SOU 1981:22

Sjukersättningsfrågor

Till statsrådet och chefen för socialdepartementet

Den 15 juni 1978 bemyndigade regeringen chefen för socialdepartementet att tillkalla en kommitté för översyn av sjukpenningförsäkringen. Kommittén — som antagit namnet sjukpenningkommittén tillsattes den 29 juni 1978. Kommittén har under arbetet med föreliggande betänkande haft följande sammansättning: f. d. presidenten i försäkringsöverdomstolen Liss Gran- qvist, ordförande, kommunalrådet Gunnel Arrbäck, direktören i Svenska Arbetsgivareföreningen Ulf Berggren (fr. o. m. den 15 september 1979), direktören i Centralorganisationen SACO/SR Bertil Hållsten (t. o. m. den 31 maj 1979), riksdagsledamoten Doris Håvik, företagsläkaren Sigvard Karlehagen, utredningssekreteraren i Centralorganisationen SACO/SR Sara Lönnerblad (fr.o.m. den 1 juni 1979), riksdagsledamoten Christer Nilsson, ombudsmannen i Svenska Industritjänstemannaförbundet Marian Oxelberg (fr. o. m. den 8 februari 1980), utredningschefen i Sveriges Arbetsledareförbund Kjell-Åke Persson (t.o.m. den 7 februari 1980), direktören i Svenska Arbetsgivareföreningen Torkel Unge (t. o. m. den 14 september 1979), ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Håkan Walander och riksdagsledamoten Alf Wennerfors.

Som sakkunniga har medverkat konsulenten hos Lantbrukarnas Riksför- bund Ulla Backman, sektionschefen i Svenska Kommunförbundet Hans Horn af Rantzien, departementssekreteraren i budgetdepartementet Gert Jönsson (fr. o. m. den 5 december 1980), departementsrådet i socialdepar- tementet Gustav Jönsson samt departementsrådet i budgetdepartementet Karl-Erik Strand (t. o. m. den 4 december 1980).

Som experter har medverkat sektionschefen i Norrbottens läns allmänna försäkringskassa Gerd Brännmark (fr. o. rn. den 10 mars 1980), byråchefen i riksförsäkringsverket Einar Edvardsson, avdelningsdirektören i riksförsäk- ringsverket Ola Rylander (fr.o.m. den 23 oktober 1980), byråchefen i riksförsäkringsverket Göran Smedmark, direktören i Svenska Arbetsgivare- föreningen Inge Svensson samt förbundssekreteraren i Försäkringsanställdas Förbund Göran Svärd (t. o. m. den 9 mars 1980).

Sekreterare åt kommittén har varit hovrättsassessorn Kjerstin Nordborg (t. 0. m. den 3 april 1979), hovrättsfiskalen Krister Thelin (fr. o. m. den 1 april 1979) samt hovrättsfiskalen Göran Thoresson (fr. o. m. den 27 november 1978).

Huvuddelen av kommitténs beräkningar har utförts av Rylander. Byrådi- rektören i riksförsäkringsverket Britt-Marie Andersson har biträtt kommit- tén med vissa administrativa kostnadsberäkningar. Utkast till erforderliga

blanketter har utarbetats av byrådirektören vid riksförsäkringsverket Lars Malm. Kommittén har i vissa frågor av arbetsrättslig karaktär i avsnitt 14.4.5 konsulterat professorn i civilrätt, särskilt arbetsrätt, vid Stockholms univer- sitet Tore Sigeman.

I föreliggande betänkande redovisar kommittén sina överväganden beträffande en sjuklöneperiod i sjukersättningssystemet. Vidare redovisas ett utkast till en förändrad sjukpenningberäkning. Slutligen framläggs ett underlag till olika alternativ för att genom ökad självrisk uppnå kostnads- besparingar inom ersättningssystemet vid sjukdom.

Kommittén avser att i ett kommande betänkande behandla resterande

, frågor, bl. a. egenföretagares sjukpenningförsäkring.

Ledamöterna Håvik, Lönnerblad, Nilsson, Oxelberg och Walander har avgivit en reservation.

Särskilda yttranden har avgivits av ledamoten Berggren samt av de sakkunniga Backman och Horn af Rantzien ävensom av experterna Brännmark och Svensson.

Stockholm i april 1981

Liss Granqvist

Gunnel Arrbäck Ulf Berggren Doris Håvik Sigvard Karlehagen Sara Lönnerblad Christer Nilsson Marian Oxelberg Håkan Walander Alf Wennerfors

/ Krister Thelin Göran Thoresson

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

I

Nuvarande ordning

1. Sjukpenningbestämmelser

1.1

1.2

Sjukpenning inom sjukpenningförsäkringen 1.1.1 Obligatorisk sjukpenning 1.1.2 Frivillig sjukpenning

Sjukpenning utom sjukpenningförsäkringen m. m. 1.2.1 Föräldrapenning och havandeskapspenning 1.2.2 Arbetsskadeförsäkrin g

1.2.3 Smittbärarersättning . . .

1.2.4 Dagpenning till värnpliktiga m. m.

1.2.5 Övriga förmåner

2 Den allmänna pensioneringen 2.1 2.2 2.3

Folkpensionering Tilläggspensionering Delpensionsförsäkring

3 Vissa andra ersättnings- och bidragsförmåner m. m. 3.1

3.2

Arbetslöshetsersättning .

3.1.1 Arbetslöshetsförsäkring

3.1.2 Kontant arbetsmarknadsstöd 3.1.3 Sjukpenning vid arbetslöshet Studieförmåner . 3.2.1 Studiemedel 3.2.2 Särskilt vuxenstudiestöd

3.2.3 Tim- och dagstudiestöd . . . 3.2.4 Utbildningsbidrag för doktorander 3.2.5 Utbildningsbidrag

3.2.6 Sjukpenning vid studier

13

15

23

29 29 29 34 35 35 37 39 39

41 41 42 45

47 47 47 48 49 50 51 51 52 52 52 53

4. Finansiering av sjukpenningförmåner 4.1

Arbetsgivares sjukförsäkringsavgift

4.2. Sjukförsäkringsavgift för egenföretagare

4.3 Debitering och uppbörd av avgifter

5 Administrationen inom den allmänna försäkringen m. m. 5.1

5.2

5.3 5.4 5.5

Riksförsäkringsverket

De allmänna försäkringskassorna Arbetsgivares uppgiftsskyldighet Sjukkontroll Rehabiliteringsansvar

6. Sjukersättningsförmåner utom den allmänna försäkringen 6.1

6.2 6.3 6.4 6.5

6.6

6.7

Sjuklön för statsanställda

6.1.1 Arbetsgivarinträde

6.1.2 Sjuklön vid sjukdom .

6.1.3 Sjuklön vid arbetsskada . . 6.1.4 Regler för sjukanmälan och Sjukkontroll m.m. 6.1.5 Regleringen av sjuklöneförmånerna

Sjuklön för de allmänna försäkringskassornas anställda Sjuklön för kommunal- och landstingsanställda Sjuklön för ombordanställda sjömän Sjuklön för anställda i enskild tjänst 6.5.1 Industrin

6.5.2 Handeln . .

6.5.3 Bankväsendet 6.5.4 Försäkringsbranschen . Försäkringsformer knutna till kollektivavtal

6.6.1 Avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) . . 6.6.2 Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) 6.6.3 Industrins och handelns tilläggspension (ITP) Kollektiv och individuell sjukförsäkring

6.7.1 Gruppsjukförsäkring 6.7.2 Individuell sjukförsäkring

7 Vissa av arbetsmarknadens trygghetslagar m. m. 7.1

7.2

7.3

Lagen om anställningsskydd 7.1.1 Lagens tillämpningsområde 7.1.2 Lagens huvudsakliga innehåll 7.1.3 Regler om anställnings upphörande 7.1.4 Avgång med pension m. m. Medbestämmandelagen 7.2.1 Arbetstagarinflytande 7.2.2 Medbestämmandeavtal 7.2.3 Förhandlingsrätt 7.2.4 Informationsrätt

Främjandelagen . . .

7.3.1 Lagens tillämpningsområde

7.3.2 Varsel till länsarbetsnämnd m. m.

55 55 55 56

59 59 59 60 61 63

65 65 65 66 67 68 69 69 70 71 71 71 73 73 74 74 74 75 76 76 76 77

79 79 79 80 80 82 82 82 82 83 83 84 84 84

7.3.3 Informationsföreläggande . . . . . . . . . . 85 7.3.4 Överläggningar . . . . . . . . . . . . . 85 7.3.5 Anvisningar till arbetsgivare . . . . . . . . . 86 7.3.6 Anställning för begränsad tid . . . . . . . . . 87 7.3.7 Övriga bestämmelser . . . . . . . . . . . 88 7.4 Anpassningsgrupperna . . . . . . . . . . . . . 88 7.4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . 88 7.4.2 Anpassningsgruppernas organisation m.m. . . . . 88 Arbetsförmedlingens uppgifter . . . . . . . . 88 Arbetsgivarrepresentantens uppgifter . . . . . . 89 Personalrepresentanternas uppgifter . . . . . . 89

7.4.3 Anpassningsgruppernas arbetsuppgifter . . . . . 90 7.5 Företagshälsovård . . . . . . . . . . . . . . . 91 8 Sjukfrånvarons utveckling . . . . . . . . . . . . . . 93 8.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . 93 8.2 Riksförsäkringsverkets sjuktalsundersökning . . . . . . 93

H Bakgrund till kommitténs överväganden

9 Vissa utländska sjukersättningsbestämmelser . . . . . . . 97 9.1 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 9.1.1 Nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . 97 Sjuklön under arbetsgivarperioden . . . . . . 98 Särregler för arbetstagare som lider av långvarig eller kronisk sjukdom . . . . . . . . . . . . . 100 Lättnader för mindre arbetsgivare . . . . . . 101 Särregler beträffande arbetstagare med kortvarig eller tillfällig anställning . . . . . . . . . . . . 102 Temporär rätt till restitution . . . . . . . . . 103 Handläggning av tvist rörande sjuklön . . . . . 103 Sjukpenning . . . . . . . . . . . . . . 103 Försäkringstiden . . . . . . . . . . . . . 105 Frivillig försäkring . . . . . . . . . . . 105 Ersättning vid barns födelse och adoption . . . . 106 Finansiering och processuella regler m. rn. . . . . 107 9.1.2 Förhållandena före sjuklönens införande . . . . . 107 9.1.3 Erfarenheter av sjuklönereformen . . . . . . . 108 Arbetstagarbegreppet . . . . . . . . . . . 109 Läkarintyg . . . . . . . . . . . . . 109 Beräkning av sjuklönens storlek . . . . . . 109 Befrielse från skyldighet att utge sjuklön till arbetstagare som lider av långvarig eller kronisk sjukdom . . . 110 Undantag för arbetstagare med kortvarig eller tillfällig anställning . . . . . . . . . . . . . 111 Möjlighet till lättnader för mindre företagare . . . 111

Sjukfrånvarons fördelning och utveckling . . . . 111

9.2 Finland . . 113 9.2.1 Nuvarande ordning . . 113 Sjukpenning vid sjukdom 113 Sjuklön 115 Moderskapspenning 115 Övrigt . . . . . . . 115 9.2.2 Förhållandena före sjuklönens införande 116 9.2.3 Erfarenheter av sjuklönesystemet 116 9.3 Norge . . . 117 9.3.1 Nuvarande ordning . 117 Sjukpenning vid sjukdom 117 Arbetstagare 118 Egenföretagare . . . . 123 Försäkrade med inkomst utom tjänst 123 Arbetslösa . . . 124 Sjukpenning vid yrkesskada 124 Ersättning vid barns födelse 124 Ersättning vid vård av sjukt barn 124 9.3.2 Förhållandena före sjuklönens införande 125 9.3.3 Erfarenheter av sjuklönereformen 125 9.4 Västtyskland 126 9.4.1 Nuvarande ordning 126 Sjuklönebestämmelserna 127 Lättnader för mindre arbetsgivare 128 Sjukpenningförsäkringen 129 9.4.2 Förhållandena före sjuklönereformen 132 9.4.3 Erfarenheter av sjuklönereformen . . . 132 Sjuklönereformens inverkan på företagens vilja att anställa arbetskraft med arbetshandikapp eller hög sjuk- frånvaro . . . . . . . 134 Reformens kostnadseffekter för företagen och det all- männa . . . . . . . . . 134 Sjukfrånvarons utveckling efter sjuklönereformen . . 134 Sjuklönereformens inverkan på företagens intresse för arbetsmiljöförbättringar 135 Kontroll av sjukfrånvaro 135 Allmänna erfarenheter 135 10 Kompensationen vid korta sjukfall och för vissa delårs- och deltidsanställda, m. m.. . . . . . . . . . 137 10.1 Bakgrunden till gällande bestämmelser och frågans tidigare behandling . 137 10. 1.1 Bakgrunden till gällande bestämmelser 137 10. 1. 2 Frågans tidigare behandling . 142 Sjukpenningutredningens förslag om sjuklön 142 Sjuklön med arbetsgivarinträde . . 142 Obligatorisk sjuklön utan arbetsgivarinträde 143 Särskilda yttranden 145 Remissbehandlingen 146

Riksdagsmotioner m.m.

Socialpolitiska samordningsutredningens betänkande 10.2 Exempel på den bristande kompensationen i nuvarande ord-

ning . 10.3 Omfattningen av de berörda grupperna 10.3.1 Deltidsanställda Gruppens omfattning Deltidsarbetets utveckling Skiftarbetande 10.3.2 Delårsanställda

IH Kommitténs överväganden

11. Förändring genom ett sjuklönesystem 11.1 Direktiven . 11.2 Utgångspunkter 11.3 Företagsundersökning 11.4 Personkretsen

Uppdragstagare . . . . 11.5 Anställnings- och arbetsanknytning 11.6 Periodens längd

11.7. Begränsning av sjuklönetiden vid återkommande sjukfall

11.8. Beräkningsunderlaget för sjuklön 11.9 Återförsäkring för sjuklöneutgifter 11.9.1 Omfattning

11.9.2 Utformning . . . 11.10 Anställda med hög sjukfrånvaro 11.11 Dokumentation av sjukfrånvaron m. 111. 11.12 Övergång från arbetsgivare till försäkringskassa 11. 13 Uppdragstagare 11. 14 Egenföretagare . . . . 11.15 Sjukhusvårdskostnad under sjuklöneperioden 11. 16 Sanktioner m.m. .

11 16.1 Arbetsgivarens åligganden Underlåtenhet att betala sjuklön Övergången till försäkringskassan Övrigt .

11.16.2Arbetstagarens åligganden

11.16.3. Processuella bestämmelser 11.17 Kostnadseffekter

Sjukpenningkostnader

Administrationskostnader för försäkringskassorna Sjuklönekostnad för arbetsgivarna Administrativa effekter för arbetsgivarna

11.18. Avgiftseffekter 11.19 Sammanfattning

146 148

150 153 153 153 155 156 156

158 158 158 159 160 160 162 164 166 167 170 170

172 '

173 175 176 179 180 181 182 183 183 184 184 184 185 186 186 187 189 190 191 191

12. Förändring inom ramen för sjukpenningförsäkringen 12.1 12.2 12.3 12.4 12.5 12.6 12.7 12.8 12.9

Utgångspunkter

Nuvarande bestämmelser för beräkning av sjukpenning

Inkomstunderlaget Periodisering

Försäkrad med flera anställningsinkomster

Basbeloppsbegränsning Långa sjukfall Tidpunkten för ändring av SGI och arbetstidsmått

Arbetslösa och studerande 12.9.1 12.9.2

Arbetslösa Studerande

12.10. Uppdragstagare

12. 11 Kostnadseffekter . . . 12.11.1 Sjukpenningkostnaderna 12.11. 2 Administrativa konsekvenser 12.12 Samordningsfrågor

12.13. Sammanfattning

13 Övriga alternativ . . . . . . . . . . . . . 13.1 Ett sjuklönesystem jämte en ändrad sjukpenningberäkning . 215 13.2 Sjuklön med arbetsgivarinträde

13.2.1 13.2.2

Nuvarande regler Överväganden

14. Ökad självrisk 14.1 Inledning . . 14.2 Frågans tidigare behandling

14.3

14.4

14.21

14. 2. 2 1966 års förslag om slopande av karenstiden

Karenstidsreglerna före år 1967

195 195 195 196 199 202 203 204 205 206 206 208 208 209 209 210 21 1 213

215

216 216 217

219 219 219 219 222

14.2.3 Karenstidsfrågans behandling i riksdagen under senare år Vissa utländska jämförelser 14.3.1 14.3.2 14.3.3 14.3.4 14.3.5 14.3.6

Belgien Frankrike Italien Luxemburg Nederländerna Storbritannien

Överväganden

14.4.1

14.4.2

Karens Nuvarande ordning

Förändrad sjukpenningberäkning Sjuklönesystem Sänkt kompensationsnivå Nuvarande ordning Förändrad sjukpenningberäkning Sjuklönesystem

225 226 227 227 227 227 227 228 228 228 228 229 230 230 230 231 231

14.4.3 Kombination av karens och sänkt kompensationsnivå Nuvarande ordning Förändrad sjukpenningberäkning 14.4.4 Effekter på sjukfrånvaron . . 14.4.5 Likabehandling av olika grupper Beskuren avtalsfrihet Utformning och verkan av tvingande lag Övriga möjligheter Sammanfattning

15. Samlad bedömning

16. Egenföretagare

16.1 Direktiven . . . . . 16.2 Beräkning av SGI och avgift för egenföretagare 16.3 Karenstid

16.3.1 Karenstid 1 ett sjuklönesystem . 16. 3. 2 Karenstid 1 ett system med en förändrad sjukpenningbe- räkning utan sjuklöneperiod

16.4. Ändrad sjukpenningberäkning för egenföretagare

17 Övriga frågor . . 17. 1 Tillägg till sjukpenning vid retroaktiv löneökning 17 2 Sjukpenning för vissa grupper

17.3. Övrigt

IV Bilagor

ONLII-P—WNt—i

11 12 13

14 15

Utkast till lag om sjuklön . Utkast till ändring 1 vissa lagrum 1 3 kap. AFL Kostnadseffekter av ett sjuklönesystem Administrativa konsekvenser av ett sjuklönesystem Kostnadseffekter av enbart ändrad sjukpenningberäkning Administrativa konsekvenser av en förändrad sjukpenningberäk- ning Kostnadseffekter av ett sjuklönesystem jämte förändrad sjukpen- ningberäkning . . . . . . . . . . Administrativa effekter av ett sjuklönesystem jämte förändrad sjukpenningberäkning . . . . . . . . . Effekter på sjukförsäkringsavgiften av ett sjuklönesystem Kostnadseffekter av tre olika alternativ till ändrade sjukersätt- ningsregler . . Kostnadseffekter av karenstid Kostnadseffekter av sänkt kompensationsnivå . Kostnadseffekter av en kombination av karenstid och sänkt kompensationsnivå . . . . . .

Antal beräknade förmånsfall år 1980 som är beroende av SGI Utkast till vissa blanketter som erfordras vid ändrade sjukersätt- ningsregler

231 231 232 232 232 233 234 235 235

237

241 241 241 242 243

243 244

245 245 245 245

247 261 267 275 279

281

283

._ 285

287 289 293 297

301 303

305

V Reservation och särskilda yttranden

Reservation av ledamöterna Håvik, Lönnerblad, Nilsson, Oxelberg och Walander med instämmande av experten Brännmark

Särskilda yttranden av 1 ledamoten Berggren och experten Svensson 2 sakkunniga Backman 3 sakkunnige Horn af Rantzien

317

321 323 323

Förkortningar m. m.

AD ADB AFL AGS AKU AMS AST

ATP BDA

BdO CSN DAF DGB

DLO IG Metall

ILO ITP KAS LAF LAS LO MBL PTK prop. RFFS RFV rskr SACO/SR SAF SALF SCB SfU SFS

arbetsdomstolen automatisk databehandling lagen (1962:381) om allmän försäkring avtalsgruppsjukförsäkring

arbetskraftsundersökningar arbetsmarknadsstyrelsen

allmänt avlöningsavtal för statligt anställda och vissa andra tjänstemän allmän tilläggspension Bundesvereinigung der Deutschen Arbeitgeberverbände (motsvarar i stort SAF i Sverige) Bundesverband der Ortskrankenkassen centrala studiestödsnämnden

Danska Arbetsgivareföreningen

Deutscher Gewerkschaftsbund (motsvarar i stort LO i Sverige) Danska LO Industriegewerkschaft Metall (motsvarar i stort metallindustriarbetareförbundet i Sverige) Internationella Arbetsorganisationen industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän kontant arbetsmarknadsstöd lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring lagen (1974:12) om anställningsskydd Landsorganisationen i Sverige lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet Privattjänstemannakartellen

proposition

riksförsäkringsverkets författningssamling riksförsäkringsverket riksdagskrivelse Centralorganisationen SACO/SR Svenska Arbetsgivareföreningen Sveriges Arbetsledareförbund statistiska centralbyrån socialförsäkringsutskottet Svensk författningssamling Sveriges förenade studentkårer

SIF SGI SOU TCO TFA

Svenska Industritjänstemannaförbundet sjukpenninggrundande inkomst statens offentliga utredningar Tjänstemännens Centralorganisation trygghetsförsäkring vid arbetsskada

Följande begrepp bör hållas isär.

arbetsgivar— arbetsgivaren betalar lön under sjukdom men uppbär från försäkringskassan arbetstagaren tillkommande sjukpenning inträde

sjuklön

sjukersättning som utges av arbetsgivaren utan återbetalning från försäkringskassan

Sammanfattning

Sjukpenningkommittén behandlar i detta betänkande vissa frågor rörande sjukersättningen i den allmänna sjukförsäkringen. Nuvarande regler för sjukpenningens beräkning i lagen om allmän försäkring (AFL) ger vissa otillfredsställande resultat i det att kompensationen kan bli låg vid korta sjukfall samt att utfallet blir mycket ojämnt för deltids- och delårsanställ- da.

I enlighet med direktiven har kommittén såsom ett alternativ för att komma till rätta med dessa ogynnsamma effekter prövat möjligheterna att införa en sjuklöneperiod, dvs. att låta arbetsgivarna svara för sjukersättning- en under viss tid av sjukfallen.

Vidare behandlar kommittén möjligheterna att genom ändring av reglerna för sjukpenningens beräkning skapa en bättre anpassning av sjukpenningen till inkomstbortfallet vid sjukdom. Kommittén har därvid även prövat frågan om att kombinera detta med ett sjuklönesystem.

Kommittén framlägger också i enlighet med sina direktiv underlag till olika alternativ för att uppnå kostnadsbesparingar inom sjukersättningssystemet genom en ökad självrisk i form av karensdagar, lägre kompensationsnivå eller en kombination av båda.

Sjuklönesystem

Den av kommittén framlagda skissen till ett sjuklönesystem innebär i sina huvuddrag följande.

Under den första tiden av sjukfallet svarar arbetsgivarna för sjukersätta ningen och denna utgår i form av sjuklön. Går sjukfallet utöver sjuklöne- perioden utgår sedan sjukpenning från den allmänna försäkringen.

Sjuklönesystemet kan ej göras heltäckande. I två viktiga hänseenden måste begränsningar göras nämligen i fråga om personkretsen och när det gäller sjuklöneperiodens längd. I det senare hänseendet har kommittén stannat för en sjuklöneperiod av 14 dagar. Skälen därtill är främst å ena sidan att låta sjuklönesystemet omfatta så stor del av sjukfallen (ca 80 procent med nämnda period) att antalet fall som behöver föras över från arbetsgivarna till försäkringen vid sjuklöneperiodens slut blir tämligen begränsat och å andra sidan att sjuklönekostnaderna ej blir för stora för arbetsgivarna.

Vad åter angår personkretsen måste denna begränsas till att avse arbetstagare. Därmed får man emellertid med ca 95 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Utanför står de egna företagarna. Den

första perioden om 14 dagar skulle för dem kunna bli en karenstid, dvs. en period utan sjukersättning, men eftersom detta skulle bli en försämring för dem i förhållande till vad nu gäller anser kommittén att för dem bör finnas en frivillig sjukpenningförsäkring täckande hela eller en del av nämnda period. Andra grupper som kommer att stå utanför sjuklönesystemet är bl. a. hemmamakeförsäkrade, arbetslösa, föräldralediga, personer i arbetsmark- nadsutbildning och vuxenstuderande. Vidare märkes gruppen uppdragsta— gare, dvs. personer som utför arbete för annans räkning utan att anställ- ningsförhållande föreligger. F. 11. jämställes i regel uppdragsinkomst med inkomst av anställning när det gäller sjukförsäkringen. Kommittén finner att det inte blir möjligt att låta sjuklönesystemet omfatta uppdragstagare, bl. a. med hänsyn till svårigheterna att beräkna inkomstbortfallet vid sjukdom. Detta medför att inkomster av uppdrag måste redovisas för sig i olika sammanhang, något som ej behöver ske i dag.

De grupper som står utanför sjuklönesystemet skall alltjämt omfattas av sjukpenningförsäkringen. För personer som faller såväl inom som utanför sjuklönesystemet måste olika särregler finnas vilka anges i kommitténs skiss, så ock för arbetstagare som samtidigt har mer än en arbetsgivare.

Det är att märka att i dag ungefär en tredjedel av landets arbetstagare har avtalsreglerad sjuklön, dvs. ersättning utöver sjukpenningförsäkringen. Detta gäller anställda inom den offentliga sektorn och tjänstemän inom den privata sektorn. För ca 550 000 offentligt anställda gäller 5. k. arbetsgivar- inträde, dvs. att arbetsgivaren utger lön under sjukdom och i gengäld får uppbära den anställdes sjukpenning från försäkringen. Även dessa grupper skulle omfattas av sjuklönesystemet, vilket innebär att man i fallen av arbetsgivarinträde slipper förfarandet med att överföra sjukpenning från försäkringen till arbetsgivaren.

Sjuklönen skall utgöra viss del av den inkomstförlust som arbetstagaren åsamkas på grund av sjukdom under sjuklöneperioden. Ett sjuklönesystem ger stora möjligheter att smidigt anpassa sjuklönen till inkomstbortfallet. De rutiner som arbetsgivaren har i fråga om löneuträkning, utbetalningsperio— der och källskatteavdrag kan till fullo utnyttjas.

Kommittén anser att i och med övergången till sjuklön borde de två regler i AFL kunna slopas som har samband med uträkningen av sjukpenningens storlek och som orsakar de förut nämnda mindre tillfredsställande resultaten i dag. Det gäller bestämmelsen att ersättning i princip inte utges för insjuknandedagen och vidare den s. k. fridagsregeln. Denna innebär att vid sjukfall, som utöver insjuknandedagen varar högst sex dagar, ersättning inte utgår för dag då den sjuke ej skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning, om inte antalet sådana dagar överstiger två. Om dessa båda regler slopas blir sjuklönen mera kongruent med den ordinarie lönen, dvs. man får ett jämnare utfall av sjukersättningen i bl. a. de korta sjukfallen. Samtidigt blir emellertid kompensationen vid sjukfallen allmänt sett högre än för närvarande därest inte den nuvarande kompensationsgraden (90 procent) ändras. Storleken av denna kompensationsgrad behandlar kommit- tén i samband med frågan om införandet av ökad självrisk. Sjuklönen skall —i motsats till sjukpenningen — inte utgå blott som hel eller halv förmån utan skall kunna utgå med belopp motsvarande den valda procentandelen av den faktiska inkomstförlusten. Detta innebär en förmånsförbättringi många fall,

något som också får beaktas vid kompensationsgradens fastställande.

Rätten till sjuklön bör inträda utan någon kvalifikationstid i anställningen sedan väl avtal om anställning träffats och denna tillträtts. Rätten består så länge anställningen varar. Någon begränsning av sjuklönetiden vid återkom- mande sjukfall finner kommittén ej böra göras. I dessa och många andra sammanhang hänvisar kommittén till att skissen innefattar möjlighet för arbetsgivare att fördela sina sjuklönekostnader genom att teckna en återförsäkring.

Vid inträffat sjukfall skall arbetstagaren anmäla detta till sin arbetsgivare. Detta innebär en förenkling eftersom arbetstagaren inte därutöver behöver göra någon anmälan till försäkringskassan.

Något avbrott i utbetalningen av lön resp. sjuklön behöver ej förekomma. Om sjukfallet går utöver sjuklöneperioden skall detta anmälas till den försäkringskassa där arbetstagaren är inskriven. Efter övervägande av olika alternativ har kommittén stannat för att lägga ansvaret för denna anmälan på arbetsgivaren. Om arbetstagaren har flera arbetsgivare skall ansvaret åvila huvudarbetsgivaren. Utredningen ger vid handen att särskilda rutiner kan behöva tillskapas hos många arbetsgivare för att åstadkomma en smidig övergång med önskvärd snabbhet. I skissen anges tiden för sådan anmälan till tre dagar efter sjuklöneperiodens—utgång.

Om en arbetsgivare vägrar att utge sjuklön kan arbetstagaren vända sig till försäkringskassan för att i stället utfå sjukpenning. I dessa fall fungerar således sjukförsäkringen som ett skyddsnät. Är arbetsgivarens vägran oberättigad, skall denne ersätta kassan för den sjukpenning som utgått för tiden fram till fullgjord anmälan.

Reglerna om skyldighet att förete läkarintyg och kontroll av sjukfrånvaro kan anknyta till vad nu gäller. De läkarintyg som arbetsgivare kan infordra bör inte innehålla uppgift om diagnos.

Genom att kassorna ej får tillfälle att från början registrera de sjukfall som skall ersättas inom sjuklönesystemets ram minskas möjligheterna för försäkringsadministrationen att fullfölja nuvarande sjukstatistik. Den regi- strering som kan tillskapas hos de olika arbetsgivarna torde ej till fullo kunna ersätta nämnda statistik.

Kommittén diskuterar den risk som ett sjuklönesystem kan innebära att vissa företag, företrädesvis mindre, inte kan bära de ökade kostnaderna framför allt i lägen med ovanligt stor sjukfrånvaro. Den stora riskfördelning, som är inbyggd i den allmänna sjukförsäkringen, får man nämligen inte i ett sjuklönesystem. Med hänsyn härtill och till den risk som kan föreligga för att svaga och utsatta grupper får det svårare på arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivarna kan få ett intresse av att hålla nere sina sjuklönekostnader, föreslår kommittén att en möjlighet öppnas till en frivillig återförsäkring för arbetsgivare såvitt gäller sjuklönekostnaderna. Denna försäkring, som skall vara självfinansierad och uppbyggd efter försäkringsmässiga principer, skall kunna anordnas inom sjukförsäkringsadministrationens ram men även kunna ordnas på annat håll. Kommittén finner att denna försäkringsform bör stå öppen för alla arbetsgivare, alltså inte bara för mindre arbetsgivare eller särskilt risktyngda företag eller arbetstagare. Några beräkningar om anslutningen eller premiernas storlek har kommittén helt naturligt ej kunnat göra på detta stadium.

Det kan nämnas att den av kommittén framlagda skissen i vissa delar bygger på de uppgifter om och erfarenheter av sjuklönesystem som inhämtats från andra länder. En redogörelse härför återfinns i betänkandet. Erfarenheterna är inte entydiga och svåra att tillämpa på svenska förhållan- den, bl. a. emedan utgångsläget vid införandet av nämnda system var annorlunda än nu i Sverige.

Det skisserade sjuklönesystemet medför en minskning av sjukpenningut- gifterna med ca 4 550 milj. kr. som skulle uppvägas av motsvarande sjuklöneutgifter för arbetsgivarna, detta under förutsättning att man behöll reglerna om insjuknandedag och fridagar. Som förut nämnts har emellertid dessa regler slopats i skissen, vilket leder till att arbetsgivarnas sjuklöneut— gifter blir högre. Om man inte låter detta uppvägas av en sänkning av kompensationsgraden (90 procent), uppkommer en merkostnad på sjuklö- nesidan på nästan 1 700 milj. kr. Nämnda båda belopp får i sin tur återverka på storleken av arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter till sjukförsäkring- en. Emellertid återkommer kommittén till frågan om kompensationsgraden i avsnittet om ökad självrisk.

Beträffande det skisserade sjuklönesystemets återverkan på de adminis- trativa kostnaderna märkes att för sjukförsäkringsadministrationen upp- kommer en besparing på ca 200 milj. kr., något som motsvarar ca 1 800 årsarbetare. Kommittén framhåller att storleken av dessa kostnadsbespa- ringar är tämligen lätt att fastställa, eftersom det gäller förändringar i ett redan väl inarbetat system. En ökning i fråga om administrationskostnader och personal uppkommer gietvis på arbetsgivarsidan, men här är det mycket svårare att beräkna storleken i detalj. Kommittén uttalar att gjorda uppskattningar tyder på att med den hantering av sjukfallen som ålägges arbetsgivarna enligt skissen kostnadsökningarna på sikt skulle i stort sett balansera den administrativa besparingen för socialförsäkringen eller medföra viss nettoökning. I inkörningsskedet skulle kostnadsökningarna emellertid bli större.

En stor del av angivna kostnadsökningar beror på de förut berörda svårigheterna för arbetsgivarna att med gängse rutiner åstadkomma erfor- derlig snabbhet i övergången till sjukförsäkringen vid sjuklöneperiodens slut. Kommittén diskuterar därför möjligheten att reducera kostnaderna genom att vid övergången nära knyta an till de rutiner för löneredovisning och liknande som finns hos olika arbetsgivare. Därvid konstaterar emellertid kommittén att man då får acceptera att övergången blir mer differentierad i tiden och att försäkringskassan vanligen inte får samma snabba vetskap om de sjukfall som går utöver sjuklöneperioden och samma möjligheter till handläggning, rehabilitering och kontroll som förutsättes i skissen.

Vidare har kommittén undersökt möjligheterna att i samband med införandet av en sjuklöneperiod göra den administrativa besparingen att man i fortsättningen underlåter att som nu förhandsregistrera den sjukpenning- grundande inkomsten (SGI) som ligger till grund för sjukpenningens storlek. Det visar sig dock att förekomsten av en hos försäkringskassorna registrerad SGI är av stor betydelse inte blott för fall som blir kvar i sjukpenningför- säkringen utan även för andra sociala förmånssystem. Därför behåller kommittén denna förhandsregistrering i sin skiss.

I processuellt hänseende anknyter kommittén behandlingen av uppkom-

mande tvister rörande sjuklönereglernas tillämpning till den ordning som gäller för sjukpenningförsäkringen.

Kommittén har vidare prövat frågan om att i stället för ett sjuklönesystem införa ett obligatoriskt arbetsgivarinträde, dvs. att låta alla arbetsgivare omfattas av ett sådant arbetsgivarinträde som — såsom ovan nämnts redan gäller för flertalet statligt anställda. Kommittén har emellertid funnit att en avgörande invändning mot en sådan ordning är att sjukfallen måste administreras av såväl arbetsgivarna som försäkringsadministrationen, låt vara att handhavandet i det senare fallet kan ske mera schablonmässigt.

Ändrad sjukpenningberäkning

Ett annat alternativ för att komma till rätta med nu förefintliga brister i kompensationshänseende är att se över nuvarande regler för sjukpenningens beräkning. Även med ett sjuklönesystem i enlighet med kommitténs skiss blir en sådan översyn påkallad för att rätta till bristerna för dem som enligt vad ovan nämnts inte kommer i fråga för sjuklön.

Sjukpenningens storlek är med nuvarande regler beroende av storleken av den försäkrades SGI, som avser den förväntade årsinkomsten av förvärvsar- bete, och den fördelning på årets samtliga dagar som sker med tillämpning av delningstalet 365. Vidare inverkar de förut berörda reglerna om insjuknan- dedag och fridagar ävensom den fastställda kompensationsgraden 90 procent.

Kommittén har till en början prövat om nuvarande regler rörande SGI bör ändras men inte funnit detta påkallat. SGI bör alltså alltjämt vara den inkomst i pengar eller vissa naturaförmåner som den försäkrade kan antagas få av eget arbete under det närmaste året, vare sig det är inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete. Vidare bör den undre beloppsgränsen behållas vid 6000 kr. per år. I ett avseende ifrågasätter kommittén en ändring av reglerna för SGI som emellertid ej har inverkan just på sjukpenningutfallet. Kommittén finner att man borde kunna slopa den nedre åldersgränsen 16 år för rätt att få SGI registrerad och för rätt att erhålla sjukpenning, om vederbörande har en förvärvsinkomst som kan antas uppgå till minst 6 000 kr. per år. I så fall bör registrering hos försäkringskassa ske efter vederbörlig ansökan.

Fördelningen av SGI över 365 kalenderdagar finner kommittén vara en väsentlig orsak till de påtalade bristerna i kompensationshänseende. Ett bättre resultat erhålles om SGI i stället fördelas efter det beräknade antalet arbetsdagar per år för den försäkrade och att sjukpenning endast utgår för dagar då den försäkrade skulle ha varit i arbete om ej sjukdom förhindrat detta. Som utgångspunkt tas en regelbundet heltidsarbetande som anses ha 260 arbetsdagar per år (= 52 veckor ä 5 arbetsdagar). SGI delas alltså med 260 i stället för med 365, och delningstalet skall aldrig överstiga 260. Den som arbetar delår eller deltid eller är skiftarbetare får sin SGI delad med ett i förhållande till 260 nedsatt tal. För den som bara arbetar halva antalet vanliga arbetsdagar under året blir alltså delningstalet 130. För den som har flera anställningar med olika arbetstidsförläggning får den huvudsakliga syssel- sättningen bli styrande.

Uppgifter till underlag för bestämmande av delningstalet skall lämnas av

den försäkrade i samband med att uppgift om inkomst lämnas, varefter en preliminär sjukpenning registreras. När ett sjukfall inträffar skall den försäkrade uppge vilka dagar som skulle ha varit arbetsdagar. Delningstalet kan då även anpassas till vad som gäller vid tiden för sjukfallet.

Genom att sjukpenning endast skall utges för dagar då den försäkrade skulle ha varit i arbete kan fridagsregeln slopas. Även regeln om insjuknan- dedag finner kommittén kunna avskaffas. SGI kan med nuvarande regler fastställas till högst sju och en halv gånger basbeloppet. Nyssnämnda ändringar får till följd att denna maximigräns i stället får uttryckas som ett motsvarande maximum för sjukpenningbeloppet per dag.

Allmänt kan sägas att den skisserade beräkningsmetoden blir komplicerad i tillämpningen. Den kommer att kräva en noggrann och fortlöpande utredning om den försäkrades arbetstidsförhållanden och den leder till svåra bedömningar framför allt när det gäller personer med varierande arbetsför- hållanden. Dessa svårigheter minskar något i betydelse om den skisserade metoden för sjukpenningberäkning kombineras med införandet av en sjuklöneperiod för löntagare. Metoden leder till att de nuvarande bristerna i sin helhet kan avhjälpas för i stort sett alla grupper.

En ändring av sjukpenningberäkningen medför en ökning av sjukpenning- utgifterna med ca 1800 milj. kr. Vid denna beräkning har förutsatts att reglerna om insjuknandedag och fridagar slopats utan att den höjning av sjukersättningen som detta innebär allmänt sett uppvägs av en sänkning av kompensationsgraden (90 procent). Redan slopandet av regeln om insjuk- nandedag innebär en utgiftsökning av ca 1 000 milj. kr. och bibehåller man regeln stannar alltså kostnadsökningen vid ca 800 milj. kr.

Eftersom den ändrade .beräkningsmetoden bygger på en högre grad av utredning för försäkringskassorna leder den även till ökade administrativa kostnader. Dessa kan beräknas uppgå till ca 170 milj. kr. motsvarande ca 1 550 årsarbetare.

Ändringen av sjukpenningberäkningen får återverkningar inom andra delar av det sociala fältet och kommittén anför i betänkandet synpunkter på effekterna för bl. a. föräldra-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringar- na.

Kommittén prövar även effekterna av en kombination av en sjuklönepe- riod och den ändrade sjukpenningberäkningen. Vad gäller effekterna härav i kostnadshänseende kan nämnas, att om sjuklöneperioden sättes till 14 dagar skulle sjukpenningutgifterna för den allmänna försäkringen minska med ca 4 450 milj. kr. För arbetsgivarna skulle det innebära sjuklöneutgifter på ca 6 250 milj. kr. Den totala effekten ifråga om sjukersättningskostnader blir då en ökning på ca 1 800 milj. kr., dvs. i stort sett samma belopp som enbart en ändrad sjukpenningberäkning skulle medföra. För sjukförsäkringsadmini- strationen skulle det innebära en minskning av kostnaderna med ca 80 milj. kr. (ca 700 årsarbetare). Arbetsgivarnas administrationskostnader skulle bli i stort sett desamma som följer vid införandet av enbart ett sjuklönesys- tem.

Ökad självrisk

Eftersom de av kommittén skisserade alternativen med ett sjuklönesystem och med ändringar av sjukpenningberäkningen uppenbarligen leder till kostnadsökningar, blir bedömningen och genomförbarheten av vad kommit- tén sålunda skisserat i hög grad beroende av vilka besparingar som kan åstadkommas genom att införa ökad självrisk. I samband med de ändringar som ökad självrisk innebär får också övervägas den ändring av kompensa- tionsgraden som måste vidtagas, om — som ovan berörts — bestämmelserna om insjuknandedag och fridagsregeln slopas, för att undvika att kompensa- tionen helt allmänt höjs utöver vad nu gäller.

I det underlag som kommittén framlägger för övervägandena om vilka vägar i fråga om ökad självrisk som kan väljas för att ästadskomma erforderliga kostnadsbesparingar finns beräkningar avseende enbart karens eller enbart sänkt kompensationsnivå eller kombinationer av dessa alterna- tiv. Envar av dessa varianter beräknas med hänsyn till om den avser sjukpenningförsäkringen med nuvarande regler i övrigt, med den angivna ändringen av sjukpenningberäkningen eller med ett sjuklönesystem.

Ur detta material kan nämnas att ett återinförande av tre dagars karens i nuvarande sjukpenningförsäkring skulle minska sjukpenningutgifterna med ca 1 200 milj. kr. Härtill kommer viss minskning av administrationskostna- derna. Genom att sänka kompensationsgraden från 90 till 85 procent skulle sjukpenningutgifterna minska med ca 700 milj. kr., om nuvarande bestäm- melser eljest är oförändrade. Om kompensationsgraden sänks till 60 procent under sjukfallets första vecka, till 70 procent den andra och till 80 procent den tredje veckan skulle utgifterna minska med ca 1 500 milj. kr.

Därest den ändrade sjukpenningberäkningen kombineras med en sänk- ning av kompensationsgraden till 85 procent uppkommer ingen kostnadsbe- sparing utan tvärtom en nettokostnadsökning på ca 1 000 milj. kr. För att undvika denna ökning torde kompensationsgraden behöva sänkas så långt ner som till ca 77 procent.

Om tre dagars karens kombineras med en kompensationsgrad av 85 procent minskar sjukpenningutgifterna med ca 1 800 milj. kr. Om detta i sin tur kombineras med den ändrade sjukpenningberäkningen blir minskningen av sjukpenningutgifterna ca 2300 milj. kr., varvid hänsyn tagits till den kostnadsökning som den nya beräkningsmetoden i sig innebär.

De angivna effekterna torde inte påverkas i någon högre grad om man inför ett sjuklönesystem men de redovisade kostnadsminskningarna måste då fördelas på arbetsgivarnas sjuklöneutgifter resp. på sjukpenningutgifter- na.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen, som innebär att vid arbetsskada sjukpenning utgår från sjukpenningförsäkringen under de första 90 dagarna (samordningstiden), medför att den ökade självrisken också får gälla i arbetsskadefallen. Eljest får frågan huruvida arbetsskada föreligger eller inte prövas i alla arbetsskadefallen redan från början och inte som nu blott i de fall som går utöver samordningstiden. Därmed skulle fördelarna med samordningen mellan de båda socialförsäk— ringarna gå förlorade.

Kommittén framhåller vikten av att om ökad självrisk införes alla grupper

påverkas därav i samma utsträckning. Nuvarande kollektivavtal och avtal. som garanterar bättre förmåner vid sjukdom, får därför ändras och nya sådana avtal får ej slutas. Lagregler om ökad självrisk kunde införas med uttalande från statsmakterna att en uppgörelse bör träffas med arbetsmark- nadens parter om att den ökade självrisken skall tillåtas slå igenom på hela fältet. Att åstadkomma en sådan uppgörelse skulle vara det mest tilltalande. Eljest finge man överväga att genom lag direkt förbjuda att man avtalar om förmåner som upphäver den ökade självrisken vilket i sin tur betyder att man beskär avtalsfriheten på arbetsmarknaden. Detta är något som kommittén inte anser sig kunna förorda. Kommittén betonar att det är väsentligt att man ej genom nya självriskregler hamnar i den situation av olika behandling av skilda grupper som förelåg före 1967 års reform då karenstiden om tre dagar

slopades.

Utredningsuppdraget

Kommitténs ursprungliga direktiv är av den 15 juni 1978. I dessa anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Gustavsson, följande efter en kortfat- tad redogörelse för huvuddragen i gällande rätt:

Sjukförsäkringen har sedan sin tillkomst år 1955 förbättrats vid olika tillfällen och ger nu i normalfallet en mycket god kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom m. m. I vissa fall ger dock de gällande reglerna mindre tillfredsställande effekter i detta avseende. Under senare tid har därför behovet av en översyn av sjukpenningreglerna påtalats i olika sammanhang i riksdagen och i skrivelser till regeringen från bl. a. LO och SAF,

En fråga som har tagits upp är att kompensationen blir lägre vid korta sjukfall. Den lägre kompensationen beror dels på att sjukpenning inte ges för den dag då man insjuknar, dels på den s. k. fridagsregeln som träder in vid korttidsfrånvaro.

En annan fråga är verkan av gällande bestämmelser för delårs- och deltidsanställda. Sjukpenninggrundande inkomst beräknas helårsvis även för dessa kategorier, på så sätt att arbetsinkomsten slås ut över hela året. Vid sjukdom utgår därefter daglig sjukpenning med 90 % av årsinkomsten utslagen per kalenderdag, oavsett om sjukdomen inträffar under en arbetsperiod eller under arbetsuppehåll. Reglerna ger riktigt resultat beträffande deltidsanställda med tjänstgöring varje dag. Övriga kan sägas bli underkompenserade vid sjukfrånvaro under arbetsdagar och överkompen- serade vid sjukdom under arbetsfri tid. Även fridagsregeln kan ge ojämna effekter för deltidsarbetande. Riksdagen har nyligen begärt översyn i dessa frågor, som också har betydelse för ersättningarna inom föräldraförsäkringen (SfU 1977/78:17 och 29, rskr 1977/78:178 och 250). '

En tredje fråga är att försäkringens sjukpenning inte höjs för gången tid i samband med kollektivavtal som också innebär retroaktiv löneökning. Eftersom den som i stället har sjuklön vanligen enligt avtal får retroaktivt lönetillägg även för sjukperio- der, kan försäkringsreglerna uppfattas som ogynnsamma av dem som inte har sjuklön, I denna fråga har riksförsäkringsverket i februari 1977 lagt fram vissa förslag i en promemoria, som också har remissbehandlats.

Dessa olika effekter kan sägas vara konsekvenser av vissa grundläggande regler i nuvarande konstruktion av försäkringen. vilka har sin styrka i andra hänseenden. Om man inom försäkringens ram skulle kunna komma till rätta med dessa effekter torde krävas omfattande ändringar i dess grundkonstruktion, t. ex. i fråga om fridagsregeln och reglerna om sjukpenninggrundande inkomst. Det finns då risk för att det i stället kan uppkomma andra, vägande nackdelar. I fråga om riksförsäkringsverkets förslag om retroaktivt tillägg till sjukpenning har vid remissbehandlingen framhållits att administrationen av den föreslagna anordningen kommer att dra oproportionerliga kostnader, särskilt såvitt gäller den stora mängden korta sjukfall.

Ett alternativ för att till väsentlig del komma förbi svårigheter som jag här har nämnt kan vara att införa en sjuklöneperiod i sjukersättningssystemet. Som jag har nämnt

tidigare är ungefär en tredjedel av de anställda, huvudsakligen tjänstemän. redan i dag berättigade till avtalsreglerad sjuklön.

Jag vill härvid erinra om att 1974 års sjukpenningreform hade föreslagits av en särskilt tillkallad sjukpenningutredning, som i enlighet med sina direktiv även behandlade frågar, om allmän sjuklön för anställda (SOU 1972:60). Utredningen väntade sig att kollektivavtalad sjuklön, förenad med arbetsgivarinträde i sjukförsäk- ringens ersättning, kunde få vidgad användning, men var inte beredd att föreslå lagfäst sådan sjuklön. Som ett alternativ för ytterligare bearbetning lade utredningen däremot fram ett förslag om obligatorisk sjuklön för de första sju dagarna av varje sjukperiod utan kompensation från försäkringskassan till arbetsgivaren. En sådan ordning skulle enligt utredningen innebära väsentliga administrativa lättnader för försäkringskassor- na, vars insatser kunde koncentreras på de viktigare långa sjukfallen.

Utredningens förslag biträddes emellertid inte av dess experter från arbetsmark— nadsparterna och fick senare ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Från arbetstagarhåll gjordes bl. a. gällande att ett sjuklönesystem skulle innebära ökat beroende och minskad trygghet på arbetsmarknaden, särskilt för anställda med hög sjukfrånvaro. Bland remissinstanser som förordade fortsatt utredning av sjuklönefrä- gan fanns riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och försäkringsinspektionen. I propo- sitionen om sjukpenningreformen anförde dåvarande departementschcfen ocksa att det behövdes ytterligare utredning innan ett sjuklönesystem skulle kunna övervägas (prop. 1973246 5. 108). Frågan togs därför inte upp till behandling i det samman— hanget.

Såvitt gäller de invändningar som riktades mot tanken på sjuklön när frågan tidigare var aktuell vill jag betona att arbetstagarnas trygghet därefter har stärkts väsentligt. bl. a. genom tillkomsten av lagen (1974:12) om anställningsskydd, lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, som t. ex. gäller äldre och handikappade. samt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Jag vill också erinra om att vara nordiska grannländer numera har lagstadgad eller avtalsreglerad sjuklön från arbetsgivaren. I Danmark har man i lag sedan den 1 april 1973 en sjuklöneperiod av fem veckor från första frånvarodagen, och erfarenheterna av systemet uppges vara goda. INorge genomförs den 1 juli 1978 en lagstadgad sjuklöneperiod av tills vidare 10 dagar. I Finland gäller sjukförsäkringen med en veckas karenstid. som fylls ut genom avtalsreglerad sjuklön från arbetsgivaren. I Västtyskland gäller sedan länge en lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att utge sjuklön i sex veckor.

Ett sjuklönesystem som täcker de kortare sjukfallen kan beräknas leda till en avlastning för försåkringsadministrationen. Den administrativa belastningen på arbetsgivaren till följd av ett sjuklönesystem skulle sannolikt bli begränsad. eftersom sjuklönereglerna torde kunna ansluta till data och rutiner som finns inom den ordinarie löneadministrationen. För arbetstagarna skulle ett sjuklönesystem kunna medföra förenklingar. En annan vinst är att det skulle ge möjlighet till ett riktigare och enklare skatteavdrag från sjukersättningen.

Jag förordar att en parlamentarisk kommitté nu tillsätts för att göra en översyn av sjukpenningförsäkringen i syfte att mildra de ogynnsamma effekter av nuvarande regler som jag har beskrivit i det föregående. Arbetsmarknadsparternas medverkan i kommittén blir därvid särskilt viktig.

Kommittén har att överväga lämpliga metoder för att lösa här avsedda frågor. Mot bakgrund av vad jag tidigare har sagt bör kommittén därvid som ett alternativ för lösning av frågorna pröva förutsättningarna att införa en period under vilken arbetsgivaren skall svara för sjukersättningen, sjuklön, i stället för nuvarande ersättningsregler. Kommittéuppdraget inrymmer också processuella och administra- tiva frågor samt frågor om avgiftsuttag. I den mån arbetsgivarna genom en skyldighet att betala sjuklön övertar förpliktelser som nu vilar på sjukförsäkringen måste detta givetvis beaktas när det gäller att fastställa avgiften till försäkringen.

Kommittén bör bl. a. studera sjuklönesystemen i övriga nordiska länder och i Västtyskland. Ett förslag om sjuklön måste omfatta de lagbestämmelser som bör gälla för ersättningen, däribland de regler som behövs för att tillförsäkra de anställda rätt till ledighet och ekonomisk ersättning vid sjukdom under den tid som skulle omfattas av sjuklönesystemet. Kommittén bör uppmärksamma att ett sjuklönesystem inte leder till ökade svårigheter för pesoner med relativt hög sjuklighet eller med arbetshandikapp att få arbete.

Kommittén bör överväga vilka följdändringar förslagen bör leda till för egenföre- tagares sjukpenningförsäkring. Här uppkommer särskilda frågor beträffande försäk- rade med s. k. blandad inkomst, dvs. inkomst av både anställning och annat förvärvsarbete. samt om framtida karensregler och sjukförsäkringsavgifter för egenföretagare. Kommittén bör särskilt undersöka om de olika sjukförsäkringsalter- nativen för egenföretagare kan ersättas med enhetliga regler för hela denna grupp. Även hemmamakeförsäkringen och den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hem- mamakar och studerande bör ses över av kommittén.

Vad gäller egenföretagare bör kommittén vidare undersöka tillämpningen och verkningarna av nuvarande regler för sjukpenninggrundande inkomst. Egenföreta- garnas sjukpenning har förmenats ge bristande kompensation för inkomstförlust i vissa fall. Skulle kommittén vilja föreslå ändringar på förmånssidan. måste också konsekvenserna på avgiftssidan beaktas.

Försäkrads sjukpenninggrundande inkomst har i vårt sociala trygghetssystem betydelse även utanför sjukpenningförsäkringen. Inkomsten läggs nämligen på olika sätt till grund för t. ex. föräldrapenning, sjukpenning och livränta vid arbetsskada, delpension. ersättning åt tillfällig smittbärare och dagpenning till värnpliktig vid repetitionsutbildning. Sjukpenningen är vidare samordnad med dessa och andra förmåner och även med ersättningar från arbetsmarknadens avtalsförsäkringar och med skadestånd. Det bör därför också ingå i kommitténs uppgifter att lämna förslag till behövliga följdändringar i fråga om sådana närliggande ersättningar. Beträffande förmåner utanför socialförsäkringen torde det i allmänhet vara tillräckligt om kommittén gör en mera översiktlig redovisning och pekar på aktuella samordnings- frågor.

Den 13 mars 1980 erhöll kommittén, liksom övriga kommittéer och särskilda utredare, de s. k. besparingsdirektiven. Chefen för budgetdepartementet, statsrådet Mundebo erinrade i dessa om vad som i tidigare tilläggsdirektiv anförts till samtliga kommittéer och särskilda utredare, att bl.a. noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skulle kunna finansieras och belysa förslagens indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och byråkrati för myndigheter och enskilda. Härutöver anförde Mundebo bl. a. följande.

Utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkning— arna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten. kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel. som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda. I budgetförslaget för budgetåret 1980/81 framhålls att regeringen för sin del är inriktad på att i större utsträckning än tidigare vara restriktiv med krav på kommunala insatser. Riksdagen hari samband därmed uttalat (FiU 1979/80115) att en

självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstagande bör vara att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut. I regeringsförklaringen i oktober 1979 betonades också att regeringen avser att noga granska de ekonomiska verkningarna för den kommunala sektorn av statliga beslut. Det är därför nödvändigt att olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och på den kommunala ekonomin klarläggs. Mot denna bakgrund mäste kommittéerna noga beakta de kommunaleko- nomiska konsekvenserna av lämnade förslag och redovisa ett genomarbetat underlag som medger bedömningar i dessa avseenden.

Slutligen erhöll kommittén den 2 oktober 1980 tilläggsdirektiv. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Söder redogjorde i dessa i korthet för sjukpenningkommitténs uppdrag samt anförde vidare:

Vid min anmälan tidigare denna dag till propositionen (1980/81:20) om besparingari statsverksamheten m. m. konstaterade jag att även sjukförsäkringen måste underkas- tas en granskning på vissa punkter för att begränsa de fortsatta kostnadsökningarna. Denna granskning bör inriktas på möjligheterna att dels begränsa försäkringens insatser på de punkter där detta kan ske utan allvarligare olägenheter för de försäkrade, dels förstärka och effektivisera försäkringens skydd för de mest utsatta grupperna. I propositionen förslås vissa besparingar vad gäller sjukförsäkringens sjukvårdsförmåner samtidigt som en särskild proposition om skydd mot höga läkemedels- och sjukvårdskostnader förutskickas.

När det gäller sjukpenningförsäkringen vill jag upprepa något av vad jag anförde vid min anmälan till besparingspropositionen.

Det helt övervägande antalet sjukfall är kortvariga. Av de 9,2 milj. sjukfall som anmäldes till försäkringskassorna under år 1979 föranledde 7,2 milj. eller 78 % utbetalning av sjukpenning. Av dessa varade ca 4,8 milj. sjukfall högst 7 dagar och ytterligare ca 1 milj. fall högst 14 dagar. Det är därför av stor betydelse att ersättningssystemet för de första dagarnas sjukfrånvaro är smidigt och effektivt. Ett sjuklönesystem skulle här kunna vara fördelaktigt ur flera synpunker. Olika varianter av sjuklön tillämpas bl. a. i våra nordiska grannländer och flera andra europeiska länder.

Fördelarna med ett sjuklönesystem skulle bl. a. vara att nuvarande variationer i kompensationsnivån vid sjukdom skulle kunna elimineras, utbetalningen av sjuker— sättning förenklas och administrationen därmed begränsas. Administrationskostna- den för utbetalning av ersättning för de första 14 sjukdagarna kan beräknas till omkring 230 milj. kr. Hur stor del av dessa kostnader som skulle falla bort vid övergång till ett sjuklönesystem blir beroende av hur reglerna utformas. Företagen, som skulle få ett direkt ekonomiskt ansvar för ersättningarna, torde sannolikt också få ett ökat intresse för miljö- och trivselfrågor på arbetsplatserna för att därigenom minska anledningarna till sjukfrånvaron. Genom sjuklönen skulle en del av sjukförsäkringens utgifter övertas av arbetsgivarna. Staten skulle därmed få en avlastning genom bortfallet av statsbidraget (15 %) på viss del av sjukpenningkostnaderna. En justering skulle också bli aktuell av arbetsgivarnas socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen. Denna avgift är f. 11. 10,6 % av löneunderlaget och skall täcka 85 % av sjukförsäkringens kostnader.

De sammanlagda sjukpenningkostnaderna för den första resp. de två första veckorna i sjukfallen kan beräknas till omkring 3 000 resp. 5 000 milj. kr. Införandet av en sjuklöneperiod som omfattar de första en eller två veckorna av en sjukperiod kan beräknas minska sjukförsäkringens utgifter med i första hand den del av de nyssnämnda beloppen som utgör sjukpenning till anställda. För statens del skulle detta innebära en minskning av statsbidragskostnaderna av storleksordningen 500—700 milj. kr.

Jag vill här framhålla angelägenhetcn av att man vid övervägandena kring ett sjuklönesystem uppmärksammar behovet av särskilda åtgärder för att eliminera vissa ogynnsamma effekter som kan uppkomma för företag med ett fåtal anställda. Ett system med någon form av frivillig återförsäkring för sjuklönekostnader för mindre företag kan här vara en lösning som bör övervägas. Vidare kan finnas behov av särskilda åtgärder för att förhindra att vissa handikappade och personer med svag hälsa utestängs från att få anställning p. g. a. risken att de kommer att medföra högre sjuklönekostnader.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser jag det angeläget att snarast möjligt få de närmare frågorna kring ett sjuklönesystem klarlagda. Sjukpenningkommittén bör därför få i uppdrag att senast den 1 mars 1981 komma in med en redovisning av sitt utredningsuppdrag i vad avser ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom.

Mot bakgrund av sjukförsäkringens kostnadsutveckling och det samhällsekonomi- ska läge som redovisas av cheferna för ekonomi- och budgetdepartementen i anmälan till besparingspropositionen finns det nu anledning att också överväga möjligheterna att uppnå kostnadsbesparingar genom ett ökat inslag av självrisk inom sjukförsäk- ringssystemet. Utöver vad som anges i kommitténs direktiv från år 1978 bör därför sjukpenningkommittén nu få i uppdrag att senast den 1 mars 1981 komma in med underlag till olika alternativ för att uppnå kostnadsbesparingar inom ersättningssys- temet vid sjukdom, t. ex. i form av lägre kompensationsnivå under de första dagarna i en sjukperiod eller införande av ett system med karens. En utgångspunkt bör därvid vara att besparingarna skall påverka olika grupper på i princip likartat sätt.

Kommittén har senare fått visst anstånd med avlämnandet av förevarande betänkande.

Från socialdepartementet har till kommittén överlämnats ett antal framställningar att beaktas vid fullgörandet av Utredningsuppdraget. Vidare har till kommittén inkommit ett flertal skrivelser från myndigheter, enskilda personer samt fackliga och andra organisationer. De överlämnade handling- arna redovisas i det följande.

Socialdepartementet har till kommittén för beaktande överlämnat följan- de skrivelser angående den bristande kompensationen vid korttidsfrånvaro samt för deltids- och delårsanställda:

framställning den 6 februari 1978 från Landsorganisationen i Sverige, skrivelse den 13 mars 1978 från Svenska Arbetsgivareföreningen och framställning den 11 september 1979 från Tjänstemännens Centralorgani- sation.

Socialdepartementet har vidare till kommittén överlämnat dels skrivelse den 10 mars 1977 från Studentkåren i Växjö angående sjukpenningberäk- ningen för de studerande, dels skrivelse den 7 juni 1979 från Sveriges förenade studentkårer angående de studerandes skydd vid sjukdom.

Beträffande differentierade avgifter inom sjukförsäkringen har socialde- partementet överlämnat framställning den 2 februari 1977 från Sveriges Hantverks- och Industriorganisation samt framställning den 24 maj 1977 från Trädgårdsnäringens riksförbund.

Slutligen har socialdepartementet till kommittén överlämnat skrivelse den 6 februari 1978 från Landsorganisationen i Sverige. vari hemställs att rätt till sjukpenning i vissa fall skall föreligga även för den som inte fyllt 16 år.

För att erhålla underlag för översynen av sjukpenningförsäkringen har en kartläggning företagits med hjälp av experter och representanter från riksförsäkringsverket. Samråd har även skett med representanter för

utredningar inom närliggande områden.

Företrädare för sikringsstyrelsen i Danmark, social- och hälsovårdsminis- teriet i Finland och rikstrygdeverket i Norge, ävensom representanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer i Danmark och Finland, har inför kommittén redogjort för bl. a. de erfarenheter som i respektive land gjorts av ett sjuklönesystem. Ordföranden och sekreterarna företog i oktober 1979 en studieresa till Västtyskland varvid sjukersättningsfrågor diskuterades med företrädare för olika myndigheter och organisationer.

Sekretariatet, som varit förlagt till Malmö, utförde under våren 1980 en begränsad intervjuundersökning vid olika företag i Skåne för att erhålla underlag för bedömningen av effekten av ett ändrat sjukersättningssystem på främst arbetsgivarnas personal- och löneadministrativa rutiner.

I Nuvarande ordning

1 Sjukpenningbestämmelser

1.1. Sjukpenning inom sjukpenningförsäkringen

De grundläggande bestämmelserna om sjukförsäkring finns i lagen (1962:381) om allmän försäkring (omtryckt 1977z630) (AFL). Sjukförsäk- ringen omfattar sjukvårdsersättning (2 kap.), sjukpenning (3 kap.) och för- äldrapenning (4 kap.).

I den följande redogörelsen behandlas de bestämmelser i AFL som reglerar den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Dessutom redogörs för den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmamakar och studerande.

1.1.1. Obligatorisk sjukpenning

Sjukpenningförsäkringen omfattar försäkrade som är inskrivna hos allmän försäkringskassa. Försäkrade är enligt huvudregeln i AFL svenska medbor- gare och i Sverige bosatta utländska medborgare. Den som är försäkrad skall, om han är bosatt i Sverige, vara inskriven hos försäkringskassa fr. o. m. den månad då han fyller 16 år (1 kap. 3 och 4 åå AFL).

För att få rätt till sjukpenning krävs, förutom inskrivning i försäkrings- kassa, att den försäkrade antingen har en beräknad årlig förvärvsinkomst av minst 6 000 kr. eller är s. k. hemmamake. Med hemmamake avses sådan försäkrad som inte har en årsinkomst av förvärvsarbete som uppgår till 6 000 kr. men som är gift och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande sammanbor med barn under 16 år — eget eller makes barn eller fosterbarn — eller stadigvarande sammanbor med någon som han tidigare har varit gift med eller har eller har haft barn med. Med barn likställst även adoptivbarn (3 kap. 1 & och 20 kap. 2 5).

För varje sjukpenningförsäkrad förvärvsarbetande fastställer försäkrings- kassan en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Därmed avses den inkomst i pengar eller naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil som den försäkrade kan antas komma att få av eget arbete under det närmaste året antingen som arbetstagare (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Vid fastställande av sjukpenninggrun- dande inkomst avrundas inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete var för sig till närmast lägre hundratal kr. Vidare bortses från den del av årsinkomsten som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet vid årets ingång (120 750 kr. för år 1981). Överskjutande belopp räknas i första hand av på inkomst av annat förvärvsarbete.

Ersättning för arbete som någon utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall anses som anställningsinkomst om ersättningen uppgår till minst 500 kr. under ett år. Detta gäller dock inte om uppdragsersättningen skall hänföras till inkomst av rörelse som bedrivs av den som utför arbetet eller till inkomst av jordbruksfastighet som han brukar. Parternai ett sådant uppdragsförhållande kan emellertid komma överens om att ersättningen skall anses som inkomst av anställning.

Inkomstberäkningen skall, om annat inte är känt för försäkringskassan, grundas på upplysningar som kassan får av den försäkrade eller hans arbetsgivare eller på inkomsttaxering för tidigare år. Inkomst av arbete för egen räkning får inte beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Naturaförmåner värderas efter de regler som tillämpas vid beräkning av preliminär skatt (3 kap. 2 5).

Försäkringskassan är skyldig att ompröva en försäkrads sjukpenninggrun- dande inkomst när kassan får kännedom om att den försäkrades inkomstför- hållanden har undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek. Den försäkrade är skyldig att inom två veckor anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden som kan påverka sjukpenningens storlek. Försäkringskassan skall också i skälig utsträckning på eget initiativ inhämta uppgifter om inkomstförhållanden m. m. från den försäkrade eller på annat lämpligt sätt. Ändring av den sjukpenninggrundan- de inkomsten sker först 30 dagar efter det att kassan har fått kännedom om inkomständringen. När det gäller hemmamake som blir änka eller änkling så kvarstår hemmamakeförsäkringen till fjärde månadsskiftet efter dödsfallet. Detta gäller även för efterlevande som har varit hemmamakeförsäkrad på grund av samboende med någon som den efterlevande har varit gift med eller har eller har haft barn med (3 kap. 5 och 6 åå).

Sjukpenning utgår vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utges hel sjukpen- ning. I annat fall utgår halv sjukpenning. Försäkringskassan kan fordra att nedsättningen av arbetsförmågan styrks med läkarintyg. Hel sjukpenning utgör för dag räknat 90 procent av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst delad med 365. Sjukpenningen avrundas till närmaste hela krontal. För hemmamake utgör hel sjukpenning 8 kr. om dagen. Sjukpenningen är, med undantag för sjukpenning på grund av hemmamakeförsäkring, fr. o. m. år1974 beskattad och pensionsgrundande för ATP (3 kap. 4 och 7 åå, 11 kap. 2 å).

För den dag då sjukdomsfallet inträffar, insjuknandedagen, utgår i regel ingen sjukpenning. Såsom insjuknandedag räknas den dag då anmälan om sjukdomsfallet görs hos försäkringskassan, om inte tidpunkten för insjuk- nande kan styrkas på annat sätt, t. ex. genom läkarintyg. I undantagsfall kan sjukpenning utgå för tid före sjukanmälan, nämligen om det har förelegat hinder för anmälan eller om särskilda skäl talar för att sjukpenning ändå bör utgå. Från regeln att sjukpenning inte utges för insjuknandedag gäller två undantag. För det första kan sjukpenning utgå för insjuknandedagen om den försäkrade denna dag på grund av sjukdomen går miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd. För det andra kan sjukpenning utgå om sjukperioden börjar inom 20 dagar efter den föregående sjukperiodens slut. Med sjukperiod avses tid då den försäkrade i

oavbruten följd har en sjukdom som sätter ned hans arbetsförmåga med minst hälften. Vid sjukperiod som utöver insjuknandedagen varar högst sex dagar gäller en s. k. fridagsregel. Den innebär att sjukpenning inte utges för dag då den försäkrade ändå inte skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning om inte antalet sådana dagar överstiger två. Från fridagsregeln finns följande undantag. Semesterdag räknas inte som arbetsfri dag och sjukpenning skall alltså utgå för semesterdag under sjukdomstid. Fridagsre- geln skall inte tillämpas på försäkrad som vid sjukperiodens början äger uppbära dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbets- marknadsstöd. Fridagsregeln gäller inte heller för hemmamakar som således alltid är berättigade till sjukpenning för varje dag efter insjuknandedagen (3 kap. 10 å).

Den som är försäkrad för sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning har rätt att välja karenstid för sådan sjukpenning. Karenstiden kan efter den försäkrades val bestämmas till 3, 33 eller 93 dagar. Detta innebär att sjukpenning som grundas på annat förvärvsarbete än anställning inte utgår för de första 3 eller 33 eller 93 dagarna av en sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Om en ny sjukperiod börjar inom 20 dagar efter den föregående sjukperiodens slut så skall de båda perioderna vid karensberäkningen anses som en sjukperiod. Bestämmelser- na som rör insjuknandedag och fridagsregeln gäller inte i fråga om sjukpenning med karenstid. Den som vill ha karenstid för sin sjukpenning måste anmäla detta till försäkringskassan. Bestämmelserna om karenstid blir då tillämpliga vid sjukperiod som börjar efter nästkommande månadsskifte. Den som har valt karenstid kan övergå till försäkring med kortare karenstid eller utan karenstid om han är under 55 år och har god hälsa. Ändringen blir gällande fr. o. m. månadsskiftet efter det att framställning om ändring har gjorts. Den kortare karenstiden eller försäkringen utan karenstid skall emellertid inte tillämpas vid sjukdom som har inträffat innan ändringen har blivit gällande. Den sjukpenninggrundande inkomsten kan vid försäkring med karenstid ändras av försäkringskassan men ändringen gäller då först fr. o. m 30 dagar ökat med det antal dagar som svarar mot den valda karenstiden (3 kap. 11 å).

Försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete har möjlighet att vara undantagen från sådan sjukpenning som grundas på denna inkomst. En förutsättning är dock att han för samma inkomst är undantagen från tilläggspensioneringen. Vid bestämmande av sjukpenninggrundande inkomst bortser försäkringskassan då från inkomsten av annat förvärvsarbe- te. Ändring i den sjukpenninggrundande inkomsten skall ske vid det kalenderårsskifte då undantagandet blir gällande eller upphör att gälla. För försäkrad som har varit undantagen och som återkallar undantagandet skall automatiskt gälla en karenstid om 93 dagar såvida han inte har anmält att han önskar kortare karenstid eller försäkring utan karenstid. Sådan anmälan kan emellertid bara godkännas om den försäkrade inte har fyllt 55 år och har god hälsa. Sjukpenning kan inte utgå vid sjukdom som har inträffat under tid då undantagandet var gällande (3 kap. 2, 5 och 11 55).

En ålderspensionärs rätt till sjukpenning är begränsad. För tid efter ingången av den månad då den försäkrade fyller 70 år eller dessförinnan har börjat uppbära hel ålderspension får sjukpenning utgå för högst 180 dagar.

Sjukpenning på grund av hemmamakeförsäkring utgår längst t. o. m. den månad då den försäkrade fyller 65 år (3 kap. 3 å).

Den som har hel förtidspension eller den som har haft sådan pension under månaden innan han börjar uppbära hel ålderspension har inte rätt till sjukpenning. Den som har partiell förtidspension kan däremot tillhöra sjukpenningförsäkringen. Hans sjukpenninggrundande inkomst skall fr. o. m. månaden efter den då pension beviljas bestämmas efter den arbetsinkomst han då kan komma att få. Vid bedömning av hans rätt till sjukpenning för tid därefter skall bortses från den nedsättning av arbetsför- mågan som ligger till grund för pensionen. Försäkringskassan är skyldig att ompröva försäkrads sjukpenninggrundande inkomst då denne får förtids- pension. Sådan omprövning skall också ske då utgående förtidspension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades förmåga eller möjlighet att få inkomst genom arbete. Vissa utländska medborgare har inte möjlighet att få förtidspension. Men om någon skulle ha varit berättigad till förtidspension om han hade varit svensk medborgare betraktas han i dessa nämnda fall på samma sätt som en försäkrad med förtidspension. Detsamma gäller kvinnor som uppbär änkepension eller hustrutillägg och som även uppfyller förutsättningarna för rätt till förtidspension (3 kap. 3, 5, 8 och 13 åå, 10 kap. 4 å).

Om den försäkrade vårdas på sjukhus eller är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall sjukpenningen minskas med 30 kr. om dagen, dock högst med en tredjedel av sjukpenningens belopp. Det belopp som skall minska sjukpenningen avrundas till närmast lägre hela krontal. Sjukpenning skall dock alltid utgå med lägst 8 kr. (3 kap. 4 och 15 åå).

Under tid då den försäkrade bedriver studier för vilka han uppbär särskilt vuxenstudiestöd eller utbildningsbidrag för doktorander eller då han är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller efter förmedling av arbetsmark- nadsmyndighet genomgår yrkesutbildning skall den fastställda sjukpenning- grundande inkomsten inte sänkas. Sänkning får dock ske när någon undergår arbetsträning i arbetsmarknadsinstitut, under förutsättning att arbetsträ- ningen pågått sex månader. Detsamma gäller om undantagande blir giltigt eller förtidspension beviljas eller ändras under tiden för arbetsvård (3 kap. 5 å).

Försäkrad som är föremål för rehabiliteringsåtgärd skall anses ha fått sin arbetsförmåga nedsatt i den mån han på grund av åtgärden är förhindrad att förvärvsarbeta. Försäkringskassan skall undersöka om det finns anledning att vidta någon åtgärd för rehabilitering när försäkrad har uppburit sjukpenningi 90 dagar i följd eller om det dessförinnan finns skälig anledning till undersökning. Om sådan åtgärd är erforderlig skall kassan se till att den vidtas (3 kap. 8 och 13 åå).

Drabbas försäkrad av arbetsskada kan sjukpenning utgå under 90 dagar efter det att skadan inträffade, dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten till sjukpenning upphör för att sjukpenning har utgått i 180 dagar för försäkrad som har fyllt 70 år eller som dessförinnan har uppburit hel ålderspension. Efter denna s. k. samordningstid om 90 dagar utgår sjukpenning i stället från arbetsskadeförsäkringen. Vid sjukdom som medför rätt till ersättning enligt annan lag, författning, regeringens förordnande eller enligt utländsk lagstiftning om arbetsskadeförsäkring

utgår sjukpenning bara i den mån sjukpenningen överstiger vad som kan utgå från annat håll (3 kap. 13 å).

Om försäkrad värdar annans barn under 18 år— som fosterbarn eller under därmed jämförliga förhållanden i sitt hem och ersättning utgår för vården samtidigt som den försäkrade har rätt till sjukpenning så skall rätten till sjukpenning bedömas med bortseende från ersättningen. Sjukpenningens storlek grundas då på en sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar vårdersättningen (3 kap. 12 å).

Sjukpenning utgår inte under tid då den försäkrade fullgör värnplikts- tjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär grundutbildning för kvinnor eller bistånds- och katastrofutbildning. Inte heller kan sjukpenning utgå då försäkrad är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt elleri arbetsanstalt, såvida inte den försäkrade vårdas eller vistas utom skola eller anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta. Har försäkrad i annat fall än som nu sagts tagits om hand på det allmännas bekostnad av annan orsak än sjukdom utges inte sjukpenning under den tiden (3 kap. 15 å).

Regeringen kan föreskriva undantag från bestämmelserna om sjukpen- ning för arbetstagare som enligt statliga föreskrifter eller på grund av bl. a. kommunala bestämmelser har rätt till lön vid sjukdom. Har undantag inte föreskrivits kan s. k. arbetsgivarinträde ske. Detta innebär att arbetsgivaren på det sätt som regeringen bestämmer kan erhålla arbetstagarens sjukpen- ning frän försäkringskassan i den mån sjukpenningen inte överstiger den utbetalda lönen. Arbetsgivarinträde kan också komma till stånd genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av huvud- organisation (3 kap. 16 å).

Om försäkrad har blivit sjuk utomlands och fått underhåll genom utrikesförvaltningens försorg kan förvaltningen uppbära den försäkrades sjukpenning i den mån sjukpenningen inte överstiger underhållet (3 kap. 16 å).

Sjukpenning får i vissa fall dras in eller sättas ned. Detta gäller om försäkrad vägrar att ta emot besök av den som skall verkställa Sjukkontroll, ändrar vistelseort under sjukdom utan att underrätta försäkringskassan eller reser utomlands utan att kassan har medgett att sjukpenning får utgå under utlandsvistelsen. Vidare kan sjukpenning dras in eller sättas ned om försäkrad utan giltigt skäl underlåter att anmäla sådan ändring av inkomst- förhållandena som kan ha betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek. Ersättningsanspråk preskriberas efter två år. För alla ersättningar som kan utgå enligt AFL gäller dessutom vissa gemensam- ma bestämmelser om indragning och nedsättning av ersättning. Sålunda kan en ersättning dras in eller sättas ned om den som har rätt till ersättningen uppsåtligen har åsamkat sig sjukdom eller skada, har ådragit sig skada eller sjukdom vid förövande av brott, vägrar att låta sig undersökas av läkare, att följa läkares föreskrifter eller på annat sätt gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt eller medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift om förhållande som är av betydelse för rätten till ersättning. Om försäkrad utan giltig anledning vägrar att genomgå rehabilitering kan sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom. Vid obehörigt förfarande kan den försäkrade bli

skyldig att helt eller delvis återbetala uppburen ersättning. Belopp som skall återbetalas kan kvittas mot annan ersättning enligt AFL (3 kap. 17 å, 20 kap. 3—5 åå).

Sjukpenningen betalas ut av den försäkringskassa där den försäkrade är inskriven. På framställning av nykterhetsnämnd eller styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare kan försäkringskassan besluta att sjukpenning helt eller delvis skall utbetalas till annan än den försäkrade (3 kap. 13 och 18 åå).

Beträffande finansieringen av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen hänvisas till kapitel 4.

1.1.2. Frivillig sjukpenning

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen regleras i huvudsak i 21 kap. AFL och i kungörelsen (1962:402) om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa. Frivillig försäkring hos försäkringskassa kan erhållas endast av två kategorier försäkrade, nämligen dels hemmamakar samt sådana försäkrade som skulle ha varit hemmamakeförsäkrade om de inte hade haft förvärvsinkomst, dels studerande. Hemmamakar eller därmed likställda som uppbär förtidspension är uteslutna från rätten till frivillig sjukpenningförsäkring. För att studerande skall omfattas av frivillig försäk- ring krävs att de på grund av studier eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt år, inte alls eller endast i ringa mån ägnar sig åt förvärvsarbete. Den frivilliga sjukpenningen är i motsats till den obligato- riska varken beskattad eller pensionsgrundande.

För hemmamakar och likställda utgör den frivilliga försäkringen ett komplement till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Försäkrad kan välja ett s.k. frivilligt sjukpenningtillägg som dock högst får motsvara skillnaden mellan 20 kr. och den obligatoriska ersättningen. Hemmamakar kan välja försäkring utan karenstid eller med karenstid på 3, 18, 33 eller 93 dagar. Övriga här nämnda försäkrade kan välja endast mellan de fyra karenstiderna.

Studerande som inte är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad kan teckna frivillig försäkring för sjukpenning på lägst 8 kr. och högst 20 kr. om dagen. Den som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad kan välja ett frivilligt tillägg. Tillägget får dock inte tillsammans med den obligatoriska sjukpenningen överstiga 20 kr. Sjukpenning eller sjukpenningtillägg utges bara vid sjukdom då den studerande har förlorat hela sin arbetsförmåga. Karenstiden för alla studerandeförsäkrade är 14 dagar.

Frivillig försäkring kan i allmänhet meddelas endast den som inte har fyllt 55 år och som har god hälsa. Försäkringskassa kan emellertid utan hinder av denna bestämmelse med riksförsäkringsverkets medgivande träffa överens- kommelse med sammanslutning eller undervisningsanstalt om kollektivt inträde i den frivilliga försäkringen för dess medlemmar eller elever. Överenskommelse med undervisningsanstalt kan då också avse dem som blir elever vid anstalten efter det att överenskommelsen har ingåtts.

Ansökan om frivillig försäkring skall göras hos den försäkringskassa som den försäkrade tillhör. Försäkringen blir i regel gällande först fr.o.m. ingången av tredje månaden efter den då ansökan gjordes. Studerandes

frivilliga försäkring blir dock alltid gällande fr. o. m. månaden efter den då ansökan gjordes. Ersättning får i allmänhet inte utges för sjukdom som har inträffat innan försäkringen har blivit gällande.

Den frivilligt försäkrade kan när som helst säga upp sin försäkring eller övergå till en mindre omfattande försäkring. Han kan också välja att gå över från en mindre till en mer omfattande försäkring.

Den frivilliga försäkringen finansieras, förutom med avgifter från de försäkrade, med statsbidrag som varje år utgår med 20 procent av utgifterna för sjukpenning och sjukpenningtillägg. Den som fullgör värnpliktstjänstgö- ring eller vapenfri tjänst är befriad från avgift för varje hel månad av tjänstgöringstiden.

1.2. Sjukpenning utom sjukpenningförsäkringen m. m.

Den sjukpenninggrundande inkomsten har betydelse för bl. a. föräldrapen- ningens beräkning. Ur samordningssynpunkt är även vissa andra ersättning- ar och bidragsförmåner av intresse. I detta avsnitt lämnas därför en kortfattad redogörelse för, förutom föräldrapenningen och havandeskaps- penningen, bl. a. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare samt värnpliktsförmånsförord- ningen (1976:1008).

1.2.1. Föräldrapenning och havandeskapspenning

Till försäkrad förälder som är inskriven hos allmän försäkringskassa kan utgå föräldrapenning i samband med barns födelse och för tillfällig vård av barn samt särskildföräldrapenning. Med förälder likställs den med vilken förälder är eller har varit gift eller har eller har haft barn om de stadigvarande sammanbor. Ett villkor för rätt till föräldrapenning är att föräldern inte förvärvsarbetar under den tid som ersättningen avser (4 kap. 1 å och 20 kap. 2 å AFL).

Föräldrapenning i samband med barns födelse utgår under förutsättning att föräldern har varit inskriven hos försäkringskassa under minst 180 dagar i följd närmast före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten för denna. Även den som inte har varit inskriven hos försäkringskassa kan få föräldrapenning om han borde ha varit inskriven om kassan hade känt till samtliga förhållanden (4 kap. Så).

För föräldrapenning i samband med barns födelse gäller en garantinivå som innebär att ersättning alltid utgår med minst 37 kr. om dagen. Den som är eller borde ha varit försäkrad för en sjukpenning som överstiger garantinivän har emellertid rätt till föräldrapenning som motsvarar hans sjukpenning under förutsättning att han har varit berättigad till den högre sjukpenningen under en kvalifikationstid av 270 dagar i följd före barnets födelse eller beräknad tidpunkt för födelse. Om föräldrar har barn gemensamt i sin vård är fadern berättigad till föräldrapenning över garantinivån endast om även modern är eller borde ha varit försäkrad för en sjukpenning över den nivån. Undantag härifrån får dock göras om modern på grund av sjukdom eller av andra särskilda skäl inte har möjlighet att vårda

barnet (4 kap. 4 å).

Föräldern skall i princip ha barnet i sin vård för att föräldrapenning skall kunna utgå. Modern har dock rätt att få föräldrapenning t. o. m. tjugonionde dagen efter förlossningsdagen även om hon inte vårdar barnet. För modern gäller också att hon kan börja uppbära föräldrapenning innan barnet är fött, dock tidigast fr. o. m. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. Föräldrapenning utgår i samband med barns födelse eller vid adoption av barn under tio år under högst 180 dagar sammanlagt för föräldrarna. Den kan utgå längst till dess barnet är 270 dagar gammalt, såvida inte föräldrarna viss tid har varit förhindrade att vårda barnet på grund av sjukdom hos barnet eller föräldrarna. I så fall förlängs tiden i motsvarande män. Fosterföräldrar och adoptivföräldrar likställs i princip med föräldrar (4 kap. 2, 6 och 7 åå).

Som förutsättning för rätt till föräldrapenning för tillfällig vård av barn gäller att barnet inte har fyllt tolv år. Föräldrapenning kan då utgå om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete vid sjukdom eller smitta hos barnet eller dess ordinarie vårdare eller vid besök i samhällets förebyggande barnhälsovård. Ersättningen kan också utges till fader som avstår från förvärvsarbete för biträde i hemmet eller för vård av barn i samband med barns födelse (4 kap. 8 å).

Föräldrapenning i nyss nämnda situationer utgår under högst 60 dagar per barn och år för föräldrarna sammanlagt. Till fader utgår föräldrapenningen dock under högst tio dagar (4 kap. 9 å).

Föräldrapenning för tillfällig vård av barn utgår redan fr. o. m. den första frånvarodagen och med ett belopp som motsvarar förälderns sjukpenning (4 kap. 10 å).

Särskild föräldrapenning för vård av barn utgår för barn, födda år 1980 eller senare, under högst 180 dagar sammanlagt för föräldrarna och kan disponeras till dess barnet har fyllt åtta år eller till den senare tidpunkt då barnet har avslutat det första skolåret. För barn födda före år 1980 utgår föräldrapenningen under ett lägre antal dagar. Om föräldrarna gemensamt har barn i sin vård utgår föräldrapenningen under hälften av tiden till var och .en av dem. Förälder som ensam har vårdnaden om barnet har rätt att uppbära föräldrapenningen under hela tiden. Förälder kan avstå sin rätt att uppbära föräldrapenning till förmån för den andre föräldern eller den som vårdar barnet i hemmet som fosterbarn (4 kap. 11—12 åå).

Den särskilda föräldrapenningen utgår i form av hel, halv eller en fjärdedels föräldrapenning, beroende på om föräldern respektive inte förvärvsarbetar, arbetar till hälften eller till högst tre fjärdedelar av normal arbetstid. Vid beräkningen av antalet dagar anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning som en dag. Under förutsättning att föräldern är eller borde ha varit inskriven i försäkringskassa minst 180 dagar i följd närmast före den dag då ersättningen skall utges kan föräldrapenning utgå under 90 dagar med belopp eller del av belopp motsvarande förälderns sjukpenning, dock lägst garantinivån. Till föräldrar som gemensamt har barn i sin vård utgår hel föräldrapenning under denna tid som regel endast med belopp motsvarande garantinivån om en av föräldrarna har en sjukpenning som understiger garantinivån. Under resterande 90 dagar utgår föräldrapenningen i samtliga fall med belopp

motsvarande garantinivån eller del därav om föräldrarna arbetar högst tre fjärdedelar av normal arbetstid (4 kap. 13—18 och 20 åå).

Gemensamt för samtliga former av föräldrapenning gäller att föräldrapen- ning inte utgåri den mån föräldern för samma dag uppbär sjukpenning enligt AFL eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning. Föräldrapenning kan dock utgå om den avser annan tid än sjukpenningen eller den andra ersättningen. Liksom i fråga om sjukpenning finns beträffande föräldrapenningen bestämmelser om bl. a. arbetsgivarin- träde, indragning och nedsättning av ersättningen och om utbetalning till annan än den ersättningsberättigade. (4 kap. 19—20 åå).

Föräldrapenningen finansieras genom statsbidrag och avgifter till sjukför- säkringen (19 kap. 1 och 7 åå).

Havandeskapspenning utgår fr. o. m. den 1 januari 1980 till försäkrad havande kvinna. om havandeskapet har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbete med minst hälften och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12å lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m. Havandeskapspenning, som motsvarar sjukpenningens belopp, utgår tidi- gast fr. o. m. den sextionde dagen och längst t. o. m. den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. Uppbärs för samma tid sjukpen- ning utgår inte denna ersättning (3 kap. 9 å).

