Prop. 1974:28

Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga kulturpolitiken

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1974 Prop. 1974: 28

Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga kultur- politiken; given den 8 mars 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utbildningsårenden, föreslå riksdagen att bi- falla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe- mentschefen hemställt.

CARL GUSTAF

BERTIL ZACHRISSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs förslag fram om mål, ansvarsfördelning och organisatorisk struktur för statens kulturpolitiska insatser. Utbyggna- den av de statliga insatserna förutsätts ske enligt en treårsplan.

Förslagen bygger i första hand på utredningar av kulturrådet och 1965 års musei- och utställningssakkunniga.

Mål för kulturpolitiken föreslås. Bl.a. betonas att kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers behov. De kulturpolitiska insatserna skall vidare medverka till att skyd- da yttrandefriheten, motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet och ge människor möjlighet till egen skapande ak- tivitet. '

Frågan om fördelningen av ansvaret mellan stat, primärkommuner, landsting och organisationsliv i fråga om insatser inom kulturområdet behandlas. Vikten av att organisationslivet spelar en aktiv roll i kultur— verksamhcten framhålls.

Ett framträdande drag i den kulturpolitik som föreslås är betoningen av det fria kollektiva skapandet, dvs. konstnärlig verksamhet i grupp utanför kulturinstitutionerna. Förslag läggs fram om vissa ändringar

Prop. 1974: 28 ' 2

i bestämmelserna för studiecirkelverksamheten och om ett nytt stats— bidrag till experiment och utveckling av sådan amatörverksamhet som drivs i andra former än studiecirkelns. Studieförbunden och olika ama- törorganisationer föreslås få förstärkt stöd. Stödet till mindre ensembler och fria grupper samt till centrumbildningarna förstärks.

Förslag läggs också fram om ett nytt statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet. Det ersätter nuvarande bidrag till föreläsnings- verksamhet rn. m.

Beträffande kulturinstitutionerna redovisas ställningstaganden till frågor om bl. a. ansvarsfördelning, företagsform samt styrelsens och in- stitutionschefens ansvar.

Riktlinjer ges för hur staten bör främja en utbyggnad av teater— och dansinstitutioner med regionalt ansvar. Ett nytt statsbidragssystem föreslås. Operans och Dramatiska teaterns riksansvar betonas. Svenska riksteaterns uppgifter behandlas.

I fråga om musikinstitutionerna framhålls behovet av ett nära samspel mellan olika typer av musikinstitutioner. Yrkesorkestrarna in— ordnas i samma bidragssystem som teater— och dansinstitutionerna. Riks- konserters uppgifter förutsätts på sikt bli ändrade.

Riktlinjer anges för det statliga och statsunderstödda museiväsendets verksamhet och organisation. Bl. a. avses nationalmuseet med östasi— atiska museet och moderna museet få ny organisation. Frågan om stats- bidrag till länsmuseerna skall utredas.

Riktlinjer föreslås för kulturminnesvårdens centrala och regionala organisation. För att förstärka kulturminnesvårdens ställning i sam- hällsplaneringen bör länsstyrelserna få nya uppgifter. Länsmuseerna förutsätts dock även i fortsättningen ha kulturminnesvårdande upp- gifter. Förslag läggs fram om riktlinjer för en ny organisation för riks- antikvarieämbetet och statens historiska museum samt medelhavsmu- seet. samt om en decentralisering av ärenden från ämbetet.

Folkparksrörelsen föreslås få ett statligt stöd, främst för vissa cen- trala uppgifter och för lokal och regional försöksverksamhet.

En ny myndighet, statens kulturråd, föreslås bli inrättad. Rådet skall ha rådgivande, utredande och statsbidragsprövande uppgifter. Dess direkta ansvarsområde bör omfatta teater, dans, musik, litteratur, folkbibliotek, konst, museer och utställningsverksamhet. Rådet tar Över uppgifter som teater- och musikrådet, tidskriftsnäninden och skolöver- styrelsens bibliotekssektion hittills svarat för. Rådet får en styrelse och tre nämnder.

Under de i propositionen behandlade anslagen för kulturändamål föreslås anslagsökningar som — bortsett från pris- och löneomräkning — uppgår till sammanlagt 25,5 milj. kr. Härtill kommer ökningar av anslagen till studiecirklar och studieförbund.

Prop. 1974: 28 3

Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 8 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena AN— DERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASP- LlNG, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLlNG, LÖF- BERG, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Zachrisson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om. den statliga kulturpolitiken och anför.

Prop. 1974: 28 4

1. Inledning

Under senare år har ett omfattande utredningsarbete genomförts rörande de statliga insatserna inom kulturområdet. Utredningsverksam- hcten har bedrivits bl. a. av kulturrådetl, teater- och musikrådet, 1965 års musei- och utställningssakkunniga (E 1966: 52) (MUS 65)'—*, opera- utredningen (Ul972:01)3, utredningen rörande Nämnden för svensk språkvårdi samt riksarkivet. Vissa frågor har behandlats i en inom ut- bildningsdepartementet upprättad departementspromemoria.

Kulturrådet, som inrättades år 1968, har i oktober 1972 avgett be- tänkandet (SOU 1972: 66) Ny kulturpolitik Del l.: Nuläge' och förslag samt separat en sammanfattning därav i betänkandet (SOU 1972: 67) Ny kulturpolitik Del 2: Sammanfattning.

Inom utbildningsdepartementet har under våren 1973 utarbetats en promemoria (Ds U 1973: 9) Det nya kulturrådets organisation.

Teater- och orkesterrådet (numera teater- och musikrådet) avläm- nade år 1969 utredningen Orkesterorganisationen i Sverige m.m. (stencil 1969).

MUS 65 har i juni 1972 avgett betänkandet (SOU 1972: 45) Kultur- minnesvård. I betänkandet behandlas även de förslag som lagts fram i en till utredningen av Kungl. Maj:t överlämnad utredning (Ds U 1969: 2) angående Sambandet mellan Vitterhets-, historie- och antikvitets- akademien samt riksantikvarieämbctet och statens historiska museum. MUS 65 har vidare i januari 1973 avgett betänkandet (SOU 1973: 5) Museerna.

Teater- och musikrådet har under år 1973 avlämnat en inom rådet gjord utredning Musikteaterutredningen Del I (stencil).

Operautredningen avlämnade i maj 1973 betänkandet (Ds U 1973: 6) Operans verksamhet och organisation.

Utredningen rörande Nämnden för svensk språkvård, som tillkallades

1 Direktören Paul Lindblom, ordförande, bildningskonsulentcn Bengt An- dersson, sektionsche'fen Henry Björinder, redaktören Rune Blomkvist, för- fattaren Per Olov Enquist, professorn Hans-Erland Heineman, konstnären Elisabet Hermodsson, rektorn Bengt Häger, producenten Bertil Jansson, fil. lic. Bo Lagercrantz, konstnären Gunilla Palmstierna-Weiss, förbundsdirek- tören Rolf Rembe, byråchefen Ragnar Thoursie och professorn Bo Wallner. EGcne-raldircktörcn Lennart Holm, ordförande, överantikvarien Margareta Biörnstad, överintendenten Åke Meyerson, museichefen Bengt Hubendick, landsantikvarien Sven E. Noreen, museidirektören Karl Gunnar Hultén, konstnären Kurt Ullberger, f.d. organisationsdirektören Elof Jerdenius, direk- tören Gunnar Westin och fil. lic. Bo Lagercrantz. aNäringsfrihetsombudsmannen Torsten Löwbeer, utredningsman. * Expeditionschefen Jan Stiernstedt, ordförande, samt professorerna Carl Ivar Ståhle och Bertil Molde.

Prop. 1974: 28 5

i februari 1973, avlämnade i juli samma år betänkandet (Ds U 1973: 10) Nämnden för svensk språkvård framtida ställning och organisation. Riksarkivet har är 1973 lagt fram utredningen Teatrarnas arkivfråga.

De betänkanden m.m. som jag nämnt i det föregående har remiss- behandlats enligt följande.

Efter remiss har yttranden över kulturrådets betänkande Ny kul- turpolitik Nuläge och förslag avgetts av kriminalvårds- styrelsen, krigsarkivet, armémuseet, marinmuseet och modellkammaren i Karlskrona, organisationskommittén för regionmusiken, socialstyrelsen, statskontoret, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksrevisions- verket (RRV), riksarkivet, kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, nationalmuseet, livrustkammaren, naturhisto- riska riksmuseet, etnografiska museet, statens sjöhistoriska museum, uni- versitetskanslersämbetet (UKÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), teater- och mu- sikrådet, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostads- styrelsen, statens nämnd för samlingslokaler, statens planverk, statens in- vandrarverk, statens handikappråd, presstödsnänmden, forskningsbiblio- teksrådet, konstnärsstipendienämnden, tidskriftsnämnden, statens konst- råd, styrelsen för Sveriges författarfond, statens biografbyrå, dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv, styrelsen för Skoklosters slott, statens ungdomsråd, dramatiska institutet, samtliga länsstyrelser, mass- medieutredningen, handikapputredningen, 1968 års barnstugeutredning, kommunalekonomiska utredningen, styrelserepresentationsutredningen, 1972 års pressutredning, MUS 65, utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet, 1968 års litteraturutredning, filmutredningen, organisationskommittén för högre musikutbildning, sameutredningen, operautredningen, invandrar- utredningen, länsberedningen.

Vidare har yttranden avgetts av Svenska kommunförbundet, Lands- tingsförbundet, Stiftelsen Svenska institutet, Sveriges allmänna biblioteks- förening, Stiftelsen Litteraturfrämjandet, Svenska bokförläggareförening- en, Svenska bokhandlareföreningen, Bibliotek i samhälle, Författar- centrum, Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Stiftelsen Nordiska museet, Stiftelsen Skansen, Stiftelsen Sveriges arki- tekturmuseum, Stiftelsen Upplandsmuseet, Jönköpings läns hembygds- förbund, Kalmar läns fornminnesförening, Blekinge musei- och hem- bygdsförening, Hallands museiförening, Värmlands fornminnes- och museiförening, Västmanlands fornminnesförening, Dalarnas fornmin- nes- och hembygdsförbund, Gävle kommuns museinämnd, Föreningen l—Ieimbygda, Stiftelsen Västerbottens museum, Föreningen Norrbottens museum, Samfundet för hembygdsvård, Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, Svenska museiföreningen, Stiftelsen Arbetarrörelsens arkiv,

Prop. 1974: 28 6

Folkrörelsernas arkivförbund, Föreningen Sveriges pressarkiv och press- museum, Akademien för de fria konsterna, Riksförbundet för bildande konst, Konstfrämjandet, Konstnärscentrum, Svenska Slöjdföreningen, Musikaliska akademiens styrelse, Kungl. teaterns AB (Operan), Stiftel- sen Institutet för rikskonserter, Föreningen Svenska tonsättares interna- tionella musikbyrå (Stim), Göteborgs teater- och konsertaktiebolag, Stif- telsen Malmö konserthus, Norrköpings orkesterförening, Nordvästra Skånes orkesterförening, Gävleborgs läns orkesterförening, Sveriges or- kesterföreningars riksförbund, Västerås musiksällskap, Kulturnämnden i Örebro för Örebro orkesterstiftelse, Riksförbundet Sveriges amatöror- kestrar, Svenska jazzriksförbundet, Stiftelsen EMS (Elektronmusikstu- dion), Musikcentrum, Föreningen Fylkingen, Ars nova -—— föreningen för nutida musik i Malmö, Kammarmusikföreningen Samtida musik, Samarbetsrådet för Sveriges körer (KÖRSAM), Sveriges körförbund, Svenska sångarförbundet, Riksförbundet Svensk kyrkomusik, Svenska baptisternas Sångarförbund, Metodistkyrkans Sångarförbund, Svenska missionsförbundets Sångarförbund, Kungl. dramatiska teaterns AB, Svenska riksteatern, AB Upsala stadsteater, Kulturnämnden i Borås för Borås stadsteater, Folkteatern i Göteborg, Föreningen Malmö stads- teater, Föreningen Norrbottens länsteater, Göteborgs" stadsteater AB, Stadsteatern Norrköping-Linköping, Stockholms stadsteater AB, Väs- ternorrlands läns landsting för Västernorrlands regionteater, Stiftel- sen Skådebanan, Teatereentrum, Teaterforum, Kursverksamheten vid Stockholms universitet för Balettakademien, Danscentrum, Svenska ung- domsringen för bygdekultur, Sveriges Radio AB, Stiftelsen Svenska film- institutet, Filmcentrum, Smalfilmdistributörernas förening, Sveriges förenade filmstudios, Riksförbundet Svensk fotografi — Sveriges foto- klubbar, Sveriges biografägareförbund, Föreningen Sveriges filmprodu- center, Bygdegårdarnas riksförbund", Folkets husföreningarnas riksorga- nisation, Folkparkernas centralorganisation, Riksförbundet Sveriges fri- tids- och hemgårdar, Folkbildningsförbundet, Arbetarnas bildningsför- bund (ABF), Folkuniversitetct, Studieförbundet Medborgarskolan, Stu- dieförbundet Vuxenskolan, Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV), Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, KFUK—KFUM:s studieför- bund, Sveriges kyrkliga studieförbund, Tjänstemännens centralorganisa- tion (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers cen'tralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svens- ka arbetsgivareföreningen (SAF), Konstnärliga och litterära yrkesutöva- res samarbetsnämnd (Klys), Sveriges författarförbund, Sveriges drama- tiker-förbund, Konstnärernas riksorganisation, Föreningen Svenska teck- nare, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, Svenska fotografernas förbund, Föreningen Svenska tonsättare, För- eningen Svenska populärauktorer, Svenska musikerförbundet, Svenska tonkonstnärsförbundet, Svenska danspedagogförbundet, Svenska teater-

Prop. 1974: 28 7

förbundet, Svenska regissörsföreningen, Svenska kyrkans kulturinstitut, Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Hyresgästernas riksför- bund, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund, Handi- kappförbundens centralkommitté, Sveriges riksidrottsförbund, Moderata ungdomsförbundet, Centerns ungdomsförbund, Sveriges socialdemokra- tiska ungdomsförbund.

Kungl. biblioteket, UKÄ, SÖ, teater- och musikrådet och organisa- tionskommittén för högre musikutbildning har avgett yttranden efter hörande av vissa underlydande myndigheter. Länsstyrelserna har för resp. län inhämtat yttranden från vissa kommuner samt samarbetsnämn- der och sammanläggningsdelegerade i vissa kommunblock.

Härutöver har skrivelser kommit in från bl. a. politiska och ideella organisationer, intresseföreningar och enskilda personer.

Remissinstanserna har i stor utsträckning bifogat yttranden från myn- digheter, tjänstemän och sammanslutningar.

Över departementspromemorian D e t 11 y a k u 1 t u r r ä (1 e t s 0 r- g a ni s a t i o n har efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, bygg- nadsstyrelsen, RRV, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, utrustningsnämnden för universitet och högskolor, SÖ, teater- och musik- rådet, tidskriftsnämnden, MUS 65, 1968 års litteraturutredning, film- utredningen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stiftelsen Institutet för rikskonserter, Svenska riksteatem, Sveriges Radio AB, ABF, Studieförbundet Medborgarskolan, TCO, SACO, LO, SAF, Klys, Teatrarnas riksförbund.

Efter remiss har yttranden över teater- och orkesterrådets utredning Orkesterorganisationen i Sverige m.m. avgetts av stats- kontoret, RRV, SÖ, kulturrådet, AMS, länsstyrelsen i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, örebro, Västmanlands och Gävleborgs län, konsertbyråutredningen, Musikaliska akademiens styrelse.

Vidare har yttranden avgetts av Svenska kommunförbundet, Lands- tingsförbundet, Kungl. teaterns AB, Stiftelsen Institutet för rikskonser- ter, Gävleborgs läns orkesterförening, Sveriges orkesterföreningars riks- förbund, Konsertföreningen i Stockholm, Nordvästra Skånes orkester- förening, Norrköpings orkesterförening, Stiftelsen Malmö konserthus, Västerås musiksällskap, Örebro orkesterstiftelse, Föreningen Fylkingen, Föreningen Malmö stadsteater, Sveriges Radio AB, Folkbildningsför- bundet, LO, SAF, Föreningen Svenska tonsättare, Teatrarnas riksför- bund. .

Länsstyrelserna har inhämtat yttranden från vissa kommuner. Här- utöver har skrivelser inkommit från vissa organisationer.

Efter remiss har yttranden över MUS 65:s betänkande Kultur- m in n e s v å r (1 avgetts av fideikommissnämnden, centralnämnden för fastighetsdata, fortifikationsförvaltningen, statens vägverk, kammar-

Prop. 1974: 28 8

kollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, riksarkivet, kungl. biblioteket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, statens sjöhistoriska museum, UKÄ, SÖ, nationalmuseet, Stiftelsen Nordiska museet, statens humanistiska forskningsråd, forskningsbiblioteksrådet, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Akademien för de fria konsterna, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, AMS, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, statens in- stitut för byggnadsforskning, statens planverk, lantmäteristyrelsen, rikets- allmänna kartverk, statens vattenfallsverk, domänverket, samtliga läns- styrelser, domkapitlen i Uppsala, Skara, Lund, Göteborg, Härnösand och Visby, kulturrådct, saneringsutredningen, bygglagutredningen, länsbered- ningen.

Vidare har yttranden avgetts av Svenska kommunförbundet, Lands- tingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, LO, TCO, SACO, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Stock- holms läns kulturminnesråd, Upplands fornminnesförening, Söderman- lands hembygds- och museiförbund, Östergötlands och Linköpings stads museum, Jönköpings läns hembygdsförbund, Stiftelsen Smålands mu- seum, Kalmar läns fornminnesförening, Föreningen Gotlands fornvän- ner, Blekinge musei- och hembygdsförening, Skånes hembygdsförbund, Hallands museiförening, Bohusläns hembygdsförbund, Älvsborgs läns museiförening, Västergötlands fornminnesförening, Värmlands fornmin- nes- och museiförening, Örebro läns hembygdsförbund, Västmanlands fornminnesförening, Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Gäst- rike-Hälsinge hembygdsförbund, Länsmuseet-Murberget, Föreningen Heimbygda, Stiftelsen Västerbottens museum, Föreningen Norrbottens museum, Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, Föreningen Var- bergs museum, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Svenska musei- föreningen, Svenska arkeologiska samfundet, Svenska fornminnesför- eningen, Samfundet för hembygdsvärd, Stiftelsen Skansen, Svenska tu- ristföreningen.

UKÄ, lantbruksstyrelsen, AMS och bostadsstyrelsen har avgett yttran- den efter hörande av vissa underlydande myndigheter. Länsstyrelserna har för resp. län inhämtat yttranden från vissa kommuner samt sam- arbetsnämnder och sammanläggningsdelegerade i vissa kommunblock.

Härutöver har skrivelser kommit in från bl.a. Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum, Sveriges allmänna biblioteksförening och Sveriges museimannaförbund.

R'emissinstanserna har i sto-r u-tsträckning bifogat yttranden från myndigheter, tjänstemän och sammanslutningar.

Efter remiss har yttranden över MUS 65:s betänkande M u s e ern a avgetts av riksmarskalksämbetet, fideikommissnämnden, armémuseet, marinmuseet och modellkammaren i Karlskrona, chefen för flygvapnet, statens järnvägar, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, bygg- nadsstyrelsen, RRV, statens personalutbildningsnämnd, riksarkivet, kungl.

Prop. 1974: 28 9

biblioteket, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, natio- nalmuseet, livrustkammaren, naturhistöriska riksmuseet, etnografiska museet, statens sjöhistoriska museum, medelhavsmuseet, styrelsen för Skoklosters slott, Stiftelsen Nordiska museet, Stiftelsen Tekniska museet, Hallwylska museet, UKÄ, utrustningsnämnden för universitet och hög- skolor, SÖ, teater- och musikrådet, statens konstråd, museichefskollegiet i Stockholm, statens humanistiska forskningsråd, statens naturvetenskap- liga forskningsråd, forskningsbiblioteksrådet, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakade- mien, Akademien för de fria konsterna, Musikaliska akademiens styrel- se, statens naturvårdsverk, AMS, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning, samtliga länsstyrel- er, kulturrådet, massmedieutredningen, kommunalekonomiska utred- ningen, utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet, sameutredningen, länsbered- ningen.

Vidare har yttranden avgetts av Svenska kommunförbundet, Lands- tingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, LO, TCO, SACO, Stiftelsen Svenska institutet, Stiftelsen Skansen, Föreningen Sveriges pressarkiv och pressmuseum, Föreningen Varbergs museum, Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, Stiftelsen Dansmuseifon- den, Stiftelsen Drottningholms teatermuseum, Stiftelsen Carl och Olga Milles' Lidingöhem, Stiftelsen Musikhistoriska museet, Stiftelsen Thielska galleriet, Zomsamlingarna, Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum, Stiftel- sen Upplandsmuseet, Upplands fornminnesförening, Södermanlands hem- bygds- och museiförbund, Östergötlands och Linköpings stads museum, Jönköpings läns hembygdsförbund, Stiftelsen Smålands museum, Kalmar konstförening, Föreningen Gotlands fornvänner, Blekinge musei- och hembygdsförening, Skånes hembygdsförbund, Hallands museiförening, Älvsborgs läns museiförening, Västergötlands fornminnesförening, Värm- lands fornminnes- och museiförening, örebro läns hembygdsförbund, Västmanlands fornminnesförening, Västerås konstförening, Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Stiftelsen Silvanum, Länsmuseet-Murberget, Föreningen Heimbygda, Stiftelsen Västerbottens museum, Föreningen Norrbottens museum, Konstfrämjandet, Landsantikvarieorganisa-tionemas samarbetsråd, För- eningen Sveriges landsantikvarier, Svenska museiföreningen, Föreningen för undervisning och information vid svenska museer (FUISM), Nor- diska konservatorsförbundets svenska sektion, Svenska arkeologiska samfundet, Svenska fornminnesföreningen, Samfundet för hembygds- vård, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska teknologföreningen, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska turistföre- ningen, Sveriges allmänna biblioteksförening, Stiftelsen Svenska film- institutet, Historelärarnas förening, Svenska Slöjdföreningen.

UKÄ och SÖ har avgett yttranden efter hörande av vissa under-

Prop. 1974: 28 10

lydande myndigheter. Länsstyrelserna har för resp. län inhämtat ytt- randen från vissa kommuner samt samarbetsnämnder och sarnmanlägg- ningsdelegerade i vissa kommunblock.

Härutöver har skrivelser kommit in från bl. a. ideella organisationer" och intresseföreningar.

Remissinstanserna ha-r i stor utsträckning bifogat yttranden från myndigheter, tjänstemän och sammanslutni-ngar.

Teater- och musikrådets utredning M usikteaterutredningen D el I har remissbehandlats av rådet.

Efter remiss har yttranden över operautredningens betänkande 0 p e- rans verksamhet och organisation avgetts av kammar- kollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, teater- och musikrådet, länsstyrelsen i Stockholms län efter hörande av Stockholms kommun, kulturrådet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Musika- liska akademiens styrelse, Kungl. teaterns AB, Stiftelsen Institutet för rikskonserter, Kungl. dramatiska teaterns AB, Svenska riksteatem, Stif- telsen Skådebanan, Sveriges Radio AB, Studieförbundet Medborgar- skolan, Studieförbundet Vuxenskolan, Föreningen Svenska tonsättare, Svenska musikerförbundet, Svenska teaterförbundet, Sveriges arbetsle- dareförbund, Teatrarnas riksförbund. ' Över utredningens rörande Nämnden för svensk språkvård betänkande Nämnden för svensk språkvård framtida ställ- nin g 0 c h 0 r g a n i s a t i o n har efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, RRV, statens personalpensionsverk, statens personalutbild- ningsnämnd, UKÄ efter hörande av vederbörande vid universitet och högskolor, SÖ, kulturrådct och dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv. Yttranden har vidare avgetts av Nämnden för svensk språkvård, Sveriges standardiseringskommission, Tekniska nomenklatur- eentralen, Svenska akademien, Vetenskapsakademien, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Föreningen Norden, Sveriges författarför- bund, Sveriges Radio AB, TCO, SR, SACO, LO, Publicistklubben, Folk- bildningsförbundet, Folkuniversitetsföreningen, Svensklärarföreningen och Sveriges marknadsförbund.

Dessutom har en skrivelse kommit in från Svenska språkvårdsnämnden i Finland.

Riksarkivets utredning T e a t r a r n a s a r k i v f r ä g a har avgetts efter samråd med teater- och musikrådet, institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet, kungl. biblioteket, Svenska kommunförbundet, Stiftelsen Drottningholms teatermuseum, Stiftelsen Dansmuseifonden, Svensk teaterunion samt Teatrarnas riksförbund.

Jag avser att i detta sammanhang ta upp det redovisade utrednings- och remissmaterialet till en samlad bedömning. Huvudvikten har härvid lagts vid frågor som avser allmänna riktlinjer för den statliga kultur-

Prop. 1974: 28 11

politiken och vid frågor om en ökning av statens ekonomiska engagemang inom kulturområdet. Det har inte varit möjligt att ta ställning till alla de förslag som förts fram i utrednings- och remissmaterialet. Förslag som inte föranleder ställningstagande i förevarande sammanhang får anmä- las sena-re.

För överblickens och sammanhangets skull berörs i anslutning till de förslag som tas upp till behandling vissa förslag som inte fordrar be- slut av riksdagen.

I beredningsarbetet har —— som jag kommer att redovisa i det föl— jande -— ingått överläggningar med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet samt med kulturarbetarnas organisationer och vissa andra organisationer.

I Artikel 14 i det nordiska kulturavtalet anges att varje avtalspart i ministerrådet, vid andra ministerrnöten eller i ämbetsmannakommittén för nordiskt kulturellt samarbete bör samråda med övriga avtalsparter innan den fattar beslut av väsentlig betydelse på områden som omfattas av avtalet. Med hänvisning till denna artikel har, som ett led i bered- ningen, representanter för utbildningsdepartmentet samrått med före- trädare för utbildnings- och kulturdepartementen i Danmark, Finland och Norge.

I prop. 1974:1 (bil. 10 s. 26, 40, 60 och 409) har Kungl. Maj:t före- slagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition om den statliga kulturpolitiken, för budgetåret 1974/ 75 preliminärt beräkna a. till Vissa åtgärder inom kulturområdet ett förslagsanslag av 232 611000 kr., b. till Kulturminnesvård och museer m.m. ett förslagsanslag av 73 901 000 kr., c. till Vissa folkbildningsåtgärder m. m. ett förslagsanslag av 17 083 000 kr., ' d. till Bidrag till studiecirkelverksamhet ett förslagsanslag av 259 000 000 kr. och

e. till Bidrag till studieförbund ett anslag av 14 400 000 kr.

Jag anhåller nu att få ta upp dessa frågor.

Prop. 1974: 28 12

2. Kulturverksamhetens organisation

I det följande ges en samlad översikt över lokal och regional kultur— organisation, statliga förvaltningsorgan och institutioner samt organisa- tioner mcd verksamhet inom kulturområdet.

Den lokala kulturorganisationen omfattar kulturinsti- tutioner inom de flesta kultursektorer. Folkbibliotek finns i dag inom samtliga kommuner. Musikskolor finns i nästan alla kommuner. I fler- talet kommuner finns också lokala museer även om många av dessa är små. Konsthallar finns i vissa kommuner. Lokala teatrar (stads- teatrar) och större orkestrar finns totalt i ett tiotal kommuner. Kommu- nerna är själva huvudmän för många av dessa institutioner men vissa drivs i bolags- eller föreningsform. Generella statsbidrag utgår till stads- teatrarna och de större orkestrarna.

Genom bidrag och andra åtgärder stöder kommunerna föreningslivet. Många kOmmuner ger stipendier till kulturarbetare, Kulturutbudet och den skapande verksamheten inom skola, ungdoms- och fritidsgårdar och sociala institutioner är under utveckling.

Praktiskt taget alla kommuner har i dag en kulturnämnd. Dessa svarar ofta för handläggningen av kommunens samtliga kulturfrågor.

Svenska kommunförbundet följer kulturfrågorna och har som ett led i detta arbete utarbetat normalreglemente för kulturnämnd samt förslag till principer för kulturförvaltningens organisation. Dessutom har för- bundet gett förslag till normer för den kommunala bidragsgivningen till studieförbundens lokala organisationer. Vidare har förbundet länsavdel- ningar som också tar upp kulturfrågor.

Den regionala kulturorganisationen omfattarkultur— institutioner inom de flesta sektorer. Länsbibliotek eller stifts- och lands- bibliotek finns i samtliga län. I flertalet län finns länsmuseer. Dessa leds vanligen av en landsanktivarie och har därmed anknytning till kul- turminnesvården. Inom flertalet län finns också statliga regionmusikav- delningar. Länsteatrar finns i några län. I länen finns också ett flertal folkhögskolor. Huvudmannaskapet för institutionerna varierar. Vissa är statliga, andra är primärkommunala och ytterligare andra har en för- ening som huvudman. I några fall har landsting, primärkommun och föreningsliv gemensamt bil-dat en stiftelse som driver en institution. Statsbidrag utgår i varierande utsträckning. Landstingen bidrar vanligen ekonomiskt till de länsinstitutioncr som inte är statliga. Vissa lokala institutioner bedriver också regional verksamhet.

Föreningslivets regionala verksamhet stöds genom bidrag från lands- tingen. Länsbildningsförbunden svarar ofta för betydande samordnande uppgifter på länsplanet.

Prop. 1974: 28 13

Kulturverksamheten inom landstingens institutioner som sjukhus och andra vårdinrättningar är under utveckling. '

Kulturfrågorna på länsplanet har i liten omfattning fallit inom de ' statliga länsorganens verksamhetsområden. Det'är främst länsskolnämn- derna som har medverkat till viss verksamhet inom skolans område bl.a. genom förmedling av Rikskonserter.

Landstingens insatser domineras dels av bidrag till föreningar och institutioner, dels av verksamhet inom—de egna institutionerna, i första hand sjukhus. Inom landstingen handläggs kulturfrågorna som regel samlat i en kulturnämnd eller kultur- och undervisningsnämnd.

Landstingsförbundet följer kulturverksamheten och har bl. a. utfärdat rekommendationer beträffande bidragsgivningen till organisations- och - föreningslivets distriktsvcrksamhet.

Statliga förvaltningsorgan och institutioner finns i dag inom flertalet av kulturområdets olika sektorer.

Central myndighet för den statliga eller statsunderstödda verksam- heten inom teater- Och musikområdet är teater- och musikrådet, Svenska riksteatem, som är en sammanslutning av lokala teaterföreningar, be- driver teatcr och annan scenisk verksamhet. Operan och Dramatiska teatern utövar och främjar musikalisk scenkonst resp. klassisk och modern dramatik.

Musikaliska akademien, Institutet för rikskonserter och regionmusikcn har till uppgift att på olika sätt främja musikens utveckling. Akademin har även att fördela vissa statliga konstnärsstipendier.

Utbildning inom teater-, dans- och musikområdena sker vid tre mu- sikhögskolor, fyra statliga scenskolor och statens dansskola. Dramatiska institutet bedriver utbildning inom teaterns, radions, filmens och tele— visionens områden. Organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) är tillsynsmyndighet för den högre musikutbildningcn.

Riksantikvarieämbetet är central myndighet inom kulturminnesvår- dens område. Ämbetet är tillsynsmyndighet för den statsunderstödda landsantikvaricorganisationen. '

Inom arkivområdet är riksarkivet central myndighet och chefsmyn- dighet för landsarkiven. Myndigheten dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv har till uppgift att bl. a. samla in och bevara material inom sitt verksamhetsområde.

Inom biblioteksområdet administrerar SÖ genom bibliotekssektionen stödet till de kommunala folkbiblioteken. Kungl. biblioteket är tillsyns- myndighct för de fyra statliga stifts- och landsbiblioteken, som samtidigt fungerar som länsbibliotck i de län där de är belägna. Styrelsen för Sveriges författarfond svarar för ersättning till författare m. fl. för ut- låning av deras verk genom bibliotek m. m.

Tidskriftsnämnden fördelar stöd till kulturtidskrifter och ideella tidskrifter.

Prop. 1974: 28 14

Inom bildkonstens område har Akademien för de fria konsterna in- seende över konsthögskolan. Akademin har även att fördela vissa stat- liga konstnärsstipendier. Andra organ inom området är statens konstråd och nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet.

SÖ är central myndighet för konstfackskolan som svarar för utbild- ning av konsthantverkare och formgivare.

Inom musei- och utställningsområdet finns under utbildningsdepartc- mentet åtta statliga museer. Vissa andra museer ligger under andra de- partement eller är knutna till affärsdrivande verk. Staten har härutöver det ekonomiska ansvaret för två i stiftelseform organiserade museer. Riksutställningar är en försöksverksamhet för utställningar av konst samt kultur- och naturhistoriska föremål. Verksamheten leds av MUS 65.

Inom filmområdet prövar statens biografbyrå frågor om godkännande av film för offentlig visning. Rådgivande organ till biografbyrån är statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd. Produktions- stöd och vissa andra bidrag inom filmområdet kanaliseras genom Svenska filminstitutet.

Konstnärsstipendienämnden fördelar statliga konstnärsstipendier till sådana konstnärsgrupper som inte hör till de i det föregående nämnda. stipendieorganens områden.

Vuxenutbildningsavdelningen inom SÖ har inseende över folkbildning- en och stödet till denna samt stödet till ungdomsorganisationernas verk- samhet. Statens ungdomsråd svarar bl.a. för vissa frågor rörande sam- hällets insatser för ungdomsorganisationerna.

För radio- och te-levisionsverksamheten svarar Sve- riges Radio, som är ett aktiebolag. Programverksamheten regleras ge- nom radiolagen (19661755, omtryckt 1972: 240) och genom ett särskilt avtal mellan staten och Sveriges Radio.

Det fria och frivilliga f o lkb i 1 d nin g s a r b e t e t bedrivs främst i form av studier med inriktning på språk-, samhälls- och kulturämnen.

F. 11. finns tio för statsbidrag godkända studieförbund vilkas medlem- mar utgörs av fackliga, politiska, ideella, religiösa och andra organisa- tioner. Folkbildningsförbundet är samarbetsorgan för riksorganisatio— nerna inom det frivilliga folkbildningsarbetet. I länen finns länsbild- ningsförbund som är folkbildningsorganisationernas regionala samarbets- organ. De har efter en omorganisation i regel en sammansättning som är likartad Folkbildningsförbundets.

Inom kulturområdet finns även lokalhållande organisa- ti o n e r. De föreningar, organisationer och andra som bland sina upp- gifter har att äga och förvalta allmänna samlingslokaler och liknande anläggningar finns samlade i fyra riksorganisationer. Dessa är Folkets husföreuingamas riksorganisation, Folkparkernas centralorganisation, Våra Gårdar —- riksförening för lokalägande föreningar inom nykter- hetsrörelsen samt Bygdegårdarnas riksförbund.

Prop. 1974: 28 15

Arbetstagarnas fackliga organisationer harpå olika sätt engagerat sig inom kulturområdet.

LO, TCO, SACO och deras medlemsförbund har i olika grad tagit upp kulturfrågorna i sin verksamhet. LO:s största förbund inom kultur- området är Svenska musikerförbundet. Bland TCO:s medlemsförbund återfinns Svenska journalistförbundet och Svenska teaterförbundet,

Samarbetsorgan mellan kulturarbetarorganisationerna är Klys som består av 16 organisationer.

Ar b e t s giv a r i n t r e s s e n a inom kulturområdet företräds av ett flertal organisationer. Inom den offentliga sektorn är statens avtals- verk, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Teatrarnas riksförbund avtalsslutande parter.

Inom kulturområdet finns ett antal p r o d U 0 e n t- 0 c h f ö r m e (1- 1 in g 5 o r g a n. Artistförmedlingsverksamhet på kulturområdet bedrivs med tillstånd av AMS av två arbetstagarorganisationer och sex arbets- givarorganisationer genom 5. k. organisationsförmedlingar.

Vissa kulturarbetargrupper har med samhällsstöd startat en egen verk- samhet med producent- och förmedlingsorgan, de 5. k. centrumbildning- arna. F.n. finns Författarcentrum, Filmcentrum, Fotocentrum, Teater- centrum, Konstnärscentrum, Musikcentrum, Danscentrum och Illustra- törscentrum. Vissa centrumbildningar är förmedlingsorgan för fria grup- per.

Inom kulturområdet finns i övrigt vissa o r g a n i s at 1 o n e r a v rikskaraktär.

På teater- och dansområdet finns organisationer för icke yrkesmässig kulturverksamhet, t. ex. Svenska ungdomsringen för bygdekultur — folkdansverk-samhet och Teaterforum som är en sammanslagning av teatergrupper.

På musikområdet finns två större förbund för orkestrar som inte arbetar yrkesmässigt, nämligen Sveriges orkesterföreningars riksförbund och Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar. De olika körförbundcn har bildat ett samarbetsorgan för Sveriges körer (KÖRSAM). Andra organisationer inom musikområdet är Musik för Ungdom, Svenska jazz- riksförbundet och Sveriges spelmäns riksförbund.

Inom bildkonstens område har Konstfrämjandet, Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan till uppgift att främja konstintresset.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund är centralorganisation för landets hemslöjdsföreningar.

I landet finns en rad musei-, hembygds- och fornminnesföreningar. Länsförcningar inom detta område är vanligen huvudmän för länsmu- seerna. På riksplanet finns bl. a. Samfundet för hembygdsvård.

Sveriges allmänna biblioteksförening är det samlande organet inom biblioteksområdet med representanter för både kommunala förtroende- män och biblioteksanställda. Bibliotek i samhälle är en organisation för

Prop. 1974: 28 16

biblioteksarbetare och biblioteksutnyttjare som verkar på socialistisk grund. På litteraturens område finns i övrigt bl. a. Litteraturfrämjandet. Sveriges smalfilmsförbundet och Riksförbundet Svensk fotografi— Sveriges fotoklubbar är riksorganisationer inom film- och fotoområdet. Sveriges förenade filmstudios sysslar främst med studiet av spelfilm.

Prop. 1974: 28 17

3. Internationell samverkan inom kulturområdet

År 1970 anordnade Unesco i Venedig den första internationella kul- turministerkonferensen med ett nittiotal stater representerade. Som en följd av konferensens rekommendationer har Unescos program på det kulturpolitiska området förstärkts. Den första regionala kulturminister- konferensen hölls år 1972 i Helsingfors med deltagande av Unescos europeiska medlemsstater.

Också Europarådets styrelse för kulturellt samarbete har tagit upp kulturpolitiska projekt i sitt verksamhetsprogram. Projekt i vilka Sve- rige deltar avser kulturstatistiska metoder, en studie av kulturutgifterna i ett antal länder och en studie av kulturpolitiken i ett antal europeiska städer.

Vidare behadlar den i Geneve pågående konferensen om säkerhet och samarbete i Europa bl. a. frågor om vidgat utbyte och samarbete inom kulturområdet.

År 1971 träffade de nordiska regeringarna ett avtal för kultursam- arbetet i Norden ( prop. 1971: 54 , KrU 1971: 13, rskr 1971: 188), omfat- tande såväl utbildning och forskning som allmän kulturell verksamhet. Samarbetet skall enligt avtalet bl. a. inriktas på målen för den allmänna kulturpolitiken, dess innehåll och metoder, kulturlivets institutionella, organisatoriska och finansiella förhållanden. Under det nordiska mi- nisterrådet finns en ämbetsmannakommitté och ett sekretariat för nor- diskt kulturellt samarbete. Det sistnämnda är förlagt till Köpenhamn. Ministerrådet beslutar bl. a. om medel för vissa gemensamma nordiska ändamål. Nordiska kulturfonden, som upprättades år 1967, ger stöd ti-ll gemensamma nordiska projekt bl. &. inom kulturområdet.

Den i många avseenden likartade utvecklingen i de nordiska länder- na inom kulturpolitiken utgör en bakgrund till det i det nordiska kul- turavtalet berörda samarbetet. I Danmark publicerade kulturministe- riet år 1969 en kulturpolitisk redogörelse (Betzenkning nr 517) som underlag för en kulturpolitisk debatt. I Norge lade regeringen år 1973 fram en »Stortingsmelding om organisering og finansiering av kultur- arbeid» (nr 8) med förslag till riktlinjer för den framtida kulturpoli- tiken. I början !av detta år läggs en »tilleggsmeldi-ng» fram.

Det allmänna kulturutbytet och ku-ltursamarbetet över gränserna i övrigt sker i första hand genom direkta kontakter mellan berörda kul- turinstitutioner och enskilda kulturarbetare i resp. land. De nämnda in- ternationella organisationerna främjar på olika sätt ett sådant kulturut- byte. Flera icke-statliga organisationer främjar samarbetet inom sina sektorer. Kontaktförmedlande och informationsspridande verksamhet bedrivs av utrikesförvaltningen och av Svenska institutet, som är en

Prop. 1974: 28 18

statligt finansierad stiftelse. Inom utrikesförvaltningen finns också f.n. kulturattachéer i fyra länder (USA, Västtyskland, England och Frank- rike). Vid sidan om sina uppgifter på kultursamarbetets område skall de, enligt nyligen utfärdade föreskrifter, rapportera om den kulturpoli- tiska utvecklingen i resp. länder.

Prop. 1974: 28 19

4. Allmänna synpunkter på kulturrådets betänkande

De flesta remissinstanser avger allmänna omdömen om kulturrådets betänkande. Det övervägande flertalet av dem som redovisar sådana omdömen anser att betänkandet utgör ett värdefullt underlag för den fortsatta utvecklingen av samhällsinsatserna på kulturområdet.

Landstingsförbundet, Folkets lmsföreningarnas riksorganisation och socialstyrelsen tillhör de remissinstanser som gör en hclhetsbedömning av kulturrådets förslag. Landstingsförbundct anser sig i huvudsak kun- na acceptera de slutsatser som kulturrådet dragit. Förbundet under- stryker dock att staten måste ta ställning till sitt övergripande ansvar och förklara sig vara beredd att göra *de satsningar och prioriteringar som rådet har uttalat sig för. En fördelning av samhällsansvaret för kulturområdet torde kunna dras upp enligt de riktlinjer och inten— tioner, som rådet redovisar. Förbundet anser vidare att rådets förslag till en ny kulturpolitik är ett reformarbete på längre sikt, vilket genom- förs stegvis för att om möjligt vara fullt utvecklat vid början av 1980- talet. Folkets husföreningarnas riksorganisation instämmer i väsentliga delar av kulturrådets synpunkter och förslag. Även socialstyrelsen in- stämmer i stort med de framlagda förslagen.

Svenska kommunförbundet finner det värdefullt att för första gången i vårt land en övergripande kulturutredning har kommit till stånd. Kom- munförbundet anser att det framlagda materialet bidrar till en mera samlad och fördjupad syn på den mångskiftande verksamhet som nor- malt hänförs till begreppet kulturpolitik. Betänkandet bör betraktas som en långsiktig utvecklingsplan, vars successiva förverkligande till stor del blir beroende av det samhällsekonomiska utrymmet.

LO konstaterar att den av samhället hittills bedrivna kulturpolitiken uppnått begränsade effekter för att åstadkomma rättvisa och jämlikhet i fråga om de kulturella värdena. En av orsakerna är att kulturpolitiken tidigare inte blivit föremål för en samlad kartläggning och analys. LO anser att betänkandet utgör en första systematiserad diskussion. och en arsenal av praktiska förslag när det gäller ansvarsfördelning, uppgifter och metoder för olika samhälleliga organ. Genom betänkandet har en viktig grund lagts för en ny kulturpolitik.

LO redovisar sin egen kultursyn. och framhåller att den ojämlikhet och de brister som i dag råder inom kulturlivet och som i hög grad drabbar de grupper som LO företräder endast till en del kan undan- röjas genom kulturpolitiska åtgärder i snäv mening. Enligt LO har de nämligen sin rot i förhållanden inom arbetslivet och samhällslivet i övrigt och kräver därför insatser inom en mycket bredare sektor. Åtgärder inom alla olika samhällsområden måste utgå från samma grundläggande poli-

Prop. 1974: 28 ' 20

tiska värderingar om jämlikhet och solidaritet. Det fackligt—politiska var— dagsarbete som bedrivs inom arbetarrörelsens organisationer är en grundläggande förutsättning för kulturella framsteg.

Folkbildningsförbundet finner att kulturrådet utfört ett betydelsefullt arbete och anser att det presenterade materialet utgör ett värdefullt underlag för en fortsatt kulturdebatt. Förbundet hälsar med tillfreds- ställelse de framlagda förslagen i deras huvudlinjer och delar rådets syn på folkbildningsorganisationernas framtida roll.

Enligt Klys utgör betänkandet generellt en politisk, värdeladdad handling väl i samklang med en allmänt omfattad men i betänkandet odefinierad kritisk-politisk uppfattning om människans väsen, behov och grundläggande utvecklingsmöjligheter. Uppfattningen som sådan grundar sig enligt Klys inte på verklig kunskap utan är uttryck för värderingar med stor genomslagskraft i vårt samhälle.

Flera remissinstanser, däribland SÖ, betonar att genom kulturrådets arbete har en helhetssyn på kulturpolitiken presenterats för första gången. SÖ finner kulturrådets inventering av kulturverksamheten syn- nerligen värdefull liksom diskussionen beträffande den framtida kultur- politikens utformning. Å andra sidan ifrågasätter SÖ rådets resonemang och förslag på vissa centrala punkter, framför allt avsaknaden av en klar definition av kulturbegreppet och förslaget till avgränsning av det kulturpolitiska området. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anser att kulturrådets klara markering av kulturområdets an- knytning till andra samhällsområden och behovet av samarbete med dessa är av stor betydelse för 1970-talets kulturpolitiska reformer.

Statskontoret anser kulturrådets beskrivning av rollerna för de insti- tutioner som har att svara för samhällets insatser vara värdefull. RRV finner kulturrådets kartläggning och idédiskussion vara ett värdefullt underlag för ställningstagandcna till den framtida politiken inom kultur- området. Särskilt förtjänstfullt finner RRV det vara att rådet så starkt understrukit den centrala roll som formulering av mål samt planering och utvärdering bör ha.

Ett fåtal remissinstanser är kritiska mot betänkandet som helhet. Bibliotek i samhälle anser att betänkandet präglas av en vagt formu— lerad, konventionell och slentrianmässig syn på kultur och kulturpolitik.

Teatercentrum beklagar att utredningen är så vagt skriven att man endast med yttersta svårighet kan begripa vilka förslag och tankegångar som rådet slutligen står fast vid. Kulturrådets förakt för alla de initiativ till egen aktivitet som tagits såväl av kulturarbetare som i andra grup- per är slående. Den kultur som människor skapar sig själva, utifrån behovet av gemenskap och aktivitet, bryr sig inte kulturrådet om.

Flera remissinstanser framhåller att värdet av kulturrådets över- gripande analys av kulturområdet begränsas genom att flera delscktorer endast har kunnat behandlas översiktligt framför allt med hänvisning

Pr0p. 1974: 28 21

till andra pågående utredningar. Bl. a. beklagar man att betänkandet inte innehåller förslag i fråga om invandrarkulturen, de handikappades kul- turella verksamhet och barnkulturen. I många remissvar efterlyses konkreta förslag rörande insatser inom den kommersiellt drivna delen av kulturområdet.

Teater- och musikråder anser att rubriken »Ny kulturpolitik» är allt- för omfattande och övergripande om man ser till betänkandets begrän- sade innehåll. Enligt rådet är det särskilt olyckligt att kulturrådet har varit tvingad att utelämna de sektorer där den fria marknaden domi- nerar kulturen dvs. litteraturen, bildkonsten, filmen och fonogrammen. En samhällelig kulturpolitik som avstår från att direkt påverka det kommersiella kulturutbudet riskerar enligt teater- och musikrådet att bli rent marginell.

Svenska filminstitutet framför den principiella invändningen att orga- nisatoriska lösningar avseende hela kulturområdet inte bör utformas enbart på grundval av detaljerade analyser av begränsade delar av om- rådet.

IJ ls)

Prop. 1974: 28

5. Målen för samhällets kulturpolitik

5.1 1961 års kulturpolitiska handlingsprogram och kommunal måldiskussion

T. prop. 1961: 56 (SU 1961:121, rskr 1961: 304) om anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet presenterades ett handlingsprogram för statens insatser inom kultur— området. Detta är det enda samlade kulturpolitiska program som stals- makterna har bundit sig för.

Efter allmänna synpunkter på formerna för statens stöd anförde departementschefen att de statliga insatserna skulle avse följande punk— ter (s. 22):

»Den första punkten gäller stöd i skilda former åt blivande utövare av konstnärliga yrken under deras utbildning. — — —

Den andra punkten avser ett förstärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken dels genom ökning av antalet stipendier, i första hand arbets- stipendier, dels genom en sådan avvägning av stipendiebelopp och vill— kor att stipendierna i tillfredsställande grad kan fylla uppgiften att främja innehavares önskan om samling inför en uppgift, studier, resor etc.

Den tredje punkten gäller insatser för att öka den offentliga konsum- tionen av konstnärlig produktion av olika slag, i första hand genom förstärkning av inköps- och beställningsanslag.

Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlings- program på detta område ser jag naturligtvis en förstärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribution över huvud taget. I bliekfältet kommer härvid sko— lans, det högre utbildningsväsendets och det fria bildningsarbetets ut— veckling, särskilt i fråga om initiativ för främjande av den estetiska fostran. Givetvis är också strävanden att förbättra de instrument för kulturdistributionen som utgöres av våra teatrar, bibliotek, museer och liknande institutioner med kulturförmedlande uppgifter, ett viktigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. —— _»

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser sig av principiella skäl inte kunna ta på sig att formulera bindande m ål f ö r k 0 -m m u n e r 0 -e h l-a n d 5 t i n g. I enstaka kommuner och lands- ting -har mål lagts 'fast för de kulturpolitiska insatserna. Den allmänna inriktningen av insatserna har dock behandlats i kulturutredningar som genomförts. Målfrågorna har i detta arbete blivit föremål för ett ökan- de intresse.

Prop. 1974: 28 23

5.2. Kulturrådet

5.2.1. Begreppet kulturpolitik

Med kulturpolitik avses en samlad struktur för samhällsåtgärder på kulturområdet. Det kan gälla statens, kommunernas, landstingens eller hela samhällets insatser. En fullt utformad kulturpolitik förutsätter mer eller mindre definierade mål som möjliggör långsiktiga planeringar och planmässiga reformer. För att de uppsatta målen skall uppnås krävs resurser, metoder och organ såväl för planering som för verkställighet. Området för de kulturpolitiska åtgärderna måste avgränsas och dess ställning i förhållande till närstående områden för samhällets insatser klargöras.

Kulturrådets analys avser i första hand den statliga kulturpolitiken. Denna förutsätts dock ha indirekt betydelse för kommunernas och lands- tingens kulturpolitik.

5.2.2. Kulturpolitik under 1960-talet

Kulturrådet redogör, efter en översikt av tidiga kulturpolitiska insat- ser, utifrån olika utgångspunkter för de statliga insatserna på kultur- området under 1960-talet.

Den statliga kulturpolitiken aktiverades under decenniet. Det ku ]- turpolitiska handlingsprogrammet i prop. l961:56 angav riktlinjer för reformarbetet. Programmet avsåg främst att ge vissa riktlinjer för de statliga åtgärderna rörande kultu rarbetarna de närmaste åren. De långsiktiga statliga insatserna hänsköts till ett inte närmare preciserat utvecklingsarbete. I prop. 1968:45 angående inrättandet av institutet för rikskonserter redovisades allmänt vissa syften med de kulturpolitiska insatserna. Samspelet mellan stat, landsting och kom— muner på kulturområdet uppmärksammades som en viktig olöst fråga.

Krav på u t r e (1 n in g av kulturpolitikens långsiktiga inriktning fördes motionsvägen fram i riksdagen under en följd av år. Ingen av motionerna ledde till någon direkt åtgärd.

K u 1 t u r ut g i f t e r n a s andel av statsutgifterna ökade under 1960-talet från 0,5 % till 0,7 %. Utgifterna ökade räknat i fasta priser med ca 80 %. De stora utgifterna och de största anslagsökningarna gick till produktions— och distri-bution-sfrämjande åtgärder.

Bland de r e f o r rn e r som kulturrådet nämner som viktiga är film- rcformen år 1963, beslutet om radio- och TV-verksamhetens organisa- tion år 1966 (prop. 1966: 136, SU 1966: 163, rskr 1966: 388), inrättandet av Institutet för rikskonserter är 1968 (prop. 1968z45, SU 1968: 114, rskr 1968: 263) efter förslag av den år 1962 tillsatta konsertbyråutred— ningen samt inrättandet av regionmusiken är 1971 (prop. 1970: 31, SU 1970: 121. rskr 1970: 282). Under 1960—talet igångsattes Vidare ett sek- torsavgränsat utredningsarbete genom tillsättandet av 1965 års musei-

Prop. 1974: 28 24

och utställningssakkunniga, litteraturutredningen och filmutredningen. Försöksvcrksamhet av stor omfattning förekom i anslutning till vissa utredningars arbete. I fråga om konsertbyråutredningen och musei- och utställningssakkunniga angavs i direktiven att det gällde behovet av att förbättra 'olika kulturarbetargruppcrs sysselsättningsmöjlighetcr, för de senare utredningarna gällde det mottagarnas möjligheter till kultu- rella aktiviteter.

Vissa förändringar i den statliga k u 1 t u r o r g a n is at io n e n skedde under 1960-talet. Genom 1965 års departementsreform blev kul- turområdet ett av ecklesiastikdepartementets sakområden. År 1970 fick det år 1964 inrättade teater— och orkesterrådet ansvaret för hela musik- området och blev teater- och musikrådet.

Den kulturpolitiska debatten under den första hälften av 1960-talet handlade till stor del om hur institutionernas verksamhets- resurser skulle förbättras samt hur marknaden för konstnärliga produk- ter skulle breddas. Debatten under den senare delen av decenniet präg- lades bl. a. av kravet på jämlikhet i kulturen och behovet av ett vidare kulturbegrepp med kontakt och gemenskap som grund för insatserna.

K u lt u r a r b e t a r n a s möjligheter att påverka fördelningen av statliga stipendier och ersättningar förstärktes. Kulturarbetarorganisa- tionernas fackliga agerande under senare hälften av 1960-tale't präglades av författarnas krav på högre ersättning för biblioteksutlåningen och bildkonstnärernas krav på ökade stipendiemedel. Författarna krävde även förhandlingsrätt om ersättningen.

Kulturpolitiska programförklaringar av varieran- de omfattning har formulerats av de politiska partierna och vissa orga- nisationer. Betydande samstämmighet föreligger i flera fall såsom i fråga om vikten av att bryta ekonomiska, sociala och geografiska barriärer på det kulturella området, ett ökat stöd till folkbildningsorganisatio- nerna, stöd till fri Skapande verksamhet samt en ökad lokal och regional förankring av kulturlivet.

5.2.3 Behovet av en ny kulturpolitik

Kulturrådet betonar vikten av att den kulturpolitiska planeringen sker med hänsyn till vissa b a k g r u n (1 5 f a k t a såsom uppgifter om hur människor disponerar sin fritid på olika aktiviteter, olika gruppers kul- turella situation samt allmänna socio-ekonomiska förhållanden. Vissa grundläggande data redovisas.

Kulturrådet anser att för 1970-talet är en kulturpolitik av 1960-talets typ klart otillräcklig. En ny kulturpolitik som uppfyller de tidigare angivna kriterierna är nödvändig. Skälen för detta samman- fattar rådet påföljande sätt.

1. Det saknas i dag definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser.

Prop. 1974: 28 25

1961 års statliga handlingSprogram har förlorat sin betydelse som vägledning för kulturpolitiskt handlande. Därmed saknas i realiteten mål för den statliga kulturpolitiken. Det är nödvändigt med preciserade mål för att det skall bli möjligt att bedriva ett konstruktivt utvecklings— arbete inom kulturområdet. Mål behövs för att tillgängliga resurser skall utnyttjas rätt. Staten bör inte isolerat bestämma målen för den statliga kulturpolitiken. Varje kommun och landsting måste bestämma mål för de egna insatserna. Som utgångspunkt behövs mål för samhällets kultur— politik.

2. Det saknasi dag metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet. Den statliga kulturpolitiken kan i fortsättningen inte som hittills vara inriktad på stöd till institutionerna och i synnerhet de centrala produ- cerande institutionerna. Stödet till det fria skapandet har haft en under— ordnad betydelse. Kulturpolitiken har i alltför hög grad byggt på kultur- distribution i stället för kulturell aktivering. En genomgripande för- ändring måste ske i syfte att få till stånd en breddad folklig kultur- verksamhet som når fler människor och som ger möjligheter till en ökad egen aktivitet.

3. Det saknas -i dag en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga Och kommunala insatserna och det saknas också riktlinjer för samhälls— organens samverkan med organisationslivet. Frånvaron av principer för samspelet mellan stat—kommun—organi- sationsliv är en stor brist som försämrar möjligheterna till en breddning av verksamheten. Organisationerna har en mer framträdande roll inom kulturområdet än inom andra samhällsområden. Staten har ett ansvar för att samverkan fungerar mellan de egna samt kommunernas, lands- tingens och organisationernas insatser. Samverkan mellan organ på kul- turområdet och organ inom skolområdet, det sociala området samt andra områden fungerar dåligt. Den statliga kulturorganisationen är mot bakgrund av samverkansbehovet splittrad. Insynen i beslutsfattandet från alla berörda parter är bristfällig. Den kommunala kulturorganisa- tionen fungerar inte tillfredsställande.

4. De ekonomiska resurserna för kulturpolitiska insatser är i dag otillräckliga och metoderna att prioritera bristfälliga. De ekonomiska insatserna måste öka väsentligt om det skall bli möj- ligt att åstadkomma en breddad kulturverksamhet som når fler män- niskor. Kulturområdet har hittills varit eftersatt. Bättre metoder krävs för att prioritera mellan krav på reformer både inom kulturområdet ochi förhållande till andra områden. Nuvarande metoder ger inga garantier för att resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt.

5.2.4. Krav på en målformulering

Kulturrådet föreslår att statsmakterna fastställer allmänna mål för

Prop. 1974: 28 26

samhällets kulturpolitik. Vissa a ll m ä n n a k r a v bör uppställas på denna målformulering.

1. Målen bör avse hela samhällets (stat, landsting och kommuner) kulturpolitiska insatser. De allmänna linjerna i fråga om såväl den statliga som den kom- munala kulturpolitiken bör vara gemensamma. Riktlinjerna måste fast- ställas av statsmakterna. Målen blir bindande för statliga organ. Be- stämmelser som gör målen helt bindande för annat än det statliga området bör inte utfärdas. Målen kan bli bindande för kommunerna endast på enskilda punkter genom statsbidragsvillkor. Målen bör kunna vara vägledande för kommunerna när de formulerar egna kulturpolitiska mål.

2. Målen bör omfatta kulturområdet i dess helhet. Statsmakterna har ett ansvar för utvecklingen inom kulturområdet i dess helhet. Målen bör därför även avse de delar av kulturområdet som f. n. inte är föremål för direkta samhälleliga insatser. Inom dessa delar bör målen tjäna som allmän bedömningsgrund för avgöranden huruvida direkta samhälleliga insatser är påkallade.

3. Målen bör inrymma alla de. viktigare motiven för samhällsinsatser. Förutom de riktningsförändrande åtgärderna bör målen kodifiera de allmänna motiv för insatser som redan gäller och som bör fortsätta att gälla.

4. Målen bör gälla både de kortsiktiga och långsiktiga insatserna.

Målen bör vara så formulerade — så allmänna och vida och så pass högt ställda att de är giltiga under längre tid. De kulturpolitiska målen måste kontinuerligt prövas mot bakgrund av föreliggande erfa— renheter och förändras utifrån de ändrade förutsättningarna.

5. Målen bör formuleras så att det är möjligt att följa upp i vad mån de förverkligas.

5.2.5. Det kulturpolitiska området

Kulturrådet anser att det vida sociologiska k u lt u r b e g r e p p e t är omöjligt att använda som utgångspunkt för en konkret kulturpolitisk reformverksamhet. Det är nödvändigt att utskilja ett speciellt område för de kulturpolitiska insatserna för att kulturpolitikens mål och medel på ett meningsfullt sätt skall kunna diskuteras. Avgränsningen är nöd- vändig bl.a. för att man skall kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder.

De kulturpolitiska insatserna måste samordnas med insatser inom andra områden. Kulturpolitiken bör ses som en del av samhällets miljö- politiska åtaganden i stort till vilka bl. a. förs fysisk planering, samhälls- service, landskapsvård, utbildning samt frågor rörande arbetsmiljö och fritidsmiljö. Miljöpolitik och kulturpolitik är dock inte synonyma be-

Prop. 1974: 28 27

grepp. Samordningen med andra områden förutsätter inte en vid av- gränsning av det kulturpolitiska området utan främjas bäst genom att man söker ange i vilka avseenden en sådan samverkan bör ske. Det övergripande målet för kulturpolitiken måste utformas så att det över- ensstämmer med mål för samhällets åtgärder inom andra områden.

Samhällsåtgärder med en kulturpolitisk målsättning måste konkret kunna skiljas från åtgärder med en annan motivering. Avgränsningen av ett kulturpolitiskt område är nödvändig för att man skall veta var det samlade ansvaret för samhällsinsatser inom området ligger. Kultur- rådet föreslår att till 'det k u ] tu r p 0 l i t i sk a o m r åd e t hänförs de konstnärliga uttrycksformerna, medier för kommunikation såsom press, radio och TV, verksamhet för bevarande av kulturarv samt en del av folkbildningsverksamhetcn (fri skapande gruppverksamhet och kulturförmedling). De kulturpolitiska insatserna bör inom varje konst- art omfatta åtgärder för utbildning och åtgärder för skapande och sprid- ning. De samhälleliga insatserna skall kunna omfatta alla genrer inom resp. konstart. Avgörande är behovet av insatser och prestationernas kvalitet. Att andra medier för kommunikation än de rent konstnärliga, bl.a. press, radio och TV, förs till det kulturpolitiska området beror inte på de konstnärliga inslagen i dessa medier utan på att det inte går att dra gränser mellan konstnärliga och publicistiska former för kom- munikation.

Religion och religionsutövning lämnas utanför det kulturpolitiska området. Utbildningsväsendct räknas inte till det kulturpolitiska om- rådet eftersom det för detta område finns särskilda mål och medel och en bestämd ansvarsfördclning. Folkbildningsverksamhetens allmänna inriktning kan föras under de mål som föreslås för kulturpolitiken. Folkbildningsverksamheten har under senare år till stor del inriktats på vuxenutbildning som är en allt viktigare del av utbildningspolitiken. Den del av folkbildningsorganisationernas verksamhet som berörs av kulturrådet är fri skapande verksamhet och kulturförmedling. Hela folkbildningen kan f. 11. inte föras till det kulturpolitiska området. Folk- hildningsorganisationernas profil kan inte avgöras av en statlig utred- ning utan skall avgöras av folkbildningens egna organisationer.

Kulturpolitiken bör enligt kulturrådet på sikt ses som en del av en samlad kultur-, idrotts- och ungdoms- (-organ-isations) politik. En sam- ordning och en mer samlad bedömning på alla nivåer av insatser för kultur- och fritidslivet är önskvärd och angelägen. Ett överförande av alla frågor rörande kultur och fritid till ett departement är önskvärd.

5.2.6. Målen för samhällets kulturpolitik

Kulturrådet föreslår att statsmakterna för samhällets kulturpolitik fastställer dels ett övergripande mål som är av allmän natur, dels sju

Prop. 1974: 28 28

mer konkreta delmål. Det övergripande målet anknyter till värderingar med tillämpning inom flera samhällsområden. Delmålen är relativt oberoende av varandra och får ses som medel som samverkar för att det övergripande målet skall förverkligas. Utöver förslagen till formu- lering av målen utvecklar rådet i åtföljande motiveringar de närmare övervägandena bakom formuleringsförslagen. Rådet redovisar vidare under delmålen och med utgångspunkt i dessa ett antal förslag och rekommendationer som förs fram senare i betänkandet.

Kulturrådet föreslår följande 6 v e r g ri p å n d e m ål för kultur- politiken: Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre sam— hällsmiljö och bidra till jämlikhet.

Som delmål för kulturpolitiken föreslår kulturrådet att följande skall gälla.

Verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet skall i ökad utsträckning decentraliseras (d e c e n t r a 1 i s e r i n g s 111 å le t).

De kulturpolitiska åtgärderna skall samordnas med samhällets insatser inom andra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov (samordnings- och differentie— ringsmålet).

De kulturpolitiska åtgärderna skall utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler män— niskor möjlighet till kulturell verksamhet (g e m e n s k & p 5 - o c h aktivitetsmålet).

Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas (yttrandefrihetsmålct).

Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse (förnyelsemålet). '

Kulturpolitiken skall garantera att äldre kultur tas till vara och levandegörs (b c v a r a n d e m å l e t).

Samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra (a n s v ar i g - hetsmålet).

5.3. Remissyttranden över kulturrådets betänkande Ny kultur- politik

5.3.1. Behovet av en ny kulturpolitik

Kulturrådets uppfattning "att det behövs en ny kulturpolitik delas av de remissinstanser som närmare berör frågan, t. ex. UKÄ, SÖ, statens ungdomsråd, några länsstyrelser, Landstingsförbundet, ett antal kom- muner, Svenska museiföreningen, Konstfrämjandet, ABF, LO, Centerns ungdomsförbund och Unga Örnars riksförbund.

Prop. 1974: 28 29

Några remissinstanser invänder dock mot skälet att det i dag saknas metoder för att få till stånd en bred folklig kulturell verksamhet. ABF framhåller att det faktum att den statliga kulturpolitiken i dominerande grad varit och är inriktad på stöd till institutioner och i synnerhet centralt producerande organ inte är liktydigt med att det saknas andra kanaler och möjligheter. LO erinrar om studieförbundens verksamhet och anser i likhet med ABF, Konstfrämjandet och Unga Örnars riks- förbund att vad som begränsat effekterna av förbundens insatser är de mycket knappa medel som stått till förfogande. Nya metoder bör själv— klart utvecklas för att få hittills utanförstående grupper delaktiga i ett aktivt kulturengag'emang. LO ser dock detta huvudsakligen som ett pro- blem att fördela de ekonomiska resurserna mellan å ena sidan institu- tionerna och å andra sidan organisationslive't, där metoderna för att åstadkomma en bred, folklig, kulturell verksamhet redan existerar. SÖ och statens ungdomsråd som delar kulturrådets uppfattning i denna fråga betonar folkrörelsernas och särskilt studieförbundens betydelse för förverkligandet av en ny kulturpolitik.

ABF anser att ett ytterligare skäl för en ny kulturpolitik utöver de av kulturrådet redovisade är att den hittills förda kulturpolitiken en- sidigt har främjat den västerländska kulturen och bortsett från kultur- mönster och kulturliv i andra delar av världen.

Några remissinstanser berör i detta sammanhang kultursektorns be- roende av andra samhällsområden. SÖ erinrar om de genomförda skol- reformernas betydelse för en bredare kulturverksamhet och betonar samspelet med insatserna inom utbildningsväsendet. LO och ABF under- stryker att kulturpolitiken inte kan formas oberoende av samhällets politik i övrigt. Reformer på kulturområdet får begränsad effekt om inte människornas villkor i övrigt förändras.

5.3.2. Allmänna krav på en ny målformulering

Kulturrådets uppfattning att statmakterna bör fastställa allmänna mål för kulturpolitiken samt att målen bör gälla hela samhällets kultur- politiska insatser delas i allt väsentligt av bl.a. organisationskommittén för regionmusiken, statskontoret, några länsstyrelser, filmutredningen, organisationskommitte'n för högre musikutbildning, Svenska kommun- förbundet, några kommuner, Institutet för rikskonserter, Skådebanan och LO.

Vissa remissinstanser gör dock en markering beträffande målens giltighet för kommuner och landsting. Svenska kommunförbundet be- tonar sålunda att den kommunala kulturverksamheten bör utformas så att man bland annat bevarar och främjar lokal och regional särart. Denna anknytning till lokala särdrag anser förbundet vara ett viktigt delmoment i kulturpolitiken och påpekar att centralt fastställda mål lätt kan få till följd att den lokala anpassningen försummas om målformu—

Prop. 1974: 28 30

leringarna upplevs som bindande. Samma synpunkter förs också fram av länsstyrelsen i Södermanlands län och av flera kommuner.

Kulturrådets uppfattning att målen bör omfatta kulturområdet i dess helhet delas av de instanser som berör frågan.

Beträffande kravet på att det bör vara möjligt att följa upp i vad mån målen förverkligas framhåller LO och organisationskommi-ttén för regionmusiken att en förutsättning för att samhällets kulturpolitik skall kunna bli ett medel för en samhällsförändring är att målen formuleras så precist att det blir möjligt att göra 'en fortlöpande utvärdering av resultatet.

5.3.3. Förslag till bestämning av det kulturpolitiska området

Att kulturrådet avgränsar ett kulturpolitiskt område men inte de- finierar k u 1 t u r b e g r e p p e t accepteras av bl. a. statskontoret, ett par kommuner, LO, Klys och Sveriges författarförbund.

ABF, som anser att kultur och kulturpolitik inte kan avgränsas från andra delar av vårt samhällsliv, finner kulturrådets metod nödvändig för. att det ska bli möjligt att konkretisera samhällets åtgärder. Studieför- bundet Vuxenskolan har en liknande inställning. Sveriges kyrkliga studieförbund anser avgränsningen lämplig från vissa synpunkter men anser samtidigt att kulturrådet i sina resonemang utgår från ett alltför vitt kulturbegrcpp. Sveriges Radio anser att sambandet mellan det vida kulturbegrepp som kulturrådet redovisar och det smalare kulturpoli— tiska området är otillräckligt belyst. .

Flera av de remissinstanser som uttryckligen accepterat kulturrådets metod, liksom många remissinstanser som inte kommenterat metod— frågan, har kritiska synpunkter på hur avgränsningen av 'det kultur- politiska området gjorts.

SÖ finner avsaknaden av en definition av kulturbegrcppet besväran- de. En avgränsning av det kulturpolitiska området och en prioritering av samhällets insatser förutsätter ett ställningstagande till kulturbe— greppcts innehåll och omfång. Det sociologiska/etnografiska kulturbe- grcppet bör bestämma kulturpolitikens position i en samhällelig reform- politik. Denna syn måste bli vägledande för avgränsningen av det kul— turpolitiska området som 'då blir vidare än det av kulturrådet föreslagna. Statens konstråd och Konstakademien anser att utan en grundläggande definition av kulturbegrcppet riskerar avgränsningen av det operativa området att bli för snäv.

Ingen av de remissinstanser som efterlyst en definition av kulturbe— grcppet har formulerat någon sådan. SÖ hänvisar dock till det sociolo- giska/etnografiska kulturbegrepp som kulturrådet i korthet refererat.

A v g r ä n s ni n g e 11 av det kulturpolitiska området berörs av ett relativt stort antal remissinstanser.

Avgränsningen accepteras i allt väsentligt av bl.a. statskontoret, riks—

Prop. 1974: 28 31

antikvarieämbetet och statens historiska museum, statens planverk, några länsstyrelser, ett antal kommuner, handikapputredningen, Sam- fundet för hembygdsvård och Moderata ungdomsförbundet. TCO anser att den avgränsning som gjorts är försvarbar från administrativ syn- punkt men att den bör kompletteras med mer preciserade förslag till åt- gärder för en breddad kulturpolitisk verksamhet inom hela undervis- ningsväsendet. ABF vill tillämpa en vidare gränsdragning men bedömer kulturrådets förslag i betänkandet utifrån den gränsdragning rådet gjort. ABF behandlar dock i sitt yttrande medier för kommunikation endast i deras egenskap av kanaler för konstnärliga uttrycksformer.

En rad remissinstanser kritiserar avgränsningen. I ett par fall betrak- tas gränsen som alltför vag med risk för att området blir för vittom- fattande. Uppfattningen att området är för snävt avgränsat är dock helt dominerande bland de kritiska instanserna. Områden som enligt dessa bör tillföras det kulturpolitiska området är utbildningsväsendct, folkbildningen i dess helhet, ungdoms-, idrotts- och fri'luftsfrågor, reli- gion och livsåskådningsfrågor, vissa typer av forskning samt vissa miljö— och samhällsplaneringsfrågor.

Några remissinstanser lämnar allmänna synpunkter på avgränsnings- frågan. Institutet för rikskonserter anser 'kvalitetsfrågan otillräckligt behandlad. I övrigt finner Rikskonserter avgränsningen snäv vilket gör att man riskerar att fastna i etablerade förhållanden. Svenska kyr— kans studieförbund saknar estetiska överväganden och kvalitetskritcricr samt noterar att kulturen enbart getts rollen av medel för vissa över- gripande värden och mål i samhället. Kulturens värde i sig borde ha behandlats och hävdats. SAF anser att det övergripande mål för kultur- politiken som kulturrådet formulerat innebär att det är omöjligt att bestämma vad som ska hänföras till kulturområdet eller inte. De kultur- politiska insatserna kan då i praktiken gälla alla företeelser i samhället.

Den mest diskuterade avgränsningen är den mellan det kulturpolitiska området och u t bild nin g 5 v ä 5 e n d e t. En rad remissinstanser finner kulturrådets avgränsning mot och behandling av u'tbildningsom- rådet otillfredsställande. Hit hör bl.a. SÖ, teater- och musikrådet, dra— matiska institutet, några länsstyrelser, organisations/(ommitte'n för högre musikutbildning, Konstakademien, Sveriges Radio, några studieförbund och Klys. SÖ anser att utbildningsväsendet är en viktig kulturpolitisk faktor och finner det olyckligt att dess roll i den framtida kultur- politiken inte diskuterats. SÖ betonar vikten av att utbildningsväsendcts insatser planeras in i ett kulturpolitiskt samspel. Liknande formuleringar som snarare för tanken till ett intensifierat samspel och samarbete än till en totalintegration inom ett utvidgat kulturpolitiskt område före- kommer hos de flesta av de tidigare nämnda remissinstanscrna.

Några remissinstanser berör särskilt den högre konstnärliga utbild- ningen. Teater— och musikrådet och dramatiska institutet anser det

Prop. 1974: 28 32

olyckligt att den högre konstnärliga utbildningen ställts utanför kultur- rådets förslag.

Ett annat område som blir föremål för relativt många remisskom— mentarer är f o lk bild nin g e n. SÖ anser det varken rimligt eller möjligt 'att dela in folkbildningen i en >>utbildnings>>— och en >>kultur>>- del. SÖ uttalar sig dock inte närmare om hur avgränsningen mot resp. samspelet med kultur-, folkbildnings- och utbildningsområdena bör ske. Teater- och musikrådet finner uppdelningen av studieförbundens verk- samhet ohållbar och anser det betänkligt om folkbildningssektorn skjuts över till utbildningsväsendet och inte får spela en central roll i kultur- politiken. Andra remissinstanser som inte heller vill se en delning av folkbildningssektorn är statens ungdomsråd, ett antal länsstyrelser, några kommuner, Landstingsförbundet, Konstakademien, ABF, Folkuniversi- tetet, KF UK—KF UM:s studieförbund, Studieförbundet Vuxenskolan och LO.

Några remissinstanser berör särskilt folkhögskolans ställning. SÖ an- ser att folkhögskolan är en integrerad del av folkbildningsarbetet samt att kulturrådet därför borde ha analyserat folkhögskolans arbetsmöj- ligheter och framlagt förslag om förbättringar på olika punkter. Andra remissinstanser som också markerar folkhögskolans plats inom folk- bildningen och dess roll som lokala och regionala kulturhärdar är teater- och musikrådet, Landstingsförbundet, Folkbildningsförbundet och några studieförbund.

Några remissinstanser vill föra f 0 1 k r 6 r e l s e r n a i dess helhet, inte bara studieförbunden, till kulturområdet. Folkrörelserna har enligt LO en klart kulturstimulerande funktion. De är också ett av de främsta medlen för förmedling av kulturupplevelser och kulturaktiviteter till folkgrupper som känner främlingskap eller osäkerhet inför kulturin- stitutionerna. Också statens ungdomsråd vill föra folkrörelserna t-ill det kulturpolitiska området.

Statens ungdomsråd efterlyser en samlad k u lt u r - 0 c h f ri t id s - p olit i k och vill därför föra samman hela folkbildningen och övriga folkrörelser med det kulturpolitiska området. Ungdomsrådet pekar sär- skilt på betydelsen av denna integration för ungdomsarbetet. Liknande synpunkter framförs av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, SÖ samt Göteborgs och Malmö kommuner. Göteborgs kom- mun framhåller att de senaste årens utveckling i riktning mot en hel- hetssyn på kultur- och fritidsområdet gör det föga meningsfullt att av— gränsa det kulturpolitiska området på det sätt kulturrådet föreslår. ABF anser att ungdomsverksamhet bör föras till det kulturpolitiska området medan Unga Örnars riksförbund anser att barn- och ungdomsorganisa- tionernas förhållande till det kulturpolitiska området behöver utredas.

Flera remissinstanser invänder mot att r e l i g i 0 n e n inte inrymts . inom det kulturpolitiska området. Sveriges kyrkliga studieförbund finner

Prop. 1974: 28 33

avgränsningen mot religionen betänklig. Förbundet anser liksom Göte- borgs kommun att till religionsutövningen näraliggande områden som t.ex. musikverksamheten inom kyrkor och samfund är knapphändigt behandlade, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och Svenska kyrkans kulturinstitut anser att studier och debatt av livsåskåd- ningsfrågor hör hemma inom det kulturpolitiska området.

M a-s 5 m e die f r å g 0 r n a tas upp av några remissinstanser. Sve- riges författarförbund anser att man bör se kulturen och dess yttrings- former som en kommunikationsprocess varvid budskapets art och kom- munikationsprocessen bör hållas isär. Att olika medier för kommunika- tion hänförs till det kulturpolitiska området skapar lätt oklarheter. För- bundet saknar vidare ett uttryck för en nödvändig växelverkan i kom- munikationsprocessen vilket tillsammans med formuleringen ”konst- närliga uttrycksformerna” lätt leder till ett ensidigt satsande på de etablerade konstarterna. KF anser att om avgränsningen av det kultur- politiska området skall fylla en Så praktisk funktion som en bestämning av ansvarsområdet för det nya kulturrådet kan det inte generellt om- fatta med-ier för kommunikation.

Statens humanistiska forskningsråd tar upp avgränsningen mot vetenskap och forskning. Rådet anser att det är av av- görande betydelse för kulturlivets vitalitet att administrativa gränser inte hindrar fria och vidsträckta kontakter mellan vetenskap och forskning, utbildningsområdct och det kulturpolitiska området. Natur- historiska riksmuseet och Svenska museiföreningen anser att både miljö— politiken och kulturpolitiken måste vila på en gemensam grund av forskning och information där skiljel-injer mellan naturhistoriskt och kulturhistoriskt inte "kan dras. Detta förutsätter en helhetssyn på museernas verksamhet. -

Flera remissinstanser anser att kulturrådet genom sin avgränsning inte täckt in frågor om ku ltu rmiljö n dvs. kulturminnesvård, hembygdsrörelsens verksamhet och landskapsvärden, vilket bort ske. Den uppfattningen framförs bl.a. av humanistiska fakulteten vid Göte- borgs universitet, länsstyrelsen i Jönköpings län, Jönköpings läns hem- bygdsförbund och Föreningen Heimbygda. Kommerskollegium anser att frågorna om arbets- och boendemil jön bör ges större utrymme i kul- turpolitiska sammanhang. Konstakademien finner den miljöskapande konsten och arkitekturen bortglömd. Centrumbehandlingarna framhåller i sitt gemensamma yttrande med skärpa att den kulurpolitiska syn som målen ger uttryck för också måste gälla exempelvis skolan, vårdinstitu- tioner, fängelser och liknande. Den bör också omfatta samhällsplane- ringen och utformningen av den yttre miljön. Kulturrådet förutsätter ett ö k at 5 a m a r b e t e och en b'ä t t r e

s a m 0 rd nin g i framtiden mellan det kulturpolitiska området och andra samhällsområden. Några remissinstanser redovisar sådana tanke-

Prop. 1974: 28 34

gångar i diskussionen om en utvidgning av det kulturpolitiska området. Ytterligare några remissinstanser berör de rena samarbetsfrågorna. Riks- antikvarieämbetet och statens historiska museum anser att uppgiften att finna fungerande samverkansformer med andra samhällsområden blir en av de viktigaste uppgifterna för det föreslagna kulturdeparte- mentet och kulturrådet. Samspelet med samhällsplancringen i vid be- märkelse tas upp av flera remissinstanser som statens handikappråd, handikapputredningen och Landstingsförbundet. Statens planverk, läns- styrelsen i Östergötlands län och Svenska Slöjdföreningen tar upp infor- mation och opinionsbildning i planfrågor och miljöfrågor som ett exempel på samarbetsfrågor. Behovet av ett samspel mellan kulturpoli- tik och socialpolitik tas upp av socialstyrelsen, statens handikappråd och handikapputredningen. Flera remissinstanser som godtar kulturrådets avgränsning mot utbildningsväsendet betonar behovet av ett intimt sam- spel med utbildningspolitiken.

Svenska filminstitutet framför en avvikande uppfattning i fråga om samspelet mellan kulturområdet och andra områden. Institutet anser att om alltför stor tyngdpunkt läggs vid kulturområdets samband med andra områden riskerar man att väsentliga delar av kulturpolitiken styrs av om inte irrelevanta så dock i varje fall perifera hänsyns- taganden.

5.3.4. Det övergripande målet för samhällets kulturpolitik

Behovet av ett övergripande mål behandlas av ett få- tal remissinstanser. Sveriges Radio anser att en allmän målangivelse för kulturpolitiken är nödvändig och menar att även om målet både blir omfattande och allmänt hållet kan det spela en viktig roll som riktnings- angivare och som prioriteringsinstrument. Svenska filminstitutet där- emot anser att målsättningarna för kulturverksamheten inte bör formu- leras utanför kultursektorn utan av det fria kulturarbetet självt.

Det övervägande flertalet av remissinstanserna tar upp och godtar uttryckligen förslaget till f o r m u 1 e r i n g av det övergripande målet. Några instanser som SÖ, Musikaliska akademien, Sveriges kyrkliga studieförbund, Sveriges Radio och SACO instämmer i formuleringen men påpekar samtidigt att den är vag och allmänt hållen.

Några remissinstanser anser att det krävs preciseringar av begreppen bättre samhällsmiljö och jämlikhet i målformuleringen.

Studieförbundet Medborgarskolan finner det föga meningsfullt att diskutera kulturpolitikens betydelse för jämlikheten i samhället. Att uppleva kultur är innerst inne mindre en fråga om jämlikhet än om att utveckla de individuella möjligheterna. Moderata ungdomsförbundet menar att begreppet »jämlikhet» är alltför oprecist för att fungera som målsättning. Om syftet är en nivcllcring motsätter sig förbundet detta.

Prop. 1974: 28 35

Målet bör vara att stimulera valfrihet och mångfald, inte att befrämja centralisering och likriktning. ABF tar upp jämlikhetsbegreppet i ett mera principiellt resonemang och konstaterar att det nu'är de välut- bildade, högavlönade och i andra avseenden priviligierade grupperna som har de största förutsättningarna att ta del av kulturutbudet medan en lång rad grupper som lever under ogynnsamma ekonomiska och sociala betingelser har små eller inga möjligheter till delaktighet och valfrihet i kulturlivet. Ojämlikheten kommer att beStå så länge väsent- liga delar av produktion och verksamhet inom kulturområdet lämnas åt de fria marknadskrafterna. Samhället kan därför inte nöja sig med att i liberal anda endast ställa resurser till förfogande utan insatserna måste styras så att de når ut till de kulturellt eftersatta grupperna. Jämlikhet är inte bara en fråga om formella möjligheter utan måste innebära reella förutsättningar efter varje grupps eller individs speciella behov och förutsättningar. Liknande uppfattningar utvecklas av bl.a. LO, Sveriges socialdemokratiska undgomsförbund och Unga Örnars riksförbund.

KF understryker att om den övergripande målformuleringen skall kunna bli riktningsgivande måste begreppen »bättre samhällsmiljö» och »jämlikhet» preciseras. Kulturpolitiken bör ses som ett led i konsu- mentpolitiken. Från mottagar- eller konsumentsynpunkt måste sam- hället-s kulturpolitiska ansvar då det gäller att bidra till Ökad jämlikhet innebära att stödja ett kvalitativt tillfredsställande utbud, att under- stödja distributionen av detta utbud till de hittills eftersatta grupperna samt att medverka till att de grupper som av ekonomiska, sociala, ut- bildningsmässiga eller andra skäl inte har förmånen av estetisk kvalitets- medvetenhet får möjlighet att utveckla sin förmåga till uppfattning av konstnärliga kvaliteter.

