om fortsatt giltighet av lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall
Regeringens proposition
1979/80: 52
om fortsatt giltighet av lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall;
beslutad den 1 november 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att antåga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar INGEMAR MUNDEBO
KARIN ANDERSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall får fortsatt giltighet till utgången av år 1980.
I Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 52
Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall
Härigenom föreskrivs att lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, vilken gäller till utgången av år 1979, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1980.
Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-11-01
Närvarande: statsråden Mundebo, ordförande, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Adelsohn
Föredragande: statsrådet Andersson
Proposition om fortsatt giltighet av lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall
Inledning
Med anledning av de internationella terroristdåden under senare år har både nationellt och internationellt vidtagits åtgärder för att söka förhindra
sådana dåd. I vårt land antog riksdagen år 1973 (prop. 1973:37, JuU
1973:18, rskr 1973: 121, SFS 1973: 162) ett förslag till lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund
(terroristlagen). Lagens giltighetstid begränsades ursprungligen till utgången av april 1974. Därefter förlängdes giltighetstiden successivt till utgången
av år 1975 (prop. 1974:55, JuU 1974: 12, rskr 1974: 150, SFS 1974: 178, prop. 1975:72, JuU 1975: 17, rskr 1975: 137, SFS 1975: 355). Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1976 fördes huvuddelen av
bestämmelserna i terroristlagen med vissa ändringar över till utlänningslagen (1954: 193, omtryckt 1978: 361). Samtidigt beslöts att bestämmelserna i
terroristlagen om telefonavlyssning, brevkontroll m. m. skulle behållas i
avvaktan på det betänkande, som kunde väntas från telefonavlyssningsutredningen (Ju 1974: 08), och tills vidare tas in i en särskild, tidsbegränsad lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Den särskilda spaningslagen trädde likaledes i kraft den I januari 1976 (prop. 1975/76: 18, JuU 1975/76: 15, rskr 1975/76: 122, SFS 1975: 1360). Den gäll-
de ursprungligen till utgången av 1976. Giltighetstiden förlängdes till en början till utgången av år 1977 (prop. 1976/77:33, JuU 1976/77:13, rskr
1976/77: 91, SFS 1976: 1069).
I mars 1976 lade regeringen i proposition 1975/76: 202 fram förslag till
nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning m.m. Förslaget
tl Riksdagen 1979180. I saml. Nr 52
byggde på telefonavlyssningsutredningens betänkande (SOU 1975:95) Te-
lefonavlyssning och innebar att de tidsbegränsade reglerna i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
och lagen (1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. m. skulle med vissa ändringar i syfte att stärka
skyddet för den enskildes integritet tas in i 27 kap. rättegångsbalken (RB) och ges permanent karaktär. Samtidigt föreslogs ändringar i den särskilda
spaningslagen i syfte dels att samordna dess regler med de föreslagna nya
bestämmelserna i RB om telefonavlyssning, dels att på visst sätt precisera tillämpningsområdet för spaningslagens regler.
Vid riksdagsbehandlingen ansåg justitieutskottet (JuU 1976/77:20) att
propositionen borde avslås och att ärendet borde återgå till regeringens
kansli för översyn och ytterligare överväganden. Det borde enligt utskottet: ankomma på regeringen att besluta om formerna för översynen. Utskottet
gjorde dock undantag beträffande förslaget om precisering av spaningslagens tillämpningsområde och hemställde att riksdagen skulle antaga propo-
sitionen i den delen. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1976/ 77: 129). Lagen (1977: 81) om ändring i spaningslagen trädde i kraft den 21 april 1977.
En kommitté har under år 1978 tillkallats för att göra den av riksdagen
begärda översynen av lagstiftningen om telefonavlyssning och andra
tvångsmedel med sikte på att få till stånd en permanent reglering —
Tvångsmedelskommittén (Ju 1978: 06).