1.2.2. Arbetsskadeförsäkring

Lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar samtliga förvärvsarbetan- de och vissa studerande. Beträffande egenföretagare och uppdragstagare förutsätts dock att de är bosatta i Sverige och att undantagande från ATP inte gäller för dem. Försäkringen finansieras genom socialförsäkringsavgifter och administreras av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.

Ersättning i enlighet med bestämmelserna i LAF utgår också enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsska- deersättning till sjömän.

Sjukpenning vid arbetsskada skall under de första 90 dagarna efter det att skadan inträffade utgå enligt AFL i vanlig ordning. Efter denna samord- ningstid utgår sjukpenningen i stället från arbetsskadeförsäkringen. Den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt AFL får redan från början sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen men ersättningen under samordningstiden bestäms även då med tillämpning av AFL:s bestämmelser om sjukpenning (3 kap. 1—2 åå).

Vid sjukdom efter samordningstidens slut kan liksom enligt AFL hel eller halv sjukpenning utges. Kompensationsnivån är emellertid då 100-procentig och full dagersättning skall alltså motsvara 1/365 av den försäkrades sjukpenningunderlag (3 kap. 5 å).

Sjukpenningunderlaget utgörs i regel av den försäkrades sjukpenning- grundande inkomst enligt AFL. För den som inte är sjukpenningförsäkrad men ändå förvärvsarbetar används en antagen sådan inkomst, dock lägst -. 6 000 kr. För studerande används det underlag som gäller vid bestämmande av arbetsskadelivränta. Liksom enligt AFL beaktas inkomster upp till sju och en halv gånger basbeloppet (3 kap. 6 å).

Om den försäkrade vårdas på sjukhus eller konvalescenthem skall hans sjukpenning minskas i enlighet med AFLzs regler för motsvarande fall (3 kap. 8 å).

Om försäkrad på anmodan av försäkringskassan eller med kassans samtycke avstår från sitt arbete i syfte att förebygga arbetsskada har han rätt till skälig inkomstersättning motsvarande högst hel sjukpenning under resp. efter samordningstiden (6 kap. 4 å).

Arbetsgivare som författningsenligt har utgett ersättning vid arbetsskada inträderi den försäkrades motsvarande rätt till ersättning enligt LAF. Staten står s. k. självrisk beträffande sina anställda och deras arbetsskadeersätt- ningar utgår därför direkt av statsmedel (6 kap. 3 å och 8 kap. 3 å).

Ansökan om sjukpenning skall göras inom sex år från den dag ersättningen avser. I fråga om redan beslutad ersättning gäller AFLzs tvååriga preskrip- tionsregel. Även andra bestämmelseri AFL har motsvarande tillämpning (6 kap. 6—7 åå).

Det statliga personskadeskyddet har i princip samma bestämmelser om sjukpenning som gäller inom arbetsskadeförsäkringen efter samordningsti- dens slut. Det finns emellertid också vissa garantibelopp för beräkning av sjukpenningunderlag och en sjukförmån som kallas särskild sjukpenning. Ersättningen kan därvid bli högre än arbetsskadeförsäkringens sjukpenning (SFS 1977:265 10, 12 och 13 åå). Eftersom det statliga personskadeskyddet har ett vidsträckt tillämpningsområde kan förekommande skador vara täckta även av LAF. I sådant fall skall personskadeskyddet inträda endast i den mån ersättningen därigenom blir högre. I fråga om samordning med AFL gäller att sjukpenning från sjukförsäkringen utgår endast i den mån den är högre; beträffande särskild sjukpenning gäller dock att den utgår endast i den mån den är högre än sjukpenning enligt AFL (SFS 1977:265 2 och 13 åå samt 2 kap. 13å och 3 kap. 13 å AFL).

Inom systemet för ersättning vid arbetsskada m. m. tillämpas ett renodlat ekonomiskt invaliditetsbegrepp. Egenlivränta skall i princip utgöra en 100-procentig kompensation för inkomstförlust till följd av skadan.

Egenlivränta skall ges till den som varaktigt har fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst 1/15 och därvid har ett årligt inkomstbortfall som motsvarar minst 1/4 av basbeloppet. Livräntan skall utgå med så stor andel av den försäkrades livränteunderlag som motsvarar graden av nedsättningen av hans arbetsförmåga (4 kap. 1—2 åå LAF).

För den som är sjukpenningförsäkrad enligt AFL utgörs livränteunderla- get i regel av hans sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. Inkomsten skall därvid kontrolleras och rättas vid behov. AFL:s 30-dagars väntetid för inkomständring skall inte beaktas. För den som inte är sjukpenningförsäkrad men ändå förvärvsarbetar används en antagen sjukpenninggrundande inkomst, dock lägst 6 000 kr. Unga försäk- rade får vid 18, 21 och 25 års ålder ett livränteunderlag som motsvarar sannolika inkomster vid de tidpunkterna. För studerande utgörs underlaget för beräknad utbildningstid lägst av sannolik inkomst efter ett antaget studieavbrott vid skadetillfället. Efter utbildningstidens slut används i stället den då sannolika förvärvsinkomsten. De studerande är dessutom garante- rade ett livränteunderlag som beroende på åldern motsvarar minst två—tre basbelopp. Livränteunderlaget fastställs till högst sju och ett halvt basbelopp

(4 kap. 5, 6, 9,10 och 11 åå).

Livräntans storlek är knuten till förändringar i levnadskostnaderna genom anknytning till basbeloppet (6 kap. 2 å).

Sjukpenning och livränta enligt LAF och motsvarande ersättningar är pensionsgrundande för ATP och skattepliktiga.

Lagstiftningen på arbetsskadeförsäkringens område gäller för skador som har inträffat fr. o. m. den 1 juli 1977. För tidigare skador skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

1.2.3. Smittbärarersättning

Arbetsför smittbärare som underkastas isolering e. d. får ersättning av staten för inkomstbortfall enligt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare.

Tillfällig smittbärare (längst 90 dagar) får en ersättning som i princip motsvarar hel sjukpenning enligt AFL jämte förekommande sjukpenning- tillägg. Hans årsinkomst av förvärvsarbete anses därvid alltid som anställ- ningsinkomst. Under sjukhusvistelse reduceras ersättningen på samma sätt som sjukpenning. Även andra bestämmelser rörande sjukpenning har motsvarande tillämpning (2—4 och 9 åå).

Om smittbäraren dessutom är berättigad till sjukpenning enligt AFL eller annan författning räknas sjukpenningen av från smittbärarersättningen (5 å).

Ersättningen beslutas av försäkringskassan. Ansökan skall göras inom två år från den dag ersättningen avser och skall innehålla försäkran angående uppburen sjukpenning m. m. (7—8 åå).

Kronisk smittbärare får ersättning för inkomstbortfall eller annan förlust med belopp som befinnes skäligt. Om sådan ersättning beslutar länsstyrelsen

(10—1255).

1.2.4. Dagpenning till värnpliktiga m. m.

Värnpliktig som genomgår repetitionsutbildning utan samband med grund- utbildning har rätt till ersättning för inkomstbortfall i form av dagpenning enligt vårnpliktsförmånsförordningen (1976:1008).

Dagpenningen motsvarar hel sjukpenning enligt AFL. Är den värnpliktige inte berättigad till sjukpenning skall en sådan antagas. Dagpenning utges alltid med lägst 40 kr. Dagpenning utgår inte för dag då föräldrapenning utgår. Ersättningen bestäms och betalas ut av försäkringskassan (7 och 39 åå).

Vapenfria tjänstepliktiga och elever i bistånds- och katastrofutbildning får under repetitionsutbildning samma dagpenning som värnpliktiga (18 å SFS 1966:414 och 11 å SFS 1971:355).

Alla som fullgör civilförsvarsplikt inom det allmänna civilförsvaret eller verkskyddet har också rätt till sådan dagpenning. Vid tjänstgöring i verkskyddet kan arbetsgivare i stället utge särskild högre ersättning. Dagpenning utgår inte för dag då sjukpenning eller föräldrapenning enligt AFL uppbärs. Dagpenning inom verkskyddet betalas i vissa fall ut av arbetsgivaren (6, 8 och 16 åå SFS 1976:1011).

Dagpenning utgår också till läkare som fullgör försvarsmedicinsk tjänst- göring. Den betalas då ut av socialstyrelsen.

Även till frivilliga som deltar i krigsförbandsövning eller särskild övning utges dagpenning. Ersättningen administreras helt av frivilligorganisationer- na.

1.2.5. Övriga förmåner

Den som är arbetslös kan få dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Ersättningen utges i dagpenningklasser om 80—195 kr. (17 å). Utgår inte dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen kan i stället utgå en dagersättning med 75 kr enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd (18 å). Uppbär stödtagaren viss pension, t. ex. delpension, eller skadelivränta sätts stödet ned i motsvarande mån (24 å).

Det kontanta arbetsmarknadsstödet bestäms av länsarbetsnämnden och betalas ut av försäkringskassan (2 å).

Vid arbetsmarknadsutbildning ges utbildningsbidrag enligt arbetsmark- nadskungörelsen (19661368). En ersättningsform är dagpenning som kan utgå med högst 195 kr. (16 å). Pension enligt AFL och livränta räknas i förekommande fall av från dagpenningen (17 å). Detta gäller också sjukpenning e. d. i samband med rehabiliteringsåtgärder (18 å). Vidare får dagpenning och sjukpenning överstiga 165 kr. endast i den mån bidragsta- garens senaste dagsinkomst var högre, därvid även krävs medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa och att villkor för ersättning därifrån är uppfyllda (16 och 19 åå). Bidragstagaren kan i vissa fall beviljas ledighet med bibehållna förmåner, t. ex. vid sjukdom. Även i sådant fall skall sjukpenning e. d. räknas av från utbildningsbidraget (24 å). Bidragetskall i regel beräknas och betalas ut av försäkringskassan men administreras i vissa fall av arbetsmarknadsmyndighet (27 och 27 a åå).

Förmåner enligt studiestödslagen (1973:349) är i övrigt de vanligaste vid utbildning. En förmånsform är särskilt vuxenstudiestöd som beräknas av försäkringskassan och utgår med ledning av bestämmelserna om bidrag vid arbetsmarknadsutbildning (7 kap. 7—8 åå). Bidraget minskas med uppburen sjukpenning för samma tid (7 kap. 17 å). Sjukpenning beaktas även när centrala studiestödsnämnden beslutar om återbetalning av studiemedel (8 kap. 79 och 88 åå).

Enligt förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktorander skall också sådan förmån minskas med sjukpenning som har utgått för samma tid (17 å). . Samtliga ovan nämnda förmåner är pensionsgrundande för ATP (11 kap. 2 å AFL).

Den som har rätt till ersättning från socialförsäkringarna är oförhindrad att dessutom begära skadestånd vid allmän domstol. Vid bestämmande av skadestånd för inkomstförlust skall enligt 5 kap. 3å skadeståndslagen (19722207) avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av obligatorisk försäkringsersättning (t. ex. sjukpenning), sjuklön och periodisk ersättning från avtalsförsäkring för sjukdom eller olycksfall.

2. Den allmänna pensioneringen

Förutom sjukförsäkringen ingår i den allmänna försäkringen folkpensione- ring och försäkring för tilläggspension. Pensionsförmånerna kan utgå i form av ålderspension, förtidspension och familjepension. Folkpensionen är ett grundskydd för alla medan ATP är avpassad efter tidigare förvärvsinkom- ster. Dessutom finns bestämmelser om delpension i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring. I detta avsnitt redogörs kortfattat för dessa pensions- förmåner.

2.1. Folkpensionering

Folkpension tillkommer varje svensk medborgare som är bosatt i Sverige (5 kap. 1 å AFL). Utländsk medborgare som är bosatt i Sverige är berättigad till folkpension i form av ålderspension om han är bosatt i riket sedan minst fem år och efter fyllda 16 år har varit bosatt här under sammanlagt minst tio år. För rätt till bl. a. förtidspension och familjepension fordras likaledes enligt huvudregeln minst fem års bosättning i Sverige. Förtidspension eller handikappersättning utgår dock vid kortare bosättningstid till den som varit normalt arbetsför oavbrutet minst ett år under bosättning i Sverige (5 kap. 4 å).

Ålderspension utgår fr. o. m. 65 års ålder men kan tas ut redan från 60 års ålder. Den utgår i form av hel eller halv pension. Möjlighet finns också att uppskjuta uttag av hela eller halva pensionen mellan 65 och 70 års ålder. Pensionen minskar vid förtida uttag och ökar vid uppskjutet uttag. Ålderspension som tas ut vid 65 år utgör för år räknat för en ensam pensionär 95 procent av basbeloppet och för vardera av två makar 77,5 procent av basbeloppet (6 kap.).

Förtidspension utgår till försäkrad som har fyllt 16 år för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Det förutsättes att hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag vilket i princip följer reglerna för förtidspension. Rätt till förtidspension kan också under vissa förutsättningar tillkomma vissa arbetslösa försäkrade som har fyllt 60 år. Förtidspension eller sjukbidrag kan utgå som hel, två tredjedels eller halv

pension. Hel förtidspension eller helt sjukbidrag utgår med samma belopp som en ålderspension som tas ut vid 65 års ålder (7 kap.).

Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension (8 kap.). En änka har rätt till änkepension under förutsättning att hon inte fyllt 65 år eller uppbär ålderspension från folkpensioneringen och antingen har uppnått 36 års ålder vid mannens död och har varit gift med honom i minst fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn under 16 år, som vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan. Med änka likställs ogift eller frånskild kvinna eller änka som stadigvarande sammanbodde med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som har varit gift med eller har eller har haft barn med honom. Änkepensionens årsbelopp utgör för full pension 95 procent av basbelop- pet.

Barnpension utgår till barn under 18 år vars fader eller moder eller båda föräldrar har avlidit. Barnpensionen utgör för år räknat 25 procent av basbeloppet efter avliden förälder. Barnpension utgår dock alltid med sådant belopp att pensionen i förening med barnet tillkommande ATP i form av barnpension och pension från folkpensioneringen till kvinna som samman— bor med barnet utgör 60 procent av basbeloppet om båda föräldrarna har avlidit, 30 procent av basbeloppet om barnet samtidigt uppbär bidragsför- skott samt 40 procent i övriga fall då barnet uppbär pension efter en av föräldrarna.

Inom folkpensioneringen kan utgå särskilda förmåner eller tilläggsförmå- neri form av pensionstillskott, barntillägg, handikappersättning, vårdbidrag, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Hustrutillägg och bostadstillägg samt pensionstillskott utgår enligt bestämmelser i särskilda lagar (1962z392 resp. 1969z205).

2.2. Tilläggspensionering

För tilläggspension är den intjänade pensionsrätten avgörande för pensio- nens storlek.

Pensionsgrundande inom ATP blir den försäkrades inkomst av förvärvs- arbete under åren fr. o. ni. det år då han fyller 16 år t. o. m. det år då han fyller 64 år. För försäkrad som är född under något av åren 1911—1927 beräknas pensionsgrundande inkomst även för det år då han fyller 65 år. Inkomster för år under vilket den försäkrade har avlidit eller uppburit hel ålderspension enligt AFL hela året är dock inte pensionsgrundande. Till grund för beräkning av pensionsgrundande inkomst läggs i princip den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt (11 kap. 1 och 4 åå, 15 kap. 2 å).

Förvärvsinkomsterna indelas i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil som den försäkrade har erhållit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Som inkomst av anställning anses även ersättning för arbete som någon har utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst. Är ersättningen att hänföra till inkomst av rörelse som bedrivits av den som utfört arbetet eller av

jordbruksfastighet som denne brukat betraktas den som inkomst av anställ- ning. dock endast om uppdragsgivaren och uppdragstagaren kommer överens härom. Till inkomst av anställning hänförs inte lön eller ersättning från en och samma arbetsgivare som för år inte uppgår till 500 kr. Såsom inkomst av anställning anses även bl. a. sjukpenning, föräldrapenning och vårdbidrag enligt AFL, delpension, dagpenning från erkänd arbetslöshets- kassa. kontant arbetsmarknadsstöd samt egenlivränta vid arbetsskada. Med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning avses främst inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet. Sjukpenning delas i förekommande fall upp på inkomst av anställning resp. annat förvärvsarbete (11 kap. 2—3 åå).

Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger en viss minimigräns, nämligen det vid årets ingång gällande basbeloppet, vilket avräknas i första hand mot inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten utgör sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp från vilket sålunda skall bortses avräknas i första hand från inkomst av annat förvärvsarbete (11 kap. 5 å). — Den pensionsgrundande inkomsten fastställs av lokal skattemyndighet året efter inkomståret. Bestämmelser härom finns i en särskild lag (1959z551).

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång (11 kap. 6 å).

En försäkrad har möjlighet att anmäla undantagande från ATP såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Vid beräkning av pensions- grundande inkomst skall då inte tas hänsyn till inkomsten av annat förvärvsarbete (11 kap. 7 å).

Ålderspension utgår under förutsättning att pensionspoäng har tillgodo- räknats den försäkrade för minst tre år. Pensionen utgår fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år med möjlighet till förtida och uppskjutet uttag av hela eller halva pensionen efter samma regler som inom folkpensioneringen. Storleken ,av den ålderspension som börjar utgå vid 65 års ålder motsvarar 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodoräknats den försäkrade. Har pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år beräknas medeltalet på de 15 högsta poängtalen (15-årsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år minskas pensionen med 1/30 för varje felande år (30-årsregeln). I pensioneringens inledningsskede har 30-årsregeln ersatts med en ZO-årsregel för den som är född något av åren 1896—1914. För den som är född något av åren 1915—1923 fordras i stället för 30 år 21 år för den som är född år 1915, 22 år för den som är född år 1916 osv. (12 kap. 1—2 åå, 15 kap. lå).

Förtidspension (respektive sjukbidrag) utgår till försäkrad för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Då en förtidspensionär har uppnått 65 års ålder utbyts förtidspen- sionen mot ålderspension. Förutsättningarna för rätt till förtidspension och sjukbidrag är desamma som inom folkpensioneringen. En ytterligare

förutsättning för rätt till dessa förmåner från tilläggspensioneringen är dock att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år då pensionsfallet har inträffat. Förtidspension utgår som hel, två tredjedels eller halv pension (13 kap. 1 å).

Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension som den försäkrade skulle bli berättigad till om han hade börjat uppbära sådan pension fr. o. m. den månad då han uppnår 65 års ålder. Härvid skall, så snart vissa förutsättningar är uppfyllda, pensionen beräknas under antagande att den försäkrade för varje år fr. o. ni. det år då förtidspensionen börjar utgå t. o. ni. det år då han uppnår 64 års ålder (65 års ålder för försäkrad född under något av åren 1911—1927) har tillgodoräknats vissa pensionspoäng (antagandepoäng). För att pensionsberäkning med antagandepoäng skall få äga rum fordras att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallet har haft en sjukpenninggrundande inkomst som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete lägst lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet eller också kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst två av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet.

Antagandepoäng skall beräknas enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäkrade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen sätts lika med medeltalet av de två högsta poängtalen under de fyra åren närmast före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen beräknas på grundval av poängför- värven under samtliga är fr. o. m. 16 års ålder t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Antagandepoängen sätts därvid lika med medeltalet för halva antalet av de år som sålunda kommer i fråga, varvid hänsyn i första hand tas till åren med de högsta poängtalen. Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den försäkrade vid 65 års ålder kan uppbära ålderspension. Antalet poängår skall alltså, inberäknat åren med antagan- depoäng, i regel vara minst tre (13 kap. 2 å).

Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng beräknas pensio- nen på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng enligt samma metod som för ålderspension (13 kap. 3 å).

Familjepension utgår till försäkrads änka och barn under förutsättning att den försäkrade vid sin död var berättigad till förtidspension eller ålderspen- sion från tilläggspensioneringen eller skulle ha varit berättigad till förtids- pension om hans arbetsförmåga vid tidpunkten för dödsfallet varit så nedsatt som krävs för rätt till sådan pension (14 kap. 1 å).

Änkepension utgår till änka efter den försäkrade om äktenskapet har varat minst fem år och har ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år. Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan, oavsett om barnet är minderårigt eller har uppnått vuxen ålder, berättigad till änkepension även om nyss nämnda förutsättningar inte är uppfyllda. Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, dvs. hel förtids- eller hel ålderspension som utgick till den avlidne eller om sådan pension inte utgick— den förtidspension som han skulle ha erhållit om rätt till hel sådan pension hade inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn utgör änkepensionen 35 procent av den försäkrades nyss beskrivna egenpension. Finns inte något pensionsberättigat

barn utgör änkepensionen 40 procent av samma pension (14 kap. 2—3 åå).

Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Storleken av barnpensionen är beroende av om pensionsberättigad änka finns samt av familjemedlemmarnas antal. Finns änka och ett pensionsberättigat barn blir barnets pension 15 procent av faderns nyssnämnda egenpension. Är ett barn ensamt pensionsberättigat blir barnets pension 40 procent av den avlidnes egenpension. Finns flera barn än ett ökas de nu angivna procenttalen med tio för varje barn utöver det första och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen (14 kap. 4—5 åå).

Folkpension och ATP betalas ut månadsvis, vanligen av riksförsäkrings- verket (16 kap. 4å och SFS 1980:624). Det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beviljande av förtidspension skall minskas med sjukpenning i den mån pensionen och sjukpenningen belöper på samma månad. Avräkningsregler gäller även för andra liknande fall (17 kap. 1 å).

Kostnaderna för folkpensioneringen täcks i huvudsak genom arbetsgivar- avgifter och egenavgifter samt genom statsmedel. Avgifterna erläggs på i princip samma underlag som avgiften till sjukförsäkringen (19 kap. 1, 3 och 8 åå).

Tilläggspensioneringen finansieras genom arbetsgivaravgifter och egenav- gifter. Arbetsgivare skall erlägga avgift för alla fast eller tillfälligt anställda som under året har erhållit minst 500 kr. i lön, kontant eller i form av fri kost, fri bostad eller bil. Avgift skall även erläggas för uppdragstagare. Vid beräkning av underlaget för ATP-avgiften skall inte medräknas lön till arbetstagare som fyllt 65 år vid ingången av det år avgiften avser. ATP-avgiften skall i princip beräknas på den del av utgiven lön som för arbetstagare och år ligger mellan det vid årets ingång gällande basbeloppet och sju och en halv gånger detta belopp. Försäkrad, för vilken har fastställts pensionsgrundande inkomst på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall erlägga tilläggspensionsavgift för denna inkomst. Avgift erläggs inte för sjukpenning eller ersättning som träder i stället för inkomst av annat förvärvsarbete (19 kap. 1 och 3 åå).

2.3. Delpensionsförsäkring

Förvärvsarbetande i åldern 60—64 år kan enligt lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring ha rätt till delpension om han minskar sin arbetstid. Bestämmelserna syftar till att möjliggöra en nedtrappning av den försäkrades förvärvsarbete inför övergången till ålderspension. Försäkringen administre- ras av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna och finansieras genom avgifter från arbetsgivare resp. dem som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Verket beslutar om de tillämpningsföreskrifter som behövs till lagen (1, 2 och 21 åå).

Försäkrad för delpension är i Sverige bosatt förvärvsarbetande som uppfyller arbetsvillkoren enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring eller lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, vilket innebär att han i princip skall ha arbetat minst fem av de senaste tolv månaderna. Som

förutsättning för att vara försäkrad för delpension gäller dessutom att han skall fr. o. in. det år varunder har fyllt 45 år ha tillgodoräknats pensions- grundande inkomst av förvärvsarbete inom ATP för minst tio år. Därvid skall hänsyn även tas till år, för vilket pensionsgrundande inkomst skulle ha tillgodoräknats om bl. a. inte undantagande från försäkring för tilläggspen- sion anmälts.

Rätt till delpension tillkommer den som tidigast fr. o. m. fyllda 60 år har minskat sitt förvärvsarbete och därefter arbetar i genomsnitt minst 17 timmar per arbetsvecka (5 å).

Den som efter arbetstidsminskningen arbetar enbart som anställd måste ha minskat arbetstiden med minst fem timmar i genomsnitt per vecka. Den nya arbetstiden skall med minst fem timmar per vecka understiga ordinarie arbetstid i yrket. För den som efter arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som anställd, t. ex. egenföretagare eller uppdragstagare, föreligger rätt till delpension om han minskat arbetstiden med i genomsnitt minst hälften (6—7 åå).

Delpensionen skall i princip fr. o. m. den 1 januari 1981 för anställda motsvara 50 procent av skillnaden mellan den försäkrades inkomster före och efter övergången till deltidsarbete. Denna skillnad får för år räknat inte bestämmas till högre belopp än skillnaden mellan motsvarande sjukpenning- grundande inkomster enligt AFL. Fastställd sådan inkomst före arbetsd minskningen kan om den har varit för låg rättas till högre belopp (11—12 åå).

För försäkrad som efter arbetstidsminskningen arbetar inte enbart som anställd utgörs pensionsunderlaget, av vilket delpensionen i sin tur utgör 50 procent, av hälften av den genomsnittliga förvärvsinkomsten före arbetstids- minskningen. Den genomsnittliga förvärvsinkomsten beräknas med ledning av dels de ATP-poäng som tillgodoräknats för de närmaste tre åren före arbetstidsminskningen, dels det basbelopp som gällde vid arbetstidsminsk— ningen. Därvid skall en pensionspoäng tilläggas för varje år. Har inkomsten något år understigit vad som motsvarar en pensionspoäng för året, tillgodoräknas i stället motsvarande del av en pensionspoäng. Hänsyn tas även till år för vilket undantagande från ATP anmälts (13 å).

Delpensionen är värdesäkrad genom anknytning till basbeloppet och är pensionsgrundande för ATP (11 kap. 2å AFL).

3 Vissa andra ersättnings— och bidragsförmåner rn. rn.

Såsom en jämförelse lämnas i detta kapitel en översikt över de ersättnings- och bidragsförmåner som utgår vid arbetslöshet och studier. Vissa har. där de ansetts ha betydelse ur samordningssynpunkt. i korthet redovisats ovan.

3.1. Arbetslöshetsersättning

Vid arbetslöshet kan kontant stöd utgå antingen som dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller som kontant arbetsmarknadsstöd. Gällande bestäm- melser härom finns i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

3.1.1. Arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig och handhas av statsunderstödda arbetslöshetskassor rikskassor för olika yrkesområden i nära anslutning till arbetsmarknadens intresseorganisationer — under statlig tillsyn. Rätt att bli medlem i någon av de erkända arbetslöshetskassorna har var och en som arbetar inom det verksamhetsområde som anges i kassans stadgar. Undantag från rätten att bli medlem gäller den som är medlem i annan arbetslöshets- kassa, den som inte fyllt 15 år, den som fyllt 64 år och den som förvärvsarbetar mindre än tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt mindre än 17 timmar per vecka (50 å).

Från rätten att kvarstå som medlem i kassan kan undantag göras i några fall. Det gäller bl. a. medlem som ej arbetar och ej heller under minst sex av de senaste tolv månaderna har arbetat inom kassans verksamhetsområde. Den som fyllt 65 år har inte rätt att kvarstå som medlem i kassa (51 å).

Medlem i arbetslöshetskassa som blir arbetslös erhåller efter viss karenstid ersättning från kassan under förutsättning att han uppfyller vissa villkor. Sålunda gäller för den som varit anställd att han skall ha varit medlem i arbetslöshetskassan under minst tolv månader och för den som varit företagare att han skall ha varit medlem under minst 24 månader (medlemsvillkoret). Vidare skall den arbetslöse medlemmen ha utfört förvärvsarbete i minst fem månader inom en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens början (arbetsvillkoret). För att en månad skall få tillgodoräknas i arbetsvillkoret krävs att förvärvsarbete utförts i viss

omfattning under månaden. De flesta kassor kräver att arbete under månaden utförts under minst tio dagar, dock minst 70 timmar. Under vissa förutsättningar kan tid utan förvärvsarbete få jämställas med arbetad tid vid prövning av arbetsvillkoret. Det gäller tid då medlemmen genomgått arbetsmarknadsutbildning för vilken statligt utbildningsbidrag utgått, full- gjort värnplikt eller uppburit föräldrapenning i anledning av barns födelse. Högst två månader av sådan tid får inräknas för arbetsvillkorets uppfyllande. Tid då medlemmen haft semester eller i övrigt varit ledig med helt eller delvis bibehållen lön och det inte varit på grund av sjukdom. värnpliktstjänstgö- ring eller barns födelse — får också jämställas med arbetad tid (6—7 åå).

Den ramtid inom vilken medlemmen skall ha utfört förvärvsarbete kan i vissa fall förlängas. Det gäller om medlemmen varit förhindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, värnpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykter- hetsvård på anstalt, frihetsberövande inom kriminalvårdens ram eller på grund av vård av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt två år. Sådan tid benämns överhoppningsbar tid (8 å).

De allmänna villkoren för rätt till ersättning kräver att den arbetslöse medlemmen skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete, vara anmäld som arbetssö- kande hos den offentliga arbetsförmedlingen och inte kunna erhålla lämpligt arbete (4 å).

Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen utgår i form av dagpenning. Den utbetalas för femdagarsvecka. Dagpenning utges i dagpenningklasser på jämna tiotal kronor, fr. o. m. den 1 juli 1979 lägst 80 och högst 195. Arbetslöshetskassan beslutar om medlemmens placering i dagpenningklass. Ersättningsnivån regleras i det enskilda fallet genom att en av regeringen fastställd överförsäkringstabell anger den högsta dagpenning som kan utgå vid en given inkomst. Oberoende av klasstillhörighet kan således aldrig högre dagpenning utgå än som motsvarar 91,7 procent av den förlorade dagsförtjänsten. Dagpenningen är skattepliktig och ATP—grundande (17 och 20 åå).

Ersättning börjar utgå först efter viss karenstid. För medlemmar som ej är egna företagare är karenstiden fem dagar, vilka skall infalla inom en sammanhängande tid av fem kalenderveckor (13 å).

Dagpenning utgår under en begränsad tid, ersättningsperiod. Denna är 300 dagar efter det karensvillkoret uppfyllts. För medlem som fyllt 55 år är ersättningsperioden 450 dagar. Ersättningsrätten upphör vid utgången av månaden före den under vilken medlemmen fyller 65 år (14 å).

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen omfattade i februari 1980 drygt 3,1 milj. personer. Enligt arbetskraftsundersökningen (AKU) uppgick antalet personer i arbetskraften vid samma tidpunkt till knappt 4,2 milj. Ungefär 74 procent av arbetskraften skulle alltså enligt dessa siffror vara arbetslöshetsförsäkrade.

3.1.2. Kontant arbetsmarknadsstöd

Kontant arbetsmarknadsstöd kan vid arbetslöshet utgå till den som inte är medlem i erkänd arbetslöshetskassa eller som är medlem men inte har uppfyllt medlemsvillkoret eller inte har rätt till ersättning därför att

ersättningsperiod löpt ut sedan han fyllt 60 eller i vissa fall 55 år (1 å).

Berättigade till ersättning vid arbetslöshet är den som uppfyller vissa allmänna villkor och ett arbetsvillkor eller ett särskilt kvalifikationsvillkor efter avslutad utbildning samt fullgjord karens.

Samma allmänna villkor som gäller för arbetslöshetsförsäkringen stadgas även för det kontanta arbetsmarknadsstödet. Också arbetsvillkoret samt reglerna om ramtid och överhoppningsbar tid för det kontanta arbetsmark- nadsstödet överensstämmer med vad som gäller inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Beträffande tid som vid prövning av arbetsvillkoret får jämställas med arbetad tid skiljer sig bestämmelserna på en punkt. Enligt lagen om kontant arbetsmarknadsstöd får nämligen med förvärvsarbete jämställas sådan tid under vilken sökanden i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad i sådan utsträckning att det förhindrat sökanden att anta annat arbete (4—8 åå). _

Till den som efter avslutad utbildning söker men inte lyckas erhålla förvärvsarbete kan på vissa villkor utgå kontant arbetsmarknadsstöd utan att han uppfyller arbetsvillkoret. Den är berättigad till stöd som avslutat ungdomsutbildning, sådan yrkesinriktad vuxenutbildning på heltid som omfattar minst ett läsår och som berättigar till studiesocialt stöd eller arbetsmarknadsutbildning som omfattar minst tre månader. Härjämte krävs att vederbörande i anslutning till utbildningens avslutande under minst tre månader har stått till arbetsmarknadens förfogande genom den offentliga arbetsförmedlingen. Det fordras dessutom att den sökande ställt sig till arbetsmarknadens förfogande inom fem månader från det utbildningen avslutats (9 å).

Karenstiden är densamma som inom arbetslöshetsförsäkringen (13 å). Helt stöd utgår fr. o. m. den 1 juli 1979 med 75 kr. per dag under högst fem dagar per vecka. Till den som är arbetslös endast del av en vecka eller som söker endast deltidsarbete utgår stöd enligt en fastställd omräkningstabell. Stödet är skattepliktigt och ATP-grundande (18 å).

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår under längst 150 dagar från det karensvillkoret uppfyllts. Till den som fyllt 55 år utgår stöd för 300 dagar. Sedan en stödtagare fyllt 60 år är ersättningstiden inte begränsad. Även för den som fyllt 55 år är under vissa förutsättningar ersättningsperioden obegränsad. Rätt till stöd inträder vid 16 och upphör vid 65 års ålder eller vid tidigare tidpunkt då helt sjukbidrag, hel förtidspension eller hel ålderspen- sion enligt AFL börjar utgå (1 och 14 åå).

Det kontanta arbetsmarknadsstödet handhas av arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna. Utbetalning av stödet ombesörjs av riksförsäk- ringsverket och försäkringskassorna (30 å).

3.1.3. Sjukpenning vid arbetslöshet

Under den tid då en försäkrad undergär arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning skall SGI ej sänkas, med mindre rätten till sjukpenning upphör av annan anledning eller vid fall av arbetsträning denna pågått sex månader (3 kap. 5 å AFL).

I övrigt har i praxis utbildats regler som medger att rätten till sjukpenning även i andra fall består vid arbetslöshet.

Om den arbetslöse genom anmälan hos arbetsförmedling eller på annat sätt har dokumenterat sin avsikt att fortfarande stå till arbetsmarknadens förfogande, så får han i regel stå kvar som sjukpenningförsäkrad och med bibehållen SGI så länge dessa förhållanden föreligger. Beror arbetslöshetens varaktighet på den arbetslöses egna åtgöranden och kan arbetslösheten således inte längre anses oförvållad eller vägrar han att undergå av arbetsmarknadsmyndighet föreslagen omskolning, anses den arbetslöse ej berättigad till sjukpenningförsäkring som förvärvsarbetande.

Den försäkrade anses även ha rätt att under vissa förutsättningar anpassa sin SGI till löneutvecklingen i det arbete han lämnat.

Praxis har utformats mot bakgrund bl. a. av följande uttalande av Socialvårdskommittén (SOU 1944:15 s. 211).

En löntagare, vilkens arbetslöshet icke förorsakats av förändringar i fråga om hans egna krafter och färdigheter eller på grund av hans privata uppträdande, måste principiellt antagas komma att förr eller senare återfå en arbetsanställning av ungefärligen samma beskaffenhet som den han innehade före arbetslöshetens inträffande. Eftersom det icke ligger inom möjligheternas gräns för en sjukkassa att säkert bedöma långvarigheten av arbetslöshetsperioden måste kassan vid sin prövning av vederbörandes förvärvsförhållanden utgå ifrån, att han när som helst kan erhålla arbete och att alltså arbetslösheten är av helt tillfällig natur. Detta resonemang leder till att arbetslöshet beträffande en löneanställd person i princip icke bör föranleda ändring av hans tillhörighet till sjukpenningklass, såvida icke arbetslösheten förorsa- kats av förminskad förvärvsförmåga hos honom själv. Uppenbart är dock, att en person, som under avsevärd tid varit arbetslös, kan ha fått sina förvärvsmöjligheter minskade på grund av avvänjning vid arbete, åldrande, sjukdom osv. Dylika faktorer böra påverka bedömningen av hans förvärvsmöjligheter och kunna sålunda föranleda ändring av hans tillhörighet till sjukpenningklass. Omständigheter av nu berört slag böra särskilt beaktas vid den årliga genomgång av försäkringsstocken, som enligt förslaget skall ske i syfte att konstatera, huruvida medlemmarna äro riktigt sjukpenningsförsäkrade. Vad åter angår de självständiga företagarna innebär arbetslöshet i regel, att de förlorat grundvalen för sitt förvärvsarbete. I fråga om en lantbrukare innebär arbetslöshet, att han fått lämna sin gård, i fråga om en affärsman. att han gått miste om sin affärsverksamhet osv. Den självständiga företagaren kommer sålunda omedelbart vid arbetslöshetens inträffande i ett annat läge än vari han befunnit sig dessförinnan. Då en sådan person blir arbetslös, måste sjukkassan sålunda omedelbart taga ställning till frågan angående hans sjukpenningförsäkring. Härvid torde man i regel icke kunna ha någon större ledning av medlemmens inkomstförhål— landen under förfluten tid, vilket däremot, såsom torde framgå av vad nyss sagts, är fallet med avseende å löntagarna.

3.2. Studieförmåner

För förvärvsarbetande som studerar finns olika former av stöd.

De olika former av studiestöd som kan utgå till studerande över 20 år är studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd och tim- och dagstudiestöd samt utbildningsbidrag för doktorander. Till deltagare i arbetsmarknadsutbild- ning utgår utbildningsbidrag.

3.2.1. Studiemedel

Studiemedel utgår liksom särskilt vuxenstudiestöd och tim- och dagstudie- stöd enligt bestämmelserna i studiestödslagen (1973:349) och studiestödsför- ordningen (1973z418). Ersättning utges även enligt förordningen (1976:327) om timersättning vid grundutbildning för vuxna.

Studiemedel kan utgå till elever på högskolenivå och elever över 20 år på gymnasial nivå. Särskilda föreskrifter finns om vilka läroanstalter och utbildningslinjer som berättigar till studiemedel. Studiemedlen består av studiebidrag och återbetalningspliktiga studiemedel. Till heltidsstuderande utgår studiemedel med 7,78 procent av basbeloppet för varje studieperiod om 15 dagar, medan deltidsstuderande erhåller samma belopp för en 30—dagarsperiod. Detta innebär att Studiemedlen för ett normalläsår uppgår till 140 procent av basbeloppet för heltidsstuderande och till ett hälften så stort belopp för deltidsstuderande. Den övervägande delen av Studiemedlen är återbetalningspliktig. Bidragsdelen utgör f. n. 2 178 kr. för en heltidsstu- derande per normalläsår, eller 10,4 procent av de totala Studiemedlen. Har den studerande vårdnaden om barn under 16 år, kan återbetalningspliktigt barntillägg utgå med 25 procent av basbeloppet.

3.2.2. Särskilt vuxenstudiestöd

Särskilt vuxenstudiestöd är avsett främst för studerande på grundskole- och gymnasienivå men kan också utges för studier vid högskola. Stödet utgår under kurstiden dels som ett skattepliktigt bidrag motsvarande 65 procent av det utbildningsbidrag som den studerande skulle ha fått vid arbetsmarknads- utbildning, dels iform av återbetalningspliktiga studiemedel. De senare kan utges med så stort belopp att vuxenstudiestödet för den studerande när samma nivå som ett beskattat utbildningsbidrag. Särskilt vuxenstudiestöd kan utges till studerande som har tillgodoräknats eller kan antas komma att tillgodoräknas pensionspoäng för minst fyra kalenderår före det år för vilket vuxenstudiestödet skall utges. Om den studerande på grund av handikapp eller sjukdom har varit förhindrad att arbeta, kan särskilt vuxenstudiestöd utges även om pensionspoäng inte har tillgodoräknats den studerande för minst fyra kalenderår. Vidare jämställs med kalenderår för vilket pensions- poäng har tillgodoräknats bl. a. sådana är, då den studerande har vårdat egna barn under tio är, utfört arbete på jordbruksfastighet eller rörelse som ägs eller bedrivs av den studerandes make eller under minst sex månader fullgjort värnpliktstjänstgöring. Vid beviljande av särskilt vuxenstudiestöd ges företräde åt sökande som har störst behov av utbildning och stöd. Särskild hänsyn tas bl. a. till sökande som har kort tidigare utbildning eller som är handikappad.

Särskilt vuxenstudiestöd kan utges även under bl. a. sjukdom och ledighet för tillfällig vård av barn i samma omfattning som gäller för rätt till föräldrapenning enligt 4 kap. 8 och 9 åå AFL. För den situationen att sjukpenning utges samtidigt finns i 7 kap. 17 å studiestödslagen en bestämmelse som gäller samordning mellan sjukpenning och vuxenstudiebi- drag, Denna bestämmelse innebär att vuxenstudiebidrag skall minskas med belopp som utgår i sjukpenning enligt AFL eller motsvarande ersättning

enligt annan författning för tid under vilken den studerande uppbär vuxenstudiebidrag.

3.2.3. Tim- och dagstudiestöd

Vid kortare studier utgår tim- och dagstudiestöd. Timstudiestödet är främst avsett för deltagare i studiecirklar, medan dagstudiestödet, som utgår som inkomstbidrag och internatbidrag, främst är avsett för deltagare i kortare ämneskurser vid folkhögskolor. Timstudiestödet utges med 33 kr. per timme och dagstudiestödet med 198 kr. per dygn i inkomstbidrag och med 165 kr. per dygn i internatbidrag. Timstudiestöd och inkomstbidrag från dagstudie- stödet kan endast beviljas studerande som är arbetstagare. När man beviljar sådana stöd skall företräde ges åt studerande med särskilt svåra arbetsför- hållanden. Studerande med kort tidigare utbildning ges företräde framför studerande med längre utbildning.

Till studerande som deltar i grundutbildning för vuxna kan timersättning utges. Timersättning utgör 30 kr. för varje timme då den studerande deltar i sådan grundutbildning och på grund därav förlorar arbetsinkomst, ersättning från arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd. Om den stude- rande deltar i grundutbildningen utan att förlora arbetsinkomst eller arbetslöshetsstöd utgör timersättningen 12 kr.

3.2.4. Utbildningsbidrag för doktorander

Den som genomgår forskarutbildning vid högskoleenhet kan få utbildnings- bidrag för doktorander. Bestämmelserna härom finns intagna i förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktorander. Sådant utbildningsbidrag utgör f. n. 4 070 kr. i månaden och kan enligt huvudregeln utges under högst åtta bidragsår, dock inte för längre tid än som motsvarar helt bidrag under fyra bidragsår.

Enligt 17 å förordningen om utbildningsbidrag till doktorander skall detta bidrag minskas med belopp som har utgått i sjukpenning eller föräldrapen- ning enligt AFL eller motsvarande ersättning enligt annan författning för samma tid. Minskning skall dock inte ske om helt utbildningsbidrag inte utgår.

3.2.5. Utbildningsbidrag

Till deltagare i arbetsmarknadsutbildning utgår utbildningsbidrag och lån enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966:368). Utbildningsbidrag består av dagpenning och särskilt bidrag. Dagpenning är skattepliktigt och ATP- grundande.

Dessa bidrag utgår för högst fem dagar per kalendervecka. Dagpenning utgår med högst 195 kr. per dag till den som är medlem i erkänd arbetslöshetskassa och uppfyller villkoren för ersättning från kassan vid arbetslöshet eller är utförsäkrad. Dagpenningen får dock uppgå till högst elva tolftedelar av den senaste inkomsten av förvärvsarbete per dag, men utgår alltid med lägst 155 kr. per dag. För den som inte är medlem i

arbetslöshetskassa eller som är medlem men inte uppfyller villkoren för ersättning från kassan och som har fyllt 20 år är dagpenningen 155 kr. per dag. Dagpenning kan inte utgå för tid då den studerande uppbär studiehjälp, studiemedel, dagstudiestöd eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestöds- lagen.

I 24å arbetsmarknadskungörelsen finns en bestämmelse som reglerar sjukpenning under akut sjukdom i samband med arbetsmarknadsutbildning. Vid ledighet för sjukdom under högst 25 dagar — i vissa fall 35 dagar — har deltagare i arbetsmarknadsutbildning rätt att behålla utbildningsbidraget ograverat. Varar sjukdomen längre tid utges utbildningsbidrag i form av dagpenning med 90 procent av det belopp som annars skulle ha utgetts. Dagpenning minskas dock med belopp som har utgått i sjukpenning enligt AFL eller motsvarande ersättning enligt annan författning.

3.2.6. Sjukpenning vid studier

Enligt 3 kap. 5 å sista stycket AFL skall SGI ej sänkas under tid då den försäkrade bedriver studier för vilka han uppbär särskilt vuxenstudiestöd eller utbildningsbidrag för doktorander.

Enligt praxis sänks ej SGI för försäkrad studerande som har tjänstledigt för studier inom eget yrkesområde. För studier inom eget yrkesområde efter uppsägning från anställning får SGI behållas i ett år. Tolkningen av vad som är eget yrkesområde kan vålla vissa svårigheter. Tillämpningen kan även i viss mån skifta mellan olika delar av landet.

4 Finansiering av sjukpenningförmåner

Egenavgifter till sjukförsäkringen skall erläggas av försäkrad som vid utgången av inkomståret är inskriven i försäkringskassa och under året inte har fyllt 65 år och inte heller för någon del av året har uppburit hel förtidspension eller för hela året uppburit hel ålderspension. En ytterligare förutsättning för att sjukförsäkringsavgift skall erläggas är att den försäkrade under året har haft sjukpenninggrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Till grund för beräkningen av inkomst av annat förvärvsar- bete läggs i princip den avgiftsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt. Vid

beräkning av avgift skall inte tas hänsyn till inkomst som inte har uppgått till 500 kr. under året. Avgift erläggs inte för uppburen sjukpenning. Avgiften uppgår f. n. till 10,5 procent av avgiftsunderlaget. Försäkrad som har anmält undantagande från ATP och därmed inte är sjukpenningförsäkrad såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete betalar avgift efter lägre procentsats. Motsvarande gäller försäkrad för vilken sjukpenningförsäkringen gäller med karenstid (19 kap. 2 och 4 55).

Procentsatsen fastställs av riksförsäkringsverket med hänsyn till den inverkan undantagandet eller karenstiden bedöms få på försäkringens utgifter. Vid beräkning av sjukförsäkringsavgifter avseende år 1980. som debiteras vid 1981 års taxering, har riksförsäkringsverket fastställt följande procentsatser. Vid undantagande från ATP 5,7 % Vid 3 dagars karenstid 8,3 % Vid 33 dagars karenstid 7,0 % Vid 93 dagars karenstid 6,4 %

4.1. Arbetsgivares sjukförsäkringsavgift

Det åligger arbetsgivare att årligen erlägga en socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen. Avgiften utgår på summan av den lön i pengar eller naturaförmåneri form av kost, bostad eller bil som arbetsgivaren utgivit till sina arbetstagare samt på ersättning som han har utgivit till uppdragstagare. Om uppdragsgivare har träffat överenskommelse med egenföretagare om att erlägga avgifter på ersättning för ett uppdrag gäller den överenskommelsen även sjukförsäkringsavgiften.

Avgift skall i princip erläggas på utgiven bruttolön/ersättning. Avgift skall dock inte beräknas på lön eller ersättning som ej uppgår till 500 kr. under året. Vidare skall bortses från arbetstagare som inte är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om arbetsskadeförsäkring och från uppdragstagare som har varit bosatt utomlands och som har utfört uppdraget utanför Sverige. Avgift erläggs inte för sjuklön som motsvarar sjukpenning som arbetsgivaren har rätt till på grund av arbetsgivarinträde. Avgift betalas inte heller på lön som arbetsgivare utger till barn i de fall då avdrag för lönen inte får ske vid inkomsttaxeringen eller för ersättning där bevillningsavgift har erlagts (19 kap. 1 å AFL).

Avgiften uppgår f. n. till 10,5 procent av avgiftsunderlaget. Influtna avgifter fördelas mellan försäkringskassorna till täckande av sjukförsäkrings- förmåner samt för förvaltning, till den del utgifterna inte täcks av statsbidrag. För reglering av över- och underskott finns en fond, allmänna sjukförsäk- ringsfonden. Statsbidrag utgår årligen med 15 procent av försäkringskassor- nas utgifter för sjukförsäkringsförmåner och förvaltning (19 kap. 4 och 7 åå).

4.3. Debitering och uppbörd av avgifter

Arbetsgivares avgiftsunderlag bestäms av riksförsäkringsverket.

Från den av arbetsgivaren utgivna lönen får avdrag göras enligt särskilda regler. Om arbetstagaren med sin lön utbetalat kostnader i anställningen, kan arbetsgivaren av riksförsäkringsverket medges kostnadsavdrag. Sådant medgivande får lämnas endast om kostnaderna beräknas uppgå till minst en tiondel av lönen samt får avse arbetstagare i viss verksamhet eller viss eller vissa arbetstagare.

Enligt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. åligger det arbetsgivare, vilkens löneutgifter under året kan beräknas överstiga 5 000 kr., att anmäla detta till riksförsäkrings— verket för att ge verket underlag för beräkning av preliminär arbetsgivarav- gift. Sådan preliminär avgift skall betalas i sex delbelopp senast den 18 i envar av månaderna februari, april, juni, augusti, oktober och december under utgiftsåret, dvs. det kalenderår för vilket avgiftsunderlaget bestäms. Före utgången av januari månad året efter utgiftsåret skall arbetsgivaren utan anmaning lämna arbetsgivaruppgift till ledning för beräkning av avgiftsun- derlag. Uppgiften skall lämnas till lokal skattemyndighet i två exemplar på särskild blankett, som tillhandahålls på samma sätt som deklarationsblan- ketterna. Arbetsgivare som inte har haft mer än tio arbetstagare anställda under året skall på arbetsgivaruppgiften redovisa arbetstagarnas födelseår, sysselsättning och bruttolön samt värdet av naturaförmåner de åtnjutit och antalet timmar de arbetat. Arbetsgivare med fler än tio anställda skall redovisa löner och arbetstid som klumpsummor för samtliga anställda och lämna separata uppgifter för beräkning av avgifterna till de olika socialför- säkringarna. På grundval av arbetsgivaruppgiften beräknas den slutliga avgiften för utgiftsåret. Från detta belopp avräknas erlagd preliminär avgift. Den avgiftsskyldige kan begära jämkning av preliminär avgift för att denna avgift skall överensstämma med den slutliga avgiften. En sådan situation kan

uppkomma om anställningen upphör tidigare än beräknat. Beslut om jämkning kan meddelas om den slutliga avgiften kan beräknas över- eller understiga den preliminära med minst en femtedel. Jämkning kan också meddelas om ändring av den påförda preliminära avgiften skulle bli mer betydande eller annan särskild omständighet föreligger. Om avgift som erlagts under utgiftsåret överstiger den slutliga avgiften skall riksförsäkrings- verket återbetala den överskjutande delen jämte ränta. Har preliminär avgift inte erlagts eller erlagts med för lågt belopp skall kvarstående avgift erläggas. Om sådan avgift inte överstiger 5 000 kr. debiteras särskild avgift efter 10 procent. På kvarstående avgift som överstiger 5 000 kr. men inte 30 000 kr. utgår den särskilda avgiften med 12 procent och för belopp därutöver med 15 procent. Arbetsgivaren kan undvika att särskild avgift påförs genom att senast den 30 april året efter utgiftsåret erlägga sådan avgift som beräknas överstiga 5 000 kr.

Egenföretagares sjukförsäkringsavgift debiteras och uppbäres på samma sätt som skatterna och regler härom finns i uppbördslagen (1953:272).

5. Administrationen inom den allmänna försäkringen m. m.

5.1. Riksförsäkringsverket

Riksförsäkringsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör den allmänna försäkringen. Enligt instruktionen för riksförsäkringsverket (19651777) har verket att bl. a. fullgöra uppgifter som ankommer på det enligt lagen om allmän försäkring och lagstiftning om allmänna barnbidrag, delpensionsförsäkring, arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd m. fl. samt handlägga ärenden om uppbörd av arbetsgivaravgift. I uppgif- terna ingår vidare att utöva tillsyn över de allmänna försäkringskassorna, som är lokala organ för den allmänna försäkringen m. m. Verket publicerar tillämpningsföreskrifter, vilka utges i riksförsäkringsverkets författnings- samling (RFFS).

Verket inrättades år 1961 genom en sammanslagning av de två ämbets- verken riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen. Verkets organisation har successivt anpassats till de förändrade och växande arbetsuppgifterna. Övergången från manuell behandling till användning av ADB i försäkrings- administrationen har också föranlett en anpassning av personalorganisatio- nen. Bl. a. omfattar verkets tekniska byrå, som är förlagd till Sundsvall, närmare 300 tjänster, varav flertalet för ADB-uppgifter. Verkets personal- organisation omfattar drygt 1 000 tjänster, vilket i stort överensstämmer med antalet tjänster är 1961.

En översyn av riksförsäkringsverkets organisation (Dir. 1979:60) pågår för närvarande.

En utredning (S 1977:10) om ADB inom den allmänna försäkringen m. in. har till uppgift att lägga fram förslag rörande datordriften inom riksförsäk- ringsverkets ansvarsområde för tiden efter år 1980.

5.2. De allmänna försäkringskassorna

För varje landstingskommun samt varje kommun, som ej tillhör landstings- kommun, finns en allmän försäkringskassa. En allmän försäkringskassa kan inrätta de lokalkontor som erfordras (18 kap. AFL).

Försäkringskassan leds av en styrelse. Ordförande och vice ordförande utses av regeringen. Landstingskommun respektive kommun utser fyra ledamöter och arbetstagarorganisation två. Försäkringskassans arbete leds av en direktör.

Försäkringskassans centralkontor är vanligtvis indelat i fyra avdelningar, en administrativ avdelning, en sjukförsäkringsavdelning, en utredningsav- delning och en pensions- och bidragsavdelning. Avdelningarna är i sin tur sektionsindelade. Så hör t. ex. till sjukförsäkringsavdelningen en sektion för sjukvårdsersättning och en för dagersättning.

Försäkringskassorna handlägger ärenden inte enbart enligt lagen om allmän försäkring utan även förmåneri övrigt inom socialförsäkringen såsom delpension, förmåner enligt arbetsskadeförsäkringen, kontant arbetsmark- nadsstöd, utbildningsbidrag samt barnbidrag, bostadsbidrag och bidragsför— skott och ersättningar enligt studiestödslagen och värnpliktsförmånsförord- ningen.

Till försäkringskassan hör även en eller flera pensionsdelegationer som beslutar i ärenden om bl. a. förtidspension. handikappersättning och vårdbidrag.

Inom varje försäkringskasseområde finns också ett antal försäkringsnämn- der. Dessa beslutar om vissa inkomstprövade förmåner såsom bl. a. hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg och statskommunalt bostadsbidrag till folkpensionärer.

Hos varje försäkringskassa skall vidare finnas förtroendeläkare och förtroendetandläkare. Dessa har att vara medicinska rådgivare åt försäk- ringskassan samt att främja samarbetet mellan denna och de praktiserande läkare, tandläkare och övrig medicinsk vårdpersonal som är verksamma inom försäkringskassans område.

I frågor rörande studiepenning fattas beslut av en vuxenutbildningsnämnd. Det finns en sådan i varje län. Nämnden har vanligen kansli i anslutning till försäkringskassans centralkontor.

De allmänna försäkringskassorna är sammanslutna i Försäkringskasseför- bundet, som är en intresse- och serviceorganisation med vissa informations- och utredningsuppgifter.

Utvecklingen av samhällets ekonomiska trygghetsanordningar har inne- burit väsentligt utvidgade arbetsuppgifter för försäkringskassorna. Detta har, trots ökad användning av automatisk databehandling, lett till en kraftig ökning av försäkringskassornas personal. Sedan år 1963 har de 26 försäk— ringskassornas personal uttryckt i årsarbetare ökat från ca 6 000 till ca 16 000. Förvaltningsutgifterna har ökat med över 1 000 milj. kr. sedan år 1975.

5.3. Arbetsgivares uppgiftsskyldighet

Arbetsgivare har enligt lag (19541269) skyldighet att lämna uppgift rörande arbetsanställning till allmän försäkringskassa såväl vid anställningens påbör- jande som vid dess upphörande.

Skyldigheten avser alla arbetsgivare, dock med möjlighet till undantagan- de för statliga verk och inrättningar samt kommuner.

Anmälan skall ske för alla arbetstagare, vilkas anställning är avsedd att vara längre tid än fyra veckor, och inges till kassan senast en vecka efter anställningens början. Vid anställningens upphörande skall också anmälan inom en vecka ske för de fall anställningen varat över fyra veckor. Med arbetstagare likställs uppdragstagare, där avtal slutits om att uppdragsin-

komst skall anses såsom inkomst av anställning (3 kap. 2 5 andra stycket AFL).

Uppgifterna i anmälan skall lämnas på en särskild blankett efter formulär fastställt av riksskatteverket efter samråd med riksförsäkringsverket.

Underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldigheten straffas med böter högst 100 kronor.

Tidigare skulle försäkringskassan, efter att ha tagit del av uppgifterna, ofördröjligen vidarebefordra dem till kronofogdemyndigheten, som hade att förvara uppgifterna i ett särskilt register. Kronofogdemyndighetens befatt- ning med dessa uppgifter har emellertid upphört efter lagändring som ett resultat av åtgärder mot krångel och onödig byråkrati (SFS 1979:390).

Avsikten med uppgiftsskyldigheten har varit att försäkringskassan däri- genom får möjlighet att kontrollera den sjukpenninggrundande inkomsten, och att uppgifterna sedan skolat ingå i underlaget för kronofogdemyndighe- tens beslut om införsel eller utmätning i lön.

Riksförsäkringsverket har årsskiftet 1977/78 påbörjat försöksverksamhet varigenom arbetsgivaruppgifter om de anställdas inkomster översänds med datamedium direkt till verkets tekniska byrå. Försöket omfattar anställda vid Statens Järnvägar och Postverket i Södermanlands och Örebro län. En första rapport har avlämnats den 17 april 1979 men någon utvärdering har ännu ej skett. Frågan har även samband med den utredning om förenklade rutiner för rapportering av sjuk- och föräldraledighet för statsanställda m. fl. som omfattas av arbetsgivarinträde (Dir. 1980z62) som tillsatts den 21 augusti 1980.

5.4. Sjukkontroll

I syfte att ge underlag för en riktig utbetalning av dagersättning, tillse att den försäkrades rätt tillgodoses och för att förebygga och beivra missbruk sker viss kontrollverksamhet. Bestämmelser som rör Sjukkontroll finns i ett flertal förordningar och kungörelser. I den av riksförsäkringsverket utfärdade kungörelsen om kontroll i sjukförsäkrings- och föräldraförsäkringsärenden (RFFS 1979:16) föreskrivs bl. a. följande.

Försäkringskassan skall införskaffa den utredning som i varje särskilt fall kan anses erforderlig för bedömning av rätten till sjukpenning. Detta kan ske genom att:

B infordra försäkran för sjukpenning Il infordra intyg av behandlande läkare eller tandläkare

göra förfrågan hos den försäkrade, hans arbetsgivare, läkare eller annan samt

D besöka den försäkrade

Enligt 3 kap. 7 % AFL får försäkringskassan, när det är skäl till det, påfordra att nedsättning av arbetsförmågan styrks genom läkarintyg.

Ett sådant åläggande att förete läkarintyg får dock enligt huvudregeln gälla tidigast från och med sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen.

Har den försäkrade under en tolvmånadersperiod uppburit sjukpenning vid sammanlagt sex tillfällen för kortare tid än sju dagar i följd och utan att

förete läkarintyg, får försäkringskassan ålägga honom att vid framtida sjukdomsfall förete sådant intyg från och med första sjukpenningdagen. Innan försäkringskassan beslutar om sådant åläggande skall kassan samråda med förtroendeläkare. Åläggandet gäller tolv månader. Sjukpenning får dock utges utan hinder av att den försäkrade inte företett intyg inom föreskriven tid för det fall han gör sannolikt att han varit sjuk och att han gjort vad som skäligen kan begäras för att erhålla intyg.

Försäkringskassan kan träffa överenskommelse med en arbetsgivare, som har ordnad personalredovisning, att denne i fråga om sina anställda skall mottaga sjuk- och friskanmälan och vidarebefordra anmälningarna till kassan.

Inom försäkringsadministrationen skiljer man mellan intern Sjukkontroll och extern Sjukkontroll.

Beträffande intern Sjukkontroll genom kontakt med den försäkrade gäller enligt utfärdade anvisningar följande.

I fråga om försäkrade med hemmamakeförsäkring och egna företagare bör vid längre tids sjukskrivning eller när särskilt skäl eljest föreligger utredas i vilken utsträckning de under sjuktiden utför sitt vanliga arbete. Sådana förfrågningar bör stickprovsvis göras hos försäkrade med halv

arbetsoförmåga. I övrigt bör kontroll göras när den försäkrade kan antas lämna uppgifter

av värde för bedömning av sjukpenningrätten.

Intern Sjukkontroll genom kontakt med arbetsgivare bör enligt anvisningarna ske enligt följande.

E Ifråga om anställd försäkrad som är halvt sjukskriven utredsi relativt stor omfattning i vilken utsträckning han utför arbete hos arbetsgivaren. E I övrigt bör kontroll göras när arbetsgivaren kan antas kunna lämna

uppgifter av värde för bedömning av försäkrads rätt till sjukpenning. D Vidare bör stickprovsvis utredas om den försäkrade återgått i arbete. Denna utredning görs vanligtvis genom användande av en blankett. När det finns anledning att anta att den försäkrades SGI är felaktig görs också förfrågan hos arbetsgivaren om den förres arbets- och inkomstför- hållanden.

Av de avslutade sjukfall som avser anställda försäkrade väljs slumpmässigt ett visst antal för kontroll hos arbetsgivaren beträffande frånvarotid. Detta gäller dock inte fall där överenskommelse om ”Sjuk- och friskanmälan genom arbetsgivarens försorg” har träffats. Arbetsgivaren tillskrivs genom användande av en blankett. Då svar inkommit kontrolleras uppgifterna mot avgiven försäkran och utbetald sjukpenning. Vid skiljaktigheter mellan arbetsgivarens och den försäkrades uppgifter görs en utredning innan ytterligare åtgärder från försäkringskassans sida vidtas.

Framkommer efter verkställd utredning att den försäkrade lämnat felaktiga uppgifter skall till prövning upptas frågan om återkrav skall verkställas och om polisutredning skall begäras.

Intern Sjukkontroll genom kontakt med den behandlade läkaren bör, enligt anvisningar, göras vid sjukfall där diagnosen är oklar eller sjukskrivningsti- den förefaller lång med hänsyn till diagnosen eller medicinsk utredning tycks

vara påkallad. Kontakt med den behandlande läkaren bör även tas för att lämna denne uppgifter, som kan vara av värde för hans bedömning av ärendet (t. ex. angående tidigare sjukperioder eller när den försäkrade under pågående sjukskrivning utfört arbete).

Extern sjukkontroll verkställs enligt nuvarande regler

när den interna sjukkontrollen inte ger erforderligt underlag för bedömning av sjukpenningrätten när omständigheter som framkommer vid den interna sjukkontrollen föranleder detta när skäl eljest föreligger (t. ex. när försäkrad vistas på annan ort än där han är inskriven) i övrigt i slumpvis utvalda fall. företrädesvis dock i nyanmälda sådana. Den slumpvis företagna externkontrollen sker ibland i form av s.k. intensivkontroll, dvs. en kontroll av ett mycket stort antal vid en viss tidpunkt sjukskrivna.

När ett sjukfall valts ut för extern sjukkontroll skrivs en blankett ut som underlag för sjukbesöket. .

Om den försäkrade inte varit anträffbar vid sjukbesöket skall ett meddelande lämnas med uppgift om att besök har företagits och att han snarast möjligt skall kontakta lokalkontoret. Ärendet följs upp genom utredning angående orsaken till att han inte anträffas på uppgiven adress. I regel innehålls sjukpenningen i avvaktan på en godtagbar förklaring till att den försäkrade inte anträffats.

Framkommer vid en intern eller extern sjukkontroll omständigheter som kan föranleda nedsättning eller indragning av sjukpenningen skall frågan underställas föreståndare eller annan särskild tjänsteman. Innan något beslut om indragning eller nedsättning av sjukpenning fattas skall den försäkrade som regel ges tillfälle att yttra sig. I avvaktan på att yttrande inkommer kan den försäkrades sjukpenning helt eller delvis innehållas.

5.5. Rehabiliteringsansvar

Försäkringskassan skall i de fall ersättning för sjukhusvård utgivits, eller sjukpenning uppburits, för 90 dagar i följd eller då det eljest föreligger skälig anledning undersöka huruvida behov föreligger av åtgärder som är ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att eljest förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga (2 kap. 11 ä. 3 kap. 13 & AFL). Riksförsäk- ringsverket har utfärdat föreskrifter om denna rehabiliterande verksamhet (RFFS 1979:1).

Därav framgår att rehabiliterande åtgärd får vidtas först efter samråd med den försäkrade. För samråd med andra samhällsorgan i ärenden och frågor av mer komplicerad natur, som gäller rehabilitering, skall vidare hos försäkringskassan finnas dels en central rehabiliteringsgrupp, knuten till centralkontoret, dels lokala rehabiliteringsgrupper, knutna till lokalkonto- ren. Samråd i ärenden och frågor av enklare natur bör ske genom direktkontakter.

I den lokala gruppen bör finnas representanter för, förutom försäkrings-

kassan, arbetsförmedlingen, socialvärden samt distriktsläkare och distrikts- sköterska. I den centrala gruppen bör i första hand behandlas ärenden som remitterats från en lokal rehabiliteringsgrupp samt frågor av principiell karaktär, t. ex. planerings- och resursfrågor beträffande rehabiliteringsverk- samheten inom länet. I gruppen bör finnas representanter för, förutom försäkringskassan, länsarbetsnämnden, sjukvårdshuvudmannen och social- vården.

Om det av handlingarna framgår att försäkrad, som har anställning i företag där anpassningsgrupp (se avsnitt 7.4) inrättats. bör omplaceras till anpassade arbetsuppgifter, aktualiseras ärendet även hos anpassningsgrup- pen.

6 Sjukersättningsförmåner utom den allmänna försäkringen

Ungefär en tredjedel av landets arbetstagare har avtalsreglerad sjuklön. Detta gäller för anställda inom den offentliga sektorn och dessutom tjänstemän inom den privata sektorn.

I det följande lämnas en redogörelse för sjuklöneförmånerna för statsanställda, de allmänna försäkringskassornas anställda, kommunal- och landstingsanställda, ombordanställda sjömän samt för tjänstemän i enskild tjänst. Vidare redogörs för den avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) som gäller för bl. a. arbetare på den privata sektorn och för kommunal- och landstingsanställda. Även vissa andra försäkringsformer berörs.

6.1. Sjuklön för statsanställda

6.1.1. Arbetsgivarinträde

Bestämmelserna om sjuklöneförmåner för huvuddelen av de statsanställda finns intagna i Allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) samt i Avlöningsavtal för statliga tjänstemän med R-tjänster (AST-R). Här redogöres dock ej för bestämmelserna i AST-R. AST gäller även för sådan icke statligt anställd personal för vilken statens arbetsgivar- verk äger träffa kollektivavtal, t. ex. kommunalanställd lärarpersonal inom det obligatoriska skolväsendet.

Härutöver gäller vissa bestämmelser i lag (1976:380) om arbetsskadeför- säkring, förordning (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt person- skadeskydd, förordning (1976:1061) om sjukledighet i statligt reglerad anställning m. m. och cirkulär (19661736) med anvisningar om regleringen av sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m. som utgår till statstjänstemän m. fl. samt vissa andra förordningar.

Antalet statsanställda uppgår totalt till omkring 420 000. De icke statligt anställda uppgår till ca 170 000. Av dessa grupper är sammanlagt ca 550 000 sjuklöneberättigade.

I fråga om den allmänna sjukförsäkringen gäller för dem med statligt reglerad avlöning ett s. k. arbetsgivarinträde, vilket innebär att arbetsgi- varen betalar ut sjuklön till den anställde och i gengäld enligt bestämmel- serna i 3 kap. 16 % AFL erhåller den sjukpenning som tillkommer arbetstagaren. Arbetsgivarinträdet omfattar även föräldrapenning — dock inte föräldrapenning för tillfällig vård av barn och särskild föräldrapenning.

Föräldrapenning och särskild föräldrapenning som motsvarar endast garan- tinivån omfattas, med något undantag, emellertid inte av arbetsgivarinträ- det.

Arbetsgivarinträdet gäller för s. k. extra tjänstemän endast om de tillhör förmånsgrupplA. Till förmånsgrupp A hänförs extra tjänstemän som under sammanlagt sex hela kalendermånader av den senaste treårsperioden har innehaft statligt reglerad eller kommunal anställning avsedd för minst 40 procent av heltidstjänstgöring eller samtidigt innehar lägre ordinarie eller extra ordinarie tjänst.

Till tjänsteman som inte har rätt till sjuklön utgår sjukpenning från försäkringskassan enligt AFL.

Är tjänsteman, för vilken arbetsgivarinträde gäller, helt tjänstledig med s. k. C-avdrag, dvs. ett löneavdrag motsvarande hela lönen, har han rätt att byta ut tjänstledigheten mot tjänstledighet för bl. a. sjukdom, när förutsätt- ningar för sådan tjänstledighet föreligger.

Undantag från arbetsgivarinträde gäller för tjänsteman sedan han under mer än 90 dagari följd varit helt tjänstledig med C-avdrag av annan anledning än offentligt uppdrag. Under tid med C-avdrag, då sådant undantag gäller, får utbyte av tjänstledigheten mot tjänstledighet för sjukdom etc. inte ske.

Undantag från arbetsgivarinträde gäller vidare för tjänsteman som vidkänns helt C-avdrag av annan anledning än tjänstledighet.

Undantag från arbetsgivarinträde gäller slutligen för tjänsteman som anmäler till arbetsgivaren att han själv önskar uppbära honom tillkommande sjukpenning, föräldrapenning eller särskild föräldrapenning. Anmälan om undantag skall göras skriftligen till arbetsgivaren och gäller från och med den kalendermånad som börjar efter det att en månad har förflutit från anmälans ingivande. Om anmälan görs i samband med att arbetsgivarinträde blir gällande för tjänstemannen och anmälan inges en månad därefter gäller undantaget dock redan från och med dagen efter den då anmälan inkom.

Om tjänsteman önskar att sistnämnda form av undantag skall upphöra, skall han göra skriftlig anmälan härom till arbetsgivaren. Undantaget upphör då från och med den kalendermånad som börjar efter det att en månad har förflutit från anmälans ingivande.

6.1.2. Sjuklön vid sjukdom

Till tjänsteman som omfattas av arbetsgivarinträde utgår enligt vad ovan sagts sjuklön. Sjuklönen regleras genom avdrag på lönen. För AST- tjänstemän är avdraget fastställt i avtalet till visst belopp för dag. Beloppet sänks från och med 31:a dagen i tjänstledighetsperioden. Avdraget motsvarar i princip åtta procent av daglönen under de första 30 dagarna och därefter sex procent av daglönen.

De lönetillägg som gäller för AST-tjänstemän utgår vid sjukdom efter olika principer.

Lönetillägg som är av mera stadigvarande slag och som därför utgår med månadsbelopp, exempelvis tillsynstillägg, särskilt löneplanstillägg och upp- dragstillägg, minskas vid sjukdom med tio procent.

Vissa andra lönetillägg (fyllnadstidstillägg, vikariatstillägg, obekvämtids-

tillägg, tjänsteresetillägg, jourtillägg, beredskapstillägg, flygrisktillägg, maskinanläggningstillägg m. fl.) är sjuklönegrundande på så sätt att de vid sjukdom ersätts av ett s. k. tjänstledighetstillägg. Detta tillägg utgår med ett belopp för tjänstledighetsdag som motsvarar 0,3 procent av tjänstemannens s. k. underlagssumma för närmast föregående kalenderår. Underlagssum- man utgör summan av sistnämnda under året erhållna lönetillägg. Under- stiger underlagssumman 200 kr. utgår dock inget tjänstledighetstillägg.

6.1.3. Sjuklön vid arbetsskada

Vid sjukdom, som enligt bedömande av arbetsgivaren har förorsakats av kroppsskada som tjänstemannen har ådragit sig genom olycksfall i arbetet, utgår full lön för tid t. o. m. 90:e dagen efter den då skadan har inträffat eller visat sig (samordningstiden). Det skall här vara fråga om en plötslig och oförutsedd händelse, som står i orsakssammanhang med de arbetsuppgifter som är förenade med anställningen eller som kan ha sin grund i arbetsför— hållandena. I första hand avses olycksfall som inträffar under arbetets utförande och olycksfall som under arbetstid drabbar tjänstemannen under förflyttning inom arbetsområdet från en arbetsplats till en annan. Vidare avses bl. a. kroppsskada som tjänsteman ådrar sig under tjänsteresa eller för uträttande av uppdrag för myndighetens räkning. För att olycksfall skall anses föreligga fordras att det finns ett klart olycksfallsmoment. Det är inte avsett att någon medicinsk utredning rörande samband mellan skadan och olycksfallsmomentet skall göras.

För olycksfall som inträffar under färd till eller från arbetsplatsen gäller likartade regler och full lön utgår även i dessa fall under den s. k. samordningstiden.

Härutöver kan nämnas att sjukdom, som enligt bedömande av arbetsgi- varen orsakats av smitta som tjänstemannen ådragit under arbetet, ej heller medför löneavdrag under samordningstiden. De sjukdomar som här åsyftas är vissa epidemiska och andra sjukdomar som tjänsteman kan ådra sig t. ex. vid arbete på laboratorium eller under yrkesmässigt utövande av sjuk- vård.

I samtliga nu nämnda fall tillämpas inget löneavdrag under den s.k. samordningstiden. Flertalet sådana lönetillägg som utgår med månadsbelopp (t. ex. tillsynstillägg) minskas dock med tio procent under denna tid.

För den som är undantagen från arbetsgivarinträde gäller att han får vidkännas C—avdragi de fall av sjukdom som här nämnts. Detta gäller dock ej för insjuknandedag då sjukpenning inte utgår.

Sjukdom, som inte är att hänföra till de nyssnämnda klara fallen men som anses förorsakad av arbetsskada, jämställs under sjukperiodens första 90 dagar med normala sjukdomsfall. Detta innebär att sjukavdrag skall göras. Om tjänstledigheten överstiger 90 dagar prövas fallet av försäkringskassa och dess beslut kan överklagas till högre instans. Om sjukdomen därvid godkänns som arbetsskada utgår full lön för tid fr. o. m. 91:a dagen efter den då skadan inträffat eller visat sig. Sådana lönetillägg, som minskas med tio procent vid annan sjukledighet, utgår då utan minskning.

Till tjänstemannen skall därvid också utbetalas ett belopp motsvarande summan av de sjukavdrag som gjorts under de första 90 dagarna. För

sjuklöneberättigad gäller nämligen som princip att full lön skall utgå vid sjukdom på grund av arbetsskada.

Försäkringskassan fastställer på blanketten "Beslut om godkänd arbets- skada (statsanställd med rätt till sjuklön)" den sjukpenning som tjänsteman- nen har rätt till enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. På grund av att staten står s. k. självrisk betalas emellertid sjukpenningen inte ut av försäkrings- kassan. Iden mån sjukpenningen överskjuter den avlöning som tjänsteman- nen enligt AST har rätt till under sjukledigheten, t. ex. när sjukpenningen täcker även förlust av annan inkomst, betalas även det överskjutande beloppet ut av myndigheten.

Till tjänsteman som inte har rätt till sjuklön (extra tjänsteman i förmånsgrupp B) utbetalas sjukpenning i sin helhet från försäkringskas- san.

6.1.4 Regler för sjukanmälan och sjukkontroll m. rn.

En arbetstagare får komma i åtnjutande av tjänstledighet för sjukdom endast under förutsättning att han styrker behovet av sådan ledighet samt underkastar sig de åtgärder som myndigheten med stöd av sjukledighetsför- ordningen prövar lämpliga för utövande av sjukkontroll. Definitivt beslut om sjukledighet fattar myndigheten först sedan de föreskrivna villkoren för tjänstledigheten är uppfyllda.

Arbetstagare som inte kan tjänstgöra på grund av sjukdom skall snarast möjligt anmäla detta till myndigheten samt omedelbart efter sjukledighetens slut inge en försäkran att han på grund av sjukdom varit oförmögen att tjänstgöra under ledighetstiden. Myndigheten kan även under pågående sjukledighet avkräva tjänstemannen en sådan försäkran.

Omfattar sjuktiden högst sju dagar skall behovet av sjukledighet i allmänhet anses tillfredsställande styrkt genom att nämnda försäkran avges. Vid längre sjuktid än sju dagar skall oförmåga att tjänstgöra även styrkas genom läkarintyg. Myndigheten kan, om särskilda skäl föreligger, kräva att arbetstagaren lämnar läkarintyg som avser tid från och med första frånvarodagen eller för korta frånvaroperioder. På särskild begäran av myndigheten skall arbetstagaren lämna intyg av den läkare som myndigheten eller försäkringskassan anvisar.

Under sjukledigheten får arbetstagaren inte vägra att ta emot den som söker honom i hemmet på uppdrag av myndigheten eller försäkringskassan. Han får vidare inte under anmäld sjukdom utföra förvärvsarbete. Arbetsta- garen får slutligen inte medvetet eller av grov vårdslöshet lämna oriktig eller vilseledande uppgift om förhållande som är av betydelse för att bedöma rätten till sjukledighet.

Myndigheten skall i den utsträckning som den finner det vara av betydelse för försäkringskassas kontroll underrätta kassan om de särskilda åtgärder som myndigheten vidtar. Myndigheten skall i samma utsträckning låta kassan få del av de läkarutlåtanden som kommer in till myndigheten.

6.1.5. Regleringen av sjuklöneförmånerna

Enligt vad ovan nämnts skall tjänsteman som är i behov av tjänstledighet för sjukdom snarast möjligt anmäla detta till myndigheten. Det innebär att tjänstemannen inte behöver anmäla sjukfallet till försäkringskassan. I stället gör myndigheten sådan anmälan på ett s. k. ”Sjukkort A-inträde” beträf- fande tjänsteman för vilken arbetsgivarinträde gäller och på ”Sjukkort B (ej A-inträde)” beträffande tjänsteman som anmält att han önskar vara undantagen från arbetsgivarinträde. Sjukkortet översänds till den kassa eller det lokalkontor som tjänstemannen tillhör.

Myndigheten kan också föreskriva att extra tjänsteman i förmånsgrupp B och annan tjänsteman som inte har rätt till sjuklön skall göra sjukanmälan till myndigheten som sedan vidarebefordrar anmälan till försäkringskassan. I annat fall skall tjänstemannen underrätta både myndigheten och försäkrings- kassan om sjukdomsfallet.

”Sjukkort A-inträde” behålles av försäkringskassan till dess sista dagen för rätt till sjukpenning blivit bestämd. Försäkringskassan återsänder sedan kortet till myndigheten med uppgift om de dagar för vilka sjukpenning utges. Vid arbetsskada återsänds kortet till myndigheten när sjukpenning upphört att utgå från försäkringskassan efter samordningstidens slut. ”Sjukkort B (ej A—inträde)” återsänds till myndigheten så snart det fastställts om fridagsre— geln i 3 kap. 10 å andra stycket AFL blivit tillämplig. På Sjukkortet anges den första dag av sjukperioden, för vilken sjukpenning utbetalas.

Det åligger myndigheten att snarast möjligt till försäkringskassan över- sända den försäkran som tjänsteman med arbetsgivarinträde avgivit. Försäkran från tjänsteman som är undantagen från arbetsgivarinträde behålles av myndigheten. Tjänstemännen anmäler själv till försäkringskas- san från och med vilken dag han åter är arbetsför. Detta sker i den ordning som tillämpas inom den allmänna sjukförsäkringen.

6.2. Sjuklön för de allmänna försäkringskassornas anställda

Bestämmelser om sjuklöneförmåner för anställda hos de allmänna försäk- ringskassorna finns intagna i Avlöningsavtal för tjänstemän vid allmänna försäkringskassor (ATAF), vilket är tillämpligt på sådana tjänstemän hos allmän försäkringskassa, som innehar tjänst i lönegrad F12 eller lägre. För anställda över lönegrad F12 finns bestämmelser om sjuklöneförmåner i Allmänt avlöningsavtal för vissa tjänstemän hos allmänna försäkringskassor (AFT).

För de anställda hos försäkringskassorna gäller ifråga om sjuklön, lön vid olycksfall och arbetsskada samt föräldrapenning huvudsakligen samma bestämmelser som för de statsanställda. Den väsentliga skillnaden är att vid sjukdom förorsakad av sådan skada i anställning hos försäkringskassa, som av allmän försäkringskassa eller högre instans godkänts som arbetsskada, för tid fr. o. m. 91:a dagen efter den då skadan inträffat eller visat sig den anställde får vidkännas C-avdrag, medan det för statsanställda utgår full lön. Detta har sin förklaring i att sjukpenning enligt lagen om arbetsskadeför- säkring skall utbetalas till den försäkringsanställde från försäkringskassan.

För att förhindra överkompensation görs därför C-avdrag på lönen. Eftersom sjukpenningen inte utgör en 100-procentig kompensation för inkomstförlust för den vars avlöning överstiger sju och en halv gånger basbeloppet utgår ett särskilt lönetillägg för sådan anställd, s. k. arbetsska- detillägg, som ersätter den del av inkomstförlusten som inte täcks av sjukpenningen.

Även till anställd som inte har rätt till sjuklön utbetalas sjukpenning från försäkringskassan. Arbetsskadetillägg utgår däremot inte om tjänstemannen tillhör förmånsgrupp B.

6.3. Sjuklön för kommunal— och landstingsanställda

Bestämmelser om sjuklöneförmåner för de kommunal- och landstingsan- ställda finns intagna i kollektivavtal om Allmänna bestämmelser (AB 80). Vid tillämpning av avtalet indelas arbetstagarna i två grupper. Till grupp 1 hänförs arbetstagare med heltidstjänstgöring samt arbetstagare med deltids- tjänstgöring omfattande minst 40 procent av den för motsvarande heltids- anställd gällande arbetstiden. I båda fallen krävs att arbetstagarna anställts för en sammanhängande tid av minst tre månader. Till grupp 2 hänförs övriga j arbetstagare.

Anställda tillhörande grupp 1 garanteras sjuklön med ett belopp motsva- rande 90 procent av lönen. Sjuklön utgår med vissa undantag oberoende av sjuktidens längd.

För anställda tillhörande grupp 2 saknas rätt till sjuklön. Är arbetstagare i grupp 1 ledig till följd av att han i tjänsten drabbats av uppenbart olycksfall, utsatts för våld, ådragit sig smittsam sjukdom i tjänsten eller sjukdom som orsakats av särskilda arbetsförhållanden har han rätt till ersättning motsvarande full lön. Sådan ersättning utgår under högst 30 kalenderdagar för varje sjukdomsfall. För tid därefter utgår ett belopp motsvarande 90 procent av lönen om det föreligger rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst enligt trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA—KL). Föreligger däremot ingen sådan rätt till ersättning enligt trygghetsförsäkring utgår full lön under ytterligare 335 kalenderdagar för varje sjukdomsfall och för tid därefter 90 procent av lönen.

För de sjukdagar, då sjukpenning enligt AFL inte utgår, svarar arbetsgi- varen för den garanterade sjuklönen. Vad gäller övriga sjukdagar inom sjuklönetiden sker en samordning av den sjukpenning som utbetalas från försäkringskassan och de sjuklöneförmåner som den anställde erhåller från arbetsgivaren. Från dagslönen görs av arbetsgivaren ett s. k. sjukpenning- avdrag. För arbetstagare med frånvarolön per kalenderdag sker avdraget per kalenderdag enligt särskild tabell. För arbetstagare med andra löneformer beräknas sjukpenningavdraget på något olika sätt beroende på vilket kollektivavtal som gäller för den anställde.

Sjuklön utgår inte för tid då arbetstagaren undantas från sjukpenningför- måneri de särskilda situationer som anges i 3 kap. 15 & AFL och inte heller för tid då arbetstagaren undantas från förmån enligt 27 & yrkesskadeförsäk- ringslagen eller uppbär förtidspension (sjukbidrag) enligt AFL. Arbetstagare som insjuknat efter mottagen uppsägning erhåller sjuklön

endast till och med den dag då anställningen upphör. Tillhör han viss säsongarbetargrupp eller arbetstagargrupp som anställts för visst arbete erhåller han sjuklön endast till och med den dag, då gruppens anställning på grund av uppsägning upphör.

Behov av ledighet på grund av sjukdom utöver sju dagar skall styrkas med läkarintyg. Arbetsgivaren kan dock fordra att läkarintyg skall inges även vid kortare ledighet eller för särskilda fall efterge kravet på intyg. Arbetsgivaren får föreskriva, att läkarintyg skall vara utfärdat av anvisad läkare.

För att arbetstagaren skall vara berättigad till sjuklön skall sjukdomen eller olycksfallet snarast anmälas till arbetsgivaren varvid han också skall meddela datum för sjukanmälan till försäkringskassan.

6.4. Sjuklön för ombordanställda sjömän

Enligt sjömanslagen (19731282) har ombordanställda sjömän vid sjukdom eller skada rätt till full lön. Har sjömannen sjukdom eller skada då han avmönstrar utgår lön så länge han är arbetsoförmögen. Lönen utgår dock under högst 60 dagar till den som går i utrikes fart och 30 dagar till den som går i inrikes fart.

Blir en sjöman under väntetid arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada har han rätt till lön under högst 60 dagar om han under anställnings- tiden senast haft befattning på fartyg i utrikes fart och i annat fall under högst 30 dagar.

Genom kollektivavtal har sjuklöneförmånerna utökats utöver vad sjö- manslagen föreskriver.

För rederianställd däcks-, maskin- och intendenturpersonal, som varit anställd mindre än tolv månader, utgår sjuklön enligt ovannämnda bestämmelseri sjömanslagen. Efter nämnda tolv månader utgår sjuklön upp till 90 dagar från insjuknandedagen eller dagen för skadans inträffande. Den som varit anställd fem år i följd erhåller sjuklön under högst 150 dagar.

För tid då sjuklön utgår har arbetsgivaren rätt att hos försäkringskassan uppbära den sjukpenning som tillkommer den anställde.

6.5. Sjuklön för anställda i enskild tjänst

Bestämmelserna om sjuklön är tämligen likartade för tjänstemännen på den privata sektorn. Framställningen begränsas därför till vad som i detta hänseende gäller för tjänstemän inom industrin, handeln, bankväsendet och försäkringsbranschen.

6.5.1. Industrin

Bestämmelser om sjuklön för tjänstemän inom industrin finns bl. a. i Avtal mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Industritjänstemannaför- bundet, Sveriges Arbetsledareförbund samt Sveriges Civilingenjörsförbund rörande allmänna anställningsvillkor för tjänstemän.

De sjuklöneberättigade är uppdelade i två grupper. För grupp I utgår sjuklön under återstoden av den kalendermånad tjänstemannen insjuknade samt under ytterligare tre månader. Till denna grupp räknas tjänstemän som varit anställda hos arbetsgivaren under minst ett är i följd eller övergått direkt från en anställning i vilken han haft samma sjuklöneförmåner. För övriga tjänstemän (grupp 11) utgår sjuklön under återstoden av insjuknandemåna- den och under ytterligare en månad.

Ett undantag från denna huvudregel gäller vid upprepade fall av arbetsoförmåga. Om tjänstemannen under en tolvmånadersperiod är sjuk vid två eller flera tillfällen är rätten till sjuklön begränsad till totalt 105 dagar för grupp I och 45 dagar för grupp 11. Vidare gäller att för det fall sjukpension enligt den s. k. ITP-planen börjar utges till tjänstemannen upphör rätten till sjuklön.

Inskränkningar i rätten till sjuklön föreligger i vissa fall. Om tjänsteman- nen har fyllt 60 år när han anställs kan arbetsgivaren och han överenskomma att han inte skall ha rätt till sjuklön. Om en tjänsteman vid anställningen har förtigit att han lider av viss sjukdom har han inte rätt till sjuklön vid arbetsoförmåga som beror på sjukdomen i fråga. Detsamma gäller om arbetsgivaren vid anställningen har begärt friskintyg av tjänstemannen men denne på grund av sjukdomen inte kunnat lämna sådant.

Arbetsgivaren är inte skyldig utge sjuklön om tjänstemannen undantagits från sjukförsäkringsförmåner enligt AFL eller om tjänstemannens arbets— oförmåga är självförvållad.

