Propositionens huvudsakliga innehåll

Dagens samhälle präglas av att användningen av informationsteknik genomsyrar i stort sett alla sektorer. Myndigheter, företag och organisationer är i hög grad beroende av fungerande informationssystem. Den tekniska utvecklingen innebär samtidigt att samhället blir mer sårbart för brottsliga angrepp. Det finns tecken på att utvecklingen går mot allt farligare och mer storskaliga angrepp mot informationssystem. Det är angeläget att strafflagstiftningen är utformad så att denna typ av brottslighet kan mötas med påföljder som står i proportion till brottens allvar.

I propositionen föreslås därför att det införs en bestämmelse om grovt dataintrång i brottsbalken. Straffet föreslås vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art. Även försök och förberedelse till grovt dataintrång ska vara straffbart.

Vidare föreslås att bestämmelsen om dataintrång inte längre ska vara subsidiär i förhållande till straffbestämmelserna om brytande av posteller telehemlighet och intrång i förvar.

I propositionen behandlas även genomförandet av EU:s direktiv om angrepp mot informationssystem. Genom den straffskärpning som föreslås uppfyller Sverige kraven i direktivet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs¹ att 4 kap.9 c och 10 §§brottsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 9 c §²

Den som i annat fall än som sägs i 8 och 9 §§ olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift.

Den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift.

Är brottet grovt, döms för grovt dataintrång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

10 §³

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel eller olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja sådant brott döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt eller till dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel eller olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt, dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF (EUT L 218, 14.8.2013, s. 8–14, Celex 32013L0040). ² Senaste lydelse 2007:213. ³ Senaste lydelse 2004:406.

• Sida 5
•  Original

anse som ringa. dataintrång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

• Sida 6
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Den 30 september 2010 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till direktiv om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF. Förslaget byggde i stora delar dels på det tidigare rambeslutet, dels på Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet. En faktapromemoria om direktivförslagets innehåll har överlämnats till riksdagen (2010/11:FPM15).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF (fortsättningsvis direktivet) trädde i kraft den 3 september 2013. Direktivet ska vara genomfört senast den 4 september 2015. Direktivet finns i bilaga 1.

Regeringen gav den 27 oktober 2011 en särskild utredare i uppdrag att efter en behovsanalys lämna förslag på de författningsändringar som krävs för att Sverige ska kunna tillträda Europarådets konvention om itrelaterad brottslighet och dess tilläggsprotokoll (dir. 2011:98). Utredningen, som tog namnet Utredningen om it-brottskonventionen, fick genom tilläggsdirektiv den 11 oktober 2012 i uppdrag att även analysera behovet av och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra direktivet. Utredningen fick dessutom i uppgift att överväga behovet av skärpta straff för brytande av post- eller telehemlighet och dataintrång (dir. 2012:102).

Utredningen lämnade i juni 2013 betänkandet Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (SOU 2013:39). I betänkandet lämnas bl.a. förslag till de lagändringar som bedöms nödvändiga för att tillträda konventionen och dess tilläggsprotokoll samt för att genomföra direktivet.

Denna proposition behandlar de frågor som omfattades av utredningens tilläggsuppdrag, dvs. genomförandet av direktivet och frågan om skärpta straff för dataintrång och brytande av post- eller telehemlighet. Utredningens övriga förslag bereds vidare inom Regeringskansliet.

En sammanfattning av betänkandet och dess lagförslag i relevanta delar finns i bilaga 2 respektive bilaga 3.

Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena i nu aktuella delar finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2013/4173/Å).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 16 januari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga

6. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har en mindre språklig ändring gjorts.

• Sida 7
•  Original

4. Bakgrund och allmänna utgångspunkter

4.1. Angrepp mot informationssystem

Dagens samhälle präglas av att användningen av informationsteknik genomsyrar i stort sett alla sektorer. Myndigheter, företag och organisationer är i hög grad beroende av fungerande informationssystem. Många företag baserar sin verksamhet på internet. Även inom den offentliga sektorn har beroendet av internet ökat bl.a. med satsningar på självbetjäningstjänster och 24-timmarsmyndigheter. Internet är också av avgörande betydelse för människors vardag, t.ex. för att söka information, kommunicera med andra eller sköta bankärenden. Denna tekniska utveckling är i allt väsentligt eftersträvansvärd och positiv.

Samtidigt har utvecklingen medfört att samhället är mer sårbart för olika former av brottsliga angrepp som riktar sig mot informationssystem. Det finns tecken på att utvecklingen går mot farligare och mer storskaliga angrepp, till exempel intrång i eller överbelastningsattacker mot bankers och myndigheters informationssystem. Angreppen begås med allt mer sofistikerade metoder och kan orsaka betydande ekonomiska skador på grund av avbrott i informationssystemens drift och i kommunikationen. Angreppen kan även orsaka förlust eller förvanskning av hemlig eller i övrigt integritetskänslig information som är av stor betydelse för enskilda.

Informationssystemens ökade betydelse visar att det är en angelägen uppgift för samhället att motverka och bekämpa angrepp mot sådana system. I det ligger att säkerställa att brottsligheten kan mötas med straffrättsliga påföljder som motsvarar brottens svårhetsgrad.

4.2. Tidigare åtgärder inom EU och Europarådet

EU:s rambeslut om angrepp mot informationssystem (2005/222/RIF)

Inom EU antogs i februari 2005 ett rambeslut om angrepp mot informationssystem (2005/222/RIF). Rambeslutet omfattade åtaganden att kriminalisera olagligt intrång i informationssystem, olaglig systemstörning och olaglig datastörning samt förstadier till dessa gärningar. Det reglerade även vilka påföljder som gärningarna ska kunna leda till. Vidare fanns bestämmelser om försvårande omständigheter, ansvar och sanktioner för juridiska personer, domsrätt samt utbyte av uppgifter. Rambeslutet föranledde ändringar i brottsbalkens bestämmelse om dataintrång. Bestämmelsen utvidgades till att omfatta dels den som olovligen blockerar en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling, dels den som olovligen allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juni 2007 (prop. 2006/07:66, bet. 2006/07:JuU13, rskr. 2006/07:147). I och med antagandet av direktivet ersattes rambeslutet.