Spaningslagen har senare fått giltighetstiden förlängd till utgången av år
1979 (prop. 1977/78:46, JuU 1977/78:14, rskr 1977/78:105, SFS
1977: 1096. prop. 1978/79:29, JuU 1978/79: 14, rskr 1978/79:91, SFS
1978: 873).
De båda nyssnämnda lagarna av 1952 och 1969 har fått giltighetstiden förlängd till utgången av år 1979. Regeringen har nu föreslagit riksdagen att, i avvaktan på resultatet av kommitténs utredningsarbete, förlänga giltigheten av 1952 och 1969 års lagar med ett år eller till utgången av år 1980.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har i skrivelse den 24 september 1979 redogjort för tillämpningen av dels de hithörande bestämmelserna i utlänningslagen,
dels den särskilda spaningslagen under tiden från styrelsens senaste motsvarande redogörelse, vilken avgavs den 27 september 1978. Innehållet i
RPS' skrivelse sammanfattas i den redogörelse för tillämpningen av terroristlagstiftningen som jag senare denna dag avser att föreslå regeringen att överlämna till riksdagen. Inom utrikesdepartementet har upprättats en
redogörelse för den utveckling som har ägt rum internationellt under det senast förflutna året med avseende på såväl förekomsten av och de fortsat-
ta betingelserna för den internationella terrorismen som vidtagna åtgärder
för att bekämpa denna.
Gällande ordning
De hithörande bestämmelserna i utlänningslagen (UtIL) och reglerna i den särskilda spaningslagen ger möjligheter att under speciella förutsättningar ingripa med åtgärder som syftar till att minska riskerna för interna-
tionella våldsdåd i Sverige. De ändringar som gjordes när vissa av terro-
ristlagens regler fördes över till UtlL och andra togs in i spaningslagen innebar att terroristlagstiftningens tillämpningsområde preciserades nog-
grannare. I det följande skall först nämnas något om de här aktuella bestämmelser-
na i UtiL.
Enligt 203 första stycket UtlL skall utlänning som ankommer till riket avvisas om det finns grundad anledning anta, att han tillhör eller verkar för organisation eller grupp som avses i paragrafens andra stycke och det
tillika med. hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som
anges i andra stycket. Bestämmelsen avser enligt andra stycket organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan gärning här i riket. Föreligger beträffande utlänning, som uppehåller sig i riket, sådana omständigheter som nyss har nämnts får han enligt 298 första stycket utvisas. Förteckning över utlänningar, som sålunda skall avvisas, upprättas enligt 20 § tredje stycket av RPS. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer i fråga.
Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet beträffande utlänning som finns upptagen i RPS” förteckning och som inte har visering eller
uppehållstillstånd (21§ andra stycket). Påstår utlänning som finns uppta-
gen i förteckningen att han är politisk flykting eller åberopar han annat tungt vägande skäl som avses i 21 a§ första stycket, skall ärendet efter hörande av den centrala utlänningsmyndigheten, dvs. statens invandrarverk (SIV), underställas regeringen, om inte påståendet är uppenbart oriktigt (21 a§ tredje stycket). Detsamma skall gälla om utlänningen anses böra avvisas enligt 20§ trots att han inte finns upptagen i den tidigare nämnda förteckningen. Beslut om utvisning meddelas av regeringen (308 andra stycket).
Påstår utlänning när fråga uppkommer om verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning att han är politisk flykting eller föreligger andra tungt vägande skäl som anges i 58 § andra stycket och är påståendet
inte uppenbart oriktigt, eller påstår sig utlänning inte vilja återvända till sitt
hemland på grund av de politiska förhållandena där och kan de åberopade
omständigheterna inte lämnas utan avseende, skall verkställighetsfrågan
underställas regeringen sedan SIV har yttrat sig i ärendet (58§ tredje stycket).
