Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till EU-rättsliga anpassningar av vissa svenska regler som tillämpas för bedömning av konkurrensbegränsningar i avtal mellan konkurrerande företag, horisontella konkurrensbegränsningar.

Förslagen innebär att lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal anpassas till kommissionens förordning (EU) nr 1218/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av specialiseringsavtal. Vidare föreslås att lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling anpassas till kommissionens förordning (EU) nr 1217/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal. Genom anpassningen kommer samma materiella regler att gälla för bedömningen av konkurrensbegränsande horisontella avtal, oavsett om svensk eller EU:s konkurrensrätt är tillämplig i det enskilda fallet.

Propositionen innehåller även förslag till en redaktionell ändring i konkurrenslagen (2008:579).

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2011.

• Sida 2
•  Original

Prop. 2010/11:59

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal,

2. lag om ändring i lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling,

3. lag om ändring i konkurrenslagen (2008:579).

• Sida 5
•  Original

2. Lagtext

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag tillämpas på följande avtal som ingås mellan två eller flera företag (avtalsparterna) om villkoren för deras produktspecialisering (specialiseringsavtal):

1. Avtal om ensidig specialisering, varigenom den ena avtalsparten åtar sig att upphöra med eller avstå från tillverkning av vissa produkter och att köpa dessa av ett konkurrerande företag, medan det sistnämnda företaget åtar sig att tillverka och leverera produkterna i fråga.

2. Avtal om ömsesidig specialisering, varigenom två eller flera avtalsparter ömsesidigt åtar sig att upphöra med eller avstå från tillverkning av vissa olika produkter och att i stället köpa dessa från de andra avtalsparterna som åtar sig att leverera dem.

3. Avtal om gemensam produktion, varigenom två eller flera avtalsparter åtar sig att gemensamt tillverka vissa produkter.

Denna lag tillämpas på följande avtal som ingås mellan företag (parterna) om villkoren för deras produktspecialisering (specialiseringsavtal):

1. Avtal om ensidig specialisering mellan två parter som är verksamma på samma produktmarknad, varigenom en part samtycker till att helt eller delvis upphöra med produktion av vissa produkter eller att avstå från att producera dessa produkter och att köpa dem från den andra parten som förbinder sig att producera och leverera dessa produkter.

2. Avtal om ömsesidig specialisering mellan två eller flera parter som är verksamma på samma produktmarknad, varigenom två eller flera parter ömsesidigt samtycker till att helt eller delvis upphöra med eller avstå från tillverkning av vissa, men skilda produkter och att i stället köpa dessa produkter från övriga parter, som förbinder sig att producera och leverera dem.

3. Avtal om gemensam produktion, varigenom två eller flera parter förbinder sig att gemensamt tillverka vissa produkter. Bestämmelsen i 1 kap. 6 § konkurrenslagen (2008:579) ska även tillämpas på avtal enligt denna lag.

• Sida 6
•  Original

Prop. 2010/11:59

3 §

I fråga om avtalen tillämpas bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 2658/2000 av den 29 november 2000 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på grupper av specialiseringsavtal på motsvarande sätt, med undantag av artiklarna 1.1 samt 7–9. Dock ska i artikel 3–5 ”artikel 1” bytas mot ”2 § i förening med 1 §”.

I fråga om avtalen tillämpas bestämmelserna i kommissionens förordning (EU) nr 1218/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av specialiseringsavtal¹ på motsvarande sätt, med undantag av artiklarna 2.1, 6 och 7. Dock ska hänvisningarna till undantaget i artikel 2.2 och 2.3 samt artiklarna 3–5 avse 2 § i förening med 1 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011.

2. Äldre föreskrifter gäller till utgången av december 2012 för avtal som var i kraft den 1 augusti 2011. Äldre föreskrifter gäller dock inte för avtal som vid ikraftträdandet uppfyller villkoren för gruppundantag enligt de nya föreskrifterna.

¹ EUT L 335, 18.12.2010, s. 43 (Celex 32010R1218).

• Sida 7
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag tillämpas på avtal som ingås mellan två eller flera företag (avtalsparterna) om villkoren för hur de ska bedriva

1. gemensam forskning och utveckling avseende varor eller metoder och gemensamt utnyttjande av forsknings- och utvecklingsresultaten,

2. gemensamt utnyttjande av resultaten av sådan forskning och utveckling avseende produkter eller metoder som bedrivits gemensamt inom ramen för ett tidigare ingånget avtal mellan samma parter, eller

3. gemensam forskning och utveckling avseende varor eller metoder utan gemensamt utnyttjande av resultaten.

Denna lag tillämpas på avtal som ingås mellan två eller flera företag (parterna) och avser de villkor på vilka dessa parter bedriver

1. gemensam forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik och gemensamt utnyttjande av resultaten från denna forskning och utveckling,

2. gemensamt utnyttjande av resultaten från forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik som gemensamt har bedrivits inom ramen för ett tidigare avtal mellan samma parter,

3. gemensam forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik utan gemensamt utnyttjande av resultaten,

4. beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik och gemensamt utnyttjande av resultaten från denna forskning och utveckling,

5. gemensamt utnyttjande av resultaten från beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik som har bedrivits inom ramen för ett tidigare avtal mellan samma parter, eller

6. beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik utan

• Sida 8
•  Original

Prop. 2010/11:59

gemensamt utnyttjande av resultaten.

Bestämmelsen i 1 kap. 6 § konkurrenslagen (2008:579) ska även tillämpas på avtal enligt denna lag.

3 §

I fråga om avtalen tillämpas bestämmelserna i kommissionens förordning (EG) nr 2659/2000 av den 29 november 2000 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på grupper av avtal om forskning och utveckling på motsvarande sätt, med undantag av artiklarna 1.1, 4.2 samt 7–9. Dock ska i artikel 3–5 ”artikel 1” bytas mot ”2 § i förening med 1 §”. Vidare ska i artikel 5.1 e, g och i–j uttrycken ”på den inre marknaden” och ”inom den inre marknaden” ersättas med ”i landet” samt i punkt j ”gemenskapen” ersättas med ”landet”.

Slutligen ska i artikel 4.1 ”Om de deltagande företagen inte är konkurrerande företag, ska undantag enligt artikel 1” ersättas med ”Undantaget enligt artikel 1 ska”.

I fråga om avtalen tillämpas bestämmelserna i kommissionens förordning (EU) nr 1217/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal¹på motsvarande sätt, med undantag av artiklarna 2.1, 8 och 9. Dock ska hänvisningarna till undantaget i artiklarna 2.2 och 3– 7 avse 2 § i förening med 1 §. Vidare ska i artiklarna 4.1, 5 f och 5 g samt 6 a och 6 b uttrycket ”på den inre marknaden” ersättas med ”i landet”.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011.

2. Äldre föreskrifter gäller till utgången av december 2012 för avtal som var i kraft den 1 augusti 2011. Äldre föreskrifter gäller dock inte för avtal som vid ikraftträdandet uppfyller villkoren för gruppundantag enligt de nya föreskrifterna.

¹ EUT L 335, 18.12.2010, s. 36 (Celex 32010R1217).

• Sida 9
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (2008:579)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 16 § konkurrenslagen (2008:579) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §¹

Bestämmelserna i 6 och 9–13 §§ gäller även när Konkurrensverket, på begäran av Europeiska kommissionen, genomför en sådan undersökning som avses i artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003.

Bestämmelsen i 9 § andra stycket första meningen gäller dock inte om det kan befaras att undersökningen skulle förlora i betydelse, om den inte påbörjas omedelbart.

Bestämmelserna i 6 och 9–13 §§ gäller även när Konkurrensverket, på begäran av Europeiska kommissionen, genomför en sådan undersökning som avses i artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Bestämmelsen i 9 § andra stycket första meningen gäller dock inte om det kan befaras att undersökningen skulle förlora i betydelse, om den inte påbörjas omedelbart.

Första stycket gäller även när Konkurrensverket på begäran av kommissionen genomför en sådan undersökning som avses i artikel 12.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2011.

¹ Senaste lydelse 2010:642.

