Prop. 1980/81:44

om sänkt minimitid för fängelsestraff

Prop. 1980/81z44 Regeringens proposition 1980/81z44

om sänkt minimitid för fängelsestraff;

beslutad den I?» november 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDlN HÅKAN WINBERG

2 Allmän motivering

Enligt 26 kap. 1 & första stycket brottsbalken (BrB) kan fängelse ädömas på viss tid. ej över tio år. eller på livstid. Fängelse på viss tid får inte understiga en månad. Detta straffminimum. som gällde för fängelsestraff även under strafflagens tid. får inte underskridas genom tillämpning av bestämmelserna om straffnedsättning.

De allra flesta fängelsestraffen är korta. Av de ca 13 350 fängelsedtnnarna år 1979 var drygt 41.) procent på en månad och 7() procent på högst tre månader. De flesta eller ca 65 procent av de 5 456 enmånadsstraffen som ådömdes år 1979 avsäg trafikbrott. Den helt dominerande brottstypen vid enmänadsstraffen är rattfylleri(_3 150 fall mot 414 fall av enmänadsstraff för misshandel. som är den brottstyp som följer härnäst).

Färige/st'xlrrlffkommirtén har i enlighet med sina direktiv med förtur tagit upp frågan om en sänkning av det allmänna straffminimum för fängelse.

Kommittén framhåller inledningsvis att kritiken mot det korta frihetsstraf— fet ej sällan grundas på att den korta strafftiden inte ger möjlighet till sådan behandling som anses erforderlig och att straffet därför ter sig meningslöst från individualpreventiv synpunkt. Den behandlingstanke som brottsbalken och även lagen (19741203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) i stor utsträckning präglas av har emellertid under senare är. bl.a. i BRÄ- rapporten om ett nytt straffsystem. utsatts för allt starkare kritik. Behandling genom frihetsstraff anses sälunda alltid fä övervägande negativa konsekven— ser för den som utsätts för den. Kommittén framhäller— utan att ta ställning till frågan vilken målsättningen med ett frihetsstraff bör vara — att ett frihetsbcrt'övande pä tider under en månad inte kan ges ens ett teoretiskt behandlingsinnehåll. Sä korta straff kan därför motiveras främst från allmänpreventiva synpunkter eller från synpunkten att en viss brottstyp anses sä allvarlig att en frihetsbert'ivande åtgärd ter sig oundviklig från samhällets sida.

En sänkning av det allmänna straffminimum behöver enligt kommittén inte försvaga frihetsstraffens allmänpreventiva verkningar. Kommittén erinrar om att redan värdet av allmänpreventitmen i sig är omdiskuterat. Den

1 Hovrättslagmannen Carl—Johan Cosmo. ordförande. riksdagsmännen Helge Klöver. Blenda Littmarek och Lisa Mattson. pol.mag. Jan Nilsson samt fil. kand. Kay- Vilhelm Winquist.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1980/81:44 7

rådande uppfattningen att frihetsstraffcn utgör samhällets yttersta reaktion mot brott lär inte urholkas genom en sänkning av straffminimum. För de flesta innebär enbart hotet om att komma i fängelse— oavsett om det gäller 14 dagar. tre veckor eller en månad — ett väsentligt avskräckande moment. Straffproeessen och straffverkställigheten med det avbrott i den normala livsrytmen som orsakas av intagning på anstalt och de följdverkningar denna kan ha är en med fog fruktad händelsekedja. I jämförelse härmed torde smärre skillnader i straffens längd vara av mindre vikt. vilket talar för en sänkning av straffminimum. Av betydelse i sammanhanget är dock hur omfattande en sådan sänkning blir.

Det förhållandet att dtnnstolarna i mer än en tredjedel av alla domar på fängelse bestämmer straffet till nuvarande minimum på en månad tyder vidare enligt kommittén på ett behov av att sänka denna gräns och på möjligheten av att en sänkning skulle leda till bruk av kortare straff. Man kan anta att domstolarna skulle fortsätta att tillämpa minimum i många fall även om detta sänks. Om antalet till fängelse dömda inte ökar leder sänkningen av straffminimum i så fall till att mindre tid avtjänas i fängelse och därmed till lägre kostnader för samhället. En sänkning skulle också ge större möjligheter att differentiera straffmätningen i fråga om de brott som vanligen bestraffas med en månads fängelse.

Ett betydelsefullt argument för att minimitiden för fängelsestraff bör sänkas är slutligen enligt kommitténs uppfattning att Danmark. Finland och Norge enligt gällande lagstiftning har lägre minimum för frihetsstraff än Sverige och att en ytterligare sänkning har övervägts eller diskuteratsi dessa länder. En sänkning i Sverige skulle alltså leda till ökad enhetlighet inom Norden på detta område. Kommittén tillägger att man i de andra länderna inte har sett några nackdelar med de kortaste straffen. [ Danmark. där man har de största erfarenheterna av frihetsstraff under en månad. anser man att dessa väl och utan särskilda problem fyller sin kriminalpolitiska funktion.

Enligt kommitténs åsikt nås en lämplig avvägning genom att det allmänna straffminimum för fängelsestraff sänks till 14 dagar. Att minimitiden sätts just till 14 dagar grundar kommittén främst på att ett straff av den längden kan avtjänas under jämnt två veckors frånvaro från den dömdes normala sysselsättning. Eftersom en sänkning till 14 dagar vid vissa typer av brott kan synas väl långtgående bör domstolarna i praktiken även kunna döma till 21 dagar. detta för att i en del av dessa fall ändock kunna förkorta frihetsstraffet och för att öka mi.")jligheterna att differentiera de kortaste straffen.

Kommittén betonar med skärpa att dess förslag om sänkt minimistraff inte är avsett att leda till en ökad användning av fängelsepåföljden. Den förordade minimitiden är alltså tänkt inte att användas i situationer där mani dag dömer till böter eller villkorlig dom utan i sådana fall där man nu bestämmer påföljden till fängelse en månad. Sänkningen hör inte heller i sig påverka utvecklingen i senare års rättspraxis mot en mera nyanserad användning av även frivårdspäföljderna vid exempelvis trafiknykterhets-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1980/81:44 8

brott.

Olovlig körning enligt 3 få trafikbrottslagen (1951zo49). olovlig vistelse i riket enligt utlänningslagstiftningen samt rymning (21 kap. 12.5 BrB) är brott som kommittén anser mer allmänt bör kunna föranleda kortare straff.

Kommittén erinrar om att lydnadsbrott enligt 21 kap. 1 & BrB inte längre har samma aktualitet i detta sammanhang. Påföljden för lydnadsbrott bestäms nämligen numera vanligtvis till villkorlig dom och böter vid den första lagföringen (jfr prop. 1977/78:159 . FöU 1977/78z28. rskr 1977/ 78:371).

Vid sidan om brott mot 21 kap. BrB förekommer fängelse på en månad som påföljd för sådana brottsbalksbrott som misshandel (3 kap. 5 5). stöld (8 kap. 1 5). tillgrepp av fortskaffningsmedel (8 kap. 7 &) samt våld eller hot mot tjänsteman (17 kap. 1 på). För samtliga dessa brott gäller enligt kommittén att de. även när påföljden stannar vid en månads fängelse. inom sig kan rymma gärningar av så skiftande art och grovhet att något generellt uttalande om påföljdens längd inte kan göras. Kommittén menar dock att utrymmet för en utveckling i praxis mot kortare straff torde vara större vid tillgreppsbrotten än vid våldsbrott.

Omkring 60 procent av de utdömda enmånadsstraffen avser trafiknykter- hetsbrott(l4å trafikbrottslagen).Även här gäller enligt kommittén att olika brott. trots att de rubriceras på samma sätt. kan omfatta gärningar av vitt skilda slag. Som exempel på denna spännvidd framhåller kommittén att ett rattfylleribrott kan bestå i en färd på tio meter in i garaget av en förare med en blodalkoholhalt av 1.5 promille och utan synliga tecken på berusning. men även i en längre färd på tätt trafikerade stadsgator av en synbart berusad förare med en alkoholhalt i blodet av 2.5. promille. Utvecklingen synes under senare år alltmer ha gått mot att bestämma fängelsestraffet till en månad i domar. som endast avser rattfylleri. och detta oberoende av i vilken utsträckning som alkoholhalten i förarens blod har överstigit 1.5 promille och utan särskilt beaktande av övriga omständigheter vid körningen.

Att rattfylleribrott av vitt skilda slag i påföljdshänseende bedöms lika och att straffet för flertalet "rena" rattfylleribrott bestäms till straffminimum — en månad — tyder enligt kommittén på att en differentiering av straffets längd i sänkande riktning är både önskvärd och lämplig. Kommittén anser sålunda att det även för rattfylleribrottens del finns utrymme för fängelsestraff på kortare tid än en månad. Däremot anser sig kommittén inte böra ange några särskilda kriterier som skulle motivera ett kortare straff.

Vid remissbehandlingen har förslaget om sänkt minimitid för fängelsestraff tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet instanser. Till denna grupp hör riksåklagaren (RÅ). rikspolisstyrelsen. kriminalvårdsstyrelsen. förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 197oztl4). Sveri- ges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklaga- re. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polische-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1980/81z44 9

fer.

Bl. a. RÅ och Sveriges domareförbund avstyrker emellertid att sänkning- en genomförs innan fängelsestraffkommitten har redovisat övriga delar av sitt uppdrag. Till de frågor som sålunda inverkar på ställningstagandet bör enligt RÄ de som gäller villkorlig frigivning. den allmänna översynen av straffskalorna samt införandet av en allmän regel om påföljdsval och straffmätning. Domareförbundet tillägger att förslaget kan medföra en omprövning av domstolarnas påföljdspraxis. vilket bör undvikas innan en samlad översyn av problemen har gjorts. Även hovrätten för Västra Sverige anser att åtskilligt talar för att frågan inte bryts loss från utrcdningsuppdraget i övrigt. Flera remissinstanser har vidare i sina yttranden anlagt synpunkter på bl. a. tillämpningsområdet för och verkställigheten av de korta straff som kan bli aktuella om straffminimum sänks. Jag återkommer till detta i det följande.