En förutsättning för att den som bedömts vara terrorist skall kunna
avlägsnas ur landet på grund av avvisnings- eller utvisningsbeslut är, som
tidigare har nämnts, att det inte föreligger politiskt eller därmed jämställt
verkställighetshinder. Enligt 51§ tredje stycket skall sålunda regeringen förordna att beslut om avvisning eller utvisning t. v. inte får verkställas, om hinder mot verkställighet av beslutet möter på grund av vad som sägs i 53-54 a §§ UtiL (politiskt verkställighetshinder) eller om det annars föreligger särskild anledning att verkställighet inte bör äga rum. Skall enligt vad som nu har sagts verkställighet inte ske, får regeringen enligt 518
femte stycket meddela föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse i riket. I alla sådana ärenden skall förhör hållas. När det gäller utlännings tagande i förvar har UtlL kompletterats med de särskilda
regler som fanns i 6 § terroristlagen och som ger polisen i viss mån vidgade möjligheter till förvarstagande (35§ tredje stycket). Vidare har straffbestämmelserna i 15§ terroristlagen överflyttats till UtlL (648 andra stycket
och 65 §). Den särskilda spaningslagen innehåller de regler som fanns i 9—13 §§
terroristlagen. Enligt 18 första stycket spaningslagen skall utlänning, be-
träffande vilken regeringen enligt 51 § tredje stycket UtlL har förordnat att
meddelat avvisnings- eller utvisningsbeslut t. v. inte får verkställas, under sin vistelse i riket kunna bli föremål för viss kontroll och övervakning enligt 2—5 §§. Detsamma skall enligt 1§ andra stycket gälla, om i övrigt
enligt UtlL har meddelats ett inte verkställbart beslut om avvisning eller avlägsnande och regeringen har funnit att beträffande utlänningen förelig-
ger sådana omständigheter som anges i 20§ första och andra styckena samma lag. Den kontroll och övervakning som i nu nämnda fall skall kunna komma i fråga innebär, förutom sådana särskilda föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse i riket som får meddelas av regeringen enligt 518 femte stycket UtiL, att utlänningen under vissa förutsättningar skall kunna bli föremål för vissa spaningsåtgärder. I sistnämnda hänseende innebär spaningslagen följande.
Om det finnes vara av betydelse för att utröna om organisation eller grupp som avses i 205 andra stycket UtlL planlägger eller förbereder åtgärd som innebär våld, hot eller tvång för politiska syften, får utlänning som avses i 18 spaningslagen underkastas husrannsakan, kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning. Av sådan utlänning får också tas fingeravtryck och fotografi (2 §). Förordnande om nämnda åtgärder meddelas av polismyndighet. För samma ändamål kan polismyndighet, om synnerliga skäl före-
ligger, få tillstånd att dels ta del av samtal till och från telefonapparat som innehas eller kan antas komma att begagnas av utlänning som nu avses
(telefonavlyssning) och dels närmare undersöka, öppna eller granska post-
eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som har
ställts till eller avsänts från utlänningen och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos post-,
telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt (3 §). Fråga om tillstånd till sådan åtgärd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av RPS. Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid som dock inte får överstiga en månad (4 §).
Den internationella utvecklingen
Vid terroristlagens tillkomst erinrades (prop. 1973:37) om den våg av våldsdåd som under senare år hade gått över världen. I fråga om utveck-
lingen efter lagens ikraftträdande under år 1973 och fram till början av år
1975 framhölls i prop. 1974:55 ('s. 7 och 8) och prop. 1975: 72 (s. 6—9) att en lång rad internationella terroristaktioner hade utförts i skilda delar av världen. I de nämnda propositionerna framhölls att flertalet terroristaktioner under den förut angivna perioden hade haft samband med den långvariga konflikten i Mellersta Östern. Det konstaterades att den terroristverksamhet som hade utgått från den kroatiska separatiströrelsen Us-
tasja under samma tid hade varit av mindre omfattning och minskat under
den senare delen av perioden. Även i prop. 1976/77:33 (s. 6—8), prop.
