om folkbildning m.m.
Regeringens proposition
1980/81: 127
om folkbildning m. m.;
beslutad den 19 februari 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
TORBJÖRN FÄLLDIN
JAN-ERIK WIKSTRÖM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett nytt statsbidragssystem för folkbildningen. Förslagen utgår huvudsakligen från ett betänkande av folkbildningsutredningen (SOU 1979:85). samt från regeringens proposition (prop. 1980/ 81:20) om besparingar i statsverksamheten, m. m. och riksdagsbeslut i anledning av denna. Propositionen innehåller också vissa preciseringar av folkbildningens mål och av gränserna mellan folkbildning och olika former av vuxenutbildning.
Det nya statsbidragssystemet föreslås gälla fr. o. m. budgetåret 1981/82. Det avses omfatta två olika, schablonmässigt beräknade, timbidrag för statsbidragsberättigade cirkeltimmar. Ett högre bidrag föreslås utgå till ett i förväg bestämt antal cirkeltimmar. Ett lägre bidrag föreslås för övriga cirkeltimmar som uppfyller reglerna för statsbidrag. Det föreslagna bidragssystemet ökar studieförbundens frihet att besluta om verksamhetens inriktning. På sikt skall man dock inte få överskrida den kostnadsnivå för den statliga bidragsgivningen till studiecirkelverksamheten som har beräknats för budgetåret 1981/82.
Till kulturverksamhet inom studieförbund och andra föreningar föreslås ett nytt bidrag som dels skall ersätta anslaget Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m. m. och anslagsposten Experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer under anslaget Bidrag till kulturverksamhet inom organisationer, dels avse en del av den studiecirkelverksamhet som nu finns inom det estetiska området.
Ett antal förändringar föreslås i villkoren för att statsbidrag skall kunna utgå för en studiecirkeltimme. På några punkter föreslås en vidgning av 1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 127
rätten till statsbidrag samtidigt som möjligheterna att göra undantag från
bestämmelserna begränsas. Behovet av undantagsbestämmelser minskar
dessutom genom det föreslagna nya bidraget till kulturverksamhet. I andra
fall föreslås en skärpning av villkoren i syfte att framhäva kravet på att
verksamheten för att vara bidragsberättigad skall svara mot folkbildningens grundläggande syften.
I fråga om samarbete och gränsdragning mellan studieförbundens verksamhet och viss annan vuxenutbildning innehåller propositionen precise-
ringar. Bl.a. uttalas att skolstyrelserna bör ta initiativ till regelbundna
överläggningar i vuxenutbildningsfrågor.
Som tillsynsmyndighet för studiecirkelverksamheten föreslås SÖ samt
för kulturverksamheten statens kulturråd.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 1046) om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde
Härigenom föreskrivs att i lagen (1976: 1046) om överlämnande av för-
valtningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde
skall införas en ny paragraf, 11 c §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
IHes
Enligt föreskrifter om statsbidrag
till kulturverksamhet i folkbildning-
en m.m. kan ideell förening få
statsbidrag. Länsbildningsförbun-
den prövar frågor om statsbidrag
enligt dessa föreskrifter i den mån
prövningen inte ankommer på sta-
tens kulturråd.
Folkbildningsförbundet bestäm-
mer hur stor del av tillgängliga me-
del för sådana statsbidrag, som
avses i första stycket, som står till
varje länsbildningsförbunds förfo-
gunde.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.
Förslag till
Lag om upphävande av förordningen (1974: 454) om statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet
Härigenom föreskrivs att förordningen (1974:454) om statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1981.
Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-02-19
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo. Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petr, Eliasson.
Föredragande: statsrådet Wikström
Proposition om folkbildning m. m.
Föredraganden anför
I Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 30 oktober 1975 tillkallade dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Bertil Zachris-
son, samma år sakkunniga! för att utreda vissa folkbildningsfrågor m. m. (U 1975:19).
Kommittén, som antog namnet folkbildningsutredningen, har avlämnat slutbetänkandet (SOU 1979: 85) Folkbildning för 80-talet. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som biluga 2. Vidare har komittén överlämnat en debattskrift, Folkbildningen i framtiden (SOU 1977:38), samt en rapport Naturvetenskap och folkbildning
(DsU 1977:9).
Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 mars 1978 tillkallade jag en kommitté” för att göra en översyn av den kommunala vuxenutbildning-
! När betänkandet avlämnades: riksdagsledamoten Lars Gustafsson, ordförande, riksdagsledamoten Lars Ahlmark, utbildningsdirektören Nils Erik Anderson, riksdagsledamoten Sivert Andersson, verkmästaren Lennart Bengtsson, överdirektören Olle Edelholm, bildningskonsulenten Maja-Stina Eriksson, studierektorn Berit Frändås, riksdagsledamoten Åke Gustavsson, förbundsordföranden Inge Johansson, folkhögskolerektorn Gösta Karlsson, utredningssekreteraren Lillemor Mundebo, riksdagsledamoten Hans Nyhage och redaktören Bo Swedberg. ? När delbetänkandet avlämnades: riksdagsledamoten Stig Alemyr, ordförande, riksdagsledamoten Karl-Erik Häll, länsbildningskonsulenten Martin Hällgren, folkhögskolerektorn Gösta Karlsson, lektorn Ove Nordstrandh, fil. lic Marie Nordström och studiesekreteraren Berit Oscarsson.
en (U 1978: 04). Kommittén, som antog namnet komvux-utredningen, har bl.a. avlämnat delbetänkandet (SOU 1979:92) Komvux och studieförbund. Arbetsfördelning och samråd. En sammanfattning av delbetänkan-
det bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Efter gemensam remiss har yttranden över folkbildningsutredningens slutbetänkande och komvux-utredningens delbetänkande avgetts av krimi-
nalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens handikappråd, statistiska cen-
tralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevisisionsverket (RRV), statens institut för personalutbildning (SIPU), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), centrala studiestödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen (SÖ) efter hörande av länskolnämnderna, statens institut för läromedelsinformation (SIL), statens kulturråd, konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, statens industriverk, Svenska riksteatern (riksteatern), Stiftelsen Institutet för rikskon-
serter (rikskonserter), regionmusiken, Stiftelsen Riksutställningar (riksut-
ställningar), styrelsen för statens skola för vuxna i Härnösand (SSV i Härnösand), statens ungdomsråd (SUR), studiestödsutredningen, gymna-
sieutredningen, kommittén ang. svenskundervisning för invandrare, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Arjeplogs, Arvids-
jaurs, Gotlands, Göteborgs, Hallsbergs, Haninge, Helsingsborgs, Hälle-
fors, Kalmar, Karlskrona, Kiruna, Malmö, Mariestads, Mörbylånga,
Norsjö, Nybro, Nässjö, Olofströms, Orusts. Ragunda, Skellefteå, Sten-
ungsunds, Stockholms, Umeå, Uppsala, Vaxholms, Vindelns och Öckerö kommuner, Samernas riksförbund, Sveriges industriförbund. Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO)-Familjeföretagen, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges Riks-
idrottsförbund, Sveriges Radio AB (SR), Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Folkbildningsförbundet, länsbildningsförbunden i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge. Göte-
borg och Bohus, Älvborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Jämtlands
och Västerbottens län samt Östergötlands, Gotlands, Skånes, Hallands och Dalarnas bildningsförbund, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, Handikappförbundens centralorganisation (HCK), De handikappades riksförbund (DHR), Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Folkuniversitetet, Frikyrkliga studieförbundet (FS), KFUK-KFUM:s studieförbund. Medborgarskolan, Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan (SV),
Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), och Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) i ett gemensamt yttrande, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV), Brevskolan, Centerns kvinnoförbund, Centerns ungdomsförbund (CUF), Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Moderata ungdomsförbundet (MUF). Sveri-
ges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ung-
domsförbund (SSU), Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Samar-
betsorganisationen för Sveriges vuxenstuderande (SOSVUX), Sveriges
folkhögskoleelevers förbund (SFEF), Sveriges Förenade studentkårer (SFS), Riksförbundet Hem och Skola, Vi unga, Unga Örnar, Konstnärernas riksorganisation (KRO), Fredrika Bremer förbundet, Folketshusföreningarnas riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, HSB:s riksförbund, Pensionärernas Riksorganisation, Kooperativa förbundet (KF). LT:s förlag, Sveriges frikyrkoråd, Riksförbundet finska föreningar i Sverige samt Grekiska och Jugoslaviska riksförbunden i ett gemensamt yttrande tillsam-
mans med Assyriska, Italienska, Spanska och Turkiska riksförbunden.
Härutöver har vttranden kommit in från Riksantikvarieämbetet, Amatörteaterns riksförbund, Danscentrum, Filmcentrum, Folkets Bio, Foto-
graficentrum, Författarcentrum: Illustratöreentrum, Konstnärscentrum,
Musikcentrum, Teatercentrum, Översättarcentrum, Föreningen Sveriges
Jazzmusiker, Kontaktnätet, Svenska Jazzriksförbundet, Yrkestrubadurer-
nas Förening, Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Föreningen svenska
tecknare, Grums kommun. Husmodersförbundet Hem och Samhälle. IOGT-NTO-rörelsen, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Samarbetsrådet för Sveriges körer. Lekmiljörådet, Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Riksförbundet Sveriges fritids- och hemgårdar, Riksförbundet Sveriges 4H och Jordbrukare-Ungdomens förbund. Riksförbundet Unga Musikanter, Riksförbundet Sveriges Amatörorkestrar, Sveriges allmänna biblioteksförening, Studieverksamheten Lillhagens sjukhus, Svenska Artist-[ Musikerskolan, Svenska Danspedagogförbundet., Sveriges Författarfond, Sveriges Författarförbund, Svenska Hemslöjdstföreningarnas Riksförbund, Svenska Musikerförbundet, — Vänsterpartiet-Kommunisternas - Norrbotten-Distrikt. Värmlands och Östergötlands läns landsting, Vuxenutbildningsnämnden i
Södermanlands län, Sveriges Dövas Riksförbund, Synskadades Riksför-
bund, Hörselfrämjandets Riksförbund och Föreningen Sveriges Dövblinda.
Kortfattade sammanställningar av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4—6.
Kulturrådet har avgivit en rapport om Kulturprogram i föreningslivet, samt en rapport om utvärdering av statsbidrag för experiment och utveck-
lingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer 1974/75—1978/79.
Båda rapporterna har remissbehandlats. Sammanfattningar av båda rap-
porterna samt kortfattade sammanställningar av remissyttrandena bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 7 och 8.
Redovisning av nuvarande förhållanden inom vuxenutbildningen i dess helhet bör fogas till protokollet : detta ärende som bilaga I.
I prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 627 har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, dels godkänna att 70000 000 kr.
av de medel som tillfaller statsverket genom vuxenutbildningsavgiften för
budgetåret 1981/82 används till att delvis finansiera anslaget Bidrag till
studiecirkelverksamhet, dels till bidrag till studieförbund för budgetåret
1981/82 beräkna ett anslag av 43 287 000 kr. och till bidrag tilll studiecirkelverksamhet för budgetåret 1981/82 beräkna ett förslagsanslag av
738628 000 kr. Dessa preliminärt beräknade anslag skall även finansiera de ändamål som avses med det nuvarande anslaget Bidrag till kulturprogram i föreningslivet och den del av anslaget Bidrag till kulturverksamheten inom organisationer som är betecknad Experiment och utvecklingsarbete inom
kulturell verksamhet bland amatörer. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.
2¶Folkbildningen. Dess framväxt och roll
2.1 Folkbildningens framväxt
Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet har sina rötter i de bibliotek och den föreläsningsverksamhet, de folkhögskolor och den studiecirkel-
verksamhet som växte fram inom och i nära anslutning till 1800-talets
folkrörelser och som fick en avgörande betydelse för deras utveckling.
Under 1800-talet förändrades det svenska samhället på ett genomgripan-
de sätt. Medicinska och andra vetenskapliga framsteg möjliggjorde en kraftig befolkningstillväxt med påföljande folkomflyttningar. Industrialismen fick sitt genombrott i Sverige. Kommunikationerna förbättrades. Från
utlandet kom nya idéer och impulser. De sämst ställda grupperna började bli medvetna och komma till insikt om att de genom gemensamma insatser kunde förändra och förbättra sin livssituation. Folkrörelserna började göra
sig gällande. Upplevelsen av missförhållanden och orättvisor — religöst,
socialt och ekonomiskt — förenade dem i protester mot det bestående samhället.
Ungefär vid mitten av 1800-talet började frikyrkorörelsen breda ut sig. Statskyrkan uppfattades som representant för de krafter i samhället som
krävde enhet i religionen och därmed hindrade en fri trosutövning. Kriti-
ken mot dess dominans växte. Frikyrkofolkets revolt inspirerade även andra grupper till samverkan och protest.
Något senare började den absolutistiska nykterhetsrörelsens idéer få fäste. Stora delar av befolkningen hade tagit spriten som hjälp för att kunna
fly undan hårda livsvillkor. Alkoholmissbruket var ett allvarligt hinder för
männsikor att ta itu med både personliga och gemensamma problem.
Under senare delen av 1800-talet växte den politiska och fackliga arbe-
tarrörelsen fram. Samhällets omstrukturering hade lett till svåra sociala problem. Vid de nyetablerade industrierna med många anställda gavs tillfällen till kontakt och diskussion. Både den fackliga och den politiska
grenen av arbetarrörelsen växte snabbt till betydande omfattning.
Från England kom idéer om konsumentkooperation. I protest mot
brukshandelssystemet bildades handelsföreningar, som ägdes och styrdes
av medlemmarna.
Efter mönster från arbetarrörelsen och andra folkrörelser organiserades
senare den svenska bonderörelsen inom vilken både politiska, fackliga och
producentkooperativa organisationer bildades.
Efter att ha stagnerat mot slutet av 1800-talet kom biblioteksrörelsen från sekelskiftet att utvecklas på nytt, parallellt med folkbildningsarbetet i Övrigt.
Små bibliotek hade under det första decenniet av 1900-talet vuxit fram i direkt anslutning till missionshus, kapell, loger och studiecirklar. 1912 blev de berättigade att erhålla statsbidrag. Bidragsvillkoren var så utformade, att de stimulerade till planmässig studiecirkelverksamhet. Cirkelbibliote-
ken skulle kostnadsfritt betjäna allmänheten och svara mot samma krav på bokbestånd och öppethållande som de kommunala biblioteken. År 1947 var antalet studiecirkelbibliotek 4843 med 2510 365 bokband.
Samtliga då verksamma studieförbund bedrev biblioteksverksamhet. Mot slutet av 1940-talet inordnades många cirkelbibliotck i den kommuna-
la biblioteksverksamheten. Det kom emellertid att dröja till år 1965 innan riksdagen beslutade att bidragen till studiecirkelbiblioteken enligt då gällande regler skulle upphöra. Redan på 1840- och 1850-talen förekom bildningscirklar som kan sägas
ha varit ett slags föreläsningssammanslutningar. I anslutning till den framväxande frikyrko- och nykterhetsrörelsen uppstod en tradition med föredrag och föreläsningar även i mer allmänna ämnen. År 1880 bildades Stockholms arbetarinstitut med uppgift att ”till arbetare och andra, såväl kvinnor som män, vilka under uppväxten varit i avsaknad av utbildning,
meddela en vetenskaplig, humanistisk och estetisk skolning”. Verksamhe-
ten bedrevs i form av föreläsningar och bibliotek.
Stockholms arbetarinstitut blev förebild för liknande institut i andra städer. Syftet var bl.a. att ge städernas invånare en motsvarighet till
landsbygdens folkhögskolor. Från 1884 beviljade riksdagen årligen anslag till ”föreläsningar för arbetarklassen”.
Från 1893 medverkade universitetslärare till att anordna sommarkurser, som erhöll statsbidrag. Kursdeltagarna var till stor del lärare, som åter-
vände till sin hembygd och där bildade föreläsmingsföreningar. Föreläsningsbyråer bildades i Lund, Göteborg och Stockholm. Verksamheten i
föreläsningsföreningarna bedrevs i nära samverkan med universiteten och växte ut över hela landet. Under flera årtionden var denna verksamhet en av det svenska folkbildningsarbetets viktigaste former.
Genom 1947 års folkbildningsr2form förbättrades statsbidraget, och det totala antalet föreläsningar och föreläsningsföreningar ökade under 1950talet. Från 1957 började föreläsningsverksamheten minska, bl. a. till följd
av konkurrensen från den utbyggda radio- och TV-verksamheten. Efter
hand har studieförbunden övertagit en stor del av föreläsningsverksamheten.
När bidrag till kulturprogram inom föreningslivet infördes 1974, omvandlades statsbidraget till föreläsningar och sammanfördes med bidraget till andra kulturarrangemang.
Genom 1862 års kommunallagar och 1866 års riksdagsordning fick den självägande bondeklassen ett betydande politiskt inflytande. Detta skapa-
de behov av ökade kunskaper, och 1866 startades de tre första folkhögsko-
lorna i landet. De hade stark lokal förankring. Folkhögskolan var från början avsedd för vuxen manlig ungdom och
skulle meddela allmän medborgerlig bildning. Undervisningen var förlagd
till vinterhalvåret. På 1880-talet anordnades sommarkurser för kvinnliga
studerande, och vid sekelskiftet kom de första samskolorna till stånd.
I början av 1900-talet startade de första folkrörelseanknutna folkhögsko-
lorna: Brunnsvik för arbetarrörelsen och Wendelsberg för nykterhetsrörelsen. Folkhögskolans verksamhet blev med tiden allt mer differentierad. Rörelseanknytningen och bygdeförankringen gav skolorna bredd i idéinriktning och samhällsengagemang.
Vid mitten av 1900-talet hade folkhögskolans arbetsbetingelser föränd-
rats i samband med att den obligatoriska skolan reformerats. I en proposi-
tion till 1957 års riksdag framhölls att folkhögskolan utan att ge avkall på sin huvudsakliga målsättning borde kunna ge grund för fortsatt utbildning.
Enligt den nu gällande folkhögskoleförordningen från 1977 skall folkhögskolan så långt som möjligt ta sin utgångspunkt i kursdeltagarnas livssitua-
tion. Målet är att främja deras personliga och sociala utveckling och att ge dem kunskaper för att aktivt kunna medverka i samhälls- och arbetsliv. Rätten till profilering — ideologiskt och på annat sätt — har markerats. Varje skola har möjlighet att själv utforma sin verksamhet och frihet att i samråd med deltagarna självständigt besluta om studiernas uppläggning och inriktning.
Sedan länge förekommer en omfattande samverkan mellan folkhögsko-
lor och studieförbund. Sedan budgetåret 1958/59 har folkhögskollärare
möjlighet att leda studiecirklar som en del av sin tjänstgöringsskyldighet vid folkhögskolan. Vidare genomförs kombinationsutbildning i form av studiecirklar och korta folkhögskolekurser. Folkhögskolan samverkar också med studieförbunden i korta folkhögskolekurser för cirkelledarut-
bildning och annan funktionärsutbildning. Den växande medvetenheten hos de sämst ställda grupperna i samhället
och insikten om att man behövde ökade kunskaper för att kunna hävda
sina intressen ledde vid seklets början till att man inom folkrörelserna tog upplysningsfrågan i egna händer. Samverkanstanken kom till uttryck också på studieområdet.
Den första studiecirkeln uppstod inom nykterhetsrörelsen. Den blev
mönsterbildande och cirklar växte fram med anknytning till det lokala folkrörelsearbetet. Studiecirkeln var. och är fortfarande, en kamratkrets för gemensamma, planmässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet
ämne eller problemområde. Mar samlades ofta i hemmen. Ledare i grup-
pen blev som regel en av deltagarna, som valdes av sina kamrater. Det
begränsade studiematerial man hade att tillgå kompletterades med deltagarnas egna erfarenheter. Man lärde sig diskutera och argumentera, ta
hänsyn till andras synpunkter och respektera andras åsikter. Studierna
förankrades i behov och erfarenheter från vardagsliv och föreningsarbete. Arbetarrörelsen mötte bristande förståelse från de bättre ställda grup-
perna när det gällde strävandena att höja arbetarnas kultur- och bildningsnivå. Man tog därför själv hand om studiefrågorna. Studiecirkeln blev det
viktigaste instrumentet i detta arbete. Detsamma blev förhållandet inom andra folkliga rörelser.
Studieverksamheten inom folkrörelserna växte i omfattning och krävde därmed en fast organisatorisk uppbyggnad. Ekonomiska realiteter gjorde att man valde att bilda särskilda studieförbund som skulle svara för studie-
verksamheten i nära samspel med rörelsen. 1912 års biblioteksförfattning
innebar, att studiecirklar kunde få statsbidrag till bokinköp. Bidrag kunde endast utgå till bibliotek tillhörande ett riksförbund med minst 20000 medlemmar och med sammanlagda årliga bokinköp för minst 6000 kr. Således bidrog bidragsbestämmelserna till att särskilda studieförbund bildades. Arbetarnas bildningsförbund (ABF) tillkom 1912 och blev mönsterbildande för övriga förbund.
Från år 1947 fick studieförbunden statsbidrag till kostnader för cirkelledare, till studiematerial och till förbundens administration. Statsbidragen kompletterades med bidrag från tandsting och kommuner.
Utvecklingen under 1960- och 1970-talen har inneburit att studieförbundens folkrörelseförankring efterhand allt tydligare kommit att sätta sin
prägel på studiecirkelverksamheten. Folkbildningsarbetets hävdvunna fri-
het har gett möjlighet till ideologisk profilering i verksamheten. Studieför-
bunden utgör därmed viktiga instrument för medlemsorganisationernas
strävanden. Samtidigt svarar förbunden för ett omfattande utbud av cirkel-
verksamhet till en bred allmänhet. Också denna verksamhet präglas av medlemsorganisationernas ideologiska värderingar. Folkbildningsorgani-
sationerna har sedan länge genomfört vissa uppgifter i samverkan. Folk-
bildningsförbundet, som bildades 1903, var ursprungligen främst en sam-
manslutning för föreläsnings-, kurs- och biblioteksverksamhet. Samverkande bildningsförbunden var frän sin start 1936 de folkrörelseförankrade studieförbundens samarbetsorganisation. Dessa två förbund gick 1968 samman i det nuvarande Folkbildningsförbundet, där bl.a. de tio studic-
förbunden är medlemmar.
2.2 Vuxenutbildningsreformerna. Vuxenutbildningens mål.
År 1967 lades grunden för den nuvarande vuxenutbildningen genom
proposition 1967:85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens om-
råde m. m. I denna proposition föreslogs bl. a. att en kommunal gymnasial vuxenutbildning skulle inrättas och att yrkesskolornas deltidskurser skulle
överföras dit. Vidare angavs riktlinjer för avgränsningen mellan det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet och den kommunala vuxenutbildningen. Under de närmaste tio åren följde sedan en intensiv utrednings- och
reformperiod. De omfattande utredningarna SVUX (Studiestöd åt vuxna)
och FÖVUX (Försöksverksamhet med vuxenutbildning) resulterade vid slutet av perioden i regeringens proposition 1975:23 om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd till vuxna m.m. Vuxenutbildningen skall, heter det där — bygga vidare på ungdomsutbildningen men också kompensera brister i
denna, — bidra till de studerandes personlighetsutveckling,
— stärka individens ställning i arbetslivet. — fördelas mer rättvist så att möjligheterna till social och kulturell utveckling och ekonomisk trygghet blir jämnare fördelade.
— ge redskap för deltagande i samhällslivet,
— utvecklas så att återkommande utbildning främjas.
— tillgodose de kortutbildades behov av överbryggande utbildning.
SÖ har senare sammanfattat och tolkat dessa målskrivningar. Vuxenut-
bildningen måste, heter det i SÖ:s anslagsframställning för budgetåret
1977/78
— minska utbildningsklyftorna i samhället. Den bör därvid ges ett sådant
innehåll och en sådan utformning som bidrar till social och ekonomisk
jämlikhet, — stimulera medborgarna till ökad social och kulturell aktivitet och stärka
deras förmåga till kritisk analys av den egna situationen och det omgi-
vande samhället. Den bidrar därigenom såväl till individernas personlig-
hetsutveckling som till demokratiseringssträvandena i samhället, — stärka individers och gruppers ställning i arbetslivet, dels genom allmän-
bildning, dels genom yrkesutbildning. Därigenom bidrar den till att un-
derlätta för arbetstagarna att aktivt påverka sina arbetsvillkor, att möta förändringar på arbetsmarknaden och att medverka i den pågående
demokratiseringen av arbetslivet.
— samtidigt tillgodose de vuxnas individuella önskemål om och behov av vidgade studie- och utbildningsmöjligheter. Den bidrar därvid till att kompensera brister i ungdomsutbildningen.
2.3 Kulturreformerna och de kulturpolitiska målen
Efter ett omfattande utredningsarbete kunde riksdagen på grundval av tre olika propositioner om den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, 1975:20 och 1975/76:135) faststäl:a kulturpolitikens mål och påvisa det nära och naturliga sambandet mellar. dess olika delar. Den fria och frivilliga folkbildningens betydelse för möjligheterna att förverkliga den nya kulturpolitiken betonades och dess roll inom kulturområdet markerades starkare
än vad som dittills skett.
De kulturpolitiska målen formulerades på följande sätt: :
Kulturpolitiken skall — medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättning-
ar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. — ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontak-
ten mellan människor,
— motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, — befrämja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet, — t ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfaren-
heter och behov, — möjliggöra konstnärlig och kutturell förnyelse.
— garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs,
— främja ett utbyte av erfarenheter och ideér inom kulturområdet över
språk- och nationsgränser.
I regeringens förslag (prop. 1974:28) rörande den nya kulturpolitiken betonades att den borde ses som ett av flera instrument för att skapa ctt samhälle som präglas av jämlikhet och som ger människor möjligheter till ett rikare liv. Samtidigt betonades det nära sambandet mellan kulturpolitik, utbildningspolitik och socialpolitik och att kulture!l jämlikhet är lika angelägen som ekonomisk och social jämlikhet. På samma sätt som det krävs målmedvetna insatser för att skapa social och ekonomisk utjämning krävs det målmedvetna insatser för att demokratisera kulturlivet.
Lb anslutning till redovisningen av innebörden av de kulturpolitiska målen
betonades starkt organisationslivets viktiga roll för genomförandet av den
nya kulturpolitiken. Den fria kollektivt skapande verksamheten kunde
bidra til! att upphäva den traditionella roltfördelningen mellan producent och mottagare. Genom gruppverksamhet kunde medskapande och medin-
flytande stimuleras. Den amatöristiska verksamheten inom kulturområdet kunde bidra till att skapa intresse för och öka efterfrågan på yrkesverksamma kulturarbetares insatser och produkter samt öka respekten för deras yrkeskunnande. Dessutom skapade en amatöristisk verksamhet i kollektiva former kontakt mellan människor och bidrog till att bryta människors isolering. Den stimulerade till åsiktsutbyte och debatt. I kulturpropositionen framhölls att insatser för att öka människors möjligheter till egen
kulturell aktivitet borde ges hög prioritet i den framtida kulturpolitiken. Detta innebär att organisationslivet med dess direkta anknytning till människors erfarenheter och intressen fick en central roll i den nya kulturpolitiken.
Det betonades vidare att det var viktigt att samhället erbjuder alternativ till det privata kulturutbudet som bedrivs i rent spekulationssyfte. Samhällets kulturpolitik syftar bl. a. till att minska de negativa verkningarna av det kommersiella kulturutbudet och att på sikt ändra efterfrågemönstret. Detta kunde bl. a. ske med skolans och folkrörelsernas hjälp.
När det gällde utbyggnaden av statens åtaganden framhölls att insatserna för eftersatta grupper och i kulturfattiga miljöer måste prioriteras. Syftet var att bryta isolering och utestängdhet och att skapa förutsättningar för en vidare gemenskap. De grupper som borde uppmärksammas särskilt var bl. a. barn, handikappade, institutionsvårdade, invandrare samt människor i glesbygd.
Folkrörelsernas betydelse för att genomföra denna politik betonades starkt.
Ett av de viktigaste inslagen i den nya kulturpolitiken var åtgärder för att förbättra människors möjligheter till egen skapande aktivitet. En rad förslag för att stimulera amatörverksamheten lades fram.
Amatörverksamheten bedrevs till stor del av studiecirklar. Därför tog många av reformerna sikte på att intensifiera cirkelaktiviteterna. Anslagen till studiecirkelverksamheten ökades och bidraget per studietimme höjdes. Vidare ändrades bestämmelserna om studiecirklarnas arbete för att underlätta den praktiskt inriktade amatörverksamheten.
Möjligheterna till expert- och fackmannamedverkan i studiecirklarna ökades och ersättningen höjdes, bl.a. för att underlätta kulturarbetarnas medverkan. Anslagen till studieförbundens centrala verksamhet ökades. Härigenom fick folkbildningsorganisationerna bl. a. möjlighet att intensifiera kursverksamhet och cirkelledarutbildning med tanke på uppgifter på kulturområdet.
De centrala amatörorganisationerna, t.ex. körförbunden och olika orkesterorganisationer, fick sitt sammanlagda årliga bidrag höjt.
3¶Behovet av reformer på folkbildningens område
3.1 Inledning
Jag kommer inledningsvis att kortfattat redovisa dels folkbildningsutredningens förslag, dels komvux-utredningens förslag i delbetänkandet Komvux och studieförbund, Arbetsfördelning och samråd. dels remissyttrandena över förslagen. Därefter kommer jag att. presentera mina egna förslag i målfrågor samt utgångspunkterna för mitt förslag till bidragssystem.
3.2 Folkbildningsutredningens förslag
Enligt direktiven till folkbildningsutredningen skulle de mål som utgjorde grund för statsbidrag till folkbildningsarbetet fortfarande gälla. Folkbildningsarbetet skulle alltså även i framtiden behålla sin särart och sin folkrörelseförankring och inte utvecklas i former som närmar sig det allmänna skolväsendet eller på annat sätt institutionaliseras. Kommitténs förslag i målfrågor skulle endast avse preciseringar och avvägningar mellan mål som kan stå i konflikt med varandra.
Tyngdpunkten i utredningsuppdraget låg på dels frågan om gränsdragningen mellan statsbidragsberättigad studiecirkelverksamhet och annan studieverksamhet för vuxna, dels statsbidragsfrågor. Kommittén skulle undersöka hur gällande bestämmelser om gränsdragning hade tolkats och tillämpats i praktiken och pröva om de borde förändras eller förtydligas. Vidare skulle den pröva om gällande konstruktion av statsbidraget till studiecirklarna var ändamålsenlig. Försök till förenklingar av statsbidragssystemet skulle göras. Kommittén skulle vidare belysa konsekvenserna av att samhället tar ansvar för full kostnadstäckning för verksamheten. De tilläggsdirektiv som kommittén erhöll år 1978 ändrade inte den huvudsakliga inriktningen av utredningsuppdraget.
I enlighet med direktiven utgår förslagen från de fastlagda målen för folkbildningsarbetet. Man understryker att folkrörelseanknytning är mycket viktig, både för den verksamhet som bedrivs inom eller i nära samarbete med medlemsorganisationerna och för den verksamhet som vänder sig till en bredare allmänhet. Kommittén betonar att deltagandet skall vara frivilligt och att den enskilde själv skall välja studieförbund. Mål, innehåll och arbetsformer skall bestämmas av deltagarna. Studieförbunden bör eftersträva att bevara cirkelledarskapet som ett förtroendeuppdrag.
Folkbildningsutredningen föreslår delvis nya regler för gränsdragningen mellan studiecirklar och annan verksamhet, delvis förtydliganden av redan existerande bestämmelser. Förslagen avser gränsdragningen mellan studieförbunden å ena sidan och kommunal vuxenutbildning, högskola och utbildning i företag å den andra. Vidare avser förslagen vuxenutbildning bland utvecklingsstörda resp. inom kriminalvården, samt studieverksamhet inom idrottsrörelsen. Slutligen diskuterar folkbildningsutredningen vilken verksamhet som skall kunna genomföras med statsbidrag och vilka aktiviteter som inte bör berättiga till bidrag enligt folkbildningförordningen.
Folkbildningsutredningens förslag till bidragssystem grundar sig på uppfattningen att staten på sikt bör kunna ge bidrag som i princip men inte till varje krona ger full kostnadstäckning för de kostnadsposter. som staten har att ansvara för. Kommittén anser att nuvarande ämnesprioritering skall upphöra, men föreslår riktade tilläggsbidrag till verksamhet i glesbygd samt bland handikappade och invandrare. Stödet till kortutbildade
och lågmotiverade grupper koncentrerar kommittén till uppsökande verk-
samhet i bostadsområden och på arbetsplatser. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun förändras enligt förslaget så att staten på sikt övertar bidragsgivningen till studieförbundsavdelningarnas instruktions- och administrationskostnader, medan kommunerna får svara för bidragsgivningen till studiematerial.
Folkbildningsutredningens förslag till bidragssystem omfattar ett grund-
bidrag, framräknat med riksmedelscirkelns kostnader som underlag, samt
en extra resurs, som utgår med viss procent av grundbidraget. Det nuvarande bidraget till kulturprogram inom föreningslivet vill folkbildningsut-
redningen omforma och utveckla till ett bidrag till vad som benämns annan
bildningsverksamhet. Såväl bidragen till instruktions- och adminstrationskostnader som bidragen till studieförbundens centrala verksamhet föreslås få en schablonmässig utformning och beräknas på verksamhetsvolymen i studiecirklar och annan bildningsverksamhet. Till studieförbundens handikappverksamhet föreslås särskilda bidrag.
till studiecirkel. Förslagen om en extra resurs och bidraget till annan bildningsverksamhet skulle enligt kommittén medföra att behovet av dispenser från statsbidragsvillkoren i stor utsträckning bortfaller.
Folkbildningsutredningen anser att en och samma myndighet bör vara tillsynsmyndighet för folkbildningsarbetet i dess helhet. men föreslår inte vilken myndighet, som bör få det ansvaret. Kommittén föreslår vidare att studieförbunden själva skall få ett ökat ansvar för tillsyn och kontroll av verksamheten och avdelar särskilda medel för detta. Kommittén tar slutligen upp vissa frågor om forskning och utvecklingsarbete inom folkbild-
ningens område.
3.3 Komvux-utredningens förslag
Mot bakgrund av de mål för vuxenutbildningen som fastställts av riksda-
gen, skulle komvuxutredningen analysera vilka slag av vuxenutbildning som det i första hand borde ankomma på den kommunala vuxenutbildningen (komvux) att ta ansvar för. Utifrån dessa överväganden skulle kommittén framlägga förslag rörande gränsdragningen i förhållande till den verksamhet som bedrivs av studieförbunden. Vid behandlingen av gränsdragningsfrågorna skulle folkbildningsutredningen och komvux-utredningen
samråda med varandra.
Komvux-utredningen överlämnade i december 1979 sitt delbetänkande Komvux och studieförbund, Arbetsfördelning och samräd (SOU 1979: 92).
Med utgångspunkt från de allmänna målen för vuxenutbildningen föreslår
komvux-utredningen, efter samråd med folkbildningsutredningen, en pre-
cisering av målen för den kommunala vuxenutbildningen. Olika möjlighe-
ter att prioritera utbildningar inom komvux övervägs. liksom tänkbara
principer för arbetsfördelning mellan komvux och studieförbund, Anord-
narnas mål föreslås vara utgångspunkten för en arbetsfördelning inom vuxenutbildningen. Som lösning på gränsdragningsproblemen mellan kom-
vux och studieförbunden föreslås dels att komvux till nybörjarundervisning i engelska skall rekrytera vuxenstuderande som siktar på grundskolkompetens, dels att yrkesinriktad utbildning inom komvux även i framti-
den skall vara arbetsmarknadsinriktad och anordnas efter samråd med arbetsmarknadens parter, dels att skolstyrelserna skall åläggas att ta initia-
tiv till ett samråd mellan olika anordnare av vuxenutbildning i kommunen
om det vuxenutbildningsutbud som planeras.
3.4 Remissyttrandena
Folkbildningsutredningens formuleringar av studiecirkelverksamhetens
mål, innehåll och arbetsformer tillstyrks av de remissinstanser som yttrat
sig häröver. Kommitténs betoning av cirkelledarskapet som ett förtroen-
deuppdrag ifrågasätts dock i några yttranden.
Folkbildningsutredningens och komvux-utredningens preciseringar av
gränserna mellan studieförbund och kommunal vuxenutbildning har accep-
terats av de flesta remissinstanserna, Avgränsningen mellan studieförbund och högskola tillstyrks också i de flesta yttrandena. Däremot är flera instanser tveksamma till att sätta en övergångstid för de universitetscirklar ' som enligt förslaget skall föras över till högskolan.
Övriga förslag om arbetsfördelning och gränsdragning mellan studieförbund och annan verksamhet tillstyrks av de flesta remissinstanserna.
I fråga om folkbildningsutredningens förstag till bidragssystem är meningarna mer delade. Principen att staten på sikt skall ge i princip full
kostnadstäckning för de statsbidragsberättigade kostnadsposterna till-
styrks av majoriteten av remissinstanserna. Ett antal instanser, däribland två studieförbund, anser dock inte att full kostnadstäckning bör uppnås ens på sikt.
Nästan alla remissinstanser instämmer i kommitténs förslag till kost-
nadsfördelning mellan stat och kommun, men de anser nästan undantagslöst att staten bör ta över de lokala administrationskostnaderna i ett steg.
Utredningsförslaget om ett övertazande i två steg leder enligt dessa remissinstanser dels till en kraftig kostnadsövervältring på kommunerna, dels till
stora administrativa svårigheter. Huvudprinciperna i det föreslagna bidragssystemet tillstyrks av merpar-
enkling, dels därför att systemet ger ersättning för kostnadsutvecklingen. Många remissinstanser anser dock att höga kostnader premieras i det föreslagna systemet, genom att storleken av såväl den extra resursen som
bidragen till instruktion och administration och till studieförbunden är
knutna till de kostnader som är grundbidragsberättigade.
Förslaget till bidrag till annan bildningsverksamhet tillstyrks av alla de remissinstanser som har anknytning till folkbildningen. Nästan alla instanser som tillhör kultursektorn anför tveksamhet till det nya bidraget. eftersom de befarar att det kommer att ge färre arbetstillfällen för professionella kulturarbetare.
Många remissinstanser anser att flera bidragsposter är för små för att tillgodose de ändamål som avses. Detta gäller framför allt den extra resursen och bidraget till annan bildningsverksamhet. Några remissinstanser med anknytning till arbetarrörelsen anser att de föreslagna bidragsbeloppen ger så påtagliga försämringar att de föredrar att man behåller nuvarande bidragssystem.
Den begränsning av behovet av dispenser som följer av kommitténs förslag hälsas med tillfredsställelse av flera remissinstanser.
3.5 Folkbildningens mål och kännetecken
I sina direktiv till folkbildningsutredningen angav min företrädare som en utgångspunkt för de sakkunnigas arbete att de mål som utgör grund för statsbidrag till folkbildningsarbetet fortfarande skulle gälla. De sakkunnigas uppgift borde vara att pröva om målen i vissa fall borde preciseras på ett tydligare sätt. Också jag anser att de hittillsvarande målen för den statliga bidragsgivningen till folkbildningen bör gälla även i framtiden. Samtidigt finns det emellertid skäl att inom ramen för dessa mål göra vissa förändringar av bidragsreglerna. Jag återkommer härtill i det följande. För att motivera mina förslag därvidlag finner jag emellertid anledning att inledningsvis göra vissa kommentarer och markeringar beträffande min syn på syftet med de statliga bidragen.
Som jag i korthet har redovisat i det föregående växte det fria och frivilliga folkbildningsarbetet fram ur behov som tidigt gjorde sig gällande inom folkrörelserna.
Jag ser studieförbundens förankring i folkrörelserna och deras idéer som en värdefull tillgång också för framtiden. Jag vill betona, att ett av folkbildningens huvudmål bör vara att utveckla och förverkliga idéer och värderingar som studieförbunden och deras medlemsorganisationer står för och att tillgodose studie- och utbildningsbehov som fortlöpande uppstår inom dessa organisationer. En av de viktigaste uppgifterna för studieförbunden är därvid att utbilda förtroendevalda, funktionärer och medlemmar inte bara för uppgifter inom organisationerna utan också i mera allmänna frågor som rör samhälle och kulturliv.
Mediemsorganisationernas verksamhet utgår från skilda politiska, religiösa och humanistiska värdesystem. Detta leder naturligtvis ytterst till att målen för och uppfattningarna om samhällets framtida utformning uppvisar stora skillnader mellan studieförbunden. Den mångfald som därigenom utmärker folkbildningen betraktar jag som en tillgång. Härav följer, att jag 2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 127
betraktar rätten till profilering — ideologiskt och på annat sätt — i enlighet med medlemsorganisationernas grundläggande värderingar som en förutsättning för att studieförbunden skall kunna fullgöra sina uppgifter. Det folkrörelseförankrade folkbildningsarbetet är en viktig utvecklingskraft i
vårt samhälle. Folkbildningsarbetet har emellertid också en annan och vidare uppgift
än att betjäna organisationer av olika slag. Jag syftar på uppgiften att åt en bred allmänhet erbjuda studier av den speciella karaktär som är kännetecknande för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
Viktiga mål är därvid att ge korttidsutbildade möjligheter till överbryggande utbildning, att medverka till spridning av väsentlig information om
och utbildning i aktuella samhällsfrågor samt att främja medborgarnas
delaktighet i kulturlivet och deras eget kulturella skapande.
Det har stundom funnits en benägenhet. även inom studieförbunden och deras medlemsorganisationer, att anse förankringen i resp. folkrörelses ideologiska grundvärderingar som något naturligt endast i den studieverksamhet som bedrivs inom medlemsorganisationerna eller i nära samverkan med dessa. Den verksamhet som vänder sig till en bred allmänhet har däremot ansetts i mindre grad böra präglas av dessa värderingar.
Den profilering varom jag nyss talat bör ses som en värdefull tillgång inte endast i den verksamhet som studieförbunden bedriver inom och i samverkan med medlemsorganisationerna utan också i den verksamhet som riktar sig till en bred allmänhet. För att ytterligare markera rätten till ideologisk profilering bör hittills gällande krav på en objektiv och allsidig belysning av studieämnena utgå ur bestämmelserna om statsbidrag för studiecirklarna. I likhet med folkbildningsutredningen anser jag att kravet på verksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet i stället bör vara att det skall präglas av saklighet och en strävan till allsidig belysning av studieämnena. Folkbildningsarbetet skall bedrivas i en anda av tolerans och respekt för oliktänkande och på ett sådant sätt att självständigt tänkande och ställningstagande främjas.
I stor utsträckning är de övergripande målen gemensamma för folkbild-
ningen och andra delar av vuxenutbildningen. Detta innebär inte att folkbildningen och t. ex. den kommunala vuxenutbildningen kan ses som parallella verksamhetsformer. De olika vuxenutbildningsformerna skiljer sig
genom vissa särdrag från varandra och utgör kompletterande delar i ett vidare vuxenutbildningssammarhang.
Folkbildningen är liksom övrig vuxenutbildning en del av det livslånga lärandet. Studiecirkeln är av gammalt ett viktigt instrumentet för ett reeilt studiearbete som tar sikte på att utvidga och förnya kunskaper och färdigheter utan att vara inriktad på yrkesutbildning. Folkbildningsarbetets syfte är att deltagarna utifrån egna livserfarenheter och behov skall möta andra människors motsvarande upplevelser. I gruppstudier får individen mörtlighet att tillsammans med andra känna trygghet och uppleva gemenskap.
Därvid kan den enskildes individuella egenskaper utvecklas. Deltagarna
kan tillsammans med likasinnade tillvarata sina intressen och arbeta för gemensamma idéer och värderingar. Folkbildningen kan verksamt bidra till att bryta människors isolering, minska fördomar och ändra attityder och på så sätt främja framväxten av ett mänskligare samhälle. En viktig
uppgift på kulturområdet är att skapa och erbjuda alternativ till ytliga och kommersialiserade sysselsättningar. Enligt min uppfattning kommer studiecirkeln för överskådlig tid att
behålla en central plats i folkbildningsarbetet. När den kompletteras med andra verksamhetsformer, är det angeläget att också dessa främjar folk-
bildningsarbetets allmänna syften. nämligen — att utveckla deltagarnas förmåga att kommunicera, diskutera och argumentera, — att utveckla deltagarnas förmåga till självständigt tänkande, kritisk vär-
dering, självinsikt och självförtroende.
— att underlätta för deltagarna att skaffa sig orientering och överblick, att
systematisera, att se sammanhang och konsekvenser samt att tillämpa
sina kunskaper,
— att stärka deltagarnas vilja och förmåga att tillsammans med andra aktivt delta i och påverka utvecklingen av samhälle och arbetsliv,
— att ge tillfälle till skolning i praktisk demokrati genom gemensamt arbete
under gemensamt ansvar, — att utveckla människors estetiska och skapande förmåga.
En av folkbildningens viktigaste uppgifter är, som jag tidigare framhållit, att nå de resurssvaga, de utbildningsmässigt och kulturellt eftersatta grup-
perna i samhället och erbjuda dem studier i former som svarar mot deras speciella behov och förutsättningar. Särskilt under det senaste decenniet sedan medvetandet vaknat om den växande utbildningsklyftan mellan olika generationer och olika samhällsgrupper har denna uppgift kommit att framstå som en huvuduppgift. Även i fortsättningen måste det vara en viktig uppgift för studieförbunden att söka skapa gynnsamma studiemöjligheter för korttidsutbildade och lågmotiverade. Det är särskilt viktigt att därvid inte ta hänsyn enbart till den formella utbildning olika grupper
erhållit eller saknar. Avgörande bör i stället vara i vad mån de utbildnings-
behov kunnat tillgodoses som ger medborgarna reella möjligheter att fun-
gera både i arbetslivet och i det demokratiska samhället. Ett utmärkande kännetecken för folkbildningsarbetet är dess karaktär av fri och frivillig verksamhet. Det är enligt min mening av utomordentlig betydelse att denna karaktär bibehålls. Givetvis måste det finnas regler för under vilka villkor samhällets bidrag
får användas, men inom denna ram skall verksamheten bedrivas oberoen-
de av direktiv från statliga eller kommunala organ, men också från organisationer, företag eller enskilda. Häri ligger bl. a. att varken av samhällsorgan, organisationer eller företag fastställda läro- eller kursplaner får styra
verksamheten. Inte heller får skolmässiga prov eller betyg förekomma i
cirkelverksamheten. Folkbildningsarbetet skall fritt kunna utvecklas efter
behoven och förutsättningarna hos de människor som det vänder sig till.
Deltagarna skall ha möjlighet att själva påverka studiernas inriktning och
utformning, att ta initiativ och gemensamt ansvar och att fatta besiut.
Studiecirkeln blir därigenom en tillämpning av demokrati i praktiken.
Verksamheten skall vara öppen för alla och deltagandet skall vara frivilligt. Verksamhet som bygger på obligatoriskt deltagande är inte fritt och frivilligt folkbildningsarbete. Särskilt vill jag betona vikten av att den enskilde deltagaren fritt kan välja studieförbund efter sina egna värdering-
ar och önskemål. Detta förutsätter att det i all information om cirkelverk-
samhet och övriga aktiviteter klert och tydligt framgår vilket studieförbund som är anordnare. Beteckningar som kan vara ägnade att ge missvisande eller ofullständig information om vem som är anordnare eller om verksamhetens ideologiska utgångspunkter bör inte förekomma. Det är viktigt att
studieförbundets officiella namn användes i all information om studieverk-
samheten.
Under 1970-talet har studieförbunden genomfört flera statligt initierade
studiekampanjer, som syftat till att föra ut information i aktuella samhällsfrågor till medlemsorganisationernas medlemmar. Det måste vara studieförbundens sak att självständigt avgöra om och i vilka former de skall deltaga i sådana studiekampanjer. Om studieförbunden väljer att medver-
ka i sådana kampanjer, skall varje studieförbund äga full frihet att planera
sitt eget deltagande, t.ex. svara för materialproduktionen och cirkelledarutbildningen samt för verksamhetens uppläggning och genomförande.
Under senare år har förekommit flera exempel på att primär- och landstingskommuner vänt sig till studieförbund och infordrat anbud på genom-
förandet av planerad utbildningsverksamhet. Anbudsförfarande och lik-
nande verksamhet som inkräktar på deltagarnas frihet att välja studieförbund efter sina egna värderingar är, som SÖ tidigare fastslagit och som folkbildningsutredningen unders:rukit, oförenligt med ett fritt och frivilligt
folkbildningsarbete. Sådan verksamhet bör därför inte berättiga till statsbi-
drag.
Folkbildningens villkor, präglade av frihet och frivillighet, möjliggör stor
följsamhet till krav på snabba förändringar. Det är viktigt att slå vakt om
denna frihet och undvika en institutionalisering av verksamheten. Bl. a. av detta skäl måste folkbildningsarbetet även framledes till stor del baseras på insatser av förtroendemän och av deltagarna själva. Det statsbidragssystem som jag kommer att föreslå är så uppbyggt att det stimulerar studieför-
bunden att satsa på en cirkelverksamhet där ledarskapet i största utsträck-
ning är ett förtroendeuppdrag och i huvudsak fullgörs som en fritidssyssla.
Ideellt engagemang och frivilliga insatser måste också för framtiden utgöra en grundsten i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
3.6 Utgångspunkter för ett förändrat bidragssystem
Jag har nyss understrukit betydelsen av att studieförbunden får möjlighet att bedriva sin verksamhet under största möjliga självständighet. Deras verksamhet bör utformas i enlighet med de värderingar och prioriteringar
som organisationerna själva ställer sig bakom. Det bör också innebära, att de statliga och kommunala bidragen utformas på ett sådant sätt att de — även om de naturligtvis måste förknippas med villkor av mera generell
natur — inte detaljreglerar verksamheten. Bidragsreglerna och bidragsvillkoren bör alltså ge stor frihet åt studieförbunden att själva utforma sin
verksamhet och att själva bestämma vilka typer av verksamhet som de
framför allt vill prioritera och främja.
Det är enligt min mening angeläget att de kvalitetssträvanden som gör sig gällande inom folkbildningsarbetet på olika sätt främjas och förstärks. Det kan ske genom en markering av de principer som måste gälla för gränsdragningen mellan statsbidragsberättigad och icke statsbidragsberät-
tigad verksamhet. Det kan också ske genom bidragssystemets utformning. Jag förutser att medlemsorganisationernas och allmänhetens kvalitcetskrav på studieförbundens verksamhet successivt kommer att skärpas.
Också studieförbundens egna ambitioner vittnar om ökat kvalitetsmedvetande. Dock har detta motverkats av det nuvarande bidragssystemets icke avsedda effekter: kravet på volymtillväxt för att klara ekonomin har stund-
om kommit kvantitetstänkandet att dominera på kvalitetens bekostnad. Det är angeläget att studieförbunden får ökade möjligheter att i sin planering och sitt verksamhetsutbud ge företräde åt sådana aktiviteter som
har goda förutsättningar att engagera deltagarna på ett skapande och
utvecklande sätt. En naturlig följd av en sådan utveckling bör bli att sådan
verksamhet alltmer träder i bakgrunden som endast har till syfte att vara en förevändning för människor att vara tillsammans eller är en mekaniskt utövad sysselsättning av något slag, t.ex. tillverkning av föremål utan möjlighet att i djupare mening engagera tankar. känslor och fantasi hos deltagarna.
Jag återkommer i ett senare avsnitt till de gränsdragningar som enligt
min uppfattning effektivt bör kunna stödja kvalitetsträvandena inom folk-
bildningsarbetet.
Med de nyss angivna utgångspunkterna har jag strävat efter att utforma
ett bidragssystem som skall öka studieförbundens handlingsfrihet. En bieffekt av ett sådant system blir minskade krav på administrativt betungande ekonomisk redovisning av hur bidragen har använts, men också på redovisning i förväg av de projekt för vilka anslag söks. Ett viktigt syfte med de samhälleliga bidragen till studieförbunden är också, särskilt i det ekonomiska läge som Sverige f.n. och under över-
blickbar framtid befinner sig i, att de skall medverka till ett effektivare
utnyttjande av tillgängliga ekoncmiska resurser. De skall inte medverka till
att låsa fast verksamheten vid en onödigt hög kostnadsnivå. Framför allt i det senare avseendet ställer sig det bidragssystem som
föreslagits av folkbildningsutredningen problematiskt. Den bärande tanken
bakom förslaget — som utformats mot bakgrund av direktiv givna i mitten av 1970-talet, då den ekonomiska situationen för landet var en annan — är
att samhället skall ta över samtliga kostnader för studiecirkelverksamheten
och för vissa närbesläktade verksamheter. Det är självklart att ett sådant
system leder till ökade samhälleliga kostnader. Kommittén har visserligen
i kostnadsbegränsande syfte föreslagit att det nya systemet skall genomföras successivt. Enligt min bedömning skulle dock redan i ett inledningsske-
de av ett sådänt successivt genomförande behovet av ökade statliga bidrag
bli avsevärt mycket större än den kostnadsökning om ca 100 milj. kr. som
kommittén räknade med. Till samma slutsats har åtskilliga remissinstanser
kommit och som följd därav hävdat, att en övergång till det av kommittén
föreslagna bidragssystemet vore acceptabel endast om de statliga bidragen
ökades kraftigt i förhållande till kommitténs förslag.
Jag finner att folkbildningsutredningens förslag om på sikt full täckning av cirkelverksamhetens kostnader genom statliga och kommunala bidrag innebär så betydande principiella problem, att jag inte är beredd att lägga
fram ett sådant förslag.
Jag finner det tveksamt om det skulle vara möjligt för samhället att ta över det totala kostnadsansvaret utan att väsentligt öka sitt inflytande över hur medlen användes. Framför allt kan jag inte se att det skulle vara möjligt för samhället att med ett sådant system släppa sitt ansvar för de totala kostnaderna för verksamheten, dvs. att avskaffa den nuvarande begränsningen av det totala antalet bidragsberättigade studiecirkeltimmar.
Det nu rådande ekonomiska läget utgör också ett starkt skäl för att inte
lägga fram förslag som skulle innebära ökade statliga kostnader för denna
verksamhet. Tvärtom finner jag — såsom jag har anfört i propositionen (prop. 1980/81: 20) om besparingar i statsverksamheten, m. m. — det nödvändigt att genomföra en minskning av det statliga anslaget till verksamheten. Jag anser att det är möjligt att genomföra den nödvändiga besparingen
med bibehållande av de väsentligaste målen för det statliga stödet till verksamheten.