• Sida 10
•  Original

Prop. 2010/11:59

3. Ärendet och dess beredning

Den 4 maj 2010 presenterade EU-kommissionen för s.k. offentlig konsultation utkast till förordningar om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av specialiseringsavtal respektive forsknings- och utvecklingsavtal. Med anledning av utkasten utarbetades inom Näringsdepartementet en promemoria med förslag till anpassningar av motsvarande svenska regler. Promemorians lagförslag bifogas som bilaga 1. Promemorian remissbehandlades. En förteckning över remissinstanserna bifogas som bilaga 2. Remissvaren finns tillgängliga i Näringsdepartementet (N2010/4718/MK). Den 14 december 2010 antog kommissionen förordning (EU) nr 1218/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av specialiseringsavtal. Samma dag antogs förordning (EU) nr 1217/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal. Förordningarna bifogas som bilaga 3–4.

Lagrådet

De föreslagna ändringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats.

4. Konkurrensreglerna

4.1. Allmänt om konkurrenslagen

Bakgrund

Den nuvarande konkurrenslagen (2008:579) trädde i kraft den 1 november 2008. Lagen utgör i stora delar en modernisering av den tidigare konkurrenslagen (1993:20) och många bestämmelser har överförts därifrån till 2008 års konkurrenslag, med viss språklig och redaktionell redigering.

Konkurrenslagens ändamål är att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen är tillämplig på alla företag i hela näringslivet och i fråga om all produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Själva företagsbegreppet utgör emellertid en viss begränsning av tillämpningsområdet. Vidare framgår av konkurrenslagen att den inte ska tillämpas på avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare om lön eller andra anställningsvillkor.

Konkurrenslagen bygger i huvudsak på den konkurrensrättsliga förbudsprincipen. Principen innebär att vissa konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför ska vara förbjudna. Lagens materiella bestämmelser är utformade med EU-rätten som förebild. Avsikten är att

• Sida 11
•  Original

konkurrenslagen i materiellt hänseende ska likna EU-rättens konkurrensregler så mycket som möjligt (jfr prop. 1992/93:56, s. 19).

Lagens materiella bestämmelser

De materiella bestämmelserna i konkurrenslagen är inriktade på att motverka tre slag av åtgärder som kan skada konkurrensens effektivitet, nämligen gemensamma förfaranden som omfattar flera aktörer på marknaden (2 kap. 1 §, förbud mot konkurrensbegränsande samarbete), ensidiga förfaranden (2 kap. 7 §, förbud mot missbruk av dominerande ställning) och strukturella åtgärder (4 kap. 1 §, förbud mot företagskoncentrationer). Konkurrenslagen innehåller också en regel som gör det möjligt att pröva konkurrenskonflikter som uppstår när staten, en kommun eller ett landsting säljer varor och tjänster på marknaden i konkurrens med privata aktörer (3 kap. 27 §, förbud mot konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet). Den regeln kompletterar förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete respektive missbruk av dominerande ställning.

Övervakning, sanktioner

Det är i första hand Konkurrensverket som har att vaka över konkurrenslagens efterlevnad. Konkurrensverket kan exempelvis ålägga företag att upphöra med överträdelser av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning (3 kap. 1 §). Även företag som berörs av sådana överträdelser har vissa möjligheter att ansöka om förbud i domstol (3 kap. 2 §). Vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av förbuden kan Konkurrensverket hos Stockholms tingsrätt ansöka om utdömande av konkurrensskadeavgift (3 kap. 5 §). Ett företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder något av dessa förbud kan förpliktas att ersätta den skada som därigenom uppkommer (3 kap. 25 §).

4.2. Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete

Förbudet i konkurrenslagen

Enligt 2 kap. 1 § konkurrenslagen är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat. I paragrafens andra stycke ges exempel på avtal som typiskt sett är konkurrensbegränsande. Här nämns bl.a. avtal som innebär att försäljningspriser fastställs, produktion begränsas eller kontrolleras och marknader delas upp.

Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete har sin motsvarighet i artikel 101.1 i EUF-fördraget (tidigare artikel 81.1 i EG-fördraget).

• Sida 12
•  Original

Prop. 2010/11:59

Avtalskriteriet

För att samarbetsförbudet i konkurrenslagen ska vara tillämpligt krävs, i likhet med vad som gäller enligt EU-rätten, någon form av överenskommelse mellan två eller flera företag, det s.k. avtalskriteriet. Ett avtal kan ha formen av såväl formellt bindande muntliga eller skriftliga överenskommelser mellan två eller flera företag som arrangemang där ett företag gentemot ett annat frivilligt åtar sig att begränsa sin frihet att agera på marknaden (se t.ex. Marknadsdomstolens avgöranden, MD 2003:2).

Av 1 kap. 6 § konkurrenslagen framgår att vad som sägs om avtal i lagen också ska tillämpas på beslut av en sammanslutning av företag och samordnade förfaranden av företag. Med ett beslut av en sammanslutning av företag avses exempelvis beslut av en branschförening där föreningens stadgar ger möjlighet att fastställa eller ändra företagens beteende på marknaden. Även beslut som innebär rekommendationer att agera på visst sätt hör hit liksom en företagssammanslutnings faktiska agerande (MD 2005:5). Ett samordnat förfarande innebär att två eller flera företag utan direkt avtal tillämpar ett visst förfarande i samförstånd. Samförståndet behöver inte ha uppkommit genom uttryckliga muntliga eller skriftliga förklaringar. För att ett samordnat förfarande ska föreligga krävs det dock att direkta eller indirekta kontakter mellan företagen har förekommit (MD 2005:7). Det är alltså fråga om ett förfarande mellan företag som medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett inbördes samarbete (MD 2009:11).

Konkurrensbegränsningskriteriet

Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete träffar endast samarbeten mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden. Ett samarbete vars syfte är konkurrensbegränsande är förbjudet i sig (se t.ex. MD 2005:7). Det krävs i ett sådant fall inte att samarbetets effekter på marknaden påvisas. Om avtalet i sig inte har ett konkurrensbegränsande syfte, får i stället bedömas om det har ett sådant resultat. Vad som är resultatet av en konkurrensbegränsning avgörs i det enskilda fallet efter ett s.k. konkurrenstest, dvs. en närmare prövning av avtalets faktiska eller potentiella påverkan på konkurrensen på den relevanta marknaden.

Konkurrensbegränsande samarbeten delas vanligen upp i horisontella eller vertikala avtal. Med horisontella avtal avses samarbeten mellan företag som är verksamma i samma handelsled, dvs. som konkurrerar med varandra. Med vertikala avtal menas avtal mellan företag i olika handelsled i en distributionskedja, t.ex. mellan tillverkare och detaljist.

Märkbarhetskriteriet

För att ett konkurrensbegränsande förfarande ska omfattas av förbudet krävs att det begränsar konkurrensen på ett märkbart sätt. Därvid har företagens marknadsandelar betydelse. Beräkningen av ett företags marknadsandel förutsätter att den relevanta marknaden avgränsas. Av

• Sida 13
•  Original

praxis framgår att avtal mellan konkurrenter som har till syfte att fastställa priser eller att begränsa produktion eller försäljning eller att dela upp marknader eller inköpskällor i princip alltid är märkbart konkurrensbegränsande, oavsett företagens marknadsandelar (se t.ex. de förenade målen T-374 m.fl. European Night Services mot Europeiska kommissionen, REG 1998 II-3141, se även MD 2008:12).

Även andra omständigheter än företagens storlek och marknadsandelar har beaktats av Marknadsdomstolen vid bedömningen av om ett samarbete begränsar konkurrensen på ett märkbart sätt (se t.ex. MD 1997:5, 1997:11, 1997:15 och 2005:7).

Civilrättslig ogiltighet

Av bestämmelsen i 2 kap. 6 § konkurrenslagen följer att avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt 2 kap. 1 § är civilrättsligt ogiltiga. Det innebär att avtalet eller villkoret inte kan göras gällande enligt sitt innehåll.

