uppehålls genom ett system med införselavgifter. Den industri, främst livsmedelsindustrin, som använder jordbruksråvaror i sin tillverkning måste därför köpa såväl importerade som inhemska råvaror till ett pris som avviker från (i regel är högre än) världsmarknadspriset. Om inga särskilda åtgärder vidtas kan följaktligen denna industri komma i ett sämre läge än konkurrenter i länder med lägre prisnivå på jordbruksråvarorna.

Traditionellt har den inhemska industrins konkurrensnackdel gentemot import utjämnats genom att de tullar som utgår på industrins färdigprodukter förutom ett manufaktureringsskydd även innehåller kompensation för avgiftsbelastningen på råvarorna. Vid export av livsmedelsindustrins produkter har restitution medgetts av erlagda tullar och avgifter på ingående jordbruksråvaror eller — i fråga om inhemsk råvara — exportbidrag utbetalats.

Prop. 1977/78: 19 78

Vid EFTA-konventionens tillkomst inkluderades vissa av livsmedelsindustrins produkter bland de varor för vilka tullarna helt avskaffades. De i dessa produkter ingående råvarorna lämnades däremot i regel utanför EFTA:s tullsänkningsprogram. Därför uppstod problem för EFTA-länder med hög prisnivå på jordbruksråvaror genom att industrin gentemot övriga EFTA-länder förlorade inte endast manufaktureringsskyddet utan även den kompensation för råvaruprisfördyringen som ingick i tullarna på färdigvarorna. Problemen kunde uppstå dels för industrin genom ökad konkurrens, dels för jordbruket genom minskad avsättning av råvaror. Tillkomsten av frihandelsavtalen med EG skulle ha medfört motsvarande problem för EFTA-länderna om inte kompenserande åtgärder vidtagits. Till följd av det ökade gränsskyddet för jordbruksråvarorna har dessutom för vissa andra färdigprodukter den kompensation för avgiftsbelastningen som innefattades i tullskyddet gradvis urholkats.

I Sverige tillämpas två olika system för utjämning av industrins råvarukostnader, nämligen intern prisutjämning, och extern prisutjämning. Prisutjämningsbeloppen beräknas på samma sätt i det interna och det externa systemet. De fastställs i princip ill skillnaden mellan världsmarknadspris och hemmamarknadspris och motsvarar då införselavgiften och eventuell annan avgift, i vissa fall jämkade med hänsyn till gränsskyddets utnyttjande.

Det bör dock observeras att det inte föreligger någon automatik i prisutjämningssystemen. En behovsprövning sker. Jordbruksnämnden har också fått i uppdrag att i samråd med kommerskollegium och andra berörda myndigheter hålla samtliga varor som berörs av prisutjämningsfrågan under observation och till regeringen inkomma med de förslag till åtgärder som anses erforderliga.

Det interna systemet infördes den 1 juli 1960 till följd av Sveriges anslutning till EFTA-konventionen. Det innebär att tillverkare av vissa livsmedelsprodukter, som bedöms bli särskilt utsatta för importkonkurrens, får sina genom jordbruksregleringen fördyrade råvaror till världsmarknadspris. För övriga produkter som omfattas av konventionen, men också sådana varor som har s.k. negativt tullskydd, följer jordbruksnämnden fortlöpande utvecklingen för att kunna föreslå åtgärder. Systemet brukar ibland kallas en industriell lågprislinje.

Intern prisutjämning medges f.n. för följande fyra grupper av produkter. Grupp ! choklad- och konfektyrvaror, biscuits och wafers Grupp 2 frukostflingor, såser, soppor m. m. Grupp 3 fiskkonserver o. d. Grupp 4 öl (fr. o. m. den 1 juli 1977 endast starköl).

Då prisutjämningssystemet infördes sänktes tullarna för de berörda produkterna, även mot länder utanför EFTA, med ett belopp som

Prop. 1977/78: 19 79

motsvarade den råvarufördyring som föranletts av jordbruksregleringen. De nya tullarna skulle i princip endast utgöra ett manufaktureringsskydd.

Det interna prisutjämningssystemet innebär att tillverkarna av livsmedelsindustriprodukter innehållande jordbruksråvaror får utjämningsbidrag för hela sin produktion både den som är avsedd för hemmamarknaden och den som säljs på export.

Vid EFTA-ländernas förhandlingar om sina resp. frihandelsavtal med EG var det nödvändigt att ta hänsyn till att EG infört ett externt system för råvaruprisutjämning. För att överbrygga dessa olikheter mellan EG och EFTA-länderna ansågs det nödvändigt att ändra EFTA:s regler beträffande livsmedelsprodukter. Det nya systemet. som trädde i kraft den 1 april 1973, innebär att för vissa av livsmedelsindustrins produkter, som är tullfria i EFTA, tillåts externa prisutjämningsåtgärder.

Extern prisutjämning, som innebär att man tar ut rörliga avgifter vid import och utbetalar motsvarande bidrag vid export, infördes i Sverige fr. o. m. den 1 april 1973 för följande varuslag.

Tulltaxenummer Varuslag 17.04 fondantmassor. mandelmassor m. m. 18.06 glass, glasspulver, puddingpulver m. m., beredningar för fram-

ställning av drycker innehållande kakao 19.02 beredningar av mjöl och stärkelse 19.03 makaroner och spagetti 19.04 gryn och flingor av stärkelse 19.07 skorpor. skorpmjöl, knäckebröd. flatbröd. matbröd m. m. 19.08 bakverk utom biscuits och wafers 21.07 icke alkoholhaltiga beredningar för framställning av drycker.

glass. glasspulver. puddingpulver m. m.. andra livsmedelsbe-

redningar.

Den rörliga avgift som tas ut vid import av ovannämnda produkter bestäms efter den mängd olika jordbruksråvaror som ingår i färdigprodukten och med tillämpning av fastställda prisutjämningsbelopp för de olika råvarorna. Prisutjämningen sker säledes genom att man med de rörliga avgifterna ästadkommer en råvarufördyring för de importerade [färdigvarorna så att dessa blir avgiftsbelastade på samma sätt som 1 Sverige tillverkade varor. Avgiftsmedlen redovisas tillsammans med övriga införselavgiftsmedel. För produkter som omfattas av det externa systemet får exportbidrag lämnas vid export.

Förutom de nu båda nämnda prisutjämningssystemen förekommer för tillverkare av vissa produkter utjämning genom återbetalning av

Prop. 1977/78: 19 80

eller befrielse från införselavgift eller genom bidrag i olika former. För industriprodukter i vilka ingår fettråvaror och stärkelse sker utjämningen delvis inom fettvaruregleringen resp. potatisregleringen. Tullar används också som medel att uppnå avsedd prisutjämning.

Kostnaderna för den interna prisutjämningen beräknas för budgetåret 1976/77 till ca 140 milj. kr. För att finansiera kostnaderna för den interna prisutjämningen för choklad- och konfektyrvaror, biscuits och wafers (grupp 1) samt för öl (grupp 4) utgår en särskild utjämningsskatt såväl för inhemsk produktion som vid import. Det belopp som influtit genom denna skatt under budgetåret 1976/77 uppgår till 79 milj. kr. Skatten uppgär fr. o. m. den I januari 1977 till 90 öre/kg för choklad- och konfektyrvaror samt biscuits och wafers samt fr. o. m. den Il juli 1977 till 5 öre/l för starköl. Prisutjämningskostnaderna för övriga varor (grupp 2 och 3) inom det interna systemet finansieras med budgetmedel.

Riksskatteverket handlägger prisutjämningen för grupp I och 4 i samband med uppbörd av utjämningsskatten. Tillverkare av ifrågavarande produkter redovisar skattebelagd produktion till riksskatteverket, varvid avdrag för prisutjämning får ske för faktiskt använda råvaror. För exporterade produkter erläggs cj utjämningsskatt. Prisutjämningen för produkter i grupp 2 och 3 handhas av jordbruksnämnden. De totala kostnaderna för det interna prisutjämningsförfarandet (utom vad avser fettvaror för fiskkonserver) bestrids från anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Kostnaderna för den externa prisutjämningen utgörs av exportbidrag som huvudsakligen har utgått för sådana produkter som bröd av olika slag. främst knäckebröd samt kakmix. barnmat och välling. Kostnaderna för exportbidragen finansieras i första hand med införselavgiftsmedel från import av de färdigprodukter som omfattas av det externa systemet och därutöver med bl. a. förmalningsavgiftsmedel.

4.2 Jordbruksutredningen 4.2.1 Prisregleringens handläggning

Utredningen har, mot bakgrund av att statens jordbruksnämnd år 1976 erhållit en ny organisation, inte ansett sig böra ta upp frågan om dess organisation. Utredningens förslag om en viss ökad insyn från samhällets sida i effektivitets- och konkurrensförhållandena inom den del av förädlingsindustrin som omfattas av jordbruksprisregleringen förutsätter dock en ökning av nämndens personalresurser.

I samband med omorganisationen företogs ingen ändring i fråga om konsumentdelegationens ställning och sammansättning. Med hänsyn till att även konsumentdelegationen torde komma att beröras av utredningens förslag om ökad insyn från samhällets sida i förädlingsindustrin,

Prop. 1977/78: 19 81

anser utredningen att frågan om delegationens sammansättning bör övervägas på nytt. Härvid bör bl. a. prövas om konsumentintresset i delega-

tionen bör renodlas och om synpunkter från förbrukarsidan inom livs-

medelsscktorn lämpligen bör inhämtas i annan ordning. Även delegationens ställning i förhållande till jordbruksnämnden bör tas upp vid en

sådan översyn.

4.2.2 Utgångspunkter för prissättningen

Enligt direktiven till utredningen skall de allmänna jordbrukspolitiska målen från år 1967 bestå. Prissättningen bör därför utformas så att dessa mål kan förverkligas. Dessa innebär sammanfattningsvis att jord-

bruket skall åstadkomma en produktion av önskad storlek till lägsta

möjliga samhällsekonomiska kostnad, samtidigt som det skall vara

möjligt för dem som är sysselsatta inom jordbruket att få del av den allmänna standardstegringen. Utredningen har granskat utvecklingen

efter år 1967 för att fastställa i vilken utsträckning den betydande frihet

som förelegat vid valet av utgångspunkter för prissättningen under den-

na tid har bidragit till att dessa mål har kunnat förverkligas. Under prisregleringsperioden 1967/68-—1970/71 ansågs det framför allt angeläget att med hjälp av olika jordbrukspolitiska åtgärder hålla

tillbaka konsumentprisstegringar samt gynna en snabb resurs- och produktionsanpassning. Inkomstmålet gavs därför en något mera underord-

nad roll. Den resurs- och produktionsminskning som ägde rum var mest tydlig inom mjölkproduktionen. I stället ökade spannmålsodlingens

omfattning, något som delvis berodde på att kreatursstammen och därmed även vallodlingen minskade.

Inför prisregleringsperioden 1971/72—1973/74 befann sig jordbruksnäringen i elt annat resurs- och produktionsmässigt läge än år 1967. Mjölkproduktionen var t. o. m. på väg att sjunka under den nivå som av beredskaps- och försörjningsskäl ansågs nödvändig, Därmed hade också möjligheterna förbättrats att vid prisavvägningen ta en ökad hänsyn till inkomstmålet för i första hand mjölkproducenterna.

Fr. o. m. år 1973 ansågs det av stabiliseringspolitiska och sociala skäl nödvändigt att dämpa konsumentprishöjningarna. I detta syfte infördes

en subventioncring av vissa baslivsmedel. Efter hand har livsmedelssub-

ventionerna ökat i omfattning och uppgår efter den 1 januari 1977 till ca 3,4 miljarder kr. per år. Genom denna åtgärd har det direkta sam-

bandet mellan producent- och konsumentpriser blivit svagare än tidigare. Lönsamhets- och inkomstförbättringar inom jordbruket har så-

ledes i vissa lägen kunnat uppnås utan att konsumentpriserna behövt

höjas i motsvarande utsträckning. Därmed har en ökad rörelsefrihet uppnåtts på prispolitikens område. Inför prisregleringsperioden 1974/75—1976/77 hade förutsättningarna för prisavvägningen ändrats genom att den internationella prisnivån

6 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 19

8 Prop. 1977/78: 19

för flera jordbruksprodukter var avsevärt högre än under den närmast föregående tjugoårsperioden. Därmed kunde ökad vikt läggas vid inkomstmålet och prishöjningar kunde genomföras även för produkter med betydande överskott, t. ex. spannmål.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att utvecklingen efter år 1967 har präglats av betydande förändringar såväl inom som utom jordbruket. Prissättningen har under denna tid skett med beaktande av ctt flertal faktorer, i första hand inkomst- och rationaliseringsutlvecklingen inom jordbruket, marknadsläget för olika jordbruksprodukter samt konsumenternas intressen. Enligt utredningens uppfattning har den betydande frihet som förelegat vid valet av utgångspunkter för prisavvägningen under denna tid inneburit fördelar. Av särskilt värde har härvidlag varit möjligheten att, åtminstone i skeden som karakteriserats av starka prisstegringar, genom livsmedelssubventioner kunna begränsa prisstegringarna på baslivsmedel. Mot denna bakgrund förordar utredningen att nuvarande frihet vid valet av utgångspunkter för avvägningen av priserna på jordbruksprodukter bibehålls även i fortsättningen. Relationerna mellan priserna på olika jordbruksprodukter bör härvid anpassas så att produktionen på lång sikt inriktas på de varor som Sverige har de bästa förutsättningarna att framställa.

4.2.3 Valav prislinje

Enligt direktiven skulle utredningen pröva olika metoder för att finansiera jordbruksstödet. I samband härmed borde undersökas möjligheterna att ersätta den år 1972 gällande s. k. högprislinjen med en s. k. lågprislinje och effekterna av en sådan övergång. Utredningen borde även undersöka möjligheterna till ytterligare modifieringar av högprislinjen.

I direktiven framhölls vidare att en lågprislinje har vissa fördelar framför en högprislinje, särskilt från fördelningspolitisk synpunkt. Detta sammanhänger med att inkomsttagare med låga inkomster och barnfamiljer med inkomster i vanliga inkomstlägen använder en förhållandevis stor andel av sin disponibla inkomst för livsmedelskonsumtion. En Jågprislinje skulle därför ge dessa grupper möjligheter att förbättra sin livsmedelsstandard. Andra fördelar med en lågprislinje var enligt direktiven

en. och att den inhemska livsmedelsindustrin kan köpa jordbruksråvarorna till världsmarknadspriser. En fullständig övergång till en lågprislinje skulle enligt direktiven ha belastat statsbudgeten med inemot tre miljarder kr. De vanligtvis kraftiga variationerna i världsmarknadspriserna skulle emellertid enligt direktiven medföra större svängningar i konsumentpriserna än vid tillämpning av en högprislinje. Detta ansågs

Prop. 1977/78: 19 83

inte tillfredsställande för vare sig konsumenter, livsmedelsindustri eller handel. BI. a. med hänsyn härtill torde enligt direktiven en viss prisreglering behövas även vid tillämpning av en lågprislinje.

Under 1970-talets första år låg VM-priserna på jordbruksprodukter fortfarande kvar på den låga och jämförelsevis stabila nivå som gällt

under större delen av efterkrigstiden, och en relativt renodlad producentprislinje tillämpades utan nämnvärda inslag av livsmedelssubven-

tioner. Enligt utredningens beräkningar skulle en VM-prislinje under

sådana förhållanden ha inneburit ganska betydande bruttocffekter för

konsumenterna. Totalt skulle deras utgifter för jordbruksbaserade livsmedel ha kunnat sänkas med ca 3 000 milj. kr. eller 20 4t. I relation till de totala livsmedelsutgifterna skulle sänkningen ha utgjort ca 12 2. Ju större ett hushålls konsumtion är av berörda livsmedel, desto större blir dess bruttovinst. För en trebarnsfamilj skulle bruttovinsten under den-

na period ha uppgått till 1 500—1 600 kr./år, beräknad i under denna

period gällande priser.

Nettoeffekterna skulle ha blivit mindre än bruttoeffekterna för samtliga hushållstyper. eftersom statens merkostnader förutsatts finansierade genom höjda skatter som belastar konsumenterna. Endast vid en in-

komstskattefinansiering skulle nämnvärda omfördelningseffekter ha

uppkommit. En trebarnsfamilj skulle saledes under denna period enligt utredningens beräkningar ha gjort en nettovinst på ca I 300 kr/år. om

den hade haft låga inkomster, men en nettoförlust på 700 kr/år eler

mer om familjen hade haft höga inkomster.

Under hösten 1974 hade världsmarknadspriserna stigit avsevärt jäm-

fört med perioden 1970—1972, och livsmedelssubventionerna till bas-

ha begränsat effekterna av en övergång från den faktiskt tillämpade mellanprislinjen till en VM-prislinje. Enligt utredningens beräkningar skulle omfördelningseffekterna vid en övergång till en VM-prislinje i detta läge endast ha blivit ca 1/3 så stora jämfört med vad som hade kunnat

uppnås under perioden 1970—1972.

De livsmedelssubventioner som gavs under första halvåret 1977 motsvarade en årlig subvention av ca 3 400 milj. kr., vilket inkl. effekten av mervärdeskatten innebar en bruttovinst för konsumenterna på ca 4000

milj. kr./år.

Utredningen har inte ansett det lämpligt att föreslå en övergång till en VM-prislinje. Skälen är främst följande.

Världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter ligger numera nominellt närmare 40 9& högre än vid början av 1970-talet, och någon återgäng till 1950- och 1960-talets låga priser väntas inte ske. Samtidigt har den inhemska prisnivån på jordbruksbaserade livsmedel sänkts kraftigt

Prop. 1977/78: 19 84

med hjälp av budgetmedel. En övergång till en VM-prislinje bedöms varken i dagsläget eller i framtiden kunna möjliggöra lika stora omfördelningseffekter mellan olika konsumentgrupper som före år 1973.

Världsmarknaden för jordbruksprodukter under den närmaste 5—10årsperioden väntas komma att uppvisa kraftiga prisvariationer. En renodlad VM-prislinje skulle därför medföra instabila priser, vilket är en nackdel för både konsumenter, handel. livsmedelsindustri och prisregleringens administration.

Om en reglering införs i syfte att eliminera inverkan av världsmarknadens prisvariationer på den inhemska konsumentprisnivån får man tillbaka nuvarande prisreglering. Dessutom behövs ett särskilt system för administration av tilläggsutbetalningar till producenterna.

Nuvarande form av mellanprislinje ger statsmakterna möjligheter att selektivt bestämma vilka livsmedel som skall ges lägre priser än vid en producentprislinje. Denna selektivitet saknas i en VM-prislinje. För en given utgift över budgeten uppnås genom cen mellanprislinje därför en större effekt gentemot avsedda målgrupper (främst barnfamiljer med stor konsumtion av baslivsmedel) än om världsmarknaden skulle avgöra prisnivåerna på olika produkter. Utredningen har emrellertid inte sett det som sin uppgift att ta ställning till i vilken utsträckning man för att uppnå fördelningspolitiska effekter av här aktuellt slag skall utnyttja livsmedelssubventioner eller andra medel utanför jordbrukspolitikens ram.

Alternativet till en VM-prislinje är att tillämpa någon [orm av nationcellt fastställd prislinje mot konsument. En sådan kan ges formen av en producentprislinje, innebärande att producentprisnivån även avgör konsumenitprisnivån, eller en mellanprislinje, varvid konsumentipriserna med hjälp av statliga budgetmedel (livsmedelssubventioner) i större eller mindre omfattning reduceras i förhållande till prisnivån vid en producentprislinje.

Med hänsyn till den omfattning som livsmedelssubventioneringen har uppnått är det enligt utredningens uppfattning knappast möjligt, med tanke på effekterna för konsumenterna, att utan vidare återgå till producentprislinjen. En återgång skulle antingen få göras successivt under en längre tidsperiod eller kombineras med andra lättnader för konsumenterna.

Livsmedelssubyentionerna påverkar som tidigare berörts även konsumtionens storlek och därmed näringsstandarden för konsumenterna. Genomsnittligt sett föreligger inga betydande brister i den svenska kosten, men detta hindrar inte att det inom vissa konsumentgrupper kan förekomma en otillfredsställande kostsammansättning. Enligt socialstyrelsens medicinska expertgrupp bör den svenska kosten förändras på följande sätt.

Prop. 1977/78: 19 85

Halten av fett bör minskas från nuvarande knappt 40 <a till högst 35 Se av cnergiintaget.

Konsumtionen av socker och sockerrika produkter bör sänkas med minst 1/4.

Mättat fell bör i möjligaste män utbytas mot fleromättat.

Konsumtion av grönsaker, frukt, potatis, fettfattiga mjölkprodukter, fisk, magert kött, fjäderfäkött, matbröd och andra spannmålsprodukter bör ökas.

Utredningen har vid sin behandling av näringsfrågorna haft kontakter med näringsexpertis. Nuvarande subventioner på främst mjölk, ost samt kött- och fläskvaror är enligt såväl näringsexperternas som utredningens uppfattning inte genomgående helt riktigt avvägda om deras syfte är att påverka konsumtionsvanorna i en från näringssynpunkt önskvärd riktning. Värdefullt är att mjölkkonsumtionen med subventionernas hjälp har ökat till en nivå som i stort sett motsvarar vad som näringsmässigt eftersträvas. Däremot är nuvarande subventioner till kött- och fläskvaror åtminstone näringsmässigt sett knappast motiverade och kan dessutom ifrågasättas mot bakgrund av den globala livsmedelsförsörjningen. Huvuddelen av köttkonsumtionen baseras emellertid på en inhemsk produktion vid vilken utnyttjas betesarealer som i stort sett saknar alternativ användning.

Subventionerna skulle kunna differentieras så att efterfrågan på magrare produkter (lättmjölk, mager ost, eventuellt broilerkött) gynnades på bekostnad av fetare produkter. Tekniskt sett skulle även en avgiftsbeläggning kunna ske av socker och matfett i syfte att dämpa efterfrågan, men för dessa produkter torde efterfrågan inte nämnvärt påverkas av priset. Det sistnämnda gäller även vissa övriga jordbruksbaserade livsmedel (potatis och spannmålsprodukter), vars konsumtion skulle behöva stimuleras. Grönsaker och frukt omfattas inte av jordbruksregleringen och torde ha en alltför splittrad marknadsföring för att kunna subventioneras.

Prissättningen kan således i viss mån utnyttjas för att påverka konsumtionens sammansättning och därmed näringsstandarden för konsumenterna. Många viktiga livsmedel ligger emellertid utanför jordbruksregleringen. Det viktigaste medlet för en förbättrad näringsstandard bör därför enligt utredningens uppfattning vara en intensifierad kostupplysning.

Från administrativ synpunkt innebär utbetalningen av nuvarande livsmedelssubventioner inga större problem. F. n. utbetalas subventioner till värdemässigt inemot 4/5 av de livsmedel som omfattas av jordbruksprisregleringen. Subventioneringsnivån kan höjas väsentligt för dessa produkter utan att tekniska problem uppkommer. Resterande jordbruksbaserade livsmedel är antingen svåra att subventionera på grund av en

Prop. 1977/78: 19 86

splittrad marknadsföring (potatis, ägg) eller inte aktuella av näringsmässiga skäl (socker. matfett). Livsmedelssubventionerna har i betydande utsträckning kombinerats med ett prisstopp. Detta komplicerar i viss mån handläggningen av jordbruksprisregleringen. En särskild utredning arbetar med frågan hur dessa olägenheter skall kunna minskas.

För livsmedelsindustrin är det angeläget att subventionerna utformas och avvägs på ett sådant sätt att de så litet som möjligt snedvrider konkurrensen (avsättningsmöjligheterna) mellan företag som tillverkar produkter som kan ersätta varandra.

Enligt utredningens sammanfattande bedömning bör nuvarande mellanprislinje mot konsument bibehållas. Den innebär fördelar av såväl jordbrukspolitisk som allmän- och fördelningspolitisk karaktär.

Från allmän stabiliseringssynpunkt kan mellanprislinjen vara fördelaktig genom att tillskott av livsmedelssubventioner i ett inflationistiskt konjunkturläge kan dämpa prisstegringarna på baslivsmedel och därmed hela konsumentprisnivåns uppgång.

För jordbrukarna innebär mellanprislinjen fördelar i så måtto att uppställda mål beträffande inkomster och lönsamhet lättare kan uppnås utan risk för att konsumentprishöjningar begränsar avsättningen. Ökad inhemsk avsättning kan även i vissa fall innebära att prispressande cexport kan reduceras.

För konsumenterna kan livsmedelsprisernas ökning dämpas under skeden med cn kraftig inflation och vissa gynnsamma fördelningspolitiska effekter uppnås. Speciellt utsatta grupper såsom barnfamiljer och låginkomsttagare kan beredas fördelar om prisutvecklingen på för dem betydelsefulla livsmedel (främst k-mjölk) hålls tillbaka.

Även om cn fortsatt mellanprislinje, som i det föregående har redovisats, inocbär många fördelar. är det enligt utredningens uppfattning angeläget att understryka att statsfinansiella skäl kan begränsa möjligheterna att utvidga subventionerna. Under perioder med en måttlig prisstegring bör därför enligt utredningens uppfattning kompensationen till jordbruket i huvudsak utgå i form av höjda konsumentpriser.

Utredningen har övervägt i vad mån det skulle vara möjligt att på förhand uppställa riktunjer för prisavvägningen mot konsument. Härigenom skulle fastställandet av hur stor del av prishöjningen mot producent som skulle belasta konsumenten i form av prishöjningar resp. hur stor del som skulle finansieras med ökade budgetmedel i viss mån bli en automatisk process. Eftersom det är manga faktorer som är av betydelse vid dessa avvägningar — effekter för jordbrukare, försörjningsberedskap, konsumenter. statsfinanser, samhällsekonomi m. m. — mäste emellertid en förutsättningslös bedömning av samtliga dessa förhållanden i varje läge anses nödvändig. Detta innebär enligt utredningens uppfattning att prissättningen mot konsument på samma sätt som pris-

Prop. 1977/78: 19 87

sättningen mot producent bör ske med full frihet att beakta de utgångspunkter som i varje läge bedöms böra tillmätas den största vikten.

Ledamoten Enlund understryker i särskilt yttrande betydelsen av att en ändring av kostvanorna eftersträvas, främst i syfte att förbättra folkhälsan men också av hänsyn till livsmedelssituationen i världen. Ledamoten Israelsson framhåller i särskilt yttrande att så länge som mervärdeskatten på livsmedel finns kvar bör livsmedelssubventionerna höjas till en sådan nivå att de innebär cen restitution av livsmedelsmomsen.

42.4 Prisstödet till jordbrukarna

I direktiven till utredningen anförs bl. a. att jordbruksstödet naturligt-

get att stödet utformas så att det i största möjliga utsträckning kommer primärproduktionen av jordbruksprodukter till del och att förädlingsledet så långt möjligt hålls utanför stödgivningen.

Nuvarande prissättningssystem. Nuvarande stöd till jordbruket utgår i huvudsak genom en reglering av jordbruksprodukternas priser. För animaliska produkter, dvs. främst mjölk och slaktdjur, regleras partipriserna på delvis förädlade produkter. Härigenom blir även en del av förädlingsledet, den s. k. primärförädlingen, delaktig av prisstödet. Hur stor del av stödet som tillfaller jordbrukarna blir särskilt på kort sikt beroende av kostnads- och effektivitetsutvecklingen inom det primära förädlingsledet. På längre sikt påverkar kostnadsutvecklingen inom det primära förädlingsledet även konsumenternas priser på jordbruksbaserade livsmedel.

Mot denna bakgrund har utredningen på olika sätt sökt belysa effek-

en mera teoretisk analvs av de konsekvenser som kan förväntas vid den marknadsstruktur som föreligger inom slakteri- och mejeribranscherna, innebärande en betydande producentkooperativ marknadsdominans. En sådan koncentration till en företagslorm med en omfattande såväl horisontell som vertikal integration kan innebära effektivitetsfördelar genom stordrift och planmässighet i intransporter, produktion och distribution. Det förhållandet att marknaden helt domineras av ett enda eller ett fåtal företag innebär emellertid samtidigt risker för att en mindre tillfredsställande effektivitetsutveckling kan komma till stånd genom bristande pris- och kvalitetskonkurrens.

De nyss redovisade teoretiska bedömningarna av den tänkbara effektivitetsutvecklingen inom mejerier och primärslakterier har kompleticrats med en redovisning som belyser den fuktiska utvecklingen inom dessa branscher. Redovisningen ger enligt utredningen i stort en gynnsam bild av utvecklingen, även om möjligheterna till meningsfyllda jäm-

Prop. 1977/78: 19 88

förelser med andra delar av näringslivet försvåras av att förutsättningarna för rationaliseringsätgärder varierar.

Som förut nämnts domineras den förädling av. mjölk- och slakt-

produkter som sker före prisregleringsledet av producentkooperativa

företag som i betydande grad är integrerade både horisontellt och

vertikalt. Integrerade företag kan, särskilt om de är stora, företa kost-

nadsövervältringar. Detta tillgår så att de håller nerc priser och margi-

naler inom någon del av verksamheten i konkurrenssyfte. under förutsätt-

ning att nägon annan del av verksamheten kan bära dessa kostnader. Företag som inte är integrerade saknar dessa möjligheter och kan därför, särskilt om de är små, komma i ett sämre konkurrensläge. Möjlig-

heterna för de pris- och konkurrensvårdande myndigheterna att ingripa i sadana fall är beroende av om skadliga konkurrensbegränsningar kan anses uppkomma.

I syfte att belysa den eventuella förekomsten av kostnadsövervält-

ringar inom producentkooperativa slakteriföretag har utredningen redo-

visat en studie av slaktledets och vidareförädlingens resultat för åren

1970—1973, Studien (SIND 1975: 3) Slakteri- och charkuteriindustri har utförts av statens industriverk. Utredningen understryker följande

slutsatser i industriverkets studie.

Trots att kostnadsövervältring inte kan påvisas är det uppenbarligen

av vikt att problemet beaktas bl. a. i samband med jordbruksförhandlingarna, eftersom det nuvarande jordbruksregleringssystemet med pris-

reglering i partiledet (hela slaktade kroppar), ger teoretiska möjligheter

till övervältring av kostnader. Speciellt känsligt är problemet i de fall prisstopp räder i samtliga tillverkningsled utom jordbruksledet. Som regleringssystemet nu är utformat föreligger det svårigheter att se om t.ex. en höjning av partipriset på hela kroppar till fullo går till jordbruket efter avdrag för kostnadsökningen i slaktledet. Eftersom slakteriorganisationen inte redovisar de olika leden för sig, kan t. ex. en del av en partiprishöjning användas till att sänka priserna på egna vidareförädlade varor för att få ett bättre konkurrensläge gentemot övriga vidarcförädlingsföretag utan att detta framgår av organisationens redovisning.

En belysning av detta konkurrensproblem skulle väsentligt underlättas om föreningar och företag med kombinerad slakteri- och vidarceföräd-

lingsverksamhet redovisade kostnader och intäkter fördelade på resp.

verksamhetsgren för sig. F.n. kan statens pris- och kartellnämnd i samband med sin granskningsuppgift vid jordbruksförhandlingarna endast genom att undersöka ett mindre urval av föreningar och företag söka

fastställa fördelningen av kostnader och intäkter mellan de olika verksamhetsgrenarna samt på grundval av denna fördelning söka avgöra hur

stora kostnadsökningarna varit i slakteriledet för att jordbrukarna skall

kunna erhålla avsedd kompensation.

Utredningen framhåller att konkurrensförhållandena inom slakterioch mejeribranscherna givetvis påverkas av de offentliga regleringarna på dessa områden. Stundom ingår det som ett väsentligt led i en offentlig reglering att begränsa den fria konkurrensen. I andra fall uppkom-

Prop. 1977/78: 19 89

mer en sådan begränsning såsom en biverkan av regleringen. Det ligger i sakens natur att konkurrensbegränsningslagen (KBL) inte kan åberopas gentemot offentliga regleringar med konkurrensbegränsande verkningar. Utredningen har sökt belysa konkurrensförhållandena inom slakteri- och mejeribranscherna bl. a. genom överläggningar med olika berörda parter. Härvid har framkommit följande.

På mcejerisidan är jordbrukskooperationen (SMR) praktiskt taget ensam på marknaden. De volymer industrimjölk resp. mjölkfett som säljs till utomstående företag är små. SMR:s prissättning vid sådana externa försäljningar har inte blivit föremål för någon väsentligare kritik. Däremot kar tillgången på råvara säsongmässigt erbjuda problem. Från margarinindustrins sida har t. ex. framhållits att vissa margarinsorter av kvalitetsskäl skulle kräva bl. a. grädde som råvara, något som med nuvarande mjölkproduktion inte kan erbjudas utomstående köpare kontinucrligt hela året.

På slaktsidan har ingen kritik framförts beträffande slakteriorganisationens prissättning vid försäljningar av hela slaktkroppar till utomstående vidareförädlingstföretag. I industriverkets tidigare omnämnda utredning redovisas en enkät som tyder på att vissa företag utanför jordbrukskooperationen inte alltid anser sig kunna erhålla önskade kvantiteter och kvaliteter från slakterierna. Detta anses dock i många fall bero på en rent fysisk brist. Kritik har vidare framförts mot representativiteten hos de noteringar som utnyttjas inom prisregleringen på olika köttprodukter samt mot jordbruksnämndens möjligheter att på ett tillfredsställande sätt bedöma marknadsläget, främst i samband med ändringar av införselavgifterna.

Sammanfattningsvis anför utredningen att tillgängligt material inte medger helt entydiga slutsatser beträffande frågan om nuvarande prissättningssystem ger jordbrukarna avsedd andel av jordbruksprisstödet. Detta sammanhänger bl. a. med att erfarenheter av andra prissättningssystems innebörd för svenska förhållanden saknas. Den producentkooperativa dominansen inom mejeri- och slakteribranscherna torde å ena sidan ha inneburit effektivitetsfördelar genom stordrift, planmässighet i uppsamling och distribution, etc, Dessa fördelar bör på sikt ha kommit såväl producenter som konsumenter till godo. Å andra sidan brukar konkurrensen ses som ett av de främsta medlen att främja effcektivilet och insyn i en bransch. Bristen på konkurrens från andra företagsformer, speciellt på mjölksidan, kan principiellt innebära risker för att effektiviteten efter hand inte blir så hög som annars skulle vara möjligt. Detta kan drabba konsumenterna i form av högre priser.

Från producentsynpunkt har nuvarande prissättning i partiprisledet för mjölk- och köttprodukter i stort sett fungerat väl enligt utredningens bedömning. Det är visserligen inte möjligt att entydigt avgöra om

Prop. 1977/78: 19 90

prisstödet kommit jordbrukarna till del i avsedd omfattning. De producentkooperativa företagen arbetar emellertid med denna målsättning.

Den rationalisering som ägt rum inom mejeri- och slakteriindustrin har lett till betydande effektivitetsvinster. Möjligheter saknas dock att av-

göra om någon annan form av prissättningssystem skulle ha skapat förutsättningar för en ännu bättre effektivitetsutveckling. Prissättningssystemet torde vidare ha medgett en tillfredsställande prisstabilitet och därmed planeringstrygghet för jordbrukarna. Genom den producentägda industrins mottagningsplikt bör även cn hög grad av avsättningstrygghet ha uppnåtts.

Från konsumentsynpunkt har nuvarande prissättningssystem för mjölk- och köttprodukter, såvitt utredningen kunnat bedöma, i huvudsak fungerat bra. dvs. medgett en rationell och effektiv förädling av jordbruksprodukterna, varigenom konsumentprisstegringarna kunnat hål-

las tillbaka. Från den ej producentkooperativa livsmedelsindustrins och handelns

sida har partiprissättningen kritiserats, främst för att det saknas en tillfredsställande insyn i och uppföljning av sambandet avräkningspriser — partipriser samt i effektivitetsutveckling och konkurrensförhållanden

bland de företag som arbetar inom systemets ram.

helt utanför stödgivningen skulle enligt prop. 1967:95 vara att införa en renodlad VM-prislinje, varvid jordbruksstödet skulle utgå direkt till jordbrukarna i form av tilläggsbetalningar över statsbudgeten. Avräk-

ningspriserna på mjölk och slaktdjur skulle emellertid fortfarande påverkas av förädlingsföretagens effektivitet. Utredningen har av andra skäl avvisat VM-prislinjen.

En annan metod att hålla förädlingsledet utanför stödgivningen skulle vara att föra över prissättning och prisreglering från parti- till produ-

centprisledet. En prisreglering i producentpristledet förekommer redan i

Sverige på flertalet vegetabiliska produkter. I Storbritannien tillämpades

före landets inträde i EG en sådan prissättning på mjölk, Milk Markelt-

ing Board System (MMB). Utredningen har övervägt om prissättningen och prisregleringen för mjölk- och slaktprodukter i Sverige skulle kunna

föras över från partiprisledet till avräkningsprisledet antingen enligt ett

system liknande det som nu tillämpas för svenska vegetabilier eller ett system liknande MMB.

Det bör understrykas att även om prissättningen primärt skulle kunna knytas till producentpriserna för mjölk och slaktdjur, måste vid fri im-

port också partipriserna för de förädlade mjölk- och slaktprodukterna stödjas. Så länge man eftersträvar cn högre inhemsk prisnivå än världsmarknadens, mäste nämligen de inhemska priserna ges ett visst skydd gentemot importen, som sker i form av förädlade produkter. Härigenom

Prop. 1977/78: 19 91

uppkommer samma dubbla prisreglering som för vissa vegetabilier —

oljeväxtfrö och olja. fabrikspotatis och stärkelse. sockerbetor och socker.

Utredningen har konstaterat att för vegetabiliska produkter råder på en rad punkter gynnsammare förutsättningar för en reglering av producentpriserna än för här aktuella animaliska produkter.

Utrikeshandeln sker i stor utsträckning med varan i oförädlat skick (spannmål, oljeväxtfrö, matpotatis).

Hela skörden inlöses av regleringsföreningen (oljeväxtfrö).

Hela skörden tas om hand av ett enda förädlingsföretag (oljeväxtfrö,

sockerbetor).

Produkterna förädlas till en enda i stort sett homogen slutprodukt (mjöl, socker. rapsolja).

På grund av att likartade förutsättningar inte föreligger för här aktuella animaliska produkter är det knappast möjligt att utan vidare överföra vegetabiliernas prissättningssvstem till dessa produkter.

Vid en eventuell överföring av prissättningen och prisregleringen för mjölk till producentprisledet måste följande för Sverige speciella förhållanden särskilt beaktas.

Mejeriföretagen ägs till praktiskt taget 100 57 av producentkooperativa föreningar.

Det föreligger ett starkt ägarsamband på kooperativ bas mellan jord-

formen.

En omfattande strukturrationalisering har ägt rum inom mejeribranschen, vilket medfört att det numera i stort sett endast finns ett mejeri inom varje upptagningsområde. Om konkurrerande mejeriföretag skulle etableras räcker ej råvaran till för en rationell drift i två företag.

Om man vill göra större ingrepp i nuvarande företagsstruktur och ägarsamband, måste de därför vara mycket starkt motiverade från samhällssynpunkt.

En övergång till en prisreglering i avräkningsprisledet för mjölk och mjölkprodukter i Sverige. konstruerad med utgångspunkt från det brittiska MMB, är enligt utredningens uppfattning i och för sig tekniskt

möjlig. Regleringsorganet (jordbruksnämnden eller regleringsförening-

en) skulle överta ansvaret för jordbrukarnas mjölkleveranser — dvs. ha inköpsmonopol och betala mjölkleverantörerna — samt bestämma

mjölkens fördelning mellan olika mejerier. Regleringsorganet skulle

därvid differentiera olika mejeriers inköpspriser för mjölken efter dess

9 Prop. 1977/78: 19

användning inom resp. mejeri. Mjölken skulle således, liksom i nuvarande svenska system, fördelas till olika produkter efter deras betalningsförmåga för mjölken. Nuvarande utjämning av lönsamheten mellan olika mejeriprodukter genom utjämningsavgifter och utjämningsbidrag skulle ersättas med en differentiering av mejeriernas inköpspriser för mjölk till olika produkter. Prisöverläggningar skulle få föras såväl beträffande producentpriset på mjölk som partipriserna och gränsskyd-

marginalerna bestämmas. Utredningen har även prövat alternativa prissättningssystem för slaktprodukter. Som nämnts knyts den primära prissättningen i nuvarande

således, i motsats till vad som gäller för mejeriprodukter. efter prisregleringsledet. Härigenom intar slakten ett mellanläge mellan äå cna sidan prissättningen för vegetabilier och å andra sidan prissättningen för mejeriprodukter, eftersom prissättningen ligger jämförelsevis nära producentprisledet. Huvudproblemet vid en MMB-prissättning för mejeri- och slaktprodukter är hur man skall behandla de vinster eller förluster som uppkommer för företag med andra kostnadsnivåer än de marginaler som skulle fastställas av regleringsorganet samt. på slaktsidan, nettoresultatet

Företagens vinster eller förluster vid de av staten fastställda marginalerna skulle, om de finge påverka avräkningspriserna genom cn uteller inbetalning vid sidan av regleringsorgancts pris, i praktiken innebära att man far samma betalning som i nuvarande system. Nettoresultatet från vidareförädlingsverksamheten skulle kunna kontrolleras av regleringsorganet och fördelas lika på alla jordbrukare om hela förädlingsbranschen ägdes av staten, eller om dess vinster indrogs till staten. I annat fall skulle även dessa belopp komma att betalas ut till jordbrukarna vid sidan av regleringsorganets pris. Följande lösningar skulle kunna tänkas på dessa problem.

Regleringsorganct utjämnar helt eller delvis resultatet mellan olika förädlingsföretag. Härigenom reduceras eller upphör emellertid stimulansen till fortsatta effektiviseringar.

Alla förädlingsföretag ombildas till aktiebolag.

En övergång från nuvarande partiprisreglering till en reglering av avräkningspriserna för mjölk- och slaktdjur skulle således medföra om-

för nuvarande företagsformer är svåra att överblicka. Prissättningen på slaktdjur sker redan rätt nära producentprisledet. Det är dessutom ovisst

Prop. 1977/78: 19 93

vilka verkningar en sådan övergång skulle få för effektivitet och produktutveckling. De eventuella fördelar som skulle uppnås torde inte vara av en sådan betydelse att de skulle motivera en övergång från

nuvarande partiprisreglering. vilken enligt hittillsvarande erfarenheter inte kunnat konstateras medföra några direkta olägenheter.

Utredningens förslag. De risker för att effektivitetsutvecklingen inom

mejerier och primärslakterier vid nuvarande prissättning i partiprisle-

det i framtiden eventuellt skulle kunna utvecklas sämre än önskvärt kan enligt utredningens uppfattning i stort sett elimineras genom följande åtgärder.

Vid prisöverläggningarna bör. på säll som redan i viss utsträckning

har påbörjats under nuvarande prisregleringsperiod, anges hur överens-

komna belopp till jordbruket skall fördelas mellan jordbrukarna i form

av höjda producentpriser och det primära förädlingsledet som kompen-

sation för ökade kostnader.

I efterhand bör den faktiska utvecklingen av dessa båda komponenter analyseras, Härvid bör krav uppställas på en skälig effektivitetsutveck-

bruket. Genom dessa åtgärder blir det möjligt att konstatera, och vid senare prisöverläggningar beakta, skäligheten av den faktiska kostnadsutvecklingen inom den del av förädlingen som ligger före prisregleringsledet.

De föreslagna analyserna av kostnads- och effektivitetsutvecklingen

m. m, bör i första hand avse hela mejeri- resp. slakteribranschen, men

bör även kunna utsträckas till enskilda större företagsenheter, t. ex. olika

mejeri- resp. slakteriföreningar. Det ligger i sakens natur att de årliga

analyserna måste göras mera översiktliga. Mera ingående undersökningar bör dock ske med vissa tidsintervaller, ungefär som i industriverkets

tidigare citerade undersökning av slakteribranschen. Utredningen anser att statens jordbruksnämnd. i egenskap av huvud-

myndighet för prisregleringen, bör ansvara för att de föreslagna analyserna genomförs. För vissa av de föreslagna beräkningarna är det na-

turligt att jordbruksnämnden liksom hittills skett anlitar SPK.

För att garantera cn tillfredsställande konkurrens inom förädlings-

ledet bör enligt utredningens uppfattning statsmakternas insyn i konkur-

rensförhållandena ökas och möjligheterna till erforderliga ingripanden

vid eventuellt uppkommande missförhållanden förbättras.

NO:s verksamhet omfattar inte de konkurrensbegränsningar som kan

ingå som ett led i en offentlig reglering och inte heller sådana av censkilda sammanslutningar eller företagare anordnade konkurrensbe-

gränsningar som utgör en förutsättning för den offentliga regleringens tillämpning eller en ofrånkomlig och förutsedd följd av denna. Det får

Prop. 1977/78: 19 94

emellertid inte anses uteslutet att missförhållanden kan uppkomma till följd av sådana konkurrensbegränsningar som faller utanför NO:s ämbetsområde. Det bör inom ramen för jordbruksprisregleringen finnas

möjlighet att pröva och vid behov ingripa mot sådana missförhållanden. Det bör ankomma på jordbruksnämnden att bereda och besluta i här angivna frågor. Nämnden bör kunna agera på eget initiativ eller på klagomål av enskild part. Vid beredning av hithörande frågor bör nämnden lämpligen ha tillgång till expertbiträde från de pris- och konkurrensövervakande myndigheterna. Beslut i frågor av denna art bör fattas av

nämnden i plenum. I allmänhet torde kunna förutsättas att berört före-

tag frivilligt rättar till missförhållanden enligt jordbruksnämndens beslut. Om så ej sker bör nämnden få vidta lämpliga åtgärder inom jord-

bruksprisregleringens ram.

Ledamöterna Lindberg, Persson, Rask, Wictorsson och Israelsson un-

derstryker i ett gemensamt särskilt yttrande behovet av en ökad sam-

hällelig insyn i och inflytande över inte endast jordbrukskooperativa

företag utan även enskilda monopolföretag inom de delar av niäringslivet som jordbrukspolitiken omfattar. Ledamoten Israelsson framhäller i särskilt yttrande att samhället också måste skaffa sig insyn i och kontroll av dels de multinationella livsmedelsföretagens verksamhet

i Sverige, dels de företag som levererar produktionsmedel till jordbruket.

i båda fallen med inriktning på samhälls- eller kooperativt övertagande.

4.2.5 Gränsskyddets utformning

Utredningen framhåller att när nuvarande prisgränssystem infördes

år 1956 förelåg en relativt omfattande världshandel med viktigare jord-

bruksprodukter. Det ansågs att världsmarknadspriserna. sett över en längre tidsperiod, då i stort avspeglade exportländernas produktionskostnader, eftersom sådana exportländer som Danmark och Nederländerna vid denna tidpunkt saknade en prisreglering i avsikt att skilja hemmamarknads- och exportpriser ät.

EG-marknaden under 1960-talet, och genom Danmarks, Storbritanniens

och Irlands inträde i denna marknad under 1970-talet. En stor del av den

tidigare världshandeln, framför allt med animaliska produkter, utgör

därför numera internhandel inom EG. Den kvarvarande egentliga

världshandeln utgörs främst av vegetabiliska produkter. De priser som

tillämpas är, speciellt för animaliska produkter, inte längre ett uttryck

för produktionskostnadernas höjd i exportländerna. För spannmål har

minskad lagring medfört en instabilare prisnivå än tidigare.

Bl. a. mot bakgrund av ovan redovisade förändringar anser utredningen att prisgränssystemet kan behöva ses över. Fasta införselavgifter

innebär som nämnts att priserna inom landet varierar med VM-priserna.

Variationerna kan som nu begränsas med ett prisgränssystem. Rörliga

Prop. 1977/78: 19 95

införselavgifter möjliggör att prisnivån inom landet kan hållas stabil.

Tekniskt sett kan prisgrinssystem konstrueras som medger såväl mycket

stora som praktiskt taget inga prisvariationer.

Utredningen anser att priserna på köpfodermedel, dvs. oljekraftfoder, importmajs m. m.. i princip bör bibehållas fasta med hjälp av rörliga införselavgifter för att animalieproduktionens villkor inte skall bli alltför osäkra. Även odlarpriserna på fodersäd bör hållas fasta av samma skäl. Som en följd härav blir det nödvändigt att med hjälp av rörliga avgifter upprätthålla fasta odlarpriser även för brödsäd. Överhuvudtaget finns det knappast anledning att låta priserna för olika vegetabiliska produkter under säsongen påverkas av världsmarknadsprisernas variationer. En fast inhemsk prisnivä, i vissa fall följande en prisstegringsskala under året för att stimulera till ett jämnare utbud, synes därför

böra bibehållas för i princip samtliga vegetabilicr.

För de animaliska produkterna kan prisregleringspriserna f.n. röra sig mellan prisgränser som ligger 10—1]15 96 från miltpriserna. Pris-

rörligheten uppåt begränsas dock för kött och fläsk samt ost av rådan-

de prisstoppsnivåer. Med den ökande prisinstabilitet som f. n. och i framtiden kan väntas komma att karakterisera världsmarknaden, bl. a. genom EG:s utvidgning under senare år, är det enligt utredningens upp-

fattning motiverat att begränsa variationerna i den inhemska prisnivån på animalier. Detta gäller särskilt för produkter vars produktion i hög grad sker i specialiserade företag (fläsk, ägg, broiler). för vilka pris-

variationer inom nuvarande prisgränser kan utgöra en betydande riskfaktor. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att man vidtar åt-

gärder i syfte att begränsa den prisrörlighet för animaliska produkter

som orsakas av VM-prisernas variation. Detta kan ske på olika sätt. Man kan införa något snävare prisgränser än de som f.n. gäller, ett mera utbyggt system med buffertzoner, eller en kombination av dessa medel.

För åtgärder i samband med gränsskyddets handläggning svarar f.n. prisregleringsmyndigheten på jordbrukets område, statens jordbruksnämnd. Utredningen finner inga skäl föreslå någon ändring härvidlag.

Det är som nämnts väsentligt att det noteringsunderlag som utnyttjas

för alt mäta prisbevakningsprisernas utveckling är av tillfredsställande kvalitet och att utnyttjade noteringar finns officiellt publicerade. Utred-

ningen har undersökt möjligheterna att överföra även den primära prisnoteringsverksamheten till statens jordbruksnämnd, men funnit att nuvarande arbetsfördelning mellan noterande företag och jordbruksnämnden som sammanställande och i viss mån bearbetande organ torde kunna bibehållas. Utredningen föreslår att nuvarande noteringsunderlag till prisbevakningspriserna för kött och fläsk bör göras mera representativt. Om möjligt bör de även inkludera andra än producentkooperativa slakterters [örsäljningspriser.