Den sjuklön som arbetsgivaren skall utge till tjänstemannen beräknas genom att avdrag görs från lönen på visst angivet sätt. För varje Sjukdag, varvid även inräknas arbetsfria vardagar samt sön- och helgdagar, görs ett sjukavdrag utgörande 90 procent av en dagslön, dock högst 298 kr. Avdrag skall dock inte göras för dagar för vilka försäkringskassan inte utger sjukpenning. Genom att multiplicera månadslönen med 12,16 och därefter dividera den erhållna produkten med 365 framräknas dagslönen. Med månadslön avses i detta sammanhang fast kontant månadslön och eventuella fasta lönetillägg per månad (t. ex. fasta skift- eller övertidstillägg), natura- förmåner i form av kost eller bostad samt den beräknade genomsnittsin- komsten per månad av provision, tantiem, bonus, premielön eller liknande rörliga lönedelar. Sjukavdrag får per dag inte överstiga tolv gånger kontant månadslön delat med 365. När en tjänsteman blir sjuk och därför inte kan tjänstgöra skall han snarast möjligt underrätta arbetsgivaren om detta. Vidare skall han så snart ske kan meddela arbetsgivaren när han beräknas kunna återgå i arbete. Det förutsätts att tjänstemannen gör sjukanmälan till försäkringskassan redan den (lag sjukdomsfallet inträffar även när detta sker på en arbetsfri dag. Detta gäller dock inte i de fall arbetsgivaren svarar för anmälan till försäkringskassan. Om tjänstemannen försummar att göra anmälan till försäkringskassan i behörig tid och därigenom ej får sjukpenning gör arbetsgivaren likväl sjukavdrag för dag då sjukpenning eljest skulle ha utgetts. Om arbetsgivaren så begär skall tjänstemannen styrka sjukdomen med intyg. Arbetsgivaren har rätt att begära att intyget utfärdas av läkare och att anvisa sådan.

6.5.2. Handeln

Bestämmelser om sjuklön finns bl. a. i Riksavtal för detaljhandeln mellan Handels Arbetsgivareorganisation (HAO) Centrala Gruppen och Handels- tjänstemannaförbundet (HTF).

För handelns tjänstemän gäller samma sjuklönebestämmelser som för industrins tjänstemän.

6.5.3. Bankväsendet

Bestämmelser om sjuklön för anställda inom bankväsendet finns intagna i Avtal mellan Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation och Svenska Bank- mannaförbundet.

Vid ledighet på grund av sjukdom eller olycksfall erhåller tjänsteman och tillfälligt anställd, som omfattas av avtalets bestämmelser om sjukpension, sjukersättning av banken under återstoden av den månad arbetsoförmågan inträffar samt därutöver under ytterligare tre månader. Vid upprepade fall av arbetsoförmåga är tjänstemannen dock inte berättigad att under tolv på varandra följande månader erhålla sjukersättning under sammanlagt mer än 120 dagar. Vid varje nytt fall av arbetsoförmåga bestäms tiden, under vilken sjukersättningen kan utgå, genom att från 120 dagar avräkna det antal dagar tjänstemannen erhållit sjukersättning under närmast föregående tolvmåna- dersperiod. Aspirant, som inte omfattas av bestämmelserna om sjukpension, erhåller sjukersättning från banken under högst 30 kalenderdagar under tolv på varandra följande månader.

För dag då sjukpenning enligt AFL inte utgår utges sjukersättning med belopp motsvarande full lön. För övriga dagar görs avdrag från lönen med belopp motsvarande 90 procent av en dagslön, dock högst 298 kr. Dagslönen utgör månadslönen gånger tolv delad med 365.

Ersättning som tjänsteman erhåller på grund av frivillig försäkring, för vilken arbetsgivaren erlagt premie, avräknas från sjukersättning enligt ovan. Då ersättning utgår från det allmänna och denna ersättning till karaktär och belopp är jämförbar med sjukpenning från försäkringskassa, skall avdrag göras med ersättningens belopp.

Då tjänsteman på grund av sjukdom eller olycksfall är förhindrad att upprätthålla sin tjänst, skall han snarast möjligt underrätta banken eller sin närmaste överordnade härom samt snarast meddela, när han kan beräknas återinträda i tjänst. Om banken begär det skall läkarintyg inlämnas. Innan tjänstemannen efter sjukledighet återinträder i tjänst är han -— om banken så påfordrar — skyldig att förete arbetsförhetsintyg. Det åligger också tjänste- mannen att redan första sjukdagen, även om denna är bankfri dag, anmäla sjukdomsfallet till försäkringskassan och att till banken anmäla när första sjukdagen inföll samt från vilken dag sjukpenning börjar utgå. Försummar tjänstemannen att göra anmälan om sjukdomsfallet och mister denne därigenom sjukpenning görs ändå sjukavdrag fr. o. m. den dag då sjukpen- ning annars skulle utgå.

6.5.4. Försäkringsbranschen

För kontorsanställda tjänstemän finns regler om sjuklön intagna i Riksavtal mellan Försäkringsbolagens Förhandlingsorganisation och Försäkringstjäns- temannaförbundet.

Vid ledighet på grund av sjukdom utgår till ordinarie tjänsteman samt till extra tjänsteman. som varit anställd minst ett år i följd. sjukersättning under insjuknandemånaden samt under därpå följande tre månader. Inträffar sjukdomsfallet den l:a i en månad utgår dock ersättning högst under tre månader.

För tid då sjukpension utgår är tjänstemannen inte berättigad till sjukersättning.

Till extra tjänsteman som inte omfattas av ovannämnda bestämmelser utgår sjukersättning under den månad insjuknandet sker samt därutöver längst t. o. m. nästföljande månad. Vid upprepade sjukdomsfall för sådan extra tjänsteman gäller en längsta sammanlagd ersättningstid av 45 dagar under tolv på varandra följande kalendermånader.

Sjukersättningen beräknas i stort sett på samma sätt som för tjänstemän inom industrin.

Det åligger tjänsteman att snarast möjligt anmäla inträffat sjukdomsfall till företaget samt till försäkringskassan i de fall företaget inte svarar för sådan anmälan. Försummar han att i behörig tid göra sjukanmälan och förlorar han därigenom rätt till sjukpenning skall sjukavdrag ändå göras för dag då sjukpenning annars skulle ha utbetalts av försäkringskassan.

Frånvaro på grund av sjukdom, olycksfall eller arbetsskada skall styrkas med läkarintyg enligt samma regler som gäller för erhållande av sjukpenning från försäkringskassan. Vid upprepad korttidsfrånvaro får i särskilt fall om omständigheterna så kräver — begäras att tjänstemannen styrker frånvaron med läkarintyg från första dagen.

6.6. Försäkringsformer knutna till kollektivavtal

6.6.1. Avtalsgruppssjukförsäkring (A GS)

AGS gäller enligt utfästelse i kollektivavtal för arbetare på den privata sektorn samt för alla anställda hos kommuner och landsting. AGS tecknas av arbetsgivarna i ett särskilt försäkringsbolag, Arbetsmarknadsförsåkringar, sjukförsäkringsaktiebolag (AMF-sjukförsäkring). AGS ger ersättning sva- rande mot en lön av högst sju och ett halvt basbelopp.

I försäkringen finns en karensregel. AGS-ersättning lämnas för sjukperiod som varar mer än 30 dagar. Om den anställde är sjuk 31 dagar eller mer får han ersättning redan fr. o. m. åttonde dagen. Om han insjuknar på rytit inom 20 dagar och då är sjuk minst åtta dagar, får han lägga samman sjukperioderna vid beräkning av karenstid. För anställda hos kommuner och landsting gäller som huvudregel att ersättning lämnas först fr. o. m. den 31 :a dagen av en sjukperiod.

Ersättning under sjukpenningtid uppgår till 3 kr. per dag. Dett1 belopp gäller för alla försäkrade oavsett inkomstens storlek.

Under förtidspensionstid utgår AGS-ersättningen i form av månadsbelopp

vars storlek är beroende av den sjukpenninggrundande inkomstens storlek vid tidpunkten för insjuknandet.

Såväl dagsersättning som månadsersättning utgår med skattefria belopp. Tillsammans med sjukpenningen eller förtidspensionen ger AGS-ersättning- en en kompensationsnivå av maximalt 95 procent. Ersättningen utgår längst till 65 års ålder, för kommunalanställda dock längst till pensionsåldern, om denna är lägre än 65 år. Månadsersättningen från AGS är under år 1981 lägst 90 och högst 727 kr.

AGS gäller tidigast fr. o. ni. det den anställde fyller 16 år. Vidare förutsätts att den anställde uppfyller de allmänna förutsättningarna för rätt till sjukpenning från försäkringskassan.

Den anställde kvalificerar sig för AGS enligt huvudregeln genom att arbeta minst 208 timmar hos en och samma arbetsgivare under ett kalenderkvartal (s. k. kvalifikationstid). När den anställde klarat kvalifika- tionstiden gäller AGS varje fortsatt kalenderkvartal med minst 208 timmars arbetad tid hos en arbetsgivare (s.k. försäkringsgrundande anställnings- tid).

Försäkringen har ett efterskydd som innebär att försäkringen fortsätter att gälla trots att den anställde slutat sin anställning. Som regel gäller AGS med två kalenderkvartals efterskydd vid arbetslöshet finns möjlighet till åtta kalenderkvartals efterskydd.

I försäkringen finns en särskild värdesäkringsregel. Inom kooperationen finns ett motsvarande försäkringssystem.

6.6.2. Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA)

TFA gäller enligt utfästelse i kollektivavtal för arbetare och tjänstemän på den privata sektorn samt för alla anställda hos kommuner och landsting. TFA är en ansvarighetsförsäkring som tecknas av arbetsgivarna hos ett särskilt försäkringskonsortium Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghetsförsäkring.

Försäkringen innebär att arbetstagaren, som ej får föra skadeståndstalan mot arbetsgivaren vid arbetsskador som orsakats av olycksfall i arbetet, färdolycksfall (skador som inträffat på väg till eller från arbetet) samt arbetssjukdomar som varar längre tid än 90 dagar, erhåller ersättning i huvudsak med utgångspunkt från skadeståndsrättsliga regler.

TFA avser att ersätta den förlust som inte ersätts från annat håll, dvs. den inkomstförlust och de kostnader som blir kvar när t. ex. ersättningarna från försäkringskassan räknats bort. Dessutom kan man få ersättning för sveda och värk och vid invaliditet ersättning för lyte och men och olägenheter i övrigt.

Vid arbetsoförmåga som varat åtta dagar eller mer räknat fr.o.m. insjuknandedagen lämnas ersättning för förlorad arbetsinkomst.

För de första 30 dagarna lämnas en skattefri schablonersättning för inkomstförlust enligt nedanstående tabell.

Sjukpenninggrundande Dagersättning inkomst från TFA, kr. uppgår till men ej till kr. kr. — 18 000 3 18 000 43 000 4 43 000 53 000 5 53 000 6

För lönedelar överstigande vad som motsvarar en årlig arbetsinkomst av sju och ett halvt basbelopp lämnas ersättning för den faktiska förlusten. För insjuknandedagen lämnas ersättning med ett belopp motsvarande fem gånger den i tabellen angivna dagsersättningen.

För sjukskrivningstid fr. o. m. den 31:a dagen lämnas ersättning för den faktiska inkomstförlusten.

Förhandlingar pågår för närvarande om ändrade försäkringsvillkor för TFA.

6.6.3. Industrins och handelns tilläggspension (ITP)

Tjänstemännens ITP-plan innehåller bl. a. förmånsslagen ålderspension, sjukpension, delpension och efterlevandepension. ITst sjukpension teck- nas av arbetsgivarna i Svenska Personal-Pensionskassan (SPP).

Vid sjukdom kan tjänsteman som fyllt 18 år erhålla sjukpension från ITP. För rätt till sjukpension krävs att arbetsoförmågan varat minst 90 dagar.

Under sjukpenningtid är ersättningsnivån enligt ITP-planen fem procent. Tillsammans med sjukpenningen uppgår således ersättningsnivån till 95 procent. Den sjunker sedan till 80 procent under förtidspensionstid. Dessa kompensationsgrader gäller löner upp till sju och ett halvt basbelopp och endast under förutsättning av s. k. full tjänstetid.

6.7. Kollektiv och individuell sjukförsäkring

6.7.1. Gruppsjukförsäkring

Gruppförsäkring innebär alltid standardisering av försäkringsbelopp och villkor.

För att en gruppbildning skall kunna ske upprätthålls vissa krav på lägsta anslutning till den erbjudna gruppförsäkringen.

Bedömningen av de hälsohandlingar som de inträdessökande företer sker i allmänhet enligt enklare mönster i förhållande till vad som gäller för individuella försäkringsformer. Hög anslutning eller obligatorium kan leda till ytterligare liberaliseringar vid inträdesprövning.

I den form gruppsjukförsäkringen numera bedrivs ger den i allmänhet endast ett mindre tillskott till sociala och avtalsenliga förmåner vid sjukdom och olycksfall.

Försäkringen är så utformad att utbetalningarna som regel börjar ske först

när förtidspension eller sjukbidrag börjar utbetalas från försäkringskas- san.

Krav på särskilda läkarintyg förekommer sällan annat än för kontroll av tidsmässigt särskilt utdragna sjukskrivningstider.

6.7.2. Individuell sjukförsäkring

När en person skall teckna individuell sjukförsäkring sker en bedömning av hälsotillståndet. Bedömningens omfattning beror på försäkringsbelopp samt ålder och hälsotillstånd för den som skall försäkras. I regel sker bedömningen på grundval av de upplysningar som den försäkringssökande själv lämnar om sitt hälsotillstånd (hälsodeklaration) i ansökan om försäkring. I vissa fall krävs utöver personlig hälsodeklaration särskilt läkarutlåtande.

För att bedömningen av hälsotillståndet skall bli så enhetlig som möjligt har försäkringsbolagen gemensamt utarbetat riktlinjer för riskbedömning samt särskilda fråge- och undersökningsblanketter. Gemensamma riktlinjer har också utarbetats för högsta tillåtna sjukförsäkringsbelopp i olika inkomstlägen.

Sjukförsäkringen ger vid arbetsoförmåga som beror på sjukdom eller arbetsskada månatlig utbetalning av avtalat sjukförsäkringsbelopp samt premiebefrielse. Utbetalningarna börjar när arbetsoförmågan varat viss tid, vanligen en eller tre månader, och fortgår längst till en förutbestämd slutålder vanligen 65 år. Utbetalning sker dock inte för tid före 16 års ålder. Det förekommer också att utbetalningarna börjar först när den försäkrade blivit berättigad till sjukbidrag eller förtidspension från allmän försäkring.

7. Vissa av arbetsmarknadens trygghetslagar m. m.

I direktiven för sjukpenningkommittén har betonats att sedan tanken på sjuklön år 1972 var aktuell har arbetstagarnas trygghet stärkts väsentligt bl.a. genom tillkomsten av lagen (1974:12) om anställningsskydd, lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, som t. ex. gäller äldre och handikappade, samt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetsli- vet.

I det följande ges en kortfattad redogörelse för innehållet i nämnda lagar med tonvikt lagd på de bestämmelser som rör arbetskraft med hög sjukfrånvaro. Vidare redogörs för de 5. k. anpassningsgruppernas arbete.

7.1. Lagen om anställningsskydd

7.1.1. Lagens tillämpningsomräde

Lagen (1974:12) om anställningsskydd (LAS) trädde i kraft den 1 juli 1974. Huvudsyftet med lagen är att ge de anställda trygghet i anställningen. Vissa regler i lagen kan frångås genom kollektivavtal som träffas av central arbetstagarorganisation.

Lagen gäller med vissa undantag alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Vissa av lagens regler förutsätter emellertid att arbetstagaren uppnått viss ålder eller anställningstid. Lagen gäller både för dem som anställts tills vidare och för dem som anställts för viss tid, visst arbete eller viss säsong. Olika regler gäller dock beroende på vilken anställningsform som gäller.

Lagen omfattar inte

E arbetstagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning arbetstagare som är medlem i arbetsgivarens familj arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll C arbetstagare som av arbetsmarknadsmyndighet meddelats arbetslöshets- hjälp i form av beredskapsarbete eller som anvisats arbete i verkstad inom arbetsvården.

Vissa avvikande bestämmelser har också meddelats för i första hand offentliga tjänstemän (2 5).

7.1.2. Lagens huvudsakliga innehåll

Lagen innehåller den grundläggande bestämmelsen att uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad (7 %$). Uppkommer tvist om uppsägningens giltighet. kan frågan underkastas domstols prövniing. Arbets- tagaren har i allmänhet rätt att gå kvar i arbetet till dess tvisten har slutligt avgjorts. Lagen innebär att den tidigare gällande principen om arbetsgiva— rens fria uppsägningsrätt upphävs samtidigt som arbetsgivaren i många fall blir skyldig att söka omplacera arbetstagaren i stället för att säga upp honom.

Enligt lagen gäller en ömsesidig uppsägningstid för arbetsgivare och arbetstagare av minst en månad (11 å). Arbetstagare som har varit anställd viss minsta tid hos arbetsgivaren har rätt till längre uppsägningstid, om han har fyllt 25 år. Uppsägningstiden förlängs successivt med stigande levnads- ålder från två till sex månader. Den längsta tiden gäller, om arbetstagaren har fyllt 45 år. Andra regler om uppsägningstid kan dock gälla på grund av kollektivavtal. Under uppsägningstiden har arbetstagaren i princip rätt till full lön (12 å). Arbetsgivaren får dock göra avdrag på uppsägningslönen för vad arbetstagaren under uppsägningstiden har förtjänat eller uppenbarligen kunde ha förtjänat på annat håll (13 5).

Vid permittering utgår full lön, i den mån permitteringen har varat mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under samma kalenderår (21 5).

Av stor betydelse är lagens regler om turordning när arbetsgivaren vill säga upp arbetstagare på grund av arbetsbrist eller verkställa permittering (22—24 55). Turordningen skall i princip avgöras på grundval av arbetstagar— nas anställningstid i företaget. Den som har längst anställningstid har företräde till fortsatt anställning. Arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har till dess ett år förflutit från anställningens upphörande företrädesrätt till ny anställning hos arbetsgivaren (25—28 55). Vissa kollektivavtal innehåller avvikande regler om turordning och företrä- desrätt till ny anställning.

Genom regler om varsel och överläggning får arbetstagarorganisationerna insyn i företagens personalpolitik och möjlighet att påverka arbetsgivaren (29—32 åå). Varsel skall ske bl. a. om arbetsgivaren avser att vidta uppsägning eller permittering eller om han vill träffa avtal om nyanställning när någon tidigare anställd har företrädesrätt. Även den enskilde arbetsta- garen har rätt till överläggning, om en varslad uppsägning beror på personliga förhållanden (31—32 55).

Om arbetsgivaren bryter mot lagens föreskrifter, blir han skadeståndsskyl- dig. Vid bedömningen av om och i vilken mån skada har uppstått skall hänsyn tas också till vilken kränkning som åtgärden har inneburit för arbetstagaren eller en fackliga organisationen.

Slutligen innehåller lagen bestämmelser om rättegången.

7.1.3. Regler om anställnings upphörande

Begränsningar har införts i fråga om rätten att anställa en arbetstagare endast för viss tid eller visst arbete. Anledningen härtill är att anställningstryggheten

många gånger är sämre i sådana anställningsförhållanden.

Anställning skall enligt 5 5 andra stycket gälla tills vidare, om inte annat har avtalats. Detta innebär att en arbetstagare normalt skall ha vad man brukar kalla fast anställning. Avtal om att anställning skall avse vis tid, viss säsong eller visst arbete får träffas endast om det är motiverat av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet, såsom t. ex. då en person med speciella yrkeskunskaper anställs för en viss, begränsad arbetsuppgift som kräver dessa kunskaper. Visstidsanställning får dock användas för praktik- arbete eller vikariat.

Den normala anställningsformen enligt LAS är alltså tillsvidareanställ- ningen. Om arbetsgivaren vill att en tillsvidareanställning skall upphöra, krävs enligt öå att arbetsgivaren säger upp arbetstagaren.

Vidare skall det mellan uppsägningen och anställningens upphörande förflyta en viss uppsägningstid, vilken varierar mellan en månad och sex månader beroende på arbetstagarens anställningstid och ålder. Uppsägning- en skall också föregås av varsel till den lokala arbetstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren och, när det gäller uppsägning på grund av omständigheter som rör arbetstagaren personligen, även av en underrättelse till den berörda arbetstagaren. Den som har rätt till varsel eller underrättelse har även rätt till överläggning med arbetsgivaren om uppsägningen.

För att en arbetsgivare skall ha rätt att säga upp en arbetstagare krävs att arbetsgivaren kan åberopa saklig grund för uppsägningen. Uppsägningen kan grundas antingen på arbetsbrist eller på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen. I sistnämnda fall kan arbetsgivaren dock inte åberopa enbart en omständighet som han har känt till mer än en månad innan varsel eller underrättelse lämnades om uppsägningen. Uppsägning på grund av arbetsbrist medför normalt att arbetstagaren får företrädesrätt till ny anställning hos arbetsgivaren. Saklig grund för uppsägning föreligger inte om det skäligen kan krävas att arbetsgivaren omplacerar arbetstagaren.

Nedsättning av arbetsförmågan på grund av sjukdom eller tilltagande ålder utgör i princip inte saklig grund för uppsägning enligt förarbetena till LAS.

Angående det utrymme som ändå finns för uppsägning på grund av sjukdom uttalade departementschefen bl. a. följande (prop. 1973:129, 5. 126).

Ålder eller sjukdom kan emellertid medföra en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan som är så väsentlig att arbetstagaren i fråga inte längre kan utföra arbete av någon betydelse. I så fall bör denna nedsättning av arbetsförmågan kunna åberopas som grund för uppsägning. Är det fråga om arbetstagare som uppnår pensionsåldern bör, som utredningen förordat, uppsägningen kunna ersättas av en underrättelse från arbetsgivaren till arbetstagaren om att anställningen upphör vid pensionsålderns inträde. Över huvud taget bör som huvudregel gälla att ålder inte i och för sig utgör grund för uppsägning men att ålder däremot utgör grund för pensionering när den för yrket i fråga gällande pensionsåldern har uppnåtts. När det gäller sjukdom bör arbetsförhållandet normalt inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren får rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. I varje fall bör uppsägning inte kunna komma i fråga så länge den sjuke arbetstagaren uppbär sjukpenning från försäkringskassa. Har arbetsgivaren åtgit sig att utge sjukpension får i överensstämmelse med arbetsdomstolens praxis rätten till sjukpension inte sättas ur

spel genom uppsägning på grund av sjukdom. Om arbetstagaren beviljas fullt sjukbidrag eller full förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, bör i likhet med vad som föreslås gälla vid inträde i pensionsåldern — uppsägning kunna ersättas av en underrättelse från arbetsgivaren till arbetstagaren att anställningen upphör när pensioneringen sker.

Senare har genom ändring i 33å lagen skärpts så att det inte längre är tillräckligt med det förenklade underrättelseförfarandet i de fall arbetstaga- ren beviljas helt sjukbidrag.

7.1.4. Avgång med pension m. m.

Då en arbetstagare, vars anställning löper tills vidare

D uppnår den gräns vid vilken han är skyldig att avgå med ålderspension eller El fyller 67 år och det inte finns någon gräns som ovan sagts, eller D får rätt till hel förtidspension enligt lagen om allmän försäkring

kan hans anställning upphöra utan föregående uppsägning. Vill arbetsgi— varen i dessa fall att arbetstagaren skall lämna anställningen, måste han emellertid skriftligen underrätta arbetstagaren därom en månad i förväg.

7.2. Medbestämmandelagen

7.2.1. Arbetstagarinflytande

Lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) trädde i kraft den 1 januari 1977. Den är avsedd att främja arbetstagarsidans medbestämmande över arbetsvillkoren i vidaste mening och den inrymmer en rad regler som syftar till att ge arbetstagarna inflytande över företagsledning och arbetsledning. Först och främst är den dock en lag om kollektivavtal och dess rättsverk— ningar samt om arbetsmarknadsorganisationernas inbördes förhållanden. Den rent arbetsrättsliga lagstiftningen om arbetstagarinflytande utgörs främst av en rad regleri MBL. Lagen upphäver dock inte själva principen om arbetsgivarens rätt att i sista hand utöva företags- och arbetsledning. Fackföreningarna kan med lagens hjälp undantränga denna princip genom kollektivavtalsreglering. Lagen främjar också arbetstagarinflytandet genom att med olika medel skapa en press på arbetsgivaren att ta hänsyn till de anställdas önskemål då han utövar sin rätt att leda verksamheten.

7.2.2. Medbestämmandeavtal

Den väg till medbestämmande som MBL i första hand anvisar är kollektivavtalsreglering. I 32 & rekommenderas parter som träffar vanliga kollektivavtal att, om arbetstagarparten begär det, också träffa kollektivav- tal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser ingående

och upphörande av anställningsavtal samt företagsledning och arbetsledning. Lagen säger ingenting om vilket innehåll ett sådant avtal bör ha, utan det bestämmer parterna.

7.2.3. Förhandlingsrätt

I 10 å MBL finns regler om allmän förhandlingsrätt. Förhandlingsrätten är ömsesidig. Den omfattar alla de frågor som kan ha betydelse och intresse för förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Förhandlingsrätten har sin största betydelse då kollektivavtalsreglering yrkas. men den gäller i princip också då kravet går ut på annan överenskommelse, t. ex. ändring av personliga avtal, liksom då rättstvist uppkommit, exempelvis tvist om hur ett avtal skall tolkas.

I 11—14 åå finns regler om s. k. förstärkt förhandlingsrätt. Reglerna avser situationer där arbetsgivaren kan göra gällande den slutliga bestämmande- rätten i frågor om företags- eller arbetsledning och syftar till att förmå honom att lyssna till och eventuellt beakta arbetstagarsidans önskemål i de enskilda frågorna.

Innan arbetsgivaren beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet, t. ex. inskränkning av driften eller införande av ny produktionsteknik, måste han enligt 11 å på eget initiativ förhandla med lokal kollektivavtalsbärande fackförening, s. k. primär förhandlingsskyldighet. Detsamma gäller om han vill besluta om viktigare förändring av förhållandena för en arbetstagare som tillhör föreningen, t. ex. förflyttning till väsentligt ändrade arbetsuppgif- ter.

Beslut som rör verksamhetens omfattning och formerna för denna i stort, t. ex. utvidgning, omläggning, nedläggning, inskränkning av driften eller överlåtelse av rörelsen, faller inom området för arbetsgivarens förhandlings- skyldighet.

I fråga om beslut som gäller enskilda individer eller en liten grupp arbetstagare föreligger primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren vid omplaceringar och omflyttningar. Detta gäller dock inte omflyttningar som är korta och enbart görs för att täcka ett tillfälligt arbetskraftsbehov till följd av sjukfrånvaro eller liknande.

Uppnås inte enighet om hur förändringen skall ske, får arbetsgivaren (bortsett från exceptionella fall) inte genomföra den tilltänkta åtgärden förrän han fullgjort sin förhandlingsskyldighet.

Även i andra frågor om företags- och arbetsledning än som avses i 11 å — t. o. m. frågor som brukar avgöras på rutinmässigt sätt är arbetsgivaren på motsvarande sätt förhandlingsskyldig enligt en regel i 12 å, men enligt den regeln är det den avtalsbärande fackföreningen och inte arbetsgivaren som har att ta initiativ till förhandling.

I vissa fall har också fackförening som inte är kollektivavtalsbunden motsvarande rättigheter till förhandling, nämligen om tilltänkt åtgärd avser enbart dess medlem (13 å).

7.2.4. Informationsrätt

För att kunna utöva inflytande på ett företags verksamhet måste arbetsta- garsidan ha god inblick i företagets förhållanden. Reglerna om rätt till information innebär bl. a. att arbetsgivaren fortlöpande skall hålla kollek- tivavtalsbärande fackförening underrättad om hur verksamheten utvecklar sig. Han skall också ge föreningen tillfälle att granska räkenskaper och andra

handlingar i behövlig omfattning samt hjälpa den med utredningsarbete i skälig omfattning.

7.3. Främjandelagen

7.3.1. Lagens tillämpningsområde

Lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder trädde i kraft den 1 juli 1974. Syftet med lagen är att främja sysselsättningen för de grupper på arbetsmarknaden som har speciella svårigheter, särskilt då äldre arbetstaga— re och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Det finns inte någon fastslagen gräns för vilka som skall betraktas som äldre eller anses ha nedsatt arbetsförmåga. Det avgörande ärinte om personen har en viss ålder eller hur begränsad hans arbetsförmåga är, utan om personen har svårigheter att erhålla eller behålla ett arbete. Det är detta som motiverar insatser från arbetsmarknadsmyndigheternas sida och som ställer krav på företagen att i samverkan med de fackliga organisationerna och arbetsförmedlingen ta större hänsyn till de arbetssökande.

En handikappad eller äldre persons arbetsförmåga kan vara nedsatt i förhållande till visst arbete men inte till andra arbetsuppgifter. Vad som orsakar den nedsatta arbetsförmågan saknar betydelse för om en insats för personen ifråga skall göras. Sociala handikapp, alkoholproblem och kriminalitet kan också utgöra hinder att få arbete och omfattas alltså av lagen.

Lagen omfattar alla företag. Av resursskäl måste dock insatserna inriktas på företag som har många anställda. Detta utesluter dock inte att arbetsmarknadsverket också inriktar sig på mindre företag.

7.3.2. Varsel till länsarbetsnämnd m. m.

Arbetsgivaren har skyldighet att lämna varsel till länsarbetsnämnden om han avser att genomföra en driftsinskränkning som berör minst fem arbetstagare (1—6 åå). Varselskyldighet föreligger dock inte om driftsinskränkningen utgör ett normalt led i arbetsgivarens verksamhet.

Varsel som kan medföra uppsägning skall lämnas till länsarbetsnämn- den

El minst två månader före driftsinskränkningen om högst 25 arbetstagare berörs av uppsägningen, D minst fyra månader före driftsinskränkningen om fler än 25 men högst 100 arbetstagare berörs och El minst sex månader före driftsinskränkningen om fler än 100 arbetstagare berörs av uppsägningen.

Om arbetsgivaren tänker genomföra en driftsinskränkning som kan medföra permittering skall varsel lämnas minst en månad i förväg.

Kan arbetstagare som anställts för viss tid, viss säsong eller visst arbete på grund av driftsinskränkning inte beredas fortsatt anställning i samband med att den tidigare anställningen upphör eller den nya säsongen skall börja, skall

varsel om driftsinskränkningen lämnas minst sex veckor i förväg.

Varsel skall lämnas skriftligt och innehålla uppgift om orsaken till och arten av driftsinskränkningen, tidpunkten för genomförandet samt antalet berörda arbetstagare fördelade på yrkesgrupper. Så snart det kan ske skall arbetsgivaren även uppge vilka arbetstagare som berörs av driftsinskränk- ningen.

Sedan varsel skett tar länsarbetsnämnden vanligtvis upp överläggningar med företagen, t. ex. om senareläggning av friställningarna till en tidpunkt som är lämpligare ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt.

7.3.3. Informationsföreläggande

För att arbetsförmedling och länsarbetsnämnd skall kunna ge särskilt stöd till äldre och personer med nedsatt arbetsförmåga fordras att de kan få information från företagen om de personer som löper risk att bli arbetslösa och om lediga platser (7 å).

Länsarbetsnämnden får förelägga arbetsgivaren att lämna uppgift om

3 arbetsstyrkans storlek och sammansättning med avseende på arbetstagar- nas ålder, kön, nationalitet och huvudsakliga arbetsuppgifter, antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga, samt CJ förestående förändringar i arbetsstyrkan såsom uppsägningar, permitte- ringar eller lediga platser som föranleder nyanställning.

Föreläggandet kan förenas med vite. Innan ett föreläggande meddelas skall arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig.

7.3.4. Överläggningar

I 8 å främ j andelagen har givits stöd för anpassningsgruppernas arbete. Ordet anpassningsgrupp finns inte i lagtexten, men texten har medvetet fått en sådan lydelse att överläggningar i en anpassningsgrupp omfattas. En närmare redogörelse för anpassningsgruppernas arbete lämnas i avsnitt 7.4.

Bestämmelsen säger att arbetsgivaren är skyldig att överlägga med länsarbetsnämnd eller den nämnden förordnar. Ett sådant förordnande kan utfärdas för exempelvis en arbetsförmedlare som ingår i en anpassnings- grupp.

Overläggningarna kan avse:

D Åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Olika åtgär- der för att anpassa arbetsplatser och arbetsuppgifter till arbetstagarnas särskilda förutsättningar kan här komma ifråga. D Åtgärder för att trygga fortsatt anställning åt de äldre och arbetshandi- kappade. I detta fall kan det enligt förarbetena bli fråga om omplacering eller medicinsk behandling, kombinerad med olika åtgärder för att behålla eller förbättra prestationsförmågan. Overläggningarna bör inte avse den rättsliga frågan om saklig grund för uppsägning föreligger. E! Nyanställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt

arbetsförmåga och åtgärder för att främja sådan anställning. Nyrekryte- ringen kan avse såväl vissa bestämda arbetstagare som ökning mer generellt av äldre och handikappade.

Det finns inte någon begränsning för vilka åtgärder som kan vidtas. Fältet är i öppet för anpassningsgrupperna att själva finna lämpliga former för att stödja de äldre och arbetshandikappade. i

I första hand är det tänkt att överläggningarna skall hållas i anpassnings- ? gruppen. Om en lösning inte kan nås där hänvisar eventuellt arbetsförmed- ] lingens representant ärendet till länsarbetsnämnden. Nämnden kan också ta upp ett ärende som behandlats av en anpassningsgrupp på begäran av exempelvis en fackförening eller en handikapporganisation. Ibland finner länsarbetsnämnden det lämpligt att överlägga med arbetsgivaren även om diskussion i anpassningsgruppen inte har skett. Det kan då gälla frågor av mera övergripande eller principiell natur. Om arbetsgivaren har visat ointresse att deltaga i sakliga diskussioner i anpassningsgruppen brukar också länsarbetsnämnden kopplas in. Om anpassningsgrupp saknas får överläggningarna föras direkt inför länsarbetsnämnden.

Till överläggningarna inför länsarbetsnämnden skall, utöver facklig organisation, även den organisation som arbetsgivaren tillhör kallas. Även andra, t. ex. företrädare för handikapporganisationer, kan kallas till sådana överläggningar. Kallelse till överläggning utfärdas av länsarbetsnämnd. Arbetsgivare, som inte infinner sig efter kallelse, kan åläggas vite.

7.3.5. Anvisningar till arbetsgivare

När överläggningar har ägt rum får länsarbetsnämnden, om det finns skäl därtill, meddela arbetsgivaren anvisningar om vad denne skall göra för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter åt äldre och arbetshandikappade (9 å). Även om överläggningar inte skett har länsarbetsnämnden rätt att utfärda anvisningar om det beror på arbetsgivaren att överläggningarna inte kommit till stånd.

Enligt propositionen till främjandelagen bör, innan anvisningar meddelas, ”alla möjligheter att få till stånd lösningar i samförstånd ha prövats”.

Länsarbetsnämnden har fria händer att från fall till fall utforma anvisningarnas närmare innehåll. Anvisningarna bör vara så preciserade att det klart framgår vilka åtgärder arbetsgivaren skall vidta. De kan ta sikte på såväl redan anställda arbetstagare som åtgärder för att stimulera nyanställ- ning. Vid nyanställning sägs uttryckligen i lagtexten att arbetsgivaren kan anmodas att öka andelen äldre arbetstagare och arbetshandikappade i sin arbetsstyrka. En sådan kvoteringsanvisning bör vara klart preciserad. En tid inom vilken kvoten skall vara uppfylld bör också föreskrivas.

Om arbetsgivaren vägrar att följa dessa anvisningar skall länsarbetsnämn- den hänskjuta ärendet till arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Det skall även ske om arbetsgivaren underlåter att infria utfästelser som gjorts vid överläggningen eller undandrar sig att medverka vid överläggningar.

Anvisningar kan också ges av AMS (10—11 åå). Den kan ta upp ett ärende till behandling på eget initiativ eller om det hänskjutits från en länsarbets- nämnd. En arbetsgivare som ålagts anvisningar av länsarbetsnämnd kan

vända sig till AMS och begära en omprövning av beslutet. Även fackliga organisationer kan önska ett ingripande av AMS i ett ärende. Det normala är emellertid att AMS inte tar upp ett ärende förrän överläggningar först hållits på länsplanet.

I ett ärende som AMS handlägger skall arbetsgivaren, hans organisation och berörda fackföreningar ges tillfälle att yttra sig. Det innebär att förfarandet även hos AMS i första hand är inriktat på samförståndslösningar. Uppnås inte en sådan lösning har AMS rätt att precis som länsarbetsnämn- den utfärda anvisningar. På samma sätt som enligt 7 å skall arbetsgivaren och berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ges tillfälle att yttra sig. AMS har därutöver möjlighet att förelägga arbetsgivaren att visa upp handlingar som kan antas ha betydelse för arbetsgivarens personalpolitik. I föreläggande och i kallelse till överläggning kan vite utsättas.

I anvisningarna finns ingen möjlighet att föreskriva vite. De tvångsmöj- ligheter AMS har om arbetsgivaren vägrar att följa utfärdade anvisningar regleras i 12 å. Om en arbetsgivare nonchalerar en anvisning från AMS har denna möjlighet att förordna om arbetsförmedlingstvång.

Enligt propositionen till främjandelagen har bestämmelsen tillkommit för att ”inskärpa allvaret i samhällets krav på att arbetsgivaren skall ta sin del av ansvaret för den äldre och handikappade arbetskraften”. Förordnande bör dock endast utfärdas om det är uppenbart att rättelse inte kan åstadkommas på annat sätt.

Arbetsförmedlingstvånget innebär att arbetsgivaren inte får anställa andra arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller godtagit. Förordnandet kan gälla all personal som arbetsgivaren rekryterar. Det kan också begränsas till exempelvis rekrytering av personal på visst arbetsställe eller arbetstagare med vissa funktioner. I förordnandet skall anges vilket arbetsförmedlingskontor arbetsgivaren skall vända sig till. Förordnandet kan gälla tills vidare eller för viss tid.

En arbetsgivare som inte iakttar förordnande om arbetsförmedlingstvång kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

7.3.6. Anställning för begränsad tid

Anställningsskyddslagen (LAS) begränsar arbetsgivarens möjligheter att sluta avtal om anställning för viss tid, viss säsong eller visst arbete. Denna bestämmelse i LAS innebär bl. a. att 5. k. rullande visstidsanställningar i allmänhet inte är tillåtna.

Vid sidan av bestämmelserna i LAS har länsarbetsnämnden i 14å främjandelagen fått rätt att föreskriva inskränkningar i arbetsgivarens möjligheter att sluta avtal för begränsad tid. Länsarbetsnämnden skall meddela föreskrifter, om överträdelse av förbudet mot tidsbegränsade anställningar sker i väsentlig omfattning. Föreskrifter skall vidare utfärdas om arbetsgivaren utnyttjar sin rätt att träffa tidsbegränsade avtal på sätt som strider mot god sed på arbetsmarknaden. Med detta uttryck menas främst sådana fall som att rullande visstidsanställningar sätts i system eller att arbetsgivaren träffar avtal om praktikarbete eller vikariat utan befogad anledning.

Föreskrifterna skall förenas med vite. Arbetsgivaren och berörda arbets- givar- och arbetstagarorganisationer skall ges tillfälle att yttra sig innan föreskrifterna meddelas.

7.3.7. Övriga bestämmelser

Främjandelagen innehåller vidare regler om fackliga företrädare och om tystnadsplikt (15—25 åå).

Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla om driftsinskränkning enligt föreskrift, kan åläggas att utge en särskild varselavgift till statsverket. Varselavgiften fastställs för varje påbörjad vecka som varsel försummats. Den bestäms till lägst 100 och högst 500 kronor för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. Beloppen kan, om särskilda skäl föreligger, sättas till lägre belopp. Även befrielse från sådan avgift kan äga rum.

Lagen innehåller slutligen ytterligare en del avgifts- och straffbestämmel- ser.

7.4. Anpassningsgrupperna

7.4.1. Inledning

Det samarbete som arbetsmarknadens parter och arbetsmarknadsmyndig- heterna bedriver för att bereda äldre och handikappade bättre möjligheter i arbetslivet har under 1970-talet fått fastare former. I anpassningsgruppen arbetar de tre intressenterna arbetsgivare, anställda och arbetsförmed- ling.

Det kan nämnas att det den 1 januari 1973 fanns 1 600 anpassningsgrupper. Detta antal hade den 1 januari 1980 ökat till 5 100.

7.4.2. Anpassningsgruppernas organisation m. m.

Anpassningsgrupper skall i första hand bildas vid arbetsställen med minst 50 anställda. Därutöver kan grupper behöva bildas vid mindre arbetsplatser eller för branscher där särskilda skäl motiverar detta.

Anpassningsgruppen skall samverka med andra organ i företaget men den är en fristående grupp och alltså inte beroende av att andra nämnder och kommittéer driver en verksamhet. Anpassningsgruppen kan ge rekommen- dationer till arbetsgivare, personalorganisationer, företagsnämnd, arbets- marknadsmyndigheter, enskilda anställda m. fl.

Anpassningsgruppernas verksamhet bygger på samarbete mellan arbets- givare, de anställdas organisationer och arbetsförmedlingen. Inom ramen för detta samarbete har de skilda parterna olika roller. Arbetsmarknadsstyrel- sen har beskrivit dessa roller enligt följande.

Arbetsförmedlingens uppgifter

När en anpassningsgrupp startar sin verksamhet skall arbetsförmedlingen svara för en beskrivning av verksamhetens syften samt ange uppgifterna och

anvisa metoderna och hjälpmedlen. Det är angeläget att arbetsförmedlingen i all den utsträckning som resurserna medger fungerar som en drivande kraft i verksamheten och söker väcka ökad förståelse för de problem som möter äldre och arbetshandikappade i arbetslivet.

Arbetsförmedlingens främsta uppgift är att i nära samverkan med de övriga parterna inrikta ansträngningarna på de anställningsfrämjande åtgärderna. Initiativet ligger här hos arbetsförmedlingen. Arbetsförmedling- en föreslår allmänna anställningsfrämjande åtgärder och särskilda åtgärder för enskilda. Arbetsförmedlingen kan också initiera omplacering av arbets- tagare mellan olika företag.

Arbetsförmedlingen introducerar hos företagen grupper av arbetssökande och enskilda arbetssökande. Praktiskt innebär detta att arbetsförmedlingen bl. 3. skall genom anpassningsgruppen undersöka möjligheterna till anställ- ning för personer, som finns anmälda som arbetssökande på förmedlingen men som har svårigheter att finna lämpligt arbete. Anpassningsgruppen bör även kunna rekommendera att viss ledig plats skall förbehållas äldre eller arbetshandikappad arbetstagare. I huvudsak sker emellertid den förmedlan- de verksamheten vid de dagliga kontakterna mellan arbetsförmedling och företag.

Arbetsgivarrepresentantens uppgifter

En viktig del av anpassningsarbetet utförs kontinuerligt som en naturlig del av t. ex. arbetsledares och personalhandläggares dagliga arbete. Arbetsgi- varens representant bör tillse att detta dagliga arbete sker i anpassningsgrup- pens anda. Dessa insatser bör inriktas på t. ex. lämpliga omplaceringar, arbetskravsanalyser, kartläggning av arbetsuppgifter lämpliga för äldre och arbetshandikappade samt ergonomiska undersökningar.

Arbetsgivarens representant bör vidare regelbundet lämna underlag för arbetet och vid sammanträdena redovisa under mellanperioden inträffade förändringar i arbetsstyrkans storlek och sammansättning, företagna ompla- ceringar, insatta arbetsmarknadspolitiska åtgärder m. fl. sådana uppgifter. Anpassningsgruppen kan på detta sätt få en uppfattning om arten och omfattningen av i företaget pågående förändringar med avseende på personalstyrkan.

Personalrepresentanternas uppgifter

Personalorganisationernas representanter kan med hänsyn till sin ingående kännedom om arbetsplats och personal förväntas spela en initiativtagande och pådrivande roll inom anpassningsgrupperna. De bör även ha särskilda möjligheter att föreslå praktiska lösningar på konkreta frågeställningar i samband med verksamheten.

Personalorganisationernas representanter bör vidare ha uppgiften att särskilt följa upp sådana åtgärder som gruppen beslutar eller föreslår. De bör även svara för en avrapportering i detta avseende inom anpassningsgrup- pen.

7.4.3. Anpassningsgruppernas arbetsuppgifter

Främjandelagstiftningen och i viss mån trygghetslagstiftningen i övrigt bildar den författningsmässiga ramen för anpassningsgruppernas verksamhet. AMS har i samråd med arbetsmarknadens parter givit rekommendationer beträffande anpassningsgruppernas arbetsuppgifter.

Enligt dessa rekommendationer skall anpassningsgrupperna

Cl verka för en positivare inställning i arbetslivet till äldre och arbetshandi- kappade D föreslå åtgärder som gör det lättare att på arbetsplatsen nyanställa äldre och arbetshandikappade El föreslå åtgärder som underlättar för redan anställda äldre och arbetshan- dikappade att behålla sin anställning.

Dessa huvuduppgifter delas sedan upp i följande arbetsområden.

Cl Åtgärder för att påverka attityder och ge information avseende äldre och arbetshandikappade D Åtgärder för nyanställning av äldre och arbetshandikappade El Åtgärder för redan anställda äldre och arbetshandikappade El Åtgärder i samband med nyinvesteringar vid byggande och inredning av arbetslokaler av skilda slag samt lunchrum etc.

Anpassningsgruppernas viktigaste uppgift är att vidga möjligheterna till rekrytering av äldre och arbetshandikappade till företag och förvaltningar eftersom det finns en stor grupp äldre personer och personer med arbetshandikapp av olika slag som är i behov av för dem särskilt anpassade arbetsuppgifter; många av dem har lång yrkeserfarenhet och skulle kunna vara sysselsatta om arbetet anpassades efter deras förutsättningar och behov.

För att fullfölja denna uppgift måste anpassningsgruppen skaffa sig information om arbetsstället, åldersstrukturen bland de anställda etc. I korthet är de arbetsuppgifter för gruppen som direkt berör nyanställning av äldre och arbetshandikappade följande.

El Vid företaget aktualisera möjligheten att anställda äldre och personer med arbetshandikapp. El Inventera arbetsplatser som är lämpliga för äldre och arbetshandikap- pade. E! Undersöka vilka förändringar som kan vidtas på arbetsplatsen för att underlätta för äldre och arbetshandikappade att klara arbetet. D I samband med vakanser undersöka möjligheterna att genom interna omplaceringar frigöra arbetsplatser som är lämpliga för nyanställning av äldre och arbetshandikappade samt lämna förslag till hur sådana omplaceringar kan underlättas. Cl Verka för kartläggning av de anställdas åldersstruktur samt klargöra orsakerna till och skälen för eventuella snedfördelningar i åldersstruktu- ren i förhållande till den arbetsmarknad där företaget är lokaliserat. D Klargöra behovet av och möjligheterna att utnyttja de arbetsmarknads- politiska medlen vid nyrekrytering.

De anställningsfrämjande åtgärder som kan och bör vidtas för äldre och arbetshandikappade är således mångskiftande. Arbetsförmedlingen har här en särskilt viktig roll. Det ankommer på förmedlingen att föreslå anställ- ningsfrämjande åtgärder, att ta initiativet till kartläggning, att introducera grupper av arbetssökande eller enskilda sökande och att aktivt föra talan för de äldre och arbetshandikappade som står utanför arbetslivet.

Anpassningsgrupperna skall också verka för förbättringar av arbetsförhål- landena för redan anställda äldre arbetstagare och arbetstagare med arbetshandikapp. De skall vidare bidra till att förhindra utslagningen av dessa grupper och medverka till att omställningar blir så gynnsamma som möjligt. I första hand bör det företagsinterna arbetet klaras av mellan arbetsgivare och anställda. Vid mer principiella problem eller då de sedvanliga kontakterna inte gett resultat, skall anpassningsgruppen träda in.

7.5. F öretagshälsovård

Företagshälsovården betraktas såsom en integrerad del av det interna arbetarskyddet och som ett instrument i arbetet på att förbättra arbetsmiljön. Överenskommelse om riktlinjer för företagshälsovården träffades av SAF, LO och PTK år 1976 då arbetsmiljöavtalet ingicks.

Parterna är överens om att företagshälsovården i princip skall organiseras på något av följande sätt.

3 Stora arbetsplatser bör inrätta egen företagshälsovård, s.k. inbyggd företagshälsovård. 3 Små och medelstora företag bör ansluta sig till en gemensamt inrättad företagshälsovårdscentral. För vissa branscher kan s. k. branschhälsovård inrättas.

Företagshälsovården leds vanligen av en skyddskommitté eller en företags- hälsovårdskommitté. På arbetsplatsen är skyddskommittén det centrala organet för frågor om arbetsmiljö och företagshälsovård. Enligt ovannämn- da arbetsmiljöavtal utses, om inte annat överenskommits, ordförande i skyddskommittén av arbetsgivaren. Sammansättningen i övrigt varierar med storleken på företaget: tre arbetstagar- och två arbetsgivarrepresentanter på företag med högst 50 anställda, fyra respektive tre på företag med mellan 51 och 150 samt fem respektive fyra på arbetsställen med 151 anställda eller däröver. — För företagshälsovårdscentralerna finns som regel en företagshäl- sovårdskommitté med arbetstagarmajoritet. Företagshälsovårdsdelegationen, knuten till arbetarskyddsstyrelsen, är ett centralt kontakt- och samrådsorgan. I denna ingår parterna på arbetsmark- naden, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrel- sen. Regionalt samverkar parterna också i yrkesinspektionsnämnderna. Av totalt över 4 miljoner arbetstagare i landet anses närmare 2 miljoner för närvarande ha tillgång till någon form av företagshälsovård. I företag med mer än 1 000 anställda finns vården organiserad inom företagen. Antalet företagshälsovårdscentraler uppskattas till ca 230 och torde omfatta över 650000 anställda. Den branschvisa hälsovården — bl. a. Bygghälsan och

Lantbrukshälsan — anses täcka omkring 300 000. De småföretagen med färre än 100 anställda har i regel ingen organiserad företagshälsovård och i många fall inte heller någon fullständig inre skyddstjänst på arbetsplatserna. Den offentliga förvaltningens företagshälsovård har tidigare varit av begränsad omfattning men redovisar nu planer på en omfattande utbyggnad. Samtliga landstingskommuner uppger att de har en organiserad företagshälsovård för sina ca 320 000 anställda. Kommunerna anser att de kan tillgodose 3/4 av ca 620 000 anställda med företagshälsovård. Erfarenheterna talar dock för stora brister i den redovisade offentliga företagshälsovården på grund av brist på personal för denna verksamhet. Enligt en undersökning i mars 1977 var närmare 4 000 personer sysselsatta inom företagshälsovård (varav 1 800 på deltid). Av dessa var ca 800 läkare (400 på deltid), ca 1 200 sjuksköterskor (600 på deltid), 200 sjukgymnaster (130 på deltid) och 450 tekniker (50 på deltid). Krav på speciell utbildning för anställning inom företagshälsovård finns inte. Av företagshälsovårdsdelegationen utfärdade rekommendationer har dock blivit vägledande. Specialutbildning för anställda inom företags- hälsovården anordnas i huvudsak av arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt överenskommelsen om riktlinjer för företagshälsovården hör bl. a. hälsouppföljande verksamhet till företagshälsovårdens uppgifter. Därvid har i den i överenskommelsen intagna kommentaren anförts följande.

Företagshälsovårdens kunskap om arbetsmiljön och de krav som arbetssituationen ställer på den enskilde ger goda förutsättningar att bedöma individens möjligheter att hälsomässigt klara av arbetet. En första bedömning bör göras också i anslutning till nyanställning. Nyanställningsundersökningen bör betraktas som en medicinsk yrkes- vägledning i förtroende mellan företagshälsovården och den anställningssökande. Även om nyanställningsundersökningen i motsats till övriga kontakter mellan företagshälsovård och anställda ej är frivillig måste det betonas att undersökningen i första hand är en angelägenhet mellan företagshälsovården och den enskilde och att sjukdomsdiagnoser etc. ej förs vidare till arbetsledningen med mindre än att den anställde ger sitt medgivande. Målsättningen för nyanställningsundersökningen är att bedöma arbetets krav i relation till individuella hälsomässiga förutsättningar i enlighet med arbetsmiljöförordningens föreskrifter och därefter avgöra om den tilltänkta befattningen kan anses vara lämplig från medicinsk synpunkt. Under fortsatt anställning kan en bedömning av arbetsanpassningen göras vid olika tillfällen med syfte att anpassa arbete och arbetsförhållanden till den enskildes behov och förutsättningar.

Företagshälsovården är för närvarande föremål för utredning av en den 26 februari 1976 tillsatt kommitté, Företagshälsovårdsutredningen (A

1976:01).

8. Sjukfrånvarons utveckling

8.1. Inledning

Sjukfrånvaron och dess orsaker är naturligen av intresse vid överväganden inom sjukpenningförsäkringens område; Sjukpenningkostnader och admi- nistrativa kostnader är direkt avhängiga av hur sjukfrånvaron utvecklar sig. Det finns en omfattande statistik på detta område som gör att utvecklingen av sjukfrånvaron kan följas från år till år. Utvärdering av denna statistik sker också på skilda håll. Nämnas kan bl. a. följande.

Statistiska centralbyrån (SCB) publicerade år 1979 en analys av sambandet mellan arbetsförhållanden och sjukfrånvaron som SCB gjort på uppdrag av arbetarskyddsfonden (Levnadsförhållanden, Rapport 15, Arbetsförhållan- den och sjukfrånvaro 1975/76). SAF, LO och PTK enades i 1977 års avtalsrörelse om att tillsammans verka för att minska sjukfrånvaron i företagen och tillsatte en särskild gemensam arbetsgrupp. Våren 1979 presenterade gruppen ett förslag till hur statistiken över sjukfrånvaron kan läggas upp i företagen. I en skrift i oktober 1979 gavs allmänna riktlinjer och uppslag för hur samarbetet kan ske på det lokala planet i syfte att minska sjukfrånvaron. Parterna har också självständigt publicerat material i ämnet. Så t. ex. har LO och TCO gemensamt publicerat skriften Fakta om sjukfrånvaron och SAF skrifterna Apropå sjukfrånvaro och Frånvaron drabbar alla.

I ett inom riksförsäkringsverket bedrivet projekt har emellertid det mest omfattande försöket att analysera sjukfrånvaron gjorts. I detta avsnitt redovisas resultatet av detta arbete.

8.2. Riksförsäkringsverkets sjuktalsundersökning

Inom riksförsäkringsverket har genomförts en mycket omfattande undersök- ning i syfte att analysera uppgången i sjuktalet, dvs. det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar per försäkrad och år, mellan åren 1973 och 1976. Undersökningen har bedrivits i projektform. Projektledare har varit byråchefen Tor Eiler Eriksen, riksförsäkringsverket. Till projektet har varit knuten en referensgrupp med representanter för bl. a. arbetsmarknadens parter, Arbetarskyddsfonden och Bygghälsan. En sammanfattande analys av de resultat som framkommit har publicerats i rapporten Den ökade sjukfrånvaron — en statistisk analys (Delegationen för social forskning

Rapport 1980z1).

I rapporten konstateras inledningsvis att sjuktalet inte är någon bra mätare på sjukfrånvarons omfattning men att annat tillförlitligt statistiskt material saknas. Mellan åren 1973 och 1976 ökade sjuktalet med 3,7 dagar från 19,2 dagar 1973 till 22,9 dagar 1976, en ökning på drygt 19 procent. Under samma period ökade det genomsnittliga antalet sjukskrivningar per försäkrad och år från 1,21 till 1,47, en ökning på drygt 21 procent. I rapporten konstateras bl. a. att det med tillgänglig statistik eller registeruppgifter inte går att vare sig belägga eller avvisa eventuella misstankar om att den ökade sjukfrånva- ron skulle bero på ett ökat missbruk eller överutnyttjande av försäkring- en.

Man har i olika sammanhang pekat på att sjuktalet ökat i nära anslutning till reformer inom sjukförsäkringen. Exempelvis höjdes sjuktalet i samband med reformerna år 1963 och 1967, när sjukhjälpstiden blev i huvudsak obegränsad respektive karensdagarna togs bort. I rapporten påpekas att höjningen till viss del är en registreringsteknisk följd av ändringarna i försäkringen; en reducerad karenstid leder vid ett oförändrat sjukskrivnings- beteende automatiskt till ett högre sjuktal. Inför reformen år 1967 gjorde socialdepartementet emellertid också antagandet att sjuktalet vid sidan av denna direkt tekniska effekt skulle öka med tio procent som en följd av höjningen av ersättningsnivån. Det beräknade sjuktalet uppnåddes först år 1969. Den ökning som skett efter år 1974, då sjukpenningen höjdes och gjordes pensionsgrundande och skattepliktig, kan emellertid inte, framhålls det, vara en registreringsteknisk effekt utan måste i sin helhet återföras på ett ändrat sjukskrivningsbeteende.

Det statistiska materialet ger vid handen att den genomsnittliga frånvaron är olika stor för olika grupper försäkrade. Frånvaron varierar t. ex. med den försäkrades kön, ålder och inkomst. Sjukfallsfrekvensen avtar med stigande ålder medan sjukfallens varaktighet och antalet sjukdagar ökar med stigande ålder. Med stigande ålder för de försäkrade utgör de mycket korta fallen, en till tre dagar, en allt mindre del av sjukskrivningarna, medan de långa fallen, 30 dagar eller mer, utgör en allt större del. Bland unga finns relativt sett flera personer med många, dvs. fyra eller fler sjukfall, än vad som är fallet bland äldre försäkrade. Den ersatta sjukfrånvaron varierar med SGI på så sätt att frånvaron, både mätt i dagar och fall, är högst för personer i medelinkomst- skiktet. Mot såväl högre som lägre inkomster avtar sjukfrånvaron successivt. Den lägsta frånvaron vid en jämförelse mellan olika kategorier anställda har privattjänstemän, medan arbetare inom SAF—LO-området har den högsta. Skillnaderna i frånvaronivå mellan företag anslutna till olika arbetsgivare- förbund är emellertid mycket stora.

Antalet förtidspensionärer har ökat från ca 161 000 år 1966 till ca 297 000 år 1976. Samband mellan sjukskrivning och pensionering torde enligt rapporten föreligga på så sätt att de flesta som förtidspensioneras har långa perioder av sjukskrivning bakom sig och att tidpunkten för övergång från sjukskrivning till pensionering kan anses vara i viss mån godtycklig. I en tidigare rapport från riksförsäkringsverket år 1974 framgick att ca 80 procent övergick från att vara sjukskrivna till att bli pensionärer.

I en diskussion om tänkbara förklaringar till varför sjukfrånvaron ökade mellan år 1973 och 1976 gör Eriksen en distinktion mellan de krav respektive

? j ;;

risker som är förknippade med ett arbete. I rapporten utgår han från en analysmodell, där hälsan och beteendet på olika sätt är relaterade till attityder, krav och risker för olycksfall eller yrkessjukdomar. Därefter gör Eriksen bl. a. följande avslutande bedömningar.

Att arbeta är förbundet med vissa risker för att skadas genom olycksfall och för att ådra sig en yrkessjukdom. Riskerna varierar mellan olika arbetsmiljöer. Sammantaget är dock frånvaron på grund av arbetsolycksfall eller arbetssjukdomar endast en blygsam del av den totala sjukfrånvaron. Våra kunskaper om förändringar i arbetslivet är små men yrkesskadestatis- tiken ger oss ingen orsak att anta att det skett några större förändringar i riskbilden. Ytterligare ett stöd för denna uppfattning får man genom det faktum att frånvaroökningen sker för såväl män som kvinnor, i alla åldrar, för arbetare och tjänstemän, för såväl privat som offentigt anställda. Vi nödgas konstatera att även våra kunskaper om hälsan är små. Dödlighetsstatistiken pekar inte på några dramatiska förändringar under perioden. De åldersspe- cifika dödsriskerna har förändrats i ringa omfattning medellivslängden för män ligger stilla medan medellivslängden för kvinnor ökat något. Under 1960-talet präglades Sverige av strukturrationaliseringar, inrikes omflytt- ningar där arbetskraften flyttade till arbetstillfällena i de större tätorterna och en begynnande datorisering. Strukturrationaliseringarna skapade svå- righeter för i första hand den äldre arbetskraften som hade svårt att anpassa sig till de ändrade förhållandena på arbetsmarknaden. Men 1960-talet var också en tid då välfärden och dess komponenter började ställas under debatt. Det kan här räcka med att peka på den svenska låginkomstutredningen och de diskussioner denna skapade. Olika miljörörelser dyker upp. Vaknande insikter om en pågående miljöförstöring och en begynnande misstro mot den ekonomiska tillväxtens välsignelser måste rimligtvis skapa ändrade attityder och leda till att de anställda ställer högre krav på sin arbetsmiljö. Mot denna skisserade bakgrund kan den ökade frånvaron tentativt förklaras påföljande sätt. Arbetslivet ställer högre krav på de anställda än tidigare. Detta förhållande skapar svårigheter för de personer i den äldre arbetskraften som drabbas av ohälsa att klara av sina arbetsuppgifter. Strukturrationalisering och datorisering har medfört att många enklare arbetsuppgifter försvunnit, vilket leder till att ett byte av sysselsättning genom omplacering eller genom att den anställde söker sig till annan arbetsgivare försvåras. För många blir att sjukskriva sig eller att gå i pension det enda alternativet. Ökade krav leder även vid oförändrade hälsoförhållanden till att allt flera försäkrade fyller de medicinska kraven för rätt till sjukpenning eller förtidspenion. Att kraven skulle ha stegrats över hela arbetsmarknaden verkar knappast rimligt. En del av förklaringen till den ökade frånvaron bör därför sökas i ändrade attityder hos de försäkrade. Ökade och ändrade krav i arbetslivet och ökade anspråk från de anställdas sida kan väl även vara en förklaring till den utvidgning av sjukdomsbegreppet som av många anses ha ägt rum.

I avsnittet ”Konklusion” anför Eriksen slutligen:

Sjukfrånvaron samvarierar med en rad faktorer i arbetsmiljön. Endast en mindre del av frånvaron sammanhänger med arbetsskador. I vilken utsträckning arbetsskadorna såsom de definieras genom arbetsskadeförsäkringen kan användas som ett mått på de risker som finns i arbetsmiljön kan ej anges. Troligtvis förhåller det sig emellertid på så sätt att psykiska riskfaktorer underskattas. Även en frikostig utvidgning av skadebe-

greppet inom arbetsskadeförsäkringen skulle dock med mycket stor sannolikhet leda till slutsatsen att skillnader i de krav som arbetet ställer på anställda inom olika delar av arbetslivet till stor del kan förklara skillnaderna i frånvaronivå. Enligt min uppfattning kan det presenterade statistikmaterialet och övrigt material som åberopats tolkas så, att den stegrade förtidspensioneringen i huvudsak beror på ökade krav i arbetslivet. Vidare har många enklare arbetsuppgifter som tidigare kunnat tjäna som reträttposter försvunnit genom rationalisering och datorisering. Den ökning i sjukfrånvaron som inträffade mellan åren 1972 och 1976 kan, utöver stegrade krav. antas bero på attitydförskjutningar hos de försäkrade. Att den ökade sjukfrånvaron skulle sammanhänga med ökade risker i arbetslivet eller med en försämrad folkhälsa är enligt

min uppfattning knappast troligt.

Det kan slutligen anmärkas att sjuktalet sedan år 1976 har minskat till 22,8 dagar 1977, 22,8 dagar 1978, 22,2 dagar 1979 och 21,0 (preliminär siffra) för år 1980.

II Bakgrund till kommitténs överväganden

9. Vissa utländska sjukersättningsbestämmelser

9.1. Danmark

9.1.1. Nuvarande ordning

Den danska sjukpenningförsäkringen är reglerad i Lov om dagpenge ved sygdom eller födsel (1972z262). Lagens bestämmelser är kompletterade med kungörelser från socialministeriet och föreskrifter från sikringsstyrelsen.

På lokal nivå administreras sjukpenningförsäkringen av kommunen genom dess sociala organ, det sociale udvalg (nedan benämnt socialnämn- den). Central tillsynsmyndighet är sikringsstyrelsen.

Ersättningen (dagpenge) utgår enligt ovannämnda lag för inkomstförlust vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom och arbetsskada samt vid barns födelse och adoption.

Försäkringen är obligatorisk och ej beroende av danskt medborgarskap men är knuten till förekomsten av skattepliktig inkomst i Danmark i form av lön eller annan förvärvsinkomst. Även den som inte har skattepliktig inkomst i Danmark kan i vissa fall bli omfattad av försäkringen.

Ersättningsunderlaget för sjukersättningen utgöres av inkomst av anställ- ning (loneindtazgt) och inkomst av annan förvärvsverksamhet (anden erhvervsindtaegt).

Som anställningsinkomst räknas vad som i stort motsvarar svensk skattepliktig A-inkomst, dock ej bl. a. ålders-, invalid- och änkepension och vissa andra pensioner. Som inkomst av annan förvärvsverksamhet räknas nettot av egen förvärvsverksamhet (selvstzendig erhvervsindtaegt), ersättning (dagpenge) som utges för inkomstförlust av annan förvärvsverksamhet samt annan förvärvsinkomst som i väsentlig grad är hänförlig till egen arbetsin- sats. Uppdragsinkomst hänförs som regel till inkomst av annan förvärvsverk- samhet.

Vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom och arbetsskada utgår ersättning enligt olika regler för arbetstagare (lenmodtagare) och försäkrad med enbart inkomst av annan förvärvsverksamhet (nedan benämnd egenfö- retagare). För sjömän gäller speciella regler.

För arbetstagarnas del gäller olika bestämmelser för arbetsgivarperioden och för tiden därefter.

Sjuklön under arbetsgivarperioden

Rätt till sjuklön från arbetsgivaren äger enligt lagen arbetstagare som när sjukfallet inträffar varit verksam hos sin arbetsgivare minst 40 timmar de senaste fyra veckorna (det allmänna arbetsvillkoret). Rätten till sjuklön inträder emellertid tidigast tre veckor efter anställningens början. Den som på grund av annan lag, kollektivavtal eller tjänsteavtal får lön under sjukdom erhåller inte ersättning genom försäkringen. Han omfattas likväl av denna försäkring, ty sjuklönen enligt lagen utgör en garanterad ersättning, som kan tagas i anspråk om arbetsgivaren inte eljest betalar sjukersättning. t. ex. vid tvist om dennes lagstadgade skyldighet härtill. Likaså utgår lagens sjuklön som komplement till den avtalade sjuklönen upp till ett i lagen angivet maximum. Det kan nämnas att annan lagstadgad rätt till sjuklön föreligger för vissa tjänstemannakategorier (funktionaerer) och för lärlingar.

Arbetsgivarperioden är fem veckor räknat fr. o. m. den första hela frånvarodagen. Därvid inräknas såväl helgdagar som andra arbetsfria dagar.

Rätt till sjuklön föreligger sålänge sjukdomen varar även om anställningen upphör före arbetsgivarperiodens utgång. Arbetsgivare kan emellertid efter ansökan få ändring i denna skyldighet efter beslut av dagpengeudvalget. Förutsättningarna härför är följande:

D den anställde har avskedats på grund av misskötsamhet: D ett skriftligt avtal om provanställning ej överstigande tre månader har sagts upp; CJ det föreligger ett i förväg tidsbegränsat anställningsavtal på mer än tre månader; det skall vara en följd av verksamhetens säsongmässiga karaktär och av att den anställde inte kan påräkna fortsatt anställning efter säsongens slut; 3 anställningsförhållandet upphör på grund av bestämmelsei lag eller avtal om sex månaders uppsägning; D verksamheten upphör på grund av konkurs, tvångslikvidation eller arbetsgivarens död.

Sjuklön utgår fullt vid hel arbetsoförmåga. Vid nedsatt arbetsförmåga utgår sjuklönen med lägre belopp, vilket sker när arbetet efter läktrens föreskrift återupptages endast delvis eller när läkarbehandling medför frånvaro från arbetet minst fyra timmar per vecka. Nedsättningen av sjuklönen svarar mot inkomstbortfallet.

Sjuklönens storlek beräknas på grundval av den genomsnittliga veckolö- nen de senaste fyra veckorna före sjukfallet eller, om anställningstiden varat kortare tid, genomsnittslönen den tiden. Ersättningen utgör 90 procent av beräkningsunderlaget och beräknas per vecka. För skiftarbetare och handelsresande finns särskilda beräkningsgrunder. Sjuklönen per vecka får ej överstiga ett visst fastställt maximum, som skall motsvara 90 procent av veckolönen för en arbetare i hantverk och industri vid full normal arbetstid, inklusive dyrtidstillägg men exklusive övriga tillägg. Detta belopp fastställes årligen den 1 april och den 1 oktober med hänsyn till ändringar i timförtjänsten. Den maximala sjuklönen per vecka uppgår f. n. till 1 612 Dkr. (den 1 oktober 1980). Endast sjukdagar som medför inkomstförlust

ersättes. Arbetstagare som ej har vecko- eller månadslön kompenseras många gånger för helgdagar genom intjänande i förväg. Dessa erhåller då ingen ersättning för helgdagar under arbetsgivarperioden men får däremot sjukpenning även för helgdagar efter periodens utgång.

Sjukfallet skall fortast möjligt anmälas till arbetsgivaren. Underlåtenhet medför förlust av rätten till sjuklön med mindre särskilda skäl föreligger, såsom att arbetstagaren varit avskuren från möjlighet att göra anmälan. Kravet på sjukanmälan är alltid uppfyllt om alla föreskrifter i företagets interna regler iakttagits. Däri får enligt praxis inte påfordras anmälan inom kortare tid än två timmar från arbetstidens början. För att kunna påtala underlåten anmälan måste arbetsgivaren i sin tur fortast möjligt underrätta arbetstagaren härom. Underlåtenhet medför att arbetstagaren är vidbliven sin rätt till sjuklön.

Arbetsgivaren kan kräva att arbetstagaren inom rimlig tid visar att frånvaron beror på sjukdom. Underlåter denne att efterkomma en sådan begäran förlorar han rätten till sjuklön. om ej särskilda skäl föreligger. Om det inom företaget finns föreskrift om viss tidsfrist gäller denna. Det har i praxis inte godtagits att fristen sättes kortare än den tid det tar för den anställde att få intyg från läkare och därefter sända detta i brev till arbetsgivaren. Läkarintyg kräves därför normalt inte förrän från fjärde dagen i sjukperioden, lördag och söndag oräknade. Läkarintyget betalas av arbetstagaren.

I stället för att förete dokumentation i form av läkarintyg kan arbetstaga- ren avge en egen försäkran, som underskrives på tro och heder och därmed är underkastad straffsanktion (tro- och love-erklaering). Blanketten härtill har utarbetats av danska LO (DLO) och Danska Arbetsgivareföreningen (DAF). Tiden för företeendet av en sådan försäkran blir bl. a. beroende av om arbetstagaren redan har tillgång till blanketten eller om arbetsgivaren först måste sända den till honom. En försumlig arbetstagare har dock kvar sin rätt till sjuklön, om arbetsgivaren inte omgående påfordrar att försäkran eller läkarintyg skall företes. Vid sjukperiod som varar mer än två veckor kan arbetsgivaren kräva att arbetstagaren från läkare inhämtar upplysning om sjukdomens beräknade varaktighet (varighedserkltering). Kostnaderna för undersökningen bestrides av arbetsgivaren. Efterkommer arbetstagaren inte nämnda krav utan godtagbar anledning förfaller rätten till sjuklön.

Återgår den anställde i arbete inom arbetsgivarperioden men sjukanmäles han ånyo på grund av samma sjukdom inom tolv dagar från arbetets återupptagande, räknas arbetsgivarperioden som en sammanhängande period från första sjukfallets första dag. I annat fall börjar en ny period av fem veckor att löpa.

Sjukfall under semester medför inte rätt till sjuklön eller ändrad semesterförläggning. Fortsätter sjukfallet efter semesterns slut börjar sjuklön utgå från och med första dagen efter semestern. Inträffar sjukfallet före en redan utlagd semester och hinner det ej avslutas dessförinnan behöver arbetstagaren inte utnyttja semestern. Sjuklön utgår i stället efter vanliga regler. I fråga om sjukfall under industrisemestern (kollektiv ferielukning) har arbetsmarknadens parter överenskommit om följande. När semesterlön utbetalats och sjukfall sedan inträffar under semestern, skall sjuklön utges efter semesterns slut, om arbetstagaren genom läkarintyg eller

försäkran kan visa längden av sjukdomen under semestern. De semesterda- gar som inte har kunnat utnyttjas skall utläggas snarast möjligt, men semesterlön utgår inte för dessa dagar.

Har arbetstagaren ådragit sig sjukdomen uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet bortfaller rätten till sjuklön. Samma är förhållandet om arbetstagaren vid anställningens början förtigit uppgifter om sin hälsa av betydelse för anställningsavtalets ingående.

Vid sjukfall under strejk eller lockout utgår varken sjuklön eller sjukpenning. En bedömning av om den sjuke skulle ha deltagit i en vid företaget anordnad strejk blir nödvändig.

Arbetstagaren förlorar rätten till sjuklön om han vägrar att efterkomma läkares föreskrift om viss sjukhusvård, läkarbehandling eller behandling i övrigt som syftar till att återställa arbetsförmågan.

Rätten till sjuklön upphör den dag arbetstagaren är arbetsförmögen igen, oavsett om han då återgår i arbete eller friskanmäler sig.

Slutligen kan anmärkas att den som ej har rätt till sjuklön enligt vad ovan angivits i stället kan erhålla sjukpenning enligt de bestämmelser som framgår av avsnittet nedan om sjukpenning.

Särregler beträffande arbetstagare som lider av långvarig eller kronisk sjukdom

Genom avtal med den enskilde arbetstagaren kan arbetsgivaren befria sig från skyldigheten att betala sjuklön (”12å-avtal”). Avtalet förutsätter att arbetstagarens sjukdomsrisk är väsentligt ökad på grund av en långvarig eller kronisk åkomma.

Avtalet skall vara skriftligt och insändas till samt godkännas av social- nämnden. Avtalet, som kan tidsbegränsas, medför att arbetsgivaren inte behöver utge sjuklön vid frånvaro som orsakats av den åkomma som varit en förutsättning för överenskommelsen. Sjukdom som beror på arbetsförhål- landena medför likväl rätt till sjuklön, om sjukfallet har sin grund i att arbetsgivaren åsidosatt arbetarskyddsbestämmelser.

För det fall sjukhusintagning för operation eller annan behandling är beslutad, kan socialnämnden efter fastställelse av sikringsstyrelsen godkänna ett temporärt avtal, trots att det ej är fråga om en långvarig eller kronisk åkomma. Detta är avsett för det fall arbetsgivaren vid tiden för anställningen underrättas om den förestående sjukhusintagningen eller där en arbetsgivare efter ett redan ingånget anställningsavtal har betalat sjuklön under en hel arbetsgivarperiod de senaste tolv månaderna för den sjukdom som skall behandlas på sjukhus. Det temporära avtalet gäller enbart de besvär som föranleder sjukhusvården men inte senare sjukperioder efter arbetets återupptagande, även om det nya sjukfallet har samband med den sjukdom som sjukhusbehandlades. De vanliga reglerna om återfall gäller också i denna situation. Läkare skall uttala sig om tidpunkten för intagningen. vilken också skall intygas av sjukhuset.

12 å-avtal är giltiga från avtalets ingående, dvs. från dagen för underteck— nandet. Det kan ingås under en sjukfrånvaroperiod. I sikringsstyrelsens anvisningar erinras socialnämnden om risken för att avtal som ingås under sjukperioden antedateras, vilket kan misstänkas i synnerhet om en längre tid

förflyter från dagtecknandet till insändandet. Nämnden kan i sådant fall i stället taga ingivandedagen till utgångspunkt för avtalets giltighet. I händelse av tvist får frågan avgöras av dagpengeudvalget. Socialnämnden skall, om det inte omedelbart framgår av åkommans art att det är fråga om en väsentligt förhöjd frånvarorisk eller att den är långvarig eller kronisk, inhämta läkarutlåtande samt har att bedöma frågan i förhållande till arbetet i det enskilda fallet. Detta kan medföra att avtalet godkännes i förhållande till en viss arbetsgivare men ej till en annan.

Diabetes och astma anses kunna motivera 12 å-avtal men ej om sjukdomen är under sådan behandlingskontroll att frånvarorisken inte ökar. För arbetstagare som lider av alkoholism krävs för att avtal skall godkännas att behandling pågår. Arbetstagare som lider av psykiska besvär kan undantagas om besvären är av svårare grad. Vid bedömningen härav skall hänsyn tas till tidigare frånvaroperioder och sjukhusintagningar.

”Dåliga nerver" i vanlig mening kan inte utgöra grund för avtal. Ryggbesvär, som är långvariga och kroniska, kan i vissa fall godkännas. Som huvudregel krävs läkarintyg, vari klart uttalas att frånvarorisken är väsentligt ökad.

Avtal som godkänts av socialnämnden i en kommun gäller gentemot andra kommuner. Vid byte av arbetsgivare krävs nytt avtal. Ny arbetsgivare kan regelmässigt få muntligt förhandsbesked, om det gäller samma bransch eller slag av arbete.

Lättnader för mindre arbetsgivare

Arbetsgivare som under ett kalenderår haft en lönekostnad som ej överstiger visst maximum kan för kommande försäkringsår fritaga sig från skyldighet att betala sjuklön genom att i stället erlägga avgift till en särskild fond, dagpengefonden. Nämnda maximum är f. n. 1 300 gånger det högsta sjuklönebeloppet per vecka vid försäkringsårets början den 1 juli. För innevarande försäkringsår är maximigränsen 1 883 000 Dkr. Lönekostnaden beräknas som summan av de anställdas sjuklönegrundande inkomster hos arbetsgivaren. Maximum beräknas motsvara lönekostnaden för 15—20 anställda.

Anmälan göres av arbetsgivaren hos sikringsstyrelsen och blir gällande från mottagandet. Har arbetsgivaren försäkrat sig på detta sätt gäller det alla hans anställda. Arbetstagare som inte har rätt till avtalad sjuklön erhåller härefter sjukpenning av socialnämnden. För de arbetstagare som har rätt till avtalad sjuklön äger arbetsgivaren rätt att erhålla ersättning från kommunen med det belopp som arbetstagaren hade varit berättigad till om han uppburit sjukpenning, dock högst vad som motsvarar 90 procent av den utbetalda sjuklönen. Arbetsgivaren skall anmäla sjukfallen till socialnämnden och även upplysa om den sjukes löne- och anställningsförhållanden. Vad angår sjukfall som inträffar innan arbetsgivarens återförsäkring trätt i kraft svarar arbetsgivaren för hela arbetsgivarperioden. På motsvarande sätt svarar kommunen för ersättning till arbetsgivaren för löpande sjukfall när försäkringen upphör.

Avgiften till fonden beräknas i procent av lönekostnaden för det kalenderår som utlöper mitt i försäkringsåret. För perioden den 1 januari

1978 till den 1 januari 1984 är avgiften 1,5 procent. Har särskilt stor sjuklighet konstaterats hos en arbetsgivare kan sikringsstyrelsen med verkan från den 1 oktober påföljande försäkringsår höja avgiftsprocenten för honom. Endast ett tiotal arbetsgivare årligen har fått förhöjd avgift på grund av särskilt stor sjukfrånvaro bland de anställda. Regeln om att avgiften kan höjas i sådana fall har varit föremål för diskussion.

Avgiften debiteras först preliminärt. Den erläggs kvartalsvis med slutreg- lering vid försäkringsårets utgång. Försummad preliminär inbetalning medför att arbetsgivaren utesluts från försäkringen. Arbetsgivare kan anmäla utträde ur försäkringen till nästa kvartals utgång. Efter utträde eller uteslutning kan förnyat inträde ske först ett år senare. Till dagpengefonden utgår även statsbidrag. Utan detta bidrag skulle avgiften vara ca 3 procent.

Arbetsgivare varom nu är fråga (dvs. mindre arbetsgivare) behöver bl. a. inte betala sjuklön till en nyanställd då dennes första hela frånvarodag infaller inom 21 kalenderdagar räknat från och med första arbetsdagen. Detta gäller även om den nyanställde uppfyller det förutnämnda allmänna arbetsvillkoret. Undantaget från skyldigheten att utge sjuklön gäller hela arbetsgivarperioden för ifrågavarande sjukfall, varvid reglerna om återfall tillämpas som vanligt. En arbetstagare anses ej såsom nyanställd, om han varit anställd av samma arbetsgivare inom tre månader före återanställning- en. Genom en lagändring har denna befrielse från skyldighet att utge sjuklön till nyanställda nyligen utvidgats till att omfatta ej blott mindre utan alla arbetsgivare. För arbetstagare med kortvarig eller tillfällig anställning gäller dock inte denna regel.

Särregler beträffande arbetstagare med kortvarig eller tillfällig anställning

När det gäller ifrågavarande arbetstagare (lösarbejdere) kan arbetsgivare befria sig från skyldigheten att utge sjuklön genom atti stället inbetala avgift till dagpengefonden. De arbetstagare varom nu är fråga är dels de vars anställning hos arbetsgivaren sker efter mönstring per dag eller vecka, oavsett om arbetet därvid kommer att överstiga 40 timmar inom fyra veckor, dels de som endast är anställda för viss kortvarig arbetsuppgift eller viss kortare tid, ej över tre månader. Som kortvarigt eller tillfälligt anställda anses t. ex. fiskare, hamnarbetare, bärplockare och övriga säsongarbetare samt vikarier knutna till vikariebyråer. Däremot är den som är anställd att arbeta regelbundet t. ex. varje veckoslut inte hänförlig till denna kategori. Varar anställningen faktiskt mer än tre månader — utan mellankommande nyanställning betraktas vederbörande ej längre som tillfälligt anställd, oavsett vad som kan ha avtalats om t. ex. uppsägningstid.

Sikringsstyrelsen beslutar om ifrågavarande befrielse. Sjukpenning utgår därefter från socialnämnden. Avgiften till dagpengefonden utgör för perioden den 1 januari till den 30 juni 1981 2:60 Dkr. per arbetstimme för ifrågavarande arbetstagare.

Kan antalet arbetstimmar inte utredas utgör bidraget 4,5 procent :av den utbetalda lönen. Avgiften erlägges kvartalsvis. Försummad betalning medför återkrav från kommunen för utgiven sjukpenning.

För de arbetsgivare som ej erhållit nämnda befrielse föreligger skyldighet att utge sjuklön till kortvarigt eller tillfälligt anställda som tillhör denna särskilda kategori. I vissa fall kan befrielse även föreligga utan beslut från sikringsstyrelsen eller utan att avgift erlagts, nämligen när det sammanlagda antalet timmar för denna kategori arbetstagare inte överstiger 200 per år samt när det gäller de mindre arbetsgivare varom talats i det föregående.

Temporär rätt till restitution

Genom en lagändring år 1977 infördes en av sysselsättningsskäl betingad temporär möjlighet till restitution. För tiden den 1 januari 1978 — den 31 december 1980 gällde att arbetsgivarna hade en allmän rätt till restitution från kommunen för utbetald sjuklön avseende veckorna 4—5 i arbetsgivar- perioden. Arbetsgivaren måste kräva restitution senast tre månader efter utgången av den period som avsågs. Senare framställt krav kunde godtagas i vissa undantagsfall. Uppgifterna i arbetsgivarens ansökan skulle bekräftas av arbetstagaren. Översteg den beräknade sjukpenningen vad som utgått från arbetsgivaren utbetalade kommunen överskottet till arbetstagaren.

Handläggning av tvist rörande sjuklön

Tvister om arbetsgivarens skyldighet att utge sjuklön under perioden prövas av en särskild nämnd (dagpengeudvalget) som första och sista instans. Nämnden består av tre ledamöter samt en skiljedomare. De utnämns för tre år i taget av socialministeriet. Två av medlemmarna utses efter förslag av DAF respektive DLO. Skiljedomare skall vara lagfaren med särskild kunnighet i arbetsrätt. Tvister handlägges av de tre ledamöterna, för såvitt ej någon av dem begär att skiljedomaren skall tillkallas, vilken då ensam avgör saken.

Om arbetsgivare underlåter att utbetala sjuklön utger socialnämnden vanligen i stället sjukpenning. Frågan om åläggande för arbetsgivaren att utge sjuklön kan härefter väckas hos dagpengeudvalget av såväl socialnämn- den som arbetstagaren, för såvitt arbetsgivaren inte ersätter socialnämnden det utgivna förskottet. Finner dagpengeudvalget att arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön, skall denne senast inom fyra veckor från delfåendet av beslutet ersätta socialnämnden vad som utgått i sjukpenning.

Sjukpenning

Rätt till sjukpenning föreligger dels efter arbetsgivarperiodens utgång för de arbetstagare som är berättigade till sjuklön, dels från sjukfallets början för de arbetstagare som av någon anledning saknar rätt till sjuklön och dels efter fem veckors sjukdom för dem som har sjukpenninggrundande inkomst av annan förvärvsverksamhet.

För att sjukpenning skall utgå för första frånvarodagen efter arbetsgivar— periodens utgång fordras att anmälan har skett till socialnämnden senast inom en vecka efter periodens slut. Vid senare anmälan utgår sjukpenning först från anmälningsdagen. Undantag härifrån kan göras, om

D den försäkrade saknar möjlighet till rättidig anmälan på grund av sjukhusvistelse, utlandsvistelse eller liknande förhållande; El försummelse beror på förhållande som kan hänföras till arbetsgivaren eller till vilseledande upplysning från myndighet; 3 andra särskilda omständigheter föreligger, varvid särskild hänsyn tas till om vederbörande tidigare inte erhållit sjukpenning, om upplysningarna från arbetsgivaren varit bristfälliga eller om arbetstagaren anmält sjukfallet till arbetsgivaren i stället för till socialnämnden.

Under inga förhållanden utgår sjukpenning om anmälan gjorts senare än sex månader efter sjukfallets början.

Den försäkrade skall avge förklaring om orsaken till arbetsoförmågan och lämna upplysningar om inkomst- och arbetsförhållanden samt om övriga förhållanden av betydelse för beräkningen av sjukpenningen. Socialnämn- den kan kräva lill-.arintyg, vilket i så fall betalas av kommunen.

Sjukpenningen till arbetstagare beräknas på grundval av den årliga löneinkomsten. Upplysningar härom erhåller socialnämnden från skatte- myndigheterna omkring den 1 april årligen. Detta belopp justeras med hänsyn till inkomstutvecklingen två gånger årligen, den 1 april och den 1 oktober, genom av socialministeriet beslutade procentsatser. Sålunda uppskrevs 1979 års inkomster per den 1 oktober 1979 med 14 procent. Där 1978, 1977 eller 1976 års inkomstuppgifter undantagsvis användes skrevs de upp med respektive 26, 38 och 51 procent. Om den aktuella inkomsten avviker med minst 10 procent från den justerade, kan den aktuella inkomsten istället användas som beräkningsunderlag. Motsvarande är förhållandet. om det kan visas att inkomsten skulle ha ändrats med minst 10 procent, om den försäkrade inte blivit sjuk. Sjukpenningen per vecka utgör 90 procent av det sjukpenninggrundande beloppet för en vecka. Dock får sjukpenningen ej överstiga det fastställda maximibeloppet, som är detsamma som för sjuklönen. Skulle sjukpenningen uppgå till mindre än 10 procent av maximibeloppet bortfaller den helt.

I de fall sjukpenning utbetalas från och med första frånvarodagen på grund av att det är en mindre arbetsgivare som är försäkrad enligt vad tidigare nämnts användes inte årsinkomsten utan genomsnittsinkomsten de senaste fyra veckorna som grund för beräkningen.

Sjukpenningen utbetalas för en vecka eller fjorton dagar och är skattepliktig.

De som har inkomst av annan förvärvsverksamhet erhåller sjukpenning från och med den första frånvarodag som infaller efter fem veckors sjukdom. Reglerna om anmälan och läkarintyg motsvarar vad som gäller för arbetstagare, likaså reglerna om sjukpenningens beräknande. Underlaget för beräkningen lämnas emellertid av den försäkrade i samband med anmälan. Uppgifterna skall uppta den skattepliktiga inkomsten närmast föregående år med bortseende från kapitalinkomster och -utgifter. Egen- företagare kan såsom framgår av det följande genom frivillig försäk- ring erhålla kompensation även för de fem första veckorna.