• Sida 8
•  Original

Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet

Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (Convention on Cybercrime, ETS No.185) har till stor del utgjort en förebild för såväl EU:s rambeslut om angrepp mot informationssystem som direktivet.

Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om vilka handlingar som ska vara straffbelagda som olagligt intrång i datorsystem, olaglig avlyssning, datastörning, systemstörning och missbruk av apparatur. Därutöver innehåller konventionen ytterligare straffbestämmelser om itrelaterade brott. Konventionen innehåller också processuella bestämmelser och bestämmelser om internationellt samarbete.

Frågor om kriminalisering av gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur som har begåtts med hjälp av datorsystem behandlas i ett tilläggsprotokoll till konventionen. Sverige har undertecknat, men inte tillträtt, konventionen och tilläggsprotokollet.

4.3. Gällande rätt

Den centrala straffbestämmelsen när det gäller olika former av angrepp mot informationssystem är bestämmelsen om dataintrång i 4 kap. 9 c § brottsbalken. Bestämmelsen fick sitt nuvarande innehåll genom en lagändring 2007, som i huvudsak syftade till att genomföra EU:s rambeslut om angrepp mot informationssystem. Samtidigt förtydligades bestämmelsen och moderniserades språkligt.

För dataintrång döms den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift.

Avsikten med begreppet ”uppgift som är avsedd för automatiserad behandling” är att alla uppgifter, dvs. fakta, information eller begrepp, som uttrycks i en för en dator anpassad och läsbar form ska omfattas av bestämmelsen. Det är för tillämpningen av begreppet utan betydelse var uppgifterna finns eller förvaras i systemet. Det innebär att alla uppgifter oavsett på vilket datamedium de finns omfattas. Även uppgifter som är under befordran omfattas, oavsett på vilket sätt befordran sker (prop. 2006/07:66 s. 38 f.).

När det gäller uppgifter som befordras via radio gäller dock som regel att avlyssning av sådan radiokommunikation faller utanför det straffbara området. Det följer av principen om att etern är fri och att olovlighetskravet därmed inte kan anses vara uppfyllt. Om intrånget däremot sker i radiobefordrade uppgifter som t.ex. är krypterade kan dock ansvar för dataintrång komma i fråga (s. 49).

Det handlande som straffbeläggs i bestämmelsen är för det första att någon bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling. Det krävs inte att det sker i ett visst syfte eller att det medför någon särskild effekt, t.ex. skada. Inte heller behöver någon säkerhetsåtgärd kringgås.

Vidare straffbeläggs att ändra, utplåna eller blockera en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling. En ändring kan direkt gälla den

• Sida 9
•  Original

uppgift som ska databehandlas eller göras i det datorprogram som styr den aktuella databehandlingen. Att en uppgift utplånas innebär att den helt eller delvis förstörs genom t.ex. radering. Med begreppet blockera ska förstås åtgärder som innebär att en sådan uppgift görs oåtkomlig eller att den hindras från att flöda.

Det kan även vara straffbart att föra in en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling i ett register. Registerbegreppet medför en begränsning av det straffbara området så till vida att endast sådana införingar som sker i uppgifter som är strukturerade på visst sätt omfattas.

Slutligen omfattar dataintrångsbestämmelsen även den som genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling. Exempel på sådana åtgärder är tillgänglighets- eller överbelastningsattacker.

Bestämmelsen om dataintrång är subsidiär i förhållande till straffbestämmelserna i 4 kap.8 och 9 §§brottsbalken om brytande av post- eller telehemlighet respektive intrång i förvar.

Straffskalan för dataintrång sträcker sig från böter till fängelse i högst två år. Försök och förberedelse till dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha ansetts som ringa är straffbart enligt 4 kap. 10 § brottsbalken. Av 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken framgår att straffet för förberedelse ska bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet. Medverkan till dataintrång är straffbelagd enligt 23 kap. 4 § brottsbalken.

Förfaranden som innebär angrepp mot informationssystem kan även vara straffbara som t.ex. brytande av post- eller telehemlighet (4 kap. 8 § brottsbalken), skadegörelse (12 kap. 1 § brottsbalken), grov skadegörelse (12 kap. 3 § brottsbalken), sabotage (13 kap. 4 § brottsbalken), grovt sabotage (13 kap. 5 § brottsbalken) eller under vissa förutsättningar som terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

5. EU:s direktiv om angrepp mot informationssystem

Europaparlamentets och rådets direktiv om angrepp mot informationssystem har ersatt det tidigare rambeslutet. Direktivets mål är att närma medlemsstaternas strafflagstiftning till varandra när det gäller angrepp mot informationssystem genom att fastställa minimiregler för brottsrekvisit och påföljder. Syftet är också att främja förebyggandet av sådana brott och förbättra samarbetet mellan rättsliga och andra behöriga myndigheter. Tyngdpunkten i direktivet utgörs av materiella straffrättsliga bestämmelser som till stor del överensstämmer med dem som finns i rambeslutet och konventionen.

Efter artikel 1 som innehåller en beskrivning av syftet med direktivet följer i artikel 2 definitioner av vissa begrepp som används i direktivet.

