Mitt förslag: Nuvarande ordning behålls när det gäller förfarandet * vid överklagande av val av ledamöter av kyrkomötet m.m. En _skrivelse med överklagande skall alltså även i fortsättningen ges in till domkapitlet. medan det däremot ankommer på valprövnings-' nämnden att pröva om skrivelsen har kommit in i rätt tid. Bestäm- melserna i den nya förvaltningslagen om omprövning av beslut skall inte-tillämpas vid handläggningen av överklagandet. Lagen om kyr- komötet skall innehålla bestämmelser i dessa hänseenden.

Bestämmelser om omröstning "samt vissa andra regler i lagen om kyrkomötet och lagen om tillfällig upplåtelse av kyrka anpassas till den nya förvaltningslagen.

Skälen för mitt förslag: Jag skall i det följande först ta uppfrågan om förfarandet vid överklagande av val av ledamöter av kyrkomötet m.m. Därefter skall jag beröra frågor som har att göra med beslutsfattandet i svenska kyrkans centralstyrelse och kyrkomötets besvärsnämnd.

Förfarandet vid överklagande

Enligt den gamla förvaltningslagens regler om förfarandet vid överklagan- de skulle en skrivelse med överklagande ges in till den myndighetsom skulle pröva överklagandet. Det var också den myndigheten som prövade

om överklagandet hade kommit in i rätt tid. .

Den nya förvaltningslagen innebär att förfarandethar lagts om. 'Bestäm- melser om detta finns i 23—25 55. En skrivelse med överklagande skall enligt den nya lagen ges in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet. Den myndigheten prövar om överklagandet har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen inte avvisas. skall den tillsammans med övn'ga handlingar i ärendet överlämnastill den myndighet som skall pröva överklagandet.

Omläggningen har samband med den skyldighet för myndigheterna att ompröva sina egna beslut i vissa fall, som införts genom den nya lagen.. Skyldigheten gäller i regel även om beslutet överklagas. och myndigheten har då att mot bakgrund av motiven för överklagandet ta ställning till om den själv bör ändra sitt beslut.

De nya reglerna skall'dock inte tillämpas. om det i någon lag eller annan .

författning finns en bestämmelse som avviker från dem (3 & förvaltningsla— - - gen). För vissa myndigheter-finns särskilda regler om förfarandet vid överklagande, vilka kompletterar eller ersätter reglerna i förvaltningsla- gen. Flera av dessa regler har anpassats till den nya ordningen i samband med följdlagstiftningen till den nya förvaltningslagen (prop. 1986/87:39 s. 54— 60). . ' - ' .

1 lagen (1982: 943) om kyrkomötet (omtryckt 1985:-892) finns regler. om

förfarandet vid överklagande av val av ledamöter av kyrkomötet-och av . beslut varigenom ersättare har-utsetts till ledamot. Reglerna finns i 23 å

och innebär i huvudsak följande-. Domkapitlets beslut i nämnda frågor får överklagas hos riksdagens valprövningsnämnd. Skrivelsen med överkla- gandet ges in till domkapitlet och skall vara detta till handa inom tio dagar efter det att valet avslutades. Snarast möjligt efter överklagandetidens utgång skall domkapitlet samtidigt kungöra alla överklaganden och sända handlingarna till valprövningsnämnden. Denna prövar om besluten har, överklagats i rätt tid.

Överklagandeförfarandet enligt dessa regler företer alltså likheter med både den gamla och den nya ordningen att överklaga enligt förvaltningsla- gen. Överklagandet gcs in till underinstansen liksom' enligt den nya förvalt- ningslagen. men frågan om överklagandet har kommit ini rätt tid prövas av överinstansen på samma sätt som enligt den gamla förvaltningslagen.

' Denna ordning är föranledd av de särskilda förhållanden som gäller vid fastställande av utgången av val till beslutandeförsamlingar. Det är av stor vikt att så snart som möjligt få fram ett lagakraftvunnet beslut om vem eller vilka som blivit valda. Att låta domkapitlet avvisa för sent inkomna över- klaganden skulle. om avvisningsbeslutet överklagades. kunna fördröja handläggningen hos valprövningsnämndeni Av samma skäl är det enligt min mening heller inte lämpligt att domkapitlet omprövar sina överklagade beslut på det sätt som förutsätts för underinstansernas del enligt den nya förvaltningslagen. Jag har mot denna bakgrund funnit att man bör behålla den nuvarande ordningen när det gäller att överklaga val enligt 23 s' lagen om kyrkomötet. Paragrafen bör kompletteras med vissa regler som klargör att den nya förvaltningslagens bestämmelser inte skall tillämpas i dessa avseenden.

Motsvarande ändringar har redan gjorts i vallagen (1972: 620. omtryckt 1985: 203) och lagen (1972: 704) om .kyrkofullmäktigval (omtryckt 1985: 204) (SFS 1986: 1163 och 1164). ' '

Jag skall i detta sammanhang också beröra användningen av termen ' besvär. Denna term har utmönstrats ur den nya förvaltningslagen. I stället används den för allmänheten mera lättfattliga beteckningen överklagande. I prop. 1986/87: 39 s. 60-anfördc jag att man på sikt borde ta bort termen besvär även från andra författningar inom förvaltningslagens tillämpnings- område. Riksdagen gjorde inga invändningar mot detta uttalande.

