Prop. 2009/10:122
Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 mars 2010
Fredrik Reinfeldt
Tobias Billström
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till en ny lag om ansvaret för en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument, t.ex. ett kontokort eller en bankdosa. Den nya lagen ger ett ökat konsumentskydd.
Den nya lagen ersätter 34 § i 1992 års konsumentkreditlag. Lagen omfattar fler fall än tidigare i och med att den gäller transaktioner med alla typer av betalningsinstrument och inte endast med kontokort. Det klargörs vilka skyldigheter en kontohavare har vid användningen av ett betalningsinstrument och vad som gäller för betalningsansvaret vid obehöriga transaktioner. När det gäller obehöriga transaktioner där en personlig kod, t.ex. en pin-kod, har använts, ska kontohavaren stå för en självrisk om högst 1 200 kronor. Om kontohavaren genom grov oaktsamhet brutit mot sina skyldigheter, ska kontohavaren ansvara för hela beloppet. Är kontohavaren konsument, ska ansvaret dock vara begränsat till 12 000 kronor, utom i de fall då han eller hon handlat särskilt klandervärt. En kontohavare ska också ansvara för hela beloppet om kontohavaren inte inom viss tid underrättar betaltjänstleverantören om en obehörig transaktion.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,
2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.
2 § I lagen avses med
1. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion,
2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet,
3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.
4 § Kontohavaren är skyldig att
1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,
2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och
3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.
5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.
6 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.
Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.
7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.
8 § Kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betaltjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.
9 § Om även någon annan än kontohavaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 5–8 §§ av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2.2. Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)
dels att 34 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. Den upphävda paragrafen gäller i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
3. Ärendet och dess beredning
Utredningen om obehörig användning av kontokort samt konsumentskydd vid s.k. modemkapning (dir. 2004:10) hade i uppdrag att göra en översyn av bl.a. de regler som gäller en kontohavares ekonomiska ansvar för förlust av ett kort. Utredningen redovisade den delen av uppdraget i slutbetänkandet Betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. (SOU 2005:108). Utredningen föreslog en ny lag, lagen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2 och en förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 3.
Under arbetet med förslagen i betänkandet antog Europaparlamentet och rådet den 13 november 2007 ett direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet). Direktivet reglerar bl.a. en kontohavares skyldigheter vid användningen av ett betalningsinstrument. Det reglerar också vilka förluster en person ska stå för vid en obehörig transaktion. Medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet den 1 november 2009. Direktivet omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Betaltjänstdirektivet finns som bilaga 4. Finansinspektionen lämnade förslag på hur direktivet, förutom artikel 61 som handlar om en kontohavares ansvar, bör genomföras. Förslagen finns i rapporten Genomförande av betaltjänstdirektivet 2007/64/EG (se Finansdepartementets ärende Fi2008/2596). Regeringen har denna dag beslutat lagrådsremissen Betaltjänster.
Som ett led i arbetet med att genomföra direktivet utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86). I promemorian föreslås vissa lagändringar som genomför artikel 56 och 61 i direktivet.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 5. Promemorians lagförslag finns i bilaga 6. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 7. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (ärende Ju2008/10607/L2).
Beredningsunderlaget har, särskilt med tanke på förslaget till reklamationsregel, kompletterats genom att berörda myndigheter och organisationer har beretts tillfälle att lämna synpunkter på en promemoria med utkast till lagrådsremiss. Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 8. Utkastet till lagrådsremiss och synpunkterna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.
Propositionen innehåller bedömningar och förslag för att genomföra direktivets bestämmelser om ansvaret för en obehörig transaktion och därmed sammanhängande frågor (artiklarna 51, 53, 56 och 58–61).
Under arbetet med förslagen har överläggningar hållits med företrädare för berörda departement i de nordiska länderna. Vid överläggningarna har man försökt enas om hur betaltjänstdirektivet bör tolkas och hur det lämpligen kan genomföras.
Direktivet har också behandlats vid möten som EU-kommissionen anordnat för sakkunniga inom medlemsstaternas regeringskanslier. Vid mötena utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet av direktivet och diskuterades hur vissa bestämmelser kan tolkas.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 28 januari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
4. Betaltjänstdirektivet
Direktivets innehåll
En målsättning med betaltjänstdirektivet är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster (skäl 1). Det ska åstadkommas genom en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster, som är neutral och garanterar lika regler för samtliga betalningssystem (skäl 4). Avsikten är bl.a. att konsumenternas valfrihet ska upprätthållas och att deras kostnader för betaltjänster ska sänkas.
Ett syfte med direktivet är att fastställa bestämmelser om krav på klara villkor för betaltjänster samt om betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers respektive rättigheter och skyldigheter när betaltjänster tillhandahålls (artikel 1).
Direktivets bestämmelser är avsedda att tillämpas på i princip alla betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen (artikel 2).
Undantagen från direktivets tillämpningsområde anges i artikel 3. Undantag görs för bl.a. förvaltning av värdepapper och transaktioner som genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning. Det görs också undantag för transaktioner som genomförs med kontanter och andra pappershandlingar.
I artikel 4 anges de för direktivets tillämpningsområde avgörande definitionerna. Med betaltjänst avses en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan (artikel 4.3). Enligt bilagan är insättningar på och uttag från betalkonton betaltjänster. Betaltjänster är även genomförande av betalningstransaktioner från ett betalkonto, transaktioner när medlen täcks av ett kreditutrymme samt utfärdande eller förvärvande av betalningsinstrument. Dessutom omfattas penningöverföringar samt transaktioner där godkännande lämnas med någon form av telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och operatören endast fungerar som mellanhand.
Av definitionerna framgår också vad som menas med betaltjänstleverantör (artikel 4.9) och betaltjänstanvändare (artikel 4.10). Exempel på betaltjänstleverantörer är kreditinstitut och betalningsinstitut. En betaltjänstanvändare är en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper. Även begreppet betalningsinstrument definieras (artikel 4.23). Med det menas personliga anordningar och rutiner som
betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder. Ett kontokort och en bankdosa för tillträde till Internetbank är exempel på betalningsinstrument.
Direktivet innehåller bestämmelser om betaltjänstleverantörer (artikel 5–29).
Direktivet innehåller också bestämmelser om villkor för och information om betaltjänster (artikel 30–50).
I direktivet finns vidare bestämmelser om rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhandahållande och användning av betaltjänster (artikel 51–83
)
.
Dessutom innehåller direktivet regler om genomförandeåtgärder och betalningskommitté samt slutbestämmelser (artikel 84–96).
Betaltjänstanvändarens skyldigheter avseende betalningsinstrument och ansvar för obehöriga betalningstransaktioner
Enligt direktivet har en betaltjänstanvändare som innehar ett betalningsinstrument vissa förpliktelser i förhållande till betaltjänstleverantören. Användaren är skyldig att följa villkoren i avtalet, att skydda sin personliga kod och att göra en spärranmälan vid vetskap om att instrumentet kommit bort (artikel 56).
Undantag från ansvarsreglerna får göras för s.k. betalningsinstrument för låga belopp och elektroniska pengar enligt artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG (artikel 53).
Frågan om en betaltjänstanvändare har uppfyllt sina förpliktelser ställs på sin spets om det sker en betalningstransaktion utan att betalaren har godkänt den. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. Saknas ett sådant godkännande, ska betalningstransaktionen anses vara obehörig (artikel 54.2).
Leverantören har bevisbördan för att transaktionen har godkänts, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet (artikel 59).
Vem som ska stå för den ekonomiska förlusten vid en obehörig transaktion regleras i direktivet i artiklarna 60 och 61. Utgångspunkten är att betaltjänstleverantören står för den ekonomiska förlusten vid obehöriga transaktioner. Betaltjänstleverantören ska omedelbart betala tillbaka beloppet till betalaren (artikel 60). En förutsättning är dock att betaltjänstanvändaren anmäler förlusten till leverantören utan onödigt dröjsmål efter det att han eller hon fått kännedom om den obehöriga transaktionen och senast tretton månader från debiteringsdagen (artikel 58).
Åsidosätter betalaren sina förpliktelser, kan detta leda till att han eller hon får stå för det belopp som den obehöriga transaktionen avser (artikel 61). Betalaren får enligt direktivet stå för förluster upp till 150 euro om betalningsinstrument tappats bort eller missbrukats (artikel 61.1). Betalaren får också stå för hela beloppet om han eller hon brutit mot sina förpliktelser genom grov oaktsamhet eller har handlat avsiktligen eller bedrägligt (artikel 61.2). Förutom om betalaren handlat avsiktligen eller bedrägligt, får medlemsstaterna välja att minska dennes ansvar
(artikel 61.3). Betalaren är inte ansvarig efter att denne förlustanmält ett betalningsinstrument eller försökt göra detta, förutom vid bedrägligt handlande (artikel 61.4 och 61.5).
Av direktivet följer att bestämmelserna är tvingande till en konsuments förmån (artikel 51).
5. Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner
5.1. Utgångspunkter för genomförandet
Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och systematik. Avgörande är att nationell rätt uppnår det resultat i sak som direktivet eftersträvar.
Direktivet försöker till övervägande del åstadkomma en fullharmonisering av det område som regleras. I artikel 86 anges att medlemsstaterna inte i den mån direktivet innehåller harmoniserade bestämmelser får behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i direktivet.
När det gäller en betalares ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner, har medlemsstaterna viss valfrihet vid genomförandet. Det finns möjlighet att införa bestämmelser som innebär ett högt konsumentskydd. Samtidigt är en tanke med direktivet att användare generellt ska ges starka incitament i lagstiftningen att vara aktsamma om exempelvis sina kontokort och koder.
Bestämmelserna om betalarens ansvar för obehöriga transaktioner är närmast utformade som modellregler, som medlemsstaterna kan ta in i sin nationella rätt. Det bör dock betonas att direktivet ändå ger viss frihet att anpassa såväl terminologi och systematik som valda lagtekniska lösningar till befintlig nationell lagstiftning. En utgångspunkt bör vara att en sådan anpassning ska ske så långt det är möjligt och lämpligt. Genomgående bör en enkel och klar svensk lagstiftning eftersträvas.
En annan utgångspunkt vid genomförandet av de artiklar som reglerar obehöriga transaktioner bör vara intresset att kunna ansluta till sådana gemensamma tolkningar av dessa bestämmelser som kunnat uppnås vid de nordiska mötena på departementsnivå.
5.2. En ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
Regeringens förslag: Betaltjänstdirektivets bestämmelser om en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto vid obehöriga transaktioner med ett betalningsinstrument ska genomföras i en ny lag.
Den nya lagen ska reglera skyldigheter och ansvar både vid sådana kontoavtal som avser krediter och sådana kontoavtal som gäller konton utan kreditutrymme. Den ska gälla oberoende av om kontohavaren är en konsument eller en näringsidkare. Lagen ska vara tvingande till konsumentens förmån. Lagen ersätter 34 § konsumentkreditlagen.
Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Bankföreningen,
Sveriges Advokatsamfund och Allmänna reklamationsnämnden anser dock att samtliga bestämmelser som rör betaltjänster bör regleras samlat i en lag.
Skälen för regeringens förslag
En ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument införs
Tidigare skedde betalningar i hög utsträckning med kontanter, och kontantuttag gjordes mestadels över disk på något bankkontor. Numera sker betalningar i allt större omfattning med kontokort. Det kan röra sig om ett kort som är kopplat till ett tillgodohavande hos en bank eller annat finansiellt institut. I dessa fall avräknas det belopp som transaktionen avser från tillgodohavandet. Kunden kan också ha rätt att belasta kontot med mer än det som han eller hon har till godo, och i ett sådant fall bokförs betalningen som en skuld. Ibland är ett kort direkt kopplat till ett kreditutrymme hos ett kreditinstitut eller en annan betaltjänstleverantör och fordringen faktureras korthavaren. Det har också blivit vanligt att betalningar och andra överföringar sker över Internet (med hjälp av exempelvis en bankdosa eller kodbricka). Andra sätt att betala är med hjälp av mobiltelefon, förbetalda kort och elektroniska pengar.
Det förekommer att kontokort används obehörigen, dvs. utan samtycke av den som enligt avtalet med banken har rätt att lämna det. Kortet kan ha förlorats eller någon kan ha kommit över kortnumret och koden eller den säkerhetskod som anges på kortets baksida. Kortet kan också ha kopierats och magnetremsan kan ha lästs av. Det händer även att andra betalningsinstrument, t.ex. en bankdosa, används för att genomföra transaktioner av någon som inte har rätt till det, även om det är sällsynt.
När en obehörig transaktion har skett, oavsett med vilket betalningsinstrument den genomförts, kan det ta tid att identifiera den eller de som genomfört transaktionen och ofta är detta inte möjligt. Då uppkommer frågan om banken eller kontohavaren ska stå för det belopp som obehörigen påförts eller dragits från kontot. Såvitt gäller konton som innehas
av konsumenter gäller särskilda begränsningar i parternas frihet att reglera detta.
Enligt 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) får ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare ska vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person göras gällande endast i tre fall. Det får göras gällande om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till någon annan. Avtalsvillkoret får också göras gällande om kontohavaren genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten har anmält förlusten till kreditgivaren.
Har ett belopp påförts kontot genom en obehörig transaktion efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet inte längre har det i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om han eller hon har förfarit svikligt.
Lagen gäller krediter och 34 § omfattar alltså kontokort som är knutna till krediter. Av förarbetena framgår dock att bestämmelsen förutsätts kunna tillämpas analogiskt på andra kort (prop. 1991/92:83 s. 144). En sådan analogisk tillämpning är praxis hos Allmänna reklamationsnämnden.
När det gäller avtal avseende andra betalningsinstrument, t.ex. bankdosa som möjliggör transaktioner via Internetbank, finns det ingen särskild lagstiftning till skydd för konsumenter. Avtalslagen och allmänna avtalsrättsliga principer gäller också för sådana avtal. Det innebär att parterna i princip har frihet att avtala om vilket betalningsansvar konsumenten ska ha för obehöriga transaktioner med de begränsningar som följer av möjligheten att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor, framför allt med stöd av 36 § avtalslagen (1915:218).
När direktivet i artikel 61 talar om en betalares ansvar för obehöriga transaktioner, sker detta utan någon begränsning vare sig till avtal där ena parten är konsument eller till avtal avseende en viss sorts betalningsinstrument. Direktivet omfattar dels de fall som uttryckligen anges i konsumentkreditlagen, då en obehörig transaktion har medfört att ett belopp har påförts ett konto eller en kredit annars tagits i anspråk, dels fall då en transaktion har lett till att ett tillgodohavande har minskat. Genomförandet av artikel 61 bör alltså inte ske genom att 34 § konsumentkreditlagen ändras. Den bestämmelsen bör i stället upphöra att gälla.
Reglerna om betalningsansvar är av stor praktisk betydelse och det finns ett värde i att de är lättillgängliga. Detta gäller särskilt eftersom reglerna är avsedda att skydda konsumenter. Genom en ny lag som bara handlar om ansvaret vid obehöriga transaktioner uppnås en mer överskådlig lagstiftning än om bestämmelserna tas med i en omfattande och i viss mån tekniskt komplicerad lagstiftning om betaltjänster, som väsentligen innehåller regler av näringsrättsligt slag. Bestämmelserna om betalningsansvar hänger inte heller sakligt samman med övriga bestämmelser i direktivet på ett sådant sätt att de måste ingå i en lag om betaltjänster. Som föreslås i promemorian bör dessa bestämmelser i stället brytas ut och genomföras med en särskild lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. En sådan lag och den lag om betalningsinstitut och
betaltjänster som regeringen avser att föreslå bör dock naturligtvis så långt som möjligt samordnas.
Lagens tillämpningsområde
Tillämpningsområdet för den nya lagen bör bestämmas av de ramar som ges i direktivet, med utgångspunkt i vad som där avses med betalningsinstrument respektive obehörig transaktion.
Enligt direktivets definition är ett betalningsinstrument en personlig anordning som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används för att initiera en betalningsorder. Att ett betalningsinstrument är en personlig anordning får anses ta sikte på sådana instrument och rutiner som enligt kontoavtalet bara får användas av en viss person. Det framgår också av reglerna om ansvar i direktivet att betalningsinstrument förutsätts vara utställda på någon viss person.
Tillämpningsområdet bör också begränsas till transaktioner med sådana instrument eller rutiner som innebär att transaktionen initieras elektroniskt. Pappershandlingar, t.ex. bankgiroblanketter, bör alltså falla utanför (jfr artikel 3 a och 3 g). Det är främst för kontokort och liknande instrument som det finns ett praktiskt behov av regler till skydd för konsumenterna.
I ett avseende bör lagen reglera instrument som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det gäller sådana instrument som kan användas för förvärv av varor och tjänster endast i de lokaler utgivaren använder, inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller ifråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud (artikel 3 k). Direktivet tar sikte på betaltjänstleverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att erbjuda betaltjänster, och det har därför inte ansetts relevant att reglera instrument som har ett begränsat användningsområde, t.ex. bensinkort och kort som används i en viss dagligvarukedja. Medlemsstaterna är alltså fria att införa regler för dessa fall. Transaktioner med sådana instrument kan emellertid uppgå till betydande belopp, och risken för obehöriga transaktioner med dem är lika stor som beträffande t.ex. bankkort. Regeringen anser att det därmed finns behov av regler även i sådana situationer och att lagen därför bör omfatta även dessa instrument.
Som konstateras ovan bör lagen i enlighet med direktivet vara tillämplig på både näringsidkare och konsumenter. I likhet med konsumentkreditlagen och med avvikelse från direktivets ordalydelse bör i den svenska lagen användas termen kontohavare som beteckning på den som har ingått avtal med betaltjänstleverantören.
I fråga om tillämpningsområdet kan slutligen nämnas att det i artikel 53 anges att direktivets bestämmelser om spärranmälan (artikel 56) och ansvar (artikel 60 och 61) kan avtalas bort avseende s.k. betalningsinstrument för låga belopp, om instrumentet inte går att spärra. De närmare förutsättningarna i svensk rätt för att träffa avtal om instrument som inte behöver gå att spärranmäla bör inte regleras i denna lag.
Avtalsfrihet och lagens tvingande verkan
Av artikel 51 i direktivet följer att en konsument inte kan avstå från de rättigheter han eller hon har fått genom att bestämmelsen om ansvar (artikel 61) införlivas i den nationella rätten. Lagen bör alltså vara tvingande till konsumentens förmån. Av artikel 51 framgår att en betaltjänstleverantör i ett avtal med en näringsidkare fritt kan avtala om att företaget ska bära hela ansvaret för en obehörig transaktion. Lagen bör alltså inte vara tvingande till andra kontohavares förmån.
5.3. En kontohavares skyldigheter
Regeringens förslag: En kontohavare ska vara skyldig att skydda en personlig kod som han eller hon fått, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.
Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning.
Skälen för regeringens förslag: Direktivets bestämmelse om en kontohavares, t.ex. en bankkunds, skyldigheter finns i artikel 56. Kontohavaren ska vara skyldig att använda ett betalningsinstrument i enlighet med villkoren för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet (artikel 56.1 a). Kontohavaren ska också utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören, t.ex. en bank eller den enhet som denne angett, så snart han eller hon har fått vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits, missbrukats eller använts utan samtycke (artikel 56.1 b). I direktivet anges alltså skyldigheten att anmäla en förlust eller missbruk av betalningsinstrumentet som en självständig förpliktelse, oavsett om den i ett enskilt fall framgår av avtalet eller inte.
Av artikel 56.2 framgår att kontohavaren, så snart denne tar emot ett betalningsinstrument, ska vidta alla skäliga åtgärder för att skydda personliga säkerhetsanordningar.
Direktivet innehåller ingen definition av begreppet personliga säkerhetsanordningar. Med säkerhetsanordning torde avses alla typer av anordningar eller rutiner som en användare har fått för att kunna styrka sin behörighet att ta ut pengar, betala räkningar eller göra andra överföringar av pengar. Att säkerhetsanordningen är personlig tar sikte på att den enligt avtalet inte får uppges för någon annan.
Förpliktelserna är avgörande för vilket ansvar som finns för det belopp som belastat kontot i samband med en obehörig transaktion. Det är lämpligt, inte minst för konsumenter, att det av lagen framgår att kontohavaren är skyldig att skydda en personlig kod, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa de villkor för användningen av ett betalningsinstrument som anges i kontoavtalet.
5.4. En kontohavares ansvar för en obehörig transaktion
Regeringens förslag: Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren underlåtit att skydda den personliga koden, ska kontohavaren ansvara för beloppet, dock högst 1 200 kronor.
Kontohavaren ska ansvara för hela beloppet om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot sina förpliktelser. I konsumentförhållanden ska ansvaret vid grov oaktsamhet begränsas till sammanlagt 12 000 kronor. Har konsumenten handlat särskilt klandervärt, ska han eller hon dock ansvara för hela beloppet.
Kontohavaren ska inte stå för något belopp som har belastat kontot efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, utom om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian föreslås dock att självrisken ska vara 1 000 kronor och att någon sådan självrisk inte ska utgå om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon låtit bli att skydda sin kod.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget i utkastet till lagrådsremiss eller lämnar det utan någon invändning.
Svenska Bankföreningen anser dock att självrisk bör utgå vid alla obehöriga transaktioner oavsett om en kod har använts eller inte. Enligt Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening bör en takregel inte införas vid grov oaktsamhet. Om en takregel införs bör den enligt Svenska Bankföreningen endast tillämpas på korttransaktioner. Företagarna anser att kontohavaren vid grov oaktsamhet bör ansvara för högst 25 000 kronor.
Skälen för regeringens förslag
Självrisk ska betalas om en personlig kod har använts
En kontohavare ska enligt direktivet stå för förluster upp till högst 150 euro vid alla obehöriga betalningstransaktioner som är en följd av att ett förlorat eller stulet betalningsinstrument använts (artikel 61.1). Detsamma gäller om betalningsinstrumentet har missbrukats och detta beror på att kontohavaren inte har skyddat de personliga säkerhetsanordningarna.
Medlemsstaterna får begränsa kontohavarens ansvar. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3, jfr också skäl 34).
Den möjlighet direktivet ger för medlemsstaterna att begränsa ansvaret skulle kunna uppfattas som enbart en rätt att införa en skälighetsregel. I skäl 34 anges dock att medlemsstaterna bör kunna fastställa mindre stränga villkor och att medlemsstaterna bör få minska eller helt eliminera
betalarens ansvar. Detta ger stöd för tolkningen att direktivet inte hindrar medlemsstaterna från att ange att en självrisk ska utgå under vissa i lagen angivna förutsättningar och inte i andra. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det också funnits enighet om att bestämmelsen bör tolkas så.
Svenska Bankföreningen förordar att en självrisk utgår vid alla slags obehöriga transaktioner. Som konstateras i promemorian bör lagen dock skilja mellan de fall då en kod har använts och andra fall.
Utgångspunkten måste vara att kontohavaren bara ska stå för en obehörig transaktion om han eller hon kan lastas för den på något sätt. Obehöriga transaktioner som har skett med användning av en kod förutsätter dock att den obehörige användaren på något sätt har lyckats få kännedom om koden. Att någon har fått tillgång till en kod beror i regel på kontohavaren; det är i det närmaste omöjligt att gissa sig till den kod som hör till ett visst kort. Också då någon obehörig får tillgång till ett betalningsinstrument kan det förstås bero på kontohavaren. Samtidigt bygger ordningen med kontokort och andra betalningsinstrument på att kontohavaren ska kunna ta med sig dem i alla sammanhang, och bankerna kan alltid försvåra obehöriga uttag genom att utfärda betalningsinstrument som förutsätter en kod och inte kan användas t.ex. med en namnunderskrift. Tanken är att kontokortet ska vara ett alternativ till kontanter; det finns alltid en viss risk för förlust av kortet. Däremot behöver koden inte tas med, eller i varje fall inte förvaras omaskerad i anslutning till betalningsinstrumentet. Det är därför motiverat att låta kontohavaren stå för en självrisk just när en personlig kod använts. En självrisk i de fall då en kod har använts ger ett tydligt incitament för kontohavaren att hantera koder så säkert och omsorgsfullt som möjligt. Kontohavaren bör däremot inte stå för någon självrisk om en obehörig transaktion sker på något annat sätt, t.ex. att någon kommer över ett kort och handlar med det genom att förfalska en namnunderskrift.
Självrisken bör innebära att kontohavaren ansvarar i det närmaste strikt för beloppet.
Lagstiftningen bör vara neutral till olika sätt att betala på och regleringen bör därför gälla alla betalningsinstrument.
Av artikel 61.1 framgår att självriskbeloppet som mest får uppgå till 150 euro. Beloppet bör bestämmas så att det skapar ett incitament för kontohavaren att vara aktsam om sin kod och samtidigt inte drabbar kontohavaren för hårt. I likhet med vad som gäller i Danmark och Norge föreslås att självriskbeloppet bestäms till 1 200 kronor.
Bestämmelsen, som innebär en skärpning för kontohavaren jämfört med gällande rätt, bör gälla både näringsidkare och konsumenter. En konsekvens av att lagen är tvingande till förmån för konsumenter är att det i konsumentförhållanden inte blir möjligt att avtala om högre självrisk än 1 200 kronor.
Ansvar vid grovt oaktsam överträdelse av förpliktelserna
Kontohavaren ska enligt direktivet stå för samtliga förluster som är en följd av att han eller hon har handlat bedrägligt. Detsamma gäller om kontohavaren har låtit bli att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter
enligt artikel 56 och detta har skett avsiktligen eller genom grov oaktsamhet.
I 34 § konsumentkreditlagen anges några specifika fall där kontohavaren kan bli fullt betalningsansvarig. I andra fall behöver en konsument aldrig stå för ett belopp som påförts kontot oavsett vad som enligt avtalsvillkoren med kontohavaren krävs av honom eller henne. När det i 34 § talas om grov oaktsamhet gäller det endast på vilket sätt kontohavaren förlorat kontokortet, även om aktsamhetsbedömningen förstås i viss mån sker utifrån de skyldigheter kontohavaren har enligt villkoren.
Direktivets bestämmelser om betalningsansvar är uppbyggda på ett annat sätt än 34 § konsumentkreditlagen. Direktivet tar sikte på frågan om kontohavaren genom grov oaktsamhet brutit mot de villkor som enligt kontoavtalet gäller för hanteringen av betalningsinstrumentet. Innehållet i de enskilda villkoren tillmäts alltså betydelse och betaltjänstleverantören kan i praktiken i hög grad styra de krav som ska ställas på kontohavaren.
Som föreskrivs i direktivet bör kontohavaren ansvara för grov oaktsamhet. Det följer av direktivet att det i första hand är medlemsstaterna som får bestämma innebörden av grov oaktsamhet (jfr skäl 33).
Innebörden av vad som är grov oaktsamhet blir delvis en annan enligt de föreslagna reglerna än enligt 34 § konsumentkreditlagen. Även om viss ledning kan hämtas i den omfattande praxis som finns beträffande 34 § hos främst Allmänna reklamationsnämnden, bör det krävas mer för att en person ska anses ha handlat grovt oaktsamt enligt den nya lagen. Det bör framför allt handla om situationer där kontohavaren varit obetänksam på ett sätt som inte kan ursäktas.
En takregel för konsumenter vid grovt oaktsam överträdelse av förpliktelserna
Medlemsstaterna får enligt direktivet begränsa ansvaret vid grov oaktsamhet. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3, jfr också skäl 34). Som framgår ovan har det vid de nordiska departementsöverläggningarna funnits enighet om att bestämmelsen bör uppfattas så att medlemsstaterna har rätt att införa en generell begränsning av ansvaret.
Det är närmast självklart att en användare som agerar grovt oaktsamt själv bör ta ett stort ansvar för en obehörig transaktion. Det finns dock ett samhällsekonomiskt och brottsförebyggande intresse av att minska kontanthanteringen till förmån för ökad kortanvändning. Genom betalning med kort och andra betalningsinstrument begränsas kreditinstitutens hanteringskostnader och risken för rån. Det ligger ett värde i att man kan använda kontokort och andra betalningsinstrument utan att riskera att drabbas av alltför kännbara ekonomiska förluster.
Enligt regeringens mening bör de ekonomiska risker för en enskild person som är förknippade med användningen av ett betalningsinstrument begränsas. Önskemålet att uppmuntra användningen av kontokort och andra betalningsinstrument gör att parterna i viss mån bör dela på
risken för en obehörig transaktion – till och med i de fall då kontohavaren anses ha varit grovt oaktsam. Det ekonomiska ansvaret bör dock vara så pass kännbart att kontohavaren i det längsta försöker att följa de villkor som gäller för användningen av betalningsinstrumentet.
Ett sätt att minska de ekonomiska riskerna för användarna är att införa en generell beloppsbegränsning av ansvaret, en s.k. takregel. Enligt Utredningen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. har man goda erfarenheter av en sådan begränsningsregel i Danmark och Norge.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att en takregel införs. Takbeloppet bör, för tydlighets skull, anges i kronor och inte knytas till prisbasbeloppet. I den danska lagstiftningen om obehörig användning av kontokort är takbeloppet angivet till 8 000 DKK. I motsvarande norska lag är detta belopp 12 000 NOK. Ett takbelopp om 12 000 kronor framstår som lämpligt. För de allra flesta är redan en förlust på 12 000 kronor så kännbar att det kan antas att ett betalningsinstrument kommer att hanteras med stor omsorg. Med denna lösning finns det inget behov av en möjlighet att jämka ansvaret vid grov oaktsamhet.
En begränsning av ansvaret har inte samma ekonomiska betydelse för näringsidkare som för konsumenter och det finns därmed inte tillräckliga skäl att införa en begränsning i dessa fall. Takregeln bör alltså gälla enbart i konsumentförhållanden.
Enligt Svenska Bankföreningen bör takregeln inte gälla vid obehörig användning av Internetbank och liknande självbetjäningstjänster.
Regeringen anser dock att det inte finns skäl att ha ett lägre konsumentskydd för transaktioner via Internet- och telefonbank än för transaktioner med andra betalningsinstrument. Vid användning av Internet- och telefonbank har kontohavaren i regel möjlighet att disponera större belopp än med ett kontokort. Med hänsyn till risken för stora förluster finns det för konsumenterna generellt sett ett större behov av en takregel vid obehöriga transaktioner över Internet än vid andra obehöriga transaktioner. Enligt regeringens mening bör inte konsumenten – ens vid grov oaktsamhet – stå hela risken för en betydande förlust. Användningen av Internetbank och liknande självbetjäningstjänster innebär också kostnadsbesparingar för bankerna. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det framkommit att den generella takregeln som funnits en tid i Danmark har fungerat väl. Takregeln är numera tillämplig på transaktioner över Internet också i Norge.