Prop. 1977/78: 19 96

Enligt nuvarande regler har statens jordbruksnämnd i de flesta fall frihet att avgöra om åtgärder vid prisgränserna behöver vidtas för att hålla priserna inom prisgränsintervallet. Endast om prisbevakningspriset passerat den övre prisgränsen är nämnden skyldig att ingripa. Utredningen föreslår att nämnden även i detta läge ges frihet att bedöma huruvida prisdämpande ätgärder skall företas. Vidare föreslås att allsidigt sammansatta marknadsbedömningsgrupper inrättas med uppgift att bistå jordbruksnämnden vid bedömningar av om marknadsläget motiverar ingripanden.

Nägon mera övergripande översyn uv mittprisnivåns läge i förhållande

till den faktiska prisnivån för olika produkter har som förut nämnts inte

skett sedan år 1959. Utredningen finner det angeläget att en förnyad översyn företas av mittprisnivåerna för olika produkter.

Som redovisats i det föregående innebär det prisstopp som f.n. råder på ett antal baslivsmedel vissa problem, eftersom priserna för dessa produkter enligt jordbruksprisregleringen i de flesta fall förutsätts kunna röra sig fritt mellan prisgränserna. En särskild utredning. tillsatt av chefen för handelsdepartementet, arbetar med bl. a. de problem som

prisstoppet på vissa baslivsmedel genom sin långvarighet har förorsakat. Jordbruksutredningen understryker angelägenheten av att en harmoni-

sering kan ske av jordbruksprisregleringen och den prisreglering och prisövervakning som berör vidareförädling och distribution och som

handläggs av främst statens pris- och kartellnämnd.

4.2.6 Mauarknadsreglerande åtgärder

Enligt direktiven till utredningen är det angeläget att kostsamma överskott undviks. Utredningen borde därför undersöka vilka metoder som kan användas för alt undvika en permanent överskottsproduktion. I direktiven anförs vidare.

För såväl jordbrukarna som konsumenterna eller skattebetalarna är det av intresse att den jordbruksproduktion som vi av olika skäl anser

behövlig i möjligaste mån konsumeras inom landet och inte behöver exporteras med stora förluster. Det blir nämligen konsumenterna och skattebetalarna som till sist får betala dessa förluster om inkomst- och standardmålsättningen för dem som är sysselsatta inom jordbruket skall

kunna uppnås. — — — Liksom hittills bör de kostnader, som uppkom-

mer för avsättning av överskott. återverka på jordbrukets intäkter och i princip belasta de produktionsgrenar där överskott uppkommer.

Av utredningens ställningstagande rörande jordbruksproduktionens lämpliga framtida storlek framgår att en fortsatt överskottsproduktion kan väntas. Utredningen finner det som tidigare anförts av flera skäl lämpligast att överskottsproduktionen utgörs av spannmål. Tillgängliga prognoser över utvecklingen beträffande arealer, avkastning och in-

hemsk efterfrågan för spannmål tyder på att fortsatta spannmålsöver-

Prop. 1977/78: 19 97

skott av minst nuvarande storlek kan väntas även under den närmaste

tioårsperioden. En produktion som i viss utsträckning överstiger efterfrågan inom landet kan också förväntas för fläsk samt smör och mjölk-

pulver. För kött, ost, socker och säsongmässigt även potatis torde däremot en viss nettoimport vara sannolik även i fortsättningen.

Mot bakgrund av dircktivens uttalande att förenklingar bör cefter-

strävas inom prisregleringen har utredningen undersökt förutsättningarna

för att minska omfattningen av de marknadsreglerande åtgärderna i stat-

lig regi. Några möjligheter härtill föreligger emellertid enligt utredningens bedömning inte, eftersom överskott celler, för produkter utan överskott, viss utbyteshandel torde kunna förväntas. Även för sådana rena

underskottsprodukter som potatis och sockerbetor visar de senaste årens erfarenheter att möjligheter till statliga regleringsåtgärder bör bibehållas.

Regleringsföreningarnas exportkostnader — definierade som cexporterad kvantitet multiplicerad med skillnaden mellan inhemskt pris och

cxportpris — belastar i nuvarande system jordbruket. Motsvarande gäller för omhändertagande av överskott genom lagring. Det pris som jordbrukarna erhåller utgör en sammanvägning av priset för kvan-

titeter avsatta på den inhemska marknaden och det som regel lägre

priset för exporterade kvantiteter. Hela totalexporten, bruttoöverskottet,

av jordbruksprodukter uppfattas således som överskott. Överskottens storlek för olika produkter har med andra ord bestämts som produktion

utöver det inhemska avsättningsutrymmet, efter beaktande av den im-

port som kan förekomma. I princip svarar jordbruket således f.n. även

för de kostnader som uppkommer vid sådan export som är föranledd

av utbyteshandel. De införselavgifter som inflyter vid motsvarande import tillförs statsverket, även om de sedan till större delen återförs till

jordbruket och får disponeras för ändamål inom jordbruksprisregleringen.

Utredningen har ingående analyserat begreppen överskott och överskottsproduktion och därvid använt uttrycken netto- resp. bruttoöverskott. Eftersom överskottsbegreppet kan ges olika innebörd har utredningen ansett det nödvändigt att separat för varje produktgrupp ange om netto- eller bruttoöverskottsbegreppet skall tillämpas eller om överskottet skall relateras till en på annat sätt fastställd standardkvantitet.

Utredningen har därvid definierat den del av produktionen som över-

stiger konsumtionen som nettoöverskott och utbytesexport plus nettoöverskott dvs. hela exporten som bruttoöverskott.

Utredningen anser att de svenska jordbruksprodukterna liksom hittills i första hand bör avsättas på den inhemska marknaden. Oberoende av om över- eller underskott råder för en vara bör dock en viss utbyteshandel accepteras av kvalitetsskäl och med hänsyn till konsumenternas krav på ett allsidigt produkturval, även om detta leder till en ökad

svensk export. Utbyteshandeln torde emellertid bli av begränsad omfattning för flertalet jordbruksprodukter med undantag av margarinråvaror. 7 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 98

Utredningen föreslår att utbyteshandeln till viss del finansieras genom att inflytande införselavgifter från motsvarande import tillförs jordbruket. I förhållande till nuläget kommer härigenom jordbruket att avlastas vissa kostnader. Hur stor andel av utbytesexporten av olika produkter som staten bör finansiera bör fastställas vid prisöverläggningarna.

Såsom förut nämnts används redan i stor utsträckning de införselavgifter som staten erhåller vid import av jordbruksprodukter till att finansiera olika delar av jordbruksprisregleringen. En ytterligare användning av dessa medel för att täcka kostnader för utbytesexport kan därför innebära att finansieringen av andra delar av jordbruksprisregleringen försvåras. Utredningen anser att detta problem. bör lösas vid prisöverläggningarna.

I det följande redovisas för olika produkter om brutto- eller nettoöverskottsbegreppet skall tillämpas och i vilken utsträckning en utbytesexport kan vara önskvärd från samhällets synpunkt.

För ej arealbaserade produkter, främst fläsk, ägg och fjäderfäkött. förordar utredningen att bruttoöverskottsbegreppet i princip tillämpas även i fortsättningen men anser att vissa avsteg kan accepteras. För fläsk och ägg kan det således till följd av säsongmässiga variationer i produktion och konsumtion vara önskvärt med en viss utbyteshandel. Fläskproduktionen är dessutom vid nuvarande prisrelationer mellan olika styckningsdetaljer inriktad på större konsumtion av vissa styckningsdelar än av andra, något som likaledes kan motivera cen viss utbyteshandel. I vilken utsträckning tillämpningen av bruttoöverskottsbegreppet bör modifieras i riktning mot ett utbyteshandelsförfarande i fråga om kostnaderna bör bli en fråga för i första hand de prisöverläggande parterna. Sådana avsteg från bruttoöverskottsbegreppet bör emellertid enligt utredningen ske restriktivt.

Ganska starkt arealbundna produkter är mjölk och nötkött genom sitt beroende av foderväxtodlingen. Produktionen av mjölkprodukter bör liksom hittills i princip anpassas till det inhemska avsättningsutrymmet, varigenom några större överskott inte torde uppstå. Ett visst underskott av ost har traditionellt förelegat och väntas bestå även i fortsättningen. En fortsatt utbytesexport av ost kan vara motiverad. Genom att en fortsatt övergång förutses till magrare mjölkprodukter, främst lättmjölk, kommer minst nuvarande överskott av smör att finnas kvar. För smörfett och mjölkpulver förordar utredningen att bruttoöverskottsbegreppet bibehålls. Importen av nötkött har under senare år ökat, samtidigt som exporten blivit obetydlig. Ett fortsatt importöverskott är troligt. Utredningen anser att en viss utbyteshandel bör accepteras och att exportkostnaderna för nötkött och ost delvis skulle kunna tas över av staten. I vilken omfattning detta bör ske bör fastställas vid prisöverläggningarna.

Med den arealutveckling som bedömts sannolik kommer det även i framtiden att föreligga en överskottsproduktion av direkt areulbaserade

Prop. 1977/78: 19 : 99

jordbruksprodukter. Utredningen har tidigare uttalat att denna överskottsproduktion bör utgöras av spannmål. Mot denna bakgrund finns det skäl som talar för att reservera hela det inhemska avsättningsutrymmet för den arealbaserade produktionen, dvs. tillämpa nettoöverskottsbegreppet. Utbytesexporten för berörda produkter skulle i så fall inte betraktas som överskott och därmed påverka exportkostnaderna. Förslaget innebär i praktiken inte någon förändring.

Av kvalitetsskäl sker f.n. en stor utbyteshandel av oljeväxtfrö och vegetabilisk olja. Utredningen förordar att nuvarande ordning för utbyteshandeln inom fettvaruregleringen bibehålls. Om utbyteshandeln av matpotatis skulle öka kraftigt, trots tillgång på svensk potatis av god kvalitet, bör nettoöverskottsprincipen för finansiering av exportkostnader kunna övervägas. Fabrikspotatisodlingen har en omfattning som avsevärt understiger den inhemska efterfrågan på potatisstärkelse för tekniska ändamål. I samband med den översyn av prisutjämningsfrågorna som utredningen föreslagit bör även finansieringen av prisutjämningen på fabrikspotatis tas upp.

De övriga exportkostnader som uppstår för andra överskott än de som faller inom utbyteshandelns ram bör enligt utredningens uppfattning även i fortsättningen återverka på jordbrukets intäkter och i princip belasta de produktionsgrenar där överskott uppkommer.

De medel som jordbruket förfogar över till finansicring av de marknadsreglerande åtgärderna är som förut nämnts statliga införselavgiftsoch budgetmedel samt olika slags avgifter på produktionen. Under de senaste åren har vissa av dessa avgifter kunnat avräknas mot utgående statliga livsmedelssubyventioner. Därigenom har cn viss administrativ förenkling uppnåtts. Effekten för producenterna blir densamma som då avgifterna tas ut direkt. Fr. o. m. regleringsåret 1976/77 har en del av förmalningsavgiften ersatts med budgetmedel.

Nuvarande finansiering av överskotten med produktbundna avgifter har enligt utredningen regleringstekniska fördelar. Alla produkter har dock inte kunnat avgiftsbeläggas, t. ex. fodersäd, och förmalningsavgifterna har tidvis varit så höga att de blivit utsatta för kritik. För ej arcalbaserad produktion föreslås att nuvarande finansiering av överskotten med olika slag av produktbundna avgifter celler reducering av pristillläggen i huvudsak bibehålls.

De framtida överskotten av arealbaserade produkter förutsätts till största delen komma att utgöras av spannmål. Enligt utredningens mening kan staten sedan lång tid tillbaka sägas ha haft ett annat ansvar för exportkostnaderna för spannmål än för övriga produkter. Av utredningens ställningstagande i fråga om produktionsmålet och dess innebörd för den framtida åkerarealen följer att de redan nu betydande spannmälsöverskotten kan bli större i framtiden. Härigenom understryks än mer statens ansvar för inlösenpriser och uppkommande ex-

Prop. 1977/78: 19 100

portkostnader. Utredningen har övervägt att helt eller delvis ersätta nuvarande produktbundna avgifter med någon slags gemensum finansiering av Överskotten från all arealbaserad produktion. Härvid är i första hand två alternativ aktuella, nämligen dels avgifter på något produktionsmedel, företrädesvis handelsgödsclavgifter, vilka eventuellt kan kombineras med förmalningsavgifter, dels statliga budgetmedel ur utgående subventionsbelopp.

Utredningen har konstaterat att såväl handelsgödselavgifter som en omfördelning av utgående budgetmedel i och för sig skulle vara acccptabla lösningar. Den förstnämnda metoden skulle t. ex. ha fördelar från miljösynpunkt, men sannolikt innebära vissa administrativa problem, särskilt vid övergången. Nya celler omfördelade budgetmedel skulle tekniskt sett vara cen mycket enkel metod. Förmalningsavgiften har numera till nästan hälften ersatts med budgetmedel. Den tidigare kritiken av att höga förmalningsavgifter innebär en betydande fördyring av en viktig grupp av baslivsmedel, nämligen mjöl och bröd, väger därför inte längre lika tungt. Då samtidigt systemet med förmalningsavgifter regicringstekniskt sett erbjuder många fördelar — framför allt möjligheter att variera spannmålspriserna efter skördens storlek — föreslås att nuvarande system för finansiering av spannmålsöverskotten tills vidare bör bibehållas. Möjligheter föreligger härvidlag för statsmakterna att vid behov ändra den andel av avgiften som finansieras med budgetmedel.

Enligt utredningens mening föreligger nu knappast behov av att mera permanent tillföra spannmålsregleringen ytterligare medel, t. ex. genom att införa någon ny avgift utöver förmalningsavgiften. Först vid utgången av den förestående prisregleringsperioden bör, mot bakgrund av världsmarknadsprisernas utveckling, tillgången på medel inom spannmålsregleringen m. m., övervägas om ändringar i fråga om spannmålsregleringens finansiering är påkallade inför den därnäst följande prisregleringsperioden.

4.2.7 Jordbrukets inflationsskydd och system för inkomstföljsamhet, m.m.

Dcet s. k. inflationsskyddet för priserna på jordbrukets produkter som gällt fr. o. m. regleringsåret 1974/75 bygger på ett principförslag från 1972 års jordbruksutredning i dess delbetänkande (Ds Jo 1973: 10) Vissa förslag rörande prisregleringen efter den 30 juni 1974. Utredningen framhöll att den skulle återkomma till frågan om jordbrukets inflationsskydd i sitt slutbetänkande, eftersom dess slutliga ställningstagande i denna fråga lämpligen borde baseras på dels de erfarenheter som har gjorts av det tillämpade provisoriska inflationsskyddet, dels utredningens överväganden i vissa andra frågor av betydelse för inflationsskyddets utformning.

Statens jordbruksnämnd har företagit en granskning av hur det pro-

Prop. 1977/78: 19 101

visoriska inflationsskyddet hittills har fungerat. Jordbruksnämndens rapport (Stencil, augusti 1976) Utvärdering av det under regleringsperioden

1 juli 1974—30 juni 1977 tillämpade inflationsskyddet ligger i allt vä-

sentligt till grund för utredningens överväganden och förslag i det följande.

Jordbrukets nuvarande inflationsskydd syftar till att ge kompensation till jordbruket för prisstegringar på inköpta produktionsmedel samt möjliggöra att jordbrukarna uppnår inkomstföljsamhet med övriga befolkningsgrupper. Vidare skyddas separat kostnaderna för de delar

av uppsamling och förädling som ligger inom jordbruksregleringen. Härigenom har skyddet erhållit en mera logisk och lättförståelig uppbyggnad, men dess tillimpning har blivit mera komplicerad än det dessförinnan gällande inflationsskyddet. Många av de problem som

har uppstått när det gällt beräkningen av inkomstföljsamhet och framför allt kostnadsutveckling inom uppsamling och förädling torde ecmel-

lertid ha haft karaktär av initialproblem. Jordbruksnämnden framhål-

ler att jordbrukets inflationsskydd framgent sannolikt kan bli lättare att tillämpa än det hittills varit.

Tekniskt sett har inflationsskyddet enligt den utvärdering som företagits på det hela taget fungerat tillfredsställande. Dess nuvarande prin-

cipiella grundkonstruktion bör enligt utredningens uppfattning bibehållas.

Utredningens principförslag för beräkning av kostnadskompensatio-

nen till jordbrukets inköp av produktionsmedel och till kostnaderna

inom delar av förädlingsindustrin utformades mera konkret i samband

med prisöverläggningarna inför innevarande prisregleringsperiod. Fortfarande kvarstår emellertid vissa principproblem olösta. Detta gäller

t. ex. i fråga om värderingen av avskrivnings- och räntcunderlaget, synen på avskrivningskostnaderna samt utformningen av ett system för be-

utsätter att man vid det expertarbete som sker i samband med kommande prisöverläggningar ägnar dessa frågor särskild uppmärksamhet.

Utvecklingen av jordbrukarnas inkomster av eget arbete och eget kapital skulle enligt utredningens preliminära förslag fastställas genom obundna överläggningar. Härigenom skulle cen viss anpassning uppnås till de förhandlingsmässiga villkor som gäller för arbetsmarknadens parter i övrigt. Enligt statsmakternas beslut har jordbrukarnas s. k. in-

komstföljsamhet kommit att direkt anknytas till de avtal som träffas

på grundval av ramöverenskommelserna mellan LO och SAF. Härvid

görs ett avdrag för jordbrukets beräknade rationaliseringsvinster. Vid

prisöverläggningarna har uppmärksammats frågan om kompensationen

för jordbrukarnas inkomstföljsamhet skall utgå med samma procenttal

eller med samma krontal som för jämförelsegrupperna. Utredningen anser att denna fråga, liksom vissa övriga [rågor av teknisk karaktär, bör kunna lösas i samband med prisöverläggningarna,

Prop. 1977/78: 19 102

Utredningen har vidare övervägt möjligheterna att inom inflationsskyddets ram finna automatiska regler för beaktande av eventucllt uppkommande kapitalvinster/förluster. Sådana regler har emellertid inte ansetts möjliga att uppställa. Hänsynstagande till sådana vinster/förluster bör därför liksom hittills ske på bedömningsmässiga grunder i samband med prisöverläggningarna.

Som utredningen tidigare förordat bör kostnadskompensationen liksom hittills utgå två gånger per år, medan ersättning i syfte att tillförsäkra jordbrukarna inkomstföljsamhet med andra befolkningsgrupper bör fastställas en gång per år. Inflationsskyddet för exportproduktionen bör i princip anpassas till utredningens grundsyn på överskottsproduktionen och dess finansiering.

Enligt direktiven borde utredningen även ta upp frågan om prisregleringsperiodernas längd. Denna fråga behandlades av utredningen i dess delbetänkande från år 1973. Där redovisas även för- och nackdelar för olika berörda parter vid kortare och längre prisregleringsperioder. Sammanfattningsvis anförs att frågan om prisregleringsperiodens längd inte nödvändigtvis är av nägon avgörande betydelse för möjligheterna bl. a. till att na eftersträvade prisnivåer. Den prissättning på olika produkter som eftersträvas kan uppnås vid såväl kortare som längre perioder. Väsentligare än periodernas längd är prissättningens och prisregleringens utformning i övrigt, t. ex. vad beträffar inflationsskyddet.

4.2.8 Prisregleringen för olika produkter

I det följande redovisas utredningens överväganden och förslag rörande prisregleringens utformning för olika produkter. Utredningens förslag i vissa generella frägor, som behandlats förut under avsnittet 4.2, återges i tillämpliga fall i korthet.

4,2.8.1 Spannmål och spannmålsprodukter

Enligt utredningen bör den överskottsproduktion som uppkommer genom att en större åkerareal bibehålls än den som kan motiveras av beredskapsmässiga skäl utgöras av spannmål. Prognoser tyder på att det sammanlagda spannmålsöverskottet av brödsäd och fodersäd vid mitten av 1980-talet kan förväntas bli något större än I. n.

Utredningen anser att nuvarande pris- och marknadsreglerande åtgärder på spannmålsområdet i huvudsak är ändamålsenliga och därför bör bibehållas ; sin nuvarande utformning. Det s.k. prisortsystemet bör dock ses över av statens jordbruksnämnd.

Frågan hur spannmålsöverskotten skall finansieras intar enligt utredningens mening en särställning. Utredningen har därför övervägt olika former för deras finansiering. F.n. sker en relativt obetydlig utbyteshandel med brödsäd. Däri ingående export bör liksom f. n. finansieras med införselavgiftsmedel från motsvarande import. För att täcka

Prop. 1977/78: 19 103

övriga exportkostnader har utredningen övervägt möjligheten av att införa någon för all arealbaserad produktion gemensam finansieringsmetod, t. ex. arcal- eller handelsgödselavgifter. Härigenom skulle förmalningsavgifterna kunna elimineras. Dessa har tidvis medfört en inte helt oväsentlig fördyring av mjöl och bröd, som utgör en viktig grupp av baslivsmedel.

Mot bakgrund av att budgetmedel fr. o. m. den 1 juli 1976 ullförs spannmålsregleringen anser utredningen att det inte längre finns samma grund för kriktik mot förmalningsavgiftens höjd som tidigare. Vidare har förmalningsavgiften regleringstekniska fördelar och bör därför enligt utredningens uppfattning finnas kvar.

4.2.8.2 Oljeväxter och Iettråvaror

Utredningen framhåller att oljeväxtodlingens storlek av främst beredskapsskäl bör vara av ungefär nuvarande omfattning. Utgångspunkten för prissättningen på oljeväxtfrö bör liksom hittills vara behovet av att stödja en inhemsk odling av denna omfattning.

Vid behandlingen av fettvaruregleringen tar utredningen upp vissa synpunkter på prissättning m. m. som framförts av margarinindustrin.

Vad gäller prissättningen på fettråvaror har margarinindustrin framfört att fettvaruavgiften kan komma att stiga i framtiden, så att vegetabiliska margarinråvaror blir dyrare än överskottsmjölkfett. I ett sådant läge borde enligt margarinindustrin även mjölkfettet beläggas med en fettvaruavgift. Denna skulle avvägas så att mjölkfettet skulle få samma pris som övriga margarinråvaror och betalas av både mejerier och den margarinindustri som utnyttjar överskott av mjölkfett.

Enligt utredningens uppfattning är det angeläget att matfettsregleringarna utformas på ett sådant sätt att konkurrensvillkoren mellan producentkooperativa och övriga matfettsindustrier blir så rättvisa som möjligt. Utredningen finner det emellertid tveksamt om den av margarinindustrin förordade avgiften skulle påverka konkurrenssituationen mellan de båda matfettsbranscherna. Råvarukostnaderna för de producentkooperativa mejerierna kan aldrig helt styras, dvs. göras identiska med övriga livsmedelsindustriers råvarukostnader, eftersom producenternas mjölkpris utgör en restpost från hela verksamheten. Utredningen anser att det inte finns anledning att nu ta ställning till frågan om överskotten av mjölkfett i framtiden eventuellt bör beläggas med avgift. En bedömning kan anstå till dess frågan blir aktuell och kan då enligt utredningens mening tas upp vid prisöverläggningarna.

Utredningen konstaterar att prissättningen på olika matfettssorter är av betydelse för bl. a. konsumenterna, jordbrukarna och företagen inom matfettsindustrin.

För konsumenterna är det angeläget att priserna på olika slags matfett kan hållas så låga som möjligt, och för oljeväxtodlarna är pris-

Prop. 1977/78: 19 104

sättningen på oljeväxtfrö och vegetabiliska fettvaror av avgörande betydelse för odlingens lönsamhet. Prissättningen på smör är däremot inte så betydelsefull för mjölkproducenterna. Smörets bidrag till mjölkens betalningsförmåga har minskat och är numera av storleksordningen 10 Zz.

För matfettsindustrins olika parter är prissättningen på oljeväxtfrö resp. smör av central betydelse, eftersom förskjutningar i prisrelationen smör/margarin i hög grad påverkar Kkonsumtionens fördelning mellan dessa båda typer av matfett. Margarinindustrins råvarupriser bestäms inom fettvaruregleringen, samtidigt som priset på färdigt margarin måste anpassas till smörpriset. Inom mjölkregleringen regleras mejeriernas försäljningspris på smör, men inte smörets råvarukostnader. Detta innebär att konkurrensvillkoren inte kan göras helt likformiga för producentkooperativa mejerier och den egentliga margarinindustrin.

Utredningen förordar att prissättningen på matfettsområdet även i fortsättningen bör utgå från oljeväxtodlingens behov av prisstöd. Detta kommer i sin tur liksom f.n. att bestämma margarinindustrins råvarukostnader och indirekt även margarinpriset. Vid den marknadsmässigt anpassade prisdifferenticringen mellan olika mejeriprodukter, som utgör mjölkregleringens grundprincip, synes det enligt utredningen alltjämt nödvändigt att priserna på olika smörbaserade matfetter sätts med beaktande av margarinets prisnivå. Detta kan ske vid prisöverläggningarna.

Margarinindustrin har vidare framfört vissa synpunkter på fettvaruregleringens finansiering. Fram till för något år sedan fanns ett nettoimportbehov av margarinråvaror, vilket innebar att fettvaruregleringen tillförde staten mera medel i form av fettvaruavgifter än som sedan behövde tillföras denna reglering. Statens "överskott" tilldelades sedan andra regleringsföreningar, till stor del mjölkregleringen. Detta innebär enligt margarinindustrin att margarinet skulle kunna sägas ha subventionerat bl. a. smör. Margarinindustrin har därför föreslagit att fettvaruavgiften skulle sänkas så att inflytande fettvaruavgiftsmedel endast skulle räcka till vad som behövs inom fettvaruregleringen. Härigenom skulle margarinråvarorna och margarinet förbilligas, samtidigt som odlarpriset på oljeväxtfrö skulle kunna hållas uppe.

Utredningen konstaterar att enligt hittillsvarande principer för fördelningen av de totalt influtna införselavgiftsmedlen, inkl. fettvaruavgifterna, finns inget direkt samband mellan storleken av de införselavgiftsmedel som importen av en viss jordbruksprodukt ger upphov tili och tilldelningen av statliga regleringsmedel (införselavgifter) till produkten i fråga. Enda undantaget från denna princip är sockerregleringen som utgör en sluten ckonomisk sektor. För varuområden med en nettoimport blir statens intäkter från införselavgiftsmedlen därför i regel större än de belopp som utbetalas till regleringsföreningen i

Prop. 1977/78: 19 105

fråga. Så har tills helt nyligen varit fallet inom fettvaruregleringen. Under senare år har emellertid oljeväxtodlingens omfattning ökat, och någon nämnvärd nettoimport av oljeråvaror föreligger inte längre. Någon återgång till tidigare nettoimportsituation för fettråvaror väntas inte ske. Utredningen finner det från principiella utgångspunkter inte lämpligt att göra fettvaruregleringen till en sluten ekonomisk sektor och påpekar att praktiskt sett skulle f.ö. inte längre de konsekvenser uppnås som margarinindustrin eftersträvar.

Margarinindustrin har slutligen berört konkurrensförhållandena inom matfettsindustrin, särskilt det förhållandet att flera av de nya produkter, vilkas marknadsandel ökat snabbt, till stor del baseras på råvaror som endast finns tillgängliga inom den producentkooperativt ägda mejerisektorn. Margarinindustrin har hävdat att den inte har samma möjligheter att komma över mjölkbaserade råvaror som mejerierna. Detta skulle ha medfört vissa olägenheter, främst svårigheter att åstadkomma samma produktutveckling som mejeriindustrin.

Utredningen redovisar olika åtgärder som skulle kunna övervägas och som torde kunna bidra till en förbättrad konkurrenssituation, t. ex. frivilliga leveransavtal vilka redan tillämpas. Utredningen föreslår att eventuella problem eller tvister på detta område skall kunna granskas och prövas av jordbruksnämnden eller av de pris- och konkurrensövervakande myndigheterna i enlighet med de förslag som redovisats för slakteri- och mejeriområdena.

4.2.8.3 Potatis och potatisprodukter

Enligt tillgängliga prognoser förutses en något minskad odling av matpotatis liksom en fortsatt svag minskning även i förbrukningen av matpotatis fram till år 1985. Prisregleringen för matpotatis har enligt utredningens uppfattning i stort sett fungerat väl och bör därför i huvudsak bibehållas i sin nuvarande utformning.

Inom fabrikspotatisregleringen har utredningen särskilt uppmärksammat frågan om fabrikspotatisodlingens omfattning och finansieringen av nuvarande rabattcring av stärkelse för framställning av tekniskt derivat.

Enligt föreliggande prognoser kommer omfattningen av fabrikspotatisodlingen, som är helt kontraktsbunden. att förbli av ungefär nuvarande omfattning under de närmaste åren. Utredningen anser att en odling av denna omfattning i stort är lämplig.

Utredningen konstaterar att kostnaderna för rabatteringen av stärkelse har ökat. Det inhemska priset på stärkelse har fr. o. m. regleringsåret 1974/75 stigit mer än importpriset. Vidare har den år 1967 införda begränsningen av den rabatterade kvantiteten senare tagits bort och de rabatterade kvantiteterna har ökat. Rabatteringen finansieras f.n. med införselavgiftsmedel inom den totalram jordbruket förhandlar sig till. Någon ändring av denna ram föranledd av finansieringssituationen

Prop. 1977/78: 19 106

på stärkelsesidan har inte skett. Detta innebär att en större andel än tidigare av avgiftsmedlen har måst användas till stärkelserabattering.

De merkostnader för prisrabatteringen av stärkelse till derivatindustrin som nu föreligger jämfört med läget år 1967, kan enligt utredningens mening motivera en höjning av de införselavgiftsmedel som jordbruket tillförs inom fördelningsplanen eller ctt tillskott av budgetmedel. Frågan om stärkelserabatteringens finansiering bör enligt utredningen tas upp vid den översyn av industrins råvarukostnadsutjämning som utredningen föreslår bör ske.

4.2.8.4 Sockerbetor och socker

Arcalen sockerbetor bestäms inom ramen för prisregleringen för sockerbetor och socker. Enligt utredningen måste en bedömning av den inhemska sockerbetsodlingens lämpliga framtida omfattning baseras på främst den inhemska sockerkonsumtionens utveckling, den svenska sockernäringens internationella konkurrenskraft, handelspolitiska hänsynstaganden — särskilt u-ländernas exportbehov — samt odlingens betydelse från beredskapssynpunkt. Hänsyn bör även enligt utredningen tas till andra förhållanden, t. ex. odlingens värde från växtföljdssynpunkt och ur sysselsättnings- och regionalpolitisk synvinkel.

Den svenska sockerkonsumtionen har alltsedan år 1960 varit i stort sett oförändrad, räknat per capita. Från näringssynpunkt anses det angeläget att konsumtionen av socker och sockerrika produkter reduceras med minst 1/4. Tillgängliga prognoser över utvecklingen under

tion, drygt 340 milj. kg/år, eller en ökning i takt med befolkningsökningen till drygt 350 milj. kg/år.

Den svenska sockernäringens internationella konkurrenskraft bestäms av kostnaderna för en inhemsk sockerframställning jämfört med kostnaderna för en import av socker. Import har under större delen av efterkrigstiden varit gynnsammare med undantag för kortare perioder, då krissituationer inträffat, t. ex. senast åren 1973—1974. Från sockerbolagets sida har hävdats att den svenska sockernäringen i framtiden kan bedömas vara internationellt konkurrenskraftig. Samma bedömning har gjorts i en utredning (SIND 1976: 4) Sockerindustri av statens industriverk.

Enligt prognoser utarbetade av Världsbanken år 1975 förväntas både produktion och konsumtion av socker i världen öka med ca 2,5 90 årligen under perioden 1975—1985 samtidigt som lagren skulle förbli oförändrade. I prognosen förutsätts vidare att 1973 års råsockerpris realt sett kommer att bestå. Detta pris framskrivet till år 1977 uppgår, omräknat till raffinad och med tillägg för fraktkostnader till svensk hamn, till ca 190 kr./dt. Detta är avsevärt högre än världsmarknadspriset kring årsskiftet 1976/77. Framställningen av socker inom landet kostade

Prop. 1977/78: 19 107

under regleringsåret 1976/77 221 kr./dt. Prisprognosen är självfallet osäker men torde, enligt utredningen, ge visst stöd för slutsatsen att import av socker även i framtiden normalt skulle ställa sig billigare än inhemsk sockerframställning.

Självförsörjningsgraden för socker har vid en normalskörd stigit från 67 § i slutet av 1960-talet till knappt 90 2c år 1975. Samtidigt har importbehovet sjunkit från 90 milj. kg till 40—50 milj. kg. Om nuvarande princip för att bestämma sockerbetsodlingens omfattning skulle bibehållas, dvs. att sockerbolagets brukskapacitet skall utnyttjas fullt på ett rationclit sätt, skulle importbehovet sannolikt helt upphöra inom en period av 3—10 år. Enligt utredningen talar handelspolitiska skäl för att sockerbetsodlingens omfattning anpassas så att ett visst utrymme lämnas för import. Detta är angeläget främst med hänsyn till behovet att tillgodose u-lindernas exportintresse.

Sockerbetsodlingen är från beredskapssynpunkt särskilt betydelsefull eftersom den ger en större avkastning per arealenhet. räknat i kalorier. än andra grödor. Odlingen har vidare en gynnsam inverkan på efterföljande grödor och ger goda möjligheter till förlängd sysselsättningssäsong på hösten.

Sockerbetsodlingens sysselsättningsskapande effekter är särskilt värdefulla på Öland och Gotland. Lönsamheten för sockerbruken i dessa områden är cmellertid sämre än på fastlandet på grund av att brukens kapacitet inte kan utnyttjas helt. De erhåller därför ett särskilt stöd. Möjligheter att förbättra lönsamheten vid sockerbruken på Öland och Gotland genom bättre kapacitetsutnyttjande anses enligt sockerbolaget inte föreligga, då sockerbetsodlarna vid nuvarande betpriser inte nämnvärt önskar utöka odlingen. Bristen på alternativ sysselsättning på Öland och Gotland motiverar enligt utredningen att i stort sett nuvarande sockerbetsodling i dessa områden bibehålls, Ett återupptagande av betodlingen i Östergötland och Västergötland är däremot enligt utredningens uppfattning inte realistiskt.

Av de i det föregående behandlade faktorerna talar beredskaps-. sysselsättnings- och växtföljdsskäl för en jämförelsevis omfattande odling av sockerbetor. Om man i första hand eftersträvar så billigt socker som möjligt för konsumenterna, bör däremot en stor import föredras, eftersom denna sannolikt i de flesta lägen kommer att ställa sig billigare än inhemsk sockerframställning. Även handelspolitiska skäl, dvs. i första hand hänsyn till u-ländernas exportintressen, motiverar att den svenska sockerbetsodlingens storlek hålls tillbaka. Utredningens sammanfattande bedömning blir därför att den inhemska sockerbetsodlingens omfattning bör anpassas så att ett visst utrymme lämnas för import.

När det gäller prisregleringens utformning har utredningen övervägt lämpligheten av att föra samman de överläggningar som sker rörande

Prop. 1977/78: 19 108

prissättningen på sockerbetor och sockerbolagets ersättning med de allmänna överläggningarna för övriga jordbruksprodukter. På grund av de speciella förutsättningar som råder på sockerområdet anser emellertid utredningen att nuvarande system med separata prisöverläggningar, vilket hittills har fungerat bra, bör bibehållas.

Sockerregleringen avviker från priscegleringarna för övriga jordbruksprodukter genom att införselavgiftsmedlen från importen inte förs samman med de övriga införselavgiftsmedel som fördelas mellan olika produkter. I stället behålls dessa medel inom sockerregleringen. Några skäl för att ändra denna metod anser utredningen inte föreligga.

Vad gäller prissättningen på sockerbetor och socker i olika led anser utredningen att nuvarande direkta anknytning till motsvarande priser inom EG bör upphöra. Detta innebär att avvägningen av betprisets nivå i högre grad än tidigare bör ske med beaktande av kostnadsutvecklingen inom den inhemska odlingen och priserna för övriga vegetabilier. Även i fortsättningen bör dock prissättningen på socker och sockerbetor inom EG fortlöpande analyseras vid bestämningen av de svenska priserna.

Vid överläggningar om sockerindustrins ersättning för sockerframställningen bör enligt utredningen jordbruksnämnden biträdas av särskild expertis. på samma sätt som f. n. sker vid beräkningen av kompensation för stegrade kostnader inom uppsamling och förädling av övriga jordbruksprodukter. Vid dessa överläggningar får aktualiseras bl. a. sådana frågor som prissättningen på specialsocker, biprodukternas värde m. m.

4.2.8.5 Mjölk och mjölkprodukter

Konsumtionen av olika mjölkprodukter kommer enligt föreliggande prognoser att öka i framtiden. Förbrukningen av konsumtionsmjölk fram till år 1985 bedöms således öka till I 580—1 700 milj. kg. Totalkonsumtionen av ost beräknas stiga till 107 milj. kg år 1985. För alt tillgodose nämnda efterfrågan på konsumtionsmjölk och ost måste produktionen av mjölk öka till 3 300—3 400 milj. kg år 1985. Avräkningspriset på mjölk måste sålunda enligt utredningen sannolikt höjas kraftigare än vad som motsvarar den allmänna prisnivåns uppgång för att uppnå en sådan produktionsökning. Konsumtionen kan i en ökad utsträckning komma att inriktas på magrare mjölkprodukter, vilket skulle Ieda till cen ökning av mjölkfettsöverskotten.

Utredningen anser att mjölkproduktionens storlek så långt möjligt bör anpassas till det inhemska försörjningsbehovet för mjölk och mjölkprodukter i fredstid. En viss import av ost beräknas dock ske. En produktion av denna storlek är också motiverad av beredskapsskäl. Även vid en på angivet sätt anpassad mjölkproduktion uppkommer emellertid vissa överskott av mjölkfett och mjölkpulver.

Överskotten av smör och mjölkpulver har under hela efterkrigstiden

Prop. 1977/78: 19 109

som regel fått avsättas till låga priser. Några tendenser till en mera permanent prisuppgång och förbättrade avsättningsmöjligheter för dessa produkter på den internationella marknaden föreligger enligt utredningens bedömningar inte under överskådlig framtid. Utredningen anser att. mjölkproduktionens utveckling bör fortlöpande noggrant följas så att prissättning, marknadsreglering och investeringar kan anpassas i syfte att uppnå en långsiktigt balanserad mjölkproduktion.

Utredningen föreslår att nuvarande mellanprislinje bibehålls, vilket innebär fortsatta livsmedelssubventioner till viktigare mjölkprodukter, företrädesvis k-mjölk. Även en mellanprislinje innebär emellertid att de inhemska priserna på olika mjölkprodukter måste skyddas mot förväntade lägre VM-priser med hjälp av ett gränsskydd. Utredningen har vidare behandlat de samordningsproblem som uppkommer genom att priserna på flera jordbruksprodukter är föremål för regleringar dels inom jordbruksnämnden (jordbruksregleringen). dels inom SPK tefterföljande led).

Utredningen har funnit att överföringen uv prisstödet till jordbrukarna liksom hittills bör kunna ske med en bibehållen prissättning och prisreglering i partiprisledet för olika mjölkprodukter.

Utredningen anser aut mjölkprisregleringens utformning f.n. är i

tion bör bibehållas. Detta gäller såväl i de delar i vilka den överensstämmer med regleringarna för övriga jordbruksprodukter, dvs. gränsskyddet och marknadsregleringarna, som beträffande det s.k. utjämningssystemet.

Utjämningssystemet omfattar endast de viktigare mjölkprodukterna. Bakom denna konstruktion ligger tanken att nya produkter till en bör- Jan inte skall avgiftsbeläggas utan ges något fördelaktigare villkor än redan etablerade mjölkprodukter med en stor marknadsandel. Härigenom bidrar utjämningssystemet till en fortsatt produktutveckling till gagn för främst konsumenterna. Utredningen finner det angeläget att denna grundprincip bibehålls även i fortsättningen. Frågan när nya produkter skall anses ha uppnått en så stor marknadsandel att de bör infogas i utjämningssystemet bör kunna avgöras i samband med prisöverläggningarna.

Prissättningen på smör har beröringspunkter med prissättningen på övriga matfetter. Vid prissättningen på olika mejeriprodukter är det enligt utredningens uppfattning väsentligt att såväl smörpriset som priserna på andra smörfettsbaserade matfetter alltjämt anpassas så att huvuddelen av smörfettet kan avsättas inom landet. Detta innebär att man måste ta hänsyn till margarincts prisnivå.

Margarinindustrin har kritiserat prissättningen på smör[ettsbaserat margarin och rabatteringen av allmänna inrättningars inköp av smörfett. Utredningen förutsätter att dessa frågor kan tas upp och lösas i samband med prisöverläggningarna.

Prop. 1977/78: 19 110

4.2.8.6 Kött och fläsk

Enligt olika prognoser väntas produktion och konsumtion av kött förbli ungefär oförändrade eller öka svagt fram till år 1985. I fråga om fläsk väntas cn något större produktionsökning än konsumtionsökning, 1.5 &Z resp. I I per år.

Den mellanprislinje som utredningen förordat innebär att prisnivån på kött och fläsk hålls nere med hjälp av budgetmedel. Utredningen konstaterar att utbetalningarna av budgetmedlen tekniskt sett inte innebär några problem.

Utredningen har funnit att nuvarande system för överföringen av prisstödet till köttproducenter bör bibehållas, eftersom det på det hela taget väl tillgodoser direktivens önskemål om att jordbruksstödet skall tillföras jordbrukarna. Utredningen föreslår vissa åtgärder i syfte att garantera dels en fortsatt hög effektivitet inom slakterierna, dels en tillfredsställande konkurrens mellan olika företagskategorier inom slakteribranschen.

Utredningen har föreslagit vissa modifieringar av gränsskvddets utformning och handläggning för kött och fläsk. Således bör prisernas nuvarande rörlighet mellan relativt vida prisgränser begränsas. Det notceringsunderlag som utnyttjas för att ange den inhemska prisnivån föreslås bli utvidgat. Till statens jordbruksnämnd bör knytas en allsidigt sammansatt grupp av experter med goda kunskaper om marknadssituationen på kött- och fläskområdet. Gruppen bör bistå jordbruksnämnden så att dess beslutsunderlag för regleringsåtgärder vid prisgränserna förbättras. Mittprisnivåerna för kött och fläsk, som i princip skall avspegla de eftersträvade prisregleringspriserna, föreslås bli föremål för cen översyn. Utredningen understryker angelägenheten av att en harmonisering kan ske av jordbruksprisregleringen och den prisreglering som berör vidareförädling och distribution. Sistnämnda reglering handläggs av främst SPK.

Gränsskyddets utformning för olika styckningsdetaljer uv kött och fläsk har fått göras mera schematisk än som hade varit önskvärt, på grund av svårigheter för tullen att skilja mellan olika varutyper. För billigare köttvaror blir därför skyddet så högt att import i praktiken omöjliggörs, medan skyddet för dyrare 'köttvaror blir relativt sett lågt. Enligt utredningens uppfattning kan detta innebära vissa nackdelar, varför en översyn är motiverad.

Utredningen har även behandlat de marknadsreglerande åtgärderna och deras finansiering. Kostnader för export av kött och fläsk bör liksom hittills i princip belasta jordbruket. Undantag från denna regel föreslås emellertid ske för den del av utbyteshandeln som betingas av att säsongmässiga skillnader uppkommer mellan produktion och konsumtion samt av att efterfrågan är särskilt stor på vissa styckningsdelar. Omfattningen av dessa undantag bör emellertid enligt utredningens me-

Prop. 1977/78: 19 111

ning bedömas restriktivt. Denna utbyteshandel föreslås bli finansierad av införselavgiftsmedel. Förslaget innebär något ökade anspråk på införselavgiftsmedel, varigenom finansieringen av andra delar av jordbruksprisregleringen kan försvåras. Utredningen anser att detta problem bör tas upp vid prisöverläggningarna.

Utredningen anser att det fortfarande finns behov av ett stöd till utjJämningslagring av kött och fläsk. Enligt utredningen kan övervägas att vidga lagringsstödet till att även omfatta lager av styckade detaljer.

Utredningen föreslår slutligen att det under perioder med besvärande överskott av fläsk kan vara motiverat att begränsa de större fläskproducerande företagens utbyggnad genom att låta dessa företag stå för en ökad andel av exportkostnaderna, Slaktdjursavgiften eller motsvarande

differentieras. Denna fråga behandlas utförligare i avsnittet 5.2.7.

4.2.8.7 Ägg, äggprodukter och fjäderfäkött

Produktionen av såväl ägg som fjäderfäkött har i betydande utsträckning överförts till stora och effektiva företag. Begränsade men prispressande överskott har länge varit vanliga. Förbrukningen av ägg förväntas bli lika stor år 1985 som under regleringsåret 1975/76, dvs. ca 102 milj. kg, samtidigt som produktionen förutses bli lika stor som de senaste åren, varför ett visst överskott skulle finnas kvar år 1985. I fråga om broilerkött beräknas såväl konsumtion som produktion stiga med ca en tredjedel till år 1985.

Utredningen anser det värdefullt att det även inom ägg- och fjäderfäregleringen har tillskapats regleringsinstrument för olika marknadsreglerande ingripanden. Om besvärande överskott uppstår inom äggproduktionen, genom en alltför snabb uppbyggnad av större äggproduktionsföretag. bör enligt utredningens mening dessa företags uppbyggnad kunna begränsas exempelvis genom en särskild avgift per höna.

Utredningen anser att en översyn av prisgränssystemets spännvidd m. m. bör innefatta även ägg och fjäderfäkött. Lämpligheten av att hålla isär regleringsekonomin för å ena sidan ägg och äggprodukter och å andra sidan fjäderfäkött, bör enligt utredningen övervägas.

4,2.8.8 Ersättnings- och imitationsprodukter

Under de senaste åren har förbrukningen av cersättnings- och imitationsprodukter slutat öka och användningen av sådana produkter har I stort sett stabiliserats. Detta har enligt utredningen ett visst samband med livsmedelssubventioneringen på bl. a. kött.

Utredningen anser att nuvarande reglering för cersättnings- och imitationsprodukter bör kunna gälla även i fortsättningen. så länge ingenting inträffar som ändrar förutsättningarna för regleringen, t.ex. om helt nya produkter skulle lanseras.

Prop. 1977/78: 19 112

4.2.8.9 Fodermedel

Utredningen anser att nuvarande reglering av fodermedelspriserna är ändamålsenligt utformad och därför i huvudsak bör bibehållas.

4.2.9 Industrins råvarukostnadsutjämning

Utredningen konstaterar att industrins råvarukostnadsutjämning I. n. sker genom flera olika system inom jordbruksprisregleringens ram samt att kostnaderna för de olika prisutjämningssystemen finansieras på olika sätt.

Den nuvarande administrativa uppbyggnaden. med flera olika utjämningssystem har skett successivt. Från jordbruksprisregleringens utgångspunkter fungerar de nu tillämpade systemen enligt utredningen tillfredsställande. Vid utredningens granskning av råvarukostnadsutjämningen har dock från andra utgångspunkter framkommit synpunkter om att den nuvarande administrativa uppbyggnaden med flera olika utjämnings- och finansieringssystem är sväröverskådlig och komplicerad. Därför anser utredningen att det finns skäl att se över hela industrins råvarukostnadsutjämning med syfte att om möjligt uppnå förenklingar. Senaste översyn av systemen skedde år 1966. Utredningen förordar en översyn som bör utföras av representanter för de berörda näringarna och de olika statliga organ som f. n. handhar olika delar av regleringen. Därvid bör finansieringstrågorna särskilt uppmärksammas liksom gränsskyddet för vissa produkter som i dag cj omfattas av råvarukostnadsutjämningen, t. ex. sylter och marmelader.

4.3 Remissyttrandena 4.3.1 Prisregleringens handläggning

Remissinstanserna har inga erinringar gentemot förslaget att förstärka jordbruksnämndens personalresurser. LRF anser det angeläget att nuvarande sammansättning av nämndens styrelse bibehålls och att nämnden företräder staten vid förhandlingarna om nya jordbruksprisavtal. Sveriges industriförbund framhåller att eftersom den enskilda industrin är en betydande förbrukare av svenska jordbruksråvaror bör förbundet få en egen företrädare i nämndens styrelse. Konsumentverket hävdar att det bör finnas fler företrädare än en för konsumentintresset i jordbruksnämnden, som dessutom bör tillföras näringstysiologisk expertis. RRV anser att nämndens roll och uppgifter i prisregleringssystemel bör ses över. Statskontoret efterlyser en översyn av den nuvarande ansvars- och arbetsfördelningen mellan statens jordbruksnämnd och de övriga statliga myndigheter som deltar i handläggningen av de jordbrukspolitiska frågorna.

Utredningens förslag om en översyn av konsumentdelegationens ställning i förhållande till jordbruksnämnden tillstyrks av RRV, konsumentverket, konsumentdelegationen, LO, KF och Centralorganisationen

Prop. 1977/78: 19 113

SACO/SR. Man framhåller att delegationens roll vid prisöverläggningarna i praktiken har förskjutits från en rådgivande funktion till en roll som självständig förhandlingspart gentemot jordbrukarsidan och anser att detta bör fastställas genom en ändring i jordbruksnämndens instruktion, Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri framhåller att den f.n. tillämpade förhandlingsordningen fungerat tillfredsställande och därför bör bibehållas.

En omprövning av konsumentdelegationens sammansättning med syfte att bl.a. renodla konsumentintresset rekommenderas av konsumentverket, LO och TCO. TCO anser att konsumentverket bör erhålla representation i delegationen. Enligt LO har blandningen i konsumentdelegationen av renodlade konsumentrepresentanter som är i klar minoritet och representanter för industri och handel hittills fungerat relativt väl. Med de nya arbetsuppgilter för delegationen som torde följa av utredningens förslag om ökad insyn i och kontroll av förädlingsindustrin, vilken i huvudsak utgöres av jordbrukskooperativa företag, kan dock saken komma i ett annat läge och delegationens sammansättning behöva ändras till en ren konsumentdelegation.

Andra remissinstanser finner delegationens nuvarande sammansättning i praktiken väl avvägd med hänsyn till de olika konsument- och förbrukarintressen som är berörda av förhandlingarna. Bland dessa remissinstanser återfinns Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, KF, Sveriges industriförbund samt Centralorganisationen SACO/SR, även om nägra av dem skulle ha ansett att en renodling av konsumentintresset skulle ha varit att föredra från principiell synpunkt. Konsumentdelegationen själv förordar en översyn av frågan.