För egen del vill jag först erinra om att frihetsstraffen enligt en numera allmän uppfattning har övervägande negativa effekter för dem som straffas. De förhoppningar som åtminstone tidigare har funnits om att kunna utforma straffverkställigheten så att den främjar den intagnes anpassning i samhället kan inte sägas ha infriats. De som har undergått fängelsestraff är i stor utsträckning dåligt anpassade i samhället och återfaller ofta i brott. Det kan råda olika uppfattningar om orsakerna till dessa förhållanden. Att anstalts- vistelsen i sig ofta har en nedbrytande inverkan på personligheten torde emellertid fä anses klart belagt.

Vad som har sagts nu tar visserligen i första hand sikte på de längre fängelsestraffet]. De som döms till fängelse på minimitiden en mättad är genomsnittligt sett bättre anpassade i samhället och återfaller mera sällan i brott. Riskerna för skadeverkningar av anstaltsvistelsen är naturligtvis också förhållandevis mindre. Men även ett kort fängelsestraff innebär i regel en allvarlig påfrestning. lntagningen i anstalt utgör ett avbrott i den normala livsrytmen och kan få konsekvenser i arbetslivet och för den straffades ff.")rhållande till familj och vänner. För enskilda individer kan ofta även ett kort straff få mycket långtgående konsekvenser.

Det står emellertid klart att fängelsestraffet inte under överskådlig tid kommer att kunna avvaras. Framför allt behövs naturligtvis frihetsberövan- de påföljder vid den grövsta brottsligheten. Med de insikter som bl. a. den krimintdogiska forskningen numera har gett oss om fängelsestraffets övervägande negativa verkningar på individen och dennes anpassning i samhället har vi dock anledning att undersöka i vilken omfattning man vid mindre allvarlig brottslighet kan nöja sig med åtgärder som medför på en gång mindre påfrestningar för individen och lägre kostnader för samhället. Det är också mot den bakgrunden som man får betrakta den utveckling som består i att domstolarna numera i växande utsträckning väljer påföljder som inte innebär frihetsberövande.

En mycket stor andel av de fängelsestraff som domstolarna dömer ut i dag

• Sida 10
•  Original

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken .

2. lag om ändring i lagen (1974203) om beräkning av strafftid m. m..

3. lag om ändring i lagen (19741203) om kriminalvård i anstalt. Förslagen bör bifogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2'.

Sveriges advokatsamfund. Sveriges domarcförbunt'l. Föreningen Sveriges Landsorganisationen i Sverige (LC)). Centralorganisationcn SACO statsåklagare. Föreningen Sveriges äklagare. l-"örcningen Sveriges länspolis- chefer och Föreningen Sveriges polischefer (gemensamt yttrande) samt Föreningen styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstaltcrna (SAK).

Sammanställning av remissyttrandena över fängelsest -aff'kommitténs delbetänkande (SOU l980zl) 7jorton dagars fängelse

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ). hovrätten för Västra Sverige. N:.u'rkf'iltings tingsrätt. riksPolisstyrel- sen. kriminalvärdsstyrclsen. förmögenhetsbnittsutredningen (_lu l97ozll4). R.

RÄ har bifogat yttranden fran överäklagarmt i Stockholm. (it'åteborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsz'tklagartut i ('iävlcbtirrgs. Västerbottens och Norrbottens län.

Remissyttrandena R.;l

En av lutvudliujerna i brottsbalkens pz'tföljdssystcm är att frihetsstraffskall komma till användning i endast begränsad omfattning. ] förarbetena till lagen underströks sålunda frihetsstraffens nackdelar från resocialiseringssyn— punkt liksom de humanitära skälen för att användningen av frihetsstraff borde savitt möjligt begränsas. De mer generella reformer beträffande päföljdssystemet som har beslutats efter brottsbalkens tillkomst har också i stor utsträckning varit inriktade på att ytterligare begränsa använt'lningen av frihetsstraff och att avkorta längden på de frihetsberövanden som ändå måste göras. Denna strävan hos lagstiftaren har uppenbarligen kunnat förverkligas i stor utsträckning i praktiken. Den minskning av antalet intagna i krimimtlvårdsaustalt som fortgått sedan mitten av Noll—talet och tills nyligen torde kunna till väsentlig del förklaras av den genomslagskrz-tft som brottsbalkens principer efter hand har fått.

Ett väsentligt drag i diskussionen kring brottsbalkens p;'ift'_'>ljdssystem som ägt rum under senare tid är att belumdlingsoptimismen avtagit och efterträtts av mer allmänpreventiva tankegångar. De senaste ftrens granskning och utvärdering av pafi'rljdssystemet har skett utifrån saväl principiella som pragmatiska utgångspunkter. Bland annat har med framgång strävats efter att utmönstra dc tidsbestämda straffen. Under bll— och 7U—talen har på den kriminologiska forskningens onu'äde rätt en stor aktiviteter. Forskningsre- sultaten har inte inom alla omraden givit entydiga resultat. Men beträffande anstaltsvärden synes resultaten ga ien ensartad riktning. nämligen att dennas olika former har betydande negativ effekter. Det finns belägg för att kriminalvård i anstalt i ringa man leder till rehabilitering och att den kan ha

• Sida 20
•  Original

Prop. 1980/81:44 20

en nedbrytande inverkan på personligheter. Detta och andra skäl talar för en mer allsidig översyn när det gäller användningen av längelscpåföljden. ' År 1979 tog regeringen initiativ till en mer samordnad översyn på straffrättens och kriminz'tlvårt'lens område. Tillsättandet av fängelsestraff- kommitten är ett led i denna samordmtde översyn. Kommittén har enligt direktiven att överväga fem huvudfrågor. nämligen minimitiden för fängel- sestraff. reglerna om villkorlig frigivning. översyn av straffskalorna. frågan om införande av allmänna regler för påföljdsval och straffmätning samt frågor som rör medbt'Jrgarnas insyn och inflytande i krimimtlvårdens olika organ.

Direktivcn är generellt utformade och spänner över ett vitt fält där de fem huvudfrågorna som skall tas upp till behandling går i varandra. Så till exempel är ett ställningstagande till spörsmål som aktualiseras av sänkning av minimitiden för fängelsestraff nära förbundet med reglerna om villkorlig frigivning och straffskalormt beträffande de särskilda brotten. Enligt direktiven skall emellertid kommittén noga prifwa möjligheterna att med förtur lägga fram förslag till dellösniugar av utredningsuppdraget. I fråga om minimitiden för fängelsestraff bör. om möjligt. förslag enligt departements- chefen läggas i sådan tid att ändrade regler kan träda i kraft redand en 1 januari l98l. Fängelsestraffkommittén delbetänkande får ses mot bakgrund härav.

l betänkandet föreslår nu kommitten att minimitiden för fängelsestraff sänks från en månad till 14 dagar. Även minimitiden för det fängelsestraff som kan utdömas med tillämpning av BrB 2813 föreslås sänkt i samma mån. Några särskilda bestämmelser om verkställigheten av fängelsestraff som understiger en månad f("ireslås inte. Däremot betonar kcunmitten. att den som avtjänar ett fängelsestraff understigande en månad endast i undantags- fall bör få tillstånd till någon form av vistelse utom anstalt.

I stort kan jag biträda de synpunkter och de övervz'iganden som framhålls av depårtementschefcn och kommitten. L-"n allsidig och kritisk granskning och utvärdering på nu aktuellt mnräde bör hälsas med tillfredsställelse. Det är emellertid viktigt att resultatet inte blir en återgång till äldre tiders mer inhumana synsätt. Det är angeläget att alltjämt fortsätta på delreformernas väg. Att jämväl i fortsättningen på det krimimtlpolitiska området fortsätta att bygga på pragmatiska lämplighetst'jverväganden ter sig väsentligt.

Förutom att de principiella skälen mot en sänkning av minimistraffets längd ej ._-'nes vara av nämnvärd styrka anges i betänkandet som huvudsak- liga skäl för en sänkning att denna ger möjlighet till ökad differentiering och nyansering vid bestämmande av påföljdens längd samt att en sänkning skulle medföra större rättslikhet i Norden. Det måste medges att dessa skäl är av betydande styrka. Å andra sidan kan anföras beaktansvärda erinringar mot kommitténs förslag. Frihetsstraffet är den allvarligaste påföljden och har som sådan ett betydande symbolvärde. Ett mycket kort frihetsstraff skulle väl kunna uppfattas som relativt lindrigt i jämft'fvrelse t ex med ett högt bötesstraff. Därmed skulle fängelsets allmänpreventiva funktion kunna äventyras och symlmlvärdet förringas. Som jag i mitt remissyttrande över BRÅ rapporten ( l977:7) anfört. kan man inte heller bortse från risken att en sänkning av allmänna straffminimum skulle kunna försvaga en återhållsam- het när det gäller att utdöma frihetsstraff som i dag finns hos domstolarna. l stålet för en ökad differentiering och nyansering av fängelscpåföljdcn skulle sålunda en ändring kunna tänkas medföra en ökning av antalet ådömda frihetsstraff och en fortsatt schablonartad påfi'iljdsbestämning på ”lägre”

• Sida 21
•  Original

Prop. 1980/81244 21

nivå vid vissa brottstyper.

Vid en samlad bedömning av skäl för och emot synes mig emellertid anledning inte finnas att i princip motsätta sig en sänkning av minimitiden för fängelsestraff. En annan fråga är emellertid om en sådan reform nu bör genomföras.