För bedömningen av den föreslagna besparingens reella innebörd vill jag först påpeka, att kostnaderna för studiecirkelverksamheten under inneva-
rande budgetår beräknas komma att väsentligt understiga det belopp som i
statsbudgeten beräknats för ändamålet, nämligen 809 milj. kr. Den verkliga förbrukningen beräknas sålunda nu komma att bli högst ca 750 milj. kr.
Skälen härför är följande.
Riksdagen beslöt våren 1980 tprop. 1979/80: 100 bil.12, UbU 1979/80:23 , rskr 1979/80:258) att antalet studiecirkeltimmar för vilka statsbidrag skulle
utgå under de två budgetåren 1980/81 och 1981/82 sammantaget fick uppgå
Prop. 1980/81: 127 to [SE
till högst två gånger det verkliga antalet studiecirkeltimmar under budget-
året 1979/80. Nu föreligger det slutliga utfallet för det året, och det visar sig då dels att antalet studietimmar blev omkring sju procent lägre än vad som tidigare beräknats, dels att antalet studietimmar med tilläggsbidrag blev
drygt 2092 lägre än beräknat, dels att de genomsnittliga kostnaderna per
genomförd studietimme blev tre procent lägre än det antagande som kost-
nadsberäkningen byggde på. Jag anser mig sålunda kunna räkna med att de verkliga kostnaderna för statsbidragen till studiecirkelverksamheten även
för det nu pågående budgetåret blir väsentligt lägre än beräknat. Till detta kommer att jag tagit hänsyn dels till att kostnaderna för statsbidragen till arbetsgivaravgifter visat sig bli större än som tidigare beräknats, dels till den allmänna kostnadsutvecklingen. Jag återkommer
senare till en utförligare redovisning av mina kostnadsberäkningar.
Förhållandena är alltså nu sådana att det för överskådlig tid får anses vara uteslutet att samhället tar på sig det totala finansieringsansvaret för
studiecirkelverksamheten. Jag har i det läget funnit anledning att radikalt ompröva förutsättningarna såväl för det i dag existerande bidragssystemet
som för det vidareutvecklade system som folkbildningsutredningen har
föreslagit.
Ett grundläggande drag i det nuvarande statliga stödet till studiecirklarna är att bidragen — inom vissa ramar som staten av ekonomiska skäl funnit det vara nödvändigt att ange — avser att ge ersättning för en viss andel, 759, av kostnaderna för cirkelledararvoden och studiematerial. Till detta grundläggande stöd kommer vissa riktade bidrag. tillägg och ersättningar, vilka beräknas på skiftande grunder.
Systemet präglas sålunda av en ganska långt gående reglering men
framför allt av att det ger ersättning för vissa faktiskt uppkomna kostnader.
1 princip innebär inte folkbildningsutredningens förslag någon ändring
härvidlag utan blott att ersättningen successivt skall öka till 10097 av kostnaderna.
Ett annat drag i kommitténs förslag är att bidragen i princip inte kan användas för något annat ändamål än för att deifinansiera kostnader för de studiecirklar som har föranlett dem. Detta följer av själva konstruktionen: att de är avsedda att täcka vissa kostnader som faktiskt har uppstått. För studieförbunden medför detta visserligen ganska god säkerhet vid planeringen och genomförandet av verksamheten, men det begränsar samtidigt möjligheterna att satsa bidragsbelopp på just de verksamheter som organi-
sationerna själva helst skulle vilja stödja och utveckla. Med hänsyn till kraven på ökat kostnadsmedvetande hos studieförbunden är det inte tillfredställande att bidragen — upp till den angivna maximinivån — ökar i takt med kostnadsökningen. Vidare förutsätter det nuvarande systemet en granskning av studieförbundens kostnader. Granskningen av bokföringen avser inte bara att de
uppgivna kostnaderna överensstämmer med verkligheten utan också att de
avser ändamål som berättigar till statsbidrag. Som systemet är utformat är
trollen inte kan genomföras på ett fullt tillfredsställande sätt. Detta kan i
sin tur leda till att efterlevnaden av bidragsreglerna blir dålig. Den omständigheten att ett bicragsbelopp som erhållits för en studiecir-
kel inte kan användas för att bekosta en annan cirkel eller något annat ändamål medför som jag nyss nämnt att studieförbundens reella rörelsefrihet blir beskuren. Detta kan negativt påverka deras benägenhet att experi-
mentera och att förnya verksamheten. De får det svårt att på egen hand
finansiera verksamheter som ännu inte är så etablerade att de kan erhålla statsbidrag. Just detta förhållande har noterats av folkbildningsutredning-
en, som bl.a. av detta skäl föreslår inrättandet av ytterligare en bidrags-
form, en s.k. extra resurs avsedd att utgå som ett schablonartat tillägg om
sju procent av grundbidraget till varje studiecirkel.
Ett ytterligare syfte med förslaget om extra resurs är för kommittén att studieförbunden med hjälp av denna skulle kunna finansiera verksamheter
som av ett eller annat skäl inte faller inom ramen för de generella bestämmelserna för bidrag till studiecirklarna. Som exempel på sådana förhållan-
den kan nämnas cirklar med otillräckligt deitagarantal. med otillräckligt
antal studietimmar eller med för stort antal timmar per sammankomst.
Genom sitt förslag om en extra resurs kunde kommittén motivera avskaf-
fandet av det stora antal dispens- och särbestämmelser som nu gäller för
verksamheten och som bidrar till att skapa oklarhet om bestämmelsernas
egentliga innebörd och syfte och till att öka administrationskostnaderna för verksamheten, såväl hos studieförbunden som hos SÖ, som haft att ta
ställning till ett stort antal dispensärenden.
Mot bakgrund av de nu redovisade förhållandena anser jag att ett helt nytt och kraftigt förenklat statsbidragssystem bör införas. Jag föreslår att de nuvarande bidragen till cirkelledararvoden. arbetsgivaravgifter, studiematerial och till kostnader som enligt folkbildningsutredningens förslag skulle täckas med en extra resurs ersätts med ett enhetligt schablonbidrag, som skall utgå med 80kr. per statsbidragsberättigad studiecirkeltimme
oavsett vilka kostnader som studieförbundet kan ha haft för att anordna studierna. Antalet studietimmar för vilka detta bidrag utgår bör begränsas till ca 6,7 miljoner. Beloppet motsvarar ungefär summan av de bidrag som
det avser att ersätta. Det direkta syftet med schablonbidraget är inte att det skall ge ersättning för kostnader som har uppstått, utan att det skall utgöra
en rimligt säker inkomstkälla som studieförbundet kan räkna med för att delfinansiera sin verksamhet. Även om antalet timmar för vilka bidraget utgår blir begränsat, får och bör studieförbunden i mån av möjlighet
givetvis använda bidraget också för att finansiera kostnader för studietimmar som ligger utanför den medgivna ramen.
Det av mig föreslagna schablorbidraget innebär flera väsentliga fördelar
för studieförbunden jämfört både med det nuvarande systemet och med
det förslag som folkbildningsutredningen har framfört:
— det blir enklare att administrera eftersom det inte kräver någon redovis-
ning av kostnader, — det ger bättre planerings- och budgeteringsförutsättningar eftersom det
utgår med ett fast belopp för varje godkänd studiecirkeltimme, — det ger studieförbunden större frihet att använda statsbidraget för att
finansiera verksamheter som man särskilt vill stödja eller utveckla och
kan därigenom användas även för de ändamål som den av folkbildnings-
utredningen föreslagna extra resursen avsåg att bekosta, — det medför minskat behov av kontroll från statsmakternas sida eftersom
granskningen inte kommer att avse ekonomiska förhållanden. Därige-
nom kan den erforderliga tillsynen utan att resurserna härför ökas bli
effektivare och mera inriktas på rådgivning.
Utöver de studietimmar som berättigar till det nyssnämnda schablonbidraget om 80 kr. bör studieförbunden erhålla statsbidrag men med väsentligt lägre belopp också för de studietimmar som anordnas utöver den föreslagna ramen om ca 6,7 milj. studietimmar under förutsättning att de i övrigt följer de statsbidragsregler som jag här föreslår. Det lägre bidraget bör sättas till 25 kr. per studietimme. Detta lägre timbidrag torde motsvara en väsentlig del av kostnaderna för sådana studiecirklar som kan anordnas utan att ersättning till cirkelledaren behöver betalas. I detta sammanhang tänker jag bl.a. på cirklar där ledarskapet har karaktären av förtroendeuppdrag eller med andra ord cirklar av den mera ursprungliga typ, där deltagarna utgörs av en kamratkrets, vari ledaren ingår.
I det nu rådande statsfinansiella läget är det enligt min mening nödvändigt att sätta någon form av övre gräns för utflödet av bidrag till den samlade studiecirkelverksamheten. Mot detta krav står de problem som det innebär för studieförbunden att planera och genomföra sin verksamhet inom en absolut ram. Det var främst medvetande om hithörande problem som föranledde riksdagen att våren 1980 besluta att den nu gällande timramen skulle avse två budgetår och inte ett enda budgetår. Mitt förslag om två skilda bidragsnivåer för studiecirklarna skapar förutsättningar för följande lösning.
För det första räknar jag — i överensstämmelse med riksdagens nyssnämnda beslut — med att den totala statsbidragsberättigade verksamheten under budgetåret 1981/82 skall i huvudsak motsvara den faktiska verksamheten under budgetåret 1979/80. Antalet statsbidragsberättigade studiecirkeltimmar blev det året ca 10,8 milj. Från detta timtal bör emellertid dras dels studietimmar inom sådan verksamhet som enligt vad jag i det följande föreslår bör erhålla statsbidrag i annan form, dels studietimmar som enligt de avgränsningsregler som jag nu föreslår ej kommer att bli statsbidragsberättigade. Det samlade antalet studietimmar som bör räknas bort beräknar jag till 1,2 milj. Därmed återstår 9,6 milj. studietimmar som bör erhålla statligt studiecirkelbidrag.
Såsom jag nyss har föreslagit bör av dessa 9,6 milj. studietimmar ca 6,7
milj. — eller ca 70'Z — erhålla det. högre timbidraget om 80 kr. Äterstående del, ca 2,9 milj. studietimmar, skulle således erhålla det lägre timbidraget om 25 kr.
Det högre timbidraget bör självfallet utnyttjas i första hand och de ca 6.7 milj. studietimmarna med detta bidrag kommer då att ge studieförbunden den alldeles övervägande andeien av det totala statsbidraget, eller drygt
535 milj. kr. För de timmar som anordnas därutöver och som således berättigar till det lägre bidraget om 25 kr. per studietimme finner jag det
inte på samma sätt nödvändigt att ange en fast övre gräns för eu enskilt
budgetår. Med det beräknade aatalet studietimmar, 2.9 milj.. skulle det statliga bidraget härför uppgå till drygt 70 milj. kr. Om det å ena sidan
skulle visa sig att min beräkning av antalet sådana timmar mot förmodan är
rärt. Om det å andra sidan skulle visa sig att min beräkning är för hög
skulle studieförbunden inte få vidkännas någon väsentlig förlust av statsbidrag.
Jag är samtidigt angelägen om att understryka, att jag anser att den kostnadsnivå jag här räknar med för den statliga bidragsgivningen till
studiecirkelverksamheten inte får överskridas på sikt. Om det visar sig att
studieförbunden kan anordna ett väsentligt större antal studiecirklar med det lägre timbidraget än som motsvarar mina beräkningar anser jag det vara nödvändigt att under ett kommande budgetår vidta motsvarande besparingar.
Vid sidan av och utöver de nämnda schablonbidragen anser jag att det finns motiv för att behålla vissa riktade tilläggsbidrag för verksamhet som kan bedömas som särskilt kostsam eller angelägen.
Jag återkommer scnarc mera utförligt till frågan om hur bidragen till
studiecirklarna bör vara konstruerade och till vilka villkor som bör gälla för att verksamheten skall berättiga till statsbidrag.
En betydande del av den verksamhet som bedrivs som studiecirklar bör enligt min mening i framtiden få bedrivas i friare former och likväl vara berättigad till statsbidrag. I första hand tänker jag här på den ensembleverksamhet som bedrivs i studiecirkelform och därmed tvingas att anpassa sig till de regler som gäller för studiecirklarna. Det är i första hand fråga om körer, musikensembler samt dans- och teatergrupper, men även en del annan verksamhet som nu bedrivs som studiecirklar inom den estetiska sektorn kan räknas hit.
Folkbildningsutredningen har föreslagit införandet av ett nytt bidrag för
vad man benämner annan bildningsverksamhet. Syftet med detta bidrag är dels att ersätta det nuvarande bidraget till kulturprogram inom föreningsli-
vet, dels att erbjuda möjligheter till projektverksamhet bl. a. i anslutning till studiecirklar. Jag föreslår att för båda de nyssnämnda ändamålen ett nytt bidrag
tillskapas. Det nya bidraget bör benämnas bidrag till kulturverksamhet i
folkbildningen m.m., och det bör avse såväl den nyssnämnda ensembleverksamhet som nu bedrivs i studiecirkelform som de verksamheter som i folkbildningsutredningens förslag innefattas i begreppet annan bildningsverksamhet. Mitt förslag är ägnat att öka utrymmet för studieförbundens bedömning av hur verksamheten på de här berörda områdena skall utformas. Dessutom ger det möjligheter till en striktare utformning av reglerna för under vilka villkor en studiecirkel skall vara statsbidragsberättigad. Jag
återkommer i det följande till en närmare redogörelse för mina förslag om hur bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m.m. skall vara utfor-
mat och hur det skall avgränsas mot bidragsreglerna för studiecirkelverksamheten.
4¶Bidrag till folkbildning
4.1 Studiecirklar
4.1.1 Bidrag
Ett viktigt inslag i folkbildningsutredningens förslag till nytt bidragssystem är strävan till förenkling. Remissinstanserna har allmänt uttalat sig
positivt om detta. Även jag förordar ett bidragssystem som ställer mindre krav på detaljerad redovisning från studieförbunden. Jag har nyss redovi-
sat mina motiv för att föreslå att det nya bidraget bör vara schablonmässigt beräknat.
För varje statsbidragsberättigad studiecirkeltimme bör utgå ett bidrag som ersätter flertalet av de statsbidrag som utgår f. n. Särskilda bidrag bör alltså inte längre utgå till arbetsgivaravgifter. kostnader för fackmannamedverkan, dövtolkar, resor m. m. Inte heltier bör särskilda bidrag utgå till universitetscirklar. Det nuvarande särskilda bidraget till cirklar i vissa prioriterade ämnen bör ersättas av ett tilläggsbidrag, samtidigt som kretsen
av ändamål som avses med bidraget minskas. Jag återkommer senare till
dessa riktade tilläggsbidrag.
Jag anser att bidragssystemet bör utformas så att det uppmuntrar till ideellt arbete inom studieförbunden. Det är nödvändigt för att studieverksamheten skall bevara sin karaktär av fritt och frivilligt folkrörelsearbete. En stor del av cirkelverksamheten bör således enligt min mening bygga på ideella insatser. Bl.a. bör det vara möjligt för studieförbunden att i ökad utsträckning engagera förtroendevalda i medlemsorganisationer och andra intresserade som ledare i studiearbetet. För en del av studiecirkelverksamheten krävs dock insatser av cirkelledare med speciella ämneskunskaper.
Många av dessa cirkelledare bedriver sin verksamhet yrkesmässigt. Stu-
dieförbunden måste ha möjlighet att ge dem arvoden som motsvarar deras
insatser. Det nya bidragssystemet bör således både uppmuntra ideellt
arbete inom folkbildningen och ge studieförbunden tillräckliga resurser för
att bekosta arvoden åt vissa cirkelledare.
Som jag nyss har anfört innebär mitt förslag två olika stora schablonbi-
drag. Det högre schablonbidraget har, utan att vara knutet till några särskilda kostnader, beräknats så. att det dels väl motsvarar det nuvarande
genomsnittliga statsbidraget dels tillgodoser en del av de ändamål som
folkbildningsutredningen avsåg med sitt förslag om en extra resurs. Det
högre schablonbidraget bör utgå med 80 kr. per studietimme och det lägre med 25 kr. per studietimme. Schablonbidraget bör kunna användas efter
studieförbundens eget bestämmande. Det bör således vara studieförbun-
den som avgör vilken del av verksamheten som skall stödjas med bidragen, liksom om snan vill använda dem för att utöka verksamheten. Studieförbunden bör också få möjlighet att anordna kvalificerad verksamhet på hög nivå som medför högre kostnader. Vidare bör det schablonmässigt beräk-
nade timbidraget ge studieförburiden vissa möjligheter att bekosta verksamhet som av formella skäl inte kan erhålla statsbidrag trots att den tillgodoser de allmänna kraven på folkbildningsarbetet. Dit hör t. ex. cirklar med för få deltagare eller med ett för litet antal timmar. Nästan alla de dispenser från gällande statsbidragsbestämmelser som nu förekommer kan
därmed slopas. Dessa dispenser orsakar både studieförbunden och till-
synsmyndigheten mycket extra arbete.
Jag har tidigare nämnt att det högre schablonbidraget bör utgå till ett
bestämt antal cirkeltimmar. Studieförbunden bör enligt min mening erhålla ett lägre schablonbidrag för alla övriga statsbidragsberättigade cirkeltimmar. Det lägre bidraget om 25 kr. per timme är avsett att täcka framför allt
materialkostnader och därutöver vissa andra kostnader. Det täcker därmed naturligtivs inte någon nämnvärd del av normala kostnader för cirkel-
ledararvoden. Bidraget bör framför allt ge studieförbunden möjlighet att anordna sådan cirkelverksamhet som kan genomföras utan höga kostnader för anordnaren, antingen därför att ledarskapet utövas ideellt, eller därför att deltagarna är beredda att erlägga höga avgifter.
Folkbildningsutredningens önskan att underlätta för korttidsutbildade
och andra eftersatta grupper att delta i studieverksamheten resulterade i förslag dels om riktade bidrag till vissa studiecirklar, dels om utökat stöd
till uppsökande verksamhet i bostadsområden. I likhet med kommittén
anser jag att studieverksamheten i glesbygd och för handikappade arbetar
under villkor som gör tilläggsbidrag motiverade. Deltagarantalet blir ofta lägre i dessa verksamheter samtidigt som kostnaderna blir större än nor-
malt.
Jag anser i likhet med kommittén att ett tilläggsbidrag skall utgå till
statsbidragsberättigade studiecirklar utanför gymnasieorter i de regional-
politiska stödområdena 3-6. Kommittén har funnit att det är avsevärt mer kostnadskrävande att bedriva folkbildningsverksamhet i stödområdena 5 och 6 än i områderna 3 och 4. Jag förestår att tilläggsbidraget bör vara tio kronor per studietimme i stödområdena 5 och 6 och fem kronor per studietimme i områdena 3 och 4.
Jag tillstyrker också kommitténs förslag att tilläggsbidrag skall utgå till statsbidragsberättigade studiecirklar som har till syfte att utveckla handikappades färdigheter att meddela sig samt till cirklar, som avser att informera om olika former av handikapp och dess konsekvenser, men också till cirklar, som avser att utbilda medlemmar i handikapporganisationer i syfte att göra dem bättre skickade att tillvarata sina intressen i samhället. Tillläggsbidraget till dessa cirklar bör vara tio kronor per studietimme.
Tillsynsmyndigheten bör kunna utgå från kommitténs formuleringar vid sin bedömning av vilka studiematerial som bör användas i handikappverksamhet med tilläggsbidrag. |
Även för studiecirklar i sådana andra språk än svenska som är hemspråk för deltagarna, bör tilläggsbidrag utgå med tio kronor per statsbidragsberättigad studietimme.
Erfarenheterna av det system med särskilt tillägsbidrag till studiecirkelverksamhet i vissa ämnen, s.k. priobidrag, som tillämpats under senare år är enligt folkbildningsutredningen mindre goda.
Flera remissinstanser anser dock att slopandet av tilläggsbidragen till cirklar i prioriterade ämnen skulle medföra allvarliga nackdelar om inte ett riktat tilläggsbidrag i framtiden får utgå till arbetsplatsorienterad verksamhet. Som jag tidigare framhållit är det angeläget att stimulera studieverksamhet som ökar medborgarnas möjligheter att fungera både i arbetslivet och i det demokratiska samhället i övrigt.
Jag föreslår att ett tilläggsbidrag om åtta kronor per statsbidragsberättigad studietimme skall utgå till studiecirklar i samhällsinriktade studier. Även cirklar i nationalekonomi och företagsekonomi bör omfattas av denna bestämmelse. Däremot ansluter jag mig till kommitténs förslag då det gäller avskaffandet av tilläggsbidrag till ämnena svenska, engelska och matematik. :
Den övre gränsen för det statliga bidraget till universitetscirklar är f.n. 75 kr. per studietimme. Därutöver utgår bidrag med 7522 av kostnaderna för ledarens resor och traktamenten. Kommittén föreslår att de särskilda bestämrnelserna om universitetscirklar skall upphöra. Jag kan i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag. Enligt min mening finns det inte någon anledning att ha ett särskilt förmånligt bidragssystem för detta slag av cirklar om de anordnas på eller i närheten av en större högskoleort. I sådana fall bör ledaren kunna rekryteras på orten. Särskilt bidrag till resor och traktamenten behövs då inte. Samtidigt finner jag det angeläget att möjligheterna att anordna detta slag av studiecirklar inte allvarligt försämras på platser som ligger långt från de större högskoleorterna. Jag föreslår därför att de nuvarande möjligheterna till statsbidrag till ledarens resor och traktamenten behålls i fråga om universitetscirklar som anordnas på ort som ligger minst tre mil från de stora högskoleorterna Uppsala, Malmö- Lund, Stockholm, Göteborg, Umeå och Linköping, Mitt förslag innebär, att nuvarande begrepp universitetscirkel måste behållas i bidragsbestämmelserna.
4.1.2 Villkor för bidrag
De villkor som gäller för statsbidrag till studiecirkelverksamheten kan grovt delas upp i pedagogiska och organisatoriska. De pedagogiska kraven gäller cirkelledarens lämplighet för uppgiften och studiematerialets kvali-
tet. De organisatoriska kraven har också en pedagogisk innebörd och gäller t. ex. krav på antalet deltagare i en studiecirkel och antalet studietim-
mar, totalt resp. per sammankomst och vecka. De villkor som har ställts av
regering och riksdag återfinns i förordningen (1963: 463) om statsbidrag till
det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Därutöver har SÖ utfärdat anvisningar för hur förordningen bör tillämpas.
Folkbildningsutredningen har föreslagit vissa förändringar i fråga om
både de pedagogiska och de organisatoriska villkoren. Jag kommer här endast att kommentera kommitténs förslag i den mån jag anser att de bör
föranleda förändringar i nuvarande bestämmelser.
Pedagogiska villkor
Enligt nuvarande bestämmelser skall cirkelledare godkännas av ett studieförbund. Folkbildningsutredningen föreslår att denna regel skall gälla även i fortsättningen. Jag finner det i princip riktigt att cirkelledare även i
fortsättningen godkänns av studieförbunden men anser att det är omöjligt
för ett förbund att centralt bedöma varje enskild cirkelledare. Denna
uppgift bör därför i praktiken i stället tillkomma de lokala studieförbunds-
avdelningarna. Givetvis är det däremot en uppgift för det centrala ledet i förbunden att ange vilka generella krav som bör ställas på cirkelledarna.
Grundmaterial för studiecirklar skall enligt nuvarande bestämmelser
vara godkänt av studieförbund. Kommittén utgår från att sådant förprodu-
cerat, pedagogiskt bearbetat cirkelmaterial som avses i förordningen kommer att användas även i fortsättningen. Även andra medier, t. ex. videogram, kan dock vara information sbärare i cirkelarbetet.
I bland är det önskvärt och nödvändigt att cirkeln arbetar utan förproducerat, detaljerat grundmaterial. I dessa fall måste det enligt kommittén
finnas möjligheter att i cirkelarbetet använda förproducerade eller på annat
sätt utarbetade ”ämnes- eller problemområdes-mallar” som innehåller basinformation, metodtips och vägledning för studierna, litteraturförteckningar etc. Kommittén kallar dessa mallar för cirkelvägledningar.
En studiecirkel som avser att ägna sig åt ett ämnes- eller problemområde, där det på förhand inte kan anges hur cirkelns arbete skall utformas
för att nå det uppställda målet, bör enligt kommittén kunna arbeta efter en
av cirkeln själv utarbetad arbetsplan som skall godkännas av studieför-
bund före cirkelns fjärde sammankomst.
Cirkelmaterial, cirkelvägledning eller arbetsplan utgör enligt kommitténs terminologi, var för sig och i sig själv, studieplan för cirkelns arbete.
Grundmaterial är det material, som deltagarna själva förfogar över. Det
kan antingen vara förproducerat eller utarbetas under cirkelns gång. I båda
fallen kan det tillföras kompletterings- och referensmaterial.
Folkbildningsutredningen föreslår att studieplan och grundmaterial! för studiecirkel skall godkännas av studieförbund. Om särskilda skäl föreligger skall studieförbund kunna medge undantag från kravet på grundmaterial. De remissinstanser som har yttrat sig över kommitténs förslag beträffande studiematerial har i stort sett tillstyrkt förslagen. Det bör få ankomma på regeringen, eller, efter bemyndigande av regeringen, på tillsynsmyn-
digheten att meddela de bestämmelser härom som kan behövas. Jag vill
upplysningsvis ange att jag anser att en ändring i enlighet med kommitténs
förslag skulle ge ökad möjlighet till flexibilitet och en värdefull pedagogisk förnyelse i cirkelarbetet. Därmed får cirkeldeltagarna också bättre möjligheter att påverka studiernas innehåll och inriktning.
Organisatoriska villkor
F.n. gäller följande regler för att en studiecirkel skall kunna få statsbi-
drag. a) Studietiden skall utgöra minst 20 studietimmar.
b) Deltagarantalet skall vara minst 5 och högst 20, ledaren inräknad. c) Deltagarna skall senast under kalenderåret fylla 14 år.
d) I studietiden medräknas högst två sammankomster per studievecka och
inte mer än tre studietimmar vid varje sammankomst. Studietiden skall
fördelas på minst fyra veckor.
SÖ har kompletterat dessa bestämmelser med anvisningar och har rätt
att I vissa fall medge undantag från dem. Beträffande musikcirklar finns dock vissa undantag medgivna redan i förordningen. I sådana cirklar får även ingå deltagare som är yngre än 14 år. Antalet sådana deltagare får bara uppgå till högst hälften av det totala antalet deltagare i cirkeln. Om
musikcirkelverksamhet bedrives i form av ensemble eller kör får deltagarantalet överstiga 20. Vidare får högst hälften av antalet studietimmar i musikcirkel användas för studier i grupper om minst tre deltagare, ledaren inräknad.
Folkbildningsutredningen föreslår förändringar av bestämmelserna på följande punkter:
1) Enligt huvudregeln skall liksom nu minst fem deltagare, cirkelledaren inräknad, vara närvarande vid varje sammankomst. Högst 20 deltagare, ledaren inräknad, får ingå i cirkeln. Kommittén föreslår dock att cirkel bestående av deltagare med skiftarbete. oregelbunden arbetstid, handikapp eller som är inskrivna på sjukhus eller annan vårdinstitution får
genomföras med fyra deltagare, cirkelledaren inräknad, om vid varje sammankomst minst tre av deltagarna är att hänföra till någon av angivna grupper. Kommittén föreslår vidare att en cirkel skall kunna samverka
med en annan eller andra cirklar under högst en fjärdedel av studietiden.
2) Kommittén anser att den regel som nu gäller för musikeirklar, dvs.
att hälften av deltagarna får vara under 14 år, bör gälla för alla cirklar. För
att ändå bevara studiecirkeln som en studieform för vuxna föreslår kommittén att minst fem av närvarande deltagare vid varje cirkelsammankomst
skall vara 14 år eller äldre. 3) Kommittén föreslår att en s:udiecirkelsammankomst skall få omfatta fyra studietimmar i stället för som nu tre.
Folkbildningsutredningen föreslår vidare vissa förändringar i SÖ:s an-
visningar. Kommittén anser att införande av en extra resurs och ett bidrag
till annan bildningsverksamhet medför att de nuvarande dispensreglerna kan ersättas med ett mera flexibelt och administrativt enklare regelsystem.
Flera remissinstanser, t.ex. SÖ och statens kulturråd, har med tillfredsställelse hälsat den reducering av dispensbehovet som blir resultatet av
kommitténs förslag. SÖ har också framhållit att det är viktigt att förord-
ningen får en sådan utformning att det tydligt framgår vilka befogenheter tillsynsmyndigheten har.
Fotkbildningsutredningens förslag om en extra resurs reducerar behovet
av dispenser. Studieförbunden kan själva avgöra vilken verksamhet de skall genomföra utanför den statsbidragsberättigade. Det av mig förordade
schablonsystemet ger också sådana möjligheter, även om den ekonomiska
ramen är snävare än den kommitrén räknade med.
Jag kommer nu att ange de förändringar som jag anser bör göras i villkoren för att en studiecirkel skall vara statsbidragsberättigad. Med det
av mig förordade bidragssystemet bortfaller behovet av rätt för tillsynsmyndigheten att medge undantag från reglerna. Dessutom bör förslagen
kunna medföra en förenkling av anvisningarna.
I fråga om deltagarantalet i studiecirkel ansluter jag mig till folkbild-
ningsutredningens förslag. Behovet av statsbidrag till musikcirkelverksam-
het i form av ensembier eller körer liksom till annan estetisk verksamhet med mer än 20 deltagare kommer: enligt min mening att kunna tillgodoses genom bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m. m.
Jag anser inte att nuvarande ålderskrav bör luckras upp på det sätt som
föreslås av kommittén. Nuvarande åldersregel bör således fortfarande gälla, även i fråga om undantaget för musikcirklar.
Folkbildningsutredningen har föreslagit att en studiecirkel skall kunna få statsbidrag för fyra studietimmar vid varje sammankomst mot f. n. tre. Den nuvarande möjligheten att få dispens för fyra timmar per sammankomst har främst varit avsedd för vissa typer av estetisk verksamhet och för cirkelverksamhet i sådana sammanhang där deltagarna har långa resvägar.
Möjligheten har utnyttjats i stor omfattning. Jag inser att det ibland kan vara praktiskt och i några fall kanske även pedagogiskt motiverat att
förlänga en sammankomst till fyra studietimmar. Jag anser dock att det är
tveksamt om värdet av den fjärde studietimmen är så stort, att dessa
resurser inte kan användas bättre på annat sätt inom folkbildningarbetet.
Jag förordar alltså att nuvarande huvudregel bibehålles och att möjlighet
till dispens inte längre skall finnas.
ET EO Prop. 1980/81: 127
Liksom Studiefrämjandet, SV och TBV anser jag att den minsta studietiden för en studiecirkel bör vara 15 studietimmar. Detta bör underlätta för studieförbunden att nå kortutbildade och lågmotiverade grupper. Från regeln om minst 15 studietimmar bör inga undantag ges.
Enligt nuvarande bestämmelser får studiecirkel ha högst två sammankomster under en studievecka. Folkbildningsutredningen har inte föreslagit någon förändring i den bestämmelsen. Jag anser dock att en studievecka i förordningen bör anges som en sjudagarsperiod. Anledningen är att jag, liksom kommittén, inte finner anledning att ändra studiecirkelns karaktär så att det blir möjligt att omvandla en studiecirkel till en intensivkurs, t. ex. under en veckohelg.
Folkbildningsutredningen har föreslagit att möjligheten att anordna studiecirkel, eller del av studiecirkel, med statsbidrag utanför Sverige skall prövas av tillsynsmyndigheten. Denna fråga prövas nu av regeringen. I praktiken har regeringen nästan aldrig medgivit statsbidrag för sådana cirklar. Jag anser att studiecirkel med statsbidrag inte bör kunna anordnas utanför Sverige.
4.2 Bidrag till kulturverksamhet i folkbildningen m.m.
I anslutning till min behandling i det föregående av grunderna för statens insatser för folkbildningsarbetet har jag uppehållit mig vid behovet av att anpassa stödet till studiecirklarna till de nya verksamhetsformer som successivt vuxit fram. I samband med en allmän expansion av studiecirkelverksamheten har bl.a. intresset för estetiskt inriktad verksamhet ökat kraftigt. Särskilt har detta varit fallet efter år 1974.
I 1974 års proposition (prop. 1974:28) om den nya kulturpolitiken betonades starkt studiecirkelarbetets roll för den kollektivt skapande verksamheten i föreningslivet. Vissa justeringar gjordes därvid av reglerna för studiecirkelarbetet i syfte att underlätta utnyttjandet av studiecirklar som arbetsform för den verksamhet på kulturområdet som då var aktuell.
Resultatet av den utveckling som ägt rum är att bidraget till studiecirklar i viss utsträckning kommit att fungera som aktivitetsstöd på kulturområdet. Ett fristående generellt sådant stöd diskuterades i 1974 års proposition om den nya kulturpolitiken. Tanken avvisades emellertid. I stället infördes ett hidrag till experiment- och utvecklingsarbete som avsåg att främja metodutvecklingen på området. Stödet avsäg utveckling såväl av verksamhetens form och innehåll som av olika former av arrangörssamverkan och information kring verksamheten.
En viktig del av förslagen i 1974 års kulturproposition för att främja utvecklingen mot breddade kulturkontakter inom föreningslivet utgjordes av bidraget till kulturprogram. Detta ersatte ett tidigare stöd till föreläsningsverksamhet. Syftet med bidraget är att ge föreningar, organisationer och andra grupper ekonomiska möjligheter att genomföra kulturprogram. 3 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 127
Föreningarna kan härigenom bredda och fördjupa sin verksamhet med möjlighet att föra ut kulturprogram till grupper och miljöer som vanligen
inte nås av utbud från institutionssidan. I samband med bidragets införande framhölls också dess betydelse för kulturarbetarnas arbetsmöjligheter
och för kvalificerade amatörgruppers publikkontakt. Kulturprogrammen skall också ses som komplement till studiecirkelarbetet.
I begreppet kulturprogram innefattas föreläsningar. sång-. musik- och dansprogram, dramatisk framställning, filmvisning, utställningsverksamhet och tvärkulturella verksamheter. Verksamheten innefattar medverkan av yrkesverksamma kulturarbetare, föreläsare. musiker, skådespelare,
konstnärer, dansare, fotografer etc.
Såväl bidraget till experiment- och utvecklingsarbete som bidraget till
kulturprogram har varit föremål för en ingående utvärdering inom kulturrå-
det. Resultatet har presenterats i två rapporter vilka remissbehandlats. I rapporterna betonas värdet av de båda stödformerna. Olika förslag om utveckling och förbättring av stöden läggs fram.
Utvärderingsarbetet har bedrivits samtidigt med arbetet i folkbildnings-
utredningen. I kulturrådets rapport om utvärdering av statsbidraget till experiment- och utvecklingsarbete framhålls att införande av ett stöd till
annan bildningsverksamhet innebär att man när viktiga delar av syftet med det tidigare diskuterade lokala axtivitetsstödet för kulturverksamhet. Sam-
tidigt betonas betydelsen av att möjligheterna för projektstöd för utveck-
lingsarbete finns i de former som tillämpats vid den hittillsvarande bidragsgivningen till experiment- och uvecklingsarbete.
Utvärderingen av bidraget till kulturprogram i föreningslivet har kulturrådet redovisat, förutom i den särskilda rapporten, i yttrandet över folkbildningsutredningens betänkande.
Det nuvarande stödet till kulturprogram är utformat på sådant sätt att liksom beträffande studiecirkelverksamheten studieförbunden har det helt
övervägande ansvaret för verksamhetens genomförande. Länsbildnings-
förbunden svarar för fördelning av den mindre del av stödet som gär till föreningslivet utanför studieförbunden. Ett särskilt organ med anknytning till Folkbildningsförbundet, Förmedlingsbyrån för kulturprogram. svarar
för fördelningsuppgifter, redovisning och rådgivning på området. Kulturrådet redovisar i sin utvärdering av kulturprogrambidraget att
man kunde notera brister i planering och genomförande men att huvudin-
trycket är att verksamheten genomgått en positiv utveckling. Statsbidraget
bedöms ha stor betydelse för utvecklingen av det lokala kulturlivet. I
rapporten betonas betydelsen av ett fortlöpande utvärderingsarbete för att
stimulera en kvalitativ utveckling. Insatser behövs bl.a. för arrangörsutbildning.
Folkbildningsutredningens förslag om införande av ett bidrag till annan
bildningsverksamhet har lagts fram mot bakgrund av bl. a. den utveckling
som ägt rum beträffande studiecirklarna på det estetiska området och
Prop. 1980/81: 127 te 'n
kulturprogramverksamheten samt erfarenheterna av den försöksverksamhet som bedrivits. Förslaget avser att möjliggöra alternativa verksamhetsformer som kombinerar kulturprogram med eget skapande. Vidare syftar förslaget till att utveckla studiecirkelns arbetsmetoder och innehåll genom att integrera olika former av kulturinslag och främja amatörismen. Det
tilltänkta stöder skall utöver vad som täcks av stödet till kulturprogram inom föreningslivet också utgä till olika former av ensembleverksamhet på
det amatörkulturella området. Bidraget skall vara ägnat att vidareutveckla metoder och pedagogik inom säng-, musik- och teateromrädena. Verksamhet i grupper inom dans, konst och konsthantverk är andra viktiga områden.
Vad folkbildningsutredningen föreslagit rörande ett bidrag till annan bildningsverksamhet och grunderna för detta har till övervägande del tillstyrkts av remissinstanserna.
De invändningar som framförts mot kommitténs förslag avser, förutom synpunkter på det ulltänkta anslagets storlek. i första hand hur en bidrags-
omläggning påverkar arbetsmöjligheterna för olika grupper av kulturarbetare. Således avstyrker Konstnärliga och litterära yrkesutövares samar-
betsnämnd (KLYS) att kulturprogrambidraget inordnas i det föreslagna bidraget till annan bildningsverksamhet.
Organisationen befarar att detta kommer att användas för amatörverksamhet och lämna allt mindre sysselsättningsmöjligheter för kulturarbe-
tärna, Flera andra remissorgan anför liknande invändningar.
Folkbildningsutredningens förslag om bidrag till cirkel- och amatörpro-
jekt är en naturlig vidareutveckling av hittillsvarande stödformer. Försla-
get innebär att tidigare splittrade insatser skulle få en enhetlig prägel. Hittills har framför allt studiecirkelbidraget utnyttjats för stöd till denna
typ av verksamhet. För att kunna utnyttja denna stödform har det dock
ofta varit nödvändigt att anpassa verksamheten efter reglerna för cirkelstöd. Med den nya stödformen skulle det bli möjligt att utforma verksamheten på det sätt som är lämpligast utan hinder av bidragsreglerna. Detta skulle innebära att arrangörerna får ökad frihet att utveckla verksamheten efter sina behov och intressen.
Kommitténs beräkningar tyder på att man avsåg att endast en begränsad del av cirkelverksamheten skulle erhålla bidrag som annan bildningsverksamhet. Som framgår av det följande förutser jag en betydligt större omfördelning av bidragsmedel från studiecirklar till den nya bidragstorm som jag nu föreslår skall införas.
Innan jag i det följande går närmare in på vissa organisatoriska och
bidragstekniska frågor vill jag ta upp frågan om benämningen av den verksamhet som reformen avser. Uttrycket ”annan bildningsverksamhet”
anser jag inte lämpligt, då den kan ge intryck av att kulturområdet har en sekundär roll i bildningsarbetet. Benämningen bör i stället vara kultur-
verksamhet i folkbildningen m. m. Därmed markeras också det i
förhållande till folkbildningsutredningens förslag utvidgade område som
bör omfattas av det nya bidraget. Syftet med det nya bidraget är att det skall utgöra ett stöd dels för
anordnandet av kulturprogram i folkbildningen och det övriga föreningslivet, dels för förberedelse — i vid mening — för sådana arrangemang. Det förstnämnda syftet överensstämmer i stort med syftet med det nuvarande bidraget till kulturprogram inom föreningslivet. Det andra syftet. dvs. att utgöra ett stöd också för förberedelser till arrangemang, innebär bl. a. att
stödet också skall kunna utgå till ensembler — t.ex. körer och teatergrup-
per — som är verksamma i avsikt att förbereda ett framträdande. Även annan verksamhet som syftar till presentation i någon form av resultatet av ett gemensamt arbete i form av framträdanden. uppvisningar, utställningar eller motsvarande bör kunna erhålla det nya bidraget. Sådan verksamhet innefattar vad folkbildningsutredningen benämner amatörprojekt. Den här
avsedda verksamheten kan givetvis också förekomma i anslutning till
studiecirklar och motsvarar då vad kommittén benämner cirkelprojekt. I
det senare fallet är det väsentligt att anordnarna gör klar åtskillnad mellan verksamhet som bedrivs i sådan form att den kan erhålla bidrag som
studiecirkel och verksamhet som i stället kan erhålla bidrag som kulturverksamhet. Det för givetvis inte förekomma att en och samma verksam-
het erhåller båda bidragen samtidigt.
Inom ramen för vad jag här har betecknat som förberedelse för kulturarrangemang förekommer i dag er. omfattande verksamhet i form av studie-
cirklar, för vilka statsbidrag utgår. Det är bl.a. fråga om kör-. musik-, teater- eller danscirklar. Denna typ av cirklar bör i framtiden i huvudsak
erhålla sitt stöd i form av bidrag till kulturverksamhet. Avgränsningen bör i princip göras efter huvudsyftet med verksamheten. Om detta är att inom en sammanhållen grupp vidga deltagarnas kunskaper och allmänna orientering i ett ämne bör verksamheten falla under ändamålet med bidrag till studiecirklar och bedrivas enligt reglerna för detta. Om huvudsyftet i stället är att åstadkomma ett resultat som skall ges en samlad presentation i någon form bör verksamheten falla under ändamålet med det nya bidraget
till kulturverksamhet i folkbildningen m.m. och följa de regler som jag
kommer att lämna närmare förslag om t det följande.
Det är i detta sammanhang inte möjligt att i detalj precisera de principer som framdeles bör gälla för gränsdragningen mellan olika bidragsformer. Det finns anledning att anta att stora delar av studieförbundens verksamhet på det estetiska området även framdeles kommer att bedrivas i cirkelform. Denna arbetsform ger en betydande grad av organisatorisk och pedagogisk stabilitet som det i många fall är önskvärt att utnyttja. Det bör ankomma på studieförbunden att. utifrån de närmare föreskrifter som tillsynsmyndigheterna utfärdar. >edöma vilken gruppverksamhet som också fortsättningsvis skall bedrivas i studiecirkelform och vilken verksamhet som är bättre lämpad att genomföras som projekt.
Det finns anledning att framhålla att det ligger i kulturverksamhetens
natur att den inte bör Jåsas i på förhand reglerade former. Bidragsreglerna måste därför utformas så att det blir möjligt att ta upp nya verksamhets-
former eller att i övrigt pröva nya vägar för arbetet. Jag vill i detta sammanhang erinra om betydelsen av att även olika kulturinstitutioner utnyttjas för projektarbetet. Även om så redan sker i stor utsträckning bör den reform som nu genomförs innebära ett ökat ansvar för institutionerna att som en del av sin reguljära verksamhet ge stöd och service åt bildnings-
arbetet på kulturområdet. Det ankommer på kulturrådet att medverka till
utvecklingen i detta avseende.
Jag föreslår att ett anslag om 70 milj. kr. för budgetåret 1981/82 ställes till
förfogande för det nya bidraget. Vid beräkningen av detta belopp har jag
tagit hänsyn till dels de bidrag som f.n. utgår till kulturprogram inom
föreningslivet och till experiment och utvecklingsarbete, dels den beräkna-
de storleken av de studiecirkelbidrag som f.n. utgår till de studiecirklar
som jag räknar med skall överföras till det nya bidragsystemet.
Av anslaget bör 2,25 milj. kr. ställas till länsbildningsförbundens förfogande för fördelning tull föreläsningsföreningar och andra föreningar inom resp. bildningsförbunds verksamhetsområde för samma ändamål som nu gäller för bidraget till kulturprogram inom föreningslivet. Fördelningen av beloppet mellan länsbildningsförbunden bör bestämmas av Folkbildningsförbundet.
Vad jag har förordat kräver ändring i lagen (1976: 1046) om överläm-
nande av förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksam-
hetsområde samt lag om upphävande av förordningen om statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet. Erforderliga lagförslag har därför upprättats inom utbildningsdepartementet. Jag bedömer att lagrädets hörande saknar betydelse p.g.a. frågornas beskaffenhet.
Övergångsvis bör tillsynsmyndigheten ha möjlighet att under bugetåret
1981/82 bevilja fortsatt statsbidrag för avslutning av pågående utvecklings-
projekt på det amatörkulturella området.
Återstående del av beloppet bör av tillsynsmyndigheten fördelas mellan studieförbunden med hänsyn tagen till de kostnader resp. studieförbund under de tre närmast föregående åren har haft för den avsedda verksamheten. En huvudprincip vid fördelningen inom studieförbunden bör enligt
min mening vara, att avdelningarna erhåller en kostnadsram som står i
proportion till de utgifter avdelningen under tidigare år har haft för verk-
samheten. Huvuddelen av de tillgängliga bidragen bör fördelas på avdel-
ningarna utan föregående ansökan med precisering av verksamhetsplaner. Inom denna ram bör sedan avdelningen själv få planera och genomföra verksamheten i enlighet med sina värderingar och sina bedömningar av de lokala förutsättningarna.
Gemensamt för den verksamhet som behandlats i det föregående är att den kan bedrivas i så skiftande former att det inte är praktiskt genomför-
bart att — som nu fallet blir beträffande cirkelverksamheten — schablonisera bidragsreglerna och därigenom uppnå förenklingar. Sammansättningen av olika kostnadsfaktorer kommer att skifta starkt. Under sädana
förhållanden blir det nödvändigt att grunda bidragsgivningen på de faktiska
kostnaderna.
Jag föreslår i likhet med folkbrIdningsutredningen och i likhet med vad
som för närvarande gäller för kulturprogrambidraget att vissa faktiska kostnader skall utgöra bidragsunderlag. Detta underlag kommer att bestämmas av två slag av avgränsningar, avseende dels vilka kulturaktivi-
teter som innefattas, dels vilka kostnadsfaktorer som får inräknas.
Grunderna för avgränsningarna av kulturaktiviteterna har angivits i det
föregående. Därutöver bör vissa andra förutsättningar avgränsa bidragsområdet. BI. a. får verksamheten, på samma sätt som nu gäller för kultur-
program inom föreningslivet, inte ha kommersiell anknytning eller innefatta vissa ändamål som inte direkt hör ihop med kulturverksamheten. t. ex. utbildning, instruktion i den egna organisationens verksamhet och idrottsbetonad verksamhet. Det kan givetvis även finnas andra sammanhang där vissa regler skulle kunna vara ett stöd för verksamheten och underlätta det adminstrativa arbetet. Exempel härpå är regler för deltagarantal och öv-
ningstillfällen vid ensembleverksamhet. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att efter kontakt med studieförbunden utfärda erforderliga anvisningar. I fråga om vilka kostnadsslag som fär inräknas i bidragsunderlaget
behövs vissa preciseringar. Kostnaderna bör, som folkbildningsutredningen föreslår. avse ersättningar till föreläsare, yrkesverksamma kulturarbetare, projektledare och teknisk personal. Vidare får kostnader inräknas för material. hyra av utställningar och film, tränsporter av material. hyra av filmapparater. TV och videoutrustning, instrument. avgifter till upphovsrättsinnehavare, utställningsersättningar m.m. Kostnaderna bör ha ett direkt samband med de avsedda aktiviteterna. Fasta kostnader för organisation och adminstration eller för utbildning av anordnare och andra funk-
tionärer får inte inräknas.
Under de förutsättningar som jag nu har angett har anordnaren inom de
angivna ramarna stor frihet att själv bestämma hur bidraget skall använ-
das. Det är givetvis önskvärt. med hänsyn till behovet alt nå största möjliga effekt med begränsade medel, att anordnarna begränsar utgifterna så längt som möjligt. Samtidigt bör arbetstillfällen för yrkesverksamma
kulturarbetare skapas. Det finns därför anledning att vid tillämpningen av
bidragsbestämmelserna beakta rnöjligheterna att ta särskild hänsyn till kostnader för kulturarbetare och andra som för sin försörjning är beroende av här avsedda inkomster. Arvoden för amatörinsatser eller för insatser som kan anses ingå i på annat sätt betald verksamhet bör däremot i allmänhet inte bekostas med statsbidraget.
Strävandena att utnyttja tillgängliga medel på bästa sätt bör inte hindra
att kostnaderna för olika arrangemang och projekt etc. bör kunna variera avsevärt. Det kan t.ex. i vissa sammanhang vara naturligt att vid utnyttjandet av bidraget beakta kostnaderna för deltagande av flera yrkesverksamma medverkande. I vissa fall bör därvid lokalavdelningar från flera förbund kunna samverka. Det är också angeläget att genom bidragsgivningen främja en direkt samverkan mellan amatörer och yrkesverksamma
kulturarbetare. Att på detta sätt utnyttja bidragsreglerna på ct flexibelt sätt bör vara ägnat att differentiera de aktiviteter som kan göras tillgängliga genom bidraget. Därmed förstärks också effekten från bildnings- och kultursynpunkt. På det i det föregående diskuterade bidragsunderlaget bör för varje
program eller projekt en bidragsandel bestämmas till högst 75. Bidrag med 10096 bör dock kunna utgå till program och projekt som genomförs i
stödområdena 3—6 eller som riktar sig till handikappade eller invandrare.
Det finns anledning att utgå från att statsbidragsberättigad kulturverk-
samhet liksom hittills kommer att stödjas även av kommunala bidrag till
kostnader som inte täcks av statsbidraget. Jag förutsätter att förändringar som innebär att viss tidigare cirkelverksamhet i fortsättningen erhåller statsbidrag inom ramen för bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. inte kommer att leda till minskade kommunala bidrag. I detta sammanhang har överläggningar ägt rum mellan företrädare för utbildningsde-
partementet och Svenska kommunförbundet. Kommunala insatser för-
stärker givetvis effekten av den samlade statliga bidragsgivningen.
Förutsättningar för en på kostnader baserad fördelning mellan studieför-
bunden kommer inte att finnas med avseende på budgetåret 1981/82. eftersom bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. i väsentliga delar är en nykonstruktion. Vissa hållpunkter finns dock. Omfattningen av innevarande års bidrag till kulturprogram är en sådan. Hittillsvarande
ensembleverksamhet i studiecirkelform är en annan. Härtill kommer emel-
Jlertid de nya bidragsmöjligheterna för olika typer av projekt som hittills
inte fått särskilt stöd eller som avser motsvarighet till det experiment- och
utvecklingsstöd som kulturrådet fördelat. Det torde bli nödvändigt att
schematiskt bedöma omfattningen av denna del av verksamheten i olika
förbund efter studiecirkelverksamhetens omfattning. Det bör få ankomma
på regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen. på tillsynsmyndigheten att fördela medlen för budgetåret 1981/82 enligt de grunder som regeringen finner lämpliga.
Beträffande den närmare utformningen av bidragsregler och administra-
tion vill jag i detta sammanhang framhålla att jag räknar med att författningsreglerna på området skall kunna ges en förhällandevis allmän karak-
tär på samma sätt som nu gäller för kulturprogrambidraget. Vissa föreskrifter därutöver behöver utfärdas av tillsynsmyndigheten beträffande t.ex. beräkningar av de i bidragsunderlaget ingående kostnaderna. Jag räknar
med att studieförbunden lokalt skall ha stor frihet att utforma verksamhe-
ten efter föreliggande intressen och behov.
Som en följd härav är det naturligt att det huvudsakliga ansvaret för verksamhetens utformning inom de givna allmänna ramarna skall ligga på
studieförbunden. De kommer vidare bl. a. att svara för medelsfördelning
inom förbundet. ledarutbildning. verksamhetskontroll och redovisning av tilldelade medel. Åtskilliga frågor på området kommer att vara gemensamma för förbunden. Med hänsyn ol. a. till vad som framgått av uttalanden
från Folkbildningsförbundet räknar jag med att detta kommer att kunna
svara för olika gemensamma uppgifter beträffande kulturverksamheten i
folkbildningen m.m. Hit hör olika samråds- och stimulansuppgifter såsom anslagsframställning. remissyttranden och studieförbundens samarbete
kring olika frågor rörande kulturverksamheten. Jag räknar med att Folkbildningsförbundet i frågor som rör kuhurarbetarnas medverkan kommer
att samråda med företrädare för KLYS.
Med denna utformning av ansvaret för den bidragsberättigade verksam-
heten kommer den statliga tillsynsmyndighetens uppgifter att begränsas till
rådgivning, frågor om fördelning och kontroll av det anslag som ställs till
förfogande samt utfärdande av de allmänna föreskrifter som föranleds av
statsmakternas beslut om bidragsgivningen. Till myndighetens uppgifter kommer också att höra att ta slutlig ställning till anslagsförslag och till fördelning mellan förbunden av det statsanslag som ställs till förfogande för kulturverksamhet i folkbildningen m.m. Efter verksamhetsårets slut skall redovisning inges till tillsvnsmyndigheten, utvisande att bidragen använts enligt fastställda bestämmelser. Därutöver bör tillsynsmyndigheten enligt utfärdade anvisningar få in de uppgifter som erfordras för bedömning av verksamhetens inriktning och omfattning.
Som framgått av det föregåend2? kommer det särskilda bidrag som hittills stått till kulturrådets förfogande för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer att upphöra. De syften som legat till grund för detta bidrag bör beaktas inom ramen för den nya bidragsgivningen. Det ligger ett väsentligt värde i att studieförbunden ständigt strävar efter att utveckla och förnya bildningsverksamheten på kulturområdet. Det bör därvid vara möjligt för förbunden att på grundval av central planering genomföra större eller mindre projekt i utvecklingssyfte. I sådana sammanhang bör det vara naturligt att samverkan sker med skolöverstyrelsen. kulturrådet, andra berörda statliga organ samt pedagogiska och vetenskapliga institutioner. Vid beräkning av medelsbehovet för
pedagogisk verksamhet och utvecklingsarbete inom studieförbunden har
jag tagit hänsyn härtill.
