Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ökad självrisk införs i sjukpenningförsäk- ringen i syfte att genomföra nödvändiga besparingar av försäkringens kostnader. Ett system med två dagar utan ersättning (karensdagar) vid varje sjukdomsfall införs. Härigenom drabbas samtliga försäkrade lika i så måtto att alla får avstå från sjukersättning från försäkringen under de två första sjukdagarna efter den då sjukdomsfallet anses ha inträffat. För att skydda hälsosvaga personer med ofta återkommande sjukfall kompletteras de nya reglerna med ett högriskskydd. Detta skydd är så utformat att antalet karensdagar begränsas till lf) under en tolvmånadersperiod. Den nuvarande fridagsregeln slopasf

Vidare sänks kompensationsgraden till 87 % av den sjukpenninggrundan- de inkomsten för de första 90 sjukdagarna efter den dag då sjukdomsfallet inträffade i varje sjukperiod. En ytterligare begränsning av kompensations- graden görs för grupper med höga förvärvsinkomster som innebär att ersättningen för inkomstdelar mellan 5.5 och 7.5 gånger basbeloppet utgår med 60 '.'/I av den sjukpenninggrundande inkomsten. Denna sänkning gäller utan tidsbegränsning.

Reglerna om lägre kompensationsgrad upp till 90 dagar och för högre inkomster avses gälla även för föräldrapenning som utgår för tillfällig vård av barn. för havandeskapspcnning. för ersättning till smittbärarc och för arbetsskadeförsäkringcn under samordningstiden.

I propositionen föreslås vidare att riksdagen ansluter sig till ett uttalande om angelägenheten av att arbetsmarknadens parter medverkar till att de nya reglerna om självrisk i sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.

Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård föreslås höjt från 35 kr. till 40 kr. per

1. Riksdagen IOM/82. I saml. Nr 144

• Sida 2
•  Original

' Prop. 1.981/82zl44

I'd

vårddag. dock högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Den återståen- de sjukpenningen skall liksom nu alltid uppgå till lägst 8 kr. per dag.

Förslag om ändrade regler för ersättning till företagshälsovården får anstå i avvaktan på pågående utredningsarbete.

Avsikten är vidare att försäkringsersättningen för tandvård sänks från 50% till 40 % av kostnaderna för tandvård upp till 2500 kr.. medan ersättningen för kostnader därutöver bibehålls oförändrad. dvs. 75 %.

De föreslagna åtgärderna beräknas innebära en sammanlagd besparing av sjukförsäkringens utgifter med ca 2 100 milj. kr. Dessa besparingar gör det möjligt att sänka arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen från 10,5 % till 9 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. år 1983. För att besparingarna skall tillföras statsbudgeten höjs samtidigt arbetsgivaravgiften till folkpensione- ringen från 8,45 % till 9.95 % av avgiftsunderlaget, vilket ökar möjligheterna att klara de långsiktiga ekonomiska åtagandena gentemot folkpensionärer- na.

De ändrade reglerna avses gälla fr. o. m. den 1 januari 1983 med undantag för förändringarna av sjukpenningavdragct vid sjukhusvård och i tandvårds— försäkringen som avses genomförda den 1 juli 1982.

För budgetåret 1982/83 föreslås att riksdagen under femte huvudtiteln till Bidrag till sjukförsäkringen anvisar ett förslagsanslag av 3 325 000 000 kr.. vilket innebär en minskning med 525 milj. kr. jämfört med anslaget för innevarande budgetår.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1981/82zl44

[ Förslag till Lag om ändring i lagen (l962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4. 9. 10 och 11 55. 4 kap. 4. 5, 10 och 14 %& lagen (1962:381) om allmän försäkringI skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lvdelse

3 kap. 4 53

Hel sjukpenning utgör för dag nittio procent av den fastställda sjuk- penninggrundande inkomsten. delad med trehundrasextiofem. Sjukpen- ningen avrundas till närmaste hela krontal. För försäkrad som avses i 1 å andra stycket utgör hel sjukpen- ning åtta kronor för dag.

För dag då försäkrad åtnjuter sjuk- husvård skall sjukpenning minskas med trettiofem kronor. dock med högst en tredjedel av sjukpenning- ens belopp. Därvid skall det belopp varmed minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Sjukpen- ning vid sjukhusvård skall doek alltid utgå med lägst åtta kronor.

Hel sjukpenning utgör per dag 11) för tid intill dess nittio dagar förflutit efter den dag då sjukdoms- fallet inträffade åttiosju procent av den del av den fastställda sjukpen- ninggrundande inkomsten som inte överstiger fem och en halv gånger basbeloppet och sextio procent av återstoden av sådan inkomst.

b) förtid därefter nittio procent av den del av den fastställda sjukpen- ninggrundande inkomsten som inte överstiger fem och en halv gånger basbeloppet och sextio procent av återstoden av sådan inkomst,

allt delat med trehundrasextiofem och avrundat till närmaste hela kron- tal. För en försäkrad som avses i 1 & andra stycket utgör hel sjukpenning åtta kronor per dag.

För varje dag då den försäkrade får sjukhusvård skall sjukpenningen minskas med fyrtio kronor. dock med högst en tredjedel av sjukpen- ningens belopp. Därvid skall det belopp varmed minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Sjukpenningen vid sjukhus- vård skall dock alltid utgå med lägst åtta kronor.

953

Försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havandeskap har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbete med minst hälften och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12 5 lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m. Havandeskapspenning utgår för varje dag som nedsättningen består, dock tidigast från och med den sextionde dagen och längst till och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.

' Lagen omtryckt 19772630. 2 Senaste lydelse 1981:718. 3 Senaste lydelse 19791644.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1981/82:144

Nuvarande lydelse

Havandcskapspenning utgår med belopp som motsvarar kvinnans sjukpenning enligt 4 &.

Föreslagen lydelse

Havandeskapspenning utgår med belopp som motsvarar kvinnans sjukpenning enligt 4 & första stycket (1).

Kvinna som önskar erhålla havandeskapspenning skall göra ansökan därom. Till ansökan skall fogas läkarintyg om kvinnans möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter. Allmän försäkringskassa får påfordra att kvinnans rätt till havandeskapspenning styrkcs genom utlåtande av hennes arbetsgiva- re.

1 beslut om havandeskapspenning skall anges under vilken tid ersättning kan utgå.

Vad i lag eller annan författning föreskrives om sjukpenning gäller i fråga om havandeskapspcnning. 'llavandeskapspenning utgår ej i den mån kvinnan för samma tid uppbär sjukpenning.

10.5

För den dag då sjukdomsfallet inträffade utgår sjukpenning endast om den försäkrade på grund av sjukdomen gått miste om dagpen- ning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973137'1) om kontant arbetsmarknadsstöd eller sjukperio- den börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut.

Varar sjukperioden högst sex dagar utöver den dag då sjukdoms- fallet inträffade. utgår sjukpenning för dag då den försäkrade icke skulle hava utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning. endast i den mån antalet dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade oräknad. överstiger två.

Utan hinder av andra stycket utgår

a) sjukpenning för semesterdag:

b) sjukpenning till försäkrad som vid sjukperiodens början äger uppbä- ra dagpenning från erkänd arbetslös- ltetskassa eller kontant arbetsmark- nadsstöd enligt lagen (1971-371) om kontant arbetsmarknadsstöd;

c) sjukpenning till försäkrad som avses i 1 5 andra stycket.

Sjukpenning må ej utgivas för tid innan anmälan om sjukdomsfallet

För den dag då sjukdomsfallet inträffade utgår sjukpenning endast om den försäkrade på grund av sjukdomen gått miste om dagpen- ning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd eller sjukperio- den börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut. ! .sist- nämnda fall anses den senare perio- den som en fortsättning på den före— gående.

Med den dag då sjukdomafallet inträffade förstås den första dag i sjukperioden då arbetsförmågan till följd av sjukdomen varit nedsatt med minst hälften.

Vad som sägs i första stycket gäller även för de två första dagarna (ka- rensdagar) efter den dag då sjuk- domsfallet inträffade. Till ett försök- rad som gått tniste om sjukpenning under sammanlagt tio karensdagar utgår dock sjukpenning även för karensdagar vid sjukdomsfall som inträffar under återstoden av ett år räknat från den första av de tio karensdagarna.

Sjukpenning får inte utges och karensdagar inte tillgodoräknas för

• Sida 5
•  Original

Prop. 1981/82:144

Nui-'arande lydelse

gjorts hos deti allmänna försäkrings- kassan där ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl föranleda att sjukpenning bör utgå.

Såsom sjukperiod anses tid. var- under försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 &.

Föreslagen lydelse

tid innan anmälan om sjukdomsfal- let gjorts hos den allmänna försäk- ringskassan i annatfall än då hinder mött för anmälan eller eljest särskil- da skälföranleder det.

Med sjukperiod anses den tid. varunder den försäkrade i oavbruten följd lider av sådan sjukdom som avses i 7 #$.

llå4

Om en försäkrad gör anmälan till den allmänna försäkringskassan skall i fråga om sjukperioder. som börjar efter nästa månadsskifte, sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete inte utgå för de första tre, trettiotre eller nittiotre dagarna av varje sjukperiod. den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). I fråga om sådan sjukpenning tillämpas inte 105 första — tredje styckena. Vid beräkning av karenstid skall. om en sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut. de båda perioderna anses såsom en sjukperiod.

En försäkrad. som gjort anmälan enligt första stycket. får övergå till försäkring med kortare karenstid eller utan karenstid, om han har god hälsa och ej har fyllt fcmtiofem år. En sådan ändring skall gälla från och med månaden närmast efter den. då framställningen gjordes hos kassan. men får ej tillämpas vid sjukdom som inträffat innan ändringen blivit gällande.

Om en försäkrad gör anmälan till den allmänna försäkringskassan skall i fråga om sjukperioder. som börjar efter nästa månadsskifte. sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete inte utgå för de första trettiotre eller nittiotre dagarna av varje sjukperiod. den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). ] fråga om sådan sjukpenning tillämpas inte 10.5 första — fjärde styckena. Vid beräkning av karenstid skall. om en sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut. de båda perioderna anses såsom en sjukperiod.

En försäkrad. som gjort anmälan enligt första stycket. får övergå till försäkring med kortare karenstid. om han har god hälsa och ej har fyllt femtiofem år. En sådan ändring skall gälla från och med månaden närmast efter den. då framställningen gjor- des hos kassan. men får ej tillämpas vid sjukdom som inträffat innan ändringen blivit gällande.