4.3. Undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag

4.3.1. Undantag i enskilda fall

Det finns i 2 kap. 2 § konkurrenslagen en generell, alltid tillämplig, undantagsregel från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Av bestämmelsen framgår att förbudet inte gäller för ett avtal som

1. bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,

2. tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås,

3. bara ålägger de berörda företagen begränsningar som är nödvändiga för att uppnå målet i 1, och

4. inte ger de berörda företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av nyttigheterna i fråga. Paragrafen motsvarar artikel 101.3 i EUF-fördraget (tidigare artikel 81.3 i EG-fördraget). En förutsättning för att bestämmelsen ska vara tillämplig är att avtalet omfattas av förbudet i 2 kap. 1 §. I likhet med vad som gäller inom EU-rätten måste samtliga de villkor som anges i bestämmelsen vara uppfyllda för att undantaget ska gälla.

Företagen har själva att bedöma om deras avtal eller förfaranden som de deltar i är förenliga med konkurrensreglerna. Det anses ankomma på den part som gör gällande att bestämmelserna om undantag är tillämpliga att också visa detta (jfr artikel 2 i rådets förordning nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i EGfördraget ^[EGT L 1, 4.1.2003, s. 1, Celex 32003R0001, numera artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget]).

EU-kommissionen har utfärdat ett tillkännagivande om riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 97,

• Sida 14
•  Original

Prop. 2010/11:59

nu artikel 101.3 i EUF-fördraget). Riktlinjerna fastställer kommissionens tolkning av villkoren för undantag i artikel 101.3. De ger därmed vägledning om hur kommissionen kommer att tillämpa artikel 101 i enskilda ärenden. Riktlinjerna är inte bindande för domstolar och myndigheter i medlemsstaterna, men ett syfte är att ge dem vägledning när de tillämpar artikel 101.1 och 101.3 i EUF-fördraget (p. 4).

4.3.2. Gruppundantag Innebörd

Innebörden av ett gruppundantag är att vissa typer av avtal generellt undantas från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. En stor andel av de avtal som faller under bestämmelsen om undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete torde omfattas av olika gruppundantag.

Genom gruppundantaget får parterna i avtalet ett skydd mot ingripanden så länge villkoren för undantag är uppfyllda. Regler av det slaget finns också inom EU-rätten där kommissionen bemyndigats att utfärda förordningar om gruppundantag från förbudet i artikel 101.1 i EUF-fördraget.

Ett gruppundantag påverkar inte tillämpningen av förbudet mot missbruk av dominerande ställning i konkurrenslagen. Motsvarande principer tillämpas även inom EU:s konkurrensrätt.

Särskilda gruppundantagslagar

Gruppundantagen regleras sedan den 1 november 2008 i särskilda lagar. Dessförinnan var gruppundantagen reglerade i förordningar (se prop. 2007/08:135, s. 234 ff.).

I 2 kap. 3 § konkurrenslagen listas de gruppundantag som nu är i kraft. Där föreskrivs att från förbudet gäller undantag för sådana grupper av avtal (gruppundantag) som avses i

1. lagen (2008:580) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om viss taxisamverkan,

2. lagen (2008:581) om gruppundantag för vertikala konkurrensbegränsande avtal,

3. lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal,

4. lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling,

5. lagen (2008:584) om gruppundantag för vertikala konkurrensbegränsande avtal inom motorfordonssektorn,

6. lagen (2008:585) om gruppundantag för vissa konkurrensbegränsande avtal inom försäkringssektorn, och

7. lagen (2008:586) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om tekniköverföring. Samtliga svenska gruppundantag, förutom det som avser taxisamverkan, har EU-rättslig motsvarighet.

• Sida 15
•  Original

Återkallelse av gruppundantag

I konkurrenslagen anges att om ett enskilt avtal är undantaget från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete, men avtalet har följder som är oförenliga med den generella undantagsregeln, får Konkurrensverket besluta att avtalet inte ska omfattas av gruppundantaget. Innebörden av ett sådant beslut är att parterna i avtalet inte åtnjuter det skydd mot ingripande, i form av t.ex. ett åläggande att upphöra med överträdelsen, som gruppundantaget ger. Motsvarande bestämmelser gäller även inom EU-rätten för avtal som omfattas av någon förordning om gruppundantag som beslutats av kommissionen. Av artikel 29.2 i förordning (EG) nr 1/2003 följer att Konkurrensverket kan återkalla ett undantag för ett avtal som omfattas av en förordning om gruppundantag som kommissionen meddelat.

4.3.3. Legalundantag inom jordbrukssektorn och taxinäringen

Konkurrenslagen innehåller särskilda bestämmelser för vissa former av samarbete mellan små företag, s.k. legalundantag. Det gäller samarbeten inom primära lantbruksföreningar, t.ex. enskilda lantbrukare, och vissa samarbeten mellan taxiföretag. Legalundantagen innebär att förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete inte är tillämpligt på ett samarbete om de förutsättningar som anges i de särskilda bestämmelserna är uppfyllda. Bestämmelserna om legalundantag ger parterna i avtalet ett skydd mot ingripanden på konkurrensrättslig grund. Undantaget påverkar dock inte tillämpningen av konkurrenslagens förbud mot missbruk av dominerande ställning.

4.4. Förhållandet mellan den svenska konkurrensrätten och EU-rätten

Konkurrenslagen är, som tidigare nämnts, utformad med EU-rätten som förebild. Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete och den generella undantagsregeln har sin förebild i artikel 101.1 och 101.3 i EUF-fördraget.

En förutsättning för att tillämpa artikel 101 i EUF-fördraget är att handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Samhandelskriteriet har tolkats vidsträckt; det räcker att påverkan på samhandeln är potentiell. Till följd av detta begränsar kriteriet inte EU-rättens tillämpning särskilt påtagligt. I tillkännagivandet Riktlinjer om begreppet påverkan på handeln i artikel 81 och 82 i fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 81, nu artikel 101 och 102 i EUF-fördraget) redovisar EU-kommissionen de principer som har utarbetats av unionsdomstolarna beträffande tolkningen av begreppet påverkan på handeln.

När det gäller tillämpningen av artikel 101 i EUF-fördraget är en av de viktigaste rättsakterna rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i EGfördraget (EGT L 1, 4.1.2003, s. 1, Celex 32003R0001, nu artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget). Av förordningen följer att det för

• Sida 16
•  Original

Prop. 2010/11:59

Konkurrensverket och domstolarna finns en skyldighet att, om nationell konkurrensrätt tillämpas på avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna inom EU, tillämpa också artikel 101 och 102 i EUF-fördraget (artikel 3). Detta innebär att när en svensk domstol tillämpar t.ex. 2 kap. 1 § konkurrenslagen på ett avtal mellan två företag som kan påverka handeln mellan medlemsstater, är domstolen också skyldig att tillämpa artikel 101 i EUF-fördraget.

Förordning (EG) nr 1/2003 bygger på parallella kompetenser. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna inom EU har behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget fullt ut beträffande avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. I förordningen finns bestämmelser som syftar till att garantera en enhetlig tillämpning av unionens konkurrensregler. Förordning (EG) nr 1/2003 innehåller också regler om samarbete och kompetensfördelning mellan de nationella konkurrensmyndigheterna, domstolarna och kommissionen. I förordningen finns vidare de grundläggande reglerna avseende förfarandet vid kommissionen. De nationella konkurrensmyndigheterna inom EU och kommissionen ingår och samarbetar i nätverket European Competition Network (ECN).

EU-förordningar är direkt tillämpliga i medlemsstaterna från den dag de träder i kraft och behöver därför inte omsättas nationellt för att kunna tillämpas av nationella myndigheter och få effekt för enskilda.

5. Ett nytt gruppundantag för specialiseringsavtal

5.1. Gällande ordning

5.1.1. Lagen om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal

Såsom angetts ovan föreskrivs i 2 kap. 3 § konkurrenslagen att sådana grupper av avtal som avses i lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal (gruppundantagslagen) är undantagna från förbudet mot konkurrensbegränsade samarbete i 2 kap. 1 § konkurrenslagen.

Gruppundantagslagen är tillämplig på avtal som ingås mellan två eller flera företag om villkoren för deras produktspecialisering (specialiseringsavtal):

1. Avtal om ensidig specialisering, varigenom den ena avtalsparten åtar sig att upphöra med eller avstå från tillverkning av vissa produkter och att köpa dessa av ett konkurrerande företag, medan det sistnämnda företaget åtar sig att tillverka och leverera produkterna i fråga.

2. Avtal om ömsesidig specialisering, varigenom två eller flera avtalsparter ömsesidigt åtar sig att upphöra med eller avstå från tillverkning av vissa olika produkter och att i stället köpa dessa från de andra avtalsparterna som åtar sig att leverera dem.

• Sida 17
•  Original

3. Avtal om gemensam produktion, varigenom två eller flera avtalsparter åtar sig att gemensamt tillverka vissa produkter. I 1 kap. 6 § konkurrenslagen jämställs avtal med beslut av en sammanslutning av företag och samordnade förfaranden mellan företag. Även sådana beslut och förfaranden omfattas av gruppundantagslagen. I gruppundantagslagen finns bestämmelser som undantar specialiseringsavtal från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i konkurrenslagen. Lagen gäller endast för sådana avtal som uppfyller förutsättningarna för undantag i den generella, alltid gällande, undantagsbestämmelsen i konkurrenslagen. Vidare finns en hänvisning till konkurrenslagen som innebär att Konkurrensverket i ett visst fall kan återkalla undantaget för ett enskilt avtal om avtalet har följder som är oförenliga med den generella undantagsbestämmelsen i konkurrenslagen. Trots att ett avtal omfattas av det skydd mot ingripanden som gruppundantaget ger, kan undantaget alltså återkallas om avtalet exempelvis inte bidrar till att förbättra distributionen av varor eller tjänster eller att konsumenterna inte tillförsäkras en skälig andel av den vinst som uppstår genom avtalet. När det gäller de närmare förutsättningarna för gruppundantaget hänvisar lagen till kommissionens förordning (EG) nr 2658/2000 av den 29 november 2000 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av specialiseringsavtal (EGT L 304, 5.12.2000, s. 3, Celex 32000R2658). I lagen finns vissa lagtekniska anpassningar av förordningens bestämmelser till svenska förhållanden. För det fall ett avtal inte uppfyller förutsättningarna för att omfattas av gruppundantagslagen får en prövning av avtalet ske på sedvanligt sätt. Först prövas om avtalet omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Därefter prövas om villkoren för undantag i den generella, alltid gällande, undantagsbestämmelsen är uppfyllda. Att avtalet inte omfattas av gruppundantaget innebär alltså inte att avtalet är eller presumeras vara förbjudet.

5.1.2. Lagen hänvisar till kommissionens gamla förordning om gruppundantag för specialiseringsavtal

De närmare förutsättningarna och villkoren för att ett avtal m.m. ska omfattas av gruppundantaget regleras i kommissionens förordning (EG) nr 2658/2000. Detta framgår genom en hänvisning i gruppundantagslagen. Förordningen är tidsbegränsad och upphörde att gälla den 31 december 2010. Nedan görs en kortfattad genomgång av de artiklar som är av betydelse för tillämpningen av lagen.

Artikel 2 innehåller definitioner av en rad begrepp. Artikel 3 utvidgar undantaget till att även omfatta vissa inköps- och försäljningsavtal. I artikel 4 finns en föreskrift om marknadsandelar. Där sägs att undantaget endast gäller om de deltagande företagens sammanlagda marknadsandel inte överstiger 20 procent av den relevanta marknaden. Detta innebär att om parterna tillsammans har en marknadsandel som överstiger 20 procent, är gruppundantaget inte tillämpligt.

Bestämmelserna i artikel 5.1 anger i vilka fall ett specialiseringsavtal inte omfattas av gruppundantaget, trots att företagens marknadsandel inte

• Sida 18
•  Original

Prop. 2010/11:59

överstiger 20 procent. Undantaget gäller inte avtal som direkt eller indirekt, ensamt eller i samverkan med andra faktorer under parternas kontroll syftar till att

a) fastställa priser vid försäljning av produkterna till tredje man,

b) begränsa produktion eller försäljning, eller

c) dela upp marknader eller kundunderlag. I artikel 5.2 finns bestämmelser som anger i vilka fall en begränsning av produktion eller en prisfastställelse kan accepteras.

Artikel 6 i förordningen innehåller bestämmelser om hur marknadsandelarna ska fastställas. Där regleras också följderna av att marknadsandelströskeln om 20 procent överskrids för ett avtal som omfattas av gruppundantaget.

5.2. EU-kommissionens nya förordning om gruppundantag för specialiseringsavtal

5.2.1. Inledning

Den 14 december 2010 antog EU-kommissionen förordning (EU) nr 1218/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av specialiseringsavtal (EUT L 335, 18.12.2010, s. 43, Celex 32010R1218). Samtidigt antog kommissionen riktlinjer för tillämpningen av artikel 101 i EUF-fördraget på horisontella samarbetsavtal (EUT C 11, 14.1.2011, s. 1).

Förordningen finns som bilaga 3. Nedan beskrivs huvuddragen i förordningen. Förordningen bygger i huvudsak på förordning (EG) nr 2658/2000, vilken upphörde att gälla den 31 december 2010.

5.2.2. Förordningens omfattning Definitioner

Artikel 1 innehåller definitioner av de termer och begrepp som används i förordningen. I förhållande till förordning (EG) nr 2658/2000 har några nya begrepp introducerats, t.ex. specialiseringsprodukt och produkt i senare led. Det bör understrykas att med uttrycket avtal avses i förordningen även ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande.

I artikel 1.1 a sägs att med uttrycket specialiseringsavtal avses ett ensidigt specialiseringsavtal, ett ömsesidigt specialiseringsavtal eller ett avtal om gemensam produktion. Ett ensidigt specialiseringsavtal är enligt artikel 1.1 b ett avtal mellan två parter som är verksamma på samma produktmarknad, varigenom en part samtycker till att helt eller delvis upphöra med produktion av vissa produkter eller att avstå från att producera dessa produkter och att köpa dem från den andra parten, som förbinder sig att producera och leverera dessa produkter. Definitionen för ett ömsesidigt specialiseringsavtal är enligt artikel 1.1 c ett avtal mellan två eller flera parter som är verksamma på samma produktmarknad, varigenom två eller flera parter ömsesidigt samtycker till att helt eller

• Sida 19
•  Original

delvis upphöra med eller avstå från tillverkning av vissa, men skilda produkter och att i stället köpa dessa produkter från övriga parter, som förbinder sig att producera och leverera dem. Avtal om gemensam produktion är enligt artikel 1.1 d ett avtal varigenom två eller flera parter förbinder sig att gemensamt tillverka vissa produkter.

Undantaget för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal

I artikel 2.1 förklarar kommissionen att förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i artikel 101.1 i EUF-fördraget inte är tillämpligt på specialiseringsavtal, om något annat inte följer av förordningen.

Vidare anges i artikel 2.2 att gruppundantaget också ska tillämpas på specialiseringsavtal som innehåller bestämmelser om överlåtelse eller licensiering av immateriella rättigheter till en eller flera av parterna, under förutsättning att dessa bestämmelser inte utgör det primära syftet med avtalet, men är direkt knutna till och nödvändiga för att genomföra avtalet. Slutligen anges i artikel 2.3 att gruppundantaget också gäller för specialiseringsavtal genom vilka parterna godtar en exklusiv inköps- eller leveransskyldighet eller parterna inte självständigt säljer specialiseringsprodukterna utan distribuerar dem gemensamt.

Marknadsandelströskel

För gruppundantaget tillämpas enligt artikel 3 en marknadsandelströskel om 20 procent. Det innebär att avtalet inte omfattas av gruppundantaget om parternas sammanlagda marknadsandel är högre än 20 procent. I artikel 5 finns regler om beräkning av marknadsandelar och följden av att tröskeln överskrids.

Allvarliga konkurrensbegränsningar som medför att gruppundantaget inte gäller

I artikel 4 sägs att gruppundantaget enligt artikel 2 inte ska gälla specialiseringsavtal som, direkt eller indirekt, ensamt eller i kombination med andra faktorer som parterna kontrollerar, syftar till något av följande:

a) Fastställande av priser vid försäljning av produkterna till tredje part, med undantag för fastställande av priser som tas ut av direktkunder vid gemensam distribution.

b) Begränsning av produktion eller försäljning, med undantag för – bestämmelser om överenskomna produktmängder vid avtal om ensidig eller ömsesidig specialisering eller fastställande av kapacitet och produktionsvolym i samband med avtal om gemensam produktion, och

– fastställande av försäljningsmål i samband med gemensam distribution.

c) Uppdelning av marknader eller kunder. Avtal som innehåller sådana begränsningar som nämns i artikel 4 omfattas alltså inte av gruppundantaget, även om parternas marknadsandel skulle understiga 20 procent.

• Sida 20
•  Original

Prop. 2010/11:59

Övriga bestämmelser

I artikel 6 föreskrivs en tvåårig övergångsperiod för avtal som var i kraft den 31 december 2010 och som inte uppfyller villkoren för undantag enligt förordningen, men som uppfyller villkoren för undantag enligt förordning (EG) nr 2658/2000. Gruppundantagsförordningen träder enligt artikel 7 i kraft 1 januari 2011 och gäller till utgången av december 2022.

5.3. Gruppundantaget för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal anpassas till EU-rätten

Regeringens förslag: Gruppundantaget för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal ska anpassas till den nya kommissionsförordningen.

Lagändringarna ska träda i kraft den 1 augusti 2011. Äldre föreskrifter ska gälla till utgången av december 2012 för avtal som var i kraft den 1 augusti 2011. Äldre föreskrifter ska dock inte gälla för avtal som vid ikraftträdandet uppfyller villkoren för gruppundantag enligt de nya föreskrifterna.

Promemorians förslag överstämmer med regeringens, med undantag för att lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2011 och att äldre föreskrifter föreslås gälla till utgången av december 2011.

Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot promemorians förslag. För att upprätthålla förutsebarheten i konkurrensreglerna liksom rättslikheten med EU-rätten anser Kommerskollegium att de svenska reglerna bör träda i kraft vid samma tidpunkt som EUreglerna.

Skälen för regeringens förslag: Ett system med gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal har funnits i svensk rätt sedan 1993 och bedöms ha fungerat väl. Den nu gällande lagen om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal bygger på kommissionens förordning (EG) nr 2658/2000 av den 29 november 2000 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på grupper av specialiseringsavtal. Denna gruppundantagsförordning har genom en hänvisning i lagen gjorts tillämplig på avtal som omfattas av konkurrenslagen. När förordningen nu upphört att gälla och ersatts av förordning (EU) nr 1218/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av specialiseringsavtal bör svensk rätt anpassas till den nya förordningen.

Härigenom bibehålls den rättslikhet som eftersträvas på konkurrensrättens område, vilket är till gagn för företagen som då kommer att träffas av samma konkurrensregler oavsett om EUF-fördraget eller konkurrenslagen är tillämplig i det enskilda fallet.

Kommissionens nya förordning trädde i kraft den 1 januari 2011. Med hänsyn härtill bör anpassningen av de svenska reglerna ske så snart som möjligt därefter, vilket av praktiska skäl föreslås vara den 1 augusti 2011.

Den omständigheten att anpassningen till den nya förordningen inte träder i kraft samtidigt som förordningen innebär att olika materiella

• Sida 21
•  Original

regler kommer att gälla under en kort period för bedömningen av konkurrensbegränsande specialiseringsavtal. Vilka regler som ska tillämpas avgörs av det s.k. samhandelskriteriet (se avsnitt 4.4). Detta innebär att när samhandeln kan påverkas ska EU-rätten och därmed den nya kommissionsförordningen tillämpas. Om samhandeln inte påverkas tillämpas gruppundantagslagen i gällande lydelse. Till dess lagändringen träder i kraft kan således frågan om samhandel få betydelse för bedömningen av konkurrensbegränsande specialiseringsavtal.

Den nya kommissionsförordningen innehåller övergångsbestämmelser. Bestämmelserna innebär att förordning (EG) nr 2658/2000 tillämpas till utgången av december 2012 för avtal som var i kraft den 31 december 2010 och som uppfyller villkoren för undantag i förordning (EG) nr 2658/2000, men som inte uppfyller villkoren för undantag enligt den nya förordningen. Bestämmelser med motsvarande innehåll bör införas i den svenska gruppundantagslagen för tiden efter den 1 augusti 2011 och tillämpas till utgången av december 2012. Mot bakgrund av intresset av rättslikhet på konkurrensrättens område bör några särskilda övergångsregler i övrigt inte införas för tiden därefter.

6. Ett nytt gruppundantag för avtal om forskning och utveckling

6.1. Gällande ordning

6.1.1. Lagen om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling

Såsom angetts ovan föreskrivs i 2 kap. 3 § konkurrenslagen att sådana grupper av avtal som avses i lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling (gruppundantagslagen) är undantagna från förbudet mot konkurrensbegränsade samarbete i konkurrenslagen.

Gruppundantagslagen är tillämplig på avtal som ingås mellan två eller flera företag om villkoren för hur de ska bedriva

1. gemensam forskning och utveckling avseende varor eller metoder och gemensamt utnyttjande av forsknings- och utvecklingsresultaten,

2. gemensamt utnyttjande av resultaten av sådan forskning och utveckling avseende produkter eller metoder som bedrivits gemensamt inom ramen för ett tidigare ingånget avtal mellan samma parter, eller

3. gemensam forskning och utveckling avseende varor eller metoder utan gemensamt utnyttjande av resultaten. I 1 kap. 6 § konkurrenslagen jämställs avtal med beslut av en sammanslutning av företag och samordnade förfaranden mellan företag. Även sådana beslut och förfaranden omfattas av gruppundantagslagen.

I gruppundantagslagen finns bestämmelser som undantar forsknings- och utvecklingsavtal från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Gruppundantaget gäller endast för sådana avtal som uppfyller förutsättningarna för undantag i den generella, alltid gällande, undantagsbestämmelsen i konkurrenslagen. Vidare finns en hänvisning

• Sida 22
•  Original

Prop. 2010/11:59

till konkurrenslagen som innebär att Konkurrensverket i ett visst fall kan återkalla undantaget för ett enskilt avtal om avtalet har följder som är oförenliga med den generella undantagsbestämmelsen i konkurrenslagen. Trots att ett avtal omfattas av det skydd mot ingripanden som gruppundantaget ger, kan undantaget alltså återkallas om avtalet exempelvis inte bidrar till att förbättra distributionen av varor eller tjänster eller att konsumenterna inte tillförsäkras en skälig andel av den vinst som uppstår genom avtalet.

När det gäller de närmare förutsättningarna för gruppundantag hänvisar lagen till kommissionens förordning (EG) nr 2659/2000 av den 29 november 2000 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av avtal om forskning och utveckling (EGT L 304, 5.12.2000, s. 7, Celex 32000R2659). I lagen finns vissa lagtekniska anpassningar av förordningens bestämmelser till svenska förhållanden.

För det fall ett avtal inte uppfyller förutsättningarna för att omfattas av gruppundantagslagen får en prövning av avtalet ske på sedvanligt sätt. Först prövas om avtalet omfattas av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Därefter prövas om villkoren för undantag i den generella, alltid gällande, undantagsbestämmelsen är uppfyllda. Att avtalet inte omfattas av gruppundantaget innebär alltså inte att avtalet är eller presumeras vara förbjudet.

6.1.2. Lagen hänvisar till kommissionens gamla förordning om gruppundantag för avtal om forskning och utveckling

De närmare förutsättningarna och villkoren för att ett avtal m.m. ska omfattas av gruppundantaget regleras i kommissionens förordning (EG) nr 2659/2000. Detta framgår genom en hänvisning i gruppundantagslagen. Förordningen är tidsbegränsad och upphörde att gälla den 31 december 2010. Nedan görs en kortfattad genomgång av de artiklar som är av betydelse för tillämpningen av lagen.

Artikel 2 innehåller definitioner av en rad begrepp. I artikel 3 anges ett antal villkor som måste vara uppfyllda för att undantaget ska vara tillämpligt, bl.a. märks att alla parter i avtalet måste få tillgång till resultaten av den gemensamma forskningen och utvecklingen för vidare forskning och utnyttjande.

I artikel 4 finns bestämmelser om vilka marknadsandelströsklar som gäller för undantag.

Det bör noteras att reglerna om marknadsandelar i gruppundantagslagen inte motsvarar dem som finns i förordningen. Av gruppundantagslagen följer att någon marknadsandelströskel inte gäller för konkurrerande företag så länge som forsknings- och utvecklingsprojektet pågår. Av motiven till lagen framgår följande (Fm 2001:2, s. 21 f.).

”Artikel 4 Punkt 1 och 2 i kommissionens nya gruppundantag motsvarar i princip motsvarande bestämmelser i det gamla gruppundantaget, med den förändringen att tröskelvärdet i punkt 2 höjts från 20 % till 25 %. Enligt punkten 1 skall undantag, om företagen inte är konkurrenter, gälla så länge som forsknings- och utvecklingsprojektet pågår. Om resultaten utnyttjas gemensamt, skall undantaget fortsätta att gälla under sju år (tidigare fem år) från den tidpunkt när de produkter som omfattas av avtalet för första gången

• Sida 23
•  Original

släpps ut på marknaden på den inre marknaden. Punkten 2 avser det fallet att två eller flera företag är konkurrerande företag. Vid sådant förhållande gäller undantag enligt artikel 1 för den tid som anges i punkt 1 endast om de deltagande företagens sammanlagda marknadsandelar vid FoU-avtalets ingående inte överstiger 25 % av den relevanta marknaden för de produkter som kan förbättras eller ersättas av de produkter som omfattas av avtalet. Det kan noteras att det i punkten 2 i den svenska översättningen av förordningen genom ett uppenbart skrivfel intagits även bestämmelsen i punkt 3.

Bestämmelsen om tröskelvärden i de fall där två eller flera av de samarbetande företagen är konkurrenter gavs aldrig motsvarande tillämpning i den nu gällande svenska förordningen om gruppundantag för avtal om FoU. Det innebär att det i Sverige inte finns någon begränsning avseende marknadsandelar under de första fem åren för konkurrenter som samarbetar om FoU.

I förordningsmotiven till den förutvarande svenska gruppundantagsförordningen anfördes att uteslutningen av den bestämmelsen i den svenska förordningen medför att konkurrerande tillverkare behandlas på samma sätt som icke konkurrerande tillverkare i det svenska gruppundantaget. Som skäl för det avsteget från EG:s gruppundantag anfördes att det får antas att de samarbeten om utveckling och forskning som kan få verkningar på den svenska marknaden regelmässigt är av den omfattningen att de skall bedömas enligt EES-reglerna varför det inte framstår som meningsfullt att ge förbudet i 6 § konkurrenslagen ett vidsträcktare tillämpningsområde än som blir följden av EES-reglerna.

Som framgått ovan har den nu berörda bestämmelsen inte heller getts motsvarande tillämpning i den nu gällande svenska förordningen. I motiven till den nu gällande svenska förordningen (Fm 1996:5, s. 10) anförs som skäl för detta följande.

Forsknings- och utvecklingsarbetet i svenska företag är inte i samma utsträckning som i andra länder kopplat till verksamheten inom universitet och högskolor. Vanligen torde det vara de större företagen på marknaden som bedriver forsknings- och utvecklingsarbete. Inte sällan bedrivs sådant arbete även inom ramen för olika branschorganisationer.

FoU är värdefulla inslag i en dynamisk ekonomi. Det finns anledning att inta en liberal hållning till forsknings- och utvecklingsarbete. Mot denna bakgrund bör även fortsättningsvis konkurrerande tillverkare jämställas med icke konkurrerande tillverkare i det svenska gruppundantaget.

Regeringen anser att de anförda skälen alltjämt föreligger. Det finns därför starka skäl för att också denna gång jämställa konkurrerande tillverkare med icke konkurrerande tillverkare i det svenska gruppundantaget.

Däremot bör punkt 1 och 3, med viss språklig justering beträffande punkt 1, ges motsvarande tillämpning i det svenska gruppundantaget.”

Bestämmelserna i artikel 5 anger i vilka fall ett avtal om forskning och utveckling inte omfattas av gruppundantaget. Undantaget gäller inte avtal som direkt eller indirekt, ensamt eller i samverkan med andra faktorer under parternas kontroll syftar till att exempelvis begränsa företagens frihet att bedriva forskning och utveckling inom ett område som saknar anknytning till avtalet eller som syftar till att begränsa produktion eller försäljning eller till att fastställa priser vid försäljning av produkter till tredje man.

Artikel 6 i förordningen innehåller bestämmelser om hur marknadsandelarna ska fastställas. Där regleras också följderna av att marknadsandelströskeln om 25 procent överskrids för ett avtal som omfattas av gruppundantaget.

• Sida 24
•  Original

Prop. 2010/11:59

6.2. EU-kommissionens nya förordning om gruppundantag för avtal om forskning och utveckling

6.2.1. Inledning

Den 14 december 2010 antog EU-kommissionen förordning (EU) nr 1217/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal (EUT L 335, 18.12.2010, s. 36, Celex 32010R1217). Förordningen trädde i kraft den 1 januari 2011 och gäller till utgången av december 2022. Som ovan nämnts antog kommissionen samtidigt riktlinjer för tillämpningen av artikel 101 i EUF-fördraget på horisontella samarbetsavtal.

Förordningen finns som bilaga 4. Nedan beskrivs huvuddragen i förordningen, vilken i huvudsak bygger på förordning (EG) nr 2659/2000 som upphörde att gälla den 31 december 2010.

6.2.2. Förordningens omfattning Definitioner

Artikel 1 innehåller definitioner av de termer och begrepp som används i förordningen. I förhållande till förordning (EG) nr 2659/2000 har några nya begrepp introducerats, t.ex. specialisering i samband med forskning och utveckling respektive specialisering i samband med utnyttjande. Det bör understrykas att med uttrycket avtal avses i förordningen även ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande.

Med forsknings- och utvecklingsavtal menas enligt artikel 1.1 a ett avtal mellan två eller fler parter som avser de villkor på vilka dessa parter bedriver

i) gemensam forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik och gemensamt utnyttjande av resultaten från denna forskning och utveckling,

ii) gemensamt utnyttjande av resultaten från forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik som gemensamt har bedrivits inom ramen för ett tidigare avtal mellan samma parter,

iii) gemensam forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik utan gemensamt utnyttjande av resultaten,

iv) beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik och gemensamt utnyttjande av resultaten från denna forskning och utveckling,

v) gemensamt utnyttjande av resultaten från beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik som har bedrivits inom ramen för ett tidigare avtal mellan samma parter, eller

vi) beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik utan gemensamt utnyttjande av resultaten.

Vad gäller punkterna iv–vi om beställd forskning bör noteras att dessa är nya och innebär att gruppundantaget har utvidgats. I ingressen anger kommissionen följande (p. 17):

• Sida 25
•  Original

”Det kan inte uteslutas att det kan uppstå konkurrensbegränsande avskärmning om en part finansierar flera forsknings- och utvecklingsprojekt som utförs av konkurrenter med avseende på samma avtalsprodukter eller avtalsteknik, särskilt om den parten får ensamrätt att utnyttja resultaten i förhållande till tredje parter. Förmånen enligt denna förordning bör därför omfatta sådana avtal om beställd forskning och utveckling endast om samtliga parter i dessa inbördes sammanhängande avtal, dvs. den finansierande parten och alla de parter som utför forskningen och utvecklingen, har en sammanlagd marknadsandel på högst 25 %.”

Undantaget för konkurrensbegränsande forsknings- och utvecklingsavtal

I artikel 2.1 återfinns gruppundantaget för konkurrensbegränsande forsknings- och utvecklingsavtal. Av artikeln framgår att förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i artikel 101.1 i EUF-fördraget inte är tillämpligt på avtal om forskning och utveckling om inte något annat följer av förordningen.

Undantaget omfattar enligt artikel 2.2 även bestämmelser i forsknings- och utvecklingsavtal som gäller överlåtelse eller licensiering av immateriella rättigheter till en eller flera av parterna eller till en enhet som parterna upprättar för att utföra den gemensamma forskningen. Detta gäller dock under förutsättning av att dessa bestämmelser inte utgör det primära syftet med sådana avtal, men är direkt knutna till dem och nödvändiga för att genomföra dem.

Artikel 3 ställer vissa ytterligare krav på avtalets innehåll och parterna för att ett konkurrensbegränsande forsknings- och utvecklingsavtal ska omfattas av gruppundantaget.

Marknadsandelströskel

Artikel 4 innehåller bestämmelser om vilka andelar parterna i avtalet högst får ha på marknaden för att avtalet ska omfattas av gruppundantaget.

När det gäller avtal mellan företag som inte är konkurrenter tillämpas ingen marknadsandelströskel för undantaget så länge som forsknings- och utvecklingsprojektet pågår. För avtal mellan två eller flera företag som konkurrerar med varandra sägs att gruppundantaget gäller om parternas sammanlagda andel av den relevanta produkt- och teknikmarknaden inte överstiger 25 procent när forsknings- och utvecklingsavtalet ingås.

Om resultaten däremot utnyttjas gemensamt av parterna, ska undantaget fortsätta att gälla under sju år från den tidpunkt när avtalsprodukterna eller avtalstekniken för första gången släpps ut på marknaden på den inre marknaden. Därefter gäller undantaget under förutsättning av att parternas sammanlagda andel av den relevanta marknaden för avtalsprodukterna eller avtalsmetoderna inte överstiger 25 procent.

• Sida 26
•  Original

Prop. 2010/11:59

Artikel 7 innehåller regler om beräkning av marknadsandelar och följden av att tröskeln överskrids.

Allvarliga konkurrensbegränsningar som medför att gruppundantaget inte gäller

Artikel 5 föreskriver att gruppundantaget inte gäller för avtal som innehåller vissa allvarliga konkurrensbegränsningar. Exempelvis omfattar inte gruppundantaget avtal som innehåller förbud mot forskning och utveckling inom områden som inte har samband med avtalet, vissa fall av prisfastställelse eller marknadsdelning. Avtal som innehåller allvarliga konkurrensbegränsningar av det slag som räknas upp i artikel 5 omfattas alltså inte av gruppundantaget.

Allvarliga konkurrensbegränsningar som utesluts från gruppundantaget

I artikel 6 anges två villkor som inte får förekomma i avtal om forskning och utveckling. Det gäller dels villkor som hindrar part att angripa giltigheten av immateriella rättigheter som parterna har och som är av betydelse för projektet, dels villkor som ålägger deltagande företag att inte bevilja licens till tredje man i vissa fall. Dessa villkor var tidigare, enligt förordning (EG) nr 2659/2000, att beteckna som allvarliga konkurrensbegränsningar som medförde att avtalet inte omfattades av gruppundantaget.

Övriga bestämmelser

I artikel 8 föreskrivs en tvåårig övergångsperiod för avtal som var i kraft den 31 december 2010 och som inte uppfyller villkoren för undantag enligt förordningen, men som uppfyller villkoren för undantag enligt förordning (EG) nr 2659/2000. Förordningen träder enligt artikel 9 i kraft den 1 januari 2011 och gäller till utgången av december 2022.

6.3. Gruppundantaget för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling anpassas till EU-rätten

Regeringens förslag: Bestämmelserna om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling ska anpassas till den nya kommissionsförordningen.

Lagändringarna ska träda i kraft den 1 augusti 2011. Äldre föreskrifter ska gälla till utgången av december 2012 för avtal som var i kraft den 1 augusti 2011. Äldre föreskrifter ska dock inte gälla för avtal som vid ikraftträdandet uppfyller villkoren för gruppundantag enligt de nya föreskrifterna.

Promemorians förslag överstämmer med regeringens, med undantag för att lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2011 och att äldre föreskrifter föreslås gälla till utgången av december 2011.

• Sida 27
•  Original

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot promemorians förslag. Advokatfirman Vinge KB avstyrker förslaget. Vinge anför bl.a. att förslaget inte är tillräckligt allsidigt belyst och att konsekvenserna av att gruppundantagets tillämpningsområde minskas genom att vissa trösklar för marknadsandelar införs inte kan bedömas fullt ut. I den mån det föreslagna gruppundantaget inte undantar från konkurrenssynpunkt oproblematiska svenska forsknings- och utvecklingsprojekt innebär förslaget, enligt Vinge, en försämring för dessa projekt, vilket leder till rättsosäkerhet, kostnadsökningar och försämrad konkurrenskraft.

Kommerskollegium anser att de svenska reglerna bör träda i kraft vid samma tidpunkt som EU-reglerna.

Skälen för regeringens förslag: Ett system med gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling finns i svensk rätt sedan 1993 och bedöms ha fungerat väl. Den nu gällande lagen om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling bygger på kommissionens förordning (EG) nr 2659/2000 av den 29 november 2000 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på grupper av forsknings- och utvecklingsavtal. Denna gruppundantagsförordning har genom en hänvisning i lagen gjorts tillämplig på avtal som omfattas av konkurrenslagen. När förordningen nu upphört att gälla och ersatts av förordning (EU) nr 1217/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal bör svensk rätt anpassas till den nya förordningen. Härigenom bibehålls den rättslikhet som eftersträvas på konkurrensrättens område, vilket är till gagn för företagen som möts av samma konkurrensregler oavsett om

EUF-fördraget eller konkurrenslagen är tillämplig i det enskilda fallet.

Fråga uppkommer därefter om anpassningen ska ske fullt ut eller om, som nu är fallet, andra villkor ska gälla för gruppundantag för samarbeten mellan konkurrerande företag. Såsom framgår av avsnitt 6.1.2 följer av gruppundantagslagen i gällande lydelse att forsknings- och utvecklingsavtal mellan konkurrerande företag omfattas av gruppundantaget oavsett vilken andel parterna har av den marknad som är relevant för de produkter samarbetet avser. På denna punkt skiljer sig de svenska reglerna från kommissionens förordning markant. Enligt förordningen får den sammanlagda marknadsandelen inte överstiga 25 procent vid avtalets ingående.

I motiven till gällande svenska bestämmelser om marknadsandelströsklar uttalade regeringen bl.a. att skälet till avsteget från EU:s gruppundantag var att forskning och utveckling var värdefulla inslag i en dynamisk ekonomi och att det fanns anledning att inta en liberal hållning till forsknings- och utvecklingsarbete (Fm 2001:2, s. 22). Enligt regeringens mening är forsknings- och utvecklingsarbete alltjämt ett betydande och viktigt inslag i en dynamisk ekonomi. Samtidigt måste dock beaktas att ett avsteg från EU-rätten, som innebär att konkurrenslagens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete inte gäller för samarbeten som kan vara förbjudna enligt EU-rätten, skapar tillämpningsproblem och rättsosäkerhet för företagen. En ordning som den nu gällande innebär att företagen har att tillämpa två regelverk för att bedöma om det konkurrensbegränsande avtalet är förbjudet eller om det

• Sida 28
•  Original

Prop. 2010/11:59

är tillåtet. Avgörande för bedömningen är det s.k. samhandelskriteriet (se avsnitt 4.4). Frågan om ett avtal kan påverka samhandeln, och därmed omfattas av EU-rätten, kan få olika utfall beroende på omständigheterna i det enskilda fallet (se bl.a. MD 2005:7 och MD 2008:12).

Mot bakgrund av det ovan sagda framstår det som mindre lämpligt att behålla regler i gruppundantagslagen som avsevärt avviker från motsvarande EU-rättsliga bestämmelser. En sådan avvikelse leder till minskad rättstrygghet och ökade administrativa kostnader för företagen som har att tillämpa två regelverk för att bedöma samma konkurrensbegränsande avtal. En anpassning till det nya gruppundantaget bör därför ske fullt ut.

Förordning (EU) nr 1217/2010 trädde i kraft den 1 januari 2011. Med hänsyn härtill bör anpassningen av den svenska lagen ske så snart som möjligt därefter, vilket av praktiska skäl föreslås vara den 1 augusti 2011.

Den omständigheten att anpassningen till den nya förordningen inte träder i kraft samtidigt som förordningen innebär att olika materiella regler kommer att gälla under en kort period för bedömningen av konkurrensbegränsande forsknings- och utvecklingsavtal. Vilka regler som ska tillämpas under den perioden får avgöras av det s.k. samhandelskriteriet (se ovan). Detta innebär att när samhandeln kan påverkas ska EU-rätten och därmed den nya kommissionsförordningen tillämpas. Om samhandeln inte påverkas tillämpas gruppundantagslagen i gällande lydelse. Till dess lagändringen träder i kraft kan således frågan om samhandel få betydelse för bedömningen av konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling.

Den nya förordningen innehåller övergångsbestämmelser. Bestämmelserna innebär att förordning (EG) nr 2659/2000 gäller till utgången av december 2012 för avtal som var i kraft den 1 januari 2011 och som inte uppfyller villkoren för undantag enligt den nya förordningen, men som uppfyller villkoren för undantag i förordning (EG) nr 2659/2000. Bestämmelser med motsvarande innehåll bör införas i den svenska gruppundantagslagen för tiden efter den 1 augusti 2011 och tillämpas till utgången av december 2012. Mot bakgrund av intresset av rättslikhet på konkurrensrättens område bör några särskilda övergångsregler i övrigt inte införas för tiden därefter.

7. Redaktionell ändring i konkurrenslagen

Regeringens förslag: Bestämmelserna i första och andra stycket i 5 kap. 16 § konkurrenslagen ska föras samman till ett stycke.

Skälen för regeringens förslag: I samband med att bestämmelserna i 5 kap. 16 § anpassades till Lissabonfördraget kom första stycket i paragrafen att delas in i två stycken. Denna styckeindelning bör rättas till. De två styckena förs därför samman till ett stycke.

• Sida 29
•  Original

8. Konsekvenser

Innebörden av lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal respektive lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling är att de bestämmelser som tillämpas inom EU-rätten på motsvarande avtal även gäller enligt svensk rätt, när EU-reglerna inte är tillämpliga. Skiljelinjen mellan de båda regelverken utgörs av det s.k. samhandelskriteriet (se ovan avsnitt 4.4). Om en svensk domstol tillämpar t.ex. en gruppundantagslag på ett konkurrensbegränsande avtal som kan påverka handeln mellan medlemsstater, är domstolen också skyldig att tillämpa motsvarande EU-rättsliga gruppundantag.

När kommissionens förordningar (EG) nr 2658/2000 och 2659/2000 nu har ersatts av nya förordningar, kommer olika regler för konkurrensbegränsande avtal att gälla för företagen beroende på om avtalet kan påverka handeln mellan medlemsstater eller ej. Detta leder till bristande förutsägbarhet för företagen, med ökade kostnader för att efterleva konkurrensreglerna som följd. Med anledning härav föreslås därför ändringar i lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal respektive lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling. Ändringarna syftar till att anpassa de svenska reglerna till motsvarande EU-rättsliga bestämmelser. Det finns ingen skyldighet att anpassa lagarna till de nya förordningarna, men genom anpassningen upprätthålls förutsägbarheten i konkurrensreglerna liksom rättslikheten med EUrätten. Att inte genomföra föreslagna ändringar skulle följaktligen leda till att samma fråga kan komma att bedömas olika beroende på om nationell konkurrensrätt eller EU:s konkurrensrätt är tillämplig i det enskilda fallet. Gruppundantag på nationell nivå, och som motsvarar de EU-rättsliga gruppundantagen, får därför anses vara positiva för företagen som därigenom kan få lägre administrativa kostnader i förhållande till vad som skulle ha gällt om de föreslagna ändringarna inte genomfördes eller om några nationella gruppundantag på detta område inte fanns.

Såsom nyss angetts innebär de föreslagna ändringarna att samma materiella konkurrensregler kommer att vara tillämpliga för företagens samarbeten, oavsett om nationella eller EU:s konkurrensregler är tillämpliga i det enskilda fallet. Mot den bakgrunden bedöms inte lagförslagen få några negativa effekter av betydelse för företagens arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt.

Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader för det allmänna.

• Sida 30
•  Original

Prop. 2010/11:59

9. Författningskommentar

9.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:582) om gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal

1 § Denna lag tillämpas på följande avtal som ingås mellan företag (parterna) om villkoren för deras produktspecialisering (specialiseringsavtal):

3 § I fråga om avtalen tillämpas bestämmelserna i kommissionens förordning (EU) nr 1218/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av specialiseringsavtal på motsvarande sätt, med undantag av artiklarna 2.1, 6 och 7. Dock ska hänvisningarna till undantaget i artikel 2.2 och 2.3 samt artiklarna 3–5 avse 2 § i förening med 1 §.

Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2 och 5.3. I paragrafen hänvisas till bestämmelserna i kommissionens förordning (EU) nr 1218/2010. Hänvisningen innebär att de materiella bestämmelserna i förordningen ger ramen för vilka avtal eller andra förfaranden som omfattas av det gruppundantag för konkurrensbegränsande specialiseringsavtal som

• Sida 31
•  Original

föreskrivs i 1 och 2 §§. Reglerna i förordningen bör tolkas mot bakgrund av den praxis som utvecklas inom EU-rätten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

9.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:583) om gruppundantag för konkurrensbegränsande avtal om forskning och utveckling

1 § Denna lag tillämpas på avtal som ingås mellan två eller flera företag (parterna) och avser de villkor på vilka dessa parter bedriver

1. gemensam forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik och gemensamt utnyttjande av resultaten från denna forskning och utveckling,

2. gemensamt utnyttjande av resultaten från forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik som gemensamt har bedrivits inom ramen för ett tidigare avtal mellan samma parter,

3. gemensam forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik utan gemensamt utnyttjande av resultaten,

4. beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik och gemensamt utnyttjande av resultaten från denna forskning och utveckling,

5. gemensamt utnyttjande av resultaten från beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik som har bedrivits inom ramen för ett tidigare avtal mellan samma parter, eller

6. beställd forskning och utveckling avseende avtalsprodukter eller avtalsteknik utan gemensamt utnyttjande av resultaten.

Bestämmelsen i 1 kap. 6 § konkurrenslagen (2008:579) ska även tillämpas på avtal enligt denna lag.

Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2 och 6.3. Ändringarna, som görs i paragrafens första stycke, utvisar vilka grupper av avtal som omfattas av lagens undantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 2 kap. 1 § konkurrenslagen. Första stycket 1–6 motsvarar artikel 1.1 a i kommissionens förordning (EU) nr 1217/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal.

• Sida 32
•  Original

Prop. 2010/11:59

3 § I fråga om avtalen tillämpas bestämmelserna i kommissionens förordning (EU) nr 1217/2010 av den 14 december 2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa grupper av forsknings- och utvecklingsavtal på motsvarande sätt, med undantag av artiklarna 2.1, 8 och 9. Dock ska hänvisningarna till undantaget i artiklarna 2.2 och 3–7 avse 2 § i förening med 1 §. Vidare ska i artiklarna 4.1, 5 f och 5 g samt 6 a och 6 b uttrycket ”på den inre marknaden” ersättas med ”i landet”.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

9.3. Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (2008:579)

16 § Bestämmelserna i 6 och 9–13 §§ gäller även när Konkurrensverket, på begäran av Europeiska kommissionen, genomför en sådan undersökning som avses i artikel 22.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Bestämmelsen i 9 § andra stycket första meningen gäller dock inte om det kan befaras att undersökningen skulle förlora i betydelse, om den inte påbörjas omedelbart.

Första stycket gäller även när Konkurrensverket på begäran av kommissionen genomför en sådan undersökning som avses i artikel 12.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004.

Paragrafen behandlas i avsnitt 7. Ändringen, som enbart är redaktionell, innebär att det tidigare första och andra stycket har förts samman till ett stycke.

• Sida 33
•  Original