om en Barnombudsman, m.m.
d> Regeringens proposition Vg 1992/93:173
om en Barnombudsman, m.m.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 februari 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bengt Westerberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en befattning som Barnombudsman inrättas. Vidare föreslås en särskild lag om Barnombudsman.
Ombudsmannen föreslås få till uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall särskilt ägna uppmärksamhet åt att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter.
Ombudsmannen skall, utifrån ett barnperspektiv, kunna göra auktoritativa uttalanden om barnkonventionens relevans på olika områden. Ombudsmannen bör vidare ägna sig åt opinionsbildning samt ta initiativ till utredningar i frågor som berör barns rättigheter m.m. Utsatta barn och ungdomar skall ägnas särskild uppmärksamhet. Ombudsmannen åläggs att årligen avlägga en rapport till regeringen om de frågor på barn- och ungdomsområdet som myndigheten uppmärksammat och som bedöms böra underställas regeringen för kännedom.
Funktionen som Barnombudsman föreslås bli inrättad vid Barnmiljörådet och finansieras via myndighetens budget. Ombudsmannen bör bli chef för myndigheten med generaldirektörs ställning. Funktionen ersätter nuvarande ordförandeskap vid Barnmiljörådet. Till sitt förfogande skall ombudsmannen ha ett råd vars ledamöter utses av regeringen för en bestämd tid. Ombudsmannen skall vara rådets ordförande och leda dess verksamhet, Myndighetens namn föreslås tills vidare oförändrat.
En särskild organisationskommitté tillsätts för att lämna närmare förslag till detaljutformning av myndighetens organisation, behov av kom-
1 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 173
hetens arbetsformer. Organisationskommittén skall också vara oförhindrad att överväga nytt namn på myndigheten. Även behovet av regler om sekretess m.m. skall övervägas av kommittén.
Barnombudsmannen föreslås inrättas den 1 juli 1993.
Förslag till
Lag om Barnombudsman
Härigenom föreskrivs följande.
I $ Barnombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår
barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt Förenta
nationernas konvention om barnets rättigheter.
2 8 Barnombudsmannen biträds av ett särskilt råd. Ombudsmannen är rådets ordförande och leder dess verksamhet. Regeringen utser ombudsmannen och rådets övriga ledamöter för en bestämd tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdet den 18 februari 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet B. Westerberg
Proposition om en Barnombudsman
1 Inledning
Riksdagen har sedan riksmötet 1987/88 årligen behandlat motioner med
förslag att inrätta en statlig barnombudsmannatjänst. Företrädare för de flesta riksdagspartierna har ställt sig bakom förslagen. Det norska barne-
ombudet har i återkommande motioner tagits upp som en förebild för en
barnombudsman i Sverige. I vissa motioner har föreslagits att barnombudsmannen bör knytas till Barnmiljörådet. I en motion föreslogs att barnombudsmannen borde placeras vid stiftelsen Allmänna barnhuset och att stiftelsen skulle svara för finansieringen av ombudet med tillhörande kansli. Förslaget ledde till att riksdagen beslutade ge regeringen tillkänna att frågan om inrättan-
de av en tjänst som barnombudsman borde utredas.
Efter beslut av regeringen tillkallades den 1 januari 1991 riksdagsledamoten Ewa Hedkvist Petersen som särskild utredare med uppdrag att närmare utreda förutsättningarna för en statligt utsedd barnombudsman.
Utredaren lämnade i september 1991 sina förslag i betänkandet (SOU
1991:70) Ombudsman för barn och ungdom. En sammanfattning av utredarens förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. En samman-
ställning av remissvaren har gjorts inom Socialdepartementet och finns tillgänglig i ärendet (dnr S91/4892/B).
I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 6 s. 193) har rege-
ringen — mot bakgrund av att beredningen av de frågor som hänger
samman med det nämnda betänkandet inte vara avslutad — föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Barnmiljö-
rådet för budgetåret 1993/94 beräkna ett ramanslag på 5 199 000 kr. Jag
återkommer nu till denna fråga.
Den 20 november 1989 antog Förenta nationerna konventionen om
barnets rättigheter. Därmed samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar för första gången i en konvention som blir folkrättsligt bindande för de stater som ansluter sig till denna.
rats av 20 stater, av vilka Sverige var en.
Genom ratificeringen har Sverige iklätt sig en internationell, folkrätts-
lig, förpliktelse att följa konventionens bestämmelser. Till skillnad från
situationen i många andra länder är dock internationella konventioner inte direkt tillämplig rätt i Sverige. Domstolar och myndigheter är därför inte bundna av konventionens regler såsom svensk lag, såvida inte denna införlivats med svensk rätt genom särskild lag. Detta är emellertid
1 Sverige en mindre vanlig metod. Istället har regeringen att tillse att
innehållet i svensk rätt motsvarar den ifrågavarande konventionens bestämmelser. Konventionsbestämmelserna kan emellertid användas av domstolar och myndigheter när man tolkar svensk rätt.
2 Nuläge och problemområden
De allra flesta barn och ungdomar i Sverige lever under mycket goda förhållanden. Familjen utgör den grundläggande enheten i samhället och har stor betydelse för barnens utveckling och villkor. Den generella välfärdspolitiken ger härutöver förutsättningar för att barn skall kunna växa upp och utvecklas under gynnsamma omständigheter. De flesta barn lever med en materiellt sett hög standard. Det ekonomiska familjestödet i kombination med en väl utbyggd barnomsorg för de barn vars föräldrar så önskar, samt en väl fungerande mödra- och barnhälsovård stärker familjernas möjligheter att ge barnen en trygg och bra uppväxt. Kunskapen om barn och barns behov har ökat. Barn och ungdomar respekteras som egna individer, med egna rättigheter och integritet, på ett helt annat sätt än tidigare och har i dag oftast ett mer öppet förhållan-
haft.
Trots den i stort positiva utvecklingen kan vi dock sc olika grupper av barn och ungdomar som lever under utsatta förhållanden. Barn, som lever 1 socialt särskilt utsatta miljöer celler i känslomässigt skadliga
miljöer, utsätts för försummelse och vanvård, misshandel och övergrepp. Barn och ungdomar i flykting- och andra invandrarfamiljer har ofta problem. Inte sällan innebär kulturkollisioner att de slits mellan
lojalitet till sina föräldrar, det liv som kamraterna lever och de krav som det svenska samhället ställer. Funktionshindrade barn har redan från början en svårare situation än andra barn, vilket kan leda till bristande
gemenskap och delaktighet och med social isolering som följd. En del barn och ungdomar har sämre möjligheter att ta för sig av och delta i olika kultur- och fritidsverksamheter. Ofta ersätts dessa med torftiga
eller riskfyllda fritidsintressen.
En stor del av de barn vars föräldrar har separerat har ingen eller begränsad kontakt med den ene av föräldrarna, oftast pappan. Många ungdomar saknar också djupare kontakter med någon vuxen.