Regeringen föreslår alltså att takregeln är tillämplig även på transaktioner via Internetbank och liknande självbetjäningstjänster.
Det är inte rimligt att takregeln gäller om konsumenten handlat bedrägligt eller särskilt klandervärt. I linje med direktivet bör takregeln därför inte gälla i sådana fall.
Undantag från kontohavarens ansvar för ett belopp
Det framgår av direktivet att kontohavaren efter en spärranmälan inte ska belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av att en obehörig person har använt ett betalningsinstrument som förlorats, stulits eller missbrukats, såvida inte kontohavaren har handlat bedrägligt (artikel 61.4).
Om betaltjänstleverantören inte vid varje tidpunkt erbjuder ett lämpligt sätt att lämna en sådan anmälan, ska kontohavaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna av att betalningsinstrumentet använts, om han eller hon inte har handlat bedrägligt (artikel 61.5). Detta torde i och för sig gälla även utan någon uttrycklig bestämmelse om det. En liknande bestämmelse finns dock i 34 § andra stycket konsumentkreditlagen. Om en obehörig transaktion skulle ha inträffat efter att det har gjorts en anmälan om att kontokortet ska spärras, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har förfarit svikligt.
För att det inte ska råda någon tvekan om att kontohavaren inte har något ansvar efter att ha spärranmält föreslås att det införs en särskild bestämmelse om det. I enlighet med direktivet bör det dock göras ett undantag för de fall då kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.
Om en kontohavare nekar till att ha godkänt en betalningstransaktion, ska medlemsstaterna enligt direktivet kräva att betaltjänstleverantören visar att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet (artikel 59.1). Att betaltjänstleverantören kan visa att kontohavaren använt ett visst betalningsinstrument är enligt direktivet inte tillräckligt för att visa att kontohavaren försummat att uppfylla sina skyldigheter enligt avtalsvillkoren på ett sådant sätt att denne ska stå för en del av förlusten (artikel 59.2).
Det är betaltjänstleverantören – inte kontohavaren – som har möjlighet att föra bevisning om de förhållanden som anges i artikel 59. Enligt allmänna principer är det leverantören som har bevisbördan för dessa förhållanden. Omständigheterna bedöms alltså ingå i det som betaltjänstleverantören måste visa också utan någon uttrycklig regel om det. Som konstateras i promemorian behövs det ingen särskild bestämmelse om detta i lagen.
Hänvisningar till S5-4
- Prop. 2009/10:122: Avsnitt 5.6
5.5. En kontohavares skyldighet att underrätta betaltjänstleverantören
Regeringens förslag: Kontohavaren ska ansvara för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om den obehöriga transaktionen och, om kontohavaren fått information om transaktionen, inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.
Promemorian innehåller inget förslag till reklamationsregel. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning.
Skälen för regeringens förslag: Vill kontohavaren att betaltjänstleverantören ska ersätta honom eller henne för den obehöriga transaktionen,
ska kontohavaren enligt direktivet underrätta betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter det att han eller hon fått kännedom om transaktionen och senast tretton månader efter debiteringsdagen (artikel 58). Den sistnämnda tidsfristen gäller dock inte om betaltjänstleverantören inte har lämnat någon information om transaktionen till kontohavaren.
Som anges i direktivet bör det fordras att kontohavaren inom viss tid underrättar betaltjänstleverantören om den obehöriga transaktionen för att få beloppet ersatt av leverantören. En sådan underrättelse bör lämnas utan onödigt dröjsmål från det att kontohavaren fått vetskap om transaktionen. I de fall betaltjänstleverantören på föreskrivet sätt informerat kontohavaren om transaktionen bör kontohavaren – i enlighet med direktivet – vara skyldig att reklamera i varje fall senast tretton månader efter debiteringsdagen. Detta innebär dock inte att kontohavaren alltid har rätt att vänta så lång tid som tretton månader, utan kontohavaren kan förlora sin rätt vid en tidigare tidpunkt om han eller hon känner till den obehöriga transaktionen och förhåller sig passiv.
Det bör vara tillräckligt att kontohavaren lämnar en s.k. neutral reklamation. Det innebär att kontohavaren inte behöver ange vilket eller vilka anspråk på ersättning han eller hon har för avsikt att framställa på grund av den obehöriga transaktionen. Något krav på att reklamationen ska ske i viss form bör inte ställas. Den bör alltså kunna göras såväl skriftligen som muntligen.
Det anges inte uttryckligen i direktivet vilken följden blir av att kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom föreskriven tid. Att det där talas om att användaren ska få rättelse endast om han eller hon iakttar fristerna och att det även anges en yttersta frist får uppfattas så att kontohavaren förlorar rätten till återbetalning om han eller hon inte underrättar banken inom den tiden.
Det framgår av direktivet att medlemsstaterna ska se till att en betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka beloppet för den obehöriga transaktionen till kontohavaren eller återställer det debiterade kontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om det inte hade skett en obehörig transaktion (artikel 60).
I denna proposition föreslås att kontohavaren i vissa fall helt eller delvis ska stå för det belopp som den obehöriga transaktionen uppgått till. I övriga fall ansvarar betaltjänstleverantören för beloppet. Av lagstiftningen följer alltså att betaltjänstleverantören är skyldig att omedelbart betala tillbaka det belopp som motsvarar transaktionen, utom i de fall kontohavaren ska stå för den. Någon uttrycklig bestämmelse om detta behövs inte.
5.6. En kontohavares ansvar för en annan behörig persons hantering av ett betalningsinstrument
Regeringens förslag: Om även någon annan än kontohavaren enligt kontoavtalet är behörig att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.
Promemorian innehåller inget förslag om kontohavares ansvar för en annan behörig persons handlande.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Med obehörig transaktion avses enligt direktivet sådana transaktioner som genomförts utan att någon behörig person har lämnat sitt samtycke (jfr artikel 54.1). Ett godkännande kan enligt direktivet endast den lämna som är avtalspart. Det förekommer att en person som inte är part i ett kontoavtal ges behörighet att genomföra transaktioner, t.ex. med ett extrakort. Kontohavaren tar då i regel på sig ett ansvar under samma förutsättningar och med samma begränsningar som om transaktionen gjorts med kontohavarens eget betalningsinstrument. Direktivet reglerar inte kontohavarens ansvar i en sådan situation och hindrar inte att kontohavaren tar på sig ansvaret.
Kontohavaren bör även fortsättningsvis kunna ge någon annan behörighet att använda ett betalningsinstrument som är kopplat till hans eller hennes konto. Samma skäl för en begränsning av kontohavarens ansvar gör sig dock gällande i fall då en obehörig transaktion skett med t.ex. ett extrakort som i de fall då den skett med kontohavarens eget betalningsinstrument (se främst avsnitt 5.4). Det bör därför inte vara möjligt att göra gällande ett längre gående ansvar mot kontohavaren i dessa fall.
Hänvisningar till S5-6
6. Ikraftträdande m.m.
Regeringens förslag: Lagen ska träda i kraft den 1 juli 2010. Den ska vara tillämplig på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet ska 34 § konsumentkreditlagen tillämpas även fortsättningsvis.
Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Bankföreningen och Konsumentverket anser dock att den nya lagen ska vara tillämplig även på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Allmänna reklamationsnämnden anser att den nya lagen ska gälla för transaktioner som gjorts efter ikraftträdandet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 94 i direktivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet före den 1 november 2009. De svenska lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 2010.
I enlighet med allmänna principer inom förmögenhetsrätten bör de nya bestämmelserna bli tillämpliga på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet bör 34 § konsumentkreditlagen fortsätta att tillämpas. En särskild övergångsbestämmelse behövs om det.
Om vissa avtalsvillkor ändras efter ikraftträdandet, får det i det enskilda fallet bedömas om ett nytt avtal träffats eller om det är samma avtal som fortsätter att tillämpas. Vid den bedömningen får det beaktas om det gjorts några väsentliga ändringar i avtalsförhållandet. Vid omfattande villkorsändringar torde normalt nya kontoavtal anses ha ingåtts.
7. Konsekvenser
Regeringens bedömning: De föreslagna bestämmelserna leder inte till några ökade kostnader för det allmänna. Kostnaderna för att anpassa avtalsvillkoren till de bestämmelser som föreslås i denna proposition bedöms som marginella. Den begränsning av kontohavarens ansvar som föreslås kan leda till en generell kostnadsökning.
Bedömningen i promemorian och i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har, med undantag för Regelrådet, inte lämnat några synpunkter i frågan. Regelrådet anser att de föreslagna begränsningarna av kontohavarnas ansvar kan leda till en ökad ekonomisk belastning för banker och andra företag som tillhandahåller betaltjänster, vilken borde ha beräknats.
Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna bestämmelserna leder inte till några ökade kostnader för Allmänna reklamationsnämnden eller domstolar. Sammantaget saknas det alltså anledning att anta att ändringarna kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna.
Betaltjänstdirektivet innebär att det ställs nya krav på banker och andra finansiella institut vid tillhandahållandet av betaltjänster. En anpassning till den nya regleringen kommer sannolikt att medföra vissa initiala kostnader för dessa institut, t.ex. för arbete med nya avtalsvillkor. Kostnaderna för att anpassa avtalsvillkoren till de bestämmelser som föreslås i denna proposition bedöms som marginella.
Den begränsning av kontohavarens ansvar som föreslås kan också leda till en generell kostnadsökning för banker och andra företag som erbjuder betaltjänster. Sådana eventuella kostnadsökningar är dock mycket svåra att beräkna. Antalet obehöriga transaktioner och värdet av dem varierar från år till år. Den föreslagna regleringen skiljer sig också från den nuvarande regleringen i flera avseenden. Tillämpningsområdet föreslås omfatta också kontohavare som är näringsidkare och även i övrigt täcka in fler fall än 34 § konsumentkreditlagen. En uppskattning utifrån befintlig statistik skulle alltså påverkas av många osäkra faktorer. En avsedd följd av den nya lagstiftningen kan dock bli att säkrare lösningar utvecklas för att minska risken för obehöriga transaktioner. Det kan begränsa de ekonomiska konsekvenserna av regleringen. När det gäller de avtal där motparten är näringsidkare har bankerna också viss möjlighet att styra över effekterna genom utformningen av avtalen.
8. Författningskommentar
Förslaget till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.
Lagen gäller vilket ansvar en kontohavare har för ett belopp som belastar ett konto vid en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument. Av allmänna fordringsrättsliga principer följer att kontohavaren inte är betalningsansvarig för en fordran som uppkommit genom att någon obehörigen har använt hans eller hennes betalningsinstrument. Lagen, som är dispositiv utanför konsumentförhållanden, reglerar när kontohavaren – trots denna utgångspunkt – helt eller delvis själv får bära ansvaret för en obehörig transaktion.
Med kontohavare avses den som innehar ett konto och som alltså har rätt att godkänna att ett belopp belastar kontot. Flera personer kan vara kontohavare. Normalt gäller att de bär ett solidariskt ansvar för belopp som belastar kontot.
Det förekommer att också en annan person än den som innehar kontot, i enlighet med kontoavtalet, har rätt att godkänna att ett belopp belastar kontot. En sådan person är inte kontohavare i lagens mening. Vem som enligt avtalet med banken är avtalspart är avgörande för ansvaret i förhållande till banken (jfr 9 §).
Att kontohavaren ansvarar för belopp som belastar kontot innebär att kontohavaren inte kan fordra beloppet av betaltjänstleverantören och, om en kredit har tagits i anspråk, att kontohavaren är betalningsskyldig för beloppet. Lagen är alltså tillämplig både när ett tillgodohavande minskar och när ett kreditutrymme tas i anspråk.
Med ett konto avses ett register där tillgodohavanden och krediter bokförs i någon eller några personers namn och i vilket transaktioner registreras. Olika sorters register kan vara konton. Det kan t.ex. förekomma att en betaltjänstleverantör löpande registrerar fordringar och fakturerar kontohavaren i efterhand. Också ett sådant register är ett konto.
För att lagen ska vara tillämplig ska ett belopp ha belastat kontot till följd av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument. Vad som avses med obehörig transaktion och betalningsinstrument framgår av 2 §.
Till skillnad från 34 § i 1992 års konsumentkreditlag är alltså lagen inte bara tillämplig på konton som är knutna till ett kreditutrymme, utan även på konton knutna till ett tillgodohavande. Lagen är också tillämplig på transaktioner med alla typer av betalningsinstrument och inte enbart på transaktioner med kontokort. Lagen är inte heller begränsad till att gälla endast i konsumentförhållanden.
2 § I lagen avses med
1. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion,
2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet,
3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
I paragrafen förklaras några för lagens tillämpning avgörande begrepp.
I punkten 1 anges vad som avses med ett betalningsinstrument. Ett betalningsinstrument är varje form av personligt instrument eller personlig rutin som enligt ett kontoavtal ska användas för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion. Instrument tar sikte på anordningar i fysisk form. Med rutin avses däremot en hantering som kan ske utan någon särskild anordning. Att instrumentet ska vara personligt innebär att kort som avser ett tillgodohavande som kan utnyttjas av vem som helst inte är betalningsinstrument i bestämmelsens mening. Så kan t.ex. vara fallet med förbetalda kort, som presentkort, och elektroniska pengar. Även rutinen ska vara personlig. Avsikten ska således vara att den inte får användas av någon annan. Definitionen omfattar bara sådana instrument och rutiner som innebär att transaktionen initieras elektroniskt. Bankgiroblanketter och andra pappershandlingar är alltså inte betalningsinstrument enligt lagen.
För att det ska vara fråga om ett betalningsinstrument ska det vara möjligt att initiera en betalningstransaktion med det, dvs. använda instrumentet för att ge en betalningsorder.
Typfallet av betalningsinstrument är ett kontokort, dvs. ett kort som är kopplat till ett konto hos t.ex. en bank. Ett annat exempel på betalningsinstrument är en bankdosa som möjliggör transaktioner via Internet. Även personliga rutiner som en personlig kod som används vid banktjänster per telefon eller ett s.k. bank-id som registreras i datorn är betalningsinstrument.
I punkten 2 anges vad som menas med en obehörig transaktion. Med detta avses en transaktion som genomförs utan att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet lämnat sitt samtycke. Det avgörande för om transaktionen ska anses ha skett behörigen eller obehörigen är alltså om transaktionen har godkänts av någon som har rätt till det enligt avtalet eller inte. Ett godkännande kan också lämnas av någon som inte är behörig att göra detta enligt kontoavtalet, men som fått fullmakt av kontohavaren att företräda denne.
Har kontohavaren handlat svikligt och själv genomfört transaktioner som han eller hon därefter gör gällande varit obehöriga, anses transaktionerna normalt ha skett behörigen och regleras därmed inte av lagen.
I punkten 3 definieras vad som avses med konsument. Härmed avses – på motsvarande sätt som i t.ex. konsumentköplagen (1990:932) – en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Några bestämda gränser för när en person agerar huvudsakligen för ett sådant ändamål kan inte anges. För att det ska röra sig om näringsverksamhet krävs att det är fråga om en kontinuerlig verk-
samhet i en omfattning som kan liknas vid förvärvsarbete.
3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.
Paragrafen genomför delvis artikel 51 i direktivet. Paragrafen anger i vilken mån avtalsvillkor som avviker från lagens bestämmelser är bindande eller inte bindande för en part. Lagen är tvingande till skydd för en konsument (angående innebörden av begreppet konsument, se 2 §). I övriga fall är det parternas avtal som i första hand bestämmer vad som ska gälla mellan dem. Utanför konsumentförhållanden är lagen alltså dispositiv och kan sättas ur kraft genom avtal.
4 § Kontohavaren är skyldig att
1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,
2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och
3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.
Paragrafen genomför artikel 56 i direktivet. I paragrafen anges vilka skyldigheter en kontohavare har.
Enligt punkten 1 ska kontohavaren skydda en personlig kod som han eller hon fått. Med kod menas en kombination av siffror eller andra tecken som är avsedd att identifiera kontohavaren när en transaktion godkänns. Bestämmelsen gäller koder som är personliga, dvs. som kontohavaren enligt kontoavtalet inte har rätt att uppge för någon annan person, t.ex. en s.k. pin-kod. Däremot är den sifferkombination som finns på ett kontokorts baksida och som kontohavaren ofta uppger vid handel på distans, den s.k. säkerhetskoden, inte en personlig kod.
Skyldigheten att skydda den personliga koden innebär att kontohavaren i normalfallet inte i en anteckning av koden får ange dess egenskap av kod och dess samband med betalningsinstrumentet. Kontohavaren får inte heller låta en anteckning om koden vara fäst vid kortet eller förvarad tillsammans med kortet. En kontohavare som däremot har antecknat koden på ett sådant sätt att det inte framgår att det är en kod kan i regel inte anses ha brutit mot skyldigheten att skydda koden. I praktiken torde frågan om kontohavaren skyddat koden eller inte ofta ställas på sin spets när någon obehörig person även kommit över betalningsinstrumentet.
Förpliktelsen att skydda en personlig kod inträder så fort kontohavaren har fått den, dvs. när den har lämnats direkt till kontohavaren eller annars kommit i dennes besittning.
Enligt punkten 2 är kontohavaren skyldig att till betaltjänstleverantören anmäla att ett kontokort eller annat betalningsinstrument har kommit bort. Betaltjänstleverantör är den med vilken kontohavaren ingått kontoavtalet. Det kan t.ex. vara en bank eller annat kreditinstitut. Skyldigheten att spärranmäla betalningsinstrumentet gäller oavsett på vilket sätt det har kommit bort och oberoende av om en personlig kod samtidigt har kommit till någon obehörig persons kännedom eller inte. Kontohavaren ska också anmäla när han eller hon visserligen har kvar kortet i sin besittning men vet om att det har använts obehörigen, t.ex. för köp över Internet eller genom att ett förfalskat kort framställts och använts.
Underrättelsen ska lämnas snarast efter det att kontohavaren fått vetskap om förlusten eller den obehöriga användningen. Kontohavaren är således skyldig att inom en viss kortare tid spärranmäla betalningsinstrumentet, t.ex. genom att ringa banken eller besöka ett bankkontor.
Av punkten 3 framgår att kontohavaren i övrigt ska använda betalningsinstrumentet på det sätt som anges i kontoavtalet. Med detta avses att kontohavaren är skyldig att iaktta de villkor för hanteringen av betalningsinstrumentet som kan påverka kontohavarens ansvar vid en obehörig transaktion. Ett avtalsvillkor kan t.ex. föreskriva att en kontohavare ska förvara sitt kort på ett säkert sätt. Kontohavaren är skyldig att följa inte bara vad som ingår i det ursprungliga avtalet utan även villkor som parterna kommer överens om senare.
Med stöd av bl.a. 36 § avtalslagen finns möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera ett villkor som är oskäligt. Enligt allmänna principer är betaltjänstleverantören också skyldig att särskilt lyfta fram överraskande och betungande standardvillkor för att dessa ska anses ingå i avtalet. Dessutom gäller att eventuella oklarheter i avtalet som utgångspunkt drabbar den part som ansvarar för utformningen av villkoren.
Bryter kontohavaren mot sina förpliktelser, kan han eller hon få ansvara för obehöriga transaktioner som detta leder till, se 5 och 6 §§.
En skillnad mot 34 § i 1992 års konsumentkreditlag är att kontohavaren alltså kan bli ansvarig om han eller hon låter bli att skydda sin personliga kod. En annan skillnad är att bedömningen av den grova oaktsamheten inte görs utifrån själva förlusten av kortet; avgörande är i stället om betalningsinstrumentet hanterats enligt villkoren.
5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.
Paragrafen genomför artikel 61.1 och 61.3 i direktivet. I paragrafen finns en regel om att kontohavaren ska stå för ett begränsat belopp, en självrisk, när en personlig kod har använts vid en obehörig transaktion. Kontohavaren ska då ansvara för beloppet men med högst 1 200 kronor.
Bestämmelsen är enbart tillämplig i de fall då en obehörig transaktion har skett med hjälp av en personlig kod. En självrisk kan alltså endast utgå om transaktionen har genomförts med en särskild kombination av siffror eller andra tecken, som kontohavaren inte har rätt att uppge för någon annan. En obehörig transaktion som har gjorts t.ex. med hjälp av en förfalskad namnunderskrift faller utanför bestämmelsen. Detsamma gäller situationer då en obehörig transaktion visserligen har genomförts med hjälp av en särskild sifferkombination men denna är angiven på betalningsinstrumentet. Så kan vara fallet då kortnumret och andra siffror angivna på kortets baksida, s.k. säkerhetskod, har använts.
En självrisk ska utgå om kontohavaren har underlåtit att skydda sin kod. Har en personlig kod använts vid en obehörig transaktion, ska kontohavaren i normalfallet stå för en självrisk utan att det krävs någon särskild bevisning. Bestämmelsen innebär ett långtgående ansvar för kontohavaren, på gränsen till strikt.
Kravet att kontohavaren ska ha ”underlåtit att skydda” sin kod ger dock ett visst utrymme för en aktsamhetsbedömning. Som exempel kan
nämnas att någon har kommit över informationen på ett korts magnetspår och filmat koden i anslutning till ett bankomatuttag och sedan har framställt ett förfalskat kort (s.k. skimning). I ett sådant fall kan den obehöriga transaktionen inte anses ha genomförts till följd av att kontohavaren underlåtit att skydda sin kod. Ett annat exempel är att kontohavaren tvingats lämna ifrån sig sitt kort och sin kod.
Enligt bestämmelsen ska kontohavaren ansvara för beloppet, dock högst 1 200 kronor. Har det skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer och överstiger transaktionerna sammanlagt 1 200 kronor, ansvarar kontohavaren ändå inte för mer än 1 200 kronor.
Parterna kan avtala att en självrisk inte ska utgå. Betaltjänstleverantören kan förstås också avstå från att ta ut en självrisk av kontohavaren när en obehörig transaktion väl har skett. I ett avtal mellan en betaltjänstleverantör och en konsument är det inte möjligt att avtala om en högre självrisk än 1 200 kronor (jfr 3 §). I avtal med näringsidkare är parterna däremot fria att avtala om en högre självrisk än 1 200 kronor.
För att kontohavaren ska ansvara för en obehörig transaktion vid underlåtenhet att skydda den personliga koden krävs ett orsakssamband mellan hans eller hennes handlande och den obehöriga transaktionen.
En kontohavare kan vid grov oaktsamhet drabbas av ett längre gående ansvar än vad som anges i denna bestämmelse, om de förutsättningar som anges i 6 § är uppfyllda.
6 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.
Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.
Paragrafen genomför artikel 61.2 och 61.3 i direktivet. I paragrafen anges i vilka fall en kontohavare ska stå för hela beloppet vid en obehörig transaktion. Det anges också i vilka fall kontohavarens ansvar är begränsat till 12 000 kronor. Innebörden av begreppet obehörig transaktion anges i 2 §.
Av första stycket framgår att en kontohavare som genom grov oaktsamhet har åsidosatt en förpliktelse som följer av lagen som huvudregel ska ansvara för hela beloppet. En första förutsättning för att bestämmelsen ska vara tillämplig är alltså att en skyldighet enligt 4 § har satts åt sidan. Dessutom krävs att detta har skett genom grov oaktsamhet. För att en kontohavare genom grov oaktsamhet ska anses ha brutit mot en förpliktelse ska det vara fråga om ett markant avsteg från aktsamhetsnormen. Bestämmelsen tar sikte på fall då kontohavaren kan anses ha varit obetänksam i en sådan grad att han eller hon inte är ursäktad. Kontohavaren bär alltså inget ansvar vid ordinär oaktsamhet, såsom vid lindriga fall av slarv och vid tillfällig glömska. För att avgöra om kontohavaren orsakat transaktionen genom grov oaktsamhet får en samlad bedömning göras utifrån den miljö och situation kontohavaren befunnit sig i samt hans eller hennes möjlighet att skydda sig mot en obehörig transaktion. Det måste naturligtvis beaktas om kontohavaren är konsu-
ment. Personliga omständigheter kan ha betydelse för bedömningen, t.ex. kontohavarens ålder.
Kontohavaren ansvarar fullt ut för en obehörig transaktion som orsakats av att han eller hon genom grov oaktsamhet har underlåtit att skydda sin personliga kod (jfr 4 § punkten 1). I praktiken blir det en bedömning av hur koden antecknats och förvarats samt i vilken miljö och under vilka förhållanden kontohavaren förlorat betalningsinstrumentet. En kontohavare som förvarar en anteckning om koden tillsammans med sitt kontokort får regelmässigt anses grovt oaktsam om han eller hon förlorar kortet och anteckningen i en offentlig miljö.
Har kontohavaren låtit bli att snarast spärranmäla ett kort och därvid handlat grovt oaktsamt, får han eller hon stå för en obehörig transaktion som har skett innan kortet spärrades (jfr 4 § punkten 2). Bedömningen av om kontohavaren handlat grovt oaktsamt eller inte gäller framför allt i vilken mån omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att kontohavaren kan ursäktas för att ha spärranmält senare än han eller hon borde ha gjort. En kontohavare som t.ex. har haft ett bostadsinbrott och som befarar att värdefull egendom stulits kan behöva ha viss längre tid på sig att göra en spärranmälan än i andra fall. Detsamma gäller t.ex. en kontohavare som förlorar kortet utomlands.
Vidare får en kontohavare stå för en obehörig transaktion om han eller hon brutit mot de villkor som gäller för användningen av betalningsinstrumentet (jfr 4 § punkten 3). De villkor som enligt kontoavtalet gäller för hanteringen av betalningsinstrumentet utgör alltså en utgångspunkt för bedömningen av vilka krav på aktsamhet som ställs. Det räcker dock inte att kontohavaren inte hanterat instrumentet på föreskrivet sätt utan han eller hon måste också därvid ha visat grov oaktsamhet.
Ett villkor för hanteringen kan t.ex. vara att betalningsinstrumentet ska hållas under uppsikt. I miljöer dit utomstående visserligen inte har tillträde, men där risken för stöld ändå är större än i t.ex. en bostad, bör ett kort inte lämnas utan uppsikt under lång tid. På offentliga platser krävs det att kontohavaren i princip har kontinuerlig kontroll över kortet. Att lämna kortet inte endast tillfälligt utan uppsikt i en sådan miljö är i regel att anse som grovt oaktsamt. Att lämna det tillfälligt för sedvanlig betalning är däremot normalt inte att anse som grovt oaktsamt.
Av betydelse vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger är naturligtvis hur klart och tydligt det aktuella villkoret är utformat.
Det är i princip betaltjänstleverantören som ska visa att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen och att detta lett till den obehöriga transaktionen. Samtidigt kan det ställas vissa krav på kontohavaren att bidra till utredningen, t.ex. genom att ange var och när betalningsinstrumentet senast användes. I praktiken får kontohavarens uppgifter många gånger läggas till grund för bedömningen. Beroende på omständigheterna kan kontohavaren dock behöva redovisa något som ger stöd åt hans eller hennes uppgifter.
Av första meningen i andra stycket framgår att det finns ett tak för det belopp som en konsument behöver ansvara för om han eller hon genom grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen.
En konsuments ansvar är enligt bestämmelsen begränsat till högst 12 000 kronor. Det innebär att han eller hon som mest kan behöva betala 12 000 kronor oavsett hur mycket pengar en obehörig transaktion avser.
En kontohavare kan inte tvingas att härutöver betala en självrisk enligt 5 §. Begränsningen på 12 000 kronor gäller oavsett om det har skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer. Detta gäller oavsett om flera skyldigheter har åsidosatts och kontohavaren har varit grovt oaktsam i flera avseenden. Så kan t.ex. vara fallet om en obehörig transaktion har skett på grund av att kontohavaren hanterat kortet grovt oaktsamt och en annan obehörig transaktion orsakats av att spärranmälan gjorts så sent att kontohavaren anses grovt oaktsam också i det avseendet.
I andra meningen i andra stycket finns en regel som medför att en konsument – trots vad som sägs i första meningen i andra stycket – får stå för hela beloppet. Så är fallet om han eller hon har handlat särskilt klandervärt och detta lett till att en obehörig transaktion kunnat genomföras. Bestämmelsen riktar in sig på situationer då kontohavaren agerat så klandervärt i förhållande till betaltjänstleverantören att det skulle vara stötande att denne behövde stå för någon del av beloppet. Det ska närmast röra sig om fall där kontohavaren genom sitt handlande får anses ha varit likgiltig till risken för obehöriga transaktioner. Som exempel kan nämnas att kontohavaren – trots villkoren – lämnar ett kontokort lättillgängligt och obevakat under en lång tid på en badstrand med mycket folk, i ett omklädningsrum eller i en garderob på en restaurang. Ett annat exempel är att kontohavaren lämnar ifrån sig kortet på en nattklubb för löpande debiteringar under en lång tid. Vid bedömningen av om handlandet är särskilt klandervärt måste beaktas att ansvaret för en obehörig transaktion i dessa fall inträder först vid grov oaktsamhet. När lagen talar om särskilt klandervärt avses alltså kvalificerade former av grov oaktsamhet.
Har kontohavaren handlat svikligt, är transaktionerna många gånger att anse som behöriga och omfattas inte av lagen. Det kan dock finnas fall då det svikliga handlandet endast indirekt bidragit till den obehöriga transaktionen. I sådana fall ansvarar kontohavaren som utgångspunkt för hela beloppet enligt bestämmelsen.
För att kontohavaren ska ansvara för en obehörig transaktion krävs slutligen ett orsakssamband mellan hans eller hennes handlande och den obehöriga transaktionen. Den obehöriga transaktionen ska ha kunnat genomföras till följd av det grovt oaktsamma handlandet.
7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.
Paragrafen genomför artikel 61.4 och 61.5 i direktivet.
I första meningen anges ett fall då en kontohavare inte ska ansvara för något belopp som belastat ett konto till följd av en obehörig transaktion trots att detta annars följer av 5 och 6 §§. I det fall som nämns i denna paragraf saknar det alltså betydelse om kontohavaren genom grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen.