4.3¶Övriga bidrag
Folkbildningsutredningen har föreslagit vissa förändringar 1 förutsättningarna för vad som skall gälla för att ett studieförbund skall vara statsbidragsberättigat. För godkännande av nya studieförbund föreslås att för-
ankring i en eller flera riksorganisationer av folkrörelsekaraktär skall vara
ett väsentligt kriterium. Flera remissinstanser har framhållit att denna nya förutsättning är väsentlig och riktig. Även jag anser att folkrörelseförankring är en väsentlig faktor att ta hänsyn till när det gäller att godkänna ett nytt studieförbund. Detta bör vara ett villkor för att statsbidrag skall få
utgå. Enligt nuvarande bestämmelser fordras för godkännande som studieförbund att organisationen under vart och ett av de senaste tre budgetåren
genomfört minst 50000 statsbidragsberättigade studiecirkeltimmar. Kommittén har föreslagit att endast 25000 timmar om året skall fordras för godkännande. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förändringen i princip
men varnat för de praktiska konsekvenserna. Bl. a. framhålls att ett studie-
förbund som genomför endast 25 000 studietimmar om året kan få betydande ekonomiska och administrativa svårigheter. Jag anser att nuvarande
krav på verksamhetsvolym bör bibehållas. [ huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit tillstyrker jag att studieförbunden skall ha ett betydande antal lokala enheter
med egen ekonomisk förvaltning. För närvarande krävs endast att förbundet skall bedriva studie- och bildningsverksamhet av riksomfattande karaktär.
Kommittén har föreslagit att studieförbundets styrelse och inte som nu dess rektor inför tillsynsmyndigheten skall ansvara för förbundets verksamhet. Jag finner det rimligt att styrelsen ansvarar för verksamheten och själv väljer den person, som inför tillsynsmyndigheten skall representera
studieförbundet.
Jag har beräknat vissa ökningar av bidragen till studieförbundens centrala organisationskostnader samt till deras pedagogiska verksamhet.
T likhet med folkbildningsutredningen finner jag det angeläget att förstärka studieförbundens resurser för rådgivning och granskning. Därför beräknar jag en ökning av bidraget till organisationskostnader med drygt 3 milj. kr. Därav bör varje studicförbund erhålla ett basbidrag på 160000 kr.
Bidragen till pedagogisk verksamhet ökar för att möta delvis nya utbild-
ningsuppgifter i samband med införandet av bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. En viss del av det pedagogiska bidraget bör, som kommittén föreslagit, avsättas till försöks- och utvecklingsarbete. Jag räknar med en ökning av detta bidrag med ca 4,6 milj. kr.
Bidragen till studieförbundens handikappverksamhet sammanförs till en anslagspost. Jag finner det väsentligt att studieförbunden får ökade resurser även på detta område. Bidragen bör. utöver vad som f.n. gäller,
även få utnyttjas för utbildning av funktionärer i studieförbunden och
deras medlemsorganisationer för att öka kunskapen om olika handikapp.
Vidare bör de få användas till kostnader för assisterande ledare i cirklar med minst fem handikappade deltagare, samt för kostnader för tolk eller
personlig assistans för döva, dövblinda eller personer med verbala kom-
munikationshinder. Bidragen bör fördelas enligt principer som fastställs av
tillsynsmyndigheten efter samråd med studicförbunden. Uppsökande verksamhet har under flera år prövats som ett medel att nå grupper av vuxna för vilka det antingen inte framstått som naturligt och angeläget att studera eller i övrigt funnits särskilda studichinder. Denna
uppsökande verksamhet har sedan 1975 genomförts dels på arbetsplatser genom de fackliga organisationernas försorg i samverkan med studteför-
bund, dels i vissa bostadsområden som en försöksverksamhet i studieför-
bundens regi.
Folkbildningsutredningen föreslår. att ansvaret för den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna skall överföras från de fackliga organisa-
tionerna resp. LRF, SFR och SH10-Familjeföretagen till studieförbunden.
Ett viktigt motiv för kommituéns förslag är att endast studieförbund kan stå som anordnare av den statsbidragsberättigade studiecirkelverksamhet som
den uppsökande verksamheten i första hand avser. Kommittén förutsätter dock att den uppsökande verksamheten även i framtiden sker i samverkan
med de fackliga och övriga berörda organisationerna.
Flertalet remissinstanser som yttrat sig It frågan avstyrker kommitténs förslag och anser att den uppsökande verksamheten bör handhas av samma organisationer som nu.
Jag ansluter mig till kommittins förslag och föreslär således att de
statliga bidragen till den uppsökande verksamheten både i bostadsområden
och på arbetsplatser skall gå till studieförbunden. Jag finner det viktigt att
understryka att jag ser en aktiv rekrytering till deltagande i studiecirklar som en självklar uppgift för studieförbunden i deras normala verksamhet. Det särskilda bidraget till uppsöxande verksamhet bör därför avse klart urskiljbara projekt som riktar sig till särskilt prioriterade grupper. I övrigt avser jag att senare lämna förslag om en genomgripande utvärdering av de hittillsvarande formerna för den uppsökande verksamheten i dess helhet.
Jag är medveten om att de fackliga organisationernas nära kännedom om
både allmänna förhållanden och studiebehov på arbetsplatserna är av stor
betydelse för att den uppsökande verksamheten skall kunna bli framgångsrik. Det är därför viktigt att studieförbunden kan samverka med de fackliga organisationerna i den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna. Förutsättningarna för en sådan samverkan bör naturligtvis vara störst för de studieförbund i vilka de fackliga organisationerna ingår som medlemmar,
men jag utgår ifrån att även andra studieförbund skall ha möjlighet att samverka med fackliga organisationer i denna viktiga verksamhet.
CSN har redovisat en utvärdering som gjorts av den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna och som visar att syftet med den uppsökande
verksamheten, dvs. att nå de i egentlig mening korttidsutbildade och lägmotiverade, är svår att uppnå med nuvarande resurser. Uppsökande verksamheten är dock enligt CSN nödvändig om man vill nå dessa grupper.
En av SCB genomförd undersökning visar att många av de korttidsutbil-
dade återfinns bland förtids- och ålderspensionärer, långvarigt arbetslösa. invandrare, hemarbetande, lantbrukare och viss biträdespersonal. Många
av dessa återfinns alltså utanför löntagarkollektivet.
De hittills gjorda utvärderingarna av den uppsökande verksamheten ger
inte underlag för entydiga bedömningar. Jag är därför inte beredd att
föreslå att den uppsökande verksamheten i bostadområdena skall permanentas. Däremot finns det enligt min mening anledning att nu förstärka resurserna till densamma. Jag föreslär därför att bidraget härför ökas från
nuvarande två till sex milj. kr.
Bidraget till uppsökande verksamhet i bostadsområden bör fördelas av tillsvnsmyndigheten till studieförbunden på basis av redogörelse för den planerade verksamheten och i proportion till resp. studieförbunds cirkelverksamhet.
Folkbildningsutredningen föreslår att inom ramen för bidraget till uppsö-
kande verksamhet i bostadsområden skall inrymmas bidrag till barntillsyn. SÖ har i sin utvärdering av den uppsökande verksamheten i bostadsområden framhållit att försöksverksamheten har visat att uppsökarna mäste ha möjlighet att erbjuda barntillsyn samtidigt som de informerar om studier. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag.
Bidragen till den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna bör lika-
ledes fördelas på samma sätt som nu. dvs. av vuxenutbildningsnämnderna. Såsom jag har anfört i 1981 års budgetproposition räknar jug med att 26 milj. kr. av medel från vuxenutbildningsavgilten skall användas för att finansiera bidragen.
Slutligen har jag för nästa budgetår övergångsvis beräknat ett särskilt bidrag till stöd för studieförbundsavdelningar som kan komma att få sär-
skilda svårigheter att anpassa sig till det nya bidragssystem som jag föreslår. Jag anser att bidraget skall fördelas mellan studieförbunden efter
förslag från SÖ.
5¶Kommunal vuxenutbildning
5.1¶Mål, målgrupper och prioriteringar
Komvux-utredningen har efter samråd med folkbildningsutredningen
lämnat förslag om hur den kommunala vuxenutbildningen (komvux) skall
medverka till att förverkliga vuxenutbildningens allmänna mål. Enligt förslaget skall dess roll vara — att anordna utbildning såväl för kompetens i enstaka ämnen som tör
fullständig kompetens motsvarande läroplanen för grundskolan samt
läroplanen för gymnasieskolans linjer och specialkurser, — att förmedla kunskaper i det egna yrket och utbilda för nytt yrke enligt
gymnasieskolans läroplan eller enligt kiroplaner som fastställts efter
samråd med arbetsmarknadens parter.
De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan instämmer i förslaget till målformuleringar för komvux.
Den kommunala vuxenutbildningen har alltsedan sin tillkomst haft som mål att erbjuda vuxna kompetensinriktad utbildning och yrkesutbildning. Jag delar de båda kommittéernas uppfattning att detta mål fortfarande bör gälla. Eftersom komvux-utredningen har redovisningen av den större delen av sitt arbete framför sig bör målen emellertid ännu inte formuleras slutgiltigt. Detta bör enligt min mening äga rum när kommittén har slutfört sitt arbete och lagt fram sitt slutbetänkande.
Komvux-utredningen anser att målgruppen för komvux information och rekrytering i första hand bör vara grupper där andelen korttidsutbildade kan förväntas vara särskilt stor. Kommittén anser också att en viktig målgrupp är vuxna som har behov av att skaffa sig kompetens för vidare studier genom att komplettera sin tidigare utbildning.
Komvux-utredningen redovisar också en angelägenhetsordning att till- .
lämpas när utbildningsresurserna är begränsade.
Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig över komvux-utredningens resonemang om målgrupper och förslag till prioriteringar. Nästan samtliga
tillstyrker. Flera betonar vikten av yrkesutbildning. Någon framhåller att
en arbetsmarknadsinriktad utbildning eller annan gymnasieskolkurs kan vara mer angelägen än en grundskolkurs även för den som är korttidsutbildad.
Jag vill i likhet med kommittéerna betona vuxenutbildningens fördel-
ningspolitiska mål att erbjuda utbildningsmöjligheter framför allt till dem som tidigare fått minst av utbildningsresurserna i samhället. Detta mål är viktigt för all vuxenutbildning. Också den kommunala vuxenutbildningen bör säledes vända sig med information och rekrytering tull grupper där andelen korttidsutbildade kan förväntas vara särskilt stor. Även i övrigt delar jag komvux-utredningens syn på vilka grupper man bör söka rekryte-
ra.
Jag räknar med att kommunernas skolstyrelser vid sina beslut om vilka utbildningar som skall erbjudas utgär från det fördelningspolitiska mål jag nyss har angett.
Det är väsentligt att vuxna kan få utbildning som överbryggar den bristande jämlikheten i utbildningsnivå mellan den yngre och den äldre
generationen. Samtidigt är det viktigt att man noga prövar i vilken ut-
sträckning det är nödvändigt eller ens önskvärt att vuxna skaffar sig fullständig grundskolkompetens. Riksdagen har tidigare slagit fast (prop. 1977/78:36, UbU 1977/78:10, rskr 1977/78:60) att vuxnas erfarenheter skall tas tillvara och endast kompletteras. Komvux-utredningen skall. som jag redan har angett i direktiven, ägna uppmärksamhet åt den kommunala vuxenutbildningens innehåll och bl. a. studera om innehållet och arbetssät-
tet i alltför hög grad utgått från vad som gäller för ungdomsskolan. Många
vuxna behöver säkerligen skaffa sig förkunskaper i endast ett begränsat antal ämnen på grundskolnivå för att kunna fortsätta sina studier i gymnasieskolkurser. Det kan därför i många fall vara angelägnare att komvux erbjuder arbetsmarknadsinriktad utbildning än att vuxna skaffar sig full-
ständig grundskolkompetens. Det ankommer på resp. skolstyrelse att, vid
beslut om vilken utbildning som skall anordnas i komvux, ta hänsyn till arbetsmarknadens behov inom den egna regionen.
Jag vill i sammanhanget framhålla att jag, i likhet med komvux-utred-
ningen, nära följer den försöksverksamhet som f.n. bedrivs med etappin-
delade kurser. De synes erbjuda den möjlighet till vuxenanpassning av studierna som riksdagens nyss åberopade uttalande avser.
5.2 Gränsdragning mellan kommunal vuxenutbildning och studieförbund
Inledning
Både folkbildningsutredningen och komvux-utredningen konstaterar att det fanns problem med gränsdragning redan mellan yrkesskolans deltidskurser och folkbildningen. Problemen övertogs av komvux när yrkesskolans deltidskurser fördes dit. Försök till klarare avgränsning har gjorts i flera olika sammanhang. Det är särskilt inom det hemtekniska området som gränsdragningsproblem har funnits. En del av anledningarna till konflikter har minskat under senare år. Inom teoretisk utbildning har framför allt undervisningen i nybörjarengelska kommit att utgöra ett gränsdragningsproblem.
När det gäller förslag i gränsdragningsfrågorna har komvux-utredningen och folkbildningsutredningen samrått med varandra och de båda kommittéerna har i sina resp. betänkanden tagit upp samma frågor och lagt fram förslag som motsvarar varandra. Jag kommer i detta avsnitt att utgå från komvux-utredningens framställning, som på de flesta punkterna är utförli-
gast.
Arbetsfördelning
Flertalet av de övergripande målen är gemensamma för alla former av vuxenutbildning. Inom ramen för dessa mål har de olika vuxenutbildningsformerna sina speciella uppgifter. Jag har tidigare uttalat mig för vissa preciseringar av målen för statsbidragsgivningen till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och målen för den kommunala vuxenutbildningen.
Båda kommittéerna föreslår att de olika anordnarnas mål skall vara
utgångspunkt för en arbetsfördelning inom vuxenutbildningen.
Ett ganska stort antal remissinstanser har helt allmänt instämt i de båda
kommittéernas resonemang och förslag rörande gränsdragningen mellan komvux och studieförbunden. Av dem som yttrat sig även beträffande detaljerna i förslagen har flertalet tillstyrkt att anordnarnas mål skall vara utgångspunkt för arbetsfördelningen inom vuxenutbildningen.
Jag biträder förslaget att anordnarnas mål skall vara utgångspunkt för
arbetsfördelningen inom vuxenutbildningen. En ökad medvetenhet om målen för de olika vuxenutbildningsformerna kommer enligt min mening att leda till ökad respekt för deras särart. Därmed ökar också möjligheterna till ett förtroendefullt och nära samarbete som gagnar de vuxenstuderande.
En klar arbetsfördelning underlättar för den vuxenstuderande att välja den
studieform som bäst motsvarar hans behov och hans syfte med studierna.
Nybörjarengelska
Folkbildningsutredningen och komvux-utredningen har efter samråd funnit att nybörjarundervisning i engelska bör bedrivas även inom kommunal vuxenutbildning. Kommittéerna menar att olika målgrupper kan urskiljas för denna verksamhet resp. för studieförbundens nybörjarengelska. Komvux bör således till sin nybörjarundervisning rekrytera vuxna som siktar på grundskolkompetens i ämnet. Vuxna med andra syften med sina studier bör i stället rekryteras av studieförbunden. Båda kommittéerna
föreslår att grundskolkursen i engelska skall omfatta ämnet i dess helhet. dvs. även låg- och mellanstadiets kurs. Det innebär att kursen bör omfatta
ca 350 lektioner, vilket är en utökning i förhållande till den nuvarande
grundskolkursen i engelska med ca 120 lektioner. Majoriteten av remissinstansexna tillstyrker förslaget beträffande nybörjarengelska. Ett fåtal remissinstanser anser att grundskolkursen i engelska
liksom hittills endast bör omfatta högstadiets kurs.
Engelska ingår som obligatoriskt ämne i grundskolkompetens. Det har
därför enligt min mening en självklar plats inom kommunal vuxenutbildning. I likhet med kommittéerna finner jag att olika målgrupper kan urskil-
jas för komvux resp. för studieförbundens nybörjarundervisning i engels-
ka. Eftersom fortfarande många vuxenstuderande saknar förkunskaper i ämnet biträder jag de båda kommittéernas förslag att grundskolkursen i engelska bör få motsvara hela grundskolans kurs i ämnet, dvs. även det
som i ungdomsskolan studeras på låg- och mellanstadiet. Detta innebär ett
avsteg från principen att grundskolkurser enbart skall motsvara grundsko-
lans högstadium. Det ankommer på SÖ att. efter riktlinjer från regeringen.
fastställa antalet lektioner, som kursen högst får omfatta.
Förslaget bör genomföras inom ramen för det antal undervisningstimmar i grundskolkurser som jag har råknat medel för i årets budgetproposition (prop. 1980/81: 100 bil. 12, s. 622). Det har därför inga konsekvenser vad gäller kostnader för lärartimmar. Inte heller medför förslaget att antalet
studiestödsberättigade personer ökar.
Yrkesinriktad utbildning. Läroplansarbete och kursuthud
Komvux-utredningen föreslår inga förändringar i komvux arbetsuppgif-
ter vad gäller yrkesutbildning. Den yrkesinriktade utbildningen föreslås även i fortsättningen vara arbetsmarknadsinriktad och anordnas efter samråd med arbetsmarknadens parter.
De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget.
Detta gäller bl. a. SÖ. som utgår från att kurser som svarar mot arbetsupp-
gifter I ett hem för egna behov normalt inte skall anordnas inom komvux.
LO framhåller att samrådet med arbetsmarknadens parter om komvux yrkesinriktade utbildningar har bidragit ull att undanröja vissa gränsdrag-
ningsfrågor. LO utgår från att samrådet skall fortsätta. Också TCO-TBV poängterar vikten av arbetsmarknadsinriktning och av att samrådet med
arbetsmarknadens parter utvecklas.
I likhet med komvux-utredningen anser jag att den kommunala vuxenutbildningen även i fortsättningen bör anordna yrkesinriktad utbildning motsvarande gymnasieskolans yrkesinriktade linjer och specialkurser. Vidare bör komvux som hittills anordna yrkesutbildning, som saknar motsvarighet i ungdomsskolan, dvs. särskilda yrkesinriktade kurser. Den yrkesinriktade utbildningen bör. som komvux-utredningen föreslår, även i fortsättningen vara arbetsmarknadsinriktad. Med denna avgränsning av arbetsuppgifterna kommer inte utbildning, som i första hand tillgodoser vuxnas behov av kunskaper för hemarbete eller fritidsroller, att vara en uppgift för komvux. Sådan utbildning bör i stället ingå i studieförbundens uppgifter.
Föreskrifter om centralt och lokalt samråd med arbetsmarknadens
parter kring yrkesutbildningen inom komvux finns redan och samrådet
tycks ha börjat fylla en viktig funktie:. Jag är övertygad om att detta samråd, när det hunnit få full genomslagskraft överallt. kommer att vara en garanti för en bra arbetsfördelning mellan yrkesinriktad kommunal vuxenutbildning och närliggande ämnen inom studietförbundens verksamhet. Jag förutsätter att det lokala samrådet med arbetsmarknadens parter kommer
att leda till att komvux-kurserna i kommunen anordnas i den utsträckning
som svarar mot utbildnirgsbehovet. Givetvis kan det ändå uppkomma situationer, då inte samtliga sökande till en yrkesinriktad kurs har arbetsmarknadsinriktade syften med sina planerade studier. De som behöver utbildningen för kompetens eller yrkesverksamhet bör då tas in i första hand. Om tillräckligt många ur denna kategori anmält sig för att kursen skall kunna starta men kursplatser ännu återstår, bör givetvis så många av de övriga sökande tas in att kursplatserna fylls.
Samråd mellan anordnare av vuxenutbildning
Komvux-utredningen föreslår, i likhet med folkbildningsutredningen, att kommunen (skolstyrelsen) skall åläggas att anordna regelbundna överläggningar i vuxcnutbildningsfrågor. Skolstyrelsen skall ta initiativ till att samråd kommer till stånd minst en gång per termin mellan företrädare för
arrangörerna av vuxenutbildning i kommunen. Båda kommittéerna utgår
från att skolstyrelsen låter sig representeras av ledamöter vid dessa sam-
rådsträffar. Överläggningarna föreslås ske när utbudet av vuxenutbildning
planeras. Kommittéerna förutsätter att anordnarna vid sina beslut om kursutbud kommer att ta stor hänsyn till vad som har framkommit i
samrådet. Komvux-utredningen har övervägt olika former för detta samråd, t.ex. vuxenutbildningsråd eller SSA-råd. men har stannat för att föreslå att kommunerna själva skall välja formerna för hur det lokala samrådet mellan vuxenutbildnirgsanordnare skall utformas. Komvux-ut-
redningen föreslår att bestämmelser om att skolstyrelsen skall ta initiativ
till samråd mellan olika vuxenutbildningsanordnare skall föras in i skolla-
gen eller eventuellt i en särskild förordning om samråd inom vuxenutbild-
ningen.
Förslaget om obligatoriskt samråd mellan olika anordnare av vuxenutbildning i kommunen har väckt stort intresse bland remissinstanserna. Samtliga som har yttrat sig i frågan instämmer i förslaget. Sålunda tillstyrker bl.a. kommunförbundet ett åläggande om samråd.
Några remissinstanser framför förslag om ytterligare deltagare i över-
läggningarna utöver representanter för kommunal vuxenutbildning och studieförbund. Meningarna är delade om vilket organ som är lämpligast för det lokala samrådet. Jag delar de båda kommittéernas uppfattning om vikten av ett lokalt
samråd kring vuxenutbildningfrägor och att det är naturligt att de förtroen-
devalda engagerar sig i ett sådant samråd. Som komvux-utredningen har
påpekat. bör dessa överläggningar kunna omfatta flera frågor av gemen-
samt intresse för vuxenutbildningen i kommunen än enbart frågan om
arbetsfördelning mellan komvux och studieförbund. Skolstyrelserna bör
därför ta initiativ till ett regelbundet samråd i vuxenutbildningsfrågor. Det
ankommer på regeringen att utfärda de bestämmelser därom som kan
erfordras.
6¶Samverkan och arbetsfördelning
6.1 Samverkan Inledning
Jag vill först kortfattat beröra samverkan mellan å ena sidan folkbild-
ningen och å andra sidan utbildningsradion, vissa kulturinstitutioner, folkbiblioteken och folkhögskolan.
Utbhildningsradion
Utbildningsradion (UR) bör. som framgår av riksdagens beslut med
anledning av prop. 1975/76: 10 (UbU 1976/77:8, rskr 1976/77:46) på vux-
enutbildningens område främst göra sådana insatser ”som kan bidra till att överbrygga utbildningsklyftorna mellan och inom generationerna samt till
att öka den enskilda människans medvetenhet och stimulera henne till att aktivt delta i samhällsarbete och kulturliv”.
Dessa insatser skall UR fullgöra i sin egenskap av rundradioföretag, men också i samverkan och samspel med tolkbildningsorganisationerna.
UR:s utbud skall fylla flera syften. Det gäller för det första program som informerar om vuxenutbildning och som kan stimulera till vuxenstudier.
Vidare producerar UR program och trycksaker för olika former av gruppstudier, framför allt studiecirklar. En viktig uppgift är vidare utbildnings-
program för enskilda lyssnare och tittare.
Studieförbunden bör enligt min mening målmedvetet ta till vara de
resurser som UR kan erbjuda, genom att använda UR:s program och material i studiecirklarna. Jag vill också erinra om att riksdagen med anledning av prop. 1975/
76: 110 uttalat att UR bör "fortsätta utvecklingsarbetet rörande medieval,
presentations- och bearbetningsformer. Ett sådant arbete är särskilt me-
ningsfullt när det gäller att utveckla läromedel som passar väl för grupper med bristande studievana och otillräcklig motivation”. Liksom folkbildningsutredningen anser jag att UR skall kunna producera kurser tillsammans med ett eiler flera studieförbund.
Den snabba utvecklingen på etermediernas område gör det angeläget att människor tillägnar sig ett personligt och medvetet sätt att lyssna på radio och se på TV. Detta är en viktig uppgift för såväl folkbildningen som för
utbildningsradion.
Genom samarbete mellan studieförbunden och UR kan positiva resultat uppnås i båda de avseenden som jag nämnt: en självständig och kritisk inställning till etermedierna bör kunna främjas, samtidigt som studiemetoderna kan göras mer effektiva genom användning av etermedierna, särskilt i den verksamhet som vänder sig till grupper med bristande studievana och otillräcklig motivation för studier. Som folkbildningsutredningen framhåller är det för väl fungerande kontakter mellan studieförbunden och utbildningsradion av stor betydelse att det på ömse håll finns folk med
erfarenhet från de båda arbetsområdena.
Kulturinstitutioner
Ett av huvudsyftena med det bidragssystem som jag nu föreslår för folkbildningsarbetet är att främja en integration mellan studiecirkelverksamheten och olika former av kulturella aktiviteter. Jag förutser att resultatet kommer att bli ett uppsving för folkrörelsernas och studieförbundens amatörkulturella aktiviteter. Jag bedömer det som naturligt och angeläget
att en positiv växelverkan äger rum mellan dessa amatörkulturella aktivi-
teter å den ena sidan och kulturinstitutionerna å den andra. För att detta
skall ske krävs det att kulturinstitutionerna ser det som en naturlig uppgift att nå också de grupper av amatörer som ägnar sig åt kulturellt skapande. Exempel på den typ av aktiviteter från kulturinstitutionernas sida som jag åsyftar är den verksamhet som Institutet för rikskonserter, Riksutställningar och riksteatrarna bedriver i samverkan med studieförbund och
folkrörelser. 4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 127
Jag förutser ett växande behov av samverkan mellan museerna och
folkbildningsorganisationerna. Muscernas uppgift i detta samarbete blir
dels att hjälpa studieförbunden att bättre utnyttja museernas resurser, dels att stimulera studieförbunden att initiera amatörforskning i närmiljön och
att biträda dem när det gäller att presentera resultatet av sådan amatörforskning. ;
Folkbibliotek
Folkbiblioteken har av gammalt som en naturlig uppgift att tillhandahålla sådan litteratur som deltagarna i studieförbundens cirkelverksamhet har
behov av. I samma mån som cirkelstudierna också för framtiden tar sin utgångspunkt i boken, är det angeläget att biblioteken i sin anskaffning av
litteratur och i den aktiva presentationen av sitt bokbestånd också tar
hänsyn till folkbildningens speciella behov. De försök som under senare år gjorts att nå nya låntagargrupper är
ägnade att också främja folkbildningens strävanden.
Studieförbundens möjligheter att anordna kulturaktiviteter i anslutning till biblioteken bör ytterligare förbättras, samtidigt som bibliotekens aktiviteter i form av föreläsningar, författaraftnar, utställningar och informatio-
ner i ökad utsträckning samordnas med studieförbundens och andra orga-
nisationers intressen och strävanden.
Folkhögskolor
De nya bestämmelser som sedan 1977 gäller för folkhögskolorna har väsentligt underlättat ett omfattande samarbete mellan folkhögskolor och
studieförbund. I prop. 1976/77:5£ berörs gränsdragningsfrågor mellan folkhögskolor och studieförbund och folkhögskolor och kommunal vuxenut-
bildning. Redan tidigare hade samverkan inletts i fråga om utbildning av
förtroendevalda, organisatörer, cirkelledare och kulturförmedlare. Inte minst med hänsyn till folkhögskolans traditionellt starka folkbildningsambitioner finner jag denna samverkan värdefull. Inom ramen för det utrymme som kan komma att finnas för kortkursverksamhet vid folkhögskola är
det positivt om samverkan mellan folkhögskolor och studieförbund kan byggas ut. En form för sådan samverkan bör vara, att lärare vid folkhögskola även i framtiden skall kunna få fullgöra en del av sin tjänstgöringsskyldighet som ledare för studiecirklar. Villkoret för att så skall få ske bör
vara, att studiecirklarna i övrigt uppfyller statsbidragsbestämmelserna.
Denna konstruktion innebär således att ett betydande statsbidrag utgår till sådan cirkel i den formen att en kvalificerad ledare ställer sig till förfogande kostnadsfritt för studieförbundet. Det finns enligt min mening inte skäl
till ytterligare statsbidrag i ett sådant fall och jag föreslår därför att det nuvarande bidraget för folkhögskollärarledd studiecirkel om elva kronor per studietimma avskaffas.
6.2¶Arbetsfördelning
6.2.1 Allmänna överväganden t gränsdragningsfrågan
Studieförbundens frihet och självständighet i förhållande till de bidragsgivande myndigheterna är en grundläggande princip för svenskt folkbildningsarbete. Bidragsvillkoren skall ses som rambestämmelser. inom vilka organisationerna och studiecirklarna har stor frihet att utforma verksamheten alltefter behov, intressen och förutsättningar. Frågan om vilken verksamhet som skall berättiga till statsbidrag kan inte besvaras en gång för alla och med generell giltighet. Bedömningen måste göras utifrån syftet med
verksamheten och det sätt på vilket denna organiseras och genomförs. Av avgörande betydelse är också de förutsättningar för ett systematiskt studiearbete som finns i gruppen i fråga om studiemetoder, studiematerial och
ledarkompetens.
Jag finner det angeläget att ändå göra några grundläggande markeringar. Självfallet finns det en gräns mellan bidragsberättigat folkbildningsarbete och aktiviteter av annat slag. För folkbildningen är det av synnerlig vikt att denna gräns upprätthålls och respekteras. Gruppverksamhet som endast har till syfte att vara en förevändning för människor att vara tillsammans eller är en mekaniskt utövad sysselsättning av något slag, t. ex. tillverkning
av föremål utan möjlighet att i djupare mening engagera tankar. känslor
eller fantasi hos deltagarna, kan inte betraktas som folkbildningsarbete —
hur värdefull den från andra synpunkter än kan anses vara. I fortlöpande
diskussion och samråd mellan tillsynsmyndigheten och studieförbunden måste denna gränsdragning följas och prövas allt eftersom verksamheten utvecklas.
Statsbidrag bör enligt min mening inte heller kunna utgå till verksamhet som studieförbund bedriver i samarbete med statliga myndigheter och kommuner, dvs. landsting, primärkommuner och kyrkliga församlingar,
om cirkelledaren utövar sitt ledarskap inom ramen för sin tjänst och
vederbörandes lön bekostas med skattemedel.
I olika sammanhang har ifrågasatts om studier i vissa enskilda ämnen
bör kunna berättiga till statsbidrag. Enligt min mening ankommer det inte på regering och riksdag att i detalj reglera vilka ämnen som kan godkännas för statsbidrag. Bedömningen om en studiecirkel skall berättiga till statsbidrag måste göras utifrån syftet med studierna och förutsättningarna att i det enskilda fallet i rimlig utsträckning uppnå detta syfte.
Det är angeläget att studieförbunden noga överväger de olika ämnesområdenas angelägenhetsgrad i förhållande till varandra och till folkbildningsarbetets övergripande mål. Vissa områden kräver särskild omsorg vad gäller studiematerialets utformning och inriktning, cirkelledarutbildning-
ens innehåll samt informationen till allmänheten.
Under en följd av år har den estetiska sektorn av studiecirkelverksamheten ökat sin andel och omfattar nu ca 45 95 av det totala antalet studietim-
mar. Detta område har alltid tillmätts stor betydelse och kunnat utvecklas i stor frihet. Den estetiska verksamheten är — rätt bedriven — en viktig del
av det fria och frivilliga folkbildaingsarbetet och en stor tillgång i arbetet
med att förverkliga samhällets kulturpolitiska mål. Syftet med verksamhe-
ten får dock inte begränsas till att utveckla vissa tekniska färdigheter och
ha sin tyngdpunkt i tillverkning av produkter.
6.2.2. Idrottens ledarutbildning
I likhet med folkbildningsutredningen anser jag att det bör vara möjligt att genomföra en del av idrottens ledarutbildning samt utbildning av personer i styrelsefunktioner i form av studiecirklar. Studier som gäller teknikskolning, tävlingsregter eller utövande sport och idrott bör dock inte heller i fortsättningen godkännas som statsbidragsberättigade studiecirklar. Detsamma gäller jakt. fiske, ridning eller andra former av friluftsaktiviteter
samt spel av olika slag.
6.2.3 Utbildning i företag
Avgörande för om studiecirkelverksamhet, som vänder sig till anställda i
ett företag, kan betraktas som bidragsberättigat folkbildningsarbete är i vad mån verksamheten uppfyller de grundläggande krav som gäller för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Deltagandet skall således vara frivilligt. Deltagarna skall ha möjligheter att själva välja studieförbund, påverka
val av studiematerial öch ledare samt studiernas innehåll och inriktning.
En förutsättning för att verksamheten skall kunna godkännas för statsbidrag är därför att ett studieförbund är den verklige lokale anordnaren av verksamheten och därvid svarar för studiernas planering och genomförande liksom för godkännande av studiematerial och cirkelledare. Detta hindrar självfallet inte att. vad gäller fackliga studier, samverkan äger rum med
de anställdas fackliga organisation.
Av att folkbildningsarbetet är fritt och frivilligt följer att statsbidrag inte
kan utgå till intern företagsutbildning. Detta framgår också av SÖ:s nuva-
rande anvisningar. Samma sak gäller motsvarande utbildning som anordnas inom eller på initiativ av statliga myndigheter och kommuner, dvs. landsting. primärkommuner och <yrkliga församlingar.
Statsbidrag skall inte heller utgå till studieverksamhet som utgör inskolning för ett visst yrke eller en viss arbetsuppgift inom ett företag eller som anordnas i samarbete med ett företag som bedriver undervisning på affärs-
mässig basis eller som ett led i sin affärsmässiga verksamhet.
Utbildning som genomförs enligt särskilt uppdrag från ett offentligt eller enskilt företag (uppdragsutbildning) skall helt bekostas av uppdragsgivaren. Om valet av studieförbund har gjorts efter anbudsförfarande eller genom förhandlingar enligt medbestämmandelagen är utbildningen att be-
trakta som uppdragsutbildning.
Av det sagda följer att bidrag inte bör utgå till utbildningsverksamhet
där arbetsgivaren utser ledare eller där cirkelledaruppgiften ingår som en del i vederbörandes anställning i företaget (eller motsvarande). Inte heller bör bidrag utgå till verksamhet som är öppen endast för vissa grupper av anställda, eter till verksamhet där arbetsgivaren — eventuellt i samarbete med de fackliga organisationerna — avgör vilka anställda som får delta eller som skall erbjudas att delta, eller då syftet är att inskola eller utbilda för en bestämd funktion på den egna arbetsplatsen.
För tydlighetens skull vill jag i sammanhanget påpeka, att viss fortbild-
ning av lantbrukare och andra närstående yrkesgrupper enligt min mening även i fortsättningen bör kunna anordnas som statsbidragsberättigade studiecirklar, givetvis under förutsättning av att de allmänna villkoren i övrigt uppfylles.
6.2.4 Cirkelverksamhet bland institutionsboende
Det är angeläget att de människor som under lång tid vistas på vårdinsti-
tutionerna tillförsäkras möjligheter att utöva meningsfulla studie- och kul-
turaktiviteter. Studiecirklar bland handikappade bör emellertid i princip
genomföras på samma villkor som gäller för cirkelverksamheten i övrigt. Det är i detta sammanhang angeläget att göra en klar skillnad mellan de
uppgifter som faller inom samhällets vårdansvar och den verksamhet som studieförbunden svarar för.
Studieförbundens strävan att förlägga studiecirklar till lokaler utanför institutionerna är värdefull. Studieförbunden skall vara lokala anordnare och bära det fulla ansvaret för verksamhetens uppläggning och genomförande. Detta gäller även den cirkelverksamhet som av olika skäl. kanske främst handikappets svårighetsgrad, inte kan förläggas utanför institutionerna. I sådan verksamhet är det som regel önskvärt att tedaren eller några deltagare rekryteras utanför institutionen.
Folkbildningsutredningen har avgivit vissa förslag beträffande vuxensärskolan och avgränsningar mellan denna och studieförbundens verksamhet bland utvecklingsstörda. Vuxensärskolan är f.n. en försöksverksamhet. Frågan om dess framtida organisation och innehåll ingår i omsorgskommitténs (S 1977:12) uppdrag. Efter samråd med statsrådet Holm anser jag att ställningstaganden bör anstå tills denna kommitté avslutat sitt arbete.
6.2.5. Gränsdragning mellan högskolan och studieförbunden
Folkbildningsutredningen framhåller att det är det huvudsakliga syftet med en utbildning som bör avgöra vem som skall arrangera den. Högskolans utbildningsutbud bör grundas på behov som uppstår inom resp. regions närings- och yrkesliv och inom forskningen, medan mer översiktligt orienterande kunskaper och färdigheter utan speciel! anknytning till yrkeslivet bör förmedlas genom folkbildningens olika aktiviteter.
Statsbidrag bör därför enligt kommittén inte i framtiden utgå till studie-
förbundens studieplansbundna yrkesutbildningar på högskolenivå. När bidragen skal! upphöra får bestämmas med utgångspunkt från högskolans
möjligheter att ta över dessa utbildningar, men kommittén bedömer för sin del en övergångstid på upp til! fem år som rimlig. Kommittén föreslår vidare att det särskilda bidraget till universitetscirklar upphör.
De flesta remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har instämt i kommitténs principiella resonemang. Flera instanser, däribland UHÄ. anser dock att det är olämpligt eller omöjligt att precisera en bestämd tid-
punkt då studieförbundens studieplansbundna verksamhet på högskolenivå skall vara avvecklad, eftersom högskolans resurser är begränsade och
någon total överföring därför inte kan komma ifråga. Några remissinstanser, bl.a. Gotlands kommun, anser att de särskilda bidragen till universitetscirklarna bör bibehållas, åtminstone i glesbygd.
Vad först gäller frågan om det motiverade i att låta särskilda bidragsregler gälla för universitetscirklar erinrar jag om mitt förslag i det föregåen-
de att behålla bidrag till cirkelledares kostnader för resor och traktamenten
i fråga om cirklar som anordnas minst tre mil från de större högskoleorterna.
Då det sedan gäller frågan om vilka slag av universitetscirklar som
överhuvudtaget skall kunna erhålla statsbidrag vill jag först framhålla att
jag anser att det finns klara principiella skäl för kommitténs förslag att de studieplansbundna universitetscirklarna i fortsättningen ej skall vara bi-
dragsberättigade. Det viktigaste skälet är att detta slag av cirklar bedriver
sin verksamhet i enlighet med planer som utarbetats av statliga organ och ej av studieförbund eller av deltagarna själva. Jag är emellertid inte beredd
att i detta avseende föreslå någon inskränkning av statsbidragsmöjlighe-
terna. Skälen härför är följande.
Det finns självfallet ingen anledning att sätta någon övre gräns för den
nivå där studiecirklarna kunskapsmässigt och innehållsligt skall ligga för
att vara statsbidragsberättigade. Detta har heller ingen föreslagit. En helt
annan sak är att studieförbunden har både rätt och skyldighet att göra prioriteringar då det gäller att bestämma nivå på det studiearbete som skall bedrivas. Frågan är då om cirkelstudier på hög nivå skall bli utan statsbidrag bara
därför att de visar nära överensstämmelse med utbildning som förekommer inom högskolan. Svaret är inte självklart. Under de senaste decennierna har det i åtskilliga fall förekommit att högskoleväsendet mer eller mindre har övertagit verksamhet som först har börjat och utvecklats inom studieförbundens universitetscirklar. Detta har i hög grad varit fallet med de enstaka kurserna inom högskolan. Oavsett ursprunget hos de enstaka kurserna företer de ofta stora tikheter med universitetscirklar. Det vore enligt min mening inte rimligt att. dra in statsbidragen för universitetscirklar
bara av den orsaken att man inom högskolan har börjat anordna kurser
som i större eller mindre utsträckning påminner om cirklarna. Större
in tin
tveksamhet kan det finnas anledning att hysa beträffande universitetscirklar som omfattar mera reguljära högskolekurser, men i praktiken visar det sig ofta att även sådana cirklar till uppläggning och innehåll skilier sig från högskolans utbildning. Under alla förhållanden skulle det knappast erbjuda några större svårigheter för studieförbunden att åstadkomma precis så stora skillnader som skulle behövas för att göra cirklarna statsbidragsberättigade. Jag är för min del tveksam till det meningsfulla i att söka utforma sådana regler.
Det är för närvarande endast en mindre del av universitetscirklarna som bedrivs såsom studieplansbundna. Även om jag principiellt delar kommitténs uppfattning att det bör ankomma på högskolan att bedriva denna typ av utbildning ser jag, särskilt mot bakgrund av de nyss redovisade omständigheterna, för närvarande ingen anledning att föreslå att statsbidrag inte skall få utgå för sådana universitetscirklar.
6.2.6 Gränsdragning mellan cirkelverksamhet och kulturverksamhet i folkbildningen m.m.
För att erhålla statsbidrag måste såväl studiecirklar som kulturverksamhet i folkbildningen m. m. motsvara de övergripande villkor som gäller för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
Det särskilda bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. avser att ge studieförbunden större frihet att utveckla metoder och pedagogik som tar hänsyn till de olika verksamhetsformernas särart. Körer, musikensembler och utövande teatergrupper. som omfattar mer än 20 deltagare eller vilkas verksamhet syftar till att förbereda för framträdanden inför publik bör i fortsättningen erhålla bidrag ur anslagsposten till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. De körer, musikensembler och teatergrupper som väljer att arbeta som studiecirklar och uppfyller de krav som därvid gäller kan även i fortsättningen erhålla statsbidrag via studicecirkelanslaget. Jag vill understryka att en grupp inte samtidigt skall kunna erhålla både bidrag till kulturverksamhet och studiecirkelbidrag för samma verksamhet. .
Om en studiecirkel vill anordna ett projekt, t.ex. en utställning, och erhåller medel för detta ur bidraget till kulturverksamhet, bör cirkelverksamheten och projektverksamheten bedrivas tydligt avskilda från varandra. Ingenting bör dock hindra att gruppen växelvis ägnar sig åt studier i cirkeln och åt projektet.
7 Tillsyn m. m.
7.1 Den statliga tillsynen
SÖ har för närvarande det huvudsakliga ansvaret för tillsynen av att de statliga bidragen till folkbildningen används i överensstämmelse med gäl-
lande bestämmelser. 1 anslutning därtill har SÖ också rätt att utfärda
tillämpningsanvisningar samt att bevilja dispenser från vissa av författ-
ningsbestämmelserna.
Då det gäller det nuvarande anslaget till kulturprogram inom föreningslivet m.m. och anslaget Bidrag till kulturverksamhet inom organisationer,
anslagsposten till experiment och utvecklingsarbete är det statens kulturråd som ansvarar för medelsfördelningen liksom för den statliga tillsynen.
Folkbildningsutredningen anser det vara väsentligt att bättre integrera
studiecirkelverksamheten med kulturprogrammen. Som en följd härav fö-
reslår kommittén att det statliga tillsynsansvaret skall samlas till en enda
myndighet. Kommittén tar dock inte ställning till vilken myndighet som är lämpligast för detta.
De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan har anslutit sig till
folkbildningsutredningens förslag. De instanser som har tagit ställning till vilken myndighet som bör ha ansvaret för dessa frågor har i allmänhet föreslagit SÖ. Några remissinstanser har framhållit att nackdelarna med
nuvarande ordning inte har upplevts som särskilt stora. Några, bland dem
SÖ, har avstyrkt förslaget om en tillsynsmyndighet.
Jag är medveten om att det innebär vissa fördelar om tillsynsansvaret
vad gäller det statliga stödet till folkbildningsarbetet samlas till en enda myndighet. Den nödvändiga översynen av hur olika bidragsformer skall avgränsas mot varandra görs givetvis bäst inom en och samma myndighet.
Den huvudsakliga verksamheten mom studieförbunden är utbildning. Bedömningen av denna verksamhet sker i första hand på utbildningspoli-
tiska grunder. Det är SÖ som har det sammanhållande ansvaret på myn-
dighetsnivå för all övrig utbildning av jämförbart slag. Det finns därför skäl
för att SÖ blir tillsynsmyndighet för folkbildningen i dess helhet.
Det enda alternativet till SÖ är statens kulturråd. Ett skäl för en sådan ordning är att folkbildningen har viktiga beröringspunkter med kulturpolitiken.
Efter att noggrant ha övervägt fördelar och nackdelar med de två tänkbara alternativen i fråga om samlat tillsynsansvar för folkbildningen i dess helhet har jag stannat för att föreslå att tillsynsansvaret för folkbildningen även i framtiden skall vara delat. SÖ bör således även i framtiden vara
tillsynsmyndighet för det statliga stödet till studiecirkelverksamheten och för de bidrag som i huvudsak är ämnade att stödja denna, medan statens kulturråd bör bli tillsynsmyndighet för det nya bidraget till kulturverksam-
het i folkbildningen m. m. I sak innebär mitt förslag att kulturrådet får ett
vidgat ansvarsområde, eftersom en betydande del av den verksamhet som faller inom ramen för bidraget till kulturverksamhet nu bedrivs som statsbidragsberättigade studiecirklar. Mitt förslag förutsätter ett betydande samråd i folkbildningsfrågor mellan de båda myndigheterna. Detta ser jag emellertid inte i första hand som en administrativ komplikation. Det inne-
bär nämligen att de två myndigheterna får ett naturligt område för samarbete och samråd, något som kan vara positivt både för de berörda myndig-
heterna och för folkbildningen. Mitt förslag innebär en markering av att folkbildningen befinner sig i skärningspunkten mellan utbildningspolitik
och kulturpolitik. Av särskild betydelse i det sammanhanget är att kulturrådet erhåller ett eget klart angivet ansvar för en viktig det av folkbildningen.
De bidragsregler varom jag nyss har lämnat förslag möjliggör administra-
tiva förenklingar vid en jämförelse med nuvarande regler. Som en följd
därav bör även tillsynsmyndigheternas granskningsuppgifter kunna för-
enklas. Då det gäller studiecirkelverksamhet har SÖ idag att bl. a. granska
och kontrollera att kostnaderna för studiecirklarna är korrekt bokförda och
fördelade på olika poster. Med det nya bidragssystemet blir uppgiften främst att kontrollera att verksamheten till innehåll, organisation och vo-
lym överensstämmer med statsbidragsbestämmelserna. Vidare blir med
mitt förslag reglerna förenklade också därigenom att antalet bidragsformer
begränsas. Detsamma gäller tillsynsmyndighetens möjligheter att medge
dispenser från normalbestämmelserna. Det reducerade behovet av dispensmöjligheter torde också komma att innebära en avlastning av tillsyns-
myndighetens arbete. Jag har därför anledning att räkna med att resurser inom SÖ kan frigöras för andra viktiga uppgifter, t.ex. för samråd med studieförbunden och rådgivning till dessa.
I samband med genomförandet av ett nytt bidragssystem tillkommer
naturligtvis vissa arbetsuppgifter för SÖ. Dels är det fråga om förändrade rutiner inom verket, t.ex. en anpassning av det nuvarande datasystemet för inrapportering av studiecirklar och andra redovisningsrutiner. Dels kommer också ökade krav på rådgivning från studieförbundens sida. Bortsett från sådana uppgifter av övergångskaraktär kan det emellertid finnas anledning att ge SÖ bättre förutsättningar att fullgöra sina ordinarie tillsynsuppgifter. Jag syftar här bl. a. på uppgiften att kontinuerligt pröva de
exakta gränserna för vilken studiecirkelverksamhet som skall vara statsbidragsberättigad och att kontrollera hur studieförbunden i det avseendet tillämpar gällande regler.
Regeringen har tidigare i år förelagt riksdagen en proposition om den
statliga skoladministrationen m. m. (prop. 1980/81: 107). Enligt vad statsrådet Mogård, inom vars ansvarsområde frågor rörande SÖ:s organisation faller, där anför, avser regeringen att tillsätta en organisationskommitté för att i detalj utforma SÖ:s organisation i enlighet med förslagen i propositio-
nen och riksdagens beslut i anledning av dessa. I det sammanhanget
kommer organisationskommittén att kunna beakta också de synpunkter på
SÖ:s mera långsiktiga uppgifter som tillsynsmyndighet för de statliga bidragen till folkbildningen som jag har framfört här. Jag har i denna fråga
samrått med statsrådet Mogård. Då det gäller statens kulturråcs ansvar vad gäller det föreslagna bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. blir uppgifterna till sin karak-
tär av i stort samma slag som i fråga om det nuvarande bidraget till kulturprogram. Utöver ansvaret för att granska att användningen av bidraget överensstämmer med de fastställda reglerna tillkommer uppgiften att fördela bidraget mellan Folkbildningsförbundet — för vidare fördelning mellan länsbildningsförbunden och därefter till olika föreningar — och studieförbunden. Uppgiften att fördela medlen ligger på Förmedlingsbyrån
för kulturprogram, och denna bär alltså kunna upphöra. Eftersom det. som jag tidigare har framhållit, bör vara studieförbundens sak att svara för den
närmare utformningen av verksamheten utifrån sina värderingar, behov och intressen, så bör fördelningen ske efter relativt enkla principer och därför inte kräva något mera omfattande arbete för kulturrådets del.
För att säkerställa att de båca myndigheterna på ctt tillfredsställande
sätt kan fullgöra sina tillsynsuppgifter på folkbildningens område har jag i mina anslagsberäkningar tagit upp ett belopp om 0.8 milj. kr. som de båda
myndigheterna efter regeringens bemyndigande bör få använda för åtgär-
der som övergångsvis under budgetåret 1981/82 kan krävas för genomfö-
randet av mina nu framlagda förslag.
7.2 Studieförbundens tillsyn m. m.
Den frihet som studieförbunden får genom det föreslagna bidragssyste-
met lägger också ett ökat ansvar på dem. I likhet med folkbildningsutred-
ningen finner jag en intensifierad utbildning och vägledning av lokalavdelningarnas redovisande och planerande personal vara angelägen. Jag har i ett föregående avsnitt anfört att jag anser att studieförbundens pedagogiska verksamhet och utvecklingsarbete bör förstärkas. Jag har i mina
anslagsberäkningar avsevärt ökat det belopp som bör anvisas för detta
ändamål. Härigenom bör det tli möjligt för studieförbunden att i viss omfattning svara även för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell
verksamhet. Jag har vidare framhållit att jag anser att bidragen till studie-
förbundens centrala organisation bör fördelas så. att varje förbund får ett basbidrag, innan återstoden av anslagsposten fördelas efter omfattningen
av studieförbundens verksamhet. På så sätt får även små studieförbund
möjlighet att avdela personal för den interna tillsynen och revisionen.
8¶Övriga frågor
8.1 Timstudiestöd
För studier i studiecirkel kan timstudiestöd utgå enligt 5 kap. 13 studiestödslagen (1973: 349) till studerande som deltar i utbildning av det slag som bestämmes av regeringen eller den myndighet som regeringen utser.
I studiestödsförordningen (1973:418) 5 kap. föreskrivs att timstudiestöd kan utgå till studerande som deltar i studiecirkel för vilken det s.k. priobidraget utgår.
I sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 föreslår centrala studiestödsnämnden (CSN) en utvidgning av de cirkelstudier som berättigar till timstudiestöd. Samtidigt vill inte CSN ha ett helt fritt ämnesval. Cirklar som är inriktade mot fritidssysselsättning bör t. ex., enligt CSN:s uppfattning, inte heller i forisättningen berättiga till timstudiestöd. CSN föreslår att närmare föreskrifter för ett friare utnyttjande av timstudiestödet bör få
utfärdas av SÖ efter samråd med CSN.
Med hänsyn till de ändringar beträffande priobidragen som jag nyss har föreslagit är det nödvändigt att också ändra bestämmelserna för timstudiestöd. Timstudiestöd bör dock även i fortsättningen i huvudsak utgå till samma typ av cirklar som i dag, dvs. språkcirklar, samhällsinriktade cirklar, fackliga cirklar och cirklar som vänder sig till handikappade. Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela de föreskrifter som behövs.
8.2 Kontakttolkutbildning
Enligt gällande bestämmelser utgår för kontakttolkutbildning ett särskilt bidrag med 51 kr. 50 öre per studietimme för undervisning i studiecirklar utöver det statsbidrag som utgår för allmänna studiecirklar utan tilläggsbidrag enligt förordningen (1963: 463) om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. De förändringar, som jag tidigare har föreslagit be-
statsbidrag som utgår per studietimme för kontakttolkutbildning.
9 Hemställan
Med anledning av vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
dels att antaga förslagen
1. till lag om ändring i lagen (1976: 1046) om överlämnande av
förvaltningsuppgifter inom utbildningsdepartementets verksam-
hetsområde, |
2. lag om upphävande av förordningen (1974:454) om statsbidrag
till kulturprogram inom föreningslivet,
dels att 3. godkänna de principer för statsbidrag till studiecirkelverksamheten som jag har förordat. . godkänna de av mig förordade villkoren för statsbidrag till studiecirklar, . godkänna de principer för statsbidrag till kulturverksamheten i
folkbildningen m. m. som jag har förordat, . godkänna de principer för statsbidrag till studieförbunden som
jag har förordat,
. godkänna de principer för statsbidrag till uppsökande verksamhet i bostadsområden och på arbetsplatser som jag har förordat,
. godkänna mitt förslag att grundskolkurser i engelska inom kom-
munal vuxenutbildning får motsvara även låg- och mellanstadiets
kurs i ämnet,
. godkänna vad jag har förordat om regelbundet samråd i kommu-
nerna i vuxenutbildningsfrågor,
10. godkänna vad jag har förordat om arbetsfördelning och gränsdragning mellan statsbidragsberättigad folkbildningsverksamhet
och annan verksamhet, 1. godkänna vad jag har anfört om tillsynsmyndigheter för den statsbidragsberättigade foikbildningsverksamheten, 12. godkänna mitt förslag beträffande ändring av bestämmelserna
för timstudiestöd.
10 Anslagsberäkningar för budgetåret 1981/82
E 5. Bidrag till folkbildning
1979/80 Utgift! 687 718297 1980/81 Anslag!? 872702000 1981/82 Förslag — 781915000
I Anslagen Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m.m., Bidrag till studieförbund, Bidrag till studiecirkelverksamhet, anslaget Bidrag till kulturverksamhet inom organisationer, anslagsposten till experiment och utvecklingsarbete samt anslaget Bidrag till särskilda vuxenutbildningsåtgärder, anslagsposterna till kurs- och konferensverksamhet samt till stöd åt försöksverksamhet och undersökningar inom folkbildningsarbetet. ? Varav 65 milj. kr. avser avlyft av inkomster från vuxenutbildningsavgiften.
Statens kulturråd
I sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 föreslår statens kulturråd följande beträffande bidrag till kulturverksamhet inom föreningslivet m.m.
1. Kulturrådet förordar en stegvis uppbyggnad av anslagsposten till kulturverksamhet inom föreningslivet. För budgetåret 1981/82 förordar rådet en höjning med 7 390 000 kr., varav 1890000 kr. utgör kompensation för prisökningar.
