Prop. 1978/79:88

om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

Prop. 1978/79: 88 Regeringens proposition 1978/79: 88

om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång;

beslutad den 25januari l979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar ()LA ULLSTEN SVEN ROMANUS

Promemoria angående användning av telefon vid rättegång

Rättegångsutredningen l978-(l6-22

] lnledning

En av grundtankarna vid det lagstiftningsarbete. som resulterade i vår nu gällande rättegångsbalk. var att låta förfarandet i stor utsträckning präglas av muntlighet. Tvistemål och brottmål skall normalt avgöras efter en huvudförhandling vid vilken parterna skall inställas sig inför rätten. När det gäller förberedelsestadiet i tvistemål har domaren däremot en viss valfrihet mellan att kalla parterna till muntlig förhandling och att låta dent yttra sig skriftligen.

[)irektiven för rättegångsutredningen (Dir 1977: I()) ägnar stort utrymme åt frågor som rör ett ändrat förhållande mellan skriftligt och muntligt domstolsförfarande. Det framhålls att inställelser inför rätten i regel är kostsamma och ofta medför betydande tidstttdräkt. Altemativet skriftligt förfarande har emellertid många gånger den nackdelen att parterna ”skriver förbi" varandra.

Alternativen inställelse — brev återspeglar äldre tiders begränsade möj- ligheter att meddela sig med andra. Numera finns det ytterligare möjlighe- ter. Sedan RB skapades har det skett en enorm utveckling på telekommu- nikationsområdet. I det följande behandlas frågan i vad mån det är möjligt att också i domstolsprocessen tillgodogöra sig de framsteg som har gjorts.

Det är viktigt att särskilt uppmärksamma nya och moderna möjligheter att låta tre eller flera personer som befinner sig på olika platser delta i telefonsamtal. s.k. telefonmöten. Sådana möten kan tänkas ersätta vissa förhandlingar som nu skeri rättssalen.

I den nyligen utfärdade förordningen (1978: l43) om sparsamhet i fråga om statliga tjänsteresor sägs. att myndigheter bör beakta att den utveckling på telekommunikationernas område som har ägt rum de senaste åren också innebär nya möjligheter att till lägre kostnader ersätta tjänsteresor med s.k. telekonferenser. Särskilt bör hänsyn tas till vad som anförts i stats- kontorets tryckta rapport (1977: 38) Telekonferenser i statsförvaltningen.

Ett telefonmöte har sina största fördelar framför ett mera personligt möte när inställelsekostnaderna skulle bli stora genom reseavstånd eller antal resande. Ett telefonmöte går också i allmänhet fortare än ett vanligt sammanträde. Ett telefonmöte kräver vidare generellt sett ganska litet förarbete på det administrativa planet och kan anordnas utan sådan tidsut- dräkt. som vanligen är förenad med en inställelse inför domstol.

Det är emellertid inte bara telefonmöten som är intressanta när det gäller användning av telefon vid rättegång. Redan ett vanligt telefonsamtal skulle i många fall kunna medföra betydande rationaliseringsvinster när det gäller att inom ramen för ett vanligt inställelseförfarande höra en viss person, som av ett eller annat skäl inte kan närvara inför rätten eller som kan inställa sig endast med stor uppoffring.

• Sida 16
•  Original

Prop.]978/79z88 to

2 Nuvarande möjligheter att använda telefon i samband med rätte- gång

Frågan om telefonens användning vid rättegång kan inte ses bara från rationell synpunkt. En viss tveksamhet beträffande tekniska hjälpmedel i domstolsarbetet är inr-otad hos många. Den torde åtminstone delvis kunna förklaras av att det tidigare endast har funnits en tekniskt icke godtagbar apparatur att använda. Utländska erfarenheter visar att tclcfonmt'itenas användning mera är en "försi'tljningsfråga"' än en lämplighetsfraga. l utlan— det (USAt har emellertid rättegångar redan genomförts per telefon och erfarenheterna av det nya hjälpmedlet tycks ha varit positiva.

När man i dag använder telefonen i domstolsarbetet rör det sig huvud— sakligen endast om enklare uppgifter. främst i samband med måls utsät- tande till törhandling. De telefonsamtal som faktiskt förekommer håll-s nästan uteslutande mellan domstolen och parterna en i sänder. Det är därför naturligt — med hänsyn till vikten av tilltron till domstolens opar- tiskhet i sakfrågorna — att vid telefonsamtalen avhandlas nästan enbart frågor av formell natur. Vill man låta telefonsamtalen omfatta också mate- riella och därmed mera känsliga frågor är det viktigt att båda parterna får vara med samtidigt i ett telefonmöte.

I vissa fall kan domstolarna redan i dag hälla telefonmöten. Flera for- mella hinder förligger dock. När RB skapades hade man inte några telefon- möten i tankarna. RB använder därför termer som "komma tillstädes". "inställelse" m.m. Man maste öva visst vald på det allmänt vedertagna språkbruket för att ktrnna säga att begreppen passar in på telefonmöte.

lrtom tillämpningsområdet för lagen (197428) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) förhåller det sig något annorlunda. eftersom man i förarbetena till den lagen uttryckligen angett att åtminstone viss del av målets hantering kan få ske per telefon. Enligt Så smämålslagen skall mål beredas för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig handläggning. Ett tclcfonmöte torde utan svårighet ktrnna betecknas som sammanträde i smamålslagens mening. Enligt lö & skall dock part kallas att inställa sig till sammanträde vid visst äventyr. Man torde knappast ha rätt att uppfatta bestämmelsen såsom endast avseende påföljden för det fall att vederbörande kallas att inställa sig. För att ett småmålssammanträde skall kttnna hållas per telefon under formellt oantastliga former torde åtminsto- ne den sist nämnda paragrafen behöva ändras. I 145 sägs att svaranden kan yttra sig muntligen över käromålet och att sådant yttrande skall trpp- tecknas genom rättens försorg. Några formella hinder mot att svaranden härvid yttrar sig per telefon finns inte.

Det torde inte vara någonting som hindrar att domstolen efter att ha trppfyllt formella krav på inställelse eller skriftlig handläggning enligt RB klarar av vissa återstående frågor genom ett telefonmöte. De kontakter som inte är formellt reglerade i RB. såsom förberedelsestadieti brottmål. torde också ktrnna ske genom telefonmöte.

Någon möjlighet att i bevisningssyfte höra viss person per telefon inom ramen för ett vanligt inställelseförfarande torde inte föreligga.

• Sida 17
•  Original

Prop. l978/79:88 17 3 Nya tekniska hjälpmedel

Statskontorets förut omnämnda rapport innehåller bl.a. en god beskriv- ning av de tekniska hjälpmedel som f.n. flnns tillgängliga. Sammanfatt- ningsvis kan sägas att telefonsamtal mellan tre personer eller flera kan föras titan någon avancerad teknisk utrustning. Var och en kan använda sin vanliga telefon. Sammankopplingen av telefonerna till ett telefonmöte ombesörjs av televerket och kan utan svårighet avse också utländsk tele- fon. Den som vill ha sammankopplingen till stånd ringer ett särskilt tele- fonnummer (i Stockholm 78078 00 och i övriga landet 000) och talar om vilka telefoner som skall kopplas samman och till vilken tidpunkt. Om möjligt bör också anges den ungefärliga tiden för telefonmötet. Beställning bör göras minst en halvtimme i förväg.

Vill man hålla ett telefonmöte i rättegång kommer det ofta att visa sig att det inte räcker med vanliga telefonapparater. På domstolssidan kan det på grund av domlörhctsreglerna ibland krävas att flera personer kan delta i samtalet. Oftast behöver också en protokollförare kunna höra vad som avhandlas. På ad vokat- och åklagarsidan kan parter respektive målsägande vilja delta.

Vill man under en domstolsförhandling höra en viss person per telefon föreligger ett uppenbart behov av att samtalet kan avlyssnas av alla de personer som är närvarande i rättssalen.

Om man vid en telefonanknytning har två eller flera personer som vill delta i ett telefonsamtal är en särskild apparat behövlig (konferenstelefon). Det finns två slags sådana telefoner. En sort är högtalande och uppfattar vad som sågs av alla de som befinner sig inom hörhåll från apparaten. Den högtalande konferenstelefonen. som i kvalitetshänseende inte får sam- manblandas med vanliga snabbtelefoner. är enkel att hantera men har den nackdelen att högtalarljudet bryts om ljudnivån i rummet blir för hög. ljudöverföringen är alltså hela tiden enkelriktad åt någotdera hållet. Här- igenom kan ord falla bort. För att undvika detta krävs samtalsdisciplin.

En mera avancerad och modern apparat är lågtalande. Den som vill delta i samtalet vid en sådan utrustas med hörlurar med fastsatt mikrofon. Upp till tio hörlurar kan kopplas in. Samtalet blir dubbelriktat och risken för att ord inte kan uppfattas blir därför inte större än vid ett vanligt telefonsamtal mellan två personer. Möjligen erbjuder den lågtalande konferenstelefonen vissa praktiska svårigheter. om det till äventyrs finns många åhörare i en rättegång och offentlighetskravct skall kunna uppfyllas. Dessa svårigheter kan åtminstone på sikt lösas genom att en särskild högtalare ansluts på visst avstånd från hörlurarnas mikrofoner. Även en extra högtalande kon- ferenstelefon kan användas.

Det finns en allmän tendens att tänka på sofistikerade bildtelefoner när man talar om telefonens användning för rättegångsändamål. Bildtelefoner är numera praktiskt användbara och har också med stor framgång utnytt- jats för rättegångar i USA. Man måste dock ha klart för sig att bildtelefoni är och kommer att inom överskådlig framtid förbli mycket dyrbar och att bildtelefonen som sådan inte erbjuder så stora fördelar som man i förstone kan tro. En vanlig erfarenhet är att själva bilden efter'en kort stunds samtal blir oinressant och att skillnaden mot ett vanligt telefonsamtal därför blir ganska liten. Ännu så länge finns det i Sverige bildtelefonimöjligheter endast mellan Stockholm och Malmö. men inom en snar framtid kommer systemet att ha utvidgats väsentligt. Ledningar kommer att dras i första hand inom stockholmsområdet.