1977/78: 46 (s. 7) och prop. 1978/79: 29 (s. 7 och 8) lämnades redogörelser
för den senaste utvecklingen av den internationella terroristverksamheten. Det konstaterades att antalet terroristdåd hade varit oförändrat stort.
Några av terroristdåden hade haft samband med den spända situationen i
Mellersta Östern, men även andra politiska konflikter hade föranlett terroristisk aktivitet. I prop. 1977/78: 46 erinrades om de då nyligen inträffade
händelserna i Västtyskland där många människor hade fått sätta livet till och åtskilligt fler hade utsatts för uppenbar livsfara. I prop. 1978/79:29 framhölls att terroristorganistioner i flera fall har utfört terrordåd utanför
det land eller det område där organisationen hör hemma och vanligen verkar. Vidare erinrades om att konflikten mellan den palestinska befrielseorganisationen (PLO) och regimen i Irak under sommaren 1978 ledde till
att flera PLO-representanter i Europa mördades eller utsattes för mordför-
sök. I propositionerna lämnades också redogörelser för försöken att akti-
vera det internationella samarbetet mot terrorism och det konstaterades,
att åtskilliga andra stater under de senaste åren hade genomfört lagstiftning
eller vidtagit andra åtgärder för att motverka terroristdåd. Under den tid som har förflutit sedan denna senaste redogörelse gavs har ytterligare ett stort antal terrordåd med politisk bakgrund begåtts på
skilda håll i världen. Länder som Belgien, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland har i särskild grad drab-
bats. Åtskilliga av terrodåden kan hänföras till den politiska situationen i
visst land. En annan grupp av politiskt betingade dåd har samband med konflikten i Mellersta Östern. Ytterligare ett stort antal våldsdåd har utförts av grupper som sedan länge ägnar sig åt en omfattande terrorist-
verksamhet, t.ex. Baader-Meinhof-ligan i Förbundsrepubliken Tyskland och Röda Brigaderna i Italien. Även under det senaste året har terroristorganisationer utfört terrordåd utanför det land eler det område där terroristorganisationen hör hemma och vanligen verkar.
I fråga om det internationella samarbetet mot terrorism under det gångna året kan nämnas följande. FN:s ad hoc-kommitté om internationell terrorism har innevarande år antagit ett antal rekommendationer till generalförsamlingen som syftar till bekämpande av internationell terrorism. FN:s ad hoc-kommitté med uppdrag att utarbeta en internationell konvention mot tagande av gisslan höll sitt tredje och sista möte i januari—-februari 1979. Därvid nåddes i princip enighet om en konventionstext som skall behandlas under det nu pågående trettiofjärde mötet med generalförsamlingen. Konventionens huvudprincip är att en konventionsstat antingen skall utlämna eller själv lagföra en terrorist.
Den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism m. m. trädde i kraft den 4 augusti 1978. Förutom Sverige, Danmark, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike, vilka anslöt sig till konventionen år 1978, har numera även Cypern och Liechtenstein tillträtt denna. Inom Europarådet och inom EG har samarbetet mot terrorism fortsatt.