Har en transaktion genomförts efter det att en kontohavare har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, slipper kontohavaren att stå för transaktionen. Det har ansetts rimligt att banken i en sådan situation
omedelbart spärrar tillgången till kontot och annars får ansvara för hela beloppet vid en obehörig transaktion. Kontohavaren behöver naturligtvis inte stå för något belopp om det på grund av betaltjänstleverantören inte har varit möjligt att lämna en anmälan om att betalningsinstrumentet ska spärras.
Av andra meningen framgår att en kontohavare ansvarar för en obehörig transaktion som genomförs efter det att en spärranmälan har gjorts om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen. I många fall är transaktioner som genomförts svikligen att anse som behöriga. Det kan dock finnas fall då kontohavaren endast svikligen har bidragit till den obehöriga transaktionen. Kontohavaren har då ingen fördel av att ha spärranmält betalningsinstrumentet.
8 § Kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betaltjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar
betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.
Paragrafen genomför delvis artikel 58 i direktivet. I paragrafen regleras i vilka fall kontohavaren ska ansvara för hela beloppet vid en obehörig transaktion.
Av bestämmelsen framgår att kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören i rätt tid om en obehörig transaktion. Bestämmelsen innebär att de begränsningar till förmån för kontohavaren som anges i 5 och 6 §§ inte är tillämpliga. Den innebär också att kontohavaren vid en sen reklamation kan få stå för hela beloppet oavsett om han eller hon varit oaktsam.
Enligt första meningen krävs att det är visat att kontohavaren har fått faktisk vetskap om den obehöriga transaktionen. Det innebär att trettonmånadersregeln i andra meningen i praktiken blir den regel som ofta får tillämpas.
I de fall betaltjänstleverantören har informerat kontohavaren om transaktionen är kontohavaren under alla förhållanden skyldig att reklamera senast tretton månader efter att beloppet belastat kontot. Har betaltjänstleverantören skickat ett kontoutdrag till kontohavaren, räknas alltså fristen från debiteringen av kontot och inte från tidpunkten då kontohavaren fick kontoutdraget.
Det är tillräckligt att kontohavaren lämnar en s.k. neutral reklamation. Det innebär att kontohavaren inte behöver ange vilket anspråk på ersättning han eller hon har för avsikt att framställa på grund av den obehöriga transaktionen. Har kontohavaren uppgett att han eller hon tror att en viss transaktion är obehörig, räcker det i regel för att kontohavaren ska anses ha underrättat leverantören. Däremot räcker det i normalfallet inte att kontohavaren endast har gjort en spärranmälan (jfr 4 § punkten 2). Reklamationen kan göras såväl skriftligen som muntligen.
Reklamerar kontohavaren inte i rätt tid, förlorar han eller hon sin rätt till ersättning av betaltjänstleverantören.
Betaltjänstleverantören kan naturligtvis inte dra fördel av en försenad eller utebliven reklamation om den obehöriga transaktionen beror på att
leverantören själv brustit i något avgörande avseende, t.ex. genom att ha underlåtit att spärra ett betalningsinstrument efter spärranmälan.
9 § Om även någon annan än kontohavaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 5–8 §§ av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.
Det förekommer att även någon annan än kontohavaren är behörig att använda ett betalningsinstrument som är kopplat till kontot. I paragrafen regleras under vilka förutsättningar kontohavaren ska ansvara för en sådan persons handlande om det inträffar en obehörig transaktion.
Bestämmelsen tar sikte på det fallet att någon annan, vid sidan av kontohavaren, givits rätt att disponera över medel på kontot eller ta ett kreditutrymme i anspråk. Det kan ske t.ex. genom att ett extrakort utfärdas åt en familjemedlem. För att någon annan än kontohavaren ska vara behörig att använda ett betalningsinstrument som är knutet till kontohavarens konto måste betaltjänstleverantören och kontohavaren ha avtalat om detta.
Enligt bestämmelsen ska, vid bedömningen av om en kontohavare ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat. Om det har skett en obehörig transaktion, har extrakortsinnehavarens handlande eller underlåtenhet att handla alltså samma verkan för kontohavaren som om han eller hon själv hade handlat eller inte handlat.
Regleringen innebär att en obehörig transaktion som har kunnat genomföras till följd av en extrakortsinnehavares bristfälliga hantering av kortet och koden kan leda till betalningsansvar för kontohavaren. Kontohavaren ska alltså då stå för det obehöriga uttaget. De beloppsmässiga begränsningar för ansvaret som gäller för en kontohavare enligt 5 och 6 §§ tillämpas också i dessa fall. Detta innebär att kontohavarens ansvar, om han eller hon är konsument, är begränsat till högst 12 000 kronor. Inte ens i det fallet då både kontohavaren och extrakortsinnehavaren har varit grovt oaktsamma ska kontohavaren betala mer än 12 000 kronor.
Kontohavaren ansvarar inte för transaktioner som inträffar efter att extrakortsinnehavaren har anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras, om inte extrakortsinnehavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen (jfr 7 §).
Har extrakortsinnehaven inte reklamerat i rätt tid, kan kontohavaren få stå för hela beloppet (jfr 8 §).
Bestämmelsen reglerar endast konsekvenserna för kontohavarens ansvar i förhållande till betaltjänstleverantören. Vilka möjligheter kontohavaren har att vända sig mot den person som har ett extrakort regleras alltså inte här.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
Av bestämmelsen framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 2010.
Av övergångsbestämmelsen till lagen om ändring i konsumentkreditlagen följer att den upphävda 34 § ska tillämpas i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Ändras avtalsvillkoren i kontoavtalet efter ikraftträdandet, får det i det enskilda fallet bedömas om ett nytt avtal träffats eller om det är samma avtal som fortsätter att tillämpas. Är ändringarna betydande, får i regel ett nytt kontoavtal anses ha ingåtts.
Sammanfattning av betänkandet Betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. (SOU 2005:108)
Utredningsuppdraget
Utredningen skall enligt sina direktiv såvitt avser de frågor som behandlas i detta slutbetänkande göra en översyn av bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) om en kontohavares betalningsansvar för obehörig användning av kontokort.
Behovet av lagändringar
En kontohavare som är konsument är enligt 34 § konsumentkreditlagen obegränsat betalningsansvarig för obehöriga transaktioner, om kontohavaren bl.a. förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten till kreditgivaren. I praxis har begreppet grov oaktsamhet i 34 § kommit att innefatta situationer som i andra delar av civilrätten närmast skulle betraktas som enkel oaktsamhet. En konsument som förlorar sitt kontokort löper alltså enligt nuvarande lagstiftning en risk att drabbas av en avsevärd ekonomisk förlust. Vidare beaktas enligt nuvarande reglering inte hur kontohavaren har hanterat koden.
Användningen av kontokort har ökat dramatiskt sedan bestämmelserna i nuvarande 34 § konsumentkreditlagen infördes år 1977. Kontokort är avsedda att lättillgängligt medföras i olika sammanhang och för att på daglig basis användas för betalningar och kontantuttag. Genom att behörighetskontrollen allt oftare sker genom inknappning av kod har ett större ansvar för systemsäkerheten kommit att läggas på kontohavaren.
Elektroniska betalningsmedel är typiskt sett kostnadseffektivare och säkrare än sina pappersbaserade motsvarigheter. Det finns således ett samhällsekonomiskt och brottsförebyggande intresse av att kortanvändningen ökar i samhället.
Utredningen har ansett att lagstiftningen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort bör anpassas till marknads- och teknikutvecklingen. Vidare bör konsumentskyddet stärkas genom att de risker som en konsument löper vid användning av kontokort begränsas. Utredningen har också ansett att den reglering som föreslås bör vara så lättillämpad att flertalet ärenden om obehörig användning av kontokort kan lösas snabbt och utan större resursåtgång. Utredningen har eftersträvat en väl avvägd helhetslösning som så långt som möjligt uppfyller dessa krav.
Begränsning av kontohavarens ansvar
Det förhållandet att en kontohavare kan hållas obegränsat betalningsansvarig vid obehöriga transaktioner med kontokort innebär att innehavet av ett kontokort kan vara förknippat med en avsevärd ekonomisk risk. Utredningen har bedömt att detta inte gagnar tilltron till kontokortet som
ett säkert betalningsmedel som kan användas av konsumenter i allmänhet. Det kan inte heller anses tillfredsställande att små skillnader i hanteringen av kortet kan leda till antingen obegränsat ansvar för kontohavaren eller inget ansvar alls.
Prop. 2009/10:122 Bilaga 1
Utredningen har således ansett att utfärdaren av ett kontokort skall kunna hålla kontohavaren obegränsat betalningsansvarig för obehöriga transaktioner endast om han eller hon frivilligt överlämnat kortet eller uppgett koden för annan, eller om kontohavaren genom svek har bidragit till att obehöriga transaktioner kunnat genomföras.
Ett begränsat ansvar bör kunna komma i fråga om de obehöriga transaktionerna kunnat genomföras på grund av att kontohavaren handlat grovt oaktsamt eller underlåtit att snarast underrätta utfärdaren av kortet om att detta förlorats eller att koden kommit till annans kännedom. Vid bedömningen av om kontohavaren handlat grovt oaktsamt skall hanteringen av såväl kortet som koden beaktas, förutsatt förstås att de obehöriga transaktionerna utförts genom inknappning av kod. Begreppet grov oaktsamhet skall härvid tillämpas på samma sätt som i andra delar av den svenska civilrätten. Ansvar enligt denna bestämmelse skall således endast komma i fråga i särskilda undantagsfall. I dessa situationer skall kontohavaren kunna hållas betalningsansvarig med 12 000 kr eller det lägre belopp som transaktionerna avser.
Självrisk
Kontohavarens hantering av den till ett kontokort hörande koden utgör en viktig del av systemsäkerheten. Har obehöriga transaktioner kunnat utföras med användning av rätt kod kan detta i många fall antas bero på att kontohavaren på något sätt förvarat en anteckning om koden tillsammans med kortet. Ofta kan det inte utredas hur den obehörige personen fått kännedom om koden.
Utredningen har ansett att utfärdaren av ett kontokort skall ha möjlighet att hålla kontohavaren betalningsansvarig med en självrisk om 1 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, när obehöriga transaktioner utförts genom inknappning av rätt kod. Härigenom har utfärdaren av ett kontokort möjlighet att uppställa ett tydligt incitament för kontohavaren att hantera koden så säkert som möjligt, samtidigt som ärenden av detta slag kan avslutas utan större resursåtgång. Koden är en nyckel till kontot och det blir särskilt viktigt att inskärpa betydelsen av hur den hanteras eftersom utredningens förslag i övrigt innebär att betalningsansvar för kontohavaren skall kunna göras gällande endast i begränsad utsträckning.
Kontohavaren skall inte kunna hållas betalningsansvarig med en självrisk, om det framstår som uppenbart oskäligt att göra ett sådant betalningsansvar gällande.
Självrisk skall inte kunna tas ut beträffande obehöriga transaktioner som genomförts utan användning av kod, t.ex. med namnunderskrift.
Undantag från betalningsansvar
Även om kraven för betalningsansvar i och för sig är uppfyllda skall kontohavaren under vissa förhållanden ändå inte kunna hållas ansvarig.
Kontohavaren skall inte kunna bli betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som genomförs efter det att kortet eller koden spärranmälts. Detsamma skall gälla när transaktionerna kunnat genomföras på grund av säkerhetsmässiga brister eller något annat fel som utfärdaren av kortet ansvarar för, eller om en näringsidkare har godtagit ett kontokort trots att han eller hon insåg eller borde ha insett att kortet användes utan kontohavarens samtycke. Vidare skall kontohavaren undgå betalningsansvar, om de obehöriga transaktionerna har genomförts med användning av ett kontokort som kontohavaren dessförinnan inte hade mottagit, eller om transaktionerna avser belopp som överstiger vad som enligt avtal skall vara disponibelt för kontohavaren.
I nu nämnda fall skall således inte ens en självrisk kunna tas ut. Kontohavaren skall emellertid vara fullt betalningsansvarig, om han eller hon bidragit till de obehöriga transaktionerna genom svek.
Distansavtal
Vid e-handel sker inte en avläsning av kontokortet, utan en eller flera uppgifter som hör till detta uppges. Eftersom e-handel bygger på att kontohavaren lämnar ut sådana uppgifter framstår det som rimligt att en åtgärd av detta slag inte kan föranleda betalningsansvar för obehöriga transaktioner. En annan ordning kan antas inverka negativt på tilliten till e-handeln.
En kontohavare skall således inte kunna hållas betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som kunnat genomföras på grund av att ett nummer eller annan uppgift som hör till ett kontokort angetts vid ett distansavtal eller på något annat sätt kommit till annans kännedom.
Kontohavaren skall dock vara betalningsansvarig, om han eller hon bidragit till de obehöriga transaktionerna genom svek.
Internetbank och liknande självbetjäningstjänster
Det förhållandet att transaktioner med kontokort numera ofta genomförs med kod har medfört att kontokort alltmer kommit att likna andra elektroniska betalningstjänster som bygger på kodhantering, t.ex. Internetbank. Utredningen har ansett det önskvärt att regleringen av kontohavarens betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort, Internetbank, telefonbank och andra liknande självbetjäningstjänster är så teknikneutral som möjligt.
Vidare används Internetbank och liknande självbetjäningstjänster numera av en bred allmänhet. Flera banker tillämpar avtalsvillkor som innebär att kontohavaren utan krav på vållande skall vara fullt betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som genomförs med användning av sådana tjänster. Utredningen har bedömt att konsumentskyddet på detta område är otillfredsställande.
Utredningen har därför ansett att samma bestämmelser som tillämpas vid obehörig användning av kontokort skall tillämpas vid obehörig användning av Internetbank och liknande tjänster genom vilka en kontohavare med kod eller annat identifieringsmedel genomför betalningar eller andra överföringar av pengar.
Krav på information
Det är angeläget att en konsument som ingår avtal om kontokort, Internetbank eller annan liknande självbetjäningstjänst är medveten om vilket ansvar som följer med tjänsten i händelse av obehöriga transaktioner. Innan avtal ingås skall utfärdaren av ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel därför tydligt och begripligt informera kontohavaren om hans eller hennes åligganden, inklusive eventuellt betalningsansvar för obehöriga transaktioner.
Lagteknisk lösning
De bestämmelser som föreslås tar endast i liten utsträckning sikte på konsumentkrediter. Bestämmelserna skall därför inte föras in i konsumentkreditlagen. Eftersom det inte finns någon annan lag som generellt reglerar betalningar och andra överföringar av pengar bör bestämmelserna föras in i en ny lag, vilken bör benämnas lagen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.
Konsekvenser
Förslagen säkerställer att en kontohavare utan alltför stora risker kan använda kontokort, Internetbank och liknande tjänster. Detta innebär en förstärkning av konsumentskyddet och kan antas bidra till att förtroendet för dessa tjänster stärks. Eftersom elektroniska betalningsmedel i allmänhet medför lägre transaktionskostnader än sina pappersbaserade motsvarigheter och även i övrigt kännetecknas av hög effektivitet och säkerhet bör förslagen ha positiva samhällsekonomiska konsekvenser.
Utredningen har bedömt att utfärdaren genom förslagen ges möjlighet att föreskriva tydligare incitament för kontohavaren att hantera kort, kod och andra identifieringsmedel omsorgsfullt. Samtidigt understryker bestämmelserna utfärdarens skyldighet att så långt det är möjligt förebygga obehöriga transaktioner, i synnerhet stora sådana. Förslagen kan mot denna bakgrund antas få positiva brottsförebyggande konsekvenser.
En ökad användning av kontokort kan antas vara till gagn för handeln, främst genom minskade kostnader för kontanthantering och ökad säkerhet. Det har inte varit möjligt att uppskatta om förslagen kommer att innebära besparingar eller ökade kostnader för banker och andra utfärdare av kontokort och andra identifieringsmedel.
Betänkandets lagförslag (SOU 2005:108)
1 Förslag till lag om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som föreskriver betalningsansvar för en konsument vid obehöriga transaktioner med kontokort och andra identifieringsmedel.
Lagen är tillämplig på kontantuttag, betalningar och andra överföringar av pengar som utförs genom
1. avläsning av ett kontokort,
2. angivande av ett nummer eller någon annan uppgift som hör till ett kontokort, och
3. användning av ett annat identifieringsmedel. Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot honom eller henne.
2 § I lagen avses med
1. kontohavare: den som innehar ett tillgodohavande eller ett kreditutrymme hos en näringsidkare,
2. kontokort: kort som har utfärdats åt en kontohavare för att han eller hon skall kunna genomföra kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar,
3. annat identifieringsmedel: kod eller annat hjälpmedel som har tilldelats en kontohavare för att han eller hon elektroniskt skall kunna styrka sin behörighet att genomföra kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar,
4. utfärdare: en näringsidkare som har tilldelat någon ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel,
5. obehöriga transaktioner: kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar som genomförs utan samtycke av någon som enligt avtal med utfärdaren äger rätt att genomföra sådana transaktioner.
Vid bedömningen av om en kontohavare får åläggas betalningsansvar skall vad som sägs om kontohavare i 3–7 §§ även tillämpas när ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel disponeras av annan som enligt avtal med utfärdaren är behörig till detta.
Distansavtal
3 § En kontohavare får inte åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som kunnat utföras på grund av att ett nummer eller någon annan uppgift som hör till ett kontokort angetts vid ett distansavtal eller på något annat sätt kommit till annans kännedom, om inte betalningsansvar kan göras gällande enligt 6 § andra stycket.
Självrisk
Prop. 2009/10:122 Bilaga 2
4 § En kontohavare får åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel med 1 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, om kod har använts och ett mer omfattande ansvar inte följer av 5 eller 6 §.
Kontohavaren får inte åläggas betalningsansvar enligt första stycket, om det med hänsyn till kontohavarens handlande och övriga omständligheter framstår som uppenbart oskäligt att ålägga betalningsansvar.
Begränsat betalningsansvar
5 § En kontohavare får åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel med 12 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, om ett mer omfattande ansvar inte följer av 6 § och transaktionerna har kunnat genomföras på grund av att kontohavaren
1. handlat grovt oaktsamt, eller
2. underlåtit att underrätta utfärdaren snarast efter att ha insett eller haft skälig anledning att anta att ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel har förlorats, eller annan har fått kännedom om en kod.
Fullt betalningsansvar
6 § En kontohavare får åläggas fullt betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel, om transaktionerna har kunnat genomföras på grund av att kontohavaren frivilligt har överlämnat kontokortet eller identifieringsmedlet till annan, eller frivilligt har uppgett en kod för annan.
Har kontohavaren genom svek bidragit till att obehöriga transaktioner har kunnat genomföras får han eller hon åläggas fullt betalningsansvar för dessa transaktioner.
Kontohavarens ansvar enligt första stycket får jämkas, om det med hänsyn till kontohavarens handlande och övriga omständigheter framstår som uppenbart oskäligt att ålägga fullt betalningsansvar.
Undantag från betalningsansvar
7 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§ samt 6 § första stycket får kontohavaren inte åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner, om
1. transaktionerna har genomförts efter att utfärdaren underrättats om någon sådan omständighet som avses i 5 § 2 eller kontohavaren av annan anledning begärt att åtkomsten till kontot skall spärras,
2. transaktionerna har kunnat genomföras på grund av säkerhetsmässiga brister eller något annat fel som utfärdaren ansvarar för,
3. en näringsidkare har godtagit ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel trots att han eller hon insåg eller borde ha insett att kontokortet eller identifieringsmedlet användes utan kontohavarens samtycke,
4. transaktionerna har genomförts med användning av ett kontokort eller något annat identifieringsmedel som kontohavaren dessförinnan inte hade mottagit, eller
5. transaktionerna avser belopp som överstiger vad som enligt avtal skall vara disponibelt för kontohavaren.
Information
8 § I rimlig tid innan avtal om tjänst som omfattas av denna lag ingås skall kontohavaren ges tydlig och begriplig information om vad som åligger honom eller henne när det gäller hantering av kontokort, kod eller andra identifieringsmedel, liksom vad som gäller om kontohavarens betalningsansvar vid obehöriga transaktioner. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för kontohavaren.
Om näringsidkaren inte lämnar information enligt första stycket skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Information enligt första stycket skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
2. Äldre föreskrifter gäller för transaktioner som har genomförts före ikraftträdandet.
2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830) att 34 § skall upphöra att gälla och att rubriken närmast före 34 § skall utgå.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
Förteckning över remissinstanserna (SOU 2005:108)
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Umeå tingsrätt, Marknadsdomstolen, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen, Konsumentverket/KO, Domstolsverket, Allmänna reklamationsnämnden, Sveriges riksbank, Kommerskollegium, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Bankföreningen, Fristående Sparbankers Riksförbund, Finansbolagens förening, Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och American Express.
Svenskt Näringsliv, Svenska Inkassoföreningen, Sveriges Inkassoorganisation, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Konsumenter i Samverkan, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Diners Club Sweden AB, MasterCard och Visa Sweden har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.
I
(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2007/64/EG
av den 13 november 2007
om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG,
2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 47.2 första och tredje meningen
och artikel 95,
med beaktande av kommissionens förslag,
efter att ha hört Europeiska ekonomiska och sociala kommittén,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och
av följande skäl:
(1)
Det är avgörande för inrättandet av den inre marknaden att
alla inre gränser i gemenskapen avlägsnas för att möjliggöra
fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Därför
är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster mycket
viktig. För närvarande utgör emellertid bristen på harmo-
nisering inom detta område ett hinder för en fungerande
sådan marknad.
(2)
För närvarande är medlemsstaternas marknader för
betaltjänster separat organiserade enligt nationella modeller
och de rättsliga ramarna för betaltjänster är splittrade
mellan 27 nationella rättsliga system.
(3)
Flera gemenskapsrättsakter, nämligen Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om
gränsöverskridande betalningar (3) och Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den
19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i
euro (4), har redan antagits på detta område men de har inte
förbättrat situationen i tillräcklig utsträckning, vilket också
kan sägas om kommissionens rekommendation 87/598/
EEG av den 8 december 1987 om en europeisk upp-
förandekod för elektroniska betalningar (förhållandet
mellan finansiella institut, handlare och tjänsteföretag samt
konsumenter) (5), kommissionens rekommendation 88/
590/EEG av den 17 november 1988 om betalningssystem,
särskilt förhållandet mellan kortinnehavare och kortutgi-
vare (6), och kommissionens rekommendation 97/489/EG
av den 30 juli 1997 om transaktioner med hjälp av
elektroniska betalningsmedel med tonvikt på förhållandet
mellan utgivare och innehavare (7). Dessa åtgärder är
fortfarande otillräckliga. Att nationella bestämmelser och
ett ofullständigt gemenskapsregelverk existerar parallellt
leder dessutom till osäkerhet och brist på rättslig säkerhet.
(4)
Det är därför mycket viktigt att en modern och konsekvent
rättslig ram för betaltjänster fastställs på gemenskapsnivå –
oavsett om dessa tjänster är kompatibla eller inte med det
system som härrör från finanssektorns initiativ för ett
gemensamt eurobetalningsområde – och att denna är
neutral och garanterar lika spelregler för samtliga betal-
ningssystem, så att konsumenternas valfrihet upprätthålls,
vilket bör innebära ett avsevärt steg framåt när det gäller
kostnader för konsumenterna, säkerhet och effektivitet
jämfört med befintliga nationella system.
(5)
Denna rättsliga ram bör trygga samordning av nationella
bestämmelser
om
verksamhetskrav,
marknadstillträde
för nya betaltjänstleverantörer, informationskrav samt
rättigheter och skyldigheter för betaltjänstanvändare och
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/1
(1) EUT C 109, 9.5.2006, s. 10.
(2) Europaparlamentets yttrande av den 24 april 2007 (ännu ej
offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 15 oktober 2007.
(3) EGT L 43, 14.2.1997, s. 25.
(4) EGT L 344, 28.12.2001, s. 13.
(5) EGT L 365, 24.12.1987, s. 72.
(6) EGT L 317, 24.11.1988, s. 55.
(7) EGT L 208, 2.8.1997, s. 52.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
42
-leverantörer. Bestämmelserna i förordning (EG) nr 2560/
2001, som skapade en inre marknad för betalningar i euro,
i fråga om priset, bör behållas inom denna ram.
Bestämmelserna i direktiv 97/5/EG och de rekommenda-
tioner som görs i rekommendationerna 87/598/EEG, 88/
590/EEG och 97/489/EG bör integreras i en enda bindande
rättsakt.
(6)
Det är dock inte lämpligt att den rättsliga ramen är
heltäckande. Dess tillämpning bör begränsas till betaltjänst-
leverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att
tillhandahålla betaltjänster till betaltjänstanvändare. Den
rättsliga ramen bör inte heller vara tillämplig på tjänster där
överföringen av medel från betalaren till betalningsmot-
tagaren eller transport av dessa utförs enbart i sedlar och
mynt eller där överföringen är baserad på papperscheckar,
pappersbaserade växlar, skuldebrev eller andra instrument,
pappersbaserade kuponger eller kort vilka är dragna på en
betaltjänstleverantör eller annan part i syfte att ställa medel
till förfogande för betalningsmottagaren. Vidare bör en
differentiering göras i fråga om de hjälpmedel som erbjuds
av tele-, informationstekniks- eller nätoperatörer för att
underlätta köp av digitala varor eller tjänster såsom
ringsignaler, musik eller digitala tidningar, vid sidan av
traditionella rösttjänster och deras distribution till digital
utrustning. Dessa varors eller tjänsters innehåll kan vara
framställt antingen av en tredje part eller av operatören,
som kan tillföra dem ett inneboende värde i form av
åtkomst, distribution eller sökmöjligheter. I det sistnämnda
fallet, när varorna eller tjänsterna distribueras av en av
dessa operatörer eller, av tekniska skäl, av en tredje part och
de endast kan användas med hjälp av digital utrustning som
till exempel mobiltelefoner eller datorer, bör den rättsliga
ramen inte tillämpas, eftersom operatörens verksamhet inte
endast utgörs av betalningstransaktioner. Det är dock
lämpligt att den rättsliga ramen tillämpas i de fall där
operatören är verksam endast som en mellanhand som
uteslutande sköter betalningen till en tredjepartsleverantör.
(7)
Penningöverföring är en enkel betaltjänst, som normalt
grundas på att en betalare lämnar kontanter till en
betaltjänstleverantör som förmedlar motsvarande belopp,
till exempel via ett kommunikationsnät, till en betalnings-
mottagare eller en betaltjänstleverantör som agerar på
betalningsmottagarens vägnar. I vissa medlemsstater
erbjuds allmänheten en motsvarande tjänst av snabbköp,
grossister och andra återförsäljare, vilken innebär att
räkningar från allmännyttiga företag och andra återkom-
mande hushållsräkningar kan betalas. Dessa räkningsbetal-
ningstjänster bör behandlas som penningöverföring enligt
definitionen i detta direktiv, såvida inte de behöriga
myndigheterna anser att verksamheten faller under en
annan betaltjänst som förtecknas i bilagan.
(8)
Det är nödvändigt att specificera de kategorier av betal-
tjänstleverantörer som lagligen får tillhandahålla betaltjäns-
ter inom gemenskapen, dvs. kreditinstitut som från
användare tar emot insättningar som kan användas för att
finansiera betalningstransaktioner, vilka även i fortsätt-
ningen bör omfattas av tillsynskraven i Europaparlamentets
och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om
rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (1),
institut för elektroniska pengar som ger ut elektroniska
pengar som kan användas för att finansiera betalnings-
transaktioner, vilka även i fortsättningen bör omfattas av
tillsynskraven i Europaparlamentets och rådets direktiv
2000/46/EG av den 18 september 2000 om rätten att
starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska
pengar samt om tillsyn över sådan verksamhet (2), och de
postgiroinstitut som har rätt till detta enligt nationell
lagstiftning.
(9)
I detta direktiv bör bestämmelser fastställas för utförande av
betalningstransaktioner, där medlen är elektroniska pengar
enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG.
Utgivning av elektroniska pengar bör dock inte regleras
genom detta direktiv, som inte heller innebär någon
ändring av regleringen av verksamheten för institut för
elektroniska pengar enligt direktiv 2000/46/EG. Betalnings-
institut bör därför inte få ge ut elektroniska pengar.
(10)
För att avlägsna de rättsliga hindren för marknadstillträde är
det nödvändigt att inrätta en enda auktorisation för alla
betaltjänstleverantörer som inte tar emot insättningar eller
ger ut elektroniska pengar. Det är därför lämpligt att införa
en ny kategori av betaltjänstleverantörer, nedan kallad
”betalningsinstitut”, genom att föreskriva att fysiska och
juridiska personer som faller utanför de befintliga katego-
rierna enligt stränga och heltäckande villkor får auktoriseras
att tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen. Därige-
nom kommer samma villkor att gälla för sådana tjänster i
hela gemenskapen.
(11)
Villkoren för beviljande och behållande av auktorisation
som betalningsinstitut bör innefatta verksamhetskrav som
står i proportion till de operativa och finansiella risker som
dessa institut ställs inför i sin verksamhet. I detta samman-
hang finns det ett behov av ett sunt system för startkapital i
kombination med löpande kapitalkrav, vilket i sinom tid
skulle kunna utarbetas på ett mer sofistikerat sätt beroende
på marknadens behov. På grund av mångfalden på området
för betaltjänster bör direktivet tillåta olika metoder i
kombination med ett visst utrymme för valmöjligheter i
tillsynen, så att det säkerställs att samma risker behandlas
på samma sätt i fråga om alla betaltjänstleverantörer.
Kraven på betalningsinstituten bör avspegla det faktum att
dessa ägnar sig åt mer specialiserad och begränsad
verksamhet, som ger upphov till risker som är mer
begränsade och lättare att övervaka och kontrollera än de
risker som uppstår inom kreditinstitutens bredare verk-
samhetsutbud. Betalningsinstitut bör i synnerhet vara
L 319/2
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
(1) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 2007/
44/EG (EUT L 247, 21.9.2007, s. 1).
(2) EGT L 275, 27.10.2000, s. 39.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
43
förbjudna att ta emot insättningar från användare och de
bör få tillåtelse att utnyttja medel som de tagit emot från
användare endast för att utföra betaltjänster. Det bör införas
bestämmelser om att kundmedel ska hållas åtskilda från
betalningsinstitutens medel för annan affärsverksamhet.
Betalningsinstituten bör också omfattas av effektiva krav för
förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism.