Förslag till o m f o r m u 1 e r i n g av det övergripande målet läggs fram av några remissinstanser.

Konstakademien anser att det övergripande målet kan formuleras mera energiskt och föreslår följande: »Kulturpolitikens mål är en god samhällsmiljö, där jämlikhet råder.» Konstfrämjandet menar att till den av kulturrådet föreslagna formuleringen bör läggas formuleringar som tar upp olika konstarters verkan i sig, nämligen att bidra till ökad in- sikt om livet och människornas situation. Utan ett sådant tillägg berör det övergripande målet endast i och för sig önskvärda andrahandsverk- ningar av kulturell verksamhet men inte kulturens direkta innehåll. Svenska filminstitutet anser att om ett behov föreligger att formulera ett övergripande mål bör ett sådant mål vara att starkt stödja de dyna- miska krafterna inom kulturlivet varvid begrepp som innovation och konstnärlig kvalitet bör stå i centrum. Det är orimligt att varje kultur- politiskt beslut skall syfta till en bättre samhällsmiljö eller en ökad jämlikhet. Detta kan inte vara ett övergripande mål men väl ett viktigt

Prop. 1974: 28 36

delmål för kulturpolitiken. Klys föreslår att målformuleringen ändras så att uttrycket »bidra till jämlikhet» ersätts av »syfta till jämlikhet». Klys menar att denna något mer bindande formulering innebär ett mini- miåtagande för de statliga "insatserna.

Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att det övergripande målet för samhällets kulturpolitik bör vara: »M'änniskans valfrihet, kul- turens frihet och kvalitet.» Förbundet tillbakavisar varje form av styr- ning av kulturen och menar att frågan inte penetrerats tillräckligt un- der yttran'defrihetsmålet. Kulturens frihet tillhör de övergripande målen för samhällets kulturpolitik liksom att upprätthålla en kvalitetsprincip. Angreppen på den kvalitativt högtstående kulturen utgår enligt för- bundet från ett bakvänt jämlikhetsresonemang. Decentralisering och stöd till amatöristisk verksamhet är nödvändiga insatser men de får inte ställas i motsatsförhållande t-ill det yrkesmässiga ku'lturskapandet som ytterst är inriktat på att ge vanliga enskilda människor kulturupp- levelser av god kvalitet.

Utan att föreslå omformuleringar diskuterar ett antal remissinstanser ytterligare punkter som de anser bör ingå i det övergripande målet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, dramatiska in- stitutet, centrumbildningarna i gemensamt yttrande, Operan, Institutet för rikskonserter, Göteborgs stadsteater, SACO, Svenska teaterförbun- det och Teatrarnas riksförbund föreslår att y t t r a n d e f r i 11 e te n skall ses som ett övergripande mål. Ett antal remissinstanser diskuterar k v al it e t e n i 'den kulturella verksamheten och menar att detta är ett grundläggande krav i de kulturpolitiska satsningarna.

Centrumbildningarna i gemensamt yttrande anser att kampen mot den kommersiella kulturen bör vara det övergripande målet för samhällets kulturpolitik.

Sveriges författarförbund påpekar att det måste klargöras att målfor- muleringen avser kulturpolitikens innehåll och inte kul- turens. Varje försök att fastställa enstaka kulturyttringars roll eller be- tydelse i samhället innebär en risk för missbruk. Statsmakterna bör mycket tydligt uttala att tolkningar av målet som om det avsåg kultu- rens innehåll inte är tolerabla. Förbundet har inget att invända mot målet om det förstås strikt efter ordalydelsen.

Ett stort antal remissinstanser kommenterar m 0 tiv e r i n g a r n a som följer efter målformuleringen.

Kulturpolitikens samspel med andra miljöpolitiska åtgärder under- stryks av ett stort antal remissinstanser. Socialstyrelsen påpekar att den i sitt planerings- och utvecklingsarbete i allt större. omfattning tillämpat en helhetssyn på människan och hennes livsvillkor. Styrelsen ser på kul- turrådets betänkande med stor tillfredsställelse och instämmer i det övergripande målet och delmålen.

Statens planverk, bostadsstyrelsen och AMS poängterar kopplingen

Prop. 1974: 28 37

av kulturpolitiken till andra miljöpolitiska insatser. Flera länsstyrelser instämmer i att kulturpolitiken måste ses som en del av samhällets miljöpolitiska engagemang i stort varvid också sambandet med region-al- politiken betonas. Några länsstyrelser menar att länsstyrelserna i ökad omfattning bör ta upp kulturfrågorna i det allmänna regionala plane- ringsarbetet.

Vikten av att bryta de ku-lturella orättvisorna mellan olika grupper samt behovet av att rikta insatserna till de eftersatta grupperna under- stryks av ett stort antal remissinstanser. Många instanser ser detta som ett grundläggande krav på kulturpolitiken.

Några remissinstanser diskuterar kulturrådets uppfattning att det de- mokratiska inflytandet över kulturpolitiken inte får innebära att kul- turens innehåll styrs. Göteborgs universitets humanistiska fakultet på- pekar att val och prioriteringar alltid måste göras i de anslagsförde- lande organen och att detta i sig medger styrning. Göteborgs och Lysekils kommuner samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län me- nar att 'det demokratiska inflytandet över kulturområdet måste ha samma former som för andra områden. De två kommunerna anser att i fråga om kommunala institutioner måste garantier skapas mot ensidig- hct och monopolställning. Länsstyrelsen anser inte att politiskt ansvar för kulturell verksamhets inriktning och innehåll behöver utgöra hin- der för samhällskritik och debatt. ABF konstaterar att kulturrådet avstått från att analysera konsekvenserna av formuleringen. Den styr- ning av kulturutbudet som kännetecknar marknadsekonomin kan inte vara förenlig med de föreslagna målen för kulturpolitiken. Marknads- ekonomin ger inte heller åt kulturarbetarna frihet i fråga om kulturens innehåll. Frihet åt konstskaparna är emellertid inte tillräcklig. Distribu- törernas och mottagarnas frihet är enligt förbundet minst lika ange- lägen.

5.3.5. Decentraliseringsmålet

Det övervägande antalet remissinstanser behandlar decentraliserings- målet. Kommentarerna är med få undantag positiva. Inga förslag till annan formulering förs fram.

Allmänna synpunkter i anslutning till målformuleringen redovisas av ett antal remissinstanser.

Flera instanser som organisationskommitte'n för regionmusiken, ett antal länsstyrelser, Författarcentrum, Bygdegårdarnas riksförbund, Folkets ltusföreningarnas riksorganisation, Folkbildningsförbundet och Centerns ungdomsförbund anser att decentraliseringsmåle't och de prak- tiska konsekvenserna härav är av central betydelse i den framtida kul- turpolitiken. Organisationskommitte'n för regionmusiken ifrågasätter om inte decentraliseringsmålct är överordnat övriga delmål. Konst-

Prop. 1974: 28 38

främjandet, Svenska filminstitutet och KF däremot menar att decen- tralisering mera bör ses som ett medel för att nå det övergripande målet än som ett mål i sig.

Svenska filminstitutet, [Moderata ungdomsförbundet och Teatrarnas riksförbund instämmer i kulturrådets betoning av vikten av decentrali- sering inom kulturområdet men ifrågasätter om inte förslagen i vissa avseenden innebär en centralisering. LO anser att en decentralisering som tar sikte på jämnare fördelning mellan olika landsdelar och grup- per =i tillgången till kulturaktiviteter förutsätter en stark samhällsma'kt.

Synpunkterna i m 0 tiv e ri n g e 11 efter förslaget till målformule- ring kommenteras av många remissinstanser.

AMS samt ett antal länsstyrelser instämmer -i "kulturrådets uppfatt- ning att kulturpolitiken bör ses som en del i regionalpolitiken. AMS påpekar att en decentralisering bidrar till att skapa väldifferentierade regioner i kulturellt avseende vilket är önskvärt då arbetskraftens val av bostads— och arbetsort inte bara är beroende av sysselsättningsmöjlig- heterna utan bl.a. också av den kulturella service som erbjuds.

Vikten av att staten ikläder sig ett ekonomiskt ansvar för utveck- lingen av den kulturella verksamheten i olika regioner betonas av läns- styrelsen i Uppsala län, några kommuner, landstinget i Västernorrlands län, TCO och SACO. Länsstyrelsen i Uppsala län vill skärpa statens ansvar till att garantera att ett likvärdigt kulturutbud med viss minimi- nivå utvecklas och hålls vid makt över hela landet. Sveriges författar- förbund poängterar att lokala eller regionala finansieringsproblem kan hämma en utveckling inom olika kultursektorer. Detta kan bara för— hindras genom att statsmakterna lagfäster den decentraliserade an- svarsfördelningen inom hela kulturområdet, ekonomiskt stöder denna decentralisering, garanterar de lokala och regionala kulturinstitutioner- nas karaktär och frihet samt noga följer att uppgifterna fullföljs på ett sådant sätt att alla delar av landet blir försörjda.

De centrala institutionernas roll vid en ökad decentralisering tas upp av bl.a. Operan och Studieförbundet Medborgarskolan som under- stryker att de stora teaterscenerna måste få arbeta vidare på gynn- samma villkor. En i och för sig värdefull decentralisering får inte med- föra en uttunning och kvalitetsförsämring av verksamheten vid nu verk- samma institutioner. Institutet för rikskonserter framhåller att en för- utsättning för att institutet skall kunna släppa sitt direkta regionala ansvar är att kommuner och landsting både organisatoriskt och verk- samhetsmäs-sigt kraftigt bygger ut sin verksamhet på kulturområdet. Nordiska museet anser att förslaget att vissa av Riksteaterns och Riks- konserters uppgifter bör föras över till regionala organ i princip skall gälla alla samhällsorgan med uppgifter liknande dem de två riksorga- nen har. ' '

Vikten av en decentralisering av radions och televisionens produk-

Prop. 1974: 28 39

tionsresurser poängteras av några länsstyrelser, utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildnings- väsendet, Institutet för rikskonserter, Studieförbundet Vuxenskolan och TCO. Sveriges Radio framhåller att en decentralisering i betydelsen fasta produktionsanläggningar utanför storstadsområdena bör ske för att företaget inte skall etablera ett faktiskt produktionsmonopol. En fortsatt decentraliserad kulturaktivitet kommer att vidga det program- underlag som företaget vill utnyttja.

Svenska kommunförbundet konstaterar att för att få till stånd en reell kulturspridning är det nödvändigt att planering, beslutsfattande och verkställighet så långt som möjligt förläggs till lokal nivå. Kommu- nerna måste således även i fortsättningen bära ett huvudansvar för kulturpolitikens utformning och för kulturaktivitetemas spridning till olika grupper i samhället. Vikten av en decentralisering av den kulturel- la verksamheten inom regioner och kommuner understryks av bl. a. flera länsstyrelser.

Statens ungdomsråd, Svenska kommunförbundet, ABF, LO, HSB och Sveriges kristna socialdemokraters förbund menar att i decentralise- ringssträvandena bör också ingå att ge folkrörelser och andra organi- sationer ökade resurser till verksamhet inom kulturområdet. LO anser att dessa organisationer genom att de får ett eget ansvar kan ta på sig nya uppgifter och skapa en mångfald och variation i aktiviteterna efter olika gruppers intressen, idéer och behov. Detta leder också till en bredare folklig förankring av beslutsfunktionerna. Svenska kommun- förbundet betonar värdet av att kulturverksamheten i kommunerna på olika sätt förankras i det lokala förenings- och organisa'tionslivet.

5.3.6. Samordnings- och differentieringsmålet

Kulturrådets förslag till ett samordnings— och differentieringsmål be- möts positivt av det relativt stora antal instanser som behandlar frågan.

Inga förslag 'till omformulering av delmålet förs fram. Konstakade- mien och Svenska filminstitutet anser dock att samordning och diffe- rentiering av åtgärder bör ses som medel och inte som mål i kultur- politiken.

En rad remissinstanser kommenterar de synpunkter som redovisas i m 0 t i v e r i n g e n efter målformuleringen.

Socialstyrelsen, statens ungdomsråd, ett antal länsstyrelser, ABF, TCO, SACO och LO framhåller på samma sätt som kulturrådet vikten av att de kulturpolitiska insatserna s a 111 o r d n a s med åtgärder inom andra områden bl.a. genom samarbete på planeringsstadiet. Social- styrelsen understryker att de olika administrativa organen för kultur— planering på olika nivåer bör få möjlighet till och ha skyldighet att direkt samverka med kommunernas sociala organ och de kommunala

Prop. 1974: 28 40

handikappråden. SACO understryker vikten av att kulturnämndernas ställning stärks i kommunerna.

LO framhåller att kulturpolitiken måste ingå som ett led i en sam- lad politik och samordnas med bl.a. arbetsmarknadspolitik, utbildnings— och socialpolitik och samhällsplanering. Den ojämlikhet som råder inom kulturlivet och som i hög grad drabbar de grupper organisationen företräder kan endast till en del undanröjas genom kulturpolitiska åtgärder. Den bristande jämlikheten har sin orsak i förhållanden inom arbetslivet och samhällslivet i övrigt och kräver därför insatser inom flera områden.

Några remissinstanser som Svenska filminstitutet, Studieförbundet Medborgarskolan, LO, Konstnärernas riksorganisation och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund understryker att samordningen inom kulturområdet inte får leda till en utslätning av det kulturella utbudet så att olika uppfattningar, idéer och konstnärliga uttrycksmedel försvinner. LO menar att dessa olikheter är omistliga för ett demo- kratiskt kulturliv. '

Behovet av differentiering av de kulturpolitiska insatserna samt kulturrådets exempel på olika grupper för vilka differentierade åtgärder är angelägna behandlas av ett antal remiss— instanser.

ABF konstaterar att kulturrådet inte närmare beskrivit arten av de differentierade åtgärderna och inte heller lagt fram förslag om sär- skilda ekonomiska resurser. Förbundet framhåller att om differentie- rade åtgärder skall ge betydelsefulla rcsultat krävs ekonomiska resurser till skolning av medarbetare, ordentlig organisation lokalt och ofta en relativt dyrbar informationsteknik. Liknande synpunkter för Skåde— banan fram. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund understryker att en förutsättning för differentierade åtgärder är att kunskaperna om vad som hindrar människor från att tillgodogöra sig kulturupplevelser ökas. Vikten av att särskilda åtgärder vidtas för de i kulturellt avseende eftersatta grupperna framhålls av flera remissinstanser bl.a. SÖ, statens ungdomsråd, ABF, LO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsför- bund. ABF och LO framhåller vid flera tillfällen att det är insatser för dessa grupper som bör prioriteras bland de kulturpolitiska åtgär- derna. Moderata ungdomsförbundet instämmer i att en differentiering bör ske men understryker att en ökad satsning på de kulturpassiva inte får medföra 'att de redan kulturaktivas intressen negligeras.

SÖ, statens invandrarverk, Författarcentrum och Invandrarnas kultur- centrum anser att kulturrådet försummat invan drarna och deras speciella problem i sina förslag. SÖ anser att invandrargrupperna måste tillförsäkras möjligheter att utveckla sin kulturella särart samtidigt som insatserna inriktas på att rasera barriärerna mellan svenskar och in- vandrare samt inhemska minoriteter bl.a. genom gemensamma aktivi-

Prop. 1974: 28 41

teter. Liknande uppfattningar förs fram av Svenska institutet, ABF och KF UK—KFUM:s studieförbund. Statens invandrarverk konstate- rar att förslagen till mål för kulturpolitiken inte strider mot de mål som formulerats för samhällets insatser för invandrare. Vad som krävs är en precisering och konkretisering av de kulturpolitiska målen för insatserna för invandrargruppema. Verket påpekar att det är viktigt att stödåtgärder sätts in i början av invandrarnas vistelse i landet för att bidra till att upprätthålla den kulturella aktiviteten och bevara de etniska särdragen. Den kulturella verksamhet som bedrivs i invandrar- nas egna organisationer bör därför ges starkare stöd. Invandrarverket påpekar också 'att invandrarnas medinflytande i den föreslagna kultur- organisationen bör säkerställas. De föreslagna målen är enligt invand— rarutredningen fullt tillämpbara också för invandrarnas och de språk- liga minoriteternas kulturproblem. Dessa problem kan emellertid inte lösas enbart inom ramen för samhällets allmänna kulturella åtaganden.

En förutsättning för att de aktuella grupperna skall kunna ta del av det allmänna svenska kulturutbudet är en effektiv undervisning i svenska. Utredningen påpekar dock att om samhället tar på sig ett ansvar för de språkliga minoritetsgrupperna kräver detta av olika skäl ett aktivt stöd till verksamhet som sker på dessa gruppers egna språk, vilket förutsätter vissa säråtaganden från samhällets sida. Invandrarnas kul— turcentrum anser att av statliga, regionala och lokala insatser för kul— turändamål skall en del som motsvarar invandrarnas procentuella andel av befolkningen avse invandrare. Vidare bör ett särskilt kultur- stöd eller en kulturfond skapas för de språkliga minoriteterna.

Frågan om särskilda kulturpolitiska åtgärder för h a n d i k a p p a d e tas upp av bl.a. socialstyrelsen, SÖ, statens handikappråd, handikapp- utredningen och Handikapporganisationernas centralkommitté. Social- styrelsen, statens handikappråd och handikapputredningen konstaterar att "kulturrådets syn på handikappfrågorna stämmer väl överens med den normaliseringsprincip som numera styr samhällets åtgärder för denna grupp. SÖ anser däremot att kulturrådet genom hänvisningen till handikapputredningens arbete gett handikappgrupperna en särbe- handling. Genom att åtgärderna fördröjs kommer klyftan mellan han- dikappade och andra grupper att öka. Statens handikappra'd, handikapp— utredningen och Handikapporganisationernas centralkommitté betonar kulturrådets uppfattning att åtskild kulturell verksamhet för handikap- pade bör undvikas samtidigt som inst-ansema konstaterar att det i vissa situationer är nödvändigt med verksamhet som avser endast handi- kappade.

De in 5 t i t u t i o n s v å r d a d e s kulturella situation behandlas mera utförligt av kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, SÖ och Sveri- ges författarförbund. Kriminalvårdsstyrclsen och socialstyrelsen pekar på det värde den kulturella verksamheten vid olika vårdinstitutioner

Prop. 1974: 28 42

har bl. a. för den sociala rehabiliteringen. Kulturinstitutionernas och folkbildningsorganisationernas verksamhet vid vårdinstitutionerna be— döms vara av stort värde. Sveriges författarförbund menar att det ford- ras en grundläggande upprustning av den kulturella servicen så att den om möjligt motsvarar servicen utanför institutionerna. De intagna bör i detta arbete själva utforma den kulturella verksamheten.

Författarcentrum och Svenska barnboksinstitutet anser att barn- k u ] t u r e n fått en alltför vag behandling av kulturrådet. Samma upp- fattning framförs av Författarcentrum, Barn -och ungdomsboksrådet, Föreningen Svenska tecknare, Sveriges författarförbund och Sveriges allmänna biblioteksförening i en gemensam skrivelse. Organisationerna föreslår i ett antal punkter åtgärder för att stärka barnkulturen. TCO framhåller 'att undersökningar visar att de kulturvanor som grundläggs under uppväxttiden blir bestående för flertalet människor. Syftet med kulturpolitiken måste enligt organisationen vara att så många männi- skor som möjligt blir kulturaktiva. För att nå detta mål är det åtgärder bland barn och ungdom som på sikt ger det bästa resultatet. Inte minst barnen i de kulturovana hemmen måste kompenseras varför insatser måste göras såväl för barn i förskoleåldern som för barn och ungdom under hela skoltiden.

5.3.7. Gemenskaps- och aktivitetsmålet

Kulturrådets förslag till formulering av ett gemenskaps- och aktivi— tetsmål möter inga invändningar från det begränsade 'antal remissin- stanser som behandlar frågan. Ingen remissinstans föreslår någon om- formulering av målet men flera ger kommentarer till de synpunkter som kulturrådet redovisar i rn o tiv e r i n g e 11.

Svenska kommunförbundet delar kulturrådets uppfattning att insat- ser för at't främja fri skapande verksamhet i grupp bör prioriteras. Moderata ungdomsförbundet framhåller att insatser för kulturverksamhet i grupp inte får ske på bekostnad av möjligheterna till individuell kulturaktivitet. Föreningen Sveriges hantverkare och' industriformgivare anser att en ökad satsning på icke yrkesmässig kulturverksamhet är en viktig väg för att skapa ökat intresse för kultur och kulturarbetarnas verksamhet. Något konkurrensförhållande mellan icke yrkesmässig verksamhet och den rent yrkesmässiga anser förening- en intc. att det finns, i stället bör samarbete mellan verksamhetsformerna stimuleras. Liknande synpunkter uttrycker länsstyrelsen i Västerbottens" län. Moderata ungdomsförbundet betonar att man under inga villkor får skapa motsatsförhållanden mellan olika former av kultur- aktiviteter som t. ex. mellan amatörism och professionellt skapande. Konstnärernas riksorganisation konstaterar att de elektroniska kom— munikationsformerna har en passiviserande tendens och saknar en

Prop. 1974: 28 43

analys av vilken roll de kommersiella intressena spelar i utvecklingen av denna tekniska mediemarknad. Organisationen poängterar att tek- nisk medi-ekultur alltid mer eller mindre konkurrerar med självaktivitet eller gemensamma aktiviteter.

F o 1 k r 6 r e l s e r n a s betydelse för att realisera delmålet betonas av bl.a. statens ungdomsråd som framhåller att målsättningen samman- faller med den efter vilken många folkrörelser och ungdomsorganisatio- ner arbetar. ABF och KF konstaterar att den helt övervägande delen av gruppverksamheten inom kulturområdet återfinns inom studieför- bunden.

Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Nordiska museet och Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund understryker den lokala och regionala f o 1 k k n 1 t u r e n s betydelse för gemenskap och akti- vitet samt 'hembygdsrörelsens roll i detta sammanhang.

5.3.8. Yttrandefrihetsmålet

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget till formu- lering av ett mål rörande yttrandefriheten. Några remissinstanser ifråga- sätter dock om det är motiverat med en särbehandling av kulturom- rådet i fråga om yttrandefriheten. I en del fall vill remissinstanserna ytterligare markera yttrandefrihetens betydelse genom att ge detta de]- mål ställning av övergripande mål för "kulturpolitiken. Flera remiss- instanser uttalar sig vid behandlingen av yttrandefrihetsmålet för en grundlagsreglcrad yttrandefrihet. Inga förslag till omformulering förs fram, däremot ges många kommentarer till de synpunkter kulturrådet redovisari motiveringen.

Frågorna om de anslagsbeviljande organen-s ansvar samt om fri- hetens tillämpning och gränser diskuteras av relativt många remissinstanser. Nationalmuseet befarar att tillkomsten av en kulturbyråkrati på tre nivåer kan leda till beskärningar i kulturinstitu- tionernas rörelse- och yttrandefrihet. Teater- och musikrådet under- stryker samhällets skyldighet att stödja olika kulturella strömningar samt att kritik mot kulturutbudet inte får kopplas samman med på- tryckningar från de anslagsbeviljande samhällsorganens sida. En lik- nande uppfattning har länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att yttrandefriheten i och för sig är ytterst väsentlig men att utformningen behöver en noggrann analys för att man skall få. en riktig avvägning mellan demokratiskt inflytande och konstnärlig frihet. Det demokratiska inflytandet över kulturpoli- tiken måste ha samma form som inom andra samhiillssektorer. Läns- styrelsen i Älvsborgs län anser att kulturnämnder i landsting och kom— muner måste vara beredda att tolerera att alla former av kulturytt- ringar får tillfälle att komma till uttryck. Det rör sig dock om en

Prop. 1974: 28 44

frihet under ansvar varför enskilda människor såväl som grupper i samhället inte skall behöva löpa risk att skadas på grund av missbruk av en vidsträckt konstnärlig yttrandefrihet vars gränser kan vara svåra att precisera. Frågan om yttrandefrihetens tillämpning och gränser diskuteras även av några kommuner som pekar på riskerna av en styr- ning av kulturverksamheten genom att den kan präglas av en ensidig politisk inriktning. Det kan inte betraktas som en inskränkning av ytt- randefriheten om ansvarigt kommunalt organ i sådana situationer på olika sätt söker motverka en sådan utveckling. Landstingsförbundet anser att yttrandefriheten är väsentlig i en framåtsyftande kulturpolitik och instämmer i kulturrådets synpunkter. Ansvarsfördelningen mellan förtroendevalda och personal måste enligt förbundet vara klart utfor- mad för att möjligheter till fritt kulturarbete skall kunna föreligga. Frågan om de politiska instansernas naturliga ansvar för verksamheten och institutionschefens möjligheter till självständigt arbete bör lösas genom fastställda förordnandeperioder för institutionscheferna. Studie— förbundet Medborgarskolan anser att yttrandefriheten är av central betydelse i kulturarbetet och menar att den kan begränsas dels genom statsmakternas och institutionernas inskridande, dels genom att vissa åsiktsgrupper skaffar sig ett dominerande inflyttande över massmedia, kulturinstitutioner, stipendienämnder och andra beslutande grupper. I dag är angreppen på yttrandefriheten huvudsakligen av den senare typen menar förbundet som också framhåller att en ohämmad yttrande— frihet kan komma i konflikt med individers och gruppers integritet.

Den mera avgränsade frågan om f r i h e t e n f ö r p e r s 0 n a- len inom kulturinstitutionerna kommenteras av bl. a. Landsantik- varieorganisatt'onernas samarbetsråd, Svenska museiföreningen, SACO. Klys, Sveriges författarförbund och Svenska teaterförbundet vilka understryker kulturrådets uppfattning att personalen bör få frihet att under ansvar utforma verksamheten.

Konstfrämjandet, ABF, T BV, LO, KF, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges kristna socialdemokraters förbund samt några kommuner är kritiska mot kulturrådets behandling av yttrande- friheten och menar att det inte är befogat med en specialbe- handling av kulturområdet i denna fråga. Inte heller är det rimligt att inom kulturområdet göra det till en fråga om frihet enbart för de konstnärliga utövarna. Yttrandefriheten är enligt ABF en av hörnstenarna i vår demokrati och skall gälla hela samhället, alltså även det kulturpolitiska området. Förbundet har därför svårt att tänka sig en särskild lagstiftning av grundlagstyp för konstnärliga och andra opinionsmedier. Yttrandefriheten inom kulturområdet skall inte heller ses som en fråga enbart för skapare av konstnärliga produkter utan måste avse alla medborgares lika rätt till möjlighet att uttrycka sig, något som också Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sve-

Prop. 1974: 28 45

riges kristna socialdemokraters förbund understryker. Enligt ABF måste kulturpolitiken främja sådana former av kulturaktiviteter som också ger deltagama/mottagarna reella möjligheter att framföra upp- fattningar och vinna gehör för sina åsikter. Liknande uppfattningar förs fram av LO, Konstfrämjandet och TBV. KF konstaterar att en reell yttrandefrihet är en förutsättning för all demokratisk politik och anser sig sakna anledning att i det aktuella sammanhanget ge syn- punkter på den allmänna yttrandefrihetens innebörd och förutsätt- ningar. Om avsikten med kulturrådets förslag är att ge konstnärer en privilegierad ställning i fråga om yttrandefriheten vill förbundet av- styrka detta förslag till delmål.

Problemet med den reella yttrandefriheten tas upp av bl. a. statens ungdomsråd, Svenska bokförläggareföreningen, M usikcent- rum, Filmcentrum, ABF, TCO, Klys, Sveriges författarförbund och Sveriges socialdemokratiska tmgdomsförbtmd. Enligt ABF finns for- mellt redan nu möjligheter för alla att skapa bildkonst, skriva böcker, uttrycka sig i bild, i scenkonst etc. I realiteten är möjligheterna be- gränsade på grund av bristande resurser för de olika uttryckssätten. Orsakerna till detta är dels det kommersiella trycket, dels alltför begrän- sade samhällsinsatser. En lagfäst yttrandefrihet har därför enligt förbun- det inte någon avgörande betydelse om inte samhället samtidigt garan- terar mångfalden av medier. Statens ungdomsråd och Sveriges social- demokratiska ungdomsförbund ger uttryck för liknande uppfattningar och anser att ett av de viktigaste medlen för att trygga en reell ytt— randefrihet är att stödja folkrörelser, organisationer och förenings- verksamhet. Statens ungdomsråd finner frågan om yttrandefriheten och dess praktiska tillämpning vara av sådan vikt att den bör analyseras ytterligare innan ställning tas till kulturrådets förslag. Musikcentrum och Filmcentrum anser att den kommersiella verksamheten har ett förkrossande övertag inom musik- och filmsektorn vilket hindrar en reell yttrandefrihet och ett nyskapande.

5.3.9. Förnyelsemålet

Förslaget till förnyelsemål behandlas av ganska få remissinstanser. En relativt stor andel av de instanser som yttrat sig tar upp frågor som är av speciellt intresse för den egna verksamheten. Ingen instans invänder mot att förnyelse skall vara ett delmål i kulturpolitiken.

En remissinstans, KF, föreslår att delmålet o 111 f o r m u ] e r a s och utvidgas till att omfatta ett kvalitetsansvar över huvud taget. Häv— dandet av den konstnärliga kvaliteten är viktig då det inte är ovanligt att samhällsstöd eller stöd från organisationer eller institutioner begärs för verksamheter som tar sig yttre form av konst, t. ex. teater eller

Prop. 1974: 28 46

utställning av bilder, även om inga konstnärliga kvaliteter föreligger. KF föreslår att delmålet omformuleras på följande sätt: »Kulturpoli- tiken skall möjliggöra konstnärlig förnyelse och medverka till kvalitativ förbättring av kulturutbudet».

Förnyelse-11 inom kulturinstitutionerna tas upp av bl.a. Operan, Institutet för rikskonserter, Svenska riksteatem, Filmcentrum och Teatrarnas riksförbund. Förnyelsemålet 'är tillsam- mans med bev-arandemålet det enda mål- som härrör från kulturområdet och kan ge ledning för kulturverksamhetens innehåll konstaterar Ope- ran. Teatern anser att kulturrådet inte har klart för sig vilken för- nyelseverksamhet och konstnärlig utveckling som förekommit inom kulturinstitutionerna de senaste åren. Möjligheten att experimentera och rätten att misslyckas måste finnas understryker teatern. Krav på lönsamhet i traditionell betydelse kan inte resas i detta arbete. Institu— tionen efterlyser konkreta förslag för att främja institutionernas för- nyelsesträvanden. Teatrarnas riksförbund framför liknande uppfatt- ningar. Institutet för rikskonserter menar att förnyelsesträvandena är en förutsättning för att kvalitetskravet skall kunna upprätthållas. Svenska riksteatern anser att frågan om hur man skall kunna bevara både en konstnärlig förnyelse och anställningstrygghet för kulturarbe- tarna måste lösas utifrån grundläggande resonemang om former för en garanterad grundlön till kulturarbetarna utan att dessa är knutna till en enskild arbetsplats. Filmcentrum anser att konstnärlig förnyelse ytterst sällan åstadkoms inom de etablerade institutionerna, än mind— re inom det kommersiella systemets ramar. En konstnärlig förnyelse kan endast säkras genom ett direkt stöd till kulturarbetarna själva och deras organisationer.

Svenska filminstitutet menar att konstnärlig förnyelse är ett centralt mål för kulturpolitiken men ställer sig samtidigt tveksamt till vissa delar i kulturrådets resonemang. Institutet är tveksamt till om folk- bildningsorganisationerna bör ges ökade resurser för konstnärliga ex- periment och konstnärlig utveckling. Folkbildningsorganisationerna har oerhört stora uppgifter inom kulturområdet men det är en fördel om även rörelser med stora uppgifter inser sina naturliga gränser. Även i fråga om att utbildningen inom kulturområdet bör utformas så, att den främjar konstnärlig och kulturell förnyelse, är institutet tveksamt. Utbildningsinstitutionernas centrala uppgift är att utbilda varför andra uppgifter kan vara direkt skadliga för verksamheten.

Sveriges författarförbund konstaterar att delmålet har två aspekter nämligen dels den konstnärliga friheten och yttrandefriheten, dels en fråga om resurser. Den kulturella förnyelsen är beroende av en verk— samhet som inte är inriktad på lönsamhet. En sådan verksamhet kan inte existera utan samhällsstöd. I fråga om det samhällsstöd (stipendier) som utgår till kulturarbetare har det mycket sällan markerats att mot-

Prop. 1974: 28 47

tagarna bör få frigöra sig från den kommersialism, som ofta blir en följd av tvånget att försörja sig på kulturell verksamhet, för att i stället få inrikta sig på experiment och förnyelse. En orsak till att detta inte be- tonas torde vara ett krav på att kulturella insatser skall ge tydliga resultat, en rädsla för felsatsning.

Svenska bokförläggareföreningen anser att det ur kulturpolitisk syn- punkt är angeläget att stödja experimentlitterauren. Insatser för att garantera att nya författare på lämpligt sätt kan möta kritik och publik bör göras.

Svenska institutet ser ökade internationella kontakter som väsentliga för förnyelsen och utvecklingen inom kulturområdet.

Frågan om ett all m ä n t k ul t u r e l 1 t utvecklings-arbete be- handlas av bl. a. ABF och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Instanserna anser att det behövs insatser som syftar till att stimulera och intressera grupper med begränsade möjligheter till kulturdelaktig- het. En av de bästa möjligheterna att nå målet är att allmänt ge folk- rörelserna och föreningslivet ökade resurser.

5.3.10. Bevarandemålet

Flertalet av de remissinstanser som behandlat frågan är positiva till förslaget om ett bevarandemål. Viss kritik mot förslaget till formulering av målet samt de synpunkter som redovisas under motiveringen fram- förs av några remissinstanser. Omformulering av målet föreslås av några instanser. .

Flera remissinstanser menar att kulturrådet alltför litet betonat levan- degörandet av kulturarvet samt vad äldre tiders kultur betyder för för— ståelsen av vår egen. Några instanser föreslår att detta tas in i m 51 1— f o r rn n 1 e r i n g e n. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum anser att levandegörandet och vidareförandet av kvalitet ur det förgångna och nutid är en viktig aspekt på bevarandemålet. Om- sorgen om kulturarvet är ett viktigt medel för att skapa kulturell identi- fikation. Ämbetet menar att målet är av stort socialt värde och att det i stället för bevarandemålet skulle kunna benämnas identifikations- målet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att äldre tiders kultur inte kan betraktas som något avslutat'och för alltid övergivet utan är en levande realitet för många människor. Detta borde ha betonats mera i en annan formulering av målet såsom: »Kulturpolitiken skall syfta till att sam- tidens kultur kan förstås genom att äldre tiders kultur förvaltas som en oskiljaktig del i dagens samhälle». Nordiska museet framhåller att kulturrådet inte har sett det dynamiska i kulturarvet och anser att formuleringen av bevarandemålet bör vidgas till följande: »Kultur— politiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och efter-

Prop. 1974: 28 48

sträva en sådan förvaltning av kulturarvet att samtidens kultur kan förstås». Liknande synpunkter redovisas av Jönköpings läns hembygds- förbund och KÖRSAM .

Några remissinstanser ger 3. l l m ä n n a ' k 0 m rn e n t a r e r till kulturrådets förslag. Bostadsstyrelsen påpekar att kultur i detta sam- manhang måste få en vid tolkning. Uttryck för det vanliga livet och dess miljö, t.ex. de befintliga stadsmiljöerna, är väl så betydelsefulla som konstyttringar av olika slag. Några länsstyrelser pekar på skolans betydelse för förståelsen och bevarandet av kultur och kulturtradi'tio— ner. Sveriges kyrkliga studieförbund noterar förslaget till mål med till— fredsställelse och menar att det är ett välmotiverat korrektiv till en tilltagande historielöshet. '

Landstingsförbundet samt några länsstyrelser konstaterar att de kul- turella aktiviteter som har sin grund i regionernas folkliv och tradition är en viktig del av kulturarvet. Den provinsiella särkulturen bör därför stödjas och ges möjligheter att leva vidare.

K u ] tu r min n e s v å r d e n aktualiseras i detta sammanhang av några remissinstanser. Hallands museiförening och Föreningen Heim- bygda finner det nödvändigt att kulturminnesvården räknas som en integrerad del i kulturpolitiken. Detta är nödvändigt dels då kultur- minnesvården ingår i museernas verksamhetsområde, dels då bevaran- det i annat fall inte skulle räknas som kulturpolitik utan endast levan- degörandet. Liknande synpunkter förs fram av SA CO.

LO och ABF ansluter sig till förslaget till delmål men påpekar liksom också Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund att insatserna i ökad utsträckning bör omfatta hela samhällets kultur och inte bara högreståndskulturen. Arbetarrörelsens historia bör bedö- mas lika angelägen som de styrandes och maktägandes historia.

5.3.11. Ansvarighetsmålet

Kulturrådets förslag till ansvarighetsmål kommenteras av ett stort antal remissinstanser. De flesta instanserna är i princip positiva till kulturrådets förslag men kritiska synpunkter förs fram från några olika aspekter.

Omformulering av delmålet föreslås från några håll. Konstfrämjandet, ABF, KF och Unga Örnars riksförbund gör gäl- lande att kulturrådet i formuleringen av ansvarighetsmålet fört samman två mål av delvis olika innehåll. I'nstanserna föreslår att ut å 1 f 0 r m u - leringen delas upp på två mål, ett som avser samhällets ansvar för mångsidighet och spridning och ett som avser åtgärder för att minska de negativa verkningarna av marknadsekonomin på kultur- området. Organisationerna menar att den första delen av kulturrådets formulering närmast framstår som en självklarhet.

Prop. 1974: 28 49

Några remissinstanser ger allmän n a k 0 m m e n t a r e r till förslaget. Svenska kommunförbundet tillstyrker att ett av kulturpoli- tikens delmål skall vara att erbjuda alternativ till det privata kulturut- budet som i hög grad styrs av lönsamhetskrav. Samhällets åtgärder kan bl.a. ha formen av kompletterande insatser och produktions- och sprid- ningsstöd. Kommunförbundet erinrar också om att åtgärder på beskatt-' ningsområdet kan ge kulturpolitiska effekter. Landstingsförbundet instämmer i att samhället har ett övergripande ansvar för att sprida kulturutbudet men anser att förhållandet mellan de offentliga och privatdominerade delarna av kulturområdet berörts i alltför liten ut- sträckning. T eatrarnas riksförbund instämmer i formuleringen rörande marknadsekonomin endast under förutsättning att eventuella åtgärder står i överensstämmelse med yttrandefrihetsprinciperna. Moderata sam— lingspartiets kvinnoförbund anser att samhället skall stödja kulturell verksamhet av kvalitet oberoende av om det är samhällelig eller privat driven verksamhet. Samhällets insatser bör vara ett komplement till den privatdrivna och kvalitetsmässigt högstående verksamheten. Ett konkurrensförhållandc mellan olika slag av kulturutbud är angeläget.

Kulturrådets synpunkter på samhällets övergripande ansvar föranleder få kommentarer. De instanser som tar upp frågan delar kulturrådets uppfattning.

Frågan om den privat drivna kulturverksamheten och verkningarna av marknadsekonomin inom kulturområdet har för- anlett de flesta kommentarerna under ansvarighetsmålet.

Några instanser menar att kulturrådets resonemang är alltför vagt. Teater- och musikrådet ser det som i längden förödande för ett lands kulturliv att kortsiktiga och av vinstintressen styrda ambitioner får do- minera kulturutbudet. En samhällelig kulturpolitik som avstår från att direkt påverka det kommersiella kulturutbudet riskerar att bli rent mar- ginell. Rådet vill därför ha en skarpare formulering av ansvarighets- målet. .

Klys anser att kulturrådets förslag inte eliminerar eller i någon högre grad begränsar marknadsekonomins negativa inverkan på kulturom— rådet.

Sveriges författarförbund menar att frågan om marknadsekonomins verkningar hör till de allra viktigaste i hela betänkandet. De >>risker>> för styrningar som måhända kan anses ligga i en del av kulturrådets förslag måste bedömas mot bakgrund av den nuvarande situationen i vilken marknadskrafterna t.ex. inom litteraturen och bildkonsten har fått en avgörande betydelse. för såväl ekonomin som förnyelsen och yttrandefriheten. Förbundet anser att det är viktigt att statsmakterna tar upp denna fråga bland de första i sin prioriteringsplan för insatser.

Svenska teaterförbundet framhåller att det är allvarligt om målet för samhällets insatser inte sätts högre än till att städa upp efter kommer-

Prop. 1974: 28 50

sialismens härjningar. Enligt förbundet finns det formuleringar och förslag som tyder på det. Det är särskilt anmärkningsvärt att kultur- rådet i finansieringskapitlct markerar att insatser inom den privata kultursektorn bör få hög prioritet.

Vissa remissinstanser menar att kulturrådet har en alltför negativ inställning till den privat drivna kulturverksamheten. Svenska bokför— läggareföreningen ser det som samhällets uppgift att genom stödåtgär— der göra korrigeringar när marknadsekonomin leder till från kultur- politisk synpunkt icke önskvärda förhållanden. Föreningen förordar en mera konstruktiv formulering så att ambitionen att »minska» eller »hindra» marknadsekonomins negativa verkan ersätts av åtagande att ge stöd åt den från kulturpolitisk synpunkt önskvärda verksamhet som har svårt att göra sig gällande till följd av de marknadsckonomiska villkoren. SAF konstaterar att det råder enighet om att för vissa former av kulturell verksamhet krävs ekonomiskt stöd av stat och kommun men samtidigt framhåller föreningen att den anser att kulturrådet alltför ensidigt angriper den privata 'kulturproduktionen och distributio— nen. Större delen av den är mycket värdefull för samhället och indi- viderna. Moderata ungdomsförbundet och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att det kommersiella utbud av torftiga och under- måliga produkter som förekommer i första hand bör mötas med stöd till god kultur, statlig såväl som privat.

En rad remissinstanser som Litteraturfrämjandet, centrumbildning— arna i gemensamt yttrande, ABF, LO, KF och Sveriges socialdemokra— tiska ungdomsförbund beklagar att kulturrådet inte analyserat m a r k— nadsekonomins negativa verkningar eller kommit med förslag till konkreta åtgärder för att eliminera dessa. Centrum- bildningar/za finner kulturrådets ambitionsnivå i detta avseende alltför låg. Samhällets insatser bör inte inskränkas till att minska eller hindra marknadsekonomins verkan. De bör 'i stället syfta till att bekämpa den kommersiella kulturens struktur. LO anser att slutsatserna kulturrådet drar av sitt målförslag är otillräckliga och hävdar att de åtgärder som föreslås är alltför passiva till sin karaktär. LO menar att mera djup— gående s'trukturingrepp är nödvändiga. Ett fortsatt utredningsarbete både inom sektorsutredningar och inom det nya kulturrådet bör ta fram underlag för sådana åtgärder. Liknande uppfattningar förs fram av ABF. Förbundet föreslår som nämnts en uppdelning av ansvarig- hetsmålet på två delmål. ABF föreslår följande formulering vad gäller marknadsekonomin: »Samhället har det övergripande ansvaret för att hindra den negativa verkan som marknadsekonomin medför». Även KF föreslår en ny formulering av denna del av ansvarighetsmålet. En- ligt KF bör delmålet formuleras: »Kulturpolitiken skall medverka till att även marknadsekonomin inom kultursektorn bidrar till ökad jäm- likhet och bä'ttre miljö». KF föreslår vidare att det nya kulturrådet som

Prop. 1974: 28 51

en förstahandsuppgi'ft i samarbete med statens pris- och kartellnämnd och näringsfrihetsombudsmannen bör utreda marknadsförings-, pris- och kvalitetsförhållanden för kulturutbudet inom de områden som kul- turrådet behandlat i sitt betänkande.

5.3.12. Förslag till nya delmål

Förslag om ytterligare delmål läggs fram av ett antal remissinstan- ser.

Ett relativt stort antal remissinstanser 'tar upp frågan om k vali- t e t 5 b e (1 ö m n in g a r n a i den kulturella verksamheten.

Förslag om att ett särskilt k v al i t e t 5 m ål skall formuleras förs fram av Musikaliska akademien, Operan, Norrköpings orkesterförening, KÖRSAM, Studieförbundet Medborgarskolan, Svenska musikerförbun- det och KF. Musikaliska akademien anser inte att kvalitetsanspråk inom kulturlivet är ett uttryck för ett elittänkande eller en önskan att bibe- hålla privilegierade samhällsklassers kulturmönstcr och föreslår att ett kvalitetsmål formuleras på följande sätt: »Kulturpoli'tiken skall i dess praktiska åtgärder präglas av en strävan att höja kulturlivets kvalitet».

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum menar att i det övergripande mål som kulturrådet föreslår måste inbegripas också ett mål om kvalitet. Teater- och musikrådet hävdar att för att motverka den kommersiella kulturen är det nödvändigt med en aktiv och värde— rande kulturpolitik. Kvalitetsfrågorna måste ständigt tas upp i en debatt om målen för en ny kulturpolitik. Svenska filminstitutet finner det anmärkningsvärt att kulturrådet inte diskuterar den konstnärliga kvaliteten trots att detta begrepp måste ha en central roll vid utfor- mandet av kulturpolitiken. Folkbildningsförbundet understryker vikten av att kvalitetsaspe'kten beaktas vid stöd till samtliga former av kultur— verksamhet. ABF framhåller kulturpolitikens ansvar för att främja kvaliteten på alla nivåer inom det konstnärliga området och konstaterar att kulturrådet ägnat obetydlig uppmärksamhet åt kvalitetskrav i kul— turutbudet från yrkesmässiga utövare. Studieförbundet Medborgar— skolan avvisar synsättet att en kvalite'tsbedömning är omöjlig eller meningslös på grund av svårigheten att objektivt mäta och värdera en estetisk produktion. Det är inte minst ett studieförbunds uppgift att genom skolning utveckla människors möjligheter till konstnärligt ska- pande och förmågan att förstå och uppleva konst. Andra instanser som påpekar att kulturrådet inte tagit upp kvalitetsfrågorna är bl.a. Institu— tet för rikskonserter, Skådebanan, KF UK—KF UM:s studieförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund, Klys och T eatrarnas riksförbund.

Frågan om det svenska kulturlivets internationella a n k n y t ni n g tas upp av bl.a. socialstyrelsen, Svenska institutet, Svenska bokförläggareföreningen, Folkbildningsförbundet, ABF, Studie- förbundet Medborgarskolan och KF. Svenska institutet menar att ett

Prop. 1974: 28 52

särskilt delmål borde ha formulerats om kulturens del i de internatio- nella kontakterna. Institutet föreslår följande formulering: »Kultur- politiken Skall som ett led i det internationella samarbetet främja ett fritt och levande utbyte av konstnärliga produkter, erfarenheter och idéer över språk- och nationsgränserna.» ABF och KF föreslår en upp- delning av kulturrådets förslag till ansvarighetsmål på två delmål varvid ett skall ta upp samhällets ansvar för att vidga ett internationellt kul- turutbyte. ABF anser att samhället skall främja utbytet av kultur, speciellt folklig kultur, som kan vidga möjligheterna till upplevelser och skapa förståelse, gemenskap och solidaritet mellan länder och folk och föreslår följande formulering: »Kulturpolitikcn skall främja mång- sidighetcn i kulturlivet och spridningen av kultur och därvid särskilt medverka till ett vidgat internationellt kulturutbyte». KF föreslår att målet formuleras: »Samhället har ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och därmed också ansvar för befräm- jandet av det internationella kulturutbytet».

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår att ett särskilt delmål om i n v a n (1 r a r n a s möjligheter till egna kulturyttringar formuleras.

Hallstahammars och Norbergs kommuner anser f o lk r ö r e l- s e r n a 5 r 011 i utformandet av vårt demokratiska samhällsliv samt i kulturpolitiken vara så stor att den motiverar ett speciellt delmål. Norbergs kommun föreslår att delmålet formuleras på följande sätt: »Kulturpolitiken utformas så att den underlättar en vidareutveckling och förnyelse av våra folkrörelser».

5.4. MUS 65

Målen för museerna bör enligt MUS 65 vara dels att erbjuda mate- rial och information som engagerar och stimulerar människornas intresse att aktivt delta i ett demokratiskt kulturliv, dels att genom vetenskaplig verksamhet medverka till förklaringar på de frågor som uppställs av forskningen.

Museernas funktioner är av specialiserad karaktär. Den museala ' verksamheten vilar såväl i den utåtriktade verksamheten som i den vetenskapliga aktiviteten på de konkreta tingen. Utställningen i dess skiftande former bildar ryggraden i varje museiinstitutions utåtriktade aktivitet. Storleken och inriktningen av den vetenskapliga verksam- heten måste bestämmas av den relevans och den betydelse det museala materialet anses ha i förhållande till övrigt forskningsmaterial. Gemen- samt för alla slag av museer är deras uppgift att bevara dokumentariska föremål som möjliggör en forskning med perspektiv bakåt i tiden. Det är av vikt att museerna i den utåtriktade verksamheten inte enbart låter inomvetenskapliga bedömningar vara avgörande utan låter den knyta an till frågor och problem som har aktualitet för allmänheten.

Prop. 1974: 28 53

5.5. Remissyttranden över MUS 65:s betänkande Museerna

Förslagen till mål för museiverksamheten har uppmärksammats av ett tjugotal remissinstanser. Allmänt positiva till förslagen är bl.a. statens sjöhistoriska museum, UKÄ, några länsstyrelser, ett antal kom— muner, TCO, Västmanlands fornminnesförening, Svenska slöjdför- eningen och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund.

UKÄ framhåller att de av kulturrådet föreslagna generella målen för kulturpolitiken även måste få konsekvenser för museiverksamhetens organisation och inriktning. Även Landstingsförbundet understryker att de allmänna kulturpolitiska målen bör gälla museiverksamheten.

Kulturrådet instämmer i att de angivna målen är centrala för musei- verksamheten men finner det vara en brist att inte någon samlad analys lagts fram av målen för denna verksamhet. När statsmakterna beslutar om mål för samhällets kulturpolitiska "insatser bör de appliceras även på musei- och utställningsområdet. Museerna skiljer sig från institu- tionerna på teater— och musikområdena genom museernas vetenskap— ligt-dokumentära inriktning. I detta avseende har museerna och arkiven likartade uppgifter. Det kan ifrågasättas om kulturrådets förslag till mål täcker även denna del av museernas och arkivens verksamhet. Detta gäller särskilt verksamheten vid de naturhistoriska museerna. En komplettering av de av kulturrådet föreslagna formuleringarna kan därför behöva göras.

Konstfrämjandet finner målbestämningen otillfredsställande. Att delta i ett aktivt kulturliv kan knappast anses vara ett självändamål. En kulturpolitisk målsättning för museerna bör anknyta till den all- männa kulturpolitiska målsättningen, till vilken förslag lämnats av kulturrådet. Målsättningsfrågorna bör på ett mera ingående sätt disku— teras innan museiverksamheten genom politiska beslut får sin framtida utformning.

Föreningen Sveriges landsantikvarier delar inte uppfattningen att museernas huvudsakliga mål är informationsvcrksamhet och veten- skaplig verksamhet. Museernas primära verksamhet kommer enligt föreningen alltid att vara samlandet och bevarandet, eftersom den är förutsättningen för alla övriga aktiviteter.

Svenska museiföreningen anser att den presenterade målformule- ringen inte klargör vad som är specifikt för museernas verksamhet. Vidare kan den missförstås så att den utåtriktade verksamheten och den vetenskapliga verksamheten uppfattas såsom helt skilda från var- andra. Enligt föreningen måste museiverksamheten ses som en helhet där de olika momenten _ insamling, vetenskaplig bearbetning och utåtriktad verksamhet —— stödjer varandra. Både Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen finner det värdefullt att utredningen kraftigt markerat forskningens betydelse.

Prop. 1974: 28 54

6. Kulturområdets struktur

6.1. Kulturrådet

Kulturrådet gör en uppdelning av kulturområdet efter organisatoriskt ansvar, verksamhetstyp och finansiering. Rådet skiljer mellan följande v e r k s a mh e ts f o r m e r; nämligen enskilt skapande, fritt kollek- tivt skapande, institutionernas verksamhet, radio och television samt privat driven verksamhet. Också utbildningsväsendets kulturella upp- gifter berörs trots att rådet inte för detta till det kulturpolitiska om- rådet.

Samhällets insatser för de olika verksamhetsformerna är av olika slag. För kulturinstitutionerna liksom för större delen av utbildningen inom kulturområdet har samhället ett direkt organisatoriskt och ekonomiskt ansvar. I fråga om etermedierna beslutar statsmakterna om den all- männa ramen för verksamheten. Utöver de allmänna reglerna för bi- dragen till det fria kollektiva skapandet har samhället ej något infly— tande över hur verksamheten bedrivs. Beträffande de fria kulturarbe- tarna söker samhället bidra till att deras försörjningssituation blir rimlig.

I fråga om e ns k il t 5 k a p a n d e konstateras att de fritt ver— kande kulturarbetarna såsom författare, bildkonstnärer och musiker svarar för en stor del av den yrkesmässiga verksamheten inom kultur— området. Deras arbete utgör grundvalen för institutionernas verksamhet. Ett grundläggande krav på en framtida kulturpolitik är att de fria kultur- arbetarna får rimliga levnadsvillkor. Detta kan ske genom stöd till kul— tur-institutioner, etermedier och privat driven kulturverksamhet. Möjlig— heterna till arbete liksom ersättningen för detta måste förbättras. Vidare behövs kompletterande ersättningar bl. a. för att garantera en fortsatt konstnärlig förnyelse. I ett kommande betänkande lägger rådet fram ett program för förbättring av kulturarbetarnas ekonomiska villkor. Ett samspel mellan statliga, landstingskommunala och primärkommunala insatser blir oundgängligt. En satsning på folklig skapande verksamhet er rådet som en stimulans för hela kulturområdet.

Fritt kollektivt skapande förekommer i många former. Största omfattningen har den icke yrkesmässigt inriktade verksamheten. Betydande insatser görs av kommunerna bl. a. genom den kommunala musikskolan. Fritt skapande genom studiecirklar i kulturämnen har under de senaste åren expanderat kraftigt. Åtgärder för att stimulera det fria kollektiva skapandet är enligt rådet ett av de viktigaste inslagen i samhällets framtida kulturpolitik.

Den yrkesmässigt inriktade fria verksamheten särskilt på teatcrområ- det har utvecklats under 1960—ta1et. De fria teater- och musikgrupperna

'Jl U|

Prop. 1974: 28

har fördelar gentemot institutionerna genom sin i flera avseenden större rörlighet. Dessa fria grupper bör få arbetsvillkor som i möjligaste mån motsvarar de institutionsanställda kulturarbetarnas samtidigt som de bör få arbeta med stor självständighet.

Mot bakgrund av en översiktlig analys av utvecklingen för de sam- hällsstödda teatrarna, orkestrarna, folkbiblioteken och museerna under 1960-ta1et presenterar kulturrådet sin allmänna syn på i n s t i tu ti o- n e rn as v e r k 5 a m h e t och deras roll. Kulturinstitutionen är i vissa avseenden en fördelaktig produktions- och distributionsform. Den har kontinuitet i arbetet och klara former för beslut, insyn och ansvar i fråga om ekonomi och administration. Samhället har ett inflytande över sina ekonomiska insatser, personalen har relativt trygga anställ- ningsförhållanden. Publiken garanteras ett visst minimiutbud. En viss administrativ och ekonomisk stelhet och en viss bundenhet till institu- tionen som lokal kan dock göra sig gällande. Också den konstnärliga förnyelsen kan hämmas av institutionsformen. En jämnare fördelning både geografiskt och socialt av institutionernas verksamhet anser rådet vara en betydelsefull kulturpolitisk fråga. Samhället bör garantera att det finns ett nät av kulturinstitutioner med en bred utåtriktad verk- samhet.

Kulturrådets synpunkter och förslag beträffande r a di o 0 c h television samt kommersiellt driven verksamhet behandlas i det följande (17 resp. 18).

Samspelet mellan utbildningsväsendet och kultur- 0 m råd et är enligt rådet omfattande och betydelsefullt, Utbildnings- oeh kulturpolitik skulle kunna ses som en enhet och skolan betraktas som en kulturinstitution. Varje område bör dock behandlas för sig. De idéer som präglar läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan har mycket gemensamt med motiven för de kulturpolitiska insatserna. Jämsides med den schemabundna undervisningen i kulturämnen bedrivs ett omfattande samarbete med kulturinstitutionerna för att ge eleverna kontakt med teater, musik, museer och 'bibliotek. En. viktig del av Riks- teaterns, Rikskonserters och Riksutställningars verksamhet är inriktad på skolungdom. Den kommunala musikskolan är nära knuten till skolan. Även radio, TV och film har betydelse i undervisningen.

Vuxenutbildningcn är viktig från kulturpolitisk synpunkt främst genom den ställning kulturämnena har. Samarbetet mellan skola, kulturinsti- tutioner och den kollektiva skapande verksamheten bör utvecklas. En ökad samverkan föreslås mellan lokala skolstyrelser och kulturnämnder, mellan regionala kulturorgan och ]änsskolnämnder samt mellan SÖ, andra utbildningsmyndigheter och det nya kulturrådet.

I fråga om kulturområdets struktur i framtiden understryker rådet att de kulturpolitiska åtgärderna utgör en del av de totala insatserna för att skapa en bättre samhällsmiljö. I arbetet med

Prop. 1974: 28 56

framtidsstudier måste hänsyn tas till samtliga faktorer som bidrar till att forma samhällsmiljön. Kulturverksamheten är en av dem.

6.2. Remissyttranden

Relativt få remissyttranden tar upp kulturrådets diskussion om kultur- områdets struktur ur en mer allmän aspekt. De kommentarer och in- vändningar som görs avser de olika v e r k 5 a m h e ts f o r m e r n a. Landstingsförbimdet instämmer i vad rådet anför om de olika verksam- hetsformerna. LO bedömer översikten av kulturområdets struktur vara ett värdefullt underlag för planering av en ny kulturpolitik. LO finner det påfallande att den bild som presenteras blir ofullständig genom att den inte tar upp och analyserar de folkliga organisationernas roll. Kultur- rådet har inte riktigt lyckats frigöra sig från ett traditionellt tänkande om att kulturverksamheten är något som bärs upp av samhälleligt finan- sierade institutioner och relativt små grupper av professionella kultur- arbetare. Samhällets val av investeringsobjekt har en påtagligt styrande effekt på människors sätt att välja formerna för kulturkontakt. Detta visar enligt LO att, om samhället vill prioritera de kulturformer som stimulerar eget skapande och kommunikation mellan människor, måste det också styra medelstilldelningen.

Enligt SÖ är inte de fem verksamhetsformer som kulturrådet an- vänder sig av heltäckande. Kulturrådet förefaller anse att kulturområdet skall omfatta endast utövande verksamhet inom olika konstområden. Självklart ryms, hävdar SÖ, inom kulturområdet inslag där inte utövandet, »skapandet» är det centrala utan där i stället upplevelser och utveckling på ett inre plan överväger. Inte heller information och diskussion om kulturfrågor faller in under de angivna verksamhetsformerna med den underförstådda definitionen av deras innehåll.

Vad gäller e n s k il t 5 k a p a n d e godtar LO och Svenska musi- kerförbundet kulturrådets synpunkter på behovet av samhällsinsatser för de fritt verkande kulturarbetarna. LO menar att rimliga villkor inte kan åstadkommas utan att arbetsområdet för konstnärer vidgas och att det i högre grad skapas former för samverkan mellan yrkesutövande kultur- arbetare och t. ex. folkbildnings- och föreningsliv och de ansvariga för utformning av arbets- och bostadsmiljöer.

Folkbildningsförbundet önskar att kulturarbetarna anknyts till det fria skapandet i kollektiva former. Deras situation kan redan nu för- bättras genom ökat stöd till centrumbildningarna.

Enligt Sveriges författarförbund är samhällets första förpliktelse att ersätta kulturarbetarna på de områden där de tas i anspråk. Utveck- lingen av biblioteksersättningen kan här stå som modell.

Kritiskt mot att kulturrådet först i ett kommande betänkande tar upp kulturarbetarnas situation är statens konstråd. Konstrådet hade velat att

Prop. 1974: 28 57

lösningen av de organisatoriska problemen i stället kommit i andra hand. Rådet motiverar sin kritik med bildkonstnärernas klart otillfredsstållande situation.

Remissinstanserna uttalar sig i allmänhet mycket uppskattande om kulturrådets syn på f r i tt k olle k t i vt s k a p a n d e. Landstings- förbundet pekar på att satsningen på den fria kollektiva verksamheten bör möjliggöra en växelverkan mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig kulturverksamhet.

Kulturrådets uttalande att den icke yrkesmässiga verksamheten har ett egenvärde som inte är beroende av prestationernas kvalitet stöds av SÖ och LO. Ett alltför högt ställt kvalitetskrav förlamar enligt SÖ lätt självförtroendet.

Svårigheten att dra gränsen mellan yrkesmässigt och icke yrkesmässigt skapande betonas av Institutet för rikskonserter och Samarbetsorgani- sationen för Sveriges körer (KÖRSAM ). Det beror enligt Rikskonserter bl. a. på förekomsten av s. k. fritidsmusiker. Deras prestationer kan ofta jämföras med yrkesmusikers. Inte minst gäller detta körområdet.

En närmare redovisning av rcmissinstansernas bedömning av kultur- rådets synpunkter och förslag i fråga om fritt kollektivt skapande lämnas i det följande (7.3).

Flera av de remissinstanser som yttrat sig över in st it 11 t i o n e r— n a s v e r k 5 a 111 h e t delar kulturrådets uppfattning om att tonvikten bör flyttas från centrala till regionala institutioner. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län kan dessa fungera som inspirationskälla för såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig skapande verksamhet och därigenom bidra till en rikare miljö för människor bosatta utanför storstadsområ- dena. Länsstyrelsen understryker vikten av att de regionala institutio— nerna i sin tur medverkar till en lokal aktivering och att tendenser till en alltför stark koncentration på länsplanet motverkas. Samma tanke utvecklas av Nordiska museet som påpekar att väl rustade länsmuseer är en viktig förutsättning för såväl regional som lokal verksamhet. För Nordiska museet som centralmuseum är resursstarka länsmuseer nöd- vändiga samarbetsorgan. Länsmuseerna i sin tur behöver falla tillbaka på välrustade centralmuseer med täckande och klara ansvarsområden.

Svenska riksteatern delar kulturrådets uppfattning att den viktigaste förändringen inom institutionsverksamhcten under 1960-talet har legat i mer uppsökande verksamhet och ökad verksamhet för barn och ung- dom. Utöver de fördelar med institutionsformen som kulturrådet drar fram pekar Riksteatern på ytterligare några, nämligen möjligheten till längtidsplanering och utbyggda informationsvägar. För Riksteaterns del tillkommer ytterligare en fördel, nämligen folkrörelseanknytningen. Riksteatern invänder mot beskrivningen av vissa av de nackdelar som, enligt kulturrådet, institutionsformen kan ha. Den grundläggande frå- gan om hur man skall kunna bevara både en konstnärlig förnyelse och

Prop. 1974: 28 58

anställningstrygghet måste enligt Riksteatern lösas utifrån resonemang om former för säkrad grundlön till kulturarbetarna utan uppbindning till enskilda arbetsplatser.

Svenska filminstitutet vänder sig med bestämdhet mot vad man upp— fattar som en implicit kritik mot institutionerna för brist på mång- sidighet jämfört med de fria grupperna. Filminstitutet anser att några av de första betydande teaterförcställningar, som i Sverige utarbetats med metoder som är karakteristiska för de fria tcatergrupperna, gjordes inom Dramatiska teatern.

I några yttranden bl. a. från LO tas förhållandet mellan institutioner- na och radio och TV upp. Den mycket starka publiktillväxten för TV-teatern finner LO glädjande. Den får dock sitt fulla värde först i och med att det intresse, som väckts genom sådana föreställningar får till- fälle att utvecklas till kontakter också med levande teater, musik och dans. För att detta syfte skall nås krävs sådana förändringar av insti— tutionernas organisation, publikkontakt och uppsökande verksamhet att de på ett annat sätt än nu kan nå ut till nya grupper och förändra det geografiskt och socialt sneda utnyttjandet av institutionernas resurser.

Ett antal remissinstanser, däribland SÖ, menar att kulturrådets be- handling av relationerna mellan u t b i 1 d nin g 5 v ä s e n d et 0 0 h k U 1 t u r o m r ä d e t varit alltför summarisk. SÖ anser att utbildning är en del av kulturpolitiken och att utbildningsreformerna har utgjort samhällets hittills mest betydelsefulla kulturpolitiska insatser. Den kultur- politiska diskussionen blir besvärande ofullständig om inte utbildnings- frågorna beaktas. Det hade varit naturligt att kulturrådet analyserat och avgett synpunkter på utbildningsväsendets kulturpolitiska uppgifter. Bl. a. Svenska riksteatem, Akademien för de fria konsterna, Institutet för riks- konserter, I-"olkbildningsförbunder och F örfattarcentrttm beklagar att utbildningsväsendets roll inte betonats mer av kulturrådet.

Statens ungdomsråd påtalar behovet av information om fritids— och kulturaktiviteter i skolan.

Mot bakgrund av kulturrådets konstaterande att det saknas elemen- tära fakta som kan ligga till grund för egentliga prognoser om utveck- lingcnav kulturområdets struktur i framtidenanser organisationskommittén för regionmusiken, att en forskning på detta område måste prioriteras och betraktas som en ständigt fortgående pro- cess i planeringsverksamhetcn inom kulturområdet.

Enligt Akademien för de fria konsterna visar de senaste årens miljö— intresse, som är på väg att utvecklas till en folkrörelse, att den allmänna opinionen och kulturarbetarna har hunnit längre än kulturrådet och politikerna i insikten om den fysiska miljöns och kulturens samhörighet. I samhällsutvecklingen har kvalitativa värderingar inte kunnat göra sig gällande mot kortsiktiga ekonomiska och andra kvantitativa målsätt- ningar.

Prop. 1974: 28 59

I de fortsatta av samhället ledda framtidsstudicrna måste enligt statens ungdomsråd folkrörelserna garanteras ett dominerande inflytande. Där- för förordar ungdomsrådet att människans fritids— och kultursituation i framtiden belyses och värderas på samma sätt som ekonomi och teknologi.

Prop. 1974: 28 60

7. Fritt kollektivt skapande

7.1. Nuläge

Under begreppet fritt kollektivt skapande sammanfattas all konst- närlig verksamhet i grupp utanför kulturinstitutionerna, såväl icke yrkesmässig sådan, d.v.s. amatörverksamhet, som yrkesmässigt arbetan- de grupper. Hit förs också verksamhet som är individuell men som sker i kollektiva former och med utnyttjande av kollektiva resurser t.ex. studiecirklar i måleri, keramik m.m.

En del av dagens fria kollektiva skapande verksamhet sker i ko m- munal regi. Mest omfattande är denna på musikområdet. Kom- munala musikskolor fanns läsåret 19725'73 organiserade i 350 av landets kommuner med totalt ca 250000 elever. Inemot 40 000 av dessa elever deltog =i olika former av ensembleverksamhet. Inom några musikskolor förekom också dansundervisning. Kommunal barn- och ungdomsteater förekommer i utbyggd form i ett tiotal av de större kommunerna.

Större delen av den fria kollektiva skapande verksamheten sker inom föreningsliv och folkbildningsarbete.

S t u d ie f ö r b u n d e n -— Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Folkuniversitetct, Frikyrkliga studieförbundet, KFUK—KFUM:S studie- förbund, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, Studiefrämjandet, Studieförbundet Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan, Sve- riges kyrkliga studieförbund och Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) —— bedriver huvuddelen av sin skapande verksamhet i studie- cirkelns form. Verksamhetsåret 1972/73 var antalet cirklar i kultur- ämnen, dvs. litteratur, konst och konsthantverk, teater och dans, foto och film, musik samt allmänna kulturfrågor ca 73 500 vilket är mer än en tredubbling sedan verksamhetsåret 1960/61. Antalet deltagare var ca 765000. Av cirklarna hade ca 10000 en huvudsakligen teo- retisk inriktning medan övriga var praktiskt inriktade. Andelsmässigt har kulturämnena under 1960-talet och början av 1970-talet relativt oförändrat legat kring en tredjedel av det totala antalet studiecirklar. Studieförbunden bedriver också viss verksamhet i andra former än stu- diecirkelns, bl. a. för barn. '

Studie-förbunden har "delvis olika profil på sin skapande verksamhet. Frikyrkliga studieförbundet och Sveriges kyrkliga studieförbund har t.ex. en markant inriktning på musik. Alla förbund har dock åtminstone någon verksamhet inom varje konstart.

Till studiecirkelverksamheten utgår statsbidrag. Statsbidragen regle- ras enligt kungörelsen (1963:463) angående statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet (omtryckt 1973: 409) samt av de till- lämpningsanvisningar till kungörelsen som SÖ meddelar. Studiecir-

Prop. 1974: 28 61

keln är enligt författningen »en kamratkrets för gemensamma, plan- mässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller problem— område». I Sözs anvisningar sägs bl. a. att studiearbetet skall planeras så att deltagarna stimuleras till enskilda studier mellan sammankoms- terna samt att ämnets art och studiernas uppläggning stimulerar till samarbete och utbyte av synpunkter.

F.n. gäller i huvudsak följande grundprinciper för studiecirkelbidrag.

En allmän studiecirkel skall omfatta 5—20 deltagare inklusive ledare. Deltagarnas ålder skall vara lägst 14 år. Studietiden skall omfatta minst 20 studietimmar fördelade på högst två gånger i veckan med högst tre studietimmar per gång. Studierna skall vara fördelade på minst fyra veckor. Gemensamma sammanträden mellan flera cirklar är i princip inte tillåtna, endast kortare massmedieinslag och undantagsvis också expert/fackmannamedverkan får ske i storgrupp. Bidragsgrundande studiebesök får ingå högst två gånger per studieperiod. Intagningcn av deltagare till en studiecirkel skall vara avslutad i och med tredje sam- mankomsten.

Statsbidrag utgår med 75 % av kostnaderna för ledararvode och studiematerial, dock med högst 30 kr. per studietimme. Av beloppet får högst 24 kr. per studietimme avse ledararvode. För medverkan av expert eller fackman utgår statsbidrag för högst två sammankomster per studiecirkel och högst två timmar per sammankomst med högst 75 % av kostnaderna för arvode, resa och traktamente dock med högst 30 kr. per studietimme.

För studiecirkelverksamhet avseende vi-ss vuxenutbildning (svenska, engelska, matematik och samhällskunskap på grundskolenivå) liksom för studier som utvecklar handikappades färdigheter att meddela sig ut— går, utöver nämnda statsbidrag, ytterligare bidrag med 15 kr. för varje studietimme. För verksamheten i kulturämnen finns vissa speciella regler. I musikcirklar får högst hälften av deltagarna vara under 14 år och högst hälften av studietiden får i princip användas för studier i grupper om minst tre deltagare, ledaren inräknad. I verksamhet som sker i form av ensembler eller körer får deltagarantalet överstiga 20. Även i teatercirklar får de vidare gränserna för antalet deltagare till— lämpas. Studiecirkel som studerar repertoaren i samband med besök på teatrar, biografer eller konsertlokaler får omfatta minst 14 studietim— mar om minst tre icke 'hidragsberättigande teater-, "biograf- eller kon- sertbesök ingår.

Andra villkor gäller för universitetscirklar. Dessa är i regel inte till- lämpbara inom den skapande verksamheten.

Det är möjligt att söka dispens från de flesta av bidragsvillkoren hos SÖ.

Särskilt statsbidrag utgår till studieförbundens organisationskostnader och pedagogiska verksamhet.

Även a n (1 r a f ör e n i n g a r än studieförbunden organiserar amatörverksamhet.

Teaterforum är gemensam organisation för ett antal fast verksamma

Prop. 1974: 28 62

teatergrupper. Många av dessa arbetar i studiecirkelform. Särskilda statsbidrag utgår till Teaterforum samt i viss utsträckning till enskilda icke yrkesmässigt arbetande grupper inom och utom Teaterforum.

Inom dansområdet bedrivs en omfattande folkdansverksamhet av Svenska ungdomsringen, IOGT/NTO och ytterligare några organisatio- ner samt i organisatoriskt helt fristående folkdanslag. Kulturrådet har uppskattat antalet deltagare till minst 60 000.

På musikområdet finns ca 700 orkestrar med ca 17 000 medlemmar och ca 3400 körer med ca 68000 medlemmar organiserade i olika riksförbund. Därutöver finns ytterligare ett antal körer och orkestrar. Det totala antalet orkestermusicerande personer kan uppskattas till ca 20000 och antalet körsångare till ca 100000. Grupperna ger ett betydande antal konserter. Den helt dominerande delen av dessa körer och orkestrar är icke yrkesmässigt verksamma. Även på musikområdet arbetar många grupper i studiecirkelform. Statsbidrag utgår till orkes- ter— och körförbund.

Inom övriga "konstområdcn bedrivs amatörverksamheten i stor ut- sträckning individuellt. Riksorganisationer av samma omfattning som på de tidigare nämnda områdena finns f. n. inte.

De yrkesmässigt arbetande mindre ensembler och fria g r u p p e r på teaterområdet som är heltidsarbetande är i dag drygt 50. Därtill kommer vissa deltidsverksamma grupper. Budgetåret 1972/'73 erhöll 27, främst heltidsarbetande, grupper statsbidrag. Dessa gjorde tillsammans drygt 5000 föreställningar med ca 650000 besökare. I dessa siffror ingår några dansgrupper.

På musikområdet finns också ett antal heltidsarbetande grupper främst dans- och underhållningsorkestrar. Det stora flertalet grupper är dock deltidsarbetande. Tolv musikgrupper erhöll statsbidrag budget- året 1972/73.

Kulturrådet gör en bedömning av den fria kollektiva skapande verksamhetens totala omfattning. Bedömningen, som i huvudsak bygger på uppgifter från verksamhetsåret 1969/70, ger vid handen att bruttoantalet deltagare detta verksamhetsår låg mellan 1 och 1,2 milj. medan antalet deltagande personer torde ha rört sig om 600 000 —700 000. Därefter har bl. a. studiecirkeldeltagandet expanderat.

Kulturämnena är representerade på samtliga f o 1 k h ö g 5 k 0 1 o r. Linjer och längre kurser med särskild inriktning mot dessa ämnen finns på ett 30-tal skolor. Undervisningen siktar främst till att utveckla elevens intresse för och kunskaper i de aktuella ämnena utan att leda fram till yrkesutövande. I vissa fall har dock undervisningen karaktär av yrkesutbildning och/eller utbildning av ledare för bl. a. studieför— bundens verksamhet. Folkhögskolorna, inte minst de med estetiska linjer, utgör också kulturcentra på resp. orter både genom egen utåt- riktad verksamhct och som mottagare av kulturutbud.

Prop. 1974: 28 63

7.2. Kulturrådet

Kulturrådet förordar väsentligt ökade insatser från samhällets sida till den fria skapande verksamheten.

7.2.1. Icke yrkesmässig verksamhet

Förslagen beträffande icke yrkesmässigt skapande syftar både till en breddning av verksamheten — geografiskt, socialt, ämncsmässigt och i fråga om verksamhetsformerna _ och till en kvalitetsutvcckling. Detta bör uppnås dels genom vidgade och förstärkta bidrag till verk— samheten, dels genom att vissa basresurser som lokaler och ledarutbild- ning ställs till förfogande i ökad omfattning.

Två vägar för detta ökade stöd diskuteras. Den ena vägen innebär att staten ställer medel till förfogande för kommunerna som tillskjuter kompletterande belopp och sedan fördelar de samlade resurserna. Den andra vägen innebär att folkbildningsorganisationerna används som bidragskanal. Båda vägarna bör användas. Då statligt stöd via kom- munerna innebär at't nya bidragsformer måste prövas, vilket kan ta viss tid, bör den ekonomiskt mest betydande satsningen under det när- maste decenniet avse folkbildningsorganisationema.

K o m m u n e r n a bör fullfölja utbyggnaden av musikskolorna men också på sikt bygga upp en motsvarande verksamhet för barn och ung— dom inom övriga konstområden. Denna frivilliga kommunala verksam- het bör bedrivas i nära samverkan med skolan som har ett ansvar för grundläggande orientering och undervisning i dessa ämnen _ och förskolan.

Statsbidrag bör utgå till den frivilliga kommunala verksamheten. Innan ett statsbidrag införs bör dock frågorna om målen och de peda- gogiska vägarna för verksamheten, samverkan med skolan, uppgifts- fördelningen och samspelet med föreningslivets verksamhet liksom frågor om åldersgränsen för olika typer av statsbidrag och avgräns- ningen mot den kommunala ungdomsverksamheten utredas. Det nya kulturrådet föreslås göra utredningen i nära samverkan med berörda parter. Utredningen bör ske i samband med utredningen om ett före— slaget lokalt aktivitetsstöd på kulturområdet.

Skapande verksamhet i terapeutiskt syfte, t. ex. inom olika vårdinsti- tutioner, behöver kartläggas, forskning initieras och samarbetet mellan kultursektorn och vårdsektorn på lokal och regional nivå stimuleras.

Kulturrådet föreslår olika åtgärder för att förstärka det statliga stödet till skapande verksamhet inom f ö r e n i n g a r och g r u p- p e r.

För stöd till verksamhet vars huvudsyfte är studier bör statsmakterna bygga vidare på bidraget til-l studiecirklar. Studieverksamheten

Prop. 1974: 28 64

bör kunna klart definieras. I kulturämnena bör den avse deltagarnas teoretiska och tekniska förkovran samtidigt som den redan från början syftar till att väcka och utveckla förmågan till konstnärlig gestaltning. Då det är värdefullt att bibehålla ett för hela folkbildningssektorn en— hetligt studiecirke'lbi'drag är kulturrådets förslag till vidgade bestäm- melser i huvudsak så utformade att de kan gälla all cirkelverksamhet.

Åldersgränsen 14 år för studiecirkeldeltagare utgör ett hinder för att inlemma de yngsta grupperna i aktiviteter där olika åldrar möts. Stats— bidrag 'bör utgå för verksamhet även inom den lägre åldersgruppen. Frågan om åldersgränsen för statsbidrag till ungdomsverksamhet be- handlas av barnstugeutredningen. I avvaktan på dess förslag lägger dock inte kulturrådet fram något förslag.

I fråga om studietidens längd föreslås att SÖ under en försöksperiod skall kunna ge generell dispens för längre sammankomster än tre tim- mar och när det gäller glesbygd också för kortare studietid än fyra veckor i kulturämnen.

Medverkan av expert eller fackman i studiecirkelarbetet bör få om- fatta högst 25 % av en cirkels totala antal studietimmar och gälla utan begränsning av antalet timmar vid varje sammankomst. Statsbidrag bör utgå med 75 % av kostnaderna för arvode, dock högst 75 kr. per studie- timme, och med 100 % av resekostnader och traktamente, dock högst 125 kr. per studietimme. I utpräglad glesbygd bör dispens kunna lämnas för högre ersättning för resekostnad och traktamente.

Studiebesök bör godkännas som statsbidragsgrundande för högst 30 % av en cirkels totala antal studietimmar. Studiecirklar i kultur— ämnen som antingen inriktas på praktiskt utövande verksamhet eller på repertoarstudier bör få omfatta minst 14 studietimmar under förut— sättning att dessutom minst tre inte bidragsberättigade besök på teater- föreställning, konsert, utställning eller motsvarande ingår. ,

Statsbidrag till studiecirkelledares resekostnad och traktamente bör kunna utgå i hela riket med 100 % av kostnaderna, dock högst 125 kr. per sammankomst om kortaste resväg mellan ledarens bostad och studiecirkelns sammanträdeslokal är minst 20 km.

övningslärare vid folkhögskola och musiker vid regionmusiken bör i likhet med vad som f.n. gäller för ämneslärare vid folkhögskola få räkna in ledaruppgiften för allmän studiecirkel i sin tjänstgörings- skyldighet.

Statsbidraget till studiecirklar bör indexregleras. Därutöver bör ske en realhöjning av bidraget med 10 kr. per studietimme.

Kulturrådet föreslår att ett 10 k a 1 t a k tiv i t e t s s t 6 d införs som komplement till studiecirkelbidraget. Syftet är att stimulera verk- samhet i nya, organisatoriskt enklare former, experiment samt aktivi- teter kring olika kulturutbud. Därigenom kan nya grupper och miljöer näs och en bredare aktivitet skapas. Bidraget bör utgå till förening-

Prop. 1974: 28 65

ar och organisationer men även till mindre fast organiserade grupper.

Det lokala aktivitetss'tödet bör inte utgå med ett schablonbelopp utan efter bedömning från fall till fall. Vissa minimiregler bör gälla beträf- fande antal deltagare, antal sammankomster och verksamhetens anknyt- ning till kulturområdet. Bidraget bör även kunna utgå till grupper för vilka kulturell verksamhet är ett medel för kontakt och gemenskap. Inga regler bör uppställas beträffande deltagarnas ålder, sammankoms- ternas längd. studiematerial eller ledarens formella kompetens. Bidra- get bör fördelas genom de kommunala myndigheterna.

Införandet av ett lokalt aktivitetsstöd bör föregås av ett komplette- rande utredningsarbete och av viss försöksverksamhet.

Ledamöterna Blomkvist, Häger och Jansson reserverar sig mot att fördelningen av det lokala aktivi'tetsstödet binds till de kommunala organen. Försöksverksamheten bör i det avseendet vara förutsättnings— lös.

Ledamoten Enquist reserverar sig till förmån för större resurser för lokalt aktivitetsstöd än vad kulturrådet beräknat.

Staten bör ge ett ökat stöd till ledarutbildning och me- todutveckling samt till -organisationskostnader inom studieförbund och övriga centrala organisationer på amatörverk- samhetens område. Statsbidragsgivningen bör utformas så att det är möjligt att anställa kulturarbetare för bl. a. utvecklingsarbete samt för beställningar av verk anpassade för de icke yrkesverksamma grupper- nas förutsättningar. Såväl i ledarutbildningen som i metodutvecklingen bör ett betydande samarbete kunna ske mellan organisationerna, kom- munernas frivilliga verksamhet och skolan. Kulturrådet uttalar sig för att statsbidraget till Studieförbunden för dessa ändamål delvis dispo— neras centralt genom Folkbildningsförbundet och att vissa medel specialdestineras till utvecklingsarbete i kulturämnena. Statsbidragsgiv- ningen till övriga centrala organisationer bör utvidgas till ytterligare organisationer utöver dem som i dag uppbär statSbidrag. Bidragen bör avse den centrala verksamheten och i princip inte fördelas till organisa- tionemas lokalavdelningar. _

Ökat statligt stöd bör utgå till e e n t r u rn bild nin g a r n a. Frå— gan om statsbidrag även bör utgå till decentraliserad verksamhet bör övervägas av det nya kulturrådet. Samhället bör svara för en avgiftsfri och väl fungerande arbetsförmedling inom kulturområdet. Även i fram- tiden bör det finnas utrymme för medverkan från centrumbildningar- na i förmedlingsarbetet.

Ökat stöd bör utgå till de handikappades kulturell a v e r k s a m h e t. Målet bör vara att integrera handikappverksam— heten i annan verksamhet och att beakta handikappaspekten inom varje verksamhet. Riksstatsanslaget Bidrag till de handikappades kul- turella verksamhet bör därför delas upp på olika riksstatsanslag.

Prop. 1974: 28 66

7.2.2. Yrkesmässig verksamhet

Det böri fortsättningen göras en klarare gränsdragning mellan yrkes- mässigt och icke yrkesmässigt arbetande grupper inom de olika konst— områdena. Grupper som genom sitt yrkeskunnande kan jämställas med den yrkesmässiga verksamheten inom institutionerna bör få arbeta under liknande ekonomiska villkor som gäller för institutionerna. Sam- tidigt bör gruppernas frihet, öppenhet och smidighet bibehållas.

Tre vägar föreslås för ett förbättrat statligt stöd. Centralt fördelade bidrag bör utgå till grupper som inte önskar an— knytning till institution eller annan stödjande part. Sådant bidrag kan utgå som årsanslag, projektbidrag, eller bidrag till visst ändamål t.ex. utrustning. Statsbidraget bör inte täcka större andel av totalkostnaden för dessa grupper än för övriga grupper. Gruppen får själv svara för kompletterande finansiering. Det nya kulturrådet bör fördela huvud- delen av de medel som står till förfogande för centrala bidrag. Åter- stoden bör fördelas av ett organ sammansatt av exempelvis kultur- arbetare. Detta för att möjliggöra alternativa bedömningar av experi— mentella och kontroversiella grupper.