Allmänt sett måste man hysa betänkligheter mot att till separat prövning ta upp ett spörsmål vars avgörande kan få betydelse i andra hänseenden utan att konsekvenserna allsidigt belyses. Kommittén har härutinnan endast behand- lat förhållandet mellan straffminimum och villkorlig frigivning. En sänkning av straffminimum är visserligen. som kommittén ttttalar. ”tekniskt enkel att genomföra". men detta behöver ju inte betyda att saken är utan intresse när det gäller att bedöma dess förhållande till övriga frågor som kommitten har att pröva. Kommittén har också framhållit att visst ståndpunktstagande i frågan om villkorlig frigivning kan få avgörande betydelse för behovet av en sänkning av straffminimum.

lin svaghet är också att frågan bedöms isolerad från den allmänna översyn av straffskalmna som kommitten har att utföra och som skall ske med den allmänpreventiva utgångspunkt som departementschefen angett. Kommit- tén tar i detta sammanhang inte närmare ställning till denna övergripande fråga. Allmänpreventionen kan inte bedömas efter samma mått vid alla grupper av lagi'iverträdelser. De allmänpreventiva verkningarna måste analyseras mot bakgrund av den särskilda brottstyp som är för handen. inte minst gäller detta frågan om (len avskräckande verkan ett kortvarigt frihetsstraff kan ha ji'imfört med ett kraftigt bötesstraff.

Vidare är det en brist att frågan om minimistraff inte blivit behandlad i samband med (len större frågan om införande av en allmän regel om påföljdsval och straffmz'itning. Det sätt på vilket utredningen behandlat frågan om minimistraff. nämligen att kombinera en sänkning av straffmini- mum med motivledes givna rekommendationer om vid vilka brottstyper minimistraffet bör kunna komma till användning. visar enligt min mening att utredningen i själva verket kommit in på den större frågan. dock utan att allsidigt och slutligt pröva denna. För det fall man önskar sänka straffmini— mum redan nu men inskränka dess am'änndning till vissa brottstyper. ligger det närmast till hands att justera de särskilda brottens straffskalor. lin sådan ordning måste då förenas med ett förbehåll i den generella bestämmelsen om straffminimum. Över huvud taget kan de givna rekommendationerna ifrågasättas med hänsyn till att straffets längd självfallet ej enbart är avhängig av vilken brottstyp som föreligger utan även ståri relation även står i relation till gärningen i det särskilda fallet. Det bör också påpekas att i betänkandet inte diskuterats huruvida en sänkning av straffminimum skall få påverka straffmätningen i fall där straffminimum f. n. inte kommer till användning. Skall t. ex. ett rattfylleri som nu renderar två månaders fängelse efter den föreslagna lagändringen straffas lika eller med en och en halv månad?

Som framgår av det sagda ställer jag mig tveksam till lämpligheten att separat avgöra frågan om sänkt straffminimum. Både från saklig och systematisk synpunkt torde en samlad bedömning av de centrala kriminal- politiska frågor sotn anfi'n'trotts kommitten vara att föredra. Mot detta kan måhända anföras ekonomiska skäl för ett snabbt genomft'äratlne av förslaget. Vad kommitten därutinnan anför är dock enligt min mening inte övertygan- dc. Från de synpunkter jag närmast har att fi.")reträda vill jag förorda att den föreslagna ändringen får anstå i avvaktan på överväganden i de övriga frågorna.

• Sida 22
•  Original

Prop. l980/8lz44 22

Utöver det sagda vill jag framhålla att reglerna om permission i Kval. är så allmänt hållna att det s_vnes motiverat att. om minimistraffet sänks till 14 dagar. regler införs som begränsar möjligheterna att bevilja den som döms till kortare fängelsestraffförmån av vistelse utom anstalt annat än om särskild anledning förekommer. Det synes vidare böra övervägas. om man inte för fängelsestraff under en månad bör högst betydligt inskränka möjlighetermt att bevilja uppskov med verkställighet.

Öre/"åklagaren i .S'Iut'k/m/mx tik/ngnn/isn'ikl

Fängelsestraffet har karaktär av samhällets yttersta reaktion på en brottslig handling. Några positiva följder för den dömde anses numera fängelsestraffet inte ha. Fängelsestraffct kan dock inte avvaras med hänsyn till brottsbekämpningen_ samhällsskyt'fdet och ttpprätthållandet av den allmänna laglydnaden. Korta fängelsestraff torde främst vara motiverade från allmänpreventiva synpunkter.

Jag tillstyrker kommitténs förslag att sänka straff'minimtttn till 14 dagar framför allt med hänsyn till att förslaget ger möjlighet till ökad differentie- ring. Jag vill framhålla att en sänkning av straffminimum dock inte får leda till en generell sänkning av straffnivån för vissa brottstyper. De korta fängelsestraffen under en månad bör-enligt min mening främst användas vid trafikbrott av olika slag. olovlig körning och rattonykterhet. Det kan även komma ifråga vid rattfylleriet". där alkoholhalten är förhållandevis låg och körningen avsett kort sträcka under tid med låg traf'ikintensitet. Utrymmet för en utveckling mot kortare frihetsstraff vid brottsbalksln'ott anser jag vara mycket begränsat. Vid vissa fall av rymning torde dock dessa kortare fängelsestraff kunna tillämpas.

Kommittén har i sitt betänkande särskilt understrukit att sänkningen av straffminimum till 14 dagar inte får medföra ett ökat användamlc av fängelsestraffet. Enligt min mening fi.")rcligger emellertid risk för att så blir fallet. Domstolarna kan få ökad benägenhet att döma till ett kort fängelsestraffi stället för böter särskilt i fall som gäller s. k. bötesimmuna. vilket dock måhända i viss utststräckning skulle vara motiverat. Vid val mellan skyddstillsyn och fängelsestraff kan domstolarna komma att föredra ett mycket kort fängelsestraff framför en skyt'ldstillsyn bl. a. med hänsyn till att skyddstillsynen i förhållande till det korta fängelsestraffet framstår som en alltför ingripande pt'iföljd.

Vidare bör enligt min mening i lagen (l97—lzltl3) om krimimtlvård i anstalt införas regler sotn begränsar möjligheterna att bevilja den som dömts till kortare fängelsestraff än två månader förmi'men av vistelse utom anstalt annat än sådan permission som avses i 33>5 första stycket 3 i nyssnämnda lag.

I övrigt har jag inte nagot att anföra i anledning av kommitténs förslag.

Öt'eråklugurm [' (före/valgt åkIugtm/islrikl

] mottsft'jrcbyggande rådets rapport "Nytt straffsystem" upptogs till diskussion bl. a. frågan om sänkning av allmänna straffminimtnn. Frågan är nu ft'fn'emål för delbetänkande från fängelsestraffkommitten. Som anförts i tidigare yttrande (RÅ ÄD 171-78) finns en anledning till invändning mot en sänkning av nuvarande straffminimum en månad. Kommittén har föreslagit

• Sida 23
•  Original

Prop. 1980/81z44 23

14 dagar som straf'fminimum. Jag kan ansluta mig till den uppfattningen. l:".n naturlig följdförz'indring är motsvarande sänkning i 28 kap. 3 :$ ln"ottslntlken.l På de grunder som redovisats i betänkandet bör fängelsestraff om 14 respektive 21 (lagar ge dtnnstolarna större möjlighet till nyansering vad gäller de korta frihetsstraffcn. l-in sänkning skulle dessutom innebära ett närmande till gällande regler i övriga nordiska länder.

Kommittén har med skärpa påpekat att en sänkning av straffminimum inte är avsedd att medföra en ökning av totala antalet frihetsstraff. .lag anser att farhågorna på den punkten varit något ('n-'erdrivmt. Domstolarnas ökande obenägenhet att välja frihetsstraff torde knappast annat än i ett fåtal marginalfall påverkas av en sänkning av straffminimum. Jag finner faran påtagligt större för att sänkningen inte kommer att utnyttjas som ett medel för ytterligare nyansering vad gäller korta frihetsstraff utan kommer att medföra att ett stort antal av de brott som idag ger en månads fängelse automatiskt följer straffmininnim ned till 14 dagars fängelse. lin sådan utvecklingär ej önskvärd. Kommittén har för att motverka detta beträf'fämle vissa brottstyper gjort överväganden huruvida brottstypen är förenlig med möjligheten att utdöma kortare fängelsestraff än en månad. Kommitténs rekomendationer i detta avseende är enligt min mening både alltför sehabltnmrtade och för långtgående. Allt fler rattfyllerister har grava alkoholproblem mer eller mindre dokumenterade. För många av dessa blir en kortare fängelsevistelse — utan tid till fysisk rehabilitering — enbart straff och inte någon hjälp att bryta det pågående missbruket. En hjälp man inte kan bortse från även om denna form av påföljd i princip inte skall tillgodose eventuella vårdbehov. Denna brt'utstyp bör sålunda inte generellt anses som typisk för tillämpning av nytt straffminimum. Alltför sclutblonartad hand- läggning motverkar dessutom svftet med reft'n'men. nämligen att ge dt'mtstolarna möjlighet till mer ny nseråd bedömning.

Kommitténs förslag till sänkt straffminimum medför inget hinder för att vid en framtida fört'indring av reglerna för villkorlig frigivning komma till ett godtagbart resultat.

(jl't'l'lf/x'fllglll't'll ! Mel/m;?!" z'l/t!ugurr/i.v/rikI

] direktiven till utredningen har departementsehefen anfört fängelsestraf- fets skadliga verkningar för individen. erkänt dess nödvändighet för den allmänna laglydrutt'fen. men framfört uppfattningen att fängelsestraffet aldrig torde kunna ses som ett verkningsfullt medel att anpassa lagöverträdaren i samhället eller ens minska risken för återfall fran dennes sida. Departe- mentschefen anföra vidare att kommittén bör utgå från att en sänkning av minimitiden för fängelse skall ske samt framhållit att en sådan sänkning ej bör medföra att antalet utdömda frihetsstraff ökar.

Redan BRÅ-rtmptn'ten Nytt Straffsystem — Idéer och förslag anför att det inte finns belägg för att de korta frihetsstraffcn leder till nya grupptillln'ärig— heter. som i sin tur skulle öka risken för återfall. Vidare har. som kommittén kt'mstaterat. behandlingstanken under senare ar starkt kritiserats och kommit att framtstå som allt mindre trovärdig. (_irunden för önskemålet att sänka minimitiden för fängelsestraff ter sig saledes redan fran början svag. _

Den ovannämnda Bl'åÄ—rapporten anför att det hos domstolarna finns ett ökande motstånd mot att utdöma frihetsstraff. l-luruvida denna generalise— ring har något stöd i verkligheten kan i detta sammanhang ej omedelbart

• Sida 24
•  Original

Prop. 1980/81:44 24

vedcrläggas. men i det förevarande betänkandet framläggs statistik angåen— de utdömda fängelsestraff 1973—1978. En ökning av antalet utdömda frihetsstraff kan konstateras. De huvudsakliga motiven för en sänkning av straffminimum synes vara dels att domstolarna i tämligen stor utsträckning utdömer nuvarande minimistraff en månad — vilket enligt kommittén skall tolkas som ett behov av en sänkning av minimistraffet — dels att man genom en sänkning skulle uppnå "annan fördelning av strafflidandet och lägre kostnader för samhället".

Kommitténs första slutsats ter sig diskutabel. Vad som avses med "annan fördelning av strafflidandet" utvecklas överhuvud inte. Det får förmodas att någon allmän humaniseringsidé tagit sig detta uttryck. Vad slutligen angår kostnaderna för samhället kan det i hög grad råda delade meningar om kostnaderna för fängelsestraff i jämförelse med kostnaderna för att ha lagöverträdarna på fri fot. När det gäller de korta frihetsstraffcn kan det dock säkerligen kortsiktigt och .om man helt bortser från de kriminalpt')litiska följderna te sig billigare med kortare frihetsstraff.

Det korta frihetsstraffet är. som kommittén konstarerar. motiverat från allmänpreventiv synpunkt. Tvärtemot vad kommittén anför måste dessvärre fastslås att en sänkning av allmänna straffminimum med säkerhet kommer att försvaga frihctsstraffets allmi'mpreventiva funktioner. Den rådande uppfatt- ningen att frihetsstraffet utgör samhällets yttersta reaktion på brott konmter med visshet att urholkas vid en sådan sänkning. Kommitténs slutsatser om motsatsen måste därför på det kraftigaste avvisas. 'l'idigare kriminalpolitiska utspel med införand ' av straffrihet eller begränsad straffbarhet manar inte i "nägi'it fall till efterföljd. F.n "nyansering" av de kortaste frihetsstraffcn i lindrande riktning synes således vara dåligt motiverad. medan starka skäl talar däremot.

Den enda av de av kommittén anförda brotten där en sänkning av nuvarande minimistraff kan fylla en funktion synes vara olovlig körning. Vid denna brottstyp är böter ofta en verkningslös påföljd och behov av kortare frihetsstraff skulle här kunna fylla en funktion. En sådan möjlighet skulle med största sannolikhet medföra en avsevärd ökning av antalet utdömda frihetsstraff. något som kommittén emellertid särskilt påpekar som icke önskvärt.

Slutligen bör också noteras att en sänkning av straffminimum är tänkt att förenas med '"rekommendationer" om i vilka typfall ett förkortat frihets- straff skall tillåmpas. En sådan ordning ter sig som en icke önskvärd styrning av domstolarna i deras dömande verksamhet. Ett rekommendatitmssystem kund ' alltför lätt bli en återkommande företeelse i strafflagstiftningen och således direkt ingripa i domstolarnas fria prövning i påft'iljdsfrågan.

Sammanfattningsvis måste jag konstatera att kommitténs förslag vilar pa svag grund. Inget av de anförda skälen för en sänkning av straffminimum för fängelse synes bärande. Ilos allmänheten och de myndigheter som har nära kontakt med denna torde däremot en väl beprövd erfarenhet i stället uppvisa starka skäl mot den föreslagna lagstiftningen. Jag får således konstatera att jag inte till någon del anser mig kunna godta kommitténs förslag.

Länsäk[figuren i (Hit-'It'lmrgs lim I dagens brottsbekämpande verksamhet träder alltmer i förgrunden behovet från samhällets sida att kunna markera sitt zn'ståndstagande från vissa brott. För att visa den allmänna laglydnådens krav kommer den

• Sida 25
•  Original

IQ 'Jl

Prop. 1980/81:44

allvarligaste påföljden i systemet i sådant fall till användning. dvs. fängelse. Om fängelsepåft'iljdens betydelse sett från allmän laglydnadssynpunkt kan visserligen råda delade meningar. För samhällsorgan. vilka såsom åklagar— väsendet står mitt uppe i dagens brottsbekämpning. måste varje åtgärd av beskaffenhet att kunna medföra miskning av fängelsestraffets värde från nyss angivna synpunkter framstå som högst bctänkliga. Enligt min mening är sådan effekt att förvänta vid ett genomförande av förslaget. Mot bakgrunden härav och då något påtaligt behov av ändring inte påvisats kan jag under alla förhållanden inte finna skäl till att denna fråga skall brytas ut för särbehandling. Kommitténs arbete med övriga frågor om frihetsberövande påföljder bör avvaktas.

Kommittén har arbetat mot bakgrunden av direktivuttalandet att den bör utgå från att en sänkning av minimitiden för fängelse skall ske. Vad kommittén nu ft'ireslår ifråga om minimitid och verkställighet ger i och för sig ej anledning till erinran. Av redovisningen framgår. att verkställighet på 14—21 dagar är möjligt att genomföra. Erfarenheter från utlandet talar också härför.

Rekommendationer av allmän art ges av kommittén för tillämpningen av fängelsestraff understigande en månad. Flera brottstyper förs fram till diskussion under riktig betoning av vanskligheten i att göra ifrågavarande rekommendationer. För min del har jag icke den erfarenheten att rättsvårdsorgancn i rättstillämpningen funnit att det vara en brist att inte kunna låta fängelsestraff understiga en månad. För särskilda fall — det må gälla de av kommittén angivna brottstyperna eller andra — uppstår icke så sällan och oftast mot bakgrunden av gärningsmannens personliga situation fråga om den allmänna laglydnadens krav ovillkorligen påkallar fängelse eller om annan påföljd kan godtas. Ingenting tyder på att avsaknaden av ett annat minimistraff för fängelse för dessa och andra situationer innefattat problem i rättstillämpningen. l-lar med andra ord allmän laglydnad ansetts kräva fängelse. har betänkligheter mot en månads frihetsbert'ivande. såvitt jag kan överblicka. ickc funnits. Jag finner det knappast frarnkomligt med rekommendationer byggda på brottstyper. Det torde i förekommande fall bli fråga om situationer av "påföljt'fsnet'lsz'ittning" av i huvudsak sådan på den tilltalades person byggda omständigheter vilka nu upptas i 33 kap. 4ä brottsbalken. självfallet ställda i relation till gärningens art.

[Jinsåklagaren i Västerbottens län

Förslaget att nuvarande straffminimum — 1 månad — för frihetsstraff skall sänkas till 14 dagar. bör inte genomföras. Fängelsestraffet skall vid en jämförelse med övriga påföljder klart framstå som det mest ingripande straffet. Risk finns att denna skillnad till stor del går förlorad om förslaget genomförs. Bara möjligheten av att ett fängelsestraff" kan komma att te sig mer gynnsamt än ett högt bt".itesstraff bör enligt min mening vara skäl nog att avstå från någon ändring av nuvarande förhållanden. Enda skälet för ett begagnandc av de korta frihetsstraffcn torde vara den allmänpreventiva verkan påföljden anses ha. Accepterar man att denna verkan föreligger och att det utgör tillräckligt motiv för användning av frihetsstraff får man också acceptera att påföljden innebär ett lidande i olika avseenden för den dömde. Om detta fi'irsvinner torde även grunden för brukandet försvinna. Enligt min mening kan ej heller fängelsestraffets eventuella skadeverkningar för den dömde vara ett tillräckligt motiv för en sänkning av minimitiden. då dessa

• Sida 26
•  Original

Prop. 1980/8 [ :44 26

knappast reduceras i någon väsentlig mån av 14 dagars mindre frihetsberö— vande. Detta argument talar snarast för en höjning av straffminimum parat rrred ett mindre användande av fängelsestraffet.

Ont förslaget genomft'rrs föreligger avsevärd risk att domstolarna snabbt anpassar sig och genomgående sänker strafftiderna. — Rent praktiskt måste det uppstå svårigheter för kriminalvården nred in— och utryckandet vid alltför korta straff.

Lii/t.vtikh(guru/r i Norrlmlmzs [ii/1

Kommittén har framlagt sitt förslag utan att ta ställning till frågan i stort vilken målsättningen med frihetsstraff bör vara. Detta synes mig ytterligt tveksamt som metod.

Några bärande motiv för att nedsätta fängelseminimum till H dagar har heller icke framförts.

Om man vill motverka skadeverkrringarna av ett fängelsestraff synes dessa kunna motverkas genom utvidgade nröjlighetcr till permissioner och villkorlig frigivning även vid de korta fängelsestraffen.

Någon oenighet synes icke råda om att fängelsestraffet sällan har nagon positiv verkan på den dömde. Däremot kan jag icke dela uppfattningen att de fall som normalt av allmänpreventiva skål döms till någon månads fängelse. genom verkställigheten löper några risker för fortsatt brottslighet med hänsyn till det klientel han eller hon kommer i kontakt med under verkställigheten.