(12)
Betalningsinstituten bör upprätta sina årsbokslut och
sammanställda redovisningar i enlighet med rådets direk-
tiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa
typer av bolag (1) och om tillämpligt rådets direktiv 83/
349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd redovis-
ning (2) och rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december
1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för
banker och andra finansiella institut (3). Årsboksluten och
de sammanställda redovisningarna bör granskas, såvida
institutet inte är befriat från denna skyldighet enligt direk-
tiv 78/660/EEG och om tillämpligt direktiven 83/349/EEG
och 86/635/EEG.
(13)
I detta direktiv bör betalningsinstitutens beviljande av kredit
dvs. beviljande av kreditutrymmen och utfärdande av
kreditkort regleras endast när det är nära kopplat till
betaltjänster. Endast om en kredit beviljas för att underlätta
betaltjänster och den krediten är kortfristig och beviljas för
en period som inte överskrider tolv månader, inklusive
revolverande kredit, är det lämpligt att tillåta betalnings-
instituten att bevilja sådan kredit för sin gränsöverskridande
verksamhet, på villkor att den huvudsakligen refinansieras
ur betalningsinstitutets egen kapitalbas och andra medel
från kapitalmarknaderna, men inte ur de kundmedel som
innehas för betaltjänster. Detta bör inte påverka tillämp-
ningen av rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december
1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och
andra författningar om konsumentkrediter (4) eller annan
tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning
om villkoren för beviljande av konsumentkrediter som inte
harmoniseras av detta direktiv.
(14)
Det är nödvändigt att medlemsstaterna utser de myndig-
heter som ska ansvara för att meddela auktorisation till
betalningsinstitut, utföra kontroller och besluta om åter-
kallande av auktorisationerna. För att försäkra sig om lika
behandling bör medlemsstaterna inte tillämpa några andra
krav på betalningsinstitut än de krav som anges i detta
direktiv. Alla beslut som fattas av de behöriga myndighe-
terna bör dock kunna bestridas inför domstol. De behöriga
myndigheternas uppgifter bör inte heller påverka den
tillsyn över betalningssystemen som i överensstämmelse
med artikel 105.2 fjärde strecksatsen i fördraget är en
uppgift som ska utföras av europeiska centralbanksystemet.
(15)
Eftersom det är önskvärt att registrera namn och adress på
alla fysiska och juridiska personer som tillhandahåller
penningöverföringstjänster och bevilja dem alla en viss
form av erkännande, oberoende av om de kan uppfylla alla
villkor för auktorisation som betalningsinstitut, så att ingen
tvingas ut i den svarta ekonomin och alla tillhandahållare av
penningöverföringstjänster kommer att omfattas av vissa
rättsliga minimikrav, är det lämpligt och i linje med
specialrekommendation VI från Finansiella aktionsgruppen
mot penningtvätt att erbjuda en möjlighet genom vilken de
betaltjänstleverantörer som inte kan uppfylla alla dessa
villkor trots allt kan behandlas som betalningsinstitut. I
detta syfte bör medlemsstaterna ta upp dessa personer i
registret över betalningsinstitut utan att alla villkor för
auktorisation tillämpas. Denna möjlighet till undantag
måste dock vara kopplad till stränga villkor när det gäller
volymen på betalningstransaktioner. Betalningsinstitut som
omfattas av ett undantag bör varken ha etableringsrätt eller
frihet att tillhandahålla tjänster och bör inte heller indirekt
utöva dessa rättigheter när de blir medlemmar i ett
betalningssystem.
(16)
För alla betaltjänstleverantörer är det av avgörande
betydelse att ha tillträde till betalningssystemens tekniska
infrastruktur. Tillträdet bör dock vara underställt lämpliga
krav, för att systemens integritet och stabilitet ska
garanteras. Varje betaltjänstleverantör som ansöker om att
få delta i ett betalningssystem bör för deltagarna i systemet
uppvisa belägg för att dess interna organisation har
tillräcklig motståndskraft mot alla former av risker. Dessa
betalningssystem omfattar ofta exempelvis fyrpartskort-
systemen samt andra större system för behandling av
betalningar och autogirering. För att säkerställa lika
behandling i hela gemenskapen av de olika kategorierna
av auktoriserade betaltjänstleverantörer enligt villkoren i
deras auktorisation, är det nödvändigt att klargöra reglerna
för tillträde till tillhandahållande av betaltjänster och
tillträde till betalningssystem. Åtgärder bör vidtas för att
förhindra diskriminering mellan auktoriserade betalnings-
institut och kreditinstitut så att alla betaltjänstleverantörer
som konkurrerar på den inre marknaden kan använda
tjänsterna i dessa betalningssystems tekniska infrastruktur
på lika villkor. Olika behandling bör fastställas för
auktoriserade betaltjänstleverantörer och de betaltjänst-
leverantörer som omfattas av undantaget enligt detta
direktiv och undantaget i artikel 8 i direktiv 2000/46/EG
eftersom deras verksamhetsramar är olika. Under alla
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/3
(1) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/46/EG (EUT L 224,
16.8.2006, s. 1).
(2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2006/99/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 137).
(3) EGT L 372, 31.12.1986, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 2006/46/EG.
(4) EGT L 42, 12.2.1987, s. 48. Direktivet senast ändrat genom
Europaparlamentet och rådets direktiv 98/7/EG (EGT L 101,
1.4.1998, s. 17).
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
44
förhållanden bör skillnader i prisvillkor endast tillåtas, när
detta motiveras av skillnader mellan betaltjänstleverantö-
rernas kostnader. Detta bör inte påverka medlemsstaternas
rätt att begränsa åtkomsten till systemviktiga system i
enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/
26/EG av den 19 maj 1998 om slutlig avveckling i system
för överföring och betalningar och värdepapper (1) eller
Europeiska centralbankens och Europeiska centralbanks-
systemets (ECBS) behörighet enligt artikel 105.2 i fördraget
och artikel 3.1 och artikel 22 i stadgan för ECBS vad gäller
tillträde till betalningssystem.
(17)
Bestämmelserna om tillträde till betalningssystemen bör
inte gälla för system som inrättas och drivs av en enda
betaltjänstleverantör. Dessa system kan drivas antingen i
direkt konkurrens med betalningssystem eller, vilket är
vanligare, i en marknadsnisch som inte täcks helt av
betalningssystem. Dessa betalningssystem omfattar vanli-
gen trepartssystem, såsom trepartskortsystem, betaltjänster
som erbjuds av teleoperatörer eller penningöverförings-
tjänster där systemets operatör är både betalarens och
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt bank-
gruppers interna system. För att stimulera den konkurrens
som sådana betalningssystem kan bjuda de etablerade
välkända betalningssystemen, bör det i princip inte vara
lämpligt att bevilja tredje part åtkomst till dessa betalnings-
system. Sådana system bör emellertid alltid omfattas av
gemenskapens konkurrensregler och nationella konkur-
rensregler, enligt vilka det kan krävas att tillträde beviljas till
dessa system för att effektiv konkurrens på betalnings-
marknaderna ska upprätthållas.
(18)
Ett regelverk bör fastställas för att säkerställa krav på klara
villkor för och tydlig information om betaltjänster.
(19)
Direktivet bör inte tillämpas på betalningstransaktioner
som genomförs med kontanter, eftersom en gemensam
betalningsmarknad för kontanter redan existerar, eller
sådana betalningstransaktioner som baseras på pappers-
checkar, eftersom dessa på grund av sin karaktär inte kan
behandlas lika effektivt som andra betalningsmedel. God
praxis på detta område bör emellertid utgå från principerna
i detta direktiv.
(20)
I och med att konsumenter och företag inte är i samma
situation behöver de inte samma skyddsnivå. Trots att det är
viktigt att sörja för konsumenternas rättigheter genom att
införa bestämmelser för vilka det inte går att avtala om
undantag, är det rimligt att låta företag och organisationer
avtala om andra villkor. Medlemsstaterna bör emellertid ha
möjligheten att föreskriva att mikroföretag, enligt defini-
tionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av
den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små
och medelstora företag (2), bör behandlas på samma sätt
som konsumenter. Under alla förhållanden bör vissa
centrala bestämmelser i detta direktiv dock alltid vara
tillämpliga, oavsett användarens ställning.
(21)
Detta direktiv bör specificera betaltjänstleverantörernas
skyldigheter att lämna information till betaltjänstanvän-
darna, vilka bör erhålla tydlig information på samma höga
nivå om betaltjänster, så att de kan fatta välgrundade beslut
och jämföra erbjudanden inom EU. För att insynen ska
värnas, bör i direktivet fastställas harmoniserade krav, vilka
behövs för att garantera att nödvändig och tillräcklig
information lämnas till betaltjänstanvändarna om betal-
tjänstavtalet och betalningstransaktionerna. För att främja
en väl fungerande inre marknad för betaltjänster bör
medlemsstaterna inte få anta andra bestämmelser om
information än bestämmelserna i detta direktiv.
(22)
Konsumenterna bör skyddas mot otillbörliga och vilsele-
dande metoder i enlighet med Europaparlamentets och
rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om
otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare
gentemot konsumenter på den inre marknaden (3), Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni
2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets
tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden
(direktivet om elektronisk handel) (4) och Europaparlamen-
tets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september
2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till
konsumenter (5). De kompletterande bestämmelserna i de
direktiven är tillämpliga även i fortsättningen. Förhållandet
mellan de krav på att lämna information innan ett avtal
ingås som föreskrivs i detta direktiv och de som föreskrivs i
direktiv 2002/65/EG bör dock särskilt klargöras.
(23)
Den begärda informationen bör stå i proportion till
användarnas behov och meddelas i standardiserad form.
Informationskraven för enstaka betalningstransaktioner bör
dock skilja sig från kraven avseende ramavtal om en serie
betalningstransaktioner.
(24)
I praktiken är ramavtal och betalningstransaktioner som
omfattas av sådana mycket vanligare och ekonomiskt
viktigare än enstaka betalningstransaktioner. Om det finns
ett betalkonto eller ett särskilt betalningsinstrument,
ska det finnas ett ramavtal. Kraven på förhandsinformation
om ramavtal bör därför vara ganska omfattande och
informationen bör alltid lämnas på papper eller via något
annat varaktigt medium, till exempel kontoutdragsskrivare,
disketter, cd-romskivor, dvd-skivor och hårddiskar i
L 319/4
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
(1) EGT L 166, 11.6.1998, s. 45.
(2) EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.
(3) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.
(4) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
(5) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16. Direktivet ändrat genom direktiv
2005/29/EG.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
45
persondatorer på vilka e-post kan lagras samt webbplatser,
såvida de är tillgängliga för användning i framtiden under
en tid som är lämplig för informationens syfte, och som
tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informa-
tionen. Det bör dock vara möjligt för betaltjänstleverantö-
ren och betaltjänstanvändaren att i ramavtalet själva
komma överens om på vilket sätt information om genom-
förda betalningstransaktioner därefter ska lämnas, till
exempel att all information om betalkontot vid Inter-
netbanktjänster ska göras tillgänglig online.
(25)
Vid enstaka betalningstransaktioner bör endast den vikti-
gaste informationen alltid lämnas på betaltjänstleverantö-
rens eget initiativ. I och med att betalaren vanligtvis är
närvarande när betalningsordern ges, behöver det inte
krävas att information i varje enskilt fall ska lämnas på
papper eller via något annat varaktigt medium. Betaltjänst-
leverantören kan lämna muntlig information vid betjä-
ningen eller göra informationen åtkomlig på annat sätt,
t.ex. genom att anslå villkoren i lokalerna. Det bör också
informeras om var närmare upplysningar finns att tillgå
(t.ex. webbadressen). Den viktigaste informationen bör
dock lämnas på papper eller via något annat varaktigt
medium, om konsumenten begär det.
(26)
I detta direktiv bör det föreskrivas att konsumenten har rätt
till kostnadsfri relevant information innan konsumenten
binds av ett betaltjänstavtal. Konsumenten bör också kunna
begära att få förhandsinformation och ramavtalet på papper
kostnadsfritt närhelst under avtalsförhållandet för att kunna
jämföra betaltjänstleverantörernas tjänster och villkor och
vid tvist kontrollera sina avtalade rättigheter och skyldig-
heter. Dessa bestämmelser bör vara förenliga med direktiv
2002/65/EG. De utförliga bestämmelserna om kostnadsfri
information i det här direktivet bör inte medföra att avgifter
kan tas ut för information till konsumenter enligt andra
tillämpliga direktiv.
(27)
Det sätt på vilket betaltjänstleverantören ska ge betaltjänst-
användaren erforderlig information bör beakta såväl betal-
tjänstanvändarens behov som praktiska tekniska aspekter
och kostnadseffektivitet och baseras på vad som överens-
kommits i avtalet om betaltjänster. I detta direktiv bör två
metoder särskiljas för att ge information från betaltjänst-
leverantören. I det ena fallet bör informationen lämnas, dvs.
aktivt lämnas av betaltjänstleverantören vid lämplig
tidpunkt enligt detta direktiv utan att betaltjänstanvändaren
begär det. I det andra fallet bör informationen göras
tillgänglig för betaltjänstanvändaren med beaktande av
dennes eventuella begäran om ytterligare information. I det
senare fallet bör betaltjänstanvändaren vidta någon aktiv
åtgärd för att få informationen, till exempel genom att
uttryckligen begära den från betaltjänstleverantören, logga
in till en bankkontobrevlåda eller föra in ett bankkort i en
kontoutdragsskrivare. Betaltjänstleverantören bör i detta
syfte garantera åtkomst till informationen och att informa-
tionen är tillgänglig för betaltjänstanvändaren.
(28)
Konsumenten bör dessutom utan extra avgift få grund-
läggande information om genomförda betalningstransak-
tioner. Vid enstaka betalningstransaktioner bör betal-
tjänstleverantören inte ta ut en särskild avgift för denna
information. Den efterföljande månatliga informationen
om betalningstransaktioner enligt ett ramavtal bör på
samma sätt lämnas kostnadsfritt. Med hänsyn till vikten av
insyn i prissättningen och kunders olika behov, bör
parterna kunna avtala om avgifter för information som
lämnas oftare eller som komplettering. Med tanke på
skillnader i nationell praxis bör medlemsstaterna tillåtas att
fastställa bestämmelser som föreskriver att månatliga
kontoutdrag för betalkonton i pappersform alltid ska
lämnas kostnadsfritt.
(29)
För att underlätta kundernas rörlighet bör det vara möjligt
för konsumenterna att avsluta ett ramavtal efter ett år utan
att debiteras avgifter. För konsumenter bör den avtalade
uppsägningstiden inte vara längre än en månad och för
betaltjänstleverantörer inte kortare än två månader. Detta
direktiv bör inte påverka betaltjänstleverantörens skyldighet
att enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller
nationell lagstiftning avsluta ett betaltjänstavtal under
extraordinära omständigheter, exempelvis enligt lagstiftning
mot penningtvätt och finansiering av terrorister, åtgärder
för att frysa tillgångar eller varje annan särskild åtgärd i
samband med förebyggande och utredning av brott.
(30)
Betalningsinstrument för låga belopp bör vara ett billigt
alternativ som är lätt att använda för varor och tjänster till
låga priser och bör inte överbelastas med överdrivna krav.
De därtill hörande kraven på information och reglerna för
genomförandet bör därför begränsas till väsentlig informa-
tion, men även beakta de tekniska möjligheter som på goda
grunder kan förväntas av instrument som är avsedda för
betalning av låga belopp. Trots de mindre omfattande
bestämmelserna bör betaltjänstanvändarna åtnjuta ett
adekvat skydd med tanke på de begränsade risker som är
förenade med dessa betalningsinstrument, särskilt vad gäller
förskottsbetalade betalningsinstrument.
(31)
För att minska riskerna med och konsekvenserna av icke
auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner
bör betaltjänstanvändaren så snart som möjligt informera
betaltjänstleverantören om alla invändningar vad gäller
påstått icke auktoriserade eller felaktigt genomförda betal-
ningstransaktioner, under förutsättning att betaltjänstleve-
rantören har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt
detta direktiv. Om tidsfristen för att underrätta betaltjänst-
leverantören respekteras av betaltjänstanvändaren, bör
denne ha möjlighet att föra talan inom de preskriptionstider
som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Detta direktiv
bör inte påverka andra tvister mellan betaltjänstanvändare
och betaltjänstleverantörer.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/5
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
46
(32)
För att skapa incitament för betaltjänstanvändaren att utan
onödigt dröjsmål underrätta sin leverantör om ett stulet
eller förlorat betalningsinstrument och således minska
risken för icke auktoriserade betalningstransaktioner, bör
användaren enbart vara ansvarig för ett begränsat belopp,
såvida inte betaltjänstanvändaren har handlat bedrägligt
eller visat grov vårdslöshet. Så snart som en användare har
underrättat en betaltjänstleverantör om att hans eller
hennes betalningsinstrument har kommit i orätta händer,
bör användaren inte vara skyldig att stå för några ytterligare
förluster till följd av icke auktoriserad användning av
instrumentet. Detta direktiv bör inte påverka betaltjänst-
leverantörens ansvar för den tekniska säkerheten för sina
egna produkter.
(33)
För att betaltjänstanvändarens eventuella vårdslöshet ska
kunna bedömas, bör alla omständigheter beaktas. Bevis för
och omfattningen av den påstådda vårdslösheten bör
prövas enligt nationell rätt. Avtalsbestämmelser och avtals-
villkor rörande tillhandahållande och användning av ett
betalningsinstrument, vilka innebär att bevisbördan ökar
för konsumenten eller minskar för utgivaren, bör betraktas
som ogiltiga.
(34)
Medlemsstaterna bör emellertid kunna fastställa mindre
stränga villkor än vad som nämnts ovan för att bevara
rådande konsumentskyddsnivåer och främja tilltron till
säker användning av elektroniska betalningsinstrument. Att
olika betalningsinstrument medför olika risker bör beaktas i
enlighet därmed och på så sätt bidra till att säkrare
instrument ges ut. Medlemsstaterna bör få minska eller helt
eliminera betalarens ansvar, med undantag för när denne
har handlat bedrägligt.
(35)
Bestämmelser om fördelning av förluster till följd av icke
auktoriserade betalningstransaktioner bör införas. Olika
bestämmelser kan gälla för betaltjänstanvändare som inte är
konsumenter, eftersom sådana användare normalt har
bättre förutsättningar att bedöma risken för bedrägerier
och vidta motåtgärder.
(36)
I detta direktiv bör det fastställas regler för återbetalning för
att skydda konsumenten, när den utförda betalnings-
transaktionen överstiger det belopp som rimligen kunde
ha förväntats. Betaltjänstleverantörerna bör kunna erbjuda
sina kunder ännu förmånligare villkor, exempelvis återbetal-
ning av varje omtvistad betalningstransaktion. Om använ-
daren begär återbetalning av en betalningstransaktion, bör
återbetalningsrätten inte påverka betalarens skyldigheter
mot betalningsmottagaren för den bakomliggande förbin-
delsen, t.ex. för varor eller tjänster som beställts, kon-
sumerats eller rättmätigt fakturerats, eller användarens rätt
att återkalla en betalningsorder.
(37)
För att kunna planera sin ekonomi och fullgöra sina
betalningsförpliktelser i tid måste konsumenter och företag
vara säkra på hur lång tid det tar att genomföra en
betalningsorder. Genom detta direktiv bör det därför
införas en tidpunkt då rättigheter och skyldigheter börjar
gälla det vill säga då betaltjänstleverantören tar emot
betalningsordern, inbegripet den tidpunkt då denne hade
möjlighet att ta emot den genom de kommunikationsmedel
om vilka överenskommelse träffats i betaltjänstavtalet,
oaktat eventuellt tidigare deltagande i det förfarande som
leder fram till upprättandet och överföringen av betalnings-
ordern, t.ex. säkerhets- och täckningskontroller, informa-
tion om användningen av det personliga identifierings-
numret eller utfärdande av en betalningslöfte. Vidare bör
mottagandet av en betalningsorder inträffa när betalarens
betaltjänstleverantör tar emot den betalningsorder som ska
debiteras betalarens konto. Den dag eller tidpunkt då en
betalningsmottagare till sin tjänsteleverantör överför betal-
ningsorder för inkassering av t.ex. kortbetalning eller
autogireringar eller då betalningsmottagaren beviljas en
förskottsfinansiering av de aktuella beloppen av sin betal-
tjänstleverantör (genom en kredit kopplad till sitt konto)
bör inte ha någon relevans i detta avseende. Användarna
bör kunna lita på att en betalningsorder genomförs korrekt
och fullständigt, om inte betaltjänstleverantören har avtalad
eller laga grund för vägran. Om betaltjänstleverantören
avvisar en betalningsorder, bör betaltjänstanvändaren
snarast möjligt underrättas om detta och om orsaken, om
inte annat följer av gemenskapslagstiftning och nationell
lagstiftning.
(38)
Med tanke på hur snabbt moderna helautomatiserade
betalningssystem hanterar betalningstransaktioner, vilket
gör att betalningsorder inte kan återkallas efter en viss
tidpunkt utan höga kostnader för manuella insatser, är det
nödvändigt att ange en klar tidsgräns för återkallelse av
betalningen. Alltefter typen av betaltjänst och betalnings-
order kan dock tidpunkten variera enligt avtal mellan
parterna. Återkallelse är i detta sammanhang tillämplig
endast på förhållandet mellan betaltjänstanvändaren och
betaltjänstleverantören och påverkar således inte att betal-
ningstransaktioner i betalningssystem är oåterkalleliga och
slutgiltiga.
(39)
Sådan oåterkallelighet bör inte påverka en betaltjänst-
leverantörs rätt eller skyldighet enligt lagarna i vissa
medlemsstater att på grundval av betalarens ramavtal eller
nationella lagar och andra författningar eller riktlinjer
återbetala beloppet för den genomförda betalningstransak-
tionen till betalaren vid tvist mellan betalaren och
betalningsmottagaren. En sådan återbetalning bör betraktas
som en ny betalningsorder. Utom i dessa fall bör rättsliga
tvister som uppstår inom det förhållande som ligger bakom
betalningsordern avgöras endast mellan betalaren och
betalningsmottagaren.
(40)
Det är av avgörande betydelse för en helt integrerad
direkthantering av betalningar, och för rättssäkerheten vad
gäller underliggande inbördes skyldigheter mellan betal-
tjänstanvändare, att hela det belopp som betalaren överför
krediteras betalningsmottagarens konto. Det bör därför inte
L 319/6
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
47
vara möjligt för någon av de mellanhänder som deltar i
genomförandet av betalningstransaktioner att göra avdrag
från det överförda beloppet. Det bör dock vara möjligt för
betalningsmottagaren att ingå ett avtal med sin betaltjänst-
leverantör enligt vilket den senare får dra av sina egna
avgifter. För att betalningsmottagaren ska kunna kontrollera
att det utestående beloppet betalas korrekt, bör det
emellertid i den efterföljande informationen om betalnings-
transaktionen lämnas uppgift inte endast om hela det
överförda beloppet, utan även om eventuella avgifters
storlek.
(41)
Erfarenheten visar att det effektivaste systemet är att
avgifterna delas mellan betalare och betalningsmottagare,
eftersom detta underlättar direkthantering av betalningarna.
Det bör därför fastställas bestämmelser om att de respektive
betaltjänstleverantörerna i normala fall bör ta ut avgifterna
direkt av betalaren och betalningsmottagaren. Detta bör
dock endast gälla när betalningstransaktionen inte fordrar
valutaväxling. De avgifter som tas ut kan också vara lika
med noll, eftersom bestämmelserna i detta direktiv inte
påverkar praxis enligt vilken betaltjänstleverantören inte tar
ut någon avgift från konsumenterna för kreditering av deras
konton. Beroende på avtalsvillkoren kan en betaltjänst-
leverantör på samma sätt ta ut en avgift för användning av
betaltjänsten endast av betalningsmottagaren (handlaren),
vilket medför att betalaren inte åläggs någon avgift.
Avgiftsuttaget i betalningssystemet får utgöras av en
abonnemangsavgift. Bestämmelserna om överfört belopp
eller avgifter får inga direkta följder för prissättningen
mellan betaltjänstleverantörer eller eventuella mellanhän-
der.
(42)
För att främja insyn och konkurrens bör betaltjänst-
leverantören inte hindra betalningsmottagaren att begära
en avgift från betalaren för användning av ett specifikt
betalningsinstrument. Medan det bör stå betalningsmot-
tagaren fritt att ta ut avgifter för användning av ett visst
betalningsinstrument, kan medlemsstaterna besluta att
förbjuda eller begränsa sådant bruk, när enligt deras
mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissätt-
ningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på
användningen av ett visst betalningsinstrument, med
beaktande av behovet av att uppmuntra konkurrens och
användning av effektiva betalningsinstrument.
(43)
För att betalningar inom gemenskapen ska göras mer
effektiva, bör en maximal tid på en dag tillämpas för alla
betalningsorder som initierats av betalaren i euro eller
valutan i en medlemsstat utanför euroområdet, inklusive
betalningar och penningöverföringar. För alla övriga betal-
ningar, exempelvis betalningar som initierats av eller via en
betalningsmottagare, däribland autogireringar och kortbe-
talningar, bör i avsaknad av ett uttryckligt avtal mellan
betaltjänstleverantören och betalaren om längre genom-
förandetid samma genomförandetid på en dag tillämpas.
Ovannämnda tider kan förlängas med ytterligare en
bankdag, om betalningsordern görs på papper. På så sätt
är det möjligt att fortsätta att tillhandahålla betaltjänster för
kunder som endast är vana vid pappersdokument. Om
autogirosystem används, bör betalningsmottagarens betal-
tjänstleverantör överföra inkasseringsordern inom de tids-
gränser som har överenskommits mellan betalnings-
mottagaren och dennes betaltjänstleverantör, så att betal-
ning på överenskommen dag möjliggörs. Med tanke på att
de nationella infrastrukturerna för betalningar ofta är
mycket effektiva, bör medlemsstaterna, för att förhindra
att de nuvarande servicenivåerna försämras, i lämpliga fall
dock få behålla eller fastställa bestämmelser om kortare
genomförandetider än en bankdag.
(44)
Bestämmelserna om betalning av beloppet i dess helhet och
om genomförandetid bör ses som god praxis, när en av
betaltjänstleverantörerna inte är etablerad inom gemenska-
pen.
(45)
Det är viktigt att betaltjänstanvändarna känner till de
faktiska kostnaderna och avgifterna för betaltjänster, så att
de kan göra sitt val. I linje med detta bör otydligt redovisade
prissättningsmetoder inte vara tillåtna, eftersom det är
allmänt känt att sådana metoder gör det ytterst svårt för
användarna att fastställa det faktiska priset för en betal-
tjänst. I synnerhet bör användning av valuteringsdagar som
missgynnar användarna inte tillåtas.
(46)
För att betalningssystemet ska fungera friktionsfritt och
effektivt måste användaren kunna lita på att betaltjänst-
leverantören utför betalningstransaktionen korrekt och
inom avtalad tid. Leverantören har i regel förutsättningar
att bedöma riskerna i samband med betalningstransaktio-
nen. Det är leverantören som tillhandahåller betalnings-
systemet, vidtar åtgärder för att återkalla felaktigt placerade
medel och i de flesta fall beslutar om vilka mellanhänder
som ska bidra till att utföra betalningstransaktionen. Med
hänsyn till alla dessa överväganden är det, utom under
onormala och oförutsägbara förhållanden, helt klart
lämpligt att betaltjänstleverantören blir ansvarig för
utförandet av en betalningstransaktion som denne har tagit
emot från användaren, utom för betalningsmottagarens
betaltjänstleverantörs handlingar och underlåtelser, för vilka
endast betalningsmottagaren är ansvarig. För att emellertid
inte lämna betalaren skyddslös i osannolika sammansätt-
ningar där det kan förbli öppet (non liquet) huruvida
betalningsbeloppet vederbörligen mottogs av betalnings-
mottagarens betaltjänstleverantör eller ej, bör den mot-
svarande bevisbördan ligga på betalarens betaltjänst-
leverantör. Som regel kan det förväntas att det förmedlande
institut, vanligtvis ett ”neutralt” organ såsom en centralbank
eller en clearingorganisation, som överför betalningsbe-
loppet från den sändande till den mottagande betaltjänst-
leverantören kommer att lagra kontouppgifterna och kunna
tillhandahålla dessa när så är nödvändigt. När betalnings-
beloppet har krediterats den mottagande betaltjänstleve-
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/7
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
48
rantörens konto, bör betalningsmottagaren omedelbart ha
en fordran på sin betaltjänstleverantör för kreditering på sitt
konto.
(47)
Betalarens betaltjänstleverantör bör ha ansvaret för att
betalningar utförs korrekt, särskilt vad gäller betalning av
hela betalningstransaktionens belopp och tiden för utfö-
randet, samt fullt ansvar, om andra parter i betalnings-
kedjan fram till betalningsmottagarens konto eventuellt inte
agerar på rätt sätt. Det följer av detta ansvar att betalarens
betaltjänstleverantör, när hela beloppet inte krediteras
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, bör korrigera
betalningstransaktionen eller utan onödigt dröjsmål ome-
delbart återbetala den berörda delen av transaktionsbe-
loppet till betalaren, utan att detta påverkar eventuella
andra anspråk som kan komma att ställas enligt nationell
lagstiftning. Detta direktiv bör endast gälla skyldigheter och
ansvar enligt avtalet mellan betaltjänstanvändaren och
dennes betaltjänstleverantör. För att betalningar och andra
betaltjänster ska fungera på rätt sätt fordras emellertid att
betaltjänstleverantörerna och deras mellanhänder, till
exempel betalningsbehandlare, har avtal i vilka överens-
kommelse träffats om deras ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter. Ansvarsfrågor utgör en väsentlig del av dessa
likformiga avtal. För att tillförlitligheten hos betaltjänst-
leverantörer och mellanhänder som deltar i betalnings-
transaktionen ska säkerställas, är det av rättssäkerhetsskäl
nödvändigt att det fastställs att icke ansvariga betaltjänst-
leverantörer kompenseras för uppkomna förluster eller
belopp som utbetalats enligt bestämmelserna om ansvar i
detta direktiv. Ytterligare rättigheter och detaljer om
omfattningen av regress och hur anspråk på den betal-
tjänstleverantör eller mellanhand som orsakat en felaktig
betalningstransaktion ska hanteras bör överlåtas till avtals-
överenskommelser.