Institutionsanknytning är den andra vägen att ge statsbidrag. Institu- tionen svarar då för finansieringen utöver statsbidraget. Samarbets— formerna mel-lan institutionen och gruppen preciseras lämpligen genom ett avtal som också garanterar gruppen nödvändig frihet. Anknytning kan ske till lokal eller regional institution men anknytning kan också ske till Svenska riksteatem, Institutet för rikskonserter eller statens försöksverksamhet med riksutställningar.

Den tredje vägen för samhällsstöd är anknytning till annan part än institution. Annan part kan vara kommun, landsting eller organisation. Denna part svarar då för kompletterande finansiering utöver statsbi- drag.

7.3. Remissyttranden

Remissinstanserna uttalar sig i allmänhet mycket uppskattande om kulturrådets syn på den fria kollektivt skapande verksamheten och för- slagen att väsentligt öka stödet till denna.

SÖ instämmer helt i kulturrådets betoning av det fria skapandets betydelse inom ramen för en aktiverande kulturpolitik som syftar till förbättrad kommunikation mellan grupper och enskilda. SÖ anser också att verksamheten har ett egenvärde som inte är beroende av presta- tionernas och produkternas kvalitet. Amatörers prestationer kan i rätt sammanhang dock mycket väl ha samma värde som professionella kul- turarbetares. SÖ anser dock att kulturrådet 'bort ägna större uppmärk- samhet åt folkhögskolan.

Svenska kommunförbundet instämmer i den höga prioriteringen av

Prop. 1974: 28 67

fritt kollektivt skapande och framhåller amatörverksamhetens funktion av komplement och motvikt till den traditionella utbudskulturen. En ökad satsning på självverksamhet kommer att medföra en stimulans för kulturlivet i dess helhet.

Folkbildningsförbundet instämmer i likhet med flertalet studieför- bund och LO i vikten av en satsning på den fria kollektiva skapande verksamheten. LO bedömer det som en av de angelägnaste uppgifterna att ge väsentligt förbättrade villkor åt en bred folklig kulturaktivitet. KF, Svenska metallindustriarbetarförbundet och Stockholms läns fack- liga centralorganisation understryker att amatörismen utgör underlag för en väl fungerande och utnyttjad professionell kulturverksamhet.

Ett antal instanser som principiellt instämmer i förslagen om en satsning på fritt kollektivt skapande har dock vissa allmänna invänd— ningar eller kommentarer att göra.

Sveriges författarförbund ansluter sig till kulturrådets allmänna syn. Det finns enligt förbundet ingen principiell motsättning mellan icke yrkesmässig och yrkesmässig verksamhet. Förbundet framhåller dock samtidigt risken av att amatörer kan komma att ersätta yrkesutövare bara av det skälet att arrangörerna inte har medel att på ett försvarligt sätt betala de yrkesverksammas prestationer. Även Konstnärernas riks- organisation framför liknande synpunkter.

SAF menar att det inte av betänkandet framgår vad som skiljer fri skapande verksamhet från annan verksamhet och anser att statsbi- drag till »s. k. fri verksamhet» förutsätter att den fyller vissa kvalitets- krav och inte är rent politisk.

Bl.a. Konstnärernas riksorganisation och Svenska Slöjdföreningen understryker att kvalitetskravet inte får bli eftersatt.

LO yrkar liksom ABF på att en fortsatt utredning görs beträffande de svårigheter för amatörgrupperna som hänger samman med upphovs— rättsliga bestämmelser och förlagsrätter, vilka gör det svårt att arbeta med aktuellt material, och med det faktum att hjälpmedel och instru- ment är underkastade den kommersiella produktions- och försäljnings— apparatens villkor.

SACO understödjer i och för sig tanken på en ökad satsning på den fria kollektiva skapande verksamheten men anser det helt orealistiskt att några påtagliga resultat kan nås med den av kulturrådet skisserade modellen. Man framhåller att den fria verksamheten i stället bör stödja sig på redan etablerade institutioner, främst bibliotek och museer. Flera andra remissinstanser bl.a. statens scenskola i Stockholm, Hallands museum och Norrbottens museum anser också att institutionerna kan fylla en funktion i den fria skapande verksamheten genom att till- handahålla lokaler, utrustning och tekniska rådgivare.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum beklagar att kulturrådet varit allför bundet av den traditionella inriktningen på

Prop. 1974: 28 68

konstnärlig aktivitet. De möjligheter till fri skapande verksamhet som finns inom de kulturhistoriska museernas och kulturminnesvårdens verksamhetsområde har därigenom inte beaktats.

Teatercentrum anser det självklart att gemenskaps- och aktionsgrup- per skall få anslag för sin verksamhet.

Statens ungdomsråd anser att en översyn av det samhälleliga stödet till fritids- och kulturaktiviteter också bör omfatta frågan om kost- nads- och ansvarsfördelningen mellan stat, landsting. och primärkom— muner. .

Svenska kommunförbundet anser att förslagens förverkligande är helt beroende- av det statliga stödets omfattning.

Ett par remissinstanser har mer generella invändningar mot kultur- rådets förslag.

Svenska filminstitutet ifrågasätter om betänkandets prioritering av den praktiska färdighe'ten och utveckling av den egna förmågan till konstnärlig gestaltning före uppövandet av färdigheten att motta ett 'kul- turutbud är berättigad.

Den enda instans som avvisar tanken på ett utbyggt statligt stöd till fritt kollektivt skapande är RRV. Enligt verkets uppfattning bör ut- vecklingen av kulturell verksamhet vid sidan. om institutionerna till- godoses genom kommunala bidrag.

En rad remissinstanser behandlar frågan om k a n al e r n a f ö r b i (1 r a g 5 f ö r (1 el n i n g e n. Meningarna är delade. Kulturrådets uppfattning biträds bl.a. av länsstyrelserna i Stockholms och Västman- lands län samt av ett antal kommuner. Svenska kommunförbundet tar inte uttryckligen ställning i principfrågan men välkomnar de olika före- slagna stödformerna till kommunerna. Andra remissinstanser som statens ungdomsråd, ABF, Studieförbundet Medborgarskolan, LO och ett antal kommuner anser att de statliga bidragen bör koncentreras till studieförbundens verksamhet. Det finns enligt ABF, inget som tyder på att bredden på kulturverksamheten skulle bli större om de statliga med- len fördelades över två kanaler i stället för att som nu koncentreras till Studieförbunden. Landstingsförbundet anser allmänt att folkrörelsernas betydelse bör betonas starkare när en ny kulturpolitik utvecklas. Ytter- ligare andra remissinstanser, bl. a. centrumbildningarna i gemensamt yttrande och ett par kommuner anser i stället att kommunerna som po- litiskt ansvariga organ bör vara den viktigaste kanalen för fördelning av statsbidrag.

De flesta remissinstanser som yttrat sig angående d e n f r iv i l li g a k 0 m rn un al a v e r k 5 a 111 h e t e n är positiva till kulturrådets för- slag om statligt stöd och om en utvidgning av verksamheten till andra områden än musik. Många remissinstanser kommer endast indirekt in på frågan om statsbidrag i samband med den principiella diskussionen om de två kanalerna för det statliga stödet.

Prop. 1974: 28 ' 69

Svenska kommunförbundet pekar på kommunerna-s betydande kost- nader för musikskolan och finner det väsentligt att kulturrådets förslag om statsbidrag förverkligas. Staten bör lämna ett minst lika gynnsamt stöd till den kommunala musikskolan som till motsvarande aktiviteter på folkbildningssidan. Förbundet anser att utvecklingen inom Övriga konstområden i främsta rummet bör komma till stånd genom insatser i anslutning till grundskolan och gymnasieskolan.

Flera remissinstanser — bl.a. Sö, teater- och musikrådet, organisa- tionskommittén för högre musikutbildning och Folkbildningsförbundet tar allmänt upp önskvärdheten av en närmare samverkan mellan musikskolan och skolväsendet i Övrigt. SÖ föreslår att en försöksverk- samhet i detta syfte anordnas.

LO, TCO, ABF och Helsingborgs kommun vill att musikskolorna och verksamhet inom andra konstområden skall ingå i skolans fritids- verksamhet. TCO föreslår att skolornas fritidshem skall erbjuda kultu- rella aktiviteter som musik, sång, teckning, målning, skulptering, teater, dans, foto, film, litteraturstudier och författande, aktiviteter som kan utvecklas till lokala konstskolor. Dessa lokala konstskolor bör byg- gas upp med musikskolorna som förebild och vara underställda skol- styrelserna. De bör emellertid mera direkt inordnas i den övriga skol- verksamheten och få statsbidrag enligt samma regler som för skol- väsendet.

Även ABF anser att fritt skapande bland barn och ungdom bör inord- nas i skolornas fritidsverksamhet. Förbundet avstyrker därför en ut- byggnad av de kommunala musikskolorna. ABF anser också att kul- turrådets förslag kommer att stimulera den kommunala verksamheten till förfång för det föreningsanknutna ungdomsarbetet. Unga Örnars riksförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framför liknande synpunkter. ABF förordar en särskild utredning i frågan.

Flera andra remissinstanser berör förhållandet mellan den kommu- nala verksamheten och motsvarande verksamhet -i föreningsregi. SÖ, som instämmer i kulturrådets principiella åsikter, framhåller att kom- munens åtaganden inte bör få inskränka möjligheterna för den organi- sationsanknutna fria skapande verksamheten.

Svenska kommunförbundet betonar kommunernas ansvar att stödja verksa-mhet i organisationernas regi. Först när verksamheten nått en sådan omfattning att den inte längre kan handhas av studieförbund eller annan förening bör den överföras i kommunal regi och då till kulturnämndens ansvarsområde.

LO anser att det behövs en socialt inriktad bestämning av målen för den kommunala verksamheten. Erfarenheterna från musikskolan visar klart att det finns risker för en utveckling till enbart elitskola där de vanliga mekanismerna av privilegiering och utslagning gör att sam- hällets satsning framför allt "kommer de redan gynnade grupperna till

Prop. 1974: 28 70

del. Unga Örnars riksförbund och ett par kommuner framför liknande synpunkter. Musikaliska akademiens styrelse och musikhögskolan i Stockholm betonar däremot vikten av att tillvarata de begåvade elever som vill ägna sig åt musikeryrket.

Beträffande de förslag som berör föreningar och grupper så godtar en rad remissinstanser utan invändningar eller kommentarer de för- ändringar som föreslås beträffande statsbidraget till s t 11 d ie e i r kl a r. Hit hör Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och ett antal kommuner.

Även många instanser som närmare kommenterar enstaka punkter — t. ex. Folkbildningsförbundet och flertalet studieförbund ger ut- tryck för ett allmänt instämmande i övriga delar av förslaget.

Några instanser som Teaterforum och Samarbetsrådet för Sveriges körer (KÖRSAM ) hävdar att studiecirkeln är mindre väl lämpad som arbetsform för vissa typer av skapande verksamhet och föreslår andra bidragsformer. KÖRSAM menar dock att i avvaktan på bättre former för stöd åt körverksamhet bör studiecirkeln ha kvar även denna upp- gift. Svenska danspedagogförbundet betonar att reglerna för studie- cirkelbidrag till dans skall anpassas till den typ av verksamhet det gäller.

Statens handikappråd och handikapputredningen anser att bestäm- melserna bör utformas så att handikappades deltagande underlättas.

ABF anser att en allmän översyn bör göras av bidragsvillkoren för studiecirkelverksamhet.

Kulturrådets uppfattning beträffande å 1 d e r 5 g r ä n s e n för del- tagare i studiecirklar delas bl. a. av Studieförbundet Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan och Gävleborgs läns bildningsförbund. ABF instämmer i att åldersgränsen inte bör ändras nu. SÖ anser att åldersgränsen inte bör ändras men påpekar att de särbestämmelser som gäller för musikcirklar eventuellt kan utvidgas till att också gälla andra områden. Det förutsätter dock genomarbetade material och metoder för den åldersintegrerade verksamheten.

Frågan om s t u d i e t i d e n s lä n g d berörs av några rcmissin- stanser. Studieförbundet Medborgarskolan önskar en större frihet att fördela det stadgade antalet studietimmar i tiden och anser att kortare studietid än fyra veckor bör medges generellt. ABF stöder kulturrådets förslag om dispens för längre sammankomster i kulturämnen än tre timmar per studie-tillfälle. Förslaget om dispens för kortare studietid än fyra veckor -i glesbygd finner ABF inte motiverat. SÖ är f.n. inte beredd att tillstyrka en allmän förlängning av cirkelsammankomsterna. Däremot kan övervägas att en viss del av sammankomsterna under en studieperiod får omfatta fler än tre timmar. SÖ biträder inte förslaget om dispens för kortare studietid än fyra veckor i glesbygd.

Kulturrådets förslag om expertmedverkan och studie- b e s ö k biträds av Folkbildningsförbundet och flera studieförbund.

Prop. 1974: 28 71

Den nuvarande begränsningen av fackmannamedverkan avser att främja studiecirkelns speciella metodik, betonar SÖ som i princip in— stämmer i kulturrådets förslag men anser att förslagen bör bedömas med viss restriktivitet och att formerna för sådana inslag bör utredas när- mare. ABF, som i övrigt delar kulturrådets uppfattning, anser att inslaget av faekmannamedverkan tillsammans med studiebesöken endast bör få utgöra en tredjedel av studietiden.

Förslagenifråga om ledares resekostnader och trak- t a m e n t e n In. m. stöds bl. a. av Folkuniversitetet och TBV.

SÖ tillstyrker förslagen beträffande övningslärare vid folkhögskola och regionmusiker. SÖ uttalar sig inte om bidrag till cirkelledares rese- och traktamentskostnader.

ABF ansluter sig till kulturrådets förslag om bidrag till cirkelledares resekostnader och traktamenten men förordar att förslaget prövas i samband med en allmän genomgång av bidragsvillkoren för studie- cirkelverksamheten. Förbundet anser inte att regionmusiker men där- emot övningslärare vid folkhögskolor bör få inräkna ledarskap i studie— cirkel i sin tjänstgöringsskyldighet.

Studieförbundet Vuxenskolan föreslår att redan en resväg om 10 km skall kunna berättiga till reseersättning för ledaren.

Folkbildningsförbundet, ABF, Nykterhetsrörelsens bildningsverksam- het och Sveriges kyrkliga studieförbund förordar att bidrag även skall kunna utgå till cirkeldeltagares resa, framför allt i glesbygd.

Organisationskommittén för regionmusiken anser att regionmusiken övergångsvis kan bistå med studiecirkelledare jämsides med att peda- goger utbildas.

Nästan alla instanser som kommenterar kulturrådets förslag om bi d r a g s 11 i v ä n instämmer såväl i förslaget om indexreglering som i förslaget om en realhöjning av bidragsnivän med 10 kr. per studie- timme.

Folkbildningsförbundet, ABF, N ykterhetsrörelsens bildningsverksam- het, LO och Svenska riksbyggen anser att den realhöjning som rådet föreslagit måste komma till stånd under de närmaste åren. På sikt mås- te samhället svara för samtliga kostnader för verksamheten så att del- tagarna i en studiecirkel likaväl som elever vid kommunal vuxenutbild— ning inte bchöver vidkännas några kostnader för sina studier.

Stockholms läns fackliga centralorganisation anser att högre bidrags— ramar kan vara motiverade för kulturämnena än för övrig studiecirkel— verksamhet på grund av de ofta högre lokal- och materialkostnaderna för de förstnämnda ämnena.

RRV avvisar förslaget om indexreglering. Förslaget om att inrätta ett lokalt aktivitetsstöd får stöd av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan.

SÖ finner att studiecirkelbestämmelserna inte alltid medger att

Prop. 1974: 28 72

kulturarrangemang följs upp av andra aktiviteter och att det därför behövs bidrag av den typ kulturrådet skisserar. SÖ framhåller vikten av att bl. a. de handikappades intressen tillgodoses. En försöksverksam- het bör bygga på erfarenheter från vissa försök som SÖ, Riksutställ- ningar och Folkbildningsförbundet redan gjort. Den bör ledas av SÖ.

Svenska kommunförbundet tillstyrker att ett lokalt aktivitetsstöd in- förs men vill markera att huvudinriktningen bör vara att stödja kultur- verksamhet inom förenings- och organisationslivet. Möjligheten att samordna det föreslagna stödet med stödet till ungdomsorganisationer- nas lokala verksamhet bör övervägas.

LO ansluter sig i princip till tanken att det skapas bidragsformer för skapande verksamhet utanför studiecirkelns ram men avstår i övrigt från att ta ställning.

ABF tillstyrker en försöksverksamhet i enlighet med de riktlinjer reservanterna Blomkvist m. fl. anför. Försöksverksamhcten bör emeller- tid föregås av preciseringar av kulturrådets tankar, något som även LO anser. ABF presenterar också en alternativ modell för lokalt aktivi- tetsstöd som syftar till att stimulera en seriös och kvalitetsinriktad verksamhet.

Vissa remissinstanser är dock i huvudsak skeptiska eller negativa till inrättandet av det nya stödet.

Statens ungdomsråd invänder inte mot målsättningen för kultur— rådets förslag men finner förslaget orealistiskt och otillräckligt. Bestäm- melserna =blir svåra att tolka och kontrollera.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om förslaget inte innebär att varje form av kulturell verksamhet skulle kunna få statsstöd vilket länsstyrelsen finner tveksamt.

Frågan om kanalerna för fördelningen av aktivitetsstödet har väckt en livlig diskussion bland remissinstansema. Många behandlar frågan i samband med diskussion av de allmänna fördelningsprinciperna för det statliga stödet. De remissinstanser som har uttalat sig direkt om kanaler för fördelningen av det lokala aktivitetsstödet fördelar sig i tre grupper.

En grupp instämmer i kulturrådsmajoritetens åsikt att kommunerna bör fördela stödet. Denna uppfattning har bl.a. Hallands läns landsting, ett antal kommuner, Konstnärernas riksorganisation, Svenska teater- förbundet och centrumbildningarna i gemensamt yttrande.

En andra grupp av remissinstanser anser liksom reservanterna Blom- kvist, Häger och Jansson att Studieförbunden inte på förhand bör ute- slutas som fördelningskanal. Frågan om fördelningskanaler bör även den prövas förutsättningslöst. Til-l denna grupp hör bl.a. teater- och musikrådet, Svenska kommunförbundet, ett antal kommuner, Folk- bildningsförbundet och flera studieförbund.

Prop. 1974: 28 73

Den tredje gruppen remissinstanser förordar att stödet fördelas via studieförbunden. Hit hör bl. a. SÖ och ett par studieförbund.

De instanser som kommenterat storleken av det lokala aktivitets- stödet anser i allmänhet stödet vara otillräckligt och instämmer i många fall med ledamoten Enquists reservation. Remissinstanser som finner förslaget otillräckligt i det avseendet är bl. a. SÖ, statens ungdomsråd, flera kommuner, Svenska teaterförbundet och centrumbildningarna i gemensamt yttrande.

De remissinstanser som behandlar frågan om statsbidrag till le (1 a r - utbildning, metodutveckling och organisations- k 0 s t n a d e r inom studieförbunden och övriga centrala organisa- tioner på amatörområdet stöder i allt väsentligt kulturrådets förslag.

Förslagen beträffande studieförbunden stöds av bl.a. SÖ, Folkbild- ningsförbundet, flera studieförbund och LO.

Vissa avvikande eller kompletterande synpunkter fram-förs dock. SÖ påpekar att folkhögskolan är en resurs för ledarutbildning. 'ABF anser inte att en del av bidraget till metodutveckling skall disponeras centralt av Folkbildningsförbundet. ABF anser vidare att även annan verksamhet än studiecirklar bör ligga till grund för fördelning av bidrag till studieförbundens organisationskostnader. Folkbildningsförbundet och ABF önSkar en större bidragsökning till organisationskostnadema än vad kulturrådet skisserat.

Förslagen beträffande övriga centrala organisationer på amatörom- rådet biträds bl. a. av Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, M u- sikaliska akademiens styrelse, Institutet för rikskonserter, Samarbets— rådet för Sveriges körer (KÖRSAM ), Föreningen Sveriges jazzmusiker, Teaterforum och ABF. Studieförbundet Vuxenskolan anser att också invandrarorganisationernas kulturella arbete bör stödjas. Sveriges orkes— terföreningars riksförbund (SOR) hälsar kulturrådets förslag med till- fredsställelse. Förbundet erinrar samtidigt om de förslag bl.a. beträf- fande regionmusikernas medverkan i SCR-orkestrarna som förbundet lagt fram i en egen utredning. Organisationskommittén för regionmusi- ken framhåller liksom kulturrådet att denna medverkan får vägas mot behoven inom andra delar av musiklivet.

De flesta remissinstanser som har yttrat sig över stödet till c e n t- r u m b i 1 d 11 i n g a r n a s kulturpolitiska uppgifter tillstyrker att det statliga stödet ökas. En stark betoning av värdet av centrumbildning- arnas verksamhet kommer till uttryck i yttranden från Klys, Konst- närernas riksorganisation, Föreningen Svenska tecknare, Svenska foto- grafernas förbund och i ett gemensamt yttrande från centrumbildning- arna. Klys anser att centrum'bildningarna är organ för den rullande kulturpolitiska förändring som kulturrådet efterlyser.

Även Studieförbundet Vuxenskolan, ABF och Sveriges kristna social— demokraters förbund betonar centrumbildningamas betydelse som me-

Prop. 1974: 28 74

del för att vidga kontakten mellan konstnärerna och publiken. Organi— sationerna framhåller emellertid att centrumbildningarnas utbud måste formas i samspel med publiken. De båda sistnämnda organisationerna anser att ett sådant samspel bäst säkerställs om de enskilda framträ— dandena inte betalas av centrumbildningarna utan av de lokala arran— görerna med bidrag från stat och kommun.

Svenska filminstitutet anser att centrumbildningarna inte kan be— traktas som en enhetlig företeelse och att såväl verksamhetens omfatt- ning som kvalitativa aspekter bör beaktas vid fördelningen av sam— hällsstöd. Svenska musikerförbundet ifrågasätter om inte större effekt skulle kunna nås om resurserna satsades på redan existerande organisa- tioner med färdiga administrativa organ.

Centrumbildningarna i ett gemensamt yttrande, Konstnärernas riks- organisation och Föreningen Svenska tecknare anser att stöd skall kunna utgå för decentraliserad verksamhet. Det anser däremot inte ABF som hänvisar till sitt förslag att de lokala arrangemang i vilka centrumbildningarnas medlemmar medverkar 'bör betalas av arrangö- rerna.

Klys anser att inga inskränkningar bör göras i centrumbildning- arnas verksamhetsområden och att den arbetsförmedlande verksam- heten sålunda bör vara kvar. Även Konstnärernas riksorganisation vill att centrumbildningarna skall ha kvar sina arbetsförmedlande fun-k— tioner. Institutet för rikskonserter, som tillstyrker statsbidrag till cent- rumbildningarna framhåller att den statliga arbetsförmedlingen i första hand bör byggas ut och att Rikskonserter och regionala organ i fram- tiden bör ges bättre möjligheter att engagera artister. En viss kontakt- skapande verksamhet kan dock böra stödjas även i fortsättningen. ABF anser att samhället och inte centrumbildningarna bör svara för uppgif- ten att vara arbetsförmedlarc.

En rad remissinstanser, bland dem SÖ, ABF, LO, Sveriges social- demokratiska ungdomsförbund och Unga Örnars riksförbund instäm- mer i bchovet av ökade resurser för 11 a n d i k 8. p p a d e s k u [ t u - r e ] la v e r k 5 a m h e t. Handikapputredningen vill i avvaktan på rc- sultatet av sitt utredningsarbete inte uttala sig om medelsbehovet.

ABF och LO ansluter sig till målet att handikappverksamheten bör integreras i annan verksamhet. Också SÖ, statens handikappråd, handi- kapputredningen och Handikappförbundens centralkommitté delar den uppfattningen. De anser att det statliga stödet till handikapp-åtgärder i princip bör ställas 'till förfogande under de anslag där verksamheten sakligt hör hemma. Med hänsyn till att handikappstödet befinner sig i ett försöks- och uppbyggnadsskede är de dock inte beredda att f.n. förorda kulturrådets förslag att anslaget Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet delas upp på olika riksstatsanslag.

Remissinstanserna hälsar i allmänhet med tillfredsställclse kultur-

Prop. 1974: 28 75

rådetsförslagatt de yrkesmässigt arbetande fria grup- p c rna bör få ökat stöd. Från många håll understryks att grupperna utgör ett värdefullt komplement till kulturinstitutionerna.

En rad instanser instämmer i kulturrådets åsikt att en klar gräns- dragning måste göras mellan yrkesmässigt och icke yrkesmässigt arbe- tande grupper. ABF framhåller att de fria gruppernas medlemmar måste ha utbildning och talang som är fullt i nivå med de till institu- tionerna knutna kulturarbetarnas och en lön och anställningstrygghet som är jämförbar med dessas. Det skulle enligt ABF vara olyckligt om de fria grupperna, som i första hand kommer i kontakt med de miss- gynnade grupperna i samhället, skulle komma att representera en andra klassens kultur i jämförelse med vad som presenteras vid institutioner- na. Statens scenskola i Göteborg är orolig för att den många gånger bristande utbildningen hos medlemmarna i de fria grupperna skall leda till en utveckling mot ett framtida outbildat teaterproletariat. Scen- skolan föreslår att fortbildningen vid scenskolorna i första hand öppnas för mindre grupper eller medlemmar av fria grupper så att dessa kan komplettera sina eventuella utbildningsbrister. Luleå kommun anser däremot att den förordade gränsdragningen mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet är tvivelaktig.

LO anser att formerna för samhällets stöd behöver prövas ytter- ligare. Moderata ungdomsförbundet anser att de fria grupperna eko- nomiskt framför allt bör stödjas av kommunerna.

Malmö kommun är tveksam om kulturrådets förslag verkligen kan ge grupperna både den önskvärda tryggheten och bibehållen konstnär- lig frihet.

I fråga om de föreslagna tre vägarna för fördelning av stödet är meningarna delade.

Kulturrådets förslag om tre vägar biträds av Svenska kommunför- bundet, nägra kommuner, Institutet för rikskonserter och Svenska musikerförbundet.

Teatrarnas riksförbtmd, Göteborgs och Helsingborgs stadsteatrar, Folkteatern i Göteborg och Norrköpings orkesterförening godtar för- slaget om anknytning av fri grupp till institution. Teatrarnas riksför- bund anser att systemet med centrala bidrag hittills praktiserats med mindre gott resultat. Förbundet ställer sig också tveksamt till anknyt- ning till annan part än institution.

Några kommuner betonar särskilt möjligheten av anknytning till annan part än institution.

En stor grupp remissinstanser är kritiska mot förslaget om institu- tionsanknytning och betonar framför allt de centrala bidragens roll.

Teater- och musikrådet anser att de centrala bidragen är den hittills mest framgångsrika formen för stöd åt fria grupper och att dessa där- för bör höjas väsentligt. Bidragen bör —- inte minst för rättvisans skull

Prop. 1974: 28 76

— som hittills fördelas av ett enda organ, det nya kulturrådet, i det fall detta inrättas. Rådet är mycket tveksamt till förslaget om anknyt- ning av fria grupper till institutioner. Rådet anser att det enbart blir en extra omgång för att fördela statsbidrag och att institutionsanknyt- ning snarast innebär att en grupp är stadd i upplösning. Rådet ser dock gärna ett samarbete mellan fria grupper och institutioner präglat av oberoende från båda håll. Särskilt nämns Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar vilka skulle kunna handha distribution och stå till tjänst med vissa hjälpmedel. Den tredje stödformen — anknytning till landsting, primärkommun eller organisation — anser rådet vara ett mer utvecklingsbart alternativ.

Även Teatercentrum, Svenska teaterförbundet och Sveriges drama- tikerförbund avvisar förslaget att kanalisera stödet till fria grupper genom institutioner. Förslaget anses utgöra ett hot mot de fria grup- pernas integritet. Teatercentrum och Svenska teaterförbundet anser att den personal som skulle behövas inom institutionerna för att admi- nistrera fria grupper lika väl skulle kunna anställas av grupperna själva eller Teatercentrum.

ABF ställer sig av principiella skäl tvekande till förslagen om an- knytning till institutioner, landsting eller kommuner och förordar att stödet till de yrkesmässigt verksamma grupperna antingen går direkt i form av centrala bidrag eller genom anknytning till större organisa- tioner. Av kvalitetsskäl förordar ABF en långsammare anslagsutveck- ling än kulturrådet.

Svenska filminstitutet framhåller liksom flera andra remissinstanser att det stora värdet med de fria grupperna är just deras frihet. Mot den bakgrunden ä-r f-ilminstitutet tveksamt till förslaget att knyta fria grupper till institutionerna. Däremot är det rimligt att institutionerna hjälper de fria grupperna. .

Andra remissinstanser som också är kritiska till en institutionsan- knytning av fria grupper är statens scenskola i Malmö, Malmö stads- teater, Malmö kommun, Upsala stadsteater och stadsteatern Norrkö- ping—Linköping.

Prop. 1974: 28 77

8. Kulturarrangemang utanför institutionerna

8.1. Nuläge

Något statsbidrag til'l ku'lturarrangemang utanför institutionerna av den .typ kulturrådet föreslår finns inte i dag. Det nuvarande statsbi- draget til'l föreläsningsverksamhet fyll-er dock delvis denna funktion. Föreläsningsverksamheten utgör också ett komplement till studiecirkel- verksamheten. Villkoren för statsbidrag regleras i ku-ngörelsen (1963: 463, omtryckt 1973: 409) om statsbidrag till det fria och frivilliga folk— bildningsarbetet.

Statsbidrag utgår för föreläsningar som anordnas av länsbildnings- förbund, lokala föreläsningsföreningar och studieförbund. Föreläsning- arna skall vara offentliga. Undantag från offentlighetskravet gäller bl.a. för föreläsningar vid centrala kurser anordnade av studieförbunden och deras medlemsorganisationer, föreläsningar på vårdanstalter och för handikappade. Framträdanden med sång, musik, uppläsning och dra- matisk framställning likställs i bidragshänseende med föreläsning. Stats- bidrag utgår för arvoden, resekostnadsersättning och traktamenten för medverkande med högst 75 % av det belopp som totalt under budget- året utbetalas till de medverkande. Som centralt organ för föreläsning- ar finns en föreläsningsbyrå vars styrelse utses av Folkbildningsförbun— det och vars föreståndare skall vara godkänd av SÖ som är tillsyns- myndighet.

Verksamhetsåret 1972/73 utgick bidrag till totalt ca 22 600 föreläs- ningstimmar. Det totala antalet åhörare uppgick till 765000. Av före- läsningstimmarna avsåg ca 9700 eller 43 % föreläsningar och andra program i kulturämnen.

' 8.2 Kulturrådet

Kulturrådet föreslår a-tt ett statsbidrag till kulturarrangemang utanför institutionerna införs. Syftet är att stimulera föreningar av olika slag att bredda sin verksamhet genom att efterfråga program från ensk-ilda konstnärer, yrkesmässigt arbetande grupper och institutioner men även från amatörgrupper. Bidraget bör avlösa nuvarande statsbidrag till föreläsningar.

Statsbidraget bör utgå till såväl offentliga .som interna fören-ings- arrangemang och avse föreläsningar, sång, musik, teater, dans samt sådana utställn-ingar och filmvisningar som beledsagas av en muntlig introduktion. Bidraget bör få användas för arvoden, resekostnadsersätt- ning och traktamenten för medverkande, för utställnings- och fil-m- hyror samt för studiematerial, teknisk personal och transporter.

Prop. 1974: 28 78

Bidraget bör utgå ti-l'l studieförbund och 'länsbildningsförbund. Genom samverkan mellan dessa och kommuner och landsting bör arrange— mangen även nå slutna institutioner. Bidrag bör även kunna utgå till föreningar och organisationer som inte är medlemmar av studieför- bu-nd. Därigenom bör bl.a. filmstudiorörelsen få bättre a-rbetsmöjlig- heter. Administrativt bör dock även bidraget till sådana mottagare kanaliseras via studieförbund och länsbil-dningsförbund.

Om en kvotering av bidragen måste ske vilket sker ida-g beträf- fande föreläsningsbidraget — bör olika regioner, olika arrangörer och olika verksamheter, däribland de traditionella föreläsningarna, tillgodo- ses. En särskild kvot bör avsättas för föreningar utanför folkbildnings- organisationerna.

Bidrag bör inte utgå om statsbidrag för samma ändamål utgår i annan ordning. En viss samordning med Svenska riksteaterns och Institutets för rikskonserter verksamhet är därför nödvändig. Det statliga an- slaget för kul-turarrangemang bör få betydligt större omfattning än anslaget till föreläsningsverksamhet.

Bidraget bör administreras av en förmedlingsbyrå vars styrelse utses av Folkbildningsförbundet. Det nya kulturrådet bör vara tillsynsmyn- dighet.

Ledamoten Enquist reserverar Sig till förmån för en utökning av fö-rmedlingsbyråns styrelse med representanter för föreningar utanför folkbildningen och för producentgrupperna.

8.3. Remissyttranden

Samtliga remissinstanser, med något undantag, tillstynker införandet av ett statsbidrag till kulturarrangemang. Behovet av en kraftig ökning av anslaget i förhållande till föreläsningsanslaget understryks allmänt.

RRV anser dock att ifrågavarande verksamhet främst bör stödjas genom kommunala bid-rag.

Avvikande eller kompletterande synpunkter framförs beträffande vissa delar av förslaget.

SÖ förutsätter att verksamheten inte binds inom ramen för det enligt SÖ:s uppfattning snäva kulturbegrepp som kulturrådet använder.

Folkbildningsförbundet, Folkbildningsorganisationernas föreläsnings- byrå och flera studieförbund betonar vikten av att föreläsningarna får fortsatt stöd.

Konstnärernas riksorganisation och Svenska filminstitutet motsätter sig att bidrag endast skall utgå till sådana utställningar resp. filmvis- ningar som beledsagas av muntlig introduktion.

Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå och TBV pekar på riskerna för kommersiellt missbruk och framhåller att en klar gräns

Prop. 1974: 28 79

måse upprätthållas mot rena underhållningsar-rangemang. Några rc- missinstanser, bl. a. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, anser att en viss kontroll av kvaliteten måste upprätthållas.

Bl. a. SÖ, statens handikappråd, Folkbildtzingsorganisationernas före- läsningsbyrå, handikapputredningen och Handikapporganisationernas centralkommitté anser att högre bidrag bör utgå för verksamhet bland handikappade. Centralkommittén anser liksom Sö att hänsyn också bör tas till olika typer av vårdinstitutioner.

Helsingborgs och Lysekils kommuner anser att även biblioteken bör få del av bidraget för kulturarrangemang.

Flera remissinstanser berör sättet för förmedling av bidraget. Me- ningarna är delade. Kulturrådets förslag stöds bl. a. av SÖ och Folk- bildningsförbundet. Däremot anser ABF att länsbildningsförbunden i sin egenskap av regionala samarbetsorgan m-e-l'lan studieförbunden inte Skall fungera som arrangörer. Därför bör bidrag endast kanalisera-s genom studieförbunden. Studie-förbundens distrikt eller avdelningar bör också stå som medarrangörer för sådana arrangemang som anordnas av organisationer utanför förbunden. Centrumbildningarna anser i gemensamt yttrande liksom bl. a. Svenska teaterförbundet att bidraget bör förmedlas genom poli-tiskt ansvariga organ, närmast de kommunala kulturnä-mnderna. Filmcentrum anser dock att bidragen i första hand skall gå direkt till kulturarbetarna.

Även i fråga om vilket organ som skall fördela bidraget är mening- arna i v-iss mån delade. Kulturrådets förslag godtas av bl.a. SÖ, Folk- bildningsförbundet, ABF och Studieförbundet Vuxenskolan. Några re- missinstanser, bland dem Sveriges författarförbund, godtar förslaget om en för-medlingsbyrå men stöder ledamoten Enquists reservation beträf- fande sammansättningen av byråns styrelse. Studieförbundet Medbor- garskolan anser att det bör utredas om inte bidraget kan fördelas av SÖ eller motsvarande organ.

Några remissinstanser, bland dem SÖ och Sveriges författarförbund uttalar att det inom varje län bör avsättas en kvot av anslaget avsedd för föreningar utanför folkbildningen.

SÖ och ett par studieförbund anser att SÖ bör vara tillsynsmyndig- het för bidraget till kulturarrangemang.

SÖ, T BV och Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå pekar på behovet av resurser för utbildning oeh metodutveckling i anslutning till kulturarrangemangen.

ABF förordar en snabbare ökning av statsbidraget än vad kulturrå- det skisserat.

Prop. 1974: 28 80

9. Kulturinstitutionerna, gemensamma frågor

9.1. Nuläge

Kännetecknande för kulturinstitutionerna är att verksamheten är helt eller delvis samhällsfinansierad, att den bedrivs kontinuerligt och att det finns bestämda former för dess ledning samt för ansvar och tillsyn. Organisatoriskt föreligger dock stora olikheter bl. a. i fråga om före- tagsform och styrelsernas sammansättning och uppgifter.

F ö r e t a g 5 f o r m e n för kulturinstitutionerna varierar inte bara mellan olika sektorer av kulturområdet utan också inom sektorerna. Bland teater- och dansinstitutioner är Operan, Dramatiska teatern och några stadsteatrar aktiebolag, Svenska riksteatern och Norrbottens läns— teater är ideella föreningar, några stadsteatrar är ekonomiska föreningar och två hör under primärkommunal resp. landstingskommunal förvalt- ning.

Musikinstitutionerna uppvisar liknande förhållanden. Av symfonior- kestrarna är sålunda några ekonomiska föreningar, en är ideell förening, en kommunal stiftelse, en kommunägt teater- och konsertaktiebolag och en hör under kommunal förvaltning. Institutet för rikskonserter är en stiftelse medan regionmusiken är en statlig myndighet.

De statliga museerna är i regel organiserade som myndigheter. Nor- diska museet och Tekniska museet är stiftelser. Kulturhistoriska för- eningar och organisationer av liknande slag, vilka i flertalet fall är hu- vudmän för de regionala museerna (länsmuseerna), är ideella föreningar, ibland stiftelser. Lokala museer drivs ibland som kommunal förvaltning med kommunen som'ensam huvudman, ibland av föreningar eller ge- mensamt av kommunen och en förening. Riksutställningsverksamheten leds av MUS 65 såsom en statlig försöksverksamhet.

De statliga arkiven är myndigheter, medan de enskilda arkiven upp— visar skilda organisationsformer. Folkbiblioteken liksom länsbiblioteken är primärkommunala förvaltningsorgan. Stifts- och landsbiblioteken är statliga.

Kulturinstitutionerna har vanligen en st y r e l s e. Ett undantag är nationalmuseet. Styrelsens sammansättning skiftar både vad gäller an— talet styrelseledamöter och representationen för stat, kommun och landsting. I vissa fall ingår ett flertal företrädare för folkrörelser eller andra organisationer.

I styrelsen för såväl Operan som Dramatiska teatern ingår ledamöter som utses av Kungl. Maj:t. Teaterchefen är styrelseledamot. Också i styrelserna för Svenska riksteatern och Institutet för rikskonserter utser Kungl. Maj:t ledamöter, bland dem ordförande. I dessa organisationer utses vidare ledamöter av bl. a. SÖ, Svenska kommunförbundet, Lands-

Prop. 1974: 28 81

tingsförbundet och Folkbildningsförbundet. Chefen för Svenska riks- teatern, som utses av styrelsen, är självskriven styrelseledamot. Även i styrelsen för Institutet för rikskonserter är direktören, som utses av Kungl. Maj:t, självskriven ledamot. Kungl. Maj:t utser samtliga leda- möter i regionmusiken. Dess direktör är självskriven ledamot. I Norr- bottensteatern har kommun och landsting tillsammans hälften av sty- relseplatserna. I fråga om stadsteatrarna och några av symfoniorkest- rarna utser kommunen hela eller majoriteten av styrelsen. I styrelserna för de symfoniorkestrar, som är ekonomiska föreningar, finns represen- tanter för kommunerna, men med minoritet, samt i några fall även för musikerna.

De statliga museerna leds vanligen av en styrelse eller nämnd, vars ordförande och övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t. Museichefen är i regel självskriven ledamot. Vid sidan av styrelserna —— för national- museets del överintendenten har några av de större centralmuseerna särskilda samråds- och beslutsorgan. De föreningar, vilka i regel står som huvudmän för länsmuseerna, har vanligen styrelser med 8—15 ledamöter. Flertalet av dessa väljs av årsstämma men även landsting, berörda kommuner och länsstyrelser får utse ledamöter. Landsantik- varien är självskriven ledamot. Kommunala museer drivs liksom folk— biblioteken regelmässigt med kommunal nämnd som styrelse.

Nämnden för svensk språkvård består av 30 ledamöter. Nämnden ut- ser inom sig ordförande.

Huvudprincipen för den a n s v a r 5 f ö r d e 1 n i n g mellan styrelse, institutionschef och övrig personal, som tillämpas vid statliga institutio- ner som är myndigheter, är att styrelsen beslutar i ett antal bestämda ärendcgrupper, nämligen frågor om den allmänna inriktningen och om- fattningen av verksamheten, viktigare frågor om organisation, arbets- ordning och tjänsteföreskrifter, frågor om anslagsframställningar och större ekonomiska frågor, tillsättning av vissa tjänster och frågor som institutionschefen hänskjuter till styrelsen. Ärenden som inte skall avgöras av styrelsen avgörs av chefen. Beslutanderätten för chefen kan i fråga om vissa ärenden eller grupper av ärenden delegeras till annan tjänsteman än chefen.

För institutioner med kommunal nämnd som styrelse regleras ansvars- fördelningen av kommunallagen , vilket innebär att hela ansvaret ligger på styrelsen i den mån inte formella delegationsbeslut fattas. För övriga institutioner beror ansvarsfördelningen av den reglering som gäller i det särskilda fallet. Gränsdragningen mellan kompetensområdet för styrel— sen och chefen är dock ofta oklar.

Frågor som rör y t t r a n d e f r i h e t för institutionerna och grän- serna för deras självständighet i övrigt har vid några tillfällen aktuali- serats i riksdagen. Bl. a. besvarade dåvarande utbildningsministern 'vid 1969 års riksdag en fråga om det var riktigt att en utställningsverksam-

Prop. 1974: 28 ' 82

het som bekostades med allmänna medel bedrev politisk propaganda. Enligt utbildningsministern kunde det med visstillspetsning sägas att >>kännetecknet på kulturpolitiken i en demokrati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker mycket illa om» (mot. 1969: 112 s. 31). Med anledning av den kritik som riksdagsrevisorerna framfört på grund- val av en granskningspromemoria (nr 8i1971) om viss genom statsmedel ' bekostad utställningsverksamhet framhöll min företrädare i ett uttalan- -de att regeringen inte avsåg att vidta några åtgärder medanledning av skrivelsen och att inriktningen och utformningen av den framtida kul- turpolitiken förutsattes i första hand prövas på grund av kulturrådets förslag. I en interpellationsdebatt i riksdagen den 8 maj 1972 (prot. 1972: 75 s. 115) underströk dåvarande utbildningsministern att regeringen stod fast vid den principiella syn som kommit till uttryck i det svar som lämnats vid 1969 års riksdag.

9.2. Kulturrådet

Till kulturinstitutioner hänför kulturrådet de samhällsstödda teatrar- na, orkestrarna, folkbiblioteken, arkiven, museerna och konsthallarna. I detta sammanhang tar rådet också upp Folkets parker och Folkets hus, som dock inte helt motsvarar kriterierna för kulturinstitutioner. Även Sveriges Radio är att betrakta som en kulturinstitution, men med hän- syn till dess Särskilda ställning och verksamhet behandlar rådet denna institution i annat sammanhang.

Vid en utveckling av institutionernas verksamhet krävs en a v v ä g - nin g m ella n d e in t r e s s e n som institutionerna tillgodoser. Som närmast berörda parter ser rådet samhället, personalen och publi- ken. ' '

Samhället bör ha ett inflytande över den allmänna inriktningen av de samhällsstödda institutionernas verksamhet. Det statliga inflytandet över icke statliga institutioner bör i princip begränsas till ett minimum av bestämmelser som knyts till statsbidragen.'.Häri ligger att staten inte bör ha inflytande över valet av ledamöter i styrelserna för regionala eller lokala institutioner. Kulturrådet anser det självklart att personalen har inflytande på sin arbetssituation, t.ex. genom styrelserepresentation, företagsnämnder och andra samrådsorgan. Det är också nödvändigt att personalen får ett inflytande över institutionernas kulturella roll och innehållet i verksamheten. Vid sidan om vanliga representationsformer kan exempelvis inrättas råd för repertoarfrågor. Vidare kan beslut rö— rande olika projekt delegeras till grupper inom institutionerna. Som medel för ett ökat publikinflytande nämner rådet samhällsrcpresentation och förstärkt representation för föreningslivet i styrelserna, utveckling av publikorganisationer och stödföreningar samt deltagande i program- råd. Lösningar av denna art måste dock kompletteras med andra kon- takt- och informationsmetoder, t. 'ex. publikundersökningar.

Prop. 1974: 28 83

Ett viktigt syfte med kulturpolitiken är att skapa organisatoriska for- mer som främjar vitaliteten hos kulturinstitutionerna och bidrar till en reell y t t r a n d e frih et för och inom dessa. En väg är att få till stånd grundlagsskyddad yttrandefrihet för alla medier. För att undan- röja oklarheten om huruvida direktiven för 1970 års massmedieutred- ning (Ju 1970z59) innefattar även teater-, musik— och museiverksamhet föreslås att utredningen får tilläggsdirektiv som anger att även dessa verksamheter skall inbegripas i ett förslag till grundlag. De bör alltså betraktas som massmedier och skyddas på likartat sätt som det tryckta ordet, radio och TV samt film. En grundtanke är att alla muntliga, skriftliga och bildmässiga yttranden som ingår i åsikts- och opinions- bildningen skall ha samma ställning. I fråga om ansvarig utgivare resp. programutgivarc anses ansvarighetsreglerna för radio och TV, som bygger på en ansvarig för varje program, mest lämpade. En tanke, som väckts av kulturarbetarorganisationerna, iir-möjligheten av ett kollek— tivt ansvar Särskilt i fråga om de fria grupperna, där man ofta tillämpar ett kollektivt ledarskap.

Kulturrådet har vid en värdering av de fö r e t a g 5 fo r m e r som kan komma i fråga för kulturinstitutionerna funnit stiftelsen vara den i nuvarande läge smidigaste organisationsformen. Detta gäller också Ope- ran och Dramatiska teatern. Ställningstagandet innefattar dock inte något förordande av att institutioner på biblioteks-, musikskole- och museiområdena, som f. n. är statliga myndigheter eller tillhör den kom- munala förvaltningen, omorganiseras. Eftersom innebörden av stiftelse- formen är oklar vad avser bl. a. de anställdas tjänstemannaansvar och handlingarnas offentlighet är det angeläget att frågan om den lämpliga organisationsformcn för kulturinstitutioner utreds. Det är önskvärt att finna en organisationsform som är lämplig för både statligt och kom- munalt stödda institutioner. lDen bör tillgodose behovet av rörelsefrihet i kulturpolitiskt och ekonomiskt avseende och garantera insyn för sam- hället. Utredningen bör syfta till en särskild lagstiftning om vad som kan benämnas »non profit corporation». I avvaktan på resultatet av den föreslagna utredningen bör det nya kulturrådet utarbeta en översikt över de problem som hänger samman med organisationsformen.

En kulturinstitution bör, oavsett den företagsform i vilken verksam- heten bedrivs, ha en styr else. Av särskild vikt är avgränsningen av styrelsens uppgift samt ansvarsfördelningen mellan styrelsen, andra or- gan, chef och övrig personal. Oklarhet om ansvarsfördelningen har bi— dragit till koaflikter under de senaste åren.

Vid vissa institutioner som är statliga myndigheter tillämpas en a n s v a r 5 f ö 1- d e ln i n g enligt vilken närmare angivna ärendegrup- per avgörs av styrelsen. Ansvarsfördelningen innebär att styrelsen inte kan ingripa i frågor som inte angetts ankomma på styrelsen, om det inte _ kan hävdas att ärendet hänger samman med den allmänna inriktningen

Prop. 1974: 28 84

av institutionens verksamhet eller chefen hänskjuter frågan till styrelsen. Denna ansvarsfördelning bör kunna vara vägledande även för andra än statliga institutioner med undantag för de helt kommunala, dvs. framför allt folkbiblioteken. Med hänsyn till behovet av rörelsefrihet för alla slags kulturinstitutioner, även de helt kommunala som har kommunal nämnd som styrelse, bör möjligheten till delegation utnyttjas i större utsträckning.

I fråga om styrelsens sammansättning förordar kultur- rådet att de samhällsorgan som har det ekonomiska ansvaret är repre- senterade. Detta innebär dock inte att de skall ha den definitiva be- stämmanderätten. 'En partipolitiskt avvägd representation är heller inte önskvärd. Den utveckling som inletts för att ge personalen plats i sty- relserna bör fullföljas för såväl statliga som kommunalt stödda kultur- institutioner. Olika möjligheter att låta publiken bli representerad i sty- relsen bör också prövas. Slutligen bör styrelseledamöternas förordnan- deperioder begränsas till högst två med sammanlagd förordnandetid av högst sex år.

Med den ansvarsfördelning mellan styrelse och chef som förordas och som innebär att ärende som inte ankommer på styrelsen avgörs av institutionens c h ef faller ett stort ansvar på denne. I statliga institu- tioner föreslås chefen vara ledamot av styrelsen. En viss del av det ansvar som läggs på chefen bör kunna delegeras till personal som är underställd chefen. För framför allt många teatrar gäller att cheferna har begränsade förordnandeperioder. Denna konstruktion bör införas inom hela teatersek'torn och även för andra sektorer inom kulturom- rådet. I första hand avses de fall där chefen även har till uppgift att vara konstnärlig ledare.

Det är angeläget att arbetet med inrättande av s a m r a d s_o r g a n inom institutionerna på teater- och musikområdena full-följs så att det skapas former för personalens medinflytande vid sidan om representa— tion i styrelserna. Ett liknande arbete bör komma till stånd inom musei- och biblioteksområdena. !. vissa organ, t. ex. nämnder för konstinköp vid museer, kan det vara lämpligt att personer utanför institutionerna får inflytande. Med ökat medinflytande för personalen inom institutio- nerna läggs ett ökat ansvar på denna. Kulturrådet anser att det bör vara en uppgift för styrelserna att främja bildande av grupper inom institu- tionerna med relativt självständiga uppgifter.

Till information och publikkontakt hör bl.a. mass- mediernas kulturbevakning, statliga och kommunala informationsinsat- ser, institutionernas publikrekrytering, föreningslivets informations- och kontaktformer och de särskilda publikorganisationernas arbete. Hittills är det Skådebanan och de större kulturinstitutionerna som mest syste- matiskt utvecklat åtgärder för publikkontakt. Detta har dock skett med små resurser. Enligt rådet måste informationsvcrksamheten intensifie-

Prop. 1974: 28 85

ras. En del bör även i framtiden handhas av producenter och arrangörer eller i samarbete med dem, medan andra delar bör lösas gemensamt för teater-, musik-, dans-, musei-, film- och utställningsområdena. Samar- betsorgan i kommunerna för intressenter inom och utanför kulturom- rådet föreslås ta ansvaret för de gemensamma insatserna, medan sam- hället bör svara för en stor del av finansieringen. Vissa centrala funk- tioner kan också läggas på Skådebanan. Ledamoten Björinder har re- serverat sig mot en generell tillämpning av kulturrådets rekommenda- tion om samarbetsorgan bl. a. med hänvisning till att ställningstagan- det bör föregås av överläggningar mellan staten och kommunförbun- den om kostnadsfördelningen.

Samarbete mellan institutioner inom olika sektorer av kulturområdet är begränsat av flera orsaker t.ex. splittrad ansvars- fördelning inom de politiskt ansvariga organen, skilda företagsformer för institutionerna samt brister i regel- och bidragssystemens utform- ning. Svenska rikstcatern, Institutet för rikskonserter och försöksverk- samheten med riksutställningar har var för sig en viktig roll som sam- arbets- och serviccorgan inom sina sektorer. Ett närmare samarbete mellan de tre organen har aktualiserats. Kulturrådet förordar ej en sammanslagning av dem då deras verksamhet är olikartad och ställer skilda krav på ledningsfunktioner och producenter. Det bör i likhet med vad man gett uttryck för inom de tre organen finnas möjligheter till rationaliseringsvinster genom att servicefunktioner förs samman till en gemensam enhet. Frågan bör utredas ytterligare. Rådet ifrågasätter vi- dare om det inte i styrelserna för de tre organisationerna bör ingå representanter för de regionala organen inom resp. sektor.

9.3. Remissyttranden över kulturrådets betänkande

Kulturrådets bestämning av begreppet kulturinstitution har inte föran- lett några invändningar från remissinstanserna.

De remissinstanser som berör kulturrådets allmänna resonemang om en avvägning mellan olika intressen bakom institutio- nerna delar de synpunkter som rådet för fram. LO menar att de an- ställda och publiken hittills haft ett alltför ringa inflytande och att de förändringar som nu bör inledas bör utgå från detta förhållande.

Bl.a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och teater- och musikrädet instämmer i att samhället bör ha ett inflytande över den allmänna inriktningen av de samhällsstödda institutionernas verk- samhet och att detta inflytande begränsas till ett minimum av bestäm- melser som knyts till statsbidragen.

Sveriges författarförbund anser i likhet med kulturrådet att staten inte skall ha något inflytande över valet av ledamöter i styrelserna för regionala eller lokala institutioner.

Prop. 1974: 28 ' 86

Kulturrådets förslag om personalens inflytande på sin arbetssituation och på institutionens kulturella roll och verksamhet mottas positivt av bl.a. tcater- och musikrådet, Sveriges författarförbund och Svenska mu- sikerförbundet.

Styrelserepresentationsutredningen anser att de principer för styrelse- representation hos statliga myndigheter som kan komma att tillämpas som ett resultat av utredningens arbete bör följas också i fråga om per- sonalrepresentation i de statliga kulturinstitutionernas högsta beslutande organ. Svenska kommunförbundet framhåller att några särlösningar för kultursektorn inte bör tillskapas, utan att samarbetsformer och personal- inflytande inom denna sektor bör byggas upp och utvecklas på samma sätt som inom den kommunala verksamheten i övrigt.

T eatrarnas riksförbund påpekar att frågan om de anställdas medin- flytande hittills har lämnats åt parterna på arbetsmarknaden att reglera och framhåller att tyngdpunkten i arbetet att främja de anställdas infly- tande även i fortsättningen bör ligga på parternas egna organ.

De remissinstanser som berör frågan om institutionernas kontakter med publiken anser liksom kulturrådet att dessa bör förstärkas.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum betonar att det vid sidan av styrelserepresentation för bl.a. hembygdsföreningar, folk- bildningsintressen och fristående personer med aktivt miljöintresse och kulturvårdande insikter bör kunna bildas rcferensgrupper för olika verk- samheter vid institutionerna.

LO kan dock inte ansluta sig till kulturrådets resonemang att publik- inflytande kan tillgodoses genom samhällsrcpresentation. Enligt LO visar erfarenheterna hittills att de publikgrupper som i mycket ringa grad kunnat tillgodogöra sig institutionernas utbud måste få en mera direkt representation i styrelserna om målet »att bidra till jämlikhet» skall kunna förverkligas.

Remissinstanserna är i allmänhet positivt inställda till en enhetlig, i grundlag reglerad y t t r a n de f r i 11 et som innefattar såväl massme— dierna som teater-, musik- och utstå-illningsverksamhet. Till de instanser som uttalar sig för en sådan lagstiftning hör bl.a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, några länsstyrelser, Svenska riksteatern, Sveriges Radio, Sveriges författarförbund och Teatrarnas riksförbund.

Svenska kommunförbundet delar kulturrådets åsikt om att stor konst- närlig frihet måste råda inom kulturinstitutionerna. På det kommunala området bör det dock vara möjligt för förtroendemannaförsamlingen, vanligen kulturnämnden eller institutionens styrelse, att om den finner behov därav göra en viss egen bedömning av en föreställning eller ut- ställning för att t.ex. bilda sig en uppfattning om sådana inslag som kan befaras leda till rättsliga påföljder enligt gällande lag. Det kommunala organet har i princip i sista hand ansvaret för den verksamhet som or- ganet leder.

Prop. 1974: 28 87

Kulturrådets förslag om tilläggsdirektiv till massmedieutredningen mottas positivt av flertalet remissinstanser bland .dem statskontoret,' . riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Institutet för riks-' konserter, MUS 65, TCO, Klys, Sveriges författarförbund, Teatrarnas riksförbund och centrumbildningarna.

Däremot avstyrker massmedieutredningen förslaget om tilläggsdirek- tiv. Utredningen anser att de frågor man har att utreda redan är av så betydande omfattning och att man i första hand bör koncentrera sig på den väsentliga uppgiften att söka åstadkomma enhetliga grund- lagsregler för yttrandefriheten i tryckta och därmed jämställda skrifter samt radio, TV och film. Om det i samband med detta arbete visar sig att de framkomna allmänna principerna utan mera omfattande särregler kan tillämpas även på andra områden lämnar enligt utredningens me- ning de givna direktiven tillräckligt utrymme därför.

Flera remissinstanser delar kulturrådets mening att av existerande f ö r e t a g 5 fo r m e r för kulturinstitutioner med producerande upp- gifter är stiftelsen den lämpligaste. Bl.a. statskontoret, teater- och mu- sikrådet, länsstyrelserna i Östergötlands och Blekinge län och Institutet för rikskonserter är positiva till kulturrådets synpunkter i denna fråga.

Enligt Svenska kommunförbundets mening kan man inte generellt förorda den ena företagsformen framför den andra. Kommunförbundet kan inte finna någon större nackdel i att kulturinstitutionerna drivs i olika företagsformer utan anser att full frihet bör föreligga att välja den företagsform som passar i det enskilda fallet.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar att organisationsformen bör kunna bedömas av huvudmännen efter eget gottfinnande beroende på de krav som ställs på verksamheten.

Några remissinstanser berör, i förhållande till stiftelseformen. andra företagsformer för kulturinstitutioner med producerande uppgifter.

Teatrarnas riksförbund uttalar sig i princip för aktiebolagsformen, som man har funnit vara till full belåtenhet bland riksförbundets med- lemmar. Riksförbundet menar att kulturrådets betänkligheter mot ak- tiebolagsformen inte väger särskilt tungt mot de praktiska erfarenhe- terna. Enligt Svenska filminstimjet underskattar kulturrådet fördelarna med ekonomisk och ideell förening samt för en alltför ytlig diskussion om alternativet aktiebolag. Operautredningens remissyttrande vad avser företagsformen och övriga för kulturinstitutionerna gemensamma frågor innefattas i utredningens tidigare nämnda betänkande och redovisas därför särskilt i det följande (9.4).

Kulturrådets förslag, att frågan om lämplig organisationsform för kul- turinstitutioner utreds genom att Kungl. Maj:t tillsätter en särskild ut— redning, tillstyrks av statskontoret, RRV, länsstyrelserna i Jönköpings och Norrbottens län, ABF, LO, KF, Sveriges författarförbund, Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet.

Prop. 1974: 28 88

Svenska kommunförbundet stöder förslaget om utredning men anser att kulturrådet inte tillräckligt har beaktat de skillnader som bottnar i de olika grundläggande regelsystemen för statlig och kommunal verk- samhet.

Däremot avstyrker Landstingsförbundet och Svenska filminstitutet kulturrådets förslag.

Endast en remissinstans, nämligen nationalmuseet, delar inte kultur— rådets uppfattning om att det skall finnas en styrelse för varje kulturinstitution.

Flera remissinstanser understryker vikten av att klara regler tillska- pas beträffande a n s v a r 5 f ö r d e 1 n i n g e 11 mellan styrelse, andra organ, chef och övrig personal enligt de riktlinjer som kulturrådet fram- fört. Bland dessa instanser återfinns bl.a. Landstingsförbundet, TCO och Svenska filminstitutet.

Svenska filminstitutet betonar dock att man kan tillstyrka att klara regler bör gälla för ansvarsfördelningen så länge man inte menar ett för alla kulturinstitutioner enhetligt regelsystem.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om styrelsens sammansättning.

ABF och LO understryker att företrädare för folkbildningsorganisa— tionerna, fackföreningen och kooperationen bör få en väsentligt star- kare ställning i institutionsstyrelserna.

TCO betonar att sådana åtgärder vidtas att det blir normalt att ha personalrepresentanter i styrelserna för såväl statligt som kommunalt stödda kulturinstitutioner. Enligt ABF är det viktigt att hela personalen tillförsäkras ett inflytande över institutionen.

MUS 65 anser att det bör ges ett visst utrymme för personalrepre- sentation i institutionernas styrelser. MUS 65 har för de statliga mu- seernas del föreslagit att en ledamot i varje styrelse skall utses efter förslag av personalorganisationernas företrädare i vederbörande före- tagsnämnd.

Styrelserepresentationsutredningen erinrar om att lagstiftning numera genomförts vad gäller styrelserepresentation för anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Dessa regler har dock inte tillämpning på samhällsstödda kulturinstitutioner som inte drivs som aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Landstingsförbundet påpekar att representanter för personal numera enligt lagen om kommunal närvarorätt kan adjungeras till kommunala nämnder och styrelser och på så sätt få önskad insyn. Förbundet anser att samma ordning bör gälla för kulturinstitutioner.

TCO anser även att man enligt kulturrådets förslag bör pröva möjlig- heterna att låta publiken bli representerad i institutionsstyrelserna ge- nom organisationerna.

Landstingsförbundet betonar vikten av att grunden för det politiska

Prop. 1974: 28 89

ansvarssystemet består och att det inte" inom kultursektorn införs sär- bestämmelser för politiskt inflytande och ansvar. Förbundet menar där- för att övriga intressenter kan få sina kontaktbehov och synpunkter tillgodosedda genom referensgrupper och andra samverkansformer.

Kulturrådets förslag om begränsade förordnandeperioder för styrelse- ledamöterna har kritiserats av en rad remissinstanser.

Bl.a. SÖ, teater— och musikrådet, länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs och Västmanlands län, Landstingsförbundet, några landsting, en rad kommuner och ABF anser att en tidsbegränsning av styrelseför- ordnande för kulturinstitutionerna skulle medföra en olycklig särbe— handling av kulturområdet.

Styrelserepresentationsutredningen framhåller särskilt att tidsbegrän- sade förordnanden inte bör gälla personalledamot.

Svenska kommunförbundet anser att mandatperiodens längd för sty- relseledamöterna delvis blir beroende av den företagsform som väljs. Däremot är länsstyrelsen i Skaraborgs län positiv till kulturrådets för- slag om begränsade förordnandeperioder.

Kulturrådets synpunkt att det inte är önskvärt att införa en partipo- litiskt avvägd representation i institutionsstyrelserna kritiseras av bl.a. länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Göteborgs och Bohus län, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar vikten av att samtliga styrelse- ledamötcr i en institutionsstyrelse har ett reellt ansvar inför huvudman- nen för institutionens verksamhet. Det är också enligt länsstyrelsen be- tydelsefullt för institutionen att ha en politisk förankring hos huvud- mannen.

Positiva till kulturrådets förslag ställer sig teater- och musikrådet och ABF. Teater- och musikrådet anser att det skall finnas politiskt valda kulturnämnder, men att styrelsen för en institution bör vara mer allsi- digt sammansatt. Politiskt valda representanter samt representanter för studieförbund kan då växla med representanter för berörd kultursektor och för fackorgan inom denna sektor liksom för publikorganisation. Därmed garanteras enligt teater- och musikrådet inflytande både från publiken och från resp. fackligt håll.

Vad gäller frågan om chef e n s ställning uttalar LO och ABF att institutionschefen bör ingå i styrelsen, men inte såsom ordförande.

Kulturrådets förslag att begränsa förordnandeperioden för institutions- chefen mottas positivt av bl.a. teater- och musikrådet, länsstyrelsen i Jönköpings län, Landstingsförbundet och Sveriges författarförbund.

Svenska kommunförbundet påpekar att det inte finns några starka skäl att införa en sådan ordning i fråga om chefskapet vid rent kom- munala institutioner.

Bl.a. styrelserepresentationsutredningen och MUS 65 anser liksom kulturrådet att institutionsstyrelserna bör främja tillkomsten av själv- ständigt arbetande grupper inom institutionerna.

Prop. 1974: 28 90

Ingen remissinstans invänder mot ståndpunkten att in fo r m a t i o n och p u b ] ik k 0 nt a k t måste förstärkas, ges en klarare målinriktning' och mer riktas mot avgränsade grupper. Kulturrådets allmänna syn- punkter på behovet av en ökad informations- och publikkontaktverk- samhet delas av teater- och musikrådet, LO, TC 0, Svenska kommun- förbundet, Konstfrt'imjundet, Svenska musikerförbundet, Folkparkernas centra/organisation, Skådebanan och ett'_antal kommuner.

Vikten av en intensifierad information och kommunikation olika intressenter emellan understryks av bl.a. Svenska riksteatern, nägra länsstyrelser, Folkbildningsförbundet, Föreningen Sveriges socialchefer och ilioderata samlingspartiets kvinnoförbund. Särskilt positiva till en mot nya publikskikt inriktad'information ställer sig LO, TCO, Svenska komntunförbundet, länsstyrelserna i Stockholms, Örebro och Skaraborgs län, Konstfrämjandet, Institutet för rikskonserter, Svenska riksteatern, sameutredningen, Sveriges kyrkliga studieförbund, Teatrarnas riksför- bund och ett antal kommuner.

Förslaget om att som ett komplement till institutionernas egna in- satser skapa ett gemensamt lokalt publikorgan biträds bl.a. av teater- och musikrådet, organisationskommitlén för regionmusiken, Älvsborgs läns landsting, Skådebanan, Studieförbundet Vuxenskolan och _några kommuner. .

TCO instämmer i att den del av publikarbetet som inte direkt kan anses vara en integrerad del av arrangörens egen verksamhet bör lösas gemensamt för teater-, musik-, dans-, musei-, film- och utställnings- områdena. LO är positiv till en effektiv publikorganisation och betonar värdet av ett utvidgat samarbete mellan institutionerna, studieförbunden och de fackliga organisationerna. Liknande synpunkter framförs av ABF. _

Helt negativa till förslaget om ett gemensamt publikorgan är bl. a. Svenska filminstitutet, Teatercentrum, lvloderatu samlingspartiets kvinno- förbund och ett par kommuner.

Svenska kommunförbzmdet, länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län, Institutet för rikskonserter, Svenska filminstitutet, KFUK-KFUAI:s studieförbund, Sveriges kyrkliga studieförbund, Moderata ungdomsför- bundet och ett femtontal kommuner instämmer i ledamoten Björinders reservation, vilken innebär att ett gemensamt lokalt publikorgan inte bör upprättas utan att föregås av såväl genomtänkt praktisk försöksverk- samhet i ett mindre antal kommuner/regioner som överläggningar mel- lan statsmakterna och kommunförbundcn om fördelningen av kostna- derna för erforderliga insatser. Rekommendationen att på mindre orter lägga ansvaret för servicefunktionen med publikarbete på de föreslagna lokala samarbetsorganen stöds av relativt få instanser, bl.a. teater— och musikrådet, Skådebanan och TCO.

Flera remissinstanser instämmer i att publikarbetet på stora orter bör

Prop. 1974: 28 91

ske inom ramen för en självständig organisation, Bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län, TCO, LO, ABF och Teatrarnas riksförbund anser att Skådebanan bör vara organ för publikarbetet på stora orter.

ABF understryker behovet av att samhället ekonomiskt stödjer publik- arbetet. Förbundet anser det synnerligen angeläget att Skådebanan och dess verksamhet tillförsäkras ekonomiska resurser i takt med att de. regionala kulturinstitutionerna byggs upp och stabiliseras.

Skådebanan ser med tillfredsställelse på förslaget till en väsentligt ökad statlig insats för publikarbetet. Behovet av Skådebaneavdelningar också då det gäller publikarbetct på regional nivå framhålls av Svenska musikerförbundet och Skådebanan.

I fråga om samarbetet mellan institutionerna be— handlas här endast frågan om samarbete mellan Svenska riksteatern. Institutet för rikskonserter och försöksverksamheten med riksutställ- ningar, de 5. k. tre R-en. Teater- och musikrådet instämmer helt i upp— fattningen att det finns bärande motiv för ett förstärkt samarbete dem emellan, men att de tre organens produkter är så olika att någon sam- manslagning av organen inte bör ske. För den händelse någon samman— slagning inte -blir aktuell menar Landstingsförbundet att det är angelä- get att verksamheten ändå integreras så långt som möjligt.

Tanken på en sammanslagning av de tre organen avvisas av Svenska riksteatern och Institutet för rikskonserter. Svenska teaterförbundet ser med tillfredsställelse att kulturrådet inte förordat en sammanslagning av de tre organen.

Institutet för rikskonserter anser att frågan om ett ökat samarbete med sikte på dels samverkan i planerings- och programverksamhet, dels rationalisering och ekonomiska besparingar närmare "bör utredas.

I likhet med kulturrådet anser Svenska riksteatern. att möjligheterna att skapa ett gemensamt serviceorgan för vissa tekniska funktioner bör ut- redas av de tre R—en i samråd med det nya kulturrådet. Denna uppfatt- ning delas också av Institutet för rikskonserter som dock påpekar att den förutsättning för samarbete som ligger i gemensamma lokaler före- faller att saknas genom att institutet nyligen fått sin lokalfråga löst. Svenska filminstitutet iir skeptiskt mot tanken på serviceorgan.

Ett ökat samarbete och en samlokalisering av regionintendenter skulle enligt Institutet för rikskonserter kunna ge stora fördelar, inte minst beträffande gemensam projektplanering, distribution och i viss mån in- formation. Åsikten att de tre organens olika karaktär och de något olika regelsystemen försvårat samarbetet dem emellan delas inte av Svenska riksteatern, som bestämt avstyrker en omvandling av sin karak- tär av ideell förening. .

Svenska riksteatern har inget emot att samarbetet markeras genom någon regional representation i den centrala styrelsen i enlighet med kulturrådets tankegångar, men anser att den nuvarande uppbyggnaden

Prop. 1974: 28 92

är en betydligt mer effektiv samarbetsform än den som rådet syftar till. Institutet för rikskonserter biträder i princip förslaget att de regio— nala organen blir representerade i de tre R-ens styrelser eller att referens- grupper med representanter för ledningarna för länsinstitutionerna in- rättas. Teater- och tnusikrådet anser sådana referensgrupper med repre- sentanter för länsinstitutionerna värdefulla.

9.4. Operautredningen

Utredningen, som bl. a. behandlat frågan om Operans f ö r e t a g 5 - form anser att aktiebolagsformen är den lämpligaste. Denna före- tagsform erbjuder med erforderlig rörelsefrihet de största garantierna för stabilitet i ekonomiskt avseende. Nuvarande ägareförhållanden har dock medfört att bolagsstämman inte kunnat fungera på ett tillfreds— ställande sätt. Därför bör det nuvarande bolaget överlåta verksamheten till ett nytt statligt aktiebolag.

Enligt avtalet mellan staten och Operan skall bolaget ha en te a t er - ch ef. F.n. är teaterchefen och bolagets verkställande direktör sam— ma person. Även i fortsättningen bör så vara fallet.

önskemålet om ett ökat publikinflytande över verksam- heten vid Operan kan tillgodoses genom att en del av de samhällsägda aktierna förs över på publikorganisation (typ Skådebanan) eller stöd— förening. En del av aktierna bör kunna läggas ut på andra intressenter.

9.5. Remissyttranden över operautredningens betänkande

De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i fråga om operautred- ningens ställningstagande beträffande f ö r e t a g s f o r m e n delar ut— redningens uppfattning. Hit hör kammarkollegiet, statskontoret, RRV, länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms kommun, Svenska kommun- förbundet, Operan, Dramatiska teatern och Skådebanan. Stockholms kommun anför som skäl att aktiebolagsformen innebär en ansvars- och insynsreglering som stiftelseformen saknar.

Teater- och musikrådet ansluter sig i princip till kulturrådets uppfatt— ning om att stiftelseformen är att föredra i detta sammanhang. I avvak- tan på utredning om stiftelseformen bör Operan tills vidare drivas i form av ett aktiebolag där staten äger samtliga aktier.

Kulturrådet finner ingen anledning att frångå sin i Ny kulturpolitik redovisade ståndpunkt, även om den ombildning av bolaget som utred- ningen föreslår otvivelaktigt skulle eliminera vissa av de nackdelar som gäller Operans nuvarande organisation. Stiftelseformen torde emellertid kunna ge ytterligare fördelar. Under alla omständigheter bör den före- slagna utredningen om organisationsformer på kulturområdet avvaktas innan någon ställning tas till frågan om omorganisation för Operans de].

Institutet för rikskonserter anser att varken aktiebolags- eller stiftelse-

Prop. 1974: 28 93

formen har nämnvärda fördelar framför den andra. Det är enligt insti- tutet lättare att anpassa ett adekvat regelsystem för ansvarsförhållan- den, organisation m.m. till stiftelseformen än till aktiebolagsformen och institutet har goda erfarenheter av stiftelseformen. '

Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens förslag i fråga om befattningen som e h e f, nämligen att en och samma person bör vara operachef och verkställande direktör. Till skillnad från flertalet remiss- instanser, som yttrat sig i frågan, anser statskontoret att den administra- tiva skickligheten i första hand skall vara vägledande vid val av verk- ställande direktör.

Statskontoret finner operautredningens synpunkter på frågan att nå ö k a d p 11 b lik k 0 nt a k t genom spridning av aktieinnehavet väl värda att pröva.

Dramatiska teatern ställer sig mycket tveksam till uppslaget att över- föra äganderätten till en del av aktierna till en publikorganisation eller dylikt. En fördelning av aktierna på olika intressenter ligger enligt tea- tern närmare till hands.

9.6. MUS 65

För att verksamheten vid museerna skall kunna bedrivas inom vidast möjliga ramar bör varje museum äga ett ansenligt mått av självständig- ' het. En central styrning av museiväsendets olika institutioner bör så- lunda undvikas.

M useernas s t y r e l s e r har en viktig funktion när det gäller att dra upp riktlinjer för verksamhetens utveckling. Deras främsta uppgift är inte att utöva kontroll utan att medverka inom de för verksamheten övergripande frågorna. Vid de få institutioner som saknar styrelse bör frågan om att inrätta en sådan tas upp till behandling.

Till museerna bör knytas lekmän med intresse och förståelse för museernas frågor och med vilja att ta på sig ansvar för att föra dessa frågor framåt. Styrelserna för museerna bör därför ha ett betydande lekmannainslag innefattande bl.a. personer med erfarenhet av offentlig verksamhet, fackligt verksamma personer, företrädare för skolan, uni- versiteten och bildningsorganisationerna, företrädare för fackliga orga— nisationer eller branschorganisationer inom de fält som berörs av mu- seets arbete samt personer med erfarenhet av villkoren för museiverk- samheten på länsnivå och i kommunerna.

Det är önskvärt med viss representation för publiken vid museerna, varför en utveckling av publikorganisationerna bör eftersträvas.

För att de anställdas initiativ eeh kapacitet skall komma verksam- heten till godo fordras en hög grad av delegering av beslutanderätt till olika nivåer. Personalen bör vidare ges representation i styrelsen. Vid de statliga museerna bör en styrelseledamot utses efter förslag av per—

Prop. 1974: 28 ' 94

sonalorganisationernas representanter i företagsnämnden. Även i de enskilda museistyrelserna bör personalrepresentanter kunna utses av ve- derbörande företagsnämnder. '

Den fackkunskap en museistyrelse behöver i sitt arbete bör tillgodoses främst genom museets egna tjänstemän. Cheferna vid de större statliga museerna bör ha ställning som styrelseordförande. Övriga tjänstemän svarar. för föredragningar inför styrelsen] Tjänstemän som deltagit i beredningen av ett ärende skall ha rätt att vara närvarande när beslut fattas samt ha yttrande- och reservationsrätt.

Det an s va r och de uppgifter som åläggs styrelsen resp. tjänste- männen bör vara klart angivna och väl definierade. Styrelsens uppgifter bör främst gälla grundläggande frågor för verksamheten, viktigare orga- nisatoriska frågor och ärenden om anslagsframställningar. Däremot bör styrelsen inte befatta sig med fackmässiga bedömningar av innehållet i verksamheten.

Förslagen från riksdagens revisorer om ökad kontroll av utställnings- vcrksamheten vid museerna bör inte läggas till grund för ändringar i ansvarsfördelningen eller i museernas organisation. Frågan om ansva- righcten för utställningarnas innehåll bör lösas genom ett system, där ansvaret vilar på de befattningshavare som har det allmänna ansvaret för produktionen av ifrågavarande utställning. Det bör uppdras åt mass- medieutredningen att även behandla de problem som gäller museer och utställningar.

9.7. Remissyttranden över MUS 65:s betänkande Museerna

Utredningens förslag att styrelser för museiinstitutionerna bör "inrättas biträds av statskontoret.

Nationalmuseet ställer sig däremot kritiskt till förslaget. Enligt mu- seet är den praktiska erfarenheten av styrelser för kulturinstitutioner inte uppmuntrande.

Beträffande styrelsens sammansättning går meningarna isär. Bland de remissinstanser som ansluter sig till utredningens åsikt att en lek- mannastyrelse är den lämpligaste styrelseformen återfinns naturhisto— riska riksmuseet, etnografiska museet, Skoklosters slott, länsstyrelsen i Blekinge län, kulturrådet och TCO.

En parlamentariskt sammansatt styrelse förordas däremot av Nordiska museet, Stockholms läns landsting, några kommuner, Stiftelsen Upp— landsmuseet, Stiftelsen Västerbottens museum, Föreningen Norrbottens museum och Föreningen Sveriges landsantikvarier. Som skäl anförs bl.a. att det finns risk att museet kommer vid sidan av den politiska besluts- processen så länge styrelsen saknar politisk anknytning. Vidare påpekas att genom den parlamentariska representationen en fast förankring ska- pas i de anslagsgivande församlingarna.

Prop. 1974: 28 95

Kulturrådet ansluter sig till utredningens förslag att representanter för publikorganisationerna ges ledamotskap i de statliga museernas sty— relse. ' "

Nordiska museet anser däremot det vara omöjligt att åstadkomma en rättvis publikrepresentation den vägen och förordar i stället att museer-" na använder sig av referensgrupper.

Förslaget att även personalen bör ges representation i styrelsen anser de flesta remissinstanserna vara riktigt, däribland etnografiska'museet, kulturrådet, T CO, Stiftelsen Upplandsmuseet och Östergötlands och Linköpings stads museum.

Förslaget att cheferna vid de större statliga museerna bör ha ställning som styrelseordförande avstyrks av flertalet av de remissinstanser som tagit upp saken, däribland statskontoret och Nordiska museet. Enligt nationalmuseet bör institutionschefen.fungera som styrelsens verkstäl— lande ledamot, lämpligen biträdd av museets administrative chef. Kul- turrådet framhåller att klarheten beträffande ansvarsfördelningen mel- lan styrelsen och chefen kan komma att äventyras.

Att varje museum bör äga ett ansenligt mått av självständighet un- derstryks av flertalet remissinstanser, däribland RRV. Kulturrådet be- tonar att det är samhällets uppgift att skapa de organisatoriska ramarna och ge ekonomiska resurser för verksamheten. De generella principer som angetts i Ny kulturpolitik bör kunna avse också musei— och utställ— ningsinstitutionerna och det är enligt kulturrådet av stort värde att kom- ma fram till en gemensam grundsyn på kulturinstitutionerna, som kan slås fast av statsmakterna i samband med beslut om nya riktlinjer för kulturpolitiken.

Utredningens synpunkter beträffande a n s v a r i g h e t e n för ut— ställningarnas innehåll vinner flertalet remissinstansers gillande. Således finner riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Nordiska museet, Göteborgs kommun och kulturrådet det välmotiverat att upp- dra åt massmedieutrcdningen att även behandla problem som gäller museer och utställningar.

Massmedieutredningen, däremot, avstyrker förslaget om tilläggsupp- drag. Enligt utredningens mening lämnar de givna direktiven tillräck- ligt utrymme för att ta upp dessa frågor, om så skulle befinnas lämpligt efter det att enhetliga grundlagsregler åstadkommits för yttrandefrihe- ten i tryckta och därmed jämställda skrifter samt radio-TV Och film.

Prop. 1974: 28 96

10. Teater- och dansinstitutioner

10.1. Nuvarande verksamhet

I det följande behandlas verksamheten vid följande teater- och dansinstitutioner, nämligen Operan, Dramatiska teatern, Svenska riks- teatern samt de elva statsunderstödda teatrarna i Stockholm, Göteborg (Stora teatern, Göteborgs stadsteater och Folkteatern), Malmö, Helsing- borg, Borås, Norrköping-Linköping, Uppsala, Norrbottens och Väster- norrlands län.

Staten har det fulla ansvaret för Operan och Dramatiska teatern trots att teatrarna är aktiebolag med privatpersoner som aktieägare. Förhållandet till staten är reglerat i särskilda avtal. Operan har till uppgift att utöva och främja musikalisk scenkonst genom att uppföra i första hand musikdramatiska verk och baletter. Dramatiska teaterns uppgift är att utöva och främja klassisk och modern dramatik av både svenskt och utländskt ursprung.

Svenska riksteatern är en ideell förening uppbyggd på lokala teater- föreningar och länsteaterföreningar. Kungl. Maj:t har utfärdat vissa särskilda bestämmelser för verksamheten. Riksteaterns uppgift är att bedriva teater och annan scenisk verksamhet. Vidare skall teatern bi- dra till att utveckla teaterverksamheten i alla delar av landet och där- vid se till att såväl allmänhetens som skolans och föreningslivets behov och intressen beaktas. De nio statsunderstödda stadsteatrarna samt Norrbottensteatern och Västernorrlands regionteater bedriver en skif- tande verksamhet som omfattar både musik- och talteater samt dans.

Under större delen av 1960-talet låg institutionsteatrarnas samman- lagda utbud på mellan 7 000 och 8 000 föreställningar per år. Under sam— ma period ökade antalet teaterbesök totalt, till största delen beroende på Svenska riksteaterns ökade verksamhet. Under de första åren av 1970—talet har föreställningsantalet snabbt stigit och uppgick spelåret 1972/73 till närmare 12 000.

Antalet besök vid teaterinstitutionerna samma år beräknas till 3,1 milj.

Huvuddelen av teaterinstitutionernas föreställningar sker i traditio- nella formcr och riktar sig till en vuxen publik. 19 % av föreställ- ningarna spelåret 1972/73 men bara 12% av publiken kan dock hän- föras till den uppsökande verksamheten. Antalet besök på särskilt pro- ducerade barn- och ungdomsföreställningar ligger numera på mellan 25 och 30 % av teatrarnas totala publikantal. Även här har Svenska riks- teatern gjort den största satsningen, men också Norrbottensteatern och den nytillkomna Västernorrlands regionteater har satsat mycket på barn- oeh skolteater.

Prop. 1974: 28 - 97

Institutionernas föreställningar är trots Svenska riksteaterns ökande insatser ojämnt fördelade över landet. Undersökningar genom kultur- rådet avseende spelåren fram t.o.m. '19701'71 utvisade bl.a. att det då var i huvudsak Riksteatern och Norrbottensteatern som turnerade. Stadsteatrarna gav ett mycket begränsat antal föreställningar utanför sina hemorter. Operan och Dramatiska teatern gav vissa turnéföre- ställningar i egen regi utöver dem som distribuerades av Svenska riks- teatern. Spelåret 1972/73 var 40 % av föreställningarna på stadsteatrarna (och motsv.) turnéföreställningar och 21 % låg utanför hemkommunen.

Klart bäst tillgodosedda med offentliga föreställningar för vuxna är de tätast befolkade delarna av landet. När det gäller barn- och skol- teater är stora delar av Norrland och mellersta Götaland dåligt täckta. . I båda dessa hänseenden har bilden något förändrats efter tillkomsten av riksteaterenscmbler i Skellefteå, Örebro och Växjö.

Beträffande den totala teaterverksamheten vid institutionerna uppger kulturrådet att Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdcna spelåret 1968/69 med en knapp tredjedel av landets befolkning fick ca 45 % av föreställningarna. Spelåret 1972-"73 har andelen föreställningar i dessa områden minskat något.

10.2. Kulturrådet

Enligt kulturrådet karaktäriseras i 11 s t i t u t io n s t e a t r a r n as in 5 a ts e r under l960—talet av att dessa inte helt svarat mot behov och förväntningar. Utbudet av föreställningar har främst nått de redan teatervana och därmed i stor utsträckning de ekonomiskt och utbild- ningsmässigt "bättre ställda grupperna i samhället. Geografiskt har ut- budet varit ojämnt fördelat. Barn- och skolföreställningar har getts i otillräcklig omfattning och den uppsökande verksamheten har endast långsamt ökat. Vidare har samarbetet utåt såväl mellan de olika teat- rarna som med fria teatergrupper och med radio och 'i' V varit alltför begränsat. Detsamma gäller möjligheterna till påverkan av och infly- tande över verksamheten för personal och avnämare.