Termen besvär förekommer i både lagen om kyrkomötet och lagen (1982: 377) om tillfällig upplåtelse av kyrka..Jag förordar att man där går över till den nya förvaltningslagens terminologi genom att ersätta termen besvär med överklagande som beteckning på överprövningsinstitutet.

Den som har valts. till ledamot av kyrkomötet utövar sitt uppdrag utan hinder av att valet har överklagats (25 slagen om kyrkomötet). En motsva- rande rcgcl gäller för val inom kyrkomötet med slutna sedlar till svenska kyrkans centralstyrelse m.m. (40 å). Reglerna föranleds bl. a. av intresset att ett överklagande inte leder till att mandat är'obesatta. 1 linje härmed - torde — liksom när det gäller regeln i 3 kap. 11 & regeringsformen om överklagande av riksdagsval (jfr också 7 kap. 5 s riksdagsordningen) # vara förutsatt att reglerna i förvaltningslagen om inhibition inte skall tilläm- ' pas vid överklagandet. Saken har dock inte kommit till otvetydigt uttryck i lagtexten. Uttryckliga regler om förbud mot inhibition gäller däremot i

fråga om val till ledamot av landsting eller kommunfullmäktige (15 kap. 8 % vallagen) resp. kyrkofullmäktig (52 & lagen om kyrkofullmäktigval). Dessa- regler har anpassats till den nya förvaltningslagen men kvarstår i sak- oförändrade sedan de infördes år 1974 (prop. 1974: 35. KU -21. rskr. 160). Jag förordar att-motsvarande regler om förbud mot inhibition tas in även i 25 och 40 s'ä lagen om kyrkomötet.

Omrr'ixming m. m.

lnom förvaltningen används i huvudsak två omröstningsmctoder. Den ena kan kallas den kollektiva omröstningsmetoden eller riksdagsmetoden. Den innebär att ordföranden framställer ett eller flera förslag. som kan besvaras med ja eller nej. Ledamöterna röstar först enligt ett acklamationsförfaran- de. varefter ordföranden tillkännager vilken utgången blivit. Om en leda- mot begär det. skall omröstning ske. De olika förslagen ställs då mot varandra i tur och ordning. Utgången bestäms av vilket förslag som får enkel majoritet. Den andra metoden benämns den kollegiala eller dom- - stolsmctoden. Enligt denna tillkännager ledamöterna sin mening i tur och ordning. Vid röstsammanräkningcn segrar den mening som fått fler röster än någon annan. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden röstat för. I vissa fall kan dock tillämpas en ordning som i princip innebär att vid lika röstetal den mening vinner. som är förmånligast för den enskil- de." , .

En generell reglering av omröstningsförfarandet hos förvaltningsmyn- digheter har tidigare saknats. 1 den nya förvaltningslagen (18 å) släs dock fast att den kollektiva metoden skall användas i första hand (prop. 1985/86: 80 s. 29 ff.). . .

Förvaltningslagens bestämmelser kan som nämnts sättas åt sidan genom regler i en annan lag eller en förordning. 1 förarbetena till förvaltningslagen förutskickade jag att det på vissa områden kunde finnas skäl att ha avvi- kande regler _som innebär att den kollegiala omröstningsmctoden tillämpas. Jag pekade därvid bl. a. på en del statliga nämnder. som har en funktion och organisation som liknar domstolarnas (prop. 1985/86: 80 s. 32). Riks- dagen gjordc inga invändningar mot detta uttalande.

Mot bakgrund härav har under följdlagstiftningsarbetet omröstningsreg- lerna för åtskilliga styrelser och motsvarande myndighetsorgan upphävts. Det innebär att förvaltningslagens regler för omröstning enligt den kollek- tiva metoden fortsättningsvis skall tillämpas. För domstolsliknande nämn- der har däremot i regel föreskrivits att de vid omröstning skall tillämpa reglernai rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. Dessa regler tilläm- pas av domstolarna och innebär att omröstning sker i kollegiala former (prop. 1986/87: 39 s. 65—67).

Lagen om kyrkomötet innehåller omröstningsregler för svenska kyrkans centralstyrelse (43 å andra stycket) och kyrkomötets besvärsnämnd (48 å " andra stycket). Jag förordar att reglerna om omröstning i dessa organ anpassas till den nya förvaltningslagens ordning i enlighet med vad som har skett med omröstningsreglerna för llertalet andra statliga myndigheter. Det innebär att omröstning i centralstyrelsen bör ske enligt reglerna i förvalt-

ningslagen utom i'vissa personalärenden. där rättegångsbalkens regler om omröstning i brottmål-liksom hittills bör tillämpas. Besvärsnämnden, vars ordförande skall vara eller ha varitordinarie domare (47 s'). har däremot karaktär av domstolsliknande nämnd. Vid omröstning i besvärsnämnden bör därför tillämpas reglerna i rättegångsbalken om omröstning i tvistemål (jfr t. ex. 5 s" lagen 1974: 1037 med instruktion för valprövningsnämnden).