(48)
Det bör vara möjligt för betaltjänstleverantören att klart
ange vilken information som krävs för att utföra betal-
ningsordern korrekt. För att undvika uppsplittring och inte
äventyra inrättandet av integrerade betalningssystem inom
gemenskapen bör medlemsstaterna dock inte kunna kräva
att en särskild identifikationskod används för betalnings-
transaktioner. Detta bör emellertid inte hindra medlems-
staterna från att kräva att betalarens betaltjänstleverantör
iakttar tillbörlig försiktighet och, när det är tekniskt möjligt
och inte kräver manuellt ingripande, kontrollerar att den
unika identifikationskoden stämmer och, om den unika
identifikationskoden inte stämmer, vägrar att utföra betal-
ningsordern och informerar betalaren om detta. Betaltjänst-
leverantörens ansvar bör vara begränsat till att gälla att
varje betalningstransaktion utförs korrekt i enlighet med
betalningsordern från betaltjänstanvändaren.
(49)
För att göra det möjligt att effektivt förebygga bedrägerier
och bekämpa betalningsbedrägerier i hela gemenskapen bör
det införas bestämmelser om effektivt utbyte av uppgifter
mellan betaltjänstleverantörerna, som bör tillåtas att samla
in, behandla och utbyta personuppgifter avseende personer
som är involverade i betalningsbedrägerier. Hela denna
verksamhet bör bedrivas i överensstämmelse med Europa-
parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter (1).
(50)
Det är nödvändigt att se till att de bestämmelser i nationell
lag som antas enligt detta direktiv genomförs effektivt.
Därför bör det inrättas lämpliga förfaranden genom vilka
det blir möjligt att framföra klagomål mot betaltjänst-
leverantörer som inte iakttar bestämmelserna och säker-
ställa
att
lämpliga,
effektiva,
proportionella
och
avskräckande sanktioner åläggs vid behov.
(51)
Medlemsstaterna bör, utan att det påverkar kundernas rätt
att väcka talan inför domstol, säkerställa lättillgängliga och
smidiga lågkostnadslösningar utanför domstol, vid tvister
mellan betaltjänstleverantörer och konsumenter om de
rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv.
Genom artikel 5.2 i Romkonventionen om tillämplig lag på
avtalsförpliktelser (2) garanteras att det skydd som till-
försäkras konsumenten enligt tvingande regler i lagen i det
land där denne har sin vanliga vistelseort inte kan
undergrävas genom avtalsbestämmelser om tillämplig lag.
(52)
Medlemsstaterna bör avgöra om de behöriga myndigheter
som utses för att auktorisera betalningsinstitut också kan
vara behöriga myndigheter för förfaranden för klagomål
och tvistlösning utanför domstol.
(53)
Detta direktiv ska inte påverka bestämmelser i nationell
lagstiftning om ansvar för brister i formuleringen eller
överföringen av uppgifter.
(54)
Eftersom det är nödvändigt att kontrollera att detta direktiv
fungerar tillfredsställande och övervaka utvecklingen mot
upprättandet av en inre marknad för betalningar, bör
kommissionen lägga fram en rapport tre år efter det att
perioden för genomförandet av detta direktiv har avslutats.
Med tanke på den globala integreringen av finansiella
tjänster och harmoniserat konsumentskydd även utöver
detta direktivs effektiva sätt att fungera, bör de huvudsakliga
punkterna i översynen vara det eventuella behovet av att
utvidga tillämpningsområdet till valutor utanför EU och
betalningstransaktioner där endast en av de berörda
betaltjänstleverantörerna finns i gemenskapen.
(55)
Eftersom bestämmelserna i detta direktiv ersätter bestäm-
melserna i direktiv 97/5/EG bör det direktivet upphöra att
gälla.
(56)
Det är nödvändigt att fastställa närmare bestämmelser om
bedräglig användning av betalkort, något som för närva-
rande omfattas av i Europaparlamentets och rådets direktiv
L 319/8
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning
(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
(2) EGT C 27, 26.1.1998, s. 34.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
49
97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid
distansavtal (1) och direktiv 2002/65/EG. Dessa direktiv bör
därför ändras i enlighet med detta.
(57)
Eftersom finansiella institut enligt direktiv 2006/48/EG inte
omfattas av de regler som är tillämpliga på kreditinstitut,
bör de omfattas av samma krav som betalningsinstitut, så
att de kan tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen.
Direktiv 2006/48/EG bör därför ändras i enlighet med
detta.
(58)
Eftersom penningöverföring enligt detta direktiv definieras
som en betaltjänst som förutsätter auktorisation för
betalningsinstitut eller registrering för vissa fysiska eller
juridiska personer som under vissa förutsättningar som
anges i detta direktiv omfattas av undantagsbestämmelser,
bör Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av
den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det
finansiella systemet används för penningtvätt och finansier-
ing av terrorism (2) ändras i enlighet med detta.
(59)
I rättssäkerhetens intresse är det lämpligt att införa
övergångsbestämmelser enligt vilka personer som har inlett
sin verksamhet som betalningsinstitut, i enlighet med
gällande nationell lagstiftning innan detta direktiv trädde i
kraft, kan fortsätta att bedriva denna verksamhet i den
berörda medlemsstaten under viss tid.
(60)
Eftersom målet för detta direktiv, nämligen inrättandet av
en inre marknad för betaltjänster, inte i tillräcklig utsträck-
ning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom det kräver
harmonisering av ett stort antal skilda regler i de olika
medlemsstaternas rättssystem, och det därför bättre kan
uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta
åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i
fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i
samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå detta mål.
(61)
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta
direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/
EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska
tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförande-
befogenheter (3).
(62)
Kommissionen bör särskilt ges behörighet att anta genom-
förandeåtgärd i syfte att beakta den tekniska utvecklingen
och marknadsutvecklingen. Eftersom dessa åtgärder har en
allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av
detta direktiv, måste de antas i enlighet med det före-
skrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut
1999/468/EG.
(63)
I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om
bättre lagstiftning (4) uppmuntras medlemsstaterna att för
egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller
som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan
direktivet och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra
dessa tabeller.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Syfte
1. I detta direktiv fastställs bestämmelser för hur medlems-
staterna ska skilja mellan följande sex kategorier av betaltjänst-
leverantörer:
a)
Kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 a i
direktiv 2006/48/EG.
b)
Institut för elektroniska pengar i den mening som avses i
artikel 1.3 a i direktiv 2000/46/EG.
c)
Postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att
tillhandahålla betaltjänster.
d)
Betalningsinstitut i den mening som avses i detta direktiv.
e)
Europeiska centralbanken och nationella centralbanker, när
de inte agerar i egenskap av monetär myndighet eller andra
offentliga myndigheter.
f)
Medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndig-
heter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndig-
heter.
2. I detta direktiv fastställs även bestämmelser om krav på klara
villkor för och tydlig information om betaltjänster samt om
betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive
rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster
som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.
Artikel 2
Räckvidd
1. Detta direktiv ska tillämpas på betaltjänster som tillhanda-
hålls inom gemenskapen. Avdelningarna III och IV i detta
direktiv ska dock, med undantag av artikel 73, endast tillämpas
när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänst-
leverantör, eller den ende betaltjänstleverantören i en betalnings-
transaktion, är etablerad i gemenskapen.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/9
(1) EGT L 144, 4.6.1997, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2005/29/EG.
(2) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.
(3) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/
512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).
(4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
50
2. Avdelningarna III och IV ska tillämpas på betaltjänster som
genomförs i euro eller valutan i en medlemsstat utanför
euroområdet.
3. Medlemsstaterna får undanta alla institut som avses i
artikel 2 i direktiv 2006/48/EG från tillämpningen av alla eller
vissa bestämmelser i det här direktivet, med undantag av de som
avses i första och andra strecksatserna i den artikeln.
Artikel 3
Undantag från tillämpningsområdet
Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:
a)
Betalningstransaktioner direkt från betalaren till betalnings-
mottagaren vilka uteslutande görs i kontanter utan med-
verkan av mellanhand.
b)
Betalningstransaktioner från betalaren till betalningsmot-
tagaren genom ett handelsombud som auktoriserats att
förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor
eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens
vägnar.
c)
Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inbegripet
insamling, hantering och leverans av dessa.
d)
Betalningstransaktioner som består av ej yrkesmässig
insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell
verksamhet eller välgörenhet.
e)
Tjänster som innebär att betalningsmottagaren förser
betalaren med kontanter som en del av en betalnings-
transaktion efter uttrycklig begäran av betaltjänstanvända-
ren
omedelbart
före
verkställandet
av
betalnings-
transaktionen genom betalning för inköp av varor eller
tjänster.
f)
Valutaväxlingsverksamhet, dvs. ”cash to cash”-transaktioner,
om medlen inte innehas på ett betalkonto.
g)
Betalningstransaktioner baserade på följande handlingar,
dragna på betaltjänstleverantören i syfte att ställa medel till
betalningsmottagarens förfogande:
i)
Papperscheckar enligt Genèvekonventionen av den
19 mars 1931 om gemensam checklag.
ii)
Papperscheckar som liknar dem som avses i led i och
som regleras av lagstiftningen i de medlemsstater som
inte är parter i Genèvekonventionen av den 19 mars
1931 om enhetlig checklag.
iii)
Dragna pappersväxlar enligt Genèvekonventionen av
den 7 juni 1930, om enhetlig lagstiftning för växlar
och skuldebrev.
iv)
Dragna pappersväxlar som liknar dem som avses i led
iii och som regleras av lagstiftningen i de medlems-
stater som inte är parter i Genèvekonventionen av den
7 juni 1930 om enhetlig lagstiftning för växlar och
skuldebrev.
v)
Pappersbaserade kuponger.
vi)
Pappersbaserade resecheckar.
vii) Pappersbaserade postanvisningar enligt Världspost-
unionens definition.
h)
Betalningstransaktioner som genomförs inom ett system
för avveckling av betalningar eller värdepapper mellan
avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisatio-
ner och/eller centralbanker och andra deltagare i systemet,
samt betaltjänstleverantörer, utan att detta påverkar
tillämpningen av artikel 28.
i)
Betalningstransaktioner som avser förvaltning av värde-
papper, inbegripet utdelningar, inkomst eller annan fördel-
ning, eller inlösen eller försäljning, vilka genomförs av de
personer som avses i led h eller av värdepappersföretag,
kreditinstitut, företag för kollektiva investeringar eller
kapitalförvaltningsbolag som tillhandahåller investerings-
tjänster samt andra enheter som har tillstånd att förvara
finansiella instrument.
j)
Tjänster som tillhandahålls av leverantörer av tekniska
tjänster vilka stöder tillhandahållandet av betaltjänster utan
att de vid någon tidpunkt kommer i besittning av de medel
som ska överföras, inklusive behandling och lagring av
uppgifter, förtroendeskapande tjänster och integritetsskydd,
autentisering av uppgifter och enheter, tillhandahållande av
nät för informationsteknik (IT) och kommunikationsnät
samt tillhandahållande och underhåll av terminaler och
utrustning för betaltjänster.
k)
Tjänster som baseras på instrument som kan användas för
förvärv av varor eller tjänster endast i de lokaler som
utgivaren använder eller enligt affärsöverenskommelse med
utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänste-
leverantörer eller i fråga om ett begränsat varu- eller
tjänsteutbud.
l)
Betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av tele-
utrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning,
när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är
avsedda att användas med hjälp av teleutrustning eller
digital eller informationsteknisk utrustning, förutsatt att
operatören för teleutrustningen eller den digitala eller
informationstekniska utrustningen inte agerar enbart som
en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leveran-
tören av varorna eller tjänsterna.
m)
Betalningstransaktioner som genomförs mellan betaltjänst-
leverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning.
n)
Betalningstransaktioner mellan ett moderföretag och dess
dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma
moderföretag, utan att någon annan betaltjänstleverantör
än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.
L 319/10
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
51
o)
Sådana tjänster för uttag av kontanter med hjälp av
uttagsautomater som tillhandahålls av leverantörer som
agerar för en eller flera kortutfärdare som inte är part(er) i
ramavtalet med den kund som tar ut pengar från ett
betalkonto, under förutsättning att dessa leverantörer inte
tillhandahåller andra betaltjänster som förtecknas i bilagan.
Artikel 4
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1.
hemmedlemsstat:
i)
den medlemsstat där betaltjänstleverantörens säte är
beläget, eller
ii)
om betaltjänstleverantören i enlighet med nationell
lagstiftning saknar säte, den medlemsstat där dess
huvudkontor är beläget.
2.
värdmedlemsstat: en annan medlemsstat än hemmedlems-
staten, där en betaltjänstleverantör har ett ombud eller en
filial eller tillhandahåller betaltjänster.
3.
betaltjänst: en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan.
4.
betalningsinstitut: en juridisk person som har beviljats
auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla
och utföra betaltjänster inom gemenskapen.
5.
betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren
eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller
uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande
förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.
6.
betalningssystem: ett system för överföring av medel med
formella och standardiserade rutiner och gemensamma
regler för behandling, clearing och/eller avveckling av
betalningstransaktioner.
7.
betalare: en fysisk eller juridisk person som är betalkon-
toinnehavare och som godkänner en betalningsorder från
detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto,
en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalnings-
order.
8.
betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är
den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en
betalningstransaktion.
9.
betaltjänstleverantör: sådana organ som avses i artikel 1.1 och
juridiska och fysiska personer som omfattas av undantaget
enligt artikel 26.
10. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som
utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller
betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper.
11. konsument: en fysisk person som enligt de avtal om
betaltjänster som omfattas av detta direktiv agerar vid
sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet.
12. ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar det
kommande genomförandet av enskilda och successiva
betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter
och villkor för att öppna ett betalkonto.
13. penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en
betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller
betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att över-
föra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller
en annan betaltjänstleverantör som agerar på betalnings-
mottagarens vägnar, och/eller där dessa medel tas emot på
betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalnings-
mottagarens förfogande.
14. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betal-
tjänstanvändares namn och som används för genom-
förandet av betalningstransaktioner.
15. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt
elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 1.3 b i
direktiv 2000/46/EG.
16. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller
betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att
en betalningstransaktion ska genomföras.
17. valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en
betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel
som debiterats eller krediterats ett betalkonto.
18. referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för
beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig
av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt
tillgänglig källa.
19. autentisering: ett förfarande genom vilket betaltjänstleveran-
tören kan kontrollera användningen av ett specifikt betal-
ningsinstrument, inklusive personliga säkerhetsanord-
ningar.
20. referensräntesats: en räntesats som ligger till grund för
beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör
från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av
båda parterna i ett avtal om betaltjänster.
21. unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror
eller symboler som betaltjänstleverantören uppger för
betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att
på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänst-
användaren och/eller dennes betalkonto för en betalnings-
transaktion.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/11
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
52
22. ombud: en fysisk eller juridisk person som agerar för ett
betalningsinstituts räkning vid tillhandahållandet av betal-
tjänster.
23. betalningsinstrument: varje form av personliga(a) anordning
(ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betal-
tjänstleverantören har träffat avtal om och som används av
betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder.
24. teknik för distanskommunikation: varje teknik som kan
användas för att ingå avtal om betaltjänster utan att
betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren samtidigt
är fysiskt närvarande på samma plats.
25. varaktigt medium: varje instrument som betaltjänstanvända-
ren kan använda för att bevara information som är riktad
till honom eller henne personligen, på ett sätt som är
tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är
lämplig för informationens syfte, och som tillåter oför-
ändrad återgivning av den bevarade informationen.
26. mikroföretag: företag som, när betaltjänstavtalet ingås, är ett
företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och artikel 2.1
och 2.3 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG.
27. bankdag: en dag på vilken betalarens eller betalnings-
mottagarens betaltjänstleverantör, när denne medverkar till
genomförandet av en betalningstransaktion, har öppet för
verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande
av en betalningstransaktion.
28. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares
betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betal-
ningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande till
betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstle-
verantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör.
29. filial: ett annat driftställe än huvudkontoret vilket utgör en
del av ett betalningsinstitut och inte är en juridisk person
och självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner
som är hänförliga till verksamheten i betalningsinstitutet.
Alla driftställen i en medlemsstat som är inrättade av ett
betalningsinstitut med huvudkontor i en annan medlems-
stat ska anses utgöra en enda filial.
30. grupp: en grupp av företag som består av ett moderföretag,
dess dotterföretag och de enheter i vilka moderföretaget och
dess dotterföretag har ägarintressen samt företag som är
knutna till varandra genom ett sådant förhållande som
avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG.
AVDELNING II
BETALTJÄNSTLEVERANTÖRER
KAPITEL 1
Betalningsinstitut
Av s n i t t 1
A l l m ä n n a r e g l e r
Artikel 5
Ansökningar om auktorisation
För att auktoriseras som betalningsinstitut ska en ansökan
inlämnas till de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten
tillsammans med följande:
a)
En verksamhetsplan, där det bland annat anges vilka slag av
betaltjänster som planeras.
b)
En affärsplan med en budgetprognos för de tre första
räkenskapsåren, där det visas att den sökande har förmåga
att utnyttja system, resurser och förfaranden som är
lämpliga och väl anpassade för en sund verksamhet.
c)
Bevis för att betalningsinstitutet har det startkapital som
avses i artikel 6.
d)
För de betalningsinstitut som avses i artikel 9.1, en
beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att skydda
betaltjänstanvändarnas medel i enlighet med artikel 9.
e)
En beskrivning av den sökandes styrformer och mekanis-
mer för intern kontroll, inklusive förvaltnings-, riskhanter-
ings- och redovisningsförfaranden, vilken ska visa att dessa
styrningsformer, mekanismer och förfaranden för kontroll
är proportionella, lämpliga, sunda och tillräckliga.
f)
En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som
sökanden har fastställt för att fullgöra skyldigheterna i fråga
om penningtvätt och finansiering av terrorism enligt
direktiv 2005/60/EG och Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006
om information om betalaren som ska åtfölja överföringar
av medel (1).
g)
En beskrivning av sökandens strukturella organisation,
vilken i tillämpliga fall även ska omfatta en beskrivning av
avsedd användning av ombud och filialer, lösningarna för
utläggning på entreprenad och sökandens deltagande i ett
nationellt eller internationellt betalningssystem.
h)
Identitetsuppgifter för personer som direkt eller indirekt har
ett kvalificerat innehav i sökanden i den mening som avses i
artikel 4.11 i direktiv 2006/48/EG, storleken av deras
L 319/12
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
(1) EUT L 345, 8.12.2006, s. 1.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
53
innehav och bevis på deras lämplighet med hänsyn till att
en sund och ansvarsfull ledning av betalningsinstitutet
måste garanteras.
i)
Identitetsuppgifter för direktörer och personer som ansva-
rar för förvaltningen av betalningsinstitutet och i tillämpliga
fall för personer som ansvarar för förvaltningen av
betalningsinstitutets betaltjänstverksamhet samt bevis på
att dessa har gott anseende och enligt betalningsinstitutets
hemmedlemsstat har den kunskap och erfarenhet som
krävs för att tillhandahålla betaltjänster.
j)
I tillämpliga fall identitetsuppgifter för lagstadgade revisorer
och revisionsföretag enligt definition i Europaparlamentets
och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om
lagstadgad årsrevision av årsbokslut och sammanställd
redovisning (1).
k)
Den sökandes rättsliga ställning och bolagsordning.
l)
Adressen till den sökandes huvudkontor.
För de syften som avses i d, e och g ska sökanden tillhandahålla
en beskrivning av sina revisionsarrangemang och de organisato-
riska arrangemang som har inrättats för att se till att alla skäliga
åtgärder vidtas för att skydda användarnas intressen samt trygga
kontinuitet och tillförlitlighet vid utförandet av betaltjänsterna.
Artikel 6
Startkapital
Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten vid tidpunk-
ten för auktorisationen har ett startkapital bestående av kapital
enligt artikel 57 a och b i direktiv 2006/48/EG enligt följande:
a)
Om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den betal-
tjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan, får dess kapital
aldrig underskrida 20 000 EUR.
b)
Om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst som
förtecknas i punkt 7 i bilagan, får dess kapital aldrig
underskrida 50 000 EUR.
c)
Om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de
betaltjänster som förtecknas i punkterna 1–5 i bilagan, får
dess kapital aldrig underskrida 125 000 EUR.
Artikel 7
Kapitalbas
1. Betalningsinstitutens kapitalbas enligt artiklarna 57–61 samt
63, 64 och 66 i direktiv 2006/48/EG får inte underskrida det
belopp som krävs enligt artiklarna 6 eller 8 i detta direktiv
beroende på vilket som är högst.
2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att
förhindra att de poster som får ingå i kapitalbasen används flera
gånger, när betalningsinstitutet tillhör samma grupp som ett
annat betalningsinstitut, kreditinstitut, värdepappersföretag,
kapitalförvaltningsbolag eller försäkringsföretag. Denna punkt
ska även tillämpas när betalningsinstitutet är av hybridkaraktär
och bedriver annan verksamhet än att tillhandahålla de
betaltjänster som förtecknas i bilagan.
3. Om de villkor som föreskrivs i artikel 69 i direktiv 2006/48/
EG är uppfyllda, får medlemsstaterna eller deras behöriga
myndigheter välja att inte tillämpa artikel 8 i detta direktiv på
betalningsinstitut som omfattas av den gruppbaserade tillsynen
av moderkreditinstitutet i enlighet med direktiv 2006/48/EG.
Artikel 8
Beräkning av kapitalbas
1. Oaktat de inledande kapitalkrav som fastställs i artikel 6, ska
medlemsstaterna kräva att betalningsinstituten alltid har en
kapitalbas beräknad med en av följande tre metoder enligt vad
som fastställts av de behöriga myndigheterna i enlighet med
nationell lagstiftning:
Metod A
Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst 10 % av dess
fasta omkostnader föregående år. De behöriga myndigheterna får
justera detta krav, om det har skett en väsentlig förändring av
betalningsinstitutets verksamhet sedan föregående år. Om ett
betalningsinstitut inte har fullföljt ett helt års affärsverksamhet
vid tidpunkten för beräkningen, ska kravet vara att kapitalbasen
ska uppgå till lägst 10 % av motsvarande fasta omkostnader
enligt dess affärsplan, såvida inte de behöriga myndigheterna
kräver en justering av planen.
Metod B
Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst summan av
följande poster, multiplicerad med den skalfaktor k som anges i
punkt 2, där betalningsvolymen (BV) utgör en tolftedel av det
sammanlagda beloppet av de betalningstransaktioner som
betalningsinstitutet genomförde under föregående år:
a)
4,0 % av den del av BV som ej överstiger 5 miljoner EUR
plus
b)
2,5 % av den del av BV som överstiger 5 miljoner EUR men
ej 10 miljoner EUR
plus
c)
1 % av den del av BV som överstiger 10 miljoner EUR men
ej 100 miljoner EUR
plus
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/13
(1) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
54
d)
0,5 % av den del av BV som överstiger 100 miljoner EUR
men ej 250 miljoner EUR
plus
e)
0,25 % av den del av BV som överstiger 250 miljoner EUR.
Metod C
Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst ett belopp
som utgörs av den relevanta indikatorn enligt a, multiplicerad
med den multiplikationsfaktor som anges i b och med den
skalfaktor k som anges i punkt 2:
a)
Den relevanta indikatorn ska vara summan av
—
ränteinkomster,
—
ränteutgifter,
—
mottagen kommission och mottagna avgifter, och
—
övriga rörelseintäkter.
Varje post ska inkluderas i summan med sitt positiva eller
negativa tecken. Inkomster från extraordinära eller irregul-
jära poster får inte tas med i beräkningen av den relevanta
indikatorn. Kostnaderna för tjänster som lagts ut på
entreprenad till tredje man får dras av från den relevanta
indikatorn i de fall då de härrör från ett företag som är
föremål för tillsyn enligt detta direktiv. Den relevanta
indikatorn ska beräknas på grundval av den tolvmånad-
ersobservation som gjorts vid utgången av föregående
räkenskapsår. Den relevanta indikatorn ska beräknas på det
senaste räkenskapsåret. Kapitalbaser som beräknats enligt
metod c ska emellertid inte ligga under 80 % av medel-
värdet för den relevanta indikatorn under de tre föregående
räkenskapsåren. Om inga reviderade uppgifter finns till-
gängliga, får affärsprognoser användas.
b)
Multiplikationsfaktorn ska vara
i)
10 % för den del av den relevanta indikatorn som ej
överstiger 2,5 miljoner EUR,
ii)
8 % för den del av den relevanta indikatorn som
överstiger 2,5 miljoner EUR men ej 5 miljoner EUR,
iii)
6 % för den del av den relevanta indikatorn som
överstiger 5 miljoner EUR men ej 25 miljoner EUR,
iv)
3 % för den del av den relevanta indikatorn som
överstiger 25 miljoner EUR men ej 50 miljoner EUR,
v)
1,5 % över 50 miljoner EUR.
2. Den skalfaktor k som ska användas i metoderna B och C ska
vara
a)
0,5, om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den
betaltjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan,
b)
0,8, om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst
som förtecknas i punkt 7 i bilagan,
c)
1, om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de
betaltjänster som förtecknas i punkterna 1–5 i bilagan.
3. De behöriga myndigheterna får, på grundval av en
utvärdering av betalningsinstitutets riskhanteringsprocesser, för-
lustdatabas och interna kontrollmekanismer, kräva att betal-
ningsinstitutet har en kapitalbas som är upp till 20 % högre än
det belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den
metod som valts i enlighet med punkt 1 eller tillåta betalnings-
institutet att ha en kapitalbas som är upp till 20 % lägre än det
belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den metod
som valts i enlighet med punkt 1.
Artikel 9
Skyddskrav
1. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna ska kräva
att ett betalningsinstitut som tillhandahåller någon av de
betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver
annan affärsverksamhet som avses i artikel 16.1 c på följande sätt
ska skydda de medel som för genomförandet av betalnings-
transaktioner har tagits emot av betaltjänstanvändare eller
genom en annan betaltjänstleverantör:
Medlen ska
a)
inte vid någon tidpunkt sammanblandas med de medel som
innehas för någon fysisk eller juridisk persons, annan än
betaltjänstanvändarnas, räkning och ska, när medlen fort-
farande innehas av betalningsinstitutet men ännu inte har
sänts till betalningsmottagaren eller överförts till en annan
betaltjänstleverantör vid slutet av bankdagen efter den dag
då medlen mottogs, deponeras på ett särskilt konto hos ett
kreditinstitut eller investeras i säkra, likvida lågrisktillgångar
i enlighet med vad hemmedlemsstatens behöriga myndig-
heter fastställer, och
b)
i betaltjänstanvändarnas intresse hållas åtskilda i enlighet
med nationell lagstiftning mot anspråk från betalnings-
institutets övriga kreditorer, särskilt vid insolvens,
eller
c)
omfattas av en försäkring eller annan jämförlig garanti från
ett försäkringsbolag eller ett kreditinstitut som inte tillhör
samma grupp som betalningsinstitutet, uppgående till det
belopp som skulle ha avskiljts i avsaknad av en försäkring
eller annan jämförbar garanti, vilket ska utbetalas om
betalningsinstitutet inte kan uppfylla sina finansiella
skyldigheter.
L 319/14
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
55
2. Om ett betalningsinstitut är skyldigt att skydda medel enligt
punkt 1 och en andel av dessa medel ska användas för
kommande betalningstransaktioner och det återstående beloppet
ska användas för tjänster som inte är en betaltjänst, ska den andel
av medlen som ska användas för kommande betalningstransak-
tioner omfattas av kraven i punkt 1. Om denna andel är variabel
eller okänd på förhand, får medlemsstaterna tillåta att betal-
ningsinstituten tillämpar denna punkt på grundval av en
representativ andel som ska antas användas för betaltjänster,
förutsatt att ska det på grundval av historiska uppgifter kan göras
en rimlig uppskattning av denna representativa andel vilken
godtas av de behöriga myndigheterna.
3. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får kräva
att även betalningsinstitut som inte bedriver annan affärs-
verksamhet som avses i artikel 16.1 c uppfyller de skyddskrav
som anges i punkt 1 i denna artikel.
4. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får också
begränsa dessa skyddskrav till medel som tillhör de betaltjänst-
användare vilkas medel individuellt överstiger en tröskel på
600 EUR.
Artikel 10
Beviljande av auktorisation
1. Medlemsstaterna ska kräva att företag förutom de som avses
i artikel 1.1 a–c, e och f och juridiska eller fysiska personer som
omfattas av undantaget i artikel 26, om de avser att tillhandahålla
betaltjänster, ska ha auktoriserats som betalningsinstitut innan de
börjar tillhandahålla dessa tjänster. Auktorisation får endast
beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat.
2. Auktorisation ska beviljas, om den information och de
bestyrkanden som åtföljer ansökan uppfyller kraven enligt
artikel 5 och de behöriga myndigheterna efter att ha granskat
ansökan kommer fram till en positiv sammanlagd bedömning.
Innan auktorisation beviljas, får de behöriga myndigheterna om
lämpligt höra den nationella centralbanken eller andra berörda
offentliga myndigheter.
3. Ett betalningsinstitut som enligt den nationella lagstift-
ningen i sin hemmedlemsstat är skyldig att ha ett säte ska ha sitt
huvudkontor i den medlemsstat där det har sitt säte.
4. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast
om betalningsinstitutet, med hänsyn till behovet av att försäkra
sig om sund och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, har
effektiva styrformer för sin betaltjänstverksamhet, bl.a. omfat-
tande en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad,
överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva förfar-
anden för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de
risker som betalningsinstitutet är, eller skulle kunna bli,
exponerat för och tillfredsställande rutiner för intern kontroll,
däribland sunda förfaranden för administration och redovisning;
styrformerna, metoderna och rutinerna ska omfatta hela verk-
samheten och stå i proportion till arten och omfattningen av de
betaltjänster som betalningsinstitutet tillhandahåller och till deras
komplexitetsgrad.
5. Om ett betalningsinstitut tillhandahåller någon av de
betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver
annan affärsverksamhet får den berörda myndigheten kräva att
det upprättas en separat enhet för betaltjänstverksamheten, om
den verksamhet hos betalningsinstitutet som inte avser betal-
tjänster försämrar eller kan komma att försämra betalnings-
institutets finansiella sundhet eller de behöriga myndigheternas
förmåga att övervaka att betalningsinstitutet respekterar alla sina
förpliktelser enligt detta direktiv.