En jämnare geografisk spridning av teaterutbudct är både ett mål i sig och en viktig förutsättning för målgruppsinriktade åtgärder. En spridning kan åstadkommas i följande tre former, vilka bör ses som en helhet att användas som komplement till varandra: 1) fler regionala ensembler (länsteatrar), 2) fler turnéer och turnéföreställningar av re- gionala eller centrala ensembler och 3) ett ökat teaterutbud i TV, i framtiden även regionala program.

Det är bättre att inrätta regionala teaterensembler än att öka den centrala turnéverksamheten eller den centralt producerade TV-teatern. Skälen för att länen väljs som geografiska enheter sam- manfaller med de allmänna skälen för avgränsning av det regionala ansvaret. Bl.a. kommer ensemblerna att behöva finansieras genom

Prop. 1974: 28 98

landstingsanslag. En anpassning till länsgränserna underlättar även i övrigt de nya teatrarnas verksamhet. I den mån länen inte är lämpliga enheter kan köp av föreställningar eller samgående mellan två län före— komma i den utsträckning länen bedömer detta lämpligt. Likaså bör områden som av speciella geografiska eller befolkningsmässiga skäl hellre vill knyta an till ensembler i angränsande län kunna göra det. Det primära medlet att öka teaterutbudet är dock att upprätta läns- teatrar. Ett rimligt mål är en ensemble i flertalet län vid början av 1980-talet.

Inom län med stadsteatrar är det önskvärt att det ökade utbudet i regionen klaras genom en volymökning. De ökade ekonomiska insat- ser som krävs för en volymökning och för resekostnader bör staten och landstingen gemensamt svara för.

Regionaliseringen bör ske genom att Riksteaterns landsortsbaserade ensembler och flertalet stadsteatrar omvandlas till länsteatrar. Vidare bör ett tiotal nya länsteatrar tillkomma. De tre största städerna i lan- det har en speciell ställning genom att en mycket stor del av teater- utbudet, liksom det statliga stödet, är koncentrerat dit. Behovet av decentralisering inom teaterns egen kommun understryks.

Behovet av komplettering av teaterutbudet från länsteatrarna —— t. ex. beträffande opera, operett, musical och dans — blir sannolikt stort och kan tänkas lösas på fyra sätt. Dessa är utbyte av föreställningar mellan länsteatrarna, produktion och distribution base- rad på större regioner än län (lyrisk teater), centralt organiserad pro- duktion och distribution samt distribution av föreställningar från fria teatergrupper.

Rådet föreslår att Svenska riksteaterns huvuduppgifter efter en utbyggnad av den regionala teatern blir samverkan med läns- teatrarna, distribution av produktioner från andra teatrar, egen pro— duktion samt expert— och konsultuppgifter. Riksteatern bör således medverka i ett samspel mellan centralt och regionalt utbud sam't främja utbyte av länsteaterföreställningar över landet. Bl. a. kan Riksteatern behöva ställa skådespelare, regissörer och scenografer till förfogande för de små länsteatrarna. Distribution av produktioner från andra teat- rar avser i första hand föreställningar från Operan och Dramatiska tea- tern samt utländska gästspel. Den egna produktionen torde främst gäl- la musikteater, större uppsättningar och uppsättningar som av olika skäl inte kommer till stånd vid länsteatrarna. Expert— och konsultupp- gifterna kan avse produktions- och distributionsfrågor, information och publikrekrytering samt stöd till den icke yrkesmässiga teatern.

Svenska riksteatern har hittills erbjudit en smidig väg för att sätta i gång nya regionala projekt och rådet räknar med att även nya läns- teatrar skall kunna initieras den vägen för att sedan överföras till re- gionalt huvudmannaskap.

Prop. 1974: 28 99

Operans och Dramatiska teaterns huvuduppgifter är att spela på scenerna i Stockholm, att turnera i olika delar av landet och att framträda i radio och television. Det är angeläget att ett ytterligare ökat antal föreställningar ges utanför Stockholmsområdet även om utbudet i Stockholm därmed skulle minskas något.

Det är av olika skäl inte möjligt att räkna med att turnéverksam- heten blir mycket omfattande. Turnéerna är att se som ett led i sam- spelet mellan statliga teatrar och länsteatrar. Samtidigt ger turnéerna möjlighet till gästspel i Stockholm av länsteatrarna. Svenska riksteatern förutsätts få ansvaret för distributionen av turnéerna.

De helt avgörande möjligheterna att nå ut till stora och nya publik- grupper ligger i ett ökat teaterutbud i radio och framför allt television.

Samarbetet mellan Operan och Dramatiska teatern bör intensifieras bl. a. i fråga om gemensam användning av vissa artister, gemensamt utnyttjande av verkstäder och tekniska tjänster samt administrativa funktioner. Teatrarna bör antingen bilda någon form av samarbetsor- gan eller bli representerade i varandras styrelser.

I fråga om teatrarnas samarbete med Sveriges Radio är avvägningen mellan Sveriges Radios egen produktion och dess distribution av föreställningar från andra producenter en central fråga. Det är viktigt att Sveriges Radio har goda möjligheter att göra egna produktioner för radio och TV. Men det är också möjligt att lägga ut medieanpassad produktion på teatrarna —— även för television — och även att i viss utsträckning radio- och TV—sända teatrarnas ordinarie repertoar. >>Levande>> teater och radio- och TV-teater kan dock inte ersätta varandra utan bör utvecklas parallellt.

Teatrarna bör alltså utnyttjas i radio och TV i betydligt större ut- sträckning än hittills. För Operans och Dramatiska teaterns del med deras karaktär av riksinstitutioner är detta särskilt angeläget. Massme- dieframträdanden får dock inte förbehållas dessa statliga teatrar. För- slaget får sålunda inte motverka sitt egentliga syfte, dvs. att verka i de— centraliserande riktning. De möjligheter till förnyelse som samarbete med fria grupper erbjuder bör utnyttjas.

Från statsmakternas sida bör alla möjligheter tas till vara att främja ett utbyggt samarbete mellan teatrarna och Sveriges Radio. Bl. a. bör i de statliga teatrarnas utgiftsstatcr finnas anslagsposter för sådana före— ställningar vilka skall kunna utnyttjas av teaterföretagen efter samråd med Sveriges Radio. Sveriges Radios avtalsenliga rätt att själv avgöra vad man önskar sända bör givetvis bestå.

Ledamoten Rembe reserverar sig mot rådets förslag beträffande teat- rarnas samarbete med Sveriges Radio. Han anser det rimligare att helt lita till frivilliga avtal mellan berörda parter.

Vissa frågor som rör samverkan mellan olika institutioner på teaterområdet berörs. 1 vad man en mer formaliserad samverkan mellan

Prop. 1974: 28 100

nationalscenerna och Svenska riksteatern än f.n. kan bli aktuell är beroende av Riksteaterns framtida organisationsstruktur. Ett utbyggt samarbete mellan Operan och Institutet för. rikskonserter är motiverat, t. ex. för att utnyttja enskilda artister för konserter under den tid då de inte kan utnyttjas i föreställningsverksamheten.

Rådet föreslår också åtgärder för ö k a d te a t e r v e r k 5 a m h et för vissa publikgrupper. Med utgångspunkt i de kultur- politiska målen bör barn- och ungdomsteatern ges starkare stöd än hittills. Tillsammans med den uppsökande verksamheten bör den priori- teras framför andra teaterformer. Blandad barn- och vuxenverksamhet bör också eftersträvas.

Staten bör så långt som möjligt avhålla sig från detaljstyrning av teatrarnas verksamhet och bör därför främst stimulera till ökade in- satser för barn- och ungdomsteaterverksamhet samt uppsökande verk- samhet. De ökade ekonomiska resurserna för teatrarna bör i framtiden i stor utsträckning gå till dessa ändamål. Om den påbörjade ompriorite- ringen inom teatrarna inte fullföljs, bör en styrning i sådan riktning ske via statsbidragen.

M u si k t e a t e r n s problem behandlas översiktligt med hänvisning till teater- och musikrådets särskilda utredning (10.6—7).

Olika åtgärder behövs för att förbättra villkoren för (1 a n s k 0 n s - te n i landet. Resurserna för denna konstform är för knappa. Detta gäller både i fråga om den utövande verksamheten och i fråga om ut- bildning.

Nuvarande dansensembler vid Operan, Stora teatern och Malmö stadsteater bör bibehållas. Genom turnéverksamhet i Svenska rikstea- terns regi bör dessa ensembler få ökade möjligheter att framträda i rena balettprogram. Även inom dansområdet bör på sikt en regionalise- ring ske. Vid slutet av 1970-talet bör man kunna räkna med fyra större ensembler med turnéansvar inom var sin region i Syd-, Väst-, Mellan- och Nordsverige. När det gäller utbildningen framhåller rådet att det finns ett klart samband mellan bristen på dansarutbildning och konst- områdets svaga ställning.

10.3. Remissyttranden över kulturrådets betänkande

10.3.1. Allmänna synpunkter

I" stort är remissopinionen enig med kulturrådet i bedömningen av institutionsteatcrns insatser under l960-talet. Göteborgs stadsteater an- ser dock inte att beskrivningen stämmer, i varje fall inte generellt.

Vissa remissinstanser, däribland länsstyrelserna i Värmlands och Jämtlands län, TBV, Svenska musikerförbundet och Svenska teaterför-

Prop. 1974: 28 . 101

bundet, ansluter sig helt till grunddragen i kulturrådets förslagipå tea- terområdet. Vissa andra remissinstanser, såsom SÖ, Svenska kommun- förbundet, Folkbildningsförbundet, ABF och TCO, uttalar sig endast allmänt om värdet av en regionalisering av kulturinstitutionerna.

Teatrarnas riksförbund framhåller att förslagen bör genomföras var- samt och med noggrant beaktande av de lokala förhållandena.

RRV avstyrker en enhetlig och på länen baserad institutionsverk- samhet.

De medel som föreslås för att ge teaterutbudet en jämnare spridning ger upphov till en rad olika kommentarer. Flera remissinstanser anger vilka insatser som bör prioriteras. De flesta kommentarerna går ut på att teaterutbudet från en regional ensemble måste kompletteras, i första hand med centralt producerade turnéföreställningar för att inte bli ensidigt. Vissa remissinstanser anser att förslagen är otillräckliga för att tillgodose önskemålen om'att teatern skall nå en större och en socialt och geografiskt bättre sammansatt publik. LO anser att den chockeran— de ojämnhet i tillgången till teater i olika delar av landet, som kultur- rådet visar, knappast kan- under överskådlig tid rättas till enbart genom uppbyggandet av länsteatrar.

Ett flertal remissinstanser, t. ex. Svenska riksteatern, Stadsteatern Norrköping—Linköping, länsstyrelserna i Hallands och Värmlands län samt Västerbottens läns landsting, utgår ifrån att huvuddelen av det ökade regionala teaterutbudet kommer att vara barn- och ungdomstea- ter och uppsökande teater.

Kristianstads kulturnämnd framhåller att en stationär teatergrupp ger ett ovärderligt stöd åt amatörverksamhet och möjlighet att förstär- ka skolans dramatikundervisning.

Dramatiska teatern anser att det för svenskt teaterliv är en olycka att det närmast är vattentäta skott mellan amatörer och professionella. Teatern anser det vidare beklagligt att kulturrådet helt förbigått frågan om teatrarnas behov av internationellt samarbete och utbyte.

10.3.2. Regionala teatrar

Kulturrådets förslag om inrättande av regionala teatrar får i mycket stor utsträckning stöd av remissinstanserna. Utöver dem som redan nämnts återfinns bland de remissinstanser som stöder förslaget bl.a. teater— och musikrådet, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län, Landstingsförbundet, Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs läns landsting, Operan, Borås stadsteater, Svenska teater- förbundet, SACO, Svenska kyrkans kulturinstitut, Moderata ungdoms- förbundet, Studieförbundet Medborgarskolan, Umeå universitet, Mode-

Prop. 1974: 28 102

rata samlingspartiets kvinnoförbund, Unga Örnars riksförbund samt en rad kommuner.

Ett flertal synpunkter förs fram i fråga om v e r k 5 a m h e t 5 o m - råd et för de regionala teatrarna. Teater- och musikrådet anser det lämpligt att två län går samman om en teater i den mån vissa län an— ses för små. Härvid måste man dock betänka faran i att en länsteater med ansvar i två län mister förankringen i ett enda politiskt ansvarigt organ.

Vissa regionala och primärkommunala instanser, t. ex. länsstyrelserna i Örebro och Älvsborgs län och Kungsbackablockets samarbetsnämnd, förordar också av olika skäl samgående eller samarbete mellan två län.

Teatrarnas riksförbund pekar på det stora och otillfredsställda kultur- behov som finns i storstädernas förorter vilket man anser kulturrådet försummat att behandla. Förbundet framhåller vidare att teaterinstitu- tionerna anser de föreslagna regionerna i allmänhet för stora. Regiona- liseringsfrågoma måste lösas från län till län.

En länsteater i varje län räcker inte på något sätt för att täcka be- hoven anser Teatercentrum. Svenska teaterförbundet anser det önsk— värt att de olika regionteatrarna inte blir för stora. Antalet teatrar bör i stället öka så att varje kommun får tillgång till en teatergrupp.

Norrbottens länsteater anser dock att alltför små resurser vid en regionteater medför otillräckligt varierade uppsättningar vilket går ut över publiken.

Ett slutligt beslut i fråga om teatrarnas verksamhetsområde kan enligt Operan inte fattas förrän länsheredningen avgett sina förslag. Svenska kommunförbundet anser att nuvarande länsindelning inte alltid är nå- gon lämplig grund för de regionala institutionernas ansvarsområden. Samma uppfattning kommer fram i flera andra yttranden från kom- munalt håll.

Ytterligare synpunkter på länen som enhet för en regional kultur- organisation redovisas i det följande (21.3).

Kulturrådets förslag i fråga om a n s v a r 0 c h h u V 11 dm a n n a- skap för länsteatrarna. anses i allmänhet vara godtagbart. Bl. a. läns- styrelsen i Västmanlands län anser att det bör ankomma på resp. landsting att besluta om hur en länsteater skall organiseras och ledas. Örebro kulturnämnd kan inte heller ansluta sig till någon generell re- kommendation om landstingen som huvudansvariga. I många fall borde det i stället vara lämpligare att lägga ansvaret på den kommun där insti- tutionen är stationerad.

Landstingsförbundet stöder kulturrådets förslag men anser att det bör vara möjligt för lokala institutioner, som samverkar med andra kommuner och som har uppsökande verksamhet på sitt program, att fortsätta i etablerade former. I de fall vederbörande teater söker eko- nomiskt stöd från landstingskommunen, skall dock landstinget kunna

Prop. 1974: 28 103

utse förtroendevalda till institutionens styrelse. Riksteaterns landsorts- ensembler bör regionaliseras i samband med övrig regionalisering av kulturella länsaktiviteter.

Svenska kommunförbundet anser att befintliga teatrar kan ges ett regionalt ansvar utan att man för den skull behöver göra någon änd- ring i nuvarande huvudmannaskap.

Även annat huvudmannaskap än det föreslagna kan diskuteras anser Teatrarnas riksförbund.

Svenska riksteatern framhåller att Riksteaterns regionala ensembler fortfarande är ett realistiskt alternativ. Teatern räknar med att i mån av behov medverka vid bildandet av nya regionala ensembler.

De synpunkter som förs fram på kulturrådets förslag om ö k a t r e - gionalt ansvar för befintliga teatrar och ensemb- ler har framför allt att göra med de ekonomiska villkoren för teat- rarnas fortsatta verksamhet.

Att det ökade regionala utbudet förutsätter en volymökning fram- hålls bl. a. av Stadsteatern Norrköping-Linköping, Malmö kommun och Svenska teaterförbundet, som understryker vikten av att en volymök- ning för uppsökande verksamhet inte får inskränka på den fasta verk- samheten.

Teatrarnas riksförbund framhåller att en fullt ut genomförd ombild- ning av stadsteatrarna till regionteatrar kommer att medföra mycket genomgripande förändringar i konstnärligt, organisatoriskt och i andra hänseenden.

I flera remissyttranden framförs speciella synpunkter på f örh a l - landena i Stockholms-, Göteborgs- och Malmö- områdena. Allmänt sett anses dessa områden vara så speciella att kulturrådets generella förslag för landet i dess helhet knappast kan gö- ras tillämpliga.

Stockholms läns landsting påpekar att de befintliga institutionerna i Stockholm sedan länge är fast anknutna till kommunen. Landstingets ansvar bör prövas i en speciell utredning.

Beträffande Göteborgsområdet finner länsstyrelsen i Skaraborgs län att en organiserad samverkan i en västsvensk teaterkrets med Göteborg som centralpunkt i växelverkan med länskretsar skulle ge högre kvalitet och kapacitet åt teaterutbudet. Regionaliseringen vad gäller Göteborg och Västsverige skulle enligt Göteborgs kommun kunna ske dels ge- nom en förstärkning av nuvarande basinstitutioner i Göteborg, dels genom inrättande av distriktsteatrar i olika delar av de län, som är aktuella. Fördelen med en sådan principlösning är att möjligheter ges att utnyttja de erfarenheter och resurser, som finns vid basinstitutioner- na, samtidigt som det skulle finnas fasta, självständigt arbetande enheter i olika delar av regionen med en förankring i närmiljöerna.

Vad gäller Malmöhus län finner länsstyrelsen i Kristianstads län att

Prop. 1974: 28 104

en ökning och spridning av den regionala teaterverksamheten kan ske antingen genom utbyggnad av de båda stadsteatrarna i Helsingborg och Malmö eller genom inrättande av en ny fast regionteater. Länsstyrelsen förutsätter att dessa alternativ kommer att behandlas av den samarbets- - kommitté, som tillsatts av de båda Skånelänen och Malmö kommun. Kristianstads kommun anför liknande synpunkter. Enligt Malmö kom- mun är de båda Skånelänen för små för att var för sig utgöra en region. Remissinstanserna instämmer i allmänhet i kulturrådets förslag till komplettering av länsteatramas utbud genom ut— byte av föreställningar mellan länsteatrarna, produktion och distribu- tion baserad på större regioner än län, centralt organiserad produktion och distribution samt genom föreställningar av fria teatergrupper. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrbottens länsteater tar upp behovet av turnéer inom Nordkalottområdet. Teaterforum pekar på att de fasta amatörscenerna bör kunna komplettera länsteatramas utbud.

10.3.3. Svenska riksteatern

I stort tillstyrker remissinstanserna kulturrådets förslag rörande Sven- ska riksteaierns förändrade rol'l. De synpunkter som förs fram innebär i allmänhet att remissinstanserna kompletterar eller betonar vissa av de föreslagna uppgifterna.

RRV går så långt som att säga att något egentligt underlag för Riks- teaterns verksamhet knappast skulle finnas kvar, om en regionalisering skulle komma att genomföras i enlighet med kulturrådets förslag. Teater- och musikrådet betonar liksom SÖ Riksteaterns distribuerande och för- medlande roll. Teater- och musikrådet tillstyrker också förslaget om att Riksteatern skall komplettera länsteatramas utbud och pekar särskilt på Riksteaterns uppgift på musikteaterområdet.

Svenska riksteatern framhåller att konsekvenserna av förslaget om in- rättande av länsteatrar på sikt får avsevärd effekt på Riksteatern. Tea- tern anser det nödvändigt att skapa fasta former för samplanering mel- lan det regionala och centrala teaterutbudet. Teatern bör vidare svara för Dramatiska teaterns och Operans turnéverksamhet liksom för en ökad verksamhet med utländska gästspel. Teatern föreslår att ett pla- neringsråd för samarbete mellan Riksteatern och de statliga teatrarna inrättas. Efterfrågan på större dramatiska produktioner kommer att öka. Teatern framhåller också, att man har goda förutsättningar att bistå den icke yrkesmässiga teatern.

Riksteaterns regionalt baserade ensembler har visat sig vara en smidig väg för geografisk spridning menar LO och motsätter sig att Riks- teaterns utvecklingsmöjligheter beskärs. Uttryck för en liknande uppfatt- ning ger ABF och Folkets husföreningarnas riksorganisation.

T eatramas riksförbund menar att det kompletterande utbudet från

Prop. 1974: 28 105

Riksteatern på grund av regionensemblernas små resurser behöver bli relativt omfattande. 'Liknande uppfattning har Karlstads kommun.

Västernorrlands läns landsting ifrågasätter nödvändigheten på lång sikt av Riksteaterns egen produktion och menar att resurserna i stället bör kunna ställas till länsteatramas förfogande. Teaterföreningen i Kal- mar län menar att Riksteatern helt bör släppa produktion och distri- bution av skolteater och uppsökande teater och rikta in sig på turneran— de ordinarie föreställningar, där inslaget från de fasta teatrarna blir väsentligt utökat. '

Enligt Operan bör eventuellt produktionen av operetter och musicals överlåtas på Operan och övriga musikinstitutioner..

Det effektivaste utbytet teatrar emellan sker bäst genom direktkon- takt utan förmedlande organ anser Upsala stadsteater. Enligt teatern tyder erfarenheterna av Riksteaterns konsultverksamhet under senare år på en allvarlig stagnation.

Förslaget att Riksteatern kan ställa skådespelare, regissörer och sceno— grafer till förfogande för komplettering av länsteatrarna avvisas av teater- och musikrådet, Svenska teaterförbundet samt statens scenskola i Stockholm.

10.3.4 Operan och Dramatiska teatern Kulturrådets förslag har föranlett mycket omfattande kommentarer i remissyttrandena. Här skall huvudsakligen redovisas synpunkter på för- slagen i fråga om teatrarnas turnévcrksamhet. ' Operautrcdningens betänkande Operans verksamhet och organisation, som samtidigt är remissyttrande över kulturrådets betänkande, redo- visas särskilt i det följande (10.4—5). Ett mycket stort antal remissinstanser, däribland teater- och musik- rådet, länsstyrelserna [ Kristianstads, Jämtlands och Västerbottens län, Jönköpings och Västernorrlands läns landsting, ABF, LO, Upsala stads- teater, Malmö stadsteater, Svenska musikerförbundet, Sveriges social- demokratiska ungdomsförbund, Jönköpings läns teaterförening samt vissa kommuner, bl. a. Västerås, Umeå och Luleå, stöder kulturrådets uppfattning att den centrala frågan är att vidga de båda teatrarnas publik, i första hand genom föreställningar utanför Stockholm. Båda teatrarna och ett antal remissinstanser med anknytning till dem, däribland Svenska teaterförbundet, Svenska musikerförbundet och Teat- rarnas riksförbund, framhåller att turnévcrksamheten inte bör få sådan omfattning att det finns risk för att den konstnärliga kvaliteten och teatrarnas anSVar att som nationalscener svara för konstnärlig förny- else till gagn för hela landets teaterverksamhet därigenom äventyras. Personalorganisationerna menar att kulturrådet ej tagit hänsyn till de sociala och fackliga krav som en turnévcrksamhet ger upphov till.

Prop. 1974: 28 106

Varken Teatrarnas riksförbund eller personalorganisationerna anser- att en nedskärning av produktionen på hemmascenerna kan godtas. Riks- förbundet påpekar att kulturrådet inte gjort gällande att utbudet i Stockholm skulle vara obehövligt. Svenska musikerförbundet anser att den ökade turnéverksamheten måste leda till att teatrarnas personella resurser ökas. Operan är av samma uppfattning.

Dramatiska teatern understryker de risker, som följer med att i alltför hög grad förändra institutionen i riktning mot en turnéteater, nämligen centralisering av utbudet, sämre kvalitet och höga kostnader. Man bör inte, framhålls det, låta Dramatiska teatern överta Svenska riksteaterns redan i många avseenden övergivna och förkastade distributionsforrner.

Operan ansluter sig till kulturrådets förslag om samarbete mellan Operan, Dramatiska teatern, Svenska riksteatern och Institutet för rikskonserter.

10.3.5. Samarbete med Sveriges Radio

Kulturrådets allmänna ståndpunkt i fråga om samarbetet med Sveriges Radio har uppmärksammats mycket vid remissbehandlingen. Till dem som uttalat sitt stöd för kulturrådets ståndpunkt hör RRV, länsstyrelsen i Blekinge län, Svenska riksteatern, Landstingsförbundet, Umeå univer- sitet samt Umeå, Mora och Härnösands kommuner.

Dramatiska teatern, som har en positiv inställning till etermedierna, anser att televisering är ett substitut för levande teater. Det kan vara be- rättigat när "det gäller produktioner av särskilt intresse. Teatern anser att bearbetning av en föreställning för "bättre anpassning till TV-mediet är ett alternativ som bör prövas i större utsträckning än hittills. I sam- manhanget understryker teatern särskilt rätten för den enskilde artis- ten att välja medium.

I samma riktning uttalar sig Svenska teaterförbundet och Norrbottens länsteater.

Enligt Sveriges Radio medför en anpassning av en scenföreställning till radio eller TV en alltmer genomgripande process. Ofta kan före- ställningen varken behålla sin ursprungliga slagkraft eller få ett så media- mässigt fulltonigt uttryck att den når tittaren resp. lyssnaren på ett önsk- värt sätt.

Dramatiska institutet finner kulturrådets beskrivning av denna pro- blemkrets oklar och motsägelsefull. Institutet menar att teaterrnediets egenart ligger i den tvåvägskommunikation, som uppstår genom publi- kens direkta reaktion på framförandet. Teatern låter sig därför inte distribueras via registrering av föreställningen.

Teater- och musikrådet ställer sig tveksamt till förslaget om mer reguljär TV-sändning av teatrarnas ordinarie repertoar. Det är enligt rådet risk för att etersända föreställningar inte minst i ett ansträngt

Prop. 1974: 28 107

budgetläge — kommer att ersätta TV- och radioteaterföreställningar. Rådet anser dock att samarbetet mellan teatrarna och Sveriges Radio bör ytterligare utvidgas och intensifieras.

När det gäller de fackliga avtalens betydelse för samarbetet mellan teatrarna och Sveriges Radio, görs kommentarer från vissa remissin- stanser.

Svenska filtninstitutet finner det anmärkningsvärt att kulturrådet för- bigår frågan om det fackliga motståndet mot att låta föreställningar spri- das genom televisionen. Sveriges Radio framhåller de upphovsrättsliga problemen, som bl. a. hänger samman med att både teaterinstitutionen och artisterna var för sig anser att de förfogar över den inövning som skett. De problem, som f. n. råder för radio- och TV-teatern, har fram- för allt att göra med det stora antal förhandlingspartners, som blir ak- tuella i mera omfattande projekt. Sveriges Radio menar att de avtals- övcrenskommelser som slutits mellan företaget och vissa orkestrar här eventuellt kan tas som förebild.

Svenska regissörsföreningen motsätter sig att teatrarnas produktioner i ökad omfattning skall sändas i TV och att det i personalens regul- jära åligganden skall ingå att arbeta för sådana sändningar. Sveriges dramatikerförbund ställer sig också avvisande till televisering av teater- föreställningar, som ursprungligen avsetts för scenteater. Förbundet mot- sätter sig också att avtalsförhandlingarna mellan teatrarna och Sveriges Radio skall påverkas av statliga direktiv om nyttjanderätten till dra- matikernas verk.

Kulturrådets förslag att särskilda medel i Operans och Dramatiska teaterns utgiftsstater avdelas för radio- och TV-ändamål ger upphov till genomgående kritiska kommentarer.

Flera remissinstanser ansluter sig till reservanten Rolf Rembes stånd- punkt. Till dem hör bl. a. Sveriges Radio, TCO, Teatercentrum, Sveriges dramatikerförbund, Svenska musikerförbundet, Svenska teaterförbundet, Svenska regissörsföreningen och Helsingborgs stadsteater.

Sveriges Radio anför principiella skäl för sin avvisande hållning. En öronmärkning av anslag på det föreslagna sättet kan enligt företaget innebära en risk, att Sveriges Radios ensamrätt att avgöra innehållet i etersändningar åsidosätts. Dessutom kan onödiga konfliktsituationer uppstå mellan Sveriges Radio och övriga självständiga institutioner. En- ligt teater- och musikrådet bör ökade medel för radio- Och TV-teater — om sådana blir aktuella —— riktas direkt till Sveriges Radio.

Operautrcdningens synpunkter i frågan redovisas i det följande (10.4).

10.3.6 ökad verksamhet för vissa publikgrupper

Kulturrådets förslag att 1) a r n- 0 c 11 u n g d om s t e a t e r bör ges ett starkare stöd än hittills och att den tillsammans med den uppsö - k a n d e v e r k 5 a m h e t e n bör prioriteras framför andra teater-

Prop. 1974: 28 108

former bemöts positivt av remissinstanserna.

Att kvaliteten är av samma vikt i dessa verksamhetsformer som i övrig professionell teater påpekar Upsala stadsteater som också i lik— het med Uppsala kommun bestämt motsätter sig varje tanke på att ut- sättas för styrning av verksamhetens inriktning.

Svenska riksteatern vill gärna medverka till att skapa bryggor mellan den professionella teatern och skolans dramaverksamhet. Vidare fram- håller teatern vikten av ökade resurser för uppsökande teater.

Teatercentrum finner att kulturrådets redovisning av barn- och ung- domsteater är oriktig och ofullständig genom uppdelningen mellan fria grupper och institutioner.

Barn- och ungdomsteatcrn bör enligt teater- och musikrådet inte en- sidigt inriktas på att öka antalet föreställningar och besök. Utveck— ling av innehåll" och form inom barnteatern och uppsökande teater, en ökning av barn- och ungdomsrepertoaren, ett förstärkt samarbete mellan teater och skola samt ett kontinuerligt utbyte av erfarenheter mellan barnteatergrupper av olika slag bör kunna ge förutsättningar för en fortsatt meningsfull utveckling på området.

LO anser det värdefullt och glädjande att barn och ungdom fått vidgade möjligheter att uppleva teater genom samhällets försorg. Men en sådan utveckling får inte ske till priset av stagnerande eller minskade möjligheter för den vuxna generationen.

Till skillnad från kulturrådet och de andra remissinstanser, som yttrat sig i frågan, anser Handikapporganisationernas centralkommitté att särskilda bidrag för uppsökande verksamhet bör utgå. I annat fall lär uppsökande verksamhet på institutioner inte bli särskilt omfattande.

10.3.7. Åtgärder för danskonst och musikteater

Kulturrådets uppfattning att d a n s k 0 n s t e n s problem ligger i de knappa resurserna delas av remissinstanserna. Bl. a. Operan, Malmö stadsteater och Svenska riksteatern tar upp "behovet av ökade resurser för dansen.

Förslag om en utlokalisering av antingen både Cullberg- och Cramér- baletterna eller endast en av baletterna framförs av Danscentrum, Balett- akademien och Upsala stadsteater.

Upsala stadsteater menar vidare att nya professionella dansensembler bör upprättas med moderscener i orter, som har tillgång till orkester- föreningar eller regionmusik. Kommuner med ett stort antal invandrare bör enligt teatern prioriteras då dans är ett av språk oberoende scen- medium. '

Balettakademien anser att de fria grupperna bör få arbetsmöjligheter och att medel bör ges till Danscentrum som distribuerande organ. Dans- centrum finner att regionaliseringen för dansens vidkommande är av av-

Prop. 1974: 28 109

görande betydelse. Ett regionalt utbyggt kulturnät innefattar såväl större ensembler som mer flexibla grupper.

Teater- och musikrådet framhåller att det på dansens område skett en utveckling sedan kulturrådet lade fram sina förslag och pekar därvid på att vissa yrkesarbetande dansgrupper numera får bidrag från rådet. Det är enligt rådet angeläget att dansgrupper av detta slag får ökat stöd för att kunna fortsätta sin verksamhet, en uppfattning som delas av Svenska teaterförbundet. Förbundet anser också att den levande dansen bör prioriteras i nuläget och påpekar att dit hör varken Dansmuseet eller Drottningholms teatermuseum. Uttryck för en liknande uppfattning ger Danscentrum och Balettakademien.

TV kan göra en stor insats då det gäller att popularisera konstarten påpekar TCO, som dessutom menar att barnen bör föras in i verksam- heten genom inrättandet av kommunala dansskolor. Även Svenska dans- pedagogj'örlmndet, Svenska teaterförbundet och Danscentrum pekar på stora möjligheter för dansen.

Kulturrådets konstaterande att det finns ett klart samband mellan bristen på utbildning och danskonstens svaga ställning delas av teater- och musikrådet, statens dansskola, Svenska teaterförbundet, Teatrarnas riksförbund samt Danscentrum.

Kulturrådets uppfattning om behovet av särskilda åtgärder för m 11- sikte a t e r n delas i allmänhet av remissinstanserna.

Teater- och musikrådet betonar att ett ökat stöd bör ges till musik- teater utanför institutionerna, dock utan att det går ut över de redan etablerade dramatiska grupperna. Stödet till de fria musikteatergrup- perna framhålls också av musikhögskolan i Stockholm. Teatercentrum och Svenska teaterförbundet.

Att även den äldre och traditionella musikteatern kräver stöd och utvecklingsarbete betonar Svenska musikerförbundet.

KÖRSAM påpekar att det pågår en intressant experimentverksamhet på körområdet. Olika former av körteater och kördans håller på att ut- vecklas. KÖRSAM menar att här finns möjligheter till samarbete mellan körcr och teatergrupper. Tanken på en >>Riksopera»-organisation väcks av statens musikdrama- tiska skola, som menar att en mängd aktiviteter _— vilka torde öka i omfattning —— och som handhas av Riksteatern, Rikskonserter och re- gionmusiken var för sig, torde kunna rubriceras som musikteater. Ett musikteaterorgan bör finnas som fungerar som riksoperaproducent i nära samband med de tre nämnda organisationerna.

10.4. Opcrautredningen

Kulturrådets betänkande och en förvaltningsrevisionell studie av RRV utgör bakgrund till översynen av Operans verksamhet och organisation.

Prop. 1974: 28 110

Här skall huvudsakligen redovisas operautredningens synpunkter på Operans verksamhet.

En alltför stark splittring av Operans resurser bör undvikas. Tumé- verksamheten bör därför koncentreras till vissa >>fasta stationer», var- ifrån ett intensivt publikarbete bör bedrivas. Samarbetet med lokala orkestrar och körer bör så långt möjligt utvecklas. Viktiga kultur- politiska, konstnärliga och ekonomiska fördelar kan vinnas genom en viss begränsning av repertoaren, så att uppsättningarna spelas i relativt sammanhängande sekvenser. Säsongrepertoaren bör på sikt begränsas till 12—15 operaverk (1971/72: 32 st.) och ungefär lika många balett- verk (1971/72: 21 st.). Den årliga nyproduktionen bör omfatta ca 3—5 verk av vardera opera och balett. Härtill bör komma 2—4 turnéföre- ställningar av olika format under varje spelsäsong.

För att underlätta distribution genom etern av operaföreställningar anser utredningen till skillnad från kulturrådet -— att om man från statsmakternas sida önskar påverka de prioriteringar, som inom ramen för radioavtalet bör ankomna på Sveriges Radio, bör detta i princip ske genom en ändring av radioavtalet.

Ett nytt avtal mellan staten och det nya bolaget bör liksom det nuva- rande avtalet ta upp endast vissa grundläggande krav på operaverk— samheten. Bl.a. bör i avtalet föreskrivas att de årliga anslagsfram- ställningarna skall utgå från en samlad planering som utförs på ett så- dant sätt att man får underlag för en avvägning på sikt av intäkter och kostnader.

Teatern bör få stimulans att möta en del av kostnadsökningarna med egna åtgärder. Om stimulansen skall fungera på avsett sätt bör den vara utformad som en stimulans på lång sikt. Uppkomna överskott bör således få behållas något eller några år i stället för att staten så snart bi- draget skall bestämmas på nytt tillgodogör sig överskottet genom att reducera bidraget med ett belopp som svarar mot inbcsparingen. Vi- dare kan en ekonomisk buffert skapas genom att aktiekapitalet, som nu är 300000 kr., ökas till 2 milj. kr. En ändamålsinriktad budget av det slag som kulturrådet diskuterar är inte förenlig med gällande bi— dragssystem som bygger på ett självständigt kostnadsansvar för Operan.

10.5. Remissyttranden över operautredningens betänkande

Åtskilliga remissinstanser delar utredningens uppfattning att even- tuella önskemål om ett ökat utbud av opera i radio och TV i princip bör åstadkommas genom förändringar i avtalet mellan staten och Sveriges Radio. Hit hör statskontoret, som anser att det skulle kunna vara en helt verkningslös åtgärd att ställa medel till Ope- rans förfogande för att Operan skulle kunna erbjuda Sveriges Radio föreställningar till ett lägre pris. Å andra sidan bör man enligt ämbets-

Prop. 1974: 28 111

verket inte överbetona de ekonomiska frågornas betydelse. Det be- gränsade utbudet av opera i etermedierna kan också förklaras med programpolitiska hänsynstaganden från Sveriges Radios sida.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anser det ange- läget att etermedierna i större utsträckning än f.n. används för sprid- ning av utbudet från de stora kulturinstitutionerna.

Svenska teaterförbundet anser att det är en orealistisk slutsats att man måste sända Operans föreställningar i TV. En TV-utsändning från Operan är, framhåller förbundet, inte opera. Enligt all expertis är TV- utsändningar från teatrar ytterst svåra att genomföra så att de blir konstnärligt tillfredsställande.

Operan anser till skillnad från utredningen att det skulle vara en fördel om särskilda medel kunde anvisas till teatern för produktion av radio- och TV—föreställningar medan Institutet för rikskonserter anser att en programbudgetstyrd produktion direkt för TV bör över- vägas för Operans del.

Remissinstanserna instämmer i regel i utredningens synpunkter på turnéverksamheten.

Kulturrådet betonar att Operan måste vara offensiv inte bara geo- grafiskt utan också då det gäller att finna former för konstnärligt full- lödiga föreställningar under yttrc förhållanden som avviker från de som gäller vid huvudscenen. De betydande årliga kostnaderna för Operan motiverar enligt Institutet för rikskonserter en omfattande turnévcrk- samhet, i synnerhet till sådana delar av landet som inte täcks av annan musikteaterverksamhct.

Bådc Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet pekar på riskerna att en ökad turnévcrksamhet resulterar i sänkt konstnär- lig kvalitet.

Operan instämmer i utredningens synpunkter beträffande turnéverk- samheten men vill pcka på att de föreslagna 2—4 turnéföreställningarna av opera och balett i olika format inte förefaller täcka de behov som finns. '

I fråga om r e p e r t o a r p 0 -l i t i k e n och den föreslagna begräns— ningen av säsongrepcrtoaren är meningarna mera delade.

Kulturrådet och Institutet för rikskonserter instämmer i utredning— ens synpunkter.

Svenska musikerförbundet, som tillstyrker en successiv nedskärning av repertoaren, understryker att minskningen inte får bli så stor att den konstnärliga personalen inte får tillfälle till omväxling mellan skilda verk. Svenska teaterförbundet anser den föreslagna nedskärningcn av repertoaren och planeringen av stagionetyp vara otänkbar. Teatrarnas riksförbund anser att de ekonomiska fördelarna av den förcslagna rc- pertoaromläggningen inte bör överdrivas. Teater- och musikrådet tillstyr- ker cn minskning av den stående repertoaren, men förutsätter att upp-

Prop. 1974: 28 112

kommande besparingar kommer repertoarförnyelsen och turnéverksami heten tillgodo.

Operan understryker behovet av tillräcklig omväxling för personal och publik. Antalet operaverk bör vara något mindre än f. n. men inte så lågt som operautredningen föreslår. Antalet balettverk bör ökas i för- hållande till utredningens förslag. .

Studieförbundet Medborgarskolan och Musikaliska akademien är starkt kritiska till utredningens förslag och anför en rad nackdelar av konstnärlig art. Akademin föreslår att en konstnärligt underbyggd och allsidig utredning av repertoaren vid Operan verkställs.

Olika meningar förs fram i fråga om de av utredningens synpunkter som har samband med fi n a n sie r i n g e n av Operans verksamhet.

Teater- och musikrådet invänder mot utredningens synpunkter på än- damålsinriktad budgetering. Enligt rådet bör en diskussion om för- ändringar av budgeten för Operan inledas först sedan resultaten av pågående försök med en ändamålsinriktad budget inom kulturområdet utvärderats. Operan delar utredningens uppfattning att statens infly-- tande bör regleras genom ett avtal som endast skall innefatta vissa grundläggande krav på verksamheten.

Målen för verksamheten bör anges och kontinuerligt diskuteras och omprövas anser RRV. Verket anser att Operans aktiekapital inte nor- malt bör fungera som ekonomisk buffert. Tillfälliga likviditetsbehov bör i stället lösas genom anlitande av bankkrediter. Både storleken av bankkrediten och av aktiekapitalet bör kunna begränsas i förhållande till utredningens förslag.

10.6. Teater- och musikrådets musikteaterutredning

Musikteaterns utvecklingsmöjligheter är beroende av särskilda åt- gärder som tar hänsyn till behovet av musikerresurser, repertoarutveck— ling samt behovet av särskilda bidragsbestämmelscr för vissa typer av mindre rörliga föreställningar. '

En stor del av musikteatcrutbudet är mycket resurskrävande i fråga om personal och lokaler. Detta gäller särskilt de medelstora och stora föreställningarna. De institutioner som har möjlighet att producera så- dana föreställningar måste alltså täcka regioner som är större än ett län. I dag finns tre institutioner som i stort kan fullgöra en sådan uppgift, nämligen Operan, Stora teatern i Göteborg samt Malmö stadsteater.

Dessa institutioner bör fungera som musikteatercentra för sina resp. regioner. På sikt bör fyra m u sik t 0 a t e r c e n t r a utvecklas i lan- det genom att en ny musikteaterensemble tillkommer i Norrland. Den bör lokaliseras till Umeå och starta som länsmusikteater i Västerbot- tens län. Några fasta gränser för de olika musikteaterregionerna går inte att sätta f.n. Det blir de olika musikteatercentras uppgift att ge-

Prop. 1974: 28 113

nom samverkan uppnå ett så brett geografiskt underlag som möjligt.

Operan måste förutom sitt regionala ansvar också tilldelas ett riks- ansvar beträffande stora och medelstora föreställningar, framför allt i de regioner som inte kan nås av musikteatercentra i Göteborg och Malmö.

I resp. Västsvenska och sydsvenska regionen bör Stora teatern i Göte- borg och Malmö stadsteater få ansvar för en allsidig musikteatervcrk- samhet.

Musikteater bör i ökad utsträckning kunna produceras vid nuva- rande stads— och länsteatrar samt vid ett par nya länsteatrar som får en huvudsaklig inriktning mot musikteater (] ä n 5 m u sikte a t r a r). Vid de förstnämnda torde musikteaterproduktionen huvudsakligen kom- ma att inriktas på uppsökande verksamhet samt enstaka produktioner med tillfälligt engagerad personal. Arbetet vid en länsmusikteater bör inte enbart inriktas på länet. Genom 'byte av föreställningar med an- gränsande län eller regioner erhålls ett mer varierat utbud. I första hand bör två länsmusikteatrar tillkomma. nämligen i Västerbottens län och Värmlands län. Verksamheten i Västerbotten bör starta budgetåret 1974/ 75.

Förslagen beträffande S v e n s k 3 r i k st e a t e r n ansluter i stort till vad kulturrådet föreslagit. Riksteatern bör sålunda distribuera Ope- rans riksutbud och medverka till utbyte av föreställningar mellan re- gionerna.

Institutet för rikskonserter bör inte producera musik— teater utan svara för musikaliskt utvecklingsarbete genom tonsättar— beställningar och samarbete med ensembler och institutioner som ar— betar för en förnyelse av musikteatern. Vidare har institutet en vik- tig uppgift i distributioncn av den uppsökande musikteatcrn till för- eningsliv och skolor.

En effektiv spridning och förnyelse av musikteatern kan inte komma till stånd om inte r e g i en m u sik e n i betydande utsträckning ut- nyttjas för detta slags verksamhet. Man måste bl. a. vid upprättande av nya regionala länsmusikteaterenscmbler undersöka om musikerbehovct helt eller delvis kan tillgodoses genom regionmusik. Regionmusiken förutsätts också spela en viktig roll för musikteatcrverksamheten vid befintliga länsteatrar.

De fria musikteatergruppernas produktion bör i ökad utsträckning kunna distribueras genom existerande centrumbildningar. För att garantera en ekonomisk stabilitet för vissa grupper krävs någon form av anknytning till fasta institutioner, t. ex. länsteatrar. Behovet av musikerresurscr bör därvid kunna tillgodoses genom regionmusiken.

Olika åtgärder föreslås slutligen för att stimulera tillkomsten av ny r e p e r t o a r.

Prop. 1974: 28 114

10.7. Remissyttranden över teater- och musikrådets musikteaterutrcdning

Så gott som samtliga remissinstanser är positiva till utredningens för- slag. M U 5 ik t e a t e r e e n t r a med ett övergripande regionalt an- svar samt nya 5. -k. (1 a n 5 m ti si k t e a t r a r accepteras av flertalet instanser, bl.a. Musikaliska akademien, Svenska riksteatern, Teatrar- nas riksförbund, Svenska musikerförbundet, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Malmöhus läns landsting. På en rad punkter före— ligger dock avvikande uppfattning i. skilda yttranden. Umeå kommun och Västerbottens läns landsting anser att ett fjärde musikteaterccnt- rum, i resurshänseende likvärdigt med de övriga, bör tillkomma i Umeå. T eatrarnas riksförbund vill dock att man först tillgodoser nuvarande institutioners behov. Operan bör t. v. svara för Norrland.

Att Operan måste tilldelas ett riksansvar för större och medelstora föreställningar och ett större ansvar för den mellansvenska regionen är de flesta instanser, t. ex. Operan, Svenska riksteatern och Svenska kom- munförbundet, positiva till. Svenska riksteatern efterlyser dock en lång- siktig utvecklingsplan för Operans turnéverksamhet och Svenska teater- förbundet varnar för riskerna i att låta Operan bli alltför mycket av en turnéteater. Förbundet kan av konstnärliga skäl inte godta en ned- skärning på hemmascenen.

Göteborgs tcater- och konsert AB och Malmö stadsteater kan tänka sig att åta sig ökade regionala uppgifter i resp. Väst- och Sydsverige, om ökade kostnader kan bestridas bl.a. av staten. Stiftelsen Maltnö konserthus delar utredningens uppfattning om vilka uppgifter Skåne- institutionerna skall få. Göteborgs och Malmö kommuner understryker att man inte är beredda att öka musikteaterns verksamhet regionalt, om inte stat, landsting och övriga kommuner ger ökade bidrag.

En tämligen enhällig opinion tillstyrker förslaget om länsmusikteatrar främst i Umeå och Karlstad. Uppfattningama om insatsernas storlek och organisationen av teatrarna varierar dock. En prioritering av Umeå förordar Umeå kommun, Västerbottens läns landsting och Musikaliska akademien samt Sångens Makt. Örebro kommun menar att Örebro är den lämpliga orten för en musikteatcrensemble i Mellansverige.

Utredningens uppfattning att Riksteaterns egen lyriska produktion bör kunna minska när de fasta regionala ensemblerna byggts ut delas inte av Svenska riksteatern, som anser att det finns flera skäl som talar för att betydande produktionsresurser bör ligga kvar hos teatern. Även andra instanser framhäver starkt R i k 5 t e a t e r n 5 r ol [ när 'det gäller uppbyggnad av länsmusikteatrar, distribution och produktion, t. ex. Folkbildningsförbundet, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Folkparkernas centralorganisation, Landstingsförbundet och Institutet för rikskonserter framhåller särskilt samordnings- och distributionsupp-

Prop. 1974: 28 115

gifterna. Institutet delar dock utredningens uppfattning om den fram- tida omfattningen av Riksteaterns lyriska produktion och om sin egen roll.

Utredningens synpunkter på de principer som bör gälla för distribu- tionen av musikteatern accepteras med vissa förbehåll och tillägg. För- behållen går i stort ut på att turnéverksamheten inte får splittra och reducera arbetet på hemmascenen.

Genomgående är remissinstanserna positiva till att utredningen lägger stor vikt vid att en ökad uppsökande musikteatervcrksamhet kommer till stånd.

Beträffande h u v u d rn a n n a s k a p s frå g 0 r na menar Svenska kommunförbundet att man inte bör tvinga fram någon bestämd lös- ning utan att lösningar får ske efter överläggningar inom varje region. Landstingsförbundet och Malmöhus läns landsting hänvisar beträffan- de fin-ansieringsfrägorna till kommande förhandlingar mellan stat, landsting och kommuner.

Beträffande statsbidraget är det ett genomgående önskemål att detta skall stimulera regional verksamhet.

Regionmusiken delar utredningens uppfattning om utnyttjande av r e g io n m u si k e n i musikteatersammanhang men framhåller att organisationen inte får bli en »musikerbank». Mera pessimistiska än ut— redningen beträffande regionmusikens användbarhet är i varierande grad Institutet för rikskonserter, Stockholms kommun, Stiftelsen Malmö konserthus, Föreningen Svenska tonsättare samt Musikaliska akade- mien.

Förslagen i fråga om åtgärder för r e p c rto a r utv e e kl i n g bedöms genomgående positivt.

Prop. 1974: 28 116

11. Musikinstitutioner

11.1. Nuvarande verksamhet

Statsunderstödda s y m f o nio r k e s t r a r finns i Stockholm, Göte— borg, Malmö, Norrköping, Helsingborg och Gävle. De har i allmänhet sammanförts under beteckningen yrkesorkestrar. Mindre orkesteren- heter finns ock-så i Västerås och Örebro. Orkestrarna fungerar i skilda organisatoriska former (9.1).

Spelåret 1969l70 utgjorde det sammanlagda antalet konserter ca 840 och antalet besökande 470000. Spelåret 1972573 var konsertantalet ca 940 och besökarna ca 575 000. Den mest markanta ökningen beträffan- de såväl konserter som publik hänför sig till Norrköpingsorkestern. Huvuddelen av konserterna sker i traditionella former och riktar sig till vuxen publik. Barn— och skolkonserter samt uppsökande verksamhet av skilda slag har totalt sett utgjort den mindre delen av verksamheten men har efter hand fått en framskjuten ställning i vissa orkestrars verk- samhet. Skolungdom utgjorde spelåret 1972573 ca 25 % av publiken.

Totalt sett konserterar symfoniorkestrarna i relativt stor omfattning utanför sina egna hemorter. En femtedel av de offentliga konserterna genomfördes spelåret 1972i73 utanför resp. hemkommun. Variationen mellan orkestrarna är dock betydande och antalet turnekonserter är- långt ifrån tillräckligt för att täcka landet. Institutet för rikskonserter har hittills inte kunnat erbjuda något större antal offentliga orkester— konserter som komplement.

Institutet för rikskonserter tillkom genom beslut är 1968 (prop. 1968: 45, SU 1968: 114, rskr 1968: 263). Institutet är en statlig stiftelse med av Kungl. Maj:t fastställda stadgar.

Institutets uppgift är att främja musiklivet och vidta atgärder för att öka intresset för musik bl.a. genom att anordna och förmedla kon- serter. Konsertverksamheten i skolan är institutets huvuduppgift. Skol- konserter kan numera anordnas i alla län. Institutet har även till upp- gift att producera allmänna offentliga konserter för distribution över hela landet. Interna konserter och konserter inom ramen för Musik för Ungdom har under senare år ökat.

Budgetåret 1972/73 var institutets totala produktion ca 5 600 konser- ter varav ca 2 500 med regionmusiken. I produktionen ingick omkring 3 500 skolkonserter och 1 500 interna konserter.

Utöver den egna produktionen svarar institutet bl. a. för stöd till vissa lokala och regionala musikarrangemang, utbyte med utlandet, experi- mentverksamhet, kurs- och utbildningsverksamhet, bl.a. inom ramen för Musik för Ungdom, visst stöd till amatörmusiken, bl. a. på körområdct,

Prop. 1974: 28 117

samt fonogramproduktion. Till verksamheten med skolkonserter är knuten produktion av läromedel. Institutet har även ett visst övergri- pande konstnärligt ansvar för regionmusiken och svarar för vidare- utbildning av regionmusiker. Ett visst samarbete förekommer också med Sveriges Radio.

År 1970 beslöt riksdagen (prop. 1970131, SU 19701121, rskr 1970:282) att militärmusiken från den 1 juli 1971 skulle omorganiseras till re gionmu sik. Denna skulle till ca 60 % av sin kapacitet stå till det allmänna musiklivets förfogande. Sedan den 1 juli 1973 leds den av en särskild styrelse med nio av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter (prop. 1973265, KrU 1973:18, rskr 1973zl42). Verksamheten omfattar 22 av- delningar fördelade på åtta regioner.

Regionmusikens främsta uppgift inom det allmänna musiklivet är att medverka i rikskonsertvcrksamheten, främst i skolkonserter och interna konserter. Samarbete med olika slags amatörmusikalisk verksamhet är också en viktig uppgift. En viss del av kapaciteten disponeras av region- musikens egen regionala ledning för direkta lokala och rcgionala in- satser. Den regionala ledningen ansvarar för musikalisk kvalitet och repertoar inom regionen och planerar den samlade musikaliska verk- samheten vid regionens musikavdelningar.

Omkring 4000 civila konserter gavs av regionmusiken spelåret 1972/73.

Svenska kyrkans kyrkomusikerorganisation omfattar f. 11. ca 2 700 aktiva kyrkomusiker, vilket omräknat i heltidstjänster mot- svarar ca 1050. Musikerna är anställda av resp. församling. De flesta kyrkomusiker har dessutom tjänstgöring i skola och avlönas för detta av resp. Skolmyndighet.

11.2. Teater- och orkesterrådets utredning Orkesterorganisationen i Sverige m.m.

Orkesterorganisationen har, inte minst på grund av att andra musik- medier utvecklats, blivit otidsenlig. En omprövning är nödvändig. Hela systemet för musikdistribution behöver förändras och målet bör vara att skapa goda förutsättningar för musikupplevelscr för så många lyssnare som möjligt. Den framtida orkestern bör inte vara fastlåst i den tradi- tionella symfonirepertoaren utan i hög grad flexibel. Strukturföränd- ringen bör ske med utgångspunkt i att nu-varande lokalisering av yrkes- orkestrarna bibehålls.

Kommunerna bör vara huvudmän för symfoniorkestrarna och initiativ till etablering och utbyggnad bör ligga på kommunerna. Kommun som önskar fast anställa musiker skall kunna erhålla statsbidrag efter samma principer som de stora orkestrarna. Sådana mindre orkesterenheter eller ensemblekämor bör i samverkan med regionmusiken kunna lösa musik—

Prop. 1974: 28 118

försörjningsproblemen i de delar av landet som inte täcks av befintliga orkestrar. Landstingen bör generellt inte vara huvudmän för musik- institutionerna men bör på samma sätt som primärkommunerna kunna erhålla statsbidrag för anställande av musikergrupper.

Den nuvarande formen av statsbidrag till stadsteatrar bör tillämpas på symfoniorkestrarna och delvis även på Västerås- och Örebroensemb— lerna. En viss utökning av antalet musiker vid befintliga orkestrar bör ske.

11.3. Remissyttranden över utredningen Orkesterorganisationen i Sverige m.m.

Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Folkbildningsför- bundet och några av symfoniorkestrarna redovisar en positiv grundin- ställning till förslagen.

Utredningens resonemang om ökad flexibilitet och differentiering i orkestrarnas verksamhet diskuteras av flertalet remissinstanser. De nyss nämnda förbunden och t.ex. Institutet för rikskonserter anser att resonemanget är riktigt medan bl.a. Svenska musikerförbundet, Kon- sertföreningen i Stockholm och Göteborgs teater- och konsertaktie- bolag varnar för splittring av resurserna.

När det gäller den geografiska spridningen av orkestrarnas verk- samhet 'tillstyrker bl.a. RRV, Institutet för rikskonserter, SAF och Svenska kommunförbundet en ökad distribution utanför orkesterstä- derna. Svenska kommunförbundet och kulturrådet framhåller vikten av en samlad verksamhetsplanering över landet. Sveriges Radio under- stryker företagets villighet till ökad turnévcrksamhet med radions symfoniorkester.

Av de instanser som behandlar huvudmannaskapsfrågan tillstyrks för- slaget om kommunalt huvudmannaskap av bl. a. RR V, länsstyrelserna [ Malmöhus och Västmanlands län, Musikaliska akademien, några kom- muner och Teatrarnas riksförbund. Enligt Svenska kommunförbundet bör varje kommun själv ta ställning till företagsform m.m. Några in— stanser, bl.a. Göteborgs kommun och Norrköpings orkesterförening, av- styrker kommunalt huvudmannaskap. I stället rekommenderas regionalt resp. statligt huvudmannaskap.

De flesta remissinstanser som behandlar lokaliseringsfrägor tar upp Norrlands musikförsörjning. Institutet för rikskonserter anser att en yrkesorkcster bör upprättas i Umeå, Skellefteå eller Luleå. Region- musiken kan inte medverka till en lösning här. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Svenska musikerförbundet. Sveriges orkesterförening- ars riksförbund stöder för sin del utredningens förslag om kommunala ensemblekärnor i Norrland.

Prop. 1974: 28 119

Förslagen om förstärkning av orkestrarna föranleder endast invänd- ningar från Föreningen Fylkingen.

Det föreslagna sta'tsbidragssystemet tillstyrks i princip av en rad remissinstanser. Reservationer mot konstruktionen framförs av bl.a. Svenska kommunförbundet, Musikaliska akademien, T eatrarnas riks- förbund samt några kotnmuner.

11.4. Kulturrådet

Såsom musikinstitutioner behandlar rådet under den gemensamma beteckningen symfoniorkestrar' de statsunderstödda s.k. yrkesorkest- rarna samt Västerås musiksällskap och Örebro orkesterstiftelse. Vidare hänförs till musikinstitutionerna Institutet för rikskonserter och region- musiken. I de'tta sammanhang behandlas däremot inte Hovkapellet, som får ses som en integrerad del av Operan. Inte heller berörs Sve- riges Radios symfoniorkester.

Vid beskrivningen av musikinstitutionernas insatser framhålls att utbudet är geografiskt och socialt ojämnt fördelat. Verk- samheten för barn och ungdom liksom den uppsökande verksamheten är totalt sett otillräcklig. Samarbetet mellan symfoniorkestrarna samt mellan dessa och Institutet för rikskonserter resp. det icke-institutionel- la musiklivet har varit begränsat.

Motiven för en regionalisering liksom formerna för regionalt an- svarstagande på teaterområdet gäller även musiklivet. Utgångspunk- terna för förslagen rörande musiksektorn är följande. Alla musikformer bör ges likvärdiga utvecklingsmöin-gheter. Därvid förutsätts att ökade resurser i första hand används till en snabbare expansionstakt för små grupper och för de genrer som är sämst tillgodosedda. Även om sym- foniorkestrar, rcgionmusik och rikskonsertvcrksamhet har olika huvud- män är det nödvändigt att få till stånd en nära samverkan mellan dem. Samarbete måste också utvecklas mellan institutionerna och de fria grupperna samt 'mellan yrkesmässigt verksamma grupper och musiker och den icke yrkesmässigt bedrivna musikverksamhcten. Detsamma gäller kontakt och samverkan mellan å ena sidan musikcirkelverksam- het och andra former av frivillig musikundervisning och å andra sidan annan fri musikverksamhet. Musikutbildningen i den kommunala mu- sikskolan eller studieförbundens musikcirklar bör inte betraktas enbart som en form av utbildning och isoleras från annan musikverksamhet. Slutligen måste mer utvecklade kontakter komma till stånd med teater- området.

På liknande sätt som föreslagits för teatern bör flertalet av de nu- varande åtta symfoniorkestrarna omvandlas till l ä n s 0 r k e str a r med ett regionalt ansvar inom hemlänet och län utan ' orkester bör få möjlighet att köpa symfonimusik. Samtidigt får man

Prop. 1974: 28 120

räkna med att orkestrarna inom länen i större utsträckning än hittills arbetar i mindre grupper och med inriktning mot en ny publik. En om- vandling till länsorkestrar bör föregås av utredningar på regional nivå. I princip räknar rådet inte med fler orkestrar av liknande typ som nu- varande symfoniorkestrar. Ytterligare en sådan orkester behöver dock komma till under 1970-talet, nämligen i Norrland. Vidare finns behov av att öka antalet musiker vid orkestrarna i Västerås, Örebro och Norrköping samt den samlade numerären i Skåne.

De yrkesverksamma orkestrarna bör inte slå vakt om musik från en viss tidsperiod. En arbetsfördelning mellan skilda orkestrar som innebär att de under vissa perioder arbetar med delvis olika inriktning vore ändamålsenlig. Vidare bör tonsättarna i större utsträckning än i dag direkt knytas till arbetet vid orkestrarna. På motsvarande sätt förutsätts regionmusiken och fristående grupper kunna få möjlighet att engagera tonsättare. Mindre ensembler med särskild inriktning bör kunna bildas av medlemmarna i symfoniorkestrarna eller knytas till orkestrarna. Det statsbidragssystem som föreslås bör kunna underlätta en utbyggnad av nuvarande orkestrar. I detta system bör även Örebro- och Västerås- orkestrarna inordnas. Helt fristående vokal- och instrumentalgrupper kan etableras oavsett om symfoniorkester finns i länet. Det bör vara möjligt att med hjälp av statsbidrag organisera grupper av yrkesmusi- ker, som specialiserar sig på andra musikgenrer än den europeiska konst- musiken, t. ex. jazzgrupper och folkmusikgrupper.

Någon ändring i 1970 års beslut om den statliga r e g i o n rn u s i k— 0 r g a n i s a tio n e n bör inte ske nu. Ett ändrat huvudmannaskap och en integration med den övriga orkesterorganisationen kan emeller- tid tänkas på sikt. Det ansvar för samordningen mellan regionmusiken och det regionala musiklivet som hittills legat på Institutet för riks— konserter bör i fortsättningen kunna läggas över på regional nivå. I länen bör regionkapellmästaren svara för samordningen med det lokala och regionala musiklivet.

Till följd av regionaliseringen på musikområdet får In stitutet f ö r ri k 5 k 0 n s e r t e r en förändrad roll. Organisationen bör ha följande fyra huvuduppgifter i framtiden, nämligen samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken, distribution av produktioner från andra ensembler, egen kompletterande produktion samt expert- och konsultuppgifter. Beträffande samverkan får den viktigaste uppgiften förutsättas bli att organisera konsertutbytet mellan länen. I fråga om distribution av produktioner från andra ensembler är utländska gästspel och över huvud artistutbytet med utlandet en viktig del. Utöver dessa fyra huvuduppgifter har institutet uppgifter inom fonogramproduktio- nen.

Rådet rekommenderar att skolkonsertverksamheten, för vilken insti- tu'tet hittills haft planeringsansvaret i samråd med länsskolnämnderna,

Prop. 1974: 28 121

i framtiden i betydande utsträckning planeras på länsnivå. I motsvarande omfattning får även det ekonomiska ansvaret förutsättas bli förlagt till länsplanet. En decentralisering av de ekonomiska resurser som nu står "till institutets förfogande för verksamheten Musik för Ungdom bör kunna ske. Liksom beträffande skolkonserterna bör institutets plane- ringsansvar i framtiden i ökad utsträckning förläggas till länen. Även verksamheten med interna konserter bör, när den kommit över experi— mentstadiet, i betydande utsträckning planeras på länsnivå.

Institutet bör även i fortsättningen ha medel för punktstöd till sin disposition. På samma sätt som föreslagits för Svenska rikstea'terns regionala intendenter bör institutets huvudmannaskap för rcgioninten- denterna upphöra så snart uppgifterna övertagits av ett organ på läns- planet.

Liksom på teaterområdet är det viktigt att de fasta institutionerna på musikområdet får möjlighet att framträda i rad io 0 c 11 T V. Det är angeläget att Sveriges Radio i ökad utsträckning kan göra radio- och "PV-inspelningar med landets orkestrar.

Ifråga om orkestrarnas verksamhet för vissa publik- g r u pp e r föreslår rådet att statsmakterna uppmärksamt följer och stimulerar utvecklingen mot mer uppsökande och mer differentierad verksamhet. Visar sig stimulansåtgärder otillräckliga bör man via stats- bidragsvillkoren söka åstadkomma en styrning av verksamheten i önsk- värd riktning.

En utredning bör göras i fråga om insatser för den elektro- niska musiken.

Beträffande kyrkomusikerorganisationen framhålls att man bör beakta kyrkomusikernas betydelse inte bara för gudstjänst- live't utan även för den frivilliga musikverksamheten inom och utom församlingarnas ram.

11.5. Remissyttranden över kulturrådets betänkande

11.5.1. Allmänna synpunkter

Flera remissinstanser, däribland Musikaliska akademien, Svenska ron- sättares internationella musikbyrå (Stim) u. p. 0. och KÖRSAM, anser att kulturrådet genom definitionen av begreppet musikinstitution kom- mit att alltför ensidigt behandla den instrumentala musikens problem och försummat vokalmusiken.

Teater- och musikrådet framhåller att en fullständig musikpolitik även måste innefatta mediadistribuerad musik.

Ett stort antal remissinstanser, däribland teater— och musikrådet, Landstingsförbundet, Östergötlands och Västernorrlands läns landsting,

Prop. 1974: 28 122

Svenska filminstt'tutet, Musikaliska akademien, T CO, ABF, Stiftelsen Malmö konserthus, Gävleborgs läns orkesterförening, Svenska jazzriks- förbundet, Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar samt en rad kom- muner, ställer sig i princip positiva till kulturrådets samlade förslag för musikområdet. Vissa preciseringar görs dock.

.RRV:s allmänna ståndpunkt i fråga om regionala kulturinstitutioner är tidigare redovisad (10.3.1).

Teater- och musikrådet, som allmänt hänvisar till sin utredning Orkesterorganisationen i Sverige m. m. (11.2), anser att den traditionella uppfattningen av orkestern måste förändras. Rådet anser att kultur- rådet ägnat för liten uppmärksamhet åt repertoarproblemen och tar i det sammanhanget upp olika frågor som bör utredas särskilt. Rådet anser att staten bör ta ett ansvar för att bredda det konstnärliga under— laget för musikinstitutionernas arbete. Målsättningen med de statliga åtgärderna skall vara att en bred repertoar görs tillgänglig i hela musik- livet och att ingen musikgrupp eller orkester av kostnadsskäl måste av- stå från att framföra en ny repertoar.

Musikaliska akademien betonar särskilt de kvalitativa aspekterna och understryker behovet av samordning av symfoniorkesterorganisa- tionen och regionmusiken.

ABF och teater- och musikrådet anser att musikinstitutionerna bör åläggas ett betydligt större ansvar än i dag för den sociala och geogra- fiska spridningen av musikutbudet. ABF pekar bl.a. på att en alltför stor del av landets orkesterresurser är koncentrerade till Stockholm. Svenska jazzriksförbundet anser att de berörda institutionerna inte bör tillåtas expandera utöver nuläget. De medel som planerats utgå till dessa bör i stället omfördelas.

Kulturrådets bild av den institutionella verksamheten är alltför statisk anser Institutet för rikskonserter. Bl.a. genom institutets medverkan har en märkbar breddning och nyorientering i fråga om genrer och publik- kontak'ter kommit till stånd under senare år. Denna utveckling måste få fortsatt stöd.

Enligt Teatrarnas riksförbund har kulturrådet drivit parallellen med teatersidan för långt. I stället bör förslagen på musikområdet i största möjliga utsträckning byggas upp utifrån detta områdes egna behov.

Det finns i landet ett stort uppdämt behov av att uppleva symfonisk musik i konsertsalens gemenskap menar Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Kulturrådets förslag om en jämnare resursfördelning bör leda till en ökad satsning i olika former på förbundet och dess med- lemsorkestrar.

Kulturrådets förslag om ökad samverkan mellan musikinstitutionerna och det fria musiklivet har inte föranlett någon omfattande diskussion. Teater- och musikrådet hävdar liksom Riksförbundet Sveriges amatör- orkestrar att ett ökat samarbete med amatörsidan är viktigt, medan Svenska musikerförbundet framhåller att den grundläggande verksam-

Prop. 1974: 28 123

heten för symfoniorkestrarna inte får bli splittrad genom en sådan samverkan.

11.5.2. Regionala musikinstitutioner

Ett mycket stort antal remissinstanser är eniga med kulturrådet om behovet av en regionalisering även på musikområdet och att detta måste leda till förändringar för de nuvarande symfoniorkestrarna. Många remissinstanser anser emellertid att kulturrådets förslag lämnar många problem olösta. I fråga om musikutbudets karaktär är meningarna bland remissinstanserna mycket delade. Många remissin- stanser, däribland Musikaliska akademien, Institutet för rikskonserter. T eatrarnas riksförbund, Svenska musikerförbundet, musikhögskolan [ Stockholm, Regionkollegiet för musikfrågor i västra regionen, Sveriges orkesterföreningars riksförbund samt i stor utsträckning de berörda in- stitutionerna själva, utgår uttryckligen ifrån att det även i fortsättningen i första hand bör vara fråga om utbud av sådan musik, som kräver stor orkester. Å andra sidan hävdar bl.a. teater- och musikrådet och ABF att man i framtiden måste kräva ett mycket mer differentierat musikut- bud av dessa orkestrar. Rådet förutsätter att utvecklingen bäst främjas genom stimulansåtgärder och inte genom bestämmelser från de anslags- givande myndigheterna. Yrkesorkestrarna bör enligt ABF omvandlas till musikinstitutioner som utöver orkestermusiken också tar ett ansvar för andra musikgenrer, t. ex. körmusik. jazz och folkmusik.

Organisationskommittén för högre musikutbildning (OM US) har in— vändningar mot de högt ställda krav som kulturrådet för fram på flexibilitet i symfoniorkestrarnas verksamhet när det gäller arbetssätt och repertoar. OMUS håller för troligt att man mycket snart når den gräns när dessa krav blir oförenliga med de krav på hög specialisering i fråga om både repertoar och musikformer som är grundvalen för orkestrarnas existens.

Kulturrådets förslag om att orkestrarna i större utsträckning än hit- tills bör arbeta i mindre grupper och med inriktning mot en ny publik möter ett visst motstånd från de remissinstanser som hävdar att symfoni- orkestrarna primärt bör ansvara för den musik som kräver stor orkester. Svenska musikerförbundet anser sålunda att en verksamhet i kammar- musikgrupper o.d. kräver såväl fallenhet som speciell inriktning. Enligt förbundet bör följaktligen dylik medverkan inte vara en obligatorisk tjänstgöringsskyldighet för orkestermusikern om inte rekryteringen gjorts mot bakgrund härav. Teatrarnas riksförbund framhåller att det är stimulerande för såväl publik som musiker att dessa får framträda i mindre besättningar men anser det vara ett misstag att tro att sådana framrädanden automatiskt skulle medföra en inriktning mot en ny publik.

De remissinstanser, som anser att en orkesterreform bör leda till en

Prop. 1974: 28 124

genomgripande förändring av orkestrarnas repertoar och arbetssätt, stöder kulturrådets förslag. Förslaget stöds även av Gävleborgs och Ös- tergötlands läns landsting samt Kammarmusikföreningen Samtida mu— sik i Stockholm.

Genomgående positiva till förslaget att ge orkestrarna ett regio- n alt a n s v a r är SÖ, länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, Östergötlands läns landsting, musikhögskolan i Stockholm, Sveriges orkesterföreningars riksförbund samt bland de kommunala instanserna bl.a. Kristianstads, Malmö, Sävsjö, Södertälje och Umeå kommuner.

Teatrarnas riksförbund finner att en regionalisering ner till länsnivå inte för musiklivets del är underbyggd på samma sätt som beträffande teatern. Detta beror bl.a. på att kulturrådet inte på långt när räknar med ett motsvarande antal symfoniorkestrar som teaterensembler. Så länge man inte tänker sig en fullständig integrering av regionmusiken med det övriga musiklivet är en regionalisering till länen enligt för— bundets mening knappast motiverad. Det är i sådant fall mer motiverat med en regionindelning av ungefär den omfattning som Rikskonserters regionintendentorganisation i dag har.

Gotlands kommun anser att kulturrådets förslag innebär minskade möjligheter till statsbidrag och att förslaget därför är otillfredsställan- de med hänsyn till de kommunala intressena.

Svenska musikerförbundet liksom flera av de berörda institutionerna anser att det behövs ett ökat statligt stöd för att sprida orkestrarnas verksamhet utanför hemorten. Norrköpings orkesterförening påpekar dock att. regionaliseringen av musikinstitutionerna måste vara beroende av landstingens villighet att påtaga sig det ekonomiska ansvaret.

Vissa ytterligare synpunkter i fråga om länen som enhet för den re- gionala kulturorganisationen redovisas i det följande (21.3).

Kulturrådets förslag om inrättande av e n n y 5 y m fo ni o r k e s- t e r i N o r r l a n d biträds av ett stort antal remissinstanser, däribland teater- och musikrådet, organisationskommittén för regionmusiken, läns- styrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Musikaliska akademien, Institutet för rikskonserter, ABF, LO, Svenska musikerförbundet, T eat- rarnas riksförbund, konsistoriet vid Umeå universitet samt Sundsvalls och Umeå kommuner.

Teater- och musikrådet, ABF och LO påpekar att kravet på flexi- bilitet måste fyllas av den nya orkestern.

Musikcentrum anser att målsättningen bör vara en symfoniorkester i varje län.

Synpunkter i lokaliseringsfrågan framförs av länsstyrelsen i Norr- bottens län, universitetet i Umeå och Sundsvalls kommun samt Musika- liska akademien, Västernorrlands läns landsting för regionteatern ifråga- sätter emellertid om inrättandet av en symfoniorkester i Norrland gagnar musiklivet i stort. En sådan orkester får betjäna ett område som

Prop. 1974: 28 125

till ytan är större än vad de åtta övriga symfoniorkestrarna betjänar tillsammans. I stället föreslås en satsning på de mest livaktiga lokala orkestrarna inom Sveriges orkesterföreningars riksförbund genom att dessa förstärks med yrkesmusiker.

Enligt kulturrådet innebär fö r h ål la n d e n a i S k å n e att sär- skilda lösningar är nödvändiga för den regionala verksamheten.

Enligt teater— och musikrådet bör Malmö stadsteater utgöra ett musik- teatercentrum för södra Sverige. Samtidigt bör enligt rådet konserthus— stiftelsens orkester ombildas till länsorkester. Detta kräver att regionens musikerresurser kan disponeras på ett annat sätt än f.n. Det rådande kärva finansiella läget kommer enligt Stiftelsen Malmö konserthus sannolikt att fördröja genomförandet av en stor symfoniorkester i Malmö. Kulturrådets idéer kan endast förverkligas genom att symfoni— orkestrarna i Malmö och Helsingborg slås samman till en orkesterin- Stitution. Malmö kommun ansluter sig till tankarna på en regionalise- ring men tar inte ställning i organisationsfrågan.

11.5.3. Regionmusiken

Ett mycket stort antal remissinstanser delar kulturrådets uppfattning att regionmusikens verksamhet måste anpassas efter regionala behov. Att detta 'bör leda till en integration med övrig orkesterorganisation och att regionmusiken därför måste omorganiseras och underställas ett regionalt huvudmannaskap kommer till uttryck i yttranden bl.a. från teater- och musikrådet, länsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge län, Landstingsförbundet, Västernorrlands och Jönköpings läns lantis- ting, ABF, TBV, LO, Svenska musikerförbundet, Teatrarnas riksför- bund, Musikcentrum samt från ett antal kommuner, däribland Gävle, Härnösand, Järfälla, Kalmar, Karlstad, Lidköping, Umeå och Uppsala. TCO ser också det nuvarande huvudmannaskapet som ett hinder för det erforderliga samarbetet mellan regionmusiken och andra orkestrar och grupper.

Meningarna går isär mellan remissinstanserna om vad regionmusiken bör ha för uppgifter inom en regional orkesterorganisation.

Teater- och musikrådet och ABF anser att samma krav på flexibilitet bör ställas på regionmusiken som på yrkesorkestrarna. Ensemblerna inom regionmusiken måste enligt rådet kunna skapa en egen profil, Vilket förutsätter att alla slags musiker måste kunna anställas. Region- musikens möjligheter att disponera resurser för icke fast anställda mu- siker, tonsättare och arrangörer måste vara lika stora som symfoni- orkestrarnas. Rådet anser det ohållbart att det på varje musikavdelning skall ställas kravet att kunna utföra militär tjänste- och paradmusik med traditionell besättning. Enligt rådet är det av vikt att även region- musikensemblerna kommer med i ett utbyte mellan länen. LO vill dock

Prop. 197 4: 28 126

se regionmusiken som en resurs som i högre grad bör betjäna skolor, föreningsliv, vårdinstitutioner och verka i andra sammanhang, där nya folkgrupper kan föras i kontakt med levande musik.

Vissa andra remissinstanser, bl. a. Stiftelsen Malmö konserthus och Gävleborgs läns orkesterförening, anser att regionmusikens resurser i första hand bör utnyttjas för den utbyggnad av yrkesorkes'trarna, som med hänsyn till. dessa orkestrars uppgifter anses oundgängligen nöd- vändig. Enligt T eatrarnas riksförbund kan en sådan utbyggnad till stor del ske genom överföring av tjänster från regionmusiken.

Institutet för rikskonserter erinrar om att utvecklingsarbetet för regionmusikens del tar sikte på en differentiering av uppgifterna mellan olika musikregioner och avdelningar men finner det samtidigt självklart att man strävar efter integration i fråga om regionmusikens användning i musiklivet.

Vikten av ökade kontakter mellan å ena sidan regionmusiken och å andra sidan det regionala körlivet och den fria kollektiva skapande verksamheten i övrigt betonas av KÖRSAM samt Uppsala och Karl- stads kommuner.

T eatrarnas riksförbund och Svenska musikerförbundet vill att en särskild utredning om regionmusikens inpassning i det civila musiklivet snarast tillsätts.

Organisationskommittén för regionmusiken anser att kulturrådets förslag till decentralisering i stort redan genomförts inom regionmusi- ken vad gäller form och innehåll. En strävan bör enligt kommittén vara att regionens musikavdelningar närmare integreras med varandra och i ökad utsträckning bildar basen för de ensembler som musik- regionen kan sätta upp.

11.5.4. Körverksamhet

KÖRSAM tar förslagen om mindre ensembler knutna till orkestrarna och om fristående vokal- och instrumentalgrupper som utgångspunkt för en rad förslag angående körverksamhet vid musikinstitutionerna. KÖRSAM föreslår bl. a. att professionella vokalensembler skall kunna knytas till de lokala och regionala institutionerna. KÖRSAM menar vidare att det i områden utan institution bör kunna etableras fristående vokalensembler med statligt stöd. Man kan också tänka sig att redan existerande körer får status som länskörer och erhåller statsbidrag.

Musikaliska akademien och Stim uttalar sig delvis i samma riktning som KÖRSAM.

11.5.5. Institutet för rikskonserter

I allmänhet biträder remissinstanserna kulturrådets förslag rörande institutets framtida utveckling.

Prop. 1974: 28 | 127

Teater- och musikrådet ifrågasätter om inte en minskning av insti- tutets centrala kanSliresurser borde ske med hänsyn till att omfattande arbetsuppgifter kommer att föras över till andra organ. Rådet ifråga- sätter också om det centralt hos institutet bör finnas medel för konsert- stöd m.m. Statliga medel bör inte utgå från olika organ till i princip samma ändamål. Det nya kulturrådet bör därför enligt rådet fördela medlen.

En utveckling av Institutet för rikskonserter till mera av ett konsult- och serviceorgan tillstyrks av TCO och Musikcentrum.

Institutet för rikskonserter tillstyrker i princip den föreslagna decen- traliseringen av skol- och internkonserter. Beträffande Musik för Ung- dom bör centrala konsult- och expertuppgifter ligga kvar på institutet även efter en decentralisering.

RRV anser att om kulturrådets förslag skulle genomföras på musik- området kommer något egentligt underlag för institutets fortsatta verk- samhet knappast att kvarstå.

Teatrarnas riksförbund delar kulturrådets uppfattning att en av Riks- konserters huvuduppgifter bör vara att komplettera det regionala ut- budet från symfoniorkestrarna med utbyteskonserter och turnéer med orkestrarna. .

ABF och LO framhåller att Rikskonserter också i framtiden måste se som en av sina viktigaste uppgifter att främja och skapa förutsättningar för interna konserter. Svenska musikerförbundet är av samma mening. LO ser de interna 'konserterna som en möjlighet att ge vuxengenera- tionen musikupplevelscr jämförliga med dem de unga får genom skol- konserter. Svenska musikerförbundet framhåller liksom Nordvästra Skånes orkesterförening betydelsen av utländska gästspel och artistut- byte med utlandet OCh anser att institutet bör få ökade resurser för sådan verksamhet.

Förslaget att föra ner ansvaret för skolkonserter och interna kon- serter till länsnivå tillstyrks förutom av tidigare nämnda remissinstanser bl. a. av Västernorrlands och Gävleborgs läns landsting, Stiftelsen Malmö konserthus, Norrköpings orkesterförening samt en rad kommu- ner, bl. a. Sorsele, Umeå och Uppsala.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Örebro län anser in- stitutets centrala styrning av skolkonsertverksamheten onödig och häm- mande och inte i linje med kulturrådets mening. Musikcentrum instäm- mer i kulturrådets uppfattning att institutet bör bibehålla ett över- gripande ansvar för skolkonserterna. Ett samarbetsorgan för peda- gogiskt fungerande skolkonsertprogram bör inrättas.

ABF understryker behovet av en utveckling av institutets fonogram- verksamhet. Denna verksamhet måste dock enligt Musikcentrum kom— pletteras med centralt fördelat stöd till annan fonogramproduktion.

Enligt teater- och musikrådet bör arbetsfördelningen mellan riks-

Prop. 1974: 28 128

konsertintendenterna, regionmusikens musiksekreterare och länsbild- ningsförbundets musikkonsulenter klarläggas. Institutet för rikskonser- ter anser att frågan om överförande av huvudmannaskapet för region- intendenterna till regional instans är en utveckling på längre sikt än vad kulturrådet förutsätter.

11.5.6. Samarbete med Sveriges Radio

Kulturrådets förslag om att musikinstitutionerna i ökad utsträckning bör få möjlighet att framträda i radio och TV har genomgående mot- tagits positivt av remissinstanserna.

Institutet för rikskonserter understryker att decentraliseringen främ- jas genom att radio- och "IV-sändningar med regionala orkestrar, körer, andra ensembler samt enskilda artister sker i ökad omfattning. Uttryck för en liknande uppfattning ger teater- och musikrådet, TBV, TCO, länsstyrelsen i Västerbottens län samt bland kommunerna Gislaved och Umeå.

Vikten av ökad distribution genom ctermedierna betonas vidare av Göteborgs teater- och konsertaktiebolag, Stiftelsen Malmö konserthus, Gävleborgs orkesterförening, Föreningen Fylkingen och Riksförbundet Sveriges amatörorkestrar.

Sveriges Radio framhåller att man med sitt utbud söker tillgodose musikintresserade människors behov av musik av olika slag samt väcka intresse för musik även hos andra. Beroende på avtals— och upphovs- rättsliga förhållanden är det på musikområdet oftast dyrare att köpa utomstående medverkan än att använda egna resurser. Det är också i allmänhet billigare att utnyttja grammofoninspelad musik. Sveriges Radio vill gärna fortsätta att utveckla verksamheten med sändningar med orkestrar utanför Stockholm och Göteborg.

TV:s funktion i sammanhanget är enligt Sveriges Radio för det första att förmedla vissa evenemang, för det andra att med iakttagande av mediets karaktär förmedla musikupplevelscr, som bl.a. kan vara ägnade att bryta ner fördomar mot olika musikarter.

11.5.7. Elektronisk musik

Kulturrådets förslag om en utredning i fråga om insatser för elektron- musiken tillstyrks av Stiftelsen EMS. Teater- och musikrådet anser att elektronmusiken utvecklats till att bli en mycket viktig del av musik- området. Enligt rådet kräver en fortsatt utveckling av musikformen insatser framför allt för forskning, såväl i rent tekniska frågor som för användning av dataspråk. Rådet menar vidare att det bör finnas resur- ser som gör det möjligt att arbeta med elektronmusik på olika håll i landet, vilket även krävs av Institutet för rikskonserter och Kammar-

Prop. 1974: 28 129

musikföreningen Samtida musik i Stockholm. Föreningen Fylkingen anser att detta kan ske genom inrättande av regionala centra som sam- verkar med skol- och utbildningsväsendet inom resp. region. Föreningen Svenska tonsättare framför förslag i samma riktning.