• Sida 10
•  Original

I artiklarna 3–7 anges de gärningar som ska vara straffbelagda när de begås uppsåtligen och orättmätigt. Ringa fall behöver dock inte straffbeläggas. Artikel 3, Olagligt intrång i informationssystem, reglerar intrång i informationssystem när det begås genom intrång i en säkerhetsåtgärd. Enligt artikel 4, Olaglig systemstörning, ska det vara straffbart att allvarligt hindra eller avbryta driften av ett informationssystem genom att mata in, överföra, skada, radera, försämra, ändra, hindra flödet av eller göra det omöjligt att komma åt datorbehandlingsbara uppgifter. Av artikel 5, Olaglig datastörning, följer att det ska vara straffbart att radera, skada, försämra, ändra, hindra flödet av eller göra det omöjligt att komma åt datorbehandlingsbara uppgifter i ett informationssystem. Enligt artikel 6, Olaglig avlyssning, ska avlyssning med tekniska hjälpmedel av icke-offentliga överföringar av datorbehandlingsbara uppgifter, till, från eller inom ett informationssystem, inklusive elektromagnetisk strålning från informationssystem som innehåller sådana uppgifter vara straffbelagda. Enligt artikel 7, Verktyg som används för att begå brott, ska det vara straffbart att tillverka, sälja, anskaffa i syfte att använda, importera, distribuera eller på annat sätt tillgängliggöra vissa uppräknade verktyg, om det sker orättmätigt och med uppsåt att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–6. De verktyg som avses är datorprogram som utformats eller anpassats i första hand för att begå något av de brott som avses i artiklarna 3–6. Vidare avses ett lösenord, en åtkomstkod eller liknande uppgifter som gör det möjligt att få tillgång till ett informationssystem eller delar av ett sådant system.

I artikel 8 anges att anstiftan av och medhjälp till sådana gärningar som ska utgöra brott enligt direktivet ska straffbeläggas. Där anges även de gärningar för vilka försök ska vara straffbart, nämligen de i artiklarna 4 och 5.

Artikel 9 reglerar vilka påföljder som ska kunna dömas ut. Enligt punkt 1 ska påföljderna vara effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt punkt 2 ska brott som avses i artiklarna 3–7 ha ett maximistraff på minst två års fängelse, åtminstone i fall som inte är ringa. Av punkt 3 följer att olaga systemstörning och olaglig datastörning ska ha ett maximistraff på minst tre års fängelse när ett betydande antal informationssystem har påverkats genom användningen av ett verktyg som avses i artikel 7 och som har utformats eller anpassats i första hand för detta syfte. För dessa brott ställs vidare i punkt 4 ett krav på lägsta maximistraff på fängelse i minst fem år om brottet:

a) begåtts inom ramen för en kriminell organisation,

b) förorsakat allvarlig skada, eller

c) begåtts mot ett informationssystem som utgör kritisk infrastruktur. Av punkt 5 följer att det ska ses som en försvårande omständighet när olaglig systemstörning och olaglig datastörning begåtts genom missbruk av personuppgifter.

I artiklarna 10 och 11 regleras juridiska personers ansvar samt påföljder för dessa. Frågor om domsrätt regleras i artikel 12. Därefter följer i artikel 13 bestämmelser om informationsutbyte och i artikel 14 bestämmelser om övervakning och statistik. Avslutningsvis ges i artiklarna 15–19 bestämmelser om bl.a. införlivande, rapportering och

• Sida 11
•  Original

ikraftträdande. Direktivet ska vara genomfört senast den 4 september 2015.

6. Genomförandet av direktivet

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller genom befintlig lagstiftning kraven enligt direktivet med undantag för att det krävs straffskärpning för brottet dataintrång.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har på ett övergripande plan förklarat sig dela bedömningarna som utredningen har gjort i betänkandet. Enligt Stockholms universitet är dock hållbarheten av bedömningen beträffande olovlig avlyssning i artikel 6 beroende både av hur direktivbestämmelsen tolkas och av hur principen om eterns frihet förstås. Frågan bör därför övervägas ytterligare under den fortsatta beredningsprocessen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett att eftersom bestämmelsen i 4 kap. 9 b § brottsbalken endast omfattar en mycket specifik befattning med det tekniska hjälpmedlet kan det finnas anledning att överväga om kraven i artikel 7 är uppfyllda i svensk rätt.

Skälen för regeringens bedömning

Genomförandet av direktivet i svensk rätt

Ett EU-direktiv är bindande med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångsätt för genomförandet. I den utsträckning som det som föreskrivs i direktivet redan är uppfyllt är det tillräckligt att hänvisa till befintlig lagstiftning och andra åtgärder. Det är regeringen som ansvarar för att EU-rättsliga direktiv genomförs korrekt och i rätt tid. I den utsträckning det krävs lagändringar för att genomföra hela eller delar av ett direktiv sker det i enlighet med den ordinarie lagstiftningsprocessen, vilket innefattar sedvanlig remiss- och riksdagsbehandling.

I samband med att det nu aktuella förslaget till direktiv presenterades gjordes inom Regeringskansliet en analys av förslaget liksom av dess konsekvenser för svensk lagstiftning vid ett kommande genomförande. En faktapromemoria som beskrev innehållet i förslaget samt gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa överlämnades till riksdagen. I faktapromemorian redogjordes bl.a. för att artiklarna 6 och 7 om olovlig avlyssning respektive befattning med vissa angivna verktyg var nya i förhållande till rambeslutet och att det krävdes ytterligare analys av bestämmelsernas överenstämmelse med svensk rätt. Vidare klargjordes att även direktivets bestämmelser om påföljder och försvårande omständigheter behövde analyseras vidare.

Därefter har en särskild utredare haft i uppdrag att bl.a. analysera behovet av och lämna förslag till de författningsändringar som krävs för att genomföra direktivet i svensk rätt.