En allmän trend hos domstt'rlarna f't'ireliggerratt i möjligaste mån undvika fängelsepaft'frljd och framft'ir allt då med hänsyn tagen till risken av skadeverkningar. Dessa måste ju antagas bli mindre ju kortare tid verkställigheten pågår vilket nred nödvändighet måste innebära att med ett sänkt minimum för fängelse skäl kan föreligga" att oftare tillgripa ett fängelsestraff än eljest och då av allmänpreventiva skäl.

(ienom att sänka minimum till [4 dagar brvts också nuvarande relation mellan de kännbara bt'itesstraffcn och fängel. . I valet mellan ett kännbart böte "straff om lflfl dagsböter och fängelse väljs i dag ofta den fi."rrstnämnda påft'iljden framför fängelse exempelvis vid olovlig körning.

En annan verkan av ett sänkt minimum för fängelse måste nred nt'idvändigheten bliva en minskad tillämpning av Zl) kapitlet 7 ;" ] stycket 3 punkten riittcgt'rngsbalken. Döms någon till fängelse l-l dagar och ny brottslighet uppdagas blir det i ett betydligt mindre antal fall som det kan sägas att det är uppenbart att det nya brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan rrärrrnvärd betydelse. Ärenden där åtan nu kan underlåtas. kommer om ändringen genomförs att istället åtalas. Kostnaden härför bör avdragas från de vinster kommittén antager.

Vad som gör mig mer tveksam till f'i'irslaget. är det förhållandet. att konrrnittén övervägt någon form av rekorrrmendationer om vid vilka typfall minimistraffet bör tillämpas i praktiken.

Någon annan grund för sådana än att man fran kommitten bedt'rnrer att risk finns för en icke önskvärd tillämpning av straffminimum föreligger icke.

Den typ av allmänna rekommendationer. som kommitten gör sig till tolk för. är domstolarna obundna av.

Kommittén synes närmast anse att nrinimistraffet 14 dagars fängelse borde vara möjligt tillämpa vid olovlig körning. olovlig vistelse och rymning.

Vid olovlig körning förekommer i de allra flesta fall en avvägning mellan

• Sida 27
•  Original

Prop. l980/Slz44 27

att döma till ett mycket högt bötesstraff eller fängelse en månad. Valet utfaller oftast så. att fängelse tillgrips först när brottet har en sådan omfattning. att endast fängelse är tänkbart. Om det nya förslaget till utlänningslag- antas. finns anledning anta att olovlig vistelse. som i de flesta fall avser nordbor. kommer att på sikt försvinna. Beträffande rymningsbrot- ten lörekommer redan nu en mycket nyanserad bedömning. så även betrå'iffande rattfylleribrotten. där även en i sig hög promillehalt. om körningen avser kort och ofarlig sträcka. bedöms mildare oeh föranleder bötesstraff.

Redan det fi.")rhållandet att man anser fog föreligga för rekommemlationer talar mot ett genomft'irande av förslaget.

[ ett avseende synes mig emellertid förslaget vara väl grundat. och det är som kombination till skyddstillsyn.

Nuvarande stadgande i 28 kapitlet 3 & ltar ersatt det tidigare stadgandet varigenom samtidigt med dom på skyddstillsyn kunde förordnas om viss behandling i anstalt. lin påföljd som i huvudsak skulle avse unga lagöverträdare och ge utrymme för att avbryta en pågående brottslig verksamhet och åstadkomma en intensiv kurativ verksamhet. samtidigt som därigenom allmänpreventionen tillgmlosågs.

Ursprungstankarna bakom det angivna lagrummet är alltjämt aktuella och kan även tillgodoses genom ett kortare frihetsberövande än nu gällande.

Hovrätten för l-"ii_s'tr(l Sverige

Såsom kommitten anför är det av vikt att fängelsestraffet behåller sin särställning som samhällets yttersta reaktion på brott. ()m den minsta tiden sätts för lågt föreligger enligt hovrättens uppfattning risk för att denna särställning försvagas. Det kan inte uteslutas att ett högre bötesstraff kan komma att framstå som en mera ingripande påföljd.

l betänkandet redovisas på flera ställen farhågor för att en sänkning av minimistraffet till H dagar skulle kunna leda till en icke önskvärd ökning av antalet fängelsestraff. Redan nu torde dmnstolarmt tveka inför att utdöma ett kort frihetsstraff. när — såsom inte sällan är fallet — en längre tid förltltit mellan brottet och domen. 'l'roligen skulle man i motsvarande situation ställa sig än mer tvekande inför att utdömaett H-dagarsstraf't'. Det är angeläget att avtjänandet av ett så kort fängelsestraff sker i nära anslutning till brottet och domen. Det kan ifrågasättas om inte ett bötesstraff utgör en lämpligare reaktion om inte ett bötesstraff utgör en lämpligare reaktion på de brott. vars straffvärde inte är högre än l—f dagars fängelse. Vissa adminstrativa problem synes också tala mot ett så kort frihetsstraff. Kommittén tar bl.a. upp klz'idfrågan. Att t. ex. tillåta civila kläder förringar enligt hovrättens mening ytterligare effekten med straffet. Det är viktigt att skapa allvar kring detta. llovrätten anser således att den närmare utformningen av korttidsstraffets verkställighet bör klarläggas innan slutlig ställning tas till den ff'treslagna reformen.

Avsikten med förslaget är inte att antalet frihetsstraff skall öka. En risk föreligger emellertid ft" att korttidsstraffi större utsträckning än nu kan komma att ådömas på individualpreventiva grunder. Som en åtgärd att förhindra att antalet frihetsstraff ökar anför kommitten att statsmakterna bör dels uttala att reformens innebörd inte är att antalet fängelsestraff skall öka dels närmare ange vilka brott straffminimum bör komma i fråga. l-lovrätten .vill ifrågasätta om inte en lämpligare väg vore att sänka straffminimum för de

• Sida 28
•  Original

Prop. msn/81:44 28

brott där detta bedöms som önskvärt. Stadgandet i 26 kap. l ä 1 st. 2 p. brottsbalken skulle därvid kunna utformas så att det gäller strbsidiärt till det enskilda straffbudet.

Utredningsuppdraget omfattar. förutom vad som ryms inom det föreva- rande delbetänkandet. en allmän översyn av straffskalorna och reglerna om villkorlig frigivning. Det vore nog av värde att frågan om en sänkning av minimistraffet bedömdes i anslutning till de resultat kommitten kotnrner fram till i utredningsuppdragets övriga delar. bl.a. vid behandlingen av frågan om villkorlig frigivning.

llovrätten delar kmnmitténs intresse av att få till stånd en nordisk enhetlighet på området. Utvecklingen i de nordiska grannländerna synes dock för närvarande oviss.

Mot bakgrunden av det anförda anser hovrätten det tveksamt om en sänkning av straffrninimtrrn för närvarande bör genomföras. Åskilligt talar för att frågan inte bryts loss från utredningsuppdraget i övrigt.

Norr/(('ipings tingsrätt

I den krimimrlpolitiska debatten under senare år har kritik riktats mot tanken att fängelsestraff skall utgöra någon form av behandling i resoeiali- serande syfte. Det torde väl också numera vara en allmänt utbredd uppfattning att — såsom i utredningsdirektiven sägs — fängelsestraff inte är ägnat att medföra positiva effekter för den intagne titan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar. lcke desto mindre kan strafformen inte undvaras som kriminalpolitiskt instrument. När i direktiven sägs. att en sänkning av minimitiden för fängelse skall ske. ovisst vilken. förenas detta med påpekandet att en sådan sänkning inte får medföra att antalet utdömda frihetsstraff ökar. Det är mot denna bakgrund som den ifrågasatta lagändringen skall bedömas.

Tingsrätterna är de dömande organ som först kommer i kontakt med lagöverträdare. Större delen av tingsrätternas avgöranden blir bestående. oftast av den enkla anledningen att de inte överklagas. Kanske är det förrnätet att påstå. att tingsrätterna har den bästa kontakten med tilltalade men rättegången i underrätt ter sig dock för de flesta som mera vardagsnära än överrättsprt)cessen. Därtill kotnrner det inflytande som nämndemän hari tingsrätterna. Många "vardagsmål" — det är i huvudsak sådana som nu är i fråga — blir allsidigt belysta vid överläggningarna i tingsrätterna. Dagligen diskuteras lämplig påföljd för t. ex. upprepad misshandel av inte alltför allvarlig art. upprepad skadegörelse. upprepade snatterier. lindriga former av hot och våld mot tjänstemän osv. Merendels har dessa brott begåtts under spritpåverkan. Det är knappast någon hemlighet att under dessa diskussioner från nämndens sida framfi'irs önskemål om starkare samhällsreaktit'm än den yrkesdomaren i efterföljd av vedertagen praxis anser sig ktrnrra rekommen- dera. Dessa erfarenheter från tingsri'rttsarbetet bör i ärlighetens namn framföras när det gäller att ta ställning till ett lagförslag vars fi:")rutsättning är att antalet utdömda frihetsstraff inte skall få öka. En sänkning av straffminimum skulle minska klyftan mellan påföljderna böter och fängelse. Det förefaller då vara oundvikligt att en hel del brott som idag föranleder höga böter — ofta utan utsikt att någonsin bli betalda — i fortsättningen kommer att bestraffas med en kort tids fängelse. Att förvänta sig något annat ter sig orealistiskt. Tingsrätten anser med andra ord att en sänkning av minimitiden visserligen kan leda till en önskad allmän sänkning av straffnivr'in

• Sida 29
•  Original

Prop. 1980/81:44 29

men att å andra sidan antalet fängelsestraff troligtvis kommer att öka. Huruvida detta -är endast av ondo är en kriminalpolitisk fråga men otvivelaktigt finns fall där idag använda bötesstraff förefaller vara föga ägnade att stämma till laglydnad i fortsättningen.

