Prop. 1995/96:132
Konventionen om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 29 februari 1996
Ingvar Carlsson
Pierre Schori
(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Förenta nationernas konvention den 9 december 1994 om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
godkänner Förenta nationernas konvention den 9 december 1994 om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal.
Ärendet och dess beredning
Förenta nationernas (FN:s) generalförsamling beslöt hösten 1993 att inleda förhandlingar om en konvention om skydd av personal i FN-insatser och till dessa insatser anknuten personal. Efter ett osedvanligt snabbt förhandlingsarbete kunde konventionen enhälligt antas av generalförsamlingen den 9 december 1994 (resolution 49/59).
Sverige deltog aktivt i förhandlingarna och lade bl.a. tillsammans med de övriga nordiska länderna fram ett förslag till viktigare element som borde ingå i konventionen. Detta förslag blev en del av det ursprungliga förhandlingsunderlaget.
Under förhandlingarna bereddes försvarsmakten tillfälle att yttra sig över uppkommande frågor.
Konventionen undertecknades av Sverige med förbehåll för ratifikation den 15 december 1994. Hittills har konventionen undertecknats av fyrtiotre och biträtts av fyra stater, däribland Norge och Danmark. Konventionen har ännu inte trätt i kraft.
Den engelska texten och översättning till svenska återges i propositionens bilaga.
Bakgrunden
Förenta nationernas generalsekreterare har i ett flertal rapporter under senare år redovisat det kraftigt ökade antalet angrepp mot FN:s personal i fält med allvarliga skador eller dödsfall till följd. Han har särskilt framhållit att det är oacceptabelt att stater inte utreder sådana brott och att ingen förövare har ställts inför rätta och dömts för övergrepp mot personer i FN-tjänst.
Ordföranden i FN:s säkerhetsråd uppmanade i ett uttalande på rådets vägnar den 31 mars 1993 FN-systemets olika organ att vidta åtgärder för att öka säkerheten för FN:s trupper och personal.
På förslag av Nya Zeeland upptogs en ny dagordningspunkt vid FN:s generalförsamlings 48:e möte hösten 1993 kallad ”Ansvar för angrepp mot FN-personal och mot personal anknuten till FN och åtgärder för att säkerställa att de ansvariga för sådana angrepp ställs inför rätta”.
Frågan hänsköts till generalförsamlingens sjätte (juridiska) utskott som vid mötet behandlade den i en arbetsgrupp. Nya
Zeeland och Ukraina lade var för sig fram förslag till en konvention på detta område. Båda förslagen innehöll detaljerade straffrättsliga bestämmelser och förpliktelser beträffande lagföring och utlämning vilka i hög grad byggde på bl.a. internationella konventionen mot tagande av gisslan (SÖ 1980:26) och konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer (SÖ 1975:30).
I den ukrainska texten fanns även förslag till mera övergripande bestämmelser om rättigheter, skydd, immunitet och privilegier för personal inom FN:s fredsbevarande styrkor samt förslag till reglering av relationerna mellan FN och truppbidragande stater och mellan FN och de länder i vilka FNinsatser genomförs.
Förslagen om att inleda förhandlingar om en ny internationell konvention vann snabbt anslutning mot bakgrund av de angrepp mot FN-personal som nyligen hade skett t.ex. i f.d. Jugoslavien och i Somalia. Generalförsamlingen beslutade i december 1993 att upprätta en särskild kommitté för att utarbeta en konvention. Kommittén hade två möten under år 1994, och förhandlingarna fortsatte inom ramen för generalförsamlingens sjätte utskott vid dess möte hösten 1994.
Till kommitténs första möte hade Nya Zeeland och Ukraina utarbetat ett gemensamt förslag till konventionstext. Ytterligare förhandlingsunderlag var ett gemensamt förslag från de nordiska länderna innehållande viktigare element som borde ingå i den nya konventionen. Småningom utarbetades en ordförandetext på vars grundval förhandlingarna fördes. Många delegationer lade fram ändringsförslag till denna.
Den svåraste frågan under förhandlingarna kom att bli vilken personal och vilka situationer som skulle omfattas av konventionen.
Enligt generalförsamlingens beslut skulle konventionen gälla både FN-personal och till FN lösare anknuten personal (”United Nations and associated personnel”). Alla förslag under förhandlingarna till definition av vilken personal som skulle omfattas var knutna till FN-insatser (”operations”), varför även dessa behövde definieras. Även om många delegationer utgick från att enbart traditionella fredsbevarande operationer skulle omfattas, täcker enligt rådande språkbruk i FN ordet ”insatser” också rent humanitära insatser. Efterhand spred sig också insikten att även personal i sådana insatser kan ha motsvarande skyddsbehov.
Bakgrunden till svårigheterna att avgränsa vilken personal i och kring en FN-insats som skulle omfattas av konventionens skydd var, att FN:s insatser numera ofta är komplexa med en rad olika uppgifter för vilka olika personkategorier med mycket skiftande organisatorisk ställning eller anställningsförhållanden anlitas. Vissa är tjänstemän i FN eller FN:s fackorgan (”officials”) medan andra är tillfälligt anställda för ett visst
uppdrag (”experts on mission”). Många personer i en insats kontrakteras emellertid lokalt eller centralt för särskilda uppgifter. Andra har ställts till FN:s förfogande under en viss tid enligt ett avtal mellan FN och en regering, en mellanstatlig eller en icke-statlig organisation eller ett företag. En viktig personalkategori utgörs av FN-trupp som av stater frivilligt ställts till FN:s förfogande för en viss insats.
Den nordiska linjen under förhandlingarna, att bredast möjliga krets personer som på ett eller annat sätt medverkar i en FN-insats skall omfattas av skyddsreglerna, vann i stor utsträckning gehör.
Ett tredje avgränsningsproblem gällde huruvida även FNinsatser med stridande uppdrag enligt FN-stadgans kapitel VII, som ger säkerhetsrådet möjlighet att inskrida med tvångsåtgärder i vissa situationer, skulle omfattas av konventionens skyddsregler. Eftersom det övervägande flertalet delegationer motsatte sig detta med hänvisning till den internationella humanitära rättens regler, undantas sådana insatser. De tolkningsproblem som den aktuella artikeln i sin slutliga utformning kom att erbjuda diskuteras i referatet av konventionens innehåll i kapitel 4.
Innehållet i konventionen
Konventionen består av en inledning med nio stycken och en huvuddel med tjugonio artiklar.
I inledningen uttalas oro över det växande antal dödsfall och skador som uppkommit på grund av uppsåtliga angrepp mot personal i FN-insatser och till dessa anknuten personal. Det utsägs att angrepp mot personal som handlar för FN:s räkning är oförsvarliga och oacceptabla, oavsett vem som begår dem. Det erkänns att FN-insatser utförs i världssamfundets gemensamma intresse och att personal i sådana insatser liksom till dessa anknuten personal ger ett viktigt bidrag till FN:s ansträngningar inom områdena förebyggande diplomati, fredsskapande, fredsbevarande, fredsbyggande och humanitära insatser. Det erinras om de åtgärder som redan vidtagits för att trygga säkerheten för sådan personal men erkänns att dessa är otillräckliga. Det uttalas att effektiviteten och säkerheten för FN:s insatser ökas när dessa utförs med värdlandets samtycke. Alla stater dit personal i FN-insatser och till dessa anknuten personal sänts ut uppmanas att ge sitt allomfattande stöd för att underlätta ett genomförande av insatserna. Det uttalas en övertygelse att det finns ett trängande behov att vidta åtgärder för att förebygga angrepp mot sådan personal och för att bestraffa dem som utför dylika angrepp.
I artikel 1 definieras ett antal begrepp som används i konventionen.
Personal i FN-insatser är dels personer som förordnats eller
utsänts av FN:s generalsekreterare som medlemmar av de militära, polisiära eller civila komponenterna av en FN-insats, dels andra företrädare eller experter med uppdrag för FN, dess fackorgan eller det Internationella atomenergiorganet (IAEA) som i officiell egenskap befinner sig i det område där en FNinsats pågår.
Därtill anknuten personal utgörs av tre kategorier personer
som bedriver aktiviteter till stöd för fullgörandet av uppgifterna för en FN-insats, nämligen personer som en regering eller en mellanstatlig organisation utsett i överenskommelse med vederbörande FN-organ, personer som FN:s generalsekreterare, ett fackorgan eller IAEA förordnat och personer som utsänts av en humanitär icke-statlig organisation eller dylikt enligt överenskommelse med FN:s generalsekreterare, ett fackorgan eller IAEA. Dessa kategorier har således en lösare formell anknytning till FN-insatsen. Att de ändå omfattas av konventionen, som inte gör skillnad i skyddsgrad för personal i FN-insatser och personal som är anknuten till dessa, motiveras, som ovan framgår, med att de verkar till stöd för FN-insatsens genomförande.
