Prop. 1993/94:14
Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Regeringens proposition
1993/94:14
Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 9 september 1993.
Carl Bildt
Gun Hells vik
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen (1952198) med särskilda bestäm— melser om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år 1994.
1 Riksdagen 1993/94. ] saml. Nr 14
Rättv/sc: S. ] rad 3 har tillkommit: tvångsmcdcls
Innehållsförteckning Prop. 1993/94: 14
1 Förslag till riksdagsbeslut ................... 3 2 Lagtext .............................. 3 3 Ärendet och dess beredning .................. 4 4 Gällande ordning ......................... 4 5 Säkerhetspolisens skrivelse ................... 6 6 Överväganden .......................... 6
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 sep- tember 1993 ............................. 7
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av är 199331, skall fortsätta att gälla till utgången av år 1994.
1Lagens giltighetstid senast törlängd 1992: 1207.
3. Ärendet och dess beredning
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda be— stämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller till- läggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegrän- sad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1993 (prop. 1992/93z26, bet. 1992/9321uU9, rskr. 1992/93242, SFS 1992:1207).
Såsom redovisats i tidigare propositioner i detta ämne har frågan om möjligheterna att föra över reglerna-i 1952 års lag till RB över- vägts av Tvångsmedelskommittén (Ju 1978206). Kommittén föreslog i sitt slutbetänkande Tvångsmedel — Anonymitet - Integritet (SOU 1984:54) att den särskilda regleringen i 1952 års lag skulle behållas och att lagen liksom nu skulle ha begränsad giltighetstid och regel- bundet omprövas. Kommitténs förslag i den delen föranledde ingen lagstiftning (jfr prop. 1988/89: 124 s. 24). SÄPO-kommittén (Ju l987:05) har därefter i sitt slutbetänkande (SOU 1990z51) anfört att flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i RB (s. 145). Kommittén har emellertid - med hänsyn till att den föreslagit att två nya lagar om tvångsmedel införs och att dessa tills vidare bör vara tidsbegränsade - ansett att en sådan samordning med RB bör an- stå till dess att det kan bedömas om samordningen kan omfatta även de två föreslagna lagarna. Vid remissbehandlingen av betänkandet har i vissa avseenden kritik framförts mot de töreslagna nya lagarna. Förslagen är alltjämt under beredning inom Justitiedepartementet. Mot denna bakgrund tar regeringen nu upp frågan om ytterligare för- längning av giltighetstiden för 1952 års lag.
4. Gällande ordning
1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som nyss nämnts, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund- läggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen — främst häktning och anhållande - ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de all- männa reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbör- ande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att: låta sådan utredningshäktning fortgå under fyra veckor, medan Rst regler bara tillåter en vecka (2 5 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i
27 kap. '2 & andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (3 5).
Förordnande om kvarhållanrle av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap. 9 & RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 €). Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall.
Även i förhållande till RB:s regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (27 kap. 18 - 24 åå RB) innehåller 1952 års lag avvikande bestämmelser.
Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till och från en viss teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex. telefax och data— kommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hem- lighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller be- ställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare'straff än fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till så- dant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall finnas skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig tele- avlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig tele- övervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet lind- rigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott med en- bart fängelse i straffskalan. 1 övrigt är förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att an— vända hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av tvångsmedlen. l-lar åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröiligen göras hos domstolen, som skynd- samt skall pröva ärendet.
Den 1 juli 1991 trädde lagen (19911572) om särskild utlänningskontroll i kraft. Den ersatte lagen (1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terrorist- lagen). Enligt lagen om särskild utlänningskontroll, som inte är tidsbegränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder någon gärning som innebär
våld, hot eller tvång för politiska syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i två år inte är föreskrivet. Den parlamentariska kontrollen av hur terroristbestämmelserna och reglerna om tvångsåtgärder tilllämpas sker även fortsättningsvis genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse om detta till riksdagen.
5. Säkerhetspolisens skrivelse
I en skrivelse den 1 september 1993 till regeringen har Säkerhets- polisen anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för Säker- hetspolisens verksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de möjligheter till tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning. Enligt Säkerhetspolisen är det av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltig- hetstid förlängs.
6. Överväganden
1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål tar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av all— mänfarlig natur. Lagen gäller till utgången av år 1993. I likhet med Säkerhetspolisen anser regeringen att lagen fortfarande behövs. Inom Justitiedepartementet bereds för närvarande frågan om lagens bestäm- melser bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inar— betning i RB eller på annat sätt. 1 avvaktan därpå bör lagens giltig- hetstid förlängas. Liksom tidigare bör det ske med ett år eller till utgången av år 1994.
Eftersom ärendet bara gäller en förlängning av 1952 års lags giltighetstid, är frågan enligt regeringens mening av sådan beskaffen- het att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Justitiedepartementet " Prop- 1993/94:14 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svens- son, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Regeringen beslutar proposition 1993/94: 14 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.
gotab 45027, Stockholm 1993