6. De behöriga myndigheterna ska vägra att bevilja auktorisa-
tion om de, med hänsyn till behovet av att försäkra sig om sund
och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, inte är förvissade
om att aktieägare eller andra medlemmar med kvalificerade
innehav är lämpliga.
7. Om det dessutom finns nära förbindelser enligt definitionen
i artikel 4.46 i direktiv 2006/48/EG mellan betalningsinstitutet
och andra fysiska eller juridiska personer, ska de behöriga
myndigheterna bevilja auktorisation endast om dessa förbindel-
ser inte hindrar ett effektivt utövande av deras tillsyn.
8. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast
om lagar och andra författningar i ett tredjeland, som gäller för
en eller flera fysiska eller juridiska personer till vilka betalnings-
institutet har nära förbindelser, eller svårigheter vid tillämp-
ningen av dessa lagar och andra författningar, inte hindrar ett
effektivt utövande av deras tillsyn.
9. Auktorisationen ska gälla i alla medlemsstater och göra det
möjligt för det berörda betalningsinstitutet att tillhandahålla
betaltjänster inom hela gemenskapen med stöd av antingen
friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten,
förutsatt att auktorisationen omfattar sådana tjänster.
Artikel 11
Meddelande om beslut
Inom tre månader från mottagandet av en ansökan eller, om
ansökan skulle vara ofullständig, från mottagandet av all den
information som krävs för beslut, ska de behöriga myndighe-
terna underrätta sökanden om huruvida auktorisationen har
beviljats eller avslagits. Om auktorisation avslås ska skälen härför
anges.
Artikel 12
Återkallande av auktorisation
1. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation,
som beviljats ett betalningsinstitut endast under förutsättning att
institutet
a)
inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryck-
ligen avstår från auktorisationen, eller inte har bedrivit
någon verksamhet på minst sex månader, om den berörda
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/15
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
56
medlemsstaten inte har infört bestämmelser om att
auktorisationen ska upphöra att gälla i sådana fall,
b)
har erhållit auktorisationen på grundval av oriktiga
uppgifter eller på något annat sätt i strid med gällande
regler,
c)
inte längre uppfyller villkoren för beviljande av auktorisa-
tion,
d)
skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om
det fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet, eller
e)
omfattas av något annat fall där det i nationell lag föreskrivs
att auktorisationen ska återkallas.
2. Ett återkallande av en auktorisation ska motiveras och de
som berörs av beslutet ska informeras om detta.
3. Återkallandet av en auktorisation ska offentliggöras.
Artikel 13
Registrering
Medlemsstaterna ska upprätta ett offentligt register över
auktoriserade betalningsinstitut, deras ombud och filialer samt
över fysiska och juridiska personer, deras ombud och filialer som
omfattas av ett undantag enligt artikel 26 liksom över de institut
som avses i artikel 2.3 och som enligt nationell lagstiftning har
rätt att tillhandahålla betaltjänster. De ska införas i hem-
medlemsstatens register.
Detta register ska innehålla uppgift om de betaltjänster för vilka
betalningsinstitutet är auktoriserat eller för vilka de fysiska eller
juridiska personerna har registrerats. Auktoriserade betalnings-
institut ska upptas i en separat förteckning i registret åtskilda från
de fysiska och juridiska personer som införts i registret enligt
artikel 26. Registret ska vara allmänt tillgängligt för konsultation,
även med online-åtkomst, och uppdateras regelbundet.
Artikel 14
Upprätthållande av auktorisation
En förändring som påverkar riktigheten vad gäller den
information och de bevis som tillhandahållits i enlighet med
artikel 5, ska av betalningsinstitutet utan onödigt dröjsmål
meddelas de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.
Artikel 15
Redovisning och lagstadgad revision
1. Direktiv 78/660/EEG och i tillämpliga fall direktiven 83/
349/EEG och 86/635/EEG samt Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om
tillämpning av internationella redovisningsstandarder (1) ska
även tillämpas på betalningsinstitut.
2. Om de inte är undantagna enligt direktiv 78/660/EEG och i
tillämpliga fall direktiven 83/349/EEG och 86/635/EEG, ska
betalningsinstitutens årsbokslut och sammanställda redovisning
revideras av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag i den
mening som avses i direktiv 2006/43/EG.
3. Ur kontrollsynpunkt ska medlemsstaterna ställa krav på att
betalningsinstitut lämnar separata redovisningsuppgifter om
betaltjänster som förtecknas i bilagan och den verksamhet som
avses i artikel 16.1, för vilken en revisionsberättelse ska lämnas.
Denna revisionsberättelse ska i förekommande fall samman-
ställas av lagstadgade revisorer eller ett revisionsföretag.
4. Förpliktelser enligt artikel 53 i direktiv 2006/48/EG ska i
tillämpliga delar också gälla betalningsinstitutens lagstadgade
revisorer eller revisionsföretag när det gäller betaltjänstverksam-
het.
Artikel 16
Verksamhet
1. Med undantag för tillhandahållande av betaltjänster som
förtecknas i bilagan ska betalningsinstitut ha rätt att utöva
följande verksamhet:
a)
Tillhandahållande av operativa och närliggande sidotjänster,
t.ex. säkerställande av genomförandet av betalningstransak-
tioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt
lagring och behandling av uppgifter.
b)
Drift av betalningssystem utan att detta påverkar tillämp-
ningen av artikel 28.
c)
Annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster,
med hänsyn till tillämplig gemenskapslagstiftning och
nationell lagstiftning.
2. När betalningsinstitut ägnar sig åt att tillhandahålla en eller
flera av de betaltjänster som förtecknas i bilagan, får de endast ha
betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktio-
ner. Eventuella medel som sådana betalningsinstitut tar emot
från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska
inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel i
den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG eller
elektroniska pengar i den mening som avses i artikel 1.3 i
direktiv 2000/46/EG.
3. Betalningsinstitut får endast bevilja en kredit för betaltjänster
som avses i punkt 4, 5 eller 7 i bilagan om följande villkor är
uppfyllda:
a)
Kreditgivningen ska vara en sidoverksamhet och kredit ska
beviljas endast i samband med genomförandet av en
betalningstransaktion.
L 319/16
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
(1) EGT L 243, 11.9.2002, s. 1.
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
57
b)
Utan hinder av vad som föreskrivs i nationella bestämmel-
ser om kreditgivning med kreditkort, ska den kredit som
beviljas i samband med en betalning och som är utförd i
enlighet med artikel 10.9 och artikel 25 återbetalas inom en
kort tidsperiod som inte i något fall får överstiga tolv
månader.
c)
En sådan kredit ska inte beviljas ur medel som erhållits eller
innehas för att genomföra en betalningstransaktion.
d)
Betalningsinstitutets kapitalbas ska enligt tillsynsmyndig-
heternas uppfattning vid samtliga tillfällen vara tillfredstäl-
lande med hänsyn till det totala kreditbelopp som är
beviljat.
4. Betalningsinstitut får inte bedriva verksamhet som består i
att ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel i den
mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG.
5. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för
genomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska inte
heller påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller
nationell lagstiftning som rör aspekter av villkoren för beviljande
av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta direktiv, i
överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen.
Av s n i t t 2
Ö v r i g a k r a v
Artikel 17
Användningen av ombud, filialer eller enheter till vilka
verksamhet lagts ut på entreprenad
1. Om ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjäns-
ter via ett ombud ska det lämna följande information till de
behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat:
a)
Ombudets namn och adress.
b)
En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som
ombuden kommer att använda för att fullgöra skyldighet-
erna när det gäller penningtvätt och finansiering av
terrorism enligt direktiv 2005/60/EG.
c)
Identitetsuppgifter rörande direktörer och personer som
ansvarar för förvaltningen av det ombud som ska användas
för tillhandahållande av betaltjänster samt bevis på att de är
lämpliga.
2. När de behöriga myndigheterna erhåller den information
som anges i punkt 1 får de ta upp ombudet i det register som
anges i artikel 13.
3. Innan ombudet tas upp i registret får de behöriga
myndigheterna, om de bedömer att den information som de
fått är felaktig, vidta ytterligare åtgärder för att kontrollera
informationen.
4. Om de behöriga myndigheterna efter att ha vidtagit åtgärder
för att kontrollera informationen inte är förvissade om att
informationen som lämnats till dem enligt punkt 1 är korrekt,
ska de vägra att införa ombudet i det register som anges i
artikel 13.
5. Om betalningsinstitutet vill tillhandahålla betaltjänster i en
annan medlemsstat genom att anlita ett ombud ska det tillämpa
de förfaranden som föreskrivs i artikel 25. Innan ombudet i det
fallet får registreras enligt denna artikel ska hemmedlemsstatens
behöriga myndigheter informera värdmedlemsstatens behöriga
myndigheter om att den avser att registrera ombudet och ta
hänsyn till deras uppfattning.
6. Om den föreslagna värdmedlemsstatens behöriga myndig-
heter har skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller
finansiering av terrorism i den mening som avses i direktiv
2005/60/EG äger rum eller har ägt rum eller har försökts i
samband med det avsedda anlitandet av ombudet eller
inrättandet av filialen, eller att anlitandet av ett sådant ombud
eller inrättandet av en sådan filial kan öka risken för penningtvätt
eller finansiering av terrorism, ska de informera hemmedlems-
statens behöriga myndigheter, som får vägra att registrera
ombudet eller filialen eller får återkalla registreringen av ombudet
eller filialen, om den redan gjorts.
7. Om ett betalningsinstitut avser att lägga ut operativa
funktioner av sin betaltjänst på entreprenad ska det meddela
detta till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat.
Utläggande på entreprenad av viktiga operativa funktioner får
inte ske på så sätt att det väsentligt försämrar kvaliteten på
betalningsinstitutets interna kontroll och de behöriga myndig-
heternas möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet fullgör
alla sina skyldigheter enligt detta direktiv.
Vid tillämpningen av andra stycket ska en operativ funktion
betraktas som viktig om ett fel eller en brist vid utförandet av
denna väsentligt skulle försämra ett betalningsinstituts förmåga
att fortsättningsvis uppfylla villkoren avseende dess enligt denna
avdelning begärda auktorisation eller andra skyldigheter enligt
detta direktiv, eller dess finansiella resultat eller sundheten eller
kontinuiteten i dess betaltjänster. Om betalningsinstitut lägger ut
viktiga operativa funktioner på entreprenad ska medlemsstaterna
säkerställa att betalningsinstituten uppfyller följande villkor:
a)
Utläggandet på entreprenad får inte leda till att den högsta
ledningen delegerar sitt ansvar.
b)
Betalningsinstitutets förhållande till och skyldigheter mot
sina betaltjänstanvändare enligt detta direktiv får inte
förändras.
c)
De villkor som betalningsinstitutet ska uppfylla för att bli
och förbli auktoriserat enligt denna avdelning får inte
undergrävas.
d)
Inget av de andra villkoren enligt vilka betalningsinstitutets
auktorisation beviljades ska upphävas eller ändras.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/17
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
58
8. Betalningsinstitut ska försäkra sig om att ombud eller filialer
som agerar för deras räkning vederbörligen informerar betal-
tjänstanvändarna om detta.
Artikel 18
Ansvar
1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att ett betalnings-
institut som anlitar tredje man för genomförandet av operativa
funktioner vidtar skäliga åtgärder för att säkerställa att kraven i
detta direktiv är uppfyllda.
2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstitutet ska vara
fullständigt ansvarigt för de anställdas agerande eller alla ombud,
filialer eller enheter hos vilka verksamhet lagts ut på entreprenad.
Artikel 19
Bevarande av uppgifter
Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten bevarar alla
relevanta uppgifter enligt denna avdelning i minst fem år, utan
att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG eller
annan relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstift-
ning.
Av s n i t t 3
B e h ö r i g a m y n d i g h e t e r o c h t i l l s y n
Artikel 20
Utseende av behöriga myndigheter
1. Medlemsstaterna ska till behöriga myndigheter med ansvar
för auktorisation och tillsyn av betalningsinstitut som ska utföra
de åligganden som är föreskrivna enligt denna avdelning utse
antingen offentliga myndigheter eller sådana organ som erkänns i
nationell lagstiftning eller av offentliga myndigheter som enligt
nationell lagstiftning uttryckligen har fått sådant bemyndigande
inklusive nationella centralbanker.
De behöriga myndigheterna ska se till att de är oberoende av
ekonomiska organ och undvika intressekonflikter. Utan att det
påverkar tillämpningen av första stycket ska betalningsinstitut,
kreditinstitut, institut för elektroniska pengar eller postgiroin-
stitut, inte utses till behöriga myndigheter.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om detta.
2. Medlemsstaterna ska se till att de enligt punkt 1 utsedda
behöriga myndigheterna har alla befogenheter som de behöver
för att fullgöra sina uppgifter.
3. Om det finns mer än en myndighet som är behörig i frågor
som omfattas av denna avdelning inom en medlemsstats
territorium, ska medlemsstaterna försäkra sig om att myndighe-
terna samarbetar nära, så att de kan genomföra sina uppgifter på
ett effektivt sätt. Samma sak gäller när de myndigheter som är
behöriga i frågor som avses i denna avdelning inte är behöriga
myndigheter med ansvar för tillsyn av kreditinstitut.
4. Ansvaret för de uppgifter som enligt punkt 1 utsedda
behöriga myndigheter ska utföra ska ligga på hemmedlems-
statens behöriga myndigheter.
5. Punkt 1 ska inte medföra att de behöriga myndigheterna
måste övervaka någon annan del av betalningsinstitutens
affärsverksamhet än tillhandahållande av betaltjänster som
förtecknas i bilagan och den verksamhet som förtecknas i
artikel 16.1 a.
Artikel 21
Tillsyn
1. Medlemsstaterna ska se till att de kontroller som de behöriga
myndigheterna genomför för att kontrollera löpande överens-
stämmelse med denna avdelning är proportionella och till-
räckliga och motsvarar de risker som betalningsinstituten
exponeras för.
För att kontrollera att denna avdelning efterlevs ska de behöriga
myndigheterna särskilt ha rätt att vidta följande åtgärder:
a)
Kräva att betalningsinstitutet tillhandahåller all information
som krävs för att övervaka efterlevnaden.
b)
Genomföra inspektion på plats i betalningsinstitutet, hos
ombud eller filialer som tillhandahåller betaltjänster på
betalningsinstitutets ansvar eller hos enheter på vilka
betaltjänstverksamhet har lagts ut på entreprenad.
c)
Utfärda rekommendationer och riktlinjer och, i tillämpliga
fall, bindande administrativa bestämmelser.
d)
Tillfälligt upphäva eller återkalla auktorisation i de fall som
avses i artikel 12.
2. Utan att det påverkar förfaranden för återkallande av
auktorisationer och bestämmelser i straffrättslig lagstiftning ska
medlemsstaterna svara för att deras behöriga myndigheter mot
betalningsinstituten och mot dem som har ett bestämmande
inflytande över betalningsinstitutetens verksamhet, när dessa
överträder bestämmelser i lagar och andra författningar om
tillsyn av och om verksamhet i form av betaltjänstverksamhet,
kan besluta om sanktioner eller vidta åtgärder i syfte att särskilt
avbryta observerade överträdelser eller orsakerna till sådana
överträdelser.
3. Utan att det påverkar kraven i artikel 6, artikel 7.1 och 7.2
samt artikel 8 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga
myndigheterna har rätt att vidta de åtgärder som avses i punkt 1 i
denna artikel för att se till att det finns ett tillräckligt kapital för
att kunna utföra betaltjänster, särskilt i de fall när den del av
betalningsinstitutets verksamhet som inte avser betaltjänster
försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets
finansiella sundhet.
L 319/18
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
59
Artikel 22
Tystnadsplikt
1. Medlemsstaterna ska se till att alla personer som arbetar eller
har arbetat för de behöriga myndigheterna och experter som
handlar på myndigheternas vägnar, ska vara bundna av
tystnadsplikt, ska utan att det påverkar fall som omfattas av
straffrättslig lagstiftning.
2. Vid informationsutbytet enligt artikel 24 ska tystnadsplikt
tillämpas strikt för att garantera skyddet av enskildas och företags
rättigheter.
3. Medlemsstaterna får tillämpa denna artikel med beaktande
även av artiklarna 44–52 i direktiv 2006/48/EG.
Artikel 23
Rätt till domstolsprövning
1. Medlemsstaterna ska se till att beslut som fattats av de
behöriga myndigheterna avseende ett betalningsinstitut med stöd
av de lagar och andra författningar som antagits i enlighet med
detta direktiv, får bestridas inför domstol.
2. Punkt 1 ska även tillämpas avseende underlåtenhet att agera.
Artikel 24
Utbyte av information
1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska samarbeta med
varandra och, i lämpliga fall, med Europeiska centralbanken och
medlemsstaternas nationella centralbanker samt andra relevanta
behöriga myndigheter som utsetts enligt gemenskapslagstiftning
eller nationell lagstiftning som är tillämplig på betaltjänst-
leverantörer.
2. Medlemsstaterna ska dessutom tillåta utbyte av information
mellan sina behöriga myndigheter och följande organ:
a)
Andra medlemsstaters behöriga myndigheter som ansvarar
för auktorisation av och tillsyn över betalningsinstitut.
b)
Europeiska centralbanken och medlemsstaternas nationella
centralbanker i deras egenskap av penningpolitiska myndig-
heter och tillsynsmyndigheter och, i förekommande fall,
andra offentliga myndigheter med ansvar för tillsyn av
betalnings- och avvecklingssystem.
c)
Andra relevanta myndigheter som utses enligt detta
direktiv, direktiv 95/46/EG, direktiv 2005/60/EG och
annan gemenskapslagstiftning som är tillämplig på betal-
tjänstleverantörer, till exempel lagstiftning för att skydda
enskilda när det gäller behandling av personuppgifter samt
penningtvätt och finansiering av terrorism.
Artikel 25
Utövande av rätten till etablering och friheten att
tillhandahålla tjänster
1. Ett auktoriserat betalningsinstitut som önskar tillhandahålla
betaltjänster för första gången i en annan medlemsstat än
hemmedlemsstaten genom att utöva etableringsrätten eller
friheten att tillhandahålla tjänster, ska underrätta de behöriga
myndigheterna i sin hemmedlemsstat om detta.
Inom en månad efter mottagandet av denna information ska de
behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de
behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten om betalnings-
institutets namn och adress, namnen på de personer som är
ansvariga för filialens ledning, dess organisatoriska struktur och
det slag av betaltjänster som det avser att tillhandahålla inom
värdmedlemsstatens territorium.
2. För att kunna genomföra de kontroller och vidta de
nödvändiga åtgärder som föreskrivs i artikel 21 beträffande
ombud, filialer eller enheter till vilka ett betalningsinstituts
verksamhet lagts ut på entreprenad och som är etablerat inom en
annan medlemsstats territorium, ska de behöriga myndigheterna
i hemmedlemsstaten samarbeta med värdmedlemsstatens behö-
riga myndigheter.
3. Genom samarbete enligt punkterna 1 och 2 ska de behöriga
myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de behöriga
myndigheterna i värdmedlemsstaten när de avser att genomföra
en kontroll på plats inom den senares territorium.
Om de så önskar får de behöriga myndigheterna i hem-
medlemsstaten dock delegera uppgiften att genomföra kontroller
på plats av de berörda instituten till de behöriga myndigheterna i
värdmedlemsstaten.
4. De behöriga myndigheterna ska till varandra överlämna all
väsentlig och/eller relevant information, särskilt vad gäller
överträdelser eller misstänkta överträdelser från ombud, filialer
eller enheter vars verksamhet har lagts ut på entreprenad. De
behöriga myndigheterna ska i detta avseende på begäran lämna
all relevant information, och på eget initiativ all väsentlig
information.
5. Punkt 1–4 ska inte påverka de behöriga myndigheternas
skyldighet enligt direktiv 2005/60/EG och förordning (EG)
nr 1781/2006, särskilt artikel 37.1 i direktiv 2005/60/EG och
artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1781/2006, att utöva tillsyn
över eller övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i de
instrumenten.
Av s n i t t 4
U n d a n t a g
Artikel 26
Villkor
1. Utan hinder av vad som sägs i artikel 13 får medlems-
staterna avstå eller tillåta sina behöriga myndigheter att avstå från
att helt eller delvis tillämpa de förfaranden och villkor som
föreskrivs i avsnitten 1–3, med undantag för artiklarna 20, 22,
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/19
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
60
23 och 24 och tillåta att fysiska eller juridiska personer tas upp i
det register som anges i artikel 13, om
a)
genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under
de föregående tolv månaderna som genomförts av den
berörda personen inklusive varje ombud som den tar fullt
ansvar för, inte överstiger 3 miljoner EUR per månad; detta
krav ska bedömas med hänsyn till de förväntade totala
betalningstransaktionerna i dennes affärsplan om inte de
behöriga myndigheterna kräver en ändring i denna plan,
och
b)
ingen av de fysiska personer som är ansvariga för ledningen
eller driften av affärsverksamheten har dömts för brott som
rör penningtvätt eller finansiering av terrorism eller annan
ekonomisk brottslighet.
2. Alla fysiska eller juridiska personer som är registrerade i
enlighet med punkt 1 ska ha sitt huvudkontor eller sin fasta
hemvist i den medlemsstat där de faktiskt bedriver sin
verksamhet.
3. De personer som avses i punkt 1 ska behandlas på samma
sätt som betalningsinstitut, men de ska inte omfattas av
artikel 10.9 och artikel 25.
4. Medlemsstaterna får också föreskriva att alla fysiska eller
juridiska personer som är registrerade i enlighet med punkt 1
endast får delta i vissa verksamheter som förtecknas i artikel 16.
5. De personer som avses i punkt 1 ska underrätta de behöriga
myndigheterna om alla förändringar som har betydelse för det
villkor som anges i den punkten. Medlemsstaterna ska vidta
nödvändiga åtgärder för att se till att de berörda personerna, om
villkoren i punkterna 1, 2 och 4 inte längre uppfylls, ansöker om
auktorisation inom 30 kalenderdagar i enlighet med förfarandet i
artikel 10.
6. Denna artikel ska inte tillämpas när det gäller bestämmelser i
direktiv 2005/60/EG eller när det gäller nationella bestämmelser
om bekämpning av penningtvätt.
Artikel 27
Anmälan och information
Om en medlemsstat utnyttjar undantaget i artikel 26 ska den
underrätta kommissionen om detta senast den 1 november 2009
samt genast underrätta kommissionen om varje senare föränd-
ring. Medlemsstaten ska dessutom underrätta kommissionen om
hur många fysiska och juridiska personer som berörs och på
årsbasis om det totala beloppet för genomförda betalnings-
transaktioner per den 31 december varje kalenderår enligt vad
som avses i artikel 26.1a.
KAPITEL 2
Gemensamma bestämmelser
Artikel 28
Tillträde till betalningssystem
1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att reglerna om
tillträde för auktoriserade eller registrerade betaltjänstleverantörer
som är juridiska personer till betalningssystem är objektiva, icke-
diskriminerande och proportionella, och att dessa regler inte
hindrar tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt
för att skydda mot särskilda risker, som avvecklingsrisk, operativ
risk och affärsrisk och för att skydda betalningssystemets
finansiella och operativa stabilitet.
Betalningssystem får inte medföra något av följande krav för
betaltjänstleverantörer, betaltjänstanvändare eller andra betal-
ningssystem:
a)
Regler som begränsar faktiskt deltagande i andra betal-
ningssystem.
b)
Regler som diskriminerar mellan auktoriserade betaltjänst-
leverantörer eller mellan registrerade betaltjänstleverantörer
i fråga om rättigheter, skyldigheter och deltagarnas
befogenheter.
c)
Begränsningar på grundval av institutets status.
2. Punkt 1 ska inte tillämpas på
a)
betalningssystem som betecknats enligt direktiv 98/26/EG,
b)
betalningssystem som uteslutande består av betaltjänst-
leverantörer som tillhör en grupp bestående av enheter med
inbördes kapitalanknytning, om en av de anknutna
enheterna har faktisk kontroll över de andra, eller
c)
betalningssystem när en enda betaltjänstleverantör (oavsett
om det avser en enda enhet eller en grupp)
—
verkar eller kan verka både som betalarens och
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och är
ensam ansvarig för systemets ledning, och
—
tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i syste-
met och de senare har ingen rätt att förhandla om
avgifter mellan sig avseende betalningssystemet, även
om de kan upprätta sin egen prissättning gentemot
betalaren och betalningsmottagaren.
L 319/20
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
61
Artikel 29
Förbud för andra än betaltjänstleverantörer att
tillhandahålla betaltjänster
Medlemsstaterna ska förbjuda fysiska eller juridiska personer
som varken är betaltjänstleverantörer eller är uttryckligen
undantagna från detta direktivs tillämpningsområde att till-
handahålla de betaltjänster som förtecknas i bilagan.
AVDELNING III
KLARHET OM VILLKOREN OCH INFORMATIONSKRAVEN FÖR
BETALTJÄNSTER
KAPITEL 1
Allmänna regler
Artikel 30
Tillämpningsområde
1. Denna avdelning ska tillämpas på enstaka betalnings-
transaktioner, ramavtal och sådana betalningstransaktioner som
dessa omfattar. Parterna får avtala om att den inte ska tillämpas,
helt eller delvis, när betaltjänstanvändaren inte är en konsument.
2. Medlemsstaterna får besluta att bestämmelserna i denna
avdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på
konsumenter.
3. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder om
genomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska heller
inte påverka någon annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller
nationell lagstiftning om sådana aspekter av villkoren för
beviljande av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta
direktiv, i enlighet med gemenskapslagstiftningen.
Artikel 31
Andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen
Bestämmelserna i denna avdelning ska inte påverka sådan
gemenskapslagstiftning som innehåller ytterligare krav på
förhandsinformation.
Om direktiv 2002/65/EG också är tillämpligt, ska emellertid de
krav på information som anges i artikel 3.1 i det direktivet, utom
leden 2 c–g, 3 a, d och e samt 4 b i den punkten, ersättas med
artiklarna 36, 37, 41 och 42 i detta direktiv.
Artikel 32
Avgifter för information
1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av
betaltjänstanvändaren för tillhandahållande av information enligt
denna avdelning.
2. Betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren får avtala
om avgifter för extra eller mer ofta förekommande information,
eller överföring med hjälp av andra kommunikationsmedel än
dem som anges i ramavtalet, som lämnas på begäran av
betaltjänstanvändaren.
3. När betaltjänstleverantören får ta ut avgifter för information
i enlighet med punkt 2, ska avgifterna vara rimliga och stå i
proportion till betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.
Artikel 33
Bevisbörda i fråga om krav på information
Medlemsstaterna får föreskriva att bevisbördan ska ligga på
betaltjänstleverantören när det gäller att visa att denne har
uppfyllt kraven på information i denna avdelning.
Artikel 34
Undantag från kraven på information för
betalningsinstrument som avser låga belopp och
elektroniska pengar
1. När det gäller betalningsinstrument som enligt ramavtalet
endast rör enskilda betalningstransaktioner på högst 30 EUR
eller som har en utgiftströskel på 150 EUR eller lagrar medel
som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR
a)
ska betaltjänstleverantören genom undantag från artik-
larna 41, 42 och 46 lämna betalaren information endast
om betaltjänstens viktigaste kännetecken, inklusive hur
betalningsinstrumentet kan användas, ansvar, uttagna
avgifter och annan väsentlig information som behövs för
att fatta ett informerat beslut samt ett meddelande om var
annan information och villkor som närmare anges i
artikel 42 görs tillgängliga på lättåtkomligt sätt,
b)
får man komma överens om att betaltjänstleverantören
genom undantag från artikel 44 inte ska behöva föreslå
ändringar av villkoren i ramavtalet på det sätt som
föreskrivs enligt artikel 41.1,
c)
får man komma överens om att betaltjänstleverantören
genom undantag från artiklarna 47 och 48 efter genom-
förandet av en betalningstransaktion
i)
ska tillhandhålla eller göra tillgänglig endast en
hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvän-
daren att identifiera betalningstransaktionen, betal-
ningstransaktionens belopp, eventuella avgifter och/
eller vid flera betalningstransaktioner av samma typ
till samma betalningsmottagare, information om det
totala beloppet och de totala avgifterna för dessa
betalningstransaktioner,
ii)
inte ska behöva tillhandahålla eller göra tillgänglig
information enligt led i om betalningsinstrumentet
används anonymt eller om betaltjänstleverantören av
andra skäl inte har tekniska möjligheter att till-
handahålla
informationen.
Betaltjänstleverantören
ska emellertid ge betalaren möjlighet att kontrollera
det belopp som lagrats.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/21
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
62
2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna
eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp
som avses i punkt 1. Medlemsstaterna får höja dem för förbetalda
betalningsinstrument upp till 500 EUR.
KAPITEL 2
Enstaka betalningstransaktioner
Artikel 35
Tillämpningsområde
1. Detta kapitel ska tillämpas på enstaka betalningstransaktio-
ner som inte omfattas av ett ramavtal.
2. Om en betalningsorder för en enstaka betalningstransaktion
överförs med ett betalningsinstrument som omfattas av ett
ramavtal, ska betaltjänstleverantören inte vara skyldig att lämna
eller göra tillgänglig sådan information som redan ges till
betaltjänstanvändaren på grundval av ramavtalet med en annan
betaltjänstleverantör eller som kommer att ges till denna
användare enligt det ramavtalet.
Artikel 36
Allmän förhandsinformation
1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören innan
betaltjänstanvändaren är bunden av ett avtal om en enstaka
betaltjänst eller ett erbjudande om en sådan tjänst, på ett
lättåtkomligt sätt ger betaltjänstanvändaren tillgång till den
information och de villkor som närmare anges i artikel 37.
Betaltjänstleverantören ska på begäran av betaltjänstanvändaren
tillhandahålla informationen och villkoren på papper eller via
något annat varaktigt medium. Informationen och villkoren ska
vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på ett
språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten
erbjuds, eller på något annat språk som parterna kommit överens
om.
2. Om avtalet om enstaka betaltjänst har ingåtts på begäran av
betaltjänstanvändaren med hjälp av en teknik för distanskom-
munikation som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören
att uppfylla villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören
uppfylla sina skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter
det att betalningstransaktionen har genomförts.