Flera remissinstanser finner det otillfredsställande att åtskilliga frågor som rör prisregleringens utformning ansetts böra lösas i samband med prisöverläggningarna.

3.2 Utgångspunkter för prissättningen

Av de remissinstanser som tagit upp frågan om vilka utgångspunkter som bör gälla vid prissättningen av jordbruksprodukterna godtar flertalet utredningens förslag att en betydande frihet liksom hittills bör lämnas till de prisöverläggande parterna. LRF anser dock — mot bakgrund av vad förbundet anfört i fråga om inkomstmålets ställning i förhållande till övriga jordbrukspolitiska och samhälleliga mål — att inkomstmålet bör sättas i förgrunden och utgöra huvudutgångspunkt vid prisavvägningen. NO anför att det självklart är en fördel för de i förhandlingsarbetet engagerade parterna med en betydande frihet vid valet av utgångspunkter för prisavvägningen, men att det från det stora folkflertalets synpunkt sannolikt skulle vara till gagn med mera precise- 8 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 114

rade förhandlingsramar. Liknande synpunkter framförs av Sveriges fo-

derämnes & spannmålsimportörers förening.

Lantbruksstyrelsen framhåller att en stabil prisutveckling är av betydelse för jordbrukarnas plancringssituation och investeringsvilja ge-

nom att prisriskerna minskas.

4.3.3 Val av prislinje

Utredningens förslag att den nuvarande mellanprislinjen bör bibe-

hållas tillstyrks av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Sveriges industriförbund anser emellertid att livsmedelssubventionerna om möjligt

successivt bör avvecklas för samtliga livsmedel utom konsumtionsmjölk. Vill man av sociala eller fördelningspolitiska skäl stödja vissa svaga grup-

per i samhället, bör detta ske med andra åtgärder. Även Sveriges foder-

ämnes & spannmålsimportörers förening anför liknande synpunkter. Svenska lantarbetareförbundet anser att en högprislinje (producentprislinje) i princip är att föredra. Möjligheter att få ge synpunkter på subventionsbeloppets fördelning

på olika livsmedel bör enligt LO och konsumentdelegationen beredas konsumentdelegationen. Enligt ERF bör Lantbrukarnas förhandlings-

delegation beredas liknande möjligheter och Samarbetsorganet i jord-

bruksfrågor för enskild handel och industri anför att även berörda branscher bör tillfrågas. Konsumentdelegationen efterlyser vissa övergripan-

de principer för subventionernas fördelning. LRF, Sveriges industriför-

bund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri anför att subventioneringen bör utformas så att inte ryckighet i pris- och konsumtionsutvecklingen blir följden, något som försvårar industrins kapacitetsplanering. Broilerintressenters förening framför att det finns minst Jika stor anledning att subventionera det näringsriktigare kycklingsköttet, vars konsumtion enligt socialstyrelsen av näringsskäl bör ökas, som det fetare grisköttet. Länsstyrelsen i Blekinge län anser alt även fisk och fiskprodukter bör uppfattas som baslivsmedel och ges livsmedelssubventioner.

Några remissinstanser framhåller att mellanprislinjen och livsmedels-

subventionernas fördelning mellan olika livsmedel medvetet bör utnyttjas i syfte att påverka konsumenternas, särskilt de svaga gruppernas, konsumtion och näringsstandard, eftersom kostinformationen inte når dessa grupper i tillräcklig utsträckning. Konsumentverket, socialstyrelsen,

KDS, KF, LO och konsumentdelegationen framhåller att subventionernas effekt för olika grupper av konsumenter bör kartläggas. Detta motiverar att regelbundna hushållsbudgetundersökningar företas. De posi-

tiva effekter som livsmedelssubventionen inneburit för jordbruket bör

enligt SPK beräknas. Konsumentdelegationen anser att dessa effekter även bör beaktas vid fastställandet av prisstödets höjd. Sveriges industriförbund och LRF är av uppfattningen att livsmedelssubventioner på

Prop. 1977/78: 19 115

prisreglerade jordbruksråvaror inte nödvändigtvis förutsätter prisstopp på motsvarande varor.

4.3.4 Prisstödet till jordbrukarna

SPK, RRV, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, statens industriverk, LRF, LO, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges livsmedelsindustriarbetareförbund savat länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län tillstyrker i huvudsak utredningens förslag att bibehålla prissättningen och prisregleringen i partiprisledet för mjölk och slaktprodukter, men vidta vissa åtgärder i sytte att garantera en god effektivitet och rättvisa konkurrensförhållanden. KF, konsumentdelegationen och Sveriges industriförbund anser i princip att prisregleringen hade bort förläggas till producentledet. men går i praktiken med på utredningens förslag, eftersom det innebär förbättringar. NO, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Svenska foderämnes & spunnmålsimportörers förening samt länsstyrelsen i Östergötlands län accepterar inte utredningens förslag utan anser att ett system i vilket prisregleringen är förlagd till producentledet bör kunna införas.

De åtgärder som utredningen föreslagit i syfte att uppnå en förbättrad insyn i och kontroll av det av prisregleringen skyddade förädlingsledets kostnader och effektivitet m. m. kommenteras av flera remissinstanser. SPK framhåller att kalkylmaterialet bör utvidgas och omfatta även intäktssidan samt investerings- och finansieringssituationen för de berörda företagen. Nödvändigt är vidare att primär- och sekundärförädlingsleden kan särskiljas vid analysen.

Enligt statens jordbruksnämnd kräver nämndens ställning som granskningsmyndighet att den på ett tidigt stadium får tillfälle att ge sina syn-

kostnadsanalyser. Det måste förutsättas att dessa företag ger nämnden tillgång till allt det primärmaterial som kan erfordras i sammanhanget.

LRF anser att några risker för försämrad effektivitetsutveckling knappast föreligger. Utredningens förslag angående en ökad insyn och kontroll accepteras, men bör även avse konsumentkooperativ och privat livsmedelsindustri. Förbundet är tveksamt inför kravet på preciserade produktivitetskrav på förädlingsindustrin. bl. a. kan härigenom intresset för produktutveckling minskas. Rekommendationer om en mer översiktlig resultatredovisning har redan utfärdats av LRF, bl. a. med tanke på medlemmarnas krav på bättre insyn.

LO, vars grundinställning är att prisstödet bör överföras till producentledet, anser trots detta att det är synnerligen angeläget att de föreslagna analyserna fortlöpande görs.

Utredningens förslag i syfte att garantera en tillfredsställande konkurrens för de företag som förädlar jordbruksprodukter tillstyrks i huvudsak genomgående av remissinstanserna, inkl. NO. som framhåller att

Prop. 1977/78: 19 116

jordbruksnämnden vid handläggning av sådana ärenden inhämtar yttrande från de konkurrensvårdande myndigheterna.

Statens jordbruksnämnd [framhåller att utredningens förslag kräver en noggrann kartläggning av vilka situationer och förhållanden som skall göras till föremål för övervakning. Vidare bör övervägas huruvida och i vad mån särskilt författningsmässigt eller annat underlag behöver tillskapas för att möjliggöra övervakning och ingripande från nämndens sida. Nämnden har f.n. knappast några befogenheter i detta avseende. Verksamheten bör från början bedrivas under frivillig medverkan från alla berörda parter. Till en början bör ett informellt informations- och samrådsorgan inrättas med deltagande från berörda myndigheter, företag och organisationer.

RRV ifrågasätter om jordbruksnämnden bör handha konkurrensfrågor samtidigt som nämnden kan få rollen som ”förhandlingspart”. Verket anser att det bör prövas om inte ansvaret för initiering och genomförande av utredningar rörande konkurrensförhållanden inom ramen för jordbruksprisregleringen i stället kan läggas på de pris- och konkurrensvårdande myndigheterna. Liknande synpunkter framförs av statens industriverk.

4.3.5 Gränsskyddets utformning

Utredningens förslag beträffande gränsskyddets utformning och därmed sammanhängande frågor godtas i stort av remissinstanserna.

LO ställer sig dock tveksam till utredningens förslag att vidta åtgärder för att på olika sätt begränsa variationerna i den inhemska prisnivån på animalier. Sveriges lantbruksuniversitet anser att nämnda förslag kan sägas innebära att man ökar de administrativa elementen i jordbrukets prisbildning på bekostnad av den marknadsmässiga styrningen. Statens jordbruksnämnd anser att det är värdefullt med en översyn av prisgränssystemet. Vid denna översyn synes det enligt nämnden välbetänkt att beakta handelspolitiska synpunkter. Förslaget om att minska prisrörligheten för animaliska produkter innebär en ökad avgiftsrörlighet, vilket ofta åberopats försvåra det internationella handelsutbytet. LRF anser det motiverat att begränsa prisrörligheten något men att denna fråga torde få diskuteras närmare vid prisöverläggningarna.

I fråga om utredningens förslag att noteringsunderlaget till prisbevakningspriserna för kött och fläsk bör göras mer representativt påpekar jordbruksnämnden att det kan bli svårt att finna representativa noteringar avseende försäljningarna från de ej producentkooperativa slakterierna. Om avsikten är att även andra slakterier än producentkooperativa skall ingå 1 noteringsunderlaget förutsätter LRF att de notceringar som utnyttjas kommer att vara officiella försäljningspriser till externa kunder.

Förslaget att inrätta marknadsbedömningsgrupper för att bistå jordbruksnämnden vid bedömningar av om marknadsläget motiverar åt-

Prop. 1977/78: 19 117

gärder vid prisgränserna är enligt RRV inte tillräckligt motiverat. LRF

understryker att marknadsbedömningsgrupperna endast bör vara av rådgivande karaktär. Sveriges industriförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri anser att de föreslagna grupperna bör bistå jordbruksnämnden, inte bara i situationer där in-

gripanden vid prisgränserna är aktuella, utan också vid andra tillfällen då en analys av marknaden är aktuell. Utredningens förslag om att en översyn av mittprisnivån bör ske till-

styrks av remissinstanserna, varvid konsumentdelegationen och KF framhåller att även prisrelationerna mellan olika produkter bör beaktas. Jordbruksnämnden anser det värdefullt att en översyn av prisgräns-

systemet och griänsskyddet kommer till stånd i samband med prisöver-

läggningarna men framhåller att det torde vara svårare att nu finna relevanta världsmarknadspriser än under år 1959.

Generaltullstyrelsen påpekar att vid en översyn av gränsskyddets ut-

formning m. m. bör tullverkets medverkan beaktas och möjligheterna

till administrativa förenklingar tillvaratas.

Remissinstanserna instämmer i utredningens uppfattning att det är angeläget att en harmonisering sker av jordbruksprisregleringen och den prisreglering och prisövervakning som berör vidareförädling och distri-

bution och som handläggs av främst SPK.

4.3.6 Mauarknadsreglerunde åtgärder

Önskvärdheten av en utbyteshandel framhålls av många remissinstanser. Beträffande finansieringen av denna handel framförs något delade

meningar. LRF och Hushållningssällskapens förbund anser att jordbru-

ket bör avlastas samtliga kostnader som uppstår till följd av import av

jordbruksprodukter. Anledningen till denna import är enligt LRF bl. a. att Sverige sedan lång tid tillbaka för en Jliberalare handelspolitik än

många andra länder och att överskottspartier på världsmarknaden söker

sig hit. Sveriges grossistförbund anser att utbytesförfarandet borde vidgas i förhållande till utredningens förslag. SPK anser sig inte kunna biträda ett system som innebär att permanenta överskott, t. ex. på vissa styckningsdetaljer, skall medföra att producenterna avlastas exportkost-

naderna härför. I den mån repleringskassorna redan i dagens läge tillförs införselavgiftsmedel som kan hänföras till utrikeshandel på grund

av säsongmässiga efterfrågevariationer finner dock SPK inte anledning till någon ändring av nuvarande ordning.

Konsumentdelegationen, LO, Sveriges industriförbund, Samurbetsorgaåanet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri samt KF delar i

princip utredningens förslag. LO framhåller att förslaget bör tillämpas mycket restriktivt. Liknande synpunkter anförs av konsumentdelegationen och KF som anser att den kostnadsminskning förslaget innebär för Jordbruket bör kunna beaktas vid prisöverläggningarna. Statens jord-

Prop. 1977/78: 19 118

bruksnämnd framhåller att om det s. k. nettoöverskottsbegreppet skall

tillämpas för den arealbundna produktionen innebär detta att uppburna införselavgiltsmedel kommer att tas i anspråk i betydligt större

utsträckning än hittills. I fråga om kostnaderna för avsättningen av spannmålsöverskotten

uttalar utredningen att staten sedan lång tid tillbaka kan sägas ha haft

ett annat ansvar än för överskotten av övriga produkter. Denna uppfatt-

ning delas av många remissinstanser varvid dock synpunkter framförs på graden av detta ansvar. LRF understryker det ansvar samhället måste ha för finansieringen av de överskott som en oförändrad areal leder till. Kostnaderna för att avlasta överskotten kan betraktas som en ”försäk-

ringspremie” samhället är berett att betala för den trygghet en produktion något överstigande det inhemska avsättningsutrymmet medför för det svenska folket. Ett ökat statligt ansvar för exportkostnaderna bör enligt LRF:s mening även omfatta produktionen av till spannmålsodlingen

alternativ produktion, i första hand oljeväxter. Enligt LRF bör statens

ansvar vad gäller finansieringen av spannmålsöverskottet i första hand avse en situation med låga världsmarknadspriser. Den inhemska prissättningen på spannmål bör i huvudsak anpassas till kostnadsutvecklingen

inom landet och inte påverkas av världsmarknadsprisernas svängningar.

I ett läge då världsmarknadspriserna är låga och kostnaderna för spannmålsexporten stora är det därför nödvändigt att Svensk spannmålshandel erhåller särskilda medel. I den utsträckning nuvarande medel för finansiering av spannmålsöverskotten inte räcker till bör enligt LRF under-

skowu i regleringsekonomin till följd av låga världsmarknadspriser löpande täckas via budgetmedel eller på motsvarande sätt, om inte fonderade medel finns tillgängliga. Underskott till följd av stora hektarskördar bör däremot kunna täckas via lån.

Konsumentdelegationen anser att samhället även i fortsättningen bör ta ett visst ansvar för spannmålsöverskotten men att jordbruket måste räkna med att stå för huvudparten av kostnaderna till följd av exportöverskott av spannmål. Liknande synpunkter framförs av KF. Enligt NO

torde det kunna ifrågasättas om det inte kan finnas anledning att sätta någon gräns för samhällets/konsumenternas ekonomiska ansvarstagande för spannmålsproduktionen. SPK anser att statsmakternas ansvar i fråga om finansieringen av överskotten bör inskränkas till de överskott som blir följden av den areal som är motiverad ur beredskapssynpunkt. Sve-

riges industriförbund menar att ett produktionsmål som medför betydande permanenta överskott av spannmål under normala skördeår innebär att staten måste ta på sig en del av kostnaderna för export av dessa överskott. Däremot bör jordbrukarna själva stå för exportkostnaderna för kvantiteter som beror på högre skörd än normalt. Enligt Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri är den statliga

insatsen i sammanhanget ofrånkomlig. LO anser att jordbruket liksom

Prop. 1977/78: 19 119

hittills skall bära exportkostnaderna. Enligt Sveriges grossistförbund borde utredningen ha ägnat finansieringsfrågan mera uppmärksamhet innan beslut fattats om en medveten överproduktion.

Statens jordbruksnämnd påpekar att de årliga kostnaderna för spannmålsregleringen beräknas komma att uppgå till 450—700 milj. kr. Mot

denna kostnad skall ställas intäkterna av förmalningsavgiftsmedel, ca

260 milj. kr., samt vissa regleringsmedel som kan komma att tillföras

spannmålsregleringen.

LRF understryker starkt det angelägna i att förmalningsavgift alltjämt kan tas ut. LO accepterar förmalningsavgitften men har därför inte

avvisat ett system med handelsgödselavgift. Enligt SPK, statens industri-

verk, Sveriges industriförbund, Samarbetsorgunet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri samt Sveriges bhageriförbund bör förmalningsavgiften på sikt avvecklas. Konsumentdelegationen och KF anser att den inte bör tillåtas stiga nämnvärt över nuvarande nivå. Dess regleringstekniska fördelar accepteras dock av flera. Flera remissinstanser förordar andra finansieringsvägar. allmänna medel eller budgetmedel.

Om frågan skulle uppkomma om avgift på produktionsmedel. anser

SPK och LRF alt avgift på handelsgödsel är att föredra. Sveriges industriförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri anser att en sådan avgift är olämplig.

4.3.7 Jordbrukets influtionsskydd och system för inkomstföljsamhet, mn, m.

Utredningens förslag att inflationsskyddets principiella grundkonstruktion bör bibehållas delas av remissinstanserna. Vissa principproblem

kvarstår olösta, t. ex. i fråga om värderingen av avskrivnings- och ränte-

underlaget, synen på avskrivningskostnaderna samt utformningen av ett

frågor bör enligt utredningen ägnas särskild uppmärksamhet vid det expertarbete som sker i samband med kommande prisöverläggningar. Denna uppfattning delas och understryks av remissinstanserna. LRF

ställer sig av principiella skäl avvisande till en särbehandling av delar av kostnadsposterna i inflationsskyddet. LO framhåller att ökade resurser måste sättas in på beräkningen av PM-index för att säkerställa att detta index verkligen på ett rättvisande sätt mäter prisutvecklingen på inköpta produktionsmedel. Vidare framhåller LO att samtliga be-

räkningar som ligger till grund för PM-index skall utföras av statens jordbruksnämnd.

De flesta remissinstanserna delar utredningens förslag att i fråga om

inkomstföljsamheten hänsynstagande till kapitalvinster/förluster liksom

hittills bör ske på bedömningsmässiga grunder i samband med prisöver-

läggningarna. Sveriges lantbruksuniversitet anser att frågan motiverar en mer öppen och allsidig diskussion än den som kan förväntas vara möj-

lig i samband med löpande prisöverläggningar. LO och Centralorgani-

Prop. 1977/78: 19 120

sationen SACO/SR förordar mera fria förhandlingar om inkomstföljsamheten i stället för ren automatik. Liknande synpunkter framförs av TCO. LRF anser att reglerna för inkomstföljsamhet måste utformas med direkt beaktande av inkomstmålsättningen, så att de som är sysselsatta i jordbruket tillförsäkras en med andra grupper i samhället likvärdig ckonomisk och social standard. Den nuvarande tillämpningen av LO-SAF-avtalet på jordbrukets område innebär enligt förbundets uppfattning på sikt en ökad inkomsteftersläpning. Hur reglerna i detalj skall utformas bör enligt förbundet slutgihigt diskuteras i samband med kommande prisöverläggningar.

Statens jordbruksnämnd ifrågasätter om inte en övergång till fördelning av totalbeloppet till efter inom landet konsumerade kvantiteter från inhemsk produktion borde ske. Hänsyn måste härvid tas till bl. a. slutliga ställningstaganden till produktionsmål och överskottsproduktionens finansiering. Nämnden konstaterar vidare att många och komplicerade frågor hänskjutits till prisöverläggningarna. Det ankommer på nämnden att utföra erforderligt utredningsarbete, varför krävs att nämnden måste tilldelas erforderliga resurser.

4.3.8 Prisregleringen för olika produkter

Remissinstansernas synpunkter på de mera generella förslagen rörande prisregleringens utformning har redovisats tidigare under avsnittet 4.3. I det följande lämnas en redogörelse för remissinstansernas synpunkter på utredningens förslag vad gäller särskilda frågor inom resp. reglering.

4,3.8.1 Spannmål och spannmålsprodukter

I fråga om utredningens förslag att det s. k. prisortsystemet bör ses över anmäler statens jordbruksnämnd att nämnden redan har uppdragit åt regleringsföreningen Svensk spannmålshandel att göra en sådan översyn. |

4.3.8.2 Oljeväxter och fettråvaror

Konsumentdelegationen, statens industriverk, LO, Sveriges industriförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri samt KF anser att utredningen lämnat problem olösta och föreslår att jordbruksnämnden får i uppdrag att med berörda parter bereda hithörande frågor i god tid före prisöverläggningarna. Statens jordbruksnämnd och LRF delar utredningens uppfattning i fråga om det olämpliga i att göra fettvaruregleringen till en sluten ekonomisk scktor. LRF ifrågasätter lämpligheten av nuvarande bindning mellan priset på rapsmjöl och rapsolja, som i vissa lägen gör att en justering av rapsmjölpriset påverkar rapsoljepriset och därmed också priset på vegetabiliskt matfett. Förbundet föreslår att jordbruksnämnden får i uppdrag att analysera nuvarande system och framlägga förslag till alternativa lösningar.

Prop. 1977/78: 19 121

4.3.8.3¶Potatis och potatisprodukter

De remissinstanser som berör prisregleringen för potatis och potatisprodukter delar utredningens uppfattning att matpotatisregleringen i stort fungerat väl. Utredningens förslag att finansieringen av prisrabatteringen på stärkelse till derivatindustrin bör tas upp till översyn tillstyrks.

LRF anser det angeläget att slå vakt om den nuvarande arealen fabrikspotatis samt att det tillgängliga råvaruutrymmet för tillverkning av rå-

sprit för konsumtionsändamål alltjämt i första hand skall förbehållas

fabrikspotatis.

4.3.8,4 Sockerbetor och socker

Utredningens bedömning att sockerbetsodlingens omfattning bör an-

passas så att ett visst utrymme lämnas för import delas av konsument-

delegationen, LO, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri samt KF. Enligt Svenska sockerfabriks AB bör arca- Ien även fortsättningsvis bestämmas till ca 53 000 ha med möjligheter att öka denna areal inom ramen för tillgänglig produktionskapa-

cilet. Sockerbolaget anser vidare att beslut om den framtida arealens omfattning, liksom om upprätthållande av betodlingen på Öland och

Gotland, bör träffas för en längre tidsperiod för att göra det möjligt för

Sockerbolaget att planera på sikt. Liknande synpunkter framförs av Sve-

riges industriförbund. Om utredningens förslag skall tolkas så att socker-

produktionen vid normskörd bör bibehålla sin nuvarande omfattning

framhåller statens jordbruksnämnd att detta vid oförändrad konsumtion

torde få konsekvenser för betodlingens omfattning och på någon sikt

även den svenska betbruksstrukturen. LRF och Hushållningssällskapens

förbund ställer sig tveksamma till utredningens prognoser om en årlig

avkastningsökning på 0,.5—0,7 2€ inom odlingen. Avkastningen har en-

ligt LRF stagnerat under senare år. Om sockerkonsumtionen ökar i takt

med befolkningstillväxten och avkastningen fortsätter att stagnera, kan självförsörjningsgraden i stället komma att minska vid nuvarande totalareal. Statens industriverk hänvisar i sitt yttrande till de synpunkter som verket framfört i utredningen (SIND 1976: 4) Sockerindustri och i vil-

ken föreslås att betodlingsarealen utökas successivt I takt med produktivitetshöjningen i industrin. Även LRF hänvisar till industriverkets

rapport.

Utredningens förslag att nuvarande direkta anknytning av prissättningen till motsvarande priser inom EG bör upphöra delas av statens

jordbruksnämnd, LO och LRF. Förslaget accepteras även av Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri. Konsument-

delegationen och KF anser inte att det är klarlagt vilka effekter förslaget

kan få för konsumenterna. Sveriges industriförbund och Sockerbolaget anser att systemet med anknytningen till EG bör bibehållas.

Prop. 1977/78: 19 122

4.3.8.5 Mjölk och mjölkprodukter

Utredningens uppfattning om mjölkproduktionens storlek och mjölkprisregleringens grundkonstruktion delas i stort av remissinstanserna. Sveriges grossistförbund och KF framhåller att den svenska produktionen av ost bör kompletteras med import.

Statens jordbruksnämnd framhåller att med de mål som utredningen har satt upp för att å ena sidan hålla ett pris på margarinråvarorna som tillförsäkrar oljeväxtodlarna skäliga priser och å andra sidan anpassa priset på smör och andra smörfettsbaserade matfetter så att huvuddele: av smörfettet kan avsättas inom landet, måste man i högre grad än hit tills beakta konkurrensförhållandena mellan mejeri- och margarinindustrierna vid prissättningen, LRF förutsätter att nuvarande prisskillnad i öre per kg mellan smör och margarin inte ökar. Några remissinstanser berör utjämningssystemet inom mjölkregleringen samt rabatteringen av allmänna inrältningars inköp av smörfett, 1. ex. Sveriges industriförbund och Samuarbetsorguanet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, som föreslår att frågan om rabatteringen blir föremål för översyn av jordbruksnämnden och berörda parter. LRF framhåller att mejeriindustrin har att avsätta matfettet på förmånligaste sätt.

4.3.8.6 Kött och fläsk

Utredningens förslag att en översyn av gränsskyddet för styckningsdetaljer bör ske tillstyrks i stort sett av samtliga remissinstanser. Sveriges grossistförbund som inte direkt motsätter sig en översyn finner det angeläget att Sverige även i fortsättningen får möjligheter att importera sådana styckningsdetaljer som efterfrågas av konsumenten. Enligt SPK bör garantier skapas för att en omläggning inte leder till en genomsnittligt högre prisnivå och att förutsättningen för en priskonkurrerande import kvarstår.

I fråga om lagringsstödet för utjämningslagring bör enligt utredningen övervägas att vidga detta till att omfatta även lager av styckade detaljer. Statens jordbruksnhämnd och LRF anser att en eventuell utvidgning bör ske med stor restriktivitet. Statens livsmedelsverk påpekar att ett lagringsstöd som är knutet till ostyckade slaktkroppar medför betydande nackdelar för hygien och kvalitet på köttet. Stödet bör i stället utgå till förmån för styckade, förpackade och datummärkta detaljer och en ökad omsättningshastighet då förutsättningar finns härför.

4.3.8.7¶Övriga produkter

Vad utredningen föreslagit om prisregleringarna för ägg och fjäderfä, ersätlnings- och imitationsprodukter samt fodermedel delas i huvudsak av de remissinstanser som berört dessa prisregleringar.

4.3.9 Industrins råvarukostnadsutjämning

Utredningens förslag att industrins råvarukostnadsutjämning bör bli föremål för en särskild översyn tillstyrks av remissinstanserna. Flera

Prop. 1977/78: 19 122

instanser påpekar behovet av översyn av gränsskyddet för vissa livsme-

delsindustriprodukter som i dag inte omfattas av frihandeln och råvaru-

kostnadsutjämningen.

5¶Rationaliseringsverksamheten

5.1¶Nuvarande förhållanden

Den nuvarande rationaliseringspolitiken kan härledas från den jord-

brukspolitik, som beslöts av 1947 års riksdag. Då samordnades pris- och rationaliscringspolitiken samtidigt som en inkomstmålsättning infördes.

De statliga rationaliseringsorganens uppgift blev då att främja en yttre

rationalisering. De skulle dock i princip inte medverka till att utvidga

vad som bedömdes vara [fullständiga brukningsenheter. Riktlinjerna för

verksamheten ändrades av såväl 1959 som 1963 ars riksdagar.

Betydelsen av rationaliseringsverksamheten underströks ytterligare i

1967 ärs jordbrukspolitiska beslut (prop. 1967: 95, JoU 1967: 25, rskr 1967: 280). Denna skulle liksom tidigare grunda sig på jordbrukarnas

egna initiativ och insatser. Även om jordbrukarna själva på så sätt skulle

komma att svara för huvuddelen av rationaliseringsverksamheten så

borde staten liksom tidigare på olika sätt medverka i denna. Syftet med

rationaliseringspolitiken skulle vara att göra de enskilda företagen så

effektiva som möjligt. Detta skulle leda till ökad lönsamhet och högre inkomster för jordbrukarna. Vidare skulle en hög rationaliseringstakt inom jordbruket vara en garanti för konsumenterna att råvarukostna-

derna för livsmedel blev så låga som möjligt.

I norra Sverige (Norrland och vissa delar av norra och västra Svca-

land) utökades år 1971 det statliga rationaliseringsstödet till att även

omfatta begränsat utvecklingsbara jordbruksföretag (prop. 1971: 74, JoU 1971: 33, rskr 1971: 149). Ar 1972 infördes i övriga delar av landet ett stöd för att underlätta fortsatt eller utvidgad mjölkproduktion vid jordbruksföretag med begränsade utvecklingsmöjligheter (prop. 1972: 79. JoU 1972: 34, rskr 1972: 219).

SLI Swtliga insatser för jordbrukets rationalisering

Statens medverkan i jordbrukets rationalisering har under senare är i huvudsak omfattat markpolitiska insatser, finansieringsstöd. omställningsstöd och rådgivning. Murkpolitiska insatser omfattar främst lantbruksnämndernas köp och

försäljning av mark samt prövning av förvärv av jordbruksfastighet en-

ligt 1965 års jordförvärvslag. De markpolitiska insatserna har till syfte att underlätta bildandet av lämpliga brukningsenheter. Mark som bjuds ut till försäljning kan i viss utsträckning utnyttjas för förstärkning av

närliggande brukningsenheter eller för bytesändamål i syfte att under-

lätta omarrondering och storleksrationalisering såväl i jordbruk som i

skogsbruk.

Prop. 1977/78: 19 124

Statligt finansieringsstöd. Det statliga stödet till jordbrukets rationalisering har varierat i omfattning genom åren. Förändringarna har hu-

vudsakligen orsakats av jordbrukarnas efterfrågan på finansiellt stöd och av förhållandena på kreditmarknaden, vilka under vissa tider har

inneburit svårigheter för kreditinstituten att tillhandahålla kapital. Som

framgår av följande tabell har det statliga stödet ökat i omfattning under senare år. Detta gäller framför allt stödet till inre rationalisering

som i huvudsak avser investeringar i ekonomibyggnader.

Stödform 1968 1970 1972 1974 1976 Lånegaranti

Statsbidrag

Driftisrationalisering i sam-

band med SR 2 3 3 Summa bidrag 23 ra — 36 46 58

Omsiällningsstöd i form av avgångsvederlag lämnas enligt kungörelsen (1967: 422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag ål jordbrukare. Det syftar till att underlätta för jordbrukare att övergå till annan verksamhet. Stöd utgår under förutsättning att brukningsenheten disponeras på ett sådant sätt som lantbruksnämnden kan godkänna. Under perioden 1968—21976 beviljades avgångsvederlag i 1 600 [all med sammanlagt 7 milj. kr.

Rådgivningen till jordbrukarna har ökat under 1960-talet. Detta gäller både de statliga insatserna på området och den rådgivnings- och serviceverksamhet som bedrivs av jordbrukarnas egna organisationer. Samtidigt med denna utbyggnad har antalet jordbrukare minskat. vilket innebär att rådgivningen per jordbrukare ökat mer än den totala verksamheten. Totala kostnaden för den av lantbruksverket bedrivna rådgivningen uppgick budgetåret 1975/76 till 43 milj. kr.. varav ca 50 « avsåg individuell rådgivning och ca 50 Z£ grupp- och massrådgivning.

5.1.2 Statligt finansieringsstöd till jordbruket

Finansieringsstödet syftar till att underlätta rationaliseringsåtgärder och nyetablering. De nu gällande stödformerna kan sammanfattas enligt följande.

Med A-stöd avses det allmänna rationaliseringsstöd som kan utgå i

Prop. 1977/78: 19 125

hela landet enligt kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd twll jordbrukets rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen). Stödet utgår

i form av lånegaranti och i vissa fall bidrag. Som allmänna villkor

gäller att investeringen skall vara önskvärd från allmän synpunkt, samhällsekonomiskt motiverad samt företagsekonomiskt lönsam. Stöd läm-

nas till brukningsenheter som antingen redan har celler inom en nära framtid väntas få förutsättningar för rationell drift. Bedömningen härav grundas vanligen på kalkyler som visar företagets lönsamhet och likviditet. Lånegaranti kan i huvudsak lämnas till

förvärv av mark för yttre rationalisering (yttre rationaliseringslån).

åtgärd för inre rationalisering (inre rationaliseringslån),

inköp av jordbruksinventarier, utsäde, gödsel, foder och liknande för

igångsätltande, omläggning eller utvidgning av jordbruksdrift (driftslån),

förvärv av jordbruksfastighet (jordförvärvslån),

anskaffning av jordbruksmaskin som skall användas gemensamt av

flera lantbrukare,

yrkesmässig maskinhållning samt

insats i sambruksförening och insats i sammanslutning för gemensam

jordbruksproduktion. Garantilån för yttre och inre rationalisering samt jordförvärvslån kan erhållas amorteringsfria 5 år och övriga garantilån 1-—2 ar. Längsta

amorteringstid är för lån för yttre och inre rationalisering 30 år, jordförvärvslån 35 är och för övriga garantilån i allmänhet 10—15 är.

Statsbidrag kan utgå till åtgärd för yttre rationalisering och inre rationalisering. Bidrag till yttre rationalisering utgår bl. a. till lantmäterikostnader och i form av s. k. värdeutjämningsbidrag. Bidrag till inre rationalisering utgår i allmänhet endast om åtgärden sker i samband med ge-

nomegripande och kapitalkrävande yttre rationalisering eller samverkans-

rationalisering och innebär en särskilt stor och i tiden koncentrerad investering, som kan antas medföra påfrestning på sökandens likviditet. I

norra Sverige utgår fr. o. m. år 1971 bidrag till inre rationalisering även

om den yttre rationaliseringen har skett genom tillarrendering av mark.

Statsbidrag till inre rationalisering som inte ingår i s. k. särskild ratio-

nalisering utgår högst med ett belopp som motsvarar 25 92 av den god-

kända kostnaden för åtgärden. Bidrag som understiger 2 500 kr. lämnas

inte. Bidrag till byggnadsåtgärder är maximerat till 50 000 kr., i vissa fall

100 000 kr. Med SR-stöd (särskild rationalisering) avses det regionala rationaliscringsstöd som enligt rationaliseringskungörelsen kan utgå i norra Sverige

för att genom koncentrerade rationaliscringsinsatser underlätta och påskynda uppbyggnaden av bestående och rationella företag. Stödet kan utgå i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävle-

borgs, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland. Stöd till SR-företag utgår vad avser lånegaranti samt statsbidrag till

Prop. 1977/78: 19 126

yttre rationalisering enligt reglerna för A-stöd. Amorteringstiden för driftslån får dock under vissa förutsättningar förlängas till 20 år. Statsbidrag till inre rationalisering som avser ekonomibyggnader, dikning. täckdikning, jordbruksvägar m. m. kan utgå med högst 40 §c av den av lantbruksnämnden godkända kostnaden. Statsbidrag kan vidare utgå till viss driftsrationalisering.

Med B-stöd avses rationaliscringsstöd som utgår i norra Sverige till jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter. Stöd lämnas enligt kungörelsen (1971: 420) om rationaliseringsstöd till vissa jordbruk. Stöd kan utgå till etablerade brukare vid utförande av begränsade åtgärder för rationalisering av jordbruksdelen. Stödet kan endast utgå till åtgärd som fordras för att förbättra brukarens försörjningsmöjligheter under dennes återstående yrkesverksamma tid. B-stöd utgår under perioden den 1 juli 1971—den 30 juni 1981. Som villkor för detta stöd gäller vidare

att brukningsenheten inte inom överskådlig tid behövs för rationaliseringsändamål,

att brukarens inkomst huvudsakligen kommer från jord- och skogsbruket på brukningsenheten och

att brukningsenheten ensam celler tillsammans med annan bestaende förtjänstmöjlighet på orten utgör tillfredsställande försörjningsunderlag för brukaren och hans familj.

Stöd kan lämnas i form av såväl lånegaranti som statsbidrag. Bidrag till yttre rationalisering får lämnas enligt samma regler som gäller för A-stöd. Bidrag till inre rationalisering utgår med högst 25 4 av kostnaden för åtgärden. Det får dock högst uppgå till 20 000 kr. eller om särskilda skäl föreligger 30 000 kr. Bidrag under 2 500 kr. utgår inte.

Med mjölkstöd avses rationaliseringsstöd som utgår i södra och mellersta Sverige till åtgärder som bedöms nödvändiga för cn fortsatt eller utvidgad mjölkproduktion vid företag med begränsade utvecklingsmöjligheter. Stöd lämnas enligt kungörelsen (1972: 247) om rationaliseringsstöd till vissa jordbruk med mjölkproduktion. För att stöd skall kunna utgå skall den ifrågavarande åtgärden beräknas medföra förbättrade försörjningsmöjligheter för brukaren under dennes återstående yrkesverksamma tid. Stödet utgår under perioden den 1 juli 1972—den 30 juni 1981. Som villkor för mjölkstöd gäller vidare

att brukningsenheten inte inom överskådlig tid behövs för rationaliseringsändamål,

att företaget efter investeringen beräknas kunna uppnå cen årlig mjölkproduktion av minst 50 000 kg och

att brukningsenheten ensam eller tillsammans med annan bestående förtjänstmöjlighet på orten utgör tillfredsställande försörjningsunderlag för brukaren och hans familj.

Mjölkstöd lämnas i form av såväl lånegaranti som statsbidrag. Statsbidrag lämnas dock endast till åtgärd för inre rationalisering, som avser

Prop. 1977/78: 19 127

investering i gödselvårdsanläggning och mjölkrum. Bidrag utgår med

högst 25 9 av kostnaden för åtgärden och är maximerat till 5 000 kr.

Bidrag under 2 500 kr. utgår inte.

5.2 Jordbruksutredningen 5.2.1 Rationaliseringspolitikens framtida syfte och inriktning

Utredningen anser att den förda rationaliseringspolitiken har haft väsentlig betydelse för rationaliseringsverksamheten i allmänhet. I vissa

fall är statens insatser mätbara, i andra fall är de inte möjliga att mäta. Detta beror bl. a. på att rationaliseringen i första hand är jordbrukarnas egen angelägenhet och sker på den enskilde jordbrukarens initiativ.

Statens medverkan består i att genom bl. a. markpolitiska insatser och statligt finansieringsstöd underlätta att sådana åtgärder utförs, som är

angelägna [rån samhällets synpunkt. Genom rådgivningsverksamheten

kan enskilda jordbrukare dels få impulser till åtgärder, dels få råd i samband med utförandet.

Utredningen anser att rationaliseringspolitikens inriktning har haft

stor betydelse för jordbrukarnas handlande. Detta framgår bl.a. av jordbrukarnas reaktion på den utökning av rationaliseringsstödet som skedde åren 1971 och 1972 i form av B-stöd och mjölkstöd. De för-

bättrade stödmöjligheterna markerade ett ökat behov av investeringar för mjölkproduktion. Detta tillsammans med en förbättrad lönsamhet

i mjölkproduktionen har medfört en mycket kraftig ökning av investe-

ringsverksamheten i denna produktionsgren och därmed också ett ökat behov av statligt stöd.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att en del av statens medverkan i jordbrukets rationalisering avser verksamheter som endast

kan bedrivas av staten, såsom markpolitiska insatser och statligt stöd.

värdera deras kortsiktiga effekt.

Enligt utredningens direktiv skall de år 1967 beslutade målen för jordbrukspolitiken gälla även i fortsättningen. För att inkomstmålet och cffektivitetsmålet samtidigt skall kunna uppnås fordras enligt utredningen liksom hittills en samordning av prispolitik och rationaliseringspolitik. Rationaliseringspolitiken bör därför utformas så att den främjar en ra-

tionaliseringsverksamhet, som medför att livsmedel över tiden kan produceras (ill lägsta möjliga kostnad. effektivitetsmålet, samtidigt som i jordbruket yrkesverksamma får del av den allmänna standardstegringen. För att detta skall kunna realiseras fordras en fortsatt rationalisering av jordbruksnäringen. Ett statligt rationaliseringsstöd till jordbruket får därför även i fortsättningen anses vara ett naturligt komplement till

prisregleringen.

Prop. 1977/78: 19 128

I praktiken är det få företag, som kan producera livsmedel till en kostnad, som överensstämmer med vad som teoretiskt sett är den lägsta möjliga. Därför måste av praktiska skäl även företag som producerar till något högre men fortfarande acceptabel kostnadsnivå kunna anses producera livsmedel till lägsta möjliga kostnad. Utredningen anser således att effektivitetsmålet innebär att produktionen av livsmedel skall kunna ske till en — med hänsyn till vad som är möjligt — acceptabelt låg kostnadsnivå.

Utredningen framhåller att samhället även ställer upp andra mål som berör jordbruket som näringsgren. I vissa fall kan dessa mål lämpligen uppnås med rationaliseringspolitiska medel, vilket kan motivera avvikelse från nyssnämnda huvudsyfte att producera livsmedel till lägsta möjliga kostnad samtidigt som i jordbruket sysselsatta får del av den allmänna standardstegringen. Som exempel kan nämnas regionalpolitiken, som kan motivera ett särskilt stöd till jordbruket för att upprätthålla en geografiskt väl differentierad jordbruksproduktion. Vidare kan stöd till jordbruk i glesbygder motiveras av sysselsättningspolitiska skäl.

Rationaliseringsprocessen inom jordbruket har pågått under lång tid och medfört att produktionsresurser, främst arbetskraft, har flyttats över från jordbrukssektorn till andra sektorer. Denna överföring har under 1950- och 1960-talen medfört samhällsekonomiska vinster. Under senare år tycks den samhällsekonomiska vinsten av en resursöverföring ha blivit relativt sett mindre.

Utredningen anser att överföringen av resurser från jordbruket till andra sektorer och omfördelningen av resurser inom jordbruket bör ske i en balanserad takt. Den balanserade utvecklingen bör vara det idealtillstånd, som eftersträvas vad beträffar rationaliseringsprocessen. De statliga insatserna kan därför behöva varieras med hänsyn till skilda förutsättningar i olika delar av landet, vid olika företag etc... varvid även icke ekonomiska mål såsom regional balans, produktionsmålsättning, miljövård etc. beaktas.

Utredningen har mot denna bakgrund delat upp rationaliseringsstödet i

allmänt rationaliseringsstöd, regionalt rationaliseringsstöd och särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd.

Det allmänna rationaliseringsstödet föreslås kunna utgå i hela landet och utgöra grunden för det statliga rationaliseringsstödet till jordbruket. Stödet syftar till att underlätta att målet för rationaliseringspolitiken skall kunna uppnås. Det innebär att stödet bör främja en rationaliseringsverksamhet som medför att jordbruksprodukter kan framställas till en acceptabelt låg kostnadsnivå. Stödet bör underlätta uppbyggnaden av långsiktigt bestående och rationella enheter. Samtidigt bör man beakta att ett effektivt utnyttjande av befintliga resurser vid företag som

Prop. 1977/78: 19 129

inte är långsiktigt bestående i många fall innebär att dessa företag på

kort sikt kan uppfylla effektivitetsmålet.

För att främja rationaliseringen av jordbruksnäringen i områden med sämre förutsättningar för en allsidig jordbruksproduktion behövs

enligt utredningen ett regionalt rationaliseringsstöd. Detta stöd bör ha samma syfte som det allmänna rationaliseringsstödet och utgöra en komplettering av detta i de delar av landet där annars inte sådana investeringsåtgärder kommer till stånd som medför att det rationaliseringspolitiska målet kan uppnås.

I vissa områden, framför allt i norra Sveriges inland, finns i stort sett

enbart sädana jordbruksföretag som varken kan komma i fråga för all-

mänt rationaliseringsstöd eller regionalt rationaliseringsstöd. Ett stöd till dessa företag kan dock enligt utredningens mening i vissa fall vara motiverat av såväl sysselsättnings- som regionalpolitiska skäl. Om samhället

av olika skäl vill behålla sådana bygder befolkade, har jordbruket ofta

stor betydelse för att nå detta mål. Kan annan kompletterande syssclsättning erhållas inom rimligt pendlingsavstånd torde detta i allmänhet vara tillräckligt för bygdens fortsatta existens.

I en del områden med allmänt svaga förutsättningar för ett näringsliv saknas emellertid i stort sett möjligheter att erhålla kompletterande sysselsättning utanför jordbruket. Om särskilda stödinsatser därför blir

nödvändiga för att behålla sådana områden befolkade, bör dessa insatser även omfatta ett stöd till jordbruket. Utredningen anser att ett sådant

särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd i princip bör kunna utgå i hela landet. Stödet bör vara en integrerad del av samhällets övriga av sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl motiverade satsningar för att upprätthälla sysselsättning, service m. m.

Av de föreslagna stödformerna har säväl det allmänna som det regionala rationaliseringsstödet ett rationaliseringspolitiskt syfte medan det särskilda regionalpolitiska jordbruksstödet framför allt har ett syssclsättningspolitiskt syfte. För att underlätta bedömningen av vilka företag som har [förutsättningar att uppfylla effektivitetsmålet på lång eller kort sikt och därmed kunna komma i fråga för rationaliseringsstöd har utredningen delat in företagen 1 tre grupper.

Till utvecklade och utvecklingsbara företag har utredningen räknat

företag som har resp. förväntas få en sådan kombination av resurser,

att vid en fortlöpande tillämpning av känd teknik jordbruksprodukter kan produceras till lägsta möjliga kostnad. samtidigt som inkomst-

målet för i jordbruket yrkesverksamma uppnås. Dessa företag har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken på såväl lång som kort sikt. Huvuddelen av företagen i denna grupp är att betrakta som utveck-

lingsbara men ej utvecklade företag. Genom rationaliseringsåtgärder

och ytterligare resurstillskott kan dessa företag anpassas och utvecklas

Y Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 130

så att målet för rationaliseringspolitiken kan uppnås. För att underlätta denna anpassning och utveckling anser utredningen att det är angeläget att statligt stöd för rationaliseringsåtgärder kan utgå till utvecklingsbara men ännu ej utvecklade företag. Även utvecklade företag bör kunna erhålla statligt stöd för rationaliseringsåtgärder. som innebär en rationalisering inom ramen för befintliga resurser samt för rationaliseringsåtgärder som medför en jämnare och stabilare sysselsättning för vid företaget befintlig arbetskraft. Utredningen framhåller att man vid denna bedömning måste beakta behovet av att utveckla andra företag i området och förhållandena inom den produktionsgren som stödet avser.

Överlåtelse av utvecklade och utvecklingsbara företag kan enligt utredningen medföra finansicringsproblem för köparen. Samhället bör därför med statligt stöd underlätta att företag tillhörande denna grupp kan överföras till yngre och välutbildade personer.

Till begränsat utvecklingsbara företag har utredningen räknat företag som inte har eller som efter lämplig investering inte kan anses få en sådan ormfattning och kombination av resurser, att de kan hänföras till gruppen utvecklade och utvecklingsbara företag. Däremot kan de anses bestående och även ha vissa utvecklingsmöjligheter under en begränsad period. Dessa företag uppfyller på kort sikt målet för rationaliseringspolitiken.

Till dessa företag bör enligt utredningens förslag statligt stöd kunna utgå till rationaliseringsåtgärder om resurser med lågt alternativvärde därigenom utnyttjas effektivare än tidigare och det är fråga om en begränsad investering anpassad till befintliga resurser. Vidare skall det vara mindre angeläget att företaget tas i anspråk för strukturrationalisering. Utredningen anser att statligt stöd för nyctablering på begränsat utvecklingsbara företag inte bör utgå annat än i form av övertagande av befintliga garantilån i de fall brukningsenheten inte behövs för strukturrationalisering.

Till företag som inte är utvecklingsbara har utredningen räknat företag som inte har eller som efter lämplig investering inte kan anses få en sådan omfattning och kombination av resurser att de vare sig på Jång eller kort sikt kan uppfylla det rationaliseringspolitiska målet. Därför saknas enligt utredningen motiv för såväl rationaliserings- som etableringsstöd till denna typ av företag. Åtskilliga av dessa företag bör dessutom sannolikt tas i anspråk för att förstärka intilliggande brukningsenheter.

Till investeringar i vissa markanläggningar på bestående åker bör liksom hittills statligt stöd kunna utgå även om marken vid investeringstillfället inte ingår i ett företag, som har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken.

Prop. 1977/78: 19 131

3.2.2 Särskilda frågor

Utredningen har i särskild ordning behandlat vissa frågor som har betydelse för rationaliseringsstödets utformning. Utredningens syn på dessa frågor har beaktats i förslagen till statligt rationaliseringsstöd.

Kapitalfrågan. Frågor om jordbrukets kapitalförsörjning och hur en tillräcklig mängd långfristigt kapital skall kunna kanaliseras till

jordbrukssektorn anser utredningen ligga utanför utredningsuppdraget. Utredningen framhåller dock att den totala efterfrågan på långfristigt kapital under senare år har ökat kraftigt. Att anskaffa erforderligt långfristigt kapital på fördelaktiga villkor är därför ett problem som jordbruket delar med andra sektorer i samhället. Utredningen anser atl

om rationaliseringsverksamheten i jordbruket skall kunna fortsätta som

hittills är det angeläget att jordbruket tillförs tillräckligt med långfristigt kapital.

Utredningen konstaterar att skuldsättningen inom jordbruksnäringen är relativt låg, vilket till stor del beror på jordbrukets struktur och bru-

karnas åldersfördelning. Äldre brukare, som förvärvat fastigheten till

relativt lågt pris, har ofta en låg skuldsättning. Brukare på [framför allt mindre brukningsenheter, som saknar eller har små utvecklingsmöjligheter, gör inga eller små reinvesteringar och kan därigenom minska sina skulder och öka nettoförmögenheten.

Utredningen framhåller att den enskilde jordbrukarens investerings-

och finansieringsproblem kan avvika starkt från den bild som erhålls vid en beskrivning av jordbruksnäringens kapitalförhållanden. Det är

framför allt i samband med nyetableringen som en jordbrukare får svå-

righeter. De allt högre priserna på jordbruksfastigheter jämte behovet

av driftkapital har medfört att kapitalbehovet och då framför allt behovet av eget kapital har ökat kraftigt. Utförda undersökningar visar alt behovet av eget kapital för att starta utvecklingsbara heltidsföretag ofta är av storleksordningen 200 000—-300 000 kr. och i de bästa jordbruksbygderna ännu större vid nyetablering på en till normalt marknadspris förvärvad fastighet.

Skall behovet av eget kapital kunna minskas måste kapitalutgifterna under de första åren av en nystartad jordbrukares verksamhetstid begränsas. Detta anser utredningen kan ske dels genom en förlängning

av den amorteringsfria tiden för driftslän från högst två till högst fem år, dels genom införande av en låneform som möjliggör omfördelning av

kapitalutgifterna i tiden. Den låneform som utredningen föreslår benämns lån med uppskjuten ränta. Låneformen innebär att räntan under de första ären läggs till kapitalskulden. Därigenom minskas kapitalutgifterna, vilket möjliggör för läntagaren att klara en högre skuldsättning och därmed minska behovet av eget kapital. Eftersom räntan under en viss period läggs till kapitalskulden kommer det belopp som låntagaren skall

Prop. 1977/78: 19 132

betala ränta på att hela tiden öka. Efter första tioårsperioden löper lånet som ctt sedvanligt lån med årliga räntebetalningar. Efter ytterligare några år påbörjas amorteringarna. Följande villkor föreslås gälla.

Lånet skall kunna utgå i samband med såväl nyctablering som arealutökning om de allmänna villkoren avseende såväl företaget som företagaren är uppfyllda men sökanden icke beräknas kunna genomföra den planerade åtgärden med andra finansieringsformer på grund av att det egna kapitalet inte är tillräckligt. Är sökanden arrendator bör lån med uppskjuten ränta utgå endast om särskilda skäl föreligger, såsom uppsättning av större djurbesättning, långvarigt arrende etc.

Lånet skall kunna utgå med högst 100 000 kr.

Räntan skall kunna läggas till kapitalskulden under högst 10 år. Därefter betalas räntan årligen.

Lånet skall amorteras under högst 15 år med början senast 5 år efter det att den årliga räntebetalningen har börjat.

Utredningen anser att låneformen med hänsyn till dess konstruktion bör finansieras via en statlig länefond. Det årliga kapitalbehovet för låneformen har utredningen uppskattat till 5—10 milj. kr. och föreslår att 25 milj. kr. till att börja med avsätts till en statlig lånefond för finansiering av lån med uppskjuten ränta. Detta belopp kommer inte att täcka förväntat kapitalbehov innan återbetalning sker. Utredningen förutsätter därför att beloppet vid behov kan ökas.

Det kombinerade företaget jord och skog. Utredningen anser att kombinationen jord och skog sett från jordbrukets synpunkt är fördelaktig. Saknas alternativa sysselsättningsmöjligheter under vinterhalvåret erhålls för företaget som helhet en positiv effekt om arbets- och dragkraft kan sysselsättas i skogsbruket. Även från likviditetssynpunkt innebär kombinationen fördelar. Likviditetspåfrestningar på grund av dålig skörd eller annat oförutsett inkomstbortfall i jordbruket kan under ett enskilt år motverkas med ökat skogsuttag. Rådande företagsstruktur i vissa områden innebär dessutom att vid många brukningsenheter är kombinationen jord och skog nödvändig för att brukaren skall kunna erhålla sin huvudsakliga sysselsättning på brukningsenheten. Vid större företag med anställd arbetskraft medför kombinationen jord och skog större möjligheter att bereda den anställda arbetskraften sysselsättning hela året.

Deltidslantbruket. Den tekniska utvecklingen har medfört att brukaren vid ca hälften av brukningsenheterna inte beräknas kunna få en effektiv sysselsättning i jord- och skogsbruket motsvarande en normal ärsarbetsinsats. Utredningen har dock konstaterat att vissa av dessa företag har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringsverksamheten och därför bör kunna komma i fråga för statligt stöd.

De företag där brukaren inte har möjlighet att erhålla full sysselsättning i jord- och skogsbruket har relativt liten betydelse för jordbruksproduktionen. Dessa företag som numerärt är en betydande grupp. ca

Prop. 1977/78: 19 133

65 000, medför från allmän synpunkt säväl fördelar som nackdelar. Förresp. nackdelar kan i olika områden av landet framträda olika starkt beroende på förhållandena i området och beroende på i vilken situation företagaren befinner sig. Utredningen har vid utformningen av villkoren för det statliga rationaliseringsstödet beaktat detta.

Sambandet jordbruk—landskapsvård. Utredningen anser att landskapsvårdande åtgärder i många fall utförs effektivast genom att aktuella områden används för jordbruksproduktion. Den landskapsvårdande åtgärden bör i sådana fall betraktas som en produktionsgren i företaget. Investeringar förorsakade av landskapsvård bedriven i kombination med cen rationell jordbruksproduktion bör från stödsynpunkt behandlas på samma sätt som investeringar nödvändiga för jordbruksdriften.

Muarkfrågan. Utredningen har översiktligt diskuterat faktorer som påverkat prisutvecklingen på jordbruksfastigheter och vilka åtgärder som skulle kunna minska efterfrågan och dämpa prisstegringen. Utredningen har därvid konstaterat att frågan om att dämpa prisstegringen på jordbruksfastigheter är svår att lösa. Denna fråga bör närmast behandlas av den pågående jordförvärvsutredningen.

5.2.3 Villkor för statligt stöd

Allmänna villkor för stöd. För att kunna bedöma vilka jordbruksföretag eller kombinerade jord- och skogsbruksföretag som uppfyller målet för rationaliseringspolitiken, måste dessa företag uppfylla vissa krav på lönsamhet, likviditet och struktur. Bedömningen av om dessa villkor är uppfyllda bör enligt utredningen göras på samma sätt oavsett om det är fråga om ett rent jordbruksföretag eller ett kombinerat jordoch skogsbruksföretag. Detta innebär att de kombinationseffekter som ett kombinerat jord- och skogsbruksföretag kan erbjuda beaktas i rationaliseringsverksamheten,

Utredningen anser att vid utvecklade företag skall arbetskraften kunna erhålla en ersättning som Överensstäimmer med inkomstmålet för i jordbruket yrkesverksamma. Vid ctt utvecklingsbart företag behövs i allmänhet investeringar av olika slag för att företaget skall kunna bli utvecklat. Under utvecklingsperioden 'kan nämnda lönsamhetskriterium ofta inte uppnås. För ett utvecklingsbart företag bör därför gälla att den aktuella investeringen skall medföra en förbättrad lönsamhet. När företaget efter ytterligare investeringar är utvecklat skall inkomstmålet däremot kunna uppnås. Är det fråga om nyetablering bör de investeringar som är nödvändiga för att företaget skall bli utvecklat kunna genomföras inom en rimlig framtid. För begränsat utvecklingsbara företag anser utredningen att något långsiktigt lönsamhetskrav inte bör ställas upp. Vid dessa företag bör det vara tillräckligt att åtgärden leder till en förbättrad lönsamhet.

Likviditetskravet för ett utvecklat eller utvecklingsbart företag bör in-

Prop. 1977/78: 19 134

nebära att brukarfamiljen på såväl kort som lång sikt skall kunna göra ett acceptabelt kontantuttag från företaget. För begränsat utvecklingsbara företag bör likviditetskravet innebära att nuvarande brukare skall kunna erhålla en total inkomst som gör det möjligt att täcka godtagbara levnadskostnader.

För att kunna påverka strukturrationaliseringen i önskvärd riktning fordras en strukturbedömning. Detta gäller både i samband med ansökan om statligt stöd och givetvis även i samband med prövning av jordpolitiska ärenden. Strukturbedömningen har till syfte att klarlägga vilken förändring i fastighets- och produktionsstrukturen som kan leda till att det rationaliseringspolitiska målet uppfylls på såväl lång som kort sikt.

Vid strukturrationaliseringen bör man enligt utredningen eftersträva en från samhällets synpunkt lämplig utveckling, Det alternativ som framstår som företagsekonomiskt rationellt behöver nödvändigtvis inte alltid vara samhällsekonomiskt rationellt. Som exempel anges att ctt arcaltillskott på långt avstånd från brukningsenheten kan vara företagsekonomiskt rationellt men inte samhällsekonomiskt rationellt om arealen kan brukas från någon mer välbelägen brukningsenhet, Likaledes anges att expansion av animalieproduktion kan vara företagsckonomiskt rationell men inte alltid samhällsekonomiskt rationell om produktionen bidrar till ett exportöverskott som måste avsättas med förlust. I ett långsiktigt perspektiv måste eftersträvas att bygga upp utvecklade företag, medan i ett kortsiktigt perspektiv även måste beaktas att det finns fasta resurser i jordbruket, vilka saknar eller har ett lågt alternativvärde.

Utredningen framhåller att i den pågående strukturomvandlingen i samhället är det angcläget att man har en samhällsekonomisk helhetssyn. Jord- och skogsbruket bör därför komma in i ett större sammanhang för att den strukturpolitiska planeringen på detta område inte skall kollidera med annan samhällsplanering. Samhällsekonomiskt motiverade avväganden är angelägna i de områden, som är mest känsliga för strukturpolitiska insatser, dvs. där näringslivet är svagt utvecklat och där det finns små möjligheter att utveckla ett företagsekonomiskt rationellt jordbruk. Det är enligt utredningen framför allt i sådana regioner, som den samhällsekonomiska nyttan av en på företagsekonomiska grunder baserad strukturrationalisering inte är uppenbar.

Utredningen har, som tidigare redovisats, delat in jordbruksföretagen i tre grupper. Att ange hur företag tillhörande resp. grupp resursmässigt skall se ut är enligt utredningen inte möjligt eftersom resurserna och resurssammansättningen varierar med hänsyn till driftsinriktning, företagets geografiska läge m. m. Formulering av strukturkriterier för de olika grupperna av företag får därför närmast karaktär av en beskrivning av vilka faktorer som bör beaktas vid strukturbedömningen och vilken betydelse resp. faktor bör tillmätas.

Utredningen anser att vid utvecklade och utvecklingsbara företag bör

Prop. 1977/78: 19 135

i samband med nyetablering brukningsenheten redan ha celler bedömas

inom en rimlig framtid kunna få ett arealunderlag, som ensamt el-

ler tillsammans med lämplig animalieproduktion möjliggör en rationell drift. Byggnadsbeståndet bör vara av sådan beskaffenhet att det i befintligt skick eller efter företagsekonomiskt försvarbara investeringar kan utnyttjas rationellt. I slättbygderna bör brukningsenhetens arealunderlag och arrondering tillmätas stor betydelse. TT mellanbygder och skogsbygdsbetonade områden är möjligheterna att utöka företagens åkerareal sämre. I dessa områden finns ofta möjlighet att komplettera med skog.

Strukturbedömningen i samband med en rationaliseringsåtgärd bör

i princip ske på samma sätt som vid nyetablering. Med hänsyn till att

strukturrationaliseringen i stor utsträckning är knuten till den tidpunkt

då brukaren på grund av ålder upphör med sin verksamhet kan det dock vara motiverat att vid bedömning av möjligheterna att på sikt bygga

upp ett utvecklat företag tillmäta arcalunderlaget relativt sett mindre be-

tydelse än vid nyetablering. Möjligheter att utöka arealunderlaget bör

emellertid finnas även om det inte kan förutsättas ske inom en snar framtid.

För att eu företag skall kunna anses vara begränsat utvecklingsbart måste det ha befintliga resurser som — eventuellt efter en begränsad investering — kan utnyttjas under nuvarande brukares återstående yrkesverksamma tid. Vidare skall inte företaget ha en avgörande betydelse för utvecklingen av angränsande företag inom den närmaste framtiden.

Med inkomstmålet som bakgrund anser utredningen att målgruppen för rationaliseringspolitiken bör omfatta i jordbruket yrkesverksamma, med huvudsaklig sysselsättning i jord- och skogsbruk,

Som kriterier på personer som bör kunna komma i fråga för statligt stöd föreslås därför gälla att vederbörande skall kunna få sin huvudsak-

liga sysselsättning på och kunna ta sin huvudsakliga inkomst från den

brukningsenhet som stödet avser. Utredningen anser att sysselsättningskriteriet är viktigast. Inkomstkriteriet bör närmast ses som en spärr mot

att statligt stöd inte skall kunna utgå i sådana fall då sökanden för sin försörjning inte är beroende av den inkomst, som kan erhållas från brukningsenheten. I sådana fall kan sökanden inte anses innefattas i målgruppen för rationaliseringspolitiken. Utredningens principiella bedömning av begreppet huvudsaklig sysselsättning är att företagarens efter normal effektivitet beräknade ar-

betsinsats i företaget skall uppgå till minst hälften av en normal års-

arbetsinsats. Detta innebär inte att sysselsättningskriteriet alltid är uppfyllt om sökanden utför minst hälften av en normal årsarbetsinsats på den brukningsenhet som stödet avser. I det enskilda fallet är det den sysselsättning som framstår som den huvudsakliga och väsentliga för

Prop. 1977/78: 19 136

sökandens försörjning, som bör vara avgörande vid bedömning av om sysselsättningskriteriet är uppfyllt. En jordbrukare kan exempelvis ha en heltidstjänst utanför jordbruket och ändå utföra mer än hälften av en normal årsarbetsinsats i det egna företaget. I detta tall är det syssel-

sättningen utanför jordbruket som framstår som den huvudsakliga sysselsättningen. En jordbrukare, som utför mer än hälften av en normal

årsarbetsinsats såväl inom som utanför jordbruket, bör anses uppfylla

sysselsättningskriteriet om sysselsättningen utanför jordbruket är av mer tillfällig eller osäker art.

Sysselsättnings- och inkomstkriterierna föreslås om det är fråga om

ett kombinerat företag med jord och skog avse jord- och skogsbruket tillsammans,

en juridisk person vara uppfyllt av minst en av delägarna eller med-

lemmarna i den juridiska personen,

stöd till ett långsiktigt utarrenderat jordbruk avse arrendatorn, även om det är jordägaren som skall utföra investeringen och ansöker om

statligt stöd samt

om det är familjemedlemmar som driver jordbruket gemensamt avse en av dem.

Möjligheterna att erhålla teoretisk yrkesutbildning har under senare år förbättrats. Antalet clever vid gymnasieskolans jordbrukslinje har ökat, vilket innebär att på sikt ett krav på teoretisk yrkesutbildning bör kunna ställas. De som f. n. är jordbrukare har däremot inte hatt samma möjlighet att skaffa sig teoretisk jordbruksutbildning. Den teoretiska ut-

bildningen har i många fall i stor utsträckning kompenscrats av praktisk

erfarenhet inom jordbruket eventuellt kombinerad med kortare teoretiska

kurser. Detta förhållande, tillsammans med den betydelse som praktisk yrkeserfarenhet får anses ha för en jordbrukare, innebär enligt utredningen att det f.n. inte kan anses vara motiverat att införa formella

krav på teoretisk yrkesutbildning.

Utredningen anser att det liksom i nuvarande rationaliseringsstöd

bör finnas vissa allmänna villkor, som gäller oavsett stödform, företag

etc. Sökanden skall vara i behov av stöd. Vidare bör statligt stöd för

förvärv av fastighet högst få avse kostnaden för förvärvet. Köpeskillingen för fastigheten skall vara skälig med hänsyn till den avkastning och nytta i övrigt, som kan påräknas under en följd av år. Stödet till investeringar i anläggningstillgångar, förvärv av maskiner, djur etc. bör

högst avse ett belopp som motsvarar kostnaden för åtgärden. Åtgärden och kostnaden för denna skall godkännas av lantbruksnämnden och får

inte utan lantbruksnämndens medgivande ha påbörjats innan ansökan

om statligt stöd har avgjorts.

För lån för vilket statlig garanti beviljas skall ställas tillfredsställande

säkerhet. Om särskilda skäl föreligger bör dock kravet på säkerhet kunna

efterges. För avskrivningslån skall ställas tillfredsställande säkerhet. Kravet på säkerhet bör dock kunna efterges om det är fråga om ett mindre

Prop. 1977/78: 19 137

belopp, investering som utan större underhåll behåller sitt värde under lånets löptid eller om särskilda skäl föreligger. Villkor för statlig länegaranti, Vånegaranti bör liksom hittills kunna utgå till yttre rationalisering i form av marktillskott till jordbruksföretag eller skogsbruksföretag samt ull förbättring av brukningsenhetens arrondering om åtgärden utgör ett lämpligt led i företagets uppbyggnad. Vidare bör sådan garanti kunna utgå till inre rationalisering om åtgärden medför en långsiktig förbättring av brukningsenhetens möjlig-

heter att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken. Lånegaranti bör

även kunna utgå I samband med nyctablering för förvärv av jordbruksföretag eller kombinerat jord- och skogsbruksföretag. Frågan om stöd för nyetablering på en ren skogsfastighet har utredningen ansett ligga utanför dess uppdrag. För anskaffning av jordbruksinventarier och rörelsekapital (driftslån) bör lånegaranti liksom hittills kunna lämnas i samband med tillträde av företag som förvärvats eller arrenderats. yttre rationalisering av mera väsentlig omfattning. genomgripande produktionsomläggning, samverkansrationalisering av mera väsentlig omfattning och

för att avhjälpa tillfälliga likviditetssvårigheter.

Dessutom föreslår utredningen att driftslån även bör kunna utgå ; samband med införandet av ny teknik (biologiska. tekniska och

organisatoriska förbättringar) och

i samband med en successiv expansion som totalt sett leder till ett

ökat behov av driftkapital.

Nuvarande möjlighet att lämna länegaranti för inlösen av lån be-

viljat ur statlig lånelfond på jordbrukets område och arrendegaranti i

samband med arcendering av en fastighet bör enligt utredningen finnas även i fortsättningen iiven om dessa stödmöjligheter utnyttjas i mycket liten utsträckning. Utredningen framhåller att det statliga stödet till samverkansföretag och yrkesmässig maskinhållning för jordbruket nyligen har setts över

det till samverkansföretag och yrkesmässig maskinhällning för jordbru-

ket som beslutades år 1975 berörs inte av utredningens förslag. Låne-

garanti bör därför även i fortsättningen på samma sätt som nu kunna

utgå till samverkansföretag och yrkesmässig maskinhållning för jord-

bruket.

Utredningen anser att nuvarande amorteringsvillkor för garantilån i stort sett är tillfredsställande. För driftslån och lån till insats, förvärv eller lösen av andel i samverkansföretag föreslås dock en förlängning av den amorteringsfria tiden från högst 2 till högst 5 år. Om särskilda skäl föreligger föreslås lantbruksstyrelsen kunna medge att amor-

teringstiden för driftslån och lån till insats, förvärv eller lösen av andel

i samverkansföretag kan förlängas till 20 år.

Prop. 1977/78: 19 138

Villkor för statsbidrag i ett allmänt rationaliseringsstöd. Utredningen

anser att statsbidrag har haft en viss positiv effekt på jordbrukarnas investeringsvilja genom att ett bidrag jämfört med lån har medfört en

förbättring av jordbrukarnas likviditet och soliditet. Därigenom har man med bidrag kunnat främja investeringar som ansetts angelägna för jordbrukets rationalisering.

Utredningen framhåller att förbättringen av de skattemässiga avskrivningsreglerna fr. o. m. år 1973 för framför allt ekonomibyggnader har medfört att bidragets likviditetsförbättrande effekt minskat och i många fall i stort sett upphört. Nuvarande skatteregler medger en snabb av-

skrivning av såväl byggnadsinventarier som markanläggningar. Av-

skrivningen medför ett minskat skatteuttag från företaget under de år

avskrivningarna görs. Om investeringarna finansieras med Iån med

förhållandevis lång amorteringstid exempelvis statliga garantilån medför kombinationen snabb avskrivning och finansiering på förhållande-

vis fördelaktiga villkor en positiv effekt. Utredningen anser därför att möjligheterna att med bidrag främja utförandet av angelägna investe-

ringar har minskat och därmed också motivet för bidrag.

Även om bidraget har minskat i betydelse så att det numera inte är nödvändigt för att investeringar i vissa fall skall komma till utfö-

rande så har det enligt utredningen fortfarande en effekt på framför allt soliditeten och därmed också en viss stimulanseffekt. Anser man

det från samhällets synpunkt angeläget att stimulera investeringar av stor betydelse för rationaliseringsprocessen kan ett bidrag därför fort-

farande vara ett verksamt medel. I samband med yttre rationalisering är det fortfarande motiverat att i vissa fall underlätta dess genomrtörande med bidrag. Även bidrag till inre rationalisering anser utredningen

motiverat om åtgärden inte kan förväntas komma till utförande utan extra stimulansinsats.

Utredningen framhåller att även om cen från allmän synpunkt ange-

lägen yttre rationalisering i vissa fall kan försvåras av en för hög köpe-

skilling är det inte motiverat att lämna bidrag till markköp. Däremot

kan det finnas motiv för att i samband med en v(tire rationalisering

lämna bidrag till bl. a. sådana kostnader, som inte medför någon mot-

svarande nytta för köparen. En från allmän synpunkt angelägen strukturrationalisering, som inte kan väntas komma till utförande utan extra stimulansinsats, kan därigenom underlättas. Som allmän förutsättning

föreslås gälla att sökandens ekonomiska ställning är sådan att han kan anses vara i behov av bidrag. Bidrag föreslås kunna utgå till kostnad för

överloppsbyggnad och flyttning av ekonomibyggnad, till vissa lant-

mätcrikostnader samt till andra kostnader i samband med yttre rationali-

scring om särskilda skäl föreligger.

Utredningen framhåller som tidigare har nämnts att bidrag till inre rationalisering numera är mindre motiverat än tidigare. Därför finns

Prop. 1977/78: 19 139

det enligt utredningen inga motiv för ett generellt bidrag. Bidrag föreslås dock kunna utgå i vissa speciella fall till investeringar som från allmän synpunkt framstår som angeligna men inte kan väntas komma till utförande utan någon extra stimulansinsats.

Bidrag föreslås kunna utgå med högst 25 <z av godkänd kostnad för följande åtgärder, nämligen

investering som innebär införande av för jordbruket ny teknik eller

annan liknande åtgärd, som från allmän synpunkt framstår som angelägen men som [från den enskildes synpunkt framstår som ekonomiskt

riskfylld. Det kan vara fråga om nya metoder i samband med uppföran-

de av ekonomibyggnader. nya planlösningar, installation av nya tekniska

hjälpmedel i byggnader, introduktion av nya produktionsgrenar etc.

Bidrag bör dock inte utgå till ätgärd som har karaktär av forsknings-

eller försöksverksamhet. Sådan verksamhet bör liksom nu finansieras

från andra källor. gemensamhetsanläggning som medför en stor samverkansrationali-

sering samt

större vattenhushållningsföretag som utför för flera [fastigheter ge-

mensam torrläggning eller vattenreglering.

Bidrag till inre rationalisering avseende åtgärder av det slag som här har redovisats förväntas enligt utredningen bli mindre vanliga. Bidraget är knutet till vissa speciella situationer, som kräver en övergripande bedömning. Beslut om bidrag bör därför enligt utredningen

fattas av lantbruksstyrelsen.

Villkor för statsbidrag i ett regionalt rationaliseringsstöd. Utredningens förslag om allmänt rationaliseringsstöd innebär att Jånegaranti kom-

mer att kunna lämnas enligt samma villkor i hela landet. Ett av re-

gionala skäl motiverat rationaliseringsstöd till jordbruket i vissa regioner bör enligt utredningen komplettera detta stöd. Stödet bör ha samma syfte som det allmänna rationaliseringsstödet och sålunda endast utgå till företag som kan erhålla allmänt rationaliseringsstöd.

Utredningen anser att investeringsverksamheten inte torde kunna stimuleras genom förbättringar av lånegarantivillkoren. Ett regionalt rationaliseringsstöd föreslås därför bestå av bidrag såsom komplement

till ett allmänt rationaliseringsstöd. Utredningen föreslår att det regionala rationaliseringsstödet — liksom nuvarande regionala rationaliseringsstöd — skall kunna utgå till

jordbruket i Norrbottens. Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,

Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland. Denna avgränsning har utredningen grundat på skillnaderna i naturliga förutsättningar för jordbruksproduktion mellan olika delar av landet. Utredningen framhåller att även om effekten av bidrag har minskat så torde bidrag ändå ha cen större effekt i det område som

här har angetts än i övriga delar av landet. Detta sammanhänger med

Prop. 1977/78: 19 140

att soliditeten i samband med en omfattande investering påverkas i större utsträckning, samtidigt som risken för att likviditetssvårigheter skall uppstå är större.

Utredningen har inte funnit några motiv för att utöka bidragsgivningen i samband med yttre rationalisering. Utredningen föreslår därför att bidrag till yttre rationalisering även i fortsättningen bör utgå enligt samma regler i hela landet.

Utredningen föreslår att bidrag till inre rationalisering i det regionala rationaliseringsstödet bör utgå till utvecklingsbara företag för utförande av större och samlade investeringar som är nödvändiga för företagets utveckling. Bidrag föreslås lämnas med högst 25 ft av godkänd kostnad dock med högst 250 000 kr. Om särskilda skäl föreligger bör lantbruksstyrelsen kunna medge att bidrag utgår med högst 40 96 av godkänd kostnad dock med högst 400 000 kr. Bidrag under 10 000 kr. bör inte utgå.

Utredningen föreslår dessutom att bidrag liksom nu bör kunna utgå till produktionsfrämjande åtgärder. I samband med större byggnadsinvesteringar bör ett sådant bidrag kunna utgå för anskaffning av en djurbesättning med högre avkastning än den befintliga. Bidrag bör endast utgå om det är fråga om en stadigvarande utökning av besättningen.

Bidrag till begränsat utvecklingsbara företag föreslås utgå till begränsade investeringar med högst 25 9 av godkänd kostnad dock med högst 40 000 kr. Bidrag under 5 000 kr. bör inte utgå.

Villkor för särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd. Flera utredningar har under senare år behandlat glesbygdsproblem. De utförda utredningarna antyder att utvecklingen har kommit till ett stadium där samhället måste ta ställning till den framtida utvecklingen för vissa bygder med allmänt svaga förutsättningar för ett näringsliv.

Om särskilda stödinsatser blir nödvändiga för att behålla vissa områden med allmänt svaga förutsättningar för ett näringsliv befolkade, bör dersa insatser enligt jordbruksutredningen även kunna omfatta ett stöd till jordbruket. Ett stöd till jordbruket i de områden det här är fråga om kan emellertid inte betecknas som ett jordbrukspolitiskt stöd utan får anses utgöra en integrerad del av samhällets insatser för att upprätthålla näringsliv, service m. m.

Utredningen har benämnt detta stöd särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd. Stödet, som kan motiveras av enbart sysselsättningsskäl eller sysselsättningsskäl i kombination med landskapsvårdsskäl, är avsett att kunna utgå i hela landet i områden med allmänt svaga förutsättningar för näringslivet och där samhället har satt in eHer planerar olika stödåtgärder. Som villkor för stöd bör bl. a. gälla att det från allmän synpunkt är angeläget att området behålls befolkat och att det inte finns tillräckliga sysselsättningsmöjligheter inom rimligt pendlingsavstånd.

Prop. 1977/78: 19 141

Verksamheten berör flera myndigheter såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd, företagareförening, kommuner etc. En plan bör upprättas för det aktuella området, vilken visar vilka åtgärder som bör utföras och vilka insatser samhället är berett att göra. Vid upprättandet av planen — som kan initieras av någon berörd myndighet — bör samråd ske mellan de olika myndigheterna. När planen upprättats skall den behandlas av länsstyrelsen. Godkänns planen skall framställning därefter ske till lantbruksstyrelsen som skall pröva om omrädet kan komma i fråga för särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd. Stödet bör — sedan området godkänts av lantbruksstyrelsen — administreras av lantbruksnämnden.

Stöd föreslås kunna utgå till jordbruksföretag under förutsättning att annat statligt rationaliseringsstöd inte utgår. Företaget skall ändå bedömas kunna utgöra en grund för brukarens sysselsättning och inkomst. Vidare skall åtgärden medföra en rationalisering och förbättring av sysselsättnings- och inkomstmöjligheterna i jordbruket. Saknas full sysselsättning i jord- och skogsbruket efter den planerade åtgärdens utförande skall kompletterande sysselsättning kunna erhållas i annan verksamhet.

Stöd föreslås kunna utgå som Jånegaranti till rationaliseringsåtgärd avseende ekonomibyggnad och markanläggning, anskaffning av djur. maskiner och rörelsekapital, förvärv av tillskottsmark och i samband med nyetablering förvärv av företag som skulle kunna komma i fråga för låncegaranti till rationaliseringsåtgärd. Bidrag bör lämnas till rationaliseringsätgärd avseende ekonomibyggnad och markanläggning. Bidrag bör utgå med högst 50 4 av godkänd kostnad dock med högst 75 000 kr.

5.2.4 Jämförelse mellan nuvarande stöd och utredningens förslag

Statligt stöd till rationaliseringsätgärd kan enligt nuvarande bestämmelser utgå även om sökanden har sin huvudsakliga sysselsättning och inkomst utanför jordbruket. De förestagna sysselsättnings- och inkomstkriterierna medför att en sådan person inte kan komma i fråga för statligt stöd även om rationaliseringsåtgärden bidrar till att målsättningen för rationaliseringspolitiken uppnås.

De företag som utredningen ansett bör komma i fråga [ör statligt stöd överensstämmer i stort sett med dem som i dag 'kan erhålla statligt stöd. Utvecklade och utvecklingsbara företag motsvarar i princip de företag som f.n. kan erhålla A-stöd. Begränsat utvecklingsbara företag motsvarar i huvudsak de företag som i dag kan erhålla B-stöd och mjölkstöd. Förslaget innebär att det blir möjligt att lämna lånegaranti till begränsat utvecklingsbara företag i södra och mellersta Sverige oavsett driftsinriktning. F.n. kan endast företag med mjölkproduktion komma i fråga. Företag som inte är utvecklingsbara motsvarar i stort sett de företag som f.n. inte kan erhålla statligt rationaliseringsstöd.

Lönsamhets-, likviditets- och strukturkraven på företagen överens-

Prop. 1977/78 19

JURUWJJR -JOSSAS

BUUNY HEYS "JIYNIGQ JO SUNISIRUONBI 1AFL)3IOJ JOJUBIN 1YSTUfOd[BUOISIL JASTHJOC[PUOIBa SUYYILRI[I -ISLUOYUI -403 AC paw JPBUUPIPSINIOJ 12p018 [PAS PU PLO BULINIRQJOJ SUIT SuPLULUTBSIETN ISWOYUI

UIPPIWO I UPIJ ITIUBJLENNIG PoIssynigpiof pOIssynIqplof "AUSSUNBU 30 CUNNJYBYOL BILA

pure] UJ UIISWOYU| -SBUIUNES [[INIUdAD J3BRI3IOJ "Buluflios HIYSIPS IHYSIRG HN UI

ePH PRPAS I RÅN TPI HUBS [[CYS

113 JO]

IUBLUNA "POISSBULDSIBUOINLA

-MIDJAIN NOA 1UeS FUMMUWAOfIN BEJ20J

ZIv URf lUOS

JESURIDI LILQSBUI S pPurjsjeg YO PWLUTS

SJIPOISSBULOSYDUOIDA POISSTUIISIRUONEL då M

BL1JUOJ ANN JULLE "PQISSTULIISHPUOD =

Y3O CA UUCS

BIPQSFUH[YIDA IpLLYSSANN ZOvV tWOS

1[TUOISAY UTj pure]sIeg [14 BULUPS SDJSAOf IS aa 20

PA

SUOBUIMPANIM -SBUINYIDJAIO "PO:

-UI -1SONSPRUAD] HPYS PLNIEQ-:OJ JOJ PIE SAOLUSGQ -HBRUOHBLINIYNNS BIR1OR JALQ[IPIWO

FVO UIFULLIISJAUJ 1apur] [1EYS ICSURIBIg "IayuIesvugQj SUSIPYNAIG AD 128713404

HR P3IPURA BUNISIAOPIL ISLUON HULDS "sapru PILQ EH POISSBUIOSIBUOINPA EPa] dur

BR13O] 13NNIGpPAOT BUDPISL2AO -1UBIUOY -1N "IIBR13IOJ -SBUIYIJAN HENS PEaNTgror JUL] -ISWOYU

-MIDAJN "BPIIIOJ PUWWESYJLIASOYLA LiPYS 430 BILQSBUIPJIJA BJ :sreuddn UIBUIIIISJAU] IPELJAdAIN PUL) IQTIddddy 233dy8lou JJYWBSUOJ I 10 URL LSOJ JURWI|Y [[BYS PIPQSTUI HN CYSISÅJ VALL euuny SPUUG BH FeNN ep IS

apELUOPQIS d0 SumiufwgO FUIUWOPIg SUDPARBIY MUYLUeBSUOj ISLUO FdLPIA -ININDNJIS

LO YlJLA

Yu

NH

Prop. 1977/78 19 143

1SB04 -OYI

-SYNLIGPALOL LUO -I[BUOTIBA BUIUCYSUR -0SJAIOA

-YNJPLU -HD BELIj -H[BUONEA SPUIISAR

HX0P

”JOUNYSTUU AR IR 430 401[3 4, 10] AIBAJOJ

13p "PIRFIRSBULIAS 05 [[N PaRFIRSTUIds PpruBAQNUOU "FULIIJQLIJAU

NUBACBIJURT "FWUZBE[UP NJPWUSIOYS LUO 15804 "IN "uINÉP "][PHÅBY FLJJIO] 000

PIM FN SON

AR SÅ

IsB0y

-SSap Spusurlsag

NIOP

paw "14

SBJSI20] LEFULIDISSAWH 000

Rän

Un Or

FTIPIg

won ISFOU Sc

vå

-YSdAMm pau =SSOP HN SAUL HEJ

Bro MIOp ry BSSIA seanaatr

SPSS:0j OPPUES

fö 000

"ST JLeBUds

PEN OST

PirPgqsTul

TRIP

WO ISFOY ISTOU ILIVIS

von

-SFUIJIJJLOLWIR

"JOPRUISOY AU 430 -JOSSAS NY =JISJAUT IRUUNTIA sduonenus AR -SBUUPBYSNYGdNBA

USSAA IPURIOJUL

ISLUOYJUI -WRSULWI JSNn OPUEJOJN ITRUIUBTRIUPSJOL 430

"JIBLEIIIOJ pn ar Or Or sl eV

BILYESPNAN = UIGpPIOT

SPRSURJIAG 03 Bd FIJYJESPNA BS ST SPUddSAR

SUUNES fa effarads "IRBUL -ÄU -AJQP10 ”HFIUYI)

ISO 10 IO]S Ya0p) (BULI STIL

UVI) ON

PIA [an

FH ef ef ef AR

-SBUNSJIOLUP

ÅU AR 430 -J9SSAS -NyY [ELUIXP "SOPRUISOY A3UONBNUS -SZUIURYSNYUIIIEA BSSIA SPUBJOJUI ISWOYUL UBU J3NNIQpPLIOf SpUuRJOJIN -LUTSUILUDIAE IPFUIUTIRJULSIIY 430

"JaBL)dLOJ pn Je Or Or st sd c1

BILJESPNANH "FUIUSURIBIg IA Fö,

JJYUBLU[e äv ed FILJESPNA ESSIA ST SPUIIJSAR Burunes Bjjarsads ”YFlUYII ISBOH 10J IIIOIS

UVA [TI] er ef ef ef AR ef

|

-nfysdåan

-[3SSAS 10 UT[SALBAJOJPIOG SUSBULINISJAU] -RUOTNEL

430 -PUONTAI -PUOPBI

NUPIPSJULT -OTIPI FUUNITIJUO ANUAOSPOIS Un FUNOSIPU

ed UTTSIJUG paw BJURJ

FUUPES ISLUOYUI BULIOSY FULOSY BULS]

FPeIp4

AIN JINVA SINA JU uet dJuJ Ua)

Prop. 1977/78: 19 144

stämmer i sina huvuddrag med nuvarande krav. Samhällsekonomiska synpunkter föreslås dock bli beaktade vid strukturbedömningen liksom att det finns vissa fasta resurser i jordbruket, vilka saknar eller har ett lågt alternativvärde och därigenom på kort sikt bidrar till att det rationaliseringspolitiska målet kan uppnås.

De föreslagna villkoren för garantilån innebär en utökning av möjligbeterna att lämna driftslån samt förbättrade amorteringsvillkor för driftslån och för lån till insats, förvärv eller lösen av andel i samverkansföretag.

Den föreslagna låneformen lån med uppskjuten ränta och särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd har ingen motsvarighet i nuvarande finansieringsstöd till jordbruket.

Utredningens förslag om bidrag i ett allmänt rationaliseringsstöd innebär att vissa mindre bidrag i samband med yttre rationalisering upphör. I övrigt behålls detta bidrag oförändrat. De nuvarande bidragen till inre rationalisering i samband med genomgripande och kapitalkrävande yttre rationalisering upphör. Sådana bidrag föreslås däremot kunna utgå för att underlätta införandet av för jordbruket ny teknik samt liksom nu för att underlätta ökad samverkan och utförandet av större vattenhushållningsföretag.

Utredningens förslag om bidrag i ett regionalt rationaliseringsstöd innebär att nuvarande regionala stödformer samordnas i en stödform. Den nuvarande kopplingen till en yttre rationalisering upphör. Därmed kan ctt större antal företag i princip komma i fråga för bidrag. SRverksamheten upphör. Det blir dock möjligt att i vissa fall lämna bidrag till åtgärd för inre rationalisering med högst 40 4 och även till produktionsfrämjande ätgärder.

Högsta bidrag till begränsat utvecklingsbara företag höjs från 20 000 kr., i vissa fall 30 000 kr., till 40 000 kr.

5.2.5 Investeringssubventioner som alternativ till högre produktpriser

Utredningen har haft i uppdrag att undersöka möjligheterna att genom en utbyggnad av investeringsstödet kunna begränsa prisökningarna på jordbruksprodukter.

Utredningen framhåller att investeringsverksamheten kan stimuleras antingen genom höjda produktpriser eller med investeringsbidrag som sänker produktionskostnaden. Väljer man att stimulera investeringsverksamheten med bidrag blir bidraget i detta fallet ett alternativ till prisökning. Denna form av investeringsstöd som innebär en begränsning av den enskildes möjlighet att utan samhällets medverkan utföra investeringar har utredningen benämnt investeringssubventioner.

För att ett system med investeringssubventioner skall vara fördelaktigt från samhällets och konsumenternas synpunkt bör det enligt utredningen vara flexibelt, vilket innebär att det skall kunna anpassas

Prop. 1977/78: 19 145

med hänsyn till behovet av att stimulera investeringsverksamheten. Det bör dessutom vara selektivt och i stort överensstämma med övrigt rationaliseringsstöd för att investeringsverksamheten skall kunna styras. Från jordbrukarnas synpunkt bör systemet vara stabilt, vilket innebär att systemet bör finnas kvar oförändrat under relativt lång tid. Investeringssubventionerna bör dessutom utgå generellt med hänsyn till att de

är ett alternativ till prisökningar. Beaktas såväl jordbrukarnas som kon-

sumenternas intressen vid utformningen av ett system med investeringssubventioner medför detta enligt utredningen sådana modifieringar att

de samhällsekonomiska fördelarna med systemet blir kraftigt reduce-

rade. Utredningen anser att det i första hand är mjölkproduktionen som

skulle kunna komma i fråga för investeringssubventioner eftersom in-

vesteringarna i byggnader för mjölkproduktion på sikt bedöms böra

öka och byggnadskostnaderna har stor betydelse för lönsamheten i

mjölkproduktionen.

Utredningen anser att även om det på sikt finns behov av en ökning av investeringarna i byggnader för mjölkproduktion motiverar nuvarande produktionsutveckling inte någon generell stimulans av investeringar i byggnader för mjölkproduktion. Produktionen har mellan åren

1971 och 1975 stigit från 2 865 milj. kg till 3 115 milj. ka. Utvecklingen bör dock följas med uppmärksamhet. Blir en stimulans av investeringsverksamheten i mjölkproduktionen

på sikt nödvändig, anser utredningen att denna i stället bör åstadkommas med ett budgetfinansierat investeringsbidrag. Härigenom kan man erhålla ett investeringsstöd som överensstämmer med övrigt rationaliseringsstöd. Investeringsbidrag innebär att samhället på kort sikt be-

talar kostnaden för en från allmän synpunkt motiverad styrning av investeringsverksamheten. Ett investeringsbidrag kommer genom bidragets stimulanseffekt på investeringsverksamheten att leda till att prisnivån

för mjölk blir lägre än vad som annars skulle ha blivit fallet. Ett sådant

investeringsbidrag påverkar jordbrukarnas anskaffningskostnad för ckonomibyggnader och därmed också produktionskostnaden, som jordbrukarna i samband med prisöverläggningarna skall ha ersättning för.

5.2.6 Grunderna för prisstödet till jordbruket i norra Sverige

Prisstöd i form av pristillägg på mjölk, kött och fläsk utgär till jordbruket inom vissa områden av landets norra och mellersta delar. Syftet med prisstödet är att höja lönsamheten hos jordbruket i dessa områden till en nivå som är jämförbar med den för det mellansvenska

jordbruket. Grunderna och områdesindelningen anges i kungörelsen (1971: 421) om prisstöd till vissa jordbruk (omtryckt 1974: 420). 1971

och 1974 års riksdagar har uttalat att prisstödet bör ses över vart tredje år (prop. 1971: 74, JoU 1971: 33, rskr 1971: 149 och prop. 1974: 122,

JoU 1974: 29, rskr 1974: 275). Senaste översyn ägde rum före den 1 juli 10 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 146

1977 varvid prisstödet höjdes med 29,55 9: motsvarande utvecklingen av

produktionsmedelsprisindex under perioden oktober 1973—oktober

1976 (prop. 1976/77: 94, JOU 1976/77: 28, rskr 1976/77: 257).

Utvecklingen under senare år. Utredningen har analyserat produktions- och inkomstutvecklingen i norra Sverige under senare år samt utfört beräkningar över skillnader i produktionskostnad vid jordbruksföretag i mellersta och norra Sverige regleringsåret 1975/76. Analysen visar

att den nedåtgående trenden i produktionsutvecklingen i norra Sverige

har kunnat brytas. Ökningen av såväl investeringsstödet som prisstödet

har tillsammans med den förbättrade lönsamheten i mjölkproduktionen

haft avsedd effekt. Utvecklingen har inte varit enhetlig i hela norra Sve-

rige utan variationer förekommer mellan olika områden. I framför allt

Norrbottens län har arcalnedläggningen varit kraftig även under 1970-

talet. Minskningen har bromsats upp under år 1973 även om den inte

tycks ha upphört helt.

Utredningen framhäller att det inte enbart är den nedåtgående trenden i produktionsutvecklingen som har kunnat brytas. Analysen tyder

även på att inkomsten för jordbrukare i norra Sverige under de första

åren av 1970-talet har förbättrats i snabbare takt än för brukare i övriga delar av landet. Viss inkomstskillnad förekommer dock fortfarande

mellan de tre nordligaste produktionsområdena och riket som helhet. Utredningen bedömer att dessa skillnader till stor del beror på skillnader

i företagsstrukturen. Som underlag för bedömning av det framtida stödbehovet har ut-

redningen, utöver den redovisade produktions- och inkomstutvecklingcen, utfört beräkningar för att belysa skillnader i produktionskostnader för företag med likartad produktionsinriktning i norra och mellersta

Sverige. Dessa beräkningar visar att sådana skillnader föreligger. Dessa beror framför allt på att den lägre avkastningen i växtodlingen i norra Sverige medför ett större arcalbehov per producerad enhet. Det större

arealbehovet medför ett ökat arbets- och maskinbehov och därmed också en högre arbets- och maskinkostnad.

Av följande sammanställningar framgår beräknade skillnader i pro-

duktionskostnad vid jordbruksföretag i mellersta och norra Sverige samt gällande pristillägg den 1 juli 1974— den 30 juni 1977.!

Område Särskilt pristillägg, Beräknad skillnad

örejkg mjölk i produktionskost-

1.7.1974—30.6.1977 — nad regleringsäret 1975/76

! För tiden den 1 juli 1977—den 30 juni 1978 har pristilläggen höjts med i genom-

snitt 29,55 24.

Prop. 1977/78: 19 147

Särskilt pristillägg på mjölk utgår dessutom till vissa jordbrukare i Uppsala, Skaraborgs och Västmanlands län samt i de delar av Älvsborgs och Örebro län som ej ingår i stödområde 5. Pristillägget till dessa jordbrukare är personligt och övergår inte till ny brukare.

Omräde Särskilt pristillägg, öre/kg Beräknad skillnad i produktions-

! Avser kött från nöt och får.

Geografisk avgränsning. Utredningen anser att den gränsdragning

mellan norra Sverige och övriga delar av landet som f.n. gäller för prisstödet till mjölk i stort sett är lämplig. Det finns enligt utredningen inga

övervägande skäl som talar för en utvidgning av det område som bör omfattas av prisstödet.

Områdesindelningen för prisstödet till kött och fläsk skulle i princip

kunna vara densamma som för mjölk. Emellertid föreligger, när det

gäller slaktdjur, betydligt större risk än för mjölk att stödbestämmelsernas

syfte kan kringgås genom transport till från stödsynpunkt gynnsammare områden. Av denna anledning och även för att förenkla stödets administration bör gränserna mellan stödområdena liksom nu i huvudsak anpassas till slakteriområdesgränser. Utredningen anser att det bör ankomma på statens jordbruksnämnd att göra de pgränsjusteringar som kan vara motiverade vid eventuell ändring av slakteriområdesgränserna.

De utförda beräkningarna tyder enligt utredningen på att i stort sett samma områdesindelning som gäller för kött och fläsk skulle vara lämplig även för ett pristillägg på smågrisar. Sådant tillägg har hittills inte

utgått.

Produkter som bör komma i fråga för prisstöd. Enligt utredningen bör

i första hand mjölken komma i fråga för prisstöd eftersom mjölkpro-

duktionen har stor betydelse för jordbrukarnas sysselsättning och inkomst. Köttproduktionen bedrivs ofta i kombination med mjölkpro-

duktion, vilket i många fall är fördelaktigt för att utnyttja arbetskraft och sämre betesmarker. Köttproduktion från såväl nöt som får bör där-

för liksom hittills omfattas av prisstödet. Fläskproduktionen ger en relativt liten sysselsättning och bedrivs med relativt små vinstmarginaler. Den högre foderkostnaden i norra Sverige har därför stor bety-

delse för det ekonomiska utbytet. vilket motiverar ett prisstöd även till

fläskproduktionen.

Prisstöd har bl.a. av administrativa skäl inte utgått till smågrisproduktion. Utredningen framhåller att flera skäl kan anföras för prisstöd även till smågrisar. Norra Sverige är ett underskottsområde vad gäller smågrisar. Genom en ökad smågrisproduktion kan transporten av smågrisar från mellersta Sverige minska vilket från djurhälsosynpunkt är fördelaktigt. Därigenom minskas även förmedlingskostnaden, som vid transporter till exempelvis Norrbottens län kan uppgå till 25 kr. per smågris. En ökad smågrisproduktion medför förbättrade sysselsättningsmöjligheter i jordbruket och ökar möjligheterna till en differentierad jordbruksproduktion i norra Sverige. Även beräknade skillnader i produktionskostnad mellan mellersta och norra Sverige tyder på att ett pristillägg är motiverat.

Mot ett pristillägg på smågrisar talar risken för överproduktion av fläsk. Norra Sverige har cen relativt liten del av svinbeständet, ca 5 4. Även en i förhållande till nuvarande svinbestånd kraftig ökning kommer

Utredningen föreslår därför att prisstöd införs till smågrisproduktion. För att dämpa cventuclla tendenser till produktion av smågrisar i stor skala föreslår utredningen en begränsning av pristillägget till att avse högst 60 suggor per företag.

Utredningen föreslår vidare prisstöd till getskötsel. Som motiv anförs att om lönsamhetsrelationerna mellan olika produktionsgrenar skall bibehållas bör även getskötseln erhålla ett med andra produktionsgrenar jämförbart prisstöd. Vidare utgår prisstöd till rennäringen. Även av den anledningen är ett stöd motiverat.

avsätter den i form av getost direkt till detaljhandeln. Detta gör att ett prisstöd till getskötseln inte kan administreras på samma sätt som pristillägget på mjölk. Av administrativa skäl bör prisstödet räknas om till ett belopp per get och utgå med samma belopp i hela norra Sverige.

Prisstödets storlek. Utredningen anser att pristillägget för mjölk bör anpassas till förändringen av penningvärdet. Vid en sådan justering bör nuvarande förhållanden mellan pristilläggets storlek i olika områden i stort sett kunna behållas.

Vid justering av Ppristillägget på kött föreslås tillägget i område 3 ökas förhållandevis mer än i de övriga områdena. För övriga områden samt i fråga om fläsk bör pristillägget anpassas till det förändrade penningvärdet.

Pristillägget på smågrisar anser utredningen bör utgå med ett visst belopp per sugga och år. Därigenom crhåller både de som har integrerad smågris- och fläskproduktion och de som säljer smågrisarna prisstöd. Följande pristillägg föreslås.

Prop. 1977/78: 19 149

Område Pristillägg

kr./sugga I 200—300 2 [23—-200 3 100—150 4 S0-— 75

Det totala prisstödet till smägrisproducenter har utredningen med ut-

gångspunkt från dessa belopp och antal suggor som fanns år 1975 beräknat till ca 1,2—1,8 milj. kr. per år.

Beräkningen av prisstödet till getskötseln bör grunda sig på pristillägget på mjölk i de områden som har störst betydelse för getskötseln. Med hänsyn till att marknaden för getost torde vara relativt begränsad bör pristillägget utformas så att det inte stimulerar till uppbyggnad av stora företag i bättre jordbruksbygder och ej heller utgår till företagare för

vilka getskötseln inte har någon större ekonomisk betydelse. Utredningen

föreslår en begränsning av pristillägget till att avse företag med minst 10 getter, Pristillägget bör även begränsas till att avse högst 50 getter per

företag. Med det pristillägg för mjölk som gällde för perioden den t juli 1974—den 30 juni 1977 kommer pristillägget per get att uppgå till ca 100

kr. Den totala kostnaden för prisstöd till getskötseln har utredningen

uppskattat till 300 000—400 000 kr. per år.

Prisstöd till rennäringen. Fr.o.m. år 1973 utgår prisstöd även till rennäringen. Prisstödet utgår i form av särskilt pristillägg per slaktad och besiktigad ren. Pristillägget har ökat från 35 kr. år 1973 till 100 kr. år 1977 (prop. 1976/77: 100. JoU 1976/77: 13, rskr 1976/77: 182).

Pristillägget motsvarar ungefär det pristillägg per kg nötkött som år 1976

utgick inom de tre nordligaste länen. Enligt utredningens mening bör rennäringen i detta avseende behandlas analogt med jordbruksnäringen. Prisstödet till rennäringen bör därför anpassas med hänsyn till de förändringar som kan bli aktuella för prisstödet till nöt- och fårkött.

Ledamöterna Rask och Wictorsson påpekar i ett särskilt vtitrande att

ett särskilt smågrisstöd utgår i hela landet till mindre smågrisproducenter och framhåller att övertygande skäl till att införa ett särskilt regio-

nalt prisstöd till smågrisproduktion i norra Sverige inte har anförts av

utredningen. För att öka smågrisproduktionen i norra Sverige föreslås i stället ökad rådgivningsverksamhet. Ledamoten Wictorsson framhåller i ett särskilt vttrunde att det stöd som utredningen föreslagit till getskötsel bör begränsas till de områden

där andra produktionsmöjligheter inom jordbruket saknas och enbart

utgå inom ramen för det av utredningen föreslagna särskilda regionalpolitiska stödet.