Föredragandens överväganden
Ferroristbestämmelserna i UtlL och den särskilda spaningslagen ger möjlighet att under vissa speciella förutsättningar vidta åtgärder som har till syfte att minska riskerna för internationella terroristdåd i vårt land. Bestämmelserna tar sikte enbart på utlänningar som tillhör eller verkar för sådana grupper och organisationer vilka genom sin tidigare verksamhet har visat att de utanför sitt hemland systematiskt använder våld för politiska syften och därför kan befaras göra det också i Sverige. Som ytterligare förutsättning gäller att det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som nyss har sagts (20 § UtIL). Utlänning som här avses kan avvisas eller utvisas. Ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan emellertid inte verkställas om s.k. politiskt eller därmed jämförligt verkställighetshinder föreligger. Skulle utlänningen töpa risk för politisk förföljelse i det land dit han skulle befordras eller kunna därifrån befordras till land där han löper sådan risk, verkställs inte avlägsnandebeslutet. Utlänningen kan då i stället bli föremål för kontroll och övervakning enligt 51 § femte stycket UtIL och enligt den särskilda spaningslagen. Under vissa närmare fastställda förutsättningar kan sådana spanings- och tvångsåtgärder som husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, brevkontroll och telefonavlyssning användas mot honom. Förutsättningarna för att sådana åtgärder skall kunna vidtas avviker från vad som enligt rättegångs-
balken (RB) gäller om användningen av tvångsmedel vid misstanke om brott, eftersom RB:s regler i motsats till reglerna i spaningslagen inte ger möjligheter till ingripanden uteslutande i förebyggande syfte. Ett flertal garantier mot en alltför vidsträckt tillämpning av spaningslagen har emel-
lertid byggts in såväl i de bestämmelser som gäller förfarandet och beslutsprocessen som i särskilda regler som har till syfte att ge underlag för en
fortlöpande kontroll av hur lagen hanteras.
I prop. 1977/78: 46 om fortsatt giltighet av spaningslagen erinrade föredraganden om att utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning hade funnit, att det i särskilda fall och kritiska lägen fanns behov av speciella tvångsmedel i terroristsammanhang (SOU 1975: 95). Sådana åtgärder kunde vidare i många fall ha en preventiv effekt. Utredningen ansåg att tvångsmedelsbestämmelserna borde finnas i en särskild, tidsbegränsad
lagstiftning. Utredningens ståndpunkt lämnades i allmänhet utan erinran
av remissinstanserna. Några instanser (riksåklagaren, socialstyrelsen och
statens invandrarverk) ifrågasatte emellertid det befogade i att behålla
särregler om tvångsåtgärder i terroristsammanhang.
I den proposition med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning m.m. som föranleddes av betänkandet (prop. 1975/ 76: 202) intogs också ståndpunkten att den särskilda spaningslagen skulle
behållas tills vidare. Föredraganden ansåg inte att frågan om behovet av särskilda tvångsåtgärder i terroristsammanhang hade kommit i något nytt läge genom utredningens förslag. Vad utredningen hade anfört sades be-
styrka att det alltjämt fanns behov av sådana tvångsåtgärder för att före-
bygga våldsdåd av den art som den speciella lagstiftningen på området riktar sig mot. Vid riksdagsbehandlingen av förslagen om telefonavlyssningsbestämmelser i allmänhet riktades emellertid uppmärksamheten spe-
ciellt mot frågan i vad mån avlyssnat material skall få utnyttjas när det
gällde annan brottslighet än den som föranlett tillståndet. Justitieutskottet
konstaterade i sitt betänkande (JuU 1976/77: 20) att detta problem inte är
begränsat till telefonavlyssning utan att det kan komma upp också vid utnyttjandet av andra tvångsmedel. En generell lösning för olika typer av
tvångsmedel borde därför eftersträvas. Detta förutsatte emellertid ett mer
omfattande beslutsunderlag. Riksdagen beslöt därför på hemställan av utskottet att avslå propositionen i de nu berörda delarna. Ärendet återgick
i dessa delar till regeringen för översyn och ytterligare överväganden. Det forsatta utredningsarbete som riksdagen begärde pågår för närvarande. Översynen skall enligt direktiven ta sikte på att åstadkomma en
ändamålsenlig avvägning mellan samhällets behov av tvångsmedel och de
motstående intressen som kan komma att beröras därav. Möjligheterna att stärka skyddet för den enskildes integritet skall undersökas. En annan av de många frågor som skall utredas är i vilken utsträckning erhållen information bör få utnyttjas när den avser annan brottslig verksamhet än den
som har legat till grund för beslutet om tvångsåtgärd. Även om intresset
vid översynen i första hand knyts till användning av straffprocessuella tvångsmedel är enligt direktiven förhållandena analoga i många fall av tvångsmedelsanvändning enligt annan lagstiftning. Det gäller bl. a. beträf-
fande den särskilda spaningslagen.