3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får även fullgöras genom
tillhandahållande av en kopia av utkastet till avtalet om enstaka
betaltjänst eller utkastet till betalningsordern som innehåller
information och villkor som närmare anges i artikel 37.
Artikel 37
Information och villkor
1. Medlemsstaterna ska se till att följande information och
villkor lämnas till eller görs tillgängliga för betaltjänstanvändaren:
a)
En specificering av den information eller unika identifika-
tionskod som betaltjänstanvändaren måste uppge för att en
betalningsorder ska genomföras korrekt.
b)
Hur lång tid det maximalt tar att genomföra den betaltjänst
som ska tillhandahållas.
c)
Samtliga avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till
sin betaltjänstleverantör och, i tillämpliga fall, en specificer-
ing av alla avgiftsbeloppen.
d)
I tillämpliga fall, den faktiska växelkurs eller referensväxel-
kurs som ska gälla för betalningstransaktionen.
2. I tillämpliga fall ska betaltjänstanvändaren ges tillgång till all
annan relevant information och de villkor som närmare anges i
artikel 42 på ett lättillgängligt sätt.
Artikel 38
Information till betalaren efter mottagande av
betalningsordern
Omedelbart efter det att betalningsordern tagits emot ska
betalarens betaltjänstleverantör på samma sätt som anges i
artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalaren följande
information:
a)
En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera
betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall, uppgifter
som avser betalningsmottagaren.
b)
Betalningstransaktionens belopp i den valuta som används i
betalningsordern.
c)
Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen
som ska betalas av betalaren och, i tillämpliga fall, en
specificering av beloppen för dessa avgifter.
d)
I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänst-
leverantör använde vid betalningstransaktionen, eller en
hänvisning till denna, när den är en annan än den kurs som
lämnas i enlighet med artikel 37.1 d, samt betalnings-
transaktionens belopp efter denna valutakonvertering.
e)
Den dag då betalningsordern togs emot.
Artikel 39
Information till betalningsmottagaren efter genomförande
Omedelbart efter det att betalningstransaktionen genomförts ska
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som
anges i artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalnings-
mottagaren följande information:
a)
En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att
identifiera betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall,
betalaren och den information som överförts tillsammans
med betalningstransaktionen.
b)
Betalningstransaktionens belopp i den valuta i vilken
medlen står till betalningsmottagarens förfogande.
L 319/22
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
63
c)
Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen
som ska betalas av betalningsmottagaren och i tillämpliga
fall, en specificering av beloppen för dessa avgifter.
d)
I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen,
samt betalningstransaktionens belopp före denna va-
lutakonvertering.
e)
Valuteringsdagen för krediteringen.
KAPITEL 3
Ramavtal
Artikel 40
Tillämpningsområde
Detta kapitel ska tillämpas på betalningstransaktioner som
omfattas av ett ramavtal.
Artikel 41
Allmän förhandsinformation
1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören, i god
tid innan en betaltjänstanvändare binds av något ramavtal eller
erbjudande, på papper eller via något annat varaktigt medium
lämnar den information och de villkor som närmare anges i
artikel 42 till betaltjänstanvändaren. Informationen och villkoren
ska vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på
ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där
betaltjänsten erbjuds, eller på något annat språk som parterna
kommit överens om.
2. Om ramavtalet har ingåtts på begäran av betaltjänst-
användaren med hjälp av en teknik för distanskommunikation
som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören att uppfylla
villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören fullgöra sina
skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter det att
ramavtalet har ingåtts.
3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får också fullgöras genom
tillhandahållande av en kopia av utkastet till ramavtal som
innehåller information och villkor som närmare anges i
artikel 42.
Artikel 42
Information och villkor
Medlemsstaterna ska se till att följande information och villkor
lämnas till betaltjänstanvändaren:
1.
Om betaltjänstleverantören:
a)
Namnet på betaltjänstleverantören, den geografiska
adressen för dess huvudkontor och, i tillämpliga fall,
för dess ombud eller filial som är etablerad i den
medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, och alla andra
adresser, inbegripet e-postadress, som är relevant för
kommunikation med betaltjänstleverantören.
b)
Uppgifter om relevant tillsynsmyndigheter och om det
register som anges i artikel 13 eller annat relevant
offentligt register över betaltjänstleverantörens aukto-
risation samt registreringsnummer eller motsvarande
uppgift för identifiering i detta register.
2.
Om användning av betaltjänsten:
a)
En beskrivning av huvuddragen i den betaltjänst som
tillhandahålls.
b)
En specifikation av den information eller unika
identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste
ange för att en betalningsorder ska genomföras
korrekt.
c)
Vilken form och vilket förfarande som används för att
ge godkännande till att genomföra en betalnings-
transaktion och för att återkalla detta godkännande i
enlighet med artiklarna 54 och 66.
d)
En hänvisning till tidpunkten för mottagande av en
betalningsorder enligt artikel 64 och den bryttid-
punkt, om det finns någon sådan, som betaltjänst-
leverantören fastställt.
e)
Hur lång tid det maximalt tar att genomföra de
betaltjänster som ska tillhandahållas.
f)
Huruvida det finns möjlighet att avtala om utgifts-
tröskel för användningen av betalningsinstrumentet
enligt artikel 55.1.
3.
Om avgifter, ränta och växelkurser:
a)
Alla avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till
betaltjänstleverantören och, i tillämpliga fall, en
specificering av beloppen för alla avgifter.
b)
I tillämpliga fall, de räntesatser och växelkurser som
ska tillämpas eller, om referensräntesatsen och
referensväxelkurserna ska användas, metoden för
beräkning av den faktiska räntan, relevant dag och
index eller underlag för att bestämma sådan referens-
räntesats eller referensväxelkurs.
c)
Omedelbar tillämpning, om sådan avtalats, av föränd-
ringar av referensräntesatsen eller referensväxelkursen
samt informationskrav vad avser förändringarna i
enlighet med artikel 44.2.
4.
Om kommunikation:
a)
I tillämpliga fall den kommunikationsteknik, in-
begripet tekniska krav på betaltjänstanvändarens
utrustning, som parterna kommit överens om för att
överföra information eller underrättelser enligt detta
direktiv.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/23
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
64
b)
På vilket sätt och hur ofta som information enligt
detta direktiv ska lämnas eller göras tillgänglig.
c)
Det eller de språk som ramavtalet ska ingås på och på
vilket kommunikationen under detta avtalsförhållande
ska ske.
d)
Betaltjänstanvändarens rätt att erhålla ramavtalets
avtalsvillkor samt information och villkor i enlighet
med artikel 43.
5.
Om skydds- och korrigeringsåtgärder:
a)
I tillämpliga fall, en beskrivning av de åtgärder som
betaltjänstanvändaren ska vidta för att skydda ett
betalningsinstrument och om hur betaltjänstleveran-
tören ska underrättas i det fall som avses i arti-
kel 56.1 b.
b)
Om så avtalats, under vilka omständigheter betal-
tjänstleverantören förbehåller sig rätten att blockera
ett betalningsinstrument enligt artikel 55.
c)
Betalarens ansvar enligt artikel 61, inbegripet infor-
mation om det relevanta beloppet.
d)
Hur och inom vilken tidsfrist som betaltjänstanvän-
daren ska underrätta betaltjänstleverantören om icke
auktoriserade eller felaktigt genomförda betalnings-
transaktioner enligt artikel 58 samt betaltjänstleve-
rantörens ansvar för icke auktoriserade betalnings-
transaktioner enligt artikel 60.
e)
Betaltjänstleverantörens ansvar för genomförande av
betalningstransaktioner enligt artikel 75.
f)
Villkoren för återbetalning i enlighet med artiklarna 62
och 63.
6.
Om ändringar och avslutande av ramavtal:
a)
Om så avtalats, uppgift om att betaltjänstanvändaren
ska anses ha godkänt de ändrade villkoren i enlighet
med artikel 44 om han inte före den dag då de föreslås
träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören om att
han inte godkänner dem.
b)
Avtalets löptid.
c)
Betaltjänstanvändarens rätt att avsluta ramavtalet och/
eller eventuella avtal som berör denna rätt i enlighet
med artikel 44.1 och artikel 45.
7.
Om tvistlösning:
a)
Eventuella avtalsbestämmelser om tillämplig lag för
ramavtalet och/eller behöriga domstolar.
b)
Förfaranden för klagomål och prövning utanför
domstol som betaltjänstanvändaren kan använda
enligt artiklarna 80–83.
Artikel 43
Tillgång till information och villkor i ramavtalet
Under avtalsförhållandet ska betaltjänstanvändaren alltid ha rätt
att på begäran erhålla avtalsvillkoren för ramavtalet samt den
information och de villkor som anges i artikel 42 på papper eller
via något annat varaktigt medium.
Artikel 44
Förändringar av villkoren i ramavtalet
1. Betaltjänstleverantören ska föreslå de eventuella ändringar av
ramavtalet liksom av den information och de villkor som anges i
artikel 42 på samma sätt som anges i artikel 41.1 och detta minst
två månader före den dag som de föreslås börja tillämpas.
I tillämpliga fall, i enlighet med punkt 6 a i artikel 42, ska
betaltjänstleverantören meddela betaltjänstanvändaren att han
ska anses ha godkänt dessa ändringar om han inte före den dag
då de föreslagits träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören
om att han inte godkänner dem. Betaltjänstleverantören ska i
detta fall ange att betaltjänstanvändaren har rätt att omedelbart
och avgiftsfritt avsluta ramavtalet före den dag då ändringarna
föreslås bli tillämpliga.
2. Ändringar av räntesatser eller växelkurser får tillämpas
omedelbart och utan underrättelse, om denna rättighet har
avtalats i ramavtalet och ändringarna grundas på den avtalade
referensräntesatsen eller referensväxelkursen enligt punkt 3 b och
c i artikel 42. Betaltjänstanvändaren ska snarast möjligt
informeras om alla ändringar av räntesatsen på samma sätt
som anges i artikel 41.1, såvida inte parterna har avtalat om att
informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med viss
regelbundenhet eller på visst sätt. Ändringar av räntesatsen eller
växelkursen som är fördelaktigare för betaltjänstanvändarna får
dock tillämpas utan underrättelse.
3. Ändringar av den räntesats eller växelkurs som används vid
betalningstransaktioner ska genomföras och beräknas enligt en
neutral metod som inte diskriminerar betaltjänstanvändare.
L 319/24
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
65
Artikel 45
Avslutande
1. Betaltjänstanvändaren får alltid avsluta ramavtalet, såvida
inte parterna har avtalat om en uppsägningstid. Denna tid får
högst uppgå till en månad.
2. Att avsluta ett ramavtal som ingåtts för en bestämd tid av
mer än tolv månader eller på obestämd tid ska vara kostnadsfritt
för betaltjänstanvändaren efter tolv månader. I alla andra fall ska
avgifterna för avslutandet vara lämpliga och stå i proportion till
kostnaderna.
3. Betaltjänstleverantören får med minst två månaders upp-
sägningstid på samma sätt som föreskrivs i artikel 41.1 avsluta
ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, förutsatt att detta
avtalats i ramavtalet.
4. Regelbundet uttagna avgifter för betaltjänster ska endast
betalas av betaltjänstanvändaren proportionellt för tiden fram till
det att avtalet avslutas. Om sådana avgifter har betalats i förväg
ska de återbetalas i motsvarande omfattning.
5. Bestämmelserna i denna artikel påverkar inte medlems-
staternas lagar och förordningar om parternas rätt att förklara att
ramavtalet inte är verkställbart eller ogiltigt.
6. Medlemsstaterna får föreskriva om förmånligare bestäm-
melser för betaltjänstanvändarna.
Artikel 46
Information innan enskilda betalningstransaktioner
genomförs
När det gäller en enskild betalningstransaktion som omfattas av
ett ramavtal och initierats av betalaren ska en betaltjänst-
leverantör, om betalaren så begär, för denna specifika betal-
ningstransaktion lämna explicit information om maximal
genomförandetid och de avgifter som ska betalas av betalaren
och, i tillämpliga fall, en specificering av beloppen för alla
avgifter.
Artikel 47
Information till betalaren om enskilda
betalningstransaktioner
1. Efter det att beloppet motsvarande den enskilda betalnings-
transaktionen har debiterats betalarens konto eller, i det fall att
betalaren inte använder något betalkonto, efter mottagandet av
betalningsordern ska betalarens betaltjänstleverantör på samma
sätt som föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge
betalaren följande information:
a)
En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera
varje betalningstransaktion samt, om så är lämpligt,
information om betalningsmottagaren.
b)
Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken
betalarens betalkonto debiteras eller i den valuta som
används för betalningsordern.
c)
Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga
fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska
betalas av betalaren.
d)
I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänst-
leverantör tillämpar vid betalningstransaktionen, samt
betalningstransaktionens belopp efter denna valutakon-
vertering.
e)
Valuteringsdag för kreditering eller den dag då betalnings-
ordern togs emot.
2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som
avses i punkt 1 regelbundet ska lämnas eller göras tillgänglig
minst en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att
betalaren kan lagra och återskapa informationen i oförändrad
form.
3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleveran-
törerna en gång i månaden avgiftsfritt lämnar information på
papper.
Artikel 48
Information till betalningsmottagaren om enskilda
betalningstransaktioner
1. När en enskild betalningstransaktion genomförts ska betal-
ningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som
föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge betalnings-
mottagaren följande information:
a)
En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att
identifiera betalningstransaktionen samt, om så är lämpligt,
information som överförts tillsammans med betalnings-
transaktionen.
b)
Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken
betalningsmottagarens betalkonto krediteras.
c)
Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga
fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska
betalas av betalaren.
d)
I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen
samt betalningstransaktionens belopp före denna va-
lutakonvertering.
e)
Valuteringsdag för kreditering.
2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som
avses i punkt 1 regelbundet ska ges eller göras tillgänglig minst
en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att
betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen i
oförändrad form.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/25
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
66
3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleveran-
törerna en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahåller denna
information på papper.
KAPITEL 4
Gemensamma bestämmelser
Artikel 49
Valuta och valutakonvertering
1. Betalningarna ska göras i den valuta som parterna kommit
överens om.
2. Om en tjänst för konvertering av valuta erbjuds före
initierandet av betalningstransaktionen och om denna tjänst för
konvertering av valuta erbjuds på platsen för försäljningen eller
av betalningsmottagaren, ska den part som erbjuder betalaren
tjänsten för konvertering av valuta för betalaren uppge alla
avgifter samt den växelkurs som ska användas för konvertering
av betalningstransaktionen.
Betalaren ska godkänna tjänsten för konvertering av valuta på
denna grundval.
Artikel 50
Information om extra avgifter eller nedsättning
1. Om betalningsmottagaren begär en avgift eller erbjuder en
nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska
betalningsmottagaren underrätta betalaren om detta innan
betalningstransaktionen initieras.
2. Om en betaltjänstleverantör eller en tredjeman begär en
avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska
denne underrätta betaltjänstanvändaren om detta innan betal-
ningstransaktionen initieras.
AVDELNING IV
RÄTTIGHETER OCH SKYLDIGHETER MED AVSEENDE PÅ
TILLHANDAHÅLLANDE OCH ANVÄNDNING AV
BETALTJÄNSTER
KAPITEL 1
Gemensamma bestämmelser
Artikel 51
Tillämpningsområde
1. Om betaltjänstanvändaren inte är konsument, får parterna
avtala om att artiklarna 52.1 och 54.2 andra stycket samt
artiklarna 59, 61, 62, 63, 66 och 75 helt eller delvis inte ska
tillämpas. Parterna får även avtala om en annan tidsfrist än den
som fastställs i artikel 58.
2. Medlemsstaterna får föreskriva att artikel 89 inte ska till-
lämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.
3. Medlemsstaterna får föreskriva att bestämmelserna i denna
avdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på
konsumenter.
4. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för
genomförandet av direktiv 87/102/EEG. Direktivet ska inte heller
påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell
lagstiftning om villkoren för beviljande av konsumentkrediter
som inte harmoniseras genom detta direktiv i enlighet med
gemenskapslagstiftningen.
Artikel 52
Tillämpliga avgifter
1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av
betaltjänstanvändaren för fullgörandet av sina informations-
skyldigheter eller korrigeringsåtgärder och förebyggande åtgärder
enligt denna avdelning, såvida inte annat föreskrivs i artik-
larna 65.1, 66.5 och 74.2. Betaltjänstanvändaren och betal-
tjänstleverantören ska komma överens om dessa avgifter, som
ska vara rimliga och stå i proportion till betaltjänstleverantörens
faktiska kostnader.
2. Om en betalningstransaktion inte medför någon konverter-
ing av valuta, ska medlemsstaterna kräva att betalningsmot-
tagaren betalar de avgifter som hans betaltjänstleverantör tar ut,
och att betalaren betalar de avgifter som hans betaltjänst-
leverantör tar ut.
3. Betaltjänstleverantören får inte hindra betalningsmottagaren
från att av betalaren begära en avgift eller att erbjuda en
nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument.
Medlemsstaterna får dock förbjuda eller begränsa rätten att ta ut
avgifter med beaktande av behovet att stimulera konkurrensen
och främja en effektiv användning av betalningsinstrument.
Artikel 53
Undantag för betalningsinstrument för låga belopp och
elektroniska pengar
1. I fråga om betalningsinstrument som enligt ramavtalet
endast avser individuella betalningstransaktioner på högst
30 EUR, eller som antingen har en utgiftströskel på 150 EUR
eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR,
får betaltjänstleverantörerna avtala med betaltjänstanvändarna att
a)
artiklarna 56.1 b, 57.1 c och 57.1 d, samt artikel 61.4 och
61.5, inte är tillämpliga om betalningsinstrumentet inte kan
blockeras eller dess vidare användning förhindras,
b)
artiklarna 59, 60 och artikel 61.1 och 61.2 inte är
tillämpliga om betalningsinstrumentet används anonymt
eller betaltjänstleverantören av andra skäl som utgör en
oskiljaktig del av betalningsinstrumentet inte kan bevisa att
en betalningstransaktion var auktoriserad,
c)
genom undantag från artikel 65.1 det inte erfordras att
betaltjänstleverantören underrättar betaltjänstanvändaren
att betalningsordern avvisats, om det av sammanhanget
klart framgår att den inte har genomförts,
L 319/26
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
67
d)
genom undantag från artikel 66 betalaren inte får återkalla
betalningsordern efter att ha överfört betalningsordern eller
gett sitt godkännande att utföra betalningstransaktionen till
betalningsmottagaren,
e)
genom undantag från artiklarna 69 och 70, andra tider för
genomförandet är tillämpliga.
2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna
eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp
som avses i punkt 1. De får höja den för förbetalda betalnings-
instrument upp till 500 EUR.
3. Artiklarna 60 och 61 ska också tillämpas på elektroniska
pengar i den mening som avses i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/
EG såvida inte betalarens betaltjänstleverantör inte har möjlighet
att frysa kontot eller blockera betalningsinstrumentet. Medlems-
staterna får begränsa detta undantag till betalkonton eller
betalningsinstrument med ett visst värde.
KAPITEL 2
Auktorisering av betalningstransaktioner
Artikel 54
Godkännande och återkallande av godkännande
1. Medlemsstaterna ska sörja för att en betalningstransaktion
ska betraktas som auktoriserad endast om betalaren har godkänt
genomförandet av betalningstransaktionen. Betalaren får aukto-
risera betalningstransaktionen före eller, om betalaren och
dennes betaltjänstleverantör har avtalat om detta, efter betal-
ningstransaktionens genomförande.
2. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion eller
en serie betalningstransaktioner ska lämnas i den form som
avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör.
Om ett sådant godkännande saknas ska betalningstransaktionen
anses vara icke auktoriserad.
3. Ett godkännande får alltid återkallas av betalaren, men inte
efter den tidpunkt då det inte längre är möjligt att återkalla det
enligt artikel 66. Godkännande att genomföra en serie betal-
ningstransaktioner får även återkallas, med följden att varje
betalningstransaktion därefter ska anses vara icke auktoriserad.
4. Förfarandet för att ge godkännande ska avtalas mellan
betalaren och betaltjänstleverantören.
Artikel 55
Begränsning av betalningsinstrumentets användning
1. När särskilda betalningsinstrument används för att ge
godkännande får betalaren och dennes betaltjänstleverantör
avtala om utgiftströsklar för betalningstransaktioner som
genomförs genom det betalningsinstrumentet.
2. Om det överenskommits i ramavtalet får betaltjänstleveran-
tören förbehålla sig rätten att blockera betalningsinstrumentet av
objektivt betingade skäl, som har samband med betalnings-
instrumentets säkerhet, misstanke om icke auktoriserad eller
bedräglig användning av betalningsinstrumentet eller, vid betal-
ningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för
att betalaren eventuellt inte kan fullfölja sitt betalansvar.
3. I sådana fall ska betaltjänstleverantören på avtalat sätt
informera betalaren om blockering av betalningsinstrumentet
och om skälen till denna, om möjligt innan betalningsinstru-
mentet blockeras och senast direkt efter blockeringen, om inte
sådan information äventyrar objektivt motiverade säkerhetsskäl
eller förbjuds i annan relevant gemenskapslagstiftning eller
nationell lagstiftning.
4. Betaltjänstleverantören ska häva blockeringen av betalnings-
instrumentet eller ersätta det med ett nytt betalningsinstrument
så snart skälen till blockeringen inte längre föreligger.
Artikel 56
Betaltjänstanvändarens skyldigheter med avseende på
betalningsinstrument
1. Betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalnings-
instrumentet ska åläggas följande skyldigheter:
a)
Använda betalningsinstrumentet i enlighet med villkoren
för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet.
b)
Utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören
eller den enhet som denne angett, så snart de har fått
vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits,
missbrukats eller använts utan auktorisation.
2. Vid tillämpning av punkt 1 a ska betaltjänstanvändaren, så
snart denne mottar ett betalningsinstrument, vidta alla skäliga
åtgärder för att skydda dess personliga säkerhetsanordningar.
Artikel 57
Skyldigheter för betaltjänstleverantören med avseende på
betalningsinstrument
1. Den betaltjänstleverantör som utfärdar ett betalningsinstru-
ment ska ha följande skyldigheter:
a)
Förvissa sig om att de personliga säkerhetsanordningarna i
betalningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra än den
betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalnings-
instrumentet, utan att detta påverkar betaltjänstleverantö-
rens skyldigheter i artikel 56.
b)
Avstå från att sända över betalningsinstrument som inte
beställts utom då ett betalningsinstrument som redan
innehas av betaltjänstanvändaren ska ersättas.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/27
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
68
c)
Se till att betaltjänstanvändare alltid har möjlighet att på
lämpligt sätt lämna underrättelser enligt artikel 56.1 b eller
att begära att en blockering hävs enligt artikel 55.4; på
begäran ska betaltjänstleverantören göra det möjligt för
betaltjänstanvändaren att under 18 månader efter under-
rättelsen styrka att han har lämnat en sådan underrättelse.
d)
Förhindra varje användning av betalningsinstrumentet så
snart som den underrättelse som avses i artikel 56.1 b har
lämnats.
2. Betaltjänstleverantören ska stå för risken att skicka betal-
ningsinstrumentet till betalaren eller att skicka personliga
säkerhetsanordningar som hör till det.
Artikel 58
Meddelande om icke auktoriserade eller felaktigt utförda
betalningstransaktioner
Betaltjänstanvändaren ska få rättelse av betaltjänstleverantörens
sida endast om han, när han får kännedom om icke
auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner som
ger upphov till en fordran även sådan som följer av artikel 75,
underrättar sin betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och
senast 13 månader efter debiteringsdagen, utom, i förekom-
mande fall, om betaltjänstleverantören varken har lämnat
information om betalningstransaktionen eller gjort informatio-
nen tillgänglig i enlighet med avdelning III.
Artikel 59
Bevis för autentisering och genomförande av
betalningstransaktioner
1. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en
genomförd betalningstransaktion eller hävdar att betalnings-
transaktionen inte har genomförts på korrekt sätt, ska
medlemsstaterna kräva att hans betaltjänstleverantör ska kunna
styrka att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats
korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller
någon annan bristfällighet.
2. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en
genomförd betalningstransaktion, ska användningen av ett
betalningsinstrument som registrerats av betaltjänstleverantören
inte nödvändigtvis vara tillräckligt för att visa vare sig att
betalningen hade auktoriserats av betalaren eller att betalaren
handlat bedrägligt, eller avsiktligen eller av grov vårdslöshet
försummat att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt
artikel 56.
Artikel 60
Betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade
betalningstransaktioner
1. Vid icke auktoriserade betalningstransaktioner ska medlems-
staterna, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 58, se
till att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka
beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen till
betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkon-
tots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke
auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum.
2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas i enlighet med
tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betalaren och hans
betaltjänstleverantör.
Artikel 61
Betalarens ansvar för icke auktoriserade
betalningstransaktioner
1. Med avvikelse från artikel 60 ska betalaren stå för sådana
förluster vid alla icke auktoriserade betalningstransaktioner, upp
till högst 150 EUR, som är en följd av att ett förlorat eller stulet
betalningsinstrument använts eller, om betalaren har underlåtit
att skydda de personliga säkerhetsanordningarna, av att ett
betalningsinstrument missbrukats.
2. Betalaren ska stå för samtliga förluster till följd av icke
auktoriserade betalningstransaktioner om denne åsamkats dem
genom att ha handlat bedrägligt eller avsiktligen eller genom grov
vårdslöshet har underlåtit att uppfylla en eller flera av sina
skyldigheter enligt artikel 56. I sådana fall är det maximibelopp
som avses i punkt 1 i denna artikel inte tillämpligt.
3. I sådana fall där betalaren inte har handlat bedrägligt eller
avsiktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt
artikel 56 får medlemsstaterna minska det ansvar som avses i
punkterna 1 och 2 i denna artikel, varvid hänsyn ska tas särskilt
till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till
betalningsinstrumentet och till de omständigheter under vilka
det förlorades, stals eller missbrukades.
4. Efter underrättelse enligt artikel 56.1 b ska betalaren inte
belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av
användning av ett betalningsinstrument som förlorats, stulits
eller missbrukat, såvida inte betalaren har handlat bedrägligt.
5. Om betaltjänstleverantören inte erbjuder ett lämpligt sätt att
lämna anmälan vid varje tidpunkt när ett betalningsinstrument
förlorats, stulits eller missbrukats, vilket krävs i artikel 57.1 c, ska
betalaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna
av att betalningsinstrumentet använts, såvida han inte har
handlat bedrägligt.
Artikel 62
Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av
eller via en betalningsmottagare
1. Medlemsstaterna ska se till att en betalare har rätt till
återbetalning från sin betaltjänstleverantör av en redan genom-
förd auktoriserad betalningstransaktion, initierad av eller via en
betalningsmottagare, om följande villkor är uppfyllda:
a)
Auktorisationen angav inte betalningstransaktionens exakta
belopp när auktorisationen gjordes.
L 319/28
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
69
b)
Betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som
betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till
sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och
relevanta omständigheter.
På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren redovisa de
faktiska förhållandena rörande sådana villkor.
Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda
betalningstransaktionen.
För autogireringar får betalaren och hans betaltjänstleverantör i
ett ramavtal avtala att betalaren ska ha rätt till återbetalning från
betaltjänstleverantören även om villkoren för återbetalning enligt
första stycket inte är uppfyllda.
2. Vid tillämpning av punkt 1 b första stycket får betalaren
dock inte åberopa valutaväxlingskursen som skäl om den
referensväxelkurs som avtalats med hans betaltjänstleverantör i
enlighet med artiklarna 37.1 d och 42.3 b har tillämpats.
3. I ramavtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören får
avtalas att betalaren inte har rätt till återbetalning när han har
givit sitt godkännande att genomföra betalningstransaktionen
direkt till sin betaltjänstleverantör och, i förekommande fall,
information om den framtida betalningstransaktionen på över-
enskommet sätt lämnades till eller gjordes tillgänglig för
betalaren minst fyra veckor före sista betalningsdagen av
betaltjänstleverantören eller betalningsmottagaren.
Artikel 63
Begäran om återbetalning för betalningstransaktioner
initierade av eller via en betalningsmottagare
1. Medlemsstaterna ska se till att betalaren kan begära
återbetalning enligt artikel 62 av en auktoriserad betalnings-
transaktion initierad av eller via en betalningsmottagare under en
period på åtta veckor från den dag då medlen debiterades.
2. Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om
återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala hela
betalningstransaktionens belopp eller ange sina skäl för att vägra
återbetalning med uppgift om till vilka organ betalaren kan
hänskjuta ärendet i enlighet med artiklarna 80–83, om han inte
godtar de angivna skälen.
Den rättighet som betaltjänstleverantören har enligt första
stycket att vägra återbetalning ska inte tillämpas i det fall som
avses i artikel 62.1 fjärde stycket.
KAPITEL 3
Genomförande av betalningstransaktioner
Av s n i t t 1
B e t a l n i n g s o r d e r o c h b e l o p p s o m s k a
ö v e r f ö r a s
Artikel 64
Mottagande av betalningsorder
1. Medlemsstaterna ska se till att tidpunkten för mottagande är
den tidpunkt då den betalningsorder som överförts direkt av
betalaren eller indirekt av eller via en betalningsmottagare tas
emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för
mottagande inte är en bankdag för betalarens betaltjänst-
leverantör ska betalningsordern anses ha mottagits under
följande bankdag. Betaltjänstleverantören får fastställa en bryt-
tidpunkt nära bankdagens slut efter vilken alla betalningsorder
som tas emot ska anses ha mottagits under följande bankdag.
2. Om den betaltjänstanvändare som initierar en betalnings-
order och hans betaltjänstleverantör avtalar om att genom-
förandet av betalningsordern ska inledas en viss dag eller vid
slutet av en viss period eller den dag då betalaren har ställt medel
till sin betaltjänstleverantörs förfogande, ska tidpunkten för
mottagande vad avser artikel 69 anses vara den avtalade dagen.
Om den avtalade dagen inte är en bankdag för betalarens
betaltjänstleverantör ska betalningsordern anses ha mottagits
under följande bankdag.
Artikel 65
Vägran att genomföra betalningsorder
1. Om betaltjänstleverantören vägrar att utföra en betalnings-
order, ska vägran och om möjligt skälen till denna samt
förfarandet för att korrigera eventuella sakfel som lett till vägran
meddelas till betaltjänstanvändaren, såvida inte detta inte är
förbjudet enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller
nationell lagstiftning.