Kyrkomötet har föreslagit att omröstning i besvärsnämnden i vissa fall skall ske enligt reglerna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i brott- mål. Förslaget föranleds av ett annat förslag från kyrkomötet att beslut av ett domkapitel eller av ansvarsnämnden för- biskopar om att skilja'en präst eller en biskop från prästämbetet eller om att för viss tid förklara någon [obehörig att utöva ämbetet skall få överklagas hos besvärsnämnden i stället för som nu hos kammarrätten. Ändringarna bör enligt kyrkomötet träda i kraft redan den l'.januari 1988.

Ett liknande förslag harlagts fram av- kyrkoförfattningsutredningen (SOU 1987:4). Utredningens förslag bereds f.n.i inom rcgeringskansliet. Den av kyrkomötet aktualiserade frågan bör prövas-i det sammanhanget.

Jag går härefter över till en fråga om möjligheten att delegera-rätten att fatta beslut inom svenska kyrkans centralstyrelse och kyrkomötets be— svärsnämnd. Beslutförhetsreglerna för dessa myndigheter är i dag utfor- made så att beslut endast får fattas om ett visst antal ledamöter är närva- rande (43 é första stycket och 48 (i första stycket). Det kan dock i prakti- ken finnas fall då myndigheterna kan behöva fatta beslut med sådan skyndsamhet att det kan vara svårt att hinna sammankalla det'antal leda- möter som krävs för beslutförhet. Det gäller t.ex. när en nämnd skall pröva en begäran att lämna ut en allmän handling (jfr 15 kap: 6 å andra stycket andra och tredje meningarna sekretesslagen 1980: 100. omtryckt 1985: 1059). Ett annat exempel är den prövning av om en skrivelse med överklagande har kommit in i rätt tid. som enligt den nya förvaltningslagen skall göras av den myndighet vars beslut överklagas (24 5 första stycket förvaltningslagen). Det finns'även beslut av förberedande karaktär. beträf—- fande vilka det knappast är sakligt-motiverat att kräva beslut av nämnden i plenum. " ' _ '

När regeringen beslutade skrivelsen till kyrkomötet. anförde jag att jag avstod från att föreslå att regler om delegering hos centralstyrelsen och besvärsnämnden skulle tas in i lagen om kyrkomötet. Jag hänvisade därvid till det i 75 lagen (l982:942) om svenska kyrkan (75 ändrad senast 1985: 868) intagna bemyndigandet för kyrkomötet att genom kyrklig kun- görelse föreskriva om verksamheten hos myndigheter under kyrkomötet (jfr punkt 10 första stycket övergångsbestämmelserna till regeringsfor- men). .

Vid beredningen inom kyrkomötet anslöt sig kyrkolagsutskottet (KL l987:6) till vad som anförts i regeringens skrivelse om behovet av att kunna delegera beslutanderätten hos centralstyrelsen och besvärsnämn- den i vissa fall. Utskottet ansåg sig dock inte kunna tillstyrka att kyrkomö- tet genom kyrklig kungörelse meddelade föreskrifter om delegering. Såda- na föreskrifter var enligt utskottet inte förenliga med bestämmelsen i punkt 9 tredje stycket övergångsbestämmelserna till regeringsformen där

det föreskrivs att grundläggande föreskrifter om organisationen av myndig— heter under kyrkomötet skall meddelas i lag som stiftas av riksdagen efter yttrande av kyrkomötet. I vart fall skulle de stå i strid med beslutförhets- reglerna i 43 och 48 55 lagen om kyrkomötet. som är en överordnad författning. Utskottet hemställde mot bakgrund härav att kyrkomötet skul- le föreslå regeringen att i nämnda lagrum ta in vissa bestämmelser om delegering.

Kyrkomötet biföll emellertid inte utskottets hemställan utan godkände regeringens förslag i fråga om delegering av beslutanderätten hos central— styrelsen oeh besvärsnämnden.

För egen del är jag liksom tidigare av uppfattningen att föreskrifter om delegering på det berörda området kan och lämpligen bör meddelas genom kyrklig kungörelse. Kyrkomötets beslut ligger i linje med denna uppfatt- ning. När det gäller den lagtekniska lösningen finns det dock skäl att beakta kyrkolagsutskottets uttalanden. Föreskrifter om delegering i kun- görelse kan onekligen synas strida mot beslutförhetsreglerna i lagen om kyrkomötet. Av detta skäl bör i 43 och 48 #55 lagen om kyrkomötet tas in förbehåll som innebär att beslutförhetsreglerna inte tillämpas. när beslut fattas efter delegering enligt föreskrifter i en kyrklig kungörelse.

Kyrkomötet har också föreslagit att vissa regler om förordnande av sekreterare m.m. hos besvärsnämnden tas in i lagen om kyrkomötet. I enlighet med min förut redovisade uppfattning kan emellertid en sådan reglering ges av kyrkomötet i en kyrklig kungörelse. Jag lägger därför inte fram något förslag till lagstiftning i denna del. '