2 Riksdagen [978/79. ] sum/. Nr 88

• Sida 18
•  Original

Prop. 1973/79: 88 18

Redan kostnadsaspekten torde föranleda att bildtelefonen halls i stort sett tltanför det nu pägaende reformarbetet pa proeessrättens område. Det är dock värdefullt. om eventuella lösningar beträffande de vanliga telefon- samtalens tillätlighet lämnar möjlighet till att i framtiden ocksä utnyttja andra tekniska kommttnikationshjälpmedel.

Kostnaderna för de rena ljudöverföringarna är relativt begränsade. För- utom eventuella engångskostnader för apparatinköp eller för leasing av en konferenstelefon har man vid telefonmöten avgifter som är beräknade efter dels antalet inkopplade apparater. dels den tid Linder vilken samtalet pagar. Ett entimmessamtal med tre telefoner inkopplade kostar 252 kronor. en relativt blygsam summa jämförd med kostnaderna för resa och tidsspillan vid en vanlig inställelse inför domstol. Priset är detsamma oavsett avstän- det mellan telefonerna.

4 Allmänt om telefonanvändning

l)e hittillsvarande erfarenheterna av telefonanvändning i domstolsarbete är ringa. Manga praktiska problem mäste finna lösningar. särskilt om man vill införa möjligheter att vid telefonmöten med flera deltagare klara av materiella tvistefragor titan att ge avkall på rättssäkerhetsintresset.

F.nligt mängas vittnesbörd är det svårare att leda ett telefonmöte än att leda en vanlig förhandling med samma antal deltagare. Det är viktigt att atminstone den som skall leda mötet är väl förberedd och har planerat samtalet ganska ingående. Viss övning behövs. Särskilt gäller detta. om man använder en högtalande konferenstelefon. där vissa ord kan falla bort pä grund av att förbindelsen hela tiden är enkelriktad. Det behöver inte här utvecklas vilka konsekvenser som kan uppsta i en rättegang där alla ord inte har kunnat uppfattas.

Rättssäkerhetsintresset talar starkt för att den högta'lande konferenstele- fonen används endast i frågor av relativt sett mindre betydelse. Även den modernare lagtalande telefonen kräver en något högre samtalsdiseiplin än en vanlig förhandling. om samtalet skall bli njutbart. Svårigheterna är emellertid vanligen mindre än vad man i förstone kan tro. Använder man sig av den lagtalande konf'erenstelefonen. torde invändningar om vad som har förekommit vid samtalet inte bli vanligare än invändningar om vad som har förekommit vid ett vanligt möte.

litt telefonmöte eller telefonförhör kan knappast tänkas komma till stånd på annat sätt än genom att domaren ringer upp de eller den som skall delta. Härigenom är sörjt för en ganska god bevisning om vilka som hörs. Om identitetsfragan kommer upp till diskussion efter sammanträdet är läget emellertid ett annat. Domaren kan i allmänhet lätt identifiera en person som han har sett framför sig. men han har däremot endast vaga föreställ- ningar om vem han har talat med per telefon. En bandupptagning av samtalet kan hjälpa. Pit vetenskapens nuvarande nivå anser man sig emel- lertid inte kunna göra några bestämda uttalanden om att en röst som har spelats in på ett band tillhör viss person — men väl om att den inte tillhör den personen. Domaren måste därför vid varje samtal pröva om det finns tillräckliga bevis för att samtalet förs av rätt person. Redan den omstän- digheten att vederbörande går in i svaromål från en telefon han står _ ansvarig för bör emellertid kunna tillmätas stor bevisverkan.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1978/79: 88 ..-._, . 19

ldentitetsfrågan vid telefonsamtal kan klaras ut också genom att en helt trovärdig person får intyga identiteten hos den person domstolen talar med. Den som skall höras föreläggs att inställa sig hos t.ex. närmaste offentliga myndighet och domstolen ringer sedan till myndigheten. För en sjöman ombord på ett fartyg kan t. ex. kaptenen intyga identiteten.

Skulle någon part i undantagsfall påstå att ett telefonsamtal har förts med fel person kan reglerna i 59 kap. RB om besvär över domvilla bli tillämpliga.

För bedömningen av i vad mån telefonsamtal kan ersätta sammanträden eller inställelser inför domstol bör man förstå på vad sätt telefonsamtalet kan förändra det slutliga resultat som förväntas. Det har gjorts mänga omfattande utländska undersökningar i fråga om skillnaderna mellan tele- fonsamtalet och det personliga mötet. Nägra resultat från de utländska undersökningarna redovisas i bilaga till denna promemoria (bilaga I).

En viktig slutsats som man kan dra av undersökningarna är. att valet av samtalssätt inte är utan betydelse för bedömningen av tilltron till den man talar med. Inte heller vid personlig inställelse inför domstolen kan man emellertid iakttaga neutralitet på denna punkt. Lika väl som det finns förtroendeingivande röster finns det förtroendeingivande människor. Möj- ligen bör man emellertid inta den ståndpunkten att om tilltron till de hörda parterna är av betydelse (såsom ofta är fallet vid målets avgörande) par— terna normalt skall vara jämspelta. Hörs den ena parten per telefon skall alltsa även den andra höras på samma sätt.

Det är svårt att se något sakligt skäl för att vissa frågor inte skulle få avhandlas per telefon eller för att vissa typer av tvistemål och brottmål inte skulle få avgöras efter en process som helt och hållet förts per telefon. Likväl kan försiktigheten bjuda att man tills vidare intar en något avvak- tande hållning särskilt till telefonmöten. Att anöra brottmål endast efter ett telefonmöte kan synas stötande för många. men givetvis bör ett telefon- samtal många gånger kunna ge mera än om vederbörande enligt 46 kap. 15.5. RB döms i sin utevaro efter vad han berättat enligt förundersöknings- protokollet.

I fråga om tillätligheten av telefonförhör med vittnen m.fl. har man anledning vara mindre tveksam med hänsyn till den omfattande telefonan- vändning som redan nu med framgång förekommer vid förundersökning i brottmål.

Ett vanligt fel när man överväger att använda telefon är att uppfatta telefonen bara som ett substitut för direkta personliga sammanträffanden. Givetvis kan telefonen användas som ett sådant substitut. men den kan också användas för att förbättra hanteringen av en fråga. Det blir möjligt att höra utomstående (läkare. rättspsykiatriker. skyddskonsulenter och andra) som man tidigare av hänsynsfullhet inte ansett sig böra kalla annat än i de mest betydelsefulla fallen. Det blir också möjligt att höra personer som vistas utomlands. Vidare öppnar telefonmötet möjligheter att hålla förberedelse i brottmål på ett sätt som annars varit mindre lämpligt av kostnadsskäl.

Frågor om lämpligt användningsområde påverkas inte av domförhets- reglerna. om rätten har tillgång till en konferenstelefon.

Mot någon parts uttryckliga vilja torde det vara svårt att genomföra ett telefonmöte eller telefonförhör. Part eller annan som hellre vill uppträda personligen inför rätten bör ha en ovillkorlig rätt härtill. Likväl torde man kunna ifrågasätta om inte även underlåtenhet att delta i vissa fall möjligen kan sanktioneras. Om t. ex. svaranden delgivits stämning med uppmaning

• Sida 20
•  Original

Prop. 1978/79: 88 20

att vara anträffbar vid sin telefon visst klockslag för att delta i ett första telefonmöte i målet och sedan inte svarar. borde man eventuellt kunna ge tredskodom. Den faktiska skillnaden mellan denna situation och den som föreligger när svarande i stället vägrat att infinna sig inför rätten eller vägrat att skriftligen besvara stämningen förefaller nämligen vara hårfin om den över huvud taget finns.

Fråga om lämpligt sanktionssystem vid telefonmöten och telefonförhör torde i likhet nted flera andra frågor inte nöjaktigt kunna utredas förrän man vunnit erfarenht av hur telefonen praktiskt kan användas i samband med rättegi'tngar.

5 Vissa praktiska frågor angående telefonmöten

'l'yvärr är det mycket som talar för att förlikning i tvistemål kan bli svarare att åstadkomma. om man väljer att hålla telefonmöte i stället för att träffa parterna personligen. Å andra sidan bör rimligen telefonalternativet i detta avseende vara bättre än en skriftlig förberedelse. De tidigare nämnda undersökningarna ger vid handen. att de flesta andra syftena med en förhandling i många fall lika väl kan nås vid ett telefonmöte som på annat sätt.

Svårigheten att förlika tvistemål per telefon kan behöva föranleda att telefonanvändningen främst inriktas på sådana tvistemål där förlikning inte är tillåten eller på sådana situationer där förlikningsför5ök erfarenhetsmäs- sigt inte kan antas bli framgångsrika. Man kan också tänka sig att man använder telefonmötet som komplettering till ett vanligt muntligt eller skriftligt domstolsförfarande vid vilket förlikningsmöjligheterna ttttömts.

I framtiden kan förlikningssvårigheterna möjligen få mindre betydelse i den vanliga tvistemålsproeessen. Rättegångsutredningen arbetar nämligen med fragor om särskilda förlikningsfötfaranden (se promemorian (Ds Ju 1976: 8) Översyn av rättegångsförfarandct vid allmän domstol).

Behovet av att hålla telefonmöten för förberedelse av brottmål torde närmast avse de större brottmål som kan beräknas kräva flera huvudför- handlingsdagar. Antagligen kan ett telefonmöte även i mindre mål verk- samt bidra till att förkorta förhandlingstiden inför domstolen.

En domare som vill utnyttja möjligheten att hålla ett telefonmöte bör — åtminstone om samtalsämnet inte är av enklaste slag — underrätta parterna i förväg om mötet och tidpunkten för mötet. Det får sedan ankomma på parterna att ta ställning till om de vill ha målet handlagt på annat sätt.

I vissa fall kan rätten behöva ta ställning till frågan om en viss person skall vara närvarande i rättssalen eller höras per telefon. Det kan t.ex. vara svårt att generellt avgöra om tolk bör finnas hos rätten eller hos den som inte kan tala svenska. Att ett ombud eller en försvarare skall finnas hos sin klient bör vara klart åtminstone såvitt gäller normala fall.

Protokollföringen bör inte bli svårare vid ett telefonmöte än vid vanlig inställelse. Givetvis måste protokollföraren ha möjlighet att själv höra hela förhandlingen. Helst bör han också ha möjlighet att delta i samtalet för att undvika missförstånd. Konferenstelefonerna ger sådana möjligheter. Den lågtalande konferenstelefonen har ett särskilt uttag för bandspelare och bandupptagningsmöjligheterna kan möjligen vara av värde för protokoll— föringen.

Självklart passar vanliga telefonsamtal mindre väl för sådana samman— träden där en genomgång av t.ex. kartor. fotografier eller ritningar är

• Sida 21
•  Original

Prop. 1978/79: '. .. - q|

aktuell. I många fall kan man emellertid komma till rätta med problem av det slaget genom att de inblandade i förväg förses med ett tillräckligt omfattande skriftligt material.

lin trtgängspunkt när man skall välja mellan sammanträde eller ett tele- fonmöte är det planerade mötets längd. Erfarenheten visar att telefonmö- ten inte bör överstiga 90 minuter. Skälen till denna begränsning är att deltagarna kan bli trötta och att det i längden kan vara svårt att bibehålla mötesdisciplinen. Eftersom deltagarna inte kan se varandra är det lätt hänt att de faller varandra i talet. Avsaknaden av "rumskänsla" kan vara tröttande.

Restid är en annan utgångsptrnkl i en valsituation. Ju längre resor. desto mer tid står att vinna genom att välja telefon. Man bör hålla i minnet att ett telefonsamtal oftast lönar sig ekonomiskt även vid kortare resor.

6 Vissa praktiska frågor angående telefonförhör

Att höra vittnen och andra torde knappast erbjuda några alltför inveck- lade praktiska problem. En edsavläggelse torde sålunda lika väl kttnna göras per telefon som i rättssalen. Möjligen kan det kännas olustigt att höra någon. om man med fog kan misstänka t. ex. att han läser innantill eller står under yttre påverkan. Vill man gardera sig mot sådana eventualiteter kan man låta den hörde för telefonsamtalct inställa sig på exempelvis en annan domstol. ett kommunalkontor eller en polisstation.

Normalt bör vittnen ha informerats om telefonförhöret innan sådant kan hållas. Det bör emellertid inte vara något hinder mot att domstolen trnder pågående förhandling beslutar att höra vittnet och försöker få kontakt med vittnet under förhandlingen. En sådan kontakt bör kunna tas även under ett pågående telefonmöte. Telefonisten kan lätt koppla in vittnets telefon till det redan pågående mötet. Går vittnet med på att genast vittna bör förhöret kunna klaras av. om parterna samtycker till en sådan lösning.

Det kan med hänsyn till resultatet av de tidigare berörda undersökning- arna inte helt uteslutas. att domstolar kommer att fästa mindre tilltro till sådana berättelser som har avgetts per telefon än till de som avgetts i rättssalen. Att sådana misstankar är riktiga kan komma att visa sig genom att parterna går med på att höra sina vittnen per telefon endast när fråga är om sådana personer vars tillförlitlighet inte gärna kan sättas i fråga.

7 F örsöksverksamhet

Att vid rättegång använda telefonen i den omfattning som tidigare har skisserats är inte problemfritt. Framför allt måste man ställa sig tveksam i fråga om lämpliga lösningar av flera praktiska frågor kring själva anordnan- det av telefonmöten. Å andra sidan har man anledning hoppas på att betydande rationaliseringsvinster kan göras, om telefonen visar sig vara ett användbart hjälpmedel för åtminstone vissa rättegångssituationer. Endast en försöksverksamhet med telefonanvändning torde kunna ge svar på frågan i vad mån de praktiska problem som är förknippade med en ökad användning av telefoner är av sådan art. att vinsterna av en reform upp- vägs av nackdelar.

Rättssäkerhetsintresset torde inte lägga hinder i vägen för en försöks- verksamhet. åtminstone inte om man konsekvent upprätthåller en princip

3 Riksdagen 1978/79. ] saml. Nr 88

• Sida 22
•  Original

Prop. 1978/79: 88 22

om att försöksverksamheten skall bygga på frivillig medverkan. Liksom det måste stå domaren fritt att använda telefonen eller inte bör parter och andra intressenter ha en fullständig valfrihet. Under en försöksverksam- hetstid bör därför inte några påföljder vara knutna till vägran att vara anträftbar vid telefon eller till vägran att medverka vid telefonsamtal. Vägrar någon får i stället det vanliga inställelseli'nfarandet med det vanliga påft'iljdssystemet komma till användning.

Samma synsätt bör man anlägga också när det gäller personer som går med på att telefonmöte eller telefonförhör äger rum men ändrar sig på ett senare stadium innan tvistefrågan har avgjorts. Givetvis kan man dock i sådant fall inte bortse från vad som faktiskt har förekommit vid telefon- samtalet. Av det nu sagda följer att de regler som finns om viten och påföljder för underlåtenhet i rättegång inte kan bli tillämpliga under för- söksverksamheten eftersom denna hela tiden förutsätter ett samtycke från de inblandade. Inte heller kan något bcvisvärde enligt 35 kap. 4.5 RB tillmätas en parts ovilja att delta. Mot bakgrund av att påföljder inte får användas kan bestämmelsen i 44 kap. lå RB om att målet skall avskrivas om båda parter uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse inte tillämpas titan vidare. Uteblir båda parterna från sammanträde som helt eller delvis skulle ha hållits per telefon måste. innan målet avskrivs. på lämpligt sätt — ev. telefonledes — inhämtas, att parterna med utevaron avsett att få målet avskrivet.

En försöksverksamhet kan lämpligen koncentreras till möjligheterna att förbereda och avgöra tvistemål per telefon, att förbereda brottmål per telefon och att inom ramen för ett vanligt inställelseförfarande höra särskil— da personer per telefon.

De tvistemål som handläggs enligt småmålslagcn torde vara särskilt lämpade för telefonhantering med hänsyn till kostnadsersättningsrcglernas utformning. Inte ens en vinnande part kan nämligen i sådana mål annat än i begränsad omfattning få ersättning för sina kostnader.

Småmålen har från telefonanvändningssynpunkt den tänkbara nackde- len. att domaren normalt kommer att behöva tala med personer utan domstolsvana. Detta kan komma att försvåra domarens processledning men gör värdet av en försöksverksamhet i motsvarande grad högre. Man kan inte heller utesluta möjligheten av att många parter lättare kan skaffa en billig biträdcshjälp för ett sammanträde. om detta hålls per telefon.

Småmålen intar en särställning också i ett annat avseende. Vad som sägs vid ett småmålssammanträde utgör nämligen alltid processmaterial och får läggas till direkt grund för domen medan vad som förekommer vid ett sammanträde för muntlig förberedelse i ett vanligt tvistemål inte annat än på indirekt väg (42 kap. 205!" tredje stycket RB) kan bli processmaterial. Man kan därför med visst fog säga. att vad parterna uttalar vid en små— målsförhandling har en annan tyngd än om det gäller förberedelsen i ett vanligt mål. Denna omständighet torde emellertid inte vara av den beskaf- fenheten att den bör hindra en försöksverksamhet beträffande småmålen.

| de vanliga tvistemålen kommer telefonmöten åtminstone på målens förberedande stadium i väsentlig omfattning att ha endast processvana jurister som huvudagerande. vilket kan antas underlätta telefonmötes ge- nomförande. En ytterligare fördel ligger i att domaren i allmänhet kommer att känna dessa personer. Det sagda talar för att också de vanliga tvistemå- Ien bör omfattas av försöksverksamheten.

Såvitt gäller tvistemålen bör man under försöksverksamheten i första hand sikta på att efter ett skriftligt svaromål genom ett enda telefonmöte

• Sida 23
•  Original

Prop. 1978/79: 88 .. __ 23

klara av hela förberedelscstadiet i ett vanligt tvistemål (med möjlighet till omedelbar huvudförhandling) eller hela saken i ett småmål. Det bör emel— lertid också undersökas om telefonmötet titan omgång lämpligen kan sättas in direkt efter det att ett skriftligt svaromål uteblivit men saken ändock inte kan avgöras. Vid en försöksverksamhet bör också undersökas om det finns ett praktiskt och tillgodosebart behov av att kunna komplettera ett helt eller delvis avslutat ordinärt förfarande med ett telefonmöte. när vissa mindre frågor förbigått domstolen och parterna samt domaren på grund härav finner någon del av processmaterialel alltför oklar.

Som tidigare har nämnts torde telefonmöten i syfte att förbereda brott— mål vara formellt oklanderliga redan med nu gällande regler.

Möjligheterna att höra särskilda personer per telefon kan under försöks— verksamheten begränsas till sådana vars trovärdighet inte så lätt ifråga- sätts. Det blir med en sådan lösning fråga om expertvittnen. t. ex. statliga tjänstemän. skyddskonsulenter och övervakare, en läkare (som eventuellt redan har avgett ett skriftligt läkarintyg). brottsplatsundcrsökare m.fl.

Behovet av särskilda telefonutsagor från expertvittnen föreligger bl. a. i brottmål och försöksverksamheten skulle på denna punkt kunna begränsas till sådana mål. Man kan emellertid befara att frekvensen av telefonförhör med en sådan inskränkt lösning blir för liten för att försöksverksamheten skall kunna anses ge ett tillfredsställande underlag för utredningens slutliga bedömningar. Utan större olägenheter eller risk för rättssäkerheten torde man. om parterna och de som skall höras samtycker. kunna gå längre och under försöksverksamheten hålla telefonförhör också med personer vilkas trovärdighet inte kan anses given. En sådan försöksverksamhet bör avse bade tvistemål och brottmål. l brottmål bör man kunna höra även en måls- ägande som inte för talan.

Förhör av detta slag bör under försöksverksamheten normalt hållas endast i sådana fall där parterna är personligen närvarande inför rätten. eftersom man annars kan trassla till försöken alltför mycket. Bevisningcn bör normalt upptas vid huvudförhandlingen i målet men det bör inte föreskrivas något hinder mot att hålla förhör också utom huvudförhand- ling. l sistnämnda fall bör 35 kap. Bä RB bli tillämplig.

Försöksverksamheten kan lämpligen koncentreras till ett mindre antal domare och domstolar. Förslagsvis bör tio tingsrätter och två hovrättsav- delningar omfattas. Det torde knappast vara skäl att uppställa någon for— mell tidsgräns för försöksverksamheten.

Införandet av möjligheter att avhandla tvistefrågor per telefon kommer att vara förenat med vissa svårigheter. De utländska undersökningarna visar att särskilt en slarvig presentation av möjligheterna att använda telefon kan leda till negativa reaktioner som blir bestående. Det finns enligt uppgift alldeles för många erfarenheter i den riktningen. Det är därför viktigt att de som skall delta i telefonmöten under försöksverksamheten får behövlig information. Samtidigt med att domstolen underrättar parter och andra om att domstolen avser att hålla telefonmöte bör en särskild infor— mationsbroschyr sändas ut.

Vid presentationen av ett telefonsystem måste beaktas att en vanlig reaktion lär vara att betrakta alla iakttagbara skillnader i effektivitet mellan telefonsamtal och personligt möte som negativa. Möjligheter till telefon- samtal blir ofta avsiktligt nedvärderade. Erfarenheterna från Sverige och utlandet visar emellertid att den som en gång börjat använda hjälpmedlet ofta fortsätter.

Försöksverksamheten bör handhas av domstolsverket. En utvärdering av försöksverksamheten bör göras genom rättegångsutredningens försorg.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1978/79: 88 24 8 Vissa kostnadsfrågor

Man kan fråga sig vem som skall betala samtalsavgiften för ett telefon- möte i tvistemål. Som reglerna om rättegångskostnader nu är utformade skulle det vara domstolens sak att svara för telefonkostnaden medan alla ekonomiska vinster skulle göras av parterna. Starka skäl talar därför för att man föreskriver att parterna skall stå för kostnaderna (jfr l8 kap. l3 & RB). Kostnaden för ett telefonmöte är möjlig att beräkna redan i samband med att samtalet avslutas. Mera förenligt med gällande principer om kostna- derna för domstolens hantering av mål är emellenid att låta statsverket svara. Med sist angivna lösning undviker man vissa gränsdragningspro- blem och byråkrati. Frågor som gäller kostnadsansvar torde kunna bedö- mas bättre sedan en större klarhet vunnits om telefonanvändningens fak- tiska fördelar.

Under en försöksverksamhet av den omfattning som tidigare har skisse- rats behöver man leasa omkring tolv lågtalande konferenstelefoner. Detta kostar l32()() kronor per år. Härtill kommer engångsavgifter om I 900 kr per telefon. Om man vidare beräknar en summa av bortemot 40000 kronor under ett år för samtalsavgifter torde försöksverksamheten kunna få en lämplig omfattning. Oavsett om man anser att parterna eller staten bör svara för kostnaderna för ett telefonmöte i ett tvistemål har man skäl att under ett försöksverksamhetsstadium låta kostnaderna stanna på statsver- ket.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1978/79: 88

| J 'Jl

Bilaga /.'/

Skillnader mellan samtal vid personlig inställelse och per telefon

Möjligheterna att i vidare utsträckning använda sig av telekommunika- tioner har på senare år tilldragit sig ett allt större intresse i rationaliserings- sammanhang. Utomlands har en intensiv forskning bedrivits i syfte att få närmare kunskaper om vilka för- och nackdelar som mera generellt är förenade med telefonsamtalet. Utgångspunkten har varit att sättet att kommunicera har betydelse för resultatet av samtalet.

En sammanställning av några undersökningar har gjorts av Bruce Chris- tie och Martin Elton vid Communications Studies Group. .loint Unit for Planning Research. University College. London (Department of the Envi- ronment 1975). Sammanställningens resultat är intresseväckandc även om de kanske inte är ovedersägligt bevisade.

Christie och Elton påpekar att överförandet av information från en person till en annan givetvis är ett av de främsta syftena med varje samtal. De gjorda undersökningarna visar bl.a. att information kan överföras lika enkelt och säkert vid ett telefonsamtal som vid ett personligt möte. Telefo- nen har inte heller några egentliga nackdelar när det gäller att göra värde- ringar på grundval av informationen eller att därefter komma fram till enklare former av beslut. Här gäller emellertid enligt undersökningarna vissa skillnader mellan det fallet att telefon används och det att personligt möte kommer till stånd. Användningen av telefon förändrar nämligen de vägar enligt vilka beslut fattas. Undersökningarna visar sålunda att det vid ett telefonsamtal sägs färre ord före beslutet än vid ett personligt möte. Härtill skall läggas att det även per tidsenhet sägs färre ord. Samtalen tenderar att bli "mera affärsmässiga" vid telefonsamtal än vid ett person- ligt möte. Det bör fasthållas att vid de gjorda undersökningarna beslutets innehåll varit i huvudsak detsamma oavsett vilket sätt samtalen har skett på.

Valet mellan telefon och personligt möte kan enligt undersökningarna påverka möjligheterna att bedöma den person man skall tala med och möjligheterna att övertala honom till något. Att göra en bedömning av den person man talar med är viktigt vid många samtal. Intressant nog tycks bevisen närmast gå i den riktningen att ett telefonsamtal erbjuder de största möjligheterna till en riktig och rättvis bedömning av den man talar med. Undersökningarnavisar nämligen att möjligheten att se den man talar med har en benägenhet att leda till en omotiverat positiv uppfattning om honom. Det må förefalla vara en paradox att det personliga mötet ger domaren ett större förtroende för riktigheten i hans slutsatser om den andra personen medan det egentliga förhållandet ofta är tvärtom. Under- sökningsrcsultatet är dock inte helt entydigt. Det förefaller vidare mindre troligt att bedömningen av den man talar med skulle påverkas i någon större omfattning. Det är emellertid ännu mindre antagligt att bedömning— en skulle försämras.

När det gäller möjligheterna att per telefon övertala någon till något måste man enligt utförda undersökningarna skilja mellan två fall. Resulta- ten av undersökningarna visar nämligen att möjligheten att övertala någon att ändra sitt uppförande inte påverkas av huruvida man väljer telefon eller personligt möte medan möjligheterna att övertala någon att ändra åsikt närmast är större vid telefonsamtalet.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1978/79: 88 26

Det som har sagts om möjligheterna att övertala någon per telefon gäller inte när det är fråga om köpslående eller underhandlingar där den ena personen försöker övertala någon att avstå från något av värde genom att i utbyte erbjuda någonting annat av värde. Påtagliga skillnader har här visat sig föreligga mellan telefonsamtalet och det personliga mötet. Det person- liga mötet är mest effektivt. Skillnaden är störst om den som försöker övertala är personligen anknuten till det han vill underhandla om. Telefon— samtalet kan vara något bättre för den som argumenterar för en ståndpunkt som har tilldelats honom och som inte representerar hans personliga upp- fattning. Skillnaderna i effektivitet kan vidare vara mindre när större grupper är inblandade i samtalet.

Vid undersökningarna har tillfrågade personer angett att enligt deras uppfattning telefonsamtal lämpar sig särskilt väl för ställande av frågor. givande eller mottagande av upplysningar och utbyte av åsikter. Något lägre värden har angetts för givande eller mottagande av order. idéalstring. problemlösning och beslutsfattande. Ännu lägre värden har angetts för vidmakthållande av vänskapliga relationer. lösande av meningsskiljaktig- heter. lösande av konflikter och övertalning. Lägsta värden har angetts för köpslående och för möjligheter att lära känna någon.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1978/79: 88 27

Bilaga 1:2

Förslag till lag om försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång

Härigenom föreskrives följande. lä Vid de allmänna domstolar som domstolsverket bestämmer får för- söksvis användas telefon i enlighet med vad som anges i 2—4 åå. 25 Sammanträde enligt 42 kap. 10. 12—145? eller 205?" andra stycket rättegångsbalken eller Sä lagen tl974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden fär utan hinder av vad som annars gäller helt eller delvis hallas per telefon. om rätten finner det lämpligt och parterna samtycker därtill. 3å Muntlig bevisning samt utsaga av målsägande får utan hinder av vad som annars gäller upptagas per telefon. om rätten finner det lämpligt och parterna samt den som skall höras samtycker därtill. 45 Under försöksverksamheten får kallelse till telefonmöte eller förhör per telefon ske i den ordning rätten finner lämpligt. [ kallelse får ej utsättas påföljd.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 28
•  Original

Prop. 1978/79: 88 28

Sammanställning av remissyttranden

1 Riksåklagaren

Jag tillstyrker. att försöksverksamhet kommer till stånd vad avser rätte- gång i tingsrätt. Jag vill dock föreslå att under försöksverksamheten också prövas att ge den åtalade i mål. som enligt 46 kap. Läs" andra stycket rättegångsbalken i princip kan avgöras titan hinder av hans utevaro. möj- lighet att "inställa" sig per telefon elleri vart fall beredas tillfälle att under rättegången yttra sig per telefon. Det senare skulle också kunna gälla när den åtalade i rättegången företräds av ombud. [ detta slag av mål torde många gånger de kostnader och besvär som är förenade med en inställelse vara det avgörande skälet till att den åtalade uteblir. Det skulle innebära ökad rättssäkerhet om den åtalade hade möjlighet att yttra sigi rättegången per telefon. Dessutom skulle en sådan ordning också kunna medföra att domstolen i ett större antal mål kunde eftergc kravet på personlig instäl- Ielse.

Vad gäller rättegång i hovrätt ställer jag mig mera tveksam. Det ligger i sakens natur. att förnyade förhör enligt 35 kap. Bä andra stycket rätte- gångsbalken regelmässigt måste ske genom vittnets eller den sakkunniges personliga inställelse. Dä fråga är om ny bevisning torde i allmänhet det förhålla sig så att denna skall ställas mot annan bevisning som redan tidigare förebringats i målet. Även i en sådan situation torde sedvanlig bevisupptagning krävas. Dock kan i något fall fråga vara om endast kom— pletterande uppgifter av vittne eller sakkunnig. Därvid bör måhända bevis- upptagningen kunna ske per telefon. Även om jag således bedömer möjlig- heterna att i hovrätt använda telefon för bevisupptagning som mycket begränsade. vill jag dock inte motsätta mig att försöksverksamheten om- fattar också rättegång i hovrätt.