2. Kulturrådet har beräknat I miljon kronor till kulturförmedlarutbildning samt övriga utbildnings- och informationsinsatser. Medlen har av rådet förts upp under en ny särskild anslagspost, Bidrag till pedagogiska och organisatoriska insatser. |
3. För Förmedlingsbyrån för kulturprogram förordar kulturrådet en ökning med 104000 kr. som kompensation för löne- och prisökningar:
4. Folkbildningsförbundets anslag bör enligt kulturrådet öka med 34 000 kr. och bidraget till länsbildningsförbunden med 92.000 kr. som kompensation för löne- och prisökningar.
För bidraget till kulturverksamhet inom organisationer, anslagsposten till experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer föreslår kulturrådet en höjning med 1060000 kr., varav 260000 kr. utgör kompensation för prisökningar.
Skolöverstyrelsen
För anslaget Bidrag till studieförbund föreslår skolöverstyrelsen (SÖ) en ökning för prisomräkning med 3 538 000 kr. För anslaget Bidrag till studiecirkelverksamhet räknar SÖ med en minskning med 54 milj. kr. beroende på att antalet studiecirkeltimmar budgetåret 1979/80 har blivit betydligt lägre än beräknat. SÖ har då ändå räknat med en kompensation för att anslaget tidigare varit underbudgeterat med ca 31 milj. kr. i vad avser kostnaderna för arbetsgivaravgifter för cirkelledarnas arvoden. SÖ räknar vidare med en viss ökning av antalet studietimmar med medverkan av tolk för döva och dövblinda samt en höjning av resekostnadsersättning och traktamente för dessa.
För anslaget Bidrag till särskilda vuxenutbildningsåtgärder, anslagsposterna till kurs- och konferensverksamhet samt till stöd åt försöksverksamhet och undersökningar inom folkbildningsarbetet föreslår SÖ ingen ökning.
Föredraganden
Som jag tidigare har anfört i samband med mina ställningstaganden till folkbildningsutredningens förslag, förordar jag att ett nytt statsbidragssystem införs för studiecirkelverksamheten. För att sambandet mellan studieförbundens cirkel- och kulturverksamhet skall klargöras tydligare föreslår jag att de obetecknade anslagen Bidrag till kulturprogram inom förenings-
livet m.m. och Bidrag till studieförbund, samt förslagsanslaget Bidrag till studiecirkelverksamhet sammanförs till ett nytt anslag Bidrag till folkbild-
ning. Till detta anslag bör också föras medel från anslagsposterna till experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer samt till kurs- och konferensverksamhet och stöd åt försöksverksamhet och undersökningar inom folkbildningsarbetet. I detta anslag bör ingå följande anslagsposter 1. Jag har tidigare föreslagit att till srudiecirklar skall utgå två olika,
schablonmässigt beräknade timbidrag. Ett högre bidrag om 80 kr. per studietimme bör utgå till ett av staten bestämt antal studietimmar. Ett
lägre bidrag om 25 kr. per timme bör utgå till alla övriga cirkeltimmar som
uppfyller villkoren för statsbidrag.
Som jag tidigare har anfört har riksdagen beslutat att antalet statsbidragsberättigade studietimmar innevarande och nästa budgetår skall motsvara 20096 av verksamhetsvolymen budgetåret 1979/80. Detta år genom-
fördes ca 10,8 milj. studietimmar. Jag har tidigare föreslagit att en betydande del av cirkelverksamheten inom det estetiska området i stället skall finansieras ur det nya bidraget till kulturverksamhet i folkbildningen m. m. Vidare har jag föreslagit vissa förändringar i villkoren för statsbidrag till studiecirklar, bl. a. att statsbidrag inte längre skall kunna utgå till mer än tre studietimmar vid en och samma cirkelsammankomst. Genom dessa
förändringar beräknar jag att antalet statsbidragsberättigade studietimmar kommer att minska med ungefär 1.2 milj. studietimmar. Det totala antalet cirkeltimmar som därmed, med hänsyn till riksdagens
beslut, bör erhålla statsbidrag, blir då ca 9,6 milj. 70 Z härav, dvs. 6,72 milj. studietimmar skall enligt mitt förslag erhålla ett bidrag om 80 kr. per studietimme. Antalet studietimmar för vilka det lägre bidraget skall utgå
bör, som jag tidigare har anfört, inte maximeras. Jag räknar dock med att
antalet inte kommer att överstiga mellanskillnaden mellan 9.6 milj. och 6,72 milj. studietimmar, dvs. 2.8& milj. Kostnaden för timbidrag till studiecirklarna för budgetåret 1981/82 blir enligt mina beräkningar ca 610 milj. kr.
Jag har tidigare föreslagit att riktade tilläggsbidrag skall utgå för verksamhet i glesbygd, för studiecirklar i hemspråk, för handikappverksamhet samt för samhällsinriktad verksamhet. För stöd till cirkelverksamhet i glesbygd beräknar jag 9 milj. kr. För studiecirklar i samhällsinriktade
ämnen, i hemspråk samt för handikappcirklar beräknar jag sammanlagt
22,6 milj. kr. i tilläggsbidrag.
Till resekostnadsersättning och traktamente för cirkelledare i universi-
tetscirklar beräknar jag 2 milj. kr. 2. Omfattningen av och innehållet i den verksamhet som enligt mitt
förslag skall finansieras av anslagsposten Bidrag till kulturverksamhet i folkbildningen m.m. har jag beskrivit utförligt i ett tidigare avsnitt. Jag beräknar bidraget för budgetåret 1981/82 till 70 milj. kr. Anslagsposten bör
vara obetecknad.
3. Till studieförbundens centrala organisationskostnader beräknar jag 15,7 milj. kr., vilket innebär en ökning med drygt 3 milj. kr. Förstärkningen av denna anslagspost är motiverad dels av studieförbundens ökade arbetsuppgifter med den verksamhet som skall finansieras med det nya bidraget till kulturverksamhet, dels av studieförbundens ökade ansvar och uppgifter då det gäller den interna tillsynen. Jag har tidigare förordat att varje studieförbund skall få ett basbidrag, som för nästa budgetår bör omfatta 160000 kr. Resten av bidraget bör fördelas i huvudsak i enlighet med nuvarande bestämmelser (se bil. 1). Anslagsposten bör vara obetecknad.
4, Till administrationskostnader vid Förmedlingsbyrån för kulturprogram, Folkbildningsförbundet och länsbildningsförbunden utgår f.n. 2,3
milj. kr. Jag har tidigare utgått från att Förmedlingsbyrån inte skall finnas
kvar. Dess uppgifter kommer att tas över dels av statens kulturråd, dels av Folkbildningsförbundet.
För att möjliggöra en förstärkning av folkbildningens och kulturverksamhetens centrala och regionala samarbetsorgan räknar jag med en ökning av bidraget med 0,3 milj. kr. Bidraget till Folkbildningsförbundet och
länsbildningsförbunden föreslås således omfatta sammanlagt 2,6 milj. kr.
Anslagsposten bör vara obetecknad.
5. Även bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet och utvecklingsarbete föreslås öka. Denna ökning motiveras av studieförbundens nya och ökade uppgifter med intern utbildning, utvecklingsarbete m. m. En omfattande och kvalitativt högstående utbildning inom studieförbunden är enligt min mening en viktig förutsättning för att intentionerna med de föreslagna reformerna skall förverkligas. Jag föreslår att bidraget
skall omfatta 20 milj. kr.. vilket innebär en ökning med ca 4,6 milj. kr.
Anslagsposten bör vara obetecknad.
6. Till studieförbundens pedagogiska verksamhet för handikappade ut-
går f.n. ett bidrag om ca 3,5 milj. kr. Till produktion av studiematerial samt tekniska och organisatoriska stödåtgärder för handikappade utgår ca 2,9 milj. kr. Jag har tidigare framhållit att det är väsentligt att studicförbunden får ökade resurser för verksamheten för handikappade. Jag föreslär ett samlat bidrag till denna verksamhet för budgetåret 1981/82 om 10 milj. kr. Anslagsposten bör vara obetecknad.
7. Till av SÖ anordnad utbildning av teckenspråkstolkar. tolkar för
vuxendöva och dövblinda samt av tolkutbildare utgår f.n. 2923 000 kr. Jag
beräknar för nästa budgetår 3 200000 kr. vilket innebär en prisomräkning om 277 000 kr. Anslagsposten bör vara obetecknad.
8. Jag har tidigare föreslagit att den uppsökande verksamheten i bostadsområden skall förstärkas så att resurserna mer kan svara mot behoven. Jag räknar med en ökning om 4 milj. kr. Bidraget kommer då att omfatta 6 milj. kr. Anslagsposten bör vara obetecknad.
9. SÖ disponerar f.n. medel för kurs- och konferensverksamhet samt
för stöd åt försöksverksamhet och undersökningar inom folkbildningen
med sammanlagt 124 000 kr. Jag har nyss anfört att genomförandet av ett nytt bidragssystem medför vissa nya arbetsuppgifter för SÖ, t.ex. nya redovisningsrutiner och krav på ökad rådgivning till studieförbunden. Även för kulturrådet medför mina förslag nya arbetsuppgifter. Jag föreslår att övergångsvis för budgetåret 1981/82 och efter regeringens bemyndigande sammanlagt 800000 kr. av förevarande anslag får disponeras av de båda myndigheterna för sådana ökade kostnader som kan komma att uppstå på grund av de föreslagna förändringarna. Anslagsposten bör vara obetecknad.
10. T avsnittet om bidragsfrågor har jag anfört att jag för nästa budgetår beräknat ett särskilt bidrag till stöd för studieförbundsavdelningar som kan komma att få särskilda svårigheter att anpassa sig till det nya bidragssystem som jag föreslår. Jag har vidare föreslagit att universitetscirklar som är påbörjade under innevarande verksamhetsår skall få möjlighet att avsluta sin verksamhet under nästa budzetår. Resekostnadsersättning och traktamente till cirkelledare bör kunna utgå under budgetåret 1981/82 för dessa cirklar, Till övergångskostnader under nästa budgetår har jag beräknat 10 milj. kr. Anslagsposten bör vara obetecknad.
Jag har i prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 627 föreslagit en återgång till den tidigare ordningen att en del av anslaget Bidrag till studiecirkelverksamhet finansieras med medel som tillfaller statsverksamhet genom vuxenutbildningsavgiften.
Jag förordar att medlen till folkbildningsverksamheten nästa budgetår tas upp under ett särskilt förslagsanslag benämnt Bidrag till folkbildning.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
I. att godkänna att 70000 000 kr. av de medel som tillfaller statsver-
ket genom vuxenutbildningsavgiften för budgetåret 1981/82 an-
vänds till att delvis finansiera anslaget Bidrag till folkbildning.
2. att till Bidrag till folkbildning för budgetåret 1981/82 anvisa ett
förslagsanslag av 781915 000 kr.
11 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I
Nuvarande förhållanden
1. Studieförbundens verksamhet
1.1¶Omfattning
Verksamheten bedrivs i dag av tio godkända studieförbund, nämligen Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Folkuniversitetet, Frikyrkliga studie-
förbundet (FS), KFUK/KFUM:s studieförbund, Medborgarskolan, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan (SV), Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS) och
Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV).
Under verksamhetsåret 1979/80 genomfördes ca 10,8 milj. studiecirkeltimmar. Därav avsåg 10,56 milj. timmar allmänna studiecirklar och 243 000
timmar universitetscirklar. Av de allmänna studiecirkeltimmarna var 3,6 milj. timmar prioriterade jämlikt folkbildningsförordningens nionde pa-
ragraf.
Studiecirkeltimmarna fördelar sig på huvudämnestyper och studieförbund enligt följande tabeller.
Studiecirkeltimmar 1979/80 fördelade på ämnesgrupper
| Beteendevetenskap, humaniora | 841 450 |
| Estetiska ämnen | 4809 586 |
| Företagsekonomi, handel, kontor | 105 487 |
| Matematik, naturvetenskap | 427 264 |
| Medicin, hälso- och sjukvård | 94 545 |
| Samhällsvetenskap, information | 1857 123 |
| Språk | 1726 230 |
| Teknik | 313351 |
Ämnen ej hänförliga till de angivna ämnesgrupperna 638490 Studiecirkeltimmar 1979/80 fördelade på studieförbund
| ABF | 3294 505 |
| Folkuniversitetet | 802 360 |
| FS | 341 734 |
| KFUK/KFUM | 76772 |
| Medborgarskolan | 1220372 |
| NBV | 545 027 |
| Studiefrämjandet | 877 565 |
| SV | 1934 221 |
| SKS | 657212 |
| TBV | 1063 758 |
S Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 127
1.2 Statsbidrag till studieförbund.ens verksamhet
Statliga anslag utgår dels som bidrag till studieförbund och till studiecirkelverksamhet, dels som bidrag till kulturprogram inom föreningslivet. Innevarande budgetår är bidraget till studieförbund 39,4 milj. kr., bidraget till studiecirkelverksamhet 809,4 milj. kr. och studieförbundens andel av bidraget till kulturprogram inom föreningslivet 17,55 milj. kr. Studicförbunden kan dessutom tillgodoräkna sig ränteintäkter, eftersom bidraget till studiecirkelverksamhet utbetalas i förskott till studieförbunden och av dem fördelas i perioder under budgetåret till Iokalavdelningarna. Budgetåret 1979/80 kan dessa ränteintäkter beräknas ha varit ca 25 milj. kr. Statliga anslag för speciella studie- och informationsinsatser utgår vidare till studieförbunden, t. ex. från SIDA, konsumentverket och arbetarskyddsstyrelsen.
Förutom med statliga anslag bekostas studieförbundens verksamhet med kommunala bidrag samt med deltagar- och inträdesavgifter m. m.
Bidrag till studiecirklar
Bestämmelser om statsbidrag till studiecirkelverksamhet finns i folkbildningsförordningen (1963:463) och i förordningen den 9 juni 1977 om statsbidrag till avgifter från arbetsgivare enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring m.m. för handledare och fackman i studiecirkel. De grundläggande principerna för statsbidrag fastställdes av riksdagen i anledning av prop. 1963:36. De innebär att statsbidrag utgår med 75 26 av kostnaderna för ledararvode och studiematerial, dock högst med ett visst belopp, f.n. 52 kr. 50 öre, per studietimme.
Bidrag utgår vidare med 759t av kostnaderna för arbetsgivaravgiften m.m. för ledare i studiecirkel och för hela motsvarande kostnad för teckenspråkstolk.
Allmänna cirklar i vissa prioriterade ämnen erhåller ett tilläggsbidrag. De prioriterade ämnena är svenska, engelska, matematik och samhällskunskap på högst grundskolans nivå samt hemspråk för invandrare. Tilläggsbidraget utgår också till studiecirklar som har till syfte att meddela facklig utbildning eller att utveckla handikappades färdigheter att meddela sig. Avsikten med att införa ett tilläggsbidrag var bl.a. att kunna erbjuda i första hand de utbildningsmässigt missgynnade avgiftsfria studier eller studier med låga deltagaravgifter.
För allmänna cirklar i glesbygd utgår dels ett tillägg till timbidraget, dels ersättning med 75 24 av cirkelledares resekostnader och traktamente. Andra tilläggsbidrag är ersättning för arvode, resekostnader och traktamente till fackman samt till tolk för döva och dövblinda. För universitetscirklar utgår dels ett högre timbidrag, dels bidrag till resekostnadsersättning och traktamente för cirkelledare.
Bidrag till kulturprogram
Den 1 juli 1974 infördes ett nytt bidrag på 2 milj. kr. till experiment- och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer. Pengarna
fördelas av statens kulturråd till projekt som inte kan få stöd på annat sätt.
t. ex. via studiecirkelbidragen. Projekten kan dels gälla nya arbetsmetoder i amatörverksamheten, dels försök med att föra ut kulturaktiviteter till nya
grupper och i nya miljöer. Bidraget uppgår budgetåret 1980/81 till 2.6
milj. kr.
Ett nytt statligt bidrag infördes också för att ge föreningar, organisationer och andra grupper ekonomiska möjligheter att i ökad utsträckning
efterfråga kulturprogram. Med detta bidrag eftersträvades att ge förenings-
livet möjligheter att bredda och fördjupa sin verksamhet och att föra ut kulturprogram till grupper och miljöer som vanligen inte nås av kulturinsti-
tutionernas verksamhet.
Detta bidrag ersatte det tidigare bidraget till föreläsningsverksamhet och
avsåg föreläsningar, sång-, musik- och dansprogram, dramatisk framställ-
ning, film och utställningar. Bidraget riktades till föreningslivet. dvs. till studieförbund, länsbildningsförbund, föreläsningsföreningar samt vissa
föreningar utanför folkbildningsorganisationerna. Innevarande budgetår uppgår bidraget till 18,9 milj. kr. Bidraget till experiment- och utvecklingsarbete fördelas av statens kul-
turråd. Ansvaret för fördelningen av bidraget till kulturprogram har Förmedlingsbyrån för kulturprogram, som leds av en styrelse i vilken sex
ledamöter utses av Folkbildningsförbundet och två av Konstnärliga och
litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS).
Bidrag till studieförbund
Bidrag utgår till av SÖ godkända studieförbund, som har till huvuduppgift att bland vuxna bedriva studie- och bildningsverksamhet av riksomfat-
tande karaktär och som har en självständig ekonomisk förvaltning. För att
bli godkänd som studieförbund fordras att organisationen under de tre senaste budgetåren genomfört minst 50000 statsbidragsberättigade studiecirkeltimmar om året. Studieförbundets studie- och bildningsverksamhet skall stå under överinseende av en studierektor som av SÖ förklarats
lämplig för befattningen. Statens bidrag till studieförbundens centrala kostnader fördelar sig i huvudsak på fem poster, avseende kostnader för
a) organisationsinsatser, b) pedagogisk verksamhet, c) pedagogisk verksamhet för handikappade,
d) produktion av studiematerial och tekniska och organistoriska stödåtgärder för handikapppade, e) försöksverksamhet med uppsökande verksamhet i bostadsområden.
Dessutom finansieras utbildniag av tolkar för döva och dövblinda samt av folkutbildare ur detta anslag.
Bidraget till organisationskostnaderna fördelas mellan studieförbunden på grundval av det genomsnittliga antalet statsbidragsberättigade studietimmar under de tre senaste åren. Principerna för fördelningen utformas närmare av regeringen (prop. 1974:28, UbU 1974:27. rskr 1974: 249). Från organisationsbidraget utbetalar SÖ ett särskilt bidrag för utbildningsverksamhet bland sjömän (prop. 1963: 36 s. 83).
Bidraget till pedagogisk verksamhet fördelas mellan förbunden i proportion till genomsnittliga antalet statsbidragsberättigade studietimmar under de tre senaste verksamhetsåren. Bidraget skall användas för åtgärder av pedagogisk natur inom studiecirkelverksamheten, i första hand till utgifter för utbildning av ledare för studiecirklar, framställning av studiematerial och pedagogiska hjälpmedel, anskaffande av apparater för pedagogiskt bruk samt pedagogisk försöksverksamhet. |
För att täcka kostnaderna för studieförbundens centrala administration av invandrarundervisning utgår bidrag med 2kr. per studietimme. Vidare kan studieförbunden för invandrarundervisningen erhålla bidrag till utbildning av cirkelledare och organisatörer, till pedagogiskt utvecklingsarbete, försöksverksamhet med uppsökande verksamhet och barntillsyn samt till kurser vid folkhögskola.
Utöver de bidrag som har beskrivits här förekommer det att studieförbunden erhåller bidrag från olika statliga myndigheter för särskilda verksamheter. SIDA lämnar t.ex. bidrag för information om u-länder och utvecklingsproblem, arbetarskyddsstyrelsen för upplysningsverksamhet i förebyggande arbetarskydd och statens ungdomsråd för motsvarande verksamhet i alkohol- och narkotikafrågor.
2. Kommunal vuxenutbildning
På grundval av förslag i proposition 1967:85 angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m.m. fattade riksdagen beslut om att inrätta en lokal gymnasial vuxenutbildning fr.o.m. den 1 juli 1968. Den ersatte kvällsgymnasierna, som i flertalet fall redan hade kommunen som huvudman. Några få drevs av studieförbund. Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) skulle erbjuda kompetensinriktad utbildning motsvarande läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan. Till komvux fördes också yrkesskolans deltidskurser. Riktlinjer angavs för avgränsningen mellan det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och komvux. Under 1970-talets början betonades i flera propositioner vikten av att vuxenurcbildningen skulle medverka till att överbrygga utbildningsklyftan. Man inriktade mera målmedvetet komvux resurser på att tillgodose dem som bäst behöver utbildningen genom att
Prop. 1980/81: 127 . 69
prioritera utbildning på grundskolnivå. Även vikten av den yrkesinriktade
utbildningen på gymnasienivå betonades.
Inom den kommunala vuxenutbildningen anordnas nu kurser som mot-
svarar utbildningen enligt läroplanerna för grundskolans högstadium och gymnasieskolan samt särskild yrkesinriktad utbildning, som inte har någon motsvarighet inom ungdomsskolan. Behörig att intas till grundskolkurs är den som senast det kalenderår studierna påbörjas fyller 16 år. Till gymna-
sieskolkurs kan man intas det år man fyller 18år. Några behörighetskrav
för inträde finns inte utöver att man skall bedömas ha förutsättningar att
följa kursen. Den som redan har motsvarande utbildning får intas i komvux
endast om plats kan beredas utan ökade kostnader för statsverket.
Undervisningen är annorlunda upplagd än i ungdomsskolan. Antalet undervisningstimmar är genomgående lägre. Det går att studera på deltid
eller heltid och man läser inte alla ämnen samtidigt. Ämnen som gymna-
stik, musik och slöjd förekommer inte. Komvux anordnas i stor utsträckning som kurser på kvällstid. Under senare år har dock andelen dagkurser
ökat. I dag anordnas kommunal vuxenutbildning i flertalet kommuner i landet.
Antalet kursdeltagare uppgick läsåret 1979/80 till ca 330000. Av dessa gick 3320 i grundskolkurser, 4690 i teoretiska gymnasieskolkurser och 2196 i yrkesinriktade kurser.
3. Annan vuxenutbildning
Folkhögskolan
Folkhögskolan är en examensfri skola. Dess uppgift är att meddela allmän medborgerlig bildning. Det finns inga centralt utarbetade kurspla-
ner utan varje skola utarbetar inom en allmän målsättningsram sitt eget
arbetssätt.
Vid folkhögskolorna anordnas kurser av olika längd och typ. De långa kurserna omfattar i allmänhet 34 veckor. Förutom allmänna kurser, som anordnas vid varje folkhögskola ges vid en del skolor kurser som är inriktade mot ett visst ämnesområde, t.ex. konst, teater, u-landsfrågor eller ungdomsfrågor. Dessa specialkurser kan omfatta från några dagar
upp till 34 veckor. Vid folkhögskola kan även förekomma viss yrkesutbildning för fritidsledare.
Folkhögskolan ger också kurser till elever med särskilda behov. Man har
goda möjligheter att ge utbildning till handikappade elever och man anordnar särskilda kurser för invandrarfamiljer. Vid vissa folkhögskolor anordnas s.k. samverkanskurser, under vilka
deltagarna kan uppbära dagstudiestöd.
Budgetåret 1979/80 var antalet deltagare i de långa kurserna 12 800 och i
de korta kurserna 205 000. Sammanlagt bedrev således ca 217 800 personer
folkhögskolestudier under året.
Budgetåret 1980/81 beräknas den totala utbildningsvolymen i Sveriges
114 folkhögskolor uppgå till ca 665 000 elevveckor.
Statlig vuxenutbildning
Den statliga vuxenutbildningen är främst ett komplement till den kommunala. Den är till skillnad från kommunal vuxenutbildning riksrekryterande och har kommit till främst för att nå personer, som bor på orter, där
kommunal vuxenutbildning i det eller de önskade ämnena inte går att
ordna och för personer som av olika anledningar inte kan delta i sådan
utbildning. Det tinns två skolor för statlig vuxenutbildning (SSV), i Norr-
köping och i Härnösand. De ger utbildning enligt läroplanen för grundskolans högstadium och gymnasieskolan. Antalet elever beräknas läsåret 1980/81 i s.k. varvad undervisning till ca 14000 och i brevundervisning till ca 21000.
Utbildning i radio och tv
Inom Sveriges Radio har sedan Radiotjänsts tillkomst 1925 olika typer
av vuxenundervisning förekommit inom ramen för den allmänna programverksamheten.
1964 bildades en särskild sektion för vuxenundervisning. 1969 slogs
sektionen för vuxenundervisning och skolprogramavdelningen samman till en gemensam enhet, utbildningsprogramenheten.
Kommittén för television och radio i utbildningen (TRU) tillsattes 1967
för att bedriva försöksverksamhet inom området. 1972 övertog kommittén för den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildnings-
väsendet den tidigare TRU-kormmitténs uppgifter. Den nya kommitténs verksamhet inriktades främst mot vuxenutbildning på alla nivåer och mot
förskolan. Viss del av verksamheten vände sig särskilt till handikappade.
Den 1 januari 1978 sammanfördes verksamheten vid TRU och Sveriges Radios utbildningsprogramenhetr till ett företag, Sveriges Utbildningsradio aktiebolag. Bolaget skall producera radio- och TV-program för utbild-
ningsändamål, dels för eterdistribution, dels i form av kassetter. Programmen för vuxna är avsedda för individuella studier som inte leder
till betyg. Ibland anordnar studieförbunden cirklar i anslutning till radio-
och TV-kurserna. Samverkan med ämneskurser vid folkhögskola kan också förekomma.
Arbetsmarknadsutbildning
Arbetsmarknadsutbildning (AMU) är ett arbetsmarknadspolitiskt medel. Dess främsta syfte är att vuxna personer som är eller riskerar att bli arbetslösa skall kunna få stadigvarande arbete efter utbildningen. Utbild-
ningen skall också medverka till att öka tillgången på yrkesutbildad arbets-
kraft inom de sektorer på arbetsmarknaden där det föreligger brist. För vissa yrken med särskilt stor brist på yrkesutbildade anordnas s.k. bristyrkesutbildning. Till sådan utbildning kan antas även personer som inte är
eller löper risk att bli arbetslösa.
En stor del av arbetsmarknadsutbildningen äger rum i kurser som SÖ anordnar särskilt för ändamålet. Dessa AMU-kurser förläggs i allmänhet
till något AMU-center. Den yrkesutbildning som ges vid AMU-center kan
vara grundläggande eller utgöra påbyggnadsutbildning för den som redan
har grundläggande yrkeskunskaper. Utbildningstiden kan variera från någ-
ra veckor till ett par år. I samband med yrkesutbildningen ges ofta undervisning i allmänna ämnen (svenska, samhällskunskap, engelska, matema-
tik, fysik och kemi). Förberedande teorikurser — s.k. preparandkurser —
anordnas också för dem som behöver denna förberedelse inför sin yrkesutbildning.
AMU-kurser är huvudsakligen avsedda för personer som fyllt 20 år. Vid de s.k. nybörjarkurserna vid riksyrkesskolor tas dock arbetslösa ungdo-
mar under 20 år emot. Arbetsmarknadsministern har dock för avsikt att i
en proposition om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning föreslå en sänkning av åldersgränsen till 18 år vid de av SÖ anordnade AMU-kurserna.
Arbetsmarknadsutbildning kan också förläggas till skola inom det regul- Jjära skolväsendet, t.ex. inom den kommunala vuxenutbildningen. gymna-
sieskolan eller på folkhögskola.
Vidare kan arbetsmarknadsutbildning förläggas till företag. Det kan gälla t.ex. för arbetshandikappade, i samband med permitteringshot eller vid utbildning av nyanställd som gjort ett otraditionellt yrkesval (jämställdhetsutbildning).
Antal personer som påbörjade arbetsmarknadsutbildning 1979/80.
SÖ:s AMU-kurser 78 000 Kurser inom det reguljära utbildningsväsendet 32000 Kurser inom företag 7000 Övriga kurser (korrespondenskurser,
kurser i regi av studieförbund m. m.) 3000
120 000
Det finns 53 AMU-center. ett sextiotal filialer och 4 riksyrkesskolor.
Fackliga och andra organisationers kursverksamhet
De stora löntagarorganisationerna bedriver en omfattande utbildnings-
verksamhet för sina förtroendevalda företrädare. Utbildningen omfattar
fackliga och samhälleliga frågor. Den vanligaste utbildningsformen är studiecirkeln, men det har blivit allt vanligare att också anordna internatkurser.
De fackliga studierna domineras av utbildning av skyddsombud och andra förtroendevalda i frågor som rör den nya arbetsmiljölagen och lagen om medbestämmande i arbetslivet.
Det utgår statligt stöd till löntagarorganisationernas centrala kursverksamhet, som ersättning dels till undervisningskostnader, dels till deltagarnas rese- och inackorderingskostnader.
1978/79 anordnade LO 545 centrala statsbidragsberättigade kurser med ca 14600 deltagare. TCO anordnade under samma år ca 250 kurser med sammanlagt ca 6400 deltagare och SACO/SR 65 kurser med ca 1600 deltagare.
Ett motsvarande statligt stöd utgår till cirkel- och kursverksamhet, som anordnas av Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges fiskares riksförbund (SFR) och Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familjeföretagen (SHIO). Dessa organisationer anordnade under budgetåret 1978/79 sammanlagt 52 kurser med ca 1100 deltagare.
Företagsförlagd utbildning
Intern utbildning inom företag och förvaltningar har huvudsakligen två funktioner. Dels möjliggör och underlättar den anpassning till pågående och kommande förändringar av verksamheten, dels ger den möjligheter att skola in anställda för nya uppgifter eller nya befattningar.
Många statliga och kommunala myndigheter anordnar grundläggande fackutbildning samt fort- och vidareutbildning för sina anställda.
Företagsintern utbildning förekommer dels vid enskilda företag, dels genom att anställd personal deltar i extern utbildning. Utbildning inom små och medelstora företag drivs ofta i samarbete med olika organisationer såsom SAF och dess förbund, SHIO-Familjeföretagen, statens institut för företagsutveckling (SIFU).
Det förekommer också en omfattande branschutbildning, ofta i samarbete mellan branschernas arbetsgivarförbund eller de allmänna branschorganisationerna. Exempel på sådan utbildning är Sveriges Pappersindustriförbunds kurser för tjänstemän, arbetsledare och arbetare.
Kooperationen har en omfattande personalutbildning och en egen skola, Vår Gård. SAF:s utbildning bedrivs huvudsakligen av Arbetsledarinstitutet — Rationaliseringstekniska institutet (ALI-RATI), en enhet inom SAF:s utbildningsavdelning. Genom en rad yrkes- och studieråd samarbetar arbetsmarknadens parter i utbildningsfrågor.
Korrespondensundervisning
Det finns endast ett fåtal skolor och institut för korrespondensundervisning i Sverige, men studieformen har ändå haft stor betydelse för vuxna. I samband med att andra vuxenurbildningsvägar har byggts ut har korrespondensundervisningen i viss mån ändrat karaktär och alltmer kommit att kombineras med internatkurser eller studiecirklar.
Liber/Hermods är den största producenten av korrespondensundervisning. Hermods kurser har till stor del inriktats på att utbilda anställda inom företag och förvaltningar. Institutet har också ett stort kompetensinriktat utbud av kurser som överensstämmer med grund- och gymnasieskolans läroplaner samt kurser inriktade mot olika yrkesområden.
Brevskolan, som ägs av vissa folkrörelser, har till stor del inriktat sig på delägarorganisationernas behov och specialiserat sig på material för studiecirklar. Men skolan har också ett mer allmänt kursutbud. Andra korrespondensinstitut är t.ex. Lantbrukets korrespondensinstitut (LTK) och Försvarets brevskola.
Bilaga 2
Sammanfattning av Folkbildning för 80-talet (SOU
1979: 85), slutbetänkande från folkbildningsutredningen
Kapitel 2 och 3 Bakgrund, nutid och framtid
I kapitel 2 och 3 ger folkbildniagsutredningen ett fylligt bakgrundsmaterial till de följande resonemangen och förslagen. De historiska bakgrundsbeskrivningarna ger en översiktlig information om varför och hur svenskt
folkbildningsarbete växte fram. Historiskt kunnande gör det enligt kommittén lättare att förstå folkbildringsorganisationernas mångfald, mål och arbetsformer. Kommitténs analyser och förslag är framåtsiktande men
samtidigt förankrade i det som redan från början gav folkbildningsarbetet
dess viktigaste kännetecken. Mångfald genom att olika folkrörelser med
olika idéinriktning skapade sina egna studieorgan. Självverksamhet genom
att folkrörelsernas medlemmar själva tog initiativ, organiserade och
byggde upp verksamheten. Frihet som en naturlig följd av att deltagarna själva organiserade studiecirklarna, bestämde om ämne, lokal, ledare, studiematerial, studietakt, arbetsmetoder och innehåll. Idéburet genom att studierna ofta syftade till att göra den enskilde medlemmen mer kunnig och
aktiv i folkrörelsernas arbete, som hade till mål att förändra och förbättra samhället.
Det svenska samhället var mycket annorlunda när folkrörelserna och folkbildningsarbetet växte fram jämfört med dagens samhälle. Kommittén
anser att dess analyser visar att folkbildningsarbetets ursprungliga mål, arbetsformer och övriga kännetecken fortfarande är aktuella och i långa
folkbildningsutredningen med hjälp av rapporter främst från sekretariatet för framtidsstudier sökt fånga in tänkbara utvecklingslinjer för framtiden. På så sätt har kommittén fått vissa hållpunkter för bedömning av folkbildningsarbetets framtida villkor.
Rapporterna från sekretariatet för framtidsstudier är spekulativa och ibland starkt färgade av författarnas samhällssyn. Kommittén har inte tagit
ställning till dessa värderingar. Rapporterna har i stället tjänat som utgångspunkter för resonemang och antaganden.
Många människor känner i dag tveksamhet inför den tekniska utvecklingen och hur denna utveckling kommer att påverka våra framtida livsbe-
tingelser. Kommittén understryker att teknik och teknisk utveckling i sig
vare sig är ond eller god. Det väsentliga är hur vi använder tekniken och att
vi kan styra den genom demokratiska beslut. Skail det bli möjligt, måste folkbildningsarbetet i ökad utsträckning satsa på de tekniska och naturve-
tenskapliga ämnena i syfte att höja allmänbildningen på detta område. En sida av den tekniska utvecklingen är datoriseringen inom arbetslivet. Den-
na leder till att många arbetstillfällen försvinner. Det ligger nära till hands att man då i princip söker fördela tillgängliga arbetstillfällen så att alla får
arbete. I så fall förkortas arbetstiden. Studieförbundens arbetsfält kommer
därigenom att vidgas ytterligare. Studier och andra kulturaktiviteter kän i
ökad utsträckning då fylla människors förlängda fritid. Vissa framtidsforskare förutser genomgripande förändringar av det
svenska samhället under 80- och 90-talen. Det kan röra sig om förändringar, som starkt påverkar människors livsbetingelser såväl materiellt som värderingsmässigt. Studiecirkel-, kultur- och föreningsarbete kan enligt
kommitténs mening fylla viktiga uppgifter såväl när det gäller behovet av
gemenskap som genom att förmedla insikter om orsaker bakom skeenden och förändringar.
Sedan länge har studieförbunden arbetat med konsumentupplysande verksamhet. Kommittén anser att dessa uppgifter blir än viktigare i ctt
framtida samhälle om massmedia och andra maktcentra kommer att för-
stärka reklamens och de kommersiella krafternas inflytande. På det internationella området kan vi vänta en utveckling mot ökat globalt medansvar
och beroende. De problem och frågeställningar. som ytligt betraktat bara berör våra inhemska förhållanden, måste i det framtida studie- och kultur-
arbetet sättas in i ett bredare sammanhang. Mer kunskap om de internationella frågorna kan leda fram till viktiga värderingsförändringar. Det gäller
framför allt frågan om hur vi bör fördela jordens resurser på ett mera solidariskt och rättvist sätt. Studieförbunden måste utbreda och fördjupa diskussionen om en ny ekonomisk världsordning. Folkbildningsutredning-
en anser att studieförbunden har alldeles särskilda möjligheter att aktuali-
sera här antydda frågor. Det hänger samman med studieförbundens möjligheter att bevara sin karaktär som bärare av idéer förankrade i folkrörelser. Det handiar alltså om värderingar, som har förankring i politiska, religiösa
eller andra ideologier.
Folkbildningsarbetets insatser för att fördjupa och vidareutveckla demo-
kratin blir enligt kommitténs mening lika aktuella i framtiden som de varit
tidigare och är i dag. Samspelet mellan upplysning och demokrati är alltid viktigt. Dialogen mellan väljare och valda måste göras angelägen och
begriplig. Man måste kunna tala samma språk. De vanliga människorna
måste få känna att de blir tagna på allvar och att deras synpunkter verkligen beaktas.
Kommittén påpekar att framtidens samhälle kommer att allt mer domineras av massmedierna. Impulser, kunskaper, information, fakta och vär-
deringar kommer att blandas med varandra. Det gör det ytterst svårt för
mottagarna att bedöma vad innehållet står för. Det förstärks av att infor-
mationerna ofta kringgärdas av anspråk på trovärdighet och vederhäftighet. Folkbildningsarbetet måste arbeta så att människor tillägnar sig en sund kritisk och självständig hållning. Tittare, lyssnare och läsare bör få insikter om hur massmedierna arbetar, hur urval sker och hur fakta och
värderingar kan läggas tillrätta och ändå framstå som saklig och allsidig information.
Folkbildningsutredningen är skeptisk mot en framtida eventuell utveckling av ett utbyggt och väloljat servicesamhälle, där medborgarna i första hand betraktas som konsumenter av servicesamhällets tjänster. Det är risk för att människor bekvämt accepterar denna roll och nöjer sig med att passivt betrakta samhället från åskådarbänk i stället för att ta personligt ansvar för egna och gemensamma angelägenheter. Folkbildningsarbetet kan motverka en sådan utveckling genom att stimulera människor till aktivt samhällsarbete, till att diskutera, planera, förbereda och genomföra uppgifter inom områden, som rör t. ex. studier, fritid, föreningsarbete och lokal kulturverksamhet.
Under rubriken Kulturpolitikens mål diskuterar folkbildningsutredningen de mål, som fastställdes av riksdagen i anslutning till proposition 1974:28. Kommittén anser att studieförbunden bör få resurser för att kunna medverka till att de kulturpolitiska målen förverkligas. Detta bör leda fram till en ökad kulturell jämlikhet. Kommittén redovisar hur olika kulturinstitutioner vid sidan av studieförbunden bedriver en omfattande kulturell verksamhet. Det sker t. ex. inom Svenska riksteatern, Stiftelsen institutet för rikskonserter, Riksutställningar och Regionmusiken. Folkbildningsutredningen anser det angeläget att samarbetet mellan kulturinstitutionerna och studieförbunden byggs ut. Det gäller även verksamma kulturarbetare och fria grupper. Samarbetet bör ske med ömsesidig respekt för varandras särarter och betydelse för ett allsidigt utvecklat kulturliv. Kommittén erinrar om att studiecirkeln är studieförbundens dominerande arbetsform även då man studerar konst, litteratur, teater, dans, foto, film, musik och allmänna kulturfrågor. Det är dock inte självklart att studiecirkeln alltid bäst leder till ökad självverksamhet inom det estetiska området. Folkbildningsutredningen anser därför att nya arbetsformer fortlöpande måste prövas och utvärderas.
Enligt direktiven skulle folkbildningsutredningen studera frågor, som rör gränsdragning mellan kommunal vuxenutbildning och folkbildningsarbetet och ”komma med förslag om nya gränsdragningsregler”. I syfte att finna principiella utgångspunkter för en sådan gränsdragning har kommittén beskrivit målen för kommunal vuxenutbildning såsom de formulerats i propositioner och av tillsynsmyndigheten. Därefter har kommittén beskrivit folkbildningsarbetets allmänna mål på sätt som kommittén uppfattar dem. Kommittén har sedan jämfört de uttalade målen för de två vuxenstudieformerna i syfte att kunna beskriva folkbildningens plats i det totala vuxenutbildningssammanhanget. Kommitten sammanfattar sina jämförelser vad gäller mål, uppgifter och organisation enligt tablå på nästa sida.
71 Folkbildning Kommunal vuxenutbildning
Ger vuxna möjligheter till Ger vuxna möjligheter till studier och kulturaktiviteter kortare eller längre under hela livstiden. studieperioder insatta i
ett system av återkommande
utbildning. Skall ge allmän medborgerlig Skall ge utbildning, fortbildning enl. angivna mål- bildning eller vidareutformuleringar. Skall ej ge bildning i yrket eller bebehörighet för fortsatta hörighet för fortsatta studier eller ge yrkesutbild- studier. Betyg eller ibland ning. Kan undantagsvis ge intyg utfärdas. fortbildning i yrket. Inga prov eller betyg. Startas, byggs upp och admi- Startas och administreras nistreras av studieförbund som av samhällets organ: stat, "är fria demokratiska organisa- landsting eller kommun. tioner och som i regel har folk- Organisatoriskt uppbyggd rörelseanknytning. efter mönster från ungdoms-
skolan. Styrs av organisationernas Styrs av politiskt valda och studieförbundens represen- organ med stöd av lagar och tanter och av deltagare i verk- förordningar. samheten. Idéburen med möjligheter till Idéologisk profilering ej profilering. Bygger ofta på tillåten. Skall inta en en samhällsuppfattning t. ex. neutral hållning. religiös, politisk eller annan idégrund. Reglerad genom folkbildnings- Reglerad genom vuxenutbildförordningen som anger bestäm- ningsförordningen som inbemelser om t. ex. minsta antal griper bestämmelser om cirkeldeltagare och cirkelsam- t.ex. timtal, läroplan, mankomster. studietakt och studie-
nivå. Deltagarna själva kan enligt Deltagarna kan ha ett visst folkbildningsförordningen be- inflytande genom kurskonfestämma om metoder, tillväga- renser och samarbetsgångssätt, studiematerial, nämnd. studietakt, studienivå och studietid. Kursavgifter. Inga kursavgifter.
Med hjälp av uppställningen bestämmer folkbildningsutredningen folkbildningsarbetets plats i det totala vuxenutbildningssammanhanget. Kommittén konstaterar att studieförbundens verksamhet 1 högre grad än samhällets vuxenutbildning skall vara en del av människornas naturliga var-
dagsaktiviteter och alltså innebära livslångt lärande. Gemensamt för både folkbildning och vuxenutbildning är uppgiften att förmedla kunskaper och färdigheter. Folkbildningsarbetets förgrenade kontaktnät, flexibilitet och fria arbetsformer ger särskilda möjligheter att nå de kortutbildade och
politiskt fattiga”. Till folkbildningsarbetets huvuduppgifter hör att stimu-
lera människor till självinsikt och självförtroende, att öka deras kommunikationsförmåga och utveckla deras skapande förmåga. De metoder och tillvägagångssätt som används är ägnade att ge social träning och cirkeln är ofta ett forum för kontakt och gemenskap. Till folkbildningsarbetets speci-
fika uppgifter hör också att möta de omfattande behov av profilerad
verksamhet, som finns bland folkrörelsernas medlemmar. Hit hör t.ex. studier för samhällsarbete och idéinriktad kulturverksamhet, liksom trä-
ning i kritiskt tänkande, beredskap inför förändringar och strävanden att söka påverka utvecklingen i positiv riktning. Under rubriken Studieförburdens kännetecken diskuterar kommittén
studieförbundens folkrörelseanknytning och profilerade studier. Man understryker att folkrörelseanknytning visserligen är mycket viktig, men att
den verksamhet som riktas mot en bred allmänhet är lika viktig. Enligt nu
gällande regler skall studiecirkelverksamheten utformas så att ”det föreligger förutsättningar för en objektiv och allsidig belysning av studieäm-
nena”. Kommittén menar att begreppet objektivitet bör utbytas mot ordet saklighet. Kommittén föreslår dessutom orden ”en allsidig belysning av studieämnena”. Studierna skall vidare vara undersökande och utforskande och klimatet öppet så att även kontroversiella frågor kan ställas och
svar sökas.
Kommittén har studerat de studiekampanjer, som studieförbunden genomfört som resultat av statliga initiativ. Staten har bidragit med extra stöd till dessa kampanjer, som rönt stort intresse och resulterat i ett anmärkningsvärt stort antal studiecirklar. Folkbildningsutredningen anser att studieförbunden bör kunna medverka i dessa kampanjer, men studieförbunden skall ha rätt att säga nej och rätt att själva producera sitt material och svara för ledarutbildning i anslutning till kampanjerna. Verksamheten bör kunna genomföras av studieförbunden utan att samhällets organ ställer upp speciella villkor. Varken samhälle eller organisationer får styra deras verksamhet. Det är de människor, som deltar i verksamheten, som skall forma och utveckla arbetet. Deltagandet skall vara frivilligt och
den enskilde skall själv välja studieförbund. Mål, innehåll och arbets-
former skall bestämmas av deltagarna. Prov och betyg får inte förekomma
och centralt fastställda läroplaner får inte styra verksamheten. Folkbild-
ningsarbetet har sedan gammalt burits upp av ideella insatser. Detta betraktar kommittén som värdefullt. Studieförbunden bör eftersträva att bevara cirkelledarskapet som ett förtroendeuppdrag. Om en växande grupp cirkelledare blir heltidsanställda och ser cirkelledarskapet uteslutande som ett yrke, betraktar kommittén detta som en nackdel.
Under rubriken Arbetsrättslagstiftningens inverkan på folkbildningsar-
betet diskuterar kommittén frågan om hur denna lagstiftning kan gripa in
och begränsa studieförbundens frihet. Kommittén konstaterar att lagen om anställningsskydd, LAS, inte ändrat på studieförbundens rätt att besluta
om sin egen verksamhet, t. ex. ändra inriktningen av verksamheten eller
lägga ner cirklar. Läggs en cirkel ner, föreligger arbetsbrist för den anställ-
de cirkelledaren. Denne kan emellertid sägas upp endast under förutsätt-
ning att arbetsgivaren (t.ex. studieförbund eller en lokalavdelning inom studieförbund) fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7§, andra
stycket, i LAS. Arbetsgivaren är skyldig att erbjuda sådan anställning,
dvs. anställning som t. ex. cirkelledare i annan cirkel, för vilken arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer även om viss inlärningstid skulle krä-
vas för de nya arbetsuppgifterna. Någon skyldighet för arbetsgivaren att
erbjuda arbetstagaren omplacering till sådant arbete som kräver omskolning föreligger inte. Omplaceringsskyldigheten torde i vissa fall kunna
medföra att cirkeldeltagarnas möjligheter att välja cirkelledare beskärs.
När det gäller Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) har
kommittén funnit att 2§ MBL bör kunna ge önskvärt skydd mot begränsningar av studieförbundens frihet. Avvägningen mellan studieförbundens
rätt att själva bestämma över sin verksamhet och de anställdas rätt till
medbestämmande har hittills reglerats genom denna lag paragraf. Detta
har i praktiken inte ifrågasatts av parterna. Någon tvist har så långt kommittén känner till inte aktualiserats. Enligt kommitténs mening föreligger inte något skäl att efterfråga någon annan lösning.
Kapitel 4 Studieförbundens arbetsformer och metoder
Det finns f.n. tio studieförbund. Kommittén utesluter inte att det i framtiden kommer att finnas behov av att nya förbund bildas. Det kan finnas nya folkrörelsegrupper, som inte känner ideologisk samhörighet med något av de nu godkända studieförbunden. Kommittén föreslår en uppmjukning av de krav som bör ställas för att bli ett av tillsynsmyndigheten godkänt studieförbund. Det erforderliga genomsnittliga antalet godkända studietimmar under de tre senaste verksamhetsåren bör sänkas från
50000 studietimmar till 25000. Endast godkända studieförbund får möjligheter att förmedla statsbidrag till studiecirklar. Kommittén föreslår att studieförbundets styrelse och inte dess rektor skall inför tillsynsmyndighe-
ten svara för förbundets verksamhet. Tillsynsmyndigheten behöver då inte heller i fortsättningen godkänna studierektorn.
I ett metodavsnitt diskuterar kommittén studiecirkelns pedagogiska kän-
netecken. Där betonar man studiecirkelns självständighet, samarbetet mellan cirkeldeltagarna och studiecirkelns uppgift att förmedla relevanta kun-
skaper och färdigheter. Studiecirkeln bör arbeta informellt och ledaren bör betrakta sig som medstuderande.
Även studiematerialet bör enligt kommitténs mening vara sådant att det stimulerar cirkeldeltagarna att anpassa det till gruppens behov och intressen och till lokala förhållanden. Cirklarna bör också ges möjligheter att själva sammanställa sitt studiematerial.
Under rubriken Kulturverksamhet noterar kommittén att studieförbundens verksamhet av tradition har dominerats av studiecirklar. Studiecirkeln har betytt och betyder mycket även för kulturlivet i stort. När den nuvarande statliga kulturpolitiken lades fast i och med 1974 års kulturproposition, omvandlades statsbidraget till föreläsningar till stöd för kulturprogram inom föreningslivet”. Bidraget förstärktes väsentligt och uppgår 1980/81 till 18,9 milj. kr.
Studieförbundens arbetsmöjligheter på kulturområdet har ökat och under år 1978/79 anordnades 860029 kulturprogram med 10,2 milj. deltagare. Bidraget har dock enligt kommittén fungerat mest som distributionsstöd för färdigproducerade kulturprogram och har inte lett till en önskvärd samverkan mellan studiecirkelverksamhet och övrig kulturverksamhet. Kommittén antyder att det är önskvärt att bryta det ensidiga kulturdistributiva mönstret och vidga den lokalt förankrade amatörkulturella verksamheten. Syftet är att ge människor möjligheter att utveckla sina förutsättningar och behov genom fritt kollektivt skapande. Framför allt vill man åstadkomma samspel mellan studiecirklarna och den övriga kulturverksamheten. Bakom detta ligger en gammal folkbildningstanke om en allsidigt utvecklad människa och krav om att alla skall ha möjligheter att utveckla och ge uttryck åt sina inneboende förutsättningar, sina känslor och åsikter.
För att dessa mål skall kunna. förverkligas föreslår folkbildningsutredningen stödformer, som underlättar för studieförbund och föreningar att bedriva allmänkulturell och amatörkulturell verksamhet. Kommittén föreslår att den allmänkulturetla verksamheten, som inte är studiecirkelverksamhet skall benämnas annan bildningsverksamhet och erhålla särskilt bidrag. Bidraget skall ses som en. utveckling av nuvarande kulturprogrambidrag. Kommittén föreslår att det nya bidraget skall kunna utgå till två huvudgrupper av kulturverksamhet: 1) kulturprogram, 2) projektverksamhet, a) cirkelprojekt, b) amatörprojekt.
Kulturprogrammen kan anorénas på liknande sätt som nu sker. I begreppet innefattas föreläsningar, sång, musik, dansprogram, dramatisk framställning, filmvisningar, utställningsverksamhet och tvärkulturella aktiviteter. Programmen genomföres av yrkesverksamma kulturarbetare. Cirkelprojekt innefattar verksamhet, där en eller flera cirklar eller grupper för andra redovisar resultatet av sitt kollektiva skapande. Amatörprojekt kan genomföras av körer, musikensembler, teatergrupper etc., som inte arbetar enligt studiecirkelns modell och metodik. Det kan gälla öppet hus-
verksamhet, verkstäder för fritt kollektivt skapande, lokala kulturarrangemang i form av t. ex. festivaler i samarbete med föreningslivet.
Med dessa nya förslag vill folkbildningsutredningen ge studieförbunden reella möjligheter att skapa ett rikt lokalt förankrat kulturliv. där professionell verksamhet, studiecirkelverksamhet och amatörkulturell verksamhet bildar en meningsfull helhet.
Folkbildningsutredningen betonar vikten av att det kommer till stånd en ökad samverkan mellan olika folkbildningsanordnare. Kommittén diskuterar samarbetet med utbildningsradion (UR). Även om studieförbunden i ökad utsträckning nu använder sig av UR:s tjänster finns fortfarande en rad problem, som måste bemästras. Användandet av ljud- och bildmedier fordrar praktiska anordningar i form av uppspelningsapparater, bekväm tillgång till inspelade TV-program och ljudband osv. Kommittén konstaterar att tillgången till uppspelningsapparater varierar och att det är nödvändigt att studielokalerna utrustas med sådan apparatur. Kommittén anser att kommunerna i fortsättningen bör svara för kostnaderna för dessa pedagogiska hjälpmedel. Skolorna är dessutom skyldiga att ställa sin apparatur till studieförbundens förfogande. Denna skyldighet bör myndigheterna ge ny aktualitet. På samma sätt bör studieförbunden utan särskilda avgifter kunna utnyttja videoband, ljudbildserier och filmkopior. I många län finns AV-centraler, som fungerar bra. I de län, där service till folkbildningsorganisationerna fungerar mindre bra, bör åtgärder snabbt vidtas. Kommittén förordar ett konkret och ökat samarbete mellan studieförbunden och UR:s olika organ såväl centralt och regionalt som lokalt. På samma sätt förordar kommittén en ökad samverkan melian studieförbunden och riksteatern, institutet för rikskonserter, regionmusiken, riksutställningar, folkbiblioteken, museerna och folkhögskolorna. Samarbetet mellan studieförbund och folkhögskolor är redan väl utvecklat. Kurser för förtroendevalda, funktionärer och kulturförmedlare anordnas i stor omfattning i samverkan mellan studieförbund och folkhögskola. 1977/78 anordnades 5350 samverkanskurser med 140691 deltagare. Folkbildningsutredningen föreslår att studieförbunden skall kunna ordna egna kurser av folkhögskolekaraktär. Folkhögskolornas kapacitet är för liten för att kunna fylla studieförbundens behov.
Kapitel 5 Arbetsfördelning och samverkan inom vuxenutbildningen
Studieförbund — kommunal vuxenutbildning Folkbildningsutredningen har enligt sina tilläggsdirektiv samrått med kommittén om kommunal vuxenutbildning vid utformningen av förslagen om arbetsfördelning mellan studieförbund och kommunal vuxenutbildning. Kommittén konstaterar att det behövs en formulering av målen för kommunal vuxenutbildning i förordningen om statlig och kommunal vuxenut- 6 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 127
bildning. I denna bör slås fast att kommunal vuxenutbildning skall ge utbildning för kompetens i enstaka ämnen och för fullständig kompetens motsvarande läroplaner för grundskolan och gymnasieskolans linjer och specialkurser samt förmedla kunskaper i det egna yrket och utbilda för nytt yrke.