11.5.8. Kyrkomusikerorganisationen

Musikaliska akademien beklagar att kulturrådet inte gett en beskriv- ning av kyrkomusiken, som motsvarar dess betydelse i kulturlivet och KÖRSAM beklagar att kulturrådet förbigått kyrkans ställning som kul'turförmedlare. TCO anser att den kapacitet som kyrkomusikerna utgör bör tas till vara på samma sätt som föreslagits för andra kategorier av musiker.

Prop. 1974: 28 130

12. Museer

12.1. Nuläge

Under ut-bildningsdepartementet sorterar åtta av de 5 t a t lig a m u - seerna, nämligen statens historiska museum, nationalmuseet, liv- rustkammaren, naturhistoriska riksmuseet, statens sjöhistoriska mu- seum, etnografiska museet, medelhavsmuseet (alla i Stockholm) och Skoklosters slott. Statens historiska museum och medelhavsmuseet är organisatoriskt förenade med riksantikvarieämbetet. I nationalmuseet ingår som särskilda avdelningar moderna museet och östasiatiska mu- seet. Härjämte har staten ett ekonomiskt ansvar för de som stiftelser organiserade Nordiska museet och Tekniska museet. Vidare ger staten årliga bidrag till Skansen och ett tiotal mindre museer. Under försvars- departementet sorterar de två statliga museerna armémuseet samt ma- rinmuseet och modellkammaren i Karlskrona. Staten svarar också för museiverksamhet inom vissa verk och andra organ. En del museer är knutna till statliga bolag eller affärsdrivande verk, t.ex. postmuseet och järnvägsmuseet.

De större statliga museerna är liksom även Nordiska museet ställda direkt under Kungl. Maj:t. De leds med undantag av nationalmuseet av en styrelse eller nämnd, vars ordförande och övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t. Museichefen är i regel självskriven ledamot. National- museet leds av en överintendent. Vid sidan av styrelserna eller, för nationalmuseets del, överintendenten finns inom några av de större centralmuseerna formellt eller informellt tillkomna samråds— och beslutsorgan.

I ämbetsskrivelse den 15 mars 1946 regleras den närmare inbördes avgränsningen av sakområdena mellan statens historiska museum, natio- nalmuseet, livrustkammaren, etnografiska museet, statens sjöhistoriska museum och armémuseet. Vidare stadgas att cheferna för dessa statliga museer tillsammans med cheferna för Nordiska museet och Tekniska museet samt stadsantikvarien i Stockholm skall bilda ett museichefskol- legium i Stockholm.

MUS 65 bedriver försöksverksamhet med r i k 5 u t 5 t ä 1 1 n i n g a r av konst och kultur- och naturhistoriska föremål samt med försäljning av konst. Det åligger statliga och statsunderstödda museer att genom utlån av museiföremål och på annat sätt medverka i försöksverksamhe- ten. Museiföremål får disponeras för utställningsverksamheten utan hinder av vad Kungl. Maj:t eljest förordnat rörande utlån av sådana föremål. MUS 65 har att samverka med kommunala och övriga museer som inte är statliga eller statsunderstödda samt med andra institutioner som anordnar utställningar. MUS 65 samverkar med Föreningen konst

Prop. 1974: 28 131

i skolan och Riksförbundet för bildande konst. MUS 65 har delegerat det praktiska genomförandet av försöksverksamheten med försäljning av konst till Konstfrämjandet.

I de flesta län finns regionala museer (länsmuseer) inriktade främst på kulturhistoria och konst. Huvuddelen av länsmu- seerna tillhör kulturhistoriska föreningar, som har till uppgift att be- driva kulturminnesvård och museiverksamhet. Chef är landsantikvarien som också är riksantikvarieämbetets regionale representant. Landstingen och kommunfullmäktige i de kommuner som fortlöpande lämnar eko- nomiskt bidrag utser ledamöter i museistyrelsen. Länsstyrelsen utser en ledamot. I regel är landshövdingen ordförande. Landsantikvarien är självskriven ledamot. Fyra av dessa regionala museer är numera stif- telser, nämligen Upplandsmuseet, Smålands museum, Jämtlands läns museum och Västerbottens museum. I flertalet fall är hembygdsförning- ar och organisationer av liknande slag huvudmän för länsmuseerna.

Det finns också ett antal från landsantikvarieorganisationen fristå- ende kulturhistoriska museer som ägs av föreningar, bl. a. Kulturhisto- riska museet i Lund,'Varbergs museum och Skellefteå museum samt konstmuseerna i Kalmar och Västerås.

I ett 20—tal kommuner finns lokala museer av större omfatt- ning, t.ex. i Göteborg, Malmö och Helsingborg. I övriga kommuner finns vanligen någon form av mindre museum eller hembygdsgård. I några enstaka fall utgår statsbidrag. Vid sidan av museerna finns kom- munala konsthallar, privata konstgallerier och andra utställningsinsti- tutioner, som helt eller i huvudsak arbetar utan egna samlingar.

De kommunala museerna lyder antingen under kulturnämnden eller under en speciell museinämnd. I Göteborg, som' har en betydande museiorganisation, handhas förvaltningen av museerna —— med undantag av Sjöfartsmuseet — av museistyrelsen. I andra fall delas huvudman- naskapet för de lokala museerna och konsthallarna av kommunerna och vissa föreningar. Övervägande antalet torde f. n. drivas av förening— ar, men en kommunalisering pågår.

Musei- och utställningsverksamheten är av mycket skiftande karaktär. Gemensamt för alla museer är att verksamheten baseras på samlingar av föremål. I vissa fall tjänar samlingarna i första - hand vetenskapliga syften. I andra fall är utställningar avsedda för allmänhet och skola dominerande inslag. Insamlande och bevarande av föremål, forskning samt utställningar och programverksamhet i an- slutning till utställningarna utgör museernas grundläggande uppgifter. De utåtriktade, publika verksamheterna kom under 1.960-talet mer i förgrunden. Inom museerna har genom denna utveckling utställnings- mediet kommit att framstå som ett viktigt informationsinstrument. Bl. a. har samhällsinformation och samhällskritik blivit teman i många - utställningar.

Prop. 1974: 28 132

Antalet besök vid de statliga och statsunderstödda museerna var år 1970 3,6 miljoner och vid länsmuseerna och större icke statsunderstödda museer 2,3 miljoner.

12.2. Kulturrådet

Ett av målen för samhällets kulturpolitik är att skapa samband mel- lan nuet och det förflutna. Museerna är viktiga instrument för att för- verkliga detta mål genom att bevara föremål och dokumentera tradi- tioner och genom a'tt göra det som bevarats levande för en senare gene- ration. Särskilt viktiga är museernas och konsthallarnas uppgifter som institutioner för information och kommunikation.

Under 1960-talet inledde många museer ett arbete med att söka nå nya grupper och skapa former för medverkan från allmänhetens och skilda opinionsgruppers sida. Det är angeläget att museerna får möjlighet att fortsätta detta arbete. Anknytningen — inte minst genom temautställ— ningar _ till aktuella problem har gett utställningsmediet en viktig roll i samhällsdebatten. Det är angeläget att utställningar som har ka- raktären av debattinlägg kan garanteras plats vid sidan av utställningar som syftar till en så allsidig presentation av ett problemområde som möjligt.

Riksutställningar bör efter en permanentning av organisationen få en likartad roll inom sitt område som Riksteatern och Rikskonserter före- slås få inom sina områden. Dess uppgifter bör främst bestå av distribu— tion av utställningar, produktion av kompletterande utställningar, sam— verkan med centralmuseer och länsmuseer, konsult-, service- och ut- vecklingsfunktioner. Konstfrämjandet bör vidareutvecklas med speciell inriktning på uppsökande verksamhet.

De statliga museernas uppgift blir att göra utställningar för det egna museet och för förmedling i landet i övrigt. De bör vidare biträda de regionala museerna med service samt svara för utvecklingsverksamhet inom resp. arbetsområden. Låne- och depositionsverksamheten museer emellan bör stimuleras och underlättas. De statliga museerna bör bi- behålla sin självständiga ställning under särskilda styrelser.

De nuvarande länsmuseerna och vissa andra regionala museer bör få förstärkta resurser. Det är särskilt angeläget att länsmuseerna stärks om chefskapet för museet skiljs från uppgiften som landsantikvarie. Länsmuseerna bör ha ansvaret för en omfattande regional verksamhet med tyngdpunkt på utställnings- och museiverksamhet. De kulturhis- toriska föreningar som är huvudmän för regionalt verksamma mu— seer, bör efter hand lösas från det omedelbara ansvaret för förvaltning- en av dessa. En organisatoriskt lämplig form för huvudmannaskap torde därför vara en stiftelse med kommun, landsting och föreningar ' som stiftare.

Prop. 1974: 28 ' ' 133

12.3. Remissyttranden över kulturrådets betänkande

Remissinstansernas inställning till rådets synpunkter på såväl mål- frågor som de organisatoriska konsekvenserna av målen är på det hela taget positiv.

Kulturrådets syn på målen för musei- och utställningsverksamheten delas helt av bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, etnografiska museet, LO, ABF, KF och Landstingsförbundet.

Målet att nå nya publikkategorier och att skapa former för med- verkan från allmänhetens sida vinner gillande från flera remissinstanser, bl.a. LO och ABF. Naturhistoriska riksmuseet och Svenska museiför- eningen framhåller att en viktig förutsättning för den utåtriktade verk- samheten är att forskning, dokumentation och bearbetning kan bedrivas i tillräcklig omfattning. '

Vikten av temautställningar med anknytning till aktuella samhälls- problem understryks av ett par instanser, bl.a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, som anser att museerna bör utnyttja _ sina unika möjligheter att underlätta människornas förståelse för änd- ringar i den totala samhällsmiljön. Nordiska museet ställer sig däremot skeptiskt till sådana t'emautställningar som tar formen av partsinlagor. Dessa åstadkommer enligt museet bara ytliga resultat, som inte ger underlag för en vital kulturdebatt.

Kulturrådets syn på Riksutställningars framtida roll finner stöd hos en rad remissinstanser. MUS 65 betonar angelägenheten av att Riks- utställningar distribuerar och producerar kompletterande utställningar, särskilt i syfte att stödja sammanslutningar och grupper som bedriver utställningsverksamhet utan att ha anledning att bygga upp en egen produktions- och distributionsapparat. Föreningen Norrbottens museum framhåller särskilt Riksutställningars funktion som konsult-, service- och utvecklingsorgan och riksantikvarieämbetet och statens historiska mu— seum anser att Riksutställningar bör ges en huvudsakligen distribueran- de verksamhetsinriktning.

Några remissinstanser, däribland LO, ABF och KF, understryker vikten av att Konstfrämjandcts verksamhet utvecklas och att samhället tar ett större ekonomiskt ansvar för denna än hittills. Konstnärernas riksorganisation ställer sig kritisk till den kommersiella delen av Konst- främjandets verksamhet och framhåller att konstnärerna en gång för -. alla bör befrias från sin roll som egna företagare. .

Kulturrådets förslag beträffande de statliga museernas verksamhet finner stöd hos bl.a. etnografiska museet, naturhistoriska riksmuseet och riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Den för- ' stärkning av länsmuseerna som föreslås av kulturrådet understöds av en rad remissinstanser, däribland Nordiska museet, Stiftelsen Väster- bottens museum, landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län.

Prop. 1974: 28 134

Den föreslagna förändringen av huvudmannaskapet för de regionalt verksamma museerna välkomnas av bl. a. Nordiska museet, Filmcen- trum och Östergötlands läns landsting. Länsberedningen förordar för museerna samma system beträffande interkommunal samverkan och statsbidrag som gäller inom gymnasieskolan.

Ett antal instanser framhåller att kulturrådet i större utsträckning borde ha beaktat de lokala institutionernas behov av stöd.

12.4. MUS 65

12.41. Utåtriktad verksamhet

Museernas verksamhet kommer ofta endast begränsade grupper till godo. Riktmärke för museernas utåtriktade verksamhet bör därför vara att i större utsträckning söka kontakt med de grupper som idag inte nås av utbudet. I detta arbete bör samarbetet med studieförbunden och de fackliga organisationerna förstärkas. Museernas service bör genomgå— ende göras tillgänglig utan kostnad för enskilda besökare.

Museernas äldre permanenta utställningar bör ersättas med nya, pedagogiskt bättre ordnade sådana. De nya s.k. basutställningar som ordnas måste med nödvändighet planeras med minskat utrymme i för- hållande till de nuvarande. Större plats bör ges åt tillfälliga utställ- ningar.

Den vidgade informationsspridningen från museerna bör Också om— fatta utgivningen av publikationer. Frågan om samarbete med Sveriges Radio för sändning av program från museerna bör ägnas ökad upp- märksamhet.

Museernas utåtriktade verksamhet bör ta särskild hänsyn till skolans och bildningsarbetets behov. Basutställningarna bör således i första hand ordnas med tanke på detta.

Målet att göra museernas stoff tillgängligt för så många olika grup— per av befolkningen som möjligt torde kunna uppnås främst genom att den för publiken avsedda verksamheten i betydande utsträckning de- centraliseras. Ansvaret för museisamlingarnas funktion i kulturlivet bör till stor del läggas på de regionalt och lokalt verksamma museer— na.

De r e g i o n al a m u s e e r n a bör därför ges förutsättningar att erbjuda material och information tillhörande samtliga mer betydande grenar av museiverksamheten, inte minst konst, naturhistoria samt teknik- och industrihistoria. En central uppgift för lokal- och länsmu- seerna är upplysningsarbete rörande vår miljö. Museerna bör få rollen som allmänna kulturcentra inom det lokala och regionala kulturlivet. Tyngdpunkten bör läggas på upplysning och information inom museer- nas speciella ämnesområden.

För en effektiv planering av museernas utåtriktade verksamhet ford-

Prop. 1974: 28 135

ras en organisation som möjliggör samverkan med olika myndigheter och organ på länsnivå. Det är därför angeläget att en betydande del av den regionala museiverksamheten baseras på länsmuseerna.

I kommuner som saknar underlag för en självständig utåtriktad museiverksamhet får utställningsverksamheten baseras på vandrings- utställningar. Minst ett museum i varje län bör kunna ge service till kommuner utan eget museum eller museipersonal.

En ökad utåtriktad verksamhet inom landsortens museiväsen leder till ett ökat behov av stöd från e e n t r alm u s e e r n a 5 sida. Dessa bör därför få bättre möjligheter att ge service till regionmuseerna, exempelvis i form av medverkan vid Riksutställningars och region- museernas produktion av utställningar, fortlöpande information och rådgivning etc. Större tillfälliga utställningar bör utgöra en viktig del av centralmuseernas utåtriktade verksamhet. De bör också bedriva ut- vecklingsarbete i bl. a. pedagogiska och utställningstekniska frågor. De permanenta utställningarna, basutställningarna, som kommer att utgöra en betydande del av centralmuseernas verksamhet, bör i förekommande fall knytas an till aktuella samhällsfrågor.

Det primära ansvaret för musei- och utställningsverksamheten i Stor- stockholm bör åvila Stockholms kommun och Stockholms läns lands- ting och inte de statliga museerna. Centralmuseernas service till sko- 10rna bör vidgas till att gälla även skolor i kommuner utanför Stock— holm.

12.4.2. Vetenskaplig dokumentation

Beträffande de naturhistoriska samlingarna anser MUS 65 att naturhistoriska riksmuseet och i mån av möjlighet även andra na- turhistoriska museer bör svara för en allmän långsiktig dokumentation av utvecklingen i naturen. Riksmuseet bör inom biologiområdet bli centrum i riket för den systematiska forskningen. Museet bör samtidigt ges möjlighet till ökad aktivitet på de övriga forskningsområden som är särskilt beroende av museiresurser, t. ex. ekologi och morfologi.

De naturhistoriska museerna bör kunna åta sig beställningsforskning och undersökningar för naturvårdsändamål. Riksmuseet är lämpligt som bas för naturvårdsundersökningar.

Vad angår de kulturhistoriska samlingarna föreslår MUS 65 att forskning och bearbetning av samlingarna skall i större utsträckning än f.n. organiseras och planeras jämsides med insam- lingen. Detta fordrar en nära samverkan mellan museerna och den vid universiteten bedrivna forskningen.

Gallringen av de kulturhistoriska samlingarna bör ökas. Riksantikva- rieämbetets nuvarande principer för fördelning av fynd mellan olika samlingar bör i huvudsak bibehållas.

Prop. 1974: 28 136

De arkeologiska samlingarna bör organiseras så att de så effektivt som möjligt kan utnyttjas inom forskningen. De arkeologiska sam- lingarna i Lund och Göteborg föreslås successivt utvidgas för att så långt möjligt lämna underlag för den forskning som bedrivs där. En utvidgning av den arkeologiska museiverksamheten i Umeå bör över- vägas.

Region- och lokalmuseer föreslås i ökad omfattning få ansvar för specialiserad insamling inom särskilda sakområden.

Vad beträffar konstsamlingar bör det vara en primär upp- gift för de på samtidskonsten inriktade museerna att belysa och stödja olika tendenser och riktningar i konstlivet.

En komplettering av. moderna museets och nationalmuseets sam- lingar anser de sakkunniga angelägen. En noggrant planerad och de olika museerna emellan samordnad nyförvärvspoli'tik är önskvärd. För att kompletteringarna skall ske med så brett perspektiv som möjligt är en regelbunden och nära kontakt med forskningen vid universi- tetens konstvetenskapliga institutioner av värde. Behovet av gallring föreligger även vid konstmuseerna.

Vården av föremålssamlingarna är i många fall efter- satt. Tillräckliga och på lämpligt sätt organiserade resurser för kon- servering är en nödvändig förutsättning för ett effektivt fungerande museiväsen. De sakkunniga efterlyserhärvid ett bättre samarbete mel- lan konserveringsteknisk sakkunskap och konst- eller kulturhistorisk sakkunskap. Det är också angeläget att de olika åtgärder som vidtas i samband med konserveringen noggrant dokumenteras. Ett omfat— tande utvecklingsarbete föreslås komma till stånd.

De sakkunniga föreslår beträffande konserveringsverksamheten att ett mindre antal museer, i första hand statliga centralmuseer, bör svara även för service till övriga museer. Dessutom bör institutet för material- kunskap vid konsthögskolan utnyttjas för konserveringsuppgifter, som är förenliga med institutets verksamhet som utbildningsanstalt för kon- servatorer. Viss konservering av icke musciägda konst- och- kulturhis- toriska föremål, t. ex. kyrkliga inventarier, bör också få utföras vid de större museerna, liksom vid konsthögskolan.

R e g i s t r e r i n g e 11 av museiföremål är av mycket växlande kva— litet. Det är i dag omöjligt att ge en korrekt bild av det totala antalet föremål i alla landets museer och andra samlingar. Detta beror dels på att alla samlingar inte är inventarieförda, dels att sätten att förvärva föremålen är så skiftande i olika museer. . .

MUS 65 anser att erfarenheterna av hittills genomförda försök med användning av automatisk databehandling (ADB) vid registrering visar att man får en väsentligt förbättrad informationsåtcrvinning och att tiden är mogen för en sådan registrering för museiväsendet i dess hel- het. För genomförandet av registreringarna bör en registreringscentral

Prop. 1974: 28 137

inrättas. Nomenklaturundersökningen' vid Nordiska museet bör härvid föras över till registreringscentralen.

12.4.3. Centralmuseer

Som e e n t r alm u s e u m betecknar utredningen varje museum, som har det yttersta ansvaret i riket för den museala verksamheten inom ett visst område. .

MUS 65 redogör för centralmuseernas organisatoriska förhållanden och föreslår vissa strukturella förändringar i förbindelse med förstärk— ningar av personalresurserna, Den hittillsvarande prioriteringen av den utåtriktade verksamheten mäste fortsättas. Detta förutsätter en viss ökning av omkostnadsanslagen.

Behovet av ett särskilt organ för frågor om förvärv vid centralmu- seerna upphör i och med inrättandet av det föreslagna musei- och utställningsrådet. Museichefskollegiet i Stockholm fö— reslås övergå till att vara ett allmänt forum för överläggningar i frågor som är gemensamma för museiverksamheten i Stockholm. Av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser rörande museichefskollegiet bör upphöra att gälla. _ ' ' '

Ett huvudmål för arbetet inom statens historiska 'mu- se um bör vara att tillgodose olika intressegruppers behov av orien- tering och undervisning inom museets ämnesområden. Museet skall också fungera som forskningsorgan med de särskilda funktioner som tillkommer ett centralmuseum. Större "delen av landets konservering av arkeologiskt material bör koncentreras till :historiska museet." Riks- antikvarieämbetets textilkonservering bör övergå till museet. Museet bör såsom uppdragsverksamhet utföra konservering av arkeologiskt och kyrkligt material för bl. a. kommunala och enskilda museer.

MUS 65 konstaterar att museets och ämbetets verksamhetsprogram till större delen är helt skilda från varandra. Nuvarande gemensamma organisation för Vitterhetsakademien, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum bör upphöra. Museet bör få samma självständiga" ställning som övriga statliga museer av motsvarande storlek och art. Museet föreslås med egen styrelse och chef sortera direkt under Kungl. Maj:t. Vid'ett åtskiljande av riksantikvarieämbetet och historiska mu- sett bör de nuvarande gemensamma avdelningarna om möjligt fördelas mellan de båda nya organisationerna. Administrativa och kamerala av- delningen föreslås ingå i riksantikvarieämbetets administrativa byrå, som även bör svara för vissa kamerala och personaladministrativa upp- gifter som service till historiska museet. Arkivet tillförs ämbetets doku- mentationsbyrå. Tekniska avdelningen tillförs statens historiska museum tillsammans med textilkonserveringsateljén vid riksantikvarieämbetets byggnadsminnesavdelning. Till historiska museet förs också peda- gogiska avdelningen och biblioteket. ' ' '

Prop. 1974: 28 138

Statens historiska museum bör organiseras med särskilda avdelningar för vardera av museets båda huvudsakliga verksamhetsgrenar, det utåt- riktade och det vetenskapliga arbetet. Utöver dessa avdelningar, musei- avdelningen resp. undersökningsavdelningen, bör museet bestå av mynt- kabinettet, tekniska avdelningen, biblioteket och ett kansli.

Samtidigt med organisatoriska förändringar fordras resursförstärk- ningar. Redan i samband med övergången till den nya organisationen bör 12 nya tjänster inrättas och därefter ytterligare 20 tjänster under de fyra påföljande åren.

Moderna museet bör skiljas från nationalmuseet och bli en självständig institution. De båda museerna förhåller sig olika till sitt material. Inom nationalmuseet har arbetet en tillbakablickande karak- tär, medan moderna museet sysslar med en form av samtids- och framtidsstudier inom det konstnärliga området. Moderna museet bör omfatta den nutida konsten i alla dess yttringar och tekniker, även konsthantverk och porträtt. Tidsgränsen mellan nationalmuseets och moderna museets resp. insamlingsområden, sekelskiftet 1900, bör bibe- hållas.

Biblioteket och konserveringsanstalten bör förbli odelade och ingå i nationalmuseets organisation. Nationalmuseet bör vidare för moderna museets del svara för vissa kamerala funktioner, personaladministration och telefonväxeltjänst. En särskild fotoateljé bör inrättas för moderna museet. Genom bibehållandet av vissa gemensamma enheter blir de direkta kostnadsökningarna till följd av delningen marginella. För att moderna museet bl.a. skall kunna ge service till regionala och övriga museer är en väsentlig utökning av museets personal angelägen.

Ledamoten Ullberger har reserverat sig mot utredningens förslag att skilja moderna museet från nationalmuseet.

Östasiatiska museet bör främst vara ett konsthistoriskt museum, vars huvudsakliga verksamhet ägnas de östasiatiska kultu- rerna. En utvidgning av verksamheten till att söka belysa också andra asiatiska kulturer än de östasiatiska är befogad inom ramen för en allmän samverkan mellan etnografiska museet och östasiatiska mu- seet.

Även om skäl kan anföras för att skilja östasiatiska museet från nationalmuseet bör någon omorganisation f. n. inte ske.

Utredningen anser att det saknas anledning att föreslå någon mer djupgående förändring i fråga om nationalmu s eets avdelnings- struktur. De båda avdelningarna för slottssamlingar och depositioner bör dock omorganiseras som en följd av i viss mån ändrade upp- gifter. Inom nationalmuseets konserveringsanstalt finns behov av ytter- ligare personal.

I samband med den föreslagna omorganisationen föreslås national- museet med östasiatiska museet få en lekmannastyrelse. Styrelsen bör

Prop. 1974: 28 139

bl. a. överta de uppgifter som nu åvilar östasiatiska museets nämnd.

Utredningen konstaterar att H al ] w yl s k a m U 5 e e t och S k 0 - klo ste rs slott i flera avseenden uppvisar grundläggande över- ensstämmelser. De bildar bl.a. slutna kulturhistoriska miljöer med samlingar som inte förnyas. Samlingarna vid Skoklosters slott bör på grund av sitt höga vetenskapliga värde bearbetas och vårdas planenligt och med hjälp av särskild personal. Det är vidare angeläget att en fullgod forskarservice kan erbjudas vid Hallwylska museet. Det är mest rationellt att de två museerna ansluts till ett lämpligt större organ. Liv - r U 5 t k a 111 rn a r e n, Hallwylska museet och Skoklosters slott bör bilda en ny museiorganisation.

En samordning mellan de olika museala enheterna på Stockholms slott bör eftersträvas, varvid i första hand en gemensam publikservice bör anordnas för livrustkammaren och den år 1970 installerade regalie- utställningén. Man bör också bygga vidare på livrustkammarens ut- veckling som serviceorgan för konservering av vapen och vissa slag av textilier.

Den nya museiorganisationen föreslås uppdelad på en vetenskaplig avdelning och en museiavdelning samt en enhet för administrativa och kamerala uppgifter. Den gemensamma organisationen föreslås få en lekmannastyrelse och en museichef. Vid vardera Hallwylska museet och Skoklosters slott bör finnas en särskild tjänsteman för vissa med den lokala verksamheten förenade uppgifter.

Gränsdragningen av naturhistoriska riksmuseets äm- nesområde i förhållande till andra museer och organ är i huvudsak ändamålsenlig. På det geologiska fältet saknas dock en fast skiljelinje mellan riksmuseets och Sveriges geologiska undersöknings (SGU) mu- seala funktioner. En utredning rörande bl. a. denna fråga bör snarast komma till stånd. I sin service till undervisningsväsendet har riksmuseet ett påtagligt behov av samarbete med Bergianska trädgården. Ett sam- arbetsavtal bör ingås mellan staten och Bergianska stiftelsen.

Riksmuseets ledning har en delvis oklar arbetsfördelning. Musei- direktörens och prefektens uppgifter är otillfredsställande definierade i förhållande till varandra och till styrelsen. En tjänst som museichef och tillika styrelseordförande bör inrättas. Prefekten och föreståndaren för museiavdelningen bör i styrelsen föredra ärenden som berör forsk- ningsavdelningen resp. museiavdelningen. Museets administrativa per- sonal inordnas i ett kansli direkt under museichefen.

Forskningsavdelningens resurser är otillräckliga med hänsyn till för- utscdda arbetsuppgifter. Museiavdelningen bör förstärkas, inte minst inför planläggningen och uppbyggandet av den basutställning som skall ersätta de föråldrade permanenta utställningarna. Riksmuseets med— verkan är också nödvändig vid uppbyggnaden av naturhistorisk verk- samhet vid de regionala museerna.

Prop. 1974: 28 140

Statens sjöhistoriska museum har en för sina uppgifter väl fungerande organisation. Begränsade personalförstärkningar erford— ras dock.

Genom konserveringsarbetet med regalskeppet Wasa har sjöhisto- riska museet fått erfarenheter av konservering och konserveringstek- niskt utvecklingsarbete, som det är angeläget för svenskt museiväsen att tillvarata. Starka skäl talar för att konserveringssektionen bibe- hålls inom museets organisation, även sedan den huvudsakliga kon- serveringen av Wasa avslutats. Museet bör kunna betjäna bl. a. Nor- diska museet, etnografiska museet och de regionala museerna.

E t 11 0 g r a fis k a 111 U 5 e e t s verksamhetsområde bör vara i hu— vudsak oförändrat. I avvaktan på att museets lokalfråga blir löst måste det utåtriktade arbetet fortsätta och vidareutvecklas. Eftersom etnografisk museiverksamhet saknas utanför Stockholm och Göteborg, kommer större krav än för centralmuseerna i allmänhet att ställas på att museets verksamhet kan nå ut till olika delar av landet. I samver- kan med riksutställningar bör museet framställa vandringsutställningar och utställningar i mindre format för skolbruk. Det är vidare angeläget att museet finner former för ett samarbete med studieförbunden.

Etnografiska museets nuvarande organisation är väl ägnad att läggas . till grund för en fastare indelning i avdelningar med skilda ansvars- områden. Museet föreslås bestå av en avdelning för museiundervisning och publik verksamhet i övrigt, en avdelning för vetenskapligt arbete samt ett kansli.

Etnografiska museet bör enligt utredningen räknas till de museer, vilkas behov av resursförstärkningar måste sättas i främsta rummet. Vid bedömningen av museets personalbehov bör man utgå från att det behöver hög ämnesteorctisk sakkunskap med specialister på olika världs— delars kulturhistoria. Frågan om samlingarnas' förvaring måste lösas och särskild personal anvisas för löpande vård och tillsyn av samling— arna. För uppgifter som förutsätter avancerad teknisk sakkunskap föreslås museet få stödja sig på de större museernas konserverings- anstalter.

M e d e 1 h a v 5 m u s e e t s verksamhet bör inte ensidigt inriktas på endera den kulturhistoriska eller den konsthistoriska aspekten. Natio- nalmuseets antiksamlingar, utom Gustaf 11125 antikmuseum i Stockf holms slott, bör i konsekvens härmed ställas till medelhavsmuseets förfogande i den utsträckning som forskarservice och publik verksamhet kräver.

Medelhavsmuseet föreslås få'en ställning som självständig institution med egen styrelse under Kungl. Maj:t. Även om museet i-viss utsträck— ning måste stödja sig på statens historiska museum innebär detta inte att en organisatorisk samordning är nödvändig.-.Museets nuvarande upp- delning på en egyptisk och en grekisk-romersk avdelning föreslås upp- höra.

Prop. 1974: 28 141

De organisatoriska förslagen leder endast till begränsade kostnads- ökningar, men museets resurser betecknas som otillräckliga. En lösning på frågan om museets lokalförsörjning är också nödvändig.

Det är av största intresse för svenskt kulturliv att Nordiska museet på längre sikt ges utrymme för fortsatt utveckling och expansion. Under den närmaste framtiden är det emellertid nödvändigt att låta museet arbeta inom i stort sett oförändrade ekonomiska ra— mar. Musect bör kunna koncentrera sig på att utveckla och leda en samordnad insamlings— och forskningsverksamhet vid landets kultur- historiska museer.

Nordiska museets arbetsområde inom konserveringen bör liksom f. n. inriktas på textilt material av mindre speciell karaktär samt möbler. Museet bör kunna ge råd och anvisningar till andra museer.

Eftersom staten redan nu har ansvaret för museets ekonomi, bör Stiftelsen Nordiska museet ombildas till en helt statlig institution. MUS 65 föreslår att staten förhandlar med stiftelsen om ett förstatli- gande av museet och att en utredning görs rörande donationsvillkoren för stiftelsens fonder. Julita gårds särställning som en kombination av museianläggning och lantbruksegendom behöver särskilt beaktas.

Museets inre organisation bör f.n. inte förändras. Det bör utredas om förvaltning, vård och underhåll av museets kulturhistoriska fastig- heter helt eller delvis kan överföras på riksantikvarieämbetet, varvid museet dock förutsätts svara för all verksamhet av muse'al eller annan karaktär.

Samtidigt som utvecklingen av ett på teknik- och industrihistoria inriktat verksamhetsprogram vid regionala museer är angelägen är det nödvändigt att öka resurserna för T e k n i s k a m u s e e t. Museets samlingar bör vara lätt tillgängliga för forskare och museimän, samt vara förtecknade och publicerade på ett ändamålsenligt sätt. Utställ- nings- och undervisningsverksamheten hindras av bl. a. den ringa forsk- ningen inom det teknikhistoriska området. Museet måste vidare rustas för att kunna medverka i utredningar och ge service till riksantikvarie— ämbetet i arbetet med att skydda äldre industrimiljöer.

Ett ökat statligt engagemang i museiverksamheten ger enligt utred- ningen anledning att överväga om Tekniska museet alltjämt bör ha ställning som enskild stiftelse. Bidragen från industrin och museets vänförening kan inte förutsättas växa i proportion till det ökade statliga stödet. Förhandlingar föreslås äga rum mellan staten och Stiftelsen Tekniska museet om ett förstatligande av museet.

Någon omedelbar omstrukturering av museets inre organisation föreslås inte. En tämligen omfattande ökning av Tekniska museets personal betraktas som en av de mer angelägna prioriteringar som kan göras för centralmuseernas del.

De kulturhistoriska byggnaderna på S k a n s en avses i första hand

Prop. 1974: 28 142

ge upplevelser av äldre tiders miljöer och levnadssätt. Skansen kan inte ta ansvar för att fortlöpande dokumentera utvecklingen framåt i tiden. De kulturhistoriska anläggningarna bör rustas upp. Beträffande Skan- sens naturhistoriska verksamhet finns behov av ytterligare utredning. Nyinvesteringar bör f. n. inte göras i djuranläggningar.

Det är inte i första hand angeläget att öka publiktillströmningen till Skansen, utan det gäller framförallt att utveckla Skansen som kultur- institution. Skansen bör ges tillräckliga resurser för att inom den kulturhistoriska avdelningen kunna bedriva en rikt sammansatt utåt- riktad verksamhet. Anvisade bidrag föreslås få disponeras friare och med undvikande av en specificerad ändamålsbestämning. Principen att Skansen skall vara till största delen självbärande står i motsättning till de allmänna strävandena att göra kulturinstitutionernas tillgångar mer lättillgängliga. En prövning av frågan om i hur stor utsträckning verk— samheten skall finansieras genom avgifter av de besökande är ange- lägen. Överläggningar härom bör inledas mellan staten och Stockholms kommun.

A r m é m U 5 e e t s anslag är f. n. uppfört under försvarshuvudtiteln. Ingen ändring i fråga om departementstillhörigheten föreslås. Vissa förändringar behöver göras i fråga om museets kontakter med armén.

MUS 65:s förslag rörande verksamhetsinriktningen beräknas leda till kostnadsökningar om ca 200 000 kr. .

Ett av Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum och Svens- ka slöjdföreningen utarbetat förslag till program för ett utvidgat arki- tekturmuseum är enligt utredningen väl ägnat att läggas till grund för den framtida organisationen av arkitekturmuseet. Detta innebär att arkitekturmuseet bör svara för utställningar som belyser den ak— tuella utvecklingen inom formgivning och miljögestaltning, vilket med— för att museet får viktiga uppgifter inom Svenska Slöjdföreningens nuvarande arbetsområde. Arkitekturmuseets utställningsprogram bör förutom en mindre, fast utställning inrymma bl.a. vandringsutställningar och lokala utställningar för skolbruk.

Arkitekturmuseet föreslås få ställning som centralmuseum med riks- ansvar för dokumentationen inom sitt område. Med hänsyn till bl.a. att kostnaderna för verksamheten redan nu främst åvilar staten bör museet övergå i statlig ägo. Förhandlingar bör upptas med stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum om ett förstatligande av institutionen.

Arkitekturmuseet bör få en organisation som redan från början kan bedriva den nya verksamheten i full utsträckning. Museet bör ställas under en lekmannastyrelse. Utredningen beräknar det ökade anslags- behovet till ca 500 000 kr.

12.4.4. Vissa specialmuseer

Utredningen använder begreppet s p e e i alm u s e u m för vissa

Prop. 1974: 28 143

museer som har ett mer avgränsat ämnesområde, men svarar för in- samling av material från i princip samtliga delar av landet. Problem rörande verksamheten vid mindre specialmuseer med lokala eller re- gionala uppgifter berörs i det följande (12.4.6).

För de större specialmuseernas del fordras liksom för centralmuseerna en allmän ökning av omkostnadsmedlen samt särskilda medel för pro- jekt.

Dansmuseet, Drottningholms teatermuseum och Musikhistoriska museet hör nära samman ämnesmässigt och en fusion mellan dem kan förmodas erbjuda viktiga fördelar. Med hän- syn till museernas nuvarande lokalsituation lägger utredningen emeller- tid inte fram något förslag om en gemensam organisation. En viss förstärkning av personalen föreslås för Dansmuseet och Drottningholms teatermuseum.

Musikhistoriska museet föreslås få vidgade uppgifter som ett special— museum med riksomfattande funktioner. En vidgad verksamhet kan realiseras endast genom ökade statliga insatser. Med hänsyn till att sta- ten redan i dag bär det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för driften föreslår utredningen att förhandlingar inleds med Musikaliska akade- mien om ett förstatligande av Musikhistoriska museet. Statsbidraget föreslås öka med ca 300000 kr. under femårsperioden 1974/75— 1978/79.

Millesgården, Thielska galleriet, Waldemarsud— d e och Z 0 r n m 11 s e e t betraktas som värdefulla komplement till museerna i övrigt. Dessa museer bör med oförändrade resurser söka åstadkomma en intensifiering av den utåtriktade aktiviteten. En viss ökning av statsbidragen till Millesgården och Thielska galleriet kan bli erforderlig för att verksamheten skall kunna bibehållas i nuvarande omfattning.

Marinmuseet och modellkammaren i Karlskro- na föreslås med bibehållen organisatorisk ställning successivt inleda ett samarbete med Blekinge museum. De rationaliseringsvinster som uppkommer genom det föreslagna samarbetet bör bereda marinmuseet visst utrymme för expansion.

Det är inte möjligt att till Tekniska museet sammanföra de större samlingar av flyg- och järnvägsmaterial som redan finns. Tekniska museet bör emellertid ha ett översiktligt centralt ansvar i fråga om kommunikationshistoriska museisamlingar.

J ä r n v ä g 5 m 11 s e et i Gävle bör som specialinstitution bl. a. be-' lysa järnvägskommunikationernas sociala och kulturella roll under olika tider. Utredningen anser järnvägsmuseets organisatoriska ställning som en enhet inom statens järnvägars centralförvaltning vara lämplig. Järn- vägsmuseet saknar tillräckliga ekonomiska resurser och bör i ett första skede erhålla medel för försöksverksamhet. De framtida ökade kost-

Prop. 1974: 28 144

naderna för museet aktualiserar en omprövning av finansieringsfrågan; I stället för att belasta statens järnvägars verksamhet bör för museets driftkostnader utgå anslag under kommunikationshuvudtiteln. För den närmaste femårsperioden beräknas ett årligt anslag på ca 275000 kr.

Utrymme bör skapas för en i förhållande till Tekniska museet fri- stående flyghistorisk museiverksamhet. De redan var för sig påbörjade museiaktivitetcrna inom luftfartsverket och flygvapnet bör utvecklas. MUS 65 kommer att lägga fram förslag rörande flyg— vapnets museiverksamhet.

12.4.5. Universitetsmuseer

Museer och universitet bör ömsesidigt lämna varandra stöd både i fråga om den vetenskapliga verksamheten och den utåtriktade, publika aktiviteten. Gemensamma organisationer för museer och universitets- institutioner är emellertid motiverade endast för ett fåtal museer med rena forsknings— och undervisningsfunktioner vid universiteten.

Beträffande verksamheten vid de 11 a t u r his t o ris k a u ni ve r - s i t e t 5 m u s e e r n a förordar de sakkunniga i anslutning till tidigare förslag av 1965 års biologiutredning en närmare samverkan med riks- museet. En samarbetsnämnd med representanter för riksmuseet, Göte- borgs naturhistoriska museum och de biologiska och geologiska universi- tetsmuseerna bör inrättas.

Då naturhistoriska riksmuseets möjligheter att sköta fältbevakningen i hela landet är begränsade är det önskvärt att de större museerna ute i landet, främst de i Göteborg och Lund, kan medverka i fältbevak- ningen när det gäller att dokumentera utvecklingen i naturen. För att tillgodose dokumentationen av naturutvecklingen i norra Sverige före- slås verksamheten vid Stiftelsen Västerbottens museum vidgad till att omfatta även det naturhistoriska fältet.

Inom det k ul tu r h ist o ris k a området föreslår MUS 65 att Kulturhistoriska museet i Lund och Lunds universitets historiska mu- seum bildar en större gemensam organisatorisk enhet. Museet bör svara för en allsidig museal verksamhet innefattande både vetenskapligt och pedagogiskt arbete. I fråga om de närmare problemen vid en sam- manslagning av de båda kulturhistoriska museerna i Lund har de sak- kunniga påbörjat en särskild utredning.

Museet för nordiska fornsaker vid universitetet i Uppsala bör till- föras Upplandsmuseet, som skall lämna service till arkeologiska in- stitutionens lärare och forskare samt genom depositioner ställa ma-' tcrial till förfogande. Statens historiska museums nuvarande samarbete med den arkeologiska institutionen vid universitetet i-Stockholm bör utvidgas till att omfatta även Uppsalainstitutionen.

MUS 65 föreslår att Stiftelsen Västerbottens museum, som har

Prop. 1974: 28 145

viktiga samlingar för forskning och undervisning, skall lämna ser- vice till den blivande arkeologiska institutionen vid universitetet i Umeå.

12.4.6. Region- och lokalmuseer

MUS 65 behandlar främst regionala museer som har ett län som arbetsfält. Utredningens synpunkter berör emellertid också större mu- seer med mer begränsade vcrksamhetsområden.

Det är inte möjligt att ange någon för hela landet giltig norm för museiverksamhetens omfattning. Det primära ansvaret när det gäller verksamhetsinriktning och ambitionsnivå för lokal och regional museiverksamhet måste ligga hos kommun och landsting, medan det statliga ansvaret främst måste gälla olika former av stöd.

En förnyelse och förstärkning av de lokala och regionala museernas utställnings- och undervisningsverksamhet är den mest angelägna frå- gan för svenskt museiväsen. Utredningen föreslår en organisa- tionsmodell för länsmuseerna, enligt vilken dessa skall bestå av en undervisningsenhet och en allmän enhet. Tillkomsten av en särskild undervisningsenhet är en förutsättning för att länsmuseerna, med egen museipedagogisk sakkunskap och materiella resurser för utåtriktad verksamhet, skall kunna erbjuda invånare i olika delar av länet ett tillfredsställande utställnings- och undervisningsprogram.

En väsentlig del av det naturhistoriska informationsbehovet bör till- godoses genom naturhistoriskt verksamma museer i alla delar av lan- det. En anknytning till de befintliga länsmuseerna får betraktas som en förutsättning för sådan verksamhet.

Personal med uppgifter inom insamling och kulturminnesvård bör sammanföras inom den allmänna enheten. Vidare bör konserverings- verksamheten vid de regionala museerna i regel vara knuten till allmänna enheten. För underhåll och vård av samlingar bör vid varje länsmuseum finnas minst en konservator med biträde.

Chefsbefattningen vid länsmuseerna bör vara placerad utanför de båda föreslagna enheterna. Vid mindre institutioner kan chefskapet behöva förenas med befattningen som föreståndare för någon av en- heterna.

Länsmuseerna bör eftersträva en ökad regional spridning av sin verksamhet. En rimlig fördelning mellan landsting och kommun vad gäller finansiering och inflytande är nödvändig. Huvudmanna- skapet för länsmuseerna kommer bäst att kunna utövas av stiftelser, i vilka framför allt ingår företrädare för de organ som bär huwdansvaret för verksamhetens finansiering.

Kommun och landsting bör tillhöra stiftarna tillsammans med den förening som är ursprunglig huvudman och ägare till samlingarna.

Prop. 1974: 28 146

Ett alternativ är att föreningen inte ingår i stiftelsen, men fortsätter sin verksamhet som stödförening åt museet. Länsstyrelsen bör utse en ledamot i länsmuseets styrelse.

Föreningsägda museer som har en huvudsakligen på kommunala medel baserad budget bör överföras till stiftelser med större kommu- nalt inflytande eller underställas kommunalt huvudmannaskap eller förvaltning. Där länsmuseer saknas finns möjlighet att inleda en på kommunala museer baserad länsomfattande museiverksamhet.

Länsmuseernas insamling och övriga vetenskapligt inriktade verk- samhet inom det kulturhistoriska fältet bör fortsätta i oförändrad om— fattning. För att tillförsäkra den statliga kulturminnesvården museal medverkan vid dokumentations- och inventeringsverksamheten fordras att minst ett museum i varje län har kompetens inom arkeologi, etno- logi och konstvetenskap. För länsstyrelsernas del krävs viss löpande biblioteks- och arkivservice från länsmuseerna. Staten har sålunda ett ansvar för att länsmuseerna ges grundläggande resurser för den kulturhistoriska verksamheten.

MUS 65 föreslår ett statsbidrag för kulturhistorisk regional museiverksamhet som hjälp främst till att avlöna en tjänsteman med vetenskaplig och museal erfarenhet inom de kultur— historiska museernas ämnesområden. Bidraget föreslås i ett första skede uppgå till 75 000 kr. per län. De mottagande museerna bör ha veten- skapligt kompetent personal och resurser för vård och förvaring av dokumentariskt värdefulla samlingar.

I Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, där särskilda länsmu- seer saknas, bör bidraget till kulturhistorisk museiverksamhet kunna utgå till annat museum, i första hand de kommunala museerna i Stockholm och Göteborg. Frågan om vilka av Skånemuseerna som bör erhålla statsbidrag behandlas närmare i samband med MUS 65:s särskilda utredning om Kulturhistoriska museet i Lund.

Särskilt statligt stöd föreslås utgå till verksamhet vid större regionala museer med ansvar för värdefullt vetenskapligt material represente- rande en region om flera län. Ett vidgat statsstöd bör också kunna ges till museer med regelbunden service till bl. a. den högre utbildningen och forskningen.

Enskilda och kommunala museer med regional eller lokal verk- samhet måste kunna möta anspråken på en livlig utställnings- och undervisningsaktivitet och kunna tillgodose behoven i olika delar av regionerna. Kommuner och landsting kan förväntas vara beredda att fortsätta den hittillsvarande ökningen av medel till museerna. En mer betydande museal expansion riskerar dock att ställas på framtiden, om inte statligt stöd kan utverkas.

Utredningen föreslår ett statsbidrag för regional utåt- riktad museiverksamhet iform av ett lika stort belopp till

Prop. 1974: 28 147

varje län. Bidrag föreslås utgå med 75 000 kr. per län. Bidraget bör i första hand utgå till de nuvarande länsmuseerna. I län med mer än ett större museum bör bidraget kunna delas mellan samverkande mu- seer med olika ämnesinriktning. Hela statsbidraget eller del därav bör också, om en samverkan över länsgränserna visar sig rationell, kunna gå till museum utanför det län, för vars verksamhet bidraget är av- sett. Som allmänna villkor för bidragen till utåtriktad aktivitet bör gälla bl. a. att bidrag från landstinget bör utgå med lägst samma belopp som statsbidraget och att landstinget skall vara väl företrätt i det bidrags- mottagande museets styrelse.

Region- och lokalmuseerna föreslås vidare kunna erhålla statsb i - drag för genomförande av projekt. Sådana projektbi- drag skall främst vara avsedda för insamling och dokumentation, kon- servering av samlingar, större utställningar och olika former av utveck- lingsarbete. Statliga projektbidrag föreslås kunna utgå i högst fem år. Bidraget får inte överstiga 50 % av de totala projektkostnaderna. I ett inledande skede bör 2 milj. kr. anvisas för projekt vid enskilda och kommunala museer.

Verksamheten vid Kulturhistoriska museet i Lund bör ses i förhållande till de båda skånelänens museisituation i dess helhet.. MUS 65 har föreslagit att Kulturhistoriska museet och Lunds univer- sitets historiska museum bildar en större organisatorisk enhet (se 12.45) och har påbörjat en närmare utredning av hithörande frågor.

V a r b e r g 5 m u s e u 111 har Iänsomfattande funktioner såväl inom den utåtriktade aktiviteten som inom det vetenskapliga arbetet. Genom samlingarnas storlek och systematiska karaktär intar museet en viktig plats i svenskt museiväsen. Museets ställning som självständigt organ med egen styrelse och chef måste bibehållas och museet måste garan- teras ett statligt stöd som tryggar dess vidareutveckling.

Ett genomförande av MUS 65:s statsbidragssystem ger utrymme för oförändrad bidragsgivning till Varbergs och Hallands museer. Stats- bidrag som anvisas för museiverksamhet i Hallands län bör delas mellan Hallands och Varbergs museer, varvid det nuvarande särskilda statsbidraget till Varbergs museum bör upphöra. Frågan om den fort— satta Statsbidragsgivningen till Varbergs museum bör bli föremål för förhandlingar mellan Föreningen Varbergs museum, Hallands läns landsting och staten.

Göteborgs kommun svarar genom sin museiverksamhet för uppgifter, som till en beaktansvärd del tillgodoser riksintressen. Göteborgs museer är bl. a. genom sin geografiska spännvidd jämförbara med de statliga centralmuseerna. Den ekonomiska satsning som Göteborgs kommun gör för museiverksamhet motiveras i första hand av kom- munens egna behov. De anspråk som av kultur- och forskningspolitiska skäl måste ställas på Göteborgsmuseerna förutsätter emellertid vä-

Prop. 1974: 28 148

sentligt ökade anslag, varav viss del måste ställas till förfogande av staten. '

Göteborgs museer föreslås få ett årligt statsbidrag. Bidragets stor- lek och de närmare villkoren för det bör övervägas vid förhand— lingar mellan staten och Göteborgs kommun. Utredningen rekommen- derar ett bidrag på 2 milj. kr.

Skogsmuseet Silvanum i Gävle bör fortsätta att vara en huvudsakligen för regionens skolor och publik avsedd utställnings- institution. Medel för verksamheten bör liksom hittills ställas till för- fogande av kommun och landsting. Genom det föreslagna statsbidraget för regional utåtriktad museiverksamhet bör visst statligt stöd kunna lämnas även för verksamheten vid Skogsmuseet Silvanum.

12.5. Remissyttranden över MUS 65:s betänkande

12.5.1. Utåtriktad verksamhet

Utredningens a 1 1 ut å n n a ö v e r v ä g a n d e n rörande museernas utåtriktade verksamhet får stöd av flertalet remissinstanser. Ett uttalat bifall lämnas av bl. a. marinmuseet och model/kammaren i Karlskrona, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Akademien för de fria konsterna, länsstyrelserna i Hallands och Västmanlands län samt Kalmar konstförening.

SACO och Sveriges museimannaförbund delar utredningens uppfatt- ning beträffande vikten av en ökad satsning på samhällsinformation, naturhistoria och miljövård men vänder sig mot den förmånsställning MUS 65 gett dessa områden. De båda organisationerna finner det lika angeläget att en motsvarande satsning görs på området konst— och kulturhistoria. Ett flertal remissinstanser uttalar däremot sitt stöd för MUS 65:s prioritering. Helsingborgs kommun konstaterar med till- fredsställelse att de sakkunniga understryker värdet av att museernas utåtriktade verksamhet vidgas, bland annat genom utställningar kring allmänna debattfrågor och aktuella samhällsproblem. Örebro kommun delar de sakkunnigas'mening, att museernas verksamhet i större ut- sträckning bör omfatta naturvetenskap och teknikhistoria.

SÖ, länsstyrelsen i Östergötlands län och några kommuner delar MUS 65:s bedömningar rörande behovet av ökade insatser som riktas direkt till grupper, vilka saknar kontakter med museerna. Dessa och andra remissinstanser understryker i detta sammanhang vikten av ytter- ligare samverkan med studieförbunden, de fackliga organisationerna och föreningslivet i övrigt.

Flera av remissinstanserna behandlar frågan om relationerna mel- lan basutställningar och tillfälliga utställningar. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum instämmer i de sakkunnigas bedömning

Prop. 1974: 28 149

rörande de tillfälliga utställningarnas betydelse. Naturhistoriska riks- museet delar MUS 65:s syn på basutställningarnas begränsade livslängd. Museidirektören m.fl. vid statens/1istoriska museum, liksom naturhi- storiska riksmuseet, anser emellertid att basutställningarna vid dessa museer dock fordrar ytterligare utrymmen utöver de nuvarande.

De sakkunnigas rekommendationer rörande museernas service till skolan berörs främst av SÖ, som instämmer i utredningens bedömningar om betydelsen av att skolornas museibesök infogas som led i kurserna och anpassas till läroplanerna. I likhet med bl. a. länsskolnämmlerna i Hallands, Örebro och Jämtlands län, understryker SÖ utredningens mening att basutställningarna bör anordnas i första hand med direkt tanke på skolornas behov samt instämmer i att produktionen av por- tabla utställningar för skolorna bör utvecklas. SÖ understryker också den roll dessa utställningar i litet format kan få för en spridning av museernas service till mindre orter.

Ett tjugotal remissinstanser uttalar sitt stöd för åsikten att alla mer betydande grenar av museiverksamheten, främst den naturhistoriska sektorn, bör bli representerade i den regionala utåtriktade m U 5 e i v e r k 5 a m h e t e n. Naturhistoriska riksmuseet påtalar att det vid regionmuseerna saknas personal med kompetens för demonstra- tioner, undervisning och marknadsföring i anslutning till vandrings- utställningar med naturhistoriskt innehåll. Svenska naturskyddsför- eningen anser utredningens förslag om naturhistorisk verksamhet vid länsmuseerna vara mycket betydelsefullt. Inte minst bör det bli en angelägen uppgift att popularisera och sprida information om resultaten av länsstyrelsernas natun'årdsinventeringar.

Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum, Eskilstuna och Örebro kommuner har särskilt noterat den vikt de sakkunniga lägger vid teknik- och industrihistorisk verksamhet och framhåller otillräck- ligheten i de hittillsvarande insatserna på detta fält.

Åsikten att museerna bör få en roll som allmänna kulturcentra kommenteras av ett tiotal remissinstanser. Teater- och musikrådet, kulturrådet, ett antal kommuner, Kalmar konstförening och Varbergs museum är positiva till att museerna vid sidan om folkbiblioteken och kulturhusen får rollen av allmänna kulturcentra.

Nordiska museet anför, gentemot utredningens uppfattning, att rollen som kulturcentrum bör vara en funktion som enbart åvilar biblioteken. Museernas arbetsfält begränsas enligt museet både i fråga om innehåll och anslag av det material, som de är satta att förvalta och bearbeta. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges landsantikvarier anser att det fordras en klarare arbetsfördelning mellan museer och bibliotek.

Utredningens förslag till precisering av e e n t r alm u s e e r n a s roll berörs närmare av något över ett tiotal remissinstanser, vilka samtliga i huvudsak ger det sitt stöd. Utredningens åsikt att central-

Prop. 1974: 28 150

museerna bör få bättre tillfälle att på det publika området inrikta sina resurser på uppgifter av rikskaraktär biträds av bl. a. riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum, naturhistoriska riksmuseet, kulturrådet, SA C0 och Föreningen Sveriges landsantikvarier. Flera remissmyndigheter efterlyser emellertid förslag rörande kostnaderna för centralmuseernas konsultuppgifter. Föreningen Heimbygda betonar att centralmuseernas service inte får göras beroende av avgifter utan ha karaktären av en ordinarie uppgift.

Flera remissinstanser berör frågan om a n s v a r 5 f ö r d e 1 11 in g e 11 mellan centralmuseerna och Riksutställningar. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Nordiska mu- seet, Helsingborgs och Luleå kommuner samt Föreningen Heimbygda anser att centralmuseernas produktion av vandringsutställningar är en angelägenhet, som inte bör överföras på Riksutställningar. Svenska museiföreningen bedömer det som synnerligen angeläget att såväl cen- tralmuseer som regionmuseer i framtiden kommer att producera vand- ringsutställningar.

MUS 65:s uppfattning att det bör ankomma på Stoekholms kommun och Stockholms läns landsting att med egna organ svara för distribu- tionen av museernas material inom Storstockholmsregionen delas av Nordiska museet och kulturrådet. Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet och Tekniska museet anser i likhet med MUS 65 att central- museernas service till skolorna bör omfatta även skolor utanför Stock- holms kommun. Kulturrådet anser det angeläget att frågan om ansvars— fördelningen mellan statliga kulturinstitutioner och kommunala organ i Storstockholmsområdet blir föremål för överläggningar mellan staten och de kommunala organen.

Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms kommun ställer sig emellertid frågande inför tanken att det bör ankomma på kommun och landsting att med egna organ svara för distribution av central- museernas material.

12.5.2. Vetenskaplig dokumentation

Utredningens syn på de naturhistoriska museernas upp- gifter får i huvudsak stöd av naturhistoriska riksmuseet. Man framhåller de biologiska museisamlingarnas specifika uppgift att bevara typexem- plar och understryker behovet av geologisk dokumentation.

Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm understryker det vik- tiga i att riksmuseet blir centrum för dokumentationen i samband med utforskningen av naturutveeklingen. Utredningens förslag till närmare anknytning mellan de regionala naturhistoriska museerna och riks- museet samt den arbetsfördelning som därvid föreslås tillstyrks av Malmö kommun under förutsättning att statliga bidrag beviljas för detta ändamål.

Prop. 1974: 28 151

Nordiska museet anser för sin del att det finns förutsättningar för en starkare regional organisation inom de naturhistoriska museernas arbetsområde. Enligt Nordiska museet borde hushållningssällskapen ha förutsättningar att inta en roll, som motsvarar den, vilken på det kultur- historiska området innehas av hembygdsförbunden.

Den kulturhistoriska insamlingsverksamhetens uppgifter behandlas av kulturrådet, som betonar vikten av att detta material levandegörs för att belysa och förklara den samhälleliga ut- vecklingen. Sambandet mellan forskningen och den utåtriktade verk- samheten framhålls förutom av kulturrådet även av statens humanis- tiska forskningsråd, Göteborgs kommun och Föreningen Norrbottens museum. Vitterhetsakademien konstaterar med tillfredsställelse att ut- redningen genomgående lagt vikt vid den vetenskapliga betydelsen av museiverksamheten.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Nordiska mu- seet, Föreningen Norrbottens museum, Svenska museiföreningen och Föreningen Sveriges landsantikvarier delar de sakkunnigas mening att de kulturhistoriska museernas forskning och bearbetning i ökad ut- sträckning bör organiseras och planeras jämsides med insamlingen.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum instämmer i att fördelningen av fynd till mindre museer bör begränsas. Utdeposition bör sedan tillämpas så generöst som möjligt.

Nordiska museet, Föreningen Sveriges landsantikvarier, länsstyrel- serna i Kalmar, Skaraborgs och Värmlands län, sju kommuner och några länsmuseer och hembygdsföreningar ställer sig positiva till prin- cipförslaget om en till region— och lokalmuseerna decentraliserad spe- cialinsamling inom ramen för en för landets kulturhistoriska museer gemensam planering.

Beträffande föremålssamlingarnas vård pekar utred— ningen på otillräckligheten i dokumentationen i samband med konser- vering och framhåller vikten av ett utvecklingsarbete på området. Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum och Svenska arkeologiska samfundet vitsordar behovet av ett utvecklingsarbete i nära samverkan mellan teknisk och kulturhistorisk sakkunskap.

De sakkunnigas förslag angående konserveringsverksamhetens orga- nisation, vilket bl. a. innebär en koncentration av resurserna till ett mindre antal museer, tas upp till behandling av flera remissinstanser. Åsikterna är delade.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum framhåller att man i stort delar de sakkunnigas mening i denna fråga. Även Vitterhets- akademien kan ansluta sig till tankegången i utredningsförslaget.

Nordiska konservatorsförbundets svenska sektion framhåller att den genomgående positiva inställning till konserveringsproblemen som ge- nomsyrar utredningen är mycket glädjande ur konservatorernas syn- punkt

Prop. 1974: 28 152

Bl. a. Föreningen Sveriges landsantikvarier anser att verksamheten borde baseras på ett mindre antal tekniska expertanstalter, speciali— serade på någon eller några former av konservering.

Enligt SACO:s uppfattning krävs en betydligt mera förutsättningslös och ingående analys av konserveringsproblemen än den utredningen presterat.

Till det principiella förslaget om en e en t r al r e g i s t r e r i n g med hjälp av ADB ansluter sig bl. a. fideikommissnämnden, riksantik- varieämbetet och statens historiska museum, livrustkammaren, styrelser: för Skoklosters slott, naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet, statens sjöhistoriska museum, museichefskollegiet i Stockholm, Vitter- hetsakademien, sju kommuner samt Värmlands läns landsting, ett antal hembygdsföreningar, Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen.

RRV samt riksantikvarieämbetet och statens historiska museum fram- håller att behovet av ett eller flera system för registrering av museernas samlingar förefaller oomtvistat och att det på sikt torde bli nödvändigt med någon form av ADB för detta. Statskontoret anser sig inte kunna ta ställning i frågan och förordar därför att registrering av museiföre- mål _ med eller utan hjälp av ADB-teknik blir föremål för fortsatt utredning.

Beträffande det system för registrering, som föreslås av MUS 65, är många remissinstanser kritiska.

12.5.3. Centralmuseer

Naturhistoriska riksmuseet anser att det hade varit önskvärt med en grundläggande utredning beträffande innebörden i begreppet centralm use um och ett klarläggande av dessa museers verk— samhetsområde och arbetsuppgifter i förhållande till regionala och lokala museers. Utredningens definition bör enligt Tekniska museet kompletteras med en funktionell sådan. Definitionen är enligt Nordiska museet tillämplig på begreppet specialmuseum. Inte heller museichefs— kollegiet i Stockholm finner utredningens definition adekvat.

Bristen på klarhet i diskussionen av begreppet centralmuseum har enligt Svenska museiföreningen framför allt fått konsekvenser för gränsdragningen mellan museernas ansvarsområden. För- eningen anser det viktigt att ansvarsområdena är så klart definierade som möjligt. Även museichefskollegiet i Stockholm anser att ansvars- områdena fortfarande bör definieras för undvikande av kollision och konkurrens.

Ett tiotal remissinstanser, däribland statskontoret, Nordiska museet, Västmanlands fornminnesförening, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Föreningen Heimbygda och Föreningen Sveriges landsantikvarier upp—

Prop. 1974: 28 153

märksammar det ansvar centralmuseerna har för att ge landsorts— museerna stöd i olika former. Man befarar att utredningens organi- sationsförslag beträffande centralmuseerna skall innebära en olycklig uppsplittring av ansvaret på ett stort antal centrala institutioner.

Statskontoret ifrågasätter rent allmänt om uppdelningen av statens kulturhistoriska museer i ett flertal separata myndigheter kan betecknas som ändamålsenlig och rationell. Kulturrådet, som har förståelse för en princip som medger stor självständighet för varje enhet, anser att man dock inte kan bortse från att en långtgående uppdelning kan bli kostnadskrävande eftersom många servicefunktioner måste dubbleras. Kulturrådet finner det inte uteslutet att man inom ramen för en större organisation kan ge stor självständighet åt dess olika enheter. Nordiska museet konstaterar att utredningen, i stället för att undersöka vilka museer som har nära beröringspunkter och som kan nå styrka ge- nom att gå samman, fortsatt på en väg som innebär etablering av små, resurssvaga >>centralmuseer».

För bl.a. Föreningen Sveriges landsantikvarier framstår det som självklart att man söker åstadkomma någon form av samordning mellan centralmuseerna. Detta bör kunna ske med fullt bibehållen självständighet för de enskilda museerna, men så att något eller några av dem får huvudansvaret för vissa samordnande funktio- ner.

De instanser som avvisar en delning av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum har naturligt nog ofta också en annan uppfattning om organisationen av historiska museet, fram- förallt om vilka av de nu gemensamma avdelningarna som skall till- föras museet.

Ämbetsvcrket bör enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museum vara sammanhållet med en verksledning, som har tyngdpunk- ten i ett chefskollegium med riksantikvarien som ordförande och be- slutsfattande och en styrelse med annan ordförande än riksantikvarien. Riksantikvarieämbetet föreslår att det inom museet upprättas ett särskilt kansli för ekonomisk planering och vissa kamerala funktioner direkt underställt museidirektören i frågor inom dennes kompetens- område. Under detta kansli bör också museets hantverkare sortera. För hela det odelade verket bör, utöver den administrativa enheten, också arkiv, bibliotek och teknisk-laborativa enheter vara gemensam- ma. Den nuvarande pedagogiska avdelningen bör enligt verket ombildas och ingå i museets organisation på det sätt MUS 65 föreslår. En del gemensamma informationsfrågor bör lösas i samarbete mellan olika enheter inom verket. Även fyndfördelning och inspektion av läns- museerna bör enligt verkets uppfattning ske i samarbete mellan museet och ämbetet.

Museidirektören m.fl. vid statens historiska museum ansluter sig

Prop. 1974: 28 154

i sitt säryttrandc i stort sett till MUS 65:s förslag till uppdelning av de gemensamma avdelningarna mellan museet och verket. Man vänder sig med skärpa mot ämbetets mening att tekniska avdelningen skulle utgöra en del av ämbetets organisation. Reservanterna un- derstryker att huvuddelen av konserveringsanstaltens arbete ligger och kommer att ligga på konservering av föremål som tillhör museet.

Vitterhetsakademien framhåller att museet redan nu har det mått av självständighet som gör det möjligt för det att utveckla sin särart och hävda sin ställning som kulturhistoriskt riksmuseum.

Beträffande museets inre organisation accepterar riksantikvarieäm- betet och statens historiska museum i princip grundidén i utrednings- förslaget att dela upp verksamheten i funktionsinriktade avdelningar, nämligen en undersökningsavdelning för den normala materialhante- ringen och forskningen resp. en museiavdelning för den utåtriktade verksamheten. Den hittillsvarande tidsindelningen bör enligt verket tills vidare bibehållas i det dagliga rutinarbetet, men på sikt synes en sek- tionsindelning olämplig för det arkeologiska arbetet.

Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum framhåller i sitt säryttrande bl.a. att man accepterar den föreslagna organisatio- nen vid museiavdelningen. Däremot avvisar man tanken på en hårt driven sektionsindelning vid undersökningsavdelningen och framhåller att den existerande tidsindelningen av avdelningarna fortfarande är lämpligast i det dagliga rutinarbetet.

Nationalmuseet ifrågasätter lämpligheten av att dela upp de museala funktionerna på en undersökningsavdelning och en museiavdelning. Museet finner det väsentligt att museernas utställningsverksamhet i motsats till riksutställningsorganisationen får möjlighet att utvecklas efter en induktiv, från forskningen inspirerad, metod i stället för den deduktiva metoden där man är hänvisad till redan känt mate- rial. '

Den föreslagna sammanslagningen av de tre fackavdelningarna inom museet är en organisatorisk förändring, som kommer att försvåra den väsentligaste av museets uppgifter, vården av museets samlingar, anser Svenska fornminnesföreningen. Föreningen hävdar att begränsningen till ett fält är en nödvändig förutsättning för en någorlunda gedigen kunskap om samlingarna inom resp. område.

Museidirektören m.fl. vid statens historiska museum och humanis- tiska fakulteten vid universitetet i Lund instämmer i utredningens förslag om att myntkabinettet förblir en avdelning inom museet. Bl. a. Vitterhetsakademien och Svenska numismatiska föreningen anser där- emot att myntkabinettet bör få en från museet i övrigt fristående ställning som särskild enhet direkt under ledningen för det odelade verket. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum finner att det inte finns anledning att söka någon annan lösning för mynt- kabinettet än den man väljer för medelhavsmuseet.

Prop. 1974: 28 155

MUS 65:s förslag till resursökningar betecknas av riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum som inte helt tillräckliga, trots att markeringar om en kraftig ökning av resurserna gjorts i vissa fall.

MUS 65:s förslag att göra m 0 d e rn a rn u s e et till en från natio- nalmuseet fristående institution avvisas eller mottas med tveksamhet av flertalet instanser, som yttrat sig över förslaget, däribland national- museet.

Principiellt positivt om utredningens förslag uttrycker sig bl. a. riks- antikvarieämbetet och statens historiska museum, humanistiska fakul— teten vid universitetet i Lund, Akademien för de fria konsterna, kul- turrådet, Kalmar konstförening, Svenska filminstitutet och Konstnä- rernas riksorganisation. Några av dessa instanser framför dock på vissa punkter starka reservationer mot utredningsförslaget.

Riksantikvarieämbetet och-statens historiska museum instämmer i utredningens uppfattning att bevakningen av hela den svenska och utländska samtidskonsten bör ingå i moderna museets uppdrag och att museet bör ha ett mycket fritt definierat uppdrag att idka samtids- och framtidsstudier av hela det moderna samhällets bildframställning. Denna bedömning ger enligt verket gott underlag för slutsatsen att moderna museets ledning bör utövas självständigt i förhållande till nationalmuseet i övrigt och att dess anslagsfrågor prövas utan speciell avvägning mot just nationalmuseets. Verket är dock tveksamt mot förslaget att tillsätta lekmannastyrelser för vart och ett av museerna utan föreslår en sammanhållen styrelse för vad som lämpligen kan kallas statens konstsamlingar. Chefen för nationalmuseet skulle sålunda även svara för en del frågor rörande de mindre museerna, men i övrigt skulle direktörerna för dessa vara självständiga. Konstruktionen är i viss mån analog med den som verket föreslår för sin egen del.

Kulturrådets majoritet ansluter sig till själva principen om delning av nationalmuseet i två enheter. I samband med beredningen av be- tänkandet bör olika former för organisatoriskt samarbete mellan natio- nalmuseet och moderna museet ingående belysas. Ledamöterna An- dersson och Häger anser i en reservation att en delning oundvikligen kommer att medföra merkostnader för statsverket och att alla möjlig- heter att undvika icke absolut nödvändiga kostnadsökningar för de centrala kulturinstitutionerna bör prövas.

Akademien för de fria konsterna vill så tillvida biträda utredningens förslag att skilja moderna museet från nationalmuseet att denna för- ändring bör utgöra en målsättning för det framtida utvecklingsarbetet. Akademin menar dock att en sådan uppdelning som utredningen före- slagit kan ifrågasättas.

Med tanke på verksamhetens omfång och samlingarnas storlek vid de två museerna stöder Konstnärernas riksorganisation (KRO) för-

Prop. 1974: 28 156

slaget om delning av nationalmuseet. KRO kan inte godta den gräns utredningen drar vid är 1900. Dessutom föreslår man att en musei— nämnd med uppgift att sköta programverksamheten och bestående av tjänstemän från museet och olika bildproducenter skall inrät- tas.

Statsanställdas förbund instämmer i princip i förslaget om ett skil- jande av moderna museet från nationalmuseet men finner ett betydligt större personaltillskott än vad utredningen förordar nödvändigt.

Uttalat negativa till förslaget om att skilja moderna museet från nationalmuseet ställer sig statskontoret, RRV, nationalmuseet, konst- vetenskapliga institutionen vid universitetet i Stockholm, humanistiska fakulteten vid universitetet i Umeå, statens konstråd, Vitterhetsakade- mien, Helsingborgs kommun, Föreningen Heimbygda, TCO, Föreningen Sveriges landsantikvarier och Konstfrämjandet.

Statskontoret anser uppdelningen "både orationell och onödigt kost- nadSkrävande, samtidigt som den skulle leda till besvärliga gränsdrag- ningsproblem vid uppdelningen av t. ex. tecknings- och grafiksamling- arna, biblioteket och arkivet liksom även administrationen. Verket an— för att förändringar i nationalmuseets interna organisation förmodligen skulle kunna lösa flertalet av de problem MUS 65 nu påtalat.

Nationalmuseet framför mycket hård kritik mot de flesta punkter i utredningens förslag. Museet finner att MUS 65:s förslag dels inte är museifunktionellt riktigt, dels inte ger tillräckliga resurser för att förverkliga den med delningen avsedda målsättningen. Tanken att dela upp nationalmuseets och moderna museets verksamheter efter epoker medförande samma uppbyggnad för de båda enheterna skulle enligt nationalmuseets uppfattning låsa institutionerna i ett statiskt och för- åldrat organisationsmönster.

Statens konstråd avstyrker förslaget till delning och finner att helt tillfredsställande förutsättningar finns att inom ramen för en gemensam organisation genomföra olikartad programverksamhet för äldre och nyare tids konst inom de olika avdelningarna på museet.

Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum tar i särytt— randet upp fotomuseet, som man anser bör knytas till ett kulturhisto- riskt museum med erfarenhet av dylikt material t. ex. arkitekturmuseet. Fotografiska museets vänner finner det märkligt att MUS 65 inte närmare uppehåller sig vid fotografiska museets ställning. Föreningen föreslår en utredning om museet syftande till att antingen göra foto- museet till en självständig avdelning av nationalmuseet eller ett eget centralmuseum.

MUS 65:s förslag till resursökningar för moderna museet kritiseras på många håll som allt för knappa. Till de kritiska instanserna hör riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, national- museet, etnografiska museet, institutionen för konstvetenskap vid uni-

Prop. 1974: 28 157

versitetet i Stockholm, Föreningen Sveriges landsantikvarier och Konst- närernas riksorganisation.

Ingen remissinstans har funnit anledning att gå emot utredningens uppfattning om att ö s t a sia t i sk a m u se et f.n. inte bör omor- ganiseras till en fristående institution.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum framhåller det förslag till lösning man skisserade i samband med frågan om moderna museets framtid: en gemensam organisation med en enda styrelse för nationalmuseet, moderna museet och östasiatiska museet, men med vidsträckt frihet för de tre olika delarna och rätt för deras chefer att föredra anslagsframställningar direkt för styrelsen.

Östasiatiska museet anser inte heller ett frigörande från national- museet f.n. vara aktuellt, även om det kan vara principiellt befogat med tanke på museets särkaraktär.

Etnografiska museet behandlar under detta avsnitt frågan om grän- serna mellan östasiatiska och etnografiska museerna oeh framhåller att samarbetet bör fortsätta som hittills och de olika samlingarna vårdas på den institution där de av historiska skäl kommit att ham- na.

Mot utredningens förslag att 11 a t i o n alm u s e et skall ställas'un- der en lekmannastyrelse är nationalmuseet kritiskt och framhåller att museet tidigare haft en styrelse men att denna organisationsform inte utfallit väl. För den händelse statsmakterna skulle finna styrelseinstitu- tet nödvändigt framhåller museet bl.a. att medlemmar i styrelsen bör väljas i kraft av sina personliga kvalifikationer och att företrädare för utbildningssektorn bör ingå i styrelsen.

Konstfrämjandet biträder MUS 65:s uppfattning att nationalmuseet bör ställas under en både för publik och konstnärer representativ sty- relse.

Utredningens förslag att sammanföra ] i v r 11 s t k a m m a r e n, Hallwylska museet och Skoklosters slott inom en ge- mensam organisation får ett blandat mottagande av remissinstanserna. De av förslaget närmast berörda tre museerna är alla positiva och därutöver RRV, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt statens humanistiska forskningsråd medan övriga instanser, där— ibland nationalmuseet och riksmarskalksämbetet liksom TCO, SACO, Svenska museiföreningen och Föreningen Sveriges landsantikvarier, är negativa eller tveksamma. Nordiska museet har invändningar mot för- slaget om en fusion, vari Hallwylska museet ingår, men är positivt in- ställt till ett sammanförande av Skoklosters slott med livrustkammaren.

RRV delar utredningens uppfattning om att verksamheterna vid livrustkammaren, Hallwylska museet och Skoklosters slott ej kan be- drivas rationellt annat än inom en större organisation. Denna uppfatt- ning grundar sig dock enligt RRV främst på en ekonomisk-administra-

Prop. 1974: 28 153

tiv bedömning, snarare än en fackmannamässig museal tillhörighets- analys.

Med hänsyn bl.a. till att de tre museerna utgör slutna samlingar samt att storleken på de tre institutionerna gör att ingen kommer att dominera över den andra, anser livrustkammaren en samordning natur- lig.

Styrelsen för Skoklosters slott menar att förslaget tar hänsyn till bc— hovet av teknisk och teoretisk kompetens för många skilda uppgifter vid slottet och dessutom till säsongvisa växlingar i den utåtriktade verk- samhetens intensitet.

Till yttrandet har fogats en skrivelse från personalen vid Skoklosters slott, vars majoritet finner att i första hand formerna för ett självstän- digt Skokloster bör övervägas, i andra hand ett samarbete med Nordiska museet.

Två av de tre ledamöterna i direktionen vid Hallwylska museet, Reuterswärd och Wachtmeister, ansluter sig, ehuru med skilda motive- ringar, .till MUS 65:s förslag. Ledamoten Widman anser i sitt särytt- rande att de skäl som framförts i en tidigare utredning för en an- slutning ti11 nationalmuseet fortfarande föreligger under förutsättning att Hallwylska museet garanteras full integritet.

Riksmarskalksämbetet är starkt kritiskt mot tanken att på längre sikt samordna de olika museala verksamheterna vid Stockholms slott. Att skilja nationalmuseet från huvudmannaskapet över målerisamlingarna på slottet är enligt ämbetet oacceptabelt. Lika orealistiskt anser man det vara att lägga husgerådskammaren på slottet under en rent museal förvaltning, då husgerådskammaren förutom sina kulturvårdande upp- gifter också har andra åligganden.

Nationalmuseet påpekar att MUS 65, som enligt museet annars i regel slagit vakt om de olika museala institutionernas självständighet, i just detta fall på ett markant sätt frångått denna huvudprincip. Även Nordiska museet anser att MUS 65:s förslag rörande Hallwylska mu- seet, livrustkammaren och Skoklosters slott står i motsättning till ut— redningens synsätt i andra sammanhang inom museisektorn. Museet tillstyrker att Hallwylska museet och Skoklosters slott anknyts till något centralmuseum, men kan inte finna att livrustkammaren är en för Hallwylska museet lämplig partner — där framstår fortfarande natio- nalmuseet, Nordiska museet eller Stockholms stadsmuseum som alter— nativ.

SACO och Sveriges museimannaförbund anser utredningens förslag beträffande Skoklosters slott, Hallwylska museet och Sveriges arkitektur- museum vara mindre ändamålsenliga. Om man vill underlätta samord— ningen av befintliga resurser samt undvika onödig splittring bör man enligt SACO i första hand eftersträva en organisatorisk samordning mellan dessa museer och Nordiska museet och/eller nationalmuseet.

Prop. 1974: 28 159

Föreningen Heimbygda anser att både Hallwylska museet och Skoklos- ters slott bör föras till Nordiska museet.

Föreningen Sveriges landsantikvarier finner utredningens motivering för en sammanslagning av, som man anser, tre institutioner med vitt skilda verksamhetsområden egenartad och hänvisar till sitt principiella resonemang i dessa frågor. Föreningen anser att en anknytning till Nordiska museet eller nationalmuseet vore att förorda.

Kammarkollegiet, som framhåller att förslaget om Hallwylska mu- seets ändrade ställning innebär en permutation av gåvobrevets förvalt— ningsbestämmelser, anser det finnas bärande skäl för en sådan.

Till utredningens förslag rörande n a t u r hi 5 to ris k a r i k 5 m u - s e et ställer sig de flesta instanser som berört ämnet, däribland stats- kontoret, övervägande positiva.

Statskontoret ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att musei- uppgifterna vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) bör samordnas med den mineralogiska verksamheten vid riksmuseet och att hithörande frågor bör utredas i särskild ordning. Naturhistoriska riksmuseet fram- håller att den planerade nära samverkan med SGU ersatts av ett nära samarbete med de geovetenskapliga ämnena vid Stockholms univer- sitet. Museet ansluter sig till'förslaget om en utredning i frågan. Sve- riges geologiska undersökning upplyser att verkets organisation f.n. är föremål för utredning. I stor utsträckning behövs enligt verket sam- lingarna för arbetet. Verket finner det angeläget att riksmuseet får personal för att presentera det geologiska materialet.

Vad beträffar samarbetet mellan riksmuseet och Bergianska träd- gården framhåller naturhistoriska riksmuseet behovet av odlingsmöjlig— heter för forskarna vid museet och att de nödvändiga resurserna för ett samarbete därvidlag borde kunna utvecklas inom botaniska träd— gårdens ram. En förutsättning för samarbete inom den publika verk- samheten är att en pedagogisk befattning inrättas vid trädgården.

Utredningens förslag att inrätta en chefsbefattning, vars innehavare dessutom är ordförande i museistyrelsen, möter instämmande från den enda instans som kommenterat förslaget, naturhistoriska riksmuseet. När det gäller de av utredningen föreslagna personalförstärkningarna har naturhistoriska riksmuseet inga invändningar för forskningsavdel- ningens vidkommande, men anser de föreslagna förbättringarna i musei- avdelningens personalbesättning vara otillräckliga.

Allmänt framhålls naturhistoriska riksmuseets betydelse och behöv av resursförstärkning av statens naturvårdsverk, som särskilt under- stryker musects roll för informationen i miljöfrågor.

Till de mest positiva dragen i svenskt museiväsen under senare år hör enligt Föreningen Norrbottens museum riksmuseets utåtriktade verksamhet. Föreningen tillstyrker den föreslagna naturhistoriska verk- samheten vid de regionala museerna och en förstärkning av riksmuseets

Prop. 1974: 28 160

organisation för detta ändamål. Naturhistoriska riksmuseets samord- nande funktion för den naturhistoriska verksamheten vid landets mu- seer är enligt SACO en direkt förutsättning för att verksamheten skall kunna utvecklas vid regionmuseerna.

Statens sjöhistoriska museum omtalar att arbetet med Wasa nu är så långt drivet att museet kan framlägga ett förslag till nödvändig justering av den nuvarande organisationen av sta t e n s 5 j ö h i s t o - riska mu s e u m. Organisationen bör bestå av följande avdelningar: administrativa avdelningen, konserveringstekniska avdelningen, infor- mations— och undervisningsavdelningen, fältundcrsökningsavdelningen, dokumentationsavdelningen samt Wasa och utställningsavdelningen. Or— ganisationen ansluter sig nära till den tidigare. Den väsentligaste för- ändringen ligger i den striktare funktionsuppdelning som gjorts mellan de olika avdelningarna.

Sjöhistoriska museet anser det orealistiskt att ett överförande av viss personal från underhållsanslaget till förvaltningskostnadsanslaget skulle kunna medföra att utgiftssidan på underhållsanslaget skulle kunna minskas i motsvarande grad. Sjöhistoriska museet vänder sig mot utredningens förslag om endast begränsade resursförstärkningar för museet. Den konserveringstekniska avdelningen bör omfatta en vä— sentligt större personalstyrka än nu, trots att konserveringen av Wasa slutförs inom de närmaste åren.

Utredningens förslag till upprustning av e t n 0 g r a f is k a 111 u - seet hälsas med glädje av etnografiska museet, som därigenom ser möjligheter att göra museet till en basinstitution för forskning och utåtriktad verksamhet som motsvarar ett växande intresse för främ- mande kulturer och u-landsfrågor. Enligt museets mening bör det finnas minst två konservatorer för vård av materialet i museet och en med modern data— och informationsteknik förtrogen intendent. Av stor vikt är slutligen enligt museet att både på forskningssidan och inom den utåtriktade verksamheten anställs biträdande personal.

Humanistiska fakulteten vid universitetet i Lund föreslår att etno- grafiska museet till de universitetsstäder som inte har egna etnografiska museer deponerar material i studiesamlingar.

Till MUS 65:s förslag om att etablera m c d e lh a v sm u s e e t som en helt självständig institution ställer sig statskontoret kritiskt och förordar i stället att medelhavsmuseet inordnas i riksantikvarieämbetet på samma sätt som statskontoret föreslagit i fråga om historiska mu- seet. Till ämbetet bör knytas en särskild rådgivande nämnd för medel- havsmuseet. En likartad inställning har riksantikvarieämbetet och sta— tens historiska museum och Vitterhetsakademien. Akademin godtar att dess roll som huvudman för medelhavsmuseet upphör.

Medelhavsmuseet finner MUS 65:s förslag om museets ställning som fristående myndighet som den mest lämpade lösningen för att museet

Prop. 1974: 28 161

skall få möjlighet att utveckla sin egen profil i anslutning till samling— arnas särart. Medelhavsmuseet instämmer helt i MUS 65:s förslag att förlägga de administrativa och kamerala funktionerna för museet till riksantikvarieämbetet.

Museidirektören m. fl. vid statens historiska museum ansluter sig i sitt säryttrande i huvudsak till utredningens förslag.

Förslaget att överföra national-museets antiksamlingar, med undantag för Gustav III:s antikmuseum på Slottet, till medelhavsmuseet bemöts positivt av de instanser som uttalat sig i frågan, nämligen riksantikvarie— ämbetet och statens historiska museum, museidirektören m. fl. vid statens historiska museum i säryttrande, samt medelhavsmuseet.