Barndomen innebär i sig utsatthet och beroende. Barn kan inte alltid
tydliggöra sina behov. Barnens intressen i samhällslivet får ofta stå
1" Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 173
bestämmanderätt och rösträtt. Även om barn och ungdomar uttrycker
sina åsikter och blir hörda möts de sällan med samma respekt som vuxna. Lagar och andra författningar som rör barn och ungdomar tolkas inte sällan utifrån ett vuxenperspektiv.
I socialtjänstlagen (1980:620) finns tydligt fastlagt kommunernas an-
svar för att barn och ungdom skall kunna växa upp under trygga och goda förhållanden. Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet och länsstyrelserna skall se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter. Riksdagens ombudsmän (JO) har till uppgift att bevaka de kommu-
nala tjänsterna bl.a. vad gäller ärenden om socialtjänstens behandling av barn och ungdom. Därtill kommer det komplement som frivilligorganisationernas barn- och ungdomsverksamhet utgör, som t.ex. Rädda Barnen, Röda Korset och Bris. Det finns således ett vittförgrenat nät av ansvar och stöd för barn och ungdom.
Under senare år har frågan om barnets rättigheter och intressen fått en allt tydligare markering i allt arbete som rör barn och ungdom. Man talar om behovet av att utveckla ett barnperspektiv och låta barn och
ungdom få en mer central plats i det offentliga samtalet och handlandet.
Detta gäller såväl i samhällsplaneringen i stort, i verksamheter för och med barn och ungdom som i tillämpningen av lagar och beslut där barn
och ungdom berörs. Det råder allt större enighet om att barnperspektivet behöver vidmakthållas och vidareutvecklas och att barnens ställning i samhället behöver stärkas.
Barnperspektivet innebär att försöka se på tillvaron med barnets ögon. Detta kräver kunskap om barns förutsättningar och behov i olika åldrar. Det kräver också att man inhämtar kunskaper från barn och ungdom, att man ser barn och ungdom, lyssnar till dem och ger dem en röst.
3 Inrättande av en Barnombudsman
Mitt förslag: Regeringen utser en Barnombudsman, som i kraft
av en särskild lag skall bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna ställer sig bakom utredningens förslag. De remissinstanser som avstyrkt förslaget för-
ordar att bevakningen av barns intressen bör ske genom redan befintliga organ, myndigheter och ideella organisationer.
Skälen för mitt förslag: Enligt min mening skulle en nationell ombudsman för barn och ungdom med uppgift att, utifrån ett barn- och
ungdomsperspektiv, bevaka barns och ungdomars intressen fylla en
viktig funktion i samhället. En sådan bevakning ligger i linje med
Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter.
I diskussionen om en Barnombudsman har farhågor framförts för att ombudsmannafunktionen tunnas ut om allt fler medborgargrupper får sin egen ombudsman. I syfte att bl.a. diskutera denna fråga lät jag kaila till en hearing i Socialdepartementet hösten 1991 med justitieombudsmännen
(JO), jämställdhetsombudsmannen (Jämo) och tidigare diskriminerings-
ombudsmannen Peter Nobel, företrädare för de större barn- och ung-
domsorganisationerna m.fl. Att man bör vara återhållsam med att inrätta ombudsmän var de flesta eniga om. Dock ansågs i allmänhet barnen vara den grupp i samhället, som genom sin utsatthet och sårbarhet nu i första hand borde få en egen ombudsman. Om detta råder det också,
enligt remissvaren, stor enighet.
Andra viktiga frågor gällde avgränsningen gentemot andra myndig-
heter, statliga och kommunala, som har ansvar för barn och ungdom,
samt hur en ombudsman för barn och ungdom kan samverka med frivilligorganisationernas barn- och ungdomsarbete.
I detta förslag har jag tagit hänsyn till dessa och andra synpunkter som
i remissyttrandena framförts från såväl myndigheter som frivilligorganisationerna.
Inrättandet av en Barnombudsman får inte innebära att kommunernas eller tillsynsmyndigheternas ansvar minskas. Inte heller skall ombudsmannen överta det arbete som frivilligorganisationerna utför för barn
och ungdom.
Jag anser att starka principiella skäl talar för att ombudsmannen, myndigheter och frivilligorganisationer skall ha olika funktioner i arbetet med barn- och ungdomsfrågor. Såväl socialtjänsten som flertalet fri-
villigorganisationer arbetar individinriktat. Socialtjänsten har det ytter-
sta ansvaret för barns och ungdomars välbefinnande. Barn och ungdomar som riskerar att fara illa skall få det skydd och stöd som behövs.
JO med flera tillsynsorgan har till uppgift att granska bl.a. hur myndig-
heter uppfyller dessa åligganden. Jag anser att det varken är lämpligt eller ändamålsenligt att en ombudsman tilldelas uppgifter av detta slag.
Barnombudsmannen skall i första hand svara för en övergripande bevakning av barn- och ungdomsfrågorna utifrån FN:s barnkonvention och svensk lagstiftning.
Enligt min uppfattning bör dock barn, ungdomar och andra kunna vända sig till myndigheten om de anser att rättigheter kränkts och få svar eller hänvisning vart de skall vända sig. Det är viktigt att ombudsmannen har direktkontakt med barn och ungdomar. De kommer också att finna det naturligt att vända sig till ombudsmannen i olika frågor som rör dem själva. Brev och telefonsamtal från barn och ungdomar bör kunna tas emot av myndigheten och svar eller hänvisningar bör ges till dem vart de skall vända sig. Problemet idag är nämligen att många barn och ungdomar som känner sig utsatta inte alltid vet vart de kan vända sig. De får inte heller alltid det stöd och den hjälp de skulle behöva och en del möter även svårigheter i kontakten med myndigheter. Det är därför av stor betydelse att barn och ungdomar kan vända sig till Barnombudsmannen för att få lämpligt stöd och hjälp.
Min uppfattning är att Sveriges åtaganden med anledning av ratificeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter, är ett tungt vägande
barnkonvention omfattar barn i alla åldrar upp till 18 år, men att man i allmänhet använder termen ungdom för äldre barn. En ombudsmannafunktion som arbetar med konventionen som grunddokument bör således vara en ombudsman för barn och ungdom.
Barnkonventionen är ett av de viktigaste instrumenten som tillkommit under senare år för att värna om barns och ungdomars levnadsvillkor, rättigheter och intressen. De stater som ratificerat konventionen har
åtagit sig att se till att barnets bästa alltid kommer i främsta rummet när
åtgärder som berör barn vidtas. Jag anser att vi i Sverige har anledning att fästa stor vikt vid detta rättighetsdokument för barn och ungdom.