Tingsrätten har velat framlägga dessa synpunkter såsom en bakgrund till vad i fortsättningen sägs.

Såsom i betänkandet nämns (s. 34) ansåg strafflagberedningen att korta frihetsstraff borde behållas närmast för de allmänpreventiva syftena. ! detta instämmer kommittén (s. 35). Enligt tingsrättens mening är det dock inte befogat att helt skjuta de individualpreventiva synpunkterna i bakgrunden. Även om ett kort frihetsbert'åvande inte kan "ges ett ens teoretiskt behandlingsinnehåll" kvarstår dock att denna ganska skarpa samhällsreak- tion kan stämma den dömde till eftertanke och sinnesändring. Tingsrätten delar i detta stycke uppfattningen att mera frihetsstraffet som sådant och mindre dess längd är av betydelse. Någon beaktansvärd risk för att en sänkning skulle försvaga de preventiva funktionerna föreligger nog inte.

De övriga nordiska länderna har eller Hört-'äntas få ett straffminimum som ungefär överensstämmer med det nu föreslagna. Man kan då fråga sig om detta är föranlett av en önskan att hålla straffnivån nere eller om det också ansetts att böter är ett alltför trubbigt vapen för att komma till rätta med olika slag vardagsbrottslighet. Tingsrätten håller inte för uteslutet att den sistnämnda synpunkten varit väsentlig. Böter kan utgöra en mycket kännbar påföljd men otvivelaktigt är det så att bötesstraffet för många ter sig som ett ganska ofarligt slag i ltrften eftersom exekution inte är möjlig. Den preventiva effekten blir då obetydlig. Ett exempel erbjuder brottet skadegt'jrelse. Det har blivit ganska vanligt att man — oftast i spritpz'iverkat tillstånd — uppsåtligen åstadkommer skador på skyltfönster o. d.. skador som merendels är mycket dyrbara att reparera och som också i övrigt kräver dyrbara åtgärder. [ rättstillämpningen tillgrips fängelse först efter upprepade brott av detta slag. närmast av den anledningen att nuvarande straffminimum anses ge för lång frihetsförlust. Det finns skäl att tro att ett kort fängelsestraff här skulle vara lämpligt. Liknande synpunkter kan anläggas på åtskilliga andra "vardagsbrott" som visserligen kanske skett mest i ft.")rhastandc men som (lock måste stävjas effektivare ännu. Detta mä bedömas som en olycklig följd av en sänkning av straffminimum men tingsrätten bedömer den dom som trolig.

I enlighet med direktiven har kommitten lagt fram allmänna rekommen- dationer om typfall lämpade för kortare fängelsestraff. Tingsrätten kan godta denna exemplifiering. där dock även skadegörelse och upprepat snatteri lämpligen bord ingå. men förutsätter. att dessa rekommendatitmer skall förbli motviuttalanden. Att i lag fixera tillämpligheten av korttidsstraffskulle lägga en icke önskvärd härnsko på rättsutveeklingen.

Tingsrätten har inte någon erinran emot den föreslagna lagi'rndringen. vilken jtl i grunden endast ansluter svensk lagstiftning till vad som gäller i de flesta andra länder. däribland de nordiska.

Emellertid vill tingsrätten härtill foga ytterligare några synpunkter. Inte minst vid så korta straff som nu är i fråga är det ett starkt önskemål att lagföringen kommer så snabbt som möjligt. Om så inte sker förfaller mycket av den preventiva effekten. Väl medveten om svårighetermr att åstadkomma detta vill tingsrätten dock poängtera vikten av att allt görs för att tillgodose önskemålet. Tanken på jourdomstolar är visserligen knappast realistisk men här rör sig dock merendels om brott som inte kräver någon vidlyftigare persontrndersökning. l—"örutsättningarna för snabb samhällsreaktion borde

• Sida 30
•  Original

Prop. 1980/81 :44 30

därför vara ganska goda. [ bilden kommer då också frågan om snabb verkställighet. Ett korttidsstraff. verkställt först efter lång tid. har förfelat huvuddelen av sin brottspreventiva effekt. Det kan därför ifrågasättas om det inte borde öppnas en möjlighet till omedelbar verkställighet. Inte minst gäller detta vid frihetsstraff i samband med skyddstillsyn. Den tidigare möjligheten till omedelbar verkställighet av anståltsbehandling -en ordning som gav ganska goda erfarenheter— har inte någon motsvarighet i nuvarande lag. lläktningsalternativet står sällan till buds i korttidsfallen.

Rikspulisstyrelst'n

Rikspolisstyrelsen har inget att erinra mot förslaget.

Krit1zin(tlt'ärdxstrrrflscn

Styrelsen tillstyrker på de av kommittén anförda skälen förslaget om en sänkning av minimitiden för fängelsestraff till 14 dagar. Som kommitten anfört är det inte uteslutet att en sänkning av straffminimum skulle ktrnna leda till att antalet fängelsestraff" ökar. för att motverka en sådan utveckling anser styrelsen i likhet med kommitten att det är angeläget att statsmakterna i motivuttalant'len understryker att avsikten med reformen inte är att göra fängelsestraffen vanligare.

Enligt styrelsens mening är det särskilt angeläget att ett kort fängelsestraff verkställs så snart som möjligt efter att d_omen blivit verkställbar. För att åstadkomma detta kan flera åtgärder vidtas. Bl. a. enligt styrelsens mening övervägas vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna om uppskov. Vidare bör. som anförts i betänkandet. rutinerna för ff'ireläggande att inställa sig i anstalt ses över i vissa avseenden. Sådana åtgärder torde kunna vidtas utan förfallningsändringar.

Även i övrigt medför en sänkning av straffminimum att vissa administra- tiva rutiner vid anstalterna. häktena och i styrelsen måste ses över för att åstadkomma en förenkling och en effektivisering. Bl. a. bör. som kommitten anfört, rutinerna vid strafftidsberäkning förenklas. För att åstadkomma ett så enkelt och smidigt förfarande som möjligt kan enligt styrelsens mening övervägas om inte strafftit'lsberi'rkning i fråga om de kortaste fängelsestraffen i vissa fall sktrlle ktrnna göras vid anstalterna. Eftersom det i dessa fall som regel är fråga om en okrmrplieerad beräkning som normalt inte kräver speciella kunskaper torde en sådan ordning kunna införas utan åsidosättande av rättssäkerheten. [ vart fall finns det enligt styrelsens mening anledning att genom en f("ärsi'iksverksamhet. som lämpligen kan påbörjas då den föreslagna lagändringen träder i kraft. undersöka förutsättaingarna härför (jfr styrel- sens remissyttranden över KV5Ö1s betänkande Ds Ju 19797). Styrelsen hemställer därför att lagen ( l97-lzlll2) om beräkningavstrafftid m. m. ändras så att styrelsen i fråga om fängelsestraff som understiger en månad kan överlåta åt st)-"resmannen vid riksanstalt och lokalanstalt att beräkna strafftid och utfärda strafftidsresolutirm. — De övriga ändringar i administrativa rutiner som krävs i samband med verkställighet av korta fängelsestraff torde kunna genomft'jras inom ramen för gällande lagstiftning.

l likhet med kommitten finner styrelsen inte att det är nödvändigt att införa någon särreglering i fråga om behandlingen av intagna som verkställer korta fängelsestraff. I motsats till vad kommitten antyder menar styrelsen att permissirmcr till förberedande av frigivningen i vissa fall bör kunna

• Sida 31
•  Original

Prop. 1980/81:44 31

ifrågakomma för denna kategori. särskilt trär fängelsepåföljdcn är förenad med skyddstillsyn. Det kan vidare enligt styrelsens mening ifrt'igåsättas om bestämmelserna om disciplinär bestraffning i lagen ( l974z21l3) om kriminal— tård i anstalt bör kvarstå oföränt'lrade. Enligt 49 .ö andra stycket lagen om kriminalvård i anstalt får genom upprepade f("rrordnanden enligt 47 å andra stycket 2. den tid som inte skall inräknas i verkställighetstiden beträffande den som undergår fängelse i högst fyra månader ej överstiga sarnmanalagt femton dagar. Denna tid bör enligt styrelsens mening sänkas såvitt avser den som undergår fängelse som understiger en månad.

Några väsentliga svårigheter att bereda sysselsättning åt intagna med verkställighetstider understigande en månad torde enligt styrelsens mening inte föreligga.

En sänkning av minimitiden för fängelsestraff till H dagar kommer sannolikt att minska den genomsnittliga beläggningen vid i första hand de öppna riksanstalterna och lokalanstalterrur och alltså medföra en viss minskning av kostnaderna för kriminalvården. Som kommitten anfört är det möjligt att nu beräkna hur stor vinsten blir.

Även om vissa rutiner förenklas och gö s mer effektiva är det enligt styrelsens mening inte uteslutet att ett genomförande av kommitténs förslag —förutom vissa initialkostnadcr bl. a. för förändring av ADB-rutiner och för information och utfärdande av anvisningar i samband med en eventuell decentralisering av strafftidsberäkningen — medför ytterligare arbetsbelast- ning vid lokala och regionala enheter och i styrelsen. ls'onsekvenserrnr kan dock inte bedömas förrän erfarenhet vunnits efter ett genomförande av reformen.

Förm("igenhetsbmttsutrainingen (th [97():()4)

Förmögenhetsbrottsu(redningen har endast funnit anledning att beakta det framlagda förslagets betydelse för förmögenhetsbrottens del och inte konsekvenserna av förslaget i andra avseenden. På förmögenhetsbrottens område anser utredningen att ett genomförande av förslaget sktrlle innebära en önskvärd ökad möjlighet till differentierad straffmi'itning.

LO

I betänkandet föreslås att nuvarande minimistrafftid på 1 månad sänks till 14 dagar. Argumenten för reformförslaget är främst att det i dag är en stor anhopning av fängelsestraff på 1 månad (th) 'i? av samtliga) och att detta anger ett behov av ytterligare differentiering av fängelsestraffet vid dess nedre gräns. Vidare anges att man i de övriga nordiska länderna har en avsevärt högre gräns än i Sverige.

LO tillstyrkte redan i sitt yttrande över PM om nytt straffsystem från BRÅ att minska strafftiden skulle sänkas. Den föreliggande utredningen stöder ytterligare detta ställningstagande. varför L(_) tillstyrker utredningens förslag. Precis som framhålls i utredningen måste dock genomförandet av förslaget förses med ett bestämt uttalande om att reformen inte får medföra att domstolarna dömer till 14 dagars fängelse i stället för straff i frihet.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1980/81:44 32

SA ('D/SR

Korta fängelsestraff har främst allrrrärrpreverrtiv betydelse. Med hänsyn härtill kan förslaget om sänkning av nrirrrrritiderr inge vissa betänkligheter. Emellertid tyder den onrstärrdiglretcn att närmare 40 procent av de utdömda färrgelsestraffen avser nuvarande minitrritid. en månad. på att ett visst behov av differentiering föreligger. Erfarenheterna från överiga nordiska länder talar också för att en sänkning av nrinirrritiden kan ske titan olägenheter.

SACO/SR tillstyrker därför förslaget. Emellertid bör med hänsyn till straffets längd avtjänandet ske i så nära anslutning till domen som möjligt.

.S'vcriges au'vokursa/rrjimd

Mot bakgrund av att det i betänkandet klart uttalats att avsikten med den f(frreslagna reformert är att få till stånd en nyansering av de kortaste frihetsstraffcn i lindrande riktning och inte ett ökat användande av fängelsepåföljden. tillstyrker samfundet kommitténs förslag.

.S'veriges domareförbunrt'

Det bör från början konstateras. att denna fråga har ett så nära samband nred kommitténs utredningsuppdrag i övrigt att det kan ifrågasättas om en utbrytning av frågan till särskild behandling är tillrådlig. Det är sålunda tvivelaktigt om det fitrtrs atrledning att sänka nritrinritiden för erhållande av villkorlig frigivning skulle helt avskaffas. Den av kommittén behandlade frågan harockså i sanrband trrcd spörsmålerr om införande av allmänna regler för påföljdsval och översyn av de allmänna straffskalorna samt i någon man med utformningen av bötesverkställighcterr. vilket sistrrärrrrrda fragekomplex aktualiserats genom ett nyligen framlagt komnritte'förslag. Fängelsestraff- kommitténs förslag läggs därtill fram vid en tidpunkt då synsättet på den 'årdideologi som präglar brottsbalken visar tecken på förändringar. Sådana förändringar kan i sin tur nredföra ett nytt synsätt beträffande förht'rllandet mellan de olika pi'rföljderna nred utgångspunkt från de övergripande synprrnktcr som kan konrrna att anläggas på rättvisa och proportionalitet. Därvid kan meningarna kolrrnra att brytas t. es. om huruvida inte kortaste tid för frihetsstraff bör vara så långvarigt att sådant straff ter sig allvarligare än exempelvis villkorlig dom förenad nred högt bötesstraff.

Det är vidare — i motsats till vad kommitten förutsätter —- möjligt att införandet av ett frihetsstraff. som är kortare än en månad. kan komma att medföra en omprt'ivning från dt'rmstolarnas sida av påft'iljdspraxis på en rad viktiga ('rnrråden. En sådan utveckling bör undvikas innan en samlad översyn av hithörande problem företagits.

Att en (mrorientering av praxis kan bli följden av ett sådant reformerat fängelsestraff må belysas med några exempel, Brott. som nu bestraffas nred böter därför att länrplig strängare påföljd saknas. såsom skadegörelse av vandaliseringstyp. vissa former av snatteri och vissa typer av häleribrott. kan korrrnra att i stället bestraffas med ett par veckors fängelse. Även vissa fall av misshandel kan räknas hit: gränsfall av nrisslrandelsbrott_ som egentligen ej framstår som helt (.rbetydliga. bedönrs nu ofta av domstolarna såsom ringa brott för att man i det enskilda fallet vill undvika utt'lömande av fängelse. Detsamnra gäller även vid våld mot tjänsteman. Rattonykterhet och

• Sida 33
•  Original

Prop. 1980/81z44 33

upprepad olovlig körning. vilka brott i dag föranleder höga böter. kan även befinnas lrellre böra föranleda sådant kort frihetsstraff.

När det gäller frågan om ett frihetsstraff. som är kortare än en månad. (överhuvudtaget bör förekomma har det starkaste motståndet mött från den synpunkten att allmänpreventioncn försvagas genom att ett'*så kortvarigt fängelsestraff ej längre framstår som särskilt avskräckande. Ett försiktigt handhavande av det korta fängelsestraffet bör dock kuntra motverka att den avskräckande och diffamerande effekten av fängelsestraffet ft'irsvagas. — Av betydelse är härvid bl. a. att tiden mellan brott och” lagföring hålls nere. Bristen på utrcdrringsresurser eller delgivningssvårigheter och liknande omständigheter för inte sällan med sig att denna tid överstiger ett år. Många domstolar kommer att känna tveksamhet inför att i ett sådant läge döma till ett helt kort frihetsberövande och i stället söka efter möjligheter till annan påföljd. och då i regel böter. Ehuru en sådan utveckling må framstå som i och för sig önskvärd. bör den inte få påverkas av sådana principiellt ovidkom- mande hänsytrtaganden. — I detta sammanhang gör också betonas vikten av att i synnerhet ett kort frihetsstraff snabbt verkställas. Regler för uppskov därmed bör göras rner restriktiva än när det gäller längre straff. Enligt förbundet mening bör. om ovanstående beaktas. allmärrpreventiva synpunk- ter ej utgöra hinder för derr föreslagna refornren.

Intresset av nordisk rättslikhet på området framhålls av kommittén. Utredningen ger emellertid ej några fasta ht'rllpunkter för ett ställningsta- gande i denna fråga. eftersonr kommittén ej redovisat i vilka fall och i vilken omfattning de korta frihetsstraffcn konrrrrer till användning i de övriga nordiska länderna. '

Förbundet anser i likhet nred kommitten att fördelar står att vinna rrred en förkortning av strafftiden. Förbundet ställer sig därför inte avvisande till det framlagda förslaget men anser att övervägande skäl talar för att med förslagets genomförande får anstå tills kommitten närmare övervägt andrai det föregående nämnda frågor.

Föreningen Sveriges snarlik/agera

Statsåklagareföreningen har tidigare i samband rrred yttrande över BRÅ-rapporten (1977z7) "Nytt straffsystem — ldeer och förslag" kortfattat berört det i rapporten framlagda förslaget att sänka allmänna straffmitrimum till en vecka. Föreningen franrlröll då att mycket korta nrinimitider kan förta frihetsstraffet dess karaktär av den allvarligaste påföljden i straffsystenret och kan fresta till ådömt'tnde av ett kort frilrctsstraffi stället för böter.

Fängelsestraffkommitten synes utgå från att korta frihetsstraff icke ens teoretiskt kan ges ett belrarrdlitrgsirrrrelråll och nrenar att frihetsstraff har allmänpreventiva funktioner. vilka kan urholkas om nrarr har så korta strafftider som några dagar. Kommittén tycker dock att det är viktigt att fängelsestraffet behåller sin ställning i allmänhetens ögon som samhällets yttersta reaktion på en brottslig handling. 'å grund därav konrrrrer kommittén fram till att en nrirrirrritid på fjorton dagar är lärrrpligare än nuvarande minimum på en månad eller BRÅ-rapportens minimum på en vecka.

Statsåklagarförcrrirrgerr fintrer ej anledning frånträda sin tidigare omnämn- da uppfattning. Fängelsestraffet bör klart framstå som det mest ingripande straffet. Det är svart att bedöma om en förkortning av straffnrininrum på längre sikt kommer att minska domstolarnas motvilja att döma till

• Sida 34
•  Original

Prop. 1980/81z44 34

frihetsstraff. Om så blir fallet kan — på gott eller ont » en effekt motsatt den avsedda bli följden. På kortare sikt torde ktrrrrra förväntas en domstolspraxis. vacklande mellan böter och korttidsfängelse. vilken därför kan bli uppfattad som orättvis. För åklagarna blir det i sådant läge angeläget att noga beakta rättsutveeklingcn och verka fören enhetlig rättstillämpning. Att observera är att enligt bititcsfi'irvandlingstabcllen motsvaras l-l dagars fängelse av 9 dagsböter eller 90 kronor omedelbart i penningar. Något uttalande bör i händelse av genomförande av reformen göras om vilken vägledning som kan hämtas härav. vid fastställande av strafftid eller vid bedömande av bötesstraff.

Föreningen har tidigare framfört betänkligheter mot att det i vissa fall kan konrnra att framstå ekonomiskt lönsamt att avtjäna fängelsestraff i stället för att utsättas för ett högt bötesstraff och vill på nytt franrft'rra tanken att det kan vara lämpligt att införa påföljdskombination fängelse-böter.

[ betänkandet berörs värdet av nordisk rättslikhet. Utredningen belyser dock ej klart för vilka brott våra nordiska grannländer utdönrer de korta straffen. Av intresse vore att veta om korta frihetsstraff används för brottstyper där nrarr idag trtdörrrer bötesstraff.