Mot de sakkunnigas förslag att slopa uppdelningen på två olika av- delningar inom medelhavsmuseet vänder sig medelhavsmuseet självt och Vitterhetsakademien.

De sakkunnigas förSIag till höjning av museets anslag betecknas av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum som synnerligen knappt. Medelhavsmuseet yrkar på att museets resurser utreds vidare i samband med lokalproblemens lösning.

Statskontoret har inte något att erinra mot att en omprövning av huvudmannaskapet för N o r dis k a rn 11 s e e t kommer till stånd. I det sammanhanget bör enligt statskontoret erfarenheterna av museets nuvarande organisation följas upp och värderas.

Bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt Statsanställdas förbund tillstyrker utredningens förslag om en omvand- ling av Nordiska museet från stiftelse till statlig institution.

Nordiska museet anser att för- resp. nackdelarna med ställningen som statlig institution inte klarlagts av de sakkunniga. Museet ser utredningens förslag om förstatligande av central- och specialmuseer utan denna status som uttryck för en positiv inställning och är berett att överväga utredningens förslag om statligt huvudmannaskap samt ingå i direkta förhandlingar med statsmakterna i frågan.

Kulturrådet känner en viss tvekan inför tanken att i nuvarande läge ombilda Nordiska och Tekniska museerna till .statsinstitutioner. Den vanliga organisationsformen för de statliga museerna är emellertid myndighetsformen. Myndighetsformen är bl. a. ett uttryck för att staten tar hela det ekonomiska ansvaret. Det avgörande för valet av företags- form för de båda museerna bör vara att nå fram till en lösning som ger museerna en god ekonomisk ställning samtidigt med stor rörelse- frihet.

MUS 65:s åsikt att Nordiska museet under de. närmaste åren måste få arbeta med i stort sett oförändrade ekonomiska ramar betecknas av Nordiska museet som motsägelsefull, eftersom man samtidigt framhål- ler att museernas utåtriktade verksamhet skall ökas. Utredningens tanke att de ökade resurser som föreslås komma de regionala museerna till

Prop. 1974: 28 162

del skulle möjliggöra för Nordiska museet att bedriva en ökad del av sitt arbete i samverkan med dessa anses av museet vara orealistisk.

Sameutredningen, som betonar behovet av ett samarbete mellan Nordiska museet och berörda länsmuseer när det gäller insatserna för den samiska kulturen, framhåller att en ökad aktivitet på detta område och ett fullföljande av planerna på en inventering av forskningsprojekt rörande samekulturen kräver en förstärkning av Nordiska museets ekonomiska resurser.

Beträffande museets organisation delar inte Nordiska museet utred- ningens uppfattning att en översyn av den inre uppbyggnaden inte skulle behövas. Nordiska museet har i annat sammanhang ansökt om medel för en översyn av museets inre organisation, vilket tillstyrkts av statskontoret och MUS 65. Frågan om museets gårdar bör lösas i samband med avgörandet om museets ställning som självständig stif- telse eller statlig myndighet. Museet framhåller att det i sitt dokumen- tationsarbete av svensk äldre byggnadstradition behöver kulturhistoriska fastigheter som äskådningsmaterial och grund för fortsatt utprovning av restaurerings- och konserveringsmetoder.

Utredningens uppfattning att T e k n i s k a 111 u s e e t bör förstat- ligas delas av bl. a. riksantik varieämbetet och statens historiska museum samt Statsanställdas förbund.

Enligt rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm måste hänsyn tas till det stora intresse som näringslivet och enskilda stiftelser hittills visat museet, så att detta inte bortfaller eller minskas om en ändring sker av museets ställning.

Svenska uppfinnareföreningen anser att näringslivets benägenhet att ge anslag för separatutställningar och andra arrangemang bör vara. stor om staten övertar ansvaret för den kontinuerliga driften av mu- sect.

Kulturrådet känner tvekan inför .tanken på ett förstatligande av Tekniska museet. Myndighetsformen är dock enligt kulturrådet ett "uttryck för att staten tar hela det ekonomiska ansvaret, vilket inte skett beträffande Tekniska museet. Att ett centralmuseum som Tek- niska museet för sin löpande verksamhet är beroende av bidrag från näringslivet finner kulturrådet djupt otillfredsställande.

Uttalat negativa till ett förstatligande av Tekniska museet ställer sig Tekniska museet, Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriför- bund och Svenska tcknologföreningen.

Tekniska museet betonar att det är beroende av en nära anknytning till industrin för att få tillgång till teknologiskt tänkande, för insam— lingen av föremål och dokumentation och slutligen mera allmänt i sin roll som kulturinstitution på det teknisk-industriella området. Mu- seet anser det otänkbart att museet även som statsinstitution skulle till en del finansieras med bidrag från näringslivet och museets vän—

Prop. 1974: 28 163

förening. Ett förstatligande skulle således enligt museets mening inne- bära att även ett bibehållande av verksamhetens nuvarande omfattning skulle medföra ökade kostnader för staten. Museet framhåller det angelägna i att avlägsna de olägenheter som de konjunkturberoende industribidragens inräknande i den löpande budgeten medför och före— slår därvid att staten svarar för en grundbudget och näringslivet för bidrag som utgår till särskilda projekt.

Ingenjörsvetenskapsakademien anser att den förankring museet haft genom stiftarorganisationerna skulle bli svår att upprätthålla om mu- seet förstatligas. De medel som industrin och enskilda personer ställt till förfogande för museet skulle också troligen bortfalla vid ett even— tuellt ombildande till statsinstitution, anser akademin.

Enligt Sveriges industriförbund är intresset för att bevara museet som enskild institution betydande inom industrin. Industriförbundet hyser uppfattningen att det nu, när museets finansieringsfråga blivit akut, skall bli möjligt med en ökning av de privata bidragen till drift- kostnaderna. Storleken av denna ökning måste dock närmare under- sökas, men torde enligt förbundets mening inte bli oväsentlig med alternativet förstatligande i sikte. Den nedgång i de privata bidragen som skett pa senare år torde enligt Industriförbundets uppfattning bero på att staten inträtt som medfinansiär och de enskilda bidragen skulle troligen helt upphöra om museet förstatligades. Svenska teknologför- eningen finner utredningens antagande att bidragen från det privata näringslivet även kommer att utgå till ett helt statligt museum orea- listiskt _ en uppfattning som man anser sig ha fått bekräftad vid kontakter med industrin.

En upprustning av Tekniska museets resurser bedöms såsom ange- lägen av 'alla remissinstanser som kommenterat utredningens förslag, däribland riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Nor— diska museet, rektorsiimbetet vid Tekniska högskolan i Stockholm och Motorhistoriska riksförbundet.

Tekniska museet ser med tillfredsställelse att det nu föreslås en sådan ökning av museets resurser att åtminstone de mest elementära behoven tillgodoses. Att en av de angelägnare prioriteringar som kan göras för museernas del är ett ökat stöd åt Tekniska museet understryks av lngenjörsvetenskapsakademien. Även Sveriges industriförbund anser sig ha bibragts uppfattningen att en viss upprustning av museet är moti- verad. En väsentlig resursökning förespråkas också av Svenska upp— finnareföreningen, som uttrycker allmänt instämmande i Tekniska mu- seets synpunkter.

I fråga om Ska 11 sen understryker Stiftelsen Skansen behovet av mer personal till den kulturhistoriska avdelningen.

Nordiska museet anser att museets möjlig-heter att bedriva forskning och folklig undervisning i enlighet med sina stadgar äventyras om

Prop. 1974: 28 164

Skansens ansvar att dokumentera utvecklingen framåt i tiden bort- tas.

Även i fortsättningen bör på Skansen förenas både de kulturhistoriska och naturhistoriska målsättningarna anser Stockholms kommun, som hävdar att Skansens attraktionskraft just ligger i att den varit Stock- holms motsvarighet till andra huvudstäders zoologiska trädgårdar.

Naturhistoriska riksmuseet hävdar att det är svårt att finna någon institution med bättre resurser än Skansen för den typ av naturhistorisk forskning som baseras på djur, vilka endast kan studeras i fångenskap. Museet anser att en upprustning av 'den naturhistoriska avdelningen borde genomföras.

Stiftelsen Skansen kan inte dela de sakkunnigas inställning till ny- investeringar i djuranläggningar utan avser att fullfölja modernise- ringen och utbyggnaden enligt upprättad generalplan.

Vad beträffar Skansens ekonomi anser statskontoret att staten bör svara för det kulturhistoriska området och den zoologiska verksamhet som gäller utrotningshotade djur, medan kommunen ansvarar för den övriga zoologiska verksamheten och underhållning, försäljning m.m. Statskontoret biträder förslaget om överläggningar mellan staten och kommunen rörande Skansens framtida ställning.

Nordiska museet betonar vikten av att de inarbetade medlen i större utsträckning får användas som rörelscmedel. Stockholms kommun vänder sig mot tanken att minska eller slopa inträdesavgifterna. Enligt kommunen bör det faktum att de aktiviteter som nu bedrivs på Skansen är efterfrågade av en stor publik vara motiv nog för att verksamheten även i fortsättningen bör bedrivas i nuvarande form. Liknande syn- punkter förs fram av Stiftelsen Skansen som anser den nuvarande finansieringsformen ändamålsenlig.

Armémuseet tillstyrker att de militärhistoriska museerna bibehålls under försvarsdepartementet. Nordiska museet anser också att utred- ningens försla-g att låta a r m e m U 5 e e t ligga kvar under försvarsde- partementet i princip är riktigt, men framhåller att principen borde lett till att alla krigshistoriska samlingar där så är organisatoriskt möjligt samman-förs .till ett block. Utredningens förslag om en utvidgning av armémuseets uppgifter till sociala förhållanden m.m. inom armén finner Nordiska museet riktigt.

De föreslagna resursförstärkningarna till armémuseet tillstyrks av armémuseet.

Förutom Sveriges arkitekturmuseiun och Svenska slöjd/föreningen är det endast humanistiska fakulteten vid universitetet i Lund och historisk-filosofiska sektionen vid universitetet i Uppsala som ställer sig positiva till utredningens för-slag rörande Sve rige s arkitek- tu rm u s e u m, medan övriga instanser som yttrat sig ställer sig tvek- samma eller uttalat negativa.

Prop. 1974: 28 165

Sveriges arkitekturmuseum konstaterar med tillfredsställelse att MUS 65 accepterat det av museet och Svenska Slöjdföreningen ut- arbetade förslaget till nytt centralmuseum och att utredningen före- slår resurser för att utöka museets verksamhet och dessutom vidga dess verksamhetsområde till att omfatta även närmiljöfrågor.

Svenska slöjdföreningen ser med tillfredsställelse att arkitekturmuseet får ökade resurser för att genomföra det program som museet i sam- arbete med Slöjdföreningen skisserat. Föreningen anser att man åt- minstone inledningsvis bör undersöka möjligheterna att knyta museet till annan institution. Föreningen anser inte att ett utbyggt arkitektur- museum kommer att inkräkta på föreningens nuvarande verksamhet utan ser i stället museet som en intressant samarbetspartner.

Historisk-filosofiska sektionen vid universitetet i Uppsala anser att kompetensgränserna mellan Nordiska museet och arkitekturmuseet närmare bör utredas.

Viss tveksamhet beträffande den föreslagna verksamheten för det utvidgade museet redovisas av riksantikvarieämbetet och statens his— toriska museum, som hävdar att det föreslagna samlings- och utställ- ningsprogrammet skulle gripa långt in i redan etablerade centralmuseers områden. Nordiska museet betonar att utvidgningen av arkitektur- museets uppgifter berör långt fler museer än utredningen nämnt. Mu- seet avstyrker, liksom också Svenska museiföreningen, utredningens förslag. Nordiska museet anser att arkitekturmuseet bör inordnas i något av de centrala konst- eller kulturhistoriska museerna, eventuellt Nordiska museet.

Att utredningens förslag innebär en dubblering av andra museers verksamhet framhålls också av bl.a. Tekniska museet, Föreningen Heimbygda, Föreningen Sveriges landsantikvarier och arkitektursek- tionen vid Chalmers tekniska högskola. Tekniska museet anser att ar- kitekturmuseet bör förbli ett spccialmuseum och inom denna ram få nödvändiga medel, medan Föreningen Heimbygda och Föreningen Sve- riges landsantikvarier anser att museet bör införlivas som en avdelning inom Nordiska museet.

SACO förordar en organisatorisk samordning mellan arkitektur- museet och Nordiska museet och/ eller nationalmuseet.

12.5.4. Vissa specialmuseer

Beträffande förslagen till ökningar av 5 p e e i a l m u s e e r n a 5 d r i f t k 0 s t 11 a d e r under perioden 1974/75—1978/ 79 anför kultur- rådet att dessa förefaller knappt tillmätta. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum menar att samtliga anslagsbehov tycks vara ytligt bedömda och mindre väl ägnade att ligga till grund för statsmak- ternas politik.

Prop. 1974: 28 166

Samtliga instanser som uppehåller sig vid frågan om en sam ma n - slagning av Dansmuseet, Drottningholms tcater- museum och Musikhistoriska museet är ense med de sakkunniga om att någon fusion dem emellan f. n. inte bör komma till stånd.

Helt avvisande inför tanken på en framtida fusion mellan de tre museerna är Dansmuseifonden, som menar att en närmare granskning av museernas verksamheter inte alls leder till att man kan konstatera någon nära samhörighet dem emellan. Inte heller riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, teater- och musikrådet, Nordiska mu- seet och Drottningholms teatermuseum kan instämma i utredningens synpunkter på en eventuell framtida fusion mellan de tre museerna.

Musikhistoriska museet .ser däremot gärna att ett samarbete utvecklas mellan berörda museer.

Mot förslaget att öka anslaget till D r o t t n i n g 11 ol m 5 te a t e r- m u s e 11 m för personalförstärkningar och en intensifierad utställnings- verksamhet har Drottningholms teatermuseum inte något att erinra. Riksmarskalksämbetet instämmer i teatermuseets yttrande. Också tea- ter- och musikrådet finner det angeläget att Drottningholmsmuseet får ökade resurser för att motsvara växande anspråk på information m. in., men anser att de sakkunnigas analyser av museets uppgifter och de därmed förenade anslagsbehoven varit alltför ytliga. En liknande upp- fattning redovisar Dansrn usei fonden.

Dansmuseifonden beklagar att de sakkunniga inte föreslår en ökad medelstilldelning för D a n 5 m u s e e t. Enligt fonden är det ett dåligt utnyttjande av resurser att inte med relativt blygsamma tillskott av medel möjliggöra en verksamhet av större omfattning. Teater- och musikrådet konstaterar endast att utredningen förefaller ha gjort en något ytlig analys av Dansmuseets behov av anslag.

Utredningens förslag beträffande M u sik hi s t o ris k a rn u s e e t kommenteras av några instanser. Musikhistoriska museet anser det väsentligt att museet tilldelas sådana resurser att det på ett" tillfredsstäl- lande sätt kan uppfylla sitt ansvar och de riksomfattande funktionerna. Vikten av att Musikhistoriska museet tillförs förstärkta resurser för bl. a. vandringsutställningar och decentraliserad undervisningsverksamhet be- tonas också av museichefskollegiet [ Stockholm, Nordiska museet och Musikaliska akademien. Teater- och musikrådet och Musikhistoriska museet delar uppfattningen att museet bör få en förstärkt personal- organisation.

Riksantiki-'arieämbetet och statens historiska museum, teater- och- musikrådet och kulturrådet tillstyrker förslaget om förhandlingar med Musikaliska akademien om ett förstatligande.

Musikaliska akademien kan inte finna att Övertygande skäl anförts för en ändring av den nuvarande styrelseformen och museets anknytning

Prop. 1974: 28 167

till a-kademin. Akademin är dock beredd att ta upp förhandlingar om museets framtida organisation.

Musikhistoriska museet anser stiftelseformen vara en lämplig orga- nisationsform. Museet har inget att invända mot att statliga represen- tanter utses i stiftelsens styrelse.

I en särskild skrivelse föreslår personalen vid Musikhistoriska mu- seet mot bakgrund av museets kraftiga expansion och utvecklingen av framför allt den utåtriktade verksamheten att Musikhistoriska museet frigörs från akademins huvudmannaskap och förstatligas.

Ett fåtal remissinstanser uppehåller sig vid synpunkter på M i ll e s - gårdens. Thielska galleriets, Waldemarsuddes och Z 0 r 11 m U 5 e e ts nuvarande och framtida verksamheter.

Endast Nordiska museet invänder mot att de sakkunniga avvisar tanken på en samordning med ett större statligt museum. Museet anser att ett konstmusealt bloc-k kring nationalmuseet ter sig rationellt.

Zornsamlingarna framhåller att Zornmuseet har ett omedelbart be- hov av stöd för att bättre kunna tjäna publiken.

Beträffande Waldemarsudde framhåller Stockholms kommun att det bör övervägas om inte staten — eventuellt i samverkan med landstinget — bör ta över finansieringsansvaret.

Statens sjöhistoriska museum instäm-mer i att m a r i n m U 5 e e t och modellkammaren i Karlskrona och Blekinge mu- seum tills vidare mcd bibehållen organisatorisk ställning bör inleda ett samarbete beträffande gemensamt utnyttjande av t. ex. information och fotoservice. Nordiska museet menar att de sakkunnigas motivering mot en sammanslagning av marinmuseet och Blekinge museum är svag. Utredningens tanke på en samverkan mellan nämnda museer inom ramen för en gemensam stiftelse med representation för olika intressen finner Nordiska museet väl underbyggd. Tanken på en eventuell sam- manslagning av marinmuseet och Blekinge museum avvisas däremot av armémuseet, marinmuseet och länsstyrelsen i Blekinge län. Armé- museet tillbakavisar också tanken på att upprätta ett partiellt samarbete mellan berörda museer i" avvaktan på en eventuell framtida samman- slagning. Också marinmuseet avstyrker att ett partiellt samgående sker för gemensamt utnyttjande av tekniska och andra resurser.

Vikten av att marinmuseet snarast får personella och därmed sam- manhängande ekonomiska förstärkningar betonas av armémuseet och marinmuseet.

I fråga om j ä r n v ä g 5 m ti s e e t understryker statens järnvägar att museiverksamhet inte bör bekostas med trafikmedel och betonar att de sakkunniga-s förslag till anslag bör korrigeras så att det inne- fattar hela drift— och kapitalkostnaden. Statens järnvägar kan inte dela uppfattningen att järnvägsmuseet även i fortsättningen skall tillhöra SJ:s organisation. Statens järnvägar menar att järnvägsmuseet bör in- ordnas i det allmänna museiväsendet.

Prop. 1974: 28 168

Nordiska museet menar att det är motiverat att järnvägsmuseet är knutet till SJ och att anslagen till museet belastar sjätte huvudtiteln. Också Statstja'nstemännens riksförbund delar de sakkunnigas uppfatt- ning att museets nuvarande organisatoriska ställning är lämplig. För- bundet anser dock att det föreslagna anslaget bör ökas.

Beträffande den flyghistoriska museiverksamheten tillstyrker chefen för flygvapnet de sakkunnigas förslag. Han anser det mest lämpligt att ha ett museum för den civila luftfarten och ett för flygförsvaret, även om han inte är någon principiell motståndare till ett gemensamt museum. Flygvapenehefen ansluter sig också helt till att ett militärt flygmuseum lokaliseras till Linköping.

Luftfartsverket understryker att Tekniska museet även framgent kommer att sakna resurser för en mer fullständig dokumentation 'av den flygtekniska utvecklingen, varför verket förordar en i förhållande till Tekniska museet fristående verksamhet som belyser flygtekniken och dess utveckling. Verket ansluter sig likaså till tankegångarna på en funktionsuppdelning av museiverksamheten mellan civil luftfart och

flygförsvar.

" Länsstyrelsen i Östergötlands län ävensom Östergötlands och Linkö- pings stads museum stöder de sakkunnigas uppfattning att ett flyghis- toriskt museum bör förläggas till Linköping.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner det adekvat att förlägga ett flyghistoriskt museum till Skaraborgs län.

1255 Universitetsmuseer

Allmänna synpunkter på de sakkunnigas förslag rörande universitets- museerna lämnas av några remissinstanser. Statskontoret tillstyrker förslagen utan närmare kommentarer. Riksantikvarieämbetet och sta- tens historiska museum anser att utredningen i positiv anda observerat de behov av utökade resurser som finns vid de till vissa universitets- institutioncr knutna museerna. Ämbetet betonar betydelsen av att ett samspel kan växa fram mellan universitet och centrala och regionala museer såväl beträffande insamlingsarbete som forskning och utåtriktad verksamhet.

UKÄ understryker att universitetsmuseerna har en betydelsefull funktion att fylla som hjälpmedel i strävandena att öka mångsidigheten i universitetens utbildningsutbud och vidga deras öppenhet gentemot samhället, inte minst i syfte att göra forskningsresultat tillgängliga också för andra än dem som är verksamma eller studerar inom uni- versiteten. Prövningen av universitetsmuseernas behov av resurser bör enligt UKÄ därför bl.a. grundas på den förutsättningen att de i ännu högre grad än f. n. skall kunna vara allmänt tillgängliga och verkligen utnyttjas som en aktiv resurs för utbildning och forskning.

Prop. 1974: 28 169

Vetenskapsakademien anser det ofrånkomligt att såväl universitetens som akademins egna lärdomshistoriska samlingar görs tillgängliga för forskning, utställningar och undervisning.

Beträffande de naturhistoriska universitetsmu- s e e I 11 a s samlingar instämmer naturhistoriska riksmuseet i att det i princip måste anses ändamålsenligt att sådant material som insamlats vid fältarbeten inom den vid universiteten bedrivna forskningen inte bör stanna vid institutionerna sedan de utnyttjats för sitt primära forsk— ningsändamäl utan i stället bör tillföras naturhistoriska riksmuseet. I likhet härmed anser statens naturvetenskapliga forskningsråd det i och för sig lämpligt att riksmuseet blir central för långsiktig dokumentation av naturutvecklingen och därmed sammanhängande undersökningar.

Naturhistoriska riksmuseet anser att frågan om de naturhistoriska samlingarna i Uppsala grundligt bör utredas. En negativ hållning gent- emot tanken på en överföring av de botaniska och zoologiska samling- arna i Uppsala till riksmuseet intas av UKÄ under hänvisning till uni- versitetens remissyttranden.

UKÄ anser att en fortsatt och vidgad samordning mellan de natur- historiska museerna — eventuellt i form av ett samarbetsorgan i enlig- het med de sakkunnigas förslag — är välmotiverad med hänsyn till riksmuseets nyckelroll på det naturhistoriska området. Att den före- slagna samarbetsnämnden tillskapas tillstyrker också de biologisk- geografiska sektionerna i Uppsala, Lund och Göteborg, varvid Göte— borgssektionen dock förutsätter att nämnden endast får karaktär av rådgivnings- och samarbetsorgan utan 'bcslutsfunktioner. Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att det föreslagna samarbets- organet mellan naturhistoriska riksmuseet, universitetsmuseerna och Göteborgs naturhistoriska museum kan bli ett "lämpligt forum för att standardisera metodik, fördela material och stimulera till bearbetning av samlingarna förutom att tjänstgöra som utredningsorgan. Natur- historiska riksmuseet anser att särskilda resurser bör ställas till sam- arbetsnämndens förfogande för en intensiv verksamhet. Vikten av att samarbetsorganet får tillräckliga resurser betonas särskilt av statens naturvetenskapliga forskningsråd och humanistiska fakulteten vid uni- versitetet i Göteborg.

Beträffande de kulturhistoriska universitetsmu- s e e r n a uppehåller sig flera instanser vid de särskilda förslagen rö- rande Lunds universitets historiska museum och museet för nordiska fornsaker vid universitetet i Uppsala. Remissopinionen är splittrad.

Förslaget att Kulturhistoriska museet i Lund och Lunds universitets historiska museum bör bilda en gemensam organisatorisk enhet biträds av bl.a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt Landskrona och Eksjö kommuner. UKÄ avvisar "tanken på en orga- nisatorisk samordning av de båda kulturhistoriska museerna i Lund och

Prop. 1974: 28 170

uttrycker främst farhågor för att utbildningen och forskningen nega- tivt kan drabbas av en sådan samordning. Skånes hembygdsförbund hälsar med tillfredsställelse att en separat utredning om de skånska mu- seerna skall komma till stånd.

Förslaget att man bör överföra Uppsala universitets nordiska forn— sakssamlingar till Upplandsmuseet så snart de lokalmässiga förutsätt- ningarna härför föreligger avstyrks av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum som anser den föreslagna kopplingen olämplig och hämmande för de båda institutionerna. Också UKÄ jämte underremiss- instanser avvisar förslaget.

Stiftelsen Upplandsmuseet delar de sakkunnigas uppfattning att Upp— landsmuseet i sin utåtriktade verksamhet också bör visa upp förhisto— riskt material. Museet avvisar dock bestämt tanken på att föra över hela fornsakssamlingen till Upplandsmuseet, eftersom det i museet inte finns någon möjlighet att exponera ett förhistoriskt material från hela landet.

12.5.6. Region- och lokalmuseer

En enig remissopinion delar utredningens uppfattning att det är de regionala och lokala museerna som i första hand måste svara för att tillgodose allmänhetens behov av museiservice, såsom utställningar och museiundervisning m.m. För detta krävs en grundlig upprustning av museerna. MUS 65:s förslag till medelsförstärkningar för region- och lokalmuseerna betraktas dock som helt otillräckliga.

Kulturrådet vill se länsmuseerna som samma slags självständiga kul- turinstitutioner som teatrar och orkestrar. Nordiska museet ser starka länsmuseer med bred kompetens som en förutsättning för bl.a. en decentralisering av de statliga central- och specialmuseernas verksam- het.

Samhället måste enligt Svenska kommunförbundet ta ett större ansvar än nu för lokala museer, såväl kommunala som enskilda. Detta gäller både när länsmuseum saknas i länet och verksamheten måste bygga på lokala museer, och när det vid sidan av länsmuseet finns ett eller flera lokala museer som kompletterar länsmuseets regionala verk- samhet.

Utredningens konstaterande att det primära ansvaret i frågor rö- rande verksamhetsinriktning och ambitionsnivå för lokal och regional museiverksamhet måste åvila kommun och landsting samt att det statliga ansvaret måste gälla olika former av stöd biträds uttryckligen av bl.a. RRV, länsstyrelsen i Hallands län, Jönköpings läns landsting, sammanläggningsdelegerade i Alingsås kommunblock och Varbergs museum.

Bl.a. RRV delar också utredningens uppfattning att det inte är

Prop. 1974: 28 171

möjligt att ange någon för hela landet giltig norm för museiverksam- hetens omfattning.

Utredningens uppfattning om angelägenheten av en förnyelse och förstärkning av de lokala och regionala museernas utställnings- och undervisningsverksamhet delas av så gott som samtliga av det femtontal instanser som uttalat sig i frågan, däribland riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, länsstyrelsen i Värmlands län, Västernorr— lands läns landsting, sammanläggningsdelegerade i Alingsås kommun- block, Älvsborgs läns museiförening och Föreningen Norrbottens mu- seum.

Kulturrådet delar de sakkunnigas syn på de regionala museernas strategiska betydelse för att nå en bättre spridning i landet av utställ- ningsverksamheten. Vid sin behandling av teater- och musiksektorerna fann kulturrådet att den mest effektiva metoden att genomföra en verklig decentralisering i fråga om kulturinstitutionerna bör vara att förstärka det statliga. stödet till befintliga institutioner.

Naturhistoriska riksmuseet finner det synnerligen angeläget att läns- museernas utåtriktade verksamhet även kommer att omfatta de natur- historiska aspekterna. En förstärkning av länsmuseerna med natur- vetenskapligt utbildad personal hälsas också med tillfredsställelse av statens naturvetenskapliga forskningsråd, landstingen i Jönköpings och Örebro län, Jönköpings och Göteborgs kommuner, sammanläggnings— delegerade i Nyköpings kommunblock och Föreningen Norrbottens museum.

Föreningen Norrbottens museum understryker behovet av kvali- ficerad konserveringsvcrksamhet, både för vård av museernas egna samlingar och "för konservering av inredningar och inventarier i kyrklig, kommunal och enskild ägo. Kravet på en konservator med biträde vid varje länsmuseum är enligt föreningen väl underbyggt. Riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum finner det vara väsentligt att ställa frågan Om hur konserveringsresurserna skall förstärkas. Det vore enligt riksantikvarieämbetet rimligt att staten, som endast i obetydlig utsträckning medverkat vid insamlandet av länsmuseernas omistliga tillgångar, ikläder sig ett ansvar för deras bevarande. Älvsborgs läns museiförening och Föreningen Norrbottens museum noterar också att utredningen inte redovisat något förslag till finansiering av konserve- ringsverksamheten. Stiftelsen Västerbottens museum framhåller att vård— och konserveringSfrågorna är de mest bekymmersamma för museerna och att befintliga anläggningar är helt underdimensionerade.

Ett femtiotal remissinstanser har uppehållit sig vid utredningens för- slag till organisationsmodell för länsmuseerna, enligt vilken dessa skulle bestå av en undervisningsenhet och en allmän enhet. På flera håll understryker man dock samtidigt att den föreslagna modellen bör kunna modifieras utifrån lokala förutsättningar i varje

Prop. 1974: 28 172

enskilt fall. Några instanser är allmänt tveksamma till möjligheterna att använda sig av den föreslagna organisationsmodellen med hänsyn till de regionala museernas skiftande karaktär.

I runt tal hundra remissinstanser berör i sina yttranden frågan om huvudmannaskapet för länsmuseerna. Utredningens uppfattning att det är ändamålsenligt att ombilda de regionalt verk- samma museerna til-l stiftelser vinner flertalets bifall. Några instanser framhåller att stiftelseformen inte alltid är lämplig med hänsyn till de lokala förhållandena. Några få tar direkt avstånd från stiftelsekon- struktionen.

Beträffande frågan om stiftelsestyrelsens sammansättning är flertalet instanser positivt inställda till att framför allt de som bär huvudansvaret för verksamhetens finansiering blir väl företrädda i styrelsen. Ett tjugo- femtal instanser instämmer i det alternativ som innebär att man dess- utom låter de kulturhistoriska föreningar, som nu är huvudmän för de regionalt verksamma museerna, ingå i styrelsen. Flera instanser tar i sammanhanget. också upp frågan om personalens inflytande och om en eventuell statlig representation i stiftelsestyrelsen. Några instanser ställer sig helt negativa till att styrelsen skall ha annan förankring än en parlamentarisk sådan.

Vid utredningens förslag om statsbidrag till region— 0 c h 1 0 k a l m 11 s e e r uppehåller sig mer än hundra remissinstan- ser. Flertalet av dem anser förslaget otillfredsställandc. Ett genom- gående drag är att man finner de föreslagna bidragen alltför lågt till- tagna. Flera av remissinstanserna finner att medlen inte kommer att räcka till för den önskade vidgningen av länsmuseernas verksamhet. Att en inte oväsentlig del av anslagen kommer att användas för viss service åt staten uppmärksammas av flera instanser. Konsekvenserna av att landsantikvarierna inordnas i länsstyreIseorganisationen tar åt— skilliga instanser också med i beräkningen.

Kritik riktas emellertid inte enbart mot bidragsbeloppens storlek utan även mot bidragens utformning. Bl.a. förordas i många fall indexregle- ring i stället för fasta bidrag eller också ställer man krav på att bl- draget skall utgöra en viss andel av museets personalkos'tnader. En förebild i detta sammanhang är kulturrådets förslag om statsbidrag till regionala och lokala teater—, dans- och musikinstitutioner.

Utredningens förslag till bidragskonstruktion, innebärande ett årligt bidrag till varje län för dels "kulturhistorisk dokumentation, dels regio- nal utåtriktad museiverksamhet, tillstyrks eller får ett i stort sett posi- tivt bemötande av länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs [än, ett antal kommuner samt Skaraborgs läns landsting.

Ett väsentligt inslag i utformningen av den statliga bidragsgivningen bedömer åtSkilliga instanser vara att bidragen görs värdebeständiga. Denna uppfattning förs fram inte enbart av instanser som intar en

Prop. 1974: 28 - 173

negativ hållning till utredningens förslag. Bland dem som i stort godtar utredningsförslaget, men ändå påtalar behovet av någon form av index- reglering, är länsstyrelserna i Blekinge, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, några kommuner och Hallands läns landsting.

Bland dem som finner utredningsförslaget otillfredsställande finns ett betydande antal instanser som förordar någon form av indexreglering. Dit räknas inte bara de som direkt förordar en sådan utan också de instanser som föreslår att bidragsgivningen utformas på det sätt kultur- rådet föreslagit beträffande regionala teater- och musikinstitutioner. Till dem som förordar en indexreglering utan att för den skul-l knyta an till kulturrådets förslag hör länsstyrelserna i Hallands och Väster— norrlands län, landstingen i Kalmar, Hallands, Älvsborgs och Väster- norrlands län samt ett tiotal kommuner.

Till kulturrådets förslag om statsbidrag till regionala teater- och musikinstitutioner anknyter omkring tjugo remissinstanser, däribland riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och teater— och musikrådet, när de framför sin kritik mot de sakkunnigas förslag om statsbidrag till länsmuseerna.

Kulturrådet understryker att staten har en viktig uppgift i fråga om länsmuseerna liksom i fråga om regionala teatrar och orkestrar, näm- ligen att genom statsbidrag efter samma generella principer kraftfullt understödja deras verksamhet. Kulturrådet kan inte ansluta sig till MUS 65:s förslag, som inte skulle ge de möjligheter till förbättring av museernas ekonomi som kulturrådet finner önskvärt. Det 'är angelä- get att överförandet av vissa arbetsuppgifter till länsstyrelsen inte får medföra en försvagning av museernas ekonomi. Den väsentliga för- bättringen jämfört med nuläget blir att hela personalen och inte endast två befattningar vid varje museum blir berättigade till statsbidrag.

Att bidragsnivån för länsmuseerna är väsentligt lägre än den som föreslås för stadsteatrar och yrkesorkestrar understryks också av Svens- ka kommunförbundet, Landstingsförbundet och Göteborgs kommun. Svenska kommunförbundet finner dock att MUS 65:s förslag innebär att museerna i allmänhet kompenseras för bortfallet av lönebidraget till landsantikvarien och hans närmaste man. Förbundet framhåller angelägenheten av att statsbidragen indexregleras.

Den väsentligaste frågan för genomförandet av den naturhistoriska verksamheten vid länsmuseerna är enligt naturhistoriska riksmuseet de ekonomiska konsekvenserna. Med det av utredningen föreSIagna stats- bidraget kommer det att helt ankomma på det lokala initiativet om några resurser avsätts till uppbyggande av en naturhistorisk verksamhet.

Ett annat motiv för att anse förslaget om statsbidrag otillfredsstäl- lande är att landstingen och primärkommunerna enligt flera instanser inte kan tänkas orka med att bära en ökande andel av kostnaderna, i varje fall inte i den utsträckning utredningen förutsätter. Exempel på

Prop. 1974: 28 174

instanser som har denna uppfattning är länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län samt Kalmar läns landsting. SACO och Sveriges museimannaförbund finner att någon snabb ökning av kommunala och landstingskommunala anslag enligt alla tillgängliga uppgifter i nu- varande ekonomiska läge inte är att förvänta.

Andra instanser som anser det föreslagna bidragsbeloppet otillräck- ligt är museichefskollegiet i Stockholm, länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län och ett tjugotal kommuner. Till denna grupp hör också över 15 huvudmannaorganisationer för länsmuseer eller andra regionala museer.

En annan sida av utredningens förslag som föranleder kritiska kom— mentarer är principen om lika stora bidrag till varje län och möjlig- heten till uppdelning av bidraget inom ett län. Betydelsen av att även annat museum än länsmuseum skall kunna erhålla driftbidrag av staten understryker TCO. Svenska kommunförbundet uttalar att bi- drag bör kunna utgå till flera museer i ett län i förhållande till de insatser som dessa museer gör utan att begränsas till det belopp som avses för normallänet. Denna uppfattning delas av Moderata samlings- partiets kvinnoförbund.

En annan uppfattning har Föreningen Sveriges landsantikvarier, som anser det vara väsentligt att statsbidragen knyts till länsmuseerna och inte splittras på flera olika museer i varje län. En splittring på flera skulle göra det omöjligt för länsmuseet att hävda den övergripande ställning som krävs för samarbetet med andra länsinstitutioner och resursmässigt skulle inget museum kunna växa sig tillräckligt stort för effektiva insatser utanför den egna kommunen.

Enligt kulturrådet bör stödet i första hand avse länsmuseer. Där sådana saknas bör det enligt kulturrådet vara möjligt att ge bidrag också till vissa lokala museer enligt samma statsbidragsprinciper som till de regionala.

Stiftelsen Västerbottens tnuseum och Nordiska museet förutsätter att statsmedel skall kunna utgå för sådan insamlingsverksamhet vid regionmuseer, vilken sträcker sig utanför länets gränser.

Svenska kommunförbundet finner det önskvärt att hela frågan om bidragens utformning, storlek och fördelning när det gäller länskultur- institutionerna behandlas som ett paket vid de överläggningar mellan staten och kommunförbunden som förutsatts äga rum i anslutning till beredningen av utredningsförslaget. Också Landstingsförbtmdet anser att frågan om museisektorns finansiering måste övervägas på samma sätt som finansieringen av övrig kulturverksamhet och bli föremål för överläggningar mellan staten och företrädare för landsting och primär- kommuner.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig över förslaget om stats- b i d r a g till lokalt och regionalt verksamma museer f ö r g e n o m-

Prop. 1974: 28 175

f ö r a n d e a v p r oj e k t är positiva till att en sådan bidragsform kommer till. Förslaget stöds helt av bl.a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Nordiska museet och kulturrådet.

Teater- och musikrådet tror att projektbidragen för lokal och regio- nal utställningsverksamhet kan bli mycket värdefulla. Rådet anser det väsentligt att när det gäller dessa bidrag skapa så stor parallellite't som möjligt mellan olika kulturområden, varigenom-möjligheterna ökar att göra samlade prioriteringar, åstadkomma projekt över områdesgrän- serna etc.

Kulturrådet bedömer att projektbidragen utgör ett dynamiskt inslag som rådet i och för sig är positivt inställt till. Enligt rådet kan sådana bidrag dock aldrig bli tillräckliga för att åstadkomma en förstärkning av länsmuseernas ekonomi. För att uppnå en sådan är det enligt rådet nödvändigt att huvudmännen kan räkna med att staten satsar en viss del av kostnaderna för en planerad utbyggnad.

Endast ett mindre antal remissinstanser uppehåller sig vid de sak- kunnigas förslag rörande V a r b e r g 5 m u s e u rn. Hallands läns landsting finner det angeläget att man skapar en gemensam styrelse för länets båda museer, Hallands museum och Varbergs museum. Med en stiftelse som gemensam huvudman för de två museerna i Halland skulle man enligt länsstyrelsen i Hallands län underlätta en önskvärd samordning av museernas verksamhet.

Varbergs museum anser att museets ställning som självständigt organ med egen :styrelse och egen chef ovillkorligen måste bibehållas. Museet intar i likhet med några andra remissinstanser en negativ hållning till förslaget att samordna statsbidragsgivningen till Hallands och Varbergs museer.

Utredningsförslaget angående G ö t e b 0 r g 5 m ti s e e r kom- menteras av ett tiotal instanser, däribland riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet och Lysekils kommun, vilka samtliga instämmer i behovet av statliga stödåtgärder. Flera av instanserna anser att bidrag bör utgå med betydligt högre belopp än som föreslagits.

Göteborgs kommun "anser att betänkandet i flera avseenden präglas av bristande förtrogenhet med de göteborgska museiförhå-llandena och bristande förståelse för den situation som museiverksamheten i Göte— borg befinner sig i. Bl.a. får de problem som den starkt expanderande universitetsorganisationen aktualiserat i förhållande till de med kom- munala medel helt finansierade museerna en s'tyvmoderlig behandling. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lärt understryker, liksom Göte— borgs kommun, att Göteborgs museer till stor del måste betraktas som en angelägenhet av rikskaraktär, särskilt i fråga om den på forskning och dokumentation inriktade verksamheten. Möjligheten att i fort- sättningen upprätthålla och utveckla de delar av museernas verksamhet

Prop. 1974: 28 176

som hänför sig till forskning, dokumentation och service till undervis- ningsområdet förutsätter enligt länsstyrelsen statligt stöd av betydligt större omfattning än vad som föreslagits. Länsstyrelsen förutsätter att förhandlingar mellan staten och Göteborgs kommun kommer till stånd.

Kulturrådet anser att det borde vara möjligt att för Göteborgs museer utnyttja samma statsbidragskonstruktion som för regionala och lokala museer i övrigt. Bidragsproeenten bör bedömas med hänsyn till museernas regionala insatser. Tidpunkten då statsstöd kan införas beror på vilken total medelsram som det kan bli fråga om för statens kultur- insatser de närmaste åren. Frågan om stödet till Göteborgsmuseerna bör i första hand tas upp vid de föreslagna överläggningarna mellan staten och kommunförbunden.

Föreningen Sveriges landsantikvarier stödjer tanken på att Göte- borgs museer i fortsättningen erhåller statsbidrag. Föreningen kan dock inte acceptera utredningens motivering för stödet, att Göteborgs museer skall fungera som ett slags länsmuseum för Västsverige. I stället borde stödet motiveras med de vetenskapliga insatser som utförs. '

Utredningens synpunkter och förslag angående s k 0 g 5 m u s e et S i 1 v a n U 111 kommenteras endast av naturhistoriska riksmuseet. läns- styrelsen i Gävleborgs län och Stiftelsen Silvanum. Samtliga tillstyrker ett statligt stöd. Stiftelsen Silvanum kan inte instämma i att museet enbart är ett regionalt museum.

Prop. 1974: 28 177

13. Kulturminnesvård

13.1. Nuläge

Riksantikvarieämbetet är central förvaltningsmyndighet för ärenden om forn— och byggnadsminnesvården i den mån ärendena inte ankommer på annan myndighet. Ämbetet är tillsynsmyndighet för lands- antikvarieorganisationen och beslutande myndighet enligt kulturminnes— vårdens speciallagstiftning.

Som centralmyndighet för kulturminnesvården utarbetar ämbetet nor- mer och anvisningar och bedriver en upplysande och rådgivande verk— samhet. Ämbetet utför också inventering och registrering av kultur- minnen, bedriver undersöknings- och dokumentationsverksamhet samt utför vårdarbeten.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum utgör ett äm— betsverk knutet till Vitterhets—, historie- och antikvitetsakademien, vars förvaltningsutskott fungerar som styrelse för verket.

Ämbetet samarbetar med andra centralorgan, dels genom formella remisser, dels genom fortlöpande samråd och genom underhandskontak- tcr. Särskilt bör uppmärksammas det fasta samarbete som etablerats med statens planverk och naturvårdsverket som en följd av att kulturminnes- vården numera har viktiga uppgifter inom miljövärden.

I landsantikvarieorganisationen ingår f. n. 24lands— antikvarier, en i varje län. Landsantikvariesysslan är i alla län utom tre förenad med chefskapet för museum. Amanuensbcfattningar med stats- bidrag finns i samtliga 24 landsantikvariedistrikt.

Landsantikvarieorganisationen har en i förhållande till centralmyndig- heten fristående ställning genom att huvudmannaskapet utövas av en- skilda organisationer med kulturminnesvårdande uppgifter. Trots detta föreligger en stark statlig bindning genom att de bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen som utgår enligt kungörelsen (1955: 317) angående statsbidrag 'till avlöningar inom landsantikvarieorganisa- tionen (ändrad senast 1965: 167) administreras av riksantikvarieämbetet. Bidraget uppgår till 90 % av de kontanta avlöningsförm'åner som till— kommer statlig tjänsteman i löneklass 30, för amanuensema löneklass 22. Lönen för landsantikvarierna och deras biträden ligger emellertid i dag väsentligt högre än statsbidragskungörelsen förutsätter och mellan- skillnaden tillskjuts av huvudmannen.

De statliga bidragen är förenade med vissa villkor som anges i nyss- nämnda kungörelse. Enligt denna är huvudmannaorganisationerna un— derkastade riksantikvarieämbetets inspektion. Ämbetet fastställer stad- gar _för huvudmannaorganisationerna.

Prop. 1974: 28 178

Landsantikvarien skall enligt kungörelsen vara riksantikvarieämbetets företrädare inom sitt verksamhetsområde och inför ämbetet ansvara för kulturminnesvården inom länet. Han skall rätta sig efter de föreskrifter för verksamheten som riksantikvarieämbetet utfärdar och utföra de uppdrag som ämbetet ålägger honom. Landsantikvarien har inga besluts- funktioner inom den statliga kulturminnesvården.

Landsantikvarien utövar inom sitt område ledningen av den kultur- minnesvårdande verksamheten och tar initiativ till och sörjer för kultur- minnenas skyddande och bevarande. .Vidarc bedriver han publikations— och föreläsningsverksamhet i kulturminnesvårdsfrägor och går kom- muner och enskilda tillhanda med stöd och anvisningar. _

Landsantikvarien är remissorgan för riksantikvarieämbetet, för vars räkning han också fullgör en rad olika uppdrag, bl.a. arkeologiska och byggnadshistoriska undersökningar.

Vid sidan av riksantikvarieämbetet är länsstyrelsen och kommunerna de viktigaste uppdragsgivarna, ät vilka landsantikvarien lämnar sakkun- nigutlåtandcn i frågor som berör kulturminnesvården. Som en av sina viktigare uppgifter har landsantikvarien att se till att kulturminnesvår- dens intressen tillgodoses vid upprättande och fastställelse av planer.

Landsting och primärkommuncr bidrar till kulturminnesvår- dande verksamhet genom anslag till lä n 5 m u s e e r n a. Landsting— ens insatser därutöver inskränker sig till att i särskilda fall lämna bidrag till vård och underhåll av kulturminnesmärken.

De enskilda kommunerna har stora möjligheter att spela en mycket viktig roll inom kulturminnesvården eftersom den fysiska planeringen primärt är en kommunal angelägenhet. En rad kommuner har sålunda låtit genomföra inventeringar och klassificeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer. I en del fall har bevarande- planer upprättats att läggas till grund för planarbetet.

Primärkommunernas insatser på kulturminncsvårdsområdet sker i vis- sa fall via deras kulturnämnder. Nämnderna förutsätts enligt Svenska kommunförbundets normalinstruktion för kulturnämnd ha ansvar också för den kulturminnesvårdande verksamheten.

Insatser på kulturminnesvårdens område görs även av olika kom- m u n a 1 a m 11 s e e r, som i större eller mindre omfattning utför ar- betsuppgifter för riksantikvarieämbetets räkning. Stockholms stadsmu- seum, Göteborgs arkeologiska och historiska museer och Malmö mu- seum är exempel på museer som påtagit sig uppgifter inom kulturmin- nesvården.

På lokal nivå företräds kulturminnesvården av en ombudsorga- nisation. Riksantikvarieämbetet engagerar i samråd med landsantik- variema olika kommunala förtroendemän som ombud i syfte att nå kontakt med de krafter som på lokalplanet har intresse för kulturmin- nesvården.

Prop. 1974: 28 179

13.2. MUS 65

Den kulturminnesvårdande verksamheten var tidigare främst inriktad på skyddandet och bevarandet av vissa utvalda objekt som uppfyllde bestämda kriterier på ålder, kulturhistoriskti'antikvariskt värde eller konstnärlig betydelse. Alltmer har emellertid uppmärksamheten kom- mit att inriktas på hela miljön. Många tillmäter "bevarandet av den his- toriska kontinuitet som stadsplaner och bebyggelse representerar grund- läggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron. Utvecklingen har lett fram till ett synsätt beträffande den fysiska kulturmiljön, som förutsätter att behandlingen av den befintliga miljön som ansvarsområde likställs med-utformningen av ny miljö.

Att kulturminnesvården på så vis kommit att inriktas på samman- hängande bebyggelsemiljöer och på kulturlandskapet ställer ökade krav på de kulturminnesvårdande organen. Dessa måste upprustas och förses med effektiva medel för tillvaratagande av kulturminnesvårdens intres- sen. I likhet med vad som befunnits nödvändigt inom naturvårdsområ- det måste även kulturminnesvården få en sådan organisatorisk upp- byggnad och sådana medel till sitt förfogande att den med framgång kan hävda sig mot andra, motstridiga intressen. Härvid bör de krav på med- borgarinflytande och lokal självbestämmandcrätt som aktualiserats i skilda sammanhang tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt.

Den nuvarande lagstiftningen på kulturminnesvårdens område ger endast begränsade möjligheter till en kulturminnesvård inriktad på beva- randet av samlade miljöer. Denna måste därför i betydande omfattning tillgodoses inom ramen för den fysiska planeringen. Det allmännas an- svar för den fysiska planeringen är liksom inom övrig samhällsplanering delat mellan stat och kommun. Statens uppgifter hänför sig till de över- siktliga och samlade avvägningarna mellan kommuner eller större regio- ner, medan de kommunala myndigheterna har det huvudsakliga ansvaret för kommunernas översiktliga planering och för detaljplaneringen.

Flertalet verksamhetsområden inom den statliga förvaltningen före- träds av förvaltningsorgan på central och regional nivå. Den statliga pla- neringsverksamheten har sin tyngdpunkt inom de olika verkens regionala organisationer. Kulturminnesvården har inte sådan statlig regional re- presentation som står till förfogande för flertalet andra; sektorer inom den statliga verksamheten. Kulturminnesvårdens'centrala myndighet, riksantikvarieämbetet, företräds visserligen på regional nivå av lands- antikvarien, men dennes anställningsförhållande hos enskild huvudman gör att han samtidigt har ansvar både mot huvudmannen och staten. Kulturminnesvården föreslås därför få en statlig regionalorganisation, vilket skulle skapa förutsättningar för en klarare ansvarsfördelning mel- lan stat och kommun.

En förutsättning för att kulturminnesvården i tillräcklig utsträckning skall beaktas i planarbetet är att" dess representanter engageras direkt i

Prop. 1974: 28 180

verksamheten och med fullt ansvar för sitt område. De avgörande be— sluten i viktiga kulturminnesvårdsärenden måste kunna fattas på det re- gionala planet. Av denna anledning föreslås att beslutanderätten enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning förs ut på det regionala planet. En dylik decentralisering skulle också utgöra ett viktigt steg mot ökat medinflytande och bättre kontakt med de lokala intressena. Vidare skulle onödig fördröjning undvikas och riks- antikvarieämbetet som nu handhar speciallagstiftningen skulle avlastas åtskilligt arbete till förmån för mera översiktlig och planerande verk- samhet.

En total, länsbunden samordning av kulturminnesvård och museiverk- samhet inom en enda länsinstitution är inte möjlig att genomföra i alla län. Länsmuseerna är alltför ojämnt utvecklade i de olika länen. Ofta besväras länsmuseerna och därmed den regionala kulturminnesvården av huvudbidragsgivarnas växlande hållning till verksamhetens finansie- ring. Länsmuseets starka kommunala bindningar skapar också en oklar ställning för landsantikvarien i den granskande verksamhet, som han ut- för på riksantikvarieämbetets uppdrag. Därför avvisas alternativet att bibehålla och förstärka den nuvarande organisationen.

Ett alternativ med avsevärda fördelar utgör en på länsblock uppbyggd regionalorganisation. Genom en uppdelning av landet på högst elva landsantikvariekontor skulle det vara möjligt att tillfredsställa högt ställ- da krav på differentierad sakkunskap. Med hänsyn till den år 1.971 ge- nomförda reformen av länsförvaltningen får länsblocksalternativet fram- stå som en framtidsmodell. .

Med kulturminnesvårdens ökade betydelse för miljövärden bör den få en regional organisation med starkast möjliga ställning inom den fysiska planeringen. Landsantikvarien bör ingå i länsstyrelsen vid sidan av läns- arkitekten och representanterna för naturvården. Länsstyrelsen föreslås således bli regional myndighet för den statliga kulturmin- nesvården. En särskild kulturminnesenhet med landsantikvarien som chef föreslås inrättad vid länsstyrelsens planeringsavdelning. Härmed vidgas länsstyrelsens nuvarande ansvar för naturen till att omfatta även den fysiska kulturmiljön, vilket ger de nödvändiga förutsättningarna för en samlad planering över hela miljövårdsfältet. Samtidigt kan riksantik- varieämbetets nuvarande beslutsfunktioner föras ut till länsstyrelserna med deras närmare kontakter med kommuner, lokala intressegrupper och de enskilda medborgarna.

Bland kulturminnesenhetens arbetsuppgifter ingår främst att före- träda kulturminnesvårdens intressen i den för hela huvudenheten ge- mensamma verksamheten med samhällsplanering och i dess befattning med den översiktliga fysiska planeringen. Tyngdpunkten i arbetet för- läggs till förberedelser inför den sammanvägning av olika intressen som görs gemensamt i planeringsavdelningen. Målet för denna förberedande

Prop. 1974: 28 181

verksamhet bör vara att, på grundval av en fullständig kartläggning av länets tillgångar på kulturhistoriska monument och miljöer, utarbeta be- varingsplaner och upprätta aktionsprogram som kan tjäna till ledning för arbetet i huvudenheten. Ett intimt samarbete med naturvårdsenheten, länsarkitekten och överlantmätarcn förutsätts. I den fysiska detaljpla- neringen bör kulturminnesenheten eftersträva kontakter med kommuner och planförfattare för att på ett förberedande stadium införa de kultur- minnesvårdande aspekterna i planarbetet. Under planeringsarbetets gång skall enheten vara beredd att bistå med faktaunderlag och med råd- givning.

Kulturminnesenheten bör delta i de landsomfattande inventeringar som nu bedrivs eller kan komma att företas från riksantikvarieämbetets sida samt själv genomföra eller initiera specialinventeringar och bear- beta det insamlade materialet. Kulturminnesenheten bör bereda och framlägga förslag till de beslut enligt kulturminnesvårdens specialla-g- stiftning som skall fattas inom länsstyrelsen. Dessa ärenden rör bl. a. borttagande av fast fornlämning och gränslinjebestämningar, skydd och vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, restaurerings- och konser- veringsarbeten på enstaka byggnader och handhavandet av fornfynd och kyrkliga inventarier. Kulturminnesenheten får vidare i uppgift att kon- trollera att de vid länsstyrelsens tillståndsgivning föreskrivna åtgärderna avseende undersökningar och dokumentation genomförs på ett från ve- tenskaplig synpunkt tillfredsställande sätt. Vidare skall landsantikvarien tillse att vid restaurerings- och konserveringsföretag framlagda och av länsstyrelsen godkända förslag följs och att de antikvariska, arkitekto— niska och kulturhistoriska kraven iakttas vid arbetenas genomförande. Den antikvarisk-tekniska granskningen av restaureringsförslag blir där- emot en uppgift för den fastighetsbyrå som föreslås inrättad vid riks- antikvarieämbetet.

Kulturminnesenhetens rådgivning till kommuner och enskilda kan förutses omfatta det kommunala planarbetet, kulturhistoriska invente- ringar, det praktiska genomförandet av restaurerings- och konserverings- arbeten samt även förvaltningsproblem beträffande de kulturhistoriska monumentens utnyttjande. En närbesläktad uppgift gäller information till kommuner och allmänhet rörande den egna verksamheten, dess mål och medel samt uppnådda resultat.

Som länsstyrelsetjänsteman med uppgift att granska och delta i fast- ställelse av planer skall landsantikvarien däremot inte själv delta i det kommunala arbetet med att utforma sådana planer som skall fastställas av länsstyrelsen. Vid handläggningen i länsstyrelsen av dessa ärenden måste han vara obunden och ha full frihet för sina ställningstaganden.

Kulturminnesvården innefattar en rad konkreta arbetsuppgifter såsom inventeringar, forskningsprojekt, arkeologiska eller byggnadshistoriska undersökningar, förvaltningsuppgifter och vårdarbeten. Dessa uppgifter

Prop. 1974: 28 - 182

kan endast till viss del genomföras av kulturminnesenhetens egen perso- nal. Enheten måste därför tillförsäkras möjligheter att anlita arbetskraft utifrån. Härvid kan olika institutioner komma i fråga, såsom riksan- tikvarieämbetet, centralmuseerna och universiteten men framför allt länsmuseerna eller kommunala museer. För mer kontinuerliga insatser från kommunernas sida föreslås statsbidrag utgå. För uppdrag av en- gångskaraktär föreslås länsstyrelserna få särskilda uppdragsmedel till sitt förfogande.

I länsmuseerna och vid de från museiväsendet fristående landsantik- variekontoren finns bibliotek och arkiv som inrymmer ett för kulturmin- nesvården viktigt arbetsmaterial. Endast den del av ämbetsarkivct som landsantikvarien måste ha tillgång till i det dagliga arbetet bör kopieras för länsstyrelsens räkning. För den ordinarie verksamheten har landsan- tikvarien endast behov av ett begränsat handbibliotek. Beträffande hu- vuddelen av arkiv- och biblioteksmaterialet bör länsmuseerna kunna er- bjuda service inom ramen för det statsanslag som föreslås utgå för kon- tinuerliga insatser på det kulturhistoriska området.

Vad beträffar personalbehovet vid kulturminnesenheter- n a behöver det i varje län finnas expertis på i första hand det bygg- nadshistoriska och det arkeologiska området. Detta ger en minimiperso- nal om två tjänstemän, vilket även torde vara tillräckligt med hänsyn till arbetsbelastningen i de små och medelstora länen med normal arbets- volym. För aderton län föreslås därför två tjänster vardera. De övriga länen delas upp i tre kategorier med fem, fyra resp. tre tjänstemän per länsstyrelse. Härtill kommer biträdcspcrsonal. Beträffande tjänstetillsätt— ningarna föreslås att riksantikvarieämbetets yttrande skall inhämtas. För övergången till den nya organisationen föreslås särskilda undantagsreg- ler.

Landsantikvarieorganisationernas lönefonder bör bibehållas. Avkast- ningen bör avräknas mot de bidrag som föreslås för museernas med- verkan i kulturminnesvården.

MUS 65 framlägger inga direkta förslag beträffande den komm u- nala och landstingskommunala kulturminnesvården. Den kommunala verksamheten berörs endast allmänt.

Kommunernas ansvarstagande beror i första hand på de krav som de själva ställer upp. Deras ambitioner har som regel hållits på en hög nivå. Ett realiserande av saneringsutredningens förslag om upprättande av bo— stadssancringsprogram skulle dessutom ge kommunerna bättre medel för styrning av bebyggelsemiljöernas vård och utformning. En ytterligare vidgning av samhällets befogenheter och ansvar kan med återverkan in- om den kommunala sektorn även komma att bli ett rcsultatav sane- ringsutredningens fortsatta arbete och arbetet inom bygglagutredningen.

Kommunerna har i kulturnämnderna skaffat sig egna organ vilka en- ligt en av kommunförbundet utarbetad normalinstruktion bör ha det

mp. 1974: 28 183

samlade ansvaret för hela kulturområdet. Kulturnämnderna kan genom sin parlamentariska förankring få en stark ställning och bli av mycket stor betydelse som remissorgan åt byggnads- och fastighetsnämnderna.

MUS 65 framhåller hembygdsrörelsens stora betydelse för kul- turminnesvården. Hembygdsföreningarnas betydelse som forum för mil- jö- och kulturfrågor har ökat. Det nya miljövårdstänkandet har bl.a. inneburit en vitalisering för många hembygdsföreningar. Ett stort antal hembygdsföreningar har numera ett avsevärt kommunalt stöd.

Hembygdsrörelsen har en naturlig anknytning till provinsens museer men också till kommunernas kulturnämnder. MUS 65 förutsätter att länsmuseerna, även sedan landsantikvarieorganisationen förstatligats. kommer att intimt samarbeta med regionens hembygdsföreningar och att museets tjänstemän kommer att fungera som konsulter för hem- bygdsmuscerna. Även för länsstyrelsens kulturminnesenhet blir kontak- ten med hembygdsrörelsen av stor betydelse. De sakkunniga anser inte att man bör eftersträva en institutionalisering av hembygdsrörelsen. Den bör stå fri och obunden från myndigheter och institutioner.

Det samarbete som Samfundet för hembygdsvård inlett med riksan- tikvarieämbetet är av intresse. Samfundet torde få en viktig uppgift inom lnformationsverksamheten rörande kulturminnesvård och hembygdsar- bete.

MUS 65 konstaterar 'att det för hembygdsrörelsen i Skåne gäller spe- ciella förhållanden. De sakkunniga kommer att behandla Skånes hem- bygdsförbunds framtida organisation och finansiering i samband med sin fortsatta utredning beträffande Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige.

13.3. Remissyttranden

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig till MUS 65:s synpunkter beträffande kulturminnesvårdens nya inriktning på samman- hängande miljöer liksom till dess uppfattning att kulturminnesvården bör inordnas i den allmänna miljövärden. Bland dessa instanser återfinns riksantiki-'arieämbetet och statens historiska museum, SÖ, UKÄ. statens naturvårdsverk, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kulturrådet, ett femtontal länsstyrelser, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbunder samt ett alztal landsting, kommuner och hembygdsfärbund.

MUS 65:s åsikt att man bör tillämpa ett synsätt på kulturminnesvår— dcn jämförbart med synen på naturvården vinner ett flertal remissinstan- sers gillande, däribland statens planverk, Nordiska museet och Svenska kommunförbundet. '

Föreningen Sveriges landsantikvarier önskar mer än utredningen be- tona vikten av medborgarinflytande och hänsyn till lokala förhållanden. Den regionala kulturminnesvårdens nuvarande förankring i landsting,

Prop. 1974: 28 184

kommuner och hembygdsrörelse framstår därför för föreningen som mycket värdefull. Kulturrådet stöder strävanden att bereda lokala opi- nioner större inflytande på kulturminnesvårdens utformning och anser att den främjas om verksamheten integreras i det kommunala plan..- ringsarbetet.

Att kulturminnesvården måste få en sådan organisatorisk uppbyggnad och sådana medel till sitt förfogande att den med framgång kan hävda sig mot andra, motstridiga intressen, är en uppfattning som vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser, däribland statens planverk, länssty- relserna i Östergötlands, Hallands, Värmlands. Västmanlands och Väs- ternorrlands län, domkapitlet i Uppsala, TCO, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Svenska kommunförbundet samt ett antal landsting, kommuner och hembygdsförbund.

Ett femtontal remissinstanser ställer sig skeptiska till MUS 65:s försök att klart dela upp ansvaret för kulturminnesvården på stat och kommun och framhåller i stället som viktigt att åstadkomma en smi— dig samverkan mellan de statliga och kommunala instanserna.

Jämtlands läns landsting, Östersunds kommun, Föreningen Heimbyg- da, Ångermanlands Itembygdsförbund, Gästrike-Hälsinge hembygdsför- bund och Föreningen Sveriges landsantikvarier finner således utredning- ens ansvarsuppdelning vara en alltför teoretisk konstruktion. Special- lagstiftning kan visserligen betraktas som ett instrument för statens strä- vanden inom kulturminnesvården men möjligheten till praktiska åtgär- der och initiativ har genom det kommunala planmonopolet nästan helt lagts i händerna på kommunerna. För att upprätta och genomföra beva— ringsplaner är en intim samverkan nödvändig mellan kommuner och kulturminnesvårdens organ och detta beroende av kommunerna ökar genom att beslut i detaljärenden i ökad utsträckning delegeras från läns- styrelserna till kommunerna.

Upplands fornminnesfc'irening och Stiftelsen Västerbottens museum instämmer i denna kritik. Museet anser att kulturminnesvården måste ha en närmare och smidigare anknytning till kommunerna än länsstyrelser- na har. Länsmuseerna bör enligt museet få en organisatoriskt fast grund genom sammanskott av resurser från statligt, primär- och sekundärkom- munalt håll.

Nordiska museet framhåller att den samverkan mellan stat, landsting och primärkommuner samt folkrörelser som den hittillsvarande landsan— tikvarieorganisationen inneburit, inte har uteslutit en klar ansvarsför- delning, men att verksamheten hämmats framför allt av att staten inte tagit de ekonomiska konsekvenserna av sitt ansvar. .

Kulturrådet finner i likhet med bl.a. Gotlands kommun att utred- ningen vid behandlingen av ansvarsfördelningen alltför starkt poängterat statens roll. För huvuddelen av insatserna inom en utbyggd kulturmin- nesvård måste kommunerna själva få ansvar utifrån sina egna ambitio-

Prop. 1974: 28 185

ner och resurser. Det faktum att en statlig utredning naturligen inriktas på de organisatoriska förändringar som kan behöva göras inom den statliga administrationen får inte skymma den grundläggande synen på ansvarsfördelningen.

Statskontoret anser att principen om medborgarinflytande och lokal självbestämmanderätt bör bli bestämmande för ansvarsfördelningen mel- lan stat och kommun. Statens ansvar bör främst gälla kulturhistoriskt särskilt värdefulla miljöer av nationellt intresse, där statens myndighets- utövande funktioner grundas på en klart utformad lagstiftning. Vidare har staten enligt statskontoret ansvar för vård och underhåll av sådan statlig egendom som uppfyller bestämda kriterier på kulturhistoriskt värde. I övrigt bör statens engagemang avgränsas till konsultationer, råd- givning och information till kommuner och enskilda.

Länsstyrelsen i Blekinge län ansluter sig i likhet med Linköpings och Örebro kommuner till utredningens uppfattning att inrättandet av en statlig regional organisation för kulturminnesvården skulle skapa förut— sättningar för en klarare ansvarsfördelning mellan stat och kommun.

Flertalet remissinstanser har kommenterat utredningens förslag om en decentralisering av beslutanderätten enligt kultur- minnesvårdens speciallagstiftning. Av dessa tillstyrker ett åttiotal den föreslagna förändringen. Ett tiotal remissinstanser ställer sig helt negativa till utredningens förslag, medan en något större grupp an- mäler tveksamhet eller förordar delegering av beslut från riksantikvarie- ämbetet som ett medel att nå utredningens syften.

Förslaget tillstyrks av bl.a. bostadsstyrelsen, rikets allmänna kartverk, Akademien för de fria konsterna, kulturrådet, länsberedningen, samtliga länsstyrelser utom två, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, ett tiotal landsting, ett tjugotal kommuner, flertalet hembygdsförbund samt Svenska arkeologiska samfundet.

Remissinstanserna anknyter i allmänhet till de av utredningen anförda skälen till en decentralisering. Således anförs att en decentralisering skulle utgöra ett viktigt steg mot ökat medinflytande för och bättre kon- takt med de lokala intressena. Vidare anser man att onödig fördröjning och byråkrati i större utsträckning skulle kunna undvikas. Man utgår från att riksantikvarieämbetet skulle avlastas en del av sitt tidigare ar- bete till förmån för översiktliga bedömningar och planering av verksam- heten i stort.

Svenska kommunförbundet påpekar att riksantikvarieämbetets be- slutsfunktion ofta inskränkts till en ren formalitet som fördröjt ärende— nas handläggning och framhåller att en breddning av kulturminnesvår- den förutsättcr att man accepterar det mönster som i övrigt gäller för beslutsfattandet i samhället. Till denna uppfattning ansluter sig länssty- relserna i Kristianstads, Västmanlands och Örebro län som anser att kulturminnesvårdens organisation bör ansluta till den ordning som i

Prop. 1974: 28 186

princip gäller på andra områden för rollfördelningen mellan de centrala och regionala organen. Således bör frågor som rör övergripande inven- teringar och planer, avvägningar mellan riksintressen och lokala intres— sen, bevakning av enhetlighet och kontinuitet i besluten lösas genom samspel mellan riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna på samma sätt som redan sker vad gäller plan- och naturvårdsfrågor mellan länsstyrel- serna och plan- resp. naturvårdsverket.

Landstingsförbunder ger sitt stöd till förslaget och framhåller i likhet med Värmlands läns landsting att det står i god överensstämmelse med de grundläggande principerna i kulturrådets betänkande Ny kulturpo- litik.

Kulturrådet ser utredningens förslag som ett steg mot ökat lokalt och regionalt inflytande över kulturminnesvården och framhåller att motivet för att decentralisera beslutsfattandet mindre är möjligheten att överföra ansvaret för beslut av det slag som i dag fattas av riksantikvarieämbetet än att förstärka handläggningen av det avsevärt ökade antal ärenden som kan förutsättas bli följden av den aktivering på lokal nivå som utredningen förordar.

De farhågor som uttalats för att en decentralisering skulle leda till olikartad behandling i olika län tillbakavisas av länsstyrelser: i Stock- holms liin och Linköpings kommun, som hävdar att en eventuell sådan tendens motverkas av att riksantikvarieämbetet erhåller större resurser för att kunna ge råd och anvisningar till länsstyrelserna och av att möj- lighet kommer att finnas att besvära sig över länsstyrelsernas beslut.

Ett tiotal remissinstanser, däribland sjöhistoriska museet och Karls— krona och Härnösands komnzuner avstyrker utredningens förslag om decentralisering. '

V itterlietsakademien framhåller i likhet med Svenska fornminnesför- eningen att kulturminnesvårdens speciallagstiftning tillkommit för att skydda nationella riksintressen och att den därför bäst bevakas av en central myndighet. Endast på central nivå kan den erforderliga exper- tisen samlas och endast om besluten ligger kvar hos den centrala myn- digheten kan man få en garanti för enhetlighet och kontinuitet i beslu- ten. större kringsyn vid inventerings- och planfrågor och större oväld vid avvägningen mellan riksintressen och lokala intressen.

Statens institut för byggnadsforskning och statens vattenfallsverk fin— ner det föga troligt att riksantikvarieämbetets förmedling av råd och an- visningar skall kunna uppväga den försvagning man anser att decentrali- seringen skulle innebära, inte minst för byggnadsminnesvården.

Domkapitlet i Göteborg anser att utredningens förslag skulle innebära en väsentlig försämring av de kulturvårdande insatserna för kyrkan. Sär- skilt när det gäller dokumentation och arkiv är fördelarna stora med en central myndighet, påpekar domkapitlet.

Enligt Nordiska museet har utredningen tillmätt speciallagstiftningen

Prop. 1974: 28 187

en alltför stor betydelse som inte motsvaras av den sekundära roll lag- stiftningen spelar vid primärkommunernas markdispOsition.

Riksantikvarieiimbetet och statens historiska museum hyser i likhet med ett femtontal andra remissinstanser stor tveksamhet inför utred- ningens förslag om decentralisering. Speciallagstiftningen har enligt äm- betet tillkommit för att skydda övergripande nationella intressen oeh tillvaratagandet av dessa intressen bör därför i första hand åvila den centrala myndigheten. De motiv utredningen anför för en decentralise— ring finner ämbetet föga övertygande. Avlastningen av riksantikvarie- ämbetet torde inte bli särskilt betydande eftersom den övervägande de- len av frågorna förutsätts bli granskade av ämbetets experter. Resulta- tet skulle. endast bli en mer komplicerad och byråkratisk handläggnings- process snarare än, som hävdas av utredningen. en snabbare och smidi- gare sådan. Med hänsyn till kravet på spccialistgranskning finner ämbe- tet det olämpligt med en. så långtgående decentralisering till en i fråga" om arbetsstyrka och erforderlig sakkunskap så svagt utrustad enhet som den av utredningen föreslagna. Kulturminnesvårdens ärenden är enligt ämbetet i hög grad bedömningsfrågor. där man endast i vissa delar kan ha stöd i generella anvisningar och normer.

Ämbetet delar i och för sig utredningens uppfattning att den nuva- rande fältorganisationen är för svag både organisatoriskt och ekonomiskt och anser även att en ökad utflyttning av ärendebehandlingen till det regionala planet vore önskvärd. Ämbetet förordar emellertid som mest praktiskt att nuvarande centrala beslutsordning bibehålls som huvud- princip men att beslut i vissa ärcndegrupper successivt delegeras till landsantikvarien. På kort sikt föreslås en förändring av landsantikvarie- organisationen endast av den begränsade omfattningen att landsantik- varierna fastare knyts till länsstyrelsens planenheter vid beredningen av vissa frågor och ges formell beslutanderätt i vissa ärenden som hänför sig till kulturminnesvårdens speciallagstiftning.

Bland de andra remissinstanser som förordar en delegering av beslu- ten från riksantikvarien till landsantikvarien återfinns bl.a. RRV, SACO och Svenska museiföreningen.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Föreningen Heimbygda på- pekar att de förseningar och praktiska svårigheter som den nuvarande ordningen ofta gett upphov till delvis undanröjts genom en på senare år alltmer utbyggd delegering av besluten från riksantikvarieämbetet. En fortsatt delegering inom ramen för den nuvarande organisationen skulle därför vara det mest ändamålsenliga sättct att tillgodose utredningens decentraliseringssträvan.

Nationalmuseet anser att frågan om vilka ärenden som kan lämpa sig för lokala beslut bör utredas närmare och att, när en reglering av den frågan genomförts. former bör skapas för en delegering av besluten från riksantikvarieämbetet.

Prop. 1974: 28 188

F ortifikationsförvaltningen menar att utredningens förslag i den del de avser statens byggnader skulle leda till en mindre enhetlig bedömning och en mer komplicerad handläggning. Fortifikationsförvaltningen, som för försvarets del fattar beslut som avser restaurerings- och underhålls- åtgärder på enstaka byggnader och byggnadsmiljöcr i statlig ägo anser det orealistiskt att tro att dess regionala organ inom överskådlig tid skul- le kunna utrustas med den arkitektoniska och teknisk-antikvariska sak- kunskap som krävs för att besluta i dessa ärenden.

Bland de remissinstanser som i likhet med utredningen tillbakavisar en organisatorisk lösning med bibehållet samband mellan kulturminnes- vård och museiväsende återfinns länsstyrelsen i Kalmar län, som anser att inte minst målsättningen att decentralisera besluten enligt kultur- minnesvårdens speciallagstiftning till länen förutsätter en statlig regio- nal organisation.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att det skulle te sig svårt att inom ramen för den nuvarande organisationen, med ett samtidigt ansvar för den statliga kulturminnesvården, uppnå de målsättningar om mu- seernas utåtriktade verksamhet som förs fram i betänkandet över mu- seerna.

Ett femtontal remissinstanser finner inte utredningens motiv för att tillbakavisa ett fortsatt samband mellan kulturminnesvård och musei- väsende övertygande.

Föreningen Sveriges landsantikvarier påpekar att både kulturrådet och MUS 65 anser att museiverksamheten bör baseras på länsmuseerna och då finns det enligt föreningen ingen anledning att resonera på annat sätt när det gäller kulturminnesvården. Nordiska museet, Föreningen Norrbottens museum och Örebro läns hembygdsförbund invänder mot uppfattningen att förutsättningar saknas att bygga ut länsmuseiinstitu— tionen generellt över hela landet och framhåller att en betydelsefull ut- veckling ägt rum vid ett flertal av länsmuseerna sedan utredningen in- ledde sitt arbete. Den sammanhållna länsmuseiorganisationen är därför väl funktionsduglig inom kulturminnesvården.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, statens sjöhis- toriska museum, statens institut för byggnadsforskning och Svenska fornminnesföreningen är positiva till tanken på en på länsblock upp- byggd regional kulturminnesvårdsorganisation. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum menar att en sådan organisation förmod- ligen skulle medföra flertalet av de fördelar som angetts som motiv för decentralisering men inte leda till de negativa effekter, som skulle kun- na bli en följd av länsstyrelsealternativets genomförande.

Ett övervägande antal remissinstanser är negativa till länsblock. Läns- styrelserna i Jönköpings, Viirmlands, Hallands och Kopparbergs län, ett par kommuner och landsting anser att kontakterna och samarbetet med bl.a. länsmyndighetcr och kommuner skulle försvåras i en länsblocks- organisation.

Prop. 1974: 28 189

Kulturrådet, Iänsberedningen samt länsstyrelserna i Jönköpings och Kristianstads län finner det tillfredsställande att utredningen avstått från att föreslå ändringar i den regionala indelningen.

Ett stort antal remissinstanser är pogitiva till de sakkunnigas förslag om att införa länsstyrelsen som regional myndighet för den statliga kulturminnesvården och att inrätta en kulturminnesenhet med landsantikvarien som chef inom länsstyrelsen. Centralnämnden för fas- tighetsdata, statens vägverk, fortifikationsförvaltningen, statens natur— vårdsverk, statens planverk, lantbruksstyrelsen, rikets allmänna kart- verk, lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, tvä länsbostadsnömnder, fyra länsarbetsnämnder, saneringsutredningen och bygglagutredningen till- styrker samtliga MUS 65:s förslag. Ett femtontal länsstyrelser, fem landsting, ett tjugotal kommuner och fyra hembygdsföreningar är posi- tiva till förslaget.

Byggnadsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget, men framhåller att betänkandet saknar dels en mera precis vägning av den nya regional- organisationens kostnader mot dess förväntade effektivitetsökning för den statliga kulturminnesvården, dels en mot klart angivna mål genom- förd prioritering av de föreslagna resursökningarna inom olika sektorer av kulturminnesvården.

Akademien för de fria konsterna anser att en organisation för arbe- te med de praktiska vårdproblemen bör byggas upp inom länsmuseerna med stöd från staten och i samverkan med kommuner och landsting.

Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län hoppas att ett ge- nomförande av förslaget medför att det nuvarande sambandet mellan kulturminnesvård och museiväsende kan bevaras även efter landsantik- variens inordnande i länsstyrelseorganisationen.

Även om länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker de sakkunnigas för- slag framhåller man att länsmuseerna eller motsvarande måste ges en organisation och verksamhetsinriktning som säkerställer landsantikva— riens fortsatta behov av kontakter med bl.a. den enskilda och kommu— nalt bedrivna verksamheten på kulturminnesområdet. De måste vidare få en personell och ekonomisk kompensation som möjliggör en framtida verksamhet i övrigt av minst nuvarande omfattning.

Landstingsförbundet (minoriteten) förordar att landsantikvarien upp— hör att vara chef för länsmuseet för att placeras på kulturminnesenheten inom länsstyrelsens planeringsavdelning. Utbyggnaden av länsmuseerna innebär att det behövs en museichef, som svarar för museisektom och förverkligandet av dess idéer i anslutning till den nya kulturpolitikens genomförande.

Uppsala läns landsting tillstyrker förslaget under förutsättning, dels att en klar precisering kommer till stånd av kulturminnesenhetens och läns- museets ansvars— och arbetsområde, dels att den ideella och folkrörelse- anknutna kulturminnesvårdens organisationer ges garantier för fortsatt

Prop. 1974: 28 190

information och expertmedverkan från länsstyrelsen och länsmuseet och dels att länsmuseet garanteras ett fortsatt statligt stöd.

Svenska kommunförbtmdet (majoriteten) anser utredningens förslag principiellt riktigt och framhåller att den starka kommunala bindningen, som sammanhänger med att kommun och landsting är huvudbidrags- givare, gör den nuvarande 1andsantikvarieorganisationen olämplig som statlig beslutsinstans i frågor där kommunen ofta är intressent. För— bundet understryker dock vikten av ett nära samarbete med kommuner- nas kulturnämnder, länsmuseet och hembygdsföreningar.

Länsberedningen finner det naturligt och praktiskt att länsstyrelsen blir sektorsorgan också för kulturminnesvården.

Kulturrådet framhåller att även om det är kommunerna som primärt ansvarar för den fysiska planeringen bör kulturminnesvårdens särskilda behov kunna tillgodoses med det framlagda förslaget. Rådet anser att det bör övervägas att inom länsstyrelsernas plancringsavdelningar in- rätta kulturenheter som förutom kulturminnesvård också ansvarar för en erforderlig regional planering av bl.a. kulturserviceanordningar. Rå- det menar vidare att det är lämpligare att inte tala om en överflyttning av landsantikvarien till länsstyrelsen utan i stället om en flyttning av en viss grupp av ärenden från länsmuseerna till de nya enheterna inom länsstyrelserna.

Några remissinstanser är positiva till att länsstyrelsen införs som re— gional myndighet för den statliga kulturminnesvården men anser att landsantikvarien skall bibehålla sin placering på länsmuseet. Till dessa hör länsstyrelsen i Västerbottens lätt, landstingen i Kalmar, Kronobergs och Norrbottens län samt Föreningen Norrbottens museum.

Kronobergs läns landsting menar att frågor rörande kulturminnesvår— den vid de mindre länsstyrelserna inte kräver inrättande av en särskild enhet utan bör kunna handläggas vid enheten för naturvård.

Västerbottens läns landsting tillstyrker förslaget om särskilda enheter för kulturminnesvård, men anser att landsantikvarien även i fortsättning- en bör stå fri gentemot länsstyrelsen och tjänstgöra som remissinstans utan att delta i handläggningen vare sig som föredragande eller besluts- fattare.

Ett stort antal remissinstanser förordar bibehållande eller ut- byggnad av nuvarande landsantikvarieorganisation.

Flera instanser anser att sambandet mellan landsantikvarierna och länsmuseerna är så värdefullt att det bör bibehållas. Till dessa hör kam- markollegiet, RRV,- länsstyrelsen i Norrbottens län, SACO, Föreningen Sveriges landsantikvarier, Sveriges museimannaförbund, Landstingsför- bundet (majoriteten) samt ett antal landsting och kommuner.

RRV framhåller att de sakkunnigas förslag leder till stora kostnads- ökningar. Det är tveksamt om denna kostnadsökning ger en motsvaran- de ökning av effektiviteten inom kulturminnesvården.

Prop. 1974: 28 191

Några remissinstanser menar att utredningens förslag leder till en splittring av ekonomiska resurser t.ex. rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm, Nordiska museet, länsstyrelsen i Kronobergs län, Västerbot- tens läns landsting samt Kalmar och Karlstads kommuner.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum delar helt utred- ningens uppfattning att den nuvarande fältorganisationen är för svag både organisatoriskt och ekonomiskt. Ämbctsverket anser dock att läns- styrelsens kulturminnesenhet, om den organiseras enligt de sakkunnigas förslag, kan bli en alltför begränsad beredningsmiljö. I denna mening instämmer bl. a. domkapitlen i Lund och Visby, historisk—filosofiska sek- tionen vid universitetet i Uppsala och tekniska högskolan i Stockholm. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum samt bl. a. Lands- antikvarieorganisationernas samarbetsråd menar, att ett bibehållande av nuvarande organisation kräver att verksamheten ges fastare former t. ex. genom stiftelsebildning; Det gemensamma ekonomiska ansvaret för stat, kommun och landsting bör regleras i avtal.

Ett antal landsting och kommuner pekar på det värdefulla samarbete som f. n. sker mellan landsantikvarien, hembygdsrörelsen, landstinget och kommunerna. Enligt Kronobergs läns landstings mening skulle ett" genomförande av förslaget innebära risk för att landsantikvariens rela- tioner till hembygdsrörelsen inte kommer att 'kunna upprätthållas, vil- ket skullc påverka såväl kulturminnesvården och den museala verk— samheten som hembygdsrörelsen i negativ riktning. Samfundet för hembygdsvård delar denna uppfattning. Jönköpings och Västerbottens läns landsting menar att den viktigaste delen av planeringen sker på ett tidigt stadium ute i kommunerna. Redan här bör kulturminnesvårdens synpunkter komma in och ett intimt samarbete mellan kommunen och de kulturminnesvårdande- organen bör eftersträvas. Bunden till länssty- relsen skulle landsantikvarien få mindre möjlighet att agera på ett för- beredande stadium. Liknande synpunkter framförs även av landstingen i Jämtlands och Göteborgs och Bohus lätt samt Vilhelmina kommun.

Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Svenska museiför- eningen, Sveriges museimannaförbulul och ett antal hembygdsföreningar framhåller, att största vikt bör läggas vid det direkta medborgarinfly- tandet över samhällets kulturminnesvård, som tryggas genom det nära samarbetet med kommunerna liksom med den frivilliga hembygdsrörel- sen. En omorganisation bör därför inriktas på att underlätta denna sam- verkan i synnerhet som kommunerna får förutsättas erhålla ett vidgat ansvar för detaljplaneringen.

Flera remissinstanser anser att MUS 65 frångår de ståndpunkter stats- makterna i prop. 1970:103 intagit i fråga om de organisatoriska former— na för landsantikvariens medverkan i samhällsplaneringen. Till dessa hör länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län, Jämtlands läns landsting, Föreningen Sveriges landsantikvarier och fem hembygdsför- eningar.

Prop. 1974: 28 192

Länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län menar att läns- styrelsen skulle kunna överta rätten att besluta i frågor om översiktlig planering som anses vara av större regionalpolitisk betydelse. I övrigt skulle kulturminnesvården kunna kvarstå som en fristående verksamhet med starka band till den lokalt verkande hembygdsrörelsen och den mu- seala verksamheten. Även Vitterhetsakademien, Nordiska museet, his- torisk-filosofiska sektionen vid universitetet i Uppsala samt institutioner- na för konstvetenskap och arkeologi vid universitetet i Stockholm me- nar, att starka skäl talar för att kulturminnesvårdens regionalorgan bi— behålles som självständiga gentemot länsstyrelserna. Landsantikvarien bör dock självfallet delta i planeringsarbetet jämte länsstyrelsens egna tjänstemän.