Betaltjänstleverantören ska lämna underrättelsen eller göra den
tillgänglig på avtalat sätt snarast möjligt och under alla
förhållanden inom de tidsfrister som anges i artikel 69.
Ramavtalet får innehålla villkoret att betaltjänstleverantören får
ta ut en avgift för denna underrättelse om vägran är objektivt
betingad.
2. Om alla villkor som anges i betalarens ramavtal är uppfyllda,
får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en
auktoriserad betalningsorder, oberoende av om betalningsordern
initieras av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare,
såvida inte detta är förbjudet enligt annan relevant gemenskaps-
lagstiftning eller nationell lagstiftning.
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/29
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
70
3. Vid tillämpning av artiklarna 69 och 75 ska en betalnings-
order för vilken genomförande har nekats anses inte ha tagits
emot.
Artikel 66
Betalningsorderns oåterkallelighet
1. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstanvändaren inte får
återkalla en betalningsorder efter det att den har den mottagits av
betalarens betaltjänstleverantör, såvida inte någonting annat
anges i denna artikel.
2. När en betalningstransaktion initieras av eller genom
betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalnings-
ordern efter att ha överfört betalningsordern eller givit sitt
godkännande att genomföra betalningstransaktionen till betal-
ningsmottagaren.
3. Vid en autogirering och utan att det påverkar tillämpningen
av rätten till återbetalning, får betalaren emellertid återkalla
betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den
dag som avtalats för debitering av medlen.
4. I det fall som avses i artikel 64.2 får betaltjänstanvändaren
återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som
föregår den avtalade dagen.
5. Vid utgången av de tidsfrister som anges i punkterna 1–4 får
betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan
betaltjänstanvändaren och hans betaltjänstleverantör. I de fall
som avses i punkterna 2 och 3 krävs även betalningsmottagarens
godkännande. Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänst-
leverantören ta ut en avgift för återkallande.
Artikel 67
Överförda belopp och mottagna belopp
1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleveran-
tör, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och betaltjänst-
leverantörernas
eventuella
mellanhänder
överför
hela
betalningstransaktionens belopp och avstår från att dra av
avgifter från det överförda beloppet.
2. Betalningsmottagaren får dock med sin betaltjänstleverantör
avtala om att betaltjänstleverantören får dra av sina egna avgifter
från det överförda beloppet innan det krediteras betalningsmot-
tagaren. Hela betalningstransaktionens belopp och avgifterna ska
i så fall redovisas separat in den information som lämnas till
betalningsmottagaren.
3. Om andra avgifter än dem som avses i punkt 2 dras av från
det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till
att betalningsmottagaren erhåller hela beloppet av den betal-
ningstransaktion som initierades av betalaren. Om betalnings-
transaktionen initieras av eller genom betalningsmottagaren, ska
dennes betaltjänstleverantör se till att hela beloppet av betal-
ningstransaktionen mottas av betalningsmottagaren.
Av s n i t t 2
G e n o m f ö r a n d e t i d o c h v a l u t e r i n g s d a g
Artikel 68
Tillämpningsområde
1. Detta avsnitt ska tillämpas på
a)
betalningstransaktioner i euro,
b)
nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda
medlemsstaten utanför euroområdet, och
c)
betalningstransaktioner som inbegriper endast en valuta-
konvertering mellan euro och valutan i en medlemsstat
utanför euro-området, förutsatt att den nödvändiga va-
lutakonverteringen utförs i den berörda medlemsstaten
utanför euro-området och i fråga om gränsöverskridande
betalningstransaktioner att den gränsöverskridande trans-
aktionen sker i euro.
2. Detta avsnitt ska tillämpas på andra betalningstransaktioner,
såvida inte annat avtalats mellan betaltjänstanvändaren och hans
betaltjänstleverantör, med undantag av artikel 73 som parterna
inte disponerar över. När betaltjänstanvändaren och hans
betaltjänstleverantör enas om en längre period än den som
fastställs i artikel 69 ska emellertid en sådan period när det gäller
betalningstransaktioner inom gemenskapen inte överstiga fyra
bankdagar efter tidpunkten för mottagande enligt artikel 64.
Artikel 69
Betalningstransaktioner till ett betalkonto
1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleveran-
tör ser till att betalningstransaktionens belopp, efter tidpunkten
för mottagande enligt artikel 64, krediteras betalningsmottaga-
rens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande
bankdag. Fram till den 1 januari 2012 får en betalare och hans
betaltjänstleverantör dock avtala om en tid om högst tre
bankdagar. Dessa tider får dock förlängas med ytterligare en
bankdag när det gäller betalningstransaktioner som initierats på
papper.
2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betal-
tjänstleverantör valuterar och gör tillgänglig betalningstransak-
tionens belopp på betalningsmottagarens betalkonto efter det att
betaltjänstleverantören har mottagit medlen i enlighet med
artikel 73.
3. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betal-
tjänstleverantör överför en betalningsorder som initierats av eller
via betalningsmottagaren till betalarens betaltjänstleverantör
inom de tidsfrister som avtalats mellan betalningsmottagaren
och hans betaltjänstleverantör, när det gäller autogiro, som gör
avveckling möjlig på den överenskomna förfallodagen.
L 319/30
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
71
Artikel 70
Om betalningsmottagaren saknar betalkonto hos
betaltjänstleverantören
Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betal-
tjänstleverantören, ska den betaltjänstleverantör som tar emot
medlen göra dem tillgängliga för betalningsmottagaren inom den
tid som anges i artikel 69.
Artikel 71
Kontantinsättningar på ett betalkonto
Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos
betaltjänstleverantören i detta betalkontos valuta, ska betaltjänst-
leverantören sörja för att beloppet görs tillgängligt och valuteras
omedelbart efter den tidpunkt medlen mottogs. Om betaltjänst-
användaren inte är en konsument, ska beloppet göras tillgängligt
och valuteras senast den bankdag som följer på dagen för
mottagandet av medlen.
Artikel 72
Nationella betalningstransaktioner
För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna före-
skriva kortare maximitider för genomförandet än de tider som
anges i detta avsnitt.
Artikel 73
Valuteringsdag och tillgängliga medel
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för
kreditering av betalningsmottagarens konto är senast den
bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras betal-
ningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.
Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att
betalningstransaktionens belopp ställs till betalningsmottagarens
förfogande omedelbart efter det att detta belopp krediteras
betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för
debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när betal-
ningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto.
Av s n i t t 3
A n s v a r
Artikel 74
Felaktiga unika identifikationskoder
1. Om en betalningsorder genomförs med hjälp av en unik
identifikationskod, ska betalningsordern anses ha genomförts
korrekt vad avser den betalningsmottagare som angetts i den
unika identifikationskoden.
2. Om den unika identifikationskod som lämnats av betal-
tjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara
ansvarig enligt artikel 75 för att betalningstransaktionen inte
genomförts eller för brister i genomförandet av den.
Betalarens betaltjänstleverantör ska dock vidta skäliga åtgärder
för att återvinna de medel som betalningstransaktionen avsåg.
Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänstleverantören ta ut
en avgift av betaltjänstanvändaren för återvinningen.
3. Om en betaltjänstanvändare lämnar information utöver den
som närmare anges i artiklarna 37.1 a eller 42.2 b, ska
betaltjänstleverantören endast vara ansvarig för genomförandet
av betalningstransaktioner i enlighet med den unika identifika-
tionskod som betaltjänstanvändaren har angivit.
Artikel 75
Betalningstransaktioner som inte genomförts eller
genomförts bristfälligt
1. Om en betalningsorder har initierats av betalaren, ska
dennes betaltjänstleverantör inför betalaren ansvara för att
betalningstransaktionen genomförs korrekt, utan att detta
påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2 och 74.3
och artikel 78 om han inte för betalaren och i förekommande fall
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör kan styrka att betal-
ningsmottagarens betaltjänstleverantör har mottagit betalnings-
transaktionens belopp i enlighet med artikel 69.1, i vilket fall
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska vara ansvarig
inför betalningsmottagaren för att betalningstransaktionen
genomförs korrekt.
Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig enligt det första
stycket ska denne utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av
den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till
betalaren och i förekommande fall återställa det debiterade
betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om
den bristfälligt genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt
rum.
Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig
enligt det första stycket ska denne omedelbart ställa betalnings-
transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande och
i förekommande fall kreditera betalningsmottagarens betalkonto
med motsvarande belopp.
Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i
genomförandet av den och betalningsordern har initierats av
betalaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett dennes ansvar
enligt denna punkt på begäran omedelbart försöka spåra
betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.
2. Om en betalningsorder har initierats av eller via betalnings-
mottagaren, ska hans betaltjänstleverantör, vara ansvarig inför
betalningsmottagaren för att betalningsordern överförs korrekt
till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med artikel 69.3
utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2
och
74.3
och
artikel
78.
Om
betalningsmottagarens
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/31
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
72
betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne
omedelbart på nytt överföra den berörda betalningsordern till
betalarens betaltjänstleverantör.
Dessutom ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör vara
ansvarig inför betalningsmottagaren för hantering av betalnings-
transaktionens belopp i enlighet med sina skyldigheter enligt
artikel 73 utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58,
artikel 74.2 och 74.3 och artikel 78. Om betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne
säkerställa att betalningstransaktionsbeloppet finns till betal-
ningsmottagarens förfogande omedelbart efter det att beloppet
krediteras det konto som tillhör betalningsmottagarens betal-
tjänstleverantör.
Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i
genomförandet av den och betalningsmottagarens betaltjänst-
leverantör inte är ansvarig enligt det första och det andra stycket
ska betalarens betaltjänstleverantör vara ansvarig inför betalaren.
Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig ska denne på
lämpligt sätt och utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av
den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till
betalaren och återställa det debiterade betalkontots kontoställ-
ning till den som skulle ha förelegat om den bristfälligt
genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt rum.
Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i
genomförandet av den och betalningsordern initierats av eller via
betalningsmottagaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett
dennes ansvar enligt denna punkt på begäran omedelbart
försöka spåra betalningstransaktionen och meddela betalnings-
mottagaren om resultatet.
3. Betaltjänstleverantörerna ska dessutom vara ansvariga inför
sina respektive betaltjänstanvändare för eventuella avgifter som
de har förorsakat och för eventuell ränta som betaltjänst-
användaren ska erlägga till följd av att betalningstransaktionen
inte genomförts eller genomförts bristfälligt.
Artikel 76
Ytterligare ekonomisk ersättning
All ekonomisk ersättning utöver den ersättning som föreskrivs i
detta avsnitt får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det
avtal som ingåtts mellan betaltjänstanvändaren och hans betal-
tjänstleverantör.
Artikel 77
Rätt till återkrav
1. Om en betaltjänstleverantörs ansvar i enlighet med artikel 75
kan hänföras till en annan betaltjänstleverantör eller till en
mellanhand ska denna betaltjänstleverantör eller mellanhand
ersätta den första betaltjänstleverantören för förluster eller
betalda belopp enligt artikel 75.
2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas enligt avtal
mellan betaltjänstleverantörer och/eller mellanhänder samt til-
lämplig lag på det avtal som ingåtts mellan dem.
Artikel 78
Befrielse från ansvar
Ansvar enligt kapitlen 2 och 3 ska inte vara tillämpligt i fall av
osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den part
som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande
över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots
alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är
bunden av andra rättsliga krav som omfattas av nationell
lagstiftning eller gemenskapslagstiftning.
KAPITEL 4
Dataskydd
Artikel 79
Dataskydd
Medlemsstaterna ska tillåta att betalningssystem och betaltjänst-
leverantörer behandlar personuppgifter när detta är nödvändigt
för att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av
betalningsbedrägerier. Behandlingen av personuppgifter ska
genomföras i enlighet med direktiv 95/46/EG.
KAPITEL 5
Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol
Av s n i t t 1
F ö r f a r a n d e n f ö r k l a g o m å l
Artikel 80
Klagomål
1. Medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för att
göra det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda
parter, däribland konsumentorganisationer, att till de behöriga
myndigheterna anmäla klagomål som rör betaltjänstleverantörers
påstådda överträdelser av bestämmelserna i nationell lagstiftning
om genomförande av direktivets bestämmelser.
2. I lämpliga fall, och utan att det påverkar rätten att få saken
prövad i domstol i enlighet med nationell processlagstiftning, ska
klaganden i svaret från de behöriga myndigheterna informeras
om de förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol
som anges i artikel 83.
Artikel 81
Sanktioner
1. Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för
överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits i
enlighet med detta direktiv och ska vidta alla åtgärder som är
nödvändiga för att se till att de tillämpas. Sanktionerna ska vara
effektiva, proportionella och avskräckande.
L 319/32
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
73
2. Medlemsstaterna ska anmäla de sanktioner som avses i
punkt 1 och de behöriga myndigheter som avses i artikel 82 till
kommissionen senast den 1 november 2009, samt utan dröjsmål
anmäla alla senare ändringar som påverkar dem.
Artikel 82
Behöriga myndigheter
1. Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att se
till att de förfaranden för klagomål och de sanktioner som
föreskrivs i artikel 80.1 och i artikel 81.1 handläggs av de
myndigheter som givits befogenhet att se till att de bestämmelser
i nationell lagstiftning som antagits enligt kraven i detta avsnitt
efterlevs.
2. Vid överträdelse eller misstanke om överträdelse av
bestämmelser i nationell lagstiftning som antagits i enlighet
med avdelningarna III och IV ska de behöriga myndigheter som
avses i punkt 1 vara de i betaltjänstleverantörens hemmedlems-
stat, utom för ombud och filialer vars verksamhet bedrivs enligt
rätten till etablering då de ska vara värdmedlemsstatens behöriga
myndigheter.
Av s n i t t 2
F ö r f a r a n d e n f ö r t v i s t l ö s n i n g u t a n f ö r
d o m s t o l
Artikel 83
Tvistlösning utanför domstol
1. Medlemsstaterna ska se till att det införs lämpliga och
effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra
tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleveran-
törer om rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv, varvid
befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt.
2. När det gäller gränsöverskridande tvister ska medlemssta-
terna förvissa sig om att dessa organ samarbetar aktivt för att
lösa tvisterna.
AVDELNING V
GENOMFÖRANDEÅTGÄRDER OCH BETALNINGSKOMMITTÉ
Artikel 84
Genomförandeåtgärder
För att kunna ta hänsyn till teknik- och marknadsutvecklingen på
området för betaltjänster och för att sörja för enhetlig tillämp-
ning av detta direktiv får kommissionen i enlighet med det
föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 85.2
anta genomförandeåtgärder som avser att ändra icke-väsentliga
delar i detta direktiv och som avser följande:
a)
Anpassning av förteckningen över verksamheter i bilagan, i
enlighet med artiklarna 2–4 och artikel 16.
b)
Ändring av definitionen av mikroföretag i den mening som
avses i artikel 4.26 i enlighet med en ändring av
rekommendation 2003/361/EG.
c)
Uppdatering av de belopp som anges i artiklarna 26.1 och
61.1 för att ta hänsyn till inflation och viktiga händelser på
marknaden.
Artikel 85
Kommittéförfarande
1. Kommissionen ska biträdas av en betalningskommitté.
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4 och
artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av
bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
AVDELNING VI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 86
Fullständig harmonisering
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 30.2, 33,
34.2, 45.6, 47.3, 48.3, 51.2, 52.3, 53.2, 61.3, 72 och 88 får
medlemsstaterna i den mån detta direktiv innehåller harmoni-
serade bestämmelser inte behålla eller införa andra bestämmelser
än de som föreskrivs i detta direktiv.
2. Om en medlemsstat utnyttjar någon av de möjligheter som
avses i punkt 1, ska den informera kommissionen om detta och
om alla eventuella senare ändringar. Kommissionen ska
offentliggöra informationen på en webbplats eller på annat sätt
som gör att den lätt kan nås.
3. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer inte
avviker från bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför
eller motsvarar bestämmelser i detta direktiv på ett sätt som är
till nackdel för betaltjänstanvändaren, såvida inte detta uttryck-
ligen föreskrivs i direktivet.
Betaltjänstleverantörer får dock besluta att bevilja betaltjänst-
användare förmånligare villkor.
Artikel 87
Översyn
Senast den 1 november 2012 ska kommissionen till Europa-
parlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kom-
mittén och Europeiska centralbanken överlämna en rapport om
genomförandet och resultatet av detta direktiv, särskilt i fråga om
—
eventuella behov av att utvidga direktivets tillämpnings-
område till betalningstransaktioner i alla valutor och till
betalningstransaktioner där endast en av betaltjänstleveran-
törerna är belägen i gemenskapen,
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/33
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
74
—
tillämpningen av artiklarna 6, 8 och 9 när det gäller
tillsynskrav för betalningsinstitut, särskilt krav på kapitalbas
och skyddskrav (öronmärkning),
—
eventuell inverkan av att betalningsinstitutet beviljar kredit i
samband med betaltjänster enligt artikel 16.3,
—
eventuell inverkan av auktorisationskraven för betalnings-
institut på konkurrensen mellan betalningsinstitut och
andra betaltjänstleverantörer samt vad gäller hinder mot
marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer,
—
tillämpning av artiklarna 34 och 53 och eventuella behov
av att se över direktivets tillämpningsområde när det gäller
betalningsinstrument för låga belopp och elektroniska
pengar, och
—
tillämpningen av artiklarna 69 och 75 och hur de fungerar
för alla slags betalningsinstrument
när så är lämpligt åtföljt av ett förslag till översyn.
Artikel 88
Övergångsbestämmelser
1. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG
eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning ska medlemssta-
terna tillåta juridiska personer som före den 25 december 2007
har inlett verksamhet som betalningsinstitut i den mening som
avses i detta direktiv i enlighet med gällande nationell lagstiftning
att fortsätta denna verksamhet inom den berörda medlemsstaten
till och med den 30 april 2011, utan auktorisation enligt
artikel 10. Den som inte har beviljats auktorisation inom denna
period ska i enlighet med artikel 29 förbjudas att tillhandahålla
betaltjänster.
2. Trots vad som sägs i punkt 1 ska ett undantag från
auktorisationskraven enligt artikel 10 beviljas de finansiella
institut som har inlett verksamhet som förtecknas i punkt 4 i
bilaga I till direktiv 2006/48/EG och uppfyller villkoren i
artikel 24.1 första stycket e i det direktivet i enlighet med
nationell lagstiftning före den 25 december 2007. Emellertid ska
de underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten
om denna verksamhet senast den 25 december 2007. Dessutom
ska denna underrättelse innehålla information som visar att de
har uppfyllt kraven i artikel 5 a, d, g–i, k och l i detta direktiv. När
de behöriga myndigheterna är förvissade om att dessa krav har
uppfyllts ska de berörda finansiella instituten registreras i
enlighet med artikel 13 i detta direktiv. Medlemsstaterna får
tillåta att deras behöriga myndigheter undantar dessa finansiella
institut från kraven i artikel 5.
3. Medlemsstaterna får föreskriva att juridiska personer som
avses i punkt 1 automatiskt ska beviljas auktorisation och upptas
i det register som anges i artikel 13 om de behöriga
myndigheterna redan har bevis för att kraven i artiklarna 5
och 10 är uppfyllda. De behöriga myndigheterna ska informera
de berörda enheterna innan de beviljas auktorisation.
4. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG
eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning får medlemssta-
terna tillåta att fysiska eller juridiska personer som har inlett
verksamhet som betalningsinstitut i den mening som avses i
detta direktiv i enlighet med den nationella lagstiftning som
gällde före den 25 december 2007 och som har rätt till undantag
enligt artikel 26 att fortsätta denna verksamhet inom den
berörda medlemsstaten under högst tre år, utan att ha beviljats
undantag enligt artikel 26 och utan att ha varit upptagna i det
register som anges i artikel 13. Den som inte har beviljats
undantag inom denna period ska i enlighet med artikel 29
förbjudas att tillhandahålla betaltjänster.
Artikel 89
Ändring av direktiv 97/7/EG
Artikel 8 i direktiv 97/7/EG ska utgå.
Artikel 90
Ändringar av direktiv 2002/65/EG
Direktiv 2002/65/EG ska ändras på följande sätt:
1.
I artikel 4 ska följande punkt läggas till:
”5. När Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/
EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre
marknaden (*) också är tillämpligt ska informationsbe-
stämmelserna enligt artikel 3.1 i detta direktiv, med
undantag av punkterna 2 c–2 g, 3 a, 3 d och 3 e samt
4 b, ersättas av artiklarna 36, 37, 41 och 42 i det direktivet.
(*)
EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”
2.
Artikel 8 ska utgå.
Artikel 91
Ändringar av direktiv 2005/60/EG
Direktiv 2005/60/EG ska ändras på följande sätt:
1.
Artikel 3.2 a ska ersättas med följande:
”a)
Ett företag som inte är ett kreditinstitut och som
bedriver en eller flera av de verksamheter som
förtecknas i punkterna 2–12 och 14 i bilaga I till
direktiv 2006/48/EG, inbegripet valutaväxlingsverk-
samhet (bureaux de change).”
2.
Artikel 15.1 och 15.2 ska ersättas med följande:
”1. I de fall där en medlemsstat tillåter de kreditinstitut
och finansiella institut som avses i artikel 2.1.1 eller 2.1.2
och som är belägna på dess territorium att bli betrodda som
tredje part nationellt, ska medlemsstaten under alla
omständigheter göra det möjligt för de institut och personer
som avses i artikel 2.1 och som är belägna på dess
territorium att i enlighet med artikel 14 erkänna och godta
resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1a–8.1c som
genomförts i enlighet med detta direktiv av ett institut
enligt artikel 2.1.1 eller 2.1.2 i en annan medlemsstat, med
L 319/34
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
75
undantag av valutaväxlingskontor och de betalningsinstitut
enligt definitionen i artikel 4.4 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om
betaltjänster på den inre marknaden (*) som huvudsakligen
tillhandahåller de betaltjänster som förtecknas i punkt 6 i
bilagan till det direktivet, inbegripet de fysiska och juridiska
personer som har beviljats undantag enligt artikel 26 i det
direktivet och som uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i
detta direktiv, även om de handlingar och uppgifter på vilka
dessa krav grundar sig är annorlunda än dem som krävs i
den medlemsstat till vilken kunden hänvisas.
2. I de fall då en medlemsstat tillåter att valutaväxlings-
kontor enligt artikel 3.2 a och de betalningsinstitut enligt
definitionen i artikel 4.4 i direktiv 2007/64/EG som
huvudsakligen tillhandahåller de betaltjänster som förteck-
nas i punkt 6 i bilagan till det direktivet och som är belägna
på dess territorium blir betrodd som nationell tredje part,
ska den medlemsstaten under alla omständigheter i enlighet
med artikel 14 i detta direktiv, tillåta att de erkänner och
godtar resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1 a–
8.1 c som genomförts i enlighet med detta direktiv av
samma typ av institut i en annan medlemsstat och som
uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i detta direktiv, även
om de handlingar och uppgifter på vilka dessa krav grundar
sig är annorlunda än dem som krävs i den medlemsstat till
vilken kunden hänvisas.
(*)
EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”
3.
I artikel 36.1 ska andra meningen utgå.
Artikel 92
Ändringar av direktiv 2006/48/EG
Bilaga I till direktiv 2006/48/EG ska ändras på följande sätt:
1.
Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4.
betaltjänster enligt definitionen i artikel 4.3 i Europa-
parlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den
13 november 2007 om betaltjänster på den inre
marknaden (*)
(*)
EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”
2.
Punkt 5 ska ersättas av följande text:
”5.
Utställande och administration av andra betalnings-
medel (t.ex. resecheckar och postväxlar) såvida inte
denna verksamhet omfattas av punkt 4”.
Artikel 93
Upphävande
Direktiv 97/5/EG ska upphöra att gälla från och med den
1 november 2009.
Artikel 94
Genomförande
1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar
och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv före den 1 november 2009. De ska genast informera
kommissionen om detta.
När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser ska de innehålla
en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur
hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till
de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar
inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 95
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det
har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 96
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 13 november 2007.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
M. LOBO ANTUNES
Ordförande
5.12.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 319/35
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
76
BILAGA
BETALTJÄNSTER (DEFINITION 3 I ARTIKEL 4)
1.
Tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett
betalkonto.
2.
Tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett
betalkonto.
3.
Genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens
betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör:
—
Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar.
—
Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande.
—
Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder.
4.
Genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks genom ett kreditutrymme för en betaltjänstanvändare:
—
Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar.
—
Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande.
—
Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder.
5.
Utfärdande av och/eller förvärvande av betalningsinstrument.
6.
Penningöverföring.
7.
Genomförande av betalningstransaktioner där betalarens godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges
med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och betalningen görs till
operatören för systemet eller nätet för telekommunikation eller informationsteknik vilken endast fungerar som
mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.
L 319/36
SV
Europeiska unionens officiella tidning
5.12.2007
Prop. 2009/10:122
Bilaga 4
77
Sammanfattning av departementspromemorian Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86)
Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomföra två artiklar i ett EG-direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet).
I stort sett alla har avtal om betaltjänster med någon bank eller annan betaltjänstleverantör. Det kan exempelvis vara ett avtal om betalkonto, med eller utan kredit, där insättningar och uttag görs med hjälp av ett betalningsinstrument, t.ex. ett kontokort eller en bankdosa.
Det förekommer att betalningsinstrument används utan samtycke av den som enligt avtalet med banken har rätt att lämna ett sådant samtycke. I allmänhet är det svårt att ta reda på vem som gjort den obehöriga transaktionen och då blir frågan om banken eller betalaren ska stå för den slutliga ekonomiska förlusten.
I promemorian föreslås det nya bestämmelser om en betalares skyldigheter i förhållande till en bank eller annan betaltjänstleverantör.
Det föreslås också nya bestämmelser om vilket ansvar för förlust som en betalare ska ha vid en obehörig transaktion. Beträffande obehöriga transaktioner där en personlig kod har använts föreslås att betalaren ska stå för en självrisk. Vidare föreslås en begränsning i förlustansvaret i de fall då en betalare som är konsument har brutit mot avtalsvillkoren genom grov oaktsamhet.
Lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 november 2009.
Promemorians lagförslag (Ds 2008:86)
1 Förslag till lag om betalningsansvar vid obehöriga transaktioner
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller kontohavares skyldigheter och ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner.
Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.
2 § I lagen avses med
1. kontohavare: den som på grund av ett betaltjänstavtal innehar ett betalningsinstrument,
2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren lämnat sitt samtycke,
3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
3 § Kontohavaren är skyldig att
1. skydda en personlig kod som kontohavaren fått,
2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören och
3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.
4 § Om en obehörig transaktion har genomförts med ett betalningsinstrument och en personlig kod har använts, ska kontohavaren stå för en förlust med högst 1 000 kronor. Detta gäller dock inte om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon underlåtit att skydda sin kod.
5 § Om en obehörig transaktion har orsakats av att en skyldighet enligt 3 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ska kontohavaren stå för hela förlusten.
Är kontohavaren konsument ska han eller hon inte behöva stå för mer än 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ska han eller hon dock stå för hela förlusten.
6 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§, ska kontohavaren inte stå för förlusten, om den obehöriga transaktionen har genomförts efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.
Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.
Prop. 2009/10:122 Bilaga 6
2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)
dels att 34 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.
1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.
2. Den upphävda paragrafen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
Förteckning över remissinstanserna (Ds 2008:86)
Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Sveriges Riksbank, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Revisorsnämnden, Finansinspektionen, Datainspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Konsumentverket, Konkurrensverket, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening, Riksgäldskontoret, Sveriges advokatsamfund, Företagarna, Allmänna reklamationsnämnden och PAN Nordic Card Association, PNC.
Bankgirocentralen, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Handel, Sveriges Försäkringsförbund, Värdepapperscentralen, Svenskt Näringsliv, FAR SRS, Finansförbundet, Svenska Fondhandlareföreningen, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Sveriges Konsumenter, Stockholms Handelskammare, Sveriges Kommuner och Landsting, Fexco, X-change, Paynova och Euroclear har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.
Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss
1 Förslag till lag om kontohavares ansvar för obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för ett belopp som har påförts eller dragits från ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.
2 § I lagen avses med
1. kontohavare: den som innehar ett konto och som är behörig att godkänna att ett belopp påförs eller dras från kontot,
2. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument som enligt ett betaltjänstavtal ska användas för att elektroniskt initiera en betalningsorder,
3. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren eller någon annan som enligt betaltjänstavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet lämnat sitt samtycke,
4. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.
4 § Kontohavaren är skyldig att
1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,
2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och
3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.
5 § Om en eller flera obehöriga transaktioner har orsakats av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.
6 § Om en eller flera obehöriga transaktioner har orsakats av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.
Är kontohavaren konsument är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.
7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för en obehörig transaktion som har genomförts efter det att han eller hon har anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.
8 § Om ett betalningsinstrument också disponeras av någon annan som enligt betaltjänstavtalet är behörig att göra detta ansvarar kontohavaren under de förutsättningar som anges i 5 och 6 §§.
9 § Kontohavaren ansvarar alltid för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören om den obehöriga transaktionen utan onödigt dröjsmål efter att ha fått kännedom om den. Har betaltjänstleverantören lämnat kontohavaren information om transaktionen ansvarar kontohavaren i varje fall för beloppet om han eller hon inte underrättat leverantören senast tretton månader efter att beloppet påförts eller dragits från kontot.
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.
2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)
dels att 34 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.
2. Den upphävda paragrafen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.
2 § I lagen avses med
1. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion,
2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet,
3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.
4 § Kontohavaren är skyldig att
1. skydda en personlig kod som han eller hon fått,
2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och
3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.
5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.
6 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet.
Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.
7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.
8 § Kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått kännedom om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betal-
tjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.
9 § Om även någon annan än kontohavaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 5–8 §§ av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)
Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)
dels att 34 § ska upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. Den upphävda paragrafen gäller i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-02-17
Närvarande: F.d. regeringsrådet Leif Lindstam, f.d. justitierådet Lars
Dahllöf och regeringsrådet Carina Stävberg.
Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 2010 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,
2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Helena Corell.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 2010
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Odell, Husmark Pehrsson, Larsson, Erlandsson, Torstensson, Carlgren, Hägglund, Björklund, Carlsson, Littorin, Billström, Adelsohn Liljeroth, Krantz
Föredragande: statsrådet Billström
Regeringen beslutar proposition 2009/10:122 Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument