om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
Regeringens proposition
1978/79: 88
om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång;
beslutad den 25 januari 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att anta dei förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag. På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag som innebär att det vid vissa domstolar
kan anordnas försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 1979 och gälla till utgången av är 1980.
I Riksdagen 1978[79. I saml. Nr 88
Förslag till
Lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
Härigenom föreskrivs följande.
18 Vid de allmänna domstolar som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer får vid handläggning av mål försöksvis användas telefon i enlighet med vad som anges i denna lag. Beslut om sådan försöksverksamhet får avse högst tio tingsrätter och högst tvä hovrätter.
28 Vid förhandling enligt 42 kan. 10, 12—14 § eller 20 § andra stycket rättegångsbalken eller 5 § lagen (1974:8) om rättegängen i tvistemål om
mindre värden får part helt eller delvis utföra sin talan och höras per
telefon, i den mån rätten finner det lämpligt och parterna samtycker till det. Detsamma gäller i fråga om huvudförhandling, i brottmål, vari anledning ej förekommer att ådöma annan brottspåföljd än böter.
3 & Förhör med vittne eller sakkunnig får hållas per telefon, i den mån rätten finner det lämpligt samt parterna och den som skall höras samtycker till det. Detsamma gäller förhör i brottmål med mälsägande som hörs i anledning av åklagarens talan.
4 & Vid förhandling då telefon används får även annan åtgärd som står I
nära samband med parts utförande av talan eller med hörande av part, mälsägande, vittne eller sakkunnig vidtas per telefon.
5 & Under försöksverksamheten får kallelse till förhandling eller till för-
hör per telefon ske i den ordning rätten finner lämpligt. I kallelse till den
som skall utföra sin talan eller höras per telefon fär ej utsättas päföljd.
6 & I fråga om rätt ull ersättning och förskott på sådan ersättning vid medverkan i rättegång per telefon tillämpas vad som är föreskrivet om ersättning och förskott vid inställelse ull förhandling.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1979 och gäller till utgången av år
1980.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1978-12-07
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro-
manus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hans-
son, Enlund. Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrädet Sven Romanus
Lagrådsremiss med förslag om försöksverksamhet med användning av tele-
fon vid rättegång
1 Inledning
I februari 1977 tillsattes rättegångsutredningen (Ju 1977: 06)! med upp-
drag att göra en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol.
Översynen syftar till att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt
snabbare, enklare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts
åt sidan. Både tvistemål och brottmål omfattas av uppdraget.
Rättegångsutredningen har under sitt arbete övervägt möjligheterna att använda telefon vid rättegång. Inom utredningens sekretariat har en pro-
memoria utarbetats i frågan. Utredningen anser att de i promemorian
upptagna förslagen är värda att pröva innan slutlig ställning tas till frågan. I
skrivelse den 22 juni 1978 till regeringen har utredningen därför hemställt
att en försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång får anordnas i enlighet med vad som föreslås i promemorian. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt. hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, domstolsverket, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges statsäklagare och Föreningen Sveriges åklagare.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
! Ledamöter justitiekanslern Ingvar Gullnäs, ordförande, ledamöterna chefsrådmannen FElla Ericsson Köhler, advokaten Lars Laurin, f.d. kommunalrådet Arvid Persson och länsåklagaren Sten Styring.
2¶Allmän motivering
2.1 Gällande ordning m. m.
Rättegången vid de allmänna domstolarna. dvs. tingsrätterna, höovrät-
terna och högsta domstolen, regleras I rättegängsbalken (RB). Balken bygger på principer om rältegångens muntlighet. koncentration och omedelbarhet. Innebörden härav brukar sammanfattas på följande sätt. Process-
materialet skall läggas fram för domstolen i muntlig form vid en förhand-
Jing. Målets avgörande skall omedelbart bygga på deua material. Detta görs möjligt genom att förhandlingen slutförs vid ett enda rättegångstvllfälle eller vid rättegångstillfållen som ligger nära varandra i uden. I fräga om bevisningen bygger RB på att fri bevisprövning tillämpas. Detta innebär att någon begränsning inte ställs upp i fråga om de kunskapskällor som får användas för sakens utredning och att domstolen vid värderingen av den
föreliggande bevisningen inte är bunden av nägra formella regler.
I fråga om vissa tvistemål har genom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) införts en reglering av rätte-
gångsförfarandet som syftar till en mindre kostsam och omständlig proce-
dur för tvistlösning vid de allmänna domstolarna.
Tvistemäl och brottmål skall enligt RB normalt avgöras efter en huvudförhandling vid vilken parterna skall inställa sig inför rätten. När det gäller förberedelsestadiet i tvistemål har rätten däremot en viss valfrihet mellan att kalla parterna till muntlig förhandling och att låta dem yttra sig skriftligen. För förberedelse av huvudförhandling i brottmål ger RB inga särskilda regler.
Genom utvecklingen på telekommunikationernas område finns möjligheter att låta ett sammanträde med tre eller flera personer ersältas av en s.k. telekonferens. En sådan kan bestå i att personer som befinner sig på olika platser deltar i ett gemensamt telefonsamtal. En annan form av telekonferens är att man vid ett sammanträde med två eller flera deltagare inhämtar uppgifter från en person på annan plats per telefon. Vid RB:s tillkomst torde man inte ha räknat med möjligheten att kunna handlägga mäl eller ärenden med utnyttjande av telekonferens. Detta kommer till
uttryck i RB:s terminologi. Bestämmelserna i RB om förhandling i tvistemål och brottmål utgår från att part eller annan ej kan vara närvarande vid förhandling annat än genom att inställa sig vid domstolen.
Även om således RB ej medger telekonferens vid de förhandlingar som regleras i balken finns hikväl ett visst utrymme för användning av telefon i
det ordinära förfarandet vid allmän domstol. Ett viktigt användningsområ-
de för telefon i det dagliga domstolsarbetet är självfallet kontakter med parter. vittnen och andra vid exempelvis utsättande av mål till förhandling. Vid vissa kontakter mellan domstol och parter som inte är reglerade i RB säsom förberedelse i brottmål kan några formella hinder mot telekonferens
knappast anses föreligga.
Inom tillämpningsområdet för smämälslagen är läget något annorlunda. I
förarbetena (prop. 1973:87 s. 164 och 189) förutsätts att älminstone viss
det av målets handläggning kan ske per telefon. Där uttalas nämligen att om stämningsansökan är bristfällig bör rätten bistä parten med att avhjälpa bristen, vilket kan ske per telefon. Vidare sägs att om någon av parterna äberopat muntlig bevisning det ofta torde vara motiverat att genom ytterligare kontakt med parterna, antingen skriftligen eller per telefon. söka skapa klarhet i om bevisningen verkligen är nödvändig. I 14 § småmålslagen föreskrivs att yttrande över käromål fär göras skriftligen eller muntli-
gen och att muntligt yttrande skall upptecknas genom rättens försorg.
ågot formellt hinder mot att yttrandet lämnas per telefon finns inte. I övrigt torde det emellertid vara tveksamt It vad mån telefon får användas i
småmålsförfarandet.
2.2 Rättegångsutredningens framställning
I sin framställning föreslår utredningen att försöksverksamhet med an-
vändning av telefon vid rättegång får anordnas i enlighet med vad som sägs i den tidigare nämnda promemorian. Försöksverksamheten föreslås ske vid några allmänna domstolar som domstolsverket bestämmer. Enligt promemorian bör verksamheten koncentreras till förslagsvis tio tingsrätter och två hovrättsavdelningar.
För tvistemålens del föreslås att sammanträde enligt 42 kap. 10, 12—14 8
eller 20 § andra stycket RB eller 5 § småmålslagen får utan hinder av vad som annars gäller helt eller delvis hållas per telefon, om rätten finner det
lämpligt och parterna samtycker därtill.
Vidare föreslår utredningen att muntlig bevisning i tvistemål och brottmål samt utsaga av målsägande i brottmål får utan hinder av vad som
annars gäller upptas per telefon. om rätten finner det lämpligt och parterna samt den som skall höras samtycker därtill.
Beträffande utredningens närmare överväganden hänvisas tll prome-
morian.
2.3 Remissyttrandena
Utredningens framställning har fått ett positivt mottagande under remissbehandlingen. Förslaget tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna. Från flera håll framförs den uppfattningen att användning av telefon är ägnad att förenkla och förbilliga förfarandet i vissa mål. Å andra sidan pekar flera instanser på att problem av teknisk och processuell natur är förenade med en ordning där användning av telefon delvis ersätter nuva-
rande muntliga eller skriftliga handläggning. Först efter en försöksverksamhet, framhålls det, är det möjligt att överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av telefonanvändning. Några remissinstanser föreslär att man
under försöksverksamheten också får möjlighet att höra tilltalad i brottmål per telefon i vissa fall när det är uppenbart att strängare påföljd än böter inte kommer i fråga. Från några håll ifrågasätts den närmare utformningen av den föreslagna fagen.
Én sammanställning av remissyttrandena finns som nämnts I bilaga 2.
2.4 Behovet av en försöksverksamhet
För egen del vill jag först understryka att RB:s principer om muntlighet, koncentration och omedelbarhet har stort värde från flera synpunkter.
Principerna är bl.a. ägnade att medföra cn hög grad av rättssäkerhet. Samtidigt är det väsentligt att pröva varje möjhghet till ett billigare. enklare och snabbare domstolsförfarande utan att rättssäkerheten åsidosätts. Tek-
niska hjälpmedel för kommunikation kommer här in i bilden. Tanken att helt eller delvis ersätta olika slag av inställelse ull förhandling med telekonferens behöver inte vara oförenlig med RB:s grundläggande principer.
Bland tänkbara fördelar med telekonferens märks främst möjligheterna ull kostnadsbesparingar. Jag vill i detta sammanhang erinra om den nyligen utfärdade förordningen (1978: 143) om sparsamhet i fråga om statliga tjänsteresor. Där sägs att myndighet bör beakta att den utveckling på telekommunikationernas område som har ägt rum de senaste åren också innebär nya möjligheter att till lägre kostnader ersätta tjänsteresor med telekonferenser. Enligt förordningen bör hänsyn särskilt tas till vad som anförts i
statskontorets tryckta rapport (1977:38) Telekonferenser i statsförvalt-
ningen. Utöver kostnadsbesparingar torde telekonferenser vid domstol
också I mänga fall kunna medföra en snabbare och smidigare handläggning än som är fallet vid en vanlig muntlig förhandling.
Vissa problem är utan tvekan förbundna med användning av telefon i detta sammanhang. Flera remissinstanser pekar på de svårigheter som kan uppstå när det gäller att tillgodose kravet på offenttighet vid förhandling. Vidare kan risken för felaktiga avgöranden öka om man i alltför stor utsträckning gör avkall på kravet på personlig inställelse inför domstolen. Muntlig bevisning som upptagits per telefon kan i en del fall tillmätas mindre värde än motsvarande bevisning som har upptagits på konventionellt sätt.
Bland de övriga problem som dras upp av remissinstanserna kan nämnas frågan hur identifiering av den som skall höras per telefon skall anordnas.
För egen del anser jag det inte möjligt att utan närmare undersökning ta
ställning till behovet och lämpligheten av handläggning per telefon. De tänkbara fördelarna med den föreslagna ordningen motiverar enligt min mening att systemet inte lämnas oprövat. Jag förordar därför i likhet med
rättegångsutredningen att en försöksverksamhet med telefon vid rättegång kommer till stånd.
2.5 Försöksverksamhetens omfattning och inriktning
Rättegångsutredningen föreslär, som tidigare har nämnts, att försöken skall omfatta dels sammanträde för muntlig förberedelse i tvistemål enligt
42 kap. 10 och 12- 14 §§ RB, huvudförhandling i förenklad form i tvistemål
enligt 42 kap. 20§ andra stycket RB och sammanträde enligt 5§& småmålslagen, dels upptagande av muntlig bevisning i tvistemål och brottmål samt av utsaga av målsägande i brottmål. Den angivna kategorin förhandlingar förekommer, med undantag för sammanträde enligt småmäåälslagen, i praktiken bara i tingsrätt. Förhör i bevissyfte kan däremot förekomma både i tingsrätt och i hovrätt. Som allmänna förutsättningar för telekonferens skall enligt förslaget gälla att rätten finner det lämpligt samt att parterna och, vid förhör i bevissyfte, den som skall höras samtycker därtill.
Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till att telefon får användas under en försöksperiod i den omfattning som utredningen har föreslagit. Flera instanser, däribland RÅ och domareförbundet, föreslår
emellertid att tillämpningsområdet vidgas till att avse tilltalad vid huvudförhandling i vissa bötesmål. Det anförs på den punkten att den tilltalade i
mål. som enligt 46 kap. 15§ andra stycket RB i princip kan avgöras utan hinder av hans utevaro, bör kunna ges möjlighet att ”inställa” sig per telefon. I vart fall bör han beredas tillfälle att under rättegången yttra sig per telefon.
När det gäller att bestämma området för telekonferens vill jag framhålla värdet av att man under försöksverksambheten får tillfälle att samla erfarenheter från så många delar av rättegångsförfarandet som möjligt. Det är nämligen inte säkert att erfarenheter från ett begränsat område utan vidare är generellt tillämpliga. Å andra sidan bör man endast med försiktighet utsträcka försöksverksamheten till områden där det av kostnads- eller rättssäkerhetsskäl eller av andra orsaker kan finnas berättigad tveksamhet till teletonanvändning.
Från dessa utgångspunkter anser jag att tillämpningsområdet inte bör inskränkas i förhållande till utredningens förslag. I stället bör området utan olägenheter kunna vidgas något. Jag delar sålunda den nyss återgivna uppfattningen hos flera remissinstanser att man i brottmål, där det inte finns anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, försöksvis bör tillåta förhör per telefon med den tilltalade. Det innebär att domstolen i större utsträckning än nu skulle kunna underlåta att kalla den tilltalade personligen till huvudförhandling inför rätten. Vidare skulle, i fall då den tilltalade har kallats, målet oftare kunna avgöras trots att han inte har inställt sig. Jag vill därför förorda att försöksverksamheten även får omfatta nu angivna fall.
I likhet med utredningen anser jag att det som villkor för att telekonferens skall få användas i ett mål måste krävas att rätten finner det lämpligt.
Någon ovillkorlig rätt för parterna att få en telekonferens till stånd bör
alltså inte finnas. Å andra sidan bör det alltid krävas att parterna och, vid förhör med vittne. sakkunnig eller målsägande som hörs i anledning av
åklagarens talan. den som skall höras lämnar sitt samtycke.
Bland omständigheter som bör tillmätas betydelse vid domstolens lämp-
lighetsprövning kan nämnas.
HF dispositiva tvistemäl kan som regel inte nägra principiella invändningar riktas mot telefonanvändning, om parterna samtycker till en sädan hand-
läggning. I indispositiva tvistemål och i brottmål, dvs. i mäl där rätten har en utredningsskyldighet, blir lämplighetsprövningen däremot av mer
grannlaga natur. Kan användningen av telefon befaras äventyra utredning-
en i målet, bör telefon inte användas. Särskilt viktigt är det att rätten med urskiljning använder möjligheten att höra en tilltalad per telefon. Vidare kan det finnas anledning att iaktta försiktighet när det är fråga om vittnesförhör. Detta gäller framför allt när tilltron till ett vittne kan ha avgörande betydelse i målet. I andra fall kan
emellertid omständigheterna vara sådana att en vittnesuppgift utan vidare kan godtas. I sådana fall bör det normalt inte finnas någon anledning till tveksamhet beträffande användning av telefon.
Av avgörande betydelse för om telefon skall kunna användas 1 själva rättegångsförfarandet är att identiteten hos den person domsiolen talar
med kan fastställas. I en del fall torde identitetsfrågan inte innebära något
problem såsom då telefonsamtal skall föras med advokat It hans egenskap av ombud för part. I andra fall kan frågan, som påpekas i promemorian, lösas genomrn att en trovärdig person intygar identiteten hos den person domstolen talar med. Jag återkommer till dessa spörsmål i specialmotiveringen.
Som framhälls i promemorian är det möjligt att förlikning i tvistemål kan bh svårare att åstadkomma, om domstolen väljer att hålla telekonferens i stället för att träffa parterna vid förhandling inför rätten. Vid lämplighetsprövningen bör detta beaktas. I mäl enligt småmålslagen — där rätten enligt uttrycklig föreskrift har att söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat — bör dock den nu berörda omständigheten tillmätas mindre vikt. Det är nämligen angeläget att försöksverksamheten inom småmälens område ej blir alltför begränsad.
IF promemorian framhålls att det är oriktigt att uppfatta telefonen bara
som ett substitut för direkta personliga sammanträffanden. I detta vill jag instämma. Telekonferens bör ses också som ett komplement till förhand-
ling med personlig närvaro inför rätten. Genom telekonferens kan exempelvis skyddskonsulenter, läkare och andra, som annars endast skulle ha
medverkat i rättegången via intyg, komma till tals vid förhandlingen. Eventuella betänkligheter mot att anordna telekonferens bör vara betydligt mindre, om den medverkan av part eller annan som man uppnår genom användningen av telefon inte alls eller endast med svårighet hade kunnat åstadkommas på annat sätt. Även detta bör beaktas vid lämplighetspröv- ' ningen.
Prop. 1978/79: 88 es Y
Under försöksverksamheten bör användningen av telefon sävitt gäller
ordinära tvistemål inte vara förbehällen någon bestämd fas av förfarandet.
exempelvis efter en inledande skriftlig handläggning. I stället bör eftersträ-
vas att det. inom ramen för försöksverksamhetens allmänna tillämpningsområde, i så många olika situationer som möjligt blir belyst i vad mån det finns behov av telekonferens. Inte heller bör användningen av telekonferens begränsas på det sättet att förhör med person i bevissyfte fär ske endast när bäda parter är närvarande vid domstolen. Något krav på att den som skall höras uppehäller sig inom riket bör ej ställas upp.
Har rätten i ett enskilt fall beslutat att anordna telekonferens men visar
det sig under målets handläggning mindre lämpligt att fullfölja förfarandet
per telefon, bör rätten vara oförhindrad att avbryta telekonferensen och
utsätta mälet ull handläggning i sedvanliga former.
Som jag tidigare har anfört bör telekonferens inte få anordnas utan att parterna har lämnat sitt medgivande. Ätertas medgivande innan tvisten är
avgjord. får målet handläggas på sedvanligt sätt. Däremot bör part som
ångrar sitt medgivande sedan saken avgjorts inte kunna få avgörandet undanröjt på den grunden att telekonferens använts I stället för det ordinära förfarandet.
Utöver nu redovisade förutsättningar för telekonferens gäller självfallet den allmänna förutsättningen att kravet på offentlighet vid rättegängen kan tillgodoses. Finns åhörare i domstolslokalen, mäste dessa kunna höra allt vad som sägs under telekonferensen. Kan detta i visst fall ej ske, saknas förutsättningar att anordna sådan konferens. Detta följer av 5 kap. RB.
Även kostnadsaspekterna bör tas med i domstolens bedömning. Härvid bör bl. a. beaktas vad som anförs i statskontorets tidigare nämnda rapport Telekonferenser i statsförvaltningen.
I rättegängsutredningens promemoria lämnas en redogörelse för de ofika teletekniska hjälpmedel som f.n. finns tillgängliga. I promemorian förordas att konferenstelefon av lågtalande modell kommer till användning i försöksverksamheten.
Statskontoret har i sitt remissvar framhällit att det i förvaltningen anskaffas huvudsakligen högtalande telefoner. Enligt statskontorets uppfattning skulle det vara intressant om försöksverksamheten även omfattade detta hjälpmedel.
Jag vill för egen del framhålla angelägenheten av att försöksverksumheten även såvitt avser den tekniska sidan får en så bred inriktning som möjligt. Jag anser därför att det inte är lämpligt att nu låsa försöken vid en viss teknik. I stället bör möjligheten lämnas öppen att under försöksverksamheten välja de tekniska hjälpmedel som framstår som lämpligast utifrån de syften som försöken skall tillgodose.
Jag anser — i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen föreslagit — att försöksverksamheten bör koncentreras till högst tio tingsrätter och två hovrätter. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande. domstolsverket att närmare bestämma vid vilka domstolar försöksverksamheten skall äga rum. Härvid bör eftersträvas att verksamheten förläggs till domstolar som kan antas vara representativa för en
större kategori. Sålunda bör både stora, medelstora och små tingsrätter
finnas med. Även en geografisk spridning är önskvärd. Domstol med domkrets som omfattar glesbygd med stora avstånd bör också inga i
försöken. I den mån domstol är indelad i avdelningar kan i särskild ordning
föreskrivas att försöksverksamheten skall bedrivas vid en eller flera avdelningar.
Under försöksverksamheten bör det genom domstolsverkets försorg
lämnas råd till domstolarna när det gäller tekniska problem. Domstolsverket bör också fortlöpande följa verksamheten och vid behov sprida information om gjorda erfarenheter bland de deltagande domstolarna.
De grundläggande reglerna om försöksverksamheten bör tas in i en särskild lag. Kompletterande bestämmelser kan tas in i förordning. Författningarna bör träda I kraft den lapril 1979. Giltighetstiden bör begränsas
till utgången av år 1980.
3¶Upprättat lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegäng. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
4¶Specialmotivering
18 Den föreslagna lagen tar endast sikte på vissa angivna delar av rätte-
gångsförfarandet. Därmed har inte ställning tagits till möjligheterna och lämpligheten av att i andra fall använda sig av telefon vid handläggning av
mål. I utredningens promemoria nämns bland annat förberedande av brottmäl som ett lämpligt användningsomräde. Planering av blivande huvudförhandling i brottmål sker redan f.n. telefonledes. Som framgår av den
allmänna motiveringen torde det inte föreligga nägra formella hinder i RB
för telekonferens under det förberedande stadiet i brottmål. Handläggningen per telefon bör kunna komma till stånd på initiativ både av rätten och av part. En domare som vill utnyttja denna möjlighet bör ta
kontakt med parterna i förväg. Skall någon höras i bevissyfte per telefon, bör även denne kontaktas vid planeringen av målets handläggning.
2 och 338
Av 28 framgår att part får helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon vid vissa typer av förhandlingar inför domstol. om rätten finner det lämpligt och parterna samtycker till det.
[38 har föreskrivits att förhör med vittne eller sakkunnig får hållas per telefon, om rätten finner det lämpligt och om samtycke föreligger från både parterna och den som skall höras. Detsamma gäller förhör i brottmäl med målsägande som hörs I anledning av äklagarens talan.
Den föreslagna lagen ersätter vissa bestämmelser i RB och småmålslagen. Dessutom modifieras tillämpningen av olika regler. Av förevarande
paragrafer följer att den som medverkat i rättegången per telefon skall vid tillämpningen av RB:s och småmålslagens bestämmelser anses ha varit närvarande vid domstolen. Bestämmelser som förutsätter vederbörandes närvaro I rättssalen finns I 9 kap. 5§ (rättegångsförseelse), 12 kap. 17, I8
och 22§§ (rättegångshandling av ombud eller rättegångsbiträde i parts närvaro, m.m.), 13 kap. 4§ (ändring av talan inför rätten), 9 kap. 58 (brott
inför domstol). 36 kap. 168 (vittnesförhör inför rätta), 36 kap. 18§ (vittnesförhör i parts utevaro), 40 kap. 198 (förhör med privat sakkunnig). allt RB.
samt 17 och 1888 smämålslagen (sammanträde inför rätten).
Principen att handläggning per telefon är att jämställa med annan handläggning enligt RB päverkar även tillämpningen av andra bestämmelser i RB. Detta gäller bl. a. bestämmelserna i 11 kap. 5 § och 21 kap. 2§ (personlig inställelse). 17 kap. 2§ och 30 kap. 2§ (dom grundas på vad som
förekommit vid förhandling), 21 kap. 9§ (kallelse av försvarare till för-
handling), 17 kap. 9§ och 30 kap. 7§ (avkunnande av dom vid huvudförhandling m. m.), 43 kap. 2§ och 46 kap. 2§ (inställande av huvudförhand-
ling).
Av förevarande paragrafer framgår att förhandling eller förhör per telefon kan ske endast med de hberördas samtycke. Detta får återverkningar på tillämpningen av åtskilliga bestämmelser som rör rättegången. Sålunda kan regler som stadgar påföljd eller annan rättsföljd i anledning av underlåten inställelse till förhandling ej tillämpas. Bestämmelser som innehäller regler "av nu angivet slag är bl.a. 18 kap. 5-7 och 98§ samt 31 kap. 4—-688
(kostnadsansvar), 35 kap. 48 (bevisvärdering vid underlåten inställelse),
36 kap. 20-23 88 (påföljd för vittne i anledning av utevaro m. m.), 44 kap. 1-7 88 (påföljd vid parts utevaro m. m.), 46 kap. 14§ (påföljd vid måls-
ägandes utevaro), allt RB, samt 198 småmälslagen (påföljd vid parts utevaro).
Naägra av de angivna bestämmelserna saknar aktualitet under försöksverksamheten redan på den grunden att påföljd inträder endast under den förutsättningen att kallelsen upptagit föreläggande om päföljden (jfr 44 kap. RB). Som framgår av 4 §i det följande får kallelse till förhandling eller förhör per telefon inte förenas med någon påföljd.
Även i Övrigt finns bestämmelser i RB och småmålslagen, som röner
inverkan av att krav på samtycke uppställts för medverkan i måls handläggning per telefon, exempelvis II kap. 5§ och 21 kap. 2§ RB (personlig inställelse).
Det blir under försöksverksamheten av betydelse för ullämpningen av de nu redovisade reglerna om tetlekonferens har beslutats eller ej. Rätten bör därför alltid dokumentera beslutet exempelvis genom anteckning i akten.
Bestämmelsen i 28 omfattar alla brottmål. i vilka brottspäföljden kan förutses bli ej annat än böter. Då rätten prövar lämpligheten av att telefon
skall användas, har den bl. a. att beakta att saken mäste kunna nöjaktigt utredas per telefon fr 21 kap. 2§ och 46 kap. 15§ andra stycket RB). Även åklagare och målsägande omfattas av bestämmelsen. Det torde dock i allmänhet saknas anledning att låta äklagaren medverka i rättegängen per telefon. Kan saken nöjaktigt utredas utan den misstänktes medverkan vid
förhandlingen finns givetvis ingen anledning att höra honom per telefon.
2§ medger att partsförhör under sanningsförsäkran äger rum i samband med förhandling per telefon. om rätten finner det lämpligt och parterna samtycker därvill.
Som framgår av den allmänna motiveringen kan rätten under en förhandling per telefon finna att målet lämpligen bör handläggas i ordinär form.
Part kan också begära att telefonförhandlingen skall avbrytas. Rätten har i sädant fall att utsätta målet till handläggning i vanlig ordning.
Förhör enligt 3 § kan ske antingen inom ramen för en sådan förhandling
som avses i 28 eller i samband med annan förhandling i tvistemål eller
brott mäl.
Förhör med vittne per telefon torde främst bli aktuellt i de fall det saknas anledning att ifrägasätta riktigheten av vittnets uppgifter. När det gäller s.k. tilltrosvittnen torde det ej vara fämpligt att höra dem per telefon.
Även vid telefontörhör gäller att handläggningen per telefon avbryts om
någon av parterna begär detta. Den hörde har också rätt att när som helst
avbryta förhöret.
Jag har i den allmänna motiveringen framhållit vikten av att, om någon medverkar per telefon, hans identitet kan fastställas. När det gäller en person som skall höras i bevissyfte, dvs. vittne, sakkunnig och målsägande som hörs I anledning av äklagarens talan, bör som huvudregel gälla att han föreläggs att för förhöret inställa sig hos lämplig myndighet, exempelvis
polismyndighet på den ort där han vistas. Denna myndighet får då ombesörja identitetskontroll. Undantag frän denna regel bör dock kunna före-
komma, t.ex. om den som skall höras vårdas på sjukhus eller är anställd ombord på ett fartyg i utrikes fart. I dessa undantagsfall bör på annat lämpligt sätt domstolen förvissa stig om identiteten, exempelvis genom
samtal med läkare på sjukhuset eller befälhavaren på fartyget. I en del fall
bör kravet på särskild identitetskontroll kunna mildras, såsom då en polisman skall höras som vittne.
Prop. 1978/79: 88 va 13
Även vid förhör med tilltalad i brottmål är det viktigt att domstolen sörjer för att identitetskontroll sker. Vad nyss sagts om förhör med person 1 bevissyfte bör gälla även förhör med tilltalad. Skall part i tvistemål höras per telefon bör risken för misstag angående partens identitet i många fall inte vara så stor. Kan parten utan olägenhet inställa sig hos myndighet på annan ort än domstolsorten bör denna lösning väljas, särskilt om förhör under sanningsförsäkran är aktuellt.
Erforderliga regler om identitetskontroll kan meddelas i förordning.
Innan vittne avger sin berättelse skall han som regel avlägga ed (36 kap.
118 RB) och erinras om bl. a. sin sanningsplikt (36 kap. 14§& RB). Detta får vid förhör per telefon ske i början av telefonförhöret.
136 kap. 16 § RB föreskrivs att vittne skall avlägga sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse får inte åberopas; dock kan det tillåtas vinet att
anlita skriftlig anteckning till stöd för minnet. Även beträffande sakkunnig finns viss begränsning när det giller rätten att använda skriftligt material
vid förhör (40 kap. 10 och 1988 RB). Genom att låta förhörspersonen
inställa sig hos myndighet finns möjligheter att kontrollera efterlevnaden av nu berörda regler. Även åtgärder i annan ordning för kontroll kan tänkas. I dessa hänseenden bör bestämmelser meddelas i förordning.
Som utredningen föreslår bör bevisningen normalt upptas vid huvudförhandlingen i målet. Det bör dock inte föreligga något hinder mot att — under de förutsättningar som anges i RB för förhör utom huvudförhandling = hålla också telefonförhör utom huvudförhandling. I sistnämnda fall blir 35 kap. 9§ RB tillämplig.
4§ Det förhållandet att det krävs medgivande från parter och andra personer som skall höras för att telefon skall få användas gör att RB:s regler om
kallelse till förhandling och päföljd vid underlätelse att taktta vad som föreskrivs i kallelse inte kan tillämpas fullt ut. Med hänsyn härtill föreskrivs i förevarande paragraf att kallelse till förhandling eller förhör per
telefon får ske i den ordning rätten finner lämpligt. I kallelse till den som
skall utföra sin talan eller höras per telefon får ej utsättas någon påföljd.
Rätten har alltså möjlighet att välja det kallelsesätt som är lämpligast för varje situation. Det får förutsättas att domstolen innan kallelse utsänds tar kontakt med parter och andra för att komma överens om förfarandet vid
telefonförhandlingen eller telefonförhöret. I flertalet fall bör kallelse kunna
utfärdas i den form och i den tid som f.n. gäller — med det undantag som gäller beträffande utsättande av påföljd. I vissa fall kan behov av telefonförhör — exempelvis för att höra ett vittne som åberopats under en förhandling — uppkomma med kort varsel. I sådana fall kan självfallet förhöret direkt ta sin början utan något föregående kallelseförfarande.
Genom bestämmelsen att påföljd inte får sättas ut undanrycks förutsättningarna att döma exempelvis till tredskodom, som ju förutsätter att i
kallelsen angivits att tredskodom kan komma att meddelas (jfr 44 kap. 25
RB).
5§
Av särskilda regler i RB och rättshjälpslagen (1972:429) följer att part eller annan som inställer sig ull förhandling vid allmän domstol under vissa förutsättningar är berättigad till ersättning för sin inställelse. Därjämte finns regler om förskott på sådan ersättning. Motsvarande rätt till ersätt-
ning och förskott bör gälla för den som medverkar i rättegängen per telefon
i anledning av kostnader m. m. som är förbundna med hans medverkan. En föreskrift härom har tagits in I förevarande paragraf.
Närmare regler om ersättning ges i vitltnesersättningskungörelsen (1973: 262) och kungörelsen (1973: 261) om utbetalning av vissa ersättningar I mål eller ärende vid domstol, m. m.
När det gäller själva telefonkostnaderna anser jag liksom utredningen att
de bör stanna på statsverket.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till
lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Rättegångsutredningen 1978-06-22
Promemoria angående användning av telefon vid rättegång
1 Inledning
En av grundtankarna vid det lagstiftningsarbete, som resulterade i vår
nu gällande rättegängsbalk, var att låta förfarandet i stor utsträckning präglas av muntlighet. Tvistemål och brottmål skall normalt avgöras efter en huvudförhandling vid vilken parterna skall inställas sig inför rätten. När det gäller förberedelsestadiet i tvistemål har domaren däremot en viss valfrihet mellan att kalla parterna till muntlig förhandling och att låta dem
yttra sig skriftligen.
Direktiven för rättegångsutredningen (Dir 1977: 10) ägnar stort utrymme
ät frågor som rör ett ändrat förhållande mellan skriftligt och muntligt domstolsförfarande. Det framhålls att inställelser inför rätten i regel är
kostsamma och ofta medför betydande tidsutdräkt. Alternativet skriftligt förfarande har emellertid många gånger den nackdelen att parterna
"skriver förbi” varandra.
Alternativen inställelse — brev återspeglar äldre tiders begränsade möjligheter att meddela sig med andra. Numera finns det ytterligare möjligheter. Sedan RB skapades har det skett en enorm utveckling på telekommu-
nikationsområdet. I det följande behandlas frågan i vad mån det är möjligt
att också i domstolsprocessen tillgodogöra sig de framsteg som har gjorts.
Det är viktigt att särskilt uppmärksamma nya och moderna möjligheter
att låta tre eller flera personer som befinner sig på olika platser delta i telefonsamtal, s.k. telefonmöten. Sådana möten kan tänkas ersätta vissa förhandlingar som nu sker i rättssalen.
I den nyligen utfärdade förordningen (1978: 143) om sparsamhet i fråga om statliga tjänsteresor sägs, att myndigheter bör beakta att den utveckling på telekommunikationernas område som har ägt rum de senaste ären också innebär nya möjligheter att till lägre kostnader ersätta tjänsteresor med s.k. telekonferenser. Särskilt bör hänsyn tas till vad som anförts i statskontorets tryckta rapport (1977: 38) Telekonferenser i statsförvaltningen.
Ett telefonmöte har sina största fördelar framför ew mera personligt
möte när inställelsekostnaderna skulle bli stora genom reseavstånd eller
antal resande. Ett telefonmöte går också i allmänhet fortare än et vanligt sammanträde. Et telefonmöte kräver vidare generellt sett ganska litet förarbete på det administrativa planet och kan anordnas utan sådan tidsut-
dräkt, som vanligen är förenad med en inställelse inför domstol.
Det är emellertid inte bara telefonmöten som är intressanta när det gäller användning av telefon vid rättegång. Redan ett vanligt telefonsamtal skulle
i många fall kunna medföra betydande rationaliseringsvinster när det gäller
att inom ramen för ett vanligt inställelseförfarande höra en viss person,
som av ett eller annat skäl inte kan närvara inför rätten eller som kan
inställa sig endast med stor uppoffring.
2 Nuvarande möjligheter att använda telefon i samband med rätte-
gång
Frågan om telefonens användning vid rättegång kan inte ses bara från rationell synpunkt. En viss tveksamhet beträffande tekniska hjälpmedet i domstolsarbetet är inrotad hos många. Den torde åtminstone delvis kunna förklaras av att det tidigare endast har funnits en tekniskt icke godtagbar apparatur att använda. Utländska erfarenheter visar att telefonmötenas användning mera är en ”försäljningsfråga ” än en lämplighetsfraga. I uttandet (USA) har emellertid rättegängar redan genomförts per teleton och erfarenheterna av det nya hjälpmedlet tycks ha varit positiva.
När man i dag använder telefonen i domstolsarbetet rör det sig huvudsakligen endast om enklare uppgifter. främst 1 samband med mäls utsät-
tande till förhandling. De telefonsamtal som faktiskt förekommer hälls
nästan uteslutande mellan domstolen och parterna en i sänder. Det är därför niurligt - med hänsyn till vikten av tilltron tll domstolens opartiskhet i sakfrågorna — att vid telefonsamtalen avhandlas nästan enbart frågor av formell natur. Vill man läta telefonsamtalen omfatta också mate-
riella och därmed mera känsliga frågor är det viktigt att båda parterna får
vara med samtidigt i ett telefonmöte.
I vissa fall kan domstolarna redan i dag hälta telefonmöten. Flera formella hinder förligger dock. När RB skapades hade man inte nägra telefonmöten I tankarna. RB använder därför termer som ”kommau tillstädes””, inställelse” m.m. Man maste öva visst vald på det allmänt vedertagna språkbruket för att kunna säga att begreppen passar in på telefonmöte.
Inom tillämpningsområdet för lagen (1974:8) om rättegången i tvistemal om mindre värden (småmålslagen) förhåller det sig något annorlunda.
eftersom man i förarbetena till den lagen uttryckligen angett att åtminstone
viss del av målets hantering kan få ske per telefon. Enligt 5§ smämälslagen
skall mål beredas för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig
handläggning. Ett telefonmöte torde utan svårighet kunna betecknas som sammanträde i småmälslagens mening. Enligt 16 § skall dock part kallas att inställa sig till sammanträde vid visst äventyr. Man torde knappast ha rätt att uppfatta bestämmelsen såsom endast avseende påföljden för der fall att vederbörande kallas att inställa sig. För att ett småmälssammanträde skall kunna hällas per telefon under formellt oantastliga former torde åtminstone den sist nämnda paragrafen behöva ändras. I 148 sägs att svaranden kan yttra sig muntligen över käromålet och att sådant yttrande skall upptecknas genom rättens försorg. Några formella hinder mot att svaranden härvid yttrar sig per telefon finns inte.
Det torde inte vara någonting som hindrar att domstolen efter att ha
uppfyllt formella krav på inställelse eller skriftlig handläggning enligt RB
klarar av vissa återstående frågor genom ett telefonmöte. De kontakter
som inte är formellt reglerade i RB. såsom förberedelsestadiet i brottmål,
torde också kunna ske genom telefonmöte.
Någon möjlighet att i bevisningssyfte höra viss person per telefon inom
ramen för ett vanligt inställelseförfarande torde inte föreligga.
3¶Nya tekniska hjälpmedel
Statskontorets förut omnämnda rapport innehåller bl.a. en god beskriv-
ning av de tekniska hjälpmedel som f.n. finns tillgängliga. Sammanfattningsvis kan sägas att telefonsamtal mellan tre personer eller flera kan föras utan någon avancerad teknisk utrustning. Var och en kan använda sin vanliga telefon. Sammankopplingen av telefonerna till ett telefonmöte ombesörjs av televerket och kan utan svårighet avse också utländsk tele-
fon. Den som vill ha sammankopplingen till stånd ringer ett särskilt telefonnummer (1 Stockholm 78078 00 och i övriga landet 000) och talar om vilka telefoner som skall kopplas samman och till vilken tidpunkt. Om
möjligt bör också anges den ungefärliga tiden för telefonmötet. Beställning
bör göras minst en halvtimme i förväg. Vill man hålla ett telefonmöte i rättegång kommer det ofta att visa sig att det inte räcker med vanliga telefonapparater. På domstolssidan kan det på
grund av domförhetsreglerna ibland krävas att flera personer kan delta i samtalet. Oftast behöver också en protokollförare kunna höra vad som
avhandlas. På advokat- och åklagarsidan kan parter respektive målsägande
vilja delta.
Vill man under en domstolsförhandling höra en viss person per telefon föreligger ett uppenbart behov av att samtalet kan avlyssnas av alla de personer som är närvarande i rättssalen.
Om man vid en telefonanknytning har två eller flera personer som vill
delta i ett telefonsamtal är en särskild apparat behövlig (konferenstelefon).
Det finns två slags sådana telefoner. En sort är högtalande och uppfattar vad som sägs av alla de som befinner sig inom hörhåll från apparaten. Den högtalande konferenstelefonen, som i kvalitetshänseende inte får sammanblandas med vanliga snabbtelefoner, är enkel att hantera men har den nackdelen att högtalarljudet bryts om ljudnivån i rummet blir för hög. Ljudöverföringen är alltså hela tiden enkelriktad åt någotdera hället. Härigenom kan ord falla bort. För att undvika detta krävs samtalsdisciplin.
En mera avancerad och modern apparat är lägtalande. Den som vill delta i samtalet vid en sådan utrustas med hörlurar med fastsatt mikrofon. Upp
till tio hörlurar kan kopplas in. Samtalet blir dubbelriktat och risken för att ord inte kan uppfattas blir därför inte större än vid ett vanligt telefonsamtal mellan två personer. Möjligen erbjuder den lågtalande konferenstelefonen
vissa praktiska svårigheter. om det till äventyrs finns många åhörare i en
rältegang och offentlighetskravet skall kunna uppfyllas. Dessa svårigheter kan åtminstone på sikt lösas genom att en särskild högtalare ansluts på visst avständ från hörlurarnas mikrofoner. Även en extra högtalande konferenstelefon kan användas.
Det finns en allmän tendens att tänka på sofistikerade bildtelefoner när
man talar om telefonens användning för rättegängsändamål. Bildtelefoner är numera praktiskt användbara och har också med stor framgång utnytt-
jats för rättegångar i USA. Man måste dock ha klart för sig att bildtelefoni
är och kommer att inom överskådlig framtid förbli mycket dyrbar och att
bildtelefonen som sådan inte erbjuder så stora fördelar som man i förstone kan tro. En vanlig erfarenhet är att själva bilden efter en kort stunds samtal blir oinressant och att skillnaden mot ett vanligt telefonsamtal därför blir ganska liten. Ännu så länge finns det i Sverige bildtelefonimöjligheter endast mellan Stockholm och Malmö, men inom en snar framtid kommer systemet att ha utvidgats väsentligt. Ledningar kommer att dras i första hand inom stockholmsomrädet.
2 Riksdagen 19781/79. 1 saml. Nr 88
Redan kostnadsaspekten torde föranleda att bildtelefonen hålls i stort sett utanför det nu pågående reformarbetet på processrättens område. Det är dock värdefullt. om eventuella lösningar beträffande de vanliga telefonsamtalens tillätlighet lämnar möjlighet till att i framtiden ocksä utnyttja
andra tekniska kommunikationshjälpmedel.
Kostnaderna för de rena ljudöverföringarna är relativt begränsade. Förutom eventuella engångskostnader för apparatinköp eller för leasing av en konferenstelefon har man vid telefonmöten avgifter som är beräknade efter dels antalet inkopplade apparater, dels den tid under vilken samtalet pågär. Fit entimmessamtal med tre telefoner inkopplade kostar 252 kronor, en relativt blygsam summa jämförd med kostnaderna för resa och tidsspillan vid en vanlig inställelse inför domstol. Priset är detsamma oavsett avståndet mellan telefonerna.
4¶Allmänt om telefonanvändning
De hittillsvarande erfarenheterna av telefonanvändning i domstolsarbete är ringa. Mänga praktiska problem mäste finna lösningar, särskilt om man vill införa möjligheter att vid telefonmöten med flera deltagare klara av materiella tvistefrågor utan att ge avkall på rättssäkerhetsintresset.
Enligt mångas vittnesbörd är det svårare att leda ett telefonmöte än att leda en vanhg förhandling med samma antal deltagare. Det är viktigt att åtminstone den som skall leda mötet är väl förberedd och har planerat samtalet ganska ingående. Viss övning behövs. Särskilt gäller detta, om man använder en högtalande konferenstelefon, där vissa ord kan falla bort
på grund av att förbindelsen hela tiden är enkelriktad. Det behöver inte här utvecklas vilka konsekvenser som kan uppstå i en rättegång där alla ord inte har kunnat uppfattas.
Rättssäkerhetsintresset talar starkt för att den högtatande konferenstelefonen används endast i frågor av relativt sett mindre betydelse. Även den modernare lågtalande telefonen kräver en något högre samtalsdisciplin än en vanlig förhandling, om samtalet skall bli njutbart. Svårigheterna är emellertid vanligen mindre än vad man i förstone kan tro. Använder man sig av den lågtalande konferenstelefonen. torde invändningar om vad som
har förekommit vid samtalet inte bli vanligare än invändningar om vad som
har förekommit vid ett vanligt möte.
Ett teletonmöte eller telefonförhör kan knappast tänkas komma till ständ på annat sätt än genom att domaren ringer upp de eller den som skall delta. Härigenom är sörjt för en ganska god bevisning om vilka som hörs. Om
identitetsfrigan kommer upp till diskussion efter sammanträdet är läget emellertid ett annat. Domaren kan i allmänhet lätt identifiera en person
som han har sett framför sig, men han har däremot endast vaga föreställningar om vem han har talat med per telefon. En bandupptagning av samtalet kan hjälpa. På vetenskapens nuvarande nivå anser man sig emel-
lertid inte kunna göra några bestämda uttalanden om att en röst som har
spelats in på ett band tillhör viss person — men väl om att den inte tillhör den personen. Domaren måste därför vid varje samtal pröva om det finns tillräckliga bevis för att samtalet förs av rätt person. Redan den omstän-
digheten att vederbörande gär in t svaromål från en telefon han står
ansvarig för bör emellertid kunna tillmätas stor bevisverkan.
Prop. 1978/79: 88 na 19
Identitetsfrågan vid telefonsamtal kan klaras ut också genom att en helt wovärdig person får intyga identiteten hos den person domstolen talar med. Den som skall höras föreläggs att inställa sig hos t.ex. närmaste offentliga myndighet och domstolen ringer sedan till myndigheten. För en sjöman ombord på ett fartyg kan t. ex. kaptenen intyga identiteten.
Skulle någon part i undantagsfall pästäå att ev telefonsamtal har förts
med fel person kan reglerna i 59 kap. RB om besvär över domvilla bli
uillämpliga.
För bedömningen av i vad mån telefonsamtal kan ersätta sammanträden eller inställelser inför domstol bör man förstå på vad sätt telefonsamtalet
kan förändra det slutliga resultat som förväntas. Det har gjorts mänga
omfattande utländska undersökningar i fråga om skillnaderna mellan tele-
fonsamtalet och det personliga mötet. Nägra resultat från de utländska undersökningarna redovisas I bilaga till denna promemoria (bilaga 1).
En viktig slutsats som man kan dra av undersökningarna är, att valet av samtalssätt inte är utan betydelse för bedömningen av tilltron till den man
talar med. Inte heller vid personlig inställelse inför domstolen kan man emellertid iakttaga neutralitet på denna punkt. Lika väl som det finns förtroendeingivande röster finns det förtroendeingivande människor. Möjligen bör man emellertid inta den ståndpunkten att om tilltron till de hörda
parterna är av betydelse (såsom ofta är fallet vid mälets avgörande) parterna normalt skall vara jämspelta. Hörs den ena parten per telefon skall alltså även den andra höras på samma sätt.
Det är svårt att se något sakligt skäl för att vissa frågor inte skulle få
avhandlas per telefon eller för att vissa typer av tvistemål och brottmål inte
skulle få avgöras efter en process som helt och hället förts per telefon. Likväl kan försiktigheten bjuda att man tills vidare intar en nägot avvak-
tande hållning särskilt till telefonmöten. Att avgöra brottmål endast efter
ett lelefonmöte kan synas stötande för många. men givetvis bör ett telefonsamtal många gånger kunna ge mera än om vederbörande enligt 46 kap. ISS RB döms i sin utevaro efter vad han berättat enligt förundersökningsprotokollet.
I fråga om tillätligheten av telefonförhör med vittnen m.fl. har man
anledning vara mindre tveksam med hänsyn till den omfattande telefonan-
vändning som redan nu med framgång förekommer vid förundersökning i
brottmäl.
Et vanligt fel när man överväger att använda telefon är att uppfatta telefonen bara som ett substitut för direkta personliga sammanträffanden. Givetvis kan telefonen användas som ett sådant substitut, men den kan också användas för att förbättra hanteringen av en fråga. Det blir möjligt
alt höra utomstående (läkare, rättspsykiatriker, skyddskonsulenter och
andra) som man tidigare av hänsynsfulthet inte ansett sig böra kalla annat
än i de mest betydelsefulla fallen. Det blir också möjligt att höra personer
som vistas utomlands. Vidare öppnar telefonmötet möjligheter att hålla förberedelse i brottmål på ett sätt som annars varit mindre lämpligt av
kostnadsskäl.
Frågor om lämpligt användningsområde påverkas inte av domförhets-
reglerna, om rätten har tillgång ull en konferenstelefon.
Mot någon parts uttryckliga vilja torde det vara svärt att genomföra ett telefonmöte eller telefonförhör. Part eller annan som hellre vill uppträda
personligen inför rätten bör ha en ovillkorlig rätt härtill. Likväl torde man
kunna ifrågasätta om inte även underlåtenhet att delta i vissa fall möjligen kan sanktioneras. Om t. ex. svaranden delgivits stämning med uppmaning
alt vara anträffbar vid sin telefon visst klockslag för att deha i ett första telefonmöte I målet och sedan inte svarar. borde man eventuellt kunna ge tredskadom. Den faktiska skillnaden melttan denna situation och den som föreligger när svarande i stället vägrat att infinna sig inför rätten eller
vägrat utt skriftligen besvara stämningen förefaller nämligen vara hårfin om den över huvud taget finns.
Fråga om lämpligt sanktionssystem vid telefonmöten och telefonförhör torde i likhet med flera andra frågor inte nöjaktigt kunna utredas förrän man vunnit erfarenht av hur telefonen praktiskt kan användas i samband med rättegångar.
5 Vissa praktiska frågor angående telefonmöten
Tyvärr är det mycket som talar för att förlikning i tvistemål kan bli svårare att åstadkomma, om man väljer att hålla telefon möte i stället för att wräffa parterna personligen. Å andra sidan bör rimligen telefonalternativet i
detta avseende vara bättre än en skriftlig förberedelse. De tidigare nämnda undersökningarna ger vid handen. att de flesta andra syftena med en
förhandling i mänga fall ika väl kan nås vid ett telefonmöte som på annat sätt.
Svårigheten att förlika tvistemål per telefon kan behöva föranleda att telefonanvändningen främst inriktas på sädana tvistemål där förlikning inte är tillåten eller på sådana situationer där förlikningsförsök erfarenhetsmässigt inte kan antas bli framgängsrika. Man kan också tänka sig att man använder telefonmötet som komplettering till ett vanligt muntligt eller
skrifthgt domstolsförfarande vid vilket förlikningsmöjligheterna uttömts. I framtiden kan förlikningssvårigheterna möjligen få mindre betydelse i
den vanliga tvistemålsprocessen. Rättegängsutredningen arbetar nämligen
med frågor om särskilda förlikningsförfaranden (se promemorian (Ds Ju 1976: 8) Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol).
Behovet av att hålla telefonmöten för förberedelse av brottmäl torde närmast avse de större brottmål som kan beräknas kräva flera huvudförhandlingsdagar. Antagligen kan ett telefonmöte även i mindre mål verksamt bidra till att förkorta förhandlingstiden inför domstolen.
En domare som vill utnyttja möjligheten att hålla ett telefonmöte bör — atminstone om samtalsämnet inte är av enklaste slag — underrätta parterna i förväg om mötet och tidpunkten för mötet. Det fär sedan ankomma på parterna att ta ställning till om de vill ha målet handlagt på annat sätt.
I vissa fall kan rätten behöva ta ställning till frågan om en viss person skall vara närvarande 1 rättssalen eller höras per telefon. Det kan t.ex. vara svärt att generellt avgöra om tolk bör finnas hos rätten eller hos den som inte kan tala svenska. Att ett ombud eller en försvarare skall finnas hos sin klient bör vara klart åtminstone sävitt gäller normala fall.
Protokollföringen bör inte bli svårare vid ett telefonmöte än vid vanlig
inställelse. Givetvis måste protokollföraren ha möjlighet att själv höra hela
förhandlingen. Helst bör han också ha möjlighet att delta i samtalet för att undvika missförstånd. Konferenstelefonerna ger sådana möjligheter. Den
lägtalande konferenstelefonen har ett särskilt uttag för bandspelare och bandupptagningsmöjligheterna kan möjligen vara av värde för protokollföringen.
Självklart passar vanliga telefonsamtal mindre väl för sådana sammanträden där cn genomgäng av t.ex. kartor, fotografier eller ritningar är
Prop. 1978/79: Ne 21
aktuell. I många fall kan man emellertid komma till rätta med problem av
det slaget genom att de inblandade i förväg förses med ett tillräckligt
omfattande skriftligt material.
En utgångspunkt när man skall välja mellan sammanträde eller ett telefonmöte är det planerade mötets längd. Erfarenheten visar att telefonmöten inte bör överstiga 90 minuter. Skälen till denna begränsning är att deltagarna kan bli trötta och att det i längden kan vara svårt att bibehålla mötesdisciplinen. Eftersom deltagarna inte kan se varandra är det lätt hänt att de faller varandra 1 talet. Avsaknaden av ”rumskänsla” kan vara tröttande.
Restid är en annan utgångspunkt i en valsituation. Ju längre resor, desto
mer tid står att vinna genom att välja telefon. Man bör hålla i minnet att ett
telefonsamtal oftast lönar sig ekonomiskt även vid kortare resor.
6 Vissa praktiska frågor angående telefonförhör
Att höra vittnen och andra torde knappast erbjuda några alltför inveck-
lade praktiska problem. En edsavläggelse torde sälunda lika väl kunna göras per telefon som i rättssalen. Möjligen kan det kännas olustigt att höra
någon, om man med fog kan misstänka t. ex. att han läser innantill eller stär under yttre påverkan. Vill man gardera sig mot sådana eventualiteter kan man låta den hörde för telefonsamtalet inställa sig på exempelvis en
annan domstol, ett kommunalkontor eller en polisstation. Normalt bör vittnen ha informerats om telefonförhöret innan sådant kan hållas. Det bör emellertid inte vara något hinder mot att domstolen under
pågående förhandling beslutar att höra vittnet och försöker få kontakt med vittnet under förhandlingen. En sådan kontakt bör kunna tas även under ett pägående telefonmöte. Telefonisten kan lätt koppla in vittnets telefon till det redan pågående mötet. Går vittnet med på att genast vittna bör förhöret kunna klaras av, om parterna samtycker till en sådan lösning.
Det kan med hänsyn till resultatet av de tidigare berörda undersökningarna inte helt uteslutas, att domstolar kommer att fästa mindre tilltro till sådana berättelser som har avgetts per telefon än till de som avges i
rättssalen. Att sådana misstankar är riktiga kan komma att visa sig genom att parterna går med på att höra sina vittnen per telefon endast när fråga är
om sådana personer vars tillförlitlighet inte gärna kan sättas i fråga.
7 Försöksverksamhet
Att vid rättegång använda telefonen i den omfattning som tidigare har
skisserats är inte problemfritt. Framför allt måste man ställa sig tveksam i
fråga om lämpliga lösningar av flera praktiska frågor kring själva anordnandet av telefonmöten. Å andra sidan har man anledning hoppas på att betydande rationaliseringsvinster kan göras, om telefonen visar sig vara ett användbart hjälpmedel för åtminstone vissa rättegångssituationer. Endast en försöksverksamhet med telefonanvändning torde kunna ge svar på frågan i vad män de praktiska problem som är förknippade med en ökad användning av telefoner är av sådan art, att vinsterna av en reform uppvägs av nackdelar.
Rättssäkerhetsintresset torde inte lägga hinder i vägen för en försöksverksamhet, åtminstone inte om man konsekvent upprätthäller en princip 3 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 88
om att försöksverksamheten skall bygga på frivillig medverkan. Liksom det måste stå domaren fritt att använda telefonen eller inte bör parter och andra intressenter ha en fullständig valfrihet. Under en försöksverksamhetstid bör därför inte några päföljder vara knutna till vägran att vara
anträffbar vid telefon eller till vägran att medverka vid telefonsamtal.
Vägrar nägon får i stället det vanliga inställelseförfarandet med det vanliga päföljdssystemet komma till användning.
Samma synsätt bör man anlägga också när det gäller personer som gär med på att telefonmöte eller telefonförhör äger rum men ändrar sig på ett senare stadium innan tvistefrågan har avgjorts. Givetvis kan man dock i sådant fall inte bortse från vad som faktiskt har förekommit vid telefonsamtalet. Av det nu sagda följer att de regler som finns om viten och påföljder för underlåtenhet i rättegång inte kan bli ullämpliga under försöksverksamheten eftersom denna hela tiden förutsätter ett samtycke från de inblandade. Inte heller kan något bevisvärde enligt 35 kap. 48 RB tillmätas en parts ovilja att delta. Mot bakgrund av att påföljder inte får användas kan bestämmelsen i 44 kap. 18 RB om att målet skall avskrivas
om båda parter uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse inte
tillämpas utan vidare. Uteblir bäda parterna från sammanträde som helt eller delvis skulle ha hällits per telefon måste, innan målet avskrivs, på lämpligt sätt - ev. telefonledes — inhämtas, att parterna med utevaron avsett att få målet avskrivet.
En försöksverksamhet kan lämpligen koncentreras ull möjligheterna att
förbereda och avgöra tvistemål per telefon, att förbereda brottmål per
telefon och att inom ramen för ett vanligt inställelseförfarande höra särskilda personer per telefon.
De tvistemål som handläggs enligt småmälslagen torde vara särskilt
lämpade för telefonhantering med hänsyn till kostnadsersättningsreglernas utformning. Inte ens en vinnande part kan nämligen i sådana mål annat än i
begränsad omfattning få ersättning för sina kostnader.
Småmålen har från telefonanvändningssynpunkt den tänkbara nackdelen, att domaren normalt kommer att behöva tala med personer utan domstolsvana. Dettu kan komma att försvåra domarens processledning men gör värdet av en försöksverksamhet i motsvarande grad högre. Man kan inte heller utesluta möjligheten av att många parter lättare kan skaffa en billig biträdeshjälp för ett sammanträde, om detta hälls per telefon.
Småmålen intar en särställning ocksä i ett annat avseende. Vad som sägs vid ett smämålssammanträde utgör nämligen alltid processmaterial och får läggas till direkt grund för domen medan vad som förekommer vid ett sammanträde för muntlig förberedelse i eu vanligt tvistemål inte annat än
på indirekt väg (42 kap. 20§ tredje stycket RB) kan bli processmaterial.
Man kan därför med visst fog säga. att vad parterna uttalar vid en små-
målsförhandling har en annan tyngd än om det gäller förberedelsen i ett
vanligt mål. Denna omständighet torde emellertid inte vara av den beskaffenheten att den bör hindra en försöksverksamhet beträffande smämålen.
I de vanliga tvistemålen kommer telefonmöten åtminstone på målens förberedande stadium i väsentlig omfattning att ha endast processvana jurister som huvudagerande, vilket kan antas underlätta telefonmötes genomförande. En ytterligare fördel ligger i att domaren i allmänhet kommer
att känna dessa personer. Det sagda talar för att också de vanliga tvistemå-
len bör omfattas av försöksverksamheten.
Såvitt gäller tvistemålen bör man under försöksverksamheten i första hand sikta på att efter ett skriftligt svaromål genom ett enda telefonmöte
Prop. 1978/79: 88 sn 23
klara av hela förberedelsestadiet i ett vanligt tvistemål (med möjlighet ill omedelbar huvudförhandling) eller hela saken i ett småmäl. Det bör emel-
lertid också undersökas om telefonmötet utan omgäng lämpligen kan sättas
in direkt efter det att ett skriftligt svaromäl uteblivit men saken ändock inte kan avgöras. Vid en försöksverksamhet bör också undersökas om det finns ett praktiskt och tillgodosebart behov av att kunna komplettera ett helt
eller delvis avslutat ordinärt förfarande med ett telefonmöte, när vissa
mindre frågor förbigått domstolen och parterna samt domaren på grund härav finner någon del av processmaterialet alltför oklar.
Som tidigare har nämnts torde telefonmöten i syfte att förbereda brottmål vara formellt oklanderliga redan med nu gällande regler.
Möjligheterna att höra särskilda personer per telefon kan under försöks-
verksamheten begränsas till sådana vars trovärdighet inte så lätt ifrågasätts. Det blir med en sådan lösning fråga om expertvittnen, 1. ex. statliga
tjänstemän. skyddskonsulenter och övervakare, en läkare (som eventuellt
redan har avgett ett skriftligt läkarintyg), brottsplatsundersökare m. tl.
Behovet av särskilda telefonutsagor från expertvittnen föreligger bl. a. i brott mäl och försöksverksamheten skulle på denna punkt kunna begränsas till sådana mäl. Man kan emellertid befara att frekvensen av telefonförhör med en sådan inskränkt lösning blir för Inen för att försöksverksamheten
skall kunna anses ge ett tillfredsställande underlag för utredningens slutliga
bedömningar. Utan större olägenheter eller risk för rättssäkerheten torde man, om parterna och de som skall höras samtycker, kunna gä längre och under försöksverksamheten hålla telefonförhör också med personer vilkas trovärdighet inte kan anses given. En sådan försöksverksamhet bör avse
bade tvistemäl och brottmål. I brottmål bör man kunna höra även en mäls-
ägande som inte för talan.
Förhör av detta slag bör under försöksverksamheten normalt hållas endast i sådana fall där parterna är personligen närvarande inför rätten. eftersom man annars kan trassla ull försöken alltför mycket. Bevisningen bör normalt upptas vid huvudförhandlingen i målet men det bör inte
föreskrivas något hinder mot att hålla förhör också utom huvudförhand-
ling. I sistnämnda fall bör 35 kap. 13& RB bli ullämplig.
Försöksverksamheten kan lämpligen koncentreras till ett mindre antal
domare och domstolar. Förslagsvis bör tio tingsrätter och två hovrättsavdelningar omfattas. Det torde knappast vara skäl att uppställa någon formell tidsgräns för försöksverksamheten.
Införandet av möjligheter att avhandla tvistefrägor per telefon kommer
att vara förenat med vissa svärigheter. De utländska undersökningarna visar att särskilt en slarvig presentation av möjligheterna att använda
telefon kan leda till negativa reaktioner som blir bestäende. Det finns enligt
uppgift alldeles för mänga erfarenheter i den riktningen. Det är därför
viktigt att de som skall delta i telefonmöten under försöksverksamheten fär
behövlig information. Samtidigt med att domstolen underrättar parter och
andra om att domstolen avser att hålla telefonmöte bör en särskild infor-
mationsbroschyr sändas ut.
Vid presentationen av ett telefonsystem mäste beaktas att en vanlig reaktion lär vara att betrakta alla iakttagbara skillnader i effektivitet mellan telefonsamtal och personligt möte som negativa. Möjligheter till telefonsamtal blir ofta avsiktligt nedvärderade. Erfarenheterna från Sverige och
utlandet visar emellertid att den som en gäng börjat använda hjälpmedlet
ofta fortsätter. Försöksverksamheten bör handhas av domstolsverket. En utvärdering av försöksverksamheten bör göras genom rättegängsutredningens försorg.
8 Vissa kostnadsfrågor
Man kan fräga sig vem som skall betala samtalsavgiften för ett telefon-
möte I tvistemål. Som reglerna om rättegängskostnader nu är utformade skulle det vara domstolens sak att svara för telefonkostnaden medan alla ekonomiska vinster skulle göras av parterna. Starka skäl talar därför för att man föreskriver att parterna skall stå för kostnaderna (fr 18 kap. 138 RB). Kostnaden för ett telefonmöte är möjlig att beräkna redan i samband med att samtalet avslutas. Mera förenligt med gällande principer om kostnaderna för domstolens hantering av mål är emellertid att låta statsverket svara. Med sist angivna lösning undviker man vissa gränsdragningsproblem och byräkrati. Frågor som gäller kostnadsansvar torde kunna bedö-
mas bättre sedan en större klarhet vunnits om telefonanvändningens faktiska fördelar. Under en försöksverksamhet av den omfattning som tidigare har skisse-
rats behöver man leasa omkring tolv lägtalande konferenstelefoner. Detta kostar 13 200 kronor per år. Härtill kommer engångsavgifter om 1900 kr per telefon. Om man vidare beräknar en summa av bortemot 40 000 kronor under ev är för samtalsavgifter torde försöksverksamheten kunna få en lämplig omfattning. Oavsett om man anser att parterna eller staten bör svara för kostnaderna för ett telefonmöte i ett tvistemål har man skäl att
under ett försöksverksamhetsstadium låta kostnaderna stanna på statsver-
ket.
Prop. 1978/79: 88 to "An
Bilaga I :1
Skillnader mellan samtal vid personlig inställelse och per telefon
Möjligheterna att i vidare utsträckning använda sig av telekommunikationer har på senare år tilldragit sig ett allt större intresse i rationaliseringssammanhang. Utomlands har en intensiv forskning bedrivits i syfte att få närmare kunskaper om vilka för- och nackdelar som mera generellt är förenade med telefonsamtalet. Utgångspunkten har varit att sättet alt kommunicera har betydelse för resultatet av samtalet.
En sammanställning av nägra undersökningar har gjorts av Bruce Christie och Martin Elton vid Communications Studies Group. Joint Unit for Planning Research, University College, London (Department of the Environment 1975). Sammanställningens resultat är intresseväckande även om de kanske inte är ovedersägligt bevisade.
Christie och Elton påpekar att överförandet av information från en person tll en annan givetvis är ett av de främsta syftena med varje samtal.
De gjorda undersökningarna visar bl. a. att information kan överföras lika enkelt och säkert vid ett telefonsamtal som vid ett personligt möte. Telefo-
nen har inte heller några egentliga nackdelar när det gäller att göra värderingar på grundval av informationen eller att därefter komma fram till enklare former av beslut. Här gäller emellertid enligt undersökningarna vissa skillnader mellan det fallet att telefon används och det att personligt
vägar enligt vilka beslut fattas. Undersökningarna visar sålunda att det vid ett telefonsamtal sägs färre ord före beslutet än vid ett personligt möte. Härtill skall läggas att det även per tidsenhet sägs färre ord. Samtalen tenderar att bli "mera affärsmässiga” vid telefonsamtal än vid ett personligt möte. Det bör fasthållas att vid de gjorda undersökningarna beslutets innehåll varit i huvudsak detsamma oavsett vilket sätt samtalen har skett på.
Valet mellan telefon och personligt möte kan enligt undersökningarna påverka möjligheterna att bedöma den person man skall tala med och möjligheterna att övertala honom till något. Att göra en bedömning av den person man talar med är viktigt vid många samtal. Intressant nog tycks bevisen närmast gå i den riktningen att ett telefonsamtal erbjuder de största möjligheterna till en riktig och rättvis bedömning av den man talar med. Undersökningarna visar nämligen att möjligheten att se den man talar med har en benägenhet att leda till en omotiverat positiv uppfattning om honom. Det må förefalla vara en paradox att det personliga mötet ger domaren ett större förtroende för riktigheten i hans slutsatser om den
andra personen medan det egentliga förhållandet ofta är tvärtom. Under-
sökningsresultatet är dock inte helt entydigt. Det förefaller vidare mindre troligt att bedömningen av den man talar med skulle påverkas i någon större omfattning. Det är emellertid ännu mindre antagligt att bedömningen skulle försämras.
När det gäller möjligheterna att per telefon övertala någon till något måste man enligt utförda undersökningarna skilja mellan två fall. Resultaten av undersökningarna visar nämligen att möjligheten att övertala någon att ändra sitt uppförande inte påverkas av huruvida man väljer telefon eHer personligt möte medan möjligheterna att övertala någon att ändra äsikt närmast är större vid telefonsamtalet.
Det som har sagts om möjligheterna att övertala någon per telefon gäller
inte när det är fråga om köpsläende eller underhandlingar där den ena
personen försöker övertala någon att avstå från något av värde genom att i utbyte erbjuda nägonting annat av värde. Påtagliga skillnader har här visat
sig föreligga mellan telefonsamtalet och det personliga mötet. Det person-
liga mötet är mest effektivt. Skillnaden är störst om den som försöker
övertala är personligen anknuten till det han vill underhandla om. Telefonsamtalet kan vara något bättre för den som argumenterar för en ståndpunkt som har tilldelats honom och som inte representerar hans personliga upp-
fattning. Skillnaderna i effektivitet kan vidare vara mindre när större
grupper är inblandade i samtalet. Vid undersökningarna har tillfrågade personer angett att enligt deras uppfattning telefonsamtal lämpar sig särskilt väl för ställande av frågor,
givande eller mottagande av upplysningar och utbyte av åsikter. Något lägre värden har angetts för givande eller mottagande av order, idéalstring, problemlösning och beslutsfattande. Ännu lägre värden har angetts för
vidmakthällande av vänskapliga relationer, lösande av meningsskiljaktig-
heter, lösande av konflikter och övertalning. Lägsta värden har angetts för köpsläende och för möjligheter att lära känna någon.
Bilaga 1:2
Förslag till lag om försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång Härigenom föreskrives följande.
18 Vid de allmänna domstolar som domstolsverket bestämmer får försöksvis användas telefon i enlighet med vad som anges i 2—4 §§. 28 Sammanträde enligt 42 kap. 10, 12-14§8§ eller 20§ andra stycket rättegångsbalken eller 58 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden får utan hinder av vad som annars gäller helt eller delvis
hållas per telefon. om rätten finner det lämpligt och parterna samtycker
därull.
38 Muntlig bevisning samt utsaga av målsägande får utan hinder av vad
som annars gäller upptagas per telefon, om rätten finner det lämpligt och parterna samt den som skall höras samtycker därtill. 48 Under försöksverksamheten får kallelse till telefonmöte eller förhör
per telefon ske i den ordning rätten finner lämpligt. I kallelse får ej utsättas påföljd.
Denna lag träder i kraft den
Bilura 2
Sammanställning av remissyttranden
1¶Riksåklagaren
Jag tillstyrker, att försöksverksamhet kommer till stånd vad avser riätte-
gång i tingsrätt. Jag vill dock föreslå att under försöksverksamheten också prövas att ge den ätalade i mål. som enligt 46 kap. 15§ andra stycket
rättegångsbalken i princip kan avgöras utan hinder av hans utevaro, möjlighet att ”inställa” sig per telefon eller i vart fall beredas tillfälle att under rättegången yttra sig per telefon. Det senare skulle också kunna gälla när
den åtalade i rättegången företräds av ombud. I detta slag av mäl torde
många gånger de kostnader och besvär som är förenade med cen inställelse vara det avgörande skälet till att den åtalade uteblir. Det skulle innebära
ökad rättssäkerhet om den åtalade hade möjlighet att yttra sig I rättegången
per telefon. Dessutom skulle en sådan ordning också kunna medföra att domstolen i ett större antal mål kunde efterge kravet pä personlig instäl-
lelse.
Vad gäller rättegång I hovrätt ställer jag mig mera tveksam. Det ligger i sakens natur, att förnyade förhör enligt 35 kap. 13§ andra stycket riättegångsbalken regelmässigt mäste ske genom vittnets eller den sakkunniges
personliga inställelse. Då fråga är om ny bevisning torde i allmänhet det
förhålla sig så att denna skall ställas mot annan bevisning som redan
tidigare förebringats i målet. Även i en sådan situation torde sedvanlig
bevisupptagning krävas. Dock kan i något fall fråga vara om endast kompletterande uppgifter av vittne eller sakkunnig. Därvid bör måhända bevis-
upptagningen kunna ske per telefon. Även om jag säledes bedömer möjlig-
heterna att i hovrätt använda telefon för bevisupptagning som mycket begränsade, vill jag dock inte motsätta mig att försöksverksamheten om-
fattar också rättegång i hovrätt.
Jag förutsätter att domstolverket samråder med riksåklagaren innan beslut fattas om vid vilka domstolar försöksverksamheten skall bedrivas.
2 Svea hovrätt
Som anförs I den promemoria, som ligger till grund för rättegångsutred-
ningens förslag, är en av grundtankarna bakom den gällande rättegångsbal-
ken (RB) att förfarandet skall präglas av muntlighet. Nära förbundna med muntlighetsprincipen är koncentrationsprincipen och omedelbarhetsprin-
cipen. Den helt övervägande delen av dem som är verksamma i domstols-
arbete torde anse att dessa tre principer utgör hörnpelare i vär process-
ordning, som man bör vara försiktig att rucka på.
Tanken att helt eller delvis ersätta inställelse till muntlig förhandling
inför domstol med s. k. telefonmöten eller telefonförhör är i och för sig inte
oförenlig med de tre principer som nämndes nyss. Ingen av dessa kan
sägas kräva att parter och förhörspersoner är närvarande i domstolsloka- Jen, om muntlighet. omedelbarhet och koncentration kan åstadkommas på annat sätt. Att traditionella och praktiska förhållanden kan lägga hinder I
vägen är en annan sak, likaväl som att gällande rätt uttryckligen kan förutsätta inställelse inför domstolen. En mera grundläggande invändning mot en utbredd användning av telefonen i domstolsförhandlingar kan däremot riktas från offentlighetssynpunkt. För allmänhetens och pressens
insyn I domstolsarbetet kan telefonförhandlingar -- hur tekniskt avancera-
de hjälpmedlen än blir — knappast komma att mäta sig med en förhandling där parter och förhörspersoner är personligen närvarande.
När frågan om användning av telefon vid rättegång nu tas upp är det mot denna bakgrund knappast från utgångspunkten att härigenom skulle åstadkommas en bättre och säkrare rättskipning. Förslaget motiveras huvudsakligen av önskemälet att med telefonens hjälp söka göra förfarandet billigare och snabbare. Det äterstär att pröva om denna hypotes är riktig. Redan på grundval av föreliggande material kan resas en del invändningar mot ett sådant resonemang, framför allt med utgångspunkt från att telefonförhandlingarna skulle få så förhållandevis begränsad användning att vinsterna härigenom skulle bli marginella men även med utgångspunkt från att en stor del av vinsterna med telefonförhandlingarna torde vara skenbara. En slutlig vägning av för- och nackdelar kan dock knappast ske utan att de olika alternativen har prövats i praktiskt arbete. Hovrätten vill därför inte motsätta sig att en försöksverksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget sätts i gäng för senare utvärdering genom rättegångsutredningens försorg.
Hovrättsrådet Åström anför beträffande den del av rättegångsutredningens förslag, som avser bevisupptagning medelst telefontörhör:
Vissa uttalanden i det remitterade förslaget (exempelvis på s. 9 och s. 13) synes ge vid handen att utredningen, vid bedömandet av telefonförhörens värde. kommit till ett positivt resultat genom att jämföra telefonförhören med notoriskt däliga metoder för bevisupptagning. För mig framstår det som naturligare att jämföra värdet av telefonförhör med värdet av sådan
bevisupptagning som sker på vanligt sätt enligt rättegångsbalken. Vid
denna jämförelse faller enligt min mening följande skäl mot förslaget omedelbart i ögonen.
Alt, säsom utredningen avser, bevis skulle få upptagas per telefon bara med parternas samtycke innebär knappast ens sannolikhet för att bevisupptagningen blir ordnad på det för nägon part bästa sättet. Jag tänker särskilt på sädana mål vari en processuellt oerfaren part uppträder utan juridiskt biträde. Även för domaren — bl.a. för hovrättsdomaren vid förhör som föranletts av RB 50:23 och 51:23 — blir det en avgjord nackdel att inte kunna även med synen iakttaga ett vittne. Därtill kommer hänsynen till de fall, ej helt sällsynta, då der under ett förhör visar sig att vittnet plötsligt börjar tveka beträffande en nödvändig personidentifiering. — Enligt förslaget skulle vittnesed i förekommande fall avläggas per telefon. Hur många nya invändningar kan detta förfarande ge upphov till i ett eventuellt menedsmål? Vittnesförhör, som ofta är ganska klena bevismedel, tål inte att få sitt värde försvagat; tvärtom borde man söka efter
metoder att öka deras tillförlitlighet. Den av utredningen anförda omständigheten, att polisförhör ofta hålles per telefon, synes påkalla att en säkrare metod användes vid domstolen. Och om i ett brottmål bevisningen
består endast av en mälsägandes och en tilltalads uppgifter, förefaller det vara mindre lämpligt att höra den ene per telefon men den andre inför rätten.
Om något av dessa eller andra skäl mot det föreliggande förslaget är bärkraftigt; kan det då godtagas att man — av önskan att spara tid och 4 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 88
pengar — försöksvis utsätter vissa rättegångsparter för risken att få en sämre rättegång än andra? För att tillgodose sagda önskan är det bättre att fortsätta längs den redan anträdda vägen att flytta bagatellsaker utanför domstolarnas ansvarskrets. 1 så fall blir åtminstone inte domstoölsväsendets funktionsduglighet lidande, såsom följden torde bli om utredningens förslag genomföres.
Enligt min mening skulle ett genomförande av förslaget i denna del
innebära ett sådant åsidosättande av rimliga krav på en säker rättsordning, att den ifrågasatta försöksverksamheten beträffande bevisupptagning bör
avstyras.
3¶Hovrätten över Skäne och Blekinge
Hovrätten är posiuv till att man genom försök vid vissa domstolar
prövar möjligheten att delvis ersätta nuvarande muntliga eller skriftliga
handläggning med telefonkonferenser mellan domstolen och parterna och att muntlig bevisning upptages genom telefonförhör. Detta ligger väl i linje med den ökade användning telefonen under senare år fått inom domstolsarbetet. Det är angeläget att man vid den pågäende översynen av rättegångsförfarandet undersöker hur man på olika vägar kan göra förfarandet
snabbare och billigare utan att därför rättssäkerheten träds för nära. Också tekniska förbättringar av medlen för kommunikation hör härvid till bilden.
Den omständigheten att rättegångsbalken (RB) inte räknar med processfö-
ring genom telefon bör inte lägga hinder i vägen för att man försöksvis undersöker förutsättningarna för en sådan modernisering av formerna för
handläggningen. Det är i själva verket knappast möjligt att ta slutlig ställning till behovet och lämpligheten av handläggning genom telefon utan en närmare undersökning av de problem av teknisk och processuell natur som
är förenade med en ordning där användning av telefon delvis ersätter
nuvarande muntliga eler skriftliga handläggning.
Med hänsyn härtill anser sig hovrätten inte böra gå närmare in på de
olika skäl för och emot ökad användning av telefon It rättegång som anförs i promemorian. Utredningens påstående att någon saklig invändning i och för sig inte kan riktas mot att avgöra alla typer av mål efter enbart en process i telefon (s 9) anser dock hovrätten föra väl långt. Gör man avkall på den garanti för riktig bedömning av målet som kravet på personlig
inställelse inför domstolen innefattar. ökar risken för felaktiga avgöranden.
De problem som möter vid användning av telefonmöten i stället för hittills
brukliga förhandlingar motsvarar därför dem som uppstår vid ersättande av förhandling med skriftlig handläggning resp. vid hållande av förhandling
i parts utevaro. Med tanke härpå kan det inte gärna komma i fråga att avgöra mål om t. cx. grova brott efter en process uteslutande i telefon. Däremot möter enligt hovrättens mening inte något hinder mot att vid
försöksverksamheten undersöka möjligheten att ta upp bevisning i mål av nu åsyftade slag genom telefonförhör. Hovrätten vill vidare erinra om att
vissa uttalanden i promemorian om användning av telefonmöten i stället för sammanträden ter sig motsägelsefyllda såvitt gäller mäl enligt småmålslagen ts 15: jfr även s 10 n).
Hovrätten förutsätter att det krav på offentlig förhandling som kommer till uttryck i 2 kap. 118 2 st. regeringsformen i dess lydelse från den I
januari 1977 inte åsidosätts vid försöksverksamheten. Vad utredningen
anför om möjligheten att på sikt lösa problemen med åhörare vid rättegång-
arna genom att anskaffa särskilda högtalare (s 5) synes inte utgöra tillräck-
lig garanti härför. Man bör också vara medveten om att parter och vittnen framdeles kan komma att önska telefonförhandling t.ex. för att slippa schavoltera offentligt i en rättegäng. Det som har anförts nu pekar på att domstol vid prövning om telefonmöte skall anses lämpligt bör se till att offemtlighetskravet tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller inte minst i fråga om mål, som väckt större uppmärksamhet.
Beträffande utredningens överväganden om formerna för försöksverk-
samheten tavsnitt 7) inskränker sig hovrätten till följande synpunkter.
Det synes riktigt att i vart fall under försöksverksamheten bygga på I princip frivillig medverkan. Som utredningen anfört bör vägran att deltaga i telefonsammanträde eller telefonförhör inte vara förenat med sanktioner. Hovrätten utgår från att detta skall gälla också den som först förklarat sig önska medverka i telefon men sedan utan att meddela sin ändrade inställning eller helt utan skäl inte är anträffbar i telefon. Hovrätten har vidare uppfattat utredningen så att RB:s bestämmelser om förberedelse och huvudförhandling i förenklad form i tvistemål samt om muntlig bevisning
och hörande av målsägande skall äga tillämpning vid telefonkonferenser
och telefonförhör med endast det undantag som framgår av 48 1 den
föreslagna lagtexten, nämligen att påföljd inte får utsättas i kallelse. Hov-
rätten ifrågasätter om det inte från lagteknisk synpunkt vore bättre att göra en uppräkning av de bestämmelser som på grund härav inte skall äga uillämpning. Denna uppräkning mäste dä även omfatta andra bestämmelser
i RB som berörs av att vägran att medverka skall vara sanktionsfri. Exempel härpå utgör 18 kap 6 § RB.
Det är tveksamt om vid förhör enligt 3 § i utredningens lagförslag även den hördes medgivande är erforderligt. Anför vittne undantagsvis något vägande skäl för att motsätta sig telefonförhör kan detta tillgodoses vid rättens lämplighetsprövning.
Enligt lagförslaget skall bara huvudförhandling i förenklad form kunna
hållas vid telefonmöte. Med denna utgångspunkt innebär förslaget till
försöksverksamhet för hovrätternas del enbart möjlighet att hälla telefonförhör enligt 3 8. Med hänsyn dessutom till att ett stort antal mål vid
hovrätterna avgöres på handlingarna blir utrymmet för försöksverksamhe-
ten därför begränsat.
Hovrätten anser det angeläget att resultaten av försöksverksamheten utvärderas inom en inte alltför avlägsen framtid. Försöksperioden bör
därför begränsas i tiden, förslagsvis till två är.
4¶Stockholms tingsrätt
Den remitterade promemorian redovisar i en utsträckning som med hänsyn till dess syfte får anses vara tillfylltest fördelar och nackdelar som är förenade med ett användande av telefon i samband med rättegång. En del
av dessa fördelar och nackdelar är uppenbara. Andra, och detta gäller främst vissa betänkligheter som anförts, är av den art att deras betydelse
kan bedömas först efter en försöksverksamhet. Det kan också antagas, att
en försöksverksamhet ger erfarenheter som hittills ej kunnat förutses. Om
det praktiska behovet i alla delar av telefonhandläggning i rättegång är tingsrätten inte övertygad. Man lär väl ej heller kunna undgå att väga det
praktiska behov som kan föreligga mot kostnaderna för att skapa tekniska förutsättningar för processande per telefon. Tingsrätten vill emellertid av
skäl som framgär av det ovan sagda ej motsätta sig att handläggning per telefon får äga rum på försök.
Enligt promemorian (s. 14) kan en försöksverksamhet lämpligen koncentreras till möjligheterna att per telefon förbereda och avgöra tvistemål. förbereda brottmål och inom ramen för ett vanligt inställelseförfarande höra särskilda personer. Med "förbereda brottmäl” åsyftas tydligen (s. 11) sådan planering av blivande huvudförhandling som redan nu i stor utsträckning sker telefonledes. I denna del är det säledes inte fråga om någon
försöksverksamhet utan snarare om en rekommendation att vid behov anordna teiefonmöte. I den föreslagna lagtexten förekommer ej heller
någon bestämmelse som avser ”förberedande” av broumål. Vad i övrigt gäller tillämpningsområdet för en försöksverksamhet innehåller promemorian på en punkt uppgifter som förefaller motstridiga. Sålunda uttalas (s. 10) att svårigheter att förlika tvistemål per telefon kan behöva föranleda
att teleftonanvändningen främst inriktas på sådana tvistemål där förlikning
inte är tillåten eller på sådana situationer där förlikningsförsök erfarenhetsmässigt inte kan antas bli framgångsrika. Normalt skulle således enligt denna uppfattning tvistemäl som handlägges enligt småmålslagen (FT-mål)
— i vilka rätten enligt uttrycklig föreskrift har att söka förlika parterna, om
ej särskilda skäl föranleder annat — ej lämpa sig för handläggning per telefon. Å andra sidan rekommenderas i promemorian (s. 15) att försöksverksamheten omfattar även FT-mål. Tingsrätten ansluter sig till denna rekommendation och har ej något att erinra mot den i lagförslaget gjorda
avgränsningen av försöksverksamheten.
5 Göteborgs tingsrätt
Göteborgs tingsrätt har inte något att erinra mot att en försöksverksamhet med användande av telefon i rättegång anordnas. Tingsrätten vill dock anmärka följande.
Det är värdefullt att nya tekniska hjälpmedel ställs till domstolarnas
förfogande i syfte att effektivisera arbetet och nedbringa kostnaderna. Då
hjälpmedlen kommer att användas av ett flertal mer eller mindre opraktiska personer, är det emellertid viktigt, att hjälpmedlen, i tekniskt hänseende, är enkla att handha.
Med hänsyn till de nackdelar, som är förknippade med den högtalande telefonen, bör endast den lågtalande telefonen komma ifråga för användning vid rättegång. Eftersom den telefonen endast kan avlyssnas med användning av hörlurar, måste dock extra utrustning finnas, som ger
ähörare möjlighet aut höra vad som sägs. Det är väsentligt att offentlig-
hetskravet ej blir äsidosatt.
6 Jönköpings tingsrätt
Tingsrätten har med intresse tagit del av de synpunkter som i den
remitterade promemorian redovisats i fräga om möjligheten att i ökad
utsträckning använda telefonen vid rättegång. De rationaliseringsvinster i domstolsarbetet som en sådan användning kan ge torde — ätminstone på
sikt när personalen blir förtrogen med den nya tekniken — bli betydande. För parter, vittnen m. fl. kommer det självfallet i många fall att innebära stora fördelar att kunna byta ut en betungande inställelseskyldighet mot ett
deltagande i en telefonkonferens.
Tingsrätten har en positiv inställning till att försöksverksamhet inleds på
detta område och har inte funnit anledning till erinran mot den föreslagna
omfattningen eller uppläggningen av denna verksamhet.
Fråga är dock om det inte kunde vara av intresse att vid någon försöksdomstol pröva en högtalande anläggning.
7 Domstolsverket
Domstolsverket stödjer tankarna på att I ökad utsträckning använda telefoner vid rättegång i syfte att därigenom bidra till att ästadkomma en snabbare, enklare och billigare domstolsprocess. Domstolsverket har sedan en tid utnyttjat möjligheterna med telefonkonferenser och har därvid kunnat konstatera att de tekniska förutsättningarna för sådan telefonanvändning är goda.
Som utredningen framhållit, är identitetsfrågan vid telefonsamtal av stor betydelse i samband med domstolsarbete. Detta gäller i särskilt hög grad om bevisning upptas per telefon. Domstolsverket anser därför, att den som skall höras i bevissyfte per telefon normalt sett bör kallas att inställa sig vid telefon hos myndighet på den ort där han vistas. Undantag från denna regel bör kunna förekomma t. ex. vid sjukdom och hög ålder samt då den som skall höras har svärigheter att inställa sig hos myndighet på grund av barnpassningsproblem eller arbetsförhållanden. I dessa undantagsfall bör tstället säkerställas att identiteten kan intygas av tjänsteman vid kommunal eller statlig myndighet, t.ex. läkare på sjukhus, föreståndare på åälder-
domshem eller socialvärdstjänsteman. Möjligen skulle också den nuvaran-
de stämningsmannaorganisationen kunna utnyttjas. Om nu angivet förfarande tillämpas kan också riskerna undanröjas för att vittne eller annan
läser ur skriftlig uppteckning eller avger sin berättelse under förhållanden, som medför att han inte vågar fritt utsäga sanningen.
Enligt domstolsverkets uppfattning kan inga principiella invändningar riktas mot att i dispositiva tvistemål såväl förberedelse som s. k. omedelbar huvudförhandling hålls i form av telefonsammanträde, om båda parter samtyckt till detta. Parterna disponerar ju över processen i dessa mål och detta bör anses omfatta jämväl frågan om målet kan handläggas och avgöras under telefonsammanträde. Om båda parter — t. ex. av kostnadsskäl — begär, att målet skall avgöras under telefonsammanträde borde därför i ett nytt system rätten endast i undantagsfall kunna vägra detta.
I indispositiva tvistemål måste däremot rätten självfallet göra en själv- " ständig bedömning av om målet kan avgöras eller åtminstone till en del handläggas under telefonsammanträde. En större försiktighet med användningen av telefonsammanträde torde vara påkallad i dessa mål jämfört med de dispositiva. Domstolsverket ifrågasätter, om det i indispositiva mål är lämpligt att låta målet avgöras efter enbart telefonsammanträde. I flertalet indispositiva mål är det av viss betydelse för rättens bedömning av saken att parterna personligen inställer sig inför domstolen. Under en försöksverksamhet bör erfarenheter kunna vinnas i detta avseende och läggas till
grund för ett slutligt ställningstagande. Att muntlig bevisning i dessa mål
upptas genom telefonanvändning inger däremot inga betänkligheter.
I brottmäl bör enligt domstolsverkets mening telefonanvändning kunna
ske i samma utsträckning som i indispositiva tvistemål. I sådana mål, som
idag med stöd av 46 kap. 15 & 2 st. rättegångsbalken kan avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit, bör dock även den tilltalade kunna höras per telefon.
Enligt domstolsverkets uppfattning kan det finnas skäl att fråga sig om telefonan vändning bör ullätas endast i tingsrätt. Hovrätten är ju i praktiken
slutinstans i flertalet mal. Om ett mäl gått vidare till hovrätten och parter eller vittnen m. fl. skall höras änyo i hovrätten kan möjligen utredningsskäl
tala för att detta sker genom personlig inställelse och ej genom telefonsammanträde. Om en försöksverksamhet kommer till stånd bör denna fråga bli föremål för särskild uppmärksamhet vid utvärderingen av försöket.
En fråga som rfättegångsutredningen endast i förbigående berört i detta
sammanhang är om telefonanvändningen i föreslagen form är förenlig med
reglerna om offentlighet vid domstol. Det kan först konstateras. att om telefonanvändningen sker vid förhandling bör den tekniska utrustningen utföras så att även eventuella ähörare har möjlighet att höra vad som avhandlas ä ömse sidor i telefonsamtalet. Om telefonanvändningen sker utanför förhandling bör liksom idag vad som därvid avhandlats dokumenteras i akten för att på så sätt bli tillgängligt för den som vill ta del av materialet.
Domstolsverket tillstyrker att en försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång anordnas. Verket vill understryka vad utred-
ningen i detta sammanhang anfört om att försöksverksamheten skall bygga
på frivillig medverkan från såväl domstol som parter. Domstolsverket delar rättegångsutredningens uppfattning om försöksverksamhetens omfattning, dock att såväl tilltalad som målsägande och vittnen bör få höras
per telefon i sådana fall då målet med stöd av 46 kap. 15 § 2 st. rättegångsbalken kan avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit från huvudförhandlingen.
Domstolsverket är berett att äta sig alt handha försöksverksamheten. Verket bör på lämpligt sätt medverka jämväl i utvärderingen av försöket.
Domstolsverket bör erhålla särskilda medel för täckande av kostnaderna för försöksverksamheten. Om telefontekniken skall kunna användas i ex-
empelvis mäl med nämnd torde den av rättegångsutredningen föreslagna
utrustningen (lägtalande konferenstelefon med maximalt tio hörlurar) inte
ensam vara tillräcklig. De av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna synes därför vara för låga.
Såvitt gäller av rättegångsutredningen avgivet författningsförslag bör av detta framgä, att tilltalad i brottmål får höras per telefon i sådana fall då målet med stöd av 46 kap. 15 8 2 st. rättegångsbalken kan avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit från huvudförhandlingen. I tillämpningsbestämmelser bör särskilt regleras hur identitetsfrägorna skall hanteras. Det bör också framgå att — och på vilket sätt — kravet på offentlighet
vid domstol skall tillgodoses vid telefonanvändning. Vidare erfordras regler om ersättning till vittne m. fl. som inställer sig vid t.ex. myndighet för att höras per telefon.
8 Statskontoret
Utifrån de synpunkter som statskontoret har att beakta tillstyrker verket
den försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång som föreslås av rättegångsutredningen.
Statskontoret anser att telefonkonferenser är ett viktigt medel för kommunikation eftersom användning av telefon är kostnadsbesparande jämfört
med personlig inställelse. Verket ser emellertid telefonkonferenserna som ett komplement till, snarare än en ersättning för, fysisk närvaro vid en förhandling.
Riksrevisionsverket har i revisionsrapport om tingsrätters handläggning av brottmäl visat på att mer än en tredjedel av alla brottmål från 1975 vid 10 tingsrätter ställts in. Till en del beror detta på att tilltalade eller vittnen inte inställde sig trots att personerna blivit delgivna.
Statskontoret anser att försöksverksamheten bör utvisa huruvida man med telefonens hjälp kan öka utnyttjandet av domstolarnas resurser genom
att minska antalet inställda mål.
"Troligtvis innebär det för mänga människor en påfrestning att uppträda vid en rättegång och mänga drar sig därför för att ställa upp som vittne. Möjligen skulle allmänheten bli mer positiv till att vittna om möjlighet finns att avge vittnesmäl per telefon. Verket anser därför att försöksverksamheten bör söka utröna huruvida användning av telefon kan påverka allmänheten i positiv riktning. Även för polispersonal. som ju ofta kallas som viltnen, bör möjligheten att använda telefon i dessa fall ofta kunna vara till fördel.
Statskontoret anser I likhet med utredningen att telefonkonferenser borde kunna medföra kostnadsbesparingar vid rättegångarna. Vid försöksverksamheten med att använda telefon i domstolsarbete bör som underlag
för slutligt ställningstagande i frågan de praktiska och ekonomiska konse-
kvenserna närmare belysas.
Den föreslagna försöksverksamheten bygger på användning av lägtalande konferenstelefon. Det är möjligt att denna utrustning lämpar sig särskilt bra i domstolssammanhang. För övriga delar av förvaltningen
anskaffas dock huvudsakligen högtalande telefoner i form av det nya
billiga understället som televerket nyligen introducerat på marknaden. Detta lämpar sig för säväl gruppsamtal som vanliga telefonsamtal. Det
skulle vara intressant om försöksverksamheten även omfattade dessa hjälpmedel. De är enkla att ansluta och att använda och årskostnaderna
inklusive inträdesavgift uppgår till endast 225 kr.
9 Riksrevisionsverket
Enligt riksrevisionsverkets (RRV) mening torde ett ökat utnyttjande av telefon enligt utredningens förslag kunna leda till ett för parter och vittnen mindre betungande förfarande samtidigt som de totala kostnaderna för rättegångarna torde kunna minskas. RRV förutser emellertid, i likhet med utredningen, att ett antal praktiska problem kan uppstå vid införandet och tillstyrker därför förslaget om försöksverksamhet.
För all minska svårigheterna vid introduktionen föreslår RRV att försöken leds av en särskild grupp inom domstolsverket med ansvar för att lämna service när det gäller tekniska och juridiska problem samt för att löpande sprida erfarenheterna mellan de deltagande domstolarna. RRV vill vidare framhålla betydelsen av att i förväg fastställa en viss period som utvärderingen skall avse. Detta behöver dock inte hindra att försöksverksamheten fortsätter på oförändrat sätt i avvaktan pä utvärdering och definitivt beslut.
Beträffande fördelningen av telefonkostnaderna instämmer RRV i förslaget att beslut härom bör anstå till det definitiva beslutet om verksamheten.
10 Sveriges Domareförbund
Domareförbundet ställer sig helt positivt till en försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång. Förbundet tror att telefonanvändning vid rättegång kan verksamt bidraga till att förenkla och förbilliga rättegångsförfarandet i vissa mål. Ett införande av ett sådant system kommer emellertid att innebära en så avsevärd förändring i de nuvarande
formerna att det är svårt att överblicka konsekvenserna i olika avseenden.
Det är därför såsom rättegångsutredningen också föreslår angeläget att detta förfarande först prövas I en försöksverksamhet.
Det är enligt förbundets mening av största vikt att användningen av telefon vid rättegång inte leder till en formlöshet. som kan ge intryck av godtycke och leda till bristande förståelse för betydelsen av uttalanden under 1elefonhandläggningen. Det är därför önskvärt att telefonanvändningen, även under en försöksverksamhet. regleras i förhällandevis fasta former. Det remitterade lagförslaget uppfyller inte de krav som mäste ställas i detta avseende. Förslaget måste i varje fall kompletteras med
utförliga tillämpningsanvisningar. Med hänsyn till att det i åtskilliga av-
seenden är fråga om avsteg från lagregler bör ett bemyndigande för regeringen att utfärda sådana tillämpningsanvisningar intagas i lagförslaget.
En viktig princip i rättegångsförfarandet, som enligt domareförbundets
mening inte får äventyras genom telefonanvändning, är offentligheten i
rättegängen. Användes telefon vid förhandling enligt 2 § i lagförslaget eller
vid upptagande av bevisning enligt 3§ mäste — om icke i lag föreskrivna
sekretesskäl föreligger — allmänheten ha tillfälle att höra vad som före-
kommer vid förhandlingen eller bevisupptagningen. Detta är av sådan vikt att en erinran härom bör intagas i lagen.
Det kan enligt förbundets uppfattning ifrägasättas om inte lagförslaget
bör kompletteras med bestämmelser om vissa ytterligare avvikelser frän
det vanliga rättegångsförfarandet. Förbundet anser sig inte kunna göra nägon uttömmande uppräkning av vilka frågor som bör upptagas utan inskränker sig till att peka på följande spörsmål.
Det bör övervägas om inte föreskrift bör finnas. att huvudförhandling inte behöver inställas om vittne eller annan som kan höras per telefon inte är tillstädes (jfr RB 43: 2 och 45: 2) och att huvudförhandling får uppskjutas om telefonförhör av någon anledning misslyckas. Vidare bör klargöras om dom får meddelas per telefon i anslutning till telefonhandläggning och om
vid kallelse till förhandling, som endast delvis skall hållas per telefon,
påföljd för utevaro får föreskrivas för part, som skall komma personligen
tillstädes.
Vidare synes det finnas skäl att överväga om man icke bör öppna möjlighet att höra tilltalad i brottmål i telefon i vissa fall, när det är uppenbart att strängare påföljd än böter inte kommer i fråga. Det förekom-
mer nu inte så sällan att avlägset boende tilltalad ringer till domstolen och
frågar om han verkligen behöver företaga en lång resa för att framföra sitt
bestridande av ett åtal och att han, efter att ha gjort en avvägning av
kostnaderna för resan, förklarar, att han hellre erkänner än tar på sig dessa kostnader, som enligt hans mening är högre än det väntade bötesstraffet. Naturligtvis får en möjlighet att höra den tilltalade per telefon användas av rätten med största urskiljning. Under det fortsatta utredningsarbetet synes böra övervägas om sådan möjlighet bör finnas även i mål där påföljden kan bli en annan än böter.
Beträffande målsägande uttalas i den remitterade promemorian (16 n) att
i brottmål bör man 1 telefon kunna höra även en målsägande som inte för talan. Sistnämnda imskränkning, som dock inte äterfinnes i lagförslaget, synes förbundet onödig.
Förbundet anser det riktigt att som förutsättning för att förhandling enligt 28 skall kunna hållas per telefon bland annat uppställes det villkoret
att parterna samtycker därtill. Förbundet anser det däremot icke nödvändigt att uppställa detta villkor för förhör enligt 3 §. Om domstolen finner ett sådant förhör lämpligt och den som skall höras samtycker därtill, bör en tredskand part inte ha ovillkorligt rätt att hindra en sådan handläggning.
Domstolen mäste pröva om partens invändningar mot telefonförhör har
någol fog för sig.
Nägra särskilda regler om protokollföringen vid förhandling eller bevisupptagning med telefon finnes inte i lagförslaget. Det kan emellertid finnas skäl att, I varje fall under försökstiden, föreskriva att fonografisk upptagning av vad som förekommer regelmässigt skall ske.
11 Sveriges Advokatsamfund
Som utredningen angett kan man troligen vinna mycket i fråga om både tid och kostnader vid användning av telefon vid rättegång. Å andra sidan finns säkert mänga oklara punkter att diskutera säväl principiellt som rörande den praktiska tillämpningen av den föreslagna ordningen, kravet på så fullständig utredning som möjligt i mälen m. m.
Utredningens framställning avser emellertid endast en försöksverksamhet. Det saknas därför anledning att i förevarande sammanhang behandla
den problematik som är förenad med användning av telefon. Detta får anstä tills en utvärdering av försöksverksamheten föreligger.
Samfundet har ingen erinran mot att en försöksverksamhet av det slag utredningen föreslagit anordnas, särskilt inte som telefonanvändningen fordrar samtycke från de berördas sida.
12 Föreningen Sveriges statsåklagare
I likhet med utredningen anser föreningen, som begränsar sitt yttrande till brottmälsprocessen, att det är angeläget att ta tillvara de möjligheter
som finns att rationalisera handläggningen vid domstol samt öka snabb-
heten i förfarandet. Det finns som utredningen påpekar goda skäl att anta, att ökad användning av telefon skulle medföra påtagliga fördelar. Värdefulla erfarenheter skulle under alla förhållanden fås genom en försöksverksamhet. Föreningen tillstyrker därför framställningen.
Föreningen har inte heller något att erinra mot att försöksverksamheten får den omfattning som utredningen tänkt sig. Varje part i en brottmålsprocess har ju enligt utredningens förslag rätt få saken prövad i normal ordning om han så önskar. Den föreslagna lagtexten ger möjligen utrymme
för tvekan om parten — vid samtycke till telefonförhör — kan som villkor ställa att förhöret t.ex. sker på viss plats (fr promemorian, s 12). Ett villkorat samtycke frän en part bör enligt föreningens mening tolkas som
ett nej, om villkoret inte kan uppfyllas.
Från de synpunkter föreningen närmast har att beakta finns inget ytterligare att tillägga.
13 Föreningen Sveriges åklagare
Såsom anförts I utredningens direktiv är inställelser inför rätten Kkost-
samma och medför ofta betydande tidsutdräkt. Det är därför nödvändigt
att, så långt hänsynen till rättssäkerheten medger det, utnyttja den utveck-
ling som skett på telekommunikationsområdet. Föreningen har sålunda i
princip intet att erinra mot tanken att ersätta vissa förhandlingar. som nu äger rum i rättssalen, med s.k. telefonmöten. Innan ett definitivt ställningstagande sker bör, som föreslagits, en försöksverksamhet äga rum. Föreningen anser att den föreslagna försöksverksamheten fått en tillräcklig omfattning och en lämplig inriktning. Erfarenheterna frän tio tingsrätter och två hovrättsavdelningar torde ge tillräckligt underlag för fortsatta överväganden och vidare synes begränsningen av telefonmötena till upptagande av muntlig bevisning och utsagor av mälsägande som ej för talan samt kravet på parternas samtycke betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Emot utformningen av förslaget till lag om försöksverksamheten har föreningen ingen crinran. Enär lagförslaget är kortfattat bör det kompletteras med tillämpningsföreskrifter I form av en förordning eller på annat lämpligt sätt, vari praktiska detaljer omkring försöksverksamheten behandlas. exempelvis frågor rörande identitetskontroll, ätgärder till förekommande av yttre påverkan på den hörde, den rekommenderade längsta
tiden för telefonmöten m. m. Ätskilligt av det som bör inflyta i tillämp-
ningsföreskrifterna finns behandlat i den aktuella promemorian.
Slutligen bör enligt föreningens mening försöksverksamheten föregås av att de domare. åklagare och advokater, som närmast blir berörda av försöksverksamheten, får genomgå en kortare utbildning i telefonmötes-
förfarande. Härigenom kan inte bara erforderlig teknisk förtrogenhet med
apparaturen erhållas utan också önskvärd likformighet i förfarandet vid försöksdomstolarna främjas.
Under ovan angivna förutsättningar tillstyrker föreningen förslaget.
Bilaga 3
Det remitterade lagförslaget
Förslag till
Lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
Härigenom föreskrivs följande. 18 Vid de allmänna domstolar som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer får vid handläggning av mål
försöksvis användas telefon i enlighet med vad som anges i denna lag. Beslut om sådan försöksverksamhet får avse högst tio tingsrätter och högst
tvä hovrätter.
28 Vid förhandling enligt 42 kap. 10, 12-148 eller 208 andra stycket rättegångsbalken eller 5§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden fär part helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon. om rätten finner det lämpligt och parterna samtycker till det. Detsamma gäller i fråga om huvudförhandling i brottmål, vari anledning ej förekommer att ådöma annan brottspäföljd än böter.
3 & Förhör med vittne eller sakkunnig får hållas per telefon, om rätten
finner det lämpligt samt parterna och den som skall höras samtycker till
det. Detsamma gäller förhör i brottmål med målsägande som hörs i anled-
ning av åklagarens talan. 4 & Under försöksverksamheten fär kallelse till förhandling eller till förhör per telefon ske i den ordning rätten finner lämpligt. I kallelse till den som skall utföra sin talan eller höras per telefon får ej utsättas påföljd.
5§& I fråga om rätt till ersättning och förskott på sådan ersättning vid
medverkan i rättegång per telefon tillämpas vad som är föreskrivet om
ersättning och förskott vid inställelse till förhandling.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1979 och gäller till utgången av är
1980.
Utdrag
LAGRÄDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1979-01-19
Närvarande: f.d. regeringsrådet Martenius, regeringsrädet Petrén, justi-
tierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 december 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång.
Förslaget har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Tomas Stahre.
Förslaget föranleder följande yttrande.
Lagförslaget avser att möjliggöra att förhandling enligt RB och småmälslagen skall i viss omfattning kunna genomföras på så sätt att vissa i förhandlingen dehagande eller eljest däri medverkande följer förhandling-
en och gör sina inlägg i denna per telefon. Försöksverksamheten avser att
skaffa erfarenheter av en dylik förhandlingsform, bl. a. i syfte att klarlägga
vilka lagändringar som erfordras för en permanent ordning. Då sålunda
avsikten med lagförslaget icke är att bereda ett fullständigt undertag för den nya förhandlingsformen utan den blivande lagens uppgift blott är att utgöra grund för en tidsbegränsad försöksverksamhet vid några domstolar, kan lagrådets granskning begränsas med hänsyn härtill.
En förutsättning för användning av telefon vid förhandling är att rätten
finner det lämpligt och att parterna och upplysningspersonerna samtycker. I motiven understrykes att samtycket skall föreligga hela tiden intill dess förhandlingen avslutats. Denna förutsättning framgår icke med full tydlig-
het av lagtexten. Lämpligen kan It 2 och 3 §§ första meningarna konjunktionen ”om” utbytas mot ”i den mån”. Det framstär vidare som oklart hur
det skall förfaras om telefonkonferensen avbrytes ull följd av att samtycke
återkallas eller rätten ändrar sin bedömning. Det synes stå öppet, när man
skall ätergå till handläggning enligt RB:s regler, om förhandlingen skall
göras om från början eller om handläggningen skall fortsättas med utgångspunkt från det läge vari målet befann sig vid avbrottet.
Den verksamhet som skall tillåtas försiggå per telefon beskrivs i lagtexten som att part utför sin talan och hörs per telefon och att förhör med
vittne och sakkunnig och i brottmäl med målsägande hålls per telefon. Om denna beskrivning är tillfyllest kan ifrågasättas. Självklart är att rätten
mäste kunna utöva sin processledande funktion och tillkännage sina därmed sammanhängande beslut per telefon.
För part talan genom ombud och avvisar rätten ombudet, kan ombudet önska föra talan mot detta besiut. Enligt 49 kap. 4 § RB måste då ombudet genast anmäla missnöje med beslutet för att vara bevarad vid sin taleräv. Om ombudet som fört partens talan per telefon mottager avvisningsbeslutet per telefon, synes det tveksamt om det avvisade ombudet enligt lugförslagets ordalydelse äger göra missnöjesanmälan per telefon. Vittne eller sakkunnig som under ett förhör per telefon får ett editionsföreläggande befinner sig I en liknande situation. För att täcka fall av denna art kunde lagen utökas med en bestämmelse av innehäll avi vid förhandling då ielefon användes jämväl annan åtgärd som står i nära samband med parts utföran-
de av talan eller med hörande av part. mälsägande, vittne eller sakkunnig
får vidtagas per telefon.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1979-01-25
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Lindahl, Winther, De Geer, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus g
Proposition om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång
Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till lag om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet har inledningsvis föreslagit en mindre justering av 2 och 3 §& första meningarna i syfte att klargöra att förhandling per telefon förutsätter samtycke av berörda personer inte bara vid förhandlingens början utan även därefter fortlöpande under förhandlingen. Jag har ingen erinran här-
emot.
Lagrådet tar vidare upp frågan hur handläggningen skall utformas om samtycke återkallas eller rätten ändrar sin bedömning. Enligt min mening
kan det inte ges nägra generella regler i detta hänseende. 1 vad mån en förhandling skall göras om från början får prövas i varje enskilt fall. Härvid är anledningen till avbrottet av betydelse. Det kan exempelvis under ett
pågående vittnesförhör per telefon där båda parter är närvarande i rättssa-
len visa sig att avgörandet i målet beror på tilltron till vissa av vittnets
uppgifter. Detta kan föranleda part att återta sitt samtycke till telefonförhöret vilket leder till att förhöret avbryts. I sådant fall bör normalt förhandlingen göras om endast I den del där tilltron har haft betydelse. Skulle å andra sidan en part som hörs per telefon vilja avbryta samtalet eftersom han anser att han inte kan utföra sin talan på ett tillfredsställande sätt per
telefon kan det finnas anledning att ta om hela förhandlingen från början.
!' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 december 1978.
Det bör tilläggas att man härutöver självfallet har, vad gäller huvudförhandling, att beakta bestämmelserna om fortsatt och ny förhandling i 43
kap. 11 § och 46 kap. li & RB.
Mot lagrådets förslag i övrigt har jag ingen erinran. Detta föranleder en ändrad paragrafindelning.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagna ändringar.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.
Innehåll
PropOsitlON€N «ossosseeererrereerrr rer rr rer rer rester sr rr es teras
Propositionens huvudsakliga innehåll LaAgförSlåg cssoeoesrereerersereererrr rer reser rr rer rss rr ses ss rss
Utdrag av regeringsprotokollet den 7 december 1978 1 Iniedning
2¶Allmän MOlvVeri0g..sossomeeesreresrersrer esse reser ere ere rr e nea
2.1 Gällande ordning M. M.ossosssorseerrer rese rerrrrr rr rer ers
2.2¶Rättegångsutredningens framställning
2.3 Remissyttrandena
2,4 Behovet av en försöksverksamhet -.ssoosoosresessss ss rss
2.5 Försöksverksamhetens omfattning och inriktning Upprättat lagförslag Specialmotivering EA Hemställan 2 Beslut
Bilagor
Bilaga I Rättegångsutredningens promemoria jämte bilagor IS
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden 28 Bilaga 3 Det remitterade lagförslaget sssososssssessrsssrr rss rest 39 Utdrag av lagrädets protokoll den 19 januari 1979 sosssoosssss ers sa 40) Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1979 .. 42
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979