Försäkringstiden

Lagen föreskriver i princip ingen tidsbegränsning för rätten till sjukpenning. Följande begränsningar finns emellertid. Har sjukpenning utgått under de senaste tolv månaderna i mer än 13 veckor sammanhängande utgår ej sjukpenning till

den som uppbär ålders-, invalid- eller änkepension, den som på grund av sviktande hälsa skulle varit berättigad till sådan pension, om inte vissa av pensionslagstiftningens regler hindrat detta, samt

E den som fyllt 67 år, för såvitt ej uttaget av ålderspension uppskjutits.

Vid beräkningen av de 13 veckorna ingår ej arbetsgivarperioden eller, om kommunen betalat sjukpenning från första frånvarodagen, de fem första veckorna.

Nämnda försäkrade, som under de senaste tolv månaderna uppburit sjukpenning sammanhängande i 13 veckor, återfår inte rätten till sjukpen- ning förrän det visas att vederbörande varit friskskriven efter sjukskrivning- en och i minst 13 veckor haft en sjukpenninggrundande inkomst som uppgått till minst 10 procent av sjukpenningens fastställda maximum.

Socialnämnden skall beträffande alla försäkrade senast tre månader efter sjukdomens början pröva frågan om särskild behandling eller rehabilitering erfordras samt om andra bidrags- eller vårdformer kan komma ifråga. Om så ej är fallet skall frågan ånyo prövas var tredje månad under den fortsatta sjukskrivningen. Om sjukskrivningen inte övergår i t. ex. förtidspensione— ring kan sjukpenning således utgå under flera år.

Frivillig försäkring

Frivillig sjukpenningförsäkring kan tecknas hos sikringsstyrelsen av egenfö- retagare och hemmamakar.

Egenföretagare kan genom frivillig försäkring erhålla sjukpenning även för de första fem veckorna från och med första frånvarodagen. Försäkringen börjar gälla tre månader efter ansökan. Övergår någon från att vara arbetstagare till att bli egenföretagare gäller dock inte denna frist, om ansökan sker inom tre månader från det den sjukpenninggrundande löneinkomsten upphörde. Försäkringen kan gälla en sjukpenning motsva-. rande en fjärdedel, hälften, tre fjärdedelar eller hela sjuklönens maximum. Avgiften utgår för kvartal med för närvarande 43, 86, 129 och 172 Dkr. för respektive alternativ. Egenföretagare kan dock inte försäkra sig för högre belopp än 90 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Regeln att sjukpenning som för vecka understiger 10 procent av maximum inte utgår gäller ej vid den frivilliga försäkringen. I samband med ansökan om frivillig försäkring skall inkomstuppgift lämnas. Den försäkrade har därefter skyldighet att underrätta socialnämnden om mer varaktig nedgång i inkomsten.

Hemmamake är den som utför husligt arbete i eget hem för minst en person utöver sig själv. Den frivilliga försäkringen för hemmamake gäller sjukpenning från och med den första sjukdagen som infaller efter en veckas

sjukdom. Blott en försäkring kan tecknas per hushåll. Sjukpenningen kan utgå med en fjärdedel eller hälften av maximibeloppet och avgiften utgör kvartalsvis 158 eller 316 Dkr. Sjukanmälan göres hos socialnämnden. Normalt kräves därvid läkarintyg, vilket bekostas av den försäkrade. Möjligheterna för egenföretagare och hemmamakar att frivilligt ansluta ( sig till försäkringen hade den 1 januari 1981 utnyttjats i följande utsträck- 1 ning. * l l l

Egenföretagare

Försäkrad med 1/4 täckningsgrad 3 005 Försäkrad med 1/2 täckningsgrad 8 433 Försäkrad med 3/4 täckningsgrad 10 829 Försäkrad med 1/1 täckningsgrad 32 589

Sa 54 856

Antalet försäkrade visar en stadig ökning. Antalet egenföretagare uppgår till ca 320 000.

Hemmamakar Försäkrade med 1/4 täckningsgrad 2 082 Försäkrade med 1/2 täckningsgrad 645

Sa 2 727

Antalet försäkrade visar en stadig nedgång.

Ersättning vid barns födelse och adoption

Rätt till ersättning (dagpenge) föreligger vid ledighet från arbetet på grund av havandeskap och barns födelse, tidigast från fyra veckor före den beräknade tidpunkten för barnets födelse och högst 14 veckor efter nedkomsten. För rätt till ersättning krävs en årlig sjukpenninggrundande inkomst som berättigar till minst 10 procent av sjukpenningens maximum per vecka. för närvarande 161 Dkr. i veckan. Uppgår årsinkomsten inte till detta belopp tages inkomsten de senaste tolv månaderna före ledigheten i stället till utgångspunkt; har kvinnan under sex av dessa tolv månader haft en inkomst som berättigar till minst 10 procent av maximum anses 10-procentskravet vara uppfyllt. Vid beräkningen av denna inkomst inräknas även förväntad inkomst, som bortfallit på grund av att kvinnan varit förhindrad att arbeta till följd av läkares föreskrift. Vidare kan sikringsstyrelsen i vissa fall låta även annan inkomst medräknas, som annars inte är skattepliktig i Danmark. I praxis har arbetsoförmåga på grund av graviditetskomplikationer redan före fyraveckorsperioden medfört rätt till sjukpenning.

Hemarbetande kvinna har rätt till ersättning endast om frivillig försäkring tecknats. Den utgår under fyra veckor efter barnets födelse, men rätt därtill inträder först tio månader efter ansökan om frivillig försäkring.

I samtliga fall skall ansökan om ersättning inges inom sex månader efter

barnets födelse till socialnämnden, som svarar för utbetalningen. Försummas detta går rätten till ersättning förlorad.

Arbetstagare har rätt till ersättning vid ledighet på grund av adoption under 14 veckor från mottagandet av barnet. En förutsättning är att adoptionsmyndigheten bestämt att vederbörande skall vara ledig i samband med mottagandet. För makar som adopterar gemensamt utgår ersättning bara till den ene av dem och endast om båda har sjukpenninggrundande inkomst. Ersättningen beräknas på samma sätt som vid barns födelse. Egenföretagare har under motsvarande förutsättningar rätt till ersättning i 14 veckor från mottagandet. Ansökningstiden räknas vid adoption från mottagandet av barnet.

Finansiering och processuella regler m. in.

För sjuklön under arbetsgivarperioden svarar arbetsgivaren, medan den försäkrades hemortskommun svarar för sjukförsäkringens kostnader, däri- bland den tidigare restitutionen till arbetsgivarna för veckorna fyra och fem. Kommunerna får täckning för 75 procent av sina utgifter från dagpengefon- den. Fonden tillförs medel genom avgifter från alla försäkrade, avgifter från frivilligt försäkrade och från vissa arbetsgivare enligt vad ovan nämnts samt statsbidrag. Den allmänna försäkringsavgiften uttages med för närvarande 1 procent av beskattningsunderlaget för statlig inkomstskatt samt debiteras och uppbäres i samband med skatten.

Kommunerna administrerar sjukpenningförsäkringen bl. a. med hjälp av ett ADB-system. Förutom en allmän datacentral finns fem kommunala ADB—centraler. Systemet är informationsmässigt knutet till bl. a. folkbok- förings- och skatteregistren. Med användning av ADB-systemet uträknas bl. a. sjukpenningens storlek, anordnas utbetalning och ombesörjes restitu- tionen till arbetsgivarna. Dessutom svarar det för uppföljningen av långvariga sjukfall samt levererar olika register och statistiskt material.

Besvär över socialnämnds beslut rörande sjukförsäkringen anföres hos ett regionalt organ (amtsankenaevnet). Även mot dess beslut liksom över sikringsstyrelsens avgöranden kan talan fullföljas till en central besvärs- nämnd (den sociale ankestyrelse).

Vilseledande upplysningar från de försäkrade till de administrativa organen är straffsanktionerade. En arbetsgivare som inte uppfyller skyldig- heten att utge sjuklön under arbetsgivarperioden kan straffas med böter.

9.1.2. Förhållandena före sjuklönens införande

År 1960 infördes i Danmark ett sjukpenningsystem för att bereda de arbetstagare ersättning som inte redan på grund av lag eller avtal var berättigade till ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom. De som hade lagstadgad sjuklön var främst tjänstemän inom allmän förvaltning. Genom kollektivavtal hade vissa grupper sedan år 1956 tillförsäkrats sjuklön med en kompensationsgrad som från början uppgick till 40—45 procent men senare höjdes för att år 1972 ha stigit till 90 procent. Ersättningsregleringen i detta sjukpenningsystem ombesörjdes av sjukkassor. Arbetsgivaren svarade för två tredjedelar av avgifterna till kassan och arbetstagaren för en tredjedel.

Sjukpenningen täckte 80 procent av inkomstbortfallet. Vid sjukfrånvaro som understeg tre veckor gällde en veckas karenstid. Sjukpenning utgick för högst 312 dagar i följd under en 24-månadersperiod. Storleken av beloppet beräknades av kassan på grundval av de av den försäkrade lämnade uppgifterna om sina inkomstförhållanden. Utbetalning skedde per vecka. Förseningar med utbetalningen eller administrativa dröjsmål torde som regel inte ha förekommit. 1972 års sjukförsäkringsreform avsåg främst att åstadkomma jämställdhet mellan alla kategorier arbetstagare i fråga om sjukersättningens omfattning och finansiering och ej att bota påtagliga brister i den rådande ordningen. Vidare öppnade reformen möjlighet för företagarna till sjukförsäkring.

9.1.3. Erfarenheter av sjuklönereformen

Kommittén har, bl. a. vid sammanträffande med ordföranden i dagpengeud- valget, kontorchefen Jörgen Möller, jämte representanter för danska arbetsgivareföreningen (DAF) och landsorganisationen (DLO), Ole Hassel- balch respektive Gunnar Iversen, fått del av några danska erfarenheter av sjuklönens införande. Beträffande dagpengeudvalgets verksamhet framkom bl.a. följande.

Dagpengeudvalget är för det mesta enigt i sina avgöranden. På begäran av en av ledamöterna kan skiljedomaren tillkallas att ensam avgöra saken. Dagpengeudvalget avgör omkring 1 500 fall per år. Det motsvarar ca 0,3 promille av alla sjukfall. Endast i tio fall har skiljedomaren tillkallats. Det har då gällt principiellt viktiga frågor. De stora företagen förefaller att ha väl inordnat sig i systemet och anhängiggör endast principiellt viktiga frågor. Den största mängden klagomål kommer från små företagare, som har svårigheter att tillämpa lagen och ibland försöker slippa att betala ut sjuklön, då de t. ex. har likviditetssvårigheter. Anhängiggörande av talan vid udvalget är dock ej en förutsättning för att kommunen skall bli skyldig att utge sjukpenning i fall av vägran från arbetsgivare att betala sjuklön. Målen anhängiggörs oftast genom att en arbetstagare vänder sig till kommunen och klagar över att arbetsgivaren inte betalar sjuklön och att kommunen, när den inhämtat motpartens förklaring, anmäler saken för dagpengeudvalget och bifogar relevanta handlingar, såsom ”tro— och love-erklzering”. läkarintyg och företagets föreskrifter. Udvalgets sekretariat kan infordra komplette- . rande material som t. ex. journalavskrift. Oftast föreligger någon bevisfråga, varför skriftlig dokumentation — även skriftliga vittnesutsagor — är av betydelse. De mest typiska fallen är de, där arbetsgivaren vägrar utbetalning under hänvisning till att arbetstagaren inte uppfyllt arbetsvillkoret (40 timmar de senaste fyra veckorna) eller att anställningen upphört innan sjukfallet. Många fall rör påståenden om att den sjukanmälde inte varit arbetsoförmögen (sedd på gatan) eller ådragit sig sjukdomen genom eget vållande (slagsmål, berusning eller trafikolycka) eller förtigit sitt hälsotill- stånd vid anställningstillfället. I många fall gör arbetsgivaren gällande, att arbetstagaren anmält sjukfallet för sent eller inte inkommit med läkarintyg i tid efter begäran därom eller i enlighet med företagets föreskrifter. Mera sällan rör tvisten ersättningens storlek eller frågor huruvida inkomstförlust över huvud taget föreligger.

Angående den närmare tillämpningen av vissa av reglerna uppgavs bl. a. följande.

Arbetstagarbegreppet

Arbetstagarbegreppet har enligt dagpengeudvalgets ordförande vållat vissa tolkningsproblem. I lagen har ”lonmodtagare” ansetts vara den som uppbär A-inkomst i skattelagens mening. A-inkomst enligt danska skattebestäm- melser motsvarar i stort detta begrepp i den svenska skattelagstiftningen. I de fall kommunen har att utbetala ersättning tillämpas den skatterättsliga bedömningen helt, enär underlaget för beräkning av ersättningens storlek utgörs av uppgifter från skattemyndigheterna. Med hänvisning till att den arbetsrättsliga bedömningen i vissa fall skiljer sig från den skatterättsliga tolkningen av arbetstagarbegreppet — självständiga företagare har ibland ansetts ha A-inkomst har emellertid dagpengeudvalget i en del fall kommit till en annan bedömning än kommunen. Lagen har därför nu ändrats så att det uttryckligen anges att endast A-inkomsttagare, som tillika arbetsrättsligt är att anse som arbetstagare, är ”lönmodtagare”.

Läkarintyg

Regeln att läkarintyg inte krävs före fjärde frånvarodagen har utformats med hänsyn till den danska läkarföreningens inställning i frågan. Om läkarintyg begäres tidigare än fjärde dagen, har detta i praxis måst motiveras skriftligen av arbetsgivaren. Detta kan t. ex. ske genom att arbetsgivaren skriver till arbetstagaren och därvid anger tidigare sjukfrånvaroperioder samt uppma- nar honom att å nästa sjukfrånvaros första dag visa brevet för en läkare och begära läkarintyg. I det övervägande antalet fall krävs emellertid blott ”tro- och love-erklzering". Blanketten för sådan förklaring används sålunda i 94 procent av fem miljoner sjukfall. På denna blankett behöver inte diagnosen anges. När arbetsgivaren i stället kräver läkarintyg används en särskild blankett. Möjligheten att begära s. k. ”varighedserklzering” utnyttjas inte så ofta. Ursäktlig försummelse att förete begärda läkarintyg har, förutom i fall av t. ex. avbrott i postbefordran, ansetts föreligga då läkaren till arbetsta- garen förklarat sig skola sända intyget direkt till arbetsgivaren men underlåtit att göra detta. I fall då arbetstagaren har haft svårt att få tid hos specialistläkare har detta ansetts vara en godtagbar anledning till försum- melse, om arbetstagaren underrättat arbetsgivaren härom. Från dagpenge- udvalgets sida har inte förmärkts att arbetsgivarna utöver infordrande av den skriftliga dokumentationen skulle utöva någon kontroll av sjukfrånvaron. I något fall har det förekommit att företagsläkaren gjort hembesök. Kommu- nerna utför inte någon sjukkontroll genom inspektion c. d.

Beräkning av sjuklönens storlek

För skiftarbetare och handelsresande beräknas sjuklönen efter andra grunder än enligt huvudregeln. För handelsresande som har provisionslön beräknas den efter medelinkomsten de senaste nio månaderna. För skiftarbetare utgår man från timlönen och de i sjukperioden normalt

ingående arbetstimmarna. Kommunen har beträffande skiftarbetare emel- lertid inte använt denna metod. Vid utbetalning efter arbetsgivarperioden har kommunen i stället använt huvudregeln. När dagpengeudvalget haft att pröva besvär häröver har den gjort beräkningen efter timbaserad lön under hänvisning till att det uttalade syftet med lagens bestämmelser var att ersätta ett faktiskt inkomstbortfall. En ändring av bestämmelserna till att allmänt låta timbaserad lön utgöra beräkningsunderlag skulle ge ett mer rättvisande resultat vid deltidsfrånvaro, delvis nedsatt arbetsförmåga samt frånvaro under del av första sjukdagen.

Befrielse från skyldighet att utge sjuklön till arbetstagare som lider av långvarig eller kronisk sjukdom

Iungefår 15 000 fall har det ingåtts 12 å-avtal. I meddelande till kommunerna har sikringsstyrelsen konstaterat att utnyttjandet av möjligheterna att ingå sådana avtal skiftar mycket från bransch till bransch och från område till område, varför kommunerna uppmanas att sprida kunskap om de möjlig- heter som här finns. Kommunerna erinras vidare om att läkarens uppfatt- ning, om den är entydig, blir avgörande för om sådan frånvarorisk föreligger _ som lagen förutsätter samt att arbetsgivarens befrielse enligt avtalet endast omfattar sjukfrånvaro vid den eller de sjukdomar som uttryckligen angivits. Vid tvist huruvida viss sjukdom faller under avtalet gäller kommunens mening, med möjlighet till överprövning i dagpengeudvalget. Enär avtalet saknar retroaktiv verkan, uppkommer i en del fall frågan om förtigande av omständighet som kunnat utgöra grund för ett avtal. Föreligger sådant förtigande bortfaller helt arbetsgivarens skyldighet att utge sjuklön. Den arbetssökande avkräves som regel inte någon hälsodeklaration, men på den blankett som normalt användes vid nyanställning finns utrymme för anteckning om hälsotillståndet. I praxis har utkristalliserats tre omständig- heter som måste föreligga för att förtigande av hälsotillstånd skall anses vara för handen. nämligen

D att arbetstagaren varit sjukskriven lång tid i den sjukdom för vilken han sedan sjukskrivits vid anställningens början; att sjukskrivningen hos den nye arbetsgivaren skett relativt kort tid efter anställningens början, inom en till två månader och att arbetstagaren borde ha insett att det fanns en klar risk att han skulle bli sjukanmäld i samma sjukdom igen.

Särskild vikt fästes vid om förtigande skett efter uttrycklig fråga från arbetsgivaren. I ett fall där arbetstagaren vid anställningens början visste men ej yppat att intagning på sjukhus skulle ske en månad efter anställningens början, ansåg dagpengeudvalget arbetsgivaren fritagen från skyldigheten att utge sjuklön.

Tidigare praxis att 24 dagars frånvaro per år i viss sjukdom gav möjlighet till 12 å-avtal har frånfallits. Numera är endast den medicinska bedömningen avgörande.

Möjligheten till 12 å-avtal har utsträckts såtillvida att även tjänstemän med lagstadgad sjuklön nu omfattas av denna ordning.

DLO:s representant framhöll, att det i praktiken inte uppstår några

problem vid ingåendet av 12 å-avtal regelmässigt vid anställningens början — trots att någon facklig representant som regel ej biträder arbetstagaren. Möjligheten till sådant avtal kan vara till hjälp för att möjliggöra anställning och därigenom förhindra utslagning. Underlåtenhet att informera arbetsgi- varen om hälsotillståndet kan inte bara aktualisera frågan om förlust av sjuklön utan kan enligt DAF:s representant även äventyra anställningsför- hållandet.

DLD-representanten anförde i detta sammanhang: Sommaren 1978 genomförde DAF en undersökning rörande vilka omständigheter arbetsgi- varen fäster avseende vid då han anställer ny arbetskraft. Därvid framkom att vad man i första hand ansåg betydelsefullt var den anställdes utbildning och i andra hand det personliga intrycket. Först därefter kom frågan om hälsotillståndet. Detta resultat var något förvånande. Enligt DLO:s uppfatt- ning har sjuklöneordningen ingen betydelse för anställningspolitiken. På den danska arbetsmarknaden finns en mängd grupper som är viktiga ur anställningspolitisk synpunkt, såsom ungdomar, kvinnor och handikappade. Dessa marginalgrupper erhåller redan stöd i sådan omfattning att "kärnar- betskraften” har svårt att bli placerad.

DAF:s representant framhöll: Arbetsgivaren intresserar sig säkerligen för frånvarorisken, men det är viktigare för arbetsgivaren att få arbetare med "god vilja”. Finns denna kan nog arbetsgivaren bortse från om det föreligger en viss sjukfrånvarorisk.

Undantag för arbetstagare med kortvarig eller tillfällig anställning Möjlighet till undantagande för kategorien tillfällig arbetskraft (lasarbejde— re) har utnyttjats i minskad omfattning. Ursprungligen uppgick antalet företagare till 4 OOO—5 000, medan siffran för oktober 1978 gått ned till 2 000. En tänkbar anledning till nedgången är antingen att arbetsgivarens avgift till dagpengefonden höjts så att mindre arbetsgivare ofta inte anser det lönt att

försäkra sig eller att de i stället utnyttjar den möjlighet till lättnader som avhandlas nedan.

Möjlighet till lättnader för mindre företagare

Av uppskattningsvis 120 000 mindre företagare har ca 18 300 begagnat sig av förevarande möjlighet. I en kommentar härtill anförde DAF:s representant: En mindre arbetsgivare kan lätt styra sjukfrånvaron i sitt företag. Han känner sina arbetstagare och anser sig kunna föra en så förnuftig personalpolitik att han ej behöver försäkra sig. Försök har även gjorts med olika privata försäkringar men ej heller dessa har fått någon större anslutning.

Sjukfrånvarons fördelning och utveckling

Före sjuklönereformens ikraftträdande den 1 april 1973 var sjukfrånvarosta- tistiken bristfällig. DAF började först i oktober 1972 att föra en regelbunden sådan statistik. Denna är emellertid inte representativ för det totala antalet anställdai Danmark. På grund av en skev branschfördelning antas statistiken

överbetona sjukfrånvaron bland arbetare. På grundval av en undersökning som företogs år 1973 kan det enligt sikringsstyrelsen antagas att sjukfrånva- ron för arbetare övervärderats med cirka 13 procent i DAF:s statistik. Denna omfattar blott frånvaro på grund av sjukdom och arbetsskada men inte frånvaro på grund av barnafödsel.

Nämnda statistik synes visa att det inte skett någon markant förändring av sjukfrånvaron till följd av sjuklönereformens ikraftträdande, varken ome- delbart därefter eller senare. Sjukfrånvaron för arbetare anges dock från sikringsstyrelsens sida vara svagt stigande men den totala sjukfrånvaron visar inte någon sådan tendens.

Inte heller fördelningen av sjukfrånvaron mellan de första fem veckorna (arbetsgivarperioden) och tiden därefter synes ha ändrat sig genom åren.

Sammanfattningsvis har sikringsstyrelsen uttalat att man på basis av dessa uppgifter torde kunna dra den slutsatsen att den nya lagstiftningen inte har haft någon betydelse för sjukfrånvarons utveckling.

Sjuklöneutgifterna för år 1979 uppgick för arbetsgivarna till 3 789 milj. Dkr. och fördelade sig enligt följande.

Vecka 1 2 770 milj. — 73 % Vecka 2 480 milj. = 13 % Vecka 3 250 milj. = 7 % Vecka 4 165 milj. = 4 % Vecka 5 124 milj. = 3 %

Utgifterna för de första tre dagarna fördelade sig sålunda: Dag 1 1 140 milj. = 30 % Dag 2 725 milj. = 19 % Dag 3 435 milj. = 12 %

För år 1981 har Sjuklöneutgifterna beräknats till 4 miljarder Dkr. för arbetsgivarna och 5 miljarder Dkr. för det offentliga. De sammanlagda kostnaderna för reformens genomförande var år 1972 beräknad till ca 3 miljarder Dkr. men blev i realiteten högre. Skälet härtill var bl. a. att utvecklingen gick mot flera korta sjukfall.

Såsom allmänna synpunkter anfördes följande. Dagpengeudvalgets ordförande: När sjuklönesystemet infördes i Dan- mark hade oljekrisen ännu inte inträffat. Reformen skulle likväl mot bakgrund av den erfarenhet man har idag troligen ha genomförts under nuvarande konjunktursituation. Väsentliga lättnader har åstadkommits ur administrativ synpunkt.

DAF:s representant: Det finns fortfarande ett visst motstånd mot reformen från vissa arbetsgivares sida. Genomförandet ingick som ett led i en större ekonomisk uppgörelse, där alternativet hade varit ett system med arbetsgivaravgifter, vilket hade varit sämre. Reformen har i viss mån också satt sina spår i kollektivavtalen. I lagen har man velat undvika detaljregle- ringar i vissa frågor, vilka i stället lösts kollektivavtalsvägen, t. ex. beträffande dokumentation av sjukfrånvaron.

DLO:s företrädare: Systemet har blivit mer detaljreglerat än som från början avsågs. Det har lett till att man på senare tid avtalsvägen sökt lösa vissa frågor. Ett av syftena med reformens genomförande var även att

åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön. Genom att som nu individualisera bördorna för arbetsgivarna kan man animera dem att förbättra arbetsmiljön. Systemet är emellertid konjunkturkänsligt. I synnerhet mindre företagare underlåter vid betalningssvårigheter att betala sjuklön för att på så sätt erhålla kredit av det allmänna, som nödgas utbetala sjukpenning.

9.2. Finland

9.2.1. Nuvarande ordning

Den finländska sjukpenningförsäkringen är reglerad i sjukförsäkringslagen av den 4 juli 1963 (364/63) och sjukförsäkringsförordningen av den 1 november 1963 (473/63). I lagen den 30 april 1970 om arbetsavtal (320/70) finns regler om skyldighet för arbetsgivare att under viss tid av sjukfrånvaron utge sjuklön.

I olika kollektivavtal har överenskommits om skyldighet för arbetsgivare att utge sjuklön i vidare omfattning än vad lagen stadgar.

På lokal nivå administreras sjukpenningförsäkringen av folkpensionsan- staltens lokalbyråer, nedan benämnda försäkringskassorna. Central tillsyns- myndighet är folkpensionsanstalten.

Sjukpenning vid sjukdom

Ersättning utgår för inkomstförlust vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom (dagpenning) samt vid havandeskap och förlossning (moderskaps- penning).

Försäkringen är allmän och obligatorisk och omfattar i princip alla i Finland bosatta personer. Dessutom är vissa personer försäkrade som inte är bosatta i Finland. Som exempel kan nämnas den som tjänstgör på finskt fartyg eller (under vissa förutsättningar) hos finsk arbetsgivare.

För att rätt till sjukpenning skall föreligga krävs att den försäkrade fyllt 16 år. Rätten upphör när man fyller 65 år. Förmånen tillkommer både den som är anställd och den som arbetar för egen räkning. En förutsättning är att den försäkrade under de tre månader som närmast föregick sjukfrånvaron var i arbete. För den som utan egen förskyllan varit arbetslös går sjukpenning- rätten dock inte förlorad.

Sjukpenning beräknas på grundval av den arbetsinkomst som konstaterats vid beskattningen året före sjukfallet. Då försäkrad eller äkta makar tillsammans idkat rörelse eller utövat ett yrke eller bedrivit jordbruk anses den sammanlagda inkomsten av rörelsen eller yrkets resultat eller jordbru- kets nettoinkomst intill 60 000 ka. vara arbetsinkomst. Kapitalinkomster och liknande ger givetvis ej rätt till sjukpenning.

Var arbetsinkomsten omedelbart före insjuknandet väsentligt större än som framgått av beskattningsmaterialet kan efter ansökan sjukpenningen beräknas på grundval av den högre inkomsten. Önskar den försäkrade erhålla en högre sjukpenning skall han förete utredning rörande sin arbetsinkomst under de sex månader som närmast föregick sjukfrånvaron Är denna inkomst, multiplicerad med två, 20 procent större än den vid

beskattningen konstaterade arbetsinkomsten, lägges den förra till grund för sjukpenningen. Har den försäkrades arbetsinkomst på grund av sjukdom. arbetslöshet eller annan sådan orsak varit väsentligt mindre än den annars skulle ha varit, kan arbetsinkomsten fastställas till ett högre belopp. Härvid gäller ett liknande förfarande för höjning av arbetsinkomsten som nyss nämnts.

Sjukpenning utgår per vardag med 1,5 promille av arbetsinkomsten. Minimisjukpenningen är dock f. n. 20 ka. och utgår till den som helt saknar arbetsinkomst eller vars arbetsinkomst ligger under 13 400 ka. per år. För arbetsinkomst överstigande 25 500 ka. utgår ingen sjukpenning. Den högsta sjukpenningen är således 38:25 ka.

Utöver sjukpenningen utgår försörjartillägg med 15 procent av sjukpen- ningen för make och 10 procent för varje barn under 16 år. Sammanlagt kan försörjartillägget uppgå till 50 procent av sjukpenningbeloppet.

Högsta möjliga sjukpenning med försörjartillägg är 57:37 ka. I sjukpenningförsäkringen finns en karenstid. Sjukpenning utgår för varje vardag, dock inte för den dag då arbetsoförmågan inträdde och ej heller för de sju närmast följande vardagarna. Är den försäkrade regelbundet i arbete under sön- och helgdagar likställes sådana dagar med vardagar vid beräknandet av karenstiden, förutsatt att den försäkrade skulle ha arbetat även sådan dag.

Vid återfall i en sjukdom inom 30 dagar från den sista sjukpenningdagen utgår sjukpenning fr. o. m. första vardagen efter den, då arbetsoförmåga på nytt inträder.

För en och samma sjukdom utges sjukpenning längst intill utgången av kalendermånaden före den då sammanlagda antalet sjukpenningdagar skulle uppgå till 300. När för en sjukdom utgått sjukpenning under längsta möjliga tid, kan för samma sjukdom beviljas sjukpenning på nytt först sedan den försäkrade utan hinder av denna sjukdom kunnat arbeta i två år.

Den försäkrade ansöker skriftligen hos försäkringskassan om sjukpen— ning. I ansökan skall den försäkrade meddela sina personuppgifter och antalet personer som han har att försörja. Till ansökan skall dessutom fogas ett läkar- eller sjukhusintyg rörande arbetsförmågan och den tidpunkt då arbetsoförmågan inträdde.

För att få sjukpenning skall den försäkrade dessutom inom tre dagar från insjuknandet göra anmälan därom till försäkringskassan. Försummas sådan anmälan och kan den försäkrade inte styrka tidpunkten för arbetsförmågans nedsättning, anses den ha inträtt tidigast då försäkringskassan fick vetskap om insjuknandet.

Sjukpenning utbetalas i efterskott och för ett visst antal dagar åt gången. Den första utbetalningsperioden omfattar en vecka, de därpå följande perioderna två veckor var. Om arbetsoförmågan int_e varar hela perioden ut så får den försäkrade ut sjukpenningen när han blir återställd. Den sjukpenningberättigade måste i regel anmäla fortsatt sjukfrånvaro i samband med varje ny utbetalningsperiod.

Sjuklön

Arbetstagare har med stöd av 28 & lagen om arbetsavtal rätt till sjuklön från sin arbetsgivare men först sedan anställningsförhållandet fortgått en månad. Sjuklönen är i princip lika stor som lönen och utgår under högst sju vardagar efter den dag då arbetshindret uppstod.

Från lönen skall emellertid dras av vad arbetstagaren för samma tid får i sjukpenning eller jämförlig ersättning på grund av obligatorisk olycksfalls- försäkring eller av arbetsgivaren helt eller delvis bekostad annan försäk- ring.

På grund av att det i den allmänna sjukförsäkringen gäller en karenstid av sju dagar kommer vanligen något avdrag för utgiven sjukpenning ej att behöva göras under sjuklöneperioden.

Moderskapspenning

Varje kvinnlig försäkrad, vars havandeskap varat minst 180 dagar och som varit bosatt i Finland minst nämnda tid närmast före den beräknade tidpunkten för barnsbörden. har rätt till moderskapspenning. Rätt till moderskapspenning har även kvinnlig försäkrad som tagit vård om ett barn under två åri avsikt att adoptera detta, under förutsättning att hon på grund härav ej förvärvsarbetar och att hon varit bosatt i Finland 180 dagar närmast dessförinnan.

Moderskapspenningen utgår per dag med samma belopp som den sjukpenning den försäkrade skulle ha uppburit, om hon hade drabbats av sjukdom. Moderskapspenning utgår för sammanlagt 234 vardagar. Av dessa skall 24 vardagar ligga närmast före den beräknade tidpunkten för barnsbörden och 210 vardagar närmast därefter.

Om modern samtycker kan moderskapspenning i stället utges till barnets fader för högst tolv av nämnda vardagar. Den del av moderskapspenningen som skall erläggas till fadern är lika stor som den sjukpenning han skulle ha uppburit vid sjukdom.

Moderskapspenning på grund av vård av adoptivbarn erläggs för varje vardag, under vilken vården fortgår. till dess 210 dagar förflutit sedan barnets födelse, dock minst för 72 vardagar. Med den försäkrades samtycke kan moderskapspenningen för de sista 24 dagarna av perioden istället erläggas till hennes make.

För tid för vilken moderskapspenning erläggs utbetalas inte sjukpen- mng.

Övrigt

Arbetsgivare, som betalar sjuklön eller motsvarande ersättning under sjuk- eller moderskapsledighet eller ledighet på grund av vård av barn, kan ha i lag eller på kollektiv- eller annat avtal grundad rätt att utfå arbetstagarens sjuk- eller moderskapspenning. Är sjukpenningen större än vad arbetsgivaren utger under sjukledigheten, betalas den överskjutande delen till arbetstaga-

ren. För att utfå arbetstagares sjuk- eller moderskapspenning måste arbetsgi—

varen hos dennes försäkringskassa anhålla därom. Ansökningen skall vara undertecknad av arbetsgivaren eller arbetstagaren. Skall någon del av förmånen utges till arbetstagaren, krävs dock alltid också dennes under- skrift.

Sjuk- och moderskapspenning är skattefria. Detta är också fallet med vad arbetsgivaren betalar till arbetstagaren under sjuk- eller moderskapsledig- het. Arbetstagaren får ett intyg om det sjukpenningbelopp, som arbetsgi- varen utfått, och kan vid beskattningen dra av detta belopp från sin inkomst. Intyget, som utfärdas av försäkringskassa, skall bifogas skattedeklaratio- nen.

Sjukförsäkringen bekostas av de försäkrade och arbetsgivarna. År 1981 uppgår sjukförsäkringsavgiften för de försäkrade till 1 procent av den beskattningsbara inkomsten. För arbetsgivarna utgör sjukförsäkringsavgif- ten 1,75 procent av arbetstagarens lön.

Om dessa avgifter, som uppbärsi samband med beskattningen, inte täcker % utgifterna står staten för mellanskillnaden.

9.2.2. Förhållandena före sjuklönens införande

IFinland infördes sjuklön redan år 1922. Längden på sjuklöneperioden var då beroende av uppsägningstiden i anställningsförhållandet. Sjuklöneperio- den var dock längst 14 dagar. Den allmänna sjukpenningförsäkringen infördes år 1964. Under åren 1964—1967 var försäkringen förenad med en karenstid av två veckor. Från och med år 1968 är karenstiden en vecka. Samma år ändrades också arbetsavtalslagen så att sjuklöneperioden bestäm- des till en vecka.

Reglerna i sjukpenningförsäkringen har i stort varit oförändrade sedan försäkringen infördes.

9.2.3. Erfarenheter av sjuklönesystemet

Kommittén har vid sammanträffande med avdelningschefen Alti Aurela, Social- och hälsovårdsministeriet i Finland, jur. kand. Johan Åström, Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund (AFC), och Markku Toropainen, Finlands Fackförbunds Centralförbund (FFC), fått del av några erfarenheter av det finländska sjuklönesystemet. Dessa erfarenheter redovisas i det följande.

Utöver den obligatoriska sjuklönen som är föreskriven i lagen om arbetsavtal har merparten av arbetstagarna sjuklön grundad på kollektivav- tal. Sjuklöneperioderna varierar i de olika avtalen. Vanligtvis är perioden mellan tre och fem veckor. Sjuklönen skall motsvara den lön arbetstagaren skulle ha erhållit om han varit i arbete. För arbetstagare med månadslön görs sålunda inget avdrag från lönen för den tid han har rätt till sjuklön. För arbetstagare som har timlön beräknas sjuklönen enligt de flesta kollektiv- avtalen på basis av medeltimförtjänsten. Medeltimförtjänsten beräknas t. ex. enligt metallbranschens kollektivavtal så, att den förtjänst arbetsta- garen under sistförflutet kvartal har erhållit med olika löneformer och med eventuella särskilda tillägg, t. ex. ackordstillägg, divideras med det totala

antalet utförda arbetstimmar under ifrågavarande kvartal. Overtidstillägg och helgdagsersättning ingår inte i beräkningsunderlaget.

Tvister om sjuklönens storlek är sällsynta. Något oftare uppstår tvister om arbetstagares rätt att erhålla sjuklön.

I kollektivavtal uppställs som förutsättning för erhållande av sjuklön att arbetstagaren företer en av arbetsgivaren godkänd utredning angående sjukdomen. Arbetsoförmågan styrkes normalt genom läkarintyg. I vissa fall t. ex. vid epidemier kan sådant intyg ersättas av s. k. hälsovårdares intyg. Inom många företag har man eftergivit kravet på läkarintyg för de första dagarna av sjukfrånvaron. Diagnosen anges i läkarintygen.

Sjukkontroll förekommer i mycket liten utsträckning. Enligt uppgift av arbetsgivarrepresentanten gör företag med egen företagshälsovård i undan- tagsfall hembesök och då i omvårdande syfte; man misstänker att sjukdomen eljest kan komma att förvärras.

Företagen har väl utvecklade rutiner som gör administrationen av sjuklönen lätthanterlig.

Några former av undantag eller återförsäkring för mindre arbetsgivare eller för arbetsgivare med anställda som har hög sjukfrånvaro finns inte.

Enligt uppgift från arbetsgivarsidan påverkas inte företagens nyanställ- ningspolitik av skyldigheten för dem att utge sjuklön. Från företagens sida, görs det gällande, är man intresserad av att få bra arbetskraft och är av den anledningen inte intresserad av arbetskraft med hög sjukfrånvaro. Sjuklö- nesystemet som sådant skulle inte inverka härpå. Från arbetstagarhåll anförs dock att arbetsgivaren, genom att betala sjuklön, drabbas ekonomiskt hårdare av anställda med hög sjukfrånvaro och att skyldigheten att utge sjuklön därför har viss betydelse vid nyanställning. Man uppger dock att konjunkturförhållanden o. d. spelar en stor roll och att det alltid är svårt för svagare grupper att få anställning.

9.3. Norge

9.3.1. Nuvarande ordning

Den norska sjukpenningförsäkringen är reglerad i lov av 17 juni 1966 nr 12 om folketrygd med ändringar i lov 10 juni 1977 nr 84, som trädde i kraft den 1 juli 1978. Lagens bestämmelser kompletteras med föreskrifter från sosialde- partementet och rikstrygdeverket.

På lokal nivå administreras sjukpenningförsäkringen av trygdekontoren, nedan benämnda försäkringskassorna. Central tillsynsmyndighet är rikstryg- deverket.

Sjukpenning vid sjukdom

Ersättning (sygepenge) utgår för inkomstförlust vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom och yrkesskada samt vid barns födelse och vid vård av sjukt barn.

Försäkringen är allmän och obligatorisk och omfattar i princip alla som är bosatta i Norge oavsett medborgarskap. Dessutom är vissa personer

försäkrade som inte är bosatta i Norge. Som exempel kan nämnas person som utan att vara bosatt i Norge utför avlönat arbete där eller som är norsk medborgare och antingen är anställd på norskt fartyg eller anställd hos norska staten men bosatt utomlands.

För att rätt till sjukpenning'skall föreligga skall den årliga inkomsten uppgå till minst 4 000 Nkr. För den del av årsinkomsten som överstiger tolv gånger basbeloppet (grunnbeltbpet) utges inte sjukpenning och av den del av inkomsten som ligger mellan åtta och tolv gånger basbeloppet medräknas endast 1/3. Bestämmelsen om att inkomsten skall uppgå till minst 4 000 Nkr. gäller dock inte under den s. k. arbeidsgiverperioden. Även i Norge finns konstruktionen med ett basbelopp som har samma funktion som basbeloppet i Sverige när det gäller att fastställa pensionspoängtalen till grund för storleken av bl. a. tilläggspensionen.

Rätt till hel sjukpenning föreligger om den försäkrade är arbetsoförmögen på grund av sjukdom. Om han endast delvis är arbetsoförmögen utges reducerad sjukpenning. Lagen anger ej vilka procentsatser som därvid skall gälla men i rikstrygdeverkets anvisningar anges att det som regel bör vara 75 och 50 procent samt i undantagsfall 25 procent.

För att erhålla rätt till sjukpenning skall anställningsförhållandet eller den självständiga näringsverksamheten ha varat i minst 14 dagar (ventetid) när nedsättningen av arbetsförmågan inträder. Villkoret om 14 dagars väntetid gäller inte om vederbörande omedelbart dessförinnan har varit försäkrad med rätt till sjukpenning under motsvarande tid eller om den nedsatta arbetsförmågan beror på olycksfall. Det ges i lagen möjlighet till dispens från kravet på väntetid.

Sjukpenning utgår enligt olika regler för arbetstagare och för självständiga näringsidkare.

För arbetstagares del gäller att arbetsgivaren är förpliktad att utge sjukpenning under de första två veckorna av sjukfrånvaron. I Norge används ej termen sjuklön. När denna period löpt ut övertar försäkringskassan utbetalningsansvaret. Egenföretagarna erhåller sjukpenningen från försäk- ringskassan men efter en karenstid av 14 dagar.

Arbetstagare

Arbetstagare har rätt till sjukpenning med 100 procent av inkomstunderlaget från och med första frånvarodagen. Sjukpenningen är skatte- och avgifts- pliktig samt pensionsgrundande. Som huvudregel gäller att arbetsgivaren som nämnts är skyldig att utbetala sjukpenning under de första två veckorna av den anställdes sjukfrånvaro (arbetsgivarperioden). Arbetsgivaren skall då utge sjukpenning för de dagar för vilka han skulle ha utbetalt lön. I de fall den försäkrade är sjukpenningberättigad utan att arbetsgivaren är förpliktad utge sjukpenning skall sjukpenning utges av försäkringskassan. Sjukpenning därifrån utges för alla dagar utom söndagar och beräknas på veckoinkomsten fördelad på sex dagar.

Inkomstunderlaget för sjukpenningen är den genomsnittliga arbetsin- komsten under de senaste fyra veckorna innan nedsättningen av arbetsför- mågan inträdde. Om anställningsförhållandet har varat kortare tid än fyra veckor skall den genomsnittliga arbetsinkomsten under perioden i fråga

läggas till grund för beräkning. Sjukpenningen beräknas vanligtvis på samma inkomstunderlag oberoende av om den utges av arbetsgivaren eller försäkringskassan. Villkoret om att inkomsten skall uppgå till minst 4 000 Nkr. per år gäller dock inte under arbetsgivarperioden. Om den anställde har flera arbetsgivare gäller den tidigare nämnda basbeloppsgränsen i förhållan- de till varje enskild arbetsgivare.

I inkomstunderlaget ingår lön och annan ersättning som är vederlag för eller resultat av den försäkrades egen arbetsinsats, t. ex. provision och dricks. Övertidsersättning ingår i inkomstunderlaget endast i de fall övertidstjänstgöringen är ålagd i anställningsavtalet som fast övertid i enlighet med arbetsmiljölagen. Kost och logi medräknas under förutsättning att dessa förmåner inte står till den försäkrades disposition då han är sjuk. Semesterersättning ingår ej.

Den aktuella inkomsten läggs i princip till grund för sjukpenningen. Detta kan i vissa fall medföra avsevärt högre eller lägre sjukpenning än vad som motsvarar den försäkrades normala inkomstnivå. Det har därför bestämts att sjukpenning efter arbetsgivarperiodens utgång skall utges enligt särskilda beräkningsgrunder om inkomstunderlaget för sjukpenningen avviker mer än 25 procent från den försäkrades antagna årliga arbetsinkomst. Enligt huvudregeln fastställs sjukpenningunderlaget i sådana fall på grundval av den försäkrades senaste pensionspoängtal eller om det blir högre genomsnittet av de tre senaste pensionspoängtalen. Poängtalen omräknas till årsinkomst på grundval av det basbelopp som gäller då den nedsatta arbetsförmågan inträder.

Inträffar sjukfallet under en tidsbegränsad anställning kan dock inkomst— underlaget bestämmas enligt vad som gälleri normalfallen. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas på feriearbetare och andra som tar ett välavlönat arbete av kort varaktighet och där anställningstiden är bestämd på förhand. I dessa fall skall sjukpenning kunna utges efter inkomstunderlaget i det kortvariga anställningsförhållandet under så lång tid detta skulle ha varat.

För att erhålla rätt till sjukpenning från arbetsgivaren skall arbetstagaren ha varit anställd hos denne i minst två veckor innan sjukfallet inträffade (ventetid). Kravet på väntetid gäller dock inte vid yrkesskada. Vid återanställning hos samma arbetsgivare inom 14 dagar inräknas den tidigare anställningstiden i väntetiden.

Arbetsgivarperioden räknas från och med den första hela sjukfrånvaro- dagen och 14 kalenderdagar framåt. Arbetsgivaren har dock f.n. en av samhällsekonomiska skäl införd rätt till restitution från försäkringskassan för sjukpenningutgifter som belöper på de sista fyra dagarna i arbetsgivarperio- den.

Som huvudregel gäller att vid ny sjukfrånvaro börjar en ny arbetsgivar- period att löpa. Det finns ingen begränsning i det antal dagar för vilka arbetsgivaren under loppet av ett kalenderår är förpliktad att utge sjukpenning. Lagen innehåller dock en återfallsregel. Om arbetstagaren efter att ha varit frånvarande på grund av sjukdom ånyo blir arbetsoförmö- gen inom 14 dagar tas hänsyn till den tidigare frånvaroperioden vid beräkning av arbetsgivarperioden.

Har arbetsgivaren betalt sjukpenning för en hel arbetsgivarperiod börjar ny arbetsgivarperiod att löpa först efter det att arbetstagaren har varit

arbetsföri minst 14 dagar. Det saknar därvid betydelse om återfallet beror på samma eller ny sjukdom.

Arbetsgivarens skyldighet att utge sjukpenning upphör samtidigt med anställningsförhållandet om tidpunkten härför var fastställd då sjukfallet inträffade. Om ; "betstagaren insjuknar under semester har han inte heller rätt till sjukpenning från arbetsgivaren. Denne är vidare befriad från förpliktelsen att utge sjukpenning under permittering, strejk eller lock- out.

För att arbetstagaren skall få rätt till sjukpenning från och med första frånvarodagen är han skyldig att samma dag anmäla sjukfallet till sin arbetsgivare. En sådan anmälan (egenmelding) skall göras senast före arbetstidens slut. Anmälan kan ske skriftligen eller muntligen, per telefon, genom bud eller på annat lämpligt sätt. Om arbetstagaren inte har gjort anmälan första frånvarodagen är arbetsgivaren skyldig utge sjukpenning först från och med den dag anmälan göres Även om anmälan inte gjorts är arbetsgivaren ändock skyldig att utge sjukpenning om det inte rimligen varit möjligt för arbetstagaren att göra anmälan i rätt tid eller det ändå är klarlagt att arbetstagaren har varit sjuk från en bestämd tidigare tidpunkt.

Om arbetstagaren har gjort anmälan kan arbetsgivaren kräva att arbetstagaren även inger en skriftlig förklaring att han varit frånvarande från arbetet på grund av sjukdom.

Anmälan som förut nämnts är tillfyllest för de tre första frånvarodagarna. Från och med fjärde frånvarodagen kan arbetsgivaren kräva att arbetstaga- ren styrker sjukfrånvaron med läkarintyg. Arbetsgivaren har möjlighet att utsträcka tiden för anmälan, dock längst till arbetsgivarperiodens slut.

Om arbetsgivaren har återförsäkrat sig för sina sjukpenningkostnader enligt de regler som redogörs för i det följande, skall sjukfrånvaron styrkas genom läkarintyg från och med fjärde frånvarodagen för att arbetsgivaren skall kunna begära restitution från försäkringskassan för utgiven sjukpen- ning. I sådant fall kan arbetsgivaren således inte utsträcka anmälningsfris- ten.

Om en arbetstagare under loppet av en tolvmånadersperiod har haft mer än sex sjukfall utan sjukskrivning av läkare kan han helt eller delvis förlora rätten att nöja sig med anmälan. Arbetsgivaren kan då besluta att arbetstagaren för en tid framöver skall inge läkarintyg även för sjukfall kortare än tre dagar och eventuellt från och med den första frånvaroda- gen.

Skulle arbetsgivaren inte utge sjukpenning under arbetsgivarperioden, finns en garantiregel enligt vilken arbetstagaren kan kräva att försäkrings- kassan förskotterar sjukpenningen. Om försäkringskassan finner att arbets- givaren är skyldig att utge sjukpenning skall försäkringskassan återkräva beloppet hos honom.

Om en arbetstagare lider av en långvarig eller kronisk sjukdom eller ett lyte som medför risk för särskilt stor sammanlagd sjukfrånvaro kan han, efter beslut av försäkringskassa, bli undantagen från bestämmelserna om sjuk- penning från arbetsgivaren. Avsikten är att motverka att arbetsgivaransvaret för sjukpenning skall medföra ökade problem på arbetsmarknaden för personer vilkas hälsotillstånd innebär större risk för sjukfrånvaro än för arbetstagarna i gemen.

I lagen eller dess tillämpningsföreskrifter har inte angivits vilka sjukdoms- grupper som är att karakterisera som kroniska och ej heller givits någon definition på begreppet långvarig. I rikstrygdeverkets anvisningar har uttalats att dessa frågor får lösas i praxis.

I anvisningarna har det vidare beträffande begreppet ”risk för stor sammanlagd sjukfrånvaro” anförts att avgörande får bli om det enskilda fallet i särskilt hög grad avviker från genomsnittet (från en s. k. ”landsnor— mal”). Tills vidare torde man få utgå från att t. ex. en sjukfrånvaro på omkring 30 dagar om året uppfyller förutsättningarna för ett undantagan- de.

Den arbetstagare som undantaget från arbetsgivaransvar gäller skall alltjämt erhålla sin sjukpenning från arbetsgivaren på samma sätt som övriga arbetstagare. Det förhållandet att en arbetstagare är undantagen förblir således en intern sak mellan försäkringskassan, arbetsgivaren och arbetsta- garen, något som övriga anställda inte skall få kännedom om. Arbetsgivaren kan sedan kräva restitution av utgiven sjukpenning från försäkringskassan. Om frånvaron beror på yrkesskada kan restitution dock ej ske. Arbetsgi- varen kan kräva restitution av sjukpenningen oberoende av om sjukfallet har samband med den diagnos som föranlett undantagandet från arbetsgivaran- svaret eller ej. Det medför att arbetsgivaren inte har behov av att få kännedom om sjukdomsorsaken vid varje särskilt sjukfall.

Beslut om undantagande från arbetsgivaransvaret kan gälla tills vidare eller för en begränsad tid. Den försäkrade har skyldighet att till försäkrings- kassan meddela varje förbättring i hälsotillståndet som kan medföra att villkoren för undantagande ej längre är för handen.

Initiativet till ett undantagande tas vanligen av arbetstagaren själv. Om så inte sker kan arbetsgivaren ta upp frågan direkt med försäkringskassan, vilken sedan bereder arbetstagaren tillfälle att yttra sig innan frågan behandlas.

Lagen nämner två olika återförsäkringsformer för arbetsgivare, dels en försäkring för arbetsgivare med ett fåtal anställda, dels en försäkring avseende sjukpenning till arbetstagare med kortvariga anställningsförhållan- den.

Båda försäkringsformerna bygger på principen att arbetsgivaren själv skall stå kostnaden för de helt korta sjukfallen som ej varar mer än tre dagar. Försäkringarna täcker således sjukpenningutgifter först från och med den fjärde frånvarodagen.

För att få teckna den förstnämnda återförsäkringen krävs att arbetsgiva- rens sammanlagda löneutgifter under kalenderåret före dets. k. försäkrings- året, vilket börjar den 1 juli, ej överstiger ett visst bestämt belopp. Detta belopp ändras årligen i takt med löneutvecklingen. För kalenderåret 1979 fastställdes nämnda belopp till 560 000 Nkr.

Försäkringen täcker 100 procent av sjukpenningutgifterna utöver tre dagar och den omfattar alla anställda i företaget utan hänsyn till arbetsuppgifter eller anställningsform.

Ansökan om att få teckna sådan försäkring göres till försäkringskassan. Försäkringen träder i kraft vid nästkommande kvartalsskifte.

Försäkringen är självfinansierande och arbetsgivaren betalar en särskild premie. Premien beräknas i procent av de samlade löneutgifterna under det

kalenderår som utlöper mitt i försäkringsåret. Premien för försäkringsåret 1.7.1979—30.6.1980 har fastställts till 1,2 procent.

En försäkrad arbetsgivare skall under arbetsgivarperioden betala sjukpen- ning till sina arbetstagare som vanligt och sedan begära restitution.

Den andra återförsäkringsformen avser arbetstagare som är anställda för en period understigande tre månader. Anställningsförhållandets längd skall således vara fastställt på förhand. Försäkringen täcker 100 procent av sjukpenningutgifterna för dessa arbetstagare med undantag av de tre första dagarna vid varje särskilt sjukdomstillfälle.

Ansökan om denna försäkring inges av arbetsgivaren till försäkringskassan samtidigt med att han anmäler att han anställt arbetstagaren i fråga. Försäkringen gäller från det att arbetstagaren börjar arbetet, under förutsättning att arbetsgivaren erlägger premien inom viss tid efter det att krav framställts.

Premien utgör f. 11. 1,2 procent av arbetstagarens inkomstunderlag. Även här gäller att arbetsgivaren skall utbetala sjukpenning till arbetsta- garen som vanligt och sedan begära restitution.

Om arbetstagaren anser sig vara berättigad till sjukpenning, men arbetsgivaren inte utger sjukpenning under arbetsgivarperioden därför att han förmenar sig inte vara skyldig härtill, skall arbetsgivaren hänvisa arbetstagaren till försäkringskassan. Finner försäkringskassan att arbetsta- garen är sjukpenningberättigad skall försäkringskassan utge sjukpenning- en.

Om försäkringskassan sedan finner att sjukpenningen rätteligen skulle ha utbetalats av arbetsgivaren skall det utgivna beloppet återkrävas av arbetsgivaren. Beloppet med ränta kan indrivas enligt samma regler som gäller för indrivning av skatter.

Om arbetstagaren är sjuk längre än två veckor, skall som förut nämnts försäkringskassan överta sjukpenningutbetalningen. Arbetsgivaren skall i sådant fall inom tre dagar till försäkringskassan göra anmälan om övergång av sjukfallet. För att försäkringskassan skall kunna beräkna sjukpenningen ; och göra ett riktigt skatteavdrag skall arbetsgivaren därvid också upplysa ' försäkringskassan om arbetstagarens inkomst- och skatteförhällanden.

Försäkringskassan kan också bli förpliktad att utge sjukpenning tidigare exempelvis därför att arbetstagarens anställning upphör under arbetsgivar- perioden eller att arbetstagaren blir sjuk under permittering eller strejk.

Sjukpenningen beräknas i vanliga fall på samma sätt som under arbetsgivarperioden. Sjukpenning utges för alla dagar utom söndagar.

För att erhålla sjukpenning från försäkringskassan krävs att den försäk- rade blivit sjukskriven av läkare. Arbetstagaren kan således inte blott nöja sig med att avge vanlig anmälan.

Sjukpenning utges från försäkringskassan i högst 312 dagar för samma sjukdom.

Om det uppstår tvist mellan arbetstgivare och försäkringskassa eller mellan arbetsgivare och arbetstagare i frågor rörande sjukpenning under arbetsgivarperioden skall dessa tvister prövas av en särskild nämnd (ankenemnd) som första och sista instans. Lagligheten av nämndens beslut kan dock prövas av domstol. Nämnden har tre medlemmar, vilka utnämns för tre år i taget av sosialdepartementet. En av medlemmarna skall vara

kunnig i försäkringsrättsliga frågor och vara ordförande i nämnden. De övriga två medlemmarna utses efter förslag av Norsk Arbeidsgiverforening respektive Landsorganisasjonen i Norge.

Egenföretagare

För en försäkrad som har inkomst av självständig näringsverksamhet beräknas sjukpenningen på grundval av en antagen årlig arbetsinkomst. Denna arbetsinkomst fastställs enligt huvudregeln med hjälp av den försäkrades senaste pensionspoängtal eller, om det blir högre, genomsnittet av de senaste tre pensionspoängtalen.

En egen företagare har rätt till sjukpenning med 65 procent av inkomstunderlaget. Sjukpenning utges för alla dagar utom söndagar. Sjukpenning utges dock inte för de första 14 dagarna räknat från och med den dag arbetsoförmågan inträder (ventetid). Ny väntetid räknas emellertid inte vid återfall i samma sjukdom inom 14 dagar.

Egenföretagare skall göra anmälan till försäkringskassan för att väntetiden skall börja att löpa. Som huvudregel gäller att sjukpenning endast utges för tid efter det egenföretagaren blivit sjukskriven av läkare.

En egenföretagare som önskar erhålla ett bättre sjukpenningskydd än vad den obligatoriska sjukpenningförsäkringen kan ge har möjlighet att teckna en frivillig tilläggsförsäkring. Tilläggsförsäkringen kan gälla

:! sjukpenning med 65 procent av inkomstunderlaget från och med första sjukdagen, _ Sjukpenning med 100 procent av inkomstunderlaget efter 14 dagar eller sjukpenning med 100 procent av inkomstunderlaget från och med första sjukdagen.

Ansökan om tilläggsförsäkring göres till försäkringskassan. Försäkringen gäller från den dag försäkringskassan mottog ansökan. Premien erläggs inom 14 dagar efter meddelande om beslutet. Rätt till sjukpenning inträder först efter viss tid, dock inte om olycksfall eller yrkesskada föreligger. Sjukpenning enligt tilläggsförsäkringen utges på grundval av den antagna årliga arbetsinkomsten. För försäkringen skall erläggas särskild premie.

Försäkrade med inkomst utom tjänst

Även försäkrad som har s. k. inkomst utom tjänst (inntekt utenfor tjenste) har rätt till sjukpenning om denna inkomst är regelmässig och uppgår till minst 4000 Nkr per år. Såsom inkomst utom tjänst anses ersättning för arbete eller uppdrag som inte är utfört i ett anställningsförhållande och som inte heller är att anse som självständig näringsverksamhet.

Sjukpenning beräknas i båda fallen utifrån en antagen årlig arbetsinkomst grundad på pensionspoängtalen och utges med 100 procent av inkomstun- derlaget. Sjukpenning utges dock inte för de första 14 dagarna efter arbetsoförmågans inträde.

Arbetslösa

Den som blir arbetsoförmögen under tid då han är arbetslös och uppbär s. k. dagpenning har rätt till sjukpenning med 100 procent av inkomstunderlaget från och med den dag arbetsoförmågan inträder. Inkomstunderlaget motsvarar beräkningsunderlaget för den dagpenning som fastställts av arbetsmarknadsmyndigheterna.

En försäkrad som uppbär kontantunderstöd under yrkesutbildning har vanligtvis också rätt till sjukpenning. Under yrkesutbildningen kan eleven antingen erhålla dagpenning eller s. k. elevpenning. Då vederbörande uppbär dagpenning har han rätt till sjukpenning enligt vad som gäller för arbetslösa. Om den försäkrade uppbär elevpenning är rätten till sjukpenning betingad av om den försäkrade uppfyller vissa i lagen närmare angivna kvalifikationsvillkor.

Sjukpenning vid yrkesskada

För den som får arbetsförmågan nedsatt på grund av en yrkesskada gäller inte villkoret att anställningsförhållandet skall ha varat i minst 14 dagar. Sjukpenning utges som huvudregel på grundval av den arbetsinkomst den försäkrade hade vid skadetillfället.

Ersättning vid barns födelse

Vid barns födelse utges ersättning i form av födelsepenning (fodselpenger) till försäkrad kvinna som har varit yrkesverksam under sammanlagt sex av de senaste tio månaderna före nedkomsten och under denna tid haft rätt till sjukpenning.

Födelsepenning utges i högst 108 dagar från den tidpunkt kvinnan slutar arbeta, dock i högst 72 dagar före nedkomsten. Rätten till födelsepenning efter nedkomsten är villkorad av att kvinnan vårdar barnet och ej är i förvärvsarbete. Har kvinnan inte vårdnaden om barnet utges likväl födelsepenning vid frånvaro från arbetet under högst 36 dagar. Äterupptar kvinnan arbetet efter nedkomsten men innan hon har uppburit födelsepen- ningi 108 dagar skall födelsepenning utges till barnets fader under resterande del av perioden, dock högst i 72 dagar, under förutsättning att fadern vårdar barnet och på grund härav inte utför förvärvsarbete. Vidare krävs att fadern uppfyller de ovan nämnda grundvillkoren för erhållande av födelsepen- ning.

Födelsepenning utgår med samma belopp som sjukpenning och utges för alla dagar utom söndagar. Vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom bortfaller rätten till födelsepenning och ersätts av sjukpenning.

Till försäkrad kvinna som inte uppfyller grundvillkoren för rätt till födelsepenning utges vid nedkomst en engångsersättning motsvarande 20 procent av basbeloppet.

Sjukpenning vid vård av sjukt barn

Arbetstagare, som har vårdnaden om barn under tio år och som är frånvarande från arbetet på grund av nödvändig tillsyn av barnet när detta är

sjukt, har rätt till sjukpenning under frånvaron.

Ersättningsrätten är begränsad till tio dagar per år oavsett om man har ett eller flera barn under tio år. Den som är ensam om vårdnaden om barnet har dock rätt till ersättning under 20 dagar per år.

Arbetsgivaren utger ersättningen i fråga. Han har rätt till restitution från försäkringskassan av vad som går utöver de tio dagarna. Sjukpenning utges av försäkringskassan om arbetstagaren inte är berättigad att utfå sjukpenning från arbetsgivaren på grund av att anställningsförhållandet ej har varat i 14 dagar.

9.3.2. Förhållandena före sjuklönens införande

Genom den reform som trädde i kraft den 1 juli 1978 höjdes sjukpenning- ersättningen för arbetstagare till 100 procent av inkomstunderlaget, dvs. arbetsinkomsten, samt upphävdes de regler om tre dagars karenstid för arbetstagare som tidigare gällt. Vidare infördes en arbetsgivarperiod i ersättningssystemet varigenom arbetsgivaren ålades att utge sjukpenning under de första 14 dagarna av den anställdes sjukfrånvaro.

Före 1978 års reform uppgick kompensationen från den allmänna försäkringen till mellan 45 och 65 procent av inkomstbortfallet. Vidare gällde en karenstid om tre dagar. En stor del av arbetstagarna hade dock på grund av avtal betydligt bättre förmåner. De stats- och kommunalanställda hade sålunda vid sjukdom rätt till full lön från och med första sjukfrånvarodagen. För de flesta privatanställda tjänstemännen gällde en tre månaders sjuklöneperiod under villken ersättning utgick med full lön. Privatanställda medlemmar i Landsorganisasjonen hade genom ett avtal med Norsk Arbeidsgiverforening rätt till ersättning med 90 procent av nettolönen, dock med en dags karens och ett inkomsttak på 50 000 Nkr.

Av det angivna framgår att 1978 års reform i stort innebar att sjukersättningsförmånerna väsentligt förbättrades och att samtidigt större jämställdhet vanns mellan olika grupper i sjukersättningshänseende.

9.3.3. Erfarenheter av sjuklönereformen

Kommittén har vid sammanträffande med underdirektören Inger Lund, rikstrygdeverket, fått del av vissa norska erfarenheter av sjuklönens införande. Kommitténs sekretariat har besökt rikstrygdeverket och Oslo trygdekontor varvid ytterligare erfarenheter redovisats.

Den reform som trädde i kraft den 1 juli 1978 innebar inte bara att sjukpenningersättningen höjdes och att en arbetsgivarperiod infördes i sjukersättningssystemet utan även att sjukpenningen gjordes skattepliktig och att ett arbetsgivar/arbetstagarregister upprättades. Vidare togs ett helt nytt ADB-system i bruk inom sjukförsäkringsadministrationen.

Den nya sjukpenningordningen har blivit mera arbetskrävande än som beräknats. Den avlastning i sjukfallshantering som uppkommit för försäk- ringskassorna genom införandet av en arbetsgivarperiod har inte kunnat kompensera det merarbete som i övrigt uppstått. Detta har till en del sin förklaring i att det nya sjukpenningsystemet är ganska komplicerat och arbetskrävande. Förenklingar planeras därför. Vidare har en viss ökning

skett av sjukfrånvaron vilket också medfört ökat arbete. Ordningen med restitution av arbetsgivarens sjukpenningutgifter för de sista fyra dagarna i arbetsgivarperioden har också visat sig vara arbetskrävande.

Reformen har för både det allmänna och arbetsgivarna blivit mera kostsam än vad som beräknats. Detta beror på att sjukfrånvaron ökat något mer än vad som förutsetts och att vissa förväntade administrativa lättnader inte uppnåtts. Vad angår ökningen av sjukfrånvaron kunde t. ex. av Norsk Arbeidsgiverforenings statistik utläsas att sjukfrånvaron för manliga arbeta- re från 4:e kvartalet 1977 till 4:e kvartalet 1978 ökade med 12,4 procent och från 2:a kvartalet 1978 till 2:a kvartalet 1979 med 18,3 procent. Ökningen var till största delen att hänföra till korttidsfrånvaro.

Beträffande möjligheten till befrielse från skyldigheten för arbetsgivare att stå för sjukpenning till arbetstagare som lider av långvarig eller kronisk sjukdom uppgavs följande. Vid utgången av år 1979 var 6 535 arbetstagare undantagna från arbetsgivaransvar på grund av långvarig eller kronisk sjukdom. Till en början vållade bedömningen av vilka som skulle hänföras till denna grupp problem. En viss praxis har sedermera utbildats. Några praktiska problem med denna ordning synes för närvarande inte föreligga. Kritik mot här angiven möjlighet har inte förekommit.

De återförsäkringsformer som förekommer har inte utnyttjats i någon större omfattning. Försäkringen för arbetsgivare med ett fåtal anställda hade sålunda vid utgången av år 1979 tecknats av 3 969 arbetsgivare. Den genomsnittliga löneutgiften för dessa arbetsgivare uppgick till 131 273 Nkr. Den försäkring för arbetsgivare som har anställda med kortvariga anställ- ningsförhållanden omfattade 387 arbetstagare vid utgången av år 1979. ,

Den kritik som yppats mot ordningen med en arbetsgivarperiod har främst ; kommit från arbetsgivarhåll. Det har därvid oftast gällt systemet med : ”egenmelding”, dvs. rätten att vara frånvarande på grund av sjukdom under tre arbetsdagar i följd utan att behöva styrka frånvaron med läkarintyg. Arbetsgivarsidan har bl. a. framfört önskemål att tredagarsperioden skall räknas i kalenderdagar och ej 1 arbetsdagar. Det har också gjorts gällande att den ökade sjukfrånvaron är en följd av införandet av arbetsgivarperiod och av de förbättrade ersättningsreglerna.

Från arbetstagarhåll synes man vara positiv till sjuklöneordningen dock att viss kritik har framförts i det att man anser att skyldigheten för arbetsgivare att utge sjukpenning lett till en hårdare selektion vid nyanställning.

9.4. Västtyskland

9.4.1. Nuvarande ordning

I lagstiftningen om den allmänna sjukförsäkringen i Västtyskland finns bestämmelser om sjukpenning och i en särskild lag (Lohnfortzahlungsge- setz), som trädde i kraft den 1 januari 1970, återfinns bestämmelser om rätt till sjuklön.

Sjuklönebestämmelserna

Rätt till sjuklön på grund av bestämmelserna i sjuklönelagen tillkommer endast arbetare. Tjänstemän har sedan år 1957 rätt till sjuklön enligt särskilda bestämmelser. Sjuklönelagen gäller i Västtyskland och Västberlin. Berättigade till sjuklön är dels alla tyska och utländska arbetare, som är anställda hos en arbetsgivare i Västtyskland eller Västberlin, dels tyska arbetare som arbetar utomlands för ett tyskt företag. För rätten till sjuklön är det utan betydelse om arbetaren är sjuk- eller pensionsförsäkringspliktig. Sjuklöneberättigade är också de som genomgår yrkesutbildning. I regel har dock dessa personer rätt att vid sjukdom få ersättning enligt lagen om yrkesutbildning; i sådana fall gäller inte sjuklönelagen.

Rätt till sjuklön föreligger inte för dem som endast är kortvarigt anställda, vissa deltidsanställda samt kvinnliga arbetare under den tid de har rätt till moderskapspenning. Med kortvarigt anställda förstås sådana vars anställ- ningsförhållande, utan att det är fråga om provanställning, gäller för en begränsad tid om högst fyra veckor. Varar anställningen utöver fyra veckor inträder sjuklönerätt från och med att anställningsavtalet förlängts. Har t. ex. arbetsgivaren slutit ett fyra veckors anställningsavtal med arbetaren och efter två veckor kommit överens med denne om att avtalet skall fortsätta utöver fyra veckor, så föreligger från och med denna tidpunkt rätt till sjuklön. Nedsättning av arbetsförmågan, som hänför sig till tiden före avtalets förlängning, avräknas från sjuklöneperioden. Deltidsanställda är i sjuklönelagens mening de vars normala arbetstid inte överstiger tio timmar i veckan eller 45 timmar i månaden. För den som har flera anställningar räknas varje arbete för sig. Har arbetaren således flera anställningar där arbetstiden inte i något fall överstiger tio timmar i veckan eller 45 timmar i månaden så har han inte rätt att erhålla sjuklön från någon av sina arbetsgivare.

Arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön under följande förutsättning- ar:

3 arbetaren är på grund av sjukdom förhindrad att utföra sitt arbete; D nedsättningen av arbetsförmågan skall ha inträtt efter det att anställning— en har påbörjats; D arbetaren får inte själv vara skuld till sjukdomen.

Nedsättningen av arbetsförmågan måste sålunda ha inträtt efter det att arbetet påbörjats. Att ett anställningsavtal har slutits är inte tillräckligt. Det krävs att arbetaren också inställt sig på arbetsplatsen och blivit underställd arbetsgivarens bestämmanderätt för att han skall ha rätt till sjuklön. Egen förskyllan anses enligt praxis föreligga då arbetarens beteende företer en större avvikelse från vad som förväntas av en förståndig person. Eget vållande i denna mening kan föreligga inte bara vid sjukdomens uppkomst utan också då arbetaren fördröjer eller förhindrar tillfrisknandet. Detta är t. ex. fallet då arbetaren ej följer den behandlande läkarens föreskrifter och härigenom försämrar sjukdomstillståndet. Vid olycksfall på grund av onykterhet blir arbetsgivaren som regel inte befriad från skyldigheten att utge sjuklön. Ej heller om arbetaren ådragit sig skadan vid t. ex. bergsbestigning, skidåkning eller amatörboxning.

Arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första sex veckorna av

sjukdomstiden. Upprepad nedsatt arbetsförmåga på grund av samma sjukdom inom tolv månader ger endast rätt till sjuklön under sammanagt sex veckor. Vad nu sagts gäller inte då det mellan två sjukperioder med samma sjukdom ligger en period av minst sex månader varunder arbetstagaren ej varit sjuk i just denna sjukdom. Rätt till sjuklön föreligger sedan för en ny sexveckorsperiod. Sjukfrånvaro på grund av annan sjukdom inverkar inte.

Ivissa fall kan det givetvis vålla svårigheter att avgöra vad som' sk all räknas som samma sjukdom.

Sjuklönen skall motsvara den lön arbetaren skulle ha uppburit om kan inte hade blivit sjuk. Sjuklönen undergår samma förändringar som lönen då han är i arbete. Dock utgår inte sådana ersättningar, t. ex. tillägg för smutsigt arbete och liknande, som är avhängiga av att ifrågavarande prestationer faktiskt har utförts. Vid ackordslön skall sjuklönen beräknas efter genom- snittsförtjänsten under en normal arbetstid. Skärs arbetstiden vid företaget ner och lönen i följd härav minskar, räknas den reducerade arbetstiden som normal arbetstid. Kollektivavtalsreglerade löneökningar slår också igenom på utgående sjuklön. Rätt till sjuklön föreligger inte vid strejk. Det görs alltså inte någon bedömning av om den sjuke skulle ha deltagit i strejken, därest han varit i arbete.

Arbetstagaren är skyldig att utan dröjsmål till arbetsgivaren anmäla nedsättningen av arbetsförmågan och dess förväntade varaktighet. Inom tre dagar har arbetstagaren att översända läkarintyg till arbetsgivaren. Varar nedsättningen av arbetsförmågan längre än som angivits i in_tyget, är arbetaren skyldig att inkomma med nytt läkarintyg. Även till sjukkassan skall mges läkarintyg. Arbetsgivaren har ingen rätt att få veta diagnosen, vilket löses på så sätt att läkaren utfärdar ett intyg för sjukkassan med angivande av diagnos och en kopia till arbetsgivaren utan diagnos. Vid frånvaro på högst tre dagar avstår arbetsgivaren ofta från att kräva läkarintyg.

Tvister i anledning av sjuklönelagens tillämpning betraktas som arbets- rättsliga och avgörs därför av arbetsdomstol.

Lättnader för mindre arbetsgivare

Arbetsgivare, som normalt inte har fler än 20 anställda, de som är sysselsatta i yrkesutbildning oräknade, är genom lag obligatoriskt anslutna till en sjuklöneförsäkring. Arbetsgivaren blir därigenom försäkrad för en del av sina sjuklöneutgifter. Försäkringen finansieras uteslutande genom arbetsgi- varavgifter. Från försäkringen, som administreras av sjukkassorna, erhåller arbetsgivaren ersättning med 80 procent av den utbetalda sjuklönen. Avgiften till försäkringen uppgår f. 11. till 2,5 procent av lönesumman.

Försäkringen anses vara av största vikt för hantverkare och företag med ett fåtal anställda. Fanns inte denna försäkring skulle ett mindre företag, där flera av de anställda skadades i t. ex. en bilolycka, komma att drabbas hårt. Det finns en tendens att företag, som normalt borde ha 25—35 anställda, begränsar antalet anställda till 20 för att fortfarande komma i åtnjutande av sjuklöneförsäkringen.

S jukpenningförsäkringen

I Västtyskland är 48 procent av de förvärvsarbetande sjukpenningförsäkrade genom anslutning till lokala sjukkassor (Ortskrankenkassen). Vid sidan av dessa finns företagssjukkassor (Betriebskrankenkassen), skråsjukkassor (Innungskrankenkassen), jordbrukssjukkassor (Landwirtschaftlichen Kran- kenkassen), sjukkassor för tjänstemän (Augenstellten—Krankenkassen), sjömanssjukkassor (Krankenkassen fiir Seeleute) samt sjukkassorna för gruvarbetarna (die Bundesknappschaft). Hos tjänstemannasjukkassorna har antalet försäkrade stigit kraftigt. Detta beror på att det anses ge högre status att vara tjänsteman än att vara arbetare samt att avgifterna till nämnda kassor är relativt låga. Det finns f. n. 274 Ortskrankenkassen i tyska förbundsre- publiken. Dessa är sammanslutna i tolv landsförbund, vilka i sin tur är sammanslutna i ett riksförbund, Bundesverband der Ortskrankenkassen (BdO).

Sjukpenning utgår som ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom, vid ledighet för vård av sjukt barn och vid havandeskapsledighet. Rätt till sjukpenning har arbetare och tjänstemän, ävensom de som deltageri avlönad yrkesutbildning eller de som är handikappade och sysselsätts i s. k. skyddad verksamhet, vidare försäkrade familjemedlemmar inom jordbruket samt arbetslösa. De är alla obligatoriskt försäkrade oberoende av vilken typ av sjukkassa de tillhör. Studerande, yrkespraktikanter och hemmamakar är inte sjukpenningförsäkrade.

Sjukpenning utgår vid nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom. Som regel skall sjukdomen intygas av läkare. Denne delger kassan resultatet av undersökningen och den beräknade varaktigheten av sjukdomen samt utfärdar ett intyg till den försäkrade. Sjukkassan kan om skäl föreligger därtill låta till kassan knutna förtroendeläkare göra en kontrollundersök- ning.

Sjukpenningen utgör 80 procent av normallönen brutto (Regellohn) men får inte överstiga den regelmässiga nettolönen. Bruttolönen beräknas på grundval av den sista löneavstämningsperioden (Lohnabrechnungszeit- raum). Denna omfattar vanligen de senast före arbetsförmågans nedsättning liggande fyra veckorna. Den normala avstämningsperioden på fyra veckor kan förlängas för dem som har provisionslön, inkomst av säsongarbete eller annan oregelbunden inkomst. Till grund för s jukpennin gens beräkning ligger således arbetslönen för nyss förfluten tid. Man utgår från en ”levnadsstan- dardprincip” (Lebensstandardprinzip); den levnadsstandard som den för- säkrade hade uppnått vid sjukfallets början skall bibehållas under sjukdoms- tiden. Löneändringar under tiden för sjukfrånvaron inverkar ej på sjukpen— ningens storlek. Om ett år förflutit efter avstämningsperiodens slut och sjukfallet alltjämt pågår höjs emellertid sjukpenningen med samma procent- sats som pensionerna enligt pensionsuppräkningslagen.

Sjukpenningen får ej överskrida ett visst maximibelopp som regleras tid efter annan i takt med vissa pensionsuppskrivningar. Maximibeloppet är f. n. 3 000 DM per månad.

Sjukpenningen är inte skattepliktig. S jukkassan får underlag för sjukpenningberäkningen bl. a. i samband med att arbetsgivaren lämnar uppgifter för avgifternas bestämmande. I fall då

underlag saknas för beräkningen, får den ske efter viss uppskattning.

Rätt till sjukpenning föreligger i 78 veckor för samma sjukdom inom en treårsperiod. Har perioden löpt ut börjar, om det är fråga om samma sjukdom, en ny 78-veckorsperiod att löpa tre år efter den första 78- veckorsperiodens slut. Olika sjukdomar ger var och en rätt till nämnda sjukpenningperiod. Uppkommer en ny sjukdom under eller i anslutning till en redan pågående sjukdom medför detta dock inte att 78-veckorsperioden förlängs.

Sj ukkassornas verksamhet finansieras genom avgifter från medlemmarna. Arbetsgivare och arbetstagare bidrar till lika delar. Storleken av avgifterna bestäms genom avgiftssatser som räknas på den faktiska bruttoinkomsten upp till en viss gräns vilken justeras med jämna mellanrum. Nedanstående tabell visar de genomsnittliga avgiftssatserna för obligatoriskt anslutna medlemmar i lokalsjukkassorna (Ortskrankenkassen). Det är dock att observera att avgifterna avser hela sjukförsäkringen dvs. även sjukvårdsför- måner från försäkringen.

Avgiftssatser År Avgiftssats för försäkrade med utan sjuklönerätt i minst 6 veckor 1970 8,16 10,72 1971 8,07 10,69 1972 8,40 11,00 1973 9,15 11,70 1974 9,50 12,22 1975 10,72 13,63 1976 11,32 14,32 1977 11,40 14,46

Det finns möjligheter för sjukkassorna att i viss omfattning bestämma storleken på avgifterna efter förhållandena inom olika förvärvsgrenar och yrkesslag. Kassorna kan också fastställa högre avgifter för arbetsgivare i företag där sjukdomsriskerna är särskilt höga. Lokalsjukkassorna uppges emellertid aldrig ha använt sig av dessa möjligheter till avvikande avgiftsbe- stämning.

En speciell form av sjukkassor, Betriebskrankenkassen, kan bildas av en grupp företag inom en viss bransch. Eftersom dessa sjukkassor har bildats av arbetsgivarna, kan avgiftssättningen beslutas annorlunda. För sådan kassas verksamhet bär arbetsgivarna nämligen hela kostnaden. För arbetsgivarens del blir valet mellan att upprätta en sådan företagssjukkassa eller att låta de anställda vara anslutna till den lokala sjukkassan en fråga om vad som ter sig ekonomiskt mest fördelaktigt. För bildandet av en företagssjukkassa krävs auktorisation av vederbörande socialmyndighet. Därvid tages hänsyn till att inte avgiftsbortfallet för den lokala sjukkassan blir för stort, särskilt om det är fråga om företag med låg sjukfrånvarorisk.

För lantbrukare finns bestämmelser om ersättningsarbetskraft intagna i en

lag om sjukförsäkring för lantbrukare (Krankenversicherung der Landwir- te). Ersättningsarbetskraft (Betriebshilfe) kan erbjudas istället för sjukpen- ning. Regler härom infördes år 1962. Hjälp utgår i den omfattning som bedöms som nödvändig för lantbrukets fortsatta drift och beslutas av lantbrukssjukkassan. Denna hjälp är enligt huvudregeln begränsad till tre månader men kan efter lantbrukssjukkassans bestämmande utsträckas. Skulle en lantbrukssjukkassa misslyckas med att anskaffa ersättningsarbets- kraft och kan den sjuke själv anskaffa sådan, får han ersättning härför av kassan.

Sjukpenningrätten upphör när pension för förlorad förvärvsförmåga (Erwerbsunfähigkeit) beviljas eller när ålderspension, förtida ålderspension eller pension från jordbrukskassa börjar utgå. Pension som utgår på grund av yrkesoförmåga (Berufsunfähigkeit) eller som gruvarbetarpension avräknas från sjukpenningen.

Om pensionsmottagaren alltjämt är sysselsatt i sådan grad att han omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, utgår sjukpenning och pension vid sidan av varandra. Dock gäller för sådana fall att den som uppbär pension till följd av förlorad förvärvsförmåga eller erhåller ålderspension endast är berättigad till sjukpenning under sammanlagt högst sex veckor. Om den försäkrade enligt läkarutlåtande är att anse som förvärvsoförmögen kan sjukkassan uppmana honom att inom tio veckor ansöka om rehabiliterings— åtgärder inom pensionsförsäkringens ram. För försäkrade som fyllt 65 år och uppfyller kraven för erhållande av ålderspension kan kassan föreskriva samma tidsfrist för ansökan om pension. Rätten till sjukpenning förfaller om den försäkrade utan orsak låter fristen löpa ut men återupplivas så snart ansökan gjorts.

Sjukpenning utgår även till försäkrade som är lediga för vård av sjukt barn. Läkare måste intyga att ledigheten är nödvändig för vård eller tillsyn av det sjuka barnet. Dessutom måste barnet vara under åtta år och det får ej finnas andra hushållsmedlemmar som kan svara för tillsynen eller vården. Rätten till sjukpenning är begränsad till fem arbetsdagar per år och barn. Om arbetsgivaren i dessa fall fortsätter att betala lön utgår ej sjukpenningen.

Vid havandeskap utgår dels ett förlossningsbidrag (Entbindungspauscha- le), som är ett engångsbelopp för att täcka kostnader i samband med förlossningen, dels en moderskapspenning (Mutterschaftsgeld). Förloss- ningsbidraget uppgår f. n. till 50 DM men kan av sjukkassan i vissa fall höjas till 100 DM. Moderskapspenningens storlek är beroende av om kvinnan är självständigt försäkrad eller ej. Är hon inte sjukförsäkrad utan bara medförsäkrad såsom familjemedlem utgår moderskapspenning som ett engångsbelopp om 35 DM. Kassan kan dock i vissa fall besluta att bidraget skall höjas till högst 150 DM. Kvinnor som själva är försäkrade och som uppfyller villkoren om viss tids förvärvsarbete före förlossningen erhåller en moderskapspenning som beräknas på den genomsnittliga arbetsförtjänsten för viss tid före förlossningen. Härvid förutsätts att kvinnan inte går i förvärvsarbete. Moderskapspenning i dessa fall utgår per kalenderdag med f. n. minst 3:50 DM och högst 25 DM. Ersättning utbetalas under sex veckor före och åtta veckor efter förlossningen.

Sistnämnda period av åtta veckor har med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1979 förlängts med ytterligare fyra månader. Under denna tid erhåller kvinnan

som kompensation för förlorad arbetsförtjänst ett skattefritt bidrag (Mut- terschaftsurlaubsgeld) av staten vilket skall motsvara nettolönen, dock högst 750 DM. i månaden.

9.4.2. Förhållandena före sjuklönereformen

Före år 1970 gällde i fråga om sjukersättning i korthet följande.

Arbetare hade före den 1 september 1957 endast rätt till sjukpenning. Storleken av denna utgjorde viss procent av bruttolönen och var beroende av arbetarens försörjningsbörda. Så erhöll exempelvis en ogift arbetare 65 procent av bruttolönen i sjukpenning. En arbetare som var gift fick 69" procent. Hade han dessutom ett barn erhöll han 72 procent och hade han fler barn 75 procent. Fr. o. m. den 1 september 1957 erhöll de försäkrade ett tillskott till sjukpenningen, vilket utbetalades av arbetsgivaren. Sjukpen- ningen i förening med detta tillskott uppgick till 90 procent av arbetarens nettolön. Ersättningen var skattepliktig.

Tjänstemän erhöll år 1957 full sjuklön. Den 1 juni 1961 förbättrades skyddet vid sjukdom ytterligare genom att tillskottet höjdes så att kompensationen kom att uppgå till 100 procent av nettolönen. Slutligen infördes den 1 januari 1970 sjuklön varigenom arbetsgivaren ålades att under de första sex veckorna av arbetarens sjukfrånvaro utbetala full bruttolön.

Sjuklönereformens införande uppges från tysk sida inte ha inneburit någon revolutionerande reform, eftersom utvecklingen skett stegvis och det sista steget inte innebar någon större förändring för arbetstagarna. Det har vidare hävdats att en år 1956/57 inträffad metallarbetarstrejk i Schleswig-Holstein varit betydelsefull för utvecklingen mot sjuklön. Strejken, som varade i 13 veckor, ledde till att kollektivavtalsreglerad sjuklön för metallarbetare infördes i Hamburg. Lagstadgad sjuklön med 100 procents kompensation för alla var därefter ett återkommande fackföreningskrav.

9.4.3. Erfarenheter av sjuklönereformen

Under en studieresa i Västtyskland som företogs i oktober 1979 av ordföranden och sekreterarna i kommittén gavs tillfälle att från olika håll få synpunkter på den år 1970 genomförda sjuklönereformen. I föreliggande avsnitt redovisas de uppfattningar som därvid lämnades av företrädare för olika myndigheter och organisationer. Sammanträffande ägde rum med representanter för Bundesversicherungsamt i Berlin (motsvarar i stort försäkringsinspektionen i Sverige); Bundesvereinigung der Deutschen Arbeitgeberverbände (BDA) i Köln (motsvarar i stort SAF i Sverige); Deutscher Gewerkschaftsbund (DGB) i Diisseldorf (motsvarar i stort LO i Sverige); Bundesministerium fiir Arbeit und Sozialordnung, här benämnt Bundesministerium (motsvarar de svenska social- och arbetsnarknadsde- partementen); Bundesverband der Ortskrankenkassen (BdD) i Bonn- Bad-Godesberg (direkt motsvarighet torde saknas i Sverige ”de lokala Sjukkassornas centralorganisation”) samt Industriegewerkschaft Metall (IG Metall) i Frankfurt am Main (motsvarar metallindustriarbetareförbundet i Sverige).

Såsom bakgrund kan om den västtyska arbetsmarknaden i korthet nämnas följande.

Av förbundsrepublikens drygt 60 miljoner invånare återfinns knappt 23 miljoner som arbetstagare på arbetsmarknaden. Av dessa är 38 procent kvinnor och sex procent utländska medborgare. Trots relativt likartad åldersstruktur på befolkningen sysselsätts en avsevärt mindre del i förvärvs- arbete som arbetstagare än vad som är fallet i Sverige. Sysselsättningsgraden ligger alltså under den svenska. En stor del av förklaringen härtill torde ligga i att det är vanligare att kvinnor går ut i arbetslivet i Sverige än i förbundsrepubliken. 45 procent av de sysselsatta i Sverige är kvinnor. Västtyskland redovisar en jämfört med Sverige relativt hög arbetslöshet. De senaste fyra åren har omkring en miljon arbetslösa registrerats i genomsnitt per år, vilket motsvarar mellan fyra och fem procent. Landet har den i jämförelse med övriga EG-länder lägsta inflationstakten och även den lägsta arbetslösheten. Från arbetsmarknadens parter (framför allt fackförenings- rörelsen) ges inte på samma sätt som i Skandinavien prioritet åt full sysselsättning framför prisstabilitet. Organisationsgraden på den tyska arbetsmarknaden är avsevärt lägre än på den svenska. Det gäller såväl för arbetsgivarna som för arbetstagarna. En tysk arbetsgivare ansluter sig frivilligt till motsvarigheterna till SAF och Industriförbundet, dvs. BDA respektive BDI (Bundesverband der Deutschen Industrie E. V.). Han måste dessutom obligatoriskt betala avgifter till ett slags offentligrättsliga organi- sationer på delstatsnivå, industri- eller hantverkskammare, som framför allt har vissa funktioner som tillsynsmyndigheter över yrkesutbildning och arbetarskydd, förutom att de fungerar som intresseorganisationer. BDA sluter inte kollektivavtal. Det svarar de 46 branschorganisationerna för. Den dominerande fackliga organisationen är DGB med uppemot 8 miljoner medlemmar. DGB organiserar såväl arbetare som tjänstemän och dess medlemstal motsvarar inemot 35 procent av alla tyska förvärvsarbetande. DGB består av 17 industriförbund. Utöver DGB finns i Tyskland tre konkurrerande fackliga organisationer: DAG (Deutsche Angestellten- Gewerkschaft), som är en liten tjänstemannaorganisation, Deutscher Beamtenbund, som är en organisation främst för högre ämbetsmän, samt Christlicher Gewerkschaftsbund Deutschlands, en obetydlig utbrytning ur DGB. Totalt är ca 49 procent av Tysklands arbetstagare fackligt organise- rade vilket kan jämföras med 85—90 procent i Sverige. Trots den lägre organisationsgraden har organisationerna på arbetsmarknaden i Tyskland i vissa avseenden ett lika stort inflytande som sina svenska motsvarigheter. De avtal som träffas gäller nämligen generellt alla sysselsatta inom respektive arbetsfält, oavsett om de är organiserade eller inte. Man bedriver i Tyskland inte någon solidarisk lönepolitik efter svensk modell. Man förhandlar separat inom respektive avtalsområde och löneökningarna utgörs mestadels av procentpåslag.