Eftersom barnkonventionen är ett ovanligt styrinstrument genom att det i så hög grad är ett princip- och normdokument och omfattar alla tänkbara områden som rör barns och ungdomars rättigheter, finns det anled-
ning att tänka radikalt om hur konventionen bör behandlas i vårt land. Jag delar den uppfattning som framförts i bl.a. Rädda Barnens remiss-
yttrande att själva tolkningen av principerna i ett nationellt sammanhang
är betydelsefull, liksom processen kring de återkommande konventionsrapporterna. Konventionen syftar till att skapa opinion och stimulera till
debatt om barnfrågorna och fyller därmed en viktig funktion också i vårt land.
FN:s barnkonvention har varit föremål för en bred informationssats-
ning där frivilligorganisationerna i hög grad medverkat för att göra kon-
ventionens bestämmelser och principer allmänt kända. Vidare har rege-
ringen nyligen i enlighet med konventionens bestämmelser lämnat en första rapport till FN som redovisar hur svensk lagstiftning svarar mot
konventionen. Jag finner nu anledning att gå vidare genom att skapa en
permanent ombudsmannafunktion för barn och ungdom som den särskilda instans som har till uppgift att bevaka efterlevnaden av konventionen.
4 Lag om Barnombudsman
Mitt förslag: En lag om Barnombudsman bör antas av riksdagen.
Utredningens förslag: Utredningens förslag att ombudsmannafunktionen bestäms i lags form och den rättsliga ställning som lagförslaget ger ombudsmannen stämmer i stort överens med mitt.
Remissinstanserna: Flertalet har godtagit att ombudsmannens uppgifter ges i lagform men har invänt att lagförslaget innehåller åtskilliga regler som hör hemma i en instruktion. Några remissinstanser har ansett att ombudsmannen bör betraktas som en myndighet. JK har anfört att det bör göras klart att ombudsmannen är en myndighet och inte ett med
myndighet jämställt offentligrättsligt organ.
Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är lagformen att föredra
när det gäller att ange vilken huvudsaklig funktion ombudsmannen skall
myndighetsinstruktion. I likhet med utredningen anser jag att lagformen ger en extra tyngd åt ombudsmannens uppgifter. Jag anser att lagformen
bör väljas också av det skälet att ombudsmannen föreslås få till uppgift
att följa hur Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention genomförs. Eftersom konventionen är av så grundläggande och allmän natur bör en
sådan uppgift framgå av lag.
Enligt min uppfattning bör ombudsmannens huvuduppgifter skrivas in
i lagen. Förutom att bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen samt följa tillämpningen av barnkonventionen, skall ombudsmannen vara Barnmiljörådets chef. Därmed kommer om-
budsmannens arbete med barn- och ungdomsfrågor att ligga på ett generellt plan.
Ombudsmannafunktionen kommer att förenas med chefsskapet för
Barnmiljörådet, som är en statlig myndighet. Ombudsmannens uppgifter
återkommer jag närmare till i följande avsnitt.
I enlighet med det anförda har inom Socialdepartementet upprättats
förslag till lag om Barnombudsman.
5 Ombudsmannens verksamhetsområde och
uppgifter
Mitt förslag: Ombudsmannen skall bevaka frågor som angår
barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall därvid särskilt ägna uppmärksamhet åt att lagar och andra
författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Ombudsmannen skall inte utöva tillsyn över andra myndigheters arbete.
Utredningens förslag: Enligt utredningsförslaget ges ombudsmannen
ett vittomfattande arbetsfält som i princip endast begränsas av den rekommenderade övre åldersgränsen 18 år.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att ombudsmannens
verksamhet enligt utredningsförslaget är alltför vittomfattande och att en
prioritering, avgränsning och precisering av arbetsuppgifterna är nödvändig. Socialstyrelsen förordar klart avgränsade arbetsuppgifter av
enbart opinionsbildande karaktär och att ombudsmannen företräder barn
och ungdom. Vidare anser styrelsen att ombudsmannen bör kunna ta
initiativ till förebyggande åtgärder. Många remissinstanser framhåller FN:s barnkonvention som det grunddokument ombudsmannen bör arbeta utifrån samt att de mest utsatta barnen och ungdomarna bör prioriteras.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare framhållit bör en ombuds-
man för barn och ungdom ha FN:s barnkonvention som grunddokument
och utgångspunkt för sitt arbete. Konventionen behandlar alla de rätts-
områden som i vår lagstiftning berör barns och ungdomars rättigheter. I
regeringens prop. 1989/90:107 om godkännande av konventionen har en
systematisk genomgång gjorts av konventionens artiklar i förhållande till svensk lagstiftning. Vid riksdagsbehandlingen godkändes konventionen
utan förbehåll (bet. 1989/90:S0U28, rskr. 1989/90:350).
Konventionen utgår från familjen som den grundläggande enheten i samhället och "erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig
och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse."
Konventionens bestämmelser är indelade i olika grupper som tar upp barnets rätt till liv och utveckling, barnets rätt till trygghet och skydd, barnets rätt till egen talan och respekt. I och med att ombudsmannen
enligt lagförslaget särskilt skall ägna uppmärksamhet åt att våra lagar
och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med
Sveriges förpliktelser enligt konventionen förekommer praktiskt taget inga begränsningar i ombudsmannens verksamhetsområde. Så snart en viss fråga regleras i konventionen faller den inom ombudsmannens kompetensområde. Men även om en viss fråga faller utanför konventionens bestämmelser eller vår lagstiftning kan frågan ändå tas upp av
ombudsmannen, om den rör den rättighets- och intressesfär som ombudsmannen skall bevaka enligt lagen. Med hänsyn till de många frågor som ombudsmannen på så sätt kommer att behöva ta ställning till är det särskilt viktigt att ombudsmannen arbetar på ett generellt plan. Jag anser
att arbetet bör bedrivas så att man med utgångspunkt från de enskilda
frågorna lyfter fram principer som kan läggas till grund för ombudsmannens ställningstaganden. Detta är också angeläget från resurssynpunkt.
Det bör emellertid uppmärksammas att konventionen som sådan inte enligt vår rättstradition kan tillämpas som svensk lag. Konventionen är
en överenskommelse mellan Sverige som stat och övriga stater som
förbundit sig att följa konventionens bestämmelser. Det innebär att Sverige har förpliktat sig att se till att svensk lagstiftning stämmer öve-
rens med konventionens bestämmelser. Att kontrollera den saken kom-
mer att vara en särskild uppgift för ombudsmannen. Anser ombudsman-
nen att det brister i överensstämmelsen bör denne rapportera det till
regeringen.
Av lagförslaget följer att ombudsmannen inom sitt verksamhetsområde
har att göra principiella uttalanden om hur en svensk författning förhåller sig till konventionen. Ombudsmannen bör dock inte göra uttalanden om huruvida en myndighets eller befattningshavares åtgärd i visst
fall är olaglig eler är ett tjänstefel. Frågor av den arten bör överlämnas till JO, JK eller annat tillsynsorgan. Och ytterst är det domstolarnas uppgift att avgöra sådana frågor. Det kan emellertid förutsättas att om-
budsmannen kommer att få ett förhållandevis stort antal frågor om hur
svensk rätt skall tolkas i förhållande till barnkonventionen från barn,
ungdomar och andra. När författningstexter tolkas i jämförelse med en
Det innebär att man vid tolkningen av en författningstext skall beakta
innehållet i konventionen och, så långt det är möjligt, tolka författningstexten på så sätt att den inte står i strid med konventionen. Det är då,
enligt min mening, betydelsefullt att tolkningen sker med utgångspunkt
från ett barn- och ungdomsperspektiv, dvs. utifrån kunskaper om barns och ungdomars förutsättningar och behov. Särskilt viktigt anser jag ett
sådant synsätt blir när det gäller frågor som handlar om utsatta barn och ungdomar.
För att ombudsmannen skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra
sätt fordras enligt min mening att ombudsmannen i olika sammanhang får information direkt från barn och ungdomar. Kunskaper om barns och
ungdomars situation bör även inhämtas från dem som är verksamma på barn- och ungdomsområdet. Frivilligorganisationerna har ofta samlat
goda kunskaper om barn och ungdomar. Ett nära samarbete med dessa organisationer blir därför naturligt.
En annan viktig källa till kunskapsuppbyggnad hos ombudsmannen och dennes kansli blir att aktivt följa det forsknings- och utvecklingsarbete
som bedrivs om barn och ungdom. Kännedom om resultaten på olika forskningsområden är nödvändig när ombudsmannen inom sitt verksam-
hetsområde deltar i den allmänna debatten, besvarar frågor, gör uttalan-
den eller yttrar sig i lagstiftningsfrågor. Som jag tidigare har sagt är lagens huvudinriktning att ombudsman-
nens arbetsuppgifter skall ligga på det generella planet. Denna inriktning gäller även när ombudsmannen svarar på frågor från barn och ungdomar. Ombudsmannen skall kunna ge dem vägledning om vart de kan vända sig i vissa frågor och göra uttalanden om hur svensk lag enligt ombudsmannens mening bör tolkas i jämförelse med de krav konventionen ställer på Sverige som stat. Den generella inriktningen på uppgifterna innebär således att ombudsmannen inte skall ägna sig åt enskilda fall, dvs. hur exempelvis en konflikt skall lösas mellan enskilda eller mellan en enskild och en myndighet. Inget hindrar dock att ombudsmannen uttalar sig om de principer och regler som vår lagstiftning ger uttryck för. Denna inriktning innebär även att ombudsmannen inte skall fullgöra någon tillsyn eller granskning av andra myndighetes arbete. Ombudsmannen kan däremot genom opinionsbildning och deltagande i
den allmänna debatten utöva en påverkan på myndigheters förhållnings-
sätt till olika frågor på barn och ungdomsområdet. Uttalanden som görs
i kraft av sakkunskap kan ha en väl så god effekt som en direkt gransk-
ning av någon annans arbete. I detta sammanhang bör för tydlighetens skull nämnas att av förvaltningslagen (1986:223) följer att myndigheter inom ramen för den egna verksamheten skall besvara varandras remisser
och i övrigt bistå varandra i olika frågor. Dessa förhållanden gäller
givetvis även ombudsmannen.
Genom att ombudsmannen skall verka på ett generellt plan är jag inte
beredd att i nuläget föreslå att ombudsmannen utrustas med några särskilda befogenheter vad gäller att fordra in uppgifter från myndigheter
och andra organ. Därmed föreligger heller inte något behov av att om-
budsmannens verksamhet omgärdas av sekretess. Det kan emellertid inte helt uteslutas att det kan finnas ett behov av särskilda sekretessregler för handlingar som barn sänder in eller muntligen i förtroende lämnar till
ombudsmannen. Sekretessregler kan också behövas för att göra det möjligt för ombudsmannen att följa upp tillämpningen av en rättsregel
rörande barn även i de fall detta bara kan ske genom att ombudsmannen får ta del av sekretessbelagda uppgifter, t.ex. i utredningar inom socialtjänsten. Den organisationskommitté som jag nedan kommer att föreslå
bör överväga även dessa frågor.
Ett skäl till att sekretess inte skall gälla hos ombudsmannen är att arbetet då kan bedrivas med större öppenhet. De som vänder sig till ombudsmannen måste dock upplysas om att de uppgifter som de lämnar inte kan hemlighållas om någon begär att uppgifterna skall lämnas ut. Hur informationen kring dessa frågor bäst bör hanteras kan förmodligen avgöras först sedan arbetet i den nya organisationen varit igång en tid och en utvärdering gjorts.
6 Ombudsmannens rätt att ta initiativ och göra uttalanden
Min bedömning: Ombudsmannen bör ha rätt att ta intiativ till
olika åtgärder i barns och ungdomars intressen och göra uttalanden inom sitt sakområde. Ombudsmannen bör ägna sig åt opi-
nionsbildning. Ombudsmannen bör åläggas att årligen avlägga en rapport till regeringen avseende de frågor på barn- och ungdomsområdet som myndigheten ägnat sig åt och som bedöms böra underställas regeringen för kännedom. I rapporten bör lämnas förslag till de författningsändringar ombudsmannen anser vara
påkallade. Särskild redogörelse bör lämnas om principiella ut-
talanden angående FN:s barnkonvention.
Utredningens förslag: Ombudsmannen skall ha rätt att uttala sig. En sådan rätt bör vara inskriven i lagen. Utöver rätten att uttala sig skall
ombudsmannen ha rätt att ta initiativ till olika åtgärder i barns och ung-
domars intressen.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan framhåller att utredningens lagförslag innehåller regler som närmast hör
hemma i en instruktion. Skälen för min bedömning: Ombudsmannen skall ha rätt att ta initia-
tiv till att exempelvis driva vissa frågor, anordna seminarier, debatter, hearings, initiera utredningar m.m. Dessa åtgärder utgör viktiga led i ombudsmannens opinionsbildning. I dessa sammanhang kan angelägna frågeställningar bli belysta på ett allsidigt sätt. Ombudsmannen kan på så sätt erhålla underlag för att göra nödvändiga prioriteringar inom sin verksamhet och för att föra ut sina kunskaper och påverka attityder till
barn- och ungdomsfrågor. Jag har tidigare framhållit att det av lag-
förslaget även följer att ombudsmannen som myndighet har att inom sitt
verksamhetsområde göra uttalanden. Ombudsmannen har att i barnens
och ungdomarnas intresse driva de frågor som gagnar deras sak. Jag anser därför att ombudsmannens initiativrätt och rätt att göra uttalanden inte skall författningsregleras.
Ombudsmannen bör årligen avge en rapport över sin verksamhet till regeringen. I rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen anser regeringen behöver överväga. Det kan vara förslag i lagstiftningsfrågor eller andra åtgärder. I rapporten bör finnas en sammanställning över de mer principiella uttalanden som ombudsmannen gjort under verksamhetsåret. Särskilt bör sådana uttalanden tas upp som behandlar författningars överensstämmelse med FN:s barnkonvention och vilka åtgärder
som kan behöva övervägas i fall det brister i överensstämmelsen.
7. Organisation och finansiering
Mitt förslag: En befattning som Barnombudsman inrättas, och placeras vid nuvarande Barnmiljörådet. Ombudsmannen, som utses av regeringen för en bestämd tid, blir chef för myndigheten med generaldirektörs ställning. Funktionen ersätter nuvarande ordförandeskap vid myndigheten. Till ombudsmannen knyts ett särskilt råd, som likaledes utses för en bestämd tid.
Utredningens förslag: Utredningsförslaget syftar till att ombudsmannen förordnas av regeringen. Ombudsmannen föreslås ha ett kansli omfattande två handläggare och en assistent. Medelsbehovet bedöms uppgå till ca 3 miljoner kr årligen. Ombudsmannen föreslås få en från regering
och myndigheter fristående ställning. Utredningen framför två alternativ avseende organisatorisk lösning, antingen att ombudsmannen placeras hos stiftelsen Allmänna barnhuset som värdorganisation och finansiär eller att ombudsmannen underställs regeringen och finansiering sker via statsbudgeten.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser framför att de av utred-
ningen föreslagna resurserna för ombudsmannen i form av budget och kanslibemanning framstår som en kraftig underdimensionering i förhållande till det arbetsområde som ålägges ombudsmannen. Bl.a. fram-
hålls behovet av egna utredningsresurser och möjlighet att knyta till sig expertis på olika områden.
De remissinstanser som uttalat sig i organisationsfrågan är av delade
meningar. Bland de instanser som inte tillstyrker att organisatoriskt och ekonomiskt knyta ombudsmannafunktionen till Allmänna barnhuset
framförs främst uppfattningen att ombudsmannen bör kunna anförtros en
befintlig myndighet med barnkompetens och finansieras med allmänna medel.
Skälen för mitt förslag: Jag föreslår att Barnombudsmannen placeras
hos Barnmiljörådet som chef för myndigheten.
Barnmiljörådet är i dag en central förvaltningsmyndighet med uppgift
att handlägga frågor om barns miljö och barns säkerhet. Barnmiljörådet
är den enda myndighet i Sverige som har som huvuduppgift att enbart
arbeta med frågor som rör barn. Det är ofta konkreta frågor som har bildat underlag för Barnmiljörådets arbete. Det kan gälla förhållanden där barn är speciellt drabbade
eller där man inte tar tillräcklig hänsyn till konsekvenserna för barn. På
olika sätt har Barnmiljörådet visat på barnperspektivet i samhället, lyft
fram aktuella problem, gett förslag på fungerande modeller och pekat på konkreta lösningar.
Barnmiljörådet arbetar flexibelt och obyråkratiskt och har snabbt kunnat ge service till olika grupper som arbetar med och för barn. Rådet har byggt upp ett brett kontaktnät över hela landet på lokal, regional och central nivå med personer, organisationer och myndigheter som arbetar med barnfrågor. Verksamheten är uppskattad av många och är även välkänd internationellt. Barnmiljörådets kunskaper om barns utveckling och beteende, lek och säkerhet har varit och är till stor nytta för andra myndigheter och organ både i Sverige och utomlands.
Barnmiljörådet leds f.n. av en styrelse bestående av ordförande och tio övriga ledamöter. I styrelsen som utses av regeringen ingår ledamöter
med anknytning till bl.a. Socialstyrelsen, Konsumentverket, Trafik-
säkerhetsverket och Kommunförbundet. I Barnmiljörådets kansli är, förutom kanslichefen, 12 personer anställda. För innevarande budgetår
har ett förslagsanslag på 5 199 000 kr anvisats för Barnmiljörådet.
Genom att inrätta en Barnombudsman förstärks insatserna för barn och ungdom. Tidigare har Barnmiljörådet mest ägnat sig åt barn i förskoleåldrarna och de tidigare skolåldrarna. FN:s barnkonvention, som föreslås bli det grunddokument utifrån vilket myndigheten skall verka, om-
fattar barn och unga upp till 18 år. Det innebär att myndigheten måste
bredda sin kompetens inom ungdomsområdet. Myndighetens arbetsområden kommer även i övrigt att till vissa delar påverkas av dess nya funktion. Det finns dock, enligt min mening, ingen anledning att i detalj binda myndighetens arbete, vilket heller inte varit fallet tidigare.
Barnombudsmannen bör bli myndighetschef och utses av regeringen. Funktionen ersätter nuvarande ordförandeskap vid Barnmiljörådet. Till
sitt förfogande bör ombudsmannen ha ett råd, som likaledes utses av regeringen. Ledamöterna i rådet bör vara tillsatta på personliga mandat
i kraft av sin kompetens på sakområdet.
Min bedömning: En organisationskommitté bör tillsättas med
uppdrag att föreslå detaljutformningen av myndighetens namn, organisation, arbetsformer, behov av kompetens, bemanning, etc.
samt överväga behovet av regler om sekretess.
Utredningens förslag: Frågan har inte behandlats i utredningen. Skälen för min bedömning: Jag kommer senare denna dag att föreslå
regeringen att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att förbereda inrättandet av en Barnombudsman. Det är angeläget att inrättandet av ombudsmannafunktionen kan ske så snabbt som möjligt efter det att
riksdagen fattat sitt beslut. För att undvika fördröjningar är det enligt
min uppfattning viktigt att organisationskommittén kan starta sitt arbete omedelbart. Befattningen som Barnombudsman bör, som jag tidigare föreslagit, inrättas den 1 juli 1993.
Organisationskommittén bör i sitt förberedelsearbete bl.a. dra upp riktlinjerna för myndighetens organisation.
Utgångspunkten bör vara att myndigheten för budgetåret 1993/94 disponerar ett ramanslag på 6 586 000 kr. Antalet tjänster vid myndigheten
bör därvid kunna utökas. Förutom tjänsten som Barnombudsman/myn-
dighetschef bör ytterligare en tjänst kunna inrättas vid myndigheten för
alt tillgodose behovet av företrädesvis juridisk kompetens. Härutöver bör
kommittén ägna uppmärksamhet åt behovet av att säkerställa kompetens
inom ungdomsområdet.
Organisationskommittén bör vidare dra upp riktlinjerna för den kompetens som myndigheten bör besitta i sin nya funktion, dels inom det råd som avses knytas till ombudsmannen, dels inom dess kansli. En be-
dömning bör därvid göras av vilka förändringar inom den befintliga
myndigheten som kan bli nödvändiga.
I kommitténs uppdrag bör ligga att utforma förslag till en ny instruk-
tion för myndigheten, som har sin utgångspunkt i det delvis förändrade arbetsområdet.
Kommittén bör också utforma riktlinjer för myndighetens arbetsformer
t.ex. för kontakter med barn och ungdom samt förhållande till frivilligorganisationer och till andra myndigheter med ansvar för barn- och
ungdomsfrågor. Kommittén bör också kunna överväga nytt namn på myndigheten.
Kommittén bör därutöver överväga behovet av kompletterande regler om sekretess m.m. till skydd för enskilds personliga förhållanden i enlighet med vad jag anfört i avsnitt 5.
9 Anslagsfrågor Femte huvudtiteln G. Myndigheter under Socialdepartementet G 11. Barnmiljörådet
| 1991/92 — Utgift | 4 991 000 |
| 1992/93 Anslag | 5 199 000 |
| 1993/94 — Förslag | 6 586 000 |
Regeringen har i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 6)
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på en särskild proposition rörande förslag om en Barnombudsman, till Barnmiljörådet för budgetåret
1993/94 beräkna ett ramanslag på 5 199 000 kronor.
Barnmiljörådet Barnmiljörådet har lämnat en fördjupade anslagsframställning för budgetåret 1993/94-1995/96. Barnmiljörådet föreslår i sin anslagsframställning bl.a. att rådet slipper genomföra en minskning enligt be-
sparingskravet om 5 726. Medel begärs för en ny tjänst som handläggare
(+ 272 000 kr), samt för teknisk utrustning (+ 200 000 kr).
Föredragandens överväganden På grund av förslaget om att inrätta en befattning som Barnombudsman som chef för Barnmiljörådet, samt de förändringar av myndighetens arbetsområden som kan bli följden av detta, föreslår jag att Barnmiljö-
rådet får en ettårig planeringsram.
Anslaget för Barnmiljörådet har budgeterats utan hänsyn till de tekniska justeringar som måste göras till följd av ändringen av nivån på
lönekostnadspålägget, den ändrade finansieringsformen för Statshälsan
samt de nya principerna för budgeteringen av anslagen. Riktlinjerna för dessa förändringar har redovisats i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. I, Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 2.2). Det belopp som kommer att ställas till Barnmiljörådets disposition kommer
slutligt att fastställas enligt de nu redovisade riktlinjerna och kan därför
avvika från det nu budgeterade beloppet.
Jag beräknar medelsbehovet för Barnombudsmannen och Barnmiljö-
rådet under nästa budgetår till 6 586 000 kr. Förslaget innebär, förutom sedvanlig pris- och löneomräkning, att myndigheten tillförs ytterligare 1 miljon kronor för de merkostnade som följer av att en befattning som Barnombudsman inrättas vid Barnmiljörådet.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att dels anta förslaget till lag om Barnombudsman, dels I. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för ombudsmannens verksamhetsområde och uppgifter (avsnitt 5), 2. godkänna att tjänsten som Barnombudsman inrättas vid Barnmiljörådet i enlighet med de av mig förordade riktlinjerna för organisation och finansiering (avsnitt 7), 3. till Barnmiljörådet för budgetåret 1993/94 under femte
huvudtiteln anvisa ett ramanslag på 6 586 000 kr.
11 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
TENS sammanfattning av betänkandet
Bilaga 1
(SOU 1991:70) Ombudsman för barn och ungdom.
Inledning
I detta betänkande föreslår vi att en ombudsman för barn och ungdom
inrättas. Denne skall enligt en särskild lag ta tillvara och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. Det finns skäl att inledningsvis säga några ord om den tvekan som framförts i debatten inför att inrätta ombudsmän för fler grupper av medborgare.
Bl.a. har förre diskrimineringsombudsmannen (DO) uttryckt farhågor
för att varje ombudsman som inrättas tunnar ut ombudsmannainstitutet och gör det mindre verkningsfullt. För närvarande har vi JO, JK, DO, JämO, NO och KO. Förre DO har dock vid en hearing utredningen har haft framfört åsikten att om någon ytterligare grupp skulle få en ombudsman borde det vara barnen.
Det finns en reell risk för att ombudsmannafunktionen tunnas ut, om vi
får inflation i ombudsmän. Får allt fler medborgargrupper sin egen ombudsman eliminerar dessa till slut varandras status, och tyngden i
deras agerande kan gå förlorad. Varje ombudsman blir enbart en i raden
av företrädare för sin intressegrupp i samhällsdebatten.
En ombudsman för barn och ungdom kan inte direkt jämföras med exempelvis DO eller JämO. En betydande skillnad ligger i att ombudsmannen enligt det lagförslag som nu läggs fram skall arbeta med barnoch ungdomsfrågor inom ett mycket stort område. Det handlar här om människor under 18 år som saknar rösträtt. Många samhällsbeslut berör
barn som grupp, men dessa kan inte med röstsedeln påverka sin gener-
ella situation. De har inte heller styrka i att ha många organisationer och andra opinionsbildande instrument till sitt förfogande vilket många andra grupper av medborgare i vårt land har. Barnen och ungdomarna behöver en företrädare i samhällsdebatten och opinionsbildningen som ser på
samhället från deras perspektiv. En ombudsman för barn och ungdom
behövs som kan bygga upp kunskaper om hur samhället fungerar för de unga genom att ha direktkontakt med dem och kunna följa enskilda fall.
DO och JämO har som uppgifter att utifrån två särskilda lagar pröva om någon diskrimineras på etnisk grund eller på grund av kön. Enligt föreliggande förslag till lag om ombudsman för barn och ungdom kommer ombudsmannen inte att arbeta på samma sätt. I stället föreslås om-
budsmannen få uppgiften att verka för att barns och ungdomars rättig-
heter tas tillvara samt att deras behov och intressen i övrigt uppmärk-
sammas och tillgodoses. Ombudsmannen får alltså en vidare och en i
hög grad framåtsyftande och opinionsbildande roll. Eftersom barn med stigande ålder kan ta ökat ansvar för sin egen situation, skall ombudsmannen också ta hänsyn till detta. Förslaget till lag om ombudsman för barn och ungdom är till karaktären en ramlag, inom vilken ombudsmannen själv får utforma sitt sätt att arbeta. Ombudsmannen kan härigenom tillvarata barns och ungdomars intressen på ett effektivare sätt än om
företräda barns och ungdomars enskilda intressen. Vårt förslag liknar i Bilaga I
stora drag det sätt på vilket barnombudet i Norge arbetar och som där har varit framgångsrikt.
I avsnittet om avgränsningen mot JO:s uppgifter beskrivs hur en ombudsman för barn och ungdom kan komplettera JO och ta vid där JO:s befogenheter inte räcker till.
Ytterligare ett skäl till varför det är angeläget att inrätta en ombudsman
för barn och ungdom är att FN under 1989 antagit en konvention om
barnets rättigheter, vilken Sverige ratificerade i juni förra året. Detta förpliktar oss att arbeta för att barnets rättigheter fullt ut kan genomföras 1 vårt land. En ombudsman för barn och ungdom skulle kunna fullgöra en del av detta viktiga arbete.
I det följande sammanfattas betänkandets innehåll i övrigt.
Generella uppgifter
Ombudsmannen skall förutom att vara barnens och ungdomarnas företrädare verka för att de själva får delta i debatten om hur vårt samhälle
skall se ut. Ombudsmannen bör aktivt ge stöd till barn och föräldrar
samt andra vuxna som arbetar med barn och ungdom. Dennes engagemang i barn- och ungdomsfrågor får inte innebära att föräldrars eller myndigheters ansvar minskar. Inte heller får ombudsmannens uppgifter innebära att frivilligorganisationernas roll i barn- och ungdomsarbetet minskar i betydelse.
Arbetet med barn- och ungdomsfrågorna fordrar att ombudsmannen agerar utifrån ett barn- och ungdomsperspektiv. Ombudsmannen måste därför vara väl insatt i hur barn och ungdomar i olika åldrar brukar
tänka och bete sig. Han eller hon måste vidare kunna sätta sig in i barns
och ungdomars levnadsvillkor och livssituation och därifrån dra slutsatser om deras behov. Perspektivet för barn och ungdom kan vara högst varierande beroende på i vilken kulturell och social miljö de befinner sig i. De vuxna personerna i barnens omgivning liksom musik, massmedia, film, litteratur har betydelse för hur perspektivet kan se ut. Människors kulturmönster, kunskaper, attityder och beteende grundläggs och befästs i barndomen.
Ombudsmannen skall ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta barn och ungdomar
En viktig uppgift för ombudsmannen är att försöka verka för att barn
och ungdomar i utsatta situationer kan ges möjlighet att från sina villkor bli delaktiga i samhällsdebatten. Det är också viktigt för dem att någon för deras talan och att de kan påverka sin egen situation. Samhället har ställt upp mål för att hjälpa de sämst ställda barnens och ungdomarna men det föreligger stora svårigheter att ge dem den om-
fattande hjälp de behöver.
uppgift att hjälpa utsatta barn och ungdomar är av tradition utformade Bilaga I
utifrån vuxnas perspektiv och kan därför bereda svårigheter när hjälp
och stöd skall ges till dessa barn och ungdomar. Det är också i allmänhet lättare att inta ett förhållningssätt till utsatta barn och ungdomar
utifrån ett vuxenperspektiv. Enligt Socialstyrelsen krävs en allmän kunskapsuppbyggnad på detta område. Socialstyrelsen föreslår bl.a.
metodutveckling av arbetssätt där barn- och ungdomsperspektivet fram-
hävs.
Ombudsmannen bör medverka till att lagstiftningen på detta område blir utformad också utifrån ett perspektiv som stämmer med den livssituation som gäller för dessa barn och ungdomar. Därtill bör ombudsmannen verka för att det kommer till stånd en ökad medvetenhet och debatt kring dessa frågor hos alla vuxna som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn och ungdomar som far illa. Ombudsmannen bör vara cn av dem som driver debatten i dessa frågor och aktivt medverkar
till att sprida kunskaper om de utsatta barnens och ungdomarnas situa-
tion. Även råd och vägledning kan behöva riktas till de föräldrar som
vänder sig till ombudsmannen. Ombudsmannen bör däremot inte enga-
gera sig i enskilda fall på annat sätt än som en möjlighet att skaffa sig information för att kunna ta ställning till principiella frågor som rör barn och ungdom samt för att ge råd till unga om vart de kan vända sig för att få hjälp.
Ombudsmannens kontakter med barn och ungdom m.fl.
Ett grundläggande krav på ombudsmannen måste vara att han ska ha omfattande kontakt med barn och ungdomar och föräldrar. Kontakterna kan vara direkta och indirekta. I brev, genom telefonsamtal och vid ombudsmannens besök i skolor, sjukhus, föreningar ctc. kan barn berätta om sin situation och vad de tycker är angeläget. Frågor om barn
tage och insändarartiklar. En del dagstidningar har särskilda insändarspalter för barn och ungdom. I TV och radio förekommer åtskilliga program som riktar sig till barn och ungdom. Det samlade informationsflödet bör kunna ge en god bild av barns och ungdomars levnadsvillkor och tjäna som underlag för ombudsmannens arbete. Ombudsmannen och dennes medarbetare bör själva delta med debattartiklar i dagspressen, svara på insändare samt medverka i radio och TV. Ombudsmannen kan
på detta sätt sprida viktig information som han eller hon fått genom sina
kontakter samt komplettera informationen med kunskaper när det behövs.
Att kunna vända sig i förtroende till ombudsmannen
ende till ombudsmannen i ett ämne som kan vara både viktigt och känsligt för dem har vi ansett att det är nödvändigt att de uppgifter som
sekretess skall gälla hos ombudsmannen. Vi föreslår också att skyldig- Bilaga 1
heten för personal bl.a. inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten m.fl. myndigheter att till socialnämnden anmäla förhållanden som innebär att nämnden behöver ingripa till den underåriges skydd också skall gälla
ombudsmannen. Anmälningsplikten skall dock begränsas till fall där
ombudsmannen får kännedom om att en underårig misshandlas i hem-
met. En förutsättning för en anmälan skall vara att ombudsmannen inte
finner att särskilda skäl talar mot att en anmälan görs. Sekretessen och anmälningsplikten behandlas i avsnitt 5.6 Där tas även upp frågor om
sekretessen i förhållande till föräldrar och ombudsmannens möjligheter att göra anmälningar till polis, eller åklagarmyndighet utan hinder av sekretess.
Ombudsmannens kontakter med frivilligorganisationer och
myndigheter m.fl.
De organisationer som engagerar sig för barn och ungdom har som regel
utbildat olika sätt att arbeta på. Flera av de större organisationernas arbete är uppbyggt kring generella insatser för barn och ungdomar.
Andra barn- och ungdomsorganisationer arbetar uteslutande med grupp-
verksamhet kring barns och ungdomars fritidsaktiviteter. Inom organisationerna finns värdefull kunskap om barns och ungdomars levnadsvill-
kor. De som arbetar direkt i barn- och ungdomsgrupper har dock ofta små möjligheter och begränsad tid att generalisera sina kunskaper och
erfarenheter och ge offentlighet åt dem. Utbyte av information och kunskaper mellan ombudsmannen och organisationerna kan bidra till att öka kännedomen om förhållandena för barn och ungdom runt om i landet.
Även andra vuxna som arbetar med barn och ungdomar i andra sammanhang än i organisationer som t.ex. lärare kan ha nytta av ett sådant informationsutbyte. På grundval av informationen kan ombudsmannen också få underlag för att lyfta fram skilda frågor i debatten och där det behövs vara pådrivande för att åstadkomma förändringar.
På ett liknande sätt som beskrivits om ombudsmannens kontakter med olika organisationer kan ombudsmannen hålla kontakter med de myndig-
heter och andra som arbetar med barn- och ungdomsfrågor. Skolmyndigheter, Barnmiljörådet, Statens ungdomsråd, JO, Socialstyrelsen,
länsstyrelserna, DO, socialtjänsten och privata företag är några exempel på de som kommer att tillhöra ombudsmannens kontaktnät. På de områden där redan ett väl fungerande arbete utförs är det lämpligt att om-
budsmannen begränsar sina insatser. Ombudsmannen skall inte ha till-
synsuppgifter liknande dem som bl.a. JO och Socialstyrelsen har. Hur
den närmare avgränsningen av ombudsmannens uppgifter bör ske i för-
hållande till det arbete som utförs av myndigheter och organisationer beskrivs i avsnitt 5.3.
Bil 1 I ombudsmannens kontakter med myndigheter och organisationer kan Naga det antas att meningsskiljaktigheter kan uppstå om nödvändigheten av att
ombudsmannen får information om t.ex. hur man behandlat vissa barn-
frågor inom en kommun eller i en organisation. En debatt kanske har förekommit i dagspressen som skapat oro bland barn och föräldrar men där ingen direkt vill ta på sig ansvaret för att skapa klarhet i frågan.
Ombudsmannen bör i sådana fall ha rätt att begära att uppgifter i saken
lämnas till honom eller henne. För att hos barn och ungdomar skapa tilltro till ombudsmannens arbete anser vi att ombudsmannen i yttersta
fall skall kunna vitesförelägga den som inte lämnar ut begärda uppgifter. I avsnitt 5.4. belyser vi behovet av att utrusta ombudsmannen med dessa befogenheter. I det avsnittet beskrivs också ombudsmannens rättsliga
ställning.
Ombudsmannens rätt att uttala sig och ta initiativ
De kunskaper om barn och ungdom som ombudsmannen bygger upp
bl.a. genom sitt kontaktnät bör föras ut i skilda sammanhang. För att inte någon tvekan skall föreligga att ombudsmannen har rätt att uttala sig i frågor som berör barn och ungdomar bör en sådan rätt skrivas in i lagen. Uttalandena kan avse mycket skiftande frågor inom verksamhetsområdet. De kan avse såväl rättsliga principer i bl.a. FN-konventionen om barnets rättigheter som vilka åtgärder i samhällsplaneringen som kan vara mer eller mindre förenliga med barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen. Ett uttalande kan vara föranlett av barns och ungdomars brevfrågor eller ombudsmannens egna undersökningar.
Utöver rätten att uttala sig skall ombudsmannen ha rätt att ta initiativ
till olika åtgärder i barns och ungdomars intressen. Initiativrätten ger
ombudsmannen möjlighet att i kontakter med kommuner, myndigeter, organisationer m.fl. verka för att barnen och ungdomarna själva kan bli
delaktiga i arbetet med frågor som angår dem. Dessa befogenheter tas upp i flera avsnitt men beskrivs närmare i avsnitt 5.5.
Ombudsmannen och forskningen om barn och ungdom
Ombudsmannen bör aktivt följa forsknings- och utvecklingsarbete som berör barn och ungdom. Kännedom om resultaten på olika forskningsområden är nödvändig när ombudsmannen deltar i den allmänna debatten eller driver särskilda frågor i barns och ungdomars intresse. Ombudsmannen bör också medverka till att kunskaper om forskningsresulta-
ten samlas och sprids. I avsnitt 5.3. ges en närmare beskrivning av
samarbetet mellan ombudsmannen och de som arbetar med forskningsoch utvecklingsarbete.
och ungdom Bilaga 1
Ombudsmannen bör ha möjlighet att lämna synpunkter på förslag till lagstiftning som berör barn och ungdom och beredas tillfälle att avge yttrandem över statliga utredningar m.m. som rör frågor inom ombudsmannens verksamhetsområde. För att underlätta ombudsmannens arbete
med att hålla sig informerad om olika lagförslags konsekvenser för barn och ungdom föreslås att generella direktiv skall utfärdas till kommittéer
och särskilda utredare.
Organisation och finansiering
Utifrån ombudsmannens arbetsuppgifter bör ombudsmannens organisation fullt utbyggd omfatta, förutom ombudsmannen själv, två handläggare och en assistent. Något formellt krav på att ombudsmannen skall ha
viss kompetens bör inte uppställas. Juridisk, medicinsk,social och
psykologisk/pedagogisk kompetens bör dock knytas till ombudsmannen.
Medelsbehovet för organisationen är beräknad till cirka 3 miljoner kr
per år. Enligt de kontakter utredningen har haft med stiftelsen Allmänna
Barnhuset skulle vissa av stiftelsens tillgångar kunna frigöras och avkast-
ningen användas för att finansiera den föreslagna verksamheten. Genom denna finansieringsform ges ombudsmannen en fristående ställning i förhållande till regeringen och andra myndigheter. Ombudsmannens
organisation föreslås att bli etappvis uppbyggd under förslagsvis tre år.
Under denna tid bör organisationen omfatta förutom ombudsmannen, en handläggare och assistenthjälp. Organisation- och finansieringsfrågorna behandlas mer utförligt i avsnitt 5.7.
Förteckning över remissinstanser som yttrat sig
Bilaga 2
över betänkandet (SOU 1991:70) Ombudsman för
barn och ungdom
Remissinstanser som anmodats att yttra sig
Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen, Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Malmö tings-
rätt, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, Barnmiljörådet, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Statens handikappråd, Skol-
verket, Statens biografbyrå, Statens invandrarverk, Arbetsmarknadsstyrelsen, Boverket, Statens institut för byggnadsforskning, Juridiska
fakulteten, Uppsala universitet, Arbetarskyddsstyrelsen, Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Konsumentombudsmannen (KO), Statens ungdomsråd.
Remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig
Allmänhetens pressombudsman, Svenska Kommunförbundet, Malmö kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Umeå kommun, Sundsvalls kommun, Ale kommun, Botkyrka kommun, Gagnefs kommun, Vänersborgs kommun, Visby kommun, Landstingsförbundet, Landstinget i Göteborgs och Bohus län, Landsorgansationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbetsgivareförening (SAF), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Svenska barnläkarföreningen, Elevorganisationen i Sverige, Riksförbundet Hem och Skola, Riksidrottsförbundet, Sveriges Frikyrkoråd, Barnkonventionsgruppen, Amnesty International, BRIS, OMEP, Rädda Barnen, Röda Korset, Svenska Ekumeniska nämnden, Sveriges kristna ungdomsförbund, Svenska Unicef-kommittén, Medicinskt forskningscentrum i Malmö, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, Föreningen Söndagsföräldrar, Fryshuset, Stockholm, Föreningen Mansjouren i Göteborg, Allmänna Barnhuset.
Följande instanser har yttrat sig på eget initiativ
Unga Örnar, Adoptionscentrum, Riksorganisationen för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap (HARO), Husmodersförbundet Hem och Sam-
hälle, Föreningen för en demokratisk och aktiv skola.
gotab 43217, Stockholm 1993 24