De övergripande målen för studieförbundens statsbidragsberättigade verksamhet redovisas i kapitel 3 och behandlas ytterligare i kapitel 4.
Folkbildningsutredningen konstaterar att gränsdragningsproblemen har minskat. Utbudet av yrkesinriktade kurser inom det hemtekniska området har minskat med 2526. Innan yrkesutbildningsutbudet i en kommun fastställs av skolstyrelsen, förekommer numera samråd med företrädare för arbetsmarknadens parter inom kommunen, vanligen inom SSA-rådet. Utbudet av yrkesutbildning kommer alltså att granskas från utgångspunkten om utbildningen behövs på arbetsmarknaden. Utbildningen följer vidare centralt fastställda läroplaner, som utarbetats i samråd med företrädare för arbetsmarknadens parter.
För att undvika lokala tvister om arbetsfördelningen mellan studieförbunden och den kommunala vuxcnutbildningen föreslår kommittén att det i förordning skrivs in ett åläggande för kommunen (skolstyrelsen) att genomföra ett samråd mellan samtliga inom kommunen verksamma arrangörer av vuxenutbildning vid planeringen av verksamheten. Först därefter får skolstyrelsen fatta beslut om lokalt utbud inom kommunal vuxenutbildning.
Folkbildningsutredningen understryker vidare att det är av stor vikt att informationen om de olika arrangörernas mål med utbildningen och om utbildningens villkor blir korrekt. Den måste vidare ges en utformning som blivande vuxenutbildningsdeltagare förstår. Kommittén vill även understryka att det är viktigt att de olika vuxenutbildningsformernas medarbetare har god kunskap om utbildningsformernas särarter.
Kommittén anser att kurs i nybörjarengelska skall kunna tillhandahållas inom kommunal vuxenutbildning endast till deltagare som siktar på grundskolekompetens i engelska. Kursen torde komma att omfatta 350 undervisningstimmar.
Folkbildningsutredningen poängterar att skolöverstyrelsen (SÖ) som tillsynsmyndighet i sista hand bör slita tvister som gäller arbetsfördelningen.
Studieförbund — högskolan
Folkbildningsutredningen beskriver relativt utförligt universitetens och högskolornas folkbildande aktiviteter samt studieförbundens universitetscirkelverksamhet. De nya problem redovisas som orsakats av 1977 års högskolereform när det gäller arbetsfördelning mellan studieförbunden och högskolan. Kommittén poängterar att det är en angelägenhet för samhällets egna utbildningsorgan att ge grundläggande yrkesutbildning. Att tillgo-
dose behovet av fullständig, grundläggande yrkesutbildning på högskolenivå blir därför högskolans uppgift. Statsbidrag bör i framtiden inte utgå till studieförbundsverksamhet på detta område. Tidpunkten när statsbidragen skall upphöra för studieförbundens yrkesutbildningar på högskolenivå får bestämmas med utgångspunkt från högskolans möjligheter att ta över
dessa utbildningar. Kommittén bedömer för sin del en övergångstid på upp
till fem år som rimligt. Av totalt 3 160 universitetscirklar 1978/79 var 482 studieplansbundna.
Folkbildningsutredningen ser ingen anledning att bibehålla en särskild bidragsform för universitetscirklar. Inom ramen för de allmänna bestämmelserna för cirkelverksamheten kan studieförbunden även i framtiden arrangera cirklar motsvarande nuvarande universitetscirklar och därvid anlita särskilt kvalificerade ledare, fackmän eller experter.
Kommittén framhåller att högskolan i sin nya form planerat ett antal enstaka kurser, som i olika avseenden ligger mycket nära sådan verksamhet, som studieförbunden traditionellt bedriver. Kommittén anser att det huvudsakliga syftet med utbildningen ifråga bör avgöra vem som skall arrangera verksamheten. Högskolans aktivitet bör grundas på behov som uppstår inom resp. regions närings- och yrkesliv eller på resultat inom forskningen. Mer översiktliga orienterande kunskaper och färdigheter utan speciell anknytning till yrkeslivet bör förmedlas genom folkbildningens olika aktiviteter. Kommittén föreslår att riksdagen gör ett uttalande med denna innebörd som riktpunkt för ansvarsfördelningen mellan högskolan och studieförbunden.
En väl fungerande arbetsfördelning kräver goda kontakter mellan studie-
förbunden och högskolans olika organ. Lokalt bör samråd etableras på
varje högskoleort. Högskolan bör ta ansvaret för att samrådet kommer till
stånd. Det bör gälla omfattning och inriktning av verksamhet på högsko-
lenivå, möjligheterna för högskolan att överta den kursplanebundna universitetscirkelverksamheten samt frågor om information.
På regional nivå bör högskolans regionsstyrelser få i uppgift att tillsam-
mans med studieförbunden pröva om, när och i vilken omfattning högskolan inom sin organisation och med sina anslag kan överta de kursplanebundna universitetscirklarna. Vidare bör regionstyrelserna granska föreslagna kurser mot bakgrund av centralt fattade beslut om principen för arbetsfördelningen. Regionstyrelserna bör även ta initiativ till att ett lämpligt samrådsförfarande med studieförbunden på regional nivå kommer till
stånd.
Studieförbund — utbildning i företag
Folkbildningsutredningen redovisar inledningsvis vissa erfarenheter
från andra utredningar om utbildningsbehov i företag, organisationer och
myndigheter. Även arbetsmarknadspolitiskt betingad utbildning i företa-
gen diskuteras. Folkbildningsutredningen konstaterar att det vore önsk-
värt att en så klar och enhetlig gräns som möjligt dras mellan företagens
och samhällets ekonomiska ansvar för utbildningen i företag, men begränsar sin diskussion till frågan om när det bör vara möjligt för studieförbun-
den att samarbeta med företag och få statsbidrag enligt folkbildningsförordningen.
Kommittén framhåller att et: grundläggande villkor för att studieverksamheten skall vara statsbidragsberättigad är att de allmänna krav som
ställs på det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är uppfyllda. Ett av målen för den av samhället bedrivna utbildningen är att öka
jämlikheten i utbildningsavseende mellan olika grupper. Personalutbild-
ningen har en snävare inriktning än den utbildning samhället svarar för, vilket kan bidra till att befästa eller öka existerande utbildningsklyftor.
Därför är det angeläget för samhället att personalutbildningen blir bredare för att öka den enskildes omställningsberedskap i samband med strukturella eller andra förändringar inom näringslivet. Vidare är det viktigt för
samhället att personalutbildningen kan stärka individens ställning på ar-
betsmarknaden t.ex. genom att personalutbildningen är förhållandevis
bred i inriktning och innehåll. För att studiecirkel, som genomförs i samarbete med företag, skall vara
berättigad till statsbidrag bör följande regler gälla. '
— Studierna skall överensstämrna med de krav, som ställs på övrig cirkelverksamhet enligt folkbildningsförordningen och av tillsynsmyndighet utfärdade anvisningar.
— Samarbete med företag får inte bara avse utbildning för speciella funk-
tioner i det enskilda företaget. Utbildningen bör ges ett mer allmänt
innehåll så att kunskaperna kan tillämpas mer generellt.
— SÖ:s anvisningar bör ändras så att det framgår att studieförbunden kan
samarbeta med företag när det gäller personalutbildning som har ett
allmänt innehåll och i övrigt överensstämmer med folkbildningsförord-
ningen.
Vuxenutbildning bland utvecklingsstörda
Folkbildningsutredningen redovisar kraftigt ökade insatser under senare
år för att erbjuda vuxenutbildning åt psykiskt utvecklingsstörda. Det är i
första hand studieförbunden och från 1970/71 en försöksverksamhet med
särskola för vuxna som svarat för aktiviteterna. Kommittén diskuterar i
första hand en lämplig arbetsfördelning mellan dessa båda arrangörer.
Kommittén konstaterar att flera studieförbund gjort banbrytande insat-
ser när det gäller vuxenundervisning bland utvecklingsstörda. Verksamhe-
ten har ökat från ca 500 cirklar till 13 700 under tidsperioden 1968-1978.
Försöksverksamheten med vuxensärskola utvärderades hösten 1976. Då deltog 1300 elever i undervisningen. Antalet elever har därefter ökat. Folkbildningsutredningen, som inte tar ställning till frågan om vem som
skall vara huvudman för verksamheten, anser att vuxensärskolan bör
övergå i fastare former. Vuxensärskolans främsta uppgift bör vara att ge undervisning åt inom omsorgsvården inskrivna vuxna utvecklingsstörda, som på grund av störningens art och grad inte kan delta i cirkelstudier eller som behöver en grundläggande undervisning och träning för att kunna delta i andra utbildningsaktiviteter. Vuxensärskolan bör alltså vara en komplettering och en basresurs till redan etablerade former av vuxenutbildning. Verksamheten bör till mål och innehåll överensstämma med läroplan för grundsärskola, träningsskola, yrkessärskola eller motsvarande särskild undervisning. Vuxensärskolan bör vara inriktad på att förbereda och träna utvecklingsstörda för arbete i grupp. En sådan inriktning av aktiviteten innebär att vuxensärskolan måste utveckla en vuxenpedagogik och egna läromedel för vuxna.
Folkbildningsutredningen anser att studiecirkeln med sina möjligheter att inom gruppen anpassa verksamheten till deltagarnas förutsättningar, intressen och behov är särskilt lämplig för förståndshandikappade vuxna. Den kan ge social träning och underlätta kontakterna med bl. a. samhällsoch kulturliv och dessutom stärka deltagarnas självförtroende. Kommittén poängterar också att studieförbunden bör ha det fulla ansvaret för sin cirkelverksamhet även bland vuxna utvecklingsstörda. Samarbete och samverkan mellan studieförbundens medarbetare och berörda förvaltningar, personal och handikapporganisationer är naturlig och nödvändig. Det får dock inte innebära att ett särskilt regelsystem vid sidan av folkbildningsförordningen tillämpas för denna del av studiecirkelverksamheten.
Folkbildningsutredningen har inte hittat några hållbara kriterier för arbetsfördelning. Den föreslår i stället att vuxensärskolan dimensioneras i förhållande till antalet i omsorgsvården inskrivna vuxna utvecklingsstörda och utgår från att förändringar av vuxensärskolans inriktning fastställs först efter samråd med företrädare för studieförbunden och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna.
Vuxenutbildning inom kriminalvården
Folkbildningsutredningen konstaterar att studieverksamhet på anstalt är problematisk såväl för de intagna som för arrangörerna. Många deltagare har låg motivation och inte sällan dåliga erfarenheter från tidigare skolgång. Fritiden är kort eftersom inlåsning vanligen sker vid 20-tiden. För arrangörerna är problemen det begränsade deltagarantalet och att säkerhetsbestämmelser begränsar studiegruppernas rörelsefrihet. Dessutom kan ändrad anstaltsplacering förrycka studieverksamheten.
Folkbildningsutredningen anser att intagna inom kriminalvården så långt det är möjligt bör ha samma tillgång till vuxenutbildning som andra. De intagna befinner sig i en särskilt besvärlig social situation, är ofta kortutbildade och lågmotiverade och bör därför erbjudas studiemöjligheter i varierande former. De intagna bör i så stor utsträckning som möjligt själva ha inflytande över sina studier.
Studieförbunden och idrottsrörelsen
Idrotten når många deltagare och har en omfattande utbildningsverksamhet. Folkbildningsutredningen menar att idrottsrörelsen genom samverkan med studieförbunden i högre grad skulle kunna komma i kontakt med kulturaktiviteter av skilda slag. Riksidrottsförbundet har slutit avtal om samverkan med ABF, Med>orgarskolan, Studiefrämjandet, TBV och Vuxenskolan för att kunna genomföra bl. a. delar av den Jokala ledarutbildningen i studiecirkelns form. Folkbildningsutredningen föreslår att ledarutbildningar av skilda slag godkänns som bidragsberättigad studiecirkelverksamhet. Däremot vill kommittén markera en skarp gräns mot den del av idrottens verksamhet. som gäller utövande av olika idrotter. Denna verksamhet kan inte komma i åtnjutande av studiecirkelbidrag.
Icke bidragsberättigad verksamhet
Folkbildningsutredningen diskuterar avslutningsvis i kapitel 5 vilken verksamhet som skall kunna genomföras med statsbidrag och vilka aktiviteter som ej bör berättiga till bidrag enligt folkbildningsförordningen. Det avgörande vid bedömningen bör vara förutsättningarna för studier i grupp. I den bedömningen bör flera faktorer vägas in. Det kan gälla tillgången till studiematerial, cirkelledarens kunskaper och förmåga att stimulera gruppens deltagare att söka kunskap och studiecirkelns egen sammansättning. Frågan om en verksamhet skall berättiga till statsbidrag eller ej bör alltså inte göras till en fråga om ämne.
Folkbildningsutredningen ställer upp ytterligare ett kriterium för att verksamheten skall komma ifråga för studiecirkelbidrag. Kommittén mcenar att avgörande bör vara att studiecirkeln har möjlighet att fungera som en kamratkrets som bedriver studier. Enskilda studier, gruppaktiviteter av annat slag, som föreningssammankomster, träffar för tillverkning av prydnadsföremål osv. bör alltså inte betraktas som folkbildningsarbete hur värdefulla dessa aktiviteter från andra synpukter än kan anses vara. Detta leder till krav på en korrekt information om studiecirkeln och studieämnet till blivande deltagare.
Studiecirkelbidraget bör inte aeller utgå till aktiviteter där utövandet är det centrala. Statsbidrag över anslaget till studiecirkelverksamhet bör alltså inte heller i fortsättningen uvgå till sport, gymnastik, idrott, friluftsliv och spel.
Kommittén föreslår vidare att de nuvarande föreskrifterna för studieverksamhet, som anordnas i samarbete med företag, som driver undervisning på affärsmässig basis eller som ett led i sin affärsmäsiga verksamhet, bör gälla även i fortsättningen.
Kapitel 6 Folkbildning för eftersatta grupper
Folkbildningsutredningen refererar en rad undersökningar, skrifter. uttalanden av fackliga organisationer och propositioner, där de fördelningspolitiska målen behandlas. Riksdagen har i samband med vuxenutbildningsreformen beslutat om ett flertal reformer av fördelningspolitisk karaktär.
Kommittén konstaterar att det är svårt att bedöma vilka fördelningspolitiska effekter, som de utbildningspolitiska reformerna haft. Forskningen är begränsad och de rapporter, som föreligger, har sociologisk inriktning. Undersökningarna omfattar i regel! inte tiden efter 1975, då den mest konsekventa fördelningspolitiska reformen genomfördes. Kommittén refererar bl.a. Broström/Ekeroth Vuxenutbildning och fördelningspolitik. (Uppsala 1977), som sammanfattar situationen: För att uppnå de fördelningspolitiska målen måste främst de resurssvaga rekryteras. De resurssvaga efterfrågar vuxenutbildning i lägre grad än de resursstarka. Rekryteringen motsvarar ej det fördelningspolitiska målet eftersom utbudet styrs av efterfrågan. Detta kan bero på att det finns en grundläggande konflikt mellan service- och fördelningspolitiska mål. Det görs i vuxenutbildningen ingen åtskillnad mellan dessa mål. Målgrupperna är otydliga. Att nå formellt kortutbildade har blivit liktydigt med att bedriva fördelningspolitik. Att peka på kortutbildade är otillräckligt, då skillnaderna inom denna grupp är stora. Endast de resursstarka inom gruppen kan nås. Systemets generella utformning befrämjar den servicepolitiska rekryteringen. Vissa organisationer ställer sig inte bakom de fördelningspolitiska målen och i förening med att det saknas styrinstrument kommer resurserna att inriktas på servicepolitisk rekrytering.
Kommittén konstaterar att genomförda åtgärder har haft svårt att tränga på djupet och att nå de verkligt resurssvaga. Det är viktigt att framtida åtgärder på ett bättre sätt ger de önskade effekterna. Kommittén menar att generella metoder måste kompletteras med selektivt utformade åtgärder och föreslår a) att den nuvarande ämnesprioriteringen upphör och att selektiva mot
speciella grupper riktade bidrag införes, b) att grupper med svåra studiehinder ges särskilt stöd, c) att den uppsökande verksamheten förstärkes och utvidgas till nya om-
råden, d) att den negativa effekten i nuvarande system, som förutsätter en konti-
nuerlig volymökning, så långt möjligt reduceras och e) att en klarare målgruppangivelse genomföres.
De grupper, som enligt kommitténs mening bör erhålla riktade bidrag, är människor i glesbygd och på vårdinstitutioner, handikappade, invandrare och kortutbildade/lågmotiverade.
Kommittén föreslår vidare att glesbygdsstöd skall utgå för verksamhet
utanför g-orter i de regionalpolitiska stödområdena 3-6. Glesbygdsstödet motiveras med att det i flera avseenden blir dyrare att initiera och genomföra verksamhet utanför g-orter än inom dessa. Kostnaderna för resor och traktamenten och transporter ökar. Cirklarna blir ofta små och riskerna för bortfall av deltagare blir större. Detta kan betyda högre kostnader för lokalavdelningarna.
Folkbildningsutredningen har diskuterat utförligt frågor. som rör folkbildning bland handikappade. Kommittén påpekar att handikappade inte har några "särskilda behov och har därför fört in frågorna i resp. sammanhang. Kommittén menar att folkbildning bland handikappade inte kan avgränsas till att endast avse människor med handikapp utan måste också inbegripa omgivningen, t. ex. anhöriga och handikapprörelsen. Kommittén anser att det kommer att finnas service och verksamhet i samhället, där det med hänsyn till kravet på normalisering och principen om integrering och med beaktande av anordnarens ekonomiska resurser är en nödvändig förutsättning att särskilda bidrag utgår. Det finns behov av att anpassa studielokaler. av ledsagartjänst, färdtjänst etc. Den enskilde har också svårigheter genom bristande självkänsla, dålig ork och kroppsfunktioner, som inte räcker till.
I integrationsfrågan intar kommittén den ståndpunkten att integrerad verksamhet skall vara regeln och att segregerad verksamhet skall vara undantag.
Folkbildningsutredningen konstaterar att den traditionetia informationen om studiemöjligheter till allmänheten inte når fram till alla människor med handikapp. Det kan gälla blinda, döva och utvecklingsstörda. Information om vad studieförbunden har att erbjuda skilda handikappgrupper bör sålunda anpassas till behoven och ges en hög prioritet. Kommittén lägger förslag om särskilda medel för uppsökande verksamhet bland handikappade. Man vill också undanröja hinder av annat slag genom att föreslå medel för t. ex. barntillsyn.
Resor till och från studielokalen är för många handikappade ett av de svåraste problemen. Folkbildningsutredningen förutsätter att kommunerna tillhandahåller färdtjänst för de handikappade i syfte att göra det möjligt för dem att delta i kultur- och folkbildningsverksamhet. På samma sätt bör den sociala hemhjälpens uppgifter vidgas. Genom dess förmedling skall ledsagare kunna följa med till studiecirklar, teatrar, bio, föreningsmöten etc. Vidare behövs det tolkservice till döva, gravt hörselskadade och talskadade. Inom varje landstingsområde bör finnas tolkcentraler dit den som är i behov av tolk kan vända sig. Den kommunala hemtjänsten bör, när så erfodras, ge personlig assistens i studiesituationer.
Många människor med handikapp är hänvisade till att leva på vårdinstitution under längre eller kortare tid. Dessa människor blir lätt kulturellt isolerade. Studieförbunden bör enligt kommittén aktivera sig i syfte att bryta denna isolering. Inom institutionsvården finns skilda uppfattningar
om vem från institutionens sida som skall handha studie-, kultur- och fritidsaktiviteter. Folkbildningsutredningen utgår från att socialstyrelsen tar initiativ till att reda ut och för de anställda klargöra ansvarsfördelningen
och syftet med folkbildningsverksamhet på vårdinstitutioner. Studieför-
bunden skall självfallet vara anordnare och närmast ansvariga även för den verksamhet som de bedriver inom vårdinstitutionerna.
Folkbiidningsutredningen behandlar frågor som rör folkbildning för invandrare. Med utgångspunkt från riksdagens beslut om mål och riktlinjer för invandrarpolitiken (prop. 1975: 126, InU 1975:6) diskuterar kommittén vad det betyder att Sverige blivit ett invandrarland, där språk och kulturer
blandas. Det är angeläget att invandrarna kan bevara sitt hemspråk och utveckla sin kultur. Språksvårigheterna utgör det största hindret när enskilda invandrare önskar delta i studieförbundens reguljära verksamhet.
Grundläggande kunskaper i svenska språket är enligt kommittén nödvändiga för varje invandare, som en längre tid bor och arbetar inom det
svenska samhället. Studieförbunden bör i ökad utsträckning samarbeta med invandrarnas organisationer. Folkbildningsutredningen anser att invandrarna på allt sätt bör stimuleras att engagera sig i folkbildningsarbete
och föreslår att riktade bidrag till invandrarverksamheten skall utgå under en övergångstid. Bidragen föreslås utgå till invandrarnas kulturella aktiviteter och till cirkelstudier i svenska språket, i hemspråk och i samhällsori-
entering.
Folkbildningsutredningen diskuterar åtgärder bland kortutbildade och lågmotiverade. Kommittén menar att betecknande för de resurssvaga
grupperna är låg motivation när det gäller att delta i samhällets utbildningverksamhet, kulturaktiviteter, förenings- och samhällsliv. De saknar ofta
förmågan att ta tillvara sina egna intressen i nästan alla de situationer som
ett demokratiskt samhälls- och arbetsliv erbjuder. Kommittén vill hitta kanaler som leder fram till inte bara de formellt utan främst till de reellt lågutbildade. Folkbildningsutredningen refererar utredningar och rapporter som tyder på att utbildningsinsatser av traditionellt slag inte kan överbrygga de utbildningsklyftor som de ojämlika lärosituationerna i arbetslivet skapar. Om man vill eliminera utbildningsklyftorna och förverkliga de
vuxenpedagogiska målsättningarna så måste man framför allt skapa en
aktiv lärosituation, som är integrerad i arbetslivet. De lågmotiverade kan tydligen bäst aktiveras genom personlig kontakt med ”uppsökare”, som har goda insikter om den uppsöktes sociala situation. De bör ske i den
uppsöktes vardagssituation och genomföras såväl på arbetsplatser som i
bostadsområden. Kommittén föreslår riktade bidrag och andra åtgärder för
att aktivera de kortutbildade och lågmotiverade. Målet bör nås genom
uppsökande verksamhet på arbetsplatser, i bostadsområden och genom selektiva projekt i glesbygd, bland arbetslösa, handikappade, språkliga minoriteter, jordbrukare, fiskare och hantverkare.
Kommittén behandlar frågan om barntillsyn vid föräldrars cirkelstudier
och konstaterar att samhällets barnomsorg är en kommunal angelägenhet. Behovet av barntillsyn i samband med cirkelstudier medför emellertid
särskilda krav på service, som kan vara svåra för en institution att tillgodo-
se. Flertalet studiecirklar bedrivs ju på kvällstid. Folkbildningsutredningen föreslår att ansvaret för barntillsyn i samband med cirkelstudier läggs på
studieförbunden och att bidraget i första etapp begränsas till studiecirklar i den uppsökande verksamheten. Förbunden bör ha frihet att anordna barn-
tillsynsverksamheten på det sätt som bäst svarar mot behoven.
Kommittén föreslår att bidraget till uppsökande verksamhet i bostadsområden och för specialprojekt kraftigt uppräknas.
Kapitel 7 Bidragsfrågor
Samhällets bidrag till studieförbundens verksamhet utgår i dag från stat,
landsting och kommuner. Dessa var från början relativt blygsamma men har så småningom kommit att omfatta ca 3/4 av verksamhetens kostnader. Direkt som ett led i verksamhetens utveckling och indirekt som riktningsgivare för de kommunala bidragen har de statliga bidragen spelat en avgörande roll. Statens bidrag utgår till studieförbunden centralt för organisationskostnader, pedagogisk verksamhet samt handikappverksamhet. Vi-
dare utgår statliga bidrag till studieförbundens lokala enheter för cirkel-
verksamhet och kulturarrangemang. På motsvarande sätt lämnar primärkommunerna bidrag till studieförbundsavdelningarna för studiecirklar och andra former av verksamhet. Landstingen lämnar bidrag till studieförbundens regionala aktiviteter. Sammantaget har staten för verksamhetsåret 1979/80 budgeterat ca 930 milj. kr.
I kapitel 7 lämnar folkbildningsutredningen en relativt utförlig redovisning för alla de statliga delbidrag, som studieförbunden erhåller för såväl central som lokal verksamhet.
Folkbiidningsutredningen har diskuterat vilka allmänna krav som bör ställas på ett nytt bidragssystem. I de remissynpunkter, som kommittén
erhållit på sin debattskrift, Folkbildningen i framtiden, framhålls som ett starkt krav att bidragen skall utformas så att studieförbunden
bevarar sin självständighet. kan arbeta flexibelt och anpassa sig till nya och
förändrade behov. Ett annat krav från studieförbunden är att bidragen skall följa kostnadsförändringar och att jämställdhet skall uppnås mellan olika utbildningsanordnare. De önskemål, krav och synpunkter, som från skilda håll framförts i
anslutning till diskussionen om r:ytt bidragssystem summerar kommittén i följande punkter:
1. Konsekvenserna vid full kostnadstäckning bör belysas.
2. Det bör prövas om målet med nuvarande s.k. prio-bidrag bättre kan nås på annat sätt.
3. Ett mål bör vara att på sikt kunna erbjuda kostnadsfria cirkelstudier. 4. Jämställdhet mellan olika vuxenutbildningsanordnare bör eftersträ-
vas. in . Ett framtida bidragssystem bör ha starka fördelningspolitiska inslag
och i hög grad försöka tillgodose de utbildningsmässigt och kulturellt
eftersattas behov. 6. Bidragsformerna för verksamhet i glesbygd, bland handikappade, in-
vandrare och för den uppsökande verksamheten bör omprövas. 7. Bidrag till barntillsyn vid cirkelstudier bör prövas. 8. Frågan om kostnadsfördelning mellan stat och kommun bör belysas. 9. Möjligheter till nya och kombinerade studieformer samt integrering av
olika verksamhetsformer bör prövas.
10. Bidragssystem, som låter sig anpassas till löne- och prisutvecklingen, bör prövas. 11. Behovet av ökad tillsyn och kontroll bör undersökas.
12. En ökad institutionaliseringsgrad bör motverkas.
13. En förenklad administrativ redovisning bör eftersträvas.
14. Det fria och frivilliga folkbildningsarbetets flexibilitet bör upprätthål-
las.
Därefter gör kommittén vissa principiella överväganden. Bl. a. behand-
las frågan om konsekvenser vid full kostnadstäckning. Folkbildningsutred-
ningen kommer till den slutsatsen att om staten skulle svara för bidrag som
ger hundraprocentig kostnadstäckning skulle en rad negativa konsekven-
ser uppstå för studieförbunden.
Kommittén anser det inte rimligt att förutsätta att staten skulle acceptera en fri arvodes- och lönesättning för ledare, fackmän och administrativ
personal, om man på löpande räkning skall svara för hela kostnaden. Skulle resultatet bli statligt reglerade tjänster, menar kommittén att detta
inte är förenligt med fritt och frivilligt folkbildningsarbete och studieförbundens sätt att utse ledare och övriga medarbetare. Folkbildningsutredningen anser dock att staten på sikt bör kunna ge bidrag som i princip men inte till varje krona ger full kostnadstäckning för de kostnadsposter, som
staten har att ansvara för.
Folkbildningsutredningen anser att den nuvarande ämnesprioriteringen skall upphöra. Samtidigt bör de generella bidragen uppräknas så att de på sikt ger studieförbunden möjlighet att erbjuda cirkelstudier avgiftsfritt eller
till en mycket begränsad avgift. Emellertid är det enligt kommitténs uppfattning nödvändigt med vissa riktade tilläggsbidrag i avvaktan på att de statliga bidragen räknas upp, så att de i princip svarar mot full kostnadstäckning. Stödet till kortutbildade och andra grupper vill kommittén koncentrera
till uppsökande verksamhet. Samma uppfattning har kommittén beträffan-
de stödet till en arbetsplatsorienterad verksamhet. Ett sådant stöd bör
enligt kommittén kunna tillgodoses genom förstärkta bidrag till uppsö-
kande verksamhet på arbetsplatser.
Kommittén har haft i uppdrag att belysa frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Många skäl talar enligt kommittén för en viss
omfördelning på så sätt att staten skulle påtaga sig en större andel. Ett av skälen härtill är de mycket varierande bidragsviltkor som gäller i olika kommuner. Kommittén föreslår att staten på sikt övertar bidragsgivningen
till studieförbundsavdelningarnas instruktions- och administrationskostnader, medan kommunerna får svara för bidragsgivningen till studiematerial. Det innebär bl.a. att bidragsobjekten blir desamma för stat resp. kommun som i bidragsgivningen till kommunal vuxenutbildning. Eftersom kostnaderna för instruktion och administration är större än för studiematerial, blir den nya kostnadsfördelningen efter hand till fördel för kommu-
nerna. Detta hoppas kommittén att kommunerna utnyttjar för att förstärka sin bidragsgivning. Folkbildningsutredningen föreslår att ett enhetligt grundbidrag införes
för studiecirkelverksamheten. I grundbidraget samordnas nuvarande bi-
drag till allmänna studiecirklar, universitetscirklar och cirklar i svenska för invandrare. Vidare inordnas i samma bidrag nuvarande delbidrag till ledar-
arvode, fackmannaarvode, sociala kostnader samt rese- och traktamentskostnader. Det innebär bl.a. att utrymme ges för bidrag till rese- och
traktamentskostnader i hela landet. Grundbidragets storlek framräknas
med riksmedelscirkelns kostnader som underlag. Vidare föreslår kommittén en reformperiod omfattande 5 steg, där grundbidraget i första steget skall motsvara 8072 av riksmedeiscirkelns grundbidragsberättigade kostnader. I det sista steget förutsätts att bidraget skall uppgå till 100 26.
I nuvarande bidragssystem förekommer en omfattande dispensgivning.
Folkbildningsutredningen vilt utforma bidragsvillkoren för grundbidraget
så att dispenserna minskar. För att ändå kunna möta de behov som otvivelaktigt finns av avvikelse från grundbidragsvillkoren föreslår kommittén en extra resurs, som bl. a. kan användas till förformer till grundbidragsberättigad studiecirkel, till extra ledare i studiecirklar, till förhöjt
arvode för särskilt kvalificerade cirkelledare och till cirklar, som i övrigt faller utanför grundbidragsvillkoren. Den extra resursen skall också kunna
användas för korta kurser i studieförbundens regi. Den extra resursens storlek styrs av grundbidragets ornfattning.
Det tidigare bidraget till kulturprogram i föreningslivet inom studieförbundens ram vill folkbildningsutredningen omforma och utveckla till ett bidrag till annan bildningsverksamhet. En uppräkning föreslås med hänsyn
till bidragets nya inriktning. Det nya bidrag till instruktions- och administrationskostnader som före-
slås får en schablonmässig utformning. Bidragets storlek bör enligt kom-
mitténs uppfattning styras av verksamhetsvolymen i såväl studiecirklar som annan bildningsverksamhet. I bidraget finns inbyggt ett grundskydd
för avdelningen och dess anställda genom att en viss del av bidraget skall avsättas till en garanti- och likviditetsfond.
Kommittén föreslår att bidragen till studieförbundens centrala verksamhet får en något annorlunda utformning än nu. Dels föreslås inrättandet av ett basbidrag, som blir lika för alla studieförbund och dels föreslås att bidraget till organisationskostnader och till pedagogisk verksamhet får utgöra en viss andel av totalt förmedlade bidrag till studieförbundens lokala enheter. Vidare föreslås att bidragen uppräknas för att bättre motsvara dagens kostnadsläge. Till studieförbundens handikappverksamhet föreslås särskilda bidrag. Dessa skall utgå dels till pedagogisk verksamhet, dels till produktion av studiematerial, dels till tekniska och organisatoriska stödåtgärder. Samtidigt föreslås att Synskadades riksförbund tilldelas särskilt bidrag för anpassning av studiematerial för synskadade inklusive dövblinda.
För att komma tillrätta med den bristfälliga anpassning till löne- och prisförändringar, som har varit ett mycket framträdande problem i samhällets bidragsgivning till studieförbunden föreslår folkbildningsutredningen en ny ordning. Förslaget innebär att tillsynsmyndigheten får i uppdrag att varje höst inkomma till departement och kommunförbund med kompletterande beräkningsunderlag för den statliga och kommunala bidragsgivningen till studieförbunden.
Ambitionerna att få fördelningspolitiska inslag i bidragsgivningen tillgodoses enligt kommittén genom förslagen om riktade bidrag och om vidgade insatser i den uppsökande verksamheten. De riktade bidragen skall enligt förslaget utgå till verksamhet i glesbygd inom de regionalpolitiska områdena 3—6. Kommittén föreslår vidare att till studiecirklar med handikappade skall tilläggsbidrag utgå om studierna syftar till att utveckla handikappades färdighet att meddela sig. Så även till cirklar som avser att informera om olika former av handikapp och dess konsekvenser men också till cirklar som avser att utbilda medlemmar i handikapporganisationer med syfte att göra dem bättre skickade att tillvarata sina intressen i samhället. Med hänsyn till att kommittén vill slopa specialbidraget till svenska för invandrare föreslås ett särskilt riktat bidrag till invandrarverksamhet. Frågan om huvudmannaskap för den grundläggande undervisningen i svenska för invandrare utreds i annan ordning.
Den nuvarande försöksverksamheten med uppsökande verksamhet i bostadsområden bör enligt folkbildningsutredningen permanentas och utbyggas till att också omfatta specialprojekt för vissa grupper. Folkbildningsutredningen understryker att om kortutbildade, lågmotiverade och andra eftersatta grupper skall kunna aktiveras i bildnings- och utbildningsverksamhet är det nödvändigt med en kraftig förstärkning av bidragen för uppsökande verksamhet såväl på arbetsplatser och i bostadsområden som för särskilda projekt.
Slutligen framlägger kommittén också förslag beträffande bidrag till Folkbildningsförbundet och dess regionala organ länsbildningsförbunden.
Kapitel 8 Tillsyn, kontroll och utvecklingsarbete
Folkbildningsutredningen konstaterar att SÖ av tradition varit tillsyns-
myndighet för folkbildningsarbetet. Under senare år har dessutom ett
flertal andra myndigheter förmedlat bidrag till studieförbunden för olika verksamheter. Genom kommitténs förslag underlättas en integration av
studie- och kulturaktiviteterna i studieförbundens verksamhet. Denna inte-
gration kan komma att motverkas om flera myndigheter får tillsynsansvar. Kommittén ser därför helst att endast en myndighet svarar för statens
bidrag och är tillsynsmyndighet. Kommittén anser dock inte att den har
befogenhet att föreslå inrättandet av en ny tillsynsmyndighet. Den frågan
bör, enligt kommittén, övervägas i annan ordning.
Folkbildningsutredningen diskuterar också den granskning och kontroll av studieförbundens verksamhet. som bör genomföras. Kommittén före-
slår att studieförbunden själva får ett ökat ansvar för tillsyn och kontroll av
verksamheten. Särskilda medel avdelas för detta.
Genom den föreslagna decentraliseringen av tillsyns- och granskningsfunktionerna bör tillsynsmyndighetens egen verksamhet kunna begränsas
till stickprovskontroller av olika verksamheter i olika delar av landet.
Vidare bör myndigheten medverka i utbildningen av revisorer inom för-
bunden.
Folkbildningsutredningen tar vidare upp frågor om forskning och ut-
vecklingsarbete inom folkbildningens område. Kommittén föreslår att studieförbunden skall få ökade egna resurser för ett reguljärt utvecklingsarbete för studiecirkelverksamheten och kulturaktiviteterna. Resurser för
forskningsinsatser av större omfattning bör enligt kommitténs mening dis-
poneras av tillsynsmyndigheten. Ansökan om forskningsmedel skall kunna
göras av studieförbund eller högskoleinstitutioner. Tillsynsmyndigheten föreslås även få ansvar för informationsspridning av forskningsresultaten.
Bilaga 3
Sammanfattning av Komvux och studieförbund. Arbetsfördelning och samråd (SOU 1979: 92), delbetänkande från komvux-utredningen
Komvux-utredningen redogör för inrättandet av kommunal vuxenutbildning (komvux), dess mål och uppgifter. Kommittén påpekar att målen för
vuxenutbildningen under 1970-talet alltmer har inriktats mot utbildning för korttidsutbildade och att komvux fått i uppgift att medverka till att över-
brygga utbildningsklyftor i samhället, stärka individernas ställning på arbetsmarknaden och bidra till de studerandes personlighetsutveckling. Kommittén redogör också för de bestämmelser som reglerar verksamheten
i komvux och för komvux utveckling och omfattning. Kommittén föreslår följande formulering av de allmänna målen för
vuxenutbildning:
Vuxenutbildningen skall syfta till 1. att minska utbildningsklyftorna och därigenom verka för ökad jämlikhet
och social rättvisa,
2. att öka de vuxnas förmåga att förstå, kritiskt granska och medverka i kulturellt, socialt och politiskt liv samt därigenom bidra till det demo-
kratiska samhällets utveckling, ' 3. att utbilda vuxna för varierande arbetsuppgifter, medverka till arbetsli-
vets förändring och bidra till full sysselsättning samt därigenom främja
utveckling och framsteg i samhället,
4. att tillgodose de vuxnas individuella önskemål om vidgade studie- och
utbildningsmöjligheter och att ge dem tillfälle att komplettera ungdoms-
utbildningen.
Efter samråd med folkbildningsutredningen föreslår komvux-utredning-
en att målen för den kommunala vuxenutbildningen formuleras på följande
sätt: |
Komvux skall medverka till att förverkliga vuxenutbildningens allmänna mål genom Il. att anordna utbildning såväl för kompetens i enstaka ämnen som för
fullständig kompetens motsvarande läroplanen för grundskolan samt
läroplanen för gymnasieskolans linjer och specialkurser, 2. att förmedla kunskaper i det egna yrket och utbilda för nytt yrke enligt
gymnasieskolans läroplan eller enligt läroplaner som fastställts efter samråd med arbetsmarknadens parter.
Komvux-utredningen diskuterar även målgrupper för vuxenutbildningen och för komvux. Kommittén analyserar begreppen kortutbildad och resurssvag och föreslår att man för vuxna med kortare skolutbildning än nio år bör använda beteckningen korttidsutbildad. Komvux bör med sin information och rekrytering i första hand vända sig till grupper där andelen
korttidsutbildade kan förväntas vara särskilt stor. Kommittén konstaterar att komvux under 1970-talet i allt större utsträckning har rekryterat grupper som saknar studievana och som inte tidigare självmant har sökt sig till
komvux. Men kommittén anser också att en viktig målgrupp för komvux är människor som har behov av att skaffa sig kompetens för vidare studier
genom att komplettera sin tidigare utbildning. Kommittén konstaterar
samtidigt att många av komvux målgrupper är gemensamma med andra vuxenutbildningsanordnares. Målgrupperna kan därför inte bilda utgångspunkt för ett förslag om arbetsfördelning mellan olika anordnare av vuxen-
utbildning.
Kommittén överväger också olika möjligheter att prioritera utbildningar
inom komvux och anser att den allmänna utgångspunkten för planering av
komvux skall vara att i första hand anordna sådana kurser som vänder sig
till vuxna som tidigare fått minst av samhällets utbildningsresurser. När resurserna för att anordna utbildning inom komvux är begränsade, bör
komvux prioritera utbildning i följande ordning:
1. överbryggande utbildning motsvarande grundskolan
2. arbetsmarknadsinriktad utbildning 3. behörighetskomplettering 4. överbryggande utbildning motsvarande gymnasieskolan. Kommittén redogör för vilka typer av problem som har förekommit i fråga om gränsdragningen mellan komvux och studieförbundens cirkel-
verksamhet och konstaterar att det fanns problem med gränsdragningen
redan mellan yrkesskolans deltidskurser och folkbildningen. Genom beslut
1 anslutning till prop. 1967:85 överfördes dessa kurser till komvux. Föredraganden gav i propositionen vissa riktlinjer för gränsdragningen mellan komvux och studieförbunden. SÖ delade in de yrkesinriktade kurserna i A-, B- och C-kurser och fastställde regler för vilka kurser som komvux i första hand skulle få anordna och vilka som studieförbunden i första hand skulle få anordna. Genom beslut av regeringen den 16 januari 1975 fick komvux anordna kurser motsvarande gymnasieskolans yrkesinriktade
linjer och specialkurser, först på försök under tre läsår men därefter som en reguljär del av komvux. $Ö:s avsikt var att ersätta den särskilda
yrkesinriktade utbildningen. som saknar motsvarighet i ungdomsskolan. med kurser hämtade ur gymnasieskolans linjer och specialkurser. Samtliga
tidigare gällande läroplaner upphävdes också av SÖ. Det visade sig emel-
lertid att viktiga utbildningsbehov bland vuxna inte helt kunde tillgodoses på detta sätt. Systemet med läroplaner för särskild yrkesinriktad utbildning
har därför under senare år i viss mån byggts ut igen. Detta har skett efter
samråd med arbetsmarknadens parter. För yrkesinriktad utbildning inom
komvux skall fr.o.m. den 1 juli 1977 gälla att den anordnas efter lokalt samråd med arbetsmarknadens parter och att nya läroplaner fastställs efter centralt samråd med arbetsmarknadens parter.
Inom teoretisk utbildning kom framför allt nybörjarengelska att utgöra
ett gränsdragningsproblem mellan komvux och studieförbund. Grundskolkurser i komvux motsvarar läroplanen för grundskolans högstadium. För-
kunskaper som i stort sett motsvarar vad som läses i resp. ämne på lågstadiet och mellanstadiet behövs för att man skall kunna följa undervisningen i en grundskolkurs. I de flesta ämnen har de vuxenstuderande sådana förkunskaper från sin skoltid, även om de ibland kan vara bristfäl-
liga och inaktuella. Ämnet engelska förekom inte i den obligatoriska skolan, när många av dem som nu är vuxenstuderande gick där. Ämnet infördes sedan i den obligatoriska skolan och flyttades så småningom ner
även på de lägre stadierna i grundskolan. Detta förhållande kom att ge ämnet en viss särställning i komvux. Det blev det enda ämne, där många
vuxenstuderande helt saknar förkunskaper. De är därmed inte behöriga att tas in i grundskolkurs i engelska omfattande enbart högstadiets kurs. Det blev därför nödvändigt att möjliggöra för komvux att ge viss nybörjarun-
dervisning i ämnet. Enligt ett kungl. brev från 1970 får detta ske inom
ramen för schablontillägget i form av stödundervisning eller studiehandledning. Däremot får nybörjarundervisning i engelska inte anordnas som kurs. Detta innebär bl. a. att det inte finns några regler om antal lektioner eller om gruppstorlek. Antalet deltagare i undervisning i nybörjarengelska inom
komvux kan alltså vara lågt utan att komvux har brutit mot gällande föreskrifter. Detta har ibland av studieförbunden uppfattats som en illojal
konkurrens, i all synnerhet som inga kursavgifter får tas ut av komvux.
Komvux-utredningen redogör också för den diskussion om principer för gränsdragning och arbetsfördelning mellan komvux och studieförbund som
fördes av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX). Därefter redovisas kortfattat folkbildningsutredningens lokala studier och diskussionen om
gränsdragningen mellan studieförbundens statsbidragsberättigade verksamhet och komvux i debattskriften Folkbildningen i framtiden.
Komvux-utredningen diskuterar därefter tänkbara principer för arbetsfördelning mellan komvux och studieförbund. Några sådana principer är
t.ex. att utgå från anordnarnas mål, att dra gränser efter ämnen eller
utbildningsnivåer, efter kurslängd eller studieintensitet. Man skulle också kunna låta den enskildes syfte med studierna vara avgörande för arbetsfördelningen mellan komvux och studieförbunden.
I förslaget till mål för komvux är yrkesutbildning en av komvux upp-
gifter. Komvux-utredningen diskuterar, innan man tar detta mål som ut-
gångspunkt för överväganden och förslag om arbetsfördelning, vad som
menas med yrke. Oftast används det i samma betydelse som förvärvsarbete eller arbete utom hemmet. Det hävdas ibland att hemarbete skall räknas
som yrkesarbete. Även för uppgifter i hemmet behövs och efterfrågas utbildning, t.ex. i matlagning, vävning. Diabetiker, njursjuka m.fl. kan behöva specialutbildning i kostkunskap. Inom komvux finns ett antal kurser motsvarande gymnasieskolans konsumtionslinje och angränsande specialkurser. Dessa kurser är yrkesinriktade men kan också vara av 7 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 127
intresse för dem som vill skafta sig kunskaper för hemarbete eller fritidsroller. Även inom studieförbunden anordnas närliggande utbildningar. Skillnaden är att komvux-kurserna följer läroplaner och att de är kompetensgivande. Numera är de också betydligt längre än motsvarande studiecirklar.
När det gäller förslag om arbetsfördelningen mellan studieförbund och
komvux har komvux-utredningen samrått med folkbildningsutredningen,
som i ett avsnitt i sitt slutbetänkande tar upp motsvarande frågor. Det skall
även i framtiden vara de olika anordnarnas mål som skall vara utgångs-
punkten för en arbetsfördelning inom vuxenutbildningen. Komvux-utredningens förslag, nämligen att komvux uppgift skall vara att anordna kompetensinriktad utbildning, yrkesutbildning samt fortbildning och vidareut-
bildning inom olika yrken, får konsekvenser också för arbetsfördelningen.
Komvux-utredningen anser att nyhörjarundervisning i engelska bör bedrivas även inom komvux och att olika målgrupper för komvux resp. för studieförbundens nybörjarengelska kan urskiljas. Kommittén föreslår (lik-
som också folkbildningsutredningen) att komvux till sin nybörjarundervisning skall rekrytera vuxenstuderande som siktar på grundskolkompe-
tens i ämnet. Vuxna som har andra syften med sina studier bör rekryteras av studieförbunden. Grundskolkursen i engelska skall omfatta ämnet i dess
helhet, dvs. både lågstadiets, nellanstadiets och högstadiets kurs. vilket innebär en kurs om totalt ca 350 lektioner. Den sökande tas in på den nivå där han kan följa undervisningen. Kommittén föreslår vidare att den yrkesinriktade utbildningen även i framtiden skall vara arbetsmarknadsinriktad. Med denna avgränsning
kommer inte utbildning som i första hand tillgodoser vuxnas behov av
kunskaper för hemarbete eller fritidsroller att vara en uppgift för komvux
utan för studieförbunden. Nya läroplaner för särskild yrkesinriktad utbildning skall. som nu. fastställas av SÖ efter centralt samråd med arbetsmark-
nadens parter. Skolstyrelsen skalt även i fortsättningen fastställa det lokala
kursutbudet i fräga om yrkesinriktad utbildning i komvux efter lokalt samråd med arbetsmarknadens parter. Detta samråd skall gälla både vilka kurser soni skall anordnas och hur många kurser. Detta centrala och lokala
samråd skall vara en garanti för att den yrkesinriktade utbildningen som anordnas inom komvux är arbetsmarknadsinriktad och att arbetsfördelningen mellan komvux och studieförbund följs. Kommittén föreslär också, i likhet med folkbildningsutredningen, att
skolstyrelsen skall åläggas att ta initiativ till ett samråd mellan olika
anordare uv vuxenutbildning i kommunen om det vuxenutbildningsutbud som planeras. Sådant samråd skall äga rum minst en gång per termin. Man
utgår från att skolstyrelsen låter sig representeras av ledamöter och förutsätter att anordnarna, vid besiut om kursutbud, kommer att ta stor hänsyn
till vad som framkommit i samrådet.
Kommittén har övervägt olika former för detta samråd men stannat för
att föreslå att kommunerna själva skall få välja hur det lokala samrådet
mellan olika vuxenutbildningsanordnare skall ske.
Ytterligare en förutsättning för att arbetsfördelningen mellan komvux och studieförbund skall fungera är att informationen om olika former av vuxcnutbildning är korrekt och saklig så att den enskilde själv kan välja den studieform som bäst passar utbildningsbehov och studteförutsättning-
ar. En korrekt information minskar risken för felval inom ämnesområden
där flera anordnare erbjuder kurser.
Studie- och yrkesonenteringen för vuxna bör förbättras. Komvux-utredningen anser att det finns skäl att organisera syo för vuxna på annat sätt än
syo i ungdomsskolan. Studierådgivning som skall ge information och råd om hela vuxenutbildningen bör vara fristående från enskilda arrangörers
rekryteringsintressen, den bör kunna ge övergripande information om ail
vuxenutbildning och om studiesociala frågor och den bör ha god kännedom
om vuxnas studieförutsättningar och studiehinder. Sådan syo för vuxna ersätter inte den syo-verksamhet som bedrivs inom de olika utbildningarna, t.ex. komvux.
Diskussionerna mellan folkbildningsutredningen och komvux-utredningen har i första hand gällt arbetstördelningen mellan komvux och studieförbunden. De lokala överläggningarna kan givetvis omfatta betydligt fler
frågor där samverkan kan vara önskvärd. Kommittén avser bl. a. följande områden:
— gemensam långsiktig planering av hela vuxenutbildningen i kommunen, — gemensam användning av lokaler och utrustning, — samverkan i informationsarbetet. — stödinsatser till uppsökande verksamhet i form av översiktsmaterial om
all vuxenutbildning. — stödåtgärder för vuxenstuderande, 1. ex. barntillsyn, läromedel, skol-
måltider, resebidrag, — fortbildning av lärare och annan personai inom vuxenutbildningen.
Komvux-utredningen anmäler att den tänker återkomma till frågor som rör studie- och yrkesorientering och samverkan mellan olika anordnare av vuxenutbildning i sitt slutbetänkande.
Den arbetsfördelning mellan komvux och studieförbund som föreslagits, samrådet med arbetsmarknadens parter och det lokala samrådet mellan
olika anordnare av vuxenutbildning kommer enligt kKomvux-utredningens
uppfattning att medföra att gränsdragningsproblem i framtiden inte behö-
ver uppstå.
Komvux-utredningen föreslår att bestämmelser om att skolstyrelsen
skall ta initiativ till samråd mellan olika anordnare av vuxenutbildning förs in i skollagen eller eventuellt i en särskild förordning om samråd inom
vuxenutbildningen.
Bilaga 4
Sammanställning av remissyttranden över Folkbildning för 80-talet. utom avsnitten om studieförbund - kommunal vuxenutbildning, om kulturverksamhet och om annan bildningsverksamhet
1. Folkbildningsarbetets kännetecken och mål
De flesta remissinstanserna instämmer allmänt i kommitténs skrivningar om studieförbundens kännetecken och folkbildningens mål. Till dessa
instanser hör bl.a. statens kulturråd, kommunförbundet, Medborgarskolan och TBV. |
SÖ formulerar själv följande mål för folkbildningsarbetet: att utbilda medlemmar i folkrörelserna,
att tillgodose kortutbildades behov av utbildning, att medverka till väsentlig information i olika samhällsfrågor samt att aktivera kulturlivet.
Mulmö kommun samt TBV efterlyser en analys av de senaste årens vuxenutbildningspolitiska reformer.
Folkrörelseanknytning
Många av de remissinstanser som yttrar sig över måltormuleringarna har synpunkter på studiernas folkrörelseanknytning.
UHÅÄ anser att organisationen skall rekrytera deltagare främst inom den egna rörelsen eller sympatisörer till denna (vilken inte utesluter att vem som helst får delta i studierna) samt att studierna skall ha en på förhand klart angiven profilering. Rikskorserter anser att ett fotkrörelseanknutet och idéprofilerat folkbildningsarbete är en viktig förutsättning och garanti för vår demokrati, men att mycket beror på i vilken utsträckning samhällsutvecklingen kommer att hämma eller stärka livskraften i folkrörelserna.
SV instämmer i kommitténs syn på samspelet mellan studieförbunden och deras medlemsorganisationer och anför följande:
Enligt SV:s uppfattning bör också det framtida folkbildningsarbetet vara väl förankrat i och tillgodose de utbildningsbehov som olika folkrörelser och andra ideella organisationer har. Den folkrörelseanknutna studieverk-
samheten har varit och bör förbli en viktigt utvecklingskraft i vårt samhälle.
Det idéburna folkbildningsarbetet uppfordar till engagemang och medansvar i samhällsutvecklingen. Det är också behoven hos medlemsorganisationer och i djupa medlemsled sorn skapat studieförbunden och som burit upp verksamheten. I detta ligger en betydelsefull skillnad gentemot annan utbildningsverksamhet och en förklaring till styrkan i det fria folkbildningsarbetet och dess aktiverande roll.
KFUK-KFUM:s studieförbund instämmer i kommitténs starka betoning
om vikten av nära knytning till medlemsorganisationerna och understryker
betydelsen av att även den icke-organisationsknutna verksamheten profi-
leras enligt de bärande idéerna inom studieförbundet.
NBV anser att kommittén ger studiecirkeln dess rätta roll. när det pekas
på sambandet mellan medborgarens kunskapsnivå och möjligheten att påverka utvecklingen genom demokratiska beslut. Men det är viktigt att
notera, att den enskilde cirkeldeltagaren också måste bjudas en plattform
för att agera. Studiecirkelns koppling till de demokratiska församlingar som folkrörelserna utgör är därför en förutsättning för studiecirkelns berättigande.
CUF anför:
Folkbildningen har vuxit fram som ett redskap för de stora folkrörel-
serna i samhället. Som framgått av vad som tidigare anförts är det Centerns Ungdomsförbunds uppfattning att det just denna folkrörelseförank-
ring som givit folkbildningen den betydelse den haft under uppbyggnaden
av vårt samhälle. Centerns Ungdomsförbund vill därför med kraft instäm-
ma i kommitténs uppfattning om vikten av en fortsatt nära anknytning mellan studieförbunden och dess medlemsorganisationer, liksom i att även
den icke organisationsanknutna verksamheten måste kunna ges en idé-
riktning i enlighet med de olika medlemsorganisationernas värdering.
Centerns kvinnoförbund framför liknande tankegångar.
ERF finner kommitténs diskussion rörande begreppen "fritt och frivilligt” samt folkbildningsarbetets folkrörelseanknytning väl avvägd och acceptabel.
Medborgarskolan anser också att kommittén på ett förtjänstfullt och väl avvägt sätt behandlat frågorna om folkrörelseanknytning, profilerade studier samt fritt och frivilligt bildningsarbete.