Nedan redovisas en sammanställning av vissa frågor som ställdes och de svar som lämnades under studiebesöket.

Sjuklöneformens inverkan på företagens vilja att anställa arbets- kraft med arbetshandikapp eller hög sjukfrånvaro

Från de flesta håll framhölls den betydelse som den ekonomiska konjunk- turen har för arbetsgivarnas anställningspolitik. Från DGB:s sida uppgavs att sysselsättningssvårigheter visserligen uppstod för äldre, sjuka, lågutbildade och kvinnor vid konjunkturnedgången efter år 1974 men att detta emellertid endast torde vara en följd av konjunkturen och inte en orsak av sjuklönens införande. IG Metall framhöll att sjuklönereformens införande troligen inte i och för sig haft någon betydelse för arbetsgivarnas anställningspolitik; vid en högkonjunktur spelar sjukdomsbenägenheten inte någon större roll vid bedömningen för en nyanställning, medan vid en lågkonjunktur den svagare arbetskraften till stor del slås ut.

Reformens kostnadseffekter för företagen och det allmänna

Sjukkassornas sjukpenningutgifter år 1970 sjönk med 42 procent jämfört med föregående år, medan företagens löneutgifter ökade med 4,5 procent. Ökningen motsvarade i stort den sänkning av sjukförsäkringsavgiften som samtidigt vidtogs. Från Bundesministerium sida framhölls att statsbidrag fick lämnas till arbetsgivarna under de första åren för att underlätta övergången. IG Metall påpekade att företagens kostnadsökning skett stegvis i takt med sjuklönereformens gradvisa införande med början redan före år 1970.

Någon utvärdering av de administrativa kostnadseffekterna av sj uklönere- formen för företagen hade inte företagits. För sjukkassornas del uppgavs reformen ha inneburit en klar fördel genom att de rutinmässiga utbetalnings- ärendena till stor del försvunnit. Från BdO framhölls således att de sjukfall som nu handläggs av sjukkassorna inte uppgår till mer än 6—8 procent av hela antalet sjukfall, vilket medfört en stor administrativ lättnad. Bundesversi- cherungsamt betonade att sjukkassorna efter reformen kunnat ägna mer tid åt andra ärenden, t. ex. förtidspensioneringsfrågor.

Sjukfrånvarons utveckling efter sjuklönereformen

En ökning av sjukfrånvaron kunde statistiskt påvisas från ca 4,8 procent år 1969 till 5,6 procent år 1970. Frånvaron sjönk emellertid år 1974 till ca 4,9 procent för att påföljande år stiga till 5,9 procent. BDA hävdade att sjukfrånvaron steg med tio procent från år 1969 till år 1970. Detta påstående bemöttes från DGB med uppgift att mätgrunderna varit olika vid de två mättillfällena; bl. a. hade sjukdomsbegreppet utvidgats i den senare mätningen. IG Metall hänvisade till att det relativt låga sjuktllet år 1974 talade mot arbetsgivarsidans påstående om en trend av ökad sjukfrånvaro efter reformen samt att en eventuell ökning i frånvaron kan ha szn orsak i att arbetstagarna tidigare gick till arbetet, trots att de var sjuka.

Sjuklönereformens inverkan på företagens intresse för arbetsmiljöförbättringar

Det uppgavs allmänt att underlag för en bedömning av arbetsmiljöeffekterna saknades. DGB erinrade därvid om att sjuklönen införts gradvis, vilket gjorde det svårt att avgöra om det förelåg något samband med intresset för arbetsmiljöförbättringar.

Kontroll av sjukfrånvaro

Vid sjuklönens införande ändrades reglerna för kontroll av sjukfrånvaron så att den rätt att påfordra kontroll genom sjukkassans förtroendeläkare som tidigare tillkom arbetsgivaren ersatts av en bestämmelse varigenom frågan om kontroll numera avgörs av sjukkassan ensam. Kontrollen av sjukfrånva- ron ansågs härigenom ha minskat. DGB påpekade att de vid företagen anställda företagsläkarna inte hade rätt att kontrollera sjukfrånvaron. BdO uppgav att det förekommit kritik från arbetsgivarhåll, vari gjorts gällande att sjukkassorna efter de nya reglernas införande varit mindre angelägna att företa kontroll, eftersom de numera i mindre omfattning skulle drabbas ekonomiskt av ett missbruk. IG Metall framhöll att de fackliga arbetsplats— råden kan ingripa och avstyra en av arbetsgivaren företagen egen kontroll; i undantagsfall har det förekommit att arbetsgivarna försökt bygga upp ett kontrollsystem.

Allmänna erfarenheter

Det framhölls från flera håll att den år 1970 rådande högkonjunkturen och det förhållandet att socialdemokrater och kristdemokrater samregerade vid tiden för reformens genomförande varit två nödvändiga förutsättningar för införandet av det nuvarande sjuklönesystemet. BDA framhöll att kritiska anmärkningar alltjämt kan riktas mot reformen. Den höga ersättningsgraden utgör en frestelse att missbruka förmånerna. Kostnaderna fördelas dessutom ojämnt mellan olika branscher till följd av olikhet i sjukfrånvaro, vilket inte skett om reformen i stället genomförts inom sjukförsäkringens ram med sjukförsäkringsavgifter lika för alla. IG Metall uppgav, att arbetsgivarna i det nu rådande konjunkturläget troligen skulle motsätta sig att reformen genomfördes idag.

10. Kompensationen vid korta sjukfall och för vissa delårs- och deltidsanställda, m. m.

Sjukförsäkringen har sedan sin tillkomst år 1955 förbättrats vid olika tillfällen och ger nu. som det framhålls i direktiven, en mycket god kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom. Dock ger nuvarande ordning mindre tillfreds- ställande resultat vid korta sjukfall, för delårsanställda och för deltidsan- ställda med ojämna arbetsperioder. En av kommitténs främsta uppgifter är att överväga hur detta skulle kunna lösas.

10.1. Bakgrunden till gällande bestämmelser och frågans tidigare behandling

10.1.1. Bakgrunden till gällande bestämmelser

Orsaken till de nuvarande mindre tillfredsställande effekterna är regeln om att sjukpenning inte utges för insjuknandedag, fridagsregeln och sättet för sjukpenningens bestämmande. Dessa regler har redovisats i avsnitt 1.1.1. Fridagsregeln innebär att i de fall då sjukdomen inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen sjukpenning inte utges för dag då den försäkrade ändå inte skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning om inte antalet sådana dagar överstiger två. Ett exempel kan belysa denna regel. En försäkrad, som har arbetsfria lördagar och söndagar, insjuknar en tisdag och är arbetsoförmögen t. o. m. måndag påföljande vecka. Eftersom sjukperio- den inte har varat mer än sex dagar utöver insjuknandedagen utgår sjukpenning för onsdag—fredag och för måndag men inte för fridagarna lördag och söndag. Hade han varit arbetsoförmögen även följande tisdag skulle ersättning ha utgått även för lördagen och söndagen.

Bestämmelsen om insjuknandedagen och fridagsregeln leder till lägre kompensation i korta sjukfall.

För delårs- och deltidsanställda ger reglerna för beräkning av sjukpen- ninggrundande inkomst och fridagsregeln ojämna effekter. Den sjukpen- ninggrundande inkomsten beräknas helårsvis även för dessa kategorier försäkrade på så sätt att arbetsinkomsten slås ut över hela året. Vid sjukdom utgår sjukpenning med 90 procent av årsinkomsten utslagen per kalender- dag, oavsett om sjukdomen inträffar under arbetsperiod eller under arbetsuppehåll. Reglerna ger riktigt resultat beträffande deltidsanställda med tjänstgöring varje dag. Övriga kan sägas bli underkompenserade vid sjukfrånvaro under arbetsdagar och överkompenserade vid sjukdom under

arbetsfri tid.

I direktiven framhålls att effekterna av gällande bestämmelse" för bl. a. ovan nämnda kategorier försäkrade kan sägas vara konsekvenser av vissa grundläggande regler i nuvarande konstruktion av försäkringen, vlka regler har sin styrka i andra hänseenden. Skall man komma till rätta ned dessa effekter inom försäkringens ram torde såsom också hävdas i di'ektiven krävas omfattande ändringar i försäkringens grundkonstruktion Det sägs emellertid att det då kan finnas risk för att andra, vägande nacldelar kan uppkomma. I direktiven anförs att ett alternativ för att till väientlig del komma förbi bl. a. ovan nämnda svårigheter kan vara att införa en sjuklöneperiod i sjukersättningssystemet.

I samband med att den tidigare allmänna karenstiden om tre dagar togs bort genom lagändring år 1966, som trädde i kraft den 1 janiari 1967, infördes reglerna om insjuknandedag och fridag. Ändringarna byggde på förslag i en promemoria som hade utarbetats inom socialdepartementet. I prop. 1966:113 med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring anförde departementschefen bl. a., att karensreglerna hade uppfattats srm ogynn- samma och som socialt orättvisa av dem som inte genom kollektivavtal var tillförsäkrade sjuklön fr. o. m. första sjukdagen.

I fråga om bestämmelser för insjuknandedag framhölls i huvudsak

följande i propositionen.

I promemorian har föreslagits att de nuvarande karensdagarna slopas, så när som på att sjukpenning alltjämt inte skall utgå för insjuknandedagen. Ett tillgod)seende av önskemålen om likställighet kan synas kräva att sjukpenning utgår även förden dagen. Ett sådant steg skulle emellertid medföra att sjukpenning kunde utgå äver för dag då den försäkrade insjuknat efter arbetstidens slut och således inte gått miste on inkomst. Det kan påpekas att sjuklöneförmånen inte leder till sådan dubbeersättning. Remissinstanserna har godtagit att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen. Jag 5 förordar den ändringen i karensreglerna att sjukpenning i princip skall utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. Detta innebär att karenstiden i praktiken försvinner i de fall då insjuknandet ägt rum så sent på dagen att den försäkrade inte går miste om arbetsförtjänst för den dagen. Att behålla termen karenstid för en företeelse som kan gälla endast en del av sjukdomsfallcn synes inte motiverat. Såsom föreslagits i promemorian bör med hänsyn härtill denna term i fortsättningen inte invändas i förevarande sammanhang. I stället bör den nya regeln få den utforrrningen att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet inträffade.

Motiven bakom införandet av fridagsregeln framgår av bl. a. föl jarde utdrag ur propositionen.

Sjukpenningen utgår enligt nuvarande regler för varje dag i sjukperioden. sedan väl karenstiden gått till ända. Sjukpenning utges således även för dagar då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete och då han inte lidit någon inkomstförlust. Överkompensation uppstår likväl regelmässigt inte. Karensreglerna har den effekten att kortare sjukdomsfall under veckoslut och helger, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete, inte leder till sjukpenningersättning.

Ett borttagande av karenstiden enligt vad jag nyss förordat ger upphov till vissa svårigheter med hänsyn till att sjukpenningen utgår per kalenderdag och inte bara per arbetsdag. Sålunda skulle sjukpenning kunna utgå till den som insjuknar och sjukanmäler sig på en fredag kväll efter arbetets slut och är sjuk över lördagen och söndagen för att åter gå i arbete på måndagen, även om han under lördagen och söndagen inte skulle ha utfört förvärvsarbete.

För att motverka sådana effekter av karenstidsförkortningen har i promemorian föreslagits en spärregel för sjukdomsfall, som varar mindre än åtta dagar inberäknat insjuknandedagen. Den föreslagna regeln har utformats som en fridagsregel och innebär att sjukpenning inte skall utgå för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsar- bete som han eljest skulle ha utfört.

Sjukpenningen syftar tlll att ge ersättning för inkomstbortfall. Det torde inte råda delade meningar om att det, när karenstiden slopas, behövs en fridagsregel för att säkerställa inkomstbortfallsprincipen. Däremot har den utformning fridagsregeln fått i promemorian gett anledning till åtskillig remisskritik. Man har pekat på att regeln kan leda till stor ojämnhet i esättningen beroende på vilken dag insjuknandet äger rum. I åtskilliga fall skulle regeln inte hindra att sjukpenningen ger betydande överkompen- sation. Som exempel härpå har anförts det fallet att en timavlönad försäkrad, som har femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar, blir sjuk en onsdag kväll, då han också anmäler sjukdomsfallet till försäkringskassan, och åter är frisk och i arbete på måndagen. Enligt förslaget i promemorian skulle han bli berättigad till sjukpenning för torsdag—söndag eller för fyra dagar, trots att han förlorar inkomst endast för torsdag och fredag. Kompensationen skulle då kunna överstiga inkomst- bortfallet. åtminstone om sjukpenningens nivå också höjs. Skulle däremot den försäkrade i stället insjukna på en fredag kväll och återgå i arbete påföljande onsdag, skulle fyra dagars sjukdom med två dagars bortovaro från arbetet ge sjukpenning endast för två dagar. Skillnaden beror på att i det senare fallet lördagen och söndagen utgör den första och den andra dagen efter dagen för insjuknandet, medan de i det första fallet utgör den tredje och den fjärde dagen efter insjuknandedagen.

Ett par remissyttranden innehåller förslag om att fridagsregeln skall göras tillämplig på flera arbetsfria dagar än den första och den andra dagen efter insjuknandedagen. Ett förslag är att regeln skall vara tillämplig på de fyra första dagarna efter insjuknandedagen. Ett annat går ut på att man under en hel sjudagarsperiod efter insjuknandedagen skall räkna bort arbetsfria dagar.

Enligt min mening bör den i promemorian föreslagna fridagarsregeln ändras, så att överkompensation inte uppståri fall av den typ som påtalats vid remissbehandlingen. Härvid bör dessutom eftersträvas att dagen för insjuknandet och förläggningen av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt påverkar den kompensation som sjukpen- ningen ger. Vid överväganden av olika möjliga alternativ har jag funnit den bästa lösningen vara, att sjukpenning inte får utgå för arbetsfri dag, som utgör någon av de sex första dagarna efter insjuknandedagen. Sjukpenning skall dock inte på grund av fridagsregeln kunna falla bort för mer än två dagar. I denna utformning fyller fridagsregeln först och främst den funktionen att sjukpenning inte utgår när sjukperioden omfattar endast en eller två arbetsfria dagar. Vidare blir den sammanlagda sjukpenningen lika stor, oberoende av om den eller de arbetsfria dagarna ligger i början, inuti eller i slutet av en sjukperiod om högst sex dagar, insjuknandedagen oräknad. Sjukpenningen ger också inom en sådan sjukperiod i regel samma kompensationsgrad oberoende av hur lång sjukperioden är och vilken dag den försäkrade insjuknar. Det sista betraktar jag som en värdefull vinst med den nya regeln, ty särskilt i detta hänseende har de nu gällande karensreglerna kunnat ge högst varierande resultat. I motsats till nuvarande karensregler kan fridagsregeln aldrig leda till att den försäkrade går miste om sjukpenning för dag då han skulle ha utfört förvärvsarbete.

Sjukpenningen är så beräknad att den åsyftade kompensationsgraden för en vecka uppnås när sjukpenning utgår för samtliga sju veckodagar. Fridagsregeln leder till att kompensationsgraden blir lägre för den första veckan. Detta torde kunna godtas i fråga om kortare sjukdomsfall. Vid längre sjukdomsfall är det däremot angeläget att den åsyftade kompensationsgraden uppnås. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits att fridagsregeln inte skall tillämpas, om sjukperioden varar mer än sex

dagar, insjuknandedagen oräknad. I sådana fall skall sjukpenningen så att säga väckas till liv för dagar, som infallit före den sjunde dagen och som skulle ha varit arbetsfria, även om den försäkrade inte varit sjuk. Denna s. k. återgångsregel har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har därvid åberopat en av riksdagen uttalad uppfattning att s. k. villkorliga karenstider erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivningstiderna tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensda- garna blir uppfyllt. Det har under hänvisning härtill hävdats att den som är sjuk på den sjätte dagen efter insjuknandedagen skulle frestas att vara sjukskriven ytterligare en dag, eftersom detta skulle kunna ge honom sjukpenning inte bara för den dagen utan för ytterligare två dagar, för vilka sjukpenningen i annat fall skulle ha fallit bort på grund av fridagsregeln.

Jag tror för min del att riskerna för missbruk med den här föreslagna återgångsregeln är tämligen begränsade. Den avgörande tidpunkten för om regeln skall vara tillämplig eller inte bör nämligen sammanfalla med den tidpunkt då försäkringskassan skall kräva läkarintyg för att sjukpenning skall fortsätta att utgå. Möjligheten att få sjukpenning för två arbetsfria dagar under den första sjukveckan blir alltså beroende av om den försäkrade med läkarintyg styrker att han måste avhålla sig från arbete även under den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Med hänsyn härtill och då jag bedömer det som angeläget att sjukpenningen ger så god kompensation som möjligt för längre sjukperioder förordar jag att den föreslagna återgångsregeln införs.

Många försäkringskassor kräver f. n. läkarintyg fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen, medan intygskravet i andra kassor gäller fr. o. m. den åttonde dagen. Med hänsyn till återgångsregeln bör försäkringskassornas praxis på detta område bli enhetlig. Läkarintyg bör krävas senast fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Det ankommer på riksförsäkringsverket att meddela föreskrifter härom.

Fridagsregeln nämns också av sjukpenningutredningen i betänkandet (SOU 1972:60) Beskattade förmåner vid arbetslöshet och sjukdom m. m. Utred- ningen påpekar att det i sjukpenningförsäkringen finns schablonregler som inte kan undvaras i en allmän försäkring men som i det särskilda fallet kan få mindre lämpliga konsekvenser. En sådan schablonregel är fridagsregeln. Enligt vad utredningen hade erfarit förekommer på vissa håll vid skiftarbete att försäkrad arbetar längre skift under en kortare tid och därefter är ledig flera dagar i följd. Det förekommer också att arbetet utförs oavbrutet i skift l under en eller två veckor och att därefter ledighet tar vid under motsvarande i tid. Den kompensation som erhålls genom sjukförsäkringen kan då enligt utredningen inte alltid bli rättvisande. Utredningen anför att med en obligatorisk sjuklön skulle ersättningen av arbetsgivaren kunna anpassas till inkomstbortfallet på ett mera individuellt sätt.

Vilken arbetsinkomst som skall ligga till grund för sjukpenningens beräkning har behandlats i utredningsarbete i samband med sjukförsäkring- ens uppbyggnad.

Sålunda framhöll socialvårdskommittén i sitt betänkande (SOU 1944:15) att man vid utformningen av sjukpenningen inom en obligatorisk sjukför- säkring borde sträva efter att den kontanta sjukhjälpen i regel skulle, tillsammans med möjligen förefintliga andra inkomster, förslå till den försäkrades och hans familjemedlemmars försörjning vid inträffad sjukdom. Ingen borde heller vid sjukdom uppbära större inkomster än som frisk. När det gällde inkomstbedömningen diskuterade kommittén möjligheten av att använda deklarationsuppgifterna, och kommittén anförde i anslutning härtill att taxeringsnämndernas uppgifter grundades på inkomstdeklarationen som

avgavs året efter det inkomsten förvärvats och vars bearbetning tog avsevärd tid. Den inkomstuppskattning i vilken taxeringsarbetet resulterade blev därför alltför litet aktuell för att i regel lämpa sig att läggas till grund för sjukförsäkringen. Taxeringsresultatet blev dessutom i hög grad beroende av tillfälliga inkomstfluktuationer från vilka man i viss mån måste bortse inom sjukförsäkringen. Hade någon under loppet av ett år börjat ägna sig åt förvärvsarbete eller slutat därmed blev taxeringsresultaten helt värdelösa från sjukförsäkringens synpunkt. Fastställande av årsinkomsten borde därför enligt kommitténs uppfattning ankomma på kassorna själva. Inkomst- en skulle därvid vara en beräknad framtida årsinkomst i stället för inkomst under förfluten tid. Bedömningen av den sannolika arbetsinkomsten borde taga sikte på tiden ett 21 två år framåt. Inkomsten borde vidare beräknas som en genomsnittsinkomst, varvid tillfälliga inkomständringar uppåt eller nedåt i princip inte borde tillmätas betydelse. Det senare var av stor vikt i fråga om säsongarbetare och därmed likartade inkomsttagare. Sjukpenningutredningen, som hade i uppdrag att utreda de tekniska förutsättningarna för att inordna sjukpenningen i beskattningen, redovisade i sitt betänkande olika tänkbara sätt att beräkna den inkomst som skulle grunda rätt till sjukpenning. Utredningen prövade tre olika alternativ, nämligen en sjukpenninggrundande inkomst på grundval av 1. förvärvsin- komsten under ett föregående kalenderår, dvs. i regel den inkomst som framkommer vid taxeringen, 2. förvärvsinkomsten vid tiden för sjukfallets inträffande och 3. den förvärvsinkomst som den försäkrade kunde antas komma att tills vidare åtnjuta. Utredningen framhöll att det i alt. 1 var ganska enkelt att få fram ett underlag för sjukpenningen, men att detta lätt blev inaktuellt beroende på att det genom taxeringsarbetet hann förflyta en viss tid innan inkomstuppgifterna blev tillgängliga för försäkringsadministratio- nen. Utredningen hade inhämtat att det inte var tekniskt möjligt att få fram inkomstuppgifterna från skattemyndigheterna för ett inkomstår förrän tidigast i september följande år. Att beräkna sjukpenningens storlek enbart på uppgifterna från taxeringen kunde sålunda, anförde utredningen, ge en sjukpenning som mången gång inte gav en riktig kompensation vid sjukfall. För att rätta till dessa förhållanden var det nödvändigt att ge försäkringsor- ganen möjligheter att göra avsteg från den taxerade inkomsten, vilket med rådande löneutveckling kunde beräknas medföra ett betydande merarbete, om man skulle tillgodose den försäkrades intresse att få sjukpenningen beräknad efter den verkliga arbetsinkomsten vid sjukfallet. Utredningen kunde därför inte förorda denna metod. Det andra alternativet, dvs. att förvärvsinkomsten vid tiden för sjukfallets inträffande lades till grund för beräkningen av sjukpenningens storlek, var enligt utredningen i praktiken tillämpligt i stort sett endast för arbetstagare, medan för egna företagare i regel en annan beräkningsgrund måste användas. För tillämpningen krävdes att i samband med att sjukdomsfallet inträffade uppgifter kunde inhämtas från arbetsgivaren om arbetsinkomstens storlek. Den tid som krävdes för atti samband med inträffat sjukfall fastställa den årsinkomst som skulle ligga till grund för sjukpenningens storlek gjorde att utbetalningen kunde försenas avsevärt. Inte heller denna metod kunde förordas av utredningen. Sjukpenningutredningen fann inte skäl att ändra principerna för beräkning av den framtida inkomsten som grund för sjukpenning. Utredningen anförde

att det i det sammanhanget inte fanns anledning att överge den gällande metoden (dvs. det tredje alternativet) eftersom beräkningen som sådan torde ge ett godtagbart underlag för sjukpenningen.

Ifråga om tillfälliga förändringars betydelse för beräkning av den framtida inkomsten gjorde socialvårdskommittén i sitt ovan nämnda betänkande bl. a. gällande att förändringar av tillfällig natur uppåt eller nedåt i princip inte borde tillmätas betydelse. Detta var, framhöll kommittén, av stor vikt i fråga om säsongarbetare och därmed likartade inkomsttagare. Med den långa sjukhjälpstiden i försäkringen skulle systemet, enligt kommittén, eljest kunna verka på ett orimligt sätt, om försäkringen istället nära anslöt sig till arbetsinkomstens växlingar; insjuknade någon då han var arbetslös skulle han inte få någon ersättning medan en tillfällig, exceptionellt hög inkomst skulle kunna leda till att den försäkrade innan inkomstens upphörande sökte utnyttja en åkomma, varav han led eller ansåg sig lida, för att bli sjukskriven.

10.1.2. Frågans tidigare behandling Sjukpenningutredningens förslag om sjuklön

Mot bakgrund av försäkringskassornas omfattande arbetsuppgifter med sjukpenningförsäkringen och med hänsyn bl. a. till att större delen av sjukfallen under ett år varar högst en vecka konstaterade utredningen att det förelåg ett behov av att så långt som möjligt begränsa försäkringskassornas administrativa uppgifter beträffande sjukpenningen. En lösning kunde enligt utredningen då vara att ersättningen vid sjukdom i fråga om inställda betalades ut av arbetsgivaren. Utredningen nämnde tre olika sätt på vilket detta kunde ske. Ett sätt var att man, som skett i 3 kap. 16 & AFL, knöt an till avtal om sjuklön och ersatte arbetsgivaren med den sjukpenning som annars skulle ha tillkommit den anställde. En annan väg var att genom lagstiftning ålägga arbetsgivaren att obligatoriskt utge sjuklön med rätt att uppvära den anställdes sjukpenning. Ett tredje sätt var att arbetsgivaren under viss tid utger sjuklön utan att få någon direkt ersättning från sjukförsäkringen. ; Utredningen diskuterade härefter dessa frågor.

! ':

Sjuklön med arbetsgivarinträde

Utredningen framhöll att bestämmelserna i 3 kap. 16% AFL om rrbetsgi- varinträde i huvudsak avsåg frivilligt sådant, grundat på avtal om sjuklön. Det påpekas att det statliga arbetsgivarinträdet i betydande grid hade underlättat försäkringskassornas hantering av sjukfallen för statsanställda och att därmed administrationskostnaderna hade begränsats.

Systemet hade emellertid enligt utredningen också medfört vissa tro-blem. Utredningen nämnde därvid bl. a. att arbetsgivaren kunde vållas förluster genom att den anställde underlät att anmäla ändrad arbetsinkomstat't det i vissa fall hade uppstått svårigheter för kassan att förebygga missbrtuk av försäkringen samt att oklarhet hade uppkommit om vem som skulle ta initiativet till att beivra misstänka fall av bedrägligt förfarande o. i.

Utredningen fortsatte.

Dessa erfarenheter kan tjäna till ledning när man har att bedöma arbetsgivarnas förutsättningar att medverka i en vidgad användning av institutet arbetsgivarinträde. Eftersom det är ofrånkomligt att arbetsgivaren i flera avseenden måste iaktta försäkringens intresse vid kontakten med den försäkrade, är kännedom om sjukförsäkringsbestämmelserna en förutsättning för att ett system med arbetsgivar- inträde skall kunna fungera. Hos arbetsgivare med ett fåtal anställda har den som driver företaget oftast att själv ta hand om frågor rörande skatteavdrag, redovisning o. d. Man kan rimligen inte i sådana fall begära att han vid ett obligatoriskt arbetsgivarinträde dessutom skall kunna sätta sig in i sjukförsäkringsbestämmelserna på det sätt som det faktiskt krävs för att handlägga dessa frågor. Förhållandena blir annorlunda i företag med ett större antal anställda. Där finns i regel särskilt avdelad personal, som kan ges tillfälle att sätta sig in i bestämmelserna. Erfarenheterna från bl. a. redovisningen av preliminärskatt och arbetsgivaravgifter synes styrka denna bedömning.

Utredningen menade dock att arbetsgivarinträde under vissa förutsättningar kunde underlätta försäkringskassornas arbetsuppgifter i avsevärd omfatt- ning. Samtidigt kunde en viss överflyttning ske av arbetsuppgifter från försäkringskassan till arbetsgivaren. Men eftersom arbetsgivaren redan hade underlag för beräkning av skatteavdrag på utbetalda ersättningar så begränsades det administrativa merarbetet för arbetsgivaren. För den försäkrade skulle det också kunna innebära en lättnad att bara behöva göra sjukanmälan hos arbetsgivaren, inte dessutom till försäkringskassan.

Utredningen var mot bakgrund av de tidigare redovisade erfarenheterna dock inte beredd att föreslå att arbetsgivare i lag skulle bli skyldiga att obligatoriskt utge ersättning vid sjukdom. Arbetsgivarinträdet borde enligt utredningen även i fortsättningen vara beroende av att kollektivavtalad sjuklön förelåg.

Obligatorisk sjuklön utan arbetsgivarinträde

Utredningen förklarade sig alltså inte vara beredd att föreslå en obligatorisk sjuklön med arbetsgivarinträde. Men mot bakgrund av direktivens önskemål att så långt som möjligt förenkla administrationen hade utredningen övervägt frågan om inte arbetsgivare skulle kunna åläggas att obligatoriskt och utan återkravsrätt mot sjukförsäkringen utge sjuklön under begränsad tid när en anställd blir sjuk. Utredningen framhöll att förslaget om obligatorisk sjuklön inte hade utformats i alla detaljer men framfördes som ett alternativ för ytterligare bearbetning.

Utredningen nämnde att om en obligatorisk sjuklöneperiod sattes till sju dagar så skulle det innebära att mer än hälften av samtliga sjukfall reglerades utan att sjukförsäkringen behövde träda in. Dubbelarbetet i skattehänseen- de skulle också kunna nedbringas då arbetsgivaren hade anordningar för att innehålla preliminär A-skatt och kassorna slapp den hanteringen.

Utredningen menade att kostnaderna för korttidsfrånvaron vid obligato— risk sjuklön utan arbetsgivarinträde skulle i särskilt hög grad drabba arbetsgivare med hög sjukfrånvaro bland de anställda. Härigenom borde enligt utredningen sjuklöneförpliktelsen leda till att arbetsgivaren i större utsträckning beaktade arbetsmiljöns problem.

Utredningen tog upp invändningen att en obligatorisk sjuklönevecka skulle försvåra för personer med olika slags handikapp att få anställning. Utredningen förutsatte emellertid att arbetsgivarnas ansvar för dessa grupper inte minskade om det infördes en skyldighet att obligatoriskt utge sjuklön vid korttidsfrånvaro.

Den föreslagna sjuklönen från arbetsgivaren skulle i princip utgöra ersättning för det inkomstbortfall som genom sjukdomen hade drabbat arbetstagaren. Utredningen pekade som nämnts ovan på att det inom sjukpenningförsäkringen fanns schablonregler som inte kunde undvaras i en allmän försäkring men som i det särskilda fallet kunde få mindre lämpliga konsekvenser. Ett exempel var fridagsregelns tillämpning vid vissa skiftar— beten. Ett annat var den omständigheten att sjukpenning betalades ut enbart som hel eller halv och att en nedsättning av arbetsförmågan som understeg 50 procent inte berättigade till sjukpenning. Med en obligatorisk sjuklön skulle enligt utredningen ersättningen av arbetsgivaren kunna anpassas till inkomstbortfallet på ett mera individuellt sätt.

En bestämmelse för arbetsgivare att utge sjuklön måste enligt utredning- ens mening vara villkorad av att anställningen hade varat en viss tidrymd. Utredningen ansåg det emellertid inte möjligt att på föreliggande stadium närmare precisera tidskravet.

Med arbetstagare åsyftade utredningen det civilrättsliga arbetstagarbe- greppet med den innebörd det har i semesterlagen. Den som inte uppfyllde : detta krav eller var arbetslös avsågs få sjukpenning från försäkringskassan : enligt vanliga regler.

För arbetstagare som avlönades uteslutande genom andel i vinst eller som omfattades av sjömanslagen borde enligt utredningen bestämmelserna om sjuklön inte gälla.

Sjuklönen skulle enligt vad utredningen hade tänkt sig utgå under de sju första dagarna av varje sjukperiod. En förutsättning för att arbetstagaren j skulle erhålla sjuklön borde vara att han hade anmält sjukfallet till arbetsgivaren. Före anmälan borde arbetsgivaren inte vara skyldig att utge * sjuklön om inte arbetstagaren visade giltigt skäl för att han inte omedelbart ' kunde anmäla sjukfallet. Rätten till sjuklön borde gälla även om anställ- ningen upphörde före utgången av de sju dagarna.

Sjuklönen borde enligt utredningen utgå i relation till inkomstbortfallet och kompensationsnivån borde vara densamma som för sjukpenningen. Sjuklöneunderlaget kunde bestämmas på olika sätt. Utredningen menade att man här kunde knyta an till semesterlagens bestämmelser. Hade arbetsta- garen inte varit anställd så lång tid att det var möjligt att beräkna Sjuklöneunderlaget med ledning av semesterlagen kunde man genom att se på inkomstlåget för andra jämförliga arbetstagare på arbetsplatsen göra en beräkning av vad vederbörande skulle ha tjänat om han hade varit anställd under hela kvalifikationsåret. Skulle parterna finna andra beräkningsgrun- der lämpligare borde det finnas möjlighet att föreskriva annan grund i kollektivavtal.

Avsikten enligt utredningen var att arbetstagaren skulle erhålla sjuklön under hela frånvaron, således även under insjuknandedagen. Utredningen fortsatte.

Med denna princip behövs ingen särskild regel för det fall att arbetstagaren enbart är delvis arbetsoförmögen på grund av sjukdomen utan sjuklön utgår även i detta fall i förhållande till det faktiska inkomstbortfallet. Om arbetsgivaren finner skäl därtill, bör han kunna påfordra att arbetstagaren styrker arbetsoförmågan med läkarintyg. Denna möjlighet bör dock tillämpas med viss restriktivitet. Enligt utredningens mening skulle det vara värdefullt om arbetsmarknadens parter kunde enas om riktlinjer härvid—

lag.

Om arbetstagare som hade mer än en anställning inte uppfyller villkoren för sjuklön från sina arbetsgivare borde han enligt utredningen, för det fall han var tillförsäkrad en sjukpenning som var högre än den sjuklön han kunde få, erhålla mellanskillnaden från försäkringskassan. Detsamma borde gälla när någon i övrigt var sjukpenningförsäkrad för högre inkomst än som svarade mot inkomsten i den aktuella anställningen.

Vid arbetskonflikt borde arbetsgivaren inte vara skyldig att utge sjuklön. Även i dessa fall skulle den försäkrade få vända sig till försäkringskassan vid sjukdom.

Tvister om tillämpningen av bestämmelser om obligatorisk sjuklön borde lösas av arbetsdomstolen eller allmän domstol. En tvist skulle också kunna hänskjutas till avgörande av skiljemän om så hade föreskrivits i kollektiv— avtal.

Utredningen redogjorde även för de kostnader som arbetsgivarna skulle åläggas genom en förpliktelse att utge sjuklön samt konsekvenserna för sjukförsäkringens vidkommande.

Särskilda yttranden

Utredningens förslag om obligatorisk sjuklön utan arbetsgivarinträde biträddes inte av utredningens experter från arbetsmarknadens parter.

I ett särskilt yttrande framhöll företrädarna för LO och TCO att huvudanledningen till att de inte kunde ställa sig bakom förslaget om obligatorisk sjuklön var att det skulle innebära ett ökat beroende för de anställda i förhållande till arbetsgivaren. Arbetsgivaren fick, menade de, ett direkt ekonomiskt intresse att förhindra den anställdes sjukfrånvaro vilket bl. a. kunde leda till en mer ingående kontroll av de anställda. Arbetsgivarna kunde också få ett ökat intresse av att styra sin personalrekrytering på ett sådant sätt att sjukfrånvaron hölls nere. Enligt yttrandet stod förslaget i direkt strid med de strävanden som man hade inom arbetsmarknadspolitiken att förstärka arbetsgivarnas ansvar för de anställda och därigenom motverka utslagningar från arbetsmarknaden. Experterna var också kritiska till utredningens förslag om förfarandet vid tvister. De uttalade slutligen att eftersom olika inkomstunderlag används under sjuklöneveckan i förhållande till övrig sjukpenningtid så kom det att uppstå variationer i sjukersättningen dels för den försäkrade, dels mellan försäkrade med och utan obligatorisk sjuklön.

Utredningens expert från SAF bestred i sitt yttrande inte att tanken på en arbetsgivarbetald period innan sjukpenningförsäkringen träder in rymde åtskilligt positivt. Han menade emellertid att en så viktig omläggning av sjukersättningssystemet inte kunde bedömas enbart utifrån försäkringskas— seadministrativa aspekter. Att ålägga alla arbetsgivare oavsett storlek och

verksamhetens art skyldighet att utge sjuklön skulle enligt hans mering leda till orimliga konsekvenser. Såväl omfattningen som utformningei av en arbetsgivarbetald period var frågor som det enligt yttrandet bör tilkomma arbetsmarknadsparterna att träffa avtal om.

Remissbehandlingen

Utredningens förslag fick i denna del ett blandat mottagande vid remissbe- handlingen. Från arbetstagarhåll gjordes bl. a. gällande att ett sjuklönesys- tem skulle innebära ökat beroende och minskad trygghet på arbetsnarkna- den, särskilt för anställda med hög sjukfrånvaro. Bland remissinstarser som förordade fortsatt utredning av sjuklönefrågan fanns riksförsäkringsverket, socialstyrelsen och försäkringsinspektionen. I propositionen om sjukpen- ningreformen, varigenom det tidigare systemet med sjukpenningklaiser togs bort och sjukpenning gjordes beskattningsbar på sin nuvarande nivå.anförde dåvarande departementschefen också att det behövdes ytterligare n'redning innan ett sjuklönesystem skulle kunna övervägas (prop. 1973146 5.108). Frågan togs därför inte upp till behandling i det sammanhanget.

Riksdagsmotioner m. m.

I motionen 1975z468 hemställdes om utredning och förslag till en sådan ändring av reglerna om beräkning av sjukpenning att sjukpenningm bättre än för närvarande ersätter inkomstbortfallet för delårs- och/eller deltidsar- betande. Motionärerna påpekade bl. a. att bristerna i kompen;ationen orsakade av fridagsregeln endast gäller vid sjukdomsfall som varar mindre än sju dagar samt om deltidsarbetet innebär att den försäkrade arbeta' mindre än fem dagar i veckan. Det framhölls att kompensationen för (en som arbetar del av året kan bli låg även om sjukdomsfallet är längre än su dagar men inträffar under del av året då den försäkrade skulle ha arbetat.

Vid sin behandling av bl. a. nämnda motion anförde socialförsälringsut- skottet (SfU 1975:8) inledningsvis att den sjukpenninggrundande intomsten beräknas på grundval av den framtida årliga arbetsinkomsten även för den som regelmässigt har förvärvsarbete under endast vissa tider av året. Enligt utskottet bibehåller sålunda en sådan försäkrad sitt försäkringsskycd under hela året oavsett om han blir sjuk under tid då han inte arbetar. Genom att den sjukpenninggrundande inkomsten för dag räknat utgör en trehundra- sextiofemtedel av årsinkomsten utgår inte full kompensation för denra grupp försäkrade för inkomstbortfallet vid sjukdom under arbetsperiod medan vid sjukdom under övriga perioder sjukpenning utgår trots att något inkomst- bortfall inte uppkommer. Utskottet fann de av motionärerna frimförda synpunkterna värda beaktande. Enligt vad utskottet erfarit hade riksförsäk— ringsverket i samband med övergången till systemet med beskattad sjukpenning uppmärksammat de av motionärerna berörda problemen och tillsatt en arbetsgrupp för att se över de aktuella reglerna och föreslå förbättringar av dessa. Med hänvisning till att frågan redan var föremål för utredning fann utskottet att yrkandet i motionen inte för närvarance borde föranleda någon riksdagens åtgärd och hemställde att riksdagen skulle avslå motionen. Riksdagen följde utskottet.

I motionen 1975/761736 gavs vissa exempel på fridagsregelns effekter vid deltidsarbete.

Motionärerna framhöll att fridagsregeln vid korttidsfall kunde få ogynn- samma ekonomiska effekter för deltidsanställda, att den bl. a. vållade svårigheter att fylla i försäkran om rätt till sjukpenning och att försäkrings- kassans kontrollskyldighet vid utbetalningen av sjukpenningen blev onödigt tidsödande. Motionärerna, som ansåg att det skulle vara möjligt att förenkla nuvarande system, hemställde att socialpolitiska samordningsutredningen skulle få i uppdrag att utreda frågan om fridagsregelns ogynnsamma effekter, i synnerhet för de deltidsarbetande.

[motionen 1975/76:1180 pekades på att gällande regler för fastställande av sjukpenninggrundande inkomst ofta medför ett dåligt ekonomiskt skydd vid sjukdom för dem som har tillfälliga anställningar, i synnerhet säsongarbeta- re. Motionären anförde att många försäkringskassor vägrar godkänna högre sjukpenninggrundande inkomst för en säsongarbetare än vad han anses kunna förtjäna under en arbetssäsong. Kassorna tar alltså ingen hänsyn till att den försäkrade har sökt arbete genom arbetsförmedlingen den övriga delen av året men inte har kunnat få något. Enligt motionären är det en allvarlig brist i systemet som leder till att arbetaren tillförsäkras en sjukpenning som är orimlig i förhållande till den inkomst han förlorar om han blir sjuk under arbetssäsongen. Den är också orimlig i jämförelse med kostnaderna för att täcka elementära behov under annan del av året. Under hänvisning till att riksförsäkringsverket i ett beslut har godkänt kassornas beräkning av sjukpenninggrundande inkomst fann motionären att en lagändring måste komma till stånd för att de påtalade missförhållandena skulle kunna upphöra. Motionären föreslog att detta kunde ske antingen genom att man beaktar dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa och kontant arbetsmarknadsstöd vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst eller genom att man låter den som får ett arbete av viss varaktighet få räkna inkomsten i detta arbete som sjukpenninggrundande inkomst som om den bestod under de närmaste tolv månaderna. I motionen hemställdes slutligen om en översyn av sjukpenningförsäkringen i vad gällde sjukpen- ninggrundande inkomst.

Socialförsäkringsutskottet behandlade de båda senast nämnda motionerna i sitt betänkande SfU 1975/76:27. Utskottet hänvisade häri till tidigare behandling av frågan (SfU 197518) och till riksförsäkringsverkets då pågående arbete med att se över de aktuella reglerna. Utskottet ansåg att resultatet av detta utredningsarbete borde avvaktas innan någon åtgärd från riksdagens sida var påkallad. Utskottet anförde att det kunde förutsättas att den socialpolitiska samordningsutredningen, inom vars utredningsarbete frågorna rymdes, skulle komma att samråda med arbetsgruppen inom riksförsäkringsverket. Då någon riksdagens åtgärd i anledning av motioner- na därför inte var påkallad hemställde utskottet att riksdagen skulle avslå motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet har i betänkande SfU 1975/76:30 och 1977/78:17 behandlat motioner, vari motsvarande brister för föräldrapenningens del påpekats. I det senare betänkandet förordades att frågan om de deltidsarbetandes rätt till föräldrapenning blev föremål för översyn. Riksdagen följde utskottets hemställan om att översynen lämpligen borde bedrivas inom ramen för

socialpolitiska samordningsutredningens utredningsuppdrag.

I motionen 1977/78:694 begärdes att socialpolitiska samordningsutred- ningen skulle få i uppdrag att utreda frågan om fridagsregelns tidigare nämnda ogynnsamma effekter för deltidsanställda. I motionen pekades också på att alla deltidsarbetande erhåller för låg kompensationsgrad vid sjukdom. Även om bestämmelserna för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst medför att sjukpenning kan utgå trots att inkomstbortfall inte uppkommer kunde det enligt motionärerna inte kompensera att för låg ersättning utges vid ett aktuellt inkomstbortfall. Motionärerna framhöll att problemet var detsamma för deltidspensionerade som för övriga deltidsar- betande såvitt gäller den inkomstdel som inte var pension. Detta illustrerades med exempel. Motionärerna hemställde att också frågan om beräkning av sjukpenning för deltidsarbetande och delpensionärer skulle utredas av socialpolitiska samordningsutredningen.

I motionen 1977/78:1054 framhölls att det bästa och mest rättvisa borde vara att sjukpenningen vid deltidsarbete utbetalas endast för de dagar som är arbetsdagar och då med 90 procent av dagsinkomsten. Motionären begärde utredning och förslag om mer rättvisande beräkning av sjukpenning för dessa kategorier försäkrade.

I motionen 1977/78:1074 anfördes att de arbetsfria dagarna vid deltids- och korttidsanställning inte borde räknas bort vid korttidssjukdom. Motionären ville att riksdagen snarast skulle föreläggas förslag om ändrade sjukpenning- förmåner.

De senast nämnda tre motionerna behandlades i socialförsäkringsutskot— tets betänkande 1977/78:29. Med hänvisning till sitt betänkande 1977/78:17 och med åberopande av att deltidsarbetandes rätt till föräldrapenning till dels berör samma problem som deras rätt till sjukpenning tillstyrkte utskottet att de frågor som tagits upp i motionerna blev föremål för prövning inom ramen för socialpolitiska samordningsutredningens utredningsuppdrag. Riksdagen följde utskottet. Berörda frågor kom dock inte att behandlas av socialpoli- tiska samordningsutredningen.

Behovet av en översyn av sjukpenningreglerna har även påtalats av bl. a. LO och SAF i skrivelser till regeringen.

Föräldraförsäkringen är för närvarande föremål för översyn av en särskild utredare, Översynen av föräldraförsäkringen m. m. (S 1980108).

Socialpolitiska samordningsutredningens betänkande

I sitt betänkande En allmän socialförsäkring modell och riktlinjer (SOU 1979:94) har socialpolitiska samordningsutredningen som sin uppfattning anfört att en vidareutveckling och samordning av socialförsäkrings- och bidragssystemet bör inriktas mot att tillse att rättsförlust för den enskilde undviks och att en förenklad och anpassningsbar ordning skapas, en ordning som bygger på en helhetssyn på stödbehov och bidragsrätt men med bibehållande av de nuvarande grundvillkoren beträffande rätten till ersätt- ning i olika situationer. I de frågor som rör sjukpenningkommittén föreslår utredningen att sjukpenning i en framtida inkomstförsäkring utvidgas till att omfatta även ersättning för smitta och havandeskap. Det föreslås även att den nuvarande åldersgränsen 16 år för rätt till sjukpenning upphävs.

Beträffande inkomstbegreppet redovisar utredningen sammanfattningsvis följande.

Behovet av ett tillförlitligt inkomstunderlag är gemensamt för många områden. Inom bidragssystemet måste man ha ett inkomstunderlag för att bestämma storleken av såväl inkomstrelaterade ersättningar som inkomstprövade bidrag. Inkomstunderlag före- kommer också inom beskattningen och på det kommunala området för att bestämma avgifter för barntillsyn, social hemhjälp m. m. Inom alla dessa områden behöver man således särskilda regler för att bestämma inkomstunderlaget och man talar om att man använder det ena eller andra inkomstbegreppet.

De olika inkomstbegrepp som f. n. finns skiljer sig åt på väsentliga punkter. Olikheterna gäller framför allt vad som skall ingå i underlaget, hur detta skall beräknas och vilken tidsperiod inkomsten skall avse.

De många olika inkomstbegreppen innebär nackdelar både för den enskilde och för myndigheterna. Det måste för den enskilde framstå som egendomligt t. ex. att man skall utgå från en inkomst vid beräkning av dagpenning från arbetslöshetsförsäkring- en, från en annan vid beräkning av sjukpenning och från en tredje vid beräkning av bostadsbidrag. Detta innebär också att den enskilde ofta måste lämna uppgift om sina ekonomiska förhållanden vid flera olika tidpunkter. Olikheterna i fråga om inkomstbegrepp har vidare lett till att det på senare tid har ansetts nödvändigt att göra samkörningari kontrollsyfte mellan de dataregister som innehåller inkomstunderlaget för bostadsbidrag resp. sjukpenninggrundande inkomst.

Ett till alla delar enhetligt inkomstunderlag anser utredningen inte möjligt att införa. Liksom hittills bör det finnas två huvudformer för inkomstunderlag, en för inkomstrelaterade ersättningar och en för inkomstprövade bidrag. I det först nämnda underlaget bör bara ingå inkomster av arbete, eftersom enbart sådana inkomster faller bort i samband med de arbetsuppehåll av olika slag, då en inkomstrelaterad ersättning skall utges. Inkomstunderlaget för inkomstprövade bidrag bör däremot också innehålla inkomster av kapital. Sociala förmåner och viss del av eventuell förmögenhet bör också inräknas. Detta är nödvändigt för att man på ett så rättvist sätt som möjligt skall kunna bedöma behovet av ett inkomstprövat bidrag. Den del av inkomstunder- laget som avser arbetsinkomsten bör givetvis vara gemensam för båda huvudformer- na.

Vid sidan av de två nämnda huvudformerna av inkomstunderlag bör den pensionsgrundande inkomsten inom ATP—systemet finnas kvar för de stödformer som den nu ligger till grund för. Till skillnad från andra ersättningar, som anknyter till en aktuell inkomst, beräknas nämligen ATP på genomsnittsinkomsten under en lång följd av år. Även i en allmän socialförsäkring bör därför underlaget för ATP-beräkningen liksom hittills anknyta till den taxerade inkomsten.

Utredningens skiss till inkomstunderlag för inkomstrelaterade ersättningar innebär följande. Underlaget utgörs av den beräknade inkomsten av arbete under ett år. Utgångspunkten bör vara den aktuella månadsinkomsten under förutsättning att det är fråga om en för den försäkrade normal månadsinkomst. Är så fallet och är inga förändringar kända blir då underlaget den aktuella månadsinkomsten (brutto) multiplicerad med tolv. Kända förändringar i inkomsten under det kommande året bör beaktas fr. o. m. den tidpunkt då ändringen äger rum.

I inkomstunderlaget för inkomstprövade bidrag ingår arbetsinkomsten med samma belopp som i underlaget för inkomstrelaterade ersättningar. Till detta belopp skall läggas eventuella inkomster av kapital. Från det sammanlagda beloppet kan vissa avdrag få göras, t. ex. för underhållsbidrag till barn och för underskott i förvärvskälla. Sedan skall man lägga till viss del av eventuellt kapital och vissa sociala förmåner som är kända när uppgifterna lämnas.

Det förslag till ett enhetligt inkomstbegrepp som utredningen skisserar bygger på att den enskilde själv lämnar uppgift om sin beräknade inkomst och vissa andra

ekonomiska förhållanden för ett år. Inkomstunderlaget fastställs av försäkringskassan som också har hand om det dataregister där uppgifterna finns. Om de ekonomiska förhållandena förändras under året så mycket att det har betydelse för rätt till ersättning bör underlaget räknas om och fastställas på nytt.

Frågor om den personliga integriteten väcker ofta stor uppmärksamhct när uppgifter som gäller enskilda personers förhållanden skall registreras på data. Självfallet är det av stor vikt att sådana frågor noga beaktas. Utredningens förslag innebär emellertid inte att nya uppgifter måste lämnas av enskilda utan endast att alla uppgifter normalt kommer att lämnas samtidigt. Detta innebär att den enskilde befrias från att i varje ärende som blir aktuellt lämna uppgifter om sina ekonomiska förhållanden. Vidare kan man förbättra integriteten genom att införa spärrar i datasystemet. De kan utformas t. ex. så att de uppgifter som behövs för att avgöra ett visst ärende är åtkomliga endast för den tjänsteman som skall avgöra ärendet.

Utredningen anser att ett i huvudsak gemensamt inkomstbegrepp för inkomstrela— terade ersättningar och inkomstprövade bidrag bör minska frestelsen att lämna oriktiga uppgifter i syfte att få för höga bidrag. När det gäller inkomstrelaterade ersättningar är det nämligen förmånligt att inkomsten beräknas högt medan det i fråga om inkomstprövade bidrag är förmånligt att inkomsten beräknas lågt. Eftersom de uppgifter som lämnas om inkomsten slår igenom beträffande både inkomstrelaterade ersättningar och inkomstprövade bidrag, bör det normalt finnas anledning att undvika överdrifter åt någotdera hållet.

Det är enligt utredningens mening angeläget att ett enhetligare inkomstunderlag införs redan inom nuvarande bidragssystem, åtminstone vad gäller vissa bidragsfor- mer. Utgångspunkten bör då vara att försäkringskassorna har hand om registret, medan andra myndigheter som fattar beslut inom vissa bidragsformer ges möjlighet att få uppgifter från detta. Ett enhetligt inkomstbegrepp blir dock lättast att hantera om en enda myndighet fattar beslut ifråga om samtliga bidrag som berörs av inkomstbegrep- pet.

10.2. Exempel på den bristande kompensationen i nuvarande ordning

Den bristande kompensationen vid korta sjukfall har på olika sätt påpekats ? för kommittén.

I en skrivelse framhåller Svenska Skogsarbetareförbundet, avd. 16, Kolmården, den bristande kompensationsgraden för vissa säsongarbetande medlemmar, som vid sjukdom endast får ersättning med 50 procent av ordinarie lön.

Problemet med den bristande kompensationen för deltids- och delårsan- ställda har även framhållits i skrivelse från TCO.

Till kommittén har överlämnats skrivelser från Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), vari effekterna för feriearbetande studerande påpekas. Som exempel nämns bl. a. att för en studerande som arbetar mellan två studieterminer och för övrigt är hänvisad till studiemedel blir den sjukpen- ninggrundande inkomsten mycket låg. Det innebär att den studerande som blir sjuk under den tid som är avsedd för feriearbete endast får en sjukpenning som i vissa fall täcker enbart omkring 20 procent eller mindre av den förlorade arbetsinkomsten. Från SFS framhålls att sjukersättningen bör utgå för det faktiska inkomstbortfallet vid sjukdom i samband med säsongarbete.

Frågan om den nuvarande ordningens brister för delårs— och deltidsan- ställda har även på annat sätt framhållits för kommittén. Förutom att problemet aktualiserats i senare riksdagsmotioner, har från riksförsäkrings- verket översänts visst material. Kommittén har också erhållit ytterligare skrivelser från sammanslutningar och från enskilda.

I det följande redovisas vissa av de exempel på bristande kompensation som angetts. Exemplen a)—f) avser främst deltids- och delårsanställda, g) och h) skiftarbetare, medan exemplen i—j) särskilt illustrerar den bristande kompensationen vid korta sjukfall.

a) En person arbetar tre dagar per vecka med en arbetstid på åtta timmar per dag. Timlönen är 26:55 kr. och dagsförtjänsten således 21240 kr. SGI är beräknad på en årsinkomst på omkring 33 000 kr. Detta ger en sjukpenning per dag på 81 kr. Förlusten vid sjukdom under en arbetsdag är således omkring 130 kr. Överkompensationen vid sjukdom under en arbetsfri dag är lika med sjukpenningens belopp. Kompensationsgraden är ca 38 procent.

b) En säsongarbetare arbetar sex månader per år, april—september. Inkomsten under denna tid uppgår till ca 30 000 kr., vilket utgör SGI—beloppet. Sjukpenningen blir ca 74 kr. per dag. Vid en månads sjukfall under tiden april—september blir inkomstförlusten ca 5 000 kr. Sjukpenningersättningen uppgår emellertid bara till ca 2200 kr. för samma tid. Ett sjukfall av samma längd under tiden oktober—mars ger emellertid lika mycket i överkompensation. Kompensationsgraden är 44 procent.

c) Deltidstjänstgöringen omfattar 3/5, eller 24 timmar per vecka, och är förlagd till tisdag—torsdag med 8 timmar per dag. Inkomsten uppgår till 2 610 kr. per månad eller 207 kr. per arbetsdag. Sjukpenningen uppgår till 78 kr. per dag och är beräknad på en årsinkomst på ca 31 800 kr. Vid sjukfall som omfattar t. ex. tisdag—torsdag utgår sjukpenning med 156 kr. (2 x 78 kr.). Inkomstbortfallet uppgår emellertid till 621 kr. (3 x 207 kr.). Kompensationsnivån är endast ca 25 procent. Vid ett 10 dagars sjukfall som sträcker sig från tisdag i vecka 1 t. o. m. torsdag i vecka 2 uppgår sjukpenningersättningen till 702 kr. (9 x 78 kr.) och inkomst- bortfallet till 870 kr. (avdraget är 87 kr. per dag enligt avtal = kalenderdagslön). Kompensationsnivån blir då ca 81 procent.

d) En arbetstagare arbetar s. k. koncentrerad deltid med tjänstgöring tisdag och onsdag vecka 1 och tjänstgöring måndag—onsdag vecka 2 med 8 timmar per dag. Arbetsinkomsten uppgår till 280 kr. per dag. SGI är beräknad på 35 000 kr. per år, vilket ger en sjukpenning om 86 kr. En veckas sjukfall som börjar på onsdag i vecka 1 och avslutas på tisdag i vecka 2 leder till ett inkomstbortfall på 3 x 280 kr. = 840 kr. I sjukpenning utgår 344 kr. (4 x 86 kr.). Kompensationsnivån är 41 procent.

e) En musiker har en årsinkomst på ca 30 000 kr. Arbetet utförs på fredagar och lördagar, då inkomsten sammantaget uppgår till ca 700 kr. Sjukpenningen är 74 kr. per dag. Vid insjuknande t. ex. en tisdag och ett sjukfall som varar t. o. m. lördag utgår sjukpenning med 148 kr. (2 x 74 kr.). Inkomstförlusten är 700 kr. Kompensationsnivån är ca 21 pro- cent.

f)

g)

h)

i)

En studerande tjänar under sommarlovet, juni—augusti, ca 10 000 kr. eller ca 840 kr. per vecka. Sjukpenningen bestäms till 25 kr. per dag. Fyra dagars sjukfrånvaro, t. ex. måndag t. o. m. torsdag, ersätts med 75 kr. (3 x 25 kr.). Inkomstbortfallet är emellertid 672 kr. (4 x 168 kr.). Kompensationsnivån är ca 11 procent. En skiftarbetande arbetar efter ett s. k. fem—två schema, vilket innebär att han arbetar fem dygn med 12 timmar per dygn i vecka 1 och två dygn med 12 timmar per dygn i vecka 2. Årsinkomsten uppgår till ca 70 000 kr. Sjukpenningen per dag är 173 kr. Timlönen uppgår till ca 32 kr. Inkomstförlusten vid sjukdom måndag—fredag i vecka 1 är 1 920 kr. (5 x 12 x 32 kr.). Ersättningen från försäkringskassan uppgår till 692 kr. (4 x 173 kr.). Kompensationsgraden är ca 36 procent. En heltidsanställd med skiftarbete tjänar 300 kr. per arbetspass (8 timmar). Per månad arbetar han 18 x 8 tim. Månadsinkomsten är 5 400 kr. Sjukpenningen är 162 kr. per dag. Han är sjuk fyra arbetsdagar. Inkomstförlusten uppgår till 1 200 kr. (4 x 300 kr.). Sjukpenningersätt— ningen är 648 kr. (4 x 162 kr.). Kompensationsnivån blir 54 procent. En anställd med månadslön arbetar heltid måndag—fredag varje vecka. Årsinkomsten är ca 55 000 kr. och månadsinkomsten 4 583 kr. Sjukpen- ningen uppgår till 136 kr. Den anställde blir sjuk en torsdag och återgår i tjänst följande tisdag. Enligt avtal skall avdrag för sjukfrånvaron göras med 1/167 av månadslönen för varje timme som arbete eljest skulle ha utförts. Antalet timmar som förloras är 24 (3 x 8). 1/167 av månadslönen är 27:45 kr. Inkomstförlusten är 658 kr. (24 x 27:45 kr.), eller 549 kr. om insjuknandet skedde efter halva torsdagen (2 x 136 kr.). Kompensa- tionsnivån är 41 respektive 49 procent. En heltidsanställd med arbete måndag—fredag arbetar 40 timmar per vecka. Timlönen är 35 kr. SGI är beräknad till ca 72 000 kr. och sjukpenningen är178 kr. per dag. Den anställde blir sjuk en tisdag och är arbetsoförmögen t. o. m. måndag påföljande vecka. Inkomstavdrag görs för fem dagar med tillhopa 1 400 kr. (5 x 280 kr.). Eftersom sjukperioden inte varat mer än sex dagar utöver insjuknandedagen utgår sjukpenning för onsdag—fredag och för måndag men inte för fridagarna lördag och söndag. Ersättningen blir sammanlagt 712 kr. Ersättningsgraden är ca 50 procent. Hade sjukfallet varat även t. o. m. tisdagen skulle ersättning ha utgått även för lördagen och söndagen. I sjukpenning skulle då ha utgått sammanlagt 1 246 kr. Inkomstförlusten blir 1 680 kr. och kompensations— graden blir istället ca 74 procent.

Den bristande kompensationsnivån i exemplen ovan utjämnas och ersätt- ningsnivån höjs ju längre sjukfallet varar för att vid sjukfall som varar ett år uppnå 90 procent. Överkompensation kan även förekomma för delårs- och deltidsanställda, om sjukfallet enbart inträffar under arbetsfri tid.

10.3. Omfattningen av de berörda grupperna

10.3.1. Deltidsanställda

Gruppens omfattning

För att närmare kunna fastställa omfattningen av gruppen deltidsanställda måste först avgöras vad som skall räknas som deltidsarbete.

Vid de arbetskraftsundersökningar (AKU) i Sverige, som statistiska centralbyrån genomför varje månad i form av intervjuer med 23 000 personer i åldern 14—74 år och som avser förhållandena en viss vecka under mätperioden. räknas som deltidsarbetande sådana personer som vanligen arbetar högst 34 timmar per vecka. Man likställer därvid personer som valt denna arbetstid helt av fri vilja och personer som fått begränsa sin arbetstid av t. ex. arbetsmarknadsmässiga skäl. Med bestämningen ”vanligen arbe- tar” avser man att deltidsarbetet skall vara stadigvarande, både på det sättet att den kortare arbetstiden inte är tillfällig och att arbetet inte är tillfälligt. Den deltidsarbetande skall med andra ord normalt arbeta mindre än full tid i sitt arbete. Inom den angivna ramen kan deltidsarbetet däremot uppvisa stora variationer och innebära allt från 1 till 34 timmar i veckan och allt från enstaka timmar enstaka dagar i veckan eller månaden till halvtid eller mer varje dag eller enstaka fulla arbetsdagar. I praktiken är det mycket vanligt med oregelbundna arbetstider i förhållande till veckans olika dagar. I arbetskraftundersökningarna brukar man dela in de deltidsarbetande alltefter deras arbetsinsats i två olika grupper, varav den ena avser lång deltid, som innebär en arbetstid av 20—34 timmar i veckan, och den andra kort deltid, som omfattar en arbetstid av 1—19 timmar i veckan.

Det bör sägas att undersökningarna inte omfattar den form av deltidsar- bete som förekommer som bisyssla (”extraknäck”) vid sidan av annat arbete, ofta på heltid, eller som säsongarbete eller annat korttidsarbete med full arbetstid. Det fortsättningsvis redovisade siffermaterialet beaktar således endast sådant deltidsarbete som utövas fortlöpande och utgör vederbörandes huvudsakliga syssla.

Utvecklingen av antalet hel- och deltidssysselsatta män och kvinnor under åren 1970—1978 illustreras av följande diagram.

Av diagrammet framgår att totalantalet heltidssysselsatta män och kvinnor förhållit sig relativt konstant under mätperioden, männen har dock minskat något och kvinnorna ökat något. Sammantaget har emellertid en kraftig ökning skett av antalet sysselsatta, vilket till helt avgörande del faller på deltidsarbetande, framför allt deltidsarbetande kvinnor. Under 1970-talet har antalet personer som arbetar deltid ökat från 650000 vid 1970—talets början till 1000 000 under det första kvartalet 1979. Särskilt kraftig har ökningen varit från 1974. Detta innebär att nästan var fjärde förvärvsarbe- tande person numera arbetar deltid.

Av de deltidsarbetande är en överväldigande del, eller 85 procent, kvinnor. Bland kvinnori förvärvsarbete är andelen deltidsarbetande mycket stor. Närmare 45 procent arbetar deltid. Motsvarande tal för männen är endast 5 procent. Det är framför allt gifta eller sammanboende kvinnor som arbetar deltid. Bara ca 10 procent av deltidsarbetande kvinnor är ensamstå-

1000-tal . Män Kvmnor 2 400 Kort 2 300 deltid Lång 2 200 deltid 2 100 1000—tal 2 000 2000

deltid

1 600 1 500 deltlgd 1 400 1 300 1 200 1 100 1 000

800 Hehid Heltid

500 500

400 400

' Anm. Deltid enl. AKU:s definition under åren

300 1970—1975. 300

200 200

100 100

År 70 72 74 76 78 70 72 74 76 78

År

ende. Aktuella undersökningar visar att många gifta kvinnor deltidsarbetar, oavsett om de har hemmavarande barn eller ej. Ser man på åldersfördel- ningen finner man att deltidsarbetet fördelar sig relativt jämnt över kvinnor i olika åldrar, medan deltidsarbete bland män förekommer främst i de yngre åldrarna (16—24 år) och de äldre åldrarna (55—74 år).

Vanligaste yrke bland deltidsarbetande är städning och husligt arbete, dvs. de är barnskötare, hemsamariter, ekonomibiträden etc. Här finns 2/3 av alla deltidsarbetande kvinnor. Därnäst vanligast är hälso- och sjukvårdsarbete och därnäst kontorsyrken. Inom handeln förekommer också en stor frekvens av deltidsarbete. Yrken med höga andelar av deltidsarbete utmärks förutom av att de är typiska kvinnoyrken — av relativt låga lönelägen och av att det inte krävs någon eller endast kort yrkesutbildning. Delar man in de deltidsanställda efter bransch i stället för yrke återfinner man hälften inom offentlig förvaltning och andra tjänster och därav 2/5 inom sjukvård och socialvård. En femtedel finns inom handel, restaurang och hotell, där för övrigt var femte person är deltidssysselsatt. Återstoden av de deltidssyssel- satta fördelar sig relativt jämnt på övriga branscher.

Arbetstidens längd och förläggning kan som nämnts uppvisa stora variationer och kombinationer för de deltidsanställda. Diagrammet visar fördelningen mellan den långa och korta deltiden genomsnittligt sett. Det säger däremot inget om hur arbetstiden fördelar sig på kortare begränsnings- perioder. Inom varje grupp deltidsarbetande, som arbetar genomsnittligt 1—9, 10—19, 20—24 och 25—34 timmar i veckan, vet man att arbetet kan vara utlagt på 1—7, 8—14 eller mer än 15 dagar/nätter i månaden. Detta innebär således en mängd olika kombinationer av arbetstiden. Till detta kommeri sin tur att stora grupper har varierande arbetstider från dag till dag eller från vecka till vecka. I en mätning från 2:a kvartalet 1974 visade det sig att 38 procent av alla deltidsanställda kvinnor arbetade olika mycket från vecka till vecka. 42 procent hade varierande tider från dag till dag och arbetstiden kunde variera från full tid (heltid) eller mera och ner till någon eller några timmar. I samma undersökning konstaterades att cirka var sjätte deltidsar» betande kvinna inte hade något arbetstidsschema och därför inte visste minst en vecka i förväg när och hur länge hon skulle komma att arbeta.

Deltidsarbetets utveckling

De deltidsarbetandes ställning på arbetsmarknaden har stärkts genom 1970-talets kraftiga satsning på arbetsrättslig lagstiftning. Ett exempel härpå är 1974 års lag om anställningsskydd. I viss utsträckning har lagstiftningen inte bara anpassats till utan till och med väglett utvecklingen mot ökat deltidsarbete. Lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning ger t. ex. möjlighet till sådan ledighet både på heltid och deltid. Enligt vissa undersökningar uppgav år 1978 drygt 50 000 personer studier som orsak till deltidsarbete. Delpensionsreformen har också inneburit att lagstiftaren främjat övergång till deltidsarbete. I slutet av år 1978 hade ca 40 000 personer en reducerad arbetstid i kombination med delpension. Av dessa var 70 procent män och 30 procent kvinnor. Männen utgjorde drygt 20 procent av alla deltidsarbetande män, varför männens ökade deltidsarbete de senaste åren till stor del kan förklaras av denna reform. Reformen har fått stort gensvar hos de försäkrade och i december 1980 hade antalet delpensionärer ökat till ca 68 000.

En liknande effekt kan tillskrivas 1978 års lag om rätt till ledighet för vård av barn, 111. m. Denna lag innebär att en grupp som ansetts särskilt betjänt av en kortare arbetstid, nämligen småbarnsföräldrarna, har fått möjlighet att

reducera sin dagliga arbetstid till sex timmar till dess att barnen eller barnet uppnått åtta års ålder.

Möjligheterna till deltidsarbete har haft en stor betydelse för kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Sysselsättningsökningen under 1970-talet kan i allt väsentligt tillskrivas ökningen av kvinnornas deltidsarbete.

Inom den offentliga sektorn har möjligheterna till deltidsarbete varit särskilt goda. I deltidsförordningen (1980150), som trätt i kraft den 1 april 1980 på statens område, föreskrivs att myndigheten vid bedömning av deltidsfrågor skall beakta bl. a. kravet på att arbetsuppgifterna fullgörs på ett riktigt sätt och att arbetslokaler och utrustning utnyttjas rationellt. Denna förordning kommer måhända att medföra någon skärpning av attityden till deltidsarbete från statens sida i framtiden. Hur utvecklingen kan bli torde även i viss mån bero på skattesystemets utformning.

S kiftarbetande

Skiftarbete förekommer i många olika former såsom t. ex. två-skift. tre-skift med kontinuerlig drift och tre-skiftarbete med intermittent drift. Antalet arbetstagare kan uppskattas till i genomsnitt ca 7 procent av alla anställda. Inom verkstadsindustrin arbetar mer än 10 procent i någon form av skifttjänstgöring, vilket motsvarar 40 000—50 000 anställda. De flesta skiftar- betande inom verkstadsindustrin torde dock ha regelbundet två-skift. vilket innebär ett för- och ett eftermiddagspass. De arbetar således regelbundet fem dagar i veckan.

10.3 .2 Delårsanställda

De delårsanställda är svårare att kartlägga. Den övervägande delen torde dock finnas inom jord- och skogsbruket och övrig säsongsanknuten verksamhet, t. ex. viss konservindustri, turistnäringen och park- och kyrkogårdsförvaltningar. Feriearbetande skolungdomar och studerande får även räknas hit. Enbart antalet heltidsstuderande vid universitet och högskolor uppgår till omkring 100 000. En stor del av dem är säkerligen feriearbetande. Sveriges Förenade Studentkårer har till kommittén överlämnat viss statistik angående de studerandes sjukpenningförmåner. Av denna framgår följande.

Hösten 1977 var 22 000 eller 18 procent av 110 000 studiemedelstagare O-klassade, dvs. hade ingen sjukpenninggrundande inkomst. Över 80 procent av de studerande med studiemedel hade således en registrerad SGI.

Av statistik över sjukanmälda studerande med studiemedel framgår att av 32 984 anmälda under hösten 1978 hade 17 860, dvs. drygt hälften, en sjukpenning på minst 36 kr. per dag. Det betyder att dessa tjänade mer än 15 000 kr. per år.

HI Kommitténs överväganden

Kommitténs huvuduppgift är att komma till rätta med de nuvarande bristerna i sjukförsäkringen vad gäller ersättningen vid korttidssjukdom. för delårsanställda och för vissa deltidsarbetande. Härvid synes flera alternativ vara tänkbara. En möjlighet är, såsom också framhållits i direktiven, att införa en sjuklöneperiod i sjukersättningssystemet, varigenom arbetsgivaren under en tid skall svara för sjukersättningen. Ett sjuklönesystem kan även vara utformat så att arbetsgivaren utger lön under sjukdom men från försäkringskassan erhåller arbetstagaren tillkommande sjukpenning, s. k. arbetsgivarinträde. Ett annat alternativ för att lösa de nuvarande bristerna är att förändra sjukpenningförsäkringens grundkonstruktion genom att närma- re anknyta sjukpenningens beräkning till antalet arbetade dagar i stället för som nu till kalenderdag.

Alternativen redovisas i den ordning de har behandlats under kommitté- arbetets gång. Båda alternativen har setts såsom centrala möjligheter att lösa kommitténs huvuduppgift. Den valda ordningsföljden anger således inte i sig någon prioritering dem emellan.

En förändrad sjukpenningförsäkring kan även förenas med en sjuklöne- period. I det följande redovisas de överväganden som dessa tre alternativ kräver. Vissa av de effekter som härvid kan uppkomma för egenföretagares sjukpenningförsäkring berörs även.

Kommitténs uppdrag att redovisa underlag till olika alternativ för att uppnå kostnadsbesparingar inom sjukersättningssystemet behandlasi kapi- tel 14.

11 Förändring genom ett sjuklönesystem

I de studerade utländska sjuklöneordningarna finns bestämmelser som begränsar sjuklönetiden för den enskilde genom regler om sammanläggning av flera sjukperioder till en sjuklöneperiod vid återfall i sjukdom. 1 Västtyskland har regeln utformats så att återfall i samma sjukdom under en tolvmånadersperiod sammanläggs till en sjuklöneperiod, för såvitt inte friskskrivning under minst sex månader föreligger däremellan. Eljest börjar vid varje sjukdomsfall en ny period att löpa. I Danmark räknas återfall i samma sjukdom inom tolv dagar från arbetets återupptagande som fortsättning av den förra sjuklöneperioden. I Norge sammanräknas återfall i sjukdom, ny eller samma, inom 14 dagar med den förra sjuklöneperio- den.

Vad angår Sverige gäller för stats- och kommunalanställda med avtalad sjuklön inte någon sådan begränsning.

För privatanställda tjänstemän emellertid finns bestämmelser om att för tjänsteman i grupp I, som under en tolvmånadersperiod är sjuk vid två eller flera tillfällen. rätten till sjuklön begränsas till 105 dagar. Motsvarande regel med begränsning till 45 dagar gäller för dem i grupp 11.

Av företagsundersökningen framgår att de flesta berörda företagen bestämt avvisade en återfalls- eller begränsningsregel som skulle innebära att nya manuella rutiner införs. t. ex. genom att ytterligare administrativa uppgifter inom företagen läggs på arbetsledarnivå. Skall någon sådan begränsning göras bör den, menade bl. a. de stora företagen, anknyta till den ordning som nu gäller för tjänstemännens del och som kan handhas inom arbetsgivarnas ADB-system.

Vid bedömning av behovet av begränsningar av sjuklönetiden av den typ som här berörts kan uppgifter om antalet sjukfall per sjukpenningförsäkrad och år vara av ett visst värde. Av en inom riksförsäkringsverket gjord statistisk sammanställning avseende år 1979 framgår sålunda att av de sjukpenningförsäkrade hade sammantaget 38,1 procent inte något sjukfall under året. Endast 7,1 procent hade fem eller fler sjukfall. En knapp

fjärdedel (24,9 procent) hade endast ett sjukfall.

Det statistiska materialet skulle således — i den mån det kan sägas vara vägledande inte tyda på något generellt behov av en begränsning av sjuklönetiden vid återkommande sjukfall.

Större betydelse får då tillmätas förekomsten av möjligheten till återför- säkring för sjuklöneutgifter samt sjuklöneperiodens längd.

Finns ingen möjlighet till återförsäkring för t. ex. en arbetsgivare med ett fåtal anställda kan frånvaron av en begränsning av sjuklönetiden vid återkommande sjukfall bli betungande med en sjuklöneperiod om 14 dagar.

Kravet på att systemet skall vara enkelt att tillämpa talar bestämt mot en begränsningsregel. En sådan regel skulle på grund härav liksom av hänsyn till skyddet för den enskildes integritet under alla förhållanden inte få göra åtskillnad på ny och samma sjukdom.

En slutsats av de olika synpunkterna ovan synes bli att en begränsnings- regel aVseende återkommande sjukdomsfall bör kunna undvaras i sjuklöne- systemet, framförallt om det tillses att möjligheter till återförsäkring för sjuklönekostnaderna öppnas för arbetsgivarna.

] de fall då arbetstagarens arbetsförtjänst är enhetligt fastställd, alltså endast består av fast lön utan speciella tillägg, är det en enkel sak att bestämma beräkningsunderlaget för sjuklönen, men i många fall är lönen mera komplicerat bestämd och då vållar frågan om sjuklöneunderlaget vissa problem.

I detta sammanhang bortses från spörsmålet vilken andel sjuklönen skall utgöra av ifrågavarande underlag (se kapitel 14).

Principen vid bestämmande av sjuklöneunderlagets omfattning bör vara att detta skall ge en så klar och riktig bild som möjligt av den inkomstförlust som arbetstagaren gör i anställningsförhållandet vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Detta synsätt ligger också till grund för de utländska reglerna samt de svenska avtalsreglerade sjuklönesystemens utformning.

Följande synpunkter lämnades i detta hänseende vid företagsundersök- ningen.

Dä enbart fast lön utgår finns det inget hinder mot att låta denna ligga till grund för sjuklönen. Såvitt angår anställda som har lön med olika tillägg förespråkade de flesta företagen att anknytning görs till beräkningsgrunder som redan tillämpas, t. ex. i fråga om helgdagsersättning eller garantilön. Som alternativ föreslogs att sjuklönen grundas på ett genomsnitt av utgiven lön som sträcker sig i vart fall över en månad tillbaka i tiden. Från kommunens sida förklarade man sig emellertid vara emot ett sådant alternativ och förordade istället ett i förväg fastställt schablonbelopp, antingen grundat på lönen jämte vissa schemalagda tillägg (exempelvis ob-, jour- och beredskapstillägg) eller på aktuell lön förhöjd med viss uppräk- ningsfaktor, beräknad på tidigare års inkomst. Byggnadsbranschen å sin sida. som har ren ackordslön i många fall, pekade på svårigheterna att erhålla

ett rättvisande genomsnitt, så att bl. a. tidpunkten för insjuknandet inte får alltför stor betydelse.

För de flesta arbetsgivarna syntes bedömningen av den omfattning i vilken den anställde skulle ha arbetat inte vålla några svårigheter. Ett viktigt undantag utgör dock de vikarie- och extraanställda i kommunen. inom städbranschen, handeln samt hotell- och restaurangnäringen. Liknande fall torde förekomma i andra branscher. Bedömningen av arbetstidsuttaget för dessa anställda, vilka förekommer i tämligen stor omfattning. är beroende av bl. a. omständigheter som inte säkert går att förutse, såsom annans frånvaro eller förändring i efterfrågan på företagets varor eller tjänster.

Reglerna för semesterlöneberäkning enligt semesterlagen (1977:480) och lönegarantiregeln i förtroendemannalagen (19741358) kan i detta samman- hang vara av intresse:

Semesterlön är tolv procent av all lön som har förfallit till betalning i anställningen under intjänandeåret. Alla former av lön och lönetillägg som har betalats ut på grund av lag eller avtal skall härvid medräknas. Hit hör lön för arbetad tid samt ersättning för övrig tid, då arbetstagaren står till förfogande på arbetsplatsen eller för resa mellan olika arbetsplatser. Förutom tidlön ingår här provision, premielön, drickspengar samt ersättning för väntetid, restid, gångtid. jourtid, beredskapsersättning osv. Semesterlö— nen skall även beräknas på alla former av lönetillägg som arbetstagaren har fått ut under intjänandeåret. Som exempel på tillägg som ger rätt till semesterlön kan nämnas skiftformstillägg, ålderstillägg. ansvarstillägg, tillägg för risker, smuts, vatten, värme osv. Vidare skall semesterlön beräknas på tillägg vid skiftarbete samt vid obekväm och förskjuten arbetstid liksom på tillägg och ersättning vid övertidsarbete. Semesterlön skall också beräknas på helgdagslön och helgdagsersättning, permitteringslön enligt lag och avtal samt uppsägningslön. Vidare skall semesterlön beräknas på ersättning vid deltagande i svenskundervisning för invandrare samt på garantilön till facklig förtroendeman och skyddsombud.

Följande belopp skall dock inte räknas med i underlaget för beräkning av semesterlön.

Semesterlönen för den ordinarie semestern under intjänandeåret. Semesterlön som har betalats ut för sparad semester skall däremot räknas in i inkomstunderlaget.

C Permitteringslön som har betalats ut vid 5. k. semesterpermittering.

Ersättning som har utgått för dag då arbetstagaren helt eller delvis har varit frånvarande från arbetet av vissa skäl. Det kan exempelvis gälla sjuklön, lön eller ersättning som har betalats ut vid föräldraledighet eller militärtjänst. I stället skall visst tillägg göras för sådana dagar. E! Vidare skall hänsyn inte tas till förmån av fri bostad och till ersättning för särskilda kostnader, t. ex. ersättning för felräkning, kläder, verktyg, resor, traktamente, telefon, bilpengar 0. (1. D Semesterlön skall ej heller beräknas på gratifikation som inte kan anses

vara lön i egentlig mening. Detsamma gäller sedvanliga gåvor och trivselförmåner samt ersättning för förslagsverksamhet, uppfinning o.d.

För den som har varit frånvarande under intjänandeåret av olika orsaker

skall tillägg göras enligt särskilda regler. Har arbetstagaren inte haft någon inkomst alls under intjänandeåret han har t. ex. varit sjuk hela året — finns härvid en hjälpregel. Enligt denna skall beräkningen av tillägget ske med hänsyn till den inkomst som det kan antas att arbetstagaren skulle ha haft om han under intjänandeåret hade arbetat för arbetsgivarens räkning. Därvid kan man t. ex. utgå från den lön som betalas ut för jämförliga arbetsuppgifter inom företaget. Avvikelse från bestämmelserna får göras genom kollektiv— avtal som på arbetstagarsidan har ingåtts eller godkänts av central arbetstagarorganisation.

I förtroendemannalagen föreskrivs genom en lönegarantiregel att facklig förtroendeman vid ledighet för det fackliga uppdraget skall ha rätt till bibehållna löneförmåner. Detta har tolkats så att utgångspunkten bör vara att en förtroendeman vid tillämpning av lönegarantiregeln inte skulle komma i sämre ställning än arbetskamraterna på grund av sitt uppdrag. Förtroen- demannen anses inte kunna begära ersättning för särskilda ersättningar som han haft i sitt normala arbete men som då motsvarades av en faktisk kostnad för honom. Följande ersättningar medräknas därför inte, nämligen trakta- menten. reseersättningar, ersättning för slitage på arbetskläder samt felräkningspengar.

Vissa former av tillägg eller fasta ersättningar som är knutna till förtroendemannens ordinarie arbete omfattas däremot av lönegarantin. Dit hör sedvanliga skifttillägg. ob-tillägg. ackordskompensation utöver avtalets timlön. provision samt tantiem.

När det gäller andra former av ersättningar såsom övertidsersättning och vikariatsersättning är det avgörande om dessa ersättningar normalt utgår kontinuerligt eller om de utgår mer tillfälligt. Vid denna bedömning får man se till vilka förhållanden som gäller för förtroendemannens tidigare arbetskamrater och vad som tidigare har gällt för honom själv. Reglerna om bibehållna anställningsförmåner är dispositiva på förbundsnivå och många kollektivavtal innehåller särskilda bestämmelser om lönens beräkning.

Kommittén finner att frågan om beräkningsunderlaget för sjuklönen mot bakgrund härav bör bedömas sålunda.

Beräkningsmetoden bör vara enkel att använda. För anställda med enbart fast tidlön kan denna utan svårighet utgöra beräkningsunderlag.

Lön som utgår till någon del i form av prestationslön eller med olika tillägg. såsom skifttillägg. tillägg för smutsigt arbete, ob—tillägg, jourtidsersättning m. fl., är däremot betydligt svårare att beräkna. Den del av lönen som förändras från tid till annan kräver en beräkningsperiod i förfluten tid. som är tillräckligt lång för att inte tillfälliga avvikelser skall få för stort utslag. Härtill kommer problemet med att någorlunda säkert fastställa om tilläggen skulle ha utgått för det fall den anställde inte blivit sjuk. Svårast är detta naturligtvis för anställda som ständigt eller ofta tjänstgör som vikarier eller ersättare. Lättare är det att förutse då ett visst arbete regelmässigt upprätthålles och medför vissa tillägg. t. ex. skifttillägg eller andra ob-tillägg. Svårigheterna är givetvis olika för olika branscher. Att i detalj föreskriva hur beräkningarna i detta hänseende skall företas måste leda till svåra gränsdragningar och ge upphov till talrika tolkningstvister. Det förefaller därför lämpligt att beräkningsunderlaget i sådana fall får göras till föremål för överläggningar

mellan arbetsmarknadens parter och överenskommelser dem emellan. Beräkningsunderlaget synes därför böra bli föremål för kollektivavtal som sluts med central arbetstagarerganisation som part.

Som en följd av den utformning som här givits beräkningsunderlaget för sjuklönen kommer givetvis sjukdom som inträffar under tjänstledighet att medföra rätt till sjuklön endast om och i den omfattning som ledigheten är betald och inkomstbortfall uppkommer på grund av sjukfallet . Detsamma bör då gälla även vid permitteringsfall och arbetskonflikt.

Vid sjukdom under semester gäller enligt semesterlagens bestämmelser att sjukdag, om arbetstagaren utan dröjsmål begär det. ej skall räknas som semesterdag. Sjuklönen under semester bör då kunna beräknas på grundval av den normala lönen. Om ändrad semesterförläggning ej begärs utgår semesterlönen och sjuklön skall således inte utgå. Den som har semesterle- dighet utan semesterlön och inte begår ändrad semesterförläggning bör vid sjukdom under sådan tid inte ha rätt till sjuklön; någon inkomstförlust har inte gjorts.

Om ett sjuklönesystem införs kommer arbetsgivarna att få överta förplik- telser som nu vilar på sjukförsäkringen. Detta skall enligt direktiven beaktas när det gäller att fastställa avgiften till försäkringen.

Inom riksförsäkringsverket har gjorts vissa beräkningar av avgiftseffek— terna (se bilaga 9).

Av den totala kostnaden för sjukförsäkringen finansieras 85 procent med arbetsgivaravgifter och 15 procent med statsbidrag. Arbetsgivaravgiften för sjukförsäkringen uppgår f. n. till 10,5 procent av avgiftsunderlaget, som för år 1979 beräknats uppgå till ca 220 000 milj. kronor. Av arbetsgivaravgiften avser ca 4,8 procentenheter kostnader för sjukpenning medan resterande del avser sjuk- och tandvårdsförmåner samt föräldrapenning m. m.

Riksförsäkringsverkets beräkningar visar att minskningen av sjukpenning- kostnaderna till den del de finansieras med arbetsgivaravgifter motsvarar 1,7—1,8 procent av avgiftsunderlaget vid en sjuklöneperiod om 14 dagar. Den del av sjukpenningkostnaderna som finansieras med statsmedel minskar också. Minskningen har beräknats till ett belopp som motsvarar 0,3 procent av det avgiftsunderlag på vilket arbetsgivaravgiften beräknas. Effekterna av minskade administrationskostnader för det allmänna har därvid också beaktats.

Ökningen av kostnaderna för arbetsgivarna genom införande av en 14-dagars sjuklöneperiod har beräknats motsvara 3,1 procentenheter. I ökningen ingår effekten av de administrativa kostnaderna för arbetsgivarsi— dan, varvid antagits att övergången till försäkringskassorna vid sjuklönepe- riodens slut skall ske i enlighet med försäkringsadministrationens krav på snabbhet.

Att ökningen av lönekostnaderna överstiger minskningen av sjukpenning- utgifterna beror på att ersättning i ett sjuklönesystem skall utges även för insjuknandedag, om denna är en arbetsdag. och att sjukersättningen även i övrigt skall nära anpassas till den inkomst som gått förlorad.

11.1. Direktiven

I direktiven framhålls att det torde krävas omfattande ändringar i sjukpen- ningförsäkringens grundkonstruktion för att man inom försäkringens ram skall kunna komma tillrätta med de nuvarande bristerna. Det finns då en risk att andra, vägande nackdelar uppkommer. Ett alternativ för att till väsentlig del komma förbi de svårigheterna kan enligt direktiven vara att införa en sjuklöneperiod i sjukersättningssystemet. Ett sjuklönesystem skulle också enligt direktiven kunna beräknas leda till en avlastning för försäkringsadmi- nistrationen. Den administrativa belastningen på arbetsgivarna skulle enligt direktiven sannolikt bli begränsad, eftersom sjuklönereglerna torde kunna anslutas till data och rutiner som finns inom den ordinarie löneadministra— tionen. För arbetstagarna skulle även ett sjuklönesystem kunna medföra förenklingar, framhålls det vidare, samt ge möjlighet till riktigare och enklare skatteavdrag från sjukersättningen.