• Sida 12
•  Original

Enligt utredningen krävs lagstiftningsåtgärder för att uppfylla direktivets bestämmelse i artikel 9 om påföljder. Utredningen har konstaterat att punkten 2 ställer krav på att vissa straffbara befattningar med verktyg som avses i artikel 7 ska vara belagda med ett maximistraff på minst två års fängelse. Enligt utredningen uppfyller svensk rätt kriminaliseringsåtagandet genom främst bestämmelserna om förberedelse till brott, bl.a. förberedelse till dataintrång. Eftersom straffskalan för dataintrång inte medger att ett fängelsestraff som uppgår till två år döms ut för förberedelse till brottet, har utredningen ansett att det krävs en skärpning av straffskalan.

Vidare har utredningen konstaterat att punkterna 3 och 4 kräver att sådana gärningar som beskrivs i artiklarna om olaglig systemstörning och olaglig datastörning i vissa fall ska vara belagda med ett maximistraff på minst tre respektive fem års fängelse. Utredningen har gjort bedömningen att svensk rätt uppfyller direktivets kriminaliseringskrav främst genom dataintrångsbestämmelsen. Eftersom det högsta straffet för dataintrång är fängelse i högst två år, har utredningen gjort bedömningen att direktivet även i denna del kräver en skärpning av straffskalan. När det gäller övriga artiklar i direktivet har utredningen gjort bedömningen att svensk rätt uppfyller de krav som ställs.

Sverige uppfyller genom befintlig lagstiftning i huvudsak kraven enligt direktivet

Regeringen delar utredningens bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder som krävs för att Sverige ska uppfylla direktivets förpliktelser. I likhet med utredningen anser alltså regeringen att direktivet kräver en skärpning av straffet för dataintrång.

När det gäller de synpunkter som remissinstanserna har framfört gör regeringen följande överväganden.

Regeringen instämmer inledningsvis i utredningens bedömning att det som direktivet betecknar som olovlig avlyssning kan utgöra brytande av telehemlighet, om det är fråga om överföring av meddelanden via ett allmänt kommunikationsnät. Likaså ansluter sig regeringen till utredningens bedömning att förfarandet annars kan utgöra dataintrång bestående i att någon bereder sig tillgång till uppgifter avsedda för automatiserad behandling.

För straffansvar för brytande av telehemlighet och dataintrång krävs dock också att intrånget varit olovligt. Som regel faller då avlyssning av uppgifter som befordras via radio utanför det straffbara området. Det följer av principen om att etern är fri och att olovlighetskravet därmed inte är uppfyllt. Om intrånget däremot sker i radiobefordrade uppgifter som är t.ex. krypterade kan dock ansvar för dataintrång komma ifråga (prop. 2006/07:66 s. 49).

Utredningen har uttalat att det är osäkert hur långt principen om eterns frihet sträcker sig när det gäller information som inte kan avlyssnas med t.ex. en vanlig radiomottagare, utan vars avlyssning kräver användning av speciella tekniska hjälpmedel. Enligt regeringens mening saknas det bärande skäl för att inom ramen för detta lagstiftningsärende göra uttalanden om eller närmare beröra hur principen om eterns frihet ska avgränsas med beaktande av t.ex. den tekniska utvecklingen. En

• Sida 13
•  Original

avgörande utgångspunkt för denna bedömning är att direktivet endast ställer krav på straffbeläggande av sådan avlyssning som sker orättmätigt. I begreppet orättmätigt ligger bl.a. enligt definitionen i direktivets artikel 2 d) att handlandet inte är tillåtet enligt nationell rätt. Direktivet måste därför förstås så att ett handlande som är tillåtet i enlighet med etablerade principer i ett land, t.ex. principen om eterns frihet, inte kan anses begås orättmätigt och därmed inte omfattas av kriminaliseringsåtagandet.

Regeringen anser därför sammantaget att svensk rätt uppfyller kraven på vad som ska vara straffbelagt som olovlig avlyssning enligt artikel 6.

Beträffande sådan befattning med verktyg som ska vara straffbar enligt artikel 7 instämmer regeringen i utredningens bedömning att direktivets krav uppfylls genom främst bestämmelserna om förberedelse till de brott som motsvarar kriminaliseringsåtagandena i artiklarna 3–6, dvs. i första hand dataintrång, men även brytande av telehemlighet, skadegörelse och sabotage. Ett handlande som faller utanför tillämpningsområdet för den särskilda bestämmelsen om förberedelse till brytande av telehemlighet i 4 kap. 9 b § brottsbalken kan alltså beroende på omständigheterna vara straffbart som förberedelse till något av de andra brott som nämnts. Dessutom kan vissa av de förfaranden som beskrivs i artikeln även utgöra medverkan till brott. Regeringen bedömer därför att direktivets åtaganden i artikel 7 är uppfyllda.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att det som framkommit vid remissbehandlingen inte föranleder regeringen att göra någon annan bedömning av behovet av lagstiftning än den som utredningen har gjort. Regeringen anser följaktligen att det krävs en lagändring i form av skärpt straff för dataintrång för att Sverige ska kunna genomföra direktivet. Regeringen gör vidare bedömningen att svensk rätt i övrigt uppfyller direktivets krav.

7. Skärpt straff för dataintrång

Regeringens förslag: Straffbestämmelsen om dataintrång ska kompletteras med en särskild straffskala och egen rubricering för grovt brott, grovt dataintrång. Straffet ska vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Det ska vidare särskilt anges att försök och förberedelse till grovt dataintrång är straffbart. Bestämmelsen om dataintrång ska inte längre vara subsidiär i förhållande till brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen har som en särskild omständighet även föreslagit att gärningen kunnat orsaka allvarlig skada.

Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som yttrat sig är positiva till en särskild straffskala för grovt dataintrång. Ingen

• Sida 14
•  Original

remissinstans har yttrat sig över förslaget att särskilt reglera försöks- och förberedelseansvaret för grovt dataintrång eller dataintrångsbestämmelsens subsidiaritet. Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och

Säkerhetspolisen har särskilt framhållit behovet av en särskild straffskala för grova dataintrång, eftersom utvecklingen synes gå mot allt farligare och mer storskaliga angrepp. Stockholms universitet, som i och för sig har godtagit förslaget, har dock ansett att det bör övervägas ytterligare i vilken utsträckning de gärningar som bestämmelsen tar sikte på redan utgör brott enligt andra kvalificerade bestämmelser och hur stort behovet är av den förhöjda straffskalan. Uppsala universitet har påpekat att införandet av det nya särskilda brottet skapar konkurrensproblem i förhållande till brotten grov skadegörelse, sabotage och i speciella fall även terroristbrott och att lagstiftaren därför bör ange en prioritetsordning mellan brotten. Lunds universitets internetinstitut har ansett att det tydligt bör framgå att omständigheten ”allvarlig skada” ska täckas av gärningsmannens avsikt och uppsåt. Dessutom har internetinstitutet framhållit att antalet uppgifter inte bör vara vägledande för om ett brott är grovt eftersom det av den omständigheten inte går att dra någon slutsats om skadeverkningarna. Juliagruppen har framfört att det grova brottet bör formuleras så att det mer betonar fall där någon försöker få fram synnerligen känsliga uppgifter eller använder sig av raffinerade och avancerade metoder. Juliagruppen har vidare framfört att lagen måste formuleras tydligare när det gäller bruk och innehav av olika verktyg för datorintrång samt att lagstiftningen bör göra skillnad på intrång och systemstörning. Sveriges Advokatsamfund har ansett att brottet dataintrång bör kompletteras med en bestämmelse om datastörning.

Dessutom har samfundet pekat på behovet av ökade kunskaper inom itområdet bland rättsväsendets företrädare och angett att möjligheterna för offentliga förvarare att få ersättning för allmänna medel för anlitandet av tekniskt sakkunnig måste ses över. Enligt Försvarsmakten finns det mot bakgrund av vad som avses med begreppet orättmätigt i Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet anledning att i svensk rätt förtydliga vad som faller utanför det straffbara området när det gäller dataintrång.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av skärpt straff

Straffskalan för dataintrång, som sträcker sig från böter till fängelse i högst två år, har inte ändrats sedan bestämmelsen först infördes i datalagen (1973:289).

Samhällsutvecklingen har inneburit att informationssystem har en ojämförligt större betydelse i samhället idag än de hade när bestämmelsen infördes. Samtidigt innebär en ökad användning av informationsteknik en förhöjd risk för att datorer och deras nätverk används som verktyg eller mål för att begå brott. Utvecklingen innebär således att samhället har blivit allt mer sårbart för it-angrepp. Under de senaste åren har också flera allvarliga och omfattande angrepp mot informationssystem mot myndigheter och organisationer uppmärksammats i såväl Sverige som utomlands. Det finns alltså tecken på att utvecklingen går mot allt farligare och återkommande storskaliga

• Sida 15
•  Original

angrepp mot viktiga informationssystem. Tendensen är förenad med utvecklingen av allt mer sofistikerade metoder, såsom skapande och användning av s.k. botnät, som innebär övertagande och fjärrstyrning av ett stort antal datorer genom att vid riktade it-angrepp infektera dem via sabotageprogram.

Storskaliga angrepp kan orsaka betydande ekonomiska skador på grund av avbrott i informationssystemens drift och kommunikation. De kan också leda till förlust eller förvanskning av hemlig eller i övrigt integritetskänslig information. Många gånger kan dessa typer av angrepp träffas av straffansvaret för sabotage i 13 kap. 4 § brottsbalken. Även bestämmelserna om grov skadegörelse i 12 kap. 3 § brottsbalken och terroristbrott i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott kan i vissa fall vara tillämpliga. Beroende på omständigheterna, t.ex. att skadan i och för sig är omfattande men av tillfällig karaktär eller att den infrastruktur som skadas inte har avsevärd betydelse för samhället, kan emellertid mycket straffvärda beteenden falla utanför de nämnda bestämmelsernas tillämpningsområden. Ett sådant exempel kan vara olika typer av tillgänglighetsattacker riktade mot företag och organisationer. Det kan således bli aktuellt att tillämpa dataintrångsbestämmelsen på gärningar som fått allvarliga konsekvenser för informationssystem som kan ha stor betydelse för såväl företag som enskilda.

Straffskalan för ett brott ska spegla dess allvar. Det är en grundläggande princip att allvarligare brott ska bedömas strängare än mindre allvarliga brott och att lika allvarliga brott ska bedömas lika strängt. Straffskalan måste vara utformad så att ett straff som motsvarar brottets svårhet kan dömas ut.

Mot bakgrund av vad som anförts om konsekvenserna av allvarliga och storskaliga angrepp mot informationssystem, kan det enligt regeringens mening finnas fall som har ett betydligt högre straffvärde än vad som ryms inom dagens straffskala. Härtill kommer, såsom konstaterats i avsnitt 6, att direktivet kräver skärpta lägsta maximistraff i vissa avseenden. Regeringen delar därför utredningens och flertalet remissinstansers bedömning att det finns ett behov av att vid straffvärdebedömningen kunna beakta allvaret i storskaliga och andra betydande angrepp mot informationssystem och att straffskalan för dataintrång därför bör skärpas.