ABF anser att:-kommittén borde ha tagit ställning i frågan om studieförbund är folkrörelse elter cj, och anför:
För ABF är det en självklarhet att studieförbunden inte skall betraktas som foikrörelser. Studieförbunden har växt fram ur olika folkrörelser och blivit det organisatoriska uttrycket för deras behov av kunskaper och färdigheter för medlemmarnas behov av gemenskap grundad på gemensamma värderingar.
ABF delar inte utredningsmajoritetens uppfattning att folkbildningen
kan delas i en folkrörelsedel och en allmän del, utan ser dessa verksamheter som en helhet.
Flera remissinstanser anser att utredningsförslaget kan innebära en för-
svagning av studieförbundens folkrörelseanknytning. Till dessa instanser
hör Landstingsförbundet, Kiruna, Ragunda och Skellefteå kommuner samt Socialdemokratiska kvinnoförbundet och SSU.
MUF anser att utredningsförslaget om ökad ideologisk betoning av
studieförbundens verksamhet är tveksamt ”inte minst mot den bakgrun-
den att man i allt högre grad kan börja ifrågasätta dessas roll i det totala utbildningsperspektivet”.
Profilering
En aspekt på frågan om studieförbundens folkrörelseanknytning rör
studiernas profilering. Kommittén föreslår en omformulering i förordning-
en om statsbidrag till det frivilliga folkbildningsarbetet. Enligt förstaget skall början på bestämmelsen formuleras på följande sätt: Verksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet skall präglas av saklighet och en strävan till allsidig belysning av studieämnena.
SÖ samt Moderata kvinnoförbundet och Medborgarskolan tillstyrker
förslaget. SÖ anför:
De i kommittén föreslagna formuleringarna rörande saklighet och en strä-
van till allsidig belysning av studieämnena med krav på tolerans och
respekt för oliktänkande samt främjande av självständigt tänkande och ställningstagande bör kunna tjäna som avgränsning mellan ideologisk profilering och aktiviteter av propagandakaraktär.
Samtliga övriga remissinstanser som har yttrat sig ifråga om formuleringen förordar i enlighet med reservation I att man skriver mångsidighet i stället för allsidighet. Dessa remissinstanser är rikskonserter. ABF, NBV,
KFUM-KFUK:s studieförbund, Studiefrämjandet. SV, Vuxenskolan. Hallsberg, Haninge, Malmö och Öckerö kommuner, Landstingsförbundet, Vi Unga, SECO och Brevskolan. CUF anser frågeställningen vara akademisk, men föredrar ändå ordet mångsidighet framför allsidighet.
Fritt och frivilligt
Foikbildningsutredningens förslag innebär att den syn på begreppet fritt och frivilligt” som formulerats i prop. 1963: 36 alltjämt är aktuell och
bör gälla även för framtiden.
Några av studieförbunden har synpunkter på vad som bör falla inom
ramen för det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. SV delar kommitténs tolkning av begreppet fritt och frivilligt och understryker angelägenheten av att folkbildningsarbetet också i framtiden tillförsäkras denna frihet. SV anför vidare:
Studickampanjer som initieras av olika samhällsorgan är exempel på
verksamhet som kan leda till en begränsning av studieförbundens frihet. Studieförbunden bör enligt SV:s mening engagera sig i frågor som av
regering och riksdag bedöms särskilt angelägna att föra ut till bred debatt.
Förutsättningen är dock att studieförbunden själva har frihet att planera sina insatser, studiematerialproduktion, cirkelledarutbildning och verksamhetens uppläggning och genomförande. Det bör också vara en strävan
att ta upp frågor till studium och debatt innan de avgörande besluten fattas om det ibland kan vara motiverat att i studiecirkelns form sprida kännedom om och diskutera konsekvenserna av redan fattade beslut.
Ett annat område där en motsvarande risk finns för att begreppet ”Tfritt och frivilligt” urholkas är enligt SV när studiecirkelverksamhet bedrivs i samarbete med företag och kommuner.
Studiefrämjandet anser att man bör arbeta annorlunda med statligt initierade studiekampanjer och att sådana inte bör sättas igång av myndigheter
så ofta och i så många frågor som under senare tid.
Kommittén framför den uppfattningen att prov och betyg inte skal tillåtas inom studieförbundens statsbidragsberättigade verksamhet, och att centrala läroplaner inte heller bör förekomma i cirkelstudierna.
SÖ instämmer i kommitténs synpunkter och anför dessutom att det fria och frivilliga folkbildningsarbetet inte bör omfatta utbildningar som förutsätter att en viss formell kompetens skall uppnås.
Folkuniversitetet avvisar kommitténs resonemang och anför:
Att generellt tillbakavisa centrala planer för studieverksamheten synes
diskutabelt. Avgörande bör vara en central plans innehåll och funktion. Alternativet till sådana planer är ju inte optimal frihet eller en exakt anpassning de studerandes egna önskemål utan istället andra planer eller rent av planlöshet. ..
Kommitténs resonemang om prov och betyg kan ge läsaren intrycket av att alla former av prov och kvalitetskontroll är oförenliga med folkbildningsarbete. Detta behöver dock inte alltid vara fallet. Frågan kan ses från lite olika utgångspunkter. Vi delar kommitténs uppfattning att betyg som urvalsinstument till andra utbildningar m. m. inte har någon uppgift inom folkbildningen, men vi menar ändå att förhållandet mellan studier och prov förtjänar att diskuteras något utförligare. Prov, dvs. mätningar av kunskapernas omfattning och djup och av färdigheternas halt, kan utgöra en de! av inlärningsprocessen i syfte att ytterligare utveckla deltagarnas kunskaper och färdigheter. I vissa fall kan det vara av ett visst värde för deltagarna att få möjlighet att pröva de kunskaper och färdigheter vederbörande tillägnat sig i ett studiearbete. Denna typ av mätningar behöver inte verka
styrande på verksamhetens uppläggning eller inverka negativt på deltagar-
nas inflytande över studiearbetet. Även prov och betyg mäste säledes bedömas med utgångspunkt i vilken roll de skall anses fylla.
Kommersialism
Flera remissinstanser har kommenterat och instämt i kommitténs skrivningar om studieförbund och kommersialism. Medborgarskolan anser att
avsnittet om kultur och kommersialism har blivit föredömligt balanserat — något som enligt skolan numera hör till det ovanliga. Rikskonserters styrelse instämmer i kommitténs definition av kulturkommersialism. Styrelsen
anför:
Enligt styrelsens mening är kommittén synpunkter på vad som skall
menas med kulturkommersialism av större vikt. Det är om ett budskap och
redovisning av erfarenheter marknadsanpassas och underordnas lönsam-
hetsintresset och om därigenom passivisering och verklighetsflykt uppmuntras. Kommittén framhåller också att det inom den nuvarande kulturdistributionen finns företeelser som kan sägas vara kommersialiserade
med den inriktning på koncentration, monopolisering och marknadsorien-
tering som förekommer. Rikskonserters styrelse anser, i likhet med kom-
mittén, att den statliga kulturpolitiken måste utformas så att den aktivt
söker motverka och korrigera tendenser av det slaget.
Även riksutställningar anser att studie- och kulturverksamheten är en
nödvändig motvikt mot kulturindustrins marknadsanpassade och ofta uslätade kulturbudskap.
TBV anser att studieförbunden i sitt arbete måste motverka överdrivet kommersiella synsätt och utbilda människor i att genomskåda bl. a. falska och förenklade budskap som sprids via reklam och massmedia.
SECO framhåller att den grupp i samhället som är mest utsatt för de kommersiella krafterna är ungdomen och att det därför är mycket viktigt
att studieförbunden tidigt it studiecirkelens form kan erbjuda alternativa
sysselsättningar. SECO anser liksom Unga Örnar att en tidig kontakt med de idéburna folkrörelserna är viktig för att skapa intresse för de stora
samhällsfrågorna.
SKS, CUF och Arvidsjuurs kommun framför farhågor för en ökad kommersialisering av studieförbuncens utbud. SKS anför att om studieförbunden även fortsättningsvis måste lägga lönsamhetsaspekter på sin verksamhet blir den önskvärda gränsdragningen mot den kommersiella kulturutbu-
det svår. Det är enligt CUF risk för att man i första hand vänder sig till
lättrekryterade grupper i samhället och att valet av ämnen syftar till att skapa och följa modetrender. Arvidsjaurs kommun anser att majoritetslinjens förslag innebär att studieförbundens folkrörelsekaraktär kommer att försvagas och att de kommer att utvecklas till serviceorgan som sins emellan konkurrerar om deltagarna med glättad kommersiell marknadsföring.
Invandrarverket anser att kommittén borde ha analyserat avsnittet kul-
tur och kommersialism ur ett mångkulturellt perspektiv. Invandrarverket
anför vidare:
God kultur definieras där som ett ärligt samtal mellan människa och
människa. Där påpekas också att kommunikation är omöjlig om två männi-
skor saknar ett gemensamt erfarenhetsfält. Invandrar- och minoritetsbe-
folkningen har små möjligheter att tillvarata det stora svenska kulturutbu-
det. Samtidigt för minoriteterna en ojämn kamp för sina egna kulturer mot
ett kommersiellt utbud. Vad föranleder denna vetskap för åtgärder?
Naturvetenskap och teknik
Kommittén betonar att det är viktigt att folkbildningsarbetet mer än
tidigare inriktas på de tekniska och naturvetenskapliga ämnesområdena
och dessas betydelse för olika samhällsområden.
Flera remissinstanser framför synpunkter som innebär att de instämmer i kommitténs syn på den tekniska utvecklingen och studieförbundens roll i detta sammanhang. Dessa instanser är arbetarskyddsstyrelsen, Arvidsjaurs kommun, SAF, TBV, Medborgarskolan, FS och Studiefrämjandet. Flertalet av dem instämmer kortfattat i kommitténs synpunkter. FS anför:
Betoningen av de tekniska och naturvetenskapliga ämnesområdenas bety-
delse i den framtida samhällsutvecklingen är enligt vår mening riktig.
Folkbildningsorganisationerna bör här ta sitt ansvar för att människor blir
skickade att fatta de politiska beslut som sannolikt blir allt svårare i framtiden. Besluten kommer förmodligen att innebära besvärliga avvägningar mellan sådana faktorer som nolltillväxt — fortsatt tillväxt, storskalighet — samt med dessa faktorer relaterade begrepp som resurshushållning. miljövård, livskvalité osv.
I det här sammanhanget är det dock viktigt betona att behovet av att de tekniska och naturvetenskapliga inriktade studierna inte enbart blir deskriptiva. För folkbildningsorganisationerna är frågan om ämnenas roll i det samhälleliga sammanhanget den mest angelägna. Kunskapen om ämnesområdena måste kompletteras med en diskussion om värdet av de naturvetenskapliga och tekniska framstegens betydelse i ett socialt sammanhang.
ABF är emellertid kritisk till kommitténs resonemang i kapitlet om studieförbunden och framtiden och anser att de slutsatser som förs fram är vaga, osammanhängande och ibland direkt tveksamma.
Som exempel tar vi avsnittet om den framtida utvecklingen på det tekniska området. Där framhåller kommittén att tekniken allmänt sett
kommer att ge en kortare arbetstid. Detta skulle för studieförbunden innebära ”"... en primär uppgift att hjälpa människor att välja stimulerande och utvecklande fritidsaktiviteter”. Vi anser att detta tyder på bristande förmåga att föreställa sig hur verkligheten kommer att se ut med en fortsatt teknisk utveckling så som vi sett den under sjuttiotalet. Ett samhälle där arbetstiden förkortas på grund av elektronisering, robotisering etc. kommer med all sannolikhet att ställa andra krav på studieförbunden och dess medlemsorganisationer än den idylliska bild som kommittén antyder. Förkortad arbetstid har både onda och goda sidor. På den ena sidan finns ökad arbetslöshet och utslagning, risk för ökad, kommersiell exploatering och
på den andra sidan finns ökad fritid vilken kan användas för utveckling av
personliga intressen.
Kvalitet
Frågan om kvaliteten inom folkbildningsarbetet har behandlats något
mer ingående av två remissinstanser, nämligen Folkuniversitetet och KRO. Folkuniversitetet anför: Det finns en risk för att frågan om kvaliteten inom folkbildningarbetet
kommer allför långt i bakgrunden.
Vår utgångspunkt för en diskussion om kvaliteten i studie- och bildningsverksamheten är tiakttagelsen att studier och kunskapsutveckling är ett av
elser. Ett samhälles kunskapsmassa — dvs. den samlade mängden av
frågor och svar, av rutiner men också visioner, av tumtegler likaväl som teorier — är vidare ingen enskilds egendom; den tillhör den mänskliga kulturen och varje generation fungerar som bärare och förmedlare av denna kunskapsmassa utan vilken den mänskliga kulturen vore otänkbar. Förvaltandet av denna kunskapsmassa. utvecklandet av nya kunskaper
och förmedlandet av kunskaper är utan någon som helst tvekan människans viktigaste och svåraste uppgift. Den uppgiften erbjuder inte heller
några genvägar - den kräver i princip samma personliga satsning och hårda arbete i dag som förr i tiden (medan mänskligt urbete på mänga andra områden har kunnat ersättas av teknologi och automation). Dessa svårigheter gäller självfallet inte endast de områden och ämnen som den vanliga skolan behandlar och så till vida har konimittén rätt till att man inte bör dra någon skarp gräns mellan bildning och utbildning. Kommitténs ambition att avgränsa folkbildningsarbetet från andra utbildningsformer kan därför
egentligen enbart motiveras av administrativa skäl.
KRO framhåller att mångfald inte är liktydigt med kvalitet och anför:
Kultur med mening. som berikar känsla och medvetande, är något man
måste lära sig — från barnsben som modersmålet eller senare i livet som ett
främmande språk. Behovet, de vet vi. av kulturella fäliarbetare, kunniga
och inspirerande pedagoger, är ofantligt, och vi måste med beklagande
konstatera, att pedagogiken — även om den berörs — på ett olyckligt sätt kommit att underordnas frågor av formell, fördelnings- och distributions-
teknisk natur. Exempelvis har de kulturella centrumbildningarnas resurser av yrkeskunnande hittintills i mycket ringa omfattning tagits i fölkbildning-
ens tjänst och kommittén nöjer sig med att konstatera faktum.
2. Studieförbundens arbetsformer och metoder
Remissynpunkterna på förslagen om kulturverksamhet och annan bildningsverksamhet redovisas i bil. 6.
Nya studieförbund
Kommittén anser att ett väsentligt kriterium för godkännande av nya
studieförbund även bör vara folkrörelseanknytning. Kommittén föreslår vidare att kravet på verksamhetsvolymen skall sänkas till 25000 studietimmar om året. De flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan anser att det
nuvarande kravet om 50 000 studietimmar om året bör bibehållas. Till
dessa instanser hör SÖ. Landstinzsförbundet, 14 kommuner och sju studieförbund. Följande instanser tillstyrker förstaget om 25 000 studietimmar/år: statens ungdomsråd, LRF, Riksidrottsförbundet, SV, Folkuniver-
sitetet, CUF, MUF, Riksförbundet Hem och Skola och Vi unga.
Prop. 1980/81: 127 | 107
SÖ anser att förutom verksaumhetsvolymen bör även vissu kvalitetskrav ställas på ett nytt studieförbunds organisatoriska uppbyggnad. Flera remissinstanser t.ex. Riksidrottsförbundet och ABF tillstyrker kommitténs förslag om att ett nytt studieförbund bör ha folkrörelseförankring.
Styrelsens ansvar
Kommittén anser att nuvarande bestämmelser om att studierektor skall godkännas av SÖ bör upphöra och att i stället studieförbundens styrelse
skall vara ansvarig inför tillsynsmyndigheten. SÖ avstyrker förslaget med
motiveringen att någon av praktiska skäl måste svara för kontakten med
tillsynsmyndigheten om inte dennas kontakt med studieförbunden skall
försämras. Helsingborgs kommun avstyrker också förslaget. medan övriga remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker, däribland sju av studieförbunden.
. Cirkelledarrotlen
I fråga om kommitténs synpunkter på studiecirkelns kännetecken och arbete samt ledar- och deltagarroller har de flesta studieförbunden och
flera andra organisationer uttalat sig positivt. Den enda fråga som har lett
till uttryckliga motsägelser från vissa remissinstanser gäller cirkelledarrollen. Kommittén anser att man bör eftersträva att cirkelledarskapet skall vara av förtroendekaraktär och en fritidsuppgitt.
Många remissinstanser instämmer i kommitténs syn på cirkelledarens uppgift. Till dem hör SÖ. Karlskrona. Malmö. Umeå och Vindelns kommuner, NBV, SV, Riksidrottsförbundet, CUF. Vi Unga. och Riksförbun-
det Hem och Skola. SÖ anför att den syn kommittén givit uttryck för beträffande cirkelledarskapet som i första hand ett förtroendcuppdrag bör befästas i statsbidragssystemets utformning, och att det bör vara möjligt
för studieförbunden att satsa på mer ideella insatser likaväl som på arvo-
derad eller anställd arbetskraft. Kulturrådet instämmer i kommitténs grundsyn men betonar dock att utan ämneskunniga ledare i cirklar som
ägnar sig åt utövande kulturverksamhet får deltagarna inga verkliga möjligheter att utveckla sin kreativa förmåga. Kulturrådet framhåller att studie-
förbunden i framtiden måste satsa mer på utbildning av sina cirkelledare i konsthantverk. Brevskolan, som också anser att utbildningen av cirkelledare är viktig, framhåller att statsbidragsbestämmelserna måste stimulera
till en bred och okonventionell rekrytering av cirkelledare. Tre av studieförbunden, nämligen Folkuniversitetet, Medborgarskolan
och TCO-TBV, tar avstånd från kommitténs resonemang. TCO-TBV anför:
I de kunskaps- och färdighetsbetonade cirklarna (språk, konsthantverk. musik, yrkeskurser) är ämneskunniga cirkelledare oftast nödvändiga för att cirkelstudierna ska kunna ge deltagarna fullt utbyte. Detta behöver inte innebära att dessa cirkelledare står mera främmande för folkbildningens
Prop. 1980/81: 127 | 108
friare arbetssätt än de förtroendevalda cirkelledarna. Genom lämplig ut-
bildning i cirkelledarmetodik och vuxenpedagogik. av den modell t.ex.
TBV byggt upp, är de väl skickade att bli cirkelledare med förmåga att
anpassa sig efter deltagarnas oehov och förutsättningar. Tyvärr saknas ofta resurser inom studieförbunden för sådan utbildning.
Såväl studievana som studieovana cirkeldeltagare ställer krav på cirkel-
ledarens kompetens i olika avseenden. För att det inom cirkeln ska kunna utvecklas både social gemenskap och kunskap krävs kunniga cirkelledare. Denna kunnighet kan cirkelledaren förvärva och utveckla om cirkelledarskapet har en viss omfattning och kontinuitet. För studieförbundens del måste det ur bl.a. planeringssynpunkt vara en trygghet att ha tillgång till hel- eller deltidsanställda cirkelledare, främst då i den verksamhet som tas ut mot allmänheten. Denna kärna av anställda cirkelledare mäste dessutom anses utgöra en värdefull resurs vid utvidgning av studieförbundens verksamhetsområden mot delvis nya arbetsområden, vid utvecklande av nya, okonventionella arbetsmetoder samt som utbildare och idegivare till nya
och oerfarna cirkelledare.
Folkuniversitetet anför liknande tankegångar.
Kommittén framhåller att cirkelledarna i första hand bör betraktas som medstuderande. Det låter sig naturligtvis sägas, men om denna tanke
tolkas så, att ämneskunskaper och pedagogisk skicklighet är av mindre betydelse hos cirkelledare och handledare så finns, enligt vår uppfattning,
en risk att man använder sig något som är både praktiskt och värdefullt för studiearbetet, nämligen människors sakkunskap och det kan varken vara i cirkeldeltagarnas eller samhällets intresse. Enligt vår uppfattning finns det ingen anledning att dölja att kunskapstillägnande för det första är en svår
och krävande uppgift och att detta tillägnande för det andra väsentligt
underlättas om vi människor tar hjälp av andras kompetens. Att således av ledare i det frivilliga folkbildningsarbetet kräva ämneskunskaper och kompetens kan inte anses strida mot folkbildningens grundide.
Inom folkbildningsarbetet finns huvudsakligen två slag av cirkelledare: en stor grupp av personer verksamma inom föreningslivet och som fullgör sina cirkelledaruppgifter inom ramen för ett frivilligt och ideologiskt baserat engagemang. Vidare finns en mindre grupp cirkelledare, ofta med lång erfarenhet av cirkelledarskap och folkbildningsarbete som av olika skäl kommit att syssla med uppgiften i ökad utsträckning huvudsakligen inom
områden där kunskapsförmedlingen är en väsentlig del av cirkelarbetet. Vi
menar att båda grupperna behövs och att deras engagemang i studiecirkelverksamheten är av sins emellan olika karaktär. Inom vissa cirklar är det utan tvivel så att det primära målet för deltagarna är att inhämta vissa kunskaper och tillägna sig vissa färdigheter. I andra cirklar — av den typ
som kommittén förmodligen haft i åtanke — är det väl så viktigt att
deltagarna ges möjligheter att ta och ge argument och synpunkter i en
diskussion, för att därmed skaffa sig underlag för ett ställningstagande i en samhällsfråga.
Att leda studiecirklar så att de verkligen blir studiecirklar är en svår
uppgift. Studiecirkeln skall kännetecknas av ett öppet och gemensamt
kunskapssökande som bäst förverkligas genom cen fördelad aktivitet, ge-
nom vidgad social kontakt och genom ömsesidig förståelse och respekt.
Detta ställer stora krav på handledarna. De måste ha nått en personlig mognad och en verklig insikt om värdet av demokratiska arbetsformer. Också ämneskunskaper och erfarenhet av cirkelarbete är av stor betydelse. Det visar sig regelmässigt att ju mindre cirkelledaren kan om ämnet och
ju mindre erfarenhet han/hon har av arbetsformen, desto lättare faller han/
hon in i den traditionella auktoritära lärarrollen som de flesta av oss är
uppvuxna med från skoltiden. Med dåliga ämneskunskaper och bristande
erfarenhet följer också ofta ett större beroende av det studiematerial som
cirkeln följer och svårigheter att ta hänsyn till deltagarnas behov och att ta till vara deras kunskaper. Folkuniversitetet, likkom SACO/SR, Medborgarskolan, Folkpartiets
och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund samt MUF instämmer i de
synpunkter som framförts i särskilda yttrandet av Mundebo m.fl. SACO/
SR anser att den inställning mot de yrkesverksamma cirkelledarna som
kommittén företräder är på sikt skadlig för studieförbundens verksamhet.
Studiematerial
Kommitténs synpunkter på studieplaner och studiematerial tillstyrks av
bl.a. Folkbildningsförbundet, ABF, SV. SKS, Brevskolan och LT:s förlag.
SV välkomnar kommitténs krav på att studieförbunden tillförsäkras
ekonomiska resurser för att vidareutveckla såväl ledarfortbildning som metoder och studiematerial, de faktorer som främst bidrar till om studiecirkeln blir "studiecirkel eller "skolklass". Brevskolan anför bl. a:
Vilken typ av studiematerial en studiecirkel kan behöva beror på ämnes-
val och deltagarnas bakgrund och situation. Materialens utformning kommer därför att variera och ställer krav på en friare definition ur statsbidragshänseende. Kommitténs indelning av studiematerial i tre kategorier — cirkelplan, cirkelvägledning, arbetsplan — får anses ligga i linje med de utvecklingssträvanden som i dag finns vid Brevskolan. Brevskolan noterar
också med tillfredsställese att kommittén förespråkar en vidare syn på
begreppet studiematerial när det gäller mediaval.
LT:s förlag anför bl. a:
Material som på ett tillfredsställande sätt kan stödja cirklarnas arbete
och inrymma de olika moment kommittén pekar på kan formas på olika sätt men löper risk att bli relativt omfattande och dyra. Det fordrar en
medvetenhet om syfte och mål med studiearbetet i studieförbundens alla organisationsled för att dels ställa krav på materialproducenterna, dels
med så klara definitioner som möjligt vad gäller avgränsningen mellan bidrags- och icke bidragsberättigad verksamhet. Definitionerna skulle underlätta materialproducenterna och också kunna stödja studieförbundens medarbete i arbetet med godkännande av material och ge argument mot
material som inte på tillfredsställande sätt innehåller de moment ett materi-
al bör innehålla.
Kulturrådet anser att frågan om studiematerial är särskilt delikat på
konsthantverksområdet och att det förproducerade studiematerial som
fråga om studiematerial.
Samverkan mellan studicförbunden och övriga folkbildningsanerdnare
ABF och SV kommenterar kommitténs synpunkter på samverkan med
utbildningsradion (UR). SV konstaterar att UR:s utbud de senaste åren i
allt mindre utsträckning getts en sådan pedagogisk utformning att det kunnat användas i studiecirklar. Både ABF och SV anser liksom kommittén att UR skall kunna producera kurser tillsammans med enskilt studieförbund. UR själv instämmer i kommitténs synpunkter på behovet av ökad
samverkan mellan studieförbunden och UR och delar med vissa reserva-
tioner kommitténs syn på former för samråd och samverkan.
I fråga om studieförbundens samverkan med kulturinstitutioner yttrar sig endast ett fåtal remissinstanser. Dessa instämmer i stort sett i kommittén synpunkter. Skellefteå kommun tillstyrker förslagen om samverkan mellan studieförbund och kulturinstitutioner för att landsortskommuner
skall få del av kulturutbudet.
I avsnittet om samverkan med folkhögskolor föreslår kommittén dels att regeln om minst 25-procentig medverkan av folkhögskollärare vid s.k.
samverkanskurser bibehålles, dels att studieförbunden skall få möjligheter
att anordna egna kortkurser.
Invandrarverket framhåller att 25-procentsregeln skapar svårigheter för invandrarorganisationerna att utnyttja samverkanskurserna. Det är viktigt att dessa organisationer kan samverka med folkhögskolor i sin utbildning av funktionärer och ledare. Folkhögskolornas lärare behärskar dock inte invandrarnas modersmål och är inte tillräckligt insatta i invandrarfrågor
och invandrarnas organisationer för att förstå deltagarnas utgångspunkter i utbildningen. Invandrarverket föreslår därför att undantag från 25-procentsregeln ges för kurser som genomförs i samarbete mellan invandrarorganisation, studieförbund och folkhögskola. ABF och TCO-TBV anser att
cn åtgärd för att stimulera samarbetet mellan studieförbund och folkhögskolor skulle vara att mjuka upp nuvarande 25S-procentsregeln så att skolan
genom rektors beslut kan välja en lärare från ett studieförbund även för den del av undervisningstiden som är förbehållen lärare från folkhögsko-
lan. SFEF instämmer dock i kommitténs bedömning av blir 25-procentsregeln eftersom den garanterar att samverkanskurserna ”folkhögskolemässiga”".
NBV och TCO-TBV avstyrker förslaget om att studieförbunden skall kunna ordna egna kortkurser. NBV instämmer inte i kommitténs uppfattning att folkhögskolornas kortkurskapacitet skulle vara otillräcklig. TCO-
TBYV anser att det saknas anledning att sprida de till antalet begränsade dagsstudiestöden på fler utbildningsanordnare. TCO-TBV vill slå vakt om den miljö som folkhögskolorna erbjuder både ur pedagogisk och kulturell synvinkel. SFEF däremot tillstyrker en konstruktion där även studieför-
bunden kan anordna kortare kurser för att lätta det ”tryck” som enligt
SFEF nu finns på folkhögskolorna.
Folkbildningsförbundet och länsbildningsförbunden
Kommittén understryker folkbildningsförbundets och länsbildningsför-
bundens betydelse och föreslår ökade statsbidrag till dem. Bidraget till
kulturprogram inom föreningslivet föreslås utvidgas till ett bidrag till annan bildningsverksamhet än studiecirklar. Detta skall enligt förslaget förmedlas till studieförbunden av tillsynsmyndigheten. Därmed föreligger inte
längre något behov att behålla en särskild byrå för törmedlingen av statsbi-
draget till kulturprogram.
Folkbildningsförbundet. samtliga länsbildningsförbund som har yttrat sig, samt KFUK-KFUM:s studieförbund wullstyrker förslagen beträffande folk- och länsbildningsförbunden. Folkbildningsförbundet och KFUK- KFUM:s studieförbund anser också liksom kommittén att Förmedlings-
byrån bör upphöra, medan flera länsbildningsförbund anser att den även i fortsättningen har viktiga uppgifter. SV tillstyrker kommitténs förslag, men ser det som en brist att de yrkesverksamma kulturarbetarnas repre-
sentanter utestängs från möjligheten att delta om den särskilda styrelsen
för Förmedlingsbyrån ersätts av Folkbildningsförbundets styrelse. Även
Medborgarskolan tillstyrker i sak förslagen, medan TCO-TBV anser att Förmedlingsbyråns samråds- och stimulansfunktion vid studieförbundens arbete med programverksamhet är en stor tillgång. Byrån bör därför enligt TCO-TBV finnas kvar men ingå i Folkbildningsförbundet. Folkpartiets kvinnoförbund anser att vissa uppgifter som nu åvilar Folkbildningstörbundet kan överföras till länsbildningsförbunden.
3. Arbetsfördelning och samverkan inom vuxenutbildningen
Remissynpunkterna på kommitténs förslag ull gränsdragning och samverkan mellan studieförbund och kommunal vuxenutbildning redovisas i
bilaga 5. |
Studieförbund -- högskolan
Kommittén poängterar att det är en angelägenhet för samhällets egna utbildningsvrgan att ge grundläggande yrkesutbildning på högskolenivå.
Statsbidraget tll studieförbundsverksamhet äv detta slag bör därför av-
vecklas under en övergångstid på ungefär fem år. Kommittén ser ingen
anledning att bibehålla en särskild bidragsform för universitetscirklar.
Högskolan har planerat ett antal enstaka kurser som ligger mycket nära sådan verksamhet som studieförbunden traditionellt bedriver. Kommittén anser att syftet med utbildningen bör avgöra vem som skall arrangera verksamheten. En väl fungerande arbetsfördelning kräver goda kontakter mellan studieförbunden och högskolans olika organ. Lokalt bör samråd
etableras på varje högskolcort.
En hel del remissinstanser är positiva till kommitténs förslag och skriv-
ningar beträffande gränsdragning mellan studieförbund och högskolan,
t.ex. SÖ, Statens ungdomsråd. Kommunförbundet, Karlskrona, Stenungsunds, Stockholms, Umeå och Uppsala kommuner, samt SHIO, LRF,
Riksidrottsförbundet, SACO/SR, SAF. ABF, KFUK-KFUM:s studieför-
bund, Medborgarskolan Studiefrämjandet, SV. SKS, Centerns kvinnoför-
bund, CUF och SECO.
UHÄ behandlar frågan om gränsdragning mellan studieförbund och högskolan utförligt och anför bl. a.:
Enligt UHÄ:s principiella uppfattning bör planeringen av utbildning på högskolenivå ligga samlad hos högskolans organ och all sådan utbildning ges inom högskolans ram ... I en situation med krympande ekonomiska resurser kan en arbetsfördelning mellan högskolan och studieförbunden synas rimlig. Utgångspunkten är då naturligen att högskolan i första hand
bör inrikta sig på yrkesutbildning och kompetensgivande utbildning samt
sådan på vetenskaplig grund vilande kvalificerad ”allmäninriktad” utbildning som naturligt ankommer på innehavare av forskar- och lärartjänster inom högskolan.
Svårigheten ligger dock enligt UHÄ i att närmare precisera den del av högskolans utbud som inte har en klar yrkes- och kompetensprofil. Utbudet av enstaka kurser inom högskolan har minskat. UHÄ anser det därför inte särskilt sannolikt att högskolan numer har ett stort utbud av kurser som konkurrerar med folkbildningens verksamhet. UHÄ menar dock att kommittén försummat att diskutera gränsdragningsproblemet utifrån folkbildningsarbetets innehållsliga och pedagogiska särart. Om folkbildningen i högre grad än f.n. lever upp till sina allmänna mål — fritt och frivilligt, intressemässig profilering. folkrörelseförankring m.m. —' skulle avgräns-
ning till annan utbildning enligt UHÄ mer eller mindre ge sig själv.
UHÄ anser liksom kommittén att fullständig längre yrkesutbildning inte bör ges av studicförbunden. UHÄ avstyrker dock att en automatisk över-
föring görs till högskolan och att en tidsgräns sätts för när statsbidrag till
ifrågavarande utbildning bör upphöra. Däremot menar UHÄ att statsmakterna för varje berörd utbildning bör kunna uppdra åt högskolemyndigheterna att inom viss tid pröva frågan om överföring. Samma försiktighet bör enligt UHÄ:s mening prägla frågan om att föra över de studieplanebundna universitetscirklarna till högskolan. Liknande synpunkter framförs även av kulturrådet, Uppsala kommun. SACOISR., SV, TCO-TBV samt SECO.
Mulmö kommun och Folkpartiets ungdomsförbund anser att universi-
tetscirklarna bör finnas kvar. Öckerö kommun anser att de kursplanebundna universitetscirklarna bör bibehållas i glesbygd och Gotlands kommun anser att bidraget till de icke studieplanebundna universitetscirklarna bör finnas kvar.
SFS underkänner helt kommitténs resonemang i gränsdragningsfrågan och ser den som en fråga om en begränsning av högskolans intrång på områden som normalt täcks av studieförbunden. Den enda förnuftiga gränsdragningen är enligt SFS om utbildningen skall vara poäng- och kompetensgivande eller ej. Om svaret är ja skall utbildningen tillhöra högskolans anvarsområde. Detta hindrar inte enligt SFS att studieförbunden kan arrangera sådana kurser om universitetens kursplaner följs och om det är lärare vilka godkänts av högskolan som leder kurserna.
TCO-TBV anser att studieförbunden inte bör ägna sig åt sådan grundläggande yrkesutbildning inom det estetiska området som i dag i vissa fall förekommer. Särskilt ifrågasätter TCO-TBV den utbildning av skådespelare och dramapedagoger som i dag anordnas av olika studieförbund. Hela frågan om studieförbundens utbildning inom teaterområdet bör enligt TCO-TBV bli föremål för en översyn.
Kommitténs förslag om lokalt och regionalt samråd tillstyrks av flera remissinstanser: t.ex. UHÄ, Gotlands kommun och TCO-TBV.
Studieförbund — utbildning i företag
Kommittén anser att studieförbunden bör kunna svara för en ökad del av personalutbildningen i allmänna ämnen och problemorienterade projektstudier och föreslår att studieförbunden under vissa förutsättningar erhåller statsbidrag för cirklar som genomförs i samarbete med företag. Flera remissinstanser instämmer i kommitténs syn på studieförbundens samarbete med företag och på de regler som skall gälla för att statsbidrag skall utgå. Till dessa instanser hör Stockholms och Vindelns kommuner, SAF, Folkuniversitetet, KFUK-KFUM:s studieförbund, Studiefrämjandet och NBV. Några remissinstanser är i princip positiva till kommitténs syn på utbildning i samarbete med företag, men anser att klarare gränser bör dras mellan företagets och samhällets ekonomiska ansvar för verksamheten. t.ex. TCO-TBV, Medborgarskolan och SV.
LO anser att studieförbunden kan tillföra den interna utbildningen vid företagen nyheter, såväl innehållsligt som metodiskt. Om statsbidrag skall utgå för samverkan med företagens interna utbildning är det LO:s uppfattning att arbetsgivaren måste fullfölja gällande arbetsmarknadsregler som finns i lagar och avtal, samt att de fackliga organisationernas rätt till initiativ och medverkan vid intern företagsutbildning måste tillgodoses utan inskränkningar och att de anställda genom sina fackliga organisationer skall ha rätt att samarbeta med sina egna studieförbund.
SÖ menar att statsbidrag till intern företagsutbildning inte bör utgå via anslaget till bidrag till studiecirkelverksamhet. SÖ:s ståndpunkt grundar 8 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 127
sig på att anbudsförfarande ofta förekommer i dessa sammanhang. SÖ anser att sådant förfarande sätter cirkeldeltagarnas frihet att själva välja studieförbund helt ur spel och att studieförbundets roll blir främst statsbidragsförmedlande.
Nybro kommun anser att det är tveksamt om studieförbunden skall gå in i företag och anordna kurser och ifrågasätter om inte detta är något som bör ordnas antingen genom fackföreningarna eller AMS. ABF varnar för att företag ges möjligheter att lösa sin företagsutbildning inom folkbildningens ram. Folkbildning kan genorn att användas i arbetslivet skapa motivation, medvetenhet och kreativitet hos breda grupper. inte minst bland kortutbildade och lågmotiveradc, men ABF menar att en sådan verksamhet måste vara förbunden med villkoren att den organiseras i och genom löntagarnas egna organisationer.
Vuxenutbildning bland utvecklingsstörda
Vuxenutbildning bland utvecklingsstörda bedrivs i dag i studiecirklar, folkhögskolekurser, arbetsmarknadsutbildning samt inom försöksverksamhet med s.k. vuxensärskola.
Kommittén anser att cirkelverksamhet bland utvecklingsstörda i princip kan och bör genomföras på samma villkor som cirkelverksamhet för andra medborgargrupper. I samarbetet meilan studieförbund och berörda förvaltningar, personal och handikapporganisationer finns det anledning för förbunden att redovisa folkbildringsarbetets målsättningar och förutsättningar och markera sitt ansvar för verksamheten. Det är också angeläget för studieförbunden att motverka en utveckling som Jeder till att man i de förståndshandikappades ögon framstår som en del av samhällets omsorgsvård. Kommittén förordar en fortsatt utveckling mot att förlägga cirkelverksamheten utanför institutionerna.
Kommittén anser vidare att vuxensärskolan bör övergå i fastare former men tar inte ställning till frågan om vem som skall vara huvudman, t. ex. landsting eller kommun. Kommittén har inte kunnat hitta något sätt att dra en gräns mellan studiecirkelverksamhet och vuxensärskola, utan föreslår i stället en dimensionering av vuxensärskolan.
De flesta remissinstanser som yttrar sig i fråga om vuxenutbildning bland utvecklingsstörda instämmer i kommitténs förslag och synpunkter. Till dessa instanser hör Mulmö, Stenungsunds, Stockholms och Umeå kommuner samt Medborgarskolan och Studiefrämjandet.
Socialstyrelsen tillstyrker förslagen om fortsatt utveckling mot att förlägga studiecirkelverksamhet utanför vårdhemmen samt om studieförbundens ansvar för verksamheten. För studiecirklarna behövs enligt socialstyrelsen en vidareutveckling av pedagogik och läromedel! samt utbildning av cirkelledarna. Styrelsen tillstyrker förslaget att vuxensärskolan bör övergå i fastare former. I avgränsningsfrågan framhåller styrelsen dels att vuxen-
undervisningen måste utgå från de berörda deltagarnas förutsättningar, dels att den enskilde utvecklingsstördes självbestämmanderätt om deltagande i undervisning mäste respekteras. Socialstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag om vuxensärskolans uppgift.
SÖ delar kommitténs uppfattning att det i samarbetet mellan studieförbund, berörd förvaltning och personal finns anledning markera att studieförbunden har det yttersta ansvaret för cirkelverksamheten. men anser att en sådan markering skulle ha underlättats av en analys av resp. parts ansvarsområde. Enligt SÖ:s mening borde det klart anges att primär ADL-
träning är en uppgift för samhällets omsorgsvård. Ansvarsförhållandena och gränsdragningen i fråga om sekundär ADL-träning och social träning
bör närmare belysas. SÖ anser att cirkelverksamhet för utvecklingsstörda
skall följa gällande regler för cirkelverksamheten, bedrivas i grupp och inte ha karaktären av enskild undervisning. SÖ beklagar att kommittén inte
anger någon lösning för hur avgränsningen mellan studieförbund och vuxensärskola skall göras. För deltagarna kan det enligt SÖ inte anses vara en
lösning att fastlägga en ram för en av utbildningsformerna.
SIL anser att studieförbundens verksamhet för utvecklingsstörda bör bygga på integrationsprincipen. Genom att ge de utvecklingsstörda som har förutsättningar därför möjligheter att delta i cirklar för icke utvecklingsstörda kan social träning och kontakter med samhälls- och kulturliv
utvecklas. En sådan integration kommer också att ge de icke utvecklingsstörda nya och nyttiga erfarenheter. Kulturrådet och SV anser att samråd bör ske mellan huvudmannen för den grundläggande utbildningen och studieförbunden om utbildningens innehåll och dimensionering samt studieförbundens möjligheter att delta och aktivt bidra till utbildningen av vuxna utvecklingsstörda. Kulturrådet påtalar liksom SV att kommittén begränsar sig till de vuxna utvecklingsstörda som är inskrivna i omsorgsvården och att den grupp som står utanför omsorgsvården inte får glömmas
bort.
TCO-TBV anser att i gränsdragningsfrågan mellan studieförbund och vuxensärskola bör de olika anordnarnas mål vara utgångspunkten för arbetsfördelning och samverkan. Ett samrådsförfarande skall äga rum och därigenom skall studieförbundens verksamhet i högre grad än nu utgå från målgruppens särskilda behov och den enskildes frivilliga deltagande. Stu-
dieförbundens ansvar medför att cirkeldeltagandet för den enskilda maximeras till en rimlig nivå. NBV har en lång erfarenhet av verksamhet bland utvecklingsstörda, vilket givit möjlighet till utveckling och anpassning av arbetsmetodik och studiematerial. NBV framhåller att det med tanke på deltagarna i denna verksamhet vore oförsvarligt att inskränka studieförbundens möjligheter till förmån för vuxensärskolan. NBV påtalar att de psykiskt sjuka som på flera sätt har likartade problem i studiearbetet inte är nämnda i utredningsbetänkandet. NBV anser att kommitténs förslag till formulering beträffan-
de folkbildning på vårdinstitution ger studieförbunden ett gott och välbehövligt stöd gentemot institutionerna och delar kommitténs uppfattning att anbudsförfarande inte är förenligt med ett fritt och frivilligt folkbildningsarbete.
ACK påtalar att de olika vuxenutbildningsformerna måste bli reellt tillgängliga och möjliga att skilja åt för de utvecklingsstörda. Utredningsförslaget att landstingen skall kunna ge studieförbund rätt att anordna vuxenutbildning som inte ligger inom ramen för statsbidrag till studiecirkel kan enligt HCK:s mening innebära en risk att man får cen sammanblandning mellan vuxensärskola och verksamhet anordnad av studieförbund. Detta kan medföra att den reella friheten och frivilligheten för utvecklingsstörda att själva välja studieform minskar.
Folkbildning inom kriminalvården
Kommittén anser att intagna inom kriminalvården så långt det är möjligt bör ha samma tillgång till vuxenutbildning som andra. De intagna befinner sig i en särskilt besvärlig social situation, är ofta kortutbildade och lågmotiverade och bör därför erbjudas studiemöjligheter i varierande former. De intagna bör i så stor utsträckning som möjligt själva ha inflytande över sina studier.
De remissinstanser som yttrar sig över denna del av betänkandet instämmer i allmänhet i kommitténs synpunkter.
Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker förslagen och utvecklar dem utifrån sina erfarenheter. Kulturrådet, Malmö, Stenungsunds och Stockholms kommuner, samt Medborgarskolan, Studiefrämjandet och CUF instämmer också i kommitténs synpunkter.
Umeå kommun anför tveksamhet till kommitténs formulering att ”vårdhuvudmannen skall svara för de extra resurser som kan behöva ställas till förfogande”. Bildning och kultur i folkrörelsernas och studieförbundens regi är enligt kommunen en självklar rättighet som tillkommer alla medborgare oavsett tidigare bakgrund. Det ligger i folkbildningens ideologi att även värna om dessa grupper. De extra resurser som kan behöva ställas till förfogande bör tillföras från annan än vårdhuvudmannen. Vaxholms kommun anför att studieförbunden bedriver omfattande verksamhet på institutioner i kommunen, bl.a. Österåkeranstalten och Åkersbergahemmet. Kommittén har föreslagit att socialstyrelsen skall utreda frågan om kostnadstäckning för studieverksamhet på landstingets institutioner. Kommunen anser att motsvarande utredning bör göras angående verksamhet inom kriminalvårdsanstalter.
Studieförbunden och idrottsrörelsen
Folkbildningsutredningen anser att idrottsrörelsens studie- och skolningsverksamhet för styrelseledamöter, för ledare av olika kategorier och för tävlingsfunktionärer kan genomföras inom ramen för statsbidragsberät-
tigade studiecirklar. Däremot markerar kommittén en skarp gräns mot den del av idrottens verksamhet, som gäller utövande av olika idrotter. Denna verksamhet skall inte heller i fortsättningen komma i åtnjutande av studiecirkelbidrag. |
Flertalet remissinstanser som yttrar sig över detta avsnitt är positiva till kommitténs synpunkter. Dessa instanser är SÖ, Karlskrona, Stenungsunds och Umeå kommuner samt Medborgarskolan, SV och Riksidrottsförbundet.
SÖ instämmer i att statsbidrag till ledar- och funktionärsutbildning skall kunna utgå via studiecirkelbidraget, men framhåller att regler bör skapas som innebär att andra statsbidrag inte kan utgå till den del av utbildnings-
verksamheten för vilken studiecirkelbidrag rekvireras. SÖ anför också att
för många ungdomar betyder idrottsledarens och träningsgruppens synsätt mer än skolans och att det därför är angeläget att så stor del som möjligt av idrottsrörelsens ledarutbildning kan påverkas av de värderingar som är gemensamma för folkbildningsarbetet.
Riksidrottsförbundet framhåller att det verkligt stora utbildningsbehovet inom idrottsrörelsen utgörs av utbildningen av föreningsinstruktörer i olika idrottsgrenar. Denna utbildning har aldrig bedrivits i studiecirkelform eftersom studier som har med teknikskolning eller utövande av sport och idrott att göra inte kunnat erhålla statsbidrag. Riksidrottsförbundet betraktar det därför som mycket glädjande att folkbildningsutredningen föreslår att idrottsrörelsens studie- och skolningsverksamhet för styrelseledamöter, för ledare av olika kategorier och för tävlingsfunktionärer kan genomföras inom ramen för statsbidragsberättigade studiecirklar.
Landstingsförbundet är inte berett att nu ta ställning till frågan om statsbidrag till ledarutbildning inom idrottsrörelsen. Enligt gällande rekommendation från landstingsförbundet bestrids kostnaderna för denna utbildning från det totalanslag som från landstingens sida ställs till Sveriges Riksidrottsförbunds distriktsorganisationers förfogande. Denna fråga har diskuterats vid flera av landstingsförbundets senare kongresser. Styrelsen förutsätter därför att denna fråga kommer att tas upp till diskussion vid den översyn av gällande bidragsregler som kan väntas ske inom den närmaste tiden.
Icke bidragsberättigad verksamhet
Det avgörande vid bedömningen av vilken verksamhet som skall kunna genomföras med statsbidrag folkbildningsförordningen bör enligt kommittén vara förutsättningarna för studier i grupp och dessutom om studiecirkeln har möjlighet att fungera som en kamratkrets som bedriver studier. Frågan om en verksamhet skall berättiga till statsbidrag eller inte bör alltså inte göras till en fråga om ämne. Studiecirkelbidraget bör inte utgå till aktiviteter där utövandet är det centrala. Kommittén föreslår vidare att det nuvarande förbudet mot studieverksamhet som anordnas i samarbete med
företag, som driver undervisning på affärsmässig basis eHer som ett led i
sin affärsmässiga verksamhet, bör gälla även i fortsättningen.
SÖ instämmer i kommitténs synpunkter på gränsdragningen mot icke statsbidragsberättigad verksamhet och tillägger dels att studiecirkelverk-
samhet inte heller skall få anordnas i samarbete med andra kommersiellt inriktade parter än sådan som bedriver undervisning. t.ex. musikaffärer
och hobbybodar, dels att studiecirklar i psykoterapi har ökat under senare år. SÖ anser att bidragsberättigade cirklar inom detta område uteslutande
skall omfatta teoretiska studier i ämnet och inte ta upp deltagarnas eventuella personliga problem till bearbetning.
Kulturrådet anser liksom SV att deltagarnas syfte med verksamheten
bör vara avgörande för om statsbidrag skall utgå. SV anför vidare:
Folkbildningens anseende kan allvarligt hotas, om det visar sig att alltför
stor del av verksamheten har karaktär av mekaniskt utövad sysselsättning
eller endast ger människorna en förevändning att komma samman.
Stenungsunds kommun anser att en hårdare gränsdragning bör ske mel-
lan vad som kan betraktas som cirkelverksamhet och hobbykurser i vilka
det väsentligaste inte längre är att lära tekniker utan att framställa alster.
Kommittén har anfört att statsbidrag till verksamhet i studiecirkelform
inte heller i fortsättningen bör utgå till utövande av sport. gymnastik. idrott, friluftsliv och spel. Riksidrottsförbundet anför att dess uppfattning överensstämmer med kommittér.s och att det inte är idrottsrörelsens uppfattning att idrottsträning som avser att utövaren skall bli bättre i sin
specialgren skall bedrivas som studiecirkelverksamhet.
KFUK-KFUM:s studieförbund anser att en kommande skrivning endast skall ge indikationer på bidragsgrundande verksamhet och överlåta till studieförbunden att ansvara för att verksamheten är folkbildningsmässig.
4¶Bidragsfrågor
Full kostnadstäckning
Kommittén för ett resonemarig som leder till slutsatsen att om staten skulle svara för bidrag som ger 100-procentig kostnadstäckning skulle detta leda till en statlig kontroll av verksamheten som vore förödande för verksamhetens inriktning. Enligt kommittén går det duck att förena stor frihet för studieförbunden med ett bidragssystem som ji allmänhet ger
möjlighet till kostnadsfria cirkelstudier. Utredningsförslaget innebär en
reformstege som i slutsteget ger i princip full kostnadstäckning för de kostnadsposter som staten har ait ansvara för. I avvaktan på att slutsteget skall uppnås föreslår kommittén att man skall förstärka den generella bidragsgivningen med riktade tilläggsbidrag så att full kostnadstäckning
kan uppnås för vissa grupper.
Remissinstanserna har inte uppfattat utredningsförslaget helt entydigt. En del instanser tycks instämma i kommitténs argumentering kring de negativa konsekvenserna av en 100-procentig kostnadstäckning utan att observera eller ta ställning till förslaget om en i princip full kostnadstäckning i slutet av reformstegen.
Landstingsförbundet Haninge, Hällefors, Karlskrona och Nässjö kom-
muner samt LO, FS. Studiefrämjandet. Vuxenskolan. SKS och TCO/TBV instämmer i kommitténs förslag om i princip full kostnadstäckning för de
statsbidragsberättigade kostnadsposterna.
Av de statliga myndigheterna anser statskontoret. RRY och kulturrådet att en full kostnadstäckning varken är önskvärd eller ckonomiskt möjlig. RRV anser att kostnadsfria cirkelstudier inte heller på sikt är önskvärt.
eftersom cirkelverksamheten inte på samma sätt som tidigare är ett led i samhällets nyttobetonade och standardhöjande verksamhet. RRV anser att nyttan av cirkelstudier huvudsakligen tillfaller den enskilde varför
effektivitetsskäl talar för att denne också betalar en avgift. Däremot anser RRV det angeläget att stödet till studiecirkelverksamheten utformas på ett sådant sätt att det kan riktas mot individer som eventuellt alltjämt är
missgynnade ur utbildningssynpunkt. SÖ uttalar sig inte i frågan om full kostnadstäckning. Följande remissinstanser anser inte heller att i princip full kostnadstäckning bör uppnås ens på sikt: Malmö. Umeå och Uppsala kommuner, SAF. Folkuniversitetet. Medborgarskolan och Moderata kvinnoförbundet.
Kostnadsfördelning mellan stat, landsting och kommun
Kommittén föreslår den ändringen i förhållande till nuvarande kostnads-
fördelning att staten i princip övertar de administrativa kostnaderna i den lokala verksamheten medan kommunerna övertar kostnaderna för studie-
material och vissa kostnader i handikappverksamheten. Av ekonomiska skäl övertar staten enligt förslaget endast hälften av de lokala administrati-
va kostnaderna i ett första steg.
Nästan alla remissinstanserna instämmer i kommitténs principella förslag till kostnadsfördelning, men de flesta av dem anser att staten bör ta över de lokala administrationskostnaderna i ett steg. Utredningsförslaget
om två steg leder enligt dessa remissinstanser dels till en kraftig kostnads-
övervältring på kommunerna, dels till stora administrativa svårigheter.
Några remissinstanser uttrycker oro för att utredningsförslaget innebär risk för försämringar av cirkelmaterialet, t.ex. SV och Brevskolan. Folk-
universitetet, FS, TCO/TBV och Kooperativa förbundet anser att den
enhetliga standarden på studiematerialet är så viktig att staten bör ge bidrag till materialet även i fortsättningen.
Bidragssystemet
En redovisning av kommitténs förslag till bidragssystem finns i sammanfattningen av betänkandet (bil. 21.
Merparten av remissinstanserna tillstyrker huvudprinciperna i det föreslagna bidragssystemet, dels därför att det innebär en efterlängtad förenkling, dels därför att systemet ger ersättning för kostnadsutvecklingen. Trots denna allmänna inställning framför emellertid många remissinstanser vägande kritik mot det föreslagna systemet.
Mänga instanser anser att höga kostnader premieras i det föreslagna systemet, genom att storleken av den extra resursen samt bidraget till
instruktion och administration och till studieförbund är knutna till de kostnader man haft som är grundbidragsberättigade. Dessa remissinstanser är SÖ, statens ungdomsråd. Nässjö och Ragunda kommuner, SV, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, SECO och Förbundet Vi Unga.
RRVsom tillstyrker grundbidraget men inte övriga delar av systemet är en av de ytterst få remissinstanser som anser att bidragsförslaget är för generöst. Många som tillstyrker systemet anser att flera av bidragsposterna är för små, framför allt extra resursen och bidraget till annan bild-
ningsverksamhet. Kulturrådet föreslår att hela anslaget indexregleras för-
att studiecirkelverksamheten skall få samma kompensation för kostnadsut-
vecklingen som tillkommer det övriga utbildningsväsendet. Folkbildnings-
förbundet tillstyrker det föreslagna bidragssystemet under förutsättning av 80-procentig kostnadstäckning av de poster som staten skall ansvara för.
Några remissinstanser anser att det föreslagna systemet ger så påtagliga
försämringar att de föredrar att man behåller nuvarande bidragssystem.