Föreningen Sveriges landsantikvarier, Östersunds kommun och För- eningen Heimbygda framhåller att MUS 65 blundar för flera avgöran- de skillnader mellan landsantikvarien och de myndigheter som hittills införlivats med länsstyrelsen.

Östersunds kommun och Föreningen Heimbygda befarar att lands- antikvarien som tjänsteman i länsstyrelsen skulle få små möjligheter att göra sina synpunkter gällande. Denna uppfattning delas av bl.a. Udde- valla kommun, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd och F ör- eningen Sveriges landsantikvarier.

Domkapitlet i Göteborg konstaterar att ett fullföljande av de sakkun- nigas förslag får till följd en väsentlig försämring av de kulturvårdande insatserna för kyrkan.

I anslutning till att många remissinstanser önskar ett bibehållet sam- band mellan landsantikvarie och länsmuseum framförs synpunkten att landsantikvarien i framtiden bör fungera som f ö r c (1 r a g a n d e i lä n s s t y r el s e 11. Denna ståndpunkt intas av RRV, länsstyrelserna [ Kronobergs, Västerbottens och Norrbottens län, fyra landsting, åtta hembygdsföreningar, Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen.

Vitterhetsakademien anser i likhet med riksantikvarieämbetet och sta- tens historiska museum att medarbetarskapet kan lösas genom sådana ändringar i författningarna att landsantikvarien eller någon av dennes medarbetare ges rätt och skyldighet att göra sin åsikt gällande inte bara i själva planeringsarbetet inom länsstyrelserna utan också vid själva beslutsfattandet där.

Statskontoret finner att förslagen på några punkter är alltför över- siktliga som underlag för ett beslut om lämpliga arbetsuppgifter och rim- lig personaldimensionering på regional förvaltningsnivå. De sakkunnigas analys av samspelet och rollfördelningen mellan stat och kommun på kulturminnesvårdsområdet redovisas i allmänna termer, där statens granskande och kontrollerande funktioner enligt verkets mening tillmäts alltför stor vikt på bekostnad av de praktiska problemen med samman-

Prop. 1974: 28 193

jämkning av olika parters intressen och önskemål inom en kommun. Ut- redningsmaterialet är enligt statskontorets mening i behov av komplette— ringar för att kunna tjäna som underlag för ett slutligt ställningstagande till formerna för uppbyggnad och dimensionering av en statlig regional- förvaltning för kulturminnesvård. Verket förordar, och häri instämmer också byggnadsstyrelsen, att en särskild organisationskommitté får i uppgift att verkställa de återstående utredningar som är önskvärda. Till utredningens förslag om arbetsuppgifter för kulturmin— nesenheten liksom till vad som sägs om samordningen med andra enheter vid länsstyrelsen ansluter sig bl. a. länsstyrelserna i Söderman— lands och Blekinge län, ett antal kommuner och Skånes hembygdsför- bund.

Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Malmöhus län anser att en integrering av den regionala kulturminnesvården i länsstyrelsen skulle stärka ett behövligt samarbete mellan kulturminnesvården och naturvår- den på rcgional nivå. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller också att kulturminnesvården har anknytningar inte bara till länsstyrelsens mark- användningsplanering utan också till dess regionalekonomiska verksam— het. Statens planverk erinrar om att ytterligare kulturminnesvårdande uppgifter kan komma att läggas på länsstyrelserna som resultat av bygg— lagutrcdningen.

Ett större antal remissinstanser ställer sig positiva till utredningens förslag att kulturminnesenheten skall utarbeta bevaringsplaner och upp- rätta aktionsprogram på grundval av en kartläggning av länets till- gångar på kulturhistoriska monument och miljöer. Bland dessa åter— finns statens humanistiska forskningsråd, statens vägverk, fortifikations— förvaltningen, centralnämnden för fastighetsdata, länsarbetsnämnden i Uppsala län, länsstyrelsen i Västernorrlands län och Lunds kommun.

Kulturrådet understryker starkt det angelägna i att genomgripande och kontinuerliga inventeringar genomförs och bevaringsplaner upp- rättas. Initiativ till detta bör kunna komma från exempelvis länsmuseer och länsstyrelser, men rådet understryker samtidigt att det är kommu- nerna som har det primära ansvaret för detta arbete.

Länsstyrelsen i Kalmar län ansluter sig till utredningens uppfattning att landsantikvarien som länsstyrelsetjänsteman får förbättrade möjlig- heter att delta i den fysiska detaljplaneringen och på ett tidigt stadium agera med råd och anvisningar till de kommunala planförfattarna. Riks- antikvarieämbetet och statens historiska museum anser däremot, i likhet med Vitterhetsakademien, att det finns betydande risk för att landsan- tikvarien som bunden till länsstyrelsen skulle få mindre möjlighet att agera fritt på ett förberedande stadium när det gäller mängden av frå- gor utanför speciallagstiftningens ram. Enligt länsstyrelserna i Kristian— stads och Östergötlands län kan kulturminnesvårdens intressen tillgodo- ses lika väl och bättre genom att landsantikvarien i länsstyrelsens arbets-

Prop. 1974: 28 194

ordning garanteras rätt att delta i samråd och beslut, med rätt och skyl- dighet att anmäla avvikande mening.

Utredningens förslag att den teknisk-antikvariska granskningen a_v restaureringsförslag bör ligga kvar hos riksantikvarieämbetet tillstyrks av bl. a. domkapitlet i Visby och Örebro läns hembygdsförbund. Skånes hembygdsförbund däremot, anser inte att frågan om den teknisk-antik- variska granskningen fått en tillfredsställande lösning. Om beslut i res- taureringsärenden skall ske regionalt bör enligt förbundet också ifråga- varande del av granskningsproceduren kunna klaras av länsstyrelserna.

Vikten av landsantikvariens uppgifter som rådgivare åt kommuner och enskilda framhävs av ett antal remissinstanser, däribland byggnads- styrelsen, Svenska kommunförbundet, länsstyrelserna i Hallands och Älvsborgs lätt och ett par kommuner.

Statens planverk utgår i likhet med länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län från att den föreslagna omorganisationen skulle för- bättra landsantikvariens möjligheter att biträda kommunerna med sak- kunnig rådgivning. Särskilt fästcr man uppmärksamheten på landsan- tikvariens möjlighet att delta i det samrådsförfarande i planfrågor mel-" lan länsstyrelsen, planförfattaren och kommunen som är föreskrivet i byggnadslagen. Förslaget upptas däremot negativt av bl. a. riksantikva- rieätnbetet och statens historiska museum som i likhet med Visby dom- kapitel och Stiftelsen Västerbottens museum gör gällande att landsan— tikvarien i sin nuvarande ställning har bättre förutsättningar att intensi- fiera samarbetet med kommunala nämnder, byalag och hembygdsför- bund.

Utredningens förslag att landsantikvarien inte själv ska delta i det kommunala arbetet med att utforma sådana planer som skall fastställas av länsstyrelsen, beklagas av en rad remissinstanser, däribland Nordiska museet, Örebro läns hembygdsförbund och landsantikvarien i Stock- holms län. Instanserna betecknar förslaget som en ödesdiger konsekvens av landsantikvariens förstatligande.

Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län framhåller att i likhet med vad som gäller för länsstyrelsens andra experter, inget formellt hinder föreligger för landsantikvarien att biträda kommuner och enskil- da i den förberedande behandlingen av ärenden, i vars slutliga behand- ling han skall delta som beslutande eller föredragande vid länsstyrelsen.

En rad remissinstanser tar fasta på utredningens förslag att landsan- tikvarien skall förmedla information om den kulturminnesvårdande verksamheten till kommuner och allmänhet. Således understryker bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, nationalmuseet, länsstyrelsen i Västernorrlands län och Föreningen Sveriges landsan- tikvarier att en framgångsrik kulturminnesvård är starkt beroende av stöd i den allmänna opinionen och att ökat intresse och medinflytande från allmänhetens sida förutsätter en omfattande och aktiv informations- och undervisningsverksamhet.

Prop. 1974: 28 195

Utredningens förslag att länsstyrelserna, när det gäller information i kulturrninnesfrågor, i stor utsträckning skall kunna repliera på museer- na, möter kritik från bl. a. Nordiska museet, som finner det otillfreds— ställande att kulturminnesvården på detta sätt försätts i beroendeställ- ning till länsmuseet. Svenska museiföreningen och Föreningen Sveriges landsantikvarier understryker att inga garantier finns för att det sam- arbete som utredningen förutsätter verkligen kommer att fungera.

Utredningens förslag att kulturminnesenheten för vissa uppgifter bör kunna anlita arbetskraft utifrån, föranleder ett antal remissinstanser att ifrågasätta det meningsfulla i att bilda en enhet som är så beroende av medverkan utifrån även inom de delar av kulturminnesvården där den förutsätts äga kompetens. Bland dessa instanser återfinns Nordiska mu; seet, Jämtlands läns landsting, Östersunds kommun och Föreningen Norrbottens museum. Föreningen Sveriges landsantikvarier menar att problemet skulle lösas om man i stället valde att förstärka den nuvaran- de organisationen. Då skulle man i samtliga län kunna ha fyra till åtta experter till sitt förngande.

Uddevalla kommun anser att kulturminnesenhetens arbetsuppgifter bör begränsas helt och hållet till planeringsuppgifter medan samtliga andra kulturminnesvårdande uppgifter bör ligga kvar på en vid läns— museet bibehållen landsantikvarie.

Några remissinstanser, däribland Östergötlands läns landsting och Upplands fornminnesförening, reser inte några principiella invändning— ar mot utredningens förslag men betonar vikten av ett väl fungerande samarbete mellan länsstyrelserna och länsmuseerna. Jönköpings kommun finner det således utomordentligt viktigt att befogenheter och samarbets- förhållanden mellan landsantikvarien och länsmuseet fullständigt klar- läggs, då annars ett smidigt och effektivt samarbete inte kan ske. Öster- götlands fornminnes- och museiförening finner det önskvärt att garantier skapas för ett meningsfullt samarbete mellan länsstyrelsen och länsmu— seet, exempelvis i form av representation för länsstyrelsen i länsmuseets styrelse eller genom att landsantikvarien adjungeras med rätt att yttra sig och anmäla avvikande mening. ,

Att museerna av utredningen förutsätts kunna utföra vissa av upp— gifterna inom ramen för sina ordinarie resurser finner bl. a. Föreningen Sveriges landsantikvarier orealistiskt och oroande. Servicen kan enligt föreningen garanteras endast om länsmuseerna dels får ersättning för det indragna statsbidraget, dels. får ersättning för denserviee de ska lämna länsstyrelserna.

Det av utredningen föreslagna samarbetet mellan kulturminnesenhe- ten och riksantikvarieämbetet kommenteras av domkapitlet i Skara, som förutsätter att en samverkan mellan den regionala organisationen och det statliga verket bör kunna visa sig fruktbärande. Härnösands kommun anser däremot att behovet av speeialisthjälp från centrala ämbetsverk

Prep. 1974: 28 196

tyder på att den av utredningen eftersträvade decentraliseringen kan betraktas som skenbar.

De uppgifter som utredningen förutser att kulturminnesenheten skall utföra för planeringen av beredskapsarbeten tas upp av arbetsmarknads- styrelsen, som framhåller vikten av att administrativa fömtsättningar skapas för att snabbt kunna få till stånd sysselsättningsprojekt.

Några remissinstanser riktar kritik mot utredningens förslag beträf- fande museernas arkiv- och biblioteksservice. Upplands fornminnesför- ening anser således att utredningen underskattat landsantikvariens behov av ett tjänstearkiv och framhåller att denne inte sällan just ur arkivet hämtar en väsentlig del av den kunskap han behöver för att effektivt hävda kulturminnesvårdens intressen.

Riksarkivet stödjer utredningens uppfattning att det varken är möj- ligt eller önskvärt att på länsstyrelserna bygga upp både bibliotekssam- ling och arkiv och menar att arkiven inte bör splittras utan finnas kvar odelade på länsmuseerna. Under alla förhållanden bör arkivfrågorna i samband med en eventuell överflyttning av landsantikvarien bli föremål för ytterligare utredning.

Landsarkivet i Uppsala ser däremot inga hinder för att splittra arki- ven och förordrar att den del som berör kulturminnesvården i sin helhet överflyttas till länsstyrelserna medan den del som rör den museala verk- samheten ligger kvar vid museerna.

Utredningens förslag till personalorganisation vid kultur- minnesenheten tillstyrks av ett tiotal remissinstanser, däribland bo- stadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Västerbottens län, Östergötlands fornminnes- och museiförening och Södermanlands läns hembygds- och museiförbund.

Ett trettiotal remissinstanser anser på olika grunder att den föreslagna organisationen är otillfredsställande. Härvid redovisas dels invändningar av mer allmän karaktär mot kulturminnesenhetens personella och eko- nomiska dimensionering, dels invändningar mot en enligt remissinstan- sernas förmenande otillräcklig bemanning i ett specifikt län.

En återkommande invändning är att den föreslagna personalorgani- sationen skulle innebära en allvarlig inskränkning i ämneskompetensen för kulturminnesvården, främst emedan den etnologiska sakkunskapen inte skulle finnas företrädd på de flesta kulturminnesenheter. Detta an- förs av bl. a. Nordiska museet, statens humanistiska forskningsråd, Vit- terhetsakademien, SACO, Svenska museiföreningen och Sveriges musei- mannaförbund.

Att den föreslagna organisationen är otillräckligt dimensionerad för den intensiva verksamhet som kulturminnesenheten enligt utredningen förväntas bedriva, framhålls av bl. a. länsstyrelsen i Örebro län, Härnö- sands kommun, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd och Värn-ilands fornminnes- och museiförening.

Prop. 1974: 28 _ - 197

Örebro läns hembygdsförbund, Jämtlands läns landsting och F örening- en Sveriges landsantikvarier finner det förvånande mot bakgrund av de föregivna deecntraliseringssträvandena att den regionala organisationen bara får en blygsam ökning i förhållande till de nu statsbidragsberätti- gade tjänsterna, medan riksantikvarieämbetet som genom förslaget av- lastas huvuddelen av sina granskningsuppgifter erhåller en väsentlig personalökning.

Svenska kommunförbundet ställer sig tveksamt till likfo'rmigheten hos den föreslagna personalorganisationen med hänsyn till de olikartade förhållanden som råder— på kulturvårdens område i skilda län.

Den redogörelse utredningen lämnar för den kommunala och landstingskommunala kulturminnesvården kommenteras i till övervägande del kritiska ordalag av en rad remissinstanser.

Kalmar läns fornminnesförening och Föreningen Sveriges landsatt- tikvarier menar att utredningen underskattat kommunernas roll i kul- turminnesvården. Genom sitt planmonopol, sin beslutsrätt i viktiga eko- nomiska frågor och sitt huvudmannaskap för museerna förfogar kom— munerna över tre av huvudförutsättningarna för bedrivande av kultur- minnesvård.

Svenska kommunförbundet ansluter sig i likhet med ett antal kom- muner till utredningens uppfattning att kommunerna i kulturnämnder- na fått ett viktigt organ för kulturminnesvården, inte minst som remiss— organ till byggnads- och fastighetsnämnder.

Några remissinstanser, däribland Föreningen Sveriges landsantikvarier, länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms och Göteborgs kommuner uppehåller sig vid de speciella problemen för kulturminnesvården i stor— stadsområden. Man beklagar att utredningen inte närmare berört den frågan och förutsätter att förhållandena i storstadsområdena kommer att studeras närmare innan beslut fattas i huvudfrågan.

Nordiska museet och Norrbottens läns landsting anser att utredning-- ens behandling av landstingens kulturminnesvårdande verksamhet är alltför kortfattad. Då landstingsanslagen till kulturminnesvården för hela riket är nästan lika stora som de primärkommunala menar man att landstingens betydelse inte redovisats på ett rättvisande sätt.

Rent allmänt instämmer några instanser i vad MUS 65 anfört be— träffande hemby gdsrörelsens betydelse för kulturminnesvården. . Landstingsförbundet, ett antal kommuner och landsting samt kulturrådet understryker de sakkunnigas positiva uttalanden. Länsstyrelsen i Jönkö- pings län tillägger att hembygdsrörelsen även i framtiden bör kunna spela en aktiv roll genom att verksamheten förnyas och breddas.

Ett antal remissinstanser, däribland Jönköpings läns hembygdsför- bund, Kalmar läns fornminnesförening, Föreningen Heimbygda och Östersunds kommun, är mycket kritiska till det sätt på vilket hembygds— rörelsen behandlats av MUS 65. Dessa anser att de sakkunniga under-

Prop. 1974: 28 198

värderat eller nonchalerat hemygdsrörelsens betydelse. Även Förening- en Sveriges landsantikvarier, Värmlands fornminnes- och museiförening, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund och Gävle kommun finner att hem- bygdsrörelsen behandlats ytterst knapphändigt. Nordiska museet fram— håller att hembygdsrörelsens betydelse såsom folkrörelse är starkt un— dervärderad i betänkandet.

Några remissinstanser, såsom Kopparbergs läns landsting och Sunds- valls kommun tar särskilt upp de sakkunnigas synpunkter på att hem- bygdsrörelsen bör stå fri och obunden från myndigheter och institu- tioner. Kulturrådet anser att så bör vara fallet för att den skall effek- tivt kunna verka för opinionsbildning och vara påtryckningsgrupp i miljöfrågor.

Landstingsförbzuzdet, länsstyrelsen i Jönköpings län och landsantikva- rien i Stockholms län framhåller att det är angeläget att samhället läm- nar ekonomiskt stöd till hembygdsrörelsen.

För att kunna bedriva och utveckla sin kulturminnesvårdande verk- samhet inom hembygdsrörelsen anser sig Samfundet för hembygdsvård behöva ett fast statsbidrag utöver vad som nu erhålls för miljövårdsupp- lysning.

Ett stort antal remissinstanser har tagit upp frågan om hur hembygds- rörelsen påverkas av en omorganisation. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Örebro lärts hembygdsförbund konstaterar att förslaget innebär att kontaktmöjligheterna med hembygdsrörelsen försämras och kultur- minnesvårdens folkliga förankring försvåras. Även bl.a. Nordiska mu- seet, Östersunds kommun, Föreningen Heimbygda och Stiftelsen Väster- bottens museum framför liknande synpunkter.

Om hembygdsrörelsen över huvud taget skall kunna få den inrikt- ning som eftersträvas så är, enligt Samfundet för hembygdsvård, till- gången på museifolk av avgörande betydelse. Östersunds kommun, För— eningen Sveriges landsantikvarier och ett par hembygdsföreningar efter- lyser fortsatt statsstöd till länsmuseerna för att dessa skall kunna fort- sätta konsultverksamheten åt hembygdsföreningarna.

Hembygdsföreningarnas framtida kontakt med länsstyrelse och kom- mun tas upp av länsstyrelsen i Örebro län som understryker att man vid en omorganisation så långt möjligt bör bevara samarbetet mellan kultur- minnesvårdens företrädare på länsplanet och dess företrädare i läns- organisationcr och lokalföreningar. Landstingsförbtmdet framhåller att hembygdsföreningarna även i fortsättningen måste kunna påräkna ex- pertmedverkan från den regionala kulturminnesvården. Häri instämmer Linköpings kommun och Upplands fornminnesförening.

Det är enligt MUS 65 angeläget att Skånes hembygdsförbund ges för- utsättningar att fortsätta sin verksamhet även efter landsantikvarieor- ganisationens förstatligande. Länsstyrelsen i Kristianstads län, Skånes hembygdsförbund och humanistiska fakulteten vid Lunds universitet

Prop. 1974: 28 199

delar denna uppfattning, medan Östersunds kommun och Föreningen Heimbygda samt Föreningen Sveriges landsantikvarier menar att verk- samheten inom övriga hembygdsförbund inte är mindre viktig.

Prop. 1974: 28 200

14 Arkiven m. 111.

14.1. Nuläge

Riksarkivet är central myndighet för arkivfrågor (22.1). Till försvars— departementet hör krigsarkivet som är central arkivmyndighet inom för— svarsväsendet. De sju landsarkiven, i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund, är regionala arkimendigheter och arkivdepåer. Landsarkiven har skyldighet att bistå kommunala organ och, i den mån så kan ske, enskilda med råd i arkivfrågor.

Kommunerna har enligt kommunallagen skyldighet-att vårda och förteckna sina arkiv. I flera av de större kommunerna finns särskilda arkivinstitutioner, flertalet benämnda stadsarkiv. Stadsarkiven i Stock- holm och Malmö fullgör vissa uppgifter av det slag som i övrigt an- kommer på landsarkiv. Landstingen har motsvarande skyldigheter som kommunerna beträffande sina arkiv.

Vid sidan av de offentliga arkiven finns den enskilda arkivsektorn, dvs. föreningars, företags och enskilda personers arkiv. Staten ger bidrag till Stiftelsen Arbetarrörelsens arkiv och Föreningen Sveriges pressarkiv och pressmuseum. Stöd utgår vidare till inventering av enskilda arkiv. Vissa av folkrörelsearkiven får bidrag för att avlöna depåföreståndare.

Den snabba tekniska utvecklingen har medfört att nya medier för att bevara information kommit till. Dataarkiveringskommittén (U 1968z48) utreder arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens data— bärare m.m. Utredningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1974.

Sedan år 1970 är dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv organiserade som en myndighet. I denna ingår numera dialekt— och folkminnesarkivet i Uppsala, ortnamnsarkivet i Uppsala, dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå samt svenskt visarkiv. Myndigheten har till uppgift bl.a. att samla in, bevara, bearbeta och utge material om dialekter, ortnamn, visor, folkmusik och folkminnen. I prop. 197421 (bil. 10 s. 38) har föreslagits att institutet för ortnamns- och dialektforskning vid universitetet i Göteborg skall omvandlas till ett nytt dialekt- och ortnamnsarkiv inom myndigheten.

Den statliga institutionen Svenskt biografiskt lexikon har till uppgift att fortsätta och slutföra utgivandet av verket Svenskt biografiskt lexi- kon.

Nämnden för svensk språkvård grundades år 1944 av ett 20-tal s.k. stiftare, representerande skilda myndigheter, institutioner och organisa- tioner. Sedan år 1954 bedrivs nämndens huvudsakliga verksamhet vid Institutet för svensk språkvård. I verksamheten ingår rådgivning i språk- frågor, språkgranskning, utgivande av publikationer, vetenskapligt ar— bete, föredrag, kurser och konferenser m.m.

Prop. 1974: 28 ' 201

14.2. Kulturrådet

Kulturrådet har inte på annat sätt berört arkivinstitutionerna än i . avseende på central ledning för den statliga arkivsektorn (22.2.2).

14.3. Remissyttranden över kulturrådets betänkande

Det förhållandet att kulturrådet inte närmare behandlar arkivområ- det kritiseras av vissa remissinstanser. Sålunda efterlyser krigsarkivet en ingående analys av arkivens uppgifter i kulturpolitiken. Analysen bör innefatta en inventering av nu existerande arkivinstitutioner i landet, både statliga, kommunala och privata, vilka mål de i nuläget arbetar för och hur man önskar dem styrda för framtiden. I'anslutning därtill bör självfallet resursfrågorna bedömas. Även Folkrörelsernas arkivför— bund efterlyser en kompletterande utredning om arkivvårdens målsätt- ning, huvudmannaskap och ckonomiska resurser. Stiftelsen Arbetar- rörelsens arkiv framhåller att man i en kompletterande utredning sär- skilt bör uppmärksamma arkiven utanför de statliga eller statligt stödda arkiv/institutionernas verksamhetsområden.

14.4. Riksarkivets utredning om teatrarnas arkivfråga

Statliga och statligt stödda fasta teatrar och teaterorganisationer bör som villkor för statsbidrag åläggas att sända in ett exemplar av program, pjästexter, affischer m. m. till Drottningholms teatermuseum och i före- kommande fall även till Dansmuseet. Av varje teaterpjäs som därutöver uppförs eller kommer till med stöd av statsmedel 'bör på samma'sätt den uppförande institutionen eller gruppen resp. författaren åläggas att sän— da in ett exemplar. Drottningholms teatermuseum bör därför få ökade resurser för katalogisering m. m.

Riksarkivet bör bli arkivmyndighet för de kungl. teatrarna och Sven— ska riksteatern. Övriga statligt stödda teatrar och teaterorganisationer bör genom bestämmelserna för statsbidrag åläggas att i viktigare arkiv— frågor samråda med riksarkivet resp. landsarkiven.

Särskilda medel bör kunna ställas till teatrarnas förfogande för arkiv— vårdande uppgifter och förbättringar av arkivlokalerna. Medlen bör fördelas av teater- och musikrådet efter samråd med riksarkivet. Ett urligt anslag om 50 000 kr. för ändamålet föreslås.

14.5. Utredningen rörande Nämnden för svensk språkvård

Nämndens verksamhet fyller ett väsentligt behov. En ökning av per- sonalstyrkan är nödvändig och personalen bör få en tryggad anställning. Möjligheterna att anknyta institutets verksamhet till institutionen för- nordiska språk vid universitetet i Stockholm har prövats. Denna utväg har emellertid befunnits mindre lämplig, eftersom institutets verksam—

Prop. 1974: 28 202

het är klart artskild från en universitetsinstitutions. Över huvud taget kan inte fördelarna med ett förstatligande anses överväga utan nämn- den 'bör även i fortsättningen ha en fristående ställning med oförändrat huvudmannaskap.

Personalen vid nämndens sekretariat föreslås bestå av en förestån- dare, tre forskningsassistenter och två deltidsanställda skrivbiträden, vil- ket utgör en ökning med två heltidstjänster och en deltidstjänst. Tjäns— terna som föreståndare och forskningsassistent bör bli statligt reglerade. Statsbidrag föreslås utgå för dessa tjänster.

Kostnaderna för de tjänster, som föreslås bli statligt reglerade, beräk- nas till 322 000 kr., vilket är en ökning med 167 000 kr. jämfört med de statliga bidrag som utgår innevarande budgetår. Kestnaderna för övrig personal, hyra och expenser anses kunna täckas genom nämndens egna inkomster och genom bidrag från donationsfonder och övriga givare.

14.6. Remissyttranden över utredningen rörande Nämnden för svensk språkvård

Den av utredningen föreslagna organisatoriska lösningen tillstyrks bl.a. av statskontoret, SÖ, UKÄ, kulturrådet, Nämnden för svensk språkvård, Svenska akademien, Föreningen Norden, Sveriges Radio, SACO, Folkbildningsförbundet och Folkuniversitetsföreningen. RRV anser däremot att man vid en förstärkning av nämndens resurser, var- igenom statens ansvar ökar, yttterligare bör överväga att samordna nämnden med någon annan statlig institution. Härigenom uppnår man fördelar när det gäller t.ex. administration av verksamheten. Skulle det visa sig att en samordning med annan statlig verksamhet inte är lämp- lig, ligger det enligt RRV närmast till hands att nämnden organiseras som ett fristående, statligt organ. Även LO förordar ett förstatligande dels på grund av att ett väsentligt ökat statsbidrag föreslås, dels på grund av att insynen i verksamheten från samhällets sida bör garan— teras.

Bl.a. statskontoret, UKÅ', SÖ, kulturrådet, dialekt— och ortnamnsar— kiven samt svenskt visarkiv instämmer i utredningens bedömning av nämndens personalbehov. Svenska akademien anser en kraftig personal- förstärkning behövlig. Nämnden för svensk språkvård och den språk— vetenskapliga sektionen vid universitetet i Uppsala stryker under att den föreslagna personalorganisationen endast tillgodoser ett minimikrav. Utredningens förslag att de vetenskapliga tjänsterna blir statligt regle- rade och att statsbidrag skall utgå för dessa tjänster tillstyrks av stats- kontoret, statens personalutbildningsnämnd, Svenska akademien och Folkbildningsförbundet. RRV anser däremot att bidraget till nämnden bör beräknas utan någon formell anknytning till vissa tjänster. I nämn— dens verksamhet bör dessutom inte någon skillnad göras mellan olika personalkategorier när det gäller anställningsvillkor.

Prop. 1974: 28 203

15. Folkbiblioteken 15.1 Nuläge

F o 1 k b i b I i o t e k e n s nuvarande uppgifter kan sammanfattas un- der mediaförmedling, informationscentrum och kulturellt centrum.

Mediafönnedlingen domineras av böcker, tidningar och tidskrifter. Den har dock i växande utsträckning kommit att omfatta också andra medier som grammofonskivor, ljudband, bildkonst och film. Mediaför- medlingen sker delvis i samarbete med lokala och regionala AV-cent- raler. Med teknikens fortgående utveckling kan man räkna med att ytterligare medier som videoband och ADB-material kan komma att tillföras biblioteken.

Bibliotekens ställning som de mest besökta kommunala institutionerna har bidragit till att de fått uppgifter som informationscentra bl. a. för kommunal information. Specialinriktad information till bestämda grup- per som invandrare och vuxenstuderande förmedlas i växande utsträck- ning. På många orter fungerar biblioteket som kulturcentrum med bl. a. utställningar, teaterföreställningar, författaraftnar, konserter samt olika former av barnverksamhet. I alla sina funktioner har biblioteken i växande grad tagit upp uppsökande och målgruppsinriktad verksamhet.

Folkbiblioteken uppvisar fortfarande betydande skillnader sinsemellan såväl i verksamhetens kvalitet som i fråga om dess bredd.

L "& n 5 b ib ] i ot e k e n fyller i viss utsträckning en utjämnande funktion. Deras främsta uppgifter är att komplettera de lokala biblio- teken i fråga om mediaförsörjningen, att bistå dem med råd och vägled- ning samt att i övrigt verka för en planmässig utbyggnad av biblioteks- verksamheten i länen.

I 19 län fungerar något av de primärkommunala folkbiblioteken som länsbibliotek. I några län har därvid landstingsrepresentanter knutits till den primärkommunala styrelsen. I övriga fyra län svarar de statliga stifts- och landsbiblioteken för länsbiblioteksfunktionen. Statskontoret föreslår i en utredning att dessa bibliotek kommunaliseras (Huvud- mannaskapet för stifts- och landsbiblioteken. 1970). Kungl. Maj:t har uppdragit åt statens förhandlingsnämnd att uppta förhandlingar med berörda parter angående en kommunalisering.

En regional verksamhet med serviceansvar för större regioner bedrivs av de tre lå n e e e n t r ale r n a. Som sådana fungerar de kommunala biblioteken i Stockholm, Malmö och Umeå. Statsbidrag utgår till denna verksamhet.

Folkbibliotekens verksamhet behandlas i litteraturutredningens slut— betänkande (SOU 1974: 5) Boken. Betänkandet remissbehandlas f. n.

Prop. 1974: 28 204

15.2. Kulturrådet

Kulturrådet behandlar främst folkbibliotekens allmänkulturella upp-. gifter och deras organisatoriska ställning. Verksamheten i övrigt förut- sätts bli behandlad av litteraturutredningen.

Kulturrådet anser att f o ] kbiblio t eken intar en central plats i kulturlivet. De bör därför i flertalet kommuner utgöra den institutio— nella grunden för ett mer differentierat kulturutbud.

Biblioteken bör utvidga den avgiftsfria mediadistributionen inom ton- och bildkonsten och så långt möjligt även på filmområdet. Då bildför- sörjningen är ett relativt obearbetat område måste ett utvecklingsarbete här komma till stånd.

L ä n s b ib l i o t e k e n utgör ett viktigt komplement till de lokala biblioteken. För att få en reellt utjämnande funktion är det dock nöd- vändigt att ge dem en i vissa delar ny struktur samt ökade resurser.

Länsbibliotekens mediaanskaffning bör i större utsträckning än hittills kunna anpassas till regionens behov. Kursverksamhet, rådgivning och förmedling av kulturarrangemang är andra uppgifter som kan behöva öka. Nuvarande statsbidrag bör därför förstärkas.

Stifts- och landsbiblioteken bör kommunaliseras. Vidare är det rimligt med ett starkare inflytande för landstingen över ]änsbiblioteksverksam- heten. Formerna för detta inflytande bör emellertid studeras ytterligare med hänsyn till. att länsbiblioteken samtidigt är kommunala folkbibliotek.

15.3. Remissyttranden

Remissinstanserna accepterar i allt väsentligt kulturrådets syn på folkbiblioteken. Bedömningen av deras betydelse och framtida uppgifter delas bl.a. av kungl. biblioteket, bibliofekshögskolan, statens handikappråd, forskningrbiblioteksrådet, styrelsen för Sveriges författar— fond, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbzmdet, Författarcen- trum, Litteraturfrämjandat, Folkbildningsj'örbundet, ABF och LO.

Folkbibliotekens betydelse för befolkningen i glesbygd, för invandrare, handikappade, institutionsvårdade och barn understryks av olika remiss- instanser som samtidigt pekar på behovet av ytterligare insatser för dessa grupper. Vidare markeras bibliotekens betydelse för föreningsliv och folkbildningsarbete.

En rad remissinstanser bl.a. SÖ, ABF och ett antal kommuner be- tonar att folkbiblioteken behöver ökade ekonomiska resurser och för- ordar ett statligt stöd. SÖ accepterar utvidgningen av biblioteksverksam- heten men vill kraftigare understryka den informationsförmedlande funktionen. SÖ anser att den bok- och infonnationsförmedlande servicen vid många bibliotek är otillräckligt utbyggd. Teater- och musikrådet anser att förstärkta personalresurser för folkbiblioteken är en av de viktigaste kulturpolitiska insatserna just nu.

Prop. 1974: 28 205

Flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, några kommuner, Sveriges allmänna biblioteksförening och SACO, uppmärk- sammar standardskillnaden mellan biblioteksväsendet i olika kommuner. SACO finner det otillfredsställande att kulturrådet inte framlägger några konkreta förslag till resursutjämning. Luleå kommun bl. a. anser att en bibliotekslag skulle motverka dessa skillnader.

Några remissinstanser, däribland forskningsbiblioteksrådet och SACO, beklagar att samspelet mellan folkbiblioteken och de vetenskapliga bib- lioteken inte uppmärksammats.

Några remissinstanser däribland Sveriges allmänna biblioteksförening uttrycker oro för att folkbibliotekens situation inte blir tillfredsställande behandlad då kulturrådet och litteraturutredningen endast tar upp del- aspekter. Örebro kommun förordar därför en utredning om folkbiblio- tekens ställning och ekonomi.

Konsekvenserna av kulturrådets förslag för bibliotekarieutbildningen tas upp av bl. a. bibliotekshögskolan. Skolan anser att kulturrådets för- slag innebär att utbildningen vid skolan måste förändras och att större utrymme måste ges åt moment som kulturdistribution och kulturpeda- gogik. Också nya medier kräver en förändrad utbildning.

Kulturrådets syn på 1 ä n 5 b i b 1 i o t e k e n accepteras i allt väsent- ligt av remissinstanserna.

Förslaget om ökade resurser till länsbiblioteken för kurser, rådgiv- ning oeh förmedling av kulturarrangemang stöds bl. a. av kungl. biblio- teket, SÖ, fors/rningsbiblioteksrådet, styrelsen för Sveriges författarfond, några landsting, några kommuner och Sveriges allmänna biblioteksför- ening.

Östergötlands läns landsting förordar att länsbiblioteken får en ny organisatorisk struktur med starkt ]andstingsinflytande. Landstingsför- bundet, några landsting och några kommuner anser att frågan om ökat landstingsinflytande över länsbiblioteken behöver analyseras närmare. Länsberedningen och Svenska kommunförbundet bl.a. finner inga skäl för en ändring av huvudmannaskapet.

ABF och Litteraturfrämjandet anser att biblioteken bör ges en orga- nisation som överensstämmer med vad som kommer att tillämpas för andra lokala och regionala institutioner.

Prop. 1974: 28 206

16. Folkets park och Folkets hus

16.1. Nuläge

Folkparksrörelsen och folketshusrörelsen är inte enbart lokalhållande organisationer. De bedriver även omfattande verksamhet i egen regi.

F olkp ark ern a spelar en roll i folkrörelsernas arbete men fyller också funktioner som nöjesplats, kulturinstitution och dagpark. Dag- parksfunktionen är under utveckling. Det anses ofta naturligt och eko- nomiskt riktigt att förlägga olika fritidsanläggningar i eller i anslutning till folkparkerna.

Nödvändigheten att arbeta efter lönsamhetsprineipen upplevs inom folkparksrörelsen som ett dilemma. Valfriheten för publiken minskas därigenom. Folkparkernas centralorganisation erhöll år 1973 statsbidrag till Vissa programproduktioner som annars inte varit möjliga att genom- föra.

F 0 lk e t shu srö rel s e n s lokaler används för en rad olika ända- mål som t. ex. teater, konserter, film, utställningar, dans och förenings- sammankomste-r. Därigenom spelar också de en stor roll för folkrörel- sernas arbete.

Viss verksamhet bedrivs i folketshusföreningarnas egen regi, främst biografrörelse och dans. I övrigt hyrs lokalerna ut till föreningar, orga- nisationer rn. fl.

Lönsamhetsprincipen har inneburit problem också för folketshus- rörelsen och dess biografrörelse. En rad biografer på mindre orter har lagts ned. Som alternativ till den kommersiellt styrda biografrepertoa- ren startade folketshusrörelsen år 1970 försöksverksamhet med kvalitets— filmvisning, Bio Kontrast. Till försöksverksamheten har sedan starten utgått statligt stöd.

16.2. Kulturrådet

Kulturrådet anser att folkparkerna erbjuder möjlighet till kontakt och samvaro i trivsam miljö och under otvungna former. De erbjuder också stora möjligheter att nå grupper av människor som inte i första hand nås av det institutionsbundna kulturutbudet. Folkparkernas verk- samhet utgör vidare en väsentlig motvikt mot kulturverksamhetens koncentration till vinterhalvåret. En stor del, kanske huvuddelen av folkparkernas funktioner faller därför inom samhällets kulturpolitiska ansvar.

Kulturrådet anser det angeläget att folkparksidén får möjlighet att vidareutvecklas. Behovet av statligt stöd bör utredas men statsbidrag i mera provisoriska former bör kunna utgå redan dessförinnan. Bidrag

Prop. 1974: 28 207

bör i första hand avse central service, metodutveckling, utbildning samt lokal och regional försöksverksamhet med teater-, balett-, musik- och utställningsverksamhet. Man bör särskilt söka utveckla fri skapande verksamhet i former som passar folkparkerna. Svenska riksteatern, In- stitutet för rikskonserter och statens försöksverksamhet med riksutställ- ningar bör få resurser att vidareutveckla sitt samarbete med folkpar- kema.

Kulturrådet anser att också folketshusrörelsen bör få möjlighet att vidareutveckla kulturverksamheten genom experiment och försöksverk- samhet av olika slag. Folketshusföreningarna bör dock inte generellt ta över allt arrangörsansvari sina lokaler.

16.3. Remissyttranden

Kulturrådets uppfattning att folkparkerna och folketshusrörelsen har viktiga uppgifter och att deras verksamhet bör få möjlighet att vidare- utvecklas delas med något undantag av de remissinstanser som berör frågan.

Statligt stöd till folkparksrörclsen och till folketshusrörelsen biträds bl. a. av teater- och musikrådet, några länsstyrelser, några kommuner, Teatercentrum, ABF, Konstfrämjandet, LO, Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

ABF delar kulturrådets uppfattning att Folkets park och Folkets hus har stor allmän kulturell betydelse inte bara därför att dessa organisa- tioner tillhandahåller lokaler utan också med hänsyn till de kultur- aktiviteter som genomförs i organisationernas regi.

LO anser att den ojämna kostnadstäckning från samhällets sida som framträder, om man jämför å ena sidan de offentliga kulturinstitutio— nerna med deras ännu smala och socialt sneda publikunderlag och å den andra de folkligt uppbyggda folkparkerna och Folkets hus, är ett uttryck för en förlegad syn på kulturpolitiken. ABF uttrycker en lik- nande uppfattning. LO betonar också, liksom flera andra remissinstan- ser, att folkparkerna kan bidra till en jämnare fördelning över året av kultur-aktiviteterna.

Teater- och musikrådet anser att folkparkerna bör kunna bli en bety- delsefull stimulansfaktor i det lokala kulturlivet genom att ge plats åt lokala och regionala kulturproducenter.

Teatercentrum stöder i och för sig tanken på att folkparksidén ges möjligheter att vidareutvecklas men framhåller att en förutsättning är att den kommersiella inriktning som hittills varit förhärskande inom folkparksrörelsen bryts.

Folkparkernas centralorganisation och Folkets husföreningarnas riks- organisation noterar med tillfredsställelse. den betydelse kulturrådet till- mäter folkparkernas och Folkets hus verksamhet. Folkparkernas cen-

Prop. 1974: 28 208

tralorganisation, som instämmer i kulturrådets förslag, betonar att sam- arbetet med Svenska Riksteatern, Institutet för rikskonserter och statens försöksverksamhet med riksutställningar snarast behöver utvidgas och få fastare former. Samtidigt bör folkparkerna få möjligheter att fort- sätta viss egen programproduktion utöver de rent kommersiella samt möjlighet till utvecklingsverksamhet. Statsmakterna bör betrakta folk- parkerna med samma intresse som övriga kulturinstitutioner.

Flertalet av de instanser som är positiva till statligt bidrag instämmer i att frågan om stödets utformning behöver utredas.

Flera remissinstanser, som ställer sig bakom tanken på stöd till folk- parker och Folkets hus, betonar att ett statligt stöd även bör utgå till bygdegårdsrörelsen och Våra Gårdar. Särskilt betonas bygdegårdarnas betydelse för ett mångsidigt kulturutbud. Hit hör bl.a. länsstyrelserna [ Hallands och Skaraborgs län, Hallands läns landsting och Centerns ungdomsförbund.

Prop. 1974: 28 209

17. Radio och television

17.1. Nuläge

Televisionens och ljudradions (rundradions) programverksamhet regle- ras genom radiolagen (1966: 755, omtryckt 1972: 240) och genom ett särskilt avtal mellan' svenska staten och Sveriges Radio AB. Regle- ringen innebär att Sveriges Radio med ensamrätt svarar för rund- radions programverksamhet. För yttrandefriheten i rundradioverksam- heten gäller radioansvarighetslagen (1966: 756) som bl. a. föreskriver att för varje program skall finnas en av programföretagets chef för- ordnad programutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott.

Myndighet eller annat allmänt organ får enligt bestämmelser i radio- lagen ej i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radio- program och ej heller förbjuda rundradiosändning på grund av dess innehåll. För granskning av program som förekommit i rundradio- sändning finns radionämnden som utses av Kungl. Maj:t. Anmärk- ningar mot visst program prövas av nämnden.

Drift— och investeringsutgifterna bestrids av avgiftsmedel med un- dantag av skolprogram och program för utlandet som bekostas genom riksstatsanslag. '

Aktierna i Sveriges Radio AB innehas av pressen, näringslivet och folkrörelserna. Styrelse utses till en del av Kungl. Maj:t och i övrigt av bolagsstämman.

Sveriges Radio har en central programproduktion och ett antal dis- triktskontor som producerar regionala och lokala program samt i viss utsträckning även riksprogram.

Olika sektorer av TV— och ljudradioverksamheten har under den senaste tiden varit eller är f. n. föremål för utredning.

1969 års radioutredning avlämnade den 14 mars 1973 sitt betänkan- de (SOU 1973: 8) Radio i'utveckling. Betänkandet har remissbehand- lats och beredning av utredningens förslag pågår. Reklamutredningen avlämnade den 17 januari 1974 sitt delbetänkande (SOU 1973:10) Reklam III, TV-reklamfrågan. Remissbehandlingen av betänkandet beräknas vara avslutad under sommaren 1974. Utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildnings- väsendet (TKU-kommittén) bedriver försöksverksamhet inom området. Radionämndens organisation m.m. utreds av en särskilt tillkallad sak- kunnig (U 1973: 4). '

17.2. Kulturrådet

Kulturrådet hänför radio och television till det kulturpolitiska områ-

Prop. 1974: 28 . 210

det. Informationssektorn dit rådet hänför bl.a. radio, television och press går enligt rådet inte att skilja från de sektorer som hittills räknats till kulturområdet. Radioverksamheten är av central betydelse i kultur- politiken. Mcd hänsyn till Sveriges Radios ställning som en självständig institution finner rådet dock möjligheterna till påverkan med direkta kulturpolitiska medel begränsade. Rådet lägger därför inte fram några direkta förslag annat än på några enstaka punkter.

Kulturrådet föreslår att personalen blir representerad i Sveriges Ra- dios styrelse, och att personalrepresentanterna får samma ställning som övriga styrelseledamöter.

Statsmakterna beräknade år 1966 att på sikt omkring en fjärdedel av Sveriges Radios programproduktion skulle ske regionalt. Det målet anser rådet snarast böra betraktas som en miniminivå i fråga om de- centraliseringsgrad. Radions regionala organisation bör knyta an till kulturlivet i alla delar av landet.

Det är angeläget, att Sveriges Radio redovisar sina programprinci- per. En uppföljning av i vilken mån tidigare angivna principer följts bör ske. Enligt rådet måste denna bygga på en bättre programstatistik än den som f. 11. finns.

Kulturrådets förslag och synpunkteri fråga om samarbetet mellan Sveriges Radio och teater—, dans- och musikinstitutionerna har redo- visats i det föregående (10.2 och 11.4).

17.3. Remissyttranden

Frågorna om radio och television tas upp i ett stort antal remissvar. Vissa remissinstanser, bl. a. RRV och Svenska filminstitutet, anser att kulturrådet inte tillräckligt ingående gått in på dessa frågor. RRV öns- kar en belysning av etermedier-nas roll för att stimulera en öka-d lokal kulturaktivitet. Svenska filminstitutet finner kulturrådets respekt för Sveriges Radios självständighet överdriven. Ett centralt kulturpolitiskt betänkande kan enligt institutet inte avstå från att analysera avväg- ningen av kulturutbudet i medier som spelar en helt dominerande roll som kulturförmedlare.

Remissinstanserna instämmer i allmänhet i vad kulturrådet har att säga om angelägenheten av en regionaliserad programproduktion. Hit hör flera länsstyrelser, däribland. länsstyrelsen i Norrbottenslän som anser att kravet på mångsidighet i programpolitiken förutsätter en mycket betydande ökning av utrymmet för regional programproduk- tion. Man anser därför att andelen 25 % endast bör uppfattas som ett etappmål. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller särskilt betydel- sen av ett regionalt inflytande över den decentraliserade produktionen, en uppfattning som delas av fler remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmö- hus län understryker den betydelse för aktiveringen av de regionala

Prop. 1974: 28 211

kulturinstitutionerna som en decentralisering av Sveriges Radios pro- duktionsresurser kan få. Sveriges Radio anser att kulturrådets uppfatt- ning om önskvärdheten av en decentralisering helt överensstämmer med företagets egen målsättning. Man påpekar emellertid att graden av de- centralisering och takten i en sådan process är avhängig av de ekono- miska resurserna och kraven på rationellt utnyttjande av den tekniska kapaciteten.

De remissinstanser som uttalar sig i frågan stöder förslaget att Svc— riges Radio skall redovisa sina programprinciper samt i vilken mån ti— digare angivna principer har följts. En del instanser lämnar dessutom synpunkter på Sveriges Radios nuvarande programpolitik. Författar- centrum tar avstånd från Sveriges Radios bevakning av samhällspro- blem, vilken i alltför hög grad präglas av publikfriande jippon i stället för seriösa redovisningar. I samma riktning uttalar sig Svenska teater- förbundet.

TCO finner vissa företeelser i Sverige.-; Radios nuvarande program- politik diskutabla, och menar bl. a. att ljudradion är ett tveeggat vapen ur kulturell synpunkt genom att program 3 ofta slår ut andra program- alternativ. Risken för utarmning av samhälls— och kulturbevakningen är stor också i TV:s tvåkanalsystcm. TCO anser att renodling av ka— naler, vare sig det gäller radio eller TV inte är någon bra metod om man vill ge publiken reell valfrihet. Allsidighet bör prägla varje kanal för sig. I samma riktning uttalar sig TBV. LO anser att det bör klar— läggas om en anpassning efter publikundersökningarna verkar socialt och kulturellt konserverande. LO erinrar om att sociala och utbild- ningsmässiga skillnader styr människors programval. Om publikunder— sökningarna tillmäts en avgörande betydelse vid programpolitikens ut- formning, kan därigenom strävandena efter social och kulturell jäm- likhet motverkas. Enligt LO:s uppfattning måste hänsynen till miss- gynnade gruppers konkreta situation oeh önskemål kombineras med en vilja att eliminera sociala och kulturella begränsningar.

Remissinstansernas synpunkter på samarbetet mellan Sveriges Radio och teater- och musikinstitutionerna har redovisats i det föregående (10.35 och 11.5.6).

Prop. 1974: 28 212

18. Kommersith driven kulturverksamhet 18.1 Nuläge

Större delen av kulturproduktionen och kulturdistributionen ligger i dag i privata händer. Det gäller stora delar av musikområdet och stör- re delen av konstmarknaden. Bok-, tidnings- och tidskriftsproduktionen är nästan helt privat liksom en betydande del av filmproduktionen. Näs- tan hela bok-, tidnings- och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Det- samma gällcr större delen av filmdistributionen.

På b 0 k m a r k n a d e. n finns ca 175 förlag med någorlunda regel- bunden bokutgivning. I drygt 15 förlag har staten eller folkrörelserna ägarintrcssen. År 1970 omfattade den totala bokutgivningen i Sverige över 6000 titlar, varav hälften vände sig till en större allmänhet.

För bokdistribution finns ca 450 bokhandlare, varav ca 300 fullscr- terade (abonnemangsboklådor). Böcker säljs också i större varuhus, tobaksaffärer, kiosker och en del andra affärer. Bokförlagen arbetar vidare genom bokklubbar. Bokdistributionen genom bokklubbarna har de senaste åren expanderat och är i förhållande till andra kanaler för distribution av böcker den distributionsform som ökat mest.

Bokmarknaden har utretts av litteraturutredningen som bl. a. föresla- git olika former av produktionsstöd och startandet av ett massmark- nadsförlag med statligt stöd. Utredningens slutbetänkande (SOU 1974: 5) Boken remissbehandlas f. n.

Förhållandena på veckopress- och facktidningsom- råd e t i dess helhet har inte kartlagts av några statliga utredningar. Viss statistik redovisas av Tidningsstatistik AB. Kulturtidskrifter och ideella tidskrifter kan få tidskriftsstöd som fördelas av tidskriftsnämn— den.

D a g 5 p r e s s e n — tidningar som utkommer minst två gånger per vecka —- omfattade 1972 151 tidningar. De sammanlagda uppla- gorna uppgick till ca 4,5 milj. exemplar per dag. År 1969 inrättades pres- sens lånefond och samtidigt infördes samdistributionsrabatt för dags- tidningar. Statsmakterna inrättade år 1971 en ny typ av stöd till dags- pressen i form av produktionsstöd för dagstidningar. 1972 års pressut- redning (Fi 1972: 7) utreder pressens förhållanden.

Inom t e a t e r o m r å d e t finns endast ett —par privata teaterföre- tag med permanent verksamhet. Vidare finns teaterlokaler som hyrs ut till enskilda producenter av teater- och revyförcställningar. Flertalet privatteatrar åtnjuter kommunalt stöd i olika former.

På. 111 U 5 i k 0 rn r a d e t svarar grammofonskivor och ljudband för en stor del av musikutbudet. Det finns f. n. uppskattningsvis ett hundra— tal skivproducerande företag i landet. Produktionen är emellertid kon-

Prop. 1974: 28 213

centrerad till ett fåtal bolag. Handeln med importerade grammofon-. skivor utgör en stor del av marknaden. En stor del av den musikut- övande verksamheten bedrivs utan stöd av samhället.

På b i 1 (1 k 0 n st e n s område är försäljning via privata gallerier, konsthandlare, auktionsfirmor o.d. avsevärt större än försäljningen via samhälleliga och samhällsstödda utställningslokaler.

Bildkonstens distributionsförh'ållanden utreds av MUS 65.

Inom f il m 0 m r å d e t arbetar ett fåtal större företag kontinuerligt och ett antal mindre företag mer sporadiskt med spelfilmsproduktion. Ett tjugotal företag arbetar med filmuthyrning. Den 1 juli 1973 fanns knappt 1300 registrerade biografer i landet, av vilka knappt 400 gav minst sex föreställningar per vecka. Ungefär hälften av dessa större bio- grafer kontrolleras av de tre stora filmbolagen. Av de registrerade bio- graferna är 700 föreningsbiografer, dvs. anslutna till Folkets husrörel— sens riksorganisation eller Föreningen Våra Gårdar.

Stiftelsen Svenska filminstitutets verksamhet finansieras genom en avgift motsvarande 10 % av bruttointäkterna vid filmförevisningarna på biografer med' minst sex föreställningar per vecka. Sedan år 1972 ger staten bidrag till Filminstitutets H-fond. Filmutredningen har ny— ligen avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1973: 53) Samhället och fi]- men Del 4. Remissbehandlingen beräknas vara avslutad under som- maren 1974.

18.2. Kulturrådet

Kulturrådet behandlar allmänt behovet av samhällsinsatser inom olika områden av den kommersiellt drivna kulturverksamheten. Med" hänsyn till det arbete som pågår inom olika utredningar lägger kulturrådet inte på något område fram konkreta förslag till åtgärder. Rådet finner det bl. a. rimligt, att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokproduktionen som har svårt att bära sig. Det kan bli aktuellt att samhället i någon form får underlätta eller svara för bokförsäljning på platser som riskerar att bli utan bokhandel. Vidare anses att staten bör ge ett realstöd till pressen.

De av konsertbyråutredningen i betänkandet (SOU 1971: 73) Fono- grammen i musiklivet föreslagna åtgärderna för stöd till produktion och distribution av grammofonskivor, tonband m.m. stöds av rådet.

Filmen bör ses som en kulturaktivitet jämställd med andra. Sam- hället bör alltså bidra till att en rimlig filmproduktion upprätthålls och att möjligheter skapas att se god film i olika delar av landet.

Det är angeläget att privatteatern kan bestå som komplettering till teaterutbudet i övrigt. Frågan om stöd till privatteatrarna anses dock i första hand vara en angelägenhet för berörda kommuner.

Prop. 1974: 28 214

18.3. Remissyttranden

Som framgår av redovisningen av remissyttranden över kulturrådets förslag till ansvarighetsmål (5.3.11) beklagar flera remissinstanser att rådet inte analyserat marknadsekonomins negativa verkningar eller kommit med förslag för att eliminera dessa. Från vissa håll önskar man mera djupgående strukturingrepp.

Svenska filminstitutet beklagar att betänkandet inte i klarspråk tagit ställning till avvägningen mellan generella och selektiva stödåtgärder inom kulturområdet. Filminstitutet vill med skärpa understryka att generellt verkande metoder av typen momsbefrielse genomgående mås- te bli mindre effektiva än om de belopp det gäller används för selek- tiva insatser.

En rad synpunkter förs fram om de olika delområdena av den privat drivna kulturverksamheten.

I flera yttranden diskuteras s t ö d e t till p r e s s 0 c h b 0 k— m a r k n a d.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ansluter sig till kultur— rådets uppfattning att det statliga presstödet skall bibehållas och ut- vecklas.

Svenska filminstitutet anser att kulturrådet närmare borde ha disku- terat presstödets teknik utan att för den skull föregripa den pågående pressutredningens förslag om presstödets utformning.

Sveriges författarförbund föreslår bl.a. att man överväger möjlig- heten att inrätta en särskild riksdagens pressnämnd. Riksdagen skulle således bli huvudinstans för anslag, förvaltning och fördelning av stö- det. Flera remissinstanser uttalar sitt instämmande i kulturrådets syn- punkter på behovet av stöd till delar av bokproduktionen. Det gäller bl. a. Svenska bokförläggareföreningen, Sveriges författarförbund, hu- manistiska fakulteten vid Göteborgs universitet, musikhögskolan i Stockholm och ett par kommuner.

Kulturrådets synpunkt att samhället skulle kunna svara för bokför— säljning kritiseras av Svenska bokhandlareföreningen som finner för- slaget mindre välbetänkt. Allt fler kommuner har emellertid under de senaste åren kommit underfund med att det i stor utsträckning beror på kommunens eget agerande om en bokhandel skall kunna fortleva. Kommunerna är ju genom inköp till bibliotek och skolor bokhandlar- nas största kunder, påpekar föreningen.

Konstfrämjandet aktualiserar en motsvarighet till det diskuterade stödet till bokproduktion för g r a f i k 0 c 11 s k u ] p t u r. Konstfräm- jandet framhåller att prisnivån på bildkonstområdet i hög grad bestäms genom de möjligheter till spekulation och penningplacering som här erbjuds.

KF tar upp konsthantverkets och den estetiska

Prop. 1974: 28 215

formgivningens ställning. Man erinrar om dessa konstnär- liga uttrycksformers stora betydelse bl.a. för hemmiljön och slår fast att detta måste beaktas i kulturpolitiken, särskilt som såväl produk- tion som distribution praktiskt taget helt ligger inom den privata sek— torn. Åtgärder från samhällets sida kan enligt KF behövas även inom detta område.

Mot kulturrådets bedömning att det samhälleliga stödet till p r i v a t - te at e r n är de stora kommunernas ensak invänder Teatrarnas riks- förbund och Malmö kommun. Enligt Teatrarnas riksförbund arbetar de existerande privatteatrarna i konkurrens med de offentligt stödda teaterinstitutionerna. Förbundet finner det vara starka tvivel under- kastat att de stora kommunerna är beredda att ta på sig hela det eko- nomiska ansvaret. Malmö kommun påpekar att en ökande del av publi- ken på storstadsteatrarna erfarenhetsmässigt består av tillresande från den omgivande landsbygden. Det måste därför enligt kommunen an- ses rimligt att staten tar ansvar även på detta område.

Prop. 1974: 28 216

19 Kommunal och statlig kulturargan-isation, allmänna synpunkter -

19.1. Kulturrådet

Kulturrådet för fram olika motiv för förändringar av den kommu— nala och statliga kulturorganisationen.

Det måste finnas organ som kan omvandla de kulturpolitiska målen till en målinriktad verksamhet inom olika områden. Ut- vecklingen behöver också följas upp i förhållande till målen.

L å n g tid 5 pl a n e r i n g e n inom kulturområdet behöver för— bättras. I jämförelse med de flesta andra samhällsområden är den dåligt utbyggd på kultursidan.

Det behövs en bättre 5 a m 0 r d n i n g inom kulturområdet av sam- hällsorganens insatser. Nuvarande sektorsinriktade organ bör ersättas eller kompletteras med organ av mer övergripande karaktär. Såväl på lokal och regional nivå som centralt bör de kulturpolitiska frågorna få en samlad handläggning.

En ökad samverkan mellan samhällsorganen på kulturområdet med förenings— och organisationslivet behövs också. Det gäller organisatio- ner både inom och utanför kulturområdet. En samverkan är nödvändig för att ge kulturverksamheten bättre förutsättningar t.ex. i bostads- områden och på arbetsplatser. Härigenom 'kan nya grupper nås.

Samverkan mellan kulturområdet och andra samhällsområden bör ökas. Exempel på sådana andra samhällsområden är bebyggelseplane- ring, åtgärder för fritidsverksamhet och socialpolitiken. Samverkan bör ske i organiserade former.

Inom kulturområdet bör en (1 e e e n t r ali s e ri n g av ansvar, planerings— och beslutsfunktioner och resurser ske. På alla nivåer bör finnas särskilda politiskt ansvariga organ för kulturområdet. Med en decentralisering följer ett vidgat medinflytande över beslutsprocesser.

I viss utsträckning förekommer redan nu en u t v e e kli n g s v e r k- 5 a mhet på det kulturpolitiska området. En mer systematisk sådan bör komma till stånd.

Flera grundläggande frågor om uppgifts— och ansvarsför- d e 1 n i n g e n mellan stat och kommun utreds f.n. Rådets förslag är så utformade att de kan anpassas till de förändringar som kan bli följden av utredningsarbetet.

Decentraliseringen av planering, beslut och resurser inom kulturom— rådet bör kunna föras förhållandevis långt. Såvitt det är möjligt bör ansvaret ligga på lokal nivå. Till regional och central nivå förs de speciella uppgifter som inte kan fullgöras lokalt. I stor utsträckning bör initiativ till regionala och centrala insatser komma från lokal nivå.

Prop. 1974: 28 217

19.2. Remissyttranden

De motiv för organisatoriska förändringar inom kulturområdet som kulturrådet presenterar anses av de flesta remissinstanser som berört frågan vara bärkraftiga. LO framhåller sålunda att en så omfattande utbyggnad och förändring av den samhälleliga kulturpolitiken som föreslås knappast kan komma till stånd utan en modernisering av kulturlivets organisation på olika nivåer. LO anser att en modernise- ring brådskar. Även Folkbildningsförbundet ansluter sig till motiven för organisatoriska förändringar och markerar särskilt behovet av de- centralisering och vidgat medinflytande från enskilda, grupper och organisationer.

Även riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, vissa länsstyrelser och kommuner, Svenska tonkonstnärsförbundet, Svenska teaterförbundet m.fl. ansluter sig till kulturrådets motiv för organisa- toriska förändringar inom kulturområdet. Tonkonstnärsförbundet un- derstryker betydelsen av ett vidgat medinflytande för kulturarbetare som en grundläggande förutsättning för ett mer aktivt kulturengage- mang på lokal och regional nivå. .

SÖ ansluter sig till motiven för förändringar på lokal och regional nivå. I fråga om den centrala nivån begränsar sig SÖ till att uttala att det föreligger behov av en viss samordning.

TCO tillstyrker de grundläggande värderingarna beträffande fördel- ningen av arbetsuppgifter och ansvar inom den framtida kulturorgani- sationen. Även Svenska riksteatern, KF och vissa länsstyrelser ansluter sig uttryckligen till grunddragen i kulturrådets förslag.

Vissa remissorgan anser inte att kulturrådet i tillräcklig utsträckning anlagt det helhetsperspektiv på organisationsfrågorna som rådet sagt sig eftersträva. Vissa delområden tas inte upp medan andra fått en mer ingående behandling.

Teatrarnas riksförbund menar att den föreslagna organisationen inskränker institutionernas och de enskildas inflytande och ökar av- ståndet till beslutsfattarna. Förbundet finner Också organisationsför- slaget kostnadskrävande. Liknande synpunkter framförs av national- museet.

I flera yttranden berörs risken för en byråkratisering. Detta påpekas av bl. a. UKÄ, som i och för sig inte har någon erinran mot den före- slagna organisationen, KF och Sveriges författarförbund. Författarför- bundet betonar att organisationen inte får leda till en styrning av de kulturella aktiviteternas innehåll eller av den kulturella utvecklingen. RRV anser att den föreslagna kulturorganisationen innebär en betydan- de institutionalisering av de kulturella aktiviteterna.

Prop. 1974: 28 218

20. Den lokala kulturorganisationen

20.1. Nuläge

Den lokala kulturorganisationen har i korthet redovisats i det före- gående (2).

20.2. Kulturrådet

Kulturrådet ser utformningen av den lokala kulturorganisationen som en kommunal uppgift. Rådet lägger därför inte fram några förslag men diskuterar organisationsfrågorna och ger vissa rekommendationer.

K o m m u n e r n a förutsätts även i framtiden ta ett ansvar för den lokala kulturverksamheten. I kulturnämnderna bör kommunerna ta upp målfrågorna till behandling, diskutera prioriteringar oeh utföra en lång— tidsplanering. Kulturnämnderna har ett ansvar för att initiativ tas till samarbete i regelbundna former med andra kommunala myndigheter. Kulturnämnderna hör till sitt förfogande ha såväl ämnesspecialiserad som administrativ personal.

Svenska kommunförbundets arbete med att utforma råd och anvis- ningar till det tidigare utfärdade normalreglementet för kulturnämnder bör inte slutföras förrän remissbehandlingen av kulturrådets betänkande avslutats och om möjligt inte förrän överläggningar i anledning av rå— dets betänkande ägt rum mellan representanter för regeringen och för- bundet. '

Det lokala f ö r e n i n g sl iv e t kommer att spela en stor roll när en ny kulturpolitik skall förverkligas. Organisationerna har goda kontakter med en stor grupp människor och bör därför få viktiga uppgifter i den uppsökande verksamheten. Studieförbunden har genom sin väl utbyggda organisation och sina erfarenheter en nyckelställning.

S a m ve r k 3. n inom det lokala kulturarbetet avser enligt kulturrå- dets mening fem huvuduppgifter: allmän kontaktfunktion, referensgrupp till kulturnämnden, samplanering av uppsökande verksamhet, samord- ning av offentliga arrangemang samt gemensam service för publikkon- takter. Samverkan i praktiska frågor får dock inte hindra variation och mångfald i den lokala kulturverksamheten. Någon samordning av verk— samhetens innehåll avses därför inte.

Kulturrådet rekommenderar kommunerna att inrätta ett samarbets- organ omfattande föreningar, organisationer och andra grupper inom och utanför det traditionella kulturområdet. Däremot bör kommunen inte vara representerad i samarbetsorganet utan i stället ha regelbundna kontakter med detta. I vissa fall kan samarbetsorganet behöva egen

Prop. 1974: 28 219

personal. I de minsta och de största kommunerna kan andra samarbets- former vara mera ändamålsenliga.

Ledamoten Björinder ställer sig i en reservation tveksam till en for- mell uppbyggnad av samarbetsorganet.

20.3. Remissyttranden

Kulturrådets konstaterande att utformningen av den lokala organisa- tionen är en lokal uppgift anser de flesta remissinstanser vara prin— cipiellt riktigt.

Svenska kommunförbundet betonar att statsmakterna varken med direktiv eller rekommendationer bör söka styra utvecklingen i kommu- nerna. Den lokala kulturorganisationen måste få utformas på grundval av lokala förutsättningar och med hänsynstagande till de skillnader som finns mellan olika kommuner. Detta understryks också av teater— och musikrådet, flera länsstyrelser, några kommuner, TCO och Moderata ungdomsförbundet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att kulturrådets rekommendatio- ner är värdefulla som riktlinjer för en principiellt likartad organisation inom kommunerna.

RRV förutsätter att ett ökat samarbete kommer att ske över kom- mungränserna.

De flesta remissinstanserna anser liksom kulturrådet att tillkomsten av k u ] t u r 11 å m n d e r i kommunerna har en avgörande betydelse för den lokala kulturorganisationen och för samordningen inom kultur- området.

Sveriges författarförbund önskar att kulturnämnderna och grundlin- jerna för deras arbete lagfästes. Statens ungdomsråd instämmer i att det lokalt bör finnas politiskt valda organ som handlägger fritids— och kul- turfrågorna, men förordar att handläggningen sker gemensamt i en och samma nämnd. Fördelarna med detta skulle enligt ungdomsrådet vara att bl. a. den långsiktiga planeringen underlättas och att stödet till lokala aktiviteter samordnas.

Beträffande k 0 m m u n e r n a s u p p g i f t e r framhåller bl.a. flera kommuner, Svenska riksteatern, Folkets lzusföreningarnas riksorganisa— tion, Konstfrämjandet, Samfundet för hembygdsvård, ABF, LO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund att kulturnämnderna bör undvika att själva stå som arrangörer av olika kulturaktiviteter och i stället överlåta arrangörsskapet på föreningslivet.

De flesta remissinstanserna delar kulturrådets uppfattning om f ör- e nin g sl iv e t s u p p g i f t e r på kulturområdet. Remissinstanserna framhåller särskilt att en uppsökande verksamhet i första hand måste bygga på föreningarnas och organisationernas insatser.

I vissa yttranden framför allt från olika kulturarbetarorganisatio-

Prop. 1974: 28 220

ner _ yppas dock en oro för att föreningslivet tillmäts en för stor roll, särskilt med tanke på angelägenheten av att nå just de grupper som inte är aktiva inom föreningar av olika slag. '

Svenska teaterförbundet anser liksom kulturrådet att den uppsökande verksamheten kommer att kräva bättre kontakter med olika grupper av människor än vad institutioner och kommunala nämnder kan svara för. Däremot anser teaterförbundet att studieförbunden inte kommer att räcka till att nå ut till de eftersatta och isolerade publikgruppema.

De flesta remissinstanserna anser i likhet med kulturrådet att ett s a rn a r b e t e på lokal nivå är motiverat.

I likhet med Svenska kommunförbundet och ett tiotal kommuner uttalar bl. a. RRV, flera studieförbund, Svenska riksteatern, Konstnärer- nas riksorganisation och Svenska musikerförbundet att målsättningen att åstadkomma ett omfattande samarbete med det lokala föreningslivet är helt riktig.

Enligt Svenska riksteatern får inte den lokala samverkan 'bli ett självändamål, utan den skall växa fram genom de behov som framställs av organisationerna.

Remissinstanserna framhåller också att samarbetet och arbetsformer- na över huvud taget måste få utformas på grundval av de lokala förut- sättningar som existerar.

Frågan om inrättande av ett samarbetsorgan har rönt stort intresse bland remissinstanserna.

Några remissinstanser stöder kulturrådets förslag, nämligen" bl. a. riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, några länsstyrel— ser, MUS 65 och TCO.

Konstfrämjandet förordar liksom länsstyrelsen i Kalmar län och läns- styrelsen i Ålvsborgs län att en försöksverksamhet genomförs i kommu- nerna med samarbetsorgan uppbyggda efter kulturrådets modell. Först efter en utvärdering av dessa lokala försök kan man ta ställning till hur ett mera allmänt uppbyggt samarbetsorgan skall se ut.

Det övervägande antalet remissinstanser kritiserar kulturrådets förslag till lokalt samarbetsorgan och förordar ett mera informellt samarbete, vanligen i form av en referensgrupp till kulturnämnden av den typ Svenska kommunförbundet tidigare föreslagit. Vissa remissinstanser an— sluter sig till ledamoten Björinders reservation.

Svenska kommunförbundet anser att det av kulturrådet förordade samarbetsorganet skulle innebära en onödig överorganisation och byrå- kratisering av samarbetet kommun föreningsliv -— kulturarbetare. De försök med organ av dylikt slag som gjorts har fått uppges. Erfarenhe— terna i kommunerna av ett mer informellt samarbete av typen referens- grupper och projektgrupper med rådgivande funktion är däremot posi- tiva. Enligt kommunförbundet möjliggör denna samarbetsform att man från gång till gång kan anpassa formerna för samarbetet beroende på vilka frågor det är som skall behandlas.

Prop. 1974: 28 221

Centrumbildningarna anser i gemensamt yttrande det olyckligt om kommunerna inte skulle bli direkt ansvariga för de kulturpolitiska be- sluten utan bindas upp till andra organisationer. '

Somliga remissinstanser framför alternativa lösningar på hur samrå- det inom kommunerna bör ordnas.

Statens ungdomsråd anser att den kommunala nämnden kan sköta kontakterna och samarbetet med föreningslivet utan att lokala referens- grupper byggs upp. Även några kommuner, Folkets husföreningarnas riksorganisation och ABF ställer sig tveksamma eller negativa till att lokala referensgrupper bildas. De anser att direkta kontakter med be- rörda parter inom ramen för kulturnämndens löpande arbete är att föredra. ABF och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund för- ordar årligen återkommande samrådskonferenser efter det att kultur— nämnden arrangerat speciella överläggningar med enskilda organisa— tioner.

Enligt SACO blir det billigast och effektivast att inrätta samråds— grupper knutna till de olika institutionerna. SACO anser att man där— igenom kan stimulera de' ideella och frivilliga insatserna inom kulturom- rådet. '

Konstnärernas riksorganisation anser att det bör inrättas lokala sam- arbetsorgan för de producerande kulturarbetarna som komplement till kulturnämnderna och eventuella samarbetsorgan på det lokala planet. Musikcentrum och Svenska tonkonstnärsförbtmdet föreslår mediakom— petenta referensgrupper till de lokala kulturnämnderna.

Prop. 1974: 28

E») N lx)

21. Den regionala kulturorganisationen

21.1. Nuläge

Den regionala kulturorganisationen har i korthet redovisats i det föregående (2).

21.2. Kulturrådet

Kulturrådet avger inga förslag beträffande den regionala kulturorga- nisationen men för en diskussion och ger vissa rekommendationer.

Kulturrådet väljer länen som geografisk enhet för den regionala kulturverksamheten. Därmed får man geografiska områden som i de flesta fall är lagom stora samtidigt som man får en anpassning till den indelning som gäller för flertalet andra verksamheter. Vid en eventuell framtida ändring av länsindelningen får kulturorganisationen anpassas till denna. Lösningen av frågorna om den regionala kulturorganisa- tionen bör inte uppskjutas i avvaktan på förslag från länsberedningen och andra övergripande utredningar.

Ansvaret inom länen för de uppgifter som man väljer att föra upp från det primärkommunala planet till länsplanet bör inte ligga på något statligt organ. Länsstyrelserna bör dock ta hänsyn till kulturlivets behov i den regionala planeringen. Länsskolnämnderna har givetvis också ett intresse av att beakta kulturfrågorna. Det politiska ansvaret bör dock ligga på la n d 5 t i n g e n. Detta innebär ingen överordnad ställning i förhållande till kommunerna. I den mån insatserna syftar till stimulans av kommunernas kulturpolitiska åtaganden bör kommunförbundets läns- avdelningar vara forum för diskussioner och rekommendationer.

Bland landstingens främsta uppgifter på kulturområdet nämner kul- turrådet målbestämningar och utredningsarbete. Landstingen bör t.ex. i samarbete med kommuner och föreningsliv ta initiativ till nödvändiga utredningar för en utbyggnad av länsinstitutioner. För att lösa de kul- turpolitiska uppgifterna är en samlad handläggning av kulturfrågorna inom landstingen viktig.

Ansvaret för lä n sin 5 t i t u t io n e r n & bör under en övergångs- tid delas mellan landsting, resp. institutions hemkommun och förenings- livet. Kulturrådet avser dock t.v. ingen förändring av det primärkommu- nala huvudmannaskap som gäller för flertalet länsbibliotek. Lands— tingen bör ha en sammanhållande uppgift vad gäller finansiering och statsbidragsansökningar för länsinstitutionerna.

Behovet av s a m v e r k a n på länsplanet avser främst tre uppgifter: allmän kontaktfunktion, referensgrupp till kulturnämndcn samt sam- ordning av arrangemang- och turnéverksamhet. Visst stöd till det lokala

Prop. 1974: 28 223

publikarbetet kan också behöva ges från länsplanet. Samordningen av arrangemang- och turnévcrksamhet kan bli mera omfattande än på lokal nivå. Den bör ske på ett tidigt planeringsstadium och bl.a. syfta till att eftersatta konst- och verksamhetsområden och eftersatta läns— delar blir tillgodosedda. Avsikten är inte att samordna verksamhetens innehåll eller att tvinga på länsinstitutionerna en viss verksamhetsplan. De arrangerande uppgifterna bör helt handhas av lokalt förankrade organ.

Utformningen av samarbetet får lösas med hänsyn till de skiftande förhållanden som råder i olika län. Kulturrådet bedömer dock skillna- derna mellan länen som generellt sett mindre än skillnaden mellan pri- märkommunerna. Rådet rekommenderar ett formellt uppbyggt samar- betsorgan även på länsplanet. I många fall kommer det att vara natur- ligt att låta länsbildningsförbunden vara detta organ. Det förutsätter dock att förbunden breddar sin bas från att omfatta studieförbund, folk- högskola och länsbibliotek till att också omfatta andra intressenter. Statliga organ, landsting och kommunförbundets länsavdelningar bör av formella skäl stå utanför och i stället upprätthålla nära kontakter med samarbetsorganet.

Det regionala samarbetsorganet behöver viss personal. Kanslisamver- kan med landstingens kulturnämnder kan tänkas. Samarbetsorganet får också förutsättas överta de funktioner som de regionala intendenterna hos Svenska riksteatern, Institutet för rikskonserter och statens för- söksverksamhet med riksutställningar nu har. Statsbidrag bör utgå till de regionala samordningsfunktionerna.

Ledamoten Enqvist anför i sin reservation att det är principiellt fel- aktigt att lägga samarbetsfunktionen på länsbildningsförbunden som redan har andra kulturpolitiska uppgifter.

21.3. Remissyttranden

En rad remissinstanser noterar med tillfredsställelse att kulturrådet inte lägger fram några förslag till regional kulturorganisation utan be- traktar utformningen av den som en regional uppgift. Remissinstanserna understryker också rådets markering av de regionala skillnaderna.

Några remissinstanser avger h e 1 h e t 5 o m (] 6 m e 11 om kulturrå- dets synpunkter. Statskontoret och TCO har inget att erinra mot dessa. Bl.a. Svenska riksteatern anser att de inte utgör tillräckligt underlag för ställningstagande.

En rad remissinstanser bl.a. SÖ, teater- och musikrådet, några läns- styrelser, ett tiotal kommuner, ett tiotal landsting, MUS 65, ett par stu- dieförbund, TCO, LO och Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker att lä n e n väljs som geografiskt område för den regionala kulturorganisa— tionen. ABF accepterar kulturrådets skäl men anser att många län är

Prop. 1974: 28 224

för små. Länsberedningen finner det tillfredsställande att kulturrådet inte föreslagit någon ändring av nuvarande regionala indelning.

Några remissinstanser finner det nödvändigt med anpassning till ak- tuella förhållanden inom kulturområdet.

Landstingsförbundet anser att den institutionella verksamheten'inte är beroende av en länsbegränsning utan kan bedrivas inom och utanför ' hemlänen. Existerande geografiska gränser får inte medföra att utveck- lingen av kulturpolitiken förhindras. Förbundet anser också att det i framtiden kan vara möjligt att arbeta med andra enheter än de nuva- rande länen. Nuvarande samarbetet mellan län och kommuner bör där- för utvecklas. Bl. a. några kommuner uttrycker liknande åsikter.

I flera remissyttranden pekas på de särskilda problem som kan uppstå vid en regionalisering av kulturverksamheten i de' tre storstadsregio- nerna.

Några remissinstanser avstyrker en på länen baserad regional kultur- organisation.

Enligt RRV medför en sådan likformig uppbyggnad i hela landet att vissa län blir för små för att erbjuda underlag för en kulturinstitution och vissa blir för stora enheter när det gäller kulturaktiviteter som förut— sätter närhet och lättillgänglighet. RRV föreslår en i huvudsak på kom- munerna baserad kulturverksamhet kompletterad med statliga insatser av rikskaraktär.

Institutet för rikskonserter vill åtminstone under ett övergångsske- de utgå från sin egen nuvarande regionalaorganisation som i stort sett sammanfaller med regionmusikens och Sveriges Radios organisation. Detta skulle innebära "att man får åtta regioner i stället för 24.

Några remissinstanser berör frågan om lä n s s t y r e l s e r n a s 0 c h a n (1 r a s t a tl i g a o r g a n s uppgifter i den regionala kulturverk- samheten. Man finner det naturligt att det politiska ansvaret för kultur- frågorna inte läggs på länsstyrelserna. I flera yttranden understryks att de statliga organen dock har vissa uppgifter.

Länsberedningen instämmer i kulturrådets bedömning av att länssty- relserna har ett visst ansvar att se till att det finns god tillgång till kul- turella aktiviteter, eftersom det får anses vara en del av samhällets re— gionalpolitik. Det får anses följdriktigt att det organ som har ansvaret för samordningen mellan olika regionalpolitiska insatser får yttranderätt när det gäller regionala kulturinstitutioners lokalisering och dimensio- nering.

Länsskolnämnderna i Uppsala och Jönköpings län anser att länsskol—. nämnderna måste få spela en betydligt aktivare roll vid utbyggnaden av den framtida kulturorganisationen än vad kulturrådet anför.

Flertalet remissinstanser som yttrar sig om '1 a n d 5 tin g e n 5 r o 11 i den regionala kulturverksamheten är positiva till att landstingen får det politiska ansvaret för samhällsstödet till kulturverksamhet på läns- planet.

Prop. 1974: 28 225

Landstingsförbundet ansluter sig till kulturrådets syn. Förbundet konstaterar att kulturfrågorna faller inom ramen för kommunallagarnas allmänna kompetensbestämmelser, vilket medför att staten saknar skäl att detaljreglera denna verksamhetssektor. Därigenom saknas också mo- tiv för att kulturfrågorna läggs under statliga kontrollorgan på andra nivåer än den centrala. Den naturliga "basen för samordnande och priori- terande insatser på den regionala nivån är enligt förbundet landstingen, inte minst med tanke på att landstingens stöd till skilda verksamheter inom kultur och folkbildning har gamla traditioner. Skillnaden mot tidi- gare skulle bli att kulturverksamheten nu ingår i en mera målmedveten politik för jämlikhet, bättre samhällsmiljö och ökat innehåll i den re- gionala servicen åt länsinvånarna. Förbundet anser inte att det förhål- landet att flera olika utredningar f.n. behandlar frågor som rör kompe— tensförhållandena och ansvarsfördelning inom olika samhällsverksam- heter bör hindra att kulturverksamhetens organisation övervägs särskilt.

Bl.a. Folkbildningsförbundet och flera studieförbund anser att lands- tingen skall ha det politiska och ekonomiska ansvaret men endast undan- tagsvis verka som förmedlare och arrangör av kulturaktiviteter. De sist- nämnda uppgifterna bör åvila institutioner och organisationer.

Vissa remissinstanser pekar på de risker som kan ligga i en oklar kompetensfördelning mellan kommun och landsting. Länsberedningen finner det riktigt att planering, beslutsfattande och verkställighet så långt som möjligt förläggs till lokal nivå. Kommunerna bör således även i framtiden bära ett huvudansvar för kulturpolitikens utformning och för kulturaktiviteternas spridning till olika grupper i samhället. Försla— get att landstingen skall ha det politiska ansvaret för samhällsstödet till kulturverksamhet på länsplanet kan enligt beredningen medföra risker för kompetenstvistcr. En negativ konsekvens skulle kunna bli att ingen part känner fullt ansvar för kulturområdet. Beredningen pekar på möj- ligheten av en utbyggd interkommunal samverkan. Den skulle medföra bättre möjligheter att anpassa organisationen oberoende av nuvarande länsgränser. Ett primär-kommunalt huvudmannaskap även för länsinsti- tutioner skulle enligt beredningen vara en möjlighet. En förutsättning är emellertid att värdkommunen kompenseras ekonomiskt för det åta- gande som avser engagemanget utöver vad som kan anses motiverat för den egna kommunens invånare.

Att landstingens politiska ansvar inte får innebära en överordnad ställning i förhållande till kommunerna betonas i de flesta remissvar som berör frågan om den regionala kulturorganisationen.

Kulturrådet rekommenderar att ansvaret för länsinstitutionerna under en övergångsperiod delas mellan landstinget resp. institutionens hem- kommun och föreningslivet. Endast några få remissinstanser uttalar sig direkt i denna fråga. Uppfattningarna går här isär.

Svenska riksteatern anser att landsting, institutionens hemkommun

Prop. 1974: 28 226

och föreningslivet inte bara övergångsvis utan även på sikt skall dela ansvaret för länsinstitutionerna.

Teater— och musikrådet ser en viss fara i ett alltför komplicerat orga- nisationsmönster och förordar en noggrann analys innan principerna för länsinstitutionernas arbete låses.

Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Västmanlands län och Västerås kommun anser att huvudmannaskapet för regionalt arbetande och stödda institutioner kan ligga kvar hos en primärkommun. Beträf— fande länsbiblioteken understryker Svenska kommunförbundet att det saknas anledning att ändra huvudmannaskapet.

Några remissinstanser uppehåller sig kring frågan om vilken roll Svenska kommunförbundets länsavdelningar bör ha i den regionala kulturverksamheten. Meningarna är.delade om det är principiellt riktigt att tilldela kommunförbundets länsavdelningar den av kulturrådet föreslagna rollen.

Många remissinstanser berör allmänt b c h 0 v e t a v r e g i o n al t sa m a r b e te. Så gott som samtliga anser liksom kulturrådet att det föreligger ett sådant behov. Remissinstanserna utvecklar däremot i all- mänhet inte närmare sin syn på samarbetets omfattning och funktioner. Remissinstanserna drar olika slutsatser i fråga om den organisatoriska lösningen. Endast ett par remissinstanser ifrågasätter samarbetsbehovet.

När det gäller formerna för det regionala samarbetet redovisar re— missinstanserna en lång rad skilda nyanser i uppfattningen. Remissvaren kan emellertid sammanföras .i några huvudgrupper.

En grupp av remissinstanser med bl. a. länsstyrelsen t' Norrbottens län och MUS 65 stöder kulturrådets uppfattning att man genom ett bred- dat länsbildningsförbund får ett lämpligt formellt uppbyggt samarbets— organ.