Prop. 1977/78: 19 150

5.2.7 Styrning av animalieproduktionens utbyggnad

Hittillsvarande utveckling. Animalieproduktion i större skala förekommer framför allt inom fläsk-, ägg- och broilerproduktionen. Utredningens behandling av frågan om cen styrning av animalieproduktionens

fortsatta utbyggnad har därför begränsats till att avse dessa tre pro-

duktionsgrenar.

Under senare år har svinproduktionen förskjutits dels från mindre

till större företag, dels regionalt från skogs- och mellanbygder till [fram-

för allt slättbygden i södra Sverige. Företag som producerar exempel-

vis mer än 3 000 slaktsvin per år har ökat sin totala produktion från ca 450) 000 slaktsvin år 1968 till ca 830 000 slaktsvin år 1974.

Även inom äggproduktionen har det skett en förskjutning från mindre till större företag. Antalet företag med mer än 5 000 höns har ären 1968—1975 nästan tredubblats. Dessa företag svarar för drygt 40 Ce av äggproduktionen.

Broilerproduktionen sker i ett relativt litet antal men ganska stora besättningar. Mer än hälften av produktionen sker vid företag med mindre än 2 ha åker. Dessa företags andel av den totala produktionen tenderar att minska.

Behov av styrning. Den hittillsvarande utvecklingen tyder enligt utredningen på att det är framför allt inom svinproduktionen men även

inom äggproduktionen som en styrning kan vara motiverad. Utred-

ningen framhåller att av de redovisade produktionsgrenarna har svinproduktionen störst intresse från rationaliseringssynpunkt och störst ekonomisk betydelse. Enligt totalkalkylen för regleringsåret 1975/76 uppgick produktionsviärdet inom de redovisade produktionsgrenarna till följande belopp. nämligen

fläsk 1 850 milj. kr. ägg 430 milj. kr. fjäderfä 210 milj. kr.

Såväl produktionen som konsumtionen av fläsk har under senare år ökat kraftigt. Produktionen har dock varit större än konsumtionen, vilket medfört ett överskott som har mäst avsättas på världsmarknaden till priser som oftast varit lägre än de inhemska priserna. Fram till är

1985 väntas produktionen öka i snabbare takt än konsumtionen. Även inom äggproduktionen har ett visst överskott förekommit. Så-

väl produktionen som konsumtionen förväntas år 1985 vara lika stor som under senare år. Detta innebär att ett visst överskott av ägg sannolikt kommer att finnas år 1985. Utredningen anser att behovet av att

styra äggproduktionen är mindre än för fläskproduktionen. Utveckling-

en behöver dock följas med uppmärksamhet. Uppstår pristryckande överproduktion och ytterligare förskjutning av produktionen mot större

Prop. 1977/78: 19 151

företag och till vissa regioner kan även en styrning av äggproduktionen

behöva övervägas.

Mål och medel för en styrning av animalieproduktionen. Utredningen anser att det finns motiv för att styra produktionsstrukturen så att det

begränsade avsättningsutrymmet inte tas i anspråk för utbyggnad av de mycket stora företagen. Utvecklingsbara företag med otillräckliga arealresurser och vissa andra inte fullt utnyttjade resurser kan på

grund av det låga markutbudet ha svårigheter att expandera genom att utöka arealunderlaget. Detta gör att man i stället strävar efter att expandera på animaliesidan för att företaget skall kunna utvecklas. En

utbyggnad av animalieproduktionen vid dessa företag och vid företag

som i mindre omfattning bedriver animalieproduktion kan, jämfört med en utbyggnad vid de mycket stora animalieproduktionsföretagen, från samhällets synpunkt vara fördelaktig.

Vid spannmålsodlande kreaturslösa företag är det ofta svårt att be-

reda arbetskraften en jämn sysselsättning under hela året. Saknas alter-

nativa möjligheter till sysselsättning såväl inom som utanför jord-

bruket kan animalieproduktionen bidra till att arbetskraften utnyttjas bättre. Inom framför allt slaktsvinsproduktionen har utvecklingen lett till en

regional obalans med en koncentration av produktionen till slättbygdsområdena i södra Sverige. Med hänsyn till bl. a. den omfattande spannmålsproduktion som sker i mellersta Sverige, är enligt utredningen en ökad andel av slaktsvinsproduktionen i detta område motiverad.

Utredningen [framhåller att med nuvarande produktionsteknik uppnås de ekonomiska storleksfördelarna vid en besättningsstorlek av 500—

1 000 slaktsvin per omgång resp. 10 000 höns. Eftersom en vtterligare

utbyggnad av företagsstorleken påverkar produktionskostnaden refativt litet är en begränsning av de större företagens utbyggnadsmöjligheter motiverad, om man därigenom kan uppna en lägre kostnad för den totala livsmedelsproduktionen än vad som annars skulle varit fallet eller uppnå andra samhälleliga fördelar.

Utredningen anser att en styrning av animalieproduktionens utbyggnad bör syfta till att undvika besvärande överskottsproduktion. att bättre utnyttja befintliga resurser vid utvecklingsbara företag samt att medverka till bättre regionalt balans.

Utredningen har diskuterat vilka medel som kan användas för att nå

dessa mål. Med generella prisåtgärder kan den totala produktionen påverkas. Med ett differentierat pris kan produktionen dessutom styras

till olika företag och regioner. Teoretiskt är prisdifferentiering en enkel metod för att styra produktionsstrukturen. Det praktiska genomförandet och kontrollen kan däremot vara svårare. Slaktdjursavgifter fungerar

på i princip samma sätt som en prissänkning och måste enligt utred-

ningen finnas kvar även i fortsättningen för att produktionskapaciteten

Prop. 1977/78: 19 152

skall kunna styras. Med en differentierad slaktdjursavgift kan man även påverka produktionsstrukturen och produktionens regionala fördelning.

Med etableringsavgift kan endast produktionens utbyggnad styras. En

etableringsavgift skulle därför vara en fördel för redan etablerade större

producenter. En etableringskontroll medför de bästa möjligheterna at på sikt styra produktionens utbyggnad. En sådan kontroll är ett ingrepp i friheten att ctablera sig som företagare. Principiella skäl talar därför enligt utredningen mot en etableringskontroll. En sådan kontroll skulle sannolikt medföra en omfattande administration.

Den differentiering av det statliga investeringsstödet som redan förekommer har begränsad effekt på investeringsverksamheten. En differentiering av investeringsstödet far nämligen endast effekt på investeringar som plancras av sådana brukare som är beroende av statligt stöd. Stör-

re djurstallar får enligt miljöskyddskungörelsen (1969: 388) inte anläg-

gas utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller dispens

från länsstyrelsen från att söka sådant tillstånd. Utredningen framhål-

ler att om man vid sådan prövning även beaktar om anläggningen är motiverad från jordbrukspolitisk synpunkt kan utbyggnaden av större animalieproduktionslöretag begränsas.

De större animalieproduktionsföretagen expanderar ofta genom att utöka samtliga sina resurser. Under en period med besvärande överskott på fläsk kan det därför enligt utredningen vara motiverat att begränsa

de större slaktsvinsföretagens utbyggnad genom att låta dessa stå för

en större andel av exportkostnaden. Kostnaden för exporten bör liksom nu finansieras med en slaktdjursavgift för att den totala produktionen skall kunna begränsas. Slaktdjursavgiften föreslås kunna differentieras

med hänsyn till företagsstorleken. Därigenom får de större företagen

betala en större andel av exportkostnaden.

Utredningen framhåller att en differentiering av slaktdjursavgiften endast bör tillgripas då marknadssituationen för fläsk är sådan att det kan anses vara motiverat. De närmare villkoren för en differentiering bör utformas i samband med prisöverläggningarna. varvid storleken av differenticringen och övriga villkor kommer att påverkas av den aktuella marknadssituationen. När marknadssituationen förbättras bör differen-

tieringen omprövas eller upphöra.

Vid en praktisk tillämpning kan differentieringen behöva göras trapp-

stegsformad. Hur gränsdragningen bör ske har utredningen inte närmare övervägt. Gränsdragningen bör bli beroende av vad man vid förhandlingstillfället anser vara mest angeläget att uppnå.

Nuvarande praxis vid prövning av anläggning för djurhållning cen-

ligt miljöskyddskungörelsen innebär att man i jordbruksbygder får acceptera vissa miljöolägenheter framför allt i form av lukt. Utredning-

en anser alt man även i fortsättningen bör ha samma bedömning, då

det är fråga om anläggning som är motiverad från jordbrukspolitisk

Prop. 1977/78: 19 153

synpunkt. Är anläggningen däremot inte motiverad från jordbrukspolitisk synpunkt bör enligt utredningen miljöaspekten väga tyngre.

En sådan avvägning kan få en jordbrukspolitisk effekt genom att fram-

för allt de större animalicföretagens utbyggnadsmöjligheter begränsas.

Utredningen framhåller att beaktandet av de större företagens miljöolägenheter bör avse samtliga djurslag. Den effekt som ett sådant

hänsynstagande kan få kommer i realiteten att avse de djurslag och

företag som förorsakar de största miljöolägenheterna, nämligen större slaktsvins-, höns- och broilerbesättningar vid företag med ett i förhållande till djurhållningen litet arealunderlag.

Utbyggnaden av animalieproduktionen bör liksom hittills också styras med investeringsstödet i den utsträckning det är möjligt.

Utredningen framhåller att en stor del av äggproduktionen redan sker vid stora och i vissa fall mycket stora företag såväl inom som utanför

jordbruket. En begränsning av dessa företags utbyggnad skulle sannolikt få relativt liten betydelse för de utvecklingsbara företagens möjligheter

att investera för äggproduktion. Utredningen har därför inte diskuterat vilken effekt en styrning skulle kunna få på äggproduktionens struktur men anser att en begränsning av de större företagens utbyggnad ändå

kan vara motiverad bl. a. av marknadsskäl. Om besvärande överskottsproblem uppstår på grund av en alltför snabb utbyggnad av större ägg- JOS produktionsföretag föreslås dessa företags utbyggnad kunna begränsas, ETS

exempelvis genom en särskild avgilt per höna.

5.3 Remissyttrandena 5.3.1 Rationaliseringspolitikens framtida syfte och inriktning

Remissinstanserna ansluter sig i stort till utredningens syn på rationaliseringspolitikens framtida svfte och inriktning samt indelningen av stödet i allmänt rationaliseringsstöd. regionalt rationaliseringsstöd och särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd. Vissa remissinstanser bl. a. lun-

hruksstyrelsen och LRF påpekar svårigheterna att entydigt indela före-

tagen i utvecklingsbara. begränsat utvecklingsbara och ej utvecklingsbara. företag.

Flera remissinstanser understryker betydelsen av en fortsatt rationali-

seringsverksamhet. Sratens jordbruksnämnds konsumentidelegation fram-

håller att det endast är i kombination med en verksamt bedriven rationalisering som konsumenterna kan lämna sitt stöd till en prispolitik som

tillförsäkrar jordbruket del i den allmänna standardutvecklingen.

ERF framhåller att den yttre rationaliseringen varit en förutsättning för alt bygga upp rationella företag. Den förda politiken har enligt för-

bundet varit av stor betydelse för jordbrukets utveckling särskilt i norra

Sverige.

Prop. 1977/78: 19 154

KF, SAF och Sveriges industriförbund framhåller att rationaliseringspolitiken bör medverka till att skapa effektiva företag, säväl familjejordbruk som stordriltsföretag.

Vissa remissinstanser har även berört frågor som inte behandlats av utredningen. Lantbruksstyrelsen har föreslagit att övergångsbidragen och avgångsvederlagen avvecklas. Frågan föreslås bli behandlad vid kommande prisöverläggningar och kopplas till låginkomstsatsningen. Även RRV föreslår att avgångsvederlagen avvecklas. Statskontoret anför att den delvis förändrade rationaliseringspolitiken medför att personalresurserna kan behöva omfördelas mellan lantbruksnämnderna.

Rådgivningens betydelse för rationaliseringsverksamheten framhålls av flera Temissinstanser. Lantbruksstyrelsen avser att innevarande är tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att mot bakgrund av jordbruksutredningens förslag och riksdagens beslut se över rädgivningen inom lantbruksverket. LRF anser att en vidgad satsning på forskning, försök och utvecklingsarbete inriktad på norra Sverige är motiverad samt att frågan om lokalrådgivning i detta område på nytt bör tas upp till prövning. Sveriges lantbruksuniversitet efterlyser en precisering av målen för rådgivningen.

Svenska lantarbetareförbundet anser det angeläget att jordfonden tillförs tillräckliga medel. Lantbruksstyrelsen anser att jordfonden successivt bör tillföras 100 milj. kr.

5.3.2 Särskilda frågor

Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran.

Kapitalfrågan. Flera remissinstanser understryker betydelsen av att jordbruket tillförs tillräckligt med kapital. LRF anser att kreditrestriktionerna måste utformas så att garantilån och bottenlån som har samband därmed inte påverkar den övriga kreditkapacitet som reglerna skapar. Kan inte detta ske bör en statlig Jlånefond inrättas från vilken garantilån kan erhållas.

Flertalet remissinstanser bl.a. lantbruksstyrelsen, flera länsstyrelser och LRF är positiva till den föreslagna låneformen lån med uppskjuten ränta. TCO framhåller att erfarenheterna från motsvarande system inom bostadsfinansieringens område är mindre goda och förordar att ett system med räntesubventioner närmare prövas innan beslut fattas i frågan. LO anser att införandet av en ny låneform bör anstå tills jordförvärvsutredningens förslag lagts fram. Vissa remissinstanser framhåller att låneformen kan få en prishöjande effekt på jordbruksfastigheter.

Flera remissinstanser anser att det maximala lånebeloppet 100 000 kr. bör höjas. Lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår att beloppet höjs till 150 000 kr. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår

Prop. 1977/78: 19 155

en höjning till 300 000 kr. samt att möjligheten att i samband med

byggnadsinvesteringar lämna lån med uppskjuten ränta som komplement till bidrag bör övervägas. Fullmäktige i riksbanken är tveksam till låneformen och framhäller bl. a. att tiden för uppskov med att erlägga

ränta bör vara väsentligt kortare än 10 år. Flera remissinstanser påpekar att en förutsättning för att låneformen skall få avsett syfte är att räntan blir skattemässigt avdragsgill då den betalas. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan delar utred-

ningens syn på kombinationen jord och skog och understryker att de kombinationseffekter som finns bör tas till vara i rationaliseringsverk-

samheten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller dock att en förstärkning av stödet till kombinerade företag inte får hindra strukturratio-

naliseringen i ägosplittrade jord- och skogsbruksbygder. Skogsstyrelsen

anser att kombinationen jord och skog i regel är till fördel för båda verksamhetsgrenarna. För skogsbrukets del är kombinationen dock inte alltid till fördel eftersom konkurrens om arbetskraften mellan de båda

verksamhetsgrenarna ofta råder under sommarhalvåret. Därigenom kan skogsodlings- och skogsvårdsarbeten bli eftersatta. Det rena skogsbruks-

företaget bör enligt styrelsen jämställas med det kombinerade företaget vad gäller stöd till nyctablering. Svenska skogsuarbetareförbundet anser

utredningens värdering av fördelarna med det kombinerade företaget

överdrivna och inte relevanta för framtiden. LRF föreslår att rationali-

scringspolitiken utformas så att uppbyggnad av rena skogsbruksföretag

för självverksamma skogsbrukare underlättas. BI a. bör ett kreditstöd inrättas som liknar jordbrukets. De remissinstanser som tagit upp frågan jordbruk-landskapsvård an-

sluter sig i stort sett till utredningens förslag. Statens naturvårdsverk framhåller angelägenheten av att bidrags- och lånemöjligheterna samordnas.

Markfrågan. LRF understryker sambandet mellan markpolitiken och

rationaliseringspolitiken. Förbundet förutsätter att en samordning kom-

mor till stånd mellan den nya jordförvärvslagen och den nya rationaliseringskungörelsen.

5.3.3 Villkor för statligt stöd

Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak de föreslagna villkoren för

statligt stöd eller lämnar dem utan erinran.

Allmänt rationaliseringsstöd. Lantbruksstyrelsen anser att det för rationaliseringsverksamheten är angeläget med cen ytterligare precisering

av inkomstmålet. Styrelsen framför vidare att det bör övervägas att som

grund för lönsamhetskriteriet lägga resultatet i jordbruksföretag som har väl utnyttjade arbets- och kapitalresurser och en i övrigt från samhällets synpunkt lämplig resurskombination. IF fråga om strukturrationa-

liseringen framhåller styrelsen att den från samhällsekonomisk synpunkt

Prop. 1977/78: 19 156

bästa lösningen bör eftersträvas. Detta innebär att målet för rationaliseringsverksamheten bör sättas högre i områden med goda förutsättningar för jordbruksproduktion medan minimikraven alltid måste vara uppfyllda i andra områden. Styrelsen framhåller vidare att statligt stöd för tillskottsförvärv av skogsmark och till investeringar i vissa markanläggningar bör kunna lämnas alla typer av företag oavsett om sysselsättningsoch inkomstkriteriet är uppfyllt. Övertagande av befintliga garantilån vid nyetablering på en begränsat utvecklingsbar brukningsenhet anser lantbruksstyrelsen bör medges endast om särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att stöd till yngre brukare på begränsat utvecklingsbara företag bör lämnas restriktivt. Lantbruksstyrelsen anser att kravet på vrkeskunskaper bör ställas högt framför allt vid nyetablering. Liknande synpunkter framförs av Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska lantarbetareförbundet. LRF framhåller att yttre rationalisering även fortsättningsvis ofta måste vara en förutsättning för statligt stöd. Det kan nämligen inte ligga i jordbrukets långsiktiga intresse att rationaliseringspolitiken tillämpas så att en önskvärd strukturrationalisering försvaras. De regionalpolitiska aspekterna på strukturpolitiken måste dock beaktas. Förbundet anför vidare i fråga om avvägningen mellan den företagsekonomiska och den samhällsekonomiska aspekten pä investeringar. att de exempel som utredningen angett inte är entydiga. Vidare framhålls att de samhällsekonomiska synpunkterna vid bl. a. struktur- och marknadsbedömningar så långt möjligt bör preciseras i riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten. LRF anser att lånegaranti och bidrag bör kunna utgå till grundkalkning och täckdikning. Regionalt rationaliseringsstöd. Lantbruksstyrelsen framhåller att bidragets storlek bör anpassas med hänsyn till jordbrukets förutsättningar. De föreslagna bidragstaken förutsätts avse ekonomibyggnader. Sveriges lantbruksuniversitet anser att bidrag endast bör utgå i särskilda fall. I stället bör lån med uppskjuten ränta lämnas även till investeringar i anläggningstillgångar. Flera länsstyrelser framför att maximibeloppen för bidrag bör ökas och lägsta bidragsbelopp sänkas till 2 500 kr. Liknande synpunkter framförs av LRF. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att bidrag bör utgå till dikning och täckdikning utan annan prövning än att marken skall vara brukningsvärd på lång sikt. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att det regionala rationaliseringsstödet även bör omfatta Gotlands län. Särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd. Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Länsstyrelserna i norra Sverige och i vissa andra delar av landet anser det särskilda regionalpolitiska jord-

Prop. 1977/78: 19 157

bruksstödet värdefullt för att i sysselsättningssvaga områden främja

näringslivet.

Länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län anser att stödformen liksom skärgårdsstödet bör omfatta även andra verksamheter, som kan bedrivas i kombination med

ett jordbruksföretag. Liknande synpunkter framförs av luntbrukssiyvrelsen, delegationen för glesbygdsfrågor och Svenska lantarbetareförbundet. Vissa länsstyrelser anser att länsstyrelserna bör fastställa de områden i vilka stödet skall kunna utgå. Länsplaneringen anses i de flesta fall kunna utgöra underlag för länsstyrelsernas beslut. Även LRF anser att länsplaneringen bör kunna utgöra tillräckligt beslutsunderlag. Länsstv-

relsen i Norrbottens län anser att länsstyrelsen bör ha ansvaret för den

nya stödformen.

Flera remissinstanser framhåller att övre gränsen för bidrag bör höjas. Lantbruksstyrelsen anser att om särskilda skäl föreligger bör bidrag

kunna lämnas med högst 125 000 kr. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser att bidrag bör kunna utgå även för djuranskaffning. LRF anser att

kravet på kompletterande sysselsättning i de fall sysselsättningen på det

egna företaget inte är tillräcklig bör utgå.

Flera remissinstanser bedömer att stödet kommer att kräva större

anslag än vad utredningen angett. Lantbruksstyrelsen uppskattar medels-

behovet för bidrag till 10 milj. kr. och behovet av lånegarantiram till 10 milj. kr. Styrelsen framhåller även behovet av personalförstärkning med en handläggare för varje nämnd som bedöms få regionalpolitiskt stöd av någon omfattning.

5.3.4 Investeringssubventioner som alternativ till högre produktpriser

Endast ctt fåtal remissinstanser framför synpunkter på investeringssubventioner. Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation, LO, KF

och SPK anser att investeringssubventioner och andra riktade åtgärder

i ökad utsträckning bör prövas som alternativ till prisökningar.

5.3.5 Grunderna för prisstödet till jordbruker i norra Sverige

Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredningens förslag eler

lämnar dem utan erinran.

Lantbruksstyrelsen anser att områdesindelningen och prisstödets stor-

Ick efter en viss tid bör ses över med hänsyn till Kostnads- och produk-

tionsutvecklingen. LRF anser alt prisstödets storlek bör ses över en

gång om året. När pristilläggen fastställs bör skälig hänsyn tas till den

sämre företagsstrukturen i norra Sverige. Vid nästa höjning av pris-

tilläggen bör pristillägget för mjölk i områdena 1, 4 och 5 jämkas något uppåt liksom pristillägget för kött i område 3. LRF föreslår även vissa ändringar i gränsdragningen mellan olika områden. Prisområdesgränserna för mjölk bör ändras på så sätt att

Prop. 1977/78: 19 158

västra delen av Jämtland samt Särna och Idre socknar i Dalarna över-

förs från område 2 till 1. I Kopparbergs län bör dessutom Envikens,

Svärdsjö och Bjursås församlingar överföras från område 5 till 4 och i Gävleborgs län Voxna församling från område 4 till 3. Länsstyrelserna i

Kopparbergs och Gävleborgs län har framfört synpunkter på områdesindelningen som ansluter sig till LRF:s förslag.

I vissa områden i Uppsala, Skaraborgs, Västmanlands, Älvsborgs och

Örebro län utgår personliga pristillägg. LRF anser att samtliga produ-

center inom dessa områden bör få pristillägg. Liknande synpunkter

framförs av länsstyrelsen i Uppsala län.

För att göra det möjligt att i fortsättningen ta hand om utslagshöns

i norra Sverige föreslår LRF att transportbidrag bör utgå i de fyra nordligaste länen. Vidare anser förbundet att prisstöd även är motiverat till äggproduktionen. Lantbruksstyrelsen framhåller att prisstöd i framtiden kan bli motiverat om produktionen skall upprätthållas på nuvarande nivå.

LRF anser att det föreslagna prisstödet till getskötseln bör höjas till minst 200 kr. per get och år och att någon begränsning av stödet till högst 50 getter per företag inte bör förekomma. Förbundet tar även upp frågan om stöd till odling av utsädespotatis och föreslår att principbeslut fattas om en statlig satsning på odling av utsädespotatis i Norrland.

LO avstyrker förslaget att pristillägg skall utgå till getter och modersuggor.

Svenska samernas riksförbund anser att en koppling av prisstödet till rennäringen till prisstödet för nötkött kan ha visst berättigande. För-

bundet framhåller dock att förändringar av prisstödet till nötköttspro-

duktionen kan påverkas av andra faktorer än de som zräller för rennäringen.

5.3.6 Styrning av animalieproduktionens utbyggnad

Lantbruksstyrelsen, Centralorganisationen SACO/SR, Hushållningssällskapens förbund samt länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och

Älvsborgs län tillstyrker i huvudsak utredningens förslag. Lantbrukssty-

relsen framhåller dessutom angelägenheten av att de jordbrukspolitiska aspekterna beaktas vid prövning av andra statliga garantiåtaganden exempelvis industrigarantilån för investeringar ij animalieproduktion. SACO/SR delar utredningens uppfattning att en styrning är motiverad främst inom fläsk-, ägg- och broilerproduktionen. Som motiv framförs inte bara risken för en inte önskvärd överproduktion utan även djur-

hälsovårds- och djurskyddssynpunkter. Därmed ökar enligt SACO/SR

kretsen av produktionsgrenar som är i behov av styrning till alla former av industriell animalieproduktion, 1. ex. mellankalvsuppfödning och viss mjölkproduktion. Länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs,

Prop. 1977/78: 19 159

Malmöhus och Göteborgs och Bohus län anser att en styrning är motiverad men bör utformas på ett annat sätt än vad utredningen föreslagit.

De flesta länsstyrelser som förordar andra styrmedel avstyrker liksom statens naturvårdsverk och koncessionsnämnden för miljöskydd en styrning via miljölagstiftningen. Koncessionsnämnden anser att det från

rättssynpunkt är oacceptabelt att göra jordbrukspolitiska överväganden vid prövning av anläggning enligt miljöskyddslagstiftningen. Några läns-

styrelser pekar på möjligheten att koppla djurantalet till den ägda arcalen.

LRF tillstyrker styrning och anser att den bör ske genom tillämpning av flera olika styrinstrument. Miljölagstiftningen och det statliga stödet bör tillämpas som hittills. Dessutom bör för slaktsvins-, smågris- och

äggproduktionen en etableringskontroll införas. För slaktsvin bör dessutom slaktdjursavgifterna i enlighet med utredningens förslag kunna differentieras om besvärande överskott uppstår. Inom äggproduktionen

bör vid liknande tillfälle en särskild avgift per höna kunna tas ut i större

besättningar.

Statens jordbruksnämnd framhåller att det med nu tillämpat system inte är möjligt att kontrollera storproducenternas totala leveranser av

svin. Om en differentierad avgift införs måste man räkna med särskilda kontrollbestämmelser.

Statens jordbruksnämnds konsumentdelegation, NO, SPK, LO, Svenska lantarbetareförbundet, SAF, Sveriges industriförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri samt KF av-

visar en styrning av produktionen till vissa företag och regioner. Som motiv framförs inskränkningen i näringsfriheten, administrativa svå-

righeter och att en styrning motverkar rationaliseringsverksamheten. KF framför att ett mera underbyggt faktamateriel krävs om man så

radikalt skall avvika från hittills tillämpad praxis. Frågan bör närmare

utredas av statens jordbruksnämnd.

Vissa av de remissinstanser som avstyrker en styrning av produk-

tionsstrukturen framhåller att en styrning av den totala produktions-

volymen är motiverad. En sådan styrning bör ske med generella pris-

åtgärder.

Prop. 1977/78: 19 160

6 Föredraganden 6.1 Allmänna utgångspunkter

Jordbruket och den livsmedelsindustri som är baserad på produkter från jordbruket utgör en betydelsefull del av det svenska näringslivet. Denna sektor, till vilken också kan räknas den jordbruksanknutna produktionsmedelsindustrin och serviceverksamheten, sysselsätter en inte oväsentlig del av arbetskraften. Den geografiska utbredningen ger jordbruket en särskilt viktig roll från regionalpolitisk synpunkt. Jordbruket sätter vidare en stark prägel på kulturlandskapet och är en förutsättning för den bebyggelsestruktur som kännetecknar vårt land. Eftersom produktionen nästan helt är inriktad på hemmamarknaden och avser primära mänskliga behov utgör livsmedelssektorn en stabil del i samhällsekonomin. Vår väldifferentierade jordbruksproduktion är en garanti för en tryggad livsmedelsförsörjning och valfrihet för konsumenterna. Inte minst under senare år har jordbruket tillfört landet inte obetydliga exportinkomster och gett oss ökade möjligheter att medverka till en begränsning av livsmedelsbristen i världen.

Redan under mellankrigstiden fann statsmakterna att det förelåg behov av att tillförsäkra jordbruksbefolkningen skäliga inkomster. Detta har sedan dess varit en grundtanke inom jordbrukspolitiken.

Den längsiktiga jordbrukspolitiken har under efterkrigstiden prövats av riksdagen vid två tillfällen, åren 1947 och 1967. Genom 1947 års riksdagsbeslut åstadkoms ett samlat jordbrukspolitiskt program. Det närmaste målet för de statliga åtgärderna angavs då vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig inkomstnivå och bli delaktig i den allmänna välståndsstegringen. Målet skulle förverkligas genom dels fortsatt rationalisering, dels ett prisstöd i form av importskydd. Prisstöd skulle dock inte utgå för produktion som översteg det totala inhemska konsumtionsutrymmet.

| 1967 års beslut sköts produktionsmålet i förgrunden med sikte på en snabb minskning av produktionen. Ett annat mål var att göra det möjligt för dem som är sysselsatta i jordbruket att bli delaktiga i den allmänna standardstegringen.

De båda riksdagsbesluten föregicks av flerårigt utredningsarbete. År 1972 tillsattes en ny utredning, 1972 års jordbruksutredning, med uppgift att utreda vissa frågor inom jordbrukspolitiken. Dess arbete presenterades våren 1977 i huvudbetänkandet (SOU 1977: 17) Översyn av jordbrukspolitiken.

Utredningen, i vilken samtliga riksdagspartier har varit representerade, är enig. De särskilda yttranden som har avgetts behandlar i huvudsak vissa specialfrågor.

Utredningens analyser och erfarenheterna under det senaste årtiondet

Prop. 1977/78: 19 161

visar att de bedömningar om den framtida utvecklingen både utom och inom landet, vilka låg till grund för 1967 års beslut, inte i alla avseenden var hållbara. Den praktiska politiken har därför efterhand fått anpassas till de ändrade förutsättningar som framträtt. Det är angeläget att riksdagen nu mot bakgrund av vunna erfarenheter och den syn på bl.a. den internationella livsmedelssituationen, resurshushållningen och miljövården samt jordbruksnäringens roll från samhällsekonomisk och regionalpolitisk synpunkt, som kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande, drar upp nya riktlinjer för jordbrukspolitiken. Remissinstanserna har slutit upp kring huvudlinjerna i utredningens förslag, som i allt väsentligt bör kunna läggas till grund för riksdagens beslut.

De naturliga förutsättningarna för jordbruksproduktion är mycket varierande. Det gäller inte enbart vårt land utan även övriga delar av världen. På vissa håll är betingelserna överlägsna dem som föreligger i vårt land, men det finns också många exempel på motsatsen. Om man väger samman alla faktorer, som är av betydelse i sammanhanget, står det klart att svenskt jordbruk vid en internationell jämförelse har goda produktionsförutsättningar. Därtill bidrar inte bara de naturliga betingelserna utan även den yrkesskicklighet och förmåga att anpassa produktionsinriktning och teknik som lantbrukarna besitter.

Svält och undernäring har alltid varit en ovälkommen följeslagare till mänskligheten. Alltjämt är brist på livsmedel en realitet för flera hundra miljoner människor. Svälten är en konsekvens av såväl bristen på livsmedel som fattigdomen bland enskilda människor och länder, vilken hindrar en rättvis fördelning av tillgångarna. Det krävs kraftfulla internationella insatser på en rad områden för att häva bristen på livsmedel och för att tillförsäkra varje människa daglig tillgång till den föda hon behöver. En nödvändig förutsättning för att svält och undernäring skall kunna utrotas är att tillgången på livsmedel är tillräcklig. Detta kräver i sin tur att produktionsresurserna i världen utnyttjas väl så att produktionen kan öka snabbare än befolkningstillväxten.

Mot den bakgrund som här skisserats bör den framtida jordbrukspolitiken i vårt land främja ett rationellt utnyttjande av landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. Detta innebär att den brukningsvärda åkerjorden bör utnyttjas för detta ändamål. Därmed kommer arealen åkerjord att bibehållas i stort sett oförändrad. Härigenom kan vi trygga en god livsmedelsberedskap för egen del och bidra till livsmedelsförsörjningen i övriga delar av världen, särskilt i samband med akuta livsmedelskriser.

Tack vare värdefulla naturtillgångar och hårt arbete har Sveriges befolkning undan för undan kunnat förbättra sin materiella standard. Genom en aktiv och målmedveten reformpolitik har samhället sökt

11 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 162

åstadkomma en rättvis fördelning av välståndet. Denna välfärdspolitik, som bygger på solidaritet mellan människorna, har en stark förankring hos det svenska folket. Det råder också en allmän enighet om att vi i vårt land skall utnyttja våra naturliga resurser för jordbruksproduktion. Med hänsyn till bl. a. förhållandena på den internationella marknaden förutsätter detta att jordbruket erhåller ett prisstöd. Den prisreglerande verksamheten blir därigenom ett viktigt led i jordbrukspolitiken. Mot denna bakgrund bör ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Med hänsyn till de skiftande förutsättningar för jordbruksproduktion som råder i vårt land kan detta syfte inte uppnås enbart med generella jordbrukspolitiska medel. Dessa bör därför liksom hittills kompletteras med särskilda insatser för jordbruket i främst norra Sverige och mera allmänt för lantbrukare med låga inkomster.

Jordbrukspolitiken bör också utformas med hänsyn till konsumenternas intressen. Därför bör jordbrukspolitiken också ha till mål att tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. Genom jordbrukspolitiken går det dock endast att påverka den andel av konsumentpriserna, som omfattas av jordbruksprisregleringen.

För att så långt möjligt kunna förena angivna syften har staten på olika sätt sökt främja rationaliseringen i jordbruket. Detta arbete måste fortsätta. Staten har vidare under senare år genom direkta subventioner på baslivsmedel begränsat prishöjningarna på sådana varor för konsumenterna. En fortsatt tillämpning av mellanprislinjen för baslivsmedel är av särskild betydelse för barnfamiljer och personer med låga inkomster.

Jordbruksnäringen är uppbyggd av företag med mycket varierande storlek och med växlande driftsinriktning. Skillnader i strukturen är till stor del geografiskt betingade och kommer att bli bestående. Den statliga rationaliseringspolitiken bör ha som utgångspunkt att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen. Ett huvudsyfte med den statliga rationaliseringspolitiken bör därför vara att främja uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag. Staten bör också genom stöd till forskning, försök och rådgivning medverka till utvecklandet av en teknik, som kan utnyttjas vid sådana företag. De statliga insatserna bör anpassas till de regionala och lokala förhållandena. En sådan anpassning av rationaliseringspolitiken gör den till ett viktigt instrument för regionalpolitiken. Därvid bör särskilt beaktas att jordbruk kan ingå som en del i en kombination av flera yrken och sysselsättningar, främst inom skogsbruket, som tillsammans ger en full-

Prop. 1977/78: 19 163

god familjeförsörjning. En förutsättning är dock att en rimlig grad av effektivitet kan uppnås inom jordbruksdriften.

Den moderna tekniken har tillfört jordbruket produktionsmedel vilkas effekter på lång sikt är svåra att överblicka. Detta kräver skärpt uppmärksamhet från både folkhälso-, miljö- och djurskyddssynpunkt. Det är viktigt att introduktionen av ny teknik föregås av noggranna överväganden och omsorgsfull prövning och att inte kortsiktiga fördelar tillåts fälla utslag. Utvecklandet av ny teknik inom jordbruket måste ges en sådan inriktning att en bättre ekologisk balans uppnås.

Den allmänna syn på den framtida jordbrukspolitiken, som jag här redovisat, grundar sig på övertygelsen om värdet av att vi i vårt land upprätthåller en omfattande jordbruksproduktion. Denna syn avviker från många av de värderingar och bedömningar som satte prägel på 1967 års beslut om jordbrukspolitiken, vars grundläggande tema var att jordbruket till stora delar var en belastning för samhällsekonomin. Till följd härav kom det att framstå som ett förstahandsmål att få till stånd en minskning av produktionen, åstadkommen bl. a. genom återhållsamhet i prissättningen. Det ledde till att framtidstron inom näringen och investeringsviljan, främst inom mjölkproduktionen, under några år starkt avtog.

Vad jag i det föregående anfört markerar en ny syn på jordbrukets roll i samhällsekonomin och på jordbrukspolitiken. Genom att nya riktlinjer för jordbrukspolitiken nu dras upp bör näringen kunna utveckla en optimism och framtidstro som är till nytta för hela samhället.

De nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken är ett uttryck för såväl internationell solidaritet som den solidaritet mellan folkgrupper som är grunden för vår välfärdspolitik. De står också i samklang med strävandena att åstadkomma en bättre hushållning med naturresurserna, särskilt den goda åkerjorden, och ett ökat utnyttjande av förnyelsebara råvaror och energikällor.

Sammanfattningsvis bör vid utformningen av de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken utgångspunkten vara att landets naturliga resurser för jordbruksproduktion skall utnyttjas och att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen. Ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken bör vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Vidare bör jordbrukspolitiken ha till mål att tillgodose konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. Ett viktigt led i de statliga insatserna blir därför att främja uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag och att genom stöd till forskning, försök och rådgivning medverka till utvecklandet av en teknik som kan utnyttjas vid sådana företag.

Prop. 1977/78: 19 164

De ekologiska och miljömässiga aspekterna på jordbruket bör därvid särskilt beaktas. Jordbrukspolitiken bör vidare ges en sådan inriktning att jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik.

Jag övergår härefter till att behandla de olika avsnitten i förslaget.

6.2 Den internationella bakgrunden

Jordbruksutredningen framhåller att utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning fortfarande är otillfredsställande. I många av dessa länder råder brist på livsmedel samtidigt som världsmarknaden — med undantag för perioden 1972—1975 -— har präglats av överskott och låga priser. Enligt material som framlades vid FN:s världslivsmedelskonferens i Rom år 1974 beräknas produktionen av livsmedel komma att öka mer än efterfrågan fram till år 1985 i i-länderna, medan det motsatta gäller för u-länderna. Importbehovet för sistnämnda länder skulle följaktligen öka. Under en övergångsperiod, vars längd inte närmare har kunnat anges, bedöms det därför som särskilt angeläget att i-ländernas livsmedelsbistånd till u-länderna kan ökas.

Utredningen framhåller att Sverige utfäst sig att bidra till världens livsmedelsförsörjning genom dels utvidgad lagring, dels vissa leveranser på särskilda villkor av främst spannmål till behövande u-länder.

Enligt utredningens bedömning kommer det i fortsättningen sannolikt inte att i alla lägen vara möjligt för Sverige att företa kompletteringsköp av jordbrukets stapelvaror till väsentligt lägre priser än de inhemska. Utsikterna till en lönsam och bestående export förväntas inte heller komma att förbättras, åtminstone inte under de närmaste fem till tio åren. Detta gäller särskilt för animaliska livsmedel, vilkas avsättning i stort sett är begränsad till i-länderna.

Jordbruksutredningen har analyserat utvecklingen av priserna på världsmarknaden för jordbruksprodukter. Prisnivån var särskilt på spannmål och andra vegetabiliska produkter fram till 1970-talets första år relativt stabil och följde endast med betydande eftersläpning den internationella prisutvecklingen för andra varor. Detta innebar att jordbruks- .produkternas bytesvärde gentemot andra varor försämrades. Fr. o. m. år 1972 har jordbruksprodukternas internationella prisnivå varit högre än tidigare, något som bl. a. berott på större kompletteringsimport än tidigare vid skördebakslag i viktigare importländer, oljekrisens verkningar och mindre övergångslager av spannmål än tidigare.

Utredningen anser det mot denna bakgrund vanskligt att bedöma jordbruksprodukternas internationella prisnivå i framtiden. Eftersom det föreligger ett ökande behov av livsmedel i världen är det dock enligt utredningens uppfattning rimligt att räkna med att jordbruksprodukternas bytesvärde i internationell handel i framtiden kommer att utvecklas

Prop. 1977/78: 19 165

gynnsammare än hittills. Deras prisnivå kommer också att bli instabilare.

Utredningen har även berört vissa handelspolitiska aspekter, vilka bör beaktas vid utformningen av jordbrukspolitiken, och därvid bl. a. framhållit att man bör räkna med att en viss internationell arbetsfördelning i fråga om produktionen av jordbruksprodukter består och att det av handelspolitiska skäl ej är önskvärt att helt avskärma den svenska marknaden från import. BL a. bör u-ländernas behov av marknadsutrymme beaktas. Det har även framhållits att förnyade krav om vissa handelspolitiska åtaganden kan komma att riktas mot bl. a. Sverige i de nu pågående GATT-förhandlingarna liksom i liknande internationella överläggningar inkl. sådana som avser internationella råvaruavtal.

För egen del vill jag framhålla att den globala livsmedelsförsörjningen och världsmarknaden för jordbruksprodukter kännetecknats av två helt motstridiga tendenser. Å ena sidan har rått och råder fortfarande en stor livsmedelsbrist i många u-länder, där större delen av befolkningen får en från hälsosynpunkt otillfredsställande kost och flera hundra miljoner människor direkt svälter. Vid världslivsmedelskonferensen i Rom iår 1974 bedömdes det årliga importbehovet av spannmål vid mitten av 1980-talet för u-länder med marknadsekonomi till omkring 85 milj. ton, medan importen under de senaste åren varit ca 50 milj. ton. Å andra sidan präglades världsmarknaden fram t. o. m. år 1972 av överskott och låga priser. Efter några år med högre priser har nu ungefär samma situation inträtt.

Överskottsproblemen i den västliga industrivärlden beror ytterst på att produktionen ökat snabbare än den köpkraftiga efterfrågan inom industriländerna och på världsmarknaden i övrigt. Händelserna under åren 1972-1975 avspeglar otvivelaktigt världsmarknadens ökade känslighet för produktionsstörningar och stigande svårigheter att mobilisera främst spannmål vid skördebakslag i de viktigaste i-länderna eller vid missväxt i u-länderna. I detta sammanhang vill jag framhålla att det i stort sett har varit till fördel för u-länderna med låga världsmarknadspriser, eftersom dessa länder i ökande utsträckning har blivit beroende av import.

Jag delar den uppfattning som kommit till uttryck i såväl utredningens betänkande som vid remissbehandlingen att vi har att räkna med att jordbruksprodukternas bytesvärde på den internationella marknaden kommer att stiga, men att samtidigt en betydande instabilitet kommer att föreligga. Däremot kan jag inte ansluta mig till de remissinstanser, som anser att den svaga världsmarknaden under de allra senaste åren motiverar en minskning av den svenska produktionsvolymen, främst i fråga om spannmål. För egen del anser jag att starka skäl talar emot en sådan anpassning av produktionens storlek efter svängningarna på världsmarknaden.

Jag delar utredningens uppfattning att det inte är sannolikt att Sverige i fortsättningen i alla lägen kommer att kunna göra kompletterings-

Prop. 1977/78: 19 166

köp av jordbrukets stapelvaror till väsentligt lägre priser än de inhemska. Utsikterna till en lönsam och bestående export förefaller inte heller komma att förbättras, åtminstone inte under de närmaste åren. Vad som händer på längre sikt blir i hög grad beroende av vad som kommer att ske i u-länderna i fråga om befolkningstillväxt, ekonomisk utveckling samt produktionsutveckling i jordbruket. Jag vill också erinra om att det i anslutning till världslivsmedelskonferensen år 1974 från svensk sida ställdes i utsikt att Sverige skulle bidra till tryggandet av världslivsmedelsförsörjningen genom en utvidgad reservlagring och genom vissa leveranser på särskilda villkor av främst spannmål till behövande länder. Sådana åtgärder har också vidtagits.

I detta sammanhang vill jag även erinra om att det vid världslivsmedelsrådets tredje session i Manila i juni 1977 slogs fast att, även om livsmedelssituationen på kort sikt har förbättrats, någon garanti inte fanns för att denna förbättring skulle komma att bestå. Man noterade att den prioritetsförändring mot ökad satsning på livsmedel, som världslivsmedelskonferensen år 1974 beslutade om, ännu inte helt kommit till stånd. Man beklagade frånvaron av systematiska och gemensamma åtgärder för att genomföra den universella deklarationen om utrotande av hunger och undernäring.

Jag finner skäl att här även påpeka att Sverige har en betydande import av livsmedel och fodervaror, särskilt sådana som av klimatskäl inte produceras i vårt land. Det gäller bl. a. ris, frukt, grönsaker, kolonialvaror samt fodermedel. Därtill kommer bl. a. socker samt vegetabiliska fetter och oljor. Det totala värdet av denna import har under senare år uppgått till 6 å 7 miljarder kr., varav från u-länder 1,5 å 2 miljarder kr. Vår motsvarande export har uppgått till 2 å 2,5 miljarder kr.

6.3 Utvecklingen inom jordbruket

Jordbruksutredningen anför att utvecklingen för jordbrukets del under de senaste tioårsperioderna har inneburit en överflyttning av produktion, förädling och marknadsföring från det egentliga jordbruket till andra sektorer. Härigenom har arbetskraft kunnat lösgöras från jordbruket och överföras till andra sektorer. Befolkningen i jordbruk med binäringar har minskat från ca 25 70 år 1950 till ca 5 96 år 1975. Under den scnaste tioårsperioden har denna utveckling gått långsammare. Jordbrukets roll som arbetskraftsreserv för andra näringar har under denna tid varit avsevärt mindre än tidigare. Minskningen under denna period har i huvudsak skett genom ålderspensionering.

Den betydande effektivisering som ägt rum inom jordbruket under efterkrigstiden har väsentligen skett genom att arbetskraft ersatts med maskiner o. d. Vinsterna av denna effektivisering har kommit samhället tillgodo genom att prisstegringarna på jordbruksprodukter kunnat be-

Prop. 1977/78: 19 167

gränsas och genom de insatser som friställd arbetskraft kunnat prestera i andra samhällssektorer. Enligt de av utredningen redovisade beräkningarna steg jordbrukarnas inkomster från jordbruksdriften obetydligt eller inte alls inom samtliga storleksgrupper mellan åren 1966 och 1970. Vid de minsta gårdarna till och med minskade de. Fr. o. m. år 1971 steg inkomsterna från jordbruksdriften betydligt inom alla storleksgrupper. Då den allmänna prisnivån också steg kraftigt under denna period, var det dock endast vid de största gårdarna som man erhöll inkomsthöjningar realt sett. Utredningen framhåller vidare att jordbrukarnas och industriarbetarnas familjeinkomster utvecklades parallellt under första hälften av 1960talet. Sedan slutet av 1960-talet har familjeinkomsterna för flertalet jordbrukare i genomsnitt legat lägre än industriarbetarfamiljens inkomster. Under senare år har jordbrukarfamiljens inkomster i procent räknat i allmänhet stigit ungefär lika mycket per år som industriarbetarfamiljens. Utredningen har gjort en bedömning av utvecklingen inom jordbruket fram till år 1980 resp. 1985. Åkerarealen beräknas år 1985 omfatta totalt ca 2,9 milj. ha, vilket innebär en viss fortsatt nedläggning av marginella jordar i skogsbygderna. Antalet jordbruksföretag minskar genom att arealer vid mindre företag läggs till mera bärkraftiga företag. Antalet sysselsatta beräknar utredningen till ungefär 170 000 personer år 1980. Som en följd av den nuvarande åldersstrukturen bland landets jordbrukare kommer huvuddelen av minskningen av arbetskraften att ske genom ålderspensionering. Utredningens redovisning av utvecklingen inom jordbruket föranleder ingen särskild erinran från min sida. Jag vill dock framhålla vikten av att näringen i framtiden ges sådana villkor att nyrekryteringen kan ske på ett tillfredsställande sätt. En fortsatt effektivitetsförbättring i näringen är angelägen för att målsättningarna för jordbrukspolitiken skall kunna uppfyllas. Jag vill samtidigt framhålla att möjligheterna till effektivitetsförbättringar i framtiden kan komma att begränsas bl. a. med hänsyn till den moderna teknikens inverkan på miljön. Frågan om begränsning av jordbrukets användning av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel samt utvecklingen av alternativ till nuvarande produktionsteknik har tagits upp av bl. a. naturvårdsverket. Verket har också anmält sin avsikt att ta initiativ till att i samverkan med andra berörda myndigheter och jordbrukets organisationer utarbeta riktlinjer för hur jordbruket bör bedrivas med hänsyn till miljövårdssynpunkter. Jag vill för egen del framhålla att vi på sikt måste eftersträva att finna en produktionsteknik där hög effektivitet kan förenas med kraven på resurshushållning och ekologisk balans. Även krav i fråga om arbetsmiljö samt djurhälsovård och djurskydd måste kunna tillgodoses.

Prop. 1977/78: 19 168

Till frågan om inkomstutvecklingen i jordbruket torde jag få anledning återkomma senare under 1977/78 års riksmöte, när förslag till reglering av priserna på jordbruksprodukter för prisregleringsperioden efter den 30 juni 1978 skall behandlas.

6.4 Jordbrukspolitikens mål och medel

De senaste årtiondena har för jordbrukets del kännetecknats av en mycket snabb omvandling, som bl. a. inneburit att antalet yrkesverksamma inom näringen starkt gått ner. Denna omvandling har försiggått under en växelverkan mellan den allmänna ekonomiska utvecklingen och tekniska framsteg i vid mening inom jordbruksdriften. Samtidigt som utbyggnaden av industrin och servicenäringarna krävt ökade insatser av arbetskraft har traktoriseringen och övrig mekanisering inom jordbruket och skogsbruket möjliggjort en omfattande överflyttning av arbetskraft till de expanderande näringarna.

Den omdaningsprocess som lantbruket genomgått under de senaste decennierna har haft vittgående följder för den svenska landsbygden, särskilt inom landets skogs- och mellanbygder. Det vikande befolkningsunderlaget i dessa bygder har på många håll menligt inverkat på möjligheterna att upprätthålla en godtagbar samhällelig och annan service för kvarvarande befolkning. För att motverka dessa konsekvenser har samhället vidtagit regionalpolitiska åtgärder av olika slag. I norra Sverige har de generellt verkande jordbrukspolitiska insatserna sedan länge kompletterats med särskilda åtgärder för att förbättra jordbrukets situation.

De riktlinjer för jordbrukspolitiken, som antogs år 1967, kan anses innehålla tre jordbrukspolitiska delmål, inkomstmålet, produktionsmålet och rationaliserings- eller effektivitetsmålet.

I 1947 års jordbrukspolitiska beslut var inkomstmålet överordnat övriga jordbrukspolitiska mål, och prissättningen på jordbruksprodukter syftade i första hand till att förverkliga inkomstmålet. Under 1950-talet preciserades inkomstmålet till att avse inkomstlikställighet för vissa jordbrukargrupper med jämförbara grupper i samhället. Som sådan jämförelsegrupp användes vid beräkningarna industriarbetare i vissa dyrorter.

I 1967 års beslut anges i fråga om inkomstmålet att de som i framtiden är sysselsatta inom jordbruket skall kunna påräkna ekonomisk och social trygghet i samma utsträckning som andra näringar erbjuder. Vidare sägs att det skall vara möjligt för dem som är sysselsatta inom jordbruket att få del av den allmänna standardstegringen. Någon ytterligare precisering av inkomstmålet görs inte. I stället anförs att den samlade avvägningen av prissättningen måste ske med beaktande av alla de faktorer som är relevanta i sammanhanget.

Produktionsmålet i 1967 års beslut innebär att produktionens omfattning på sikt skulle begränsas till vad som var erforderligt för att trygga

Prop. 1977/78: 19 169

en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Som mätt på storleken av de produktionsresurser som behövdes för detta syfte anges en lägsta självförsörjningsgrad i fredstid av 80 90. Det ansågs i första hand angeläget att produktionen i snabb takt anpassades så att för jordbruket kostsam överproduktion så vitt möjligt kunde undvikas. Det anfördes vidare att det fanns anledning att tid efter annan överväga takten 1 anpassningen. Som effektivitetsmål anges i 1967 års beslut att jordbruksnäringen under så längt möjligt samma betingelser som gäller för näringslivet i övrigt och till lägsta möjliga kostnader för samhället och konsumenterna skall åstadkomma en jordbruksproduktion av den storlek som bedömdes erforderlig med hänsyn till försörjningsberedskapen. I direktiven till 1972 års jordbruksutredning angavs att de allmänna målen för vår jordbrukspolitik borde gälla även i fortsättningen. Utredningen skulle överväga om det fanns anledning ompröva produktionsmålet, belysa och analysera inkomst- och standardutvecklingen för dem som är sysselsatta inom jordbruket, undersöka möjligheterna att gå över till en s. k. lågprislinje liksom möjligheterna till andra modifieringar av jordbruksprisregleringen samt förutsättningslöst ompröva rationaliseringspolitiken. Utredningen har inte ansett sig böra närmare precisera inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma, Den hänvisar dels till vad som anförts i 1967 års beslut, dels till de regler för inflationsskydd och inkomstföljsamhet som ingår i prisregleringssystemet. Jag anser det angeläget att göra en klarare markering av inkomstmålet än som skett i utredningen. Jag återkommer senare till hur detta bör ske. Utredningen har vid sin bedömning av den svenska jordbruksproduktionens lämpliga omfattning funnit att ett produktionsmål, i vilket livsmedelsberedskapen beaktas, bör uttryckas som delmål för vissa viktiga produktionsresurser, främst åkerarealen och mjölkproduktionens omfattning samt för produktionsinriktningen. Jag återkommer senare till hur produktionsmålet enligt min mening bör utformas. Statens insatser för att främja jordbrukets rationalisering bör enligt utredningen utformas så att livsmedel kan produceras till lägsta möjliga kostnad. Denna inriktning kan ges beteckningen effektivitetsmålet. Även till denna fråga återkommer jag senare. Några remissinstanser tar upp frågor som närmast innebär att jordbrukspolitiken skulle tillföras nya mål. SPK, prisregleringskommittén och Samarbetsorganct i jordbruksfrågor för enskild handel och industri anser att utredningsförslaget i högre grad än som skett borde ha utformats i syfte att begränsa prisstegringstendenserna i samhället. Jag delar uppfattningen att inflationen utgör ett allvarligt samhällsproblem som motiverar åtgärder från statsmakternas sida över ett mycket brett

Prop. 1977/78: 19 170

fält. Jag vill emellertid erinra om att nuvarande prissättningssystem bl. a. innebär att krav på en fortlöpande effektivitetsökning ställs på jordbruket för att den avsedda inkomstföljsamheten skall uppnås.

Enligt socialstyrelsen borde utredningen även ha utformat ett särskilt folkhälsomål. Frågan har också tagits upp i ett särskilt yttrande i utredningen. Jag kan dela ståndpunkten att det finns beröringspunkter mellan jordbrukspolitiken och samhällets strävan att förbättra folkhälsan, bl. a. genom att förbättra kostvanorna. En påverkan på kostvanorna kan ske genom avvägningen av livsmedelssubventionerna som tillkommit av andra än jordbrukspolitiska skäl. Ökade insatser för att förbättra kostvanorna är angelägna, men jag anser liksom utredningen att informations- och upplysningsverksamhet bör vara huvudmedel i dessa strävanden.

Jag har i det föregående framhållit att den geografiska utbredningen ger jordbruket en viktig roll från regionalpolitisk synpunkt. Jag har också framhållit att särskilda åtgärder behövs för att inkomstmålet skall kunna uppnås i norra Sverige med hänsyn till de högre produktionskostnader som man där har. I det följande kommer jag också att avisera förslag om bl. a. att ett särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd skall utgå i sådana fall där jordbruket kan ingå som del i en kombination av flera yrken och sysselsättningar.

Mot bakgrund härav finns det enligt min mening anledning att markera jordbruksnäringens regionalpolitiska betydelse. Jordbrukspolitiken bör sålunda medverka till att jordbruket och därtill knuten serviceverksamhet och livsmedelsindustri kan ge största möjliga underlag för sysselsättning i rationell produktion i områden med mindre goda förutsättningar för annat näringsliv. Det innebär att samhällets insatser inom jordbrukssektorn bör samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik. Av särskilt intresse är tillvaratagandet av de fördelar från brukarsynpunkt som kombinationen jord/skog erbjuder. Även i fråga om andra näringar och verksamheter med anknytning till arecell produktion bör i största möjliga utsträckning ske en samordning.

Utredningen framhåller att de medel som använts för att förverkliga de jordbrukspolitiska målen har varit en särskild prisreglering för jordbruksprodukter, med vars hjälp de inhemska produktpriserna har hållits på en högre nivå än priserna på den internationella marknaden (prisstöd), statliga åtgärder för att stimulera rationaliseringen i jordbruket samt en markpolitisk lagstiftning. Under 1960-talet har som fjärde medel att påverka utvecklingen inom jordbruket tillkommit arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utredningens förslag innebär ingen ändring i här berörda avseenden.

För egen del finner jag ingen anledning att föreslå någon ändring vad avser de medel som utnyttjas för att förverkliga de jordbrukspolitiska målen. Jag vill dock påpeka att de regionalpolitiska aspekterna på jord-

Prop. 1977/78: 19 171

bruksnäringen motiverar en bättre samordning med övriga statliga insatser på detta område. Vidare bör framhållas att de arbetsmarknadspolitiska insatserna inom jordbrukssektorn i framtiden måste komma att få en annan inriktning än under 1950- och 1960-talen, då avgången från jordbruket var mycket stor. I det följande kommer jag att närmare redogöra för hur prisregleringen och den statliga rationaliseringspolitiken enligt min mening bör utformas. Den markpolitiska lagstiftningen utreds f. n. av jordförvärvsutredningen.

6.5 Inkomstmålet

Som jag tidigare anfört har utredningen inte ansett sig böra närmare precisera inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma. Den påipekar cmellertid att det prisregleringssystem, som tillämpats under en följd av år, inrymmer en regel som har till syfte att jordbrukarna skall uppnå inkomstföljsamhet med övriga befolkningsgrupper. Utredningen anför vidare att det får övervägas om det för att nå inkomstmålet för så stora grupper jordbrukare som möjligt blir nödvändigt med särskilda låginkomstsatsningar. En strävan bör enligt utredningen vara att nå ökad utjämning av inkomsterna mellan olika jordbrukarkategorier. Komplettering bör också ske med olika åtgärder för att förbättra jordbrukarnas sociala standard. I övrigt anser utredningen att en betydande frihet liksom hittills bör Jämnas vid prisavvägningen.

För egen del anser jag liksom utredningen att prissättningen på jordbrukets produkter bör ske med hänsynstagande till alla de faktorer som kan ha betydelse i sammanhanget. Det är angeläget att prisöverläggningarna bl.a. kan grundas på material som belyser lönsamhets- och inkomstförhållandena för olika jordbrukargrupper. Liksom hittills bör ifrågavarande beräkningar anförtros berörda myndigheter, i första hand statens jordbruksnämnd och lantbruksekonomiska samarbetsnämnden.

I vårt land har samhället genom en aktiv och målmedveten reformpolitik sökt åstadkomma en rättvis fördelning av välståndet. Denna välfärdspolitik bygger på solidaritet mellan människorna och har en stark förankring hos det svenska folket. Med hänsyn till bl. a. förhållandena på den internationella marknaden förutsätter detta att jordbruket erhåller ett prisstöd. Den prisreglerande verksamheten blir därigenom ett viktigt led i jordbrukspolitiken. Mot denna bakgrund bör ett huvudsyfte med jordbrukspolitiken vara att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom: jordbruket i alla delar av Jandet en ekonomisk och social standard, som är likvärdig med den som jämförbara grupper uppnår. Detta syfte bör särskilt beaktas vid prissättningen av jordbruksprodukterna.

Jag anser att det inte nu finns anledning att precisera inkomstmålet genom att ange vilka grupper som bör jämföras och hur jämförelsen bör tillgå. Det bör framhållas att det här gäller att ta hänsyn till såväl eko-

Prop. 1977/78: 19 172

nomisk som social standard, varför det är svårt att göra exakta mätningar.

I första hand bör inkomstmålet avse heltidssysselsatta inom jordbruket. Givet är också att rimliga krav bör ställas på effektivitet i produktioncen. I likhet med utredningen anser jag att det är nödvändigt att i fortsättningen göra särskilda låginkomstsatsningar för att inkomstmålet skall uppnås för så stora grupper jordbrukare som möjligt. En strävan bör därvid vara att nå en ökad utjämning av inkomsterna mellan olika jordbrukarkategorier. Likaså bör såsom hittills utgå särskilt stöd till jordbruket i norra Sverige för att kompensera de högre produktionskostnader som där föreligger. Detta är en förutsättning om inkomstmålet, som jag i det föregående uttalat, skall avse sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet.

Jag finner det speciellt värdefullt att det, inom ramen för särskilda låginkomstsatsningar, kunnat vidtas åtgärder för att förbättra jordbrukarnas sociala standard, bl. a. i form av avbytarverksamhet. Enligt min mening är det nödvändigt att ägna denna del! av den sociala standarden stor uppmärksamhet i framtiden. Om så inte sker kommer det att bli svårt att åstadkomma en önskvärd rekrytering till näringen, vilket i sin tur skulle leda till minskad effektivitet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att regeringen hösten 1976 tillsatte en särskild utredning med uppgift att lägga fram förslag till utbyggnad av avbytarservicen till jordbruket. En utbyggnad bör göra det möjligt att lösa avbytarfrågan vid sjukdom och längre ledighet. Jag avser att föreslå regeringen att förelägga riksdagen förslag i frågan vid 1977/78 års riksmöte. Den långsiktiga målsättningen bör vara att alla lantbrukare skall kunna erbjudas, förutom ersättare vid sjukdom, regelbunden ledighet och semester.

Jag vill vidare erinra om att det vid överenskommelsen om prisjusteringar m. m. per den 1 juli 1977 avsattes 50 milj. kr. för ett förbättrat socialförsäkringsskydd för lantbrukare. Även här bör målsättningen vara att ge lantbrukarna en social trygghet, som är likvärdig med den som flertalet yrkesverksamma åtnjuter.

Den utformning av inkomstmålet som jag förordar innebär att de som är sysselsatta inom jordbruket skall kunna följa med i den allmänna standardökning som kan uppnås i vårt land. Detta bör verka stimulerande och utvecklingsbefrämjande. Det är dock inte fråga om en lönsamhetsgaranti för varje enskilt företag. Även i fortsättningen måste man räkna med betydande variationer mellan olika brukningsenheter och mellan enskilda år beroende på bl. a. skördeutfallet och svängningar i prisnivån.

Ett särskilt problem i sammanhanget är den ökade grad av specialisering som kännetecknar jordbruket, främst inom animalieproduktionen. Denna ökade specialisering ställer stora krav på prisavvägningen så att

Prop. 1977/78: 19 173

Jönsamhetsrelationerna intc blir snedvridna eller pristryckande överskott uppkommer.

6.6 Produktionsmålet och livsmedelsberedskapen

Som tidigare framhållits innebar produktionsmålet i 1967 års jordbrukspolitiska beslut att produktionens omfattning på sikt skulle begränsas till vad som var erforderligt för att trygga en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Som mått på storleken av de produktionsresurser som behövdes för detta syfte angavs en lägsta självförsörjningsgrad i fredstid av 80 26. Enligt de bedömningar som då gjordes borde produktionsresurserna i jordbruket från rent samhällsekonomisk synpunkt motsvara en produktionsvolym som låg under den lägsta volym, som av bl. a. beredskapsskäl borde upprätthållas. Genom denna inriktning kom produktionsmålsättningen i 1967 års beslut att inta en central roll för utformningen av jordbrukspolitiken.

I direktiven till 1972 års jordbruksutredning uttalades att en relativt långtgående begränsning av jordbruksproduktionens omfattning skulle kunna vara motiverad om rent samhällsekonomiska synpunkter skulle vara vägledande. Det erinrades vidare om att i prop. 1967:95 hade framhållits att den sannolika utvecklingen av det internationella handelspolitiska samarbetet talade för att ett betydande utrymme för import av jordbruksprodukter borde finnas i framtiden. Det centrala skälet för att upprätthålla en stor inhemsk jordbruksproduktion var nödvändigheten av att trygga en god beredskap i fråga om livsmedel.

I direktiven påpekades vidare att produktionsmönstret efter år 1967 ändrats i vissa avseenden. Bl. a. hade produktionen av mjölk blivit mer balanserad samtidigt som spannmålsproduktionen ökat kraftigt. Eftersom spannmålsöverskott fått exporteras till låga priser hade regleringsekonomin på spannmålsområdet blivit alltmer ansträngd. Mot bakgrund av den målsättning som angetts i 1967 års beslut om att produktionen i snabb takt skulle anpassas så att kostsam överproduktion undveks, borde utredningen överväga om det, med hänsyn till de förändringar som skett under senarc år av produktionsinriktning och produktionsteknik eller av andra skäl, fanns anledning att ompröva produktionsmålsättningen. I direktiven anfördes vidare att utredningen borde undersöka vilka metoder som kan användas för att undvika permanenta överskott.

I enlighet med direktiven har utredningen verkställt omfattande utredningar och beräkningar rörande livsmedelsberedskapen och de samhällsekonomiska effekterna av olika alternativ i fråga om jordbruksproduktionens omfattning.

Hittills har begreppet självförsörjningsgrad använts för att ange livsmedelsberedskapen, dvs. våra möjligheter att i händelse av avspärrning och krig trygga livsmedelsförsörjningen. Därmed har det också ansetts

Prop. 1977/78: 19 174

möjligt att beskriva produktionsmålet med detta begrepp. Utredningen har funnit att den fredstida självförsörjningsegraden inte längre är ett lämpligt begrepp för att ange behovet av försörjningsresurser vid en | avspärrning. Viktiga skäl härför är jordbrukets ändrade produktionsinriktning och ökade beroende av importerade produktionsmedel.

Utredningen förordar att försörjningsförmåga 1 fortsättningen används som ett sammanfattande begrepp för mätning av livsmedelsberedskapen. Försörjningsförmågan visar den beräknade tillgången på livsmedel under en avspärrning i procent av det beräknade behovet. Procenttalet utgör därmed ett mått på den livsmedelsberedskap som föreligger vid en viss tidpunkt och under de förutsättningar som gäller för beräkningarna. Dessa förutsättningar avser bl. a. produktionsresurserna i fred, avspärrningstidens längd, omställningsmöjligheterna beträffande produktion och konsumtion samt beredskapslagringen. En fullgod livsmedelsberedskap förutsätter att försörjningsförmågan uppgår till lägst 100 fe. I sådant fall beräknas en godtagbar kriskost kunna erbjudas hela befolkningen under den antagna avspärrningsperioden.

Jag delar utredningens uppfattning att begreppet försörjningsförmåga 1 fortsättningen bör användas för att beskriva livsmedelsberedskapen inför en avspärrning. Begreppet självförsörjningsgrad kan dock fortfarande komma till användning för att beskriva den fredstida försörjningsbalansen i fråga om enstaka produkter och produktionsgrenar. Jag vill i sammanhanget erinra om att utredningens beräkningar av försörjningsförmågan grundar sig på förhållanden, som gällde i början av 1970-talet. Sedan dess har inte oväsentliga förändringar inträffat bl. a. i konsumtionsmönstret. Andelen animaliska produkter har ökat. En omställning av konsumtionen så att den motsvarar vad som i utredningens beräkningar ansetts utgöra en godtagbar kriskost skulle därför i nuvarande läge behöva bli mer omfattande än vad utredningen förutsatt. Kriskosten innehåller nämligen ett betydligt ökat inslag av vegetabiliska livs-

utredningens beräkningar rörande försörjningsförmågan. Dessa beräkningar kan ligga till grund för överväganden rörande bl. a. produktionsinriktningen och beredskapslagringen.

Jag vill också peka på att livsmedelsberedskapen även är beroende av tillgången på arbetskraft. maskiner och reservdelar, drivmedel, bekämpningsmedel etc. Utredningen har i sina beräkningar endast delvis kunnat beakta de problem som brister i dessa avseenden kan föranleda under en avspärrning. Ej heller har de beredskapsmässiga konsekvenserna av förändringarna i företagsstrukturen och produktionens regionala fördelning kunnat beaktas. Jag ansluter mig därför till utredningens bedömning att de presenterade kalkylerna är osäkra och att det är motiverat att förstärka försörjningsresurserna jämfört med vad beräkningarna visar om en tillfredsställande beredskap skall uppnås.

Prop. 1977/78: 19 175

Utredningen har ingående undersökt vilka krav livsmedelsberedskapen 1 dagens läge och för den framtid som kan överblickas ställer på jordbruksproduktionens omfattning i fredstid. Utredningens bedömningar och beräkningar bygger därvid på ett huvudantagande om en treårig total handelsavspärrning. Livsmedelsförsörjningen under ett krig på svenskt territorium har inte närmare behandlats.

Det är enligt utredningen uteslutet att jordbruket skulle kunna bli helt oberoende av sådana produktionsmedel som i dag importeras, bl, a. drivmedel, gödselmedel och växtskyddsmedel, varför produktionskapaciteten i jordbruket måste kompletteras med beredskapslager av produktionsmedel. Dessa lager måste enligt utredningen vara så stora att de täcker behovet tills en inhemsk ersättningsproduktion kan igångsättas. Utredningen bedömer att denna tid är minst tre år.

Vissa remissinstanser, bl. a. överbefälhavaren, framhåller att försörjningsbehoven under krigsförhållanden ' och under avspärrning bör granskas i ett sammanhang.

För egen del anser jag att en god livsmedelsberedskap är en oundgänglig del av vårt totala försvar. Jag vill erinra om att riksdagen år 1977 genom totalförsvarsbeslutet tagit ställning till frågan om uthålligheten för försörjningsberedskapen i allmänhet (prop. 1976/77: 74, FöU 1976/77: 13, rskr 1976/77: 311). Försvarsutskottet framhöll att följande i propositionen föreslagna mål ger uttryck för en lämplig inriktning av vår försörjningsberedskap under perioden 1977/78—1981/82.

Vid planeringsperiodens slut skall huvuddelen av det ekonomiska försvaret kunna klara de påfrestningar på vår försörjning som en cirka ettårig avspärrnings- eller krigssituation kan medföra. De s.k. miljöbeskrivningar som har utnyttjats i programplanearbetet utgör goda exempel på sådana avspärrnings- och krigssituationer. Fortsatta säkerhetspolitiska studier bör medföra att underlaget i detta avseende ytterligare förbättras. I planeringsarbetet inom det ekonomiska försvaret skall dock inte möjligheterna av avspärrnings- och krigssituationer av annan längd uteslutas. :

För att klara försörjningen under fleråriga kriser och krigssituationer måste betydande omställningar av produktion och konsumtion genomföras. De beredskapsåtgärder som det ekonomiska försvaret vidtar mot påfrestningar av relativt kort varaktighet skall därför även syfta till att möjliggöra och underlätta betydande omställningar av samhällets försörjning på längre sikt.

Föredragande departementschefen anförde att, i enlighet med 1974 års försvarsutrednings förslag, målet för uthålligheten avseende bl.a. livsmedel borde sättas högre än inom övriga områden med hänsyn till frågan om befolkningens överlevnad även efter ett krig. Emellertid borde, i avvaktan på de studier rörande behoven av beredskapsåtgärder för tiden efter en kris eller ett krig som överstyrelsen för ekonomiskt försvar bedrivit sedan juni 1976, beredskapsåtgärder för efterkrigstid endast vidtas i form av planering och åtgärder av administrativ natur.

Prop. 1977/78: 19 176

Överstyrelsens efterkris(krigs)studier pågår alltjämt. I avvaktan på resultaten av dessa studier bör det av riksdagen i år beslutade målet för uthålligheten avseende livsmedelsberedskapen stå fast.

Utredningen har undersökt sambandet mellan den totala åkerarealens storlek och behovet av beredskapslager och konstaterar att försörjningsläget vid en avspärrning med nu tillgängliga resurser är i stort sett tillfredsställande. En ransonering och förskjutning av konsumtionen mot en ökad andel vegetabiliska produkter förutsätts dock ske. Vidare bör beredskapslagren omstruktureras mot en ökad lagring av produktionsmedel. Enligt utredningens beräkningar kan en tillfredsställande livsmedelsberedskap uppnås även vid en areal omfattande 2,6—2,7 milj. ha med beredskapslager som inte är mycket större än vad som krävs vid nuvarande åkerareal. Om åkerarcalen minskar ytterligare ökar emellertid lagerbehovet snabbt.

Utredningen konstaterar emellertid att även andra skäl, såsom större handlingsfrihet inför framtida globala försörjningsproblem, ytterligare kommersiella åtaganden för spannmålsexport, regionalpolitiska skäl och miljöskäl, bör beaktas vid ett ställningstagande till åkerarealens storlek. Samtliga dessa skäl talar för en åkerareal som är större än som är motiverad av enbart beredskapsskäl.

Utredningen har bland miljöskälen särskilt tagit upp användningen av kemiska produkter inom jordbruket i form av gödsel- och bekämpningsmedel och därvid låtit översiktligt undersöka vilken inverkan på jordbruksproduktionen som en betydande inskränkning i användningen av kemiska medel skulle få. Undersökningen visar att en sådan inskränkning skulle leda till en minskning av jordbruksproduktionen och till att odlingen av vissa grödor, främst sockerbetor och oljeväxter, skulle äventyras. Utredningen anser att frågan bör uppmärksammas vid bedömningen av de framtida produktionsresursernas storlek. Flera remissinstanser förordar en restriktiv användning av kemiska medel i jordbruket och anser att alternativa metoder bör prövas.

För att belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika produktionsmålsalternativ har utredningen utfört omfattande beräkningar. Därvid har bl. a. förutsatts att en fortsatt effektivitetsökning sker i jordbruket och att de resurser, som skulle frigöras vid en lägre ambitionsnivå för produktionens fredstida omfattning, skulle kunna utnyttjas i annan produktiv verksamhet. Vidare har förutsatts att beredskapslagringen anpassas så att livsmedelsberedskapen kan upprätthållas. Som väntat inverkar kalkylförutsättningarna i hög grad på beräkningsresultaten. Särskilt gäller detta arbetskraftens alternativvärde och antagandena om världsmarknadsprisernas utveckling.

Enligt beräkningarna skulle vissa samhällsekonomiska vinster uppstå om åkerarealen reducerades, Som lägsta nivå har i kalkylerna insatts 2,4 milj. ha. Merkostnaden för att upprätthålla odling på 2,9 milj. ha

Prop. 1977/78: 19 177

varierar med förutsättningarna från några tiotal milj. kr. till 400—5300 milj. kr. per är. I sin kommentar till de samhällsekonomiska kalkylerna anför utred-

ningen att det för att det skall vara samhällsekonomiskt motiverat att ytterligare söka lösgöra arbetskraft från jordbruket och reducera pro-

duktionen också måste finnas möjligheter att inom andra näringsgrenar

sysselsätta dem som frigörs. Vidare måste den insatta arbetskraften där ge en avkastning som. efter avdrag för bl. a. omställningskostnader, bedöms bli högre än inom jordbruket.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att en viss mindre del av nuvarande åkerareal oundgängligen behöver tas i anspråk för andra angelägna samhällsändamål. Kvarvarande åkerareal i mitten av 1980-

talet beräknas uppgå till ca 2,9 milj. ha. Någon anledning att från samhällets sida vidta generella åtgärder för att få en större areal finns

enligt utredningen inte. Det finns enligt utredningen inte heller anledning

att från samhällets sida aktivt verka för en ytterligare minskning av

arealen.

Vissa remissinstanser, däribland LO och TCO, ifrågasätter behovet av att upprätthålla en större åkerareal än som oundgängligen krävs för

livsmedelsberedskapen och anser att frågan om jordbruksproduktionens

storlek och inriktning bör följas med uppmärksamhet.

Vad gäller produktionsinriktningen anser utredningen att animalie-

produktionen i stort sett inte bör överstiga det inhemska avsättnings-

utrymmet. Utredningen framhåller emellertid att mjölkproduktionens fredstida storlek har avgörande betydelse för livsmedelsberedskapen och

tionsbehovet av mjölk och mjölkprodukter. Övriga grenar av animalie-

produktionen har mindre betydelse för livsmedelsberedskapen. Broileroch fläskproduktionen liksom även produktionen av ägg bör enligt utredningen begränsas under en avspärrning. Med den åkerareal som utredningen bedömt erforderlig blir det med angivna mål för animalieproduktionen överskott på vegetabilier. Detta överskott bör enligt utredningen utgöras av spannmål.

LRF cfterlyser en diskussion kring de instrument som behövs för att

styra produktionsinriktningen i olika krissituationer, medan statens jordbruksnämnd förutsätter att dessa frågor efterhand skall kunna lösas bl.a. i samband med prisöverläggningarna. Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri anser att mer preciserade produktionsmål bort kunna övervägas för vissa andra produkter än spannmål, t. ex. fläsk, ägg och broiler.

För egen del anser jag att frågan om produktionens omfattning och inriktning är av grundläggande betydelse för utformningen av den fram-

tida jordbrukspolitiken. Som jag tidigare framhållit är en god livsmedels-

beredskap en oundgänglig del av vårt totala försvar. Beredskapskraven 12 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 178

anger därmed cen undre gräns för produktionsmålet, som inte får underskridas.

Av vad som tidigare anförts framgår att utredningen vid sina över-

väganden kommit fram till att det inte tinns skäl för samhället att vidta åtgärder för att vare sig utöka eller minska åkerarealen. Denna upp-

fattning får stöd av flertalet remissinstanser. Jag kan i huvudsak an-

sluta mig till utredningens bedömningar angående skälen till att upp-

rätebålla odling på ungefär nuvarande areal. De samhällsekonomiska

kalkyler, som redovisas av utredningen, talar visserligen för en viss

minskning av åkerarealen i förening med en ökad lagerhällning av beredskapsskäl. Varken utredningen eller remissinstanserna har dock lagt

någon större vikt vid dessa beräkningar. De framräknade besparingarna är också av relativt måttlig storlek vid de kalkylförutsättningar som kan bedömas vara mest realistiska.

För egen del fäster jag också stort avseende vid de allvarliga följdverkningar av samhällsekonomisk art, som skulle uppstå vid en om-

fattande nedläggning av åkermark i vårt land. En sådan nedläggning skulle ofrånkomligen drabba redan svaga bygder. Eftersom dessa kon-

sekvenser inte beaktats i kalkylerna kan de enligt min mening inte direkt läggas till grund för samhällsekonomiska bedömningar av olika alternativ. Jag anser att ett program för nedläggning av åker ovillkorligen måste

åtföljas av förslag till konkreta åtgärder för att kompensera berörda

bygder. Enligt min mening talar således även samhällsekonomiska skäl

för den av utredningen angivna inriktningen av produktionsmålsätt-

ningen i fråga om åkerarealen.

Jag anser också att stort avseende måste fästas vid vårt ansvar för livsmedelsförsörjningen i världen. som manifesterats i olika internatio-

nella fora och därtill tagit sig uttryck i konkreta åtaganden om leveranser och lagerhållning. Vid utformningen av produktionsmålsättningen är det också angeläget att beakta de konsekvenser, som en mer

restriktiv användning av kemiska medel kan få. Vad jag här anfört innebär att våra naturliga resurser i fråga om jordbruksjord i framtiden bör utnyttjas för jordbruksproduktion och

den brukningsvärda åkerjorden skyddas från exploatering för andra ändamål. Det är angeläget att detta beaktas I den fysiska riksplaneringen. En relativt stor åkerareal medger som utredningen påpekar en

större handlingsfrihet i olika avseenden. Som naturvårdsverket framhåller gagnas också natur- och landskapsvården. Jag delar samtidigt

utredningens uppfattning att det är ofrånkomligt att viss mindre del av vår nuvarande åkerareal även i framtiden kommer att tas i anspråk för andra angelägna samhällsändamål, t.ex. bebyggelse och vägar.

Som framhålls av vissa remissinstanser finns det emellertid tidigare ned-

lagd åker, som av bl. a. regionalpolitiska skäl åter bör kunna tas i bruk för jordbruksproduktion.

Prop. 1977/78: 19 179

Vad jag här anfört innebär ett godtagande av att ett exportöverskott

på vegetabiliska produkter kommer att föreligga vid normalskörd. I likhet med utredningen anser jag att överskottet i första hand bör utgöras

av spannmål. Det är dock angeläget att ändringar i produktionsinriktningen samt produktionsutvecklingen för enskilda produkter följs med hänsyn till beredskapssynpunkter. Som påpekas av vissa remissinstanser kan situationen även ändras beträffande inriktningen av Ööverskottsproduktionen. Jag delar utredningens uppfattning att mjölkproduktionen är av sär-.

skild betydelse för upprätthållandet av en god livsmedelsberedskap.

Mjölkproduktionen är den viktigaste produktionsgrenen för iordbruket I norra Sverige och är därför av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt. Med hänsyn härtill bör. såsom utredningen föreslagit, produk-

tionen i stort sett motsvara konsumtionsbehovet av mjölk och mjölkprodukter. Upprätthållandet av en sådan mjölkproduktion bör därför ingå som ett delmål i produktionsmålsättningen. För övriga grenar inom animalicproduktionen bör eftersträvas att balans i stort sett uppnås mel-

lan produktion och avsättningsutrymme inom landet.

Ett produktionsmål med den utformning som här angetts bör enligt min mening väl tillgodose kravet på en god livsmedelsberedskap under

förutsättning att en väl anpassad beredskapslagring upprätthålls av bl. a.

vissa viktiga produktionsmedel. Sammanfattningsvis anser jag att produktionsmäålet bör utformas med

hänsyn till kraven på en god livsmedelsberedskap, den internationella livsmedelssituationen. regionalpolitiska och samhällsekonomiska hänsyn samt miljövårdsskäl. Efter en samlad bedömning anser jag att produk-

tionsmålet bör utformas som delmål avscende äkerarealen, mjölkpro-

duktionen och driftsinriktningen i övrigt. Beträffande åkerarealen bör gälla att den brukningsvärda åkerjorden bör utnyttjas för jordbrukspro-

duktion, vilket innebär ett bibehållande av ungefär nuvarande åkerareal.

Den fredstida mjölkproduktionen bör med hänsyn till dess stora betydelse för livsmedelsberedskapen upprätthållas vid en nivå som ungcefärligen motsvarar konsumtionsbehovet av mjölk och mjölkprodukter. För

övriga animalieprodukter bör eftersträvas avt balans i stort sett uppnås mellan produktion och avsättningsutrymme inom landet. Det överskott som uppkommer till följd av målsättningen i fråga om äkerarcalen bör i första hand utgöras av spannmål.

6.7 Prispolitik och prisreglering 6.7.1 Allmän utformning och administration Nuvarande prisstöd till jordbruket utgår i huvudsak genom en regle-

ring av jordbruksprodukternas priser och marknadsförhållanden. Genom denna reglering har den inhemska prisnivån på olika jordbruksproduk-

Prop. 1977/78: 19 180

ter höjts över den som regel lägre prisnivån på världsmarknaden i syfte att åstadkomma avsedd pris- och inkomstnivå.

Jag delar utredningens uppfattning att den framtida utvecklingen på

världsmarknaden talar för att det svenska jordbruket även i fortsättningen kommer att behöva ett prisstöd, om de målsättningar jag tidigare

angett skall kunna uppnås. Detta prisstöd bör liksom hittills främst ges i form av ett gränsskydd, vid behov kompletterat med marknadsregle-

rande åtgärder, främst lagring och export av överskott. F viss utsträck-

ning bör stödet kunna utgå i form av särskilda pristillägg, finansierade med statliga medel. Jag återkommer i det följande till prisregleringens

inte lämnas bör nuvarande regler i huvudsak gälla även i fortsäntningen.

Det bör dock liksom hittills vara möjligt att vid prisöverläggningarna aktualisera förslag till ändringar.

Prisregleringen på jordbrukets produkter handläggs av statens jordbruksnämnd. Utredningen har inte närmare berört nämndens organisa-

tion, eftersom denna setts över och behandlats av riksdagen så sent som vid 1975/76 års riksmöte (prop. 1975/76: 154, JoU 1975/76: 40, rskr 1975/76: 332). Därvid framhölls det i fråga om sammansättningen av

nämndens styrelse att det ankommer på regeringen att besluta om antalet ledamöter i styrelsen och att utse dessa. För riksdagens intormation anmälde dåvarande departementschefen att han ansåg att styrelsen

borde ha en allsidig sammansättning. I styrelsen borde därför ingå, förutom generaldirektören och personalföreträdarna, representanter för

allmänintresset, jordbruket, konsumentintressena samt näringsliv med anknytning till livsmedelssektorn. När ärende rörande fisket behandlades borde en representant för fisket ingå i styrelsen.

Jag vill nämna att f.n, ingår i jordbruksnämndens styrelse, förutom genceraldirektören och personalföreträdarna. två representanter för jordbruket samt en representant från vardera konsumentkooperationen, löntagarorganisationerna och det enskilda näringslivet med anknytning till livsmedelssektorn.

Jag anser att jordbruksnämndens styrelse bör ha en allsidig samman-

sättning. Lika viktigt är emellertid att balans mellan olika partsintressen föreligger. En utökning av antalet ledamöter med företrädare för all-

mänintresset skulle rubba den balans som hittills förelegat och dessutom

försvåra nämndens praktiska arbetsmöjligheter. För riksdagens information fär jag därför anmäla att jag inte har för avsikt att föreslå någon ändring i fråga om styrelsens storlek och sammansättning. Utredningens förslag om viss förstärkning av jordbruksnämndens personalresurser till följd av den förutsatta utökningen av nämndens arbets-

uppgifter torde få tas upp i annat sammanhang.

Till nämnden är sedan år 1963 knuten en konsumentdelegation som enligt jordbruksnämndens instruktion främst har till uppgift att bistå

Prop. 1977/78: 19 181

nämnden med råd och upplysningar samt framföra synpunkter och önskemäl beträffande jordbrukspolitiken och fiskets prisreglering med särskild hänsyn till förbrukarsidans intressen. I delegationen ingår företrädare för allmänintresset och det direkta konsumentintresser samt företrädare för förbrukarsidan inom livsmedelssektorn, dvs. icke producentkooperativ livsmedelsindustri samt handel.

Vid den nyss nämnda översynen av jordbruksnämndens organisation prövades också frågan om konsumentdelegationens ställning och sammansättning. Vid översynen konstaterades att delegationen enligt instruktionen har betydande frihet att på olika sätt framföra sina synpunkter till jordbruksnämnden, varför någon ändring i delegationens

tionens sammansättning. Dåvarande departementschefen fann med anledning härav inte anledning att föreslå någon förändring beträffande konsumentdelegationens ställning eller sammansättning.

Jordbruksutredningen föreslår att delegationens ställning och sammansättning på nytt ses över. Härvid bör enligt utredningen bl. a. prövas om konsumentntresset i delegationen kan renodlas och om synpunkter från förbrukarsidan inom livsmedelssektorn lämpligen bör inhämtas i annan ordning.

Bland remissinstanserna råder delade meningar om lämpligheten av att förändra delegationens ställning i förhållande till jordbruksnämnden. Flera instanser anför att delegationen vid prisöverläggningarna numera i själva verket fätt en självständig partsroll. något som enligt deras uppfattning borde framgå av instruktionen.

För riksdagens information vill jag nämna följande. Jag vill understryka den stora betydelse som konsumentdelegationen spelar för utformningen av prisregleringen på jordbruksområdet. Genom delegationen får inte blott det renodlade konsumentintresset utan även förbrukarsidan insyn i och stora möjligheter att direkt påverka prisregleringens utformning. I delegationen kan en fortlöpande dialog föras mellan olika intressegrupper i dessa frägor. Självfallet bidrar detta till att vidga kännedomen om hur prisregleringssystemet fungerar.

I anslutning till frågan om konsumentdelegationens ställning vill jag erinra om att det på jordbruksområdet utbildats en praxis, enligt vilken jordbruksnämnden eller en särskilt utsedd kommitté erhållit regeringens uppdrag att efter överläggningar med Lantbrukarnas förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens konsumentdelegation framlägga förslag angående prisregleringens utformning under kommande prisregleringsperiod. Överläggningarna har regelmässigt lett till överenskommelse rörande såväl prisregleringsperiodens längd som det regelsystem m. m. som skall gälla. De på överenskommelsen grundade förslagen skall underställas regering och riksdag för godkännande. Förslagen har också 1 huvudsak godkänts av statsmakterna. På motsvarande sätt förs över-

Prop. 1977/78: 19 182

läggningar angående regeltillämpningen under prisregleringsperioden.

Gällande praxis härrör från 1940-talet, då den första överenskommelsen

om prissättningen på jordbrukets produkter träffades mellan staten och

jordbrukets organisationer. Jordbruksnämndens konsumentdelegation inrältades som nämnts år 1963.

Den hitills tillimpade ordningen har fungerat tillfredsställande, var-

för jag inte finner skäl att föreslå någon ändring. Karaktären av överläggningar bör alltså bibehållas. Det bör också liksom hittills ankomma på regeringen att bestuta om hur överläggningarna skall tillgå. vad de skall omfatta och hur staten skall vara representerad.

Även när det gäller frågan om konsumentdelegationens sammansätt-

ning räder delade uppfattningar bland remissinstanserna. En renodling

av konsumentintresset förordas av en del av instanserna, andra uppfattar en sådan renodling i och för sig önskvärd från principiell synpunkt men praktiskt sett mindre nödvändig, medan cn tredje grupp av instanser finner nuvarande sammansättning mest lämplig.

Jag vill framhålla att en renodling av konsumentintresset i delegationen skulle kräva att synpunkter från förbrukarsidan inom livsmedels-

sektorn fick inhämtas i annan ordning, eventuellt genom att ytterligare

en delegation tillsattes. Detta skulle göra prisöverläggningarna mer komplicerade. Eftersom dessa överläggningar f.n. fungerar väl, anser jag

att tillräckliga skäl inte föreligger att förändra delegaiionens samman-

sättning.

Vad gäller frågan om förstärkning av konsumentdelegationens utredningsresurser vill jag erinra om att konsumentdelegationen är knuten till jordbruksnämnden och att dennas utredningsresurser står till förfogande för de kompletterande analvser etc., som kan eftertrågas. Delegationens egna utredningsresurser har också under innevarande regleringsår förstärkts med en ny tjänst. I konsumentdelegationen ingår företrädare för Jöntagarnas och näringslivets organisationer som på sedvanligt sätt kan lämna service till sina representanter.

6.7.2 Utgångspunkter för prissättningen

Genom prissättningen av jordbrukets produkter påverkas lönsamhets-, inkomst- och effektivitetsutvecklingen inom jordbruksnäringen, produktionens storlek och inriktning samt konsumenternas tivsmedelskostnader m. m. I 1967 års beshut framhölls atv prissättningen borde kännetecknas av en viss återhållsamhet för att inte motverka den eftersträvade produktionsanpassningen, rationaliseringssträvandena och effekten av de rörlighetsstimulerande åtgärderna. Samtidigt framhölls att prissättningen

måste präglas av en viss stabilitet för att kunna möjliggöra rationalise-

ringsätgärder inom jordbruket och främja uppkomsten av allt effektivare företag. Eftersom prissättningen borde tjäna flera olika och till viss det

mot varandra stridande svften ansågs det väsentligt att man vid den

Prop. 1977/78: 19 183

samlade avvägningen av prissättningen beaktade alla i sammanhanget relevanta faktorer.

Utvecklingen efter år 1967 har, som utredningen redovisat, präglats

av betydande förändringar såväl inom som utom jordbruket. Enligt utredningens bedömning har härvid den betydande frihet som förelegat vid valet av utgångspunkter för prissättningen inneburit fördelar. Detia gäller särskilt möjligheten att i lägen med starka prisstegringar genom tillförsel av livsmedelssubventioner begränsa konsumentprishöjningarna

på baslivsmedel, Utredningen föreslår därför att nuvarande frihet vid valet av utgångspunkter bibehålls även i fortsättningen. För egen det vill jag peka på de målkonflikter som ofrånkomligen

uppträder vid den praktiska utformningen av prisregleringen och som också utredningen diskuterat. Det är enligt min mening givet att man vid prissättningen bör ta hänsyn till alla de faktorer som har betydelse i sammanhanget och att det inte är möjligt att i förväg bestämma vilken

betydelse som olika faktorer skall tillmätas. Jag delar därför uppfattningen att det bör föreligga betydande frihet vid valet av utgångspunk-

ter för prissättningen. fag vill samtidigt erinra om att jag i det föregå-

ende uttalat att ett huvudsyfte med jordbrukspolittken skall vara att till-

försäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social standard, som är Hkvärdig med den som järnförbara grupper uppnår. Jag har också uttalat att detta syfte särskilt bör beaktas vid prissättningen på jordbruksprodukterna. Jordbrukspolitiken bör enligt min mening också ha till mål att tillgodose konsumen-

ternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser. Det bör dock framhallas att det genom jordbruks-

politiken endast går att påverka den andel av konsumentpriserna, som omfattas av jordbruksprisregleringen. Genom tillämpningen av mellanprislinje för baslivsmedel har möjligheterna att förena angivna syften förbättrats.

6.7.3 Vul av prislinje

Enligt direktiven skulle utredningen undersöka möjligheterna att införa en s.k. lågprislinje (av utredningen benämnd världsmarknadsprislinje, VM-prislinje) eller på annat sätt modifiera den högprislinje (av

utredningen benämnd producentprisbaserad prishinje eller producentprislinje) som gällde när direktiven gavs. En VM-prislinje skulle enligt direktiven bl. a. gynna inkomsttagare med låga inkomster och barnfamil-

jer med inkomster I vanliga inkomstlägen.

I Sverige har under större delen av efterkrigstiden tillämpats en vad utredningen benämner producentprislinje på jordbruksbaserade livsmedel. Av hänsyn till barnfamiljer och låginkomsttagare har med början

år 1973 successivt skett en övergång mot en mellanprislinje. Konsumentpriserna på viktigare baslivsmedel har säledes genom tillförsel av

Prop. 1977/78: 19 184

statliga budgetmedel — livsmedelssubventioner — sänkts till en lägre nivå än vad som motsvarar en renodlad producentprislinje. Införandet

av livsmedelssubventioner kombinerades med ett prisstopp på berörda

produkter.

Utredningen har av flera skäl avvisat en VM-prislinje för Sveriges del. Alternativet till en VM-prislinje är att tillämpa någon form av nationellt fastställd prislinje mot konsument. En sådan kan ges formen av anungen en producentprislinje eller en mellanprislinje. Utredningen anför

att en omedelbar återgång till en producentprislinje knappast är möjlig

med hänsyn till den omfattning som livsmedelssubventionerna har uppnått, om den inte kombineras med andra lättnader för konsumenterna, Enligt utredningens bedömning bör nuvarande mellanprislinje bibehållas. Härigenom uppnås för en given utgift över budgeten en större effekt

gentemot avsedda målgrupper än vad som skulle blivit fallet vid en

VM-prislinje, då importpriserna helt hade bestämt den inhemska prisnivån. Utredningen tar emellertid inte ställning till i vilken utsträckning

man för att uppnå fördelningspolitiska effekter bör utnyttja livsmedels-

subventioner eller andra medel utanför jordbrukspolitikens ram.

Utredningen framhäller vidare att mellanprislinjens konsekvenser för jordbruket och för prisstabiliseringssträvandena i huvudsak är gynnsamma. Av statsfinansiella skäl bör dock utökningen av subventionernas omfattning enligt utredningen i huvudsak begränsas till perioder med

relativt kraftiga prisstegringar. Utbetalningen av livsmedelssubventio-

nerna anges ha fungerat bra, men det förhållandet att subventionerna kombinerats med ett prisstopp har i viss mån komplicerat handläggningen av jordbruksprisregleringen.

Beträttfande avvägningen av livsmedelssubventionerna framhåller ut-

redningen att ett samlat grepp över hela livsmedelsfältet i syfte att via prissättningen påverka konsumtionen inte är möjligt, bl. a. på grund av att jordbruksprisregieringen inte omfattar alla livsmedel. Huvudmedel när det gäller att förbättra konsumenternas näringsstandard bör därför enligt utredningens uppfattning vara en intensifierad kostupplysning.

För livsmedelsindustrin är det enligt utredningen angeläget att subventioneringen av konkurrerande produkter görs relativt enhetiig så att

man så längt möjligt inte snedvrider konkurrensen mellan olika branscher. Eftersom mänga faktorer mäste beaktas varje gång livsmedels-

subventioneruas omfattning ändras. har utredningen inte ansett det

möjligt att på förhand uppställa några riktlinjer för prisavvägningen mot

konsument.

Remissinstanserna delar i stort sett utredningens slutsats att den nu-

varande mellanprislinjen bör bibehållas. Sveriges industriförbund anser

dock att livsmedelssubventionerna bör tas bort för alla baslivsmedel

utom konsumtionsmjölk. Om man av sociata eller fördelningspolitiska

Prop. 1977/78: 19 185

skäl vill stödja vissa svaga grupper i samhället, bör detta enligt förbundet ske med andra åtgärder.

För egen del anser jag att den nuvarande meltanprislinjen bör bibehållas. Mellanprislinjen erbjuder enligt min mening många fördelar jämfört med en VM-prislinje och är även att föredra framför en producentprislinje, främst på grund av de fördelningspolitiska effekter som kan åstadkommas. I första hand bör livsmedelssubventioner utgå för baslivsmedel, som är av störst betydelse för barnfamiljer och låginkomsttagare. Det ankommer på regeringen att vid varje särskilt tillfälle ta ställning till livsmedelssubventionernas storlek.

Utredningen har analyserat de fördelningspolitiska effekterna av livsmedelssubventionerna. Flera remissinstanser har också uttalat att regelbundna hushållsbudgetundersökningar bör företas så att underlag erhålls för beräkningar av subventioneringens cffekter för olika grupper av konsumenter. Jag delar denna uppfattning och vill erinra om att statistiska centralbyrån erhållit medel för en sådan undersökning avseende är 1978.

Jag noterar att utredningen funnit att utbetalningen av livsmedelssubventionerna tekniskt sett fungerar utan större problem. Tillämpningen av prisstoppet på subventionerade baslivsmedel har dock förorsakat vissa problem bl. a. för jordbruksprisregleringen. Dessa frågor utreds f. n. Enligt min mening bör det vara möjligt att minska de föreliggande olägenheterna.

Flera remissinstanser anser det angeläget att konsumtions- och näringseffekterna beaktas vid fastställandet av subventionernas storlek och produktomfatining. Socialstyrelsen och konsumentverket framhåller att prissättningen och subventioncringen i högre grad än som sker bör utnyttjas i syfte att påverka konsumtion och näringsstandard för vissa konsumentgrupper. Även om jag delar åsikten att näringseffekterna bör beaktas vid subventionernas fastställande. anser jag att informationsoch upplysningsverksamhet bör vara huvudmedel i strävandena att förbättra näringsstandarden. För många viktiga livsmedel kan subventioner för övrigt knappast utgå av tekniska skäl. Andra omfattas inte av jordbruksprisregleringen.

Jag delar den uppfattning som framförts av utredningen och vissa remissinstanser att subventioneringen bör ske så att pris- och konsumtionsutvecklingen inte blir ryckig och livsmedelsindustrins kapacitetsplanering försvåras. Vidare bör beaktas effekterna för konkurrerande produkter.

Några remissinstanser anser att regeringen bör bereda konsumentdelegationen, Lantbrukarnas förhandlingsdelegation och berörda branscher tillfälle att lämna synpunkter på subventionsbeloppets fördelning på olika produkter när dess totala storlek fastställts.

Jag vill för egen del framhålla att det bör vara angeläget för rege-

Prop. 1977/78: 19 186

ringen att ta de kontakter som krävs för att subventioneringen skall kunna avvägas med hänsynstagande till alla de synpunkter som kan komma i fråga. Initiativ till sådana kontakter kan tas av alla berörda parter.

Livsmedelssubventionerna har som utredningen angett påverkat avsättningen av jordbruksprodukter, vilket inneburit fördelar även för jordbruket. Vissa remissinstanser anför att dessa effekter bör beräknas för att kunna beaktas vid kommande prisöverläggningar. Jag finner det angeläget att livsmedelssubventionernas effekter i olika avseenden blir kartlagda och analyserade, däribland deras inverkan på avsättningen för svenska jordbruksprodukter.

6.7.4 Val av prisregleringsled

Nuvarande prisstöd till jordbruket utgår i huvudsak genom reglering av jordbruksprodukternas priser. För animaliska produkter, dvs. främst mjölk och slaktdjur, regleras partipriserna på delvis förädlade produkter. Härigenom kommer även en del av förädlingsledet, den s.k. primärförädlingen, att omfattas av prisstödet. Det avräkningspris som jordbrukarna erhåller utgör således en restpost vars storlek blir beroende av kostnads- och effektivitetsutvecklingen inom det primära förädlingsledet. Kostnadsutvecklingen inom det primära förädlingsledet påverkar på längre sikt även konsumenternas priser på jordbruksbaserade livsmedel.

I likhet med utredningen anser jag att de på producentkooperativ grund uppbyggda mejeri- och slakterinäringarna ger effektivitetsfördelar. Den ägare- och företagsstruktur som råder har bl. a. möjliggjort anläggning av stora produktionsenheter med planmässig uppsamling och distribution samt produktutveckling, vilket kommit både producenter och konsumenter till godo.

Med hänsyn till de farhågor som stundom framförts om att bristen på konkurrens, särskilt på mejeriområdet, skulle leda till försämrad effektivitet har utredningen undersökt möjligheterna att föra över prissättning och prisreglering för kött- och mjölkprodukter från partiledet till producentledet. Utredningen anser dock att någon ändring inte är motiverad men föreslår vissa åtgärder i syfte att garantera en önskvärd effektivitetsutveckling och tillfredsställande konkurrens inom det förädlingsled som omfattas av jordbruksprisregleringen.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak utredningens förslag att bibehälla prisregleringen i partiprisledet. Vissa remissinstanser accepterar dock inte utredningens förslag utan anser att ett system i vilket prisregleringen är förlagd till producentledet bör kunna införas.

För egen del anser jag att utredningen mycket ingående har analyserat möjligheterna att genomgående förlägga prisregleringen till producentledet. Utredningen har därvid biträtts av en expertgrupp med före-

Prop. 1977/78: 19 187

trädare för vitt skilda intressen. Den analys som genomförts visar att

en sådan omläggning skulle komplicera prisregleringssystemet avsevärt.

Bl. a. skulle prisöverläggningarna få föras i två omgångar, varvid man först skulle få träffa överenskommelse om vilket producentpris som skall eftersträvas. I nästa led skulle överläggningar få föras med livsmedelsindustrin om vilket gränsskydd som krävs för att det avsedda producent-

priset skall uppnås. Jag vill framhålla att en sådan procedur skulle bli tidskrävande och därtill inte ge avsedda garantier till producenterna eller ge vinster för konsumenterna. I längden kan livsmedelsindustrin inte

betala mer för råvarorna än vad som motsvarar de partipriser som industrin kan ta ut vid sin försäljning etter avdrag för samtliga förädlingskostnader. Detta gäller oberoende av om industrin drivs i enskild eller

kooperativ form.

Jag delar utredningens uppfattning att en övergång till prisreglering i

avräkningsprisledet för mjölk, mjölkprodukter och slaktprodukter skulle

konsekvenser i en rad olika avseenden är svåra att överblicka. Varken genom utredningen eller remissinstanserna har framkommit några alter-

nativ till nuvarande system, som enligt min mening fungerar väl. Någon

anledning att lägga ner ytterligare utredningsarbete på detta område

anser jag inte föreligga.

Vad angår frågan om åtgärder i syfte att climinera de risker som

eventuellt kan föreligga i fråga om effektivitetsutvecklingen inom mejerier och slakterier kan jag i huvudsak ansluta mig till vad utredningen föreslagit. Såsom numera i viss utsträckning redan sker bör vid prisöverläggningarna anges hur överenskomna belopp skall fördelas mellan producenterna i form av höjda avräkningspriser och det primära förädlingsledet som kompensation för ökade kostnader. På motsvarande sätt bör redovisas de delar som utgår för att kompensera direkta kostnadsökningar för producenterna resp. möjliggöra avsedd inkomstföljsamhet. I efterhand bör en avstämning ske med den faktiska utvecklingen. Analysmaterialet bör sedan kunna ligga till grund för prisöverläggningarna inför nästkommande prisregleringsperiod, då man också har att ta ställning till om effektivitetsutvecklingen inom förädlingsledet varit skälig.

Liksom utredningen anser jag att analyserna av kostnads- och effek-

tivitetsutvecklingen m. m. i första hand bör avse hela mejeri- resp. slakteribranschen, men de bör även kunna utsträckas till att avse enskilda

större företagsenheter inom de olika ägarkategorierna.

SPK anför att nuvarande kalkyl- och analysmaterial som en följd av

utredningens förslag bör utvidgas till att omfatta även intäktssidan för

berörda förädlingsföretag samt deras totala investerings- och finansieringssituation, inkl. deras disposition av eventuella rörelseöverskott. Bl. a.

statens industriverk framhåller att kostnaderna i olika led inom s. k. integrerade förädlingsföretag bör redovisas separat.

Prop. 1977/78: 19 188

Enligt min mening bör statens jordbruksnämnd i egenskap av huvudmyndighet för prisregleringen ansvara för att erforderliga analyser genomförs. Det bör också ankomma på nämnden att ta ställning till vilka informationer som kan behöva inhämtas för att de analyser som har intresse för prisregleringen skall kunna genomföras. I likhet med utredningen anser jag att det är naturligt att jordbruksnämnden för vissa av de föreslagna beräkningarna liksom hittills har skett anlitar SPK.

Garantier för en tillfredsställande konkurrens inom förädlingsledet bör som utredningen angivit kunna erhållas genom att statsmakternas insyn i konkurrensförhållandena utökas, samtidigt som möjligheterna till ingripanden vid eventuellt uppkommande missförhållanden förbättras. Jag är angelägen framhålla att ingenting framkommit som visar att missförhållanden skulle föreligga och att svårigheter skulle kunna uppstå att vid en sådan eventualitet få dem tillrättalagda. I likhet med utredningen anser jag att det bör ankomma på jordbruksnämnden att utöva den avsedda insynen från statsmakterna, vilken faller utanför NO:s ämbetsområde. Nämnden, som bör kunna agera både på eget initiativ och efter klagomål från enskild part, bör bereda och besluta i här angivna frågor. Som utredningen anför bör nämnden vid beredning av hithörande frågor lämpligen ha tillgång till expertbiträde från de pris- och konkurrensvårdande myndigheterna. Beslut i frågor av denna art bör, som utredningen anger, fattas av nämnden i plenum. Jag utgår liksom utredningen ifrän att dessa frågor i allmänhet kommer att kunna lösas genom frivillig medverkan från berörda parter. Kan frivillig uppgörelse cj träffas bör nämnden kunna ges möjligheter att ingripa inom jordbruksprisregleringens ram. Det bör ankomma på jurdbruksnämnden att inkomma med förslag till vilka medel som i sistnämnda fall behöver tillgripas.

6.7.5 Gränsskyddets utformning

För spannmål och spannmålsprodukter, rodervaror och socker bör enligt utredningen liksom f.n. en fast inhemsk prisnivå upprätthållas med hjälp av rörliga införselavgifter. Jag har inte några erinringar häremot.

För animalier är det enligt utredningens uppfattning — mot bakgrund av bl. a. den ökande instabilitet som f.n. råder och i framtiden kan väntas komma att karakterisera världsmarknaden — motiverat att begränsa variationerna i den inhemska prisnivån. Detta kan ske genom att något snävare prisgränser införs än de som f.n. gäller, genom ett mer utbyggt system med buffertzuner, eller en kombination av dessa medel.

För att mäta prisbevakningsprisernas utveckling är det enligt utredningen väsentligt att det noteringsunderlag som utnyttjas är av tillfredsställande kvalitet och att utnyttjade noteringar finns officiellt publicerade. I fråga om kött och fläsk föreslår utredningen att nuvarande no-

Prop. 1977/78: 19 189

teringsunderlag bör göras mer representativt och om möjligt även inkludera andra än producentkooperativa slakteriers försäljningspriser.

Jordbruksnämnden har enligt nuvarande regler i de flesta fall frihet att avgöra om åtgärder vid prisgränserna behöver vidtas för att hålla priserna inom prisgränsintervallet. Som regel gäller att nämnden är skyldig att ingripa endast om priset passerat den övre prisgränsen. Utredningen föreslår att nämnden även i detta läge ges frihet att bedöma om prisdämpande åtgärder skall företas. Vidare föreslår utredningen att allsidigt sammansatta maknadsbedömningsgrupper inrättas med uppgift att bistå jordbruksnämnden vid bedömningar av om marknadsläget motiverar ingripanden.

Eftersom någon allmän översyn av mittpriserna inte förekommit sedan år 1959 finner utredningen det angeläget att en förnyad översyn nu företas.

Det prisstopp som f.n. gäller för vissa baslivsmedel har medfört att den prisrörlighet, som förutsätts föreligga inom jordbruksprisregleringen, satts ur funktion. Utredningen understryker det angelägna i att en samordning sker av jordbruksprisregleringen och den prisreglering och prisövervakning som berör vidareförädling och distribution och som handläggs av främst SPK.

Jag biträder i likhet med flertalet remissinstanser utredningens överväganden och förslag i de här berörda frågorna rörande gränsskyddets utformning. Inte minst mot bakgrund av de förändringar som har skett på världsmarknaden genom bl. a. tillkomsten och utvidgningen av EG, som medfört att den fria marknaden minskat, kan det vara motiverat att begränsa prisrörligheten för animaliska produkter. Härvidlag bör så långt som möjligt, som jordbruksnämnden påpekat, även handelspolitiska synpunkter beaktas.

Jag avser att senare denna dag föreslå regeringen att jordbruksnämnden får i uppdrag att efter överläggningar med (antbrukarnas förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens konsumentdelegation inkomma med förslag till regeringen om prisregleringen för jordbrukets produkter m. m, för tiden efter den 30 juni 1978. I samband härmed bör förslag lämnas om bl.a. den närmare utformningen av de här ovan berörda frågorna om gränsskyddets utformning.

6.7.6 Marknadsreglerande åtgärder

Uppkommande överskott av jordbruksprodukter måste för att prissättningens syften skall kunna uppnås, avlastas från den inhemska marknaden genom olika marknadsreglerande åtgärder, främst lagring och export. Enligt hittills gällande principer bärs överskottskostnaderna av jordbruket och belastar i princip de produktionsgrenar där överskotten uppkommer. Dessa kostnader finansieras genom avgifter på produktionen,

Prop. 1977/78: 19 190

s. k. internavgifter, införselavgiltsmedel och andra statliga medel samt i viss utsträckning krediter av olika slag.

De marknadsreglerande åtgärderna på jordbruksområdet ombesörjs

f.n. av sju halvstatliga regleringsföreningar, vilkas verksamhet står under statens jordbruksnämnds överinseende. Utredningen har enligt sina

direktiv undersökt möjligheterna att minska omfattningen av de marknadsreglerande åtgärderna i statlig regi. Den har dock, mot bakgrund

av marknadsförhållandena, inte bedömt det vara möjligt att göra några

inskränkningar. För egen del ansluter jag mig till dessa bedömningar. Ettersom överskott eller viss utbyteshandel kan förväntas för flertalet

produkter kommer marknadsreglerande åtgärder under statligt överinseende att behövas även i framtiden.

Utredningens ställningstagande rörande åkerarealens storlek innebär

att det även i fortsättningen blir överskott av i första hand spannmål.

Enligt tillgängliga prognoser kan ett exportöverskott av minst nuvarande

storlek väntas även under den närmaste tioårsperioden. En produktion som i viss utsträckning överstiger efterfrågan inom landet kan också förväntas för fläsk samt smör och mjölkpulver. För kött. ost, socker och säsongmässigt även potatis anses däremot en viss nettoimport vara san-

nolik även i fortsättningen. Jag kan för egen del ansluta mig till dessa

bedömningar av de framtida överskottens storlek och fördelning.

Utredningen har ingående analyserat begreppen överskott och över-

skottsproduktion och därvid använt uttrycken netto- resp. bruttoöverskott. Eftersom överskottsbegreppet kan ges olika innebörd har utred-

ningen ansett det nödvändigt att separat för varje produktgrupp ange om netto- eller bruttoöverskottsbegreppet skall tillämpas celler om överskottet skall relateras till en på annat sätt fastställd standardkvantitet.

Utredningen har därvid definierat den del av produktionen som översti-

ger konsumtionen som nettoöverskott och utbytesexport plus nettoöverskott, dvs. hela exporten, som bruttoöverskott.

Enligt utredningens uppfattning bör de svenska jordbruksprodukterna

liksom hittills i första hand avsättas på den svenska marknaden. Oberoende av om över- eller underskott råder för en vara bör dock enligt

utredningen en viss utbyteshandel accepteras av kvalitetsskäl och med hänsyn till konsumenternas krav på ett allsidigt produkturval även om detta leder till en ökad svensk export, dvs. en utbytesexport. Utbytes-

handeln bedöms av utredningen bli av begränsad omfattning för flertalet jordbruksprodukter med undantag av margarinråvaror.

Utredningen har för olika produkter redovisat om brutto- eller netto-

överskottsbegreppet skall tillämpas och i vilken utsträckning en utbytes-

handel kan vara önskvärd från samhällets sida. Utredningen har därvid skilt på ej arealbaserade produkter, ganska starkt arealbaserade produk-

ter och direkt arcalbaserade produkter. För den första gruppen, främst

fläsk, ägg och fjäderfäkött, förordar utredningen att bruttoöverskottsbe-

Prop. 1977/78: 19 191

greppet i princip tillämpas även i fortsättningen. För fläsk och ägg kan det dock till följd av säsongmässiga variationer i produktion och kon sumtion enligt utredningen vara önskvärt med en viss utbyteshandel För fläsk kan en viss utbyteshandel även vara motiverad av det förhäl landet att konsumtionen är mera inriktad på vissa styckningsdetaljer är på andra. I vilken utsträckning tillämpningen av bruttoöverskottsbegreppet bör modifieras i riktning mot ett utbyteshandelsförfarande i fråga om kostnaderna bör bli en fråga för i första hand de prisöverläggande parterna. Sådana avsteg från bruttoöverskottsbegreppet bör emellertid enligt utredningen ske restriktivt. För produkter i den andra gruppen, mjölk och mjölkprodukter samt nötkött. anser utredningen att en viss utbyteshandel är motiverad för ost och nötkött för vilka produkter staten delvis skulle kunna ta över exportkostnaderna. I vilken omfattning detta bör ske bör fastställas vid prisöverläggningarna. Bruttoöverskottsbegreppet bör bibehållas för smörfett och mjölkpulver. För den direkt arealbaserade produktionen finns det enligt utredningen skäl som talar för att reservera hela det inhemska avsättningsutrymmet, dvs. tillämpa nettoöverskottsbegreppet. Utbytesexporten för berörda produkter skulle i så fall inte betraktas som överskott och därmed påverka exportkostnaderna. Förslaget innebär i praktiken inte någon förändring. Utredningen föreslår att utbytesexporten, på sätt som i det föregående redovisats för varje produktgrupp och inom den ram som varje år blir en följd av prisöverläggningarna och statsmakternas beslut, finansieras genom att inflytande införselavgifter från motsvarande import tillförs jordbruket. F.n. belastar en sådan utbytesexport i princip jordbruket. Utredningens förslag innebär således att jordbruket avlastas en viss del av dessa exportkostnader. De införselavgifter som staten erhåller vid import av jordbruksprodukter används redan i stor utsträckning till att finansiera olika delar av jordbruksprisregleringen. En ytterligare användning av dessa medel för att täcka kostnader för utbytesexport kan därför enligt utredningen innebära att andra delar av jordbruksprisregleringen försvåras. Utredningen har föreslagit att detta problem bör lösas vid prisöverläggningarna. Remissinstanserna delar utredningens uppfattning atv det är önskvärt med en viss utbyteshandel. I fråga om finansieringen av utbytesexporten framförs något delade meningar. LRF anser att hela utbytesexporten bör finansieras av statliga medel, medan konsumentdelegationen och KF anser att den kostnadsminskning som förslaget innebär för jordbruket bör kunna beaktas vid prisöverläggningarna. SPK och LO anser att avsteg från principen att jordbruket skall bära exportkostnaderna bör ske ytterst restriktivt.

Prop. 1977/78: 19 192

Jag delar utredningens uppfattning att de svenska jordbruksprodukterna liksom hittills i första hand bör avsättas på den svenska marknaden. En viss utbyteshandel är dock önskvärd. Kostnaderna för därigenom uppkommen utbytesexport bör som utredningen föreslår till viss del avlastas jordbruket. Jag vill påpeka att en viss del av utbytesexporten f. n. är förorsakad av prisstoppet, som hindrar en smidig anpassning av priserna till marknadssituationen. Utredningen har inte angett hur stora kostnaderna för staten kan bli, utan endast pekat på att finansieringen av andra delar av jordbruksprisregleringen kan komma att försvåras. Hithörande problem får, som utredningen föreslår, lösas vid prisöverläggningarna.

Exportkostnader som faller utanför utbyteshandelns ram bör enligt utredningen liksom hittills återverka på jordbrukets intäkter och i princip belasta de produktionsgrenar där överskott uppkommer. Flertalet remissinstanser har anslutit sig till denna uppfattning. Även jag kan ansluta mig till denna uppfattning.

Frågan om hur kostnaderna för att finansicra avsättningen av spannmålsöverskotten skall täckas intar dock enligt utredningens mening en särställning. Utredningen konstaterar att staten sedan lång tid kan sägas ha haft ett annat ansvar för exportkostnaderna för spannmål än för övriga produkter. Fastställandet av inlösenpriser för hela spannmålsskörden gör att staten är ytterst ansvarig för att dessa kan betalas. På olika sätt har också staten medverkat till exportkostnadernas finansiering, bl.a. genom uttag av förmalningsavgifter. För spannmålsregleringens finansiering finns vidare bl. a. vissa lånemöjligheter.

Utredningen påpekar att dess ställningstaganden avseende produktionsmålsättningen innebär att spannmålsproduktionen kan bli större i framtiden och att ett exportöverskott av spannmål överstigande 1 milj. ton kommer att uppstå under normalår. Härigenom understryks enligt utredningen än mer statens ansvar för inlösenpriser och uppkommande exportkostnader. Dessa beror förutom av skördens storlek också av den aktuella världsmarknadsprisnivån. Om priset på världsmarknaden är högre än de inhemska priserna kan exporten i stället ge ett nettotillskott till spannmålsregleringen.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uttalande att staten sedan Jång tid tillbaka kan sägas ha haft ett annat ansvar för överskotten av spannmål än för överskotten av övriga produkter. Skilda synpunkter framförs dock på hur stort detta ansvar bör vara. LRF understryker det ansvar samhället mäste ha för finansieringen av de överskott som en oförändrad areal leder till. Enligt LRF kan kostnaderna för att avlasta överskolten betraktas som en försäkringspremie, som samhället är berett att betala för den trygghet som en produktion något överstigande det inhemska avsättningsutrymmet medför för det svenska folket. Konsumentdelegationen anser att samhället även i fortsättningen bör ta ett

Prop. 1977/78: 19 193

visst ansvar för spannmålsöverskotten, men att jordbruket mäste räkna med att stå för huvudparten av kostnaderna till följd av exportöverskott av spannmäl. SPK anser att statens ansvar bör inskränkas ull de överskott som blir följden av den arcal som är motiverad från beredskapssynpunkt. Ett produktionsmäl som medför betydande permanenta över-

skott av spannmål under normala skördeår innebär enligt Sveriges indu-

striförbund att staten mäste ta på sig en del av kostnaderna för export av dessa överskott. Däremot bör jordbrukarna själva stå för exportkostnaderna för kvantiteter som beror på högre skörd än normalt. LO anför rent generellt att jordbruket liksom hittills bör bära exportkostnaderna. Enligt Sveriges grossistförbund borde utredningen ha ägnat finansieringstfrågan mer uppmärksamhet innan den fattade beslut om en med-

veten överproduktion.

För egen del anser jag att den produktionsmålsättning som jordbruksutredningen förordat och som jag i huvudsak anslutit mig til motiverar att staten ikläder sig ett övergripande ansvar för prissättningen och överskotten på spannmål. I första hand sker detta genom systemet med inlösenpriser för hela spannmälsskörden, för vilkas infriande staten ytterst står som garant. Jag vill understryka att ingen förordat att näringens

ansvar för spannmålsöverskotten skall övertas av staten. Inte heller jag

finner detta lämpligt. Systemet bör vara utformat så att det blir ett gemensamt intresse för näringen och staten att lösa överskottsproblemen. Det bör tillses att tillräckliga medel står till förfogande för att under normala förhållanden täcka kostnaderna för prisregleringsverksamheten och avsättningen av överskottskyvantiteter. Mot bakgrund av vad som anförts i fråga om överskottskostnadernas finansiering, främst vad avser spannmål och andra arealbaserade produkter. bar utredningen diskuterat olika tekniska finansieringssystem. Härvid har bl. a. diskuterats för- och nackdelar med produktbundna avgifter och avgifter på produktionsmedel. Av sistnämnda typ har övervägts allmän arecalavgift och avgift på handelsgödset. Den senare anser utredningen vara att föredra eftersom den automatiskt skulle anpassas ull intensiteten i odlingen. Från remissinstanserna har framkommit skiläa uppfattningar i frågan. För egen del anser jag inte att det finns anledning att nu ta definitiv ställning till frågan om gödselmedelsavgilt som metod att finansiera de kostnader som uppkommer vid export av direkt arealbaserade jordbruksprodukter. Om det i en framtid visar sig nödvändigt att anskaffa

ytterligare medel för detta ändamål bör dock denna möjlighet stå öppen. Det finns då anledning att även pröva vilka olika slag av gödselmedel.

som bör omfattas av avgiftsbeläggningen. Utredningen har på ett övertygande sätt visat att systemet med för-

malningsavgifter från regleringsteknisk synpunkt erbjuder många fördelar. Denna bedömning delas av flertalet remissinstanser. Vissa remiss-

13 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 194

instanser anser irots detta au förmalningsävgilterna på sikt bör avveck-

las. eller åtminstone inte tillåtas stiga nämnvärt över nuvarande nivå.

För egen del anser jag att det inte finns anledning att frångå systemet med förmalningsavgitfter. Frågan om avgitternas höjd och i vad män de skall ersättas med budgetmedel bör bedömas vid varje särskild tidpunkt. Några särskilda låsningar anser jag iutv bör göras.

Utredningen erinrar om att det f. u. fiuns va 255 milj. kr. per är för finansiering av exportkostnader för spanninåt i form av förmalnings-

avgifter och budgetmedel, som tillförts spavmnalsregleringen i stället för sådana avgifter. Därtill kommer införseluvsitftsmedel som regelmässigt tillförs spannmålsregleringen. Eftersom utredningen unser att de medel som därmed finns tillgängliga seu över en period av nägra är i genomsnitt bör vara tillfyllest skulle nu knappast töreligga behov av alt mera permanent tillföra spannmälsregleringen vtterligare medel. Om sådant

behov skulle uppstå bör enligt utredningens mening en ökad lånefinan-

siering tillgripas.

I den utsträckning nuvarande medet för tinansiering av spannmiälsöverskotten inte räcker till bör enligt LRF underskott i regieringsekonomin till följd av låga världsmarknadspriser löpande täckas via budgetmedel eller på motsvarande sätt, om huv fvouderade medel finns till-

gängliga. Underskott till följd av stora hektärskördar bör däremor kun-

na täckas via lån.

För min del anser jag att staten som hiuvuls bör medverka till alt uttag kan ske av förmalningsavgifter. Sten bör också lämna sin medverkan därest det blir aktuellt att uppra någon form av gödselmedelsavgift. Därutöver bör staten bl. a. genom handelspolitiska åtgärder aktivt verka för att avsättningen av överskötcen tryggas. Spannmälsöverskotten ger oss också möjligheter att låta spaonmäl ingå som en del i

biståndsverksamheten.

Jag delar uppfattningen att ökade realeringskostnader till följd av att

spannmälsskörden är större än normalt liksvar biuills bör kunna mot-

verkas genom en sänkning av inlösenpriserna och motsvarande höjning

av förmalningsavgiften. Skäl talar också lör ätt statens särskilda ansvar för spannmålsöverskotten främst tar sikte på att neutralisera erfekterna

av låga världsmarknadspriser. Enligt min racuimng bör varken mycket höga eller mycket låga världsmarknadspriser fu slå igenom i de svenska

priserna. F.n. är det dock svårt att mera exakt avgöra vad som skall

anses vara ett normalt världsmarknadspris. Man har också skäl alt räkna med att utjämning sker över en längre period och att man därför

inte kan utgå från situationen under ett eastaka ar. Som jag tidigare anfört är det angeläget av tillräckliga medel stär till

förfogande för att under normala förhållanden täcka kostnaderna för

prisregleringsverksamheten och avsättningen av Överskottskvantiteter. Enligt utredningens bedömning är nu till igligt belopp tilltyllest. I

Prop. 1977/78: 19 195

samband med prisöverläggningarna bör frän tid till annan ske en prövning av hur stort belopp som ärligen bör tillföras spannmålsregleringen för att täcka det normala behovet. Om det till följd av stor skörd inom landet och/eller låga världsmarknadspriser visar sig nödvändigt att tillföra spannmålsregleringen ytterligare medel bör länefinansiering tillgripas. För den händelse det kan visas att underskott i regleringsekonomin uppkommit på grund av låga världsmarknadspriser bör överläggningar kunna få upptas om hur underskottet skall regleras.

6.7.7 Jordhrukets influtionsskydd och system för tnkomstföljsamhet, om.

Jordbrukets inflationsskydd har haft olika utformning under olika perioder. Nuvarande regler för inflationsskyddet grundar sig på ett preliminärt förslag från jordbruksutredningen och har tillämpats fr. o. m. regleringsåret 1974/75. Inflationsskyddet syftar till att ge jordbruket och viss livsmedelsindustri kompensation för prisstegringar på inköpta produktionsmedel samt att möjliggöra följsamhet för jordbrukarnas inkomster av eget arbete och eget kapital till inkomstutvecklingen för andra betolkningsgrupper.

Inflationsskyddet omfattar följande kostnads- och inkomstkomponenter, nämligen jordbrukarnas kostnader för inköpta produktionsmedel, kostnader för de delar av uppsamling och förädling som ligger inom jordbruksregleringen, jordbrukarnas inkomster från eget arbete och eget kapital samt exportkostnader, dvs. skillnaden mellan exportvärde och motsvarande försäljningsvärde i inhemskt pris.

Till grund för kostnadskompensationcen läggs utvecklingen av priserna för jordbrukets produktionsmedel mätt enligt lantbruksekonomiska samarbetsnämndens produktionsmedelsprisindex, PM-index. Beträffande kostnaderna för uppsamling och förädling inom ramen för jordbruksregleringen sker i efterhand en korrigering med hänsyn till den faktiska kostnadsutvecklingen. Som utgångspunkt för överläggningarna används kostnawdskalkyler som har granskats inom SPK.

Till grund för de justeringar som syftar till att möjliggöra inkomstföljsamhet skall enligt statsmakternas beslut ligga löncavtalen på LO— SAF-området. Därvid skall beaktas rationaliseringsvinsten inom jordbruket, vilken har uppskattats till 4,5 4: per är. Enligt reglerna kompenseras jordbruket vidare för den s. k. egcnavgiften vid höjning av arbetsgivaravgift eller liknande avgift.

| inflationsskyddet ingår även en världsmarknadsprisklausul innebärande att man vid justeringarna kan ta hänsyn till sådana av särskilda omständigheter föranledda väsentliga förskjutningar i den allmänna utvecklingen av världsmarknadspriserna som påverkar de svenska jordbrukspriserna och som bedöms bestå under längre tid.

Utredningen anser i likhet med jordbruksnämnden, som gjort en ut-

Prop. 1977/78: 19 196

värdering av inftationsskyddet, att skyddet fatt en mera logisk och läntförståelig uppbyggnad men att dess tillämpning blivit mera komplicerad än det dessförinnan gällande inflationsskyddet. Mansa av de problem som har uppstått när det gällt beräkningen av mkomstföljsamhet och framför allt kostnadswvecklingen inom uppsamling och förädling torde emellertid enligt utredningen ha hati karaktär av initialproblem.

Enligt utredningens upplattning har inflationsskyddet på det hela

taget fungerat tillfredsställande tekniskt sett och dess nuvarande principiella grundkonstruktion bör därför bibehållas. Utredningen förutsätter

att man vid det expertarbete som sker i samband med kommande prisöverläggningar ägnar vissa frågor särskild uppmärksamhet. Detta gäller t.ex. i fråga om värderingen av avskrivnings- och räntcunderlaget, syv-

nen på avskrivningskostnaderna samt utformningen av ett system för beräkning av förädlingsledets produktivitetsutveckling. Utredningen anser vidare att frågan om hur inkomstföljsamhet skall uppnås bör kunna lösas i samband med prisöverläggningarna. Hänsyns-

tagande till evemuellt uppkommande kapitalvinster eller -tförluster bör enligt utredningen ske på bedömningsmässiga grunder vid överlägg-

ningarna. Kostnadskompensationen bör enligt utredningens mening liksom hit-

tills utgå tvä gånger per år och ersättning i syfte avt ullförsäkra jordbrukarna inkomstföljsamhet med andra befolkningsgrupper en gang per är. Utredningen framhåller vidare att inflationsskyddet för exportpro-

duktionen i princip bör anpassas till utredningens grundsyn på överskotltsproduktionen och dess finansiering.

Prisregleringsperiodernas längd har enligt utredningen inte nödvändigtvis nägon avgörande betydelse för möjligheterna att bl. a. nå ehersträvade priser. Väsentligare är enligt utredningen prissättningens ut-

formning i övrigt. 1. ex. vad gäller inflationsskyddet.

1 likhet med remisstastanserna delar jag utredningens uppfattning att infflationsskyddets nuvarande grundkonstruktion är ändamälsenlig och därför bör bibehållas. Den skapar stabilitet. vitket är till fördel för sävät samhället, konsumenterna som jordbrukarna.

Jag anser i likhet med flera remissinstanser att det är angeläget att

kostnadsutvecklingen registreras så rättvisande som möjligt i de index

som ligger till grund för prisregleringen och som handhas av lantbruksekonomiska samarbetsnämnden. Samarbetsnämnden arbetar under sädana former att den har möjlighet att inhämta expertsynpunkter från olika myndigheter och organisationer. Bedömningar av hur olika kostnadsposter skall beaktas får dessutom som utredningen angett ske i samband med expertarbetet vid prisöverläggningarna. Beträffande infia-

tionsskyddet för exportproduktion bör en anpassning ske till den grund-

syn som jag tidigare redovisat i fråga om produktionsmalet.

Jag anser liksom utredningen att inflationsskyddet bör kompletteras

Prop. 1977/78: 19 197

med ett system för inkomstfötjsamhet. Med anledning av vad söm av vissa remissinstanser anförts rörande den automatiska ankuytningen till löneavtalen på LO--SAF-området vill jag frambålla att det euligt min mening är angeläget att systemet för inkomstföljsamhet anpassas med utgång från inkomstmålsättningen för jordbrukarna. Erfarenheterna har visat att det är lämpligt och praktiskt att vid jordbruksprisöverläggning-

arna anknyta till löneutvecklingen för ett stort kollektiv. Genom den

samordning som numera sker vid löneförhandlingarna får man genom det tillämpade systemet en praktiskt hanterlig metodik för att uppnå inkomstföljsumhet. Ett system med obundna överläggningar skulle i

realiteten innebära ettåriga orisregleringsperioder. vilket träv olika synpunkter fär anses mindre önskvärt. Vad jag här sagt betyder iute någon

läsning i fråga om dueualjerna för utformningen av intHautionsskvdder och inkomstföljsamheten. Det bör vid överläggningarna finnas utrymme för successiva anpassningar med hänsvn till utvecklingen och vunna erfareaheter.

6.7.8 Prisregleringen för olika produkter

I det föregaende har jag behandlat vissa övergripande trugor svor berör prisregleringen för olika produkter. I detta avsnitt tar jag upp törslag av utredningen vilka i huvudsak endast berör visst produktområde.

För några områden kommer jag alt något utförligare redovisa mina

överväganden.

Jag delar utredningens uppfattning att de pris- och iarknädstegale-

rande åtgärderna på spanmunålsområdet + huvudsak är ändaämalsenliga

och därför bör bibehållas i sin nuvarande utformning. Vidare vill jag anmäla att den översyn av det s. k. prisortsystemet, som utredningen föreslagit, redan har pabörjats inom regleringstöreningen Svensk spannmålshandel på uppdrag av jordbruksnämnden.

Prisregleringen för uljeväxter och feuråvaror syftar till att skapa ut-

rymme på den svenska marknaden för produkter från den inhemska

oljeväxtodlingen och att ge avsett prisstöd ät denna odling. Regleringsåtgärderna berör samtliga animaliska och vegetabiliska fettvaror ined undantag för smörfett, vars pris bestäms inom mjötkprisregleringen.

Utredningen anser att utgångspunkten för prissättningen på oljeväxtfrö liksom hittills bör vara behovet av att stödja en inhemsk odling av

ungefär nuvarande omfattning i syfte att möjliggöra en tilllrvdsställande

försörjning med proteinfoder och mattett under en avspärrming. Fast-

ställandet av odlarpriserna på oljeväxtfrö bestämmer i sin wr våvarukosinaderna för margarinindustrin och indirekt även margarinpriset. Vid den marknadsmässig! anpassade prisdifferentieringen mellan olika mejeriprodukter, som. utgör mjölkregleringens grundprincip, är det enhigi utredningen nödvändigt att priserna på olika smörbascrade matfetter sätts med beaktande av margarinets prisnivä.

Prop. 1977/78: 19 198

1 utredningens betänkande behandlas ingående vissa krav på ändringar av regleringen vilka framförts av margarinindustrin. Enligt dessa skulle även mjölkfett i framtiden kunna behöva beläggas med fettvaruavsift för att uppfylla kravet om att konkurrensvillkoren mellan producentkooperativa och övriga mattettsindustrier skall vara så rättvisa som möjligt. Utredningen anser det tveksamt om konkurrenssituationen mellan de båda matfettsbranscherna skulle påverkas av en sådan åtgärd. Råävarukostnaderna för mejerierna kan nämligen aldrig göras identiska med övriga livsmedelsindustriers rävarukostnader. Utredningen anser att en bedömning av frågan om avgiftsbeläggning på mjölkfett kan anstå tills den blir aktuell och i så fall tas upp vid prisöverläggningarna.

Beträffande margarinindustrins påpekande ati fettvaruregleringen tillfört staten mera medel i form av fettvaruavgifter än som sedan behövt användas för denna rextering framhaller utredningen att statens intäkter från införselavgiftsmedet i regel blir större än de belopp som utbetalas till regleringsföreningen i fråga för varuområden med nettoimport. Eftersom någon nämnvärd nettoimport av oljeråvaror inte längre äger rum, och någon återgång till tidigare nettoimportsituation inte väntas ske. är frågan enligt utredningen inte längre aktuell. Även från principiella utsängspunkter anser utredningen det vara olämpligt att för fottvaruregleringen göra eu avsleg från de principer som i övrigt gäller i fråga vm dispositionen av influtna införselavgiftsmedel, med undantag av sockerregleringen.

Utredningen föreslär att vederbörande myndighet skall kunna granska och pröva eventuella problem och tvister som t. ex. gäller möjligheteraa för margarinindustrin att komma över mjölkbascerade råvaror.

Remissinstanserna delar i huvudsak utredningens uppfattning i fråga om fettvaruregleringens utformning och finansiering. Vissa remissinstanser anser det dock otillfredsställande att utredningen hänskjutit flera frågor inom fettvaruregleringen utt lösas vid prisöverläggningarna.

För egen del vill jag anföra följande. Konkurrensen på matfettsmarknaden har under senare är ökat till följd av att margarin baserat på vegetabiliska råvaror har fått ökad konkurrens från nya mjölkfettsbaserade margarinprodukter. Utredningen har enligt min mening ingående åskadbgrxjort problematiken. Jag delar utredningens inställning att syftet med prisregleringen för fettråvaror bör vara att ge oljeväxtodlingen ett prisstöd som möjliggör ca från beredskapssynpunkt tillräckhg inhemsk odling. Detta innebär naturligtvis att priserna på tettråvaror och marsgarin påverkas. Samtidigt syftar som utredningen framhållit prissättningen vad gäller mjölk och mjölkprodukter inkl. smörfott till att möjliggöra att huvuddelen av smörfettet kan avsättas inom landet. Detta innebär att man måste ta hänsyn till margarinets prisnivå. Vid den avvägning mellan priserna på olika matfetter som sker vid prisöverläggningarna för att de båda ovan angivna syftena i möjligaste utsträckning skall kunna till-

Prop. 1977/78: 19 199

godoses måste enligt min uppfattning konkurrensförhållandena inom matfettsbranschen beaktas.

I likhet med utredningen anser jag att konkurrensvillkoren inom margarin- och mejeriindustrierna bör vara så !ikartade och rättvisa som möjligt. Det bör därför vara möjligt för vederbörande myndighet att ta upp till prövning de eventucta problem. och tvister som kan uppstå, t. ex. till följd av att margarinindustrin inte i alla lägen anser sig kunna

få tillgång till mjölkbaserad rävara. Härvidlag kan nämnas att det redan i dag förekommer leveransavtal, t. ex. vad gäller smörolja. Jag anser vi-

dare att det inte finns skäl att göra fettvaruregleringen till en sluten ekonomisk sektor. Frågan om ändring av nuvarande system i vilket en justering av rapsmjölpriset indirekt kan påverka priset på vegetabiliskt mat-

fett bör kunna tas upp vid prisöverläggningarna.

Prisregleringen för potatis och potatisprodukter år uppbyggd på så sätt att den inhemska prisnivån skyddas med ett inom vissa prisgränser fast gränsskydd kompletterat med marknadsreglerande åtgärder. Prisregleringen för matpotatis har enligt utredningens uppfattning i stort sett fungerat väl och bör därför i huvudsak bibehållas i sin nuvarande omfattning. Inom fabrikspotatisregleringen har utredningen särskilt upp-

märksammat fabrikspotatisodlingens omfattning och finansieringen av nuvarande rabattering av stärkelse för framställning av tekniskt derivat.

Fabrikspotatisodlingen bör enligt utredningens uppfattning vara av ungefär nuvarande storlek, dvs. ca 12 000 ha. Utredningen har påpekat att kostnaderna för rabatteringen av stärkelse har ökat sedan är 1967,

då grunderna för finansieringen fastlades. Enligt utredningens mening skulle de merkostnader som därefter uppstått motivera antingen en höjning av det belopp av införselavgiftsmedel som jordbruket tillförs inom

fördelningsplanen eller ett tillskott av budgetmedel. Frågan om finansieringen bör enligt utredningen tas upp vid den översyn beträffande industrins råvarukostnadsutjämning som utredningen föreslagit.

Utredningens förstag rörande prisregleringen för potatis och potatisprodukter tillstyrks i stort av de remissinstanser som berört frågan. Även jag kan ansluta mig till utredningens förslag i dessa frågor. Detta inne-

bär bl. a. att fabrikspotatisodlingen bör bibehållas vid ungefär nuvarande omfattning och att 1934 års riksdagsbeslut om användning av potatis för tillverkning av sprit skall äga fortsatt giltighet. Prisregleringen för socker och sockerbetor omfattar hela förädlingskedjan från råvaran till det färdiga sockret. Även arcalen sockerbetor

bestäms inom regleringen. Enligt riksdagsbeslut år 1972 (prop. 1974:

122, JoU 1974: 29, rskr 1974: 275) skall den svenska sockerbetsarealen

under perioden 1974—1978 fastställas ”så att sockerbolagets nuvarande

brukskapacitet kommer att utnyttjas fullt på ett rationellt sätt”. Enligt beslut av riksdagen våren 1977 (prop. 1976/77:94, JoU 197677: 28,

rskr 1976,77: 257) fastställdes arealen för är 1977 1 entighet med dessa

Prop. 1977/78: 19 200

riktlinjer. För år 1977 uppgår den odlade arealen till ca 53 500 ha. vilken vid en normalskörd beräknas ge omkring 300 000 ton färdigt socker, motsvarande ej fullt 90 % av konsumtionen i landet. Sockerbetsarcalens storlek för år 1978 skall enligt sistnämnda riksdagsbeslut fastställas i samband med utformningen av en ny sockerreglering för kommande regleringsperiod.

Prissättningen för svensk betodling och sockerindustri har fr. o. m. regleringsåret 1967/68 anpassats till de förändringar som äger rum inom sockernäringen i EG. Gränsskyddet utgörs av rörliga införselavgifter som uttas på såväl råsocker som färdigt socker. Då världsmarknadspriset på färdigt socker är högre än avräkningspriset får jordbruksnämnden ta ut en försäljningsavgift på allt socker som säljs inom landet. Medlen används för att i detta läge subventionera sockerimporten genom importbidrag. Samtliga avgiftsmedel från sockerområdet tillförs sockerregleringen.

Enligt utredningen mäste en bedömning av den framtida sockerbetsodlingens omfattning bascras främst på den inhemska sockerkonsumtionens utveckling, den svenska sockernäringens internationella konkurrenskraft, handelspolitiska hänsynstaganden — särskilt u-ländernas exportbehov — samt odlingens betydelse från beredskapssynpunkt. Utredningen konstaterar därvid att tillgängliga prognoser över den framtida utvecklingen pekar på en oförändrad totalkonsumtion eller möjligen en ökning i takt med befolkningstillväxten. Vad gäller sockernäringens internationella konkurrenskraft framhåller utredningen att prognoser över världsmarknadsprisutvecklingen torde ge visst stöd för slutsatsen att import av socker skulle ställa sig billigare än inhemsk tillverkning. Handelspolitiska skäl talar även för att sockerbetsodlingens omfattning anpassas så att visst utrymme lämnas för import. Utredningen framhåller vidare att sockerbetsodlingen är särskilt betydelsefull från beredskapssynpunkt liksom att den har en gynnsam effekt från växtföljds- och sysselsättningssynpunkt. Det sistnämnda gäller särskilt odlingen på Öland och Gotland. Utredningens samlade bedömning vad gäller odlingens omfattning är att den bör anpassas så att ett visst utrymme lämnas för import.

Utredningens förslag rörande sockerbetsarealens storlek tillstyrks av huvuddelen av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Svenska sockerfabriksaktiebolaget och Sveriges industriförbund anser att arcalen fortsättningsvis bör vara av ungefär nuvarande storlek med möjligheter att öka den inom ramen för tillgänglig produktionskapacitet. Sockerbolaget anser även att beslut om den framtida arealens omfattning liksom om upprätthållandet av betodlingen på Öland och Gotland bör fattas för en längre tidsperiod. Statens industriverk hänvisar till de synpunkter som verket framfört i sin utredning (SIND 1976: 4) Sockerindustri i vilken bedöms att svensk sockerproduktion kommer att vara konkurrens-

Prop. 1977/78: 19 201

kraftig i framtiden. Industriverket föreslår att arcalen utökas successivt i takt med produktivitetshöjningen inom sockerindustrin.

För egen del anser jag att den inhemska sockerbetsarealen, f.n. ca 53 500 ha, fr. o. m, nästa säsong skall avpassas så att den vid normalskörd ger ett importutrymme av nuvarande omfattning, dvs. 10—15 av vår totala sockerkonsumtion. Om detta på grund av ökningar i avkastningen eller vikande konsumtion skulle leda till en minskning av arealen får denna minskning enligt min mening inte drabba sockerbetsodlingen på Öland och Gotland där odlingen har störst betydelse ur syssclsättningssynpunkt.

Vad gäller prisregleringens utformning har utredningen övervägt att föra samman de överläggningar som sker rörande prissättningen på sockerbetor och sockerbolagets ersättning med de allmänna överläggningarna för övriga jordbruksprodukter. På grund av de speciella förutsättningar som råder på sockerområdet anser utredningen emellertid att nuvarande system med separata sockeröverläggningar bör bibehållas. Däremot anser utredningen att den direkta anknytningen av prissättningen till EG bör upphöra. Dock bör förhållandena i EG även i fortsättningen analyseras vid bestämningen av de svenska priserna. Utredningens förslag i denna fråga tillstyrks av flertalet remissinstanser. Sveriges industriförbund och sockerbolaget anser att systemet med anknytningen till EG bör bibehållas.

Jag har samma uppfattning som utredningen i denna fråga och anser att den direkta anpassningen av bet- och sockerpriset till de förändringar som äger rum inom EG bör upphöra. Som utredningen föreslår bör dock förhållandena i EG analyseras vid bestämningen av de svenska priserna. Detta innebär enligt min mening att avvägningen av betprisets nivå i högre grad än tidigare bör ske med beaktande av kostnadsutvecklingen inom den inhemska odlingen och priserna för övriga vegctabilier. När det gäller sockerindustrins ersättning för sockerframställningen bör jordbruksnämnden vid överläggningarna biträdas av särskild expertis. Vid dessa överläggningar bör även behandlas bl. a. frågor om prissättningen på specialsocker, biprodukternas värde m. m.

Prisregleringen för mjölk och mjölkprodukter är mer komplicerad än övriga regleringar genom att man från en råvara, helmjölk, får flera olika konsumtionsprodukter. Dess huvudkonstruktion överensstämmer dock med motsvarande regleringar för övriga jordbruksprodukter. Det som skiljer mjölkregleringen från övriga regleringar är det s. k. utjämningssystemet. Eftersom mejerierna har olika produktionsinriktning har det varit nödvändigt att utjämna de skillnader i lönsamhet som föreligger mellan olika produkter och därmed också mellan olika mejerier. Detta sker genom ett system med utjämningsavgifter och pristillägg. Genom att ett betydande belopp av livsmedelssubventioner tillförts reg-

Prop. 1977/78: 19 202

leringen har det för viktigare mjölkprodukter skett en övergång från producent- till mellanprislinje.

Utredningen framhåller att mjölkproduktionens storlek så långt möjligt bör anpassas till det inhemska försörjningsbehovet av mjölk och mjölkprodukter i fredstid. Eftersom förbrukningen av konsumtionsmjölk och ost väntas stiga måste produktionen av mjölk öka till 3 300— 3 400 milj. kg fram till år 1985. Utredningen anscr det sannolikt att en real höjning av avräkningspriset måste ske för att en sådan produktionsökning skall uppnås. Enligt utredningen uppkommer emellertid även i fortsättningen vissa överskott av mjölkfett och mjölkpulver och underskott av ost. Enligt utredningens uppfattning bör mjölkproduktionens utveckling fortlöpande noggrant följas så att prissättning, marknadsreglering och investeringar kan anpassas i syfte att uppnå en långsiktigt balanserad mjölkproduktion.

Mjölkprisregleringens utformning är enligt utredningen i huvudsak ändamålsenlig och bör därför till sin grundkonstruktion bibehållas, Frågan om när nya mejeriprodukter skall anses ha uppnått en så stor marknadsandel att de bör infogas i utjämningssystemet bör kunna avgöras i samband med prisöverläggningarna. Prissättningen på smör och smörfettsbaserade matfetter bör anpassas så att huvuddelen av smörfettet kan avsättas inom landet, vilket innebär att hänsyn måste tas till margarinets prisnivå. Utredningen har vidare förutsatt att frågor angående prissättningen på smörfettsbaserat margarin och rabatteringen av allmänna inrättningars inköp av smörfett kan tas upp och lösas i samband med prisöverläggningarna.

Flertalet remissinstanser delar i stort utredningens uppfattning vad gäller mjölkproduktionens storlek och mjölkprisregleringens grundkonstruktion.

I likhet med utredningen anser jag att mjölkproduktionens utveckling fortlöpande bör följas så att prissättning m. m. kan anpassas i syfte att uppnå en lämpligt balanserad mjölkproduktion. Jag delar även utredningens uppfattning vad gäller mjölkprisregleringens utformning och handläggning rent allmänt samt syftet med prissättningen på smörfett.

Utredningens överväganden och förslag av mer generell karaktär som jag i det föregående redovisat och i huvudsak biträtt innebär för kött och fläsk ett bibehållande av nuvarande system med prisgränser och fasta införselavgifter samt vissa modifieringar av gränsskyddets utformning och av de marknadsreglerande åtgärderna.

Gränsskyddet för styckningsdetaljer av kött och fläsk är f.n. konstruerat så att skyddet för billigare köttvaror är så högt att import i praktiken omöjliggörs medan skyddet för dyrare köttvaror relativt sett är lågt. Detta kan innebära vissa nackdelar, varför utredningen har ansett en översyn motiverad.

Enligt utredningen finns det fortfarande behov av ett stöd till utjäm-

Prop. 1977/78: 19 203

ningslagring av kött och fläsk. Utredningen anser vidare att det kan övervägas att vidga lagringsstödet till att även omfatta lager av styckade detaljer.

Remissinstanserna tillstyrker i stort utredningens förslag i dessa hänseenden.

Även jag kan biträda utredningens här nämnda förslag, En vidgning

av lagringsstödet bör kunna ske men viss restriktivitet bör iakttas för att

inte stimulera till onödig lagring. Hänsyn bör givetvis även tas till pris-

rörelser mellan inlagring och uttag.

Prisregleringen för ägg, äggprodukter och fjäderfäkött omfattar ett vränsskydd. som är fast inom vissa prisgränser, samt olika marknadsreglerande åtgärder.

Utredningen anser det värdefullt att det även inom ägg- och fjäderfä-

regleringen har tillskapats regleringsinstrument för olika marknadsregle-

rande ingripanden. däribland uttagande av kläckningsavgifter. Enligt utredningen bör en översvn av prisgränssystemets spännvidd m. m. även innefatta ägg och fjäderfäkött. Lämpligheten av att halla isär regleringsekonomin för ä ena sidan ägg och äggprodukter och å andra sidan fjä-

derfäkött bör enligt utredningen övervägas. Remissinstanserna delar utredningens uppfattning i dessa avseenden. Även jag kan ansluta mig till

utredningens överväganden och förslag.

Nuvarande reglering av priserna på fodermedel omfattar i första

hand de olika foderspannmålsslagen och produkter därav samt oljekraftfoder m. m. För vissa fodermedel saknas helt regleringsåtgärder. Den inhemska prisnivån för fodermedel stöds normalt med hjälp av rörliga införselavgifter. De införselavgiftsmedel som härrör från import av fodermedel återförs till jordbruket inom den s. k. fördelningsplanen.

Utredningen har ansett att nuvarande reglering av fodermedelspriserna är ändamålsenligt utformad och därför i huvudsak bör bibehållas. Jag kan ansluta mig tull denna uppfattning. Genom regleringen kan priserna på olika köpfodermedel stabiliseras samtidigt som animalieproduktionens lönsamhet, storlek och inriktning kan påverkas.

Inom livsmedelsindustrin och i hushållen används i vissa samman-

hang produkter som utgör ersättningar för eller imitationer av traditionella jordbruksbaserade livsmedel. De ur prisregleringssyvnpunkt vikti-

gaste produkterna är sojaprotein samt mjölk- och gräddersättningar.

Användningen av sådana produkter har i stort sett stabiliserats, vilket enligt utredningen har ett visst samband med livsmedelssubventioneringen. Utredningen anser att nuvarande reglering för dessa produkter bör kunna gälla även i fortsättningen så länge ingenting inträffar som

ändrar förutsättningarna för regleringen, t. ex. om helt nva produkter

skulle lanseras. Jag delar utredningens uppfattning härvidlag.

Jag torde i detta sammanhang få anmäla att statens jordbruksnämnd med eget yttrande överlämnat ett av vallfrönämnden utarbetat förslag

Prop. 1977/78: 19 204

till vallfröstödets utformning. Jag avser att under våren 1978 föreslå regeringen att för riksdagen framlägga förslag i denna fråga.