Sjukpenning får inte utgå för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna försäkrings- kassan i annat fall än då hinder mött för anmälan eller eljest särskilda skäl föranleder det.

I fråga om försäkring med karenstid skall vid tillämpning av 5 5 andra stycket första punkten den i sagda punkt angivna tiden trettio dagar ökas med det antal dagar som svarar mot den valda karenstiden.

4Senaste lydelse 1981:692.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82zl44

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 4 ås

Hel föräldrapenning enligt 2 & utgår med trettiosju krattor om dagen (garantinivå). Har föräldern under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd före barnets födelse eller den beräk- nade tidpunkten härför varit, eller skulle föräldern, om försäkringskas- san haft kännedom om samtliga före- liggande förhållanden, ha varit för- säkrad för en sjukpenning översti- gande nämnda belopp, utgår föräld- rapenningen med ett belopp som motsvarar förälderns sjukpenning enligt 3 kap. 4 5.

Om föräldrarna har barnet ge- mensamt i sin vård. utgår föräldra- penning över garantinivän till fadern endast under förutsättning att även modern är eller enligt vad förut sagts bort vara försäkrad för sjukpenning som överstiger garantinivån. Un- dantag från vad nu sagts får medges när det visas att modern till följd av sjukdom eller av andra särskilda skäl inte kan anses ha möjlighet att vårda barnet.

Hcl föräldrapenning enligt 2 5 utgör nittio procent av den fastställda sjukpenninggruttdande inkomsten. delad med tre/tundrasextiofem. och avrundas till närtnaste hela krontal. Föräldrapennittgen utgör dock alltid lägst trettiosju kronor attt dagen ( ga- rantinivå). Föräldrapenning utgår med belopp över garantinivån endast om föräldern under minst tvåhun- drasjuttio dagar i följd före barnets födelse eller den beräknade tidpunk- ten för födelsen har haft en sjukpen- ninggrundande inkomst som ger en föräldrapenning överstigande denna nivå. Detsamma gäller då föräldern under denna tid skulle ha haft en sådan inkomst, om försäkringskas- san hade haft kännedom om samtliga föreliggande förhållanden.

Om föräldrarna har barnet ge— mensamt i sin vård. utgår föräldra- penning över garantinivån till fadern endast under förutsättning att även modern skulle ha varit berättigad till föräldrapenning som överstiger ga- rantinivån. Undantag från vad nu sagts får medges när det visas att modern till följd av sjukdom eller av andra särskilda skäl inte kan anses ha möjlighet att vårda barnet.

Som villkor för föräldrapenning enligt 25 gäller att föräldern varit inskriven hos allmän försäkringskassa under minst etthundraåttio dagar i följd närmast före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten för denna. Föräldrapenning får utgå även om föräldern icke har varit inskriven hos försäkringskassa enligt vad nu sagts men skulle ha varit inskriven om kassan hade ägt kännedom om samtliga de förhållanden som förelegat.

Villkor om inskrivning hos försäk- ringskassa eller försäkring för viss sjukpenning enligt 4 .6' anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i 1 kap. 45 att villkoret ej har kunnat uppfyllas.

5 Senaste lydelse 1980: 125.

Villkor om inskrivning hos försäk- ringskassa eller viss sjukpenning- grundande inkomst anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i 1 kap. 4 5 att villkoret inte har kunnat uppfyllas.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82:l44 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

105

Föräldrapenning enligt 89" utgår Föräldrapenning enligt 8.5 utgår med belopp som motsvarar föräl- med belopp som motsvarar föräl- derns sjukpenning enligt 3 kap. 4 så. derns sjukpenning enligt 3 kap. 4 & Bestämmelserna i 3 kap. l() & fjärde första stycket a. Bestämmelserna i 3 stycket och 15% äga motsvarande kap. 10å fjärde stycket och 155 tillämpning på föräldrapenning en- tillämpas även på föräldrapenning ligt 8 &. enligt 8 5.

14 56 Under sådan tid som anges i 13 5 första stycket utgår särskild föräldra- penning för dag. när a) förälder inte förvärvsarbetar, a) förälder inte förvärvsarbetar, med ett belopp som motsvarar föräl- med ett belopp som utgör nittio derns sjukpenning enligt 3 kap. 4 6 procent av den. fastställda sjukpen- dock lägst trettiosju kronor ( garanti- ninggrundande inkomsten, delad nivå). med trehundrasextiofem, och avrun- das till närmaste hela krontal, dock alltid med lägst trettiosju kronor (garantinivå), b) förälder förvärvsarbetar högst hälften av normal arbetstid, med ett belopp som motsvarar hälften av det belopp som anges under a), e) förälder förvärvsarbetar högst tre fjärdedelar av normal arbetstid, med ett belopp som motsvarar en fjärdedel av det belopp som anges under a).

1. Denna lag träder i kraft i fråga om bestämmelserna i 3 kap. 4.5 sista stycket den 1 juli 1982 och i övrigt den 1 januari 1983.

2. För sjukdomsfall som har inträffat före ikraftträdandet gäller 3 kap. 10 och 11 åå i deras äldre lydelse. För den som vid ikraftträdandet uppbär sjukpenning skall sjukpenningen beräknas enligt bestämmelserna i 3 kap. 4 5 första stycket b) så länge det pågående sjukfallet varar.

(' Senaste lydelse 1980: 125.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82: 144 8

2. Förslag till Lag om ändring i lagen ( l981:69l) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att2 kap. l 5 lagen (1981: 691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. l 5 En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3—5 åå för varje år betala

1. sjukförsäkringsavgift 1. sjukförsäkringsavgift med 10.50 procent med 9.00 procent.

2. folkpensionsavgift 2. folkpensionsavgift med 8, 45 procent ' med 9,95 procent.

3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag.

4. delpensionsavgift med 0.50 procent.

5. barnom so rgsavgift med 2.20 procent.

6. a r b et s s k a d e a vg i ft efter den procentsats som anges i särskild lag.

7. arbetsmarknadsavgift med 0.80 procent.

8. arbetarskyddsav gift med 0.155 procent

9. vuxenutbildningsavgift med 0.25 procent samt 10. lönegarantiavgift med 0.20 procent. Arbetsgivare som avsesi 1 kap. 2 sandra stycket skall dock betala endast tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som avser tid före ikraftträdandet.

• Sida 9
•  Original

Prop. l981/82:l44

3. Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1956z293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom föreskrivs att 3 & lagen (1956z293) om ersättning åt smittbärare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

säl

Ersättningen för inkomstbortfall är den som omfattas av sjukförsäk- ring enligt lagen ( 1962:381 ) om all- män försäkring utgår för dag räknat med det högsta belopp som han vid sjukdom är berättigad att uppbära [ sjukpenning och sjukpenningtillägg på grund av ft.")rsäkring enligt nämn- da lag eller med stöd därav medde- lade bestämmelser: dock att ersätt- ning åt den som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än in- komst av anställning alltid skall bestämmas till det belopp för dag räknat som skulle hava utgått till honom. därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av anställning.

Ersättningen för inkomstbortfall åt den som omfattas av sjukförsäk- ring enligt lagen (1962z38l') om all- män försäkring utgår för dag med ett belopp beräknat enligt 3 kap. 4.5 första stycket a) nämnda lag ökat med sjukpenningtillägg på grund av försäkring enligt nämnda lag eller med stöd därav meddelade bestäm- melser: dock att ersättning åt den som åtnjuter annan inkomst av för- värvsarbete än inkomst av anställ- ning alltid skall bestämmas till det belopp för dag räknat som skulle hava utgått till honom. därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av anställning.

I annat fall än i första stycket avses skall ersättningen ät tillfällig smittbärare för inkomstbortfall med tillämpning av de i nämnda stycke angivna grunderna utgå med det belopp för dag räknat som han skulle hava ägt uppbära från allmän försäkringskassa. därest han varit sjukpenningför- säkrad jämlikt 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1.983.

'Senaste lydelse 1973z—169.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82zl44 m

Utdrag SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträdc 1982-02-24

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Wikström, Friggebo. Dahlgren. Åsling. Söder. Johansson. Wirtén. Anders- son. Boo. Petri. Eliasson. Gustafsson. Elmstedt. Tillander. Ahrland. Molin

Föredragande: statsrådet Söder

Proposition om ändringar i sjukförsäkringen m.m.

2.2. Ökad självrisk inom sjukpenningförsäkringen

Enligt gällande bestämmelser är sjukpenningen per dag 90 % av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. delad med 365 (3 kap. 45 AFL). Genom regler om insjuknandedag och fridagar är ersättningsgraden dock f. n. ofta lägre vid korta sjukfall. För vissa grupper. bl.a. deltidsan— ställda som arbetar endast vissa dagar kan kompensationsnivän också bli lägre genom att sjukpenningen beräknas per kalenderdag. Ersättningsnivån uppgår dock vid längre sjukfall till 90 %. Bestämmelser om karens finns f. n. enbart som en valmöjlighet för egenft'tiretagare.

I sjukpenningkommitténs uppdrag ingick att pröva ökade inslag av självriski sjukförsäkringen. Kommittén har i sitt betänkande (SOU 1981:22 S jukersättningsfrågor gjort alternativa beräkningar angående. självrisk inom försäkringen. Man har diskuterat en generell sänkning av sjukpenningför- säkringcns kompensationsgrad från nuvarande 90 %. av den sjukpenning- grundande inkomsten. En sådan sänkning torde enligt utredningen få störst betydelse för de långa sjukfallen. Kommittén konstaterar vidare att ett system med sänkt eller varierad kompensationsnivå troligen inte skulle medföra någon ändrad belastning för försäkringsadministrationen.

Kommittén har även belyst effekterna av att återinföra ett antal karensdagar. llärvid har kommitten räknat med insjuknandedagen som den första karensdagen. Kommittén konstaterar att den nuvarande fridagsregeln kan upphävas om fler än två karensdagar införs.. Kommittén har slutligen framhållit vikten av att alla grupper av försäkrade drabbas lika av regler om ökad självrisk.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82:144 17

Kommitténs betänkande har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser avstyrker ett införande av någon form av självrisk i sjukpenningförsäkringen. Som skäl anförs i huvudsak dels att ett system med självrisk kan komma att särskilt drabba försäkrade med hög sjukfrånvaro och försäkrade med låga inkomster, dels att det föreligger stora svårigheter att uppnå en likabehand- ling av olika grupper på arbetsmarknaden.

För egen del vill jag anföra följande. Som jag konstaterat i det föregående är det med hänsyn till det samhällsekonomiska läget nödvändigt att genomföra kostnadsbesparingar även inom sjukpenningförsäkringen. Frå- gan är då hur ett ökat inslag av självrisk skall utformas för att inte bli alltför betungande för någon grupp.

En generell sänkning av kompensationsgraden från nuvarande 90 % skulle som kommittén visat ge en relativt stor besparing. Åtgärden skulle dock bli mest kännbar för den som har långa sjukdomsperioder. De längre sjukdomsfallen är inte så många men de svarar för en mycket stor del av det totala antalet sjukdagar. En besparing bör inte drabba långtidssjuka. som får anses utgöra en särskilt utsatt grupp. För denna grupp bör i stället som jag tidigare har nämnt effektivare rehabiliterande åtgärder sättas in. vilka innebär en bättre hjälp för individen samtidigt som kostnadsbesparingar uppnås.

En ökad självrisk bör i stället främst bäras av personer med korta sjukdomsperioder. dvs. merparten av de försäkrade. Därmed kan bespa- ringen fördelas på en större del av försäkringskollektivet.

En lösning är att sjukpenning inte betalas ut under de första dagarna efter den då sjukdomsfallet inträffade. En annan lösning är att sjukpenningen under exempelvis de första sju dagarna vid varje sjukfall utgår med en betydligt lägre andel av den sjukpenninggrundande inkomsten än 90 %, samtidigt som ett maximibelopp införs per dag. Genom att ett maximibelopp bestäms blir kompensationsgraden än lägre i de högre inkomstlägena. Enligt riksförsäkringsverket innebär denna lösning intenågra nämnvärda ökade administrativa kostnader jämfört med nuläget.

Oavsett vilken av dessa lösningar som väljs bör samtidigt ett högriskskydd införas för hälsosvaga grupper.

Om ett system med sänkt kompensation för de första sju dagarna skulle införas kan flertalet av de nuvarande reglerna bibehållas inom sjukförsäk- ringen. Samtidigt skulle det emellertid. med hänsyn till nuvarande regler om bl.a. fridagar. bli svårt för den enskilde att exakt beräkna hur stor sjukersättningen vid ett sjukfall blir.

I valet mellan här angivna olika vägar att införa en ökad självrisk vill jag förorda att ett system med två dagar utan ersättning (karensdagar) införs. Härigenom påverkas samtliga försäkrade lika i så måtto att alla får avstå från sjukersättning från försäkringen under de två första sjukdagarna. Denna åtgärd är emellertid inte tillräcklig för att uppnå den nödvändiga besparings- effekten. '

l* Riksdagen 19811182. ] saml. Nr 144

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82:144 18

Utöver införande av två karensdagar bör därför en viss sänkning av kompensationsgraden från 90 % göras för dem som har kortare'sjukperioder än 90 dagar och vidare en generell sänkning av kompensationsgraden för de lönedelar som överstiger 5,5 gånger basbeloppet. dvs. 105 600 kr. per år vid ett beräknat basbelopp på 19 200 kr. år 1983.

2.2.1. Sjä/vrisk genom införande av karensdagar

Före är 1967 fanns en karenstidsregel inom sjukförsäkringen. Denna var utformad så att sjukpenning inte utgavs för de tre första dagarna av varje sjukperiod. insjuknandedagen inräknad. Från den regeln fanns två undan-' tag. Karenstid tillämpades inte om en sjukperiod började inom 20 dagar efter föregående periods slut och inte heller räknades karenstid om den försäkrade vid sjukperiodens början hade rätt till ersättning från arbetslöshetskassa. De två undantagen motsvaras i princip av de undantag'som i dag gäller från regeln att ersättning inte utgår för insjuknandedagen.

Sjukpenning utgår nu normalt fr.o.m. dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade och försäkringskassan fick anmälan om sjukdomen. Tillämpning- en av regeln om att sjukpenning inte utgår för insjukrmmledagen är sådan att insjuknandet kan ha skett och sjukanmälan kan lämnas när som helst före kl. 24.00. Även om den försäkrade har varit i arbete hela dagen och därför inte gjort någon inkomstförlust räknas den dagen som insjuknandedag.

Enligt uppgifter från försäkringskassorna och riksförsäkringsverkets dataregister beräknas ca 30 % av samtliga sjuka härigenom få ersättning redan för den första frånvarodagen. Sjukpenningkommittén redovisar i sitt betänkande att första frånvarodagen från arbetet svarar för 2.35 % av kostnaderna för sjukpenningförsäkringen. Huvudregeln är således att ersättning inte utges från försäkringen för insjuknandedagen. Olika katego- rier av anställda kompenseras dock på skilda sätt genom avtal för inkomstbortfall redan fr.o.m. insjuknandedagen.

Med det nuvarande regelsystemet är tidpunkten för insjuknandet och sjukanmälan normalt avgörande för från vilken dag ersättning skall utgå. En person som normalt förvärvsarbetar måndag - fredag får ersättning fr.o.m. tisdag om han insjuknar måndag morgon och anmälan görs under samma dag. Han får däremot ersättning redan fr.o.m. måndag om han insjuknar och gör sjukanmälan söndag kväll. Trots att inkomstbortfallet i bägge fallen är lika varierar alltså ersättningen beroende på tidpunkten för insjuknandet och den då sjukanmälan görs.

För att komma tillrätta med detta problem kan man göra olika mer eller mindre långtgående ändringar i ersättningssystcmet. Ett villkor som skulle kunna uppställas vore att en person för att få tillgodoräkna sig en dag som insjuknandedag faktiskt skall ha fått vidkännas en viss inkomstförlust redan den dagen. En person som blir sjuk efter arbetstidens slut en viss dag skulle då inte få räkna denna dag som insjuknandedag. En sådan regel medför dock

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82:144 19

att lördag eller söndag aldrig skulle kunna godtas som insjuknandedag för den som normalt arbetar måndag - fredag. Ej heller skulle deltidsarbetande kunna räkna en dag då de inte skulle förvärvsarbeta som insjuknandedag. Vidare skulle problem uppstå för hcmmamakars rätt till ersättning.

Enligt min mening bör den i systemet inbyggda karenstiden göras mer rättvis genom att kravet på nedsatt arbetsförmåga skärps för att få räkna en dag som insjuknandedag. En person som varit i förvärvsarbete under dagen och insjuknar och gör anmälan till försäkringskassan efter arbetstidens slut bör inte få tillgodoräkna sig den dagen som insjuknandedag. Härigenom kommer han att behandlas på samma sätt som den som insjuknar och gör sjukanmälan först morgonen påföljande dag. För att åstadkomma detta resultat föreslår jag att det införs ett krav på att arbetsförmågan till följd av sjukdom skall vara nedsatt med minst hälften för att dagen skall få räknas som insjuknandedag. Det är samma krav som redan gäller för övriga dagar i en sjukperiod. _

För att få tillgodoräkna sig en dag som insjuknandedag måste den försäkrade lämna en försäkran vari anges att arbetsförmågan då har varit nedsatt med minst hälften på grund av sjukdom. En sådan försäkran måste lämnas oavsett om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete eller ej den dagen. '

Insjuknandedagen utgör i dag en form. av karensdag. eftersom ersättning normalt inte utges för denna dag. De två karensdagar som nu föreslås bör därför vara de två första dagarna efter insjuknandedagen.

Undantag från regeln om två karensdagar bör dock göras när den försäkrade på grund av sjukdomen har gått miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd.

ZO-dagarsregeln innebar tidigare som nämnts att någon karenstid inte tillämpades då en ny sjukperiod började inom 20 dagar efter föregående periods slut. Denna regel tillkom ursprungligen för att den försäkrade vid . återfall i sjukdom inte skulle drabbas av ny karenstid. l avsaknad av en sådan regel skulle man riskera att den försäkrade tvekar att återgå i arbete med hänsyn till risken för återfall i sjukdomen.

I samband med att karenstiden slopades år 1967 avskaffades även 20- dagarsregeln. Denna återinfördes dock snart därefter för insjuknandedagen. framför allt för att sjukpenning skulle kunna utgå till njurpatienter vid dialysbehandling. Sådan behandling ges en dag per gång med korta mellanrum och utan 20-dagarsregeln skulle sjukpenning inte utgå för behandlingsdagarna.

På liknande sätt som gällde före år 1967 bör 20-dagarsregeln omfatta. utöver insjuknandedagen. även de två karensdagarna. Om ett sjukfall inträffar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut bör det nya sjukdomsfallet således betraktas som en fortsättning på den sjukperio- den.

Vid sjukperioder som utöver insjuknandedagen varar högst sex dagar gäller f.n. en s.k. fridagsregel. Den innebär att sjukpenning inte utges för

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82zl44 20

dagar då den försäkrade ändå inte skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning. i den mån antalet sådana dagar inte överstiger två. Från fridagsregeln finns tre undantag. Semesterdagar räknas inte som arbetsfria dagar och sjukpenning utgår således för semesterdagar under sjukdomstid. Fridagsregeln tillämpas inte heller på den som vid sjukperiodens början har rätt till dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmark- nadsstöd. Fridagsregeln gäller inte heller inom hemmamakeförsäkringen. Fridagsregeln tillkom i samband med att karenstiden avskaffades. bl.a. för att sjukpenning inte skulle utgå när sjukperioden omfattade endast en eller två arbetsfria dagar.

När karensdagar återinförs finns det som sjukpenningkommittén har konstaterat inte längre något behov av en fridagsregel. Bibehölls denna skulle det dessutom kunna få den effekten. att vissa försäkrade. speciellt deltidsanställda. helt kunde gå miste om sjukpenning vid kortare sjukfall även när sjukperioden är längre än två dagar utöver insjuknandedagen. En deltidsarbetande som arbetar måndag - onsdag och insjuknar måndag morgon skulle inte få någon ersättning för tisdag - onsdag på grund av karensregeln och ej heller torsdag - fredag på grund av fridagsregeln.

Ett införande av karensdagar innebär att ersättningen bortfaller eller blir väsentligt lägre vid korta sjukfall. De personer som normalt är friska men drabbas av sjukdom vid några enstaka tillfällen under året bör kunna bära denna inkomstförlust. För de personer som oftare är sjuka skulle emellertid två karensdagar kunna leda till kännbara inkomstförluster under ett år. För att förhindra en sådan effekt bör de nya reglerna kompletteras med ett högriskskydd. Detta skydd bör utformas så att antalet karensdagar begränsas till 10 under en tolvmånadersperiod. Ett högriskskydd av denna typ har den fördelen att alla hälsosvaga grupper kan få del av skyddet helt oberoende av sjukdomstyp och av när sjukperioderna inträffar. Eftersom det beträffande insjuknandedagen får anses tillräckligt med det skydd som 20-dagarsregeln ger bör den inte omfattas av högriskskyddet.

Den nu föreslagna formen av högriskskydd bör enligt min mening tillgodose behovet av skydd för de grupper av personer som har ofta återkommande perioder av sjukdom.

För att få fördel av högriskskyddet fordras att den försäkrade såsom f.n. anmäler sjukfallet så snart han insjuknar. Vidare måste han efter avslutat sjukfall lämna in en försäkran även om sjukperioden inte varar utöver karensdagarna och det således inte kan utgå någon ersättning. Detta är nödvändigt för att försäkringskassan skall få kännedom om antalet karens- dagar som skall tillgodoräknas. Detta kan synas medföra ökad och onödig administration eftersom den försäkrade inte får någon ersättning för sjukperioden och kanske under en tolvmånadersperiod ändå inte kommer över taket för den sammanlagda karenstiden. Det är dock nödvändigt om högriskskyddet skall fungera på avsett sätt. Någon möjlighet att senare tillgodoräkna sig karensdagar som inte anmälts i samband med sjukdoms-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82:144 21

fallet bör inte förekomma. I de fall arbetsgivarinträde föreligger åvilar det såsom f.n. arbetsgivaren att göra sjukanmälan till försäkringskassan. Vid bestämmande av tolvmånadersperioden bör som första dag räknas den första karensdagen som tillgodoräknats och karensbefrielsen gälla under återsto- den av ett år, räknat från den dagen.

F. n. krävs normalt läkarintyg fr.o.m. sjunde dagen efter anmälningsda- gen. I vissa fall krävs läkarintyg från tidigare tidpunkt. De nya bestämmel- serna om insjuknandedag. karensdagar och högriskskydd kan innebära behov av ändrade föreskrifter. De regler som f.n. gäller beträffande anmälan och försäkran om sjukdom bör gälla även insjuknandedagen och karensda- garna.

2.2.2. Övriga frågor i samband med införande av karensdagar

Den som är försäkrad för sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning har rätt att välja karenstid för sådan sjukpenning. Karenstiden kan efter den försäkrades val bestämmas till 3. 33 eller 93 dagar. Detta innebär att sjukpenning som grundas på "annat förvärvsarbete än anställning inte utgår för de första 3. 33 eller 93 dagarna av en sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Om en ny sjukperiod börjar inom 20 dagar efter den föregående sjukperiodens slut skall de båda perioderna vid karensberäkningen anses som en sjukperiod. Bestämmelser- na som rör insjuknandedagen och fridagsregeln gäller inte i fråga om sjukpenning med karenstid.

Detta system med ett visst antal karensdagar. för vilka ersättning inte alls utgår. låter sig kombineras med de nu föreslagna karensreglerna. Möjlighe- ten för en företagare att välja tre dagars karenstid bör därvid slopas. eftersom detta alternativ är likartat det som nu införs för övriga försäkrade. Egenföretagare bör däremot ha kvar den nuvarande möjligheten att välja längre karenstid för den sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Väljs 33 eller 93 dagars karens bör nuvarande regler gälla oförändrade eftersom högriskskyddet inte gärna kan kombineras med så långa karenstider.

I detta sammanhang vill jag erinra om att sjukpenningkommitte'n i sitt fortsatta arbete behandlar frågan om egenföretagarnas sjukersättning.

Enligt 2 % kungörelsen (l962:402) om frivillig sjukpenningförsäkring kan en hemmamakeförsäkrad försäkra sig för sjukpenningtillägg. För den frivilliga försäkringen gäller en karenstid av 3. 18, 33 eller 93 dagar. Försäkringen kan gälla även utan karenstid. Även denna försäkringsform bör anpassas till de nu föreslagna reglerna om karensdagar inom den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenning vid arbetsskada utgår enligt AFL i vanlig ordning under de första 90 dagarna efter det att skadan inträffade. Efter denna samordningstid utgår sjukpenningen i stället från arbetsskadeförsäkringen. Den som inte är

• Sida 22
•  Original

' Prop. 1981/82:144 zz

sjukpenningförsäkrad enligt AFL får redan från början sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen men ersättningen under samordningstiden bestäms även då med tillämpning av AFL:s bestämmelser om sjukpenning. Om sjukpenningen i arbetsskadefallen inte skall påverkas av karensreglerna måste försäkringskassorna göra en prövning av frågan om skadan är en arbetsskada även för de kortvariga fallen och inte som nu bara för de fall där arbetsoförmågan kvarstår även efter samordningstidens utgång. En sådan prövning skulle medföra en stor administrativ belastning för försäkringsad- ministrationen. Fördelarna med samordningen mellan sjuk- och arbetsska- deförsäkringarna skulle gå förlorade. För att undvika att prövning skall behöva ske av det stora antal anmälda arbetsskadefall som avslutas inom samordningstiden bör därför ingen ändring göras för samordningstiden. Detta får då till följd att bestämmelserna om karensdagar — liksom under perioden 1955-1967 — också kommer att gälla arbetsskada. Jag vill erinra om att riksdagen har hemställt om en översyn av arbetsskadeförsäkringen (SfU . 1981/822. rskr 22). Jag avser att senare ta upp frågan om direktiv för en sådan översyn men vill redan nu påpeka som en naturlig uppgift för översynen att finna en smidig lösning på det här berörda samordningspro- blemet.

2.2.3. Kompensationsgraden inom sjukpenningförsäkringen m.f7. ersättnings- former

Sjukpenningen utgör per dag f.n. 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. delad med 365. För att åstadkomma ytterligare kostnadsbespa- ringar inom sjukpenningförsäkringen utan att de personer som är långtids- sjuka drabbas föreslår jag att ersättningsnivån sänks till 87 % för de första 90 sjukdagarna efter den dag då sjukdomsfallet inträffade i varje sjukperiod. Vidare bör en ytterligare begränsning ske av kompensationsgraden för de högre inkomstskikten. Jag föreslår således att sjukpenningen skall begränsas till 60 % av den del av den sjukpenninggrundande inkomsten som överstiger 5.5 gånger basbeloppet dvs. 105 600 kr. vid ett beräknat basbelopp av 19 200 kr. år 1983. Denna sänkning av kompensationsnivän för grupper med höga förvärvsinkomster bör gälla utan tidsbegränsning. Liksom f.n. bör maximi- gränsen för den sjukpenninggrundande inkomsten utgöra 7,5 gånger

basbeloppet. Inom den allmänna försäkringen och även i andra författningar förekom-

mer olika former av ersättningar vilka f.n. utgår med samma belopp som sjukpenningen. Detta gäller föräldrapenning i olika former. havandeskaps- penning. smittbärarersättning (kortvariga fall) och vissa ersättningar till värnpliktiga och eivilförsvarspliktiga samt arbetsskadeförsäkringen såvitt avser samordningstiden.

De nu föreslagna reglerna om lägre kompensation vid kortare sjukfall än 90 dagar bör gälla jämväl för övriga ersättningsformer där ersättning utgår

• Sida 23
•  Original

Prop. 1981/82:144 23

för sjukdom eller liknande under kortare tid än 90 dagar. Jag föreslår därför att föräldrapenning som utgår på grund av bl.a. sjukdom hos barnet eller dess ordinarie vårdare. havandeskapspenning och ersättning enligt lagen (19561293) om ersättning åt smittbärare utgår med 87 % av den del av den sjukpenninggrundande inkomsten som uppgår till högst 55 gånger basbe- loppet och 60 % av inkomstdelar därutöver. Motsvarande bör även gälla för arbetsskadeförsäkringen under samordningstiden. Beträffande grunderna härför hänvisar jag till vad jag tidigare har anfört angående karensdagar.

Övriga ersättningsformer bör inte påverkas. Det gäller alltså föräldrapen- ning i samband med barns födelse och särskild föräldrapenning samt vissa former av dagpenning för värnpliktiga och civilförsvarspliktiga. För att dessa ersättningar skall utgå med samma belopp som gäller i dag och inte påverkas av den föreslagna ändringen av beräkningen av sjukpenningen krävs vissa lagändringar. Jag återkommer till dem i specialmotiveringen. Jag vill här erinra om att föräldraförsäkringsutredningen f.n. gör en översyn av hela föräldraförsäkringssystemet. Beträffande dagpenning för värnpliktiga och civilförsvarspliktiga återkommer försvarsministern till regeringen i annat sammanhang.

2.3. Ändringarnas inverkan på avtal om sjuklön m.m.

Den allmänna sjukförsäkringen bygger på principen att en grundläggande ekonomisk trygghet vid sjukdom skall tillkomma alla. Det var också den principen som låg till grund när sjukförsäkringen förbättrades genom att karensdagarna togs bort år 1967. Dessförinnan var tryggheten olika för olika grupper på arbetsmarknaden vid korta sjukfall och under de första dagarna av längre sjukperioder. Industriarbetarna och övriga LO-grupper fick till följd av karensdagsregeln i sjukförsäkringen ingen ersättning under dessa dagar. Tjänstemännen inom såväl den privata som den offentliga sektorn hade däremot avtal med sina arbetsgivare om sjuklön och Sjuklönen betalades från första dagen av varje sjukperiod.

I det samhällsekonomiska och statsfinansiella läge som vi nu befinner oss i är det som jag redan har utvecklat oundgängligt att spara även på sjukförsäkringens område. Som redovisats tidigare är den minst ingripande åtgärden att återinföra ett system med karensdagar och att därtill knyta ett högriskskydd i syfte att värna om särskilt utsatta grupper. Härtill kommer en viss sänkning av kompensationsgraden vid beräkning av sjukpenningen. En viktig strävan måste vara att de nödvändiga sparåtgärderna skall påverka alla lika.

I samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet och med statsrå- det Johansson vill jag i den frågan anföra följande. Under sjukpenningkom- mittens arbete utreddes och diskuterades i vad mån man kunde och borde söka säkerställa likabehandling av alla arbetstagargrupper genom lagstift- ning. närmast genom att i lag ogiltigförklara avtal om kompensation för den

• Sida 24
•  Original

Prop. 1981/82:144 24

ökade självrisken i sjukförsäkringen. Kommittén fann att det var rättsligt möjligt att genomföra en sådan lagstiftning men avrådde av Hera skäl. Ett av dem var osäkerheten om hur effektiv en sådan lagstiftning skulle bli. Ett annat. det främsta. var att en lagstiftning av denna innebörd skulle innebära ett ingrepp i den hävdvunna förhandlings- och avtalsfriheten på arbetsmark- naden.

Två principer står här emot varandra. Den ena är att alla bör behandlas lika i fråga om grundläggande trygghetsförmåner. Den andra är att arbetsmarknadens parter skall vara fria att förhandla och träffa avtal om löner och andra slag av ersättningar till arbetstagarna. Enligt min mening bör inte intresset av att säkerställa den första av dessa principer få leda till att man gör avkall på den andra.

Det råder idag skillnader mellan olika grupper på arbetsmarknaden genom att vissa har sjuklöneavtal och andra inte. Om en ökad självrisk infördes i sjukförsäkringen under löpande avtalsperiod. skulle effekten kunna bli en ökad skillnad i förmåner. Som sjuklöneavtalen är utformade skulle arbetsgivarna bl. a. kunna få betala sjuklön för karensdagarna till de grupper som har sjuklöneavtal. medan övriga grupper skulle komma att stå utan ersättning. Med dagens sjukförsäkring utan karensdagar innebär sjuklöne— avtalen inte någon motsvarande ekonomisk belastning på arbetsgivarna.

Om man inför nästa avtalsrörelse genomför en självrisk med bl. a. karensdagar i sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 januari 1983 då gällande avtalsperiod har gått ut. försätts däremot i princip alla arbetstagargrupper i samma situation. Avtalar parterna då om en skyldighet för arbetsgivarna att betala ersättning motsvarande den sjukpenning som faller bort från sjukförsäkringen så tar de i anspråk en del av det ekonomiska utrymme som kan finnas tillgängligt i förhandlingarna. Alla arbetstagargrupper har samma rätt att i avtalsförhandlingarna kräva att löneutrymmet disponeras på ett visst sätt.

Med detta vill jag säga att de besparingsåtgärder på sjukförsäkringsom- rådet som nu föreslås med verkan från den nuvarande avtalsperiodens utgång sakligt sett inte innebär att samhället behandlar de grupper som idag saknar sjuklöneavtal annorlunda än de som nu har sådana avtal. Med den utgångspunkten kan man även i det sammanhanget hålla fast vid att arbetsmarknadens parter skall lämnas fria att i förhandlingar sinsemellan. och med det ansvar för samhällsekonomin som de därvid bär. träffa avtal om de lönevillkor och andra anställningsvillkor som skall gälla.

Regering och riksdag bör dock uttala som sin mening att våra gemensam- ma strävanden att komma till rätta med landets ekonomiska problem får det bästa stödet om besparingarna inom sjukförsäkringen får bäras av alla grupper på arbetsmarknaden. Besparingarna har dessutom utformats med största möjliga hänsyn till de grupper som är i starkt behov av skydd. Det är från samhällets synpunkt angeläget att arbetsmarknadens parter i komman- de avtalsrörelse medverkar till att de nya reglerna för självrisken i

• Sida 25
•  Original

Prop. 1981/82:144

IQ 'Jt

sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika grupper på arbets- marknaden.

2.4. Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård

När en försäkrad vårdas på sjukhus utgår f. n. ersättning från sjukförsäk- ringen till sjukvårdshuvudmannen med 45 kr. per vårddag. För varje dag som den försäkrade vistas på sjukhus görs samtidigt ett avdrag från hans sjukpenning med 35 kr. Avdraget får dock uppgå till högst en tredjedel av sjukpenningens belopp och den återstående sjukpenningen skall alltid uppgå till lägst 8 kr. per dag.

Det aktuella ersättningsbeloppet från sjukförsäkringen för sjukhusvård fastställdes efter överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen att gälla fr. o. m. den 1 januari 1982. Isamband med höjningen av detta ersättnings- belopp fastställdes också sjukpenningavdragets storlek vid sjukhusvård.

Under en följd av år hade tidigare ersättningen från sjukförsäkringen för sjukhusvård och sjukpenningavdraget vid sjukhusvård motsvarat varandra. I samband med beslutet om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för åren 1980 och 1981 (prop. 1978/79zl77. SfU 22. rskr 3.88) gjordes ett avsteg från denna princip. Avsteget innebar att ersättningen till sjukvårdshuvud- männen höjdes till 40 kr. per vårddag, medan sjukpenningavdraget låg kvar på högst 30 kr. per vårddag. Som framgår av vad jag sagt om nuvarande belopp kvarstår denna skillnad även efter det att nya ersättnings- och avdragsbelopp fastställts.

Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen och nödvändigheten av att åstadkomma besparingar inom sjukförsäkringen anser jag det emellertid vara motiverat med en höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård till 40 kr. per vårddag. Avdraget får dock. som tidigare. uppgå till högst en tredjedel av sjukpenningens belopp och den återstående sjukpenningen skall alltid uppgå till lägst 8 kr. per dag. Det innebär att höjningen av sjukpenningavdraget slår igenom fullt ut endast för dem som har en sjukpenning som uppgår till minst 120 kr. per dag. Den föreslagna karensdagsregeln innebär att något sjukpenningavdrag inte kan göras under karensdagarna eftersom någon sjukpenning inte utgår för dessa dagar.

Det höjda sjukpenningavdraget beräknas innebära en kostnadsbesparing för sjukförsäkringen med 17 milj. kr. för år räknat. De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1982.

2.5. Ersättning till arbetsgivare för företagshälsovård 2.5.1 Nuvarande förhållanden

Enligt 2 kap. 7 5 lagen om allmän försäkring kan en allmän försäkrings- kassa träffa avtal med arbetsgivare som anordnar läkarvård eller vidtar andra

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82:144 26

sjukvårdande åtgärder om skälig gottgörelse från sjukförsäkringen för sådana kostnader. Arbetsgivarens sammanlagda nettokostnader för sjuk- oeh hälsovårdande åtgärder ersätts med högst 50 % under förutsättning att verksamheten till minst hälften består av sjukvård. Är andelen sjukvård mindre reduceras ersättningen i motsvarande mån.

Arbetsgivaren skall före den 1 april varje år lämna försäkringskassan uppgift om sina kostnader för företagshälsovården under föregående kalenderår. Arbetsgivaren är efter utgången av varje kvartal berättigad till ett å-contobelopp motsvarande en fjärdedel av det belopp som slutavräknats för senaste redovisningsåret. Nystartad verksamhet betalas tidigast påföljan- de år. Här sker inga å-contoutbetalningar förrän överenskommelse fast- ställts. Försäkringskassorna skälighetsgranskar arbetsgivarens uppgivna kostnader kalenderårsvis och riksförsäkringsverket fastställer ersättningsbe- loppets storlek. Ersättningen för 1981 års företagshälsovård beräknas preliminärt uppgå till ca 315 milj. kr.

Företagshälsovården utgör en del av arbetarskyddet och har liksom arbetarskyddet i övrigt till syfte att förbättra arbetsmiljön. Enligt lagstift- ningen på arbetarskyddsområdet skall arbetsgivaren tillhandahålla de resurser som behövs för att värna de anställdas säkerhet och hälsa i arbetet. En del av dessa resurser används för företagshälsovården.

Företagshälsovården är inte författningsreglerad utan verksamhetens inriktning regleras i avtal och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Riktlinjer för företagshälsovården finns bl. a. i det arbetsmiljöavtal som träffades år 1976 mellan Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorgani- sationen i Sverige och Privattjänstemannakartellen. Enligt detta avtal skall företagshälsovården omfatta alla yrkesverksamma. Takten i utbyggnaden bestäms av arbetsgivarna och arbetstagarna gemensamt bl. a. mot bakgrund av vilka resurser man är beredd att avdela för detta ändamål.

Avtal om arbetsmiljön finns också inom den offentliga sektorn. [ avtalen fastslås att en fullt utbyggd företagshälsovård bör vara förebyggande på såväl det medicinska som de tekniska och psykosociala områdena. I avtalet mellan parterna inom den statliga sektorn sägs dessutom att företagshälsovården inte skall innefatta sådan sjukvård som kan eller bör ombesörjas av samhällets sjukvård eller av läkare anslutna till försäkringssystemet.

Företagshälsovården skall ta initiativ när det gäller hälsovård och arbetarskydd inom företagen. göra utredningar och medverka till att få fram underlag för beslut om arbetsmiljö- och anpassningsbefrämjande åtgärder på arbetsplatserna. Arbetet med de hälsovårdande insatserna inom ett företag leds vanligen av en skyddskommitté eller en särskild företagshälsovårdskom- mitte'.

l arbetsmiljöavtalet för den enskilda arbetsmarknadssektorn anges att företagshälsovården har en medicinsk och teknisk rådgivande expertfunk- tion. Den skall i samverkan med företaget och de fackliga organisationerna samt samhälleliga organ följa de förhållanden som kan påverka de anställdas

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82:144 27

hälsotillstånd och arbetsanpassning. ge råd i sådana frågor samt medverka till att arbetstagarnas hälsa skyddas.

Till arbetsuppgifterna hör särskilt att medverka i det lokala skyddsarbetet, kartlägga de rådande arbetsmiljöförhållandena. genom provtagning. analys och utvärdering. utföra systematiska hälsoundersökningar för att spåra eventuell påverkan av miljöfaktorer samt medverka till snabb och ändamåls- enlig rehabilitering vid ohälsa och sviktande arbetsförmåga.

Av landets totalt ca fyra miljoner arbetstagare hade år 1980 ungefär hälften tillgång till någon form av företagshälsovård. [ företag med fler än 1 000 anställda fanns vården organiserad inom företagen. Antalet företagshälso- vårdscentraler uppskattades till ca 230 och omfattade över 650 000 anställda. Den branchvisa företagshälsovården — bl. a. bygghälsan och lantbrukshälsan — beräknades täcka omkring 300 000 personer. Små företag med färre än 100 anställda hade i regel ingen organiserad företagshälsovård.

Den offentliga förvaltningens företagshälsovård hade tidigare en begrän— sad omfattning men har byggts ut betydligt under de senaste åren. Samtliga landstingskommuner hade år 1980 en organiserad företagshälsovård för sina ca 320 000 anställda. Kommunerna uppgav att 3/4 av deras 530 000 anställda hade tillgång till företagshälsovård.

2.5.2. Behovet av ändrade ersättningsregler

Den allmänna sjukförsäkringen syftar till att ge ersättning vid inkomst- bortfall på grund av sjukdom samt för sjukvårdande åtgärder av olika slag. I båda fallen förutsätts alltså att den enskildes behov av ersättning förorsakats av sjukdom eller misstanke om sjukdom. Företagshälsovården har däremot en i huvudsak förebyggande målsättning. l direktiven för den pågående företagshälsovårdsutredningen (A 1976101) uttrycks önskemålet att inrikta företagshälsovården mot en förebyggande arbetsmiljövård. Där framhålls bl. a. att företagshälsovården är en viktig del av arbetarskyddet och att den bör vara huvudsakligen förebyggande. Behovet av sjukvård bör i största möjliga utsträckning tillgodoses inom den offentliga primärvården.

De gällande reglerna om ersättning till företagshälsovården från sjukför- säkringen är uppbyggda på denna skillnad mellan sjukvårdande och förebyggande åtgärder. Ersättningsreglcrna tar direkt sikte på sjukvårdsin- satserna och innebär att maximal ersättning i förhållande till kostnaderna uppnås när hälften av företagshälsovårdens verksamhet avser sjukvård. Försäkringens kompensationsnivå avtar när andelen förebyggande arbets- miljöinsatser ökar. Det'finns således en risk för att ersättningsreglerna medför en icke önskvärd styrning av företagshälsovårdens verksamhet.

Ersättningsreglcrna inom företagshälsovården har varit föremål för översyn av riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. De båda ämbetsverken har i betänkandet (Ds S 1977z3) Sjukförsäkringens ersättningsregler vid företagshälsovård lagt fram vissa förslag till förändringar i nuvarande

• Sida 28
•  Original

Prop. "1981/82:144 28

bestämmelser. Bl. a. har föreslagits att ersättning skulle utgå även för hälsovårdande åtgärder. vilket innebär att den nuvarande begränsningen av ersättningen beroende på andelen av sjukvård i verksamheten slopas. ] betänkandet framhålls vidare att den föreslagna ändrade ersättningsformen torde leda till successivt ökade kostnader för försäkringen till följd av företagshälsovårdens alltmer vidgade verksamhetsfält.

I socialutskottets av riksdagen godkända betänkande om vissa resurs- och organisatoriska frågor m. m. på arbetsmiljöomrädet ( SoU 1979/80136. rskr 272) framhålls det angelägna i att frågan om ersättning från den allmänna försäkringen till företagshälsovården snabbt kommer till en lösning. Utskot- tet anser att regeringen skyndsamt bör överväga möjligheterna att låta riksdagen ta ställning till ersättningsfrågan utan att man avvaktar bl. a. förslag av företagshälsovårdsutredningen.

De nuvarande ersättningsreglerna inom sjukförsäkringen innebär som jag tidigare nämnt att ersättningsnivån avtar när andelen förebyggande insatser ökar. vilket står i dålig samklang med den önskade och uttalade inriktningen av företagshälsovårdens verksamhet. Den förändrade ersättningsform som riksförsäkringsverket och socialstyrelsen föreslagit i sin utredning är emellertid förenad med såväl principiella som tekniska problem. Härtill kommer svårigheterna att anpassa ersättningsreglerna till företagshälsovår- dens principer utan att det samtidigt innebär betydligt ökade kostnader för försäkringen. En sådan kostnadsutveckling för försäkringen kan inte accepteras i nuvarande statsfinansiella läge.

1 det omfattande arbete som pågår för att genomföra besparingar av de offentliga utgifterna har sådana aviserats även inom företagshälsovården.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört bör reglerna för sjukförsäkringens ersättning för företagshälsovård ändras för att dels uppnå de sparmål som regeringen har satt upp och dels komma till rätta med de olägenheter som är förenade med nuvarande ersättningsregler. Reglerna bör förenklas och stå i god samklang med företagshälsovårdens inriktning.

Efter kontakt bl. a. med representanter för arbetsmarknadens parter har jag kommit till slutsatsen att inte nu lägga fram förslag till ändrade ersättningsregler. Förslag till sådana ändringar kommcri stället att redovisas efter det att ytterligare utredningsarbete genomförts.

2.6. Tandvårdsförsäkringen

Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade över 19 år. Barn och ungdomar har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens folktandvård. Försäkringen ersätter kostnader för tandvård enligt tandvårdstaxan med 50 %'upp till 2 500 kr. och med 75 % av kostnader därutöver. Dessutom ersätter försäkringen viss del av sjukvårdshuvudmännens kostnader för barn- och u;ngdomstandvård.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1981/82:144 29

Kostnadsutvecklingen för den allmänna försäkringens utgifter för tand- vård framgår av följande sammanställning (milj. kr.)

År 1975 1978 l980 1981

Belopp 989 1 515 2 174 2 460[

' Preliminärt.

Den snabba kostnadsutvecklingen inom tandvårdsförsäkringen har brom- sats upp genom att kostnaderna för ädla metaller och annat tandtekniskt material som används i tandtekniskt arbete och som tidigare betalades helt av försäkringen fr. o. m. är 1981 fördelas mellan patienten och försäkringen på samma sätt som övriga kostnader enligt tandvårdstaxan. Trots den nu nämnda uppbromsningen av försäkringens kostnadsutveckling är det nöd- vändigt att företa ytterligare besparingsåtgärder inom tandvårdsförsäkring- en.

Det nuvarande högkostnaclsskyddct. som träder in vid tandvårdskostna- der överstigande 2 500 kr.. begränsar i hög grad tandvårdskostnaden för personer medomfattande tandvårdsbehov. En förändring i detta högkost- nadsskydd sktille i första hand drabba personer med stort tandvårdsbehov. Jag förordar därför att begränsningen av försäkringens kostnader genomförs så att försäkringsersättningen sänks från 50 % till 40 % av kostnaderna för tandvård upp till 2500 kr. medan ersättningen för kostnader därutöver bibehålls oförändrad. Därmed uppnås största möjliga spridning av kostnads- ökningen på försäkringskollektivet. Enligt tillgänglig statistik har f. n. ca 65 % av alla patienter inom tandvården en behandlingskostnad på 500 kr. eller därunder. För dessa patienter innebär de föreslagna reglerna en höjning av patientavgiften med högst 50 kr. De ändrade reglerna kan för den enskilde innebära en maximal höjning av patientavgiften med 250 kr. under en behandlingsperiod.

En förändring i tandvårdsförsäkringens ersättningsregler på angivet sätt beräknas minska försäkringens kostnader med ca 200 milj. kr. per år. De ändrade reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1982.

Det ankommer på regeringen att besluta om sådana ändringar i tandvårdstaxan som jag här har förordat. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till ändring i tandvårdstaxan på denna punkt.

2.7. Ikraftträdande

De nya reglerna om en utökad självrisk inom sjukpenningförsäkringen bör träda i kraft den 1 januari 1983. 1 de fall sjukperioden börjat före detta datum bör särskilda övergångsbestämmelser gälla. Jag återkommer till dessa i specialmotiveringen.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1981/82:144 30

De nya reglerna om höjt sjukpenningavdrag vid sjukhusvård liksom ändrade ersättningsregler för tandvård bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1982.

2.8 Kostnader m. m.

Det förslag till ökade inslag av självrisk inom sjukpenningförsäkringen som jag redovisat i det föregående beräknas minska försäkringens utgifter med ca 1 900 milj. kr, för år räknat. Kostnadsberäkningarna. som har skett i kontakt med riksförsäkringsverket tar sikte på 1983 års förhållanden. Därvid har liänsyn tagits till nu kända förhållanden i fråga om sjukförsäkringens kostriadsutveckling. förändringar av sjuktalet samt fördelningen mellan korta och långa sjukfall. Vidare har hänsyn tagits till en viss löneutveckling för åren 1982 och 1983. De föreslagna besparingarna fördelar sig påföljande sätt (helårseffekt)

Ändråde ersättningsregler för insjuknandedagen 340 milj. kr. Införande av två karensdagar 1 500 " 87 % kompensationsgrad de första 90 sjukdagarna 270 60 % kompensationsgrad för inkomstdelar

mellan 5.5 och 7,5 ggr basbeloppet 100 " Avgår . Högriskskydd 150 " Slopad fridagsregel 190 "

Härtill kommer en kostnadsminskning med 10 milj.kr. för föräldraförsäk- ringen.

De övriga förslag till utgiftsbesparingar inom sjukförsäkringen jag redovisati det föregående uppgår till 217 milj .kr. och fördelar sig på följande ' sätt (helårseffekt)

flöjt sjukpenningavdrag vid sjukhusvård 17 milj. kr. Andrade ersättningsregler inom tandvårds- försäkringen 200

Förslaget om införande av karensdagar beräknas minska antalet sjukpen- ningutbetalningar med ca en fjärdedel. Den administrativa besparing detta innebär motsvaras emellertid av prövning och registrering av antalet karensdagar för det föreslagna högriskskyddet. Till dessa administrativa konsekvenser kommer ett ökat behov av systemutvecklings— och driftresur- ser hos riksförsäkringsverket samt utbildnings- och informationsinsatser i samband med genomförandet av de nya reglerna. Kostnaderna" beräknas föranleda överskridande av'riksförsäkringsverkets'förvaltningsanslag med ca 1 milj. kr. under nästa budgetår.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1981/82:144 31

Anslagsfrågor

B 8. Bidrag till sjukförsäkringen

1980/81 Utgift 3 486 1.18 590 1981/82 Anslag 3 850 000 ()00 1982/83 Förslag 3 325 000 000

Från anslaget utgår statsbidrag till försäkringskassornas utgifter för sjukförsäkringsförmåner (utom föräldraförsäkringen. som redovisas under anslaget C 3).

I årets budgetproposition har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83 beräkna ett förslagsanslag av 3 850 milj.kr.

Med utgångspunkt i riksförsäkringsverkets kostnadsberäkningar och med beaktande av bl. a. en viss löne- och prisutveckling under åren 1982 och 1983 samt med hänsyn tagen till de besparingsförslag som jag redovisat i det föregående beräknar jag sjukförsäkringens kostnader för dessa år till 25 511 resp. 25 117 milj.kr. (exkl. föräldraförsäkringen).

Fördelningen av de beräknade kostnaderna på förmånsslag framgår av följande sammanställning (milj.kr.)

1981 1982 1983 Sjukpenning. anställda 12 380 13 000 12 140 -'*- annat för- värVSarbete . 450 470 440 Läkarvård i allmän regi 2 400 2 780 2 910 Privatläkarvård 350 ' 384 409 Tandvård 2 460 2 632 2 603 Sjukvårdande åtgärder 1 400 1 636 1 689 Resor 520 628 669 Ersättning till arbets- givare 315 374 398 Födelsekontroll 55 60 65 Läkemedel 2 300 2 530 2 780 Sjukhusvård 700 810 807 Bidrag till primärvård m. m. 175 "200 200 Frivillig försäkring __ 7 7 7 23 512 25511 25117 Summa statsbidrag 3 528 3 828 3 768 Därav för budgetåret 1982/83 1 915 1 885

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag statsbidragsbehovet för nästa budgetår till 3 800 milj.kr. Detta belopp kan minskas med 475 milj.kr. som en följd av överföring av vissa fondmedel från de allmänna försz'ikringskassorna enligt det förslag som lagts fram i årets budgetproposi- tion (bil. 8 punkt B 4'). Jag beräknar därför anslaget för nästa budgetår till

• Sida 32
•  Original

'.:J r.)

Prop. 1981/82:144

3325 milj.kr., vilket innebär en minskning jämfört med innevarande budgetår med 525 milj.kr.

2.9. Socialförsäkringsavgifter

Sjukförsäkringen finansieras till 15 % av statsbidrag och till 85 % av socialförsäkringsavgifter från arbetsgivare och egenföretagare. I finansie- ringshänseende inräknas därvid i sjukförsäkringen även föräldraförsäkring- en samt de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader. Socialför- säkringsavgiften till Sjukförsäkringen utgör fr.o.m. år 1981 10.5 % av avgiftsunderlaget.

Fördelningen av sjukförsäkringens totala utgifter framgår av följande tablå (milj. kr.)

1981 1982 1983

Sjukpenning, sjukvård m.m. 23512 25511 25117 Föräldraförsäkringen 4 256 4 660 4 700 Försäkringskassornas förvaltningsutgifter 2 375 2 287 2 400

Summa 30 143 32 458 - 32 217 Därav sjukförsäkrings-

avgift 85 % 25 622 27 589 27 384

Enligt riksförsäkringsverkets prognoser beräknas sjukförsäkringsavgiften uppgå till följande belopp vid oförändrad avgiftsnivå

1981 28 230 milj. kr. 1982 29 520 " 1983 32 "200 "

Enligt 19 kap. 4 5 lagen (1962:381) skall för reglering av över- och underskott för socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen finnas en fond benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden.

Sjukförsäkringsfondens ställning 1979 och 1980 och beräknade förändring- ar under följande år framgår av följande tabell

Är Resultat Ackumulerat 1979 + 1 950.8 — 895 1980 + 3 2709 + 2 375 1981 + 2 600[ + 4975 1982 + 19302 + 6905 1983 + 4 8153 +11720

1 Beräknat 2 Beräknat med nuvarande ersättningsregler 3 Beräknat med hänsyn tagen till planerade besparingar inom sjukförsäkringen och oförändrat avgiftsuttag

• Sida 33
•  Original

Prop. 1981/82:144 33.

Mot bakgrund av de nu föreslagna besparingarna m. m. föreslår jag att arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen sänks med 1,5 procentenheter till 9 % fr. o. m. ingången av år 1983. Detta innebär en minskning av avgiftsinkomsterna med ca 4 600 milj.kr. För att effekterna av de föreslagna besparingarna i sin helhet skall tillföras statsbudgeten förordar jag emellertid samtidigt att folkpensionsavgiften höjs med 1,5 procentenheter till 9.95 % fr. o. m. samma tidpunkt. På detta sätt blir det möjligt att minska skattefinansieringen av folkpensionskostnaderna inom ramen för en ofö- rändrad total avgift. Höjningen av folkpensionsavgiften ökar möjligheterna att klara de långsiktiga ekonomiska åtagandena gentemot folkpensionärer— na.

Folkpensionsavgiften beräknas därmed komma att täcka ca 80 % av folkpensionskostnaderna år 1983.

Jag vill här också beröra vissa redovisningsfrågor beträffande den allmänna sjukförsäkringsfonden.

Sjukförsäkringsfonden inrättades år 1956. I prop. 1956zl46 uttalade dåvarande departementschefen att den del av fondens medel som inte erfordras för utbetalningar från fonden skulle placeras hos riksgäldskontoret mot ränta. Placeringen skulle i övrigt ske på villkor som bestämdes av fullmäktige i riksgäldskontoret efter samråd med dåvarande riksförsäkrings- anstalten.

Enligt nu gällande regler fastställer regeringen grunderna för överförandet av medel till och från fonden. Fonden har till syfte att utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser. Fondens ekonomiska ställning har under årens lopp skiftat mellan över- och underskott. Enligt nyssnämnda propositionsuttalande skall därvid fonden debiteras ränta för de medel som lånats av statsverket när fonden redovisat ett ackumulerat underskott och tillföras ränta på medel som disponerats av staten när fonden redovisat överskott. '

Den allmänna sjukförsäkringsfondens huvudsakliga syfte bedömer jag numera vara att ge upplysning om huruvida de debiterade socialförsäkrings- avgifterna är tillräckliga för att finansiera 85 % av sjukförsäkringens utgifter. Jag bedömer det därför mindre angeläget att påföra fonden ränteinkomster eller ränteutgifter. För att förenkla redovisningsrutinerna förordar jag att den allmänna sjukförsäkringsfonden fr. o. m. budgetåret 1982/83 placeras på ett räntelöst konto hos riksgäldskontoret.

3 Upprättade lagförslag-

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

• Sida 34
•  Original

Prop. 1981/82:144 34

3. lag om ändring i lagen (1965:293) om ersättning åt smittbärare. Lagen (1981:691) om socialavgiftcr är av den karaktär att lagrådets yttrande bör inhämtas över ändringar i lagen. De nu aktuella ändringarna berör emellertid endast procentsatserna för uttaget av vissa avgifter, vilket är en fråga där lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Med hänsyn härtill anser jag att lagrådets hörande kan underlåtas.

4. Specialmotivering till lagförslagen

4.1 Lag om ändring i lagen (l962:381) om allmän försäkring 3 kap.

4 s*"

I denna paragrafs första stycke anges det nya beräkningssättet för sjukpenning. Under tiden intill dess 90 dagar har förflutit efter den dag då sjukdomsfallet inträffade (insjuknandedagen) är ersättningsnivån 87 % av den del av den sjukpenninggrundande inkomsten som uppgår till högst 5.5 gånger basbeloppet delat med 365. För sjukdomsperioder som sträcker sig över längre tid höjs ersättningen efter de 90 dagarna till 90 % av den del av den sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till högst 5.5 gånger basbeloppet. Beräkningarna i det följande utgår från att ' basbeloppet kommer att höjas till 19 200 kr. för är 1983. Den nu föreslagna ändringen innebär att sjukpenningen blir 252 kr. resp. 260kr. för de personer som har en inkomst av 105 600 kr. För försäkrade med högre inkomster än 5,5 gånger basbeloppet ökas sjukpenningen med 60 % av den del av den sjukpenning- grundande inkomsten som överstiger 5,5 gånger basbeloppet. Nedtrappning- en till 60 % är densamma oavsett sjukperiodens längd.

Sjukpenningen beräknas i förhållande till den sjukpenninggrundande inkomsten, vilket innebär att endast inkomster som uppgår till högst 7.5 gånger basbeloppet beaktas. Den högsta sjukpenningen blir med de nya reglerna 315 kr. för de första 90 dagarna och 324 kr. för övrig tid.

Första stycket a) innebär vid två karensdagar att ersättning utges under 88 dagar med det lägre beloppet. 1 de fall en försäkrad uppnått erforderligt antal karensdagar så att högriskskyddet har inträtt utgår däremot ersättning enligt den lägre nivån under 90 dagar. Vid beräkningen av dagantalet skall således beaktas samtliga dagar efter insjuknandedagen. Av uttrycket "tiden intill dess 90 dagar har förflutit" följer att ersättningen jämväl för insjuknande- dagen, i de fall ersättning utgår för denna dag. är bestämd enligt denna paragrafs första stycke.

Ändringen i sista stycket innebär att det belopp med vilket sjukpenningen skall minskas för varje dag en försäkrad åtnjuter sjukhusvård höjs till 40 kr. Reglerna i övrigt är oförändrade.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1981/82:144 35

9.5

Det förändrade beräkningssättet för sjukpenningen påverkar även havan- deskapspenningens storlek. Genom ändringen i andra stycket i denna paragrafanges att havandeskapspenningen oavsett under vilken tid den utgår skall beräknas så att ersättningen blir 87 % av den del av den sjukpenning- grundande inkomsten som uppgår till högst 5,5 gånger basbeloppet samt 60 % av återstående del av sådan inkomst. Av första stycket i denna paragraf i nu gällande lydelse följer att någon karenstid inte gäller för havandeskaps- penning.

105

I denna paragraf regleras det föreslagna karenssystemet. I andra stycket definieras begreppet insjuknandedag. Av definitionen framgår att en förutsättning för att en viss dag skall få räknas som insjuknandedag är att arbetsförmågan till följd av sjukdom är nedsatt med minst hälften. Detta innebär att samma krav ställs på denna dag som för övriga dagar för vilka sjukpenning utgår. Kravet på nedsättning av arbetsförmågan till följd av sjukdom är inte relaterat till om den försäkrade har utfört förvärvsarbete eller ej en viss dag.

Den nu föreslagna regeln innebär för en person som normalt arbetar måndag - fredag följande. Om den försäkrade på tisdag morgon insjuknar och anmäler att han är sjuk och sedermera försäkrar att han avhållit sig från arbete den dagen räknas onsdag som första karensdag. Om han däremot insjuknar och gör anmälan efter avslutat arbete på tisdag kväll blir onsdagen den första dag. då han kan anses ha haft nedsatt arbetsförmåga. och karensdagar räknas först fr.o.m. torsdag.

Ändringen i tredje stycket innebär att sjukpenning inte börjar utgå förrän två dagar (karensdagar) förflutit av en sjukperiod efter den dag då sjukdomsfallet inträffade. Enligt femte stycket i denna paragraf avses med sjukperiod den tid varunder den försäkrade i oavbruten följd lider av sådan sjukdom som nedsätter hans arbetsförmåga med minst hälften. För att de två dagarna skall kunna åberopas som karensdagar skall sjukdomen således medföra en sådan nedsättning av arbetsförmågan under dessa dagar.

Från nu nämnda huvudregel om karensdagar görs två undantag. Ersätt- ning utgår alltid om den försäkrade på grund av sjukdom gått miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknads- stöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd samt om sjukperioden börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut. Detta motsvarar vad som gäller enligt första stycket i fråga om insjuknandeda- gen.

20-dagarsregeln blir tillämplig särskilt vid återfall i sjukdom. Ändringen i första stycket innebär att då en sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter

• Sida 36
•  Original

Prop. 1981/82:144 se

föregående periods slut skall den senare perioden anses som en fortsättning av den föregående. Om den första sjukperioden omfattade två dagar utöver insjuknandedagen skall ersättning alltså utgå från första dagen i nästföljande period. Genom att den senare sjukperioden anses som en fortsättning av den föregående. kommer den senare insjuknandedagen att betraktas som den första dagen i den följande perioden. 1 den mån två karensdagar redan tagits i anspråk den första sjukperioden utgår därför ersättning för insjuknandeda— gen i den senare perioden. i annat fall blir den en karensdag. Det angivna gäller under förutsättning att villkoren i 7 & är uppfyllda beträffande denna dag. Vad detta innebär framgår av följande exempel.

En person insjuknar och sjukanmäler sig den 2 och är sjuk den 3 - 4. insjuknar och sjukanmäler sig åter den 20 samt är sjuk den 21 - 22 i samma månad. Den sjuke får full ersättning den 20 - 22 eftersom han under perioden redan har haft två karensdagar. Om han insjuknar den 2 och är sjuk enbart den 3. därpå insjuknar på nytt den 20 och är sjuk (len 21 - 22. räknas i stället den 3 och 20 som karensdagar. varefter han får sjukpenning för den 21.

Genom att den senare perioden skall anses som en fortsättning av den föregående får 20-dagarsregeln betydelse även för beräkningen av sjukpen- ningen. Vid upprepade återfall i sjukdom kan en försäkrad uppnå totalt 90 sjukdagar. varefter. sjukpenningen höjs i enlighet med 415 första stycket b).

I tredje stycket regleras högriskskyddet. Detta utgör ett komplement till reglerna om två karensdagar. För en försäkrad som har uppnått sammanlagt 10 karensdagar gäller vid nästa sjukperiod rätt till sjukpenning omedelbart efter insjuknandedagen. Om den 10:e dagen inträffar under löpande sjukperiod får han sjukpenning fr.o.m. nästa dag. Vid sjukfall som sedan inträffar under ett år räknat från den första av de 10 karensdagarna. utgår sjukpenning med början dagen efter insjuknandedagen. Insjuknandedagen ingår inte i högriskskyddet och för denna dag utgår därför inte sjukpenning enligt tredje stycket. Däremot kan ersättning för den dagen utgå enligt första stycket. _

l såväl AFI. som andra författningar anges att andra förmåner inte skall utgå för samma tid som sjukpenning. Under karensdagarna utges ingen sjukpenning men samma krav beträffande nedsatt arbetsförmåga gäller för dessa dagar som för sjukpenningdagar. Därmed är det naturligt att. när en försäkrad uppbär en förmån enligt andra regler för en viss dag. denna dag inte samtidigt skall kunna tillgodoräknas som karensdag i en sjukperiod. Det synes också rimligt att förutsätta att den enskilde från början bestämmer sig för vilken ersättningsform som han åberopar och inte försöker alternera mellan olika former. Skulle det i _tillämpningen visa sig att sådana ersättningsdagar med en eller annan argumentering åberopas som karens- dagar mästc. med hänsyn till de nyss beskrivna reglerna för samordningen mellan sjukpenning och andra förmåner. principen vara att detta inte godtas.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1981/82zl44 37

Bestämmelsen i fjärde stycket att sjukpenning inte får utges för tid innan sjukanmälan gjorts hos den allmänna försäkringskassan har till syfte att underlätta sjukkontrollen. Kravet på sjukanmälan är inte ovillkorligt. llar hinder förelegat för sjukanmälan eller kan det eljest åberopas särskilda skäl. kan sjukpenning utgå även för tid före anmälan. Tillägget i detta stycke har gjorts för att nu nämnda regler skall gälla även för karensdagarna. Anmälan måste således göras för att försäkringskassan skall kunna tillgodoräkna den försäkrade karensdagar och kontrollera när de 10 karensdagar har uppnåtts som fordras för att högriskskyddet skall inträda.

11.5

Ändringen i denna paragraf innebär att egenföretagarens möjlighet att välja en karenstid på tre dagar tas bort. Det nytillkomna tredje stycket är en följd av ändringen i 1.0 & fjärde stycket och innebär ingen ändring i sak av nu gällande regler.

I övrigt vidtas inga förändringar av karensreglerna för egenföretagarna.

För egenföretagare som i dag har valt en karenstid av tre dagar kommer från lagens ikraftträdande reglerna i 10 & att tillämpas. Om en företagare önskar få en karenstid av 33 eller 93 dagar skall han begära detta hos den allmänna försäkringskassan.

Ändringarna beträffande sjukpenningnivån innebär att en egenföretagare som har sjukpenningförsäkring med 33 dagars karenstid kommer att få sjukpenning på den lägre nivån enligt '3 kap. Älä första stycket a) från karenstidens utgång fram till den nittionde sjukdagen. Medan den som har 93 dagars karenstid alltid får den högre ersättningen enligt 3 kap. 4.5 första stycket b).

4 kap. 4. 5, och 14 553

Ändringarna i dessa paragrafer är föranledda av den ändrade sjukpen- ningberäkningen. Föräldrapenning skall enligt 4 kap. 4 och 14 55 alltjämt utgå med ett belopp som motsvarar 90 % av den fastställda sjukpenning- grundade inkomsten. delad med 365. dock lägst 37 kr. om dagen.

10.5

Såsom nämnts i den allmänna motiveringen skall föräldrapenning för tillfällig vård av barn även i fortsättningen utgå med samma belopp som sjukpenningen. Med hänsyn till att den längsta ersättningstiden för denna form av föräldrapenning är 60 dagar skall ersättningen beräknas på samma sätt som för korta sjukfall. dvs. 87 % av den del av den sjukpenninggrun-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1981/82:144 38

dande inkomsten som inte överstiger 5.5 gånger basbeloppet samt 60 % av återstående del av sådan inkomst.

Genom ändringen i denna paragraf bibehålls kopplingen till sjukförsäk- ringen.

Övergångsbestämmelser

Bestämmelserna om höjt sjukpenningavdrag enligt 3 kap. 4 & sista stycket skall träda i kraft den 1 juli 1982. I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1983.

De nya bestämmelserna i 3 kap. 10 & beträffande insjuknandedagen. karensdagarna och högriskskyddet gäller således enbart för de sjukdomsfall som inträffar fr. o. m. den '1 januari 1983. För sjukdomsfall som inträffar före ikraftträdandetgäller3 kap. 100ch 11 åå i deras äldre lydelse. Det avgörande för vilka bestämmelser som skall tillämpas är således när sjukdomsfallet inträffar och inte när ersättning skall utges. I det fall ett sjukdomsfall har inträffat före ikraftträdandet och den försäkrade blir frisk under år 1982 eller är 1983 för att åter insjukna år 1983 inom 20 dagar från föregående sjukperiods slut blir det senare insjuknandet ett nytt sjukdomsfall och de nya bestämmelserna skall gälla. Detta innebär att reglerna om karensdagar och högriskskydd blir tillämpliga.

Även de ändrade bestämmelserna om beräkning av sjukpenningens storlek skall gälla från den 1 januari 1983. Dock skall för de sjukdomsfall som inträffat före ikraftträdandet sjukpenningen beräknas enligt 3 kap. 4 & första stycket b. så länge det vid årsskiftet pågående sjukdomsfallet varar. Ersättningen utgår övergångsvis således med det högsta sjukpenningbelop- pet. oavsett hur lång tid sjukdomsfallet tidigare har pågått. På samma sätt som den tidigare beskrivna övergångsregeln avseende karensdagar och högriskskydd gäller detta dock enbart så länge det pågående'sjukdomsfallet varar. Vid nytt sjukdomsfall. oavsett om 20-dagarsregeln är tillämplig eller ej. beräknas ersättningen enligt 3 kap. 4.5 första stycket a.

4.2 Lag om ändring i lagen (l981:691) om socialavgifter 2 kap. 1 ..5

Ändringen innebär att sjukförsäkringsavgiften sänks från 10.5 procent till 9 procent. Samtidigt höjs folkpensionsavgiften från 8.45 till 9.95 procent.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1981/82:144 39

4.3 Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare 3 5

Ändringen i första stycket innebär att ersättningen till tillfälliga smittbära- re skall utgå med samma belopp som ersättningen vid sjukdomsfall som understiger 90 dagar.

5. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen '

dels att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) 'om allmän försäkring

2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

3. lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare dels att till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1982/83 anvisa ett förslagsanslag av 3 325 000 000 kr.

Vidare hemställer jag att regeringen föreslår. riksdagen'att uttala sin anslutning till vad jag anfört beträffande angelägenheten av att arbetsmark- nadens parteri kommande avtalsrörelse medverkar till att de nya reglerna för självrisken i sjukpenningförsäkringen får likvärdig effekt för olika grupper på arbetsmarknaden.

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag föredraganden har lagt fram.

• Sida 40
•  Original

Prop. 1981/82:144 40

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1 Propositionens lagförslag ..................................... 3 Utdrag av regeringsprotokollet den 24 februari 1982 ............. 10 1 Inledning ............................................... 10 2 Föredragandcns överväganden ............................ 14 2.1 Inledning ......................................... 14 2.2 Ökad självrisk inom sjukpenningförsäkringen ......... 16 2.2.1 Självrisk genom införande av karensdagar ..... 18 2.2.2 Övriga frågor i samband med införande av karens- dagar ..................................... 21

2.2.3 Kompensationsgradcn inom sjukpenningförsäk- ringen m. fl. ersättningsformer ............... 22 2.3 Ändringarnas inverkan på avtal om sjuklön m. m ...... 23 7 Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård ................ 25" 2.5 Ersättning till arbetsgivare för företagshälsovård ...... 25 2.5.1 Nuvarande förhållanden ..................... 25 2.5.2 Behovet av ändrade ersättningsregler ......... 27 2.6 Tandvårdsförsäkringen ............................. 28 2.7 Ikraftträdande .................................... 29 2.8 Kostnader m. m. .................................. 30 2.9 Socialförsäkringsavgifter ............................ 32 3 Upprättade lagförslag .................................... 33 4 Specialmotivering till lagförslagen ......................... 34 4.1 Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäk-

ring .............................................. 34 4.2 Lag om ändring i lagen (198lz69'l) orn socialavgifter . . . 38 4.3 Lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt

smittbärare ....................................... 39 5 Hemställan ............................................. 39 6 Beslut ..... . ............................................ 39

GO'I'AB 71089 Stockholm 1982