Föreningen ser nrcd tillfredsställelse att kommittén avvisat tankar att nrirritrritiderr för villkorlig frigivning sktrlle sänkas till en månad nred en obligatorisk halvtidsfrigivning. Bättre vore att utvecklingen drevs i motsatt riktning så att möjligheten att använda villkorlig frigivning avsevärt inskränkas.

Föreningen .S't't'riges åklagare

Föreningen har intet att erinra mot att fängelsestraffets minimum i BrB 26:l och 3813 sänks till fjorton dagar. Lägre straff än en månad bör. som kommitten uttalat. bestänrnras antingen till fjorton eller tjugoen dagar. Andra straftbestämmelser bör inte förekomma.

Det är inte troligt att ett genomfi'irande av reformen sktrllc komnra att medföra en ökning av totala antalet fängelsestraff. Domstolarnas alltmera ökade obenägenhet att välja påföljd. som innebär frihetsberövande. konrmr säkerligen att motverka en sådan utveckling. Tvärtom kan ett nytt straffnrininrunr på fjorton dagar komma att få en alltför vidsträckt tillärrrpning om icke de rekomnrendationer. som avses åtfölja sänkningen. får en lämplig utformning. l-lärvidlag bör följande beaktas.

Såsom kommitten anfört bör kortare frihetsstraff än en månad nrera allmänt ktrrrtra koirrma ifråga vid olovlig körning och olovlig vistelse i riket. Däremot är det tveksamt om detsamma bör gälla beträffande rymning. Syftet bakom rymningar är i åtskilliga fall att helt rrrrdarrdraga sig tjänstgöring. Blir vederbi'rrande anträffad itronr efterspaningstiden och förd till regementet totalvägrar han som regel efter ankomsten dit och fallet blir då behandlat enligt de rutiner som gäller för lydnadsbrott. Håller han sig urrdatr så länge att efterspanirrgerr blir återkallad komnrer åtalet att gälla rymning trots att i realiteten fråga är om totalvägran att tjänstgöra. [ rymningsfall av denna typ bör enligt f("frreningens nrenitrg sanrma påföljdssystem användas som vid lydnadsbrott. R_r-rrrningsbrottet länrpar sig på grutrd härav icke som exempel i förevarande sammanhang.

Vad som uttalats om misshandel (Bri-l 315). stöld (BrB S:t). tillgrepp av fortskaffrritrgsrrrcdel (BrB 817) och våld eller hot mot tjänsteman (BrB 17: l ) kan godtas. Dock bör tilläggas. att utrymmet för tillämpning av reformen vid

• Sida 35
•  Original

Prop. 1980/81 :44 35

våld eller hot rrrot tjänstcrrran nråstc bli mycket begränsat. Enligt föreningens mening hör av hänsyn till laglyt'lnaden på ifrågavarande område kortare frihetsstraff än en månad ifrågakorrrma endast i unt'lantagsfall.

Av hänsyn till allmän laglydnad bör även användning av kortare frihetsstraff vid rattfylleri ske rrrcd stor fi:")rsiktighet. Föreningen anser att kommitténs rekommendationer på denna viktiga punkt är alltför vaga och därigenom anvisar ett alltför stort utrymme för reformens tillämpning. En nrera restriktiv skrivning är därför nödvändig. Enligt föreningens mening bör ett normalt pronrillerattfylleri även i fortsättningen föranledafängelse i minst en nrårrad. Kortare straff bör kotrrma ifråga endast i fall där omständighe- terna visserligen icke är att bedöma som i lagens mening nrildrarrde men likväl är sådana att ett avsteg från normal strat'fmätningsprasis i mildrande riktning framstår som naturligt.

Mot vad kommitten slutligen uttalat rörande utrymmet för fängelse under en månad vid påföljdskombination skyddstillsyn jämte fängelse har före— ningen intet att erinra.

Föreningen Sveriges Iiinspolisc/zeh'r Föreningen Sveriges polischefer ( gemensamt yttrande)

Under en längre följd av år har vid upprepade tillfällen tanken på kortare fängelsestraff förts fram. [_ltgångspunkten för detta resonemang har emel— lertid icke alltid vilat på ensartad grund. Förslaget har av en del ansetts böra införas för att möjliggöra utdi'imande av ett relativt kort fätrgelsestraffi stället för kraftiga böter. Andra har förordat korttit'lsstraffet som en markering av samhällets ogillande av vissa brottsliga företeelser som nu regelmässigt endast föranleder bötesstraff. Ytterligare en tredje ståndpunkt har under senare tid förts fram. vilken närmast grundar sig på ett ckononriskt tänkande syftande till att nedbringa kostnaderna på kriminalvårdens område. Härtill konrmer att man i den krinrinalpolitiska debatten ofta finner helt diverge- rande uppfattningar om främst fängelsepåfi'iljdens verkan. Att här närmare först.")ka analysera frågan från de "sa synpunkter skulle emellertid föra alltför långt och torde ej heller vara särskilt verkningsfull.

Utan att sålunda gå närmare in på frågan om fängelsestraffets cv. för- och nackdelar som påföljd har föreningarna som sin uppfattning. att nedsättning av nrininritiden från 1 månad till 14 dagar bör ktrrrna ske. Det synes dock angeläget att ett eventuellt införande av korttidsstraff konrbineras nred åtgärder för att påskynda handläggningen av ärenden i vilka sådan påföljd kan bli aktuell. Det ligger i sakens natur att tiden mellan brottet och påföljden alltid bör vara så kort som möjligt. i mål där korttidsstraff anses som en lämplig påföljd accentueras särskilt detta behov. ] detta sammanhang skulle möjligen även frågan om s. k. jourdomstolar kuntra aktualiseras.

Det förefaller vidare f("rreningarna lämpligt att möjlighet ges kombinera korttidspåföljd trred böter på samma sätt som sker vid villkorlig dom. Eventuellt skrrlle även kombinationen korttidspåfi'rljd och böter kunna vägas in i diskrrssiotrcn kring lämplig påföljd för rattfylleribrott.

Föreningarna har i övrigt intet att erinra mot betänkandet.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1980/81 :44 36

Föreningen Sl_j-'rt'.$'llläll och assistenter m. ff. vid kriminaltvin/sansltt/ter!tu (SAK)

Föreningen instämmer i utredningens förslag att avkorta straffminimum till l4 dagar. dels för att uppnå större samsti'immighet med övriga nordiska länder. dels med hänsyn till utvecklingen beträffande domstolarnas praxis. Föreningen instämmer också i de resonemang som utredningen anför beträffande verkställigheten av korta fängelsestraff. Vad som i detta sammanhang mäste understrykas är vikten av de administrativa problem som en sänkning av straffminimum till 14 dagar kommer att medföra. Utredning— en har pekat på en rad åtgärder som här måste vidtas från kriminalvårds- styrelsens sida. Dessa åtgärder är helt nödvändiga för att de verkställande anstalterna ska kunna klara av de kortaste straffen. Som utredningen också påpekar torde för närvarande den nedre gränsen för avkortning gå vid 14 (lagar under förutsättning att de angivna åtgärderna vidtas av kriminalvårds- styrelsen. Av särskild vikt är rutinerna för straff!idsberäkning och utfärdande av strafftidsresolutioner för att bevara rättssäkerheten för de intagna.

Utredningen om kriminalvårdsstyrelsens organisation KVSÖ (Ds Ju l979:7) har härvidlag framlagt vissa förslag som skulle innebära en delegering till regioner och riksanstalter. Föreningen SAK har avstyrkt detta förslag beträfaffande riksanstalterna då dessa för närvarande saknar resurser för nya arbetsuppgifter. I den händelse föreliggande förslag genomförs förutsätter föreningen att nya resurser tilldelas de myndigheter på anstalts- sidan som kan komma att påläggas nya arbetsuppgifter.

[ övrigt tillstyrkes förslaget.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1980/81 :44 37

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-10-16

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén. regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby. '

Enligt lagrådet den 10 oktober l98t') tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 9 Oktober 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för _justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken , .

2. lag om ändring i lagen (_1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1974203) om kriminalvård i anstalt. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karl-Gunnar Ekeberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Förslaget lämnas utan erinran och föranleder endast följande uttalan- de.

Enligt andra stycket av 28 & lagen (.1974:2t)2).om beräkning av strafftid m.m. i nu gällande lydelse länder beslut enligt lagen som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen omedelbart till efterrättelse. om ej annat förordnas. [ den föreslagna nya lydelsen av paragrafen föreskrivs att beslut enligt lagen omedelbart länder till efterrättelse. om ej annat förordnas. Ändring har skett i angivet syfte att även beslut som enligt den nya lydelsen av 20 å meddelas av tjänsteman inom kriminalvården skall lända till efterrättelse omedelbart. Så som bestämmelsen utformats får den emellertid anses bli tillämplig även på beslut av kanunarrätt i anledning av fullföljd talan mot ett beslut av styrelsen. I sak synes intet vara att erinra häremot.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1980/81:44 38

Utdrag

J USTITIEDEPA RTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1980-11-13

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Bohman. Wikström. Friggebo. Mogård. Dahlgren. Åsling. Krönmark. Burenstam Linder. Johansson. Wirtén, Holm. Andersson, Boo. Winberg. Danell. Petri. Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om sänkt minimitid för fängelsestraff

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken . .

2. lag om ändring i lagen (19741202) om beräkning av strafftid m.m..

3. lag om ändring i lagen (19741203) om kriminalvård i anstalt. Föredragandcn redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Vad lagrådet har anfört om tillämpningsområdet för 28 å andra stycket lagen om beräkning av strafftid m. m. återspeglar även min uppfattning. En redaktionell ändringi fråga om 20%? nyssnämnda lag bör göras. Vidare bör ikraftträdandet för reformen flyttas till den 1 juli 1981. Jag hemställer att regeringen. efter de sålunda vidtagna ändringarna, föreslår riksdagen att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredragan- den har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 9 oktober 1980.