Jag förutsätter att domstolverket samrådet med riksåklagaren innan beslut fattas om vid vilka domstolar försöksverksamheten skall bedrivas.

2 Svea hovrätt

Som anförs i den promemoria. som ligger till grund för rättegångsutred- ningens förslag. är en av grundtankarna bakom den gällande rättegångsbal- ken (RB) att förfarandet skall präglas av muntlighet. Nära förbundna med muntlighetsprincipen är koncentrationsprincipen och omedelbarhetsprin- cipen. Den helt övervägande delen av dem som är verksamma i domstols- arbcte torde anse att dessa tre principer utgör hörnpelare i vår process- ordning. som man bör vara försiktig att rucka på.

Tanken att helt eller delvis ersätta inställelse till muntlig förhandling inför domstol med s. k. telefonmöten eller telefonförhör är i och för sig inte oförenlig med de tre principer som nämndes nyss. Ingen av dessa kan sägas kräva att parter och förhörspersoner är närvarande i domstolsloka- len. om muntlighet. omedelbarhet och koncentration kan åstadkommas på annat sätt. Att traditionella och praktiska förhållanden kan lägga hinder i

• Sida 29
•  Original

Prop. 1978/79: 88 29

Vägen är en annan sak. likaväl som att gällande rätt uttryckligen kan förutsätta inställelse inför domstolen. l—In mera grundläggande invändning mot en utbredd användning av telefonen i domstolsföt'handlingar kan där- emot riktas från offentlighetssynpunkt. För allmänhetens och pressens insyn idomstolsarbetet kan telefonförlmndlingar —- httr tekniskt avancera— de hjälpmedlen än blir — knappast komtna att mäta sig med en förhandling där parter och lörhörspersoncr är personligen närvarande.

När frågan om användning av telefon vid rättegång ntt tas upp är det mot denna bakgrund knappast från utgångspunkten att härigenom skulle åstad- kommas en bättre och säkrare rättskipning. Förslaget motiveras huvud- sakligen av önskemålet att med telefonens hjälp söka göra förfarandet billigare och snabbare. Det återstår att pröva om denna hypotes är riktig. Redan på grundval av föreliggande material kan resas en del invändningar mot ett sådant resonemang. framför allt med utgångspunkt från att telefon- förhandlingarnt't skttlle få så förhållandevis begränsad användning att vins- terna härigenom skulle bli marginella men även med utgångspunkt från att en stor del av vinsterna med telefonförhandlingarna torde vara skenbara. En slutlig vägning av för- och nackdelar kan dock knappast ske titan att de olika alternativen har prövats i praktiskt arbete. Hovrätten vill därför inte motsätta sig att en försöksverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget sätts i gång för senare utvärdering genom rättegångsutredningens försorg.

Hovrättsrådct Åström anför beträffande den del av rättegångsutredning— ens förslag. som avser bevisupptagning medelst telefonförhör:

Vissa uttalanden i det remitterade förslaget (exempelvis på s. 9 och s. 13) synes ge vid handen att utredningen. vid bedömandet av telefonförhörens värde. kommit till ett positivt resttltat genom att jämföra telefonförhören med notoriskt dåliga metoder för bevisttpptagning. För mig framstår det som naturligare att jämföra värdet av telefonförhör med värdet av sådan bevisupptagning som sker på vanligt sätt enligt rättegångsbalken. Vid denna jämförelse faller enligt min mening följande skäl mot förslaget ome- delbart i ögonen.

Att. såsom utredningen avser. bevis skttlle få upptagas per telefon bara med parternas samtycke innebär knappast ens sannolikhet för att bevis- upptagningen blir ordnad på det för någon part bästa sättet. Jag tänker särskilt på sådana mål vari en processuellt oerfaren part uppträder utan juridiskt biträde. Även för domaren — bl. a. för hovrättsdomaren vid förhör som föranletts av RB 50:23 och 51:23 — blir det en avgjord nackdel att inte kttnna även med synen iakttaga ett vittne. Därtill kommer hänsy- nen till de fall. ej helt sällsynta. då det under ett förhör visar sig att vittnet plötsligt börjar tveka beträffande en nödvändig personidentiftering. — En- ligt förslaget skulle vittnesed i förekommande fall avläggas per telefon. Hur många nya invändningar kan detta förfarande ge upphov till i ett eventuellt menedsmäl? Vittnesförhör. som ofta är ganska klena bevisme- del. tål inte att få sitt värde försvagat: tvärtom borde man söka efter metoder att öka deras tillförlitlighet. Den av utredningen anförda omstän- digheten. att polisförhör ofta hålles per telefon. synes påkalla att en säk- rare metod användes vid domstolen. (')ch om i ett brottmål bevisningen består endast av en målsägandes och en tilltalads uppgifter. förefaller det vara mindre lämpligt att höra den ene per telefon men den andre inför rätten.

Om något av dessa eller andra skäl mot det föreliggande förslaget är bärkraftigt: kan det då godtagas att man — av önskan att spara tid och

4 Riksdagen [978/79. [ sum/. Nr 88

• Sida 30
•  Original

Prop. 1978/79: 88 30

pengar — försöksvis utsätter vissa rättegångspartcr för risken att få en sämre rättegång än andra? För att tillgodose sagda önskan är det bättre att fortsätta längs den redan anträdda vägen att flytta bagatellsaker utanför domstolarnas ansvarskrets. l så fall blir åtminstone inte domstolsväsen- dets funktionsduglighet lidande. såsom följden torde bli om tttredningens förslag genontföres.

Enligt min mening skttlle ett genomförande av förslaget i denna del innebära ett sådant åsidosättande av rimliga krav på en säker rättsordning. att den ifrågasatta försöksverksamheten beträffande bevisupptagning bör avstyras.

3 Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten är positiv till att man genom försök vid vissa domstolar prövar möjligheten att delvis ersätta nuvarande muntliga eller skriftliga handläggning med telefonkonferenser mellan domstolen och parterna och att muntlig bevisning upptages genom telefonförhör. Detta ligger väl i linje med den ökade användning telefonen ttnder senare år fått inom domstols- arbetet. Det är angeläget att man vid den pågående översynen av rätte— gångsförfarandet undersöker hur man på olika vägar kan göra förfarandet snabbare och billigare utan att därför rättssäkerheten träds för nära. Också tekniska förbättringar av medlen för kommunikation hör härvid till bilden. Den omständigheten att rättegångsbalken (RB) inte räknar med processfö- n'ng genom telefon bör inte lägga hinder i vägen för att man försöksvis undersöker förtttsättningarna för en sådan modernisering av formerna för handläggningen. Det äri själva verket knappast möjligt att ta slutlig ställ- ning till behovet och lämpligheten av handläggning genom telefon utan en närmare undersökning av de problem av teknisk och processuell natur som är förenade med en ordning där användning av telefon delvis ersätter nuvarande muntliga eler skriftliga handläggning.

Med hänsyn härtill anser sig hovrätten inte böra gå närmare in på de olika skäl för och emot ökad användning av telefon i rättegång som anförs i promemorian. Utredningens påstående att någon saklig invändning i och för sig inte kan riktas mot att avgöra alla typer av mål efter enbart en process i telefon (s 9) anser dock hovrätten föra väl långt. Gör man avkall på den garanti för riktig bedömning av målet som kravet på personlig inställelse inför domstolen innefattar. ökar risken för felaktiga avgöranden. De problem som möter vid användning av telefonmöten i stället för hittills brukliga förhandlingar motsvarar därför dem som uppstår vid ersättande av förhandling med skriftlig handläggning resp. vid hållande av förhandling i parts tttevaro. Med tanke härpå kan det inte gärna komma i fråga att avgöra mål om t.ex. grova brott efter en process uteslutande i telefon. Däremot möter enligt hovrättens mening inte något hinder mot att vid försöksverksamheten undersöka möjligheten att ta upp bevisning i mål av nu åsyftade slag genom telefonförhör. Hovrätten vill vidare erinra om att vissa uttalanden i promemorian om användning av telefonmöten i stället för sammanträden ter sig motsägelsefyllda såvitt gäller mål enligt småmåls- lagen (s 151jfr även 5 l0 n).

Hovrätten förutsätter att det krav på offentlig förhandling som kommer till uttryck i 2 kap. ll & 2 st. regeringsformen i dess lydelse från den 1 januari 1977 inte åsidosätts vid försöksverksamheten. Vad utredningen anför om möjligheten att på sikt lösa problemen med åhörare vid rättegång-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1978/79: 88 31

arna genom att anskaffa särskilda högtalare (s 5) synes inte utgöra tillräck- lig garanti härför. Man bör också vara medveten om att parter och vittnen framdelcs kan komma att önska telefonförhandling t.ex. för att slippa sehavottera offentligt i en rättegång. Det som har anförts nu pekar på att domstol vid prövning om telefonmöte skall anses lämpligt bör se till att offentlighetskravet tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller inte minst i fråga om mål. som väckt större uppmärksamhet.

Beträffande utredningens överväganden om formerna för försöksverk- samheten (avsnitt 7) inskränker sig hovrätten till följande synpunkter.

Det synes riktigt att i vart fall ttnder försöksverksamheten bygga på i princip frivillig medverkan. Som utredningen anfört bör vägran att deltaga i telefonsammanträde eller telefonförhör inte vara förenat med sanktioner. Hovrätten utgår från att detta skall gälla också den som först förklarat sig önska medverka i telefon men sedan utan att meddela sin ändrade inställ- ning eller helt trtan skäl inte är anträffbar i telefon. Hovrätten har vidare uppfattat utredningen så att RB:s bestämmelser om förberedelse och huvudförhandling i förenklad form i tvistemål samt om muntlig bevisning och hörande av målsägande skall äga tillämpning vid telefonkonferenser och telefonförhör med endast det undantag som framgår av 4å i den föreslagna lagtexten. nämligen att påföljd inte får utsättas i kallelse. Hov- rätten ifrågasätter om det inte från lagteknisk synpunkt vore bättre att göra en uppräkning av de bestämmelser som på grttnd härav inte skall äga tillämpning. Denna uppräkning måste då även omfatta andra bestämmelser i RB som berörs av att vägran att medverka skall vara sanktionsfn'. Exem- pel härpå utgör 18 kap 6 & RB.

Det är tveksamt om vid förhör enligt 3 så i utredningens lagförslag även den hördes medgivande är erforderligt. Anför vittne undantagsvis något vägande skäl för att motsätta sig telefonförhör kan detta tillgodoses vid rättens lämplighetsprövning.

F.nligt lagförslaget skall bara huvudförhandling i förenklad form kunna hållas vid telefonmöte. Med denna utgångspunkt innebär förslaget till försöksverksamhet för hovrätternas del enbart möjlighet att hälla telefon- förhör enligt 3 s. Med hänsyn dessutom till att ett stort antal mål vid hovrätterna avgöres på handlingarna blir utrymmet för försöksverksamhe- tcn därför begränsat.

Hovrätten anser det angeläget att resultaten av försöksverksamheten utvärderas inom en inte alltför avlägsen framtid. Försöksperioden bör därför begränsas i tiden. förslagsvis till två är.

4 Stockholms tingsrätt

Den remitterade promemorian redovisar i en utsträckning som med hänsyn till dess syfte får anses vara tillfyllest fördelar och nackdelar som är förenade med ett användande av telefon i samband med rättegång. En del av dessa fördelar och nackdelar är uppenbara. Andra. och detta gäller främst vissa betänkligheter som anförts. är av den art att deras betydelse kan bedömas först efter en försöksverksamhet. Det kan också antagas. att en försöksverksamhet ger erfarenheter som hittills ej kunnat förutses. Om det praktiska behovet i alla delar av telefonhandläggning i rättegång är tingsrätten inte övertygad. Man lär väl ej heller kunna undgå att väga det praktiska behov som kan föreligga mot kostnaderna för att skapa tekniska förutsättningar för processande per telefon. Tingsrätten vill emellertid av

• Sida 32
•  Original

Prop. 1978/79: 88 32

skäl som framgår av det ovan sagda ej motsätta sig att handläggning per telefon får äga rum på försök.

Enligt promemorian (s. 14) kan en försöksverksamhet lämpligen koncen- treras till möjligheterna att per telefon förbereda och avgöra tvistemål. förbereda brottmål och inom ramen för ett vanligt inställelseförfarande höra särskilda personer. Med "förbereda brottmål" åsyftas tydligen (s. ll) sådan planering av blivande huvudförhandling som redan nu i stor ut- sträckning sker telefonledes. I denna del är det således inte fråga om någon försöksverksamhet utan snarare om en rekommendation att vid behov anordna telefonmöte. I den föreslagna lagtexten förekommer ej heller någon bestämmelse som avser "förberedande" av brottmål. Vad i övrigt gäller tillämpningsområdet för en försöksverksamhet innehåller prome- morian på en punkt uppgifter som förefaller motstridiga. Sålunda uttalas (s. !()l att svårigheter att förlika tvistemål per telefon kan behöva föranleda att telefonanvändningen främst inriktas på sådana tvistemål där förlikning inte är tillåten eller på sådana situationer där förlikningsförsök erfarenhets- mässigt inte kan antas bli framgångsrika. Normalt skulle således enligt denna uppfattning tvistemål som handlägges enligt småmålslagen (FT-mål) — i vilka rätten enligt uttrycklig föreskrift har att söka förlika parterna. om ej särskilda skäl föranleder annat — ej lämpa sig för handläggning per telefon. Å andra sidan rekommenderas i promemorian (s. 15) att försöks- verksamheten omfattar även FT-mål. Tingsrätten ansltrter sig till denna rekommendation och har ej något att erinra mot den i lagförslaget gjorda avgränsningen av försöksverksamheten.

5 Göteborgs tingsrätt

Göteborgs tingsrätt har inte något att erinra mot att en försöksverksam- het med användande av telefon i rättegång anordnas. Tingsrätten vill dock anmärka följande.

Det är värdefullt att nya tekniska hjälpmedel ställs till domstolarnas förfogande i syfte att effektivisera arbetet och nedbn'nga kostnaderna. Då hjälpmedlen kommer att användas av ett flertal mer eller mindre oprak- tiska personer. är det emellertid viktigt. att hjälpmedlen. i tekniskt hänse- ende. är enkla att handha.

Med hänsyn till de nackdelar. som är förknippade med den högtalande telefonen. bör endast den lågtalande telefonen komma ifråga för använd- ning vid rättegång. Eftersom den telefonen endast kan avlyssnas med användning av hörlurar. måste dock extra utrustning finnas. som ger åhörare möjlighet att höra vad som sägs. Det är väsentligt att offentlig- hetskravct ej blir åsidosatt.

6 Jönköpings tingsrätt

Tingsrätten har med intresse tagit del av de synpunkter som i den remitterade promemorian redovisats i fråga om möjligheten att i ökad utsträckning använda telefonen vid rättegång. De rationaliseringsvinster i domstolsarbetet som en sådan användning kan ge torde — åtminstone på sikt när personalen blir förtrogen med den nya tekniken -— bli betydande. För parter. vittnen m.fl. kommer det självfallet i många fall att innebära stora fördelar att kunna byta ut en betungande inställelseskyldighet mot ett deltagande i en telefonkonferens.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1978/79: 88 33

Tingsrätten har en positiv inställning till att försöksverksamhet inleds på detta område och har inte funnit anledning till erinran mot den föreslagna omfattningen eller uppläggningen av denna verksamhet.

Fråga är dock om det inte kunde vara av intresse att vid någon försöks- domstol pröva en högtalande anläggning.

7 Domstolsverket

Domstolsverket stödjer tankarna på att i ökad utsträckning använda telefoner vid rättegång i syfte att därigenom bidra till att åstadkomma en snabbare. enklare och billigare domstolsprocess. Domstolsverket har se— dan en tid utnyttjat möjligheterna med telefonkonferenser och har därvid kunnat konstatera att de tekniska förutsättningarna för sådan telefonan- vändning är goda.

Som utredningen framhållit. är identitetsfrågan vid telefonsamtal av stor betydelse i samband med domstolsarbetc. Detta gäller i särskilt hög grad om bevisning upptas per telefon. Domstolsverket anser därför. att den som skall höras i bevissyfte per telefon normalt sett bör kallas att inställa sig vid telefon hos myndighet på den ort där han vistas. Undantag från denna regel bör kunna förekomma t.ex. vid sjukdom och hög ålder samt då den som skall höras har svårigheter att inställa sig hos myndighet på grund av barnpassningsproblem eller arbetsförhållanden. I dessa undantagsfall bör istället säkerställas att identiteten kan intygas av tjänsteman vid kommunal eller statlig myndighet, t.ex. läkare på sjukhus. föreståndare på ålder- domshem eller socialvärdstjänsteman. Möjligen skulle också den nuvaran- de stämningsmannaorganisationen kunna utnyttjas. Om nu angivet förfa- rande tillämpas kan också riskerna undanröjas för att vittne eller annan läser ur skriftlig uppteckning eller avger sin berättelse under förhållanden. som medför att han inte vågar fritt utsäga sanningen.

Enligt domstolsverkets uppfattning kan inga principiella invändningar riktas mot att i dispositiva tvistemål såväl förberedelse som s.k. omedel- bar huvudförhandling hålls iform av telefonsammanträde. om båda parter samtyckt till detta. Parterna disponerarju över processen i dessa mål och detta bör anses omfatta jämväl frågan om målet kan handläggas och avgö- ras under telefonsammanträde. Om båda parter — t.ex. av kostnadsskäl — begär. att målet skall avgöras under telefonsammanträde borde därför i ett nytt system rätten endast i undantagsfall kunna vägra detta.

I indispositiva tvistemål måste däremot rätten självfallet göra en själv— ' ständig bedömning av om målet kan avgöras eller åtminstone till en del handläggas under telefonsammanträde. En större försiktighet med använd- ningen av telefonsammanträde torde vara påkallad i dessa måljämfört med de dispositiva. Domstolsverket ifrågasätter. om det i indispositiva mål är lämpligt att låta målet avgöras efter enbart telefonsammanträde. I flertalet indispositiva mål är det av viss betydelse för rättens bedömning av saken att parterna personligen inställer sig inför domstolen. Under en försöks- verksamhet bör erfarenheter kunna vinnas i detta avseende och läggas till grund för ett slutligt ställningstagande. Att muntlig bevisning i dessa mål upptas genom telefonanvändning inger däremot inga betänkligheter.

l brottmål bör enligt domstolsverkets mening telefonanvändning kunna ske i samma utsträckning som i indispositiva tvistemål. I sådana mål. som idag med stöd av 46 kap. 15 ä 2 st. rättegångsbalken kan avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit, bör dock även den tilltalade kunna höras per telefon.

• Sida 34
•  Original

Prop. 1978/79: 88 34

Enligt domstolsverkets uppfattning kan det finnas skäl att fråga sig om telefonanvändning bör tillåtas endast i tingsrätt. Hovrätten ärju i praktiken slutinstans i flertalet mal. Om ett mål gått vidare till hovrätten och parter eller vittnen m. ti. skall höras ånyo i hovrätten kan möjligen utredningsskäl tala för att detta sker genom personlig inställelse och ej genom telefonsam— manträde. Om en försöksverksamhet kommer till stånd bör denna fråga bli föremål för särskild uppmärksamhet vid utvärderingen av försöket.

En fråga som rättegångsutredningen endast i förbigående berört i detta sammanhang är om telefonanvändningen i föreslagen form är förenlig med reglerna om offentlighet vid domstol. Det kan först konstateras. att om telefonanvändningen sker vid förhandling bör den tekniska utrustningen utföras så att även eventuella åhörare har möjlighet att höra vad som avhandlas å ömse sidor i telefonsamtalet. ()m telefonanvändningen sker utanför förhandling bör liksom idag vad som därvid avhandlats dokumen- teras i akten för att på så sätt bli tillgängligt för den som vill ta del av materialet.

Domstolsverket tillstyrker att en försöksverksamhet i fråga om använd- ning av telefon vid rättegång anordnas. Verket vill understryka vad utred- ningen i detta sammanhang anfört om att försöksverksamheten skall bygga på frivillig medverkan från såväl domstol som parter. Domstolsverket delar rättegångsutredningens uppfattning om försöksverksamhetens om- fattning, dock att såväl tilltalad som målsägande och vittnen bör få höras per telefon i sådana fall då målet med stöd av 46 kap. 15 ä 2 st. rättegångs- balken kan avgöras utan hinderav att den tilltalade uteblivit från huvudför- handlingen.

Domstolsverket är berett att äta sig att handha försöksverksamheten. Verket bör på lämpligt sätt mcdverkajämväl i utvärderingen av försöket.

Domstolsverket bör erhålla särskilda medel för täckande av kostnaderna för försöksverksamheten. Om telefonteknikcn skall kunna användas i ex- empelvis mål med nämnd torde den av rättegångsutredningen föreslagna utrustningen (lågtalande konferenstelefon med maximalt tio hörlurar) inte ensam vara tillräcklig. De av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna synes därför vara för låga.

Såvitt gäller av rättegångsutredningen avgivet författningsförslag bör av detta framgå, att tilltalad i brottmål får höras per telefon i sådana fall då målet med stöd av 46 kap. 15 & 2 st. rättegångsbalken kan avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit från huvudförhandlingen. [ tillämp- ningsbestämmelser bör särskilt regleras hur identitetsfrågorna skall hante- ras. Det bör också framgå att — och på vilket sätt — kravet på offentlighet vid domstol skall tillgodoses vid telefonanvändning. Vidare erfordras regler om ersättning till vittne m.fl. som inställer sig vid t. ex. myndighet för att höras per telefon.

8 Statskontoret

Utifrån de synpunkter som statskontoret har att beakta tillstyrker verket den försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång som föreslås av rättegångsutredningen.

Statskontoret anser att telefonkonferenser är ett viktigt medel för kom— munikation eftersom användning av telefon är kostnadsbesparandejämfört med personlig inställelse. Verket ser emellertid telefonkonferenserna som ett komplement till. snarare än en ersättning för. fysisk närvaro vid en förhandling.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1978/79: 88 35

Riksrevisionsverket har i revisionsrapport om tingsrätters handläggning av brottmål visat påatt mer än en tredjedel av alla brottmål från 1975 vid lt) tingsrätter ställts in. Till en del beror detta på att tilltalade eller vittnen inte inställde sig trots att personerna blivit delgivna.

Statskontoret anser att försöksverksamheten bör utvisa huruvida man med telefonens hjälp kan öka utnyttjandet av domstolarnas resurser genom att minska antalet inställda mål.

'l'roligtvis innebär det för många människor en påfrestning att uppträda vid en rättegång och många drar sig därför för att ställa upp som vittne. Möjligen skulle allmänheten bli mer positiv till att vittna om möjlighet finns att avge vittnesmål per telefon. Verket anser därför att försöksverksamhe- ten bör söka utröna huruvida användning av telefon kan påverka allmänhe- ten i positiv riktning. Även för polispersonal. som jtl ofta kallas som vittnen. bör möjligheten att använda telefon i dessa fall ofta kunna vara till fördel.

Statskontoret anser i likhet med utredningen att telefonkonferenser borde kunna medföra kostnadsbesparingar vid rättegångarna. Vid försöks— verksamheten med att använda telefon i domstolsarbete bör som underlag för slutligt ställningstagande i frågan de praktiska och ekonomiska konse- kvenserna närmare belysas.

Den föreslagna försöksverksamheten bygger på användning av lågta- lande konferenstelefon. Det är möjligt att denna utrustning lämpar sig särskilt bra i domstolssammanhang. För övriga delar av förvaltningen anskaffas dock huvudsakligen högtalande telefoner i form av det nya billiga understället som televerket nyligen introducerat på marknaden. Detta lämpar sig för såväl gruppsamtal som vanliga telefonsamtal. Det skulle vara intressant om försöksverksamheten även omfattade dessa hjälpmedel. De är enkla att ansluta och att använda och årskostnaderna inklusive inträdesavgift uppgår till endast 225 kr.

9 Riksrevisionsverket

Enligt riksrevisionsverkets (RRV) mening torde ett ökat utnyttjande av telefon enligt utredningens förslag kunna leda till ett för parter och vittnen mindre betungande förfarande samtidigt som de totala kostnaderna för rättegångarna torde kunna minskas. RRV förutser emellertid. i likhet med utredningen. att ett antal praktiska problem kan uppstå vid införandet och tillstyrker därför förslaget om försöksverksamhet.

För att minska svårigheterna vid introduktionen föreslår RRV att försö- ken leds av en särskild grupp inom domstolsverket med ansvar för att lämna service när det gäller tekniska och juridiska problem samt för att löpande sprida erfarenheterna mellan de deltagande domstolarna. RRV vill vidare framhålla betydelsen av att i förväg fastställa en viss period som utvärderingen skall avse. Detta behöver dock inte hindra att försöksverk- samheten fortsätter på oförändrat sätt i avvaktan pä utvärdering och defi- nitivt beslut.

Beträffande fördelningen av telefonkostnaderna instämmer RRV i försla- get att beslut härom bör anstå till det definitiva beslutet om verksamheten.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1978/79: 88 36

10 Sveriges Domareförbund

Domareförbundet ställer sig helt positivt till en försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång. Förbundet tror att telefon— användning vid rättegång kan verksamt bidraga till att förenkla och förbil— liga rättegångsförfarandet i vissa mål. Ett införande av ett sådant system kommer emellertid att innebära en så avsevärd förändring i de nuvarande formerna att det är svårt att överblicka konsekvenserna i olika avseenden. Det är därför såsom rättegångsutredningen också föreslår angeläget att detta förfarande först prövas i en försöksverksamhet.

Det är enligt förbundets mening av största vikt att användningen av telefon vid rättegång inte leder till en formlöshet. som kan ge intryck av godtycke och leda till bristande förståelse för betydelsen av uttalanden under telefonhandläggningen. Det är därför önskvän att telefonanvänd- ningen. även under en försöksverksamhet. regleras i förhållandevis fasta former. Det remitterade lagförslaget uppfyller inte de krav som måste ställas i detta avseende. Förslaget måste i varje fall kompletteras med utförliga tillämpningsanvisningar. Med hänsyn till att det i åtskilliga av- seenden är fråga om avsteg från lagregler bör ett bemyndigande för rege- ringen att utfärda sådana tillämpningsanvisningar intagas i lagförslaget.

En viktig princip i rättegångsförfarandet. som enligt domareförbundets mening inte får äventyras genom telefonanvändning. är offentligheten i rättegången. Användes telefon vid förhandling enligt 25 i lagförslaget eller vid upptagande av bevisning enligt Bä måste — om icke i lag föreskrivna sekretesskäl föreligger — allmänheten ha tillfälle att höra vad som före- kommer vid förhandlingen eller bevistipptagningen. Detta är av sådan vikt att en erinran härom bör intagas i lagen.

Det kan enligt förbundets uppfattning ifrågasättas om inte lagförslaget- bör kompletteras med bestämmelser om vissa ytterligare avvikelser från det vanliga rättegångsförfarandet. Förbtindet anser sig inte kunna göra någon uttömmande uppräkning av vilka frågor som bör upptagas utan inskränker sig till att peka på följande spörsmål.

Det bör övervägas om inte föreskrift bör finnas. att huvudförhandling inte behöver inställas om vittne eller annan som kan höras per telefon inte är tillstädes (jfr RE 43: 2 och 45: 2) och att huvudförhandling får tippskjtitas om telefonförhör av någon anledning misslyckas. Vidare bör klargöras om dom får meddelas per telefon i anslutning till telefonhandläggning och om vid kallelse till förhandling. som endast delvis skall hållas per telefon, påföljd för utevaro får föreskrivas för part, som skall komma personligen tillstädes.

Vidare synes det finnas skäl att överväga om man icke bör öppna möjlighet att höra tilltalad i brottmål i telefon i vissa fall. när det är uppenbart att strängare påföljd än böter inte kommer i fråga. Det förekom- mer nu inte så sällan att avlägset boende tilltalad ringer till domstolen och frågar om han verkligen behöver företaga en lång resa för att framföra sitt bestridande av ett åtal och att han. efter att ha gjort en avvägning av kostnaderna för resan. förklarar. att han hellre erkänner än tar på sig dessa kostnader. som enligt hans mening är högre än det väntade bötesstraffet. Naturligtvis får en möjlighet att höra den tilltalade per telefon användas av rätten med största urskiljning. Under det fortsatta utredningsarbetet synes böra övervägas om sådan möjlighet bör finnas även i mål där påföljden kan bli en annan än böter.

Beträffande målsägande uttalas i den remitterade promemorian (lö ni att

• Sida 37
•  Original

Prop. l978/79: 88 37

i brottmål bör man i telefon kunna höra även en målsägande som inte för talan. Sistnämnda inskränkning. som dock inte återfinnes i lagförslaget. synes förbundet onödig.

Förbundet anser det riktigt att som förutsättning för att förhandling enligt 2.5 skall kunna hållas per telefon bland annat uppställes det villkoret att parterna samtycker därtill. Förbundet anser det däremot icke nödvän- digt att uppställa detta villkor för förhör enligt 3 &. Om domstolen finner ett sådant förhör lämpligt och den som skall höras samtycker därtill. bör en tredskand part inte ha ovillkorligt rätt att hindra en sådan handläggning. Domstolen måste pröva om partens invändningar mot telefonförhör har något fog för sig.

Några särskilda regler om protokollföringen vid förhandling eller bevis- upptagning med telefon finnes inte i lagförslaget. Det kan emellertid finnas skäl att. i varje fall under försökstiden. föreskriva att fonografisk upptag- ning av vad som förekommer regelmässigt skall ske.

11 Sveriges Advokatsamfund

Som utredningen angett kan man troligen vinna mycket i fråga om både tid och kostnader vid användning av telefon vid rättegång. Å andra sidan finns säkert många oklara punkter att diskutera såväl principiellt som rörande den praktiska tillämpningen av den föreslagna ordningen, kravet på så fullständig utredning som möjligt i målen m. m.

Utredningens framställning avser emellertid endast en försöksverksam- het. Det saknas därför anledning att i förevarande sammanhang behandla den problematik som är förenad med användning av telefon. Detta får anstå tills en utvärdering av försöksverksamheten föreligger.

Samfundet har ingen erinran mot att en försöksverksamhet av det slag utredningen föreslagit anordnas. särskilt inte som telefonanvändningen fordrar samtycke från de berördas sida.

12 Föreningen Sveriges statsåklagare

I likhet med utredningen anser föreningen. som begränsar sitt yttrande till brottmålsprocessen, att det är angeläget att ta tillvara de möjligheter som finns att rationalisera handläggningen vid domstol samt öka snabb- heten i förfarandet. Det finns som utredningen påpekar goda skäl att anta. att ökad användning av telefon skulle medföra påtagliga fördelar. Värde- fulla erfarenheter skulle under alla förhållanden fås genom en försöksverk- samhet. Föreningen tillstyrker därför framställningen.

Föreningen har inte heller något att erinra mot att försöksverksamheten får den omfattning som utredningen tänkt sig. Varje part i en brottmålspro- cess har ju enligt utredningens förslag rätt få saken prövad i normal ordning om han så önskar. Den föreslagna lagtexten ger möjligen utrymme för tvekan om parten — vid samtycke till telefonförhör — kan som villkor ställa att förhöret t.ex. sker på viss plats (jfr promemorian. s 12). Ett villkorat samtycke från en part bör enligt föreningens mening tolkas som ett nej. om villkoret inte kan uppfyllas.

Från de synpunkter föreningen närmast har att beakta finns inget ytterli- gare att tillägga.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1978/79: 88 38 13 Föreningen Sveriges åklagare

Såsom anförts i utredningens direktiv är inställelser inför rätten kost- samma och medför ofta betydande tidsutdräkt. Det är därför nödvändigt att. så långt hänsynen till rättssäkerheten medger det. utnyttja den utveck- ling som skett på telekommunikationsområdet. Föreningen har sålunda i princip intet titt erinra mot tanken att ersätta vissa förhandlingar. som nu äger rum i rättssalen. med s.k. telefonmöten. lnnan ett definitivt ställ- ningstagande sker bör. som föreslagits. en försöksverksamhet äga rum. Föreningen anser att den föreslagna försöksverksamheten fått en tillräcklig omfattning och en lämplig inriktning. Erfarenheterna från tio tingsrätter och två hovrättsavdelningar torde ge tillräckligt underlag för fortsatta överväganden och vidare synes begränsningen av telefonmötena till uppta- gande av muntlig bevisning och utsagor av målsägande som ej för talan samt kravet på parternas samtycke betryggande ur rättssäkerhetssyn- punkt.

Emot utformningen av förslaget till lag om försöksverksamheten har föreningen ingen erinran. Enär lagförslaget är kortfattat bör det komplet— teras med tillämpningsföreskrifter i form av en förordning eller på annat lämpligt sätt. vari praktiska detaljer omkring försöksverksamheten be- handlas. exempelvis frågor rörande identitetskontroll. åtgärder till före- kommande av yttre påverkan på den hörde. den rekommenderade längsta tiden för telefonmöten m.m. Ätskilligt av det som bör inflyta i tillämp- ningsföreskrifterna finns behandlat i den aktuella promemorian.

Slutligen bör enligt föreningens mening försöksverksamheten föregås av att de domare. åklagare och advokater. som närmast blir berörda av försöksverksamheten. far genomgå en kortare utbildning i telefonmötes— förfarande. Härigenom kan inte bara erforderlig teknisk förtrogenhet med apparaturen erhållas titan också önskvärd likformighet i förfarandet vid försöksdomstolarna främjas.

Under ovan angivna förutsättningar tillstyrker föreningen förslaget.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1978/79: 88 39

Förslag till

Det remitterade Iag/örslugel

Lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

Härigenom föreskrivs följande. 1 & Vid de allmänna domstolar som regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. domstolsverket bestämmer får vid handläggning av mål försöksvis användas telefon i enlighet med vad som anges i denna lag. Beslut om sådan försöksverksamhet får avse högst tio tingsrätter och högst två hovrätter. 2 & Vid förhandling enligt 42 kap. lt). 12— Må eller 20% andra stycket rättegångsbalken eller 5.5 lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden får part helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon. om rätten finner det lämpligt och parterna samtycker till det. Detsamma gäller i fråga om huvudförhandling i brottmål. vari anledning ej förekommer att adöma annan brottspåföljd än böter. 3 & Förhör med vittne eller sakkunnig får hållas per telefon. om rätten finner det lämpligt samt parterna och den som skall höras samtycker till det. Detsamma gäller förhör i brottmål med målsägande som hörs i anled- ning av åklagarens talan. 4 5 Under försöksverksamheten får kallelse till förhandling eller till för- hör per telefon ske i den ordning rätten finner lämpligt. l kallelse till den som skall utföra sin talan eller höras per telefon får ej utsättas påföljd. 5 & I fråga om rätt till ersättning och förskott på sådan ersättning vid medverkan i rättegång per telefon tillämpas vad som är föreskrivet om ersättning och förskott vid inställelse till förhandling.

Denna lag träder i kraft den I april 1979 och gäller till utgången av år 1980.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1978/79: 88 40

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1979-01-19

Närvarande: f.d. regeringsrådet Martenius. regeringsrådet Petrén. justi- tierådet Sven Nyman.justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 december 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartemen- tet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång.

Förslaget har föredragits inför lagrådet av hovrättsasscssorn Tomas Stahre.

Förslaget föranleder följande yttrande. Lagförslaget avser att möjliggöra att förhandling enligt RB och småmåls- lagen skall i viss omfattning kunna genomföras på så sätt att vissa i förhandlingen deltagande eller eljest däri medverkande följer förhandling- en och gör sina inlägg i denna per telefon. Försöksverksamheten avser att skaffa erfarenheter av en dylik förhandlingsform. bl. a. i syfte att klarlägga vilka lagändringar som erfordras för en permanent ordning. Då sålunda avsikten med lagförslaget icke är att bereda ett fullständigt underlag för den nya förhandlingsformen utan den blivande lagens uppgift blott är att utgöra grund för en tidsbegränsad försöksverksamhet vid några domstolar. kan lagrådets granskning begränsas med hänsyn härtill.

En förutsättning för användning av telefon vid förhandling är att rätten finner det lämpligt och att parterna och upplysningspersonerna samtycker. [ motiven understrykes att samtycket skall föreligga hela tiden intill dess förhandlingen avslutats. Denna förutsättning framgår icke med full tydlig- het av lagtexten. Lämpligen kan i 2 och 3 åå första meningarna konjunk- tionen "om" utbytas mot "i den mån". Det framstår vidare som oklart hur det skall förfaras om telefonkonferensen avbrytes till följd av att samtycke återkallas eller rätten ändrar sin bedömning. Det synes stå öppet. när man skall återgå till handläggning enligt RB:s regler. om förhandlingen skall göras om från början eller om handläggningen skall fortsättas med utgångs- punkt från det läge vari målet befann sig vid avbrottet.

Den verksamhet som skall tillåtas försiggå per telefon beskrivs i lagtex- ten som att part utför sin talan och hörs per telefon och att förhör med vittne och sakkunnig och i brottmål med målsägande hålls per telefon. Om denna beskrivning är tillfyllest kan ifrågasättas. Självklan är att rätten måste kunna utöva sin processledande funktion och tillkännage sina där- med sammanhängande beslut per telefon.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1978/79: 88 4!

För part talan genom ombud och avvisar rätten ombudet. kan ombudet önska föra talan mot detta beslut. Enligt 49 kap. 4 * RB måste då ombudet genast anmäla missnöje med beslutet för att vara bevarad vid sin talerätt. Om ombudet som fört partens talan per telefon mottager avvisningsbcslu- tet per telefon. synes det tveksamt om det avvisade ombudet enligt lagför— slagets ordalydelse äger göra missnöjcsanmälan per telefon. Vittne eller sakkunnig som under ett förhör per telefon får ett editionsft'ireläggande befinner sig i en liknande situation. För att täcka fall av denna art kunde lagen utökas med en bestämmelse av innehåll att vid förhandling då telefon användesjämväl annan åtgärd som står i nära samband med parts utföran- de av talan eller med hörande av part. målsägande. vittne eller sakkunnig får vidtagas per telefon.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1978/79: 88 42

Utdrag JUS'l'l'llEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

l979-(ll-25

Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande, och statsråden Sven Ro- manus. Mundebo. Wikström. Friggebo. Wirtén. Huss. Rodhe. Wahlberg. Hansson. Lindahl. Winther. De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredra ande: statsrådet Sven Romanus g

Proposition om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har inledningsvis föreslagit en mindre justering av 2 och 3 55 första meningarna i syfte att klargöra att förhandling per telefon förutsätter samtycke av berörda personer inte bara vid förhandlingens början utan även därefter fortlöpande under förhandlingen. Jag har ingen erinran här- emot.

Lagrådet tar vidare upp frågan hur handläggningen skall utformas om samtycke återkallas eller rätten ändrar sin bedömning. Enligt min mening kan det inte ges några generella regler i detta hänseende. 1 vad mån en förhandling skall göras om från början får prövas i varje enskilt fall. Härvid är anledningen till avbrottet av betydelse. Det kan exempelvis under ett pågående vittnesförhör per telefon där båda parter är närvarande i rättssa— len visa sig att avgörandet i målet beror på tilltron till vissa av vittnets uppgifter. Detta kan föranleda part att återta sitt samtycke till telefonför- höret vilket leder till att förhöret avbryts. I sådant fall bör normalt förhand- lingen göras om endast i den del där tilltron har haft betydelse. Skulle å andra sidan en part som hörs per telefon vilja avbryta samtalet eftersom han anser att han inte kan utföra sin talan på ett tillfredsställande sätt per telefon kan det finnas anledning att ta om hela förhandlingen från början.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 december 1978.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1978/79: 88 43

Det bör tilläggas att man härutöver självfallet har. vad gäller huvudför- handling. att beakta bestämmelserna om fortsatt och ny förhandling i 43 kap. ll åoch 46 kap. ll ä RB.

Mot lagrådets förslag i övrigt harjag ingen erinran. Detta föranleder en ändrad paragrafindelning.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra- ganden har lagt fram.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1978/79: 88