En särskild straffskala och rubricering för grovt dataintrång

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att straffskärpningen bör ske genom att bestämmelsen om dataintrång kompletteras med en särskild straffskala för grovt brott. Det grova brottet bör föras in i ett nytt andra stycke i bestämmelsen och ges en egen brottsrubricering, grovt dataintrång.

När det gäller straffskalans utformning har utredningen föreslagit fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Som skäl för sin bedömning har utredningen inledningsvis lyft fram att direktivet kräver ett minsta maximistraff om fem år men ansett att ett sådant maximistraff skulle passa mindre väl in i den svenska systematiken när det gäller utformning av straffskalor. Utredningen har också bedömt att den föreslagna straffskalan är tillräckligt vid för att medge en nyanserad

• Sida 16
•  Original

bedömning av olika former av dataintrång. Slutligen har lyfts fram att utformningen av straffskalan passar väl in i brottsbalkens systematik när det gäller gradindelade brott.

Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning och anser att den föreslagna straffskalan framstår som väl avvägd. Regeringen kan också konstatera att den föreslagna straffskalan medför att det blir möjligt att döma till fängelse i två år för förberedelse till dataintrång, vilket är nödvändigt för att uppfylla förpliktelserna i direktivet.

I likhet med vad utredningen har föreslagit bör de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt anges i lagtexten. En sådan utformning främjar förutsebarheten och ger en bättre ledning och en större enhetlighet i rättstillämpningen. Samtidigt bör framhållas att domstolen alltid måste göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

När det gäller vilka omständigheter som särskilt bör nämnas delar regeringen i allt väsentligt utredningens bedömning. Som en första särskild omständighet bör således anges att gärningen har orsakat allvarlig skada. De skador som uppkommer till följd av ett dataintrång är som regel av ekonomisk karaktär men även andra typer av skador kan förekomma och bör kunna beaktas. Som utredningen har pekat på finns ett starkt intresse av att skydda säkerheten i systemen och allmänhetens tillit till dem. Därför bör till exempel allvarliga skadeverkningar som ett rubbat förtroende har fört med sig kunna beaktas. Även annan allvarlig skada än ekonomisk som drabbar enskilda till följd av dataintrånget bör kunna beaktas. Det kan handla om skada till följd av ett intrång som innebär åtkomst till synnerligen känsliga personuppgifter som kan komma att missbrukas med allvarliga konsekvenser för den enskilde. Som exempel kan nämnas uppgifter som kan röja identiteten avseende en person som har fingerade personuppgifter eller adressuppgifter för personer som medgetts kvarskrivning.

En annan omständighet som särskilt bör beaktas är gärningens omfattning. Typiskt sett är det försvårande att ett dataintrång avsett ett stort antal uppgifter. Detta bör därför utgöra en särskild omständighet som ska beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Under denna omständighet hör att en betydande mängd uppgifter har manipulerats på något av de sätt som nämns i bestämmelsens första stycke eller att någon har berett sig tillgång till en stor mängd uppgifter. Ett annat exempel är omfattande tillgänglighetsattacker eller andra storskaliga attacker som inneburit betydande ingrepp i viktiga kommunikationer genom att gärningsmannen har allvarligt stört eller hindrat att ett stort antal uppgifter kan användas på avsett sätt. Som Lunds universitets internetinstitut har framhållit bör enbart det förhållandet att gärningen avsett ett stort antal uppgifter dock inte alltid medföra att gärningen bedöms som grovt dataintrång. Omständigheterna vid t.ex. en tillgänglighetsattack kan vara sådana att den endast fått begränsade konsekvenser.

Slutligen bör även den omständigheten att en gärning varit av särskilt farlig art särskilt anges i lagtexten. Den sista omständigheten är avsedd att träffa bl.a. sådana fall där själva förfarandet i sig eller det mål som gärningen riktat sig mot är att se som en försvårande omständighet. Så kan vara fallet om tillvägagångsättet varit förslaget och gjort

• Sida 17
•  Original

brottsligheten svårupptäckt. Den omständighet som Juliagruppen har pekat på, dvs. att en gärning begås med raffinerade och särskilt avancerade metoder, kan alltså falla in under särskilt farlig art. Det bör även beaktas om brottet begåtts mot ett kritiskt infrastruktursystem som upprätthåller viktiga samhällsfunktioner, t.ex. inom hälso- och sjukvård eller allmänna kommunikationsmedel. Även bankers informations- och betalningssystem tillhör särskilt skyddsvärda mål.

Utredningen har som ytterligare en särskild omständighet föreslagit att gärningen kunnat orsaka allvarlig skada. Enligt regeringens mening kan ett handlande som kunnat orsaka allvarlig skada i vissa fall vara att anse som av särskilt farlig art, t.ex. på grund av det tillvägagångssätt som gärningsmannen använt sig av eller det mål som gärningen riktat sig mot. Att gärningsmannens syfte sträckt sig längre än till den effekt som gärningen fått är dessutom en omständighet som ska beaktas i skärpande riktning vid straffvärdesbedömningen enligt 29 kap. 2 § 1 brottsbalken.

Under vissa omständigheter kan gärningar som träffas av dataintrångsbrottet även omfattas av straffansvaret i bestämmelserna om t.ex. sabotage eller skadegörelse. Regeringen anser dock inte att det finns tillräckliga skäl för att, såsom Uppsala universitet efterfrågat, ange en prioritetsordning mellan brotten. Utgångspunkten är att sedvanliga konkurrensregler ska tillämpas. Det innebär normalt att när det är fråga om konkurrens mellan dataintrångsbrottet och ett annat brott med samma skyddsintresse ska domstolen döma enbart för det brott med den strängare straffskalan. För övriga konkurrenssituationer som kan förekomma får domstolen göra en prövning i varje enskilt fall enligt gällande konkurrensprinciper.

Eftersom de objektiva rekvisiten för dataintrång i bestämmelsens första stycke inte är föremål för överväganden i detta lagstiftningsarbete finns inte anledning att här göra några uttalanden om hur t.ex. rekvisitet ”olovligen” ska förstås såsom Försvarsmakten har förespråkat.

När det gäller Sveriges Advokatsamfunds och Juliagruppens förslag att komplettera dataintrångsbestämmelsen med en bestämmelse om datastörning konstaterar regeringen att en sådan ändring kräver överväganden och en omarbetning av dataintrångsbestämmelsen som inte låter sig göras inom ramen för detta lagstiftningsarbete. Inte heller frågorna om bruk av verktyg för datorintrång och möjligheterna till ersättning av allmänna medel för anlitandet av tekniskt sakkunnig kan behandlas i detta sammanhang.

Konsekvenser av förslaget

Den föreslagna straffskalan för grovt dataintrång får vissa konsekvenser bl.a. för möjligheten att använda straffprocessuella tvångsmedel. Bland annat medför den möjlighet att besluta om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig kameraövervakning under förutsättning att domstolen gör bedömningen att brottets straffvärde är högre än två år.

Förslaget påverkar också preskriptionstidens längd. För grovt dataintrång kommer preskriptionstiden att bli tio år.

Regeringen bedömer liksom utredningen att dessa konsekvenser är rimliga.

• Sida 18
•  Original

Försök och förberedelse till grovt dataintrång

Försök och förberedelse till dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha ansetts som ringa är straffbart enligt 4 kap. 10 § brottsbalken. Eftersom en särskild straffskala med en egen brottsrubricering införs för grovt brott bör 10 § kompletteras så att det uttryckligen framgår att straffansvaret för försök och förberedelse gäller även grovt dataintrång.

Dataintrångsbestämmelsens förhållande till brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar

Bestämmelsen om dataintrång är uttryckligen subsidiär i förhållande till brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar.

När bestämmelsen om dataintrång fanns i datalagen var den subsidiär i förhållande till brottsbalken och straffbestämmelserna i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. När dataintrångsbestämmelsen överfördes till brottsbalken slopades subsidiaritetsklausulen i förhållande till lagen om skydd mot företagshemligheter. Samtidigt klargjordes förhållandet till bestämmelserna om straff för brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar uttryckligen i bestämmelsen.

Den ändring som regeringen nu föreslår innebär att dataintrångsbestämmelsen kompletteras med en särskild straffskala och brottsrubricering för grovt brott. Motsvarande straffskala och gradindelning finns inte för brytande av post- eller telehemlighet eller intrång i förvar. Mot den bakgrunden är det inte lämpligt att behålla subsidiariteten i förhållande till de straffbestämmelserna. Inte heller i övrigt finns det skäl för att behålla den nuvarande ordningen.

Regeringen delar därför utredningens bedömning att dataintrångsbestämmelsen inte längre bör vara subsidiär i förhållande till brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar. Förhållandet mellan bestämmelsen om dataintrång och bestämmelserna om brytande av post- eller telehemlighet och om intrång i förvar får i fortsättningen i stället avgöras enligt sedvanliga principer för bedömningen av konkurrens mellan överlappande straffstadganden i brottsbalken.

Slutsatser

Sammanfattningsvis föreslår regeringen följande. Straffbestämmelsen om dataintrång kompletteras med en särskild straffskala och egen rubricering för grovt brott, grovt dataintrång. Straffet ska vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art. Det ska vidare särskilt anges att försök och förberedelse till grovt dataintrång är straffbart. Bestämmelsen om dataintrång ska inte längre vara subsidiär i förhållande till brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar.

• Sida 19
•  Original

8. Straffskalan för brytande av post- eller telehemlighet

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av att ändra straffskalan för brytande av post- eller telehemlighet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i frågan. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har delat utredningens bedömning. Sveriges Advokatsamfund och IT &

Telekomföretagen har emellertid uppfattningen att straffskalan för brytande av post- eller telehemlighet bör ändras på samma sätt som föreslås beträffande dataintrång. Samfundet har dessutom framfört att även straffbestämmelserna om intrång i förvar och olovlig avlyssning bör kompletteras med ett grovt brott.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 4 kap. 8 § brottsbalken döms den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i telemeddelande för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelsen skyddar såväl meddelanden i traditionell form som elektroniska meddelanden. Den brottsliga gärningen består i att bereda sig tillgång till meddelandet. För ansvar förutsätts uppsåt och att handlingen vidtas olovligen. Straffskalan har varit oförändrad sedan brottsbalkens tillkomst.

Av den officiella kriminalstatistiken framgår att antalet lagföringar för brottet har varit ytterst få. Totalt har det rört sig om ett 20-tal lagföringar under den senaste tioårsperioden. Som utredningen har konstaterat går det inte av statistiken att utläsa hur många – om ens någon – av lagföringarna som har avsett intrång i elektroniska meddelanden.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är svårt att se att det förfarande som bestämmelsen straffbelägger skulle kunna orsaka motsvarande skada och få så vittgående konsekvenser som vissa av de förfaranden som dataintrångsbestämmelsen straffbelägger. I de fall ett intrång i ett elektroniskt meddelande under befordran utgör ett led i ett storskaligt angrepp torde angreppet regelmässigt också träffas av straffansvaret i bestämmelserna om dataintrång, sabotage, skadegörelse eller terroristbrott. Det finns heller inget krav i direktivet som innebär att straffskalan för brytande av post- eller telehemlighet måste ändras.

I likhet med utredningen gör regeringen därför bedömningen att den nuvarande straffskalan är väl avvägd. En oförändrad straffskala för brytande av post- eller telehemlighet innebär vidare att straffskalan även fortsättningsvis kommer att vara densamma som för straffbestämmelserna om intrång i förvar och olovlig avlyssning. Det finns inom ramen för detta lagstiftningsarbete inte förutsättningar att göra en sådan översyn av straffskalorna för intrång i förvar och olovlig avlyssning som Sveriges Advokatsamfund efterfrågar.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det för närvarande inte finns något behov av att ändra straffskalan för brytande av post- eller telehemlighet.

• Sida 20
•  Original

9. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014.

Regeringens bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.

Utredningens förslag och bedömning: Utredningen har föreslagit att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2015. Utredningen har bedömt att lagändringarna inte kräver några särskilda övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt i frågan.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen föreslår att detta sker den 1 juli 2014. Det krävs inga särskilda övergångsbestämmelser.

10. Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna leder inte till annat än begränsade kostnadsökningar. Dessa kan finansieras inom ramen för befintliga anslag.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har särskilt yttrat sig i frågan.

Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna lagändringarna innebär bl.a. att dataintrångsbrottet kompletteras med en särskild straffskala och egen rubricering för grovt brott, grovt dataintrång. Straffet ska vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Ändringen kan antas resultera i att påföljden för allvarliga dataintrång i fler fall än i dag kommer att bestämmas till fängelse, vilket kan medföra en viss ökning av Kriminalvårdens kostnader. Det kan heller inte uteslutas att begränsade merkostnader kan uppkomma för Polisen, åklagare och domstolarna till följd av att möjligheten att använda vissa tvångsmedel ökar genom förslaget och att en längre preskriptionstid kommer att gälla för grovt dataintrång i förhållande till dataintrång. Regeringen gör bedömningen att eventuella merkostnader kan finansieras inom myndigheternas befintliga anslag.

• Sida 21
•  Original

11. Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

4 kap.

9 c § Den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift.

Är brottet grovt, döms för grovt dataintrång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Ändringen av paragrafen, som föreskriver straffansvar för dataintrång, har behandlats i avsnitt 7.

Ändringen i första stycket innebär att bestämmelsen inte längre är subsidiär i förhållande till straffbestämmelserna i 4 kap.8 och 9 §§brottsbalken om brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar.

I andra stycket, som är nytt, införs en särskild straffskala och rubricering för grovt dataintrång. Straffskalan är fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Ändringen syftar till att det vid allvarliga fall av dataintrång ska vara möjligt att döma ut ett straff som står i proportion till brottets allvar.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art. Omständigheten ska vara täckt av den tilltalades uppsåt.

Med allvarlig skada avses främst betydande ekonomiska skador. Vid sidan av de rent ekonomiska effekterna kan det emellertid även finnas andra skador som särskilt bör beaktas. Allvarliga skadeverkningar som ett rubbat förtroende har fört med sig för en verksamhet kan beaktas som en allvarlig skada i bestämmelsens mening. Även annan allvarlig skada än ekonomisk som drabbar enskilda till följd av dataintrånget bör kunna beaktas. Det kan handla om skada till följd av ett intrång som innebär åtkomst till synnerligen känsliga personuppgifter som kan komma att missbrukas med allvarliga konsekvenser för den enskilde. Som exempel kan nämnas uppgifter som kan röja identiteten avseende en person som har fingerade personuppgifter eller adressuppgifter för personer som medgetts kvarskrivning.

Med att gärningen avsett ett stort antal uppgifter avses bl.a. omfattande spridning av datavirus eller andra sabotageprogram. Även fall där ett stort antal uppgifter har raderats eller ändrats eller om någon har berett sig tillgång till en stor mängd uppgifter kan medföra att brottet bedöms som grovt. Ett annat exempel är omfattande tillgänglighetsattacker eller andra storskaliga attacker som inneburit betydande ingrepp i viktiga kommunikationer genom att gärningsmannen allvarligt har stört eller hindrat att ett stort antal uppgifter kan användas på avsett sätt. Enbart det

• Sida 22
•  Original

förhållande att gärningen avsett ett stort antal uppgifter bör dock inte alltid medföra att gärningen bedöms som grovt dataintrång. Omständigheterna vid t.ex. en tillgänglighetsattack kan vara sådana att den endast fått begränsade konsekvenser.

Med att gärningen annars varit av särskilt farlig art avses bl.a. fall där själva förfarandet i sig eller det mål som gärningen riktat sig mot är att se som en försvårande omständighet. Så kan vara fallet om tillvägagångsättet varit förslaget och gjort brottsligheten svårupptäckt. Också när gärningar begås med raffinerade metoder såsom t.ex. användningen av botnät, det vill säga övertagande och fjärrstyrning av ett stort antal datorer genom att infektera dem via sabotageprogram genom riktade angrepp, kan det vara fråga om särskilt farlig art. Det bör även beaktas om brottet begåtts mot ett kritiskt infrastruktursystem som upprätthåller viktiga samhällsfunktioner, t.ex. inom hälso- och sjukvård eller allmänna kommunikationsmedel. Även bankers informations- och betalningssystem tillhör särskilt skyddsvärda mål.

Uppräkningen är inte uttömmande utan även andra försvårande omständigheter ska beaktas. Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Förhållandet mellan dataintrång och övriga brott får avgöras enligt sedvanliga konkurrensregler. Det innebär normalt att när det är fråga om konkurrens mellan dataintrångsbrottet och ett annat brott med samma skyddsintresse, så ska domstolen enbart döma för det brott som har den strängare straffskalan. För övriga konkurrenssituationer som kan förekomma får domstolen göra en prövning i varje enskilt fall enligt gällande konkurrensprinciper.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel

10 §