En andra grupp med bl.a. länsstyrelsen i Gotlands län vill bredda länsbildningsförbundet ännu mer än kulturrådet rekommenderar.

En tredje grupp med bl. a. Folkbildningsförbtmdet och en rad studie— förbund stöder också tanken på att länsbildningsförbunden skall utgöra samarbetsorgan men vill inte 'bredda förbundens bas utöver den nuva- rande.

Att folkbildningsförbundet och vissa studieförbund avvisar en orga- nisatorisk förändring av länsbildningsförbunden innebär emellertid inte att man är negativ till samarbete med andra parter. Folkbildningsför- bundet, Nykterhetsrörelsens bildningswrksamhet och T BV nämner länsbildningsförbundens ämneskommittecr som lämpliga samarbetsfor- mer med övriga parter och ABF nämner årliga länskonferenser, tillhan— dahållande av tjänster samt olika direkta överläggningar med skilda intressenter. ABF konstaterar att länsbildningsförbundens samordnings- och samrådsuppgifter enbart bör ha en teknisk karaktär.

En fjärde grupp remissinstanser anser att ett informellt samarbete är

Prop. 1974: 28 227

tillräckligt. Dessa vill i allmänhet lägga ansvaret för att samarbete kommer till stånd hos landstingens kulturnämnder. Hit hör bl.a. Svenska kommunförbundet, ett tiotal kommuner, nägra landsting, Svenska tea- terförbundet, centrumbildningarna i gemensamt yttrande och Moderata ungdomsförbundet.

En femte grupp remissinstanser med bl.a. Landstingsförbundet och några landsting vill helt lämna frågan om samarbetsformerna till regio- nalt avgörande.

Ett fåtal remissinstanser berör förslaget om ett regionalt övertagande av de uppgifter som Svenska riksteaterns, Institutets för rikskonserter och riksutställningars r e g i o ni nt e n d e nte r nu svarar för.

Folkbildningsförbundet, N ykterhetsrörelsens bildningsverksamhet och Studieförbundet Medborgarskolan tillstyrker förslaget. Jönköpings läns hembygdsförbund, Hallands museiförening, Föreningen Heimbygda och Västerbottens museum är också positiva till förslaget men anser att funktionerna då skall föras över till motsvarande länsinstitutioner och inte till ett regionalt samarbetsorgan.

IQ IJ OO

Prop. 1974: 28

22. Den centrala kulturorganisationen 22.1 Nuläge '

Inom Kungl. Maj:ts kansli handläggs kulturärenden inom ut- bildningsdepartementets kulturenhet. Kulturenhetens arbetsområde inne- fattar frågor rörande konst, litteratur, musik, teater, film, arkiv, museer, kulturminnesvård, folkbibliotek, föreläsningsverksamhet och vissa andra folkbildningsfrågor, ungdomsverksamhet, nykterhetsupplysning, högre utbildning inom kulturområdet samt radio- och TV-frågor.

En översikt över statliga förvaltningsorgan inom kulturområdet har gett i det föregående (2). I det följande behandlas endast de organ som berörs av föreliggande utredningsförslag. '

Riksantikvarieämbetet är central myndighet för ärenden om forn- och kulturminnesvård. Ämbetet är tillsynsmyndighet för lands—' antikvarieorganisationen. Chef för ämbetet och statens historiska mu- seum är riksantikvarien. Sedan år 1966 leds museets arbete av en museidirektör. Medelhavsmuseet står under inseende av riksantikvarie- ämbetet. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens förvaltningsut- skott har hand om vissa uppgifter för ämbetet och de båda museerna, bl.a. att inge anslagsframställningar och tillsätta vissa tjänster.

Inom riksantikvarieämbetet finns två avdelningar, fornminnesavdel- ningen och byggnadsminnesavdelningen. Till ämbetet är vidare proviso- riskt knuten en kulturhistorisk byrå, som förts över från byggnadssty- relsen i samband med dess omorganisation. För riksantikvarieämbetet och statens historiska museum gemensamt finns fem avdelningar, näm— ligen en för administrativa och kamerala frågor, en för bibliotek samt akt- och bildarkiv, en för tekniska frågor, en för pedagogiska frågor och en för tillsynen över landsantikvarieorganisationen.

R i k s a r k iv e t utövar högsta inseendct över det offentliga arkiv- väsendet samt är chefsmyndighet för landsarkiven. I riksarkivets upp- gifter ingår att vara arkivdepå och att främja vetenskaplig forskning. Riksarkivet skall bl. a. verka för en tidsenlig organisation och utveck- ling av arkivväsendet. Riksarkivet har skyldighet att bistå statsägda bo- lag, kommunala myndigheter och enskilda rned råd och anvisningar i arkivfrågor. Chef för riksarkivet är en riksarkivarie. Inom riksarkivet finns två byråer, en administrativ avdelning och en fristående heraldisk sektion. Till den heraldiska sektionen är knuten statens heraldiska nämnd. Till riksarkivet är vidare knuten en nämnd för enskilda arkiv. Nämnden för enskilda arkiv har bl. a. till uppgift att fördela det stat- liga stödet till folkrörelsearkiven.

Teater- och musikrådet är tillsynsmyndighet över det stats- understödda teaterväsendet, det statsunderstödda musikväsendet, statens

Prop. 1974: 28 229

scenskolor oeh statens dansskola. Rådet skall främja samordning samt planerings- och utvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde. Vidare skall det granska och avge utlåtande över förslag till anslagsframställ- ningar som faller inom rådets verksamhetsområde samt biträda med råd och anvisningar i frågor om upprättande av förslagen.

Rådet har att tillse att utbildningen vid statens scenskolor och statens dansskola i fråga om innehåll och metoder fortlöpande förnyas, utveck- las och förbättras. Enligt särskilda föreskrifter fördelar och betalar rådet ut statsbidrag till olika teater- och musikändamål.

Rådet består av ordförande och tio andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj:t. Ett särskilt kansli är knutet till rådet med en direktör som chef.

Tidskriftsnämnden prövar frågor om stöd till kulturtidskrifter och ideella tidskrifter. Nämnden består av ordförande och sex andra ledamöter som alla utses av Kungl. Maj:t. Hos nämnden finns en sek- reterare.

S Ö har inseende över bl. a. det allmänna folkbildningsväsendet, inne- fattande folkhögskolor, folkbibliotek och det fria folkbildningsarbetet.

En särskild enhet —— bibliotekssektionen ingående i byrå V 1 inom undervisningsavdelningen för vuxenutbildning (V) handhar frågor om bl.a. kommunala bibliotek, läns- och landsbibliotek och lånecentraler. Sektionen samverkar med andra myndigheter om bibliotek inom krigs— makten, mentalsjukvården och kriminalvården. Vidare medverkar sek- tionen i regional och lokal planering och utveckling av bibliotek. Bland uppgifterna i övrigt märks informations— och publikationsverksamhet samt frågor rörande Bibliotekstjänst AB och samarbete mellan olika bibliotek. Inom byrå V 1 handläggs även ärenden rörande bidrag till föreläsningsverksamhet, speciella folkbildningsåtgärder och de handikap— pades kulturella verksamhet.

22.2. Kulturrådet 22.2.1 Motiv för förändringar

Kulturrådet konstaterar att det i dag under utbildningsdepartemcntet saknas ett organ som har att ge statsmakterna underlag för beslut om mål för den statliga kulturpolitiken och förslag till åtgärder för att rea— lisera dessa. Som en följd härav är inte heller långtidsplaneringen särskilt väl utbyggd inom området. Den organisatoriska splittringen inom den statliga kulturadministrationen är stor. Existerande organ har i de flesta fall snävt sektorsinriktade uppgifter. F.n. redovisas i statsverksproposi- tionen anslagsframställningar från ca 50 myndigheter och institutioner på detta område. Därutöver prövar Kungl. Maj:t fortlöpande ett stort antal ansökningar om medel ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål och ur behållningen av särskilda lotterimedel.

Prop. 1974: 28 230

I viss utsträckning har Kungl. Maj:t delegerat fördelningen av vissa anslagssummor till i första hand teater- och musikrådet.

22.2.2. Strukturen på den centrala kulturadministrationen

Då avsevärt ökade uppgifter under 1970-talet kommit att läggas på utbildningsdepartementet föreslår kulturrådet att ett n y tt d e p a r - temen t för kultur-, idrotts- och ungdomsfrågor inrättas.

Kulturrådet föreslår att ett nytt organ, d e t 11 y a k ul tu r r å (] e t, inrättas som ett centralt organ närmast under det ansvariga departe- mentet.

Som motiv för förslaget anförs i första hand att ett sådant organ skul- le öka insynen och inflytandet från bl. a. folkrörelser, kulturarbetaror-ga- nisationer och kommunrepresentanter.

Det nya kulturrådet föreslås få ett allmänt ansvar för den statliga kulturpolitiken och ha till uppgift att fortlöpande göra övergripande be- dömningar av vidtagna åtgärder. Rådet föreslås på ett motsvarande sätt som teater— och musikrådet vara ett serviceorgan, som biträder statsmak- terna i kulturpolitiska frågor och lämnar råd och stöd till landsting, kom- muner och organisationer. Däremot avses det nya kulturrådet inte direkt svara för den berörda verksamheten eller för tjänstetillsättningar.

Det nya kulturrådet föreslås få ett allmänt ansvar för utvecklingen av samhällets insatser inom hela kulturområdet. Det direkta ansvaret för t.ex. anslagsfrågor bör dock begränsas till följande sektorer, nämligen teater, musik, dans, film, litteratur (däribland folkbiblioteken), konst, museer och utställningsverksamhet.

Vad gäller sektorer utanför det nya kulturrådets direkta ansvarsom- råde föreslår kulturrådet att riksantikvarieämbetet förblir central myn- dighet för fornminnes- och byggnadsminnesvård.

Arkivväsendet faller utanför rådets direkta ansvarsområde, efter- som det inte finns något starkt behov av nära samarbete mellan arkiven och övriga kultursektorer.

Ledningen för arkivväsendet bör ordnas så att organisationen bättre än nu ansluter sig till vad som gäller för kulturområdet i övrigt. Rådet anser det lämpligt med en för hela det statliga arkivväsendet gemensam styrelse. Till arkivväsendet hänför rådet då, förutom riksarkivet och landsarkiven, dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv liksom svenskt biografiskt lexikon. Styrelsen bör kunna göra ekonomiska av- vägningar inom arkivområdet och förbättra kontakterna mellan det stat- liga arkivväsendet, å ena sidan, och förvaltningen, rättsväsendet, de cent- rala kommunala samarbetsorganen och folkrörelserna, å andra sidan. I den nya styrelsen bör ingå representanter för här nämnda intressen. Frågan om en gemensam styrelse för det statliga arkivväsendet bör ut- redas av riksarkivet i samråd med berörda arkivinstitutioner.

Prop. 1974: 28 231

SÖ föreslås i fråga om stödet till fo l kbild n in gen behålla an- svaret för studiecirkelhidraget och bidrag till folkbildningsorganisatio- nerna. Däremot föreslås att ansvaret för föreläsningsbidraget, omvand- lat till arrangemangsbidrag, förs över till det nya kulturrådet. Även an- svaret för vissa delar av stödet till de handikappades kulturella verk- samhet bör föras över till det nya organet.

Frågan om tillsynen över den statliga utbildningen inom kul- tu rområdet bör lösas i samband med ställningstagandet till förslag från 1968 års utbildningsutredning (U 68). Den konstnärliga utbildning- ens särart i förhållande till andra grenar av utbildningsväsendet under- stryks av kulturrådet som därför anser at-t det nya kulturrådet bör ha in- flytande över dimensionering och uppläggning av den konstnärliga utbildningen samt initieringen av nya utbildningsvägar.

Ingen ändring föreslås ske av Sveriges Radios ställning. Press— stödsnämnden föreslås även i fortsättningen lyda direkt under Kungl. Maj:t.

Kulturrådet föreslår att en inordning av frågor om st öd till s a 111 l i n g 5 l 0 k a l. e r övervägs i samband med beredningen av sam— lingslokalutredningens och kulturrådets betänkanden.

Kulturrådet anser det angeläget att ansvarsfördelningen på myndig- hetsnivå för ungdomsfrågorna blir klarare än den f.n. är. I sam- band med att denna fråga övervägs bör formerna för den nödvändiga samverkan mellan den myndighet som får ansvaret för ungdomsfrågorna och det nya kulturrådet studeras.

Vad beträffar akademiernas myndighetsfunktioner före- slås att den statliga regleringen av akademiernas verksamhet och tjänste- befattningar avvecklas. Staten förutsätts efter avvecklingen ge ett eko-

nomiskt stöd, som ger akademierna möjligheter att bedriva en fri verk- samhet.

22.2.3. Det nya kulturrådets ansvarsområde

Det nya kulturrådet föreslås handha åtgärder rörande statsunderstödd teater-, musik- och dansverksamhet. Utbildning inom dessa sektorer föreslås dock bli undantagen från rådets ansvarsområde. Med detta undantag föreslås således teater- och musikrådets uppgifter inom nämn- da sektorer bli överförda till det nya kulturrådet. Även filmområdet bör innefattas i det direkta ansvarsområdet. En närmare precisering av in- satserna inom filmsektorn kan dock inte göras förrän i samband med att ställning tas till filmutredningens förslag. Det nya kulturrådet före- slås vidare få ansvaret för bidragsgivning och rådgivning till lokal och regional biblioteksverksamhct. Ansvaret för de ärenden som nu hand— läggs inom SÖ:s bibliotekssektion bör därför läggas på det nya or- ganet. Även andra åtgärder på litteraturområdct bör det nya orga-

Prop. 1974: 28 ' 232

net få ansvar för. Åtgärdernas karaktär blir i första hand beroende av beslut med anledning av litteraturutredningens förslag. Vidare bör handläggningen av tidskriftsstödct överföras från tidskriftsnämnden till det nya kulturrådet. Någon förändring av administrationen av presstö- det föreslås inte.

I det nya kulturrådets ansvarsområde föreslås även ingå konst, museer och utställningsverksamhet.

22.2.4. Det nya kulturrådets uppgifter

Det nya kulturrådets uppgifter bör härledas ur de mål som bör ställas upp för det kulturpolitiska arbetet. På grundval av dessa bör det nya kulturrådet som ett första led i arbetet utforma operationella mål för de statliga insatserna. En annan uppgift blir att medverka i de successiva förändringarna av de långsiktiga målen för samhällets kulturpolitik. Vi- dare bör det nya kulturrådet medverka i en långtidsplanering av de statliga insatserna. Planeringen skall avse de ekonomiska och organisa- toriska aspekterna, inte kulturverksamhetens form och innehåll.

Det nya kulturrådets allmänna verksamhet bör vara inriktad på råd- givning och utredning. Rådet bör yttra sig över anslagsframställningar från institutioner och andra organ inom det direkta ansvarsområdet och göra en samlad avvägning av de anspråk som ställs på statliga medel inom dessa sektorer. En central uppgift för det nya kulturrådet blir att fungera som remissinstans.

Rådet bör även svara för viss fördelning av statsbidrag. Det bör sam- arbeta med centrala organ och institutioner inom kulturområdet. Rådet bör vara tillsynsmyndighet för Riksteatern, Rikskonserter och Riksut- ställningar, de statliga teatrarna och museerna.

Kulturrådet anser att det nya kulturrådet även bör samarbeta med myndigheter m.m. utanför det egentliga kulturområdet, t. ex. med SÖ i frågor som rör insatser för den fria kollektiva skapande verksamhe- ten samt olika former av kulturell verksamhet inom skolan.

Rådet förutsätts samverka med organ inom ungdoms- och idrottsom- rådena men också med organ inom t.ex. det sociala området.

Den framtida kulturpolitiken förutsätter en nära samverkan mellan stat, landsting och kommuner. Inga förslag har lagts fram som formellt gör kulturinsatserna till åligganden för kommuner och landsting. Ett nära samarbete mellan det statliga organet och Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet blir därför angeläget.

Rådet föreslås också ha nära kontakter med bl.a. folkbildningens och arbetsmarknadens organisationer. Det bör också ha kontakt med insti— tutioner som sysslar med forskning inom kulturområdet.

Det nya kulturrådet bör följa utvecklingen inom den privat drivna delen av kulturområdet och i sina bedömningar och förslag till statliga

Prop. 1974: 28 233

åtgärder utgå från situationen på kulturområdet som helhet. Rådet bör även svara för viss informationsverksamhet av praktiskt samordnande slag i kulturpolitiska frågor. Det nya kulturrådet föreslås bli represen- terat i organet för samlingslokalsstöd. Vissa samlingslokalsärenden bör dessutom remitteras till det nya kulturrådet.

22.25. Det nya kulturrådets sammansättning och organisation

Det nya kulturorganet bör med hänsyn till det övergripande ansvaret ha förankring i olika intresseområden. Därigenom skapas de nödvän— diga kontakterna utanför kulturområdet för stöd och impulser från olika delar av samhällslivet.

Det nya kulturrådet föreslås bestå av en styrelse (kulturrådet), tre nä-mnder samt ett ka-nsli. Styrelsen föreslås få femton ledamöter. Leda- möterna bör utses av Kungl. Maj:t med utgångspunkt bl.a. i att de vik- tigaste intresseområdena blir företrädda. Styrelsen föreslås få följande sammansättning: ordförande, sju ledamöter med bred samhällsoriente- ring och allmänt god kännedom om kulturområdets förhållanden, en ledamot som företräder landstingen, två ledamöter som företräder lön- tagarorganisationerna, en ledamot som företräder kulturarbetarorganisa- tionerna, en ledamot som företräder folkbildningsorganisationerna samt en ledamot som företräder radio och television (radiochefen).

Ordförandeskapet i styrelsen bör inte förenas med befattningen som chef för rådets kansli. Ledamöterna i styrelsen bör utses för tre år med möjlighet till omförordnande i allmänhet endast en gång.

Rådets styrelse föreslås avgöra frågor av större betydelse. Rådet bör vidare avgöra frågor som inte hör till någon nämnd eller som är gemen— samma för flera nämnder.

Det nya organet föreslås få tre nämnder med följande ansvarsområ- den, nämligen en nämnd för teater, dans, film och musik, en nämnd för litteratur och bibliotek, samt en nämnd för konst, museer och ut- ställningar. Varje nämnd föreslås bestå av tio ledamöter företrädande en allsidig kunskap inom resp. nämnds ämnesområden. Ledamöterna utses av Kungl. Maj:t, hälften av antalet efter förslag av styrelsen. Nämnderna föreslås ha självständig beslutanderätt inom ramen för de bestämmelser Kungl. Maj :t eller styrelsen beslutar om.

Nämnderna bör allsidigt bevaka utvecklingen inom sina ämnesområ- den och ta initiativ till insatser. Särskilda arbetsgrupper bör tillsättas för frågor som är gemensamma för olika sektorer, men som inte uteslutan- de bör behandlas av styrelsen.

Kansliet bör organiseras som en projektorganisation där personalre- surserna primärt förs till särskilda basenheter för utredningar, planering, information och administration. Den fasta personalen förutsätts inled- ningsvis vara förhållandevis liten och medel för att anställa tillfällig ex-

Prop. 1974: 28 234

pertis och att beställa utredningar förutsätts stå till förfogande. Det nya kulturrådet föreslås överta personal vid teater- och musikrådet och vid SÖ:s bibliotekssektion.

Kulturrådet föreslår att det nya kulturrådet inleder sin verksamhet under senare hälften av år l974. Teater- och musikrådet, SÖ:s biblio- tekssektion och tidskriftsnämnden bör då samtidigt upphöra.

22.3. Remissyttranden över kulturrådets betänkande

Den helt övervägande delen av remissinstanserna avstyrker kulturrå- dets förslag att ett särskilt departement för bl. a. kulturärenden inrättas. I flera av remissvaren hänvisas till att sambandet mellan utbild- ningsväsendet och kulturområdet i övrigt är så starkt att handläggningen av kulturfrågor bör bibehållas inom utbildningsdepartementet.

Kulturrådets förslag att inrätta ett nytt kulturråd får ett positivt mottagande av flertalet remissinstanser. Statskontoret, RRV, teater- och musikrådet, statens ltandikappråd, länsstyrelserna i Stockholms, Upp- sala, Jönköpings, Blekinge, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar- bergs och Jämtlands län, Svenska konununförbundet, Landstingsförbun- det, Svenska museiförmzingen, Konstfrt'imjantlet, Institutet för rikskon- serter, Dramatiska teatern, Svenska riksteatern, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, TCO, SA CO, LO, Sveriges författarförbund, Konstnärer- nas riksorganisation, Svenska musikerförbundet, Landsantikvarieorga- nisationer/tas samarbetsråd, Svenska kyrkans kulturinstitut, Svenska riksbyggen och [Moderata samlingspartiets kvinnoförbund tillstyrker förslaget at-t ett nytt kulturråd inrättas.

Statskontoret framhåller att den utveckling som pågått under de se- nastc åren inom kulturområdet kräver att ett centralt organ tillkommer som får planerande och beredande arbetsuppgifter. Det nya kulturrådet ger bättre förutsättningar att långsiktigt planera de statliga insatserna.

Teater- och musikrådet betonar vikten av att det nya kulturrådet både blir serviceinriktat och får möjligheter att aktivt verka för genomföran- det av den nya kulturpolitiken.

ABF biträder i huvudsak förslaget om ett nytt kulturråd, men ifråga- sätter om inte detta organ bör ges funktionen av förvaltningsmyndig— het för att undvika att en rad ärenden av administrativ att får hän- skjutas till regeringen för avgörande.

Vissa remissorgan uttrycker tveksamhet mot inrättandet av det nya kulturrådet. Det gäller bl. a. SÖ, länsstyrelsen i Södermanlands län och Stockholms kommun.

SÖ instämmer i kulturrådets synpunkter att det finns behov av samordning och samplanering på central nivå. SÖ är däremot myc- ket tveksam till inrättandet av det föreslagna nya kulturrådet. Enligt SÖ:s mening föreligger risk att förekomsten av ett sådant organ skulle

Prop. 1974: 28 235

avgränsa uppfattningen av vad som är kultur till att gälla i huvudsak det traditionella estetiska området.

Även länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Älvsborgs och Skara- borgs län, Akademien- för de fria konsterna, Sveriges Radio, Svenska filminstitutet, Studieförbundet Aledborgarskolan, Svenska teaterförbun- det, Svenska regissörsföreningen och Moderata ungdomsförbundet av- styrker eller ställer sig avvisande till förslaget.

Bland de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget angående k u 1 t u r min n e s v ä r (1 e n uttalar bl. a. Hallands museiförening och Föreningen Heimbygda att även kulturminnesvården bör ingå i den centrala kulturorganisationen i en nämnd för museer, kulturminnes- vård och arkiv.

Frågan om en gemensam styrelse för arkivväsendet behandlas i första hand av organen inom arkivområdet.

Riksarkivet och dialekt- och ortnamnsarkiven. samt svenskt visarkiv stöder rådets uppfattning att arkivväsendet inte bör inordnas under det nya kulturrådet. Motsatt uppfattning hyser Stiftelsen Arbetarrörelsens arkiv och Folkrörelsernas arkivförbund, som framhåller, att kulturrå- dets bcdömning, att det inte föreligger något 'behov av nära samarbete mellan arkiven och övriga kultursektorer, är felaktig. Enligt arkivför- bundet bör man ompröva förutsättningarna för att inordna arkivsek- torn undcr kulturrådet.

Riksarkivet accepterar tanken på en gemensam styrelse och är berett att utreda frågan om en förändrad ledningsorganisation. Riksarkivet har inte heller för egen del något att erinra mot den i betänkandet föreslagna omfattningen av den planerade styrelsen, därest en sådan lösning skulle bedömas praktisk. Även statskontoret biträder rådets förslag om en översyn av ledningsorganisationen för arkivväsendet. I sammanhanget bör institutionstillhörigheten för frågor som gäller arkivering av ljud- och bildband uppmärksammas. .

Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv framhåller den principiella skillnaden mellan dem och arkivstatens arkiv och menar att deras nuvarande organisation bör bestå, även om det nya kulturrådet och en särskild styrelse för riksarkivet och landsarkiven kommer till stånd. Om det däremot inte skulle visa sig vara möjligt, bör dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv, samlade under någon nämnd eller dylikt, underordnas _den nya styrelsen.

Enligt krigsarkivet föreligger visserligen ett samband mellan de upp- räknade myndigheterna men knappast av den betydelse att det skulle motivera en sammanföring under en gemensam styrelse. Det synes inte rationellt att pröva anslagsbehoven för så disparata myndigheter i en nyskapad styrelse. Krigsarkivet avstyrker därför förslaget om en gemen- sam styrelse. Krigsarkivet menar att under alla förhållanden bör den framtida organisationen av arkivväsendet prövas först sedan den av-ar-

Prop. 1974: 28 236

kivet i annat sammanhang föreslagna utredningen rörande hela arkiv- väsendet genomförts.

Stiftelsen Arbetarrörelsens arkiv förutsätter att, om den av rådet före- slagna arkivstyrelsen kommer till stånd, styrelsens roll kommer att be- gränsas till att ge service och att fungera som samarbetsorgan. '

Några remissinstanser berör frågan om folkbildningsverksam- hetens placering och meningarna är något delade.

SÖ avstyrker förslaget att vissa delar av folkbildningsve'rksamheten, såsom tillsynen över det föreslagna bidraget till kulturarrangemang och genomförandet av försöksverksamheten med ett nytt aktivitetsbidrag, förs över till det nya kulturrådet. '

Däremot anser länsstyrelserna i Gotlands, Örebro och Västmanlands län, kulturförvaltningen i Stockholms kommun och SACO att folkbild- ningsfrågorna helt bör överföras till det nya kulturrådet. Man anser det inte vara ändamålsenligt att skilja studieförbundens verksamhetsformer åt.

ABF och Studieförbundet Vuxenskolan tillstyrker att studiecirkelbi- draget ligger kvar inom SÖ:s förvaltningsområde. Förbunden har ingen erinran mot att arrangemangsbidraget och statens stöd till de handikap- pades kulturella verksamhet förs till det nya kulturrådet.

Sveriges Radio utgår ifrån att Sveriges Radios ställning inte påverkas genom tillkomsten av det nya kulturrådet.

Kulturrådets förslag att avskaffa myndighetsfunktionerna för aka- demierna tillstyrks av styrelserepresentationsutredningen och Vitter- hets-, historie- och antikvitetsakademien.

Musikaliska akademiens styrelse har inget att erinra mot kulturrådets förslag att den statliga regleringen av verksamheten upphör. Akade- mins styrelse framhåller att sådana institutioner som inte är av myn- dighetskaraktär och som ägs av eller är knutna till akademier även i fortsättningen "bör ha akademin som huvudman.

Vitterhetsakademien framhåller att akademin även i framtiden kom- mer att vara i behov av den speciella offentligrättsliga ställning akade— min erhållit genom att dess stadgar är fastställda av Kungl. Maj:t.

Kulturrådets förslag till ansvarsområde för det nya kultur- r å d e t tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser däribland teater- och musikrådet och ABF.

Förslagen att inordna teater- och musikområdena i det nya kultur- rådet har inte mött invändningar bland det fåtal remissinstanser som yttrat sig i denna fråga, däribland statskontoret.

Svenska kommunförbundet framhåller att den föreslagna administra- tiva samordningen för olika kulturområden inom det nya kulturrådet in- nebär en mera ändamålsenlig central handläggning av kulturfrågor och bidragsårenden.

SÖ instämmer i att SÖ:s bibliotekssektion bör överflyttas till det nya

Prop. 1974: 28 237

kulturrådet. SÖ betonar behovet av fortsatt samarbete med utbildnings- myndigheter och folkbildningsorganisationer.- Även Svenska kommun- förbundet, Sveriges allmänna biblioteksförening och SACO stöder för- slaget att överflytta bibliotekssektionen till det nya kulturrådet. Stats- kontoret framhåller, samtidigt som man biträder förslaget att överflytta SÖ:s bibliotekssektion till det nya kulturrådet, att formen för den fort- satta rådgivnings- och utredningsverksamhcten på området blir beroende av bl.a. litteraturutredningens förslag.

Generaldirektören :" SÖ och en minoritet i styrelsen har en från majo— riteten i_ styrelsen skiljaktig mening beträffande överförandet av SÖ:s bibliotekssektion till det nya kulturrådet. Generaldirektören betonar bl.a. folkbibliotekens nära samhörighet med folkbildningsarbetet och det na- turliga samspelet mellan folk- och skolbiblioteken.

Sveriges författarförbund är tveksamt om lämpligheten att överföra SÖ:s nuvarande roll på biblioteksområdet till det nya kulturrådet.

Kulturrådets förslag "att överföra tidskriftsnämnden till det nya kul- turrådet biträds av tidskriftsnämnden under förutsättning att en själv- ständigt arbetande nämnd, utsedd av Kungl. Maj:t, även i fortsättningen fattar beslut i tidskriftsfrågor.

I likhet med Svenska kommunförbundet ansluter sig naturhistoriska riksmuseet, styrelsen för Skoklosters slott, Nordiska museet, Svenska museiföreningen och Sveriges arkitekturmuseum till att uppgifterna för det av MUS 65 föreslagna musei- och utställningsrådet inordnas i det nya kulturrådet.

Även MUS 65 ansluter sig till kulturrådets förslag i fråga om inord— nande av musei- och utställningssektorn i kulturrådets ansvarsområde.

Däremot anser statskontoret att skälen för att tilldela det nya kultur— rådet funktionen som central förvaltningsmyndighet för de statliga cen- tralmuseerna inte är tillräckliga. Statskontoret tillstyrker att frågor rörande bildkonsten och dess villkor liksom allmänna frågor om ut- ställningsverksamhet bör föras över till det nya kulturrådet.

Flertalet av remissinstanserna tillstyrker att det nya kulturrådet erhål- ler de u p p g i f t e r som föreslagitas av kulturrådet.

Bland dessa återfinns statskontoret som anser att det slags uppgifter som föreslås för det nya kulturrådet i fråga om planering och samord- ning av samhällets insatser på kulturområdet är väl motiverade.

Även länsstyrelserna i Jönköpings och Kopparbergs län, MUS 65, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbzmdet, Svenska riksteatern och TCO ansluter sig till att det nya kulturrådet tilldelas de föreslagna uppgifterna. '

Då kulturrådet vill tilldela kommunerna ökat ansvar på det kultu- rella området anser RRV att det nya kulturrådets uppgifter så långt möj- ligt bör begränsas till en samordnande funktion.

Prop. 1974: 28 238

Sveriges Radio anser i likhet med Skaraborgs läns landsting, Studie- förbundet Medborgarskolan, Svenska teaterförbundet och Moderata ung- domsförbundet att det nya kulturrådet tilldelas alltför stora och vid— sträckta uppgifter. '

Institutet för rikskonserter understryker behovet av att det nya kul- turrådet erhåller de föreslagna planeringsuppgifterna, särskilt som den fortsatta regionaliseringsprocessen kräver långsiktig planering och sam- ordning inom bl.a. musikområdet.

Det nya kulturrådets uppgift att ha kontakt med utvecklingen utom- lands anser teater— och musikrådet inte vara tillräcklig utan föreslår att uppgiften utvidgas utöver det rent observerande. Rådet föreslår att möj— ligheterna att samordna vissa arbetsuppgifter rörande det internatio- nella kulturella samarbetet närmare utreds. Svenska unescorådet ut— trycker tillfredsställelse över att det nya kulturrådet tilldelas uppgiften att ha kontakt med utvecklingen utomlands.

Institutet för rikskonserter, Svenska riksteatern och Svenska musiker- förbundet instämmer med kulturrådet att det är nödvändigt med en nära kontakt och ett nära samarbete med de centrala kulturinstitutionerna i det utvecklingsarbete som kan komma att ske på kulturområdet.

Liksom statens handikappräd framhåller handikapputredningen att det är viktigt att samhällets samarbete med handikapprörelscn i kultur- politiska frågor ytterligare utvecklas.

UKÄ ser det som värdefullt att en särskild expertgrupp för kultur- forskning tillsätts enligt kulturrådets rekommendationer. I arbetet för kulturpolitikens vidareutveckling bör man kunna dra nytta av de resurser som finns inom universitetsväsendet.

Förslaget att det nya kulturrådet följer utvecklingen och tar erforder- liga initiativ inom den privata delen av kulturområdet mottas positivt av liir-zsstyrelsen i Uppsala län och Konstfrämjandet. ABF framhåller i detta sammanhang att det nya kulturrådet bör ha en viss beredskap för att snabbt kunna föreslå åtgärder då vissa sektorer hotas till sin existens.

Emot förslaget att det nya kulturrådet skall handha viss informa- tionsvcrksamhet har en remissinstans, Institutet för rikskonserter, utta- lat en viss tveksamhet. Rikskonserter, som menar att central informa— tion endast är möjlig i mera principiella sammanhang, anser att infor- malionsverksamhet i stället bör i största utsträckning decentraliseras.

I fråga om handläggning av byggnadsärenden föreslår teater- och musikrådet att det antingen till rådet knyts en lokal- och" utrustnings- programkommitté (LUP-kommitté) för statliga kulturbyggnader eller att samma uppgifter läggs direkt på det nya rådet.

Förslaget om kulturrådets organisation mottas positivt av de flesta instanser. Bl.a. statskontoret och RRV tillstyrker förslaget om att särskilda facknämnder skall fungera som samarbetsorgan med berörda intressenter.

Prop. 1974: 28 239

MUS 65 framhåller att ansvarsuppdelningen mellan ett råd och sär- skilda nämnder är angelägen med hänsyn till verksamhetsområdets om- fattning och natur. Även ABF och Teatrarnas riksförbund stöder tanken på en organisati0n med styrelse och nämnder. Däremot är T eatercentrum och Svenska teaterförbundet kritiska mot den föreslagna organisations- formen. Teatercentrum anser att de olika nämnderna bör vara direkt ansvariga inför departementet. Även Svenska teaterförbundet föredrar separata nämnder framför den av kulturrådet förordade organisations- formen.

LO, statens ungdomsråd, länsstyrelsen i Stockholms län och Konst- främjandet ställer sig avvisande till att betydande delar av det blivande kulturrådets arbete skall delegeras till sektorsinriktade nämnder. LO menar att nämnderna kommer att bli >>tunga» kulturpolitiska instanser medan styrelsen kommer att spela en andrahandsroll. Breddningen av inflytandet för olika intressenter bör skapas på andra vägar än genom nämnder med vidsträckta befogenheter. Statens ungdomsråd anser att huvudansvaret för de uppgifter som åvilar en myndighet skall ligga på dess styrelse.

Svenska filminstitutet finner det anmärkningsvärt att hälften av leda- möterna skall utses efter förslag i rådet. Detta innebär enligt filminsti- tutet en försvagning av det parlamentariska inflytandet.

I fråga om styrelsens sammansättning understryks från olika håll att vissa intreSSen har för liten representation i styrelsen eller att yt- terligare intresseriktningar bör bli företrädda.

Liksom statskontoret anser RRV att det bör övervägas om inte anta- let ledamöter i styrelsen bör bli mindre än 15.

Ett expertbetonat råd är enligt Musikaliska akademiens styrelse att . föredra framför ett parlamentariskt uutse'tt eller på representationsbasis sammansatt stort kulturråd.

Bland de remissinstanser som i stort ansluter sig till förslaget att kul- turrådet bör få femton ledamöter återfinns teater- och musikrådet, ABF och TCO.

Enligt ABF bör alla ledamöter i styrelsen utses bland personer med en bred samhällsorientering och allmän god kännedom om kulturlivets förhållanden men dessutom också med en nära kontakt med de breda bcfolkningsgrupperna i samhället.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbzmdet anser att kom-- munernas resp. landstingens representation måste' bli avsevärt större bl.a. med hänsyn till det ansvar som kommuner resp. landsting kommer att få i att förverkliga den nya kulturpolitiken.

Styrelsen för Sveriges författarfond, musikhögskolan i Stockholm, Akademien för de fria konsterna, Sveriges författarförbund, Musikcen- trum, Konstnärernas riksorganisation, Svenska tonkonstnärs/örbundet, Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, Svenska

Prop. 1974: 28 240

musikerförbundet, Svenska fotografernas förbund, Svenska regissörsför- eningen och Svenska teaterförbundet vänder sig bestämt emot att kul- turarbetarna föreslås bli företrädda av endast en ledamot.

LO, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan och Svenska riksbyggen fram- håller att folkbildningsorganisationerna bör få en större representation i det nya kulturrådet än vad kulturrådet föreslagit.

Beträffande förslaget att en ledamot, nämligen radiochefen, skall fö- reträda radio och television i det nya kulturrådet framhåller Sveriges Radio att det är otillfredsställande för denne att delta i beslut eller re- kommendationer som kommer att beröra andra självständiga kulturin- stitutioners förhållande till Sveriges Radio. I stället bör Sveriges Radio medverka genom sakkunniga representanter för de programproduce- rande enheterna och distrikten. Även teater- och musikrådet, Akade- mien för de fria konsterna och Svenska riksbyggen vänder sig emot förslaget att radiochefen skall ingå i kulturrådet. Teater- och musikrå- det föreslår att en representant för utbildningsväsendet bör ingå i stäl- let för radiochefen.

Nämndernas sammansättning och ansvarsområden dis- kuteras av några remissinstanser.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet önskar bli repre- senterade i de föreslagna specialnämnderna.

Enligt Svenska riksteatern bör nämnderna få en expertbctonad sam- mansättning. I nämnderna bör även företrädare för institutioner och centrumbildningar få plats liksom företrädare för kulturarbetarna.

Vad beträffar nämndernas ansvarsområden anser Svenska riksteatern det vara riktigt att en nämnd skall svara för just teater, dans, film och musik. Institutet för rikskonserter uttalar däremot tveksamhet inför möj- ligheten att på detta sätt tillgodose musiklivets intressen. Institutet anser att det behövs ett bredare rekryterat expertorgan under det nya kultur- rådet. Svenska musikerförbundet instämmer i institutets synpunkter.

En speciell musiknämnd bör enligt Musikaliska akademiens styrelse och KÖRSAM bildas, som på ett kompetent sätt kan handskas med musiklivets olika problem. '

Svenska filminstitutet anser det önskvärt att förslaget om filmens plats inom den centrala organisationen omprövas. Enligt filminstitutet bör massmedier av typen film, TV och andra audivisuella medier föras ihop till ett ansvarsområde.

Operan förordar att området film bör *ingå i nämnden för litteratur och bibliotek.

Tidskriftsnämnden, som anser att beslut i tidskriftsfrågor även i fort— sättningen bör fattas av en särskild nämnd, hävdar att det föreslagna överförandet till kulturrådet endast bör avse prövning av nämndens bud- getförslag och handhavande av nämndens sekretariatsfunktion.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum ifrågasätter om museerna skall ligga inom kulturrådets ansvarsområde.

Prop. 1974: 28 241

22.4. Departementspromemorian om det nya kulturrådets organisation

Promemorian utgår från dels att de centrala uppgifterna på musei- och utställningsområdet inordnas i det nya kulturrådet i de avseenden som kulturrådet avsett i sitt betänkande, dels att de uppgifter som en- ligt MUS 65:s mening därutöver bör handläggas centralt tas om hand på annat sätt, ev. efter ytterligare utredning av det nya kulturrådet.

Beträffande det nya kulturrådets uppgifter förutsätts utbild- ningsfrågorna i avvaktan på remissbehandling och beredning av U 68:s förslag inte ingå på annat sätt än som ett av de områden på vilket det nya rådet följer utvecklingen. Rådet bör dock övergångsvis svara för de uppgifter som teater- och musikrådet nu har på utbildningsfältet.

Samlingslokalsfrågorna föreslås, mot bakgrund av beslut om att dessa frågor skall behandlas inom bostadsstyrelsen av en särskild delegation, inte ingå i det nya rådets uppgifter annat än som ett område för bevak— ning och samarbete.

Det nya kulturrådets uppgifter på biblioteks- och litteraturområdet kan i hög grad komma att påverkas av de förslag som läggs fram av litteraturutredningen. De uppgifter som SÖ:s bibliotekssektion f.n. hand- har föreslås överföras till det nya rådet enligt kulturrådets förslag. Den nuvarande konsulentverksamheten på biblioteksområdet bör på sikt av— vecklas och ersättas med insatser av annat slag. De insatser som andra organ, t. ex. forskningsbiblioteksrådet och Bibliotekstjänst AB, lämpligen kan svara för bör uppmärksammas. Det nya kulturrådet föreslås få resura ser för att i ett övergångsskede svara även för den nuvarande konsulent- verksamheten på biblioteksområdet.

Det samlade ansvaret för statens kulturråds verksamhet föreslås ligga hos styrelsen. Detta innebär att det blir i styrelsen som förverkligan- det av huvudlinjerna i den av statsmakterna beslutade kulturpolitiken skall behandlas. Styrelsen har också det centrala ansvaret för styrelsens och nämndernas gemensamma arbete samt har i övrigt det ledningsan— svar som normalt ankommer på en statlig myndighets styrelse; I utkast till instruktion för statens kulturråd preciseras styrelsens uppgifter.

Nämnderna skall inom sitt verksamhetsområde följa kulturlivets utveckling, villkor och behov samt vidta eller hos styrelsen föreslå de åtgärder som är påkallade eller iövrigt' lämpliga. '

Nämnderna föreslås avgöra de frågor inom sin del av rådets verksam-- hetsområde som inte är av sådan beskaffenhet att prövningen ankom- mer på styrelsen. I övrigt handlägger nämnderna som rådgivande organ frågor som rör nämndens verksamhetsområde.

Arbetsuppgifterna inom kansliet föreslås bli fördelade efter sin art på tre enheter benämnda utredningsenheten, sekretariatsenheten och administrativa enheten.

Uppgifter av konsulen'tkaraktär föreslås inte ingå i det nya kultur-

Prop. 1974: 28 242

rådets uppgifter utan i stället knytas till lämpliga institutioner på kul— turområdet. Teater- och musikrådets konsulent för barnteater föreslås bli knuten till riksteatern. Konsulenterna på folkbiblioteksområdet före- slås tills vidare i ett övergångsskede bli knutna till det nya kulturrådet.

Personalen i det nya kulturrådet har. beräknats behöva uppgå till 40 personer. Härtill skall läggas vissa konsulenter och tillfälligt anställd personal för utredningsarbete. Vid personalberäkningen har hänsyn ta- gits till nuvarande personalresurser i teater- och musikrådet, i SÖ:s bib- liotekssektion och i statliga utredningar på kulturområdet samt till MUS 65:s förslag om ett särskilt centralt organ på musei- och utställningsom- rådet. Med inberäknande av belopp som f. n. står till förfogande i de sammanhang som nyss berörts har anslagsbehovet beräknats till 4 768 000 kr. för nya kulturrådet.

22.5. Remissyttranden över departementspromemorian

Flera remissinstanser har allmänna synpunkter på promemorian om det nya kulturrådets organisation.

Statskontoret, MUS 65, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och TCO ansluter sig i allt väsentligt till de riktlinjer för ad- ministrativa och organisatoriska reformer som dras upp i departements- promemorian. Enligt statskontoret är förslaget om statens kulturråds uppgifter och verksamhetsformer rimligt avvägda med hänsyn till den typ av ärenden det rör.

Svenska kommunförbundet framhåller att det tills vidare är naturligt att inte betra'kta kulturrådets organisation som definitiv.

Studieförbundet Medborgarskolan avstyrker den i promemorian före- slagna organisationsformen för det nya kulturrådet. .

Svenska riksteatern är tveksam inför den uppbyggnad av kulturrådet som föreslås i promemorian. . .

Flertalet remissinstanser behandlar de föreslagna arbetsuppgif- tern a för det nya kulturrådet. .

RRV, SÖ, teater- och musikrådet, Svenska kommunförbundet och ABF avger allmänna synpunkter angående det nya.,kulturrådets uppgif- ter och framtida ställning inom statsförvaltningen. .

Enligt RRV:s uppfattning behövs en ytterligare precisering av rådets arbetsuppgifter då de är alltför omfattande för att de skall kunna: lösas på ett kvalitativt tillfredsställande sätt..RRV framhåller också att rådet bör byggas upp successivt och möjligheter ges till omprioritering mellan " rådets arbetsuppgifter. . . ' .

SÖ betonar att rådets uppgifter ter sig alltför begränsade genom att man valt att låta vissa sektorer falla utanför det nya kulturrådets egent- liga ansvarsområde.

Teater- och musikrådet instämmer i 'att det nya kulturrådet bör utfor-

Prop. 1974: 28 ' 243

mas för uppgiften att vara ett serviceorgan med uppgift att försöka ska- pa ekonomiska och andra förutsättningar att genomföra den beslutade kulturpolitiken. Teater- och musikrådet lägger även stor vikt vid att det nya kulturrådet får reella möjligheter att genom egna medel och egna initiativ successivt realisera den nya kulturpolitiken.

Svenska kommunförbundet ansluter sig i princip till den ytterligare precisering av arbetsuppgifterna som görs i promemorian. Kommunför- bundet är positivt till att rådets verksamhet i första hand skall koncen— treras på uppgiften att vara serviceorgan för statlig kulturpolitik. För- bundet ansluter sig även till den föreslagna fördelningen av arbetsupp— gifterna mellan rådets styrelse, nämnder och kansli.

ABF betonar att förvaltningsuppgifterna bör anförtros åt det nya kul- turrådet medan det politiska ansvaret för den statliga kulturpolitiken bör ligga hos riksdag och regering.

Teater- och musikrådet framhåller än en gång att det är olyckligt att utbildningsfrågorna faller utanför det nya kulturrådets ansvarsområde. ABF ansluter sig däremot till förslaget om övergångslösningar på ut- bildningsområdet.

Beträffande samlingslokalsärendenas handläggning påminner Svenska riksteatern om att organisationen gärna påtar sig den tekniska konsult- verksamheten som kan utgöra underlag för olika beslut i dessa ärenden.

Enligt teater- och musikrådet är det väsentligt att det nya kulturrådet regelmässigt kommer in i granskningen av ansökningar om stöd till tea- ter- och musiklokaler. Likaså anser rådet att det nya kulturrådet bör medverka i utarbetandet av information och normer inom detta om- råde. Detta kan ske genom remisser till kulturrådet som dock enligt teater- och musikrådet inte bör ha egen personal för bedömningen utan biträdas av expertis från Riksteatern och Rikskonserter.

Några remissinstanser berör verksamheten inom SÖ:s bibliotekssek- tion och dess överförande till det nya kulturrådet.

SÖ anser det nödvändigt att rådets uppbyggnad ändras beträffande biblioteksdelen om SÖ:s bibliotekssektion överförs. SÖ har övervägt om inte nämnden för litteratur och bibliotek borde uppdelas på två utSkott. Litteraturutredningens förslag bör emellertid avvaktas innan ställning . tas i denna fråga. SÖ konstaterar vidare med tillfredsställelse att konsu- lentvcrksamheten inom biblioteksområdet föreslås bibehållen. Däremot. anser SÖ att det är varken möjligt eller lämpligt att lägga över några vä- sentliga delar av bibliotekssektionens nuvarande funktioner på forsk- ningsbiblioteksrådet och Bibliotekstjänst AB.

De funktioner, som SÖ:s bibliotekssektion nu fullgör, bör enligt Svenska kommunförbundets mening blott i begränsad omfattning över- _ föras till det nya kulturrådets kansli. I övrigt ankommer de servicefunk- tioner, som kommunerna kan ha behov av på det kommunala biblio- teksområdet, på de organ som kommunerna själva etablerat för rådgiv- ning och service.

Prop. 1974: 28 ' 244

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om ansvarsfördel- ningen mellan styrelse, nämnder och kansli.

RRV finner att det med hänsyn till rådets samordnande uppgifter är riktigt att styrelsen och nämnderna tillmäts den roll och de befogenhe- ter som föreslås.

LO anser att nämnderna kommer att bli de tunga kulturpolitiska in- stanserna, medan styrelsen kommer att spela en andrahandsroll. Visser- ligen förutsätts styrelsen få ansvaret i frågor av principiell och över- gripande natur, men enligt LO kommer det i praktiken bli nämnderna som kommer att styra de kulturpolitiska insatserna inom skilda områden.

Enligt LO skulle ett alternativ vara att inrätta beredningsgrupper eller referensgrupper för skilda kulturområden. Dessa grupper skulle kunna vara flera till antalet än de föreslagna nämnderna och vara sammansatta så att de kan ge styrelsen vägledning om hur dess insatser bör utformas för att svara mot de mål, som sätts upp för den samhälleliga kulturpoli- tiken. Grupperna skulle enligt LO kunna fungera som beredningsorgan åt styrelsen i vissa frågor samt i övrigt ha rådgivande uppgifter.

ABF anser att nämnderna bör fungera som referensgrupper. ABF bc- tonar att den föreslagna ansvarsfördelningen mellan styrelse och nämn- der inte tillgodoser folkbildningsarbetets krav. Enligt ABF aktualiseras behovet av att en fjärde referensgrupp tillsätts genom en förväntad ökan- de satsning på det fria kollektiva skapandet. Först med en sådan ordning kan enligt ABF det fria kollektiva skapandet få en i. förhållande till andra sektorer likvärdig behandling inom det nya kulturrådet. Antalet ledamöter i referensgrupperna bör enligt ABF kunna variera.

Även SACO avstyrker förslaget om inrättande av tre nämnder. KLYS finner samordningen mellan styrelse och nämnd som uppstår genom att nämndordföranden samtidigt är styrelseledamot mindre lyckad.

Teater- och musikrådet betonar vikten av att det ges klara direktiv för arbetsfördelningen inom det nya kulturrådet. En arbetsordning bör enligt teater- och musikrådet utformas innan det nya rådet tillträder. Enligt teater- och musikrådet är det ur kulturpolitisk synvinkel av mycket stor betydelse att nämnderna inte enbart får rådgivande uppgifter utan även beslutande.

Institutet för rikskonserter framhäver starkt nödvändigheten av att en kompetensavgränsning mellan styrelse, nämnder och kansli blir klar och enkel så att onödiga administrativa omgångar undviks.

Teatrarnas riksförbund, som anför olika principiella och praktiska invändningar mot förslaget, framhåller att övervägande sk'äl talar för att den hittillsvarande ordningen med ett särskilt organ för teater och kanske också musik bibehålls.

Sveriges Radio anför vissa praktiska skäl för att förslaget skall vara representerat i rådet.

Prop. 1974: 28 245

Landstingsförbundet anser att det finns anledning att ytterligare över- väga kompetens och ställning för styrelse resp. nämnder.

Statskontoret, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum och teater- och musikrådet tillstyrker promemorians förslag till or ga- nisation av kulturrådets kansli.

SACO ställer sig däremot något tveksam till möjligheterna att på ett praktiskt sätt avgränsa arbetsuppgifterna mellan enheterna.

Institutet för rikskonserter anser att fördelningen av uppgifterna mellan de tre enheterna bör få en klarare avgränsning.

Statskontoret tillstyrker utifrån de intressen ämbetsverket har att före- träda riktlinjerna avseende personaldimensioneringen av rådets kansli.

LO är medveten om att en förändrad ledningsorganisation inom kul- turområdet kan medföra krav på en förstärkning av kansliets personal- resurser. LO menar att även om en viss ökning av personalstyrkan skulle befinnas önskvärd redan från början, kommer det nya kansliet att vara litet till formatet.

Srenska kommunförbundet anser att eventuella förstärkningar av kul- turrådskansliet bör prövas med stor försiktighet. Kommunförbundet framhåller vidare att det är angeläget att man vid tillsättningen av perso- nalen strävar efter en allsidig rekrytering så att t.ex. praktisk erfaren- het frän lokal kulturverksamhet inom organisationer och kommuner blir tillräckligt företrädd i kansliet.

22.6. MUS 65 22.6.1 Musei- och utställningsrådet

MUS 65 konstaterar att de frågor som är bestämmande för den stat- liga museiverksamhetens planering bereds på departemental nivå. Mu- seiväsendet saknar en gemensam kontaktpunkt för kommunikation med företrädare för verksamhet och planering inom de områden, med vilka museerna har att samverka. En ökad samverkan mellan museerna är angelägen liksom också en samordnad bedömning av resurstilldelningen. inom hela museisektorn. För att fullgöra planerings- och samordnings- funktioner för musei- och utställningssektorn bör ett centralt administra- tivt organ, statens musei- och utställningsråd, inrättas.

En av de viktigaste uppgifterna för rådet bör vara att svara för bc- dömningar av de statliga museernas anslagsframställningar samt andra museers framställning om statliga driftbidrag. Rådet bör vidare svara för bl.a. övergripande planering inom musei- och utställningssektorn samt vara tillsynsorgan för de kommunala och enskilda museer som er- håller statsbidrag. En ytterligare uppgift för musei- och utställningsrådet föreslås vara att avge utlåtanden över ansökningar från museisektorn om bidrag från lotterimedel. Rådet bör även svara för vissa utredningar och prognoser bl.a. rörande arbetsmarknad och utbildningsbehov inom

Prop. 1974: 28 246

musei- och utställningssektorn samt.planera vidareutbildning av musei- personal. De sakkunniga har konstaterat att det råder ett starkt behov av rådgivning till kommuner och landsting samt statliga verk och myn- digheter rörande etablering och utveckling av verksamheter inom musei- området. Rådet föreslås därför lämna sakkunnig vägledning i plane- ringsfrågor. Rådet bör dessutom följa verksamheten inom de internatio- nella museiorganisationerna samt vara det nationella kontaktorganct för dessa.

Musei— och utställningsrådet bör organiseras med ett råd och ett kansli. Rådet bör bestå av ordförande jämte fem ledamöter, som i första hand företräder de samhällssektorer, med- vilka museiväsen-det främst har att samverka, såsom skola, folkbildning, högre utbildning och forsk-. ning. Riksantikvarien bör ha rätt att närvara då rådet behandlar frågor av betydelse för fornminnes- och byggnadsminnesvården. Till rådet bör ' knytas särskilda beredningsorgan och arbetsgrupper för större utveck- lings- och planeringsfrågor. MUS' 65 föreslår att kansliet förutomen chef skall ha fyra handläggande tjänstemän samt viss övrig personal. En" registreringscentral för museisamlingar bör ingå som självständig sek- tion i musei— och utställningsrådets organisation.

De sakkunniga anser det möjligtatt senare inordna musei- och ut- ställningsrådet i det av kulturrådetföreslagna permanenta kulturrådet.

22.6.2. Riksantikvarieämbetet

Det finns sedan lång tid ett starkt behov att renodla de museala resp. kulturminnesvårdande verksamheterna. Statens historiska museum och riksantikvarieämbetet har artskilda arbetsuppgifter, som inte kan till- godoses inom den nuvarande organisationen. F.n. är varken museets eller ämbetets behov av samhällskontakter tillgodosedda i verkets led- ning beroende på att ledamöterna i den för ämbetsverket gemensamma styrelsen Vitterhetsakademiens förvaltningsutskott — utses inom aka- demin. De sakkunniga föreslår därför i fråga om riksantikvarie- ämbetets relationer till Vitterhetsakademien och statens historiska museum att Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum upphör och att museet och ämbetet blir sinsemellan fristående" institutioner. Samtidigt föreslås att medelhavsmuseet bildar en egen institution. Riksantikvarie- ämbetet får härigenom uteslutande ställning som central myndighet för den statliga kulturminnesvården, medan museerna får samma ställning som övriga centralmuseer.

Riksantikvarieämbetet föreslås vidare få en styrelse med verksche- fen, riksantikvarien, som ordförande och av Kungl. Maj:t utsedda leda- möter. Antalet ledamöter bör vara starkt begränsat. I styrelsen bör ingå representanter för de samhällsorgan och grupper genom vilka verket kan

Prop. 1974: 28 247

inhämta information för sitt arbete samt sprida upplysning om den egna verksamheten. Representanter för kommunerna bör också ingå i styrel- sen. För statens planverk, statens naturvårdsverk och det av de sakkun— niga föreslagna musei- och utställningsrådet föreslås särskild begränsad _ styrelserepresentation. På styrelsen bör ankomma att svara för beslut i ärenden av större allmän betydelse för verkets ekonomi, verksamhets- och personalpolitik. Vidare bör styrelsen svara för beslut i ärenden av principiell betydelse. '

Riksantikvarien- föreslås svara för ämbetsverkets direkta ledning. Samtidigt bör han avlösas från chefskapet för historiska museet och medelhavsmuseet. Genom decentraliseringen av beslutsfunktionerna och Verkets ändrade arbetsuppgifter kommer hans direkta befattning med konkreta kulturminnesvårdsärenden att minska. Riksantikvarien föreslås få till huvuduppgift att leda planeringen och samordningen av den kul- turminnesvårdande verksamheten och att utåt svara för verkets allmänna policy och för dess ställning'staganden i ärenden av principiell betydelse.

I fråga om ämbetsverkets inre organisation föreslås att av nu- varande fem gemensamma avdelningar den administrativa och kame- rala avdelningen ingår i riksantikvarieämbetet men samtidigt upprätt- håller vissa funktioner för historiska museet. Avdelningen för bibliotek samt akt- och bildarkiv bör uppdelas så att biblioteket inordnas i museet, medan arkivet tillförs riksantikvarieämbetet. Den tekniska och den peda- gogiska avdelningen föreslås ingå i historiska museets organisation. De uppgifter inom avdelningen för landsantikvarieorganisationen som kvar- står efter omorganisationen av den regionala kulturminnesvården bör fullgöras inom olika delar av det nya ämbetsverket.

Genom förslaget att länsstyrelsen inträder som regional myndighet för den statliga kulturminnesvården och övertar beslutanderätten enligt kul- turminnesvårdens speciallagstiftning, kan riksantikvarieämbetet befrias. från huvuddelen av sina nuvarande granskningsuppgifter. Härigenom kan ämbetet i ökad utsträckning inrikta sig på verksamhetsplanering, utvecklingsarbete, råd och anvisningar samt information. För att möjlig- göra en sådan verksamhet anser de sakkunniga att det erfordras en or- ganisatorisk uppbyggnad som .grundar sig på verksamhetens olika funk- tioner och inte som den nuvarande på en typindelning av vårdobjekt. MUS 65 föreslår därför att riksantikvarieämbetet får en byråorganisa— tion med en administrativ byrå, en allmän byrå, en dokumentationsbyrå och en byrå för fastighetsförvaltning.

MUS 65 föreslår att den allmänna byrån skall svara för sådana funk- tioner som i'stor utsträckning gäller riksantikvarieämbetets relationer till andra samhällsorgan och till allmänheten dvs. granskning, utvecklings- arbete och information.

Dokumentationsbyrån skall svara för kulturminnesvårdens dokumen- terande verksamhet, vilken omfattar dels inventeringar av kulturmin-

Prop. 1974: 28 24.8

nen, dels undersökningar av fornlämningar och byggnader m.m. Inven- tarieverket Sveriges Kyrkor överförs till dokumentationsbyrån från Vit- terhetsakademien. Det antikvarisk-topografiska arkivet bör också föras till dokumentationsbyrån. Till arkivet bör knytas en reproduktionscen- tral som skall svara för verkets egna behov och för arkivets forskar- service.

Fastighetsbyrån skall svara för vård och förvaltning av i första hand riksantikvarieämbetets och Vitterhetsakademicns fastigheter, varvid aka- demins fastigheter överförs i statlig ägo. Byrån föreslås även kunna överta förvaltningen av andra statliga fastigheter av framträdande kul- turhistoriskt värde.

Riksantikvarieämbetets interna servicefunktioner bör sammanföras till en administrativ byrå. MUS 65 föreslår att denna även lämnar ekono- misk och administrativ service till vissa utomstående institutioner såsom historiska museet, till ämbetet eller museet knutna vetenskapliga företag och medelhavsmuseet. Byrån bör även svara för juridisk service till oli- ka enheter inom ämbetet.

Riksantikvarieämbetet med gemensamma avdelningar har en per- sonalorganisation på sammanlagt 96 tjänster. Avskiljandet av mu- seet tillsammans med biblioteket, den pedagogiska avdelningen och tex- tilkonserveringen medför att 78 tjänster bildar den grund på vilken det nya ämbetsverket föreslås bli uppbyggt. MUS 65:s förslag resulterar i en pcrsonalökning på 52 tjänster, vilket ger en personalorganisation på sammanlagt 130 tjänster. '

22.6.3. Vitterhetsakademien

MUS 65:s förslag angående Vitterhetsakademien innebär att akade— min skiljs från en stor del av sina nuvarande arbetsuppgifter. I samband med att akademins huvudmannaskap för riksantikvarieämbetet och sta— tens historiska museum upphör föreslås att akademins kulturhistoriska fastigheter förs över till riksantikvarieämbetet. Den framtida förvalt- ningen av Stjernsunds och Skånelaholms slott samt fastigheten Villa- gatan 3 i Stockholm bör dock bli föremål för särskilda överväganden. MUS 65 föreslår vidare att de vetenskapliga företagen Svenskt diploma- tarium och undersökningen av medeltida pergamentsfraginent skall över- föras till riksarkivet. Runvcrket och arkivet bör föras till riksantikvarie- ämbetet och Helgundersökningen och biblioteket till statens historiska museum. '

MUS 65 framlägger inga förslag angående akademins framtida verk- samhet. Utredningen framhåller dock att Vitterhetsakademien har syn- nerligen goda förutsättningar att etablera och förstärka det vetenskapliga kontakt- och informationsnätet med utlandet.

Prop. 1974: 28 249

22.7. Remissyttranden över MUS 65 :s betänkanden

22.7.1. Musei- och utställningsrådet

De flesta remissinstanser som berör utredningens förslag om ett cen- tralorgan för museiväsendet framhåller behovet av ett samordnande organ på musei- och utställningsområdet, men anser samtidigt att detta organ direkt bör ingå i det nya kulturrådet i enlighet med kulturrådets förslag.

Denna uppfattning företräds av bl.a. statskontoret, RRV, Skoklosters slott, Nordiska museet, kulturrådet, teater- och musikrådet, museichefs- kollegiet i Stockholm, ett antal länsstyrelser, ett tiotal kommuner, Sven- ska kommunförbundet, Landstingsförbumlet, SA CO, Sveriges pressarkiv och pressmuseum, flera hembygdsföreningar, Konstfrämjandet, Lands- antikvarieorganisationernas samarbetsråd, Föreningen Sveriges landsan- tikvarier, Svenska museiföreningen och Sveriges museimannaförbund.

Statskontoret anser att frågor om utställningsverksamhet bör inordnas i det nya kulturrådet, medan mer museitekniskt betonade frågor däremot bör handläggas i andra former.

Kulturrådet finner att den kombination av expertis inom nämnderna och bred anknytning till samhällets olika delar i styrelsen, som det nya kulturrådet skulle ge, är en avgjort bättre lösning än den av MUS 65 förordade organisationsformen.

Om museirådet skall ingå i ett sådant större sammanhang som kultur- rådet förutsätter finns det inte enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museum någon anledning att inte också i dess kompetens in- bygga rådgivning i kulturminnesvårds- och även vissa naturvårdsfrågor.

Ett antal remissinstanser, däribland Helsingborgs kommun, SA C0 och Föreningen Sveriges landsantikvarier anser att vissa av uppgifterna på musei- och utställningsområdet kan inlemmas i den av kulturrådet före- slagna organisationen, medan andra uppgifter bör läggas på andra organ, företrädesvis centralmuseerna.

Nordiska museet understryker att det nya kulturrådet inte får till- delas verksfunktioner på museiområdet utan enbart vara ett referens- organ. I stället bör enligt museet och Stockholms kommun de redan be- fintliga verken riksantikvarieämbetct, nationalmuseet och naturvårds- verket förstärkas så att de i högre grad kan fullfölja en uppgift som samordnande organ.

Bland de remissinstanser som uttryckligen avstyrker ett inrättande av ett centralt organ med de arbetsuppgifter och den omfattning som MUS 65 föreslår återfinns riksantikvariet'imbe/et och statens historiska mu- seum, nationalmuseet, Vitterhetsakademien, I!lgenjörsvetenskapsakade.- mien, vissa kommuner, Föreningen Gotlands fornvänner och F örening- en Sveriges landsantikvarier.

Stockholms kommun befarar att inrättandet av ett organ med angivna

Prop. 1974: 28 250

befogenheter kommer att medföra en inte önskvärd centralisering och styrning av museiområdet.

Enligt nationalmuseet torde ett kollegium med ansvar för statens' konstsamlingar kompletterat med en för hela konstmuseiblocket gemen- sam styrelse vara en både billigare och rationellare lösning än separata styrelser för varje liten institution och ett centralt museiråd. Det i betän- kandet planerade museirådets uppgifter rörande konstmuseerna torde enligt nationalmuseets mening med fördel kunna uppdelas på det nya kulturrådet och det förordade konstmuseikollegiet.

Bland de remissinstanser som uttalar sig positivt om MUS 65:s förslag att inrätta ett särskilt musei- och utställningsråd återfinns statens perso- nalutbildningsnämnd, naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet, länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs län, Upplands fornminnes- förening och TCO.

Att de statliga museerna även fortsättningsvis bör lyda direkt under Kungl. Maj:t understryks av museidirektören m.fl." vid statens historiska museum, naturhistoriska riksmuseet och etnografiska museet.

I fråga om museirådets arbetsuppgifter anser RRV att den före- slagna uppläggningen av petitaarbetet på museiområdet är ändamålsen- lig. RRV tillstyrker även att det föreslagna rådet får uppgifter i fråga om övergripande utredningar och prognoser rörande arbetsmarknad och utbildningsbehov.

Statens personalutbildningsm'imnd finner det naturligt att samverkan sker mellan personalutbildningsnämnden och museirådet vid planering och uppläggning av bl.a. internutbildning inom museiväsendet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum finner att de föreslagna arbetsuppgifternaförutsätter en vidsträckt kompetens inom centralorganet. Bortsett från att rådets tänkta resurser inte alls står i rimlig proportion till de givna arbetsuppgifterna, så är dessa enligt riks- antikvarieämbetet blandade på ett sätt som måste betecknas som be- tänkligt.

Utredningens förslag att en registreringscentral för musei- samlingar skall ingå som en del av musei- och utställningsrådets organisation tas upp av bl.a. Ingenjörsvetenskapsakademien som ifråga- sätter behovet av en speciell organisation för central dataregistrering.

Svenska museiföreningen avstyrker att da-taregistreringen läggs under det föreslagna centralorganet och anser, liksom bl.a. Stiftelsen Väster- bottens museum, att den i stället bör utföras vid något eller några cen— tralmuseer. Helsingborgs kommun anser att ansvaret för en central re— gistrering bör läggas på Nordiska museet, medan Föreningen Sveriges landsantikvarier föreslår Nordiska museet eller nationalmuseet eller en fördelning på dessa två jämte naturhistoriska riksmuseet.

MUS 65 har i sitt förslag betonat att föremålsbeskrivningarna bör göras vid resp. museum. Nordiska museet anser också att nomenklatur-

Prop. 1974: 28 251

undersökningen -— liksom för övrigt registreringscentralen —— behöver den museala miljön som daglig referens och därför bör ligga kvarinom Nordiska museet.

Beträffande museirådets organisation delar TCO uppfattningen att musei— och utställningsrådets ledamöter bör företräda de samhälls- sektorer med vilka museiväsendet främst har att samverka, såsom skola, folkbildning, högre utbildning. och forskning. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum har däremot svårt att acceptera den föreslag- na konstruktionen. Muscifackmiinnen kommer enligt ämbetet att få mycket små möjligheter att delta i styrningen av den verksamhet de är utbildade att sköta. .

Angående museichefskollegiets framtida ställning yttrar sig bl.a. museichefskollegiet :” Stockholm, som framhåller vikten av-att ansvarsområdena för centralmuseerna även i fortsättningen definieras för att undvika kollision och konkurrens. Målsättningen för integrering och samarbete både på det vetenskapliga planet och i fråga om utställ-. ningar bör enligt kollegiet ytterligare penetreras. Museerna i Stockholms- området har många gemensamma frågor som motiverar en samarbets- organisation för centralmuseerna och de kommunala Stockholmsmuseer- na utan inskränkning av dessas suveränitet. En liknande uppfattning företräds av riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, na- turhistoriska riksmuseet och Tekniska museet.

22.7.2 Riksantikvarieämbetet '

MUS 65:s förslag att Vitterhetsakademiens huvudmanna- skap för riksantikvarieämbetet skall upphöra mottas positivt av de re-' missinstanser som berör denna fråga.

Den enda instans som är negativ till förslaget är nationalmuseet, som förordar att nya former skall prövas för ett fortsatt samarbete mellan Vitterhetsakademien och riksantikvarieämbetet.

Statskontoret, UKÄ, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Skara- borgs och Västmanlands Iän, kulturrådet och Svenska kommunförbundet delar de sakkunnigas uppfattning att Vitterhetsakademiens huvudman- naskap för riksantikvarieämbetet bör upphöra.

RRV anser att i samband med' att Vitterhetsakademiens huvudman- naskap för ämbetet upphör bör akademins fastigheter och tillgångar i övrigt överföras i statlig ägo.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum tillstyrker för— slaget, men anser att akademin framdeles bör vara representerad i ver- kets styrelse. Liknande synpun-kter framförs av Vitterhetsakademien.

Riksantikvarieämbetets relationer till statens historis- ka museum diskuteras livligt av remissinstanserna. Majoriteten av dessa är antingen negativa eller tveksamma till de sakkunnigas förslag att riksantikvarieämbetet och statens historiska museum blir sinsemellan fristående institutioner.

Prop. 1974: 28

h) 'JI |»)

Statens planverk tillstyrker förslaget med hänsyn till att en uppdel— ning av kulturminnesvård och museal verksamhet föreslås även på re- gional nivå. Rikets allmänna kartverk framhåller att förslaget lägger grunden för den starka ställning som kulturminnesvården fordrar i da- gens samhälle.

Bl.a. länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Jämtlands län och Svenska kommunförbundet har ingenting att erinra mot att riksantikvarieämbetet och statens historiska museum blir sinsemellan fristående institutioner. Även kulturrådet ansluter sig till förslaget.

Bland de remissinstanser som tar avstånd från förslaget är statskon- toret, som förordar att ämbetets och historiska museets resp. verksam- heter ur anslagsteknisk synpunkt behandlas och redovisas var för sig på riksstaten, att historiska museet organiseras som en separat institution med eget verksamhetsprogram inom ramen för myndigheten riksantikva- rieämbetet och att en rådgivande nämnd för museiverksamheten med företrädare för berörda intressen knyts till myndigheten riksantikvarie- ämbetet. Dessa förändringar torde enligt statskontoret kräva en översyn av den nya myndigheten riksantikvarieämbetet i fråga om dess uppgifter och interna organisation.

RRV menar att förslaget kan leda till en dubblering av nu gemen— samma funktioner, vilket således kan innebära en kostnadsökning. En tydligare markering av de båda institutionernas verksamhet kan göras genom en tillämpning av programbudgeteringens principer.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum menar att eko- nomiska skäl talar för ett fortsatt samgående mellan ämbetet och mu— seet, liksom det faktum att ett odelat ämbetsverk i kraft av sin samlade storlek och betydelse måste beräknas kunna tala med större auktoritet än två självständiga mindre organisationer. Museet kan ges all den själv- ständighet som kan vara intressant ur allmän kulturpolitisk synpunkt och nödvändig för effektiv drift av museiverksamheten. Åtskilliga be- röringspunkter mellan de båda verksamheterna existerar. Ämbetsverket nämner särskilt de arkeologiska grävningarna och det samarbete som härvid förekommer, behovet av gemensamt planerade forskningsinsat- ser och gemensamt lösande av utbildningsfrågor, samt arkivets, biblio- tekets och den tekniska verksamhetens betydelse som serviceorgan för såväl ämbetet som museet. Andra områden där ett nära samarbete är nödvändigt enligt ämbetsverket är uppdragsverksamheten och ärenden rörande byggnadsminnesvård. En gemensam högsta ledning för de bägge enheterna anser ämbetsverket vara den bästa garantin för en smidig samordning av verksenheterna och ett rationellt utnyttjande av begrän- sade anslag.

I yttrandet över (SOU 1973z5) Museerna tillägger riksantikvarieäm- betet och statens historiska museum att de sakkunniga överbetonar in-

Prop. 1974: 28 253

slagen av myndighetsutövning i ämbetets. verksamhet, och att i själva verket den ojämförligt större delen av ämbetets verksamhet består av utredande, forskande, rådgivande och förhandlande aktiviteter inom kul- turminnesvårdens område och således ligger betydligt närmare museets verksamhet än vad som framgår av utredningen. Musciverksamhetens självständighet kan enligt verket ytterligare accentueras dels genom att museichefen själv får föredra museets anslagsframställningar för verkets styrelse, dels genom att museets stat bryts ut från verkets i övrigt och på så sätt prövas skild från kulturminnesvårdens behov. Även Nordiska museet och statens humanistiska forskningsråd anser att historiska mu- seet bör kunna ges ett något friare organisatoriskt förhållande till äm— betet. . .

Till yttrandet från riksantikvarieämbetet och statens historiska mu- seum över betänkandet Museerna har fogats ett säryttrande från musei- direktören m.fl. vid statens historiska museum, där skiljaktig mening från ämbetsverkets yttrande redovisas. I reservationen tillstyrks utred- ningens förslag om skiljande av statens historiska museum från riks- antikvarieämbetet. Reservanterna instämmer i att ämbetets karaktär av förvaltande och myndighetsutövande organ bör förstärkas. Reservanter- na hävdar att museets anslagsbchov på grund av samhörigheten med ämbetet inte satts i relation till andra museers önskemål och tillgängliga anslag. Reservanterna anser att varje sammankoppling mellan ämbetet och museet medför en risk för att större hänsyn tas till ämbetets än mu- seets ekonomi. Även behovet av en med ämbetet gemensam lokalplane- ring avvisas. De med ämbetet gemensamma avdelningarna kan enligt säryttrandet ersättas av uppdragsverksamhet institutionerna emellan. Be- hovet av gemensam forskningsplanering kan — menar reservanterna — tillgodoses genom ett vetenskapligt råd med företrädare för museet, äm- betet och universiteten.

Enligt humanistiska fakulteten vid universitetet i Lund, Lunds univer- sitets historiska museum och Svenska arkeologiska samfundet har de sakkunniga överdrivit skillnaderna i fråga om kontaktstrukturcr.

Nationalmuseet menar att en reglering av de nuvarande formerna för sambandet mellan ämbetet och museet bör ske.

Om en skilsmässa skulle äga rum avstyrker Vitterhetsakademien för- slagen att hänföra tekniska avdelningen och biblioteket till en verkshälft samt arkivet och landsantikvarieärendcna till en annan. Akademien var- nar för en dragkamp mellan ämbetet och museet om servicefunktio- nerna.

SACO, Svenska museiföreningen och Sveriges museimannaförbund framhåller att forskningsverksamheten även i framtiden måste planeras gemensamt, liksom den utåtriktade verksamheten. En stor risk för dubb- leringsfunktioner föreligger, vilket måste innebära ökade kostnader och besvärliga samordningsproblem.

Prop. 1974: 28 254

Föreningen Sveriges landsantikvarier finner att frågan om museets ställning bör prövas i ett större organisatoriskt sammanhang.

Remissinstanserna intar i huvudsak en positiv hållning till MUS 65:s förslag angående riksantikvarieämbetets arbetsuppgifter och organisation.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum framhåller att ämbetet bör kunna organiseras på ungefär samma sätt oavsett om det görs helt fristående eller ingår i en större enhet, och oavsett regional- organisationens utformning.

Nordiska museet, UKÄ, fortifikationsförvaltningen, kulturrådet, dom- kapitlet i Uppsala, Landstingsförbundet, Södermanlands läns landsting, fyra hembygdsföreningar, Svenska museiföreningen, Svenska arkeolo- giska samfundet och Sveriges museimannaförbund ställer sig i huvudsak positiva till den interna organisation av riksantikvarieämbetet som före— slagits av MUS 65.

MUS 65 föreslår att riksantikvarieämbetet skall underställas en verksstyrelse med riksantikvarien som ordförande och av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Positiva till detta förslag är riksantikvarieäm- betet och statens historiska museum, kulturrådet, länsstyrelserna i Öster- götlands och Västmanlands län, Svenska kommunförbundet och Lunds- tingsförbundet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum framhåller att Vitterhetsakademien bör vara representerad i styrelsen med hänsyn till de fortsatta intima kontakterna mellan ämbetet och akademin. Ämbets- verket -framhål_ler vidare att styrelsens sammansättning måste bli något annorlunda än vad MUS 65 föreslagit om den även skall tjäna musei- verksamheten. Ordningen med att låta verkschefer vara representerade i varandras styrelser är enligt ämbetsverkets mening inte effektiv.

Kulturrådet betonar i likhet med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet vikten av att kommunerna och landstingen blir ' representerade. Rådet instämmer också i förslaget att vissa statliga cen- trala myndigheter skall ha rätt att närvara och få sin mening antecknad men ej deltaga i besluten. Vidare menar rådet att en representant för det nya kulturrådet bör finnas i styrelsen.

Domkapitlet i Visby förutsätter att även de kyrkliga kommunerna kommer att representeras i riksantikvarieämbetets styrelse.

Vad beträffar den föreslagna" byråorganisationen inom ämbetet anser riksantikvarieämbetet och statens historiska museum att den all- männa byrån bör byggas upp kring överantikvarien och handlägga över- gripande och internationella ärenden, samt dessutom svara för kontak- terna med andra myndigheter och med den regionala organisationen.

Domkapitlen i Uppsala, Lund och Visby samt Svenska kyrkans för- ' samlings— och pastoratsförbund tillstyrker att inventarieverket Sveriges Kyrkor Och dess personal förs över till riksantikvarieämbetets dok'u— mentationsbyrå.

Prop. 1974: 28 . 255

Statens humanistiska forskningsråd förordar en mera självständig ställning för inventarieverket på det sätt som redan är fallet-med Svenskt biografiskt lexikon, gärna i anknytning till riksantikvarieämbetet.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund anser det angelä- get att tillräckligt stora resurser avdelas för att arbetet skall kunna slut- föras inom rimlig tid.

Beträffande förslaget att Vitterhetsakademiens antikvarisk-topografis- ka arkiv skall ingå i riksantikvarieämbetets dokumentationsbyrå biträder riksarkivet helt förslaget till utökad personalorganisation.

Biblioteket och arkivet är enligt Vitterhetsakademien i princip odel- bara. Akademin vill fasthålla äganderätten och anser att överenskom- melser måste träffas med vederbörande statliga myndighet om skötsel av såväl arkivet som biblioteket. Forskningsbiblioteksrådet anser att det vore olyckligt att skilja arkivet och biblioteket åt.

Positiva till de sakkunnigas förslag om inrättande av en fastighetsbyrå inom riksantikvarieämbetet är statskontoret, Nordiska museet, statens institut för byggnadsforskning och Föreningen Sveriges landsantikvarier.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum menar att frå- gan om i vilken utsträckning riksantikvarieämbetet självt skall förvalta byggnader tillhör den grupp av problem som bör studeras noggrannare vid en uppföljning av MUS 65:s arbete.

Vad beträffar överföringen av akademins kulturhistoriska fastigheter menar Vitterhetsakademien att ett avtal bör komma till stånd angående ämbetets vårdfunktion.

Nordiska museet anser att det är en brist i betänkandet att varken Nordiska museet eller andra kulturhistoriska museer nämns i anslutning till förslagen om riksantikvarieämbetets fastighetsförvaltning" och vård- uppgifter.

Domänverket finner det lämpligt att en stiftelse av det slag som aka— demiutredningen föreslagit övertar förvaltningen av vissa fristående byggnader, som nu sköts av domänverket. Fortifikationsförvaltningen har inte någonting att erinra mot förslaget att möjlighet öppnas att över- lämna kulturhistoriska fastigheter till riksantikvarieämbetets fastighets- byrå. Det kan emellertid ifrågasättas om det inte är fördelaktigt att låta underhållsansvaret ligga kvar hos den ursprungliga myndigheten.

Byggnadsstyrelsen utgår från att förvaltningsmyndigheter med upp- gifter inom den statliga lokalhållningen även i framtiden kommer att ha förvaltningsansvar för den övervägande delen av statens kulturminnes- märken. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om riksantikvarieämbetet för att fullgöra sina huvuduppgifter såsom kulturminnesvårdens centralorgan behöver en egen fastighetsförvaltning eller om den nödvändiga kontak— ten med det konkreta vårdarbetet kan garanteras genom uppdragsverk- samhet åt andra förvaltningsmyndigheter. Den framtida förvaltningen av akademins fastigheter och av de statliga fastigheter som f.n. förval- tas av ämbetet bör göras till föremål för ytterligare överväganden.

Prop. 1974: 28 256

Kammarkollegiet framhåller att tillskapandet av en separat förvalt- ningsorganisation för förvaltningen av vissa kulturhistoriska objekt fram- står som obehövligt. Kollegiet föreslår att de sakkunnigas förslag i den- na del _ses över ytterligare.

Angående den administrativa byrån anser riksantikvarieämbetet och statens historiska museum att reprofunktionerna bör knytas till den ad- ministrativa byrån och inte till arkivsektionen inom dokumentations- byrån som de sakkunniga föreslår.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum konstaterar att den av MUS 65 föreslagna organisationen av ämbetet synes ge ett grundmönster som inte påverkas av valet av modell för den regionala verksamheten. Däremot blir antalet och karaktären av tjänster inom resp. sektioner beroende av ett sådant modellval.

TCO framhåller att en omorganisation kräver ett noggrant och i de- talj planerat förarbete i vilket personalen bör delta.

22.7.3. Vitterhetsakademien

Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat Vitterhetsakademien. Dessa ansluter sig i stort till de sakkunnigas förslag. '

Beträffande inordnandet av de vetenskapliga företagen under olika statliga myndigheter påpekar statskontoret att mål och syften liksom re- sursbehovet på längre sikt bör omprövas i samband med överföringen till ny huvudman. Vitterhetsakademien anser att akademin bör kunna medverka i fråga om ledningen av de vetenskapliga företa-gens publice- ringsverksamhet och då ha en rådgivande funktion.

Bl.a. statskontoret och Vitterhetsakademien har inga erinringar angå- ende de sakkunnigas synpunkter på akademins framtida roll och upp- gifter. Vitterhetsakademien delar utredningens uppfattning att en syste- matisering och intensifiering av Sveriges deltagande i det internationella forskarutbytet är en mycket angelägen uppgift för akademin. Akademin räknar med att kunna starkt öka sin verksamhet-på det internationella planet. Akademin förutsätter ett statligt stöd i detta avseende.

Prop. 1974: 28 257

23. Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet

23.1. Nuläge

Stat, landsting, primärkommuncr, föreningar, församlingar och bo- stadsproducenter har alla tagit på sig 11 p p g i f t e r f ö r a t t t i 1 1- h a n d a h å l 1 a 1 0 k a 1 e r för kultur- och föreningsverksamhet.

I betänkandet ger kulturrådet en översikt över hur ansvaret för olika slags lokaler fördelar sig.

Det finns en rad olika former för s t a tl i g t 5 t ö (1 till kultur- och föreningslokaler. Stöd till allmänna samlingslokaler utgår enligt kungö— relsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslokaler som an- ordningsbidrag och lån samt inventari-ebidrag vid nybyggnad, ombygg- nad eller köp av allmän samlingslokal. Vidare kan upprustningsbidrag och särskild eftergift av statslån utgå för bevarande av befintlig sam- lingslokal. Beslut meddelas enligt instruktionen (1965:669) för bostads- styrelsen och länsbostadsnämnderna (ändrad senast 1973: 401) av bo- stadsstyrelsens samlingslokaldelegation.

I vissa fall kan skollokaler, samlingslokaler, hobbylokaler, mindre bib- liotek etc. få inräknas i låneunderlaget för statliga bostadslån enligt bo— stadslånekungörelsen (1967: 552, omtryckt 1973: 534, ändrad senast 19732747). Lokaler som inte får inräknas i låneunderlaget kan få inräk- nas i pantvärdet. Beslut meddelas av bostadsstyrelsen.

Stöd till studentkårlokaler, som på högskoleorterna ofta fyller funk— tionen som allmänna samlingslokaler, utgår enligt kungörelsen (1964: 398) om lån til-l anskaffning av studentkårlokaler (omtryckt 1973: 384). Stödet utgår i huvudsak efter de regler som tidigare gällde i fråga om allmänna samlingslokaler. Beslut meddelas av Kungl. Maj:t. I fråga om studentkårlokaler kan dessutom utgå lån för inredning och utrustning enligt kungörelsen (1970:273) om lån för inredning och utrustning för vissa studentkårlokaler (ändrad 1973: 385). Beslut meddelas av Kungl. Maj:t.

Teatrar, museer och konsertlokaler som inte får bidrag som allmänna samlingslokaler kan erhålla bidrag ur behållningen från de särskilda lotterier som anordnas till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål. Beslut meddelas av Kungl. Maj:t.

Byggnadsprojekt som