Dessa instanser är: Landstingsförbundet, Arvidsjaurs kommun, LO, ABF.
SSU och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. ABF har ett kompletteran-
de bidragsförslag som innebär att olika bidrag skulle utgå till allmänna
cirklar och organisationscirklar. I de sistnämnda skulle bidraget till ledar-
arvode ersättas av ett schablonbelopp för cirkelns fria disposition. I övrigt skulle de av kommittén föreslagna bidragsreglerna gälla. ABF:s förslag
stöds av Socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Villkor för grundbidrag till studiecirkel
Kommittén har föreslagit vissa förändringar i bidragsvillkoren. Förstka-
gen om en extra resurs och ett bidrag till annan bildningsverksamhet
medför att de nuvarande dispensreglerna kan ersättas med ett mera flexibelt och administrativt enklare system.
Flera remissinstanser t. ex. SÖ, kulturrådet och Medborgarskolan häl-
sar med tillfredsställelse den förenklade dispensgivning som blir resultatet
av kommitténs förslag. Folkbildningsförbundet och ABF anser också att
det är positivt med en förenklad dispensgivning, men de anser att en viss möjlighet bör finnas kvar att ge dispens.
KFUK-KFUM:s studieförbund anser att en studietimme bör omfatta 40 min. för att anpassas till folkhögskolans system. Studiefrämjandet, SV och TBV anser att timgränsen för en studiecirkel
bör sänkas till 15 timmar, bl.a. för att man därigenom lättare kan nå
kortutbildade och lågmotiverade grupper.
Beträffande deltagarantal föreslår kommittén att huvudregeln skall vara samma som nu, dvs. minst 5 deltagare, cirkelledaren inräknad, och högst 20. I förordningen skall dock medgivas undantag för cirklar bestående av deltagare med skiftarbete, oregelbunden arbetstid eller handikapp, eller som är inskrivna på sjukhus eller annan vårdinstitution. Dessa cirklar skall
få genomföras med fyra deltagare, cirkelledaren inräknad, om vid sammankomst minst tre av deltagarna är att hänföra till någon av angivna
grupper. Enligt förslaget upphör de nuvarande dispensmöjligheterna beträffande fler än 20 deltagare för bl. a. körer och teater.
NBV biträder undantagsförslaget om fyra deltagare i stället för fem. SÖ
framhåller att det är viktigt att förordningen får en sådan utformning att det
tydligt framgår vilka befogenheter tillsynsmyndigheten har. Hällefors kommun och Folkuniversitetet anser att nuvarande möjlighet till tre delta-
gare bör bibehållas i cirklar för handikappade och skiftesarbetande. FS
KFUK-KFUM:s studieförbund och SKS anser att nuvarande dispensmöj-
lighet för körer beträffande fler än 20 deltagare bör bibehållas eftersom
bidraget till annan bildningsverksamhet enligt förslaget är för litet att
rymma hela den nuvarande körverksamheten med fler än 20 deltagare förutom övriga avsedda ändamål.
Kommittén föreslår en ändring av åldersgränsen för cirkeldeltagare.
Som deltagare skall enligt förslaget få räknas även den som inte fyllt 14 år,
under förutsättning att minst fem av deltagarna vid varje cirkelsamman-
komst fyllt eller under det kalenderår då studiecirkeln påbörjas fyller 14 år.
Nästan alla remissinstanser som yttrat sig över förslaget tillstyrker att även barn under 14 år skall få delta i alla typer av cirklar, inte bara musikcirklar som nu. Invandrarverket, SV, Vi Unga och Kooperativa förbundet tillstyrker i princip kommitténs förslag. De flesta instanserna anser dock att bestämmelsen fått en olycklig utformning i utredningsförslaget, som i extremfallet innebär att barntillsynsverksamhet med fem vuxna och 15 barn kan bedrivas med cirkelbidrag. Följande remissinstanser anser i stället att förordningen bör utformas så att högst hälften av deltagarna kan
vara under 14 år: ungdomsrådet, Folkbildningsförbundet, ABF, FS, Med-
borgarskolan, Studiefrämjandet, NBV, SKS och Hyresgästernas riksförbund. SECO anser att åldersgränsen generellt bör sänkas till 12 år. I andra
hand biträder SECO regeln om hälften under 14 år. Socialdemokratiska
kvinnoförbundet anser dessutom att minst hälften bör vara över 18 år.
Beträffande studiematerial föreslår kommittén en förändrad formulering som anger att studieplan och material antingen kan vara förproducerat
eller utarbetas av cirkeldeltagarna själva. SIL föreslår en formulering som
2¶Prop. 1980/81: 127
mer trycker på cirkeldeltagarnas aktivitet vid utarbetande av arbetsplan
och grundmaterial. Folkuniversitetet anser att avsnittet om studiematerial i
betänkandet är oklart, samt att frågan om kvaliten och lämpligheten på ett
visst studiematerial inte kan bedömas skilt från cirkelns mål och ledarens
kompetens. I konsekvens härmed borde man enligt Folkuniversitetet snarare tänka sig ett godkännande av varje enskild cirkel än separata godkännande som gäller studieplaner, ledare och material för sig.
Riktade bidrag
Kommitten föreslår att den nuvarande ämnesprioriteringen upphör och att de generella bidragen samtidigt uppräknas så att de på sikt ger studie-
förbunden möjlighet att erbjuda cirkelstudier avgiftsfritt eller till en mycket begränsad avgift. I avvaktan på att de statliga bidragen räknas upp så att de
i princip svarar mot full kostnadstäckning är det enligt kommitténs uppfatt-
ning nödvändigt med vissa riktade tilläggsbidrag.
Majoriteten av remissopinionen tillstyrker att prio-bidragen ersättes med andra mer selektiva riktade bidrag. Norsjö och Ragunda kommuner anser att ett riktat arbetsplatsorienterat bidrag är en förutsättning för att prio skall kunna slopas. Även SÖ, kulturrådet och Nässjö kommun anser
att ett sådant bidrag bör tillkomma.
ABF anser att en förutsättning rör att slopa prio är att ett riktat bidrag till
samhällsstudier tillkommer. Folkbildningsförbundet trycker på att de generella bidragen måste höjas
i enlighet med kommitténs förslag om ämnesprioriteringen skall upphöra.
Ett antal remissinstanser anser att ämnesprioriteringen hellre bör bibehållas. De är RRV. Landstingsförbundet, Arvidsjaurs, Malmö, Umeå och Vindelns kommuner. LO, SFEF. HSB samt de invandrarorganisationer som har yttrat sig gemensamt. KRV anser det motiverat även i fortsättningen med en prioritering av grundskolkurser i vissa ämnen. Umeå kom-
mun, LO och invandrarorganisationerna förordar en kombination av prio
och riktade bidrag. SFEF och HSB anser att ett slopande av prio skulle
innebära försämringar för fackliga och folkrörelseinriktade studier. De riktade tilläggsbidragen skall enligt utredningsförslaget utgå till verksamhet i glesbygd inom de regionalpolitiska områdena 3—6, till studiecirklar med handikappade som syftar till att utveckla de handikappades färdig-
het att meddela sig, samt till cirklar som avser att infomera om olika former
av handikapp och dess konsekvenser eller att utbilda medlemmar i handi-
kapporganisationer med syfte at: göra dem bättre skickade att tillvarata
sina intressen i samhället. Vidare föreslås ett särskilt riktat bidrag till
invandrarverksamhet.
Alla remissinstanser som yttrar sig i frågan anser att det behövs ett
tilläggsbidrag till studier för handikappade. Statens handikappråd och HCK anser båda att de extra kostnaderna i princip bör åvila den som
anordnar studierna, men att ett tilläggsbidrag ändå behövs. Liksom kultur-
rådet anser de att segrerad verksamhet för enbart handikappade bör vara undantag. Rikskonserter anser att kommittén resonerar på ett undfallande
sätt beträffande informationsinsatser till olika handikappgrupper. Speciella
insatser på detta område är enligt rikskonserter en förutsättning för att den uppsökande verksamhet som direkt riktar sig ull handikappade skall funge-
ra. Även Kiruna kommun framhåller behovet av information till handikap-
pade om studiealternativ. SV pekar på att verksamheten måste organiseras så att den når även handikappade utanför organisationerna.
Socialstyrelsen betonar liksom flera andra remissinstanser vikten av de extra stödåtgärder i form av personlig assistans, färdtjänst, fler handledare, smärre anpassningar av lokaler och läromedel m.m. som krävs för att äldre och svårt handikappade skall ha samma möjligheter som andra att delta i studiecirkelverksamhet. Fler instanser nämner också barntillsyn bland de stöd som är nödvändiga för att handikappade skall kunna delta. SÖ anser att kommitténs optimism beträffande kommunernas engagemang för att bygga ut dessa stödåtgärder inte har någon verklig grund. eftersom
de fungerar helt olika från kommun till kommun. Några kommuner fram-
håller att åtgärderna hos dem redan är eller kommer att byggas ut med hög prioritet.
Norsjö kommun anser alt glesbygdsstödet bör vara högre och SV föreslår att det räknas upp med den framtida kostnadsutvecklingen. Skeliefteå kommun anser att fördelningen av glesbygdsstödet kräver ett noggrannt studium av varje enskild kommun.
TBV anser att det särskilda ekonomiska stödet till invandrarnas kulturelia aktiviteter och cirkelstudier bör kanaliseras genom invandrarnas
egna organisationer. TBV anser vidare liksom Centerns kvinnoförbund att
huvudmannaskapet för utbildning i svenska för invandrare bör föras över
till kommunerna. SSV påpekar att invandrare bör ha rätt att välja det
studieförbund där han/hon skall läsa svenska. Detta är inte fallet nu enligt SSV. Rikskonserter anser att kulturellt arbete med invandrare bör ske på deras egna villkor. Kulturrådet, invaändrarverket och Fredrika Bremerförbundet framhåller att invandrarkvinnor är en grupp som är särskilt svår
att nå med studier. För att nå dessa är det viktigt att man kan erbjuda
barntillsyn.
Invandrarorganisationerna föreslår att de riktade bidragen till invand-
rarna tilldelas invandrargrupper som inte har anknytning till arbetslivet, men som ändå har ett stort behov av utbildning. Med hänsyn till språkets och samhällskunskapsämnets betydelse skall alla prio- ämnena kopplas till
detta stöd.
Arbetsplatsorienterad verksamhet och uppsökande
verksamhet. Kommittén vill koncentrera stödet till kortutbildade till uppsökande verksamhet. Även kravet på stöd till arbetsplatsorienterad
verksamhet kan enligt kommittén tillgodoses genom förstärkta bidrag till
uppsökande verksamhet på arbetsplatser.
Några remissinstanser som har nämnts tidigare anser att slopandet av
prio-bidragen innebär en försämring för de fackliga studierna om inte ett
särskilt bidrag utgår till arbetsplatsorienterad eller samhällsinriktad verksamhet. Andra remissinstanser som också önskar ett sådant bidrag är Hallsbergs, Hällefors. Karlskrona, Kiruna och Öckerö kommuner samt TCO/TBV och SFEF. Hyresgästernas riksförbund aktualiserar ett särskilt
tilläggsbidrag till bostadsområdesorienterad studieverksamhet. Kooperativa förbundet anser att medlemsutbildningen i folkrörelserna bör vara kostnadsfri. LT:s förlag föreslår ett extra bidrag till material för kortutbildade, lågmotiverade och andra eftersatta grupper. Kommittén föreslår att all uppsökande verksamhet, såväl på arbetsplatser som i bostadsområden skall skattefinansieras, samt att SÖ skall fördela
medlen till studieförbunden som skall ansvara för verksamheten. Kommit-
tén föreslår vidare att bidrag till barntillsyn bör kopplas till bidrag till uppsökande verksamhet och att studieförbunden skall ansvara för barntillsynen.
SÖ framhåller att den uppsökande verksamheten måste få stor omfatt-
ning för att folkbildningens fördelningspolitiska inriktning inte skall försvagas. Kulturrådet framför liknande åsikter. SV anser att uppsökande verksamhet bör bedrivas bland funktionella alfabeter. Medborgarskolan där-
emot anför tveksamhet till en förstärkning av bidraget till uppsökande verksamhet.
Majoriteten av remissinstanserna har reagerat negativt mot den förändrade ordningen för uppsökande verksamhet på arbetsplatser. De anser att verksamheten liksom nu skall finansieras av arbetsgivaravgiften och att medlen skall fördelas av vuxenutbildningsnämnderna till de fackliga orga-
nisationerna samt LRF, SFR och SHIO, som skall ansvara för verksamheten. De remissinstanser som instämmer i utredningsförslaget på denna punkt är följande: Nässjö, Stenungsunds och Stockholms kommuner, Folkuniversitetet, Medborgarskolan och SV samt Folkpartiets kvinnoförbund och ungdomsförbund. Några remissinstanser anser att även bidraget till uppsökande verksamhet i bostadsområden skall fördelas av vuxenut-
bildningsnämnderna., t. ex. Gotlands, Karlskrona och Öckerö kommuner
samt LO och HSB. Några remissinstanser t.ex. HCK, ABF, och HSB, anser att även andra organisationer än de fackliga skall kunna ansvara för
uppsökande verksamhet.
Flera remissinstanser tillstyrker förslaget att bidraget till barntillsyn skall utgå i samband med den uppsökande verksamheten. Till dessa instanser hör Folkuniversitetet, SV, CUF. Socialdemokratiska kvinnoförbundet,
Vi Unga, Unga Örnar och Fredrika Bremer-förbundet. TCO-TBV avvisar
emellertid förslaget om att lägga ansvaret för barntillsyn på studieförbunden och framhåller att detta är en kommunal uppgift. även vid studier.
Bidrag till Folkbildningsförbundet och länsbildningsförbunden
Folkbildningsutredningen föreslår samma statsbidragssystem för den
centrala som den regionala verksamheten. Statsbidraget skall enligt förslaget utgå i form av grundbidrag. Som underlag för grundbidraget fastställs för Folkbildningsförbundet och dess regionala organ varje år ett visst antal grundbelopp. Grundbeloppets storlek kan enligt kommittén överens-
stämma med det som gäller för teater- och dansinstitutioner samt regionala skådebanor.
Flertalet länsbildningsförbund samt SV tillstyrker den föreslagna bi-
dragskonstruktionen.
Kulturrådet, Folkbildningsförbundet, ABF och Studiefrämjandet av-
styrker bidragskonstruktionen för Folkbildningsförbundets del. För läns-
bildningsförbunden tillstyrker de ett grundbeloppsbaserat system. Kultur-
rådet anser dock att rådet bör besluta om antalet grundbelopp som skall
utgå. Medborgarskolan anser att frågan om bidragsgivning till Folkbildningsförbundet bör utredas ytterligare, samt att det ekonomiska huvudan-
svaret för länsbildningsförbunden även i framtiden bör ligga på landstingen. Några remissinstanser som yttrar sig i fråga om bidrag till Folkbildningsförbundet har enbart synpunkter på storleken av bidraget. Följande remissinstanser anser att anslaget till förbundet bör räknas upp: regionmusiken, Hallsbergs, Stenungsunds och Öckerö kommuner, Folkbildningsför-
bundet, ABF, Studiefrämjandet och SV. Regionmusiken och många länsbildningsförbund anser att även deras bidrag bör räknas upp betydligt.
5. Tillsyn, kontroll och utvecklingsarbete
Folkbildningsutredningen framhåller att de förslag som lagts fram under-
lättar en integration av studie- och kulturaktiviteterna i studieförbundens
verksamhet. Denna integration kan komma att motverkas om flera myn-
digheter får tillsynsansvar. Kommittén ser därför helst att endast en myn-
dighet svarar för statens bidrag och är tillsynsmyndighet. Kommittén anser
dock inte att den har befogenhet att föreslå inrättandet av en ny tillsynsmyndighet utan föreslår att den frågan övervägs i annan ordning.
Många av de remissinstanser som yttrar sig i frågan om tillsynsmyn-
dighet anser liksom kommittén att det vore önskvärt med e n myndighet. Liksom kommittén kan de inte nämna någon särskild myndighet utan anser att frågan bör utredas. Dessa remissinstanser är: statskontoret, rikskonserter, Arjeplogs och Karlskrona kommuner, Folkuniversitetet, SV, Brev-
skolan, Moderata kvinnoförbundet och Vi Unga. Kulturrådet anser att rådet bör vara tillsynsmyndighet för hela folkbildningsverksamheten. Medborgarskolan samt Folkpartiets kvinno- och ungdomsförbund anser att SÖ bör vara tillsynsmyndighet för hela verksamheten.
Statens ungdomsråd framhåller att utgångspunkten för utformningen av
den statliga administrationen av bidrag måste vara att stärka folkrörelser-
nas ställning, men att det inte är självklart att bästa sättet är att skapa en ny myndighet. Frågan bör enligt ungdomsrådet utredas förutsättningslöst. Kommunförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker att frågan om ansvaret för statliga bidrag till organisationerna utreds med sikte på ett större mått av samordning, men avvisar tanken på att inrätta en ny myndighet.
RRV och SÖ avstyrker förslaget om en tillsynsmyndighet. De anser, i konsekvens med sina ställningstaganden till utredningsförslaget om annan bildningsverksamhet, att nuvarande ansvarsfördelning bör gälla även i fortsättningen. Även SACO/SR avstyrker utredningsförslaget och hävdar att tillsynsansvaret för folkbildningen även i fortsättningen bör vara ordnat så, att en samordning med övrig vuxenutbildning liksom med övrig kulturverksamhet främjas. Folkbildningsförbundet, ABF och Studiefrämjandet framhåller att nackdelarna med nuvarande ordning inte har upplevts som särskilt stora. Folkbildningsförbundet och Studiefrämjandet har dock inte
något att erinra mot en utredning av frågan. ABF anser att om framdeles starka skäl skulle tala för en ändring bör frågan aktualiseras då.
CSN anser att all uppsökande verksamhet bör höra under en myndighet
och att det bör vara CSN.
Folkbildningsutredningen föreslår att studieförbunden får ett ökat ansvar för tillsyn och kontroll av sin egen verksamhet och att särskilda medel avdelas för detta. Genom denna decentralisering av granskningsfunktionen bör tillsynsmyndighetens verksamhet kunna begränsas till stickprovskontroller. Alla remissinstanser som yttrar sig i dessa frågor är positiva till utredningsförslagen.
Kommittén föreslår vidare att studieförbunden skall få ökade resurser för utvecklingsarbete, samt att resurser för forskningsarbete av större omfattning skall disponeras av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten föreslås även få ansvar för informationsspridning av forskningsresultaten. SÖ. Folkuniversitetet, Medborgarskolan, Studiefrämjandet. SV och Vi Unga tillstyrker dessa utredningsförslag. Medborgarskolan pekar på bety-
delsen av att studieförbunden själva får påverka FoU-arbetet. Kulturrådet framhåller att rådet redan utför stora FoU-insatser inom folkbildningsområdet.
UHÄ anför tveksamhet till den föreslagna ordningen att tillsynsmyn-
digheten skall förfoga över egna. FoU-medel. UHÄ finner det svårt att ta
ställning till förslaget, bl. a. därför att tillsynsmyndigheten inte är definierad, och därför att det redan finns en omfattande forskning inom utbild-
ningsområdet. UHÄ anser däremot att det finns ett klart behov av en
närmare samverkan mellan studieförbund och högskola när det gäller dels att föra ut information om forskning och forskningsresultat till en bredare
allmänhet, dels att stödja s. k. amatörforskning.
Bilaga 5
Sammanställning av remissyttranden över Komvux och studieförbund. Arbetsfördelning och samråd samt avsnittet 5.1 (Studieförbund — kommunal vuxenutbild-
ning) i Folkbildning för 80-talet
Vuxenutbildningens allmänna mål 4
Av de remissinstanser som yttrat sig om vuxenutbildningens allmänna mål instämmer de flesta i komvux-utredningens förslag. Till dessa hör bl.a. CSN, SIL, Landstingsförbundet, Hallsbergs, Hällefors, Olofströms och Skellefteå kommuner, SACOISR, Blekinge läns bildnings-
förbund och DHR.
SIV framhåller, vad gäller målsättningen att öka de vuxnas förmåga att
medverka i kulturellt liv, att man måste beakta valfriheten för invandrarna så att den även omfattar hemlandets kultur.
TCO-TBV anser att målformuleringarna bör kompletteras med målet
”att främja utvecklingen av återkommande utbildningsmöjligheter för
vuxna”.
SAF tillstyrker kommitténs förslag men anser att uttrycket arbetslivets förändring” i målformuleringen bör ersättas av "utveckling".
Fredrika Bremer-förbundet anser att målsättningen att ”utbilda vuxna
för varierande arbetsuppgifter” bör preciseras mer. Förbundet önskar att
man bland de målgrupper man speciellt är angelägen att nå med vuxenutbildning poängterar hemarbetande kvinnor och kvinnor som önskar återin-
träda i arbetslivet. Riksförbundet finska föreningar i Sverige framhåller att kommittén har lämnat åsido de invandrarpolitiska mål och riktlinjer. som regering och riksdag har fastställt. Det har medfört att kommittén inte på allvar ens
berört invandrarnas utbildningsmöjligheter inom vuxenutbildningen. trots att invandrarna är en av de prioriterade målgrupperna för komvux.
Komvux mål
De flesta av remissinstanserna som yttrat sig i frågan instämmer i kommittéernas förslag till målformulering för komvux. Hit hör bl.a. Kriminalvårdsstyrelsen, CSN, SIL, SSV i Härnösand. kommunförbundet. Landstingsförbundet, Göteborgs, Umeå, Uppsala, Olofströms och Halls-
bergs kommuner, LO, TCO-TBV, SACOI/SR, SAF, SHIO-Familjeföreta-
gen, Folkbildningsförbundet, KFUK-KFUM:s studieförbund, Medborgarskolan, NBV, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och SOS- VUX.
SIPU understryker komvux viktiga roll i ett system med återkommande
utbildning, nämligen att svara för både fortsatt grundutbildning, fortbildning och vidareutbildning. SIPU menar att det är angeläget att denna
princip realiseras. Det är nämligen risk att i ett ekonomiskt stramare läge
prioriteringen av utbildningsinsatser sker utifrån alltför kortsiktigt perspektiv.
Göteborgs kommun betonar punkt 2 i målformuleringen som ett alltmer
väsentligt mål för komvux. Inte minst de ökade kontakterna med arbets-
marknadens parter har visat på behovet av utbildningar inom denna målbe-
skrivning. Hällefors kommun anser att det i målsättningen för komvux även är viktigt att markera den yrkesinriktade utbildningen i form av särskilda
yrkesinriktade kurser.
Norsjö kommun anser att kornvux-utredningens diskussion om begreppet yrke är oklar, vilket kan resultera i gränsdragningsproblem med studie-
förbunden. SIL anser att även de psykiskt utvecklingsstörda bör få tillgång till komvux, särskilt i yrkesinriktad utbildning. STIL påpekar också problem i
fråga om kompetenskrav som mäste lösas om även kurser enligt särskolans läroplaner kommer att anordnas inom komvux.
TCO-TBV anför att komvux i första hand skall tillgodose behoven av en
grundläggande yrkesutbildning. I målangivelsen bör anges att komvux ej får överta arbetsgivarens kostnadsansvar för internutbildning inom företag
och förvaltning. Komvux enstaka kurser måste ligga inom ramen för dess
övergripande uppgifter. Blekinge läns bildningsförbund menar att den yrkesinriktade utbildningen under inga omständigheter får vara slumpartat upplagd.
Målgrupper och prioriteringar
Över komvux-utredningens resonemang om målgrupper och förslag till prioriteringar yttrar sig ett fåtal remissinstanser. Nästan samtliga
tillstyrker förslaget, bl.a. CSN, SIL, Hallsbergs, Stockholms och Umeå
kommuner samt NBV.
SV ifrågasätter dock komvux möjligheter att reellt svara för den överbryggande utbildning som motsvarar grundskolan. Grundskolkompetensen i sig är föga värd som behörighetsgrund för fortsatt utbildning. Det
reella behovet av kunskaper och färdigheter särskilt i grundläggande äm-
nen som svenska, engelska, matematik osv. är däremot stort bland männi-
skor med kort egen teoretisk grundutbildning. SV anser att komvux bör
prioritera den arbetsmarknadsinriktade utbildningen. SV förordar att kommunal vuxenutbildning i ökad omfattning svarar för den utbildning som i
dag ges vid AMU-centra. Såväl kommunal vuxenutbildning som gymnasieskolan har stora möjligheter att genomföra detta.
CSN delar i princip kommitténs resonemang om prioriteringar inom komvux, men varnar för ett alltför stereotypt synsätt som utgår från att
korttidsutbildade i första hand alltid förutsätts vara i behov av utbildning
på grundskolnivå. I många fall kan en arbetsmarknadsinriktad utbildning
eller annan gymnasieskolkurs vara mer angelägen även för den som är korttidsutbildad. CSN menar att grunderna för prioriteringar inom komvux, enligt kommitténs förslag, och grunderna för prioriteringar bland dem som ansöker om särskilt vuxenstudiestöd överensstämmer i stort. I båda fallen skall korttidsutbildade personer komma I första hand. Vuxcenutbildningsnämnderna tvingas emellertid i många fall att avslå ansökningar även från studerande som tillhör denna målgrupp, eftersom resurserna är begränsade. När det gäller studiestödet tillkommer en dimension, nämligen att hänsyn skall tas till sökandens ekonomiska situation. Någon övre åldersgräns finns inte för antagning till komvux utan äldre personers utbildningsbehov skall särskilt beaktas. När det gäller studiestödet finns däremot en övre åldersgräns.
Studiestödsutredningen delar komvux-utredningens uppfattning att det inte räcker med en inriktning på korttidsutbildade enbart vid intagningen. En strävan bör därutöver, enligt studiestödsutredningen, vara att harmoniera studiestödet med samhällets utbildningspolitiska målsättningar i övrigt när det gäller olika grupper av studerande.
SIL påpekar att komvux har ett särskilt ansvar för de grupper som är i en utsatt social situation, såsom många handikappade, invandrare och minoriteter.
Göteborgs kommun instämmer i att komvux i första hand bör satsa på att nå dem som dels är resurssvaga, dels har kort tidigare utbildning. Beträffande den överbryggande utbildningen motsvarande grundskolan pekar kommunen på de problem som många gånger uppstår då studerande från grundutbildningen för vuxna eller invandrare med kort utbildning i sitt hemland påbörjar studier motsvarande grundskolans högstadium. Beträffande den arbetsmarknadsinriktade utbildningen pekar kommunen på två förhållanden. Dels bör det observeras att rent teoretisk utbildning ryms inom ramen för arbetsmarknadsinriktad utbildning. Detta gäller i hög grad utbildning i tekniska och naturvetenskapliga ämnen. Dels är det viktigt att understryka att den yrkesinriktade utbildningen måste byggas ut snabbare än tidigare inom ramen för den arbetsmarknadsinriktade utbildningen. F.n. är gymnasieutbildningen i allt för hög grad inriktad mot ämnen inom de studieförberedande linjerna. Inte minst med hänvisning till punkt 2 av målbeskrivningarna måste den yrkesinriktade utbildningen byggas ut. Därvid bör komvux ta till vara den resurs som kontakterna med arbetsmarknadens parter erbjuder. Kommunen framhåller att statsbidraget för studiehandledning, syo etc. (det s.k. schablonbidraget) är lägre för yrkesinriktade utbildningar än för s.k. teoretiska utbildningar. Detta innebär att kommuner som strävar efter att uppfylla den målsättning, som finns angiven ovan, får mindre resurser för elevstödjande åtgärder än den kommun som väljer att anordna konventionell teoretisk gymnasieutbildning. Kommunen anser att det inte finns några sakliga grunder för denna olikhet, utan att det tvärtom bör vara angeläget att jämställa alla gymnasieutbildningar, även ur denna statsbidragssynpunkt. 9 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 127
Hällefors kommun understryker angelägenheten av att målsättningen också kan förverkligas och inte enbart bli ett uttryck för en ambitionsnivå på det teoretiska planet. Resurstilldelningen är därvid av stor betydelse samtidigt som skolstyrelsen ges ett ökat ansvar för komvux som ett instrument i samhällets demokratiska utveckling. Skolstyrelsen anser också,
liksom kommittén, att det krävs samarbete mellan komvux och fackliga organisationer och studieförbund som bedriver uppsökande verksamhet på
arbetsplatser och i bostadsområden för att komvux skall kunna nå den som
tidigare fått minst av samhällets utbildningsresurser. Hallsbergs och Umeå kommuner understryker att komvux i första hand skall anordna kurser för dem som tidigare fått minst av samhällets utbild-
ningsresurser.
LO framhåller att komvux i liten utsträckning har nått ut till de kollektiv-
avtalsanställda arbetarna. Komvux-utredningen bör därför enligt LO inrikta sitt fortsatta arbete på att finna vägar för att komvux på ett bättre sätt
skall kunna styra resurserna till de utbildningsmässigt eftersatta grupper-
na. LO anser det också angeläget att komvux i större utsträckning inriktas mot verklig yrkesutbildning, det gäller såväl grundutbildning som vidareutbildning.
SACOISR anser att den föreslagna prioriteringen visserligen kan äga
giltighet i dagens läge, men att de ökande utbildningskraven medför att
även den som saknar gymnasieutbildning redan nu i realiteten anses kortutbildad.
SAF framhåller att samtliga allmänna mål för vuxenutbildning måste
uppfyllas. Detta innebär bl. a. art bidraga till full sysselsättning samt därigenom främja utveckling och framsteg i samhället. En förutsättning för samhällets utveckling och därmed även för vuxenutbildningen är att den ekonomiska tillväxten tillåter detta. Vid tillämpningen av de av komvuxutredningen föreslagna prioriteringsgrunderna måste därför en avvägning ske, som innebär insatser på grupper inom komvux som kan bidra till att skapa resurser. Således måste, förutom överbryggande utbildning motsvarande grundskolan, arbetsmarknadsinriktad och yrkesinriktad utbildning
också ges hög prioritet. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, som instämmer i kommit-
téns förslag, menar att förslagen gynnar de kvinnor som i dag står utanför arbetsmarknaden och där bristen på utbildning är ett av de stora hindren.
Gränsdragning mellan komvux och studieförbund
Ett flertal remissinstanser, bl.a. RRV, statens handikappråd, statens
ungdomsråd, Landstingsförbundet, Gotlands och Nybro kommuner, Blekinge läns bildningsförbund, ABF, SV, SKS, Centerns kvinnoförbund och SECO instämmer allmänt i kommittéernas resonemang rörande gräns-
dragningen mellan komvux och studieförbunden.
Flertalet remissinstanser, bl. a. statskontoret, SIPU, CSN, SIL, kultur-
rådet, Umeå, Stockholms och Vaxholms kommuner, SHIO-Familjeföretagen, Riksidrottsförbundet, SACOISR, Folkbildningsförbundet. Örebro, Dalarnas och Västerbottens läns bildningsförbund. Medborgarskolan, SV, NBV, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och Vi Unga instämmer i förslaget att anordnarnas mål skall vara utgångspunkten för en arbetsfördelning inom vuxenutbildningen.
SAF tillstyrker förslaget under förutsättning av att samrådet mellan komvux och studieförbunden genomförs på de sätt och i den anda som kommittén också föreslår.
Hällefors kommun, LO och Folkuniversitetet menar att de olika ekonomiska villkor som gäller för komvux och folkbildningen utgör ctt hinder för att man skall kunna nå en tillfredsställande lösning av gränsdragningen.
SACOISR, SAF, Folkuniversitetet, Folkbildningsförbundet, Jönköpings läns bildningsförbund, Studiefrämjandet, Vi Unga. KFUK-KFUM:s studieförbund, SV och Centerns ungdomförbund menar att informationen om de olika utbildningarna utgör en faktor som är av stor betydelse vid rekryteringen av deltagare till studieförbundens och komvux kurser. Det är viktigt att det av informationen klart framgår vad som är cirkelns resp. kursens syfte, innehåll och uppläggning så att den enskilde kan hitta den utbildning som bäst motsvarar hans behov och önskemål.
Studiefrämjandet ser positivt på en ökad markering av folkbildningsarbetet som fritt och frivilligt och utan bindningar till formell kompetens, betyg och prov samtidigt som komvux bör få arbeta under de förutsättningar kommittén anger.
Örebro läns bildningsförbund framhåller att konkurrensen och samarbetssvårigheterna mellan komvux och studieförbunden varierar från kommun till kommun och att det därför är angeläget att klara regler ställs upp både vad gäller gränsdragning och samarbetsfunktionen. Förbundet anser vidare att studieförbundens demokratiska och pedagogiska arbetsmetoder måste tas tillvara och tillämpas i komvux och även I gymnasieskolan.
Uppsala kommun menar att gränsdragningsproblemen torde minska och att målformuleringarna därför kan ses som ett steg i rätt riktning mot en klarare avgränsning mellan studieförbundens och den kommunala vuxenutbildningens uppgifter.
Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att jämförelsen mellan folkbildning och komvux som den presenteras av folkbildningsutredningen vad gäller mål, uppgifter och organisation torde kunna minska gränsdragningsproblemen. |
Skånes bildningsförbund instämmer i att det är av stor vikt att medarbetarna inom studieförbund och komvux är väl medvetna om målen för olika former av vuxenutbildning samt att de visar ömsesidig respekt för utbildningsformernas särarter och att goda kontaktvägar skapas mellan olika utbildningsanordnare.
Folkuniversitetet finner det självklart att bestämda gränser dras upp för det offentliga utbildningsväsendets uppgifter. Av detta följer emellertid inte att samma behov av gränsdragning finns för folkbildningsorganisationernas studiearbete. Folkuniversitetet anser att det bl.a. av ekonomiska skäl är uteslutet att studieförbunden skulle kunna på ett avgörande och negativt sätt konkurrera med de offentliga vuxenutbildningsanordnarna och på detta sätt exempelvis undanrycka grunden för dimensioneringsbe-
slut m. m. Folkuniversitetet kan inte på vare sig ideologiska eller praktiska
grunder se att det skulle vara motiverat att ange det slag av avgränsningar för folkbildningsarbetet som skisseras i folkbildningsutredningens betän-
kande.
DHR instämmer i föreslagna principer för arbetsfördelning mellan kom-
vux och studieförbunden. DHR konstaterar att komvux krav på viss studietakt innebär att det ibland kan vara svårt för människor med handikapp
att orka med.
Nybörjarundervisning i engelska
Majoriteten äv remissinstanserna, bl.a. CSN, SÖ, SIL. Göteborgs,
Hallsbergs. Kalmar, Olofströms, Skellefteå, Stockholms, Uppsala och
Umeå kommuner, Folkbildningsförbundet, Blekinge läns bildningsförbund, Medborgarskolan, SV och SOSVUX instämmer i kommittéernas
förslag att komvux till sin nybörjarundervisning i engelska
skall rekrytera vuxenstuderande som siktar på grundskolkompetens i ämnet och att grundskolkursen skall omfatta ämnet i dess helhet, dvs. både lågstadiets, mellanstadiets och högstadiets kurs, vilket innebär en kurs om totalt ca 350 lektioner.
Norsjö kommun och Jämtlands läns bildningsförbund anser att grundskolkursen i engelska, liksom hittills, bör omfatta enbart högstadiets kurs. Norsjö kommun anser att studieförbunden som hittills skall ansvara för studiecirklar i nybörjarengelska. Jämtlands läns bildningsförbund menar att nybörjarengelska undantagsvis skall kunna genomföras av komvux, och då endast i form av stödundervisning för att ge de förkunskaper som
krävs för att bli behörig till grundskolkursen samt att det av informationen
klart skall framgå att utbildningen är en del av en komplett utbildning som
siktar på grundskolkompetens.
SSV i Härnösand är tveksam till förslaget därför att nuvarande friare
resursanvändning enligt SSV har inneburit att åtskilliga utan alltför stor press fått pröva på kompetensinriktade studier. CSN, som tillstyrker förslaget, konstaterar att det också innebär att studiestöd kan beviljas för kursen i sin helhet. SÖ anser att modellen bör prövas i det fortsatta utredningsarbetet även
beträffande ämnet svenska. Deltagare i grundutbildning för vuxna har
svårigheter att utan ytterligare undervisning delta i grundskolkurs i svens-
ka. Ämnet svenska bör tillsammans med engelska speciellt uppmärksam-
Prop. 1980/81: 127 : 133
mas bl. a. för att de båda ämnena krävs för allmän behörighet till högsko-
lestudier. Även SOSVUX framför en liknande uppfattning.
SIL menar att möjligheter till stödinsatser bör finnas för att hjälpa elever
med exempelvis grava läs- och skrivsvårigheter eller en intellektuell utvecklingshämning.
Blekinge läns bildningsförbund anser att det inte behöver vara negativt
med en komvux-kurs som omfattar 350 lektioner. Det kan t.o.m. finnas
fördelar med att komvux tar hand om elever, som vill ha en viss kompe-
tensgrad med betygsinriktning. Den som har den allra minsta osäkerhetskänsla över att klara den mera krävande undervisningstakten i komvux bör
med fördel kunna känna sig för med studier i en lugnare takt hos studieför-
bunden under en termin. I denna fråga skall syoinformationen för vuxna
vara så klart vägledande i det allra första informationsskedet att inga
missförstånd uppstår, som kan leda till avståndstagande för studier i fram-
tiden. Även SV anser det vara viktigt att komvux i sin information anger vad
som krävs av den som deltar i grundskoikursen i engelska. Det är också enligt SV viktigt att informationen utformas så att den klart anger att kurserna syftar till att ge grundskolbetyg i engelska.
Olofströms kommun framhåller att samma princip för rekrytering bör gälla ämnet engelska som övrig utbildning, dvs. det är inte den enskildes syfte med studierna, som skall vara avgörande. Kommunen befarar att
utvecklingen kan gå dithän att antalet studiecirklar i engelska inom studie-
förbundens utåtriktade verksamhet kraftigt minskar.
Yrkesinriktad utbildning
De flesta av de remissinstanser som yttrat sig instämmer i förslaget att
den yrkesinriktade utbildningen även i fortsättningen skall vara arbetsmarknadsinriktad. Detta medför att utbildning som i
första hand tillgodoser vuxnas behov av kunskaper för hemarbete eller fritidsroller är en uppgift för studieförbunden och inte för komvux.
SÖ erinrar om att nya kurser tillkommit inom konsumtionsområdet, t.ex. olika städutbildningar, och att en ytterligare beskärning torde bli nödvändig kommande budgetår. SÖ ansluter sig till kommittéernas förslag och utgår från att kurser som svarar mot arbetsuppgifter i ett hem för egna
behov normalt inte skall anordnas inom kommunal vuxenutbildning.
Göteborgs kommun framför önskemålet att SÖ vid fördelning av gymnasieskoltimmar tar stor hänsyn till om den utbildning som planeras är
arbetsmarknadsinriktad eller ej. Norsjö kommun anser det självklart att hobbycirklar som rot- och nä-
verslöjd, hembygdsdräkter, makramé m. fl. ämnen genomförs i studieförbundens regi.
LO framhåller att samrådet med arbetsmarknadens parter om komvux yrkesinriktade utbildningar bidragit till att undanröja vissa gränsdragning-
frågor. LO förutsätter att detta samråd skall fortsätta.
TCO-TBV poängterar vikten av att den yrkesinriktade utbildningen skall
vara arbetsmarknadsinriktad och att samråd med arbetsmarknadens parter utvecklas så att parterna får ett reellt inflytande på fastställandet av nya
läroplaner på såväl lokal som central nivå. I den praktiska verksamheten måste enligt TCO-TBV lokala behov och förutsättningar hos olika vuxenutbildare att ordna efterfrågad utbildning vara en utgångspunkt för dem som skall åta sig en utbildning. Jämtlands läns bildningförbund anser att lokala samråd med arbets-
marknadens parter skall vara obligatoriska för den yrkesinriktade utbildningen (SSA-råd), att utbildningen skall vara arbetsmarknadsinriktad och fylla arbetsmarknadens behov samt att efterfrågan på viss utbildning inte
skall få påverka komvux utbud om inte arbetsmarknadens behov också föreligger.
Även SV och Vi Unga understryker att dimensioneringen av komvux
inte skall göras med utgångspunkt i efterfrågan på kurser utan i behovet av
kompetens för fortsatta studier och behov på den lokala arbetsmarknaden.
Umeå kommun menar att mot bakgrund av komvux målinriktning framstår det som en förutsättning att den yrkesinriktade utbildningen skall vara
arbetsmarknadsinriktad och läroplanen fastställas centralt av SÖ medan kursutbudet bestäms efter lokalt samråd med arbetsmarknadens parter. SAF anser att samrådet kan vara en garanti för att den utbildning som
anordnas är arbetsmarknadsinriktad och motsvarar arbetsmarknadens be-
hov av yrkesutbildning. SAF framhåller vidare att, även om en viss del av ansvaret för att samrådet skall få avsedd effekt faller på parterna, måste
skolstyrelsen genom bättre planeringsunderlag skapa förutsättningar för ett fungerande samråd.
Vaxholms kommun poängterar att utbildningar inom konsumtionslinjen i bl.a. textilkunskap och kostkunskap kan vara en god grund för utbildning-
ar för detaljhandel. terapiutbildningar av olika slag, barnavårdande utbild-
ningar m. fl. Det är vidare genom dessa kurser det finns möjligheter att nå flera av de prioriterade grupperna t. ex. invandrare och ge dem en grundläggande studieträning och motivation för kompetensinriktade studier. Av denna anledning bör konsumtionslinjens kurser enligt kommunen finnas med inom komvux utbildning. |
Samråd mellan anordnare av vuxenutbildning
Förslaget om ett obligatoriskt samråd mellan olika anord-
nare av vuxenutbildning har väckt stort intresse bland remissinstanserna. Samtliga remissinstanser, som har yttrat sig i frågan, instämmer i kommittéernas förslag.
Remissinstanserna framför olika förslag på vilka som bör delta i överläggningarna.
Kriminalvårdsstyrelsen menar att samråd i förekommande fall skall ske
med kriminalvårdens representanter.
SÖ understryker vikten av att alla anordnare i en kommun, förutom
studieförbund och komvux även AMU och folkhögskolor, deltar i samrå-
den och att de olika anordnarna, när de informerar om sina kursutbud, klart anger vad resp. anordnares kursutbud står för.
SIL föreslår att omsorgsnämnd och närmaste yrkessärskolor skall vara
representerade. SIL anser vidare att, utöver den lokala samverkan som
föreslås och till vilken SIL lagt särskolområdet. en regelbunden kontakt
med rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade är nöd-
vändig.
DHR föreslår att handikapporganisationerna blir representerade eller
adjungerade i samrådet. SIV och Riksförbundet finska föreningar i Sverige framhåller att invandrarnas talesmän borde få tillfälle att delta i överläggningarna. Riksförbun-
det föreslår vidare, att det skall inrättas en finsk avdelning vid SÖ, vars
uppgift bl.a. skall vara att följa upp och påverka planeringen av utbild-
ningsinsatser för sverigefinnarna. Landstingsförbundet framhåller att landstingen har en given plats i över-
läggningarna genom att många av de yrkesinriktade kurserna gäller vårdutbildningar och genom den verksamhet som bedrivs vid landstingens folkhögskolor. Förbundet menar att ett väl fungerande samrådsförfarande torde kunna klara gränsdragningen mellan olika arrangörers utbud och lösa en del av de problem som hittills funnits.
Göteborgs, Hallsberg, Norsjö, Nässjö, Olofströms och Uppsala kom-
miner, SHIO-Familjeföretagen, Blekinge läns bildningsförbund och NBV
anser att vuxenutbildningsrådet är ett lämpligt organ för det lokala samrådet. Helsingborgs kommun anser att SS A-rådet är det lämpligaste organet.
Norsjö kommun och NBV vill att ett vuxenutbildningsråd obligatoriskt skall tillsättas i varje kommun. Rådet skall enligt Norsjö kommun bestå av representanter från skolstyrelsen och studieförbunden. Detta räd måste ha
klara riktlinjer och direktiv för sin verksamhet. Det måste också enligt
NBV ges ekonomiska resurser genom ett statligt bidrag.
Stockholms kommun menar att vuxenutbildningsråden måste förstärkas och kommunen avvaktar konkreta förslag till arbetsrutiner för rådet.
Uppsala kommun anser att det framför allt är kursutbudet som bör vara föremål för samråd men även andra frågor av gemensamt intresse. Kom-
munen anser också det viktigt att de berörda parterna stimuleras till att vid
sidan av de formbundna samråden i vuxenutbildningsrådet ta informella kontakter för samråd och samordning.
Blekinge läns bildningsförbund anser att man i kommittén tagit allt för
lätt på samrådsfrågorna. Länsbildningsförbundet anser att det bör åvila varje kommun att instifta lokala vuxenutbildningsråd som skall omfatta
samordning och samråd inom vuxenutbildningsområdet.
Helsingborgs kommun menar att det är väsentligt att kurser inom AMU,
folkhögskolan, gymnasieskolan, komvux och studieförbunden sampla-
neras så att ett högt resursutnyttjande av bl.a. befintliga lokaler och
utrustning uppnås. Ansvaret för en sådan samplanering bör ligga hos SSArådet.
Kalmar kommun anser att förutsättningen för att samarbetet mellan olika vuxenutbildningsanordnare skall fungera är att de förslag som pre-
senteras följs på det lokala planet. Detta innebär bl. a. att det är viktigt att finna de riktiga formerna för samarbetet i de lokala organen, såsom vuxenutbildningsrådet och SSA-rådet.
SAF vill bestämt avstyrka att SSA-råden utökas med representanter för
studieförbunden. Efter samråd med arbetsmarknadens parter angående
kursutbudet för yrkesinriktad kemvux bör överläggningar ske med företrädare för vuxenutbildningsarrangörerna i kommunen.
Inte heller LO anser att SSA-råden, med hänsyn till sammansättning och arbetsuppgifter, bör svara för denna samrådsverksamhet. Från anslagsbe-
viljande myndigheter har förts fram förslag om långtgående samverkan mellan olika studieförbund och komvux. Tanken på rationalitet och eventuella ekonomiska vinster har därvid varit vägledande. LO anser att samverkanskrav från myndigheter som endast har sin grund i kortsiktiga
ekonomiska bedömningar är oförenliga med den koppling som studieförbunden har till olika folkrörelser med varierande ideologiska och övriga mål för sin verksamhet. Samrådet i kommunerna bör därför inriktas på att
varje utbildningsanordnare ges möjlighet att bedriva sin verksamhet utifrån fastställda mål och på så sätt undvika nya gränsdragningsproblem.
SV anser det viktigt att politikerna i skolstyrelsen är representerade vid dessa samrådsmöten. Skolstyrelsen har sedan att som politiskt ansvarigt
organ bedöma omfattningen av kommunal vuxenutbildning inom kommunen.
ABF anser att ansvaret för att arrangera samråd mellan samtliga inom kommunen verksamma arrangörer av vuxenutbildning inte bör läggas på SSA-råden. utan vara en helt kommunal skyldighet. Vidare anser ABF, att
det trots skyldighet att samråda i kommunerna bör inrättas en central
instans hos tillsynsmyndigheter där man kan begära prövning av gräns-
dragning mellan komvux och studieförbund. En sådan möjlighet till prövning kan skapa klarare riktlinjer och gemensamma tolkningar i gränsdrag-
ningsfrågor mellan olika kommuner. Många studieförbund är ju verksamma med sina lokalavdelningar i flera kommuner och en central pröv-
ningsnämnd kunde underlätta studieförbundens och kommunernas plane-
ring.
SIPU menar att det kan ligga vissa fördelar i att inte på nuvarande stadium formalisera samrådet. Den föreslagna lösningen bör dock enligt
SIPU vara tidsbegränsad. Den bör-utvärderas och tvingande åtgärder
föreslås för de kommuner som inte löst formerna tillfredsställande inom angiven tid.
CSN menar att i överläggningarna bör detaljfrågor rörande den lokala arbetsfördelningen mellan komvux och studieförbunden kunna klaras ut. I likhet med kommittéerna anser CSN att det är en fördel om kommunerna själva får stor frihet att välja formerna för hur det lokala samrådet med vuxenutbildningsanordnarna skall utformas. CSN stryker vidare under
behovet av en samordning mellan utbildningsplanering och studiestöd. SÖ framhåller att samrådet kan behöva ske i olika former inom en
kommun. Mestadels sker samrådet om kursutbudets utformning inom ramen för SSA-rådet. Förslag till ny läroplan kan enligt SÖ ofta bättre
diskuteras inom yrkesråden i den mån sådana finns. 1 andra fall kan samverkan behöva ske med parterna vid ett företag eller en institution och
ibland med de fackliga studieinstruktörerna.
Nybro kommun anser det viktigt att det föreslagna samrådet mellan de olika vuxenutbildningsanordnarna i kommunen kommer till stånd och att det skrivs in i skollagen att skolstyrelsen har ansvar för detta. Även
Riksförbundet finska föreningar i Sverige anser att bestämmelser om samrådet bör föras in i skollagen eller eventuellt i en särskild förordning om samråd inom vuxenutbildning.
Skellefteå och Umeå kommuner samt Folkbildningsförbundet anser att kommunen bör lämnas stor frihet att bestämma hur formerna för samrådet
med anordnare av vuxenutbildning skall organiseras. .
Jönköpings läns bildningsförbund understryker vikten av lokala samråd
men anser att det bör skrivas in i förordningen att obligatorisk samordning
inte får innebära att studieförbundens frihet begränsas.
Skaraborgs läns bildningsförbund anser att gränsdragningen mellan stu-
dieförbund och komvux fungerar bättre nu än tidigare. Länsbildningsförbundet anser att skolstyrelsen är det organ som skall ha ansvaret för att
samråd kommer till stånd. Länsbildningsförbunden bör då och då undersö-
ka om detta fungerar i alla kommuner och om så inte sker utreda orsaken. Länsbildningsförbunden bör också anordna konferenser som behandlar
gemensamma frågor.
Jämtlands läns bildningförbund anser att lokala samråd bör vara obligatoriska och att kommunen skall åläggas att anordna regelbundna överläggningar. Samråden skall behandla arbetsfördelning, avvikelser från tidigare överenskommen arbetsfördelning samt ta initiativ till att viss utbildning kommer till stånd. Det är även viktigt att överenskommelserna i samråden
följs.
DHR tillstyrker att skolstyrelsen skall åläggas att ta initiativ till ett
samråd mellan olika anordnare av vuxenutbildning i kommunen om det vuxenutbildningsutbud som planeras. DHR uttrycker sin besvikelse över
att komvux-utredningen inte själv lämnar ett förslag till formerna till detta
samråd. ABF instämmer i förslaget om samråd. Genom en sådan åtgärd och genom en klarare utformning av studieprogram för studieförbunden och
den kommunala vuxenutbildningen bedömer ABF det möjligt att minska konkurrens och konflikter.
NBV:s uppfattning är att formerna för samrådet måste bli avsevärt uppstramade i förhållande till vad folkbildningsutredningen förordar. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att samråd mellan olika anordnare av vuxenutbildning kan vara bra men bättre vore om uppdel-
ningen kunde klargöras så att gränsdragningsproblem inte uppstår. Studie-
förbundens självständighet får inte äventyras. Även MUF menar att samråcet bör kunna lösas inom ramen för dels informella överläggningar och dels en klargörande definiering av de olika
utbildningsanordnarnas verksamhet.
SOSVUX betecknar lösningen på samverkans praktiska utförande som mycket smidig. Man binder inte fast kommunerna i en fast byråkrati samtidigt som man ger marginaler åt vuxenutbildningsanordnarna att allt efter sina resurser fördela det utbud man har att välja mellan.
Kommunförbundet framhåller att det är osannolikt att det även med det
samrådsförfarande som föreslås går att undvika gränsdragningsproblem.
Ur rent kommunal synvinkel kan dock kommunförbundet konstatera att gränsdragningsproblemen hittills inte upplevts som stora.
LRF anser att de avgränsningsproblem, som kan förekomma mellan
studieförbundens studiecirkelverksamhet och komvux bör kunna lösas på det sätt som kommittén föreslår under vissa förutsättningar. Förbundet
framhåller dock att uttrycket "arbetsmarknadens parter” bör bytas ut mot något som inte ger upphov till tolkningsproblem. Avsikten måste ju vara att alla medborgare som har ett legitimt intresse av att delta i en av samhällets finansierad kursverksamhet också skall ha möjlighet att medverka vid utformningen av denna så att den bäst passar förekommande behov och önskemål. Det viktiga är således att alla former av näringsliv i bygden och alla medborgarkategorier kan bli representerade vid dessa kommunala samråd. inte att organisationer av det ena eller andra slaget ges möjligheter att utöva sitt inflytande.
Bilaga 6
Sammanställning av remissyttranden över Folkbildning för 80-talet, avsnitten om kulturverksamhet och annan bildningsverksamhet
Allmänt
De flesta remissinstanser är positiva till kommitténs förslag om annan bildningsverksamhet. Till dessa instanser hör bl.a. Folkbildningsförbundet, Vi Unga, Kommunförbundet och Skellefteå kommun.
SV hälsar de friare arbets- och samverkansformer mellan olika folkbildningsaktiviteter som blir möjliga genom förslaget om annan bildningsverksamhet med tillfredsställelse och konstaterar att det i stora drag överensstämmer med grundsynen i SV:s program.
ABF anför liknande synpunkter.
Folkuniversitetet anser det lovvärt att kommittén sökt få till stånd en förändring av de regler under vilka den kulturella verksamheten bedrivs och instämmer i att det är angeläget att stimulera samverkan mellan cirkelverksamhet och annan bildningsverksamhet.
FS menar att kommittén gör en principiellt riktig bedömning när man betrakat cirkelverksamhet och annan bildningsverksamhet som likvärdiga uttryck för en folkbildningsambition. FS delar också kommitténs syn att cirkel- och amatörprojekt svarar mot ett aktuellt behov och att betoningen av det kollektiva skapandet är helt riktig.
Synskadades riksförbund menar att förslaget om annan bildningsverksamhet måste ses som ett mycket viktigt medel att förverkliga den nya kulturpolitiken inom folkbildningsverksamhetens ram. Förbundet anser dock att kommittén inte tillräckligt understrukit eller formulerat ett kulturpolitiskt långsiktigt program för folkbildningen.
Unga örnar fastslår att bidraget skall gå till seriöst syftande kulturverksamhet genom organisationer och föreningar, integrerad i deras mötes- och arbetsformer.
Statens ungdomsråd påpekar att det är angeläget att bidraget även framgent har som sin främsta uppgift att stödja föreningslivets kulturaktiviteter.
SECO menar att förslaget medför ökade möjligheter för ungdomen till utvecklande fritidsaktiviteter inom folkbildningens ram.
Lekmiljörådet framför liknande tankegångar.
Riksförbundet Sveriges fritids- och hemgårdar föreslår att det nya bidraget skall kunna användas för grannskapsarbete.
Riksförbundet Unga musikanter och Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar tillstyrker förslaget men anser det olyckligt att kommittén inte tar upp amatörorganisationernas roll i kulturlivet.
Amatörteaterns riksförbund anser att förslaget att projektplan och pro-
jektledare skall godkännas av studieförbund inger vissa farhågor från tanke- och yttrandefrihetssynpunkt. En bestämmelse av detta slag kan därför inte accepteras utan vissa begränsningar i studieförbundens rätt att förkasta projektplan och projektledare. .
Majoriteten av remissinstanserna tar avstånd från kommittémajoritetens
kostnadsberäkningar och ansluter sig i stället till den socialdemokratiska minoritetens förslag att 54 milj. kr. skall anvisas för annan bildningsverk-
samhet. Till dessa instanser hör bl.a. LO, Dalarnas läns bildningsförbund,
Vuxenutbildningsnämnden i Kronobergs län och Hällefors kommun. Sex
remissinstanser, nämnligen FS, ABF, Medborgarskolan, Blekinge läns
bildningsförbund, HCK och statens handikappråd anser att det nya bidraget bör vara ett förslagsanslag.
Några remissinstanser tillstyrker förslaget om allmän bildningsverksamhet endast under förutsättning att bidraget uppgår till 54 milj. kr. Till dessa hör bl.a. SKS, Jämtlands läns bildningsförbund, Vuxenutbildningsnämnden i Jönköping och Umeå kommun.
Några remissinstanser, däribland Hyresgästernas riksförbund och de flesta kulturarbetarorganisationerna, t.ex. Rikskonserter, Sveriges författarfond och Svenska musikerförbundet avstyrker införandet av allmän bildningsverksamhet. De förordar i stället att kulturprogrambidraget bibe-
hålles och förstärks. .
Medborgarskolan känner stor tveksamhet inför förslaget om annan bildningsverksamhet. Medborgarskolan delar inte kommitténs något negativa uppfattning om det nuvarande kulturprogrambidragets betydelse utan anser att kulturprogrammen har ett egenvärde som inte beror av sammankopplingen med cirkelverksamhet. Enligt Medborgarskolan synes kommittén alltför mycket betona vikten av integration mellan de två verksamhe-
terna.
KRO avstyrker att anslaget till kulturprogram i föreningslivet går upp i ett nytt bidrag benämnt allmän bildningsverksamhet. KRO anser sig ha goda skäl att förmoda att om annan bildningsverksamhet införs riskerar det att slutgiltigt klippa av förbindelserna mellan studieförbunden och den professionella bildkonsten, den professionella kulturen över huvud taget.
KLYS har inga invändningar mot målsättningen bakom annan bildningsverksamhet men menar att problemet är att verksamheten skall omfatta så många nya verksamheter att kulturprogrammen, som avser medverkan av kulturarbetare, befaras komma på undantag. Det låga anslaget ger fog för en sådan misstanke men också den omständigheten att organisationerna/ . arrangörerna ännu känner stor osäkerhet inför uppgiften att arrangera program med yrkesverksamma kulturarbetare. KLYS tror därför att hu-
vudparten av det nya bidraget kommer att användas till olika slag av grupp- och amatörverksamhet där organisationerna har stora kunskaper.
KLYS avstyrker därför förslaget och föreslår att kulturprogrambidraget
bibehålles intakt men höjs avsevärt.
Centrumbildningarna menar att kommittén antingen medvetet bortser
från de yrkesverksamma kulturarbetarnas insatser i svenskt kulturliv eller
också visar ett förakt för deras existens. Så nämns t. ex. konstnärernas roll som studiecirkelledare inom den amatörkulturella verksamheten över hu-
vud taget inte. Centrumbildningarna anser att det statliga bidraget för
konstnärligt arbete bör prioriteras till konstnärsorganisationernas projektskapande och arbetsförmedlande verksamhet kompletterat med speciella
bidrag för utvecklande av nya former och nyskapande kulturaktiviteter
som stimulerar till bred amatörverksamhet och ett levande kulturliv. Bi-
draget till kulturprogram inom föreningslivet bör därför finnas kvar som ett
särskilt anslag.
Några remissinstanser, däribland Folkbildningsförbundet, SÖ, KLYS
och Svenska musikerförbundet menar att amatör- och cirkelprojekten bör
finansieras ur den extra resursen.
ABF påpekar att mycket av den verksamhet som kommittén definierar som amatörprojekt tycks vara körsång, ensemblespel och verksamhet som på grund av antalet deltagare inte kan rymmas inom grundbidragen. Den typen av verksamhet som oftast inrymmer en kontinuerlig färdighetsträning bör inte kallas projekt. Verksamheten har mer släktskap med den ordinarie cirkelverksamheten och bör därför primärt rymmas inom den extra resursen. ABF anser vidare att uppdelningen i cirkelprojekt och
amatörprojekt bör utgå. Majoriteten av remissinstanserna har inga erinringar mot förslaget att
grupper med över 20 deltagare skall föras över från studiecirkelanslaget till
det nya bidraget till annan bildningsverksamhet. Ett fåtal remissinstanser är dock negativa till förslaget. Dit hör Vuxenutbildningsnämnden i Jönköping och ABF. Dalarnas bildningsförbund framhåller att förslaget kan medföra svårig-
heter för körer och instrumentalensembler.
Nässjö kommun och Länsbildningsförbundet i Västerbottens län fram-
för liknande synpunkter.
KÖRSAM anser det orimligt att använda antalet deltagare som instru-
ment för uppdelning av körer i sådana som kan erhålla såväl studiecirkelbidrag som bidrag till annan bildningsverksamhet och sådana som endast kan
få del av det senare bidraget. Det måste vara verksamhetens innehåll som
avgör vilken form av bidrag som kan utgå.
Riksförbundet Unga musikanter och Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar menar att det inte finns någon anledning att en ensemble med 15 deltagare måste fungera annorlunda än med 25 deltagare. Gränsen vid 20
deltagare är därför obefogad.
FS anser att kommitténs förslag om att aktiviteter med mer än 20
deltagare skall genomföras inom ramen för annan bildningsverksamhet
eller extra resurs är helt oacceptabeit. FS föreslår därför att nuvarande
dispensmöjlighet bibehålles.
En del remissinstanser betonar vikten av samverkan mellan yrkesverksamma kulturarbetare och amatörer. Dit hör bl.a. Sveriges allmänna biblioteksförening och Medborgarskolan.
KRO konstaterar att ett dynamiskt kulturliv är frukten av ett samspel mellan bredd och djup, mellan amatörism och professionalism.
Kulturrådet framhåller att förslaget om annan bildningsverksamhet ger tillfälle till ett närmare samspel bl. a. mellan yrkesverksamma kulturarbetare och amatörer. Kulturarbetarna får genom de olika formerna av projektarbete fler roller att spela vilket också kan ge flera arbetstillfällen.
SV menar att annan bildningsverksamhet genom att den öppnar nya möjligheter för flera människor att själva pröva på olika kulturaktiviteter kan väcka behov av kulturkonsumtion och ge fler arbetsuppgifter för kulturarbetare. SV anser det angeläget för studieförbunden att ta tillvara de yrkesverksamma kulturutövarnas kunskaper och erfarenheter.
En del remissinstanser betonar särskilt att det nya bidraget till annan bildningsverksamhet är en viktig möjlighet för amatörismen att utvecklas. Dit hör t. ex. Centerns kvinnoförbund och LO.
Vi Unga anför:
Stödet till annan bildningsverksamhet ger unika möjligheter för barn och vuxna att gå samman och själva forma sin kultur i sin bygd. Amatörism får förutsättningar att på nytt slå rot, spira och blomstra!
CUF menar att stödet till annan bildningsverksamhet är en av de viktigaste stödformerna inom kulturområdet för amatörverksamheten.
Unga örnar framhåller att bidraget skall stödja den omfattande kulturverksamheten som bedrivs av medlemmarna själva i organisationen.
Några remissinstanser, fr. a. de som företräder olika kulturarbetargrupper befarar att de nya möjligheter som erbjuds genom annan bildningsverksamhet kommer att utvecklas på bekostnad av antalet arbetstillfällen för kulturarbetare. Till dessa hör AMS, Rikskonserter, Länsbildningsförbundet i Kalmar län och KLYS.
Medborgarskolan anser att det finns en risk att den kvalitetsinriktade programverksamhet blir lidande, vilket kan göra det svårare för de etablerade kulturarbetarna.
Riksutställningar anför:
I ett trängt ekonomiskt läge för den enskilda studicorganisationen är det inte troligt att en konstutställning — eller en konsert eller teaterföreställning — ges utrymme på bekostnad av studiecirkeldeltagarnas egna aktiviteter.
Kulturrådet erinrar om att ett av syftena med kulturprogrambidraget var att ge amatörgrupper av god kvalitet tillfälle att möta en publik. Men till en del beror valet av amatörer som medverkande i stället för yrkesverksamma kulturarbetare på brist på medel. Rådet framhåller också att när så många olika verksamheter skall samsas om ett så begränsat utrymme som kom-
mittén föreslår, är det risk för att studieförbunden kommer i mycket svåra valsituationer. En risk med förslaget om annan bildningsverksamhet är att kulturarbetareinslaget i kulturprogramverksamheten kommer att minska.
Svenska musikerförbundet anser att flera faktorer talar mycket entydigt för att ett utvidgat syfte med nuvarande statsbidrag till kulturprogram
kommer att leda till helt andra verksamheter än kulturprogram, på bekostnad av arbetstillfällen för kulturarbetare.
Bidragsfördelning Majoriteten av remissinstanserna har ingenting att erindra mot kommitténs förslag till fördelning av bidraget till annan bildningsverksamhet. En
del remissinstanser föreslår dock vissa justeringar.
SV delar kommitténs förslag att bidraget bör utgå med 8054 av samman-
lagda bidragsgrundande kostnader. SV anser dock inte att samarbete med handikapp- eller invandrarorganisationer bör ställas som villkor för att hundraprocentigt -bidrag skall utgå. SV menar att inte alla handikappade
och invandrare nås genom organisationerna och att kravet på samverkan kan motverka en integrerad verksamhet. SV vill därför att organisationer-
na själva får ansvara för att hundraprocentiga bidrag endast utgår till
verksamhet i glesbygd, bland handikappade och invandrare.
Lekmiljörådet och Hyresgästernas riksförbund anser att hundraprocen-
tiga bidrag skall utgå också för verksamhet riktad till barn. Haninge kommun föreslår att hundraprocentiga bidrag skall utgå också för verksamhet i samarbete med folkrörelser och organisationer. Statens invandrarverk föreslår att en viss del av anslaget till annan
bildningsverksamhet reserveras för invandrarverksamhet.
Studiefrämjandet kritiserar den förslagna bidragskonstruktionen och menar att bidragstekniskt kvarstår den otillfredsställande fördelningsadministrationen genom flera instanser och att förslaget inte innebär någon redovisningsteknisk förenkling.
Flera remissinstanser instämmer i den socialdemokratiska reservationens förslag att bidraget skall fördelas mellan studieförbunden i proportion till antalet genomförda arrangemang inom resp. studieförbund under den
senaste treårsperioden, samt att arrangemang som anordnas i samverkan
med medlemsorganisation eller annan organisation, som studieförbundet stadigvarande samverkar med räknas upp med koefficienten 1,2. Arrangemang anordnade i glesbygd eller i samverkan med handikapp- eller invandrarorganisation skall räknas upp med samma koefficient. Till dessa hör bl.a. LO, Brevskolan, Länsbildningsförbundet i Kronobergs län och Arje-
plogs kommun.
Några remissinstanser lägger fram egna förslag till fördelning av bidraget till annan bildningsverksamhet.
ABF föreslår att hälften av bidraget fördelas i proportion till antalei
genomförda kulturarrangemang och projekt, samt att arrangemang som
genomförs inom eller i samarbete med handikapp- och invandrarorganisa-
tioner eller inom medlemsorganisation räknas upp med koefficienten 1,5. Den andra hälften av bidraget bör fördelas i relation till bokförda kostnader
för annan bildningsverksamhet. Folkuniversitetet föreslår att didraget fördelas på två kvoter, en för
kulturprogram och en för projekt.
PRO anser att antalet medlemsorganisationer skall vara avgörande vid fördelningen av bidragen mellan studieförbundens. Västernorrlands läns bildningsförbund förordar att medlen för annan
bildningsverksamhet fördelas mellan studieförbunden på grundval av det antal medlemmar som studieförbundets medlemsorganisation omfattar.
Jämtlands läns bildningsförbund och Länsbildningsförbundet i Västerbotten ställer sig bakom samma förslag.
Bidrag till ideella föreningar
Majoriteten av remissinstanserna har ingenting att invända mot kommit-
téns förslag att ideella föreningar utan anknytning till studieförbund också i fortsättningen skall få bidrag genom länsbildningsförbunden till sin kulturprogramverksamhet.
Amatörteatrarnas riksförbund understryker att det föreningsliv som inte
har anslutning till studieförbund inte bör missgynnas bidragsmässigt i den mån det vill utveckla kulturprogrammen i föreningslivet. Centrumbildningarna anför: Bidraget till: det fria föreningslivet har minskat de senaste åren trots en
markant ökad efterfrågan. Ett ökat bidrag till arrangerande föreningar och till offentliga framträdanden utanför studieförbunden skulle öka våra medlemmars arbetstillfällen väsentligt.
Tillsyn
Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig i fråga om tillsynsmyndighet.
Dessa instanser förordar att kuiturrådet blir tillsynsmyndighet. Dit hör bl.a. folkbildningsförbundet, kulturrådet, centrumbildningarna och
KLYS.
Bilaga 7
Sammanfattning av Kulturprogram i föreningslivet, rap-
port från kulturrådet 79:3 samt sammanställning av remissyttranden över rapporten
1¶Sammanfattning
Kulturrådet har i december 1979 överlämnat sin rapport (1979: 3) Kultur-
program i föreningslivet. Anslaget Bidrag till kulturprogram inom föreningslivet m.m. infördes
1974 enligt förslag av utredningen kulturrådet i betänkandet Ny Kulturpoli-
tik (SOU 1972:66). Bidraget ersatte det tidigare föreläsningsbidraget och
avsågs ge föreningar och organisationer ökade möjligheter att efterfråga
olika typer av kulturprogram.
Statsbidrag kan utgå till studieförbund, länsbildningsförbund, föreläs-
ningsförening och ideell förening utanför studieförbund. Statens kulturråd, tillsynsmyndighet för bidraget, föreslår hur stor del av det totala bidraget som skall gå till folkbildningsorganisationerna respektive de ideella föreningarna. Beloppet fastställs sedan av regeringen. Fördelningen mellan
studieförbunden och länsbildningsförbunden handhas av Förmedlingsbyrån för kulturprogram. Länsbildningsförbunden fördelar den del av bidraget som går till ideella föreningar utanför studieförbunden. De kulturprogram som kan få del av statsbidraget är: — föreläsningar — sång
— musik — dans — dramatisk framställning — filmvisning — utställningsverksamhet
Kulturprogrambidrag kan utgå till kostnader för arvoden, traktamenten och reseersättningar till medverkande, teknisk personal, film- och utställ-
ningshyror, studiematerial samt transporter. De bidragsgrundande kostna-
derna kan täckas till högst 75 92 med statsbidraget (1002 om det gäller
program för handikappade). Behovet av utvärdering har påtalats i flera sammanhang. Kulturrådet satte därför år 1978 igång ett sådant arbete. Utvärderingen skulle tidsmäs-
sigt anpassas till den av regeringen tillsatta folkbildningsutredningen. vil-
ken bl. a. behandlade kulturprogramstödet.
Utvärderingsarbetet bygger främst på intervjuer med företrädare för berörda organisationer på central och regional nivå samt tio lokala fallstu- 10 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 127
dier. Fallstudierna genomfördes i ett antal kommuner med avsikt att spegla
programverksamhetens mångfald och varierande betingelser.
Kulturprogramanslaget har sedan det infördes 1974 ökat från 6 milj. kr.
till närmare 20 milj. kr. 1979/80. Merparten har gått till studieförbundens verksamhet, till stor del i samverkan med deras medlemsorganisationer. Verksamheten har ökat kraftigt. 1977/78 genomfördes ca 80000 kulturpro- . gram. Sång- och musikprogram svarade för hälften av den totala programverksamheten, föreläsningar 2574, film 87. teater 722, utställningar 57, dans 222 medan andra typer av program (t.ex. tvärkulturella) utgjorde
SZ. Totalt nådde verksamheten 1977/78 närmare 9 milj. personer. I genomsnitt täckte statsbidraget 40 c av de bidragsberättigade kostna-
der som arrangörerna redovisade 1977/78. Resterande del av programkostnaderna finansierades huvudsakligen med bidrag från kommuner och landsting. Åtskilliga kostnader var dock ej bidragsberättigade, främst gäll-
de detta de betungande administrativa kostnaderna. Utvärderingsarbetet har påvisat stora lokala variationer då det gäller tillgången på resurser för
verksamheten. Önskemålen om resurser överstiger i allmänhet vida till-
gängliga bidrag. De lokala arrangörerna har p. g. a. detta stora svårigheter att planera långsiktigt. .
Verksamheten har på olika sätt studerats mot bakgrund av de syften som
ursprungligen angavs för statsbidraget. Huvudintrycken har därvid varit en varierad programverksamhet stadd i positiv utveckling. Föreningslivet har med hjälp av bidraget kunnat anordna ett växande antal kulturpro-
gram, medvetenheten och kunskapen hos arrangörerna ökar också i takt
med en intensifterad verksamhet. Intresset för kulturella aktiviteter-har
ökat i föreningslivet. nya verksamhetsformer har utvecklats samtidigt som många kulturellt eftersatta grupper nåtts.
Bidraget antogs få effekter för kulturarbetarnas sysselsättning samtidigt som seriösa amatörgrupper skulle kunna framträda. Utvärderingsarbetet
tyder även här på att bidraget haft en positiv effekt. Bidragets otillräckliga nivå och kostnadsutvecklingen har dock inneburit att amatörverksamheten fått större utrymme under senare år. Yrkesverksamma kulturarbetare är ofta alltför kostsamma att anlita för föreningar med små resurser. .
Kulturprogrammen har i viss utsträckning erbjudit ett komplement till studiecirkelverksamheten — ytterligare ett av de syften som angavs för bidraget. I regel är det dock ännu så att programmen genomförs helt :
fristående från övrig verksamhet eller utgör inslag i föreningsmöten. Verk-
samheten har vidare visat sig ha stor spridning, både med avseende på
konstform och geografisk utbredning i landet. Ännu når dock kulturpro-
grammen främst tätorter. För glesbygden är rese- och traktamentskostnaderna betungande. Ofta är publikunderlaget litet samtidigt som det är svårt att finna lämpliga lokaler.
Information om kulturprogrambidraget tycks först på senare är ha nått
ut i föreningslivet. Kontakterna mellan arrangörer och medverkande sker
ofta utifrån personliga kontakter. Detta innebär att många lokalt verk-
samma kulturarbetare engageras. Ännu är kontakterna mellan studieför-. bunden och kulturarbetarorganisationerna outvecklade.
Administrationen av verksamheten fungerar bra på de nivåer där medel för detta ändamål finns avsatta. dvs. centralt. På lokal nivå utgår i regel inte några sådana bidrag. Förmedlingsbyräån för kulturprogram har visat
sig utgöra ett viktigt organ för diskussion om verksamhetens mål och medel. Studieförbunden har här också diskuterat fördelningen av bidraget.
Internt finns det dock stora variationer mellan studieförbunden med avseende på hur medlen slussas vidare ut i organisationen. Några enhetliga
fördelningsprinciper finns inte mellan förbunden. ofta inte heller inom
dem.
Länsbildningsförbundens verksamhet och resurser varierar betydligt då
det gäller kulturprogrammen. Samtliga länsbildningstörbund fördelar viss
del av det statliga bidraget till ideella föreningar utanför studieförbunden. I vissa län handhar de även landstingsbidrag. Fördelningsreglerna varierar mellan olika länsbildningsförbund.
Behovet av utbildning påtalas allmänt. Detta gäller såväl inom folkbildningsorganisationerna som inom det lokala föreningslivet. En del studie-
förbund genomför redan viss utbildning av kulturombud. Behovet av ytter-
ligare utbildning avser en rad olika aspekter på verksamheten. dvs. säväl administrativa, innehållsliga som pedagogiska frågor. Vissa medverkande kulturarbetare anses också vara i behov av utbildning.
Kulturrådet tar i denna rapport inte slutlig ställning till den framtida utformningen av det statliga stödet till kulturprogramverksamheten. Även
om den arbetsgrupp som haft det direkta ansvaret för utvärderingen under
sitt arbete haft löpande kontakt med folkbildningsutredningen har inte: kulturrådets styrelse haft denna möjlighet. Folkbildningsutredningens betänkande förelåg överhuvud inte förrän efter det att utvärderingen avslutats. Kulturrådet tog därför först i sitt remissvar över folkbildningsutredningens betänkande slutlig ställning till det statliga kulturprogramstödets framtida utformning.
Utvärderingen. som i första hand avser verksamheten, har lett fram till
och pekar på ett antal viktiga behov där statsmakterna enligt kulturrädets mening bör ta ett ökat ekonomiskt ansvar. Stora latenta behov finns inom ax "bildningsorganisationer och föreningsliv av en utökad och kvalitativt
förbättrad verksamhet. Verksamheten visar en positiv utveckling i linje med de syften som angetts. Kulturrådet finner vidare att medel bör anslås
för täckande av arrangörernas administrativa kostnader samtidigt som resurser avsätts för pedagogiska insatser. Handikappverksamheten bör även fortsättningsvis få stöd i samma former som hittills skett.
Statistiken och det redovisningssystem denna bygger på är i flera av-
seenden otillfredsställande. Lokalt önskas ofta en förenkling av de betung-
ande rapporteringsrutinerna. Dessa bör enligt kulturrådet ses över samti-
digt som behovet av statistik ytterligare analyseras. Rådet har även angett
riktlinjer för en försöksverksamhet med kontinuerlig utvärdering av kultur-
programverksamheten.
Kulturrådet har då det gäller beräkningen av det fortsatta stödbehovet
utgått från att verksamheten även fortsättningsvis kommer att utvecklas
såväl kvantitativt som kvalitativt. Dessutom bör resurser avsättas för tidigare ej bidragsberättigade kostnader — administration och pedagogiska insatser. Det statliga stödet bör vidare byggas ut så att en större andel av de bidragsberättigade kostnaderna täcks av staten än tidigare. En ökad andel av anslaget bör gå till det ideella föreningslivet utanför studieförbunden. Dessa har sedan bidraget infördes fått en allt mindre del av anslaget.
2¶Remissyttranden
Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av kriminalvårdsstyrelsen, statens handikappråd. riksrevisionsverket (RRV), statskontoret, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). skolöverstyrelsen (SÖ). statens invandrarverk, Svenska riksteatern (riksteatern), Stiftelsen Institutet för
rikskonserter (rikskonserter). rezionmusiken, Stiftelsen Riksutställningar
(riksutställningan), statens ungdomsräd (SUR). Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet. Haninge, Botkyrka, Tjörns och Skellefteå kommuner. Riksidrottsförbundet, Svenska filminstitutet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Svenska arbetsgivareföreningen, Folkbildningsförbundet, Förmedlingsbyrån för kulturprogram. Handikappförbundens centralkommitté (HCK). De handikappades riksförbund (DHR), Arbetarnas bildningsförbund (ABP), Folkuniversitetet. Medborgarskolan, Studiefrämjandet. Studieförbundet Vuxenskolan (SV), Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV), - Nykterhetsrörelsens — bildningsverksamhet (NBV), Brevskolan, IOGT-NTO, Motorförarnas helnykterhetsförbund. Moderata kvinnoförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Moderata ungdomstörbundet (MUF). Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Sveriges radio AB, Sveriges riksradio AB, Sveriges television AB, Sveriges lokalradio AB, Sveriges utbildningsradio AB.
Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Riksförbundet Hem och
Skola, Vi Unga, Unga Örnar. Folkets husföreningarnas riksorganisation
(FHR), Folkparkernas centralorganisation (FPC), Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Rikstörbundet Sveriges amatörorkestrar. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Konstnärernas
riksorganisation (KRO). Svenska Musikerförbundet, Svenska Teaterförbundet. Yrkestrubadurernas förening, Författarfonden, Kontaktnätet, Riksförbundet unga musikanter, Teatercentrum, Författarcentrum, Danscentrum. Musikcentrum, lilustratörscentrum och Sveriges konstföreningars riksförbund.
Härutöver har yttranden kommit in från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Lekmiljörådet.
Remissyttrandena redovisas kortfattat nedan.
Allmänt
Flera remissinstanser finner rapporten väl genomtänkt och intressant.
Dit hör bl.a. RRV, TBV och Folkbildningsförbundet. Några remissinstan-
ser framför kritik mot rapporten. |
SÖ beklagar att rapporten ej analyserat publiksynpunkter och publiksammansättning utan enbart presenterar arrangörers och medverkandes synpunkter. -
UHÅÄ påpekar att rapporten aktualiserar frågan om den för en verksam-
het ansvariga myndigheten också skall utvärdera sin verksamhet.
Kommunförbundet anser att arbetsgruppen borde ha gjort en genomgång av samspelet mellan statliga, kommunala och landstingskommunala bidrag.
Ett flertal remissinstanser framhåller att utvärderingen visat att bidraget
till kulturprogram i föreningslivet fyller en viktig funktion för att förverkli-
ga den nya kulturpolitiken. Dit hör bl.a. TCO, HCK, SSU och KLYS.
Illustratörscentrum anser att kulturprogrambidraget fyller en viktig funktion genom att föra ut kultur i samhället och ge kulturarbetare me-
ningsfulla arbetsuppgifter.
ABF framhåller att från statens sida måste kulturprogrammen te sig som
en både effektiv och billig verksamhet i jämförelse med annan av samhället självt bedriven kulturverksamhet. ABF anser också att den grad av mål-
uppfyllelse som rapporten försöker precisera är tillfredsställande.
Några remissinstanser är tveksamma till effekterna av kulturprogrambi-
draget. Till dem hör bl.a. Musikcentrum och Sveriges konstföreningars riksförbund.
MUF ställer sig ytterst tveksamt till denna typ av specialdestinerade
bidrag, som ofta visat sig styra i stället för stimulera verksamheten. Dess-
utom ger det föreningsfunktionärer ytterligare ett bidrag att hålla reda på.
MUF anser att bidragets främsta funktion är att erbjuda föreningslivet
program med yrkesverksamma kulturarbetare men att bidraget fått för stor
slagsida åt amatörverksamheten. Vi Unga menar att kulturprogrambidraget dessvärre i huvudsak fungerat som ett stöd till distribution av redan producerade kulturprogram, ofta med professionella artister. Unga Örnar framhåller att barnkulturen fått en orimligt liten del av kulturprogramanslaget. Lekmiljörådet och Socialdemokratiska kvinnoförbundet framför liknande tankegångar.
Författarcentrum anser att bidraget inte medfört ett ökat engagemang av
författare i föreningslivets kulturprogram.
Il Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 127
Ca hälften av remissinstanserna framhåller att bidraget till kulturprogram i föreningslivet långt ifrån rmnotsvarar det verkliga behovet och att det är angeläget att bidraget kraftigt förstärks. Till dessa instanser hör bl. a. DHR, Folkuniversitetet, SSU och KRO.
Botkyrka kommun anser att kulturprogrammen är väsentliga inslag i kulturlivet inte minst i förortskommuner och att det är viktigt med en ökad statlig bidragsgivning både för kulturarbetare och för deltagare i föreningsverksamheten.
Annan bildningsverksamhet
Ungefär hälften av remissinstanserna tar ställning till folkbildningsutredningens förslag om att föra över kulturprogrambidraget till ett nytt anslag benämnt annan bildningsverksamhet. Av dessa förordar ca hälften att kulturprogrambidraget bibehålls i sin nuvarande form medan de övriga tillstyrker folkbildningsutredningens förslag. Till de förra hör bl.a. SÖ, Rikskonserter, Medborgarskolan, KLYS och Yrkestrubadurernas förening. Till de senare hör bl.a. statens invandrarverk, kommunförbundet, folkbildningsförbundet och Vuxenskolan.
Bidrag till administrativa och pedagogiska kostnader
Ett stort antal remissinstanser, däribland Riksteatern, Landstingsförbundet, Skellefteå kommun och TBV instämmer i förslaget att medel bör utgå för att täcka arrangörernas kostnader för administrativa och pedagogiska insatser i samband med programverksamheten.
Rikskonserter understryker att pedagogiska insatser i form av information och utbildning måste anses direkt avgörande när det gäller att utveckla kulturprogramverksamheten i den riktning statsmakterna angivit när de kulturpolitiska målen antogs. Rikskonserter anser vidare att utbildningen bör bedrivas i samarbete mellan folkhögskolor, studieorganisatörer och kulturinstitutioner. :
ABF anser att utbildning av kulturombud och kulturansvariga inom studieförbunden måste stimuleras. Utbildningen måste handhas av respektive studieförbund för att garantera mångsidighet och profilering.
KRO vill framhålla vikten av att åstadkomma ett intimt samarbete mellan folkbildningsorganisationer och kulturarbetarnas organisationer i fråga om arrangörsutbildning. Ansvaret för utbildning av kulturarbetare som skall medverka i kulturprogram i föreningslivet bör anförtros åt studieförbunden och länsbildningsförbunden i samarbete med kulturarbetarnas organisationer.
Tre remissinstanser avstyrker bidrag för administrativa och pedagogiska kostnader.
RRV vill inte tillstyrka bidrag till administrativa och pedagogiska insatser eftersom dessa enligt RRV är naturliga egenkostnader.
Moderata kvinnoförbundet anser att sådana bidrag bör kunna anstå med hänsyn till det ekonomiska läget.
Illustratörscentrum anför:
Det finns betydligt angelägnare uppgifter inom kulturområdet än att inrätta ännu fler tjänster och utöka administrationen, vilket går ut över den direkt skapande verksamheten. Medel för kulturförmedling bör i stället gå till kulturarbetarna och deras organisationer som med ett minimum av byråkratisk exercis kan fullgöra sådana uppgifter betydligt bättre än kulturombud och kulturpedagoger.
Förhöjt statsbidrag
Majoriteten av remissinstanserna har ingenting att invända mot att bidrag till kulturprogram för handikappade även i fortsättningen kan utgå med 100 22 samt att en viss del av kulturprogramanslaget specialdestineras till program för handikappade.
Kriminalvårdsstyrelsen erinrar om att till handikappgruppen bör räknas även kriminalvårdens klienter.
Statens invandrarverk anser att bidrag skall kunna utgå med 100 76 även till kulturprogram för invandrare.
Lekmiljörådet föreslår att bidrag skall kunna utgå med 10026 även för kulturprogram anordnade för barn.
Förenklat rapporteringsförfarande
Fiera remissinstanser framhåller vikten av att rapporteringsförfarandet förenklas. Dit hör bl.a. NBV och Folkparkernas centralorganisation.
IOGT-NTO anser att studieförbunden och dess medlemsorganisationer måste ges ett större förtroende i fråga om förvaltning och kontroll av statsbidrag för kulturaktiviteter. De nuvarande redovisningssystemen och rapporteringsrutinerna är fullständigt omöjliga för alla parter.
Landstingsförbundet efterlyser en bättre samordning mellan statlig, kommunal och landstingskommunal bidragsgivning.
Liknande synpunkter framförs av Haninge och Skellefteå kommuner.
Kulturprogramstatistik
De flesta remissinstanser har inget att erinra mot förslaget att statistikbehovet ses över närmare.
Svenska musikerförbundet anser att det är viktigt såväl från arbetsmarknads- som kulturpolitisk synpunkt att statistiska uppgifter samlas in och redovisas.
Illustratörscentrum anser att frågan om hur landets icke studieförbundsanknutna föreningsliv skall kunna få en egen statistik över kulturprogram måste övervägas.
Prop. 1980/81: 127 a Nn |
Tillsynsmyndighet
Majoriteten av remissinstanserna har ingenting att erinra mot att kulturrådet även fortsättningsvis skuile vara tillsynsmyndighet för kulturprogramstödet.
SÖ betonar att sambandet mellan kulturprogramverksamheten och delar av den kulturverksamhet som står under kulturrådets tillsyn är tydligare än sambandet med den studieverksamhet som står under SÖ:s tillsyn.
Folkbildningsförbundet förordar att kulturrådet förblir tillsynsmyndighet för annan bildningsverksamhet. Förbundet menar att nackdelen med två tillsynsmyndigheter inte upplevts som särskilt stora men har inget att erinra mot en ytterligare utredning av denna fråga.
Fördelning av stödet till kulturprogram
Flertalet remissinstanser har ingenting att erinra mot att nuvarande fördelningsrutiner tillämpas även fortsättningsvis.
SV är positiv till att fördelningen sker med större hänsynstagande till studieförbundens verksamhet. Moderata kvinnoförbundet anser att fördelningen bör ske utifrån antalet genomförda kulturarrangemang och antal statsbidragsberättigade studiecirkeltimmar, ev. också kostnaderna för programmen.
Flera kulturarbetarorganisationer föreslår att bidraget ställs i relation till antalet medverkande. Till dessa hör bl. a. KLYS, Rikskonserter och Svenska musikerförbundet.
Teatercentrum föreslår att ersättning utgår enligt följande principer: program med 5 medverkande och däröver: 9096 kostnadstäckning, program med 3—4 medverkande: 7096 kostnadstäckning och program med 1—2 medverkande: 50960 kostnadstäckning.
Danscentrum och Illustratörscentrum framför liknande synpunkter och föreslår att även tidsåtgången beaktas.
Flera remissinstanser anser att en större andel av anslaget bör gå till ideella organisationer utan studieförbundsanknytning. Till dessa hör bl. a. RRV, Skellefteå kommun och flera kulturarbetarorganisationer däribland Kontaktnätet och Riksförbundet Unga musikanter.
Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar anser att den del av bidraget som går till ideella organisationer utanför studieförbunden måste utvecklas i takt med inflationen. Förbundet föreslår vidare att 50 20 av bidraget skall fördelas till dessa organisationer.
Statens invandrarverk framhåller att resurserna måste öka särskilt för de ideella föreningarna samt att bidragen oftare än nu bör utgå till invandrarnas egna organisationer.
ABF och SSU anser tro att fördelningen mellan studieförbunden och de ideella föreningarna utan studieförbundsanknytning är rättvis.
En del kulturarbetarorganisationer anser att bidragshanteringen är alltför starkt knuten till studieförbunden. Till dessa hör bl. a. Sveriges orkes-
terföreningars riksförbund, Riksförbundet Unga musikanter och Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar.
Illustratörscentrum motsätter sig tendensen till monopolisering av kulturlivet till bildningsförbunden.
Sveriges konstföreningars riksförbund anför att det av rapporten framgår att kulturprogrambidraget fått mycket liten betydelse för de ideellt verksamma kulturföreningarna. Främsta orsaken är att anslaget är så hårt knutet till studieförbunden och att anslags- och bidragsbestämmelser på alla nivåer är anpassade till studieförbundens intressen. Förbundet anser det inte motiverat att studieförbund och bildningsförbund skall administrera medel till konstutställningsverksamhet när de har så begränsad erfarenhet av sådan verksamhet.
Haninge och Botkyrka kommuner föreslår att kommunerna erhåller ett generellt statsbidrag för att stimulera kulturprogramverksamheten. Ett sådant bidrag skulle bättre tillgodose det ideella föreningslivets behov och samtidigt innebära att ansökningsförfarandet förenklades.
Några remissinstanser tar direkt avstånd från det i en reservation framförda förslaget att länsbildningsförbunden skulle fördela kulturprogrambidraget. Till dessa hör bl.a. ABF, SV och Medborgarskolan.
Kontinuerlig utvärdering
De flesta remissinstanser har ingenting att erinra mot förslaget att kulturprogramverksamheten skall utvärderas kontinuerligt. Ett par remissinstanser är dock kritiska till förslaget.
Folkuniversitetet anser att en kontinuerlig utvärdering inte behövs.
Ilustratörscentrum menar att förslaget om kontinuerlig utvärdering innebär en kraftig utbyggnad av maskineriet runt kulturprogrammen trots att det är programmen själva som är viktigast. Om utvärdering skall ske bör dock även kulturarbetarna delta i utvärderingsarbetet.
Bilaga 8
Sammanfattning av Utvärdering av statsbidrag för ex-
periment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer 1974/75 —1978/79, rapport från kulturrådet 1979:4 samt sarnmanställning av remissyttran-
den över rapporten.
Sammanfattning
Kulturrådet har i december 1979 överlämnat sin rapport (1979: 4) Utvärdering av statsbidrag för exeriment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer 1974/75—1978/79.
Statsbidrag till experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer infördes år 1974. Det har uppgått till 2 milj. kr. årligen. Statens kulturråd har fördelat bidraget.
Bidraget (i fortsättningen förkortat EoU-bidraget) tillkom för att stimulera utveckling av nya arbetsformer och metoder på amatörområdet. En utveckling av kulturverksamhet i nya och hittills relativt oprövade former har också blivit resultatet av den projektverksamhet som kunnat startas inom bidragets ram.
Kulturrådet påbörjade 1977 en utvärdering av den verksamhet som genomförts sedan bidraget infördes 1974. Under åren 1974—1979 har rådet beviljat projektbidrag till 292 sökande. Dessa utgör det huvudsakliga underlaget i utvärderingsarbetet.
De projektbidrag som beviljats organisationer och sammanslutningar har gett dem möjlighet att inom en begränsad tid och inom ett specielit ämnesområde få pröva nya arbetsmetoder och att kunna vidareutveckla de idéer som växt fram i den reguljära verksamheten. Bidraget har också varit en stimulans till att börja tänka i nya banor, enbart av den anledningen att man fått vetskap om bidragets möjligheter. Ibland har det endast varit mindre avvikelser från det vanliga arbetet som man velat pröva. men reglerna för de vanliga verksamhetsbidragen har ändå omöjliggjort dessa avvikelser.
Storleken på beviljade bidrag har varit mycket varierande. Från bidrag på 2000 kr. till bidrag för projekt som arbetat i flera år och då fått upp till 300.000 kr. i stöd. Oavsett bidragsstorlek har organisationer och sammanslutningar getts tillfälle att arbeta under andra förutsättningar än de vanligtvis har möjlighet att göra.
Nackdelarna med projektstödsformen har visat sig i att många av de projekt som kunnat påbörjas inom EoU-bidragets ram, tvingats avsluta sin verksamhet när dessa medel förbrukats. Vissa projekt har fortsatt efter
vissa förändringar av arbetsformerna så att de anpassats till befintliga bidragsregler. I några fall har verksamheten kunnat fortleva genom stöd från kommunen som då tagit ett ansvar för den fortsatta bidragsgivningen. Både kulturrådet och berörda organisationer har också haft svårt att föra ut erfarenheterna från projekten tillräckligt snabbt och brett.
Ur kulturpolitisk synpunkt far EoU-verksamheten väl sammanfaltit med målen för den statliga kulturpolitiken. Många projekt har på ett konkret sätt berört ett eller tlera av de kulturpolitiska målen.
För landet som helhet har inga stora nya rön kunnat noteras i fråga om metoder, arbetsformer, kontakter med målgrupper osv. Det är mycket litet av den hittills genomförda EoU-verksamheten som varit helt ny för svenskt organisationsliv och för amatörverksamheten på kulturområdet i stort. Däremot har EoU-bidraget hjälpt till att ge ytterligare kunskaper om vilka former av kulturverksamhet på amatörsektorn som man i första hand vill arbeta med och vilka behov av bidrag som finns för att det skall vara möjligt att arbeta på ett för alla parter tillfredsställande sätt, både vad gäller arrangörer och deltagare - medverkande.
Genom EoU-projekten har kontakterna mellan amatörer och yrkesverksamma kulturarbetare utvecklats. Tack vare de goda arbetsresultat som presenterats har omgivningens attityder till amatörverksamhet på kulturområdet delvis förändrats. Amatörkulturen är i hög grud beroende av omgivningens attityder. Det är därför viktigt att studieförbunden samt andra organisationer och grupper som är engagerade i amatörverksamheten visar en stor öppenhet vad gäller samverkan mellan avnämare och medverkande, med ekonomiska och praktiska problem osv. I en gemensam strävan att uppnå de kulturpolitiska målen är det viktigt att en levande dialog förs mellan alla de inblandade på kultursektorn.
För 60-707 av dem som deltagit i EoU-projekten har denna form av verksamhet varit ny och oprövad. I de flesta fall har deltagarna angivit att de upplevt projektarbetet som mycket positivt. De har haft en större frihet att få arbeta som de själva velat. Samtidigt har detta varit en sporre att nå de mål som man velat förverkliga i projektplanen.
Utvärderingen har lett fram till ställningstaganden vad gäller behov av förändringar av nu gällande statsbidragsregler till kollektivt skapande gruppverksamhet på kulturområdet.
Reglerna för studiecirkelbidrag bör förändras så att utrymme skapas för att genomföra cirkelverksamhet bland handikappade, med två ledare per grupp. Vad gäller behovet av åldersintegrerad verksamhet bör reglerna förändras så att halva antalet cirkeldeltagare kan vara under 14 år. Likaså bör ekonomiskt utrymme skapas så att statsbidrag kan utgå för material i form av t.ex. film, utställningsskärmar, uppsättningskostnader för teater OSV.
En väsentlig resursförstärkning från statsmakternas sida måste ske för att kulturprogramverksamheten skall ha möjlighet att utvecklas kvalitativt
och kvantitativt. Det är också väsentligt att inom reguljära bidragsramar ge organisationer möjlighet att bedriva en kontinuerlig utvecklingsverksamhet genom utökade verksamhetsbidrag.
Kulturrådet bör även fortsättningsvis tilldelas medel för fördelning till experiment och utvecklingsarbete med kulturell verksamhet bland amatörer.
Följande ändring av bidragskungörelsen 4 § föreslås:
""Statsbidrag för visst projekt beviljas för högst två år. Om särskilda skäl föreligger, kan statsbidrag beviljas för ytterligare ett eller högst två år.”
Bidragskungörelsen bör även ändras i 10§ enligt följande:
”Det åligger statens kulturråd att kontinuerligt sammanfatta erfarenheterna av de projekt för vilka statsbidrag utgått. Rådet skall på lämpligt sätt sprida kännedom om sådana erfarenheter som är av allmänt intresse.”
Remissyttranden
Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, efter hörande av Lekmiljörådet, statens handikappråd, riksrevisionsverket (REV), statskontoret, universitets- och hög-
skoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), statens invandrarverk,
Svenska riksteatern (riksteatern), Regionmusiken, Stiftelsen Riksutställningar (riksutställningar), statens ungdomsråd (SUR), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Botkyrka, Tjörns och Skellefteå kommuner, Riksidrottsförbundet, Svenska filminstitutet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen, Folkbildningsförbundet, Förmedlingsbyrån för kulturprogram, Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Folkuniversitetet, Medborgarskolan, Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan (SV), Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS), Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV), Brevskolan, IOGT-NTO, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges radio AB, Sveriges riksradio AB, Sveriges television AB, Sveriges lokalradio AB, Vi Unga, Unga Örnar, KÖR- SAM, Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar, Amatörteaterns riksförbund, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Konstnärernas riksorganisation (KRO), Svenska Musikerförbundet, Författarfonden, Kontaktnätet, Riksförbundet unga musikanter, Teatercentrum, Författarcentrum, Musikcentrum och Illustratörscentrum.
Härutöver har yttranden kommit in från Svenska Danspedagogförbundet och Lekmiljörådet.
Remissyttrandena redovisas kortfattat nedan.
Allmänt
Några remissinstanser anför kritiska synpunkter på rapportens uppläggning och innehåll.
SÖ anser att en mer utförlig analys av bidragsanvändningens utveckling under femårsperioden skulle vara av stort värde för en bedömning av bidragets effektivitet.
Socialstyrelsen ifrågasätter värdet av kulturrådets utvärdering med anledning av att rådet inte redovisat syftet med utvärderingen, inte följt upp de icke bidragsbeviljade projekten, påbörjat utvärderingen först tre år efter det statsbidraget infördes, till stor del byggt utvärderingen på data från redogörelser som samtliga projekt inlämnar till kulturrådet först efter verksamhetens genomförande samt ej redogjort för vilken utvärderingsmetodik som tillämpats i de tre delutvärderingarna. Styrelsen är därför tveksam till tillförlitligheten i de summeringar och sammanfattningar som görs.
UHÅÄ framhåller att rapporten är ett resultat av ett internt utvärderingsarbete. Detta förhållande aktualiserar frågan om den myndighet som är ansvarig för en viss verksamhet också skall vara den som utvärderar samma verksamhet. UHÄ framhåller också att en teoretisk och metodisk diskussion saknas i rapporten.
KRO saknar en redovisning av misslyckade projekt eftersom de är synnerligen värdefulla ur experimentsynpunkt.
Ett stort antal remissinstanser, däribland Statens handikappråd, Landstingsförbundet, TCO och Folkuniversitetet anför att rapporten visat att EoU-bidraget fyller ett viktigt behov och har möjliggjort en utveckling av kulturverksamhet i nya och hittills oprövade former.
HCK menar att EoU-bidraget är ett viktigt komplement till andra bidragsformer och att det bidragit till att engagera flera människor i handikapprörelsen samt möjliggjort en verksamhet utifrån olika handikappgruppers förutsättningar. HCK anser dock att kravet att verksamheten skall bedrivas lokalt medför svårigheter för mindre handikappgrupper. Det bör därför finnas möjlighet att få stöd till regional, kanske även central verksamhet. HCK påpekar också att även om integrationsprincipen är riktig måste det finnas möjlighet till verksamhet enbart med handikappade.
SV anser att det är särskilt värdefullt att medel finns för experimentverksamhet på det kulturella området där studieförbund och amatörer kan samverka.
Teatercentrum framhåller att EOU-bidraget har haft en oerhörd betydelse för möjligheterna att genomföra flera av de mer kända arbetarspelen, Öppet husfesterna och andra viktiga nya amatörkulturella uttryck. Verksamheten har varit aktiverande för de lokala föreningarna och för alla enskilda som deltagit och har dessutom varit sysselsättningsskapande för yrkesverksamma kulturarbetare. Amatörkulturen skall inte ses i motsatsställning till den professionella kulturen. Projekt som erbjuder stimulans och utbyte mellan professionella och amatörer är ett måste för en fortsatt förnyelse och utveckling av kulturlivet.
Ett fåtal remissinstanser är kritiska mot EoU-bidraget.
Medborgarskolan anser sig sakna underlag för en säker bedömning av
hur hittills utdelade medel använts men har under de gångna åren ofta
funnit anledning att känna undran och skepsis över den bidragsfördelning
och de bidragsändamål som redovisats. SKS beklagar djupt att möjligketen att få en ansökan beviljad skall vara knuten till den sökande organisationens resurser vad gäller skolad och erfaren personal. Detta kan omöjligen stå i samklang med det kulturpoli-
tiska mål, som säger att kulturpolitiken i ökad utsträckning skall utformas
med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov. SKS anser
således att EoU-bidraget är en bidragsform som gynnar amatörverksamhet
endast om denna är organiserad på ett professionellt sätt.
Kontaktnätet anser att utvärderingen tyvärr visat på att EOU-bidraget är
ett bidrag för studieförbund och liknande med professionella bidragsansökningsskrivare.
Ändrade regler för studiecirkelverksamhet
Flera remissinstanser biträder kulturrådets förslag till ändrade regler för
studiecirkelverksamhet. Till dessa hör bl.a. socialstyrelsen, riksteatern, IOGT-NTO och Svenska musikerförbundet.
Statens invandrarverk anser att möjligheten att genomföra cirkelverksamhet med två ledare per grupp även bör gälla cirklar bland invandrare,
Två remissinstanser är kritiska till ändrad åldersgräns för studiecirklar.
Statens ungdomsråd menar att. det finns risk att studiecirkeln kan komma att användas som en form av barntillsyn.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser att minst hälften av deltagarna bör vara över arton år annars kan det bli en renodlad barn- och ungdomscirkel. Förbundet menar att det kan vara viktigare att ge generösa bidrag där målsättningen är att skapa kontakt mellan generationerna än att
ändra åldersgränsen på sätt som föreslås i rapporten.
Amatörteaterns riksförbund betonar att det måste skapas förutsättningar
för bidrag till uppföranderättskostnader.
Bidrag till reguljär verksamhet
Flera remissinstanser instämmer i behovet av att inom reguljära bidragsramar kunna bedriva kontinuerlig utvecklingsverksamhet. Till dessa hör bl.a. HCK, Amatörteaterns riksförbund och Musikcentrum.
Riksteatern anser att en väsentlig förstärkning av amatörgruppstödet
inom ramen för bidraget till fria grupper skulle ge många långsiktigt arbe-
tande grupper möjlighet att bedriva experiment- och utvecklingsarbete
inom sin ordinarie verksamhet. Sveriges orkesterföreningars riksförbund framhåller att först när verksamheten som sådan garanteras möjligheter till fortlevnad bör man avsätta ett rimligt belopp till nya experiment.
Ett par remissinstanser är tveksamma till särskilda medel för experiment- och utvecklingsarbete.
Landstingsförbundet konstaterar att experiment- och utvecklingsarbete bör ingå som en naturlig och självklar del i organisationernas arbete. Genom ett separat bidrag förstärker man skillnaden mellan den ordinarie verksamheten och experimentverksamheten. Förbundet anser därför att en närmare koppling mellan EoU-bidraget till de ordinarie verksamhetsbidragen bör prövas.
LO understryker behovet av att föreningslivet ges resurser för en kontinuerlig utvecklingsverksamhet på kulturområdet framför ett stöd till projekt av denna karaktär. En olägenhet med projektstöd är att det viktiga samarbetet mellan kulturarbetare och amatörer riskerar att bli tillfälligt och sporadiskt. Projektstöd skapar också en omfattande administration i föreningslivet och bidrar till ryckighet i verksamhet och organisation. Det medför också en risk för icke önskvärd styrning av verksamheten.
Kulturprogramverksamhet
Flera remissinstanser instämmer i kulturrådets förslag att ställa ytterligare bidragsresurser till förfogande för kulturprogramverksamhet. Till dessa hör bl.a. Kriminalvårdsstyrelsen, NBV, KÖRSAM och Lekmiljörådet.
Bidrag till EoU-verksamhet
Ungefär hälften av remissinstanserna förordar att kulturrådet även i fortsättningen skall tilldelas medel för fördelning av bidrag till EOU-verksamhet och att bidraget räknas upp kraftigt. Dit hör t. ex. Folkuniversitetet, TCO, Teatercentrum och Amatörteaterns riksförbund.
LO framhåller att det kan finnas behov av ett relativt begränsat statsbidrag av EoU-karaktär, men att ändamålen i så fall bör vidgas och innebära ökade möjligheter att stödja större kulturprojekt bland amatörer och att kraven på nya former och metoder bör reduceras.
SÖ anför.
En allmän princip för lokalt utvecklingsarbete är att användningen av medlen ständigt omprövas, så att de används rörligt och så att verksamhetens utvecklingskaraktär bevaras. Det finns annars risk att den efter en tid får reguljär och permanent karaktär.
Några remissinstanser har synpunkter på fördelningen av bidraget.
Statens invandrarverk framhåller att man i större utsträckning bör bevilja invandrar- och minoritetsorganisationer ekonomiskt stöd i stället för att ge bidrag till svenska organisationer till aktiviteter bland dessa grupper.
Botkyrka kommun anser att ett generellt bidrag bör utgå till kommunerna för EoU-arbete inom kulturell verksamhet bland amatörer samt att de föreningar och organisationer som inte är anslutna till studieförbund måste beaktas i högre grad i den framtida bidragsfördelningen.
SV menar att bidraget bör utgå centralt till studieförbund som i sin tur
gör en fördelning till lokala projekt. Det skulle bl.a. medföra förenklad administration.
SKS framhåller att såväl ansökningsförfarandet som bidragsgivningen sker efter helt felaktiga principer och att bidraget i sin nuvarande form är praktiskt taget oåtkomligt för mindre organisationer.
Ändring av bidragskungörelsen
Flera remissinstanser instämmer i kulturrådets förslag att statsbidrag skall beviljas för högst två år, samt vid särskilda skäl för ytterligare ett eller högst två år. Till dessa hör bl.a. RRV, Riksteatern, Skellefteå kommun, Vi Unga och Amatörteaterns riksförbund.
LO anser att stöd bör kunna utgå under tre år samt vid särskilda skäl för ytterligare ett — två år.
Landstingsförbundet avstyrker den föreslagna ändringen av bidragskungörelsen.
De flesta remissinstanser har ingenting att erinra mot att kulturrådet kontinuerligt skall sammanfatta erfarenheterna av projekt som erhållit statsbidrag samt sprida kännedom om sådana erfarenheter som är av allmänt intresse.
SÖ framhåller att det är väsentligt att de arbetsformer som bidragen understött utvärderas både ur arrangörsorganisationernas synvinkel och ur den bidragsförmedlande myndighetens utvecklingsperspektiv.
Bilagor Bilaga I Nuvarande förhållanden
Bilaga 2 Sammanfattning av Folkbildning för 80-talet (SOU 1979:85. slutbetänkande från folkbildningsutredningen)
Bilaga 3 Sammanfattning av komvux och studieförbund. Arbetsfördelning och samråd (SOU 1979: 92), delbetänkande från komvux-utredningen
Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över Folkbildning för 80talet utom avsnitten om studieförbund — kommunal vuxenutbildning om kulturverksamhet och om annan bildningsverksamhet
Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden över Komvux och studieförbund. Arbetsfördelning och samråd samt avsnittet 5.1 (Studieförbund — kommunal vuxenutbildning) i Folkbildning för 80-talet
Bilaga 6 Sammanställning av remissyttranden över Folkbildning för 80talet, avsnitten om kulturverksamhet och annan bildningsverksamhet
Bilaga 7 Sammanfattning av kulturprogram i föreningslivet, rapport från kulturrådet 1979: 3 samt sammanställning av remissyttranden över rapporten
Bilaga 8 Sammanfattning av utvärdering av statsbidrag för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer 1974/75— 1978/79, rapport från kulturrådet 1979:4 samt sammanställning av remissyttranden över rapporten
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981