När förslag om förlängning av den särskilda spaningslagen tidigare har förelagts riksdagen (prop. 1976/77:33, 1977/78:46, 1978/79:29) har det
betonats att det mot bakgrund av den fortgående internationella terrorist-
verksamheten är angeläget att vi även i fortsättningen håller en hög beredskap för att förebygga våldshandlingar i vårt land. I vissa lägen kan det
därför behövas tillgång till de speciella tvångsåtgärder i spaningssyfte som
den särskilda spaningslagen medger. Med hänsyn till detta och till att
ingenting förekommit som har gett anledning att anta att lagen har tillämpats på ett sätt som strider mot dess syfte eller på ett sätt som kan sätta
rättssäkerheten i fara, förordades i de nämnda propositionerna förlängning
av giltighetstiden för lagen, vid senaste tillfälle till utgången av år 1979.
Justitieutskottet har mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen av den
internationella terroristverksamheten ansett behov alltjämt föreligga av
spaningslagens bestämmelser och därför tillstyrkt förlängning. Riksdagen har biträtt justitieutskottets uppfattning.
De synpunkter som tidigare har anförts beträffande behovet av de särskilda reglerna i spaningslagen gör sig alltjämt gällande. Vågen av terrorist-
dåd ute i världen har under det gångna året inte visat tecken på minskning.
Den omständigheten att Sverige har förskonats från internationella terro-
ristdåd under de båda senaste åren innebär inte att vi också i fortsättningen kommer att skonas.
Som framgår av den redogörelse för tillämpningen av terroristlagstift-
ningen, som jag senare denna dag avser att föreslå regeringen att över-
lämna till riksdagen, har rikspolisstyrelsen i en skrivelse den 24 september 1979 redogjort för terroristbestämmelsernas tillämpning under det senaste året. Något utvisnings- eller avvisningsbeslut har inte fattats. I den förteckning som rikspolisstyrelsen enligt 20 § UtiL skall upprätta över utlänningar som skall avvisas finns omkring 120 utlänningar upptagna. Bestämmelserna i den särskilda spaningslagen har inte heller under det senaste året behövt tillämpas. De har tidigare tillämpats i två fall. Rikspolisstyrelsen har emellertid förklarat att en förlängning av giltighetstiden för spa-
ningslagen synes vara befogad, främst därför att lagen torde ha verkan i
förebyggande syfte.
Den omständigheten att den särskilda spaningslagen inte har behövt
användas under de senaste två åren bör ses i belysning av garantierna i lagen mot en alltför vidsträckt tillämpning. Sådana garantier har byggts in i de bestämmelser som gäller förfarandet och beslutsprocessen. Lagen får exempelvis inte tillämpas i andra fall än då utlänningen har utvisats som terrorist — eller i visst fall förvisats eller utvisats av annat skäl och enligt regeringens bedömning faller under terroristrekvisiten — samt verkstäl-
lighetshinder av politisk natur föreligger. En garanti ligger också i ordningen med tidsbegränsad lagstiftning. Det förhållandet att spaningslagen inte har behövt användas under nämnda tid kan däremot inte tas till intäkt för att den inte behövs. Annan lagstiftning kan i fortsättningen på samma sätt som vid tidigare tillfällen visa sig vara otillräcklig när det gäller att förebygga terroristdåd. Till detta kommer att lagstiftningen kan antas ha en förebyggande effekt.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört om en pågående översyn av reglerna om telefonavlyssning och om behovet tills vidare av sådana särskilda bestämmelser om bl. a. telefonavlyssning som spaningslagen innehåller bör enligt min mening den särskilda spaningslagen ges fortsatt tidsbegränsad giltighet. Jag förordar att giltighetstiden för lagen förlängs med ytterligare ett år, intill utgången av år 1980.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att antaga det inom arbetsmarknadsdepartementet upprättade förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979