Mot denna bakgrund åläggs kommittén att pröva förutsättningarna för att införa en period under vilken arbetsgivaren skall svara för sjukersättningen, sjuklön, istället för nuvarande ersättningsregler.

I tilläggsdirektiven framhålls även att företagen genom införande av ett sjuklönesystem sannolikt också torde få ett ökat intresse för miljö- och trivselfrågor på arbetsplatsen för att därigenom minska anledningarna till sjukfrånvaron. Det framhålls vidare såsom angeläget att man vid övervä- gandena kring ett sjuklönesystem uppmärksammar behovet av särskilda åtgärder för att eliminera vissa ogynnsamma effekter som kan uppkomma på företag med ett fåtal anställda. Det påpekas också att det kan finnas behov av särskilda åtgärder för att förhindra att vissa handikappade och personer med svag hälsa utestängs från att få anställning på grund av risken att de kommer att medföra högre sjuklönekostnader.

11.2. Utgångspunkter

Vid de allmänna övervägandena av ett alternativ med sjuklön bör utgångspunkten främst vara att ett sådant system leder till att bristerna i den nuvarande ersättningsordningen avhjälps utan att svaga eller särskilt utsatta grupper härigenom drabbas.

Om de allmänna försäkringskassorna avlastas i administrativt hänseende

genom en sjuklöneperiod. får vidare den ökning härvidlag som i stället uppstår för företagen inte bli alltför stor.

Hänsyn bör också tas till grundprinciperna i den nuvarande sjukförsäk- ringen och till de överväganden om samordning av olika förmånsformer som redovisats i socialpolitiska samordningsutredningens betänkande (SOU 197994).

Ett sjuklönesystem får ej heller medföra ett ökat krångel för myndigheter, företag eller enskilda. En strävan bör vara att det för den enskilde försäkrade skall bli enklare och att det skall vara lätt att orientera sig i systemet.

Dessa utgångspunkter bör gälla för sjuklönesystemet sett som en helhet och vid en samlad bedömning. Det torde vara ofrånkomligt att målsättningen ialla delar inte kan upprätthållas vid varje delövervägande i en konstruktion av så pass genomgripande omfattning.

De erfarenheter som gjorts i andra länder är naturligtvis värdefulla vid utarbetandet av ett nytt system. På grund av de strukturella skillnader i fråga om bl. a. social- och arbetsmarknadspolitik som i viss mån råder mellan de länder som har infört ett sjuklönesystem och vårt land kan emellertid inte de . utländska erfarenheterna alltid direkt överföras till svenska förhållanden. Ett exempel på dessa skillnader är att deltidsarbete förekommer i Sverige i betydligt större utsträckning än i de övriga undersökta länderna.

En begränsad undersökning har företagits i syfte att utröna omfattningen av de ändringar som kan krävas i arbetsgivarnas personal- och löneadmini- strativa rutiner vid införande av ett sjuklönesystem. Även om antalet arbetsgivare representerar många olika näringsgrenar är endast enstaka företag företrädare för varje bransch eller sektor, varför försiktighet får iakttas vid tolkningen av de uppfattningar som framförts.

11.3. Företagsundersökning

Intervjuundersökningen, som utförts av sekretariatet, vilket var förlagt till Malmö, har skett enligt följande.

Sammanlagt har 16 arbetsgivare i Skåne intervjuats. Företagen företräd- des i de flesta fall av representanter med personal— eller löneadministrativa funktioner varför de uppgifter som lämnats inte behöver återspegla företagsledningens inställning. Av de 16 arbetsgivarna tillhörde sex företag tillverkningsindustrin, två samfärdsel: två byggnadsindustrin, två jordbru- ket, ett vardera handeln, städbranschen, hotell- och restaurangbranschen samt en kommun. Tillverkningsindustrin representerades av ett företag i gummivaruindustrin, två i verkstadsindustrin, ett i färgindustrin, ett i kemiska industrin och ett i elektronikindustrin. Räknat efter antalet årsanställda var kommunen störst med ca 25 000 anställda. Minst var de två lantbrukarna med tillsammans ca 15 anställda. Fyra av de övriga företagen har fler än 500 anställda nämligen företagen inom gummivaruindustrin, handeln. städbranschen samt ett av företagen i verkstadsindustrin. Tre företag hade mellan 500 och 200 anställda. Mellan 200 och 100 anställda hade två av företagen. De resterande fyra företagen hade färre än 100 anställ- da.

Städföretaget, det största verkstadsföretaget och hotell- och restaurang-

företaget ansåg sig ha stora problem med sjukfrånvaron, medan den uppgavs inte vara något bekymmer för handelsföretaget, företaget i kemiska industrin eller representanten för samfärdsel. De övriga företagen förklarade sig ha vissa problem därmed eller frånvaro i normal omfattning. Alla företag utom ett skötte personal- och löneredovisning med hjälp av ADB. I det övervägande antalet fall köptes datatjänsterna av ett utomstående service— företag. Berednings- och programmeringstid förklarades medföra viss nödvändig eftersläpning i datamaterialets aktualitet.

De synpunkter som framkom vid undersökningen redovisas under de olika avsnitten i det följande.

11.4. Personkretsen

För att rätt till sjuklön skall föreligga bör krävas en viss anknytning till den som har att utge ersättningen, dvs. arbetsgivaren. Det naturliga är därvid att låta förekomsten av ett anställningsförhållande utgöra grund. Utanför rätt till sjuklön skulle således falla alla fall av uppdragsförhållanden: styrelsele- damöter, konsulter eller övriga uppdragstagare. Det är också den ordning som valts i de länder som undersökts.

Såsom en allmän regel bör vidare gälla att de som av någon anledning inte har rätt till sjuklön är tillförsäkrade sjukpenning i den omfattning den allmänna försäkringen föreskriver.

I Västtyskland är rätten till sjuklön kopplad till det arbetsrättsliga arbetstagarbegreppet. I Danmark och Norge krävs såsom förutsättning att ett anställningsavtal föreligger.

Av företagsundersökningen framgår att redan med nuvarande ordning registrering av om och när en anställning börjar sker vid företagen och att uppdragstagare särregistreras.

I de flesta fall torde det vara enkelt att fastställa huruvida ett anställnings- förhållande föreligger. I en del fall kan dock svårigheter uppstå. Avgräns— ningen mot egenföretagare görs redan i nuvarande ordning vid beräkning av SGI och bestämmande av avgift. Nuvarande praxis bör härvidlag gälla.

Med en begränsning av personkretsen till att omfatta enbart arbetstagare kommer likväl en alldeles övervägande del av de förvärvsarbetande. närmare bestämt ca 95 procent, att omfattas av ett sjuklönesystem.

Uppdragstagare

Med uppdragstagare förstås den som utför arbete för annans räkning utan att anställningsförhållande föreligger.

Gränsdragningen i fråga om uppdragstagarbegreppet mot dels egenföre- tagare och dels arbetstagare bör även fortsättningsvis ankomma på rättstillämpningen.

Fr. o. m. är 1976 skall ersättning för uppdrag vid beräkning av SGI anses

. som inkomst av anställning, om ersättningen utgår i form av kontantbelopp. kost, bostad eller bilförmån och under ett år uppgått sammanlagt till minst 500 kronor från en och samma uppdragsgivare. Före år 1976 gällde att uppdragstagare betalade egenavgifter efter i huvudsak samma principer som

gällde för egenföretagare. Endast om likställighetsavtal träffats betraktades inkomsten i avgiftshänseende som anställningsinkomst. Vid slopandet av basbeloppstaket för avgiftsberäkningen ansågs det erforderligt att all uppdragsinkomst skulle anses som anställningsinkomst eftersom eljest en ökad belastning skulle uppkomma för uppdragstagarna i de fall likställig- hetsavtal inte träffats. Uppdragstagare jämställes således i dessa avseenden med arbetstagare. Som uppdragstagare betraktas bl. a. den som innehar * förtroendeuppdrag, t. ex. som styrelseledamot, eller har tillfälligt uppdrag att förrätta bouppteckning, verkställa besiktning och värdering, att hålla föredrag eller liknande. På uppdragsersättning skall uppdragsgivare obliga- toriskt erlägga arbetsgivaravgift på samma sätt, som det åligger arbetsgivare beträffande lön till anställd. Ovannämnda obligatoriska regler gäller inte beträffande uppdrag, som , ingåri en av uppdragstagare bedriven rörelse eller bedrivet jordbruk. I dylika fall är uppdragsgivaren avgiftsskyldig endast om överenskommelse träffats ' att ersättning för uppdraget skall anses som inkomst av anställning, dvs. ' likställighetsavtal. Att avgöra vad som utgör inkomst av jordbruksfastighet , resp. uppdragsinkomst för den som driver jordbruk torde i regel inte vara svårt. För bestämmande av vad som avses med rörelse skall det skatterätts- liga begreppet rörelse vara vägledande. Med rörelse förstås således varje förvärvsverksamhet som utan att vara hänförlig till förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet eller tjänst — bedrivs yrkesmässigt, dvs. utmärks av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet ävensom i regel vinstsyfte (27 & kommunalskattelagen). För att avgöra om det är fråga om rörelseinkomst räcker det inte att enbart konstatera att något eller några kännetecken på självständighet föreligger, utan alla framkomna omständig- heter skall beaktas och sammanvägas.

Huvuddelen av de uppdragstagare som inte är rörelseidkare torde vara personer som samtidigt har inkomst av anställning och har uppdraget som bisyssla. Omfattningen av denna kategori är svår att bestämma. Genom att bl. a. jämföra det registrerade underlaget för sjukförsäkringsavgiften med underlaget för lönegarantiavgiften, som utgår för täckande av arbetstagares lönefordran vid arbetsgivares konkurs, kan dock viss ledning erhållas. Summan av uppdragsinkomster för dessa uppdragstagare kan då uppskattas till omkring 1,5 miljarder kr. Antalet personer är säkerligen mycket stort och de olika slagen av uppdrag likaså. En stor del av uppdragen är förmodligen av tillfällig natur, såsom t. ex. att hålla föredrag eller utföra ett hantverksupp- drag på fritiden. Uppdrag som t. ex. förtroendeman i kommunala eller andra offentliga sammanhang har däremot en annan fastare karaktär.

För de uppdragstagare som är att hänföra till gruppen rörelseidkare bör ifråga om sjuklön gälla samma regler som för egenföretagare.

Uppdragstagare företer emellertid viss likhet med arbetstagare, varför det kan diskuteras om de inte bör behandlas på samma sätt. Stora svårigheter torde emellertid uppstå vid beräkning av den inkomstförlust som görs gällande; bisysslan utföres oftast oregelbundet och omfattningen kan vara svår att bestämma i förväg. För en del med t. ex. fasta förtroendeuppdrag torde det dock vara lättare.

Att generellt låta uppdragstagare vara sjuklöneberättigade synes därför vanskligt, likaså att försöka göra en gränsdragning och särbehandling för

vissa grupper av uppdragstagare, t. ex. för dem med politiska eller fackliga uppdrag. Såsom huvudregel bör därför gälla att de står utanför.

Det kan då övervägas om det skall finnas en möjlighet för uppdragstagare att avtalsvis tillförsäkra sig sjuklönerätt. Behovet härav torde i många fall med uppdrag av tillfällig natur emellertid inte vara särskilt stort. Särskilt många avtal skulle troligtvis ej heller komma till stånd på grund av uppdragstagarens vanligen svaga förhandlingsposition. Härtill kommer att försäkringskassorna skulle få svårigheter att kontrollera omfattningen av ingångna avtal och problem med att tolka innehållet i enskilda avtal. Att införa någon form av standardiserade och i förväg hos försäkringskassorna registrerade avtal eller förhandsbesked från försäkringsadministrationen skulle orsaka en omotiverad merbelastning på administrationen. Möjlighet till avtalad sjuklön för denna grupp bör därför inte öppnas.

I de fall avtal likväl kommer till stånd skall de emellertid inte kunna göras gällande mot försäkringsadministrationen. Det innebär att sjukpenning skall kunna utgå oberoende av vad som avtalats.

Beträffande de uppdragstagare som har en anställning och därutöver har uppdragsinkomster kan två huvudgrupper urskiljas. dels dem med en hög anställningsinkomst och relativt liten uppdragsinkomst och dels dem för vilka uppdragsinkomsten är betydande i jämförelse med anställningsinkomsten. Frågan huruvida vid sidan av sjuklön också sjukpenning skall utgå för uppdragsinkomst för dessa grupper diskuteras i avsnitt 11.13.

11.5. Anställnings- och arbetsanknytning

Om som förutsättning för rätten till sjuklön uppställes att ett anställnings- förhållande föreligger. återstår att överväga frågan om rätten skall gälla redan från början eller från någon viss senare tidpunkt.

I de undersökta länderna har frågan lösts enligt följande. I Västtyskland skall den avtalade anställningstiden vara mer än fyra veckor samt omfatta en arbetstid som överstiger tio timmar per vecka eller 45 timmar per månad. Sjuklönerätten gäller från det att ett sådant avtalat arbete påbörjats, vilket innebär att arbetstagaren har inställt sig på arbetsplatsen. 1 Danmark utgår inte sjuklön för sjukfall som inträffar under de tre första veckorna efter nyanställning. Arbetstagaren skall vidare ha varit verksam hos arbetsgivaren minst 40 timmar de senaste fyra veckorna innan rätt till sjuklön föreligger. För rätt till sjuklön enligt de norska reglerna krävs att arbetstagaren har varit anställd minst två veckor.

För dem med avtalad sjuklön i Sverige gäller följande bestämmelser. De statligt anställda som inte är extra tjänstemän är berättigade till sjuklön från anställningens början. Huvuddelen av dem som är extra tjänstemän är sjuklöneberättigade efter sex månaders anställning (se avsnitt 6.1).

För de kommunalanställda som är sjuklöneberättigade föreligger denna rätt från anställningens början. För privatanställda tjänstemän inträder också sjuklönerätt vid anställningens början.

Av företagsundersökningen framgår att det administrativt enklaste vore att låta rätten inträda vid anställningens början. Ett system med arbetad tid som kvalifikationstid ansågs av alla företag vara besvärligt att handha. enär

det medför införande av nya manuella rutiner och det avvisades bestämt av företrädarna för handel och kommun.

Följande överväganden finner sjukpenningkommittén kunna göras. Skulle rätt till sjuklön inträda först efter viss kvalifikationstid, innebär det att skyddet begränsas för dem med kortvariga anställningar, såsom bl. a. säsongarbetande, vikarier, praktikanter eller feriearbetande studerande.

Frågan huruvida en kvalifikationstid skall införas och dess utformning måste också bedömas mot bakgrund av bl. a. längden av sjuklöneperioden, möjligheterna för företag att återförsäkra sig för sina sjuklönekostnader och förekomsten av begränsning av sjuklönetiden vid återfall i sjukdom.

Finns således exempelvis en möjlighet för arbetsgivare att genom en återförsäkring få täckning för hela eller en del av sina sjuklönekostnader torde skyldigheten att utge sjuklön kunna införas utan något krav på kvalifikationstid. En sådan återförsäkringsmöjlighet skulle förmodligen endast kotnma att utnyttjas av företag med få anställda.

En kvalifikationstid skulle för övrigt även innebära att de sjukfall som hänvisas till den allmänna försäkringen ökar med minskad administrativ vinst för försäkringen som följd. Bl.a. skulle så bli fallet vid varje byte av anställning.

För den enskilde arbetstagaren är det givetvis en fördel ur förmånssyn- punkt om rätten till sjuklön knyts till anställningens början, och därutöver kan framhållas att det även skulle minska risken för att osäkerhet under viss tid råder hos den anställde om vem som har att svara för ersättningen vid inkomstförlust på grund av sjukdom.

Mot tanken på att sjuklön skall utgå utan kvalifikationstid kan anföras att en arbetsgivare ej skall behöva utge ersättning i ett anställningsförhållande som inte har varat en viss tid och som sålunda är svårbedömt ur risksynpunkt. En kvalifikationstid skulle dock bli administrativt betungande för arbetsgi- varna.

De flesta omständigheterna talar således för att sjuklönerätten bör gälla utan kvalifikationstid och inträda sedan avtal om anställning träffats och denna tillträtts. Jämställt med tillträde får anses vara att färden till arbetsstället anträtts. Den närmare avgränsningen av anställning och tillträde får göras med tillämpning av vad som framkommit i praxis på närliggande områden.

I de fall någon på grund av dessa begränsningar ej har rätt till sjuklön skall denne ha rätt att uppbära sjukpenning i den omfattning den allmänna försäkringen medger.

En närliggande fråga är hur rätten till sjuklön skall förhålla sig till anställningens upphörande.

Detta har lösts olika i de övriga länderna. De västtyska bestämmelserna föreskriver att rätten upphör vid anställ- ningstidens utgång. I Danmark löper sjuklöneperioden även efter det anställningen upphört. Efter ansökan kan arbetsgivaren emellertid befrias från skyldighet att fortsätta att betala sjuklön, om t. ex. avskedande på grund av misskötsamhet föreligger eller verksamheten upphört på grund av konkurs eller liknande orsaker. I Norge upphör sjuklöneperioden vid anställningens slut, om denna tidpunkt var fastställd redan vid arbetsoför- mågans inträde.

Den enskildes intresse av bibehållna förmåner kan motivera att sjuklöne- perioden löper efter det anställningen upphört. Detta gör sig naturligtvis särskilt påmint när den tidigare anställningen inte omedelbart övergår i en ny. En avgörande omständighet torde dock vara vilka anställningsskyddsbe- stämmelser som gäller. Frågorna om sjukdom som grund för anställningens upphörande och uppsägningstidens längd är mest betydelsefulla. Såsom framgår av redogörelsen i avsnitt 7.1 innebär bl. a. lagen om anställnings- skydd härvidlag en betydande trygghet för arbetstagaren.

Rätten till sjuklön torde därför böra bestå enbart så länge anställningen varar och således inte utsträckas därutöver.

11.6. Periodens längd

I de övriga länderna har arbetsgivarperioden bestämts sålunda.

I Västtyskland är den sex kalenderveckor från och med första frånvaro- dagen. Danmark har fem kalenderveckor från och med första hela frånvarodagen; arbetsgivaren erhöll emellertid åren 1978—1980 restitution för veckorna fyra—fem. I Norge är arbetsgivarperioden 14 kalenderdagar från och med den första hela sjukfrånvarodagen. Arbetsgivaren har rätt till restitution fr. o. m. elfte dagen.

När det gäller de avtalsreglerade sjuklönerna i Sverige gäller ingen begränsning av arbetsgivarperioden för stats- och kommunalanställda. För de privatanställda tjänstemännen gäller att perioden är för anställningsgrupp I återstoden av insjuknandemånaden samt ytterligare tre månader och för grupp II återstoden av insjuknandemånaden och ytterligare en månad.

Vid företagsundersökningen framhölls, främst från de stora företagen, värdet ur administrativ synpunkt av att perioden inte bestäms alltför kort, detta för att undvika att antalet fall som måste överföras till försäkringskas- san inte blir för stort. Särskilt framhölls detta från kommunens sida.

Enligt inom riksförsäkringsverket gjorda beräkningar (se avsnitt 11.17) skulle ett sjuklönesystem, med oförändrade regler i övrigt och vid ett oförändrat sjukskrivningsmönster, minska sjukpenningutgifterna med respektive 25, 36 och 43 procent vid en sjuklöneperiod om en. två och tre veckor. Den sammanlagda sjukpenningutgiften för år 1979 uppgick till 12 424 miljoner kr. Omräknat skulle utgiften för den första veckan således minska med ca 3 100 miljoner kr. Motsvarande belopp för respektive två veckor och tre veckor är ca 4 500 miljoner kr. och ca 5 300 miljoner kr.

En veckas sjuklöneperiod skulle täcka ca 70 procent av alla sjukfall. Två veckor omfattar ca 80 procent och tre veckor ca 87 procent.

De administrativa kostnaderna för försäkringsadministrationens del för en veckas sjukfall — sedan hänsyn tagits till att ett sjuklönesystem inte kommer att omfatta alla grupper av sjukpenningförsäkrade - kan beräknas uppgå till ca 150 milj. kr., vilket motsvarar ca 1 400 årsarbetare. Siffrorna för respektive två och tre veckor är ca 200 milj. kr. eller ca 1 800 årsarbetare och ca 230 milj. kr. eller ca 2 100 årsarbetare.

Vid dessa beräkningar har hänsyn tagits till att vissa grupper skulle falla utanför ett sjuklönesystem nämligen förutom uppdragstagare hemma- makeförsäkrade, egna företagare, arbetslösa, föräldralediga, försäkrade

med utbildningsbidrag och vuxenstuderande. Uppskattningar har alltså gjorts av hur stor del av kostnaderna som skulle belöpa på dessa grupper. Beträffande dessa skattningar bör anmärkas, något som också framgår av beräkningarna, dels att gruppen uppdragstagare inte närmare låter sig bestämma, dels att uppgifterna i övrigt måst göras mot bakgrund av olika slag av antaganden i avsaknad av fullödigt statistiskt material. Det bör här också påpekas att någon bedömning inte har gjorts av det merarbete som ett sjuklönesystem skulle kunna medföra för försäkringsadministrationen i form av nya eller ändrade arbetsuppgifter.

Valet synes böra stå mellan en sjuklöneperiod av sju eller 14 kalenderda- gar räknat från och med första frånvarodagen. En kortare period torde inte administrativt kunna försvaras och en längre period torde kunna medföra alltför stora ekonomiska och administrativa påfrestningar särskilt för mindre företag. För en period om sju dagar talar bl. a. följande omständigheter.

Omkring 70 procent av alla sjukfall omfattas. Om sjuklöneperioden samtidigt skall vara en karenstid för egenföretaga- re. vilket dock inte är en nödvändighet, blir deras karenstid kortare. Tidpunkten för nuvarande skyldighet att förete läkarintyg, dvs. tidigast från och med den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen, kan behållas oförändrad.

Den längre perioden om 14 dagar åter är förenad med bl. a. följande fördelar.

E En större del av problemen för de deltids- och delårsanställda kommer att lösas. E Omkring 80 procent av alla sjukfall omfattas.

Antalet sjukfall som skall övergå från arbetsgivarna till försäkringskas- sorna blir mindre och därigenom uppnås en mindre belastning på arbetsgivarnas administration. Man vinner en större administrativ avlastning vid försäkringskassorna.

Vid valet av sjuklöneperiodens längd bör även beaktas frågan om en begränsning av sjuklönetiden vid återfall i sjukdom och möjligheterna till att teckna återförsäkring för Sjuklöneutgifterna. Finns således en möjlighet för t. ex. mindre arbetsgivare att genom sådan försäkring i viss mån undgå sjuklönekostnaden bör det inte vara något hinder att perioden bestäms till 14 dagar.

Väsentligt vid bedömningen av sjuklöneperiodens längd bör emellertid vara möjligheterna att därmed avhjälpa den brist i kompensationshänseende som föreligger i det nuvarande systemet för deltids- och delårsanställda. För dessa är en relativt lång period att föredra.

För anställda med ett arbetsschema som är ojämnt fördelat över tiden och sträcker sig längre än en vecka är en period på sju dagar inte tillräcklig.

Härtill kommer det administrativa merarbete som en kortare sjuklönepe- riod medför; arbetsgivarna skulle nödgas att börja vidta åtgärder för överlämnande av sjukfallet till försäkringskassan även i de många fall där det senare visar sig att sjukfallet upphör innan sjuklöneperioden om sju dagar gått till ända.

Den längre sjuklöneperioden om 14 dagar bör av sådana skäl vara att föredra.

Perioden bör beräknas från och med den första frånvarodagen. Med frånvaro får förstås frånvaro på grund av sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan. Även dag med delvis frånvaro bör anses såsom frånvarodag. Med arbetsfrånvaro får även förstås att arbetstagaren väl är på arbetsplatsen men inte kan fullgöra sitt arbete i normal omfattning på grund av att arbetsförmågan är nedsatt av sjukdom.

Periodens längd bör vara bestämd i kalenderdagar och vara oberoende av arbetsdagarnas förläggning. Vid fall av flera anställningar bör utgångspunk— ten för beräkning av periodens längd vara densamma. I dessa fall kan emellertid fråga uppkomma hur övergången till försäkringskassan bör ske, när sjukfallet sträcker sig utöver de 14 dagarna och perioderna börjat löpa vid olika tidpunkter. Denna fråga behandlas i avsnitt 11.12.

11.9. Återförsäkring för sjuklöneutgifter

11.9.1. Omfattning

Genom att medge undantag från skyldigheten att utge sjuklön eller att införa en möjlighet till återförsäkring går enkelheten i systemet i viss mån förlorad.

Å andra sidan skulle ett sjuklönesystem kunna innebära en hård belastning för vissa arbetsgivare med få anställda. Här har man nämligen inte den stora riskfördelning som ligger inbyggd i den allmänna sjukförsäkringen. Det finns därför ett behov av ett komplement i form av en återförsäkringsmöjlighet för arbetsgivaren. Skulle t. ex. flertalet anställda i ett litet företag samtidigt bli sjuka kan de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten i hög grad försämras och därmed också möjligheterna att svara för sjuklönekostnader— na. Vid övervägandena i det föregående har även förekomsten av en återförsäkringsmöjlighet ansetts ha betydelse vid behandlingen av frågorna om vissa förutsättningar för rätt till sjuklön och begränsning av sjuklönepe- rioden.

I de utländska systemen finns det bestämmelser om att vissa arbetsgivare antingen obligatoriskt (Västtyskland) eller frivilligt (Danmark och Norge) kan ansluta sig till en sjuklöneförsäkring (se kapitel 9).

Några praktiska problem skulle. enligt vad företagsundersökningen ger vid handen, inte vara förenade med att införa någon form av återförsäkring för sjuklönekostnaderna.

På en sådan ordning bör givetvis ställas höga krav på enkelhet. Vidare bör krävas likabehandling av de anställda. En förutsättning bör sålunda vara att en arbetsgivare som omfattas av återförsäkringen därmed ej befrias från skyldigheten att betala ut sjuklön: han skall blott ha rätt till ersättning i efterhand för sina sjuklönekostnaderfrån denna försäkring. Eljest skulle det bli en svårmotiverad olikhet mellan anställda i företag inom och utom återförsäkringen.

Det kan ifrågasättas att endast låta mindre arbetsgivare bli omfattade av återförsäkringsmöjligheterna. Fråga blir då hur dessa mindre arbetsgivare skulle avgränsas. Oavsett vilken gräns som väljs blir det svårt att uppskatta hur många företag som kommer att beröras. En möjlighet skulle vara att man med ledning av de av arbetsgivaren årligen lämnade uppgifterna om lönesumman för debitering av arbetsgivaravgifterna sätter en övre gräns vid en viss lönesumma. Man kan även tänka sig att använda t. ex. ett visst antal årsanställda som gräns. Varje sådan avgränsning kan emellertid ge upphov till oönskade styrningseffekter.

Avgränsningen skulle också kunna kopplas till företagets sjuklöneutgifter. Den skulle då ske på följande sätt. Om arbetsgivarens sjuklöneutgifter under ett år överstigit t. ex. tio procent av det årets lönesumma skulle arbetsgivaren bli berättigad att under nästkommande år försäkra sig. En sådan ordning medför dock flera olägenheter. För det första skulle inget företag under det första året efter sjuklönereglernas ikraftträdande ha någon möjlighet att återförsäkra sig. eftersom företaget året innan inte haft några sjuklöneutgif— ter. För det andra skulle det bli svårt för arbetsgivaren att förutse när återförsäkringen gäller, eftersom Sjuklöneutgifterna, till skillnad från personalkostnaderna i övrigt, inte låter sig beräknas med samma säkerhet. För det tredje torde det bli svårt att kontrollera arbetsgivarnas uppgifter om storleken av utgiven sjuklön. eftersom någon registrering eller dokumenta- tion härav inte skulle finnas tillgänglig utanför företagen. Detta skulle naturligtvis kunna avhjälpas genom införande av kontroll och registrering. De kostnader och den administrativa omgång som detta otvivelaktigt skulle medföra talar dock starkt emot en avgränsning grundad på sjuklöneutgifter- nas storlek. Därigenom skulle även en del av enkelheten i ett sjuklönesystem gå förlorad.

Det sagda torde ge vid handen att man ej bör begränsa återförsäkrings- möjligheterna till att blott avse vissa typer av arbetsgivare, men givetvis kan diskuteras om en återförsäkring bör vara obligatorisk eller frivillig. För att den bör vara obligatorisk talar bl. a. att detta skulle kunna vara till förmån för anställda i småföretag med skiftande ekonomiska förutsättningar; arbetsgi- varens beredvillighet att acceptera ett sjuklönesystem skulle kunna tänkas öka om möjlighet till viss kostnadsspridning alltid fanns. Vidare torde premierna kunna bli lägre med ett obligatorium. För de större arbetsgivarna skulle emellertid en obligatorisk återförsäkring endast utgöra en onödig administrativ belastning. Skulle ett obligatorium bara gälla vissa mindre företag uppstår emellertid de avgränsningsproblem som tidigare nämnts. Härtill kommer att en obligatorisk försäkring för enbart vissa arbetsgivare kan komma att resultera i en utveckling liknande den västtyska. där en del företag tenderar att anpassa sin storlek till gränsnivån för försäkringen.

Det förefaller därför mot denna bakgrund lämpligt att försäkringen utformas såsom en frivillig återförsäkring öppen för alla arbetsgivare. Den bör handhas inom ramen för den allmänna försäkringen men bör kunna anordnas även på annat håll. Härigenom kommer bl. a. urvalet av de företagare som väljer att ansluta sig till försäkringen att i högre grad ske efter företagsekonomiska principer och inte efter de mera svårbedömbara grunder som nämnts ovan. För de anställda synes en sådan ordning inte innebära någon nackdel.

11.9.2. Utformning

I detta avsnitt diskuteras hur en återförsäkring skulle kunna vara konstrue— rad. Man bör i hög grad utgå från försäkringsmässiga principer. Det får därför ankomma på försäkringsexpertis att svara för detaljutformningcn.

Vad som skall kunna återförsäkras bör bestämmas såsom arbetsgivarens under viss tid havda sjuklönekostnader. helt eller till viss del. Härvid måste avgöras dels till vilken period kostnaderna skall hänföras. dels huruvida sjuklönekostnaderna skall kunna ersättas utan någon självrisk eller begräns- ning uppåt.

Perioden bör lämpligen fastställas så att den praktiskt går att handha med hänsyn till bl. a. premiedebiteringen. Som utvecklas nedan förefaller därvid kalenderår vara en naturlig avgränsning.

Mot en särskild begränsning uppåt av försäkringsbeloppet skulle tala att sjuklön förutsättes kunna utges utan någon annan begränsning än den som anges av den fastställda kompensationsnivån (se kapitel 14). För en maximering av försäkringsersättningen kan emellertid anföras att om försäkringen till skillnad från sjuklönen kommer att handhas inom ramen för den allmänna sjukpenningförsäkringen, det där finns viss maximigräns för ersättningen vid sjukdom. Ersättningen är således för närvarande begränsad genom att SGI inte får överstiga sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Härtill kommer att det kan finnas en risk för att en enskild arbetsgivare i samverkan med den anställde överutnyttjar försäkringen. vilket inte i full utsträckning kan motverkas genom t. ex. premiehöjningar. De försäkringsbara sjuklönekostnaderna bör därför begränsas till vad som skulle kunnat utges i sjukpenning från den allmänna försäkringen, dvs. per dag och anställd högst vad som kunnat utgå i sjukpenning.

Försäkringen bör vara självfinansierad och premiesättningen ske efter försäkringsmässiga principer. Det betyder att bl. a. storleken av försäkrings— kollektivet och sjukfrånvarons utveckling blir styrande för avgifterna. För att inte begränsa anslutningen bör möjlighet kunna ges till olika alternativa ersättningsnivåer inom ramen för den maximala ersättningen. Ett grundal- ternativ kunde därvid t. ex. vara att ersättning utges för belopp motsvarande hela sjukpenningen eventuellt med en viss självrisk. En självrisk skulle kunna anges så. att ersättning endast utgår för belopp som sammanlagt ligger över en viss nivå. Andra alternativ skulle kunna bestämmas som vissa procentdelar av det maximala beloppet.

Premierna bör först uttagas med preliminära belopp. Sedan omfattningen av årets försäkringsfall framgått skulle premierna för det försäkringsåret slutligt kunna fastställas.

Det är givetvis svårt att göra antaganden om i vilken omfattning en återförsäkring skulle utnyttjas och ange något om storleken av premierna. I Danmark, där möjlighet står öppen endast för små arbetsgivare. har det visat sig att något mindre än 15 procent av dessa arbetsgivare begagnat sig härav. I Sverige finns. enligt från Statistiska centralbyrån inhämtade siffror för år 1979, omkring 210 000 företag som har någon anställd. Av dessa har ca 195 000 färre än 20 anställda. Omkring 2 500 har 100 eller flera anställda. Om även i Sverige ca 15 procent valde att försäkra sig — en jämförelse som haltar

väsentligt — skulle således omkring 30 000 arbetsgivare komma att ingå i försäkringskollektivet. Då häri får förmodas ingå såväl företag med hög sjukfrånvaro som företag som endast skulle utnyttja försäkringen i mindre grad. är det svårt att utan vetskap härom uppskatta vad premierna kan komtna att uppgå till.

En allmän frivillig återförsäkring synes lämpligen böra administrerasi nära anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen som finns inom den allmänna försäkringen. Den preliminära premiedebiteringen borde kunna ske i samband med att avgiftsunderlagen för socialförsäkringsavgifterna förelig- ger. En arbetsgivare skulle därvid senast den 31 januari för det då löpande året kunna försäkra sig för den sjuklön som kan komma att utgå. Premien bör beräknas på de samlade löneutgifterna med bortseende från den del av de anställdas lön som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet. Det kan övervägas om ej möjlighet bör ges att försäkra sig för flera år framåt.

Utbetalningen av försäkringsbeloppen torde kunna handhas av respektive försäkringskassa. Rutinerna där borde till en stor del kunna knytas an till vad som nu gäller vid obligatoriskt arbetsgivarinträde (se avsnitt 6.1.1). Arbetsgivaren skulle mot vederbörlig redovisning kunna utfå försäkringsbe- loppen. Förfarandet torde bli enklare än när det gäller arbetsgivarinträde eftersom redovisningen inte behöver ske individ för individ. Givetvis skall försäkringsadministrationen ha möjlighet att kontrollera lämnade uppgif- ter.

Sedan försäkringsåret löpt ut sker en definitiv premiesättning. Det bör erinras om att förekomsten av en allmän frivillig återförsäkring självfallet inte skulle beröva arbetsgivarna möjlighet att genom andra försäkringar söka erhålla täckning för sina sjuklönekostnader.

11.10. Anställda med hög sjukfrånvaro

I direktiven framhålls att sjukpenningkommittén bör uppmärksamma att ett sjuklönesystem inte får leda till ökade svårigheter för personer med relativt hög sjuklighet eller med arbetshandikapp att få arbete. I de särskilda yttranden som avgavs över sjukpenningutredningens betänkande (SOU 1972:60) anförde. såsom nämnts i avsnitt 10.1.2, LO:s och TCO:s represen- tanter såsom skäl för att de inte kunde ställa sig bakom utredningens förslag om obligatorisk sjuklön. att en sådan ordning skulle komma att innebära ett ökat beroende för de anställda i förhållande till arbetsgivaren och att denne vid sjuklön fick ett direkt ekonomiskt intresse att förhindra den anställdes sjukfrånvaro. vilket bl. a. kunde leda till en mer ingående kontroll av de anställda: arbetsgivaren skulle genom det direkta kostnadsgenomslaget få ett ökat intresse av att styra sin personalrekrytering på ett sådant sätt att sjukfrånvaron hölls nere.

De trygghetslagar som i dag finns på arbetsmarknaden (se kapitel 7) kan antas motverka den befarade utvecklingen.

För att hindra att den anställdes hälsotillstånd skulle komma att få en större betydelse vid nyanställning med ett sjuklönesystem än vad som är fallet idag. bör övervägas frågan om att öppna möjligheter för arbetsgivaren att få ersättning för utgiven sjuklön till anställda med hög sjukfrånvaro.

Sådana möjligheter föreligger i Danmark och Norge (se kapitel 9).

Införandet av sjuklön i Västtyskland, Danmark och Norge har inte — såvitt de redovisade erfarenheterna utvisar kunnat påvisas ha haft en från övriga faktorer (ålder, utbildning, kön och konjunkturläge) skild inverkan på personalrekryteringen till företagen. Från arbetstagarhåll i Danmark och Norge har dock framförts uppfattningen att det under senare tid blivit svårare för personer med arbetshandikapp att få arbete. Möjligheter till undanta— gande från skyldigheten att utge sjuklön till arbetstagare med hög sjukfrånvaro finns inte i de svenska avtalsreglerade sjuklönesystemen.

Den svåraste frågan vid utformandet av en ersättningsregel avseende anställda med hög sjukfrånvaro är naturligtvis hur denna grupp skulle avgränsas. Det kan förefalla lämpligast att enbart låta medicinska faktorer vara avgörande. Bestämmande borde därvid vara förekomsten av viss fysisk eller psykisk nedsättning av funktionsförmågan som typiskt sett kan förväntas medföra en sjukfrånvaro som är högre än vad som kan anses normalt. Detta borde kunna göras till föremål för bedömning från fall till fall och inte som i den norska ordningen kopplas till vissa statistiska medelvär- den. Beslut om att den anställde tillhörde denna kategori torde kunna fattas regionalt av de till varje allmän försäkringskassa knutna pensionsdelegatio- nerna, där det finns tillgång till medicinsk expertis. Initiativ till att ta upp frågan skulle kunna tas inte bara av arbetsgivare och arbetstagare utan även av försäkringskassa eller t. ex. arbetsförmedling eller länsarbetsnämnd. Uppkom frågan under pågående anställning förefaller det naturligt att den anställdes intressen tillvaratogs inom ramen för det företagshälsovårdsarbete och skyddsarbete som kan finnas på arbetsplatsen.

En annan möjlighet till avgränsning av gruppen med hög sjukfrånvaro vore att undantaga en anställd från sjuklönesystemet först sedan den anställde visats ha haft ett visst antal sjukdagar per kalenderår. När detta antal dagar uppnåtts skulle sjukpenning och ej sjuklön utgå eller arbetsgivaren få ersättning för den sjuklön som utgivits. Denna möjlighet torde dock innebära ett administrativt merarbete. eftersom en uppföljning av varje anställds sjukperiod erfordrades (se avsnitt 11.7).

En väsentlig nackdel med att införa en sådan särbehandling av vissa arbetstagare med större sjuklighet är emellertid att man i de enskilda fallen skulle komma att utpeka vissa anställda såsom inte fullvärdig arbetskraft. Detta skulle i sin tur leda till att strävandena att skapa gynnsammare villkor ; för de grupper som har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden motverkas. Dessa invändningar är så vägande att man bör avstå från att göra någon särreglering för arbetstagare med hög sjukfrånvaro och i stället hänvisa till de möjligheter som kan komma att öppnas för arbetsgivare genom en alla hans arbetstagare omfattande återförsäkring.

Arbetsgivarnas sociala ansvar samt en i framtiden bättre fungerande ; främjandelag kan också vara faktorer som är ägnade att positivt inverka på . möjligheterna för personer med hög sjuklighet eller arbetshandikapp att få arbete. Vidare kan i detta sammanhang också pekas på de allmänna strävandena att underlätta för handikappade att komma ut på den ordinära . arbetsmarknaden.

11.11 Dokumentation av sjukfrånvaron m. m.

Självfallet bör för rätt till sjuklön gälla samma grundförutsz'ittning som för sjukpenning. dvs. att arbetsfrånvaron är orsakad av sjukdom som medför nedsättning av arbetsförmågan. Sjuklönen är till skillnad från sjukpenningen direkt kopplad till det inkomstbortfall som orsakats av den nedsatta arbetsförmågan. Att arbetsförmågan därvid skall vara nedsatt till en viss grad. t. ex. hälften, har inte ansetts böra krävas.

För närvarande utgår sjukpenning endast från dagen efter den då anmälan om sjukfallet görs hos försäkringskassan. Den försäkrade kan av försäkrings- kassan åläggas att förete läkarintyg. vilket enligt huvudregeln sker tidigast från och med sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Har den försäkrade emellertid under en tolvmånaders period uppburit sjukpenning vid samman- lagt sex tillfällen för kortare tid än sju dagar i följd och utan att förete läkarintyg, kan försäkringskassan föreskriva att läkarintyg vid framtida sjukdomsfall skall företes redan från och med den dag för vilken sjukpenning tidigast kan utgå. Samråd skall dessförinnan ha skett med försäkringskassans förtroendeläkare. Vanligtvis bereds den försäkrade också tillfälle att yttra sig.

I flera kollektivavtal har för närvarande arbetsgivaren medgivits rätt att infordra läkarintyg vid sjukfrånvaro. även då den understiger sju dagar. Praxis vid tillämpningen härav synes skifta.

Utgångspunkten i fråga om dokumentation av sjukfrånvaro i ett sjuklö- nesystem bör vara att i så hög grad som möjligt anknyta till vad som nu gäller.

Sjukanmälan till arbetsgivaren bör därför vara en förutsättning för att sjuklön skall utgå. En föreskrift om särskild form för denna anmälan torde inte vara erforderlig. Någon anmälan till försäkringskassan behöver givetvis inte göras.

Skyldighet att förete läkarintyg bör inte utsträckas utöver vad som gäller i dag. dvs. det bör normalt kunna krävas först efter sju dagars frånvaro. Det bör ankomma på arbetsgivaren att avgöra om intyg skall företes. För att tillgodose arbetsgivarens intresse av att inte dessförinnan behöva utge sjuklön i ogrundade fall bör arbetstagaren kunna föreläggas att till arbetsgivaren avge en försäkran av samma slag som i dag finns inom sjukpenningförsäkringen. Efterkommes inte ett sådant föreläggande eller efter sju dagar ett föreläggande om läkarintyg och finns inte giltigt skäl för försummelsen bör arbetsgivaren inte vara skyldig att utge sjuklön. Någon återkravsrätt bör dock inte finnas för redan utgiven sjuklön. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 11.162.

Arbetsgivaren bör även medges rätt att hos försäkringskassan göra framställning om att kassan skall föreskriva att läkarintyg skall företes redan från första dagen. Försäkringskassan bör ha att pröva detta från samma utgångspunkter som i dag när det gäller sjukpenning.

De läkarintyg som arbetsgivaren kan infordra bör med hänsyn till den enskildes integritet endast innehålla uppgift om den nedsatta arbetsförmågan och tiden därför men inte någon diagnos. Försäkringskassan bör däremot med hänsyn till sin övergripande skyldighet att tillgodose den enskildes behov av rehabilitering få tillgång till diagnosuppgift. Detta kan lösas t. ex.

genom att läkarintyget utfärdas i två exemplar, varvid endast det ena innehåller en diagnosuppgift. Detta intyg kan sedan överlämnas till försäkringskassan av den sjuke eller av den undersökande läkaren. Er. sådan lösning får dock inte motverka möjligheterna för företagshälsovården att arbeta effektivt och genom sina kanaler få del av diagnosen.

Inom riksförsäkringsverket pågår för närvarande en översyn av reglerna om tid och sätt för infordrande av läkarintyg.

Frågor om läkarintyg bör kunna vara föremål för kollektivavtalsöxerens- kommelser.

Försäkringskassan har i dag vid sidan av sin skyldighet att ansvara för rehabilitering också en kontrollfunktion (se avsnitt 5.4 och 5.5). Denna bör också kunna utövas under sjuklöneperioden och då efter framställan från arbetsgivaren. Det skall självfallet ankomma på försäkringskassan ensam att avgöra huruvida kontrollen skall företas och formerna härför.

Ett sjuklönesystem kan även komma att medföra en ökad kontroll av t. ex. föräldrapenningfallen. För närvarande sker en automatisk kontroll genom ADB, vilket medför att sjukpenning och föräldrapenning inte kan utgå för samma tid. Denna kontrollmöjlighet skulle naturligtvis gå förlorad under en sjuklöneperiod. För att förebygga oegentligheter torde bl. a. stickprovsvis kontroll att sjuklön inte utgår samtidigt med förmån från försäkringskassan behöva företas hos arbetsgivaren. En sådan kontroll kan i viss utsträckning komma att minska rationaliseringsvinsten hos försäkringskassorna med ett sjuklönesystem.

11.12. Övergång från arbetsgivare till försäkringskassa

Efter det att sjuklöneperioden gått till ända skall ersättningen för inkomst- förlusten utgå såsom sjukpenning från försäkringskassan.

1 Danmark föreskrivs att rätt till sjukpenning föreligger från och med första dagen efter sjuklöneperiodens utgång. under förutsättning att arbetstagaren inom en vecka efter periodens utgång hos utbetalande myndighet gjort framställning därom. Enligt de norska bestämmelserna har arbetsgivare att för en arbetstagare som är sjukskriven efter periodens utgång utan anmaning snarast och senast inom tre dagar sända underrättelse på särskild blankett till försäkringskassan. Vid företagsundersökningen förklarade huvuddelen av företagen. därav alla arbetsgivare med minst 200 anställda, att det skulle bli stora adminis- trativa problem att handha en ordning med krav på snabb rapportering av sjukfallen till försäkringskassan. Skälet härför är att ADB-systemen medför en genomsnittlig eftersläpning i personalregistreringen på i bästa fall åtta dagar (kommunen) och som längst en månad och fjorton dagar (städföreta- get), varför manuella rutiner eljest måste införas. Skall arbetsgivaren svara för övergången bör man eftersträva att i görligaste mån anknyta till befintliga rutiner i företagen. Detta synes dock medföra en stor fördröjning i rapporteringen till försäkringskassan. Med nuvarande ordning med veckoutbetalning av sjukpenning från försäkringskassan skulle detta medföra en markerad förskjutning i tiden. Ett exempel kan åskådliggöra detta. En arbetstagare har tidlön som utbetalas

den 25 varje månad. Lönen baseras på uppgifter som avser hela föregående kalendermånad. Mellan den 1 och 11 september bearbetas lönen som avser augusti månad manuellt och med data. Allt material lämnar därefter företaget omkring den 19 september för utbetalning genom t. ex. olika banker den 25 i samma månad. Ett sjukfall på 20 dagar som inträffar den 1—20 augusti medför med 14 dagars sjuklöneperiod att lönen den 25 september reduceras med sex dagar — jämte den minskning som skillnaden mellan lön och sjuklön innebär. Underrättelse om detta kan lämna företaget tidigast omkring den 10 september, dvs. i samband med lönebearbetningen, eller således omkring tre veckor efter sjukfallets avslutande. Försäkringskassan torde kunna handlägga sjukpenningärendet i tid för utbetalning av sjukpen- ning i anslutning till den 25 september. Den enskilde skulle således inte få något avbrott i utbetalningen av sin sjukersättning. Skulle arbetsgivarens lönerutiner medföra en längre eftersläpning innan avdraget verkställdes för de sjukdagar som inte omfattas av sjuklöneperioden, skulle försäkringskas- sans utbetalning av sjukpenning förskjutas i motsvarande mån; utbetalning- en skulle få anstå till dess arbetsgivarens rapport nått försäkringskassan. Även om en anknytning till arbetsgivarens rutiner för löneutbetalning således inte skulle innebära att den enskilde kom att stå utan sjukersättning genom att utbetalning av denna övergick från arbetsgivaren till försäkrings— administrationen, är fördröjningen förenad med nackdelar av annat slag. En rapportering till försäkringskassan skulle på detta sätt komma, såsom i exemplet, kanske först sedan sjukfallet upphört. Försäkringskassan skulle därför inte ha någon möjlighet att vid sin utbetalning av sjukpenning vidtaga de kontroll- och rehabiliteringsåtgärder som för närvarande sker (se avsnitt 5.4 och 5.5). En fördröjd rapportering till försäkringskassorna i samband med överlämnandet av sjukfallen kan försvåra möjligheterna för försäkrings- kassorna att initiera rehabiliteringsåtgärder. Visserligen blir det vanligen aktuellt för försäkringskassorna att vidtaga sådana åtgärder först i ett senare skede av ett sjukfall men det är likväl angeläget att försäkringskassorna uppmärksammar behovet av rehabiliteringsåtgärder så tidigt som möjligt. Från försäkringsadministrationens sida har det vidare starkt framhållits att det inte kan accepteras att de sjukfall som skulle komma ifråga, dvs. ca 20 procent av fallen, på detta sätt skulle komma att undandras eller försvåra försäkringsadministrationens kontroll; kontroll som utförs kanske lång tid efter sjukfallets upphörande är mycket svår att genomföra. I de fall en kontroll i efterhand likväl skulle ge vid handen att rätt till sjukpenning ej förelegat, skulle ett beslut om att sjukpenning ej skall utbetalas komma den försäkrade till de] först sedan han, måhända i god tro angående sin rätt till sjukpenning, varit frånvarande från arbetet.

Det krav på snabb rapportering som försäkringsadministrationen framför och som till stor del orsakar den administrativa kostnadsökning för arbetsgivarsidan som anges i avsnitt 11.17 får naturligtvis vägas mot de stora möjligheter att minska denna kostnadsökning som en närmare anknytning till rutinerna hos arbetsgivarna vid övergången skulle medföra. Sjukpen— ningskostnaderna kan å andra sidan komma att öka, om försäkringskassorna inte i tid kan bedriva sjukkontroll eller andra åtgärder avsedda att förkorta sjukfallen.

Vid ett upprätthållande av kravet på en snabb rapportering, med hänsyn

till de skäl som försäkringsadministrationen anfört, bör arbetsgivaren senast tredje arbetsdagen efter det sjuklöneperioden utgått underrätta försäkrings— kassan. En samtidig underrättelse härom bör lämnas till arbetstagaren. Anmälan från arbetsgivaren vid överlämnandet till försäkringskassan bör innehålla uppgift om att sjuklön utbetalts.

Försummelse att fullgöra anmälan till kassan bör medföra skyldighet för arbetsgivaren att svara för den sjukpenning som kan komma att utgå till dess anmälan är fullgjord. (Se även avsnitt 11.161.)

Det kan naturligtvis övervägas om inte arbetstagaren själv skall ha ansvaret för anmälan vid övergången. För detta skulle tala bl. a. att denne bäst kan bedöma längden av sjukperioden och att det även är rimligt att den som gör ett anspråk gällande har att framställa det. Den omständigheten att arbetsgivaren under alla förhållanden måste ha att förse försäkringskassan med uppgift om att sjuklön erlagts och risken för att den enskilde på grund av sjukdomen eller av andra orsaker inte själv förmår bevaka sin rätt eller rent av glömmer att göra anmälan till kassan synes dock väga över till förmån för att anmälan skall göras av arbetsgivaren. Härtill kommer att de uppgifter som arbetsgivaren bör lämna om den anställdes arbets- och löneförhållanden kan vara en impuls till att ändra den försäkrades SGI.

De fall där en arbetstagare har mer än en anställning bör även beaktas. Vid fall av flera anställningar föreligger självfallet rätt till sjuklön från varje arbetsgivare under hela sjuklöneperioden i respektive anställning. Eftersom perioden, som nämnts ovan, bör börja löpa från och med den första frånvarodagen kan detta leda till — genom olikheteri arbetstidens förläggning eller i fråga om arbetsförmåga — att perioden börjar och slutar olika för de skilda anställningarna. Med ett krav att varje arbetsgivare i ett fleranställ- ningsförhållande skulle ha skyldighet att anmäla övergång till försäkrings— kassan vid respektive periods utgång, skulle försäkringskassan nödgas fördela sjukpenningen i förhållande till de olika anställningarna under den tid då samtliga perioder ännu inte löpt ut. eljest skulle sjukpenningen utgå med felaktigt belopp under mellantiden. Eller också skulle kassan blott motta och registrera en senare anmälan men därutöver inte låta den föranleda någon åtgärd. Det sagda skulle uppenbarligen leda till en svårmotiverad administrativ omgång. Bättre vore att i nu berörda fall endast en arbetsgivare hade att svara för överlämnandet till kassan. Det förefaller lämpligt att därvid knyta an till de bestämmelser som enligt uppbördslagen (19531272) gäller för arbetsgivares skyldighet att verkställa avdrag för betalning av preliminär A-skatt som arbetstagaren har att erlägga. Sådan skyldighet föreligger enbart för huvudarbetsgivare, varmed förstås den arbetsgivare där arbetstagaren har sin huvudsyssla. Kan vid flera anställ— ningar ingen anses såsom den huvudsakliga eller föreligger tvekan härvidlag beslutar lokala skattemyndigheten om vem som skall anses såsom huvudar- betsgivare (anvisningarna till 39 få 2 p. uppbördslagen). Överlämnande till försäkringskassan skulle således kunna ske av den arbetsgivare som är att anse såsom huvudarbetsgivare. I de fall där något beslut av skattemyndighet ej föreligger får försäkringskassan ta ställning härtill. Uppgift om vem som är huvudarbetsgivare torde kunna lämnas av den försäkrade i samma ordning som gäller för lämnande av inkomstuppgift för bestämmande av SGI. Om sjukpenning utgår först sedan sjuklöneperioden hos huvudarbetsgivaren gått

till ända, kan det ge upphov till vissa ojämnheter i ersättningen i de fall då sjuklöneperioden i en bisyssla ännu inte gått ut eller slutat tidigare. Detta förhållande måste emellertid anses vägas upp av den enkelhet i systemet som därigenom uppnås. Ytterligare en tanke vore naturligtvis att kräva antingen att de skilda arbetsgivarna genom inbördes kontakter avpassade periodernas längd så att de slutade och överlämnades samtidigt eller att arbetstagaren svarade för att en sådan samordning skedde. Detta förefaller dock inte vara en möjlig lösning.

Som framgått av det ovanstående skall inte någon anmälan beträffande sjukfall som avslutas inom arbetsgivarperioden behöva lämnas till försäk- ringskassan. På grund härav kan inte heller någon registrering ske inom försäkringsadministrationen av dessa sjukfall. Detta är en brist, eftersom uppgifterna är av stort värde för kännedom om sjukfrånvarons utveckling och om hälsotillståndet m. in. hos enskilda och i riket. Det är därför angeläget att det i möjligaste mån åstadkommes en tillförlitlig registrering av sjukfallen vid varje företag. De av SAF, LO och PTK utfärdade rekommen- dationerna ”Förslag till uppläggning av sjukfrånvarostatistik” synes vara ett värdefullt underlag för en sådan dokumentation. Det bör dock uppmärk- sammas att en sådan registrering hos företagen inte på ett tillfredsställande sätt kan ersätta den nuvarande sjukförsäkringsstatistiken med avseende på sjukfrånvaro under arbetsgivarperioden.

11.13. Uppdragstagare

Såsom framgår av avsnitt 11.4 förutsättes att uppdragstagare ej skall ha rätt till sjuklön. Fråga uppkommer emellertid huruvida sjukpenning skall kunna utgå under sjuklöneperioden för den del av den registrerade SGI-n som är att hänföra till uppdragsinkomst. Beträffande de uppdragstagare som har en anställning och därutöver har uppdragsinkomster kan två huvudgrupper urskiljas, dels dem som har en hög anställningsinkomst och relativt liten uppdragsinkomst och dels dem för vilka uppdragsinkomsten är betydande i jämförelse med anställningsinkomsten. Bedömningen huruvida sjukpenning under sjuklöneperioden skall utgå för uppdragsinkomsten för dessa grupper måste göras bl. 3. mot bakgrund av om hänsyn i sådana fall måste tas till vad som kan ha utgått i sjuklön; sjukpenningen är ju baserad på både anställnings- och uppdragsinkomster, där de dock för närvarande registreras såsom ett inkomstslag, inkomst av anställning.

För att hänsyn skall kunna tas till utgiven sjuklön måste försäkringskassan få kännedom om storleken härav i varje enskilt fall. Även med en registrering av inkomstunderlaget där uppdragsinkomsten särregistreras skulle kontroll troligen vara erforderlig. Kanske måste flera arbetsgivare kontaktas för att aktuella uppgifter skall kunna fås. Härigenom skulle en del av enkelheten i ett sjuklönesystem gå förlorad. Visserligen kan sägas att ett sjuklönesystem är i viss mån artskilt och inte med nödvändighet behöver påverka den ersättning som utgår inom ramen för sjukpenningförsäkringen. En avräkning med hänsyn till utgiven sjuklön skulle innebära ett administrativt tungrott system men torde likväl böra ske, eftersom sjukersättningen eljest kan bli orimligt hög i jämförelse med vad som kan utgå till en uppdragstagare som

enbart har rätt till sjukpenning. Om avräkning inte sker skulle fir övrigt sjukersättningen för den som jämte sjuklön har sjukpenning för uppdrags— inkomst kunna överstiga basbeloppstaket, något som inte kan inträffa för den som enbart har uppdragsinkomst. För att något begränsa den adminis- trativa merbelastningen bör endast de för vilka uppdragsinkomsten kan anses ha en viss betydelse för försörjningen komma ifråga för sjukpenning vid sidan av sjuklönen. En gräns kan t. ex. dras vid uppdragsinkomster som utgör en tiondel av hela den registrerade SGI-n så att en försäkrad som har * uppdragsinkomster som underskrider denna gräns ej får kompletterande sjukpenning.

Detta medför alltså att uppdragsinkomsten vid registrering av SGI måste behandlas för sig och att en sjukpenning per dag fastställes och registreras för denna inkomst. Det skulle exempelvis innebära att en försäkrad vars samlade , beräknade förvärvsinkomster uppgår till ca 81 000 kr. per år, vilket . motsvarar en sjukpenning per dag på 200 kr., måste ha en registrerad ' sjukpenning för uppdragsinkomst på minst 20 kr. per dag. vilket motsvarar ? en årlig inkomst av uppdrag på minst 8 100 kr., för att denna sjukpenning skall utges under sjuklöneperioden. Underlag för registreringen av de olika inkomstdelarna lämnas av de försäkrade på inkomstuppgiften (se blankett- utkast, bilaga 15).

Högsta SGI uppgår till ett belopp motsvarande sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Avräkning av eventuellt överskjutan- de belopp skall såsom för närvarande i första hand göras på inkomst av annat förvärvsarbete. Därefter bör avräkningen göras på uppdragsinkomsten.

11.14. Egenföretagare

I direktiven framhålls att kommittén bör överväga vilka förändringar kommitténs förslag bör leda till för egenföretagares sjukpenningförsäk- ring.

För egenföretagare har i de utländska sjuklönesystemen föreskrivits att arbetsgivarperioden skall utgöra en karenstid för rätt till sjukpenning enligt den allmänna försäkringsordningen. Egenföretagarna har emellertid givits möjlighet att försäkra sig för nämnda period.

Egenföretagaren kan sägas vara sin egen arbetsgivare och det kan därför synas naturligt att han själv bör svara för sin egen sjuklöneperiod. Det innebär att sjukpenning inte skulle utgå under de första 14 dagarna om denna tid väljs för sjuklöneperioden. För att införandet av ett sjuklönesystem inte skall medföra en försämring för denna grupp måste det inom den allmänna försäkringens ram finnas en möjlighet för dem att försäkra sig för sjukpenning redan från sjukfallets början eller med kortare karenstid än 14 dagar. Detta bör även innebära möjlighet till valfri kompensationsnivå.

Denna frivilliga försäkring torde kunna ske i samma ordning som den föreslagna återförsäkringen för arbetsgivares Sjuklönekostnad.

Efter sjuklöneperioden träder under alla förhållanden den allmänna sjukpenningförsäkringen in med de möjligheter till karenstider som där kan finnas.

Kommitténs uppdrag vad gäller egenföretagarna berörs i övrigt i kapitel 16.

11.15. Sjukvårdskostnad under sjuklöneperioden

Under tid då en försäkrad vårdas på sjukhus gäller att sjukpenningen minskas med ett visst belopp. Skälet till att avdrag görs är att den försäkrades levnadskostnader till en del minskar vid sjukhusvård. Med ett sjuklönesys- tem skulle arbetsgivaren svara för sjukersättningen under de första 14 dagarna av den anställdes sjukperiod och någon sjukpenning för anställ- ningsinkomst således inte utgå. Om en sjuklöneberättigad person under sjuklöneperioden vårdas på sjukhus skulle något sjukpenningavdrag som regel inte kunna göras. Fråga uppstår då huruvida avdrag i stället skall göras på sjuklönen eller ersättning på annat sätt skall utges för den erhållna vården.

I det följande redogörs för de regler som gäller härvidlag samt diskuteras olika alternativ till lösning av frågan.

I 3 kap. 4 & AFL föreskrivs att för dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas med 30 kronor, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Därvid skall det belopp för dag varmed minskning sker avrundas till närmast lägre hela krontal. Sjukpenning vid sjukhusvård skall dock alltid utgå med lägst åtta kronor. Samma regler gäller för det fall den försäkrade är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbrukare (3 kap. 15 & AFL). Samtidigt utgår från sjukförsäkringen en ersättning till sjukvårdshu- vudmannen med 40 kronor per vårddag (2 kap. 4 & AFL samt 1 5 förordningen (1979:879) om ersättning för sjukhusvård m. m.). Intagning på sjukhus fungerar också som sjukanmälan. Avdraget uppgick för år 1979 till ca 140 milj. kr.

Flera alternativ till lösning kan övervägas. En möjlighet är att låta ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen fortsätta att utgå även för sjukhuspatienter som uppbär sjuklön i stället för sjukpenning. Något sjukpenningavdrag skulle emellertid inte kunna göras av försäkrings- kassan. För att då inte en höjning av förmånsnivån skulle uppstå för en försäkrad med sjuklön i jämförelse med en försäkrad som under sjukhus- vistelsen uppbär sjukpenning skulle det erfordras att försäkringskassan från den sjuklöneberättigade arbetstagaren eller hans arbetsgivare återkrävde ett belopp per vårddag motsvarande vad vederbörande arbetstagares sjukpen— ningavdrag skulle ha uppgått till. En sådan ordning skulle innebära ett administrativt tungrott system för sjukförsäkringen och för det fall kravet skulle riktas mot arbetsgivaren även medföra en administrativ belastning för denne med utbetalning till försäkringskassan och avdrag på sjuklönen. En sådan lösning bör därför inte väljas.

En annan möjlighet är att sjukförsäkringen utger ersättning för sjukhus- vård till sjukvårdshuvudmännen endast för sjukpenningfall och att sjuk- vårdshuvudmännen själva har att kräva den enskilde sjuklöneberättigade eller hans arbetsgivare på ersättning för sjukhusvård under sjuklöneperio- den, dock med högst ett belopp per vårddag som motsvarar sjukpenningav- draget. Det skulle innebära att sjukhuset i varje särskilt vårdfall fick

kontrollera ifall vederbörande är sjuklöneberättigad eller ej samt att administrativa rutiner fick tillskapas för att handha alla fall då krav på vårdersättning skall riktas mot den enskilde eller hans arbetsgivare. Ett sådant system skulle sannolikt innebära en för sjukvårdshuvudmännen svåracceptabel administrativ merbelastning. En komplikation med detta är också att sjukhusvården inte alltid infaller samtidigt med sjuklöneperioden vilket försvårar samordningen mellan erläggandet av sådan vårdavgift och försäkringskassans sjukpenningavdrag.

Det kan även övervägas att låta sjukvårdshuvudmännen utkräva ersätt- ning för sjukhusvård under de första 14 vårddagarna direkt av den försäkrade oavsett om denne är sjuklöneberättigad eller uppbär sjukpenning. Ett sådant system är mera renodlat och att föredra framför det ovan skisserade alternativet med avgiftsuppbörd ombesörjd av sjukvårdshuvudmännen endast i sjukfall men skulle även medföra väsentliga administrativa merkostnader för dem.

En annan lösning är att helt slopa vårdavgiften per vårddag under de första 14 vårddagarna. Något avdrag skulle då inte göras på den försäkrades sjukpenning- eller sjuklöneförmåner under nämnda tid. För att kompensera sjukvårdshuvudmännen för de uteblivna vårdavgifterna får då övervägas en mera generell ersättning i annan ordning.

Ytterligare en möjlighet är att underlåta att göra sjukpenningavdrag för vårddagar under de första 14 dagarna av en sjukperiod men låta ersättning till sjukvårdshuvudmännen utgå enligt nuvarande regler. En variant av denna lösning kan vara att med bibehållen ersättning till sjukvårdshuvudmännen låta de första 14 dagarna av varje period en försäkrad vårdas på sjukhus vara undantagna från sjukpenningavdrag. Det kan givetvis också övervägas om inte sjukpenningavdraget helt kunde slopas. För den försäkrade skulle det dock uppstå en höjning av förmånsnivån under den första tid han vårdas på sjukhus genom att något sjukpenningavdrag inte skulle komma att göras. Institutionsvård skulle därigenom för den enskilde ställa sig billigare än öppen vård vilket kan förefalla betänkligt.

För att en lösning enligt vissa av dessa alternativ skulle komma till stånd torde det krävas överläggningar mellan socialdepartementet och sjukvårds— huvudmännen. Frågan synes därför böra lösas i ett senare sammanhang då företrädare för även andra grupper finns representerade. Det kan nämnas att en översyn av avgiftsreglerna för bl. a. utförsäkrade patienter som uppbär ålders- eller förtidspension pågår inom en arbetsgrupp med representanter för socialdepartementet och landstingsförbundet.

11.16 Sanktioner m. m.

Ett sjuklönesystem innebär som framgår av det föregående skyldigheter för såväl arbetsgivare som arbetstagare i olika hänseenden. Vad som bör gälla om dessa skyldigheter ej iakttas diskuteras i detta avsnitt.

11.16.1. Arbetsgivarens åligganden Underlåtenhet att betala sjuklön

För arbetsgivarens del är naturligtvis skyldigheten att betala sjuklön till den anställde den viktigaste av hans åtaganden i detta sammanhang. Underlå- tenhet från arbetsgivaren att betala sjuklön drabbar direkt den anställde. Orsakerna till arbetsgivarens underlåtenhet kan vara flera; arbetsgivaren kan t. ex. med rätt eller orätt anse den anställde inte vara berättigad till sjuklön på grund av att han finner att något anställningsförhållande ej föreligger. Om arbetsgivaren underlåter att utge sjuklön, bör den anställde kunna vända sig till försäkringskassan och där i stället utfå sjukpenning. Det torde dock bli nödvändigt för försäkringskassan att företa en viss prövning av omständigheterna kring arbetsgivarens underlåtenhet för att undvika att sjukpenning betalas ut i fall där den försäkrades begäran har sin grund i något uppenbart missförstånd; någon större utredning torde därvid dock inte erfordras. Utan denna trygghet i systemet skulle en helt oacceptabel försämring inträda för arbetstagaren i jämförelse med den nuvarande ordningen.

En försäkringskassa som utgivit sjukpenning bör kunna rikta krav mot arbetsgivaren på vad sålunda utgått jämte anspråk på ränta och andra tilläggsförpliktelser som kan komma i fråga. Det bör inte vara ekonomiskt fördelaktigt för arbetsgivaren att underlåta att betala sjuklön genom att hänvisa arbetstagaren till försäkringskassan. Det torde t. ex. därför vara lämpligt att försäkringskassan även får, för det administrativa merarbete som underlåtenheten orsakat, kräva ersättning med vissa schabloniserade belopp eller avgifter. Har vid fall av fleranställningsförhållande endast någon eller några av arbetsgivarna underlåtit att utge sjuklön bör rätt att från försäkringskassan erhålla sjukpenning under sjuklöneperioden endast före- ligga då det är huvudarbetsgivaren som försummat sig. Sjukpenningen i vad den avser anställningsinkomst bör i det fallet utgå med odelat belopp. Det torde eljest av de skäl som nämnts ovan beträffande övergången till försäkringskassan uppkomma onödiga administrativa besvär.

I de fall där den anställde utfår en sjukpenning som ej uppgår till 1 sjuklönens belopp skall han naturligtvis kunna kräva en försumlig arbetsgi- vare på mellanskillnaden.

Huruvida underlåtenhet att utge sjuklön bör föranleda någon sanktion gentemot arbetsgivaren utöver försäkringskassans ovannämnda ersättnings- krav blir givetvis beroende av om någon försumlighet ligger denne till last. För den händelse det i en efterföljande tvist mellan arbetsgivaren och försäkringskassan visar sig att underlåtenheten var välgrundad bör naturligt- vis någon sanktion inte komma i fråga. Då underlåtenheten har sin grund i bristande betalningsförmåga eller bottnar i andra orsaker torde en speciell straffrättslig sanktion framstå såsom främmande; sjuklön bör betraktas såsom lön och även i fråga om rättspåföljder vid utebliven betalning bör därför samma ordning gälla som beträffande lön och andra betalningsan- språk. Skyldigheten att utge ersättning enligt ovan till försäkringskassan torde vara tillfyllest för att förhindra att det skulle te sig ekonomiskt fördelaktigt att försumma att betala sjuklön.

Övergången till försäkringskassan

Arbetsgivarens åliggande i ett sjuklönesystem att svara för övergången till försäkringskassan vid sjuklöneperiodens utgång bör säkerställas genom att en arbetsgivare som inte gör anmälan i rätt tid blir skyldig att till försäkringskassan betala den sjukpenning som belöper på tiden från det att anmälan skulle ha gjorts till dess anmälan faktiskt sker. Eftersom det här inte är fråga om underlåtenhet att utge sjuklön bör det inte vara något hinder att därutöver föreskriva någon form av påföljd vid försumlig anmälan. En administrativ avgift torde vara att föredra framför en bötessanktion. För det fall anmälan om övergång vid periodens utgång ej görs eller görs försent men sjuklön fortsättningsvis utgår, uppkommer i det normala fallet inte fråga om att ersätta kassan något sjukpenningbelopp. För den tiden skall någon sjukpenning inte kunna utgå, eftersom den försäkrade inte gjort någon inkomstförlust. Arbetsgivaren skall ej kunna återkräva sjuklön som utbetalts efter sjuklöneperiodens utgång. Frågan om påföljd kan även uppkomma i det fallet att flera anställningar föreligger och huvudarbetsgivaren försum- mar att göra anmälan i rätt tid; sjukpenningen som är beräknad på även de andra anställningsinkomsterna blir då försent utbetalad. Även i fall av försummelse utan att det föranlett att sjukpenning utgått felaktigt bör det finnas en möjlighet till sanktion genom en administrativ avgift. Detta bör gälla också då övergången i annat hänseende är bristfällig, t. ex. genom att fullständiga uppgifter inte lämnas.

Övrigt Oberättigad underlåtenhet i uppgifts- eller anmälningshänseende i samband med tecknande av en återförsäkring för sjuklönekostnad bör, där det inte är

straffbart på annat sätt, likaså kunna beivras genom administrativa avgifter.

11.16.2. Arbetstagarens åligganden

Arbetstagaren bör såsom redovisats ovan ha anmälningsskyldighet mot arbetsgivaren vid sjukfallets inträffande. Underlåtenhet i denna del bör medföra att rätten till sjuklön inte inträder förrän anmälan gjorts. Det torde saknas anledning att härutöver föreskriva någon sanktion. Samma bedöm- ning bör gälla skyldigheten att förete läkarintyg. För den händelse arbetsgivaren likväl utger sjuklön i dessa fall bör någon rätt till återlkrav ej föreligga; arbetsgivaren kan då sägas ha eftergivit sitt krav på läkarintyg genom att företa utbetalningen. Någon rätt till återkrav bör på motsvarande sätt inte heller föreligga om sjuklön utges efter sjuklöneperiodens uttgång.

En oriktig försäkran från arbetstagaren bör föranleda samma påföljd som i sjukpenningförsäkringen, dvs. att rätten till sjuklön helt eller delwis går förlorad. Härav följer också att någon rätt till sjukpenning inte förefigger för samma tid. Erhållna belopp skall också återbetalas. (Se 20 kap. 4 % AFL.)

I förhållande till försäkringskassan bör införandet av ett sjuklönesystem i

detta sammanhang inte medföra någon skillnad för arbetstagaren mot vad som gäller idag (3 kap. 17% och 20 kap. 3—4 åå AFL).

11.163. Processuella bestämmelser

I ett sjuklönesystem är naturligtvis frågan hur tvist rörande reglernas tillämpning skall handläggas av stor betydelse.

I Västtyskland har det lösts på så sätt att varje tvist i anledning av sjuklön behandlas såsom en arbetsrättslig tvist och följer den besvärsordning som gäller för detta slag av tvister. Frågan har i Danmark och Norge emellertid lösts på det sättet att en särskild nämnd, sammansatt av företrädare för arbetsmarknadsparterna samt en lagfaren ordförande, såsom första och enda instans avgör tvister angående sjuklön.

Olika slag av tvister kan uppkomma. Förhållandet kan till en början röra enbart arbetsgivare och arbetstagare och avse t. ex. frågan huruvida rätt till sjuklön föreligger, för att sedan, efter det att sjukpenning har utbetalats i stället för sjuklön, komma att innefatta ett krav från försäkringskassan på ersättning från arbetsgivaren. Tvisten kan redan från början beröra det allmänna och t. ex. avse prövning av frågor som avser återförsäkring för sjuklönekostnader liksom frågor om fastställande av eventuella administra- tiva sanktionsavgifter.

För närvarande anföres besvär över ett av försäkringskassan meddelat beslut till en av de tre försäkringsrätterna. Mot avgörandet i denna instans kan talan föras hos försäkringsöverdomstolen.

Frågan om var tvister rörande ett sjuklönesystem bör prövas kan lösas på flera olika sätt. För det första kan såsom skett i Danmark och Norge en särskild nämnd inrättas. För detta talar bl. a. snabbhet i handläggningen, likformighet, processekonomiska skäl samt att partsintressena kan vara representerade.

För det andra kan frågorna lösas i den för arbetsrättsliga tvister föreskrivna ordningen, dvs. som regel med arbetsdomstolen som första och sista instans. För detta talar bl.a. att ett sjuklönesystem har påtagliga arbetsrättsliga inslag, t. ex. att vissa frågor kan vara reglerade i kollektivavtal. Frågor om kollektivavtals giltighet torde under alla förhållanden vara att pröva i sedvanlig arbetsrättslig ordning. Mot arbetsdomstolen såsom alternativ för prövning av alla frågor talar emellertid de för närvarande långa handlägg- ningstiderna där.

För det tredje kan tvisterna behandlas helt i den ordning som nu gäller för sjukpenningförsäkringen. För detta talar bl. a. det socialförsäkringsrättsliga inslaget i systemet. Försäkringskassorna skulle då, trots att de skulle kunna sägas vara parter i tvister om återbetalningsskyldighet till den allmänna försäkringen, ha att avgöra frågorna i första instans med möjlighet till överprövning i nuvarande ordning. Detta förefaller vara en näraliggande lösning.

Visar det sig emellertid att en särskild nämnd, där arbetsmarknadens parter fanns representerade, utan nämnvärda kostnader skulle kunna knytas organisatoriskt till någon av de nuvarande försäkringsrätterna skulle ett av de väsentligaste hindren mot en sådan lösning undanröjas. Den frågan förefaller

dock även böra prövas inom ramen för försäkringsdomstolskommi'téns (S 1980:10) arbete.

11.17. Kostnadseffekter

Införande av ett sjuklönesystem kommer att påverka sjukpenningsutgifterna inom den allmänna försäkringen samt medföra sjuklönekostnaier för arbetsgivarna. Det får även administrativa följder för försäkringsadministra- tionen och för arbetsgivarna. I detta avsnitt redovisas de uppskattningar som kunnat göras i dessa avseenden.

Sjukpenningkostnader

Inom riksförsäkringsverket har gjorts vissa beräkningar av kostnadseffek- terna av ett sjuklönesystem i nuvarande sjukpenningordning (se bilagorna 3 och 10). En fördelning av sjukpenningutgifterna på olika dagar i sjukperio- den har gjorts på grundval av förhållandena år 1979 (tabell 1). Mindre förändringar i sjukfrånvarofrekvensen har bedömts ej ha någon större inverkan på dessa beräkningar, varför det skulle fordras relatirt stora förändringar under de kommande åren för att inte de följande beräkningarna skulle kunna bli väl tillämpliga även på dem. Kostnadsfördelningen har gjorts med utgångspunkt från att ersättning i ett sjuklönesystem skall utgå från och med den första frånvarodagen från arbetet.

Tabell ] Kostnadsfördelning i procent (1979 års kostnader)

___—___”

Dag i sjuk- Sjukpenning- Dag i sjuk- Sjukpenning— perioden utgifterna perioden utgifterna % % 1 2,35 15 1,28 2 5,95 16 1,19 3 4,45 17 1,13 4 4,06 18 1,07 5 3,73 19 1,01 6 3,39 20 0,96 7 2,69 21 0,91 8 1,98 22— 53,98 9 1,88 10 1,80 Totalt 100 11 1,70 12 1,60 S:a 1—7 26,62 13 1,50 1—14 38,47 14 1,39 1—21 46,02

Sjukpenningutgifterna år 1979: 12 424 milj. kr.

Med utgångspunkt från kostnadsfördelningen har effekterna på sjukpen- ningutgifterna vid införande av ett sjuklönesystem omfattande alla sjukpen- ningförsäkrade beräknats (tabell 2).

Tabell 2 Kostnadseffekter i procent (1979 års kostnader)

Sjuklöneperiod Effekt av sjuklöneperiod l l 1 vecka —26,6 2 veckor —38,5 3 veckor —46,0

Eftersom alla försäkrade emellertid inte skulle komma att omfattas av en sjuklöneordning (se avsnitt 11.4) har en justering av kostnadseffekterna gjorts. Detta framgår av följande tabell (tabell 3).

Tabell 3 Kostnadseffekter i procent (1979 års kostnader)

Sjuklöneperiodens längd

1 vecka 2 veckor 3 veckor

Bortfaller:

" Sjukpenningutgifter om alla omfattas —26,6 —38,5 —46,0 Tillkommer: Hemmamakeförsäkrade — + 0,1 Företagare + 0,3 + 0,4 + 0,5 Arbetslösa + 0,3 + 0,5 + 0,7 Föräldralediga + 0,3 + 0,4 + 0,5 Utbildningsbidragsmottagare + 0,1 + 0,2 + 0,3 Vuxenstuderande + 0,2 + 0,3 + 0,4 Procent av totala sjuk- penningutgifterna 1979 —25,4 —36,7 —43,5

Härtill kommer kostnader för försäkrade med uppdragsinkomst. Dessa kostnader har inte varit möjliga att beräkna eftersom antalet personer med sådan inkomst ej med någon säkerhet gått att uppskatta. De torde dock ej komma att påverka resultatet i någon större grad.

Ett sjuklönesystem skulle således vid ett oförändrat sjukskrivningsmöns- ter minska sjukpenningutgifterna med ca 25, 36 respektive 43 procent vid en sjuklöneperiod om en, två och tre veckor. Omräknat i 1979 års sjukpen- ningutgifter skulle utgiften för den första veckan minska med ca 3 100 milj. kr. Motsvarande belopp för respektive två veckor och tre veckor skulle bli ca 4 500 milj. kr och ca 5 300 milj. kr.

Beräkningarna bygger på att försäkringskassornas möjlighet till kontroll- och rehabiliteringsåtgärder i stort är oförändrade (se avsnitt 5.4 och 5.5). Eljest kan minskningen av sjukpenningutgifterna inte bli fullt så stor som ovan angivits.

Administrationskostnader för försäkringskassorna

Inom riksförsäkringsverket har gjorts vissa beräkningar i syfte att uppskatta effekten på sjukpenningförsäkringens administrationskostnader vid införan-

de av ett sjuklönesystem i nuvarande sjukpenningordning (se bilaga 4).

Med utgångspunkt från försäkringskassornas totala arbetsvolym för år 1979 och med hjälp av riksförsäkringsverkets frekvensstudier, varigenom tidsåtgången för olika arbetsmoment mäts, har de administrativa följderna för försäkringskassorna beräknats.

Nedanstående tabell (tabell 4) visar sjukpenningförsäkringens administra- tion fördelad på veckorna 1—3. Det bör därvid observeras att beräkningen omfattar alla sjukpenningförsäkrade.

Tabell 4

Antal ersatta Total ärendetid Beräknat antal årsarbe- dagar i fallet (milj. minuter) tare vid lokalkontorcn 0— 7 126,l ] 600 0—14 1639 2 000 0—21 1916 2 400

Ett sjuklönesystem skulle emellertid inte komma att omfatta samtliga sjukpenningförsäkrade. De grupper som faller utanför är, såsom även framgår av tabell 3 — förutom uppdragstagare — hemmamakeförsäkrade, egna företagare, arbetslösa, föräldralediga, mottagare av utbildningsbidrag samt vuxenstuderande. Dessa grupper skulle vid sjukdom även i fortsätt- ningen vara helt hänvisade till den allmänna försäkringen. Om dessa grupper frånräknas skulle administrationen fördela sig enligt vad som framgår av tabell 5.

Tabell 5

Antal ersatta Total ärendetid Beräknat antal årsarbe- dagar i fallet (milj. minuter) tare vid lokalkontoren 0— 7 110,9 1 400 0—14 144,2 1 800 0—21 168,6 2 100

Det bör anmärkas att storleken av gruppen uppdragstagare inte gått att närmare bestämma samt att uppskattningarna av hur stor del av administra- tionen som skulle belöpa på övriga grupper måst bygga på olika slag av antaganden (se bilaga 3). Gruppen uppdragstagare torde dock inte påverka resultatet i någon större grad.

Någon bedömning av det merarbete som ett sjuklönesystem skulle kunna medföra för försäkringsadministrationen i form av nya eller ändrade rutiner har inte kunnat göras. Särregistrering av uppdragsinkomster och uppgift om huvudarbetsgivare kräver nya rutiner. Härtill kommer hanteringen av de från arbetsgivarna överlämnade fallen, som dock i stor utsträckning torde kunna anpassas till de rutiner som idag gäller för sjukanmälan. Införande av en återförsäkringsmöjlighet kommer att medföra ytterligare arbete för försäkringsadministrationen. Hur stort arbete som kommer att behövas för handläggning av sjukpenningutbetalning och ersättningskrav i de fall då

arbetsgivaren underlåter att betala sjuklön är naturligtvis svårt att uppskatta. Erfarenheterna från Danmark och Norge kan emellertid måhända tyda på att antalet tvister blir relativt ringa.

Skulle den försäkrade själv åläggas skyldighet att anmäla sjukfallets övergång till försäkringsadministrationen vid sjuklöneperiodens utgång (se avsnitt 11.12), skulle detta kunna föranleda ökat arbete för försäkringsad- ministrationen. Förfrågningar till arbetsgivarna måste då göras i samtliga fall, sedan den försäkrade gjort sådan anmälan.

Vid bedömningen av de administrativa konsekvenserna har hänsyn inte tagits till eventuella framtida rationaliseringsåtgärder inom försäkringsadmi- nistrationen.

De administrativa kostnadsbesparingarna för de två första veckornas sjukfall kan med nämnda reservationer beräknas uppgå till ca 200 milj. kr. motsvarande ca 1 800 årsarbetare. Kostnaden för en årsarbetare har därvid beräknats till ca 110 000 kr.

Ett införande av en sjuklöneperiod på 14 dagar får också vissa effekter för den allmänna försäkringens ADB-system. Bortfallet av ärenden på försäk- ringskassorna medför en avlastning för hela ADB-systemet motsvarande högst 15 procent. Detta motsvarar en årlig kostnadsminskningi storleksord- ningen sex milj. kr. Möjligheten att tillgodogöra sig denna kostnadsminsk- ning föreligger dock först på längre sikt genom minskade investeringar eller utökat datorstöd för försäkringshandläggningen. Minskningen av de perso- nella resurserna för ADB-driften bedöms dock bli helt marginell.

Sammantaget torde således ett sjuklönesystem medföra betydande administrativa vinster för försäkringsadministrationen.

Sjuklönekostnad för arbetsgivarna

I ett sjuklönesystem kommer sjukersättningen att nära ansluta till den arbetsinkomst som arbetstagaren förlorat på grund av sjukdomen. Detta medför att sjukpenningförsäkringens regler om insjuknandedag och fridagar bör kunna slopas. Härigenom kommer sjuklönekostnaden att vid en oförändrad sjukfrånvaro överstiga minskningen av sjukpenningutgifterna.

Inom riksförsäkringsverket har gjorts vissa beräkningar av storleken av sjuklönekostnaden (se bilaga 10).

Vid införande av sjuklön skulle alla arbetsgivare åläggas att utge sjuklön till en beräknad omfattning av drygt 6200 milj. kr. Med hänsyn till att omkring en tredjedel av alla arbetstagare redan idag har avtalad sjuklön, varigenom bl. a. insjuknandedagen ersätts. kommer den faktiska belastning- en för dessa gruppers arbetsgivare att bli lägre. Ersättning för insjuknande- dagen torde svara för mer än hälften av den ökade kompensation som följer med ett sjuklönesystem (jfr. vad som beräknats för en ändrad sjukpenning— beräkning i avsnitt 12.11). Ä andra sidan torde en viss ökning av kostnaden kunna uppstå genom att sjuklön till skillnad från sjukpenning utgår vid en nedsättning av arbetsförmågan som är mindre än hälften.

Administrativa effekter för arbetsgivarna

Med den tänkbara utformning av ett sjuklönesystem som redovisats ovan har försök gjorts att anpassa reglerna till de rutiner som finns hos arbetsgivarna. Endast i fråga om tidsfristen för överlämnande av sjukfallen till försäkrings- kassan vid sjuklöneperiodens utgång har avsteg härifrån ansetts motiverat. Med ett krav på en snabb övergång till försäkringskassan torde på kort sikt uppkomma en administrativ merbelastning för vissa arbetsgivare. Det kan emellertid förväntas att nya personaladministrativa rutiner tillskapas i sådan omfattning att belastningen minskar.

Inom SAF har gjorts vissa grova skattningar av det administrativa arbetskraftsbehov som ett sjuklönesystem skulle medföra för företag inom SAF-området innan nya rutiner hunnit utvecklas. För de 1.3 miljoner som är anställda inom SAF-området skulle erfordras administrativa insatser till en volym motsvarande 2 600 årsanställda, vilket motsvarar en årskostnad på uppemot 280 miljoner kronor. Beräkningarna bygger på antagande bl. a. att det krävs en arbetsvolym motsvarande en heltidsanställd per 500 anställda enbart för att handlägga sjuklönefrågor och att företagen har en genomsnitt- lig sjukfrånvaro på cirka 10 procent. Någon uppskattning har inte gjorts av storleken av de nödvändiga kostnaderna i initialskedet för reformens genomförande vad avser bl. a. information och utbildning.

För arbetsgivarna utanför SAF-området har motsvarande beräkningar inte gjorts. Det gäller, förutom stat och kommun, bl. a. banker, försäkrings- bolag och arbetsgivare inom konsumentkooperationen. Sammanlagt omfat- tar dessa arbetsgivare ca 2,9 miljoner anställda. På den statliga sidan finns redan i dag administrativa rutiner som i stor utsträckning kan utnyttjas varför där någon större kostnadsökning inte torde uppstå. Annorlunda är förhållandet på den kommunala sidan med dess nuvarande rutiner. För de kommunala arbetsgivarna torde uppstå inte oväsentliga kostnadsökningar men några närmare uppskattningar av den ökade administrationskostnaden har ej kunnat göras.

De uppskattningar som kunnat göras om kostnadsökningen har endast tagit hänsyn till nuläget och har således inte beaktat den anpassning av rutinerna och därmed nedgång av kostnaderna som på sikt torde följa.

De administrativa kostnaderna för ett sjuklönesystem för arbetsgivarsidan förorsakas framför allt av problemen med överlämnandet av sjukfall från arbetsgivaren till försäkringskassan. Kostnaden blir mer påtaglig ju kortare tid som står till förfogande för överlämnandet. Att skyldigheten att överlämna fallet pålagts arbetsgivaren och att detta skall göras på sådant sätt att särskilda nya manuella rutiner måste införas är huvudorsaken till merkostnaden. En manuell rutin måste läggas upp för att bevaka alla sjukfall, eftersom man inte vet om fallet kommer att avslutas före sjuklöneperiodens utgång eller ej.

Kostnadsökningen för arbetsgivarna kan främst minskas genom att anmälningsskyldigheten till försäkringskassan i första hand ålägges den försäkrade själv. I andra hand skulle arbetsgivarnas administrationskostna- der väsentligen kunna begränsas om en skyldighet för arbetsgivaren att överlämna sjukfall till försäkringskassan bestämdes så i tiden att det kunde ske med tillämpande av sådana tidsfrister som följer av det hos arbetsgivaren

tillämpade löneadministrativa systemet och de uppgiftsunderlag som därvid framkommer. En sådan uppläggning skulle innebära att man kunde undvika införande av nya manuella rutiner, som således är det i sammanhanget speciellt kostnadskrävande. Den kvarstående kostnadseffekten för företa- gen torde därvid — med reservation för den osäkerhet som gäller alla dessa kostnadsberäkningar inte bli tillnärmelsevis av den omfattning som skulle bli fallet om arbetsgivarna skulle överlämna sjukfallet inom tre dagar efter sjuklöneperiodens slut. Härvid måste emellertid beaktas att andra än rent administrativa synpunkter har betydelse (se härom i avsnitt 11.12).

11.19. Sammanfattning

Huvuddragen i det redovisade sjuklönesystemet kan beskrivas enligt följande. Sjuklön är den ersättning för inkomstförlust vid nedsättning av arbetsför-

mågan på grund av sjukdom som en arbetstagare har rätt att erhålla av sin arbetsgivare under de första 14 dagarna av ett sjukfall (sjuklöneperioden). Sjuklönen utgör en viss andel av den inkomst som arbetstagaren normalt skulle ha haft, om han inte blivit sjuk. Efter sjuklöneperiodens utgång utgår sjukpenning från försäkringskassan på vanligt sätt, sedan arbetsgivaren överlämnat sjukfallet dit. En arbetstagare som har uppdragsinkomst vid sidan av sin anställning har som regel rätt till viss kompletterande sjukpenning under sjuklöneperioden. Underlåter arbetsgivaren att betala sjuklön svarar försäkringskassan för utbetalning av sjukpenning. En försumlig arbetsgivare är ersättningsskyldig mot försäkringskassan. Regler- na om skyldighet att förete läkarintyg och kontroll av sjukfrånvaro skall vara oförändrade. Arbetsgivarna bereds möjlighet att inom den allmänna försäkringens ram teckna återförsäkring för sina sjuklönekostnader. Häri- genom fördelas den eventuella belastningen för främst mindre arbetsgivare jämnare och minskar risken att ett sjuklönesystem försvårar för personer med hög sjuklighet eller arbetshandikapp att få arbete. För den som har sjuklön kommer sjukersättningen normalt att utges utan avbrott, eftersom den kommer att utges i samma ordning som lönen. Härigenom kommer även ett riktigare preliminärskatteavdrag att kunna göras på sjukersättningen. I de fall sjukanmälan för närvarande görs såväl till arbetsgivaren som till försäkringskassan blir det också en förenkling, eftersom anmälan endast behöver göras hos arbetsgivaren.

Exempel på den bristande kompensationen för vissa grupper i nuvarande sjukpenningordning har lämnats ovan (se avsnitt 10.2). I det följande redovisas hur ett sjuklönesystem, med den beskrivna utformningen. skulle förändra kompensationen i dessa exempel (a—j). Härvid har antagits att sjuklönen skall utgöra 90 procent av den arbetsinkomst som arbetstagaren gått miste om genom sjukfallet.

a) Dagsersättningen skulle bli &%%'—Lgh ca 191 kr.

Kompensationsgraden är ca 90 procent. b) Sjuklön skulle utgå under de första 14 dagarna. Under resten av sjuktiden skulle sjukpenning utgå.

. .. - 14x5000 kr.x90_ Sjuklonen skulle bli 30 x 1 0 2 100 kr.

Sjukpenning skulle utgå med 16x74 kr. = 1 184 kr. Sammanlagda sjukersättningen skulle bli 3284 kr. Kompensationsnivån är ca 66 procent.

c) I första fallet blir ersättningen

m+bx90= ca 559 kr.

I andra fallet blir ersättningen 870 kr. X 90_ 783 kr.

100 _ d) Ersättningen blir m+bx90= 756 kr.

e) Ersättningen blir MW= 630 kr.

f) Ersättningen blir %'OX—mg 605 kr.

g) Ersättningen blir %#: 1728 kr.

1200 kr. x 90_ T— 1080 kr.

i) Ersättnin en blir i första fallet

658 kr. x 0_ T__ 592 kr.

och i andra fallet

* 549 kr. X 90_ ,

i j) Ersättningen blir i första fallet

1 400 kr. x 90_ 1—00-— 1260 kr. och i andra fallet

1680 kr. x 90_ T— 1512 kr.

h) Ersättningen blir

l Kompensationsgraden år i exemplen c—j 90 procent.

Vid sjukfall som är högst 14 dagar botas således bristerna i nuvarande i i

ordning. I de fall sjukfallet sträcker sig längre blir kompensationsnivån högre än för närvarande.

12 Förändring inom ramen för sjukpenningförsäkringen

Beträffande uppdragstagarbegreppet se avsnitt 11.4. I alternativet med sjuklön har för gruppen uppcragstagare krävts särbehandling, se avsnitt 11.13. Iden nu beskrivna ordningen finns det ej skäl

att behandla inkomst av uppdrag annorlunda än inkomst av anställning. Den skulle således även framgent kunna, såsom nu sker, registreras såsom anställningsinkomst. Ifråga om periodisering blir det då att jämföra med vad som händer i fall då en eller flera anställningar förekommer. Den huvudsakliga anställningen kommer att bli bestämmande för vilket arbets- tidsmått som skall användas. I brist på annan utredning får därvid inkomsten av uppdrag anses intjänad under heltidsarbete under året och periodisering ske med 260. Detta skall gälla även i det fall uppdragsinkomsten är att anse som den huvudsakliga.

En förändrad ordning när det gäller sjukpenningens beräkning skulle således innebära att sjukpenning endast utgår för dag då den försäkrade varit frånvarande från arbetet. Sjukpenningen skall beräknas på ett inkomstun- derlag som bedöms och registreras på samma sätt som den nuvarande sjukpenninggrundande inkomsten. Inkomsten skall emellertid fördelas efter det beräknade antalet arbetsdagar för varje försäkrad. Såsom utgångspunkt skall gälla att en heltidsarbetande helårsanställd anses ha 260 arbetsdagar per år. Den som arbetar delår eller deltid eller är säsongarbetare eller skiftarbetare får ett i förhållande till detta antal dagar avpassat delningstal. Uppgifter till underlag för bestämmande av delningstalet skall lämnas av den försäkrade i samband med att uppgift om inkomst lämnas. Vid utbetalning av sjukpenning skall den försäkrade ange vilka sjukdagar som skulle ha varit arbetsdagar. Delningstalet kan då även anpassas till vad som gäller vid tiden för sjukfallet. De nuvarande reglerna om insjuknandedag och fridag bör härigenom kunna upphävas. Basbeloppsgränsen bör i framtiden anges såsom ett högsta sjukpenningbelopp per dag.

De i avsnitt 10.2 lämnade exemplen på bristande kompensation i nuvarande ordning skulle med en förändrad beräkningsmetod och ersättning enbart för frånvarodag uppvisa följande sjukpenningersättning,

Exempel a)

En periodisering med 156 bör göras, dvs. antalet arbetade dagar i veckan gånger årets veckor (3x52). Sjukpenningen blir 190 kr. per arbetsdag. Kompensationsnivån blir 90 procent.

Exempel b)

Delningstalet bör vara 130, dvs. 26 veckors säsong gånger antalet arbetsdagar i veckan (5 x 26). Sjukpenningen per dag blir 208 kr. Kompensationsnivån blir 90 procent.

Exempel c)

Deltidstjånstgöringen är samma som i exempel a) och delningstalet bör bli 156. Sjukpenningen blir 183 kr. per arbetsdag. Kompensationsnivån blir 90 procent vid en riktigt antagen årsinkomst.

Exempel d) Delningtalet bör beräknas till 130, dvs. antalet arbetsdagar i cykeln gånger antalet cykler per år (5 x 26). Ersättningsgraden per dag blir 90 procent vid en riktigt beräknad SGI.

Exempel e) Delningstalet bör bestämmas till 104, dvs. antalet arbetade dagar i veckan gånger årets veckor (2 x 52). Sjukpenningen blir 260 kr. per dag. Kompen- sationsnivån blir 90 procent.

Exempel f) Den feriearbetande bör få ett delningstal på 60, dvs. säsongens veckoantal gånger antalet dagar per vecka (12 x 5). Sjukpenningen blir 150 kr. per dag. Kompensationsnivån blir 90 procent.

Exempel g)

Delningstalet bör anges till 182, dvs. antalet arbetade dagar i skiftcykeln gånger antalet cykler per år (7 x 26). Sjukpenningen blir 346 kr. per dag och ersättningsgraden 90 procent.

Exempel h)

Delningstalet bör bli 216, dvs. antalet arbetade dagar i skiftcykeln gånger antalet cykler (18 x 12). Sjukpenningen blir 270 kr. per dag. Kompensations- nivån blir 90 procent.

Exempel i) Delningstalet bör bli 260 såsom för en normalt heltidsarbetande. Sjukpen-

ningen bör bli 190 kr. per dag. Med nuvarande inkomstavdrag för timme blir kompensationsnivån ca 87 procent.

Exempel j) Delningstalet bör bli 260. Sjukpenningen blir ca 249 kr. per dag. Kompen- sationsgraden blir ca 90 procent.

Det får i framtiden förutsättas att löneavdragen för sj ukfrånvarodag anpassas till de ersättningsregler som kan komma att gälla inom sjukpenningförsäk- ringen. Eljest kommer, med ett ersättningssystem beräknat på arbetsdag och sjukfrånvaroavdrag för kalenderdag, överkompensation att uppstå.

I den mån den framtida arbetstidsförläggningen kan förutses blir det i exemplen ingen skillnad i ersättningsgrad mellan långa och korta sjukfall.

12.1. Utgångspunkter

I direktiven anvisas såsom en möjlighet att mildra vissa av de ogynnsamma effekterna i nuvarande ordning att förändringar genomförs inom den nuvarande sjukpenningförsäkringens ram. Det framhålls att det torde krävas omfattande ändringar i försäkringens grundkonstruktion, t. ex. ifråga om fridagsregeln. Det finns då enligt direktiven emellertid risk för att det i stället kan uppkomma andra, vägande nackdelar. Slutligen framhålls i direktiven i detta avseende följande.

Försäkrads SGI har i vårt sociala trygghetssystem betydelse även utanför sjukpenningsförsäkringen; inkomsten läggs på olika sätt till grund för t. ex. föräldrapenning, sjukpenning och livränta vid arbetsskada, delpension, ersättning åt tillfällig smittbärare och dagpenning till värnpliktig vid repetitionsutbildning. Sjukpenningen är vidare samordnad med dessa och andra förmåner och även med ersättningar från arbetsmarknadens avtals- försäkringar och med skadestånd.

Utöver vad som nämnts i direktiven har SGI-registreringen även betydelse vid fastställande av taxor för barnomsorg och vid kontroll av rätt till bostadsbidrag.

Utgångspunkterna vid utarbetande av ett alternativ med en förändrad sjukpenningordning bör vara samma som vid ett alternativ med sjuklön, dvs. att bristerna botas utan att det drabbar svaga eller utsatta grupper samt att det inte leder till ökade kostnader eller besvär för myndigheter eller enskilda. En förändring får inte heller leda till en försvårad tillämpning av andra delar av det sociala försäkringssystemet.

12.2. Nuvarande bestämmelser för beräkning av sjukpenning

Hel sjukpenning utgör, som redovisats i avsnitt 1.1.1, för dag räknat 90 procent av den försäkrades sjukpenninggrundade inkomst, SGI, delad med 365. Sjukpenningen rundas av till närmast hela krontal. Med SGI avses i regel den inkomst i pengar eller naturaförmåner som den försäkrade kan antas komma att få under tolv månader framöver antingen som arbetstagare eller på grund av annat förvärvsarbete. Den sjukpenninggrundande inkomst- en får högst motsvara sju och en halv gånger basbeloppet vid årets början. Överskjutande belopp räknas i första hand av på inkomst av annat

förvärvsarbete. Ersättning för uppdrag anses i allmänhet som anställnings- inkomst. Inkomstberäkningen skall, om det inte eljest är känt för försäk— ringskassan, grundas på upplysningar som kassan får av den försäkrade eller hans arbetsgivare eller på inkomsttaxering för tidigare år. Försäkringskassan skall ompröva den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst när kassan får kännedom om att inkomstförhållandena har undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek. Den försäkrade är skyldig att inom två veckor anmäla sådan ändring i sina inkomstförhållanden. Tillfällig inkomständring under året skall inte påverka den sjukpenninggrundande inkomsten. I praxis tillämpas en sexmånaders- regel som innebär att en inkomständring som kan beräknas påverka inkomstförhållandena under högst sex månader skall anses som tillfällig och inte påverka den sjukpenninggrundande inkomsten.

Följderna för delårs- och deltidsanställda har åskådliggjorts i avsnitt 10.2. Ersättning utgår sålunda med 90 procent av årsinkomsten utslagen per kalenderdag, oavsett om sjukdomen inträffat under en arbetsperiod eller under arbetsuppehåll. Sjukfall under en arbetsperiod blir således underkom- penserat, medan sjukfall som inträffar under arbetsfri tid blir överkompen- serat. De som deltidstjänstgör varje dag erhåller dock en riktig kompensa- tion, likaså utjämnas skillnaderna vid långa sjukfall.

Systemet bygger således på att en viss årsinkomst i förväg anmäls och registreras samt att denna inkomst delas upp (periodiseras) över årets alla dagar, oberoende av hur den försäkrade arbetar. Endast regeln om insjuknandedag och fridagsregeln (se avsnitt 10.1.1) innebär att hänsyn tas till arbetad tid.

För att åstadkomma en riktigare kompensation i de fall där sjukpenningen idag utgår med ett felaktigt belopp måste antingen inkomstunderlaget eller periodiseringen, var för sig eller i förening, på något sätt förändras; dessa två delar utgör grundelementen i den nuvarande sjukpenningens konstruk- tion.

12.3. Inkomstunderlaget

Grundprincipen i sjukpenningförsäkringen bör vara att en förlust av förvärvsinkomst skall ersättas med ett så aktuellt belopp som möjligt. Uppgift om den enskildes förvärvsinkomst vid tiden för sjukfallet måste således bringas till försäkringskassans kännedom.

Reglerna har i de undersökta länderna i denna del i stort utformats på följande sätt.

IDanmark beräknas sjukpenningen på grundval av den årliga löneinkoms— ten. Uppdragsinkomst hänförs som regel till inkomst av annan förvärvsverk- samhet, dvs. rörelseinkomst. Inkomstuppgifter erhålls från skattemyndighe- terna omkring den 1 april årligen. Beloppet justeras med hänsyn till löneutvecklingen två gånger årligen genom vissa av socialministeriet beslutade procentsatser. De inkomster som utgör underlag för utbetalning av sjukpenning år 1981 är således de per den 1 april erhållna uppgifterna om 1980 års bruttoinkomster. Uppgifterna jämföres dock fortlöpande med de skattemässiga uppgifter om den aktuella inkomsten som föreligger. Vid en

avvikelse på minst tio procent kan den vid sjukfallet aktuella inkomsten i stället läggas till grund.

De finländska reglerna föreskriver att sjukpenningen skall beräknas efter den arbetsinkomst, som fastställdes vid beskattningen året före insjuknan- deåret. Uppdragsinkomster ger rätt till sjukpenning liksom andra inkomster av arbete. Den som insjuknar år 1981 får alltså sin dagpenning beräknad efter 1979 års arbetsinkomst. Om inkomsten under de sex månader som närmast föregick insjuknandet varit väsentligt större, kan den försäkrade dock anhålla om att få denna inkomst till beräkningsgrund i stället. Vid arbetslöshet, värnplikt, sjukdom och annan ofrivillig arbetsfrånvaro kan till beräkningsgrund också tas arbetsinkomst från närmast föregående period, under vilken man varit i arbete sex månader (ej nödvändigtvis i en följd), dock ej inkomst längre tillbaka än kalenderåret före insjuknandeåret. Om halvårsinkomsten multiplicerad med två är 20 procent större än den vid beskattningen konstaterade arbetsinkomsten beräknas sjukpenningen efter den.

I Norge är inkomstunderlaget för sjukpenning i ett anställningsförhållande den genomsnittliga arbetsinkomsten under de senaste fyra veckorna innan arbetsoförmågan inträdde. Detta kan i vissa fall medföra avsevärt högre sjukpenning än vad som motsvarar den försäkrades normala inkomstnivå. Å andra sidan kan det förekomma att den försäkrade blir sjukanmäld då han tillfälligt är anställd i ett arbete med lägre lön än vad som är normalt för vederbörande. Det har därför bestämts att sjukpenning efter arbetsgivar- periodens utgång skall utges efter särskilda beräkningsgrunder när inkomst- underlaget i anställningsförhållandet avviker mer än 25 procent från den försäkrades antagna årliga arbetsinkomst. Vid bestämmande av sistnämnda inkomst använder man sig av den försäkrades senaste pensionspoängtal (alternativt genomsnittet av de tre senaste pensionspoängtalen) och multi- plicerar detta med basbeloppet (grunnbelopet). För uppdragsinkomst gäller i stort sett samma regler som i Danmark.

I Västtyskland beräknas sjukpenningen vid varje sjukfall på grundval av de fyra senaste veckornas normallön. Hänsyn tas inte till tillfälliga ersättningar och bl.a. ej till semesterlön. Genom delning med det faktiska antalet arbetstimmar under samma tid erhålles en timlön, vilken sedan multipliceras med det normala antalet veckoarbetstimmar. Beloppet divideras därefter med sju, varefter normallön för en kalenderdag är framräknad. På detta belopp beräknas sedan sjukpenningen för en kalenderdag.

Det finns i stort tre alternativ för beräkningen av den förvärvsinkomst som skall ligga till grund för sjukpenningen, nämligen 1) förvärvsinkomst under viss förfluten tid, t. ex. den senaste taxerade inkomsten, 2) inkomsten vid sjukfallets inträdande och 3) den inkomst som den försäkrade kan förväntas få under den närmaste tiden.

Alternativ ] medför att inkomstuppgifterna har bristande aktualitet. Därigenom kommer sjukpenningen i många fall inte att ge åsyftad kompensation för inkomstbortfallet när ett sjukfall inträffar. I Danmark och Finland tillämpas detta alternativ, men man har tillskapat regler som under vissa förutsättningar gör det möjligt att beräkna sjukpenningen på en i förhållande till sjukfallet mer aktuell inkomst. Detta medför emellertid en

administrativ belastning. I Danmark har denna dock i viss mån kunnat minskas genom att man fortlöpande utnyttjar skattemyndigheternas under— lag för debitering av preliminär skatt. Med hänsyn till ovanstående brister förefaller alternativet med inkomst som avser förfluten tid inte höra komma ifråga.

Inkomsten vid sjukfallets inträdande, dvs. alternativ 2, uppfyller kravet på aktualitet. Denna ordning tillämpas i Norge och Västtyskland. Nackdelarna med detta alternativ är att utredning i varje särskilt fall krävs. Detta kan ta tid och fördröja utbetalningen samt medföra diskussioner med den försäkrade vid utbetalningstillfället. Systemet blir administrativt arbetskrävande. Den enskilde försäkrade kan ej heller förutse storleken av deti ersättning sotn skall utgå.

Det tredje alternativet är det som för närvarande används i Sverige. Socialpolitiska samordningsutredningen har förordat ett enhetligt inkomstbegrepp, byggt på en beräknad framtida inkomst som registreras i förväg och med utgångspunkt i den aktuella inkomsten när inkomstuppgiften lämnas (se avsnitt 10.1.2).

I valet mellan dessa alternativ förefaller det sistnämnda med en beräknad framtida inkomst mest tilltalande, om en omfattande utredning i varje särskilt fall skall kunna undvikas. En registrering av den sjukpenninggrun- dande inkomsten såsom för närvarande sker torde därför i huvudsak böra bestå. Det kan dock diskuteras om de begränsningar som nu finns för registrering skall finnas kvar. Begränsningarna består främst däri att inkomst som ej uppgår till visst minsta belopp per år inte registreras och att hänsyn inte tas till tillfälliga inkomständringar.

Det minsta beloppet uppgår för närvarande till 6 000 kr. per år. Detta belopp motsvarar grundavdraget vid den kommunala inkomsttaxeringen. Denna gräns medför att ett stort antal personer som inte fått fastare anknytning till förvärvslivet, t. ex. feriearbetande studerande. inte får någon inkomst registrerad. De drabbas även av den andra begränsningen om att tillfälliga inkomster inte skall medräknas. Kravet på viss regelbundenhet tolkas av försäkringskassorna så, att inkomst av ett feriearbete skall ha förelegat under minst två år i följd eller att den försäkrade studerande gör klart att avsikten är att en anmäld ferieinkomst kommer att finnas även nästkommande år.

För ett bibehållande av begränsningarna talar å andra sidan att ett visst mått av schabloner måste finnas i ett så omfattande system som den allmänna sjukförsäkringen för att denna inte skall bli ohanterlig.

Kravet på en fullständigt rättvisande ersättning för den enskilde står således mot den administrativa belastning och de kostnader för det allmänna som ett tillgodoseende härav medför. Härtill kommer att det även torde leda till krångel och besvär för den enskilde att få till stånd en extrem följsamhet i inkomstregistreringen. Beträffande blott tillfälliga inkomster torde även kunna göras gällande att kravet inte framträder med så stor styrka.

Den administrativa belastning, de besvär och de ökade sjukpenningutgif- ter som otvivelaktigt skulle följa med ett upphävande av dessa begränsningar torde således medföra att de bör bibehållas.

En ytterligare begränsning är åldersgränsen på 16 år. Först vid denna ålder sker inskrivning hos allmän försäkringskassa, vilket är en grundförutsättning

för att sjukpenninggrundande inkomst skall registreras. Denna åldersgräns har sin motsvarighet i bl. a. arbetsmiljölagen (197711160), vari föreskrivs att den som inte fyllt 16 år inte får anlitas till annat än lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på den minderåriges hälsa eller skolgång. Skolplikten upphör normalt även vid 16 års ålder (6 kap. 30é skollagen (1962z319). Före 16 års ålder krävs också samtycke från vårdnadshavare för ingående av anställningsavtal (6 kap. 4 & föräldrabalken). Med beaktande av dessa bestämmelser kan det således förekomma att någon har förvärvsarbete trots att han inte uppnått 16 års ålder. Några skäl att i sådana fall avskära honom från rätt till sjukersättning synes inte föreligga. Framställning om att slopa åldersgränsen har gjorts från LO:s sida. Kommittén finner att åldergränsen på 16 år för rätt till sjukpenning kan upphävas. En registrering av SGI bör för den som är under 16 år göras efter anmälan av den enskilde. I övrigt bör iakttas samma förfarande som nu gäller vid inskrivning hos försäkringskassa (se 1 kap. Så AFL).

Den begränsning av inkomstunderlaget som ligger i en basbeloppsregel diskuteras i avsnitt 12.6.

12.4. Periodisering

Om inkomstunderlaget och dess registrering i stort således bör vara oförändrat återstår att överväga en ändring av delningstalet (periodisering- en). De nackdelar den nuvarande ordningen medför är till stor del orsakade av att inkomsten periodiseras över 365 kalenderdagar. Andra delningsgrun- der bör därför övervägas. Dessa delningsgrunder bör för att en rättvisande inkomstersättning skall kunna erhållas för varje enskild försäkrad anpassas till dennes från tid till annan gällande arbetstidsmått och fördelningen härav. Utgångspunkten vid beräkningen bör således vara att anknyta till arbetstid. Det torde vara omöjligt av samma skäl som gäller i fråga om utredning av aktuell inkomst — att vid en registrering periodisera efter vars och ens individuella antal arbetade dagar per år. Någon enkel och praktiskt hanterbar schablon synes därför nödvändig såsom mått på antalet arbetade dagar. Detta mått, som bör anges med utgångspunkt i en heltidsarbetande årsanställd, bör dock kunna brytas neri mindre tal för att anpassas till olika grader av deltids- eller delårsarbete. Dag bör därvid väljas framför en mer finstämd avvägning i timmar, eftersom detta troligen skulle ställa sig alltför administrativt betungande och för övrigt ej rimmar med det förhållandet att man har att röra sig med beräknad framtida inkomst och arbetsinsats.

I samband med tecknande av kollektivavtal har en praxis utformats som innebär att man inom SAF/PTK-området vid beräkning av antalet arbets- dagar använder sig av ett mått om 251,63 arbetsdagar per år. Detta tal har framräknats efter att vissa helgdagar räknats bort inom en — alla variationer täckande 28 års cykel. På andra håll används 252 dagar som mått.

I arbetslöshetsförsäkringen används som schablon fem dagar per vecka (20% lagen om arbetslöshetsförsäkring).

Den schablon som föreslås gälla i en förändrad sjukpenningordning bör lämpligen knyta an till vad som eljest används på närliggande områden. Fem arbetsdagar per vecka förefaller därvid vara en naturlig avgränsning. Utan

hänsyn till antalet helgdagar skulle antalet möjliga arbetsdagar per är således uppgå till 260 (52 veckor a 5 dagar). Alternativet skulle vara att även försöka ta hänsyn till något uppskattat antal helgdagar. Beroende på vilket tidsperspektiv som används — en del är infaller helgdagar i större utsträckning på redan frånräknade lördagar eller söndagar » skulle antalet uppgå till strax över 250. Nackdelen med ett sådant tal vore emellertid att det inte gick att naturligt anknyta till veckan såsom avgränsningsperiod för t. ex. delårsarbe— tande eller skiftarbetande. Ett exempel kan visa detta. En studerande har ' anställning under sommarterierna år 1981 under åtta veckor från den 8 juni t.o.m. den 31 juli. Arbetstidsmåttet under perioden kan vara hel— eller deltidsarbete fem dagar per vecka. Delningstalet kan då tämligen enkelt beräknas till åtta gånger fem, eller 40 arbetsdagar. Skulle för en heltidsar- betande årsanställd i stället utgångspunkten vara t. ex. 252 dagar per år. uppkommer frågan vad som bör gälla för den feriearbetandes arbetsperiod. En möjlighet är att beräkna den som %, vilket ger 38,77 dagar. En annan möjlighet är att se till antalet faktiska arbetsdagar i perioden, vilket med hänsyn till pingst- och midsommarhelgerna blir 38 dagar. Om schablonen i stället bestäms till fem dagars arbetsvecka, liksom för närvarande i arbetslöshetsförsäkringen, uppstår inte dessa svårigheter. Det torde även vara lättare begripligt för de försäkrade hur den använda schablonen räknats fram. Det ligger i sakens natur att en schablon i vissa fall blir missvisande. Det är priset för enkelhet och begriplighet. Ändras exemplet ovan så att arbetet påbörjas t. ex. den 10 juni och avslutas den 29 juli, dvs. arbetsperioden inleds respektive avslutas på annan dag än vid veckans början respektive slut, bör detta således inte föranleda ändring i delningstalet, utan det bör även i det fallet bestämmas till 40 dagar.

För en skiftarbetande bör utgångspunkten vara det antal arbetade dagar som ingår i en skiftcykel. En skiftarbetande arbetar t. ex. efter ett s. k. fem-två schema, vilket innebär att han arbetar fem dygn i vecka 1 och två dygn i vecka 2 med tolv timmar per dygn. Antalet arbetsdagar per 14-dagarscykel är således sju. Antalet möjliga cykler per år är 26 (åf-1,2). Delningstalet kan då uttryckas såsom sju gånger 26, eller 182 dagar. Genom att dividera 90 procent av den beräknade årsinkomsten av skiftarbetet med talet 182 erhålls sjukpenningen per arbetad dag.

För dem som har sitt arbete förlagt till fem dagar i veckan under hela året, vilket torde vara den övervägande delen av dem med anställningsinkomst, skulle således liksom för närvarande en förhandsregistrering av sjukpenning- en också kunna ske. Tiden för sjukfallets inträffande torde här inte inverka på inkomstförlusten, förutsatt naturligtvis att arbetstidsmåttet inte ändrats från registreringstillfället till tiden för sjukfallet. Att i förväg slutligt fastställa storleken av sjukpenningen för någon som tillhör kategorien hel- eller deltidsarbetande men med en oregelbunden arbetstidsförläggning över året torde inte vara lämpligt; tidpunkten för sjukfallets inträffande och då rådande periodisering är av betydelse för inkomstförlusten. För dessa kan emellertid inkomstunderlaget förhandsregistreras såsom för närvarande, men storleken av sjukpenningen fastställas först vid sjukfallets inträde efter utredning om den aktuella fördelningen av arbetstiden. En lämplig ordning synes därför vara att vid lämnande av inkomstuppgift för SGI—registrering den försäkrade anger vilken kategori han tillhör; hel- eller deltidsarbetande

med jämn arbetstidsförläggning under veckan, hel- eller deltidsarbetande med annan arbetstidsförläggning, samt skiftarbetande eller säsongarbetan- de. För heltidsarbetande bör utgångspunkten då vara att den försäkrade arbetar 260 dagar per år. För övriga får krävas ytterligare utredning om periodiseringen. Om en viss arbetstidsförläggning eller skiftcykel därvid beräknas gälla för den kommande tolvmånadersperioden, kan det delnings- talet även användas för att fastställa sjukpenningen. I övriga fall får den slutliga utredningen om delningstalet anstå till sjukfallets inträffande. En preliminär registrering med ledning av de uppgifter den försäkrade lämnar torde dock kunna göras i samtliga fall. Vid utbetalning av sjukpenningen får sedan det aktuella delningstalet och därmed storleken av sjukpenningen fastställas. Det erfordras då att den enskilde i dessa fall lämnar uppgifter, vilka i den omfattning som prövas erforderlig får kontrolleras med uppgivna arbets- och uppdragsgivare. Beräkningsmetoden torde medföra en adminis- trativt mer tungrodd ordning än idag och kommer också att till en del ställa sig besvärligare för den enskilde. Detta får dock vägas mot de nackdelar som finns i det nuvarande systemet.

För varje registrerad sjukpenninggrundande inkomst gäller att om arbetstiden förändrats från lämnandet av uppgiften till dess sjukfallet inträffat måste hänsyn tas härtill vid utbetalningen (se även avsnitt 12.8).

Sedan sjukpenningen fastställts på detta sätt skall den enbart kunna utgå för dag som skulle ha varit arbetsdag. Detta innebär att den enskilde måste lämna uppgift till försäkringskassan om antalet frånvarodagar när begäran om sjukpenning framställs. Med frånvarodag bör även jämställas dag för vilken helgdagslön skulle ha utgått eller dag som skulle ha varit betald semesterdag.

Hur den angivna periodiseringen och registreringen skulle verka framgår även av följande exempel.

En försäkrad som arbetar halvtid med utläggning varannan dag och har en årsinkomst på 40 000 kr. registreras för en sjukpenning per arbetsdag på 277 kr. (W). Vid sjukfallet skall den försäkrade uppge vilka dagar han skulle ha arbetat. Ersättning skall då endast utgå för arbetsdag. Förändringar i arbetstiden t. ex. till 3/4-tjänst eller heltid skall anmälas i samband med sjukfallet på vanligt sätt. Sjukpenningen påverkas av uppgift om enbart ändrad arbetstidsförläggning. Den försäkrade i det ovanstående exemplet övergår— med bibehållen halvtidstjänstgöring t. ex. till att arbeta varje dag. Sjukpenningen skall då i stället utgå med 138 kr. per dag (4000)? x 90). Den förändrade beräkningsmetoden kräver att nya rutiner för lämnande av inkomstuppgift till försäkringskassorna införs (se utkast till blankett i bilaga 15).

Det fordras vidare att den försäkrade i samband med sjukfallet lämnar noggranna uppgifter om antalet och förläggningen av arbetade dagar. Detta torde kunna göras å blanketten ”Försäkran för sjukpenning” (se utkast till blankett). Uppgifter härom torde behöva lämnas vid varje tillfälle för utbetalning av sjukpenning, t. ex. i form av en fortsättningsförsäkran.

Den nu beskrivna ordningen utgör en väsentlig förändring i förhållande till de nuvarande enkla systemet med en förregistrerad SGI och en i förväg fastställd sjukpenning. Den nya metoden för beräkning ställer högre krav på utredning från försäkringskassans sida, såväl när de försäkrade lämnar

inkomstuppgift som när utbetalning av sjukpenning sker — förfarandet blir mera tungrott. Man skulle därför t. ex. kunna överväga att göra beräkningen mera schablonartad genom att inkomstunderlaget för alla periodiserades över 260 arbetsdagar och att sedan ersättning enbart utgick för arbetad dag. En viss förbättring av ersättningsgraden i nuvarande sjukpenningordning skulle därigenom åstadkommas för vissa grupper. För säsongarbetare och vissa skiftarbetare skulle emellertid dagens oriktiga ersättningar i stort komma att bestå. För den som arbetar deltid tre dagar i veckan med en årsinkomst på ca 33 000 kr. (se exempel a i avsnitt 10.2) skulle sjukpenningen uppgå till 114 kr. (M). Kompensationsgraden blir då ca 54 procent mot för närvarande ca 38 procent. För en säsongarbetare (se exempel f i avsnitt 10.2) skulle sjukpenningen bli 35 kr. (%)). Kompensations- graden blir ca 16 procent mot för närvarande call procent. Exemplet med en skiftarbetare (exempel g i avsnitt 10.2) skulle på motsvarande sätt förändras till en kompensationsgrad på 50 procent mot för närvarande ca 36 procent. Sjukpenningen per dag blir här 242 kr. (%)).

Skall en förändring genomföras i dagens system och vara så långtgående att alla bristerna så långt möjligt avhjälps, torde det kräva den grad av individualisering och utredning som den förut beskrivna beräkningsmetoden innebär. Den nuvarande SGI-registreringen med dess betydelse för andra delar av det sociala trygghetssystemet kan behållas. Därigenom drar man med den beskrivna beräkningsmetoden inte på sig de administrativa nackdelar som ett alternativ med en inkomstutredning i varje särskilt fall skulle medföra.

12.5. Försäkrad med flera anställningsinkomster

Den beskrivna ordningen att periodisera den sjukpenninggrundande inkomsten efter arbetstidsmåttet och arbetstidens förläggning kräver särskil- da överväganden vid fall då den försäkrade har inkomst av mer än en anställning. Vid flera samtidiga anställningar skulle en uppdelning av inkomsten från varje anställning i och för sig vara möjlig. Inkomsterna fick då periodiseras efter respektive arbetstidsmått. Detta kan illustreras med följande exempel.

En försäkrad är heltidsanställd fem dagar i veckan men har samtidigt anställning som t. ex. taxichaufför under lördag och söndag. Hans inkomster uppgår till 70 000 kr. respektive 20 000 kr. Sjukpenningen för heltidsarbetet bestäms till 242 kr. (W). Delningstalet för bisysslan blir 104 (52 veckor åt två dagar) och sjukpenningen för denna del 173 kr. Vid sjukfall under måndag—fredag utgår 242 kr. per dag och för varje lördag och söndag 173 kr.

En annan möjlighet är att inte dela upp inkomsterna utan låta den huvudsakliga sysselsättningen vara styrande ifråga om delningstalet. I sådant fall blir sjukpenningen 312 kr. per dag (%)*—$'%. Sjukpenningen utgår emellertid endast för arbetsdag förlorad i den huvudsakliga sysselsätt— ningen, dvs. måndag—fredag. Den försäkrade blir då överkompenserad för dessa dagar men underkompenserad vid sjukfall under lördag och sön- dag.

Den sistnämnda ordningen med sin bristande överensstämmelse mellan inkomstförlust och ersättning torde emellertid få accepteras. Den andra beräkningsmetoden vore alltför ohanterlig. Såsom huvudsaklig syssla skulle normalt anses den anställning där huvudarbetsgivaren finns (se avsnitt 11.12).

12.6. Basbeloppsbegränsning

Vid beräkning av SGI bortses för närvarande från den försäkrades inkomst av anställning och annat förvärvsarbete i den mån summan därav överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Detta var vid ingången av år 1981 ca 16 000 kr. Avräkning av överskjutande belopp sker i första hand på inkomst av annat förvärvsarbete.

Eftersom basbeloppsbegränsningen har betydelse för inkomstberäkning inom ATP-systemet, torde den böra bibehållas även framgent. Som en följd av den ovan beskrivna beräkningsmetoden med en anknytning till arbetsdag bör gränsen emellertid uttryckas inte som ett tak för i första hand en årsinkomst utan som ett maximum för sjukpenningbeloppet per dag. Eljest skulle orimligt höga dagsbelopp kunna utgå och det blev dessutom nödvändigt att vid utbetalning göra en fortlöpande avräkning av utbetalda sjukpenningbelopp mot årsmaximum. Det skulle därvid även kunna inträffa att någon ersättning inte kom att utgå under lång tid på grund av att årsmaximum var uppnått.

Taket skulle med ett maximum per dag uttryckas som %#EPEQO procent.' Med ett basbelopp på t. ex. 16 000 kr. blir det högsta dagsbelopp som skall kunna utgå enligt sjukpenningförsäkringen för en heltidsarbetan- de 415 kr.

En sådan form av basbeloppsbegränsning kan emellertid ge vissa ojämna effekter. Några exempel kan åskådliggöra detta.

a) För en heltidsarbetande med tjänstgöring varje dag och med en årsinkomst av 120 000 kr. skulle den maximala sjukpenningen 415 kr. per dag utgå. (%?). Hans sammanlagda sjukpenning under året skulle maxi— malt kunna uppgå till 107 900 kr.

b) För en person med tjänstgöring i stort i samma omfattning och med samma årsinkomst men med tjänstgöringen förlagd till varannan dag under året skulle sjukpenningen beräknas sålunda: W]: 831 kr. Han skul- le dock, på grund av basbeloppsbegränsningen, endast utfå 415 kr. per dag. Hans sammanlagda sjukpenning under året skulle maximalt uppgå till 53 950 kr.

c) För en halvtidsarbetande som har en årsinkomst av 120000 kr. och arbetet förlagt till 4 timmar varje dag skulle den maximala sjukpenningen på 415 kr. utgå.

d) En halvtidsarbetande som endast arbetar varannan dag men då arbetar 8 timmar per dag skulle få samma sjukpenningbelopp per dag, 415 kr. Hans sammanlagda sjukpenningersättning under året skulle dock högst kunna uppgå till hälften av det belopp som den heltidsarbetande med tjänstgöring 1 Denna procentsats dis- varje dag kan erhålla. kuteras närmare i kapitel Eftersom varje gränsdragning oundvikligen leder till vissa oönskade 14.

konsekvenser och det föreslagna dagsbeloppet med god marginal överstiger normalinkomsten för de flesta förvärvsarbetande, torde den dock få godtas.

12.7. Långa sjukfall

Med den beskrivna kopplingen till ett mera individualiserat delningstal och ersättning endast för arbetade dagar torde de nuvarande bristerna kunna lösas i de korta sjukfallen. Beräkningsmetoden ger en rättvisande ersättning vid sjukfall där den försäkrades arbetsförhållanden kan förutses. Vid långa sjukfall skulle det emellertid i vissa fall ställa sig svårt att bedöma hur arbetet skulle ha varit förlagt, om sjukfallet ej inträffat. För den som är tillsvidareanställd och exempelvis vid sjukfallet arbetar deltid med arbete tre dagar i vecka 1 och två dagar i vecka 2 ter det sig naturligt att tillämpa detta schema under de första veckornas sjukdom. Skulle sjukfallet sträcka sig över flera månader skulle anknytningen till denna tjänstgöringsförläggning emellertid kanske gå förlorad; det går ej längre att förutsäga vilka dagar som skulle ha varit arbetade dagar. Detta fick naturligtvis utredas i varje särskilt fall. Det skulle troligen finnas fall där det med en någorlunda grad av säkerhet kunde förutsägas att en viss arbetstidsförläggning skulle ha bibehållits tämligen långt fram i tiden. Kan det inte närmare anges bör försäkringskassan få utgå ifrån en normal förläggning, dvs. för en heltids- tjänstgörande 260 dagar per år och för en deltidsarbetande 130 samt med arbetet förlagt under måndag—fredag.

Hur ersättningen bör bedömas där den beräknade arbetstiden förändras under sjukfallet därigenom att anställningen upphör diskuteras i avsnitt 12.9.

Styrkan i den nuvarande sjukpenningförsäkringen är bl. a. att ersättningen jämnas ut vid långa sjukfall. Svagheten är de påvisade bristerna i kompensationen vid de korta sjukfallen och för delårs- och deltidsanställda. Dessa brister skulle kunna avhjälpas genom den beskrivna ändrade ordningen men med den nackdelen att det torde krävas administrativt merarbete och vissa, kanske svåra bedömningar för ersättningens bestäm- mande i de långa sjukfallen.

Det skulle därvid naturligtvis kunna övervägas att utnyttja fördelarna med de båda beräkningsgrunderna, så att den här angivna ordningen användes för korta sjukfall och den nuvarande periodiseringen för långa sjukfall. Detta skulle emellertid kräva att en gräns sattes för att bestämma övergången från ett kort till ett långt sjukfall. Därigenom skulle otvivelaktigt förutsättningar för nya tillämpningssvårigheter och svåra avvägningar skapas. Med hänsyn härtill och till att de eventuella svårigheterna vid långa sjukskrivningar i den nya ordningen trots allt torde komma att röra ett mindre antal av de försäkrade förefaller en sådan kombination mindre lämplig. Den nya ordningen bör därför renodlat tillämpas i alla sjukfall.

12.8. Tidpunkten för ändring av SGI och arbetstidsmått

Enligt nuvarande regler finns en väntetid på 30 dagar innan en anmäld eller på annat sätt uppmärksammad inkomständring träder ikraft (3 kap. 5 & andra stycket AFL). Regeln har tillkommit för att förhindra spekulation och med hänsyn till skyldigheten för den försäkrade att snarast och senast inom två veckor anmäla ändringar i inkomstförhållandena som kan påverka SGI (3 kap. 65 AFL). Togs väntetiden bort skulle det kunna ge upphov till en mängd utredningar vid tiden för sjukfallet — eftersom tidigare försummade anmälningar då kunde komma att göras — och utbetalningen därigenom försenas. Värdet av att ha en i förväg registrerad SGI skulle också komma att minska (se avsnitt 13.1).

Sjukpenningutredningen föreslog att tiden ändrades till 15 dagar. Risken för spekulation har numera minskat sedan reglerna för avgiftsbe- räkning och debitering ändrats. I propositionen (1973z40) till 1974 års lagändringar framhöll departementschefen att det var nödvändigt att försäkringskassans kontrollmöjligheter utnyttjades.

Socialpolitiska samordningsutredningen föreslog för sin del att ändring av inkomstunderlaget skulle kunna verkställas utan karenstid.

Av hänsyn till den handläggningstid vid försäkringskassan som erfordras och till de utredningsskäl som nämnts ovan torde beslut om inkomständring även framgent böra gälla först efter viss tid. Väntetiden torde emellertid kunna nedbringas till 14 kalenderdagar.

Det bör erinras om att tillfälliga förändringar liksom för närvarande inte skall leda till ändring av en registrerad SGI.

Förhållandena ställer sig något annorlunda i fråga om uppgift om enbart arbetstidens förläggning. Men hänsyn till att arbetstidsmåttet för en del försäkrade kan variera tämligen ofta vore det uteslutet att kräva att varje ändring ovillkorligen skulle anmälas på samma sätt som inkomsten. Det torde vara tillfyllest att ändring sker vid försäkringskassans rutinmässiga förfrågningar eller då den försäkrade eljest kan ha anledning att kontakta kassan. När ersättning begärs skall emellertid även det aktuella arbetstids- måttet uppges för att ersättningen skall kunna beräknas. Försäkringskassan skall då kunna vidtaga de ändringar i delningstalet vartill uppgifterna föranleder. Skulle uppgift om anmäld arbetstid gälla endast efter viss tid som ifråga om inkomstuppgifter skulle fördelarna med den beskrivna ordningen för sjukpenningens beräkning per dag endast uppnås i begränsad omfattning. Det kan naturligtvis inte uteslutas att osanna uppgifter om arbetstidens förläggning därvid lämnas i syfte att utfå en högre ersättning. Detta bör dock kunna motverkas genom den kontroll som försäkringskassan även i framtiden måste utföra.

Sker samtidigt med en ändring av arbetstid en ändring av inkomsten. skall naturligtvis den för inkomständring gällande väntetiden även omfatta den ändrade arbetstiden. Eljest skulle i vissa fall, t. ex. vid övergång från heltids- till deltidstjänstgöring, en betydande överkompensation kunna utgå.

12.9. Arbetslösa och studerande

För dem som saknar anknytning till förvärvslivet eller endast har en svag anknytning dit, dvs. arbetslösa och studerande, innebär den föreslagna ordningen vissa förändringar. Övervägandena beträffande den nya beräk- ningsmetoden för dessa grupper redovisas i detta avsnitt.

Arbetslösa

Iden nuvarande sjukpenningordningen finns vissa regler som avser den som är arbetslös. Enligt en uttrycklig bestämmelse får således inte SGI-n sänkas för den som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller efter förmedling av en arbetsmarknadsmyndighet genomgår yrkesutbildning (3 kap. 5 5 tredje stycket AFL). I praxis får även i andra fall den registrerade SGI-n behållas oförändrad under förutsättning att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande. Enligt praxis anpassas i regel även den registrerade inkomsten efter löneutvecklingen i det arbete den försäkrade senast lämnat, om arbetslösheten är oförvållad.

Dessa regler medför i en del fall att ersättningen är högre när den arbetslöse är sjuk än när han är frisk. De stödformer som utgår vid arbetslöshet har redovisats i avsnitt 3.1.

Skulle den nu beskrivna beräkningsmetoden tillämpas så att arbetslösa framgent inte skulle få rätt till sjukpenning eftersom något bortfall av förvärvsinkomst inte kan påvisas, skulle det medföra en försämring i förhållande till vad som nu gäller. Ges inkomstbortfallsprincipen emellertid en vidare tolkning, så att till inkomst hänförs jämväl vissa uppburna bidrag. t. ex. arbetslöshetsersättning. skulle de bidrag som gått förlorade på grund av sjukdomen kunna utgöra grund för sjukpenningens beräkning. Den enskil- des grundtrygghet skulle då vara bibehållen inom ramen för sjukpenning- försäkringen.

Ytterligare en möjlighet vore att låta de övriga stödformerna utgå även under sjukdom, varvid någon sjukpenning inte behövde utgå. Detta kan emellertid ställa sig svårt beträffande t. ex. arbetslöshetsersättningen, enär det kommeri konflikt med det där föreskrivna villkoret om att den arbetslöse skall vara beredd att anta erbjudet arbete. Denna möjlighet kan därför inte gärna komma i fråga.

Frågan har även nära anknytning till följderna av den beskrivna ordningen vid långvariga sjukfall, som redovisats i avsnitt 12.7. Det naturliga för tillsvidareanställda torde som nämnts vara att göra bedömningen av arbetad tid utifrån vad som gällde som normal tjänstgöring vid tiden för sjukfallet. För den som endast är anställd på viss tid eller objektanställd kan underlaget för beräkning emellertid upphöra under sjukfallet. Som exempel kan nämnas en vikariatsanställd som den 5 oktober anställts för ett vikariat på tre veckor. Efter en vecka sker ett insjuknande och sjukfallet varar i tre veckor. Den sjukes SGI är beräknad för en årlig inkomst på ca 30000 kr. av olika vikariatsanställningar. Vid registreringen har antalet arbetsdagar av deltids- arbete uppgivits till 130 och en preliminär sjukpenning registrerats på 208 kr. per arbetsdag (%%). Vid begäran om ersättning anges nu att arbetsda- garna under tiden den 12 oktober—25 oktober är tio. Sjukpenning skulle

därför ej komma att utgå under den sista veckan av sjukfallet. Kan det göras troligt att det pågående vikariatet skolat övergå i en ny liknande visstidsan- ställning bör ersättning jämväl utgå för den veckan. Skulle sjukdomen sträcka sig över en period där det inte är möjligt att göra ens lösa antaganden om hur och i vilken omfattning arbetet skulle ha bedrivits, torde — med ett upprätthållande av principen att någon påvisbar förlust av förvärvsinkomst ej föreligger— någon ersättning ej utgå. Om å andra sidan sjukpenning alltjämt skall utgå uppkommer frågan hur beloppet skall beräknas. Att låta den preliminära sjukpenningen på 208 kr. löpa ger en överkompensation. Det förefaller naturligt att betrakta den sjuke såsom arbetslös — hade sjukdomen upphört och ett nytt vikariat ej erhållits hade endast t. ex. arbetslöshetser- sättning stått till buds och lägga vad som kunnat utgå i arbetslöshetsersätt- ning till grund för sjukpenningens beräkning. Motsvarande exempel skulle kunna väljas för t. ex. en byggnadsarbetare som insjuknar under pågående byggnadsarbete och där objektanställningen upphör under sjukfallet.

Den beskrivna metoden kan emellertid leda till att skillnaderna för de arbetslösa i förhållande till det nuvarande systemet i vissa fall blir påtagliga. Detta har sin huvudsakliga grund i att sjukpenningersättningen som nämnts för närvarande är förmånligare än de övriga bidragsformerna. Ett exempel kan visa detta. För närvarande uppbär t. ex. en byggnadsarbetare en sjukpenning på 173 kr. per dag beräknad på en SGI om ca 70 000 kr. Denna ersättning utgår vid sjukdom såväl under anställningstid som under tid av arbetslöshet. Med den nu beskrivna beräkningsmetoden utgår sjukpenning under arbetstid med ca 242 kr. per arbetsdag (%D). Under arbetslös— het skulle såsom inkomstunderlag i stället utgå dagpenning från arbetslös- hetskassa med t. ex. 195 kr. per dag, fem dagar i veckan eller ca 51 000 kr. per år. Sjukpenningen blir då 177 kr. per dag. Den utgår emellertid enbart under fem dagar i veckan. Bruttoförsämringen per vecka skulle uppgå till ca 325 kr. Försämringen blev naturligtvis ännu större om rätt till dagpenning från arbetslöshetskassan ej förelåg, t. ex. på grund av att medlemsvillkoret ej var uppfyllt, utan enbart kontant arbetsmarknadsstöd med 75 kr. per dag skulle utgöra grund. Inkomstunderlaget var då enbart ca 20 000 kr. och sjukpen- ningen för arbetsdag ca 69 kr. (%* 99) Skillnaden per vecka uppgår till ca 865 kr före skatteavdrag. En skillnad ligger även däri att arbetslöshets- ersättningen är tidsbegränsad.

Det kan naturligtvis hävdas att en ny beräkningsmetod, ehuru principiellt följdriktig, inte får leda till orimliga konsekvenser. I de fall arbetslösheten endast är att bedöma såsom tillfällig skall såsom nämnts någon ändring av inkomstunderlaget ej heller i den föreslagna ordningen göras. För en heltidsarbetande skall då under en tillfällig arbetslöshet sjukpenning utgå under dagar då vederbörande normalt skulle ha arbetat. Här blir det således ingen skillnad mot den nuvarande ordningen. Vid långvarig arbetslöshet består emellertid skillnaden. Visserligen får den arbetslöse inte högre ersättning när han är frisk än vad som kan utgå i arbetslöshetsersättning, men det kan förefalla stötande att vid sjukdom ersättningen i framtiden, med en förändrad sjukpenningberäkning. skulle utgå med lägre belopp än idag och tryggheten således i visst avseende kunna sägas bli urholkad. Kan den försäkrade visa att han står såsom arbetssökande enligt de regler som gäller inom arbetslöshetsersättningens område. bör därför sjukpenning av dessa

skäl även framdeles utges med bibehållen SGI och beräknad efter det arbetstidsmått som normalt gällde vid tiden för arbetslöshetens inträde. Det skulle i det ovanstående exemplet med den deltidsarbetande vikarien medföra att arbetslösheten antingen bedömdes såsom tillfällig och att en ersättning på 208 kr. framgent skulle utges med fem dagar per 14- dagarsperiod, dvs. ersättning varannan dag, eller att villkoren för en arbetssökande bedömdes som uppfyllda och att samma belopp därför skulle utgå av dessa skäl.

Studerande

I lagen om allmän försäkring föreskrivs att SGI ej skall sänkas under den tid då den försäkrade bedriver studier för vilka han uppbär särskilt vuxenstu- diestöd eller utbildningsbidrag för doktorander (3 kap. 55 tredje styck— et).

Enligt praxis sänks ej heller SGI vid vissa andra fall av tjänstledighet för studier. Den får även efter en anställnings upphörande behållas i ett år vid studier inom eget yrkesområde (se avsnitt 3.2.6). 1

De stödformer som finns vid studier har redovisats i avsnitt 3.2. För de studerande som har regelbundet feriearbete blir det påtagliga & fördelar med den beskrivna beräkningsmetoden jämfört med den nuvarande ordningen. För den som regelbundet arbetar t. ex. i olika visstidsanställning- ar vid sidan av studierna kommer även ersättning för inkomstförlust att utgå med ett riktigt belopp. Vid långa sjukfall uppstår dock även här vissa tillämpningssvårigheter av samma slag som vid fall av arbetslöshet. Vid sjukfall som sträcker sig längre än t. ex. ett vikariat görs inte någon inkomstförlust efter vikariatets upphörande; en bedömning som tar hänsyn till att studierna försenas genom sjukfallet. och att någon framtida på studierna grundad anställning därigenom flyttas ytterligare framåt i tiden med åtföljande inkomstförlust, torde vara svår att förena med den nu föreslagna beräkningsmetoden. Det förefaller därför lämpligt att såsom inkomstunderlag endast ha den stödform som utgår för studierna. Går den förlorad under sjukfallet skulle sjukpenningen beräknas på grundval härav. Därvid ersätts således endast vad som faktiskt faller bort. »

Det föreslagna låter sig inte så väl förena med de nuvarande reglerna och praxis om bibehållande av SGI i vissa fall. Av de skäl som nämnts för de arbetslösas del om att man bör undvika att åstadkomma försämringar torde dessa regler likväl böra bibehållas i sin nuvarande tillämpning. De studerande skulle, utom när de t. ex. på grund av feriearbete erhåller en med hänsyn härtill avpassad sjukpenning, i normalfallen i övrigt få bedömas såsom heltidsarbetande. Inkomstunderlaget bör periodiseras över 260 dagar och ersättning utgå för fem dagar per vecka.

12.11. Kostnadseffekter

, Den nya periodiseringstekniken kommer att innebära större krav på * utredning och därigenom föranleda administrativt merarbete. Även sjuk- penningutgifterna kommer att påverkas. I detta avsnitt redovisas effekterna i detta avseende.

12.11.1. Sjukpenningkostnader

Inom riksförsäkringsverket har gjorts vissa beräkningar av dessa kostnads- effekter (se bilagorna 5 och 10). Utgångspunkt har därvid varit

att endast arbetsfrånvarodagar ersätts, att ersättning utgår fr. o. m. första arbetsfrånvarodagen samt D att sjukpenningen per ersatt dag framräknas genom att SGI delas med 260 (i stället för 365) för den som regelbundet arbetar fem dagar i veckan och med ett i motsvarande mån lägre delningstal för deltids- och delårsarbe- tande m. fl. '

Det har vidare antagits att sjukskrivningsnivån och sjukskrivningsmönstret är detsamma som för år 1979. Sjukanmälningarnas fördelning på dygnet påverkar beräkningarna.

Därvid har antagits att cirka 70 procent av anmälningarna ger inkomst- bortfall för anmälningsdagen.

Den nya ordningen innebär att ett sjukfall på en dag, som f. n. leder till en inte ersatt arbetsfrånvarodag, i framtiden kommer att medföra rätt till sjukpenning. En uppskattning av antalet sådana fall leder till att ca 1,1 milj. dagar tillkoinmer jämfört med nuvarande ordning.

Vidare kommer vissa idag ersatta sjukperioder att få ytterligare en dags ersättning. Detta beräknas öka det ersatta dagantalet med ca 4,6 milj. dagar. Eftersom endast arbetsfrånvarodag ersätts kommer emellertid antalet ersatta dagar att minska med 25,5 miljoner. Antagandena har som nämnts gjorts utifrån 1979 års förhållanden.

En förändrad sjukpenningordning beräknas öka sjukpenningutgifterna med sammanlagt drygt 14 procent eller ca 1 800 milj. kronor. Ökningen kan fördelas på sätt som framgår av följande uppställning

a) höjd ersättning för fall som varar $ 6 dagar 5 procent b) höjd ersättning för fall som varar ; 7 dagar

(höjd ersättning kvittas mot färre ersatta dagar) 0 procent c) ersättning för anmälningsdag där ersättning ej

utgår i nuvarande system 8 procent (I) höjd ersättning för vissa deltids/delårsarbetande 1 procent

Kostnadernas fördelning på frånvarodagar framgår av tabell i bilaga 5.

Av den beräknade kostnadsökningen på ca 1 800 milj. kr. belöper ca 1 000 ' milj. kr. på ersättning för anmälningsdag där ersättning inte utges i nuvarande system.

Om man i en ändrad sjukpenningordning behåller regeln om att sjukpenning inte skall utges för insjuknandedagen skulle kostnadsökningen stanna vid ca 800 milj. kr.

Det bör påpekas att med en förändrad sjukpenningordning där även anmälningsdag ersätts kommer en del av sjukförsäkringens ökade utgifter att motsvaras av en minskning i sjuklönekostnaden för de arbetsgivare som nu , på grund av avtal utger sjuklön (se kapitel 6).

12.112. Administrativa konsekvenser

Inom riksförsäkringsverket har gjorts vissa beräkningar av de administrativa konsekvenserna för försäkringskassorna i och med införandet av en f förändrad sjukpenningberäkning (se bilaga 6). ,

Beräkningarna bygger på uppgifter från försäkringskassornas arbetsredo- ” visningsystem. Systemet innehåller förutom uppgifter om personalinsats även uppgifter om ärendetider och ärendevolymer för försäkringskassornas lokalkontor. Ärendetiderna tas fram genom frekvensstudier varigenom tidsåtgången för olika arbetsmoment beräknas. Senaste frekvensstudien genomfördes i mars 1979. Lokalkontorens verksamhet representeras av 13 olika ärendeslag med tillhörande tider som tillsammans skall täcka hela verksamhetsvolymen.

De ärendeslag som i första hand skulle beröras av en förändrad sjukpenningordning är inkomständringar, sjukfallshantering och utbetal- '; ning. _

Skattningen av förändringarna i ärendetider vid en ändrad sjukpenning- , beräkning baserar sig på en analys av varje delmoment i handläggningen av i respektive ärendeslag. Vid analysen har antaganden om den förändrade sjukpenningordningen gjorts med hänsyn till frågan huruvida arbetsuppgif- ten förändras i delmomentet och huruvida ytterligare delmoment tillkom- mer. När ett delmoment bedömts öka i omfattning, har ökningen kvantifie- rats genom en jämförelse med delmomentets ursprungliga ärendetid.

För närvarande handläggs ca 5,6 miljoner inkomständringar per år vid lokalkontoren. Den tid ett ärende tar är skattad till 25,5 minuter. Det innebär att ca 1 750 årsarbetare åtgår för att administrera denna del av försäkringen. Ärendetiden för inkomständring är beräknad att öka med 7 minuter per ärende vid en förändrad sjukpenningberäkning. Det skulle innebära ett behov av ytterligare ca 500 årsarbetare. Beräkningen är gjord under antagandet att antalet inkomständringar förblir oförändrat.

Antalet sjukfall per år är ca 8,8 miljoner. Ärendetiden per sjukfall är 29,0 minuter. För handläggning av sjukfallen åtgår ca 3 150 årsarbetare i dagens sjukpenningsystem. Med ett förändrat sjukpenningsystem är ärendetiden beräknad att öka med ca 7,5 minuter per ärende. Det innebär att antalet årsarbetare skulle behöva öka med ca 800 vid ett oförändrat antal sjukfall per ar.

Vid lokalkontoren handläggs årligen ca 12,9 miljoner utbetalningar vid sjukfall. Ärendetiden för en utbetalning vid en förändrad sjukpenningbe- räkning är beräknad att öka med 1,5 minuter per ärende. Det medför en ökning med ca 250 årsarbetare för administrationen av utbetalningarna, ' under förutsättningen att antalet utbetalningar förblir oförändrat.

En förändrad sjukpenningberäkning skulle, med den redovisade beräk- ningsmetoden, medföra behov av en total resursförstärkning med ca 1 550 årsarbetare vid försäkringskassornas lokalkontor eller ca 170 milj. kr. per år. Beräkningarna förutsätter oförändrade volymer av arbetsuppgifterna. Det förutsätter också en teknisk systemlösning i stort sett motsvarande dagens system. I beräkningarna ingår ingen skattning av att en eventuell fortsätt- ningsförsäkran skall avges vid sjukdom (se avsnitt 12.4). Hänsyn har inte heller tagits till den avlastning som i framtiden kan uppkomma genom överföring med datamedium av uppgifter från arbetsgivarna till försäkrings- administrationen (se avsnitt 5.3).

12.12. Samordningsfrågor

Den nu beskrivna beräkningsmetoden leder till att övriga ersättningar, för vilka sjukpenningen och dess bestämmelser är av betydelse på olika sätt, i hög grad påverkas. De förmåner som berörs är bl. a. föräldraförsäkringen (se avsnitt 1.2.1), arbetsskadeförsäkringen (avsnitt 1.2.2), arbetslöshetsför- säkringen (avsnitt 3.1.1), ersättning åt smittbärare (avsnitt 1.2.3) och dagpenning till värnpliktiga m. m. (avsnitt 1.2.4). Beräkningsmetoden kräver även samordning inom sjukpenningförsäkringen.

En gemensam konsekvens av den nya metoden för sjukpenningens beräkning för dessa andra förmåner är att i den mån ersättningsförmånen utgår under ett visst antal dagar den angivna perioden inte kan upprätthållas i samma utsträckning. Exempelvis utges föräldrapenning i samband med barns födelse under högst 180 dagar, vilket motsvarar ca 26 veckor. Om ersättningen, liksom vid en förändrad sjukpenningberäkning, skulle utges endast för arbetsdagar skulle detta innebära att ersättningstiden skulle utsträckas till att gälla ca 36 veckor. Även med en omräkning av antalet ersättningsdagar till ett individuellt arbetstidsmått, uppstår vidare problem i föräldraförsäkringen, bl. 3. när föräldrar med olika arbetstidsmått skall dela föräldrapenningen eller avlösa varandra i vården av barnet. Vid särskild föräldrapenning uppstår också speciella svårigheter genom möjligheten att där spara ersättningsdagar. I de fall där föräldrapenning utges enligt garantinivån leder frågan om vilka dagar som skall vara ersättningsdagar även till vissa svårigheter vid gränsdragningen om vad som är arbetsdag för t. ex. en hemarbetande eller en som förvärvsarbetar deltid. När det gäller föräldrapenning vid tillfällig vård av barn, där ersättning för närvarande

endast utgår för arbetsdag, är den nya metoden för sjukpenningens beräkning lättare att anpassa.

För föräldraförsäkringens del, där effekterna är störst, torde det på grund av dessa och andra frågor inte vara praktiskt möjligt att med en förändrad sjukpenningberäkning framgent knyta an föräldrapenningen till sjukpen— ningens regleri den omfattning som i dag sker. Det torde dock vara tänkbart att även framdeles utnyttja den SGI som registreras inom sjukpenningför- * säkringen för att bestämma vad som skall utges inom föräldraförsäkringens ram.

För de övriga berörda ersättningsförmånerna krävs främst en anpassning av de ersättningsperioder som nu finns med beaktande av bl. a. följderna vid olika arbetstidsförläggning såsom t. ex. koncentrerad deltidstjänstgöring.

I 3 kap. 3 & första stycket AFL föreskrivs t. ex. att försäkrad för tid efter ingången av den månad varunder han fyllt 70 år eller dessförinnan börjat åtnjuta hel ålderspension endast får uppbära sjukpenning under 180 dagar. Med ett delningstal på 260 och ersättning för arbetsdag skulle, om tidsperioden ej ändrades, ersättning således utgå i större omfattning med den förändrade sjukpenningberäkningen än vad som är fallet i nuvarande sjukpenningordning. Ett exempel kan belysa detta. En försäkrad som fyllt 65 _ år arbetar heltid och hans årsinkomst antas vara 50 000 kr. Ersättningen i nuvarande system begränsas då till ca 22 190 kr. (www—kf).

Om ersättningsförmåner även i ett system med en förändrad sjukpenning— beräkning utgår för 180 dagar per kalenderår kan ersättning i det nämnda fallet utgå med ca 31 150 kr. (WO.

I de fall det uppställts sådana regler om begränsning av antalet sjukpenningdagar torde det, för att inte en betydande ökning av ersättningen skall uppstå, krävas en ändring av dessa regler.

En möjlighet är då att uttrycka begränsningen i en tidsperiod, t. ex. veckor, istället för i dagar. I det nyss nämnda fallet med en begränsning av antalet sjukpenningdagar till 180 skulle begränsningen kunna anges till 26 veckor. En sådan ändrad regel skulle ge ett riktigt resultat för den som hel- eller deltidsarbetar varje dag. Regeln skulle dock fortfarande ge en för hög ersättning för den som arbetar s. k. koncentrerad deltid med arbete varannan vecka. En sådan försäkrad skulle om hans sjukfall ständigt infaller under arbetsveckor blir avsevärt överkompenserad och maximalt skulle han kunna erhålla lika hög ersättning som en heltidsarbetande.

En annan metod för att uttrycka en begränsning av antalet sjukpenning- dagar bör därför övervägas.

En möjlighet är därvid att även i fortsättningen ange begränsningen i ett visst antal dagar men då Omräknat med tillämpning av den förändrade sjukpenningberäkningens delningstal och den enskildes arbetstidsmått.

Begränsningen i 3 kap. 35 första stycket AFL skulle då för en heltidsarbetande med jämn arbetstidsförläggning kunna bestämmas till 130 dagar. För en deltidsarbetande med koncentrerad deltid (arbete en vecka— ledig en vecka) skulle antalet sjukpenningdagar begränsas till 65 (lg— . För den som säsongarbetar t. ex. åtta veckor under sommaren och för denna inkomst har ett delningstal vid sjukpenningberäkningen på 40 skulle sjukpenningtiden begränsas till 20 dagar.

För perioder som inte främst tar hänsyn till ersättningens storlek uppstår

inte dessa anpassningsproblem. 90-dagarsperioden i 2 kap. 11 å och 3 kap. 13% AFL. som gäller tid varefter rehabliterande åtgärder skall övervägas, behöver därför inte ändras. En ändring av bestämmelsens utformning i 3 kap. 13ä första stycket fick emellertid göras, så att det anges att det gäller en sammanhängande sjukperiod på 90 dagar, oberoende av för hur många dagar under denna tid sjukpenning utgått.

13. Övriga alternativ

13.1. Ett sjuklönesystem jämte en ändrad sjukpenningberäkning

Alternativen med sjuklön respektive en ändrad sjukpenningberäkning, vilka redovisatsi kapitel 11 och 12, kan naturligtvis kombineras. Ett sjuklönesys- tem ensamt skulle t. ex. inte helt lösa problemen för de delårsanställda.

En kombination skulle bl. a. få följande konsekvenser. Uppdragsin- komster skulle man, liksom vid kombinationen av sjuklön och nuvarande sjukpenningberäkning, tvingas särregistrera vid registreringen av SGI. Detta skulle öka den administrativa merbelastningen. Däremot skulle en sjuklö- neperiod innebära vissa utredningslåttnader även i den kombinerade ordningen. Försäkringskassans utredning om den försäkrades arbetstidsför- hållanden skulle troligen kunna nedbringas avsevärt genom att uppgifter härom skulle tillhandahållas kassan av arbetsgivaren vid sjukfallets överläm- nande efter sjuklöneperiodens utgång.

Med införandet av en sjuklöneperiod skulle det, såväl i nuvarande ordning som i en ordning med ändrad sjukpenningberäkning, kunna övervägas om inte förhandsregistrering av SGI kunde undvaras och därigenom en administrativ vinst göras.

För närvarande är ca 1750 årsarbetskrafter, enligt beräkningar gjorda inom riksförsäkringsverket, sysselsatta med SGI—registrering. Registrering- en har emellertid som tidigare nämnts betydelse utanför sjukpenningförsäk- ringen (se avsnitt 12.1). Omfattningen framgår även av en inom riksförsäk- ringsverket gjord beräkning (se bilaga 14). Hela antalet fall som per är direkt eller indirekt på detta sätt är beroende av SGI uppgår sedan hänsyn jämväl tagits till vissa förväntade ökningar av bl. a. fallen avseende särskild föräldrapenning och vård av barn till omkring 2,8 miljoner fall utöver sjukfallen.

Inte ens med en sjuklöneperiod på 14 dagar förefaller således någon större administrativ vinst stå att uppnå med ett borttagande av den nuvarande förhandsregistreringen av SGI. Härtill kommer naturligtvis de fördelar ur förutsebarhetssynpunkt för den enskilde som ett bibehållande av förhands- registreringen innebär. Med ett fastställande av SGI vid sjukfallets inträf- fande skulle även finnas en risk för förseningar vid sjukpenningens utbetalande, särskilt i fall av stor belastning t. ex. vid influensaepidemier. Registreringen har också, som tidigare nämnts, betydelse vid fastställande av taxor för barnomsorg och vid kontroll av rätt till bostadsbidrag. Sammanta-

get synes en förhandsregistrering av SGI således under alla förhållanden böra bibehållas.

Inom riksförsäkringsverket har gjorts vissa beräkningar av kostnadseffek- terna av ett sjuklönesystem i kombination med en ändrad sjukpenningbe- räkning (se bilaga 7 och 10). Därav framgår att en förändrad sjukpenning- beräkning skulle medföra en ökning av sjukpenningutgifterna med drygt 14 procent, räknati 1979 års kostnader. En kombination av en sjuklöneperiod ! på två veckor och en ordning med ändrad sjukpenningberäkning skulle * minska sjukpenningutgifterna med ca 4 450 milj. kr. För arbetsgivarna skulle 4 det medföra sjuklöneutgifter på ca 6 250 milj. kr. Dock måste beaktas vad

somi avsnitt 11.17 anförts om att alla arbetstagare inte drabbas av utgiften i ' sin helhet. Den totala effekten i fråga om sjukersättningskostnader skulle då med denna reservation bli en ökning på ca 1 800 milj. kr.

Beträffande de administrativa konsekvenserna av en kombinerad reform har inom riksförsäkringsverket gjorts vissa uppskattningar (se bilaga 8). Av dessa framgår bl. a. att antalet årsarbetare vid försäkringskassorna skulle minska med ca 700. Hänsyn har då tagits till det ökade arbetskraftsbehov som en ändrad sjukpenningberäkning ensam skulle medföra. Arbetsgivarnas administrationskostnader skulle bli i stort desamma som följer av införandet ' av enbart ett sjuklönesystem (se avsnitt 11.17). '

13.2. Sjuklön med arbetsgivarinträde

Ytterligare ett alternativ till lösning av problemen i fråga om sjukersättning- ens storlek skulle vara att arbetsgivaren utger lön under sjukdom men från försäkringskassan erhåller arbetstagaren tillkommande sjukpenning, s. k. arbetsgivarinträde. I föreliggande avsnitt diskuteras ett sådant alternativ.

13.2.1. Nuvarande regler

Enligt 3 kap. 16å tredje stycket AFL finns en möjlighet att genom kollektivavtal överenskomma om arbetsgivarinträde. Detta har skett på det statliga området, men ej i övrigt på arbetsmarknaden.

Arbetsgivarinträde gäller alltså för statsanställda och anställda hos de allmänna försäkringskassorna samt för vissa kommunalt anställda som har statligt reglerade löner. Arbetsgivaren betalar här ut sjuklön till den anställde och erhåller i gengäld dennes sjukpenning. Arbetsgivaren har rätt till hela sjukpenningen även om denna är beräknad med hänsyn till sidoinkomster. Om sidoinkomsten är betydande i förhållande till inkomsten av anställning hos t. ex. staten, kan det inträffa att det är fördelaktigare för den försäkrade att uppbära sjukpenningen i stället för sjuklönen. Denne har därför rätt att i viss ordning anmäla undantag från arbetsgivarinträdet. Reglerna har närmare beskrivits i avsnitt 6.1. För övriga grupper med sjuklön, kommunal- och landstingsanställda och vissa i enskild tjänst, förekommer ej arbetgivarinträde utan sjuklön utgår som ett komplement till sjukpenning (se avsnitt 6.3 och 6.5).

De som omfattas av reglerna om arbetsgivarinträde uppgår till ca 550 000.

Hur ordningen med arbetsgivarinträde tillämpas för t. ex. statstjänstemän framgår av avsnitt 6.1.5.

Det statliga arbetsgivarinträdet har i betydande grad underlättat försäk- ringskassornas hantering av sjukfallen för statsanställda. Arbetet med utbetalningar från kassorna till respektive myndighet har kunnat minskas betydligt genom att beloppen slagits samman till kvartalsutbetalningar, vilket haft en inte oväsentlig betydelse för arbetssituationen hos kassorna. Eftersom handläggningen av ärendena ej varit ”kundstyrd”, har arbetet kunnat förläggas till veckodagar och tider under dagen då den kundstyrda delen av arbetet varit liten. Detta framhöll även sjukpenningutredningen som dock även fann vissa nackdelar vara förenade med denna ordning, då arbetsgivaren i viss utsträckning vållats förluster genom att den anställde underlåtit att anmäla ändrad arbetsinkomst för ändring av SGI-n. På grund av rätten till sjuklön saknar nämligen den anställde eget ekonomiskt intresse av att ha en riktig SGI registrerad. Därutöver har det i vissa fall enligt utredningen uppstått svårigheter för kassan att förebygga missbruk av försäkringen och oklarhet har vidare ibland uppkommit om vem som borde ta initiativet till att beivra fall av misstänkt bedrägligt förfarande m. m.

Sjukpenningutredningen ansåg sig mot bakgrund av de erfarenheter som då fanns och bedömningen av möjligheterna för mindre arbetsgivare att klara ett sådant system inte beredd att föreslå ett generellt arbetsgivarinträde.

Utredningen om förenklade rutiner för rapportering av sjuk- och föräldraledighet för statsanställda m. fl. som omfattas av arbetsgivarinträde (Dir 1980:62) prövar för närvarande möjligheterna till vissa rationaliseringar av systemet.

13.2.2. Överväganden

Den nuvarande sjukpenningförsäkringens nackdelar för korttidsfall och delårs— och deltidsanställda skulle naturligtvis till stor del avhjälpas om sjuklön infördes. Med ett obligatoriskt arbetsgivarinträde skulle alltjämt den allmänna försäkringen och inte de enskilda arbetsgivarna huvudsakligen bära det ekonomiska ansvaret för inkomstersättning under sjukdom. Den risk som ett sjuklönesystem kan innebära för vissa företag, företrädesvis mindre, samt för svagaoch utsatta grupper skulle därigenom inte uppkom- ma. En del av argumenten mot en allmän sjuklön torde sålunda falla bort. Andra synpunkter torde emellertid i stället böra beaktas.

En ordning med obligatoriskt arbetsgivarinträde synes innebära till skillnad från den nuvarande ordningen eller från ett alternativ med sjuklön utan arbetsgivarinträde att ersättning vid inkomstförlust på grund av ett sjukfall skulle komma att handhas av två administrationer, arbetsgivaren och försäkringskassan. De nackdelar som kan vara förenade med en sådan omgång är bl. a. följande.

Arbetstagaren torde liksom för närvarande behöva göra anmälan om sjukfallet såväl till arbetsgivaren som till försäkringskassan, dock med nuvarande möjlighet till överenskommelse med arbetsgivare, som har ordnad personalredovisning, att denne som ombud för försäkringskassan mottar anmälan. Skulle försäkringskassan ej få vetskap om sjukdomsfallet och därigenom få möjlighet till kontroll, torde en risk föreligga att

arbetsgivare och arbetstagare gemensamt spekulerar i en Oberättigad sjukpenningsersättning. Den anställde skulle även eljest utan denna möjlighet till kontroll kunna uppbära t. ex. ersättning från föräldraförsäk- ringen, utbildningsbidrag, vuxenstudiestöd eller kontant arbetsmarknads- stöd samtidigt med en sjukersättning. Härtill kommer att möjligheten till sjukkontroll i rehabiliterande syfte även skulle gå förlorad. Någon full administrativ avlastning för försäkringskassorna i detta hänseende som motvikt mot det administrativa merarbete som arbetsgivaren åläggs skulle således inte erhållas. Försäkringskassorna skulle vidare påföras arbetet med utbetalning till arbetsgivarna av ersättning för utgiven sjuklön. Detta merarbete skall dock jämföras med den avlastning som uppstår genom att försäkringskassan inte behöver utbetala sjukpenning till de försäkrade. Vid antagande av en obegränsad arbetsgivarperiod och kvartalsvis utbetalning av ersättning till arbetsgivarna skulle, enligt en inom riksförsäkringsverket gjord mycket grov uppskattning, ca 250—300 årsarbetskrafter kunna sparas inom försäkringsadministrationen, under förutsättning naturligtvis att ett obligatoriskt arbetsgivarinträde inte på annat sätt medförde en administrativ merbelastning. En motsvarande avlastning torde även kunna uppnås om utbetalningen av sjukpenning i den nuvarande ordningen anpassas till den enskildes löneperiod och överföres genom girering. Planläggning av dessa möjligheter pågår för närvarande inom riksförsäkringsverket.

Problemet som nämnts ovan med förlusten för arbetsgivarna till följd av den försäkrades underlåtenhet att anmäla ändra inkomst till kassan skulle troligen komma att bestå. Det kan finnas ett intresse för vissa att ha en låg inkomst registrerad, eftersom denna kan ingå i prövningen för rätt till vissa bidrag eller beräkning av avgifter som t. ex. bostadsbidrag eller daghems- avgift.

Sammanfattningsvis synes ett allmänt införande av ett obligatoriskt arbetsgivarinträde således väl medföra att sjukersättning skulle utgå i en för den enskilde mer rättvisande omfattning men att det skulle ske till priset av ökade kostnader för det allmänna och för arbetsgivarna. Detta torde inte heller påverkas av det resultat som den tidigare nämnda översynen av arbetsgivarinträdet kan tänkas komma till. En avgörande invändning mot ett obligatoriskt arbetsgivarinträde synes vara att sjukfallen måste administreras av såväl arbetsgivare som försäkringsadministration, låt vara att handhavan- det i det senare fallet skulle kunna ske mer schablonmässigt.

14 Ökad självrisk

14.1. Inledning

Enligt gällande bestämmelser är sjukpenningen per dag 90 procent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365 (3 kap. 4å AFL). Genom regler om insjuknandedag och fridagar (se avsnitt 10.1) är ersättningsgraden dock för närvarande lägre vid korta sjukfall. För vissa grupper är kompensationsnivån även lägre genom att sjukpenningen beräknas per kalenderdag. Ersättningsnivån uppgår dock vid längre sjukfall till 90 procent. Bestämmelser om karens finns för närvarande enbart för egenföretagare.

Om de nuvarande reglerna om kompensationsnivån bibehålls oförändrade och karens ej införs, kommer ersättningsnivån i ett sjuklönesystem (se kapitel 11) att bli 90 procent även vid korta sjukfall under sjuklöneperioden. Under samma förutsättningar skulle kompensationsnivån bli 90 procent även i ett alternativ med en förändrad sjukpenningberäkning (se kapitel 12). Detta betyder att i båda fallen uppkommer ökade kostnader för sjukersättning.

I tilläggsdirektiven till sjukpenningkommittén har bl. a. uttalats att det mot bakgrund av sjukförsäkringens kostnadsutveckling och det samhälls- ekonomiska läget nu finns anledning att överväga möjligheterna att uppnå kostnadsbesparingar genom ett ökat inslag av självrisk inom sjukförsäkrings- systemet och att kommittén därför bör komma in med underlag till olika alternativ för att uppnå kostnadsbesparingar inom ersättningssystemet vid sjukdom, t. ex. iform av lägre kompensationsnivå under de första dagarna i en sjukperiod eller införande av ett system med karens.

14.2. Frågans tidigare behandling

I detta avsnitt redovisas de regler om karenstid som tidigare gällde inom sjukpenningförsäkringen samt de frågor om karens och kompensationsnivå som under senare år väckts och behandlats i riksdagen.

1421. Karenstidsreglerna före år 1967

Före år 1967 gällde att sjukpenning inte utgick under en karenstid som utgjordes av de tre första dagarna av varje sjukperiod, insjuknandedagen

inräknad. Karenstid tillämpades dock inte, om den försäkrade vid sjukpe- riodens början var berättigad till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Om en ny sjukperiod började inom 20 dagar från föregående sjukperiods slut, räknades vidare inte någon ny karenstid vid den senare sjukperio— den.

Beträffande bakgrunden till dessa bestämmelser kan erinras om följan- de.

Enligt de före tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring gällande bestämmelserna angående den frivilliga statsunderstödda sjukför- säkringen fick sjukkassorna inte utge sjukpenning under en karenstid av tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad. Socialvårdskommittén föreslogi sitt betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15) att karenstiden på tre dagar skulle bibehållas. Efter en överarbet- ning inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag framlades två alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Det ena alternativet innebar en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad sjukpenning med en karenstid av tre dagar och det andra en enhetlig sjukpenning för alla men med olika karenstid för olika grupper försäkrade. De olika karenstiderna skulle vara tre dagar för arbetstagare, familjeförsäk- rade gifta kvinnor och sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelse var direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats, samt fyra veckor för övriga självständiga företagare. I prop. 19461312 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring förordades alternativet med en enhetlig sjukpenning med den jämkningen att en enhetlig karenstid av tre dagar skulle gälla för alla sjukpenningförsäkrade. I utskottsutlåtande med anled— ning av propositionen uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som'vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna. Riksdagen var av samma mening. Sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 men då med ett i väsentliga delar annat innehåll än som statsmakterna ursprungligen bestämt. Beslutet om lagens ikraftträdande fattades av 1953 års riksdag, som samtidigt tog ställning till en ny ordning för sjukpenning- försäkringen samt till grunderna för en samordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Förslag i dessa delar hade framlagts av socialför- säkringsutredningen (SOU 1952:39). Principerna för samordningen innebar att personer, som var både sjukpenningförsäkrade och obligatoriskt yrkes- skadeförsäkrade skulle få ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skulle i regel sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjukförsäkringslagen för sjukdom i allmänhet.

Socialförsäkringsutredningen tog också upp frågan om karenstiden. Då en utsträckning av karenstiden kunde antas medföra betydande ekonomiska konsekvenser för en stor del av de försäkrade och en minskning av densamma inte syntes möjlig av kostnadsskäl och administrativa skäl, förordade utredningen att en karenstid av tre dagar skulle bibehållas i den obligatoriska sjukförsäkringen och inom den samordnade försäkringen gälla också vid yrkesskada. Vid denna tid gällde i fråga om försäkringsförmånerna vid yrkesskada bl. a. att, om en sjukdom varade mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, sjukpenning utgavs fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen. Socialförsäkringsutredningens förslag att sjukförsäkringens regler om

karenstid skulle bli tillämpliga på alla slag av sjukdomar innebar en försämring för de yrkesskadade. Detta väckte under remissbehandlingen kritik från flera håll. Beträffande sjukförsäkringen framfördes förslag både om förlängning och om förkortning av karenstiden.

I prop. 19531178 utvecklade föredragande departementschefen följande synpunkter på de omstridda frågorna.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd efter gynnsam- mare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har föreslagit, att sjukförsäk- ringens karenstid skall gälla även inom den samordnade sjukförsäkringen. Karensti— den skulle alltså bli tre dagar, dagen för insjuknandet inräknad. Under remissbehand- lingen har från arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att man vid genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibehålles.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande att det med hänsyn till de yrkesskadade skulle vara önskvärt, om karenstiden kunde minskas från tre till två dagar. Utskottet fortsatte:

En sådan minskning skulle emellertid medföra en icke obetydlig merkostnad. Storleken av denna merkostnad kan, med hänsyn till frånvaron av härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas. Ett helt slopande av karenstiden skulle uppenbarligen medföra en ännu mera betydande kostnadsökning.

En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig mån eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför inte ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av den i propositionen föreslagna karenstiden.

Frågor om karenstiden återkom sedan i motioner i riksdagen nästan varje år. Kritiken mot karenstidsbestämmelserna följde olika linjer. Ett huvudargu— ment som framfördes många gånger var de försämringar som uppkommit för de yrkesskadade genom att de i likhet med de andra sjuka underkastades bestämmelserna om tre dagars karenstid. Yrkandena avvisades av riksdagen. Vid flera tillfällen hade också riksdagen att pröva motioner med yrkanden om förkortning eller slopande av karenstiden inom sjukförsäkringen. Vidare framfördes yrkanden om övergång till en villkorlig karenstid inom sjukför- säkringen så att sjukpenning kunde utgå från första dagen om sjukdomen varade tre dagar eller längre. Ej heller dessa förslag vann någon framgång. Som skäl mot att slopa eller förkorta karenstiden anfördes i allmänhet ekonomiska eller administrativa synpunkter. En villkorlig karenstid ansågs inte böra ifrågakomma, eftersom en sådan utformning av karenstiden erfarenhetsmässigt ledde till att sjukskrivningstiderna tenderade att förläng- as, så att villkoret för att sjukpenning skulle utgå under karensdagarna blev uppfyllt även då så lång sjukskrivningstid inte var påkallad av omständighe- terna.

14.22 1966 års förslag om slopande av karenstiden

I februari 1966 framlades en inom socialdepartementet upprättade prome- moria om förbättring av sjukpenningförsäkringen. Promemorieförslaget, såvitt det avsåg frågan om karenstid, gick i huvudsak ut på att reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjukpenning skulle slopas och att sjukpenning skulle utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen.

I promemorian anfördes som skäl till att karensdagarna skulle slopas bl. a. följande.

Stora grupper av anställda äri kollektivavtal tillförsäkrade löneförmåner vid sjukdom fr. o. m. första sjukdagen och åtnjuter därigenom ett bättre skydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom än vad sjukförsäkringen bereder. Statens anställda har i regel sjuklön uppgående till 89—92 % av den eljest utgående lönen. I gengäld uppbär staten på grund av s.k. arbetsgivarinträde den anställdes sjukpenningförmåner från den allmänna försäkringskassan. Liknande sjuklöneförmåner är tillförsäkrade kommuner— nas och landstingens personal. I dessa fall uppbär dock den anställde själv sjukpenningen, och sjuklönen reduceras med ett sjukpenningavdrag. Utanför den offentliga sektorn förekommer sjuklöneförmåner bl. a. för de privatanställda tjänste- männen och för större delen av de handelsanställda.

Bland de grupper som varit hänvisade till enbart sjukförsäkringens förmåner har det länge funnits starka önskemål om en förbättring av skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom. Härvid har man gjort jämförelser med sjuklöneförmånerna för statens och kommunernas anställda och för de privatanställda tjänstemännen. En förstärkning av sjukpenningskyddet har ansetts önskvärd inte minst med hänsyn till att utgifterna för de flesta människor är så bundna, att det kan innebära stora svårigheter att för en begränsad tid anpassa utgifterna efter en lägre inkomstnivå.

I synnerhet har önskemålen om bättre sjukpenningförsäkring varit inriktade på ett slopande eller en förkortning av karenstiden. Sedan samordningen mellan sjukför— säkringen och yrkesskadeförsäkringen genomfördes har samma karenstid gällt i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada och annan sjukdom. Denna samordning innebar en försämring för de yrkesskadade, för vilka enligt den äldre ordningen sjukpenning utgick fr. o. m. dagen efter den då olycksfallet inträffade, om sjukdomen varade mer än tre dagar. En förkortning av karenstiden skulle kunna medföra en återgång till tidigare förhållanden inom yrkesskadeförsäkringen utan att därför vinsterna av samordningen gick förlorade.

Vid 1962 och 1964 års avtalsrörelser framställdes från arbetarsidan yrkanden om att arbetsgivaren skulle utge sjuklön under karensdagarna även till andra än tjänstemän, men förhandlingarna ledde i denna del inte till något för arbetarsidan positivt resultat.

Önskemålen om en utjämning av sjukförmånerna mellan olika grupper i samhället är välgrundade och den allmänna sjukförsäkringens regler bör anpassas till närmare överensstämmelse med vad som gäller för de arbetstagargrupper som har bättre skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom än sjukförsäkringen f. n. ger.

Under remissen av förslaget ägnade remissinstanserna stor uppmärksamhet åt utformningen av den ”karensregel" som i vart fall behövdes (insjuknan- dedags- och fridagsregel).

I proposition i ämnet (prop. 1966:113) föreslogs en ändrad utformning av karensreglerna — en fridagsregel under intryck av vad som framkommit vid remissbehandlingen. Sjukpenning skulle enligt förslaget utgå utan egentlig karenstid. Dock skulle sjukpenning enligt huvudregeln aldrig utgå för insjuknandedagen. Sjukpenning föreslogs i princip skola utgå för varje dag i

sjukperioden utöver insjuknandedagen.

Detta skulle gälla även dagar då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete och då han således inte lider någon inkomstförlust. Den tidigare gällande karenstiden motverkade överkompensation, i det att den hade den effekten att kortare sjukdomsfall under veckoslut och helger, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete, inte ledde till sjukpen- ning. Borttagandet av karenstiden skapade härvidlag vissa problem. Sålunda skulle det förhållandet att sjukpenning utgår per kalenderdag och inte per arbetsdag kunnat medföra sjukpenning för den som insjuknar och sjukan- mäler sig en fredagskväll efter arbetets slut och är sjuk över lördagen och söndagen för att åter gå i arbete på måndagen, även om lördagen och söndagen varit ledighetsdagar. För att motverka sådana effekter föreslogs en s. k. fridagsregel för sjukdomsfall, som varar mindre än åtta dagar inberäknat insjuknandedagen. I departementspromemorian hade regeln den utformningen att sjukpenning inte skulle utgå för den första eller andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete som han eljest skulle ha utfört. Departementsche- fen anförde härom i propositionen följande.

Sjukpenningen syftar till att ge ersättning för inkomstbortfall. Det torde inte råda delade meningar om att det, när karenstiden slopas, behövs en fridagsregel för att säkerställa inkomstbortfallsprincipen. Däremot har den utformning fridagsregeln fått i promemorian gett anledning till åtskillig remisskritik. Man har pekat på att regeln kan leda till stor ojämnhet i ersättningen beroende på vilken dag insjuknandet äger rum. I åtskilliga fall skulle regeln inte hindra att sjukpenningen ger betydande överkompen- sation. Som exempel härpå har anförts det fallet att en timavlönad försäkrad. som har femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar, blir sjuk en onsdag kväll, då han också anmäler sjukdomsfallet till försäkringskassan, och åter är frisk och i arbete på måndagen. Enligt förslaget i promemorian skulle han bli berättigad till sjukpenning för torsdag—söndag eller för fyra dagar, trots att han förlorar inkomst endast för torsdag och fredag. Kompensationen skulle då kunna överstiga inkomst- bortfallet, åtminstone om sjukpenningens nivå också höjs. Skulle däremot den försäkrade i stället insjukna på en fredag kväll och återgå i arbetet påföljande onsdag, skulle fyra dagars sjukdom med två dagars bortovaro från arbetet ge sjukpenning endast för två dagar. Skillnaden beror på att i det senare fallet lördagen och söndagen utgör den första och den andra dagen efter dagen för insjuknandet, medan de i det förra fallet utgör den tredje och den fjärde dagen efter insjuknandedagen.

Ett par remissyttranden innehåller förslag om att fridagsregeln skall göras tillämplig på flera arbetsfria dagar än den första och den andra dagen efter insjuknandedagen. Ett förslag är att regeln skall vara tillämplig på de fyra första dagarna efter insjuknandedagen. Ett annat går ut på att man under en hel sjudagarsperiod efter insjuknandedagen skall räkna bort arbetsfria dagar.

Enligt min mening bör den i promemorian föreslagna fridagsregeln ändras, så att överkompensation inte uppståri fall av den typ som påtalats vid remissbehandlingen. Härvid bör dessutom eftersträvas att dagen för insjuknandet och förläggningen av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt påverkar den kompensation som sjukpen- ningen ger. Vid övervägande av olika möjliga alternativ har jag funnit den bästa lösningen vara, att sjukpenning inte får utgå för arbetsfri dag, som utgör någon av de sex första dagarna efter insjuknandedagen. Sjukpenning skall dock inte på grund av fridagsregeln kunna falla bort för mer än två dagar. I denna utformning fyller fridagsregeln först och främst den funktionen att sjukpenning inte utgår när sjukperioden omfattar endast en eller två arbetsfria dagar. Vidare blir den

sammanlagda sjukpenningen lika stor, oberoende av om den eller de arbetsfria dagarna ligger i början. inuti eller i slutet av en sjukperiod om högst sex dagar, insjuknandedagen oräknad. Sjukpenningen ger också inom en sådan sjukperiod i regel samma kompensationsgrad oberoende av hur lång sjukperioden är och vilken dag den försäkrade insjuknar. Detta sista betraktar jag som en värdefull vinst med den nya regeln, ty särskilt i detta hänseende har de nu gällande karensreglerna kunnat ge högst varierande resultat. I motsats till nuvarande karensregler kan fridagsregeln aldrig leda till att den försäkrade går miste om sjukpenning för dag då han skulle ha utfört förvärvsarbete.

Sjukpenningen är så beräknad att den åsyftande kompensationsgraden för en vecka uppnås när sjukpenning utgår för samtliga sju veckodagar. Fridagsregeln leder till att kompensationsgraden blir lägre för den första veckan. Detta torde kunna godtas i fråga om kortare sjukdomsfall. Vid längre sjukdomsfall är det däremot angeläget att den åsyftade kompensationsgraden uppnås. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits att fridagsregeln inte skall tillämpas, om sjukperioden varar mer än sex dagar, insjuknandedagen oräknad. I sådana fall skall sjukpenningen så att säga väckas till liv för dagar, som infallit före den sjunde dagen och som skulle ha varit arbetsfria, även om den försäkrade inte varit sjuk. Denna s. k. återgångsregel har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har därvid åberopat en av riksdagen uttalad uppfattning att 5. k. villkorliga karenstider erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivningstiderna tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensda- garna blir uppfyllt. Det har under hänvisning härtill hävdats att den som är sjuk på den sjätte dagen efter insjuknandedagen skulle frestas att vara sjukskriven ytterligare en dag, eftersom detta skulle kunna ge honom sjukpenning inte bara för den dagen utan för ytterligare två dagar, för vilka sjukpenningen i annat fall skulle ha fallit bort på grund av fridagsregeln.

Jag tror för min del att riskerna för missbruk med den här föreslagna återgångsregeln är tämligen begränsade. Den avgörande tidpunkten för om regeln skall vara tillämplig eller inte bör nämligen sammanfalla med den tidpunkt då försäkringskassan skall kräva läkarintyg för att sjukpenning skall fortsätta att utgå. Möjligheten att få sjukpenning för två arbetsfria dagar under den första sjukveckan blir alltså beroende av om den försäkrade med läkarintyg styrker att han måste avhålla sig från arbete även under den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Med hänsyn härtill och då jag bedömer det som angeläget att sjukpenningen ger så god kompensation som möjligt för längre sjukperioder förordar jag att den föreslagna återgångsregeln införs.

Många försäkringskassor kräver f. n. läkarintyg fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen, medan intygskravet i andra kassor gäller fr. o. rn. den åttonde dagen. Med hänsyn till återgångsregeln bör försäkringskassornas praxis på detta område bli enhetlig. Läkarintyg bör krävas senast fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Det ankommer på riksförsäkringsverket att meddela föreskrifter härom.

Enligt förslaget i promemorian skall fridagsregeln gälla endast dag då sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete, som han eljest skulle ha utfört. Flera remissinstanser har ansett att regeln med denna utformning blir svår att tillämpa och kan inbjuda till missbruk. Med den föreslagna formuleringen skulle sålunda sjukpenning kunna utgå för dag då den försäkrade skulle haft fridag i den ordinarie anställningen men skulle ha ägnat någon stund åt en bisyssla. Man har därför efterlyst ett klarläggande av hur mycket förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha utfört för att fridagsregeln inte skall träda i tillämpning. Några remissinstanser har ansett att man bör kräva att den försäkrade skulle ha utfört arbete hos huvudarbetsgivaren.

Jag anser det viktigt att fridagsregeln får en sådan utformning att den inte bereder onödiga tillämpningssvårigheter. Det är vidare enligt min mening inte rimligt att förekomsten av bisysslor leder till att sjukpenning trots fridagsregeln utgår för dag, under vilken den försäkrade inte skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning. Jag

föreslår att regeln omformuleras så, att sjukpenning under en sjukperiod, som varar högst sex dagar utöver insjuknandedagen, utgår för dag då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i den mån antalet sådana dagar, insjuknandedagen oräknad, överstiger två.

Vederbörande riksdagsutskott biträdde vad i propositionen föreslagits och riksdagen beslöt i enlighet därmed. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1967.

I samband med att den tidigare allmänna karenstidens tre dagar slopades genom nämnda lagändring år 1966 borttogs också den s. k. tjugodagsregeln, men denna återinfördes fr. o. m. är 1968 med avseende på insjuknandeda- ' gen. Orsaken härtill var framförallt att regeln om att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen ledde till att vid dialysbehandling av njurpatienter, vilken pågår en dag åt gången med täta mellanrum, sjukpenning eljest inte kunde utgå för behandlingsdagarna.

14.2.3 Karenstidsfrågans behandling i riksdagen under senare år

I en motion till 1975 års riksmöte (197521210) begärdes en utredning om möjligheten och lämpligheten av att återinföra en karensdag. Syftet med motionen var att sjukvårdshuvudmännen skulle tilldelas de inbesparade medlen för att avhjälpa bristerna inom långtidssjukvården. Motionen avslogs av riksdagen på förslag av socialförsäkn'ngsutskottet (SfU 1975: 10) som bl. a. anförde:

Fram till utgången av år 1966 gällde inom sjukförsäkringen den regeln att ersättning från försäkringen inte utgick för de tre första dagarna av sj ukdomsperioden. Samtidigt var betydande grupper av löntagare genom kollektivavtal tillförsäkrade förmåner som innebar att sjuklön utgick redan fr. o. m. första dagen av sjukdomsperioden. Dessa förmåner tillkom i allmänhet tjänstemännen i statlig, kommunal och enskild tjänst liksom övriga anställda i statlig och kommunal tjänst. Borttagandet av karensdagarna inom sjukförsäkringen innebar därför inte endast ett förbättrat skydd mot inkomst- bortfall för stora grupper försäkrade utan även en angelägen rättvisereform, som medförde större likställdhet mellan olika löntagargrupper.

En återgång till ett system med karensdagar skulle enligt utskottets mening motverka ett av de främsta syftena med 1966 års reform. Härtill kommer att utskottet principiellt hyser den uppfattningen att kostnaderna för vård av sjuka människor i främsta hand skall bäras av dem, som har de bästa förutsättningarna härför, nämligen de friska medborgarna. Ett förslagi enlighet med det av motionären skisserade innebär att man vältrar över kostnaderna för de långtidssjuka på andra sjuka. Utskottet ställer sig helt avvisande till en sådan ändring av gällande regler.

Vid 1978/79 års riksmöte behandlade socialförsäkringsutskottet (SfU 1978/ 79:18) tre motioner som rörde frågor om karensdagssystemet. Med hänvisning till att de korta sjukdomsfallen medfört ökade utgifter för sjukförsäkringen föreslogs i motionen 1978/79:707 att frågan om återinfö- rande av karensdagar skulle utredas. Motionären utgick från att man skulle ha två dagars karenstid i de fall sjukdomen inte varade mer än sex dagar. Vid längre sjukdomsfall borde sjukpenning utgå från insjuknandedagen. Det- samma borde vara fallet om sjukdomen är av sådan art att det är nödvändigt med någon eller några dagars frånvaro vid upprepade tillfällen. Kostnaderna för de föreslagna karensdagarna skulle enligt motionären t. ex. kunna

fördelas så att arbetstagaren själv svarade för kostnaderna den första dagen medan arbetsgivaren betalade sjuklön den andra dagen. Motionären ansåg att ett oavvisligt krav borde vara att det föreslagna systemet blev tillämpligt _ också på dem som i dag har avtalsenlig sjuklön. Han begärde att sjukpenningkommittén skulle få i uppdrag att pröva ett rättvist karensdags- system i enlighet med vad som anförts i motionen. Också motionären i motionen 1978/79:1805 begärde mot bakgrund av det ökade antalet korttidssjukfall att sjukpenningkommittén skulle pröva frågan om införande av några karensdagar, dock att undantag borde göras för sådana fall där sjukdomen är ofta återkommande.

Motionären i motionen 1978/79:1811 ansåg att de nuvarande möjligheter- na att sjukanmäla sig under insjuknandedagen borde begränsas så att anmälan endast kunde göras fram till kl. 12.00 på dagen. Därigenom skulle, menar motionären, ersättningen inte såsom nu är fallet kunna utgå utan karenstid och ersättningsreglerna skulle bli mer rättvisa. Motionären begärde att regeringen skulle förelägga riksdagen ett förslag i frågan.

Utskottet uttalade:

Sjukpenningkommitténs främsta uppgift enligt direktiven är att överväga lämpliga metoder för att söka mildra de ogynnsamma effekter av sjukpenningförsäkringens nuvarande regler som medför bl. a. att kompensationen blir lägre vid korta sjukfall beroende på att sjukpenning inte utges för insjuknandedagen och på den s.k. fridagsregeln. Avsikten är således att den enskilde skall få bättre kompensation för inkomstbortfall. Riksdagen har tidigare avvisat tanken på att återinföra ett karens— dagssystem inom sjukpenningförsäkringen och därvid framhållit att en återgång till ett sådant system skulle motverka ett av de främsta syftena med 1966 års reform. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla denna uppfattning och avstyrker följaktligen bifall till motionerna 707, 1805 och 1811.

Riksdagen följde utskottet och avslog motionsyrkandena.

Vid 1979/80 års riksmöte togs frågan om återinförande av karensdagar upp i två motioner. I motionen 1979/802830 föreslogs att sjukpenningkommittén skulle få i uppdrag att pröva ett rättvist karensdagssystem. I motionen 1979/80:1525 (motivering i motionen 1979/80:1524) hemställdes att riksda- gen uttalade att tre dagars karenstid skulle införas vid sjukskrivning. Utskottet uttalade i sitt betänkande (SfU 1979/80:15) följande.

De i motionerna väckta frågorna har tidigare varit föremål för behandling. Så sent som vid föregående års riksmöte avvisade riksdagen tanken på att återinföra ett karensdagSSystem inom sjukpenningförsäkringen (SfU 1978/79: 18). Riksdagen vidhöll då sin tidigare uppfattning att en återgång till ett sådant system skulle motverka ett av de främsta styftena med 1966 års reform. Utskottet anser att det inte finns skäl för riksdagen att frångå detta sitt tidigare ställningstagande varför utskottet avstyrker bifall till motionerna 830 och 1525.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

14.3. Vissa utländska jämförelser

I de tidigare redovisade utländska sjukersättningsbestämmelserna saknas regler om karens för andra än egna företagare. I vissa andra europeiska

länder gäller i detta sammanhang i kort sammandrag följande beträffande kompensationsnivå, karens och sjukersättningstid.

14.3.1. Belgien

Sjuklön utgår för arbetstagare med 100 procent efter insjuknandedagen under de första sju dagarna. Därefter utgår sjuklön med reducerat belopp fr.o.m. åttonde t.o.m. 30:e dagen. Sjukpenning utges därefter från sjukkassa med 60 procent av inkomstbortfallet. Sjukpenningtiden är begränsad till ett år.

14.3.2. Frankrike

Sjukpenning utgår med 50 procent av den genomsnittliga månadslönen. Någon ersättning utgår ej de tre första dagarna. Sjukpenning kan utgå under tre år.

14.3.3. Italien

Sjukpenning utgår från och med den fjärde sjukdagen. Beloppet är 50 procent av de fyra senaste veckornas genomsnittslön. Från och med den 21 :a sjukdagen är kompensationsnivån ca 65 procent.

14.3.4. Luxemburg

Karens saknas och sjukpenning utgår med 100 procent av inkomstbortfallet. Ersättning utgår dock längst under ett år i följd.

14.3.5. Nederländerna

Sjukpenning kan utgå under tolv månader. Kompensationsgraden är 80 procent av genomsnittslönen. För de två första frånvarodagarna utgår ingen ersättning.

14.3.6. Storbritannien

De tre första dagarna är karensdagar. Det belopp som utgår som sjukpenning består av dels en fast och dels en lönerelaterad del. Maximum i sjukpenning i fast del är f. n. £ 14,70 per vecka. Den lönerelaterade delen utgår från och med den 13:e dagen. Den utgår i procent på lönen i olika intervall. Maximal ersättning är, inberäknat den fasta delen, 85 procent av genomsnittsinkom- sten. Fast sjukpenning utgår under 168 dagar. Den lönebaserade utgår i 156 dagar, söndagar oräknade.

Såvitt kunnat utrönas återfinnes i nämnda länder inga bestämmelser om förbud att avtalsvägen eller eljest upphäva verkningarna av karenstidsreg— lerna.

14.4. Överväganden

Karens och sänkt kompensationsnivå är tänkbara inte enbart i nuvarande sjukpenningordning utan även i en försäkring med ändrad sjukpenningbe— räkning (se kapitel 12) samt i någon av dessa kombinerad med ett sjuklönesystem. Inom riksförsäkringsverket har mot denna bakgrund kostnadsberäkningar gjorts för en rad olika alternativ (se bilagorna 11—13). I fråga om karensalternativ har kostnadseffekterna av en karenstid om en t. o. m. sju dagar beräknats. Sänkt kompensationsnivå har likaså redovisats i ett flertal alternativ. Kombinationer av sänkt kompensationsnivå och karens finns även angivna. Beräkningarna har gjorts med utgångspunkt i 1979 års sjukpenningutgifter. Det har vidare antagits att sjukskrivningsmönstret förblir oförändrat.

I det följande behandlas frågan så att karens, sänkt kompensationsnivå, och en kombination av dessa redovisas för sig i olika avsnitt, I varje avsnitt redogörs så för effekten av den behandlade självrisken i nuvarande ordning, med en förändrad sjukpenningberäkning och med ett sjuklönesystem. . Därefter behandlas i ett särskilt avsnitt effekter av ökad självrisk på sjukfrånvaron, följt av ett avsnitt om frågan om likabehandling för olika grupper.

14.4.1. Karens

Nuvarande ordning

Besparingseffekterna är naturligtvis avhängiga av hur många karensdagar som skulle införas. Genom bestämmelser om karens erhålls även admini- strativa lättnader för försäkringskassorna, vilket inte är fallet om kompen- sationsnivån sänks; antalet sjukpenningutbetalningar minskar. Vid införan- de av karens synes anmälningsdagen böra vara första karensdag. Väljs fler än två karensdagar kan den nuvarande fridagsregeln upphävas. Karensvalet bör även beaktas utifrån förekomsten av någon form av återfalls- eller ' återgångsregel. Med en återfallsregel förstås att vid sjukfall som inträffar viss tid efter tidigare sjukfalls avslutande karens ej skall gälla (se tjugodagarsre- - geln i 3 kap. 10? första stycket AFL). En regel om återgång innebär att . sjukfall av viss varaktighet medför att ersättning utgår även för karensdag (se fridagsregeln i 3 kap. 10 å andra stycket AFL). En ytterligare möjlighet vore = att karensen begränsades, så att ett visst antal havda karensdagar under t. ex. ett år medförde att senare sjukperioder inte skulle vara förenade med karenstid. En återfallsregel är gynnsam för dem som kräver regelbundet återkommande vård, t. ex. dialyspatienter. Med en återgångsregel kan det finnas en risk att sjukfallen tenderar att förlängas. En begränsning till ett visst sammanlagt antal karensdagar per år är till fördel för dem som har flera kortvariga sjukfall. Behov av återfalls- eller återgångsregler torde föreligga. Därvid skulle olika regler kunna kombineras, t. ex. en tjugodagarsregel med en regel där antalet karensdagar per tolvmånadersperiod begränsades till förslagsvis 15.

Utan några av de nu beskrivna begränsningsreglerna skulle ett återinfö- rande av tre dagars karens i sjukförsäkringen medföra en minskning av

sjukpenningutgifterna med ca tio procent, vilket motsvarar ca 1 200 milj. kr. Härtill kommer vissa minskade administrationskostnader. Med en veckas karenstid skulle minskningen av sjukpenningutgifterna bli 26 procent, vilket motsvarar 3 200 milj. kr.

Verkan av karenstidsbestämmelser för sjukfrånvaroutvecklingen och sjukskrivningsmönstret är svår att förutsäga. Antalet sjukanmälningar kan möjligen tänkas minska, eftersom den försäkrade bedömer att sjukfallet ändå kommer att upphöra under karenstiden.

Samordningen mellan sjukpenningförsäkringen och arbetsskadeförsäk- ringen måste beaktas vid införande av en karensregel liksom av en regel om sänkt kompensationsnivå. Under de första 90 dagarna utgår vid arbetsskada sjukpenning under samordningstiden från sjukpenningförsäkringen (se avsnitt 1.2.2). Skulle sjukpenningen i arbetsskadefallen ej beröras av den ökade självrisken måste prövning av arbetsskadefallen göras av försäkrings- administrationen redan vid fallens början och inte som nu först efter samordningstidens utgång. En sådan prövning skulle medföra en mycket stor administrativ belastning för försäkringsadministrationen. Fördelarna med samordningen mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna skulle då gå förlorade.

För att undvika att prövning skall behöva ske av arbetsskadefall som avslutas inom samordningstiden krävs att bestämmelser om ökad självrisk också gäller dessa fall eller att den ökade självrisken under alla förhållanden gäller de arbetsskadefall som avslutas inom samordningstiden; en återgångs- regel skulle kunna övervägas för de längre fallen.

Genom anslutning till den på arbetsmarknaden gällande trygghetsförsäk- l ringen vid arbetsskada (TFA), se avsnitt 6.6.2, utgår ersättning vid arbetsskada som utfyllnad till sjukpenningen till så gott som alla arbetsta- gare. Om trygghetsförsäkringen skulle fylla ut sjukpenningen under karens— tid eller under tid med sänkt kompensationsnivå, skulle nya administrativa rutiner för prövning av dessa fall få tillskapas inom denna försäkring. Detta kan inte ske utan betydande svårigheter och kostnader.

Genom anslutning till en av internationella arbetsorganisationen (ILO) antagen konvention om minimistandard för social trygghet (ILO 1952 nr 102) har Sverige åtagit sig att i fråga om bestämmelser rörande ersättning för , inkomstbortfall vid sjukdom inte ha längre karenstid än tre dagar (prop. 1953173). Hänvisning till denna konvention finns även i Europeiska sociala stadgan art. 12 nr 2 och 3 (prop. 19621175). Dessa internationella åtaganden skulle få modifieras från svensk sida om en längre karenstid införes.

Förändrad sjukpenningberäkning

Med en förändrad sjukpenningberäkning (se kapitel 12) kommer sjukpen— ning att utgå som ersättning enbart för förlorade arbetsdagar. Detta medför att endast dag med frånvaro från arbetet bör räknas såsom karensdag. Fridagsregeln är i en sådan ordning redan upphävd. Vad nyss sagtsi fråga om olika begränsningsregler i form av bl. a. återfalls- och återgångsregler kan äga tillämpning även när det gäller den förändrade sjukpenningberäkning- en.

Med en karenstid på tre dagar skulle sjukpenningutgifterna minska med ca

14 procent, eller ca 1 700 milj. kr. i 1979 års utgifter. Härvid har hänsyn tagits till de ökade utgifter som en förändrad sjukpenningberäkning skulle komma att medföra (se bilaga 11).

Karensregleri samband med en förändrad sjukpenningberäkning kan få vissa ojämna effekter genom att de får olika verkan beroende på hur arbetstiden är förlagd för den enskilde. En deltidsarbetande med arbete enbart måndag—onsdag kan vid ett sjukfall som inträffar på söndagen och som varar en vecka bli helt utan ersättning i en ordning med tre dagars karens.

Vissa ojämna resultat kan också uppstå vid sjukfall som sträcker sig över semesterdagar på grund av semesterlagens bestämmelser om beräkning av semesterlön.

Sjuklönesystem

Även i ett sjuklönesystem, vare sig det är eller inte är kombinerat med en ändrad sjukpenningberäkning, är en karenstid naturligtvis tänkbar. I ett sjuklönesystem skulle första frånvarodag vara första karensdag.

Införs tre dagars karens i ett sjuklönesystem med nuvarande sjukpenning- ordning innebär det en minskning av utgifterna för sjukersättning på ca 13 procent eller 1 600 milj. kr. räknat i 1979 års utgifter. Utgiftsminskningen kommeri första hand att hänföra sig till arbetsgivarens sjuklöneutgifter. För att uppnå en besparing för det allmänna erfordras att detta beaktas vid fastställande av avgiften till sjukförsäkringen.

Det bör även framhållas att en bestämmelse om karenstid som är förenad med någon återfalls— eller återgångsregel i ett sjuklönesystem medför ökade administrativa kostnader för arbetsgivarna, eftersom detta kräver sä1skilda bevakningsrutiner (se avsnitt 11.17).

14.42. Sänkt kompensationsnivå

Nuvarande ordning

För närvarande är kompensationsnivån i den allmänna försäkringen angiven till 90 procent. Som tidigare framhållits är nivån i korta sjukfall dock genom regeln om insjuknandedag och fridagsregeln i verkligheten lägre. En sänkning av nivån kan utformas som en generell sänkning för alla sjukfall oavsett längd, såsom en nivåsänkning endast under viss tid av sjukfallet eller som olika nivåer under olika delar av sjukperioden.

Beräkningar har gjorts av kostnadseffekterna för olika alternativ. Om kompensationsnivån sänks generellt till t. ex. 85 procent minskar sjukpen- ningutgifterna med ca 5,6 procent, vilket motsvarar ca 700 milj. kr. En sänkning till t. ex. 80 procent skulle innebära en minskning på 11,1 procent eller ca 1 400 milj. kr. En generell sänkning torde få störst betydelse för dem som har långa sjukfall.

Med en sänkning till t. ex. 60 procent under första veckan av sjukfallen skulle minskningen uppgå till 8,7 procent eller ca 1 100 milj. kr. En sådan sänkning jämte en sänkning till t. ex. 70 procent under sjukfallets andra vecka och 80 procent under dess tredje vecka skulle medföra en minskning på

ytterligare 3,5 procent eller sammanlagt 12,2 procent, vilket motsvarar ca 1 500 milj. kr. Det bör dock observeras att den verkliga ersättningsnivån skulle bli lägre, eftersom nivån för närvarande vid korta sjukfall är avsevärt lägre än 90 procent,

Ett system med sänkt eller varierad kompensationsnivå skulle troligen inte medföra någon administrativ merbelastning för försäkringsadministratio- nen. Hur en sänkning skulle påverka sjukfrånvaron är liksom i fallet med karens svårt att förutse.

Den ovannämnda ILO-konventionen bör även beaktas, eftersom däri också föreskrivs en lägsta generell nivå på 45 procent.

Förändrad sjukpenningberäkning

Eftersom en förändrad beräkningsmetod i sig skulle medföra en höjning av sjukpenningutgifterna med drygt 14 procent eller ca 1 700 milj. kr. beräknat på 1979 års sjukpenningutgifter, skulle t. ex. en till 85 procent gjord generell sänkning av kompensationsgraden medföra en nettokostnadsökning med ca 8 procent, eller ca 1 000 milj. kr. Nivån skulle behöva sänkas till ca 77 procent innan någon besparing uppnåddes.

Sjuklönesystem

Beräkningarna av de ovan redovisade effekterna med ändrade kompensa- tionsnivåer torde inte påverkas av om man inför ett sjuklönesystem. Den minskning av utgifterna som kan erhållas måste dock fördelas på arbetsgi- varnas sjuklöneutgifter och på det allmännas sjukpenningutgifter.

14.4.3. Kombination av karens och sänkt kompensationsnivå

Det är givetvis tänkbart att förena en karenstid med en sänkt kompensa- tionsnivå. Nedan ges exempel på effekten härav i nuvarande ordning och med en förändrad sjukpenningberäkning.

Nuvarande ordning

Om tre dagars karens kombineras med en sänkning av kompensationsnivån l till exempelvis 85 procent blir den sammanlagda minskningen av sjukpen- ningutgifterna 14,5 procent eller ca 1 800 milj. kr.

Införandet av en sådan kombination skulle i ersättningshänseende kunna få följande resultat för en försäkrad med en registrerad SGI på 72 000 kr. (jfr exempel j i avsnitt 10.2). Sjukfallet antas vara fr. o. m. tisdag t. o. m. måndag i påföljande vecka. Sjukpenningen är 178 kr. per dag. Inkomstför- lusten är 1 400 kr. För närvarande är ersättningsgraden ca 50 procent. Med tre dagars karens och 85 procents kompensationsnivå skulle sjukpenningen per dag uppgå till 168 kr. och sjukpenningersättning utgå med 672 kr. (4 x 168 kr.). Därvid har förutsatts att fridagsregeln är upphävd. Ersättningsgraden blir ca 48 procent.

Förändrad sjukpenningberäkning

Med tre dagars karens och t. ex. en kompensationsgrad av 85 procent samt en ändrad sjukpenningberäkning skulle minskningen av sjukpenningutgifterna bli 18,7 procent, vilket motsvarar ca 2 300 milj. kr. Hänsyn har då tagits till den kostnadsökning som den nya sjukpenningberäkningen i sig skulle medföra.

14.4.4. Effekter på sjukfrånvaron

Såsom framhållits ovan har de olika beräkningarna gjorts utifrån antagandet att det nuvarande sjukskrivningsmönstret är oförändrat. Det är, såsom också påpekats, svårt att förutsäga hur olika alternativ med karenstid eller sänkt kompensationsnivå skulle påverka den framtida sjukfrånvaron och sjuk- skrivningsmönstret. Det kan antas att en minskning av de korta sjukfallen skulle bli resultatet av ett införande av karenstid. Det är emellertid möjligt att detta i sin tur skulle kunna resultera i en ökning av de långa sjukfallen; sjukfallen förlängs måhända eftersom hälsotillståndet kan befaras bli försämrat genom att den försäkrade i en del fall av ohälsa anser sig av ekonomiska skäl likväl behöva arbeta i stället för att stanna hemma och vårda sin hälsa. I den mån det för närvarande förekommer att sjukpenning i en del korta sjukfall uppbärs oberättigat skulle detta troligen minska genom införandet av en karenstid.

14.4.5. Likabehandling av olika grupper

I detta avsnitt redovisas de frågor som kan kräva överväganden med hänsyn till vad som sägs i direktiven om att utgångspunkten i fråga om karens eller sänkt kompensationsnivå bör vara att besparingarna skall påverka olika grupper på i princip likartat sätt.

För närvarande finns det som framgår av tidigare kapitel (kapitel 6) möjlighet att avtalsvis tillförsäkra arbetstagare rätt till sjukersättning utöver de förmåner som följer av den allmänna sjukförsäkringen. En stor del av de förvärvsarbetande saknar sådan avtalskomplettering eller är denna begrän- sad till att avse blott längre sjukfall. Så lämnar t. ex. den på SAF/ LO-området gällande avtalsgruppsjukförsäkringen (AGS) enligt huvudre- geln endast ersättning för sjukperiod som varar mer än 30 dagar. För tjänstemän utgår enligt bl. a. kollektivavtal mellan SAF och PTK — däremot sjuklön redan från första dagen i en sjukperiod. Detta gäller även för de statligt och kommunalt anställda.

Om det i den allmänna försäkringen skulle införas en bestämmelse om karens eller sänkt kompensationsnivå, skulle detta således få olika verkan för en arbetstagare på SAF/LO-området och en arbetstagare som tillhör den offentliga sektorn eller t. ex. PTK:s avtalsområde. För att utjämna effekter- na skulle erfordras antingen ändringar i berörda avtal eller att bestämmel- serna om införande av karens eller sänkt kompensationsnivå gavs sådan verkan att det omöjliggjorde avtal om kompletterande förmåner. Möjligheterna att genom frivilliga förändringar i kollektivavtal motverka skillnaderna för olika arbetstagargrupper faller utanför lagstiftningens

område. Utsikterna att sådana förändringar kommer till stånd är beroende av bl. a. de faktorer som i ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt hänseende direkt styr parternas handlande.

Om man inte på annat sätt kan garantera en likabehandling av alla grupper får prövas möjligheten att genom lagstiftning åstadkomma den önskade utjämningen, vilket diskuteras nedan. Förutsättningarna torde vara desam- ma vare sig man inför ett sjuklönesystem eller ej. Avtalsförsäkringar som ger ersättning vid arbetsskada skulle däremot inte beröras av en sådan lagstiftning (se avsnitt 14.4.1).

Beskuren avtalsfrihet

Frågan huruvida det genom lagstiftning är möjligt att få till stånd likhet för olika grupper vid införande av karens i sjukpenningförsäkringen kan ses som en fråga huruvida rätten att sluta kollektivavtal eller personliga avtal på detta sätt kan begränsas. Detta reser en del arbetsrättsliga spörsmål. Kommittén har i denna fråga konsulterat professorn i civilrätt, särskilt arbetsrätt, vid Stockholms universitet, Tore Sigeman.

Förhandlingsrätten är till skillnad från t. ex. föreningsfriheten ej upptagen i uppräkningen av skyddade rättigheteri grundlagen. I förarbetena till lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, där rätten till förhandling finns intagen i 10 &, erinras om att kollektivavtal liksom enskilda avtal alltefter omständigheterna är helt eller delvis ogiltiga i den mån de strider mot tvingande lag (SOU 1975:1 s. 284). Exempel på bestämmelser som är på detta sätt tvingande är t. ex. författningar om förfarandet vid tjänstetillsätt- ning och behörighetsvillkor. Det föreligger därför inte någon laglig rättighet eller skyldighet att förhandla om ett sådant avtal (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 143, 155, 165, 168 och InU 1975/76:45 s. 55).

Rätten till kompletterande förmån utöver vad som utgår enligt den allmänna försäkringen hör liksom lönen till anställningsvillkoren. Något hinder mot att i lag föreskriva viss högsta eller lägsta lön torde formellt inte föreligga. Det har dock ansetts vara arbetsmarknadens parter förbehållet att avtala härom. I samband med införandet av lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet gjordes en del uttalanden härom. I lagen förbjuds en arbetsgivare att på grund av en arbetstagares kön tillämpa sämre anställningsvillkor för lika arbete än dem som gäller för det motsatta könet (4 & 1 p). Sker likväl detta är avtalet ogiltigt i den delen (5 €). Jämställdhetskommittén betonade i betänkandet (SOU 1978:38) i sitt resonemang kring diskrimineringsförbudet på detta område att utgångs- punkten ”självfallet” skulle vara att lönevärdering och lönestruktur är en uppgift för parterna själva. Departementschefen (prop. 1978/79:175 s. 72 f) erinrade om detta uttalande men framhöll, att ett diskrimineringsförbud i lag emellertid i princip borde vara tvingande i den meningen att avtal med diskriminerande innehåll inte kunde träffas med giltig verkan, men att djupare ingrepp än så i träffade löneavtal däremot inte borde kunna komma ifråga.

En inskränkning i avtalsfriheten i föreliggande hänseende skulle kunna tänkas stå i strid med någon för Sverige bindande internationell överenskom- melse. Den förut nämnda ILO-konventionen och Europeiska sociala stadgan

bör härvid beaktas.

Med beaktande av dessa begränsningar torde det således vara formellt möjligt att i lag förbjuda kollektivavtal och personliga avtal om sjukersätt— ning utöver viss nivå eller vid sidan av lagens.

Utformning och verkan av tvingande lag

Om man finner sig kunna konstatera att det finns en möjlighet att i lag begränsa parternas avtalsfrihet, uppstår frågan hur en sådan bestämmelse i så fall skulle kunna utformas och vilken verkan den kan förmodas få.

Lagstiftningen kan antingen i särskild ordning, med eventuell sanktion, förbjuda eller ogiltigförklara kollektivavtal eller personliga avtal om t. ex. sjuklön eller liknande ersättningar eller förmåner som upphäver verkan av införandet av ökad självrisk i den allmänna försäkringen, eller också kan deti lagen om allmän försäkring förklaras att avtal som avviker från lagens bestämmelser om självrisk är ogiltiga; de nya bestämmelserna skulle, till skillnad från vad som nu brukar ske, således göras tvingande. Det senare alternativet förefaller vara det lämpligare. Tvingande lagstiftning är ej ovanlig inom arbetsrätten. Det gäller dock som regel bestämmelser som ogiltigförklarar sådana avtal varigenom någon lagens rättighet eller skyldig- het upphävs eller inskränks och inte förbud mot avtal som ger t. ex. arbetstagarsidan ytterligare förmåner.

Ett införande av en obligatorisk självrisk måste anpassas så i tiden att förefintliga och i kraft varande kollektivavtal berörs i så liten utsträckning som möjligt, eftersom frågor om avlösning och kompensation eljest torde få stort utrymme för avtalsparterna. Lagens ikraftträdande bör alltså samman— falla med en tidpunkt då huvuddelen av berörda kollektivavtal löper ut. Tillämpningsproblem torde likväl komma att uppstå. Är t. ex. båda parter överens om att någon form av komplettering till den allmänna försäkringen, trots dess tvingande karaktär, skall finnas, kan detta lösas på många olika sätt. Arbetsgivaren kan t. ex. underlåta att göra inkomstavdrag för en karenstid, ersättningen kan utgå såsom en förhöjning av lönen under övrig tid eller kompensationen kan utgå i annan form än lön osv. Härtill kommer att, om enighet föreligger mellan parterna, det torde bli svårt att uppmärk- samma avvikelser från de obligatoriska bestämmelserna. Ett förbud mot avvikande avtal torde för övrigt böra utformas så att det omfattar avvikelser , såväl till arbetstagarnas nackdel som till deras fördel. l

Om likväl avvikelse sker, uppkommer frågan i vilken ordning avtalets * ogiltighet skall kunna göras gällande. Normalt sker detta genom att den som skyddas av den tvingande lagstiftningen har talerätt och ytterst hos domstol kan påkalla prövning och utverka eventuellt skadestånd (jfr t. ex. 54—55 55 medbestämmandelagen). Det torde medföra oöverstigliga svårigheter att vid överträdelse av ett avtalsförbud ge saklegitimation åt grupper som inte fått samma förmåner i sina avtal. Ej heller bör rätt att påtala överträdelse av avtalsförbudet medges det allmänna genom något offentligt organ, ehuru det allmänna får anses stå bakom intresset med den tvingande lagstiftningen.

Bärare av det skyddade intresset torde de enskilda arbetsgivarna få anses vara såsom skyddade mot betungande avtalsvillkor. En enskild arbetsgivare bör således kunna göra gällande ogiltighet av ett avvikande avtal. vare sig det

är fråga om ett personligt avtal i strid med lagens förbud, som arbetsgivaren själv träffat, eller ett kollektivavtal som han själv eller hans organisation ingått. Den arbetsrättsliga sanktionsmodell torde kunna tjäna som förebild som kommit till användning när det gäller kollektivavtal som förbjuder avvikelser från vissa normer, t. ex. klausuler om strikt normallön. Modellen innebär att en arbetstagarorganisation, vars medlem berörs av ett otillåtet personligt avtal, kan tillerkännas allmänt skadestånd inte bara då avtalet verkat till arbetstagarens nackdel utan även då avtalet — vilket skulle bli fallet vid ett lagstadgat förbud mot kompletterande sjukersättning innebär en otillåten förmån (se AD 1965 nr 28). Skulle ett personligt avtal om en särskild förmån befinnas ogiltigt, torde arbetstagaren genom de regler som utbildatsi rättspraxis (regler om s. k. condictio indebiti) vara skyddad mot obilligt verkande återkrav.

Övriga möjligheter

Den lagstiftning om avtalsförbud som nu diskuteras skulle givetvis även kunna utformas såsom en villkorad lagstiftning, varigenom förbudets ikraftträdande görs avhängigt av vad arbetsmarknadens parter överenskom- mer; anpassas gällande kollektivavtal och andra avtal i fråga om sjukersätt- ningsförmåner till vad som föreskrivs i lagen i fråga om karens och/eller kompensationsnivå behöver avtalsförbudet inte träda ikraft. Vidare kunde ' lagreglerna om ökad självrisk införas i samband med att en uppgörelse (ett samhällskontrakt) träffas mellan statsmakterna och berörda parter på arbetsmarknaden om att självrisken skall tillåtas slå igenom över hela fältet.Utsikterna till att en uppgörelse av detta slag kommer till stånd är givetvis svåra att bedöma.

Ett alternativ till det angivna avtalsförbudet villkorat eller ovillkorligt kan kanske vara att försöka åstadkomma likformighet genom att göra det oförmånligt för den enskilde att uppbära Sjukersättningsförmåner utöver vad den allmänna försäkringen föreskriver. En möjlighet vore därvid att skattemässigt särbehandla sådana förmåner. Den del av inkomsten som utgjordes av viss inkomstersättning vid sjukdom, t. ex. sjuklön under viss tid, skulle således uppges särskilt och taxeras på annat sätt än övriga inkomster. Förmånerna kunde därvid åsättas vissa schablonvärden, såsom för närva- rande sker vid värdesättning av t. ex. bilförmåner och andra naturaförmåner i inkomstskattesammanhang. En sådan ordning skulle naturligtvis öka uppgiftsbördan för den enskilde och för arbetsgivarna samt medföra en ökad och resurskrävande belastning för skattemyndigheterna. De kostnader som därvid skulle uppstå fick naturligtvis beaktas.

Sammanfattning

För att alla grupper skall påverkas i samma utsträckning av bestämmelser om ökad självrisk fordras att förändringar genomförs i rådande kollektivavtal och avtal, som garanterar bättre förmåner vid sjukdom. Lagregler om ökad självrisk kunde införas med uttalande från statsmakterna att en uppgörelse bör träffas med arbetsmarknadens parter om att den ökade självrisken skall tillåtas slå igenom på hela fältet. Eljest finge man överväga att genom lag

direkt förbjuda avtal om förmåner som upphäver den ökade självrisken, vilket i sin tur betyder att man beskär avtalsfriheten, något som kommittén inte anser sig kunna förorda. Ett förbud skulle för övrigt troligen vara möjligt att kringgå på olika sätt.

Utvägen att genom beskattningen komma till rätta med likställighetspro- blemet synes inte vara näraliggande.

15 Samlad bedömning

Kommittén hari sitt arbete haft att söka lösningar på följande, i olika direktiv angivna viktiga frågor, nämligen

D att rätta till vissa ogynnsamma effekter av de nuvarande reglerna för sjukpenningens beräkning avseende främst de korta sjukfallen men även de deltids- och delårsarbetande, El att pröva möjligheterna till förenklingar i sjukersättningssystemet med beaktande av erfarenheterna i andra länder av ett sjuklönesystem samt D att åstadkomma med hänsyn till kostnadsutvecklingen inom sjukförsäk- ringen och det samhällsekonomiska läget erforderliga kostnadsbesparing- ar genom införande av ökad självrisk.

Vilka de ogynnsamma effekterna är och deras avhängighet av nuvarande bestämmelser om insjuknandedag, fridagar och sjukpenningens beräkning framgår av redogörelsen i kapitel 10. För att söka komma till rätta med dessa effekter har kommittén i enlighet med direktiven bl. a. övervägt möjligheterna att införa en sjuklöneperiod i sjukersättningssystemet. Den konstruktion som blivit resultatet av kommitténs arbete med frågan redovisas i kapitel 11.

Ett sjuklönesystem ger stora möjligheter att smidigt anpassa sjukersätt— ningen till inkomstbortfallet. De rutiner som arbetsgivaren har i fråga om löneuträkning, utbetalningsperioder och källskatteavdrag kan till fullo utnyttjas. Men systemet kan ej göras heltäckande. Begränsningar måste göras dels i fråga om personkretsen och dels när det gäller sjuklöneperioden. Med begränsningen av personkretsen till att avse löntagarna kan man emellertid få med en stor del av den förvärvsarbetande befolkningen, närmare bestämt ca 95 procent därav. Den sjuklöneperiod om 14 dagar som kommittén stannat för i sin skiss skulle komma att omfatta just de kortare sjukfallen, som är av speciellt intresse för de aktuella reformsträvandena.

Sjuklönesystemet lämnar emellertid vissa grupper förvärvsarbetande utanför liksom också löntagarnas sjukfall i vad de går utöver sjuklöneperio- den. Här får sjukpenningförsäkringen bibehållas ehuru med vissa ändringar. Bl. a. märkes att uppdragstagarna inte längre kan i socialförsäkringshänse- ende jämställas med löntagarna, vilket vållar svårigheter; så gör även fallen med blandade inkomster. Särskilda anordningar måste vidtagas för att åstadkomma en smidig övergång till sjukpenningförsäkringen vid sjuklöne- periodens slut.

Kommittén har undersökt möjligheterna att i samband med införandet av en sjuklöneperiod göra den administrativa besparingen att man i fortsätt- ningen underlåter att som nu förhandsregistrera den sjukpenninggrundande inkomsten. Det har emellertid visat sig att förekomsten av en hos försäkringskassorna registrerad SGI är av stor betydelse inte blott för fall som skulle bli kvar i sjukpenningförsäkringen utan även för andra sociala förmånssystem, varför kommittén funnit att denna besparingsutväg ej står öppen.

Det kan göras gällande att sjuklönesystemet innebär risk för att vissa företag, företrädesvis mindre, inte kan bära de ökade kostnaderna, framför allt i lägen med ovanligt stor sjukfrånvaro. Här har man nämligen inte den stora riskfördelning som ligger inbyggd i den allmänna sjukförsäkringen. Kommittén anger av denna anledning en möjlighet till frivillig återförsäkring för arbetsgivare. Denna försäkringsform bör stå öppen för alla, alltså ej endast för nämnda mindre arbetsgivare eller särskilt risktyngda företag eller arbetstagare.

Vidare har framhållits att det med sjuklönesystemet följer en risk för att svaga eller utsatta grupper får det svårare på arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivarna kan få ett intresse av att hålla nere sina sjuklönekostnader. Här kan hänvisas till de nyssnämnda möjligheterna till återförsäkring för arbetsgivarna, en möjlighet som kan öppnas inom sjukförsäkringsadmini- strationens ram men även kan ordnas på annat håll. De utländska erfarenheterna härvidlag är inte entydiga, vilket ligger i sakens natur med hänsyn till svårigheterna att särskilja verkningarna av de många faktorer som påverkar rekryteringen av arbetskraft. Det angivna ökade intresset hos arbetsgivarna att hålla nere sjuklönekostnaderna kan å andra sidan tänkas leda till en ökad aktivitet när det gäller miljö- och trivselfrågor. Med de mångfasetterade möjligheter som f. n. finns för att bevaka och stimulera dessa frågor på svensk arbetsmarknad blir det dock givetvis svårt att konstatera ett sådant samband.

Sjuklönesystemet medför en minskning av sjukpenningutgifterna å ca 4 550 milj. kr. (se bilaga 10) som skulle uppvägas av motsvarande sjuklöneutgifter för arbetsgivarna, detta under förutsättning att man behöll nuvarande regler om insjuknandedag och fridagar. Ett syfte med sjuklöne- systemet är emellertid att få ett jämnare utfall av sjukersättningen i bland annat de korta sjukfallen, varför dessa regler slopats i den framlagda skissen till sjuklönesystem. Om man inte låter detta uppvägas av en sänkning av kompensationsnivån uppkommer en merkostnad på sjuklönesidan på knappt 1 700 milj. kr. Förenämnda båda belopp får i sin tur återverka på avgifterna till sjukförsäkringen. För sjukpenningadministrationen innebär det skisserade sjuklönesystemet kostnadsbesparingar på ca 200 milj. kr. motsvarande ca 1 800 årsabetare. Dessa kostnadsbesparingar är tämligen lätta att fastställa, eftersom det gäller förändringar i ett redan inarbetat system. Den ökning i fråga om administrationskostnader och personal som kan väntas uppkomma på arbetsgivarsidan är givetvis svårare att beräkna, i varje fall så i detalj som när det gäller försäkringsadministrationen. Gjorda uppskattningar tyder på att med den hantering av sjukfallen som ålägges arbetsgivarna i kapitel 11 kostnadsökningarna på sikt skulle i stort sett balansera den administrativa besparingen för socialförsäkringen eller

medföra en viss nettoökning. I inkörningsskedet skulle kostnadsökningen emellertid bli större.

För att ett sjuklönesystem skall utgöra ett realistiskt alternativ fordras att det för de enskilda och för arbetsgivarna framstår som smidigt, enkelt och väl anknutet till naturliga rutiner ävensom att det leder till minskade kostnader, främst administrativa. Med den ordning för övergången till försäkringen vid sjuklöneperiodens slut, som skisserats i kapitel 11, uppkommer uppenbar- ligen svårigheter för arbetsgivarna att med gängse rutiner åstadkomma erforderlig snabbhet i övergången och detta är orsaken till en stor del av den angivna kostnadsökningen. En möjlighet att minska denna ökning skulle i så fall vara att man vid övergången nära anknyter till rutiner för löneredovisning och liknande som finns hos olika företagare men då får å andra sidan accepteras att övergången blir mer differentierad i tiden och utan att försäkringskassan alltid får samma snabba vetskap om de sjukfall som går utöver sjuklöneperioden och samma möjligheter till handläggning, rehabi- litering och kontroll av dem som skissen förutsätter (11.12).

Ett annat alternativ för att komma tillrätta med nu förefintliga brister i kompensationshänseende är att se över nuvarande regler för sjukpenningens beräkning. Även om man inför ett sjuklönesystem blir en sådan översyn påkallad för att rätta till bristerna för dem som enligt vad tidigare nämnts ej kommer ifråga för sjuklön. Kommittén har funnit att reglerna för sjukpen— ningberäkning måste ändras väsentligt för att utfallet skall bli jämnare vid jämförelse mellan olika sjukfall. Kommittén har (i kapitel 12) funnit att ett tillfredsställande utfall vinnes om SGI fördelas efter det beräknade antalet arbetsdagar per år för varje försäkrad, varvid man utgår från en schablon av 260 dagar för en helårs- och heltidsanställd (= 52 veckor är 5 arbetsdagar). SGI skall alltså delas med 260 i stället för som nu med delningstalet 365. Den som arbetar delår eller deltid eller är säsongs- eller skiftarbetare får vanligen sin SGI delad med etti förhållande till 260 nedsatt tal. Sjukpenning beräknad med utgångspunkt i den sålunda beräknade SGI-n utges endast för dagar då den försäkrade skulle ha varit i arbete.

Allmänt kan sägas att metoden blir komplicerad i tillämpningen. Den kräver en noggrann och fortlöpande utredning om den försäkrades arbetstidsförläggning och leder till svåra bedömningar framför allt när det gäller personer med varierande arbetsförhållanden. Angivna svårigheter minskar något i betydelse om den ändrade metoden för sjukpenningberäk- ning kombineras med införandet av en sjuklöneperiod för löntagare. Att förenkla metoden så att man blott ändrar nuvarande delningstal 365 till 260 och att sjukpenning bara utgår för arbetsdagar skulle inte rätta till mer än en ringa del av de skevheter som påtalas i fråga om sjukpenningberäkningen i dag.

Den ändrade metoden för sjukpenningberäkning medför en kostnadsök- ning av ca 1 800 milj. kr. såvitt avser sjukpenningutgifterna. Härvid har liksom i sjuklöneskissen förutsatts att reglerna om insjuknandedag och fridagar slopats utan att den höjning av sjukersättningen som detta innebär uppvägs av en sänkning av den fastställda kompensationsgraden. Vidare krävs en resursförstärkning för sjukförsäkringsadministrätionen om ca 170 milj. kr. motsvarande ca 1550 årsarbetare.

Beräkningar har vidare gjorts av vad effekterna i kostnadshänseende

skulle bli av en kombination av den ändrade sjukpenningberäkningen och ett sjuklönesystem. Om sjuklöneperioden sättes till 14 dagar skulle sjukpen- ningutgifterna för försäkringskassorna minska med ca 4 450 milj. kr. För arbetsgivarna skulle det innebära sjuklöneutgifter på ca 6 250 milj. kr. (se bilaga 10). Den totala effekten ifråga om sjukersättningskostnader blir då en ökning på ca 1 800 milj. kr., dvs. i stort sett samma belopp som enbart en ändrad sjukpenningberäkning skulle medföra. För sjukförsäkringsadmini- strationen skulle det innebära en minskning av administrationskostnaderna med ca 80 milj. kr. (ca 700 årsarbetare). Arbetsgivarnas administrations- kostnader skulle bli i stort sett desamma som följer vid införandet av enbart ett sjuklönesystem.

Eftersom kommittén enligt sina direktiv har att bevaka kostnadssidan blir bedömningen av de skisserade alternativen i hög grad beroende av vilka besparingar som kan åstadkommas genom införandet av ökad självrisk, ehuru detta givetvis i sin tur kan leda till ändringar i vissa hänseenden i de angivna alternativen.

Beräkningar har gjorts av besparingseffekten av olika alternativ för ökad självrisk i form av karensdagar eller sänkt kompensationsnivå eller en kombination av båda. Utfallet härav redovisas i kapitel 14. Tre dagars karens i nuvarande sjukpenningordning skulle t. ex. minska sjukpenningutgifterna med ca 1 200 milj. kr. Härtill kommer vissa minskade administrativa kostnader. Genom att sänka kompensationsgraden från 90 till 85 procent skulle sjukpenningutgifterna minska med ca 700 milj. kr. Sänktes ersättning- en till t. ex. 60 procent under första veckan av sjukfallet, till 70 procent under sjukfallets andra vecka och till 80 procent under dess tredje vecka skulle utgifterna minska med sammanlagt ca 1 500 milj. kr. Exempel på resultatet av andra kombinationer ges i bilagorna 11—13.

Vid dessa beräkningar har förutsatts att samma ökade självrisk införes i arbetsskadefallen. Om så ej sker måste nämligen i alla sådana fall prövas om arbetsskada föreligger eller ej, alltså även i fall av kortare varaktighet än samordningstiden 90 dagar.

En svårighet i sammanhanget är att undvika att den nya självrisken leder till att endast vissa grupper drabbas av densamma. För att alla grupper skall påverkas i samma utsträckning fordras att nuvarande kollektivavtal och avtal, som garanterar bättre förmåner vid sjukdom, ändras och att nya i sådana avtal ej sluts. Kommittén belyser problemet i kapitel 14. Lagregler 3 om ökad självrisk kunde införas med uttalande från statsmakterna att en uppgörelse bör träffas med arbetsmarknadens parter om att den ökade ! självrisken skall tillåtas slå igenom på hela fältet. Att åstadkomma en sådan i uppgörelse skulle vara det mest tilltalande. Eljest finge man överväga att genom lag direkt förbjuda att man avtalar om förmåner som upphäver den ökade självrisken vilket i sin tur betyder att man beskär avtalsfriheten, något som kommittén inte anser sig kunna förorda. Det väsentliga är att man ej genom nya självriskregler hamnar i den situation av olika behandling av skilda grupper som förelåg före 1967 års reform då karenstiden om tre dagar slopades.

16 Egenföretagare

16.1. Direktiven

I direktiven framhålls att kommittén bör överväga vilka följdändringar kommitténs förslag bör leda till för egenföretagares sjukpenningförsäkring. Särskilt nämns frågor beträffande försäkrade med s. k. blandad inkomst, dvs. inkomst av både anställning och annat förvärvsarbete, samt framtida karensregler och sjukförsäkringsavgifter för egenföretagare. Kommittén bör särskilt undersöka om de olika sjukförsäkringsalternativen för egenföreta- gare kan ersättas med enhetliga regler för hela denna grupp.

Kommittén bör vidare enligt direktiven undersöka tillämpningen och verkningarna av nuvarande regler för sjukpenninggrundande inkomst, enär egenföretagares sjukpenning har förmenats ge bristande kompensation för inkomstförlust i vissa fall.

Det framhålls att om kommittén skulle vilja föreslå ändringar på förmånssidan, måste också konsekvenserna på avgiftssidan beaktas.

I redovisningen av ett sjuklönesystem har följderna för egenföretagare behandlats (se avsnitt 11.14).

I detta avsnitt redovisas samlat kommitténs allmänna överväganden beträffande egenföretagares sjukpenningförsäkring. Kommittén avser att i ett senare betänkande mera i detalj behandla dessa frågor.

16.2. Beräkning av SGI och avgift för egenföretagare

Enligt 3 kap. 2 5 AFL skall inkomst av arbete för egen räkning ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Inkomst av kapital, pension, livränta eller liknande räknas ej såsom inkomst av förvärvsarbete.

Föreskriften att inkomst av arbete för egen räkning ej får beräknas högre än motsvarande skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning har i riksförsäkringsverkets cirkulär nr S 43/1962 givits följande tolkning.

Med hänsyn härtill skall den inkomst, som vid klassplaceringen må beaktas, ej röna inverkan av rörelsekapital, tillfälliga vinster eller förluster och dylikt. Sålunda skall hänsyn ej tagas till exempelvis inkomst i form av sådan avkastning av i fastighet nedlagt kapital som hyra, arrende och inkomst av skogsavverkning utan endast till inkomst, som motsvarar den försäkrades egen arbetsinsats. För person, som driver eget jordbruk, bör alltså inkomsten inte uppskattas till högre belopp än som motsvarar vad

vederbörande, om han anförtrott skötseln av jordbruket till annan, skulle fått utgiva till denne. Därvid skall alltefterjordbrukets storlek räknas med belopp, som motsvarar skälig avlöning på orten till en lantarbetare, rättare, inspektor eller förvaltare. Likaså bör för en butiksinnehavare, som ensam sköter sin butik, ej räknas med större förvärvsinkomst än som motsvarar vad han måst utgiva, därest han anställt en butiksföreståndare, som utfört samma arbete. Av vad här sagts framgår, att en egen företagare kan placeras i lägre sjukpenningklass än den som motsvarar hans deklarerade inkomst för visst eller vissa år.

Har en egen företagare under en följd av år deklarerat för lägre inkomst än den som i orten brukar åtnjutas av en anställd person i motsvarande ställning, skall vid inkomstbedömningen hans inkomst i regel ej uppskattas till högre belopp än det, för vilket han sålunda årligen deklarerat. I vissa fall kan emellertid särskilda skäl föranleda, att inkomsten för klassplaceringen beräknas till högre belopp än som motsvarar den deklarerade inkomsten. Detta kan inträffa vid ändrade förvärvsförhål- landen. Vidare kan en sådan högre uppskattning vara motiverad, om t. ex. en jordbrukare deklarerat för en inkomst, som är avsevärt lägre än vad som kan anses normalt med hänsyn till jordbrukets storlek och beskaffenhet och detta beror på att fastigheten är starkt gäldbunden.

Till ledning för beräkning av årsinkomst torde åtminstone i vissa fall också kunna tjäna sjukkassans egen kännedom om vederbörandes sysselsättnings- och inkomstför- hållanden. Ofta torde den utvägen kunna väljas, att såsom företagarens förvärvsin- komst anse den inkomst, som i orten plägar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsättningar och färdigheter.

Driver makar förvärvsverksamhet gemensamt eller driver den ena maken sådan verksamhet med biträde av den andra, skall inkomsten för verksamheten fördelas på makarna i förhållande till värdet av vardera makens arbetsinsats i verksamheten. När det gäller lantbrukarhustrur torde kassan om ej annat är känt kunna utgå ifrån att dessa deltar i jordbruksarbetet.

Eftersom avgift till sjukförsäkringen baseras på den taxerade inkomsten, kan det förekomma att avgift erläggs på ett belopp som inte får tillgodoräknas såsom sjukpenninggrundande inkomst, då det överstiger den jämförliga anställningsinkomsten. Detta har uppfattats såsom orättvist. Det omvända förhållandet att avgiften beräknas på ett lägre belopp än SGI—underlaget kan givetvis också förekomma.

Ett sätt att undvika denna skillnad vore att låta den anmälda SGI-n även utgöra underlag för avgiftens beräkning. Inkomsten av eget förvärvsarbete skulle emellertid ej heller framgent kunna beräknas till högre belopp än motsvarande inkomst av anställning. Vad här behandlats skall kommittén ytterligare överväga och redovisa i det kommande betänkandet.

16.3. Karenstid

Den som är försäkrad för sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning har för närvarande rätt att välja karenstid för sådan sjukpenning. Karenstiden kan efter den försäkrades val bestämmas till 0, 3, 33 eller 93 dagar. Av de vid 1979 års utgång försäkrade egenföretagarna, ca 270 000, hade ca 84 000 valt karensalternativet 0 dagar, ca 174 000 3 dagar, ca 10 000 33 dagar och ca 2 000 93 dagar. Karenstidsbestämmelserna innebär att sjukpenning som grundas på annat förvärvsarbete än anställning inte utgår för de första 3, 33 eller 93 dagarna av en sjukperiod, insjuknandedagen

inräknad. Om en ny sjukperiod börjar inom 20 dagar efter den föregående sjukperiodens slut så skall de båda perioderna vid karensberäkningen anses som en sjukperiod. Bestämmelserna som rör insjuknandedag och fridagsre- geln gäller inte i fråga om sjukpenning med karenstid. Den som vill ha karenstid för sin sjukpenning måste anmäla detta till försäkringskassan. Bestämmelserna om karenstid blir då tillämpliga vid sjukperiod som börjar efter nästkommande månadsskifte. Den som har valt karenstid kan övergå till försäkring med kortare karenstid eller utan karenstid om han är under 55 år och har god hälsa. Ändringen blir gällande fr. o. m. månadsskiftet efter det att framställning om ändring har gjorts. Den kortare karenstiden eller försäkringen utan karenstid skall emellertid inte tillämpas vid sjukdom som har inträffat innan ändringen har blivit gällande. Den sjukpenninggrundande inkomsten vid karenstid kan ändras av försäkringskassan. Ändringen gäller dock först fr. o. m. 30 dagar efter anmälan ökat med det antal dagar som svarar mot den valda karenstiden (3 kap. 11 % AFL).

16.3.1. Karenstid i ett sjuklönesystem

För egenföretagare har i de utländska sjuklönesystemen, såsom tidigare nämnts, föreskrivits att arbetsgivarperioden skall utgöra en karenstid för rätt till sjukpenning enligt den allmänna försäkringsordningen. Egenföretagarna har emellertid givits möjlighet att försäkra sig för nämnda period.

Som tidigare redovisats kan egenföretagaren sägas vara sin egen arbets- givare och det kan därför synas naturligt att han själv bör svara för sin egen sjuklöneperiod. Det innebär att sjukpenning inte skulle utgå under de första 14 dagarna om denna tid väljes för sjuklöneperioden. För att införande av ett sjuklönesystem inte skulle medföra en försämring för denna grupp bör det inom den allmänna försäkringens ram finnas en möjlighet för dem att försäkra sig för sjukpenning redan från sjukfallets början eller med kortare karenstid än 14 dagar. Det torde sålunda böra erbjudas dem en frivillig försäkring med möjlighet till valfri karens eller kompensationsnivå.

Denna frivilliga försäkring torde kunna ske i samma ordning som den föreslagna återförsäkringen för arbetsgivares sjuklönekostnad (se avsnitt 11.9).

Efter den tid som svarar mot sjuklöneperioden träder den allmänna sjukpenningförsäkringen in med de möjligheter till karenstider som där finns.

1632. Karenstid i ett system med en förändrad sjukpenning— beräkning utan sjuklöneperiod

Med en förändrad sjukpenningberäkning (se kapitel 12) torde behov av andra alternativ till karens än vad som gäller idag ej vara erforderliga. Med hänsyn till den ringa anslutning som det längsta alternativet, 93 dagar, för närvarande har kan det dock böra övervägas om inte detta alternativ kunde utgå. Alternativet 33 dagar torde måhända även kunna nedkortas till 30 dagar.

Den förändrade sjukpenningberäkningen bygger på en periodisering med hänsyn tagen till arbetad tid i stället för kalenderdag. För en heltidsarbetande årsanställd har en schablon på 260 dagar förordats. En egenföretagare får i normalfallet anses vara heltidsarbetande och hans SGI skall därför perio- diseras efter 260 dagar. Ersättning utgår sedan för fem dagar per vecka och detta oavsett hur många faktiska arbetsdagar som finnes.

Det är givetvis så att en egenföretagare kan vara deltids- eller delårsverk— sam. Är så fallet får delningstalet anpassas efter det mått som utredningen ger vid handen för varje särskilt fall.

17. Övriga frågor

I kommitténs uppdrag ingår även frågor som inte kommenterats i de föregående avsnitten. Kommittén avser att senare redovisa också uppdraget i denna del. De frågor som därvid kommer att behandlas är följande.

Till kommittén har även av regeringen överlämnats frågan om rätten till sjukpenning vid läkarbesök samt frågan om skyldighet för arbetsgivare att : lämna uppgift till försäkringsadministrationen rörande arbetsanställning. Härjämte har framställningar i sjukpenningfrågor från olika myndigheter , och enskilda bringats till kommitténs kännedom.

IV Bilagor

Bilaga 1 Utkast till lag om sjuklön

Inledande bestämmelser

1 & Arbetstagare har rätt till ersättning av arbetsgivare för inkomstbortfall vid sjukdom (sjuklön) enligt bestämmelserna i denna lag.

Lagen inskränker inte den rätt till sjuklön som kan föreligga enligt annan lag.

2 & Avtal som innebär att arbetstagares rättigheter enligt denna lag upphävs eller inskränks är ogiltigt i den delen.

Utan hinder av första stycket får avvikelse göras från 10 5 första och andra styckena genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation som avses i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Även den närmare tillämpningen av 6ä tredje stycket och 9 5 får bestämmas genom kollektivavtal som har tillkommit på motsvarande sätt.

Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet även på arbetstagare som ej tillhör den avtalsslutande arbetstagarorganisa- tionen, under förutsättning att arbetstagaren sysselsätts [ arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat kollektivavtal.

Rätt till sjuklön

3 & Arbetstagare har rätt till sjuklön sedan avtal om anställning träffats och anställningen tillträtts.

Arbetsgivare ärinte skyldig att utge sjuklön för tid efter det anställningen upphört.

4 & Sjuklön utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmå- gan. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjuklön eller sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring utgetts och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Med sjukdom jämställs skada.

5 & Vid bedömande av om nedsättning av arbetsförmågan föreligger skall beaktas om arbetstagaren på grund av sjukdomen är oförmögen att helt eller delvis utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Sjuklönens storlek

65 Sjuklön är att anse såsom lön. Sjuklönen utgör 00 procent av arbetstagarens inkomstbortfall. Med inkomstbortfall avses vad som på grund av sjukdom bortfallit av den inkomst som normalt skulle ha utgått som lön och andra anställningsförmå- ner till arbetstagaren, om nedsättning av arbetsförmågan inte inträtt.

Sjuklöneperiodens längd

7 & Arbetstagare har rätt att vid en sjukperiod erhålla sjuklön av arbetsgi- varen under fjorton kalenderdagar räknat från och med första frånvarodagen (sjuklöneperiod). Med frånvarodag förstås dag då arbetstagaren helt eller delvis varit frånvarande från arbetet på grund av sjukdom eller haft sådan nedsättning av arbetsförmågan som medfört inkomstbortfall. Såsom sjukpe- riod anses den tid varunder arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom.

Sjukanmälan m. m.

8 & Sjuklön utgår inte för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos arbetsgivaren, där inte hinder mött för sådan anmälan. Anmälan skall göras snarast.

95 Arbetstagare skall på begäran av arbetsgivaren avge försäkran att nedsättning av arbetsförmågan beror på sjukdom.

10å Arbetsgivare kan begära att arbetstagaren styrker nedsättning av arbetsförmågan genom intyg av läkare. Sådan begäran får gälla tidigast från och med den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen.

Arbetsgivare kan hos den allmänna försäkringskassa där arbetstagaren är inskriven begära att läkarintyg skall företes tidigare.

Arbetsgivare är ej skyldig att utge sjuklön innan försäkran enligt 95 avgivits eller läkarintyg företetts.

115 Allmän försäkringskassa äger utföra sjukkontroll i fall som avses i denna lag i enlighet med vad som gäller enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Arbetsgivare kan, om behov av sj ukkontroll anses föreligga, göra anmälan till allmän försäkringskassa härom.

Anmälan vid sjuklöneperiodens utgång

12 ? Varar sjukperioden utöver sjuklöneperioden, skall arbetsgivaren senast på tredje arbetsdagen efter sjuklöneperiodens utgång göra anmälan om övergång av sjukfallet till den allmänna försäkringskassa, där arbetsta-

garen är inskriven. Har arbetstagaren flera arbetsgivare skall anmälan som avses i första

stycket göras av den arbetsgivare som är att anse såsom huvudarbetsgiva- re.

Återförsäkring för utgiven sjuklön

13å Arbetsgivare kan frivilligt återförsäkra sig för den sjuklön som utges under ett kalenderår. Närmare villkor för återförsäkringen bestäms av regeringen.

Övriga bestämmelser

14 & Underlåter arbetsgivare att utge sjuklön, har arbetstagaren rätt att utfå sjukpenning från allmän försäkringskassa i den omfattning som stadgas i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Har arbetstagaren flera arbetsgivare skall rätt att utfå sjukpenning enligt första stycket dock gälla endast om huvudarbetsgivaren underlåter att utge sjuklön.

15å Om arbetsgivare oberättigat underlåtit att utge sjuklön, har allmän försäkringskassa rätt att av arbetsgivaren erhålla ersättning för att sjukpen— ning i sådant fall utgått.

16 & Arbetstagare har rätt att av arbetsgivare som underlåtit att utge sjuklön utfå skillnaden mellan sjuklönen, där denna är högre, och den utgivna sjukpenningen.

17å Underlåter arbetsgivare att i rätt tid göra anmälan om övergång till allmän försäkringskassa vid sjuklöneperiodens utgång, är arbetsgivaren skyldig att för tiden till dess anmälan gjorts ersätta allmän försäkringskassa för vad som utgått i sjukpenning för mellantiden.

18 & Har arbetsgivare lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag är arbetsgivaren skyldig att erlägga avgift i den omfattning som framgår av lagen (1959:522) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.

17.1. Tillägg till sjukpenning vid retroaktiv löneökning

Enligt nuvarande regler höjs inte sjukpenningen för gången tid i samband med kollektivavtal som innebär retroaktiv löneökning. Eftersom den som i stället har sjuklön vanligen enligt avtal får retroaktivt lönetillägg även för gångna sjukperioder, kan försäkringsreglerna uppfattas som ogynnsamma av den som inte har sjuklön. Denna fråga har kommittén att utreda. Det kan anmärkas att skulle sjuklön införas för alla arbetstagare, torde därigenom retroaktiv sjukersättning även komma att utgå för sjukfall under sjuklöne- perioden.

17.2. Sjukpenning för vissa grupper

Kommittén har att se över sjukpenningförsäkringen för förutom egenfö- retagarna — vissa andra grupper, nämligen hemmamakar, arbetslösa och beredskapsarbetare, ävensom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmamakar och studerande.

195. Arbetsgivare är ej skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren

1) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom, som orsakat den nedsättning av arbetsförmågan för vilken sjuklön begärs, 2) ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken arbetstagaren ådömts ansvar genom lagakraftägande dom, eller 3) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande som är av betydelse för rätten till sjuklön.

Har arbetstagare i fall som avses i första stycket erhållit sjuklön, är arbetstagaren helt eller delvis återbetalningsskyldig. Om återbetalningsskyl-

dighet ålagts arbetstagaren, kan arbetsgivaren vid senare utbetalning av lön eller sjuklön innehålla vad som skall återbetalas.

20å Tvist om tillämpningen av denna lag avgörs av den allmänna försäk- ringskassa där arbetstagaren är inskriven.

Mot försäkringskassans beslut förs talan hos försäkringsrätt genom besvär.

Att talan mot försäkringsrätts beslut förs genom besvär hos försäkrings- överdomstolen framgår av förvaltningsprocesslagen (1971:291).

21 & De närmare föreskrifter som är erforderliga för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den

Specialmotivering

Om en lag om sjuklön införs kräver detta följdändringar bl. a. i lagen om allmän försäkring. Dessa följdändringar har här inte beaktats.

Inledande bestämmelser 1 5 I denna paragraf slås till en början fast att arbetstagare har rätt till sjuklön, dvs. ersättning för inkomstbortfall, av arbetsgivaren enligt lagens bestäm- melser. Tolkningen av de väsentliga begreppen inkomstbortfall och sjukdom framgår av bestämmelserna i 4—6 åå. Ingen grupp arbetstagare är undanta- gen. Detta innebär bl. a. att även en arbetstagare som är utförsäkrad från sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap. 3 & AFL omfattas. Begreppet arbetstagare definieras inte i lagen utan avses ansluta till den praxis som gäller bl. a. inom arbetsrätten och inom socialförsäkringen (se härom vidare prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 323 ff samt SOU 1975:1 s. 691 ff). Avtal om ersättning för inkomstförlust mellan andra än arbetsgivare och arbetstagare, t. ex. mellan uppdragsgivare och uppdragstagare, omfattas således inte av lagens bestämmelser.

Av paragrafens andra stycke framgår att, i den mån lagstadgad sjuklöne— rätt föreligger utöver vad lagen om sjuklön föreskriver, denna rätt inte inskränkes. Sjuklön enligt lag har för närvarande sjömän enligt bestämmel— ser i sjömanslagen (1973z282). Dessa regler berörs således inte av lagen om sjuklön, eftersom sjömanslagens bestämmelser ger ersättning under längre tid.

2 % Lagen är i princip tvingande till arbetstagarens förmån. Något hinder mot enskilda avtal om bättre förmåner föreligger inte. Ett avtal varigenom arbetstagaren avstår från de förmåner som garanteras i lagen är däremot ogiltigt. Ett enskilt avtal om att vissa av lagens förmåner skall inskränkas eller

helt bortfalla är således utan verkan. Enligt paragrafens andra stycke kan dock arbetsmarknadens parter träffa kollektivavtal dels om avvikelse från lagens bestämmelser i visst hänseende, dels om den närmare tillämpningen av vissa bestämmelser. På det sättet kan lagreglerna ersättas eller komplet- teras med bransch- eller arbetsanpassade föreskrifter.

De nämnda kollektivavtalen skall på arbetstagarsidan formellt ha ingåtts eller godkänts på förbundsnivå. De centrala parterna kan överlämna viss kollektivavtalsanpassning till uppgörelse på lägre nivåer. Avvikelse får göras med stöd av kollektivavtal i fråga om vad som stadgas i 10 5 första och andra styckena att nedsättning av arbetsförmågan skall på arbetsgivarens begäran styrkas med läkarintyg och att sådan begäran kan framställas tidigast fr. o. m. den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen, om inte försäkrings- kassan medgivit annat.

I kollektivavtal kan således förskrivas att läkarintyg skall företes tidigare, vilket medför en mera långtgående skyldighet för arbetstagaren. Häri ligger en skillnad i förhållande till de kollektivavtal som får träffas om den närmare tillämpningen av bestämmelserna i 6 & tredje stycket om vad som avses med inkomstbortfall och i 9 5 om arbetstagares skyldighet att avge försäkran att nedsättningen av arbetsförmågan beror på sjukdom. Ett kollektivavtal i de senare fallen får nämligen inte leda till att arbetstagarens ställning försämras.

Reglerna om lagens dispositivitet har förebilder i arbetsrättslig lagstift- ning.

I 2 & tredje stycket behandlas arbetsgivarens rätt att tillämpa sådana kollektivavtal som nu har berörts även på arbetstagare som inte är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen. En förutsättning för detta är att arbetstagaren sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtalet och att arbetstagaren inte omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

Rätt till sjuklön

3 5 I denna paragraf ges de grundläggande bestämmelserna om arbetstagarens sjuklönerätt. Sådan rätt föreligger sedan avtal träffats och anställningen tillträtts. Rätten till sjuklön gäller så länge anställningen varar. I fråga om ingående och upphörande av anställningsavtal gäller de arbetsrättsliga reglerna härom, det vill säga bl. a. lagen (1974:12) om anställningsskydd och lagen (1976:600) om offentlig anställning. Med att anställningen skall ha tillträtts får förstås att arbetstagaren skall ha infunnit sig på arbetsplatsen eller anträtt färden till denna. Visas arbetstagaren ha ådragit sig sjukdom under färd till en arbetsplats, sedan ett avtal om anställning ingåtts, skall således rätt till sjuklön föreligga. Av 4 5 och kommentaren härtill framgår att arbetsskada skall jämställas med sjukdom. Färdolycksfall innefattas således även i rätten till sjuklön så snart ett anställningsavtal träffats.

4 5 I denna paragraf anges att sjuklön utgår vid sjukdom som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan. Med sjukdom jämställs skada, således även arbetsskada. Tolkningen av begreppet sjukdom skall vara det som förekom-

mer i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Härav följer att den nedsättning av arbetsförmågan som förorsakats av sjukdom för vilken sjuklön eller sjukpenning utgetts och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande också skall anses såsom sjukdom, jfr 3 kap. 7å AFL.

Beträffande vad som avses med arbetsskada hänvisas till lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

I lagen om allmän försäkring ger endast sådan sjukdom rätt till sjukpenning som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Någon anledning att upprätthålla detta krav ifråga om rätten till sjuklön finns inte. Det innebär att även en mindre nedsättning på grund av sjukdom eller därmed jämställd orsak ger rätt till sjuklön. Förutsättning för att sjuklön skall utges är att den av sjukdomen orsakade nedsatta arbetsförmågan föranlett ett inkomstbortfall och sjuklön utgår då i förhål- lande till storleken av detta inkomstbortfall. Hur begreppet nedsättning av arbetsförmågan skall tolkas framgår av 5 &.

5 5 I paragrafen anges att nedsättning av arbetsförmågan skall bedömas med beaktande av om arbetstagaren på grund av sjukdomen är oförmögen att helt eller delvis utföra sitt vanliga eller därmed jämförliga arbete. Härigenom bibehålls således rätten till sjuklön grundad på inkomsten i det vanliga arbetet, även om arbetsgivaren skulle omplacera arbetstagaren till en arbetsuppgift som svarar mot nedsättningen i arbetsförmågan med lägre inkomster som följd. Det torde ligga i sakens natur att nedsättning av arbetsförmågan vanligtvis leder till frånvaro från arbetsplatsen. Men det kan naturligtvis förekomma att arbetstagaren infinner sig på arbetsplatsen men inte har full arbetsförmåga. Beror nedsättningen av arbetsförmågan på sjukdom skall således sjuklön utgå i förhållande till nedsättningen och det därav föranledda inkomstbortfallet. Har nedsättningen av arbetsförmågan sin grund i annat än sjukdom följer härav att sjuklön inte skall utgå. Vid tveksamhet härvidlag torde det få ankomma på läkare att avgöra arten och graden av nedsättningen.

Sjuklönens storlek

6 & Paragrafen utgör, jämte 4 och 555, de centrala bestämmelserna för angivande av den rätt till ersättning av arbetsgivaren för inkomstbortfall vid sjukdom som arbetstagaren har enligt 1 55.

I paragrafens första stycke anges den viktiga principen att sjuklön är att anse såsom lön. Detta medför att i alla de fall där något särskilt inte föreskrivits de för lön och lönefordran gällande bestämmelserna blir tillämpliga. Sjuklönen skall således vara skattepliktig och avgiftsgrundande. Sålunda kommer sjuklön även att vid tillämpning av bl. a. förmånsrättslagen (1970:979), lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs samt bestämmelser om utmätning och införsel i lön att jämställas med annan avlöning. Detsamma skall gälla t. ex. i fråga om kvittning enligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

Även i fråga om förfallodag, utbetalningssätt etc. jämställs sjuklönen med vanlig lön.

I andra stycket anges den ersättningsnivå som skall gälla för sjuklönen, uttryckt i procent av inkomstbortfallet. Ersättningsnivån bör motsvara vad somi fråga om kompensationsgrad föreskrives i lagen om allmän försäkring för sjukpenningens del för att viss kongruens skall föreligga mellan de båda sjukersättningsformerna.

I tredje stycket anges att med inkomstbortfall avses vad som på grund av sjukdom bortfallit av den inkomst som normalt skulle ha utgått som lön och andra anställningsförmåner till arbetstagaren, om nedsättning av arbetsför- mågan inte inträtt. Regeln har sin motsvarighet i bl. a. 12 & lagen om anställningsskydd i fråga om lön och andra förmåner under uppsägningstid och i 7å lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbets- platsen om sådan förtroendemans rätt till bibehållna anställningsförmåner vid ledighet för facklig verksamhet.

I den allmänna motiveringen har angivits vilka löneförmåner som här kan komma i fråga. Det inkomstbortfall skall beaktas som kan sägas vara knutet till den sjukes normala arbetsuppgifter. Arbetstagaren kan således inte göra anspråk på sjuklön grundad på andra löneförmåner än som normalt skulle ha utgått till honom om han inte blivit sjuk. Någon garanti finns sålunda inte mot sådan inkomstsänkning som gäller för övriga inom företaget. Skulle det inträffa att förtjänsten allmänt minskar, t. ex. på grund av att övertidsuttaget inskränks, får en sjuk arbetstagare tåla detta likaväl som arbetskamrater- na.

Någon allmän regel ges inte ifråga om hur lönen skall beräknas. Några större problem torde inte uppkomma om arbetstagaren har fast lön. När det däremot gäller timlön eller ackordslön så skall lön i princip utgå endast för vad som skulle ha utgjort arbetad tid. Såsom nämnts i 2 & och kommentaren därtill är det möjligt att i kollektivavtal uppställa närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna bestämmelse.

En löne- eller anställningsförmån som inte går förlorad på grund av sjukdomen, t. ex. förmån av fri bostad eller bil, skall naturligtvis inte räknas in i beräkningsunderlaget.

Eftersom endast inkomstbortfall beaktas vid sjuklönens beräkning, kommer sjukdom under ledighet att för ledighetstiden medföra rätt till sjuklön endast i den omfattning som ledigheten är förenad med rätt till lön, t. ex. ledighet för ett fackligt uppdrag enligt bestämmelserna därom. På motsvarande sätt ersätts sjukdom under permittering endast om permitte- ringslön skulle ha utgått.

En konsekvens härav blir att sjukdom under semester medför rätt till sjuklön blott om arbetstagaren enligt semesterlagens bestämmelser begär att Sjukdag ej skall räknas som semesterdag; jfr 15 & semesterlagen (1977:480). För sådan dag skall sjuklön beräknas på den normala lönen på vanligt sätt. Begärs inte ändrad semesterförläggning, t. ex. genom att någon sjukanmälan inte görs, uppstår inte någon inkomstförlust, eftersom semesterlön eller semesterersättning utgår; sjuklön skall därför inte utges för sådan tid. Vid sjukfall som varar utöver semestertiden skall sjuklön börja utgå fr. o. ni. vad som skulle ha varit första arbetsdagen efter semesterns slut.

Vid arbetskonflikt, t. ex. strejk eller lockout, följer av allmänna rätts-

grundsatser att rätt till lön inte föreligger och således inte heller rätt till sjuklön. Skulle en lockout vara olovlig är arbetsgivaren enligt skadestånds- reglerna i medbestämmandelagen (1976:580) skyldig att ersätta arbetstaga- ren för liden skada och arbetstagaren därigenom berättigad till ersättning motsvarande sjuklönen.

I vilken omfattning sjukpenning skall utgå för tid som inte är sjuklönebe- rättigad föreskrives i lagen om allmän försäkring.

Sjuklöneperiodens längd 7 ??

Längden av den tid för vilken arbetstagaren har rätt att vid en sjukperiod erhålla sjuklön av arbetsgivaren finns angiven i denna paragraf. Perioden har här angivits vara fjorton kalenderdagar räknat från och med den första frånvarodagen i enlighet med vad kommittén antagit i den framlagda skissen. I paragrafen anges frånvarodagen som den dag då arbetstagaren helt eller delvis varit frånvarande från arbetet på grund av sjukdom eller haft sådan nedsättning av arbetsförmågan som medfört inkomstbortfall. Sjukperioden definieras som den tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom. Vad som skall förstås med sjukdom och nedsättning av arbetsför- mågan finns angivet i 4 och 5 åå, dvs. detär en nedsättning av arbetsförmågan på grund av sjukdom eller skada, som medför att arbetstagaren är oförmögen att helt eller delvis utföra sitt vanliga eller därmed jämförliga arbete, eller en kvarstående nedsättning som förorsakats av en tidigare sjukdom eller skada, för vilken sjuklön eller sjukpenning utgivits. Sjuklöneperioden skall således räknas fr. o. m. den första dag då en sålunda angiven nedsättning av arbetsförmågan orsakar arbetsfrånvaro. Detta gäller oberoende av om det rör sig om hel eller delvis nedsättning eller arbetsfrånvaro. Med arbetsfrån- varo förstås således även att arbetstagaren väl är på arbetsplatsen men inte kan fullgöra sitt arbete i normal omfattning på grund av sjukdom med inkomstbortfall som följd (se kommentaren till 5 å). Sedan sjuklöneperioden på detta sätt börjat löpa sträcker den sig därefter t. o. m. den 14:e kalenderdagen. I perioden inräknas sålunda såväl dagar som skulle ha varit arbetsdagar som alla slag av fridagar. Upphör sjukfallet före periodens utgång och sker återgång till arbetet avbryts perioden. Skulle därefter ny frånvaro på grund av sjukdom ske, börjar en ny 14—dagarsperiod att löpa. Någon begränsning med hänsyn till återfall i sjukdom eller till antalet havda frånvaroperioder finns således inte. Sålunda utgår sjuklön även i fall där vederbörande på grund av vissa begränsningsregler i sjukpenningförsäkring— en inte skulle ha varit berättigad till sjukpenning, t. ex. då någon som ålderspensionär är utförsäkrad enligt 3 kap. 3 å AFL.

Sjukanmälan m. m.

8 å I paragrafen föreskrivs att sjuklön inte utgår för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos arbetsgivaren, där inte hinder mött för sådan anmälan, och att anmälan skall göras snarast. Bestämmelsen motsvarar i stort regeln i 3 kap. 10 å fjärde stycket AFL. Någon form för denna anmälan

har inte föreskrivits. Den kan således ske muntligen eller skriftligen. Det vanliga torde vara att den sker telefonledes. Vid anmälan brevledes bör den anses vara gjord den dag brevet poststämplats. Vad som skall anses vara hinder för anmälan får bedömas med ledning av den praxis som gäller för anmälan till försäkringskassan.

Det torde kunna förutsättas att arbetsgivaren lämnar generella riktlinjer för hur sjukanmälan skall göras vid företaget.

9 5 Enligt paragrafens bestämmelse skall arbetstagaren, om arbetsgivaren begär det, avge en försäkran att nedsättning av arbetsförmågan beror på sjukdom. Motsvarande bestämmelse om försäkran finns för försäkringskassans del i 1 å i riksförsäkringsverkets kungörelse (RFFS 1979:16) om kontroll i sjukför- säkrings- och föräldraförsäkringsärenden.

Det skall ankomma på arbetsgivaren att avgöra om sådan försäkran som nu nämnts erfordras.

Att arbetsgivaren ej är skyldig att utge sjuklön innan en av honom begärd försäkran avgivits framgår av 10 å tredje stycket. Av 19 å första stycket tredje punkten framgår att en medvetet eller av grov vårdslöshet lämnad oriktig eller vilseledande försäkran, liksom anmälan, inte medför skyldighet att utge sjuklön.

Det torde kunna förutsättas att arbetsgivaren lämnar generella riktlinjer för hur avgivande av försäkran skall göras vid företaget.

10 å I paragrafens första stycke föreskrivs skyldighet för arbetstagaren att på begäran av arbetsgivaren förete läkarintyg. Detta gäller tidigast fr. o. m. den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Tidpunkten motsvarar vad som gälleri fråga om rätt att utfå sjukpenning. Det bör framhållas att läkarintyget enbart skall innehålla uppgift om arbetsförmågans nedsättning och således inte innehålla diagnosuppgift.

Iandra stycket ges arbetsgivaren en möjlighet att begära läkarintyg från en tidigare tidpunkt. Detta beslutas emellertid av försäkringskassan i enlighet med de föreskrifter som gäller enligt RFFS 1979:16 (se vid 9 å).

Möjlighet skall finnas att genom kollektivavtal överenskomma om att läkarintyg skall företes tidigare än fr. o. m. sjunde dagen.

Att skyldighet att utge sjuklön inte föreligger, om begärt läkarintyg eller försäkran enligt 9å inte företetts, framgår av paragrafens tredje stycke.

11 5 Med hänvisning till försäkringskassans skyldighet att utföra sjukkontroll enligt föreskrifter därom i RFFS 1979:16 (se vid 9 å) anges i paragrafen att arbetsgivaren kan hos försäkringskassan anmäla att behov av sådan kontroll föreligger. Försäkringskassans ansvar för kontroll och rehabilitering kvarstår således under sjuklöneperioden.