6.7.9 Industrins råvarukostnadsutjämning

Den industri, främst livsmedelsindustrin, som använder jordbruksråvaror i sin tillverkning måste köpa såväl importerade som inhemska råvaror till ett pris som i regel är högre än världsmarknadspriset. Om inga särskilda åtgärder vidtas kan följaktligen denna industri komma i ett sämre läge än konkurrenter i andra länder med lägre prisnivå på jordbruksråvarorna. Traditionellt har den inhemska industrins konkurrensnackdel gentemot import utjämnats genom att de tullar som utgår på industrins färdigprodukter förutom ett manufaktureringsskydd även innehåller kompensation för avgiftsbelastningen på råvarorna. Därutöver har åtgärder vidtagits vid export.

Efter tillkomsten av frihandelsavtal med EFTA och EG har olika system tillskapats i syfte att skapa en konkurrensncutralitet för den industri, främst livsmedelsindustrin, vars produkter omfattas av frihandelsavtalen och som använder jordbruksråvaror. I Sverige tillämpas olika system, framför allt intern och extern prisutjämning.

Enligt utredningens mening fungerar de nu tillämpade utjämningssystemen tillfredsställande från jordbruksprisregleringens utgångspunkter. Från andra utgångspunkter bar dock påpekats att den nuvarande administrativa uppbyggnaden med flera olika utjämnings- och finansicringssystem är svåröverskådlig och komplicerad. Utredningen har därför förordat att en översyn utförs med representanter för de berörda näringarna och de olika statliga organ som f.n. handhar olika delar av regleringen.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning. Även jag anser att en Översyn är motiverad och avser att senare föreslå regeringen att en sådan särskild översyn företas.

6.8 Rationaliseringsverksamheten 6.8.1 Riktlinjer

De statliga insatserna för jordbrukets rationalisering har under senare år i huvudsak omfattat finansieringsstöd, omställningsstöd, markpolitiska åtgärder och rådgivning. Det statliga finansieringsstödet utgår för att underlätta förvärv och drift av jordbruksföretag samt till rationaliseringsåtgärder. Stödet lämnas i huvudsak i form av kreditgarantier men även i form av bidrag, främst till företag i norra Sverige. Omställningsstöd i form av avgångsvederlag utgår för att underlätta övergång till annan verksamhet. De markpolitiska insatserna omfattar främst lantbruksnämndernas köp och försäljning av mark samt prövning av förvärv

Prop. 1977/78: 19 205

av jordbruksfastighet enligt 1965 års jordförvärvslag. Den statliga rådgivningen till jordbruket sker i huvudsak genom lantbruksnämnderna.

Nuvarande riktlinjer för rationaliseringspolitiken kan härledas från den jordbrukspolitik som utformades av 1947 års riksdag. Då samordnades pris- och rationaliseringspolitiken samtidigt som en inkomstmålsättning infördes. Riktlinjerna för verksamheten har därefter ändrats vid flera tillfällen bl. a. åren 1967. 1971 och 1972. I 1967 års beslut underströks ytterligare betydelsen av rationaliseringsverksamheten. Den skulle liksom tidigare grunda sig på jordbrukarnas egna initiativ och insatser. Syftet med statens medverkan skulle vara att göra de enskilda företagen så effektiva som möjligt. Är 1971 utökades det statliga rationaliseringsstödet till att även avse begränsat utvecklingsbara företag i norra Sverige. År 1972 infördes i övriga delar av landet ett stöd till begränsat utvecklingsbara företag med mjölkproduktion.

Enligt utredningen bör rationaliseringspolitiken alltjämt utformas så att den främjar en rationaliseringsverksamhet som medför att livsmedel kan produceras till lägsta möjliga kostnad, effektivitetsmålet, samtidigt som i jordbruket yrkesverksamma får del av den allmänna standardstegringen. Med lägsta möjliga kostnad har utredningen avsett en acceptabelt låg produktionskostnad. För att inkomstmålet och effektiviletsmålet samtidigt skall kunna nås fordras enligt utredningen liksom hittills en samordning av prispolitik och rationaliseringspolitik. Finansieringsstödet bör liksom hittills främst utgå som kreditgarantier. I norra Sverige bör dessutom bidrag kunna utgå som komplement till kreditstödet. Utredningen anser att överföringen av resurser från jordbruket till andra näringar och omfördelningen av resurser inom jordbruket bör

varieras med hänsyn till skilda förutsättningar i olika delar av landet, vid olika företag etc., varvid även icke ekonomiska mål såsom regional balans, produktionsmål och miljövårdsaspekter beaktas.

Remissinstanserna ansluter sig i stort till utredningens syn på rationaliseringspolitikens framtida syfte och inriktning.

Liksom utredningen och remissinstanserna anser jag att en fortsatt rationalisering av jordbruksnäringen är nödvändig och att de statliga insatserna för att underlätta en på jordbrukarnas egna initiativ grundad rationalisering är av stor betydelse. Dessa insatser bör främst inriktas på att främja jordbrukets utveckling i de bygder och vid de företag där de kan väntas få störst effekt.

Med den inriktning av jordbrukspolitiken som jag tidigare har förordat bör rationaliseringspolitiken enligt min mening i första hand främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. Härigenom skapas förutsättningar för att framställa jordbruksprodukter till, som utredningen anger, en acceptabelt låg produktionskostnad och samtidigt uppnå inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma. Det-

Prop. 1977/78: 19 206

ta bör som utredningen föreslagit vara rationaliseringspolitikens huvudsyfte. Därutöver bör rationaliseringspolitiska medel liksom hittills kunna användas för att nå andra från samhällelig synpunkt angelägna mål. Bl. a. bör rationaliseringspolitiken kunna fungera som ett regionalpolitiskt instrument.

Utredningen har indelat rationaliseringsstödet i ett allmänt rationaliseringsstöd, som kan utgå i hela landet, ett regionalt rationaliseringsstöd, som är ett komplement i områden med sämre förutsättningar för jordbruksproduktion samt ett särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd, som är avsett för områden med allmänt svaga förutsättningar för näringsliv. f likhet med remissinstanserna finner jag en sådan indelning lämplig.

Utredningens förslag till särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd har främst ctt sysselsättningspolitiskt syfte. Det föreslås utgå till investeringar för jordbruksändamål i sådana områden som det är angeläget att hålla befolkade och där annan sysselsättning saknas inom rimligt pendlingsavstånd. Dessa områden föreslås bli fastställda av lantbruksstyrelsen efter förslag från resp. länsstyrelse och övriga berörda Jänsmyndigheter. Lantbruksnämnderna föreslås administrera stödet. Remissinstanserna anser stödet värdefullt som medel att i sysselsättningssvaga områden främja näringslivet. Många synpunkter framförs dock på stödets utformning. Bl. a. föreslås att stödet bör omfatta även andra verksamheter än jordbruk. Vidare anses att länsstyrelserna bör kunna fastställa de områden där stödet skall utgå.

I likhet med många remissinstanser ser jag positivt på utredningens förslag till särskilt regionalpolitiskt jordbruksstöd. Vid remissbehandlingen har många nya synpunkter förts fram i syfte att öka stödets etfektivitet från regionalpolitisk synpunkt. Förslagen innebär så väsentliga ändringar av utredningens förslag att detta behöver överarbetas. Detta arbete pågår f. n. Jag har för avsikt att senare under innevarande riksmöte föreslå regeringen att förelägga riksdagen cen särskild proposition i frågan.

För att underlätta bedömningen av vilka jordbruksföretag som har förutsättningar att uppfylla effektivitetsmålet på lång eller kort sikt och som därmed kan komma i fråga för statligt stöd har utredningen delat in företagen i tre grupper, utvecklade och utvecklingsbara företag, begränsat utvecklingsbara företag och företag som inte är utvecklingsbara. Remissinstanserna tillstyrker i stort förslaget men påpekar svårigheterrfa att entydigt indela företagen på det sätt utredningen gjort.

Jag delar remissinstansernas uppfattning att det inte kan dras klara gränser mellan de tre företagsgrupperna. Förutsättningarna varierar mellan olika områden och förändras även från tid till annan. Uppdelningen av företagen i tre grupper bör dock enligt min mening underlätta bedömningen av vilka företag som har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken på kort resp. lång sikt.

Prop. 1977/78: 19 207

Utredningen anser det angeläget att statligt stöd för rationaliseringsåtgärder utgår till utvecklingsbara företag. Även utvecklade företag föreslås kunna erhålla stöd om åtgärden i fråga innebär en rationalisering inom ramen för befintliga resurser eller medför en jämnare och stabilare sysselsättning för företagets arbetskraft. Stöd föreslås vidare utgå för att underlätta för yngre och i jordbruk väl utbildade personer att överta utvecklade och utvecklingsbara företag. Begränsat utvecklingsbara företag föreslås erhålla stöd för åtgärder som medför ett effektivare resursutnyttjande och är av begränsad omfattning. Det skall dessutom vara mindre angeläget att ta i anspråk företaget för strukturrationalisering. Företag som inte är utvecklingsbara föreslås inte komma i fråga för stöd. Dock föreslås stöd liksom hittills kunna utgå till investeringar i vissa markanläggningar på bestående åker oavsett företagstyp. Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslagen utan erinran.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till utredningens och remissinstansernas syn på vilka företag som bör komma i fråga för statligt stöd. Denna innebär att finansieringsstödet i huvudsak bör utgå till utvecklingsbara familjeföretag. Begränsat utvecklingsbara företag bör kunna erhålla stöd om brukningsenheten under den närmaste framtiden inte har en avgörande betydelse för utvecklingen av angränsande företag. Till begränsat utvecklingsbara företag bör räknas sådana företag som har förutsättningar att bli bestående under viss tid, men som har så begränsade utvecklingsmöjligheter att de inte ens efter lämplig investering kan anses vara utvecklingsbara. Rationaliseringsstöd till begränsat utvecklingsbara företag bör i allmänhet avse begränsade åtgärder. Dessa bör som regel vara anpassade till brukarens återstående yrkesverksamma tid och under denna tid underlätta jordbruksdriften och göra den mer effektiv. Stöd till nyctablering på ett begränsat utvecklingsbart företag bör i princip inte utgå. Om särskilda skäl föreligger bör dock, som lantbruksstyrelsen har föreslagit, befintliga garantilån kunna få övertas av en ny brukare.

Vissa remissinstanser har framfört synpunkter på jordbrukets kapitalförsörjning, rådgivningsverksamheten och omställningsstödet till jordbrukarna. Dessa frågor har inte närmare behandlats av utredningen.

Utredningen har ansett att frågor om jordbrukets kapitalförsörjning och hur en tillräcklig mängd långfristigt kapital skall kunna kanaliseras till jordbrukssektorn ligger utanför dess uppdrag. Utredningen framhåller dock att om rationaliseringsverksamheten i jordbruket skall kunna fortsätta som hittills är det angeläget att jordbruket tillförs tillräckligt med långfristigt kapital. Detta har understrukits av vissa remissinstanser. Även jag vill betona att tillgången på långfristigt kapital är av avgörande betydelse för jordbrukets möjligheter att hålla en hög rationaliseringstakt och för att nyrekryteringen skall kunna ske smidigt. Investeringsviljan kan inte upprätthållas om det råder brist på kapital.

Prop. 1977/78: 19 208

Uppenbart är att den statliga lånegarantigivningen fungerar som ett stöd bara om kreditinstituten kan bevilja lånen. Frågan om hur jordbruket skall få tillräckligt med långfristigt kapital måste dock prövas i annat sammanhang. Jag delar även remissinstansernas uppfattning att rådgivningsverksamheten har stor betydelse för rationaliseringen av jordbruket. Lantbruksstyrelsen avser att innevarande år tillsätta en arbetsgrupp som mot bakgrund av utredningens förslag och riksdagens beslut skall se över rådgivningen inom lantbruksverket. Jag bedömer det f.n. inte nödvändigt med ytterligare åtgärder på detta område. Lantbruksstyrelsen och RRV har framfört att omsiällningsstödet tili tordbruket har liten ekonomisk betydelse för jordbrukarna men kräver en omfattande administration. Jag delar denna uppfattning. Jag föreslår därför att avgångsvederlag inte skall utgå efter den 30 juni 1978, För, riksdagens upplysning vill jag vidare nämna att jag har för avsikt att föreslå regeringen att lantbruksstyrelsen får I uppdrag att utreda kostnaderna och formen för en avveckling av det särskilda övergångsbidraget.

6.8.2 Villkor för statligt stöd Allmänna villkor. Utredningen har föreslagit att företag som skall ernålla statligt finansicringsstöd bör uppfylla vissa krav på lönsamhet, likviditet och struktur. Remissinstanserna ansluter sig i stort till utredningens förslag. Lantbruksstyrelsen framhåller att det bör övervägas att som grund för lönsamhetskravet tägga resultatet i jordbruksföretag som har väl utnyttjade arbets- och kapitalresurser och en i övrigt från samhällets synpunkt lämplig resurskombination. Enligt min uppfattning skall vid lönsamhetsbedömningen prövas om företaget har förutsättningar att uppfylla effektivitetsmålet. Som lantbruksstyrelsen har anfört bör lönsamhetskravet grundas på resultatet i jordbruksföretag som har väl utnyttjade kapital- och arbetskraftsresurser och som har en i övrigt från samhällets synpunkt lämplig resurskombination. Vid lönsamhetsbedömningen bör beaktas att lönsamhetskravet i vissa fall inte omedelbart kan uppnås. Marktillskott och investeringar i anläggningar kan vara nödvändiga för att företaget skall kunna utvecklas. Krävs flera eller omfattande åtgärder måste dessa i många fall utföras successivt. En successiv uppbyggnad av ett företag kan vara fördelaktig. Därigenom minskar ofta risken för att företaget skall få likviditetsproblem. I övrigt tillstyrker jag utredningens förslag i fråga om krav på lönsamhet och likviditet. Utredningen framhåller att man vid strukturrationaliseringen bör eftersträva en från samhällets synpunkt lämplig utveckling. Det är därför enligt utredningen angeläget med en samhällsekonomisk helhetssyn och

Prop. 1977/78: 19 209

att den strukturpolitiska planeringen för jordbruket och skogsbruket sker i ett större sammanhang och samordnas med övrig samhällsplancring.

Remissinstanserna tillstyrker i stort utredningens förslag. LRF framhåller att den yttre rationaliseringen även i fortsättningen ofta måste vara en förutsättning för statligt stöd. Förbundet anser det nämligen inte ligga i jordbrukets långsiktiga intresse att rationaliseringspolitiken tilllämpas så att en önskvärd strukturrationalisering försvåras. De regionalpolitiska aspekterna på strukturpolitiken måste dock beaktas. Vidare framhåller förbundet att de samhällsekonomiska synpunkterna så långt möjligt bör preciseras i riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att en fortsatt strukturrationalisering inom jordbruket och skogsbruket är nödvändig och att en från samhällets synpunkt lämplig utveckling bör eftersträvas. Strukturbedömningen bör enligt min mening innebära en allmän bedömning av dels vad som är en lämplig utveckling i området, dels de enskilda företagens möjligheter att utvecklas i överensstämmelse med målet för rationaliseringspolitiken, dels ock brukarens förutsättningar att genomföra åtgärder i överensstämmelse med denna bedömning.

Vid denna utvecklingsbedömning bör enligt min mening stor hänsyn tas till de utvecklingsbara företagens behov av att utöka sina resurser samtidigt som man även beaktar att brukare av begränsat utvecklingsbara företag bör kunna fortsätta med jordbruksdriften under sin återstående yrkesverksamma tid.

I främst norra Sverige finns bygder där behovet av strukturrationalisering ofta är stort. I dessa bygder kan det vara motiverat att satsa på brukare som bedöms ha goda förutsättningar att utveckla ett företag även om brukningsenheten inte är den lämpligaste.

Utredningen framhåller att strukturförändringarna i allmänhet sker i samband med generationsskiften. Jag anser att detta förhållande bör beaktas på så sätt att man i samband med stöd till rationaliseringsåtgärder på ett etablerat företag ställer mindre krav på företagets fysiska utvecklingsmöjligheter än vid stöd till nyetablering.

Utredningen anser att de fördelar som kombinationen jordbruk och skogsbruk erbjuder inom ett företag bör tas till vara i rationaliseringsverksamheten. Remissinstanserna, som i stort sett ansluter sig till utredningens förslag, har pekat på att en förstärkning av stödet till kombinerade företag inte får hindra strukturrationaliseringen i ägosplittrade områden. För skogsbrukets del anses kombinationen inte alltid vara till fördel.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att det kombinerade företaget jord och skog från jordbrukets synpunkt innebär fördelar. Även fiske kan i vissa fall utgöra ett naturligt komplement till jordbruk och skogsbruk. I många bygder är sådana kombinationer en förutsättning för att företagen skall kunna utvecklas. I samband med 14 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr I9

Prop. 1977/78: 19 210

statligt stöd bör ett kombinerat företag behandlas på samma sätt som

ett rent jordbruksföretag. Detta innebär att de allmänna villkoren för

statligt stöd skall avse hela det kombinerade företaget.

Svårigheter kan uppstå att avgöra när ett kombinerat företag övergår i ett rent skogsbruksföretag. Enligt min mening kan inte någon bestämd

gräns dras för jordbruksdelens minsta omfattning. 1 vissa fall kan det vara fördelaktigt att koncentrera verksamheten på skogsbruksdelen. 1 andra fall kan en investering i en relativt liten jordbruksdel vara till gagn

för hela företaget. Det bör dock vara möjligt att efter en sådan investering uppnå en rimlig effektivitet i jordbruksdelen. Utredningen föreslår att investeringar som är föranledda av landskapsvärd bedriven i kombination med en rationell jordbruksproduktion från

stödsynpunkt bör behandlas på samma sätt som investeringar nödvändiga för jordbruksdritten. Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag. Jag kan för egen del ansluta mig till förslaget.

Utredningen framhåller att målgruppen för rationaliseringspolitiken bör omfatta de i jordbruket yrkesverksamma med huvudsaklig sysselsättning i jordbruk och skogsbruk. Stöd föreslås således endast utgå till

personer som kan beräknas få sin huvudsakliga sysselsättning på och ta

sin huvudsakliga inkomst från den brukningsenhet som stödet avser.

Remissinstanserna har i stort tillstyrkt utredningens förslag. Även jag ansluter mig till detta men anser att även fiske i vissa fall bör kunna ingå I bedömningsunderlaget. Utredningen föreslår att några formella krav på viss teoretisk yrkes-

utbildning för att erhålla statligt stöd inte bör ställas. Flera remissinstan-

ser tramhåller att kraven på teoretisk yrkesutbildning framför allt i sam-

band med nyetablering bör ställas höga. Jag anser att för stöd i samband med nyctablering bör krävas att sökanden har lämplig teoretisk och praktisk yrkesutbildning, när stödet avser större garantilån celler sådana lån med uppskjuten ränta som jag senare kommer att förorda. I övriga fall

bör formella krav på yrkesutbildning inte ställas. Sökanden bör dock ha erforderlig yrkesskicklighet förvärvad genom teoretisk utbildning jämte praktik eller genom praktisk erfarenhet. Jag vill här erinra om den platsbrist som f. n. föreligger vid lantbruksskolorna. Detta är ett viktigt skäl

till att inte generellt ställa upp formella krav på teoretisk yrkesutbildning.

Utredningen anser att det liksom i nuvarande rationaliseringsstöd bör

finnas vissa andra allmänna villkor som gäller oavsett stödform, företag etc. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad utredningen därvid har anfört. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor.

Liksom f.n. gäller för kreditgaranti- och bidragsgivningen till jord-

brukets rationalisering bör finnas möjlighet för stödbeviljande myndighet

att om särskilda skäl föreligger efter regeringens medgivande ge stöd,

Prop. 1977/78: 19 211

även om detta innebär att viss beloppsgräns överskrids celler visst villkor efterges. Motsvarande bör gälla för lån med uppskjuten ränta.

Lån med uppskjuten ränta. Utredningen framhäller att svårigheter föreligger att klara kapitalfrågan i samband med nyetablering inom jordbruket. Behovet av eget kapital för att starta ett utvecklingsbart heltidsföretag anges till 200 000—300 000 kr. I de bästa jordbruksbygderna är det ännu större vid nyetablering på en till normalt marknadspris förvärvad fastighet. För att minska en nyetablerad jordbrukares behov av eget kapital måste kapitalutgifterna begränsas under de första åren efter starten. Utredningen föreslår att detta skall ske dels genom cen förlängning av den amorteringsfria tiden för driftslån från högst två till högst fem år, dels med cen ny låneform som benämns lån med uppskjuten ränta. Låneformen innebär att räntan under högst tio år läggs till kapiualskulden. Lån föreslås utgå med högst 100 000 kr. Lånen föreslås utgå från en särskild statlig lånefond. För att täcka medelsbehovet de närmaste åren föreslås att 25 milj. kr. avsätts till fonden.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i stort den föreslagna låncformen. Vissa instanser föreslår en höjning av högsta lånebelopp. Fullmäktige i riksbanken framhåller att tiden för uppskov med räntebetalningar bör vara väsentligt kortare än tio år.

Jag är väl medveten om de olika problem som möter den som i dag vill etablera sig som jordbrukare. Det är enligt min uppfattning angeläget att samhället underlättar för personer med intresse och god jordbruksutbildning att bli jordbrukare. Ett led i denna strävan är att som utredningen har föreslagit minska behovet av eget kapital vid nyctablering. Därmed förbättras förhållandena för köpare med litet eget kapital. Kapitalproblemen kan även i många fall vara stora vid tillköp av mark. Även vid sådana tillfälten kan det egna kapitalet vara otillräckligt. Jag förordar därför att en särskild lånefond inrättas för lån med uppskjuten ränta.

Lån med uppskjuten ränta bör kunna utgå i samband med såväl nyetablering som arealutökning om de allmänna villkoren avseende företaget och företagaren är uppfyllda, men sökanden inte beräknas kunna genomföra den planerade åtgärden med andra finansieringsformer på grund av att det egna kapitalet inte är tillräckligt. Jag vill emellertid framhålla att lån inte bör komma i fråga i fall där ett uppenbart överpris föreligger. Är sökanden arrendator bör lån med uppskjuten ränta kunna utgå om särskilda skäl föreligger såsom uppsättning av större djurbesättning, långvarigt arrende etc.

För att syftet med lånet skall kunna uppnås bör, som bl. a. lantbruksstyrelsen föreslagit, högsta lånebeloppet höjas till 150 000 kr. I likhet med fullmäktige i riksbanken anser jag att tiden för uppskov med räntebetalningar inte bör vara alltför lång. Jag förordar därför att räntan bör

Prop. 1977/78: 19 212

kunna läggas till kapitalskulden under högst fem år. Därefter betalas räntan årligen. Ränta bör utgå efter bottenlåneräntan för bunden fastighetskredit. Lånet bör amorteras under högst 15 år med början senast fem år efter det att den årliga räntebetalningen har börjat. Några remissinstanser har pekat på att den upplupna räntan som hänför sig till den räntebetalningsfria tiden bör vara skattemässigt avdragsgill när den betalas. Enligt 41 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall redovisning av inkomst av jordbruksfastighet i princip ske enligt bokföringsmässiga grunder. Det innebär att en räntekostnad skall hänföras till det beskattningsår på vilket den belöper oavsett tidpunkten för betalningen. Jag anser att den upplupna räntan under den räntebetalningsfria tiden bör vara skattemässigt avdragsgill först när den erläggs, dvs. när lånet börjar amorteras, senast 10 år efter den tidpunkt då lånet har upptagits. Låneformen medför därigenom en bättre och enligt min mening angelägen omfördelning av kapitalutgifterna. I samråd med chefen för budgetdepartementet föreslår jag därför att för lån med uppskjuten ränta skall gälla att under räntebetalningsfri tid upplupen ränta skall vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder hänföras till det beskattningsår under vilket räntan har erlagts. Det bör ankomma på den låneförvaltande myndigheten att i samband med amortering ange hur stor del av amorteringen som avser under räntebetalningsfri tid upplupen ränta. Lånen bör finansieras av en särskild lånefond benämnd Lånefonden för lån med uppskjuten ränta. Jag beräknar medelsbehovet de närmaste åren till totalt 25 milj. kr. Jag har för avsikt att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för budgetåret 1978/79. Villkor för lånegaranti. Utredningens förslag till åtgärder vartill lånegaranti bör kunna lämnas och villkoren för lånegaranti har i huvudsak tillstyrkts av remissinstanserna. Lantbruksstyrelsen framhåller att statlig lånegaranti för sådana tillskottsförvärv av skogsmark som medför en påtaglig och från allmän synpunkt önskvärd arronderingsförbättring bör kunna lämnas alla typer av företag. LRF föreslår att uppbyggnad av skogsbruksföretag för självverksamma skogsbrukare bör underlättas bl. a. genom ett kreditstöd jämförbart med jordbrukets. Skogsstyrelsen anser att det rena skogsföretaget bör jämställas med det kombinerade företaget vad gäller stöd till nyetablering. Frågan om stöd för nyctablering på cen ren skogsfastighet har utredningen ansett ligga utanför dess uppdrag. Jag anser i likhet med utredningen och remissinstanserna att lånegaranti liksom hittills bör kunna utgå i samband med nyetablering för förvärv av jordbruksföretag eller kombinerat jord- och skogsbruksföretag. Statligt stöd för nyetablering på en ren skogsfastighet bör i princip

Prop. 1977/78: 19 213

inte utgå. I vissa områden kan det dock från allmän synpunkt vara motiverat att skogsbruksföretag består som självständiga enheter. Det bör därför vara möjligt att om särskilda skäl föreligger lämna statligt stöd i form av lånegaranti vid nyctablering för förvärv av ett skogsbruksföretag. Villkoren för statligt stöd till nyetablering på jordbruksföretag bör i sådana fall i tillämpliga delar gälla även för skogsbruksföretag.

Lånegaranti bör även kunna utgå till yttre rationalisering, dvs. vid förvärv av tillskottsmark till jordbruksföretag ciler skogsbruksföretag samt vid förbättring av brukningsenhetens arrondering, om åtgärden utgör ett lämpligt led i företagets uppbyggnad. Vidare bör sådan garanti kunna utgå till inre rationalisering om åtgärden medför en långsiktig förbättring av brukningsenhetens möjligheter att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken. Med inre rationalisering avser jag utförande eller varaktig förbättring av markanläggning, uppförande eller varaktig förbättring av ekonomibyggnad samt varaktig förbättring av jord. Swöd till varaktiza markanläggningar på bestående åker samt till tillskottsförvärv av skogsmark, som medför en påtaglig och från allmän synpunkt angelägen arronderingsförbättring, bör enligt min mening kunna lämnas även om Tföretaget inte är utvecklingsbart eller sysselsättnings- och inkomstkravet inte är uppfyllt.

För anskaffning av jordbruksinventarier och rörelsckapital (driftslån) bör lånegaranti kunna lämnas i samband med tillträde av företag som förvärvats eller arrenderats, yttre rationalisering av mera väsentlig omfattning, genomgripande produktionsomläggning, samverkansrationalisering av mera väsentlig omfattning, tillfälliga likviditetssvårigheter, införandet av ny teknik (biologiska, tekniska och organisatoriska förbättringar) och i samband med en successiv expansion som totalt sett leder till ett ökat behov av driftskapital.

Lånegaranti bör liksom nu även :kunna lämnas för inlösen av lån som har beviljats ur statlig lånefond på jordbrukets område samt för arrendegaranti i samband med arrendering av cen fastighet. Dessutom bör lånegaranti på samma sätt som nu kunna utgå till samverkansföretag och yrkesmässig maskinhållning för jordbruk.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att nuvarande amorteringsvillkor för garantilånen i stort sett är tillfredsställande. För driftslån och lån till insats, förvärv eller lösen av andel i samverkansföretag bör, såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna tillstyrkt, den amorteringsfria tiden förlängas från högst två till högst fem år. Om särskilda skäl föreligger bör amorteringstiden för driftslån och lån till insats, förvärv eller lösen av andel i samverkansföretag kunna förlängas till 20 år.

Villkor för statsbidrag i ett allmänt rationaliseringsstöd. Utredningen framhåller att förbättringen av de skattemässiga avskrivningsreglerna för framför allt ekonomibyggnader har medfört att den likviditetsför- 15 Riksdagen 1977/78.1 saml. Nr 19

Prop. 1977/78: 19 214

bättrande effekten av statsbidrag har minskat och i många fall i stort

sett upphört. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att bidrag inom

ramen för det allmänna rationaliseringsstödet främst bör kunna utgå i samband med yttre rationalisering och i vissa fall även i samband med inre rationalisering. Liksom remissinstanserna kan jag i huvudsak ansluta mig till utred-

ningens förslag. Bidrag i samband med yttre rationalisering bör således

kunna utgä till kostnader som inte medför någon motsvarande nytta för köparen. Därigenom kan en från allmän synpunkt angelägen rationalisering underlättas.

Bidrag till inre rationalisering bör kunna utgå med högst 25 4 av

godkänd kostnad till åtgärd som avser införande av för jordbruket ny teknik eller annan liknande åtgärd, som från allmän synpunkt framstår som angelägen men som frän den enskildes synpunkt framstår som ekonomiskt riskfyild. eller om den avser gemensamhetsanläggning som

medför stor samverkansrationalisering. Sådant bidrag bör vidare kunna utgå till större vattenhushållningsföretag som utför för flera fastig-

heter gemensam torrläggning eller vattenreglering. Villkor för statsbidrag i ett regionalt rationaliseringssiöd. Utredningen föreslår att det regionala rationaliseringsstödet bör bestå av bidrag

och utgå till jordbruket i norra Sverige. Med norra Sverige avses i

detta sammanhang Norrland, Kopparbergs och Värmlands län samt

landskapet Dalsland. Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning. Det reglonala rationaliseringsstödet bör utgå i form av bidrag till inre rationalisering. Bidrag bör kunna utgå till utvecklingsbara företag med

högst 25 4 och i vissa fall högst 40 42: av godkänd kostnad. Bidrag

bör om det avser ekonomibyggnad vara maximerat till 250 000 kr. resp.

400 000 kr. Jag vill framhålla att bidrag inte bör utgå regelmässigt med

så hög procentsats som 25 4. Jordbrukets naturliga förutsättningar och

behovet av stimulans i det enskilda fallet bör påverka bidragets storlek. Bidrag bör såsom utredningen föreslagit även kunna utgå till produktionsfrämjande åtgärder. Bidrag under 10 000 kr. bör inte utgå. Vad

jag här förordat innebär att SR-verksamheten upphör.

Bidrag till investeringar vid begränsat utvecklingsbara företag bör kunna utgå med högst 25 Z och om det avser ekonomibyggnad vara maximerat till 40 000 kr. Bidrag under 5 000 kr. bör inte utgå.

Den nya utformning av stödet till jordbrukets rationalisering som jag

här har förordat bör gälla från den 1 juli 1978. Jag har för avsikt att föreslå regeringen att ta upp anslagsfrågorna i budgetpropositionen för budgetåret 1978/79.

Prop. 1977/78: 19 215

6.8.3 Investeringssubventioner som alternativ till högre produktpriser

Utredningen har haft i uppdrag att undersöka möjligheterna att ge.

nom en utbyggnad av investeringsstödet kunna begränsa prisökningar-

na på jordbruksprodukter. Utredningen har därvid kommit fram till att

investeringssubventioner som alternativ till prisökningar inte kan väntas

imnedföra några nämnvärda samhällsekonomiska fördelar. Om investeringar i någon viss produktionsgren behöver stimuleras föreslås detta ske med ett budgetfinansierat investeringsbidrag. Några remissinstanser har berört frågan om investeringssubventioner och anser att dessa och

andra riktade åtgärder i ökad utsträckning bör prövas som alternativ till prisökningar.

Jag delar utredningens uppfattning att investeringssubventioner som

alternativ till prisökningar inte medför några samhillsekonomiska för-

delar. Några övervägande skäl som talar [ör investeringssubventioner som ett generellt alternativ till prisökningar anser jag därför inte föreligger. F.n. är det inte heller motiverat att särskilt stimulera investeringsverksamheten i någon viss produktionsgren.

6.8.4¶Grunderna för prisstödet till jordbruket i norra Sverige

Prisstöd i form av pristillägg på mjölk, kött och fläsk utgår till

jordbruket inom vissa områden av landets norra och mellersta delar enligt kungörelsen (1971: 421) om prisstöd till vissa jordbruk. Syftet med prisstödet är att höja lönsamheten hos jordbruket i dessa om-

råden till en nivå som är jämförbar med den som uppnås vid det mel-

lansvenska jordbruket.

Utredningen framhåller att hittillsvarande utveckling tyder på att prisstödet har halt avsedd effekt och varit väl avvägt vad gäller stö-

dets storlek, den geografiska avgränsningen och områdesindelningen. Utredningens beräkningar visar att skillnad i produktionskostnad före-

ligger mellan jordbruksföretag i norra och mellersta Sverige. Prisstöd anses därför motiverat även i fortsättningen.

Remissinstanserna som i huvudsak delar utredningens uppfattning

framhåller att områdesindelningen och prisstödets storlek efter en viss

tid bör ses över med hänsyn till kostnads- och produktionsutvecklingen.

CRF anser att prisstödets storlek bör ses över en gång om året. Förbun-

det anför vidare att pristilläggen för mjölk bör jämkas något uppåt inom

områdena 1, + och 5 vid nästa höjning. Några remissinstanser föreslår vissa mindre justeringar av områdesgränserna.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att prisstöd

till jordbruket i norra Sverige är nödvändigt även i fortsättningen. Utredningens översyn har avsett grunderna för prisstödet. Vid remissbehandlingen bar framförts synpunkter på pristillägget och områdesindel-

ningen. Statens jordbruksnämnd bör ges uppdrag att närmare pröva de

Prop. 1977/78: 19 216

synpunkter och förslag som framkommit och komma med förslag i frågan.

Utredningen föreslår att prisstöd liksom nu bör utgå till mjölk, kött och fläsk samt dessutom till smågrisproduktion och getskötsel. Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.

Även enligt min mening bör prisstöd utgå till de av utredningen före-

slagna produktionsgrenarna. En utvidgning av prisstödet till att också

omfatta smågrisproduktion och getskötsel förbättrar sysselsättnings- och inkomstmöjligheterna främst vid mindre familjejordbruk. Prisstödet till getskötseln kan få särskild betydelse för sysselsättningen i vissa utpräg-

lade glesbygder. Prisstödet tull getskötseln bör som utredningen har före-

slagit omfatta företag med minst 10 getter och avse högst 50 getter per företag. Prisstödet tll smågrisproduktionen bör i likhet med förslaget avse högst 60 suggor per företag även i de fall besättningen är större.

Prisstöd till smågrisproduktionen bör enligt min mening vara av den storleksordning som utredningen har föreslagit. Utredningens bedömning grundar sig på kostnadsläget regleringsåret 1975/76. Med hänsyn till att produktionskostnaden sedan dess har ökat anser jag att prisstöd

bör utgå med det högre av de belopp som utredningen har föreslagit för

resp. område. Områdesgränserna bör vara desamma som gäller för kött

och fläsk. Prisstöd bör fr. o. m. budgetåret 1978/79 utgå i område 1, 2,

3 och 4 med 300, 200, 150 resp. 75 kr. per sugga. Kostnaden för prisstöd till smågrisproduktionen beräknar jag för budgetåret 1978/79 till 1.8 milj. kr.

Jag anser liksom utredningen att prisstödet till getskötseln av admi-

nistrativa skäl bör utgå med ett visst belopp per get. Beloppets storlek

bör som föreslagits beräknas så att prisstödet till getmjölk blir i stort sett detsamma som prisstödet till komjölk i de områden som har störst betydelse för getskötseln. Prisstöd bör fr. o. m. budgetåret 1978/79 utgå med

130 kr. per get i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,

Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Kostnaden för prisstöd

till getskötseln beräknar jag för budgetåret 1978/79 till 0,5 milj. kr. Prisstödet har under 1970-talet setts över vart tredje år. Denna ordning har enligt min mening fungerat väl och bör i princip tillämpas också i fortsättningen. Utredningen föreslår att rennäringen I fråga om prisstöd bör behandlas analogt med övrig köttproduktion. Remissinstanserna tillstyrker i

stort utredningens förslag. Jag delar utredningens och remissinstanser-

nas uppfattning i denna fråga. Prisstödet till rennäringen har fr. o. m.

budgetåret 1977/78 höjts till 100 kr. per ren (prop. 1976/77: 100 bil. 13,

JoU 1976/77: 13, rskr 1976/77: 182) och bör enligt min mening ses över

samtidigt med motsvarande översyn av prisstödet till jordbruket i norra Sverige.

Prop. 1977/78: 19 217

Jag har för avsikt att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för budgetåret 1978;79.

6.8.5 Styrning av animalieprodukrtionens utbyggnad

Animalieproduktion i större skala förekommer huvudsakligen inom svin-, ägg- och broilerproduktionen. Under senare år har svinproduktionen förskjutits dels från mindre till större företag, dels regionalt från skogs- och meltanbygder till framför allt slättbygden i södra Sverige. Företag som producerar mer än 3 000 slaktsvin per år svarar nu för ca 25 £5 av den totala produktionen. Även inom ägg- och broilerproduktionen har det skett en förskjutning från mindre till större företag. Antalet företag med mer än 5 000 höns har åren 1968—1975 nästan tredubblats. Dessa företag svarar för drvgt 40 % av äggproduktionen.

Såväl produktionen som konsumtionen av fläsk har under senare år ökat kraftigt. Produktionen har dock varit större än konsumtionen. Överskottet har mast avsättas på världsmarknaden till priser som oftast varit lägre än de inhemska priserna. Utredningen bedömer att produktionen fram till år 19835 kommer att öka i snabbare takt än konsumtionen om inga särskilda åtgärder vidtas.

Även inom äggproduktionen har ett visst överskott förekommit. Såväl produktionen som konsumtionen väntas i mitten av 1980-talet enligt utredningen vara lika stor som under senare ar. Detta innebär att ett visst överskott av ägg sannolikt kommer att finnas vid nämnda tidpunkt.

Utredningen framhåller att med nuvarande produktionsteknik uppnäs de ekonomiska storleksfördelarna vid en besättningsstorlek av 10 000 höns resp. 500—1 000 slaktsvin per omgång, dvs. en årsproduktion av I 250--2 500 slaktsvin. En ytterligare utbyggnad av företagsstorleken påverkar produktionskostnaden relativt litet. En begränsning av de större företagens utbyggnadsmöjligheter är därför motiverad, om man därigenom kan uppnå en lägre kostnad för den totala livsmedelsproduktionen än vad som annars skulle varit fallet eller om man kan uppnå andra samhälleliga fördelar.

Utredningen föreslår att det begränsade investeringsutrymmet skall styras till utvecklingsbara företag. En utbyggnad av animalieproduktionen vid dessa företag bedöms fördelaktig trån samhällets synpunkt jämfört med om motsvarande utbyggnad skulle ske vid de mycket stora företagen. Utredningen anser det vidare motiverat att mollersta Sveriges andel av slaktsvinsproduktionen ökas. En styrning av animalieproduktionens utbyggnad bör därför enligt utredningen syfta till att undvika besvärande överskottsproduktion, att bättre utnyttja befintliga resurser vid utvecklingsbara företag samt till att uppnå bättre regional balans.

Utredningen har diskuterat vilka medel som kan användas för att nå dessa mål. Med generella prisåtgärder kan den totala produktionen

Prop. 1977/78: 19 218

påverkas. Slaktdjursaveifter fungerar i princip på samma sätt som cn

prissänkning och måste enligt utredningen finnas kvar även i fortsättningen för att den totala produktionskapaciteten skall kunna styras.

Med en differentierad slaktdjursavgift kan man även påverka produktionsstrukturen och produktionens regionala fördelning. En etableringskoniroll skulle enligt utredningen medföra de pdästa möjligheterna att styra slaktsvinsproduktionens utbyggnad. Nackdelarna

med en sådan särskild etableringskontroll anses dock överväga fördelarna.

Den differentiering av det statliga investerinusstödet som redan förekommer har enligt utredningen begränsad effekt på investerinusverk-

samheten. En sådan differentiering får nämligen endast etfekt på in-

vesteringar som planeras av sådana brukare som är beroende av statligt stöd. Utredningen unser att investeringsstödet liksom hittills bör användas som styrmedel ; den utsträckning det är möjligt.

De större animalieproduktionsföretagen expanderar otta genom att utöka samtliga sina resurser. Under en period med besvärande överskott på fläsk kan det därför enligt utredningen vara motiverat alt begränsa de större slaktsvinsföretagens utbyggnad genom att låta dessa stå för en större andel av exportkostnaden. Kostnaden för exporten bör liksom

nu finansieras med en slaktdjursavpift eller avdrag på utgående pristillägg. Slaktdjursavzitten föreslås kunna differentieras med hänsyn till

företagsstorleken. Därigenom får de större företagen betala en större

andel av exportkostnaden. Utredningen framhåller att differentieringen kan behöva göras trappstegsformad. De närmare villkoren för en dilferentiering bör enligt utredningen utformas i samband med prisöverläggningarna.

Enligt utredningen innebär nuvarande praxis vid prövning av anläggning för djurhållning enligt miljöskyddskungörelsen (1969: 385) att man i jordbruksbygder får acceptera vissa miljöolägenheter framför allt i form av lukt. Utredningen anser att man även i fortsättningen bör ha samma bedömning. då det är fråga om anläggning som är motiverad från jordbrukspolitisk synpunkt. Är anläggningen däremot inte motive-

rad från jordbrukspolitisk synpunkt. bör enligt utredningen miljöaspekten väga tyngre. En sådan avvägning kan få en jordbrukspolitisk effekt

genom att framför allt de större animalieföretagens utbyggnadsmöjligheter begränsas.

Utredningen framhåller att en stor del av äggproduktionen redan sker vid stora och i vissa fall mycket stora företag såväl inom som utanför jordbruket. En begränsning av dessa företags utbyggnad bedöms få re-

lativt liten betydelse för de utvecklingsbara företagens möjligheter att

investera för äggproduktion. Utredningen har därför inte diskuterat vilken effekt en styrning skulle kunna få på äggproduktionens struktur

men anser att en begränsning av de större företagens utbyggnad ändå

Prop. 1977/78: 19 219

kan vara motiverad bl. a. av marknadsskäl. Om besvärande överskottsproblem uppstår på grund av en alltför snabb utbyggnad av större äggproduktionsföretag, föreslås dessa företags utbyggnad kunna begränsas,

exempelvis genom en särskild avgift per höna.

Remissinstanserna har delade meningar om utredningens förslag. Vissa instanser bl. a. lantbruksstyrelsen tillstyrker helt utredningens förslag. Andra, bl. a. flertalet länsstyrelser. anser att en styrning är motiverad men att den bör utformas på annat sätt än vad utredningen har

föreslagit. Kritik riktas mot att låta jordbrukspolitiska överväganden

inverka vid prövning av anläggning enligt miljöskyddslagstiftningen.

LRF anser att miljöskyddslagstiftningen och det statliga stödet bör

ullämpas som hittills. Förbundet föreslär att en jordbrukspolitiskt orien-

terad ctableringskontrolt införs. Vidare tillstyrker förbundet förslaget om differentierade slaktdjursavgifter för svin samt att en särskild avgift i vissa situationer skall kunna tas ut i större hönsbesättningar.

SACO/SR, som tillstyrker förslaget på de grunder som utredningen har anfört. framhåller att även djurhälsovårds- och djurskyddsaspekter

talar för en styrning som begränsar "industriell animalieproduktion.

Vissa remissinstanser bl. a. statens jordbruksnämnds konsumentdelegation avvisar en styrning av produktionen till vissa företag och retioner.

Vid prisöverläggningarna våren 1977 träffades överenskommelse mellan jordbruksnämnden, Lantbrukarnas förhandlingsdelegation och konsumentdelegationen om att nämnden skulle bemyndigas att under regle-

ringsåret 1977/78 utvidga systemet med kostnadstillägg på slaktområdet till att gälla hela landet utom Skäne och till att omfatta besiktigad slakt

av, förutom nötkreatur, även häst, får, lamm och svin. Det förutsattes att kostnadstillägg skall kunna utgå med olika belopp inom olika områden. Jordbruksnämnden har fått detta bemyndigande.

För cgen del vill jag framhålla följande.

Rationaliseringspolitiken bör som jag tudigare har framhållit ha en

sådan inriktning att uppbyggnaden av effektiva familjeföretag främjas. Det förutsätter i flertalet fall att någon form av animalieproduktion bedrivs. På animalieområdet, främst inom stlaktsvins-, ägg- och broilerpro-

duktionen, uppkommer lätt pristryckande överskott. Genom nedläggning

av mindre produktionsenheter och viss ökning av konsumtionen kan ett visst begränsat utrymme för nyinvesteringar efter hand väntas uppkom-

ma. I fråga om fläsk väntas dock enligt utredningens bedömning produktionen fram till mitten av 1980-talet öka i snabbare takt än konsumtio-

nen om inga särskilda åtgärder vidtas. Därigenom skulle överskotten bli större än nu och risken för pristryck öka.

En del av animalieproduktionen bedrivs i dag vid stora företag som

saknar egen mark eller endast har tillgång till små arealer i förhållande till produktionen. Detta gäller framför allt inom slaktsvins-, ägg- och

Prop. 1977/78: 19 220

broilerproduktionen. En fortsatt utveckling i denna riktning står inte i överensstämmelse med den inriktning av rationaliseringspolitiken som jag nyss har förordat. Vidare är animalieproduktion i kombination med vegetabilieproduktion ofta en förutsättning för att vid familjeföretag åstadkomma en driftsinriktning som möjliggör ett effektivt utnyttjande av företagets resurser. Mot en koncentration av animalieproduktionen till alltför stora anläggningar talar även svårigheterna att i dessa bekämpa smittsamma sjukdomar t. ex. salmonella och de stora kostnader som vid sådan bekämpning asamkas samhället. Jag detar därför utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning om behovet av att i vissa avseenden styra animalieproduktionen. Jag ansluter mig också till vad utredningen anfört om syftet med en sådan styrning. Detta innebär att syftet bl. a. bör vara att begränsa utbyggnaden av större företag och att 2e utrymme för ökad animalieproduktion vid utvecklingsbara företag.

I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser anser jag att det statliga investeringsstödet liksom hittills bör användas för att styra animalieproduktionens utbyggnad. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört innebär detta att stöd inte bör utgå till investeringar för mer omfattande produktion av svin, ägg och broiler.

När pristrvckande överskott föreligger inom fläsk- och äggproduktionen, bör som utredningen framhällit de större producenterna stå för en större andel av exportkostnaden. När överskott uppstår på fläsk och slaktdjursavgitt behöver tas ut skall därför avgiften eller motsvarande avräkning från prisstödet differentieras efter besättningarnas storlek. inom äggproduktinonen bör vid liknande tillfällen en avgift kunna tas ut vid större besättningar. Det bör ankomma på statens jordbruksnämnd att efter överläggningar med dess konsumentdelegation och Lantbrukarnas förhandlingsdelegation fämna förslag till hur differentieringen av slaktdjursavgifterna skall ske resp. hur avgifterna inom äggproduktionen skall tas ut. Enligt min mening bör differentieringen utformas så att den blir ett effektivt instrument för att begränsa de större företagens utbyggnad. Det innehär hl. a. att det bör vara möjligt att bedriva en rationell animalieproduktion på ett familjejordbruk utan att denna produktion i en överskottssitnation belastas med extra avgifter. Differentieringen bör som utredningen har framhållit göras trappstegsformad. Avgifterna kommer därigenom förutom att påverka produktionens utbyggnad även att medföra en inkomstomfördelning från större producenter till familjejordbrukare. Detta ligger helt i linje med strävan att nå en ökad utjämning av inkomsterna mellan olika jordbrukarkategorier. Difterenticringen av slaktdjursavgifterna torde förutsätta viss ökad uppgiftsinsamling om animaliceproduktionen. Sådana uppgifter kan även behövas för att mer ingående följa strukturutvecklingen på detta område. Jag har tör avsikt att återkomma till detta när förslag föreligger om regler för differentieringen.

Prop. 1977/78: 19 221

Med de åtgärder som jag nu har förordat bör en önskvärd produktionsstruktur inom animalieproduktionen kunna ästadkommas.

I anslutning till vad jag nyss anfört om svårigheterna att bekämpa smittsamma sjukdomar och de stora kostnaderna härför vill jag nämna att under budgetåret 1976/77 var statens kostnader för salmonellabekämpning 7,5 milj. kr. Trots at! antalet nysmittade besättningar har minskat, har kostnaderna stigit. Förklaringen härtill är enligt lantbruksstyrelsen bl.a. att flera större djurbesättningar infekteras. Kostnaden, som bl. a. utgörs av ersättningar för nedslaktade djur, för laboratorieanalyser och för smittrengöring och driftsförluster, har därvid kommit att uppgå till stora belopp. Enligt min mening bör ersättningsreglerna i samband med smittsamma husdjurssjukdomar ses över i syfte att minska statens kostnader.

7¶Upprättande av lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag til!

lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

Förslaget har upprättats I samråd med chefen för budgetdepartementet.

8 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

dels att antaga förslaget till I. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) dels att

2. godkänna de av mig förordade allmänna riktlinjerna för jord-

brukspolitiken,

3. godkänna de av nug förordade grunderna för prisregleringen

av jordbruksprodukter m. m.,

4. godkänna de av mig förordade grunderna för ckonomiskt stöd

till jordbrukets rationalisering,

un . godkänna vad jag har anfört om avveckling av avgångsveder-

lag inom jordbruket,

6. besluta att en lånefond för lån med uppskjuten ränta inrättas,

7. godkänna de av mig förordade grunderna för utlåning från

lånefonden,

8. godkänna de grunder för prisstöd till jordbruket i norra Sve-

rige som jag har förordat,

9. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för styrning av ani-

malieproduktionens utbyggnad.

Prop. 1977/78: 19 222

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1977/78: 19 223

fnnehåll

PLOPOSItIONCA ooo eeeerrrrerrrrreereea rr rer ers rs rss oe s sr ra I Propositionens huvudsakliga innehåll sosssssossersrerssrrers rss I Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) .. 3 I Inledning Loorerrerererreererer reser re re erste ses e ss rr serna 8

Prop. 1977/78: 19

Prislinje mot KOnsument .sssoosossseeosssress rar sa RBRO Prisstödet till jordbrukarna osssesoreossrrssr er ras Gränsskyddets utformning osooosossossssssorsost Marknadsreglerande åtgärder —s..ossos.ss.oco.se. oa PRRRA NOR Jordbrukets inflationsskydd och system för inkomstföljsamhet, M. Me ssosseseeeeeeeerssesrs sr ss ss rea

Prop. 1977/78: 19 225

4.3.8.7 Övriga produkter « ss.ssssesssrerssrser ere reas 122