FN-insats definieras som en insats som upprättats av behörigt
FN-organ enligt FN-stadgan och som utförs under FN:s myndighet och kontroll, där syftet med insatsen är att upprätthålla eller återupprätta internationell fred och säkerhet eller, även om den har ett annat syfte, där säkerhetsrådet eller generalförsamlingen har förklarat att det råder en utomordentlig risk för säkerheten för i insatsen deltagande personal. Genom detta tillägg har man givit möjlighet att från fall till fall utsträcka konventionens skyddsregler även till rent humanitära FN-insatser utan samband med världsorganisationens uppgifter till förmån för internationell fred och säkerhet. Dylika insatser kan tänkas utspela sig i miljöer som erbjuder väl så stora risker som t.ex. en situation med bakgrund i en väpnad konflikt eller hot därom.
Värdstat är en stat på vars territorium en sålunda definierad
FN-insats utförs.
Transitstat är en stat, annan än värdstaten, på vars
territorium personal enligt ovanstående definition eller dennas utrustning befinner sig i transit eller på annat sätt finns i samband med en FN-insats.
Artikel 2 anger att konventionen är tillämplig på personal och
FN-insatser sådana de definieras i artikel 1.
Ett undantag görs i punkt 2 av artikeln. Konventionen är inte tillämplig på en FN-insats som bemyndigats av säkerhetsrådet som en tvångsåtgärd enligt FN-stadgans kapitel VII, i vilken någon i personalen uppträder som kombattant mot organiserade väpnade styrkor och på vilken rättsreglerna för internationella väpnade konflikter är tillämpliga.
Undantaget synes utgå från det inte helt oomtvistliga antagandet, att den internationella humanitära rättens regler till skydd för kombattanter, krigsfångar osv. skulle bli tillämpliga på en situation, där FN-personal efter bemyndigande av säkerhetsrådet går i strid inom ramen för en fredsframtvingande operation. Det bör i sammanhanget observeras att denna begränsning i konventionens tillämplighet sådan artikeln är skriven inte endast gäller den stridande personalen utan all personal i insatsen och personal som knutits till denna.
Ett annat problem vid tolkningen av undantaget i punkt 2 är att hänvisning sker till rättsreglerna för internationella väpnade konflikter. En läsning motsättningsvis skulle leda till slutsatsen att konventionen under i övrigt motsvarande omständigheter vore tillämplig på en FN-insats där rättsreglerna för en väpnad konflikt av icke-internationell karaktär är tillämpliga. Detta är emellertid mot bakgrund av konventionens tillkomsthistoria knappast avsikten. Ett flertal stater i tredje världen, med deras traditionella, av suveränitetshänsyn dikterade misstro mot FNingripanden i interna väpnade konflikter, arbetade aktivt för att motverka att konventionens bestämmelser även skulle gälla vid insatser i dylika konflikter. Konventionens tillämplighet på
FN-insatser med stridsinslag i icke-internationella väpnade konflikter får mot denna bakgrund betraktas som osäker.
En annan oklarhet gäller undantagets hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan. I flera fall har säkerhetsrådet bemyndigat FNinsatser med hänvisning till detta kapitel utan att mandatet för insatsen därför inbegripit rena stridsåtgärder annat än i självförsvar eller försvar av möjligheterna att genomföra mandatets uppgifter. Att undantaget från konventionens tillämplighet avses gälla ”klassiska” kapitel VII-operationer, sådana de föresvävat FN-stadgans upphovsmän men av olika skäl aldrig kommit att tillgripas, synes klart. Men gäller undantaget även för insatser enligt kapitel VII där det fredsframtvingande inslaget är avsevärt mindre framträdande än det fredsbevarande eller fredsbyggande? Inom FNsekretariatet synes man ha uppfattningen att dylika, ”blandade” insatser skulle omfattas av konventionen, men denna pragmatiska och i sig ändamålsenliga tolkning torde inte vara oomstridd.
Tyvärr måste det därmed konstateras att en central artikel i konventionen är öppen för olika tolkningar.
I artikel 3 stadgas att de militära och polisiära
komponenterna i en FN-insats och dessas fordon, fartyg och luftfartyg skall vara försedda med urskiljbar identifikation. Annan personal och andra transportmedel som medverkar i insatsen skall vara identifierade på lämpligt sätt, om inte FN:s generalsekreterare beslutar annat, något som kan vara aktuellt av säkerhetsskäl i vissa situationer. All personal skall enligt artikeln bära lämpliga identitetshandlingar.
Enligt artikel 4 skall värdstaten och FN snarast ingå ett avtal om FN-insatsens och all ingående personals ställning, ett s.k. Status-of-forces Agreement (SOFA). Detta skall bl.a. inkludera bestämmelser om militär och polisiär personals privilegier och immunitet.
Från praxis kan konstateras, att det inte alltid varit möjligt för FN att ingå ett SOFA-avtal med värdstaten. Orsaken kan t.ex. vara att denna saknar en fungerande regering eller att en utbredd inre väpnad konflikt föreligger. Möjligheten av sådana situationer erkänns indirekt i artikel 7. Även om värdstatens samtycke uttryckt i ett SOFA-avtal alltid är eftersträvansvärt får enligt många staters åsikt ingåendet därav inte uppställas som ett absolut krav. Ett SOFA-avtal kan framför allt beträffande militär och polis i långa stycken ersätta konventionens skyddsregler eller precisera dessa. För övrig personal i insatsen eller till denna lösare anknuten personal får dock konventionen direkt betydelse liksom den får i ett läge där ett SOFA-avtal inte hunnit, eller inte kan, ingås.
Artikel 5 ålägger transitstater att underlätta obehindrad
transitering till och från värdstaten av personal och utrustning för FN-insatser.
Artikel 6 stadgar att personal i FN-insatser och till dessa
anknuten personal skall respektera värd- och transitstaters lagar och bestämmelser samt avstå från handlingar eller verksamhet som är oförenliga med den opartiska och internationella karaktären av deras arbetsuppgifter.
Denna skyldighet skall dock inte inskränka på den immunitet och de privilegier som personalen kan vara berättigad till och inte heller på arbetsuppgifternas krav. FN:s generalsekreterare åläggs att säkerställa iakttagandet av förpliktelserna i artikeln.
Artikel 7 stadgar att personal i FN-insatser och till dessa
anknuten personal, personalens utrustning och lokaler inte får bli föremål för angrepp eller handlingar som förhindrar personalen från att fullgöra sina uppgifter.
De fördragsslutande parterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa personalens trygghet och säkerhet. Framför allt skall de skyddas mot de brott som anges i artikel 9.
De fördragsslutande parterna åläggs vidare att samarbeta med FN och varandra i genomförandet av konventionen, särskilt i sådana fall då värdstaten själv inte förmår vidta nödvändiga åtgärder.
Artikel 8 innehåller bestämmelser om skyldighet att frige eller
återlämna personal i FN-insatser och till dessa anknuten personal som tillfångatagits eller kvarhållits. Dessa gäller om inte annat stadgas i ett tillämpligt SOFA-avtal. Om sådan personal tillfångatas eller kvarhålls under fullgörande av sina uppgifter och deras identitet har fastställts (jfr. artikel 3 ovan), får de inte bli föremål för förhör, utan skall omgående friges och återlämnas till FN eller andra lämpliga myndigheter. I väntan härpå skall de behandlas enligt universellt erkända normer för mänskliga rättigheter och andan och principerna i 1949 års Genèvekonventioner angående skydd för krigets offer. Dessa är av så fundamental karaktär att de beträffande de allvarligaste kränkningarna gäller i alla situationer respektive oberoende av konflikttyp.
Hänvisningen till Genèvekonventionerna står inte i strid med artikel 2, enligt vilken konventionen inte är tillämplig på kapitel VII-insatser, där viss personal uppträder som kombattanter och där den internationella humanitära rätten (som huvudsakligen nedlagts i 1949 års Genèvekonventioner) avseende internationella väpnade konflikter gäller. Avsikten med hänvisningen, som görs till principerna och andan i Genèvekonventionerna, inte direkt till dessas bestämmelser, torde vara att införa med Genèvekonventionernas stadganden parallella normer.
Artikel 9 räknar upp de gärningar som de fördragsslutande
staterna åläggs kriminalisera. Samtliga brott har ett uppsåtsrekvisit. Brotten är mord, människorov eller annat angrepp på liv, hälsa eller frihet avseende personal i FNinsatser och därtill anknuten personal och våldsamt angrepp på sådan personals tjänsteställe, privata bostad eller transportmedel om angreppet är ägnat att äventyra
personalens liv, hälsa eller frihet. Vidare upptas hot om sådant angrepp i syfte att tvinga en fysisk eller juridisk person att vidta eller avstå från att vidta viss handling samt försök att företa sådant angrepp. Staterna skall också kriminalisera gärningar som innebär medhjälp till sådant angrepp, till försök att företa sådant angrepp eller till att organisera eller beordra andra att företa sådant angrepp.
I artikeln åläggs också de fördragsslutande staterna att för de uppräknade brotten föreskriva lämpliga straff som skall beakta brottens allvarliga art. Denna senare formulering torde ange att den relativt allmänt formulerade brottskatalogen inte avses innefatta gärningar som utgör ringa brott eller bagatellartade förseelser.
Artikel 10 föreskriver i punkt 1 att varje fördragsslutande stat
skall vidta åtgärder för att etablera sin domsrätt över de i artikel 9 uppräknade brotten i fall då dessa begås på statens territorium eller på fartyg eller luftfartyg registrerat i den staten respektive när den för brottet misstänkte är medborgare i den aktuella staten.
En fördragsslutande stat har enligt punkt 2 möjlighet att etablera sin domsrätt i förhållande till brotten i artikel 9 när dessa begås antingen av en statslös person med hemvist i staten eller mot en medborgare däri eller i ett försök att tvinga staten att vidta eller avstå från att vidta viss handling. Om denna möjlighet utnyttjas, skall FN:s generalsekreterare underrättas.
Vidare åläggs en fördragsslutande stat att införa domsrätt över brotten i artikel 9 i fall då den för brottet misstänkte befinner sig på dess territorium och staten inte utlämnar denne enligt artikel 15 till annan fördragsslutande stat som infört domsrätt enligt punkterna 1 eller 2.
Konventionen utesluter inte att domsrätt utövas enligt nationell rätt.
Artikel 11 ålägger de fördragsslutande staterna att samarbeta
för att förebygga de brott som anges i artikel 9. Särskilt framhålls åtgärder för att förebygga förberedelser till sådana brott, vare sig dessa tänkes ske på eller utanför dessa staters territorier, liksom utbyte av upplysningar i enlighet med nationell rätt samt administrativ och annan samordning.
I artikel 12 ges närmare bestämmelser om informationsutbyte. En fördragsslutande stat på vars territorium ett i konventionen upptaget brott begåtts skall, om anledning finns att anta att den för brottet misstänkte flytt utomlands, underrätta FN:s generalsekreterare och berörda stater om omständigheterna kring brottet samt lämna upplysningar om den misstänkte gärningsmannen.
Även när ett brott inte har begåtts på det egna territoriet, skall stater som har upplysningar om offret eller brottet vidarebefordra dessa till generalsekreteraren och berörda stater.
I båda fallen gör konventionen hänvisningar till nationell rätt vilkas syfte torde vara att förhindra eventuella konflikter mellan konventionen och staternas lagstiftning på t.ex. sekretessområdet.
Artikel 13 ålägger den fördragsslutande stat där den för
brottet misstänkte befinner sig att, där omständigheterna så motiverar, vidta åtgärder för att försäkra sig om hans person för åtal eller utlämning. Underrättelse härom skall lämnas till FN:s generalsekreterare och berörda stater.
Även denna artikel innehåller hänvisningar till nationell rätt.
Artikel 14 stadgar en undantagslös plikt för den
fördragsslutande stat på vars territorium den för brottet misstänkte befinner sig att, om denne inte utlämnas, utan otillbörligt dröjsmål hänskjuta fallet till vederbörande myndighet för lagföring i enlighet med det förfarande som gäller enligt den statens rätt.
Artikel 15 behandlar utlämning. I den mån de brott som
upptas i artikel 9 inte omfattas av mellan de fördragsslutande staterna gällande utlämningsavtal, skall de ändå anses vara omfattade därav. I nya utlämningsavtal skall dessa brott medtas.
Om en fördragsslutande stat som gör utlämning beroende av förekomsten av ett utlämningsavtal mottar en begäran om utlämning från en annan konventionspart med vilken sådant avtal saknas, har staten möjlighet att betrakta konventionen som laga grund för utlämning vid brott som upptas i artikel 9. För utlämning skall gälla de villkor som uppställts i den anmodade statens rätt.
Fördragsslutande stater som inte gör utlämning beroende av förekomsten av ett avtal skall sinsemellan anse brott enligt artikel 9 som brott för vilka utlämning kan ske, på de villkor som anges i den anmodade statens rätt.
Vid bedömning huruvida utlämning kan ske skall brott enligt artikel 9 anses ha begåtts inte enbart på den plats där de verkligen förövats utan även på de staters territorier som etablerat sin domsrätt enligt punkterna 1 och 2 av artikel 10.
Enligt artikel 16 skall de fördragsslutande staterna i största möjliga utsträckning lämna varandra rättsligt bistånd vid rättsliga förfaranden beträffande brott enligt artikel 9. Särskilt framhålls överlämnande av bevismaterial. Den anmodade statens rätt gäller i sådana fall.
Artikel 17 behandlar rättssäkerheten. Det stadgas att
personer som blir föremål för utredning eller rättsligt förfarande på grund av brott enligt artikel 9 skall tillförsäkras rättvis behandling, rättvis rättegång och fullt skydd av sina rättigheter på varje stadium.
Vidare stadgas att den för brott misstänkte har rätt att utan dröjsmål kontakta en konsulär representant och ta emot besök av denne.
Artikel 18 föreskriver att den stat där åtal sker skall
underrätta FN:s generalsekreterare om utgången. Denne skall vidarebefordra informationen till övriga konventionsstater.
I artikel 19 åtar sig parterna att ge konventionen en så vid spridning som möjligt och att inbegripa studiet av den och tillämpliga bestämmelser i den internationella humanitära rätten i militära utbildningsprogram.
Artikel 20 innehåller ett antal undantagsklausuler för att
undvika att konventionen skall komma i konflikt med olika rättigheter och skyldigheter som har annan rättslig grund än konventionen.
Denna skall således inte inverka på tillämpligheten av internationell humanitär rätt och universellt accepterade normer för mänskliga rättigheter i vad avser skydd för FNinsatser och dessas personal och inte heller på personalens ansvar för att respektera denna rätt och dessa normer.
Vidare påverkar konventionen inte staters rättigheter och skyldigheter i vad avser tillåtelse att beträda deras territorier.
Konventionen påverkar heller inte skyldigheten för personal i FN-insatser och till dessa anknuten personal att uppträda i enlighet med insatsernas mandat.
Ej heller inverkar konventionen på rätten för stater som frivilligt bidrar med personal till en FN-insats att dra tillbaka denna.
Slutligen stadgas att konventionen inte inverkar på rätten till gottgörelse i händelse av dödsfall, invaliditet, skada eller sjukdom som hänför sig till fredsbevarande FN-tjänst för personer som stater frivilligt ställt till förfogande.
Artikel 21 utsäger att inget i konventionen skall kunna tolkas
som en inskränkning av rätten att handla i självförsvar.
Artikel 22 etablerar ett tvistlösningsförfarande. Om en tvist
rörande tillämpningen av konventionen inte kunnat biläggas genom förhandlingar skall den om någondera parten så begär hänskjutas till skiljedom. Om parterna inte inom sex månader kunnat enas om villkoren för förfarandet kan någondera parten hänskjuta tvisten till Internationella domstolen.
Mot denna punkt eller delar därav kan stater vid undertecknandet eller biträdandet av konventionen göra förbehåll. Ett sådant förbehåll kan när som helst återkallas.
Artikel 23 stadgar att möten för att granska genomförandet
av konventionen och eventuella problem som sammanhänger därmed skall sammankallas av FN:s generalsekreterare, om så begärs av någon part och en majoritet av konventionsstaterna godkänner detta.
Slutartiklarna 24 – 29 innehåller för FN-konventioner normala
regler om undertecknande, ratifikation och andra former för att biträda konventionen, ikraftträdande, uppsägning osv. För ikraftträdande krävs att konventionen biträds av tjugotvå stater. FN:s generalsekreterare är depositarie. Konventionens språk är FN:s sex officiella.
Konventionen och svenska förhållanden
Regeringens bedömning:
Det behövs inga
lagstiftningsåtgärder för att Sverige tills vidare skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt konventionen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 4 skall en stat som står värd för en FN-insats och FN ingå ett avtal om insatsens och den ingående personalens ställning inklusive bl.a. bestämmelser om privilegier och immunitet för insatsens militära och polisiära komponenter. Om det i dagens perspektiv mycket osannolika läge uppkommer att Sverige blir värdstat för en FN-insats, så skulle ett sådant avtal sannolikt behöva åtföljas av lagstiftningsåtgärder.
Enligt artikel 5 skall en transitstat underlätta obehindrad transitering av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal och dessas utrustning till och från värdstaten. Något absolut krav på att medge inresa i Sverige för medborgare i länder för vilka viseringsfrihet inte råder medför dock inte artikeln, eftersom artikel 20 punkt b) utsäger att inget i konventionen skall inverka på staters rättigheter och skyldigheter vad avser tillåtelse för personer att beträda deras territorier.
Artikel 8 innehåller bestämmelser om skyldighet att
omgående frige och återlämna personal i FN-insatser och därtill anknuten personal som tillfångatas eller kvarhålls under fullgörande av sina uppgifter sedan deras identitet fastställts. Förhör får inte hållas. Allt gäller under förutsättning att inte annat följer av ett tillämpligt avtal om insatsens ställning. Artikeln är svårtolkad. Klart torde vara att man velat uppställa en norm för behandlingen av personalen som liknar den som gäller för sjukvårdspersonal enligt den internationella humanitära rätten. Konventionen gäller emellertid enligt artikel 2 inte FN-insatser beslutade av säkerhetsrådet enligt FNstadgans artikel VII där delar av personalen uppträder som kombattanter mot organiserade väpnade styrkor och där rättsreglerna för internationella väpnade konflikter är tillämpliga. Artikel 8 torde därför främst ta sikte på situationer där FN-insatsens ändamål är av fredsbevarande, fredsbyggande och/eller humanitär karaktär men där situationen är sådan, att personalen riskerar att tas som gisslan eller genom kvarhållande trakasseras av personer eller grupper t.ex. för ekonomisk vinnings skull eller för att motverka insatsens syften. Sverige har liksom andra stater straffbestämmelser om t.ex. människorov och olaga frihetsberövande. I sammanhanget är det också värt att notera brottsbalkens straffbestämmelse om folkrättsbrott. Några lagstiftningsåtgärder till följd härav är därför inte påkallade.
Enligt sin ordalydelse skulle artikeln eventuellt kunna tolkas
som också avseende myndigheters agerande inom ramen för straffprocessuella åtgärder mot brott. Denna fråga sammanhänger dock med frågor om domsrätt, immunitet och privilegier, vilka, enligt artikel 4, skall lösas genom särskilt avtal om personalens ställning vid en eventuell FN-insats. Något underlag för att nu vidta lagstiftningsåtgärder avseende dessa frågor finns därför inte.
Artikel 9 uppställer skyldighet att kriminalisera vissa
uppsåtliga gärningar mot personal i FN-insatser och därtill anknuten personal.
a) Mord, människorov eller annat angrepp på liv, hälsa eller frihet täcks av straffbestämmelser i brottsbalken om mord (3 kap. 1 §), dråp (3 kap. 2 §), misshandel (3 kap. 5 §), grov misshandel (3 kap. 6 §), människorov (4 kap. 1 §) samt olaga frihetsberövande (4 kap. 2 §).
b) Våldsamt angrepp på personalens tjänsteställe, privatbostad eller transportmedel om angreppet är ägnat att äventyra personalens liv, hälsa eller frihet. Angrepp mot annans egendom täcks av brottsbalkens straffbestämmelser om skadegörelse eller grov skadegörelse (12 kap. 1 resp. 3 §§). Gärningen kan också utgöra ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken. Om uppsåtet är att beröva personalen friheten kan gärningen i stället vara försök till olaga frihetsberövande enligt 4 kap.2 och 10 §§brottsbalken.
c) Hot om att företa sådant angrepp i syfte att tvinga fysisk eller juridisk person att vidta eller underlåta viss handling torde täckas av brottsbalkens straffbestämmelser om olaga tvång (4 kap. 4 §), olaga hot (4 kap. 5 §) eller utpressning (9 kap. 4 §).
d) Försök att företa angrepp enligt a) eller b). Försök till mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihdtsberövande och grov skadegörelse är straffbelagda enligt brottsbalken.
e) Medhjälp till angrepp enligt a) eller b) eller till försök därtill eller till förberedelse eller anstiftan till sådant brott. Medhjälp till brott är generellt kriminaliserat i 23 kap. 4 § brottsbalken. Stämpling eller förberedelse till mord, dråp, grov misshandel, människorov och olaga frihetsberövande är straffbelagda enligt 3 kap. 11 § resp. 4 kap. 11 § brottsbalken. Även förberedelse till grov skadegörelse är straffbelagd enligt 12 kap. 5 § brottsbalken.
Artikel 9 punkt 2 utsäger att de straff som skall föreskrivas skall beakta brottens allvarliga art, vilket synes ange att brott av ringa slag eller bagatellartade förseelser inte avses.
Artikelns krav på kriminalisering får anses vara uppfyllt i svensk lagstiftning.
Artikel 10 ålägger i punkt 1 en fördragsslutande stat att
etablera sin domsrätt över de brott som anges i artikel 9, dels när brottet begås på dess territorium eller på dess fartyg eller luftfartyg, dels när den för brottet misstänkte är medborgare i staten. Konventionen utesluter inte att domsrätt utövas enligt
nationell rätt. För brott som begås i Sverige eller ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg döms enligt 2 kap. 1 resp. 3 §§brottsbalken vid svensk domstol. För brott som en svensk medborgare begått utanför Sverige döms enligt 2 kap. 2 § 1 st. 1 brottsbalken vid svensk domstol under förutsättning att dubbel straffbarhet föreligger. Eftersom övriga konventionsparter har samma skyldighet att kriminalisera som Sverige torde detta villkor vara uppfyllt.
Vidare åläggs en fördragsslutande stat i punkt 4 att införa domsrätt över brott enligt artikel 9 i fall då den för brottet misstänkte befinner sig på dess terrritorium och staten inte utlämnar denne. För brott som begåtts utomlands av en utlänning kan enligt 2 kap. 2 § 1 st. 3 brottsbalken dömas vid svensk domstol under förutsättning att dubbel straffbarhet föreligger, att utlänningen finns i Sverige och att det enligt svensk lag på brottet kan följa fängelse i mer än sex månader. De brott som upptas i artikel 9 är, som ovan redovisats, av viss allvarlighetsgrad.
Tilläggas kan att enligt 2 kap. 3 § brottsbalken kan även i andra fall dömas vid svensk domstol, bl.a. om det lindrigaste straff som i svensk lag är föreskrivet för brottet är fängelse i minst fyra år. Detta gäller för de allvarligaste av brotten enligt konventionens artikel 9.
Konventionens krav vad gäller domsrätt får således anses uppfyllda.
Enligt artiklarna 11, 12, 13 punkt 2 och 18 åläggs de fördragsslutande staterna att till FN:s generalsekreterare och till varandra lämna underrättelser om brottsförebyggande åtgärder, brott, omständigheterna kring dessa och om för brotten misstänkta personer. I artiklarna hänvisas till nationell rätt, varför ingen konflikt bedöms behöva uppkomma med sekretessbestämmelser eller dylikt.
Enligt artikel 13 punkt 1 skall lämpliga åtgärder enligt nationell rätt vidtas för att, där omständigheterna så motiverar, säkerställa att den för brottet misstänkte kan åtalas eller utlämnas. Möjlighet att vidta tvångsåtgärder, såsom t.ex. anhållande och häktning, mot personer som är misstänkta för brott finns enligt såväl rättegångsbalken som lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen).
Artikel 14 slår fast principen att åtgärder för antingen
lagföring eller utlämning måste vidtas om den för brottet misstänkte befinner sig på den fördragsslutande statens territorium. I Sverige råder absolut åtalsplikt såsom huvudregel. De undantag som finns från huvudregeln tar främst sikte på fall där det är fråga om mindre allvarliga gärningar. Det kan därför förutses att, om inte utlämning sker, åtal kommer att väckas i enlighet med det krav som uppställs i artikeln.
Enligt artikel 15 skall de brott som anges i artikel 9 vara, eller anses vara, sådana som kan föranleda utlämning. Artikeln, som
torde ha utformats på grundval av principerna i anglosaxisk rätt, får i materiellt hänseende anses överensstämma med svensk lag. Utlämning skall ske på de villkor som anges i den om utlämning anmodade statens rätt, varför konventionen inte torde komma i konflikt med utlämningslagens förbud mot utlämning av svensk medborgare, utlämning för politiskt brott, där risk för förföljelse föreligger m.m. Som ovan utretts kan lagföring i förekommande fall ske i Sverige.
Artikel 16 som behandlar ömsesidigt bistånd i brottmål anger,
att den härom anmodade statens rätt skall tillämpas, samt att artikelns bestämmelser inte påverkar redan ingångna förpliktelser enligt andra avtal. Någon konflikt torde inte uppkomma med svensk rätt.
Rättssäkerhetskraven enligt artikel 17 torde vara väl uppfyllda i svensk lag.
Förpliktelserna enligt artikel 19 att sprida information om konventionen m.m. får inte anses vara av karaktär att föranleda lagstiftningsåtgärder. Sammanfattningsvis kan konstateras, att ett svenskt biträde av konventionen inte f.n. medför behov av lagstiftning.
Godkännande av konventionen
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner konventionen den 9 december 1994 om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal.
Skälen för regeringens förslag: Konventionen om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal utgör världssamfundets reaktion på en oroande utveckling, där antalet angrepp mot i FN-insatser medverkande personal vuxit med många skador och dödsfall till följd. Antalet FN-insatser har på senare år ökat. Dessa har ofta komplexa uppdrag med inslag inte bara av traditionellt fredsbevarande utan också av konfliktförebyggande, fredsbyggande eller i något fall fredsframtvingande. Humanitärt arbete har blivit ett allt vanligare inslag. Ofta utförs insatserna i farliga miljöer.
Samtidigt som alltfler personer, däribland många svenskar, kommit att medverka i insatserna har utvecklingen gått dithän, att deras personal har mycket olika organisatorisk hemvist eller anställningsförhållanden. Konventionerna 1946 (SÖ 1947:26) och 1947 (SÖ 1951:84 med senare ändringar) om privilegier och immunitet för FN respektive FN:s fackorgan ger endast skydd åt tjänstemän inom dessa organisationer och experter med uppdrag för dem. Väsentligt fler personer av andra personalkategorier verkar emellertid inom insatserna eller till stöd för dessa. Om inte denna personal åtnjuter skydd mot angrepp enligt ett avtal som FN slutit med värdstaten om insatsens och dess personals ställning, saknas bindande
skyddsregler. Sådana avtal har inte alltid varit möjligt att ingå, och de kan inte alltid omfatta all personal som medverkar till insatsens genomförande. Det är därför angeläget att genom en internationell reglering söka öka skyddet mot angrepp för alla dem som verkar inom eller till stöd för olika typer av FNinsatser med deras viktiga uppdrag för världssamfundets räkning.
Regeringen gör bedömningen att konventionen, om den får en bred anslutning, på ett ändamålsenligt sätt fyller de krav som kan ställas. Den slår fast den i sammanhanget väsentliga principen, att den som förgripit sig mot någon i den aktuella personalen skall kunna åtalas överallt. En universell domsrätt skall öka personalens säkerhet genom att förebygga brott. Den stat där den för brottet misstänkte befinner sig är skyldig att söka få till stånd lagföring, alternativt utlämnande av vederbörande till en annan stat där lagföring kan ske.
Värdefullt är också att definitionen av vilka personalkategorier som täcks av konventionens skyddsregler gjorts vid. Att den t.ex. omfattar hjälparbetare från icke-statliga organisationer som ger humanitärt bistånd i anslutning till en FN-insats är välkommet.
Positivt är även att definitionen av de insatser som omfattas av konventionen är tämligen vid. Genom beslut av FN:s säkerhetsråd eller generalförsamling kan konventionen från fall till fall göras tillämplig också på renodlat humanitära FNinsatser, om dessa utspelas i en miljö där utomordentliga risker för personalens säkerhet föreligger.
Trots att vissa tolkningssvårigheter kan föreligga beträffande ett par av konventionens artiklar, har denna i stort givits en tillfredsställande utformning, inte minst mot bakgrund av det snabba förhandlingsförloppet.
Inget lagstiftningsbehov torde föreligga i dagens läge. Ändringar i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall kan dock bli nödvändiga, om det någon gång i framtiden skulle bli aktuellt att en FN-insats utförs i Sverige. Detta får dock i dag bedömas som mycket osannolikt.
Enligt konventionens artikel 22 kan förbehåll göras mot det tvistlösningsförfarande som beskrivs i artikeln. Regeringen avser inte att göra något sådant förbehåll.
Eftersom konventionen enligt regeringens bedömning är av större vikt skall den enligt 10 kap. 2 § regeringsformen godkännas av riksdagen.
Convention on the Safety of United Nations and Associated Personnel
Konvention om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal
The States Parties to this Convention,
De till denna konvention anslutna staterna, Deeply concerned over the growing number of deaths and
injuries resulting from deliberate attacks against United Nations and associated personnel,
som är djupt oroade över det växande antalet dödsfall och
skador på grund av uppsåtliga angrepp mot personal i FNinsatser och därtill anknuten personal,
Bearing in mind that attacks against, or other mistreatment of,
personnel who act on behalf of the United Nations are unjustifiable and unacceptable, by whomsoever committed,
som erinrar om att angrepp eller andra övergrepp mot personal
som handlar för Förenta nationernas räkning är oförsvarliga och oacceptabla, oberoende av vem som begår dem,
Recognizing that United Nations operations are conducted in
the common interest of the international community and in accordance with the principles and purposes of the Charter of the United Nations,
som erkänner att FN-insatser utförs i världssamfundets
gemensamma intresse och i enlighet med principerna och ändamålen i Förenta nationernas stadga,
Acknowledging the important contribution that United Nations
and associated personnel make in respect of United Nations efforts in the fields of preventive diplomacy, peace-making, peace-keeping, peace-building and humanitarian and other operations,
som bekräftar det viktiga bidrag till Förenta nationernas
ansträngningar inom områdena förebyggande diplomati, fredsskapande, fredsbevarande, fredsbyggande och humanitära och andra insatser som ges av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal,
Conscious of the existing arrangements for ensuring the safety
of United Nations and associated personnel, including the steps taken by the principal organs of the United Nations, in this regard,
som är medvetna om de gällande arrangemangen för att
trygga säkerheten för personal i FN-insatser och därtill anknuten personal, inklusive de åtgärder som vidtagits av Förenta nationernas huvudorgan i detta avseende,
Recognizing none the less that existing measures of protection
for United Nations and associated personnel are inadequate,
som icke desto mindre erkänner att existerande åtgärder till
skydd för personal i FN-insatser och därtill anknuten personal är otillräckliga,Acknowledging that the effectiveness and safety of United Nations operations are enhanced where such operations are conducted with the consent and cooperation of the host State,
som bekräftar att effektiviteten och säkerheten för Förenta
nationernas insatser ökas när sådana insatser utförs med värdlandets medgivande och samarbete,
Appealing to all States in which United Nations and associated
personnel are deployed and to all others on whom such personnel may rely, to provide comprehensive support aimed at facilitating the conduct and fulfilling the mandate of United Nations operations,
som uppmanar alla stater till vilka personal i FN-insatser och
därtill anknuten personal utsänts och alla övriga som sådan personal kan vara beroende av att tillhandahålla allomfattande stöd i syfte att underlätta FN-insatsernas utförande och fullgöra deras uppgifter,
Convinced that there is an urgent need to adopt appropriate
and effective measures for the prevention of attacks committed against United Nations and associated personnel and for the punishment of those who have committed such attacks,
som är övertygade om att det föreligger ett trängande behov
av att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att förebygga att angrepp riktas mot personal i FN-insatser och därtill anknuten personal och för att bestraffa dem som gör sig skyldiga till sådana angrepp,
Have agreed as follows:
har kommit överens om följande: Article 1
Artikel 1 Definitions
Definitioner
For the purposes of this Convention:
I denna konvention avses med (a) ”United Nations personnel” means:
a) ”Personal i FN-insatser” (i) Persons engaged or deployed by the Secretary-General of the United Nations as members of the military, police or civilian components of a United Nations operation;
i) personer förordnade eller utsända av Förenta nationernas generalsekreterare som medlemmar av de militära, polisiära eller civila komponenterna av en FN-insats, (ii) Other officials and experts on mission of the United Nations or its specialized agencies or the International Atomic Energy Agency who are present in an official capacity in the area where a United Nations operation is being conducted;
ii) andra företrädare eller experter med uppdrag för Förenta nationerna eller dess fackorgan eller Internationella atomenergiorganet som i officiell egenskap befinner sig inom det område där en FN-insats är under utförande, (b) ”Associated personnel” means:
b) ”Därtill anknuten personal” (i) Persons assigned by a Government or an intergovernmental organization with the agreement of the competent organ of the United Nations;
i) personer utsedda av en regering eller en mellanstatlig organisation i överenskommelse med vederbörande FN-organ, (ii) Persons engaged by the Secretary-General of the United Nations or by a specialized agency or by the International Atomic Energy Agency;
ii) personer förordnade av Förenta nationernas generalsekreterare eller av ett fackorgan eller av Internationella atomenergiorganet, (iii) Persons deployed by a humanitarian non-governmental organization or agency under an agreement with the Secretary-General of the United Nations or with a specialized agency or with the International Atomic Energy Agency,
iii) personer utsända av en humanitär icke-statlig organisation eller annat sådant organ enligt överenskommelse med Förenta nationernas generalsekreterare eller med ett fackorgan eller med Internationella atomenergiorganet, to carry out activities in support of the fulfilment of the mandate of a United Nations operation;
för att utföra verksamhet till stöd för fullgörandet av en FNinsats uppgifter, (c) ”United Nations operation” means an operation established by the competent organ of the United Nations in accordance with the Charter of the United Nations and conducted under United Nations authority and control:
c) ”FN-insats” en insats upprättad av behörigt FN-organ enligt Förenta nationernas stadga och utförd under Förenta nationernas myndighet och kontroll (i) Where the operation is for the purpose of maintaining or restoring international peace and security; or
i) där insatsen har till syfte att upprätthålla eller återupprätta internationell fred och säkerhet, eller (ii) Where the Security Council or the General Assembly has declared, for the purposes of this Convention, that there exists an exceptional risk to the safety of the personnel participating in the operation;
ii) där säkerhetsrådet eller generalförsamlingen har förklarat, i vad avser denna konvention, att det råder en utomordentlig risk för säkerheten för den personal som deltar i insatsen, (d) ”Host State” means a State in whose territory a United Nations operation is conducted;
d) ”Värdstat” en stat på vars territorium en FN-insats utförs, (e) ”Transit State” means a State, other than the host State, in whose territory United Nations and associated personnel or their equipment are in transit or temporarily present in connection with a United Nations operation.
e) ”Transitstat” en stat, annan än värdstaten, på vars territorium personal i FN-insatser och därtill anknuten personal eller deras utrustning befinner sig i transit eller temporärt uppehåller sig med anledning av en FN-insats.
Article 2
Artikel 2 Scope of application
Tillämpningsområde
1. This Convention applies in respect of United Nations and associated personnel and United Nations operations, as defined in article 1.
1. Denna konvention är tillämplig på personal i FN-insatser och därtill anknuten personal och på FN-insatser, som de definierats i artikel 1.
2. This Convention shall not apply to a United Nations operation authorized by the Security Council as an enforcement action under Chapter VII of the Charter of the United Nations in which any of the personnel are engaged as combatants against organized armed forces and to which the law of international armed conflict applies.
2. Denna konvention är inte tillämplig på en FN-insats, som bemyndigats av säkerhetsrådet såsom en tvingande insats enligt kapitel VII i FN-stadgan, i vilken någon i personalen uppträder som kombattant mot organiserade väpnade styrkor och på vilken rättsreglerna för internationella väpnade konflikter är tillämpliga.
Article 3
Artikel 3 Identification
Identifikation
1. The military and police components of a United Nations operation and their vehicles, vessels and aircraft shall bear distinctive identification. Other personnel, vehicles, vessels and aircraft involved in the United Nations operation shall be appropriately identified unless otherwise decided by the Secretary-General of the United Nations.
1. De militära och polisiära komponenterna i en FN-insats och dessas fordon, fartyg och luftfartyg skall vara försedda med urskiljbar identifikation. Annan personal och andra fordon, fartyg och luftfartyg som medverkar i FN-insatsen skall vara identifierade på lämpligt sätt om inte Förenta nationernas generalsekreterare beslutar annat.
2. All United Nations and associated personnel shall carry appropriate identification documents.
2. All personal i FN-insatser och därtill anknuten personal skall bära vederbörliga identitetshandlingar.
Article 4
Artikel 4 Agreements on the status of the operation
Avtal om insatsens ställning
The host State and the United Nations shall conclude as soon as possible an agreement on the status of the United Nations operation and all personnel engaged in the operation including,
inter alia, provisions on privileges and immunities for military
and police components of the operation.
Värdstaten och Förenta nationerna skall så snart som möjligt ingå ett avtal om FN-insatsens och all ingående personals ställning, inklusive bl.a. bestämmelser om immunitet och privilegier för insatsens militära och polisiära komponenter.
Article 5
Artikel 5 Transit
Transit
A transit State shall facilitate the unimpeded transit of United Nations and associated personnel and their equipment to and from the host State.
En transitstat skall underlätta obehindrad transitering av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal och deras utrustning till och från värdstaten.
Article 6
Artikel 6 Respect for laws and regulations
Respekt för lagar och bestämmelser
1. Without prejudice to such privileges and immunities as they may enjoy or to the requirements of their duties, United Nations and associated personnel shall:
1. Utan inskränkning av den immunitet och de privilegier de må vara berättigade till eller arbetsuppgifternas krav, skall personal i FN-insatser och därtill anknuten personal (a) Respect the laws and regulations of the host State and the transit State; and
a) respektera värdstatens och transitstatens lagar och bestämmelser, och (b) Refrain from any action or activity incompatible with the impartial and international nature of their duties.
b) avstå från varje handling eller verksamhet som är oförenlig med den opartiska och internationella karaktären av deras arbetsuppgifter.
2. The Secretary-General of the United Nations shall take all appropriate measures to ensure the observance of these obligations.
2. Förenta nationernas generalsekreterare skall vidta alla vederbörliga åtgärder för att säkerställa att dessa förpliktelser iakttas.
Article 7
Artikel 7 Duty to ensure the safety and security of United Nations and associated personnel
Skyldighet att garantera skydd och säkerhet för personal i FNinsatser och därtill anknuten personal
1. United Nations and associated personnel, their equipment and premises shall not be made the object of attack or of any action that prevents them from discharging their mandate.
1. Personal i FN-insatser och därtill anknuten personal, deras utrustning och lokaler får inte bli föremål för angrepp eller någon handling som hindrar dem att fullgöra sina uppgifter.
2. States Parties shall take all appropriate measures to ensure the safety and security of United Nations and associated personnel. In particular, States Parties shall take all appropriate steps to protect United Nations and associated personnel who are deployed in their territory from the crimes set out in article 9.
2. De fördragsslutande staterna skall vidta alla vederbörliga åtgärder för att garantera skydd och säkerhet för personal i FNinsatser och därtill anknuten personal. Framför allt skall de fördragsslutande staterna vidta alla lämpliga steg för att skydda utsänd personal i FN-insatser och därtill anknuten personal på sitt territorium mot de brott som anges i artikel 9.
3. States Parties shall cooperate with the United Nations and other States Parties, as appropriate, in the implementation of this Convention, particularly in any case where the host State is unable itself to take the required measures.
3. De fördragsslutande staterna skall samarbeta med Förenta nationerna och andra fördragsslutande stater, i förekommande fall, vid genomförandet av denna konvention, särskilt i sådana fall där värdstaten själv är oförmögen att vidta erforderliga åtgärder.
Article 8
Artikel 8 Duty to release or return United Nations and associated personnel captured or detained
Skyldighet att frige eller återlämna tillfångatagen eller kvarhållen personal i FN-insatser och därtill anknuten personal
Except as otherwise provided in an applicable status-of-forces agreement, if United Nations or associated personnel are captured or detained in the course of the performance of their duties and their identification has been established, they shall not be subjected to interrogation and they shall be promptly released and returned to United Nations or other appropriate authorities. Pending their release such personnel shall be treated in accordance with universally recognized standards of human rights and the principles and spirit of the Geneva Conventions of 1949.
Om inte annat gäller till följd av ett tillämpligt avtal om insatsens ställning, skall, om personal i FN-insatser och därtill anknuten personal tillfångatas eller kvarhålls under fullgörandet av sina uppgifter och dess identitet har fastställts, sådan personal inte bli föremål för förhör, utan omgående friges och återlämnas till Förenta nationerna eller andra vederbörliga myndigheter. I väntan på frigivande skall sådan personal behandlas i enlighet med universellt erkända normer för mänskliga rättigheter och principerna och andan i 1949 års Genèvekonventioner.Article 9
Artikel 9 Crimes against United Nations and associated personnel
Brott mot personal i FN-insatser och därtill anknuten personal
1. The intentional commission of:
1. Uppsåtligt förövande av (a) A murder, kidnapping or other attack upon the person or liberty of any United Nations or associated personnel;
a) mord, människorov eller annat angrepp på liv, hälsa eller frihet avseende personal i FN-insatser och därtill anknuten personal, (b) A violent attack upon the official premises, the private accommodation or the means of transportation of any United Nations or associated personnel likely to endanger his or her person or liberty;
b) våldsamt angrepp på tjänsteställe, privat bostad eller transportmedel för personal i FN-insatser och därtill anknuten personal, om angreppet är ägnat att äventyra sådan personals liv, hälsa eller frihet, (c) A threat to commit any such attack with the objective of compelling a physical or juridical person to do or to refrain from doing any act;
c) hot om att företa sådant angrepp i syfte att tvinga en fysisk eller juridisk person att vidta eller avstå från att vidta viss handling, (d) An attempt to commit any such attack; and
d) försök att företa sådant angrepp, eller (e) An act constituting participation as an accomplice in any such attack, or in an attempt to commit such attack, or in organizing or ordering others to commit such attack,
e) gärning som innebär medhjälp till sådant angrepp, eller till försök att företa sådant angrepp, eller till att planlägga eller beordra andra att företa sådant angrepp, shall be made by each State Party a crime under its national law.
skall i varje fördragsslutande stat utgöra ett brott enligt dess nationella rätt.
2. Each State Party shall make the crimes set out in paragraph 1 punishable by appropriate penalties which shall take into account their grave nature.
2. Varje fördragsslutande stat skall för de brott som anges i punkt 1 föreskriva lämpliga straff som skall beakta brottens allvarliga art.Article 10
Artikel 10 Establishment of jurisdiction
Införande av domsrätt
1. Each State Party shall take such measures as may be necessary to establish its jurisdiction over the crimes set out in article 9 in the following cases:
1. Varje fördragsslutande stat skall vidta erforderliga åtgärder för att införa domsrätt över de brott som anges i artikel 9 i följande fall (a) When the crime is committed in the territory of that State or on board a ship or aircraft registered in that State;
a) när brottet begås på den statens territorium eller ombord på ett fartyg eller luftfartyg som är registrerat i staten, (b) When the alleged offender is a national of that State.
b) när den för brottet misstänkte är medborgare i den staten.
2. A State Party may also establish its jurisdiction over any such crime when it is committed:
2. En fördragsslutande stat får också införa domsrätt över varje sådant brott när det begås (a) By a stateless person whose habitual residence is in that State; or
a) av en statslös person vars hemvist är i den staten, eller (b) With respect to a national of that State; or
b) mot en medborgare i den staten, eller (c) In an attempt to compel that State to do or to abstain from doing any act.
c) i ett försök att tvinga den staten att vidta eller avstå från att vidta viss handling.
3. Any State Party which has established jurisdiction as mentioned in paragraph 2 shall notify the Secretary-General of the United Nations. If such State Party subsequently rescinds that jurisdiction, it shall notify the Secretary-General of the United Nations.
3. Varje fördragsslutande stat som har infört sådan domsrätt som anges i punkt 2 skall underrätta Förenta nationernas generalsekreterare. Om en sådan fördragsslutande stat sedermera upphäver denna domsrätt skall staten underrätta Förenta nationernas generalsekreterare.
4. Each State Party shall take such measures as may be necessary to establish its jurisdiction over the crimes set out in article 9 in cases where the alleged offender is present in its territory and it does not extradite such person pursuant to article 15 to any of the States Parties which have established their jurisdiction in accordance with paragraph 1 or 2.
4. Varje fördragsslutande stat skall vidta erforderliga åtgärder för att införa domsrätt över de brott som anges i artikel 9 i fall då den för brottet misstänkte befinner sig på dess territorium och staten inte utlämnar denna person enligt artikel 15 till någon av de fördragsslutande stater som har infört domsrätt i enlighet med punkt 1 eller 2.
5. This Convention does not exclude any criminal jurisdiction exercised in accordance with national law.
5. Denna konvention utesluter inte att straffrättslig domsrätt utövas enligt nationell rätt.
Article 11
Artikel 11 Prevention of crimes against United Nations and associated personnel
Förebyggande av brott mot personal i FN-insatser och därtill anknuten personal
States Parties shall cooperate in the prevention of the crimes set out in article 9, particularly by:
De fördragsslutande staterna skall samarbeta för att förebygga brott som anges i artikel 9, särskilt genom att (a) Taking all practicable measures to prevent preparations in their respective territories for the commission of those crimes within or outside their territories; and
a) vidta alla görliga åtgärder för att på sina territorier förebygga förberedelser till sådana brott på eller utanför deras territorier, och (b) Exchanging information in accordance with their national law and coordinating the taking of administrative and other measures as appropriate to prevent the commission of those crimes.
b) utbyta upplysningar i enlighet med nationell rätt och på lämpligt sätt samordna administrativa och andra åtgärder för att förebygga sådana brott.Article 12
Artikel 12 Communication of information
Lämnande av underrättelser
1. Under the conditions provided for in its national law, the State Party in whose territory a crime set out in article 9 has been committed shall, if it has reason to believe that an alleged offender has fled from its territory, communicate to the Secretary-General of the United Nations and, directly or through the Secretary-General, to the State or States concerned all the pertinent facts regarding the crime committed and all available information regarding the identity of the alleged offender.
1. En fördragsslutande stat på vars territorium ett brott som anges i artikel 9 har begåtts skall, om den har anledning att anta att en för brottet misstänkt person har flytt från dess territorium, på de villkor som följer av statens nationella rätt, underrätta Förenta nationernas generalsekreterare och, direkt eller genom generalsekreteraren, den stat eller de stater som är berörda om alla tillämpliga omständigheter beträffande det begångna brottet samt lämna alla tillgängliga upplysningar om den för brottet misstänktes identitet.
2. Whenever a crime set out in article 9 has been committed, any State Party which has information concerning the victim and circumstances of the crime shall endeavour to transmit such information, under the conditions provided for in its national law, fully and promptly to the Secretary-General of the United Nations and the State or States concerned.
2. När brott som anges i artikel 9 har begåtts, skall varje fördragsslutande stat som förfogar över upplysningar om offret och omständigheterna kring brottet, med iakttagande av de villkor som anges i dess nationella rätt, bemöda sig om att lämna skyndsamma och utförliga upplysningar till Förenta nationernas generalsekreterare och till den stat eller de stater som är berörda.
Article 13
Artikel 13 Measures to ensure prosecution or extradition
Åtgärder för att säkerställa åtal eller utlämning
1. Where the circumstances so warrant, the State Party in whose territory the alleged offender is present shall take the appropriate measures under its national law to ensure that persońs presence for the purpose of prosecution or extradition.
1. Där omständigheterna så motiverar, skall den fördragsslutande stat på vars territorium den för brottet misstänkte befinner sig vidta lämpliga åtgärder enligt sin nationella rätt för att försäkra sig om hans person för åtal eller utlämning.
2. Measures taken in accordance with paragraph 1 shall be notified, in conformity with national law and without delay, to the Secretary-General of the United Nations and, either directly or through the Secretary-General, to:
2. Underrättelse om åtgärder vidtagna i enlighet med punkt 1 skall i enlighet med nationell rätt och utan dröjsmål lämnas till Förenta nationernas generalsekreterare och, antingen direkt eller genom generalsekreteraren, till (a) The State where the crime was committed;
a) den stat där brottet begicks, (b) The State or States of which the alleged offender is a national or, if such person is a stateless person, in whose territory that person has his or her habitual residence;
b) den stat eller de stater där den för brottet misstänkte är medborgare eller, om vederbörande är statslös, där denne har sin hemvist, (c) The State or States of which the victim is a national; and
c) den stat eller de stater där offret är medborgare, och (d) Other interested States.
d) andra berörda stater.
Article 14
Artikel 14 Prosecution of alleged offenders
Åtal mot för brott misstänkta personer
The State Party in whose territory the alleged offender is present shall, if it does not extradite that person, submit, without exception whatsoever and without undue delay, the case to its competent authorities for the purpose of prosecution, through proceedings in accordance with the law of that State. Those authorities shall take their decision in the same manner as in the case of an ordinary offence of a grave nature under the law of that State.
Om den fördragsslutande stat på vars territorium den för brottet misstänkte befinner sig inte utlämnar denne, skall staten utan undantag och utan otillbörligt dröjsmål hänskjuta fallet till sina behöriga myndigheter i syfte att väcka åtal genom förfarande i enlighet med denna stats rätt. Dessa myndigheter skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje allmänt brott av allvarligt slag enligt rätten i den staten.
Article 15
Artikel 15 Extradition of alleged offenders
Utlämning av för brott misstänkta personer
1. To the extent that the crimes set out in article 9 are not extraditable offences in any extradition treaty existing between States Parties, they shall be deemed to be included as such therein. States Parties undertake to include those crimes as extraditable offences in every extradition treaty to be concluded between them.
1. I den mån de brott som anges i artikel 9 inte är brott för vilka utlämning kan ske enligt de utlämningsavtal som gäller mellan de fördragsslutande staterna, skall de ändå anses omfattade därav. De fördragsslutande staterna åtar sig att medta dessa brott som brott för vilka utlämning kan ske i varje utlämningsavtal som kommer att ingås mellan dem.
2. If a State Party which makes extradition conditional on the existence of a treaty receives a request for extradition from another State Party with which it has no extradition treaty, it may at its option consider this Convention as the legal basis for extradition in respect of those crimes. Extradition shall be subject to the conditions provided in the law of the requested State.
2. Om en fördragsslutande stat, som gör utlämning beroende av förekomsten av ett avtal, mottar en begäran om utlämning från en annan fördragsslutande stat, med vilken den inte har utlämningsavtal, äger den enligt eget gottfinnande betrakta denna konvention som laga grund för utlämning i fråga om dessa brott. För utlämning skall gälla villkoren i den anmodade statens rätt.
3. States Parties which do not make extradition conditional on the existence of a treaty shall recognize those crimes as extraditable offences between themselves subject to the conditions provided in the law of the requested State.
3. De fördragsslutande stater, som inte gör utlämning beroende av förekomsten av ett avtal, skall ömsesidigt anse dessa brott som brott för vilka utlämning kan ske på villkoren som uppställts i den anmodade statens rätt.
4. Each of those crimes shall be treated, for the purposes of extradition between States Parties, as if it had been committed not only in the place in which it occurred but also in the territories of the States Parties which have established their jurisdiction in accordance with paragraph 1 or 2 of article 10.
4. Såvitt angår utlämning mellan fördragsslutande stater skall dessa brott anses ha begåtts inte endast på den plats där de förövats utan jämväl på de staters territorier vilka har infört domsrätt enligt artikel 10 punkt 1 eller 2.
Article 16
Artikel 16 Mutual assistance in criminal matters
Ömsesidigt bistånd i brottmål
1. States Parties shall afford one another the greatest measure of assistance in connection with criminal proceedings brought in respect of the crimes set out in article 9, including assistance in obtaining evidence at their disposal necessary for the proceedings. The law of the requested State shall apply in all cases.
1. De fördragsslutande staterna skall i största möjliga utsträckning lämna varandra rättsligt bistånd vid straffrättsliga förfaranden beträffande de brott som anges i artikel 9, inklusive bistånd med att få tillgång till det bevismaterial som de förfogar över och som är nödvändigt för förfarandet. Den anmodade statens rätt skall tillämpas i alla sådana fall.
2. The provisions of paragraph 1 shall not affect obligations concerning mutual assistance embodied in any other treaty.
2. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte påverka förpliktelser beträffande ömsesidigt bistånd enligt andra avtal.
Article 17
Artikel 17 Fair treatment
Rättvis behandling
1. Any person regarding whom investigations or proceedings are being carried out in connection with any of the crimes set out in article 9 shall be guaranteed fair treatment, a fair trial and full protection of his or her rights at all stages of the investigations or proceedings.
1. Varje person som blir föremål för utredning eller rättsligt förfarande i anslutning till något av de brott som anges i artikel 9 skall tillförsäkras rättvis behandling, rättvis rättegång och fullt skydd av sina rättigheter i varje skede av utredningen eller förfarandet.
2. Any alleged offender shall be entitled:
2. Den för brott misstänkte skall ha rätt (a) To communicate without delay with the nearest appropriate representative of the State or States of which such person is a national or which is otherwise entitled to protect that persońs rights or, if such person is a stateless person, of the State which, at that persońs request, is willing to protect that persońs rights; and
a) att utan dröjsmål underrätta närmaste vederbörliga företrädare för den stat eller de stater i vilka personen är medborgare eller som av annan anledning har rätt att skydda dennes rättigheter eller, om personen i fråga är statslös, den stat som på personens begäran är villig att skydda dennes rättigheter, och (b) To be visited by a representative of that State or those States.
b) att ta emot besök av en företrädare för denna stat eller dessa stater.
Article 18
Artikel 18 Notification of outcome of proceedings
Underrättelse om utgången av rättsligt förfarande
The State Party where an alleged offender is prosecuted shall communicate the final outcome of the proceedings to the Secretary-General of the United Nations, who shall transmit the information to other States Parties.
Den fördragsslutande stat vari den för brottet misstänkte åtalas skall lämna underrättelse om den slutgiltiga utgången av det rättsliga förfarandet till Förenta nationernas generalsekreterare, som skall vidarebefordra dessa uppgifter till övriga fördragsslutande stater.
Article 19
Artikel 19 Dissemination
Informationsspridning
The States Parties undertake to disseminate this Convention as widely as possible and, in particular, to include the study thereof, as well as relevant provisions of international humanitarian law, in their programmes of military instruction.
De fördragsslutande staterna åtar sig att ge denna konvention så vid spridning som möjligt och, i synnerhet, att inbegripa studiet av den liksom av tillämpliga bestämmelser i internationell humanitär rätt i sina militära utbildningsprogram.
Article 20
Artikel 20 Savings clauses
Undantagsklausuler
Nothing in this Convention shall affect:
Ingenting i denna konvention skall inverka på (a) The applicability of international humanitarian law and universally recognized standards of human rights as contained in international instruments in relation to the protection of United Nations operations and United Nations and associated personnel or the responsibility of such personnel to respect such law and standards;
a) tillämpligheten av internationell humanitär rätt och universellt erkända normer för mänskliga rättigheter sådana de återges i internationella instrument i vad avser skydd för FNinsatser och personal i FN-insatser och därtill anknuten personal eller sådan personals ansvar för att respektera denna rätt och dessa normer, (b) The rights and obligations of States, consistent with the Charter of the United Nations, regarding the consent to entry of persons into their territories;
b) staters rättigheter och skyldigheter, i överensstämmelse med FN-stadgan, i vad avser tillåtelse för personer att beträda deras territorier, (c) The obligation of United Nations and associated personnel to act in accordance with the terms of the mandate of a United Nations operation;
c) skyldigheten för personal i FN-insatser och därtill anknuten personal att uppträda i enlighet med villkoren i uppgifterna för en FN-insats, (d) The right of States which voluntarily contribute personnel to a United Nations operation to withdraw their personnel from participation in such operation; or
d) rätten för stater som frivilligt bidrar med personal till en FNinsats att dra tillbaka denna från medverkan i en sådan insats, eller (e) The entitlement to appropriate compensation payable in the event of death, disability, injury or illness attributable to peacekeeping service by persons voluntarily contributed by States to United Nations operations.
e) rätten till utbetalning av lämplig gottgörelse i händelse av dödsfall, invaliditet, skada eller sjukdom hänförlig till fredsbevarande tjänst för personer som stater frivilligt ställt till förfogande för FN-insatser.
Article 21
Artikel 21 Right of self-defence
Rätten till självförsvar
Nothing in this Convention shall be construed so as to derogate from the right to act in self-defence.
Ingenting i denna konvention skall kunna tolkas som en inskränkning i rätten att handla i självförsvar.Article 22
Artikel 22 Dispute settlement
Tvistlösning
1. Any dispute between two or more States Parties concerning the interpretation or application of this Convention which is not settled by negotiation shall, at the request of one of them, be submitted to arbitration. If within six months from the date of the request for arbitration the parties are unable to agree on the organization of the arbitration, any one of those parties may refer the dispute to the International Court of Justice by application in conformity with the Statute of the Court.
1. Varje tvist mellan två eller flera fördragsslutande stater om tolkningen eller tillämpningen av denna konvention som inte kunnat biläggas genom förhandlingar skall hänskjutas till skiljedom på någondera statens begäran. Om parterna inte inom en tid av sex månader från begäran om skiljedom kunnat enas om villkoren för skiljeförfarandet, får någondera av parterna hänskjuta tvisten till Internationella domstolen genom att inlämna ansökan enligt Domstolens stadga.
2. Each State Party may at the time of signature, ratification, acceptance or approval of this Convention or accession thereto declare that it does not consider itself bound by all or part of paragraph 1. The other States Parties shall not be bound by paragraph 1 or the relevant part thereof with respect to any State Party which has made such a reservation.
2. En fördragsslutande stat får, när den undertecknar, ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till denna konvention, förklara att den inte anser sig vara bunden av hela eller delar av punkt 1. Övriga fördragsslutande stater skall inte vara bundna av punkt 1 eller tillämpliga delar därav i förhållande till en fördragsslutande stat, som har gjort ett sådant förbehåll.
3. Any State Party which has made a reservation in accordance with paragraph 2 may at any time withdraw that reservation by notification to the Secretary-General of the United Nations.
3. En fördragsslutande stat, som har gjort ett förbehåll enligt punkt 2, får när som helst återkalla detta förbehåll genom underrättelse till Förenta nationernas generalsekreterare.Article 23
Artikel 23 Review meetings
Granskningsmöten
At the request of one or more States Parties, and if approved by a majority of States Parties, the Secretary-General of the United Nations shall convene a meeting of the States Parties to review the implementation of the Convention, and any problems encountered with regard to its application.
På begäran av en eller flera fördragsslutande stater, och efter godkännande av en majoritet av de fördragsslutande staterna, skall Förenta nationernas generalsekreterare sammankalla ett möte med de fördragsslutande staterna för att granska genomförandet av konventionen och eventuella problem i samband med dess tillämpning.
Article 24
Artikel 24 Signature
Undertecknande
This Convention shall be open for signature by all States, until 31 December 1995, at United Nations Headquarters in New York.
Denna konvention skall vara öppen för undertecknande av alla stater till den 31 december 1995 i Förenta nationernas högkvarter i New York.
Article 25
Artikel 25Ratification, acceptance or approval
Ratifikation, godtagande eller godkännandeThis Convention is
subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations.
Denna konvention skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifika-tions-, godtagande- eller god-kännandeinstrumenten skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare.
Article 26
Artikel 26 Accession
AnslutningThis Convention shall be open for accession by any
State. The instruments of accession shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations.
Denna konvention skall vara öppen för anslutning av varje stat. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare.Article 27
Artikel 27 Entry into force
Ikraftträdande
1. This Convention shall enter into force thirty days after twenty-two instruments of ratification, acceptance, approval or accession have been deposited with the Secretary-General of the United Nations.
1. Denna konvention skall träda i kraft trettio dagar efter det att tjugotvå ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutnings-instrument har deponerats hos Förenta nationernas generalsekreterare.
2. For each State ratifying, accepting, approving or acceding to the Convention after the deposit of the twenty-second instrument of ratification, acceptance, approval or accession, the Convention shall enter into force on the thirtieth day after the deposit by such State of its instrument of ratification, acceptance, approval or accession.
2. För varje stat, som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till konventionen efter det att det tjugoandra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet har deponerats, skall konventionen träda i kraft på den trettionde dagen efter det att staten har deponerat sitt ra-tifikations-, godtagande-, god-kännande- eller anslutningsinstrument.
Article 28
Artikel 28 Denunciation
Uppsägning
1. A State Party may denounce this Convention by written notification to the Secretary-General of the United Nations.
1. En fördragsslutande stat äger säga upp denna konvention genom skriftlig underrättelse till Förenta nationernas generalsekreterare.
2. Denunciation shall take effect one year following the date on which notification is received by the Secretary-General of the United Nations.
2. Uppsägningen skall träda i kraft ett år efter den dag då underrättelsen mottogs av Förenta nationernas generalsekreterare.Article 29
Artikel 29 Authentic texts
Autentiska texter
The original of this Convention, of which the Arabic, Chinese, English, French, Russian and Spanish texts are equally authentic, shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations, who shall send certified copies thereof to all States.
Originalet till denna konvention, vars arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter är lika giltiga, skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare, som skall överlämna bestyrkta avskrifter därav till alla stater. DONE at New York this ninth day of December one thousand nine hundred and ninety-four.
Upprättad i New York den 9 december 1994.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 februari 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Thalén, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Schori
Regeringen beslutar proposition 1995/96:132 Konventionen om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal.